Prop. 1981/82:130
med förslag till ny vattenlag m.m.;beslutad den 25 mars 1982.
Prop. 1981/82: 130 Regeringens proposition 1981/82: 130
med förslag till ny vattenlag m. m.; beslutad den 25 mars 1982.
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.
På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDlN CARL AXEL PETRI
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en ny vattenlag. som skall ersätta den nuvaran- de vattenlagen (1918: 523).
Förslaget innebär en genomgripande systematisk omarbetning av den gällande lagen samt en förenkling och modernisering av regelsystemet. främst genom att gemensamma bestämmelser så långt som möjligt föreslås för de olika slags vattenföretag som lagen är tillämplig på.
Förslaget bygger i väsentliga delar på principerna i gällande rätt, t.ex. beträffande lagens tillämpningsområde. den grundläggande frågan om rät- ten till vattnet och det vattenrättsliga prövningssystemet med vattendom- stolarna som prövningsmyndigheter. Åtskilliga nyheter föreslås dock. De viktigaste nyheterna är följande.
Den nu gällande vattenlagens detaljerade tillåtlighetsregler ersätts med mer allmänt hållna regler. som skall möjliggöra en samlad bedömning av ett vattenföretags lämplighet från bl. a. allmänna planerings- och samhälls- ekonomiska synpunkter.
För att lösa de vattenfördelningsproblem som framför allt den ökade jordbruksbevattningen har aktualiserat under 1970-talet införs möjligheter att bilda bevattningssamfälligheter.
Länsstyrelserna skall utöva tillsyn enligt den nya vattenlagen. Möjligheterna att ompröva villkoren för givna tillstånd till förmån för framför allt allmänna intressen vidgas.
De nuvarande fiske- och regleringsavgifterna ersätts av nya fiske- resp. bygdeavgifter som fastställs enligt nya beräkningsgtunder. Årliga avgifter skall automatiskt räknas om med hänsyn till inträffade förändringar i penningvärdet.
1 Riksdagen 1981/82. I mm!. Nr 130
Prop. 1981/82: 130
K'J
Länsstyrelserna skall kunna förordna om särskilda skyddsområden till skydd för såväl yt— som grundvatten.
De administrativa frågorna om inrättande, utvidgning och avlysning av allmänna farleder. hamnar och flottleder bryts ut ur vattenlagcn och regle- ras i särskilda lagar.
l propositionen läggs också fram förslag till en lag om införande av den nya vattenlagen.
Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den ljanuari 1983.
Prop. 1981/82: 130 3
1. Förslag till Vattenlag
Härigenom föreskrivs följande.
1 kap. Inledande bestämmelser
1 % Vatten skall skyddas och vårdas som en gemensam naturtillgång.
2 & Denna lag är tillämplig på vattenföretag och vattenanläggningar. 1 lagen finns också bestämmelser om skydd för vattenförsörjningen.
] fråga om vissa vattenföretag som kan beröra något annat land gäller särskilda bestämmelser.
3 & Vattenföretag är
1. uppförande. ändring. lagning och utrivning av dammar eller andra anläggningar i vattendrag. sjöar och andra vattenområden. fyllning och pålning i vattenområden, bortledande av vatten från eller grävning. spräng- ning och rensning i vattenområden samt andra åtgärder i vattenområden om åtgärden syftar till att förändra vattnets djup eller läge.
2. bortledande av grundvatten och utförande av anläggningar härför.
3. tillförsel av vatten för att öka grundvattenmängden samt utförande av anläggningar och åtgärder härför.
4. åtgärder som utförs för att avvattna mark. när fråga inte är om avledande av avloppsvatten. för att sänka eller tappa ur en sjö eller för att skydda mot vatten. när syftet med åtgärden är att varaktigt öka en fastig- hets lämplighet för något visst ändamål.
Vattenanläggning är en anläggning som har tillkommit genom ett vatten- företag med till anläggningen hörande manövcranordningar.
Med vattenområde i första stycket 1 avses område som täcks av vatten vid högsta förutsebara vattenstånd.
Hänvisningar till S1
- MÖD 2004:83
- Prop. 1981/82:130: Avsnitt 2.1
45. I denna lag avses med
]. vattenreglering: ändring av vattenföringen i ett vattendrag till förmån för annat vattenföretag.
2. varrem'iverledning: vattenreglen'ng genom överföring av ytvatten från ett vattenområde till ett annat.
3. vattentäkt: bortledande av yt- eller grundvatten för vattenförsörjning eller bevattning,
4. markavvattning: åtgärder enligt 35 första stycket 4.
5. (n'/oppsvatten: spillvatten eller annan flytande orenlighet, vatten som använts för kylning vid driften av en fabrik eller annan inrättning. vatten som avleds för sådan avvattning inom stadsplan eller byggnadsplan som inte sker för en viss eller vissa fastigheters räkning samt vatten som avleds för avvattning av en begravningsplats.
2 kap. Rådighet över vatten m. m.
] & För att få utföra ett vattenföretag skall företagaren ha rådighet över vattnet inom det område där företaget skall utföras.
Prop. 1981/82: 130 4
2 5 Var och en råder över det vatten som finns inom hans fastighet. Rådighet över en fastighets vatten kan också tillkomma någon till följd av upplåtelse av fastighetsägaren eller, enligt vad som är särskilt föreskrivet. förvärv tvångsvis.
3 5 l rinnande vatten råder vardera sidans ägare över en lika stor andel i vattnet. även om en större del av vattnet rinner fram på den enes fastighet än på den andres. 4 Den som vill utföra en vattenreglering. en vattentäkt för allmän vattenförsörjning eller bevattning. . ett markavvattningsföretag. . ett vattenföretag som behövs för allmän väg, allmän farled, allmän hamn eller allmän flottled eller
5. ett vattenföretag som behövs för att motverka förorening genom avloppsvatten kan göra detta utan hinder av att han inte har rådighet enligt 2 &.
kunna:—am
5 & Rådighet som angesi l ätillkommer
l. staten, kommuner och vattenförbund för att utföra sådana vattenfö- retag som är önskvärda från hälsosynpunkt eller allmän miljövårdssyn- punkt eller som främjar fisket.
2. förvaltare som avses i 82a 5 lagen (l9l9:426) om flottning i allmän flottled för att vidta de återställningsåtgärder som behövs efter avlysning av den allmänna tlottleden.
Den som är beroende av att vattenförhållandena består har också sådan rådighet för att utföra rensningar för att bibehålla vattnets djup eller läge eller för att omedelbart återställa ett vattendrag som har vikit från sitt förra läge eller som på något annat sätt har förändrat sitt lopp.
6 & Den som äger strand vid annans vattenområde har rätt att för sin fastighets behov ha mindre brygga. båthus eller någon annan sådan bygg- nad vid stranden, om inte vattenområdets ägare genom byggnaden lider skada av någon betydelse.
I 1 kap. 65 jordabalken finns bestämmelser om att även andra än strandägare kan ha denna rätt.
7 & Tillhör en fallsträcka olika ägare, får en av dem tillgodogöra sig vattenkraften i hela sträckan. om han på grund av äganderätt eller annan rättighet som gäller mot envar och inte är begränsad till tiden råder över mer än hälften av kraften. Hänsyn skall tas till den kraft som svarar mot andel i sådan samfällighet som avses i 1 kap. 35 fastighetsbildningslagen (19701988).
Första stycket gäller även när någon vill i ett vattenkraftverk tillgodo- göra sig vattenkraft i fallsträckor som ingår i olika vattendrag om det gemensamma tillgodogörandet är en från teknisk och ekonomisk synpunkt nödvändig förutsättning för kraftverkets tillkomst.
8 & Om det för att kraftförsörjningen skall utvecklas planmässigt är nöd- vändigt att ett sådant strömfall tas i anspråk som tillkommer annan än staten och som inte är utnyttjat på ett från allmän synpunkt ändamålsenligt sätt, får regeringen på ansökan av någon som vill tillgodogöra sig vatten-
Lagförslaget
Prop. 1981/82: 130 5
kraften förordna att strömfallct eller särskild rätt till detta får tas i anspråk.
Den som har fått tillstånd enligt första stycket skall inom tid som rege- ringen bestämmer och vid äventyr att tillståndet förfaller hos vattendom- stolen ansöka om bestämmande av ersättning för vad som tas i anspråk enligt första stycket.
Rätt att på grund av förordnande enligt första stycket ta strömfall i anspråk får inte utan regeringens medgivande övergå från innehavaren till någon annan.
Regeringen får besluta de villkor för rättighetens utnyttjande som be- hövs från allmän synpunkt.
9 5 Den som utövar ett vattenföretag eller råder över en vattentillgång enligt 2 å är skyldig att vid allvarlig vattenbrist. som orsakas av torka eller någon annan jämförlig omständighet. avstå det vatten som är oundgängli- gen nödvändigt för den allmänna vattenförsörjningen eller för något annat allmänt behov.
Den som avstår vatten enligt första stycket är berättigad till skälig ersättning för den skada han härigenom lider.
Länsstyrelsen får vid vite förelägga företagaren eller rådighetshavaren att iaktta sin skyldighet enligt första stycket. Länsstyrelsen får härvid förordna att beslutet skall gälla även om det överklagas.
3 kap. Allmänna förutsättningar för vattenföretag
l å Ett vattenföretag får inte komma till stånd. om det med hänsyn till valet av plats eller på något annat sätt möter hinder från allmänna plane- ringssynpunkter.
2 å Byggnads- och andra anläggningsarbeten som utgör vattenföretag eller utförs för ett vattenföretag får inte strida mot fastställd generalplan. stadsplan eller byggnadsplan. Mindre avvikelse från plan utgör dock inte hinder mot tillstånd till företaget, om avvikelsen är förenlig med planens syfte.
Gäller eljest. i andra fall än som avses i 16. 18 och 20 åå naturvårdslagen (1964: 822). särskilda bestämmelser för bebyggande eller annan använd- ning av ett mark- eller vattenområde. skall vattenföretaget utföras så att syftet med bestämmelserna inte motverkas.
3 å Även om det inte finns något hinder mot ett vattenföretag enligt 1 eller 2 å. får det inte komma till stånd om någon skada eller olägenhet av större betydelse därigenom uppkommer för allmänna intressen.
Utan hinder av första stycket får företaget komma till stånd, om rege- ringen finner att företaget är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt.
4 5 Ett vattenföretag får komma till stånd endast om fördelarna från allmän och enskild synpunkt av företaget överväger kostnaderna samt skadorna och olägenheterna av det.
5 å Vid prövningen enligt 1—4 åå skall hänsyn tas till andra vattenföretag eller särskilda anläggningar som kan antas behövas för att vattenföretaget skall kunna utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt.
Lagförslaget
Prop. 1981/82: 130 6
6 & Bestämmelserna i l, 2 och 4 åå gäller inte
1. vattenföretag som vid prövning av en viss verksamhet enligt 136 a å byggnadslagen (1947: 385) har angetts som ett villkor för verksamheten.
2. broar eller andra vattenföretag för väg. järnväg, tunnelbana eller spårväg, vars anläggande har prövats i särskild ordning.
3. rörledningar i vatten, vartill koncession har meddelats enligt lagen (1978: 160) om vissa rörledningar.
7 5 Ett vattenföretag som är tillåtligt skall utföras med en sådan omfatt- ning och på ett sådant sätt att ändamålet utan oskälig kostnad vinns med minsta intrång och olägenhet för motstående allmänna och enskilda intres- sen. Det skall, om det kan ske utan oskälig kostnad, utföras så att det inte försvårar annat vattenföretag eller annan verksamhet som kan antas i framtiden beröra samma vattentillgång och som främjar allmänt eller en- skilt ändamål av vikt.
Den som utför ett vattenföretag är skyldig att vidta åtgärder som är ägnade att förebygga eller minska skador av företaget, om han inte därige- nom åsamkas oskälig kostnad. Beträffande åtgärder i stället för ersättning i pengar gäller 9 kap. 1 å tredje stycket.
8 & Om ansökningar om tillstånd till skilda vattenföretag prövas samti— ' digt och företagen på grund av att de berör samma vattentillgång eller av någon annan orsak inte kan utföras vid sidan av varandra i enlighet med ansökningarna samt någon samfällighet enligt denna lag inte bildas. skall företagen om möjligt jämkas så att de kan komma till stånd utan väsentligt förfång för något av dem. Om en sådan jämkning inte kan göras. skall företräde ges åt det företag som från allmän och enskild synpunkt kan antas medföra största fördel.
9 å När enligt denna lag ett vattenföretag skall utföras inom ramen för en samfällighet. skall tillses att var och en av deltagarna tillgodoses utan väsentligt fört—äng för någon annan deltagare.
10 5 Om det vid tillståndsprövningen av ett vattenföretag framgår att detta kan utan väsentlig ändring utföras så att det medför en betydande nytta för någon annan. skall på begäran av denne villkor meddelas härom. Sådana villkor får dock inte meddelas om förutsättningar föreligger för bildande av en samfällighet enligt denna lag.
Den som bereds nytta enligt första stycket skall utge skälig ersättning till tillståndshavaren.
Om tillståndshavaren åsamkas kostnad på grund av villkor enligt första stycket, är han'berättigad till ersättning enligt 9 kap.
11 å Om någon vill utföra ett vattenföretag som kan skada fisket. är han skyldig att utan ersättning vidta och för framtiden underhålla behövliga anordningar för fiskens framkomst eller fiskets bestånd. släppa fram vatten för ändamålet samt iaktta de villkor i övrigt som på grund av företaget kan behövas till skydd för fisket i det vatten som berörs av vattenföretaget eller i något angränsande vattenområde. Om nyttan av en ifrågasatt anordning eller ett villkor inte skäligen kan anses motsvara den kostnad som därige- nom skulle åsamkas företagaren. kan han befrias från sådan skyldighet.
[ 10 kap. 5 å finns bestämmelser om särskilda fiskeavgifter som kan bestämmas i stället för att villkor meddelas enligt första stycket.
Lagförslaget
Prop. 1981/82: 130 - ' 7
12 & Bestämmelserna i 1—6 och 8— 11 åå gäller inte i fråga om utrivning enligt 14 kap. 1 och 3 åå.
4 kap. Tillståndsplikt
I å För vattenföretag krävs tillstånd enligt denna lag. Tillstånd behövs dock inte. om. det endast är fråga om vattentäkt för att förse en viss fastighet med vatten för husbehovsförbrukning. Inte heller behövs tillstånd ifall som avses i 2 å första stycket. 3 eller 4 å.
När det krävs tillstånd till ett vattenföretag får arbeten av större omfatt- ning i anslutning till företaget inte påbörjas innan sådant tillstånd har meddelats.
Den som vill utföra ett vattenföretag har rätt att begära prövning även om tillstånd inte krävs.
I 14 kap. 5 5 finns bestämmelser om skyldighet att begära prövning innan en anläggning för bortledande av grundvatten tas ur bruk.
2 å Tillstånd till ett vattenföretag krävs inte. om det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom företagets inverkan på vattenförhållandena. I fråga om detaljdränering genom täckdikning krävs tillstånd endast om det föreligger sannolika skäl att allmänna eller enskilda intressen skadas genom företaget.
I fråga om markavvattning krävs tillstånd om det för företaget behövs särskild tvångsrätt enligt 8 kap. 1 eller 2 å eller om två eller flera skall delta iföretaget och någon överenskommelse inte har träffats om delaktigheten.
3 å Tillstånd behövs inte för att utföra rensningar för att bibehålla vatt- nets djup eller läge eller för att omedelbart återställa ett vattendrag som har vikit från sitt förra läge eller som på något annat sätt har förändrat sitt lopp. Om arbetena berör en fastighet som tillhör någon annan, skall ägaren av denna alltid underrättas innan arbetena påbörjas. Om fisket kan skadas, skall anmälan om de planerade arbetena göras till fiskenämnden innan arbetena påbörjas.
4 5 Om det till följd av en skada eller för att förebygga en skada är nödvändigt att tillståndspliktiga ändrings- eller lagningsarbeten utförs utan dröjsmål. får arbetena utföras utan föregående tillstånd. Ansökan om godkännande av arbetena skall dock göras snarast möjligt.
5 5 Om ett vattenföretag har utförts utan tillstånd enligt denna eller äldre lag, får företagaren begära prövning av företagets laglighet.
En ansökan om tillstånd att ändra en vattenanläggning som har utförts utan tillstånd får prövas endast om prövning av anläggningens laglighet begärs samtidigt.
Andra stycket gäller även i fråga om ansökningar enligt 8 kap. 2 å att använda någon annans anläggning. Den som gör en sådan ansökan får även begära prövning av anläggningens laglighet.
6 å Om ett vattenföretag efter det denna lag har trätt i kraft har utförts utan tillstånd, är företagaren bevisningsskyldig i fråga om de förhållanden som rådde i vattnet innan företaget utfördes.
Lagförslaget
Prop. 1981/82: 130 8
5 kap. Särskilda bestämmelser om markavvattning
Allmänna bestämmelser 1 5 Ansöker någon om tillstånd till ett markavvattningsföretag skall. om det begärs av ägaren till en annan fastighet och det prövas lämpligt. företaget utformas så att det blir till nytta även för denna fastighet. Ägare av fastigheter för vilka markavvattningen medför nytta skall delta i företa- get. Skyldighet att delta i annan markavvattning än dikning föreligger dock endast om det begärs av ägare till fastigheter som får mer än hälften av den beräknade nyttan av företaget.
Första stycket gäller även väghållare som inte är fastighetsägare, om vägen medför en avsevärd inverkan på markavvattningsföretaget.
2 5 För utförande och drift av företaget utgör deltagarna en samfällighet. Tillståndet till företaget samt anläggningar och rättigheter som hör till företaget är samfällda för deltagarna.
När en samfällighet har bildats. gäller vad som i denna lag föreskrivs om tillståndshavare eller ägare av anläggning samfälligheten.
Inlöst mark är samfälld för de fastigheter som. när inlösen sker. ägs av deltagare i samfälligheten och omfattas av markavvattningsföretaget.
3 å Kostnaderna för utförande och drift av företaget fördelas mellan deltagarna på grundval av andelstal som bestäms efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den nytta var och en har av företaget.
Om det med hänsyn till olikheter i naturförhållandena eller annat kan antas att ett visst område skulle få en avsevärt mindre kostnad i förhållan- de till nyttan av markavvattningen om ett annat område inte hade ingått i företaget, skall företaget indelas i avdelningar som avgränsas med hänsyn till olikheterna.
Vad deltagarna har överenskommit om kostnadsfördelningen skall läg- gas till grund för tillståndsbeslutet, om borgenärer med panträtt i de fastig- heter som ägs av deltagare och omfattas av markai'vattningsföretaget medger det. Om en fastighet svarar för gemensam inteckning. fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 åjordabalken föreskrivs för relaxation. Medgivande av rätts- ägare behövs inte. om överenskommelsen är väsentligen utan betydelse för dem.
4 & Bestämmelserna i 1—3 åå gäller inte i fråga om markavvattning som söks av annan än ägare av fastighet eller väghållare.
Markavvattning och avleda/ide ai' avloppsvatten 5 å Om ledningar för ett markavvattningsföretag med väsentlig fördel kan användas för att avleda avloppsvatten från en fastighet. skall ägaren av denna fastighet delta i företaget om han själv eller sökanden till markav- vattningsföretaget begär det. Vad som nu sagts skall gälla även vid avle- dande av avloppsvatten från verksamhetsområdet för en allmän vatten- och avloppsanläggning. Härvid skall vad som sägs om fastighetens ägare i stället gälla huvudmannen för anläggningen.
6 & Kostnaderna för utförande och drift av en gemensam ledning förde- las mellan markavvattningsintresset och avloppsintresset med hänsyn till mängden och beskaffenheten av det vatten som tillförs ledningen samt till
Lagförslaget
Prop. 1981/82: 130 9
vad som kan anses skäligt med hänsyn till intressenternas nytta av ledning- en.
Första stycket gäller också vid fördelningen av kostnaderna mellan avloppsintressenter. .
I fråga om överenskommelser mellan intressenterna tillämpas 3å tredje stycket.
7 & Bestämmelserna i 5 och 6 åå om avledande av avloppsvatten från fastigheter får tillämpas även i fråga om avledande av avloppsvatten från byggnader och anläggningar som inte hör till någon fastighet. om det kan ske utan olägenhet av betydelse för de övriga deltagarna.
8 5 Bestämmelserna i 5—7 åå gäller inte avledande av avloppsvatten från enskilda fastigheter inom verksamhetsområdet för en allmän vatten- och avloppsanläggning.
Markavvattning och vägföretag m.m. 9 & Skall för markavvattning ett vattenavlopp byggas genom en väg eller ett avlopp genom en väg utvidgas eller fördjupas och vill väghållaren själv utföra åtgärden, har han rätt därtill.
Om det inte är oskäligt skall sådana åtgärder bekostas av väghållaren i - den mån åtgärden behövs för avvattning till 1.2 meters djup av åker och
äng. som sedan vägens tillkomst eller sedan minst tjugofem år räknat från dagen för begäran om åtgärden varit att hänföra till något av dessa ägoslag. Väghållarens kostnadsansvar gäller inte i fråga om ägovägar eller därmed jämförliga vägar och inte heller i fråga om broar och andra vattenföretag som har utförts i överensstämmelse med tillstånd som har meddelats enligt denna lag eller vattenlagen (1918: 523).
När kostnadsansvar inte åvilar väghållaren enligt andra stycket, skall åtgärden bekostas av den för vilken markavvattning sker.
10 & Om den kostnad som enligt 9å andra stycket åvilar väghållaren avsevärt överstiger värdet av den skada som uppstår om åtgärden inte utförs. får väghållaren i stället för att bekosta åtgärden betala ersättning för skadan.
11 å Om en väg skall byggas eller ändras och en markägare begär att vattenavlopp för framtida markavvattning skall anordnas genom vägen. skall väghållaren utföra åtgärden om det kan ske utan men för vägens framtida brukbarhet. I fråga om kostnadsansvaret för den fördyring av byggandet och driften av vägen som åtgärden medför gäller 9 å andra och tredje styckena samt 10 å i tillämpliga delar.
Begäran enligt första stycket skall framställas hos väghållaren eller. i fråga om enskild väg för vilken väghållningsskyldighet ännu inte föreligger. hos den som handlägger vägförrättningen. Begäran skall vara skriftlig och i fråga om mer omfattande åtgärder vara åtföljd av en plan för markavvatt- ningen.
12 & Bestämmelserna i 9—11 åå innebär inte någon inskränkning i den rätt som väghållaren eller markägaren kan grunda på dom, avtal eller någon annan särskild rättsgrund.
13 å Bestämmelserna i 9—12 åå gäller också i fråga om banvallar för järnvägar, tunnelbanor och spårvägar.
Lagförslaget
Prop. 1981/82: 130 10
6 kap. Bevattningssamfälligheter
] 5 Om flera ansöker om tillstånd till vattentäkt för bevattning ur samma vattentillgång och vattnet behöver fördelas mellan dem. får vid meddelan- de av tillstånd bestämmas att tillståndshavarna skall utgöra en samfällighet för sådan fördelning (bevattningssamfällighet).
Har tillstånd till vattentäkt för bevattning meddelats någon och söks tillstånd till ny vattentäkt för bevattning ur samma vattentillgång. får. om särskilda skäl föreligger. vid meddelande av tillstånd bestämmas att till- ståndshavarna skall utgöra en bevattningssamfällighet eller. om samfäl- lighet bildas enligt första stycket. att den för vilken tillstånd redan har meddelats skall ingå i samfälligheten.
Om. sedan en samfällighet har bildats. någon gör en ansökan om till- stånd till en ny vattentäkt för bevattning ur samma vattentillgång. får i samband med beslut om tillstånd till vattentäkten bestämmas att tillstånds- havaren skall ingå i samfälligheten.
2 & Deltagarna i en bevattningssamfällighet fördelar tillgängligt vatten mellan sig, om det behövs på grund av vattenbrist eller någon annan omständighet eller om någon deltagare inte utnyttjar sin rätt att ta vatten. Vid fördelningen skall de villkor iakttas som har bestämts av vattendom- stolen i samband med att tillstånd gavs.
3 5 Om det är lämpligt. får vattendomstolen bestämma att gemensamma anläggningar för bevattning skall inrättas för samtliga eller vissa av dem som skall ingåi samfälligheten.
4 5 En gemensam anläggning får endast inrättas för sådana deltagare i samfälligheten för vilka det är av väsentlig betydelse att ha del i anlägg- ningen.
En gemensam anläggning får inte inrättas. om de som skall delta i anläggningen mera allmänt motsätter sig åtgärden och har beaktansvärda skäl för det. Vid denna prövning skall främst deras mening beaktas som har störst nytta av anläggningen.
Andra stycket gäller inte. om behovet av anläggningen är synnerligen angeläget för att tillgodose motstående allmänna och enskilda intressen.
5 5 En gemensam anläggning och rätt till utrymme är samfällda för dem som deltar i anläggningen. Deltagarna svarar gemensamt för utförande och drift av anläggningen.
Mark som inlösts för gemensamma anläggningar är samfälld för de fastigheter som. när inlösen sker. ägs av deltagare i samfälligheten och omfattas av bevattningsföretaget.
6 5 En bevattningssamfällighets förvaltningskostnader och kostnader för utförande och drift av gemensamma anläggningar fördelas mellan delta- garna efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den mängd vatten som var och en får ta ut enligt meddelat tillstånd. I enlighet härmed äsätts andelstal för varje deltagare.
Om särskilda skäl föreligger. får särskilda andelstal bestämmas för en viss del av verksamheten.
Om det är lämpligt. får kostnaderna för driften av gemensamma anlägg- ningar fördelas genom avgifter som beräknas på grundval av den omfatt- ning i vilken varje deltagare utnyttjar anläggningarna.
Lagförslaget
Prop. 1981/821130 ll
7 & Vad deltagarna har överenskommit om andelstalen och grunderna för avgiftsberäkningen skall läggas till grund för vattendomstolens dom. om borgenärer med panträtt i fastigheter som ägs av deltagare och omfat- tas av bevattningsföretaget medger det. Om en fastighet svarar för gemen— sam inteckning, fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. ll å jordabalken föreskrivs för relaxa- tion. Medgivande av rättsägare behövs inte. om överenskommelsen är väsentligen utan betydelse för dem.
7 kap. Samfälligheter för vattenreglering
Vattenreglering för krajiändamål ! & På yrkande av den som ansöker om eller har fått tillstånd enligt denna lag till vattenreglering för kraftändamål skall förordnas att ägare av andra strömfall som får nytta av regleringen skall delta i regleringsföreta- get, om mer än hälften av företagets nytta belöpcr på de strömfall som tillhör den som framställer yrkandet och dem som förenat sig med honom samt varje strömfall som yrkandet avser är utbyggt eller kan beräknas bli utbyggt för kraftändamål inom den närmaste tiden.
Om någon ansöker om eller har fått tillstånd enligt denna lag till vatten- reglering för kraftändamål. skall på yrkande av ägaren av ett annat ström- fall som får nytta av regleringen förordnas att denne skall delta i företaget.
2 & Har förordnande. enligt ] å meddelats. utgör samtliga deltagare i regleringsföretaget en samfällighet för utförande och drift av företaget. Tillståndet till företaget samt anläggningar och rättigheter som hör till företaget är samfällda för deltagarna.
När en samfällighet har bildats gäller vad som i denna lag föreskrivs om tillståndshavare eller ägare av anläggning samfälligheten.
Inlöst mark är samfälld för de fastigheter som. när inlösen sker. ägs av deltagarna i samfälligheten och till vilka deras strömfall hör.
3 & Kostnaderna för utförande och drift av företaget fördelas mellan deltagarna på grundval av andelstal som bestäms efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den nytta var och en har av företaget.
Om en vattenreglering avser flera sjöar eller skilda sträckor i ett vatten- drag och det på grund härav behövs flera dammbyggnader eller särskilda anläggningar. skall. om så erfordras. kostnaderna för varje sådan del av företaget beräknas särskilt och fördelas enligt grunderna i första stycket.
Vad deltagarna har överenskommit om kostnadsfördelningen skall läg- gas till grund för vattendomstolens dom. om borgenärer med panträtt i de fastigheter till vilka deltagarnas strömfall hör medger det. Om en fastighet svarar för gemensam inteckning. fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 1] åjordabalken före- skrivs för relaxation. Medgivande av rättsägare behövs inte. om överens- kommelsen är väsentligen utan betydelse för dem.
Vattenreglering för bevattning 4 & På yrkande av den som ansöker om eller har fått tillstånd till vatten- reglering för bevattning skall förordnas att andra som har tillstånd till
vattentäkt för bevattning och som får stadigvarande fördel av regleringen genom förbättrade möjligheter att bevattna skall delta i regleringsföretaget.
Lagförslaget
Prop. 1981/82:130 12
om den som framställer yrkandet och de som förenat sig med honom om företaget prövas ha större fördel av regleringsföretaget än de som yrkandet avser.
Om någon ansöker om eller har fått tillstånd till vattenreglering för bevattning. skall på yrkande av någon annan som har tillstånd till vatten- täkt för bevattning och som får stadigvarande fördel av regleringen genom förbättrade möjligheter att bevattna förordnas att denne skall delta i företa- get.
5 ;? Beträffande vattenreglering för bevattning äger 2 och 3 åå motsvaran- de tillämpning med följande avvikelser.
Inlöst mark är samfälld för de fastigheter som. när inlösen sker. ägs av deltagare i regleringssamfälligheten och för vilkas bevattning regleringen sker.
Deltagarnas andelstal bestäms efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den mängd vatten som varje deltagare får ta ut enligt meddelat tillstånd till Vattentäkt.
Vid tillämpningen av 3å tredje stycket första meningen gäller att medgi- vande skall lämnas av borgenärer som har panträtt i fastigheter som ägs av deltagare i regleringssamfälligheten och för vilkas bevattning regleringen sker.
Vattenreglering på grund av överenskommelse 6 & Har tillstånd till ett vattenregleringsföretag meddelats på ansökan av flera som vill till gemensamt gagn utföra företaget. utgör sökandena en samfällighet för utförande och drift av företaget. om annat inte har över- enskommits mellan dem.
Om ett vattenregleringsföretag. vartill tillstånd lämnats enligt första stycket. avser olika slag av ändamål. är 1 och 4åå inte tillämpliga.
7 & Beträffande vattenregleringsföretag enligt 6å gälleri tillämpliga delar 1. i fråga om inlösen Zå tredje stycket och Så andra stycket. 2. i fråga om kostnadsfördelningen 3å samt 5å tredje och fjärde styck- ena.
8 kap. Särskilda tvångsrätter
15. Den SOm utför eller skall utföra ett vattenföretag kan ges rätt att utföra anläggningar eller åtgärder på fastigheter som tillhör någon annan och ta i anspråk mark härför när fråga är om
[. vattenföretag som avser tillgodogörande av yt- eller grundvatten.
2. vattenreglering.
3. vattenföretag som avser allmän farled. allmän hamn eller allmän flottled.
4. markavvattning.
5. vattenföretag för att motverka förorening genom avloppsvatten.
6. vattenföretag som avses i 2 kap. 5 å första stycket. Den som utför eller skall utföra ett vattenföretag kan ges rätt att på annans fastighet utföra anläggningar och åtgärder som behövs för att förebygga eller minska skada av företaget.
Ett område som tas i anspråk enligt första stycket får lösas. om det skall ingå i en strömfallsfastighet.
Lagfi'irslaget
Prop. 1981/82: 130 - 13
Om rätten enligt denna paragraf att med annat än äganderätt ta annans mark i anspråk upphört. skall vad som anbringats på marken tillfalla markägaren utan lösen. om det inte bortförts inom ett år från upphörandet.
2 5 Om det inte medför en väsentlig olägenhet för ägaren av en vattenan- läggning, kan någon annan ges rätt att använda anläggningen för ett eget vattenföretag eller för att förebygga eller minska skador av ett eget vatten- företag samt rätt att ändra anläggningen. Skall anläggningen ändras. har ägaren rätt att utföra ändringen och erhålla ersättning för kostnaderna.
Den som ges rätt att använda en anläggning skall ge anläggningens ägare skälig ersättning för rätten att använda anläggningen.
3 5 Utförs rensningar eller andra åtgärder som avses i 2 kap. 5 å andra stycket. får rensningsmassorna läggas på närmaste strand, om det inte vållar avsevärda olägenheter från allmän eller enskild synpunkt. Mässorna får annars föras till ett lämpligt ställe i närheten.
Markens ägare skall underrättas innan rensningsmassorna läggs upp. Den som lägger upp massorna är skyldig att vidta åtgärder som är ägnade att förebygga eller minska skada av uppläggningen. om han inte därigenom åsamkas oskäliga kostnader.
4 & Förbud mot fiske inom ett visst område får meddelas i samband med beslut om anordningar för att främja fisket eller för att förebygga skador på fisket.
9 kap. Ersättning och andelskraft
Allmänna bestämmelser
1 5 Den som har fått tillstånd enligt denna lag att genom inlösen eller på annat sätt ta i anspråk annans egendom eller att vidta en åtgärd som skadar annans egendom skall utge ersättning för vad som avstås eller skadas. om annat inte är särskilt föreskrivet. Detsamma gäller den som lägger upp rensningsmassor enligt 8 kap. 3 å och därigenom skadar annans egendom. Ersättning skall även utges för skada till följd av förbud enligt 8 kap. 4 å.
Om företag eller åtgärder vartill tillstånd har lämnats enligt denna lag medför att särskild rätt till en fastighet går förlorad eller rubbas. gäller vad som föreskrivs om ersättning då fastigheter tas i anspråk eller skadas.
Den ersättningsskyldige skall. om det är lämpligt. åläggas att utföra åtgärder som är ägnade att förebygga eller minska skador. Ersättning utgår endast för de skador som kvarstår sedan åtgärderna har utförts.
2 5 Fastigheter eller fastighetsdelar. som lider synnerligt men av ett företag eller en åtgärd vartill tillstånd har lämnats enligt denna lag, skall lösas in. om ägaren begär det.
Den ersättningsskyldige har rätt till inlösen, om detta skulle medföra endast en ringa höjning av fastighetsägarens ersättning och denne inte har något beaktansvärt intresse av att behålla fastigheten eller fastighetsdelen. Kostnaderna för åtgärder som avses i l å tredje stycket skall härvid räknas in i ersättningen.
Lagmrslaget
Prop. 1981/82:130 14
3 & Ersättning bestäms i pengar att betalas på en gång.
Om det finns skäl till det. får ersättning för skador till följd av företag för allmän flottled fastställas att utgå med årliga belopp. Om skadorna av ett sådant företag inte med säkerhet kan uppskattas på förhand eller om de sannolikt inte kommer att uppstå varje år. får den skadelidande hänvisas att framställa anspråk i den ordning som föreskrivs i lagen (l9l9: 426) om flottning i allmän flottled. Grunderna för hur ersättningen skall beräknas skall dock anges om det är möjligt.
4 & För en fastighet som löses in i sin helhet skall. om inte annat följer av vad som sägs nedan. löseskilling betalas som motsvarar fastighetens mark- nadsvärde. Om en del av en fastighet löses eller en fastighet eller del av fastighet på annat sätt tas i anspråk eller skadas. skall intrångsersättning betalas som motsvarar den minskning av fastighetens marknadsvärde som uppkommer genom ingreppet. Ersättning skall betalas även för de skador som i övrigt uppkommer för fastighetsägaren.
Då ersättningen bestäms. skall hänsyn tas till åtgärder som avses i ! å tredje stycket.
5 5 Om det företag för vars genomförande en fastighet löses har medfört inverkan av någon betydelse på fastighetens marknadsvärde. skall löse- skillingen bestämmas på grundval av det marknadsvärde som fastigheten skulle ha haft om sådan inverkan inte hade förekommit. dock endast i den mån det är skäligt med hänsyn till förhållandena i orten eller till den allmänna förekomsten av likartad inverkan underjämförliga förhållanden. Om ingreppet är sådant att intrångsersättning skall betalas. skall vad som har sagts om beräkningen av marknadsvärdet tillämpas i fråga om värdet före ingreppet.
6 & Då löseskillingen bestäms. skall en sådan ökning av fastighetens marknadsvärde av någon betydelse. som har ägt rum under tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol eller förrättningen påkal- lades. räknas ägaren tillgodo endast i den mån det blir utrett att den beror på något annat än förväntningar om en ändring i markens tillåtna använd- ningssätt. Om ingreppet är sådant att intrångsersättning skall betalas. skall vad som har sagts om beräkningen av marknadsvärdet tillämpas i fråga om värdet före ingreppet. Värderingen skall ske med hänsyn till fastighetens skick när ersättningsfrågan avgörs eller. om fastigheten dessförinnan har tillträtts eller tagits i anspråk eller skadats. när detta skedde.
Om en stadsplan eller en byggnadsplan. enligt vilken marken har avsetts för enskilt bebyggande. har fastställts innan talan väcktes vid domstol eller förrättningen påkallades. skall första stycket tillämpas endast på den vär- destegring som har inträffat efter det att planen fastställdes.
Om inlösen sker av en bebyggd fastighet. som innehas i huvudsakligt syfte att bereda bostad åt ägaren och honom närstående. gäller den be- gränsningen för tillämpningen av första stycket att löseskillingen inte i något fall får bestämmas till lägre belopp än som behövs för att anskaffa en likvärdig bostadsfastighet.
] den mån det blir utrett att värdestegringen utan att ha samband med förväntningar om någon ändring i markens tillåtna användningssätt beror på inverkan av vattenföretaget. gäller 5 å.
La gf'örsla gat
Prop. 1981/82: 130 15
7 5 Om fastigheten har tillträtts i sin helhet eller tagits i anspråk eller skadats. skall då ersättningen bestäms hänsyn inte tas till sådan ändring i fastighetens värde som uppkommer därefter. Detsamma gäller då fastighe- ten har tillträtts endast delvis, om inte värdeändringen beror på att den återstående delens skick ändras.
Ersättningen skall jämkas med hänsyn till den höjning i det allmänna prisläget som kan ha skett sedan fastigheten tillträddes eller togs i anspråk eller skadades.
Om det behövs. skall i beslutet om ersättning tas in bestämmelser som är ägnade att hindra att ersättningstagaren gör en förlust till följd av ändringar i penningvärdet under tiden från ersättningsbeslutet till dess betalning sker.
8 5 Har en åtgärd vidtagits i uppenbar avsikt att höja ersättningen, skall. om skäl föreligger. ersättningen bestämmas som om åtgärden inte hade vidtagits.
Om företag eller åtgärder vartill tillstånd har lämnats enligt denna lag medför att särskild rätt till en fastighet går förlorad eller rubbas. skall. då en åtgärd som avses i första stycket har vidtagits av fastighetens ägare i avsikt som anges där. första stycket tillämpas så att den ersättningsskyldi- ge erhåller gottgörelse genom minskning av den ersättning som tillkommer ägaren.
9 & Ersättningen skall bestämmas särskilt för varje sakägare. Löse- skilling. intrångsersättning och annan ersättning skall bestämmas var för srg.
Om ersättningen avser samtliga delägares andel i en samfällighet eller en del av denna och det för samfälligheten finns en känd styrelse eller en förvaltare med rätt att uppbära medel som härrör från samfälligheten. kan domstolen eller förrättningsmannen utan hinder av första stycket bestäm- ma gemensam ersättning för delägarna i den mån nedsättning inte skall ske enligt 16 kap. ] å.
10 & Om företag eller åtgärder vartill tillstånd har lämnats enligt denna lag medför skada på en fastighet som tillhör den som har fått tillståndet. skall ersättning för skadan bestämmas. Detta gäller dock inte. om medgi- vanden har lämnats av samtliga borgenärer som har panträtt i fastigheten. Om fastigheten besväras av gemensamma inteckningar. fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 åjordabalken föreskrivs för relaxation. Medgivande fordras dock inte av den för vars rätt domstolens eller förrättningsmannens avgörande är väsentligen utan betydelse.
Ersättning vid utrivning m.m. ll & Den som har fått tillstånd enligt [4 kap. ] & eller har ålagts eller medgetts enligt 15 kap. oå att riva ut en vattenanläggning skall betala skälig ersättning för skador på annans egendom som orsakas av bestående ändring i vattenförhållandena. Skyldighet att betala ersättning för förlust av förmån som orsakas av utrivningen föreligger endast om förmånen har tillförsäkrats i tillståndsdomen eller tillståndsbeslutet eller i avtal som träffats i samband med vattenanläggningens tillkomst. Ersättning utgår i sådant fall endast för kostnader i anledning av förlusten av förmånen.
Om medgivande att riva ut en vattenanläggning har lämnats annan än
Lagförslaget
Prop. 1981/822130 16
den som är skyldig att underhålla anläggningen och skyldighet att betala ersättning har ålagts i samband därmed. får ersättningen sökas äter av den underhållsskyldige.
Den som har fått tillstånd enligt 14 kap. 3 5 första stycket att bortskaffa flottledsanläggning är inte skyldig att betala ersättning för andra skador än sådana som uppkommcri samband med arbetena med bortskaffandet.
Ersättning vid omprövning 12 & Medför omprövning enligt 15 kap. 3. 4. 9 eller ll åförlust av vatten eller fallhöjd eller inskränkning i rätten att reglera vattnets avrinning för tillståndshavare som omfattas av omprövningen utgår ersättning för förlus- ten eller inskränkningen. om annat inte följer av 14 &.
Medför omprövning enligt denna lag skada för annan än tillståndshavare som omfattas av omprövningen utgår ersättning härför. För mottagare av andelskraft gäller dock viss begränsning enligt 19 &.
Beträffande ersättning enligt första eller andra stycket äger 1—1055 motsvarande tillämpning.
13 & Ersättning enligt 12 5 första stycket betalas av den som har begärt omprövningen eller. om omprövning enligt 15 kap. 11 5 omfattar tillstån- den till konkurrerande vattentäkter. av vardera tillståndshavaren.
Ersättning enligt 12 å andra stycket betalas, ]. om omprövningen sker enligt 15 kap. 3. 4 eller 8 5. av tillståndsha- varen,
2. om omprövning enligt 15 kap. 11 5 omfattar tillstånden till konkurre— rande vattentäkter, av vardera tillståndshavaren.
3. vid annan omprövning av den som har begärt omprövningen. Ersättning för minskning av andelskraft från vattenkraftverk som omfat— tas av omprövningen betalas av den som har tillstånd till kraftverket.
Begränsning i ersättningsrätten
14 5 Om förlust eller inskränkning som avses i 12 & första stycket för— anleds av omprövning till förmån för det allmänna fiskeintresset. allmän farled. allmän hamn. allmän flottled eller hälsovården eller. vid ompröv— ning enligt 15 kap. 35 eller 95 första meningen. till förmån för den allmänna miljövärden. är tillståndshavaren skyldig att utan ersättning tåla viss del av förlusten eller inskränkningen.
Den del som inte ersätts avser den sammanlagda förlusten eller in- skränkningen till följd av skilda omprövningar som nu angetts och av vattenföretag som avses i 15 å och motsvarar i fråga om
I. vattenkraftverk högst en femtedel och lägst en tjugondel av produk- tionsvärdet av den vattenkraft som enligt meddelat tillstånd kan uttas vid kraftverket efter avdrag för den del av produktionsvärdet som är att hänföra till vattenregleringar.
2. vattenreglering för kraftändamål högst en femtedel och lägst en tju- gondel av det till regleringen hänförliga produktionsvärdct av den vatten- kraft som enligt meddelade tillstånd kan uttas vid varje kraftverk.
3. andra vattenföretag högst en femtedel och lägst en tjugondel av värdet av den vattenmängd. fallhöjd eller magasinsvolym som omfattas av tillståndet till företaget.
När vattendomstolen lämnar tillstånd till ett vattenföretag för vilket begränsning i ersättningsrätten som nu har nämnts skall gälla. skall vatten- domstolen inom_de gränser som anges i andra stycket 1—3 fastställa den
Lagförslaget
Prop. 1981/82: 130 |7
del som inte ersätts. Därvid skall hänsyn tas främst till företagets inverkan på vattenstånds- och avrinningsförhållandena. den fördel eller olägenhet som företaget väntas medföra från allmän synpunkt. graden av nytta för tillständshavaren och mottagare av andelskraft samt längden av den tid som föreskrivs enligt 15 kap. 3 & första stycket.
Om omprövning sker före den enligt 15 kap. 3 & första stycket fastställda tidpunkten. skall den del som inte ersätts minskas i förhållande till den tid som återstår till denna tidpunkt.
15 5 Om den som har tillstånd enligt denna lag till ett vattenföretag åsamkas förlust av vatten eller fallhöjd eller inskränkning i rätten att reglera vattnets avrinning till följd av att tillstånd lämnas till ett vattenföre- tag som skall tillgodose det allmänna fiskeintresset, allmän farled. allmän hamn eller allmän flottled. hälsovården eller den allmänna miljövården. är hans rätt till ersättning härför begränsad på motsvarande sätt som gäller enligt 14 &.
Vad som sagts nu gäller även förlust av fallhöjd som inte är utbyggd. Därvid skall den del som inte ersätts motsvara en tjugondel av värdet av vattenkraften i det berörda strömfallct efter avdrag för vad som av detta värde är att hänföra till vattenregleringar.
Andels/craft
16 5 Den vars vattenkraft skall tillgodogöras av annan med stöd av 2 kap. 75 eller på grund av överenskommelse får delta i tillgodogörandet. om det är av betydelse för hans verksamhet och om hans rätt till kraften är grundad på äganderätt eller annan rättighet som gäller mot envar och som inte är begränsad till tiden. Han är då berättigad till andel i kraftproduk- tionen (andelskraft) och skyldig att bidra till kostnaderna för kraftanlägg- ningens utförande och drift. allt i förhållande till sin andel i den vattenkraft som skall tillgodogöras vid anläggningen. Motsvarande gäller om den vars strömfall tas i anspråk enligt 2 kap. 8 så. om ersättning för ianspråktagandct inte redan har bestämts.
Skyldigheten att tillhandahålla andelskraft åvilar strömfallsfastigheten. Rätten till andelskraft skall vara förenad med den fastighet till vilken vattenkraften har hört eller rättigheten har överflyttats enligt 185 första stycket.
17 5 I samband med beslut om tillhandahållande av andelskraft skall erforderliga bestämmelser meddelas om villkoren för tillhandahållandet och om kostnadsbidrag.
Om förhållandena ändras, kan kraftanläggningens ägare eller mottagaren av andelskraft påkalla omprövning av rättsförhållandet mellan dem. Där- vid får endast sådana ändringar beslutas som innebär väsentlig fördel för någon av parterna utan att medföra betydande olägenhet för motparten. Om det beslutas att rätten till andelskraft skall avlösas mot ersättning i pengar, gäller de allmänna bestämmelserna om ersättning i I— 10 åå.
18 5 På ansökan av ägaren till en fastighet varmed rätt till andelskraft är förenad får beslutas att rätten till andelskraft skall flyttas över till någon annan fastighet som tillhör samme ägare. om detta kan ske utan skada för borgenärer med panträtt eller andra rättsägare.
Rätten till andelskraft får upplåtas av ägaren till den fastighet varmed ' den är förenad. Avtal om upplåtelse är inte bindande längre än femtio år 2 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130
Lagförslaget
Prop. 1981/82: 130 18
från det avtalet slöts. Upplåtelscr för någons livstid gäller dock utan begränsning till viss tid.
19 & Om den kraftmängd som utgår såsom andelskraft minskas i fall som avses i 14 eller lSå är mottagaren av andelskraften skyldig att utan ersättning tåla denna minskning i samma mån som innehavaren av det kraftverk varifrån andelskraften tillhandahålls.
10 kap. Avgifter
Bygdeavgif'tar ] 5 Om ett vattenföretag innebär
]. drift av ett vattenkraftverk.
2. vattenreglering som avser års- eller flerårsreglering.
3. vattenöverledning för något annat ändamål än kraftändamål.
4. ytvattentäkt skall den som innehar tillstånd till företaget betala en årlig bygdeavgift som bestäms av vattendomstolen att utgå efter avgiftsenheter och avgifts- klasser enligt 2 och 3 åå.
Avser vattenföretaget utvidgning av ett annat vattenföretag eller. om utvidgning tidigare skett. flera andra vattenföretag, vartill tillstånd lämnats enligt denna lag. skall gemensam avgift fastställas såsom för ett enda företag. varvid tidigare utgående avgift bortfaller.
Bygdeavgift skall enligt de närmare bestämmelser som meddelas av regeringen användas dels för att förebygga eller minska sådana skador av vattenföretaget eller anläggningar för detta som inte har ersatts enligt 9 kap. och för att gottgöra sådana skador. dels för att tillgodose allmänna" ändamål beträffande den bygd som berörs av vattenföretaget eller anlägg- ningar för detta.
2 å Avgiftsenheter är
1. för vattenkraftverk varje enhet installerad generatoreffekt som om- fattar tio kilowatt intill 150 procent av effekten vid medelvattenföring och varje enhet om tjugo kilowatt därutöver.
2. för vattenregleringar varje enhet av reglcringsmagasinets rymd som omfattar 25000 kubikmeter intill 100 miljoner kubikmeter. varje ytterligare enhet om 50000 kubikmeter intill 1000 miljoner kubikmeter samt varje enhet om 100000 kubik-meter därutöver,
3. för vattenöverledningar och ytvattentäkter varje kubikmeter i sekun- den av den vattenmängd som högst får ledas bort enligt meddelat tillstånd.
Avgift skall inte betalas för vattenkraftverk eller vattenregleringar. om antalet avgiftsenheter är mindre än femhundra.
3 & För vattenkraftverk och vattenregleringar är avgiften för varje avgiftsenhet. om företaget tillhör klass 1: 0,5 promille av basbeloppet. klass 2: 1 promille av basbeloppet, klass 3: 1.5 promille av basbeloppet. klass 4: 2 promille av basbeloppet. För vattenöverledningar och vattentäkter är avgiften för varje avgiftsen- het. om företaget tillhör klass 1: 5 procent av basbeloppet.
Lagförslaget
Prop. 1981/82: 130 19
klass 2: 10 procent av basbeloppet. klass 3: 15 procent av basbeloppet. klass 4: 20 procent av basbeloppet.
Med basbeloppet avses det basbelopp som har bestämts enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring för det år som avgiften avser.
Vid inplacering i avgiftsklass skall hänsyn tas till de mindre eller större förändringar i vattenförhållandena samt de mindre eller större olägenheter eller fördelar för bygden som vattenföretaget eller anläggningar för detta medför.
4 & Bygdeavgift skall utgå från och med kalenderåret närmast efter det år då tillståndet till vattenföretaget togs i anspråk till och med det år då företaget läggs ned.
Bygdeavgiften skall före varje kalenderårs utgång betalas till länsstyrel- sen i det län där företaget huvudsakligen utförs.
Fiskeavgifter
5 & Vattendomstolen eller förrättningsmannen får. om det är lämpligare. i stället för att meddela villkor enligt 3 kap. 11 & ålägga tillståndshavaren att betala en särskild avgift för främjande av fisket i det vatten som berörs av vattenföretaget eller inom något angränsande vattenområde. Avgiften kan fastställas som en engångsavgift eller som en årlig avgift.
Beloppet av årlig avgift beräknas så. att det av vattendomstolen eller förrättningsmannen fastställda avgiftsbeloppet multipliceras med det tal som anger förhållandet mellan basbeloppet enligt lagen (1962z381) om allmän försäkring för det år då avgiften skall betalas och basbeloppet för det år då avgiften fastställdes.
6 5 Om ett vattenföretag som avses i l & eller anläggningar för detta kan antas skada fisket eller kommer att orsaka en inte obetydlig ändring i de naturliga vattenståndsförhållandeua. skall den som innehar tillstånd till företaget betala en årlig allmän fiskeavgift för främjande av fisket inom landet.
Avgiften bestäms av vattendomstolen att utgå efter avgiftsenheter och avgiftsklasser enligt 7 och 8 55.
Avser vattenföretaget utvidgning av ett annat vattenföretag eller. om utvidgning tidigare skett. flera andra vattenföretag. vartill tillstånd lämnats enligt denna lag. skall gemensam avgift fastställas såsom för ett enda företag. varvid tidigare utgående avgift bortfaller.
7 & Avgiftsenheter är
1. för vattenkraftverk varje enhet installerad generatoreffekt som om- fattar tio kilowatt intill 150 procent av effekten vid medelvattenföring och varje enhet om tjugo kilowatt därutöver.
2. för vattenregleringar varje enhet av regleringsmagasinets rymd som omfattar 25000 kubikmeter intill 100 miljoner kubikmeter och varje enhet om 50 000 kubikmeter därutöver.
3. för vattenöverledningar och ytvattentäkter varje kubikmeter i sekun- den av den vattenmängd som högst får ledas bort enligt meddelat tillstånd.
Avgift skall inte betalas för vattenkraftverk och vattenregleringar, om antalet avgiftsenheter är mindre än tio.
Lagförslaget
Prop. 1981/82: 130 20
8 & För vattenkraftverk och vattenregleringar är avgiften för varje av- giftsenhet. om företaget tillhör klass 1: 0.05 promille av basbeloppet. klass 2: 0.1 promille av basbeloppet. klass 3: 0.15 promille av basbeloppet. klass 4: 0.2 promille av basbeloppet.
För vattenöverledningar och vattentäkter är avgiften för varje avgiftsen- het, om företaget tillhör klass 1: 1 procent av basbeloppet, klass 2: 5 procent av basbeloppet. klass 3: 10 procent av basbeloppet. klass 4: 15 procent av basbeloppet.
Med basbeloppet avses det basbelopp som har bestämts enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring för det år som avgiften avser.
Vid inplacering i avgiftsklass skall hänsyn tas till den omfattning i vilken fisk och fiske förekommer i det vattenområde som berörs av vattenföreta- get eller anläggningar f'ör detta. till den utsträckning i vilken vattenförhål- landena och fisket påverkas av vattenföretaget eller anläggningar för detta samt till omfattningen av de förpliktelser som företagaren har ålagts enligt 5 5 eller 3 kap. 11 .5.
9 5 Om det årliga beloppet av den allmänna fiskeavgiften är ringa. får föreskrivas att avgiftsskyldigheten skall fullgöras genom engångsbetalning. Föreskrift härom skall meddelas om det årliga avgiftsbeloppet skulle un- derstiga femhundra kronor.
10 & Ärlig fiskeavgift enligt 6 & skall utgå från och med kalenderåret närmast efter det år då arbeten eller andra åtgärder som inverkar på vattenförhållandena påbörjades eller då beslut om lagligförklaring medde- lades till och med det år då företaget läggs ned.
Ärlig fiskeavgift enligt 5 eller 6? skall före varje kalenderårs utgång betalas till fiskeristyrclscn.
Engångsavgift skall betalas till fiskeristyrclscn senast vid den tidpunkt som anges när avgiften bestäms.
11 kap. Särskilda bestämmelser om större vattenföretag m. m.
Regeringens prövningsrätt 1 & Regeringen skall pröva tillåtligheten av följande slag av vattenföre- tag. nämligen
1. vattenkraftverk som är avsedda för en installerad generatoreffekt av minst 20000 kilowatt,
2. vattenregleringar med en större vattenståndsskillnad mellan däm- nings- och sänkningsgränserna än två meter under året eller en meter under veckan samt regleringar med mindre vattenståndsskillnad än som har angetts nu. om därigenom skall utnyttjas ett vattenmagasin av minst 100 miljoner kubikmeter under året eller tio miljoner kubikmeter under veckan.
3. vattenöverledningar eller andra vattenbortledningar från vattendrag eller sjöar med en normal oreglerad lågvattenföring av minst en kubik- meter i sekunden i bortledningsptlnkten respektive utloppet. om den vat- tenföring som skall tas i anspråk överstiger en femtedel av den normala
Lag/örslager
Prop. 1981/82: 130 21
oreglerade lågvattenföringen och det inte är uppenbart att bortledningen kan ske utan olägenhet av betydelse för allmänna intressen.
4. andra vattenkraftverk och andra vattenregleringar eller vattenöver- ledningar för vattenkraftändamål. om
a) företaget avser någon av följande älvar, nämligen Torne älv. Kalix älv. Pite älv och Vindelälven.
b) företaget avser någon av de älvar eller älvsträekor som anges i följande uppställning
Älv Sträcka Klarälven sträckan mellan Kärrbackstrand och Edebäck Dalälven Västerdalälven. Osterdalälven uppströms Trängslet samt sträckan mellan Näs och Hedesundafjärdarna Ljusnan sträckan mellan Hede och Svegsjön (Härjedalsljusnan) och sträckan mellan Laforsen och Arbråsjöarna (Mel- lanljusnan)
Ljungan uppströms Storsjön
Indalsälven Areälven. Ammerån ovan Överammer. Storån—
Dammån samt Hårkan uppströms Hotagen Ångermanälven Lejarälven. Storån uppströms Klumpvattnet, Långse-
leån—Rörströmsälven. Saxån. Ransarån uppströms Ransaren samt Vojmån uppströms Vojmsjön
Vapstälven
Moälven Lögde älv
Öre älv Umeälven Tärnaån och Girjesån. Juktån uppströms Fjosokken samt Tärnaforsen mellan Laisan och Gäutan
Bure älv Skellefteälven källflödena uppströms Sädvajaure respektive Rebnis- jaure Byske älv Lule älv Stora Lule älv uppströms Akkajaure. Lilla Lule älv uppströms Skalka och Tjaktjajaure samt Pärlälven Råne älv Rörån—Livas älv.
5. grundvattentäkter för tillgodogörande av en större vattenmängd än 10000 kubikmeter om dygnet.
6. andra vattenregleringar. vattenöverledningar och vattenbortledning- är än som har angetts förut, om företaget avser någon av sjöarna Vänern. Vättern. Mälaren. Hjälmaren. Storsjön i Jämtland eller Siljan och företaget kan inverka märkbart på vattenståndet i eller vattenavrinningen ur sjön.
2 & Ansöks om ändring eller utvidgning av ett vattenföretag. gäller ] % endast den ändring eller utvidgning som avses med ansökningen.
3 5 Om ett annat vattenföretag än ett sådant som anges i 1 och 2 så är av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet. får regeringen förbe- hålla sig prövningen av företagets tillåtlighet. Besked om förbehållet skall lämnas till vattendomstolen eller förrättningsmannen innan dom eller be- slut har meddelats om företagets tillåtlighct.
4 & Tillåtligheten av ett vattenföretag kan även komma under regering- . ens prövning enligt 12 kap. 29 % eller 13 kap. 42 &.
Lagfifirslaget
Prop. 1981/82: 130 22
5 & I samband med prövningen av ett företag som avses i 1—4 ss får regeringen även förbehålla sig prövningen av tillåtligheten av ett annat vattenföretag. om ansökningen avser tillstånd till båda företagen och dessa hänger samman med varandra eller fråga enligt 3 kap. 8 & har uppkommit om jämkning eller företräde mellan dem. Beträffande ett sådant förbehåll gäller 3 & andra meningen.
6 5 Om regeringen finner att ett företag får komma till stånd. kan rege- ringen bestämma särskilda villkor för att tillgodose allmänna intressen.
Förberedelse av större vatten/örring 7 & Innan tillstånd söks till ett vattenföretag som är av sådan omfattning eller beskaffenhet att dess tillåtlighet skall eller kan antas komma att prövas av regeringen enligt 1—3 så. skall förberedande åtgärder ha vidta- gits enligt 8—11 55.
8 & [ god tid innan närmare undersökningar för företaget påbörjas skall företagaren underrätta kammarkollegiet. statens naturvårdsverk. statens planverk och riksantikvarieämbetet och statens historiska museer samt de länsstyrelser och kommuner som berörs av företaget. Samtidigt skall sjö- fartsverket och fiskeristyrclsen underrättas. om deras verksamhet berörs. Lantbruksstyrelsen skall ttnderrättas. om rennäringen ellerjordbruksmark av större omfattning berörs. Företagaren skall därefter på begäran eller när anledning annars föreligger lämna dessa myndigheter och kommuner upp- lysningar om företaget.
9 & När förutsättningarna för företaget i stort har klarlagts. skall företa- garen i samråd med länsstyrelsen i det län där företaget i huvudsak skall utföras bereda berörda kommuner samt myndigheter och sammanslutning- ar som företaget angår tillfälle att framställa önskemål om företagets när- mare omfattning och utformning.
10 5 Om företaget kan medföra skada på fiske av någon betydelse. får fiskeristyrclsen förordna om den utredning som behövs. Om företaget kan medföra väsentlig skada på rennäringen ellerjordbruket. får Iantbrukssty- relsen förordna om behövlig utredning. Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer får förordna om behövlig kulturhistorisk inventering. Statens naturvårdsverk får förordna om den utredning som behövs an- gående företagets utförande från allmänna naturvårdssynpunkter.
Innan förordnande meddelas skall samråd ske med vattendomstolen. Företagaren skall betala kostnaderna för utredningarna, om det inte är obilligt.
ll Q' 1 god tid innan ansökan om tillstånd till företaget ges in skall företa- garen medverka till att information om företagets planläggning lämnas till ortsbefolkningen vid sammankomst. genom ortspressen eller på något annat lämpligt sätt. Sammankomst skall ordnas. om länsstyrelsen i något län som berörs av företaget påkallar det.
Företagaren skall på lämpligt sätt bereda enskilda personer tillfälle att framställa önskemål om åtgärder för att förebygga eller minska skador genom företaget.
I.:rgfi'irsltrgt't
Prop. ]981/82: 130 23 12 kap. Prövningen av markavvattningsföretag
Allmänna bestämmelser 1 & Prövningen av markavvattningsföretag sker vid förrättning. Länssty- relsen förordnar en förrättningsman att handlägga förrättningen.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar särskilda bestämmelser om behörighet att vara förrättningsman.
2 5 Två gode män skall delta i förrättningen när förrättningsmannen finner att det behövs eller när sakägare begär det och det inte medför oskäligt dröjsmål.
Ett beslut att gode män skall medverka rubbar inte vad som redan har beslutats eller verkställts under förrättningen.
Medverkar gode män, äger bestämmelserna om förrättningsman mot- svarande tillämpning på honom och gode männen. om inte annat framgår.
3 & Gode män utses bland dem som är valda till nämndemän i fastighets- domstol eller till gode män vid fastighetsbildningsförrättningar i orten.
4 & Om gode män skall medverka. skall förrättningsmannen kalla dem till förrättningen. Till tjänstgöring bör företrädesvis kallas gode män med behövlig ortskännedom och sakkunskap.
Om en god man på grund av jäv är hindrad att tjänstgöra eller om han uteblir från ett sammanträde och annan god man inte utan dröjsmål kan infinna sig, får förrättningsmannen till tjänstgöring som god man kalla någon som är valbar till befattning som anges i 3 5.
5 & Bestämmelsen i 4 kap. 12% rättegångsbalken om hinder för när- stående att samtidigt tjänstgöra som domare gäller också beträffande för- rättningsmän och gode män.
6 & Mot förrättningsmän och gode män gäller sammajäv som mot doma- re.
7 5 Om en sakägare vill anföra jäv mot förrättningsman eller god man, skall han framställa invändning därom första gången han för talan i ärendet sedan han fick kännedom om att förrättningsmannen eller gode mannen tjänstgör och att jävsanledning föreligger. Om han underlåter det, är hans rätt att anföra jäv förfallen.
Sedan fråga om jäv mot förrättningsman eller god man uppkommit. får han endast vidta sådana åtgärder som inte utan synnerlig olägenhet kan uppskjutas och som inte innebär ett avgörande av en för förrättningen betydelsefull fråga. Sådana åtgärder får vidtas av förrättningsmannen. även om han har förklarats jävig.
Att förrättningsman eller god man förklaras jävig påverkar inte giltighe- ten av beslut eller åtgärder som har tillkommit innan frågan om jäv upp- kom.
8 & Förrättningsmannen får anlita biträde av sakkunniga för att utreda frågor som kräver särskild fackkunskap. Den som står i ett sådant förhål- lande till saken eller till någon sakägare att hans tillförlitlighet kan anses förringad får inte anlitas som sakkunnig.
Lagförslaget
Prop. 1981/82: 130 34
Förrätt/tingens inledande 9 & Ansökan om förrättning görs hos länsstyrelsen av någon som vill utföra eller delta i ett markavvattningsföretag.
Om det vid en fastighetsreglering beslutas att en fråga om markavvatt- ning skall prövas enligt denna lag. anmäls detta av fastighetsbildningsmyn- digheten till länsstyrelsen. Ägarna av de fastigheter som ingår i fastighets- regleringen anses då som sökande.
10 & Ansökningen om förrättning skall vara skriftlig och innehålla upp- gifter om
I, de fastigheter. byggnader eller anläggningar för vilka sökanden för talan,
2. företagets beskaffenhet,
3. de mark- och vattenområden som berörs av företaget.
4. för sökanden kända sakägare. & Om en ansökan inte uppfyller föreskrifterna i första stycket eller om den i övrigt är ofullständig. får länsstyrelsen förelägga sökanden att avhjälpa bristen. Om bristen inte avhjälps får länsstyrelsen avvisa ansökningen. Detta skall framgå av föreläggandet.
Första stycket gäller även i fråga om anmälningar som avses i 9 5 andra stycket.
11 & Länsstyrelsen får bestämma att sökanden skall ställa säkerhet för förrättningskostnaderna innan en förrättningsman förordnas.
Handläggningen 12 & Förrättningsmannen skall tttreda förtttsättningarna för företaget. Om hinder inte föreligger mot företaget, skall han till ledning för förrätt- ningen utarbeta en allmän plan för detta och utföra de utredningar som behövs för företagets genomförande.
Förrättningsmannen bör därvid samråda med sökanden och övriga sak- ägare samt de myndigheter som berörs av företaget.
13 & Förrättningsmannen skall utreda vilka som i egenskap av fastighets- ägare eller på annan grund är sakägare.
Om det råder tvist om en fastighet som berörs av företaget. har den av de tvistande som innehar fastigheten med äganderättsanspråk rätt att företrä- da fastigheten under förrättningen till dess den lagligen vinns från honom.
Om en fastighet har övergått till ny ägare under förrättningen. får denne inte rubba vad den förre ägaren har medgivit eller godkänt.
14 g” Förrättningsmannen skall utfärda kungörelse om företaget. I kungö- relsen skall lämnas en kortfattad redogörelse för företaget och på lämpligt sätt anges de fastigheter som kan beröras. I kungörelsen skall sakägarna kallas till sammanträde.
Kungörelsen skall senast fjorton dagar före sammanträdet införas i orts- tidning. I god tid före sammanträdet skall utskrift av kungörelsen sändas till kända sakägare. berörda kommuner. statliga myndigheter vars verk- samhet kan beröras av företaget samt. om allmänna intressen kan beröras. till kammarkollegiet.
Om företaget berör fast egendom som är samfälld för flera fastigheter. behöver någon utskrift av kungörelsen inte sändas till de särskilda delägar- na i samfälligheten. Finns en känd styrelse för samfälligheten. skall en utskrift av kungörelsen sändas till styrelsen.
Lagförslaget
Prop. 1981/82: 130 25
15 5 Om företaget är av mindre omfattning och uppenbarligen berör endast en viss eller vissa sakägare, är kungörelse inte erforderlig. Under— rättelse om företaget och om sammanträde skall i så fall delges sakägarna. Underrättelser skall sändas till kommuner och myndigheter i den utsträck- ning som anges i 14 å andra stycket.
I fråga om delgivning gäller allmänna bestämmelser samt 16 och 17 åå.
16 5 Om ägaren av en fastighet. byggnad eller anläggning eller en ställ- företrädare för denne stadigvarande vistas utom riket och delgivning inte kan ske här i riket med känt ombud. får handlingen lämnas till den som förvaltar eller brukar fastigheten. byggnaden eller anläggningen.
Den till vilken handlingen har lämnats är skyldig att snarast sända handlingen vidare till den sökte. om det kan ske. Han skall erinras därom, när handlingen lämnas till honom. Är den söktes uppehållsort känd. skall förrättningsmannen därjämte med posten sända honom meddelande om delgivningen.
Delgivningen anses ha skett. när handlingen har lämnats enligt första stycket.
17 & Vad som är föreskrivet om delgivning med delägare i samfällighet gäller även vid delgivning med delägare i fastighet. som innehas under samäganderätt av flera än tio. och med innehavare av servitut som gäller till förmån för flera än tio fastigheter med skilda ägare.
18 & Om det behövs skall förrättningsmannen förordna en lämplig per- son. hos vilken de handlingar som hör till förrättningen skall hållas tillgäng- liga (aktförvarare). Flera aktförvarare får förordnas om det är lämpligt.
Aktförvararens namn och platsen där förrättningshandlingarna hålls till- gängliga skall anges i den kungörelse som avses i 14 % eller i underrättelse enligt 15 5.
19 5 Ägare av fastigheter som berörs av företaget skall till förrättnings- mannen uppge innehavare av servitut. nyttjanderätt eller rätt till elektrisk kraft som har upplåtits i fastigheten. Underlåts detta utan giltigt skäl och uppstår på grund härav skada för sådana sakägare. skall fastighetsägaren ersätta skadan. Fastighetsägarna skall erinras om innehållet i denna para- grafi den kungörelse som avses i 14 å. i underrättelse enligt 15 & eller på annat lämpligt sätt.
20 & Kammarkollegiet skall, om det behövs, föra talan vid förrättningen för att tillvarata allmänna intressen.
Kommun får föra talan vid förrättningen för att tillvarata allmänna intressen inom kommunen.
21 5 Om ett nytt sammanträde måste hållas. skall förrättningsmannen kalla alla kända sakägare till detta. Någon kallelse behövs dock inte, om det kan antas att sakägarna ändå infinner sig. Om tid och plats för samman- trädet har tillkännagivits vid ett föregående sammanträde. behöver inte de sakägare kallas som i föreskriven ordning har kallats till det föregående sammanträdet.
Om särskilda kallelser behövs skall de delges sakägarna i god tid före sammanträdet. Förrättningsmannen får dock vid sammanträde bestämma om en särskild ordning för kallelser till följande sammanträden. I fråga om delgivning gäller 16 och 17 55.
Lagförslaget
Prop. 1981/82: 130 26
22 5 Om en sakägare inte i föreskriven ordning har kallats till ett sam- manträde. skall ett nytt sammanträde hållas om inte sakägaren ändå har infunnit sig eller medger att förrättningen får slutföras.
Utan hinder av första stycket får sådana förrättningsätgärder vidtas som inte i någon nämnvärd mån inverkar på sakägarens rätt.
23 5 Om förrättningsmannen och gode männen har olika mening. gäller vad två av dem anser. Om var och en har sin mening. gäller förrättnings- mannens mening. såvida det inte är fråga om pengar eller något annat som utgör mängd. [ så fall gäller den mening som avser den näst största mängden.
[varje beslut skall anges de skäl på vilka avgörandet grundas. om inte en motivering av beslutet kan anses överflödig. Om beslutet får överklagas, skall det dessutom innehålla en besvärshänvisning.
Beslut som meddelas vid sammanträde skall läsas upp för de närvaran- de. Om det i annan ordning meddelas ett beslut om inställande av förrätt- ningen eller. utan samband med tillståndsbeslut. ett beslut som får överkla- gas särskilt. skall sakägare och andra som har besvärsrätt underrättas om beslutets innehåll utan dröjsmål. Sådana underrättelser lämnas genom skriftligt meddelande elleri sådan särskild ordning för kallelser som kan ha beslutats enligt 21 å andra stycket andra meningen.
24 5 Om det behövs med anledning av förrättningen, har förrättnings- mannen och gode männen samt deras biträdcn rätt att gå in i byggnader, beträda ägor. göra mätningar och markundersökningar samt företa därmed sammanhängande eller jämförliga åtgärder. [ trädgårdar eller liknande planteringar får träd inte skadas eller fällas utan ägarens samtycke. Även i övrigt skall skador undvikas. om det är möjligt.
Rätt att beträda annans ägor tillkommer också den som för talan vid förrättningen.
För skador som har uppkommit genom åtgärder enligt första eller andra stycket utgår ersättning. Yrkande om ersättning skall framställas innan förrättningen avslutas eller inställs.
Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att befogenhe- terna enligt första stycket skall kunna utövas.
25 5 Om sökanden vill återkalla sin ansökan hos förrättningsmannen. skall han göra det skriftligen eller också muntligen vid ett sammanträde. Om ingen sakägare har fört talan vid förrättningen när återkallelsen görs. skall förrättningen genast inställas. [ annat fall skall sakägare som har fört talan vid förrättningen och som själva kunnat ansöka om denna underrät- tas om återkallelsen. Om någon sådan sakägare inte inom föreskriven tid begär att förrättningen skall fortsättas. skall den inställas.
Sakägare på vars begäran förrättningen fortsätts anses därefter som sökande till förrättningen.
Sedan tillståndsbeslut har meddelats får ansökningen inte återkallas hos förrättningsmannen. [ stället skall återkallelse ske hos vattendomstolen på det sätt och inom den tid som enligt 38ä gäller för överklagande av tillståndsbeslutet. Härvid gäller första och andra styckena i tillämpliga delar.
26 9" En förrättning som har inletts efter anmälan av fastighetsbildnings- myndigheten skall inställas. om fastighetsregleringsförrättningen inställs.
Lagförslaget
Prop. 1981/82: 130 27
Förrättningen skall dock fortsättas. om sakägare som har fört talan vid förrättningen och som har kunnat ansöka om denna begär det. Underrättas sakägarna om regleringsförrättningens inställande vid sammanträde. skall begäran framställas vid sammanträdet. I annat fall skall begäran framstäl- las inom den tid som förrättningsmannen föreskriver.
27 5 Om det föreligger hinder mot företaget. skall förrättningåmannen så snart som möjligt avbryta förrättningen och besluta om dess inställande.
28 & Frågor om tillämpningen av 3 kap. 8 5 i fråga om markavvattnings- företag som prövas vid olika förrättningar skall efter anmälan till länssty- relsen prövas vid en särskild förrättning av förrättningsman som länssty- relsen utser. I fråga om en sådan förrättning gäller bestämmelserna i detta kapitel i tillämpliga delar.
Fragor om tillämpningen av3 kap. 8 $ 1 traga om markavvattningsföre- tag som prövas vid förrättning och vattenföretag som efter ansökan prövas av vattendomstolen skall avgöras av vattendomstolen i ansökningsmålet.
29 5 Om förrättningsmannen finner att hinder mot det sökta företaget möter enligt 3 kap. 3 5 första stycket men att det föreligger sådana omstän- digheter som avses i andra stycket i nämnda paragraf eller om frågan om företagets tillåtlighet enligt 11 kap. 3 & skall avgöras av regeringen, skall förrättningsmannen efter sammanträde med sakägarna med eget yttrande överlämna frågan till regeringens avgörande.
30 5 Vid förrättningen skall protokoll föras. Protokollet samt övriga handlingar som ges in eller upprättas vid förrättningen skall sammanföras till en akt.
Tillståndsbeslur m.m.
31 & Om det inte föreligger nagot hinder mot företaget. skall förrättnings- mannen meddela tillståndsbeslut.
Tillståndsbeslutet skall i behövlig utsträckning innehålla bestämmelser om
[. företagets ändamål. läge. omfattning och tekniska utformning.
2. vilka som skall delta i företaget och varje deltagares andelstal i fråga om kostnaderna för utförande och drift av företaget.
3. de områden som får tas i anspråk och de särskilda tvångsrätter i övrigt som medges för företaget,
4. utförande och underhåll av företaget.
5. tillsyn. besiktning och kontroll.
6. skyldighet att betala ersättning eller att utföra skadeförebyggande åtgärder samt hur betalningen skall ske.
7. villkori övrigt för att tillgodose allmän och enskild rätt,
8. förrättningskostnaderna och hur de skall fördelas,
9. tid inom vilken anspråk i anledning av oförutsedda skador får fram— ställas,
10. tid efter vars utgång omprövning enligt 15 kap. 3 och 14 åå eller 15 å andra stycket får ske.
Avser tillståndet arbeten för företaget. skall i tillståndsbeslutet anges den tid inom vilken arbetena skall vara utförda (arbetstid).
Lagförslaget
Prop. 1981/82: 130 28
32 5 Om överenskommelse om ersättning har träffats, får ersättning inte bestämmas annorlunda än som har avtalats. Detta gäller även överens- kommelser om att gottgörelse skall utgå på annat sätt än i pengar eller om att skadeförebyggande åtgärder skall utföras.
Om det behövs för tillämpningen av 16 kap. 14 & tredje Stycket. skall förrättningsmannen uppskatta det värde som en berörd fastighet har utan särskild rättighet som minskar fastighetens värde.
33 5 Innan ett beslut meddelas om inlösen av en fastighetsdel skall i den ordning som gäller för fastighetsbildning en karta med beskrivning ha upprättats över området och dess gränser ha utmärkts .
34 & Tillståndsbeslut skall meddelas vid sammanträde eller på tid och plats som förrättningsmannen har givit till känna för sakägare och andra som har besvärsrätt. Ett sådant tillkännagivande skall lämnas vid samman- träde eller genom skriftliga meddelanden eller i sådan särskild ordning som kan ha beslutats enligt 21 å andra stycket andra meningen.
35 så Om ett beslut av förrättningsmannen till följd av skrivfel. felräkning eller något liknande misstag innehåller en uppenbar oriktighet. skall för- rättningsmannen besluta om rättelse. Detsamma gäller kartor. ritningar och andra handlingar till vilka förrättningsbeslutet hänvisar.
Innan rättelsen görs. skall den som berörs av åtgärden få tillfälle att yttra s1g.
Rättelsen skall med angivande av dagen för åtgärden antecknas på huvudskriften och, om möjligt. på övriga exemplar av den handling som rättas. Den som beslutet rör skall omedelbart underrättas om åtgärden och om möjligheten att överklaga beslutet.
36 & Förrättningsmannen får inte som tolk anlita den som står i sådant förhållande till saken eller till sakägare att hans tillförlitlighet kan anses förringad.
En tolk har rätt att av allmänna medel få skäligt arvode samt ersättning för kostnader och tidsspillan. Detta gäller inte den som anlitas i tjänsten.
Överklagande till vattendrmmtolen 37 & Förrättningsmannens beslut överklagas särskilt. om förrättnings- mannen har
1. ogillatjäv enligt 7 få.
2. beslutat angående ersättning till sakkunnig eller tolk.
3. beslutat angående ersättning enligt 24 s' tredje stycket.
4. beslutat angående rättelse enligt 35 &. Överklagande enligt första stycket sker genom besvär som skall ges in till vattendomstolen inom två veckor från den dag då beslutet meddelades.
Ett beslut att godta en invändning om jäv får inte överklagas. Den som menar att förrättningen onödigt uppehålls genom ett beslut av förrättningsmannen får överklaga beslutet genom besvär hos vattendom- stolen. Denna besvärsrätt är inte inskränkt till någon viss tid.
38 Q' 1 andra fall än som avses i 37 & överklagas beslut av förrättnings— mannen genom besvär som skall ges in till vattendomstolen inom fyra veckor från den dag då tillståndsbeslutet meddelades eller förrättningen inställdes.
Lagförslaget
Prop. 1981/82: 130 29
13 kap. Prövningen av vattenmål
Allmänna bestämmelser
1 5 Första domstol i vattenmål kallas vattendomstol. De tingsrätter som regeringen bestämmer skall vara vattendomstolar.
Överrätt i vattenmål (vattenöverdomstol) är Svea hovrätt. Som sista domstol i vattenmål dömer högsta domstolen.
2 5 Om domstolar i vattenmål och rättegången i sådana mål gäller vad som är föreskrivet om allmän domstol. i den män inte annat följer av denna lag eller annan författning.
Vattendomstol
3 & Vattendomstolen består av en ordförande, en teknisk ledamot samt två nämndemän. Ytterligare en teknisk ledamot får efter ordförandens bestämmande ingå i domstolen.
Ordföranden skall vara lagfaren domare i tingsrätten. Tekniska ledamöter skall ha teknisk utbildning och erfarenhet av vatten- frågors behandling.
Nämndemän skall vara nämndemän i fastighetsdomstol inom vatten- domstolens domsområde.
4 & Vattendomstolen är vid handläggningen av mål domför med endast ordföranden i samma utsträckning som en tingsrätt är domför med en lagfaren domare. om inte annat följer av denna lag.
lnnan ordföranden fattar beslut bör han rådgöra med en teknisk leda- mot. om frågans beskaffenhet påkallar det.
5 & Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utser ordförande i vattendomstol samt utnämner eller förordar teknisk ledamot i vattendomstol.
6 & Nämndemännen tjänstgör efter kallelse av vattendomstolen. Till tjänstgöring bör företrädesvis kallas nämndemän från den del av vatten- domstolens domsområde till vilken målet närmast har anknytning.
7 & Regeringen bestämmer vattendomstolarnas domsområden. Gränser- na mellan vattendomstolarnas domsområden skall följa vattendelare mel— lan olika vattensystem.
8 Q' Vattenmål prövas av den vattendomstol inom vars område det vat- tenföretag eller den åtgärd som det är fråga om i huvudsak skall utföras eller har utförts. Frågor om vattendomstolarnas inbördes behörighet får. utom i fall som avses i 10 kap. 20 å andra stycket rättegångsbalken , inte tas upp av högre rätt.
9 & Vattendomstolen får för sina sammanträden förfoga över behövliga lokaler i domstolsbyggnader eller andra allmänna byggnader, om inte lokalerna är upptagna för sitt huvudsakliga ändamål eller utgörs av guds- tjänstlokal. Uppkommer särskilda kostnader skall de ersättas.
105. Om det vid överläggningar i vattendomstolen förekommer skilj- aktiga meningar. gäller rättegångsbalkens bestämmelser om omröstning i
Lagförslaget
Prop. 1981/82: 130 30
domstol med endast lagfarna ledamöter. Vid omröstningen skall först Lagförslaget ordföranden säga sin mening. därefter de tekniska ledamöterna och sist nämndemännen.
Vattenöverdomstolen
11 5 För fullgörande av Svea hovrätts uppgifter som vattenöverdomstol skall det. förutom lagfarna ledamöter. finnas vattenrättsråd. Dessa skall ha teknisk utbildning och erfarenhet av vattenfrågors behandling. Tjänst som vattenrättsråd tillsätts av regeringen.
Vattenöverdomstolen är domför med fyra ledamöter. av vilka minst tre skall vara lagfarna. Fler än fem ledamöter får inte delta.
Vattenmål 12 & Vattenmålen utgörs av ansökningsmål. stämningsmål och förrätt- ningsmål.
13 & Ansökningsmål är mål om
1. bestämmande enligt 2 kap. 8 5 andra stycket av ersättning för rätten att ta i anspråk ett strömfall.
2. tillstånd enligt 4 kap. 1 & till utförande av andra vattenföretag än markavvattningsföretag.
3. godkännande enligt 4 kap. 4 5 av ett utfört ändrings- eller lagningsar- bete som inte avser ett markavvattningsföretag.
4. prövning enligt 4 kap. 5 & av lagligheten av ett utfört vattenföretag som inte är ett markavvattningsföretag.
5. inrättande enligt 6 kap. 3 så av en gemensam anläggning för bevatt- ning. sedan en samfällighet enligt 6 kap. har bildats.
6. överflyttning enligt 9 kap. 18 5 första stycket av rätten till andels- kraft,
7. tillstånd enligt 14 kap. l & till utrivning av en vattenanläggning eller prövning enligt 14 kap. 5 & under vilka villkor en anläggning för bortle- dande av grundvatten får tas ur bruk.
8. tillstånd enligt 14 kap. 3 % första stycket att bortskaffa flottledsan- läggningar eller rätt att, utan samband med bortskaffning. överta flottleds- anläggningar enligt fjärde stycket nämnda paragraf.
9. förlängning enligt 15 kap. 2 ?; andra stycket av arbetstiden. 10. omprövning enligt 15 kap. 3. 4. 8. 9. 11 och 12 åå. 11. förverkande enligt 15 kap. 5 5. 12. omprövning. utan samband med pågående ansökningsmål eller för- rättning. enligt 15 kap. 15 & första stycket eller omprövning enligt 15 kap. 15 å andra stycket,
13. fastställelse enligt 15 kap. 16 % av en överenskommelse. Berör ett ansökningsmål uteslutande en viss eller vissa sakägare och kan målet avgöras med bindande verkan endast mot dessa. får vattendomsto- len, om sökanden medger det. förordna att målet skall behandlas enligt vad som gäller för stämningsmål.
14 & Stämningsmål är talan om
1. utrivning eller ändring av en vattenanläggning, när talan grundas på att anläggningen inte har tillkommit i laga ordning eller inte är av laga beskaffenhet.
2. ersättning för skada eller intrång genom en sådan anläggning som avsesi 1.
Prop. 1981/82: 130 31
3. ersättning för skada genom utrivning av en vattenanläggning, om utrivningen har skett utan tillstånd men sådant tillstånd skulle ha behövts. eller ersättning, utan samband med pågående ansökningsmål. enligt 14 kap. 5 5 andra stycket.
4. ersättning enligt 2 kap. 9 & andra stycket,
5. deltagande, utan samband med pågående ansökningsmål. i en vatten- reglering enligt 7 kap. 1 eller 4 Ö.
6. särskild tvångsrätt. utan samband med pågående förrättning eller ansökningsmål. enligt 8 kap.,
7. omprövning enligt 9 kap. 17 å andra stycket.
8. meddelande av bestämmelser enligt 15 kap. 19 5.
9. ersättning enligt 16 kap. 19 5, 10. ersättning eller annat på grund av att en vattenanläggning inte under- hålls i enlighet med 17 kap. l 5.
11. ersättning för skada på grund av att ett vattenföretag inte drivs i enlighet med villkoren i en tillståndsdom eller ett tillståndsbeslut eller i enlighet med vad som föreskrivs i 17 kap. 2 5,
12. ersättning enligt 17 kap. 3 & eller 19 kap. 7 &. 13. ersättning, utan samband med pågående ansökningsmål. enligt 20 kap. 10 &.
14. fördelning av vatten enligt 22 kap. 7 &.
15 & Förrättningsmål är besvär över beslut vid förrättningar enligt denna lag.
16 & Talan som inte faller under 13 eller 14 55 men som rör ett ämne som behandlas i denna lag får tas upp av vattendomstolen. om invändning inte görs mot domstolens behörighet inom den tid som anges i 34 kap. 2 & rättegångsbalken eller vattendomstolen finner att talan har avsevärd bety- delse för vattenförhållandena. Om talan tas upp. räknas målet som vatten- mål. Vattendomstolen får dock inte ta upp talan om ansvar för brott.
Om det enligt denna lag gäller en särskild ordning för behandlingen av en viss fråga, gäller föreskrifterna härom.
17 _5 Om det är lämpligt. får vattendomstolen pröva yrkanden som har samband med vattenmålet men som rör rättsförhållanden som inte skall bedömas enligt denna lag. Vattendomstolen får dock inte pröva frågor om äganderätt till fastigheter eller om fastighetsindelningen.
18 5 Om en vattendomstol har prövat ett mål som rör ett ämne som behandlas i denna lag. får frågan huruvida målet är sådant att det skall tas upp av någon annan domstol än vattendomstol eller av någon annan myndighet än domstol prövas i högre rätt endast om _ .. .
1. frågan fullföljs dit eller väcks där av en part som är berättigåd' till det. eller
2. vattendomstolen har prövat en fråga om äganderätt till en fastighet eller om fastighetsindelningen. eller
3. vattendomstolen har prövat en fråga för vars behandling en särskild ordning har föreskrivits i denna lag, eller
4. vattendomstolen har prövat en fråga om ansvar för brott.
La gl'örslaget
Prop. 1981/82: 130 32
Förfarandet vid vattendomstalarna i ansökningsmål 19 5 En ansökan varigenom ett ansökningsmål anhängiggörs skall vara skriftlig och. om inte annat följer av 20 %. innehålla
1. de uppgifter. ritningar och tekniska beskrivningar som behövs för att bedöma företagets beskaffenhet. omfattning och verkningar.
2. uppgifter som behövs för att bedöma om hinder möter mot företaget från allmänna planeringssynpunkter samt uppgifter om möjlig alternativ lokalisering av företaget och om andra vattenföretag eller särskilda anlägg- ningar som kan antas behövas för ett ändamålsenligt utnyttjande av det sökta företaget,
3. så fullständiga uppgifter som möjligt om vilka fastigheter som berörs av företaget samt namn och adress på ägarna och berörda innehavare av särskild rätt till fastigheterna.
4. uppgifter huruvida särskilda bestämmelser med stöd av lag har med- delats rörande användningcn av de mark- och vattenområden som berörs av företaget.
5. uppgifter om de ersättningsbelopp som sökanden erbjuder till varje sakägare. om det inte på grund av företagets omfattning bör anstå med sådana uppgifter.
Ansökningen rörande ett företag. vars tillåtlighet kan antas komma under regeringens prövning, skall innehålla uppgifter om de åtgärder som sökanden har vidtagit enligt 11 kap. 7— 11 55 samt om vad som huvudsakli- gen har förekommit med anledning av dessa åtgärder.
Om företaget avser utförande av ett vattenkraftverk, skall ansökningen innehålla uppgift om det område som enligt sökanden bör utgöra ström- fallsfastighct.
20 & En ansökan enligt 13.5 första stycket 1 skall innehålla ritningar jämte beskrivning av strömfallets läge och beskaffenhet. uppgift om er- bjudna ersättningsbelopp samt övriga upplysningar som behövs för att bedöma ersättningsfrågan.
Till en ansökan enligt 13 & första stycket 6 skall fogas dels ett gravations- bevis rörandc den fastighet varifrån rätten till andelskraft skall flyttas över. dels överenskommelser som har träffats med borgenärer med panträtt i fastigheten och andra rättsägare.
21 & Ansökningshandlingarna skall i mål som avses i 13 & första stycket 2—5 och 7— 12 ges in i åtta exemplar och i övriga mål i tre exemplar. Om det behövs. får vattendomstolen föreskriva att ytterligare exemplar skall ges in.
Har handlingarna inte getts in i ett tillräckligt antal exemplar eller anser vattendomstolen att de är ofullständiga. skall sökanden föreläggas att avhjälpa bristen. Om sökanden inte fullgör sin skyldighet att ge in ytterliga- re exemplar. får handlingarna mångfaldigas på sökandens bekostnad. Om sökanden inte fullgör sin skyldighet att på annat sätt komplettera ansök- ningen. får ansökningen avvisas.
22 & Upptas ansökningen. skall vattendomstolen utfärda kungörelse om företaget. ] kungörelsen skall lämnas en kortfattad redogörelse för ansök- ningen och pä lämpligt sätt anges de fastigheter som kan beröras. Dessut- om skall erinras om innehållet i 29 och 40 åå och anges sista tidpunkt för erinringar enligt 29 &,
Vattendomstolen skall förordna en eller flera lämpliga personer att för-
Lagförslaget
Prop. 1981/82: 130 ' 33
vara ett exemplar av handlingarna i målet (aktförvarare). Namn och adress på aktförvarare skall anges i kungörelsen.
I kungörelsen skall vidare tillkännages att kallelser och andra meddelan- den i målet'till parte-rna skall. om de inte särskilt tillställs part. införas i en viss eller vissa ortstidningar samt hållas tillgängliga hos aktförvararen.
Kungörelsen skall snarast införas i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstidning. En utskrift av kungörelsen skall vidare sändas till varje sak- ägare som har angetts i ansökningen eller som på annat sätt är känd för domstolen.
Om ansökningen berör fast egendom som är samfälld för flera fastighe- ter. behövcr någon utskrift av kungörelsen inte sändas till de särskilda delägarna i samfälligheten. Finns en känd styrelse för samfälligheten. skall en utskrift av kungörelsen sändas till styrelsen.
23 5 Ett exemplar av ansökningshandlingarna och av kungörelsen skall sändas till kammarkollegiet och fiskeristyrelsen. Om det kan antas att det allmänna fiskeintresset eller något annat allmänt intresse inte berörs av företaget, behöver ansökningshandlingarna dock inte översändas.
Kungörelsen skall även sändas till berörda kommuner samt till länssty- relsen och till andra statliga myndigheter vars verksamhet kan beröras av ansökningen.
24 & Utskrift av kungörelsen skall delges
l. styrelsen eller någon annan som förvaltar en av ansökningen berörd kanal- eller slussanläggning eller annan allmän farled eller en hamn eller flottled som är allmän.
2. styrelsen för ett av ansökningen berört vattenförbund samt styrelsen eller annan som förvaltar en berörd samfällighet enligt denna lag eller motsvarande äldre bestämmelser.
3. ägaren av en anläggning för tillgodogörande av vattenkraft. om med ansökningen avses ianspråktagande av den tillgodogjorda kraften.
4. ägaren av den strömfallsfastighet från vilken andelskraft tillhanda- hålls, när fråga är om en ansökan enligt 13 15 första stycket 6.
5. innehavaren av det tillstånd som avses med en ansökan enligt 13 & första stycket 10 eller 11.
25 & Kammarkollegiet skall. om det behövs. föra talan i målet för att tillvarata allmänna intressen.
Kommun får föra talan för att tillvarata allmänna intressen inom kom- munen. _
Fiskeristyrelsen skall. om handlingar översänts till styrelsen enligt 23 &. yttra sig om vattenföretagets inverkan på det allmänna fiskeintresset samt föreslå de bestämmelser som behövs till skydd för fisket. Om styrelsen finner att yttrande inte kan avges utan undersökning på platsen, skall styrelsen anmäla detta till vattendomstolen. som förordnar om sakkunnig- utredning enligt 32 &.
26 5 Ägare av fastigheter som berörs av ansökningen skall till vatten- domstolen uppge innehavare av servitut. nyttjanderätt eller rätt till elek- trisk kraft som har upplåtits i fastigheten. Underlåts detta utan giltigt skäl och uppstår på grund härav skada för sådana sakägare. skall fastighets- ägaren ersätta skadan. Fastighetsägarna skall erinras om innehållet i denna paragrafi den kungörelse som avses i 22 5 eller på annat lämpligt sätt. —
. 3 Riksdagen [981/82. I saml. Nr [30
Lagförslaget
Prop. 1981/82: 130 ' 34
27 5 Har en sakägare uppgetts eller på annat sätt blivit känd för vatten-' domstolen först efter det att kungörelsen har utfärdats och har han inte fört talan i målet. skall han på lämpligt sätt beredas tillfälle att yttra sig. Handläggningen av målet får dock inte uppehållas.
28 5 Om det råder tvist om en fastighet som berörs av det i målet avsedda företaget eller av en avsedd åtgärd. har den av de tvistande som innehar fastigheten med äganderättsanspråk rätt att företräda fastigheten i målet. till dess den lagligen vinns från honom.
En ny ägare får inte rubba vare sig överenskommelser som den förre ägaren har ingått eller andra åtgärder som har vidtagits i målet och som är bindande för den förre ägaren. Om den förre ägaren har erhållit meddelan- den och kallelser i målet, behövs inte några nya meddelanden till eller kallelser på den nye ägaren.
29 & Erinringar mot ansökningen skall-göras i skriftlig inlaga som i tre exemplar ges in till vattendomstolen inom den tid som domstolen har bestämt. Tiden skall vara minst trettio dagar från det att kungörandet skedde. Vattendomstolen är inte skyldig att fästa avseende vid erinringar som görs för sent. Ett exemplar av varje erinringsskrift skall sändas till sökanden.
30 5 Den fortsatta förberedelsen av målet är skriftlig eller muntlig.
Vattendomstolen skall under förberedelsen verka för att utredningen i målet får den inriktning och omfattning som är lämplig med hänsyn till målets beskaffenhet. Därvid skall domstolen såvitt möjligt se till att någon onödig utredning inte görs i målet..
31 & Vattendomstolen bestämmer vad en muntlig förberedelse skall avse och vilka parter som skall inställa sig vid denna. Parterna skall kallas till förberedelsen. Kallelsen skall delges parterna eller kungöras i ortstidning. Parter kan föreläggas vid vite att komma tillstädcs eller infinna sig person- ligen. '
Vid den muntliga förberedelsen får tredskodom inte meddelas. Parterna får åberopa skrifter som de har gett in. En redogörelse bör lämnas för skrifternas innehåll.
32 & Om det för bedömning av målet behövs någon särskild teknisk utredning eller vidlyftigare värdering. kan vattendomstolen förordna en eller flera sakkunniga att efter förberedande undersökning avge utlåtande i målet.
Sådan undersökning skall verkställas snarast möjligt. Om det behövs med hänsyn till målets beskaffenhet eller ändamålet med undersökningen. skall domstolen på ett lämpligt sätt underrätta parterna om tiden för denna.
33 5 Om det är lämpligt. får vattendomstolen uppdra åt en eller flera ledamöter av vattendomstolen att verkställa undersökning på platsen. Parterna skall på lämpligt sätt underrättas om tiden för en sådan undersök- ning. Vid undersökningen skall protokoll föras.
34 & På begäran av sökanden får vattendomstolen utan huvudförhand- ling besluta att åtgärder får vidtas för att förebygga eller minska skador eller olägenheter, innan frågan om sådana åtgärder slutligen avgörs. Som
Lagförslaget
Prop. 1981/822130 ' 35
villkor gäller att sökanden hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den ersätt- ning som han kan bli skyldig att betala på grund av åtgärderna.
Beslutet gäller omedelbart. men det kan andras när förhållandena föran- leder det. -
35 & Framgår det av ett utlåtande enligt 32 5 eller på annat sätt att det sökta vattenföretaget berör fastigheter som inte har angivits i kungörelsen enligt2 29. skall vattendomstolen med tillämpning av2 25 bereda ägare och innehavare av särskilda rättigheter till sadana fastigheter tillfälle att yttra sig.
Om det är lämpligare. får vattendomstolen kalla sakägarna till huvudför- handlingen i malet. Kallelserna skall senast åtta dagar före huvudförhand- lingen delges sakägarna 1 den ordning som gäller för delgivning av stämning i tvistemål.
365. När målet är klart för huvudförhandling, skall vattendomstolen bestämma tid och plats för denna. Platsen bestäms med hänsyn främst till att minsta möjliga kostnader uppstår. '
Besked om tid och plats för'huvudförhandlingen skall i god tid lämnas parterna i den ordning som har bestämts för kallelser till dem. Om anled- ning till det föreligger; skall i kallelsen lämnas uppgift om de frågor som avses behandlas vid huvudförhandlingen. '
Om någon part bör infinna sig personligen vid huvudförhandlingen. skall vattendomstolen förelägga honom detta vid -vite. Föreläggandet skall delges.
Huvudförhandling får hållas även om part uteblir från denna. Tredsko- dom får dock inte meddelas.
37 & Om vattendomstolen finner att ett mål kan utredas utan förberedel- se. får domstolen i kungörelse omedelbart kalla parterna till huvudförhand- ling i målet. Därvid gäller 22—28 och 32—365? i tillämpliga delar. Huvud- förhandlingen får hålla-s tidigast tre veckor efter det att kungörandet sked- de.
38 5 I målet skall syn hållas. om det inte är obehövligt.
39 5 Ett beslut varigenom en nämndeman har förklarats jävig rubbarinte beslut eller åtgärder av vattendomstolen. som har tillkommit innan jävsin- vändningen gjordes och varom övriga ledamöter har varit ense.
40 & Yrkanden om ersättning till följd av det vattenföretag eller den åtgärd som avses med ansökningen samt erinringar i anledning av utlåtan- de enligt 325 skall framställas skriftligen eller muntligen senast vid huvud- förhandlingen. Vattendomstolen får avvisa senare framställda yrkanden och erinringar, om de inte har föranletts av iakttagelser vid syn eller av andra omständigheter som har förekommit under huvudförhandlingen.
41 & Vid huvudförhandlingens början bör ordföranden eller någon annan ledamot kort redogöra för ansökningen och de yrkanden som har fram- ställts i målet. För utredning av frågor av teknisk beskaffenhet får parterna åberopa ingivna skrifter. En redogörelse skall lämnas för skrifternas inne- håll.
Vid en uppskjuten huvudförhandling skall målet återupptas i det skick
' Lagförslaget
Prop. 1981/82; 130 36
vari det förelåg vid den tidigare handläggningens slut. Har de ledamöter som vid det senare sammanträdet "tjänstgör i domstolen inte deltagit i den tidigare handläggningen. skall dock målet företas till ny huvudförhandling. I den mån det i sådant fall kan antas vara utan betydelse eller skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet. behöver bevis som har . tagits upp vid tidigare handläggning inte tas upp på nytt.
42 5 Om vattendomstolen finner att hinder mot det sökta företaget möter enligt 3 kap. 3å första stycket men att det föreligger sådana omständighe- ter som avses i andra stycket nämnda paragraf. skall vattendomstolen med eget yttrande överlämna frågan till regeringens avgörande. Detsamma gäller. om frågan om företagets tillåtlighet enligt 11 kap. 1—3 eller Såå skall avgöras av regeringen.
43 & Vattendomstolens dom skall grundas på vad som har förekommit vid syn och annan förhandling inför vattendomstolen samt vad handlingar- na innehåller.
Domen skall meddelas så snart det kan ske med hänsyn till målets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt. Om inte synnerliga skäl före- ligger. skall domen meddelas inom två månader efter det huvudförhand- lingen avslutades.
Skyldigheten enligt 17 kap. 95 sjunde stycket rättegångsbalken att un- derrätta parterna om innehållet i domen skall anses vara fullgjord genom att ett exemplar av domen hälls tillgängligt hos den eller de aktförvarare som har förordnats.
44 5 När på yrkande av någon part den ersättning som tillkommer ho- nom anses böra sättas högre än vad sökanden har föreslagit. får vattendomstolen även beträffande andra parter vidta sådana jämkningar i ersättningsbeloppen som kan behövas för att uppnå likformighet i upp- skattningen. Ersättningen får inte sättas-lägre än vad sökanden har erbjudit i målet. Om särskild uppgörelse har träffats mellan parterna. får ersättning dock inte bestämmas annorlunda än som har avtalats.
45 5 Om det behövs för tillämpningen av 16 kap. 14.5. tredje stycket. skall vattendomstolen uppskatta det värde som en berörd fastighet har utan särskild rättighet som minskar fastighetens värde.
46 5 Innan vattendomstolen meddelar en dom om inlösen av en fastig- hetsdel eller om ersättning för strömfall som skall avstås enligt 2 kap. 85 och utgör fastighetsdel. skall en karta med beskrivning ha upprättats över området samt dess gränser ha utmärkts i den ordning som gäller _för fastighetsbildning. '
Innan vattendomstolen meddelar en dom om tillstånd till ett vattenkraft- verk. skall domstolen se till att det finns en lämplig fastighet. som ägs av sökanden och med vilken rätten till tillgodogörandet av vattenkraften för framtiden skall vara förenad tströmfallsfastighet).
47 å En dom som innebär att tillstånd lämnas till vattenföretag eller andra åtgärder enligt denna lag skall i förekommande fall innehålla bestäm- melser om
1. företagets ändamål. läge. omfattning och tekniska utformning,
2. de områden som får tas i anspråk för företaget och de särskilda tvångsrätter i övrigt som medges sökanden.
Lagfi'irxlagt't
Prop. 1981/82: 130 37
3. tillsyn. besiktning och kontroll.
4. strömfallsfastighet.
5. vilka som skall delta i en vattenreglerings- eller bevattningssamfäl- lighet samt varje deltagares andelstal i fråga om kostnaderna för företaget.
6. skyldighet att betala ersättning eller att utföra skadeförebyggande åtgärder samt hur betalningen skall ske,
7. villkor beträffande tillhandahållande av andelskraft och om kostnads- _
bidrag härför,
8. skyldighet att betala avgifter.
9. villkor i övrigt för att tillgodose allmänna och enskilda intressen. IO. tid inom vilken anspråk i anledning av oförutsedda skador får fram- ställas.
11. tid efter vars utgång omprövning enligt 15 kap. 3.5 eller 155 andra stycket får ske.
12. den förlust av vatten eller annat som tillståndshavare enligt 9 kap. 14 och 15 äs" är skyldig _att underkasta sig utan ersättning.
13. rättegångskostnader. Avser tillståndet arbeten för företaget. skall i domen anges den tid inom vilken arbetena skall vara utförda (arbetstid).
48 5 På yrkande av sökanden får vattendomstolen i särskild dom avgöra frågan om företagets tillåtlighct.
Om domstolen funnit att företaget är tillåtligt och om företagets snara genomförande är angeläget. får domstolen i särskild dom meddela tillstånd till de arbeten som behöver utföras.
Meddelas särskild dom får vattendomstolen förordna att malet 1 övrigt skall vila till dess domen vunnit laga kraft.
49 5 När verkningarna av ett vattenföretag inte kan i ett visst hänseende förutses med tillräcklig säkerhet. får vattendomstolen vid meddelande av tillstånd till företaget skjuta upp frågan om ersättning eller andra villkor i det hänseendet till dess behövlig erfarenhet har vunnits av företagets inverkan.
] samband med uppskovsbeslutet skall vattendomstolen. såvitt angår skada eller förlust som kan antas bli mera kännbar. meddela provisoriska bestämmelser om ersättning eller skadeförebyggande åtgärder.
Den uppskjutna frågan skall avgöras så snart det kan ske. Ersättningen får därvid inte bestämmas till lägre belopp än vad som har bestämts provisoriskt._
Då målet har uppskjutits i viss del. skall vattendomstolen som villkor för att tillståndet till företaget skall få tas i anspråk föreskriva att sökanden hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den slutliga ersättningen samt för den ersättning som bestämts provisoriskt och som inte skall betalas innan tillståndet tas i ansp1åk. _
Bestämmelserna 1 preskriptionslagen (1.981: 130) gäller inte ersättnings- anspråk som omfattas av ett uppskovsbeslut.
50 5 När det finns skäl till det, får vattendomstolen förordna att tillstån- det till ett vattenföretag eller till en annan åtgärd enligt denna lag får tas i anspråk även om domen därom inte har vunnit laga kraft. Som villkor skall föreskrivas att sökanden hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den ersätt- ning som kan komma att utgå, om domstolens dom ändras.
Om sökanden. sedan tillstånd till ett vattenföretag eller till en annan
Lagförslaget
Prop. 1981/82: 130 38
åtgärd enligt denna lag har meddelats. åläggs skyldighet att förebygga eller minska skador eller att betala ersättning, får vattendomstolen förordna att domen skall gå i verkställighet som om den hade vunnit laga kraft.
Överklag'as en dom som avses med ett förordnande enligt första eller andra stycket. får vattenöverdomstolen undanröja förordnandet. innan talan mot domen i övrigt prövas.
Förfarandet vid 1'attendomstolarna i stämningsmål 51 5 Talan i stämningsmål väcks genom stämning.
52 5 Förberedelsen är skriftlig eller muntlig. _ Kallelser och andra meddelanden till parterna skall delges.
53 5 Vattendomstolen får avgöra målet utan huvudförhandling. om par- terna inte har begärt någon sådan och deras inställelse inte behövs för utredningen i målet. Om målet avgörs utan huvudförhandling i annat fall än som avses i 42 kap. 185 rättegångsbalken . skall vattendomstolen ha den sammansättning som anges i 35 första stycket i detta kapitel.
Har domstolen beslutat att målet skall avgöras utan huvudförhandling och är det inte uppenbart att parterna redan har slutfört sin talan. skall de få tillfälle till detta. -
Beträffande förelägganden för parterna att inställa sig vid muntlig förbe- redelse eller vid huvudförhandling och om parts utevaro från ett sådant sammanträde gäller rättegångsbalkens bestämmelser rörande en sak. varom förlikning inte är tillåten.
54 5 I fråga om förfarandet i stämningsmål gälleriövrigt bestämmelserna om ansökningsmål-i 315 andra stycket. 32 och 3355. 365 första stycket. 38. 39 och 41 55. 435 första och andra styckena samt 465 första stycket.
1 mål enligt 145 6 gäller också 45 och 50 55 Om det i ett sådant mål är fråga om arbete för att förebygga eller minska skador eller olägenheter till följd av ett företag enligt denna lag. gäller även 34 5.
55 5 Om svaranden för att bemöta käromålet gör en ansökan hos vatten- domstolen enligt 135 första stycket 3 eller 4 eller om ändrade bestämmel- ser om vattentappning enligt 13 5 första stycket 10. handläggs målet i dess helhet som ett ansökningsmål. om inte målet med stöd av 135 andra stycket ändå behandlas som ett stämningsmål.
Har vattendomstolen i stämningsmål eller enligt handräckningslagen (1981 : 847) eller länsstyrelsen enligt 21 kap. 35 denna lag beslutat om borttagande eller ändring av en vattenanläggning och görs en ansökan som avses i första stycket. får vattendomstolen i ansökningsmålet bestämma att- beslutet inte får verkställas innan målet har blivit slutligt avgjort eller vattendomstolen förordnar annat. Sökanden _skall ställa säkerhet för kost- nader och skador.
Förfarandet vid vatre/1domstolarna t'förra"tlniagsmål 56 5 Har förrättningsmannens beslut inte överklagats på föreskrivet sätt eller inom rätt tid. skall klagomålen omedelbart avvisas av vattendomsto- len. Har besvärsinlagan före besvärstidens utgång inkommit till förrätt- ningsmannen. skall den omständigheten att inlagan. först efter utgången av nämnda tid inkommit till domstolen inte föranleda att talan avvisas.
Lagfi'irslaget
Prop. 1981/82: 130 - 39
57 5 Vid besvärsinlagan skall fogas två avskrifter av inlagan och därtill hörande handlingar. Behöver domstolen för delgivning eller därmed jäm- förliga åtgärder ytterligare avskrifter. är klaganden skyldig att tillhandahål- la dem. Är avskrifter inte tillgängliga när de behövs. får domstolen ombe- sörja dem på klagandens bekostnad.
58 5 Upptas besvären av vattendomstolen. skall domstolen sända ett exemplar av besvärShandlingarna till den eller de aktförvarare som har förordnats vid förrättningen samt utfärda kungörelse om besvären.
I kungörelsen skall uppges att ett exemplar av handlingarna i målet hålls tillgängligt hos aktförva- raren eller aktförvararna.
att kallelser och andra meddelanden i målet till parterna skall. om de inte särskilt tillställs dem. införas i en viss eller vissa ortstidningar samt hållas tillgängliga hos aktförvararen eller aktförvararna. _
att skriftlig förklaring över besvären skall ha inkommit till vattendomsto- len inom den tid, minst trettio dagar från det att kungörandet skedde. som vattendomstolen bestämt.
Om det är lämpligt. skall vattendomstolen i kungörelsen kalla till huvud- förhandling i målet.
59 5 Kungörelsen skall snarast införas i ortstidning. Om företaget är av mindre omfattning och berör endast en viss eller vissa sakägare. får kungö- relsen ersättas av ett meddelande till varje sakägare med samma innehåll - som kungörelsen skulle ha haft. Meddelandet skall delges.
En utskrift av kungörelsen eller meddelandet skall tillställas den eller de aktförvarare som har förordnats. -
Om besvär somhar anförts av en enskild sakägare berör allmänna intressen. skall utskrifter av kungörelsen eller meddelandet sändas till de myndigheter som anges i 235. Dessutom skall ett exemplar av besvärs- handlingarna sändas till kammarkollegiet och. om det allmänna fiskeintres- set berörs. till fiskeristyrelsen. .
Om talan förs mot en ägare av en fastighet eller en innehavare av en särskild rättighet till en fastighet och fastigheten inte har angivits i någon kungörelse under förrättningen. skall besvären och en utskrift av kungörel- sen eller meddelandet om dessa delges ägaren eller rättighetshavaren.
60 5 För behandling av rättegångsfrågor eller någon del av saken som får avgöras särskilt får huvudförhandling utsättas. fastän målets beredande i övrigt inte har avslutats.
61 5 Vattendomstolen får avgöra målet utan huvudförhandling. om hu- vudförhandling kan antas sakna betydelse för prövningen och ingen part har begärt en sådan förhandling eller om domstolen finner det uppenbart att talan är ogrundad. Vattendomstolen är därvid domför utan nämnde- männen. -
För prövning som inte avser själva saken fordras inte huvudförhandling. Har domstolen beslutat att målet skall avgöras utan huvudförhandling och är det inte uppenbart att parterna redan har slutfört sin talan. skall de få tillfälle till detta.
62 5 Vattendomstolens avgörande av saken sker genom dom. Annat avgörande av domstolen träffas genom beslut.
Lagförslaget
Prop. 1981/82: 130 40
63 5 Om en ändring i förrättningsmannens beslut lämpligen bör göras av förrättningsmannen. får domstolen visa förrättningen åter till denne. Dom- stolen får meddela bestämmelser till ledning för hur ändringen skall ske.
64 5 Ifråga om förfarandet i förrättningsmål gäller i övrigt bestämmelser- na om ansökningsmål i 30—33. 36. 38. 39. 41—43 och 4555. 465 första stycket samt 47—5055.
Rättegången i vatten/ivärda/rumla; 65 5 Vattendomstolens domar eller beslut får. om inte annat är föreskri- vet, överklagas hos vattenöverdomstolen. ] stället för de tider som före- skrivs i 50 kap. 1 och 255 samt 57 kap. l5 rättegångsbalken gäller för vadeanmälan och anslutningsvad två veckor. för anförande av besvär tre veckor samt för fullföljd av vad fyra veckor.
66 5 Om vattendomstolen i samband med en dom. som innefattar till- stånd till ett vattenföretag. inte har meddelat förordnande enligt 505 första stycket. gäller beträffande överklagande i denna del 49 kap. 55 andra stycket rättegångsbalken .
67 5 Vattendomstolens beslut i överklagade frågor som avses i 12 kap. 375 första stycket 1 och 3 samt fjärde stycket får inte överklagas.
Vattendomstolens beslut i frågor som avses i 345 överklagas särskilt genom besvär. Beslut i fråga som avses i 555 andra stycket får överklagas endast i samband med överklagande av dom eller slutligt beslut i ansök- ningsmålet. -
68 5 Har i ett ansökningsmål. vari kungörelse enligt 225 har utfärdats. sökanden överklagat vattendomstolens dom eller beslut. får vattenöver- domstolen i stället för att förordna om delgivning med motparterna besluta att ett exemplar av vade- eller besvärsinlagan med därvid fogade handling- ar skall översändas till den eller de aktförvarare som har förordnats av vattendomstolen samt utfärda kungörelse om överklagandet.
I kungörelsen skall uppges att ett exemplar av handlingarna'i målet hålls tillgängligt hos aktförva- raren eller aktförvararna.
att kallelser och andra meddelanden i målet till parterna skall. om de inte särskilt tillställs någon part. införas i en viss eller vissa ortstidningar samt hållas tillgängliga hos aktförvararen eller aktförvararna.
att skriftligt genmäle eller skriftlig förklaring skall ha inkommit till vat- tenöverdomstolen inom den tid. minst tre veckor från det att kungörandet skedde. som vattenöverdomstolen bestämt.
Kungörelsen skall införas i den eller de ortstidningar som vattendomsto- len har bestämt för meddelanden i målet.
Första—tredje styckena gäller också i förrättningsmål, vari kungörelse enligt 585 har utfärdats. oavsett om sökanden eller någon annan har klagat.
Då föreskrifterna i denna paragraf har iakttagits, skall delgivning anses ha skett.
69 5 Vademål får avgöras av vattenöverdomstolen utan huvudförhand- ling. om den skulle sakna betydelse för prövningen. Om parterna på ömse sidor har begärt huvudförhandling. skall den äga rum, om den inte uppen- barligen skulle vara utan betydelse.
Lagförslaget
Prop. 1981/82: 130 41
Vid huvudförhandling får utredningen läggas fram genom vattenöver- domstolens försorg i den omfattning som domstolen bestämmer.
Om vattenöverdomstolen i ett överklagat ansöknings- eller förrättnings— mål finner att vite eller annan påföljd för utevaro bör föreläggas någon pan. får föreläggandet inte tillkännages parten genom kungörelse som avses i 685 utan det skall delges parten.
70 5 Om det är lämpligt. får vattenöverdomstolen uppdra åt en eller flera ledamöter av domstolen att verkställa undersökning på platsen. Parterna skall på lämpligt sätt underrättas om tiden för undersökningen. Vid denna skall protokoll föras. _
En utredning som ett vattenrättsråd har verkställt beträffande en fråga av teknisk beskaffenhet får inte läggas till grund för vattenöverdomstolens dom eller beslut utan att parterna har beretts tillfälle att yttra sig över utredningen. Detta gäller dock inte. om utredningen i endast oväsentlig mån avviker från vad som har framkommit tidigare i målet.
71 5 I fråga om rättegången i vattenöverdomstolen gäller i övrigt 32. 42, 43 och 45—5055.
Rättegången i högsta domstolen 72 5 Vattenöverdomstolens domar eller beslut får, om inte-annat är föreskrivet. överklagas hos högsta domstolen. _
I fråga om rättegången i högsta domstolen gäller bestämmelserna om rättegången i vattenöverdomstolen i 68, 69 och 71 55.
14 kap. Särskilda bestämmelser om utrivning m. rn.
1 5 Görs ansökan om tillstånd att riva ut en vattenanläggning i ytvatten. skall tillstånd till utrivningen lämnas, om inte förordnande meddelas enligt 2 5.
2 5 I stället för att lämna tillstånd att riva ut en vattenanläggning i ytvatten får vattendomstolen på begäran av ägaren av en fastighet som skulle skadas av utrivningen förordna att skyldigheten att underhålla an- läggningen och att fullgöra vad som i övrigt åligger anläggningens ägare skall för framtiden. till dess något annat bestäms, övergå på fastighets- ägaren.
Till skydd för allmänna intressen kan efter åtagande sådant förordnande också meddelas för staten. en kommun eller ett vattenförbund.
Förordnande får inte meddelas. om det kan antas att fastighetsägaren inte kan fullgöra skyldigheterna eller om det med hänsyn till sökanden eller till allmänna intressen kan anses mera angeläget att anläggningen rivs ut.
Om ägaren vållas skada av att anläggningen bibehålls. skall den som övertar ansvaret för anläggningen utge skälig ersättning för skadan.
35. Anläggningar för en allmän flottled som är avlyst får bortskaffas efter tillstånd av vattendomstolen. Sådant tillstånd får ges till
]. staten. en kommun eller ett vattenförbund, -
2. förvaltare som avses i 82 aä lagen (19191426') om flottning i allmän flottled samt _ '
Lagförslag et
Prop. 1981/82: 130 ' 42
3. den som kan lida men av att anläggningarna bibehålls. Den som får tillstånd att bortskaffa en anläggning får fritt förfoga över denna.
Om det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas av anläggningarnas bortskaffande. behövs inte något tillstånd av vatten- domstolen. Om en förvaltare har utsetts enligt 82 a5 lagen om flottning i allmän flottled. fordras dennes medgivande till åtgärden. '
Vill en fastighetsägare. vars fastighet skulle skadas av att en anläggningi flottledcn bortskaffas. överta anläggningen kan vattendomstolen förordna , härom. Ett sådant förordnande kan meddelas också för den som 'vill använda anläggningen för ett vattenföretag eller för staten, en kommun
eller ett vattenförbund till skydd för allmänna intressen.
4 5 Om en fastighet. vars ägare övertagit underhållsskyldighet enligt 25 första stycket eller en anläggning enligt 3 5 fjärde stycket första meningen, övergår till ny ägare. svarar denne för de skyldigheter som följer av övertagandet.
Övertagandet skall antecknas i fastighetsboken.
5 5 Om fara för allmänna eller enskilda intressen kan uppkomma genom att en anläggning för bortledande av grundvatten helt eller delvis tas ur bruk. skall anläggningens ägare inhämta vattendomstolens besked på vilka villkor det får ske.
Medför en åtgärd som avses i första stycket skada på annans egendom genom bestående ändring i vattenförhållandena. skall skälig ersättning härför utgå.
15 kap. Tillstånds giltighet, omprövning m. m.
Verkan ar domar [ ansökningsmål ] 5 Om en dom som har meddelatsi ctt ansökningsmål enligt 13 kap. I3 .5 första stycket avser tillstånd till ett vattenföretag eller till någon annan åtgärd enligt denna lag och domen har vunnit laga kraft. gäller tillståndet mot alla. såvitt avser frågor .som enligt denna lag är att bedöma 1 sadant mål. Avser tillståndet utförandet av en anläggning. innefattar det rätt att bibehålla anläggningen. Med stöd av.. 2 kap. 9 5 eller bestämmelser i detta kapitel kan dock ett tillstånd begränsas eller förenas med änd1ade eller nya villkor eller förklaras förverkat.
Med tillstand avses i detta kapitel även godkännande av arbeten enligt 4 kap. 4 5 och lagligförklaring enligt 4 kap. 5 5.
2 5 Tillståndet förfaller. om tillståndshavaren inte iakttar de bestämmel- ser om arbetstid som har meddelats i tillståndsdomen.
Om tillståndshavaren visar att han har giltigt skäl för dröjsmålet eller att synnerliga olägenheter skulle uppstå om tillståndet förfaller, kan vatten- domstolen förlänga tiden med högst tio år. Ansökan om förlängning skall göras innan den föreskrivna tiden har gått ut.
3 5 För att tillgodose allmänna intressen får vattendomstolen företa om- prövning av villkoren för ett tillstånd och därvid föreskriva ändrade eller nya villkor. Omprövningen får inte ske förrän efter utgången av en tid som domstolen bestämmer vid meddelandet av tillståndet. minst tio år och
Lagförslaget
Prop. 1981/82: 130 43
högst trettio år från det tillståndsdomen vinner laga kraft. Omprövning för att tillgodose sådana allmänna intressen som berörs av väsentliga ändring- ar i vattenförhållandena får dock ske redan före utgången av den bestämda tiden.
Vattendomstolen skall i omprövningsdomcn bestämma när de ändrade eller nya villkoren skall börja tillämpas. När omprövning sker efter utgång- en av den vid meddelandet av tillståndet bestämda tiden. skall också bestämmas efter vilken tid. minst tio och högst trettio år. förnyad ompröv- ning får ske.
4 5 Om det visar sig att anordningar som har vidtagits eller villkor som har meddelats till skydd för fisket enligt 3 kap. ll 5 eller 10 kap. 5 5 är mindre ändamålsenliga, får vattendomstolen meddela ändrade bestämmel— ser.
5 5 Om tillståndshavaren åsidosätter ett villkor i en tillståndsdom och avvikelsen är betydande. får vattendomstolen förklara tillståndet förver— kat. Avser tillståndet verksamheten vid en vattenanläggning, får vatten- domstolen också förklara rätten att bibehålla vattenanläggningen förver- kad.
Har underhållet av en vattenanläggning allvarligt försummats. får vat- tendomstolen förklara rätten att bibehålla anläggningen förverkad.
Om ett tillstånd att inverka påvattenförhållandena inte har utnyttjats under en längre tid och det kan antas att tillståndet inte heller kommer att utnyttjas. får vattendomstolen förklara tillståndet förverkat. Därvid får vattendomstolen också förklara rätten att bibehålla den vattenanläggning varmed inverkan på vattenförhållandena sker förverkad. '
6 5 I samband med ett förverkandebeslut enligt 5 5 som avser en vatten-
anläggning skall vattendomstolen ålägga den som är ansvarig för underhålÅ let av anläggningen att riva ut den och att vidta de åtgärder som behövs för . att förebygga eller minska skador genom utrivningen.
I stället för åläggande enligt första stycket får vattendomstolen medge någon annan vars rätt är beroende av utrivningen eller. till skydd för allmänna intressen. staten. en kommun eller ett vattenförbund att riva ut anläggningen på den underhållsskyldiges bekostnad. Domstolen får också, under de förutsättningar som anges i 14 kap. 2 5. medge att anläggningen bibehålls och att underhållsskyldigheten övergår på en fastighetsägare eller på staten. en kommun eller ett vattenförbund. Därvid äger l4 kap. 2 5 fjärde stycket och 4 5 motsvarande tillämpning.
7 5 Ansökan om prövning som avses i 3—5 55 görs av kammarkollegiet.
8 5 Efter ansökan av tillståndshavaren får vattendomstolen upphäva el- ler ändra andra bestämmelser i en tillståndsdom än som avser storleken av ersättnings belopp.
9 5 Vattendomstolen kan fastställa ändrade eller nya bestämmelser om innehållande och tappning av vatten'efter ansökan av annan än tillstånds- havaren. om han vill utnyttja vattenkraften i sitt strömfall bättre. eller efter ansökan av en kommun eller ett vatten-förbund som vill tillgodose den allmänna miljövärden eller hälsovården eller främja fisket. Till förmån för allmänna farleder. allmänna hamnar. allmänna flottlcder, bevattnings- och
Lagförslaget
Prop. 1981/82: 130 44
markavvattningssamfälligheter samt avloppsföretag kan sådana bestäm- melser fastställas på ansökan av huvudmannen.
10 5 1 frågor som avses i 3. 4. 8 och 9 55 gäller. om inte annat är särskilt föreskrivet, i tillämpliga delar vad som stadgas om utförande av vattenfö- retag. ' _
Vid omprövning enligt 3 eller 4 5 får sådana villkor inte föreskrivas som medför att ändamålet med företaget inte kan tillgodoses eller att förutsätt- ningarna för detta rubbas avsevärt. Villkoren får inte heller för tillstånds- havaren, mottagare av andelskraft eller andra som har inrättat sig efter företaget medföra kostnader som ståri missförhållande till de fördelar från allmän synpunkt som kan vinnas. Hänsyn skall vid omprövningen tas till vad tillståndshavaren enligt tidigare omprövningsdomar har fått underkas- ta sig till förmån för allmänna intressen.
Om regeringen i samband med prövningen av ett vattenföretag har föreskrivit att ett visst villkor skall gälla för ett tillstånd. får vattendomsto- len vid omprövningen inte avvika väsentligt från villkoret utan att regering- en har medgivit det.
11 5 Ett tillstånd till vattentäkt får omprövas av vattendomstolen efter ansökan av den som driver en annan vattentäkt som är beroende av samma vattentillgång eller av den som söker tillstånd till en sådan vattentäkt. Därvid äger vad som i 3 kap. 8 5 föreskrivs omjämkning av företagen eller företräde åt det ena företaget motsvarande tillämpning.
12 5 På ansökan av kammarkollegiet eller den avgiftsskyldige får vatten- domstolen föreskriva den ändring av en bygdeavgift eller en allmän fls- keavgift som kan behövas med hänsyn till erfarenheterna av företagets verkningar eller till bestående hinder att utnyttja företaget i den avsedda omfattningen.
Frågan om ändring av en sådan avgift" får även tas upp till prövning i samband med en omprövning enligt 3. 4, 8, 9 eller 11 5.
13 5 En omprövningsdom har samma verkan som en tillståndsdom.
Verkan av beslut efter förrättning 14 5 Sedan ett tillståndsbeslut eller annat beslut av förrättningsmannen har vunnit laga kraft. får det verkställas.
I fråga om tillstånd till markavvattningsföretag och omprövning äger 1 — 10 och 13 55 motsvarande tillämpning. Omprövning enligt 3. 4, 8 och 9 55 skall dock ske vid en ny förrättning. Länsstyrelsen förordnar om sådan förrättning efter ansökan.
Ändrade förhållanden [ .vmnfälligheter 15 5 Om en dom eller ett beslut enligt 3—6. 8.9. 11 eller 145 inverkar på - frågan om en samfällighets fortsatta bestånd. kretsen av deltagare eller kostnadsfördelningen mellan dem. får meddelas dc ändrade bestämmelser som behövs. lnträder, sedan en samfällighet har bildats enligt denna lag, i andra fall än som avses i första stycket ändrade förhållanden som i inte ringa män inverkar på frågan om sättet för företagets utförande. kretsen av deltagare eller kostnadsfördelningen mellan dem. får frågan på ansökan av en del—
Lagförslaget
Prop. 1981/82: 130 45
tagare omprövas av vattendomstolen eller. såvitt avser en markavvatt- ningssamfällighet. vid en ny förrättning. Även utan att sådana förhållanden har inträtt. får en omprövning äga rum. om någon vill ansluta sig som deltagare eller i det tidigare avgörandet har föreskrivits att frågan får omprövas efter en viss tid och denna tid har gått ut.
Vid omprövningen gäller bestämmelserna om utförande av vattenföretag i tillämpliga delar. '
Den som inträder som deltagare i en bestående samfällighet skall åläggas att i skälig utsträckning ersätta de övriga deltagarna deras kostnader som nedlagts i gemensamma anläggningar. Vad som sagts nu gäller också när andelstalet höjs för en deltagare som ingår i en samfällighet.
16 5 En överenskommelse om att någon skall inträda i eller utträda ut en samfällighet enligt denna lag. att en deltagares andelstal skall ändras eller att samfälligheten skall upphöra har samma verkan som en tillståndsdom eller ett tillståndsbeslut. om överenskommelsen på ansökan av en deltaga- re godkänns av vattendomstolen eller. om överenskommelsen träffas un- der en förrättning. av förrättningsmannen. Ett sådant godkännande får inte lämnas om det är uppenbart att överenskommelsen strider mot denna lag.
Oförutsedda skador 17 5 Om ett vattenföretag eller en vattenanläggning. som har utförts i enlighet med ett tillstånd enligt denna lag. medför skador som inte förut- sågs av vattendomstolen eller förrättningsmannen när tillståndet medde- lades, får den skadelidande framställa anspråk på ersättning enligt 9 kap. 1— 10 55.
Om fråga är om betydande skador för enskild eller för något allmänt intresse. får begäras sådana ändringar på företagarens bekostnad av vat- tenföretaget eller vattenanläggningen som. utan att medföra skador för tredje man eller väsentliga olägenheter för tillståndshavaren. är ägnade att förebygga eller minska framtida skador. I fråga om allmänna intressen förs talan av kammarkollegiet eller kommunen.
Anspråk på grund av oförutsedda skador skall för att få tas upp till prövning anmälas till vattendomstolen inom fem år eller den längre tid, högst tjugo år. som kan ha bestämts i samband med tillståndet. Tiden räknas från utgången av den av domstolen eller förrättningsmannen be— stämda arbetstiden.
Bestämmelserna i preskriptionslagen (1981: 130) gäller inte anspråk en— ligt denna paragraf.
18 5 Anmälan som avses i 17 5 skall vara skriftlig och ges in till vatten- domstolen i tre exemplar. Ett exemplar skall delges tillståndshavaren.
Anspråket prövas före eller efter utgången av den tid som gäller för anmälan. Beträffande förfarandet gäller vad som stadgas om förfarandet i stämningsmål. Därjämte tillämpas 13 kap. 45 5 och 50 5 andra och tredje styckena.
Fastställande av bestämmelser om vattentappning och vattentäkter 19 5 Saknas bestämmelser om innehållande eller tappning av vatten be- träffande ett vattenföretag eller bestämmelser om nyttjandet av en vatten- täkt eller är meddelade bestämmelser ofullständiga. får vattendomstolen på talan av den som lider skada genom de rådande förhållandena fastställa sådana bestämmelser som är ägnade att för framtiden förebygga eller
Lagförslaget
Prop. 1981/82: 130 - 46
minska skador. Bestämmelserna får inte ändra vad som lagligen kan gälla och inte heller skada tredje mans rätt.
16 kap. Betalning av ersättning, tillträde m. m.
1 5 Löseskilling och intrångsersättning enligt 9 kap. som skall utgå på en gång betalas genom nedsättning hos länsstyrelsen i det län där fastigheten är belägen.
Om ersättningen avser fastigheter 1 olika län. skall nedsättningen ske hos den länsstyrelse som domstolen eller förrättningsmannen bestämmer.
2 5 Nedsättning enligt 1 5 skall inte ske. om fastigheten inte svarar för någon beviljad eller sökt inteckning eller om de borgenärer som har pant- rätt i fastigheten har medgivit att ersättningen betalas ut till den ersätt- ningsberättigade. Om fastigheten besväras av gemensam inteckning. gäller vad som har sagts nu endast om det dessutom föreligger sådana medgivan- den från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 5jordabal- ken föreskrivs för relaxation. Mcdgivande behövs dock inte av den för vars rätt domstolens eller förrättningsmannens avgörande är väsentligen utan betydelse. '
3 5 1 beslut om löseskilling eller intrångsersättning skall anges i vad man nedsättning skall ske.
4 5 Ersättning som inte skall nedsättas betalas till den ersättningsbe- rättigade. Om ersättningen avser mark som skall lösas. åligger det den ersättningsskyldige att hos länsstyrelsen i det län där fastigheten är belägen anmäla och därvid styrka att ersättningen har betalats. Om ersättningen avser fastigheter 1 olika län. skall anmälan göras hos den länsstyrelse som domstolen eller förrättningsmannen bestämmer.
5 5 Bestämmelserna i 1—4' 55 gäller även provisorisk ersättning somhar bestämts med stöd av 13 kap. 49 5 andra stycket.
6 5 Vid nedsättning eller anmälan skall den ersättningsskyldige till läns- styrelsen ge in domen eller beslutet samt lagakraftbevis och vid nedsätt- ning dessutom gravationsbevis för fastigheten. Om det inte sker. skall länsstyrelsen anskaffa handlingarna på den ersättningsskyldiges bekost- nad.
7 5 Ersättning för mark som löses skall betalas och anmälan enligt 4 5 skall ske inom sex månader från det att såväl tillståndsfrågan som ersätt- ningsfrågan har avgjorts slutligt. Ersättning som inte avser mark som löses och som har fastställts att utgå på en gång skall betalas inom'tvä år från samma tid. Om den ersättningsskyldige inte iakttar vad som har sagts nu förlorar han den rätt som han har förvärvat gentemot den ersättningsberät- tigade.
Tidsfristerna får förkortas eller förlängas när parterna är ense om det eller om det t1nns särskilda skäl för det.
8 5 Inlösen av mark är fullbordad när den ersättningsskyldige har full- gjort vad som åligger honom enligt 1 eller 4 5.
La gjörslagel
Prop. 1981/82: 130 47
9 5 Den ersättningsskyldige får genast tillträda egendomen när inlösen är fullbordad enligt 8 5. Om ..förutom löseskilling eller intrångsersättning an- nan ersättning har bestämts till följd av avståendet, får dock tillträde inte ske förrän även denna ersättning har betalats.
Tillstånd att på annat sätt än genom inlösen ta någon annans egendom 1 - anspråk eller att vidta åtgärder som medför skada för någon annan får utnyttjas när den ersättningsskyldige har betalat den ersättning som har bestämts. . '
Om det är påkallat med hänsyn till den ersättningsberättigades förhållan- den. skall bestämmas skäligt uppskov med tillträdet eller med utförandet av åtgärden.
10 5 Om en del av en fastighet inlöses. sker ändringen i fastighetsindel- ningen när inlösen är fullbordad enligt 8 5.
Sådana särskilda rättigheter till en fastighet som har tillkommit genom fn'villiga upplåtelser upphör när inlösen av fastigheten eller av sådan del därav som berörs av rättigheten är fullbordad enligt 8 5, _om inte domstolen eller förrättningsmannen har förordnat att rättigheten skall bestå. Ett så- dant förordnande får meddelas endast om det uppenbarligen är utan bety- delse för den rätt som tillkommer borgenärer med panträtt i fastigheten.
Andra särskilda rättigheter till fastigheten än som anges i andra stycket består efter inlösen om inte nagot annat har förordnats av domstolen eller förrättningsmannen.
Genom inlösen upphör den lösta egendomens ansvar för fordran. Detta gäller dock inte fordran som har förmånsrätt enligt 6 5 1 förmånsrättslagen (1970. 979)
11 5 Om ersättningen till följd av ett vattenföretag eller annan åtgärd har bestämts slutligt först efter det att tillståndet har tagits i anspråk. skall den del av ersättningen som överstiger vad som fastställts tidigare betalas och anmälan enligt 4 5 göras inom en månad från det ersättningen bestämdes slutligt. Detsamma gäller ersättning som har bestämts i samband med godkännandet av ett vattenföretag som redan har utförts. . Om den slutligt fastställda ersättningen inte överstiger den ersättning som tidigare har fastställts och nedsättnings- eller anmälningsskyldighet annars skulle ha förelegat, skall den ersättningsskyldige anmäla ersätt— ningsbeslutet hos länsstyrelsen sedan detta har vunnit laga kraft.
12 5 På sådan ersättning som avses i l l 5 första stycket utgår ränta enligt 5 5 räntelagen (1975: 635) från den dag marken tillträddes eller vattenföre- taget eller åtgärden utfördes, om inte något annat följer av andra stycket. Om betalningen inte sker i rätt tid. utgår ränta enligt 6 5 räntelagen för tiden efter det dröjsmålet inträdde. Inlösen fullbordas utan hinder av att ränta inte betalas.
På ersättning som avser oförutsedd skada utgår ränta enligt 6 5 räntela- gen från den dag ersättningsanspråket framställdes vid vattendomstolen.
Om den ersättningsskyldige försummar att betala sådan ersättning enligt 115 första stycket som skall betalas genom nedsättning. skall länsstyrel- sen på begäran av den som är berättigad till ersättningen eller del därav söka verkställighet av den dom eller det beslut, varigenom ersättningen bestämts.
13 5 Medel som har satts ned eller tagits ut skall länsstyrelsen utan dröjsmål sätta in i bank mot ränta.
Lagförslaget
Prop. 1981/82: 130 48
14 5 Nedsatta eller uttagna medel jämte upplupen ränta skall länsstyrel- sen betala ut till den som har rätt till medlen.
Vid utbetalningen av medel som har satts ned enligt beslut av domstolen eller förrättningsmannen skall bestämmelserna om fördelning av köpeskil- ling för fast egendom som har sålts på exekutiv auktion tillämpas med de avvikelser som anges i tredje stycket. Om rätt för innehavare av pantbrev att avstå från sin rätt till betalning och om verkan därav finns särskilda bestämmelser. '
Om fastigheten är besvärad av en inteckning och dessutom av en sär- skild rättighet som minskar fastighetens värde och har sämre rätt' än inteckningen, skall den borgenär som har panträtt på grundval av inteck- ningen få betalning som om fastigheten inte besvärades av rättigheten. i den mån det behövs för att han skall få full betalning för sin fordran. Ersättningen för rättigheten skall minskas i motsvarande mån.
15 5 Sammanträde för fördelningen skall hållas _så snart det kan ske. Kallelser till sammanträdet skall minst två veckor i förväg sändas till fastighetsägaren, andra sakägare och kända innehavare av panträtt. De skall i kallelsen uppmanas att anmäla sina anspråk senast vid sammanträ- ' det. Om det finns särskilda skäl för det. skall en kungörelse om samman- trädet minst två veckor i förväg också föras in i Post- och Inrikes Tidning- ar. '
16 5 När-inlösen av mark är fullbordad. skall det antecknas i fastighets- boken.
17 5 Om det råder tvist om bättre rätt till ersättning. skall ersättningen nedsättas hos länsstyrelsen. även om nedsättning inte behövs enligt 1 5. Bestämmelserna i 13— 15 55 skall tillämpas i fråga om sådan ersättning.
18 5 Ersättningsbelopp som har betalats får inte till någon del-återkrä- vas. Vad som sagts nu gäller inte. om det tillstånd som föranlett beslutet om ersättning upphävs på talan av den ersättningsberättigade.
19 5 Om en borgenär som har panträtt i en fastighet gör förlust pågrund av att ersättning inte har bestämts eller har blivit för låg och ersättningens belopp på grund av överenskommelse mellan den ersättningsskyldige och sakägaren eller av någon annan anledning inte har prövats av domstolen eller förrättningsmannen. är borgenären berättigad till ersättning av den ersättningsskyldige mot avskrivning på fordringshandlingen. Rätt till er— sättning föreligger också för förlust till följd av att överenskommelse har träffats om ersättning i annat än pengar eller om att skadeförebyggande åtgärder skall utföras.
205. Vad i detta kapitel sägs om fastighet gäller i tillämpliga delar också tomträtt. '
17 kap. Underhåll m. m.
1 5 Den som äger en vattenanläggning är skyldig att underhålla den så att det inte uppkommer skada för allmänna eller enskilda intressen genom ändringar i vattenförhållandena. Om vattenanläggningen med stöd av en
Lagfi'irsluget
Prop. 1981/82:130 ' 49
särskild rättighet utförts på annans mark och äganderätten till anläggning- en övergått till markägaren till följd av att rättigheten upphört. kvarstår dock underhållsskyldigheten för den som var rättighetshavare.
Den som enligt 8 kap. 2 5 har medgivits rätt att använda någon annans vattenanläggning är jämte ägaren skyldig att underhålla anläggningen. om inte vattendomstolen bestämt något annat.
1 14 kap. 2 5 och 15 kap. 6 5 finns bestämmelser om överflyttning av underhållsskyldigheten.
2 5 Vattenföretag som inverkar på vattenförhållandena skall drivas så att de inte i onödan skadar allmänna eller enskilda intressen.
3 5 Den som är skyldig att underhålla en vattenanläggning har rätt att nyttja annans mark för arbeten eller åtgärder som behövs för att under- hållsskyldigheten skall kunna fullgöras. Den underhållsskyldige skall beta- la ersättning för skada och intrång. '
18 kap. Tillsyn och besiktning
Tillsyn _ 1 5 Tillsyn över vattenföretag och vattenanläggningar utövas av länssty- relsen. ' '
Om särskilda skäl föreligger. får i en tillståndsdom eller ett tillståndsbe- slut förordnas att någon annan myndighet än länsstyrelsen skall. jämte länsstyrelsen, utöva tillsyn i visst hänseende.
2 5 Företagaren är skyldig att på begäran av tillsynsmyndighet lämna de upplysningar om vattenföretaget eller vattenanläggningen som behövs för tillsynen.
Länsstyrelsen får förelägga företagaren att utföra de undersökningar som behövs för tillsynen. Om särskilda skäl föreligger. får länsstyrelsen härvid föreskriva att en undersökning skall utföras av någon annan än företagaren och utse någon att utföra undersökningen.
I beslut om föreläggande enligt andra stycket får länsstyrelsen utsätta vite.
Besiktning
3 5 l tillståndsdom och tillståndsbeslut får föreskrivas att en vattenan- läggning skall besiktas. sedan företaget har utförts.
Besiktningsman förordnas av länsstyrelsen efter anmälan av företaga- ren.
4 5 Efter ansökan av ägaren till en vattenanläggning eller av någon vars rätt berörs av anläggningen kan länsstyrelsen förordna en besiktningsman för att utreda om anläggningen har tillkommit i laga ordning eller är av laga beskaffenhet.
5 5 Besiktningsmannen skall föra protokoll över vad som har förekom- mit vid besiktning enligt 3 eller 4 5. Protokollet skall inges till länsstyrelsen och. såvitt avser besiktning enligt 4 5. i avskrift tillhandahållas den som har ansökt om besiktningen. Om besiktningsmannen finner att avvikelser har gjorts från vad som har föreskrivits i tillståndsdomen eller tillstånds-
Lagförslaget
Prop. 1981/82: 130 50
beslutet. skall han ange om avvikelserna enligt hans uppfattning kan skada allmänna eller enskilda intressen.
Rätt till tillträde m.m.
6 5 För att utöva tillsyn enligt denna lag har tillsynsmyndighet rätt att få tillträde till vattenanläggningar samt att utföra undersökningar inom områ- den som berörs av vattenföretaget. Samma rätt tillkommer dem som skall utföra undersökningar som avses i 2 5 andra stycket andra meningen samt besiktningsmän. .
Polismyndigheten skall lämna det biträde som behöVs för att tillsynen eller besiktningen skall kunna verkställas.
7 5 Den som ä1bcroende av hur ett vattenföretag drivs, allmän åklagare och tjänsteman vid Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut har rätt att få tillträde till platser för vattenståndsmätare. vattenmätare eller observationsrör samt att ta del av anteckningar som företagaren har ålagts att föra rörande vattenstånd. vattnets avrinning eller tillgodogjorda vatten- mängder. '
Tillfälle skall beredas statlig tiskeritjänsteman och av fiskeristyrclsen förordnad tillsynsman att utöva tillsyn över att villkor till skydd för fisket fullgörs.
T_vstnadsplikt . 8 5 De som har deltagit i tillsyn eller besiktning eller har utfört sådana undersökningar som avses i 2 5 andra stycket andra meningen får inte obehörigen röja eller utnyttja vad de därvid har erfarit om al'l'ärs- eller driftförhållanden eller förhållanden av betydelse för landets försvar.
1 det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekre— tesslagen (1980: 100).
19 kap. Skydd för vattenförsörjningen m. m.
Allmänna bestämmelser
1 5 Om en yt— eller grundvattentillgång utnyttjas eller kan antas komma att utnyttjas för vattentäkt. är alla som vill bedriva sådan verksamhet eller utföra sådana åtgärder i vatten eller på land som kan skada vattentillgång— en skyldiga att vidta de anordningar. tåla de begränsningar av verksamhe— ten och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att förebygga eller avhjälpa skadan.
Den som utövar verksamhet eller utför åtgärd i enlighet med vad som har föreskrivits i tillstånd enligt denna lag." miljöskyddslagen (19691387) eller 18 5 naturvårdslagen (1964z82'2) anses ha fullgjort vad som åligger honom enligt första stycket.
Länsstyrelsen får vid vite förelägga den som vill bedriva sådan verksam- het eller utföra sådana åtgärder som avses i första stycket att iaktta vad som gäller enligt nämnda stycke.
2 5 Till skydd för en yt- eller grundvattentillgång som utnyttjas eller kan antas komma att utnyttjas för vattentäkt får länsstyrelsen besluta om ett behövligt skyddsområde (vattenskyddsområdet.
Länsstyrelsen skall föreskriva de inskränkningar i rätten att förfoga över fastigheter inom vattenskyddsområdet som behövs för att tillgodose syftet
Lugfi'irslage.
Prop. 1981/82: 130 51
med området. Om det behövs. får länsstyrelsen föreskriva att skyltar eller stängsel skall sättas upp och att annans mark får tas i anspråk härför. Föreskrifter som medför att pågående markanvändning avsevärt försvå- ras eller att annans mark tas i anspråk får endast meddelas på ansökan av kommun eller den i vars intresse vattenskyddsområdet fastställs.
3 5 Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får 'med- dela sådana föreskrifter om vad allmänheten skall iaktta inom ett vatten- skyddsområde som behövs för att tillgodose syftet med området.
4 5 Innan länsstyrelsen fattar beslut enligt 2 5 skall länsstyrelsen utfärda en kungörelse med föreläggande för sakägarna att. om de vill framställa erinringar mot åtgärden. göra detta hos länsstyrelsen inom viss tid från kungörandet. Tiden får inte sättas kortare än en månad. Kungörelsen. som skall innehålla uppgift om förslag till vattenskyddsområdc och skyddsföre- skrifter, skall införas i ortstidning. En utskrift av kungörelsen skall vidare sändas till kända sakägare. -
Om beslutet berör fast egendom som är samfälld för flera fastigheter. behöver någon utskrift av kungörelsen inte sändas till de särskilda delägar- na i samfälligheten. Finns en känd styrelse för samfälligheten, skall en utskrift av kungörelsen sändas till styrelsen.
Om beslutet uppenbarligen berör endast viss eller vissa sakägare. får. i stället för att kungörande sker, föreläggandet delges med sakägarna.
Om frågan om vattenskyddsområde har upptagits efter ansökan, skall kostnaderna för kungörandet betalas av sökanden.
5 5 När vattenskyddsområde fastställts och när föreskrifter enligt 2 eller 3 5 meddelats. ändrats eller upphävts. skall beslutet snarast möjligt kun- göras på det sätt som är föreskrivet beträffande författningar i allmänhet. Kungörelse om beslutet skall också införas i ortstidning. Sökande och sakägare anses ha fått del av beslutet den dag kungörelsen var införd i onstidning.
Om beslutet har meddelats efter ansökan. skall sökanden betala k0stna- _
derna för kungörandet.
6 5 Om en kommunal myndighet har meddelat beslut med stöd av före- skrift som har utfärdats enligt 25 andra stycket första meningen.-får besvär över beslutet anföras hos länsstyrelsen.
Beslut enligt 1—3 55 eller enligt första stycket gäller omedelbart. om inte annat förordnas.
Ersättning 7 5 Fastighetsägare och innehavare av särskild rätt till fastighet har rätt till ersättning. om föreskrifter enligt 2 5 andra stycket som meddelats efter ansökan medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras eller att mark tas i anspråk.
Om en föreskrift enligt 2 5 andra stycket första meningen innebär förbud att vidta vissa åtgärder utan särskilt tillstånd. får ersättning på grund av den föreskriften utgå'endast om sådant tillstånd har vägrats eller förenats med särskilda villkor.
Ersättningen skall betalas av den som har begärt föreskrifterna hos länsstyrelsen.
Om synnerligt men uppkommer vid användningen av fastigheten. skall fastigheten lösas av den ersättningsskyldige om ägaren begär det.
Lagförslaget
Prop. 1981/82:130 52
8 5 Den som vill göra anspråk på ersättning eller begära inlösen skall väcka talan mot den ersättningsskyldige hos vattendomstolen inom ett år från den dag då det beslut som anspråket grundas på vann laga kraft. Gör han inte detta förlorar han sin rätt.
9 5 I fråga om ersättning och inlösen enligt detta kapitel gäller i övrigt 9 och 16 kap.
20 kap. Kostnadsbestämmelser
Rättegångskostnader vid domstol m. m. 1 5 l ansökningsmål. utom sådana som anges i andra stycket. och i mål som avses i 13 kap. 13 5 andra stycket skall sökanden svara för sina egna och motparternas kostnader vid vattendomstolen. 1 ansökningsmål som innefattar bildande av samfällighet för bevattning eller vattenreglering svarar sökanden inte för kostnader i vattendomstolen som uppkommit för deltagare i samfälligheten. '
1 mål som gäller omprövning eller förverkande enligt 15 kap. 3—6 eller 12 5 skall kammarkollegiet och tillståndshavaren svara för sina kostnader vid vattendomstolen. ] mål enligt 15 kap. 3 5 skall kammarkollegiet dessut- om svara för kostnader vid vattendomstolen som uppkommer för andra motparter än tillståndshtwaren. [ mål som gäller omprövning enligt 15 kap. 15 5 andra stycket av fråga om kretsen av-deltagare eller kostnadsfördel- ningen eller enligt 16 5 skall varje part svara för sina kostnader.
I sådana överklagade ansökningsmål som avses i första stycket första meningen skall sökanden svara för sina egna kostnader i högre rätt och för' de kostnader som där har uppkommit för motparterna genom "att sökanden har klagat. '
2 5 Bestämmelserna i 1' 5 gäller inte. om annat följer av 18 kap. 6 eller 8 5 rättegångsbalken .
Beträffande särskilda frågor i ansökningsmål får efter vad som finnes skäligt förordnas att vardera parten skall svara för sina kostnader eller att , part som förlorar skall ersätta annan part hans kostnader.
3 5 Om talan om ersättning eller inlösen på grund av ett förordnande om vattenskyddsområde ogillas men käranden har haft skälig anledning att få sin talan prövad av vattendomstolen. får vattendomstolen förordna att svaranden skall ersätta käranden dennes rättegångskostnader eller att var- dera parten skall svara för sina kostnader vid vattendomstolen.
4 5 Om det 'är skäligt. får vattendomstolen i förrättningsmål förordna att en part som förlorar målet skall ersätta motparters kostnader vid vatten- domstolen.
5 5 l ansökningsmål får sökanden åläggas att betala ersättning för mot- parters rättegångskostnader även om deras talan inte har blivit prövad slutligt vid domstolen. Ersättningen skall även innefatta ränta efter sex procent från dagen förbeslutet till dess betalning sker.
65. Vid vattendomstolen är i ansökningsmål sökanden skyldig att ersätta domstolen dess kostnader för
Lagförslaget
Prop. 1981/82: 130 - 53
1. kungörelser
2. aktförvarare
3. sakkunniga som tillkallats av domstolen
4. lokaler för sammanträden. Vad i första stycket sägs om sökanden gäller 1 lörrättningsmål klagan- den. om kostnaden har orsakats av hans besvär. och i stämningsmål käranden. .
I högre rätt gäller vad i första och andra styckena sägs om sökande. klagande eller kärande den- som fullföljt talan.
På anmodan av domstolen skall förskott på ersättningen betalas. Frågan vem som slutligt skall stå för kostnaden avgörs i enlighet med vad som gäller för rättegångskostnaderna i vattenmålet.
Förrättningskostnnder m.m. 7 5 Annan sakägare än deltagare har rätt till skälig ersättning för sina kostnader vid förrättning. På ersättningen skall utgå ränta efter sex procent från dagen för beslutet till dess betalning sker.
Förrättningsmän och gode män har rätt till ersättning enligt bestämmel- ser som meddelas av regeringen.
Ersättning till sakkunniga enligt 12 kap. 8 5 bestäms av förrättningsman- nen.
85. Till förrättningskostnader hänförs
1. ersättning till förrättningsmän. gode män och sakkunniga,
2. kungörelsekostnader, ersättning till aktförvarare och andra kostnader som är nödvändiga för förrättningen.
3. ersättning för kostnader som avses i 7 5 första stycket,
4. ersättning för skador som avses i 12 kap. 24 5.
5. kostnad för förrättning som avses i 12 kap. 28 5lförsta stycket. Om tillståndsbeslut meddelas. skall förrättningskostnaderna fördelas mellan deltagarna i markavvattningsföretaget efter vad som är skäligt.
Inställs förrättningen, skall sökanden betala de kostnader som har upp- kommit, om inte särskilda omständigheter föranleder att betalningsskyl- digheten fördelas mellan samtliga sakägare eller vissa av dem. Om den inställda förrättningen har inletts på grund av ett beslut vid en fastighets- reglering. skall dock kostnaderna anses som förrättningskostnader vid fastighetsregleringen.
Om kammarkollegiet begär omprövning av ett markavvattning'sföretag, skall staten svara för förrättningskostnaderna
Såsom sökande anses även den som har förenat sig med sökanden om -
företaget samt den på vilkens begäran företaget har givits en större omfatt- ning än vad sökanden har begärt.
9 5 Sökanden är skyldig att på anmodan av förrättningsmannen betala förskott på förrättningskostnader.
Öv riga kostnader 10 5 1 ärenden hos regeringen om ianspraktagande av strömfall enligt 2 kap. 8 5 skall sökanden svara för samtliga kostnader.
I ärenden hos länsstyrelsen om fördelning av ersättning skall den ersätt— ningsskyldige svara för samtliga kostnader.
Första och andra styckena gäller inte om annat följer vid en motsvaran- de tillämpning av 18 kap. 6 eller 8 5 rättegångsbalken.
Frågor om ersättning enligt denna paragraf prövas av vattendomstolen.
Lagförslaget
Prop. 1981/82: 130 54
115. Företagaren skall med belopp som länsstyrelsen bestämmer betala kostnaderna för
!. tillsyn som avses i 18 kap. 1 5 andra stycket.
2. undersökningar som avses i 18 kap. 2 5 andra stycket andra mening- en, 3. besiktning enligt 18 kap. 3 5.
12 5 Den som har ansökt om besiktning enligt 18 kap. 4 5 skall betala kostnaderna för besiktningen med belopp som länsstyrelsen bestämmer. Om besiktningsmannen begär det. är den som har gjort ansökan även skyldig att betala förskott på kostnaderna för besiktningen.
13 5 Länsstyrelsens beslut enligt 11 och 12 55 får verkställas.
21 kap. Ansvar. handräckning m. m.
1 5 Till böter eller fängelse i högst två år döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1. bryter mot 4 kap. 1 5 första eller andra stycket eller 4 kap. 4 5 andra meningen.
2. bryter mot villkor eller föreskrifter som har meddelats i samband med tillstånd till ett vattenföretag enligt denna eller äldre lag eller i samband med godkännande av arbeten enligt 4 kap. 4 .5 lagligförklaring enligt 4 kap. 5 5 eller prövning enligt 14 kap. 5 5 första stycket eller motsvarande äldre bestämmelser elleri samband med prövning enligt 15 kap..
3. åsidosätter skyldigheten att underhålla en vattenanläggning eller bryter mot 17 kap. 2 5. _
4. underlåter att fullgöra vad som åligger honom enligt 18 kap. 2 5 första stycket.
5. bryter mot föreskrifter som har meddelats enligt 19 kap. 2 eller 3 5. 1 ringa fall döms inte till ansvar. Till ansvar enligt första stycket döms inte om ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbalken .
1 lagen (1950: 596) om rätt till fiske finns bestämmelser om straff och andra påföljder för den som överträder fiskeförbud som har meddelats- enligt denna eller äldre lag.
2 5 ' Till böter "döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter. att fullgöra vad som åligger honom enligt 4 kap. 3 5 tredje stycket.
3 5 Om någon har begått en gärning som avses i 1 5 första stycket 1—3 eller 5. får länsstyrelsen vid vite förelägga honom att vidta rättelse. Sådant föreläggande får också meddelas om någon inte har iakttagit vad som gäller enligt 19 kap. 1 5första stycket.
Om tillståndet till ett vattenföretag har förfallit enligt 15 kap. 2 5. får länsstyrelsen vid vite förelägga tillståndshavaren att riva ut en med stöd av tillståndet uppförd vattenanläggning som kan skada allmänna eller enskilda intressen.
4 9' 1 fall som avses i 3 5 får vattendomstolen meddela handräckning. I fråga om sådan handräckning finns bestämmelser i 17 5 handräckningsla- gen (19811847). Utslag i sådant mål överklagas hos vattenöverdomstolen.
Lugfr'irs/aget
Prop. 1981/82: 130 ' 55
- Om allmänna intressen berörs, görs ansökan om handräckning av läns- styrelsen.
22 kap. Slutbestämmelser
[ 5 Lagens bestämmelser om fastighet gäller också gruvor utom i fall som avses i 5 kap. 2 5 tredje stycket.
25. Ett vattenföretag skall anses beröra en viss fastighet
1'. när ett yrkande framställs om skyldighet för fastighetens ägare att delta i företaget.
2. när fastigheten eller dess vatten tas i anspråk för företaget eller för en anläggning i samband med företaget, '
3. när företaget kan medföra skador på mark eller vatten som tillhör fastigheten, på byggnader eller anläggningar som finns på fastigheten eller på fastighetens användningssätt.
3 5 Om säkerhet som skall ställas enligt denna lag inte har godkänts av den till vars förmån den ställs, skall säkerheten prövas av länsstyrelsen. Borgen får godkännas av länsstyrelsen endast om borgensmannen sva- rar som för egen skuld och, om flera har tecknat borgen. de svarar solida- riskt. Staten. kommuner. landstingskommuner och kommunalförbund behö- ver inte ställa säkerhet.
4 5 Om någon som förberedelse för ett vattenföretag vill undersöka en fastighet, får länsstyrelsen föreskriva att tillträde till fastigheten skall läm- nas under en viss tid. Länsstyrelsen får även meddela förbud vid vite att flytta eller skada vattenmärken, observationsrör eller något annat som behövs för undersökningen.
Undersökningen skall utföras så att minsta skada och intrång vållas. 1 trädgårdar och liknande planteringar får träd inte skadas eller fällas utan ägarens samtycke eller medgivande av länsstyrelsen.
För skador och intrång som har uppkommit genom en undersökning enligt första stycket utgär ersättning. Talan om ersättning skall väckas vid den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är belägen.
Länsstyrelsen kan fordra att den som skall utföra undersökningen ställer säkerhet för framtida ersättningsanspråk innan arbetet påbörjas.
Länsstyrelsen får förordna att ett beslut enligt första stycket första meningen får verkställas även om beslutet överklagas, om säkerhet ställs enligt fjärde stycket.
5 5 På begäran av någon som vill utföra ett vattenföretag men som ännu inte har ansökt om tillstånd får vattendomstolen förordna en sakkunnig att på företagarens bekostnad göra nödvändiga undersökningar. Om under- sökningarna avser företagets inverkan på det allmänna fiskeintresset. skall som sakkunnig förordnas den som fiskeristyrclsen föreslår.
6 5 Länsstyrelsens beslut enligt denna lag får överklagas hos kammarrät- ten genom besvär. om beslutet avser 1. förordnande av förrättningsman enligt 12 kap..
Lagförslaget
2. förordnande om undersökningar som avses i 18 kap. 2 5 andra stycket eller av besiktningsman enligt 18 kap. 3 eller 4 5.
3. kostnader som anges i 20 kap. 11 eller 12 5.
4. prövning av säkerhet enligt 3 5 detta kapitel.
5. föreläggande enligt 2 kap. 95 tredje stycket, 19 kap. 1 5 tredje stycket, 21 kap. 3 5 eller förbud enligt detta kapitels 4 5 första stycket.
1 övrigt får länsstyrelsens beslut enligt denna lag och beslut av annan myndighet än regeringen enligt 19 kap. 35 överklagas hos regeringen ' genom besvär.
7 5 Är flera fastigheter för husbehovsförbrukning beroende av samma grundvattentillgång, skall vattnet fördelas mellan dem efter vad som är skäligt, om fastigheternas behov inte kan täckas helt. Härvid skall iakttas att fastighet inte får berövas vatten, vartill den med hänsyn till läge och naturlig beskaffenhet, äldre bebyggelse eller andra omständigheter bör anses ha företräde. -
Fördelning som har ägt rum med stöd av första stycket får jämkas, om ändrade förhållanden har inträtt.
8 5 Vattendomstolarna skall i den utsträckning regeringen förordnar föra förteckning över vattenföretag inotn domsområdet (vattenbok).
2. Förslag till
Lag om införande av vattenlagen (1982: 000)
Allmänna bestämnwlser [ 5 Vattenlagen (1982:000) och denna lag träder i kraft den 1 januari 1983. _
2 5 Genom den nya vattenlagen upphävs med de begränsningar som följer av denna lag
vattenlagen (1918: 523). lagen ( 1918: 524) om vad iakttagas skall i avseende å införande av vatten- lagen och
lagen ( 1920:460 ) om vad vid anläggande av järnväg eller spårväg bör iakttagas till tryggande av närliggande marks torrläggning.
3 5 Om det i lag eller annan författning hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en bestämmelse i den nya vattenlagen eller i denna lag. tillämpas i stället den nya bestämmelsen.
4 5 1 mål och ärenden som har anhängiggjorts hos vattendomstol före ikraftträdandet avden nya vattenlagen tillämpas äldre bestämmelser. Be- träffande anspråk på grund av oförutsedda skador gäller dock i fråga om förfarandet och ersättning för rättegångskostnader den nya vattenlagen . om anspråket framställts sedan lagen har trätt i kraft.
5 5 Om ansökan om förordnande av förrättningsman gjorts eller förord- nande enligt 3 kap. 11 5 vattenlagen (1918: 523) om syneförrättning medde-
Lagförslaget
Prop. 1981/82: 130 57
lats före ikraftträdandet av den nya vattenlagen . tillämpas äldre bestäm- melser vid förrättningen. i fråga om underställning och överklagande samt vid domstols handläggning och prövning av fråga som rör förrättningen.
6 5 Vad som enligt den nya vattenlagen gäller om ägare av en fastighet tillämpas även på den. som innehar en fastighet med ständig besittningsrätt eller med fideikommissrätt.
Särskild övergångsbestämmelse till 2 kap. nya vattenlagen
7 5 Genom 2 kap. 2 och 3 55 nya vattenlagen inskränks inte den rätt som . före ikraftträdandet av den nya vattenlagen tillkom någon på grund av dom. urminnes hävd eller någon annan särskild rättsgrund eller enligt 1 kap. 2 5 andra stycket andra meningen vattenlagen (1918: 523).
Särskild övergångsbestämma/se till 3 kap. nya vattenlagen 8 5 Vad som i 3 kap. 2 5 första stycket nya vattenlagen stadgas om byggnadsplan gäller också avstyckningsplan.
. Särskilda övergångsbestämmelser till 4_ kap. nya vattenlagen 9 5 Bestämmelserna om tillståndsplikt i 4 kap. 1 5 och 2 5 första stycket nya vattenlagen gäller inte dikningsföretag som pågår vid ikraftträdandet av den nya vattenlagen. ' Frågan om lagligheten av en vattenanläggning som har tillkommit före ikraftträdandet av den nya vattenlagen utan tillstånd enligt vattenlagen (1918:523) eller motsvarande äldre bestämmelser bedöms enligt de be- stämmelser som gällde vid anläggningens tillkomst.
10 5 Om annat vattenföretag än dikning har utförts under vattenlagens (19181523) giltighetstid utan tillstånd. är företagaren bevisningsskyldig i fråga om de förhållanden som rådde i vattnet innan företaget utfördes.
Särskilda öi'ergångsbestämmelser till 9 kap. nya vattenlagen 11 5 Medför omprövning enligt 15 kap. 3. 4. 9 eller 11 5 nya vattenlagen av ett tillstånd enligt vattenlagen (19181523) eller motsvarande äldre be- stämmelser skada för tillståndshavaren utgår ersättning till denne, om annat inte följer av 12 5. '
Medför omprövning enligt nya vattenlagen av tillstånd som avses i första stycket skada för annan än tillståndshavaren utgår ersättning härför. För mottagare av andelskraft eller av ersättning genom överföring av kraft enligt vattenlagen (1918: 523) i dess lydelse före den 1 juli 1974 gäller dock viss begränsning enligt 15 5.
Beträffande ersättning enligt första eller andra stycket äger 9 kap. 1— 10 55 och 13 5 nya vattenlagen motsvarande tillämpning. Därvid skall vad som sägs om andelskraft tillämpas även på sådan ersättning genom över- föring av kraft varom stadgas i andra stycket.
12 5 Om skada som avses in 5 första stycket utgörs av förlust av vatten eller fallhöjd eller inskränkning i rätten att reglera vattnets avrinning och omprövningen sker till förmån för det allmänna fiskeintresset, allmän farled, allmän hamn. allmän flottled eller hälsovården eller, vid ompröv- ning enligt 15 kap. 3 5 eller9 5 första meningen nya vattenlagen , till förmån för den allmänna miljövärden samt bestämmelserna i vattenlagen (1918: 523) om kungsådra eller nyprövning var tillämpliga på företaget. är
Lagförslaget
tillståndshavaren skyldig att utan ersättning tåla skadan till så stor del som. jämte vad han tidigare efter den nya lagens ikraftträdande har avstått enligt denna paragrafeller 14 5. motsvarar en tjugondel av det produktionsvärdc eller det värde av vattenmängd. fallhöjd eller magasinsvolym som avses i 9 kap. 14 5 andra stycket nya vattenlagen.
13 5 Bestämmelserna i 11 och 12 55 äger_motsvarande tillämpning be— träffande omprövning av en sådan särskild rättighet att förfoga över vatt— net som avses i 2 kap. 41 5 vattenlagen (1918:523) .
14 5 Om den som har tillstånd till ett vattenföretag enligt vattenlagen (1918: 523) eller motsvarande äldre bestämmelser åsamkas förlust av vat— ten eller fallhöjd eller inskränkning i rätten att reglera vattnets avrinning till följd av ett vattenföretag enligt nya vattenlagen som skall tillgodose det allmänna fiskeintresset. allmän farled. allmän hamn. allmän flottled,hä1so- vården eller den allmänna miljövärden eller som utgör markavvattningsfö- retag eller vattentäkt för bevattning, är hans rätt till ersättning härför begränsad på motsvarande sätt som gäller enligt 12 5. om bestämmelserna i vattenlagen (1918: 523) om kungsådra var tillämpliga på vattenföretaget.
Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om förlust eller inskränkning som åsamkas den som utan särskilt tillstånd driver ett vatten- företag som tillkommit före ikraftträdandet av nya vattenlagen .
15 5 Bestämmelsen i 9 kap:. 195 nya vattenlagen äger motsvarande tillämpning beträffande andelskraft enligt vattenlagen (19181523) eller er- sättning genom överföring av kraft enligt-vattenlagen (1918z523) i dess lydelse före den ljuli 1974.
Särskilda övergå"gshestiimmelser till IO kap. nya vattenlagen 16 5 Årliga avgifter enligt 2 kap. 105 eller 4 kap._ 145 vattenlagen (1918: 523) skall under den avgiftsperiod som löper vid den nya vattenla- gens ikraftträdande utgå med det senast fastställda beloppet. Efter avgifts- periodens slut skall avgiften för det närmast följande året utan särskilt beslut utgå med ett belopp som räknas om i förhållande till den ändring av basbeloppet enligt lagen (l962:381) om allmän försäkring för december månad som har skett från det första till det sista året i den senaste avgifts- perioden. Därefter skall avgiften varje år utan särskilt beslut räknas om i förhållande till den ändring av basbeloppet för december månad som kan ha skett mellan året närmast före det aktuella avgiftsåret och året närmast dessförinnan.
[ fråga om årliga avgifter enligt 2 kap. 8 5 vattenlagen (1918: 523) eller däremot svarande äldre lag gäller att sådan avgift är 1983 skall utgå med det tidigare fastställda beloppet, omräknat med hänsyn till ändring av basbeloppet för december 1982 i förhållande till basbeloppet för december det år då avgiften senast fastställdes genom lagakraftägande dom, dock tidigast för december 1963. Därefter skall avgiften utan särskilt beslut räknas om enligt första stycket tredje meningen.
Särskilda övergångsbestämine/scr rill 12. [3 och 16 kap. nya vattenlagen 17 5 Löseskilling och intrångsersättning för en fastighet som innehas _mcd lideikommissrätt får inte sättas lägre än som följer av 9 kap. nya vattenlagen . Sådana ersättningar som har nämnts nu och som tillkommer
Langs/aget
Prop. 1981/82: 130 59
innehavaren av en fideikommissegendom skall alltid nedsättas hos länssty- relsen och får inte betalas ut. innan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer har förordnat hur det skall förfaras med ersättning- en.
18 5 Bestämmelsen i 13 kap. 555 andra stycket nya vattenlagen äger motsvarande tillämpning på förordnande som avses i 11 kap. 835 andra stycket vattenlagen (1918:523) och som meddelats av domstol eller över- exekutor.
Särskilda övergångsbestämmelser till 15 kap. nya vattenlagen 19 5 Ett tillstånd enligt vattenlagen (19181523) eller motsvarande äldre bestämmelser till ett vattenföretag eller någon annan åtgärd som avses i den nya vattenlagen . anses med avseende på vad som föreskrivs i 15 kap. nya vattenlagen som ett tillstånd enligt denna med de avvikelser som följer av 20 och 21 55.
Första stycket gäller även en sådan särskild rättighet att förfoga över vattnet som avses i 2 kap. 41 5 vattenlagen (1918: 523).
Bestämmelserna i 15 kap. 5 och 6 55 nya vattenlagen gäller också vatten- anläggningar som har tillkommit innan nämnda lag trätt i kraft. även om någon domstols eller annan myndighets tillstånd till dessa inte har behövts och inte heller lämnats.
Vad som enligt 15 kap. 4 och 12 55 nya vattenlagen gäller om ändring av fiskeavgift och bygdeavgift skall också tillämpas på avgifter enligt 2 kap. 8 och 10 55 samt 4 kap. 14 5 vattenlagen (19181523). '
20 5 Omprövning enligt 15 kap. 35 första stycket första meningen nya vattenlagen i fall som avses i 195 första och andra styckena denna lag får. om inte annat följer av andra stycket, ske efter utgången av år 1992. dock får omprövning av tillstånd till vattenkraftverk eller vattenreglering för kraftändamål ske tidigast trettio år från den dag då företaget enligt därom meddelad föreskrift skall vara fullbordat eller. om nyprövning enligt 4 kap. vattenlagen (_19181523) ägt rum. tidigast trettio år från den dag då domen om nyprövning vann laga kraft.
Om företaget skulle ha kunnat underkastas nyprövning enligt 4 kap. vattenlagen (1918:523) vid tidpunkt efter den nya vattenlagens ikraftträ- dande. får omprövning ske så snart den för nyprövning gällande tiden utgått.
Omprövning enligt 15 kap. 3 5 första stycket tredje meningen nya vatten- lagen får ske endast om ändringen i vattenförhållandena inträtt efter den nya vattenlagens ikraftträdande.
21 5 Om tillstånd till ett företag har meddelats enligt vattenlagen (1918: 523). gäller bestämmelserna i den lagen i fråga om verkan av att ett företag inte har fullbordats inom föreskriven tid.
22 5 Bestämmelsernai 15 kap. 15 och 16 55 nya vattenlagen äger tillämp- ning även i fråga om samfälligheter enligt 3 kap. vattenlagen (1918z523) som avser vattenreglering enbart för kraftändamål. samfälligheter enligt 7 kap. vattenlagen (1918:523) och samfälligheter för ändamål som avses i 8 kap. 20 5 vattenlagen (1918:523) samt samfälligheter enligt motsvarande äldre bestämmelser.
Om i samfällighet som nu sagts kretsen av deltagare eller kostnadsför-
Lagförslaget
Prop. 1981/82: 130 ' 60
delningen mellan dem ändras genom omprövning enligt. 15 kap. 15 5 nya vattenlagen eller godkännande av en överenskommelse enligt 15 kap. 16 5 samma lag, skall en samfällighet enligt den nya vattenlagen anses bildad.
Särskild övergångsbcsrämmelse till 17 kap. nya vattenlagen 23 5 Vad som föreskrivs i 17 kap. 1 5 andra stycket nya vattenlagen gäller även den som med stöd av vattenlagen (1918z523) tillagts rätt 'att begagna sig av annans vattenanläggning.
Särskilda öt'ergångsbeskt"mim-*Mer till 19 kap. nya vallen/agan 24 5 Ett förordnande enligt 2 kap. 14 5 tredje stycket vattenlagen 11918: 523) till skydd mot förorening eller 2 kap. 62 eller 64 5 samma lag till skydd för vattenförsörjningen anses som ett förordnande enligt 19 kap. nya vattenlagen . .
Om ett förordnande enligt 2 kap. 14 5 tredje stycket eller 62 5 vattenla- gen ( 1918: 523) ändras eller Upphävs. skall det antecknas i faslighetsbokcn.
Särskilda övergångsbestämmelser till 2! kap. nya vattenlagen 25 5 I fråga om gärning som var belagd med straff i vattenlagen (1918:523) och som begåtts före nya vattenlagens ikraftträdande skall vattenlagen (1918c523) alltjämt tillämpas. Vad som sägs i 21 kap. 3 och 4 55 nya vattenlagen får tillämpas även vid gärningar som begåtts under vattenlagens (1918: 523) giltighetstid.
Talan om ansvar enligt första stycket väcks vid laga domstol i brottmål.
Andra bestämnwlser 26 5. Bestämmelserna i 3 kap. 12—25. och 27 55. 7 kap. 61—65 55 samt 8" kap. 38—45 55 vattenlagen (1918:573) om flera deltagares förvaltning av företag som har tillkommit enligt den lagen skall tillämpas så länge företa- gets förvaltning inte har anordnats på något annat sätt. '
27 5 Bestämmelserna i 4 kap. vattenlagen (1918:523) om statens lös- ningsrätt skall fortfarande gälla, om fråga om lösningsrätt före ikraftträdan- det av den nya vattenlagen har fullföljts genom ansökan om stämning till fastighetsdomstol.
3. Förslag till
Lag om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn
) 5 En allmän farled eller en allmän hamn får inrättas. om farleden eller hamnen är av väsentlig betydelse för den allmänna samfärdseln. En allmän farled får även inrättas. om den är av väsentlig betydelse för fiskerinäring- en eller om den är av väsentlig betydelse för trafiken med fritidsbåtar och det behövs med hänsyn till säkerheten i farleden. '
Första stycket gäller även i fråga om utvidgningarav allmänna farleder eller hamnar.
Lagförslaget
Prop. 1981/82: 130 61
2 5 En allmän farled eller en allmän hamn skall helt eller delvis avlysas 1. om farleden eller hamnen inte kan användas för sitt ändamål utan att säkerheten äventyras. 2. om farleden eller hamnen inte behövs för sitt ändamål. 3. om farleden eller hamnen inte sköts så att dess ändamål tillgodoses.
3 5 Om det är påkallat med hänsyn till det ändamål som en allmän farled skall tillgodose. säkerheten i farleden eller i övrigt med hänsyn till allmän eller enskild rätt. får särskilda föreskrifter meddelas om hur den allmänna farleden skall ordnas och begagnas. '
4 5 Beslut enligt 1—355 meddelas av regeringen eller. om regeringen bestämmer det, av sjöfartsverket.
Sjöfartsverkets beslut enligt denna lag överklagas hos regeringen" genom besvär. '
5 5 Sjöfartsverket skall föra ett register över allmänna farleder och all— männa hamnar enligt denna lag. 1 registret skall anges vem som svarar för farleden eller hamnen samt finnas uppgift om sådana särskilda föreskrifter som har meddelats enligt 3 5.
6 5 Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 3 5 döms till böter eller fängelse i högst ett år.
1. Denna lag träderi kraft den ljanuari 1983.
2. De allmänna farleder och hamnar som finns vid ikraftträdandet av denna lag skall upphöra att vara allmänna vid utgången av december 1986. om inte dessförinnan med tillämpning av 1 5 har beslutats att farleden eller hamnen fortfarande skall vara allmän.
Hänvisningar till S3
- Prop. 1981/82:130: Avsnitt 4
4. Förslag till
Lag om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän flottled
1 5 En allmän flottled får inrättas. om flottleden behövs med hänsyn till skogsnäringen samt nyttan för orten och det allmänna överväger olägen- heterna av flottleden och flottningen.
Första stycket gäller även i fråga om utvidgningar av allmänna flottleder.
2 5 En allmän flottled skall helt eller delvis avlysas 1. om Hottningen kan anses vara nedlagd. 2. om flottleden inte-längre behövs.
3. om flottleden utgör hinder för något annat företag som är av större allmän betydelse än flottleden.
Vid avlysning enligt första stycket 3 får föreskrivas särskilda villkor för avlysningen.
3 5 Om det är påkallat med hänsyn till flottningens intresse eller i (ivrigt
Lagförslaget
Prop. 1981/82: 130 62
med hänsyn till allmänna eller enskilda intressen. får särskilda föreskrifter meddelas om hur den allmänna flottleden skall ordnas och begagnas.
4 5 Beslut enligt 1—3 55 meddelas av regeringen eller den myndighet som .
regeringen bestämmer. Beslut enligt denna lag av annan myndighet än regeringen överklagas hos regeringen genom besvär.
55. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 3 5 döms till böter eller fängelse i högst ett år."
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983. Genom lagen upphävs lagen ( 1919:427 ) huru avgöras skall, varest tidigare tillkommen allmän flottled skalljämlikt vattenlagen bibehållas.
2. De allmänna flottleder som finns vid ikraftträdandet skall anses som allmänna flottleder enligt denna lag.
Lagförslaget
Prop. 1981/82: 130 63
Utdrag JUS'1"1'1'1EDEPAR'1'EMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde 1981-01-22
Närvarande: statsministern Fälldin. ordförande. och statsråden Ullsten. Bohman. Wikström. Friggebo. Mogård. Dahlgren. Åsling. Söder. Buren- stam Linder. Johansson. Wirtén. Holm. Andersson. Winberg. Adelsohn. Danell, Petri. Eliasson
Föredragande: statsrådet Winberg
Lagrådsremiss med förslag till ny vattenlag m. m.
1 Inledning
Med stöd av regeringens bemyndigande den 29 november 1968 tillkal- lades sakkunniga med uppdrag att se över vattenlagen ( 1918: 523) (VL). De sakkunniga antog namnet vattenlagsutredningen. Utredningens uppdrag omfattade enligt direktiven (1969 års riksdagsberättelse s. 77—84) en all- män översyn av VL med huvudvikten lagd på de delar av lagen som har samband med samhällsplaneringen i stort. Utredningen har tidigare avgivit tre delbetänkanden (SOU 1970: 40. 1972: 14 och 1973: 31). som har legat till grund för ändringar i VL och lagstiftning om vattenförbund ( prop. 1971: 106 . JuU 1971: 13. rskr 1971:204. SFS 1971:531: prop. 1974z83. CU 1974: 28. rskr 1974: 229. SFS I974:273; prop. 1975/76: 215 . JoU l976/77:9. rskr 1976/77147. SFS 1976: 997 och 998).
Vattenlagsutredningen' avlämnade ijuni 1977 slutbetänkandet (SOU 1977: 27) Revision av vattenlagen . Del 4. Förslag till ny vattenlag. Betän- kandet har remissbehandlats.
Till protokollet i detta ärende bör fogas dels utredningens sammanfatt- ning av betänkandet som bilaga ]. dels utredningens diskussion av alterna- tiva prövningssystem som bilaga 2. dels utredningens förslag till vattenlag. lag om införande av nya vattenlagen . lag om allmän farled och allmän
' Numera regeringsrådet (lösta Dyrssen. ordförande. överinspektörcn Sven An- dersson. direktören Sture Annevall. överdirektören Jöran Hult. direktören Bengt Sterne och föreståndaren. ledamoten av riksdagen 'l'hure .ladestig.
Lagrådsremiss inledning
Prop. 1981/82: 130 (,4
hamn samt lag om inrättande. utvidgning av avlysning av allmän flottled som bilaga 3, dels en förteckning över remissinstanserna och en. samman- ställning av remissyttrandena som bilaga 4. Beträffande gällande ordning samt utredningens närmare överväganden hänvisas till betänkandet.
Jag har i detta ärende särskilt samrått med chefen för_iordbruksdeparte- mentet. '
2 Allmän motivering
2.1. Reformbehovet
Den svenska vattenlagstiftningen företedde vid 1900-talets början en ganska splittrad bild. De mest betydelsefulla bestämmelserna fanns i den s.k. vattenrättsförordningen. Bestämmelser om allmän flottled och allmän farled fanns i särskilda förordningar. Frågor om dikning och annan avled— ning av vatten behandlades i den s k. dikningslagen. Frågor-om rätt att med stöd av vattenrättsförordningen bygga i vatten prövades av allmän domstol. Till byggande i s.k. kungsådrevattendrag behövdes i vissa fall tillstånd också av regeringen. Farleds- och flottledsfrågor handlades av länsstyrelserna. Diknings- och vattenavledningsföretag skulle som regel föregås av förundersökning vid syneförrättning.
Huvuddelen av de vattenrättsliga bestämmelserna-har sedernteramcd väsentligt ändrat innehåll sammanförts i VL. som i sina huvuddelar trädde i kraft den 1 januari 1919. VL saknade ursprungligen bestämmelser om allmän farled. allmän flottled. torrläggning av mark. avledande av avlopps- vatten och syneförrättningar, men i dessa hänseenden kompletterades lagen redan 1919 och 1920. Den har emellertid även därefter under årens lopp ändrats och kompletterats i många avseenden. Av särskild betydelse är lagändringarna 1939. då regler om tillgodogörande av grundvatten inför- des. och 1941. då lagen kompletterades med bestämmelser om åtgärder mot vattenförorening. Under 1950- och 1960—talen har lagen ändrats flera gånger på grundval av förslag från bl.a. 1945 års vattenlagssakkunniga. norrländska vattenkraftutredningen och vattenvärdskommittén. 1 sam- band med 1969 års miljöskyddslagstiftning har VL:s regler om skyldighet att motverka vattenförorening utmönstrats och ersatts med bestämmelser i miljöskyddslagen (1969: 387) (ML).
VL kom till i en tid då utvecklingen på det industriella och tekniska området hade skapat helt nya förutsättningar för att utnyttja landets stora tillgångar på vattenkraft. Den lagstiftning som fanns före VL kan sägas ha betraktat frågan" om krafttillgångarnas tillgodogörande främst från de en- skilda intressenas synpunkt. I enlighet härmed medgav lagstiftningen. åtminstone i vad den gällde vattenkraftens tillgodogörande. bara i mycket begränsad omfattning åtgärder i vatten till förfång för motstående intres- sen. Särskilt insiktcn om vattenkraftens stora betydelse från ekonomisk-
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 65
och social synpunkt ledde emellertid till en ändrad intresseavvägning i 1918 års VL. Vattenbyggnadsintresset såsom allmänt samhällsnyttigt till- erkändes förhållandevis långt gående förmåner gentemot allmänna och enskilda motstående intressen framför allt i fråga om förutsättningarna för- intrång i annans rätt. Genom lagen öppnades också möjligheter att tvinga fram ett samarbete i fasta former mellan vattenrättshavarna som tidigare ofta konkurrerat inbördes. Samtidigt slog man dock vakt om andra sam- hällsintressen som är knutna till vattnet. t.ex. fiske-. farleds- och flott- ningsintressena. liksom om jordbruket som då ännu var huvudnäringen. [ själva verket tlttaladcs vid lagens tillkomst uttryckligen att dess huvud- syfte var att skapa gynnsamma lagliga förutsättningar för vattenkraftens tillgodogörande samtidigt som vissa klart definierade motstående intressen blev favoriserade i lagen.
De ändamål som VL avsåg att tillgodose har naturligtvis sin aktualitet fortfarande. Många nya omständigheter har emellertid tillkommit. Tekni- kens framsteg och den allmänna samhällsutvecklingen har medfört att behovet av ett samlat grepp över vattenresursernas användning har gjort sig gällande med allt större styrka. Framför allt de större vattenföretagen har i allmänhet betydelsefulla långsiktiga verkningar av olika slag. Även i övrigt är det många viktiga men inbördes motstridiga intressen som kräver beaktande när det gäller användningen av våra vattentillgångar. Över huvud taget måste vattenföretagen inpassas i samhällsplaneringen i stort. t.ex. vad gäller samhällsbyggande. markanvändning. näringsutveckling. energipolitik. sysselsättning. naturvård. kulturminnesvård. friluftsliv och hälsovård.
Frågan om formerna för anpassningen av främst de större vattenföreta- gen till samhällsplaneringen i stort blev huvuduppgiften för den år 1968 tillkallade vattenlagsutrcdningen. Denna utredning fick i uppdrag att göra en allmän översyn av VL med tonvikt på de bestämmelser som hade samband med samhällsplaneringcn. Särskilt borde frågan om att ändra de organisatoriska formerna för tillståndsgivningen i vattenmål övervägas närmare. I samband därmed framhölls också angelägenheten av att skapa en mindre bunden prövning av tillåtlighetsfrågorna än vad som gällde. så att samtliga omständigheter av vikt och föreliggande valmöjligheter kunde beaktas i det enskilda fallet. En genomgripande översyn av såväl pröv- ningssystemet som det materiella innehållet i VL ansågs följaktligen påkal- lad.
Sedan vattenlagsutredningen tillkallades 1968. har på förslag av utred- ningen en del reformer av vattenlagstiftningcn genomförts (se avsnitt 1 ).
År 1971 utvidgades — i avbidan på en mera genomgripande reform av VL — regeringens prövningsrätt i vattenmål. Samtidigt inordnades de tidigare fristående vattendomstolarna i tingsråttsorganisationen.
År 1974 anpassades ersättningsbestämmelserna i VL till expropriations- lagen (1972:719). Vidare infördes ett nytt institut benämnt andelskraft. 5 Riksdagen [981/82. I saml. Nr 130
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 66
Däremot genomfördes inte den reform av avgiftssystemet som vattenlags- utredningen hade föreslagit (se vidare avsnitt 2.13 ).
År 1976 slutligen tillkom en lag (1976: 997) om vattenförbund för att främja samverkan mellan alla berörda intressenter i ett vattenområde.
] sitt slutbetänkande har vattenlagsutrcdningen lagt fram förslag till en ny vattenlag. som är tänkt att ersätta gällande VL. Utredningen föreslär en omläggning av prövningssystemet. som innebär att tillständsfrågor skall prövas av regeringen. den nuvarande koncessionsnämnden för miljöskydd och länsstyrelserna samt att ersättningsfrägor skall handläggas vid vissa fastighetsdomstolar. Vidare föreslås mindre stela tillåtlighctsregler. som skall möjliggöra en mer allsidig och planmässig bedömning av vattenföreta- gen. När det gäller villkoren för ett vattenföretag föreslås att de skall kunna omprövas till förmån för främst allmänna intressen. i vissa fall titan ersättning till företagaren. Förslag till ett nytt vattenrättsligt avgiftssystem läggs också fram liksom en utförligare lagreglering av frågan om tillsyn över vattenföretag med länsstyrelsen som tillsynsmyndighet.
Utredningens förslag har fått ett gynnsamt mottagande vid remissbe- handlingen. De flesta remissinstanserna godtar i huvudsak eller lämnar utan erinran de av utredningen redovisade allmänna principerna för en ny vattenrättslig reglering och tillstyrker att förslaget läggs till grund för ny lagstiftning på området. I vissa hänseenden framförs dock kritik mot förslaget. särskilt vad gäller frågan om ett nytt prövningssystem. I några fall avstyrks också att förslaget läggs till grund för lagstiftning.
Jag delar uppfattningen att nuvarande VL bör avlösas av en ny lag. Skälen härtill är flera. Under den tid som har gått sedan VL antogs har lagen visserligen ändrats åtskilliga gånger i betydelsefulla hänseenden. Jag tänker då särskilt på de ändringar som inneburit att naturvårds- och andra bevarandeintressens ställning har stärkts. på ändringar i de processuella reglerna samt på reformeringen av prövningssystemet och ersättningsreg- lerna. Lagen har därigenom kunnat i skälig utsträckning anpassas till förändrade värderingar och förhållanden. Även efter genomförz'tndet av dessa reformer har lagen emellertid vissa brister. Redan den delvis omväl- vande utvecklingen beträffandc vattentillgångarnas utnyttjande under de mer än 60 år som VL har varit i kraft motiverar enligt min mening en modernisering av lagen. ] samma riktning talar önskemålet att skaffa effektiva rättsliga styrmedel. så att planeringen av hur våra vattentillgång- ar skall användas kan genomföras i praktiken.
Huvudsyftet vid VL:s tillkomst var somjag tidigare har nämnt att skapa gynnsamma lagliga förutsättningar för vattenkraftens tillgodogörande sam- tidigt som vissa klart definierade motstående intressen blev ll'tvoriserat'le i lagen. De ändamål som lagen avsåg att fylla 1918 har otvivelaktigt sin aktualitet fortfarande. men många nya omständigheter har samtidigt till- kommit när det gäller våra vatten. Bl.a. kan nämnas den ökade medveten- heten om vattnet såsom en naturtillgång av stort värde från miljösynpunkt
Lagrådsremiss
allmän ntr.)tit-'erirzg
Prop. 1981/82: 130 67
samt för rekreation och friluftsliv. .lag delar utredningens uppfattning att detta måste återspeglas i vattenlagstiftningen. Strävan bör vara att med en ny vattenlag skapa ett instrument med vars hjälp det går att göra en rimlig avvägning mellan exploateringsintresset och motstående allmänna och enskilda intressen. En grundläggande förutsättning måste dock vara att företagen står i god överensstämmelse med planerna inom olika samhälls— sektorer. Samtidigt får det inte vara så att ett vattenföretag. även om det står i överensstämmelse med ett en gång givet tillstånd. lägger hinder i vägen för fortsatt utveckling för all framtid. Här kräver hänsynen till främst allmänna intressen att det finns möjligheter till omprövning av ett företag.
Det nLl sagda medför behov av genomgripande ändringar i den vatten- rättsliga regleringen. Till dessa ändamålssynpunkter kommer också beho- vet av ett systematiskt mera lättillgängligt lagverk än 1918 års VL. Lagens systematik och allmänna uppläggning kännetecknas av en långt driven särbehandling av olika löretagstyper. Reglerna i lagens 2 kap. om byggan- de i vatten kan sägas bilda lagens portalbestämmelser som sedan komplet- teras genom mer eller mindre fristående avsnitt. Dessa handlar om grund- vattentäkt. vattenreglering. allmän farled (som även innehåller bestämmel- ser om allmän hamn). allmän flottled. torrläggning av mark genom dikning. vattenavledning eller invallning samt avloppsft'iretag. Uppdelningen häng- er samman med VL:s anknytning till äldre vattenrätt som reglerades i ett flertal speciallagar. En annan anledning till uppdelningen är lagens till- komst i etapper och de utvidgningar av dess tillämpningsområde som skett under årens lopp. bl.a. genom 1939 års lagstiftning om grundvattentäkt. Uppdelningen har medfört att förekomsten av hänvisningar till särskilt bestämmelserna i 2 kap. är riklig. ibland förekommer hänvisning till ett stadgande som i sin tur hänvisar till ett tredje stadgande. Jag delar utred- ningens uppfattning att det från systematisk och lagteknisk synpunkt skulle vara en vinning att lagstiftningen i stället i största möjliga utsträck- ning innehåller regler som är gemensamma för flertalet företagstyper. Som utredningen anför kan emellertid en sådan strävan inte fullföljas helt.
Jag finner alltså att tiden är inne att genom en ny vattenlag anpassa den vattenrättsliga lagstiftningen till samhällsutveeklingen och åstadkomma ett systematiskt mera lättillgängligt Iagverk.
Valtenlagsutredningens förslag innebär en praktiskt taget fullständig och systematisk reglering av det vattenrättsliga området. Förslaget innehåller många principiellt viktiga nyheter. Flera av de bärande principerna i gäl- lande rätt har dock ansetts böra behållas och har därför förts över till det nya lagförslaget.
Det ligger i sakens natur att ett försök till lagreglering av ett så omfat- tande och komplext rättsområde som det vattenrättsliga. hur det än utfor- mas. möter invändningar från företrädare för sinsemellan motstridiga intressen. Jag anser emellertid att vattenlagsutredningen har löst sin upp-
Lagrådsrenziss allmän motivering
Prop. 1981/82:130 68
gift väl. De föreslagna lösningarna av olika problem torde enligt min mening i allmänhet utgöra en lämplig avvägning mellan motstående intres- sen. såväl vad avser förhållandet mellan det allmänna och enskilda rättsä- gare som mellan enskilda rättsägare inbördes. Jag finner alltså. i likhet med flertalet remissinstanser. att utredningens förslag i huvudsak är ägnat att ligga till grund för en ny vattenrättslig lagstiftning. Mot bakgrund särskilt av vad som har kommit fram vid remissbehandlingen anser jag emellertid att det finns anledning att i vissa hänseenden överväga andra lösningar än dem som utredningen har föreslagit.
I det följande skall jag behandla huvudpunkterna i den föreslagna lag- stiftningen. 'fill bestämmelsernas närmare utformning och vissa särskilda frågor avserjag att återkomma i specialmotiveringen.
Min genomgång av huvudpunkterna i den föreslagna lagstiftningen kom- meri stort sett att följa den indelning som utredningen har i sitt betänkan- de. Jag kommer emellertid att allra först ta upp frågan om utformningen av det vattenrättsliga prövningssystcmet — en fråga som är av grundläggande betydelse för den nya vattenlagens utformning i flera hänseenden och beträffande vilken remissutfallet är splittrat. Dessutom kommer jag att bland huvudpunkterna behandla frågor om markavvattningsföretag och om bevattning samt om det vattenrättsliga avgiftssystemets framtida ut- formning (se avsnitt lll—2.13).
2.2. Prövningssystemet
Frågor om tillstånd att utföra kraftverk och andra större vattenbygg- nadsföretag prövas i dag av vattendomstol med skyldighet för domstolen att genom underställning låta regeringen pröva företagets tillåtlighet med beaktande av bl. a. allmänna planeringssynpunkter. Det är därefter vatten- domstolen som meddelar tillstånd och avgör ersättningsfrägorna. Vatten- domstolens avgörande kan överklagas till Svea hovrätt i dess egenskap av en för hela landet gemensam vattenöverdomstol och därifrån till högsta domstolen. Mindre vattenbyggnadsföretag prövas av vattendomstolen som första instans. Domstolen är i dessa fall skyldig att underställa rege- ringen tillståndsfrågan endast då viktiga samhällsintressen sätts i fara. Överklagande kan ske till vattenöverdomstolen och högsta domstolen.
Frågor om tillstånd till torrläggningsföretag. eller med en av vattenlags- utredningen föreslagen term markavvattningsföretag. avgörs vid syneför- rättning. Härvid prövas ocksä ersättningfrågorna. Mycket omfattande fö- retag skall underställas regeringens prövning för bedömning från allmänna planeringssynpunkter. Synemännens utlåtande angående huvudsakligen mer ingripande företag skall underställas vattendomstolens prövning. Ta- lan mot synemännens utlåtande kan föras hos vattendomstolen och över- klagande sker därifrån till vattenöverdomstolen och högsta domstolen.
Vattendomstolarna var tidigare självständiga administrativa enheter un-
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 69
der Svea hovrätt i dess egenskap av vattenöverdomstol. Sedan den I januari 1972 ingår de i tingsrättsorganisationen. Luleå. Umebygdens. Jämtbygdens. Stockholms, Växjö och Vänersborgs tingsrätter är vatten- domstolar. Gränserna för de till varje domstol hörande områdena följer vattendelare mellan olika vattensystem. En vattendomstol består av en ordförande (vattenrättsdomare). en teknisk ledamot och två nämndemän. Ytterligare en teknisk ledamot får ingå i domstolen efter vattenrättsdoma- rens bestämmande.
För handläggningen av vattenmål gäller i princip rättegångsbalkens be- stämmelser. I VL meddelas emellertid många särbestämmelser.
Frågor om tillstånd enligt ML prövas av koncessionsnämnden för miljö- skydd. Även länsstyrelserna kan av regeringen ges rätt att pröva tillstånds- frågor beträffande vissa slag av ärenden. Denna möjlighet har dock hittills inte utnyttjats. Besvär i fråga om tillståndsbeslut anförs hos regeringen. När viktiga samhällsintressen sätts i fara. kan tillståndsfrågan också under- ställas regeringen. Ersättningsfrågor prövas av fastighetsdomstol med full- följd till hovrätt och högsta domstolen. Vissajttsteringari ML:s prövnings- system kommer att föreslås senare denna dag på föredragning av chefen förjordbruksdepartementet (prop. I980/8l : 92).
Vattenlagsutredningen har. i huvudsaklig överensstämmelse med sina direktiv. föreslagit ett helt nytt prövningssystem för alla vattenföretag utom markavvattningsföretagen. För prövning av sistnämnda kategori av vattenföretag föreslås att förrättningsformen behålls med fullföljd dom— stolsvägen. En" modernisering av förrättningsbcstämmelserna föreslås dock.
Utredningens förslag innebär beträffande övriga vattenföretag att frågor om tillstånd till och väsentliga villkor för företagen skall avgöras i admi- nistrativ ordning. beträffande de större företagen av regeringen. beträffan- de de medelstora företagen av den nuvarande koncessionsnämnden för miljöskydd samt i fråga om de mindre företagen av länsstyrelserna. Övriga villkorsfrågor samt skaderegleringen skall handhas av fastighetsdomstolen vid de sex tingsrätter som nu är vattendomstol.
Förslaget till ett nytt prövningssystem har fått ett mycket blandat motta- gande vid remissbehandlingen. Omkring hälften av remissinstanserna. där- ibland sjöfartsverket. Iantbruksstyrelscn. naturvårdsverket. planverkct. samtliga hörda länsstyrelser tttom en. miIjöskyddsutredningen och kom- mttnförbundet. tillstyrker utredningsförslaget eller lämnat det utan erinran. Övriga som har yttrat sig i frågan. däribland samtliga domstolar. förordar andra system. De flesta av de kritiska remissinstanserna förordar ett bibehållande i stort av den nuvarande sammanhållna prövningen vid vat- tendomstol. ] de negativa remissyttrandena framhålls särskilt att organisa- tionsreformen inte kan väntas tillgodose önskemålen om ett effektivt. snabbt och smidigt samt från rättssäkerhetssynpunkt betryggande förfa- ' rande. Man framhåller också att tillståndsfrågan. frågan om villkor samt
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 70
frågorna om skadeförebyggande åtgärder och om ersättning har sådant samband med varandra att bedömningen inte bör delas upp på olika myn- digheter. Bådc de positiva och de negativa remissinstanserna understryker att ett genomförande av förslaget förutsätter en personell upprustning hos länsstyrelserna. De kritiska remissinstanser som inte ansluter sig till vat- tendomstolsmodellen förordar i huvudsak en sammanhållen prövning en- ligt både vattenlagen och ML hos regionala koneessionsnämnder eller miljörätter.
För egen del villjag anföra följande i fråga om prövningssystemet. Många viktiga men inbördes motstridiga intressen kräver beaktande när det gäller användningen av våra vattentillgångar. Även om vattentillgång- arna är goda i landet som helhet. katt särskilda omständigheter såsom befolkningskoneentration. industriella vattenbehov eller jordbruksbe- vattning på sina håll medföra att den lokala vattentillgången blir för liten. Framför allt de större vattenföretagen har i allmänhet betydelsefulla lång- siktiga verkningar av olika slag. Behovet av planering av vattenanvänd- ningen både på det lokala planet och i ett större sammanhang är alltså stort. Det torde råda enighet om att vattenföretagen liksom annan markan- 'ändning måste inpassas i samhällsplaneringen.
! bl.a. direktiven för vattenlagsutrcdningen har det framhållits att de nuvarande reglerna för tillståndsprövning i vattenmål inte tillgodoser beho- vet av planering på ett tillfredsställande sätt. Prövningen borde hellre företas av administrativa myndigheter och nära samordnas med annan samhällsplanering.
Innan jag går närmare in på hur man bör utforma ett prövningssystem där bl. a. planeringssynpunkterna skall beaktas. vill jag något beröra vat- tenföretagens inpassande i samhällsplaneringen i stort. dvs. den allmänna planeringen av våra vattentillgångar. Det bör då erinras om att statsmak- terna under senare år har tagit olika initiativ för att tillgodose behovet av en översiktlig fysisk planering. Genom tillkomsten av statens planverk och statens naturvårdsverk har de statliga insatserna i planeringsarbetet på verksnivå förstärkts och koncentrerats. ()morganisationen av länsstyrel- serna och kommunindelningsreformen har förbättrat de organisatoriska förutsättningarna för samhällsplaneringen på regional och lokal nivå. Ge- nom den fysiska riksplaneringen breddas underlaget för planeringen på alla nivåer såväl genom ökad tillgång till inventeringsmaterial som genom mera preciserade utgångspunkter för en riksomfattande markanvändningspoli- tik.
Den fysiska riksplaneringen ger riktlinjer för användningen i vissa fall av våra vattenresurser. till att börja med i sådana fall där konfliktrisken mellan exploaterings- och bevarandeintressena är störst. Inom ramen för den fysiska riksplaneringen har statsmakterna bl.a. undantagit vissa vat- tendrag i norra Sv *aland och Norrland f'ån fortsatt vattenkraftutbyggnad. Det gäller de outbyggda huvudälvarna Torn > älv. Kalix älv. Pit *älven och
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 71
Vindelälven. vissa skogsälvar samt en del outbyggda älvsträekor i älvar som i övrigt redan har byggts ut. Vidare har naturvårdsverket på regering- ens uppdrag översiktligt kartlagt landets vattentillgångar och de anspråk som riktas på dessa. Vattenplaneringsutredningen har utrett frågorna i vilken omfattning vattenplanering behövs i dag och i ett längre perspektiv samt i vilka former en sådan planering bör bedrivas (se SOU 1980: 39). Förslaget till en ny plan- och bygglag (se SOU 1979: 65 och 66) som är tänkt att ersätta byggnadslagen (1947: 385) syftar bl. a. till att skapa bättre förut- sättningar för planeringen av våra vattentillgångar.
Av det nu sagda torde framgå att samhället har eller kommer att få flera instrument för planeringen av våra vattentillgångar. Jag delar emellertid vattenlagsutrcdningens uppfattning att det inte är realistiskt att räkna med att planeringen inom en överblickbar framtid kommer att ha drivits så långt att den skulle kunna ersätta en tillståndsprövning av ett enskilt vattenföre- tag eller att vattenrättsliga tillståndsfrägor alltid skulle kunna bedömas mot bakgrund av verkställd planläggning. De riktlinjer som hittills har lagts fast i den fysiska planeringen beträffande användningen av våra mark- och vattentillgångar är av översiktlig karaktär. Det planeringsttnderlag som har tagits fram måste kompletteras och preciseras genom tillståndsprövning av varje enskilt vattenföretag. Genom en sådan prövning kommer konsekven- serna för olika motstående intressen att kunna behandlas på ett mer full- ständigt sätt än vad som kan ske inom ramen för den allmänna planering som bedrivs.
Jag anser alltså att planeringen måste kompletteras med en vattenrättslig tillståndsprövning för att samhället i det enskilda fallet skall kunna styra och kontrollera lokaliseringen av ett vattenföretag och för att konsekven- serna för motstående intressen skall bli belysta. Frågan är då om tillstånds- prövningen måste anförtros åt ett planeringsorgan eller om andra faktorer än planeringshänsynen bör vara avgörande vid valet av prövningsorgan.
Genom en lagändring den I januari 1972 fick regeringen större möjlighe- ter än tidigare att vid prövningen av större vattenföretag göra en allsidig bedömning med hänsyn till allmänna planeringssynpunkter (4 kap. 17— 20 så VL). Hänsyn skall bl. a. tas till statsmakternas riktlinjer för hushåll- ningen med mark och vatten samt till näringspolitiska. energipolitiska och arbetsmarknadspolitiska aspekter. Regeringsprövningcn är inte begränsad till det aktuella projektet. titan hänsyn skall tas till vattenanvändningen i stort.
Behovet av hänsynstagande till allmänna plancringssynpttnkter är natur- ligtvis mest uttalat beträffande de större vattenföretagen på grund av deras betydelsefulla. långsiktiga verkningar. Jag anser det självklart att man i fråga om dessa företag behåller regeringens prövningsrätt. vilket för övrigt inte har ifrågasatts vid remissbehandlingen.
Beträffande de mindre företag som inte faller under regeringens pröv- ningsrått är behovet av en bedömning från allmänna planeringssynpunkter
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 72
inte lika framträdande. Som jag kommer att närmare beröra senare (se avsnitt 2.4 ) bör emellertid samma bedömningsgrunder i princip gälla be- träffande alla typer av vattenföretag. Då uppkommer frågan om detta är ett tillräckligt motiv för att tillståndsprövningen beträffande mindre vatten- företag i enlighet med utredningens förslag förs över från vattendomstol till administrativ myndighet.
De administrativa myndigheter som enligt utredningen bör komma i fråga som prövningsorgan är den nuvarande koneessionsnämndcn för mil- jöskydd och länsstyrelserna. Av dessa myndigheter har länsstyrelserna redan i dag betydelsefulla uppgifter inom samhällsplaneringens område och de uppfyller därför i och för sig kravet på ett prövningsorgan som skulle kunna sätta in ett vattenföretag i ett större planeringssammanhang. Koncessionsnämnden besitter i dag på grund av sin centrala ställning vid prövning enligt ML och som viktig remissinstans vid regeringens lokalise- ringsprövning enligt 136 a ? byggnadslagen den överblick som erfordras för att tillämpningen skall bli enhetlig och konsekvent. Nämnden. som arbetar i domstolsliknande former. är emellertid en ren tillståndsmyn- dighet utan planeringsfunktioner. Dess möjligheter att vid prövning av ett vattenföretag passa in detta i ett större samhällsplaneringssammanhang kan därför inte i avgörande mån anses skilja sig från vad som gäller för vattendomstolarna.
Sotn jag ser det är vattendomstolarnas bristande möjligheter att f.n. ta hänsyn till allmänna planeringssynpunkter en fråga av mera rättslig än faktisk natur. Som vattenlagsutt'edningen framhåller torde existerande be- gränsningar främst ha sin grund i att VL:s regler — främst de stela tillåtlig- hetsreglerna — inte har gett utrymme för sådana bedömningar. Vattendom- stolarnas förening av juridisk och teknisk sakkunskap har emellertid gjort dem väl skickade att göra ofta mycket svåra avvägningar mellan mot- stående intressen i vattcnmål. Härtill har inte minst bidragit att vattendom- stolarnas domkretsar har varit tillräckligt stora för att ge domstolsledamö- terna en allsidig erfarenhet av olika vattenfrågor. samtidigt som de inte har varit större än att ledamöterna har kunnat få en god ortskännedom.
Som närmare kommer att framgå av min redogörelse i avsnitt 2.4 kom- merjag att föreslå att VL:s stela tillåtlighetsregler ersätts av mer allmänt hållna regler. som skall möjliggöra en friare och därmed mer mångsidig bedömning av vattenföretagen. ] och för sig kan det hävdas att de lämp- lighetsavvägningar av bl. a. ekonomisk. teknisk och social natur som dessa regler ger utrymme för bättre passar för en tillståndsprövning i administra- tiv ordning än en traditionelltjudieiell prövning. Jag delar emellertid utred- ningens uppfattning att ingenting i och för sig hindrar att sådana bedöm- ningar görs av domstol. Därom vittnar just vattendomstolarnas hittillsva- rande verksamhet. dår domstolarna redan inom ramen för gällande VL i viss utsträckning gjort sådana avvägningar. Genom att man i den vatten- rättsliga processen inhämtar yttranden från bl. a. statens planverk. länssty-
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 73
relsen och berörda kommuner kan vidare erforderligt planeringsmaterial läggas till grund för ett avgörande av vattendomstol.
Som sammanfattning av mitt nu förda resonemang villjag konstatera att man från mera teoretiska utgångspunkter inte kan dra den slutsatsen att vattendomstolarna skulle vara mindre ägnade att beträffande de mindre vattenföretagen ta hänsyn till allmänna planeringssynpunkter och även i övrigt verkställa en friare tillåtlighctsbedömning. om den rättsliga befogen- heten därtill gavs.
Till förmån för vattendomstolarna talar vidare att de representerar ett väl inarbetat system som på det hela taget har fungerat bra. Det har visserligen ibland anförts att handläggningen vid vattendomstolarna är tung och tidskrävande. Denna kritik kan som utredningen anför i viss mån ha sitt berättigande. men då främst såvitt avser skaderegleringen som genom uppskovs- eller prövotidsförfarandet kan dra ut onödigt länge på tiden (se prop. 1974: 83 s. 163 ). Detta förfarande har emellertid möjliggjort en objektivt säkrare skadereglering. På grund härav och då vattenmålen ofta är av stor omfattning delar jag utredningens uppfattning att kritiken inte bör tillmätas någon större betydelse. när det gäller att lägga fast ett nytt prövningssystem.
Vattenlagsutredningens förslag innebär att antalet prövningsmyndig- heter blir större än f.n. Vidare blir förfarandet uppdelat så att tillstånds- och villkorsfrågor avgörs av en myndighet och ersättningsfrågorna av en annan. Utredningen är själv tveksam om de i direktiven uppställda kraven på effektivitet och snabbhet kan tillgodoses bättre än nu genom en sådan uppdelning. Jag för min del har. i likhet med många remissinstanser. den uppfattningen att effektivitets- och snabbhctskraven blir sämre uppfyllda genom ett delat system. Det bör bl. a. beaktas att villkorsfrågorna i vatten- mål vanligen hänger intimt samman med ersättningsfrågorna. Bland vill- koren förekommer nämligen ofta ålägganden för sökanden att utföra ska- deförebyggande åtgärder. Sådana ålägganden liksom bestämmelser om dämningshöjd. tappningsbestämmelser och även föreskrifter om företagets utformning i byggnadstekniskt hänseende får uppenbarligen betydelse vid skaderegleringen. Det 'måste många gånger bli svårt för en fristående tillståndsmyndighet att rätt avgränsa vilka villkor som kan fastställas utan risk för komplikationer vid den efterföljande skaderegleringen vid fastig- hetsdomstolen. Det måste också innebära onödigt dubbelarbete och avse- värda kostnader att två myndigheter skall sätta sig in i dessa frågor för att prövningen av företaget skall kunna genomföras. Som utredningen fram- håller torde en av fördelarna med den nuvarande sammanhållna prövning- en liggajust i vattendomstolens möjligheter att samordna detaljföreskrifter rörande företagets utförande med bestämmelser om skadeförebyggande åtgärder inom ramen för en samlad intresseavvägning.
Det kan invändas att det redan nu finns ett delat prövningssystem när det gäller de större vattenföretagen. Jag har också i det föregående föror-
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 74
dat att man skall behålla ett sådant system för de större fi.)retagens del. Det LagrådsrwniSs bör emellertid beaktas att dessa mål förbereds av vattendomstolen som allmän motivering med eget yttrande hänskjuter tillåtlighctsfrågan till regeringen. Vattendom- stolen är därmed väl insatt i målet före skaderegleringen. Dubbelarbete i den mening som utredningens förslag innebär förekommer därför inte med
nuvarande prövningsordning.
Det har vid remissbehandlingen gjorts gällande att kraven på saklighet och rättssäkerhet inte blir lika väl tillgodosedda vid en administrativ till- ståndsprövning som vid en domstolsprövning. Bl.a. "ifrågasätter man på sina håll länsstyrelsernas partsneutralitet under framhållande av att läns- styrelserna kan komma att överbetona sådana allmänna intressen sotn de har att tillvarata i andra funktioner än som tillståndsmyndighet. Sådana farhågor anserjag för min del vara obefogade. Jag vill också vända mig mot den uppfattning som finns på sina håll att en prövning vid ett administrativt organ skulle ge större utrymme för godtycke eller obehöriga påtryckningar än ett domstolsförfarande. Även en administrativ myndighet har naturligt- vis att inom lagens ram utan ovidkommande hänsyn göra en avvägning mellan olika motstående intressen. Inte heller här någon avgörande vikt fästas vid det förhållandet att tillståndsprövningen med utredningens för- slag sprids på 24 länsstyrelser. Tillräckliga garantier för enhetlighet och konsekvens i rättstillämpningen kan enligt min mening skapas genom att det finns en möjlighet att överklaga till en central överinstans. Däremot har jag viss förståelse för de farhågor från rättssäkerhetssynpunkt som har sin grtlnd i att länsstyrelserna föreslås bli både tillstånds- och tillsynsmyndig- heter. Rollfördelningen blir enligt min mening klarare om länsstyrelsen endast tilldelas den ena av dessa båda funktioner.
Man kan inte heller komma ifrån att länsgränserna är mindre lämpliga som skiljelinjer. eftersom de saknar varje anknytning till avrinningsområ- dena. Ett företag kan utföras i ett län. medan dess huvudsakliga verkningar inträffar i ett annat län. Dessa olägenheter uppkommer inte inom nuvaran- de prövningssystem. där gränserna för vattendomstolarnas domsområden följer gränserna för.avrinningsområden.
Till de synpunkter som jag hittills har anfört måste också läggas kost- nadsaspekterna. Tillståndsprövningen enligt tttredningsförslaget medför behov av personalförstärkningar både hos länsstyrelserna och konces- sionsnämnden. Sådana förstärkningar torde endast till en del uppvägas av en minskning av personalen på domstolssidan. Regeringens utvidgade uppgifter som tillståndsmyndighet och fullföljdsinstans torde också kräva personalförstärkningar inom regeringskansliet. Även om utredningen inte har verkställt några kostnadsberäkningar rörande de organisatoriska för- slagen. är det ofrånkomligt att det blir en ökning av det allmännas kostna- der. Härtill kommer också ökade kostnader för parterna vid ett delat prövningssystem.
Prop. 1981/82: 130 75
Koncessionsnämnden för miljöskydd skisserar i sitt remissyttrande en delad prövningsordning som ligger närmare ML:s prövningssystem än utredningens förslag. Enligt denna skiss skall prövningen vid en central administrativ myndighet koncentreras till ett vattenföretags tillätlighet från allmän synpunkt. Bevakningen av enskilda intressen skall i huvudsak ske vid ett efterföljande judiciellt prövningsförtarande vid fastighetsdomstol. För att förfarandet vid den administrativa myndigheten skall bli så snabbt och effektivt som möjligt. måste enskilda sakägares möjligheter att framfö- ra synpunkter på tillåtligheten av ett företag och de huvudsakliga till- ståndsvillkoren begränsas. En sådan begränsning kan ske genom att man tar bort sakägarnas nuvarande rätt till ersättning för sina kostnader i samband med tillåtlighetsprövningen.
Den av koncessionsnämnden skisserade ordningen torde visserligen kunna leda till ett effektivare och snabbare prövningsförfarande än enligt utredningens förslag. Den lider emellertid enligt min mening av den avgö- rande bristen att den enskilde sakägarens ställning försvagas på ett sätt som jag inte kan acceptera. De enskilda intressena sammanfaller inte med de allmänna på samma sätt i vattenmål som i miljöskyddsärenden. Från allmän synpunkt kan det t.ex. saknas anledning att motsätta sig en begärd dämning eller vattentappning som ändå kan ifrågasättas med hänsyn till skadeverkningarna på enskild egendom. Ett beslut i tillåtlighetsdelen kan vidare innebära en preklusion av den rätt till vatten sotn kan tillkomma andra än sökanden. Sakägarna kan alltså ha ett stort intresse av att bevaka sin rätt redan i samband med tillåtlighetsprövningen. Vattenföretagens ofta svåröverskådliga verkningar och komplicerade natur medför också att sakägarna kan behöva anlitajuridiskt och tekniskt biträde. Jag delar därför utredningens uppfattning att enskilda sakägare bör ha rätt till ersättning av sökanden för sina nödvändiga kostnader för såväl tillåtlighetsprövningen som skaderegleringen.
Vad jag nu har anfört innebär att koncessionsnämndens skiss till ett delat prövningssystem inte kan anses utgöra någon lämplig lösning.
För det fallet att man liksom nu vill ha en sammanhållen, regional prövning har utredningen som ett alternativ till vattendomstolsmodellen diskuterat den s. k. konccssionsnämndsmodellen. alternativ 2. Vid remiss- behandlingen har också föreslagits varianter härav genom inrättandet av särskilda miljörätter eller miljödomstolar. Samtliga dessa system innebär att det sker en sammanhållen prövning enligt både vattenlagen oeh ML. Både utredningen och flera remissinstanser anser att en sådan samordnad prövning skttlle vara till fördel.
Enligt min mening är dock betydelsen av en samordnad prövning av vatten- och miljöskyddsärendena inte så stor. eftersom va'tttenföretagen i allmänhet typiskt sett skiljer sig ganska mycket från sådan miljöfarlig verksamhet som skall prövas enligt ML. Härtill kotnmer att. när det gäller miljöskyddsi'irendena. det inte torde vara aktuellt att dela upp prövningen
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 76
på flera regionala koncessionsnärnnder. Miljöskyddsutredningen har så- lunda motsatt sig en sådan lösning (se SOU 1978180 s. 95). [ prop. l980/ 81 : 92 föreslås att den centrala koneessionsnämndcnjämte länsstyrelserna även i fortsättningen skall pröva miljt'tskyddsärendena. Tanken på regiona- la koneessionsnämnder. miljörätter eller miljt'idomstolar. som förutsätter en prövning enligt både vattenlagen och ML. måste därför falla.
Vad jag nu har anfört leder enligt min mening fram till den slutsatsen att man bör behålla det nuvarande vattenrättsliga prövningssystemet. Vatten- domstolarna bör alltså vara prövningsorgan såväl när det gäller tillstånds- som ersättningsfrågor. I enlighet med vad jag tidigare har förordat bör dock regeringen även i fortsättningen handha tilIåtlighetsprövningen av de största vattenföretagen liksom vattenföretag som berör känsliga vatten- drag eller vattenområden. Handläggningen i övrigt av sådana mål bör liksom i dag ske vid vattendomstol.
Nyligen har genom domstolsverket satts i gång en översyn av 'vatten- domstolarnas organisation. [ avbidan på resultatet av denna översyn finns det enligt min mening inte skäl att ändra vattendomstolsorganisationen. Det innebär bl.a. att den nuvarande anknytningen till tingsrätterna bör bestå. Jag vill påpeka att en fördel med denna anknytning är att vattendom- stolarnas personal vid vikande arbetsbelastning kan tas i anspråk för annat arbete vid tingsrätterna. i första hand handläggningen av mål vid fastig- hetsdomstol.
Någon ändring beträffande systemet med överprövning av vattenmål bör enligt min mening inte ske. Vattenöverdomstolen har fungerat bra och genom anknytningen till en hovrätt är det också i detta fall lätt att anpassa arbetsstyrkan till arbetsbördan. Jag anser att vattenöverdomstolen liksom hittills bör knytas till Svea hovrätt.
Om man stannar för ett i princip oft'irändrat prövningssystem. behöver man inte heller göra några mer omfattande ingrepp i de nuvarande reglerna för handläggning av vattenmål vid domstolarna. Några jämkningar bör dock Vidtas. En redaktionell översyn av reglerna är också erforderlig. Jag återkommer till detta i specialmotivcringen.
Det prövningssystem som jag nu har förordat avser vattenföretag i allmänhet. Som tidigare nämnts har utredningen beträffande markavvatt- ningsföretagen föreslagit att man behåller nuvarande förrättningsförfa- rande. Förfarandet bör dock anpassas till reglerna i fastighetsbildningsla- gen (19701988).
Stockholms tingsrätt anser att vissa markavvattningsföretag av större omfattning bör kunna prövas i samma ordning som vattenföretag i allmän- het i de fall sökanden inte påkallar att någon annan skall delta i företaget.
Jag anser liksom utredningen att markavvattningsföretagen även i fram- tiden bör prövas vid förrättning. Det finns enligt min mening inte anledning att i enlighet med tingsrättens förslag förbehålla förrättningsformen för de företag där delaktighetsfrågor förekommer. De mera omfattande markav-
Lagrådsremiss allmän nwtivering
Prop. 1981/82: 130 77
vattningsföretag som tingsrätten avser förutsätter oftast deltagande av Hera. Det förekommer också fall där delaktighetsfrågor aktualiseras först sedan prövningen av företaget har inletts. [ sådana fall skulle prövningen behöva flyttas från vattendomstolen till en förrättningsman. om tingsrät- tens förslag genomfördes.
Jag förordar alltså att förrättningsformen bör användas vid alla markav- vattningsföretag. Överprövning av förrättningsmannens beslut bör liksom f. n. ske efter besvär till vattendomstolen.
Enligt utredningen bör det nuvarande förberedelseförfarandet i fråga om sådana större vattenföretag som skall prövas av regeringen behållas i en ny vattenlag. Jag delar i likhet med remissinstanserna denna uppfattning. Härigenom vinner man den fördelen att projekteringsarbetet för sådana företag bedrivs i samråd med de myndigheter som företräder olika all- männa plancringssynpunkter. Det är också en fördel att berörda kom- muner och ortsbefolkningen får information om företaget på ett tidigt stadium.
2.3. Rätten till vatten
2.3.1 Fastlghetsägarens rätt till vatten
En mycket gammal princip i svensk rätt — liksom i bl.a. Finland och Norge — är att rätten till vatten i första hand tillkommer den som äger den fastighet där vattnet finns. Såvitt gäller ytvatten lagfästes denna princip redan i flera av de medeltida landskaps- och Iandslagarna. tnedan den i fråga om grundvatten inte kom till klart uttryck i lag förrän genom ändring- ar i VL år l939.
Vattenlt'tgsutredningen diskuterar frågan om det kan anses vara moti- verat att övergå till ett mer offentligrättsligt inriktat system. som liknar det som gäller i bl.a. Danmark. Frankrike. italien och Västtyskland och som innebär att alla sjöar och vattendrag av någon betydelse räknas som allmänna. Utredningen har emellertid stannat för att även en ny vattenlag bör bygga på den nuvarande principen om fastighetsägarens rätt att råda över fastighetens vattentillgångar. Vissa modifikationer i det rådande sy- stemet föreslås emellertid.
Utredningens ståndpunkt godtas i alltnänhct av remissinstanserna. Två remissinstanser är emellertid kritiska. Naturvårdsverket anser att mycket talar för att en ny vattenlag bör baseras på mer offentligrättsliga principer. Enligt verket skulle detta öka möjligheterna att planera och hushålla med vattnet. Bl. a. skulle ersättningsfrågorna inte kunna utgöra ett hinder mot att vattnet till förmån för allmänna intressen skyddas mot exploatering. Natttrskyt'ldsföreningen hävdar att utredningens ståndpunkt inte är tidsen- lig och framhåller att vattnet i likhet med den natur som det är en delav bör ses som en gemensam tillgång. Någon rätt att utnyttja vattnet bör inte automatiskt tillkomma markägaren.
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 78
För egen del vill jag understryka att vatten i svensk rätt behandlas som fast egendom. Indelningen i fastigheter omfattar även vattnet. En överlå- telse av vattnet utan att grunden följer med är ogiltig. Man kan inte bryta ut frågan om förfoganderätten över vattnet som naturresurs och se den isole- rad från frågan om rätten att förfoga över andra naturtillgångar som också ingår i den fasta egendomen. bl.a. skog och grus.
Som utredningen framhåller skulle också en förändring i en så grundläg- gande fråga som rätten till vatten medföra att långsiktiga planer i fråga om vattenförsörjning och energiprodttktion kan förryckas. En förändring skul- le vidare ge anledning till svårbemi'tstrade övergångs- och ersättningspro- blem tjfr 2 kap. [8 & regeringsformen).
Frågan är också om man skttlle vinna särskilt mycket med en övergång till ett mera offentligrättsligt system. Vattenlagstiftningen bör syfta till ett från samhällelig synpunkt rationellt utnyttjande av vattnet som naturre- surs. Exploateringsintresset måste därvid vägas mot de motstående all- männa och enskilda intressena att bevara vattnet opåverkat. Med tanke på de kontroll- och styrinstrument som står samhället till buds inom den markpolitiska lagstiftningen. däribland vatten- och planlagstiftningen. blir frågan huruvida den grundläggande rådigheten över vattnet bör tillkomma den enskilde fastighetsägaren eller samhället av underordnad betydelse. Som utredningen framhåller torde det i och för sig vara möjligt att från de skilda utgångspunkterna uppnå samma rörelsefrihet för den enskilde och kontroll från det allmännas sida.
Jag delar på grttnd av det anförda utredningens uppfattning att man i en ny vattenlag bör behålla den nuvarande principen om fastighetsägarens rätt att råda över fastighetens vattentillgångar. För att möjliggöra en ök— ning av kontrollen från det allmännas sida bör dock. som utredningen har föreslagit. det rådande systemet modifieras. Bl. a. behövs en skärpning av tillåtlighctsbestämmelserna och tillståndsplikten. möjlighet att ompröva meddelade tillstånd samt en förbättrad ordning för tillsyn över vattenföre- tag. Jag återkommer till dessa frågor senare.
Av gällande VL framgår inte om fastighetsägarens rätt till vatten till sin natur är en äganderätt eller en begränsad sakrätt. ! 1 kap. ] & talas om rätten att "råda över" ytvatten och i 15 s" om rätten att "tillgodogöra sig" grundvatten. Detta närmast terminologiska spörsmål har fullt avsiktligt förbigåtts i lagstiftningen. Som utredningen anför torde anledningen härtill främst vara att vattnet i allmänhet befinner sig i rörelse och att det ansetts mindre lämpligt att tala om äganderätt till en vattenström som sådan. Utredningen föreslår för sin del att man även i en ny vattenlag använder rådighctsbegreppet men att det utsträcks också till rätten att förfoga över grundvatten på annat sätt än tillgodogörande. t. ex. bortskaffande av för- orenat vatten. Förslaget har lämnats titan erinran av samtliga remissinstan- ser och ävenjag ansluter mig till det.
Utredningen har såväl i den föreslagna lagtexten som i framställningen i
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 79
övrigt använt begreppet "vztttenrätt'" som samlingsnamn på rådigheten över vattnet och "'vattenrättshavare" som benämning på den som tttövar rådigheten. Med vattenrätt avser utredningen då såväl vederbörande fas- tighetsägares rätt att råda över vattnet på hans grund som den rätt att råda däröver som kan tillkomma annan genom t.ex. servituts- eller nyttjande- rättsupplåtelse från fastighetsägaren eller genom tvångsförfoganden.
Den av utredningen använda terminologin torde vara den gängse i vat- tenrättsliga sammanhang. Den har godtagits av samtliga domstolar som sysslar med tillämpningen av VL. Däremot anser hovrätten för Nedre Norrland och lantmäteriverket att det kan leda till tolkningssvårigheter och begreppsförvirring att sammanföra olika rättighetsinstitut under en sam- Iingsbeteckning. Jag kan inte dela dessa farhågor. Begreppen har bl.a. från lagteknisk synpunkt så stora fördelar att de bör kunna användas i den nya lagen utan risk för feltolkningar.
Kravet på vattenrätt som förutsättning för ett vattenföretag bör. som utredningen har föreslagit och som allmänt har godtagits vid remissbe- handlingen. gälla även i en ny vattenlag. Liksom enligt den nuvarande VL bör det emellertid finnas vissa undantag från denna princip. Det gäller vattenföretag som utförs av företrädare för allmänna intressen till förmån för fisket. hälsovården och den allmänna miljövärden. åtgärder för en allmän farled. allmän hamn och allmän flottled. markavvattningsföretag samt åtgärder i vatten för att motverka förorening. Dessutom bör den nuvarande rätten för strandägare att ha mindre brygga o.d. vid stranden behållas. Vissa ytterligare undantag från kravet på vattenrätt kommer jag att behandla senare (se avsnitt 2.3.3 och 2.3.4 ).
2.3.2 Rätt att ta i anspråk annans strinnfall
Utredningen föreslår en motsvarighet till den nuvarande möjligheten enligt l kap. |4 s VL att expropriationsvis ta annans vattenkraft i anspråk. om den behövs för kraftförsörjningens planmässiga utveckling. Jag anser också. i likhet med remissinstanserna. att ett sådant stadgande behövs samt att det bör tas in i den nya vattenlagen . Den omständigheten att jag förordar ett annat prövningssystem än utredningen föranleder inte något annat ställningstagande i denna fråga. Liksom f. n. bör frågan om expro- priation endast kunna prövas av regeringen.
Genom den förordade expropriationsmöj|ighcten. som också omfattar utbyggda strömfall. kan tillgodoses sådana allmänna behov av vattenkraft som avses med VL:s institut statens lösningsrätt. Utredningen har därför ansett att en motsvarighet till detta institut kan undvaras i en ny vattenlag. Jag biträder i likhet med remissinstanserna denna uppfattning.
2.3.3. Rätten till vattenjör allmän t"atlen/örsöl;/"ning
Utredningen föreslår att det nuvarande dubbla expropriations- och vat- tenråttsliga förfarandet i fråga om rätt att ta vatten i anspråk för allmän
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 80
vattenft'rrsörjning ersätts med en prövning enbart enligt vattenlagen . Ut- redningsförslaget innebär att frågan om tillskapandet av den grundläggan- de vattenrätten prövas antingen av regeringen eller också av de andra tillståndsmyndigheterna. koneessionsnämndcn eller länsstyrelsen. Sist- nämnda myndigheter skulle enligt förslaget får pröva denna fråga endast i samband med prövning enligt vattenlagen av frågan om tillstånd till själva vattentäkten.
Utredningsförslaget innebär onekligen förenklingar i det gällande syste- met. Jag anser också att en samordnad prövning är lämplig. Frågan är emellertid om den av utredningen anvisade lösningen är den lämpligaste. Den bygger på principen att man i fråga om vattentäkter för allmän vatten- försörjning bör ställa upp ett grundläggande krav på vattenrätt men att denna vattenrätt bör kunna tillskapas expropriationsvis enligt vattenlagen för sådana företag. Jag anser emellertid att det ligger närmare till hands att tillgripa en annan lösning. som på ett bättre sätt ansluter till uppbyggnaden av och systematiken i den nya vattenlagen . Man kan nämligen uppnå det av utredningen eftersträvade resultatet. om man i stället undantar nu ifrågavarande vattentäkter från det grundläggande kravet på vattenrätt på samma sätt som föreslås gälla i fråga om andra allmännyttiga vattenföretag enligt den nya lagen. lntrånget i någon annans vatterirätt medför att den ifrågavarande vattentäkten alltid måste tillståndsprövas enligt den nya lagen. Förutsättningen blir alltså att vattentäkten befinns tillåtlig enligt den nya lagen. [ denna bedömning ingår hänsynstagande till den vars vatten- område tas i anspråk.
På grund av det anförda förordarjag att i den nya vattenlagen tas in en bestämmelse om att vattenrätt inte behövs för en vattentäkt för allmän vattenförsörjning.
Med den förordade lösningen på denna fråga finns det inte någon anled- ning att vidta den av utredningen förordade ändringen i 2 kap. 3 så" expro- priationslagen. Man kan dock förmoda att den möjlighet som enligt nämnda stadgande ges att också expropriationsvis tillskapa den grundläg- gande rätten till vattnet i fortsättningen mera sällan kommer att trtnyttjas i praktiken.
2.3.4 Rätten till vatten./iir bevattning-
Enligt utredningen bör en expropriationsrätt införas också för ett visst enskilt-behov. nämligen jordbruksbevattning. Detta förslag har tillstyrkts främst av sådana remissinstanser som företräder jordbruksnäringen. me- dan vissa andra instanser ställer sig tveksamma till det.
Som utredningen framhåller kan kravet på vattenrätt som villkor för en vattentäkt för jordbruksbevattning ibland leda till mindre önskvärda kon- sekvenser. Det gäller särskilt i fall då vattentillgången i ett vattenområde är god samtidigt som den som driver ett lantbruk. vars produktion skulle kunna ökas väsentligt genom bevattning. på grund av bristande vattenrätt måste avstå från bevattning.
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 81
Lantbrukaren skulle naturligtvis kunna erhålla den behövliga vattenrät- ten genom ett servitutsavtal med en vattenrättshavare. Om någon frivillig överenskommelse inte kan träffas. finns möjligheter enligt fastighetsbild- ningslagen att förvärva en sådan vattenrätt tvångsvis genom att ett servitut bildas genom fastighetsrcglering.
Det synes emellertid vara en onödig omgång att först behöva utverka ett tvångsservitut enligt fastighetsbildningslagen innan man utverkar ett till- stånd till vattentäkten enligt vattenlagen . Dessutom kan fastighetsbild- ningslagens instrument inte utan fastighetsägarens medverkan tttnyttjas av en jordbruksarrendator som önskar bevattna arrendeställets marker. Som jag kommer att utveckla i det följande är det angeläget att även en jord- hruksarrendator kan höja avkastningen av arrendestället genom bevattning (se avsnitt 2.3.5 ).
Jag delar alltså utredningens uppfattning att enjordbrukare. som saknar vattenrätt men för vilken bevattning är av ett påtagligt värde. bör ha möjligheter att utverka tillstånd till en vattentäkt för sådan bevattning. ! enlighet med vad jag nyss har förordat i fråga om en vattentäkt för allmän vattenförsörjning bör emellertid inte problemet lösas genom att en sådan jordbrukare tilläggs en rätt att expropriationsvis erhålla vattenrätt. I stället bör även i detta fall göras ett undantag från det principiella kravet på vattenrätt för att tillstånd skall kunna meddelas till täktetr. Vattenrätts- havarens intressen bör i erforderlig mån tillgodoses inom ramen för den vattenrättsliga tillståndsprövningen av vattentäkten. som även i detta fall måste förekomma på grund av intrånget i vattenrättshavarens rätt. Jag förordar alltså att vattenrätt inte skall behövas för en vattentäkt förjord- brtrksbevattning.
Jag kommer i det följande (se avsnitt 2 .l2) att förorda att särskilda bevattningssamfälligheter skall kunna bildas enligt den nya vattenlagen . Deltagare i sådana bevattningssamfälligheter skall kunna vara. förutom jordbruksbevattnare. t.ex. de som bevattnar handelsträdgårdar och tim- merupplag. För att inte i onödan försvåra bildandet av samfälligheter som består av deltagare som bevattnar för olika ändamål. genom att krav på vattentätt ställs upp för vissa men inte för andra deltagare i samfälligheten. förordar jag att undantaget från kravet på vattenrätt får gälla vattentäkter för all slags bevattning.
Jag förordar alltså att i lagen tas in en ttttryeklig bestämmelse om att vattenrätt inte behövs för vattentäkter för bevattning.
2.3.5 N_vttiamlerättshavores rätt till vatten
Jag vill i detta sammanhang ta trpp en fråga som hänger samman med kravet på vattenrätt som förutsättning för vattenföretag. Det gäller nyttjan- dcrättshavares. främst jordbruksarrendatorers. möjligheter att uppträda som sökande i vattenmål.
Huvudprincipen om att innehav av vattenrätl skall tttgöra förutsättning 6 Riksdagen 1981/82. ! saml. Nr 130
Lagrådsremiss allmän motivering
Pr0p. 1981/82: 130 82
för vattenföretag bör gälla oavsett om tillstånd till företaget krävs eller ej. Innehavet av vattenrätt bör ha saklegitimerande verkan och utgöra en processuell förutsättning för en ansökan om tillstånd till vattenföretag. Ett undantag från denna princip utgör de nyss redovisade fallen rörande vat- tentäkter för allmän vattenförsörjning eller bevattning. där sökanden vid tiden för ansökan inte behöver ha vattenrätt.
[ enlighet med vad utredningen oemotsagt har förordat bör det vidare krävas att sökandens vattenrätt gäller för all framtid i sådana fall då ett vattenrättsligt tillstånd avses gälla för all framtid. Vattenrätten måste alltså grundas på äganderätt. en till tiden obegränsad servitutsrätt eller tomträtt.
Tillstånd till ett vattenföretag kan emellertid också meddelas för en begränsad tid om sökanden begär det eller förhållandena annars inte medger att tillståndet gäller för all framtid. Frågan är då om en vattenrätt som grundar sig på en tidsbegränsad nyttjanderättsupplåtelse skall kunna åberopas vid ansökan om tillstånd till ett vattenföretag.
Utredningen anser att nyttjanderättshavare i allmänhet bör ha rätt att utverka tidsbegränsade tillstånd. Vad särskilt gäller en jordbruksarrenda- tor bör denne enligt utredningen har samma rätt som jordägaren att. om inte annat följer av arrendeavtalet. för den tid avtalet omfattar utverka tillstånd till ett sådant vattenföretag som inte innebär att vattnet avhänds fastighe- ten. Särskilda tvångsrätter. t. ex. rätt att för bevattningsändamål dra fram ledning över annans mark. bör också i tillståndet kunna tilläggas en arren- dator. Utredningen föreslår dessutom att en bevattningsanläggning som tillhör en arrendator skall kunna ingå i en regleringssamfällighet för be- vattningsändamål. Även i andra fall bör enligt utredningen nyttjanderätts- havare ha rätt att ansöka om erforderliga vattenrättsliga tillstånd till vat— tenföretag för den tid avtalet omfattar. I sådana fall bör dock särskilda tvångsrätter inte kunna utverkas. eftersom fastighetsanknytning på utövar- sidan i motsats till arrendefallen saknas.
Många remissinstanser instämmer i vad utredningen har anfört rörande nyttjanderättshavares möjligheter att utverka tillstånd. De flesta remissin- stanser som har tillstyrkt att en jordbrttksarrendator ges sådan rätt fram- håller att tillståndet bör gälla under arrendatorns hela besittningstid och inte bara under den avtalstid som löper när tillståndet ges. Några remissin- stanser anser emellertid att vad utredningen har anfört inte är invändnings- fritt. Man pekar särskilt på att det tnöter betänkligheter att en nyttjande- rättshavare blir härskande i ett servitutsförhållande. Man menar också att utredningens överväganden i vart fall borde ha kommit till klarare uttryck i lagtexten.
Av förarbetena till gällande VL (l9lt) års betänkande med förslag till vattenlag s. 5l2) framgår att arrent'latorer och andra nyttjanderättshavare inte skall anses likställda med fastighetsägaren när det gäller rätten att uppträda som sökande till ett vattenföretag eller att svara för fastigheten i vattenmål. Man har ansett att de rättigheter och skyldigheter som enligt
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 83
VL uppkommer på grund av ett vattenföretag inte är av personlig natur utan kommer att vara förenade med en fastighet.
Vid en lagändring år 1954 infördes i 8 kap. 54 & VL (som nu motsvaras av 8 kap. 46 & VL) efter hemställan av lagrådet en bestämmelse om att i fråga om avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten från byggnad eller anläggning som tillhörde någon annan än markens ägare och inte var att anse som fast egendom skulle ägaren av byggnaden eller anläggningen likställas med en fastighetsägare. om omständigheterna för- anledde det. [ motiven till stadgandet (prop. l94l:45 s. 206) anförde föredraganden att av den omständigheten att ett särskilt stadgande med detta innehåll infördes i 8 kap. inte fick motsättningsvis dras den slutsatsen att vad som i andra kapitel i VL sades om ägare av fastigheter inte skulle kunna under några omständigheter bli att tillämpa på en ägare av en byggnad eller anläggning på annans mark. då byggnaden eller anläggningen inte enligt särskilda stadganden utgjorde fast egendom.
Som utredningen påpekar har kravet på fastighetsanknytning inte helleri andra fall upprätthållits helt i gällande VL. Staten. kommuner och vatten- förbund samt företrädare för allmän farled. allmän hamn och allmän flott- led kan uppträda som sökande i vattenmål. Detta innebär att de kan tillerkännas dels den generella tvångsrätt som ligger i att företaget får komma till stånd trots att annans egendom skadas. dels en särskild tvångs- rätt att ta annans egendom i anspråk för företaget. Jag förordari likhet med utredningen att dessa befogenheter för angivna rättssubjekt behålls i en ny vattenlag.
Den särskilda tvångsrätten att ta annans fasta egendom i anspråk för ett vattenföretag har i förarbetena till VL betecknats som en servitutsrätt (l9l0 års betänkande med förslag till vattenlag s. 254). Vattenlagsutred- ningen uttalar också att tvångsrätten får anses som ett servitut. De remiss- instanser som ställt sig kritiska till utredningens ståndpunkt att godta nyttjanderättshavare som sökande i vattenmål har som nämnts bl. a. grun- dat sin kritik på att en nyttjanderättshavare inte kan vara härskande i ett servitutsförhållande.
Jag har i och för sig förståelse för att man från vetenskaplig-systematisk synpunkt försöker karakterisera de nu berörda tvångsrättigheterna som en sorts servitut. Detta terminologiska spörsmål bör emellertid inte få vara avgörande vid frågan om vilka som bör kunna vara sökande i vattenmål och tillerkännas tvångsrätter. De särskilda tvångsrättsbefogenheter som givits staten. kommuner och de andra nyss angivna rättssubjekten har tillkommit för att de ansetts vara ändamålsenliga för genomförandet av ett vattenföretag. Frågan är då om liknande ändamålssynpunkter talar för att även nyttjanderättshavare får sådana befogenheter.
Jag vill först uppehålla mig vid den i vattenrättsliga sammanhang prak- tiskt viktigaste nyttjanderättsformen. nämligen jordbruksarrendct. Som utredningen framhåller är nästan hälften av landets totala odlade areal ut-
Lagråa'srwnixs
allmän motivering
Prop. 1981/82:130 84
arrenderad. Av de större jordbruken brukas nära 60% under arrende. Utmärkande för alla typer av arrende är att arrendatorn har total besittning av arrendestället. Detta innebär—i regel att fastighetsägaren för egen del har avstått helt från varje praktiskt nyttjande av det.
Enligt statsmakternas intentioner bör reglerna om jordbruksarrende 'ara sa utformade att de underlättar uppbyggandet och vidmakthållandet av ändamålsenliga arrendeställen. Reglerna har också ansetts böra främja arrendatorns intresse av att lägga ned det arbete och de stora investeringar som ofta krävs föratt åstadkomma ett effektivt jordbruk.
Vattnet är en viktig faktor i växtproduktionen och till en huvudsaklig del orsak till skördevariationcn från år till år. När nu tekniken för en rationell bevattning finns. har också bevattningen under de senaste åren på vissa håll i landet undergått en nästan explosionsartad utveckling. Uttagen är ofta så stora att de. som jag senare skall gå in på. kommer att fordra en tillståndsprövning enligt den nya lagen. Om då endast _jordägaren har behörigheten att företräda fastigheten i vattenrättsliga sammanhang. blir arrendatorn beroende av jordägarens benägenhet att medverka. Som ut- redningen anför kan dennes medverkan bli besvärlig att utverka i prakti- ken. Därmed motverkas strävandena att underlätta för arrendatorn att verkställa rationella investeringar i jordbruket.
Jag delar alltså utredningens uppfattning att praktiska skäl och ända-
" målssynpunktcr talar för att jordbruksarrendatorn jämställs med jordäga- ren i frågor som rör vattenrättsliga tillstånd. givetvis under förutsättning att åtgärderna faller inom ramen för arrendeavtalet. Frågan är då om det från mera principiella utgångspunkter möter hinder mot en sådan ordning.
Huvudanledningen till att man i gällande Vl. i regel kräver anknytning till en fastighet på företagssidan är hänsynen till skadelidande tredje man. Fastighetsanknytningen torde ge de bästa garantierna för att skadecrsätt- ningar skall kunna utbetalas. att underhållet av företaget sköts osv. Inte minst viktig torde fastighetsanknytningen vara när det uppstår en oförut- sedd skada. Anspråk på ersättning för sådana skador kan framställas under en lång tid efter företagets lärdigställande. Den skadelidande sakägaren måste då veta mot vem han skall kunna rikta sitt anspråk och det bör finnas säkerhet för att ersättningen kan betalas. l de fall där fastighetsanknyt- ningen enligt gällande VL har ansetts kunna undvaras kan man konstatera att de angivna rättssubjektcn. staten. kommuner osv.. är sådana att den skadelidande inte kommer att hamna i ett sämre läge än då företagaren är en enskild ägare av en fastighet.
Ettjordbruksarrende har visserligen fastighetsanknytning i den mening— en att det utövas på visst arrendeställe. Arrendet kan emellertid sägas sakna den kreditvärdighet som äganderätt till en fastighet innebär. Det oaktat har det i vattendomstolspraxis. särskilt under senare år. förekommit att en arrendator har godtagits som sökande till bevattningsföretag och också erhållit tillstånd till ett sådant företag. .Jag anser för min del att det
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 85
särskilt i fråga om bevattningsförctag finns mycket som talar för att en sådan ordning blir rådande enligt den nya lagen. En bevattningsanläggning har ett omedelbart samband med fastighetens — arrendeställets — lämpliga användning för sitt ändamål och representerar i allmänhet ett väsentligt värde. Härigenom torde i erforderlig mån garantier erhållas för att arrenda- torn kan uppfylla de förpliktelser som han i en tillståndsdom kan ha ålagts i förhållande till skadelidande tredje man. Dessa skall ju i regel vara upp- fyllda. innan tillståndet får tas i anspråk. Rätten att ha kvar anläggningen på fastigheten är knuten till arrenderätten och är på det sättet tryggad så länge arrendet består. således även för en ny arrendator. (')m arrendeför- hållandet skulle upphöra och jordägaren inte vill utnyttja tillståndet. bör man enligt min mening kunna acceptera att arrendatorn personligen har kvar sina förpliktelser. En sådan ordning har accepterats för anläggningsla- gens del i och med att det har införts en möjlighet att till gemensamhetsan- läggning enligt denna lag knyta även byggnad på ofri grund (se yttrande av lagrådet i prop. 1973: 160 s. 54l ).
Sammanfattningsvis anser jag alltså att jordbruksarrendatorer bör ha rätt att ansöka om tillstånd till vattenföretag och att utverka de särskilda tvångsrätter som behövs för företaget. om inte särskilda skäl talar där- emot. Ett tillstånd bör kunna gälla för den tid jorden är utarrenderad. i den mån det inte av andra skäl anses böra omfatta kortare tid.
Utredningen har förordat att även andra typer av nyttjarrderättshavare skall tilläggas rätt att ansöka om erforderliga vattenrättsliga tillstånd. t.ex. rätt att i ett vattenområde under en viss tid ta sten eller grus eller att ha en brygga. En sådan ordning skulle visserligen innebära ett ännu större avsteg från tidigare angivna principer. eftersom en fastighetsanknytning på nytt- janderättshavarens sida ofta helt saknas. Jag delar emellertid utredningens uppfattning att det måste anses naturligt att nyttjanderättshavaren/rättig- hetshavaren ges rätt att ansöka om erforderliga vattenrättsliga tillstånd för den tid avtalet eller upplåtelsen omfattar. I motsats till utredningen anser jag att även sådana rättighetshavare bör kunna i förekommande fall ut- verka särskilda tvångsrätter. t. ex. för att kunna utföra skadeförebyggande åtgärder på annans fastighet. Hänsynen till skadelidandetredje man kräver emellertid i dessa fall kanske i ännu större utsträckning än beträffande jordbruksarrende att vattendomstolen noggrant prövar ansökningen och ser till att skaderegleringen är avslutad innan företaget får utföras.
2.3.6. Utbyggnadsvitsord
Uttrycket utbyggndsvitsord avser den rätt som f.n. enligt 2 kap. 5 & första stycket VI.. tillkommer den som råder över mer än hälften av vattenkraften i en fallsträcka att tillgodogöra sig vattenkraften i hela fall- sträckan. Utredningens förslag att denna majoritetsprincip vid utbyggnad av vattenkraften i en viss fallsträcka bör behållas i en ny vattenlag har inte mött någon erinran vid remissbehandlingen och ävenjag biträder förslaget.
Lagrådsremiss
allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 86
Däremot har några remissinstanser tagit upp frågan om majoritetsprinci- pens tillämpning vid överledning av vatten från ett vattendrag till ett annat för kraftändamål.
År 1974 infördes på förslag av vattenlagsutredrringen i 2 kap. 5 & andra stycket VL en särskild bestämmelse om utbyggnadsvitsord vid vattenöver- ledning för kraftändamål (se SOU 1972: 14 s. 144 samt prop. 1974: 83 s. 185 och 299). Enligt denna bestämmelse skall kravet på majoritet i en fall- sträcka även gälla. när någon vill i en kraftanläggning tillgodogöra sig vattenkraft i fallsträckor som ingår i olika vattendrag. om det gemensamma tillgodogörandet är en från teknisk och ekonomisk synpunkt nödvändig förutsättning för anläggningens tillkomst.
Redan vid tillkomsten av regeln om utbyggnadsvitsord i vissa fall vid överledning av vatten för kraftändamål påtalades svårigheterna att till- skapa ett nytt system för beräkning av utbyggnadsvitsord som kunde fungera i alla förekommande överledningssituationer (se prop. 1974: 83 s. 185). Vattenlagsutredningcn uttalade att det med hänsyn till att vattenkraf- tcns utbyggnad gått in i ett slutskede syntes opåkallat att göra några mer ingripande förändringar i rättsläget. Det ansågs tillräckligt att ett visst sammanlagt fallht'ijdsinnehtw dokumenterades beträffande de vattendrag vilkas gemensamma tillgodogörande var en nödvändig förutsättning för ett kraftverks tillkomst (SOU 1972: 14 s. 146). Detta godtogs av statsmak- terna.
Utredningen föreslår ingen ändring i det från år 1974 gällande systemet för beräkning av utbyggnadsvitsord vid överledning. Under remissbehand- lingen har emellertid framförts vissa erinringar mot systemet med hänsyn till den betydelse frågan om utbyggnadsvitsord har för rätten till s.k. andelskraft. Med anledning härav vill jag anföra följande.
Samtidigt som den nyss angivna principen om utbyggnadsvitsord intogs i VL ersattes bestämmelserna om ersättning genom kraftöverföring av ett nytt institut. benämnt andelskraft (se 2 kap. 6 och 7 ss VL). Detta institut innebär att den. vars vattenkraft tas i anspråk enligt 2 kap. 5 s — alltså på grund av reglerna om utbyggnadsvitsord — eller på grund av överenskom- melse. har rätt att som alternativ till ersättning i pengar få rätt till andel i kraftproduktionen (andelskraft). Han är då skyldig att bidra till kostna- derna för kraftanläggningens utförande. drift och underhåll i förhållande till sin andel i den tillgodogjorda vattenkraften. Förutsättningen för att andelskraft skall utgå är dock att andelskraften är av betydelse för motta- garens verksamhet. Detta innebär att rätten till andelskraft i första hand tillkommer dem som själva är kraftproducenter. men även stora konstr- menter av kraft. t.ex. industrier och kommunala eldistributionsföretag. kan vara mottagare.
De erinringar mot den rådande principen om utbyggnadsvitsord vid överledning som har framförts vid remissbehandlingen grundas främst på att den som vill utföra en överledning för kraftändamål kan undandra sig
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 87
skyldigheten att tillhandahålla andelskraft genom att ansöka om tillstånd till överledningen först sedan han har färdigställt sitt kraftverk. Eftersom överledningen i detta fall inte är nödvändig för kraftverkets tillkomst. blir inte reglerna om utbyggnadsvitsord — och därmed inte heller reglerna om andelskraft — tillämpliga.
Häremot vill jag anföra att tillståndsprövningen av överledningen är ett gott medel mot sådana förfaranden. Det är givet att en ansökan om över- ledning. som inte utgör en nödvändig förutsättning för ett kraftverk och som man kan misstänka görs i syfte att undkomma skyldigheten att tillhan- dahålla andelskraft. i tillåtlighetshänseende måste bedömas strängt.
Sammanfattningsvis anser jag att den nuvarande regeln. som enligt utredningen bör behållas. är ändamålsenlig i de flesta. ibland mycket komplicerade. utbyggnadssituationer som kan förekomma. Till stor nytta för tillämpningen bör. som framhölls av bl. a. lagrådet vid regelns tillkomst (se prop. 1974: 83 s. 300). vara de vägledande exempel som anges i utred- ningens motiv (se SOU 1972: 14 s. 147). Olägenheterna av regeln för presumtiva mottagare av andelskraft torde enligt min mening inte vara så I--. stora. I de allra flesta fall där andelskraft i dag kan komma i fråga torde vattenkraften tillhöra kraftproducenter. Det finns därför fog för antagandet att majoritets- och större minoritetsdelägare i sådana fall kommer att träffa frivilliga överenskommelser om gemensam utbyggnad av vattenkraften. Företrädarna för kraftproducenterna har inte haft någon erinran mot regeln vid remissbehandlingen. På grundval av de överväganden som har redovi- sats av den s. k. vattenöverledningsutredningen i betänkandet (SOU 1979: 39) Vattenkraft och miljö 4 (s. 171) anser jag emellertid att möjlighe- terna att erhålla andelskraft i ett särskilt avseende bör utvidgas. Det gäller fall där ett befintligt kraftverk tvingas minska sin produktion på grund av att den i kraftverket tillgodogjorda vattenmängden minskas genom över- ledning till ett annat vattendrag. På grund av det anförda biträderjag utredningens förslag att bibehålla den nuvarande regeln om utbyggnadsvitsord vid överledning.
2.3.7. En allmän aktsamhetxregel rörande vattnet
Utredningen har som en allmän inskränkning i vattenrättshavarens rå- dighet över vattnet i sitt förslag tagit in en allmänt hållen regel om vattnets nyttjande med direkt anknytning till det tionde budet i den europeiska vattenvärdsstadgan som antogs av Europarådet den 6 maj 1968. Enligt den bestämmelse utredningen föreslagit skall en vattenrättshavare vid utövan- det av sin rådighet över Vattnet beakta att detta är en gemensam naturtill- gång som skall användas med sparsamhet.
De remissinstanser som har yttrat sig särskilt rörande denna fråga har instämt i syftet med stadgandet men har ansett att det inte bör ses endast som en rådighetsinskränkning för fastighetsägaren titan i stället som ett grundläggande motto för en ny vattenlag. Stadgandet bör därför få en mera
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 88
framskjuten placering som en ingressbestämmelse till lagen i likhet med 1 s" naturvårdslagen (1964: 822). Dessutom bör enligt dessa remissinstanser i samma stadgande fastslås att vattnet också skall skyddas och vårdas.
Jag delar remissinstansernas uppfattning att stadgandet som ett grund- läggande motto för den nya lagen bör få en mera framskjuten placering. Enligt min mening bör stadgandet inleda lagen. Jag biträder förslaget om att i stadgandet bör fastslås att vattnet skall skyddas och vårdas. Häri ligger också att vattnet skall användas med sparsamhet.
Jag förordar alltså att den nya vattenlagen inleds" med ett stadgande om att vatten skall skyddas och vårdas som en gemensam naturtillgång.
2.3.8 Skyldig/zei att avstå vatten vid tur/ta m.m.
Slutligen vill jag i detta sammanhang ta upp utredningens förslag om skyldighet för vattenrättshavare att vid torka och andra exceptionella förhållanden avstå vatten för allmänt behov. Förslaget om skyldighet att avstå vatten har godtagits av remissinstanserna men man har vänt sig mot att avståendet alltid skall behöva göras utan rätt till ersättning för vattenrättshavaren. Jag instämmer i denna kritik. [ likhet med vad som i dag enligt 2 kap. 52 få VL gäller beträffande avstående av grundvatten bör vattenrättshavaren kunna tillerkännas skälig ersättning i sådana fall dådet skulle vara uppenbart oskäligt att avståendet sker gratis.
2.4. Förutsättningar för vattenföretag i allmänhet
2.4.1. Inledning
Som jag tidigare har framhållit bör ett syfte med den nya lagen vara att skapa ett instrument med vars hjälp alla typer av vattenföretag vilka framstår som nyttiga från framför allt allmän synpunkt kan genomföras. De grundläggande förutsättningarna måste dock vara att företagen står i god överensstämmelse med samhällets aktuella planering och att de inte strider mot rimliga krav på hänsyn till motstående allmänna och enskilda intres- sen. Det måste därför finnas lagregler med vars hjälp man kan hindra att vattenföretag kommer till stånd som ståri strid med samhällets långsiktiga bedömningar av hur våra mark- och vattenresurser bäst skall utnyttjas. Förutsättningarna för att ett vattenföretag skall tillåtas med hänsyn till motstående allmänna och enskilda intressen i andra avseenden måste också regleras.
Utredningen konstaterar att den gällande VL:s tillåtlighetsregler präglas av en stelhet i uppbyggnaden. som har varit ägnad att hindra en helhetsbe- dömning av ett vattenföretag som från många synpunkter hade varit önsk- värd. Detta gäller särskilt den ekonomiska tillåtlighetsregeln i 2 kap. 3s' första stycket. vars krav på en viss proportion mellan nytta och skada har inneburit att man vid tillåtlighctsbedömningen ofta varit tvungen att utföra beräkningar med ett stort mått av — åtminstone skenbar — matematisk
Lagrådsremiss allmän nwtivering
Prop. 1981/82: 130 89
exakthet. Även bestämmelserna till skydd för allmänna intressen och rörande sättet för utförandet av ett vattenföretag har enligt utredningen hindrat en tillräcklig frihet och allsidighet vid bedömningen av ett vatten- företags tillåtlighct.
Utredningen föreslår i stället mer allmänt hållna tillåtlighetsregler som skall möjliggöra en friare bedömning av vattenföretagen. Förslaget om en sådan lagstiftningsteknik har fått ett övervägande positivt gensvar hos remissinstanserna. Några remissinstanser är emellertid kritiska och anser att reglerna inte ger tillräckligt säkra hållpunkter för vare sig parterna eller de tillämpande myndigheterna.
Den främsta anledningen till gällande VI.:s strikta utformning av tillåt- lighetsreglerna har. som utredningen framhåller. varit att tillåtlighetspröv- ningen ankommer på domstol. I motiven till den centrala ekonomiska tillätlighetsregeln i 2 kap. 3 & första stycket anfördes att vattendomstolarna mäste genom objektiva hållpunkteri lagtexten ges ledning för att motverka ojämnhet och godtycke i rättstillämpningen.
Enligt utredningen torde man genom att införa ett system med tillstånds- prövning i administrativ ordning skapa bättre förutsättningar för den önsk- värda friare bedömningen av tillåtlighetsfrågorna. så att i det enskilda fallet samtliga omständigheter av vikt kan beaktas. Som framgår av vad jag har anfört tidigare (se avsnitt 2.2 ) förordarjag emellertid att nuvarande dom- stolsprövning behålls i en ny vattenlag. Frågan är då om detta bör medföra att tillåtlighetsreglerna får en mera preciserad avfattning.
Planmässiga bedömningar liksom lämplighetsavvägningar av t. ex. eko- nomisk. teknisk och social natur bör enligt min mening kunna göras även av vattendomstolarna. Den omständigheten att tillåtlighetsfrågorna i all- mänhet skall prövas av vattendomstol enligt den nya lagen här alltså inte spela någon avgörande roll när det gäller den närmare utformningen av tillåtlighetsreglerna. Andra skäl bör tillmätas större betydelse.
Den är enligt min mening självklart att man vid utformningen av nya regler rörande tillåtligheten av vattenföretag måste fästa stor vikt vid rättssäkerhetssynpunkter och betydelsen av kontinuitet och stadga i rätts- tillämpningen. Prövningen av ett vattenföretag innebär ofta svåra och känsliga avvägningar mellan olika intressen. Såväl företagaren och hans motparter som prövningsmyndigheterna mäste genom lagens stadganden ges en rimlig vägledning för sin bedömning. Detta talar för att man har en preciserad reglering.
Det har emellertid visat sig vid tillämpningen av gällande VL:s detaljera- de tillåtlighetsregler att dessa i vissa fall har försvårat en anpassning av rättstillämpningen till ändrade förhållanden och till utvecklingen i samhäl- let.'Vid några tillfällen har man visserligen anpassat lagen till de ändrade förhållandena genom att ändra reglerna. Med mera generellt avfattade lagregler skulle emellertid rättstillämpningen troligen ha kunnat ändras på ett smidigare sätt. Härtill kommer att de nya tillåtlighetsreglerna. i enlighet
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 90
med vad utredningen har föreslagit. bör gälla alla typer av vattenföretag. Reglerna bör alltså täcka ett mycket vidsträckt fält. från små dikningsföre- tag till stora vattenregleringar. Mer allmänt avfattade tillåtlighetsregler torde kunna ge bättre utrymme för hänsynstagande till de olika vattenföre- tagens särdrag. Genom att tillåtlighetsprövningen beträffande flertalet vat- tenföretag sker vid ett förhållandevis litet antal domstolar med gemensam överprövning torde också kravet på enhetlighet i rättstillämpningen i erfor- derlig mån bli uppfyllt.
Även om det innebär vissa nackdelar att reglerna är allmänt hållna anser jag på grund av det anförda att man måste acceptera att de nya tillåtlighets- bestämmelserna ges en i förhållande till gällande VL mera generell avfatt- ning. Hur allmän avfattningen kan tillåtas vara måste bedömas i varje särskilt fall. 1 det följande skalljag gå igenom huvudpunkternai utredning- ens förslag och kommer därvid att. om anledning föreligger. diskutera lagreglernas lämpliga utformning även från nu angivna utgångspunkter.
l utredningsförslaget skiljer man mellan egentliga tillåtlighetsregler och allmänna lämplighetsvillkor. Med ett undantag har en sådan systematik godtagits av remissinstanserna. Endast naturskyddsföreningen har vänt sig mot den principiella uppbyggnaden av regelsystemet. Enligt föreningen synes utredningen ha tänkt sig att tillåtlighetsprövningen skall ske i två etapper. 1 den första skall ställning tas till frågan om företaget över huvud taget skall få komma till stånd och i den andra skall prövas hur företaget skall utformas. Eftersom utformningen av ett företag i många fall är avgö- rande för tillåtligheten måste enligt föreningen prövningen ske i ett sam— manhang. Någon uppdelning i tillåtlighets- och lämplighetsregler bör där— för inte göras. utan regelsystemet bör enligt föreningen i stället så nära som möjligt motsvara ML:s.
Jag anser också att bedömningen av ett vattenföretags tillåtlighet samti- digt måste innefatta ett ställningstagande till företagets omfattning och utförande. Prövningen måste alltså ske i ett sammanhang.
Enligt utredningen avses de föreslagna lämplighetsreglerna möjliggöra _iåmkningar beträffande ett vattenföretags omfattning och utförande dels på det sättet att ett eljest otillåtligt vattenföretag görs tillåtligt och dels så att ett i och för sig tillåtligt företag inskränks. Jag anser emellertid att frågan om ett vattenföretags omfattning och utförande i första hand skall prövas med utgångspunkt i det i ansökningen beskrivna företagets förenlighet med de egentliga tillåtIighetsbestämmelserna. somjag kommer att redovisa i det följande. Endast om dessa ger utrymme för olika lösningar ellerjämkning- ar. bör tillämpning av enjämkningsregcl kunna bli aktuell.
2.4.2. Sättetji'ir lli/Firande av t-=utlwtföretag m.m. De lämplighetsregler som utredningen har föreslagit inleds med en bc- stämmelse om att ett vattenföretag skall ges en sådan omfattning och ett sådant utförande att ändamålet utan oskälig förlust eller kostnad vinns med
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 91
minsta möjliga intrång och olägenhet för motstående allmänna och enskil- da intressen. Jag förordar att en regel med detta innehåll förs in i den nya lagen. Enligt min mening får regeln. som motsvarar 2 kap. 2å VL. anses vara av så grundläggande betydelse att den bör sättas först bland bestäm- melserna om de allmänna förutsättningarna för vattenföretag. Som jag nyss har anfört skalljämkningsmöjligheten komma till användning i sådana fall då vattenföretaget enligt de egentliga tillåtlighetsreglerna har befunnits tillåtligt. Vad utredningen i övrigt har uttalat till ledning för stadgandets tillämpning harjag ingen erinran mot.
Den nu behandlade regeln följs i utredningens förslag av en bestämmelse som slår fast den grundläggande principen om skyldighet för företagaren att vidta skadeförebyggande åtgärder som ett led i företagets lämpliga utförande samt en regel om hänsynstagande till vissa framtida företag. Jag biträder förslaget att regler med detta innehåll förs in i den nya lagen.
Hänvisningar till S2-4-1
2.4.3. Vatten/i'irefags lokalisering (n'/1_li'irhällande till allmänna plane- ringssynpunkter
1 Så anläggningslagen finns en regel om sättet för utförandet av en gemensamhetsanläggning. Den angivna paragrafen innehåller emellertid också en lokaliseringsregel. som ger utrymme för prövning av en gemensamhetsanläggnings närmare förläggning. Enligt uttalanden i förar- betena till denna regel (prop. 1973: 160 s. 194) är denna lokaliseringsregel endast subsidiär till de egentliga ti|låtlighetsbestämmelserna och blir alltså tillämplig endast om dessa ger utrymme för olika lösningar. En liknande regel finns i 13.5 väglagen(1971:.948). Däremot innebär en särskild lokali- seringsregel i 4.5 ML att för miljöfarlig verksamhet skall väljas sådan plats att ändamålet kan vinnas med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad. 1 förarbetena till ML har uttryckligen angivits (prop. 1969: 28 s. 211 och 263) att denna bestämmelse är en tillåtlighetsregel. Denna regel. som kompletteras av en bestämmelse i 145 om prövningsmyndighetens utredningsskyldighet. innebär att prövningsmyndigheten enligt ML kan kräva utredning om skilda förläggningsalternativ och avslå en ansökan därför att lokaliseringen anses olämplig.
Utredningen har ansett det vara en brist att gällande Vl. inte medger en fri bedömning av lokaliseringsfrågan och har därför föreslagit att en sådan möjlighet skall linnas enligt den nya vattenlagen . Som en grundläggande tillåtlighetsregel till skydd för allmänna intressen föreslår utredningen att ett vattenföretag inte skall få komma till stånd. om med hänsyn till valet av plats eller eljest hinder mot företaget möter från allmänna planeringssyn- punkter.
Förslaget till utformning av den grundläggande tillätlighetsregeln har godtagits av de flesta remissinstanserna. Några remissinstanser ifrågasät- ter dock den föreslagna regeln. Näringslivets byggnadsdclcgation hävdar sålunda att man borde återgå till principen att rättsligt bindande markan-
Lagrådsremiss allmän nwtivering
Prop. 1981/82: 130 92
vändningsbeslut skall träffas inom ramen för de reguljära planinstituten eller genom naturvårdsförordnanden. Det är därför olämpligt att ha obe- stämda tillåtlighetsregler av den typ som utredningen föreslår. Eftersom vattentillgångar normalt har sin av naturen givna lokalisering. kan det också diskuteras om den särskilda lokaliseringsregeln är särskilt menings- full. Hovrätten för Nedre Norrland anser att lokaliseringsfrågan bör få påverka tillåtlighetsbedömningen endast på det sättet att ett företag skall kunna förklaras otillåtligt med hänsyn till valet av plats. Däremot motsät- ter sig hovrätten en reglering som innebär att företagaren måste avstå från en viss lokalisering därför att prövningsmyndigheten funnit att en alterna- tiv lokalisering är lämpligare från allmän synpunkt. Liknande synpunkter anförs av Växjö tingsrätt.
Det är enligt min mening viktigt att man med lagens hjälp så långt möjligt söker förhindra olämpliga eller felaktiga lokaliseringar av vattenföretag. Det gäller naturligtvis i första hand de större vattenföretagen. En ofta påtalad brist i gällande vattenlagstiftning har just varit att lagen inte har ansetts ge utrymme för en fri bedömning av lokaliseringsfrågan. Som utredningen framhåller medger sålunda lagen inte att vattendomstolen tar ställning till ett företags lokalisering i andra fall än sådana då ansökningen har lämnat utrymme för bedömning av alternativa förläggningar. Domsto- len har alltså inte ansetts kunna självmant ta tipp frågan och t. ex. förklara företaget otillåtligt av den anledningen att dess ändamål kan vinnas på ett bättre sätt genom utnyttjande av ett annat vattenområde än som avses med ansökningen. Här föreligger en klar skillnad mellan VL och ML. Vid prövning enligt sistnämnda lag har det förekommit att en ansökan har avslagits därför att prövningsmyndigheten har funnit den valda lokalise- ringen olämplig. Det bör också nämnas att samhället genom tillkomsten av 136 as byggnadslagen har fått möjligheter att pröva lokaliseringen av tyngre. miljöstörande industri.
Frågan om tillkomsten av ett vattenföretag kräver som jag tidigare har framhållit en allsidig bedömning. Lämpligheten av ett tillämnat vattenföre- tag måste bedömas med utgångspunkt i behovet att långsiktigt hushålla med landets samlade mark- och vattentillgångar. Detta gäller särskilt vat- tenföretag av större omfattning eller annars ingripande beskaffenhet. Vissa riktlinjer för en sådan hushållning har ställts upp av statsmakterna inom ramen för den fysiska riksplaneringen. Sålunda innebär riktlinjerna för vattendrag i norra Svealand och Norrland samt riktlinjerna för de s.k. obrutna ljällområdena att vissa älvar och älvsträekor undantas från fortsatt vattenkraftutbyggnad. Beslutade riktlinjer för hushållning med mark och vatten ger även i andra områden utgångspunkter för bedömningen av vattenföretags tillåtlighet. [ bedömningen. särskilt av de större vattenföre- tagen. behöver hänsyn tas även till andra långsiktiga samhällsintressen. såsom energipolitiska. näringspolitiska. arbetsmarknadspolitiska. regi- onalpolitiska. trallkpolitiska och försvarspolitiska intressen. 1 de norra
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 93
delarna av vårt land ger dessutom rennäringen särskilda utgångspunkter för prövningen av ett vattenföretag.
[ och för sig kan det te sig önskvärt att åstadkomma en långtgående integrering av behandlingen av vattenföretag med den fysiska planering som genomförs med stöd av byggnadslagstiftningens planinstitut.
En sådan planeringssituation kommer dock sannolikt inte att föreligga inom en överblickbar framtid. För att möjliggöra en allsidig bedömning av vattenföretagen måste man därför enligt min mening även väga in syn- punkter som inte har beaktats i de vanliga markanvändningsplanerna enligt byggnadslagstiftningen.
I samband med 1971 års provisoriskt") reform av VL infördes uttrycket "allmänna planeringssynpunkter" som en bedömningsgrund för regering- ens utvidgade prövningsrätt i nu angivna hänseende (se 4 kap. 18 å andra stycket VL samt prop. 1971: 106 s. 108). Utredningen föreslår som nämnts att detta uttryck behålls i den nya lagen.
Uttrycket "allmänna planeringssynpunkter"' kan väl sägas sakna en i och för sig önskvärd pregnans. Det har emellertid som nyss nämnts godta- gits för gällande VL:s del och någon risk för misstolkning eller missför- stånd är enligt min mening inte att befara. Enligt gällande VL är det endast regeringen som har att. vid sidan av de vanliga tilIåtlighctsreglerna. beakta planeringsintressena. De allmänna planeringssynpunkterna kommer natur- ligtvis också att få sin största betydelse i fråga om de större och mera ingripande företagen. som även enligt den nya lagen skall tillåtlighetsprö- vas av regeringen. Jag anser emellertid att några avgörande skäl inte talar mot att denna tillåtlighetsgrund också tillämpas av övriga vattenrättsliga prövningsmyndigheter. dvs. enligt vad jag tidigare förordat vattendomsto- lar och förrättningsmän. Dessa bör sålunda kunna göra sådana bedömning- ar på grundval av de yttranden som normalt skall inhämtas från berörda statliga sektorsmyndigheter samt från kammarkollegiet. länsstyrelsen och berörda kommuner. Detta gäller såväl sådana fall då vattendomstolen eller förrättningsmannen skall yttra sig till regeringen i fråga om tillåtligheten av större vattenföretag som de fall då de själva har att pröva tillåtligheten av mindre och medelstora företag. '
Jag förordar alltså att man även i den nya lagen använder uttrycket allmänna planeringssynpunkter när man anger de mera långsiktiga bedöm- ningar som skall göras när tillåtligheten av ett vattenföretag skall prövas. Jag biträder vidare utredningens förslag att samma tillåtlighetsregel skall göra det möjligt för prövningsmyndigheten att självmant ta upp lokalise- ringsfrågan. Prövningsmyndigheten skall sålunda kunna förklara ett före— tag otillåtligt med hänvisning till att den valda lokaliseringen är olämplig från allmänna planeringssynpunkter. En grund för avslag bör därvid kunna vara att myndigheten funnit att ändamålet med vattenföretaget kan vinnas på ett från allmän synpunkt bättre sätt genom utnyttjande av ett annat vattenområde än som avses med ansökan. Som anförs av ett par remissin-
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 94
stanser måste dock en sådan möjlighet till alternativ bedömning utnyttjas med försiktighet. Prövningsmyndigheten bör i förekommande fall kunna kräva uppgifter om alternativ lokalisering från företagaren. men det får inte leda till att denna uppgiftsskyldighet sväller ut till ett krav på en fullstän- dig. alternativ projektering. I likhet med utredningen anser jag att vid ett ställningstagande av nu ifrågavarande slag hänsyn också måste tas exem- pelvis till en sådan subjektiv faktor som företagarens möjligheter att skaffa sig förfoganderätten till ett ifrågasatt alternativt vattenområde.
Hänvisningar till S2-4-3
- Prop. 1981/82:130: Avsnitt 5
2.4.4. Vatten/'öretagsförhållande till planer och markant'a'ndningsl)estäm- melser
Som jag har antytt tidigare kan anspråk på mark- och vattenområden som berörs av ett vattenföretag i många fall finnas dokumenterade i planer eller markanvändningsbestämmelser enligt byggnadslagstiftningen. Utred- ningen föreslår. efter mönster av annan fastighetsrättslig lagstiftning. t. ex. fastighetsbildningslagen och väglagen . att det bland tillåtlighetsreglerna i den nya lagen tas in ett uttryckligt krav på att ett vattenföretag inte får strida mot fastställd generalplan. stadsplan eller byggnadsplan. Förslaget tillstyrks av de flesta remissinstanserna.
Enligt vissa uttalanden i förarbetena till ML och 1971 års ändringar i VL (se prop. 1969128 s. 213 och prop. 1971: 106 s. 112) har det ansetts att gällande bebyggelseplaner skall beaktas vid tillståndsprövningen enligt ML och VL. men några lagbestämmelser härom finns inte i dessa lagar. I stället måste man hämta ledning i byggnadslagstiftningen. Denna lagstift- ning är huvudsakligen inriktad på regleringen av bebyggelse. dvs. lokalise- ring och uppförande av hus och liknande anläggningar. Sålunda får inom område med fastställd plan nybyggnad inte företas i strid mot planen (se 13. 34 och 110 5.5 byggnadslagen). För schaktningsarbeten och liknande byggnadsåtgärder gäller också vissa restriktioner (se 17. 40 och 110 5.5 byggnadslagen). Det finns enligt byggnadslagstiftningen också vissa möj- ligheter att styra även andra åtgärder än byggande. Förutsättning för bindande verkningar beträffande sådana åtgärder torde dock vara att åtgär- derna är föremål för någon form av kontroll enligt annan lagstiftning och att i denna uttryckligen anges att planer enligt byggnadslagstiftningen tillmäts betydelse i samband med prövningen av åtgärderna.
[ avsaknad av särskilda bestämmelser i VL rörande vattenföretagens förhållande till planer torde rättsläget f. n. böra tolkas så att endast bygg- nads- och liknande åtgärder som utförs för ett vattenföretag skall stå i överensstämmelse med fastställd plan. Sålunda måste uppförandet av en regleringsdamm stå i överensstämmelse med fastställd plan. men däremot kan planen inte utgöra något hinder mot en reglering som utförs med hjälp av dammen.
Genom utredningsförslagets uttryckliga krav på planöverensstämmelse för vattenföretagens del kommer även andra åtgärder som utförs inom
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 95
ramen för ett vattenföretag att innefattas. t. ex. vattenregleringar. Med ett sådant krav blir det således inte möjligt att tillåta en reglering som får till följd att ett bebyggelseområde med stads- eller byggnadsplan blir helt eller delvis överdämt. Den effekten inträder även om själva regleringsdammen skulle vara förutsatt i en fastställd plan och därmed godtagen av kom- munen. Möjligheterna att i en sådan situation undanröja hindret mot tillåt- ligheten genom att upphäva planen för det av regleringen berörda området är enligt gällande byggnadslagstiftning starkt begränsade. Byggnadslag- stiftningen innehåller nämligen inte något stadgande om rätt att mot kom- pensation till fastighetsägarna besluta om ett sådant upphävande.
Hur samordningen mellan byggnadslagstiftningen och annan lagstiftning bör ordnas övervägs inom regeringskansliet i samband med arbetet på en ny plan- och byggnadslagstiftning. Konsekvenser av det slag som jag nu har redovisat bör enligt min mening leda till att utredningsförslaget krav på planöverensstämmelse i avbidan på denna lagstiftning inte genomförs. Jag förordar i stället att i lagen tas in en bestämmelse som ansluter till dagens ordning och som innebär att de byggnads- och andra anläggningsarbeten som utförs för ett vattenföretag inte får strida mot fastställda planer.
1 vissa fall skulle ett strikt vidhållande av kravet på planöverensstäm- melse vara för strängt. I likhet med vad som kan ske enligt annan fastig- hetsrättslig lagstiftning bör därför mindre avvikelser från plan kunna ske. om det är förenligt med planens syfte. En bestämmelse härom bör tas in i lagen. Jag återkommer senare till frågan om hur man lämpligen bör förfara då arbetena för ett vattenföretag. som enligt såväl planmyndighctcrna som det vattenrättsliga prövningsorganet bör komma till stånd. innebär större avvikelser från en fastställd plan.
Utredningen har också. förutom det uppställda kravet på planöverens- stämmelse. föreslagit en regel som stadgar att vattenföretag skall utföras så att det inte motverkar syftet med särskilda bestämmelser för mark- eller vattenområdes bebyggande eller annan användning. vilka har meddelats på annat sätt än genom fastställd plan. Det kan här vara fråga om bestäm- melser enligt byggnadslagstiftningen. såsom regionplan eller utomplans- bestämmelser. eller föreskrifter enligt naturvårdslagen eller andra bygg- nadsreglerande bestämmelser. Den föreslagna regeln motsvarar vad som gäller enligt annan fastighetsrättslig lagstiftning. Jag delar i likhet med remissinstanserna uppfattningen att en sådan regel bör tas in i den nya lagen. I detta fall finns det enligt min mening inte någon anledning att begränsa tillämpningsområdet till byggnads- och andra anläggningsarbe- ten. utan regeln bör gälla vattenföretaget som sådant.
Några remissinstanser har föreslagit att icke lagreglerade kommunala översiktsplaner som har antagits av kommunens fullmäktige men som inte har fastställts. bör tillmätas samma vikt vid tillätlighetsbedömningen som fastställd generalplan samt stads- och byggnadsplan. De planer som här i första hand avses är sådana översiktliga markanvändningsplaner som kom-
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 96
munerna har upprättat som ett led i arbetet att fullfölja riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen. Dessa planer. som benämns markdispositions- plan. områdesplan e.d.. saknar direkta rättsverkningar enligt byggnads- lagen. De handläggs dock numera regelmässigt enligt byggnadsstadgans (1959:612l regler för antagen generalplan. Det innebär att gällande före- skrifter för generalplan enligt byggnadsstadgan vad gäller samråd. utställ- ning och behandling i kommunens organ följs. Vad jag nu har sagt om dessa i byggnadslagen oreglerade planformer gäller också beträffande s. k. kommunöversikter som numera linns upprättade och antagna i princip i landets samtliga kommuner.
Jag kan för min del inte biträda förslaget att sådana planer och kommun- översikter somjag nu har talat om direkt skulle kunna ligga till grund för ett avslag på en ansökan om tillstånd till ett vattenföretag. Detta hindrar emellertid inte att sådana planer och översikter ges betydelse vid tillåtlig- hetsbedömningen. En översiktlig markanvändningsplan som är förankrad i kommunala beslut bör alltså kunna vara vägledande vid bedömningen av frågan om tillkomsten av ett vattenföretag. Självfallet får den betydelse en sådan plan kan tillmätas vid bedömningen bli beroende av hur väl doku- menterat det underlag är som planen bygger på samt hur fylligt och konkret den är utformad. Den vikt som kan tillmätas planen måste också ställas i relation till den inverkan som det tilltänkta vattenföretaget kan tänkas få på utvecklingen i kommunen i stort. När det gäller vattenföretag som på grund av sin karaktär eller storlek kan antas få en betydande verkan för kommunens struktur eller allmänna utveckling. bör enligt min mening en väl genomarbetad översiktlig plan med god kommunal förankring kunna beaktas på i huvudsak samma sätt som sådana särskilda bestämmelser för mark- eller vattenområdes bebyggelse eller annan användning som jag tidigare har nämnt. Jag vill i detta sammanhang erinra om att frågan om en lagreglering av de översiktliga planerna liksom. i enlighet med vad jag tidigare har anfört. frågan om samordningen mellan byggnadslagstiftningen och annan lagstiftning — bl. a. den vattenrättsliga —— övervägs i det arbete med en ny byggnadslagstiftning som pågår inom regeringskansliet.
Det är viktigt att man får en lämplig ordning för prövningen av sådana företag som visserligen strider mot en gällande. fastställd plan men som enligt såväl planmyndigheterna som det vattenrättsliga prövningsorganet i alla fall bör komma till stånd. Ett strikt vidhållande av kravet på planöver- ensstämmelse kan få opraktiska konsekvenser i sådana fall. En plan kan vara föråldrad eller på annat sätt mindre väl anpassad till den utveckling som har gjort det ifrågasatta företaget behövligt. Genomförandet av en planändring. som skulle tillåta det planerade vattenföretaget. innebär inte sällan en tidsödande och kostsam procedur. Avsevärda olägenheter skulle kunna uppstå för genomförandet. av ett angeläget vattenföretag. om en planändring måste inväntas innan tillståndsfrågan avgörs.
Utredningen föreslär för sådana fall då kommunen under handläggning-
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82:130 97
en av vattenmålet har ställt i utsikt en planändring att prövningsmyndig- heten meddclar ett villkorat tillstånd till vattenföretaget (jfr prop. 1971: 106 s. 112). En del remissinstanser har motsatt sig en sådan ordning. Några anser att man bör avvakta en planändring. innan tillståndsfrågan avgörs. medan andra föreslår att möjlighet bör finnas att medge undantag från fastställd plan. ] avbidan på en ny byggnadslagstiftning anser jag för min del att nuvarande system med villkorade tillstånd enligt VL bör behållas. Möjligheten för den vattenrättsliga tillståndsmyndigheten att meddela vill- korade tillstånd bör även omfatta sådana markanvändningsbestämmelser mot vilkas syfte vattenföretaget kan strida.
Genom de nu förordade kraven påatt hänsyn skall tas till mera långsik- ' tiga. allmänna planeringssynpunkter och att vattenföretagen i princip skall stämma med fastställda planer och andra markanvändningsbestämmelser anser jag att samhället får goda möjligheter att passa in vattenföretagen i ett vidare samhällsplaneringssammanhang. Genom medverkan vid den vattenrättsliga tillståndsprövningen av sektorsmyndigheter som t. ex. plan- verket. naturvårdsverket. sjöfartsverket. lantbruksstyrelsen och riksanti- kvarieämbetet samt dessutom länsstyrelsen och kammarkollegiet säker- ställs det statliga inflytandet rörande användningen av våra vatten. Även kommunerna tillförsäkras inflytande. Jag delar därför utredningens Upp- fattning. vilken med endast några få undantag har biträtts av remissinstan- serna. att något kommunalt veto inte behövs i den nya lagen.
Vattenregleringsföretagens samarbetsorgan (VASO) har uttalat att kra- vet på planöverensstämmelse kan leda till att värdet av långt framskridna projekteringar plötsligt omintetgörs av hastigt genomförda planer med enda syfte att förhindra t. ex. en kraftverksutbyggnad. Jag vill för min del understryka att oavsett vad planen har för syfte bör beaktas att den har tillkommit under medverkan av kommunala och statliga organ samt med möjligheter till inflytande av enskilda medborgare. företag och organisatio- ner. Den innebär därför cn sådan sammanvägning av motstående intressen att man måste fästa avgörande vikt vid den.
2.4.5. Generellt skyddför allmänna intressen
lnom ramen för fastställda planer och andra markanvändningsbestäm- melser har i regel berörda allmänna och enskilda intressen beaktats och vägts mot varandra. Ett vattenföretag kan emellertid ha inverkan på all- männa intressen som inte har beaktats i några planer eller markanvändningsbestämmelser och som inte heller omfattas av de mera långsiktiga. allmänna planeringssynpunkterna. Det kan röra inverkan på fiskeintresset. speciella naturvårds- och kulturminnesvårdssynpunkter. rennäringens intressen. närboendes trevnad osv. Frågor om inverkan på sådana allmänna intressen aktualiseras vanligen först i och med ställnings- tagandet till ett konkret vattenföretag. Det kan också tänkas att nya all- männa intressen har tillkommit eller att förhållandena eljest har ändrats
7 Riksdagen 1981/82. ] saml. Nr 130
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82:130 98
efter fastställande av en plan eller markanvändningsbestämmelser (jfr NJA 1977 s. 768). Den översiktliga bedömning av ett vattenföretags lämplighet från allmänna planläggningssynpunkter somgörs vid planprövningen inne- bär inte hcller någon garanti för att inte speciella allmänna intressen förnärmas. I många fall kommer det inte heller att finnas några planer eller andra markanvändningsbestämmelser för det område som vattenföretaget berör. Kravet på planöverensstämmelse bör dätför kompletteras med en lagregel som innebär ett direkt skydd för allmänna intressen. Denna skyddsbestämmelse bör emellertid inte bli tillämplig vid varje ingrepp i det berörda allmänna intresset. Enligt gällande VL krävs att ingreppet medför olägenheter av mera betydande omfattning. 1 2 kap. 3 å andra stycket VL förutsätts sålunda för att en vattenbyggnad skall förklaras otillåtlig t.ex. att fiskeri- eller annan näring av större betydenhet. t. ex. rennäringen. lider väsentligt förfång eller att naturförhållandena ändras så'att väsentligt mins- kad trevnad för närboende eller betydande förlust från naturskyddssyn- punkt är att befara. ] likhet med vad som nu är fallet bör också enligt den nya lagen krävas att ingreppet skall medföra mera betydande olägenheter för att företaget skall anses otillåtligt. En bestämmelse i frågan bör alltså. i enlighet med vad utredningen har föreslagit. innehålla förbud endast mot sådana vattenföretag som medför olägenheter av större betydelse för all- männa intressen.
En del remissinstanser har ansett att den av utredningen föreslagna bestämmelsen till skydd för allmänna intressen mäste preciseras mera. Man har sålunda efterlyst exempel i lagtexten på skyddsvärda allmänna intressen.
Jag har tidigare uttryckt min principiella uppfattning att de nya tillätlig- hetsbestämmelserna bör ges en mera generell avfattning än motsvarande regler i gällande VL. Bl.a. bör man härigenom kunna ta större hänsyn till de olika vattenföretagens särdrag. Ett angivande i lagtexten av skydds- värda allmänna intressen kan inte bli heltäckande utan kan bara utgöra en exemplifiering. För att möjliggöra en anpassning av rättstillämpningen till ändrade förhållanden och till samhällsutveeklingen måste en sådan exemp- lifiering i varje fall fyllas ut med en mer generellt avfattad skyddsregcl (se t. ex. 2 kap. 12 & första stycket VI.. och 6 & andra stycket första meningen ML). En exemplifiering kan väl i och för sig ge parterna och de rättstilläm- pande myndigheterna en viss vägledning. men det kan inte uteslutas att man på sina hålla kan komma att betrakta exemplen som fullständiga eller att andra intressen. som inte finns med i uppräkningen. anses mindre skyddsvärda.
Härtill kommer att en mer generellt avfattad skyddsbestämmelse kan göra det möjligt att i större utsträckning än hittills beakta de sammanlagda olägenheterna av ett vattenföretag och inte bara se till olägenheterna för varje allmänt intresse. betraktat för sig. Tillstånd bör alltså kunna vägras. om vid en samlad bedömning av företagets inverkan från allmän synpunkt olägenheterna tillsammantagna bedöms vara av större betydelse.
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. '1981/82: 130 ' - 99
Jag anser på grund av det anförda att regeln till skydd för allmänna intressen bör ha en allmän avfattning. Även om regeln i första hand tar sikte på sådana fall då ett visst allmänt intresse inte har beaktats i någon fastställd plan eller då någon plan inte föreligger. bör den ges en generell giltighet (jfr 11 & första stycket anlz'iggningslagen). Regeln bör i enlighet härmed utformas sa. att även om det inte finns något hinder mot ett vattenföretag på grund av allmänna planeringssynpunkter. fastställd plan eller andra markanvändningsbestämmelser. får företaget inte komma till stånd om någon skada eller olägenhet av större betydelse därigenom tipp- kommer för allmänna intressen.
Utredningen har ansett att skyddet för de allmänna intressena inte bör vara ovillkorligt. Enligt förslaget skall ett företag. även om det medför olägenhet av större betydelse för ett allmänt intresse. få tillåtas om det prövas vara av synnerlig betydelse från allmän synpunkt. Förslaget om en sådan bestämmelse. som motsvarar underställningsreglerna i 2 kap. 3 & tredje stycket och 4 kap. 18 & tredje stycket VL samt 6 & andra stycket andra meningen ML. har lämnats utan erinran av remissinstanserna.
Genom en dispensregel av förordat slag möjliggörs vattenföretag som å ena sidan hotar allmänna intressen men som å andra sidan har stor positiv betydelse för t. ex. landet. orten eller näringslivet eller eljest från allmän synpunkt. Även jag anser att en sådan regel bör tas in i den nya lagen.
Vad gäller formerna för dispensregelns tillämpning har utredningen för sin del föreslagit den ändringen i förhållande till gällande VL att prövning- en skall kunna göras även av annan vattenrättslig tillståndsmyndighet än regeringen. Utredningen föreslår på grund härav att någon motsvarighet till det nuvarande underställningsinstitutet inte tas in i en ny vattenlag.
Dispensregeln kommer i de allra flesta fallen att få betydelse för större vattenföretag som enligt vad jag tidigare har förordat liksom hittills skall tillåtlighetsprövas av regeringen. antingen obligatoriskt eller efter förbe- håll. Tillämpning i andra fall av regeln torde bli sällan förekommande. De känsliga avvägningar som därvid kan komma i fråga bör emellertid enligt min mening endast ankomma på regeringen.
Jag anser på grund av det anförda att det nuvarande underställningsinsti- tutet bör behållas i den nya lagen. I enlighet med vad som gäller efter 1971 års ändringar i 2 kap. 20.5 3 mom. VL (se prop. 1971: 106 s. 112) bör domstolens. och i förekommande fall förrättningsmannens. uppgift vara att fastslå om föratsättningar för tillämpning av dispensregeln föreligger och. om så är fallet. hänskjuta tillåtlighetsfrågan till regeringen.
2.4.6. Samhällsekonomisk til/åtIig/ietslmlömning
Som en ytterligare viktig förutsättning för ett vattenföretags tillåtlighet har utredningen föreslagit en regel som kräver att företaget är samhällsekono- miskt motiverat. Kostnaderna för företaget och olägenheterna av detta skall enligt förslaget inte få stå i missförhållandc till fördelarna därav från
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82:130 _ ' _ 100
allmän och enskild synpunkt. Stadgandet avses enligt utredningen lämna utrymme för en friare och därmed mera mångsidig bedömning av vattenfö- retagen. baserad på en ekonomisk analys av rimlig omfattning. Härigenom mildras bl.a. de krav på matematisk exakthet i.beräkningarna som f.n. gäller enligt 2 kap. 3 s första stycket VL. Den föreslagna tillåtlighetsregeln skall enligt utredningsförslaget tillämpas endast då någon annans egendom skadas eller tas i anspråk för företaget-men skall å andra sidan medge hänsynstagande till andra skador eller olägenheter än sådana som uppkom- mer genom företagets inverkan på vattenförhållandena. Man skall sålunda kunna ta hänsyn till de indirekta. ekonomiska verkningarna av företaget. den fördel det kan medföra för andra än företagaren samt även en sekundär skada som kan drabba ägaren till skadad egendom.
I likhet med remissinstanserna delar jag utredningens uppfattning att vattenföretagen bör underkastas en samhällsekonomisk tillåtlighctsbe- dönming i friare former än vad nuvarande VL medger. Hur detta skall uttryckas i lagtexten kan diskuteras. Det gäller att finna en lagregel som möjliggör den erforderliga friheten i bedömningen så att alla i det enskilda fallet förekommande omständigheter av vikt kan beaktas. Enligt min me- ning bör förhållandet mellan ett företags för- och nackdelar uttryckas på ett mera positivt sätt än enligt utredningsförslaget (jfr VL:s bestämmelser om tillåtligheten av en grundvattentäkt i 2 kap. 44 :$ första stycket). Jag föror- dar därför att bestämmelsen utformas så att ett vattenföretag får komma till stånd endast om företaget från allmän och enskild synpunkt medför
' fördelar. som överväger kostnaderna samt skadorna och olägenheterna av det. Denna avfattning av tillåtlighetsstadgandet medger bl.a. att företag som vid en strikt ekonomisk bedömning t.o.m. kan visa sig förlustbring- ande men som har stor allmän betydelse. t. ex. fiske- eller miljövårdande åtgärder. kan tillåtas.
I likhet med koncessionsnänmden och naturvårdsverket anser jag det inte lämpligt att begränsa prövningen av vattenföretagens allmänna lämp- lighet från samhällsekonomiska synpunkter till sådana företag som medför att någon annans egendom skadas eller tas i anspråk. En sådan begräns- ning skulle innebära att man bibehåller nuvarande möjligheter att genom fastighetsförvärv eller annan privatekonomisk uppgörelse påverka tillåt- lighetsprövningen av ett vattenföretag. Detta strider mot lagförslagets syfte att främja företag som är lämpliga från allmän synpunkt. En samhälls- ekonomisk tillåtlighetsregel måste. om den skall ha någon mening. kunna tillämpas till skydd för såväl allmänna som enskilda intressen. Det gällerju att hushålla med vattnet som naturresurs till gagn för landet och medbor- garna. Ett företag som inte medför en sådan betydande inverkan på all- männa intressen som enligt vad jag tidigare har föreslagit skulle göra det otillåtligt titan endast skadar egendom som tillhör företagaren bör på grund av sin samhällsekonomiska olämplighet ändå kunna förbjudas med hjälp av den nu berörda regeln.
Lagrådsremiss .allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 101
Jag anser mig kunna biträda utredningens uttalanden att man i den samhällsekonomiska helhetsbedömningen bör kunna väga in även indirek- ta. ekonomiska verkningar av företaget. den nytta företaget kan ha för även annan än företagaren samt eventuella sekundära skador som kan drabba ägaren av skadad egendom. Vad beträffar frågan om de indirekta verkningarna vill jag emellertid starkt betona de av utredningen påtalade svårigheterna att uppskatta sådana verkningari ekonomiska termer. Jag måste. i motsats till några remissinstanser. hålla med utredningen om att metoderna för beräkning av sådana indirekta verkningar ännu är ganska outvecklade. varför en betydande försiktighet är påkallad. Det bör ankom- ma på prövningsmyndigheten _att. intill dess säkrare metoder för sådana. beräkningar har utarbetats. genom sin processledande funktion begränsa utredningsmaterialet i dessa hänseenden.
Jag vill stryka under att syftet med bestämmelsen är att hindra tillkoms- ten av-vattenföretag som inte är samhällsekonomiskt motiverade. Den samhällsekonomiska bedömningen bör därför baseras på en ekonomisk analys av rimlig omfattning i alla de fall där en sådan kan utföras. Rörande omfattningen av och det närmare innehållet i den ekonomiska analysen torde det som utredningen har anfört alltid vara möjligt att göra en åtmins- tone grov ekonomisk uppskattning av anläggningskostnaderna och av de direkta skadorna. Vill man beakta även indirekta skador och olägenheter. uppkommer svårigheter som enligt vad jag nyss har anfört—_ manar till försiktighet. ' '
När det sedan gäller att i ekonomiska termer redovisa nyttan av vatten- företagen. är problemen i vissa fall teoretiskt sett inte särskilt komplicera- de. Som exempel kan nämnas vattenkraftanläggningar och vissa andra företag med inriktning på produktion. t. ex. markavvattningsföretag. Nyt- tan av kraftutbyggnader kan vara förhållandevis enkel att fastställa. om man som hittills brukat ske bestämmer nyttan på grundval av beräknad kraftproduktion resp. ökad kraftproduktion genom det tilltänkta företaget samt ett uppskattat värde på kraften. För markavvattningsföretagen be'- stäms nyttan till fastigheternas värdestegring. Denna ligger också till grund för kostnadsfördelningen inom företagen.
Beträffande vissa andra typer av vattenföretag. exempelvis yt- eller grundvattentäkt för kommunal vattenförsörjning. är den ekonomiska nyt- tan svårare att uppskatta. 1 än högre grad gäller detta åtgärderi vatten till fiskets förbättrande eller till fromma för den allmänna miljövärden eller hälsovården. Även här bör emellertid ekonomiska värderingar av nyttan kunna komma i fråga. låt vara att man då måste acceptera en mera fri uppskattning. Här liksom i andra liknande sammanhang bör man som utredningen anfört kunna hämta viss ledning i de modeller för nyttokost- nadskalkyl. avseende jämförelser mellan olika realistiska handlingsalterna- tiv. som under senare är har konstruerats bl.a. för att bedöma just vissa vattenföretags. samhällsekonomiska berättigande. Vilka beräkningsme- toder som bör användas får dock bedömas från fall till fall.
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 102
Enligt vad. utredningen har uttalat bör vid den samhällsekonomiska tillätlighetsbedömningen hänsyn tas inte bara till en sådan skada som uppkommer genom företagets inverkan på vattenförhållandena utan även till annan skada. Svea hovrätt anför att en sådan ordning utan närmare avgränsning synes öppna möjlighet och skyldighet till en prövning som hittills har fallit inom ML:s tillämpningsområde. Hovrätten anser att en klar gränsdragning mellan lagarnas tillämpningsområden fordras.
För egen del vill jag påpeka att det här rör sig om två skilda frågor. För det första är det fråga om avgränsningen av de företag på vilka den nya vattenlagen skall vara tillämplig. dvs. vilka företag som skall vara att betrakta som s. k. vattenföretag — den term som utredningen använder och som'ocksåjag anser vara lämplig. Genom en sådan avgränsning skiljer man ut de företag som skall bedömas enligt vattenlagen från sådana företag som skall prövas enligt annan lagstiftning. t.ex. ML.
Nästa fråga är vad som skall vägas in när tillåtligheten av ett'vattenföre- tag prövas. Vid den tillåtlighetsprövning som nu sker enligt 2 kap. 3 s'VL skall endast skada och intrång genom företagets inverkan på vattenförhål- landena beaktas. Hänsyn skall då tas endast till verkningarna av den skadegörande åtgärden och inte av hela företaget. Som Svea hovrätt anfört har emellertid denna princip inte alltid kunnat upprätthållas i vattenrätts- skipningcn. Jag anser också för min del att prövningen inte under alla _ omständigheter bör begränsas till företagets inverkan på vattenförhållan- dena. '
Anledningen till att man i vissa fall har fr'ångått den angivna principen synes främst ha varit att det inte varit möjligt att pröva sådana följder av vattenföretaget i andra sammanhang än i vattenmälet. t.ex. inom ramen för byggnadslagens planinstitut eller enligt ML. Enligt min mening bör den vattenrättsliga bedömningen anpassas till vad som har beaktats i ett plan- ärende. Om en fråga inte har beaktats i ett planärende. bör den kunna beaktas vid den vattenrättsliga tillåtlighetsprövningen. På liknande sätt bör vid den vattenrättsliga tillåtlighetsprövningen av ett vattenföretag kunna vägas in andra verkningari den mån dessa inte prövas enligt annan lagstift- ning. då främst ML.
Den förordade möjligheten att i vissa fall ta hänsyn till ett vattenföretags inverkan på annat än vattenförhållandena bör avse såväl allmänna intres- sen som de samhällsekonomiska aspekterna.
Utredningen har föreslagit en regel om att följdföretag till det sökta företaget (jfr 4 kap. 18 å andra stycket andra meningen VL) också skall beaktas. Även jag anser att en sådan regel bör tas med i den nya lagen. [ likhet med vad naturvårdsverket och naturskyddsföreningen har anfört" anserjag emellertid att sistnämnda regel inte bör inskränkas till följdföre- tag i vatten. Även andra följdanlz'iggningar. t. ex. kraftledningar. pumpsta- tioner och vägar. bör kunna beaktas. Emellertid bör" även i nu avsett fall den begränsningen gälla att hänsyn till sådana följdföretag inte redan skall" ha tagits i fastställd plan eller vid prövning enligt annan lagstiftning.
Lagrådsremiss allmän nrmit-'ering
Prop. 1981/82: 130 103
Med hänsyn till att den förordade samhällsekonomiska tillätlighetsregeln ger utrymme för en fri bedömning av ett tilltänkt vattenföretags för- och nackdelar anserjag att något behov av en underställningsregel. motsvaran- de 2 kap. 3 & tredje stycket VL. i detta fall inte föreligger.
2.4.7. Hänsyn till prövning enligt annan lagstiftning
Tanken med den nu förordade regleringen är att möjliggöra en helhetsbe— dömning av de för- och nackdelar som är förenade med ett vattenföretag och att samtidigt undvika en dubbelprövning av företaget. Utredningsför- slaget innehåller dessutom en undantagsrcgel i sistnämnda syfte rörande tillåtlighetsprövningen av vissa vattenföretag som ingår som en del av ett företag vilket har prövats också i annan ordning än enligt vattenlagstift- ningen. Genom den föreslagna regeln skall förhindras dubbelarbete hos olika tillståndsmyndigheter liksom risken för att sådana myndigheter kom- mer till olika resultat vid tillåtlighetsbedömningen. Undantagen begränsas enligt förslaget till vattenföretag som utgör förutsättning eller villkor för tillståndsbeslut enligt 136 a & byggnadslagen samt uppförande av bro eller utförande av annat vattenföretag för väg och liknande anläggning som har prövats i särskild ordning. Undantaget beträffande förstnämnda företags- typ avser samtliga tillåtlighetsregler. medan det beträffande vägföretagen föreslås att man skall göra den specifikt vattenrättsliga prövningen med hänsyn till företagets inverkan på motstående allmänna intressen.
Även jag anser att en undantagsrcgel av föreslagen art är ändamålsenlig. Det finns emellertid inte någon anledning att göra åtskillnad mellan företag som har prövats enligt 136 a & byggnadslagen och vägföretagen. om man utformar den nya lagens prövningssystem i enlighet med vad jag tidigare har förordat. Även företag av förstnämnda typ bör därför. som också har föreslagits av ett par remissinstanser. underkastas samma specifikt vatten- rättsliga tillåtlighetsprövning som vägföretagen med hänsyn till mot— stående allmänna intressen. Liksom enligt 2 kap. 40 & VL bör undantaget också avse en rörledning vartill koncession har meddelats enligt lagen (1978: 160) om vissa rörledningar.
2.4.8. Knnkurreramle ansökningar
Den klara anknytning till den samhälleliga planeringen som bör göras i den nya vattenlagen och som kommer till uttryck i de av mig förordade tillåtlighetsreglerna innebär att frågan om konkurrens mellan olika intres- sen om knappa vattenresurser i första hand bör lösas inom ramen för samhällsplaneringen. Hänsyn bör alltså på det sätt som jag tidigare har angett tas till den fysiska riksplaneringen och byggnadslagens planinstitut. Härtill kan komma de planeringsinstrument som har föreslagits av vatten- planeringsutredningen (SOU 1980: 39). Om således en viss bygd i en fast- ställd markanvändningsplan har reserverats för _iordbruksändamål. bör detta medföra att t.ex. en vattentäkt för bevattningsändamål inom detta
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. l981/82:.130 104
område ligger i linje med planens syfte. Det torde då ofta finnas anledning att prioritera jordbruksintrcssct framför andra intressen vid fördelning av områdets vattentillgångar. En sådan vattentäkt bör också tillåtas. om inte hänsyn till andra intressen. som inte har beaktats i planeringen. t.ex. förekomsten av ett särskilt värdefullt fiskbestånd. väger över.
Konkurrensfrågorna bör alltså i många fall kunna lösas med hjälp av de nu förordade tillåtlighetsreglerna. Jag vill också peka på att ökade möjlig- heter till omprövning av villkoren för" vattenföretag (se avsnitt 2.5 ) och till samverkan mellan flera företagare (se avsnitt 2.12 ) kan bidra till en ända- målsenlig lösning. Jag är emellertid medveten om att man inom ramen för vattenlagens bestämmelser inte kan lösa alla de konkurrens- och resursför- delningsfrågor som kan uppstå. eftersom bestämmelserna bara kan aktuali- seras i samband med den vattenrättsliga prövningen av ett vattenföretag. För det fall att ansökningar om tillstånd till konkurrerande vattenföretag föreligger till samtidig prövning bör. i enlighet med vad utredningen har föreslagit och i likhet med vad som gäller enligt 2 kap. 38 å andra stycket VL. frågan uttryckligen regleras i den nya_ lagen. Som utredningen har föreslagit bör man så långt möjligt jämka mellan de stridiga intressena så att vart och ett kan tillgodoses utan väsentligt förfång för det andra. Om jämkning inte kan ske. bör företräde ges åt det företag som från allmän och enskild synpunkt kan antas bli till störst fördel.
lutredningsförslaget har. i överenstämmelse med vad som gäller enligt 2 kap. 48 & VL rörande konkurrens mellan flera grundvattentäkter. det kommunala vattenförsörjningsintresset tillagts en privilegierad ställning på det sättet att man vid ställningstagandet till konkurrensfrågan alltid skall se till att inte någon ort berövas erforderligt vatten från en grundvattentill- gång inom orten. Den nya lagen bör emellertid varken gynna eller miss- gynna vissa intressen. Även om det kommunala vattenförsörjningsintres- set måste tillmätas avgörande betydelse i de flesta konkurrenssituationer. kan ett uttryckligt stadgande med denna innebörd antas verka hämmande på annan nyttig användning av vattnet. t.ex. för jordbruksändamål eller industriell vattenförsörjning. Jag anser därför att denna fördelningsfråga bör lösas inom ramen för den allmänna konkurrensregeln och att någon motsvarighet till det föreslagna stadgandet inte bör tas in i den nya lagen.
2.4.9. Åtgärder till skyddförfisket
Slutligen har utredningen bland reglerna om allmänna förutsättningar för vattenföretag föreslagit en motsvarighet till 2 kap. 8 %$ VL om skyldighet för den som utför ett vattenföretag att vidta åtgärder till skydd för fisket. Förslaget sträcker sig dock längre än gällande VL på det sättet att nuvaran- de praxis att tillämpa stadgandet på även annan fisk än den egentliga vandringsfisken föreslås lagfäst. Dessutom skall åtgärderna kunna före- skrivas i samband med alla slags vattenföretag. Någon motsvarighet till regeln i andra meningen i paragrafens. första stycke om begränsning i företagarens skyldigheter föreslås inte heller.
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82:130 _ 105
Jag biträder. i likhet med remissinstanserna. den föreslagna utvidgning- en av stadgandets tillämpningsområde. Däremot anserjag att skyldigheten för företagaren att vidta åtgärder till skydd för fisket inte bör vara ovillkor- lig. Nuvarande begränsning bör alltså behållas i den nya lagen. Dessutom bör stadgandet innehålla en erinran om möjligheten att föreskriva en skyl- dighet för företagaren att betala en fiskeavgift i stället för att vidta åtgärder (se vidare avsnitt 2.133 ).
2.5 Omprövning av tillståndsbeslut m. m.
2.5.1 'I'illståndsbesluts rättskraft och tidsbegriinsning av tillstånd
Huvudprincipen i gällande VL är att ett lagakraftvunnet beslut om tillstånd till ett vattenföretag skall gälla för all framtid. om det inte förfaller på grund av underlåtenhet att ta det i anspråk eller har tidsbegränsats på företagarens egen begäran. Principen är dock försedd med flera rnodifika- tioner. såvitt gäller tillståndets innehåll. Sålunda utgör reglerna om ny- prövning av större vattenkraftanläggningar och vattenregleringar viktiga begränsningar. Vidare kan pekas på möjligheterna att utverka ändrade bestämmelscrom innehållande och tappning av vatten vid en dammbygg- nad. Dessutom kan vattendomstolen skjuta tipp det slutliga avgörandet av vissa svårbedömbara frågor så att man under en prövotid kan avvakta erfarenheterna av företaget.
Även vattenlagsutredningens förslag vilar på grunduppfattningen att ett vattenrättsligt tillstånd i princip skall gälla för all framtid. Principen får dock enligt utredningen inte leda till att tillstånden i oskälig grad låser de vattenrättsliga förhållandena för mycket lång tid. Utredningen föreslår därför jämkningar i principen. Förslaget innehåller sålunda. förutom en motsvarighet till nuvarande möjlighet till uppskov med avgörandet av svårbedömda frågor. en'bestämmelse som ger tillståndsmyndigheten rätt att även mot sökandens önskan tidsbegränsa tillstånd till vissa företagsty- per. Det gäller yt- och grundvattentäkter samt vattenöverledningsförctag.
En annan principiellt viktig nyhet är utredningens förslag att alla givna tillstånd rrnder vissa förutsättningar skall" kunna omprövas till förmån för allmänna intressen. dels" efter utgången av en viss bestämd tid men dels också dessförinnan om väsentliga ändringar skett i vattenförhållandena. Omprövningsmöilighet-en föreslås efter en viss övergångstid gälla även vattenföretag som har tillkommit före den nya lagens ikraftträdande. I princip skall tillståndshavaren vara berättigad till ersättning för vad han tvingas avstå vid omprövning. Ersättningsrättcn föreslås dock bli begrän- sad. när omprövning sker till förmån för vissa särskilt uppräknade all- männa intressen. ' '
Remissinstanserna godtar i allmänhet principen om att tillstånd bör gälla för all framtid men att den också bör underkastas vissa inskränkningar med hänsyn till främst allmänna intressen. Naturvårdsverket. länsstyrelsen i
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 106
Kristianstads län och Älvräddarnas samorganisation anser emellertid att tillstånd till alla typer av vattenföretag alltid bör vara tidsbegränsade. Olika uppfattningar förs också fram beträffande frågan om och under vilka förutsättningar företagarna skall behöva underkasta sig inskränkningar i givna tillstånd. Detta gäller särskilt tillstånd som har lämnats före den nya lagstiftningens ikraftträdande.
Jag delar utredningens uppfattning att en företagare som har fått tillstånd till ett vattenföretag måste för sin ekonomiska och tekniska planering ktrnna utgå från att tillståndet normalt sett kommer att bestå i oförändrad form för längre tid. Ett tillståndsbeslut bör alltså ge företagaren ett rimligt mått av trygghet mot senare ingripanden. Om ett tillståndsbeslttt eller väsentliga delar därav ktrnde rivas tipp utan vidare. skttlle företagarens ställning bli alltför osäker.
Jag anser alltså. i likhet med utredningen. att nuvarande huvudregel om tillstånds giltighet bör bibehållas i en ny vattenlag. Ett lagakraftvunnet beslut om tillstånd till ett vattenföretag bör alltså i princip gälla för all framtid. Det innebär att jag inte kan biträda det trnder remissbehandlingen framförda förslaget om att tillstånd alltid skall göras tidsbegränsade.
Alla väsentliga villkor för ett vattenföretag bör om möjligt fastställas i samband med tillståndsbeslutet. Som utredningen anför kan det dock inträffa fall då verkningarna av företaget är av så obestämd och komplice- rad natur att en något så när säker ståndpunkt inte kan tas till frågan om vilka villkor som skall föreskrivas förrän efter mer eller mindre långvariga observationer. Utredningen anser därför att det även i en ny vattenlag bör finnas en motsvarighet till bestämmelserna i 11 kap. 66 s' 2 mom. VL.-som ger möjlighet att under en prövotid skjuta tipp svårbedömbara frågor om villkor. Förslaget har lämnats titan erinran av remissinstanserna och även jag godtar det. Uppskovsmöjligheten bör liksom f.n. också omfatta svår- bedömda ersättningsfrågor. Jag vill emellertid starkt betona att utvägen mcd uppskov bör tillgripas endast i fall då ett verkligt behov föreligger.
Utredningens förslag om införande av en möjlighet att tidsbegränsa tillstånd till vissa typer av företag. nämligen vattentäkter och vattenöver- ledningar. har godtagits av flertalet remissinstanser. Näringslivets bygg- nadsdelegation anser dock att vattenöverledningar för kraftändamål inte bör" hänföras till denna kategori. Svea hovrätt och lantbruksstyrelsen ifrå- gasätter tidsbegränsade tillstånd från mera principiella utgångspunkter. Hovrätten framhåller att önskemålet att inte för all framtid binda utnyttjan- det av en vattentillgång till nu aktuella företag lika väl synes kttnna tillgo- doses genom en omprövningsmöjlighet till förmån för enskilda intressen som genom en tidsbegränsning av tillstånden.
Enligt lantbruksstyrelsen är jordbruksbevattnare betjänta av vattentrt- tagstillstånd för lång tid. De bör vara medvetna om att de får dela med sig. om vattenmängden är begränsad. Om tillstånd ges för obegränsad tid men intrångsersättning endast beräknas för en begränsad tid torde ett ompröv-
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 ' 107
ningsinstitut vara att föredra. En bevattnare skall alltså inte själv behöva agera för att få ett tillstånd förnyat.
Dct.huvudsakliga skälet för en tidsbegränsning av tillstånd beträffande ifrågavarande företagstyper är enligt utredningen en befarad ökad lokal konkurrens om vattentillgångarnaÄDetta medför att man måste försöka åstadkomma en rationell hushållning med och fördelning av vattnet. Ut- redningen anför som ett karakteristiskt exempel på behovet härav den alltmer ökande jordbrtrksbevattningen. [ vattendomstolspraxis har man också på sina håll sökt lösa sådana problem genom tidsbegränsning av tillstånd till vattenut'tag eller genom prövotidskonstrtrktioner.
Jag har förståelse för utredningens försök att lösa angivna husltållnings- och fördelningsfrågor. Jag vill emellertid ifrågasätta om den av utredningen föreslagna metoden med tidsbegränsade tillstånd behövs för att lösa dessa frågor vid sidan av andra möjligheter som står till buds. Jag tänker då framför allt på följande förhållanden.
Konkurrens- och" fördelningsproblemen torde främst bero på bristande planering. Planeringsfrågorna har emellertid fått en allt större aktualitet och planeringsinstrtrmenten kommer att förbättras. Det bör därför enligt min mening ligga närmast till hands att försöka lösa sådana frågor inom ramen för en särskild vattenplanering (se SOU 1980: 39).
Vad särskilt gäller bevattningsförctagen bör vidare en vattenrättslig samfällighetsbildning för aktuella företag inom ett område ktrnna vara en framkomlig väg för att lösa konkur'rensfrågorna. vid sidan av den i avsnitt 2.4.8 förordade konkurrensregeln vid samtidiga ansökningar. Jag återkom- mer senare tse avsnitt 212 ) till frågan om hur en sådan samfällig- hetsbildning lämpligen bör inpassas i det vattenrättsliga systemet.
En möjlighet till tidsbegränsning av tillstånd till vattenförbrukandc före- tag skulle naturligtvis kttnna utgöra ett komplement till de nu behandlade fördelningsmetodcrna. Som Svea hovrätt anför talar emellertid flera skäl för att man i stället för en tidsbegränsning av tillstånd begagnar ett om- prövningsinstitut. Om en omfördelning av restrrstrtnyttjandet aldrig blir aktuell. är det en onödig. kostnadskrävartde omgång med ny tillståndsgiv- ning då ett tidigare tillstånd löper trt. Mart kan vidare förmoda att tidsbe- gränsade tillstånd att utnyttja en viss vattentillgång kommer att löpa ut vid olika tidpunkter. Då blir en samlad bedömning av vattentillgångens fortsat- ta utnyttjande inte möjlig. om man inte avstårfrån att meddela nya tillstånd tills samtliga gamla tillstånd har löpt ut. något som knappast framstår som önskvärt eller ens praktiskt möjligt.
En resursomfördelning kan aktualiseras av att antalet företag med till- stånd att utnyttja en vattentillgång har blivit så stort att tillgången inte förslår både för bestående och nytillkommande vattenföretag. vilkas be- hov inte redan har beaktats. Denna resursfördelning sktrlle då kunna genomföras genom en omprövning av alla de företag som har tillstånd samtidigt som ett nytt företag tillståndsprövas.
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 ' 108
Vissa andra problem än resursfördelningsfrågorna skulle å andra sidan kunna tänkas få en enklare lösning inom ramen för ett system med tidsbe- gränsade tillstånd. Så skulle t.ex. frågor inte uppkomma om rätt till ersätt- ning för tillståndshavare när hans tillstånd har löpt ut och en ny resursför- - delning skall göras. Vidare kan det hävdas att den av mig i det föregående (se avsnitt 2.3.5 ) förordade möjligheten för arrendatorer att utverka till- stånd till jordbruksbevattning passar bättre in i ett sådant system. Man måste också acceptera att tidsbegränsade tillstånd alltid skall ktrnna med- delas på sökandens egen begäran.
För att ta den sistnämnda frågan först vill jag framhålla att rätten för sökanden att utverka ett tidsbegränsat tillstånd inte kan inskränkas till angivna företagstyper — vattentäkt och vattenöverledning. Den kan därför inte anföras som ett vägande argument vare sig för eller emot tidsbegräns- ade tillstånd mot sökandens vilja. Vad beträffar tillstånd för en arrendator bör ett sådant i princip gälla trnder hela den tid som jorden är utarrenderad och alltså inte bara under den arrendcpcriod som löper när tillståndet meddelas. Sker överlåtelse av arrendet. bör tillståndet också kunna bli gällande för den nye arrendatorn. På så sätt kommer arrendefallen att i stort sett vara jämförbara med de icke tidsbegränsade tillstånden. De bör alltså ktrnna få en tillfredsställande lösning även inom ramen för ett om- prövningssystem.
Frågan om tillståndshavares rätt till ersättning vid omprövning till för- mån för allmänt eller enskilt intresse kan synas mera komplicerad. Detta kan emellertid enligt min mening inte utgöra något avgörande skäl mot att man använder omprövningsinstitutet i stället för ett system med tidsbe- gränsade tillstånd. Som jag kommer att redovisa i det följande bör man även i ersättningsfrågan kunna åstadkomma en rimlig avvägning mellan tillståndshavaren och det intresse. allmänt eller enskilt. till vars förmån omprövningen sker". på samma sätt som vid omprövning av alla övriga företagstyper. beträffande vilka tidsbegränsade tillstånd enligt utrednings- förslaget inte skulle komma i fråga.
På grtrnd av det anförda anserjag att utredningens förslag om en möjlig- het för tillståndsmyndigheten att i vissa fall meddela tidsbegränsade till- stånd även mot sökandens vilja inte bör genomföras. I den mån cn omför- delning av vattnet behöver ske bör detta i stället göras inom ramen för ett omprövningsinstitut och. såvitt avser bevattningsförctagen. inom ramen för en vattenrättslig samfällighetsbildning.
2.5.2 ()mprr'ivning av nya tillstånd till./örnrånför allmänna intresswz
Jag övergår nu till att behandla frågan om omprövning av ett vattenrätts- ligt tillstånd till förmån för allmänna intressen och börjar med frågan om omprövning av tillstånd som meddelas efter den nya lagens ikraftträdande. Allra först kommer jag att i korthet redogöra för vissa rättskraftsregler i gällande VL.
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82:130 109
Som jag redan har nämnt innehåller gällande VL regler som inskränker rättskraften hos givna tillstånd till förmån för allmänna intressen. Kungs- ådre- och nyprövningsinstituten ingår sålunda i ett regelsystem som gör det möjligt att i framtiden ändra den ursprungliga intresseavvägningen. om nya förhållanden påkallar det. De båda instituten har det gemensamma syftet att de skall underlätta för nytillkommande allmänna intressen att göra sig gällande. De är också på så sätt likartade att de båda innebär skyldighet för ägare av vissa vattenbyggnader att i viss utsträckning utan rätt till ersätt- ning finna sig i att deras lagligen förvärvade rättigheter rubbas. Den rätts- liga regleringen är emellertid påfallande oenhetlig. En förklaring till detta kan vara att nyprövningsbestämmelserna kom till i ett sent skede av arbetet med VL och fick sin slutliga utformning först efter en samman- jämkning av skiljaktiga beslut i riksdagens båda kamrar.
Kungsådreinstitutet (se l kap. 5— 13 ååå VL) innebär skyldighet för ägaren till ett vattenområde eller en vattenbyggnad i vissa större vatten- drag att utan ersättning låta intill 1/3 av vattenmängden eller fallhöjden tas i anspråk för vissa ändamål. Dessa ändamål är enligt ] kap. (åå VL allmän farled. allmän flottled. fiske. torrläggning och bevattning av mark. men enligt 12.5 kan även andra allmänna intressen tillgodoses.
Kungsådreinstitutets huvudsakliga syfte kan sägas vara att underlätta förverkligandet av sådana anspråk på fritt framrinnande vatten som kan komma att ställas från samhällets sida efter det att tillstånd lämnats att hålla vattnet inne vid en vattenbyggnad. När det gäller större vattenkraft- anläggningar och regleringsföretag har institutet emellertid inte ansetts erbjuda tillräckliga möjligheter att anpassa meddelade tillstånd till sam- hällsutveeklingens krav. Sådana företag har därför underkastats särskilda bestämmelser om nyprövning (se 4 kap. 5—8 och lbs'å VL). Företagaren kan också i detta fall utan ersättning få finna sig i nya villkor som medför viss ekonomisk förlust. Nyprövningsinstitutet innebär att den i tillstånds- beslutet verkställda avvägningen mellan byggnadsintresset och mot— stående allmänna intressen kan omprövas första gången 55 år efter bygg- nadstidens utgång och därefter vart 40:e år. De nya villkoren får inte tillämpas förrän efter ytterligare fem ar.
Gällande VL innehåller också bestämmelser om en lösningsrätt för staten (se 4 kap. 9—12åå- VL). Enligt dessa bestämmelser har staten rätt att med vissa längre intervaller lösa bebyggda strömfall med tillhörande bygg- nader och tttmål. när det behövs för atttillgodose allmänt behov.
Jag har tidigare (se avsnitt 2.3.2) förordat att någon motsvarighet till bestämmelserna om statens Iösningsrätt inte införs i den nya lagen. efter- som det allmännas behov av vattenkraft i erforderlig män kan tillgodoses genom en motsvarighet i lagen till | kap. 145 VL.
Utredningens förslag innebär som tidigare berörts att bestämmelserna om kungsådra. nyprövning och statens lösningsrätt ersätts avett ompröv- ningsinstitut till förmån för allmänna intressen. De nya bestämmelserna
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 110
avses omfatta alla typer av vattenföretag. oavsett storlek och belägenhet. För markavvattningsföretagen föreslås dock speciella regler.
Bland remissinstanserna råder i stort sett enighet om att det föreligger ett behov av en omprövningsmöilighet när det gäller nya företag. dvs. företag vartill tillstånd meddelas efter en ny vattenlags ikraftträdande. Många synpunkter förs dock fram i fråga om utformningen av ett ompröv- ningsinstitut. bl.a. beträffande de allmänna intressen som skall tillgodoses vid omprövningen. arten och omfattningen av de förpliktelser som skall kunna åläggas företagaren. tidpunkten för omprövningen samt tillstånds- havarens rätt till ersättning för inskränkningar i tillståndet.
Ävenjag anser att det finns behov av en omprövningsmöjlighet. Visserli- gen kan man vid tillståndsgivning i dag och'kanske i ännu större utsträck- ning framdeles på grund av vunna erfarenheter med högre grad av säkerhet än tidigare förutse vattenföretagens verkningar och anpassa villkoren där- efter-. Trots detta kan det visa sig att tillståndet från början var olämpligt utformat eller också kan nya omständigheter uppkomma efter det att tillståndet meddelades. exempelvis ändringar i vz'tttenförhållandena. ny teknik. nya samhälleliga värderingar rörande förhållandet mellan utbygg- nadsintresset och bevarandeintresset eller stora.förändringar på det sam- hällsekonomiska området. Jag biträder därför utredningens förslag att i den nya lagen införa bestämmelser om omprövning till förmån för all- männa intressen. Detta innebär alltså att en företagare skall vara skyldig att i viss utsträckning underkasta sig inskränkningar i ett givet tillstånd så att allmänna intressen i fortsättningen kan tillgodoses på ett bättre sätt.
Utredningen har ansett att det inte är lämpligt att i själva lagen uttryckli- gen ange vilka slags allmänna intressen som bör tillgodoses genom om- prövningen. Genom en uppräkning av de allmänna intressena skulle man enligt utredningen binda utvecklingen för framtiden. eftersom man inte utan en lagändring skulle kunna beakta andra intressen som-vid ompröv- ningstidpunkten kan anses lika skyddsvärda som de särskilt angivna. Jag har inga invändningar mot en sådan lagstiftningsteknik (jfr. 4 kap. 55 VL).
Det är. som utredningen anför. givet att ett omprövningsinstitut av angivet slag inte kan gälla utan begränsningar. Vid omprövningen bör inte få meddelas ändrade föreskrifter som är så ingripande att de gör företaget omöjligt att driva eller medför orimliga kostnader för företagaren. Dessut- om bör det allmänna intresse som skall tillgodoses genom omprövningen ha en viss tyngd för att kunna beaktas. .
()mprövningsfrågan mäste emellertid också ses ur en vidare aspekt. Som utredningen anför kan den visserligen i första hand synas gälla en konflikt mellan å ena sidan det eller de allmänna intressen som skall tillgodoses genom omprövningen och å andra sidan företagarintresset. Ytterst kom- mer emellertid konflikten att gälla olika samhälleliga intressen. Det kan i och för sig anses önskvärt att man har en viss handlingsfrihet när det gäller att ingripa t.ex. mot oförutsedda eller nytillkomna miljöskador som har
Lagrådsremiss all/niin motivering
Prop. 1981/82: 130 lll
orsakats av vattenföretag. Emellertid måste kostnaderna både för genom- förda åtgärder och. vilket är viktigt. för själva handlingsfriheten ytterst bäras av de enskilda medborgarna i egenskap av arbetstagare. konsu- menter och skattebetalare. Denna kostnadsbörda kan dessutom komma att slå ojämnt mot speciella branscher och regioner. varvid andra väsentliga samhällsintressen kan hotas.
Enligt näringslivets byggnadsdelegation kan ett omprövningsinstitut in-'
nebära ctt osäkerhetsmoment. som i vissa fall kan bli till en kännbar nackdel för företagsintressena. Denna osi'tkerhetsfaktor påverkar enligt delegationen företagarnas ftnansieringsmöjligheter. eftersom vanliga kre- ditgivare — åtminstone till dess erfarenheter vunnits om omprövningens räckvidd och vilka risker som är förknippade med den — sannolikt måste begränsa sin kreditgivning på ett sätt som tar hänsyn till dessa riskmoment.
Även om de primära effekterna av ett omprt'wningsinstitut — i form av t.ex. dyrare krediter för företagarna — som utredningen har visat kan antas bli relativt begränsade. kan negativa indirekta effekter uppkomma. En möjlighet att ompröva tillstånd till vattenkraftverk kan. med det finan- sieringssätt som normalt tillämpas i fråga om kraftproduktionsappe'traten. påverka flnansieringsmöjligheterna även för andra former av kraftutbygg- nad än vattenkraft. Blir ett kraftverk på grund av omprövningsinstitutet sämre som belånings- och rebelåningsobiekt. kan detta få till följd att den fortsatta utbyggnaden av hela kraftproduktionsapparaten kommer att för- dyras med ett tydligt genomslag i den totala prisnivån.
Nu redovisade omständigheter bör vägas in vid utformningen av om- prövningsinstitutet. Man måste alltså överväga arten och omfattningen av de nya förpliktelser som skall kunna åläggas företagaren. Vidare har tid- punkten vid vilken omprövning skall kunna ske stor betydelse. Mycket väsentlig är naturligtvis också frågan i vad mån företagaren skall vara berättigad till ersättning för inskränkningar i tillståndet.
Jag delar utredningens uppfattning att det i princip inte bör föreligga några begränsningar med avseende på arten av de förpliktelser som skall kunna åläggas företagaren i samband med en omprövning. Vid ompröv- ningen bör man alltså kunna ålägga företagaren de förpliktelser som anses lämpligast för tillgodoscende av det allmänna intresse som har påkallat omprövningen. Förpliktelserna kan bestå i ett åläggande för företagaren att vidta skadeförebyggande åtgärder. såsom spegeldammar och erosions- skydd. eller skadekompenserande åtgärder genom t. ex. fiskutsättning el- ler fiskodling. De kan också innebära skyldighet för honom att avstå vatten eller att underkasta sig förlust av fallhöjd. ändrade tappningsbestämmelser eller begränsning av tidigare regleringstillstånd. Kombinationer av sådana förpliktelser kan också tänkas. En annan typ av förpliktelser kan gälla ändrade eller nya kontrollåtgärder.
När det gäller omfattningen av företagarens förpliktelser i samband med omprövningen bör däremot begränsningar föreskrivas i lagen. Som utred-
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 112
ningen anför är det framför allt ekonomiska skäl som talar för att man sätter ett tak för de nya förpliktelser som skall kunna åläggas. Om änd- ringsutrymmet i lagen ges en större omfattning än som senare utnyttjas i praktiken. kan kostnaderna för en gardering för eventuella framtida hän- .
delser slå igenom och medföra alltför höga finansieringskostnader för osäkra företag. Eftersom omprövningsreglerna i enlighet med utredning- ens förslag bör göras generella. kan ett tak som i praktiken endast kommer att beröra ett fåtal företag innebära fördyringar för alla typer av företag som teoretiskt är underkastade samma tak-för omprövningsskyldigheten.
_ Utredningens förslag till begränsningar i företagares förpliktelser har utom i ett avseende godtagits vid remissbehandlingen. Begränsningarna innebär att det vid en omprövning inte skall få föreskrivas sådana nya eller ändrade villkor som medför att ändamålet med företaget inte kan tillgo- doses eller att dess förutsättningar rubbas avsevärt. Villkoren får inte heller åsamka tillståndshavaren. innehavare av rätt till andelskraft eller annan som har inrättat sig efter företaget någon förlust eller kostnad som står i missförhållandc till de fördelar från allmän synpunkt som kan vinnas. Så långt godtar även jag förslaget. Som flera remissinstanser har påpekat bör dessutom hänsyn tas till de förpliktelser och inskränkningar som tidigare har ålagts tillståndshavaren till förmån för allmänna intressen över huvud taget och alltså inte endast till förmån för det intresse som skall tillgodoses vid omprövningen. vilket utredningen har föreslagit. Hänsyn bör emellertid endast tas till vad företagaren har fått underkasta sig till' följd av tidigare omprövningar och alltså inte till vad han har fått avstå enligt den ursprungliga tillståndsdomen i förhållande till ansökningen.
Som jag tidigare har antytt blir det av stor betydelse vid vilken tidpunkt omprövning av meddelade tillstånd tidigast skall kunna ske. Utredningen har gjort en värdefull analys av kostnadseffektcrna vid olika tidsperioder och räntesatser och drar slutsatsen att ekonomiska hänsyn inte utgör några större hinder mot att tidsfristen görs väsentligt kortare än den nuvarande nyprövningsperioden om 55 år. För en förkortning av tiden talar enligt utredningen också ekologiska skäl.
Enligt utredningen är det inte lämpligt eller ens möjligt att i lagen ange bestämda tider, när omprövning av tillstånd tidigast skall kunna ske. Tiden bör i stället bestämmas av tillståndsmyndigheten med hänsyn till omstän- digheterna i varje särskilt fall. Förutom tidens inverkan på finansieringsfrå- gan bör man därvid beakta den avskrivningstid som är vanlig eller ekono- miskt motiverad. Hänsyn synes också böra tas till de ekologiska förhållan- dena. den större eller mindre förändring av vattenstånds- och avrinnings- förhållandena som anläggningen medför. den olägenhet eller fördel som anläggningen medför från allmän eller enskild synpunkt samt graden av nytta för anläggningens ägare. Även det hydrologiska. materialets tillförlit- lighet är en faktor att beakta. Tiden bör i likhet med vad som nu är fallet vid nyprövning beräknas från utgången av den i tillståndsbeslutet bestäm-
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 113
da arbetstiden eller igångsättningstiden. Enligt förslaget skall ompröv- ningsfrågan kunna tas upp när som helst efter den bestämda tidens utgång.
Remissinstanscrna ansluter sig i allmänhet till utredningens bedömning att omprövningstiderna kan sättas väsentligt kortar" än nuvarande ny- prövningstider. Flera instanser anser emellertid att man av rättssäker- hetsskäl bör sätta ut minimi- resp. maximitider i lagen. i likhet med vad utredningen har föreslagit i fråga om äldre vattenföretag.
Även jag anser att tidsfristerna för omprövning bör vara kortare än de nuvarande nyprövningsperioderna. Tiden bör som utredningen har föresla- git första gången bestämmas av vattendomstolen i tillståndsdomen med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Jag delar utredningens nyss redovisade uppfattning om vad som därvid bör beaktas. Jag vill särskilt stryka under att hänsyn måste tas till den avskrivningstid som anses motiverad för företaget. I motsats till utredningen anserjag det vara lämpligt att i lagen anges minimi- resp. maximitider för omprövningen. Av rättssäkerhetsskäl bör även de minsta företagen ges en tryggad ställning och omprövning för dem bör. i enlighet med vad utredningen har föreslagit beträffande äldre företag. kunna ske efter tio år. Beträffande de större företagen bör. bl. a. med hänsyn till det finansieringssystcm som tillämpas beträffande större vattenkraftverk — med ltt-åriga obligationslån och ytter- ligare beläningstid om tio år — tiden kunna vara längre. Omprövning bör dock alltid kunna ske efter 31) är. Jag förordar alltså att omprövningstiden bestäms till minst tio och högst 30 är. Tiden bör dock enligt min mening liksom enligt 24 %$ ML räknas från det beslutet om tillstånd att ta företaget i drift vinner laga kraft.
Nägra remissinstanser har ansett att en ny tidsfrist skall börja löpa. om någon omprövning inte påkallas vid utgången av den tidigare perioden. Jag kan hålla med om att. man därigenom skulle undanröia ett osäkerhetsmo- ment för tillståndshavaren. som med det av utredningen föreslagna syste— met kan riskera omprövning när som helst efter den första periodens utgång. Jag anser emellertid att fördelarna med utredningens förslag över— väger. Därigenom vinner man den fördelen att man genom att invänta att omprövningstidcn för andra företag i samma vattendrag går ut kan uppnå en samtidig omprövning av dessa. Detta är av betydelse inte minst i fråga om korttidsregleringarna i en älv.
När en omprövning har skett och nya eller strängare bestämmelser har meddelats. bör någon ny omprövning inte få påkallas förrän en viss tid har förflutit från omprövningsbeslutet. Den n_-'a omprövningsperioden bör be— stämmas inom samma minimi- och maximitider som enligt vad jag nyss har föreslagit bör gälla beträffande den första perioden. Det är som utredning- en har föreslagit lämpligast att denna tid bestäms av vattendomstolen i samband med omprövningen. '
Utredningen föreslär också en regel som skall möjliggöra tidigare om— prövning om det under löpande tillständspcriod inträffar händelser som 8 Riksdagen [%!/82. I saml. Nr [30
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82:130 ' 114
inte har förutsetts i tillståndsbeslutet och som väsentligt ändrar förutsätt- ningarna för detta. Efter mönster av 24 & första stycket Ml. föreslås att nya eller strängare villkor för tillgodoseende av allmänna intressen skall kunna föreskrivas under löpande tillståndsperiod. om väsentliga ändringar har skett i vattenförhållandena. Utredningen stryker särskilt under att de vä- sentligt ändrade förhållandena skall vara av faktisk natur och att stadgan- det måstc tillämpas restriktivt.
Flertalet remissinstanser har godtagit utredningens förslag. Kraftverks- föreningen och VASO anser det dock rimligt att stadgandet kombineras med en föreskrift om en viss minimitid. inom vilken ändring i tillståndet inte bör få ske. Hovrätten för Nedre Norrland hävdar att endast yttre fysiska förändringar i vattenförhållandena bör kunna föranleda ompröv- ning. Tillkomsten av nya företag bör inte räknas hit. eftersom sådana måste anpassas efter befintliga företag. Växjö tingsrätt framhåller att det från företagarsynpunkt förefaller alltför osäkert om en omprövning av ett eller flera företag'utefter ett vattendrag skulle kunna dra med sig en omprövning för samtliga kraftverk i en älv eller älvsträcka.
Jag anser för min del att utredningens förslag innebär en lämplig avväg- ning mellan företagarintresset och samhällets behov av en möjlighet att i ' undantagsfall pröva om villkoren för ett tillstånd före den ordinarie tidsfris- tens utgång. Om man skulle bestämma en viss minsta tid för omprövning även i nu angivna fall. skulle syftet med-bestämmelsen inte uppnås. Jag kan alltså inte biträda förslaget att införa en sådan minimitid. Som utred- ningen har föreslagit bör omprövningen kunna ske endast vid faktiska förändringari vattenförhållandena. En anledning till omprövning kan vara tillkomsten av nya vatten- eller avloppsföretag. som förändrar vattensitua- tionen. samtidigt som en lämplig anpassning av de nya företagen av någon anledning inte har kunnat ske vid tillståndsprövningen av dessa företag. Utanför regelns tillämpning måste däremot falla t. ex. förändringar i sam- hällets uppfattning om vilka intressen som bör skyddas eller nya tekniska landvinningar. Jag biträder också utredningens ståndpunkt att en anled- ning till omprövning på denna grund kan vara att tillståndet beträffande ett eller llera vattenföretag utefter ett vattendrag har omprövats efter den tidsbestämda omprövningsperiodens utgång och att det härigenom upp- kommer väsentligt förändrade förutsättningar för andra företag i samma vattendrag. På så sätt kan man vinna den fördelen att tillstånden beträffan- de samtliga kraftverk i en älv eller en älvsträcka kan omprövas i anslutning -till varandra. _
Som ett karakteristiskt exempel då omprövning på grund av väsentligt ändrade förhållanden bör komma i fråga pekar utredningen på den situa- tionen att [lottningen läggs ned i ett vattendrag. För ägaren av ett kraftverk som tidigare har varit skyldig att släppa flottningsvatten upphör denna skyldighet, fastän detta också har tillgodosett andra intressen än flott- ningen (se NJA 1974 s. 130). Även jag anser att omprövning på angiven
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 ' jus
grund bör kunna ske i sådana fall. Vid omprövningen får övriga allmänna intressens behov av vattnet omsorgsfullt vägas mot kraftverksägarens intresse av detta. Jag kan därför inte biträda ett förslag från naturvårdsverl ket att i sådana fall ingen förändring får ske i vattendraget. om inte företagaren själv begär omprövning.
2.5.3 Ersättning från det allmänna vid omprövning av nya tillstånd Som jag tidigare har anfört skall tillståndshavaren i samband med om- prövningen kunna åläggas förpliktelser'av olika slag. De kan bestå i åläg- gande att utföra skadeförebyggande eller skadekompenserande åtgärder elleri skyldighet att avstå en viss vattenmängd eller att på något annat sätt underkasta sig en produktionsförlust vid en anläggning i vatten. 1 de flesta fall torde en Sådan inskränkning i ett tidigare vattenrättsligt. tillstånd medföra en kostnad för tillståndshavaren. Kostnaden torde mera sällan motsvaras av någOn i ekonomiska termer klart uppskattningsbar vinst för det allmänna. Frågan uppkommer då vem som slutligt skall bära de aktuella kostna- derna — tillståndshavaren eller det allmänna. Jag vill i detta sammanhang betona att de begränsningar som enligt vad-jag tidigare har förordat skall gälla i fråga om tillståndshavarcns skyldighet att underkasta sig förpliktel- ser av olika' slag innebär en garanti för att hans kostnader under inga omständigheter skall kunna bli omöjliga att bära. Som jag skall redovisa senare (avsnitt 2.5.6) bör ett tillstånd i vissa fall kunna inskränkas även till förmån för ett enskilt intresse. Då bör full ersättning i princip tillfalla tillståndshavaren för därigenom uppkommande förluster, såvida det inte är fråga omlvidtagande av skadeförebyggande åtgärder. För produktionsförluster o.d. bör alltid full ersättning utgå. Man skulle kunna hävda att det från tillståndshavarens synpunkt inte finns någon anledning att "han själv skall bära förlusten. då ett motsvarande produktionshämmande ingrepp sker till förmån för ett allmänt intresse. Som näringslivets byggnadsdelegation framhåller skulle även andra skäl kunna anföras för att tillståndshavaren skall få full ersättning för förlusten. Om det allmänna står för kostnaderna. blir det en synlig finansiering över samhällets budget i stället för en ersättningsfri reglering. Därigenom skulle man kunna uppnå större säkerhet och utrymme för en rationell avvägning. Kostnaderna skulle i fortsättningen kunna betraktas som investeringar. som kan" uppskattas till sitt värde och ersättas. I varje fall skulle detta synsätt kunna tillämpas beträffande sådana allmänna intressen som själva är av ekonomisk natur. främst farleds- och flottledsföretag. Jag anser emellertid. i likhet med utredningen. att man inte'under alla omständigheter kan tillämpa principen om full ersättning åt tillståndsha- varen. när omprövning sker till förmån för allmänna intressen. Skälen för min ståndpunkt är följande. Utan en viss ersättningsfrihet skulle det allmänna ha svårt att hävda sina
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 " 116
intressen. En finansiering t. ex. genom vattenrättsliga avgifter torde. bort- sett i viss mån från liskeavgifter. inte förslå för omprövningsätgärder. eftersom avgifterna skall användas även till andra ändamål inom den av vattenföretaget drabbade bygden. Inte heller en anslagsgivning inom stats- budgetens ram torde alltid vara en framkomlig väg. I
Det är också ett faktum att många vattenföretag. särskilt avskrivna vattenkraftverk, är mycket vinstgivande. Detta innebär att ett sådant vat- tenföretag — även med hänsyn tagen till dess roll vid finansieringen av andra företag — väl kan bära en del av förlusten på grund av en ompröv- ning.
Som jag tidigare har anfört har den enskildes rätt att råda över vattnet redan enligt vår äldre rätt varit begränsad och till sitt innehåll bestämd av de allmänna ändamål som vattendragen har ansetts böra tillgodose. Kungs- ådre- och nyprövningsinstituten möjliggör redan i dag att allmänna intres- sen kan hävdas utan alltför stora kostnader för det allmänna.
Jag delar utredningens uppfattning att det invecklade regelsystem som kungsådrebestämmelserna nu bildar bör ersättas med enklare regler om begränsning i tillståndshavarens rätt till ersättning för intrång i vattenrät- ten. när en omprövning sker i syfte att tillgodose allmänna intressen. Rätten till full ersättning bör falla bort. när preciserade allmänna intressen av kvalificerad natur är i fråga. Jag biträder utredningens förslag att till de kvalificerade intressena hänföra allmän farled. allmän hamn. allmän flott- led, fiske och hälsovården samt den allmänna miljövärden. Som utredning- en anför bör däremot bland de nu berörda intressena inte räknas bevatt- ning eller torrläggning. som visserligen är kungsådreintressen enligt gällan- de VL men som främst måste betraktas som privatekonomiska intressen. Som jag skall utveckla senare (se avsnitt 2.5.7 ) kan det dock finnas skäl att i en annan ersättningssituation ta hänsyn till bevattnings- och torrläggningsintressenas egenskap av kungsådreintressen enligt gällande VL.
I fråga om skyldigheten att utan ersättning avstå vatten i kungsådrevat- tendragen gäller den historiskt betingade huvudprincipen att skyldigheten omfattar endast -viss del av den framrinnande vattenmängden. Även den nuvarande skyldigheten att utan ersättning vidkännas en produktionsför- lust vid nyprövning är partiell. Som utredningen föreslår bör en motsva-' rande ordning gälla enligt den nya lagen. när det är fråga om skyldighet för tillståndshavaren att avstå vatten eller fallhöjd eller" på annat sätt underkas- ta sig en produktionsförlust. Skyldigheten att avstå vatten utan full ersätt- , ning bör dock i enlighet med utredningsförslaget gälla i alla vattenområden och beträffande alla typer av vattenföretag.
När man närmare skall ange i vilken omfattning företagaren bör vara skyldig att utan ersättning underkasta sig inskränkningar bör man lämpli- gen. som utredningen har föreslagit. utgå från andelar av den rätt som omfattas av det tillstånd som omprövas. I en del fall kan man direkt knyta '
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82:130 _ _ 117 -
an till produktionsvärdet av vattenföretaget. eftersom man som utredning- en framhåller därigenom får det mest adekvata uttrycket för företagarens ' belastning. Det gäller vattenkraftverk samt regleringar och överledningar för kraftändamål. Företagaren bör alltså medges rätt till ersättning för det produktionsbortfall som åsamkas honom genom nya villkor vid ompröv- ningen till den del värdet av detta bortfall överstiger en viss andel av produktionsvärdet vid anläggningen. För vattenkraftverk bör produktions- värdet bestämmas till värdet av den vattenkraft i tillgodogjort skick som kan uttas vid kraftverket. Avdrag bör därvid ske för den kraftökning som föranleds av förekommande regleringar eller överledningar (jfr i fråga om nyprövningspliktiga företag 4 kap. 6 5 1 mom. andra stycket VL). Produk- tionsvärdet vid reglering och överledning för kraftändamål bör anges som det värde varmed till följd av regleringen eller överledningen den vid varje kraftverk uttagbara kraften blivit ökad eller. när åtgärden innebär att förut Uttagbar vattenkraft kan utnyttjas på ett fördelaktigare sätt. den därigenom uppkomna värdeförhöjningen.
Beträffande andra vattenföretag än de nu nämnda kan det vara svårt eller rent av omöjligt att objektivt uppskatta ett produktionsvärde. t. ex. en vattentäkt för kommunal vattenförsörjning. Då får man. som utredningen förordar. tillgripa andra metoder. Ersättningsfriheten för det allmänna bör i sådana fall motsvara en viss del av den vattenmängd som. får tillgodogöras (t.ex. vid ytvattentäkt och vattenöverledning för annat än kraftändamål). av den fallhöjd som berörs (t.ex. vid rensning) eller en viss del av det regleringsmagasin som får utnyttjas (vid vattenreglering för annat än kraft- ändamål).
Utredningens förslag att den andel som inte kompenseras skall ligga inom gränserna 1/5—1/20 av produktionsvärdet resp. vattenmängden. fall- höjden eller magasinsvolymen och att den skall närmare bestämmas av . tillståndsmyndigheten i samband med tillståndsbeslutet har med endast något undantag lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Även jag anser förslaget vara lämpligt. Som utredningen anför bör tillståndsmyn- digheten vid sin prövning ta hänsyn till bl. a. företagets inverkan på vatten- stånds- och avrinningsförhållandena. den fördel eller olägenhet som företa- get väntas medföra från allmän och även enskild synpunkt. graden av nytta för tillståndshavaren och innehavare av rätt till andelskraft samt längden av tidsfristen för omprövning.
Somjag tidigare har förordat bör produktionshämmande inskränkningar också kunna föreskrivas före den ordinarie omprövningstidens utgång vid väsentligt ändrade förhållanden. I enlighet med vad utredningen har före- slagit bör i sådana fall den andel som inte kompenseras reduceras med hänsyn till den tid som återstår fram till den ordinarie omprövningstid- punkten.
Företagaren kan också åsamkas kostnader av annat slag än de nu nämnda på grund av en omprövning till förmån för allmänna intressen,
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 118
t. ex. ålägganden att utföra skadeförebyggande eller skadekompenserande åtgärder. Exempel på sådana åtgärder är utförande av spegeldammar. erosionsskydd och fisktrappor samt utsättning av fisk. Enligt utredningen bör företagaren i sådana fall själv bekosta åtgärderna. eftersom kostna- derna bedöms bli förhållandevis måttliga. Jag biträder förslaget.
2.5.4. Omprövning av äldre tillstånd till förmån för allmänna intressen
Mina hittills redovisade överväganden ifråga om omprövning för att tillgodose allmänna intressen avser vattenföretag. vartill tillstånd meddelas efter den nya lagens ikraftträdande._De förordade bestämmelserna reglerar alltså villkoren för företagaren vid nya ansökningar om tillstånd. Företaga- ren. hans kreditgivare och andra intressenter vet då på grund av föreskrif- terna i samband med tillståndet vilka villkor som kommer att gälla för omprövning. periodens längd och hur stor del av de tillkommande kostna- derna etc. som inte kompenseras. De har sålunda att göra sina ekonomiska och tekniska bedömningar rörande företagets utförande med kännedom om dessa förutsättningar.
Annorlunda förhåller det sig med sådana vattenföretag. vartill tillstånd har meddelats före den nya lagens ikraftträdande. Ett införande av vidgade omprt'ivningsmöiligheter beträffande sådana företag -— alltså utöver de möjligheter som enligt gällande VL föreligger pågrund av bl. a. kungsådre- och nyprövningsbestämmelserna -— strider mot grundsatsen att en lörcta- gare i förväg skall kunna bedöma de rättsliga konsekvenserna av sitt handlande.
Utredningen har efter en inventering utförd i samarbete med kammar- kollegiet och naturvårdsverket funnit att det föreligger behov av ompröv- ning även av äldre tillstånd. Ett sådant behov torde enligt utredningen vara särskilt uttalat när det gäller tillstånd som har kommit'till under en tid då naturvårds- och miljöskyddsintressena inte beaktades på samma sätt som nu. Även med tanke på fiskets intresse är en vidgad omprövningsmöjlighet befogad.
Utredningen föreslår att de nya omprövningsreglerna. med vissa modif- kationer av hänsyn till tillståndshavarna och kreditgivarna. skall tillämpas även på äldre företag. Omprövningsmöjligheten skall inträda först efter tio år från den nya lagens ikraftträdande. I fråga'om kraftverk eller regleringar . eller överledningar krävs dessutom att 30 år har förflutit från arbetstidens utgång. Omprövning skall dock alltid få ske om väsentliga ändringar i vattenförhållandena sker efter den nya lagens ikraftträdande. Vissa sär- regler föreslås beträffande sådana vattenföretag som idag är underkastade nyprövningsskyldighet.
Även reglerna om skyldighet för företagare att utan ersättning underkas- ta sig inskränkningar vid omprövning till förmån för kvalificerade allmänna intressen föreslås i princip bli tillämpliga på äldre företag. Eftersom den andel av kostnaderna som inte kompenseras inte har kunnat bestämmas i samband med det gamla tillståndsbeslutet. föreslår utredningen att denna
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 119
en gång för alla fastställs till 1/20 av vattenmängden. magasinsvolymen eller fallhöjden resp. av produktionsvärdet vid kraftverk och regleringar eller överledningar för kraftändamål.
Förslaget att vidga omprövningsmöjligheterna beträffande äldre vatten- företag har fått ett övervägande positivt mottagande. Bl.a. kammarkolle— giet. fiskeristyrelsen och naturvårdsverket tillstyrker det utan reserva- tioner. Några remissinstanser förordar emellertid modifikationer i försla- get. innebärande längre övergångstider eller oinskränkt ersättningsrätt för tillståndshavaren. Hovrätten för Nedre Norrland ifrågasätter behovet av omprövningsbestämmelser för andra än nyprövningspliktiga företag.
Helt negativa till förslaget är Svea hovrätt. kraftverksföreningen, VASO och näringslivets byggnadsdelegation. som motsätter sig en sådan lagstift- ning av rättssäkerhetsskäl. Kraftverksföreningen och VASO åberopar här- vid en promemoria av professorn Ole Westerberg om rättskraften hos äldre lagakraftvunna tillstånd till vattenföretag.
Ävenjag anser att detär ett rättssäkerhetsintresse att en lagstiftning som möjliggör omprövning av ett vattenrättsligt tillstånd inte utan starka skäl görs tillämplig på äldre tillstånd. Jag anser emellertid att sådana starka skäl föreligger i detta lagstiftningsärende. Som utredningen har visat är behovet av omprövning i själva verket särskilt stort i fråga om äldre vattenföretag. som kan ha fått tillstånd utan att sådan hänsyn har tagits till motstående allmänna intressen som skulle ha skett vid en senare bedömning. '
Jag förordar på grund av det anförda att omprövningsmöjligheterna också skall omfatta tillstånd som har meddelats med stöd av äldre lag. Som utredningen framhåller är dock särskild hänsyn mot tillståndshavarna och kreditgivarna påkallad beträffande sådana äldre tillstånd. Vissa övergångs- tider innan omprövning får påkallas bör bestämmas. Jag biträder Utred- ningens förslag i fråga om de tider som därvid bör gälla.
2.5.5. Ersättning från det allmänna vid omprövning av äldre tillstånd
Utredningens förslag om skyldighet för innehavare av äldre vattenföre- tag att utan ersättning underkasta sig inskränkningar innebär en utvidgning i förhållande till gällande VL på det sättet att skyldigheten avses gälla alla vattenföretag oavsett storlek eller belägenhet. Samtidigt är den föreslagna andelen av kostnader etc. som inte kompenseras. 1/20. mindre än vad tillståndshavaren i vissa fall skulle kunna få avstå enligt kungsådre- och nyprövningsbestämmelserna. Som utredningen framhåller kan denna an- del grovt räknat antas motsvara i genomsnitt 1/3 av lågvattenmängden, dvs. den vattenkvantitet som en företagare enligt gällande kungsådrebe- stämmelser nu måste avstå utan ersättning när en viss konstant vatten- mängd behövs för att tillgodose ett kungsådreintresse. t. ex. vid slussning. Som enjämförelse kan nämnas att den tidigare förordade övre ersättnings- gränsen vid omprövning av nya företag, 1/5. ungefär motsvarar lågvatten- föringen. dvs. den genomsnittliga vattenföring som krävs för att ekosyste- met skall kunna fungera någorlunda tillfredsställande. _
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 120
Även om den totala effekten av utredningsförslaget teoretiskt skulle kunna bli ungefär jämförbar med belastningen enligt gällande VL. är det givet att förslaget skulle kunna innebära försämringar för tillståndshavare i det enskilda fallet. VASO och kraftverksföreningen har uppgivit att enligt en inventering av kraftverk och regleringsföretag som tillhör föreningens medlemmar det finns ett stort antal sådana företag. i varje fall över 300. som inte är underkastade VL:s regler om vare sig nyprövning eller kungs- ådra. Enligt dessa remissinstanser kan det för många av de angivna företa- gen medföra svåra följder. om de skulle tvingas att utan ersättning avstå en del av anläggningens produktionsvärde.
Enligt min mening kräver rättssäkerhetsskäl att frågan om skyldighet att avstå vatten etc. utan ersättning görs avhängig av om det företag som omprövas är underkastat de inskränkningar i ersättningsrätten som gällan- de VL uppställer genom kungsådre- och nyprövningsbestämmelserna (jfr. 2 kap. 18.5 regeringsformen).
Jag förordar sålunda att innehavare av företag. vartill tillstånd har erhål- lits enligt VL eller äldre vattenrättslig lagstiftning och som inte är under- kastade vare sig kungsådre- eller nyprövningsbestämmelserna. alltid skall vara berättigade till full ersättning för en förlust eller kostnad till följd av en omprövning, oavsett om avståendet sker för att tillgodose kvalificerade allmänna intressen eller inte. '
När det däremot gäller företag som i dag är underkastade kungsådre- och/eller nyprövningsbestämmelserna bör en viss ersättningsfrihet för det allmänna föreligga. Nu är emellertid förhållandena olika för de olika före- tag som i dag är underkastade kungsådre- och/eller nyprövningsbestäm- melserna. För att uppnå en fullständig rättvisa skulle man i princip ha en lagreglering som gick ut på att en tillståndshavare var skyldig att vid omprövning utan ersättning avstå endast den andel som återstod för det allmänna att ersättningsfritt tillgodogöra sig enligt de äldre bestämmelser- na. Detta skulle alltså innebära att de omvittnat komplicerade kungsådre- bestämmelserna och även nyprövningsbestämmelscrna skulle komma att tillämpas för all framtid eller i varje fall så länge någon andel som inte. kompenserades fanns kvar.
En lagreglering av antytt slag skulle enligt min mening komplicera regel- systemet på ett oacceptabelt sätt. Jag biträder därför utredningens förslag att man i stället schabloniserar ersättningsfriheten för det allmänna. Om denna i enlighet med utredningens förslag sätts så lågt som till 1/20 av produktionsvärdet för vattenkraftföretag och i övriga fall till 1/20 av fall- höjden. vattenmängden eller magasinsvolymen. bör man enligt min mening kunna acceptera att andelen. tillsammans med vad tillståndshavaren tidi- gare har fått avstå. kanske i något enstaka fall kan överstiga vad företaga- ren skulle ha fått avstå enbart på grund av kungsådre- eller nyprövnings- bestämmelserna i VL.
På grund av det anförda förordar jag att den som har ett tillstånd till ett
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82:130 ' 121
vattenföretag. varpå kungsådre- och/eller nyprövningsbestämmelserna är tillämpliga. vid omprövningar som sker efter den nya vattenlagens ikraft- trädande till förmån för tidigare angivna kvalificerade intressen skall vara tvungen att utan ersättning avstå från sammanlagt 1/20 av produktionsvär- det för kraftverksföretag resp. av fallhöjden. vattenmängden eller maga- sinsvolymen för övriga-företag.
2.5.6. Vissa andra amprövningsfrågor
Jag övergår nu till att behandla vissa andra omprövningsfrågor som har behandlats av utredningen och några remissinstanser.
Utredningen har föreslagit en motsvarighet till 2 kap. 31 5 första stycket m.fl. stadganden i VL som möjliggör meddelande av ändrade eller nya bestämmelser om innehållande eller tappning av vatten. dvs. vad som med hittillsvarande terminologi kallats vattenhushållningsbestämmelser. För- slaget har utom i ett avseende godtagits vid remissbehandlingen. Bl.a. Svea hovrätt och'VASO framhåller att den nya lagens allmänna tillåtlig- hetsregler och inte bestämmelserna om förutsättningarna för omprövning bör gälla när ändrade eller nya bestämmelser begärs av den som vill bättre
utnyttja vattenkraften i fallsträcka som tillkommer honom. Jag anser att de . allmänna tillåtlighetsreglerna, liksom lagens övriga bestämmelser om bl. a. tvångsrätt. såsom i gällande VL bör göras tillämpliga i samtliga fall då nya tappningsbestämmelser begärs.
Utredningsförslaget innebär att även staten skall kunna begära ändrade tappningsbestämmelser till förmån för vissa allmänna intressen. Emellertid ges tillräckliga möjligheter för staten att få även tappningsbestämmelser . omprövade inom ramen för den av mig tidigare förordade allmänna om- prövningsbestämmelsen. varför något behov av en ytterligare ompröv- ningsmöjlighet inte föreligger. ] övrigt tillstyrker jag utredningens för- slag. '
Principen om ersättningsfrihet för det allmänna vid omprövning till förmån för de tidigare nämnda kvalificerade intressena bör som utredning- en har föreslagit gälla även vid tillämpningen av nu ifrågavarande möjlighet att utverka ändrade tappningsbestämmelser. ] fråga om äldre företag bör enligt vadjag nyss har förordat en viss ersättningsfrihet föreligga endast då de nuvarande kungsådre- eller nyprövningsbestämmelserna skulle ha varit tillämpliga. I övriga fall bör full ersättning utgå till tillståndshavaren för produktionsförlust m.m.
Utredningen har vidare föreslagit att ett tillstånd att utnyttja yt- och grundvatten skall kunna omprövas till förmån för en annan vattentäkts- intressent. Förslaget har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Ävenjag anser att en sådan möjlighet är ändamålsenlig. Jag förordar därför att förslaget genomförs. Jag vill här också erinra om den möjlighet att omfördela vatten inom ramen för en bevattningssamfällighet. som jag kommer att förorda i avsnitt 2.12 .
Lagrådsremiss allmän mmivering
Prop. 1981/82: 130 122
2.5.7 Vissa ytterligareji'ågm' ont avstående av vatten m. m.
Det kan förekomma andra fall än vid omprövning. då en vattenrättsha- vare kan åläggas att avstå vatten m. m. Enligt utredningsförslaget skall. på samma sätt som vid omprövning. det allmänna vara befriat från skyldighe- ten att betala ersättning även i sådana fall när en vattenrättshavare åläggs att avstå vatten eller fallhöjd eller att underkasta sig en minskning av ett regleringsmagasin till förmån för ett kvalificerat allmänt intresse. Det är då fråga om ett avstående till förmån för ett vattenföretag. vartill tillstånd"
meddelas enligt den nya lagen och som utförs av företrädare för ett sådant intresse. Som exempel kan nämnas att staten. en kommun eller ett vatten- förbund fär tillstånd att utföra ett vattenföretag. t. ex. en s_it'ircstaurering. till förmån för den allmänna miljövärden.
Jag anser det viktigt att man underlättar genomförandet av vattenföretag som är angelägna från allmän synpunkt. Ett sådant vattenföretag, som alltså utförs i det allmännas regi. kan i många fall utgöra ett alternativ till sådana omprövningar somjag tidigare har talat om. Gällande VL:s bestäm- melser om kungsådra gör det möjligt för det allmänna att utan risk för omfattande ersättningskrav utföra sådana företag. Motsvarande bestäm- melser om ersättningsfrihet för det allmänna bör därför införas i den nya lagen.
Rörande frågorna om de intressen som bör tillgodoses utan ersättning samt hur omfattande denna ersättningsfrihet bör vara gör sig samma syn- punkter gällande som de som jag tidigare har redovisat vid mina övervä- ganden beträffande ersättningsfriheten för det allmänna vid omprövning. En total överensstämmelse är dock. som jag skall redovisa i det följande. inte lämplig. Till skillnad mot kungsådrcbcstämmelserna bör den nya la- gens regler om ersättningsfrihet liksom vid omprövning i princip tillämpas vid intrång i alla slags vattenområden. oavsett dessas belägenhet och beskaffenhet. Ett vattendrags egenskap av kungsådrevattendrag enligt gäl- lande VL bör dock inverka på frågan i vad mån ersättning skall utgå.
] överensstämmelse med utredningsförslaget och i likhet med vadjag har föreslagit i fråga om omprövning. bör en viss ersättningsfrihet för det allmänna komma i fråga när ett allmännyttigt vattenföretag medför att en vattenrättshavare måste avstå vatten eller fallhöjd eller underkasta sig en minskning i ett regleringsmagasin. För inskränkningar av annat slag bör full ersättning utgå.
Det finns anledning att ta hänsyn till vattenrättshavarens rättsliga situa- - tion. när man skall ta ställning till frågan om ersättning i nu förevarande fall. Man bör därvid skilja mellan följande situationer. En vattenrättsha- vare. som åläggs att avstå vatten m.m. till förmån för ett allmännyttigt vattenföretag. kan själv ha ett vattenrättsligt tillstånd som alltså inskränks på grund av det nya företaget. Ett sådant tillstånd kan i sin tur ha medde- lats enligt den nya lagen eller också enligt VL eller äldre bestämmelser. En annan situation är den då vattenrättshavaren inte har något vattenrättsligt tillstånd som inskränks.
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 123
Vad först gäller inskränkningar i ett tillstånd som har meddelats enligt den nya lagen finns det. som också utredningen anser. inte någon anled- ning att göra någon skillnad mellan detta fall och omprövningar till förmån för allmänna intressen. I tillståndsdomen har fastställts vad tillståndsha- varen skall aVStå utan ersättning vid omprövning till förmån för de kvalifi— cerade allmänna intressena och motsvarande avstående utan ersättning bör ske i nu förevarande fall. Om avståendet sker innan den första om- prövningstidpunkten är inne. bör den andel som inte kompenseras redu- ceras med hänsyn härtill.
De kvalificerade allmänna intressen som bör få tillgodoses utan att ersättning utgår är desamma som vid omprövning. "nämligen det allmänna fiskeintresset. allmänna farleder. hamnar och flottleder. den allmänna miljövärden och hälsovården.
Då inskränkningar görs i ett tillstånd som har meddelats enligt VL eller äldre bestämmelser. skall enligt utredningsförslaget 1/20 av fallhöjden eller av den utnyttjade vattenmängden eller magasinvolymen avstås utan ersätt- ning. '
Detta innebär emellertid i vissa fall inskränkningar i givna rättigheter som inte har någon motsvarighet i gällande VL och som enligt min mening inte kan godtas. I enlighet med mina överväganden om ersättning från det allmänna vid omprövning av äldre tillstånd ( avsnitt 2.5.5 ) bör i stället inskränkningar utan ersättning få ske endast om detta skulle följa av gällande VL. Eftersom det i nu förevarande fall inte är fråga om någon omprövning av det meddelade tillståndet. blir det endast VL:s bestämmel- ser om kungsådra som kan komma i fråga. däremot inte nyprövningsbe- stämmelserna.
Det anförda leder alltså till att inskränkningar i givna tillstånd enligt VL eller motsvarande äldre bestämmelser till förmån för ett nytillkommande allmännyttigt vattenföretag skall kunna ske titan ersättning endast om det befintliga företaget är underkastat VL:s bestämmelser om kungsådra.
Som jag har sagt tidigare är VL:s bestämmelser om kungsådra mycket komplicerade. Av den anledningen harjag nyss förordat att den andel som inte kompenseras vid omprövning av äldre tillstånd. varpå VL:s kungs— ådre- och/eller nyprövningsbestämmelser är tillämpliga. schabloniseras till 1/20. Den ersättningsfria andelen i nu förevarande fall bör schabloniseras på motsvarande sätt. .
På grund av det anförda förordarjag att den som har ett äldre tillstånd. varpå de nuvarande kungsådrebestämmelscrna är tillämpliga. skall vara tvungen att till förmån för vissa företag som medges enligt den nya vatten- lagen utan ersättning avstå från sammanlagt 1/20 av produktionsvärdet för kraftverksföretag och av fallhöjden. vattenmängden eller magasinsvoly- men för övriga företag. .
De intressen som bör åtnjuta den nu förordade ersättningsfriheten när det är fråga om äldre tillstånd bör främst vara de allmänna intressen som
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 124
enligt vad jag tidigare har förordat bör åtnjuta motsvarande förmån vid omprövning och andra inskränkningar i tillstånd enligt den nya lagen. Emellertid kan man i detta sammanhang inte bortse från att dessa kvalifi- cerade intressen inte är helt desamma som de nuvarande kungsådreintres- sena. Till dessa räknas nämligen enligt 1 kap. 65 VL-torrläggnings- och bevattningsintressena. Varken torrläggningsintresset. som jag i fortsätt- ningen benämner markavvattningsintresset. eller bevattningsintresset är emellertid sådana intressen som vid omprövning enligt den nya lagen bör kunna tillgodoses utan att ersättning utgår. Inte heller bör de. somjag nyss har förordat. kunna tillgodoses utan ersättning vid inskränkningar på grund av nytillkommande vattenföretag i tillstånd som har meddelats enligt den nya lagen.
När det däremot gäller rätten att ta i anspråk vatten m.m. från ett företag som är underkastat de ersättningsinskränkande bestämmelserna om kungsådra enligt gällande VL finns det skäl att inta en annan stånd-
punkt. 1 dag har markavvattnings- och bevattningsintressenterna rätt att. åberopa kungsådrebestämmelserna som grund för en viss ersättningsfrihet när de ansöker om tillstånd till det ifrågavarande företaget. Den som har byggt i ett kungsådrevattendrag har således haft att räkna med att han kan bli tvungen att utan ersättning avstå från en viss vattenmängd eller fallhöjd till förmån för även dessa intressen. För dessa intressenskulle bortfallet av den förmån som ersättningsfriheten innebär kunna få negativa ekonomiska verkningar. särskilt som bevattnirigsföretagen under senare år har ökat i antal. Det får enligt min mening anses rimligt att markavvattnings- och bevattningsförctagen i nu förevarande hänseende behåller sin gynnade ställning. Jag förordar därför att även markavvattnings- och bevattnings- förctagen räknas till de kvalificerade företag som skall åtnjuta viss ersätt- ningsfrihet då de medför inskränkningar i ett vattenföretag. vartill tillstånd har meddelats enligt VL eller motsvarande äldre bestämmelser och som omfattas av kungsådrebestämmelscrna i VL.
Vad slutligen beträffar avstående av vatten. fallhöjd eller regleringsma- gasin som inte omfattas av något vattenrättsligt tillstånd bör. i enlighet med vad utredningen har föreslagit. vattenrättshavaren utan ersättning avstå från sammanlagt 1/20 av fallhöjden eller av den vattenmängd eller maga- sinsvolym som tillgodogörs av honom. I detta fall bör till de kvalificerade intressen som skall få tillgodoses utan ersättning inte hänföras markav- vattnings- eller bevattningsintresset.
2.5.8.F(')'rverkande av tillstånd
En nyhet för vattenrättens del utgör utredningens förslag att den vatten- rättsliga tillståndsmyndigheten skall kunna på framställning av kammar- kollegiet-i vissa fall förklara ett tillstånd förverkat och förbjuda fortsatt verksamhet. Så skall kunna ske dels när villkor i ett tillstånds- eller omprövningsbeslut i betydande mån har åsidosatts och dels när ett vatten-
'* Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 125
företag har övergivits eller underhållet har allvarligt försummats eller när ett tillstånd att inverka på vattenförhållandena inte har utnyttjats under längre tid.
Förslaget har fått ett positivt mottagande vid remissbehandlingen. Svea hovrätt och LRF har emellertid velat vidga omprövningsmöjligheten. Hov- rätten erinrar om att det står sökanden fritt att inte begagna sig av ett erhållet tillstånd. Detta kan medföra att en sökande. som uppenbart inte tänker utnyttja sitt tillstånd. kan hindra någon annan att få tillstånd till ett vattenföretag under hela byggnadstiden. Problem av detta slag har upp- kommit i torrläggningsmål. Det synes enligt hovrätten lämpligt att den som på detta sätt hindras av ett gällande. inte utnyttjat tillstånd efter förslagsvis halva byggnadstidens förlopp kan utverka att tillståndet förklaras förfallet. Hovrätten anför vidare att frågan om övergivande av vattenföretag kan bli aktuell oftare än hittills genom en större utbyggnad av minikraftverk, som företrädesvis skall förläggas till gamla dammar. Enligt hovrätten torde det i många fall stöta på betydande svårigheter att avgöra om ett företag har övergivits. medan det förefaller betydligt lättare att fastställa att ett till- stånd inte har utnyttjats under viss längre tid. En enklare reglering skulle således vara att ställa upp endast den sistnämnda grunden för förverkande av tillståndet. i synnerhet om man redan i lagtexten anger den tidsrymd — förslagsvis 25 år , under vilken anläggningen inte skall ha nyttjats för att ett förverkandeyrkande skall kunna bifallas. Det synes enligt hovrätten
befogat att vid sidan av kammarkollegiet bereda enskilda möjlighet att . väcka talan om förverkande.
LRF framhåller att det i dag finns flera gamla dämningsrätter för olika ändamål som inte har utnyttjats på lång tid. Befolkningen i området har anpassat sig till rådande förhållanden. När nu intresset för exempelvis minikraftverk har börjat ta fart. har också-intresset för att utnyttja dessa äldre tillstånd ökat. Enligt gällande praxis medför ett återupptagande av den gamla dämningen inte någon skyldighet för tillståndshavaren att ersät- ta därvid uppkommande skador. Förbundet anser att det är mycket otill- fredsställande att sådana allvarliga förändringar av sedan lång tid rådande vattenförhållanden får ske utan hänsyn till motstående intressen. [ lagen bör enligt förbundet införas en bestämmelse om att dämningsrätter som inte har utnyttjats under lång tid är förverkade.
VASO anför däremot att den föreslagna förverkandebestämmelsen upp- enbarligen kan medföra rättsförluster. som kan representera ett avsevärt värde. Tillkomsten av ett minikraftverk kan t. ex. vara beroende av att ett gammalt tillstånd kan utnyttjas. Enligt VASO bör därför gälla att ett tillstånd inte får förklaras förverkat. om rättighetens innehavare gör troligt att rättigheten inom_rimlig tid kommer att begagnas.
Syftet med den av VASO efterlysta bestämmelsen uppnås redan inom ramen för den av utredningen föreslagna bestämmelsen. som ger utrymme för en sannolikhetsbedömning rörande ett framtida ianspråktagande av
Lagrådsremiss allmän nmrivering
Prop. 1981/82: 130 126
tillståndet. LRF synes Vilja ha en bestämmelse som medför att dämnings- rätter som inte har utnyttjats under lång tid automatiskt skall vara förver- kade. Som utredningen anför skulle en sådan bestämmelse vara olämplig av praktiska skäl och då främst från bevisningssynpunkt. Tvister om . förnyad rätt till ersättning för exempelvis dämningsskador. som redan en gång blivit slutligt ersatta. kan komma att uppstå. Jag kan därför inte biträda LRFzs förslag. Jag anser mig inte heller kunna biträda Svea hov- rätts förslag om talerätt för enskildasakägare. En sådan ordning skulle kunna medföra onödiga processer. Det'är enligt min mening lämpligast att talerätten anförtros endast åt kammarkollegiet som företrädare för all- männa intressen. Förverkandefrågorna är av den karaktären att de bör handläggas som ansökningsmål. På grund av det anförda förordar jag att utredningens förslag till förver- kandebestämmelser genomförs.
2.5.9. Omprövning beträffande samfälligheter
Mina hittills redovisade överväganden när det gäller omprövning m. m. avser förhållandet mellan tillståndshavaren samt motstående allmänna och enskilda intressen. Behov av särskilda omprövningsbestämmelser förelig- ger emellertid i de fall när ett vattenföretag drivs i form av en vattenrättslig samfällighet och förhållandena har ändrats beträffande deltagarkretsen m.m; Utredningen har föreslagit sådana regler i fråga om markavvatt- nings—. vattenreglerings— och vattenöverledningssamfälligheter. Förslagen har lämnatslutan erinran av remissinstanserna och ävenjag förordar att de genomförs. Motsvarande regler bör också gälla i fråga om sådana bevatt- ningssamfälligheter som enligt vad jag förordar (se avsnitt 2.12 ) skall kunna bildas enligt den nya lagen. Till den närmare utformningen av dessa bestämmelser återkommerjag i specialmotivcringen.
2.6 Underhåll och tillsyn m. m.
Hänvisningar till S2-5-9
- Prop. 1981/82:130: Avsnitt 4
2.6.1. Underhåll och tillsyn
Vattenföretag kan medföra omfattande verkningar i olika hänseenden. Många intressen kan vara beroende av att ett företag sköts riktigt och att underhållet inte försummas. Kraven på skötseln och underhållet skiftar med hänsyn till företagens art och storlek. De är naturligtvis störst i fråga om dammar och andra dämmande anordningar. Utomlands har det vid flera tillfällen inträffat att stora dammar har brustit med omfattande skador som följd. Vårt land har däremot. med tanke på det stora antalet dammar i våra vattendrag, varit anmärkningsvärt förskonat från översvämningska- tastrofer på grund av damtnbrott.
En översvämningsolycka inträffade dock år 1973 på grund av ett damm- brott vid Sysslebäck i Värmland. Den orsakade ett dödsfall och omfat- tande materiella skador. Denna olycka berodde emellertid- inte på bris- tande underhåll av dammen.
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82:130 127
Även om hittillsvarande förhållanden i vårt land kan sägas ha varit goda i . Lagrådsremiss fråga om dammars och andra vattenföretags säkerhet. kan även relativt allmän motivering små kraftverks- och regleringsdammar under ogynnsamma omständigheter vålla svåra skador. om de brister. Det är alltså ett väsentligt trygg- hetsintressc att underhållet och skötseln av sådana anläggningar inte efter- sätts. Detsamma gäller andra typer av vattenbyggnader.
Underhålls- och säkerhetsfrågorna beträffande vattenbyggnader disku- teras utförligt av utredningen. I fråga om skyldigheten att underhålla och sköta ett vattenföretag med däri ingående anläggningar föreslår utredning- en ingen ändring i förhållande till VL. Utredningen föreslår alltså att det skall åligga ägaren att svara för anläggningarnas underhåll och se till att företaget fungerar tillfredsställande med hänsyn till motstående intressen.
Principen om ägarens ansvar har godtagits av samtliga remissinstanser och även jag anser att den bör vara en självklar grundsats i den nya vattenlagen . Den bör som utredningen har anfört vara tillämplig oavsett. om tillstånd till vattenföretaget har erhållits eller inte.
I vissa fall kan det vara svårt att finna någon ansvarig ägare till en anläggning. t.ex. i fall då den har övergivits. Jag återkommer senare ( avsnitt 2.6.3 ) till de problem som hänger samman härmed.
Enligt VL gäller inte något straffansvar för försummelse av underhålls- plikten. Däremot kan länsstyrelsen sedan den I januari l977 antingen förordna om rättelse på den försumliges bekostnad eller vid vite tillhålla den försumlige att själv vidta rättelse (se 2 kap. 33.5 andra stycket VL och prop. 1975/76: 215 s. 93).
Enligt min mening bör i den nya lagen införas bestämmelser om straff- ansvar i fråga om försummelse av såväl skyldigheten att underhålla en. anläggning som skyldigheten att driva en verksamhet _i vatten. Jag åter- kommer till denna fråga i specialmotiveringen.
Genom den nyss nämnda ändringen i VL har slagits fast att det allmänna har ett visst ansvar för kontrollen av vattenbyggnader. Utredningen har vidareutvecklat denna princip. Det är sålunda enligt utredningens me'ning ' inte tillräckligt med en allmän regel om ägarens underhållsskyldighet. Regeln måste kompletteras med bestämmelser som ger det allmänna möj-i ligheter att övervaka anläggningarnas konstruktion och även fortlöpande kontrollera deras underhåll och skötsel. Denna ståndpunkt har vunnit allmän anslutning under remissbehandlingen och även jag biträder försla- get.
Kontrollbehovet är naturligtvis skiftande. Det kan sägas vara mindre i fråga om anläggningar som förvaltas av statens vattenfallsverk. som har en egen kontrollorganisation. eller som tillhör medlemmar av Svenska kraft- verksföreningen, som genom sin kommitté för dammsäkerhetsfrågor har sin uppmärksamhet riktad på frågan om kontroll av dammbyggnaders underhåll och säkerhet. De rutiner för kontroll som dessa organ tillämpar torde utgöra goda garantier för att t.ex. dammbrott inte skall behöva inträffa. '
Prop. 1981/82: 130 128
Som utredningen har anfört förvaltas emellertid endast en mindre del av landets dammbyggnader av staten.-; vattenfallsverk eller medlemsföretag i kraftverksföreningen. Det största antalet dammar tillhör i stället mindre kraftverksföretag och belysningsföreningar. flottningsföreningar. kom- muner. kvarnägare och sågverksägare samt enskilda i övrigt. I allt större utsträckning har också dammarnas: ursprungliga ändamål fallit bort. Kvar- nar och sågverk har lagts ned och flottningen har upphört. medan dam- marna finns kvar med ofta försämrad tillsyn och eftersatt underhåll. Man måste också beakta alla andra typer av anläggningar i vatten än damm- byggnader. där ägareförhållandena kan vara än mer skiftande och där kontrollbehovet i flera fall kan vara stort.
Härtill kommer att det allmänna måste ha möjligheter att övervaka att vattenföretagen handhas i överensstämmelse med givna föreskrifter. Den- na tillsyn bör givetvis utövas oberoende av ägareförhållandena.
' På grund av det anförda biträderjag utredningens förslag att den offent- liga tillsynen över-vattenföretagen bör omfatta alla typer av företag och inte utesluta anläggningar som tillhör en viss ägarkategori. En annan sak. som jag skall återkomma till senare. är att anläggningens art och ägarför— hållandena bör inverka på frågan om tillsynens genomförande och omfatt- _ ning i praktiken.
Frågan om den offentliga kontrollenkan aktualiseras vid skilda tid- punkter. nämligen vid den vattenrättsliga tillståndsprövningen. under byggnadstiden. efter anläggningarnas färdigställande samt därefter fortlö- pande under företagets bestånd.
Den granskning från speciella synpunkter som krigsskyddsnämnden för kraftanläggningar enligt lagen (1942: 335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar m.m. (omtryckt 1978: 163) verkställer före den vattenrättsliga tillståndsprövningen beträffande vissa större kraftförsörj- ningsanläggningar bidrar till att säkerhetsaspekterna kan tillgodoses vid sådana anläggningars tillkomst. Enligt min mening behövs emellertid ock— så en sakkunnig vattenbyggnadsteknisk granskning inom ramen för den vattenrättsliga lagstiftningen.
De anläggningar där kontrollen är särskilt angelägen. nämligen damm- byggnader och liknande dämmande anordningar. blir regelmässigt under- kastade tillståndsplikt enligt den nya vattenlagen . Det ställer sig därför naturligt att. 'som utredningen med instämmande av remissinstanserna har föreslagit. tillståndsmyndigheten vid tillståndsprövningen granskar ritning- ar rörande anläggningens konstruktion och hållfasthet. grundläggning. ut- skovens avbördningsförmåga. krönhöjd. släntlutning osv. Behövliga före— skrifter för företagaren i sådana hänseenden bör tas in i tillståndsbeslutet.
Myndighetskontrollen i samband med tillståndsprövningen kan natur- ligtvis endast avse huvuddragen av konstruktionen m.m. Detaljutform- ningsfrågor måste man liksom hittills i viss utsträckning överlämna åt den byggande själv. Det får bl. a. ankomma på denne att. inom ramen för de av
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 129
tillståndsmyndigheten meddelade förskrifterna. se till att säkerhetsaspek- terna tillgodoses vid detaljutformningen av anläggningen. Företagaren har naturligtvis också själv intresse av anläggningens säkerhet och han kan under inga förhållanden befrias från sitt ansvar i detta avseende.
I och för sig kan man tänka sig att ha ett förfarande med besiktning av ett offentligt organ under byggnadstiden. Utredningen anser emellertid inte att en sådan ordning bör införas. Jag delar i likhet med remissinstanserna denna uppfattning. Den ifrågasatta ordningen skulle bli alltför resurskrä— vande och svår att genomföra i praktiken. I den mån behov av en sådan besiktning i visst fall skulle uppkomma. bör det kunna tillgodoses inom ramen för den tillsynsfunktion som byggnadsnämnden har enligt byggnads- lagstiftningen.
Däremot bör det. som utredningen har föreslagit. finnas möjligheter att i efterhand få konstaterat att en färdigställd anläggning i vatten har utförts i enlighet med tillståndsbeslutet och på ett från säkerhetssynpunkt betryg- gande sätt. Den vattenrättsliga tillståndsmyndigheten bör därför. i likhet med vad som kan ske enligt VL. kunna förordna om sådan besiktning i tillståndsbeslutet.
Som jag tidigare har framhållit behövs Också en fortlöpande offentlig tillsyn över underhållet och skötseln av vattenföretagen. Tillsynen bör omfatta alla typer av vattenföretag oberoende av vem som är företagets ägare och oavsett om tillstånd enligt den nya vattenlagen eller äldre lag har lämnats till företaget eller inte.
Utredningen konstaterar att ingen befmtlig myndighet uppfyller alla de krav som bör ställas på en vattenrättslig tillsynsmyndighet i fråga om bl.a. teknisk och-hydrologisk sakkunskap och därtill lokalkännedom. Utred- ningen avvisar för sin del tanken på att tillskapa en ny, central myndighet för tillsynsuppgiften liksom att dela denna mellan en central myndighet. t. ex. naturvårdsverket. och regionala organ. [ stället föreslår utredningen att uppgiften som vattenrättslig tillsynsmyndighet anförtros åt länsstyrel- sen. 1 speciella fall bör dock enligt utredningens förslag en särskild sakkun- nig kunna förordnas'att utföra tillsynsuppgifter vid sidan av länsstyrelsen.
De flesta remissinstanserna godtar förslaget om länsstyrelsen som till- synsmyndighet, dock liksom utredningen under förutsättning att länssty-
relsernas resurser. som i dag anses vara otillräckliga. förstärks. Flera ,
remissinstanser är dock kritiska till förslaget och bland dessa lanseras främst tanken på ett centralt tillsynsorgan.
För egen del vill jag påpeka att tillsynsfrågan egentligen rör två former av tillsyn som delvis har olika karaktär. nämligen underhållstillsyn och handhavandekontroll. Underhållstillsynen kan sägas främst avse vatten- byggnadstekniska och geotekniska frågor. medan handhavandekontrollen kan komma att kräva kvalificerade hydrologiska bedömningar. Trots att det alltså egentligen är fråga om två olika former av tillsyn anserjag att det föreligger ett sådant samband mellan dem att tillsynen i båda hänseendena
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 130
bör antförtros åt en myndighet. Det är emellertid av stor vikt att man inom ramen för en sådan myndighets tillsyn tar till vara de specialkunskaper inom olika områden som vissa myndigheter och även andra organ besitter. Jag tänker då särskilt på sådana sakkunniga organ som Sveriges Meteoro— logiska och Hydrologiska lnstitut (SMHI), Sveriges Geologiska Undersök- ning (SGU) och den centrala och regionala statliga tiskeriadministrationen. Vad angår markavvattnings— och bevattningsföretag besitter lantbruks— nämnderna en särskild sakkunskap.
Jag delar utredningens uppfattning att den samordnade vattenrättsliga tillsynen bör anförtros åt länsstyrelserna. Jag har grundat mina övervägam den främst på följande omständigheter.
Länsstyrelserna fullgör redan tillsynsuppgifter enligt ML och flottnings- lagstiftningen. Enligt 2 kap. 33 & VL har länsstyrelsen visst ansvar för åtgärder i fall då underhållsansvarct har eftersatts. lnom länsstyrelsen finns på grund av dess uppgifter inom andra områden. främst inom den fysiska planeringen samt natur- och vattenvården. god kännedom om förhållandena i många av länets vattendrag och andra vattenområden. Länsstyrelsen fullgör vidare uppgifter inom katastrofberedskapen. som bl. a. innebär inventering av katastrofrisker. t. ex. översvämningsrisker,jfr rapporten (Ds Jo l978:9) inventering och registrering av dammar och lägen för små vattenkraftverk.
Med hänsyn till det anförda kommer det ansvar för tillsynen av vatten- företag som nu läggs på länsstyrelserna inte att medföra en sådan utvidg— ning av arbetsuppgifterna att ytterligare resurser behöver ställas till deras förfogande. Jag vill i sammanhanget peka på att vissa tillsynsuppgifter enligt ML kan komma att överföras från länsstyrelserna till hälsovårds- nämnderna enligt vad som föreslagits i prop. 1980/81:92 . Möjligheter kan då finnas att utnyttja ledig kapacitet vid länsstyrelserna för den vattenrätts- liga tillsynen.
I vissa fall kan den vattenrättsliga tillståndsmyndigheten redan när till- stånd till ett vattenföretag lämnas förutse att det föreligger behov av särskild tillsyn rörande speciella frågor som länsstyrelsen kommer att sakna möjligheter att fullgöra. Det kan t. ex. gälla att följa tillämpningen av meddelade bestämmelser om innehållande och tappning av vatten. anting- en under en prövotid eller efter den tidpunkt då slutliga bestämmelser i ämnet har fastställts. Det kan också gälla exceptionellt svåra grundlägg- ningsförhållanden. För sådana fall bör tillståndsmyndigheten. som utred- ningen har föreslagit. redan i tillståndsbeslutet kunna förordna en särskild sakkunnig att vid sidan av länsstyrelsen utöva tillsyn i det speciella hänse- endet. På länsstyrelsen bör dock ankomma att föranstalta om tvångsåtgär- der. då försummelser uppdagas vid sådan tillsyn.
Enligt utredningen bör restriktivitet iakttas beträffande förordnande av en särskild sakkunnig. Detta hänger bl. a. samman med utredningens ståndpunkt i fråga om fördelningen av kostnaderna för tillsynen. Utred-
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 131
ningen föreslår sålunda att kostnaderna-för länsstyrelsernas tillsyn bör stanna på statsverket. medan tillsynen genom särskild sakkunnig bör beta- las av tillståndshavaren — företagaren.
Två remissinstanser. kammarkollegiet och SMHI. har föreslagit att till- synskontrollen i båda fallen bör bekostas av företagaren. Detta har också föranlett dessa remissinstanser att förorda mindre restriktivitet i fråga om förordnande av särskild tillsynssakkunnig.
Enligt min mening finns det f.n. ingen anledning att frångå utredningens förslag i fråga om kostnadsansvaret för den offentliga tillsynen. Jag vill dock erinra om miljökostnadsutredningens förslag i SOU 1978: 43 om avgiftsbeläggning för täckning av myndigheternas kostnader för tillsyn enligt mi[jöskyddslagstiftningen. Detta förslag bearbetas och vidareut- vecklas f. n. på regeringens uppdrag av naturvårdsverket. De skäl som kan anföras till grund för en sådan avgiftsbeläggning inom miljövårdsområdet kan göras gällande även inom det vattenrättsliga området. Det kan därför flnnas anledning att återkomma till kostnadsfrågan när naturvårdsverket har slutfört sitt uppdrag.
Jag delar utredningens uppfattning att det bör föreligga särskilda skäl för att en särskild sakkunnig skall förordnas att utöva tillsynen. Förordnande bör meddelas endast vid mera komplicerade och svårbedömda förhållan- den. t.ex. vid samordnad tappning som berör flera företag. då utomståen- de inte har möjligheter att bedöma förhållandena och stora skadeverkning- ar kan bli följden om föreskrivna tappningsbestämmelser åsidosätts. Kon- trollen bör kunna avse förhållandena inte bara under en prövotid utan även tiden efter det att slutligt tillstånd har lämnats. vilket enligt gällande rätt inte anses kunna ske mot företagarens vilja (se NJA 1976 s. 165). Observa- tioneri sistnämnda fall kan tjäna som god ledning om det skulle bli aktuellt att ompröva villkoren för tillståndet.
Även i övrigt biträder jag utredningens förslag rörande den närmare utformningen av tillsynssystemet. Som utredningen anför är det inte lämp- ligt att binda länsstyrelsens tillsynsuppgifter genom närmare preciseringar i själva lagtexten. Länsstyrelsens verksamhet bör kunna bedrivas inom ganska vida ramar och med ett visst mått av flexibilitet. Lämplighetssyn- punkter och angelägenheten av ett riktigt resursutnyttjande bör fälla utsla- get i frågor om vad tillsynen skall omfatta och hur den skall bedrivas. Förvaltas t. ex. en dammanläggning av statens vattenfallsverk eller enskild som tillämpar kraftverksföreningens normer för tillsyn av dammanlägg- ningar. bör länsstyrelsens tillsynsuppgifter kunna inskränkas till att man tar del av de protokoll som upprättats av företagaren vid hans besiktningar och inspektioner. Jag vill också framhålla att även om tillsynsskyldighcten enligt 'vad jag tidigare har förordat skall omfatta alla typer av vattenföretag och däri ingående anläggningar. bör naturligtvis tillsynen inriktas främst på de från säkerhetssynpunkt särskilt angelägna anläggningarna.
Lagrådsremiss allmiin motivering
Prop. 1981/82: 130 132
Även omfattningen av kontrollen genom särskilda sakkunniga måste anpassas efter förhållandena i varje särskilt fall. Behövliga preciseringar bör ske i tillståndsbeslutet. Det kan ofta vara tillräckligt att kontrollen utövas i form av stickprovsundcrsökningar av det material som företaga- ren skall vara skyldig att arkivera. såsom diagram och tabeller över tapp- ningar. Ibland kan det dock vara påkallat med en mera fortlöpande över- vakning. Som utredningen framhåller får kontrollen inte göras mer omfat- tande och dyrbar än som rimligen kan anses vara påkallat för det avsedda ändamålet.
De som utövar tillsyn bör. i enlighet med utredningens förslag och efter mönster av ML:s tillsynsregler, ges uttryckliga befogenheter att för ut- övande av tillsynen få tillträde till anläggningen samt att företa undersök- ning inom'denna. Vidare bör företagaren kunna åläggas att lämna behöv- liga upplysningar om företaget och att själv utföra behövliga undersökning- ar. Om särskilda skäl föreligger. bör länsstyrelsen i stället kunna föreskriva att sådan undersökning skall utföras av någon annan än företagaren men på dennes bekostnad. '
Nuvarande möjligheter för länsstyrelsen att vid försummat underhåll förordna om rättelse på den försumliges bekostnad eller vid vite tillhålla den försumlige att själv vidta rättelse bör få en motsvarighet i den nya vattenlagen . Bestämmelserna bör som utredningen föreslår utvidgas till att avse även fall då meddelade föreskrifter i fråga om företagets handhavande inte iakttas.
Utredningen har ansett det vara obehövligt med motsvarigheter i en ny vattenlag till bestämmelserna i 13 kap. 3 och 4äå VL om besiktning på begäran av sakägare. anläggnings ägare resp. myndighet. Flera remissin- stanser har emellertid påpekat att bestämmelserna om besiktning. såvitt avser begäran av sakägare och anläggnings ägare. har utnyttjats i ett flertal fall och att de har fyllt ett behov som inte täcks av rättegångsbalkens allmänna bestämmelser om bevisning. Möjligheten till besiktning har med- fört att många stämningsmål har kunnat undvikas. Vad remissinstanserna har anfört har övertygat mig om behovet av sådana bestämmelser. Jag förordar alltså att de ges en motsvarighet i den nya vattenlagen.
2.6.2. Utrivning och övertagande av under/1ållsskyldiglzeten
Den tidigare förordade skyldigheten för ägaren att underhålla en anlägg- ning som ingår i ett vattenföretag måste bestå så länge anläggningen finns kvar. För att han skall bli kvitt denna underhållsskyldighet bör i princip krävas att han låter riva ut anläggningen helt och hållet eller i varje fall till så stor del att vad som lämnas kvar inte medför någon fara för framtida skador.
Frågan är emellertid om ägaren fritt skall få riva ut de anläggningar som ingår i företaget. De förändringar i de naturliga vattenförhållandena som t.ex. tillkomsten av en dammbyggnad medför — ett starkt strömmande
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 ' 133
vattendrag kan omvandlas till en vidsträckt sjö — uppfattas allteftersom tiden går som ett bestående tillstånd och såväl människorna som naturen anpassar sig efter de nya förhållandena. Ju längre tid som förflyter. desto större intresse kan även andra än dammens ägare ha av att dammen finns kvar så att några förändringar i vattenförhållandena inte sker. t. ex. med hänsyn till bryggor. ledningar. båtfart och vegetationsförhållandena.
Anpassning till en anläggning i vatten kan också ske på annat sätt än med avseende på vattenförhållandena. Detta gäller t.ex. broar. bryggor och kajanläggningar. [ sådana fall är intresset knutet till själva vattenbyggna- den som sådan och inte till dennas eventuella inverkan på vattenförhållan- dena. En vattenbyggnad kan också tillgodose båda intressena. Önskemålet att bibehålla en dammbyggnad kan bero på dels dammens inverkan på vattenförhållandena. dels att dammkrönet samtidigt tjänar som vägförbin- delse över vattendraget. Önskemålet att behålla en vattenbyggnad, t. ex. en gammal stenvalvbro, kan också vara betingat av kulturhistoriska skäl.
Genom utrivning av en anläggning av det angivna slaget kan skador alltså uppkomma på motstående intressen både genom inverkan på vatten- förhållandena och på något annat sätt. Skadorna kan i många fall vara väl så stora som de som uppstår när-anläggningen tillkom. Som utredningen anför måste man därför ha regler om prövningsskyldighet i vissa fall beträffande utrivning av anläggningar som ingår i vattenföretag.
Enligt 2 kap. 34%? första stycket VL krävs tillstånd av vattendomstol endast för utrivning av dammbyggnad i älv. ström. å eller större bäck eller annan i sådant vattendrag uppförd byggnad. varigenom märkbar inverkan sker på vattenståndet. Enligt utredningen böri stället prövningsskyldighe- ten beträffande utrivning regleras på samma sätt som i fråga om andra typer av vattenföretag. Detta innebär enligt utredningen att man i stället för att som i dag ta hänsyn till vattendragets storlek bör beakta utrivning- ens inverkan på de intressen som är beroende av vattenförhållandena. Jag delar i likhet med remissinstanserna denna uppfattning.
Prövningen av utrivningsfrågor skiljer sig emellertid enligt såväl VL som utredningsförslaget från annan prövning av tillståndtill vattenföretag på det sättet att den endast avser sättet och ordningen för utrivningen så att den medför minsta möjliga skada och olägenhet för motstående intressen. Tillstånd till utrivning kan alltså inte vägras och ägaren kan inte tvingas att även i fortsättningen svara för anläggningens underhåll på den grunden att utrivningen skulle orsaka så stora skador för motstående allmänna eller enskilda intressen att de inte kan accepteras.
Denna ståndpunkt har godtagits av samtliga remissinstanser utom kam- markollegiet. som menar att det kan finnas åtskilliga fall där det måste bedömas vara orimligt att riva en vattenbyggnad med hänsyn till allmänna och enskilda intressen och samtidigt vara obilligt att någon annan än den tidigare ägaren tvingas ta hand om underhållsskyldigheten. Kollegiet föror- dar därför en bestämmelse om att utrivning skall vägras vid allvarlig skada
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 134
eller — ännu hellre — att reglerna om utrivning inordnas bland de vanliga tillåtlighetsreglerna.
Enligt min mening är det inte rimligt att kräva att ägaren skall vara skyldig att för all framtid vidmakthålla en anläggning som han inte längre har någon användning för. Vill han riva ut anläggningen. bör han i princip ha rätt att göra det. Är det från allmän eller enskild synpunkt angeläget att anläggningen finns kvar. måste det emellertid finnas möjligheter att avslå ägarens begäran om utrivning och överföra underhållsskyldigheten på någon annan än ägaren.
Ägarens begäran om utrivning skall alltså bifallas. såvida det inte är fråga om sådant övertagande av underhållsskyldigheten som jag nyss har antytt. Prövningen av utrivningsfrågan får därför inriktas på frågor om sättet och ordningen för utrivningen för att skador och olägenheter skall förhindras eller minskas. bl.a. genom föreskrifter om återställningsåt- gärder.
Som utredningen anför kan dock sådana föreskrifter inte alltid hindra att skador och olägenheter kvarstår efter en utrivning. Enligt VL ges för sådana fall inga möjligheter till ersättning till skadelidande. Utredningen anser emellertid att frågan om rätt till ersättning för skador på grund av utrivning bör behandlas på principiellt samma sätt som ersättningsfrågan vid tillkomsten av en anläggning. Efter mönsterav norsk och finsk rätt föreslår utredningen därför att sådana skador och olägenheter som avser vattenförhållandena och som trots vidtagna återställningsåtgärder kvarstår efter utrivning av en anläggning i vatten kompenseras genom ersättning till den skadelidande. Vidare föreslås att om utrivningen har orsakat kostna- der för förlust av rättighet som den skadelidande uttryckligen har förvärvat gentemot den utrivande, t. ex. andelskraft. skall kostnaderna ersättas.
Jag delar utredningens uppfattning att frågan om rätt till ersättning för skador på grund av utrivning i princip bör behandlas på samma sätt som när en vattenanläggning kommer till. Lagens allmänna bestämmelser om ersättning bör alltså vara tillämpliga även på utrivningsföretag. [ vissa hänseenden bör dock undantag göras från vad som gäller enligt dessa bestämmelser. Av de allmänna ersättningsbestämmelserna följer att ska- dor på annans egendom som blir följden av de genom utrivningen ändrade vattenförhållandena skall ersättas. Ersättningsrätt föreligger alltså t.ex. när bryggor och avloppsanordningar på grund av sänkt vattenstånd måste flyttas.
[ motsats till utredningen anser jag att denna ersättningsrätt inte bör gälla oinskränkt. En utrivning av en damm kan föranleda att en omfattande omläggning av avlopps- eller andra anordningar måste göras. Anordningar av detta slag har ofta tillkommit utan direkt medverkan från vattenanlägg- ningens ägare och denne har inte haft anledning att räkna med anordning- arnas tillkomst vid vattenanläggningens utförande. Kostnaderna för om- läggningar av avloppsanordningar eller anordningar för vattenintag kan bli
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 135
så stora att det i praktiken skulle bli omöjligt att genomföra utrivningen. Som jag Snart kommer att utveckla närmare bör det finnas möjlighet för den som skulle skadas av att en vattenanläggning rivs ut att överta ansva- ret för anläggningens underhåll. Enligt min mening bör det med hänsyn till det sagda kunna krävas att i de fall en utrivning skulle medföra betydande skador för en sakägare denne övertar underhållet av anläggningen. om förutsättningarna för ett övertagande i övrigt föreligger. ()m ett sådant övertagande inte sker. bör vattendomstolen ha möjlighet att jämka ersätt- ningen med hänsyn till vad som kan anses skäligt. Även då ett övertagande inte är möjligt bör vattendomstolen ha möjlighet att jämka ersättningen. Så kan vara fallet då ersättningen framstår som oproportionerligt stor i för- hållande till anläggningens art och omfattning.
I enlighet med utret'lningsl'örslaget bör ersättningsrätten också begränsas när utrivningen medför att någon förlorar en förmän som han har åtnjutit till följd av vattenanläggningens existens. Endast förlust av sådana förmä— ner som grundas på avtal som tillkommit i omedelbart samband med anläggningens tillkomst eller på förordnanden i samband med tillstånd till företaget bör föranleda ersättningsskyldighet. Som exempel på sådana förmåner kan nämnas rätt till andelskraft.
Som jag redan nämnt måste det finnas möjligheter att avslå en begäran om utrivning och överföra underhållsskyldigheten på någon annan än ägaren. Så kan i vissa fall ske enligt 2 kap. 34.5 VL och utredningen föreslår vidgade möjligheter till detta. Rätten att överta underhållsskyldig- heten föreslås tillkomma varje ägare av fast egendom som skulle lida skada genom utrivningen. Övertagandemöjligheten bör enligt förslaget föreligga i alla fall då tillstånd till utrivning begärs. oavsett om tillståndsplikt förelig- ger eller inte. Vidare föreslås den utvidgningen att skadan inte behöver ske genom inverkan på vattenförhållandena. Inte heller ställs nuvarande krav på synnerlig skada på fastigheten upp. Förslaget innehåller också en mot- svarighet till nuvarande möjligheter för staten, kommuner och vattenför- bund att överta underhållet till skydd för allmänna intressen.
Förslaget har fått ett positivt mottagande vid remissbehandlingen. Vissa modifieringar föreslås dock. Svea hovrätt anser att man bör överväga om det är nödvändigt att upprätthålla kravet på att en fastighet skall skadas genom utrivningen för att underhållsskyldigheten skall få övertas. Hovrät- ten för Nedre Norrland och Jämtbygdens tingsrätt ifrågasätter förslaget att även något annat än utrivningens inverkan på vattenförhållandena skall kunna beaktas i sammanhanget. Sådan prövning borde enligt dessa remiss- instanser ske inom ramen för väglagstiftningen och anläggningslagen .
För egen del finnerjag inte anledning att frångå utredningens förslag när det gäller under vilka förutsättningar en fastighetsägare skall kunna överta underhållsskyldigheten. Förutsättningen bör alltså vara att fastigheten på något sätt skulle skadas genom utrivningen. Frågan om övertagande av den vattenrättsliga underhållsskyldigheten kan naturligtvis endast bli aktu-
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 136
ell i fråga om en anläggning i vatten. således en anläggning som inverkar på vattenförhållandena. Jag delar utredningens uppfattning att det i sådana fall av processekonomiska skäl är lämpligt att alla grunder för ett överta- gande av underhållsansvarct kan prövas i samband med prövningen av utrivningsfrågan. Jag biträder därför utredningsförslaget att även annan skada än sådan som avser vattenförhållandena skall kunna beaktas. vilket för övrigt endast innebär ett lagfästande av den praxis som i dag tillämpas av flertalet vattendomstolar och till vilken även vägverket har anslutit sig när det gäller övertagande av det vattenrättsliga underhållet av broar.
Som utredningen har föreslagit bör en viss prövning ske av lämpligheten av att en enskild fastighetsägare övertar underhållsskyldigheten. En begä- ran om övertagande bör vidare kunna avslås. om det är angeläget från allmän synpunkt eller med hänsyn till anläggningens ägare att denna rivs ut.
Jag tillstyrker förslaget om att behålla den nuvarande möjligheten för staten. kommuner och vattenförbund att överta underhållet till skydd för allmänna intressen.
De av utredningen föreslagna bestämmelserna om utrivning och överta- gande av underhållsansvarct gäller "anläggning i vatten”. varmed enligt utredningen förstås alla slags anläggningar som behandlas i utredningens lagförslag. Även utrivning av anordningar för grundvattentäkt torde alltså enligt utredningsförslaget vara att bedöma enligt dessa bestämmelser.
] VL saknas bestämmelser om utrivning av anordningar för grundvatten- täkt. ] 2 kap. 59%? VL finns dock en bestämmelse för det fall att en grundvattentäkt skall tas ur bruk. Bestämmelsen innebär att om åtgärden kan medföra fara för motstående intressen så skall täktens ägare inhämta vattendomstolens besked på vilka villkor täkten får tas ur bruk.
Enligt min mening saknas anledning att nu göra reglerna om övertagande av underhållsansvarct för en vattenanläggning tillämpliga också när en grundvattentäkt skall tas ur bruk. En sådan åtgärd kan visserligen medföra skador på intilliggande fastigheter genom att grundvattenytan stiger. Det torde dock endast i- undantagsfall vara möjligt för fastighetsägare som skadas att överta anläggningen för att fortsätta med vattenuttaget i skade- förebyggande syfte. 1 de fall sådan skadeförebyggande bortpumpning kan komma i fråga torde frågan kunna lösas genom en överenskommelse mellan skadelidande fastighetsägare och täktcns ägare. Däremot bör lik- som nu vattendomstolen ges möjlighet att meddela föreskrifter om vill- koren för att en anläggning för bortledande av grundvatten skall få tas ur bruk i de fall åtgärden kan medföra fara för enskilda eller allmänna intres— sen.
2.6.3 Övergivna anläggningar Som framgår av vad jag redan anfört (se avsnitt 2.6.1 och 2.6.2 ) är det-i första hand ägaren eller den till vilken underhållsskyldigheten har över-
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 137
förts i särskild ordning'som man skall vända sig mot om underhållet av en vattenanläggning försummas.
Det kan emellertid ibland visa sig svårt att finna ägaren till en vattenan- läggning. Som jag kommer att utveckla närmare i specialmotivcringen kan det i vissa fall också te sig obilligt att underhållsansvarct i fråga om övergivna anläggningar läggs på anläggningens ägare. Jag förordar att bestämmelsen om ägarens underhållsansvar kompletteras med en regel om att vissa rättighetshavare skall vara skyldiga att underhålla anläggningar som uppförts med stöd av en särskild rättighet, även om rättigheten har upphört att gälla och de därför inte längre anses vara ägare av anläggning- en. . De nu förordade reglerna om underhållsansvarct innebär att man skall vända sig mot anläggningens ägare eller i vissa fall den gamle rättighetsha- varen och kräva fullgörelse av underhållsskyldigheten. Som utredningen anför kan det emellertid vara svårt att finna någon ansvarig rättighetsha- vare i fråga om övergivna anläggningar, särskilt när rättigheten att ha en anläggning har gällt till förmån för t.ex. allmän farled. gruvföretag. mark- avvattningsföretag osv. Problem kan också uppstå. när det ansvariga rätts- subjektet har trätt i likvidation eller gått i konkurs.
Utredningen anser att det måste finnas möjligheter för samhället att ingripa i fråga om övergivna anläggningar. för vilka ingen ansvarig finns och som på grund av sitt förfall skadar eller innebär fara för motstående intressen.
Jag har tidigare ( avsnitt 2.5.8 ) biträtt utredningens förslag att vattendom- stolen skall på talan av kammarkollegiet kunnaförklara tillstånd till vatten- företag förverkade bl. a. när ett vattenföretag övergivits eller underhållet allvarligt försummats eller när tillstånd att inverka på vattenförhållandena inte har utnyttjats under längre tid. Därvid kan annan än ägaren ges rätt att utföra behövliga utrivnings- och återställningsåtgärder.
Enligt utredningen kan det undantagsvis finnas ett behov av att en anläggning som avses med förverkandetalan finns kvar. Utredningen före- slår för sådana fall rätt för vissa rättssubjekt att överta underhållet av anläggningen. dvs. samma krets som skall ha sådan rätt vid utrivningsbe- gäran av ägaren. nämligen skadelidande fastighetsägare. staten, kommun och vattenförbund. Jag anser att utredningsförslaget är lämpligt.
2.7. Skydd för vattenförsörjningen
I 2 kap. 62—68 så VL finns sedan år 1964 bestämmelser om skydd för grundvatten. Bestämmelserna bygger på följande principer. Skyddsåt- gärder som påtagligt ingriper i någons dispositionsrätt över marken förut- sätter servitut som tillskapas genom beslut av vattendomstolen. Den som har begärt servitutet är skyldig att utge ersättning för intrånget enligt de allmänna bestämmelserna om ersättning i VL. Mindre inskränkningar i
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 138
dispositionsrätten är fastighetsägare och andra skyldiga att utan ersättning underkasta sig enligt en allmän aktsamhetsregel. Länsstyrelsen kan kom- plettera aktsamhetsregeln genom att meddela allmänna bestämmelser om vad som skall iakttas inom ett särskilt skyddsområde för grundvattentill- gången. Anknytningen till aktsamhetsregeln medför att länsstyrelsens be- fogenhet att förordna om skyddsområden begränsas av att skyddsföre- skrifterna inte får medföra större intrång än som skall tålas utan ersättning.
Till skydd mot förorening av ytvatten kan enligt 2 kap. l4 & tredje stycket VL vattendomstolen förordna om inskränkningar i rätten att an- vända en fastighet. Bestämmelsen innebär en möjlighet att inrätta regel- rätta skyddsområden även för ytvattentillgångar men den synes inte ha tillämpats i större utsträckning.
Av stor betydelse för ytvattenskyddet är ML och hälsovårdsstadgan (1958: 663). ML är tillämplig på miljöfarlig verksamhet. varmed bl. a. avses utsläpp av olika slag i ytvatten samt sådant användande av mark. byggnad eller anläggning som kan förorena ytvatten och som inte är att anse såsom byggande i vatten (l 5 första stycket punkterna I och 2). Enligt 5 & ML gäller att en företagare som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksam- het kan åläggas att vidta de försiktighetsmått och tåla den begränsning av verksamheten som skäligen kan fordras för att förebygga eller avhjälpa olägenhet. Frågan om företagarens åligganden i detta hänseende skall avgöras utifrån vad som är tekniskt möjligt och med beaktande av all- männa och enskilda intressen. Vid avvägningen mellan olika intressen skall slutligen störningens betydelse vägas mot nyttan av verksamheten och kostnaden för erforderliga försiktighetsmått. Frågan om företagarens skyldigheter enligt denna paragraf regleras i samband med prövningen av tillstånd till miljöfarlig verksamhet. I de fall ett företag inte har tillstånds- prövats kan länsstyrelsen enligt 39 och 40 åå ML genom råd och anvisning- ar eller genom förelägganden trygga efterlevnaden av lagen.
Enligt 38 s' hälsovårdsstadgan skall hälsovårdsnämnd se till att erforder- liga åtgärder vidtas föratt motverka vattenförorening och det torde finnas möjlighet att i lokal hälsovårdsordning ta in skyddsbestämmelser för val- tentillgångar. Bestämmelser av betydelse för vattenskyddet finns också i annan lagstiftning. såsom byggnadslagstiftningen och expropriationslagen .
Utredningsförslaget innebär att enhetliga bestämmelser om skydd för yt- och grundvatten tas in i den nya vattenlagen . Förslaget innebär att den nu gällande aktsamhetsregeln för grundvatten utvidgas till att gälla för ytvat- ten samt att skyddsområden skall kunna inrättas av länsstyrelsen för yt- och grundvattentillgångar och att inom sådana områden fastighetsägares och allmänhetens rätt att använda marken skall kunna inskränkas.
Förslaget att införa enhetliga bestämmelser om skydd för yt- och grund- vatten i den nya vattenlagen får stöd av remissinstanserna.
Enligt min mening finns det mycket som talar för utredningens förslag. Efter ML:s tillkomst torde det visserligen vara möjligt att komma till rätta
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 139
med avloppsutsläpp och annan miljöfarlig verksamhet av mera ingripande karaktär. ML är dock endast tillämplig i fråga om förorening av ytvatten. Som utredningen anför kan det alltjämt uppstå problem när det gäller att genom generella bestämmelser begränsa föroreningskällor såsom båttrafik och annan trafik. oljelagring. gödsling. kemisk växtbckämpning samt bad och camping. För att komma till rätta med föroreningskällm' av denna art fordras att skyddsföreskrifter för berörda områden kan utfärdas på ett relativt enkelt sätt. De nuvarande servitutsreglerna i 2 kap. 14% tredje stycket VL torde inte uppfylla rimliga anspråk på enkelhet i tillämpningen.
Härtill kommer angelägenheten av en lagstiftning som samordnar skyd- det av såväl yt- som grundvatten. En sådan samordning är av särskild betydelse i de fall ett vattenförsörjningssystcm bygger på såväl yt- som grundvatten. Att inrätta skyddsområden för ytvattentäkter innebär natur— ligtvis i många fall svårigheter av teknisk och hydrologisk art. De höga strömningshastigheterna i ytvatten gör att ett fullt effektivt skydd kan ernås endast om skyddsområdet ges en sådan omfattning att det omfattar hela eller väsentliga delar av tillrinningsområdet. Som utredningen anfört kan dock ett godtagbart skydd ofta skapas även om Skyddsområdet ges en mera begränsad omfattning. De angivna svårigheterna bör därför inte avhålla från en samordning av skyddsreglerna för vattentillgångarna. En samordnad skyddslagstiftning möjliggör i desa fall att enhetliga bestämmel- ser kan utfärdas efter ett gemensamt förfarande.
[ enlighet med utredningens förslag bör alltså den nu gällande aktsam- hetsregeln i fråga om grundvatten utvidgas att omfatta även ytvatten. Regeln bör innebära att alla som avser att utföra en åtgärd i vatten eller på land som kan skada en yt- eller grundvattentillgång är skyldiga att iaktta skäliga försiktighetsmått. Skyddet avser i första hand vattenkvaliteten men även åtgärder som kan minska vattenkvantitetcn. t.ex. grävning eller sprängning. bör liksom f. n. omfattas. Aktsamhetsregeln bör i enlighet med utredningens förslag kunna kompletteras med skyddsbestämmelser för särskilda vattenskyddsområden. .
Utredningen föreslår att endast länsstyrelsen skall få förordna om skyddsområden och meddela erforderliga skyddsbestämmelser. En nyhet i förhållande till VL är att länsstyrelsen föreslås få rätt att meddela bestäm- melser även om sådana inskränkningar i fastighetsägares rätt som kan medföra rätt till ersättning. Enligt VL får endast vattendomstolen besluta om sådana inskränkningar.
Förslaget har godtagits av remissinstanserna. Vid tillkomsten av de nuvarande bestämmelserna om grundvattenskydd framhölls (se prop. 1964: 42) att syftet med lagstiftningen var att aktivera skyddsverksamheten och skapa bättre möjligheter att planmässigt tillgodo- se vattenl'örsörjningens skyddsbehov. Länsstyrelserna. med deras möjlig- heter att ta egna initiativ. ansågs bättre ägnade att fullgöra dessa uppgifter än vattendomstolarna och gavs därför rätten att förordna om skyddsområ-
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82:130 140
den och utfärda bestämmelser. För denna ordning ansågs också tala att länsstyrelserna hade många andra uppgifter som hade samband med skyd- det för vattenförsöriningen samt att de hade tillgång till erforderlig teknisk och medicinsk expertis.
Enligt min mening bör samma synsätt anläggas på frågan om vilken myndighet som efter den nya vattenlagens ikraftträdande skall ansvara för erforderliga vattenskyddsåtgärder. Länsstyrelsen bör alltså även i framti- den få denna uppgift. Liksom utredningen anserjag att länsstyrelsen också bör få utfärda skyddsområdesbestämmelser som kan medföra ersättnings- rätt för fastighetsägare. I motsats till utredningen anser jag emellertid att denna befogenhet inte bör vara oinskränkt. Jag förordar att sådana in- skränkande föreskrifter som kan medföra rätt till ersättning endast bör få meddelas på särskild begäran av någon. t. ex. en kommun eller en industri. En sådan ordning innebär att den som har behov av mera ingripande skyddsföreskrifter än sådana som bör tålas utan ersättning får ett inflytan- de över utformningen av föreskrifterna. Det är den som har begärt före- skrifterna som skall betala ersättningen. Någon ersättningsskyldighet för staten kan alltså inte uppkomma annat än om det är någon statlig myndig- het som har begärt föreskrifterna.
Enligt 2 kap. 64 & VL kan skyddsområde endast inrättas för vattenför- sörjningen inom tätbebyggelse. Jag anser liksom utredningen att det inte är motiverat att behålla denna begränsning. Enligt min mening bör länsstyrel- sen inte vara betagen möjligheten att förordna om skyddsområde i de undantagsfall då detta kan vara motiverat för vattenl'örst'iijningen i gles- bygd.
Om någon vill ha ersättning för intrång till följd av de skyddsbestäm- melser som länsstyrelsen har meddelat. bör han ha rätt att få ersättnings- frågan prövad av vattendomstolen. Som jag nyss antydde skall den på vars begäran skyddsbestämmelserna har tillkommit kunna förpliktas att betala ersättning. F. n. gäller de allmänna bestämmelserna om ersättning i VL. Som utredningen framhåller är emellertid de inskränkningar som föreva- rande skyddsbcstämmelser kan medföra av samma art som de som kan tillskapas genom förordnanden om naturreservat enligt naturvå'trdslagcn eller generalplanläggning enligt byggnadslagen. Enligt 26 & naturvårdsla- gen och 22 & byggnadslagen gäller i dessa fall som förutsättning för ersätt—- ning att pågående markanvändning avsevärt försvåras (se härom prop. l972: lll bilaga 2 s. 326). Jag förordar i överensstämmelse med utredning- ens förslag att motsvarande förutsättning skall gälla i fråga om ersättning i anledning av förordnanden om vattenskyddsområden. Rätt att påkalla inlösen bör finnas om synnerligt men uppkommer vid användning av fastighet.
Den nu föreslagna lagstiftningen aktualiserar vissa samordningsproblem med ML i fråga om ytvattenskyddet. Jag återkommer till denna fråga i specialmotivcringen.
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 14]
2.8.1. Begreppen allmän farled och allmän hamn
] de frågor som behandlas i förevarande avsnitt (2.8) har jag särskilt samrått med chefen för kommunikationsdepartemcntet..
[ 5 kap. VL finns bestämmelser om allmänna farleder som också gäller allmänna hamnar. En farleds eller hamns egenskap av allmän medför vissa fördelar för innehavaren. Arbeten i vatten för att inrätta. utvidga. förbättra eller underhålla farleden eller hamnen förutsätter inte vattenrätt (se avsnitt 2.3.l). Vidare kan tvångsrätt erhållas. Med egenskapen av allmän hamn kan också följa vissa skyldigheter som följer av annan lagstiftning än den vattenrättsliga. bl. a. att hamnen skall hållas öppen för allmän trafik.
Vattenlagsutredningcn har gjort en analys av begreppen allmän farled och allmän hamn (se även SOU 1974: 24 s. 16). Utredningen konstaterar att gällande lagstiftning inte kan anses ge ett entydigt svar på frågan var allmän farled och allmän hamn finns. Osäkerheten gäller i första hand den kategori allmänna farleder och hamnar som har funnits redan före ikraftträ- dandet av 1880 års farledsförordning. Om en sådan farled inte har avlysts i behörig ordning. skall den enligt 5 kap. l å andra stycket VL anses som allmän. Förutsättningen är dock att det under förordningens giltighetstid. dvs. till utgången av år 1920. åtminstone vissa år i leden har idkats sjöfart eller framförts flottgods i sammanlagda flottar. Motsvarande gäller i fråga om allmän hamn (se 5_ kap. 13 & VL).
Utredningen anser att nu gällande bestämmelser i VL om existerande allmänna farleder och hamnar samt om inrättande av nya sådana bör ersättas av nya regler som ger begreppen allmän farled och allmän hamn en innebörd som bättre svarar. mot nutida förhållanden. Det nya farleds- och hamnbegreppet bör enligt utredningen bygga på transportpolitiska bedöm- ningar och inriktas på att tillgodose den allmänna samfärdselns och fiskeri- näringens intressen.
Att osäkerhet i vissa fall kan råda i fråga om en farleds eller hamns egenskap av allmän eller inte har vitsordats av flera remissinstanser. bl. a. sjöfartsverket och Svenska hamnförbundet. Sjöfartsverket framhåller att en närmare reglering av begreppet allmän farled är angelägen. inte bara för att ge stadga åt detta utan främst av säkerhetsskäl.
Flera remissinstanser. bl. a. sjöfartsverket och naturvårdsverket, anser att särskilda farleder för fritidsbåttraftk också bör få ställningen av all- männa farleder. Svea hovrätt anser att även småbåtshamnar skall kunna vara allmänna. Svenska hamnförbundet anser däremot att man bör reser- vera begreppet allmän hamn för ett mindre antal handelshamnar som har speciella rättigheter men också skyldigheter att vara öppna för den all- männa sjöfarten. Utanför detta begrepp borde då enligt förbundet falla enskilda hamnar (lastageplatser). fiskehamnar och småbåtshamnar.
För egen del villjag först understryka att samhället måste ha möjligheter
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 142
att tvångsvis göra ingrepp i annans rätt för att sjöfart skall kunna bedrivas reguljärt och på ett säkert sätt. Sådana ingrepp bör liksom f. n. kunna göras till förmån för sådana farleder och hamnar som är att anse som allmänna. Med hänsyn till de rättsverkningar som även i fortsättningen bör vara förenade med begreppen allmän farled och allmän hamn enligt såväl vat- tenrättslig som annan lagstiftning. är det viktigt att innebörden av dessa begrepp är klar och att man kan precisera vilka farleder och hamnar som är allmänna. Jag delar. i likhet med remissinstanserna. utredningens uppfatt- ning att det behövs nya bestämmelser som är ägnade att eliminera den nu rådande osäkerheten. Någon överdriven vikt bör därvid inte fästas vid historiska förhållanden.
Vad först angår frågan om vad som i framtiden bör omfattas av begrep- pet allmän farled bör en naturlig utgångspunkt vara aktuella transportpoli- tiska bedömningar. Vissa farleder kan t. ex. bedömas vara särskilt lämpliga för större handelstonnage med ofta miljöfarlig last medan andra bör trafi- keras främst av mindre fartyg. t. ex. fritidsbåtar. Det är givet att kravet på farledsanordningar måste avpassas efter de risker den aktuella trafiken medför och det samhällsintresse de representerar. Som jag nyss har påpe- kat innebär farledens egenskap av att vara allmän att ingrepp för farleden får göras i annans rätt. Denna ingreppsmöjlighct måste emellertid i varje särskilt fall avpassas efter det farledsintresse som föreligger. Det kan också finnas skäl att framhäva att de olika trafikslagen kan genom avgifter få delta i finansieringen av farledsanordningar som är avsedda för trafiken i fråga. Vad gäller traftkeringsrätten är den f.n. i stort sett obegränsad med möjlighet för sjöfartsverket att meddela särskilda föreskrifter.
Vad jag nu har sagt innebär att farleder av olika slag bör kunna omfattas av begreppet allmän farled. Avgörande för frågan om farleden skall vara allmän bör vara om farleden har sådan betydelse för traftken att det framstår som angeläget att kunna göra ingrepp i annans rätt för säkerheten i farleden.
Vad därefter beträffar allmänna hamnar harjag redan tidigare anfört att innebörden även av detta begrepp bör preciseras. Inte heller i detta fall bör därvid överdriven vikt fästas vid historiska förhållanden. Liksom i fråga om allmän farled ligger det i stället närmast till hands att som utgångspunkt för bestämmandet av innebörden av begreppet allmän hamn ta trafikpoli- tiska bedömningar.
För att en hamn skall vara allmän enligt VL:s mening fordras att den är nödvändig eller nyttig för den allmänna samfärdseln. Utmärkande för en allmän hamn är att den skall vara öppen för allmän trafik. Alla fartyg har i princip rätt att i mån av plats anlöpa hamnen och utnyttja dess resurser. Var och en som vill sända gods med fartyg torde ha rätt att föra godset till hamnen (se SOU 1974: 24 s. 40).
Hamnutredningen behandlade på sin tid den statliga hamnpolitiken och uttalade att denna endast borde omfatta de allmänna hamnarna (se SOU
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82:130 143
1969: 22 s. 158). Utredningens senare avlämnade förslag till hamnlag avser också endast allmänna hamnar (se SOU 1974: 24). Förslaget till en särskild hamnlag motiverades av det behov av lagregler för förhållandet mellan hamninnehavare och trafikant som följer av att en allmän hamn i den allmänna samfärdselns intresse måste vara öppen för allmänt begagnande (se SOU 1974: 24 s. 4l). Motsvarande behov ansågs inte föreligga beträf- fande enskilda hamnar. där såväl rätten till tillträde till hamnen som övriga villkor för utnyttjande av hamnen berodde av parternas uttryckliga eller konkludenta avtal.
För att en hamn skall betraktas som allmän anserjag att det liksom i dag bör krävas att den är upplåten för allmän trafik och av betydelse för den allmänna samfärdseln. Så kan inte anses vara fallet i fråga om t. ex. lastageplatser. som betjänar endast viss industri. Sådana lastageplatser kan visserligen ha stor kommersiell betydelse men de är inte av betydelse för den allmänna samfärdseln. Inte heller småbåtshamnar eller örlogsham- nar har en sådan betydelse. Vad åter gäller fiskehamnar föreslår utredning- en att dessa skall ha ställning som allmänna hamnar. Enligt min mening uppfyller emellertid ftskehamnarna inte kravet på att vara av betydelse för den allmänna samfärdseln. Jag anser således i likhet med Svenska hamn- förbundet att ftskehamnar inte bör ha ställning som alfmänna hamnar.
Jag vill betona att mitt nu redovisade ställningstagande endast har avse- ende på frågan om vad som skall omfattas av det vattenrättsliga begreppet allmän hamn. dvs. vilka hamnar som bör åtnjuta vissa rättigheter enligt den nya vattenlagen . Frågan om vilka hamnar som bör omfattas av en eventuell hamnlag har en vidare syftning och tillämpningsområdet för en sådan lag behöver inte med nödvändighet sammanfalla med sådana ham- nar som från vattenrättslig synpunkt bör betraktas som allmänna.
Frågan om en hamnlag övervägs f. n. inom kommunikationsdepartemen- tet och resultatet av övervägandena kommer att redovisas i annat samman- hang.
Hänvisningar till S2-8-1
- Prop. 1981/82:130: Avsnitt 4
2.8.2. Handläggningen avfarleds- och hanzn/rågor
Enligt 5 kap. VL ankommer det på vattendomstolen att handlägga frågor om inrättande. utvidgande och förbättrande av allmänna farleder och ham- nar. Regeringen har emellertid ett avgörande inflytande på de allmänna farledernas och hamnarnas inrättande. När en ansökan har kommit in till vattendomstolen och behörigen utretts av denna. skall domstolen med eget yttrande överlämna ärendet till regeringen. som skall pröva om farleden eller hamnen bör komma till stånd. Regeringen kan också föreskriva sär- skilda villkor för inrättandet och begagnandet. Sedan regeringen meddelat sitt beslut. skall ärendet återgå till vattendomstolen för fortsatt prövning.
Beslut om avlysning av allmänna farleder är en annan uppgift som ankommer på regeringen och denna kan också utfärda eller till särskild myndighet delegera rätten att utfärda reglemente eller särskilda föreskrif- ter om allmän farleds begagnande eller underhåll m.m.
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 144
Vattenlagsutredningcn framhåller att frågorna om inrättande och bestån- det av allmänna farleder knappast är av vattenrättslig natur utan snarare av trafik- och näringspolitisk karaktär. Utredningen föreslår därför att frågor om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn regleras i en särskild lag samt överförs till sjöfartsverkets prövning. Den vanliga vattenrättsliga tillståndsmyndigheten skall däremot enligt förslaget ha kvar tillståndsprövningen av vattenföretag som behövs för farleden eller hamnen.
De flesta remissinstanserna godtar utredningens förslag. Hovrätten för Nedre Norrland anser däremot att det knappast är rimligt att låta sjöfarts- verket överta prövningen. Naturvårdsverket befarar att t. ex. skydds- och bevarandeintressena blir för litet beaktade, om prövningen åläggs en sek- tormyndighet inom kommunikationsområdet. Enligt tiskeristyrelsen är det orimligt att prövningen av hamnfrågorna delas upp på flera myndigheter. De stora övergripande frågor som blir aktuella om hamnar skall inrättas eller avlysas bör enligt styrelsen avgöras på regeringsnivå. Sjöfartsverket självt ansluter sig till utredningens förslag. såvitt avser prövningen av hamnfrågorna, men anför vissa principiella betänkligheter i fråga om all- män farled. Sjöfartsverket kommer att vara innehavare av i vart fall flerta- let allmänna farleder, varför det kan vara inkonsekvent att verket också skall vara beslutande i sådana frågor och därmed ges befogenhet bl.a. att tillerkänna sig självt de särskilda tvångsrätter som följer med allmänförkla- ring av en farled.
Jag delar utredningens uppfattning att frågorna om inrättande. utvidg- ning och avlysning av allmänna farleder och hamnar bör prövas i administ- rativ ordning och regleras i en särskild lag. Med beaktande av de invänd- ningar som har förts fram under remissbehandlingen anser jag att pröv- ningen i princip bör handhas av regeringen. Enligt min mening bör dock beslutanderätten i viss utsträckning kunna överlåtas på sjöfartsverket.
När en allmän farled eller hamn inrättas eller utvidgas behöver det i allmänhet utföras anläggningar eller åtgärder i vatten. Dessa bör som utredningen föreslår prövas enligt den nya vattenlagen . Som jag tidigare har anfört (se avsnitt 2.2 ) anser jag dock i motsats till utredningen att den vattenrättsliga tillståndsprövningen bör ligga kvar hos vattendomstolarna men med rätt för regeringen att pröva viktiga företag. Vid tillståndspröv- ningen kommer den .nya vattenlagens allmänna tillåtlighetsregler m.m. att gälla. Allmänna farleder och hamnar bör dock liksom f.n. särbehandlas bl.a. genom undantag från kravet på vattenrätt (se avsnitt 2.3.1 ) och genom möjlighet att få särskilda tvångsrätter.
Hänvisningar till S2-8-2
- Prop. 1981/82:130: Avsnitt 4
2.8.3. Inventering av befintliga farleder och hamnar
Utredningen finner det angeläget att få till stånd en inventering av befintliga farleder och hamnar i syfte dels att undanröja nuvarande osäker- het om deras rättsliga status, dels att i samband därmed begränsa antalet
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 145
allmänna farleder och hamnar med hänsyn till vad som i dag är rimligt och lämpligt för att tillgodose den allmänna samfärdseln och fiskerinäringen.
Utredningen diSkuterar olika metoder för en sådan inventering och finner att den enklaste metoden är att sjöfartsverket. efter samråd med länsstyrelserna och kommunerna, får pröva var allmän farled och allmän hamn bör finnas i framtiden. Därefter bör verket söka fastställa om dessa enligt 5 kap. VL Skall anses vara allmänna. Om så är fallet meddelas ett särskilt beslut om att de även i fortsättningen skall vara allmänna. Under- låter verket att meddela sådant beslut. skall denna underlåtenhet efter en övergångstid medföra att farleden eller hamnen förlorar sin eventuella egenskap av allmän. 1 den mån det finns farleder och hamnar som inte kan anses som allmänna enligt gällande rätt men som med tanke på den all— männa samfärdseln eller fiskerinäringen bör få sådan karaktär för framti- den. bör enligt utredningen beslut fattas om inrättande av allmän farled resp. allmän hamn.
Remissi'nstanserna godtar i allmänhet den föreslagna metoden. Viss kritik framförs dock. Hovrätten för Nedre Norrland finner inventerings- metoden onödig. i synnerhet som den kan komma att leda till ett mer omfattande arbete än utredningen har föreställt sig. Det torde enligt hov- rätten vara tillräckligt med en regel som låter de allmänna farleder och hamnar som finns vid lagens ikraftträdande bestå även för framtiden. Liknande synpunkter framförs av Stockholms tingsrätt. som säger sig inte ha märkt någon olägenhet av nuvarande ovisshet. som innebär att frågan huruvida en farled eller hamn är allmän prövas från fall till fall. Växjö tingsrätt anser att en farled eller hamn som klart har status av allmän enligt 5 kap. VL men inte ingår i sjöfansverkets förteckning bör avlysas genom särskilt beslut och inte automatiskt förlora denna egenskap efter en över- gångstid. Endast i de fall då tveksamhet råder om farledens eller hamnens status bör det av utredningen föreslagna systemet komma i fråga.
Jag biträder utredningens förslag att man bör genomföra en grundläggan- de genomgång av alla farleder och hamnar i landet i avsikt att fastställa vilka av dessa som bör vara allmänna. Därvid bör även beaktas fritidsbåt- trafikens och fiskefartygens behov av farleder. Somjag tidigare har fram- hållit bör vid en sådan genomgång inte överdriven vikt läggas vid historis- ka förhållanden. Jag finner den av utredningen anvisade metoden vara den lämpligaste. Därigenom bör man på ett enkelt sätt och utan onödiga utred- ningar kunna nedbringa antalet allmänna farleder och hamnar till vad som i dagens läge framstår som motiverat. Jag biträder därför utredningsförsla- get. Beslutanderätten bör dock liksom vid inrättande av farleder eller hamnar i första hand ankomma på regeringen. Sjöfartsverket bör ges i uppdrag att utföra det inventeringsarbete som behövs. För att inte detta i onödan skall behöva forceras. föreslår jag att den tid efter vars utgång befintliga farleders och hamnars eventuella egenskap av allmänna skall upphöra utsträcks från föreslagna två till fyra år'efter den nya lagens ikraftträdande. ' 10 Riksdagen l981/82. I saml. Nr [30
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 146
Hänvisningar till S2-8-3
- Prop. 1981/82:130: Avsnitt 4
2.9. Allmänna flottleder
Allmänna flottleder åtnjuter samma skydd och rättigheter i vattenrätts- ligt hänseende som allmänna farleder. [ 6 kap. VL behandlas frågor om inrättande. utvidgande och avlysning av allmänna flottleder. Bestämmel- ser om nyttjande av allmänna flottleder och om ersättning för skador samt om de flottandes inbördes förhållanden och om verksamheten i flottnings- föreningar finns i lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled. den s.k. flottningslagen.
Jag delar utredningens uppfattning att det med hänsyn till flottningens ' minskade betydelse inte är motiverat med någon genomgripande omar- betning av flottningslagstiftningen. Övervägandena bör i huvudsak inriktas på sådana ändringar som utgör en följd av den nya vattenlagen.
Frågor om inrättande av allmänna flottleder prövas f.n. vid syneför- rättning (se 6 kap. 3 5 samt 10 kap. 1—31 åå VL). Underställning skall ske till vattendomstolen och under vissa förutsättningar även till regeringen. Frågor om utvidgning av allmänna flottleder prövas i allmänhet av vatten- domstolen (se 6 kap. 21 & VL) medan avlysningsfrågor prövas av regering- en eller vattendomstolen (se 6 kap. 27 & VL).
Jag anseri likhet med utredningen och i överensstämmelse med vad jag nyss har förordat i fråga om farleder och hamnar att frågor om inrättande. utvidgning och avlysning av allmänna flottleder i framtiden bör prövas i administrativ ordning. Denna prövning bör handhas av regeringen med möjlighet att överlåta beslutanderätten till länsstyrelserna. I överensstäm- melse med utredningens förslag bör dessa frågor regleras i en särskild lag.
När en allmän flottled inrättas eller utvidgas behöver det i allmänhet utföras anläggningar eller åtgärder i vatten. Dessa bör som utredningen föreslår prövas enligt den nya vattenlagen . Som jag tidigare har anfört (se avsnitt 2.2 ) anserjag dock i motsats till utredningen att den vattenrättsliga tillståndsprövningen bör ligga kvar hos vattendomstolarna. Vid tillstånds- prövningen kommer den nya vattenlagens allmänna tillåtlighetsregler m.m. att gälla. Allmänna flottleder bör dock liksom f.n. särbehandlas bl.a. genom undantag från kravet på vattenrätt (se avsnitt 2.3.1 ) och genom möjlighet att få särskilda tvångsrätter.
Ersättningsanspråk i anledning av en allmän flottled kan hänföras till skador på grund av anläggningar och åtgärder för flottningen (anlägg- ningsskador) eller till skador på grund av flottningens bedrivande (flott- ningsskador). Vattendomstolens skadereglering i ansökningsmålet bör gi— vetvis avse anläggningsskadorna. Liksom f.n. (se 9 kap. 3 5 andra stycket VL) bör dock möjlighet finnas att hänvisa svårbedömda anläggningsskador till prövning enligt flottningslagen.
Flottningsskador prövas f. n. enligt särskilda regler i flottningslagen men kan också uppskattas och ersättas på förhand i vattenmålet. Jag delar utredningens uppfattning att flottningsskador i framtiden uteslutande bör
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 ' 147
handläggas enligt flottningslagen. Jag kommer att senare ta upp frågan om de ändringar i flottningslagen som behövs i anledning härav.
Jag kommer då också att ta upp de ändringar i flottningslagen som behövs bl.a. därför att 6 kap. VL inte får någon motsvarighet i den nya vattenlagen.
2.10 Bevakningen av allmänna intressen m. rn.
2.10.) M_vndighetsbevakning av allmänna intressen
Vattendomstolarna och förrättningsmännen har enligt VL en långtgåen- de skyldighet att oavsett yrkanden pröva olika frågor som kan komma upp i ett tillståndsärende. särskilt i vad mån hänsyn bör tas till allmänna intressen. Yttranden över en ansökan om tillstånd till ett vattenföretag skall inhämtas från olika myndigheter. Bland sådana myndigheter'nämns uttryckligen i lagen. beroende på företagets art eller inverkan. kammarkol- legiet. fiskeristyrclsen. naturvårdsverket. planverket. sjöfartsverket, läns- styrelsen och berörd kommun. Utlåtanden kan även inhämtas från andra förvaltande myndigheter.
För att underlätta vattendomstolens uppgift att beakta de allmänna intressena och samtidigt möjliggöra ett djupare. inträngande i dessa frågor har kammarkollegiet ålagts att föra talan för tillgodoseende av de allmänna intressena i flera av de nuvarande vattenmålen ( 11 kap. 35 Q' 1 mom. VL). I ansökningsmål om bl. a. byggande i vatten och vattenreglering skall ansök- ningshandlingarna och vattendomstolens kungörelse sändas till kollegiet. Kollegiet a_vgör om det ansökta företaget berör allmänna intressen som behöverbcvakas under processen. Om detta är förhållandet. utförs det allmännas talan regelmässigt-av en tjänsteman som är knuten till kollegiets advokatfiskalskontor. Motsvarande funktion skall kollegiet fylla vid syne- förrättningar i fråga om vissa torrläggnings- och vattenregleringsföretag. Kammarkollegiet skall också föra talan för det allmänna när det gäller nyprövning och avgifter m.m. enligt VL. ' ' _
Vid bevakningen-av de allmänna intressena är kammarkollegiet uppen- barligen i stor omfattning beroende av initiativ och råd från berörda fack- myndigheter. Så har det t.ex. ansetts vara 'av stor vikt att statens natur- vårdsverk bevakar allmänna miljövårdsintresseni vattenmål, särskilt så- dana som avser vattenbyggnadsföretag. Därvid har det förutsatts att kolle- giets talan utförs i nära samarbete med naturvårdsverket (se prop. 1969: 28 s. 290 ).
Vid sidan om kammarkollegiet har kommunerna sedan 1962 rätt att självständigt föra talan i vissa vattenmål för att tillgodose allmänna intres- sen inom orten (11 kap. 35 ä 3 mom. VL). Andra myndigheter än kammar- kollegiet och kommunen har däremot inte rätt att föra någon självständig talan i vattenmål för tillgodoseende av allmänna intressen.
Vattenlagsutredningen anser att den av utredningen föreslagna över-
Lagrådsremiss ullmän motivering
Prop. 1981/82: 130 ' 148
gången till en administrativ tillståndsprövning i viss mån förändrar förut- sättningarna'för och behovet av en särskild myndighetsbevakning av de allmänna intressena i vattenrättsliga sammanhang. Utredningen föreslår därför att alla sektorsmyndigheter som har till uppgift att bevaka vissa typer av allmänna intressen skall kunna framföra sina synpunkter och yrkanden direkt till den vattenrättsliga tillståndsmyndigheten. I sådana fall då det allmänna självt måste ta processuella initiativ anser utredningen däremot att endast en myndighet bör föra dct'allmännas talan. Utredning- en föreslår att uppgiften att företräda de allmänna intressena även i fort- sättningen läggs på kammarkollegiet. Utredningen förordar en översyn av kollegiets organisation i syfte att ge kollegiet förstärkt sakkunskap i fråga om främst vattenbyggnadstekniska frågor och förbättrade resurser på det vattenrättsliga området.
Nuvarande rätt för kommunerna att självständigt-föra talan i vattenmål bör'enligt utredningen behållas och utvidgas till alla typer av vattenföretag.
Remissinstanserna godtar i allmänhet utredningens förslag men flera instanser" anser det vara önskvärt med en utvidgad talerätt för fackmyn- digheterna. särskilt vad gäller rätten att fullfölja talan mot tillståndsbeslut. Några remissinstanser anser att fackmyndigheterna bör ha en egen talerätt även beträffande omprövning och förverkande. En remissinstans anser att kommunerna bör tillerkännas en självständig rätt att föra talan om byg- deavgift och dess storlek och även om omprövning av sådana avgifter.
Jag har tidigare (se avsnitt 2.2 ) förordat att nuvarande prövningssystem i princip behålls. Det ligger i domstolsförfarandets natur att man måste begränsa antalet parter som skall kunna ta självständiga. processuella" initiativ för det allmänna. antingen som sökande eller som motpart till företagaren. Jag biträder därför utredningens förslag att det allmänna i sådana fall bör företrädas endast av kammarkollegiet och berörda kom- muner.
I fråga om förhållandet mellan kammarkollegiets och en kommuns tale- rätt anserjag att det inte föreligger något behov av en närmare reglering. Kommunen bör ha en i princip oinskränkt rätt att vid sidan av kammarkol- legiet föra talan för tillgodoseende av sådana allmänna intressen som har lokal karaktär eller på annat sätt har anknytning till kommunen. Vad särskilt gäller frågan om vattenrättsliga avgifter-finnerjag inte anledning att frångå utredningsförslaget. som i överensstämmelse med gällande ordning (se prop. 1961: 154 s. 42 — 45 ) innebär att kommunen skall ha rätt att föra talan om avgifter i anhängiga ansökningsmål eller-mål om omprövning av avgifter. Däremot bör endast kammarkollegiet ha-rätt att genom ansökan påkalla omprövning av avgiften. Härav följer att kommunen i mål. som har anhängiggjorts av kollegiet. inte kan framställa yrkanden som går utöver kollegiets.
Vad jag nu har anfört avser alltså frågor där det allmänna självt skall ta ett processuellt initiativ antingen som sökande eller som motpart till företa-
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 149
garen. Till sådana frågor hör ömprövningav givna tillstånd med hänsyn till allmänna intressen. förverkande av tillstånd. bevakandc av avgiftsfrågor samt fullföljd av talan mot domar och beslut av domstolar och förrättnings- män. ' .
Annorlunda förhåller det sig vid den ursprungliga tillståndsprövningen av ett vattenföretag. då den principiellt viktigaste avvägningen mellan företagarintresset och allmänintresset skall ske. Som jag har framhållit tidigare har den vattenrättsliga tillståndsmyndigheten en långtgående offl- cialprövningsskyldighet enligt VL och detta kommer att vara fallet även enligt den nya vattenlagen . Domstolen resp. förrättningsmannen bör se till att utredningen blir så fullständig som möjligt. bl.a. genom att inhämta yttranden från berörda myndigheter. En sådan ordning kräver då med nödvändighet att alla de särskilda myndigheter som har till uppgift att bevaka vissa typer av allmänna intressen var för sig och ibland också oberoende av varandra framför sina synpunkter och förslag direkt till tillståndsmyndigheten. Några krav på att formella yrkanden måste fram- ställas genom kammarkollegiet eller kommunen bör enligt min mening inte ställas upp i sådana fall, utan vad myndigheterna har anfört bör beaktas av. tillståndsmyndigheten inom ramen för dess officialprövnings- och utred- ningsskyldighct. Myndigheterna bör också ha rätt att i ett till högre instans . fullföljt mål anföra sina synpunkter. dock utan ställning av part (jfr NJA 1959 s. 81 ).
Flera remissinstanser har instämt i utredningens förslag om en förstärkf ning av kammarkollegiets resurser. Enligt vadjag har erfarit utför riksrevi- sionsverket f.n. en förvaltningsrevision av kammarkollegiets organisation och verksamhet. Det finns därför ingen anledning att i det här samman- hanget ta upp frågan om kollegiets resurser. .
Till de allmänna intressena räknas inte sådana rättigheter av olika slag som kan tillkomma staten eller kommuner i deras egenskap av privaträtts- liga subjekt. t.ex. som ägare av en fastighet som berörs av ett vattenföre- tag. I sådana fall tillkommer naturligtvis talerätten den myndighet som förvaltar fastigheten. På motsvarande sätt kan naturligtvis en förvaltande myndighet uppträda som sökande i ett vattenmål rörande ett företag som faller inom dess verksamhet'sområde. t.ex. vägverket eller en lokal vägför- valtning i fråga om broar eller fortifikationsförvaltningen i fråga om för— svarsanläggningar i vatten.
2.102. Sakägarhegreppet
Partställning i vattenmål tillkommer i dag. förutom sökanden samt staten och kommuner som företrädare för allmänna intressen. endast sådana fysiska eller juridiska personer som har en rättslig anknytning till fast egendom som berörs av det aktuella vattenföretaget. Man skall alltså vara sakägare. l vattenlagstiftningen har man genomgående intagit den stånd- punkten att den närmare avgränsningen av sakägarkretsen inte bör be-
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 150
stämmas i lag utan frågan har överlämnats till rättstillämpningen (se bl. a. prop. 1974: 83 s. 196 ). Rättsläget har emellertid sammanfattats så att sak- ägare i VL:s mening är ägare och innehavare av skriftligen eller muntligen upplåten rätt till fast egendom som direkt skadas av ett vattenföretag eller annars lider intrång i något för fastighetens ekonomiska nyttjande väsent- ligt intresse med anknytning till det vattenområde där företaget utförs (se bl.a. SOU 1966: 65 s. 449 och prop. 1974: 83 s. 195 ).
Egenskapen av sakägare ger en fysisk eller juridisk person rätt att uppträda som part i vattenmål vid prövningen av såväl tillstånds- som ersättningsfrågor. Endast sakägare. är berättigade till ersättning av sökan- den för skada och intrång av vattenföretaget och för sina rättegångskost- nader. I vattenrättslig domstolspraxis har man dock varit liberal i fråga om enskildas och organisationers möjligheter att oberoende av fastighetsan- knytning lägga fram utredning och synpunkter vid tillståndsprövningen. När däremot frågan om talerätt har ställts på sin spets — t. ex. om särskilda processuella yrkanden har framställts om skadeersättning eller rättegångs- kostnader eller det har varit fråga om rätt att fullfölja talan — har kravet på den kvalificerade fastighetsanknytningen ställts upp (se bl.a. NJA 1971 s. 8 och 1977 s. 477). . '
Vattenlagsutredningcn föreslår inte någon lagreglering av sakägar- begreppet och inte heller någon ändring av dettas innebörd. Införande av partställning för exempelvis ideella organisationer föreslås inte. Däremot uttalar utredningen att det ofta torde vara lämpligt att berörda intresse- organisationer m. fl. bereds tillfälle att yttra sig vid tillståndsprövningen i första instans av ett vattenföretag.
Några remissinstanser anser emellertid att sakägarkretsen bör utvidgas. Sålunda föreslår ett par organisationer _som' företräder yrkesfisket att yrkesfiskare bör betraktas som sakägare och Älvräddarnas samorganisa- tion anser det naturligt och rimligt att miljö- och naturskyddsorganisa- tioner har besvärsrätt. dock utan rätt till.-ersättning för rättegångskost- nader. Svea hovrätt ifrågasätter om man inte bör förbättra den proces- suella ställningen för vissa rättssubjekt. t.ex. sammanslutningar av ägare till fast egendom av typ villaägareföreningar. Däremot bör enligt hovrätten från partställning uteslutas sådana organisationer vilkas intressen helt sam- manfaller med de allmänna intressen som bevakas av kammarkollegiet.
Som jag framhållit tidigare bör de vattenrättsliga tillståndsmyndig- heterna vara. skyldiga att sörja för en fullständig utredning av tillstånds- frågorna. Myndigheterna har därför både rätt och skyldighet att beakta alla framförda synpunkter. oavsett om de härrör från någon som formellt sett är sakägare eller inte. Som vattenlagsutrcdningen föreslår och i överens- stämmelse med rådande praxis i vattenmål bör därför såväl enskilda som organisationer. oavsett om de är att anse som sakägare eller inte. vara oförhindrade att vid tillståndsprövningen av ett vattenföretag framlägga utredning och synpunkter.
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 ' 151
Med hänsyn härtill och till att de tillåtlighetsregler som jag tidigare har förordat genom sin allmänna utformning medger en mer allsidig bedömning av ett vattenföretags inverkan på skyddsvärda motstående intressen. torde de skäl som ligger bakom önskemålen om en talerätt för intresseorganisa- tioner m.fl. i huvudsak vara tillgodosedda.
Vattenmålen kommer enligt förevarande förslag att även i fortsättningen handläggas av domstol. [ ett sådantjudiciellt förfarande kan man enligt min mening inte ha ett alltför vidsträckt sakägarbegrepp. För att det skall ha den erforderliga fastheten, måste det finnas en sådan kvalificerad anknyt- ning till berörd fast egendom som krävs enligt rådande vattenrättslig prax- is. En annan ordning skulle medföra alltför svårbemästrade avgränsnings- problem. Jag är alltså inte beredd att förorda någon självständig talerätt för intresseorganisationer m. fl. Jag vill erinra om att samma ståndpunkt, utom såvitt avser besvärsrätten för en lokal arbetstagarorganisation. har intagits för ML:s del (se prop. 1980/81:92 s. 39 ).
Avgränsningen av sakägarkretsen bör inte bestämmas i lag utan lösas i rättstillämpningen. Jag vill i sammanhanget hänvisa till den inledningsvis berörda sammanfattningen av rättsläget. Som sakägare bör också. i över- ensstämmelse med terminologin i fastighetsbildningslagen . anses den som deltar i en samfällighet enligt den nya vattenlagen , liksom den som enligt den nya lagen kan ges rätt att använda en vattenanläggning eller har rätt att begära att ett vattenföretag utförs så att det blir till nytta för honom.
Vad särskilt angår frågan om yrkesfiskarnas ställning (se JoU 1978/79: 6 s. 3) vill jag påpeka att den som fiskar på grund av en arrendeupplåtelse är att anse som sakägare i vattenrättsligt hänseende. om fisket skadas av ett vattenföretag. Allmänt vattenområde ingår visserligen inte i fastighetsin- delningen men enligt min mening bör även fiskare som på grund av ett särskilt tillstånd från staten fiskar med fasta redskap inom sådant område på motsvarande sätt betraktas som sakägare i vattenmål. om han lider skada av ett vattenföretag. Någon särskild lagbestämmelse härom behövs inte enligt min mening. Att vidga sakägarkretsen till andra yrkes-. bi- närings- eller fritidsfiskare. som saknar fastighetsanknytning. eller till yrkesfiskets eller fritidsfiskets organisationer. som också saknar sådan anknytning. kan enligt min mening inte komma i fråga.
2.1l Markavvattningsföretag
De materiella regler om vattenföretag i allmänhet som jag tidigare har förordat (se avsnitt 2.4 ) avser även markavvattningsföretagen. ] vissa avseenden behövs emellertid särregler för dessa företag. Den nytta i form av höjd alstringsförmåga och ökade möjligheter att utnyttja marken som blir följden av ett markavvattningsföretag kommer ofta på grund av natur- förhållandena flera fastigheter till del. När flera fastigheter drar nytta av företaget är det också rimligt att de deltar i utförandet och underhållet av
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 152
företaget. Särskilda bestämmelser behövs för att reglera formerna för en sådan samverkan. De speciella reglerna för markavvattningsföretagen bör främst avse företagets omfattning och den interna kostnadsfördelningen.
På organisationen och förvaltningen av ett markavvattningsföretag med flera deltagare bör, som utredningen har föreslagit. lagen (1973: 1150) om förvaltning av samfälligheter bli tillämplig. Jag kommer att senare ta upp frågan om de ändringar som behövs i den lagen.
Innan jag går över till att behandla den närmare utformningen av vilka bestämmelser som bör gälla för markavvattningsföretag. vill jag först erin- ra om riksdagens ställningstagande till motionen l977/78:79] (JoU 1978/ 79: 8. rskr 1978/79: 63). 1 motionen väcktes bl. a. frågan om förstärkt skydd för landets våtmarker. Jordbruksutskottet. vars hemställan i frågan riks- dagen biföll. underströk i sitt utlåtande med skärpa att man vid en sam- hällsutveekling som leder till ett ökat utnyttjande av våtmarker för bl.a. energiproduktion måste ägna särskild uppmärksamhet åt möjligheterna att hävda allmänna miljö- och naturvårdsintressen. Enligt utskottet syntes det böra prövas i vad mån de formella rättsreglerna på förevarande område ger utrymme för det förstärkta skydd av våtmarkerna som framstår "som nöd- vändigt vid ett ökat ianspråktagande av dessa marker för t. ex. ett intensi- fierat skogsbruk eller utveckling av nya energiformer. [ en senare motion (1978/79: 1990) väcktes också frågan om vissa ändringar i VL för att för- stärka skyddet av våtmarkerna. Motionen avslogs med hänsyn till det pågående arbetet med en ny vattenlag.
Jag vill i samråd med chefen för jordbruksdepartementet understryka betydelsen av skyddet av våtmarker. Som jag nyss nämnde omfattas även markavvattningsföretagen av de av mig förordade reglerna om vattenföre— tag i allmänhet. Dessa rcgler kommer att möjliggöra en friare bedömning av markavvattningsföretagen än vad som nu kan ske. Jag bedömer därför att vad riksdagen uttalat i anledning av mot. 1977/78:791 i allt väsentligt kan tillgodoses vid tillämpningen av den nya vattenlagen . Resultatet av den våtmarksinventering som naturvårdsverket genomför på regeringens uppdrag bör också kunna vara ett viktigt underlag vid den fortsatta pröv- ningen av markavvattningsföretag.
Utredningen har försökt att bibehålla det väsentliga innehållet i de detaljerade anslutnings- och fördelningsreglerna i 7 kap. VL och att samti- digt ge de nya reglerna en så enkel form som möjligt. Utredningens förslag har utformats i nära anslutning till motsvarande bestämmelser i anlägg- ningslagen. Utredningen har dock med hänsyn till markavvattningsföre- tagens särart funnit att det inte är möjligt med en fullständig anslutning till anläggningslagen. _ Statens lantmäteriverk anser att anläggningslagen bör göras direkt till- lämplig på markavvattningsföretagen. Enligt verket skulle man härigenom få en ändamålsenlig samordning när det gäller prövningen av frågor om markavvattning. andra gemensamhetsanläggningar och fastighetsbildning.
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82:130 153
Jag delar uppfattningen att det är önskvärt med en samordning av markavvattningsbestämmelserna med anläggningslagcn och fastighetsbild- ningslagen (jfr utredningens tilläggsdirektiv den 8 december 1972 i 1974 års riksdagsberättelse s. 37). Enligt min mening finns det emellertid åtskilliga skäl som talar emot lantmäteriverkets förslag att göra anläggningslagen direkt tillämplig på markavvattningsföretagen.
Redan nu finns det möjlighet att i enlighet med bestämmelserna i 9 kap. fastighetsbildningslagen om gemensamma arbeten lösa markavvattnings- frågor som uppkommcri samband med fastighetsrcglering. Fastighetsbild- ningsmyndigheten kan direkt besluta om enklare dikningsföretag och när det gäller mera omfattande markavvattningsföretag har fastighetsbild- ningsmyndigheten en särskild rätt att ta initiativ till en prövning enligt VL Ufr 7 kap. 36. 45 och 49 åå VL). Den nya vattenlagen bör inte medföra någon ändring i dessa avseenden. Den nya lagen bör vidare i enlighet med utredningens förslag innehålla bestämmelser som reglerar verkningarna av sammanläggning. fastighetsrcglering och delning på en fastighets delaktig- het i ett markavvattningsföretag ("jfr 41 och 42 åå anläggningslagcn). Frå- gan om samordningen med fastighetsbildningslagen får alltså anses vara löst på ett tillfredsställande sätt.
När det gäller samordningen med anläggningslagcn finns det som fram- hålls av lantmäteriverket många beröringspunkter mellan markavvatt- ningsföretagen och sådana gemensamhetsanläggningar som omfattas av anläggningslagen . Enligt min mening är emellertid sambandet mellan markavvattningsföretagen och andra företag som behandlas i den nya vattenlagen starkare. Så t. ex. kan en sjösänkning i markavvattningssyfte ha samma verkningar som en vattenreglering. Det är enligt min mening inte heller lämpligt att bryta ut någon typ av markavvattning. exempelvis dikning. och låta anläggningslagen bli tillämplig på sådana företag.
Anläggningsförrättningar handläggs av fastighetsbildningsmyndighe- terna. Även om prövningen i mera komplicerade fall skulle kunna ske under medverkan av en sakkunnig i markavvattningsfrågor. anser jag att en sådan handläggning inte är lämplig för markavvattningsföretagen. Inte minst bevakningen av de allmänna intressena kräver att markavvattnings- företagen prövas av en förrättningsman som är insatt i markavvattnings- frågor.
På grund av det nu anförda ansluter jag mig till utredningens förslag att särskilda bestämmelser om delaktighet m.m. för markavvattningsföre- tagen tas in i den nya vattenlagen och att sådana företag även fortsättnings- vis skall prövas vid förrättning enligt vattenlagen (jfr avsnitt 2.2 ).
Jag övergår nu till att behandla frågan om utformningen av bestämmel- serna om markavvattning i den nya vattenlagen .
Reglerna i 7 kap. VL om delaktighet i torrläggningsföretag bygger på begreppet ”båtnad av marks torrläggning". Båtnadsreglerna är av betydel- se dels för att bestämma omfattningen av samfälligheterna. dels för att
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 154
bestämma den inbördes kostnadsfördelningen. I fråga om den närmare innebörden av gällande rätt och den kritik som har riktats mot båtnadsreg- lerna kan jag hänvisa till betänkandet från år 1968 om VL:s torrläggnings- bestämmelser (se SOU 1968:5l s. 3l).
Jag delar i likhet med remissinstanserna utredningens uppfattning att rätt och skyldighet att delta i ett markavvattningsföretag bör föreligga för ägarna av de fastigheter. som har nytta av markavvattningen. Med nytta avses liksom i fastighetsbildningslagen och anläggningslagcn den värde- höjning företaget innebär för en fastighet. minskad med eventuella full- följds-, anpassnings- och omställningskostnader. Värdehöjningen bör allt efter omständigheterna kunna beräknas med hänsyn till marknadsvärdet. avkastningsvärdet eller ett mellanliggande värde. Såsom Svea hovrätt anför bör liksom enligt gällande rätt företagets lämpliga omfattning be- stämmas inom ramen för de yrkanden därom som framställs av sökanden eller annan som vill ingå i företaget.
Utredningen föreslår en begränsning av skyldigheten att delta i markav- vattningsföretag som avser sjösänkning eller invallning. Förslaget innebär att tvångsanslutning kan ske endast om det begärs av ägare av fastigheter som vinner mer än hälften av den beräknade nyttan av företaget. Förslaget motsvarar 7 kap. 44 och 5l åå VL. Dessa bestämmelser avser dock även reglering.
Lantmäteriverket anser att bestämmelserna bör utformas i överensstäm- melse med det s.k. opinionsvillkoret i 7 % anläggningslagen . Enligt detta får en gemensamhetsanläggning inte inrättas om ägarna av de fastigheter som skall delta i anläggningen mera allmänt motsätter sig detta och har beaktansvärda skäl för det. Härvid skall främst deras mening beaktas som har störst nytta av anläggningen.
Enligt min mening är utredningens förslag. som bl. a. direkt tar sikte på nyttan av företaget. att föredra för markavvattningsföretagens del. Jag kan alltså inte biträda lantmäteriverkets förslag om en exakt motsvarighet till opinionsvillkoret i anläggningslagcn.
Enligt Stockholms tingsrätt bör bestämmelserna avse även vissa andra typer av markavvattningsåtgärdcr än sjösänkning och invallning.
Erfarenheterna från lantbruksnämndernas verksamhet visar att nödvän- diga torrläggningsåtgärder ofta motarbetas och försvåras av fastighetsäga- re som inte själva brukar jorden. En generell begränsning av möjligheten till tvångsanslutning skulle därför i många fall kunna utgöra hinder för erforderliga torrläggningsåtgärder.
Å andra sidan finns det vid stora företag med ett betydande ekonomiskt risktagande enligt min mening ett visst behov av skydd för sådana fastig— hetsägare som inte vill delta.
Vad jag nu har anfört har lett mig fram till den uppfattningen att den av utredningen föreslagna skyddsbestämmelsen i princip bör gälla alla mark- avvattningsåtgärder. Ett undantag bör dock göras för dikning. Jag förordar
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 155
alltså att utredningens förslag genomförs med den ändringen att begräns- ningen i deltagningsskyldigheten bör avse alla andra typer av mark- avvattning än dikning. När det gäller gränsdragningen mellan dikning och andra markavvattningsåtgärder avses ingen ändring i förhållande till gäl- lande rätt. Avdikning av kärr, mosse eller annan sådan vattendränkt mark är i enlighet härmed normalt att anse såsom dikning (jfr 7 kap. 35 & VL).
Vad sedan gäller den interna kostnadsfördelningen delar jag i likhet med flertalet remissinstanser utredningens uppfattning att även kostnadsfördel- ningen i princip bör ske på grundval av de olika fastigheternas nytta av . företaget. Med nytta avses här liksom i fråga om deltagandeskyldigheten Värdehöjningen på fastigheten. .
Utredningsförslaget innebär emellertid liksom fastighetsbildningslagen och anläggningslagen :en möjlighet till fördelning efter annan grund än nyttan genom att fördelningen skall ske med hänsyn främst till nyttan.
Enligt min mening bör det även för markavvattningsföretagens del vara möjligt att göra kostnadsfördelningen med utgångspunkt i något annat än nyttan av företaget. Så kan det exempevis vara befogat att i fall då en väghållare ingår i företaget bestämma Väghållarens kostnadsandel'med beaktande av, förutom hans nytta av företaget. den inverkan som vägföre- taget har på markavvattningsföretaget.
Som utredningen har föreslagit bör de nu angivna principerna gälla för fördelningen av såväl utförande- som driftskostnader.
Bestämmelserna om kostnadsfördelning i 7 kap. VL innehåller vissa undantag från huvudprincipen om kostnadsfördelning efter båtnad. Sådana undantag finns i bl.a. 7 kap. 26 och 27 55 VL. Utredningen har inte ' föreslagit någon motsvarighet till dessa bestämmelser och har inte heller närmare berört dem.
Några remissinstanser anser att den nya vattenlagen bör innehålla en motsvarighet till bestämmelserna i 7 kap. 27 å VL om begränsning av icke- sökandcs kostnadsansvar.
Enligt 7 kap. 26 & VL får en delägares andel i kostnaderna inte överstiga hans kostnad för att på egen hand torrlägga sin mark. Bestämmelsen har en begränsad tillämpning. eftersom det torde vara sällsynt att en markav- vattningsåtgärd blir billigare om inte någon annan medverkar. Enligt min mening behövs det därför inte någon motsvarighet i den nya vattenlagen . Om den åsyftade situationen ändå skulle uppkomma. bör en jämkning av kostnadsandel kunna ske inom ramen för den allmänna kostnadsfördel- ningsregeln eller genom en avdelningsbildning för den aktuella fastigheten.
Enligt 7 kap. 27 & VL kan den som inte är att anse som sökande till företaget inte åläggas att bidra till kostnaderna för företaget med mera än som motsvarar båtnaden för hans fastighet. Begränsningen avser endast anläggningskostnaderna och alltså inte förrättningskostnaderna eller kost- naderna för företagets drift. Jämkningsregeln avser de verkliga kostna- derna för företaget sådana de kan konstateras efter det att företaget har
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 ' 156
utförts. Mot dessa kostnader skall ställas den vid samfällighetens bildande beräknade båtnaden (se SOU 1968: 51 s. 45). Den nya vattenlagen innebär att alla typer av markavvattningsföretag. alltså även dikningar. kommer att underkastas en kontroll av den ekono- . miska tillåtligheten (se härom avsnitt 2.4.6). I synnerhet vid större företag kan dock felkalkyler och oförutsedda fördyringar medföra att de verkliga kostnaderna kommer att överskrida nyttan av företaget. Enligt min mening talar rättviseskäl för att den som har tvingats in i företaget i så fall inte åläggs en större kostnadsandel än som svarar mot hans nytta av företaget. För att möjliggöra en rättvisjämförelse mellan de verkliga kostnaderna och den i tillståndsbeslutet beräknade nyttan bör dock nyttan indexuppräknas med hänsyn till förändringar i penningvärdet till dagen för uttaxering av kostnaderna. Med detta tillägg förordar jag att bestämmelser motsvarande 7 kap. 27 & VL tas in i den nya lagen. Bestämmelserna bör alltså liksom f. n. endast avse anläggningskostnaderna. '
I 8 kap. 20—24 åå VL finns vissa bestämmelser om s. k. kombinerade företag. som innebär att ledningar får användas för både avledande av avloppsvatten och torrläggning av mark. Utredningen anser att det saknas behov av sådana bestämmelser och har därför inte föreslagit någon mot- svarighet i den nya lagen. Utredningen har härvid särskilt hänvisat till föreslagna bestämmelser om tvångsrätt för avloppsintressent att använda någon annans anläggning i vatten.
Flera remissinstanser anser däremot att bestämmelserna fortfarande har betydelse främst när det gäller avloppsutsläpp i ledningar för markavvatt- ning. Även om bestämmelserna inte kommer till direkt användning. har de betydelse som underlag för överenskommelser mellan avlopps- och mark- avvattningsintressenterna.
Jag har förståelse för vad dessa remissinstanser har anfört. Enligt min mening är det viktigt att den som avleder avloppsvatten till en ledning för markavvattning har möjlighet att delta i markavvattningsföretagets skötsel som en fullvärdig medlem. Jag anser alltså att det fortfarande finns behov av bestämmelser härom. Motsvarande behov torde inte finnas när det gäller att utnyttja avloppsledningar för markavvattning.
Jag förordar på grund av det anförda att det i den nya vattenlagen tas in bestämmelser som i huvudsak motsvarar 8 kap. 20—24 ss VL men att de begränsas till att gälla ledande av avloppsvatten till ledningar för markav- vattning.
Jag vill slutligen ta upp vissa frågor om markavvattning och vägföretag. Utredningsförslaget innebär liksom gällande rätt att det för delägarskap i princip krävs äganderätt till en fastighet som vinner nytta av företaget. Remissinstanserna har inte haft några erinringar mot detta och även jag anser att det är en lämplig ordning. '
Utredningen föreslår att det görs ett undantag från den nyss angivna principen när det gäller väghållare. som i allmänhet endast innehar marken
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 157
med vägrätt eller servitutsrätt. I samband med vägbyggen behöver det enligt utredningen ofta utföras markavvattningsåtgärder för att förbättra den mark där vägen dras fram. Dessutom behövs det anordningar för att avleda nederbörden från vägbanor och slänter. Enligt utredningen kan det då ibland vara praktiskt och ekonomiskt önskvärt att sådana arbeten. som i och för sig ankommer på väghållaren. utförs inom ramen för ett markav- vattningsföretag. Utredningen föreslår alltså en regel om att väghållare skall delta i markavvattningsföretag. om detta avsevärt kan påverkas av vägen och det dessutom föreligger särskilda skäl för delaktighet.
Förslaget har godtagits av vägverket och övriga remissinstanser. Jag delar utredningens uppfattning att det i vissa fall bör vara möjligt att ansluta en väghållare till ett markavvattningsföretag. När det gäller förut- sättningarna för en sådan anslutning bör liksom för deltagande i övrigt för det första fordras att markavvattningsföretaget är till nytta för vägföretaget antingen genom att det medför förbättrade markförhållanden i vägens sträckning eller genom att dess diken och ledningar kan användas för avledning av dagvatten från vägbanan. [ enlighet med vad utredningen har föreslagit bör för det andra för Väghållarens anslutning krävas att vägföre- taget medför en avsevärd inverkan på markavvattningsföretaget antingen genom att nödvändiggöra ett annat utförande därav eller genom att medfö- ra ökade kostnader för underhållet av diken och anläggningar. Enligt min mening är det däremot inte nödvändigt att därutöver kräva särskilda skäl för anslutningen. såsom utredningen har föreslagit. Utredningen har inte angivit vilka skäl som kan beaktas härvid. Av utredningen angivna exem- pel på omständigheter som talar för en anslutning — behov av ändrat utförande eller ökat underhåll — kan utan vidare inrymmas under kriteriet avsevärd inverkan. _
[ VL finns ett stort antal bestämmelser om markavvattning genom vägar och banvallar (7 kap. 7— 19 åå VL). Bestämmelserna kompletteras av lagen (1920: 460) om vad vid anläggande av järnväg eller spårväg bör iakttagas till tryggande av närliggande marks torrläggning (__järnvägslagen). De som har intresse av en torrläggning har en ovillkorlig rätt att få till stånd avlopp genom vägar och banvallar. Åtgärderna skall i princip bekostas av torrläggningsintresset. Undantag från denna princip görs emellertid _när det gäller allmänna vägar som har påbörjats efter den 1 januari 1880 samt enskilda vägar och järnvägar som har påbörjats efter den 1 januari 1921. Undantaget innebär att väghållaren respektive järnvägens ägare normalt skall bekosta åtgärder som behövs för torrläggning av åker och äng till högst 1.2 rn djup.
Enligt utredningen talar billighetsskäl för att den nuvarande för jord- bruksnän'ngen gynnsamma ordningen behålls när det gäller vägar som har börjat byggas före ikraftträdandet av den nya vattenlagen . Utredningen föreslår alltså beträffande sådana vägar att väghållaren alltid skall bekosta avlopp genom vägen i den mån åtgärden behövs för avvattning av åker- mark till högst 1.2 m djup.
Lagrådsrwn iss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 158
När det gäller vägar som byggs efter ikraftträdandet av den nya vattenla- gen föreslår utredningen emellertid att Väghållarens kostnadsansvar be- gränsas. Enligt utredningens förslag skall en åtgärd för markavvattning genom väg bekostas av markavvattningsföretaget. om inte någon markäga- re har begärt åtgärden innan vägen började byggas. Som skäl för förslaget i denna del anför utredningen att vägföretag numera föregås av en ingående planering. Vid denna beaktas rimliga önskemål av markägarna när det gäller befintlig och planerad markavvattning. Enligt utredningen bör det åligga markägarna att aktivt medverka vid vägens planering och att i god tid ge sina anspråk till känna. Om markägarnas underlåtenhet i detta avseende leder till att markavvattningsbehovet försummas vid vägbygget, bör ansvaret för kostnaderna drabba markägarna. Denna ordning bör enligt utredningen gälla oavsett för vilket ändamål markavvattningen sker.
Enligt utredningen bör vad som föreslagits beträffande vägar gälla även i fråga om järnvägar. tunnelbanor och spårvägar på särskild banvall. Järn- vägslagen föreslås upphävd.
Ett stort antal remissinstanser är kritiska mot utredningens förslag i denna del och anser att nuvarande bestämmelser om kostnadsansvaret bör bibehållas. _Kritiken går i huvudsak ut på att utredningens förslag skulle medföra en utredningsskyldighet för markägarna som dessa inte har förut- sättningar att klara av.
Enligt min mening finns det åtskilliga skäl som talar för att bibehålla den nuvarande ordningen även när det gäller framtida vägar. Vägbyggen före- gås numera alltid av en allsidig och detaljerad planering. som bl.a. syftar till att minska olägenheterna för motstående intressen. Berörda markägare ges härvid tillfälle att framföra sina synpunkter. Samråd sker också med lantbruksnämnden eller annan särskild hydrologisk expertis. Detta förfa- rande torde i de allra flesta fall medföra att behovet av markavvattning uppmärksammas och att behövliga åtgärder vidtas. Det kan dock i vissa fall efter vägens tillkomst uppkomma behov av nya eller utvidgade mark- avvattningsåtgärder. Orsaken härtill kan vara nya brukningsmetoder eller bortodling av s. k. organogena jordar. Kostnaderna för att ta upp ett nytt avlopp eller för att fördjupa befintliga avlopp genom väg kan bli av avgö- rande betydelse för tillkOmsten av ett markavvattningsföretag. Om kostna- derna överförs på markavvattningsintresset. kan som flera remissinstanser framhåller resultatet bli att nödvändiga markavvattningsföretag inte kan komma till stånd. '
Jag anser på grund av det anförda att utredningens förslag inte bör genomföras när det gäller kostnadsansvaret i fråga om framtida vägar. Jag förordar i stället en bestämmelse om att väghållaren om det är'skäligt alltid skall vara skyldig att bekosta åtgärder som behövs för avvattning av åker och äng till högst 1.2 m djup. När" det gäller annan markavvattning bör det inte göras något undantag från huvudregeln om markavvattningsföretagets kostnadsansvar.
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82:130 __ 159
Vad nu har anförts om vägar gäller i allt väsentligt även i fråga om järnvägar. tunnelbanor och spårvägar på särskild banvall och jag förordar att motsvarande bestämmelser får gälla för dem. Järnvägslagen bör upphä- vas.
Hänvisningar till S2-102
- Prop. 1981/82:130: Avsnitt 5
2.12. Bevattningsfrågor
Jordbruksproduktionens storlek och kvalitet påverkas i hög grad av tillgången på växtnäring och vatten. Växtproduktion utan särskild växtnä- ringstillförsel anses i dagens jordbruk vara en ekonomisk omöjlighet. Ge- nom den kraftigt ökade användningen av handelsgödsel under senare år anses växtnäringsbehovct i huvudsak vara tillgodosett. Därmed framträder vattnet mer än tidigare som en begränsande faktor och är väsentligen orsak till skördevariationen från år till år. För att försäkra sig om en god skörd med bra kvalitet också vid torrår har jordbrukarna i allt större omfattning börjat tillföra sina marker vatten på konstgjordlväg genom bevattning. Både yt- och grundvatten används för bevattningsändamäl. Även Öster- sjöns vatten har utnyttjats.
Bevattningen har under l970-talet på vissa håll i landet undergått en nästan explosionsartad utveckling. lnom jordbruket har den bevattnade arealen ökat flerfaldigt. Orsakerna till ökningen är flera. Under flera år i slutet av 1960— och början av 70-talet hade vi i stora delar av vårt land somrar som var torrare än normalt. Genom bevattning skapades då-möjlig- heter att trots detta uppnå en hög avkastning och en god kvalitet på skördeprodukterna. Därtill kommer att bevattningssystemen har blivit mera lättskötta och mindre tidskrävande. Antalet bevattningsmaskiner har också ökat kraftigt.
Tidigare bevattnades huvudsakligen betesvallar. potatis och fältodlade köksväxter. Numera bevattnas i allt större utsträckning även slättervallar, stråsäd. oljeväxter. sockerbetor samt bär- och fruktodlingar. Bevattning sker även för annat än jordbruksändamål. t.ex.-i handelsträdgårdar och timmerupplag.
Den ökade bevattningen har emellenid inte ägt rum utan problem. På flera håll har bevattningen konkurrerat med andra intressen om vattentill- gångarna och även konkurrens mellan bevattnare inbördes har förekom— mit. Uttagen för bevattning har ofta skett utan tillstånd enligt VL och har orsakat skador på t. ex. fisket.
Vattenlagsutredningen konstaterar att jordbruksbevattningen med stor sannolikhet kan väntas medföra ökad konkurrens med andra intressen om befintliga vattentillgångar och driva fram nya vattenregleringar. Utred- ningen föreslär flera bestämmelser som är ägnade att bidra till lösningen av bevattningsproblemen. Sålunda föreslås. förutom strängare regler om skyldighet att söka tillstånd som skall gälla alla typer av vattenföretag. en skyldighet att till länsstyrelsen anmäla alla yt- och grundvattentäkter. som
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 _ ' 160
inte sker för hushållsförbrukning. Vidare föreslås möjligheter att tidsbe- gränsa tillstånd till yt- och grundvattentäkter liksom att under löpande tillståndstid omfördela vattnet mellan olika täktinnehavare. Slutligen före- slås en möjlighet till samfällighetsbildning när en vattenreglering eller vattenöverledning är till nytta för flera bevattnare. Däremot ger inte försla- get några möjligheter till samverkan mellan bevattnare i andra fall. t. ex. för fördelning av vatten eller användande av gemensamma anordningar. utan då avses annan lagstiftning. t. ex. anläggningslagcn. bli tillämplig. Vid remissbehandlingen har åtskilliga remissinstanser efterlyst bestäm- melser som i förhållande till utredningsförslaget ger vidgade möjligheter till samverkan mellan flera bevattnare. De förordar i allmänhet att man tillska- .".
par en för bevattningssamverkan särskilt anpassad associationsform. Sär- skilt instanser som företräder jordbruksintresset hävdar också att den föreslagna prövningsskyldigheten är för sträng och att i varje fall anmäl- ningsskyldigheten för yt- och grundvattentäkter inte bör införas.
Det finns enligt min mening all anledning att anta att bevattningen kommer att spela en stor roll i vårt framtida jordbruk. Det är av stor betydelse såväl samhällsekonomiskt som företagsekonomiskt för lantbru- ket att jordbruksproduktionen kan förbättras genom bevattning. Man kan inte heller bortse från frågans sociala aspekter. Att skapa en acceptabel ' och jämn lönsamhet för lantbruket. så att landsbygdens befolkning inte kommer i efterhand i jämförelse med andra yrkeskategorier i landet. fram- står som ett självklart önskemål.
Utvecklingen på bevattningsområdet kan förväntas gå mot allt större och rationellare enheter. Det har visat sig att det. för anskaffande av vatten till bygder med behov av och förutsättningar för bevattning. kan vara lämpligt att flera jordbrukare går samman för att investera i permanenta anläggningar. såsom vattenmagasin. ledningssystem och ptimpanordning- ar. Såväl när gemensamma anordningar är lämpliga som när behov av sådana anordningar inte föreligger kan det också vara erforderligt att vid vattenbrist fördela vattnet mellan bevattnare inbördes. En fastare samver— kan mellan bevattnare kan också vara lämplig när det gäller att tillvarata gemensamma intressen gentemot myndigheter eller andra intressenter i ett vattenområde. _
Gällande VL tillhandahåller inte något särskilt institut för bevattnings- samverkan. Detta har dock inte hindrat att samverkan har bedrivits i olika
former. Av remissyttrandena framgår att i bl. a. Skaraborgs län handelsbo- lagsformen är vanligt förekommande. medan man i Kristianstads län har tillskapat gemensamhetsanläggningar enligt anläggningslagcn. [ Östergöt- lands län lär man ha löst samverkansfrågan genom servitutsbildningar. I Uppsala län har bristen på vatten i flera fall medfört att man bildat särskil- da bevattningsföreningar i samband med vattendomstolsbehandlingen av frågan om tillstånd till ytvattentäkt för bevattning. Medlemskap i en sådan förening har utgjort ett villkor för vattendomstolens tillstånd till vattenut- tag.
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 161
Av remissyttrandena framgår att det finns starka önskemål om en lämp- ligare samverkansform vid bevattning än dem som tillhandahålls enligt gällande lagstiftning. Jag kan också för egen del hålla med om att de olika associationsformer som har tillämpats i bevattningssammanhang ger en ganska splittrad bild. Visserligen torde de samverkansföretag som nu förekommer i de flesta fall ha funnits till under en alltför kort tid för att någon egentlig utvärdering av de olika associationsformernas användbar- het skall kunna ske. Man kan dock förmoda att problem av olika slag kan uppstå och särskilt då beträffande mera lösliga samverkansformer. som inte åtnjuter sakrättsligt skydd. Proceduren för att åstadkomma en lämplig samverkansform synes i en del fall också ha varit ganska omständlig. Jag anser det därför vara av väsentligt intresse att man noga prövar på vilket sätt de framställda önskemålen om en ny samverkansform bäst kan tillgo- doses.
Vad först gäller frågan om en lämplig samverkansform när behov förelig- ger av gemensamma bevattningsanläggningar villjag erinra om att gällande lagstiftning ger vissa möjligheter till samfällighetsbildning även för be- vattningsändamål. En sådan samfällighet kan tillskapas med stöd av an- läggningslagcn. Några remissinstanser förordar också att samverkansfrå- gor rörande bevattningsförctagen löses med tillämpning av denna lag.
Vid en förrättning enligt anläggningslagcn kan- man utreda frågor om vilka tekniska anordningar som behövs och om deltagarkretsens omfatt- ning. och ingenting torde i och för sig hindra att man också lämnar före- skrifter om den inbördes fördelningen av vattnet mellan de deltagande fastigheterna. Problemet är emellertid att ett anläggningsbeslut enligt an- läggningslagen inte ersätter de vattenrättsliga tillstånd som på grund av uttagens storlek och verkningar i de flesta fall erfordras. En sådan tvådelad prövning medför lätt besvärande samordningsproblem.
Viktigast i sammanhanget är emellertid behovet av fördelning av vattnet mellan bevattningsintressenterna. Fördelningsfrågorna kräver bedömning- ar av ett annat slag än som normalt faller inom anläggningslagens ram.
Samverkans- och fördelningsfrågorna kan enligt min mening alltså inte lösas på ett tillfredsställande sätt inom ramen för anläggningslagcn och inte heller enligt annan gällande lagstiftning. En annan lösning bör därför sökas. '
Konkurrensen om vattentillgångarna. som med all sannolikhet kommer att öka i framtiden. medför behov av en rationell hushållning med och fördelning av vattnet. Hittillsvarande konkurrens- och fördelningsproblem torde ofta ha berott på bristande planering och på att samhället har saknat erforderliga styrmedel. Planeringsfrågorna har emellertid fått en allt större aktualitet och planerings- och styrinstrumenten torde komma att förbätt- ras. De av vattenplaneringsutredningen (se SOU 1980: 39) föreslagna insti- tuten för vattenplanering — kommunala vattenöversikter. vattenhushåll- ningsplaner samt inom mindre. avgränsade områden ett särskild förrätt-
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 162
ningsförfarande för vattenfördelning — avses kunna bidra till en lösning av fördelningsproblemen. Vattenplaneringsutredningens betänkande remiss- behandlas f.n. och det är alltså för tidigt att ta slutlig ställning till frågan om den närmare samordningen av vattenplaneringen med den nya vattenla- gen. Jag vill emellertid i detta sammanhang nämna att utredningen förordar att det skapas möjligheter att inom den nya vattenlagens ram lösa fördel- nings- och samverkansfrågorna just beträffande jordbruksbevattning ge- nom samfällighetsbildning mellan de deltagande fastigheterna.
Samma förslag om samfällighetsbildning enligt den nya vattenlagen har. som framgår av vad jag tidigare har redovisat. framförts av flera remissin- stanser som har yttrat sig över vattenlagsutrcdningens betänkande.-Jag har nyss konstaterat att de associationsformer som tillhandahålls genom an- läggningslagcn eller annan gällande lagstiftning inte kan anses på ett till- fredsställande sätt lösa samverkans- och fördelningsfrågorna vid bevatt- ning. Jag biträder därför förslaget att man bör söka en lösning av frågorna inom den nya vattenlagens ram.
Av min nu lämnade redogörelse framgår att den associationsform som främst har förts fram som lämplig för samverkan mellan bevattnare är en vattenrättslig samfällighetsbildning. Jag har tidigare (se avsnitt 2.1 !) föror- dat att lagen om förvaltning av samfälligheter skall göras tillämplig på . organisationen och förvaltningen av ett markavvattningsföretag med flera deltagare. Eftersom den lagen tillhandahåller ett regelsystem för förvalt— ningen av samfälligheter, synes en sådan lösning enligt min mening vara naturlig också för bevattningsförctagens del. Bevattningsföretagens spe- ciella natur nödvändiggör emellertid att man undersöker om det är möjligt att anpassa den nu ifrågasatta vattenrättsliga samfällighetsbildningen till det regelsystemet. Härvid vill jag först ta upp den terminologiska frågan om vad som avses med en samfällighet.
Åtskilliga av de åtgärder i vatten som gällande VL reglerar kännetecknas av att de för sitt ändamål nödvändiggör eller i varje fall främjas av en organiserad samverkan mellan flera intressenter som kan dra nytta av åtgärden. I VL finns också bestämmelser om sådan samverkan i vissa fall. Lagen förutsätter i första hand en frivillig samverkan. men i vissa fall har samverkan ansetts böra komma till stånd även beträffande ovilliga intres- senter. Detta-gäller företrädesvis två typer av åtgärder. nämligen vatten- reglering för bättre kraftutnyttjande enligt 3 kap. VL samt dikning. vatten- avledning och invallning för bättre torrläggning av mark enligt 7 kap. VL. Deltagarna ingår i en vattenrättslig samfällighet. vars huvudsakliga beskaf- fenhet. främst åtgärdernas omfattning. villkoren för deltagande och delta- garnas inbördes ekonomiska skyldigheter. bestämts genom förrättningsbe- slut eller dom.
Med en samfällighet enligt VL avses ett bestämt område på marken som innefattar alla strömfall för vilka en vattenreglering medför båtnad och den mark som vinner stadigvarande torrläggning genom regleringen (3 kap. 3å
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 163
första stycket VL) resp. all mark för vilken en markavvattningsåtgärd medför båtnad (7 kap. 21 & VL). När det gäller den association. närmast av föreningsnatur. som bildas enligt VL för att genomföra regleringen eller markavvattningen används i lagen i stället uttrycket "företaget". Deltaga- re i företaget är ägarna av de fastigheter till vilka de i samfälligheten ingående strömfallcn och marken hör. I ett regleringsföretag kan också en kommun ingå som deltagare utan att vara ägare av något strömfall eller någon mark inom samfälligheten (se 3 kap. 8 %>. Kommunen anses däremot inte vara delägare i regleringssamfälligheten.
Med samfällighet avses också i 1 kap. 3 & fastighetsbildningslagen mark som hör till flera fastigheter gemensamt.
Begreppet samfällighet används emellertid i lagstiftningen också som beteckningen på en association. en sammanslutning av främst fastigheter för bedrivande av en gemensam verksamhet av något slag. Sålunda skall enligt 505 lagen (1939: 608) om enskilda vägar de fastigheter som gemen- samt har att bygga och underhålla en väg som avses i lagens 2 kap. utgöra en vägsamfällighet för handhavande av den gemensamma väghållningen och därmed förenade angelägenheter. På motsvarande sätt utgör de fastig- heter som deltar i en gemensamhetsanläggning enligt anläggningslagen en särskild samfällighet för anläggningens utförande och drift (se 145 andra stycket anläggningslagen). Även en byggnad eller annan anläggning på ofri grund kan delta i en gemensamhetsanläggning enligt anläggningslagen (se 2 5). Ägaren till byggnaden är då också delägare i samfälligheten.
Frågan om de två olika innebörderna av begreppet samfällighet upp- märksammades bl. a. i samband med förarbetena till lagen om förvaltning av samfälligheter (se prop. 1973: 160 s. 307 och 363). I den lagen har intagits regler som gäller för förvaltningen av samfälligheter enligt både fastighetsbildningslagen och anläggningslagen. Det ansågs enligt förarbe- tena vara något oegentligt att tala om förvaltning av en samfällighet enligt anläggningslagcn, eftersom samfällighet i det sammanhanget användes i en associationsrättslig betydelse. Eftersom en bättre benämning ansågs vara svår att finna och någon risk för missförstånd knappast lorde uppkomma fick lagen sin angivna benämning.
Vad som skulle komma i fråga för bevattningsförctagens del är en samfällighet i betydelsen av association. på vilken i likhet med vad som är fallet med en samfällighet enligt lagen om enskilda vägar och anläggnings- lagen de associationsrättsliga reglerna i lagen om förvaltning av samfällig- heter kan göras tillämpliga. Vid tillkomsten av den lagen anförde föredra- gande statsrådet att benämningen på lagen inte hindrade att nya kategorier gemensamhetsbildningar fördes in under lagens tillämpning i framtiden (prop. 1973: 160 s. 363). Från terminologisk synpunkt föreligger enligt min mening inte något hinder mot att bevattningssamverkan sker inom en sådan samfällighet.
Frågan om en samfällighet skall utgöra den lämpligaste associationsfor-
Lagrådsremiss allmän nwtivering
Prop. 1981/82: 130 164
men för bevattningssamverkan kräver emellertid ytterligare överväganden som hänger samman med deltagarkretsen. Utmärkande för de samfällig- heter. varpä lagen om förvaltning av samfälligheter är tillämplig. är gemen- skapens sakrättsliga karaktär. Delaktigheten i samfälligheten är förenad med äganderätten till varje särskild fastighet och kan inte överlåtas sär- skilt. Det är inte möjligt att vid överlåtelse av fastigheten undanta delaktig- heten i samfälligheten. I en samfällighet enligt anläggningslagcn kan även byggnader och andra anläggningar på ofri grund delta. Delaktigheten är i detta fall knuten till byggnaden eller anläggningen och det är dennas ägare som har att svara för de förpliktelser som delaktigheten innebär.
Delaktigheten i en samfällighet för bevattning kräver också en sakrätts- lig anknytning. Några problem uppkommer inte. när ägare av fastigheter bevattnar fastighetens ägor. ] sådana fall kan delaktigheten åvila fastighe- terna. Som jag har förordat i avsnitt 2.3 skall kretsen av bevattnare emel- lertid inte vara inskränkt till ägare av fastigheter. Även arrendatorer och andra nyttjanderättshavare skall ha rätt att ta ut vatten för bevattning. Något krav på vattenrätt skall inte heller ställas upp. Frågan är då om det går att för dessa kategorier bevattnare ställa upp sådana kriterier att gemenskapen mellan dem får den sakrättsliga karaktär som är utmärkande för en samfällighet.
Man skulle, i likhet. med vad som skett enligt anläggningslagcn, kunna tänka sig att knyta delaktigheten i en bevattningssamfällighet till en bygg- nad eller annan anläggning på ofri grund. som tillhör en bevattnandc arrendator eller annan nyttjanderättshavare. Vattenlagsutrednigen har också för sin del föreslagit att en bevattningsanläggning som tillhör en arrendator skall kunna anslutas till en vattenregleringssamfällighet för åstadkommande av förbättrad vattentäkt förjordbruksbevattning.
Den av utredningen förordade sakrättsliga anknytningen kan givetvis vara lämplig i sådana fall då den arrendatorn tillhöriga bevattningsanlägg- ningen har en permanent karaktär med fasta rörledningar i marken och särskilt anlagda pumphus. Det finns emellertid andra typer av bevattnings- anläggningar. som inte består av några fasta anläggningar utan av rörliga maskiner och ledningar. Att i sådana fall knyta delaktigheten i samfällighe- ten till den lösa bevattningsanläggningen kan enligt min mening inte accep- teras.
Den erforderliga sakrättsliga anknytningen kan i stället erhållas på ett annat sätt. En samfällighet förutsätter för sin uppkomst ett myndighetsbe- slut. Som jag" skall utveckla i det följande. blir frågan om bevattningssam- verkan aktuell i samband med den vattenrättsliga tillståndsprövningen av bevattningsförctagen. Ett vattenrättsligt tillstånd till bevattning är inte personligt. utan det avser tillstånd för någon i egenskap av fastighetsägare. arrendator eller annan nyttjanderättshavare att bevattna vissa markområ- den på en fastighet. Även nya ägare av fastigheten har rätt att utnyttja tillstånden. liksom arrendatorer och andra nyttjanderättshavare. så länge
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 165
nyttjanderätts'förhållandet består. ] stället för att knyta delaktigheten i en samfällighet för bevattning till en fastighet eller en byggnad eller annan anläggning på ofri grund skulle man således kunna knyta den till innehava- ren av själva'tillståndet till bevattning.
Jag är medveten om att man från mera principiella utgångspunkter kan rikta erinringar mot den nu antydda utvidgningen av samfällighetsbegrep- pet. Det kan därför övervägas att i stället tillskapa en annan associations- form för bevattningssamverkan, t. ex. genom en föreningsbildning. Enligt den nya vattenlagen skall det emellertid kunna bildas samfälligheter för såväl markavvattning som vattenreglering och vattenöverledning. Från lagteknisk synpunkt är det en fördel om den nya lagens regler om samfäl- ligheter, t.ex. omprövningsreglerna, kan göras direkt tillämpliga även på bevattningsförctagen. En stor lagteknisk vinning är också att regelsyste- met i lagen om förvaltning av samfälligheter då blir direkt tillämpligt. En annan ordning för bevattningsförctagens del komplicerar regelsystemet. Som jag har redovisat tidigare förutsattes också redan vid tillkomsten av lagen om förvaltning av samfälligheter att nya gemensamhetsbildningar i framtiden kunde föras in under lagens tillämpning. '
_På grund avi—det anförda förordar jag att frågan om bevattningssamver- kan löses genom att det enligt den nya vattenlagen kan bildas särskilda bevattningssamfälligheter.
Jag vill i detta sammanhang erinra om attjag tidigare ( avsnitt 2.5.1 ) har avvisat vattenlagsutrcdningens förslag att införa en möjlighet att mot sö- kandens vilja meddela tidsbegränsade tillstånd till vattentäkter bl.a. just med hänvisning till att de problem som man avsåg att lösa därigenom i stället borde lösas inom ramen för en vattenrättslig samfällighetsbildning. Fördelen med en vattenrättslig samfällighetsbildning är bl.a. att man skall kunna undvika framtida låsningar beträffande vattentilldelningen mellan flera bevattnare och att man vid behov utan krav på myndighetsmedverkan och utan uppkommande ersättningsanspråk skall kunna omfördela bevatt- ningsvatten mellan intressenterna.
I den nya vattenlagen bör alltså tas in bestämmelser om formerna och förutsättningarna för bildande av bevattningssamfälligheter.
Vad först gäller formerna för bildandet gör sig olika synpunkter gällan- de. Praktiska skäl synes å ena sidan tala för att förrättningsförfarandet tillämpas. Förrättning används för fastighetsbildning samt tillskapande av gemensamhetsanläggningar enligt anläggningslagen och markavvattnings- samfälligheter enligt den nya vattenlagen . Bevattningsföretagen har vissa beröringspunkter med markavvattningsföretagen.
Å den andra sidan är det vattendomstolen som normalt har att pröva frågor om tillstånd till vattentäkter och som kan konstatera om det på grund av flera konkurrerande ansökningar om vattentäkt för bevattning ur samma vattentillgång föreligger ett behov av bildande av en bevattnings- samfällighet. Enlämplig samordning mellan tillstånds- och samverkansfrå-
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 166
gor kan enligt min mening uppnås endast om vattendomstolen får pröva båda frågorna.
Jag förordar på grund av det anförda att samtliga frågor som rör bevatt- ningssamfälligheterna. dvs. frågor om tillstånd. ersättning och fördelning av vatten samt samverkans- och kostnadsfördelnin'gsfrågor. prövas av vattendomstol. _
I fråga om utformningen av de materiella reglerna om samfällighetsbild- ning för bevattningsändamål ligger det nära till hands att dessa utformas med anläggningslagen som förebild. En fullständig anpassning är dock på grund av bevattningsföretagens speciella natur inte möjlig.
I princip bör de allmänna bestämmelserna i den nya vattenlagen gälla beträffande bevattningsförctag som skall ingå i den vattenrättsliga samfäl- ligheten. När det t.ex. gäller bevattningsförctagens förhållande till mot- stående allmänna och enskilda intressen. kommer alltså de allmänna tillåt- lighetsreglerna m.m. att bli tillämpliga. Endast sådana bestämmelser-som hänger samman med samfällighetsbildningen och förhållandet mellan del- tagarna behöver tas in i lagen. _
I likhet med vad som har anförts i förarbetena till anläggningslagcn i fråga om samfällighetsbildning enligt den lagen anserjag att man i första hand bör försöka åstadkomma bevattningssamfälligheter på frivillighetens väg. Den nya vattenlagen bör innehålla bestämmelser om de allmänna förutsättningarna för samfällighetsbildningen. Vidare bör däri anges grun- derna för kostnadsfördelningen och förutsättningarna för deltagande i sam— fälligheten. För att man skall få garantier för att en bevattningssamfällighet och däri ingående anläggningar kommer att bestå för framtiden och ge varje deltagare sakrättslig trygghet. bör rätten och skyldigheten att delta i samfälligheten som jag tidigare har förordat knytas till den som har till- stånd att bevattna särskilt angivna markområden på en fastighet.
Huvudprincipen bör som jag nyss har framhållit vara frivillig samver- kan. Man måste dock räkna med att en önskvärd samverkan inte alltid kan uppnås på frivillighetens väg. Jag anser därför att man inte kan undvara bestämmelser om tvångsdelaktighet. Sådana bestämmelser torde också indirekt underlättat bildandet av frivilliga bevattningssamfälligheter med en tillräckligt omfattande deltagarkrets. Tvångsreglerna bör dock inte gå längre än som oundgängligen fordras för att de skall tillgodose behovet av en fast associationsform för fördelning av vatten eller de enskilda bevatt- narnas behov av gemensamma bevattningsanläggningar.
När det gäller kretsen av deltagare i en bevattningssamfällighet talar enligt min mening starka skäl för att man inte gör någon begränsning med hänsyn till ändamålet med bevattningen. Som jag skall närmare utveckla senare kan reglerna om samfällighetsbildning m.m. utformas på ett så neutralt sätt att några hinder häremot inte möter. Till en sådan samfällighet bör alltså kunna anslutas intressenter av olika slag. såsom jordbrukare samt ägare av handelsträdgårdar och timmerupplag. Däremot måste man på annat sätt begränsa deltagarkretsen.
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 167
Jag har tidigare konstaterat att bevattningsföretagen har vissa berörings- punkter med mårkavvattningsföretagen. Jag tänker då särskilt på förhål- landena inom jordbruket. En jordbruksfastighet. vars grödor bevattnas. torde vanligen ha behov av en väl fungerande markavvattning. Såväl bevattningen som markavvattningen medför en värdehöjning på fastighe- ten, dvs. nytta för denna.
] fråga om ett markavvattningsföretag torde man alltid kunna konstatera om företaget objektivt sett medför en varaktig nytta för en enskild fastig- het. Detta gäller oavsett de särskilda förhållandena på de enskilda fastighe- terna och resp. fastighetsägares intresse av markavvattning. Som jag tidi- gare har föreslagit ( avsnitt 2 .l l) bör denna nytta då också ligga till grund för rätten och skyldigheten att delta i markavvattningsföretaget. Ekono- miska och tekniska lämplighetssynpunkter samt deltagarnas inställning får avgöra hur stor kretsen av de deltagande fastigheterna bör vara.
En bevattning medför inte samma varaktiga nytta för en fastighet. utan denna begränsas till värdet av den ökade avkastningen på t. ex. varje skörd som uppnås genom bevattningen. Intresset för bevattning varierar. med hänsyn till de särskilda förhållanden som råder på den enskilda fastigheten. Av stor betydelse är vilken gröda som odlas på fastigheten. Sålunda har enligt gjorda undersökningar. som avser södra och mellersta Sverige. vallväxter och potatis behov av vattentillskott praktiskt taget varje år. medan spannmål och oljeväxter har behov av ett sådant tillskott under sex år av tio. Värdet av potatis, vall- och köksväxter höjs mera genom bevatt- ning än värdet av oljeväxter och spannmål. Odlingsinriktningen kan för- ändras under åren. Detta medför att intresset för bevattning är olika hos de skilda fastighetsägarna.
Med hänsyn till dessa förhållanden anserjag det vara uteslutet att tvinga den som inte har något intresse av bevattning att ingå i en bevattningssam- fällighet. Kretsen av dem som bör kunna anslutas till en bevattningssam- fällighet bör därför begränsas till sådana som är på ett mera påtagligt sätt intresserade av bevattning. Enligt min mening bör anslutning i första hand ske av dem som ansöker om tillstånd till vattentäkt för bevattning ur samma vattentillgång. Vid prövningen av frågan om tillstånd till dessa vattentäkter. innefattande prövning av täkternas tillåtlighet med hänsyn till motstående allmänna och enskilda intressen m.m.. kan man då pröva alla frågor som hänger samman med samfällighetsbildningen och det inbördes förhållandet mellan deltagarna.
Frågan om deltagarkretsens omfattning hänger emellertid samman med frågan hur tillståndsplikten skall bestämmas enligt den nya lagen. Hittills har många vattentäkter för bevattning utförts utan att något vattenrättsligt tillstånd har erhållits. Anledningen härtill torde vara att gällande VL:s regler om prövning av såväl yt- som grundvattentäkter lämnar ett stort utrymme för den enskilde att själv avgöra huruvida prövning av täkten skall ske. Det är svårt för den enskilde att avgöra vilka verkningar just
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82:130 168
hans vattenuttag kan ha på motstående intressen. Ofta kan t. ex. ett mindre uttag för bevattning. bedömt för sig. kanske inte anses vara så allvarligt. medan däremot flera sådana uttag ur samma vattentillgång kan få mycket negativa verkningar.
Enligt min mening är det påkallat att skärpa skyldigheten att inhämta tillstånd så att mindre utrymme lämnas åt den enskilde att bedöma företa— gets negativa verkningar på motstående intressen. Var och'en som vill bevattna inom ett område där vattentillgången är knapp bör vara skyldig att söka tillstånd till vattentäkten. Härigenom kan man få med alla aktiva bevattnare som tar vatten i någon omfattning i bevattningssamfälligheten.
Vad jag nu har sagt i fråga om kretsen av deltagare i en bevattningssam- fällighet gäller både sådana samfällighetsbildningar som motiveras av en- bart fördelningsbehovet och sådana som dessutom avser tillskapande av gemensamma anläggningar för bevattning. Fördelningsbehovet kan emel- lertid motivera att ytterligare kategorier av aktiva bevattnare ingår i sam- fälligheten. Jag tänker då på sådana bevattnare för vilka tillstånd att bevattna redan föreligger eller som önskar bevattna sedan samfälligheten en gång har bildats.
Ett lagakraftvunnet tillstånd till vattentäkt för bevattning gäller i princip för all framtid. Om man inför en skyldighet för innehavaren av ett redan meddelat tillstånd att ingå i en bevattningssamfällighet för fördelning av vatten. kan detta medföra behov av omprövning av hans tillstånd på det sättet att hans tillstånd inskränks eller att hans vattenuttag får ske vid andra tidpunkter än tidigare medgivna. Hänsynen till tillståndshavaren medför enligt min mening att skyldigheten för honom att delta i samfällig- heten inte bör vara så omfattande som i normalfallet. utan fördelningsbe- hovet skall vara särskilt stort. Det bör alltså krävas särskilda skäl för hans deltagande.
l klarhetens intresse vill jag tillägga att vid den omfördelning av vatten- itilldelningen mellan de deltagande bevattnarna som skall kunna ske inom ramen för den allmänna förvaltningen av en bevattningssamfällighet någon ersättningsrätt inte bör uppkomma för den som därvid får- avstå vatten. . Som jag tidigare har framhållit är en av fördelarna med en bevattningssam- fällighet just att man skall undvika framtida låsningar beträffande vatten- tilldelningen och vid behov omfördela vattnet mellan deltagarna utan myn- dighetsmedverkan men inom ramen för givna tillstånd utan att några er- sättningskrav skall behöva uppkomma. En sådan omreglering innebär inte någon inskränkning av rätten att ta. ut vatten utan endast en ny fördelning av de tider då uttag får ske för de olika deltagarna.
Jag vill också peka på att det i vattendomstolspraxis redan nu finns exempel på föreskrifter i täkttillstånd som innebär att tillståndshavaren kan bli skyldig att utan ersättning i. framtiden avstå vatten till nya bevatt- nare.
Det bör betonas att skyldigheten för den som redan har ett tillstånd till
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82:130 169
vattentäkt främst avser deltagande i en samfällighet för fördelning av vatten. Om han redan har utverkat ett täkttillstånd. får man anta att han har anskaffat bevattningsanläggningar som passar för hans individuella behov. Han bör därför inte utan mycket ..starka skäl kunna tvångsvis anslutas till en gemensam anläggning för bevattning. Ingenting hindrar naturligtvis att man kan träffa en frivillig överenskommelse om en sådan anslutning.
Det bör också finnas möjligheter att ansluta en ny tillståndshavare till en bevattningssamfällighet för fördelning av vatten. sedan samfälligheten en gång har bildats.
När det gäller frågan om vilka förutsättningar som bör gälla för en anslutning till en samfällighet som endast motiveras av fördelningsbehovet bör beaktas att en sådan samfällighet inte kommer att dra några andra kostnader än administrationskostnader. Därför behöver ytterligare kvalif- kationskrav för deltagande i en sådan samfällighet än fördelningsbehovet inte ställas upp. De bevattnare som söker eller. i vissa fall. redan har erhållit tillstånd till vattentäkt för bevattning bör kunna tvingas att ingå i samfälligheten. om-de utnyttjar samma vattentillgång och vattnet behöver fördelas mellan dem.
När de däremot gäller anslutning av en bevattnare till en gemensamhets- anläggning för bevattning talar hänsynen till övriga deltagare för att sträng- are krav ställs upp. För det första bör inrättandet av en gemensam bevatt- ningsanläggning för dem som ansöker om tillstånd till vattentäkt för bevatt- ning'vara lämpligt från främst tekniska och ekonomiska synpunkter. Hän- syn till motstående. allmänna och enskilda intressen bör också innefattas i detta lämplighetskrav. Så kan t.ex. intrånget för motstående sakägare minskas genom inrättande av en gemensam bevattningsledning. Som ytter- ligare skydd för den enskilde deltagaren bör. efter mönster av 5 & anlägg- ningslagcn, föreskrivas att tvångsanslutning till en sådan anläggning inte bör ske beträffande annan deltagare i samfälligheten än en sådan för vilken det är av väsentlig betydelse att ha del i anläggningen. Väsentlighetskravet ' innebär att tVångsanslutning till en gemensam bevattningsanläggning torde komma att äga ruin mera i undantagsfall. då gemensamma pumpanordning- ar och ledningssystem är lämpligare än individuella anordningar.
Dessutom anser jag det vara lämpligt med en motsvarighet till det s.k. opinionsvillkoret i 7 & anläggningslagcn-En gemensamhetsanläggning för bevattning bör sålunda inte få inrättas, om de som skall delta i anläggning- en mera allmänt motsätter sig åtgärden och har beaktansvärda skäl för det. I likhet med vad som gäller enligt anläggningslagcn bör undantag från opinionsvillkoret kunna ske i sådana fall då behovet av den gemensamma anläggningen är synnerligen angeläget med hänsyn till motstående all- männa och enskilda intressen.
Vad jag nu' har sagt avser gemensamma bevattningsanläggningar. såsom pumpstationer. ledningar m. m.. som är till nytta för deltagarna. En gemen-
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 170
sam anläggning kan emellertid också behövas av hänsyn till motstående intressen utan att den är till nytta för deltagarna. Om t. ex. en minimivat- tenföring skall kunna hållas i ett vattendrag. fordras det vanligen att någon mätanordning uppförs i vattendraget (t.ex. ett s.k. Thomson-överfall). En sådan anordning bör naturligtvis vara gemensam för samtliga deltagare och bör underhållas av dem. Man kan också tänka sig vissa skadeförebyggande anordningar som deltagarna gemensamt bör svara för. För sådana anord- ningar, som alltså utgör villkor för de tillstånd som meddelas.-kan natur- ligtvis varken väsentlighetsrekvisitet eller opinionsvillkoret gälla.
För att man skall få garantier för att en bevattningssamfällighet och däri ingående anläggningar kommer att. bestå för framtiden och för att ge varje delägare en sakrättslig trygghet, bör. somjag har framhållit tidigare. rätten och skyldigheten att delta i samfälligheten knytas till den som har tillstånd till vattentäkt för bevattning av visst eller vissa markområden på en fastig- het.
När det gäller anslutning till en samfällighet för fördelning av vatten bör man inte ställa upp något annat krav för anslutning än att det är lämpligt med hänsyn till fördelningsbehovet. Frågan är om hänsynen till övriga delägare i samfälligheten och till panträttshavarna kräver starkare villkor. när det gäller arrendatorers och andra nyttjanderättshavares deltagande i en gemensamhetsanläggning för bevattning. _
Anläggningslagen ställer upp vissa villkor beträffande anslutning till en gemensamhetsanläggning av en byggnad eller annan anläggning på ofri grund. Det krävs dels att anslutningen är lämplig och dels att ökad kostnad eller olägenhet av betydelse inte får uppstå för någon annan deltagare i anläggningen. Detta hänger samman med bestämmelserna i lagen om för- valtning av samfälligheter om finansiering av en gemensamhetsanläggning. Om s.k. föreningsförvaltning enligt den lagen är anordnad, kan finansi- ering ske genom att styrelsen uttaxerar bidrag i pengar hos medlemmarna. Föreningens härigenom uppkomna fordran medför förmånsrätt i medlem- mens fastighet framför inteckning. förutsatt dock att bidraget inte har varit obetalt längre än ett år från förfallodagen (se lagen. 1973: 1152. om för- månsrätt för fordringar enligt lagen om förvaltning av samfälligheter). När en medlem inte förmår erlägga bidrag. måste ytterligare utdebitering ske. Övriga deltagare drabbas således i praktiken av ett subsidiärt ansvar.
Det subsidiära ansvaret kan komma att aktualiseras oftare då bidraget för någon eller några medlemmars del inte kan uttas ur någon fastighet. Med hänsyn till de delägare som i vanlig ordning är anslutna med en fastighet och till panträttshavare i en sådan fastighet har regeln i anlägg- ningslagcn tillkommit. Den har gjorts indispositiv med hänsyn till pant- rättshavarna (se prop. 1973: 160 s. 171).
Nu berörda regel har betingats bl.a. av ett önskemål att man för en anläggning enligt anläggningslagen skall kunna ta upp lån utan att behöva ställa särskild säkerhet. Denna synpunkt har av vattenlagsutrcdningen
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 171
ansetts vara mindre väsentlig när det är fråga om en regleringssamfällighet för bevattningsändamål. Jag har samma uppfattning beträffande bevatt- ' ningssamfälligheter utan samband med någon vattenreglering. Om det inte föreligger en avsevärd disproportion mellan antalet deltagare som är nytt- janderättshavare resp. fastighetsägare samt företagets kostnader dessutom kan beräknas hålla sig inom rimliga gränser. torde risken för det subsidiära ansvarets utkrävande och i samband därmed möjliga skador för panträtts- havare i praktiken inte vara större än att företaget som regel bör kunna tillåtas. För delägare med egna fastigheter bör fördelen av att så långt som möjligt få kostnaderna för företaget fördelade på flera händer väga tyngre än risken för subsidiärt ansvar. Som påpekats i anläggningslagens förarbe- ten finns det också möjligheter att genom särskild borgen motverka even- tuella olägenheter av en anslutning av förevarande slag. Slutligen bör framhållas att. om nyttjanderättsförhållandet skulle upphöra. nyttjande- rättshavaren får anses ha kvar vissa förpliktelser så länge inte någon omprövning ägt rum (jfr prop. 1973: 160 s. 541). Sådana förhållanden bör i och för sig kunna föranleda ändring i beslutet om inrättande av bevatt- ningssamfälligheten. Nyttjanderättshavaren bör emellertid svara för de förpliktelser som det åsatta andelstalet medför till dess omprövning kom- mit till stånd. '
På grund av det anförda föreslår jag att även en tillståndshavare som är nyttjanderättshavare skall kunna delta i en gemensamhetsanläggning som ingår i en bevattningssamfällighet. Jag anser det inte vara erforderligt med någon uttrycklig motsvarighet till 6s' andra stycket anläggningslagcn om skydd för övriga deltagare i anläggningen. Hänsyn till dessa samt till panträttshavarna bör kunna tas inom ramen för ett allmänt lämplighetskrav för anslutning. '
I likhet med vad som gäller enligt 125 andra stycket anläggningslagcn bör dock inlösen av mark för en gemensamhetsanläggning endast ske för de fastigheter vars ägare i egenskap av tillståndshavare deltar i anläggning- en.
I enlighet med vad jag har anfört tidigare (se avsnitt 2.3 ) bör inte den omständigheten att deltagarna saknar vattenrätt hindra att tillstånd till vattenuttag meddelas och en bevattningssamfällighet bildas. om förutsätt- ningarna i övrigt för bildande av en sådan föreligger. ] fråga om rätten till utrymme för bevattningsanordningar m.m. blir de vanliga tvångsrättsreg- lerna tillämpliga.
Tillstånd till vattentäkt för bevattning får lämnas för varje deltagare i samfälligheten. i förekommande fall med tillämpning av den i avsnitt 2.4 förordade bestämmelsen om jämkning m.m. mellan flera sökande som ingår i en vattenrättslig samfällighet. De särskilda tvångsrätter som_kan behövas för ledningsdragning m.m. får knytas till varje särskilt tillstånd. Tillskapas en gemensam anläggning för vissa av deltagarna, knyts särskil- da tvångsrätter för denna till dem som deltar i denna. Vad avser förhållan-
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 172
det till skadelidande tredje man får efter omständigheterna förordnas. om skyldigheten att betala ersättning eller utföra skadeförebyggande åtgärder skall åläggas en viss eller vissa tillståndshavare eller om solidariskt ansvar skall åläggas samtliga.
Inom ramen för de meddelade tillstånden samt övriga villkor som kan ha föreskrivits av vattendomstolen bör sedan en omfördelning av vattnet vid behov kunna ske genom beslut av deltagarna i samfälligheten i enlighet med föreskrifterna i lagen om förvaltning av samfälligheter.
Utöver de regler som jag hittills har förordat bör den nya lagen innehålla bestämmelser om grunderna för fördelningen av kostnaderna för en bevatt- ningsanläggning och för samfällighetens förvaltning.
Vad först gäller kostnaden för utförandet av gemensamma bevattnings- anläggningar kunde det synas naturligt att man. i likhet medvad som gäller enligt anläggningslagcn och som jag förordar även i fråga om mark- avvattningsföretag, fördelar kostnaden efter vad som är skäligt främst med hänsyn till den nytta som företaget beräknas medföra för varje deltagare. Som jag har framhållit tidigare kan det emellertid i visa fall vara svårt att använda nyttan som en objektiv fördelningsnorm med hänsyn till att för- hållandena för de enskilda deltagarna kan variera mycket. Olika grödor odlas på olika jordbruksfastigheter. Värdet av dessa är olika och den genom bevattningen åstadkomna värdeökningen kan därför skilja sig avse- värt utan att detta behöver påverka utformningen och dimensioneringen av den gemensamma anläggningen. Till en anläggning kan också vara anslut- na tillståndshavare som bedriver verksamheter av skilda slag. såsom jord- bruksdrift. handelsträdgårdsrörelse och timmerupplag. Här blir det ännu svårare att använda nyttan som kostnadsfördelningsgrund. Däremot torde nyttobegreppet kunna användas som norm i sådana fall då bevattningen skall tillgodose samma ändamål för de olika deltagarna.
Det som i första hand påverkar en gemensam bevattningsanläggnings utförande och dimensionering är den vattenmängd som skall uttas genom den. Det är då enligt min mening rimligt att till grund för fördelningen av kostnaden i första hand lägga den mängd vatten som varje deltagare får ta ut enligt tillståndet. I andra hand bör nyttan kunna användas som fördel- ningsnorm.
Jag förordar alltså att varje deltagare deltar i kostnaden för bevattnings- anläggningen efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den mängd vatten som han får ta ut. Denna kostnadsfördelning bör gälla såväl utföran- det som driften av anläggningen. Enligt anläggningslagcn kan driftskostna- derna täckas genom avgifter. En sådan möjlighet bör finnas även beträffan- de en bevattningsanläggning. Härigenom kan man ta hänsyn till det faktis- ka utnyttjandet av anläggningen.
Liksom enligt anläggningslagcn bör särskilda andelstal kunna bestäm- mas för en viss del av anläggningen. som är till nytta för endast vissa av de i samfälligheten ingående fastigheterna.
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 173
Som jag har nämnt tidigare bör vattnet kunna omfördelas mellan delta- garna i samfälligheten. En sådan omfördelning bör kunna ske formlöst inom ramen för förvaltningen av samfälligheten i den mån deltagarna är ense. I sådana fall bör man också kunna göra en omfördelning av kostna- derna med hänsyn till varje fastighets faktiska användning av anläggning- en. En möjlighet att få en sådan överenskommelse fastställd så att den får verkan av dom bör tas med i den nya lagen. Det bör också kunna träffas överenskommelse om in- eller utträde. ändring av andelstal samt samfäl- lighetens upphörande". Jag anser det lämpligast att en sådan överenskom- melse fastställs av vattendomstolen.
Vad beträffar deltagare i en bevattningssamfällighet som endast för- anleds av fördelningsbehovet blir det endast fråga om bidrag till kostna- derna för samfällighetens förvaltning. För detta bör särskilda andelstal bestämmas. Den lämpligaste fördelningsnormen bör även i dessa fall vara det vattenuttag som deltagaren får göra enligt tillståndet till vattentäkt. Möjligheterna att träffa överenskommelser och få sådana fastställda av vattendomstol bör naturligtvis finnas även beträffande sådana samfällig- heter.
Genom den nu förordade möjligheten att bilda bevattningssamfälligheter saknas enligt min mening anledning att genomföra vattenlagsutredningens förslag om en särskild anmälningsskyldighet för vattentäktsföretagen. De bör endast vara underkastade samma tillståndsplikt som andra vattenföre- tag. Som jag har antytt tidigare bör tillståndsplikten vara strängare än enligt gällande VL.
2.13. Avgifter
2. [3.1 Inledning
Enligt VL kan ett tillstånd att utföra ett vattenföretag vara förenat med skyldighet för företagaren att utge avgifter av olika slag. Avgifternas syfte är i första hand att tillgodose allmänna intressen. Hit hör bl.a. fiskeintres- set. För att åstadkomma bättre fiskeförhållanden inom områden som på- verkas av ett företag föreskrivs sålunda ibland. i stället för en skyldighet för företagaren att själv vidta fiskebefrämjande åtgärder. en skyldighet för honom att betala en särskild avgift med stöd av 2 kap. 8.5 VL. Enligt 2 kap. 105 utgår vidare en s.k. allmän fiskeavgift för byggnad i vatten eller vattenreglering som påverkar de naturliga vattenståndsförhållandena eller hindrar eller försvårar fiskens framkomst. Allmänna liskeavgifter skall användas för att främja fisket inom landet. Enligt 6 kap. 9l$ kan de flott- ande i en allmän flottled åläggas att betala viss fiskeavgift. om flottningen eller flottningsanläggningar vållar avsevärt men för fisket. Vissa fiskeäv- gifter som har fastställts enligt den före VL gällande lagstiftningen utgår fortfarande.
Lagrådsremiss
allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 174
l 4 kap. 14 och 1555 VL finns bestämmelser om regleringsavgift i samband med större vattenregleringar för kraftändamål. Avgiftsmedlen används för att kompensera skador som inte ersätts i vattenmålet och för att tillgodose allmänna ändamål i den bygd som berörs av företaget. Med tillstånd att utföra vissa slags vattenföretag följer också skyldighet enligt 11 kap. 955 VL att betala ett engångsbelopp, s. k. domstolsavgift, som bidrag till kostnaderna för vattendomstolarnas organisation och verksamhet.
De allmänna fiskeavgifterna och regleringsavgifterna utgår årligen med ett fast belopp under vissa perioder. 20 resp. 10 år. För den följande perioden kan avgifterna ändras på ansökan av tillståndshavaren eller kam- markollegiet.
Regeringen kan enligt 4 kap. 18.5 VL föreskriva villkor för att tillgodose allmänna intressen i samband med prövningen av större vattenföretag. Sådana villkor brukar oftast gå ut på att sökanden skall betala vissa belopp. s.k. villkorsmedcl.
VL:s avgiftsregler kompletteras av bestämmelser i kungörelsen (1953: 620) angående indrivningen och användningen av vissa med anled- ning av företag i vatten utgående avgifter (1953 års avgiftskungörelse). Kammarkollegiet för det allmännas talan i avgiftsfrågor.
[ egentliga avgifter inflöt under budgetåret 1970/71 omkring 14 milj. kr. Därav utgjordes cirka 12 milj. av regleringsavgifter. 1.5 milj. av olika liskeavgifter och 0,5 milj. av domstolsavgifter. Motsvarande belopp var för budgetåret 1978/79 omkring 19 milj. kr.. varav omkring 16 milj. avsåg regleringsavgifter. omkring 2.4 milj. liskeavgifter och omkring 1 milj. dom- stolsavgifter.
Vattenlagsutredningcn behandlade VL:s avgiftssystem i delbetänkandet SOU 1972: 14. Utredningen ansåg det vara självklart att regleringsavgifter och allmänna fiskeavgifter borde behållas som viktiga delar av det vatten- rättsliga kompensationssystemet. Enligt utredningen företedde avgiftssy- stemet en splittrad bild och ett enhetligt system skulle i och för sig vara tilltalande. En sammanslagning av reglerings- och fiskeavgifterna ansågs emellertid medföra komplikationer och utredningen inriktade sig i stället på att försöka närma de båda avgiftstyperna till varandra.
Utredningen föreslog att bestämmelserna om regleringsavgift skulle er- sättas av bestämmelser om bygdeavgift. Förslaget innebar att inte bara som f. n.'regleringar för kraftändamål utan även kraftverk skulle avgiftsbe- läggas. Avgiften skulle beträffande regleringar beräknas efter magasinsvo- lymen och beträffande kraftverk efter installerad effekt. Enligt förslaget skulle de nya bestämmelserna i princip bli tillämpliga även på befintliga företag. En konsekvens av förslaget var att även kraftverksbygdcrna skul- le bli bidragsberättigade av avgiftsmedlen.
Utredningen föreslog vidare vissa ändringar i bestämmelserna om fis- keavgift. Sålunda skulle det inte längre vara möjligt att bestämma särskild avgift med stöd av 2 kap. 8.5 VL. Detta föranledde ändringar i fråga om de
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 175
allmänna fiskeavgifterna enligt 2 kap. 10.5. Bestämmelserna om allmän fiskeavgift föreslogs också närmare anpassade till bestämmelserna om bygdeavgift, bl.a. genom att avgiftsbeslutens giltighetstid förkortades från 20 till 10 år. '-
Vattendomstolarna har fr.o.m. 1972 inordnats i den allmänna tingsrätts- organisationen. Av bl. a. denna anledning syntes det utredningen omoti- verat att behålla domstolsavgiften som f.n. skall fastställas som bidrag till vattendomstolarnas organisation och verksamhet i anslutning till att med- givande lämnas till vissa typer av vattenföretag. Utredningen föreslog därför att domstolsavgiften skulle utmönstras.
Någon ändring föreslogs inte i regeringens befogenhet att i samband med prövning av tillåtligheten av större vattenföretag förordna om skyldighet för sökanden att betala s.k. villkorsmedel för att tillgodose allmänna intressen.
Utredningens förslag i fråga om bygdeavgift tillstyrktcs eller lämnades i huvudsak utan erinran av flertalet remissinstanser. Det framfördes dock viss kritik. främst från länsstyrelsen i Norrbottens län. Med utgångspunkt i utredningens beräkningsexempel vände man sig mot en befarad omfördel- ning av avgiftsmedel från reglerings- till kraftverksbygder. Detta ansågs oacceptabelt från regionalpolitisk synpunkt. Dessutom skulle det bli svårt med omräkning av gällande avgifter.
Förslaget att slopa avgifterna enligt 2 kap. 85 VL möttes med kritik från flera remissinstanser, medan förslaget i fråga om avgifter enligt 2 kap. 105 i huvudsak lämnades utan erinran. Förslaget att slopa domstolsavgiften biträddes. .
Föredragande statsrådet framhöll i prop. 1974183 ts. 1821 att utredning- ens förslag till bygdeavgift visserligen innebar en förenkling men var oacceptabelt framför allt från regionalpolitisk synpunkt. Förslaget skulle medföra en omfördelning från glesbygdcr i övre Norrland till södra Sverige och t. ex. Norrbottens län skulle komma att förlora en betydande del av utgående avgiftsmedel. Dessutom skulle omräkningen av tidigare utgående avgifter bli komplicerad. Utredningens förslag till bygdeavgift borde därför inte genomföras, På grund härav fann föredragande statsrådet inte heller skäl att närmare gå in på utredningens förslag beträffande fiskeavgifter och domstolsavgifter. En höjning av avgiftsgränserna för regleringsavgiftcr och för fiskeavgifter enligt 2 kap. 10.5 VL vidtogs dock (prop. 1974: 83. CU 1974: 28. rskr 1974: 229. SFS 1974: 273).
Vattenlagsutredningen fick genom tilläggsdirektiv den 20 september 1974 (se 1975 års kommittéberättelse s. 17) uppdraget att åter utreda frågan om ett nytt vattenrättsligt avgiftssystem. Enligt direktiven borde utred- ningen överväga att i en ny vattenlag införa en enda avgiftstyp som i princip skulle omfatta alla typer av vattenföretag.
I sitt slutbetänkande tar vattenlagsutrcdningen åter upp avgiftsfrågan. I enlighet med tilläggsdirektivens önskemål har utredningen försökt finna ett
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 176
enhetligt system som skulle omfatta alla typer av vattenföretag. Någon annan norm än ett vattenföretags anläggningskostnad är då enligt utred- ningen inte tänkbar. Det visar sig emellertid att anläggningskostnaden som norm innebär stora svårigheter i många fall. Utredningen anser därför att anläggningskostnaden inte utgör någon lämplig norm för avgiftsberäkning- . en. Utredningen har därför begränsat sina överväganden till kraftföreta- gen, eftersom det i första hand är dessa som kan påverka bygdens förhål- landen i någon mera betydande omfattning.
Utredningen föreslår att de nuvarande regleringsavgifterna och fiskeav- gifterna enligt 2 kap. 105 VL ersätts av en ny avgift. som föreslås få benämningen bygdeavgift. Bygdeavgift föreslås utgå för ett kraftverk efter en norm som är en funktion av kraftverkets installerade effekt. Avgiften skall bestämmas så att den inrymmer även avgift för regleringar. Den installerade effekten skall dock enligt förslaget. liksom enligt det tidigare förslaget till bygde-avgift. vara avgiftsgrundande i sin helhet endast intill 150 procent av effekten vid medelvattenföring, medan överskjutande ef- fekt skall beaktas endast beträffande halva sin storlek. Mindre kraftverk undantas från avgiftsskyldighet. Av avgiften skall 15 procent inbetalas till fiskeristyrclsen att användas för att främja fisket inom landet. medan återstoden skall inbetalas till länsstyrelsen att användas för samma ända- mål som nuvarande regleringsavgifter.
Enligt utredningen skulle en ren kraftverksavgift komma att medföra en omfördelning av avgiftsmedel från reglerings- till kraftverksbygder. Den installerade effekten anses emellertid återspegla inte bara kraftverkets storlek utan även sambandet mellan kraftverket och de regleringar som ' betjänar det. Förekommande regleringar bör enligt utredningen därför på så sätt beaktas att den myndighet om fastställer avgiften i avgiftsbeslutet skall ange till hur stor del avgiften hänför sig till kraftverket resp. till regleringarna. Detsamma skall gälla även andra företag. främst överled- ningar. som betjänar kraftverket. _
Utredningen framhåller att det nya avgiftssystemet framför allt har en fördel vid övergång från nuvarande system till det nya. Eftersom de nuvarande avgifterna är bestämda för varje kraftverk. erhålls den nya kraftverksavgiften per enhet genom att man dividerar nu utgående avgift. eventuellt omräknad i samband med omprövning av avgiften för någon reglering. med antalet avgiftspliktiga enheter för kraftverket i fråga. Denna beräkning är enligt utredningen så enkel att den kan göras vid varje omprövningstillfälle för äldre regleringar. till dess alla äldre avgiftsbeslut blivit omprövade. Någon gemensam tidpunkt för omprövning behöver därför ej fastställas i övergångsbestämmelserna.
[ delbetänkandet SOU 1972: 14 föreslog vattenlagsutrcdningen som tidi- ' gare nämnts att fiskeavgifter enligt 2 kap. 8 5 VL-inte längre borde utgå. Detta föranledde flera kritiska uttalanden under remissbehandlingen. Vad som förekommit vid remissbehandlingen har föranlett utredningen att i det
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 177
nya förslaget behålla fiskeavgifterna som ett alternativ till andra åtgärder. Nuvarande tveksamhet rörande frågan huruvida avgiften kan användas för åtgärder i bivattendrag bör enligt utredningen undanröjas. Enligt ett ut- tryckligt stadgande skall avgiften kunna användas för liskebefrämjande åtgärder inom berört eller angränsande vattensystem. Därigenom mar- keras också avgiftens lokala användningsområde.
Enligt utredningsförslaget bör i en ny VL inte tas in någon motsvarighet till den fiskeavgift som enligt 6 kap. 9 .5 VL kan åläggas de flottande. Har sådan avgift bestämts enligt VL bör den däremot utgå även i fortsättning- en. Utredningen anser slutligen att någon motsvarighet till domstolsavgif- ten enligt 11 kap. 95 .5 VL inte bör finnas.
Vid sidan av det föreslagna avgiftssystemet bör enligt utredningen rege- ringens befogenhet att tillgodose allmänna intressen genom s.k. villkors- medel finnas kvar.
Utredningens nya förslag i fråga om bygdeavgift har mötts av en ännu starkare kritik än det tidigare förslaget. Endast några få remissinstanser godtar förslaget eller lämnar det utan erinran. Däremot godtar så gott som alla remissinstanser utredningens förslag till lokal fiskeavgift samt till slopande av flottleds- och domstolsavgifterna.
Remisskritiken beträffande bygdeavgiftsförslaget grundas på flera om- ständigheter. Flera remissinstanser framhåller att systemet med en effekt-_ avgift i princip utgör en enklare beräkningsgrund i förhållande till nuvaran- de system. Man pekar dock på att effektbegreppet inte är entydigt. Den allvarligaste kritiken går ut på att även det nya förslaget innebär en omför- delning av avgifterna från regleringar till kraftverk och att utredningens förslag till fördelning av avgifterna mellan regleringar och kraftverk ger alltför stort utrymme för skönsmässiga bedömningar. Många remissinstan- ser. däribland fiskeristyrelsen och andra som företräder liskeriintresset, anser att den föreslagna gränsen för avgiftsskyldighet är för högt satt och att även andra företag än kraftverk bör avgiftsbeläggas. De fiskesakkun- niga remissinstanserna motsätter sig också att nuvarande fiskeavgift enligt 2 kap. 10 5 VL bakas in i den gemensamma bygdeavgiften.
En del remissinstanser för fram eller skisserar alternativa förslag till avgiftssystem. Bl.a. anser tre tingsrätter att utredningens gamla förslag till bygdeavgift bör genomföras med vissa modifieringar. Svea hovrätt föreslår för sin del en enda avgiftstyp som avses omfatta alla lukrativa vattenföre- tag. Sådan avgift bör bestämmas till en viss andel av företagets bruttonytta allt efter företagets inverkan på motstående intressen. Många remissin- stanser anser att såväl avgiftsgränserna som de utgående avgifterna bör indexregleras.
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 178
2.112. Bygdeavgifier
Av min nu lämnade redogörelse to'rde framgå att frågan om det vatten- rättsliga avgiftssystemet är mycket besvärlig. Vad särskilt gäller de nuva- rande regleringsavgifterna lämnar lagen ringa ledning för beräkningen av deras storlek. Grunderna för beräkning av avgifterna är inte teoretiskt invändningsfria och de leder också. i vissa situationer till påtagliga fel eller olämpliga resultat. I rättstillämpningen har också beräkningsgrunderna efter hand blivit alltmer komplicerade. Som Svea hovrätt framhåller har under senare år mål rörande regleringsavgifter svarat för en oproportioner- ligt stor andel av de överklagade vattenmålen.
Bakom de nuvarande bestämmelserna om regleringsavgift ligger den uppfattningen att den vinst som ett kraftverksföretag 'ger ofta uppkommer på bekostnad av avsevärda naturförändringar i den omgivande bygden och olägenheter av olika slag för befolkningen och att det därför är rimligt att en del av denna vinst kommer bygden till godo i form av avgiftsmedel. Detta synsätt har enligt min mening alltjämt" fog för sig. De betydande belopp som varje år kommer in i form av regleringsavgifter utgör en betydelsefull kompensation för de bygder som utsätts för sådana allmänna olägenheter som en vattenkraftutbyggnad medför. Den övervägande ande- len av nu utgående avgifter avser glesbygdsområden i. Norrland. där av- giftsmedlen gör stor nytta. Betydande belopp har utgått till sådana all- männa behov som sport och fritidsverksamhet. vägbelysning och elektri- fiering. turism, vägar. kulturella ändamål. renskötsel. va-anläggningar m.m. Man har anledning att räkna med att det fortfarande finns ett stort behov av avgiftsmedel för sådana ändamål. Även andra ändamål bör kunna komma i fråga. Jag anser därför att det är självklart att den nya vattenlagen bör innehålla en motsvarighet till nuvarande regleringsavgifter (jfr prop. 1974: 83 s. 182).
En avgift av antytt slag bör hållas isär från de särskilda villkorsmedel som regeringen i kraft av sin befogenhet att villkorsvägen tillgodose all- männa intressen kan föreskriva beträffande större vattenföretag. Denna regeringens befogenhet bör finnas kvar och bör inte närmare regleras genom detaljföreskrifter. Däremot bör inte den avgift som skall motsvara den nuvarande regleringsavgiften bestämmas efter skönsmässiga grunder. De tillämpande myndigheterna och parterna måste ges så säkra hållpunk- ter som möjligt i själva lagen rörande beräkningsgrunderna för en sådan avgift. Som jag kommer att beröra i det följande. kan man dock inte undvika att ett visst utrymme kommer att finnas för skönsmässiga övervä- ganden också inom ramen för ett sådant avgiftssystem. Man måste kunna ta hänsyn till varje vattenföretags särdrag.
Nuvarande regleringsavgifter gäller endast regleringsföretag för kraftän- damål. Eftersom syftet med en avgift bör vara att tillgodose allmänna intressen med anknytning till den bygd som drabbas av olägenheter av ett
- Lagrådsremiss allmän motivering
Prop.. 1981/82: 130 ' 179
vattenföretag, borde avgiftsskyldigheten i princip omfatta alla typer av vattenföretag enligt den nya vattenlagen . Det har emellertid visat sig vara mycket svårt att finna en godtagbar objektiv avgiftsnorm som passar de olika företagstypefna. Den enda" norm som utredningen kan tänka sig är ett företags anläggningskostnader men utredningen finner för sin del att dessa av olika skäl inte utgör en lämplig norm. Jag delar denna uppfattning.
Svea hovrätts tidigare redovisade förslag om en avgiftsberäkning efter företagets bruttonytta och dess inverkan på motstående intressen torde inte heller gå att tillämpa beträffande många företagstyper. Att. som hov- rätten har föreslagit, i sådana fall överlämna åt regeringen att fastställa avgifter enligt skönsmässiga grunder kommer i_realiteten att innebära att man inte gör någon skillnad mellan avgifter och särskilda villkorsmedcl. En sådan ordning är enligt min mening mindre lämplig.
Jag kan alltså för min del konstatera att det inte har gått att finna någon gemensam objektiv norm för avgiftsberäkning beträffande alla företagsty- per. Man måste som jag ser det i stället inrikta sig på att begränsa avgifts- skyldigheten till vissa företagstyper. Det bör då bli fråga om företag som dels är av sådan omfattning och beskaffenhet att de mera kännbart inver- kar på bygdens förhållanden och dels möjliggör objektiva beräknings- grunder för avgiftsuttaget. De företagstyper som närmast kan komma i fråga är då enligt min mening vattenkraftverk. vz-ittenregleringar. vatten- överledningar och ytvattentäkter.
Jag vill betona att en huvuduppgift är att försöka finna enklare beräk- ningsgrunder för avgiftsuttaget. De båda utredningsförslagen tillgodoser i stor utsträckning detta önskemål.
Utredningen uppger sig också ha strävat efter en i huvudsak oförändrad avgiftsbelastning för de enskilda företagen. Dessutom har den ansett att det totala avgiftsbeloppet inom landet. beräknat enligt det nya systemet. i stort sett bör motsvara vad som f. n. inflyter i regleringsavgifter enligt 4 kap. 14 5 VL. Utredningsförslaget har emellertid på flera håll uppfattats så att man befarar en omfördelning av avgiftsmedel från reglerings- till kraft- verksbygder.
Utredningen har själv tillbakavisat kritiken i detta hänseende mot dess första förslag. Utredningen framhåller att den i sitt första avgiftsbetän- kande som exempel på hur den föreslagna bygdeavgiften skulle beräknas har använt befintliga kraftverks- och regleringsföretag. Avsikten var där- emot inte att ändra de redan utgående regleringsavgifterna. om inte änd- ringar motiverades av ändrat penningvärde eller ändrade yttre förhållan- den. Dessa och även andra omständigheter skulle-enligt utredningen hind- ra en regional omfördelning av redan utgående avgifter. Inte heller beträf- fande nya företag skulle det föreslagna systemet i praktiken behöva medfö- ra en omfördelning. _
Enligt min mening bör en självklar utgångspunkt för ett nytt avgiftssy- stem vara att bestämmelserna utformas så att någon väsentlig rubbning i
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 180
avgiftsbelastningen inte sker för belintliga företag. räknat i fast penning- värde. När det däremot gäller nytillkommande företag måste det avgöran- de. somjag tidigare har anfört. vara företagets inverkan på bygdens förhål- landen. Detta medför naturligen att man inte skall behöva vara bunden av historiska förhållanden. storleken av nu utgående avgifter och dessas fördelning mellan kraftverks- och regleringsbygder osv. när man utformar ett avgiftssystem som skall tillämpas på nya företag.
Även om kritiken mot utredningens första förslag enligt min mening är något överdriven. harjag dock viss förståelse för den. Principen att låta det nya avgiftssystemet bli tillämpligt på äldre företag kan medföra den av remissinstanserna befarade omfördelningen från reglerings- till kraftverks— bygder. En sådan omfördelning kan emellertid undvikas med en annan övergångsreglering än den av utredningen föreslagna. Jag vill också fram- hålla att det föreslagna systemet skulle medföra betydligt större avgifter för tillkommande effektutbyggnader än det nuvarande. vilket t.ex. för Norrbottens läns vidkommande skulle innebära större framtida avgiftsut- tag i Lule älv.
Jag har också förståelse för kritiken mot utredningens andra förslag till en ren kraftverksavgift. Den föreslagna beräkningsgrunden är visserligen lättillämpad. Däremot ges parterna och de tillämpande myndigheterna ingen ledning när det gäller fördelning av avgiftsbeloppen mellan kraftver— ken och förekommande regleringar m.m. En reglering i lag av fördelnings- frågorna skulle bli krånglig. Av skäl som jag kommer att utveckla närmare senare är det också olämpligt att ha en gemensam fiske- och kraftverksav- gift (se avsnitt 2.133 ).
Sammanfattningsvis anser jag att utredningens första förslag till byg- deavgift visserligen har sina brister. Jag anser emellertid att det inte bör helt förkastas. Med vissa modifieringar somjag återkommer till senare bör det kunna läggas till grund för den avgift i den nya vattenlagen som bör ersätta nuvarande regleringsavgifter. såvitt avser vattenföretag som prö- vas enligt den' nya vattenlagen . I fråga om nu utgående regleringsavgifter fordras dock särskilda överväganden. Den nya avgiften bör i enlighet med utredningens förslag benämnas bygdeavgift.
Den nya bygdeavgiften bör beräknas på grundval av faktorer som är kända eller i varje fall lätta att bestämma samtidigt som de ger uttryck för företagets omfattning och därmed antyder deras inverkan på bygden. Avgiftsskyldigheten bör. som jag tidigare har antytt. begränsas till kraft- verk. vattenregleringar. vattenöverledningar och ytvattentäkter.
Vad först angår frågan om avgiftsbeläggning av vattenkraftverken vill jag framhålla att den nuvarande skyldigheten att betala regleringsavgift åvilar innehavarna av de strömfall som har nytta av en reglering. Avgif- terna belastar alltså i första hand kraftverksägarna i det nedanför liggande vattendraget. varför regleringsavgiften i praktiken kan sägas vara en kraft- verksavgift. Jag biträder också utredningens förslag att avgiftsbelägga
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 181
vattenkraftverken. [ fråga om valet av en lämplig norm för avgiftsberäk- ningen anser jag liksom utredningen att beräkningen bör grundas på den effekt som kan tas ut vid de i kraftverket installerade generatorerna. i fortsättningen kallad den installerade effekten.
Som utredningen anför får den installerade effekten. som bestämts av utbyggnadsvattenföringen och fallhöjden. anses återspegla inte bara kraft- verkets storlck utan också i viss mån sambandet mellan kraftverket och de regleringar "som betjänar det. Utredningen drar dock olika slutsatser av angivna samband i sina båda betänkanden rörande avgiftsfrågan. Medan man i det första betänkandet inkluderar en avgift för korttidsregleringar i effektavgiften men bestämmer avgiften för års- och flerårsregleringar sär- skilt. föreslås i det senare betänkandet- att alla typer av regleringar skall inrymmas i effektavgiften.
För. egen del biträder jag det första förslaget som innebär att endast korttidsregleringar inryms i kraftverksavgiften. Korttidsreglering sker of- tast vid kraftverken, och en sådan reglerings nytta och omfattning kommer till direkt uttryck i kraftverkets storlek. Däremot är sambandet mellan års- och flerårsregleringar och ett kraftverks effekt inte lika entydigt. Regle- ringarna ger inte något direkt utslag i kraftverkens utbyggnadsvattenfö- ring. när de har en sådan omfattning att de medger en utjämning av vattentillgången mellan våtår och torrår. När det gäller avgiften för års- och flerårsregleringar ligger det närmare till hands att utgå från magasins- volymen. Mot att använda magasinsvolymen som beräkningsgrund talar visserligen att denna inte direkt återspeglar nyttan av regleringen. Jag anser emellertid att magasinsvolymen utgör en enkel'beräkningsgrund som också på ett enkelt sätt anger företagets omgivningspåverkan. Med maga- sinsvolym avserjag i detta sammanhang den vattenvolym som finns mellan de fastställda dämnings- och sänkningsgränserna. Om i något fall sådana gränser inte fastställs. kan volymen uppskattas efter det magasinsut- nyttjande som innefattas i de meddelade bestämmelserna om innehållande och tappning av vatten.
Jag förordar på grund av det anförda att bygdeavgiften för års- och flerårsreglering grundas på magasinsvolymen i likhet med vad som nu gäller för fiskeavgift enligt 2 kap. 10 5 VL. Detta medför att man också kan avgiftsbelägga vattenregleringar för något annat än kraftändamål.
] fråga om vattenöverledningar framhåller utredningen att sådana före- tag ofta är en förutsättning för en lönsam kraftverksutbyggnad. varför deras nytta och omfattning i likhet med korttidsregleringarna kommer till direkt uttryck i kraftverkens storlek. Utredningen anser därför att någon särskild bygdeavgift inte bör utgå för överledningar. Jag har samma upp- fattning. såvitt gäller överledningar för kraftändamål. Vattenöverledningar kan emellertid också förekomma för att tillgodose något annat än kraftän- damål och de kan vara av mycket ingripande natur. Man bör därför ha möjlighet att genom en särskild avgiftsbeläggning av sådana överledningar
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82:130 182
anpassa avgiften till överledningens inverkan på den omgivande bygden. Jag föreslår därför att vattenöverledningar för annat än kraftändamål av- giftsbeläggs särskilt. I likhet med vad som nu gäller enligt 2 kap. 10 % VL bör avgiften beräknas med utgångspunkt i den vattenmängd per tidsenhet som högst får överledas enligt meddelat tillstånd.
Vad slutligen beträffar ytvattentäkter bör dessa kunna avgiftsbeläggas oavsett ändamålet med vattentäkten. Avgiften. bör i likhet med vad jag har föreslagit för vattenöverledningarna beräknas med utgångspunkt i den vattenmängd per tidsenhet som högst får tas ut enligt meddelat tillstånd.
. När det gäller den närmare bestämningen av bydeavgifternas storlek bör en uppdelning ske i avgiftsenheter i enlighet med utredningens förslag. För kraftverk bör alltså fastställas en avgiftsenhet som omfattar ett visst antal kilowatt (kW). Liksom f.n. gäller i fråga om fiskeavgifter enligt 2 kap. 105 VL bör avgiftsenheten för vattenregleringar motsvara en viss del av vat- tenmagasinets volym samt för vattenöverledningar och vattentäkter en viss vattenmängd per sekund. Som jag har nämnt tidigare har utredningen avsett att det nya bygdeav- giftssystemet skall medföra samma totala avgifter som nuvarande system. De avgiftsenheter som vid utredningens beräkningar visade sig bäst mot- svara den nuvarande avgiftsnivån utgjorde enligt utredningens första för- slag för vattenkraftverk 6 kW installerad effekt intill "150 procent av effek- ten vid medelvattenföring och 12 kW för installerad effekt därutöver. Enhetsstorleken föreslogs alltså bli större för s.k. toppeffekt. eftersom varken kraftverkets ekonomiska förutsättningar eller dess inverkan på bygden står i en annars antagen relation till utbyggnadseffekten. när ut- byggnadsvattenföringen är extremt hög till följd av goda möjligheter till korttidsreglering. Som jag har framhållit tidigare anser jag att man vid bestämmandet av avgiftsenheternas storlek för nya företag inte skall behöva vara bunden av storleken av nu utgående avgifter. I stället bör man sträva efter att utforma avgiftsenheterna på ett så lättberäknat sätt som möjligt. Med dessa ut- gångspunkter finner jag att avgiftsenheten för vattenkraftverk bör vara 10 kW installerad effekt. Jag biträder dock utredningens förslag om en utökad enhetsstorlek vid toppeffekt. Den angivna avgiftsenheten bör därför en- dast gälla intill 15014 av effekten vid medelvattenföring. För effekt därut- - över bör varje avgiftsenhet utgöra 20 kW. För att undanröja den tveksamhet som har kommit till uttryck vid remissbehandlingen om vad som skall förstås medden installerade effek- ten vill jag framhålla att därmed avses den installerade generatorns märk- effekt. '
I fråga om vattenreglering finner-jag att de av utredningen föreslagna avgiftsenheterna kan tas som utgångspunkt. För att uppnå överensstäm-
melse med den höjning från 6 och 12 kW till 10 resp. 20 kW som jag nyss har föreslagit beträffande kraftverksavgiften bör avgiftsenheten vara en
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82:130 183
magasinsrymd av 25000 m'l intill rymden 100 miljoner ml. 50000 m"% för den ytterligare rymden intill 1000 miljoner m] och.100000 m3 för rymden därutöver. De jämkade avgiftssenheterna för större regleringsmagasin an- sluter i princip till vad som enligt 2 kap. 105 VL gäller för liskeavgifter. För de allra största regleringarna har avgiften per magasinsenhet ytterliga- re reducerats. eftersom regleringens marginella inverkan får antas avta när man närmar sig de högsta magasinsvolymerna.
För ytvattentäkter och för vattenöverledningar för något annat än kraft- ändamål bör avgiftsenheten. i överensstämmelse med vad som gäller i fråga om fiskeavgift enligt 2 kap. 10.5 VL. utgöras av varje m3/s vatten som . högst får ledas bort.
Som jag har anfört tidigare bör man vid bestämmande av avgiftens storlek ta hänsyn till den större eller mindre förändring av vattenförhållan- dena som företaget orsakar samt den större eller mindre olägenhet som företaget medför för den omkringliggande bygden. För vattenöverledning- arna och vattentäkterna bör hänsyn tas till varaktigheten av överledningen eller uttaget under en längre period. Även fördel för bygden bör beaktas. Däremot bör hänsyn inte längre tas till kostnaderna för och båtnaden av företaget. eftersom sådana hänsynstaganden kan leda till orättvisor och ojämnheter i tillämpningen.
Medan avgiftsenheterna kan fastställas på grundval av objektiva kriteri- er. måste man alltså acceptera att hänsynstagandet till företagets omgiv- ningspåverkan lämnar ett visst utrymme för skönsmässiga bedömningar. Sådana bedömningar görs redan i dag inom ramen för de latituder inom vilka nuvarande fiske- och regleringsavgifter varierar. Utredningens för- slag innebär också att de nya avgiftsenheterna anknyts till sådana avgiftsla- tituder. _
Svea hovrätt anser att avgifterna med nuvarande system bestäms inom alltför vida gränser. För att man skall få ett enklare system som ger mindre utrymme för skönsmässiga bedömningar föreslår hovrätten att man inför tre latitudklasser. där den första klassen bör omfatta företag med en liten till måttlig inverkan. den andra klassen bör omfatta företag med en måttlig till stor inverkan samt den tredje klassen bör omfatta företag med en stor inverkan på bygden. Enligt hovrättens förslag skulle klass 1 motsvara 4—6' kronor per turbinhästkraft i den nuvarande latituden. klass 2 7—9 kronor och klass 3 10— 12 kronor.
Jag delar hovrättens uppfattning att det nuvarande systemet ger alltför stort utrymme för skönsmässiga bedömningar. Visserligen kan ett system där man har att välja mellan några få klasser medföra vissa tröskelel'fekter menjag anser att fördelarna med ett sådant system överväger: Jag biträder därför förslaget om en klassindelning. där varje klass motsvaras av ett enda avgiftsbelopp. En sådan ordning kan väl inlemmas i det avgiftssystem som jag kommer att föreslå i det följande. Enligt vad jag kommer att närmare utveckla förordar jag nämligen ett system med en successiv anpassning till förändringarna i penningvärdet av såväl de i lagen angivna
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 184
avgiftsbeloppen för varje avgiftsklass som de utdömda avgifterna. Syste- met innebär alltså att lagens avgiftsbelopp kan komma att justeras årligen med hänsyn till penningsvärdeförändringen. medan däremot relationen mellan avgiftsbeloppen i de olika klasserna alltid kommer att vara densam- ma.
Enligt min mening bör man i undantagsfall kunna ta särskild hänsyn till att. ett företag förorsakar skador eller olägenheter av mindre allvarlig natur eller är lokaliserat till en avsides belägen trakt. Detta åstadkoms lämpligast genom att antalet avgiftsklasser bestämts till fyra. där den lägsta klassen skall tillgodose detta önskemål.
På grund av det anförda föreslårjag att VL:s system med avgiftslatituder ersätts med fyra avgiftsklasser, där den lägsta klassen avser företag med en liten vatten- och bygdepåverkan. nästa klass företag med en måttlig påver- kan. den tredje klassen företag med en större inverkan och den högsta klassen företag med en mycket stor inverkan.
Som jag har förordat tidigare bör vid inplaceringen i avgiftsklass av vattenöverledningar och vattentäkter hänsyn tas till den tid under vilken bortledningen avses ske. Skillnad bör alltså göras mellan å ena sidan en bortledning som avses ske endast något enstaka gång under året och å andra sidan en bortledning som sker kontinuerligt under året. Enligt vad jag också har anfört bör fördelar för bygden genom företaget beaktas. Däremot bör hänsyn inte tas till kostnaderna för och bätnaden av företa- get.
Jag övergär nu till frågan om hur man skall bestämma storleken av det avgiftsbelopp som enligt den nya Vattenlagen bör gälla för varje avgifts- klass. Vid denna diskussion kan det vara naturligt att man som utgångs- punkt tar de belopp som ingår i den nuvarande avgiftslatituden. Denna har senast fastställs genom lagändring den ljuli 1974.
] VL låg avgiftslatitudcn länge mellan 10 öre och 3 kronor per turbin- hästkraft. Efter lagändringar vid tre tillfällen. åren 1955. 1959 och 1974. har latitudens gränsvärden höjts och är nu 4 resp. 12 kronor. Genom höjningar- na skedde bl.a. en försiktig anpassning till förändringarna i penningvärdet.
Vattenlagsutredningen har i sitt slutbetänkande från år 1977 lagt den nuvarande latituden till grund för sin föreslagna bygdeavgift. Enligt utred- ningen är denna latitud tilltagen med så vida marginaler att någon ytterliga- re anpaSsning till ändringarna i penningvärdet inte behövs.
Enligt min mening kan man emellertid inte bortse från att penningvärde- förändringen har fortgått även efter den senaste latitudändringen år 1974. Om man utgår från det konsumentprisindex som gällde den 1 januari 1974 och som kan antas ha varit det senast kända då latitudändringen föreslogs och jämför det med motsvarande index den 1 januari 1980, så har index ökat från 301 till 544. ljanuari 1980 borde latituden då ligga mellan i runda tal 7 och 20 kronor.
Om man för bestämmandet av avgiftsnivån för varje avgiftsklass skulle
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 185
utgå från nu gällande avgiftsgränser. kunde det anses rimligt att. efter justering med hänsyn till penningvärdeförändringen. lägga nivån för klas- serna 2 och 4 vid den undre resp. övre latitudgränsen. För klasserna 1 och 3 skulle bestämmas en lägre resp. mellanliggande nivå. Emellertid måste avgiftsnivån påverkas av bl.a. det förhållandet att avgiftsenheterna för vattenkraftverk och regleringar enligt mitt förslag är andra än enligt utred- ningsförslaget. För vattenöverledningar och vattentäkter är avgiftsenheten m3/s inte jämförbar med enheterna för kraftverk och regleringar. Avgiftsni- vån för överledningar och täkter bör ligga högre än för de andra två företagstyperna. Som jag skall beröra i det följande inverkar även andra faktorer på frågan om bestämmande av avgiftsnivån."
En särskild fråga är hur man skall ta hänsyn till de förändringar som inträffar i penningvärdet, sedan avgiften en gång har fastställts. En sådan anpassning kan åstadkommas på olika sätt. Den hittills tillämpade metoden . innebär att man genom lagändringar ändrar avgiftslatituden med hänsyn till inträffade penningvärdeförändringar och att man sedan jämkar fastställda avgifter genom att placera dem på samma nivå i den nya. högre latituden. I det av mig förordade systemet skulle då i stället för latituden avgiftsbelop- pet för resp. avgiftsklass ändras. Vid omprövning kan då tas hänsyn till en sådan beloppsändring genom att avgiften bestäms efter det nya avgiftsbe- loppet som gäller för avgiftsklassen. En annan lösning är att indexreglera den en gång utdömda avgiften. och en tredje möjlighet är att indexreglera både avgiftsbeloppet för avgiftsklassen och den utdömda avgiften.
Ett indexreglerat avgiftssystem skulle otvivelaktigt innebära ett smidigt och säkert sätt att anpassa avgifterna till förändringarna i penningvärdet. En fördel med ett sådant system blir. förutom att avgiften blir värdebestän- dig, att de återkommande omprövningarna blir obehövliga utom för de förmodligen ganska sällsynta fall då erfarenheterna av företagets inverkan föranleder en ändrad avgift.
Mot bakgrund av det sagda förordar jag att de nya bygdeavgifterna inflationsskyddas genom ett indexsystem. Jag har tidigare redovisat två alternativa system. Det ena innebär att enbart den en gång utdömda avgiften indexregleras och alltså årligen anpassas till förändringarna i penningvärdet. Systemet har emellertid den nackdelen att någon motsva- rande ändring inte sker av det i lagen bestämda avgiftsbeloppet. varför avgiften efter hand inte kommer att stå i någon rimlig proportion tillsenare tillkommande företag, för vilka avgiften bestäms i samma avgiftsklass. För att motverka denna konsekvens krävs återkommande höjningar av belop- pen i varje avgiftsklass genom lagändringar. Härigenom kvarstår en av nackdelarna med nu gällande system.
Jag föreslår i stället att avgiftsbeloppet i varje avgiftsklass indexregleras och årligen anpassas till förändringarna i penningvärdet. Avgiften bör utgå årligen och i enlighet med vad jag har förordat tidigare beräknas efter ett visst antal avgiftsenheter multiplicerat med detta indexreglerade avgiftsbe-
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 _ 186
lopp. Avgiften kommer därigenom att i samma mån som avgiftsbeloppet i varje avgiftsklass anpassas till förändringarna i penningvärdet.
Vid utformningen av ett inflationsskyddat avgiftssystem anserjag att det ligger närmast till hands att anknyta till basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring (angående beräkningen av basbeloppet se prop. 1980/ 81:20 bilaga 4 s. 1 och bilaga 6 s. 2 samt SfU 1980/81: 14). Eftersom ändringar i basbeloppets storlek tillkännages i Svensk författningssamling är det lätt för intressenterna att skaffa sig kunskap om dem. Används basbeloppet som beräkningsgrund. undviker man också justeringar av avgifterna vid mindre förändringar i det allmänna prisläget.
Som en lämplig utgångspunkt för den årliga ändringen av avgiften bör' väljas basbeloppet för december månad året närmast före det år som avgiften avser. Eftersom basbeloppet i regel bestäms mer än en månad dessförinnan, kan i god tid upplysning spridas om den ändring som i förekommande fall skall ske fr.o.m. den ljanuari följande år.
I den nya vattenlagen bör alltså anges de avgiftsbelopp, som skall gälla för resp. avgiftsklass. uttryckt i basbelopp för allmän försäkring. Detta utgjorde för december 1980 16100 kronor (se SFS 1980: 820). Avgiftsbelop- pen bör uttryckas i vissa promille eller procent av basbeloppet. Mot bakgrund av de faktorer som enligt vad jag tidigare har redovisat bör inverka på avgiftsbeloppens storlek förordar jag att avgiftsbeloppen be— stäms enligt följande.
För vattenkraftverk och vattenregleringar bör avgiftsbeloppet för varje avgiftsenhet utgöra: i klass 1: 0,5 promille av basbeloppet iklass 2: 1 promille av basbeloppet i klass 3: 1,5 promille av basbeloppet iklass 4: 2 promille av basbeloppet ' _
För vattenöverledningar och vattentäkter bör avgiftsbeloppet för varje
avgiftsenhet utgöra: i klass 1: 5 procent av basbeloppet i klass 2: 10 procent av basbeloppet i klass 3: 15 procent av basbeloppet i klass 4: 20 procent av basbeloppet
Som jag har framhållit tidigare bör bygdeavgift utgå bara för företag som på grund av sin storlek eller ingripande beskaffenhet kan antas ha en mera kännbar inverkan på 'bygdeförhållandena. Man bör också undvika att myndigheter och enskilda belastas med administrativt arbete som inte står i proportion till beloppens storlek. Som utredningen föreslagit bör därför avgift inte utgå om antalet avgiftsenheter understiger ett visst antal.
Utredningen har i det första avgiftsförslaget föreslagit att gränsen för avgiftsskyldigheten sätts till 2000 enheter. Flera remissinstanser har ansett att denna gräns är för hög. Jag har samma uppfattning. Jag föreslår att gränsen sätts till 500 enheter beträffande vattenkraftverk och vattenregle-
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 187
ring. Denna gräns motsvarar för kraftverk en effekt av 5 megawatt och för vattenreglering en magasinsvolym av 12.5 miljoner m3. När det däremot gäller vattenöverledningar och ytvattentäkter bör avgiftsskyldighet inträda så snart den uttagna vattenmängden uppgår till I mJ/s.
Jag har tidigare förordat att avgifter för korttidsreglering bör ingå i. kraftverksavgiften. Som framgår av vad jag nyss har redovisat kommer avgift att utgå för en minsta magasinsrymd om 12,5 miljoner m3. Utan en särskild bestämmelse skulle då åtskilliga korttidsregleringsmagasin komma att inrymmas under bestämmelsen om avgiftsskyldighet för reglering. Där- för bör i lagen anges att regleringsavgiften endast avser års- och flerårsre- gleringar.
Som jag har antytt tidigare bör. vid sidan av det nu förordade automa- tiskt verkande systemet. hänsyn kunna tas till erfarenheterna av företagets inverkan. sedan avgiften en gång har bestämts. Utredningen har föreslagit att omprövning av avgiften skall kunna ske på grundval av sådana erfaren— heter. Jag biträder förslaget. Detta innebär att företaget efter ansökan av kammarkollegiet eller den avgiftsskyldige skall vid en sådan omprövning kunna placeras i en högre eller lägre avgiftsklass. Vidare kan det inträffa att det ursprungligen fastställda antalet avgiftsenheter på grund av nya omständigheter inte alls överensstämmer med de faktiska förhållandena. Jag biträder utredningens förslag till en bestämmelse om att omprövning skall kunna ske även på denna grund. Möjligheten bör avse de fall då nytillkommande vattenföretag eller andra förändringar i vattenförhållan- dena kan föranleda en inskränkt möjlighet att utnyttja företaget. En om- prövning beträffande tillståndet kan också medföra begränsningar. Det bör emellertid vara fråga om varaktiga förändringar av omfattande natur. Där- emot bör inte omprövningsmöjligheten föreligga om det avgiftspliktiga företaget på grund av ogynnsamma tillrinningsföt'hållanden eller liknande tillfälliga omständigheter inte har gett avsett utbyte. Den nu förordade omprövningen bör kunna påkallas när som helst av företagaren eller kam- markollegiet. Frågan om omprövning av avgiften bör också kunna tas upp i samband med andra omprövningar beträffande tillståndet. I sådana fall behövs inte någon särskild ansökan.
Vad jag hittills har uppehållit mig vid avser endast frågor om avgifter rörande vattenföretag som prövas enligt den nya vattenlagen. Av stor betydelse är också frågan hur man skall förfara med sådana regleringsav- gifter som redan nu utgår för äldre företag. Jag har tidigare framhållit att avgiftsbelastningen på äldre företag inte får öka väsentligt. Gällande VL:s omprövningsregler ger dock utrymme för hänsynstagande till inträffade förändringar i penningvärdet, när omprövning sker efter det att latituden har ändrats genom en lagändring efter föregående prövningstillfälle (se NJA 1975 s. 456). .
Det nuvarande systemet för avgiftsberäkning och omprövning av avgif— terna är som jag har anfört förut behäftat med flera brister. Det bör därför
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 188
inte bli tal om att bibehålla detta system för de äldre företagen. Man kan inte heller. med hänsyn till vad jag nyss har anfört, göra det nya systemet tillämpligt på dessa företag. I stället bör man enligt min mening införa ett indexsystem för de nu utgående avgifterna.
Enligt huvudprincipen för övergångsregleringen bör mål som har anhängiggjorts vid vattendomstol före den nya lagens ikraftträdande bedö- mas enligt äldre bestämmelser. Denna princip bör också gälla mål om regleringsavgifter. Detta innebär att avgifter i sådana mål kommer att fastställas med tillämpning av den senast gällande latituden i VL. dvs. den som infördes den 1 juli 1974. och med gällande VL:s beräkningsgrunder också i övrigt. På motsvarande sätt bör några ändringar inte göras under den löpande avgiftsperioden beträlfande redan fastställda avgifter.
Den senaste avgiftslatituden i VL gäller som jag nyss har anfört fr.o.m. den 1 juli 1974. Detta innebär att.. under de år som därefter har förflutit fram till den nya lagens ikraftträdande. möjligheter har funnits att fastställa de flesta nu utgående avgifter i 1974 års penningvärde. Som jag har anfört tidigare har penningvärdeförsämringen från 1974 emellertid fortgått. Detta borde i och för sig ha motiverat ändringar i gällande VL:s latituder och då. med hänsyn till takten i penningvärdeförsämringen. förmodligen vid flera tillfällen. I avbidan på den nya lagen har dock några sådana lagändringar inte vidtagits. vilket naturligtvis har varit till fördel för de avgiftsskyldiga och till motsvarande nackdel för de avgiftsberättigade bygdeintressena. För att i möjligaste mån undvika ytterligare försämringar av värdet av de enligt gällande VL fastställda avgifterna förordar jag att dessa sedan den löpande avgiftsperioden är slut räknas upp med hänsyn till förändringarna i penningvärdet. sådana dessa förändringar återspeglas i basbeloppet.
Vid övervägande av olika alternativ beträffande den lämpligaste ord- ningen för uppräkning harjag funnit att utgångspunkten för denna bör vara det basbelopp som gällde för december månad det första året i den senaste avgiftsperioden. Denna utgångspunkt är föranledd främst av att motsva- rande regel avses gälla också beträffande uppräkning av äldre allmänna liskeavgifter. Systemet med basbelopp infördes fr.o.m. den 1 januari 1963. Då fiskeavgifterna utgår under tjuguåriga perioder och den nya lagen föreslås träda i kraft den I januari 1983. kan man med den utgångspunkten täcka in alla utgående fiskeavgifter. för vilka den senaste avgiftsperioden har påbörjats efter den ljanuari 1963.
Det angivna basbeloppet vid avgiftsperiodens början bör scdanjämföras med basbeloppet för december det sista året i avgiftsperioden. således året före det aktuella avgiftsåret. och den gamla avgiften bör räknas upp med hänsyn till förhållandet mellan dessa basbelopp. Det sålunda framräknade avgiftsbeloppet bör därefter årligen räknas om med hänsyn till ändringarna i basbeloppet enligt samma princip somjag tidigare har förordat i fråga om de bygdeavgifter som fastställs enligt den nya lagen.
Den förordade övergångsregleringen innebär att en äldre regleringsavgift
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 - 189
för ett kraftverk kommer att kunna utgå vid sidan av en bygdeavgift som bestäms enligt den nya lagen för samma kraftverk på grund av t.ex. en effektutbyggnad på grund av en korttidsreglering eller vattenöverledning. Detta innebär att vid en sådan utbyggnad någon omprövning av hela avgiftsfrågan inte bör göras. Detsamma gäller en utökad års- eller flerårs- reglering. Emellertid bör antalet avgiftsenheter beräknas på den samman- lagda effekten eller magasinsvolymen och reduktion ske med hänsyn till toppeffekt eller stor magasinsvolym. Den ytterligare avgift som-skall beta- las skall i sådana fall avse endast effektökningen eller regleringsökningen (jfr NJA 1954 s. 50). I detta fall bör inte fordras att ökningen uppgår till det föreskrivna minimiantalet enheter. utan varje ytterligare enhet bör avgifts- beläggas.
Vad jag har sagt nu gäller också utbyggnader m.m. som helt skall bedömas enligt den nya vattenlagen . Vid ökningar av effekten. magasins- volymen eller vattenmängden skall det sammanlagda antalet enheter beak- tas. Genom en senare utvidgning av ett vattenföretag kan alltså den av- giftsfria gränsen komma att överskridas så att avgiftsskyldighet inträder. Vid utbyggnad av ett redan avgiftspliktigt företag bör avgift betalas för varje ytterligare enhet utan hinder av att själva utvidgningen inte uppnår minimiantalet enheter.
Enligt VL inträder skyldighet att betala regleringsavgifter kalenderåret näst efter det då tillståndet till vattenregleringen först tas i anspråk. I likhet med utredningen anserjag att denna princip bör behållas för bygdeavgifter- nas del.
Nuvarande regleringsavgifter får. somjag tidigare har anfört. användas i bygden för två olika typer av ändamål. nämligen gottgörelse för enskilda skador samt allmänna bygdeändamål. I likhet med vattenlagsutredningen anser jag det inte påkallat med någon ändring i denna princip i fråga om bygdeavgifterna. Den tidigare exemplifieringen i 4 kap. 15 .ö VL av de allmänna bygdeändamälen ersattes på förslag av utredningen den 1 juli 1974 av en generell bestämmelse om att avgifterna skall användas för allmänna ändamål beträffande den bygd som berörs av företaget (se prop. l974z83 s. 183). Jag anser denna formulering lämplig också för de nya bygdeavgifternas del.
Det är f.n. länsstyrelserna som förvaltar regleringsmedlen och även beslutar om användningen av avgiftsmedlen för det allmänna bygdebeho- vet. I många remissyttranden från kommunalt håll begärs ett större kom- munalt inflytande på medelsanvändningen och några kommuner anser att bygdeavgifterna bör betalas ut direkt till den eller de av företaget berörda kommunerna. Svenska kommunförbundet har i en särskild skrivelse till jordbruksdepartementet den 14 december 1979 framhållit att kommunerna, som representerar ortsintressena. måste garanteras ett avgörande inflytan- de vid fördelningen av avgiftsmedlen. Förbundet föreslår att länsstyrelsen åläggs att samråda med kommunerna innan bidragen fördelas och att
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 190
kommunerna vid ett sådant samråd måste få besked om omfattningen av de medel som står till förfogande.
Som jag har redovisat tidigare skall bygdeavgifterna användas för två ändamål. Det kan inte anses lämpligt att låta kommunerna ha hand om avgifter som avser kompensation till enskild skadelidande. Att dela upp avgiften i två delar med hänsyn till de olika ändamålen skulle å andra sidan medföra ett administrativt merarbete och ibland också innefatta svåra avvägningar. Om kommunen skulle ersätta länsstyrelsen som avgiftsmyn- dighet. skulle också det hävdvunna bygdebegreppet försvinna. 1 1974 års lagstiftningsärende har förslag om ändring av bygdebegreppet avvisats (se prop. l974:83 s. 183). '
På grund av det anförda kan jag inte biträda förslagen om att kommuner- na skall vara avgiftsförvaltande och avgiftsfördelandc organ i stället för länsstyrelsen. Däremot anserjag att samråd alltid bör ske mellan länssty- relsen och kommunerna innan bidragen fördelas.
Enligt min mening bör kommunerna liksom hittills vara huvudmottagare av avgiftsmedel. Det förhållandet att avgiftsförvaltningen m.m. även i fortsättningen bör handhas av länsstyrelserna bör enligt min mening inte hindra att länsstyrelsen ställer avgiftsmedel till kommunernas förfogande också för framtida allmänna ändamål och inte till något omedelbart förestå- ende projekt. Man kan därvid tänka sig att avgiftsmedlen får tas i anspråk för bildande av en kommunal fond för den drabbade bygdens näringsliv. vilket innebär att man på lokal nivå skall få besluta om den slutliga användningen av pengarna.
Hänvisningar till S2-112
2.133. Fiskeavgifter
Utredningens förslag om en motsvarighet till den nuvarande fiskeavgif- ten enligt 2 kap. 8 & VL har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Även jag biträder förslaget. Härigenom ges en möjlighet att ersätta skyl- digheten för företagaren att själv svara för fiskefrämjande åtgärder med en skyldighet för honom 'att utge en avgift till förmån för det lokala fiskeintres- set. Som utredningen har föreslagit bör denna avgift kunna användas till liskefrämjande åtgärder inom det av företaget direkt berörda vattnet men också inom ett angränsande vattenområde. om detta skulle ge bättre resul- tat från lokal liskevårdssynpunkt. Avgiften bör liksom hittills administre- ras av fiskeristyrclsen.
Som jag tidigare har redovisat har utredningens förslag om'att slå sam- man den nuvarande fiskeavgiften enligt 2 kap. lt) & VL med bygdeavgiften fått ett blandat mottagande. Medan t. ex. Svea hovrätt anser att det nume- ra saknas skäl över huvud taget för en avgift för främjande av fisket inom landet. anser fiskeristyrclsen och andra liskesakkunniga organ att en sådan avgift behövs och att den bör utgå som en särskild avgift.
För egen del vill jag påpeka att den allmänna fiskeavgiften enligt 2 kap. 10 å VL är speciell till sin natur genom att den i princip inte kommer det av
'- Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 191
ett vattenföretag berörda fisket direkt till godo. ] stället skall avgiften användas till främjande av fisket inom landet. Avgiften motiverades på sin tid med att vattendragens utbyggnad medförde skadliga verkningar på fisket, som i många fall inte kunde motverkas genom lokala åtgärder enligt 2 kap. 8 & VL.
Enligt min mening har detta motiv för en allmän fiskeavgift fortfarande bärkraft. Visserligen har möjligheterna att överblicka och kompensera fiskeskador som har orsakats av vattenföretag numera väsentligt förbätt- rats. vilket gör att företagarnai större utsträckning än tidigare kan förplik- tas att själva svara för fiskefrämjande åtgärder. Detta gäller dock långt ifrån alla företagare. Jag kan i sammanhanget peka på de nu så aktuella utbyggnaderna av småvattendrag med minikraftverk, som kan få till följd att stora skador uppstår på de strömlekande fiskslagen. Sådana skador bör lämpligen kompenseras genom odling och utplantering av fisk genom det allmännas försorg men på företagarens bekostnad.
Till detta kommer att de nu ifrågavarande avgiftsmedlen har ett vid- sträcktare användningsområde än fiskodling o.d. De utgör ett betydelse- fullt instrument för den statliga fiskeripolitiken och jag anser" det vara rimligt att de företag som genom åtgärder i vatten medför skada på fiske- rinäringen i stort också får tillskjuta medel till det allmänna för sådana skador. '
Skyldighet-att betala fiskeavgift föreligger f.n. beträffande dammar och andra byggnader för att tillgodogöra vattnet eller för att reglera vattnets avrinning. Avgiften beräknas inom vissa latituder, för kraftverken till visst belopp för varje hästkraft som kan tas ut vid oreglerat lågvatten". för regleringsföretagen efter avgiftsenheter uttryckta i magasinsvolym och för övriga företag för varje m3/s vatten som kan tas ut vid byggnaden.
Som jag har redovisat tidigare (avsnitt 2.l3.l) innebar utredningens första förslag i fråga om fiskeavgift en anpassning till den föreslagna bygdeavgiften på det sättet att avgiftsskyldigheten anknöts till den installe- rade effekten för kraftverk. magasinsvolymen för vattenreglering och bort- ledd vattenmängd (l/s) för vattenbortledning. Det andra förslaget innebär att fiskeavgiften slås samman med bygdeavgiften. som endast skall utgå för större vattenkraftverk och beräknas med utgångspunkt i den installerade effekten. Av denna bygdeavgift utgörs 15 % av fiskeavgift.
Förslaget att låta bygdeavgiften inkludera den allmänna fiskeavgiften skulle naturligtvis innebära en förenkling av hanteringen av avgiftsfrå- gorna, bl. a. genom att man skulle slippa bevakning och indrivning av den stora mängd mindre fiskeavgifter som nu utgår.
Flera invändningar kan dock riktas mot förslaget. Ett vattenföretags inverkan på fiskeförhållandena kan vara av annan omfattning och art än dess inverkan på bygdeförhållandena. Vidare kan verkningarna för fiskets del sträcka sig över stora områden. Den allmänna fiskeskadan behöver alltså inte vara knuten till den bygd eller det vattendrag där företaget utförs.
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 192
Härtill kommer att det inte från fiskeribiologisk synpunkt finns några bärande skäl att begränsa avgiftsplikten till de största vattenföretagen. vilket en sammanslagning med bygdeavgiften skulle medföra. Även mind- re företag kan åstadkomma skador på fisket som inte bara är av lokal betydelse.
Den allmänna fiskeavgiften måste också sättas i relation till omfattning- en av de åtgärder för fisket som företagaren har att utföra eller bekosta, inbegripet den_tidigare förordade skyldigheten att betala fiskeavgift till förmån för det lokala fiskeintresset.
På grund av det anförda förordarjag att den allmänna fiskeavgiften utgår som en särskild avgift. Denna avgift bör. liksom hittills. administreras av fiskeristyrclsen.
Även om den allmänna fiskeavgiften skall utgå som en särskild avgift vid sidan av bygdeavgiften. anserjag att mina tidigare redovisade övervägan- den i fråga om bygdeavgiftens närmare utformning i huvudsak har giltighet också i fråga om fiskeavgiften. Beräkningsgrunderna för den allmänna fiskeavgiften bör alltså i princip utformas efter mönster av den av mig tidigare föreslagna bygdeavgiften. På grund av de båda avgiftstypernas olika natur och användningsområden är dock någon fullständig överens- stämmelse inte lämplig.
Mot bakgrund av mina tidigare redovisade överväganden i fråga om bygdeavgifterna förordarjag för de allmänna fiskeavgifternas del följande.
Fiskeavgifterna bör liksom enligt VL komma i fråga då ett företag kan antas skada fisket eller förorsaka en inte obetydlig ändring i de naturliga vattenståndsförhållandena. De bör också liksom bygdeavgifterna begrän— sas till vissa företagstyper. nämligen vattenkraftverk. vattenreglering. vat- tenöverledning och ytvattentäkt. För dessa bör en indelning i avgiftsen- heter ske.
I fråga om vattenkraftverken bör den installerade effekten ligga till grund för avgiftsberäkningen. Som jag har anfön tidigare (avsnitt 2.13.2) ger den installerade effekten , också uttryck för omfattningen av de korttidsregleringar som bedrivs vid ett kraftverk. Någon särskild fiskeav- gift behöver därför inte utgå för en korttidsreglering. Av samma skäl bör inte heller någon särskild avgift utgå för en vattenöverledning för kraftän- damål. _
[ såväl utredningens förslag till en allmän fiskeavgift som det tidigare redovisade förslaget till bygdeavgift har gjorts en reduktion för toppeffekt. dvs. en effekt som överstiger 150 procent av medelvattenföringen. Från fiskesakkunnigt håll har invänts att en sådan reduktion inte är motiverad för fiskeavgiftens del. Jag anser emellertid att en sådan reduktion bör ske. De största skadorna på fisket uppstår genom bortfallet av strömmande vatten, medan själva kraftverksregleringen däremot medför måttliga ska— dor.
På grund av det anförda föreslår jag att avgiftsenheterna för vattenkraft—
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop.-1981/82: 130 193
verk fastställs på samma sätt som när det gäller bygdeavgiften. Detta innebär att enheten blir-10 kilowatt installerad effekt intill 150 procent av effekten vid medelvattenföring samt 20 kilowatt för effekten därutöver.
För annan vattenreglering än korttidsreglering föreslår jag att avgiftsen- heterna bestäms till 25 000 m3 intill 100 miljoner m3 och därutöver varje 50000 m]. Som utredningen har anfört är någon särskild reduktion för de största regleringsföretagen inte motiverad när det gäller fiskeavgift. I öv- rigt är enheterna desamma som för bygdeavgiften.
För vattenöverledningar för något annat än kraftändamål samt ytvatten- täkter bör slutligen i överensstämmelse med gällande lag avgiftsenheten utgöra varje m3/s vattenmängd som högst får bortledas. '
På samma sätt som jag har föreslagit beträffande bygdeavgiften bör det nuvarande systemet med avgiftslatituder även för fiskeavgiftens del ersät- tas med fyra avgiftsklasser. Ett företags hänförlighet till en sådan klass bör liksom i dag bestämmas med hänsyn till den omfattning i vilken fisk finns och fiske bedrivs i vattenområdet. i vilken utsträckning vattenförhållan— dena och fisket påverkas och i vad mån företagaren har ålagts skyldighet att vidta åtgärder eller betala avgift till förmån för det lokala fiskeintresset. I enlighet med vad utredningen har föreslagit skall inverkan på fisket kunna bedömas med utgångspunkt i något annat än de naturliga vattenför- hållandena, eftersom förhållandena i många vattenområden numera är påverkade av olika åtgärder. till vilka fisken kan ha anpassat sig. Hänsyn bör även tas till förekomsten av fritidsfiske. I fråga om vattenöverledning och vattentäkt måste också varaktigheten av uttaget beaktas.
I enlighet med vad jag har framhållit i fråga om bygdeavgifter bör belastningen på företagaren även i fråga om fiskeavgifter vara konstant. räknat i fast penningvärde: om inte erfarenheterna av företagets inverkan föranleder något annat. Som jag har föreslagit beträffande bygdeavgiften bör avgiftsbeloppet i varje avgiftsklass indexregleras genom en anknytning till basbeloppet.
Utredningen har beräknat att de nu utgående allmänna fiskeavgifterna i genomsnitt utgör 15 procent av regleringsavgifterna. Denna värderelation läggs i utredningens förslag till en kombinerad bygde- och fiskeavgift till grund för den andel av bygdeavgiften som skall tillgodose det allmänna fiskeintresset. Bl.a. fiskeristyrclsen har vänt sig mot att fiskeavgiften fastställs som en på förhand fixerad, orubblig procentsats av bygdeavgif- ten. Styrelsen invänder att något statistiskt samband mellan bygdeskadan och fiskeskadan inte föreligger. och att den föreslagna procentsatsen för övrigt bygger på ett förlegat material. Om den föreslagna modellen. trots styrelsens bestämda avstyrkande. likväl skulle väljas borde procentsatsen enligt styrelsen åtminstone inte sättas under 20 %.
1 det av mig förordade avgiftssystemet skall bygdeavgift och allmän fiskeavgift beräknas var för sig. Som framgår av vad jag tidigare har anfört blir ett företags inverkan på fiskeförhållandena att bedöma på annat sätt än 13 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 194
dess inverkan på bygdeförhållandena i allmänhet. Bl.a. måste stor hänsyn tas till omfattningen av de åtgärder för det lokala fisket. inbegripet lokal fiskeavgift. som företagaren har att utföra eller bekosta. Därför har jag förståelse för de gjorda invändningarna mot en framtida avgiftssättning som grundas på det hittillsvarande förhållandet mellan den allmänna fis- keavgiften och regleringsavgiften. Vid bedömningen måste hänsyn också tas till den omständigheten att avgiftsskyldigheten enligt vad jag senare förordar kommer att omfatta företag av en mindre storlek än f. n.
Mot bakgrund av mina nu redovisade överväganden förordar jag att avgiftsbeloppet för varje avgiftsenhet i fråga om den allmänna fiskeavgif- ten bestäms enligt följande.
För vattenkraftverk och vattenregleringar bör avgiftsbeloppet för varje avgiftsenhet utgöra: i klass 1: 0.05 promille av basbeloppet i klass 2: 0,l " iklass 3: 0,15 " i klass 4: 0,2 ”
För vattenöverledningar och vattentäkter bör avgiftsbeloppet för varje
avgiftsenhet utgöra: '
i klass 1: 1 procent av basbeloppet i klass 2: 5 '"
i klass 3: 10
i klass 4: 15
Utredningens första förslag till en särskild fiskeavgift innehåller inte någon nedre gräns för avgiftsskyldighetens inträde. utan i överensstäm- melse med gällande lag ställs bara kravet att vattenbyggnaden skall orsaka en sådan ändring i vattenståndsförhållandena som ej är obetydlig eller hindrar cller försvårar fiskens framkomst. I förslaget till en kombinerad bygde- och fiskeavgift inträder däremot avgiftsskyldigheten vid 500 av- giftsenheter. Det tidigare redovisade förslaget till bygdeavgift innehåller samma gräns.
Enligt min mening bör företag som typiskt sett inte orsakar några nämn- värda skador på fisket undantas från avgiftsplikt. Somjag har anfört i fråga om bygdeavgiften bör man undvika att myndigheter och enskilda belastas med administrativt arbete som inte står i proportion till beloppens storlek. För att undvika gränsdragningsproblem rörande frågan om avgiftsskyl- dighet över huvud taget skall inträda eller inte. anserjag det lämpligast att. i överensstämmelse med bygdeavgiftsförslaget. knyta avgiftsskyldighetens inträde till ett visst antal avgiftsenheter. såvitt avser vattenkraftverk och vattenregleringar. För vattenöverledningar och vattentäkter bör avgifts— skyldighet inträda så snart den uttagna vattenmängden uppgår till 1 ml/s.
Flera remissinstanser har motsatt sig förslaget att bestämma gränsen för avgiftsskyldigheten så högt som till 500 enheter. Genom förslaget skulle t. ex. inte bara de s.k. minikraftverken utan även betydligt större kraftverk
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 195
befrias från avgift. Det anförs att skadorna på fiskvandring och fiskrepro- duktion ofta är lika omfattande för ett litet kraftverk som för ett stort. Flertalet attraktiva harr- och öringsvatten skulle med den föreslagna grän- sen kunna byggas över utan avgiftsbeläggning.
Jag delar de av remissinstanserna framförda synpunkterna. Så kan t. ex. en kraftutbyggnad i ett litet vattendrag orsaka större skador per installerad effektenhet än en större utbyggnad. Det gäller bl.a. de nu aktuella mini- kraftverken. som har en effekt mellan 100 och' I 500 kilowatt. Dessa grän- ser har satts med hänsyn till att mindre anläggningar än sådana på 100 kilowatt anses vara klart olönsamma medan större anläggningar än sådana på 1 500 kilowatt är så speciella att de inte lämpar sig för standardisering. Små anläggningar kan visserligen i en del fall ha svårt att bära kostnaderna för mera omfattande åtgärder för fisket. Jag anser emellertid att möjlighet bör finnas att avgiftsbelägga dem.
En avgiftsbeläggning även av de minsta minikraftverken skulle. med den av mig tidigare förordade avgiftsenheten om 10 kilowatt installerad effekt. innebära att gränsen för avgiftsskyldighet sätts vid 10 avgiftsenheter. Den- na gräns bör anses skälig också i fråga om vattenreglering. Jag föreslår alltså att gränsen för avgiftsskyldighet i fråga om vattenkraftverk och vattenregleringar sätts vid 10 enheter. _
Då ett företag är av blandad karaktär skall enligt VL väljas den norm för avgiftsberäkning som är tillämplig på företagets huvudändamäl. Jag föror- dar emellertid att varje delföretag avgiftsbeläggs för sig.
Den lokala fiskeavgiften bör liksom i dag kunna bestämmas antingen som ett engångsbelopp eller att utgå årligen. Den allmänna fiskeavgiften bör däremot i princip fastställas som en årlig avgift. Med hänsyn till de gränser för avgiftsskyldighetens inträde som jag har föreslagit kan det årliga avgiftsbeloppet i vissa fall bli ringa. För att undvika att myndigheter och enskilda belastas med administrativt arbete som inte står i rimlig proportion till beloppets storlek. bör det finnas en möjlighet till engångsbe- talning. vilket också utredningen har föreslagit. Om det årliga beloppet understiger 500 kronor. bör föreskrift om engångsbetalning alltid medde- las.
Såväl den årliga lokala fiskeavgiften som den allmänna fiskeavgiften bör liksom f.n. betalas före utgången av det kalenderår som avgiften avser. Den bör första gången betalas året närmast efter det då tillstånd till arbeten för företaget först tas i anspråk och därefter utgå till dess företaget läggs ned. Med arbeten avses arbeten som påverkar vattenförhållandena. Även andra åtgärder som utförs utan samband med några arbeten men som inverkar på vattenförhållandena. t.ex. en ytterligare dämning. bör tjäna som utgångspunkt. Jag kan inte biträda utredningens förslag om den änd- ringen i förhållande till gällande lag. att avgiftsskyldigheten skall inträda först sedan tillståndet till hela företaget har tagits i anspråk.
Som jag har framhållit tidigare bör de årliga fiskeavgifterna liksom bygdeavgifterna ändras med hänsyn till förändringarna i penningvärdet. sä
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82': 130 196
som de kommer till uttryck i ändringar i basbeloppet. Någon särskild omprövningsmöjlighet i detta syfte behövs därför inte. Däremot bör av- giftsfrågan kunna tas upp till omprövning när erfarenheterna av företagets inverkan föranleder det eller i samband med att frågan om anordningar eller föreskrifter till skydd för fisket omprövas. En sådan möjlighet förelig— ger i dag enligt 2 kap. 10 ä 2 mom. andra stycket VL. Avgiftsfrågan bör kunna omprövas också i samband med annan omprövning beträffande tillståndet till företaget.
När det gäller behandlingen av årliga fiskeavgifter. som har fastställts före ikraftträdandet av den nya vattenlagen. bör mitt förslag rörande övergångsregleringen för nuvarande regleringsavgifter i princip kunna gö- ras tillämpligt också på dessa. De avgifter som har fastställts enligt 2 kap. 10 .SVL bör således efter den löpande avgiftsperiodens slut årligen räknas om med hänsyn till ändringarna i basbeloppet på samma sätt som regle- ringsavgifterna. Beträffande årliga avgifter som har fastställts enligt 2 kap. 8 & VL eller däremot svarande äldre lag löper inga avgiftsperioder. Möjlig- heter föreligger enligt gällande VL att begära omräkning av dessa avgifter med hänsyn till ändringarna i penningvärdet. Dessa avgifter bör därför räknas om redan från och med den nya lagens-ikraftträdande. Det första årets avgift bör således motsvara avgiften år 1982. uppräknad med hänsyn till ändring av basbeloppet i december det året i förhållande till basbelop- pet för december det år då avgiften senast fastställdes genom lagakraft- ägande dom. Eftersom basbeloppet började tillämpas först år 1963 och hänsynen till de avgiftsskyldiga kräver att utgångspunkten för omräkning inte sätts alltför långt tillbaka i tiden, bör omräkning inte ske för tid före december 1963. '
Utredningsförslaget innebär-att några nya avgifter för skada på fisket genom flottning m.m.. motsvarande dem som föreskrivs enligt 6 kap. 9 .5 VL. inte skall utgå. Endast fiskeristyrelsen avstyrker förslaget och anser att maximiavgiften om 5 öre per kubikmeter flottgods bör höjas i nivå med den allmänna prisutvecklingen. '
Medan det budgetåret 1969/70 inflöt omkring 75 000 kr. i fiskeavgifter för flottning. uppgick sådana avgiftsmedel budgetåret 1974/75 till omkring 35 000 kr. och 1978/79 till 21600 kr. Avgiften torde sakna större praktisk betydelse. Jag biträder utredningens förslag att inte i den nya vattenlagen ta in någon motsvarighet till denna fiskeavgift. Som utredningen har före- slagit bör däremot avgift som har bestämts enligt VL utgå även i fortsätt— ningen. sålänge flottning bedrivs._Med tanke på den ringa omfattningen av flottningsverksamheten samt det ansträngda ekonomiska läget för denna anserjag att någon höjning av avgifterna inte bör ske.
2.13.4. Domstolsavgi/ter
Som jag redan har nämnt finns i 11 kap. 95 och 96 %s" VL bestämmelser om s. k. vattendomstolsavgifter som utgår som bidrag till vattendomstolar- nas organisation och verksamhet. '
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82:130 197
Utredningens förslag att avskaffa de nuvarande domstolsavgifterna har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. .
Det har redan tidigare. när vattendomstolarna utgjorde självständiga administrativa enheter. i olika sammanhang hävdats att domstolsavgif- terna av principiella skäl borde avskaffas. Bl.a. har hävdats att någon motsvarande extra avgift inte tas ut i samband med rättegångar vid andra specialdomstolar (se t.ex. riksdagens revisorers berättelse till 1950 års riksdag del 11 s. 19 och prop. 1954: 198 s. 11). Jag har förståelse för dessa synpunkter. I varje fall sedan vattendomstolsorganisationcn numera har införlivats med det allmänna domstolsväsendet talar övervägande skäl för att avgifterna avskaffas.
Vattendomstolsavgifterna bestäms av vattendomstolen eller synemän- nen i samband med att tillstånd lämnas till vattenföretaget. Avgiftsskyl- dighet föreligger endast för vissa angivna typer av vattenföretag och beräk- ningsgrunderna är komplicerade. Även detta talar enligt min mening för att domstolsavgifterna avskaffas.
Vattendomstolsavgifterna utgör f.n. ungefär 1 milj. kr. per år. Om dessa avgifter avskaffas. bör med hänsyn till det allmänna ekonomiska läget övervägas hur statsverket skall beredas kompensation för detta inkomst- bortfall. En kompensationsmöjlighet kan vara att höja ansökningsavgif- terna i vattenmålen. '
Stämpelskatteutredningen har nyligen till budgetdepartementet över- lämnat betänkandet (Ds B 1980: 7) Avgifter för tingsrätt m.m.
Jag förordar efter samråd med chefen för budgetdepartementet att de nuvarande vattendomstolsavgifterna avskaffas och att frågan om avgifter för ansökningar i vattenmål m.m. övervägs i samband med att regeringen tar ställning till stämpelskatteutredningens betänkande.
2.14 Ikraftträdande m. m.
Utredningen har föreslagit att den nya vattenlagen skall träda i kraft den ljanuari 1982. Enligt min bedömning kan föredragningen inför lagrådet av de lagförslag som omfattas av denna remiss samt av den följdlagstiftning som kommer att föreslås i en senare lagrådsremiss beräknas ta en ganska lång tid i anspråk. Vidare bör beaktas att även om den nya lagstiftningen inte medför några organisatoriska ändringar. torde den. med hänsyn till de ganska omfattande materiella ändringarna. kräva vissa utbildnings- och informationsinsatser före ikraftträdandet. Det är därför lämpligt att lag— stiftningen träder i kraft först efter en övergångstid sedan riksdagen har fattat sitt beslut om lagstiftningen. Mot bakgrund av vad jag nu har sagt förordar jag att den nya lagstiftningen får träda i kraft den ljanuari 1983.
Lagrådsremiss allmän motivering
Prop. 1981/82: 130 198
Hänvisningar till S2-13-4
- Prop. 1981/82:130: Avsnitt 4
3 Upprättade lagförslag
] enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till
1. vattenlag.
2. lag om införande av vattenlagen(1982: 000).
3. lag om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn,
4. lag om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän flottled. Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 5.
4 Specialmotiveringl
5. Hemställan
Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till ]. vattenlag.
2. lag om införande av vattenlagen (1982:,000).
3. lag om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn.
4. lag om inrättande. utvidgning och avlysning av allmän flottled.
Hänvisningar till S5
- Prop. 1981/82:130: Avsnitt 4
6. Beslut
Regeringen beslutari enlighet med föredragandens hemställan.
' Avsnitt 4 har förts över till bilagedelen. En ny specialmotivering finns i protokollet den 25 mars 1982.
Lagrådsremiss upprättade lagförslag m.m.
Prop. 1981/82:130 199
Vattenlag
1 Förslag till
Härigenom föreskrivs följande.
1 kap. Inledande bestämmelser
l & Vatten skall skyddas och vårdas som en gemensam naturtillgång.
2 5 Denna lag är tillämplig på vattenföretag. I lagen finns också bestäm- melser om skydd för vattenförsörjningen.
I fråga om vissa vattenföretag som kan beröra något annat land gäller särskilda bestämmelser.
3 få Vattenföretag är
]. uppförande, ändring. lagning och utrivning av dammar eller andra anläggningar i vattendrag,- sjöar och andra vattenområden. fyllning och pålning i vattenområden. bortledande av vatten från eller grävning. spräng- ning och rensning i vattenområden samt andra åtgärder i vattenområden som syftar till att förändra vattnets djup eller läge.
2. bortledande av grundvatten och utförande av anläggningar härför.
3. åtgärder varigenom vatten tillförs grunden för ökning av grundvatten- mängden.
4. åtgärder som utförs för att avlägsna vatten i marken eller något annat ytvatten än avloppsvatten. för att sänka eller tappa ur en sjö eller för att skydda mot vatten. när syftet med åtgärden är att varaktigt öka en fastig- hets lämplighet för något visst ändamål.
Med vattenområde i första stycket 1 avses även ett sådant område som täcks av vatten vid högsta förutsebara vattenstånd.
4 & I denna lag avses med
1. vattenreglering. ändring av vattenföringen i ett vattendrag. när syftet med åtgärden är att förbättra hushållningen med vattnet
2. vattenöverledning: överföring av ytvatten från ett vattenområde till ett annat. när syftet med åtgärden är att förbättra hushållningen med vattnet. .
3. vattentäkt: bortledande av yt- eller grundvatten för vattenförsörjning eller bevattning.
4. markavvattning: åtgärder enligt 3ä första stycket 4.
5. vattenanläggning: en anläggning som har tillkommit genom ett vat- tenföretag.
6. avloppsvatten spillvatten eller annan flytande orenlighet, vatten som använts för kylning vid driften av en fabrik eller annan inrättning. vatten som avleds för sådan markavvattning inom stadsplan eller byggnadsplan som inte sker för en viss eller vissa fastigheters räkning samt vatten som avleds för avvattning av en begravningsplats.
De remitterade lagförslaget:
Prop. 1981/82:130 200
2 kap. Rätten till vatten
Allmänna bestämmelser
1 5 Var och en råder över det yt- och grundvatten som finns inom hans fastighet.
Rätten att råda över en fastighets vatten kallas vattenrätt. Fastighetsäga- re och andra som innehar vattenrätt kallas vattenrättshavare.
2 5 I rinnande vatten råder vardera sidans ägare över en lika stor andel i vattnet. även om en större del av vattnet rinner fram på den enes fastighet än på den andres.
Rätt att ta i anspråk annans strömfall 3 5 Om det för att kraftförsörjningen skall utvecklas planmässigt är nöd- vändigt att ett sådant strömfall tas i anspråk som tillkommer annan än staten och som inte är utnyttjat på ett från allmän synpunkt ändamålsenligt sätt. får regeringen på ansökan av någon som vill tillgodogöra sig vatten- kraften förordna att strömfallet eller särskild rätt till detta får tas i anspråk.
Den som har fått tillstånd enligt första stycket skall inom tid som rege- ringen bestämmer och vid äventyr att tillståndet förfaller ansöka dels om tillstånd att utföra det vattenföretag i vilket strömfallet skall utnyttjas. dels om bestämmande av ersättning för vad som tas i anspråk enligt första stycket. -
Rätt att på grund av förordnande enligt första stycket ta strömfall i anspråk får inte utan regeringens medgivande övergå från innehavaren till någon annan.
Regeringen får besluta de villkor för rättighetens utnyttjande som be- hövs från allmän synpunkt.
Skyldighet att avstå vatten 4 5 En vattenrättshavare är skyldig att vid allvarlig vattenbrist. som orsakas av torka eller någon annan jämförlig omständighet. avstå det vatten som är oundgängligen nödvändigt för den allmänna vattenförsörj- ningen eller för något annat allmänt behov. Under samma förutsättningar är den som har rätt att reglera vattnets avrinning i ett vattendrag skyldig att tåla att vattnet innehålls eller tappas.
Vattenrättshavaren är berättigad till skälig ersättning. om det skulle vara uppenbart oskäligt att ersättning inte utgår.
Länsstyrelsen får vid vite förelägga en vattenrättshavare att iaktta sin skyldighet enligt första stycket. Länsstyrelsen får härvid förordna att- beslutet skall gälla även om det överklagas.
Vattenrätt som förutsättning för vattenföretag 5 & För att få utföra ett vattenföretag måste företagaren ha vattenrätt inom det område där företaget skall utföras. i den mån annat inte följer av 6— 10 515.
6 & Vattenrätt behövs inte för
1. vattenföretag som erfordras för allmän farled. allmän hamn eller allmän flottled.
2. vattenföretag som erfordras för att motverka förorening genom av- loppsvatten.
3. markavvattningsföretag.
4. vattentäkter för allmän vattenförsörjning eller bevattning.
De remitterade lagförslaget:
Prop. 1981/82:130 201
7 & Staten. kommuner och vattenförbund behöver inte vattenrätt för att utföra sådana vattenföretag som är önskvärda från hälsosynpunkt eller allmän miljövårdssynpunkt eller som främjar fisket.
Förvaltare som avses i 82:15 lagen (1919: 426) om flottning _i allmän flottled behöver inte vattenrätt för att vidta de återställningsåtgärder som behövs efter avlysning av den allmänna flottleden.
8 & Den som är beroende av att vattenförhållandena består behöver inte vattenrätt för att utföra rensningar för att bibehålla vattnets-djup eller läge eller för att omedelbart återställa ett vattendrag som har vikit från sitt förra läge eller som på något annat sätt har förändrat sitt lopp.
9 5 Den som äger strand vid ett vattenområde men saknar vattenrätt inom området har ändå rätt att för sin fastighets behov ha mindre brygga. båthus eller någon annan sådan byggnad vid stranden. om inte vattenområ- dets ägare genom byggnaden lider skada av någon betydelse.
I 1 kap. 65 jordabalken finns bestämmelser om att även andra än strandägare kan ha denna rätt.
10 & Den som vill utföra en vattenreglering eller vattenöverledning behö- ver inte vattenrätt i det vattenområde där regleringen skall ske eller var- ifrån vatten skall ledas.
Utbyggnads vitsord 11 5 Om en fallsträcka tillhör olika ägare, får en av dem tillgodogöra sig vattenkraften i hela sträckan. om den vattenrätt som tillkommer honom på grund av äganderätt eller annan rättighet som gäller mot var och en och som inte är begränsad till tiden omfattar mer än hälften av kraften. Hänsyn skall tas till den kraft som svarar mot andelar i sådana samfälligheter som avses i 1 kap. 35 fastighetsbildningslagen(1970: 988).
Första stycket gäller även när någon vill i ett vattenkraftverk tillgodo- göra sig vattenkraft i fallsträckor som ingår i olika vattendrag. om det gemensamma tillgodogörandet är en från teknisk och ekonomisk synpunkt nödvändig förutsättning för kraftverkets tillkomst.
3 kap. Allmänna förutsättningar för vattenföretag
1 & Ett vattenföretag skall utföras med en sådan omfattning och på ett sådant sätt att ändamålet utan oskälig kostnad vinns med minsta intrång och olägenhet för motstående allmänna och enskilda intressen.
Ett vattenföretag skall om det kan ske utan oskälig kostnad. utföras så att det inte försvårar annat vattenföretag eller annan verksamhet som kan antas i framtiden beröra samma vattentillgång och som främjar allmänt eller enskilt ändamål av vikt.
Den som utför ett vattenföretag är skyldig att vidta åtgärder som är ägnade att förebygga eller minska skador av företaget. om han inte därige- nom åsamkas oskälig kostnad. Beträffande åtgärder i stället för ersättning i pengar gäller 9 kap. l & tredje stycket.
2 5 Ett vattenföretag får inte komma till stånd. om det med hänsyn till valet av plats eller på något annat sätt möter hinder från allmänna plane- ringssynpunkter.
De remitterade lagförslagen
Prop. 1981/82:130 202
3 & Byggnads- och andra anläggningsarbeten som utgör vattenföretag eller utförs för ett vattenföretag får inte strida mot fastställd generalplan. stadsplan eller byggnadsplan. Mindre avvikelse från plan får dock göras. om åtgärden är förenlig med planens syfte.
Gäller annars särskilda bestämmelser för bebyggande eller annan an- vändning av ett mark- eller vattenområde. skall vattenföretaget utföras så att syftet med bestämmelserna inte motverkas.
4 5 Även om det inte finns något hinder mot ett vattenföretag enligt 2 eller 315, får det inte komma till stånd om någon skada eller olägenhet av större betydelse därigenom uppkommer för allmänna intressen.
Utan hinder av första stycket får företaget komma till stånd. om rege- ringen efter underställning enligt 12 kap. 295 eller 13 kap. 42 få finner att det är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt.
5 5 Ett vattenföretag får komma till stånd endast om fördelarna från allmän och enskild synpunkt av företaget överväger kostnaderna samt skadorna och olägenheterna av det.
6 5 Vid prövningen av ett vattenföretags tillåtlighet skall hänsyn tas till andra vattenföretag eller särskilda anläggningar som kan antas behövas för att det sökta vattenföretaget skall kunna utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt.
7 & Bestämmelserna i 2. 3 och Sää skall inte tillämpas vid prövningen enligt denna lag av
1. vattenföretag som vid prövning av en viss verksamhet enligt 1368å byggnadslagen (1947: 385) har angetts som ett villkor för verksamheten.
2. broar eller andra vattenföretag för väg. järnväg. tunnelbana eller spårväg. vars anläggande har prövats i särskild ordning.
3. rörledningar i vatten. vartill koncession har meddelats enligt lagen (1978: 160) om vissa rörledningar.
8 5 Om ansökningar om tillstånd till olika vattenföretag prövas samtidigt och företagen på grund av att de berör samma vattentillgång eller av någon annan orsak inte kan utföras vid sidan av varandra i enlighet med ansök- ningarna samt någon samfällighet enligt denna lag inte bildas. skall företa- gen om möjligt jämkas så att de kan komma till stånd utan väsentligt förfång för något av dem. Om en sådan jämkning inte kan göras. skall företräde ges åt det företag som från allmän och enskild synpunkt kan antas medföra störst fördel.
9 5 När enligt denna lag ett vattenföretag skall utföras inom ramen för en samfällighet. skall största möjliga fördel för var och en av deltagarna i samfälligheten eftersträvas. Vid behov skall jämkning ske mellan de olika deltagarna så att var och en kan tillgodoses utan väsentligt förfång för någon annan deltagare.
10 & Om det vid tillståndsprövningen av ett vattenföretag framgår att detta kan. utan att dess ändamål eftersätts, utföras så att det medför en betydande nytta för någon annan. skall på begäran av denne villkor medde- las härom. Sådana villkor får dock inte meddelas om förutsättningar före- ligger för bildande av en samfällighet enligt denna lag.
De remitterade lagförslagen
Prop. 1981/82: 130 203
Den som bereds nytta enligt första stycket skall utge en skälig ersättning till tillståndshavaren.
Om tillståndshavaren åsamkas förlust eller kostnad på grund av villkor enligt första stycket. är han berättigad till ersättning enligt 9 kap.
11 & Om någon vill utföra ett vattenföretag som kan skada fisket, är han skyldig att utan ersättning vidta och för framtiden underhålla behövliga anordningar för fiskens framkomst eller fiskets bestånd, släppa fram vatten för ändamålet samt iaktta de villkori övrigt som på grund av företaget kan behövas till skydd för fisket. Om nyttan av en ifrågasatt anordning eller ett villkor inte skäligen kan anses motsvara den kostnad som därigenom skulle åsamkas företagaren, kan han befrias från sådan skyldighet.
1 10 kap. 55 finns bestämmelser om särskilda fiskeavgifter som kan bestämmas i stället för att villkor meddelas enligt första stycket.
12 & Bestämmelserna i 2— ll åå gäller inte i fråga om utrivning av anlägg- ningar i ytvatten och bortskaffande av flottledsanläggningar enligt 14 kap. 1 och 3 åå.
4 kap. Tillståndsplikt
[ _5 Ett vattenföretag får inte påbörjas utan tillstånd enligt denna lag. Tillstånd behövs dock inte. om det endast är fråga om vattentäkt för att förse en viss fastighet med vatten för husbehovsförbrukning. Inte heller behövs tillstånd. om annat följer av 2—4 55.
När ett vattenföretag inte får påbörjas utan tillstånd får inte heller arbeten av större omfattning påbörjas i anslutning till företaget innan sådant tillstånd har meddelats.
Den som vill utföra ett vattenföretag har rätt att begära prövning även om tillstånd inte krävs.
I 14 kap. Sä finns bestämmelser om skyldighet att begära vattendomsto- lens prövning innan en anläggning för bortledande av grundvatten får tas ur bruk.
2 & Tillstånd till ett vattenföretag krävs inte. om det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom företagets inverkan på vattenförhållandena. I fråga om detaljdränering genom täckdikning krävs tillstånd endast om det föreligger sannolika skäl att allmänna eller enskilda intressen skadas genom företaget.
I fråga om markavvattning krävs även tillstånd om det för företaget behövs särskild tvångsrätt enligt 8 kap. 1 eller 25 eller om två eller flera skall delta i företaget och någon överenskommelse inte har träffats om delaktigheten.
3 & Tillstånd behövs inte för att utföra rensningar för att bibehålla vatt- nets djup eller läge eller för att omedelbart återställa ett vattendrag som har vikit från sitt förra läge eller som på något annat sätt har förändrat sitt lopp.
Om arbetena berör fastigheter som tillhör någon annan, skall ägarna av dessa alltid underrättas innan arbetena påbörjas.
Om något tiskeintresse kan skadas. skall anmälan om de planerade åtgärderna göras till fiskenämnden innan arbetena påbörjas. Fiskenämn- den får ge råd om hur och när arbetena bör utföras.
De remitterade lagförslagen
Prop. 1981/82: 130 204
4 5 Om det till följd av en skada eller för att förebygga en skada är nödvändigt att tillståndspliktiga ändrings- eller lagningsarbetcn utförs utan dröjsmål. får arbetena utföras utan föregående tillstånd. Ansökan om godkännande av arbetena skall dock göras snarast möjligt.
5 5 Om ett vattenföretag har utförts utan tillstånd enligt denna eller äldre lag, får företagaren begära prövning av företagets laglighet.
En ansökan om tillstånd att ändra en vattenanläggning som har utförts utan tillstånd får prövas endast om prövning av anläggningens laglighet begärs samtidigt.
Andra stycket gäller även i fråga om ansökningar enligt 8 kap. 25 att använda någon annans anläggning. Den som gör en sådan ansökan får även begära prövning av anläggningens laglighet.
6 & Om ett vattenföretag efter det denna lag har trätt i kraft har utförts utan tillstånd enligt lagen. är företagaren bevisningsskyldig i fråga om de förhållanden som rådde i vattnet innan företaget utfördes.
5 kap. Särskilda bestämmelser om markavvattning
Allmänna bestämmelser
l 5 På begäran av den som ansöker om tillstånd till markavvattning skall. om det är lämpligt. markavvattningen anordnas så att den blir till nytta även för annans fastighet. Om ägaren till en fastighet som kan få nytta av markavvattningen begär det och det är lämpligt, skall markavvattningen anordnas så att den blir till nytta även för hans fastighet. Ägare av fastighe- ter för vilka markavvattningen medför nytta skall delta i företaget. Skyldig- . het att delta i annan markavvattning än dikning föreligger dock endast om det begärs av ägare till fastigheter som får mer än hälften av den beräknade nyttan av företaget. '
Första stycket gäller även väghållare som inte är fastighetsägare. om vägen medför en avsevärd inverkan på markavvattningsföretaget.
2 5 De anläggningar och rättigheter som hör till ett markavvattningsföre- tag är samfällda för deltagarna i företaget. Inlösen av mark för ett markav- vattningsföretag får endast ske till förmån för fastigheter. Inlöst mark är samfälld för de fastigheter för vilka inlösen har skett.
För utförande och drift av företaget skall deltagarna ingå i en särskild samfällighet.
3 & Kostnaderna för utförande och drift av företaget fördelas mellan deltagarna på grundval av andelstal som bestäms efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den nytta var och en har av företaget. lnlöses mark för endast vissa av deltagarna i samfälligheten. fastställs grunderna för fördelning av kostnaderna för inlösen särskilt. -
Om det med hänsyn till-olikheter i naturförhållandena eller annat kan antas att ett visst område skulle få en avsevärt mindre kostnad i förhållan- de till nyttan av markavvattningen om ett annat område inte hade ingått i företaget. skall företaget indelas i avdelningar som avgränsas med hänsyn till olikheterna.
De remitterade lagförslaget:
Prop. 1981/82:130 205
4 5 Andra deltagare i ett markavvattningsföretag än sådana som har ansökt om företaget är inte skyldiga att delta i kostnaden för att utföra företaget med mer än som svarar mot den nytta som har legat till grund för att beräkna delaktigheten för deras fastigheter. l—lärvid skall värdet av den beräknade nyttan omräknas till penningvärdet vid tidpunkten för uttaxe- ring av kostnaden. _
Vid tillämpningen av första stycket anses som sökande även de som har förenat sig med sökanden om företaget. de på vilkas begäran företaget har givits en större omfattning än vad sökanden har begärt samt. om företaget utförs efter beslut vid fastighetsrcglering. ägarna av de fastigheter som ingår i regleringen.
Markavvattning och avledande av avloppsvatten 5 5 Om ledningar för ett markavvattningsföretag med väsentlig fördel kan användas för att avleda avloppsvatten från en fastighet. skall ägaren av - denna fastighet delta i företaget om han själv eller sökanden till markav- vattningsföretaget begär det. Vad som nu sagts skall gälla även vid avle- dande av avloppsvatten från verksamhetsområdet för en allmän vatten- och avloppsanläggning. Härvid skall vad som sägs om fastighetens ägare i stället gälla huvudmannen för anläggningen.
6 & Kostnaderna för utförande och drift av en gemensam ledning förde- las mellan markavvattningsintresset och avloppsintresset med hänsyn till mängden och beskaffenheten av det vatten som avleds genom ledningen samt till vad som kan anses rimligt med hänsyn till intressenternas nytta av ledningen.
Förstastycket gäller också vid fördelningen av kostnaderna mellan flera avloppsintressenter.
7 5 Bestämmelserna i 5 och 6äå om avledande av avloppsvatten från fastigheter får tillämpas även i fråga om avledande av avloppsvatten från byggnader och anläggningar som inte hör till någon fastighet. om det är lämpligt med hänsyn till övriga deltagare.
8 _S Bestämmelserna i 5—7 åå gäller inte avledande av avloppsvatten från enskilda fastigheter inom verksamhetsområdet för en allmän vatten- och avloppsanläggning.
Markawattning och vägföretag m. m. 9 & Om det för markavvattning är nödvändigt att ett vattenavlopp byggs genom en väg eller att ett avlopp genom en väg utvidgas eller fördjupas skall väghållaren utföra åtgärden. om inte annat överenskoms.
Om det inte är oskäligt skall sådana åtgärder bekostas av väghållaren i den mån åtgärden behövs för avvattning till 1.2 meters djup av åker och äng, som sedan vägens tillkomst eller sedan minst tjugufem år räknat från dagen för begäran om åtgärden varit att hänföra till något av dessa ägoslag. Väghållarens kostnadsansvar gäller inte i fråga om ägovägar eller därmed jämförliga vägar och inte heller i fråga om broar och andra vattenföretag som har utförts i överensstämmelse med tillstånd som har meddelats enligt denna lag eller vattenlagen(1918: 523).
När kostnadsansvar inte åvilar väghållaren enligt andra stycket. skall åtgärden bekostas av den för vilken markavvattning sker.
De remitterade lagförslaget:
Prop. 1981/82: 130 206
10 & Om den kostnad som enlig gt 95 andra stycket åvilar väghållaren avsevärt överstiger värdet av deti skada som uppstår om atgärden inte utförs, får väghållaren istället för att bekosta åtgärden betala ersättning för skadan.
11 5 Om en väg skall byggas eller ändras och en markägare begär att vattenavlopp för framtida markavvattning skall anordnas genom vägen. skall väghållaren utföra åtgärden om det kan ske utan men för vägens framtida brukbarhet. [ fråga om kostnadsansvaret för den fördyring av byggandet och driften av vägen som åtgärden medför gäller 95 andra och tredje stycket samt lOå' 1 tillämpliga delar.
Begäran enligt första stycket skall framställas hos väghållaren eller fråga om enskild väg för vilken väghållningsskyldighet ännu inte föreligger. hos den som handlägger vägförrättningen. Begäran skall vara skriftlig och i fråga om mer omfattande åtgärder vara åtföljd av en plan för markavvatt- nmgen.
12 & Bestämmelserna i 9—llåä innebär inte någon inskränkning i den rätt som väghållaren eller markägaren kan grunda på dom, avtal eller någon annan särskild rättsgrund. Markägaren har dock alltid rätt att på egen bekostnad få till stånd sådana åtgärder som avses i 95 första stycket.
13 & Bestämmelserna i 9—125å gäller också i fråga om banvallar för järnvägar. tunnelbanor och spårvägar.
6 kap. Bevattningssamfälligheter
Allmänna bestämmelser
1 5 Enligt detta kapitel kan bevattningssamfälligheter bildas för fördel- ning av vatten.
2 5 Om flera ansöker om tillstånd till vattentäkt för bevattning ur samma vattentillgång och vattnet behöver fördelas mellan dem. får som villkor för tillstånd bestämmas att tillståndshavarna skall ingå i en samfällighet för en sådan fördelning.
Om särskilda skäl föreligger. får även bestämmas att de för vilka till- stånd till vattentäkt för bevattning redan har meddelats skall ingå i samfäl- ligheten.
Om. sedan en samfällighet har bildats. någon gör en ansökan om till- stånd till en ny vattentäkt för bevattning ur samma vattentillgång. får i samband med beslut om tillstånd till vattentäkten som villkor för tillståndet bestämmas att tillståndshavaren skall ingå i samfälligheten.
3 & Deltagarna i en bevattningssamfällighet får fördela tillgängligt vatten mellan sig. om det behövs på grund av vattenbrist eller någon annan omständighet eller om någon deltagare inte utnyttjar sin rätt att ta vatten. Vid fördelningen skall de villkor iakttas som har bestämts av vattendom- stolen i samband med att tillstånd gavs.
Gemensamma anläggttingarför bevattning 4 5 Om det är lämpligt. får vattendomstolen bestämma att gemensamma anläggningar för bevattning skall inrättas för samtliga eller vissa av dem som skall ingå i samfälligheten.
De remitterade lagförslaget:
Prop. 1981/82:130 207
5 5 En gemensam anläggning får endast inrättas för sådana deltagare i samfälligheten för vilka det är av väsentlig betydelse att ha del i anlägg- ningen.
En gemensam anläggning får inte inrättas. om de som skall delta i anläggningen mera allmänt motsätter sig åtgärden och har beaktansvärda skäl för det. Vid denna prövning skall främst deras mening beaktas som har störst nytta av anläggningen.
Andra stycket gäller inte. om behovet av anläggningen är synnerligen angeläget för att tillgodose motstående allmänna och enskilda intressen.
6 5 En gemensam anläggning och rätt till utrymme är samfälld för dem som deltar i anläggningen. Deltagarna svarar gemensamt för utförande och drift av anläggningen.
lnlösen av mark för en gemensam anläggning får endast ske till förmån för fastigheter. Inlöst mark är samfälld för de fastigheter för vilka inlösen har skett.
Fördelning av kostnader 7 & Kostnaderna för förvaltningen av samfälligheten skall fördelas mel- lan deltagarna efter den mängd vatten som var och en får ta ut enligt meddelat tillstånd. I enlighet härmed åsätts andelstal för varje deltagare.
8 & Kostnaderna för utförande och drift av en gemensam anläggning fördelas mellan deltagarna i anläggningen efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den mängd vatten som var och en får ta ut enligt meddelat tillstånd. I enlighet härmed åsätts andelstal för varje deltagare. lnlöses mark för endast vissa av deltagarna i anläggningen, fastställs grun- derna för fördelning av kostnaderna för inlösen särskilt.
Om särskilda skäl föreligger. får särskilda andelstal bestämmas för en viss delav anläggningen.
Om det är lämpligt, får kostnaderna för driften av anläggningarna i stället fördelas genom avgifter som beräknas på grundval av den omfattning i vilken varje deltagare utnyttjar anläggningen.
9 5 Vad deltagarna har överenskommit om andelstalen och grunderna för avgiftsberäkningen skall läggas till grund för vattendomstolens dom. om borgenärer med panträtt i deltagande fastigheter medger det. Om en fastighet svarar för gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivan- den från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. ll åjordabalken föreskrivs för relaxation. Medgivanden av rättsägare behövs inte. om överenskommelsen är väsentligen utan betydelse för dem.
7 kap. Samfälligheter för vattenreglering och vattenöverledning
] 5 På yrkande av den som ansöker om eller har fått tillstånd till vatten- reglering för utnyttjande av vattenkraft skall förordnas att ägare av andra strömfall som får stadigvarande nytta av regleringen skall delta i företaget. om den som framställer yrkandet får mer än hälften av regleringsföretagets beräknade nytta samt varje strömfall som yrkandet avser är utbyggt eller kan beräknas bli utbyggt för kraftändamål inom den närmaste tiden.
Om någon ansöker om eller har fått tillstånd till vattenreglering för utnyttjande av vattenkraft. skall på yrkande av ägaren av ett annat ström-
De remitterade lagförslagen
Prop. 1981/82: 130 208
fall som får stadigvarande nytta av regleringen förordnas att denne skall delta 1 företaget.
2 5 På yrkande av den som ansöker om eller har fått tillstånd till vatten- reglering för bevattning skall förordnas att andra som har tillstånd till vattentäkt för bevattning och som får stadigvarande nytta av regleringen genom förbättrade möjligheter att bevattna skall delta i företaget om den som framställer yrkandet får mer än hälften av regleringsföretagets beräk-' nade nytta.
Om någon ansöker om eller har fått tillstånd till vattenreglering för bevattning. skall på yrkande av någon annan som har tillstånd till vatten- täkt för bevattning och som får stadigvarande nytta av regleringen genom förbättrade möjligheter att bevattna förordnas att denne skall delta i företa- get. '
3 5 Om enligt ] eller 2.5 förordnas att flera skall delta i ett vattenregle- ringsföretag, skall deltagarna ingå i en samfällighet för utförande och drift av företaget.
Första stycket gäller också. när på ansökan av flera sökande tillstånd . meddelas till en vattenreglering sotn medförstadigvarande nytta för sökan- dena och annat inte har överenskommits mellan dem.
Anläggningar och rättigheter som hör till regleringsföretaget är samfällda för deltagarna i samfälligheten. lnlösen av mark för ett vattenreglerings- företag får endast ske till förmån för fastigheter. lnlöst mark är samfälld för de fastigheter för vilka inlösen har skett.
4 & Kostnaderna för utförande och drift av företaget fördelas mellan deltagarna på grundval av andelstal som bestäms efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den nytta var och 'en har av företaget. lnlöses mark för endast vissa av deltagarna i samfälligheten. fastställs grunderna för fördelning av kostnaderna för inlösen sä1 skilt.
Om en vattenreglering avser flera sjöar eller skilda sträckor i ett vatten- drag och det för detta behövs särskilda dammbyggnader eller andra anlägg- ningar. skall kostnaderna för varje sådan del av företaget beräknas särskilt och fördelas enligt grunderna i första stycket på de deltagare som har nytta av anläggningarna.
Vad deltagarna har överenskommit om kostnadsfördelningen skall läg- gas till grund för vattendomstolens dom. om borgenärer med panträtt i deltagande fastigheter medger det. Om en fastighet svarar för gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. ll få jordabalken föreskrivs för relaxation. Medgivande av rättsägare behövs inte. om överenskommelsen är väsentli- gen utan betydelse för dem.
5 5 Andra deltagare i ett vattenregleringsföretag än sådana som har ansökt om företaget är inte skyldiga att delta i kostnaden för att utföra företaget med mer än som svarar mot den nytta som har legat till grund för att beräkna delaktigheten för deras fastigheter. Härvid skall värdet av den ' beräknade nyttan omräknas till penningvärdet vid tidpunkten för uttaxe- ring-av kostnaden.
Vid tillämpningen av första stycket anses som sökande även de som har förenat sig med sökanden om företaget och de på vilkas begäran företaget har givits en större omfattning än vad sökanden har begärt.
De remitterade lagförslagen
Prop. 1981/82: 130 209
6 & Bestämmelserna i detta kapitel om vattenreglering gäller även vid vattenöverledning.
8 kap. Särskilda tvångsrätter
1 5 Den som utför ett vattenföretag kan ges rätt att utföra anläggningar eller åtgärder på fastigheter som tillhör någon annan eller ta i anspråk mark härför i den mån det behövs för
l. vattenföretag som avser tillgodogörande av yt- eller grundvatten.
2. vattenreglering eller vattenöverledning.
3. vattenföretag som avser allmän farled. allmän hamn eller allmän flottled. '
4. markavvattning. _
5. vattenföretag för att motverka förorening genom avloppsvatten.
6. vattenföretag som avses i 2 kap. 7 5. Den som utför ett vattenföretag kan ges rätt att på annans fastighet utföra anläggningar och åtgärder som behövs för att förebygga eller minska skada av företaget.
Ett område som tas i anspråk enligt första stycket får lösas. om det skall ingå i en strömfallsfastighet.
2 _5 Om det inte medför en väsentlig olägenhet för ägaren av en vattenan- läggning. kan andra ges rätt att använda anläggningen för att främja sina egna vattenföretag eller för att förebygga eller minska skador av dem.
Den som ges rätt att använda en anläggning kan också ges rätt att ändra anläggningen. om det behövs. Anläggningens ägare har rätt att utföra ändringen mot ersättning för kostnaderna.
Den som ges rätt att använda en anläggning skall ge anläggningens ägare skälig ersättning för rätten att använda anläggningen.
3 & Utförs rensningar eller andra åtgärder som avses i 2 kap. 8.5. får rensningsmassorna läggas på närmaste strand. om det inte vållar påtagliga olägenheter från allmän eller enskild synpunkt. Massorna får annars föras till ett lämpligt ställe i närheten.
Markens ägare skall underrättas innan rensningsmassorna läggs upp. Den som lägger upp massorna är skyldig att vidta åtgärder som är ägnade att förebygga eller minska skada av uppläggningen, om han inte därigenom åsamkas oskäliga kostnader.
4 & Förbud mot fiske inom ett visst område får meddelas i samband med beslut om anordningar för att främja fisket eller för att förebygga skador på fisket.
5 5 För skada på grund av åtgärder eller föreskrifter som avses i detta kapitel utgår ersättning enligt 9 kap.
9 kap. Ersättning och andelskraft
Allmänna bestämmelser 1 5 Den som har fått tillstånd enligt denna lag att genom inlösen eller på annat sätt ta i anspråk annans egendom eller att vidta en åtgärd som skadar
l4 Riksdagen 1981/82. 1 sant!. Nr 130
De remitterade lagförslagen
Prop. 1981/82: 130 210
annans egendom skall utge ersättning för vad som avstås eller skadas. om annat inte är särskilt föreskrivet.
Om företag eller åtgärder vartill tillstånd har lämnats enligt denna lag medför att särskild rätt till en fastighet går förlorad eller rubbas. gäller vad som föreskrivs om ersättning då fastigheter tas i anspråk eller skadas.
Den ersättningsskyldige skall. om det är lämpligt. åläggas att utföra åtgärder som är ägnade att förebygga eller minska skador. Ersättning utgår endast för de skador som kvarstår sedan åtgärderna har utförts.
2 & Fastigheter eller delar av fastigheter. som lider synnerligt men av ett företag eller en åtgärd vartill tillstånd har lämnats enligt denna lag, skall lösas in, om ägaren begär det.
Den ersättningsskyldige har rätt till inlösen. om detta skulle medföra endast en ringa höjning av fastighetsägarens ersättning och denne inte har något beaktansvärt intresse av att behålla fastigheten eller fastighetsdelen. Kostnaderna för åtgärder som avses i 1 & tredje stycket skall härvid räknas in i ersättningen.
3 & Ersättning skall utgå i form av engångsbelopp.
Om det finns skäl till det, får ersättning för skador till följd av företag för allmän flottled fastställas att utgå med årliga belopp. Om skadorna av ett sådant företag inte med säkerhet kan uppskattas på förhand eller om de sannolikt inte kommer att uppstå varje år. får den skadelidande hänvisas att framställa anspråk i den ordning som föreskrivs i lagen (l9l9: 426) om flottning i allmän flottled. Grunderna för hur ersättningen skall beräknas skall dock anges om det är möjligt.
4 & För fastigheter som löses in i sin helhet skall. om inte annat följer av vad som sägs nedan. en löseskilling betalas som motsvarar fastighetens marknadsvärde. Om delar av fastigheter löses eller fastigheter eller delar av fastigheter på annat sätt tas i anspråk eller skadas. skall en intrångser- sättning betalas som motsvarar den minskning av fastighetens marknads- värde som uppkommer genom ingreppet. Ersättning skall betalas även för de skador som i övrigt uppkommer för fastighetsägaren.
Då ersättningen bestäms. skall hänsyn tas till åtgärder som avses i ] & tredje stycket.
5 5 Om det företag för vilket en fastighet löses har medfört inverkan av någon betydelse på fastighetens marknadsvärde. skall löseskillingen be- stämmas på grundval av det marknadsvärde som fastigheten skulle ha haft om sådan inverkan inte hade förekommit. dock endast i den mån det är skäligt med hänsyn till förhållandena i orten eller till den allmänna före- komsten av likartad inverkan underjämförliga förhållanden. Om ingreppet är sådant att intrångsersättning skall betalas. skall vad som har sagts om beräkningen av marknadsvärdet tillämpas i fråga om värdet före ingreppet.
6 & Då löseskillingen bestäms. skall en sådan ökning av fastighetens marknadsvärde av någon betydelse som har ägt rum under tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol eller förrättningen påkallades räknas ägaren tillgodo endast i den mån det blir utrett att den beror på något annat än förväntningar om en ändring i markens tillåtna använd- ningssätt. Om ingreppet är sådant att intrångsersättning skall betalas. skall vad som har sagts om beräkningen av marknadsvärdet tillämpas i fråga om
De remitterade lagförslagen
Prop. 1981/82: 130 211
värdet före ingreppet. Värderingen skall ske med hänsyn till fastighetens skick när ersättningsfrågan avgörs eller. om fastigheten dessförinnan har tillträtts eller tagits i anspråk eller skadats. när detta skedde.
Om en stadsplan eller en byggnadsplan. enligt vilken marken har avsetts för enskilt bebyggande. har fastställts innan talan väcktes vid domstol eller förrättningen påkallades. skall första stycket tillämpas endast på den vär- destegring som har inträffat efter det att planen fastställdes.
Om inlösen sker av en bebyggd fastighet. som innehas i huvudsakligt syfte att bereda bostad åt ägaren och honom närstående. gäller den be- gränsningen för tillämpningen av första stycket att löseskillingen inte i något fall får bestämmas till lägre belopp än som behövs för att anskaffa en likvärdig bostadsfastighet.
] den mån det blir utrett att värdestegringen utan att ha samband med förväntningar om någon ändring i markens tillåtna användningssätt beror på inverkan av vattenföretaget. gäller 5 &.
7 & Om fastigheten har tillträtts i sin helhet eller tagits i anspråk eller skadats, skall då ersättningen bestäms hänsyn inte tas till sådan ändring i fastighetens värde som uppkommer därefter. Detsamma gäller då fastighe- ten har tillträtts endast delvis. om inte värdeändringen beror på att den återstående delens skick ändras.
Ersättningen skall jämkas med hänsyn till den höjning i det allmänna prisläget som kan ha skett sedan fastigheten tillträddes eller togs i anspråk eller skadades. -
Om det behövs. skall i beslutet om ersättning tas in bestämmelser som är ägnade att hindra att ersättningstagaren gör en förlust till följd av ändringar i penningvärdet under tiden från ersättningsbeslutet till dess betalning sker.
8 & Har en åtgärd vidtagits i uppenbar avsikt att höja ersättningen. skall. om skäl föreligger. ersättningen bestämmas som om åtgärden inte hade vidtagits.
Om företag eller åtgärder vartill tillstånd har lämnats enligt denna lag medför att särskild rätt till en fastighet går förlorad eller rubbas. skall. då en åtgärd som avses i första stycket har vidtagits av fastighetens ägare i - avsikt som anges där. första stycket tillämpas så att den ersättningsskyldi- ge erhåller gottgörelse genom minskning av den ersättning som tillkommer ägaren.
9 5 Ersättningen skall bestämmas särskilt för varje sakägare. Löseskill— ing. intrångsersättning och annan ersättning skall bestämmas var för sig.
Om ersättningen avser samtliga delägares andel i en samfällighet eller en del av denna och det för samfälligheten finns en känd styrelse eller en förvaltare med rätt att uppbära medel som härrör från samfälligheten. kan domstolen eller förrättningsmannen utan hinder av första stycket bestäm- ma en gemensam ersättning för delägarna i den mån nedsättning inte skall ske enligt l6 kap. l &.
10 5 Om företag eller åtgärder vartill tillstånd har lämnats enligt denna lag medför skada på en fastighet som tillhör den som har fått tillståndet. skall ersättning för skadan bestämmas. Detta gäller dock inte. om medgi- vanden har lämnats av samtliga borgenärer som har panträtt i fastigheten. Om fastigheten besväras av gemensamma inteckningar. fordras dessutom
De remitterade lagförslagen
Prop. 1981/82: 130 212
de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 åjordabalken föreskrivs för relaxation. Medgivande fordras dock inte av den för vars rätt domstolens eller förrättningsmannens avgörande är väsentligen utan betydelse.
Ersättning vid utrivning m. m. 11 & Den som har fått tillstånd enligt 14 kap. l & eller har ålagts enligt 15 kap. 6 & första stycket att riva ut en vattenanläggning skall betala skälig ersättning för skador på annans egendom som orsakas av bestående änd- ring i vattcnförhållandena. Skyldighet att betala ersättning för förlust av förmån som orsakas av utrivningen föreligger endast om förmånen har samband med tillståndet till vattenanläggningen. Ersättning utgåri sådant fall för de kostnader som förlusten av förmånen innebär.
Om tillstånd att riva ut en vattenanläggning har meddelats annan än den som är skyldig att underhålla anläggningen och skyldighet att betala ersätt- ning har ålagts i samband därmed. får ersättningen sökas åter av den underhållsskyldige.
Den som har fått tillstånd enligt 14 kap. 3 5 första stycket att bortskaffa flottledsanläggning är inte skyldig att betala ersättning för andra skador än sådana som uppkommer i samband med bortskaffandet.
Om vattendomstolen enligt 14 kap. 5 & har föreskrivit villkor för hur en anläggning för bortledande av grundvatten får tas ur bruk. är anläggning- ens ägare skyldig att betala ersättning för de skador på ann-ans egendom som orsakas av bestående ändring i vattenförhållandena.
Begränsningari vattenrättshavarnas ersättningsrätt 12 & Om tillstånd meddelas till ett vattenföretag som skall tillgodose det allmänna fiskeintresset. allmän farled. allmän hamn eller allmän flottled. hälsovården eller den allmänna miljövärden och det för genomförande av företaget krävs att vatten tas i anspråk från eller fallhöjden eller reglerings- magasinet minskas för ett vattenföretag. vartill tillstånd har meddelats enligt denna lag. skall den gamle tillståndshavaren vara underkastad de begränsningar i sin rätt till ersättning som bestämts enligt 14.5 andra stycket. Vid bestämmandet av ersättning skall hänsyn tas till vad den gamle tillståndshavaren på grund av tillkommande vattenföretag som avses i första meningen eller omprövningar som avses i 14 & tidigare har fått avstå utan ersättning samt till den tid som kan återstå till den enligt 13 kap. 47 & tredje stycket fastställda tidpunkten. efter vilkens inträde om- prövning får begäras.
Om det för genomförande av ett sådant medgivet vattenföretag. som avses i första stycket första meningen. krävs att vatten tas i anspråk från eller fallhöjden eller regleringsmagasinet minskas för den som inte har något vattenrättsligt tillstånd. är vattenrättshavaren skyldig att utan ersätt- ning avstå från en tjugondel av fallhöjden eller av den vattenmängd eller magasinsvolym som utnyttjas av honom. Vad han sålunda är skyldig att avstå utan ersättning skall dock minskas med vad han tidigare kan ha fått avstå utan ersättning på grund av denna bestämmelse.
Izrs ätt/ting 1 td atnpro'i ning 13 & Innehavare av tillstand enligt denna lag som till följd av omprövning enligt 15 kap. 3. 4. 9 eller 10 & åsamkas förlust av vatten eller fallhöjd eller inskränkning i rätten att reglera vattnets avrinning har rätt till ersättning för detta. om annat inte följer av 14 s.
De remitterade lagförslaget:
Prop. 1981/82: 130 213
14 å Om en omprövning som avses i 13 å sker till förmån för det all- männa fiskeintresset. allmän farled. allmän hamn. allmän flottled eller hälsovården är tillståndshavarens rätt till ersättning för förluster och in- skränkningar som avses i 13 å begränsad på sätt anges i andra stycket. Detsamma gäller vid omprövning enligt 15 kap. 3 å eller 9 å första mening- en till förmån för den allmänna miljövärden.
1 fall som avses i första stycket skall ersättning utgå för vad som avstås endast till den del detta. jämte vad tillståndshavaren på grund av tidigare omprövningar eller på grund av 12 å har fått avstå utan ersättning. över- stiger vad som har bestämts i tillståndsdomen. Den del för vilken ersätt- ning inte utgår bestäms främst med hänsyn till företagets inverkan på vattenstånds- och avrinningsförhållandena. den fördel eller olägenhet som företaget väntas medföra från allmän synpunkt. graden av nytta för till- ståndshavaren och innehavare av rätt till andelskraft samt längden av den tid som föreskrivs innan omprövning av tillståndet kan ske. I fråga om vattenkraftverk bestäms den del för vilken ersättning inte utgår till högst en femtedel och lägst en tjugondel av produktionsvärdet av den kraft som. med avdrag för den kraftökning som föranleds av förekommande vatten- regleringar eller vattenöverledningar. i tillgodogjort skick kan uttas vid varje berört kraftverk. I fråga om vattenregleringar och vattenöverledning- ar för kraftändamål bestäms andelen till högst en femtedel och lägst en tjugondel av det värde varmed till följd av regleringen eller överledningen den vid varje kraftverk uttagbara kraften har ökats eller kunnat utnyttjas på ett fördelaktigare sätt. Beträffande andra vattenföretag bestäms andelen till högst en femtedel och lägst en tjugondel av den vattenmängd, fallhöjd eller magasinsvolym som omfattas av tillståndet till företaget.
Om omprövningen sker före den enligt 13 kap. 47 å tredje stycket fastställda tidpunkten. skall den enligt andra stycket bestämda andelen minskas med hänsyn till den tid som återstår till denna tidpunkt.
15 å Ersättning som enligt 13 och 14 åå tillkommer tillståndshavaren beräknas enligt 1— 10 åå och skall betalas av den som har begärt ompröv- ningen.
Ersättning för skador som på grund av omprövning enligt denna lag orsakas andra än tillståndshavaren beräknas enligt 1— 10 åå. Ersättningen skall betalas av tillståndshavaren. om omprövningen sker med stöd av 15 kap. 3. 4 eller 8 å. samt vid annan omprövning av den som har begärt omprövningen. '
Andelskraft
16 å Den vars vattenkraft skall tillgodogöras av annan med stöd av 2 kap. 1 1 å eller på grund av överenskommelse får delta i tillgodogörandet. om det är av betydelse för hans verksamhet och om hans vattenrätt är grundad på äganderätt eller annan rättighet som gäller mot var och en och som inte är begränsad till tiden. Han är då berättigad till andel i kraftpro- duktionen (andelskraft) och skyldig att bidra till kostnaderna för kraftan- läggningens utförande och drift. allt i förhållande till sin andel i den vatten- kraft som skall tillgodogöras vid anläggningen.
Första stycket gäller även den vars strömfall tas i anspråk enligt 2 kap. 3 å. om ersättning för ianspråktagandet inte redan har bestämts. samt den som äger en kraftanläggning i vilken den tillgodogjorda vattenmängden
De remitterade lagförslagen
Prop. 1981/82: 130 214
minskas till följd av en annan vattenöverledning för kraftändamål än som avses i 2 kap. 11 å andra stycket.
Skyldigheten att tillhandahålla andelskraft åligger den fastighet med vilken rätten att tillgodogöra vattenkraften skall vara förenad (strömfalls- fastigheten).
Rätten till andelskraft skall vara förenad med den fastighet till vilken vattenkraften har hört eller rättigheten har övertlyttats enligt 18 & första
stycket.
17 5 I samband med beslut om tillhandahållande av andelskraft skall bestämmas om villkoren för tillhandahållandet och om kostnadsbidrag.
Om förhållandena ändras. kan kraftanläggningens ägare eller mottagaren av andelskraft påkalla omprövning av rättsförhållandet mellan dem. Där- vid får endast Sådana ändringar beslutas som innebär väsentlig fördel för någon av parterna utan att medföra betydande olägenhet för motparten. Om det vid omprövningen beslutas att rätten till andelskraft skall avlösas mot ersättning i pengar. gäller de allmänna bestämmelserna om ersättning i 1— 10 åå.
18 & På ansökan av ägaren till en fastighet varmed rätt till andelskraft är förenad får beslutas att rätten till andelskraft skall flyttas över till någon annan fastighet som tillhör samme ägare. om detta kan ske utan skada för borgenärer med panträtt eller andra rättsägare.
Rätten till andelskraft får upplåtas av ägaren till den fastighet varmed den är förenad. Avtal om upplåtelse är inte bindande längre än femtio år från det avtalet slöts. Upplåtelser för någons livstid gäller dock utan begränsning till viss tid.
19 & Bestämmelsernai 12 och 14 åå om begränsningariersättningsrätten för tillståndshavare gäller också i fråga om den rätt till ersättning som tillkommer mottagare av andelskraft enligt denna lag. om deras rätt upphör eller minskas till följd av ett tillstånd eller en omprövning enligt denna lag.
10 kap. Avgifter
Bygdeavgifter 1 5 Den som har fått tillstånd enligt denna lag till
1. driften av ett vattenkraftverk.
2. vattenreglering som avser års- eller flerårsreglering.
3. vattenöverledning för något annat ändamål än kraftändamål.
4. ytvattentäkt skall betala en årlig bygdeavgift som bestäms av vattendomstolen att utgå efter avgiftsenheter och avgiftsklasser enligt 2 och 3 så.
Bygdeavgift skall enligt de närmare bestämmelser som meddelas av regeringen användas dels för att förebygga eller minska sådana skador av vattenföretaget som inte har ersatts enligt 9 kap. och för att gottgöra sådana skador. dels för att tillgodose allmänna ändamål beträffande den bygd som berörs av vattenföretaget.
2,5 Avgiftsenheter är
I. för vattenkraftverk varje enhet installerad generatoreffekt som omfat- tar tio kilowatt intill 150 procent av effekten vid medelvattenföring och varje enhet om tjugo kilowatt därutöver.
De remitterade lagförslaget:
Prop. 1981/82: 130 215
2. för vattenregleringar varje enhet av regleringsmagasinets rymd som omfattar 25 000 kubikmeter intill 100 miljoner kubikmeter. varje ytterligare enhet om 50000 kubikmeter intill 1000 miljoner kubikmeter samt varje enhet om 100000 kubikmeter därutöver,
3. för vattenöverledningar och ytvattentäkter varje kubikmeter i sekun— den av den vattenmängd som högst får ledas bort enligt meddelat tillstånd.
Avgift skall inte betalas för vattenkraftverk eller vattenregleringar. om antalet avgiftsenheter är mindre än femhundra.
När ett vattenföretag som avses i första stycket utvidgas. beräknas antalet avgiftsenheter på den sammanlagda effekten. magasinsvolymen eller vattenmängden. Om utvidgningen avser ett vattenföretag för vilket skyldighet att betala bygdeavgift enligt denna lag eller regleringsavgift enligt 4 kap. 1455 vattenlagen (1918: 523) redan föreligger, skall den ytterli— gare avgift som skall betalas avse endast ökningen av effekten. magasins— volymen eller vattenmängden och då gäller inte andra stycket. '
35 För vattenkraftverk och vattenregleringar är avgiften för varje av- giftsenhet. om företaget tillhör klass 1: 0.5 promille av basbeloppet. klass 2: 1 promille av basbeloppet. klass 3: 1,5 promille av basbeloppet. klass 4: 2 promille av basbeloppet. För vattenöverledningar och vattentäkter är avgiften för varje avgiftsen— het. om företaget tillhör klass 1: 5 procent av basbeloppet, klass 2: 10 procent av basbeloppet. klass 3: 15 procent av basbeloppet. klass 4: 20 procent av basbeloppet. Med basbeloppet avses det basbelopp som har bestämts enligt lagen . (1962: 381) om allmän försäkring för december året närmast före det år som avgiften avser. Vid inplacering i avgiftsklass skall hänsyn tas till de mindre eller större förändringar i vattenförhållandena som företaget orsakar samt de mindre eller större olägenheter eller fördelar för bygden som företaget medför.
456 Bygdeavgift skall utgå från och med kalenderåret närmast efter det år då tillstånd att driva företaget togs i anspråk till och med det år då företaget läggs ned. ' Bygdeavgiften skall före varje kalenderårs utgång betalas till länsstyrel- sen i det län där företaget huvudsakligen har utförts.
Fiskeavgifter
55 I stället för att meddela villkor enligt 3 kap. 11 5 får vattendomstolen eller förrättningsmannen. om det är lämpligare. ålägga tillståndshavaren att betala en särskild avgift för främjande av ftsket i det vatten som berörs av vattenföretaget eller inom något angränsande vattenområde. Avgiften kan fastställas som en engångsavgift eller som årliga avgifter. Om avgiften fastställs att utgå årligen. skall denna varje år följa föränd- ringarna i det allmänna prisläget sådana dessa uttrycks i basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring. Den fastställda avgiften skall sålun- da multipliceras med det tal Qämförelsetal) som anger förhållandet mellan basbeloppet för december månad året närmast före det år då avgiften fastställs och december månad året närmast före det år då avgiften skall betalas.
De remitterade lagförslagen
Prop. 1981/82: 130 216
65 Den som har fått tillstånd enligt denna lag till ett vattenföretag som avser
1. vattenkraftverk.
2. vattenreglering som avser års— eller flerårsreglering.
3. vattenöverledning för något annat ändamål än kraftändamål.
4. ytvattentäkt skall. om företaget kan antas skada lisket eller orsaka en inte obetydlig ändring i de naturliga vattenståndsförhållandena. betala en årlig allmän fiskeavgift för främjande av fisket inom landet.
Avgiften bestäms av vattendomstolen att utgå efter avgiftsenheter och avgiftsklasser enligt 7 och 8 åå.
75 Avgiftsenheter är
1. för vattenkraftverk varje enhet installerad generatoreffekt som omfat- tar tio kilowatt intill 150 procent av effekten vid medelvattenföring och varje enhet om tjugo kilowatt därutöver,
2. för vattenregleringar varje enhet av regleringsmagasinets rymd som omfattar 25 000 kubikmeter intill 100 miljoner kubikmeter och varje enhet om 50000 kubikmeter därutöver.
3. för vattenöverledningar och ytvattentäkter varje kubikmeter i sekun- den av den vattenmängd som högst får ledas bort enligt meddelat tillstånd.
Avgift skall inte betalas för vattenkraftverk och vattenregleringar. om antalet avgiftsenheter är mindre än tio.
När ett vattenföretag som avses i första stycket utvidgas. beräknas antalet avgiftsenheter på den sammanlagda effekten, magasinsvolymen eller vattenmängden. Om utvidgningen avser ett vattenföretag för vilket skyldighet att betala allmän fiskeavgift enligt denna lag eller avgift enligt 2 kap. 10.5 vattenlagen (1918z523) redan föreligger. skall den ytterligare avgift som skall betalas avse endast ökningen av effekten, magasinsvoly- men eller vattenmängden och då gäller inte andra stycket.
89' För vattenkraftverk och vattenregleringar är avgiftenför varje av- giftsenhet. om företaget tillhör klass 1: 0.05 promille av basbeloppet. klass 2: 0.1 promille av basbeloppet. klass 3: 0.15 promille av basbeloppet. klass 4: 0.2 promille av basbeloppet.
För vattenöverledningar och vattentäkter är avgiften för varje avgiftsen- het. om företaget tillhör klass 1: 1 procent av basbeloppet. klass 2: 5 procent av basbeloppet. klass 3: 10 procent av basbeloppet. klass 4: 15 procent av basbeloppet.
Med basbeloppet avses det basbelopp som har bestämts enligt lagen ( 1962: 381 ) om allmän försäkring för december året närmast före det år som avgiften avser.
Vid inplacering i avgiftsklass skall hänsyn tas till den omfattning i vilken fisk och fiske förekommer i det vattenområde som berörs av företaget. till den utsträckning i vilken vattenförhållandena och fisket påverkas av före- taget samt till omfattningen av de förpliktelser som företagaren har ålagts enligt 55 eller 3 kap. 115.
De remitterade lagförslaget:
Prop. 1981/82: 130 217
95 Om det årliga beloppet för allmänna liskeavgifter är ringa. får före- skrivas att avgiften skall betalas som en engångsavgift. Föreskrift härom skall meddelas om det årliga avgiftsbeloppet är mindre än femhundra kronor.
105 Årlig fiskeavgift skall utgå från och med kalenderåret närmast efter det år då tillstånd att utföra sådana arbeten för företaget eller att vidta andra åtgärder som inverkar på vattenförhållandena togs i anspråk till och med det år då företaget läggs ned. Ärlig fiskeavgift skall före varje kalenderårs utgång betalas till fiskeri- . styrelsen. - Engångsavgift skall betalas till fiskeristyrclsen senast vid den tidpunkt som anges när avgiften bestäms.
]] kap. Särskilda bestämmelser om större vattenföretag m. m.
Regeringens pröt-vtingsrätt 15 Regeringen skall pröva tillåtligheten av följande slag av vattenföretag. nämligen
1. vattenkraftverk som är avsedda för en installerad generatoreffekt av minst 20000 kilowatt.
2. vattenregleringar med en större vattenståndsskillnad mellan däm- nings- och sänkningsgränserna än två meter under året eller en meter under veckan samt regleringar med mindre vattenståndsskillnad än som har angetts nu, om därigenom skall utnyttjas ett vattenmagasin av minst 100 miljoner kubikmeter under året eller tio miljoner kubikmeter under veckan,
3. vattenöverledningar eller andra vattenbortledningar från vattendrag eller sjöar med en normal oreglerad lågvattenföring av minst en kubik- meter i sekunden i bortledningspunkten respektive utloppet. om den vat- tenföring som skall tas i anspråk överstiger en femtedel av den normala oreglerade lågvattenföringen och det inte är uppenbart att bortledningen kan ske utan olägenhet av betydelse för allmänna intressen.
4. andra vattenkraftverk och andra vattenregleringar eller vattenöver- ledningar för vattenkraftändamål, om
a) företaget avser någon av följande älvar. nämligen Torne älv. Kalix älv, Pite älv och Vindelälven,
b) företaget avser någon av de älvar eller älvsträekor som anges i följande uppställning Älv Sträcka
Klarälven sträckan mellan Kärrbackstrand och Edebäck Dalälven Västerdalälven, Österdalälven uppströms Trängslet samt sträckan mellan Näs och Hedesundatjärdarna Ljusnan sträckan mellan Hede och Svegsjön (Härjedalsljusnan) och sträckan mellan Laforsen och Arbråsjöarna (Mel- lanljusnan) Indalsälven Åreälven. Ammerån ovan Överammer. Storån — Dam-
mån samt Hårkan uppströms Hotagen
Ångermanälven Lejarälven, Storån uppströms Klumpvattnet. Lång- seleån — Rörströmsälven. Saxån. Ransarån upp- ströms Ransaren samt Vojmån uppströms Vojmsjön
De remitterade lagförslagen
Prop. 1981/82:130 218
Vapstälven Moälven Lögde älv Öre älv Umeälven Tärnaån och Girjesån. Juktån uppströms Fjosokken samt 'färnaforsen mellan Laisan och Gäutan
Bure älv Skellefteälven källflödena uppströms Sädvajaure respektive Rebnis- jaure Byske älv Lule älv Stora Lule älv uppströms Akkajaure. Lilla Lule älv uppströms Skalka och Tjaktjajaure samt Pärlälven Råne älv Rörån — Livas älv.
5. grundvattentäkter för tillgodogörande av en större vattenmängd än 10000 kubikmeter om dygnet.
6. andra vattenregleringar. vattenöverledningar och vattenbortledningar än som har angetts förut. om företaget avser någon av sjöarna Vänern. Vättern, Mälaren. Hjälmaren, Storsjön i Jämtland eller Siljan och företaget kan inverka märkbart på vattenståndet i eller vattenavrinningen ur sjön.
25 I fråga om ändringar eller utvidgningar av vattenföretag gäller 15 endast om ändringen eller utvidgningen uppnår _där angiven omfattning.
35 Om ett annat vattenföretag än ett sådant som anges i 1 och 2 5.5 är av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet, får regeringen förbe- hålla sig prövningen av företagets tillåtlighet. Besked om förbehållet skall lämnas till vattendomstolen eller förrättningsmannen innan dom eller bc- slut har meddelats om företagets tillåtlighet.
45 Tillåtligheten av ett vattenföretag kan även komma under regeringens prövning enligt 3 kap. 45 andra stycket.
55 I samband med prövningen av ett företag som avses i 1—4 55 får regeringen även förbehålla sig prövningen av tillåtligheten av ett annat vattenföretag. om ansökningen avser tillstånd till båda företagen och dessa hänger samman med varandra eller fråga enligt 3 kap. 85 har uppkommit om jämkning eller företräde mellan dem. Beträffande ett sådant förbehåll gäller 35 andra meningen.
65 För regeringens prövning gäller 3 kap. Om regeringen finner att före- taget är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt, får regeringen medge att företaget får komma till stånd även om hinder möter enligt 3 kap. 45 första stycket.
75 Om regeringen finner att ett företag får komma till stånd. kan rege- ringen bestämma särskilda villkor för att tillgodose allmänna intressen.
Förberedelse av större vattenföretag 85 lnnan tillstånd söks till ett vattenföretag som är av sådan omfattning eller beskaffenhet att dess tillåtlighet skall eller kan antas komma att prövas av regeringen enligt 1—355. skall vissa förberedande åtgärder ha vidtagits enligt 9— 12 55.
De remitterade lagförslagen
Prop. 1981/82: 130 - 219
95 I god tid innan närmare undersökningar för företaget påbörjas skall företagaren underrätta kammarkollegiet. statens naturvårdsverk. statens planverk och riksantikvarieämbetet samt de länsstyrelser och kommuner som berörs av företaget. Samtidigt skall sjöfartsverket och fiskeristyrclsen underrättas, om deras verksamhet berörs. Lantbruksstyrelsen skall under- rättas, om rennäringen eller jordbruksmark av större omfattning berörs. Företagaren skall därefter på begäran eller när anledning annars föreligger lämna dessa myndigheter och kommuner upplysningar om företaget.
105 När förutsättningarna för företaget i stort har klarlagts. skall företa- garen i samråd med länsstyrelsen i det län där företaget i huvudsak skall utföras bereda berörda kommuner samt myndigheter och sammanslutning- ar som företaget angår tillfälle att framställa önskemål om företagets när- mare omfattning och utformning.
115 Om företaget kan medföra skada på fiske av någon betydelse. får fiskeristyrelsen förordna om den utredning som behövs. Om företaget kan medföra väsentlig skada på rennäringen ellerjordbruket. får lantbrukssty- relsen förordna om behövlig utredning. Riksantikvarieämbetet får för- ordna om behövlig kulturhistorisk inventering. Statens naturvårdsverk får förordna om den utredning som behövs angående företagets planering från allmänna naturvårdssynpunkter. Innan förordnande meddelas skall samråd ske med vattendomstolen. Företagaren skall betala kostnaderna för utredningarna. om det inte är obilligt.
125 I god tid innan ansökan om tillstånd till företaget ges in skall företa— garen medverka till att information om företagets planläggning lämnas till ortsbefolkningen vid sammankomst. genom ortspressen eller på något "annat lämpligt sätt. Sammankomst skall ordnas. om länsstyrelsen i något län som berörs av företaget påkallar det. Företagaren skall på lämpligt sätt bereda enskilda personer tillfälle att framställa önskemål om åtgärder för att förebygga eller minska skador genom företaget.
"12 kap. Prövningen av markavvattningsföretag
Allmänna bestämmelser 15 Prövningen av markavvattningsföretag sker vid förrättning. Länssty- relsen förordnar en förrättningsman att handlägga förrättningen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar särskilda bestämmelser om behörighet att vara förrättningsman.
25 Två gode män skall delta i förrättningen när förrättningsmannen fin- ner att det behövs eller när sakägare begär det och det inte medför oskäligt dröjsmål. ' Ett beslut att gode män skall medverka rubbar inte vad som redan har beslutats eller verkställts under förrättningen.
35 Gode män utses bland dem som är valda till nämndemän i fastighets- domstol eller till gode män vid fastighetsbildningsförrättningar i orten.
De remitterade lagförslagen
Prop. 1981/82: 130 ' 220
45 Om gode män skall medverka. skall förrättningsmannen kalla dem till förrättningen. Till tjänstgöring bör företrädesvis kallas gode män med behövlig ortskännedom och sakkunskap. Om en god man på grund av jäv är hindrad att tjänstgöra eller om han uteblir från ett sammanträde och annan god man inte utan dröjsmål kan infinna sig. får förrättningsmannen till tjänstgöring som god man kalla någon som är valbar till befattning som anges i 3 5.
55 Bestämmelsen i 4 kap. [25 rättegångsbalken om hinder för när- stående att samtidigt tjänstgöra som domare gäller också beträffande för- rättningsmän och gode män.
65 Mot förrättningsmän och gode män gäller samma jäv som mot doma- re.
75 Om en sakägare vill anföra jäv mot förrättningsman eller god man. skall han framställa invändning därom första gången han för talan i ärendet sedan han fick kännedom om att förrättningsmannen eller gode mannen tjänstgör och att jävsanledning föreligger. Om han underlåter det. är hans rätt att anföra jäv förfallen. Sedan fråga om jäv mot förrättningsman eller god man uppkommit. får han endast vidta sådana åtgärder som inte utan synnerlig olägenhet kan uppskjutas och som inte innebär ett avgörande av en för förrättningen betydelsefull fråga. Sådana åtgärder får vidtas av förrättningsmannen. även om han har förklarats jävig. Att förrättningsman eller god man förklaras jävig påverkar inte giltighe- ten av beslut eller åtgärder som har tillkommit innan frågan om jäv upp- kom.
85 Förrättningsmannen får anlita biträde av sakkunniga för att utreda frågor som kräver särskild fackkunskap. Den som står i ett sådant förhål- lande till saken eller till någon sakägare att hans tillförlitlighet kan anses förringad får inte anlitas som sakkunnig.
F ("irrättningens inledande 95 Ansökan om förrättning görs hos länsstyrelsen av någon som vill utföra eller delta i ett markavvattningsföretag.
Om det vid en fastighetsreglering beslutas att en fråga om markavvatt- ning skall prövas enligt denna lag. anmäls detta av fastighetsbildningsmyn- digheten till länsstyrelsen. Ägarna av de fastigheter som ingår i fastighets- regleringen anses då som sökande. '
105 Ansökningen om förrättning skall vara skriftlig och innehålla upp- gifter om _
1. de fastigheter. byggnader eller anläggningar för vilka sökanden för talan.
2. företagets beskaffenhet,
3. de mark- och vattenområden som berörs av företaget.
4. för sökanden kända sakägare. Om en ansökan inte uppfyller föreskrifterna i första stycket eller om den i övrigt är ofullständig. får länsstyrelsen förelägga sökanden att avhjälpa bristen. Om bristen inte avhjälps får länsstyrelsen avvisa ansökningen. Detta skall framgå av föreläggandet..
De remitterade lagförslagen
Prop. 1981/82: 130 221
Första stycket gäller även i fråga om anmälningar som avses i 95 andra stycket.
11 5 Länsstyrelsen får bestämma att sökanden skall ställa säkerhet för förrättningskostnaderna innan en förrättningsman förordnas.
Handläggningen 12 5 Förrättningsmannen skall utreda förutsättningarna för företaget. Om hinder inte föreligger mot företaget. skall han till ledning för förrätt- ningen utarbeta en allmän plan för detta och utföra de utredningar som behövs för företagets genomförande.
Förrättningsmannen bör därvid samråda med sökanden och övriga sak- ägare samt de myndigheter som berörs av företaget.
13 5 Förrättningsmannen skall utreda vilka som i egenskap av fastighets— ägare eller på annan grund är sakägare.
Om det råder tvist om en fastighet som berörs av företaget. har den av de tvistande som innehar fastigheten med äganderättsanspråk rätt att företrä- da fastigheten under förrättningen till dess den lagligen vinns från honom.
Om en fastighet har övergått till ny ägare under förrättningen. får denne inte rubba var den förre ägaren har medgivit eller godkänt.
14 5 Förrättningsmannen skall utfärda kungörelse om företaget. I kungö- relsen skall lämnas en kortfattad redogörelse för företaget och på lämpligt sätt anges de fastigheter som kan beröras. ! kungörelsen skall sakägarna kallas till sammanträde.
Kungörelsen skall senast fjorton dagar före sammanträdet införas i orts- tidning. l god tid före sammanträdet skall utskrift av kungörelsen sändas till kända sakägare. berörda kommuner. statliga myndigheter vars verk- samhet kan beröras av företaget samt. om allmänna intressen kan beröras. till kammarkollegiet.
Om företaget berör fast egendom som är samfälld för flera fastigheter. behöver någon utskrift av kungörelsen inte sändas till de särskilda delägar- na i samfälligheten. Finns en känd styrelse för samfälligheten. skall en utskrift av kungörelsen sändas till styrelsen.
15 5 Om företaget är av mindre omfattning och uppenbarligen berör endast en viss eller vissa sakägare. är kungörelse inte erforderlig. Under- rättelse om företaget och om sammanträde skall i såfall delges sakägarna. Underrättelser skall sändas till kommuner och myndigheter i den utsträck- ning som anges i 14 5 andra stycket.
I fråga om delgivning gäller allmänna bestämmelser samt 16 och 17 55.
16 5 Om ägaren av en fastighet. byggnad eller anläggning eller en ställföreträdare för denne stadigvarande vistas utom riket och delgivning inte kan ske här i riket med känt ombud. får handlingen lämnas till den som förvaltar eller brukar fastigheten. byggnaden eller anläggningen.
Den till vilken handlingen har lämnats är skyldig att snarast sända handlingen vidare till den sökte. om det kan ske. Han skall erinras därom, när handlingen lämnas till honom. Är den söktes uppehållsort känd. skall förrättningsmannen därjämte med posten sända honom meddelande om delgivningen.
De remitterade lagförsla gen
Prop. 1981/82: 130 222
Delgivningen anses ha skett. när handlingen har lämnats enligt första stycket.
17 5 Vad som är föreskrivet om delgivning med delägare i samfällighet gäller även vid delgivning med delägare i fastighet. som innehas under samäganderätt av flera än tio. och med innehavare av servitut som gäller till förmån för flera än tio fastigheter med skilda ägare.
18 5 Om det behövs skall förrättningsmannen förordna en lämplig per- son. hos vilken de handlingar som hör till förrättningen skall hållas tillgäng- liga (aktförvarare). Flera aktförvarare får förordnas om det är lämpligt.
Aktförvararens namn och platsen där förrättningshandlingarna hålls till- gängliga skall anges i den kungörelse som avses i 14 5 elleri underrättelse enligt 15 5.
19 5 Ägare av fastigheter som berörs av företaget skall till förrättnings- mannen uppge innehavare av servitut. nyttjanderätt eller rätt till elektrisk kraft som har upplåtits i fastigheten. Underlåts detta utan giltigt skäl och uppstår på grund härav skada för sådana sakägare. skall fastighetsägaren ersätta skadan. Fastighetsägarna skall erinras om innehållet i denna para- grafi den kungörelse som avses i 14 5. i underrättelse enligt 15 5 eller på annat lämpligt sätt. '
20 5 Kammarkollegiet skall. om det behövs. föra talan vid förrättningen för att tillvarata allmänna intressen.
Kommun får föra talan vid förrättningen för att tillvarata allmänna intressen inom kommunen.
21 5 Om ett nytt sammanträde måste hållas. skall förrättningsmannen kalla alla kända sakägare till detta. Någon kallelse behövs dock inte. om det kan antas att sakägarna ändå infinner sig. Om tid och plats för samman- trädet har tillkännagivits vid ett föregående sammanträde, behöver inte de sakägare kallas som i föreskriven ordning har kallats till det föregående sammanträdet. '
Om särskilda kallelser behövs skall de delges sakägarna i god tid före sammanträdet. Förrättningsmannen får dock vid sammanträde bestämma om en särskild ordning för kallelser till följande sammanträden. [ fråga om delgivning gäller 16 och 17 55.
22 5 Om en sakägare inte i föreskriven ordning har kallats till ett sam- manträde. skall ett nytt sammanträde hållas om inte sakägaren ändå har infunnit sig eller medger att förrättningen får slutföras.
Utan hinder av första stycket får sådana förrättningsåtgärder vidtas som inte i någon nämnvärd mån inverkar på sakägarens rätt.
23 5 Om förrättningsmannen och gode männen har olika mening. gäller vad två av dem anser. Om var och en har sin mening. gäller förrättnings- mannens mening. såvida det inte är fråga om pengar eller något annat som utgör mängd. I så fall gäller den mening som avser den näst största mängden. '
I varje beslut skall anges de skäl på vilka avgörandet grundas. om inte en motivering av beslutet kan anses överflödig. Om beslutet får överklagas. skall det dessutom innehålla en besvärshänvisning.
De remitterade lagförslaget!
Prop. 1981/82:130 - 223
Beslut som meddelas vid sammanträde skall läsas upp för de närvaran- de. Om det i annan ordning meddelas ett beslut om inställande av förrätt- ningen cller. utan samband med tillståndsbeslut. ett beslut som får överkla- gas särskilt. skall sakägare och andra som har besvärsrätt underrättas om beslutets innehåll utan dröjsmål. Sådana underrättelser lämnas genom skriftligt meddelande eller i sådan särskild ordning för kallelser som kan ha beslutats enligt 21 5 andra stycket andra meningen.
245 Om det behövs med anledning av förrättningen. har förrättnings- mannen och gode männen samt deras biträden rätt att gå in i byggnader. beträda ägor, göra mätningar och markundersökningar samt företa därmed sammanhängande eller jämförliga åtgärder. ] trädgårdar eller liknande planteringar får träd inte skadas eller fällas utan ägarens samtycke. Även i övrigt skall skador undvikas. om det är möjligt. Alla som för talan vid förrättningen har rätt att under denna beträda andras ägor. För skador som har uppkommit genom åtgärder enligt första eller andra stycket utgår ersättning. Yrkande om ersättning skall framställas innan förrättningen avslutas eller inställs. Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att befogenhe- terna enligt första stycket skall kunna utövas.
255 Om sökanden vill återkalla sin ansökan hos förrättningsmannen, skall han göra det skriftligen eller också muntligen vid ett sammanträde. Om ingen sakägare har fört talan vid förrättningen när återkallelsen görs, skall förrättningen genast inställas. [ annat fall skall sakägare som har fört talan vid förrättningen och som själva kunnat ansöka om denna underrät- tas om återkallelsen. Om någon sådan sakägare inte inom föreskriven tid begär att förrättningen skall fortsättas. skall den inställas. Sakägare på vars begäran förrättningen fortsätts anses därefter som sökande till förrättningen. Om det finns fiera sökande, får återkallelse inte göras utan medgivande av samtliga. Sedan tillståndsbeslut har meddelats får ansökningen inte återkallas hos förrättningsmannen. [ stället skall återkallelse ske hos vattendomstolen på det sätt och inom den tid som enligt 395 gäller för överklagande av tillståndsbeslutet. -
26 5 En förrättning som har inletts efter anmälan av fastighetsbildnings- myndigheten skall inställas. om fastighetsregleringen inställs. Förrättning- en skall dock fortsättas. om sakägare som har fört talan vid förrättningen och som har kunnat ansöka om denna begär det. Underrättas sakägarna om regleringsförrättningens inställande vid sammanträde. skall begäran framställas vid sammanträdet. l annat fall skall begäran framställas inom den tid som förrättningsmannen föreskriver.
27 5 Om det föreligger hinder mot företaget. skall förrättningsmannen så snart som möjligt avbryta förrättningen och besluta om dess inställande.
28 5 Frågor om tillämpningen av 3 kap. 8 5 i fråga om markavvattnings- företag som prÖVas vid olika förrättningar skall efter anmälan till länssty- relsen prövas vid en särskild förrättning av förrättningsman som länssty-
De remitterade lagförslagen
Prop. 1981/82:130 224
relsen utser. l fråga om en sådan förrättning gäller bestämmelserna i detta kapitel i tillämpliga delar.
Frågor om tillämpningen av 3 kap. 8 5 i fråga om markavvattningsföre- tag som prövas vid förrättning och vattenföretag som efter ansökan prövas av vattendomstolen skall avgöras av vattendomstolen i ansökningsmålet.
29 5 Om förrättningsmannen finner att hinder mot det sökta företaget möter enligt 3 kap. 4 5 första stycket men att det föreligger sådana omstän— digheter som avses i andra stycket i nämnda paragraf eller om frågan om företagets tillåtlighet enligt 11 kap. 3 5 skall avgöras av regeringen. skall förrättningsmannen efter sammanträde med sakägarna med ett eget yttran- de överlämna frågan till regeringens avgörande.
30 5 Vid förrättningen skall protokoll föras. Protokollet samt övriga handlingar som ges in eller upprättas vid förrättningen skall sammanföras till en akt.
Tillståndsbeslut m. m.
31 5 Om det inte föreligger något hinder mot företaget. skall förrättnings- mannen meddela tillståndsbeslut.
Tillståndsbeslutet skall i behövlig utsträckning innehålla bestämmelser om
I. företagets ändamål, läge. omfattning och tekniska utformning.
2. vilka som skall delta i företaget och varje deltagares andelstal i fråga om kostnaderna för utförande och drift av företaget.
3. de områden som får tas i anspråk och de särskilda tvångsrätter i övrigt som medges för företaget.
4. villkor för att tillgodose allmän och enskild rätt.
5. utförande och underhåll av företaget.
6. tillsyn. besiktning och kontroll,
7. skyldighet att betala ersättning eller att utföra skadeförebyggande åtgärder samt hur betalningen skall ske.
8. förrättningskostnaderna och hur de skall fördelas.
9. tid inom vilken anspråk i anledning av oförutsedda skador får fram- ställas.
10. tid efter vars utgång omprövning enligt 15 kap. 15 5 andra stycket får begäras.
Avser tillståndet arbeten för företaget. skall i tillståndsbeslutet anges den tid inom vilken företaget skall vara utfört (arbetstid).
! tillståndsbeslutet skall anges den tid, minst tio och högst trettio år från det tillståndsbeslutet vinner laga kraft. efter vars utgång omprövning enligt 15 kap. 3 5 får begäras.
32 5 Vad deltagarna i företaget har överenskommit om fördelningen av kostnaderna för företaget skall läggas till grund för tillståndsbeslutet. om borgenärer med panträtt i deltagande fastigheter medgerdet. Om en fastig- het svarar för gemensam inteckning. fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 5 jordabalken föreskrivs för relaxation. Medgivanden av rättsägare behövs inte. om överenskommelsen är väsentligen utan betydelse för dem.
33 5 En överenskommelse om ersättning eller skadeförebyggande åtgär- der som har träffats mellan sakägarna skall läggas till grund för tillstånds- beslutet.
De remitterade lagförslagen
Prop. 1981/82: 130 225
Om det behövs för tillämpningen av 16 kap. 14 5 tredje stycket. skall förrättningsmannen uppskatta det värde som en berörd fastighet har utan en särskild rättighet som minskar fastighetens värde.
34 5 Innan ett beslut meddelas om inlösen av en fastighetsdel skall en karta med beskrivning ha upprättats över området samt dess gränser ha utmärkts i den ordning som gäller för fastighetsbildning.
355 Tillståndsbeslut skall meddelas vid sammanträde eller på tid och plats som förrättningsmannen har givit till känna för sakägare och andra som har besvärsrätt. Ett sådant tillkännagivande skall lämnas vid samman- träde eller genom skriftliga meddelanden eller i sådan särskild ordning som kan ha beslutats enligt 21 5 andra stycket andra meningen.
365 Om ett beslut av förrättningsman till följd av skrivfel. felräkning eller något liknande misstag innehåller en uppenbar oriktighet. skall för- rättningsmannen besluta om rättelse. Detsamma gäller kartor. ritningar och andra handlingar till vilka förrättningsbeslutet hänvisar. Innan rättelsen görs, skall den som berörs av åtgärden få tillfälle att yttra srg. Rättelsen skall med angivande av dagen för åtgärden antecknas på huvudskriften och. om möjligt. på övriga exemplar av den handling som rättas. Den som beslutet rör skall omedelbart underrättas om åtgärden och om möjligheten att överklaga beslutet.
37 5 Förrättningsmannen får inte som tolk anlita den som står i sådant förhållande till saken eller till sakägare att hans tillförlitlighet kan anses förringad.
En tolk har rätt att av allmänna medel få skäligt arvode samt ersättning för kostnader och tidsspillan. Detta gäller inte den som anlitas i tjänsten.
Överklagande till vattendomstolen 38 5 Förrättningsmannens beslut överklagas särskilt. om förrättnings- mannen har
[. ogillatjäv mot förrättningsman eller god man.
2. beslutat om ersättning till sakkunnig eller tolk.
3. beslutat om ersättning enligt 24 5 tredje stycket.
4. beslutat om rättelse enligt 36 5. Överklagande enligt första stycket sker genom besvär som skall ges in till vattendomstolen inom två veckor från den dag då beslutet meddelades.
Ett beslut att godta en invändning om jäv får inte överklagas. Den som menar att förrättningen onödigt uppehålls genom ett beslut av förrättningsmannen får överklaga beslutet genom besvär hos vattendom- stolen. Denna besvärsrätt är inte inskränkt till någon viss tid.
39 5 I andra fall än som avses i 38 5 överklagas beslut av förrättnings- mannen genom besvär som skall ges in till vattendomstolen inom fyra veckor från den dag då tillståndsbeslut meddelades eller förrättningen inställdes.
l5 Riksdagen 1981/82. ! saml. Nr 130
De remitterade lagförslagen
Prop. 1981/82: 130 226
13 kap. Prövningen av vattenmål
Allmänna bestämmelser
1 5 Första domstol i vattenmål kallas vattendomstol. De tingsrätter som regeringen bestämmer skall vara vattendomstolar.
Överrätt i vattenmål (vattenöverdomstol) är Svea hovrätt. Som sista domstol i vattenmål dömer högsta domstolen.
2 5 Om domstolar i vattenmål och rättegången i sådana mål gäller vad som är föreskrivet om allmän domstol. i den mån inte annat följer av denna lag eller annan författning.
Va ttendoms to!
3 5 Vattendomstolen består av en ordförande. en teknisk ledamot samt två nämndemän. Ytterligare en teknisk ledamot får efter ordförandens bestämmande ingå i domstolen.
Ordföranden skall vara lagfaren domare i tingsrätten. Tekniska ledamöter skall ha teknisk utbildning och erfarenhet av vatten- frågors behandling. .
Nämndemän skall vara nämndemän i fastighetsdomstol inom vatten- domstolens domsområde.
4 5 Vattendomstolen är vid handläggningen av mål domför med endast ordföranden i samma utsträckning som en tingsrätt är domför med en lagfaren domare. om inte annat följer av denna lag.
Innan ordföranden fattar beslut bör han rådgöra 'med en teknisk leda- mot. om frågans beskaffenhet påkallar det.
5 5 Regeringen utser ordförande i vattendomstol och tillsätter tjänst som teknisk ledamot.
6 5 Nämndemän tjänstgör efter kallelse av vattendomstolen. Till tjänst- göring bör företrädesvis kallas nämndemän från den del av vattendomsto- lens domsområde till vilken målet närmast har anknytning.
7 5 Gränserna mellan vattendomstolarnas domsområden skall följa vat- tendelare mellan olika vattensystem.
8 5 Vattenmål prövas av den vattendomstol inom vars område det vat- tenföretag eller den åtgärd som det är fråga om i huvudsak skall utföras eller har utförts.
Frågor om vattendomstolarnas inbördes behörighet får. utom i fall som avses i 10 kap. 205 andra stycket rättegångsbalken . inte tas upp av högre rätt.
9 5 Vattendomstolen får för sina sammanträden förfoga över behövliga lokaler i domstolsbyggnader eller andra allmänna byggnader. om inte lokalerna är upptagna för sitt huvudsakliga ändamål eller utgörs av guds- tjänstlokal. Uppkommer särskilda kostnader skall de ersättas.
10 5 Om det vid överläggningar i vattendomstolen förekommer skiljakti- ga meningar. gäller rättegångsbalkens bestämmelser om omröstning i dom- stol med endast lagfarna ledamöter. Vid omröstningen skall först ordföran-
De remitterade lagförslagen
Prop. 1981/82: 130 227
den säga sin mening. därefter de tekniska ledamöterna och sist nämnde- männen.
Vattenö verdomstalen
11 5 För fullgörande av Svea hovrätts uppgifter som vattenöverdomstol skall det. förutom lagfarna ledamöter. finnas vattenrättsråd. Dessa skall ha teknisk utbildning och erfarenhet av vattenfrågors behandling. Tjänst som vattenrättsråd tillsätts av regeringen.
Vattenöverdomstolen är domför med fyra ledamöter. av vilka minst tre skall vara lagfarna. Fler än fem ledamöter får inte' delta.
Vattenmål 12 5 Vattenmålen utgörs av ansökningsmål. stämningsmål och förrätt- ningsmål.
13 5 Ansökningsmål är mål om
1. bestämmande enligt 2 kap. 35 andra stycket av ersättning för rätten att ta i anspråk ett strömfall.
2. tillstånd enligt 4 kap. 15 till utförande av andra vattenföretag än markavvattningsföretag. '
3. godkännande enligt 4 kap. 45 av ett utfört ändrings- eller lagningsar- bete på en anläggning som inte är ett markavvattningsföretag.
4. prövning enligt 4 kap. 55 av lagligheten av ett utfört vattenföretag som inte är ett markavvattningsföretag.
5. inrättande enligt 6 kap. 45 av en gemensam anläggning för bevatt- ning. sedan en samfällighet enligt 6 kap. har bildats.
6. överflyttning enligt 9 kap. 185 första stycket från en fastighet till en annan av rätten till andelskraft.
7. tillstånd enligt 14 kap. 1 5 till utrivning av en vattenanläggning eller enligt 14 kap. 55 om prövning under vilka villkor en anläggning för bortle- dande av grundvatten får tas ur bruk.
8. tillstånd enligt 14 kap. 35 första stycket att bortskaffa flottledsanlägg- ningar eller rätt att. utan samband med bortskaffning. överta flottledsan- läggningar enligt fjärde stycket nämnda paragraf.-
9. förlängning enligt 15 kap. 2 5 andra stycket av arbetstiden. 10. omprövning enligt 15 kap. 3. 4, 8— 10 och 12 55 beträffande ett tillstånd eller en årlig avgift.
11. förverkande enligt 15 kap. 55 av ett tillstånd. 12. omprövning enligt 15 kap. 155 andra stycket av frågor rörande en bevattnings- eller regleringssamfällighet.
13. fastställelse enligt 15 kap. 165 av en överenskommelse. 14. prövning enligt 15 kap. 175 av kostnader i en samfällighet. Berör ett ansökningsmål uteslutande en viss eller vissa sakägare och kan målet avgöras med bindande verkan endast mot dessa. får vattendomsto- len. om sökanden medger det, förordna att målet skall behandlas enligt vad som gäller för stämningsmål.
14 5 Stämningsmål är talan om
]. utrivning eller ändring av en vattenanläggning. när talan grundas på att anläggningen inte har tillkommit i laga ordning eller inte är av laga beskaffenhet,
2. ersättning för skada eller intrång genom en sådan anläggning som avses i 1.
De remitterade lagförslagen
Prop. 1981/82: 130 _ 228
3. ersättning för skada genom utrivning av en vattenanläggning. om utrivningen har skett utan tillstånd men sådant'tillstånd skulle ha behövts. eller ersättning för skada genom att en anläggning för bortledande av grundvatten tas ur bruk. om detta har skett utan vattendomstolens pröv- ning men sådan prövning skulle ha behövts.
4. ersättning enligt 2 kap. 45 andra stycket. .
5. bildande. utan samband med pågående ansökningsmål. av en regle- ringssamfällighet enligt 7 kap. 1 eller 2 5.
6. särskild tvångsrätt. utan samband med pågående förrättning eller ansökningsmål. enligt 8 kap..
7. omprövning enligt 9 kap. 175 andra stycket.
8. meddelande av bestämmelser enligt 15 kap. 22 5.
9. ersättning enligt 16 kap. 195. _ 10. ersättning eller annat på grund av att en vattenanläggning inte under- hålls i enlighet med 17 kap. 15.
11. ersättning för skada på grund av att ett vattenföretag inte drivs i enlighet med villkoren i en tillståndsdom eller ett tillståndsbeslut eller i enlighet med vad som föreskrivs i 17 kap. 2 5.
12. ersättning enligt 17 kap. 35. 19 kap. 95 eller 20 kap. 115. 13. ersättning. utan samband med ett pågående ansökningsmål. enligt 20 kap. 105.
14. fördelning av vatten enligt 22 kap. 7 5.
15 5 Förrättningsmål är besvär över beslut vid förrättningar enligt denna lag.
16 5 Talan som inte faller under 13 eller 145 men som rör ett ämne som behandlas i denna lag får tas upp av vattendomstolen. om invändning inte görs mot domstolens behörighet inom den tid som anges i 34 kap. 25 rättegångsbalken eller vattendomstolen linner att talan har avsevärd bety- delse för vattenförhållandena. Om talan tas upp. räknas målet som vatten- mål. Vattendomstolen får dock inte ta upp talan om ansvar för brott.
Om det enligt denna lag gäller en särskild ordning för behandlingen av en viss fråga. gäller föreskrifterna härom. -
17 5 Om det är lämpligt. får vattendomstolen pröva yrkanden som har samband med vattenmålet men som rör rättsförhållanden som inte skall bedömas enligt denna lag. Vattendomstolen får dock inte pröva frågor om äganderätt till fastigheter eller om fastighetsindelningen.
18 5 Om en vattendomstol har prövat ett mål som rör ett ämne- som
behandlas i denna lag. får frågan huruvida målet är sådant att det skall tas'
upp av någon annan domstol än vattendomstol eller av någon annan myndighet än domstol prövas i högre rätt endast om
1. frågan fullföljs dit eller väcks där av en part som är berättigad till det. eller
2. vattendomstolen har prövat en fråga om äganderätt till en fastighet eller om fastighetsindelningen. eller -
3. vattendomstolen har prövat en fråga för vars behandling en särskild ordning har föreskrivits i denna lag. eller - -
4. vattendomstolen har prövat en fråga om ansvar för brott.
De remitterade lagförslagen
IQ I») . ©
Prop. 1981/82: 130
Fölflirandet vid vuItendomstularna i ansökningsmål 19 5 En ansökan varigenom ett ansökningsmål anhängiggörs skall vara skriftlig och. om inte annat följer av 20 5. innehålla . 1. de uppgifter. ritningar och tekniska beskrivningar som behövs för att bedöma företagets beskaffenhet. omfattning och verkningar. 2. uppgifter som behövs för att bedöma om hinder möter mot företaget från allmänna planeringssynpunkter samt uppgifter om möjlig alternativ
lokalisering av företaget och om andra vattenföretag eller särskilda anlägg- ' ningar som kan antas behövas för ett ändamålsenligt utnyttjande av det sökta företaget. '
3. så fullständiga uppgifter som möjligt om vilka fastigheter som berörs av företaget samt namn och adress på ägarna och berörda innehavare av särskild rätt till fastigheterna,
4. uppgifter huruvida särskilda bestämmelser med stöd av lag har med- delats rörande användningen av de mark- och vattenområden som berörs av företaget.
5. uppgifter om de ersättningsbelopp som sökanden erbjuder till varje sakägare. om det inte på grund av företagets omfattning bör anstå med'
sådana uppgifter. -
Ansökningen rörande ett företag. vars tillåtlighet kan antas komma under regeringens prövning. skall innehålla uppgifter om de åtgärder som sökanden har vidtagit enligt 11 kap. 8— 12 55 samt om vad som huvudsakli- gen har förekommit med anledning av dessa åtgärder.
Om företaget avser utförande av ett vattenkraftverk. skall ansökningen innehålla uppgift om det område som enligt sökanden bör utgöra en sådan strömfallsfastighet som avses i 465 andra stycket.
20 5 En ansökan enligt 135 första stycket 1 skall innehålla ritningar jämte beskrivning av strömfallets läge och beskaffenhet. uppgift om er- bjudna ersättningsbelopp samt övriga upplysningar som behövs-för att bedöma ersättningsfrågan.
Till en ansökan enligt 13 5 första stycket 6 skall fogas dels ett gravations- bevis rörande den fastighet varifrån rätten till andelskraft skall flyttas över. dels överenskommelser som har träffats med borgenärer med panträtt i fastigheten och andra rättsägare.
21 5 Ansökningshandlingarna skall i mål som avses i 135 första stycket 2—5. 7—12 och 14 ges in i åtta exemplar och i övriga mål i tre exemplar. Om det behövs. får vattendomstolen föreskriva att ytterligare exemplar skall ges in. _
Har handlingarna inte getts in i ett tillräckligt antal exemplar eller anser vattendomstolen att de är ofullständiga. skall sökanden föreläggas att avhjälpa bristen. Om sökanden inte fullgör sin skyldighet att ge in ytterliga- re exemplar. får handlingarna mångfaldigas på sökandens bekostnad. Om sökanden inte fullgör sin skyldighet att på annat sätt komplettera ansök- ningen. får ansökningen avvisas.
22 5 Upptas ansökningen. skall vattendomstolen utfärda kungörelse om företaget. I kungörelsen skall lämnas en kortfattad redogörelse för ansök- ningen och på lämpligt sätt anges de fastigheter som kan beröras. Dessut- om skall erinras om innehållet i 29 och 4055'och anges sista tidpunkt för erinringar enligt 29 5.
De remitterade lagh'irslugen
Prop. 1981/82: 130
Vattendomstolen skall förordna en eller flera lämpliga personer att för- vara ett exemplar av handlingarna i målet (aktförvarare). Namn och adress på aktförvarare skall anges i kungörelsen.
[ kungörelsen skall vidare tillkännages att kallelser och andra meddelan- den i målet till parterna skall. om de inte särskilt tillställs part. införas i en viss eller vissa ortstidningar samt hållas tillgängliga hos aktförvararen.
Kungörelsen skall snarast införas i Post- och lnrikes Tidningar och i ortstidning. En utskrift av kungörelsen skall vidare sändas till varje sak- ägare som har angetts i ansökningen eller som på annat sätt är känd för domstolen. '
Om ansökningen berör fast egendom som är samfälld för flera fastighe- ter, behöver någon utskrift av kungörelsen inte sändas till de särskilda delägarna i samfälligheten. Finns en känd styrelse för samfälligheten. skall en utskrift av kungörelsen sändas till styrelsen.
23 5 Ett exemplar av ansökningshandlingarna och av kungörelsen skall sändas till kammarkollegiet och fiskeristyrclsen. Om det kan antas att det allmänna fiskeintresset eller något annat allmänt intresse inte berörs av företaget, behöver ansökningshandlingarna dock inte översändas.
Kungörelsen skall även sändas till berörda kommuner samt till länssty- relsen och till andra statliga myndigheter vars verksamhet kan beröras av ansökningen.
24 5 Om ansökningen berör en kanal- eller slussanläggning eller en farled. hamn eller flottled som är allmän. skall kungörelsen delges styrel- sen eller någon annan som förvaltar ett sådant företag. Detsamma gäller om ansökningen berör en samfällighet enligt denna lag eller ett vattenför- bund.
Om ansökningen avser ianspråktagande av vattenkraft som tillgodogörs av någon annan än sökanden. skall kungörelsen delges ägaren av den anläggning där kraften tillgodogörs.
Kungörelse om en ansökan enligt 135 första stycket 6 skall delges ägaren av det strömfall från vilket andelskraft tillhandahålls.
Kungörelse om en ansökan enligt 135 första stycket 10 eller 11 skall delges innehavaren av det tillstånd som avses med ansökningen.
25 5 Kammarkollegiet skall. om det behövs. föra talan i målet för att tillvarata allmänna intressen.
Kommun får föra talan för att tillvarata allmänna intressen inom kom- munen.
Fiskeristyrelsen får förordna en fiskeritjänsteman att i styrelsens ställe avge yttrande om det sökta vattenföretagets inverkan på det allmänna fiskeintresset samt om de bestämmelser som behövs till skydd för fisket, Om yttrandet inte kan avges utan en undersökning på platsen. skall vatten- domstolen på anmälan av styrelsen förordna den som föreslås av styrelsen att vara sådan sakkunnig i målet som aVSes i 32 5.
26 5 Ägare av fastigheter som berörs av ansökningen skall till vatten- domstolen uppge innehavare av servitut. nyttjanderätt eller rätt till elek- trisk kraft som har upplåtits i fastigheten. Underlåts detta utan giltigt skäl och uppstår på grund härav skada för sådana sakägare. skall fastighets- ägaren ersätta skadan. Fastighetsägarna skall erinras om innehållet i denna paragrafi den kungörelse som avses i 225 eller på annat lämpligt sätt.
N i.» =:
De remitterade lagförslagen
Prop. 1981/82: 130 231
27 5 Har en sakägare angetts eller på annat sätt blivit känd för vatten— domstolen först efter det att kungörelsen har utfärdats och har han inte hört av sig i målet, skall han på lämpligt sätt beredas tillfälle att yttra sig. Handläggningen av målet får dock inte uppehållas.
28 5 Om det råder tvist om en fastighet som berörs av det i målet avsedda företaget eller av en avsedd åtgärd. har den av de tvistande som innehar fastigheten med äganderättsanspråk rätt att företräda fastigheten i målet. till dess den lagligen vinns från honom.
En ny ägare får inte rubba vare sig överenskommelser som den förre ägaren har ingått eller andra åtgärder som har vidtagits i målet och som är bindande för den förre ägaren. Om den förre" ägaren har erhållit meddelan- den och kallelser i målet. behövs inte några nya meddelanden till eller kallelser på den nye ägaren.
29 5 Erinringar mot ansökningen skall göras skriftligen hosvattendom- stolen inom den tid som domstolen har bestämt. Tiden skall vara minst trettio dagar från det att kungörandet skedde. Vattendomstolen är inte skyldig att fästa avseende vid erinringar som görs för sent. En avskrift av varje erinringsskrift skall sändas till sökanden.
30 5 Den fortsatta förberedelsen av målet är skriftlig eller muntlig.
Vattendomstolen skall under förberedelsen verka för att utredningen i målet får den inriktning och omfattning som är lämplig med hänsyn till målets beskaffenhet. Därvid skall domstolen såvitt möjligt se till att någon onödig utredning inte görs i målet.
31 5 Vattendomstolen bestämmer vad en muntlig förberedelse skall avse och vilka parter som skall inställa sig vid denna. Parterna skall kallas till förberedelsen. Kallelsen skall delges parterna eller kungöras i ortstidning. Parter kan föreläggas vid vite att komma tillstädcs eller infinna sig person- ligen.
Vid den muntliga förberedelsen får tredskodom inte meddelas. Parterna får åberopa skrifter som de har gett in. En redogörelse bör lämnas för skrifternas innehåll.
32 5 Om det för bedömning av målet behövs någon särskild teknisk utredning eller vidlyftigare värdering. kan vattendomstolen förordna en eller flera sakkunniga att efter en förberedande undersökning avge utlåtan- de i målet.
Undersökningen skall verkställas snarast möjligt. Om det behövs med. hänsyn till målets beskaffenhet eller ändamålet med undersökningen. skall domstolen på ett lämpligt sätt underrätta parterna om tiden för denna.
33 5 Om det är lämpligt. får vattendomstolen uppdra åt en eller flera ledamöter av vattendomstolen att verkställa undersökning på platsen. Parterna skall på lämpligt sätt underrättas om tiden för en sådan undersök- ning. Vid undersökningen skall protokoll föras.
34 5 På begäran av sökanden får vattendomstolen besluta att åtgärder får vidtas provisoriskt för att förebygga eller minska skador eller olägenheter. innan frågan om sådana åtgärder slutligen avgörs. Som villkor gäller att
De remitterade lagförslagen
Prop. 1981/82: 130 232
sökanden hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den ersättning som han kan bli skyldig att betala på grund av åtgärderna.
Beslutet gäller omedelban. men det kan ändras när förhållandena föran- leder det.
35 5 Framgår det av ett utlåtande enligt 325 eller på annat sätt att det sökta vattenföretaget berör fastigheter som inte har angivits i kungörelsen enligt 22 5, skall vattendomstolen med tillämpning av 225 bereda ägare och innehavare av särskilda rättigheter till sådana fastigheter tillfälle att yttra Slg.
Om det är lämpligare. får vattendomstolen senast åtta dagar före huvud- förhandlingen i målet kalla sakägarna till denna. Kallelserna skall delges.
36 5 När målet är klart för huvudförhandling. skall vattendomstolen bestämma tid och plats för denna. Platsen bestäms med hänsyn främst till att minsta möjliga kostnader uppstår.
Besked om tid och plats för huvudförhandlingen skall i god tid lämnas parterna i den ordning som har bestämts när det gäller kallelser till dem. Om anledning till det föreligger. skall i kallelsen lämnas uppgift om de frågor som avses behandlas vid huvudförhandlingen.
Om någon part bör infinna sig personligen vid huvudförhandlingen. skall vattendomstolen förelägga honom detta vid vite. Föreläggandet skall delges.
Huvudförhandling får hållas. även om någon part uteblir från denna. Tredskodom får dock inte meddelas.
37 5 Om vattendomstolen finner att ett mål kan utredas utan förberedel- se. får domstolen i kungörelse omedelbart kalla parterna till huvudförhand- lingi målet. Därvid gäller 22—28 och 32 — 3655 i tillämpliga delar. Huvud- förhandlingen får hållas tidigast tre veckor efter det att kungörandet sked- de.
38 5 ] målet skall syn hållas. om det inte är obehövligt.
39 5 Ett beslut varigenom en nämndeman har förklaratsjävig rubbar inte beslut eller åtgärder av vattendomstolen. som har tillkommit innan jävsin- vändningen gjordes och varom övriga ledamöter har varit ense.
40 5 Yrkanden om ersättning till följd av det sökta vattenföretaget samt erinringar i anledning av utlåtande enligt 32 5 skall framställas skriftligen eller muntligen senast vid huvudförhandlingen. Vattendomstolen får avvi- sa senare framställda yrkanden och erinringar. om de inte har föranletts av iakttagelser vid syn eller av andra omständigheter som har förekommit under huvudförhandlingen.
4] 5 Vid huvudförhandlingens början bör ordföranden eller någon annan ledamot kort redogöra för ansökningen och de yrkanden som har fram- ställts i målet. För utredning av frågor av teknisk beskaffenhet får parterna åberopa ingivna skrifter. En redogörelse skall lämnas för skrifternas inne- häll.
Vid en uppskjuten huvudförhandling skall målet återupptas i det skick vari det förelåg vid den tidigare handläggningens slut. Har de ledamöter som vid det senare sammanträdet tjänstgör i domstolen inte deltagit i den
De remitterade lagförslaget:
Prop. 1981/82: 130 ' 233
tidigare handläggningen. skall dock målet företas till ny huvudförhandling. I den mån det i sådant fall kan antas vara utan betydelse eller skulle - medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet. behöver bevis som har tagits upp vid tidigare handläggning inte tas upp på nytt.
42 5 Om vattendomstolen finner att hinder mot det sökta företaget möter enligt 3 kap. 4 5 första stycket men att det föreligger sådana omständighe— ter som avses i andra stycket nämnda paragraf. skall vattendomstolen efter huvudförhandling i målet med ett eget yttrande överlämna frågan till rege— ringens avgörande. Detsamma gäller. om frågan om företagets tillåtlighet enligt 11 kap. 1—3 eller 5 5 skall avgöras av regeringen.
43 5 Vattendomstolens dom skall grundas på vad som har förekommit vid syn och annan förhandling inför vattendomstolen samt vad handlingar— na innehåller. .
Domen skall meddelas så snart det kan ske med hänsyn till målets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt. Om inte synnerliga skäl före— ligger. skall domen meddelas inom två månader efter det huvudförhand— lingen avslutades.
Skyldigheten enligt 17 kap. 9 5 sjunde stycket rättegångsbalken att un— derrätta parterna om innehållet i domen skall anses vara fullgjord genom att ett exemplar av domen hålls tillgängligt hos den eller de aktförvarare som har förordnats.
44 5 När på yrkande av någon part den ersättning som tillkommer ho- nom anses böra sättas högre än vad sökanden har föreslagit. får vatten- domstolen även beträffande andra parter vidta sådanajämkningar i ersätt- ningsbeloppen som kan behövas för att uppnå likformighet i uppskattning- en. Ersättningen får inte sättas lägre än vad sökanden har erbjudit i målet. '
Om överenskommelse har träffats mellan parterna. får ersättning inte på grund av första stycket bestämmas annorlunda än som har avtalats. Detta ' gäller även i fråga om överenskommelser om att ersättning skall utgå på annat sätt än i pengar eller om att skadeförebyggande åtgärder skall ut- föras.
45 5 Om det behövs för tillämpningen av 16 kap. 14 5 tredje stycket. skall vattendomstolen uppskatta det värde som en berörd fastighet har utan särskilda rättigheter som minskar fastighetens värde.
46 5 Innan vattendomstolen meddelar en dom om inlösen av en fastig- hetsdel eller om ersättning för strömfall som skall avstås enligt 2 kap. 3 5 och utgör fastighetsdel. skall en karta med beskrivning ha upprättats över området samt dess gränser ha utmärkts i den ordning som gäller för fastighetsbildning. .
lnnan vattendomstolen meddelar en dom om tillstånd till ett vattenkraft- verk. skall domstolen se till att det finns en lämplig fastighet. som ägs av sökanden och med vilken rätten till tillgodogörandet av vattenkraften för framtiden skall vara förenad (strömfallsfastighet).
47 5 En dom som innebär att tillstånd lämnas till vattenföretag eller andra åtgärder enligt denna lag skall i behövlig utsträckning innehålla bestämmelser om
De remitterade lagförslagen
Prop. 1981/82: 130 234
1. företagets ändamål. läge. omfattning och tekniska utformning,
2. de områden som får tas i anspråk för företaget och de särskilda tvångsrätter i övrigt som medges sökanden. '
3. villkor för att tillgodose allmänna och enskilda intressen.
4. tillsyn. besiktning och kontroll.
5. strömfallsfastighet.
6. vilka som skall delta i en vattenreglerings-. vattenöverlednings- eller bevattningssamfällighet samt varje deltagares andelstal i fråga om kostna- derna för företaget.
7. skyldighet för sökanden att betala ersättning- eller att utföra skadefö- rebyggande åtgärder samt hur betalningen skall ske.
8. villkor för tillhandahållande av andelskraft och om kostnadsbidrag härför. '
9. skyldighet för sökanden att betala avgifter. 10. den tid inom vilken anspråk i anledning av oförutsedda skador får framställas.
11. den tid efter vars utgång omprövning enligt 15 kap. 15 5 andra stycket får begäras. -
12. den förlust av vatten eller annat som tillståndshavaren enligt 9 kap.. 12 och 14 55 är skyldig att underkasta sig utan ersättning.
13. rättegångskostnader. Avser tillståndet arbeten för företaget. skall i domen anges den tid inom vilken arbetena skall vara utförda (arbetstid).
] domen skall vidare anges den tid. minst tio och högst trettio år från det domen vinner laga kraft. efter vars utgång omprövning enligt 15 kap. 3 5 får begäras. '
48 5 På yrkande av sökanden får vattendomstolen till särskilt avgörande ta upp frågan om företagets tillåtlighet. Om domstolen finner att företaget är tillåtligt och dess snara genomförande är angeläget. får domstolen med- dela tillstånd till de arbeten som behöver utföras.
49 5 När verkningarna av ett vattenföretag inte kan i ett visst hänseende förutses med tillräcklig säkerhet. får vattendomstolen vid meddelande av tillstånd till företaget skjuta upp frågan om villkoren eller skaderegleringen i det hänseendet till dess behövlig erfarenhet har vunnits av. företagets inverkan.
[ samband med uppskovsbeslutet skall vattendomstolen. såvitt angår skada eller förlust som kan antas bli mera kännbar. meddela provisoriska bestämmelser om ersättning eller skadeförebyggande åtgärder.
Den uppskjutna frågan skall avgöras så snart det kan ske. Ersättningen får därvid inte bestämmas till lägre belopp än vad som har bestämts provisoriskt.
Då målet har uppskjutits i viss del. skall vattendomstolen som villkor för att tillståndet till företaget skall få tas i anspråk föreskriva att sökanden hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den slutliga ersättningen samt för den ersättning som bestämts provisoriskt och som inte skall betalas innan tillståndet tas i anspråk.
Bestämmelserna i preskriptionslagen (19812000) gäller inte ersättnings- anspråk som omfattas av ett uppskovsbeslut.
50 5 När det finns skäl till det. får vattendomstolen förordna att tillstån- det till ett vattenföretag eller till en annan åtgärd enligt denna lag får tas i
De remitterade lagförslagen
Prop. 1981/82: 130
IJ L).) 'JI
anspråk även om domen därom inte har vunnit laga kraft. Som villkor skall föreskrivas att sökanden hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den ersätt- ning som kan komma att utgå. om domstolens dom ändras.
Om sökanden. sedan tillstånd till ett vattenföretag eller till en annan åtgärd enligt denna lag har meddelats. åläggs skyldighet att förebygga eller minska skador eller att betala ersättning. får vattendomstolen förordna att domen skall gå i verkställighet som om den hade vunnit laga kraft.
Överklagas en dom som avses med ett förordnande enligt första eller andra stycket. får vattenöverdomstolen undanröja förordnandet. innan talan mot domen i övrigt prövas.
Förfarandet vid vattet:domstolarna [ stämningstnål 51 5 Talan i stämningsmål väcks genom stämning.
52 5 Förberedelsen är skriftlig eller muntlig. Kallelser och andra meddelanden till parterna skall delges.
53 5 Vattendomstolen får avgöra målet utan huvudförhandling. om par- terna inte har begärt någon sådan och deras inställelse inte behövs för utredningen i målet. Vattendomstolen skall därvid ha den sammansättning som anges i 3 5 första stycket,
Har domstolen beslutat att målet skall avgöras utan huvudförhandling och är det inte uppenbart att parterna redan har slutfört sin talan. skall de få tillfälle till detta.
Beträffande förelägganden för parterna att inställa sig vid huvudförhand- lingen och om parternas utevaro från ett sådant sammanträde gäller rätte- gångsbalkens bestämmelser rörande en sak. varom förlikning inte är tillå- ten.
54 5 I fråga om förfarandet i stämningsmål gäller i övrigt bestämmelserna om ansökningsmål i 31 5 andra stycket. 32 och 33 55. 36 5 första stycket. 38. 39 och 41 55. 43 5 första och andra styckena samt 46 5 första stycket.
1 mål enligt 14 5 6 gäller också 45 och 50 55. Om det i ett sådant mål är fråga om arbete för att förebygga eller minska skador eller olägenheter till följd av ett företag enligt denna lag. gäller även 34 5.
55 5 Om svaranden för att bemöta käromålet gör en ansökan hos vatten- domstolen enligt 13 5 första stycket 3 eller 4 eller om ändrade bestämmel- ser om vattentappning enligt 13 5 första stycket 10. handläggs målet i dess helhet som ett ansökningsmål. om inte målet är av den beskaffenheten att det enligt 13 5 andra stycket ändå skall behandlas som ett stämningsmål. Har domstol eller annan myndighet beslutat om borttagande eller änd- ring av en vattenanläggning och görs en" ansökan som avses i första stycket. får vattendomstolen bestämma att beslutet inte får verkställas innan ansökningsmålet har blivit slutligt avgjort eller vattendomstolen förordnar annat. Sökanden skall ställa säkerhet för kostnader och skador.
Förfarandet vid vattendattzstolarna i förrättningstnål 56 5 Har förrättningsmannens beslut inte överklagats på föreskrivet sätt eller inom rätt tid. skall klagomålen omedelbart avvisas av vattendomsto- len. Har besvärsinlagan före besvärstidens utgång inkommit till förrätt- ningsmannen. skall den omständigheten att inlagan först efter utgången av nämnda tid inkommit till domstolen inte föranleda att talan avvisas.
" De remitterade lagförslaget:
Prop. 1981/82: 130 236
57 5 Vid besvärsinlagan skall fogas två avskrifter av inlagan och därtill hörande handlingar. Behöver domstolen för delgivning eller därmed jäm- förliga åtgärder ytterligare avskrifter. är klaganden skyldig att tillhandahål- la dem. Är avskrifter inte tillgängliga när de behövs, får domstolen ombe- sörja dem på klagandens bekostnad.
58 5 Upptas besvären av vattendomstolen. skall domstolen sända ett exemplar av besvärshandlingarna till den eller de aktförvarare som har förordnats vid förrättningen samt utfärda kungörelse om besvären.
1 kungörelsen skall uppges att ett exemplar av handlingarna i målet hålls tillgängligt hos aktförva- raren eller aktförvararna.
att kallelser och andra meddelanden i målet till parterna skall. om de inte särskilt tillställs dem. införas i en viss eller vissa ortstidningar samt hållas tillgängliga hos aktförvararen eller aktförvararna.
att skriftlig förklaring över besvären skall ha kommit in till vattendom- stolen inom den tid. minst trettio dagar från det att kungörandet skedde. 'som vattendomstolen bestämt.
Om det är lämpligt. skall vattendomstolen i kungörelsen kalla till huvud- förhandling i målet.
59 5 Kungörelsen skall snarast införas i den eller de ortstidningar som avses i 58 5 andra stycket. Om företaget är av mindre omfattning och berör endast en viss eller vissa sakägare. får kungörelsen. i stället för att införas i ortstidning. delges varje sakägare.
Kungörelsen skall tillställas den eller de aktförvarare som har förord- nats. '
Om besvär som har anförts av en enskild sakägare berör allmänna intressen. skall kungörelsen sändas till de myndigheter som anges i 23 5. Dessutom skall ett exemplar av besvärshandlingarna sändas till kammar- kollegiet och. om det allmänna fiskeintresset berörs. till fiskeristyrclsen.
Om besvär anförs mot en ägare eller innehavare av en särskild rättighet till en fastighet. som inte harangivits i någon kungörelse rörande förrätt- ningen. skall besvären och kungörelsen om dessa delges ägaren eller rättighetshavaren.
60 5 För behandling av rättegångsfrågor eller någon del av saken som kan avgöras särskilt får huvudförhandling utsättas. fastän målets bere— dande i övrigt inte har avslutats.
61 5 Vattendomstolen får avgöra målet utan huvudförhandling. om hu- vudförhandling kan antas sakna betydelse för prövningen och ingen part har begärt en sådan förhandling. Om det är fråga om ett överklagande enligt 12 kap. 38 5 eller om domstolen finner det uppenbart att talan är ogrundad. får målet alltid avgöras utan huvudförhandling. Vattendomsto- ' len är därvid domför utan nämndemännen.
För prövning som inte avser själva saken fordras inte huvudförhandling. Har domstolen beslutat att målet skall avgöras utan huvudförhandling och är det inte uppenbart att parterna redan har slutfört sin talan. skall de få tillfälle till detta.
62 5 Vattendomstolens avgörande av saken sker genom dom.
De remitterade lagförslaget:
Prop.-1981/82: 130 237
63 5 Om domstolen finner att besvären bör föranleda ändring i ett till- . ståndsbeslut.-får ändring göras även i en del som inte har överklagats. om det behövs för att någon uppenbar motstridighet eller oenhetlighet inte skall uppkomma i beslutet.
Om en ändring i förrättningsmannens beslut lämpligen bör göras av förrättningsmannen. får domstolen visa förrättningen åter till denne. Dom- stolen får meddela bestämmelser till ledning för hur ändringen skall ske.
64 5 Ifråga om förfarandet i förrättningsmål gälleriövrigt bestämmelser- na om ansökningsmål i 30—33. 36. 38. 39. 41—43 och 45 55. 46 5 första stycket samt 47—50 55.
Rättegången i vattenöt-'erd0tt:stolen 65 5 Vattendomstolens domar-eller beslut får. om inte annat är föreskri- vet. överklagas hos vattenöverdomstolen. [ stället för de tider som före- skrivs i 50 kap. 1 och 2 55 samt 52 kap. 1 5 rättegångsbalken gäller för vadeanmälan och anslutningsvad två veckor. för anförande a'v besvär tre veckor samt för fullföljd av vad fyra veckor.
66 5 Om vattendomstolen i samband med en dom. som innefattar till- stånd till ett vattenföretag, inte har meddelat förordnande enligt 50 5 första stycket. gäller beträffande överklagande i denna del 49 kap. 5 5 andra stycket rättegångsbalken .
67 5 Vattendomstolens beslut i överklagade frågor som avses i 12 kap. 38 5 första stycket 1 och 3 samt ljärde stycket får inte överklagas.
Vattendomstolens beslut i frågor som avses i 34 5 överklagas särskilt genom besvär. Beslut i fråga som avses i 55 5 andra stycket får överklagas endast i samband med överklagande av dom eller slutligt beslut i ansök- ningsmålet.
68 5 Har i ett ansökningsmål. vari kungörelse enligt 22 5 har utfärdats. sökanden överklagat vattendomstolens dom eller beslut. får vattenöver— domstolen i stället för att förordna om delgivning med motparterna besluta att ett exemplar av vade- eller besvärsinlagan med därvid fogade handling- ar skall över sändas till den eller de aktförvarare som har förordnats av vattendomstolen samt utfärda kungörelse om överklagandet.
I kungörelsen skall uppges att ett exemplar av handlingarna 1 målet halls tillgängligt hos aktförva- raren eller aktförvararna. -
att kallelser och andra meddelanden i målet till parterna skall. om de inte särskilt tillställs någon part. införas i en viss eller vissa ortstidningar samt hållas tillgängliga hos aktförvararen eller aktförvararna.
att skriftligt genmäle eller skriftlig förklaring skall ha kommit in till vattenöverdomstolen inom den tid. minst tre veckor från det att kungöran- det skedde. som vattenöverdomstolen bestämt.
Kungörelsen skall införas i den eller de ortstidningar som vattendomsto- len har bestämt för meddelanden i målet.
Första—tredje styckena gäller också i förrättningsmål. vari kungörelse enligt 585 har utfärdats, oavsett om sökanden eller någon annan har klagat.
Då föreskrifterna I denna paragraf har fullgjorts. skall delgivning anses ha skett.
De remitterade lagförslagen
Prop. 1981/82: 130 238
69 5 Vademål får avgöras av vattenöverdomstolen utan huvudförhand- ling. om en sådan skulle sakna betydelse för prövningen. Om parterna på ömse sidor har begärt huvudförhandling. skall en sådan äga rum. om den inte uppenbarligen skulle vara utan betydelse.
Vid huvudförhandling får utredningen läggas fram genom vattenöver- domstolens försorg i den omfattning som domstolen bestämmer.
Om vattenöverdomstolen i ett överklagat ansöknings- eller förrättnings- mål linner att vite eller annan påföljd bör föreläggas någon part. får föreläggandet inte tillkännages parten genom kungörelse som avses i 68 5 utan det skall delges parten. -
70 5 Vattenöverdomstolen får uppdra åt vattenrättsråd att verkställa undersökning på platsen. Lagfaren ledamot får vara närvarande vid under- sökningen. ] fråga om undersökningen gäller 33 5 andra och tredje mening- arna. . '
En utredning som ett vattenrättsråd'har verkställt beträffande'en fråga av teknisk beskaffenhet får inte läggas till grund för vattenöverdomstolens dom eller beslut utan att parterna har beretts tillfälle att yttra sig över utredningen. Detta gäller dock inte. om utredningen i endast oväsentlig mån avviker från vad som har framkommit tidigare i målet.
71 5 I fråga om rättegången i vattenöverdomstolen gäller i övrigt 32, 43 och 45—50 55.
Rättegången i högsta domstolen 72 5 Vattenöverdomstolens domar eller beslut överklagas hos högsta domstolen.
I fråga om rättegången i högsta domstolen gäller bestämmelserna om rättegången i vattenöverdomstolen i 68. 69 och 71 55.
14 kap. Särskilda bestämmelser om utrivning m. m.
1 5 Görs ansökan om tillstånd att riva ut en vattenanläggning i ytvatten. skall tillstånd till utrivningen meddelas. om inte förordnande meddelas
enligt 2 5.
2 5 I stället för att lämna tillstånd att riva ut en vattenanläggning i ytvatten får vattendomstolen på begäran av ägaren av en fastighet som skulle skadas av utrivningen förordna att skyldigheten att'underhålla an- läggningen och att fullgöra vad som i övrigt åligger anläggningens ägare skall för framtiden, till dess något annat bestäms. övergå på fastighets— ägaren.
Till skydd för allmänna intressen kan sådant förordnande också medde- las för staten. en kommun eller ett vattenförbund efter åtagande.
Förordnande får inte meddelas. om det kan antas att fastighetsägaren inte kan fullgöra skyldigheterna eller om det med hänsyn till sökandens eller allmänna intressen kan anses mera angeläget att anläggningen rivs ut.
Om ägaren vållas skada av att anläggningen bibehålls. skall den som övertar ansvaret för anläggningen utge skälig ersättning för skadan.
3 5 Anläggningar för en allmän flottled som är avlyst får bortskaffas efter tillstånd av vattendomstolen. Sådant tillstånd får ges till ]. staten. en kommun eller ett vattenförbund.
De remitterade lagfi'jrslagen
Prop. 1981/82: 130 239
2. förvaltare som avses i 82 a 5 lagen (19191426) om flottning i allmän flottled samt
3. den som kan lida men av att anläggningarna bibehålls. Den som får tillstånd att bortskaffa en anläggning får fritt förfoga över denna. .
Om detär uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas av anläggningarnas bortskaffande. behövs inte något tillstånd av vatten- domstolen. Om en förvaltare har utsetts enligt 82 a 5 lagen om flottning i allmän flottled. fordras dennes medgivande till åtgärden.
Vill en fastighetsägare. vars fastighet skulle skadas av att anläggningen bortskaffas. överta anläggningen kan vattendomstolen förordna härom. Ett sådant förordnande kan meddelas också för den som vill använda anläggningen för ett vattenföretag eller för staten. en kommun eller ett vattenförbund till skydd för allmänna intressen.
4 5 Om ett förordnande enligt 2 5 eller 3 5 fjärde stycket avser fastighets- ägare, skall vattendomstolen genast anmäla det till inskrivningsmyndighe- ten för anteckning i fastighetsboken.
Övergår en fastighet till en ny ägare. svarar den nye ägaren för de skyldigheter som följer av förordnandet.
5 5 Om fara för allmänna eller enskilda intressen kan uppkomma genom att en anläggning för bortledande av grundvatten tas ur bruk. skall anlägg- ningens ägare inhämta vattendomstolens besked på vilka villkor det får ske.
15 kap. Tillstånds giltighet. omprövning m. m.
Verkan av domar i ansökningsmål ] 5 Tillstånd till vattenföretag eller andra åtgärder enligt denna lag gäller mot var och en sedan tillståndsdomen har vunnit laga kraft. om inte 'målet har handlagts som stämningsmål enligt 13 kap. 13 5 andra stycket.
Den som har fått tillstånd kan inte åläggas begränsningar i tillståndet och därmed förenade rättigheter och villkor eller åläggas ytterligare villkor. om inte något annat följer av tillståndsdomen. 2 kap. 4 5 eller bestämmelserna i detta kapitel.
Med tillstånd i detta kapitel avses även godkännande av arbeten enligt 4 _ kap. 4 5 och lagligförklaring av ett vattenföretag enligt 4 kap. 5 5.
2 5 Tillståndet förfaller, om tillståndshavaren inte iakttar de bestämmel- ser om arbetstid som har meddelats i tillståndsdomen.
Om tillståndshavaren visar att han har giltigt skäl för dröjsmålet eller att synnerliga olägenheter skulle uppstå om tillståndet förfaller. kan vatten- domstolen förlänga tiden med högst tio år. Ansökan om förlängning skall göras innan den föreskrivna tiden har gått ut.
3 5 När den tidpunkt har inträffat då enligt 13 kap. 47 5 tredje stycket omprövning beträffande ett tillstånd tidigast får begäras. får vattendomsto- len föreskriva ändrade eller nya villkor för att tillgodose allmänna intres- sen. Omprövning får även begäras före denna tidpunkt för att tillgodose sådana allmänna intressen som berörs av väsentliga ändringar i vattenför- hållanden.
De remitterade ' lagförslaget:
Prop. 1981/82: 130 240
Vid en omprövning får sådana villkor inte föreskrivas som medför att ändamålet med företaget inte kan tillgodoses eller att förutsättningarna för detta rubbas avsevärt. Villkoren får inte heller för tillståndshavaren, inne- havare av rätt till andelskraft eller andra som har inrättat sig efter företaget medföra kostnader som står i missförhållandc till de fördelar från allmän synpunkt som kan vinnas. Hänsyn skall vid omprövningen tas till vad tillståndshavaren enligt tidigare omprövningsdomar har fått underkasta sig till förmån för allmänna intressen.
Vattendomstolen skall i omprövningsdomen bestämma när de ändrade eller nya villkoren Skall börja tillämpas. Om omprövningen sker efter utgången av den enligt 13 kap. 47" 5 tredje stycket fastställda tiden. skall också bestämmas efter vilken tid. minst tio och högst trettio år. förnyad omprövning får begäras. '
4 5 Om det visar sig att anordningar som har vidtagits eller villkor som har meddelats till skydd för fisket är mindre ändamålsenliga. får vatten- domstolen meddela ändrade bestämmelser. Därvid gäller 3 5 andra stycket. '
5 5 Om tillståndshavaren åsidosätter ett villkor i en tillståndsdom eller omprövningsdom och avvikelsen är betydande. får vattendomstolen för- klara tillståndet förverkat och förbjuda fortsatt verksamhet.
Första stycket gäller också när ett vattenföretag har övergivits eller underhållet av en vattenanläggning har allvarligt försummats eller när ett tillstand att inverka pa vattenförhållandena inte har utnyttjats under en längre tid.
6 5 I samband med dom om förverkande enligt 5 5 får vattendomstolen ålägga den som är ansvarig för underhållet av en vattenanläggning som omfattas av tillståndet att riva ut anläggningen eller att vidta andra åtgärder för att förebygga eller minska skador på allmänna eller enskilda intressen. Domstolen får därvid förordna att de åtgärder som har föreskrivits beträf- fande anläggningen på den underhållsskyldige's bekostnad får efter åta- gande utföras av någon annan vars rätt är beroende därav. _
I stället för att förordna om utrivning eller andra åtgärder enligt första stycket får vattendomstolen medge att anläggningen bibehålls och bestäm- ma att skyldigheten att underhålla anläggningen skall överföras på någon annan. Därvid gäller 14 kap. 2 och 4 55.
7 5 Ansökan om prövning som avses 1 555 görs av kammarkollegiet.
8 5 Efter ansökan av tillståndshavaren får vattendomstolen upphäva el- ler ändra bestämmelser i en tillstånds- eller omprövningsdom. om bestäm- melserna inte längre behövs eller är strängare "än nödvändigt eller om ändringen föranleds av någon omständighet som inte förutsågs när domen meddelades.
9 5 Vattendomstolen kan fastställa ändrade eller nya bestämmelser om innehållande och tappning av vatten efter ansökan av annan än tillstånds- havaren, om han vill utnyttja vattenkraften i sitt strömfall bättre. eller efter ansökan av kommuner eller vattenförbund för att tillgodose den allmänna miljövärden eller hälsovården eller för att främja fisket. Till förmån för allmänna farleder. allmänna hamnar. allmänna flottleder. bevattnings- och
De remitterade lagförslagen
Prop. 1981/82: 130 241
markavvattningssamfälligheter samt avloppsföretag kan sådana bestäm- melser fastställas på ansökan av huvudmannen.
10 5 Ett tillstånd till vattentäkt får omprövas av vattendomstolen efter ansökan av den som driver en annan vattentäkt som är beroende av samma vattentillgång eller av den som söker tillstånd till en sådan vattentäkt.
11 5 Frågor som avses i 3, 4 och 8—10 55 prövas. om inte annat är särskilt föreskrivet. enligt de grunder som gäller för utförande av vatten- företag.
Om regeringen i samband med prövningen av ett vattenföretag har föreskrivit att ett visst villkor skall gälla för ett tillstånd. får vattendomsto- len vid omprövningen inte avvika väsentligt från villkoret utan att regering- en har medgivit det.
12 5 På ansökan av kammarkollegiet eller den avgiftsskyldige får vatten- domstolen föreskriva den ändring av en bygdeavgift eller en allmän tis- keavgift som kan behövas med hänsyn till erfarenheterna av företagets inverkan eller till bestående hinder att utnyttja företaget i den avsedda omfattningen.
Frågan om ändring av en sådan avgift får även tas upp till prövning i samband med en omprövning enligt 3. 4 eller 8— 10 55.
13 5 En omprövningsdom har samma verkan som en tillståndsdom.
Verkan av tillståndsbeslut vid förrättning m.m. 14 5 Sedan ett tillståndsbeslut har vunnit laga kraft. får det verkställas som en tillståndsdom som har vunnit laga kraft. Ifråga om tillstånd till markavvattningsföretag gäller 1—9. 11 och 13 55. Omprövning enligt 3. 4. 8 och 9 55 beträffande ett markavvattningsföre- tag skall ske vid en ny förrättning. Länsstyrelsen förordnar om en sådan förrättning efter ansökan.
Ändrade förhållanden i sarrzjälligheter
15 5 Om en dom eller ett beslut enligt 3—6. 8— It) eller 14 5 inverkar på frågan om en samfällighets fortsatta bestånd. kretsen av deltagare eller kostnadsfördelningen mellan dem. får vattendomstolen eller förrättnings- mannen i samband med prövningen meddela de ändrade bestämmelser som behövs.
Inträder. sedan en samfällighet har bildats enligt denna lag. i andra fall än som avses i första stycket ändrade förhållanden som i inte ringa mån inverkar på frågan om sättet för företagets utförande. kretsen av deltagare eller kostnadsfördelningen mellan dem. får frågan på ansökan av en delta- gare eller den som vill delta i samfälligheten omprövas av vattendomstolen eller. såvitt avser en markavvattningssamfällighet. vid en ny förrättning. Även utan att sådana förhållanden har inträtt. får en omprövning äga rum. om i det tidigare avgörandet har föreskrivits att frågan får omprövas efter en viss tid och denna tid har gått ut.
Vid omprövningen gäller bestämmelserna om utförande av vattenföretag i tillämpliga delar.
Den som inträder som deltagare i en bestående samfällighet skall. om särskilda skäl föreligger. åläggas att i skälig utsträckning ersätta de övriga deltagarna deras kostnader som nedlagts i gemensamma anläggningar. Vad
De remitterade lagförslagen
Prop. 1981/82: 130 242
som sagts nu gäller också när andelstalet höjs för en fastighet som ingår i en samfällighet.
16 5 En överenskommelse om att någon skall inträda i eller utträda ur en samfällighet enligt denna lag, att en deltagares andelstal skall ändras eller att samfälligheten skall upphöra har samma verkan som en tillståndsdom eller ett tillståndsbeslut. om överenskommelsen på ansökan av en deltaga- re godkänns av vattendomstolen eller. om överenskommelsen träffas vid en förrättning, av förrättningsmannen. Ett sådant godkännande får inte lämnas om det är uppenbart att överenskommelsen strider mot denna lag.
Första stycket gäller även i fråga om en överenskommelse mellan delta- garna i en bevattningssamfällighet om en ny fördelning av vatten inom ramen för det för deltagarna sammanlagt medgivna vattenuttaget.
17 5 Om tillståndet till ett vattenföretag. som skall utföras inom ramen för en samfällighet enligt denna lag, på grund av 2 5 första stycket har förfallit, får deltagare i företaget begära att vattendomstolen prövar om de kostnader som har lagts ned på företaget skall betalas endast av sökanden eller omäven övriga deltagare skall ta del i kostnaden.
18 5 Om en fastighet som är ansluten till en samfällighet enligt denna lag ingår i en sammanläggning, övergår fastighetens skyldigheter mot de övri- ga deltagarna på den nybildade fastigheten.
Första stycket gäller också när en fastighet genom fastighetsreglering i sin helhet överförs till en annan fastighet.
19 5 Om en fastighet som är ansluten till en samfällighet enligt denna lag delas. får fastighetens skyldigheter mot de övriga deltagarna fördelas mel- lan de särskilda delarna genom beslut vid fastighetsbildningsförrättningen.
Första stycket gäller också när en del av en fastighet genom fastighets- rcglering överförs till en annan fastighet.
Fördelningen skall ske enligt de grunder som gäller vid bildande av den ifrågavarande samfälligheten. Den gäller endast till dess annat har be- stämts enligt denna lag och skall inte beaktas vid tillämpningen av 15 eller 16 5.
Ojörutsedda skador 20 5 Om ett vattenföretag, som har utförts i enlighet med ett tillstånd enligt denna lag. medför skador som inte förutsågs av vattendomstolen eller förrättningsmannen när tillståndet meddelades. får den skadelidande framställa anspråk på ersättning som avses i 9 kap. 1— 10 55.
Om skadorna är betydande. får den skadelidande begära sådana ändring— ar av vattenföretaget på företagarens bekostnad som. utan att medföra skador för tredje man eller väsentliga olägenheter för tillståndshavaren. är ägnade att förebygga eller minska framtida skador.
Anspråk på grund av oförutsedda skador skall för att få tas upp till prövning anmälas till vattendomstolen inom fem år eller den längre tid. högst 20 år. som kan ha bestämts i samband med tillståndet. Tiden räknas från utgången av den av domstolen eller förrättningsmannen bestämda arbetstiden. '
Bestämmelserna i preskriptionslagen (l981:000) gäller inte anspråk en- ligt denna paragraf.
De remitterade lagförslagen
Prop. 1981/82: 130 . 243
21 5 Anmälan som avses i 20 5 skall vara skriftlig och den skall ges in till vattendomstolen i tre exemplar. Ett exemplar skall genom vattendomsto- lens försorg tillställas tillståndshavaren.
Anspråket får efter vad som är lämpligt prövas antingen före eller efter utgången av den tid som gäller för anmälan. För vattendomstolens pröv- ning av anspråket gäller vad som stadgas om förfarandet i ansökningsmål i 13 kap. 30—34. 36—39. 41 och 43—47 55 samt 50 5 andra och tredje styc- kena. '
Ändrade bestämmelser om vattentappning och vattentäkter 22 5 Saknas bestämmelser om innehållande eller tappning av vatten be- träffande ett vattenföretag eller bestämmelser om nyttjandet av en vatten- täkt eller är meddelade bestämmelser ofullständiga. får vattendomstolen på talan av den som lider skada genom de rådande förhållandena fastställa sådana bestämmelser som är ägnade att för framtiden förebygga eller minska skador. Bestämmelserna får inte ändra vad som lagligen kan gälla och inte heller skada tredje mans rätt och de skall endast gälla mellan parterna i målet och deras rättsinnehavare.
16 kap. Betalning av ersättning, tillträde m. m.
1 5 Löseskillingar och intrångsersättningar som skall utgå på en gång betalas genom nedsättning hos länsstyrelsen i det län där fastigheten är belägen.
Om ersättningen avser fastigheter i olika län. skall nedsättningen ske hos den länsstyrelse som domstolen eller förrättningsmannen bestämmer.
2 5 Nedsättning enligt 1 5 skall inte ske. om fastigheten inte svarar för någon beviljad eller sökt inteckning eller om de borgenärer som har pant- rätt i fastigheten har medgivit att ersättningen betalas ut till den ersätt- ningsberättigade. Om fastigheten besväras av gemensamma inteckningar. gäller vad som har sagts nu endast om det dessutom föreligger sådana medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 5 jordabalken föreskrivs för relaxation. Medgivanden behövs dock inte av dem för vars rätt domstolens eller förrättningsmannens avgörande är vä- sentligen utan betydelse.
3 5 1 beslut om löseskilling eller intrångsersättning skall anges i vad mån nedsättning skall ske. '
4 5 Ersättningar som inte skall nedsättas betalas till den ersättningsbe- rättigade. Om ersättningen avser mark som skall lösas. åligger det den ersättningsskyldige att hos länsstyrelsen i det län där fastigheten är belägen anmäla och därvid styrka att ersättningen har betalats. Om ersättningen avser fastigheter i olika län. skall anmälan göras hos den länsstyrelse som domstolen eller förrättningsmannen bestämmer.
5 5 Bestämmelserna i 1—4 55 gäller även provisorisk ersättning som har bestämts med stöd av 13 kap. 49 5 andra stycket.
6 5 Vid nedsättning eller anmälan skall den ersättningsskyldige till läns- styrelsen ge in domen eller beslutet samt lagakraftbevis och vid nedsätt-
De remitterade lagförslagen
Prop. 1981/82: 130 244
ning dessutom gravationsbevis för fastigheten. Om det inte sker. skall länsstyrelsen anskaffa handlingarna på den ersättningsskyldiges bekost— nad.
7 5 Ersättning för mark som löses skall betalas och anmälan enligt 4 5 skall ske inom sex månader från det att såväl tillståndsfrågan som ersätt- ningsfrågan har avgjorts slutligt. Ersättning som inte avser mark som löses och som har fastställts att utgå på en gång skall betalas inom två år från samma tid. Om den ersättningsskyldige inte iakttar vad som har sagts nu, förlorar han den rätt som han har förvärvat gentemot den ersättningsberät- tigade.
Tidsfristerna får förkortas eller förlängas när parterna är ense om det eller om det finns särskilda skäl för det.
8 5 lnlösen av mark är fullbordad när den ersättningsskyldige har full- gjort vad som åligger honom enligt 1 och 4 55.
9 5 Den ersättningsskyldige får genast tillträda egendomen när inlösen är fullbordad enligt 8 5. Om förutom löseskilling eller intrångsersättning an- nan ersättning har bestämts till följd av avståendet. får dock tillträde inte ske förrän även denna ersättning har betalats.
Tillstånd att på annat sätt än genom inlösen ta någon annans egendom i anspråk eller att vidta. åtgärder som medför skada för någon annan får utnyttjas när den ersättningsskyldige har betalat den ersättning som har bestämts.
Om det är påkallat med hänsyn till den ersättningsberättigades förhållan- den. skall bestämmas skäligt uppskov med tillträdet eller med utförandet av åtgärden.
10 5 Om en del av en fastighet inlöses. sker ändringen i fastighetsindel- ningen när inlösen är fullbordad enligt 8 5.
Sådana särskilda rättigheter till en fastighet som har tillkommit genom frivilliga upplåtelser upphör när inlösen av fastigheten eller av sådan del därav som berörs av rättigheten är fullbordad enligt 8 5. om inte domstolen eller förrättningsmannen har förordnat att rättigheten skall bestå. Ett sä- dant förordnande får meddelas endast om det uppenbarligen är utan bety— delse för den rätt som tillkommer borgenärer med panträtt i fastigheten.
Andra särskilda rättigheter till fastigheten än som anges i andra stycket består efter inlösen. om inte något annat har förordnats av domstolen eller förrättningsmannen.
Genom inlösen upphör den lösta egendomens ansvar för fordran. Detta gäller dock inte fordran som har förmånsrätt enligt 6 5 ] förmånsrättslagen (1970: 979).
11 5 Om ersättningen till följd av ett vattenföretag har bestämts slutligt först efter det att tillståndet har tagits i anspråk. skall den del av ersättning- en som överstiger vad som tidigare kan ha utgått till den ersättningsberätti- gade betalas och anmälan enligt 4 5 göras inom en månad från det ersätt- ningen bestämdes slutligt. Dctsamma gäller en ersättning som har bestämts i samband med godkännandet av ett vattenföretag som redan har utförts. Om den slutligt fastställda ersättningen inte överstiger den ersättning som tidigare har utgått och nedsättnings- eller anmälningsskyldighet an-
De remitterade lagförslagen
Prop. 1981/82: 130 245
nars skulle ha förelegat. skall den ersättningsskyldige anmäla ersättnings- beslutet hos länsstyrelsen sedan detta har vunnit laga kraft.
12 5 På sådana ersättningar som avses i 11 5 första stycket utgår ränta enligt 5 5 räntelagen (l975:635) från den dag marken tillträddes eller vat- tenföretaget utfördes. om inte något annat följer av andra stycket. Om betalningen inte sker i rätt tid. utgår ränta enligt 6 5 räntelagen för tiden efter det dröjsmålet inträdde. Inlösen fullbordas utan hinder av att ränta inte betalas.
På ersättningar som avser oförutsedda skador utgår ränta enligt 65 räntelagen från den dag ersättningsanspråket framställdes vid vattendom- stolen.
Om den ersättningsskyldige försummar att betala sådan ersättning som avses i 11 5 första stycket. skall länsstyrelsen på ansökan av den ersätt- ningsberättigade låta ta ut beloppet jämte ränta. Därvid tillämpas bestäm- melserna i utsökningsbalken om verkställighet av lagakraftägande dom i tvistemål. varigenom betalningsskyldighet har ålagts någon.
13 5 Medel som har satts ned eller tagits ut skall länsstyrelsen utan dröjsmål sätta in i bank mot ränta.
14 5 Nedsatta eller uttagna medel jämte upplupen ränta Iskall länsstyrel- sen betala ut till den som har rätt till medlen.
Vid utbetalningen av medel som har satts ned enligt beslut av domstolen eller förrättningsmannen skall bestämmelserna om fördelning av köpeskil- ling för fast egendom som har sålts på exekutiv auktion tillämpas 'med de avvikelser som anges i tredje stycket. Om rätt för innehavare av pantbrev att avstå från sin rätt till betalning och om verkan därav finns särskilda bestämmelser.
Om fastigheten är besvärad av en inteckning och dessutom av en sär- skild rättighet som minskar fastighetens värde och har sämre rätt än inteckningen. skall den borgenär som har panträtt på grundval av inteck- ningen få betalning som om fastigheten inte besvarades av rättigheten. i den mån det behövs för att han skall få full betalning för sin fordran. Ersättningen för rättigheten skall minskas i motsvarande mån.
15 5 Sammanträde för fördelningen skall hållas så snart det kan ske. Kallelser till sammanträdet skall minst två veckor i förväg sändas till fastighetsägaren. andra sakägare och kända innehavare av panträtt. De skall i kallelsen uppmanas att anmäla sina anspråk senast vid sammanträ- det. Om det finns särskilda skäl för det. skall en kungörelse om samman- trädet minst två veckor i förväg också föras in i Post- och Inrikes Tidning- ar.
16 5 När inlösen av mark är fullbordad. skall länsstyrelsen genast under- rätta inskrivningsmyndigheten därom för anteckning i fastighetsboken.
17 5 Om det råder tvist om bättre rätt till ersättning. skall ersättningen nedsättas hos länsstyrelsen. även om nedsättning inte behövs enligt 1 5. Bestämmelserna i 13—15 55 skall tillämpas i fråga om sådan ersättning.
18 5 ErsättningsbeIOpp som har betalats får inte till någon del återkrä— vas. Vad som sagts nu gäller inte. om det tillstånd som föranlett beslutet om ersättning upphävs på talan av den ersättningsberättigade.
De remitterade lagförslagen
Prop. 1981/82: 130 246
19 5 Om en borgenär som har panträtt i en fastighet gör en förlust på grund av att ersättning inte har bestämts eller har blivit för lågt beräknad och frågan om ersättning på grund av en överenskommelse mellan den ersättningsskyldige och sakägaren eller av någon annan anledning inte har prövats i sak av domstolen eller förrättningsmannen. är borgenären berät- tigad till ersättning av den ersättningsskyldige mot avskrivning på ford- ringshandlingen. Vad nu har sagts gäller också i fråga om överenskom- melser om att ersättning skall utgå på något annat sätt än i pengar eller om att skadeförebyggande åtgärder skall utföras.
17 kap. Underhåll m. m.
1 5 Den som äger en vattenanläggning är skyldig att underhålla den så att det inte uppkommer skada för allmänna eller enskilda intressen genom ändringar i-vattcnförhållandena.
Den som enligt 8 kap. 2 5 har medgivits rätt att använda någon annans vattenanläggning är jämte ägaren skyldig att underhålla anläggningen. om inte vattendomstolen bestämmer något annat.
Om en anläggning har utförts med stöd av en särskild rättighet. är rättighetshavaren skyldig att underhålla anläggningen till dess skyldigheten har förts över på någon annan. Detta gäller även om rättigheten har upphört att gälla och rättighetshavaren därför inte längre kan anses vara anläggningens ägare.
I 14 kap. 2 5 och 15 kap. 6 5 finns bestämmelser om överflyttning av underhållsskyldigheten.
2 5 Vattenföretag som inverkar på vattenförhållandena skall drivas så att de inte i onödan skadar allmänna eller enskilda intressen.
3 5 Den som är skyldig att underhålla en vattenanläggning har rätt att nyttja annans mark för arbeten eller åtgärder som behövs för att under- hållsskyldigheten skall kunna fullgöras. .Den underhållsskyldige skall heta- la ersättning för skada och intrång.
18 kap. Tillsyn och besiktning
Tillsyn [ 5 Tillsyn över vattenföretag och vattenanläggningar utövas av länssty- relsen.
Om särskilda skäl föreligger. får i en tillståndsdom eller ett tillståndsbe- slut förordnas att någon annan myndighet än länsstyrelsen skall. jämte länsstyrelsen. utöva tillsyn i visst hänseende.
2 5 Företagaren är skyldig att på begäran av tillsynsmyndighet lämna de upplysningar om företaget eller vattenanläggningen som behövs för till- synen.
Länsstyrelsen får förelägga företagarcn'att utföra de undersökningar som behövs för tillsynen. Om särskilda skäl föreligger. får länsstyrelsen härvid föreskriva att en undersökning skall utföras av någon annan än företagaren och utse någon att utföra undersökningen.
1 beslut om föreläggande enligt andra stycket får länsstyrelsen utsätta v1te.
De remitterade lagförslagen
Prop. 1981/82: 130 247
Besiktning
3 5 ] tillståndsdomar och tillståndsbeslut får föreskrivas att en vattenan- läggning skall besiktas. sedan företaget har utförts.
Besiktningsman förordnas av länsstyrelsen efter anmälan av företaga- ren.
4 5 Efter ansökan av ägaren till en vattenanläggning eller av någon vars rätt berörs av anläggningen kan länsstyrelsen förordna en besiktningsman för att utreda om anläggningen har tillkommit i laga ordning eller är av laga beskaffenhet eller om avvikelser har gjorts från vad som har föreskrivits i tillståndsdomen eller tillståndsbeslutet.
5 5 Besiktningsmannen skall föra protokoll över vad som har förekom- mit vid besiktning enligt 3 eller 4 %. Protokollet skall inges till länsstyrelsen och, såvitt avser besiktning enligt 4 5. i avskrift tillhandahållas den som har ansökt om besiktningen. Om besiktningsmannen konstaterar att avvi- kelser har gjorts från vad som har föreskrivits i tillståndsdomen eller tillståndsbeslutet. skall han ange om avvikelserna enligt hans uppfattning kan skada allmänna eller enskilda intressen.
Rätt till tillträde m.m. 6 5 För att utöva tillsyn enligt denna lag har tillsynsmyndighet rätt att få tillträde till vattenanläggningar samt att utföra undersökningar inom områ- den som berörs av vattenföretaget. Samma rätt tillkommer dem som skall utföra undersökningar som avses i 2 5 andra stycket andra meningen samt besiktningsmän.
Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att tillsynen eller besiktningen skall kunna verkställas.
7 5 Den som är beroende av hur ett vattenföretag drivs. allmän åklagare och tjänsteman vid Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut har rätt att få tillträde till platser för vattenståndsmätare. vattenmätare eller observationsrör samt att ta del av anteckningar som företagaren har ålagts att föra rörande vattenstånd. vattnets avrinning eller tillgodogjorda vatten- mängder.
Tillfälle skall beredas statlig liskeritjänsteman och av fiskeristyrclsen förordnad fiskeritillsynsman att utöva tillsyn över att villkor till skydd för fisket fullgörs.
7ystnadsplikt
8 5 De som har deltagit i tillsyn eller besiktning eller har utfört sådana undersökningar som avses i 2 5 andra stycket andra meningen får inte obehörigen röja eller utnyttja vad de därvid. har erfarit om affärs- eller driftförhållanden eller förhållanden av betydelse för landets försvar.
[ det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekre- tesslagen (1980: l00). ' '
19 kap. Skydd för vattenförsörjningen
Allmänna bestämmelser
1 5 Om en yt- eller grundvattentillgång utnyttjas eller kan antas komma att utnyttjas för vattenförsörjning, är alla som vill bedriva sådan verksam-
De remitterade ' lagförslaget:
Prop. 1981/82:130 248
het eller utföra sådana åtgärder i vatten eller på land som kan skada vattentillgången skyldiga att vidta de anordningar, tåla de begränsningar av verksamheten och iaktta dc försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att förebygga eller avhjälpa skadan.
Den som utövar verksamhet eller utför åtgärd i enlighet med vad som har föreskrivits i tillstånd enligt denna lag. miljöskyddslagen (1969: 387) eller enligt 185 naturvårdslagen (1964: 822) anses ha fullgjort vad som åligger honom enligt första stycket.
Länsstyrelsen får vid vite förelägga den som vill bedriva sådan verksam- het eller utföra sådana åtgärder som avses i första stycket att iaktta vad som gäller enligt nämnda stycke.
2 5 Till skydd för en yt- eller grundvattentillgång som utnyttjas eller kan antas komma att utnyttjas för vattenförsörjning får länsstyrelsen besluta om ett behövligt skyddsområde (vattenskyddsområde).
Länsstyrelsen skall föreskriva de inskränkningar i rätten att förfoga över fastigheter inom vattenskyddsområdet som behövs för att tillgodose syftet med Skyddsområdet. Om det behövs för att tillgodose syftet med skydds- området. får länsstyrelsen föreskriva att skyltar eller stängsel sätts upp på någons fastighet.
Föreskrifter som medför att pågående markanvändning avsevärt försvå- ras får endast meddelas på begäran.
3 5 Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela sådana föreskrifter om vad allmänheten skall iaktta inom ett vatten- skyddsområde som behövs för att tillgodose syftet med Skyddsområdet.
4 5 Innan länsstyrelsen fattar beslut enligt 2 5 skall länsstyrelsen utfärda en kungörelse med föreläggande för sakägarna att. om de vill framställa erinringar mot åtgärden. göra detta hos länsstyrelsen inom viss tid från kungörandet. Tiden får inte sättas kortare än en månad. Kungörelsen. som skall innehålla uppgift om förslaget till vattenskyddsområde och skydds- föreskrifter, skall införas i ortstidning. En utskrift av kungörelsen skall vidare sändas till kända sakägare.
Om beslutet berör fast egendom som är samfälld för flera fastigheter. behöver någon utskrift av kungörelsen inte sändas till de särskilda delägar- na i samfälligheten. Finns en känd styrelse för samfälligheten, skall en utskrift av kungörelsen sändas till styrelsen.
Om beslutet uppenbarligen berör endast viss eller vissa sakägare. får. i stället för att kungörande sker, föreläggandet delges med sakägarna.
Skall beslut enligt första stycket meddelas på ansökan. skall kostna- derna för kungörandet betalas av sökanden.
5 5 När föreskrifter enligt 2 eller 3 5 meddelas, ändras eller upphävs. skall beslutet snarast möjligt kungöras på det sätt som är föreskrivet beträffande författningar i allmänhet. Kungörelse om beslutet skall också införas i ortstidning. Sökande och sakägare anses ha fått del av beslutet den dag kungörelsen var införd i ortstidning.
Om beslutet har meddelats i anledning av en ansökan, skall sökanden betala kostnaderna för kungörandet.
De remitterade lagförslagen
Prop. 1981/82: 130 249
6 5 Om en kommunal myndighet har meddelat beslut i enlighet med föreskrift som har utfärdats med stöd av 2 5 andra stycket första mening- en, får besvär över beslutet anföras hos länsstyrelsen.
Beslut enligt 1—3 55 gäller omedelbart. om inte annat förordnas.
Ersättning 7 5 Fastighetsägare och innehavare av särskild rätt till fastighet har rätt till ersättning. om föreskrifter enligt 2 5 andra stycket medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras eller att mark tas i anspråk. Ersättning utgår dock inte för sådan begränsning i rätten att förfoga över fastighet som följer av 1 5 första stycket eller motsvarande bestämmelser i annan lag.
Om en föreskrift enligt 2 5 andra stycket första meningen innebär ett förbud att vidta vissa åtgärder utan särskilt tillstånd. får ersättning på grund av den föreskriften utgå endast om sådant tillstånd har vägrats eller förenats med särskilda villkor.
Ersättningen skall betalas av den som har begärt föreskrifterna hos länsstyrelsen.
8 5 Om det i fall som avses i 7 5 uppkommer synnerligt men vid använd- ningen av fastigheten. skall fastigheten lösas av den ersättningsskyldige. om ägaren begär det. Därvid gäller också 7 5 andra stycket.
9 5 Den som vill göra anspråk på ersättning eller begära inlösen skall väcka talan mot den ersättningsskyldige hos vattendomstolen inom ett år från den dag då det beslut som anspråket grundas på vann laga kraft. Gör han inte detta förlorar han sin rätt.
10 5 I fråga om ersättning och inlösen enligt detta kapitel gäller i övrigt 9 och 16 kap.
20 kap. Kostnadsbestämmelser
Ra"ttegångskostnader vid domstol m. m.
1 5 I mål vid domstol enligt denna lag gäller rättegångsbalkens bestäm- melser om rättegångskostnader. om inte annat följer av 2—4 55.
2 5 I ansökningsmål, utom i sådana mål som anges i andra stycket. och i mål som avses i 13 kap. 13 5 andra stycket skall sökanden svara för sina egna och motparternas kostnader vid vattendomstolen. [ ansökningsmål som gäller bildande av samfällighet för bevattning, vattenreglering eller vattenöverledning svarar sökanden inte för kostnader i vattendomstolen som uppkommit för deltagare i samfälligheten. I sådana överklagade an- sökningsmål som avses i första meningen skall sökanden svara för sina egna kostnader i högre rätt och för de kostnader som där har uppkommit för motparterna genom att sökanden har klagat.
1 mål som gäller omprövning eller förverkande enligt 15 kap. 3—6 eller 12 5 skall kammarkollegiet och tillståndshavaren svara för sina kostnader- vid vattendomstolen. I mål enligt 15 kap. 3 5 skall kammarkollegiet dessut- om svara för kostnader vid vattendomstolen som uppkommer för andra motparter än tillståndshavaren. ] mål som gäller omprövning enligt 15 kap. 15 5 andra stycket. 16 eller 17 5 skall varje part svara för sina kostnader.
De remitterade lagförslagen
Prop. 1981/82: 130 250
3 5 Om talan om ersättning eller inlösen på grund av ett förordnande om vattenskyddsområde ogillas men käranden har haft skälig anledning att få sin talan prövad av vattendomstolen. får vattendomstolen förordna att svaranden skall ersätta käranden dennes rättegångskostnader eller att var- dera parten skall svara för sina kostnader vid vattendomstolen.
4 5 Om det är skäligt. får vattendomstolen i förrättningsmål förordna att en part som förlorar målet skall ersätta motparters kostnader vid vatten— domstolen.
5 5 l ansökningsmål som avses i 2 5 första stycket får sökanden åläggas att betala ersättning för motparters rättegångskostnader även om deras talan inte har blivit prövad slutligt vid domstolen. Ersättningen skall även innefatta ränta efter sex procent från dagen för delavgörandet till dess betalning sker.
6 5 I ansökningsmål vid vattendomstolen är sökanden skyldig att på anmodan av domstolen betala förskott på kostnader som avser
1. kungörelser och underrättelser.
2. aktförvarare.
3. sakkunniga.
4. lokaler för sammanträden. Första stycket gäller även klagande i förrättningsmål. om kostnaden har orsakats av hans besvär. samt käranden i stämningsmål.
[ högre rätt gäller första stycket den som har klagat. Frågan om vem som slutligt skall stå för kostnaderna avgörs enligt 1— 4 55.
Förrättningskostnader m. m. 7 5 Andra sakägare än deltagare har rätt att få ersättning för sina nödvän- diga kostnader vid en förrättning.
Ersättning enligt första stycket skall bestämmas med tillämpning av vad som gäller enligt 18 kap. 6—9 55 rättegångsbalken .
Förrättningsmän och gode män har rätt till ersättning enligt bestämmel- ser som meddelas av regeringen. .
Ersättning till sakkunniga bestäms av förrättningsmannen.
8 5 Till förrättningskostnader hänförs
]. ersättning till förrättningsmän. gode män och sakkunniga.
2. kungörelsekostnader. ersättning till aktförvarare och andra kostnader som är nödvändiga för förrättningen.
3. ersättning för kostnader som avses i 7 5 första stycket.
4. ersättning för skador som avses i 12 kap. 24 5.
5. kostnad för förrättning som avses i 12 kap. 28 5 första stycket. Om tillståndsbeslut meddelas. skall förrättningskostnaderna fördelas mellan deltagarna i markavvattningsföretaget efter vad som är skäligt.
lnställs förrättningen. skall sökanden betala de kostnader som har upp- kommit. om inte särskilda omständigheter föranleder att betalningsskyl- digheten fördelas mellan samtliga sakägare eller vissa av dem. Om den inställda förrättningen har inletts på grund av ett beslut vid en fastighets- rcglering. skall dock kostnaderna anses som förrättningskostnader vid fastighetsregleringen.
De remitterade lagförslaget:
Prop. 1981/82: 130 251
Om kammarkollegiet begär omprövning av ett markavvattningsföretag. skall staten svara för förrättningskostnaderna.
Såsom sökande anses även den som har förenat sig med sökanden om företaget samt den på vilkens begäran företaget har givits en större omfatt- ning än vad sökanden har begärt.
9 5 Sökanden är skyldig att på anmodan av förrättningsmannen betala förskott på förrättningskostnader som avses i 8 5 första stycket 1 och 2.
Frågan om vem som slutligt skall stå för kostnaderna avgörs enligt 7 och 8 55.
Övriga kostnader
10 5 I ärenden hos regeringen om ianspråktagande av strömfall enligt 2 kap. 3 5 skall sökanden svara för samtliga kostnader.
11 5 I ärenden vid länsstyrelsen om fördelning av ersättning skall den ersättningsskyldige svara för samtliga kostnader. i den män inte något annat följer vid en motsvarande tillämpning av 18 kap. 6 eller 8 5 rätte- gångsbalken.
12 5 Innehavaren av vattenanläggningen skall med belopp som länssty- relsen bestämmer betala kostnaderna för
1. tillsyn som avses i 18 kap. 1 5 andra stycket.
2. undersökningar som avses i 18 kap. 2 5 andra stycket andra mening- en, 3. besiktning enligt 18 kap. 3 5.
13 5 Den som har ansökt om besiktning enligt 18 kap. 4 5 skall betala kostnaderna för besiktningen med belopp som länsstyrelsen bestämmer. Om besiktningsmannen begär det. är den som har gjort ansökan även skyldig att lämna skäligt förskott på kostnaderna för besiktningen.
21 kap. Ansvar, handräckning m. m.
1 5 Till böter eller fängelse i högst två år döms den som uppsåtligen eller . av oaktsamhet
1. bryter mot 4 kap. 1 5 första eller andra stycket..
2. bryter mot villkor eller föreskrifter som enligt denna eller äldre lag har meddelats i samband med tillstånd till ett vattenföretag. godkännande av arbeten enligt 4 kap. 4 5. lagligförklaring enligt 4 kap. 5 5. prövning enligt 14 kap. 5 5 eller motsvarande äldre bestämmelser eller i samband med omprövning eller förverkande av tillstånd. så att allmänna eller enskil- da intressen kan skadas.
3. bryter mot 17 kap. 1 eller 2 5.
4. underlåter att fullgöra vad som åligger honom enligt 18 kap. 2 5 första stycket.
5. bryter mot föreskrifter som har meddelats enligt 19 kap. 2 eller 3 5. Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra vad som åligger honom enligt 4 kap. 3 5 tredje stycket.
1 ringa fall döms inte till ansvar. Till ansvar enligt första stycket döms inte. om ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbalken .
De remitterade lagförslagen
Prop. 1981/82: 130 252
I frskeristadgan (1954: 607) finns bestämmelser om straff och andra på- följder för den som överträder fiskeförbud som har meddelats enligt denna eller äldre lag.
2 5 Om någon har begått en gärning som avses i 1 5 första stycket 1—3 och 5. får länsstyrelsen vid vite förelägga honom att vidta rättelse. Beslut om handräckning får också meddelas för sådant ändamål.
Första stycket gäller också om någon inte har iakttagit vad som gäller enligt 19 kap. 1 5 första stycket.
Om allmänna intressen berörs får ansökan om handräckning göras av länsstyrelsen.
Bestämmelser om handräckning finns i handräckningslagen (1981: 000).
3 5 Om ett tillstånd till ett vattenföretag har förfallit enligt 15 kap. 2 5. får länsstyrelsen vid vite förelägga tillståndshavaren att riva ut en med stöd av tillståndet uppförd vattenanläggning som kan skada allmänna eller enskilda intressen. Beslut om handräckning får också meddelas.
22 kap. Slutbestämmelser
1 5 Lagens bestämmelser om fastighet gäller också inskrivna tomträtter och gruvor. Om tomträtt eller gruva skall ingå i en samfällighet enligt 5—7 kap. får inlösen av mark för samfällighetens behov inte ske till förmån för tomträtten eller gruvan. '
2 5 Ett vattenföretag skall anses beröra en viss fastighet
1. när ett yrkande framställs om skyldighet för fastighetens ägare att delta i företaget.
2. när fastigheten eller dess vatten tas i anspråk för företaget eller för en anläggning i samband med företaget.
3. när företaget kan medföra skador på mark eller vatten som tillhör fastigheten. på byggnader eller anläggningar som finns på fastigheten eller på fastighetens användningssätt.
3 5 Om en säkerhet som skall ställas enligt denna lag inte har godkänts av den till vars förmån den ställs, skall säkerheten prövas av länsstyrelsen. Borgen får godkännas av länsstyrelsen endast om borgensmannen sva- rar som för en egen skuld och, om flera har tecknat borgen, de svarar solidariskt. . _ Staten. kommuner, landstingskommuner och kommunalförbund behö- ver inte ställa säkerhet.
4 5 Om någon som förberedelse för ett vattenföretag vill undersöka en fastighet, får länsstyrelsen föreskriva att tillträde till fastigheten skall läm- nas under en viss tid. Länsstyrelsen får även meddela förbud vid vite att flytta eller skada vattenmärken. observationsrör eller något annat som behövs för undersökningen.
Undersökningen skall utföras så att minsta skada och intrång vållas. I trädgårdar och liknande planteringar får träd inte skadas eller fällas utan ägarens samtycke eller medgivande av länsstyrelsen.
För skador och intrång som har uppkommit genom en undersökning enligt första stycket utgår ersättning. Talan om ersättning skall väckas vid den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är belägen.
De remitterade lagförslagen
Prop. 1981/82:130 253
Länsstyrelsen kan fordra att den som skall utföra undersökningen ställer säkerhet för framtida ersättningsanspråk innan arbetet påbörjas.
Länsstyrelsen får förordna att ett beslut enligt första stycket första meningen får verkställas även om beslutet överklagas. om säkerhet ställs enligt fjärde stycket.
5 5 På begäran av någon som vill utföra ett vattenföretag men som ännu inte har ansökt om tillstånd får vattendomstolen förordna en sakkunnig att på företagarens bekostnad göra nödvändiga undersökningar. Om under- sökningarna avser företagets inverkan på det allmän na fiskeintresset, skall som sakkunnig förordnas den frskeritjänsteman som fiskeristyrclsen före- slår.
6 5 Länsstyrelsens beslut enligt denna lag får överklagas hos kammarrät- ten genom besvär, om beslutet avser
1. förordnande av förrättningsman enligt 12 kap.,
2. förordnande om undersökningar som avses i 18 kap. 25 andra stycket eller av besiktningsman enligt 18 kap. 3 eller 4 5.
3. kostnader som anges i 20 kap. 12 eller 13 5.
4. prövning av säkerhet enligt 3 5 detta kapitel.
5. föreläggande vid vite eller om rättelse på en försumligsbekostnad enligt 2 kap. 4 5tredje stycket. 19 kap. 1 5 tredje stycket. 21 kap. 2 eller3 5 eller detta kapitels 4 5 första stycket.
I övrigt får länsstyrelsens beslut enligt denna lag och beslut av annan myndighet än regeringen enligt 19 kap. 35 överklagas hos regeringen genom besvär.
7 5 Är flera fastigheter för husbehovsförbrukning beroende av samma grundvattentillgång, skall vattnet fördelas mellan dem efter vad som är skäligt. om fastigheternas behov inte kan täckas helt. Härvid skall iakttas att fastighet inte får berövas vatten, vartill den med hänsyn till läge och naturlig beskaffenhet. äldre bebyggelse eller andra omständigheter bör anses ha företräde.
Fördelning som har ägt rum med stöd av första stycket får jämkas. om ändrade förhållanden har inträtt.
8 5 Vattendomstolarna skall föra förteckning över vattenföretag inom domsområdet (vattenbok). Regeringen meddelar närmare bestämmelser om vattenboken.
Om ikraftträdandet av denna lag föreskrivs i särskild l'ag.
De remitterade lagförslagen
Prop. 1981/82: 130 254
2 Förslag till Lag om införande av vattenlagen ( 1982: 000)
Härigenom föreskrivs följande.
Allmänna bestämmelser
1 5 Vattenlagen (1982:000) och denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.
2 5 Genom den nya vattenlagen upphävs med de begränsningar som följer av denna lag
vattenlagen (1918: 523). lagen (1918: 524) om vad iakttagas skall i avseende å införande av vatten- lagen och
lagen ( 1920:460 ) om vad vid anläggande av järnväg eller spårväg bör iakttagas till tryggande av närliggande marks torrläggning.
Genom denna lag görs inte någon ändring i vad som enligt 5 kap. 10 5 vattenlagen (1918: 523) stadgas om talan om åtgärder m.m. på grund av begagnandet av en allmän farled.
3 5 Om det i lag eller annan författning hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en bestämmelse i den nya vattenlagen eller i denna lag. tillämpas i stället den nya bestämmelsen.
4 5 I mål och ärenden som har anhängiggjorts hos en vattendomstol före ikraftträdandet av den nya vattenlagen tillämpas äldre bestämmelser.
Frågor om anspråk för oförutsedda skador skall dock handläggas enligt den nya vattenlagen . om anspråket i enlighet med de bestämmelser som .gäller framställs sedan den nya vattenlagen har trätt i kraft.
5 5 Om en förrättningsman har förordnats före ikraftträdandet av den nya vattenlagen , tillämpas äldre bestämmelser vid förrättningen samt i fråga om underställning och överklagande.
6 5 Vad som enligt den nya vattenlagen gäller om ägare av en fastighet tillämpas även på den som innehar en fastighet med ständig besittningsrätt eller med fideikommissrätt.
Särskild övergångsbestämmelse till 2 kap. nya vattenlagen 7 5 Genom 2 kap. 1 och 2 55 nya vattenlagen inskränks inte den rätt som före ikraftträdandet av den nya vattenlagen har tillkommit på grund av dom, urminnes hävd eller någon annan särskild rättsgrund eller på grund av 1 kap. 2 5 andra stycket andra meningen vattenlagen ( 1918: 523).
Särskild övergångsbestämtnelse till 3 kap. nya vattenlagen 8 5 Vad som i 3 kap. 3 5 första stycket nya vattenlagen stadgas om byggnadsplan gäller också avstyckningsplan.
Särskilda övergångsbestämtnelser till 4 kap. nya vattenlagen 9 5 Om tillstånd enligt vattenlagen (1918z523) eller motsvarande äldre bestämmelser inte har lämnats till vattenföretag som består i bedrivande av en verksamhet i vatten, gäller bestämmelserna om tillståndsplikt i 4 kap.
De remitterade lagförslagen
Prop. 1981/82: 130 ' 255
nya vattenlagen även om verksamheten har påbörjats före ikraftträdandet av lagen. '
Första stycket gäller inte dikning eller verksamhet som grundas på en sådan särskild rättighet att förfoga över vattnet som avses i 2 kap. 41 5 vattenlagen (1918: 523).
10 5 Om annan vattenanläggning än dike har utförts under vattenlagens (I918:523) giltighetstid utan tillstånd enligt den lagen. är anläggningens ägare bevisningsskyldig i fråga om de förhållanden som rådde i vattnet innan anläggningen utfördes.
Särskilda övergåtzgsbestämmelsertill 9 kap. nya vattenlagen 11 5 Om ett tillstånd enligt den nya vattenlagen meddelas till ett vatten- företag som skall tillgodose det allmänna fiskeintresset. allmän farled. allmän hamn. allmän flottled, hälsovården eller den allmänna miljövärden eller till ett markavvattningsföretag eller till en vattentäkt för bevattning och det för genomförande av företaget krävs att inskränkningar-sker i ett vattenföretag, vartill tillstånd har meddelats enligt vattenlagen (1918: 523) eller motsvarande äldre bestämmelser och på vilket vattenlagens (I918:523) bestämmelser om kungsådra var tillämpliga. skall den gamle tillståndshavaren i fråga om den rätt till ersättning som följer av 9 kap. nya vattenlagen vara underkastad de begränsningar som anges i andra stycket.
Om inskränkningarna i det äldre vattenföretaget består i att vatten tas i anspråk eller att fallhöjden eller regleringsmagasinet minskas. har den gamle tillståndshavaren rätt till ersättning för vad som avstås endast till den del detta, jämte vad han tidigare efter den nya vattenlagens ikraftträ- dande har fått avstå utan ersättning enligt denna paragraf eller 12 5, över- stiger en tjugondel av det produktionsvärde eller den vattenmängd. fall- höjd eller magasinsvolym som avses i 9 kap. 14 5 andra stycket tredje— femte meningarna nya vattenlagen .
12 5 Om den som har tillstånd till ett vattenföretag. som har meddelats enligt vattenlagen (1918: 523) eller motsvarande äldre bestämmelser. lider en ekonomisk förlust till följd av en omprövning beträffandet tillståndet enligt 15 kap. 3. 4, 9 eller 10 5 nya vattenlagen . har han rätt till ersättning för denna i den mån annat inte följer av andra stycket.
Om bestämmelserna i vattenlagen (I918:523) om kungsådra eller ny- prövning var tillämpliga på företaget och omprövningen sker till förmån för det allmänna fiskeintresset. allmän farled. allmän hamn. allmän flottled eller hälsovården, skall tillståndshavaren ha rätt till ersättning för förlust av vatten eller fallhöjd eller för inskränkningar i rätten att reglera vattnets avrinning endast till den del det som avstås. jämte vad tillståndshavaren tidigare efter den nya vattenlagens ikraftträdande har fått avstå utan ersätt- ning enligt denna paragraf eller 1 1 5, överstiger en tjugondel av det produk- tionsvärde eller den vattenmängd. fallhöjd eller magasinsvolym som avses i 9 kap. 14 5 andra stycket tredje—femte meningarna nya vattenlagen .
Första och andra styckena gäller även vid omprövning enligt 15 kap. 3 5 eller 9 5 första meningen till förmån för den allmänna miljövärden. Be- stämmelserna gäller även beträffande omprövning av en sådan särskild rättighet att förfoga över vattnet som avses i 2 kap. 41 5 vattenlagen (1918: 523).
De remitterade lagförslaget:
Prop. 1981/82: 130 256
13 & Bestämmelsernai 11 och 12 55 om tillståndshavares ersättningsrätt gäller också i fråga om en mottagare av andelskraft enligt vattenlagen (1918: 523) eller av ersättning genom överföring av kraft enligt vattenlagen (1918: 523) i dess lydelse före den 1 juli 1974, om hans rätt upphör eller minskas till följd av ett tillstånd eller en omprövning enligt den nya vatten- lagen.
Särskilda övergångsbestämmelser till IO kap. nya vattenlagen 14 & Årliga avgifter som har bestämts enligt 6 kap. 95 vattenlagen (1918: 523) skall utgå så länge flottning bedrivs i den allmänna flottleden.
15 & Årliga avgifter enligt 2 kap. 105 eller 4 kap. 14% vattenlagen (1918: 523). skall under den avgiftsperiod som löper vid den nya vattenla- gens ikraftträdande utgå med det senast fastställda beloppet. Efter avgifts- periodens slut skall avgiften för det närmast följande året utan särskilt beslut utgå med ett belopp som räknas om i förhållande till den ändring av basbeloppet enligt lagen (1962z38l) om allmän försäkring för december månad som har skett från det första till det sista året i den senaste avgifts- perioden. Därefter skall avgiften varje år utan särskilt beslut räknas om i förhållande till den ändring av basbeloppet för december månad som kan ha skett mellan året närmast före det aktuella avgiftsåret och året närmast dessförinnan.
] fråga om årliga avgifter enligt 2 kap. 8 & vattenlagen (1918: 523) eller däremot svarande äldre lag gäller att sådan avgift år 1983 skall utgå med det tidigare fastställda beloppet, omräknat med hänsyn till ändring av basbeloppet för december 1982 i förhållande till basbeloppet för december det år då avgiften senast fastställdes genom lagakraftägande dom. dock tidigast för december 1963. Därefter skall avgiften utan särskilt beslut räknas om enligt första stycket tredje meningen.
Särskilda övergångsbeslämmelser till 12, I3 och 16 kap. nya vattenlagen 16 & Löseskilling och intrångsersättning för en fastighet som innehas med fideikommissrätt får inte sättas lägre än som följer av 9 kap. nya vattenlagen. Sådana ersättningar som har nämnts nu och som tillkommer innehavaren av en fideikommissegendom skall alltid nedsättas hos länssty- relsen och får inte betalas ut. innan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer har förordnat hur det skall förfaras med ersättning- en.
Särskilda övergångsbestämmelser till 15 kap. nya vattenlagen 17 5 Frågan om lagligheten av en vattenanläggning som har tillkommit före ikraftträdandet av den nya vattenlagen utan tillstånd enligt vattenla- gen (l918z523) eller motsvarande äldre bestämmelser bedöms enligt de bestämmelser som gällde vid anläggningens tillkomst.
[ fråga om tillståndsplikt för en verksamhet i vatten som har påbörjats före ikraftträdandet av den nya vattenlagen gäller 9 &.
18 5 Ett tillstånd enligt vattenlagen (I918:523) eller motsvarande äldre bestämmelser till ett vattenföretag eller någon annan åtgärd som avses i den nya vattenlagen , anses som ett tillstånd enligt den nya vattenlagen med de begränsningar som följer av 19 och 20 åå.
Första stycket gäller även en sådan särskild rättighet att förfoga över vattnet som avses i 2 kap. 41 & vattenlagen (1918: 523).
De remitterade lagförslagen
Prop. 1981/82: 130 _ 257
Bestämmelserna i 15 kap. 5 och 6 åå nya vattenlagen gäller också vatten- De remitterade anläggningar som har tillkommit innan nämnda lag trätt i kraft. även om lagars/agg” någon domstols eller annan myndighets tillstånd till dessa inte har behövts och inte heller lämnats.
19 5 Om annat inte följer av andra—femte styckena. får omprövning enligt 15 kap. 3 & nya vattenlagen beträffande ett tillstånd som har medde- lats enligt vattenlagen (I918:523) eller motsvarande äldre bestämmelser eller av en rättighet som avses i 2 kap. 41 5 vattenlagen ( 1918: 523) begäras tidigast den ljanuari 1993.
Omprövning beträffande ett tillstånd till vattenkraftverk eller vattenreg- lering eller vattenöverledning för kraftändamål som har meddelats enligt vattenlagen (1918: 523) får. om annat ej följer av tredje eller fjärde stycket. begäras tidigast trettio år från den dag då företaget enligt därom meddelad bestämmelse skall ha fullbordats. dock tidigast den 1 januari 1993.
Omprövning beträffande ett tillstånd till vattenkraftverk eller vattenreg- lering för kraftändamål. för vilket villkoren enligt 4 kap. vattenlagen (I918:523) skulle ha kunnat underkastas nyprövning före den 1 januari- 1993. får begäras så snart tiden för nyprövning skulle ha inträffat.
Om tillståndet till ett vattenkraftverk eller en vattenreglering för kraftän- _b_et_r_äffande tillståndet begäras tidigast trettio år från den dag då domen angående nyprövning vann laga kraft.
Utan hinder av första—fjärde styckena får omprövning beträffande ett tillstånd som har meddelats enligt vattenlagen ("1918: 523) eller motsvaran- de äldre bestämmelser eller av en rättighet som avses i 2 kap. 41 & vattenla- gen (l918:_523) begäras. när väsentliga ändringar efter nya vattenlagens ikraftträdande har—skett i vattenförhållandena.
20 5 Om tillstånd till ett företag har meddelats enligt vattenlagen (1918: 523), gäller bestämmelserna i den lagen i fråga om verkan av att ett företag inte har fullbordats inom föreskriven tid.
21 & En samtällighet enligt den nya vattenlagen skall anses bildad. om i en samfällighet enligt 3. 7 eller 8 kap. vattenlagen ( 1918: 523) eller motsva- rande äldre bestämmelser fastigheternas andelstal eller kretsen av delta- gande fastigheter ändras genom omprövning enligt 15 kap. 15 ånya vatten- lagen eller godkännande av en överenskommelse enligt 15 kap. 16 å sam- ma lag.
22 & Bestämmelsernai 15 kap. 18 och 19 åå nya vattenlagen om verkan av fastighetsbildning gäller ocksa. när atgärden rör en fastighet som är ansluten till ett företh enligt 3. 7 eller 8 kap. vattenlagen (1918. 523) eller motsvarande äldre bestämmelser.
23 & Rätten för staten enligt 4 kap. vattenlagen (I918:523) att lösa ett strömfall npphör vid ikraftträdandet av den nya vattenlagen . om inte frågan om löånlngsrätt dessförinnan har fullföljts genom ansökan om stäm- ning till fastighetsdomstol.
Särskild _övergglngsl,)estänunelse till l7 och 18 kap. nya vattenlagen 24 & Bestämmelserna i 17 och 18 kap. nya vattenlagen gäller även i fråga om vattenföretag sont har tillkommit före ikraftträdandet av den nya vat- tenlagen.
Prop. 1981/82: 130 , _ 258
Särskilda övergångsbestämmelser till 19 kap. nya vattenlagen . 25 & Ett förordnande enligt 2 kap. 14 å tredje stycket vattenlagen (1918: 523) till skydd mot förorening eller 2 kap. 62 eller 64 å samma lag till skydd för vattenförsörjningen anses som ett förordnande enligt 19 kap. nya vattenlagen . Den nya lagens bestämmelser om ansvar gäller dock inte i fråga om överträdelser mot föreskrifter som har meddelats med stöd av nämnda stadganden.
Om ett förordnande enligt 2 kap. 14 å tredje-stycket eller 62 å vattenla- gen (1918: 523) ändras eller upphävs. skall länsstyrelsen göra anmälan om beslutet hos inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken.
Särskilda övergångsbeslämntelser till 21 kap. nya vattenlagen 26 & Bestämmelserna i 21 kap. 1 och 2 åå nya vattenlagen tillämpas endast i fråga om gärningar som har begåtts efter lagens ikraftträdande.
Talan om ansvar för en gärning på vilken vattenlagen (I918:523) är tillämplig skall efter den nya vattenlagens ikraftträdande väckas vid laga domstol i brottmål.
27 å Om länsstyrelsen med stöd av 2 kap. 64 å vattenlagen (I918:523) har meddelat föreskrifter till skydd för en grundvattcnförekomst och för- ordnat att överträdelse av föreskrifterna skall föranleda ansvar. skall den som bryter mot föreskriften dömas till ansvar för överträdelsen enligt vattenlagen (1918: 523) även i det fall att överträdelsen har ägt rum efter ikraftträdandet av den nya vattenlagen . Talan skall väckas vid laga dom- stol i brottmål.
De remitterade lag)?)"rslagen
Prop. 1981/82: 130 259
3 Förslag till Lag om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn
Härigenom föreskrivs följande.
1 5 En allmän farled eller en allmän hamn får inrättas. om farleden eller hamnen är av väsentlig betydelse för den allmänna samfärdseln. En allmän farled får även inrättas om den är av väsentlig betydelse för fiskerinäringen eller för trafiken med fritidsbåtar om det behövs med hänsyn till säkerhe- ten i farlcden. '
Första stycket gäller även i fråga om utvidgningar av allmänna farleder eller hamnar.
2 å En allmän farled eller en allmän hamn skall helt eller delvis avlysas 1. om farleden eller hamnen inte kan användas för sitt ändamål utan att säkerheten äventyras. 2. om farleden eller hamnen inte behövs för sitt ändamål. 3. om farleden eller hamnen sköts så att dess ändamål inte tillgodoses.
3 å Om det är påkallat med hänsyn till det ändamål som en allmän farled skall tillgodose. säkerheten i farleden eller i övrigt med hänsyn till allmän eller enskild rätt. får särskilda föreskrifter meddelas om hur den allmänna farleden skall ordnas och begagnas.
4 å Beslut enligt 1—3 åå meddelas av regeringen eller, om regeringen bestämmer det. av sjöfartsverket.
Sjöfartsverkets beslut enligt denna lag överklagas hos regeringen genom besvär.
5 å Sjöfartsverket skall föra ett register över allmänna farleder och all- männa hamnar. [ registret skall anges vem som svarar för farleden eller hamnen samt finnas uppgift om sådana särskilda föreskrifter som har meddelats enligt 3 å. '
6 5 Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 3 å döms till böter eller fängelse i högst ett år.
1. Denna lag träderi kraft den ljanuari 1983.
2. De allmänna farleder och hamnar som finns vid ikraftträdandet av denna lag skall upphöra att vara allmänna vid utgången av december 1986. om inte dessförinnan med tillämpning av 1 å har beslutats att farleden eller hamncn'fortfarande skall vara allmän.
De remitterade la gförslagen
Prop. 1981/82: 130 260
4 Förslag till Lag om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän flottled
Härigenom föreskrivs följande.
1 55 En allmän flottled får inrättas, om flottleden behövs med hänsyn till skogsnäringen samt nyttan för orten och det allmänna överväger olägenhe— terna av flottleden och flottningen.
Första stycket gäller även i fråga om utvidgningar av allmänna flottleder.
2 å En allmän flottled skall helt eller delvis avlysas
1. om flottningen kan anses vara alldeles nedlagd.
2. om flottleden inte längre behövs för sitt ändamål,
3. om flottleden utgör hinder för något annat företag av större allmän betydelse.
Vid avlysning enligt första stycket 3 får föreskrivas särskilda villkor för avlysningen.
3 5 Om det är påkallat med hänsyn till flottningens intresse eller i övrigt med hänsyn till allmänna eller enskilda intressen. får särskilda föreskrifter meddelas om hur den allmänna flottleden skall ordnas och begagnas.
4 å Beslut enligt 1—3 åå meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Beslut enligt denna lag av annan myndighet än regeringen överklagas hos regeringen genom besvär.
5 å Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 3 å döms till böter eller fängelse i högst ett år.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983. Genom lagen upphävs lagen ( 1919:427 ) huru avgöras skall, varest tidigare tillkommen allmän flottled skall jämlikt vattenlagen bibehållas.
2. De allmänna flottleder som finns vid ikraftträdandet av denna lag skall vara allmänna flottleder till dess något annat beslutas enligt 2 å.
De remitterade lagförslagen
Prop. 1981/82: 130 261
Lagrådets Utdrag yttrande LAGRÄDET PROTOKOLL vid sammanträde 1982-03-12
Närvarande: justitierådet Holmberg. regeringsrådet Hellner. justitierådet Persson.
Enligt lagrådet den 17 juni 1981 tillhandakommet utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 22 januari 1981 har regeringen på hemställan av statsrådet Winberg beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till
1. vattenlag, lag om införande av vattenlagen (1982: 000). lag om inrättande. utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn.
4. lag om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän flottled. Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorerna Rolf Strömberg och Hilding Fröberg.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet. . Det förslag till ny vattenlag som framläggs genom remissen bygger i mycket på principer som ligger till grund för den gällande vattenlagen men innehåller också många nyheter, även av principiell räckvidd.
I systematiskt avseende har en fullständig omarbetning av det nuvaran- de regelsystemet vidtagits i syfte att nå en förenkling och större överskåd- lighet. Därvid har eftersträvats att så långt möjligt ge gemensamma regler - för de vattenföretag av olika slag som lagen skall vara tillämplig på.
Förslaget innebär onekligen att större överskådlighet vinnes över regel- systemet. Den valda systematiken medför dock att den som vill skaffa sig kunskap om vad som gäller i fråga om visst slag av vattenföretag inte kan såsom nu mera samlat finna de bestämmelser som rör sådana företag. Den genomförda omarbetningen synes emellertid ha många fördelar och lagrå- det ftnner inte anledning till erinran mot förslagets uppbyggnad av regel- systemet.
Ett väsentligt syfte med den föreslagna reformeringen av vattenlagstift- ningen är att möjliggöra en samlad bedömning av vattenföretags lämplighet så att vattenföretagen inpassas i samhällsplaneringen i stort. Mot den nuvarande ordningen anmärkes att tillåtlighetsreglerna är alltför strikt uppbyggda och ägnade att hindra en helhetsbedömning av vattenföretagen. För att medge en sådan helhetsbedömning har tillåtlighetsreglerna i det remitterade förslaget till vattenlag givits en mera generell avfattning än i' gällande vattenlag. Denna avfattning. som medfört att reglerna är mer flexibla men också saknar konkretion, sammanhänger även med att reg— lerna i princip skall gälla alla slag av vattenföretag.
2. 3.
Prop. 1981/82: 130 262
Nuvarande vattenlagens system för tillåtlighetsprövningen innebär i sto- ra drag att det först görs en avvägning av nyttan av företaget. mätt i pengar. mot de i pengar likaledes mätbara skadorna av de genom företaget ändrade vattenförhållandena. Nyttan skall stå i ett visst. i lagen angivet förhållande till skadebeloppen för att företaget skall få komma till stånd. Vidare skall en uppskattning ske av företagets menliga inverkan på all- männa intressen. Dessa är i huvudsak konkretiserade i lagen och innebör- den av regleringen i denna del kan i princip sägas vara att mera betydande skador för något av dessa allmänna intressen gör företaget otillåtligt.
Det finns visst fog för anmärkningen att vattenlagens regelsystem är alltför stelt och därigenom försvårar en mera allsidig och smidig avvägning mellan kolliderande intressen. Numera kan emellertid detta knappast sä- gas vara fallet vad gäller de största och därmed också i regel de mest kontroversiella företagen. eftersom prövningen av dessa i princip ankom- mer på regeringen. som bedömer tillåtligheten från mera övergripande synpunkter. För de medelstora och mindre företagen däremot kvarstår kritiken mot stelheten i regelsystemet.
Hur långt man skall gå i uppmjukning av reglerna är ett svårlöst pro- blem. Tillåtlighetsreglerna i miljöskyddslagen är betydligt mer flexibla än vattenlagens men har ändå en viss stadga och konkretion genom att de är utformade som ett system av huvudregler och därtill anslutande hjälp- regler.
De nu föreslagna tillåtlighetsreglerna utmärks av en långt driven flexibi- litet. Vissa bestämmelser är så allmänt hållna att de knappast ger någon ledning alls för tillämpningen; här kommer prövningsmyndigheterna att nödgas falla tillbaka på motivuttalanden. Om vattenlagen kan kritiseras för en alltför stor stelhet så kan det remitterade förslaget i vissa delar sägas representera den andra ytterligheten.
Att tillåtlighetsreglerna avses _skola täcka ett brett fält. från små och okomplicerade företag av typ bryggor. enkla dikningsföretag o.d. till hela vattensystem omfattande reglerings- och kraftverksföretag. kräver visser— ligen elasticitet i regelsystemet. Detta förhållande behöver dock inte ofrån- komligen leda till en så urvattnad utformning av reglerna att osäkerhet uppkommer i tillämpningen.
Att nu arbeta om tillåtlighetsreglerna så att de får större konkretion och mera "substans" skulle kräva överväganden som skulle medföra en för- dröjning av hela lagstiftningsärendet. Lagrådet finner trots de betänklighe- ter som här anförts inte anledning avstyrka att förslaget nu genomföres i denna del.
Med den utformning tillåtlighetsreglerna fått i förslaget kommer pröv- ningsmyndigheterna att vid tillämpningen ställas inför svårigheter att avgö— ra reglernas räckvidd. Stora krav ställs därför på utformningen av motiven till de olika bestämmelserna. Det skall också medges att motiven i remis- sen här är förhållandevis utförliga. På vissa punkter krävs emellertid
La gråt! e ts yttrande
Prop. 1981/82: 130 263
' ytterligare belysning och på en del andra punkter kan riktigheten i gjorda uttalanden ifrågasättas. Lagrådet återkommer härtill vid behandlingen av de särskilda bestämmelserna.
I fråga om den vattenrättsliga tillståndsprövningen bibehåller förslaget den nuvarande ordningen med, utom när det gäller de största vattenföreta- gen, prövning av domstol. Den prövning av vattenföretags tillåtlighet med hänsyn till allmänna planerings- och samhällsekonomiska synpunkter som förslaget syftar till kan synas vara mera lämpad att ske i administrativ ordning än i rättegång inför domstol. För ett bibehållande av den nuvaran- de ordningen talar emellertid goda skäl, särskilt kopplingen mellan till- stånds- och villkorsfrågor. och från lagrådets sida finns ingen invändning mot förslaget i denna del.
En nyhet i förslaget är att man avviker från den princip om fastighets- anknytning för sökandeparter som gällande lag bygger på. Även andra än fastighetsägare skall kunna vara sökande. Förslagets ståndpunkt får bety- delse särskilt när det gäller de samfällighetsbildningar för olika ändamål som skall kunna ske. Lagrådet kommer att närmare behandla dessa spörs- mål i det följande.
För att tillgodose allmänna intressen som inte tillräckligt beaktats eller kunnat beaktas vid tillståndsprövningen öppnar förslaget vidgade möjlig- heter till omprövning av givna tillstånd. Omprövningen skall, utom när det gäller fördelning av tillgänglig vattenresurs mellan vattentäkter. inte gälla själva tillståndet utan endast villkoren för detta. Även äldre företag skall kunna omprövas. Den som utsätts för omprövning skall i princip ha rätt till ersättning. Tillstånd skall även kunna förklaras förverkat.
Förslaget till vattenlag upptar även andra nyheter. Sålunda föreslås bl. a. nya fiske- och bygdeavgifter i stället för de nuvarande fiske- och regle- ringsavgifterna. Skyddet för vattenförsörjningen har reformerats. Skydds- områden skall kunna beslutas till skydd även för ytvatten.
Lagrådet har vid sin granskning funnit att de remitterade förslagen i stort bör godtagas. Utöver vad som anförts i det föregående har lagrådet inte funnit anledning till erinran från principiella utgångspunkter. Lagrådet har emellertid funnit sig böra efterlysa de närmare överväganden som legat bakom förslagets ståndpunkt i vissa frågor. Såsom framgår av det följande framför lagrådet på åtskillig punkter erinringar mot vad som föreslås och förordar en annan lösning eller en annan lagteknisk utformning. Det föran- leder i vissa fall förslag till mera omfattande omarbetning av den i remissen framlagda lagtexten. Lagrådet vill här anmärka, att när lagrådets förslag medför ändring i paragrafnumreringen i visst kapitel eller i lagrum. som hänvisar till lagrum som av lagrådet föreslås ändrat, detta inte alltid har särskilt angetts.
Vid diskussionen ovan av tillåtlighetshetsreglerna berör lagrådet frågan om utformningen av motiven. När det gäller förslaget i övrigt är den i remissprotokollet givna motiveringen för de skilda bestämmelserna i åt-
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 264
' skilliga fall mycket kortfattad. ] stor omfattning anges att en föreslagen bestämmelse motsvarar viss eller vissa bestämmelser i nu gällande vatten- lag. Förvillande kan verka att detta i många fall inte betyder mer än att bestämmelsen rör samma ämne medan det sakliga innehållet ändras utan att det i alla avseenden motiveras. Svårigheter kan härigenom uppkomma vid tilllämpningen. Lagrådet har emellertid inte funnit sig kunna vid granskningen av de föreslagna bestämmelser där sådan hänvisning gjorts till nu gällande vattenlag anmärka de avvikelser som skett utan närmare kommentar.
Lagrådet övergår härefter till att behandla de särskilda bestämmelserna i -
förslagen.
l Förslaget till vattenlag
! kap. 2 &
Lagens tillämpningsområde i stort anges i första stycket av denna para- graf. Lagen är sålunda tillämplig på vattenföretag och _dessutom finns det bestämmelser om skydd för vattenförsörjningen. Vad som menas med vattenföretag framgår av 3 5. I stora drag kan vattenföretag sägas vara dels uppförandet av anläggningar i vatten och dels _driften vid sådana anlägg- ningar. För att ta ett vanligt exempel på ett vattenrättsligt företag. nämli- gen vattenkraftverk. så utgör såväl arbetena för att bygga dammar. kraft- station och andra anläggningar i vattnet som driften av det färdiga kraftver- ket, i vad avser inverkan på vattenförhållandena, vattenföretag. Däremot är de utförda anläggningarna inte vattenföretag enligt den nya lagens terminologi. De betecknas enligt 4 & punkt 5 som vattenanläggningar. varmed närmare bestämt förstås en anläggning som har tillkommit genom vattenföretag, dvs. enligt det nyss sagda genom arbeten i vatten.
Det finns emellertid viktiga bestämmelser i lagförslaget som avser enbart vattenanläggningar eller sådana anläggningar och vattenföretag. t. ex. i 17 kap. om underhåll m.m. ochi 18 kap. om tillsyn och besiktning. Vattenan- läggningar bör därför nämnas redan vid presentationen av lagens tillämp- ningsområde. vilket kan ske genom att orden "och vattenanläggningar" läggs till i första meningen. Denna ändring bör vidare föranleda att defini- tionen av vattenanläggning flyttas från 4 5 till 3 &. Lagrådet återkommer härtill under sistnämnda paragraf.
35
Denna paragraf, som innehåller de grundläggande definitionerna av det i lagförslaget flitigt brukade uttrycket "vattenföretag". har betydelse i två avseenden. Dels bestämmer den närmare lagens tillämpningsområde och
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82:130 265
dels avgränsar den olika typer av vattenföretag i förhållande till varandra. Den sistnämnda funktionen av bestämmelsen är av särskild vikt när det gäller gränsen mellan punkt 4, å ena-. och övriga punkter. å andra sidan. eftersom de företagstyper som går in under punkt 4 är särbehandlade i lagen också i fråga om prövningsförfarandet. Det är därför önskvärt med så klara gränser som möjligt för de olika företagstyperna.
Som den föreslagna lagtexten är utformad kan det synas föreligga en viss ”överlappning” mellan punkterna 2 och 4. Specialmotiveringen till para- grafen antyder emellertid att man med beskrivningen i punkt 2 velat täcka in åtgärder som rör grundvattenförekomster i egentlig mening, dvs. sådant i marken befintligt vatten som i förarbetena till den nuvarande grundvat- tenlagstiftningen beskrivits som "sådant underjordiskt vatten. vilket helt fyller hålrummen. även de största, såväl i berggrunden som mellan de lösa jordlagrens bergartsfragment och vars hydrostatiska tryck är större än atmosfärtrycket” (SOU 1937: 35 s. 47). Med punkt 4 däremot avses åtgär- der som sedvanligen hänförs till vad som i nuvarande vattenlagstiftning betecknas som torrläggning av mark och i förslaget som avvattning av mark. Sådana åtgärder berör både vatten på marken och vatten i marken. men i sistnämnda avseende är det därvid inte vattnet i egenskap av grund- vatten som man i första hand tänker på. Det anförda kan åskådliggöras med följande exempel. Om man vill blottlägga en mineraltillgång för gruv- drift genom att avlägsna vatten som finns på ytan eller i marken och som täcker den, är åtgärden hänförlig under punkt 4. Prövningen skall då ske vid en förrättning. Pumpar man bort djupare liggande grundvattenföre- komster för att skydda en befintlig gruva mot skador. är punkt 2 tillämplig och åtgärden skall alltså prövas av vattendomstol som första instans.
Punkt 3 avser åtgärder för att förstärka en grundvattenförekomst genom tillförsel av vatten. Dit hör främst s.k. infiltration av ytvatten. vanligen med begagnande av särskilt anordnade bassänger. Men enligt motivering- en till paragrafen avses också vissa andra åtgärder, såsom att vatten leds direkt till en grundvattentillgång, antingen från ytan eller från en annan grundvattenförekomst, eller genom att marklagret ovanför grundvattentill- gången eller avrinningsförhållandena ändras så att mer nederbördsvatten tillförs grunden. Det kan alltså vara fråga om tillförsel av vatten eller utförande av anläggningar (t. ex. infiltrationsbassänger) eller utförande av åtgärder (t.ex. ändring av markbeskaffenheten). Det kan ifrågasättas om den föreslagna lydelsen av denna punkt täcker-vad som åsyftats. Som punkten är avfattad i förslaget kan den uppfattas såsom avseende bara tillförsel av vatten. Lagrådet föreslår att punkten formuleras på följande sätt (jämför utformningen av punkt 2): "3. tillförsel av vatten för att öka grundvattenmängden samt utförande av anläggningar och åtgärder här- för".
Uttrycket ”annat ytvatten än avloppsvatten" i punkt 4 verkar vid första påseendet något förbryllande, eftersom man vanligen inte uppfattar av-
Lagrådcts yttrande
Prop. 1981/82: 130 266
loppsvatten som någon form av ytvatten. Förklaringen till det valda ut- tryckssättet är emellertid att s.k. dagvatten som härrör från allmänna platser inom detaljplanelagt område. vare sig vattnet finns på markens yta eller i marken. samt vatten. som avleds för att torrlägga en begravnings- plats. enligt definitionen i 4 & hänförs till avloppsvatten. En reservation för dessa fall behövs därför. Undantaget blir emellertid mindre iögonfallande om man använder förslagsvis följande formulering: ”4. åtgärder som utförs för att avvattna mark, när fråga inte är om avledande av avloppsvatten, för att sänka — — —”. Genom att få med termen "avvattna”redan i lagtexten synes också den tidigare angivna skillnaden mellan punkterna 2 och 4 komma till klarare uttryck.
För att punkt 4 skall vara tillämplig förutsätts att de torrläggningsåtl' gärder som där avses syftar till en varaktig förbättring av-de berörda fastigheterna. Det är effekten av åtgärden som skall vara varaktig. Det som i motiveringen sägs om "tillfälliga ingrepp för dränering, såsom exempel- vis hyggesplöjning". kan därför bara syfta på fall då även den eftersträ- vade verkan av ingreppet är av mera tillfällig karaktär. t.ex. för att i hyggesplöjningsfallet förbättra förutsättningarna för själva planteringsar- betet. '
Såsom lagrådet anfört under 2 ?; bör, om vattenanläggningar skall näm- nas redan i den paragrafen, definitionen av sådana anläggningar tas upp i ' 3 &, lämpligen som andra stycke. Vad gäller lydelsen av detta stycke är att märka att den definition som upptas i 4.5 punkt 5 -i förslaget" lämnar utrymme för osäkerhet om vilka anläggningar som ryms under begreppet. l motiven anges att anläggningar [ yt- och'grundvatten avses och också"
diken för markavvattning. Detta uttalande torde inte uttömmande ange vad som är vattenanläggning. Redan av 3 å-Z. framgår att utförande av anlägg- ning för bortledande av grundvatten är vattenföretag. och sådana anlägg- ningar torde mera sällan vara anläggningar i grundvattnet i vidare mån än att själva vattenintaget självfallet måste vara beläget i vattnet; Pumpan- läggningen får naturligen anses ingå i vattenanläggningen även om den inte byggts i direkt kontakt med vattnet. Vidare måste det anses sakligt riktigt" att till en vattenanläggning räkna också den manöverutrustning, utan vil- ken anläggningen inte kan styras. även om anordningarna installerats för fjärrdrift på annan plats än där det fysiska ingreppet i vattenförhållandena sker.
Lagrådet föreslår att det nya andra stycket får denna lydelse: ”Vatten- anläggning är en anläggning som har tillkommit genom ett-vattenföretag med till anläggningen hörande manöveranordningar." '
45
[ definitionen av vattenreglering liksom i definitionen av vattenöverled- ning ingår det kriteriet att syftet med ändringen av vattenföringen resp. med överföringen av ytvatten från ett vattenområde till ett annat skall vara"
- Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 267
att förbättra hushållningen med vattnet. Med hushållning torde här avses ' åtgärder med vattnet för att kunna få ut mesta möjliga nytta därav på rationellast möjliga sätt i något annat vattenföretag. Det specifika är just att åtgärderna vidtas till förmån för ett annat vattenföretag. Definitionerna synes vinna i klarhet genom att detta kriterium tas upp i dem, varvid den kanske inte alltid så lättbesvarade frågan om vad som är förbättrad vatten- hushållning inte behöver ställas. Lagrådet föreslår att uttrycket "när syftet med åtgärden är att förbättra hushållningen med vattnet” under punkterna I. och 2. byts ut mot ”till förmån för annat vattenföretag". Med denna lydelse av definitionen kommer vissa vattenregleringar att falla utanför. nämligen sådana där det inte är något vattenföretag som drar nytta av regleringen. exempelvis där regleringen sker för att förbättra vattentill- gången vid avloppsföretag eller säkra vattentillgången för trafiken på nå- gon inre vattenväg. Att sådana regleringar faller utanför vattenreglerings- begreppet synes emellertid sakna betydelse. De kommer ändå att som vattenföretag bli underkastade vattenlagens regler (jfr dock vad som under 10 kap. anförs angående avgifter).
' Det förtjänar framhållas att inte heller med den av lagrådet förordade definitionen s.k. profilreglering, som kan ses som en av utbyggnadstek- niska skäl företagen uppdelning av fallhöjden i ett vattendrag, faller in under vattenregleringsbegreppet. '
Med den här förordade definitionen av vattenreglering kommer — lik- som f.ö. är fallet också med remissens definition — vattenöverledning att vara en form av vattenreglering. Under punkt 2. bör vattenöverledning följaktligen definieras som "vattenreglering genom överföring av ytvatten från ett vattenområde till ett annat”.
2 kap.
Den svenska vattenlagstiftningen bygger sedan gammalt på en privat- rättslig grund såtillvida att rätten att förfoga över vatten i princip följer äganderätten till grunden. I vissa andra västerländska stater tillämpas däremot ett mera offentligrättsligt inriktat system. som i huvudsak innebär att vattentillgångama. åtminstone i vissa delar, räknas som allmänna. I remissprotokollet berörs frågan huruvida en övergång till ett offentligrätts- ligt system bör ske också för svensk del. Depanementschefen stannar dock för att behålla den nuvarande ordningen. I anslutning härtill anförs att frågan vem den grundläggande rådigheten över vattnet bör tillkomma är av underordnad betydelse med tanke på de kontroll- och styrinstrument som . står samhället till buds samt att det torde vara möjligt att från de skilda utgångspunkterna uppnå samma rörelsefrihet för den enskilde och kontroll från det allmännas sida.
Det kan knappast vara lagrådets sak att nu ta ställning till vilket av de två angivna systemen som. bör väljas eller att närmare undersöka vilka lagtek- niska lösningar som krävs om man övergår till ett offentligrättsligt system.
La grådets yttrande
Prop. 1981/82:130 268
Lagrådet vill dock understryka vad departementschefen anfört om att frågan inte torde ha så stor praktisk betydelse. Inte minst framgår detta av den föreslagna uppläggningen av 2 kap. i remissprotokollet. Förslaget utgår visserligen från att fastighetsägaren har den grundläggande rådighe- ten över vattnet inom sin fastighet men genom de föreslagna reglerna i 6— l0 && införs vidsträckta möjligheter för andra än fastighetsägaren att förfo- ga över vattnet för olika slags vattenföretag.
Den nuvarande vattenlagen innehåller inte någon närmare reglering av frågan om rådighet över vattnet såsom förutsättning för vattenföretag. Med stöd av vissa uttalanden i förarbetena till lagen har emellertid ansetts att det för att ett vattenföretag skall få komma till stånd i princip krävs att företagaren har en grundläggande rådighet över den vattentillgång som omfattas av företaget (_se af Klintberg. Om byggande i vatten, 5. 16 ff).
Också det remitterade förslaget bygger på principen att den som vill utföra ett vattenföretag skall ha en grundläggande rådighet över vattnet. Det måste anses som en fördel att frågan om rådigheten nu regleras i lagen. Lagrådet har emellertid vissa erinringar både mot dispositionen av de föreslagna reglerna och mot utformningen av enskilda paragrafer. Innan lagrådet går in på dessa frågor skall dock ett terminologiskt spörsmål behandlas.
I remissprotokollet liksom i utredningens förslag används uttrycken "vattenrätt" och "vattenrättshavare" i lagtexten. "Vattenrätt" utgör en sammanfattande beteckning för de befogenheter som ryms i vad som i lagtexten betecknas med orden ”rätt att råda över en fastighets vatten" eller liknande uttryckssätt. "Vattenrättshavare" är beteckningen för den som innehar vattenrätt.
Enligt lagrådets mening kan det starkt ifrågasättas om införandet i lag- texten av dessa termer innebär någon fördel. Snarare kan uttrycken verka förvirrande, eftersom de närmast för tanken till någon form av särskild rättighet vid sidan av servitutsrätt och nyttjanderätt. Dessutom begagnas termen "vattenrätt" sedan gammalt både i vanligt språkbruk och i den juridiska nomenklaturen som beteckning för det rättsområde som rör för- hållanden i vatten. Någon lagteknisk vinst gör man knappast med att använda de föreslagna uttrycken. På de ganska få ställen — utöver 2 kap. endast i några enstaka paragrafer — där uttrycken förekommer kan man lika väl använda andra skrivsätt. i några fall kanske t.o.m. med bättre resultat (se t.ex. 2 kap. 4 & där man genom att använda termen "vatten- rättshavare" får den oönskade effekten att innehavare av rätt till vatten- täkt på annans område för allmän vattenförsörjning eller bevattning faller utanför stadgandet). Lagrådet förordar således att "vattenrätt" och "vat- tenrättshavare" inte används i lagtexten.
En väsentlig utgångspunkt för utformningen och dispositionen av regler- na i 2 kap. är vilken innebörd man lägger in i termerna ”rådighet över vatten”. ”rätt att råda över vatten" och liknande uttryckssätt. När man i
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82:130 269-
den nuvarande vattenlagens il kap. l % talar om rätten för envar att råda över vattnet på sin grund avses därmed både befogenheter av positiv art. dvs. att utföra åtgärder i vattnet för att göra sig nytta av detta eller för att * skydda sig mot skadliga verkningar av vattnet. och befogenheter av nega- tiv art. dvs. att hindra andra från att utnyttja vattnet. I lagrummet har därför gjorts en reservation för de inskränkningar i rådigheten som är lagligen gällande. Härmed åsyftas bl. a. allemansrätten. Motsvarande regel beträffande rådighet över grundvattentillgångar (] kap. 15 & VL) behandlar däremot enbart en positiv sida av rådigheten ("tillgodogöra" sig vatten).
Av vad departementschefen anfört i remissprotokollet framgår klart att med uttrycket "råda över" åsyftas enbart positiva befogenheter. Dessa kan gå ut på att tillgodogöra sig vattnet eller vidta andra åtgärder i detta i nyttigt syfte eller att göra sig kvitt eller minska skadliga verkningar av vattnet. Det är alltså fråga om både åtgärder som brukar hänföras till den s.k. lukrativa vattenrätten och åtgärder som är hänförliga till den s.k. defensiva vattenrätten. Det torde inte vara erforderligt att låta definitionen komma till uttryck i lagtexten. Med den ändrade innebörd som rådighets— begreppet nu får i förhållande till 1 kap. l & VL torde det inte heller behövas någon uttrycklig reservation för de inskränkningar i rådigheten som gäller enligt den nya lagen eller annan lagstiftning.
En annan viktig utgångspunkt för förslaget är att rådigheten över vattnet i nu angivna mening utgör en grundläggande förutsättning för att ett vatten- företag skall få komma till stånd. Bestämmelserna om rådighet har alltså karaktär av legitimationsregler. I de fall tillståndsprövning krävs eller annars begärs är rådigheten en processförutsättning som prövningsorganet skall beakta självmant. Men också i fråga om andra vattenföretag måste den grundläggande rådigheten föreligga. De föreslagna reglerna innebär å andra sidan inte en fullständig lösning av behörighetsfrågan. Även om en sökande i och för sig har rådighet över vattnet kan han på andra grunder sakna legitimation som sökande. Sålunda torde t. ex. behörighet att ansöka om ett regleringstillstånd till förmån för ett kraftverk eller om tillstånd till vattentäkt för en fabriks behov endast tillkomma den som förfogar över kraftverket respektive fabriken.
Innebörden av 6—8 och 10 55. vilka är utformade som undantag från- kravet på vattenrätt. kan i realiteten sägas vara att i dessa fall en rådighet följer direkt av lagen. Enligt lagrådets mening skulle det vara ägnat att öka klarheten och konsekvensen i regelsystemet om man utformar de nu berör- da reglerna så att också de framstår såsom rådighetsfall. Innebörden av regleringen av rådighetsfrågan skulle då bli att den grundläggande rådighe-'.-_
ten föreligger dels — och alltid — för fastighetsägaren själv. dels för den som fått rådighet upplåten till sig av fastighetsägaren. dels för den som genom ett tvångsförvärv, när "sådant lagligen kan ske, erhållit rådighet. dels i vissa speciella fall då rådighet följer omedelbart av lagen.
Reglerna om rådighet såsom förutsättning för vattenföretag bör vidare
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 270
hållas samlade som ett avsnitt i början av kapitlet. Detta medför en omdis- position också av bestämmelserna i 3, 4 och ll åå i förslaget. Dessa avser speciella situationer och kan med fördel placeras efter de grundläggande reglerna om rådigheten.
I anslutning till frågan om rådigheten över vattnet tar departementsche- fen upp spörsmålet huruvida även jordbruksarrendatorer och andra nytt- janderättshavare bör kunna uppträda som sökande i vattenmål. Departe- mentschefen anser att så bör kunna ske och 2 kap. är avfattat så att det i och för sig är tillämpligt också beträffande nyttjanderättshavare.
Frågan om nyttjanderättshavares talerätt har speciella aspekter. efter- som en sådan ordning skulle innebära att man avviker från den princip om fastighetsanknytning för sökandeparter som nu gällande lag bygger på. Den argumentering som departementschefen för till stöd för förslaget är emellertid enligt lagrådets mening övertygande.
Vissa ofrånkomliga problem med en till nyttjanderättshavare utvidgad talerätt torde kunna bemästras genom en förutseende handläggning av prövningsorganen. Det torde sålunda i de fall tillstånd ges till en nyttjan- derättshavare vara mera angeläget än i andra fall att skadefrågorna klaras av i samband med tillståndsgivningen. Det blir också viktigt att tillstånds- besluten utformas på ett sådant sätt att det inte råder ovisshet om tillstån- dets giltighetstid. Här kan olika alternativ tänkas beroende på vad ansök- ningen innebär. I ett arrendeförhållande torde det normala bli att tillståndet knyts till innehavet av arrenderätten oberoende av personväxlingar. i varje fall när det är fråga om vattenföretag som är till permanent nytta för arrenderättens utövande, t.ex. vattentäkter för vattenförsörjnings- eller bevattningsändamål. En sådan ordning kan emellertid leda till den opåräk- nade konsekvensen för en ny innehavare av arrendet att han drabbas av ett ansvar för oförutsedda eller eljest inte avdömda skadefrågor. För att undvika sådana komplikationer kan man möjligen tänka sig ett system som innebär att tillståndet följer med arrenderätten vid växling av arrendator endast om den nye arrendatorn inom viss tid anmäler till det tillståndsgi- vande organet att han vill utnyttja tillståndet. Avstår han från tillståndet kommer ansvar för eventuella kvarstående skadefrågor att åvila den tidi- gare innehavaren. Vid utformningen av tillståndsbeslut av den innebörd som här diskuterats måste rådighetsförhållandena uppmärksammas.
Enligt lagrådets mening bör man kunna avstå från att i lagen reglera de problem som nu berörts. åtminstone till dess man fått närmare erfarenhet av i vad mån problemen kan bemästras i den praktiska tillämpningen.
Lagrådet övergår h-äi'efter till att behandla vissa särskilda frågor som gäller olika paragrafer i förslaget. Därvid berör lagrådet först de bestäm- melser som avser den grundläggande rådigheten (l. 2 och 5— 10 åå).
I ä', som blir 2 5 i lagrådets förslag (se nedan). utgår från att rätten att råda över en fastighets vatten kan tillkomma andra än fastighetsägaren. Av motiveringen till stadgandet framgår att man tänkt på den rätt som kan
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 1_30 271
tillkomma någon på grund av-upplåtelse från fastighetsägaren eller på grund av tvångsförfoganden. Detta bör enligt lagrådets mening komma till uttryck i lagtexten, som annars blir-alltför oklar.
Under 5 5 sägs att huvudprincipen är att man måste ha vattenrätt inom hela det vattenområde där vattenföretaget skall utföras. Detta komprime- rade uttryckssätt får inte tas alltför bokstavligt. Det torde exempelvis inte krävas rådighet inom hela det vattenområde som berörs av en ytvatten- täkt. I sådant fall är det tillräckligt att företagaren råder över det begränsa- de område där intagsledningen läggs ut. Vad som på samma ställe i motive- ringen sägs om bryggor o.d. på annans vattenområde avviker från den princip som kom till uttryck i rättsfallet NJA 1922 s. 149 (jfr af Klintberg: Om byggande i vatten. 5. 17). Det är dock tveksamt om rättsfallet alltjämt är vägledande.
Vad departementschefen under denna paragraf anfört om kravet på vattenrätt vid anläggandet av broar o.d. för allmän väg aktualiserar enligt lagrådets mening frågan huruvida man här verkligen bör uppställa ett krav på att vägrätt skall ha tillskapats för att annans vattenområde skall få tas i anspråk (när väghållaren inte har en på annan grund förvärvad rätt till vattnet). Det är för det första inte säkert att man skall läsa det åberopade avgörandet av Högsta domstolen i NJA 1960 s. 122 som ett ställningsta- gande till frågan om rådigheten över vattnet. Men framför allt kan det anföras starka praktiska skäl för att väghållaren bör kunna få den för ett vägföretag ofta helt dominerande frågan om brobygge prövad enligt vatten- lagen innan alltför mycket arbete och kostnader läggs ned på att skaffa vågrätt eller förvärva rådighet över vattnet på annat sätt. Någon olägenhet för motstående intressen kan en sådan turordning inte innebära. Det kan också erinras om att genom stadgandet i 13 kap. 48 å i förslaget öppnas möjlighet att genom särskild dom avgöra tillåtlighetsfrågan för sig. Enligt lagrådets mening ligger detnära till hands att i fråga om rådigheten jämstäl- la vattenföretag för allmänna vägar med vattenföretag för allmän farled etc. Lagrådet förordar därför att 6 5 l — i lagrådets förslag 4 5 4 - får omfatta också vattenföretag för allmän väg.
_ Beträffande 6 5" bör. utöver den utvidgning som nyss berörts. också vidtas den ändringen att vattenreglering och vattenöverledning flyttas över till denna paragraf från 10 å. Beträffande denna fråga får lagrådet anföra följande. Såsom det remitterade förslaget är utformat synes det oklart vad som gäller i fråga om vattenregleringar ochi vattenöverledningar: 105 innebär endast ett eftergivande av kravet på vattenrätt i det vattenområde där företaget skall utföras. Lagrådet har under 1 kap. 4 & förordat att man tar fasta på att vattenregleringar och vattenöverledningar sker till förmån för något annat vattenföretag och för in detta konstitutiva moment i defini- tionen i 1 kap. 4 så 1 i stället för det diffusa uttrycket "förbättra hushåll- ningen". ] 6 & i förevarande kapitel kan man då lämpligen under en särskild punkt ta upp vattenreglering utan ytterligare bestämning. Efter-
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 . _ 272
som vattenöverledning såsom lagrådet anfört vid 1 kap. 4 s är en form av vattenreglering behöver vattenöverledning inte särskilt nämnas i detta sammanhang. Lagrådet vill också förorda att ordningsföljden mellan de olika punkterna ändras så att man får en bättre överensstämmelse med dispositionen av 1 kap. 4 5.
Under 6 & anförs att om ett företag av den art som avses i lagrummet helt eller delvis skall utföras inom någon annans vattenområde, detta intrång . medför att tillstånd alltid måste inhämtas om inte någon frivillig upplåtelse sker. Vad här uttalas i mycket sammanträngd form kan lätt misstolkas. Innebörden torde vara att den som med stöd av lagrummet har befogenhet att förfoga över vattnet på en annans fastighet för ett vattenföretag därmed inte är befriad från skyldigheten att söka tillstånd till företaget när de i 4 kap. angivna förutsättningarna föreligger.
1 Specialmotiveringen till 10 5 finns i anslutning till en hänvisning till vissa rättsfall ett uttalande som kan vålla missförstånd. Där anförs beträf- fande vattenöverledning att det efter dessa rättsfall i princip har ansetts böra krävas att sökanden disponerar över det vattenområde varifrån vatt- net leds. Någon sådan slutsats kan i varje fall inte dras av det åberopade rättsfallet NJA 1953 s. 535. Där gällde frågan huruvida en gemensam utbyggnad av strömfall i två vattendrag skulle bedömas enligt reglerna för utbyggnadsvitsord i 2 kap. 5 & VL. Frågan besvarades jakande. vilket bl. a. innebär att, om företagaren har en på fallhöjdsinnehav i enbart 'det ena vattendraget grundad majoritet i den sammanlagda fallhöjden, han inte behöver någon förfoganderätt alls i det andra vattendraget. Lagrådet övergår härefter till de stadganden i kapitlet som inte direkt . gäller frågan om den grundläggande"rådigheten. 3 5 öppnar möjlighet till expropriation av ett strömfall eller särskild rätt till ett strömfall när detta—påkallas för att kraftförsörjningen skall utvecklas planmässigt. Regler av denna innebörd infördes år 1945 i VL (1 kap.l4 å). Syftet bakom regleringen var att motverka spekulation i vattenkraft. Be- stämmelserna var utformade så att. ett strömfall kunde exproprieras först då dess bebyggande var aktuellt. Detta återspeglades i förfarandereglerna på det sättet att den som fått regeringens medgivande till expropriation måste fullfölja ärendet genom att inom ett år söka tillstånd enligt vattenla- gens regler till strömfallets bebyggande; annars var regeringens förord- nande inte längre gällande. Är 1948 ändrades reglerna, främst för att möjliggöra expropriation på ett tidigare stadium än som förut kunde ske. Den nya regleringen. som i princip alltjämt gäller, innebär att man för att tillgodose en planmässig utveckling av kraftförsörjningen—kunde få ta i anspråk ett strömfall långt innan det var aktuellt att bygga ut det. Med denna uppläggning av stadgandet kunde man i fråga om förfarandet vid - fullföljandet av expropriationen inte längre knyta an till ansökan om-till- stånd till bebyggande av strömfallct. I stället innehåller paragrafen en särskild regel som innebär att sökanden skall inom ett år från expropria-
Lagrådet; yttrande
Prop. 1981/82: 130 273
tionsbeslutet ansöka hos vattendomstolen om bestämmande av ersättning för strömfallets ianspråktagande. Det föreligger alltså här en parallell till expropriationslagens förfaranderegler. Något hinder finns i och för sig inte emot att denna ersättningsfråga tas upp samtidigt med vattenmålet rörande fallets utbyggande, om utbyggnaden är förestående.
Den ordning som föreslås i remissprotokollet innebär att sökanden inom tid som regeringen bestämmer skall hos vattendomstolen ansöka både om bestämmande av ersättning och om tillstånd att bygga ut strömfallet. Detta är i princip en återgång till den ordning som gällde före 1948 års revision av lagstiftningen. Expropriation kan sålunda knappast komma i fråga i andra fall än då en utbyggnad av strömfallct är förestående. Det finns inga uttalanden i remissprotokollet som antyder att detta varit avsikten. Lagrå- det nöjer sig med att påpeka nu angivna konsekvens av den nya regeln.
Expropriationsrättens innebörd har i 1 kap. 14å VL angivits så, att strömfallct eller särskild rätt till det avstås eller upplåts. Härmed avses upplåtelse med äganderätt eller servitutsrätt (prop. 19481245 s. 80). Det nya stadgandet får anses innebära detsamma (SOU 1977: 27 s. 247).
Det föreslagna stadgandet i 4 5 har utformats efter mönster av 2 kap. 52 & VL. Den regeln gäller grundvattentäkter och innebär att ägaren av en sådan vattentäkt är skyldig under vissa förutsättningar att avstå vatten för en orts vattenförsörjning eller något annat allmänt ändamål. Det remittera- de förslaget har en betydligt vidsträcktare innebörd. Det omfattar både grundvatten och ytvatten. Vidare framgår av uttalanden i motiveringen att skyldigheten att avstå vatten skall åvila såväl sådana som har tillstånd till eller eljest utövar vattenföretag som sådana som råder över vattentillgång- ar som inte är utnyttjade. I paragrafens första stycke knyts skyldigheten till ”vattenrättshavare". vilket inte täcker allt som åsyftats. Stycket bör där- för formuleras om i enlighet med det nyss anförda. Därvid kan andra meningen i stycket utgå. eftersom den inte innehåller mer än vad som ryms i första meningen efter omformuleringen.
Att stadgandet placerats i 2 kap. torde hänga samman med vad nu sagts om tillämpningsområdet. Skyldigheten att avstå vatten kan emellertid an- tas få sin främsta betydelse i de fall avståendet gäller ett vattenföretag, vartill tillstånd har meddelats. Till huvudsaklig del kan paragrafen alltså ses som en begränsning i tillståndsdomars rättskraft. "Det kan därför också finnas skäl för att placera stadgandet i 15 kap.
Vad gäller ersättningsregeln i andra stycket kan det ifrågasättas om den ståri samklang med 2 kap. 18 & regeringsformen. Särskilt med hänsyn till omfattningen av de skilda ändamål som skall kunna tillgodoses genom stadgandet framstår det också som sakligt motiverat att den som nödgas avstå vatten får ersättning om han lider någon skada.
Bortsett från vissa redaktionella ändringar. bl. a. den nyinförda termen ”vattenrätt”, överensstämmer 11 å i förslaget helt med 2 kap. 5 & VL. l motiveringen finns emellertid ett uttalande som kan uppfattas som en 18 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 130
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 274
avvikelse från vad som nu gäller. Enligt departementschefen får nämligen beräkningen av fallhöjd ske med hänsyn till rådande lagliga förhållanden, om viss utbyggnad redan har skett och det är svårt att beräkna den naturliga fallhöjden. I den ursprungliga lydelsen av 2 kap. 5 & VL angavs uttryckligen att vattenkraften skulle beräknas efter vattenmängd och na- turlig fallhöjd. I lagrummets gällande lydelse sägs ingenting om beräk- ningssättet. I förarbetena har emellertid uttalats att det utan särskilt stad- gande ansetts följa av de faktiska förhållandena att majoriteten i kraft skall beräknas på grundval av vattenmängd och naturlig fallhöjd (SOU 1972: 14 s. 144 och prop. 1974: 83 s. 185). Vill man nu ha till stånd en ändring på denna punkt kan man inte stanna vid ett motivuttalande. Om avsikten endast är att anvisa en hjälpregel för fall då det inte är möjligt att beräkna den naturliga fallhöjden torde intet vara att erinra.
Slutligen vill lagrådet förorda att underrubrikerna i kapitlet slopas. De underlättar knappast förståelsen och är i ett par fall (rubrikerna före 3 och 4 åå) inte heller adekvata. Som kapitelrubrik kan lämpligen sättas "Rå- dighet över vatten m. m.”. Tillägget m.m. är motiverat särskilt av att 11 & reglerar tillgodogörande av vattenkraft.
Med hänsyn till de förhållandevis omfattande ändringar som lagrådet föreslagit redovisas här kapitlet i dess helhet i den lydelse som lagrådet förordar.
2 kap. Rådighet över vatten m. m.
1 5 För att få utföra ett vattenföretag måste företagaren ha rådighet över vattnet inom det område där företaget skall utföras.
2 5 Var och en råder över det vatten som finns inom hans fastighet. Rådighet över en fastighets vatten kan också tillkomma någon till följd av upplåtelse av fastighetsägaren eller, enligt vad som är särskilt föreskrivet, förvärv tvångsvis.
3 å [ rinnande vatten — — — 2 5 i förslaget — — — den andres.
4 5 Den som vill utföra
1. en vattenreglering,
2. en vattentäkt för allmän vattenförsörjning eller bevattning,
3. ett markavvattningsföretag,
4. ett vattenföretag som behövs för allmän väg, allmän farled, allmän hamn eller allmän flottled eller
5. ett vattenföretag som behövs för att motverka förorening genom avloppsvatten har för ändamålet rådighet som anges i 1 5.
5 & Rådighet som angesi 1 åtillkommer
]. staten, kommuner och vattenförbund för att utföra sådana vattenfö- retag som — — — 7 5 första stycket i förslaget — — — främjar fisket,
2. förvaltare som avses i 82 a & lagen (1919: 426) om Hottning i allmän
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 275 flottled för att vidta — — — 7 å andra stycket i förslaget — — — allmänna flottleden.
Den som är beroende av att vattenförhållandena består har också sådan rådighet för att utföra — - — 8 5 i förslaget — — — sitt lopp.
6 & Den som äger strand vid annans vattenområde har rätt att för sin fastighets — — — 9 5 i förslaget — — — denna rätt.
7 & Tillhör en fallsträcka olika ägare. får — — — 11 å i förslaget — — — hela sträckan. om han på grund av äganderätt eller annan rättighet som gäller mot envar och som inte är begränsad till tiden råder över mer än hälften — — — kraftverkets tillkomst.
8 5 Om det för — — — 3 5 i förslaget — — — behövs från allmän synpunkt.
9 5 Den som utövar ett vattenföretag eller råder över en vattentillgång
enligt 2 5 är skyldig att — — — 4 9 första stycket i förslaget — — — allmänt .
behov.
Den som avstår vatten enligt första stycket är berättigad till skälig ersättning för den skada han härigenom lider.
Länsstyrelsen får vid vite förelägga företagaren eller rådighetshavaren att iaktta - — — 4 & tredje stycket i förslaget — -— — det överklagas.
3 kap.
Bestämmelserna i förevarande kapitel anger hur avvägningen skall ske mellan intresset av att genomföra ett vattenföretag och de intressen som lider intrång om företaget genomförs. .. .
En utgångspunkt för uppbyggnad'gå av regelsystemet bör vara att man så långt möjligt ur lagens egna regler skall kunna utläsa förutsättningarna för att ett företag skall få komma till stånd. [ detta hänseende kan — bortsett från vad lagrådet inledningsvis anfört i fråga om bristen på konkretion —— någon principiell erinran inte riktas mot förslaget. Till skillnad från VL innehåller förslaget sålunda också regler om hur kollisionen med plan- intressen skall lösas. Fastän VL inte säger någonting på denna punkt har i praxis ansetts att byggnads- och andra anläggningsåtgärder för vattenföre- tag inte får strida mot fastställda generalplaner. stadsplaner och byggnads- planer. lbland torde ansökningar ha avslagits på denna grund. Oftast torde koanikten emellertid ha kunnat lösas antingen så att vattendomstolen dröjt med sitt avgörande tills en planändring skett eller lämnat tillstånd till företaget under förutsättning att planen ändras: sistnämnda tillvägagångs- sätt har använts när det stått klart att planen skulle komma att ändras. Vad som nu föreslås i 3 5 första stycket första meningen utgör därför i princip en kodifiering av gällande praxis. Däremot utgör andra meningen i detta stycke en nyhet.
Även det föreslagna andra stycket i 3 & utgör i princip en kodifiering av vad som redan anses gälla. Beträffande de vanligaste kollisionsfallen, som här avses, nämligen vattenföretag som inverkar på strandskyddsområden
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82:130 276
finns särskilda bestämmelser i loå naturvårdslagen. Detsamma gäller i fråga om täkter enligt 18 å naturvårdslagen och vissa andra arbetsföretag enligt 20 & naturvårdslagen. Men i övriga fall, där regler för lösning av kollisionsfrågan saknas. t.ex. beträffande byggnadsminnen och fornmin- nen. torde vattendomstolarna i allmänhet ha förfarit på samma sätt som i fråga om kollision med detaljplaner.
En annan sak är om man bör gå vidare och kräva att ett vattenföretag även med avseende på dess verkningar skall stå i överensstämmelse med detaljplaner. Ett sådant system skulle innebära att tillåtlighetsbedömning- en av vattenföretag i väsentliga delar flyttas över till planmyndighctcrna. Det skulle också innebära att vattendomstolarnas prövning till stor del skulle få en ändrad inriktning och gå ut på att klarlägga planförhållanden inom de områden som kan beröras av ett vattenföretag, något som vid stora reglerings- och kraftverksföretag kan gälla hela älvdalar. Om det finns skäl för en sådan omläggning och hur den skall utföras kräver särskil- da överväganden som det inte finns material för i detta sammanhang. Det måste anses välbetänkt att, såsom antytts i den allmänna motiveringen ( avsnitt 2.4.4 ). hänskjuta frågor av denna övergripande art till det på- gående arbetet på en ny plan- och byggnadslagstiftning.
En principiell fråga som berör hela kapitlet är huruvida tillåtlighetsreg- lerna skall iakttas enbart av prövningsmyndigheterna eller även av dem som utför vattenföretagen. Det sistnämnda får betydelse särskilt i de fall någon utför ett icke tillståndspliktigt företag. Som reglerna är utformade i förslaget riktar de sig i allmänhet till både prövningsmyndigheterna och dem som utför vattenföretag. Det enda undantaget synes vara 6 5, där uttrycket "det sökta vattenföretaget" närmast ger vid handen att paragra- fen är tillämplig endast i förprövningsfall.
] och för sig kan det göra ett besynnerligt intryck att den som utför ett vattenföretag, som inte kräver förprövning, skall göra bedömningar från allmänna planeringssynpunkter ("2 5) eller från samhällsekonomisk syn- punkt (5 ä). Å andra sidan torde frågor av detta slag aldrig bli aktuella vid företag som har så obetydliga verkningar att de inte är förprövningsskyl- diga. Det spelar därför ingen större roll om stadgandena i detta hänseende är avfattade såsom föreslagits. En ändring i förslaget synes befogad endast vad gäller andra meningen i 3 5 första stycket. Att låta företagaren själv tolka räckvidden av en dispensmöjlighet är knappast någon godtagbar ordning. Dispensregeln bör göras beroende av att förprövning äger rum.
Avfattningen av tillåtlighetsreglerna utvisar inte annat-än att de — med visst undantag i 4 5 andra stycket — skall tillämpas av samtliga organ som har att pröva ett vattenföretags tillåtlighet. Om inte annat uttryckligen föreskrivs blir därför kapitlets bestämmelser gällande inte endast för den prövning som sker av vattendomstolar och förrättningsmän utan även för regeringens prövning. Det torde då inte vara erforderligt att, såsom skett i
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 277
11 kap. 6 & iförslaget, särskilt föreskriva att 3 kap. gäller för den prövning regeringen företar.
Lagrådet övergår härefter till att närmare behandla enskilda paragrafer i förslaget.
] å
Kapitlet inleds med bestämmelser som utan att vara egentliga tillåtlig- hetsregler ger anvisningar om hur vattenföretag skall utföras med avseen- de på omfattning och sätt. Det uttalas i motiveringen att dessa regler kan läggas till grund för jämkningar av ett i och för sig tillåtligt företag. Bestäm- melserna synes med hänsyn till denna sin funktion av jämkningsgrund inom ramen för den vattenrättsliga tillåtligheten och sin uppgift att vara en anvisning om hur tillåtliga företag skall utföras passa bättre in i kapitlet omedelbart efter tillåtlighetsreglerna men före de jämkningsregler för spe- ciella situationer som kapitlet också innehåller. Lagrådet föreslår alltså att förevarande paragraf blir 7 15; 2—7 55 i det remitterade förslaget får då paragrafnumren' 1—6.
Beträffande paragrafens tredje stycke är att säga att det reglerar frågan om skadeförebyggande åtgärder som utförs för att motverka eller avhjälpa skador på allmänna intressen. Hit hör då också skador som drabbar ett så stort antal enskilda sakägare att det kan sägas vara ett allmänt intresse att de motverkas genom åtgärder. När det är fråga om skadeförebyggande åtgärder som främst är att se som alternativ till ersättning i pengar är 9 kap. l & tredje stycket tillämpligt.
2 5
Det kan förutses att prövningsorganen kommer att ställas inför stora svårigheter när detta lagrum skall tillämpas. Vad som menas med allmänna planeringssynpunkter framgår inte av lagtexten. Man är hänvisad att söka ledning i förarbetena. Termen finns visserligen redan i 4 kap. 18 & VL. där den infördes 1971 i samband med den reform av prövningsförfarandet som då gjordes och som främst innebar att större eller mera ingripande företag prövas av regeringen. Enligt gällande regler är det endast regeringen som företar den övergripande bedömning som ligger i prövningen från allmänna planeringssynpunkter. Vattendomstolen skall visserligen förbereda rege- ringens prövning och avge ett eget utlåtande till regeringen men detta behöver inte innefatta något ställningstagande till frågan om tillåtligheten från allmänna planeringssynpunkter; i den delen räcker det med att vatten- domstolen överlämnar det faktamaterial som den förfogar över (SOU 1970: 40 s. 49 och prop. 1971: 106 s. 111). När enligt förslaget kravet på överensstämmelse med allmänna planeringssynpunkter nu skall gälla ock- så vid vattendomstols och förrättningsmans tillåtlighetsprövning skärps kraven på konkretion hos den planering som skall kunna begränsa utrym- met för vattenföretag.
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82:130 278
Vad gäller den fysiska planeringen framgår av departementschefens uttalanden i såväl den allmänna (avsnitten 2.4.3 och 2.4.4) som den spe- ciella motiveringen att man främst haft i åtanke den fysiska riksplaneringen och sådana översiktliga markanvändningsplaner som kommunerna under beteckningar såsom markdispositionsplaner och områdesplaner upprättar inom ramen för den fysiska riksplaneringen. Även s.k. kommunöversikter räknas hit. Planer och översikter av denna art saknar direkta rättsverk- ningar men tillmäts likväl stor betydelse i den praktiska tillämpningen. Förslagets innebörd är att sådana planer och översikter skall ingå i det material som vattendomstolarna och förrättningsmännen skall grunda sin prövning enligt 2 5 på. Vad departementschefen i övrigt uttalat härom föranleder ingen erinran från lagrådets sida. Uttalandena synes stå väl i överensstämmelse med den ståndpunkt som i praxis intagits vad gäller betydelsen av planer och översikter som nu sagts vid prövningen av frågor om fastighetsbildning enligt 3 kap. 3 & fastighetsbildningslagen (se t.ex. NJA 1978 s. 261 och 1979 s. 543).
När det är fråga om verksamhetsplanering kan det i ännu högre grad än beträffande den fysiska planeringen uppkomma svårigheter att avgöra vilka synpunkter som skall beaktas. En verksamhetsplanering som innefat- tar handlingsprogram förutsätter i allmänhet en tillförsel av resurser, som kan vara mer eller mindre osäker. Vid beaktande av verksamhetsplanering kommer också en tidsaspekt med som en komplicerande faktor. Frågan kan ställas exempelvis om det kan vara avsikten att en kraftverksutbygg- nad skall anses otillåtlig därför att i en i och för sig auktoritativ verksam- hetsplanering andra kraftverksutbyggnader i tiden lagts före den aktualise- rade. Att olika sektorers verksamhetsplanering stundom kan vara inbördes motsägande kan också försvåra beaktandet av allmänna planeringssyn— punkter. I sådana fall torde det vara naturligt att anse att några auktorita- tiva allmänna planeringssynpunkter inte är för handen.
35
Som vid rubriken till detta kapitel berörts bör andra meningen i första stycket ändras så att det blir klart att avvikelse från en fastställd general- plan eller detaljplan kan ske bara i samband med förprövning. Meningen kan lämpligen lyda: "Mindre avvikelse från plan utgör dock inte hinder mot tillstånd till företaget, om avvikelsen är förenlig med planens syfte."
Om prövningsmyndigheten har accepterat en avvikelse såsom förenlig med planens syfte måste anses, med hänsyn till innebörden av rättskrafts- reglerna i 15 kap., att denna bedömning står sig även gentemot planmyn- digheterna. Byggnadsnämnden bör alltså inte senare kunna avslå en begä- ran om byggnadslov för den anläggning som tillåtits enligt detta lagrum på den grunden att en avvikelse gjorts från planen eller att byggnadsnämnden har en annan uppfattning om avvikelsens räckvidd. Motsvarande gäller prövningsmyndighetens avgörande av frågan om anläggningen överens-
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 279
stämmer med fastställd plan. Vad nu sagts gäller med avseende på de planförhållanden som råder när prövningen av vattenföretaget sker. Om en plan sedermera ändras så att vattenföretaget kommer i strid häremot. liksom när planläggning sker där det förut inte fanns någon plan, måste antas — vilket synbarligen är innebörden också i ett uttalande av departe- mentschefen i avsnitt 2.4.4— att det uppkommer hinder för att genomföra vattenföretaget trots att det en gång befunnits tillåtligt.
Den föreslagna dispensregeln, som har motsvarighet i flera andra lagar, medför den fördelen att en särskild prövning hos byggnadsnämnden inte behövs när den anläggning som är i fråga inte överensstämmer exakt med en fastställd plan och det är klart att avvikelsen inte motverkar inten- tionerna bakom planen. Någon risk för att planintressena inte skulle bli tillräckligt beaktade kan inte anses föreligga. För det första är det endast mindre avvikelser som får göras av vattendomstolen. Vidare kan man. såsom förfarandereglerna är utformade, utgå från att frågan om planöver- ensstämmelse och eventuell avvikelse kommer att behandlas i målet under medverkan av planmyndigheter. Det kan också förutsättas att domstolarna inte beslutar om avvikelse i strid mot planmyndigheternas uppfattning. Beträffande den lagtekniska utformningen kan möjligen övervägas att i byggnadslagen ta in en erinran om dispensregeln i förevarande paragraf.
Stadgandet i andra stycket av paragrafen innefattar inte en fullständig reglering av frågan om vattenföretags förhållande till särskilda mark- användningsbestämmelser. Som redan berörts görs i 16, 18 och 20 åå ' naturvårdslagen förbehåll för prövning enligt VL. Innebörden är att, i fråga om strandskyddsområden samt täkt- och vissa andra arbetsföretag. de speciella skyddsreglerna i naturvårdslagen sätts ur spel och ersätts av det skyddssystem som ligger i de vattenrättsliga tillåtlighetsreglerna. Mot bak- grund av vad som lagrådet inledningsvis anfört om att tillåtlighetsreglerna bör vara uttömmande är det konsekvent att i 3 å andra stycket undanta nu berörda fall. Stadgandet kan då lämpligen ges följande avfattning: "Gäller eljest, i andra fall än. som avses i 16, 18 och 20 åå naturvårdslagen (1964: 822), särskilda bestämmelser — — — inte motverkas."
4.32
Enligt andra stycket kan regeringen i vissa fall medge att ett vattenföre- tag. som eljest inte skulle vara tillåtligt, får komma till stånd. Bestämmel- sen avser endast den prövning som sker sedan vattendomstol eller förrätt- ningsman överlämnat frågan till regeringens avgörande. När det gäller andra fall, i vilka ett vattenföretags tillåtlighet skall prövas av regeringen. upptas i 11 kap. 6 å andra meningen en bestämmelse. som ger regeringen samma möjlighet att tillåta ett vattenföretag som eljest inte skulle få kom- ma till stånd.
Från systematisk synpunkt synes det vara lämpligast att samtliga tillåt- lighetsbestämmelser upptas i förevarande kapitel. Den regel som föreskri-
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 280
ver att regeringen. om den finner ett vattenföretag vara av synnerlig betydelse från allmän synpunkt. får medge att det kommer till stånd utan hinder av vad som sägs i 4 å första stycket lorde därför böra avfattas så generellt. att den — liksom övriga bestämmelser i 3 kap. - omfattar även regeringens prövning i fall som avses i 11 kap. Det kan lämpligen ske genom att orden ”efter underställning enligt 12 kap. 295 eller 13 kap. 42 å" får utgå ur 4 å andra stycket.
Så
Av motivuttalandena till denna paragraf framgår att den ekonomiska bedömning, som i första hand skall ske vid avvägningen mellan fördelar och nackdelar av ett vattenföretag. skall avse de samhällsekonomiska effekterna. Detta uttalas inte explicit i lagstadgandet men får anses framgå därav att det uttryckligen sägs att fördelarna av företaget skall bedömas också från allmän synpunkt. Det kan emellertid anmärkas mot 5 å att den — om en samhällsekonomisk avvägning avses bli säkrad —- kanske alltför väl tillgodoser önskemålet att frigöra tillåtlighetsprövningen från matema- tisk exakthet. Fördelar, nackdelar och olägenheter — framför allt från allmän synpunkt — kan vara av de mest skilda slag som inte kan åsättas värde i pengar. På företagets plus- och minussida kommer därför att uppföras storheter som inte ärjämförbara. Att under sådana förhållanden ägna frågan om vilka samhälleliga kostnader som skall tagas med i kalkylen och storleken därav en omfattande utredning ter sig knappast meningsfullt. På denna punkt måste förutsättas att vattendomstol och förrättningsman vid förprövning tillser att endast samhällsekonomiska effekter inom rim- liga gränser. dvs. där sambandet med vattenföretaget är påtagligt, tas med i kalkylen.
I den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.6) har departementschefen gjort vissa uttalanden om den samhällsekonomiska prövningens omfatt- ning, vilka är något oklara till sin innebörd. Uttalandena synes gå ut på att bedömningen inte alltid skall begränsas till företagens inverkan på vatten- förhållandena utan att man också bör kunna beakta andra verkningar av företaget i den mån de inte har beaktats i ett planärende eller prövas enligt annan lagstiftning, främst miljöskyddslagen. Av sammanhanget synes framgå att dessa uttalanden föranletts av vissa i praxis uppkommande problem, särskilt huruvida man vid tillåtlighetsbedömningen av småbåts- hamnar_o.d. skall beakta den båttrafik som nödvändigt hänger samman med vattenföretaget (se t. ex. NJA 1977 s. 558). Om man ser motivuttalan- dena mot denna konkreta bakgrund blir deras innebörd tydligare. Vad som åsyftas torde alltså vara att man ibland vid tillåtlighetsprövningen måste beakta också den verksamhet som skall utövas vid företaget, när verksam- heten i sig inte utgör ett vattenföretag. Har alltså frågan om båttrafiken vid en hamn eller brygga som är föremål för prövning inte beaktats i en bindande plan och har den inte heller-prövats eller kommer att prövas
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 281
enligt milöskyddslagen, bör verksamheten vägas in vid den vattenrättsliga prövningen. Mot denna princip synes inget vara att erinra. Som departe- mentschefen anfört bör det nu sagda gälla inte bara vid den samhällsekono- miska bedömningen enligt 5 å utan också vid bedömningen av de allmänna intressena enligt 4 å.
6 ä
I denna paragraf anges ramen för de förhållanden som skall beaktas vid bedömningen av tillåtligheten av ett vattenföretag. 1 första hand torde paragrafen ha betydelse vid bestämmandet av vilka förhållanden som skall medtagas vid den samhällsekonomiska bedömningen. men paragrafens avfattning är generell. Det medför att om ett vattenföretag kan förutses föranleda andra anläggningar, exempelvis vägar, för att kunna utnyttjas ändamålsenligt, vägföretaget måste vara samstämt med allmänna plane- ringssynpunkter. Även om det måste anses i hög grad angeläget att ett vattenföretags tillåtlighet inte avgörs vid en bedömning av företaget isole- rat från följdeffekter är det uppenbart att kravet på följdanläggningarnas förenlighet med fysiska planer och verksamhetsplanering inte får tolkas alltför rigoröst. Inpassning av olika följdföretag i respektive sektors planer torde ofta vara något som tar vid, när det står klart att huvudföretaget får starta och tidpunkten för igångsättningen kan bestämmas. Det är enligt lagrådets mening skäl att varna för att indragandet av följdföretag i tillåt- lighetsbedömningen kan leda till omständlighet och byråkratisk tungrodd- het som hämmar effektivitet och rationellt vattenföretagande. Översiktliga bedömningar i tillåtlighetsfrågornas förgreningar måste i rimlig omfattning kunna godtas. något som sannolikt också varit fallet vid regeringens mot- svarande prövning enligt 4 kap. 18 å VL. De i 6 å valda ordalagen bör ge stöd för att en smidig tillämpning utvecklas i praxis.
I avsnitt 2.4.6 har departementschefen gjort ett uttalande som innebär. att hänsyn till följdföretag skall tas endast om sådana företag inte redan har tagits i en fastställd plan eller enligt annan lagstiftning. Denna viktiga begränsning av paragrafens räckvidd kommer dock inte till uttryck i lag- texten. Det kan också ifrågasättas om en så strikt begränsning behövs. Det kan utan uttryckligt lagstöd förutsättas att den omständigheten att följd- företag redan beaktats i planer eller vid prövning enligt annan lagstiftning kommer att väga tungt vid tillåtlighetsbedömningar enligt vattenlagen .
7?
I syfte att undvika dubbelprövning undantas i denna paragraf vissa vattenföretag, som prövats i annan ordning. från vattenrättslig prövning enligt 2, 3 och 5 åå i förslaget. Undantagen torde vila på den förutsättning- en att den tillåtlighetsbedömning som eljest skulle ha företagits av vatten- domstolen eller förrättningsmannen — här torde alltid vara fråga om för- prövningsfall — på betryggande sätt skett hos regeringen eller vederböran-
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 282
de myndighet i övrigt. Lagrådet vill understryka vikten av att denna förutsättning verkligen blir uppfylld.
Undantaget gäller endast när prövning i annan ordning föregått den vattenrättsliga förprövningen. Vid omvänd ordningsföljd mellan prövning- arna skall följaktligen den vattenrättsliga prövningen vara fullständig. Om syftet att undvika dubbelprövning skall tillgodoses fullt ut bör den vatten- rättsliga prövningen anstå tills den särskilda prövningen skett. Det torde kunna förutsättas att vattendomstolar och förrättningsmän genom att av- vakta den särskilda prövningen tillser att dubbelprövning undviks.
10?
Enligt förevarande paragraf skall en utomstående intressent i viss ut- sträckning kunna påverka ett vattenföretags omfattning och utförande. För att han skall få Sina intressen tillgogosedda förutsätts bl. a. att det kan ske utan att vattenföretagets ändamål eftersätts. Vad som avses med denna begränsning synes inte fullt klart. Vid ] å i förevarande kapitel i förslaget uttalar departementschefen, att innebörden av uttrycket "ändamålet" självfallet inte kan vara att vattenföretaget skall ge hela den vinst som företagaren avser. Som exempel anförs att ändamålet med ett kraftverks— företag får anses vara, inte att utvinna hela den kraftmängd som företaga- rens utbyggnadsförslag avser. utan att utnyttja en fallsträcka för kraftända- mål på lämpligaste sätt. När här talas om lämpligaste sätt torde däri få ' inbegripas inte endast själva sättet för utnyttjandet utan även dess omfatt- ning. Ändamålet är alltså i det angivna exemplet utnyttjande av strömfall för kraftproduktion. Det torde betyda att varje åtgärd som för att bereda en utomstående nytta medför en minskning av kraftproduktionen vid den lämpliga utbyggnaden innebär att vattenföretagets ändamål eftersätts. Det kan ifrågasättas om en så rigorös förutsättning behöver uppställas. främst med hänsyn till att företagaren skall få ersättning för den minskning av lönsamheten som villkor till förmån för annan kan medföra. Det i motive- ringen till förevarande stadgande givna exemplet angående tappningsbe- stämmelser kan även tyda på att en så långt gående begränsning inte har varit avsedd. För att medge en något vidare tillämpning av stadgandet än vad den föreslagna lydelsen anger skulle nu avsedda föreskrift kunna utformas så, att villkor om utförandet av vattenföretaget till förmån för annan får meddelas om det kan ske utan väsentlig ändring av företaget.
115
Enligt vad departementschefen uttalar skall de förpliktelser till skydd för fisket som enligt förevarande paragraf kan åläggas företagaren inte behöva begränsas till det vattenområde som berörs av vattenföretaget. Den be- gränsning som i utredningens lagförslag framgick av att skyddet skulle . avse ”fisket i berört vattensystem" har inte föreskrivits i det remitterade förslaget. Vad i motiveringen för stadgandet sägs angående åtgärder i
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 283
bivattendrag och den erinran som i paragrafens andra stycke görs om bestämmelserna i förslagets 10 kap. Så om fiskeavgifter ger emellertid vid handen att den begränsningen skall gälla att åtgärderna skall tillgodose det lokala fiskeintresset. Stadgandets innebörd bör enligt lagrådets mening komma till tydligare uttryck än i det remitterade förslaget, lämpligen genom att i första styckets första mening anges — såsom i 10 kap. 5å —- att skyddet för fisket skall avse det vatten som berörs av vattenföretaget eller något angränsande vattenområde.
Hellner är beträffande yttrandet angående 3 kap. skiljaktig på sätt fram- går av följande yttrande.
"Den pricipiella utgångspunkten för tillåtlighetsreglerna i 3 kap. får enligt vad som kan utläsas av bestämmelsernas utformning anses vara att det står fritt för den som råder över vatten att etablera vattenföretag. Endast i de fall då vattenlagen stadgar förbud mot ett vattenföretag är detta otillåtligt. Är inte någon enligt vattenlagen hindrande omständighet för handen är företaget alltså tillåtligt. vare sig det är tillståndspliktigt eller ej. Föreligger tillståndsplikt enligt bestämmelserna i 4 kap. får företaget dock inte utföras förrän tillåtligheten i föreskriven ordning fastställts av vatten- domstol eller förrättningsman; det tillåtliga företaget blir då också tillåtet. För ett tillåtligt företag kan tillstånd inte vägras. Företagaren har alltså ett rättsligt anspråk på att få den förhandenvarande tillåtligheten fastslagen i . ett tillstånd. om han begär det. Det i tillståndets form gjorda konstateran- det av företagets tillåtlighet är avsett att vara slutgiltigt; med hjälp av rätts- kraftsregler skall det gälla mot alla och envar.
Emellertid har den principiella utgångspunkten att vattenföretagandet är fritt giltighet bara såvitt rör det vattenrättsliga området. I sin egenskap av byggnads- eller anläggningsföretag eller arbetskrafts- eller kapitalkrävande projekt eller såsom arbetsmiljö eller i någon annan egenskap vid sidan av egenskapen av vattenföretag enligt vattenlagens definitioner kan företaget vara underkastat särskilda regleringar och kan i sådan annan egenskap drabbas av restriktioner eller förbud. I lagstiftningsärendet aktualiseras mot denna bakgrund frågan om och i vilken utsträckning vattenföretagets tillåtlighet i sådana icke specifikt vattenrättsliga hänseenden skall beaktas eller eventuellt avgöras i sak i samband med tillåtlighetsbedömningen enligt de uteslutande vattenrättsliga grunderna. Med rent vattenrättsliga grunder avses härvid sådana tillåtlighetsregler eller snarare restriktioner som vattenlagen självständigt stadgar. exempelvis kravet i Så i det remitte- rade förslaget på övervikt av fördelarna av ett företag.
De regler i förslagets 3 kap. som behandlar frågan om vattenföretags tillåtlighet med hänsyn till annan lagstiftning än den vattenrättsliga och till föreskrifter som meddelats med stöd av sådan annan lagstiftning syftar till att lösa vissa samordningsproblem som vattenföretag kan aktualisera. Allmänt sett kan reglerna sägas ge uttryck åt den tanken att vid den vattenrättsliga tillåtlighetsbedömningen skall ske en samordning med vad
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 284
som gäller inom andra rättsområden av betydelse för vattenföretaget så att vad som bestämts i annan ordning skall respekteras vid vattenföretagets genomförande. Vattenföretaget måste med andra ord för sin tillåtlighet passa in i det utrymme som de särskilda föreskrifterna lämnar kvar eller direkt anvisar för företaget.
Denna tanke förverkligas på så sätt att det uttryckligen föreskrivs dels att byggnads- och andra anläggningsarbeten för eller i samband med vat- tenföretag inte får strida mot fastställd general- eller detaljplan. dels att vattenföretag skall utföras så att syftet med i övrigt gällande särskilda bestämmelser för bebyggande eller annan användning av mark- eller vat- ' tenområden inte motverkas. Att vattenföretag inte är tillåtligt om det motverkar syftet med markanvändningsbestämmelser vid sidan av gene- ral- och detaljplan torde innebära att företaget inte bara skall prövas mot bestämmelsen själv och vid kollision blir otillåtligt utan därjämte att inte heller någon åtgärd får företas som. fastän inte direkt omfattad av bestäm- melsen och alltså i och för sig inte otillåten, motverkar bestämmelsens syfte. [ detta hänseende medför det föreslagna stadgandet i 3.5 andra stycket längre gående restriktioner för vattenföretag än för bebyggande eller annan markanvändning som inte utgör vattenföretag. Det är svårt att avgöra om detta är en åsyftad effekt eller ej'. såvitt avser samordningen med naturvården synes den emellertid inte vara åsyftad.
Tanken att vattenföretag för sin tillåtlighet måste anpassas efter markan- vändningsbestämmelser som återfinns inom rättsområden utanför vatten- lagen äri vissa hänseenden inte helt genomförd i det remitterade förslaget. Sålunda är det enligt 3å första stycket endast byggnads- och andra an- läggningsarbeten inom ramen för vattenföretag som måste stå i överens- stämmelse med fastställda planer enligt byggnadslagen för att tillåtlighet skall föreligga. Motsättningsvis skall av lagtexten i 35 utläsas att andra effekter av vattenföretag såsom överdämning eller torrläggning av områ— den som enligt planbestämmelser reserverats för någon annan användning inte påverkar den vattenrättsliga tillåtligheten. Frågan är obesvarad i vad mån ett vattenrättsligt tillåtligt företag med sådana effekter också får genomföras när förbud råder enligt 17. 40 eller 1105 byggandslagen mot ingrepp, som utan att vara byggande väsentligt försvårar ett områdes användning för avsett ändamål. Om den vattenrättsliga tillåtligheten skulle betyda att byggnadslagens förbud blev overksamma skulle exempelvis planenlig användning av mark till kyrkogård kunna omöjliggöras genom ett vattenföretag som lägger marken under vatten, liksom en i plan gjord reservering av vattenområde för småbåtsförtöjning skulle kunna omintet- göras genom att området till följd av ett vattenföretag blir fast mark. Att sådana effekter kan visa sig få mycket vittgående konsekvenser när er- sättningsområden måste anvisas i nya planer ligger i öppen dag.
Vidare skall byggnads- och andra anläggningsarbeten för vattenföretag vara tillätliga även om de innefattar mindre avvikelser från planbestäm-
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 285
melser, förutsatt att åtgärden är förenlig med planens syfte. I detta fall är det fråga om dispenssituationer. där det emellertid inte är fullt klart om tillåtligheten i vattenrättsligt hänseende också skall innebära att kravet enligt byggnadslagen på planöverensstämmelse skall anses uppfyllt. Av- sikten torde vara att avvikelsen skall ha verkan som plandispens. Enligt den föreslagna bestämmelsens ordalydelse skulle företagaren direkt med stöd av lagen vara berättigad att utforma vattenföretaget med mindre avvikelse från planbestämmelsen. Även om — enligt vad som kan utläsas . av Specialmotiveringen — avsikten är att avvikelse från planbestämmelse skall förutsätta förprövning och alltså skall medges av vattendomstol eller förrättningsman stämmer den föreslagna ordningen mindre väl med den kommunala självständighet som annars råder på planområdet och som senast manifesterats i förbud mot överklagande av byggnadsnämnds väg- ran att dispensera från plan.
Från systematisk synpunkt och från andra mera allmänna utgångspunk- ter kan det sättas i fråga om det är lämpligt att i en lag. som reglerar en viss verksamhet, här utförandet av vattenföretag, modifiera innehållet i en annan lag i något hänseende som utgör dess centrala materia. här bygg- nadslagens regler om rättsverkningarna av byggnadslagens planinstitut. Det är tydligt att om en sådan utväg att lösa samordningsfrågor skulle bli mera frekvent eller tillgripas på mera betydelsefulla områden den för generell tillämpning avsedda lagen skulle bli urholkad och de syften som den avser att tillgodose lätt kunna bli förfelade. Här må anmärkas att just de rättsverkningar som byggnadslagen knyter till sina planinstitut i flera
' andra lagar modifierats genom medgivanden i dem att — låt vara under särskilda förutsättningar — avvika från plan.
Att den lösning av samordningsfrågorna i förhållande till byggnadslag- stiftningen som lagförslaget redovisar knappast kan vara lagtekniskt till- fredsställande åskådliggörs därav att 3 så första stycket första meningen inte utsäger annat än vad som redan framgår av I3. l7. 34. 40 och llOåä byggnadslagen.
En såväl materiellt som formellt mera tillfredsställande lösning av pro- blemen med samordningen med byggnadslagen och föreskrifter med stöd av den synes vara att, om vattenföretag eller andra företag som utförs för vattenföretag verkligen fordrar en särbehandling, göra de behövliga undan- tagen i byggnadslagen. Det är emellertid svårt att se att de dispensmöjlig- heter. som byggnadslagstiftningen redan rymmer och som handhas av de organ som i övrigt förvaltar plan- och byggnadsväsendet. inte skulle vara tillräckliga för att nå lämpliga resultat vid kollision mellan vattenföretagan- dets intressen och intresen som tillgodosetts genom byggnadslagens plan- institut.
Att låta den vattenrättsliga tillåtlighetsprövningen omfatta också frågan om byggnads- och anläggningsarbetens planöverensstämmelse ter sig vi- dare tveksamt från den synpunkten att tillåtlighetssituationen kan ändras
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82:130 286
genom planändring sedan tillstånd meddelats men innan arbetena påbör- jas. Vidare kan ett byggnadsföretag visserligen vara planenligt men ändå hindras av ett byggnadsförbud enligt byggnadslagen, meddelat i avbidan på ny plan.
I enlighet med det anförda bör vad som sägs i 35 första stycket utgå. Byggnadslagens tillåtlighetsregler blir härvid i sin helhet gällande på sam- ma sätt som nu är fallet. Vattenföretag får då liksom andra företag och verksamheter, vare sig de är underkastade vattenrättsligt tillståndstvång eller ej, anpassas efter den markanvändning som bestämts i byggnadsla- gens ordning. Att dess markanvändningsbestämmelser bör ges prioritet framstår som desto mer naturligt som det är vid planläggning enligt den lagen som konkurrerande markanspråk kartläggs och vägs mot varandra med beaktande av alla de allmänna intressen som måste tillgodoses utöver kravet på ändamålsenlighet i markanvändningen. Vad nu sagts om företrä— de för planbestämmelser innebär inte att sådana skulle kunna anses ersätta den vattenrättsliga tillåtlighetsprövningen så att vattendomstolen eller för- rättningsmannen skulle vara förhindrad att vägra tilstånd till ett vattenföre- tag, för vilket markreservation gjorts i gällande plan. Mot en regel av det innehåll som föreslås i 45 första stycket finns ingen anledning till erinran. Med den utgångspunkten att sökanden har rätt att utföra ett vattenföretag om inte något i lagen stadgat hinder föreligger mot företaget bör det däremot inte vara möjligt att vägra tillstånd under hänvisning enbart till att en gällande plan, som medger företaget, inte kan anses visa de aktuella markanvändningsintressena.
Med hänsyn till den centrala betydelse som byggnadslagens regler otvi- velaktigt har för möjligheterna att genomföra ett flertal typer av vattenföre- tag kunde det möjligen vara skäl att i 3 kap. ta in en erinran om verkning- arna av fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Mot en sådan erinran kan dock invändas att den skulle på ett kanske vilseledande sätt skjuta fram ett av flera tänkbara hinder mot utförandet av vattenrättsligt tillåtliga och tillåtna företag."
4 kap. lå
4 kap. innehåller bestämmelser om tillståndsplikt för vattenföretag. Hu- vudregeln år att tillståndsplikt gäller om det inte är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom företagets inverkan på vattenförhållandena. Av definitionerna i 1 kap. 3å framgår att som vatten- företag räknas i princip dels uppförandet av en anläggning i vatten och dels sådan verksamhet vid en vattenanläggning som påverkar vattenförhållan- dena. Förslagets innebörd. när det t. ex. gäller ett kraftverk eller ett regle- ringsföretag. är alltså att det föreligger tillståndsplikt både i fråga om byggandet av dammar och andra anläggningar och i fråga om anläggningar- nas utnyttjande för den avsedda verksamheten. Ett åsidosättande av till-
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 287
ståndsplikten kan medföra bl.a. straffansvar Och ingripande genom Vites- föreläggande eller handräckning. Sanktionerna blir tillämpliga så snart företaget påbörjats.
Det kan ifrågasättas om förevarande paragraf ger tillräckligt tydligt uttryck åt avsikten med stadgandet. Som första meningen i paragrafen är utformad kan den, om den läses isolerat, möjligen uppfattas så att till- ståndsplikten är begränsad till påbörjandet av ett vattenföretag. För att en sådan misstolkning skall undvikas kan bestämmelsen lämpligen formuleras så, att ett vattenföretag inte får påbörjas utan att tillstånd till företaget har meddelats enligt vattenlagen .
Det kan också övervägas att gå ett steg längre och slopa den uttryckliga anknytningen till påbörjandet. I remissprotokollet har skälen för denna anknytning inte utvecklats. Avsikten måste vara — liksom i fråga om motsvarande bestämmelser i VL ("2 kap. 20.5; se också 7 kap. 36 å) — att klarlägga att det krävs en förhandsprövning av de vattenföretag som är tillståndspliktiga. Den som planerar ett vattenföretag skall alltså kunna direkt utläsa av stadgandet att han inte ens får påbörja företaget innan tillstånd till detta lämnats. Vissa fördelar från straffrättslig synpunkt synes kunna vinnas om man i stället utformar stadgandet utan att uttryckligen nämna påbörjandet av vattenföretag. Om bestämmelsen t.ex. ges den lydelsen att för vattenföretag krävs tillstånd enligt denna lag blir det klart att underlåtenheten att söka tillstånd är en brottslig gärning enligt 21 kap. 15 l i förslaget så länge de tillståndspliktiga arbetena pågår eller den tillståndspliktiga verksamheten bedrivs. Detta har betydelse i preskrip- tionshänseende.
Även om man formulerar stadgandet på sätt som nu har angetts kommer tillståndsplikten att inträda redan när vattenföretaget påbörjas, vare sig det är fråga om att bygga en anläggning eller utöva verksamhet vid en anlägg- ning. Detta framgår visserligen inte direkt av stadgandet men framkommer om man sammanställer stadgandet med definitionerna i 1 kap. 3 5.
En ändring av första meningen i första stycket enligt vad nu sagts föranleder en omformulering också av andra stycket, t.ex. på följande sätt: "När det krävs tillstånd till ett vattenföretag får arbeten av större omfattning i anslutning till företaget inte påbörjas innan sådant tillstånd har meddelats.”
Som närmare kommer att utvecklas vid 15 kap. innefattar ett tillstånd att utföra en vattenanläggning också rätt att bibehålla anläggningen (jfr. 2 kap. 22å första stycket VL).
55
Första stycket i denna paragraf avser laglighetsprövning av vattenföre- tag, vare sig de tillkommit före eller efter ikraftträdandet av den nya lagen. I 175 promulgationslagen (9ä andra stycket enligt lagrådets förslag) finns bestämmelser om laglighetsprövning av äldre vattenanläggningar. Lagrå-
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 288
det har under 9,5 promulgationslagen utvecklat vissa synpunkter på inne- börden av laglighetsprövning i olika situationer.
6 5
Enligt den föreslagna lydelsen av denna paragraf inträder företagarens bevisskyldighet för tidigare rådande förhållanden också när vattenföreta- get — efter nya lagens ikraftträdande — utförts med stöd av tillstånd enligt äldre lag. Det framgår att denna effekt inte är åsyftad. Orden "enligt lagen" som bestämning till tillstånd skall följaktligen utgå.
5 —7 kap.
I dessa kapitel regleras frågor om samverkan mellan flera deltagare i vattenföretag. Denna samverkan skall ske inom ramen för särskilda sam- fälligheter. på vilka lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter skall vara tillämplig. 5 kap. i förslaget avser samfälligheter för markav- vattning, 6 kap. samfälligheter för bevattning och 7 kap. samfälligheter för vattenreglering.
VL har regler av motsvarande art såvitt gäller markavvattning ("7 kap.) och vattenreglering (3 kap.). Däremot saknas regler för bevattningsförctag. Å andra sidan finns i 8 kap. VL regler om samverkan i fråga om avlopps- företag som inte har någon motsvarighet i det remitterade förslaget: denna gemenskap betecknas dock inte i lagen som en samfällighetsbildning.
De regler som föreslås iförevarande kapitel innebär i vissa delar princi- piella nyheter även bortsett från det helt nya institutet bevattningssamfäl- lighet. Lagrådet tar nedan upp vissa för de tre kapitlen gemensamma sådana frågor till behandling. Som bakgrund skall först lämnas en kort redogörelse för huvuddragen i nuvarande reglering.
Ett företag för markavvattning ("torrläggning" med nuvarande termino- logi) kommer till stånd på initiativ av någon markägare som vill torrlägga sin mark. Genom skyldighet och rättighet för andra markägare, som får nytta av torrläggningen, att ansluta sig vidgas det ansökta företagets om- fattning. All den mark som får båtnad av företaget utgör en samfällighet och ägarna av denna mark är skyldiga att ta del i kostnaderna för samfäl- lighetens torrläggning efter värdet av den båtnad marken vinner. Delta- garna skall om de är flera än två bilda en sammanslutning. som ärjuridisk person, för ”handhavandet av de med företaget förenade angelägenheter- na". Förhållandet mellan denna association och sökanden/tillståndsha- varen är inte särskilt reglerad men innebörden av gällande rätt har ansetts vara att sökanden ensam avgör om och i vilken utsträckning företaget skall komma till utförande (SOU 1968: 51 s. 52).
De nu nämnda reglerna gäller i princip också för samfällighetsbildningar enligt 3 kap. VL. Dessa kan avse antingen vattenreglering för kraftändamål eller vattenreglering för både kraftändamål och torrläggning av mark.
Lagrådels yttrande
Prop. 1981/82: 130 . 289
Samfälligheten utgörs i dessa fall av de strömfall som får nytta av reglering- en och den mark som får stadigvarande torrläggning. Beträffande avlopps- företag (8 kap.) finns regler om skyldighet och rätt för samhällen — i betydelsen verksamhetsområden för allmänna vatten- och avloppsanlägg- ningar - och för fastigheter att ansluta sig till gemensamma avloppsled- ningar. I de fall gemenskapen utgörs av flera fastigheter gäller motsvaran- de regler som för torrläggningsföretag i fråga om associationsbildning för företagets handhavande. ' Beträffande d e lt ag a r k rets e n föreligger väsentliga principiella skill- nader mellan det nuvarande och det föreslagna systemet. En sådan skill-' nad är att anknytningen till fastigheter överges i förslaget. Någon samfäl- lighetsbildning omfattande fastigheter skall inte komma i fråga. Detta sammanhänger främst med det under 2 kap. berörda förhållandet att även arrendatorer och andra nyttjanderättshavare skall'kunna få tillstånd att utföra vattenföretag. Det mest påtagliga exemplet här utgör bevattnings- företagen. I fråga om dessa kan det i många fall bli så att av dem som skall gå samman i en bevattningssamfällighet huvuddelen är arrendatorer. Del- aktigheten i en bevattningssamfällighet knyts därför till innehavet av till- stånd till vattentäkt för bevattningsändamål. Detsamma gäller i fråga om samfälligheter för vattenreglering som sker för bevattningsändamål. Regle- ring för kraftändamål däremot kan inte medges andra än ägare av ström- ' fall, varmed likställs innehavare av sådana rättigheter som avses i 2 kap. 11 å i förslaget (2 kap. 7 5 i lagrådets förslag). Även här har man emellertid frångått nuvarande ordning att strömfallen skall utgöra en samfällighet. Däremot skall de enskilda strömfallsägarna bilda en samfällighet för företa- gets utförande och drift. I fråga om markavvattningsföretag kan enligt förslaget nyttjanderättshavare visserligen uppträda som sökande och till- ståndshavare men de kan inte ingå i en samfällighet för markavvattning. Förslaget har också här upprätthållit principen att någon samfällighets- bildning av fastigheter inte skall ske: däremot skall ägarna utgöra en samfällighet. 1 en sådan kan emellertid också ingå väghållare som inte är fastighetsägare. Vidare kan vid ett kombinerat markavvattnings— och av- loppsföretag samfälligheten omfatta innehavare av byggnader och anlägg- ningar på ofri grund, varifrån avloppsvatten leds.
Enligt lagrådets mening får den föreslagna ordningen med samfällighets- bildning utan anknytning till fastigheter godtas. Den får ses som en nöd- vändig följd av att delaktighet i vissa typer av vattenföretag skall tillkomma också arrendatorer och andra nyttjanderättshavare. Vad gäller bevatt- ningssamfälligheter och regleringssamfälligheter för bevattning innebär förslaget som nämnts att samfälligheten bildas av innehavarna av tillstån- den till vattentäkt. En annan tänkbar lösning skulle kunna vara att mer i överensstämmelse med anläggningslagen knyta-delaktigheten till — för- utom fastigheter — byggnader och andra anläggningar på ofri grund. Detta förutsätter emellertid att det är fråga om fasta anläggningar'av inte alltför 19 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 130
Lagrådets yttrande.
Prop. 1981/82: 130 290
obetydlig omfattning. Anläggningar för ett bevattningsförctag kan emeller- .tid vara av mycket skiftande slag och ofta utgöras av enkla, rörliga anord- ningar. Den föreslagna lösningen är därför att föredra.
] och för sig kunde man bibehålla nuvarande ordning beträffande regle- ringssamfälligheter för kraftändamål men önskemålet om enhetlighet får anses väga över, så att man här knyter delaktigheten omedelbart till strömfallsägarna.
Den föreslagna ordningen innebär alltså sammanfattningsvis att bevatt- ningssamfälligheter enligt 6 kap.-och regleringssamfälligheter för bevatt-. ning enligt 7 kap. bildas av innehavare av tillstånd till vattentäkt för bevattningsändamål. att markavvattningssamfälligheter enligt 5 kap. bildas av fastighetsägare och i förekommande fall väghållare och dessutom, vid kombination med avloppsföretag, ägare av byggnader och anläggningar på ' ofri grund samt att regleringssamfälligheter för kraftändamål enligt 7 kap. bildas av strömfallsägare och servitutshavare till strömfall. Med fastighets— ägare likställs innehavare av tomträtt och gruva (22 kap. 1 %; jfr. dock lagrådets förslag). Anknytningen till en samfällighet kan således inte, så- som skett på vissa håll i remissprotokollet, betecknas såsom sakrättslig. Å andra sidan är anknytningen i princip inte heller av rent personlig art. Så kan visserligen vara fallet om ett vattentäktstillstånd har lämnats en nytt- janderättshavare för dennes nyttjanderättstid. Som lagrådet tidigare anfört kan emellertid ett sådant tillstånd också knytas till nyttjanderätten, så att tillståndet — och därmed också delaktigheten -— övergår till en ny inneha- vare av nyttjanderätten. Och-i de fall delaktighet tillkommer en fastighets-'
ägare följer delaktigheten med äganderätten till fastigheten.
Det nu anförda har vissa lagtekniska konsekvenser som inte alltid synes ha uppmärksammats i förslaget. Det går sålunda inte längre, såsom skett på flera ställen i lagtexten, att tala om delaktighet för fastigheter eller om deltagande fastigheter. Man måste i stället finna lösningar som är anpas- sade efter den nya uppläggningen av delaktighetsreglerna. Lagrådet åter- kommer härtill vid behandlingen av olika paragrafer i förslaget.
I fråga om deltagarkretsen är vidare att nämna att nuvarande regler inte har någon motsvarighet till den s. a. s. efterföljande delaktighet som kan komma till stånd enligt förslaget. De föreslagna reglerna om rätt och skyldighet att ansluta sig till ett företag är tillämpliga också sedan företaget kommit till stånd. Enligt gällande ordning däremot bestäms delägarkretsen slutligt redan i samband med att tillstånd till företaget lämnas. "Sådana delägare som inte har omedelbar fördel av företaget får dock sitt inträde i samfälligheten uppskjutet till dess de begagnar sig av den förbättring som de vinner genom företaget. Först då blir de "deltagare" i företaget (se 3 kap. 6 & och 7 kap. 29 & VL). I det remitterade förslaget görs inte — och behöver inte heller göras — någon skillnad mellan "delägare” och "delta- gare". Dessa termer används omväxlande med samma innebörd.
De nya reglerna om delaktighetens inträde kan leda till ViSsa komplika-
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82:13() - 291
tioner beträffande bl. a. omprövning av samfällighetsfrågor o.d. Regel- systemet blir härigenom ganska svåröverskådligt och det är lätt att förutse att rättstillämpningen kommer att ställas inför åtskilliga problem. I föreva- rande sammanhang vill lagrådct särskilt framhålla att den föreslagna ord- ningen med skyldighet och rätt att ansluta sig till bestående företag kan få betydelse när man skall ta ställning till frågan om förhållandet mel- lan tillståndshavaren och delägarsamfälligheten. Lagrådet övergår härefter till att behandla sistnämnda fråga.
När det gäller bevattningssamfälligheterna föreligger knappast något problem i denna del. Samfällighetens uppgift här är att fördela det vatten. som delägarna får ta ut enligt meddelade vattentäktstillstånd. Varje deläga- re bestämmer själv om hans vattentäktstillstånd skall tas i anspråk och fördelningsfrågan aktualiseras först när det blivit klart att och i vilken omfattning tillstånden kommer att utnyttjas.
Beträffande samfälligheter enligt 5 och 7 kap. är förslagets ståndpunkt oklar. Samfälligheternas ändamål anges vara utförande och drift av företa- get (5 kap. 2 & andra stycket och 7 kap. 3 % första stycket). Detta uttrycks- sätt motsäger inte tanken att tillståndshavaren ensam förfogar över tillstån- det. I paragrafer, som reglerar ersättnings- och avgiftsskyldighet utåt eller rätt till ersättning vid inskränkningar i givna tillstånd. knyts skyldigheten eller rättigheten till "den som har fått tillstånd", "innehavare av tillstånd" eller liknande (se t.ex. 9 kap. 1 och 13 åå och 10 kap. 1 Ö). ()ch i 15 kap. finns flera bestämmelser som reglerar verkningarna för ett tillstånds giltig- het av åtgärder eller försummelser från tillståndshavarens sida. om rätt för denne att påkalla omprövning av domar osv.
I remissprotokollet förekommer emellertid vissa uttalanden som tyder på att man velat införa en ny ordning, så att sökanden inte ensam skall kunna förfoga över ett meddelat tillstånd. I Specialmotiveringen till 12 kap. 25 så finns ett sådant uttalande. vilket emellertid utgår från en felaktig analogi med anläggningslagcn. Ett tillstånd enligt vattenlagen kan i nu berört avseende intejämställas med ett beslut enligt anläggningslagcn; den som förfogar över tillståndet har full frihet att välja mellan att utnyttja tillståndet eller avstå från detta. medan ett anläggningsbesluts rättsverk- ningar i princip är av samma karaktär som fastighetsbildningsbeslut.
Även om den åberopade grunden för att anse att tillståndshavaren inte ensam bör kunna förfoga över sitt tillstånd är ohållbar så är därmed inte avgjort att man inte skulle kunna skapa en sådan ordning att rättigheter och skyldigheter som är förknippade med ett tillstånd tillkommer delägarsam- fälligheten, sedan en sådan bildats. I remissärendet har emellertid inte lagts fram något material som belyser vilka fördelar och nackdelar som är förknippade med den ena eller den andra lösningen. Frågan huruvida det nuvarande systemet, som tillämpats mycket länge, haft några olägenheter synes enbart ha berörts — och det helt flyktigt — i ett remissyttrande av Svea hovrätt (s. 413 fi bilaga 4 till remissprotokollet). Hovrätten föreslår
Lagrådet? yttrande
Prop. 1981/82: 130 2922
dock inte att tillståndshavaren skall berövas sin rätt att avgöra om företa- get skall utföras utan förordar endast att samfälligheten skall kunna ge- nomdriva att företaget kommer till stånd. om tillståndshavaren inte vill utnyttja tillståndet. En fråga som också är värd att pehetrcras är vilka återverkningar den tänkta nya ordningen kan få på villigheten att ta initia- tiv till nya vattenföretag. Ofta krävs det ett omfattande och dyrbart utred- nings- och förberedelsearbete för ett vattenföretag och detta arbete kan alltså ha utförts förgäves om företaget mot tillståndshavarens vilja stoppas av en delägarmajon'tet. Härvidlag är det av viss betydelse att förslaget — till skillnad från gällande rätt —— möjliggör utvidgningar av deltagarkretsen sedan tillstånd till företaget lämnats. Härigenom skulle en majoritet mot företaget kunna uppnås även sedan arbetena för detta kommit igång. Ett ställningstagande till frågan om förhållandet mellan tillståndshavaren och samfälligheten skulle vidare underlättas om syftet med samfällighetsbild- ning som ett medel att genomföra vattenföretag vore belyst från princi- piella utgångspunkter. Mera programmatiska överväganden i denna del saknas emellertid helt.
Eftersom varken de principiella eller praktiska problem som är förenade med olika lösningar har närmare behandlats i förslaget kan lagrådet nu endast gå in på de lagtekniska lösningar som behövs om man vill genomfö- ra den ordningen att samfälligheterna skall förfoga över meddelade till- stånd. Behåller man nuvarande system synes några ändringar i lagtexten i förevarande avseende knappast påkallade. . '
Enligt 5 kap. 2 5 första stycket första meningen i förslaget är de anlägg- ningar och rättigheter som hör till ett markavvattningsföretag samfällda för deltagarna i företaget. .Motsvarande bestämmelse för regleringssamfällig- heter finns i 7 kap. 3 & tredje stycket första meningen. En tänkbar lösning är att man utvidgar dessa stadganden så att de får omfatta också tillståndet till markavvattningsföretaget respektive tillståndet till regleringsföretaget. Därmed skulle det bli klart att förfogandet över ett tillstånd är en gemen- sam angelägenhet varom beslut skall fattas i samma ordning som beslut i andra angelägenheter som omfattas av samfällighetsförvaltningen.
I de fall en samfällighet förfogar över meddelade tillstånd bör som en konsekvens härav de skyldigheter som enligt lagen åvilar tillståndshavare — främst att betala ersättningar och avgifter — ligga på samfälligheten och de rättigheter som en tillStåndshavare tillerkänts enligt lagen — t. ex. att få ersättning när tillståndet inskränks — tillkomma samfälligheten. Motsva- rande bör gälla den underhållsskyldighet som ägaren av en vattenanlägg- ning har enligt 17 kap. l ä i förslaget. För detta krävs bestämmelser som innebär att vad som i lagen föreskrivs om tillståndshavare'eller ägare av vattenanläggning Skall gälla samfälligheten i förekommande fall.
En annan konsekvens av att samfälligheten förfogar över tillståndet är att samtliga deltagare bör ha fullt kostnadsansvar. Bestämmelserna om begränsat kostnadsansvar i 5 kap. 4 & och 7 kap. 5 & bör därför utgå.
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 293
Den föreslagna uppmjukningen av samfälligheternas anknytning till fas- tigheter har konsekvenser också när det gäller frågan om inlösen av mark. Vissa regler härom finns i 5 kap. 2 &. 6 kap. 6 & och 7 kap. 3 5 i förslaget. Dessa bestämmelser har utformats efter förebild av 14 & första stycket och 12 å andra stycket sista meningen anläggningslagcn. Motsva- rande inlösensituation som regleras i 12 å andra stycket andra och tredje meningarna anläggningslagcn och som nyssnämnda bestämmelser i den lagen utgår från kan uppkomma i fråga om mark för anläggningar som är gemensamma för deltagarna i samfälligheter som avses i 5. 6 och 7 kapitlen i förslaget. På grund av 9 kap. 2 & första stycket kan sålunda lösenskyl- dighet föreligga om den fastighet eller del av fastighet inom vilken tvångs- rätt för en anläggning erfordras lider synnerligt men och ägaren kräver inlösen. Enligt 9 kap. 2 5 andra stycket kan dessutom under vissa förut- sättningar en rätt till inlösen föreligga för deltagarna i anläggningen. Avsik- ten med de föreslagna reglerna i 5 kap. 2 &. 6 kap. 6 5 och 7 kap. 3 5 är att . dessa inlösensituationer skall regleras på samma sätt som skett i anlägg- ningslagcn. Den inlösta marken skall alltså som en samfällighet knytas till de av företaget berörda fastigheter vars ägare deltar i den gemensamma anläggningen. Nyttjanderättshavare. väghållare och andra sådana delägare har alltså ingen del i inlösenobjektet. Mot denna lösning synes i och för sig inte vara något att invända. Eftersom inlösen vanligen sker på begäran av den skadade fastighetens ägare. är det dock missvisande att i lagtexten använda formuleringen ”till förmån för” fastigheter.
V_id vattenföretag kan emellertid inlösen aktualiseras också i andra fall än då fråga är om mark för anläggningar. Ett"vattenföretag kan sålunda medföra sådana skadeverkningar för andra intressenter vid det berörda vattenområdet att inlösen kan komma i fråga enligt 9 kap. 2 & i förslaget. Här föreligger ingen analogi med anläggningslagcn. Lagtexten i 5 kap. 2 5 liksom i 7 kap. 3 5 i förslaget — men däremot inte i 6 kap. 6 5 - täcker också dessa fall. Detta torde inte ha varit åsyftat. Förslaget bygger synbar- ligen på tanken att man skall särskilt reglera endast de inlösenfall som har samband med utförandet av gemensamma anläggningar. Emellertid är inlösen av skadad mark på samma sätt som i de förut berörda inlösenfallen en metod att ersätta den skadelidande sakägaren. Något skäl att behandla inlöst skadad mark på annat sätt — närmast då såsom samägd — än mark som inlösts till följd av intrång för en gemensam anläggning synes inte föreligga. Den ordning med samma behandling av all inlöst mark som den föreslagna lagtexten kommit att föreskriva bör därför enligt lagrådets me- ning bli den gällande.
Såsom framhållits i det föregående kan det inte sägas att inlösen sker ”till förmån för” fastigheter. Och det i anläggningslagcn använda uttrycket att inlösen sker "för" vissa fastigheter blir i förevarande sammanhang oklart till sin innebörd. Om inlösen med hänsyn till sin funktion ses som en ersättningsform ter det sig över huvud taget främmande att knyta inlösen
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82:130 . 294
till endast vissa deltagare i företaget: de som är fastighetsägare. Själva inlösen bör i stället på samma sätt som erläggandet av ersättningar i övrigt ankomma på den som innehar tillståndet eller tvångsrätten och utför före- taget, dvs. — om den lösning väljes som innebär att samfälligheten förfogar över tillståndet — markavvattnings- eller regleringssamfälligheten eller bevattningssamfälligheten, när en sådan bildats för gemensamma anlägg- ningar.
Eftersom den inlösta marken enligt förslaget skall vara samfälld, dvs. förvaltas i de former som lagen om förvaltning av samfälligheter anvisar, och samfälld mark enligt fastighetsrättsliga grundsatser skall vara anknu- ten till vad som utgör enheter enligt gällande fastighetsbildningslagstiftning ("se prop. 1973:160 5. 543 och 590 f) fordras en lagregel som — oaktat inlösen skett av samfälligheten, som är en krets personer — gör den inlösta marken till samfälld för de fastigheter som ägs av deltagare i samfälligheten och omfattas av företaget. Lagrådet föreslår i enlighet med det sagda att vad i 5 kap. 2 5, 6 kap. 6 5 och 7 kap. 3 % upptagits om att inlösen av mark endast får ske till förmån för fastigheter utgår men att principen att inlöst mark (varvid avses såväl mark som inlösts i samband med anordnandet av gemensamma anläggningar som mark som inlösts på grund av skador) skall vara samfälld för fastigheter bibehålls och kommer till uttryck genom en föreskrift som ger den inlösta marken denna karaktär omedelbart utan att några överlåtelser från samfälligheten till fastighetsägarkretsen inom den- na behöver ske.
I detta sammanhang aktualiseras också frågan om det finns något behov av regler att kostnaderna för inlösen skall fördelas efter särskild grund såsom föreslås i 5 kap. 3 5 första stycket, 6 kap. 8 5 första stycket och 7 kap. 4 & första stycket. Dessa bestämmelser vilar på den förutsättningen att löseskillingen erlagts av endast de deltagare i samfälligheten som äger fastighet. För de kostnader som dessa deltagare belastats med för inlösen i hela samfällighetens intresse skall de uppenbarligten få göra sig betalda från samfälligheten så att alla deltagarna slutligt betalar också dessa kost- nader efter sitt andelstal, Den föreslagna ordningen synes innebära en omgång, som undviks om inlösen sker av samfälligheten direkt. Inlösen- kostnaderna blir därvid helt jämställda med andra ersättningar och kostna- der som föranleds av företaget. Att i undantagsfall inlöst mark kan repre- sentera ett visst värde som kommer de fastigheter till godo, för vilka marken'blir samfälld, men inte övriga deltagare i samfälligheten torde man i allmänhet kunna bortse från. När så inte kan ske står möjlighet till buds att ta hänsyn till förmånen vid bestämmandet av andelstalen.
I enlighet med det sagda bör några regler om särskild fördelning av inlösenkostnader inte tas upp i lagen.
Lagrådet övergår härefter till att behandla de särskilda kapitlen och olika paragrafer i dem.
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 295
5 kap.
Av vad som uttalas i skilda sammanhang i remissprotokollet framgår att den samverkan för utförande av markavvattning som regleras i 5 kap. skall ske mellan ägare av fastigheter (och med dem enligt särskilda bestämmel- ser jämställda: 5 kap. l å andra stycket. 5 och 7 åå. 22 kap. ] äl. Nyttjan- . derättshavare skall däremot inte vara deltagare i de samfälligheter som bildas enligt förslaget. Enligt uttalande av departementschefen i special- motiveringen till 1 5 följer av vad som stadgas i paragrafen att en nyttjan- derättshavare. t. ex. en jordbruksarrendator, inte'heller kan vara sökande till en markavvattning. Någon sådan slutsats kan emellertid inte dragas av stadgandet. Att en nyttjanderättshavare skall kunna uppträda som sökande till vattenföretag har uttalats i andra sammanhang i remissprotokollet. Någon generell begränsning av arrendators rätt att få en ansökan prövad torde inte heller vara nödvändig med hänsyn till förslagets innehåll i övrigt. Om markavvattningen är till nytta för endast den mark som arrendatorn disponerar. synes anledning inte föreligga att vägra honom prövning av tillåtligheten av företaget, om sådan prövning krävs enligt 4 kap. 2 & (jfr 9 kap. 18 och 21 åå JB).
Av de föreslagna bestämmelserna i 5 kap. (1. 2 och 5 55) framgår inte entydigt att nyttjanderättshavare inte kan vara deltagare i en markavvatt- ningssamfällighet. Om såsom synes vara avsett denna möjlighet inte skall föreligga, bör lagtexten utformas så att det klart framgår att bestämmelser- na är tillämpliga endast när ansökan göres av en fastighetsägare. Detta torde lämpligen kunna ske så att ett särskilt stadgande härom upptages bland kapitlets allmänna bestämmelser.
Med en sådan utformning av bestämmelserna om samfällighetsbildning kommer lagen inte att innehålla några bestämmelser som rör samverkan mellan flera i det fall ansökan om markavvattning göres av en nyttjande- rättshavare. Det kan ifrågasättas om detta förhållande bör leda till att tillstånd vägras om det vid utredningen visar sig att den av nyttjanderätts- havaren sökta markavvattningen blir till nytta för annan. Skall tillstånd kunna vägras på sådan grund torde en uttrycklig bestämmelse vara erfor- ' derlig. Skäl torde emellertid kunna anföras för att tillstånd skall kunna ges i detta fall. Någon tvångsanslutning av den som kan ha nytta av företaget blir det emellertid då inte fråga om och nyttjanderättshavaren får själv helt svara för utförandet och kostnaderna. Skulle flera nyttjanderättshavare samtidigt söka tillstånd till avvattning av mark som arrenderas av dem blir ' sökandena, om tillstånd ges. inte att anse som deltagare i samfällt företag. För ett lämpligt utförande av markavvattningen får man lita till överens- kommelse mellan sökandena och eljest tillämpa förslagets 3 kap. 8 &.
lå
Omfattningen av ett markavvattningsföretag bestäms enligt nuvarande regler i princip genom intressenternas yrkanden, dvs. den ursprungliga
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 296
ansökningen, som bara kan avse torrläggning av sökandens egen mark. samt yrkanden av och mot andra markägare om anslutning till företaget (7 kap. 20 & VL). _ , '
I motiveringen till de nu föreslagna reglerna finns uttalanden som kan tyda på att man velat bibehålla nuvarande ordning. Men där finns också uttalanden av annan innebörd. Och den föreslagna lagtexten har utformats på ett sätt som innebär en väsentlig avvikelse från vad som nu gäller. Första meningen i förevarande paragraf innebär sålunda att en markägare, som ansöker om ett företag som inte är till nytta för någon annan, kan påtvinga andra markägare en markavvattning som de inte vill ha. Han skulle härigenom i princip kunna styra markavvattningen i en hel trakt,. Det har inte anförts några skäl för att en så betydande omläggning av det ' nuvarande systemet krävs för att man skall få till stånd rationella markav- vattningsföretag.
I" likhet med vad Svea hovrätt föreslagit i sitt remissyttrande anser lagrådet att stadgandet bör anpassas närmare till nuvarande ordning som har mycket gammal hävd. Detta kan enklast ske genom att första och andra meningarna i den föreslagna texten ersätts med ett stadgande av följande innehåll: "Ansöker någon om tillstånd till ett markavvattningsfö- retag skall, om det begärs av ägaren till en annan fastighet och det prövas lämpligt, företaget utformas så att det blir till nytta även för denna fastig- het." I övrigt kan den föreslagna lydelsen bibehållas. Vad som ligger i förutsättningen att det skall prövas lämpligt framgår av remissprotokollet. Med den av lagrådet förordade lydelsen av paragrafen får det som därvid sägs tillämpning bara på det fallet att annan än sökanden begär ändrad utformning av företaget. Vad som uttalas i det stycke som börjar "Om en fastighetsägare ---” saknar relevans om lagrådets förslag godtas.
25
Såsom lagrådet anfört i det för 5—7 kap. gemensamma avsnittet bör man _ bibehålla principen att inlöst mark är samfälld för de fastigheter som tillhör deltagare och omfattas av vattenföretaget. Vid markavvattningsföretag, vari inte alla deltagare är jordägare. skall inlöst mark således bli samfälld endast för de fastigheter somjordägarna innehar trots att samtliga deltaga- re är med om att betala löseskillingen. Eftersom emellertid den inlösta marken regelmässigt inte representerar något värde kan denna ordning knappast anses stötande. Det måste ses närmast som en redovisningsfråga av praktisk natur, till vilka fastigheter den inlösta marken skall hänföras som samfälld.
Om förändringar i kretsen av fastighetsägande deltagare inträffar under samfällighetens bestånd. bör detta inte återverka på frågan. för vilka fastigheter den inlösta marken är samfälld.
Lagrådet föreslår att i ett tredje stycke av 2 & föreskrivs att inlöst mark är
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 - ' . 297
samfälld för de fastigheter som, när inlösen sker, ägs av deltagare i samfäl- ligheten och omfattas av markavvattningsföretaget.
Första och andra styckena i paragrafen kan då — om man väljer den i det för 5—7 kap. gemensamma avsnittet diskuterade lösningen att samfällighe- tenlfår förfoga över tillståndet —- ges följande lydelse:
”För utförande och drift av företaget utgör deltagarna en samfällighet. Tillståndet till företaget samt anläggningar och rättigheter som hör till företaget är samfällda för deltagarna.
När en samfällighet har bildats gäller vad som i denna lag föreskrivs om tillståndshavare eller ägare av anläggning samfälligheten."
3 och 4 %&
Enligt den föreslagna lydelsen av 3é skall de andelstal som skall ligga till grund för fördelningen av anläggnings- och driftskostnaderna mellan delta- garna bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den nytta var och en har av företaget. I motiveringen utvecklas närmare vad som skall förstås med nytta i detta sammanhang, nämligen fastighetens värde- höjning. Av redogörelsen för praxis vid bestämmandet av båtnaden vid torrläggning av jordbruksmark framgår att båtnaden genomgående. dvs. oavsett det verkliga förhållandet, beräknas som om markägaren gjort ock- så de följdinvesteringar för täckdikning som behövs för att torrläggnings- företaget skall ge full utdelning. Eftersom redogörelsen för praxis möjligen kan uppfattas som en anvisning om hur den föreslagna bestämmelsen i 35 skall förstås, kan det finnas skäl att framhålla att lagtexten ger utrymme också för andra metoder för beräkningen av värdeökningen.
[ fall då ingen av markägarna gjort några egna investeringar i markan- läggningar för att dra full nytta av markavvattningsföretaget förefaller det ligga närmare till hands att se direkt till den värdehöjning som företaget medför genom tillkomsten av möjligheterna att förbättra jordbruket än att laborera med värden som om följdinvesteringarna gjorts. [ vart fall när det är marknadsvärdets höjning som söks synes införandet av förutsättningar av hypotetisk karaktär innebära besvärande osäkerhetsmoment.
För bestämmandet av deltagarnas andelstal är det i och för sig av underordnat intresse vilken värdeökning som väljs som utgångspunkt — värdeökningen på marken med kvarstående behov av följdinvesteringar eller värdeökningen efter slutförda sådana investeringar — blott värdeök- ningen bestäms på ett enhetligt sätt för alla deltagarna. När tvångsanslut- ning förekommer skall emellertid — om kostnadsansvaret skall vara olika för olika deltagare och 49' därför bibehållas — en övre gräns gälla för den tvångsanslutnes andel i kostnaden, nämligen det värde av nyttan som legat till grund'för beräkningen av delaktigheten. [ dessa fall måste följaktligen nyttan (= värdeökningen) bestämmas till ett belopp som svarar mot verk- liga förhållandet. Att i sådana fall räkna skillnaden mellan markvärdet i utgångsläget och markvärdet efter genomförda följdinvesteringar som vär-
Lugrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 298
deökning (= nytta) ger uppenbarligen ett alltför högt tak för den tvångsan- slutnes bidragsskyldighet. Den del av värdeökningen som beror på den tvångsanslutnes följdinvesteringar måste lämnas utanför den värdeökning som sätter gränsen för bidragsskyldigheten. Genom kopplingen mellan 3 och 4åå blir förekomsten av tvångsanslutning bestämmande för vilken metod som kan användas för beräkningen av delaktigheten i företaget i dess helhet.
Vad lagrådet sålunda anfört ger inte anledning till ändringar i den före- slagna lagtexten. _
Bestämmelserna i 3 och 455 anger inte uttömmande vad som gäller i fråga om fördelningen av kostnaderna för företaget. Träffar deltagarna överenskommelse i detta avseende skall överenskommelsen. med viss reservation. läggas till grund för beslut. Stadgande härom har tagits upp i I2 kap. 32% i förslaget. Det synes emellertid vara lämpligare att detta stadgande får sin plats i anslutning till övriga kostnadsfördelningsbestäm- melser, såsom skett" med motsvarande bestämmelser i 6 kap. (9 5) och 7 kap. (45 tredje stycket).
Lagrådet föreslår att i ett tredje stycke av 35 upptas följande: "Vad deltagarna har överenskommit om kostnadsfördelningen skall läggas till grund för tillståndsbeslutet, om borgenärer med panträtt i de fastigheter som ägs av deltagare och omfattas av markavvattningsföretaget medger det. Om en fastighet — — — (förslagets 12 kap. 32 å) — — — betydelse för dem."
Sist bland kapitlets allmänna bestämmelser — såsom 4.5 om den särskil- da kostnadsansvarsregeln utgår enligt vad lagrådet uttalat i det för 5—7 kap. gemensamma avsnittet — torde upptagas det vid rubriken till föreva- rande kapitel föreslagna stadgandet som utesluter tillämpningen av kapit- lets bestämmelser om markavvattningssamfälligheter när ansökan om ma'r- . kavvattning göres av nyttjanderättshavare. Stadgandet kan förslagsvis ges följande lydelse: "Bestämmelserna i 1—3 åå gäller inte i fråga om markav- vattning som söks av annan än ägare av fastighet eller väghållare."
9.5
I första stycket av förevarande paragraf upptages ett stadgande an- gående åtgärder för vattenavlopp genom väg. Enligt vad departementsche- fen uttalar skall vad där sägs, i motsats till vad som gäller enligt 7 kap. 75 VL, inte grundlägga någon tvångsrätt gentemot väghållaren. Utverkande av tvångsrätt får ske enligt bestämmelserna i 8 kap. 1 s i förslaget. Syftet med stadgandet blir då begränsat- till att ge väghållaren rätt att framför dem som utför vattenföretaget ombesörja de nödvändiga åtgärderna. Innebör- den av stadgandet kommer inte till klart uttryck i den föreslagna lydelsen. som nära överensstämmer med lydelsen av nu gällande bestämmelse. Avfattningen torde därför böra jämkas.
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82:130 299
Avsikten med förslaget torde vidare vara att, om väghållaren inte själv önskar utföra åtgärderna, dessa får utföras av dem som ombesörjer mark- avvattningen. Någon särskild överenskommelse härom skall inte behöva träffas.
Lagrådet föreslår med hänsyn till det anförda att första stycket får följande lydelse: "Skall för markavvattning ett vattenavlopp byggas ge- nom en väg eller ett avlopp genom en väg utvidgas eller fördjupas och vill väghållaren själv utföra åtgärden. har han rätt därtill."
125
Till följd av att stadgandet i 9å första stycket inte skall grundlägga någon tvångsrätt, kommer vad som sägs i första meningen av förevarande para- graf inte att innebära någon reglering av markägarens tvångsrätt. Bestäm- melsen i paragrafens andra mening torde därför såsom obehövlig böra utgå.
6 kap. 1 och 2 55
Bestämmelser om bildande av bevattningssamfälligheter finns i 2 5. Ett särskilt inledande stadgande om att kapitlet innehåller sådana bestämmel- ser och bestämmelser som ansluter därtill torde inte vara erforderligt. Förslagets [ & synes såsom obehövlig kunna utgå.
Första stycket i 26 avser bildande av bevattningssamfällighet i fall då samtidig prövning sker av flera ansökningar om tillstånd till vattentäkt för bevattning. Enligt förslaget skall vattendomstolen kunna som villkor för tillstånd bestämma att tillståndshavarna skall ingå i en samfällighet. En sådan ordning synes knappast vara lämplig. Åt varje enskild tillståndsha- vare överlämnas då att avgöra om han skall uppfylla villkoret och medver- ka till att samfälligheten kommer till stånd. Detta kan bl. a. medföra oklar- het om när bildandet skett och om omfattningen av samfälligheten. Enligt ' lagrådets mening bör samfälligheten — i enlighet med vad departements- chefen uttalar i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.12) — bildas genom domstolens beslut. Om någon tillståndshavare efter beslutet om bildandet av samfälligheten inte vill utnyttja tillståndet och ej ingå i samfälligheten, får han begära omprövning enligt 15 kap.
Lagrådet föreslår därför att första stycket i 25 — som blir 15 om förslagets 15 enligt vad lagrådet förordat utmönstras — ges följande ly- delse: "Om flera — — — mellan dem. får vid meddelande av tillstånd bestämmas att tillståndshavarna skall utgöra en samfällighet för sådan fördelning (bevattningssamfällighet). "
I paragrafens tredje stycke torde motsvarande ändring böra göras. för— slagsvis genom att orden "som villkor för tillståndet” får utgå.
Enligt förslaget kan — såsom nämnts — en samfällighet för fördelning av vattnet bildas när flera ansökningar om tillstånd till vattentäkt prövas
Lagråders yttrande
Prop. 1981/82: 130 ' 300
' samtidigt; till en sådan samfällighet kan — om särskilda skäl föreligger — anslutas även den som tidigare fått tillstånd. Någon bestämmelse om samfällighetsbildning upptas däremot inte för det fall att flera tillstånd till vattentäkt för bevattning meddelas men tillstånden ges successivt för en sökande varje gång. Även i sådant fall torde emellertid behov av fördelning av vattnet kunna uppkomma. De skäl som dikterat förslaget att en tidigare tillståndshavare skall kunna inlemmas i en samfällighet synes därför moti- vera att en samfällighet kan bildas också i nu avsett fall.
En bestämmelse härom torde kunna upptagas i paragrafens andra stycke som kan få förslagsvis följande lydelse: "Har tillstånd till vattentäkt med- delats någon och sökes tillstånd-till ny vattentäkt för bevattning ur samma vattentillgång, får, om särskilda skäl föreligger, vid meddelande av till- stånd bestämmas att tillståndshavarna skall utgöra en bevattningssamfäl- lighet eller, om samfällighet bildas enligt första stycket, att den för vilken tillstånd redan har meddelats skall ingå i samfälligheten.”
I Specialmotiveringen till förevarande paragraf förekommer ett par utta- landen som kräver närmare belysning för att inte missförstås. Departe- mentschefen anför sålunda att när ett tillstånd till vattentäkt grundas på en nyttjanderättsupplåtelse så åvilar delaktigheten den som vid varje tidpunkt är nyttjanderättshavare. Vidare sägs att fastighetsägaren bör ha rätt att träda i nyttjanderättshavarens ställe som tillståndshavare och deltagare, om nyttjanderättsförhållandet upphör. Såsom lagrådet utvecklat under 2 ' kap. är det tilståndsbeslutets utformning i det särskilda fallet som är avgörande för hur länge tillståndet gäller; beslutet kan vara avfattat så att tillståndet bara gäller för den nyttjanderättshavare som sökt tillståndet eller så att tillståndet knyts till nyttjanderätten som sådan och alltså över- går till ny innehavare av rätten utan vidare prövning. Om nyttjanderätts- förhållandet upphör träder fastighetsägaren inte automatiskt in såsom till- ståndshavare. Däremot har han naturligtvis möjlighet att ansöka om ett eget tillstånd.
Så länge en nyttjanderättshavares tillstånd består kvarstår i princip också hans delaktighet i samfälligheten. Går tillståndet automatiskt över på en ny innehavare av nyttjanderätten följer delaktigheten med. Om nyttjanderättshavaren under tillståndstiden vill utträda ur samfälligheten och överenskommelse härom inte träffas, upphör hans delaktighet först sedan beslut om omprövning har meddelats enligt l5 kap. 15 5. Den hänvis- ning som departementschefen i detta sammanhang gör till prop. 1973: 160 bör avse s. 540 f. och 599.
45
Enligt denna paragraf — som blir 3 5 om förslagets ] & enligt vad lagrådet föreslagit utgår — skall införas möjlighet för vattendomstolen att föreskriva att gemensamma anläggningar skall inrättas för samtliga eller vissa av dem som skall ingå i samfälligheten. I motiveringen till paragrafen erinras om
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 301
att det förekommer att som villkor för tillstånd till vattentäkt föreskrivs mätanordningar för kontroll av vattenföringen. Det uttalas vidare att så- dana anordningar inte omfattas av bestämmelserna i kapitlet men att skyldigheten att utföra och sköta sådana anordningar naturligtvis bör åvila tillståndshavarna gemensamt. Då det knappast kan vara rationellt att de bevattnare, som samverkar i samfälligheten. vid'sidan av denna etablerar särskilda samverkansformer för handhavandet av mätanordningarna bör det vara möjligt att göra också dessa till en angelägenhet för samfällighe- ten. Något hinder för en sådan ordning synes inte föreligga. vare sig 'det sker genom att vattendomstolen föreskriver det eller genom att samfällig- heten själv beslutar det.
Såsom utvecklats i Specialmotiveringen är det avsikten att vattendom- stolen skall kunna förordna om' gemensamma anläggningar. t.ex. en ge- mensam intagsledning och pumpstation för uttaget av vattnet, också när detta påkallas av hänsyn enbart till motstående allmänna eller enskilda intressen och således oberoende av tillståndssökandenas inställning. Det bör då för tydlighetens skull framhållas att. som förslaget är uppbyggt, ett sådant förordnande kan meddelas bara i anslutning till att en bevattnings- samfällighet inrättas. Saknas denna förutsättning lärer det inte vara möjligt att. om flera sökanden begärt tillstånd till var sin vattentäkt, mot deras vilja få till stånd gemensamma intagningsanordningar.
6 5
För bevattningssamfälligheter kan inlösen av mark aktualiseras endast när samfälligheten handhar gemensamma anläggningar. Samfällighets- bildning för fördelning av vatten kan däremot aldrig leda till att samfälld mark uppkommer. De tillstånd till vattentäkt för bevattning, med vilka inlösenskyldighet kan förenas. utverkas av och tillkommer deltagarna i samfälligheten 'var för sig.
[ bevattningssamfälligheter kan kretsen av deltagare, som är fastighets- ägare, komma att växla under samfällighetens bestånd, exempelvis genom att nya bevattnare ansluts eller genom att rätt till vattentäkt som meddelats arrendator övergår på jordägaren. I konsekvens med den ordning som lagrådet förordat under 5 kap. 2 å med avseende på frågan hur mark som inlösts av samfälligheter skall behandlas föreslår lagrådet att 6 å — som blir 5 å om I å utgår — andra stycket ges lydelsen: "Mark som inlösts för gemensamma anläggningar är samfälld för de" fastigheter som, när inlösen sker, ägs av deltagare i samfälligheten och omfattas av bevattningsföreta- get.”
7och8 åå
Paragraferna ger regler för fördelningen av "kostnaderna mellan delta- garna. varvid fördelningsgmnderna skiljer sig något i fråga om förvalt- ningskostnader — de enda kostnader som uppkommeri samfälligheter med
Lagrådets yttrande
. Prop. 1981/82: 130 302
enbart vattenfördelning som uppgift — och kostnader för uppförande och drift av gemensamma anläggningar. I samfälligheter som avser såväl vat- tenfördelning som gemensamma anläggningar kan det till följd av den föreslagna ordningen bli nödvändigt att tillämpa två delaktighetssystem. vilket ter sig opraktiskt och tyngande. De vidare möjligheter i fråga om val av delaktighetsgrund som den föreslagna 8 å innehåller jämfört med 7 å synes utan olägenhet kunna gälla också med avseende på förvaltningskost- nader. Lagrådet föreslår att reglerna för hur delaktigheten skall bestämmas tas upp i endast en paragraf, som med lagrådets förslag blir 6 å. och att i denna öppnas möjlighet att, om särskilda skäl föreligger. bestämma sär- skilda andelstal för viss del av verksamheten. Med en sådan möjlighet kan samfälligheters förvaltningskostnader särbehandlas. om det föreligger ett uttalat behov därav, liksom så kan ske också med kostnader för drift av viss gemensam anläggning eller viss gren därav. Paragrafen föreslås få följande lydelse:
"En bevattningssamfällighets förvaltningskostnader och kostnader för utförande och drift av gemensamma anläggningar fördelas mellan delta- garna efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den mängd vatten som var och en får ta ut enligt meddelat tillstånd. I enlighet härmed åsätts andelstal för varje deltagare.
Om särskilda skäl föreligger, får särskilda andelstal bestämmas för en viss del av verksamheten.
Om det är lämpligt, får kostnaderna för driften av gemensamma anlägg- ningar fördelas genom avgifter som beräknas på grundval av den omfatt- ning i vilken varje deltagare utnyttjar anläggningarna."
9å
Med hänvisning till vad lagrådet i det för 5—7 kap. gemensamma avsnit- tet anfört om uttrycket "deltagande fastigheter" föreslås att första mening- en i paragrafen — som blir 7å om lagrådets förslag ovan följes — får följande formulering: "Vad deltagarna — — — om borgenärer med panträtt i fastigheter som ägs av deltagare och omfattas av bevattningsföretaget medger det."
7 kap.
Definitionerna i 1 kap. 4 å 1. av vattenreglering och vattenöverledning har en sådan utformning såväl i remissen som enligt lagrådets förslag att vttenöverledning är en .form av vattenreglering. I konsekvens härmed behöver vattenöverledning inte särskilt nämnas i rubriken eller särskilt regleras såsom skett i 6 å i förslaget.
Bestämmelserna i 7 kap. om samverkan i samfällighetsform vid vatten- reglering tillhandahåller regler för anslutning tvångsvis av intressenter med samma bakomliggande intresse i regleringen —- utnyttjande av vattenkraft (l å) resp. vattentäkt för bevattning (2 å) — medan motsvarande samver-
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 303
kan mellan regleringsintressenter med olika bakomliggande ändamål förut- sätter frivilligt samgående (3 å andra stycket). Utanför möjligheten att över huvud taget ingå i regleringssamfällighet faller sådana intressenter i vatten- föringen i vattendrag, vilkas behov av vattnet inte hänför sig till något vattenföretag, exempelvis huvudmän för avloppsföretag eller för trafik på inre vattenvägar. Den sistnämnda gruppens heterogena sammansättning och disparata önskemål må utgöra skäl att lämna den utanför möjligheterna att etablera samverkan i den lagreglerade samfällighetens form och hänvisa den till att samverka- på annat sätt. Från allmänna utgångspunkter synes det vara osäkert om det är lämpligt att såsom är fallet i lagförslaget utesluta tvångsmässigt bildande av samfälligheter med både kraftproducenter och bevattnare som medlemmar. I remissprotokollet redovisas inte skälen till den föreslagna ordningen i detta hänseende.
Att anslutning till samfälligheter kan ske tvångsvis torde förestavas av önskemålet att de som har gemensamma intressen — med däri inbyggda kontliktanledningar — i ändamålsenliga former handhar sina samordnings- angelägenheter och själva kommer fram till lösningar på sina inbördes tvister utan att det allmänna alltid måste engageras. När kraftproducent- och bevattningsintressen skall tillgodoses med samma reglerade vattentill- gång kan motsättningar förutses eftersom behovet av vatten för bevattning är för handen under den tid då kraftproducenterna vill hålla magasinen fyllda. Om man såsom skett i remissen avstår från möjligheten att med tvångsanslutning etablera samfälligheter för de konkurrerande reglerings- ändamålen måste inte bara uppkommande rättstvister utan också kon- flikter av intressekaraktär alltid lösas domstolsvägen. I vilken utsträckning en expanderande jordbruksbevattning kan leda till större frekvens av kon- flikter med kraftproduktionsintresset i samband med vattenreglering kan knappast bedömas med någon större grad av säkerhet. Eftersom emellertid strävandena att minska oljeberoendet ger vattenkraftsintresset särskild tyngd förefaller det inte osannolikt att behovet av samordning mellan de två intressegrupperna kommer att bli allt större i framtiden och att därvid samverkan i samfällighetens form skulle kunna få en avsevärd betydelse. Något underlag för utformningen av regler om samfällighetsanslutning tvångsvis över gränsen för intressegrupperna finns emellertid inte i lag- stiftningsärendet. När följaktligen en gräns måste finnas synes det mest följdriktigt att strikt upprätthålla skiljelinjen mellan kategorierna så att inte heller en frivilligt etablerad ”blandad" samfällighet kan få deltagarkretsen utvidgad tvångsvis på yrkande vare sig av deltagare, som vill påtvinga en utomstående anslutning, eller av utomstående, som vill tvinga sig till anslutning.
Kapitlet erbjuder vissa lagtekniska problem som enligt lagrådets mening inte har fått en tillfredsställande lösning. I kapitlet sammanförs regler avseende vattenreglering för kraftändamål, vattenreglering för bevatt- ningsändamål och, efter parternas överenskommelse, vattenreglering för
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 304
olika slags ändamål. Förhållandena är emellertid i viktiga avseenden så olikartade vid skilda typerav regleringsföretag att man knappast kan ha en enhetlig lösning på sätt som föreslagits. Ett exempel på detta är att anslut- ningsrätt och anslutningsskyldighet grundas på begreppet "stadigvarande nytta" oavsett vilken typ av regleringsföretag det är fråga om och att kostnadsfördelningen skall ske med hänsyn ”främst till den nytta" som varje delägare får. Med nytta avses emellertid värdehöjning på berörda fastigheter och den fördelningsgrunden passar inte på regleringsföretag för bevattning. Också andra exempel på nackdelar med den föreslagna upp- läggningen av 7 kap. kan anföras. Enligt lagrådets mening är väsentliga fördelar att vinna genom en uppdelning av kapitlet på de skilda typerna av regleringsföretag.
Vid en sådan uppdelning skulle kapitlet kunna få följande lydelse. Para— graferna har utformats med utgångspunkt i att den i det för 5—7 kap. gemensamma avsnittet diskuterade lösningen väljes som innebär att sam- ' fälligheten förfogar över tillståndet samt med beaktande av vad lagrådet i övrigt anfört i det gemensamma avsnittet och här ovan.
Vattenreglering för kraftändamål
[ 5 På yrkande av den som ansöker om eller har fått tillstånd enligt denna lag till vattenreglering för kraftändamål skall förordnas att ägare av andra strömfall som får nytta av regleringen skall delta i regleringsföreta- get, om mer än hälften av regleringsföretagets nytta belöper på de strömfall som tillhör den som framställer yrkandet och dem som förenat sig med honom om företaget samt varje strömfall som yrkandet avser är utbyggt eller kan antas bli utbyggt för kraftändamål inom den närmaste tiden.
Om någon ansöker om eller har fått tillstånd enligt denna lag till vatten- reglering för kraftändamål, skall på yrkande av ägaren av ett annat ström- fall som får nytta av regleringen förordnas att denne skall delta i företaget.
2 5 Har förordnande enligt [ å meddelats. utgör samtliga deltagare i regleringsföretaget en samfällighet för utförandeloch drift av företaget. Tillståndet till företaget samt anläggningar och rättigheter som hör till företaget är samfällda för deltagarna.
När en samfällighet har bildats gäller vad som i denna lag föreskrivs om tillståndshavare eller ägare av anläggning samfälligheten.
Inlöst mark är samfälld för de fastigheter som, när inlösen sker, ägs av deltagarna i samfälligheten och till vilka deras strömfall hör.
3 & Kostnaderna för utförande och drift av företaget fördelas mellan deltagarna på grundval av andelstal som bestäms efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den nytta var och en har av företaget.
Om en vattenreglering avser flera sjöar eller skilda sträckor i ett vatten- drag och det på grund härav behövs flera dammbyggnader eller särskilda anläggningar skall, om så erfordras. kostnaderna för varje sådan del av företaget beräknas särskilt och fördelas enligt grunderna i första stycket.
Vad deltagarna har överenskommit om kostnadsfördelningen skall läg- gas till grund för vattendomstolens dom, om borgenärer med panträtt i de fastigheter till vilka deltagarnas strömfall hör medger det. Om en fastighet
Lagrådets
yttrande
Prop. 1981/82: 130 305
svarar för gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. ll åjordabalken före- skrivs för relaxation. Medgivande av rättsägare behövs inte. om överens- kommelsen är väsentligen utan betydelse för dem.
Vattenreglering för bevattning
4 5 På yrkande av den som ansöker om eller har fått tillstånd till vatten- reglering för bevattning skall förordnas att andra som har tillstånd till vattentäkt för bevattning och som får stadigvarande fördel av regleringen genom förbättrade möjligheter att bevattna skall delta i regleringsföretaget. om den som framställer yrkandet och de som förenat sig med honom om företaget prövas ha större fördel av regleringsföretaget än de som yrkandet aVser.
Om någon ansöker om eller har fått tillstånd till vattenreglering för bevattning, skall på yrkande av någon annan som har tillstånd till vatten- täkt för bevattning och som får stadigvarande fördel av regleringen genom förbättrade möjligheter att bevattna förordnas att denne skall delta i företa- get.
5 5 Beträffande vattenreglering för bevattning äger 2 och 3 åå motsva- rande tillämpning med följande avvikelser.
Inlöst mark är samfälld för de fastigheter som, när inlösen sker. ägs av deltagare i regleringssamfälligheten och för vilkas bevattning regleringen sker.
Deltagarnas andelstal bestäms efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den mängd vatten som varje deltagare får ta ut enligt meddelat tillstånd till vattentäkt.
Vid tillämpningen av 3 å tredje stycket första meningen gäller att medgi- vande skall lämnas av borgenärer som har panträtt i fastigheter som ägs av deltagare i regleringssamfälligheten och för vilkas bevattning regleringen sker.
Vattenreglering på grund av överenskammelse 6 & I-Iar tillstånd till ett vattenregleringsföretag meddelats på ansökan av flera som vill till gemensamt gagn utföra företaget. utgör sökandena en samfällighet för utförande och drift av företaget, om annat inte har över- enskommits mellan dem.
Om ett vattenregleringsföretag. vartill tillstånd lämnats enligt första stycket, avser olika slag av ändamål, är 1 och 4 åå inte tillämpliga.
7 & Beträffande vattenregleringsföretag enligt 6 å gäller i tillämpliga de- lar
]. i fråga om inlösen 2 å tredje stycket och 5 å andra stycket, 2. i fråga om kostnadsfördelningen 3 å samt 5 å tredje och fjärde styc- kena.
Beträffande de särskilda paragraferna i utkastet får lagrådet anföra föl- jande.
] 5. Enligt det remitterade förslaget grundas anslutningsskyldighet och anslutningsrätt på att strömfall får stadigvarande nytta av vattenreglerin- gen. Med nytta avses den värdeökning av bestående natur som det ifråga-
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 | 306
varande objektet får. Eftersom Värdehöjningen alltså i sig är stadigvarande är denna bestämning till nyttobegreppet överflödig..
Med regleringsföretagets nytta avses i paragrafen den sammanlagda nytta företaget medför för samtliga strömfall som har gagn av företaget, oavsett om strömfallens ägare ansluts som deltagare eller inte. "Det synes rimligt att, vid beräkningen av den nyttoövervikt som enligt lagrummet krävs för tvångsanslutning, sökanden får räkna sig tillgodo även den nytta som belöper på strömfall vilkas ägare har förenat sig med sökanden om företaget. Detta överensstämmer med gällande rätt (3 kap. l å VL). Till skillnad mot nuvarande ordning medger förslaget emellertid tvångsanslut- ning också sedan företaget har kommit till stånd. Även då krävs nyttoöver- vikt enligt paragrafen och därvid medräknas de strömfallsägare som vid tillståndsprövningen eller senare förenat sig med sökanden om företaget.
2 å. Vid samfällighetsbildning i samband med vattenreglering för kraft- ändamål kan inte såsom när fråga är om samfällighetsbildning för markav- vattning, bevattning eller vattenreglering för bevattning den situationen uppkomma att deltagarna i samfälligheten inte är fastighetsägare. Alla deltagare i vattenreglering för kraftändamål äger nämligen fastighet med strömfall eller med servitutsrätt till strömfall. Men med avseende på inlöst marks karaktär av samfälld för fastigheter uppkommer den praktiska olä- genheten att delägarna och berörda fastigheter kan vara — och ofta är — belägna långt från den inlösta marken såsom när inlösen vid årsreglering sker av skadad mark vid vattenmagasin i en älvs övre del och strömfallen ligger spridda längs älvens hela lopp. Om man emellertid som lagrådet föreslår "läser” den inlösta markens egenskap av samfälld till de fastighe- ter, till vilka deltagarnas strömfall hör vid tiden för inlösen, synes olägen- heterna inte bli oöverkomliga.
3 5. Paragrafen motsvarar 4 å i det remitterade förslaget såvitt avser vattenreglering för kraftändamål. Någon särskild bestämmelse om inlösen- kostnader, såsom i första styckets andra mening i förslaget, upptas inte.
Den särskilda kostnadsfördelning som föreskrivs i andra stycket för där avsedda fall torde inte vara behövlig när samtliga deltagare har nytta av att flera dammar byggs. I stadgandet har därför i förhållande till det remittera- de förslaget —— förutom några redaktionella jämkningar — vidtagits den ändringen att det anges att särskild kostnadsfördelning skall göras endast i de fall då så erfordras.
I sista stycket har uttrycket "deltagande fastigheter" ersatts med "de fastigheter till vilka deltagarnas stömfall hör". '
Det anmärkes i detta sammanhang att. såsom anförts i det för 5—7 kap. gemensamma avsnittet, 5 å i det remitterade förslaget inte får någon mot- svarighet i detta utkast.
4 5 . Som anförts bl. a. under ! å har uttrycket nytta i förslaget innebör- den av ökning av en fastighets värde. När det gäller bevattningssamfällig- heter har departementschefen — enligt lagrådets mening på goda grunder
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82:130 307
— avvisat tanken att i första hand använda nyttan som kostnadsfördel- ningsnorm. De skäl som därvid anförts har relevans också när det gäller anslutningsskyldighet och anslutningsrätt enligt förevarande paragraf, som motsvarar 2 å i det remitterade förslaget. Man bör här i stället använda en mera allmänt hållen formulering. t. ex. stadigvarande fördel. Det torde inte möta några oöverkomliga svårigheter för vattendomstolen att konstatera om en sådan fördel är för handen i det konkreta fallet.
De skäl som motiverar den i l å föreslagna majoritetsregeln synes också kunna åberopas för att ha en motsvarande föreskrift beträffande regle- ringssamfälligheter för bevattning. I konsekvens med vad nyss anförts om nytta och fördel bör den ges den innebörden att det, för att tvångsanslut— ning skall kunna ske, prövas föreligga en övervikt i fråga om fördel för den som kräver tvångsanslutning, varvid han får tillgodoräkna sig den fördel som belöper på dem som förenat sig med honom om företaget.
Av sammanhanget framgår att när det i lagrummet talas om vattenregle- ring för bevattning därmed avses sådan vattenreglering som sker för att förstärka en vattentäkt för bevattningsändamål. Det valda, kortare ut- tryckssättet bör kunna användas utan risk för missförstånd.
5 5. I samfälligheter för reglering för bevattning är deltagarna inte be- vattningssamfälligheter som fördelar det reglerade vattnet eller förvaltar gemensamma bevattningsanläggningar utan de som har tillstånd till vatten- täkt för bevattning. Eftersom sådana tillstånd kan meddelas bevattnings- intressenter som inte äger fastighet som skall bevattnas, exempelvis arren- datorer och rörelseidkare med handelsträdgård eller timmerupplag, måste i konsekvens med vad lagrådet tidigare föreslagit i fråga om inlöst mark reglerna för sådan marks egenskap av samfälld utformas så att marken hänförs endast till bevattningsfastigheter, som ägs av deltagare i regler- ingsföretaget.
6 5. Paragrafen motsvarar 3 å andra stycket i det remitterade förslaget. Stadgandet har omformulerats så att det tydligare skall framgå att fråga är om vattenföretag som sökandena vill utföra gemensamt för sina syften. I enlighet med vad som anförts under rubriker.- till detta kapitel upptas i ett andra stycke i paragrafen en bestämmelse om att tvångsanslutning enligt 1 och 4 åå inte kommer i fråga i fall då samfällighet bildats för vattenregle- ringsföretag som avser annat än reglering enbart för kraftändamål eller enbart för bevattning.
7 5. I fråga om vattenregleringsföretag som avser olika slag av ändamål kan vad som beträffande inlösen och kostnadsfördelning föreskrivits an- gående vattenreglering för kraftändamål eller för bevattning inte få någon direkt tillämpning. I den utsträckning det är möjligt bör emellertid följas de principer som ligger bakom kapitlets bestämmelser. Om regleringen har till syfte bl. a. att tillgodose markavvattning leder tillämpningen av dessa principer till att inlöst mark blir samfälld även för de fastigheter som ägs av deltagare och omfattas av markavvattningsföretaget. När det gäller kost-
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 308
nadsfördelningen vid en reglering som avser olika slag av ändamål torde, om inte deltagarna träffat överenskommelse därom vilket kan förutsättas regelmässigt halskett, avgörandet stundom få ske efter en lämplighetsbe- dömning i det enskilda fallet.
8 kap. ] 5
I anslutning till definitionerna i l kap. 4 å har lagrådet uttalat att vatten- överledning är en form av vattenreglering. I enlighet härmed bör i föreva- rande paragrafs första stycke under 2. orden "eller vattenöverledning" utgå.
Om lagrådets förslag till 2 kap. följs skall hänvisningen under 6. i para- grafens första stycke gälla 5 å första stycket i 2 kap.
I motiven till paragrafen uttalas att de anläggningar och åtgärder. för vilka tvångsrätt kan utverkas, utgör en del av vattenföretaget och alltså skall tillåtlighetsprövas enligt de allmänna bestämmelserna i 3 kap. Utta- landet synes alltför kategoriskt i det tillåtlighetsprövning enligt 3 kapitlets bestämmelser kommer till stånd endast om frågan om tvångsrätt aktualise- ras i ansökningsmålet, dvs. i samband med att frågan om tillstånd till själva vattenföretaget prövas. I detta läge kommer på grund av 3 kap. 3 å första stycket eller 6 å i förslaget att prövas om de åtgärder, för vilka tvångsrätt begärs, är förenliga med fastställda planer enligt byggnadslagstiftningen och inte heller motverkar andra särskilda bestämmelser för användningen av mark eller vatten. Emellertid kan utverkande av tvångsrätt aktualiseras också efter det tillståndsfrågan avgjorts. varvid yrkandet om sådan rätt framställs efter stämning på den som skall göra upplåtelsen eller vidkännas intrånget. Någon lagregel som föreskriver tillåtlighetsprövning såsom för vattenföretag i dessa fall finns inte upptagen i det remitterade förslaget. Till följd härav får prövningen i stämningsmålet begränsa sig till frågan om behovet av tvångsrätten för genomförandet av det tillåtna vattenföretaget. På motsvarande sätt som då expropriationstillstånd utverkas blir det före- tagarens sak att tillse att ett utnyttjande av den gentemot sakägaren med- givna tvångsrätten inte strider mot några särskilda eller i allmänhet gällan- de föreskrifter, exempelvis planbestämmelser eller föreskrifter enligt na— turvårdslagen. '
Vidare förekommer i motiven ett uttalande att tvångsrätten vinner sak- rättsligt skydd genom beslutet av vattendomstolen eller förrättningsman- nen. Härmed torde avses att tvångsrätten har rättskraft i samma utsträck- ning som tillståndet till vattenföretaget. Uttalandets giltighet torde emeller- tid begränsa sig till tvångsrätter som medgivits i ansökningsmålet i sam- band med detta tillstånd. Tvångsrätter som utverkats senare i stämnings- mål torde även enligt det remitterade förslaget få sin giltighet begränsad till förhållandet mellan parterna i stämningsmålet.
La grådets yttrande
Prop. 1981/82: I30 ' 309
2 Ö . Lagrådet? Rätt att använda en annans vattenanläggning kan enligt denna paragraf yttrande tillerkännas någon som vill använda anläggningen för att främja ett eget vattenföretag eller motverka skador av detta. Det senare ledet i bestäm- . melsen avser främst, som det i motiveringen anförda exemplet visar, skador av befintliga företag. Även uttrycket främja ett vattenföretag i första ledet av stadgandet leder närmast tanken till att anläggningen skall användas för redan befintliga vattenföretag. Detta är emellertid inte avsik- ten. Det typfall som detta led är tillämpligt på är att någon, i stället för att bygga en egen anläggning, utverkar rätt att begagna en annans anläggning för ett planerat reglerings- eller annat vattenföretag. Lydelsen bör jämkas så att avsikten med stadgandet kommer till tydligare uttryck (se nedan). Det kan påpekas att stadgandet också torde kunna tillämpas när någon — en fastighetsägare eller staten, en kommun eller ett vattenförbund — med stöd av 14 kap. 2 å eller 15 kap. 6 å övertagit underhållet av en vattenan— läggning och vill begagna den t. ex. för en vattenuppdämning eller vatten- reglering som man avser att utverka tillstånd till. Den som ges rätt att använda en anläggning kan enligt andra stycket också få rätt att ändra anläggningen. Här uppställs ingen annan förutsätt- ning än att ändringen behövs. Avsikten torde emellertid vara att det för ändringsfallen skall gälla samma förutsättning som enligt första stycket, alltså att det inte medför väsentlig olägenhet för ägaren. För att detta skall klart framgå — närmast med tanke på det fallet att ändringen aktualiseras sedan anläggningen börjat användas — bör de två styckena föras samman med förslagsvis följande utformning av den första meningen i stycket: "Om det inte meför en väsentlig olägenhet för ägaren av en vattenanlägg- ning, kan någon annan ges rätt att använda anläggningen för ett eget vattenföretag eller för att förebygga eller minska skador av ett eget vatten- företag samt rätt att ändra anläggningen." Med anledning av vad i motiveringen till paragrafen sägs om markav- vattningsföretag vill lagrådet anföra följande. För genomförande av ett markavvattningsföretag kan det ofta vara nöd- vändigt att ta upp dike över annans mark eller att leda vatten till en annans dike och eventuellt ändra detta dike. Gällande regler innebär att den dikande har rätt att vidta dessa åtgärder. om de behövs (7 kap. 1 och 2 åå). Enligt förslaget kan rätt att utföra åtgärder av detta slag grundas på 1 å i förevarande kapitel, om det är fråga om att ta upp ett nytt dike eller att leda vatten till en bäck eller annat naturligt avlopp på en annans fastighet, och på 2 å, om detär fråga om att leda vatten till ett dike, som redan utnyttjas i ett annat markavvattningsföretag, och att eventuellt fördjupa eller bredda diket. Är det senare fallet aktuellt. dvs. ett annat markavvattningsföretags dike utnyttjas. har enligt andra stycket andra meningen i paragrafen ägaren av detta dike rätt att utföra de ändringsarbeten som krävs mot ersättning för kostnaderna. Med den av lagrådet skisserade lydelsen av 5 kap. 2 å
Prop. 1981/82: 130 310
' andra stycket blir det klart att med anläggningens ägare avses samfällighe- ten för det markavvattningsföretag som diket ingår i. Andra meningen, som kommer att ingå i första stycket enligt lagrådets förslag ovan, föreslås utan saklig ändring få följande lydelse: "Skall anläggningen ändras, har ägaren rätt att utföra ändringen och erhålla ersättning för kostnaderna."
5.5
Bestämmelser om att den som fått tillstånd att genom inlösen eller på annat sätt ta i anspråk annans egendom eller att vidta en åtgärd som skadar annans egendom skall utge ersättning finns i 9 kap. 1 å i förslaget. Bestäm- melserna blir genom sin avfattning direkt tillämpliga på åtgärder som avses i 8 kap. 1 och 2 åå. Såvitt gäller sådana åtgärder får stadgandet i förevaran- de paragraf därför ses som en erinran om de bestämmelser som är tillämpli- ga och inte som en bestämmelse som konstituerar ersättningsskyldighet. Denna erinran omfattar även den i 9 kap. 1 å upptagna bestämmelsen att vad i paragrafen stadgas inte gäller om annat är särskilt föreskrivet. Sådan särskild föreskrift finns i 5 kap. 9 å i förslaget för visst fall då tvångsrätt enligt 8 kap. ] å utverkas för väggenombrott.
Skador på grund av åtgärder enligt 8 kap. 3 å — vilka åtgärder regelmäs- sigt torde komma att utföras utan att tillstånd meddelats — eller till följd av förbud enligt 8 kap. 4 å omfattas inte av bestämmelserna i 9 kap. 1 å i den lydelse paragrafen erhållit i förslaget. Vad förevarande paragraf innehåller om ersättning för sådana skador utgör en materiell regel och hänvisningen till 9 kap. avser för dessa fall de bestämmelser kapitlet upptar angående hur ersättningen skall bestämmas.
Enligt lagrådets mening kan förevarande paragrafutgå. Något behov av att i 8 kap. erinra om ersättningsbestämmelserna i 9 kap. synes inte före- ligga, och bestämmelser angående skyldighet att utge ersättning för skador ifall som avses i 8 kap. 3 och 4 åå kan lämpligen upptagas i 9 kap. 1 å.
9 kap. 1 å
Om lagrådets förslag att 5 å i 8 kap. skall utgå godtas, bör i förevarande paragraf upptas bestämmelser om ersättning för skada i fall som avses i 8 kap. 3 och 4 åå. Det kan lämpligen ske genom att i första stycket tillägges två meningar av följande lydelse: "Detsamma gäller den som lägger upp rensningsmassor enligt 8 kap. 3 å och därigenom skadar annans egendom. Ersättning skall även utges för skada till följd av förbud enligt 8 kap. 4 å.”
2å
Den språkliga omarbetning som första stycket av förevarande paragraf undergått har medfört en i förhållande till nuvarande lydelse av 9 kap. 2 å ändrad saklig innebörd i det att också inlösen av en skadad fastighetsdel kommer att förutsätta att hela fastigheten lider synnerligt men. Denna
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 311
betydelseförskjutning undviks om orden "delar av fastigheter" byts ut mot Lagrådets "fastighetsdelar". yttrande 1 ] å
Första stycket i paragrafen innehåller regler om ersättning till den som lider skada av utrivningen av en vattenanläggning. Ersättningsskyldig en- ligt första meningen är den som fått tillstånd till utrivning enligt 14 kap. 1 å eller som har ålagts utrivning enligt 15 kap'. 6 å första stycket. Av andra stycket och motiveringen till det stycket framgår emellertid att ersättnings- skyldighet kan föreligga även när någon annan än anläggningens ägare har utverkat medgivande att riva ut anläggningen. Vad som här åsyftas är det fallet att domstolen enligt 15 kap. 6 å första stycket andra meningen (15 kap. 6 å andra stycket enligt lagrådets förslag) efter åtagande förordnat att utrivningen får verkställas av någon vars rätt är beroende därav. I första meningen i förevarande paragraf bör därför orden "eller medgetts" skjutas in omedelbart efter "ålagts" och — om lagrådets förslag beträffan- de 15 kap. 6 å följs — orden "första stycket" utgå. För tydlighetens skull bör då också uttrycket ”tillstånd — — — meddelats" i andra stycket bytas ut mot "medgivande — — — lämnats".
Andra meningen i första stycket har fått en utformning som synes ge stadgandet en vidsträcktare innebörd än som avsetts. Av motiveringen framgår att ersättning för förlust av förmån skall kunna utgå bara om förmånen har tillförsäkrats i tillståndsdomen eller tillståndsbeslutet eller i avtal som träffats i samband med vattenanläggningens tillkomst. Lagrådet förordar att bestämmelsen utformas i enlighet härmed.
Tredje meningen i första stycket bör enligt lagrådets mening — i närmare överensstämmelse med motivuttalandena — formuleras på följande sätt: "Ersättning utgår i sådant fall endast för kostnader i anledning av förlusten av förmånen."
Vad gäller tredje stycket är avsikten enligt vad som kan utläsas av motiveringen att ersättningsskyldighet för den som fått tillstånd att bort- skaffa flottledsanläggningar skall föreligga enbart i fråga om skador som uppkommer i samband med arbetena med bortskaffandet. Lagrådet före- slår att detta får komma till uttryck i lagtexten genom att orden "arbetena med" skjuts in mellan ”i samband med" och ”bortskaffandet".
Fjärde stycket innehåller en ersättningsregel för det fall att vattendom- stolen enligt 14 kap. 5 å har föreskrivit villkor för hur en anläggning för bortledande av grundvatten får tas ur bruk och annans egendom skadas genom bestående ändring av vattenförhållandena. När det stadgande som motsvarar 14 kap. 5 å i förslaget infördes i VL (2 kap. 59 å andra stycket) övervägdes också ersättningsfrågan. Idet betänkande som låg till grund för lagstiftningen föreslogs i anslutning till 2 kap. 59 å andra stycket en regel av innebörd att om någon genom en vattentäkts tagande ur bruk lider skada. som han ej skäligen får anses pliktig tåla, ersättning skall ges. I
Prop. 1981/82:130 312
propositionen togs inte upp någon ersättningsbestämmelse. Departements- chefen uttalade (prop. 1939: 9 s. 69) att det inte behövdes någon uttrycklig bestämmelse utan att ersättningsfrågan fick bedömas enligt allmänna gran- nelagsrättsliga grundsatser.
Gällande rätt innebär alltså att ersättning skall kunna utgå om en skada uppkommer, vare sig frågan om villkoren för tagandet ur bruk prövas eller inte. Någon inskränkning av nuvarande ersättningsmöjligheter torde inte ha åsyftats med förslaget. Om man nu. såsom föreslagits, inför en ersätt- ningsregel som endast avser det fall att vattendomstolen behandlat frågan om anläggningens tagande ur bruk är det risk för att man motsättningsvis sluter sig till att ersättning inte kan utgå i övriga fall. Enligt lagrådets mening är det lämpligast att ha en uttrycklig och generell ersättningsregel. Denna bör av systematiska skäl placeras i 14 kap. 5 å. Sista stycket i förevarande paragraf bör därför utgå. Den nu förordade ändringen i försla- get föranleder också en ändringi 13 kap. 14 å 3.
12—15 och'19 åå
Omprövningsreglerna i 15 kap. i förslaget och de därtill knutna ersätt- ningsbestämmelserna i 9 kap. innehåller element av både kungsådreinstitu- tet och nyprövningsinstitutet i gällande lag. Kungsådrereglerna — 1 kap. 5—13 åå VL — innebär i grova drag att den som äger strömfall eller annat område i ett vattendrag där det finns kungsådra — vilket är förhållandet beträffande vattendrag som är upptagna i en särskild. lagakraftägande förteckning — är skyldig att utan ersättning avstå en' tredjedel av vatten- mängden eller vattenkraften till förmån för allmänna intressen. I fråga om utbyggda strömfall gäller något förmånligare regler för strömfallsägaren. Nyprövningsinstitutet — 4 kap. 5—8 och 16 åå VL — innebär—i princip att villkoren för kraftverk eller vattenregleringar kan omprövas med hänsyn till allmänna intressen sedan femtiofem år förflutit efter utgången av den för företaget fastställda byggnadstiden. Även här är rätten till ersättning begränsad.
De nu föreslagna reglerna om ersättning vid omprövning innebär i hu- vudsak att den tillståndshavare som genom omprövningen lider skada i form av förlust av vatten eller fallhöjd eller inskränkning i regleringsrätt får ersättning härför av den som begärt omprövningen men att ersättningsrät- ten är på visst sätt begränsad, om omprövningen sker till förmån för vissa angivna allmänna intressen. i huvudsak sammanfallande med kungs- ådreintressena enligt VL. Begränsningen i ersättningsrätten fastställs i tillståndsdomen för varje enskilt företag till en bestämd kvotdel inom vissa i lagen angivna ramar. Denna kvotdel är gemensam för samtliga omprövningar som företaget underkastas. Tredje man som lider skada genom en omprövning får ersättning härför utan nu angivna begränsningar. Här finns dock ett undantag för mottagare av andelskraft. I de fall andels- kraft utgår från ett kraftverk som är föremål för omprövning får motta-
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 313
garen av andelskraften underkasta sig samma begränSning i ersättningsrät- ten som kraftverksägaren. Begränsningsreglerna gäller också i de fall en tillståndshavare drabbas av förlust eller" inskränkning som ovan nämnts till förmån för ett annat vattenföretag som utförs för att tillgodose allmänna intressen.
De ersättningsregler som nu berörts översiktligt Utgör tydligen resultatet av en kompromiss mellan olika intressen. De har bl.a. härigenom blivit detaljrika och svåröverskådliga. En fråga som osökt inställer sig är huruvi- da man i framtiden behöver räkna med ompröanngar av en art och omfatt- ning som motiverar detta komplicerade regelsystem". Den stora restriktivi- tet som numera gäller i fråga om tillskapandet av större vattenföretag och den stränga prövning som nya företag skall underkastas enligt det remitte- rade förslaget samt de erfarenheter som prövningsorganen numera har beträffande vattenföretags verkningar ger anledning anta att några mera omfattande omprövningar av vattenföretag inte blir aktuella. De. låt vara begränsade. erfarenheter som föreligger i fråga om tillämpningen av ny- prövningsinstitutet i VL talar i samma riktning. Eftersom man alltså har goda skäl att tro att frågan om ersättning till tillståndshavare i anledning av omprövning inte alls kommer att få de dimensioner som förslaget synes utgå från är det rimligt att fråga sig om det verkligen krävs ett så kompli- cerat ersättningssystem som nu föreslagits. Mot bakgrund av det anförda skulle det knappast framstå som stötande eller innebära några för det allmänna betungande åtaganden att full ersättning betalas till skadelidande tillståndshavare. Vissa alternativa vägar att lösa ersättningsfrågorna, t. ex. genom finansiering över statsbudgeten eller genom någon form av avgifter. har flyktigt berörts i motiveringen men avfärdats utan några egentliga överväganden. Lagrådet kan för sin del i detta läge inte göra annat än att utgå från det förslag som föreligger.
Vad först gäller den formella utformningen av förslaget synes vissa fördelar i fråga om tillgänglighet och överskådlighet kunna vinnas genom en omredigering som bör avse både ordningsföljden mellan olika paragra- fer och uppbyggnaden av de enskilda paragraferna.
I fråga om ordningsföljden anser lagrådet det lämpligaste vara att man först reglerar frågorna om när ersättning vid omprövning skall utgå. dels till tillståndshavaren och dels till tredje man, hur ersättningen skall beräk- nas och vem som skall betala ersättning i olika omprövningsfall. Detta motsvarar B och 15 åå i förslaget. Därefter bör i ett särskilt avsnitt följa reglerna om begränsning i ersättningsrätten. Detta avsnitt bör omfatta inte bara omprövningsfallen. dvs. 14 å i förslaget. utan också de fall som avses i 12 å i förslaget, dvs. när skadorna föranleds av nya vattenföretag som utförs till förmån för allmänna intressen. Sistnämnda regler kan då utfor- mas i huvudsak som en hänvisning till ersättningsreglerna för ompröv- ningsfallen i föregående paragraf.
Förståelsen kan vidare underlättas genom en ytterligare uppdelning av
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82:130 314
vissa paragrafer i stycken och en punktindelning av texten på ett par ställen. Också en del andra redaktionella jämkningar bör göras. Lagrådet återkommer nedan med ett förslag till ny lagtext. Först skall emellertid beröras vissa frågor rörande innehållet i paragraferna, där lagrådet delvis har en från förslaget avvikande uppfattning.
Vad först gäller frågan när ersättning vid omprövning skall utgå — 13 å och 15 å andra stycket första meningen i det remitterade förslaget (12å i lagrådets förslag) — påkallar det i 15 kap. lOå (11 å i lagrådets förslag) behandlade fallet att ett tillstånd till vattentäkt begärs omprövat särskilda överväganden. Som lagrådet kommer att närmare be- röra under sistnämnda paragraf är innebörden av det stadgandet den att. när omprövning påkallas av någon som själv driver en vattentäkt, båda tillstånden blir föremål för prövning. En konsekvens av detta får anses vara att. när det i förevarande ersättningsregler talas om ersättning till tillståndshavare för förlust av vatten. därmed avses vardera tillståndsha- varen i en sådan omprövningssituation som nu nämnts. Den som begär omprövningen kan alltså bli skyldig att betala ersättning till den andre men kan också själv bli berättigad till ersättning av denne. Motsvarande gäller beträffande skada som tredje man lider.
Det nu berörda vattentäktsfallet föranleder ett tillägg till reglerna om vem som skall betala ersättning — 15 å första stycket och andra Stycket andra meningen (13 å i lagrådets förslag). Det bör sålunda sägas ut i lagtexten att vid omprövning som omfattar tillstånden till konkurrerande vattentäkter ersättning betalas av vardera tillståndshavaren.
När det gäller andelskraft är det remitterade förslagets innebörd att, om den levererade kraftmängden minskar genom att det levererande kraftver- kets produktion begränsas till följd av ett omprövningsbeslut. mottagaren av andelskraften måste finna sig i samma proportionella begränsning av sin ersättningsrätt som innehavaren av kraftverket. Det föreslås emellertid inte att andelskraftens värde skall räknas av när värdet av kraftverkets produktion beräknas som grund för fastställandet av kraftverksägarens ersättning Ufr vad som här gäller vid nyprövning enligt VL: 4 kap. 6 å 1 mom. andra stycket VL). En konsekvens härav torde bli att kraftverks- ägaren får uppbära hela ersättningen för kraftförlusten och i sin tur blir ersättningsskyldig gentemot mottagaren av andelskraft för den minskning i kraftleveransen som denne drabbas av. Denna konsekvens synes inte ha beaktats i det remitterade förslaget. Reglerna om vem som betalar ersätt- ning bör därför kompletteras med en bestämmelse av nu angivna innebörd för det fall att andelskraften minskar.
Vad sedan gäller begränsningen i ersättningsrätten — 12 och 14 åå i det remitterade förslaget (14 och 15 åå ilagrådets förslag) — förelig- ger en viss obalans mellan den föreslagna regeln rörande beräkning av produktionsvärdet vid vattenkraftverk och motsvarande regel för vatten— regleringar för kraftändamål. En års- eller tlerårsreglering kan för berörda
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 315
kraftverk medföra en produktionsvinst dels genom att den uttagbara vat- tenkraften i varje strömfall ökar och dels genom att uttagbar kraft kan utnyttjas på ett fördelaktigare sätt. Beträffande korttidsregleringar gäller enbart sistnämnda förhållande. Båda de nu nämnda faktorerna har i försla- get beaktats när det gäller vattenregleringar. I fråga om kraftverken har däremot bara den förstnämnda faktorn — tillskottet i vattenkraft — beak- tats som en avdragspost. Avdrag bör emellertid göras också för den ökning av produktionsvärdet som föranleds av att vattenkraften genom reglering kan utnyttjas på ett fördelaktigare sätt. Att båda de nu berörda avdragspos- tema skall beaktas synes enklast kunna uttryckas så att avdrag skall göras för den del av produktionsvärdet som är att hänföra till vattenregleringar. Motsvarande förenkling av formuleringen kan göras beträffande vattenreg- leringar. I detta sammanhang bör framhållas att vattenöverledning inte behöver nämnas särskilt i lagtexten, eftersom denna typ av vattenföretag enligt definitionen i 1 kap. 4 å utgör en form av vattenreglering.
Beträffande andra vattenföretag än vattenkraftverk och vattenreglering- ar för kraftändamål innebär det remitterade förslaget att en viss del av den vattenmängd, fallhöjd eller magasinsvolym som omfattas av tillståndet till företaget inte ersätts. Eftersom det är fråga om en ersättningsregel —— och inte som enligt nuvarande kungsådreinstitut en regel om skyldighet att avstå viss vattenmängd eller fallhöjd — är det emellertid enligt lagrådets mening mera konsekvent att bestämma andelen på samma sätt som i övriga begränsningsfall, dvs. som en kvotdel av värdet av vattenmängden etc. Detta behöver knappast försvåra beräkningarna, eftersom man torde kun- na utgå från att värdet av varje enhet i regel är lika stort beträffande de vattenföretag eller strömfall som det kan bli fråga om här.
I 12 å andra stycket i det remitterade förslaget ges regler för det fallet att förlust av vatten eller fallhöjd eller inskränkning i regleringsrätt drabbar den som inte har något vattenrättsligt tillstånd. Bestämmelsen synes vara avsedd att tillämpas på följande fall:
1. fallhöjd går förlorad i ett outbyggt strömfall;
2. fallhöjd går förlorad i ett strömfall som är utbyggt utan stöd av ett tillstånd men i alla fall lagligt. antingen därför att det inte krävs tillstånd eller därför att utbyggnaden skett enligt någon äldre rättstitel (jfr 2 kap. 41 & VL): '
3. vattenmängd eller magasinsvolym går förlorad för ett vattenföretag i motsvarande situationer som avses under 2.
Enligt förslaget skall den del av förlusten eller inskränkningen som inte ersätts alltid vara en tjugondel av fallhöjden, vattenmängden eller maga- sinsvolymen. Vad lagrådet nyss anfört beträffande den ersättningsfria andelens beräkning vid omprövning av andra vattenföretag än vattenkraft- verk och vattenregleringar för kraftändamål är tillämpligt även här. Kvot- delen bör alltså räknas på värdet av fallhöjden etc.
Lagrådet vill också ifrågasätta om inte stadgandet bör begränsas så att
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82:130 316
det kommer att avse enbart förlust av fallhöjd som inte är utbyggd. Beträf- fande vattenföretag som avses under 2. och 3. ovan och som utförts före den nya lagens ikraftträdande synes det mest följdriktigt att reglera frågan i övergångsbestämmelserna. Och vad gäller vattenföretag som utförts efter den nya lagens ikraftträdande utan tillstånd och utan att tillstånd behövts kan man. med hänsyn till de stränga reglerna om tillståndsplikt. räkna med att de saknar praktisk betydelse från förevarande synpunkt. Stadgandet kan därför förenklas genom att dessa företag får utgå.
Med hänsyn till det anförda föreslår lagrådet att 12—15 och 19 åå får följande lydelse:
Ersättning vid omprövning 12 å Medför omprövning enligt 15 kap. 3, 4. 9 eller 11 å förlust av vatten eller fallhöjd eller inskränkning i rätten att reglera vattnets avrinning för tillståndshavare som omfattas av omprövningen utgår ersättning för förlus- ten eller inskränkningen. om annat inte följer av 14 å.
Medför omprövning enligt denna lag skada för annan än tillståndshavare som omfattas av omprövningen utgår ersättning härför. För mottagare av andelskraft gäller dock viss begränsning enligt 19 å.
Beträffande ersättning enligt första eller andra stycket äger 1— 10 åå motsvarande tillämpning.
13 å Ersättning enligt 12 å första stycket betalas av den som har begärt omprövningen eller, om omprövning enligt 15 kap. 11 å omfattar tillstån- den till konkurrerande vattentäkter. av vardera tillståndshavaren.
Ersättning enligt 12 å andra stycket betalas,
1. om omprövningen sker enligt 15 kap. 3, 4 eller 8 å, av tillståndsha- varen.
2. om omprövning enligt 15 kap. 11 å omfattar tillstånden till konkurre- rande vattentäkter, av vardera tillståndshavaren.
3. vid annan omprövning av den som har begärt omprövningen. Ersättning för minskning av andelskraft från vattenkraftverk som omfat- tas av omprövningen betalas av den som har tillstånd till kraftverket.
Begränsning i ersättningsrätten 14 å Om förlust eller inskränkning som avses i 12 å första stycket för- anleds av omprövning till förmån för det allmänna fiskeintresset, allmän farled, allmän hamn, allmän flottled eller hälsovården eller. vid ompröv- ning enligt 15 kap. 3å eller 9.5 första meningen. till förmån för den allmänna miljövärden. är tillståndshavaren skyldig att utan ersättning tåla viss del av förlusten eller inskränkningen.
Den del som inte ersätts avser den sammanlagda förlusten eller in- skränkningen till följd av skilda omprövningar som nu sagts och av vatten- företag som avses i 15 å och motsvarar i fråga om
1. vattenkraftverk högst en femtedel och lägst en tjugondel av produk- tionsvärdet av den vattenkraft som enligt meddelat tillstånd kan uttas vid kraftverket efter avdrag för den del av produktionsvärdet som är att hänföra till vattenregleringar.
2. vattenreglering för kraftändamål högst en femtedel och lägst en tju- gondel av det till regleringen hänförliga produktionsvärdet av den vatten- kraft som enligt meddelade tillstånd kan uttas vid varje kraftverk.
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 317
3. andra vattenföretag högst en femtedel och lägst en tjugondel av värdet av den vattenmängd. fallhöjd eller magasinsvolym som omfattas av tillståndet till företaget.
När vattendomstolen lämnar tillstånd till ett vattenföretag för vilket begränsning i ersättningsrätten som nu sagts skall gälla. skall vattendom- stolen inom de gränser som anges i andra stycket 1—3 fastställa den del som inte ersätts. Därvid skall hänsyn tas främst till företagets inverkan på vattenstånds- och avrinningsförhållandena. den fördel eller olägenhet som företaget väntas medföra från allmän synpunkt, graden av nytta för till- ståndshavaren och mottagare av andelskraft samt längden av den tid som föreskrivs enligt 15 kap. 3 å första stycket.
Om omprövning sker före den enligt 15 kap. 3 å första stycket fastställda tidpunkten skall den del som inte ersätts minskas i förhållande till den tid som återstår till denna tidpunkt.
15 å Om den som har tillstånd enligt denna lag till ett vattenföretag åsamkas förlust av vatten eller fallhöjd eller inskränkning i rätten att reglera vattnets avrinning till följd av ett vattenföretag som skall tillgodose det allmänna fiskeintresset, allmän farled, allmän hamn eller allmän flott- led. hälsovården eller den allmänna miljövården är hans rätt till ersättning härför begränsad på motsvarande sätt som gäller enligt 14 å.
Vad som sagts nu gäller även förlust av fallhöjd som inte är utbyggd. Därvid skall den del som inte ersätts motsvara en tjugondel av värdet av vattenkraften i det berörda strömfallet efter avdrag för vad som av detta värde är att hänföra till vattenregleringar.
19 å Om den kraftmängd som utgår såsom andelskraft minskas i fall som avses i 14 eller 15å är mottagaren av andelskraften skyldig att utan ersättning tåla denna minskning i samma mån som innehavaren av det kraftverk varifrån andelskraften tillhandahålls.
Utöver vad som anförts i motiveringen till lagrådets förslag kan följande kommentarer till förslaget göras.
När det i 12 å talas om tillståndshavare som omfattas av omprövningen avses i första hand den tillståndshavare som ansökan om omprövning riktas mot. I det fall en vattentäktsägare begär omprövning av tillståndet till en konkurrerande vattentäkt (15 kap. 10 å i det remitterade förslaget. 11 å i lagrådets förslag) gäller paragrafen båda tillståndshavarna. Andra stycket är tillämpligt också på en tillståndshavare som enligt 15 kap. 8 å begär omprövning av sitt eget tillstånd.
Hänvisningen i 12å tredje stycket till 1—10 åå avser i vilka former gottgörelse skall utgå — alltså genom skadeförebyggande åtgärder eller ersättning i pengar — och hur ersättningen skall beräknas. lnlösenreglcrna är i och för sig tillämpliga men får knappast någon praktisk betydelse, framför allt inte i omprövningsfall enligt 15 kap. _3 _och 4 åå i förslaget, där särskilt restriktiva regler gäller för hur långt omprövningen får gå.
Skyldigheten enligt 13 å att betala ersättning vid omprövning av tillstån- den till konkurrerande vattentäkter innebär att vardera tillståndshavaren"
betalar ersättning till den andre för de förluster och inskränkningar som
L(tgrådets yttrande
Prop. 1981/82:130 318
denne åsamkas genom att hans tillstånd jämkas och till de sakägare som lider skada genom en jämkning av den andres tillstånd.
Regeln i 1455 sista stycket innebär att den kvotdel som fastställts i samband med tillståndet reduceras i direkt proportion till den tid som återstår till omprövningstidpunkten. Den på detta sätt reducerade kvotde- len skall därefter tillgodoräknas tillståndshavaren vid varje ny omprövning som sker eller vid tillkomsten av ett vattenföretag som avses i 15 å. Domstolen bör alltså vid den första omprövningen alltid ange den reduce- rade kvotdelen.
l6å
Institutet andelskraft infördes i VL 1974 i samband med att reglerna om ersättning genom kraftöverföring upphävdes. Två skäl åberopades för det nya institutet: dels önskemål från kraftproducenternas sida om att alltjämt ha tillgång till någon form av ersättning i kraft vid tillgodogörande av större minoritetsandelar i strömfall, dels vissa från bankhåll framförda syn- punkter på ersättningskraftens värde från finansieringssynpunkt. Någon kritisk granskning av de synpunkter som framfördes från kraftproducen- ternas och kreditgivarnas sida förekom inte i lagstiftningsärendet. Vid utformningen av de nya reglerna överfördes viktiga element från institutet ersättning i kraft — t.ex. beträffande sakrättslig anknytning samt överlå- telse och upplåtelse av rätten till kraft — utan att det närmare övervägdes i vad mån dessa element passar för de storskaliga förhållanden som ut- märker dagens utbyggnads- och distributionsteknik.
Andelskraftsinstitutet överförs nu till den nya vattenlagen med i huvud- sak oförändrat innehåll, bortsett från ett betydelsefullt tillägg som lagrådet strax återkommer till. Någon analys av institutet från principiella utgångs- punkter görs inte heller nu. Såvitt känt har reglerna ännu inte tillämpats. Det finns emellertid inget material för att bedöma huruvida detta kan bero på att man i lagstiftningsärendet överskattade styrkan i kraftproducenter- nas önskemål om lagstiftning eller värdet från finansieringssynpunkt av det nya institutet. I detta läge saknar lagrådet anledning att ta upp frågan om behovet av ett andelskraftinstitut och konstruktion av detta till behandling, utom såvitt gäller den i 16 å andra stycket föreslagna utvidgningen till vissa vattenöverledningsfall för kraftändamål.
Denna utvidgning innebär att andelskraft skall kunna tillkomma även den som äger en kraftanläggning i vilken den tillgodogjorda vattenmängden minskas till följd av en annan vattenöverledning för kraftändamål än som avser tillgodogörande av annans vattenkraft; sådant tillgodogörande om- fattas av första stycket.
Av den allmänna motiveringen i remissprotokollet framgår att bakgrun- den till detta tillägg är vissa överväganden som redovisats av den s.k. vattenöverledningsutredningen i betänkandet Vattenkraft och miljö 4 (SOU 1979: 39 s. 171 ff). Utredningen har med utgångspunkt i det tänkta
Lagråa'ets yttrande
Prop. 1981/82:130 319
fallet att vatten leds över från Laisälven—Vindelälven till Skellefteälven ansett det skäligt att den produktionsförlust som överledningen skulle medföra för Stornorrfors kraftverk — det enda kraftverk som finns nedan- för överledningsstället i Laisälven — kompenseras genom andelskraft.
Enligt lagrådets mening kan den föreslagna utvidgningen av lagrummet starkt ifrågasättas. Den innebär att andelskraft skulle kunna utgå också som kompensation för skador genom en typ av vattenreglering. vilket måste uppfattas som en nyhet av principiell betydelse. Andelskraften förlorar härigenom sin karaktär av speciell kompensationsform för mino- ritetsdelägare i strömfall som byggs ut för kraftändamål. Har man väl bestämt sig för denna utvidgning finns det inte något bärande skäl mot att göra institutet tillämpligt vid alla former av vattenreglering för kraftända- mål. Det är svårt att se varför denna kompensationsform skulle användas när vattenkraften i strömfall genom vattenreglering minskar till förmån för kraftanläggningar i ett annat vattendrag men inte i samma vattendrag.
Grunden för det föreslagna tillägget måste också anses vara ganska bräcklig. Det enda praktiska exempel som redovisats — överledning från Laisälven—Vindelälven till Skellefteälven — är i viktiga avseenden ett särfall. Dels finns det som nämnts endast ett kraftverk. som kan påverkas negativt av en överledning, och dels framstår värdet av de outbyggda strömfallen i Vindelälven som högst osäkert med tanke på de restriktioner som gäller för en utbyggnad av älven. Problemet får en helt annan belys- ning om man tänker sig att överledning sker från en älv med många kraftstationer. Produktionsförlusten för dessa kan t. o. rn. tänkas bli så stor att deras sammanlagda andelskraft skulle ta i anspråk hela eller mer än krafttillskottet i den älv dit överledningen sker. Det förefaller knappast heller rimligt att stanna vid att kompensera ägarna av redan utbyggda strömfall. Om det inte gäller några generella restriktioner för utbyggnader i en älv finns det ingen anledning att inte räkna med också ännu inte exploaterade strömfall som är utbyggnadsvärda.
Med hänsyn till det anförda vill lagrådet förorda att regeln i andra stycket om andelskraft i vissa vattenöverledningsfall utgår och att stycket alltså begränsas till att gälla de fall som avses i 2 kap. 3 å i det remitterade förslaget (2 kap. 8 å enligt lagrådets förslag).
I konsekvens med vad lagrådet föreslagit beträffande 2 kap. bör uttryc- ket "vattenrätt" i paragrafens första stycke bytas ut mot "rätt". Detta överensstämmer med lydelsen av 2 kap. 6 å VL. Vidare föreslår lagrådet att tredje stycket formuleras på följande sätt: "Skyldigheten att tillhanda- hålla andelskraft åvilar strömfallsfastigheten.” Vad som menas med strömfallsfastighet anges i 13 kap. 46 å. Begreppet behöver alltså inte definieras i förevarande lagrum. särskilt som uttrycket redan tidigare har använts i den föreslagna lagtexten (8 kap. 1 å).
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 320
10 kap.
De avgifter som behandlas i detta kapitel har motsvarigheter i gällande rätt. Den föreslagna bygdeavgiften kan ses som en utbyggnad av det system med regleringsavgifter varom bestämmelser finns i 4 kap. 14 och 15 åå VL, Den lokala fiskeavgift som avses i 5 å i förslaget motsvaras av den avgift som nu brukar dömas ut som ett alternativ eller komplement till fiskefrämjande åtgärder av lokal natur enligt 2 kap. 8 å VL. Den allmänna fiskeavgiften enligt 6—9 åå i förslaget har sin motsvarighet i den avgift som bestäms enligt 2 kap. 10 å VL,
Vad gäller bygdeavgiften har redan antytts att den har ett vidare tillämp- ningsområde än den nuvarande regleringsavgiften. Den sistnämnda utgår vid vattenregleringar för kraftändamål och fastställs för varje berört ström- fall i huvudsak med hänsyn till verkningarna av regleringsföretaget i den bygd som berörs av detta företag. Ehuru avgiften alltså utgår _för regle- ringsföretag kan den också ses som en kraftverksavgift, eftersom den påförs och betalas av varje strömfallsägare för sig. Förslaget beträffande bygdeavgift innebär att sådan avgift utgår för vissa typer av vattenföretag, nämligen drift av vattenkraftverk, vattenreglering utom korttidsreglering, vattenöverledning för något annat ändamål än kraftändamål och ytvatten- täkt.—
Den föreslagna allmänna fiskeavgiftens tillämpningsområde överens- stämmer i princip med vad som gäller för fiskeavgift enligt 2 kap. 10 å VL.
Lagrådet har ingen principiell invändning att rikta mot förslaget såvitt gäller tillämpningsområdet för de olika avgifterna, Den ändring som lagrå- det vid 1 kap. 4 å föreslagit i fråga om definitionen av begreppet vattenreg- lering leder emellertid till att regleringar som inte sker för något annat vattenföretag inte blir avgiftspliktiga. Detta innebär eri viss avvikelse från det remitterade förslaget i fråga om bygdeavgiften samt från både det remitterade förslaget och gällande rätt i fråga om den allmänna fiskeavgif- ten. Denna avvikelse kan knappast ha sådan praktisk betydelse att det är motiverat att komplicera lagen med ytterligare en företagstyp för att bibe- hålla det remitterade förslagets innebörd.
Fastän bygdeavgiften och den allmänna fiskeavgiften enligt det remitte- rade förslaget skall avse samma typer av företag föreligger en viss skillnad i beskrivningen av tillämpningsområdena. Bygdeavgift skall sålunda beta- las av den som har fått tillstånd till drift av ett vattenkraftverk. till vatten- reglering sorn avser års- eller flerårsreglering osv. Beträffande fiskeavgif- FCH däremot åvilar betalningsskyldigheten den som fått tillstånd till ett vattenföretag som avser vattenkraftverk, vattenreglering som innebär års- eller tlerårsreglering osv. Skillnaden i uttryckssätt innebär att bygdeavgift utgår för vattenföretag som utgör en verksamhet medan fiskeavgift utgår för vattenföretag som innebär antingen uppförandet av en anläggning för i paragrafen angivna ändamål eller verksamheten vid en anläggning. D_enna olikhet i konstruktionen sammanhänger med att man velat bibehålla nuva-
La grådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 321
: rande princip att fiskeavgift skall börja utgå redan i anslutning till att arbetena för ett vattenföretag sätts igång, under det att bygdeavgiften liksom den nuvarande regleringsavgiften skall börja utgå först i anslutning till att verksamheten vid en anläggning påbörjas.
Enligt lagrådets mening behöver emellertid skillnaden i tidpunkt för avgiftsskyldighetens inträde inte leda till att de grundläggande bestämmel- serna om tillämpningsområdet för de skilda avgifterna konstrueras olika. Det är för övrigt vanligt, när det gäller större företag som prövas i etapper. att fiskeavgift enligt 2 kap. 10 & VL fastställs först i samband med tillstån- det att driva företaget och alltså delvis utdöms för redan förfluten tid ( se prop. 1952152 s. 47). Konstruktionen bör kunna förenklas så att man beträffande tillämpningsområdet för den allmänna fiskeavgiften endast hänvisar till 1 5.
I det föreslagna avgiftssystemet framkommer bygdeavgiften och den allmänna fiskeavgiften som produkten av två faktorer: antalet avgiftsen- heter och det indexerade beloppet enligt tillämplig avgiftsklass. Antalet avgiftsenheter bestäms av företagets omfattning enligt en regressiv skala för vattenkraftverk och vattenregleringar med regleringsmagasin. Kon- struktionen med indexering av beloppet per avgiftsenhet leder till att bygdeavgiften inte skall fastställas till visst krontal i tillståndsbeslutet utan såsom ett visst antal avgiftsenheter i viss avgiftsklass. Årliga omräkningar av en i tillståndet angiven bygdeavgift i kronor undviks härigenom.
Denna konstruktion av avgiftsberäkningen måste anses vara en smidig lösning av ett invecklat problem som i olika omgångar varit föremål för utredning. Lagrådet har vissa ändringar att föreslå i huvudsak endast vad gäller avgiftsberäkningen vid utvidgning av vattenföretag.
Förslagets principiella innebörd när det gäller utvidgningsfallen är att särskild avgift fastställs för varje utvidgning. Antalet avgiftsenheter beräk- nas därvid med hänsyn både till det ursprungliga företaget och till utvidg— ningen. Om avgift — enligt VL eller den nya lagen — redan utgår för det befintliga företaget skall den avgift som skall utgå på grund av utvidgning- en avse endast ökningcn av effekten. magasinvolymen eller vattenmäng- den. Då tillämpas inte den avgiftsfrihet som enligt huvudregeln gäller för mindre vattenkraftverk eller vattenregleringar. Beträffande inplaceringen i avgiftsklass torde förslaget innebära att endast verkningarna av det till- kommande företaget skall beaktas.
Om ett vattenföretag byggs på med nya vattenföretag — varje utvidgning är ju enligt den nya lagens terminologi ett vattenföretag — kommer det alltså att lagras olika avgifter på varandra. Enligt lagrådets mening skulle det innebära en förenkling om man i stället fastställer en ny avgift gemen- samt för det ursprungliga företaget och det nya företag som utvidgningen innebär. Den tidigare utgående avgiften skulle då upphöra och den nya bestämmas med hänsyn till avgiftsenheter och avgiftsklass som om de två företagen eller — vid upprepade utvidgningar — samtliga företag vore ett 21 Riksdagen 1981/82. I .raml. Nr 130
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130
R,.) (”J ls)
enda företag. I förhållande till det remitterade förslaget kan detta beräk- ningssätt ibland innebära en viss ökning av avgiften, eftersom inplacering- en i avgiftsklass då sker med hänsyn till företagens sammanlagda effekt. Någon större betydelse kan detta knappast antas få. En väsentlig fördel med det skisserade systemet — utöver de lagtekniska förenklingar det innebär — är att administrationen av löpande avgifter blir enklare.
När det gäller utvidgning av företag för vilka tillstånd har meddelats enligt VL är förslaget något oklart på ett par punkter och onödigt kompli- cerat. Enligt lagrådets mening skulle det innebära betydande förenklingar om man vid avgiftsberäkningen för utvidgningen kunde bortse från det befintliga företaget och låta det nya systemet bli tillämpligt enbart på det vattenföretag som utvidgningen utgör. Med den lösningen behövs inga särregler alls utan utvidgningen kommer att följa de huvudreglerlsom gäller för avgiftsberäkningen. Sker en ytterligare utvidgning skall — enligt vad som följer av vad tidigare sagts — gemensam avgift fastställas för utvidg- ningarna.
De jämkningar i sak och de lagtekniska förenklingar som lagrådet nu berört medför vissa ändringar i lydelsen av 1—4 och 6—8 5.5. Vidare vill lagrådet föreslå vissa ändringar av annan art beträffande 5. 9 och 10%.
15
Första stycket föreslås få följande lydelse: "Om ett vattenföretag utgör
l. drift av vattenkraftverk — — — låt i förslaget — — — ytvattentäkt skall den som innehar tillstånd till företaget betala en årlig — — — och 3 55."
Som ett nytt andra stycke föreslås en bestämmelse med följande lydelse: "Avser vattenföretaget utvidgning av ett annat vattenföretag eller. om utvidgning tidigare skett, flera andra vattenföretag. vartill tillstånd lämnats enligt denna lag, skall gemensam avgift fastställas såsom för ett enda företag, varvid tidigare utgående avgift bortfaller."
Beträffande andra stycket i remissen, som alltså blir tredje stycket enligt lagrådets förslag, synes det rimligt att med verkningar av vattenföretaget jämställa verkningarna av anläggningar för företaget. I annat fall kan det bli svårigheter att särskilja effekterna av själva verksamheten. Nuvarande regler beträffande regleringsavgift möjliggör en helhetsbedömning oavsett om verkningarna härrör från regleringsanläggningarna eller regleringsverk— samheten. l lagtexten bör alltså på två ställen efter ordet "vattenföreta- get" införas "eller anläggningar för detta”.
Det torde utan att texten behöver jämkas stå klart att. när en ny. gemensam avgift fastställts efter en utvidgning. stadgandet avser vatten- företagens sammantagna verkningar.
Lagrådcls yttrande
Prop. 1981/82:130 323
2.5
I fråga om denna paragraf innebär lagrådets förslag att sista stycket utgår.
l motiven till paragrafen görs ett uttalande om beräkning i visst fall av avgiftsenheter efter turbinens verkningsgrad. Då detta beräkningssätt inte överensstämmer med lagförslaget torde man få bortse från uttalandet.
35
Vad gäller tillämpningsområdet för bygdeavgiften åsyftas i l 5 — såväl enligt det remitterade förslaget som enligt lagrådets förslag — vattenföretag som utgör verksamhet vid en anläggning. När det i sista stycket i föreva- rande paragraf talas om "företaget" torde detta uttryck ha den nu angivna innebörden. Enligt lagrådets mening är det emellertid. liksom när det gäller användningsområdct för bygdeavgift (_se ovan under ] å), rimligt att man, vid bedömningen av verkningarna på vattenförhållandena och för bygden. beaktar också de anläggningar som hör till företaget. Lagrådet föreslår följande lydelse: "Vid inplacering i avgiftsklass skall hänsyn tas till de mindre eller större förändringar i vattenförhållandena samt de mindre eller större olägenheter eller fördelar för bygden som vattenföretaget eller an- läggningar för detta medför."
45
I de fall gemensam avgift fastställs för ett befintligt vattenföretag och ett vattenföretag som utgör utvidgning innebär detta stadgande att den nya avgiften börjar utgå från och med kalenderåret närmast efter det då tillstån- det till utvidgningen tas i anspråk. Samtidigt bortfaller den tidigare avgif- ten.
I första stycket bör orden "tillstånd att driva företaget" utbytas mot "tillståndet till vattenföretaget".
5.5
Lydelsen av första styckets första mening börjämkas så att stadgandets innebörd kommer till tydligare uttryck. I andra stycket torde vara tillräck- ligt att uppta en bestämmelse om hur den årliga avgiften skall beräknas. Första meningen i stycket kan då utgå. Lagrådet föreslår att paragragfen får följande lydelse:
"Vattendomstolen eller förrättningsmannen får. om det är lämpligare. i stället för att meddela villkor enligt 3 kap. 1 1 & ålägga tillståndshavaren att betala en särskild avgift för främjandet av fisket i det vatten som berörs av vattenföretaget eller inom något angränsande vattenområde. Avgiften kan fastställas som en engångsavgift eller som en årlig avgift.
Beloppet av årlig avgift beräknas så. att det av vattendomstolen eller förrättningsmannen fastställda avgiftsbeloppet multipliceras med det tal som anger förhållandet mellan basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 324
' allmän försäkring för december månad året närmast före det år då avgiften skall betalas och basbeloppet för december månad året närmast före det år då avgiften fastställdes.”
65
Såsom tidigare anförts bör de vattenföretag för vilka allmän fiskeavgift skall utgå vara desamma som är avgiftspliktiga enligt lå. Paragrafens lydelse kan då förenklas betydligt.
Den i stadgandet uppställda förutsättningen att företaget skall skada fisket eller orsaka en inte obetydlig ändring i vattenförhållandena bör avse inte bara verksamheten vid en anläggning utan också den inverkan anlägg- ningen i sig medför. Detta är också innebörden av gällande rätt. Vid vissa typer av vattenföretag torde det just vara anläggningarna som åstadkom- mer den största skadan på fisket.
Lagrådet föreslår att första stycket får följande lydelse: "Om ett vatten- företag som avses i 1 5 eller anläggningar för detta kan antas skada fisket — — — 65 i förslaget — ,— — vattenståndsförhållandena, skall den som innehar tillstånd till företaget betala en årlig — — — inom landet."
Som ett nytt tredje stycke bör tas upp ett stadgande för utvidgningsfall. Det kan formuleras på samma sätt som det av lagrådet föreslagna nya andra stycket i 1.5.
7.5
I överensstämmelse med vad lagrådet föreslagit beträffande Zå bör sista stycket utgå.
85
Sista stycket bör. liksom sista stycket i 35 enligt lagrådets förslag, avse inte bara verkningarna av vattenföretaget utan också verkningarna av de anläggningar som hör till företaget. På de två ställen i förevarande stycke där uttrycket "företaget” används bör detta alltså utbytas mot "vattenfö- retaget eller anläggningar för detta". Beträffande stadgandets tolkning när gemensam avgift fastställs efter utvidgning kan hänvisas till vad lagrådet anfört sist under l 5.
95
Paragrafen synes vinna i klarhet om den formuleras på förslagsvis föl- jande sätt: "Om det årliga beloppet av den allmänna fiskeavgiften är ringa, får föreskrivas att avgiftsskyldigheten skall fullgöras genom engångsbe- talning. Föreskrift härom skall meddelas om det årliga beloppet skulle understiga femhundra kronor."
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 . 325
105
Vad i paragrafen föreskrivs skall enligt uttalande i motiveringen gälla såväl den allmänna fiskeavgiften som den särskilda avgift varom stadgas i 55, den s.k. lokala fiskeavgiften. Detta föranleder ingen erinran från lagrådets sida vad gäller tillämpningen av andra och tredje styckena i paragrafen. Däremot anser lagrådet att första stycket inte bör omfatta den lokala fiskeavgiften. Såsom framgår av 55 utgår denna avgift i stället för fiskefrämjande åtgärder o.d. när så anses lämpligare. Härmed överens- stämmer bäst att prövningsmyndigheten. liksom när det gäller åtgärder, får fria händer att bestämma när avgift skall börja utgå.
Det remitterade förslaget ger inte klart besked om hur avgift enligt 65 skall utgå i det fall att arbetena utförts innan vattenföretagets tillåtlighet prövats. såsom fallet är vid laglighetsprövning enligt 4 kap. 55 i förslaget. Avsikten torde vara att avgift inte skall utgå för tiden innan prövning skett.
Med hänsyn till det anförda föreslår lagrådet att första stycket får föl- jande lydelse: "Årlig fiskeavgift enligt 65 skall utgå från och med kalender-' året närmast efter det år då arbeten eller andra åtgärder som inverkar på vattenförhållandena påbörjades eller då beslut om lagligförklaring medde- lades till och med ,det år då företaget läggs ned."
I andra stycket bör för tydlighetens skull orden "enligt 5 eller 65" skjutas in omedelbart efter ”fiskeavgift".
När prövningsmyndigheten enligt tredje stycket fastställer engångsavgift — lokal eller allmän — i samband med att tillstånd till vattenföretaget lämnas, bör tidpunkten för avgiftens erläggande bestämmas med tanke på att avgiftsskyldigheten beror av att tillståndet'tas i anspråk.
][ kap. 4 och 6 55
Om vad lagrådet vid 3 kap. anfört i fråga om regeringens prövning godtas. torde orden "enligt 3 kap. 4 5 andra stycket" i 4 5 i förevarande kapitel böra ersättas med "enligt 12 kap. 29 5 eller 13 kap. 42 5" samt vad som upptas i 6 5 utgå.
12 kap. 2 5
Denna paragraf har utformats efter förebild av '4 kap. 1 5 fastighetsbild- ningslagen. Fastän det inte sägs i motiveringen måste den ändrade utform- ningen anses innefatta en saklig ändring i förhållande till nuvarande bc- stämmelser i 10 kap. 35 5 VL. Innebörden av VL:s regler torde vara att gode männen deltar i hela förrättningen (NJA II 1920 s. 148). Fastighets- bildningslagens system däremot medger en större flexibilitet på så sätt att gode männens medverkan kan begränsas till vissa under förrättningen uppkommande frågor (SOU 1963: 68 s. 226 och prop. 1969: 128 5. B 202). Detta får anses vara en fördel också när det gäller markavvattningsförrätt-
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 326
ningar. Härigenom kan gode männens medverkan begränsas till kontrover- siella frågor och andra spörsmål, där deras medverkan är av särskilt värde.
I kapitlet används termen "förrättningsman" i två betydelser. I vissa fall avses den av länsstyrelsen förordnade förrättningsmannen och i andra fall det kollektiv som denne och gode männen bildar. Att termen har denna dubbla innebörd har nämnts endast i motiveringen till förevarande para- graf. Utredningen däremot. som använde samma terminologi. föreslog ett särskilt stadgande av innebörd att om gode män medverkar äger bestäm- melserna om förrättningsman motsvarande tillämpning på honom och gode männen, om ej annat framgår (16 kap. 6 5 andra stycket i utredningens lagförslag).
Enligt lagrådets mening är det att föredra att den dubbla innebörden av termen kan utläsas direkt ur lagen och inte bara nämns i motiveringen. Lagrådet förordar därför att som ett nytt tredje stycke i paragrafen upptas en bestämmelse av det innehåll som utredningen föreslagit.
] allmänhet torde det inte möta några svårigheter att avgöra vilken innebörd termen har i de olika paragraferna. Endast i 38 5. där termen används i olika betydelser i inledningen och under punkt 1, gör terminolo- gin ett något förvirrande intryck. Lagrådet återkommer under 38 5 med ett förslag till omformulering för att göra lagtexten klarare.
255
l paragrafen regleras förutsättningarna för att en återkallelse av en ansökan om tillstånd till markavvattningsföretag skall godtas. Reglerna syftar uppenbarligen till att förhindra att sökandens tillbakaträdande skall göra det nödvändigt för andra markägare som vill fullfölja företaget att begära ny förrättning.
Reglerna i första—tredje styckena tar sikte på det fall att återkallelsen sker innan förrättningsmannen skilt sig från saken. Med avseende på senare återkallelse tar paragrafen upp en regel att återkallelsen skall ske hos vattendomstolen inom tiden för överklagande av förrättningsmannens tillståndsbeslut men det lämnas öppet under vilka förutsättningar återkal- lelsen i detta läge skall godtas. Samma intressen föreligger emellertid här som när återkallelsen sker hos förrättningsmannen och förutsättningarna för att återkallelsen skall leda till att tillståndsbeslutet undanröjs bör vara desamma som när återkallelsen syftar till att få förrättningen inställd.
Lagrådet har i det föregående under rubriken 5—7 kap. skisserat en ordning som innebär att något utvidgat kostnadsansvar inte skall gälla för sökanden i förhållande till andra deltagare i ett företag. Om en sådan lösning väljes. bortfaller grunden för kravet i förevarande paragrafs tredje stycke på samtycke av medsökandena när en sökande återkallar sin ansö- kan.
Lagrådet föreslår i enlighet med det anförda att i förevarande paragraf tredje stycket utgår och att fjärde stycket tillförs följande avslutande mening: "Härvid gäller första och andra styckena i tillämpliga delar."
La grådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 327
315
I det remitterade förslaget används ordet "villkor" inte endast i betydel- sen av att ett tillstånd. medgivande eller dylikt är beroende av att viss förutsättning uppfylls. I åtskilliga sammanhang är villkor liktydigt med bestämmelse eller föreskrift (t.ex. i 3 kap. 11 ä. 6 kap. 3 5. 14 kap. 5 å). Användningen av "villkor" med denna innebörd. som synes ha hävd inom vattenrättskipningen, torde kunna godtagas.
Såsom villkor blir då att beteckna även t.ex. vad som föreskrivs om skadeförebyggande åtgärder.
Huruvida i förslaget även bestämmelser om ersättning inbegripes under "villkor” synes inte fullt klart. När i 15 kap. ] å andra stycket nämns villkor torde emellertid därmed avses även bestämmelser om ersättning (jfr 15 kap. 20 å). Enligt lagrådets mening möter inte hinder mot att "villkor". där så är lämpligt, används som en sammanfattning av de olika bestämmel- ser och föreskrifter som meddelats vid förrättning eller i vattenmål.
När i punkt 4 i förevarande paragrafs andra stycke talas om villkor för tillgodoseende av allmän och enskild rätt torde. med hänsyn till vad nu anförts, bestämmelsen omfatta även vad som föreskrivs i vissa av de följande punkterna. Lagrådet föreslår att punkten 4 flyttas ned och upptas omedelbart före punkten 8 med lydelsen: 7. villkor i övrigt för att tillgodose allmän och enskild rätt. Punkterna 5—7 i förslaget bör då få numren 4—6. ' I sista stycket av paragrafen upptas ett stadgande som innefattar dels en bestämmelse om den tid efter vilken omprövning av beslutet i visst hänse- ende kan ske och om skyldighet för förrättningsmannen att inom angiven tidsram precisera denna tid. dels en föreskrift om att den av förrättnings- mannen bestämda tiden skall anges i beslutet. Till den del stadgandet gäller bestämmandet av tidpunkten för omprövningen synes det inte höra hemma i förevarande sammanhang utan bör lämpligen upptas i det kapitel som reglerar övriga frågor om omprövning. 15 kap. ] förevarande paragraf torde endast böra föreskrivas att tillståndsbeslutet skall innehålla uppgift om den av förrättningsmannen bestämda tiden för omprövning.
Lagrådet föreslår att sista stycket i paragrafen får utgå och att punkten 10 i andra stycket får lydelsen: "tid efter vars utgång omprövning enligt 15 kap. 3 och 14 åå eller 15 å andra stycket får ske".
325
Om lagrådets förslag till lydelse av 5 kap. 3 & godtas skall vad som stadgas i förevarande paragraf utgå.
33 5
Enligt gällande rätt skall synesmännen vara verksamma för att åstad- komma överenskommelser i tvistiga frågor: detta gäller också ersättnings- frågor. Överenskommelse skall upprättas skriftligen och vitsordas genom synemännens påskrift. [ andra fall än då fråga är om ersättning eller
Lagrådetx yttrande
Prop. 1981/82: "130 328
skadeförebyggande åtgärder skall överenskommelsen dessutom prövas lämplig av synemännen för att bli gällande (se 10 kap. 57 & VL).
Även om någon motsvarighet till dessa bestämmelser inte upptagits i det remitterade förslaget får det anses följa av förrättningsförfarandets natur att förrättningsmannen är skyldig att vara aktiv också för Iösandet av ersättningsfrågor. Att parterna skall beredas möjlighet att framställa yr- kanden och synpunkter i dessa frågor är självklart. Men förrättningsman- nen måste också vara verksam för att aktualiserade ersättningsfrågor blir lösta antingen genom överenskommelse eller genom beslut av förrättnings— mannen. I sistnämnda fall skall avgörandet grundas på reglerna i 9 kap. i förslaget.
Innebörden av första stycket i förevarande paragraf torde vara att. om parterna är överens i en ersättningsfråga. förrättningsmannen har att utgå från detta. Han kan alltså inte besluta något i denna fråga som avviker från vad parterna enats om. Som den föreslagna lagtexten är utformad ger den närmast intryck av att sådana överenskommelser alltid skall tas in i till- ståndsbeslutet. Något sådant krav finns det dock inte anledning att upp- ställa. Om parterna vill det är förrättningsmannennaturligtvis oförhindrad att meddela ett beslut i ersättningsfrågan i överensstämmelse med parter- nas åsämjande.
När det i lagtexten talas om "ersättning" avses synbarligen. i enlighet med terminologin i 9 kap.. ersättning i pengar (se 9 kap. 3 år). En överens- kommelse om skadeförebyggande åtgärder enligt förevarande stadgande kan avse endast sådana åtgärder som utförs för att kompensera enskilda skadelidande. När det gäller skadeförebyggande åtgärder för att tillgodose allmänna intressen föreligger i princip en prövningsskyldighct för förrätt- ningsmannen. även om sökandeparten och den myndighet som företräder de berörda intressena är överens om åtgärden. Detta följer av den generel- la offlcialprövning som förrättningsmannen har i fråga om allmänna intres- sen.
En överenskommelse om gottgörelse för skada kan också tänkas gå ut på att sökanden. i stället för att betala pengar. utger någon form av realkompensation. Det är lämpligt att överenskommelser av detta slag jämställsmed överenskommelser om kontantersättning eller om skadefö- rebyggande åtgärder.
Det bör framhållas att överenskommelser enligt förevarande lagrum. till skillnad från vad som nu gäller. inte behöver avfattas skriftligen.
Med hänsyn till det anförda föreslår lagrådet följande formulering av första stycket: ”Om överenskommelse om ersättning har träffats. får er- sättning inte bestämmas annorlunda än som har avtalats Detta gäller även överenskommelser om att gottgörelse skall utgå på annat sätt än i pengar eller om att skadeförebyggande åtgärder skall utföras.”
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 329
38%
Under hänvisning till vad lagrådet anfört under 2 & föreslås att orden "mot förrättningsman eller god man" i punkt 1 byts ut mot "enligt 7 ä”.
[3 kap. 7 5
1 1 & första stycket av kapitlet bemyndigas regeringen att bestämma vilka tingsrätter som skall vara vattendomstolar. l förevarande paragraf anges hur gränserna mellan vattendomstolarnas domsområden skall dras. Lagen synes emellertid också böra ange vilken myndighet som skall svara för gränsdragningen. Lagrådet föreslår att 7.5 inleds med en föreskrift att regeringen bestämmer vattendomstolarnas domsområden.
13.5
Av skäl som lagrådet redovisar under 15 kap. 15.5 bör punkt 12 i första stycket ges lydelsen
"12. omprövning, utan samband med pågående ansökningsmål eller förrättning. enligt 15 kap. 155 första stycket eller omprövning enligt 15 kap. 15.5 andra stycket.”
Punkten 14 skall såsom lagrådet anför under 15 kap. 175 utgå om det stadgandet utgår ur förslaget.
145
Såsom anförts under 9 kap. 11.5 föranleder lagrådets förslag till ersätt- ningsregel för det fall att en anläggning för bortledande av grundvatten tas ur bruk en ändring av punkt 3 i förevarande paragraf. En tillämpning av ersättningsregeln kan aktualiseras i det ansökningsmål som anhängiggjorts av den som vill ta anläggningen ur bruk (13 kap. 13 ä 7). För detta fall krävs ingen särskild regel. Men ersättningsfrågan kan också tänkas bli aktuell först en tid efter det att villkoren för anläggningens tagande ur bruk fastställts enligt 14 kap. 5 5." Eftersom reglerna om oförutsedd skada — till skillnad från vad som gäller t. ex. vid utrivning av en vattenanläggning — inte är tillämpliga i de fall som avses i 14 kap. 55 bör möjlighet finnas för den skadelidande att i efterhand väcka talan genom stämning. Vidare bör det finnas möjlighet att väcka talan vid vattendomstol i ett fall då anlägg- ningen tagits ur bruk utan föregående prövning; den av lagrådet föreslagna ersättningsregeln täckerju också denna situation.
] enlighet med det anförda föreslår lagrådet att 13 kap. 145 3 utformas på följande sätt: "ersättning för — — — eller ersättning, utan samband med pågående ansökningsmål, enligt 14 kap. Så andra stycket".
24.5
Beträffande vissa slag av subjekt som berörs av en ansökan skall enligt denna paragraf delgivning ske av den kungörelse som utfärdas om ansök-
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82:130 330
ningen. Till skillnad från vad som gäller enligt motsvarande bestämmelser i 11 kap. 37.5 VL behöver delgivningen inte ske enligt reglerna för delgiv- ning av stämning i tvistemål. Mot denna ändring synes någon erinran inte kunna riktas. Stadgandet bör dock. i överensstämmelse med 225 i kapitlet, formuleras så att delgivningen avser utskrift av kungörelsen.
Enligt första stycket andra meningen i förslaget skall delgivning ske med bl. a. styrelse eller förvaltare för samfällighet enligt den nya lagen. Denna regel bör omfatta också motsvarande samfälligheter enligt äldre bestäm- melser.
Paragrafen synes vinna i överskådlighet om den uppdelas i punkter på förslagsvis följande sätt:
"Utskrift av kungörelsen skall delges
1. styrelsen eller någon annan som förvaltar en av ansökningen berörd kanal- eller slussanläggning eller annan allmän farled eller en hamn eller flottled som är allmän,
2. styrelsen för ett av ansökningen berört vattenförbund samt styrelsen eller annan som förvaltar en berörd samfällighet enligt denna lag eller motsvarande äldre bestämmelser.
3. ägaren av en anläggning för tillgodogörande av vattenkraft. om med ansökningen avses ianspråktagande av den tillgodogjorda kraften.
4. ägaren av den strömfallsfastighet från vilken andelskraft tillhanda- . hälls, när fråga är om en ansökan enligt 135 första stycket 6.
5. innehavaren av det tillstånd som avses med en ansökan enligt 135 första stycket 10 eller 11."
25.5
I tredje stycket av denna paragraf upptas ett bemyndigande för fiskeri- styrelsen att förordna en fiskeritjänsteman att i styrelsens ställe avge yttrande till vattendomstolen. Bestämmelsen är närmast av den karaktären att den skulle höra hemma i instruktionen för styrelsen. 1 styckets fortsätt- ning meddelas emellertid regler som hänför sig till vattendomstolens hand- läggning av målet. i det domstolen på styrelsens anmälan under viss förutsättning skall förordna sakkunnig enligt 325 i förslaget.
Reglerna för hur vattenmål skall tillföras utredning bör enligt lagrådets mening ansluta sig till vad som i allmänhet gäller med endast de avvikelser som påkallas av de särskilda utredningskrav som officialprövningen stäl- ler. Från den utgångspunkten kan liksom i gällande vattenlag vissa sär- regler vara motiverade med avseende på fiskeintresset. ] enlighet med det sagda förordar lagrådet att tredje stycket av paragrafen får följande ly- delse:
"Fiskeristyrelsen skall. om handlingar översänts till styrelsen enligt 23 5, yttra sig om vattenföretagets inverkan på det allmänna fiskeintresset samt föreslå de bestämmelser som behövs till skydd för fisket. Om styrel— sen fmner att yttrande inte kan avges utan undersökning på platsen skall
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 331
styrelsen anmäla detta till vattendomstolen. som förordnar om sakkunnig— utredning enligt 32.5
27 5
För att underrättelse till en ny sakägare skall kunna underlåtas enligt denna paragraf torde förutsättas att sakägaren på något sätt framträtt i målet genom att framställa yrkanden. närvara vid förhandling, undersök- ning eller dylikt. Detta skulle komma till tydligare uttryck om man i enlighet med utredningens förslag i stället för det innehållsmässigt diffusa och stilmässigt olämpliga uttrycket ”hört av sig" använder "låtit sig av- höra". En alternativ lokution är "fört talan". varvid detta uttryck tas i den mera vidsträckta betydelse det har i t.ex. 12 kap. 7 och 25 åå (jfr prop. 1969: 128 s. B 212).
345
Paragrafens lydelse torde böra jämkas så att det kommer till klart ut- tryck att beslut om sådana åtgärder som stadgandet avser får meddelas av ordföranden ensam. Det kan lämpligen ske genom att orden "utan huvud- förhandling" inskjutes mellan "vattendomstolen" och "besluta".
Ordet "provisoriskt" torde kunna utgå. Att beslutet avser provisoriska åtgärder framgår med erforderlig tydlighet av vad som i övrigt stadgas i paragrafen.
35.5
Enligt paragrafens andra stycke får vattendomstolen i stället för att utfärda kungörelse kalla sakägarna till huvudförhandlingen. ] fråga om delgivning av kallelsen görs den ändringen i förhållande till vad för närva- rande gäller. att någon inskränkning i fråga om tillämpningen av 125 delgivningslagen ej föreskrivs (jfr 33 kap. 65 andra stycket RB). Någon motivering till ändringen har inte lämnats. Lagrådet förordar att nuvarande ordning bibehålles.
För att sakägarna skall beredas skäligt rådrum bör delgivning av kal- lelser ske senast åtta dagar före huvudförhandlingen. Detta torde böra komma till klart uttryck i lagtexten.
Lagrådet föreslår att andra stycket i paragrafen får följande lydelse: ”Om det är lämpligare. får vattendomstolen kalla sakägarna till huvudför- handlingen i målet. Kallelserna skall senast åtta dagar före huvudförhand- lingen delges sakägarna i den ordning som gäller för delgivning av stämning i tvistemål.”
36 .5 Avsikten med det föreslagna stadgandet i paragrafens sista stycke torde vara att huvudförhandling. liksom för närvarande är fallet. skall kunna
Lagrådet; yttrande
Prop. 1981/82: 130 332
hållas även om inte någon part kommer tillstädes. Lagtexten börjämkas så att stadgandets innebörd kommer till klart uttryck. lämpligen genom att ordet "någon" får utgå.
[ specialmotiveringen till förevarande paragraf uttalas. att huvudför- handling i förenklad form skall kunna hållas även om part uteblir men att förutsättningen härför är att den uteblivna parten har kallats till förhand- lingen. Det bör härtill framhållas att även vad i 42 kap. 20? andra stycket RB sägs angående parternas samtycke är att iakttaga när rätten tar ställ- ning till om huvudförhandlingen skall hållas i förenklad form.
40.5
1 paragrafen anges en frist för framställandet av ersättningsyrkanden och av erinringari anledning av sakkunnigutlåtande. Enligt ordalydelsen gäller fristen för ersättningsyrkanden endast när fråga är om ersättning till följd av vattenföretag. Sådana yrkanden kan emellertid aktualiseras också i andra ansökningsmål än mål som rör vattenföretag, exempelvis mål om inrättande av en gemensam anläggning för bevattning. Paragrafen bör följaktligen gälla yrkanden om ersättning till följd av det vattenföretag eller den åtgärd, som avses med ansökningen, samt erinringar i anledning av utlåtande enligt 32 5.
449"
Skadefrågor rörande enskilda fastigheter löses ofta i vattenmål genom överenskommelse mellan parterna. En sådan överenskommelse går vanli- gen ut på att sökanden betalar ersättning i pengar men den kan också innebära att gottgörelse utgår i form av realkompensation av något slag eller skadeförebyggande åtgärder. ] gällande rätt finns vissa inskränkning- ar i parternas avtalsfrihet. främst med hänsyn till fastighetsborgenärernas intressen. Det remitterade förslaget innebär, vad gäller borgenärsskyddet. en återgång till det system som gällde före den 1 juli 1974. då nuvarande regler härom infördes. Vattendomstolen skall enligt förslaget inte längre självmant beakta borgenärsintresset. Av gällande bestämmelser återstår enligt förslaget endast den s.k. likformighetsgrundsatsen. som nu finns inskriven i 11 kap. 605 tredje stycket VL och i förslaget kommer till uttryck i första stycket i förevarande paragraf. samt den i andra stycket intagna regeln om verkan av överenskommelse. motsvarande 11 kap. 60% fjärde stycket VL.
Den utvidgning av avtalsfriheten som förslaget innebär synes främst vara föranledd av ett praktiskt behov, nämligen att underlätta för parterna att lösa skadefrågor genom överenskommelser. Det framgår av det materi- al som föreligger i remissärendet att nuvarande regler för borgenärsskyd- det i hög grad försvårat tillkomsten av uppgörelser mellan parterna. Detta i sin tur har gjort domstolsbehandlingen av de större vattenmålen mera omständlig och tungrodd. Lagrådet har därför ingen anledning till erinran
Lagråa'ets yttrande
Prop. 1981/82:130 333
mot förslaget i denna del. Inte heller de ändringari övrigt — avseende mera perifera frågor — som förslaget innebär möter någon gensaga.
Liksom enligt gällande rätt skall likformighetsgrundsatsen kunna sättas ur spel om parterna träffat ett formligt avtal i ersättningsfrågan. Också här slår alltså intresset av att uppmuntra frivilliga uppgörelser igenom. Vad nu sagts regleras i andra stycket. Denna regels innebörd av begränsning i likformighetsgrundsatsen skulle enligt lagrådets mening komma till tydli- gare uttryck om regeln — i stället för att uttryckas i ett särskilt stycke — placeras i omedelbar anslutning till det föreslagna första stycket. Därvid bör det mera obestämda uttrycket överenskommelse bytas ut mot den term som nu används i VL, nämligen "särskild uppgörelse". Eftersom likformighetsgrundsatsen knappast kan få tillämpning på annat än ersätt- ning i pengar bör andra meningen i andra stycket utgå.
Lagrådet föreslår alltså att paragrafen får följande lydelse: "När på — — — i målet. Om särskild uppgörelse har träffats mellan parterna. får ersätt- ning dock inte bestämmas annorlunda än som har avtalats.”
475
Av skäl som lagrådet anfört vid 12 kap. 315 torde i paragrafens första stycke punkten 3 flyttas ned och placeras omedelbart före punkten 10 med lydelsen: 9. villkor i övrigt för att tillgodose allmän och enskild rätt. ' Punkterna 4—9 i förslaget bör då numreras 3—8.
Vad lagrådet vid samma paragraf uttalat angående placeringen av be- stämmelser om tidpunkten för omprövning gäller även vad som stadgas i förevarande paragrafs sista stycke. Lagrådet föreslår därför. att detta stycke får utgå och att punkten 11 i andra stycket får lydelsen: ”tid efter vars utgång omprövning enligt 15 kap. 3 5 eller Bä andra stycket får ske".
485
Med denna paragraf avses att tillhandahålla en processuell bestämmelse som gör det möjligt för vattendomstolen att dela upp avgörandet av ett ansökningsmål i flera steg. när sökanden har behov därav. Sålunda skall — utan bundenhet till annan förutsättning än att sökanden yrkat det — dom— stolen kunna döma i fråga om företagets tillåtlighet som ett första steg. I ett andra steg — sedan tillåtlighetsfrågan bedömts positivt och under förutsätt- ning att företagets snara genomförande är angeläget — skall tillstånd kunna meddelas till de arbeten som behöver utföras. Till det slutliga avgörandet av målet återstår härefter övriga frågor såsom tillstånd till och villkor för igångsättandet av driften, kontrollföreskrifter, avgiftsbeslut och skadereg- lering i den mån den inte måste ske tidigare i samband med tillstånd till byggnadsarbeten.
Den föreslagna lagtexten synes inte med erforderlig tydlighet ge vid handen att en så långtgående uppdelning av ansökningsmålet som nu angivits är medgiven. Lagrådet finner att lagtexten vinner i klarhet om den ges lydelsen:
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 334
"På yrkande av sökanden får vattendomstolen i särskild dom avgöra frågan om företagets tillåtlighet.
Om domstolen funnit att företaget är tillåtligt och om företagets snara genomförande är angeläget får domstolen i särskild dom meddela tillstånd till de arbeten som behöver utföras.”
De särskilda domarna i frågan om företagets tillåtlighet resp. tillstånd till byggnadsarbeten företer vissa likheter med mellandomar enligt 17 kap. 55 RB. I likhet med vad som är fallet enligt detta lagrum bör förevarande paragraf i vattenlagen inrymma en möjlighet för domstolen att förklara målet i övrigt vilande tills den meddelade domen vunnit laga kraft. Med en 'sådan befogenhet kan de processekonomiska vinsterna av att dela upp målet i etapper säkras. Lagrådet föreslår att paragrafen tillförs ett ytterliga- re stycke med lydelsen:
"Meddelas särskild dom får vattendomstolen förordna att målet i övrigt skall vila till dess domen vunnit laga kraft."
49.5
Denna paragraf. som innehåller bestämmelser om uppskov under en prövotid med svårbedömda frågor, motsvaras nu av prövotidsreglerna i l 1 kap. 66%? 2 mom. VL. 1 de fall vattendomstolen delat upp handläggningen på så sätt att tillstånd först ges till erforderliga arbeten för företaget är det klart att nuvarande prövotidsregler är tillämpliga även på ersättnings- och andra villkorsfrågor som hänger samman med arbetena (.se prop. 1952: 52' s. 48 och 50). Det remitterade förslaget torde inte syfta till någon ändringi detta avseende. När det alltså i lagtexten talas om verkningarna av ett vattenföretag avses alltså därmed också verkningarna av sådana arbeten som enligt definitionen i 1 kap. 3å i sig utgör vattenföretag. Detta får praktisk betydelse i de fall vattendomstolen meddelar särskilt tillstånd till byggnadsarbeten med stöd av 13 kap. 485 andra meningen i förslaget (andra stycket i lagrådets förslag).
Lagrådet vill också förorda att orden "villkoren eller skaderegleringen" i första stycket byts ut mot "ersättning eller andra villkor".
53 &
Förevarande paragraf ger vattendomstolen möjlighet att avgöra stäm- ningsmål utan huvudförhandling i vidare omfattning än vad som gäller beträffande tvistemål i allmänhet (42 kap. 18% RB). Enligt paragrafens första stycke skall vattendomstolen vid måls avgörande utan huvudför- handling ha den sammansättning som anges i kapitlets 35 första stycket. Stadgandets avfattning torde leda till att ordföranden ensam inte kan meddela dom i anledning av medgivna eller eftergivna anspråk. se 25 i förevarande kapitel. I denna del innebär stadgandet alltså en inskränkning av ensamdomarens kompetens i förhållande till vad som gäller i fråga om tvistemål i allmänhet (1 kap. 35 tredje stycket RB). Om. såsom motiven
Lugrådets yttrande
Prop. 1981/82:130 335
synes ge vid handen. en sådan inskränkning inte har åsyftats. torde första stycket i paragrafen böra jämkas så att vad som sägs 'om domstolens sammansättning blir tillämpligt endast i de fall. i vilka mål avgörs utan huvudförhandling utöver vad som följer av RB:s bestämmelser. Det kan ske genom att andra meningen får förslagsvis följande lydelse: "Om målet avgörs utan huvudförhandling i annat fall än som avses i 42 kap. 18% rättegångsbalken. skall vattendomstolen ha den sammansättning som anges i 3 5 första stycket i detta kapitel."
Enligt tredje stycket i förevarande paragraf skall beträffande föreläggan- den för part att inställa sig vid huvudförhandling och parts utevaro vid sådan förhandling gälla RB:s bestämmelser rörande en sak. varom förlik- ning inte är tillåten. Bestämmelserna medför bl.a. att tredskodom inte skall kunna meddelas. Av hänvisningen i förslagets 545 till 315 andra stycket följer att tredskodom inte heller skall kunna meddelas vid muntlig förberedelse i stämningsmål. För kallelse till muntlig förberedelse kan då. när saken är sådan att förlikning därom är tillåten. vad i RB stadgas om kallelse i sådana mål (42 kap. 10?) inte tillämpas. För att svårigheter att genomföra rättegången inte skall uppkomma torde med hänsyn till vad nu anförts böra föreskrivas att för kallelse till muntlig förberedelse och för utevaro från förberedelsen skall tillämpas RB:s regler om indispositiva mål. Det sker lämpligen genom att i tredje stycket orden "vid muntlig förberedelse eller" inskjutes mellan "inställa sig" och "vid".
55?
Till denna paragraf har med i huvudsak oförändrat innehåll överförts bestämmelserna i 11 kap. 83å VL. Beträffande första stycket finns vissa avvikelser som främst betingas av att några av de måltyper som anges i 11 kap. 83.5 VL saknar motsvarighet i det remitterade förslaget. Lagrådet vill l fråga om detta stycke endast föreslå den redaktionella jämkningen. att den avslutande "om"-satsen får lydelsen: "om inte målet med stöd av 135 andra stycket ändå behandlas som ett stämningsmål".
I det nuvarande andra stycket talas om förordnande av vattendomstol i stämningsmål eller av allmän domstol. Övergångsvis gäller bestämmelsen även förordnande av överexekutor. Detta motsvaras i den föreslagna ly- delsen av beslut av "domstol eller annan myndighet". När det gäller domstol torde här knappast annan domstol än vattendomstol komma i fråga. Detta sammanhänger med att de stämningsmål rörande borttagande eller ändring av anläggningar som handläggs av vattendomstol i förslaget (13 kap. 14.5 1) — till skillnad från vad som nu gällertll kap. 17% 23 VL) — inte har begränsats till vissa anläggningstyper. Någon anledning att räkna med utrivnings- eller ändringsbeslut av allmän domstol finns därför inte längre. Vidare är här att märka att om ett föreläggande om rivning eller ändring skulle utverkas enligt den nya handräckningslagen det är vatten- domstol som har att meddela ett sådant beslut (se under 21 kap. 2 och 3 5.5 i förslaget).
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 336
Med beslut av "annan myndighet" kan inte avses annat än föreläggande av länsstyrelsen enligt 21 kap. 2 och 35% i förslaget (35 enligt lagrådets förslag).
Lagrådet förordar med hänsyn till det anförda att andra stycket — med dessutom några redaktionella ändringar — får följande lydelse: "Har vat- tendomstolen i stämningsmål eller enligt handräckningslagen (l981:847) eller länsstyrelsen enligt 21 kap. 3 % denna lag beslutat om borttagande eller ändring av en vattenanläggning och görs en ansökan som avses i första stycket. får vattendomstolen i ansökningsmålet bestämma att besmtet inte får verkställas innan målet har blivit slutligt avgjort eller vattendomstolen förordnar annat. Sökanden skall ställa säkerhet för kostnader och ska- dor."
Till vissa övergångsfrågor återkommer lagrådet vid behandlingen av förslaget till promulgationslag.
I motiveringen till paragrafen har departementschefen gjort ett uttalande om verkan av beslutet i ansökningsmålet med avseende på verkställbarhe- ten av det tidigare beslutet om borttagande av anläggningen. Lagrådet har ingen invändning mot detta uttalande.
595
1 paragrafen ges föreskrifter om hur berörda parter eller andra intressen- ter skall få kännedom om att förrättningen överklagats och därigenom sättas i tillfälle att tillvarata sin rätt eller vederbörligen bevaka ett visst intresse.
I språkligt hänseende torde det vara oegentligt att såsom skett i den föreslagna paragrafen tala om en kungörelse i fall då något kungörande inte sker utan en som kungörelse i och för sig tjänlig text i form av ett skriftligt meddelande delges bestämda adressater. I paragrafen används vidare or- det som liktydigt med en utskrift av en kungörelse. Paragrafens lydelse bör jämkas i enlighet med det nu anmärkta.
Vidare har i första stycket första meningen av den föreslagna texten intagits en föreskrift att kungörelsen skall införas i den eller de ortstidning- ar som nämnts i 58 %. dvs. den eller de tidningar som utsetts för annonse- ring av kallelser och andra meddelanden till parterna. Uppenbarligen är dock avsikten här endast att göra lagen ( 1977:654 ) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m.m. tillämplig. Detta syfte nås genom en föreskrift att kungörelsen skall införas i ortstidning.
Lagrådet föreslår följande lydelse av paragrafen: "Kungörelsen skall snarast införas i ortstidning. Om företaget är av mindre omfattning och berör endast en viss eller vissa sakägare. får kungö- relsen ersättas av ett meddelande till varje sakägare med samma innehåll som kungörelsen skulle ha haft. Meddelandet skall delges.
En utskrift av kungörelsen eller meddelandet skall tillställas den eller de aktförvarare som har förordnats.
Lagrådet; yttrande
Prop. 1981/82: 130 337
Om besvär som har anförts av en enskild sakägare berör allmänna intressen. skall utskrifter av kungörelsen eller meddelandet sändas till de myndigheter som anges i 23å. Dessutom skall ett exemplar av besvärs- handlingarna sändas till kammarkollegiet och. om det allmänna fiskeintres- set berörs. till fiskeristyrclsen.
Om talan förs mot en ägare av en fastighet eller en innehavare av en särskild rättighet till en fastighet och fastigheten inte har angivits i någon kungörelse under förrättningen. skall besvären och en utskrift av kungörel- sen eller meddelandet om dessa delges ägaren eller rättighetshavaren."
6lå
Denna paragraf har utformats efter förebild av 16 kap. 8.6 fastighetsbild- ningslagen. När det i andra stycket av dessa paragrafer talas om "själva saken" avses därmed de materiella frågor som förrättningen rör. dvs. här närmast tillstånds- och villkorsfrågor. Terminologin överensstämmer alltså med rättegångsbalkens (se t. ex. 50 kap. 21 å sista stycket RB). Det betyder att andra stycket i förevarande paragraf syftar på rättegångsfrågor och andra bifrågor av liknande art. Sådana frågor kan uppkomma i samband med ett mål som rör en överklagad sakfråga men kan också ha överklagats särskilt (jfr beträffande tvistemål i allmänhet Gärdes m.fl. kommentar till RB s. 767).
Det i första stycket angivna stadgandet i 12 kap. 38å aVser vissa bifrågor av den art som nu nämnts. Av det förut sagda framgår emellertid att dessa frågor omfattas också av andra stycket. Bestämmelsen i första styckets andra mening om överklagande enligt 12 kap. 389" bör därför utgå. Den omständigheten att medverkan av teknisk ledamot härigenom inte blir obligatorisk torde sakna praktisk betydelse med hänsyn till stadgandet i 13 kap. 45 andra stycket.
De två första meningarna i första stycket kan, efter den nu berörda ändringen, lämpligen föras samman på följande sätt: "Vattendomstolen får — — — sådan förhandling eller om domstolen finner det uppenbart att talan är ogrundad."
62%
Enligt 17 kap. 1 5 RB sker rättens avgörande av saken genom dom och annat avgörande genom beslut. ”Saken" har samma innebörd som det i andra sammanhang förekommande uttrycket "själva saken" (t.ex. i 50 kap. 21.5 sista stycket RB). På grund av hänvisningen i 13 kap. 25 i förslaget blir reglerna i 17 kap. lå RB tillämpliga också i vattenmål, om annat inte sägs. Detta får anses gälla alla typer av vattenmål, alltså även förrättningsmålen. Förevarande paragraf är därför strängt taget onödig. Att ett särskilt stadgande tagits in i 16 kap. 10å fastighetsbildningslagen. som tydligen tjänat som förebild för det remitterade förslaget. beror på att man där velat avvika från RB:s terminologi vad gäller avgöranden i saken. 22 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 - 338
Den omständigheten att förrättningsmål anhängiggörs genom besvär, oavsett om överklagandet avser sakfrågor eller bifrågor. kan möjligen vara ett skäl att här för tydlighetens skull reglera terminlogin beträffande vat- tendomstolens avgöranden, trots att den sammanfaller med rättegångsbal- kens. Men i så fall måste regleringen göras fullständig så att den omfattar också andra avgöranden än domar. Lagrådet föreslår följande lydelse: "Vattendomstolens avgörande av saken sker genom dom. Annat avgöran- de av domstolen träffas genom beslut."
Av 17 kap. 1 5 tredje meningen RB framgår när ett beslut av vattendom- stolen är slutligt eller har karaktär av beslut under rättegången. Denna skillnad är av betydelse vid tillämpningen av de även för förrättningsmål i princip gällande fullföljdsreglerna i 49 kap. RB.
63.5
I första stycket av paragrafen upptages en bestämmelse om att vatten- domstolen, när den finner att ett överklagat tillståndsbeslut skall ändras. får vidtaga ändring även i sådan del av beslutet som inte har överklagats. Bestämmelsen, som saknar motsvarighet i VL, har 16 kap. 115 andra stycket fastighetsbildningslagen som förebild.
Enligt lagrådets mening kan det ifrågasättas om behov av att i vattenla- gen upptaga en bestämmelse av detta slag föreligger. Såsom anföres i remissen är, om någon klagar på själva delaktigheten i företaget. delaktig- heten för samtliga deltagare uppe till prövning. Likaså får, i det av vatten- lagsutrcdningen anförda exemplet angående faktiska förändringar rörande företagets utförande. de följdändringar som kan föranledas av ett bifall till besvären anses omfattade av den fullföljda talan. Något särskilt lagstöd för att vattendomstolen skall få göra ändringar av det slag som nu angivits är, lika litet som för närvarande. inte erforderligt. De exempel som i remissen anförs på situationer. då den föreslagna bestämmelsen skulle kunna tilläm- pas, synes inte övertygande visa angelägenheten av att avsteg medges från nu tillämpad princip att vattendomstolens prövning är begränsad till den del av beslutet som överklagats. Vad särskilt gäller exemplet i fråga om andelstal när avdelningsindelning skett synes det kunna leda till onödiga komplikationer om ändring, till fördel för några sakägare och till nackdel för andra. skall kunna göras beträffande andelstalen i en avdelning som i och för sig inte berörs av den förda besvärstalan. Hänsyn måste rimligen tagas till överenskommelser mellan sakägarna som träffats under förrätt- ningen Ufr 12 kap. 32.5 i förslaget; 5 kap. 35 tredje-stycket i lagrådets förslag) eller senare när sakägarna haft att överväga om talan skall föras mot beslutet. Det bör också observeras att. om vattendomstolen skulle överväga att, med tillämpning av den föreslagna bestämmelsen, vidtaga ändring i sådan del av beslutet som inte överklagats. sakägare och andra som kan beröras av ändringen måste underrättas. De tillkännagivanden som sker enligt föreskrifterna i 58 och 5955 i förslaget avser den förda
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 339
besvärstalan och kan inte vara tillräckliga såsom underrättelse om att ändring kan komma att göras i delar som ej omfattas av besvären.
Lagrådet vill med hänsyn till vad som nu anförts föreslå att första stycket i paragrafen får utgå.
Vid specialmotiveringen till förevarande paragraf gör departementsche- fen vissa uttalanden angående sökandens möjligheter att återkalla sin ansökan om förrättning. Lagrådet får till vad där sägs anföra följande. 1 12 kap. 255 i förslaget upptages bestämmelser om återkallelse av ansökan. Stadgandets fjärde stycke (tredje stycket enligt lagrådets förslag) medger att återkallelse under vissa förutsättningar får ske hos vattendomstolen. Detta stadgande torde få anses uttömmande ange när ansökan får återkal- las sedan tillståndsbeslut meddelats. Någon tillämpning av bestämmelser- na i 13 kap. 55 RB vid vattendomstolen kommer inte i fråga i detta fall (jfr 13 kap. 25 i förSIaget). Under förarbetena till de i 10 kap. 485 VL upptagna bestämmelserna om återkallelse uttalades, att de då införda bestämmelser- na torde bli analogt tillämpliga, i det fall vattendomstolen ändrade ett utlåtande till nackdel för sökanden. och att återkallande sålunda i sådant fall kunde ske genom fullföljd av talan till vattenöverdomstolen (NJA II . 1942 s. 146). En motsvarande analog tillämpning torde kunna komma i fråga av de nu föreslagna bestämmelserna. Någon möjlighet för sökanden att eljest återkalla ansökningen sedan tillståndsbeslut meddelats föreligger däremot inte.
När det gäller återkallelse av en vid vattendomstolen förd besvärstalan torde RB:s bestämmelser om återkallelse av fullföljd talan (50 kap. 255 första stycket och 52 kap. 12 5) få tillämpas.
705
Vid vattendomstolen kan enligt 335 i ansökningsmål, 545 i stämnings- mål och 645 i förrättningsmål verkställas undersökning på platsen av en eller flera domstolsledamöter på domstolens uppdrag. Parterna skall un- derrättas om tiden för undersökningen och protokoll skall föras vid denna. Förevarande paragrafs första stycke syftar till att tillhandahålla vatten- överdomstolen samma möjlighet att komplettera utredningen. Något skäl att. såsom skett i den föreslagna lydelsen av paragrafen. i vissa hänseen- den ha en avvikande ordning för vattenöverdomstolen har inte redovisats och kan heller inte anses föreligga. Lagrådet förordar därför att samma ordning får gälla i vattenöverdomstolen som i den lägre instansen. l enlig- het härmed föreslår lagrådet följande lydelse av paragrafens första stycke: "Om det är lämpligt. får vattenöverdomstolen uppra åt en eller flera ledamöter av domstolen att verkställa undersökning på platsen. Parterna skall på lämpligt sätt underrättas om tiden för undersökningen. Vid denna skall protokoll föras.”
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 340
715
Bland de bestämmelser som skall gälla angående rättegången i vatten- överdomstolen upptages inte 425 i förevarande kapitel. Ett överlämnande till regeringen av frågan om ett företags tillåtlighet torde emellertid kunna bli aktuellt även i vattenöverdomstolen. För vattenöverdomstolens hand- läggning torde bestämmelserna i 425 böra äga motsvarande tillämpning; paragrafen bör därför medtagas i uppräkningen i förevarande stadgande. En begränsning av tillämpligheten föreligger emellertid däri, att i fall som avses i 11 kap. 3 och 5 55 i förslaget besked om regeringens förbehåll skall ha lämnats innan vattendomstolens dom eller förrättningsmannens beslut meddelats.
72 .5
Den avfattning som i förslaget givits paragrafens första stycke kan föranleda den felaktiga tolkningen att rättegångsbalkens begränsningar av rätten att fullfölja talan till högsta domstolen inte skulle gälla i vattenmål. Med hänsyn härtill förordar lagrådet att första stycket får lydelsen: "Vat- tenöverdomstolens domar och beslut får, om inte annat än föreskrivet, överklagas hos högsta domstolen."
I4 kap. 3.5
Till sådana anläggningar för en flottled som åsyftas med denna paragraf räknas inte endast anläggningar i flottleden, dvs. anläggningar som påver- kar vattenförhållandena, utan också vissa anläggningar på land såsom väg, förvaringsplatser för förråd och annan materiel samt byggnader för flott- ningsarbetarnas härbärgerande under flottningstiden enligt exemplifiering- en i 6 kap. 45 VL. Sådant övertagande av en avlyst flottleds anläggningar som enligt förevarande paragrafs fjärde stycke kan komma i fråga för fastighetsägare, om hans fastighet skulle skadas av att anläggningen bort- skaffas. eller för staten. en kommun eller ett vattenförbund till skydd för; allmänna intressen, torde knappast bli aktuellt ifråga om andra flottledsan- läggningar än sådana som finns i själva flottleden och därmed kan påverka vattenförhållandena. Det är också svårt att se det ändamålsenliga i att vattendomstolen skall pröva frågor om övertagande av en avlyst flottleds anläggningar på land. Möjligheten för vattendomstolen att förordna om övertagande bör i enlighet med det anförda begränsas till anläggningar i flottleden. Detta kan lämpligen ske genom att relativsatsen i fjärde styc- kets första mening får lydelsen "vars fastighet skulle skadas av att en anläggning i flottledens bortskaffas”.
4.5
Med förevarande paragraf åsyftas att varaktigt knyta övertagandet enligt 25 av underhållsskyldighet och enligt 3.5 av äganderätten till en förutva-
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 341
rande flottledsanläggning till den fastighet, i vars intresse övertagandet skett, dvs. att tillskapa en servitutsliknande förpliktelse för denna fastig— het. Vidare ges här regler om anteckning av förhållandet i fastighetsboken, varmed säkras att underhållsskyldigheten alltid kan bli känd för den som har intresse av saken.
När det gäller övertagande för användning av anläggningen för ett vat- tenföretag kommer med den föreslagna lydelsens hänvisning till 35 fjärde stycket en skillnad att uppstå i rättsverkningarna av övertagandet mellan fastighetsägande och inte fastighetsägande företagare. Sålunda kommer fastighetsägande företagare att drabbas av belastningen med sakrättslig verkan medan icke fastighetsägande företagare undgår denna effekt: här blir underhållsskyldigheten enbart ett åliggande för företagaren såsom ägare till den övertagna anläggningen, något som i och för sig torde vara tillräckligt. Skillnaden synes inte motiverad. Enligt lagrådets mening bör man kunna undvara den servitutsliknande konstruktionen vid övertagande av flottledsanläggningar för användning för vattenföretag. När det gäller övertagande i skadeförebyggande syfte kommer paragrafen, om lagrådets förslag till ändring av 35 fjärde stycket första meningen godtas. att få aktualitet endast såvitt rör anläggningar i flottled medan övertagna anlägg- ningar på land faller utanför den sakrättsliga konstruktionen. Denna effekt synes önskvärd.
Vad beträffar föreskrifterna om anteckning i fastighetsboken torde vat- tendomstolens skyldighet att underrätta inskrivningsmyndigheten böra regleras i verkställighetsföreskrifter.
Lagrådet föreslår att 45 får lydelsen: "Om en fastighet, vars ägare övertagit underhållsskyldighet enligt 25 första stycket eller en anläggning enligt 3 5 fjärde stycket första meningen. övergår till ny ägare svarar denne för de skyldigheter som följer av överta- gandet.
Övertagandet skall antecknas i fastighetsboken."
55
I motiveringen till denna paragraf har anförts att den blir tillämplig också när vattenbortledandet minskas stadigvarande. Tydligen åsyftas här ett uttalande i förarbetena till motsvarande regel i 2 kap. 595 andra stycket VL. Där anfördes nämligen (SOU 1937: 35 s. 88) att stadgandet torde bli analogt tillämpligt när det vid en vattentäkt tillgodogörs väsentligt mindre vattenmängd än förut. Enligt lagrådets mening är det att föredra att denna tillämpning kan utläsas direkt av lagtexten. Enklast kan detta åstadkom- mas genom att orden ”helt eller delvis" skjuts in mellan "grundvatten" och "tas ur bruk".
Som lagrådet utveckat under 9 kap. 115 bör i förevarande paragraf införas en ersättningsregel som har giltighet oavsett om anläggningen tas ur bruk efter prövning av vattendomstolen eller utan sådan prövning. Stad-
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 343
gandet bör utformas som en skälighetsregel i likhet med den ersättningsre- gel som har föreslagits för utrivningsfallen (9 kap. 1 1 5 första stycket första meningen). Lagrådet föreslår att som ett andra stycke upptas en bestäm- melse med följande lydelse: "Medför en åtgärd som avses i första stycket skada på annans egendom genom bestående ändring i vattenförhållandena skall skälig ersättning härför utgå."
15 kap. 1 5
Denna paragraf innehåller de grundläggande reglerna om den materiella rättskraften hos tillståndsdomar som meddelas efter ansökan. Den när- maste förebilden i VL är 2 kap. 225 första stycket. Stadgandet i VL innebär att en lagakraftvunnen tillståndsdom i ett ansökningsmål är "gäl- lande mot envar" i fråga om rätt att verkställa och för framtiden bibehålla den vattenbyggnad som tillståndet avser jämte de anläggningar som har samband därmed samt rätt att tillgodogöra vatten. dock med vissa i VL angivna begränsningar i rättskraften.
Stadgandet i 2 kap. 22 5 första stycket VL har haft i huvudsak oföränd— rad lydelse sedan VL:s tillkomst. Det infördes i lagen närmast för att undanröja varje tvekan rörande omfattningen av tillståndsdomars rättsver- kan eller preklusiva verkan, vilka beteckningar används alternativt i förar- betena. Även gällande rätt före VL ansågs innebära, fastän det inte ut- tryckligen utsades i någon bestämmelse, att medgivande av domstol till byggnadsåtgärder i vatten hade preklusiv verkan; det företag som upp- fördes i enlighet med beslutet betraktades som lagligen tillkommet och beslutet kunde angripas endast genom s.k. nullitetsbesvär, som var en form av extraordinärt rättsmedel.
Det i 2 kap. 22 5 första stycket VL begagnade uttrycket att tillståndsbe- slutet är "gällande mot envar" har främst den betydelsen att alla som kunnat uppträda som sakägare i målet blir bundna av beslutet. Detta gäller även om någon inte blivit i vederbörlig ordning kallad och inte heller fört talan i målet. Han är, sedan avgörandet vunnit laga kraft. hänvisad att anlita extraordinärt rättsmedel om han vill försöka få avgörandet ändrat. Beslutets preklusiva verkan torde också gälla allmänna intressen.
Trots att ordalagen antyder en i princip obegränsad rättsverkan har den viktiga inskränkningen ansetts ligga outtalad i stadgandet, att denna ver- kan endast gäller beträffande frågor som ankommer på vattendomstolens prövning. Ett tillstånd enligt VL befriar alltså inte från prövningsskyl- dighet som kan föreligga enligt annan lagstiftning. om inte detta klart framgår.
Med det remitterade förslaget åsyftas inte någon ändring av de principer som sålunda gäller enligt VL. Att tillståndet enligt vad som sägs i 15 kap. 1 5 "gäller mot var och en" sedan tillståndsdomen vunnit laga kraft bety- der alltså att — bortsett från möjligheterna att föra talan i anledning av
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82:130 343
oförutsedda skador eller att påkalla omprövning enligt därom gällande regler — beslutet inte kan i ordinär väg rivas upp på talan av någon enskild intressent. Inte heller med avseende på allmänna intressen kan tillståndet på ordinär väg rubbas i andra fall än som angetts i lagen. Liksom enligt VL sätts emellertid inte tillämpningen av annan lagstiftning som berör företa— ' get och som vattendomstolen inte har att tillämpa ur spel.
Mot innehållet i det föreslagna stadgandet har lagrådet ingen principiell erinran. Genom vissa omredigeringar och tillägg kan emellertid stadgandet göras tydligare och mera tillgängligt. Sålunda bör den ovan berörda be— gränsningen att stadgandet bara gäller med avseende på frågor som det ankommer på vattendomstol att pröva komma till uttryck i lagtexten. Vilka dessa frågor är framgår. vad gäller tillståndsprövningen, av 3 kap. 1 lagen. Lagrådet har tidigare uttalat kritik mot att vissa av reglerna i 3 kap. är så allmänt hållna. Denna kritik understryks av vad nu sagts om tillåtlig- hetsreglernas betydelse för omfattningen av tillståndsdomars rättsverkan. Ju klarare avgränsade tillåtlighetsreglerna görs desto lättare är det att avgöra hur långt denna rättsverkan sträcker sig. Vad nu sagts gäller kanske särskilt stadgandet i 3 kap. 45 (35 i lagrådets förslag). Där talas om allmänna intressen utan någon precisering. Av olika motivuttalanden fram- går emellertid det i och för sig självklara att det endast är allmänna intressen av specifikt vattenrättslig art som avses. Det finns en sedan länge utbildad praxis i vattenrättskipningen beträffande vilka intressen av allmän art som är att bedöma i vattenmål. Denna praxis kan ge ledning också vid tillämpningen av den nya lagen. Någon gång torde visserligen gränsfall kunna uppkomma men när det kan finnas tvekan huruvida en viss fråga är av sådan art att den bör prövas av vattendomstol torde problemet få lösas i rättstillämpningen. I det alldeles övervägande antalet fall torde det inte vara svårt att avgöra om en fråga ankommer på vattendomstolens prövning eller inte. De i motiveringen till förevarande paragraf anförda exemplen på fall då tillståndsprövning eller ingripanden i särskild ordning inte hindras av en tillståndsdom i vattenmål föranleder ingen gensaga. I anledning av uttalandet om byggnadslovsprövningen bör dock erinras om vad lagrådet vid 3 kap. anfört rörande prövningen av en vattenanläggnings överens- stämmelse med detaljplan och medgivandet av mindre avvikelse från plan. 1 de delarna har vattendomstolen uttryckligen tillagts prövningsbefogen- het. vilket måste antas ha betydelse för rättskraften hos vattendomstolens avgörande.
Avsikten med andra stycket i paragrafen är främst att ange de begräns- ningar i ett tillstånd som kan ske i efterhand. Eftersom första stycket bara talar om tillståndet har andra stycket också den funktionen att ange att även de med tillståndet förenade villkoren i princip står fast och bara kan ändras i de fall som särskilt anges. Detta gäller inte bara villkor som är upptagna i tillståndsdomen utan också villkor som slutligen fastställs efter det tillståndet har lämnats, framför allt villkor som bestäms efter en prövo-
Lugrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 344
tid enligt 13 kap. 49 &. Stadgandet avser alltså det komplex som själva tillståndet och samtliga med detta förenade villkor utgör. Det är därför förvirrande att i stadgandet särskilt nämna tillståndsdomen.
I paragrafen bör tas upp en bestämmelse som anger att ett tillstånd att utföra en anläggning — vilket i och för sig är vattenföretag enligt definitio- nerna i 1 kap. 3 & — innefattar rätt att bibehålla anläggningen. Även om detta skulle kunna sägas ligga i sakens natur synes en sådan regel behövlig med hänsyn till vissa andra bestämmelser i förslaget, t. ex. förverkandere- geln i 15 kap. 5 &. Härmed nås också överensstämmelse med 2 kap. 22 & första stycket VL. Bestämmelsen bör placeras före regeln om begränsning- ar i tillstånds rättsverkan så att det blir klan att begränsningarna också kan avse rätten att bibehålla en anläggning.
Lagrådet föreslår att paragrafen får följande avfattning: "Om en dom som har meddelats i ett ansökningsmål enligt 13 kap. 13 & första stycket avser-tillstånd till ett vattenföretag eller till någon annan åtgärd enligt denna lag och domen har vunnit laga kraft. gäller tillståndet mot alla. såvitt avser frågor som enligt denna lag är att bedöma i sådant mål. Avser tillståndet utförandet av en anläggning innefattar det rätt att bibehålla anläggningen. Med stöd av 2 kap. 9 5 eller bestämmelser i detta kapitel kan dock ett tillstånd begränsas eller förenas med ändrade eller nya villkor eller förklaras förverkat.
Med tillstånd avses i detta kapitel även godkännande av arbeten enligt 4 kap. 4 & och lagligförklaring enligt 4 kap. 5 5."
Hellner tillägger beträffande 1 & följande: "I fråga om utformningen av reglerna om rättskraften hos lagakraft- vunna tillståndsdomar har jag ingen skiljaktig mening. Med den ordning somjag förordat i fråga om tillåtlighetsreglernas räckvidd med avseende på vattenföretags förenlighet med fastställd generalplan. stadsplan eller bygg- nadsplan aktualiseras emellertid aldrig frågan huruvida byggnadsnämnden vid byggnadslovsprövningen av vattenföretag eller del därav skall vara bunden av det förprövande organets tolkning av fastställd plan eller godta- gande av avvikelse från sådan. I stället faller frågan om vattenföretagets planöverensstämmelse och förenlighet i övrigt med byggnadslagen utanför den vattenrättsliga tillåtlighetsbedömningen och förblir en fråga under byggnadsnämndens exklusiva kompetens. På detta sätt och inte till följd av rättskraftsregeln utesluts uppkomsten av motstridiga avgöranden av det förprövande vattenrättsorganet och byggnadsnämnden.”
35
Såsom lagrådet anfört vid 12 kap. 31 å och 13 kap. 47 å bör bestämmel- serna om vid vilken tidpunkt omprövning av villkor för tillgodoseende av allmänna intressen kan ske ha sin plats i kapitlet om omprövning. Lämpli- gen upptas de i förevarande paragraf. Vid utformningen av bestämmelser- na synes anledning saknas att ge föreskrift om när begäran om omprövning
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 345
får framställas. Det torde vara tillfyllest att bestämmelserna anger när vattendomstolens prövning får ske.
Omprövning handläggs i ansökningsmål. De bestämmelser om vad ansö- kan skall innehålla som upptas i förslagets 13 kap. 19 och 20 åå ger inte stor ledning när det gäller innehållet i ansökningar om omprövning. Departe- mentschefen anför i specialmotiveringen till förevarande paragraf. att kam- markollegiet i sin ansökan bör precisera sina yrkanden så att ramen för omprövningen blir given. Ansökan skall alltså inte endast innehålla en allmän begäran om omprövning. Av departementschefens uttalande torde framgå att innebörden av förslagets stadgande om omprövning är. att vattendomstolens prövning skall vara inskränkt till att omfatta enbart de ändrade eller nya villkor som kammarkollegiet begär. Vid denna prövning skall domstolen, förutom vad som föreskrivs i andra stycket av paragrafen, iakttaga de grunder som gäller för utförande av vattenföretag (l l 5).
De i paragrafens andra stycke upptagna bestämmelserna angående vad som skall iakttagas när ändrade eller nya villkor föreskrivs torde lämpligen flyttas till 11 5 ("enligt lagrådets förslag 10 å), i vilken meddelas ytterligare bestämmelser beträffande prövningen.
Med hänsyn till vad nu anförts föreslår lagrådet..att förevarande para- graf får följande lydelse:
"För att tillgodose allmänna intressen får vattendomstolen företaga omprövning av villkoren för ett tillstånd och därvid föreskriva ändrade eller nya villkor. Omprövningen får inte ske förrän efter utgången av en tid som domstolen bestämmer vid meddelandet av tillståndet, minst tio och högst trettio år från det tillståndsdomen vinner laga kraft. Omprövning för att tillgodose sådana allmänna intressen som berörs av väsentliga ändring- ar i vattenförhållandena får dock ske redan före utgången av den bestämda tiden. '
Vattendomstolen skall — — — 3 st — — — börja tillämpas. När ompröv- ning sker efter utgången av den vid meddelandet av tillståndet bestämda tiden, skall också bestämmas efter vilken tid. minst tio och högst trettio år, förnyad omprövning får ske."
Den av lagrådet föreslagna ändringen får. på grund av stadgandet i 14 %. betydelse också beträffande omprövning av tillstånd till markavvattnings- företag.
45
Omprövning enligt förevarande paragraf torde avse anordningar som vidtagits eller villkor som meddelats enligt 3 kap. 11 & eller 10 kap. 5 &. däremot inte bestämmelser om allmän fiskeavgift. Lagrådet föreslår att i förtydligande syfte orden "enligt 3 kap. 11 & eller 10 kap. 5 5” tillägges efter "skydd för fisket" i första meningen..
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 346
I enlighet med vad lagrådet föreslagit vid 35 torde andra meningen böra utgå och bestämmelser angående villkor vid omprövningen upptagas i 11 5 (enligt lagrådets förslag 10 5).
5 &
I 15 kap. 13 & föreskrivs att en omprövningsdom har samma verkan som en tillståndsdom. Innebörden härav är att de stadganden som reglerar frågan om en tillståndsdoms rättsverkan är tillämpliga också på en om- prövningsdom, om annat inte framgår. Eftersom 15 kap. 5 5 är ett sådant stadgande behöver omprövningsdom inte nämnas i paragrafen.
Ett betydande åsidosättande av ett villkor skall enligt första stycket kunna leda till att tillståndet förklaras förverkat och fortsatt verksamhet förbjuds. För att nå syftet med bestämmelsen synes det" emellertid inte vara nödvändigt att domstolen förbjuder fortsatt verksamhet. Förverkas ett tillstånd blir en fortsatt verksamhet olaglig. eftersom tillståndsplikten enligt 4 kap. l & eftersätts. och ingripande kan ske med stöd av bestämmel- serna om straff i 21 kap. l ä 1 och om handräckning och vitesföreläggandei 21 kap. 2.5 (3 och 4 åå i lagrådets förslag). Vad som sagts nu gäller tillstånd till ett vattenföretag. dvs. tillstånd att uppföra en anläggning eller att driva en verksamhet vid en anläggning. Beroende på vad det förverkade tillstån- det avser skall alltså ingripande med straff. handräckning eller vitesföre- läggande kunna ske mot den som fortsätter ett byggnadsarbete eller mot den som fortsätter att driva en verksamhet vid en anläggning.
Beträffande vattenanläggningar framgår av vad som anförts vid 4 kap. l ä och 15 kap. lå att bibehållandet av en sådan anläggning inte är under- kastat tillståndsplikt men att rätten att bibehålla anläggningen innefattas i tillståndet att uppföra den. Det betyder att om tillståndet att uppföra en anläggning förklaras förverkat. under det att byggnadsarbetena pågår. också rätten att bibehålla redan utförda anläggningsdelar förfaller. Det betyder också att om ett villkor åsidosätts så att förverkande blir aktuellt sedan anläggningen färdigställts, rätten att bibehålla anläggningen kan förklaras förverkad.
En förverkandeförklaring som gäller tillståndet att driva verksamhet vid en vattenanläggning medför däremot inte utan vidare att rätten att bibehål- la anläggningen förfaller. Vill man nå den effekten att också rätten till anläggningen skall upphöra krävs en särskild regel härom. Den torde lämpligen kunna utformas så att vattendomstolen får möjlighet att, i sam- band med förverkande av tillståndet till verksamheten. också förklara rätten att bibehålla anläggningen förverkad. Första stycket i paragrafen bör kompletteras i enlighet härmed.
Lagrådet föreslår under 65 i detta kapitel att ett förverkandebeslut som avser en vattenanläggning alltid skall förknippas med ett åläggande att riva ut anläggningen, om inte någon annan övertar ansvaret för den. Om an- läggningens ägare trotsar ett sådant åläggande och låter anläggningen vara
Lagråders yttrande
Prop. 1981/82: 130 347
kvar kan ingripande ske med stöd av ansvarsbestämmelserna i 21 kap. 1 5 2 samt vites- och handräckningsbestämmelserna i 21 kap. lå (3 och 4.5.5 i lagrådets förslag).
Andra stycket i 5å'avsernytterligare tre förverkandeanledningar. Den första av dessa — att ett vattenföretag har övergivits — skiljer sig från de övriga på det sättet att ett konstaterat övergivande i sig innebär att tillstån- det automatiskt förfallit. Någon förverkandeförklaring behövs alltså inte. Vidare torde det i regel krävas en så lång tid av underlåtenhet att utnyttja ett tillstånd för att företaget skall kunna anses övergivet att den tredje förverkandegrunden enligt detta stycke — underlåtet utnyttjande under en längre tid — blir tillämplig dessförinnan. Regeln om förverkande på grund av övergivande synes därför böra utgå ur paragrafen.
Bestämmelsen om förverkande vid försummat underhåll bör utformas så att det framgår att förverkandet avser rätten att bibehålla anläggningen.
Den situation som man i första hand tänkt på beträffande förverkande- grunden underlåtet utnyttjande är att ett tillstånd att inverka på vattenför- hållandena. t.ex. ett dämnings- eller regleringstillstånd. börjat utnyttjas men att verksamheten läggs ned och sedan inte återupptas under en längre tid. I och för sig är stadgandet tillämpligt också då tillståndshavaren inte ens tar sitt tillstånd i anspråk. Här måste dock den reservationen göras att om arbeten skall utföras för företaget och det därför enligt 13 kap. 47å andra stycket fastställts en arbetstid bestämmelserna härom blir ensamt tillämpliga: under löpande arbetstid kan alltså förverkande inte komma i fråga.
Vanligen är ett tillstånd till ett vattenföretag som avser inverkan på vattenförhållandena kombinerat med ett tillstånd att utföra en anläggning varmed denna inverkan skall ske; typfallet är en damm varmed vattenreg— lering skall bedrivas. Av det förut anförda framgår att ett förverkande av tillståndet till verksamheten inte innebär att också rätten att ha anläggning— en kvar förverkas, Vill man nå den effekten krävs en särskild förverkande- förklaring beträffande anläggningen. Detta bör framgå av lagtexten.
När det gäller förutsättningarna för tillämpning av den tredje förverkan- degrunden enligt andra stycket synes man inte böra stanna vid att konsta- tera att tillståndet inte har utnyttjats under en längre tid. Det torde över- ensstämma bäst med stadgandets syfte att man också uppställer den förut- sättningen att det kan antas att tillståndet inte heller kommer att utnyttjas.
För överskådlighetens skull bör paragrafen uppdelas på tre stycken. Lagrådet föreslår följande lydelse: ”Om tillståndshavaren åsidosätter ett villkor i en tillståndsdom och avvikelsen är betydande, får vattendomsto- len förklara tillståndet förverkat. Avser tillståndet verksamheten vid en vattenanläggning får vattendomstolen också förklara rätten att bibehålla vattenanläggningen förverkad.
Har underhållet av en vattenanläggning allvarligt försummats, får vat- tendomstolen förklara rätten att bibehålla anläggningen förverkad.
Lagrådels yttrande
Prop. 1981/82: 130 348
Om ett tillstånd att inverka på vattenförhållandena inte har utnyttjats under en längre tid och det kan antas att tillståndet inte heller kommer att utnyttjas. får vattendomstolen förklara tillståndet förverkat. Därvid får vattendomstolen också förklara rätten att bibehålla den vattenanläggning varmed inverkan på vattenförhållandena sker förverkad.”
65
Av paragrafen bör framgå att rivningsbeslut kommer i fråga bara när förverkandebeslut enligt 5 & avser en vattenanläggning.
Som 65 är avfattad ger den närmast intrycket att vattendomstolen dis- kretionärt prövar utrivningsfrågan. Det synes emellertid vara lämpligare att en förverkandeförklaring "skall” följas av ett åläggande för den under- hållsskyldige att riva anläggningen. Det sägs ingenting i motiveringen till förklaring av vad som avses med "andra åtgärder för att förebygga eller minska skador” . vilket upptagits som alternativ till utrivning. Det är också svårt att föreställa sig vad sådana alternativa åtgärder skulle kunna innebä- ra. Däremot bör rivningsbeslut kombineras med föreskrifter om skadeföre- byggande åtgärder som anses nödvändiga för att motverka skador av utrivningen. Paragrafen bör utformas i enlighet härmed.
Enligt andra meningen skall utrivningen kunna utföras av någon annan vars rätt är beroende av utrivningen. Avsikten torde vara att också staten, en kommun eller ett vattenförbund skall kunna utföra utrivningen för att tillgodose-allmänna intressen (jämför 14 kap. Zå i förslaget). Detta bör sägas ut i paragrafen.
Eftersom både bestämmelsen i andra meningen i första stycket och bestämmelsen i andra stycket avser förordnanden som kan meddelas i stället för rivningsålägganden riktade mot den underhållsansvarige bör de föras samman i ett stycke. '
Ett medgivande enligt andra stycket att bibehålla en anläggning innebär ingenting mer än att anläggningen får finnas kvar. Den är alltså inte. trots förverkandeförklaringen. att anse som olaglig. Om den som övertagit un- derhållsskyldigheten vill använda anläggningen för ett vattenföretag, t.ex. reglering av vattnets avrinning, måste han utverka ett eget tillstånd till detta.
Lagrådet föreslår att paragrafen — med vissa redaktionella ändringar utöver vad ovan berörts — utformas enligt följande:
"I samband med ett förverkandebeslut enligt Så som avser en vattenan- läggning skall vattendomstolen ålägga den som är ansvarig för underhållet av anläggningen att riva ut den och att vidta de åtgärder som behövs för att förebygga eller minska skador genom utrivningen.
I stället för åläggande enligt första stycket får vattendomstolen medge någon annan vars rätt är beroende av utrivningen eller, till skydd för allmänna intressen, staten. en kommun eller ett vattenförbund att riva ut anläggningen på den underhållsskyldiges bekostnad. Domstolen får också,
Lagrädets yttrande
Prop. 1981/82: 130 349
under de förutsättningar som anges i 14 kap. 2å, medge att anläggningen bibehålls och att underhållsskyldigheten övergår på en fastighetsägare eller på staten. en kommun eller ett vattenförbund. Därvid äger 14 kap. 2 & sista stycket och 49 motsvarande tillämpning.”
85
TiIIStåndshavaren skall enligt förevarande paragraf kunna få bestämmel- serien tillståndsdom eller omprövningsdom ändrade eller upphävda under vissa angivna förutsättningar. Såsom stadgandet är avfattat omfattar det också vad domen innehåller angående ersättning till sakägare eller andra. En så långtgående möjlighet för tillståndshavaren att få en ny prövning kan inte godtagas. I den delen bör domen vara bindande för tillståndshavaren lika väl som för sakägarna. Enligt lagrådets mening bör bestämmelser som avser ersättning undantas från stadgandets tillämpningsområde. Sker sa torde det inte vara nödvändigt att — utöver vad som följer av tillämpningen av förslagets llä — föreskriva någon begränsning av möjligheterna till omprövning. Paragrafen kan ges förslagsvis följande lydelse: ”Efter ansö- kan av tillståndshavaren får vattendomstolen upphäva eller ändra andra bestämmelser i en tillståndsom än som avser storleken av ersättnings belopp.”
Enligt 14 kap. 2.5 och förevarande kapitels 6å kan skyldigheten att underhålla en vattenanläggning övergå till annan än tillståndshavaren. Har så skett torde den underhållssskyldige böra ha möjlighet att få bestämmel- ser som är av betydelse för underhållsskyldigheten upphävda eller ändrade i samma utsträckning som enligt förevarande paragraf står öppen för en tillståndshavare. Uttrycklig bestämmelse härom synes inte vara erforder-
lig.
105
Den omprövning som kan ske enligt denna paragraf avser. till skillnad från övriga omprövningsfall. själva tillståndet. Till förmån för en vatten- täkt skall alltså begränsning kunna göras i det vattenuttag som medgetts vid prövning av en annan vattentäkt. Av 11% framgår att de i 3 kap. angivna allmänna förutsättningarna för vattenföretag i princip skall tilläm- pas vid omprövningen.
Det kan enligt lagrådets mening starkt ifrågasättas om reglerna i 3 kap. kan få tillämpning i omprövningsfall enligt förevarande paragraf i den utsträckning 11 & förutsätter. I likhet med vad som gäller beträffande motsvarande omprövningsfall enligt VL (2 kap. 56ä. som avser konkur- rens mellan grundvattentäkter) är denna omprövning främst att se som en fråga om befogenhet att göra intrång i annans rätt (se SOU 1937: 35 s. 81 f). Med denna utgångspunkt torde det — såsom också synes vara innebörden i vad som sägs i motiveringen till paragrafen — knappast komma i fråga att tillämpa annan bestämmelse i 3 kap. än 85. Det stadgandet avser visserli-
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 350
gen den situationen att konkurrerande ansökningar föreligger till prövning samtidigt. Det ligger emellertid nära till hands att härmed likställa det fallet att den som ansöker om tillstånd att anordna en vattentäkt eller utvidga en vattentäkt också begär omprövning av en annans vattentäktstillstånd. Man kan dock inte stanna vid detta. 10.5 är enligt sin lydelse avsedd att gälla även när den som påkallar omprövning redan driver en vattentäkt. För att en avvägning mellan de konkurrerande intressena skall kunna ske även i denna situation bör principerna i 3 kap. 8.5 kunna tillämpas också här. Det betyder att den som begår omprövning får finna sig i att även hans tillstånd omprövas. Regeln innebär då en begränsning i båda tillståndsdomarnas rättskraft. Eftersom motiveringen till 105 behandlarjämkningsregeln gene- rellt för de olika fall som paragrafen omfattar vill det synes som om också förslagets ståndpunkt är den nu berörda.
105 bör alltså formuleras så att det framgår att. om omprövning begärs, en avvägning skall göras mellan de konkurrerande intressena med tillämp- ning av principerna i 3 kap. 8 5. Eftersom paragrafen kommer att referera till endast en av bestämmelserna i 3 kap. synes det vara lämpligast från systematisk synpunkt att den byter plats med 11 &.
Lagrådet föreslår att paragrafen får följande lydelse: "Ett tillstånd — — — sådan vattentäkt. Därvid äger vad som i 3 kap. 85 föreskrivs om jämkning av företagen eller företräde åt det ena företaget motsvarande tillämpning.”
Innebörden av paragrafen för de två typer av konkurrenssituationer som den avser kan åskådliggöras enligt följande.
Om konkurrens uppstår mellan redan tillåtna vattentäkter. t. ex. till följd av en allmän grundvattensänkning i trakten, och den ena tillståndshavaren begär omprövning av den andres tillstånd. skall vattendomstolen försöka jämka ihop företagen så långt det går utan att något av dem lider väsentligt förfång. I motiveringen till paragrafen har lämnats vissa exempel på hur jämkningen kan göras. Man torde kunna räkna med att det i regel är möjligt att nå en acceptabel lösning genom jämkning av företagen. Endast i undan- tagsfall torde förhållandena vara så tillspetsade att det ena företaget måste uppoffras. Bedömningen av den nu'behandlade konkurrenssituationen blir naturligtvis densamma om vardera företagaren begär omprövning av den andres tillstånd.
I det fall någon ansöker om tillstånd till en ny vattentäkt eller utvidgning av en vattentäkt och det planerade företaget kommer i kollision med en redan tillåten vattentäkt blir tillåtligheten av det nya företaget att bedöma enligt de allmänna reglerna i 3 kap. Ett moment i bedömningen utgörs därvid av det pågående utnyttjandet av vattentillgången. Bl. a. kan denna omständighet aktualisera en tillämpning av 3 kap. 1 & (7 5 enligt lagrådets förslag). så att sökanden t. ex. får utföra sin anläggning i ett något annat läge än han tänkt sig (ifr SOU 1937z35 s. 64). Om sökanden för att få utrymme för sitt eget vattenuttag påkallar omprövning enligt förevarande
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82:130 35l
paragraf blir förhållandet mellan de två företagen att bedöma på samma sätt som nyss angetts beträffande den andra konkurrenssituation som paragrafen avser. ] första hand skall alltså en jämkning ske och i yttersta fall måste ett av företagen vika.
] anslutning till det sist sagda kan nämnas att departementschefen i motiveringen till 105 gjort ett uttalande om prioritetens betydelse. Det sägs sålunda att en äldre vattentäkt bör få vika för en senare tillkommen endast när särskilda skäl föreligger. Någon täckning för detta uttalande finns emellertid inte vare sig i den kommenterade paragrafen eller i någon annan bestämmelse i förslaget. Möjligen har departementschefens stånd- punkt influerats av innehållet i gällande rätt. där de grundläggande tillåt- lighetsreglerna beträffande vattentäkter är uppbyggda så att visst försteg ges åt redan befintliga anläggningar. Vill man att den i motiveringen an- förda principen skall gälla måste den komma till uttryck i lagtexten. I annat fall torde man få bortse från uttalandet.
ll &
Avsikten med stadgandet i första stycket i paragrafen — som blir 10 5 om lagrådets förslag under IO & godtages — är inte endast att prövningen av tillåtligheten skall ske enligt grunderna för utförande av vattenföretag utan även att andra bestämmelser angående vattenföretag. t.ex. beträffande tvångsrätt. skall gälla vid omprövning, om inte annat är särskilt föreskri- vet. Lagtexten torde böra jämkas så att innebörden av stadgandet kommer till tydligare uttryck. Stycket kan — med beaktande även av vad lagrådet föreslagit beträffande 10 å i förslaget — ges förslagsvis följande lydelse: "I frågor som avses i 3, 4. 8 och 9 så gäller, om inte annat är särskilt föreskrivet, i tillämpliga delar vad som stadgas om utförande av vattenfö- retag."
Såsom lagrådet uttalat vid 3 och 4 $% torde de särskilda bestämmelser om villkor vid omprövning enligt dessa paragrafer som upptas i andra stycket i 3 5 i det remitterade förslaget böra placeras i förevarande para— graf. De kan lämpligen införas i ett nytt stycke, mellan första och andra styckena. med lydelsen: "Vid omprövning enligt 3 eller 4.5 får sådana villkor — — -— remissens 3 å andra stycket — — — allmänna intressen."
14.5
Enligt 3 kap. 1 5 första stycket 6 UB får verkställighet äga rum på grund av förvaltningsmyndighets beslut som enligt särskild föreskrift får verk- ställas. Första stycket i förevarande paragraf skall ses mot bakgrund av denna bestämmelse, eftersom förrättningsmannen är att anse som förvalt- ningsmyndighet. I samband med en förrättning kan emellertid också med- delas beslut som inte omfattas av ett tillståndsbeslut men som ändå kan behöva verkställas. Ett exempel är beslut om förrättningskostnader som meddelas när en förrättning intställs (jfr 20 kap. 8 & tredje stycket i försla-
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82:130 ' 352
get). Första stycket bör därför formuleras så att det — förutom tillstånds- beslut — omfattar också annat beslut av förrättningsmannen.
Tredje stycket karaktär av undantag från den huvudregel som innefattas i andra stycket kommer till tydligare uttryck om styckena sammanförs och ett "dock" skjuts in mellan ”skall" och "ske" i det föreslagna tredje styckets första mening.
Med beaktande också av vad lagrådet tidigare föreslagit beträffande ändrad ordningsföljd mellan 10 och 11 åå i detta kapitel och efter vissa redaktionella ändringar i övrigt, bl. a. med hänsyn till 3 kap. 20 & UB. kan paragrafen lämpligen formuleras på följande sätt:
"Sedan ett tillståndsbeslut eller annat beslut av förrättningsmannen har vunnit laga kraft, får det verkställas. .
Ifråga om tillstånd till markavvattningsföretag och omprövning äger 1— 10 och 13 åå motsvarande tillämpning. Omprövning enligt 3. 4, 8 och 9 åå skall dock ske vid en ny förrättning. Länsstyrelsen förordnar om sådan förrättning efter ansökan."
155
Enligt första stycket av förevarande paragraf kan ändrade bestämmelser för en samfällighet i anledning av dom eller beslut med stöd av vissa tidigare paragrafer i kapitlet meddelas endast i samband med domen eller beslutet. Det synes emellertid inte vara något opraktiskt fall att behovet av ändrade bestämmelser uppmärksammas först efter det domen eller beslu- tet meddelats. Även i detta läge bör det vara möjligt att genomföra den behövliga ändringen. Möjlighet härtill öppnas om tidsbestämningen i stycket får utgå.
När omprövningen av de för en samfällighet gällande bestämmelserna aktualiseras som en fristående fråga i nu avsedda fall bör saken handläggas som ansökningsmål. Katalogen över ansökningsmål i 13 kap. 13 5 första stycket bör under punkt 12 kompletteras med detta fall.
Huvudsatsen i första stycket föreslås få lydelsen "får meddelas de ändrade bestämmelser som behövs".
I motiven till andra stycket beaktas det fallet att tillkomsten av nya reglerings- eller bevattningsintressenter kan föranleda utvidgning av delta- garkretsen i en samfällighet för ändamålet. Den utformning som lagtexten fått i det remitterade förslaget möjliggör emellertid inte omprövning av bestämmelserna för samfälligheten till följd av vidgad deltagarkrets om inte ändrade förhållanden inträtt eller det tidigare avgörandet medger den behövliga omprövningen. Lagrådet föreslår därför att den villkorliga bisat- sen i andra stycket andra meningen byggs ut så att den täcker också det nu åsyftade fallet. lämpligen på det sättet att bisatsen inleds ”om någon vill ansluta sig som deltagare eller". . _ _
Enligt fjärde stycket skall en nytillträdande deltagare i en samfällighet och en deltagare som får sitt andelstal höjt utge kompensation till övriga
Lagrådets
_vttmnde
Prop. 1981/82: 130 353
deltagare endast om särskilda skäl föreligger. Lagrådet föreslår att detta villkor utgår såsom omotiverat. Det saknas också i 3 kap. 105 andra stycket och 8 kap. 2 & tredje stycket, vilka lagrum anges bygga på samma ersättningsprincip.
Eftersom samfällighetsbildningarna enligt det remitterade förslaget är personsammanslutningar bör i andra meningen i fjärde stycket orden "fas- tighet som ingår" bytas ut mot ordet ”deltagare”.
16 5
Enligt förevarande paragraf andra stycket skall deltagarna i en bevatt- ningssamfällighet kunna få en överenskommelse om en ny fördelning av vattnet fastställd av vattendomstolen. Innebörden av bestämmelsen synes ej fullt klar. Avsikten torde emellertid inte vara att deltagarna skall kunna träffa överenskommelser som står i strid mot villkor som vattendomstolen meddelat. En ny fördelning som går så långt torde böra ske efter ansökan om nytt eller nya tillstånd med prövning i eljest föreskriven ordning. Den fördelning om vilken överenskommelse kan träffas torde vara sådan som avses i 6 kap. 3 5 (6 kap. 2 å i lagrådets förslag). dvs. en fördelning som sker med iakttagande av de villkor som vattendomstolen bestämt i sam- band med att tillstånd gavs. Något behov av en bestämmelse som ger deltagare möjlighet att söka vattendomstolens godkännande av en sådan överenskommelse synes emellertid knappast föreligga. De möjligheter att fördela vattnet inom samfälligheten som 6 kap. 3 5 ger- torde vara tillräck- liga. Detta stadgande torde vara att tillämpa även i det fall att en överens- kommelse, som skulle godkännas, träffades. Lagrådet föreslår att andra stycket utgår. '
175
Såsom lagrådet anfört under 5 —7 kap. innebär gällande rätt, vad avser förhållandet mellan sökanden till ett torrläggnings— eller vattenreglerings- företag och övriga deltagare i företaget, att sökanden ensam förfogar över det meddelade tillståndet. Om han inte fullföljer företaget inom den fast- ställda arbetstiden och tillståndet därför förfaller har han i princip att själv svara för de kostnader som nedlagts. Detta är utgångspunkten för-det stadgande -— 7 kap. 58 5 andra stycket VL (jfr 3 kap. 11 & fjärde stycket VL) — som utgör förebild för den föreslagna 17 &. Reglerna i VL öppnar möjlighet att påföra även övriga deltagare andel i kostnaderna.
Den reglering som VL innehåller kan emellertid inte utan vidare över- föras på samfällighetsbildningar enligt det remitterade förslaget. Vad först gäller markavvattnings- och regleringsföretag enligt 5 respektive 7 kap. har lagrådet vid behandlingen av dessa kapitel skisserat en lösning av frågan om förhållandet mellan sökanden och delägarsamfälligheten som innebär att tillståndet till företaget blir samfällt för deltagarna. Förfogandet över tillståndet blir med denna lösning en för deltagarna gemensam angelägen-
23 Riksdagen 1981/82. 1 sant!. Nr 130
- Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 354
het. Om denna uppläggning följs vid den slutliga utformningen av förslaget bortfaller behovet av den regel som föreslagits i 17 &, såvitt gäller markav- vattnings— och regleringssamfälligheter.
Beträffande bevattningssamfälligheterna, som saknar motsvarighet i VL, gör sig speciella synpunkter gällande. I dessa fall avser samfällighets- bildningen fördelningen av det vatten som varje deltagare får ta ut enligt meddelade tillstånd samt utförande och drift av gemensamma anläggning- ar. I och för sig kan en gemensam anläggning utgöras av intagsanordningar i vatten, alltså en vattenanläggning. Deltagarkretsen i en sådan vattenan— läggning är emellertid identisk med kretsen av sökande/tillståndshavare till anläggningen. På grund härav finns inget utrymme för den valmöjlighet som det föreslagna stadgandet innebär, dvs. antingen sökanden ensam eller samtliga deltagare. Paragrafen saknar alltså betydelse för bevattnings- samfälligheternas del.
Om paragrafen i enlighet med det anförda utgår ur förslaget skall som en följd av härav också punkt 14 i 13 kap. 13 5 första stycket utgå.
För undvikande av missförstånd bör framhållas att vad departements- chefen under denna paragraf anför om förutsättningarna för att ett tillstånd skall anses förfallet enligt 2 & tydligen utgår från utredningens förslag. Idet remitterade förslaget däremot innebär reglerna om arbetstid och om under- låtenhet att iaktta dessa regler (13 kap. 47 5 andra stycket och 15 kap. 2 .5) att arbetena i sin helhet — bortsett: från eventuellt kvarstående obetydliga delar — skall vara slutförda inom arbetstiden.
18 och 19 55
Dessa paragrafer utgår från att delaktigheten i samfälligheter enligt den nya lagen är knuten till fastigheter. Såsom berörts i olika sammanhang i det ' föregående innebär emellertid det remitterade förslaget att VL:s system att bilda samfälligheter av fast egendom har övergetts och att delaktigheten i stället skall vara av mer personlig art. I princip tillkommer sålunda delak- tigheten i markavvattningssamfälligheter ägarna av de fastigheter som har nytta-av företaget. i bevattningssarnfälligheter och regleringssamfälligheter för bevattning innehavarna av tillstånd till vattentäkt för bevattning samt i regleringssamfälligheter för kraftändamål ägarna av de strömfall som har nytta av regleringen. I ett sådant system har förevarande paragrafer ingen funktion att fylla. De bör därför utgå.
Vad nu sagts innebär inte att ändringar i fastighetsindelningen saknar" betydelse för delaktigheten i samfälligheter enligt den nya lagen. Sådana ändringar kan i vissa fall inverka på både deltagarkretsen och kostnadsför- delningen. I de fall delaktigheten bestäms av nyttan, dvs. värdeförhöjning- en för fastigheter, t. ex. vid markavvattningsföretag eller regleringsföretag för kraftändamål, kan sålunda ändringar i fastighetemas omfattning medfö- ra ökning eller minskning av nyttan och därigenom påverka kretsen av deltagare och beräkningen av deltagarnas andelar. Om en fastighet, vars
Lugrådets yttrande
Prop. 1981/82:130 355
ägare är ansluten till ett markavvattningsföretag. delas och den anslutne ägaren behåller en del som inte har någon nytta av företaget och överlåter andra delar som har sådan nytta, bör resultatet bli att han utträder ur samfälligheten och förvärvarna inträder som nya delägare. Detta i sin tur föranleder en omräkning av andelstalen. En sådan omräkning kan också bli aktuell utan att deltagarkretsen förändras, t. ex. om en delägares fastighet blir större genom sammanläggning, så att dess nytta ökar, eller mindre genom en avstyckning som medför att nyttan minskar utan att det avstyc- kade området får någon nytta av företaget.
När det gäller bevattningssamfälligheterna bestäms andelstalen i princip på grundval av den mängd vatten som varje deltagare har tillstånd att ta ut vid en vattentäkt. I undantagsfall kan emellertid också andra beräknings- grunder tillämpas, t.ex. varje deltagares nytta av en gemensam anlägg- ning. Denna nytta kan vara beroende av hur stora arealer som skall bevattnas eller beskaffenheten av den bevattnade marken. För sådant fall kan ändring i fastighetsindelningen inverka på kostnadsfördelningen.
Om det inträffar ändringar i fastighetsindelningen som enligt de nu anförda exemplen har betydelse för bestämmandet av deltagarkretsen eller andelstalen måste detta anses innebära sådana ändrade förhållanden som kan leda till omprövning enligt 15 kap. 155 andra stycket.
205
Vid betydande oförutsedda skador får enligt andra stycket i denna paragraf den skadelidande i viss utsträckning begära ändringar av vatten- företaget. N är fråga är om skador av vattenanläggningar är det vattenföre- tag, som resulterat i vattenanläggningen, avslutat och ändringar av vatten- företaget är inte längre möjliga. Däremot kan det vara ändamålsenligt att ändra vattenanläggningen för att förebygga eller minska framtida skada. Andra stycket bör därför gälla också vattenanläggningar.
I motiven till paragrafen uttalas att anspråk enligt första eller andra stycket får framställas såväl av enskilda fastighetsägare som av företrädare för allmänna intressen. Paragrafens lydelse anvisar dock knappast möjlig— het för andra än enskilda att föra talan. I vart fall när fråga är om ändringar , av vattenföretaget eller anläggningen bör det allmänna intresset uttryckli- gen nämnas.
Lagrådet föreslår att andra styckets lydelse jämkas så att däri utsäges att ändringar av vattenföretaget eller vattenanläggningen får begäras om fråga är om betydande skador för enskild eller för något allmänt intresse. Vidare bör i klarhetens intresse utsägas att i fråga om allmänt intresse talan förs av kammarkollegiet eller kommunen.
215
Från processuell synpunkt måste anspråk på ersättning för oförutsedd skada till sin allmänna karaktär anses ha mera gemensamt med de ersätt-
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 356
ningsfall som enligt 13 kap. 145 skall handläggas som stämningsmål än med den samlade skadeuppskattning och skadereglering som sker i sam- band med tillåtlighetsprövningen i ansökningsmål. När i förevarande para- graf handläggningen av de genom anmälan väckta anspråken skall regleras ligger det därför enligt lagrådets mening närmare till hands att anknyta till stämningsmålens handläggningsordning än till ansökningsmålens och kom- plettera med hänvisning till förfarandet i ansökningsmålen i de hänseenden det behövs. Det må framhållas att. reglerna för stämningsmål skall tilläm- pas endast i fråga om själva förfarandet, medan exempelvis frågan om ersättning för rättegångskostnader skall bedömas enligt vad som gäller för ansökningsmål eller för förrättning.
Att den skadelidande framställt ersättningsanspråket vid vattendomsto- len synes böra komma till tillståndshavarens kännedom genom den för delgivning föreskrivna ordningen.
I enlighet med det anförda förordar lagrådet följande lydelse av föreva- rande paragraf:
"Anmälan som avses i 20.5 (175 om vad lagrådet anfört vid 17—1955 iakttas) skall vara skriftlig och ges in till vattendomstolen i tre exemplar. Ett exemplar skall delges tillståndshavaren.
Anspråket prövas före eller efter utgången av den tid som gäller för anmälan. Beträffande förfarandet gäller vad som stadgas om stämnings- mål. Därjämte tillämpas 13 kap. 45 å och 50ä andra och tredje styckena."
[6 kap.
Bestämmelserna i kapitlet är utformade med utgångspunkt i att löseskil- lingar och intrångsersättningar hänför sig till fastigheter. När fråga är om tomträtt. som också kan bli föremål för inlösen eller intrång, blir reglerna tillämpliga till följd av den föreskrift i 22 kap. 1 5 i förslaget, som förklarar att lagens bestämmelser om fastighet gäller också inskrivna tomträtter. Emellertid föreslår lagrådet vid 22 kap. 1 5 att denna bestämmelse utgår. Om så sker uppkommer behov av att reglera sättet för betalning av ersätt- ning för inlösen av tomträtt eller för intrång däri i syfte att säkra deras rätt till betalning ur ersättningen, som har panträtt i tomträtten (jfr 9 kap. 1 å andra stycket samt 11—29155 VL).
Enligt 13 kap. 265 andra stycket JB är tomträtt vid expropriation eller liknande tvångsförvärv likställd med fast egendom. lnlösen enligt vattenla- gen torde vara sådant expropriatiorrsliknande förvärv, och det skulle i och för sig inte behövas någon särskild regel för att skydda den som har pant i tomträtten vid inlösen av denna. När det gäller intrångsersättning saknas däremot en motsvarande regel och panthavaren ställs utan skydd. För att undvika denna effekt bör, om lagrådets förslag vid 22 kap. 1 & följs. 16 kap. tillföras en avslutande paragraf av förslagsvis följande lydelse: "Vad som i detta kapitel sägs om fastighet gäller i tillämpliga delar också tomträtt."
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 357
115
Enligt motiven till denna paragraf är den avsedd att tillämpas bl. a. då vattendomstolen med stöd av 13 kap. 505 förordnat att ett tillstånd får tas i anspråk utan hinder av att tillståndsdomen inte vunnit laga kraft. Det sistnämnda lagrummet avser inte bara tillstånd till vattenföretag utan ock- så tillstånd till "annan åtgärd". exempelvis utövande av någon tvångsrätt. Förevarande paragraf skall uppenbarligen vara tillämplig i alla de fall som omfattas av 13 kap. 505 första stycket. Efter ordet ”vattenföretag" i första stycket bör därför inskjutas orden ”eller annan åtgärd".
Lagrådet föreslår vidare att i första stycket uttrycket "vad som tidigare kan ha utgått till den ersättningsberättigade" ersätts med ”vad som fast- ställts tidigare" och i andra stycket ordet "utgått" ersätts med "”fast- ställts".
I fall då vattendomstolen förordnat att beslut om tillkommande ersätt- ning får verkställas utan hinder av att det inte vunnit laga kraft skall enligt 9 kap. 21 5 andra stycket VL betalningen ske inom en månad från beslutets dag. Någon uttrycklig motsvarighet till denna regel har inte upptagits i det remitterade förslaget men i motiven till förevarande paragraf uttalas att enmånadsfristen i dessa fall även enligt nya lagen skall räknas från dagen för ersättningsbeslutet. Lagtexten ger vid handen att utgångspunkten för fristen är den tidpunkt, då ersättningen bestämdes slutligt, dvs. då det slutliga avgörandet vinner laga kraft.
I nu berörda situation är fråga om en justering av en ersättning som tidigare bestämts provisoriskt. När den slutliga skaderegleringen sker sy- nes det vara av helt underordnad betydelse om tillkommande belopp skall erläggas så snart verkställbart avgörande föreligger eller om ett uppskov om en månad skall kunna åtnjutas av den ersättningsskyldige. Lagrådet finner att särskild frist kan undvaras. Har domstolen förordnat om verk- ställighet utan hinder av att laga kraft inte inträtt — ett förordnande som f.ö. synes vara påkallat mera sällan i dessa fall & torde utan olägenhet betalnings- och anmälningsskyldigheten kunna inträda omedelbart.
125
l konsekvens med vad lagrådet föreslagit vid 115 bör i första stycket efter ordet "vattenföretaget" inskjutas orden "eller åtgärden".
Vid försummelse från den ersättningsskyldiges sida att betala ersättning- en skall enligt tredje stycket länsstyrelsen på ansökan av den som är berättigad till ersättningen låta ta ut beloppet. dvs. länsstyrelsen skall söka verkställighet hos kronofogdemyndigheten. Denna ordning skall enligt den föreslagna lydelsen av paragrafen gälla även för de fall då ersättningen inte skall nedsättas. Länsstyrelsens medverkan vid verkställigheten är emeller- tid påkallad endast om betalningen skall ske genom nedsättning hos läns- styrelsen. Tredje styckets tillämplighet bör begränsas till sådana fall. Ef- tersom de ersättningar som avses i 1 l 5 första stycket alltid är fastställda på
Lagrådcts yttrande
Prop. 1981/82: 130 358
sådant sätt att en exekutionstitel föreligger behövs inte någon föreskrift om hur verkställigheten skall ske utan endast en föreskrift som gör länsstyrel- sen behörig att söka verkställighet: i nedsättningsfallen. Denna behörighet följer av föreskriften att länsstyrelsen skall söka verkställigheten.
Lagrådet förordar att tredje stycket får lydelsen: "Om den ersättningsskyldige försummar att betala sådan ersättning enligt 11 5 första stycket som skall betalas genom nedsättning. skall läns- styrelsen på begäran av den som är berättigad till ersättningen eller del därav söka verkställighet av den dom eller det beslut. varigenom ersätt- ningen bestämts.”
165
Länsstyrelsens skyldighet att underrätta inskrivningsmyndigheten om ' fullbordad inlösen torde regleras i verkställighetsföreskrifter. Förevarande paragraf kan förslagsvis lyda: ”När inlösen av mark är fullbordad. skall det antecknas i fastighetsboken.”
19 5 Det i paragrafen föreslagna utttrycket ”— -— — frågan om ersättning inte har prövats i sak — — —” synes något oklart. Den situationen torde vara åsyftad att domstolen av någon anledning inte har prövat skäligheten av ersättningens belopp. Enligt lagrådets mening bör paragrafens text inriktas på just detta förhållande, förslagsvis genom att första meningen — med smärre redaktionella jämkningar tillika — får lydelsen: "Om en borgenär som har panträtt i en fastighet gör förlust på grund av att ersättning inte bestämts eller blivit för låg och ersättningens belopp på grund av överens- kommelse mellan den ersättningsskyldige och sakägaren eller av någon annan anledning inte prövats av domstolen eller förrättningsmannen. är borgenären berättigad till ersättning av den ersättningsskyldige mot av- skrivning på fordringshandlingen.”
I paragrafens andra mening föreslås en regel i syfte att hålla panthavare skadeslösa också när sakägaren kommit överens med den skadevållande om ersättning i annat än pengar eller om att skadeförebyggande åtgärder skall vidtas. Svårigheter kan visserligen förutses när det gäller att avgöra om en panthavares förlust kan hänföras till innehållet i en överenskom- melse med sakägaren om otillräcklig gottgörelse för skada eller intrång. En regel av föreslaget innehåll kan emellertid genom sin blotta existens" bidra till att panthavarnas intressen blir tillbörligt beaktade också vid frivillig skadereglering med kompensation på annat sätt än i pengar. Lagrådet finner därför att trots förutsebara tillämpningssvårigheter en regel med det föreslagna innehållet har en funktion att fylla. I förtydligande syfte föreslås emellertid att meningen får lydelsen: "Rätt till ersättning föreligger också för förlust till följd av att överenskommelse träffats om ersättning i annat än pengar eller om att skadeförebyggande åtgärder skall utföras."
Lagrådets yttrande
' Prop. 1981/82:130 359
I 7 kap. 1 5
I paragrafen meddelas bestämmelser om underhållsskyldighet i fråga om vattenanläggningar. Enligt huvudregeln i första stycket svarar ägaren av anläggningen för underhållet. '
I syfte att undanröja obilliga verkningar som kan följa av att en vattenan— läggning övergivits. har i tredje stycket upptagits en bestämmelse om att i visst fall annan än ägaren är underhållsskyldig. Bestämmelsen avser det fallet att anläggningen utförts på annans mark och bygger på förutsättning- en, att äganderätten kan komma att övergå från den som utfört anläggning- en till markägaren. Såsom departementschefen anför kan så bli fallet när 8 kap. 21 5 och 14 kap. 13 5 JB är att tillämpa i fråga om en vattenanlägg- ning; detsamma gäller om tillämpning av 32 5 väglagen och 7 kap. 3 5 gruvlagen skulle bli aktuell.
Beträffande avfattningen av de nu berörda bestämmelserna är följande att anföra. Av vad som sägs i första stycket följer att en rättighetshavare är underhållsskyldig så länge han är ägare. En särskild bestämmelse om rättighetshavarens underhållsskyldighet för att tillgodose syftet med för- slagets tredje stycke behövs endast för det fall att äganderätten övergått till annan än rättighetshavaren. En sådan bestämmelse, som-innebär undantag från huvudregeln, torde lämpligen upptas i första stycket som en andra mening. I bestämmelsen torde inte behöva anges att rättighetshavarens underhållsskyldighet kvarstår till dess skyldigheten förts över på någon annan. Den i förslagets fjärde stycke gjorda erinran om bestämmelserna i 14 kap. 2 5 och 15 kap. 6 5 gäller även rättighetshavare.
Lagrådet föreslår att första stycket får följande lydelse: "Den som — — — i vattenförhållandena. Om vattenanläggningen med stöd av en särskild rättighet utförts på annans mark och äganderätten till anläggningen över- gått till markägaren till följd av att rättigheten upphört, kvarstår dock underhållsskyldigheten för den som var rättighetshavare."
Godtages detta förslag, skall tredje stycket i det remitterade förslaget utgå.
Med en bestämmelse av detta slag kommer underhållsskyldigheten att åvila den rättighetshavare som utfört en anläggning på annans mark till dess underhållningsskyldigheten överflyttats på någon annan, vare sig han alltjämt är ägare eller ej. För tillämpningen av bestämmelsen behöver därför ställning inte tas till frågan, om och när rättighetshavarens ägande- rätt övergår på markägaren i fall då sådan särskild rätt som tillkommit med stöd av tvångsrättsreglerna i vattenlagen upphört. Departementschefen har för sådant fall i specialmotiveringen till förevarande paragraf uttalat sig för en analog tillämpning av vad som föreskrivs i andra och tredje mening- arna av 14 kap. 13 5 JB. Visst fog talar för att analogivis tillämpa regeln att egendom som ej bortförs tillfaller markägaren (jfr även 32 5 andra stycket väglagen ). Hur långt en analogisk tillämpning kan sträckas är emellertid
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 360
osäkert. Enligt lagrådets mening bör övervägas att i vattenlagen upptaga en uttrycklig bestämmelse i detta ämne. En sådan bestämmelse borde inte begränsas till att gälla vattenanläggningar utan avse anläggningar överhu- vud som utförts med stöd av bestämmelserna i förslagets 8 kap. Bestäm- melsen skulle innebära att, om rätten att ta annans mark i anspråk upphört. vad som anbragts på marken tillfaller markens ägare om det inte bortförts inom ett år från upphörandet. Det torde inte vara erforderligt att föreskriva skyldighet för den som utfört anläggningen att föra bort den. Även utan sådan föreskrift torde han. i enlighet med vad som uttalades av departe- mentschefen vid tillkomsten avd 14 kap. 13 & JB, i vissa fall kunna bli skyldig att utge ersättning för markens återställande trots att anläggningen tillfaller markägaren.
19 kap. 1 5
Under kapitelrubriken uttalas i specialmotiveringen att bestämmelserna i kapitlet skall kunna tillämpas inte bara till Skydd för vattentillgång som behövs för hushåll och industrier utan också när fråga är om vatten för bevattning. I förslagen till 1 och 2 åå talas emellertid endast om vattentill- gångar för vattenförsörjning. Vattenförsörjning omfattar — enligt vad som framgår av definitionen av vattentäkt i 1 kap. 4 5 3. — inte bevattning. När i 1 och 2 åå endast talas om vattentillgångar för vattenförsörjning lämnas följaktligen vattentillgångar för bevattning utanför skyddet, vilket enligt vad nyss sagts inte är avsett. Detta kan avhjälpas genom att ordet ”vatten- försörjning” i 1 & första stycket och 2 & första stycket ersätts med ordet "vattentäkt".
I motiven till I & uttalas att paragrafens aktsamhetsregel inte är avsedd att omfatta verksamhet som utövas ”på allemansrättslig grund". Härtill må anmärkas att det knappast kan vara relevant från skyddssynpunkt på vilken rättslig grund en verksamhet utövas. Avsikten är tydligtvis att sådan verksamhet som brukar'eller kan utövas på annans mark med stöd av allemansrätten inte skall bli inskränkt genom den allmänna aktsamhetsre- geln.
2 %
[ paragrafens första stycke bör i enlighet med vad lagrådet anfört vid 1 & ordet "vattenförsörjning" utbytas mot "vattentäkt”.
Den i andra stycket upptagna bestämmelsen angående skyltar och stäng- sel torde avse att ge uttryck åt att länsstyrelsen kan föreskriva dels att skylt eller stängsel skall sättas upp dels att annans mark får tas i anspråk härför. Bestämmelsen bör utformas så att innebörden kommer till klarare uttryck. Därvid är ej nödvändigt att ange att föreskriften behövs för att " tillgodose syftet med vattenskyddsområdet; att åtgärden skall vara påkal- lad med hänsyn härtill torde vara klart utan uttryckligt stadgande.
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82:130 361
I tredje stycket upptas en regel som begränsar länsstyrelsens möjligheter att meddela föreskrifter. Regeln, som har samband med vad som stadgas om rätten till ersättning i 7 %, innebär att länsstyrelsen inte självmant utan endast efter begäran får meddela föreskrifter som medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Den ordning som föreslås synes kun— na leda till svårigheter i tillämpningen. Svårigheter kan vållas bl.a. vid bedömningen av om föreskrifter meddelats på någons, och i så fall vems begäran. Lagrådet vill ifrågasätta om syftet att begränsa ersättningsskyl- digheten för staten motiverar det relativt komplicerade system som försla- get innefattar.
Genomföres förslaget torde den inskränkningen av länsstyrelsens befo- genhet som upptas i tredje stycket inte kunna avse föreskrifter som skulle falla inom ramen för den allmänna aktsamhetsregeln i l &. Om — vilket det remitterade förslaget utgår från. se 7 & första stycket andra meningen — aktsamhetsregeln skulle medge att föreskrift någon gång meddelas som medför avsevärt försvårande av pågående markanvändning, torde länssty- relsen kunna meddela föreskriften utan att begäran därom framställs. Särskilt stadgande härom torde inte vara erforderligt.
I förslaget anges ej på vems begäran föreskrifter enligt tredje stycket skall meddelas. Enligt lagrådets mening bör lämpligen utsägas att ansökan göres av kommun eller den i vars intresse vattenskyddsområdet fastställs. Statlig myndighet som har att tillvarataga ett allmänt intresse för vattenför- sörjning omfattas av en sådan föreskrift.
I tredje stycket bör vidare. för att överensstämmelse skall uppnås med ersättningsbestämmelserna i 7 &, anges att inte heller föreskrift som med- för att annans mark tas i anspråk får meddelas annat än efter ansökan.
Lagrådet föreslår med hänsyn till vad nu anförts att andra och tredje styckena i paragrafen får följande lydelse:
"Länsstyrelsen skall -— — —- tillgodose syftet med området. Om det behövs, får länsstyrelsen föreskriva att skyltar eller stängsel skall sättas upp och att annans mark får tas i anspråk härför.
Föreskrifter som medför att pågående markanvändning avsevärt försvå— ras eller att annans mark tas i anspråk får endast meddelas på ansökan av kommun eller den i vars intresse vattenskyddsområdet fastställs."
Av länsstyrelsens beslut bör framgå på vems ansökan utfärdats sådana föreskrifter som kan medföra rätt till ersättning.
65
Andra stycket skall enligt motiveringen till paragrafen omfatta också sådana beslut som en kommunal myndighet meddelar med stöd av en föreskrift som länsstyrelsen fastställt för ett skyddsområde. Typfallet är att länsstyrelsen föreskriver att uppläggandet av vissa angivna ämnen inom Skyddsområdet inte får ske förrän hälsovårdsnämnden gett tillstånd härtill (se prop 1964: 42 s. 60 f). Den föreslagna lagtexten ger inte täckning för vad
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82:130 362
som sägs i motiveringen. Ett tillägg bör därför göras så att det klan framgår att stadgandet avser också beslut som nu nämnts. En redaktionell jämk- ning bör vidare göras i första stycket. Paragrafen föreslås få följande lydelse:
"Om en kommunal myndighet har meddelat beslut med stöd av före- skrift som har utfärdats enligt 25 andra stycket första meningen, får besvär över beslutet anföras hos länsstyrelsen.
Beslut enligt l—3 5.5 eller enligt första stycket gäller omedelbart. om inte annat förordnas."
75
De i förslaget upptagna ersättningsbestämmelserna syftar till att ersätt- ning skall kunna utgå endast i de fall då föreskrifter av angiven art utfärdats efter ansökan. Ersättningsskyldighet för staten skall inte uppkomma annat än om statlig myndighet begärt att föreskrifterna meddelas.
För att syftet med bestämmelserna skall nås torde det inte vara tillräck— ligt att, såsom skett i tredje stycket av paragrafen. ange vem som skall betala ersättningen. Begränsningen av ersättningsrätten måste komma till uttryck i själva ersättningsregeln. Det kan lämpligen ske genom att i första stycket första meningen efter orden "föreskrifter enligt 2 5 andra stycket" inskjutes orden ”som meddelats efter ansökan".
I första styckets andra mening upptas en bestämmelse om att ersättning ej utgår för det fall att en meddelad föreskrift inte går längre än vad som omfattas av den allmänna aktsamhetsregeln i l 5 eller annan sådan regel. Att ersättning inte skall utgå i sådant fall torde emellertid gälla utan att uttrycklig föreskrift meddelas därom. Bestämmelsen torde därför kunna utgå.
8 &
Bestämmelserna om inlösen i förevarande paragraf synes med fördel kunna flyttas till 7 & och där upptas i ett fjärde stycke med förslagsvis följande lydelse: "Om synnerligt men uppkommer vid användningen av fastigheten, skall fastigheten lösas av den ersättningsskyldige om ägaren begär det."
20 kap. l 5
Enligt 13 kap. 2 & i det remitterade förslaget gäller om domstolar i vattenmål och rättegången i sådana mål vad som är föreskrivet om allmän domstol. i den mån annat inte följer av den nya lagen eller annan författ- ning. Denna bestämmelse avser också rättegångskostnader. Det betyder att rättegångsbalkens regler om rättegångskostnader är att tillämpa i vat- tenmålen i den mån frågan inte regleras särskilt i den nya lagen. Det föreslagna stadgandet i 20 kap. ] få är alltså onödigt och kan snarast verka vilseledande för tolkningen av 13 kap. 2 &. Stadgandet bör därför utgå.
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 363
25
Denna paragraf, som blir den första i kapitlet om lagrådets förslag att 1 5 skall utgå följs, avses skola innehålla de för ansökningsmål speciella kost- nadsregler som skall gälla utöver tillämpliga bestämmelser i rättegångsbal- ken. Paragrafens första stycke har i huvudsak samma innehåll som gällan- de rätt. Andra stycket däremot är en nyhet.
I fråga om mål som avses i 13 kap. 135 andra stycket avviker förslaget från gällande rätt. Beträffande motsvarande mål enligt VL (11 kap. 615 andra stycket) regleras kostnadsfrågan enligt de bestämmelser som gäller för stämningsmål. Här blir i stället reglerna för ansökningsmål tillämpliga. Lagrådet har för sin del inget att erinra mot denna ändring.
När det i paragrafen talas om sökandens kostnadsansvar bör beaktas att, om frågan om rättegångskostnader aktualiseras sedan tillstånd till företaget har getts. t.ex. efter ett uppskov med prövningen av vissa frågor enligt 13 kap. 495, den som innehar tillståndet kan vara en annan än den som ansökte om företaget. Ett exempel är det av lagrådet under 5—7 kap. behandlade fallet att den samfällighet som deltagarna i ett regleringsföretag bildar förfogar över meddelat tillstånd. I sådana fall måste vad som sägs om sökanden i paragrafen anses gälla tillståndshavaren. Någon uttrycklig regel härom torde inte behövas.
Det bör framhållas att de föreslagna reglerna i första stycket också blir tillämpliga i fråga om anspråk på ersättning för oförutsedd skada. Genom en anmälan av sådant anspråk anhängiggörs inget nytt mål utan prövningen sker inom ramen för det ansökningsmål som anmälan hänför sig till. De av lagrådet under 15 kap. 21 5 föreslagna reglerna för hanteringen av sådana anspråk avser enbart själva förfarandet.
Den inskjutna satsen i första styckets första mening kan lämpligen lyda: "utom sådana som anges i andra stycket". Eftersom det inte förekommer några måltyper där ansökan direkt syftar till att samfälligheter skall bildas bör ordet "gäller" i första styckets andra mening bytas ut mot något annat ord som bättre täcker innebörden av regeln.'föreslagsvis ”innefattar". I samma mening behöver "vattenöverledning” inte nämnas särskilt. Tredje meningen i första stycket avser, till skillnad från paragrafen i övrigt, kostnader i högre rätt. Paragrafen skulle vinna i överskådlighet om denna mening utformas som ett nytt stycke efter det föreslagna andra stycket.
Ifråga om andra stycket har i motiveringen anförts att omprövning enligt de lagrum som angetts i sista meningen avser endast förhållandet mellan deltagarna i en samfällighet. Detta uttalande håller inte riktigt vad gäller omprövning enligt 15 kap. 15 5 andra stycket. En sådan omprövning kan avse sättet för företagets utförande och alltså påverka också intressenter utanför deltagarkretsen. Hänvisningen till nämnda lagrum torde därför böra begränsas till de fall då omprövningen avser deltagarkretsen eller kostnadsfördelningen, förslagsvis genom att efter orden "15 kap. 155 andra stycket” skjuts in ”av fråga om kretsen av deltagare eller kostnads-
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82:130 364
fördelningen”. Om 15 kap. 175 till följd av vad lagrådet där anfört utgår, Lagrådets skall hänvisningen till det stadgandet utgå ur förevarande paragraf. yttrande
Lagrådet övergår härefter till att behandla ett par frågor som berörts i motiveringen till paragrafen utan att avspeglas i lagtexten.
I anslutning till första stycket första meningen i paragrafen har departe- mentschefen uttalat att avsteg från huvudregeln om sökandens kostnads- ansvar kan göras med stöd av 18 kap. 65 rättegångsbalken och att även 18 kap. 85 rättegångsbalken är tillämplig. Enligt lagrådets mening kan man emellertid inte undvara en uttrycklig hänvisning till dessa lagrum. I annat fall ligger det nära till hands att 2 5 i det remitterade förslaget uppfattas som uttömmande även i de hänseenden som regleras i nämnda stadganden i rättegångsbalken. Det kan erinras om att motsvarande kostnadsregcl i 11 kap. 655 VL också innehåller en bestämmelse av samma innebörd som 18 kap. 65 rättegångsbalken och att vattenlagsutredningen i sitt förslag till kostnadsbestämmelser — 22 kap. 85 — tagit upp en hänvisning till 18 kap. 6 och 855 rättegångsbalken (se också 16 kap. 145 fastighetsbildningslagen och 7 kap. 1 5 expropriationslagen, jämförda med 25 lagen om domstolar i fastighetsmål).
Lagrådet föreslår alltså att det föreskrivs att bestämmelserna i 25 (1 5 enligt lagrådets förslag) inte gäller om annat följer av 18 kap. 6 eller 85 rättegångsbalken. Stadgandet kan lämpligen tas upp i en särskild paragraf, som i enlighet med det anförda får beteckningen 2 5.
Departementschefen har vidare. i anslutning till första stycket tredje meningen i paragrafen. behandlat det fallet att sakägare tvistar om fördel- ningen mellan 'dem om ett ersättningsbelopp. Sökanden har i regel inget eget intresse att bevaka i tvister, som inte rör ersättningens belopp utan enbart fördelningen av beloppet. Som exempel nämns i motiveringen att samefonden och en sameby tvistar inbördes om fördelningen av ett i och för sig ostridigt ersättningsbelopp avseende skador på rennäringen. Det kan också nämnas andra exempel. Ett inte så ovanligt fall är att delägare i ett samfällt fiske tvistar om fördelningen av den ersättning som bestämts för skada på fisket. '
De nu berörda fallen bör hållas isär från sådana som avses med det föreslagna stadgandet i 13 kap. 175. Såsom departementschefen anfört i anslutning till det stadgandet är dess innebörd att. om frågor som där avses tas upp i ett vattenmål. vattenlagens bestämmelser inte blir tillämpliga utan i stället de regler som gäller på det ifrågavarande rättsområdet, bl. a. ifråga om rättegångskostnader. Detta betyder att om vattendomstolen, såsom ibland skett vid tillämpningen av motsvarande stadgande i 11 kap. 22 5 VL, tagit upp en fördelningsfråga med stöd av 13 kap. 175 och inte sett den som ett naturligt led i prövningen av vattenmålet, kostnadsreglerna i rätte- gångsbalken blir tillämpliga i denna del. Beträffande det av departements- chefen berörda fallet rörande tvist mellan samefonden och en sameby torde vattendomstolen, med hänsyn till fördelningsregeln i 285 andra
Prop. 1981/82: 130 365
stycket rennäringslagen(1971: 437). vilken är att tillämpa också i vatten- mål. alltid ha att ta ställning till fördelningsfrågan: en tillämpning av 13 kap. 175 blir alltså inte aktuell i dessa fall.
Departementchefen anför att man i fall av nu berörda att bör kunna se till den verkliga partsställningen i målet när det gäller att avgöra vem som skall stå för rättegångskostnaderna. Det ges vidare vissa rekommendatio- ner hur kostnadsfrågan bör lösas för att ett skäligt resultat kan nås. Lagrå- det delar departementschefens uppfattning att en tillämpning av vattenla- gens kostnadsregler i fördelningstvister kan ge resultat som ter sig oskäliga och att man bör se mera till den verkliga partsställningen i sådana tvister. Enligt lagrådets mening räcker det emellertid inte med motivuttalanden utan det krävs att frågan regleras i lagen. Lämpligen kan detta ske på det sättet att det tas upp en särskild bestämmelse som gör det möjligt att. med avvikelse från reglerna i 2 5 i det remitterade förslaget. fördela kostnaderna efter vad som framstår som skäligt. Härigenom kan man nå det resultatet att, om sökanden står helt vid sidan av en fördelningstvist. sökanden inte behöver svara för andra parters kostnader och att kostnaderna på lämpligt sätt kan fördelas mellan dem som tvisten gäller.
Bestämmelsen bör utformas så att den kan användas också i andra typer av fall, där en avvikelse från huvudregeln om sökandens kostnadsansvar framstår som motiverad. Ett sådant fall är det som avses i 3 kap. 105 i det remitterade förslaget. Det stadgandet innebär att någon som kan få nytta av ett vattenföretag. om detta utförs på ett visst sätt. kan i ansökningsmå- let rörande tillstånd till företaget begära ett sådant ändrat utförande. Det kan inte vara skäligt att sökanden skall behöva betala kostnaderna för den som framställer ett sådant yrkande. om denne inte får bifall till sin talan. Och även om hans yrkande bifalls kan omständigheterna vara sådana att en annan fördelning av kostnaderna än som skulle följa av hvudregeln framstår som skälig.
Bestämmelsen bör kunna tillämpas i alla instanser. Den kan lämpligen tas upp i den nya paragraf — 25 — som lagrådet ovan föreslagit. Lagrådet föreslår att paragrafen får följande lydelse:
"Bestämmelserna i 1 5 gäller inte. om annat följer av 18 kap. 6 eller 85 rättegångsbalken.
Beträffande särskilda frågor i ansökningsmål får efter vad som finnes skäligt förordnas att vardera parten skall svara för sina kostnader eller att part som förlorar skall ersätta annan part hans kostnader."
5 5
Om 25 (1 5 i lagrådets förslag) ges den utformning som lagrådet förordat måste — vid oförändrat sakligt innehåll i 55 — beskrivningen i denna paragraf av de mål, i vilka beslut om rättegångskostnader får meddelas innan målet slutförts, ske på annat sätt än genom hänvisning till 25 (1 5) första stycket. Enligt lagrådets mening är det emellertid inte påkallat att i
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 . _ 366
lagen närmare ange i vilka ansökningsmål beslut om ersättning för rätte- gångskostnader får meddelas före det slutliga avgörandet. Det torde utan olägenhet kunna överlämnas till domstolarna att bedöma om yrkanden om ersättning för rättegångskostnader kan och bör föranleda särskilt beslut innan målet slutligt avgörs. I enlighet härmed förordar lagrådet att relativ- satsen i första meningen i paragrafen utgår.
Vidare bör den i paragrafens andra mening använda beteckningen "del- avgörande" för beslutet i rättegångskostnadsfrågan bytas ut mot "beslu- tet", varigenom undviks den oriktiga tolkningen att beslutet om rätte- gångskostnaderna måste vara kopplat till ett avgörande av någon del av själva saken.
65
I paragrafen ges regler för ersättning till domstolen för vissa kostnader som den haft för handläggningen av målet och som inte skall bäras av staten såsom kostnader i allmänhet för domstolens verksamhet.
Lagrådet förutsätter att det befunnits rationellt från allmän synpunkt med "ett kostnadsansvar för den rättssökande gentemot staten för dess kostnader i de hänseenden som anges i paragrafen och att vidare statens kostnader för bestyret med bokföring och avräkning av förskott inte över- stiger dcss fördel av att den rättssökande tillhandahåller förskottsmedel. Lagrådet uppehåller sig därför endast vid utformningen av föreskrifterna.
Mot paragrafens utformning kan anmärkas att den inte direkt ålägger den rättssökande ett betalningsansvar gentemot staten utan endast talar om skyldigheten att betala domstolen förskott på kostnaderna. Betalningsansvaret bör såsom paragrafens viktigaste innehåll komma till direkt uttryck i texten.
Vad som skall förstås med domstolens kostnader för "underrättelser” under punkt 1. i första stycket synes oklart, både såvitt avser frågan vad som skall anses utgöra underrättelse och frågan hur mycket av domstolens kostnad för en underrättelse som skall påföras den rättssökande. Lagrådet förordar att kostnaderna för underrättelser inte tas ut av den rättssökande.
Av första stycket punkt 3 bör framgå att endast kostnaderna för sådana sakkunniga som tillkallats av domstolen avses. Ansvaret för kostnaderna för sakkunnig som part anlitat följeri sin helhet reglerna i RB.
Det sista stycket i paragrafen torde avse att föreskriva att kostnad som part vidkänts enligt paragrafen skall i förhållandet parterna emellan utgöra rättegångskostnad och som sådan. fördelas enligt de regler som gäller för rättegångskostnader i allmänhet i det mål. vari kostnaden uppkommit.
Lagrådet föreslår följande lydelse av paragrafen: "Vid vattendomstolen är i ansökningsmål sökanden skyldig att ersätta domstolen dess kostnader för
1. kungörelser,
2. aktförvarare,
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 367
3. sakkunniga som tillkallats av domstolen.
4. lokaler för sammanträden. Vad i första stycket sägs om sökanden gäller i förrättningsmål klagan- den, om kostnaden har orsakats av hans besvär, och i stämningsmål käranden.
I högre rätt gäller vad i första och andra styckena sägs om sökande, klagande eller kärande den som fullföljt talan.
På anmodan av domstolen skall förskott på ersättningen betalas. Frågan vem som slutligt skall stå för kostnaden avgörs i enlighet med vad som gäller för rättegångskostnaderna i vattenmålet.”
75
Enligt förevarande paragraf skall sakägare som ej är deltagare i markav— vattningsföretag ha rätt till ersättning för sina nödvändiga kostnader vid förrättningen och skall ersättningen bestämmas med tillämpning av vad som gäller enligt 18 kap. 6—9 55 RB. Vad som avses med föreskriften att 18 kap. 6. 7 och 955 RB skall tillämpas är oklart. Dessa paragrafer reglerar inte rätten till ersättning utan innehåller bestämmelser om skyldighet att betala annans kostnader. Om syftet är att en sakägare i vissa fall skall kunna åläggas att betala annans kostnader. bör en uttrycklig bestämmelse meddelas därom: den hänvisning till de angivna bestämmelserna i RB som upptagits i förslaget kan inte anses ge stöd för en sådan ordning. (Jfr 10 kap. 805 andra stycket VL). Enligt lagrådets mening kan emellertid ange- lägenheten av att föreskriva sådan skyldighet för sakägare vid förrättning sättas i fråga. Beträffande sakägares rätt till ersättning torde det vara tillräckligt att i nära anslutning till vad nu gäller ( 10 kap. 795 tredje stycket VL) stadga att sakägaren har rätt till skälig ersättning. En sådan bestäm- melse ger utrymme för en tillämpning som innebär att hänsyn tas till sakägarens sätt att verka vid förrättningen. I enlighet med vad det remitte- rade förslaget innefattar torde föreskrivas att ränta skall utgå på ersättning- en. .
Lagrådet föreslår att första och andra styckena ersättes med ett stad- gande av följande lydelse: "Annan sakägare än deltagare har rätt till skälig ersättning för sina kostnader vid förrättningen. På ersättningen skall utgå ränta efter sex procent från dagen för beslutet till dess betalning sker."
I paragrafens sista stycke torde böra anges att bestämmelsen avser sakkunniga som förrättningsmannen anlitat enligt 12 kap. 8 5.
85
Den i tredje stycket andra meningen upptagna bestämmelsen om att kostnader som uppkommit vid en inställd markavvattningsförrättning som inletts på grund av ett beslut vid en fastighetsreglering skall anses som förrättningskostnader vid fastighetsregleringen. innebär en ändring av vad som nu gäller, 10 kap. 825 VL, enligt vilket stadgande frågan om kostna-
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 368
derna regleras i samband med inställandet av förrättningen enligt VL. Lagrådet har ingen erinran mot förslaget.
95
Sökandens skyldighet att betala förskott begränsas enligt första stycket till de slag av förrättningskostnader som anges i 85 första stycket 1 och 2. Lagrådet ansluter sig till den mening som Svea hovrätt gett uttryck åt i sitt remissyttrande, nämligen att sökanden bör kunna åläggas att betala för- skott också på tredje mans rättegångskostnader. Skälet härför är att för- rättningar ibland kan bli långvariga och att det enligt förslaget inte finns någon motsvarighet på förrättningsområdet till stadgandet i 55 i detta kapitel. Någon anledning att utesluta punkterna 4 och 5 från förskottsre- geln synes inte heller föreligga. Lagrådet föreslår att som-satsen i första stycket får utgå.
I 85 föreskrivs hur förrättningskostnader slutligen skall fördelas. Andra stycket i förevarande paragraf har därför bara karaktär av en erinran. Stycket är onödigt och bör utgå.
IOoch 1155
I 115 i förslaget har upptagits en möjlighet att avvika från den ersätt- ningsskyldiges ansvar för kostnaderna i fall som avses i 18 kap. 6 eller 85 RB. Motsvarande möjlighet har däremot inte upptagits i 105. Lagrådet finner det lämpligt att sammanföra ersättningsreglerna i 10 och 1 1 55 till en paragraf och därvid utforma denna så att möjligheten att tillämpa 18 kap. 6 eller 85 RB står till buds i båda fallen.
Det saknas i sammanhanget en regel om vilken myndighet som skall pröva kostnadsfrågan. vilket lätt kan leda till missförståndet att det är regeringen. respektive länsstyrelsen som är den kompetenta myndigheten i stället för vattendomstolen. Efter mönster av 7 kap. 45 expropriationsla- gen bör en behörighetsregel tillföras paragrafen.
Lagrådet förordar följande lydelse av 10 5: "I ärenden hos regeringen om ianspråktagande av strömfall enligt 2 kap. 35 (enligt lagrådets förslag 2 kap. 85) skall sökanden svara för samtliga kostnader.
1 ärenden hos länsstyrelsen om fördelning av ersättning skall den ersätt- ningsskyldige svara för samtliga kostnader.
Första och andra styckena gäller inte om annat följer vid motsvarande tillämpning av 18 kap. 6 eller 85 rättegångsbalken.
Frågor om ersättning enligt denna paragraf prövas av vattendomstolen.”
12 och 1355
Eftersom tillsyn och annan kontroll avser också annat än vattenanlägg- ningar bör i 12 5 (11 5 i lagrådets förslag) uttrycket ”innehavaren av vatten- anläggningen" ersättas med "företagaren”.
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 369
De beslut om ersättning för tillsyn m.fl. kontrollåtgärder som länsstyrel- sen har att meddela enligt förevarande paragrafer blir såsom förvaltnings- myndighets beslut inte verkställbara. om inte föreskrift därom tas in i lagen (3 kap. 1 5 UB). Något hinder mot att göra ersättningsbesluten verkställ- bara synes inte föreligga. Lagrådet föreslår att den erforderliga verkstäl- lighetsföreskriften tas in i en avslutande paragraf i kapitlet. Med hänsyn till innehållet i 3 kap. 205 UB behöver paragrafen endast föreskriva att läns- styrelsens beslut enligt 12 eller 135 (11 eller 125 i lagrådets förslag) får verkställas.
21 kap. 15
Straffbestämmelserna i paragrafens första stycke torde böra jämkas i vissa avseenden för att vad som åsyftas med förslaget skall komma till klarare uttryck. Således torde i punkt 1 böra förutom 4 kap. 1 5 första och andra styckena anges även 4 kap. 45 andra meningen. I punkt 2 bör orden "i samband med omprövning eller förverkande av tillstånd" ersättas med "i samband med prövning enligt 15 kap.". varigenom blir tydligt att även brott mot bestämmelser som meddelats enligt förslagets 15 kap. 225 kan föranleda ansvar. och i övrigt texten redaktionellt jämkas enligt följande: "bryter mot — — -— föreskrifter som har meddelats i samband med tillstånd till ett vattenföretag enligt denna eller äldre lag eller i samband med godkännande av arbeten" etc. I punkt 3 bör föreskrivas ansvar för den som åsidosätter skyldigheten att underhålla en vattenanläggning eller bryter mot 17 kap. 2 5.
I fråga om vad förslaget upptar under punkt 2 i första stycket får lagrådet vidare anföra följande. I VL:s motsvarande stadgande, 13 kap. 12 5, anges som en förutsättning för ansvar att gärningen är av beskaffenhet att kränka allmän eller enskild rätt. I det remitterade förslaget har detta rekvisit ersatts med en föreskrift, motsvarande vad som stadgades i 455 miljö- skyddslagen före den 1 juli 1981 . som innebär att redan risken för skada gör gärningen straffbar: det anges att för ansvar krävs att allmänna eller enskilda intressen kan skadas. Enligt 455 miljöskyddslagen gäller numera att ansvar för brott mot villkor eller föreskrifter inträder oberoende av om skada kan befaras eller ej. Samtidigt med att skaderekvisitet borttogs ur 455 infördes emellertid en bestämmelse om ansvarsfrihet för ringa fall. Enligt lagrådets mening finns anledning att för nya vattenlagens del följa den utformning straffstadgandet fått i miljöskyddslagen. Tillräcklig be- gränsning av det straffbara området torde vinnas genom den i det remitte- rade förslaget upptagna bestämmelsen om ansvarsfrihet för ringa fall. Denna bestämmelse torde framför allt bli att tillämpa i fall då ingen skada kan befaras av åsidosättandet av villkor eller föreskrifter. '
Den i andra stycket föreslagna bestämmelsen om straff för den som '
underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet enligt 4 kap. 35 tredje stycket 24 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr [30
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 370
torde lämpligen upptas i en särskild paragraf. I fråga om förseelser av detta slag torde inte föreligga behov av en straffrihetsregel för ringa fall.
I förevarande paragrafs sista stycke erinras om bestämmelser i fiskeri- stadgan om straff och andra påföljder för den som överträder fiskeförbud som har meddelats enligt nya vattenlagen eller äldre lag. De bestämmelser i fiskeristadgan som hänvisningen avser är 305 i fråga om ansvar och 325 såvitt gäller förverkande; 305 avses enligt vad departementschefen anför skola ändras så att fiskeförbud enligt nya vattenlagen kommer att omfattas av paragrafen.
Enligt 33 f5 lagen om rätt till fiske bemyndigas regeringen eller myndig- het som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om fiskets vård och bedrivande. Stadgandet utgör underlag för i fiskeristadgan meddelade be- stämmelser. I 35 a5 lagen om rätt till fiske stadgas straff för den som bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av 33 f5, i fall som anges i sålunda meddelad föreskrift. De i 305 fiskeristadgan givna bestämmelserna om ansvar avser i huvudsak brott mot bestämmelser i stadgan. Så är emellertid inte fallet med den i paragrafens första stycke under 3. upptagna föreskrif- ten om ansvar för brott mot fiskeförbud som meddelats för visst område i anledning av företag enligt VL, i den mån fråga inte endast är om brott mot ett av länsstyrelsen med tillämpning av Iiskeristadgans 145 för området meddelat förbud. Något underlag för bestämmelsen om ansvar för brott mot fiskeförbud. som tillkom år 1954, finnes inte i bemyndigandet i lagen om rätt till fiske. Något stöd för att nu ifiskeristadgan införa ett stadgande om ansvar för den som bryter mot ett av vattendomstol meddelat fiskeför- bud enligt 8 kap. 45 nya vattenlagen torde inte föreligga. En bestämmelse om ansvar för överträdelse av fiskeförbud bör därför upptagas i lag.
En sådan bestämmelse kan införas i vattenlagen. Enligt lagrådets me- ning är det emellertid lämpligare att bestämmelsen placeras i lagen om rätt till fiske. De i den lagen meddelande bestämmelserna om förverkande och beslag kan då bli direkt tillämpliga vid brott mot fiskeförbudet. Lagrådet föreslår att bestämmelsen upptages i 35 a5 lagen om rätt till fiske. som kan ges följande lydelse:
”Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot
]. fiskeförbud som meddelats för visst område i anledning av företag enligt vattenlagen(1982: 000") eller motsvarande äldre lag,
2. föreskrift som meddelats med stöd av 33 f5, i de fall som särskilt anges i sålunda meddelad föreskrift.
Den som — — — enligt första stycket 2, dömes. — — -— 23 kap. brottsbal- ken."
Godtages vad lagrådet har föreslagit bör i vattenlagen erinras om be- stämmelserna i lagen om rätt till fiske. I frskeristadgan torde punkten 3 i 305 första stycket kunna utgå.
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 371
2 och 355
Om någon åsidosätter skyldigheter som åligger honom enligt den nya vattenlagen, t.ex. att söka tillstånd till vattenföretag eller att följa villkor som förknippats med ett tillstånd. ger 2| kap. 2 5 i det remitterade förslaget möjlighet att tvångsvis ingripa mot honom för att nå rättelse. Det kan ske antingen genom vitesföreläggande av länsstyrelsen eller genom handräck- ning. Såsom lagrådet anfört vid 15 kap. 1 5 i förslaget innefattar ett tillstånd att uppföra en vattenanläggning också rätt att bibehålla anläggningen. Härav följer att om tillståndet att uppföra anläggningen förfaller på grund av att arbetena inte fullbordas inom den fastställda arbetstiden även rätten att ha kvar redan utförda anläggningar eller anläggningsdelar förfaller (jämför vad som sägs under 15 kap. 55 beträffande förverkande av till- stånd). Genom 21 kap. 35 i förslaget öppnas möjlighet att ingripa för att få bort vad som redan har utförts. Även då kan antingen vitesföreläggande eller handräckning komma i fråga.
Ingripanden som nu sagts kan bl. a. innebära att en anläggning skall rivas ut. Därvid måste emellertid beaktas att utrivning av en anläggning i princip utgör ett tillståndspliktigt vattenföretag. Grunden för tillståndsplikten är att en utrivning kan medföra skador och olägenheter för enskilda och från allmän synpunkt. om utrivningen utförs olämpligt eller om anläggningen funnits så länge att omgivningen anpassat sig efter den. Vattendomstolen skall därför kunna meddela närmare föreskrifter om hur utrivningen skall ske och bestämma ersättning för skador som vållas av utrivningen. Detta innebär att ett föreläggande eller handräckningsbeslut enligt förevarande paragrafer som går ut på att en anläggning skall rivas ut måste utformas med tanke på att det kan krävas tillstånd till utrivningen.
Av motiveringen till 2 5 framgår att ansökan om handräckning skall göras hos vattendomstolen. När det i paragraferna talas om handräckning avses alltså därmed vad som i motiveringen till handräckningslagen be- nämns specialreglerad handräckning, varom bestämmelser finns i 17 5 handräckningslagen. Enligt det stadgandet skall. med undantag för fullföljd av talan. handräckningslagens allmänna regler gälla beträffande hand- räckning som enligt särskild föreskrift skall tas upp av tingsrätt. Eftersom vattendomstol — liksom fastighetsdomstol — iförevarande sammanhang är att se som tingsrätt i särskild sammansättning är 17 5 i och för sig tillämplig också när handräckningen beslutas av vattendomstol. För att den åsyftade kopplingen till 17 5 handräckningslagen skall komma till stånd krävs emel- lenid att det sägs ut i stadgandet att handräckning får meddelas av vatten- domstolen.
Att man bör välja uttrycket "vattendomstolen" i stället för "tingsrätt". om man vill uppnå att handräckningen skall meddelas av vattendomstolen, sammanhänger med att med den enumerationsprincip som den nya vatten- lagen bygger på, endast de i lagen särskilt angivna måltyperna är vatten- mål. Enbart den omständigheten att förevarande paragrafer innehåller
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 372
regler om handräckning gör alltså inte handräckningsmålen till vattenmål. Av samma skäl bör också särskilt anges att handräckningsbeslut överkla- gas hos vattenöverdomstolen. Det: torde. med hänsyn till frågornas beskaf- fenhet. vara lämpligt att vattenöverdomstolen är fullföljdsinstans.
Enligt lagrådets mening skulle regleringen bli mera överskådlig om be- stämmelserna om vitesföreläggande förs samman i en paragraf och regler- na om handräckning i en särskild paragraf. Därvid bör vissa redaktionella jämkningar göras i förtydligande syfte.
Lagrådet föreslår att paragraferna. som till följd av den av lagrådet föreslagna uppdelningen av 1 5 blir 3 och 4 55, får följande lydelse:
"3 5. Om någon har begått en gärning som avses i 1 5 första stycket 1—3 eller 5, får länsstyrelsen vid vite förelägga honom att vidta rättelse. Sådant föreläggande får också meddelas om någon inte har iakttagit vad som gäller enligt 19 kap. 1 5första stycket.
Om tillståndet till ett vattenföretag har förfallit enligt 15 kap. 2 5. får länsstyrelsen vid vite förelägga tillståndshavaren att riva ut en med stöd av tillståndet uppförd vattenanläggning som kan skada allmänna eller enskilda intressen.
4 5. I fall som avses i 3 5 får vattendomstolen meddela handräckning. I fråga om sådan handräckning finns bestämmelser i 17 5 handräckningsla- gen (1981: 847). Utslag i sådant mål överklagas hos vattenöverdomstolen.
Om allmänna intressen berörs görs ansökan om handräckning av läns- styrelsen."
22 kap. 1 5
Efter förebild av 2 5 anläggningslagcn jämställs i förevarande paragrafi förslaget inskriven tomträtt med fastighet. Någon motsvarande bestäm- melse finns inte i VL och har heller inte föreslagits av utredningen. Re- missinstansernas uppmärksamhet har följaktligen inte fästs på frågan. Den synes inte ha tagits upp spontant i något remissyttrande. Behovet av bestämmelsen är inte redovisat i lagrådsremissen. Lagrådet har vid 16 kap. i samband med behandlingen av sättet för betalning av löseskilling och intrångsersättning belyst en situation då en regel behövs som likställer tomträtt med fast egendom men i övrigt inte haft anledning att gå in på frågan. Såvitt känt har avsaknaden av en uttrycklig reglering av tomträtts ställning i vattenrättsliga sammanhang hittills inte vållat några särskilda problem. Mot den angivna bakgrunden är det i hög grad osäkert om det finns skäl att nu ge en generell regel för hur tomträtt skall behandlas.
För att bibehålla nuvarande ordning — med det undantag som berörts vid 16 kap. — talar att det i lagstiftningsärendets nuvarande läge inte är möjligt att överblicka vilka rättsverkningar en regel av det föreslagna generella innehållet skulle komma att få i olika hänseenden. Tydligt är emellertid att regeln måste ges olika tolkningar. exempelvis ha en innebörd
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 373
när fråga är om inlösen av fastighet (innehavaren av tomträtten träder inte i stället för ägaren av fastigheten) och en annan innebörd när en tvångsrätt berör en fastighet endast under den tid. då tomträtten inte kan bringas att upphöra (tomträttshavaren träder här i stället för fastighetsägaren). Att den föreslagna regeln skulle ges olika tolkning i skilda situationer skulle snarare skapa oklarhet än lägga fast rättsläget.
Med hänsyn till vad lagrådet sålunda anfört förordas att. med den nyss angivna modifikationen, nuvarande ordning bibehålls med de möjligheter den rymmer för rättstillämpningen att medelst analogi eller annan vederta- gen tolkningsmetod söka de lösningar av eventuella problem i samband med tomträtt som bäst svarar mot syftet med de aktuella materiella regler- na. '
Med den av lagrådet under 5 kap. 2 5 tredje stycket i lagrådets förslag förordade lagtexten skulle inlöst mark kunna komma att bli samfälld även för gruva. om gruvan ägs av deltagare i en markavvattningssamfällighet och omfattas av markavvattningsföretaget. Bestämmelsen i förevarande paragraf som jämställer gruva med fastighet måste följaktligen göra undan- tag för fall som avses i 5 kap. 2 5 tredje stycket. I andra samfälligheter än markavvattningssamfälligheter kan det inte bli aktuellt att gruva omfattas av samfällighetens företag, varför något undantag inte behöver göras för dessa samfällighetsfall.
I enlighet med det anförda föreslår lagrådet att förevarande paragraf får lydelsen: "Lagens bestämmelser om fastighet gäller-också gruvor utom i fall som avses i 5 kap. 2 5 tredje stycket."
2 5
Denna paragraf överensstämmer nästan helt med 14 kap. 4 5 VL. När det stadgandet kom till motiverades det med att det behövdes en närmare förklaring till det särskilt i kapitlen om förfarandet förekommande uttryc- ket att företaget angår fastighet (1910 års betänkande med förslag till vattenlag m.m. s. 515 foch 1917 års betänkande med förslag till vattenlag m.m. s. 425 1). Även vad gäller det nu föreliggande förslaget kan det möjligen vara av visst värde för tillämpningen av förfarandereglerna — t.ex. ifråga om innehållet i ansökningar och kungörelser m.m. (se bl. a. 12 kap. 10, 14 och 19 55 samt 13 kap. 19. 22, 26 och 35 55) — att det klargörs vad som menas med att fastigheter eller områden berörs av ett vattenföre- tag. Lagrådet utgår från att det är synpunkter av_detta slag som ligger bakom motivuttalandet att stadgandet är av betydelse framför allt när det gäller att bestämma kretsen av sakägare. Däremot torde stadgandet inte böra uppfattas som en närmare avgränsning av kretsen av ersättningsbe- rättigade. Denna fråga bör liksom hittills lösas i rättstillämpningen, varvid god ledning kan hämtas från den omfattande praxis som utvecklats vid tillämpningen av VL och vars principiella innebörd departementschefen har redogjort för i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.102).
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 374
2 Förslaget till lag om införande av vattenlagen(1982: 000)
25
I andra stycket av förevarande paragraf föreslås ett stadgande. varige- nom fortsatt giltighet ges 5 kap. 10 5 VL och — till följd av innehållet i detta lagrum — såväl ersättningsregler i 9 kap. som processuella regleri 11 kap. VL i den mån prövning av frågor enligt 5 kap. 10 5 blir aktuell. Möjligheten att väcka talan mot huvudmannen för en allmän farled ont/skyldighet att vidta åtgärder till förebyggande av skador av trafiken i farleden och om ersättning för redan uppkomna skador skulle således bestå för framtiden med stöd av ett övergångsstadgande. Från systematisk synpunkt är detta en mindre lämplig ordning. Det kan emellertid sättas i fråga om stadgandet i 5 kap. 10 5 VL över huvud taget bör bibehållas i kraft eller få någon motsvarighet i den reviderade vattenrättsliga lagstiftningen. Föredragande departementschefen har i denna del anmärkt i motiveringen att det är tveksamt om stadgandet har någon större praktisk funktion att fylla. Lag- rådet delar denna tveksamhet. Det ter sig främmande att utkräva ersätt- ning för skador som sjötrafiken vållat av innehavaren av den allmänna farleden eller att ålägga denne att vidta skadeförebyggande åtgärder. om det nu alls i det enskilda fallet finns någon som kan sägas vara huvudman för den allmänna farleden. I kanaler och särskilt anordnade leder kan . möjligen någon identifieras som huvudman för farleden men knappast annars. En egendomlighet med ersättningssystemet i fall som avses i 5 kap. 105 VL är vidare att lagrummet hänvisar till ersättningsgrunderna i 9 kap. Dessa regler handlar inte om skadestånd av den karaktär som det här är fråga om utan om ersättning för vad som avstås eller skadas genom vattenföretag eller annan åtgärd enligt lagen.
Enligt lagrådets mening kan den aktuella bestämmelsen undvaras. För att komma till rätta med skadevållande sjötrafik i allmänna farleder erbju- der sig i stället den mera näraliggande möjligheten att föreskriva hastig- hetsbegränsningar eller andra försiktighetsåtgärder enligt den blivande motsvarigheten till 5 kap. 12 5 VL. nämligen 3 5 i den föreslagna lagen om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn eller med stöd av 5 5 sjötrafikförordningen. '
Lagrådet förordar i enlighet med det anförda att andra stycket i den föreslagna paragrafen utgår.
45
Syftet med stadgandet i paragrafens andra stycke synes vara att göra den nya lagens förfaranderegler och regler om rättegångskostnader tillämpliga på sådana anspråk på grund av oförutsedda skador av äldre företag som framställs efter lagens ikraftträdande. I sak skall sådana anspråk prövas enligt huvudregeln i första stycket. Den nu angivna innebörden av stadgan- det kommer till tydligare uttryck om stadgandet tas upp som en andra
Lagrådet; yttrande
Prop. 1981/82: 130 375
mening i det föreslagna första stycket och formuleras på förslagsvis föl- jande sätt: "Beträffande anspråk på grund av oförutsedda skador gäller dock i fråga om förfarandet och ersättning för rättegångskostnader den nya vattenlagen , om anspråket framställs sedan lagen har trätt i kraft.”
Om det uppkommer oförutsedda skador av ett äldre företag kan det tänkas att det redan har framställts anspråk när den nya lagen träder i kraft och att ytterligare anspråk tillkommer efter ikraftträdandet. Olika förfaran- deregler blir därvid tillämpliga men skillnaderna ärinte större än att samtli- ga anspråk bör kunna handläggas på en gång. om vattendomstolen finner detta lämpligt.
55
Avsikten med bestämmelsen torde vara att äldre bestämmelser skall tillämpas inte bara vid förrättningen utan också, om besvär anförts eller underställning skett, i fråga om handläggningen och prövningen vid dom- stol. Med hänsyn till vad som sägs i 4 5 i förslaget torde förevarande stadgande böra jämkas så att "uttryckligen anges att även domstol har att ' tillämpa äldre bestämmelser.
Enligt förslaget är tidpunkten när förrättningsman förordnas avgörande för om äldre bestämmelser skall tillämpas. För att klar gränsdragning skall vinnas mellan de fall i vilka äldre och de fall i vilka ny lag skall tillämpas torde en lämpligare tidpunkt vara den dag då ansökan om förordnande av förrättningsman görs. 1 fall som avses i 3 kap. 11 5 VL bör dagen för förordnande om syneförrättning vara avgörande.
Lagrådet föreslår att paragrafen får följande lydelse: ”Om ansökan om förordnande av förrättningsman gjorts eller förordnande enligt 3 kap. 11 5 vattenlagen(1918: 523) om syneförrättning meddelats före ikraftträdandet av den nya vattenlagen. tillämpas äldre bestämmelser vid förrättningen, i fråga om underställning och överklagande samt vid domstols handläggning och prövning av fråga som rör förrättningen."
95
I fråga om vattenföretag som pågår vid'den nya lagens ikraftträdande är det remitterade förslagets innebörd att tillståndsplikt enligt nya lagen skall föreligga. om inte tillstånd redan har meddelats enligt äldre lag eller fråga är om dikningsföretag eller om verksamhet som grundas på sådan särskild rättighet som avses i 2 kap. 41 5 VL. Vad nu sagts framgår vid en jämförel- se mellan 9 och 18 55 i förslaget till promulgationslag.
Lagrådet har ingen erinran i sak mot den principiella lösningen av dessa övergångsfrågor. Däremot har lagrådet vissa synpunkter på den lagtek- niska utformningen. Denna är främst beroende av hur reglerna om till- ståndsplikt i 4 kap. utformas. Enligt 4 kap. 1 5 i det remitterade förslaget får ett vattenföretag inte påbörjas utan tillstånd enligt den nya lagen. Med den lydelsen av paragrafen är det klart att tillståndsplikten bara omfattar
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 376
företag som startas efter lagens ikraftträdande. Det är då naturligt att såsom skett utforma övergångsregeln i 9 5 positivt. Om 4 kap. 1 5 i stället ges lydelsen att för vattenföretag krävs tillstånd enligt den nya lagen, blir paragrafen utan vidare tillämplig även på vattenföretag som pågår vid ikraftträdandet. Med pågående vattenföretag avses då dels byggnadsarbe- ten som är i gång och dels den verksamhet som utövas vid en färdig anläggning. Med denna utformning av reglerna om tillståndsplikt bör över- gångsstadgandet avse endast de undantag från tillståndsplikten som åsyf- tas. Därvid är att märka — vilket för övrigt gäller också med den i remiss- protokollet föreslagna lydelsen — att rättigheter som avses i 2 kap. 41 5 VL inte behöver nämnas här; av 18 5 i förslaget följer att sådana rättigheter blir att anse som tillstånd enligt den nya lagen.
Om 4 kap. 1 5 utformas på det sätt som nu berörts bör alltså 9 5 promulgationslagen endast innehålla en undantagsregel för dikningsföretag som pågår vid ikraftträdandet av den nya lagen. Därvid bör beaktas att den för markavvattningsföretag speciella tillståndspliktsregeln i 4 kap. 2 5 and- ra stycket i det remitterade förslaget har en direkt motsvarighet i 7 kap. 36 5 VL för dikningsföretagens del. Undantagsregeln bör därför inte om- fatta detta fall. Lagrådet föreslår följande lydelse: "Bestämmelserna om tillståndsplikt i 4 kap. 1 5 och 2 5 första stycket gäller inte dikningsföretag som pågår vid ikraftträdandet av den nya vattenlagen."
I motiveringen till 9 5 i det remitterade förslaget har anförts att i de fall allmänna intressen skadas av ett befintligt dikningsföretag detta får omprö- vas enligt 19 5 promulgationslagen. Uttalandet är något oklart och kan vålla missförstånd. Vad som åsyftas torde vara att ett efter förrättning enligt VL meddelat tillstånd till ett dikningsföretag på grund av 18 5 pro- mulgationslagen blir att anse som ett tillstånd enligt den nya lagen. varav följer att tillståndet kan omprövas enligt 15 kap. 14 5 nya lagen med de avvikelser som framgår av promulgationslagen.
I 175 i det remitterade förslaget har tagits upp en bestämmelse om laglighetsprövning av vattenanläggningar som har tillkommit före den nya lagens ikraftträdande. Det synes naturligare att se denna bestämmelse i samband med 4 kap. 5 5 i förslaget och alltså som ett övergångsstadgande till 4 kap. Bestämmelsen kan lämpligen placeras som ett andra stycke i 9 5. Andra stycket i 17 5 kan avvaras.
Innebörden av reglerna om laglighetsprövning torde kunna beskrivas på följande sätt. Om en vattenanläggning har utförts utan tillstånd enligt den nya lagen eller äldre lag eller om en verksamhet som utgör vattenföretag bedrivs utan sådant tillstånd kan företagaren begära prövning av laglighe- ten. Är det fråga om en anläggning som tillkommit eller en verksamhet som påbörjats efter ikraftträdandet av den nya lagen skall prövningen naturligt- vis ske enligt denna lag. Avser laglighetsprövningen däremot en anläggning som tillkommit eller en verksamhet som påbörjats före ikraftträdandet får man skilja på anläggningar och verksamhet. Beträffande äldre anläggning-
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 377
ar skall prövningen ske enligt de bestämmelser som gällde vid anläggning- ens tillkomst. Om det befinns att anläggningen inte är laglig enligt de äldre bestämmelserna torde dock företagaren vara oförhindrad att begära pröv- ning enligt den nya lagen (se af Klintberg. Om byggande i vatten. s. 138). Avser laglighetsprövningen en verksamhet som påbörjats före den nya lagens ikraftträdande skall prövningen ske enligt den nya lagen. På denna punkt avviker den nya lagen från gällande rätt (se 5 5 promulgationslagen till VL, som inte är begränsad till anläggningar).
105
Den i förevarande paragraf upptagna bevisbörderegeln torde böra gälla inte endast i fråga om vattenanläggningar utan beträffande vattenföretag över huvud. Regeln bör däremot inte vara tillämplig i fall då vattenföreta- get. efter VL:s ikraftträdande, utförts enligt tillstånd som meddelats dess— förinnan (jfr vad lagrådet föreslagit beträffande 4 kap. 6 5 i det remitterade förslaget). Paragrafen kan lämpligen ges följande lydelse: "Om annat vat- tenföretag än dikning har utförts under vattenlagens(1918: 523) giltighets- tid utan tillstånd. är företagaren bevisningsskyldig i fråga om de förhållan- den som rådde i vattnet innan företaget utfördes."
11—1355
19 kap. 12— 15 55 och 19 5 har upptagits bestämmelser om ersättning vid omprövning av tillstånd samt om vissa begränsningar i denna ersättnings- rätt och i ersättningssrätt som tillkommer tillståndshavare och andra in- tressenter när ett vattenföretag lider intrång genom ett annat vattenföretag, som utförs för allmänna ändamål. Dessa regler avser vattenföretag som tillkommit enligt den nya lagen I 11—13 55 i förslaget till promulgationslag har upptagits motsvarande regler för de fall att omprövningen eller intrång- et avser vattenföretag vartill tillstånd meddelats enligt VL eller äldre bestämmelser: dessutom regleras ersättningsfrågan vid omprövning av en sådan rättighet som avses i 2 kap. 41 5 VL.
Lagrådet har föreslagit viss omarbetning av nämnda bestämmelser i 9 kap. Omarbetningen är främst av formell art men på vissa punkter har också ändringar i sak föreslagits. Om lagrådets förslag följs måste också förevarande övergångsstadganden omarbetas. Lagrådet framlägger i det följande ett förslag till ändrad lydelse av dessa stadganden. Därvid har till 14 5 andra stycket överflyttats regleringen av de fall som i det remitterade förslaget behandlas i 9 kap. 12 5 andra stycket. såvitt gäller företag som utan särskilt tillstånd har tillkommit före den nya lagens ikraftträdande. Den avsedda begränsningen till företag i kungsådra har härvid fått komma till tydligare uttryck, Enligt lagrådets förslag blir ifrågavarande övergångs- stadganden fördelade på fem paragrafer ( 1 1 — 15 55) i stället för det remitte- rade förslagets tre:
Lagrådcts yttrande
Prop. 1981/82: 130 378
11 5 Medför omprövning enligt 15 kap. 3, 4. 9 eller 11 5 nya vattenlagen av ett tillstånd enligt vattenlagen(1918: 523) eller motsvarande äldre be- stämmelser skada för tillståndshavaren utgår ersättning till denne. om annat inte följer av 12 5.
Medför omprövning enligt nya vattenlagen av tillstånd som avses i första stycket skada för annan än tillståndshavaren utgår ersättning härför. För mottagare av andelskraft eller av ersättning genom överföring av kraft enligt vattenlagen(1918: 523) i dess lydelse före den 1 juli 1974 gäller dock viss begränsning enligt 15 5.
Beträffande ersättning enligt första eller andra stycket äger 9 kap. 1— 10 55 och 13 5 nya vattenlagen motsvarande tillämpning. Därvid skall vad som sägs om andelskraft tillämpas även på sådan ersättning genom över- föring av kraft varom stadgas i andra stycket.
12 5 Om skada som avses i 11 5 första stycket utgörs av förlust av vatten eller fallhöjd eller inskränkning i rätten att reglera vattnets avrinning och omprövningen sker till förmån för det allmänna fiskeintresset, allmän farled, allmän hamn, allmän flottled eller hälsovården eller, vid ompröv- ning enligt 15 kap. 3 5 eller 9 5 första meningen nya vattenlagen, till förmån för den allmänna miljövården samt bestämmelserna i vattenlagen(1918: 523) om kungsådra eller nyprövning var tillämpliga på företaget. är tillståndshavaren skyldig att utan ersättning tåla skadan till så stor del som, jämte vad han tidigare efter den nya lagens ikraftträdande har avstått enligt denna paragrafeller 14 5, motsvarar en tjugondel av det produktionsvärde eller det värde av vattenmängd, fallhöjd eller magasinsvolym som avses i 9 kap. 14 5 andra stycket nya vattenlagen.
13 5 Bestämmelserna i 11 och 12 55 äger motsvarande tillämpning be— träffande omprövning av en sådan särskild rättighet att förfoga över vatt— net som avses i 2 kap. 41 5 vattenlagen("1918: 523).
14 5 Om den som har tillstånd till ett vattenföretag enligt vattenlagen(1918: 523) eller motsvarande äldre bestämmelser åsamkas förlust av vat- ten eller fallhöjd eller inskränkning i rätten att reglera vattnets avrinning till följd av ett vattenföretag enligt nya lagen som skall tillgodose det allmänna fiskeintresset, allmän farled. allmän hamn. allmän flottled, hälsovården eller den allmänna miljövården eller som utgör markavvattningsföretag eller vattentäkt för bevattning. är hans rätt till ersättning härför begränsad på motsvarande sätt som gäller enligt 12 5. om bestämmelserna i vattenla- gen (1918: 523) om kungsådra var tillämpliga på vattenföretaget.
Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om förlust eller inskränkning som åsamkas den som utan särskilt tillstånd driver ett vatten- företag som tillkommit före ikraftträdandet av nya vattenlagen .
15 5 Bestämmelsen i 9 kap. 195 nya vattenlagen äger motsvarande tillämpning beträffande andelskraft enligt vattenlagen(1918: 523) eller er- sättning genom överföring av kraft enligt vattenlagen(I918:523) i dess lydelse före den ljuli 1974.
145
Den i denna paragraf upptagna bestämmelsen torde vara obehövlig. Upphävandet av VL medför inte att avgifter som domstol bestämt enligt 6
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 379
kap. 95 VL inte längre skall utgå. Om inte annat föreskrivits utgår avgif- terna så länge fiottning bedrivs.
155
De bestämmelser om omräkning av årliga avgifter. bestämda enligt 2 kap. 8 5, 2 kap. 105 och 4 kap. 145 VL, som upptas i förevarande paragraf torde inte böra förstås så, att någonjämkning av avgifterna inte skall kunna . ske om ändrade förhållanden eller andra omständigheter motiverar det. Tillstånd som meddelats enligt vattenlagen(1918: 523) skall enligt försla- gets 185 kunna omprövas i enlighet med bestämmelserna i 15 kap. nya vattenlagen (med vissa avvikelser enligt 19 och 2055). Vid sådan ompröv- ning torde anledning finnas att även avgifter som avses i förevarande paragraf kan ändras. i samma utsträckning som gäller fiskeavgifter och bygdeavgifter enligt nya vattenlagen. Enligt lagrådets mening bör uttryck- lig bestämmelse meddelas härom. lämpligen i ett tillägg till förslagets 185.
Särskilda övergångsbestämmelser till 12, 13 och 16 kap. nya vattenla- gen.
Enligt 11 kap. 835 andra stycket VL och övergångsbestämmelser till detta lagrum kan vattenrättsdomaren. om vattendomstolen i ett stämnings- mål. allmän domstol eller överexekutor förordnat om borttagande eller ändring av en anläggning och ägaren av denna bemöter förordnandet med en ansökan om lagligförklaring av anläggningen. besluta om inhibition av verkställigheten av förordnandet. I det remitterade förslaget finns en mot- svarande regel i 13 kap. 555 andra stycket. Som lagrådet anfört vid det stadgandet kan detta avse endast beslut av vattendomstol eller länsstyrel- se. Eftersom det kan finnas förordnanden som meddelats av domstol eller överexekutor enligt äldre lag och som bemöts med en ansökan enligt den nya lagen behövs en övergångsregel. Den kan lämpligen tas upp under förevarande rubrik i en särskild paragraf efter 165 i det remitterade försla- get med förslagsvis följande lydelse: "Bestämmelsen i 13 kap. 555 andra stycket nya vattenlagen äger motsvarande tillämpning på förordnande som avses i 11 kap. 83 5 andra stycket vattenlagen(1918: 523) och som medde- lats av domstol eller överexekutor."
185
Tillstånd som har meddelats enligt VL eller äldre bestämmelser och som efter nya lagens ikraftträdande har en funktion att fylla genom att de hänför sig till vad som är vattenföretag eller annan åtgärd enligt den lagen får genom föreskriften i första stycket av förevarande paragraf att de skall anses som tillstånd enligt nya lagen fortsatt giltighet och deras rättskraft blir bestämd av 15 kap. 1 5 jämte de lagrum. vartill denna paragraf hänvi— sar. Det är emellertid bara med avseende på de frågor som regleras i 15 kap. som äldre tillstånd här jämställs med tillstånd enligt nya lagen. Detta förhållande kan endast utläsas därav att bestämmelsen föregås av rubriken
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 380
"Särskilda övergångsbestämmelser till 15 kap. nya vattenlagen ". Att jäm- ställandet inte är generellt bör enligt lagrådets mening i första hand framgå direkt av paragrafens lydelse.
Enligt den i remissen föreslagna texten skerjämställandet av tillstånden med vissa "begränsningar". Eftersom det endast är fråga om modifika- tioneri möjligheterna att ompröva äldre tillstånd i förhållande till vad som gäller nya tillstånd synes det mera adekvat att tala om "avvikelser” än om ' ”begränsningar, '.
Lagrådet föreslår i enlighet med det anförda att första stycket ges lydel- sen: "Ett tillstånd enligt vattenlagen(I918:523) eller motsvarande äldre bestämmelser till ett vattenföretag eller någon annan åtgärd som avses i den nya vattenlagen anses med avseende på vad som föreskrivs i 15 kap. nya vattenlagen som ett tillstånd enligt denna med de avvikelser som följer av 19 och 2055."
Enligt 15 kap. 4 och 12 55 skall lokal fiskeavgift, bygdeavgift och allmän fiskeavgift kunna ändras som en självständigt väckt fråga samt bygdeavgift och allmän fiskeavgift dessutom i samband med omprövning av tillståndet till det aktuella företaget. På samma sätt som i förevarande paragraf äldre tillstånd jämställs med nya med avseende på omprövningsmöjligheterna synes i samma hänseende äldre avgifter enligt 2 kap. 8 och 1055 samt 4 kap. 145 VL böra jämställas med bygdeavgifter och fiskeavgifter. Lagrå- det föreslår att 185 tillföres ett fjärde stycke av innehåll att vad som enligt 15 kap. 4 och 1255 nya vattenlagen gäller om ändring av fiskeavgift och bygdeavgift skall tillämpas också på avgifter enligt 2 kap. 8 och 10 55 samt 4 kap. 145 vattenlagen(1918: 523).
195
Innebörden av 185 i förslaget till promulgationslag är att äldre tillstånd och rättigheter som avses i 2 kap. 41 5 VL i princip kan omprövas enligt reglerna i 15 kap. i förslaget. 195 avses innehålla vissa avvikelser från dessa omprövningsregler.
Såsom paragrafen är avfattad i det remitterade förslaget är den ganska svårtillgänglig. Den bör därför redigeras om för att bli mera lättläst. Vidare bör angivelserna av tidpunkterna för omprövning hänföra sig till när om- prövning får ske och inte när den får begäras.
Lagrådet föreslår att paragrafen får följande lydelse: ”Omprövning enligt 15 kap. 35 första stycket första meningen nya vattenlagen i fall som avses i 185 första och andra styckena denna lag får. om inte annat följer av andra stycket. ske efter utgången av år 1992, dock får omprövning av tillstånd till vattenkraftverk eller vattenreglering för kraftändamål ske tidigast trettio år från den dag då företaget enligt därom meddelad föreskrift skall vara fullbordat eller, om nyprövning enligt 4 kap. vattenlagen(1918: 523) ägt rum, tidigast trettio år från den dag då domen om nyprövning vann laga kraft.
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 381
Om företaget skulle ha kunnat underkastas nyprövning enligt 4 kap. vattenlagen(I918:523) vid en tidpunkt efter nya vattenlagens ikraftträ- dande får omprövning ske så snart den för nyprövning gällande tiden utgått.
Omprövning enligt 15 kap. 3 5 första stycket tredje meningen nya vatten— lagen får ske endast om ändringen i vattenförhållandena inträtt efter nya vattenlagens ikraftträdande."
215
Det i denna paragraf upptagna stadgandet bygger på förutsättningen att. till följd av vad som föreskrivs i 185 första stycket. nya vattenlagens bestämmelser i 15 kap. 15 och 1655 blir tillämpliga på förhållandena inom samfälligheter enligt 3, 7 eller 8 kap. VL. Såsom förslagets bestämmelser utformats torde emellertid krävas en uttrycklig bestämmelse om att 15 kap. 15 och 1655 skall äga tillämpning i fråga om äldre samfälligheter.
Beträffande förslaget är vidare att framhålla att inte alla samfälligheter enligt VL eller äldre bestämmelser torde böra bli att betrakta som samfäl- ligheter enligt nya vattenlagen. Endast de som har en motsvarighet i nya vattenlagens samfälligheter med tvångsdelaktighet torde böra omfattas av förevarande paragraf. Det gäller samfälligheter enligt 3 kap. VL som avser vattenreglering enbart för kraftändamål, samfälligheter enligt 7 kap. VL och samfälligheter för ändamål som avses i 8 kap. 205 VL och motsvaran- de äldre samfälligheter.
Lagrådet föreslår att paragrafen får följande lydelse: "Bestämmelsernai 15 kap. 15 och 16 55 nya vattenlagen äger tillämpning även i fråga om samfälligheter enligt 3 kap. vattenlagen(I918:523) som avser vattenreglering enbart för kraftändamål, samfälligheter enligt 7 kap. vattenlagen(1918: 523) och samfälligheter för ändamål som avses i 8 kap. 205 vattenlagen(1918: 523) samt samfälligheter enligt motsvarande äldre bestämmelser.
Om i samfällighet som nu sagts kretsen av'deltagare eller kostnadsför- delningen mellan dem ändras genom omprövning enligt 15 kap. 155 nya vattenlagen eller godkännande av en överenskommelse enligt 15 kap. 165 samma lag, skall en samfällighet enligt den nya vattenlagen anses bildad."
En följd av att en samfällighet enligt nya lagen anses bildad är att samfälligheten inte längre omfattar fastigheter; deltagandet blir av person- lig art (ägarna av fastigheter och vissa andra). Vid omprövningen torde de konsekvenser detta förhållande kan få uppmärksammas.
I VL finns bestämmelser om förvaltningen av samfälligheter. Dessa bestämmelser torde inte böra upphävas utan att andra bestämmelser med- delas angående förvaltningen av de vid nya vattenlagens ikraftträdande bestående samfälligheterna. Genom förevarande paragraf kommer för däri avsedda fall de regler som avses skola gälla för förvaltningen av samfällig- heter enligt nya vattenlagen att bli tillämpliga även på de äldre samfällighe-
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 382
terna. Det synes kunna övervägas att öppna möjligheter att även eljest _ anordna förvaltningen enligt andra regler än dem som upptagits i VL. Intill ' dess annan förvaltning anordnas torde VL:s regler böra tillämpas. En särskild övergångsbestämmelse härom bör upptagas och förslagsvis pla- ceras under rubriken "Andra bestämmelser" sist i promulgationslagen med följande lydelse:
”Bestämmelserna i 3 kap. 12—25 och 27 55, 7 kap. 61—65 55 samt 8 kap. 38—45 55 vattenlagen(1918: 523) om flera deltagares förvaltning av företag som har tillkommit enligt den lagen skall tillämpas så länge företagets förvaltning inte har anordnats på något annat sätt."
225
Lagrådet har under 15 kap. 18 och 1955 förordat att dessa paragrafer. vilka saknar motsvarighet i VL, skall utgå ur förslaget, eftersom samfäl- ligheter enligt förslaget inte skall vara fastighetsanknutna såsom fallet är med samfälligheter enligt VL. Det kan inte heller finnas anledning att nu införa bestämmelser av förevarande art enbart med avseende på kvarle- vande samfälligheter enligt VL eller äldre lag. Även detta stadgande bör därför .utgå.
235
I 4 kap. 9— 12 55 VL finns regler om rätt för staten under vissa förutsätt— ningar att lösa utbyggt strömfall med vattenverksbyggnader och andra anläggningar. Eftersom det ansetts inte föreligga något behov av att ha kvar detta institut i den nya lagen har i förevarande paragraf stadgats att lösenrätten upphör vid den nya lagens ikraftträdande. om inte lösenfrågan dessförinnan har fullföljts på föreskrivet sätt. Redan av 25 i promulga- tionslagen följer emellertid att reglerna i 4 kap. VL upphör att gälla. om annat inte sägs. Här behöver alltså endast undantaget för redan fullföljda anspråk regleras. Paragrafen kan förslagsvis ges denna lydelse: ”Bestäm- melserna i 4 kap. vattenlagen(I918:523) om statens lösningsrätt skall fortfarande gälla, om fråga om lösningsrätt före ikraftträdandet av nya vattenlagen har fullföljts genom ansökan om stämning till fastighetsdom- stol."
Det är knappast motiverat att. såsom skett i det remitterade förslaget. placera stadgandet bland övergångsbestämmelser till 15 kap. Paragrafen behandlar ett så speciellt institut att den lämpligen bör placeras under rubriken "Andra bestämmelser"sist i promulgationslagen.
245
Vad 17 och 18 kap. nya vattenlagen innehåller blir utan särskilt över- gångsstadgande gällande med den utformning som 1 och 25.5 erhållit i förslaget till promulgationslag. De föreslagna bestämmelserna under 245 behövs därför inte utan kan utgå.
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 383
Enligt 17 kap. 1 5 andra stycket i förslaget till vattenlag skall den som med stöd av 8 kap. 25 fått rätt att använda någon annans anläggning vara skyldigjämte ägaren att underhålla anläggningen. Rätt att använda annans anläggning kan föreligga vid nya vattenlagens ikraftträdande på grund av bestämmelserna i VL. Med avseende på underhållsskyldigheten synes dessa äldre fall böra jämställas med de fall då rätten att använda annans anläggning grundas på 8 kap. 25 nya vattenlagen. l förevarande paragraf i promulgationslagen bör i detta syfte upptagas ett stadgande av innehåll att vad som föreskrivs i 17 kap. 1 5 andra stycket nya vattenlagen gäller även den som med stöd av vattenlagen(1918: 523) tillagts rätt att begagna sig av annans vattenanläggning.
255
De servitutsliknande inskränkningar i rätten att förfoga över en fastighet som vattendomstolen föreskrivit med stöd av 2 kap. 14 eller 62 5 VL och de föreskrifter som länsstyrelsen meddelat med stöd av 2 kap. 645 VL skall enligt förevarande paragraf efter nya vattenlagens ikraftträdande anses som förordnanden enligt 19 kap. i den nya vattenlagen. Detta innebär bl. a. att länsstyrelsen genom ett förvaltningsbeslut kan upphäva eller ändra ett lagakraftvunnet förordnande av vattendomstol. Något hinder mot en sådan ordning föreligger inte men det ligger i sakens natur att domstolsförordnan- det måste tilläggas en avsevärd stadga om intressenten i vattenskyddet betalat fastighetsägaren ersättning för de servitutsliknande inskränkningar- na. .
l straffrättsligt avseende föreslås förevarande paragraf ta upp ett undan- tag från regeln att äldre skyddsförordnanden jämställs med förordnanden enligt nya lagen. Till följd av undantaget och de under 275 upptagna bestämmelserna skall brott mot äldre föreskrifter bedömas enligt VL, dvs. brott mot vattendomstols föreskrifter kommer inte att leda till straffpåföljd medan brott mot föreskrifter som utfärdats av länsstyrelsen bestraffas endast om länsstyrelsen på sätt framgår av 13 kap. 145 VL särskilt förord- nat att föreskriften är straffsanktionerad.
I fall då länsstyrelsen med stöd av nya lagen förstärkt skyddet för en . vattentillgång genom att ge tilläggsföreskrifter kommer med den föreslagna ordningen såväl det äldre som det nya sanktionssystemet att gälla samti- digt för samma vattentillgång. En sådan ordning synes inte lämplig. Lagrå- det föreslår därför att tidigare meddelade skyddsföreskrifter även straff- rättsligt jämställs med föreskrifter enligt 19 kap. Andra meningen i första stycket bör alltså utgå.
Det kan ifrågasättas om det fortsättningsvis behövs någon anteckning i fastighetsboken om de inskränkningar i rätten att förfoga över fastighet som vattendomstolen föreskrivit med stöd av 2 kap. 14 eller 625 VL och om ändringar i sådana restriktioner. Nya skyddsförordnanden skall ju inte antecknas. Om hittills gjorda anteckningar skall behållas bör på sätt som
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 384
föreslagits i andra stycket ändringar i fråga om de antecknade förhållan- dena föras in i fastighetsboken. Att länsstyrelsen skall underrätta inskriv- ningsmyndigheten bör emellertid föreskrivas i administrativ ordning. Inne- hållet i andra stycket kan därför begränsas till en föreskrift att om ett förordnande enligt 2 kap. 145 tredje stycket eller 625 vattenlagen(1918: 523) ändras eller upphävs skall det antecknas i fastighetsboken.
Persson är beträffande yttrandet över förevarande paragraf skiljaktig på sätt framgår av följande yttrande:
"De i paragrafen omnämnda förordnandena enligt 2 kap. 145 tredje stycket och 2 kap. 625 VL meddelas av vattendomstol, medan förordnan- den enligt 2 kap. 645 VL, avseende fastställande av skyddsområde om— kring en grundvattentillgång, meddelas av länsstyrelse. De förstnämnda förordnandena har karaktär av beslut om servitut som till förmån för en vattentäktsfastighet eller vattentäktsanläggning läggs på en eller flera fas- tigheter i grannskapet. Sådana servitutsförordnanden kan meddelas i stäm- ningsmål eller inom ramen för det ansökningsmål som gäller tillstånd till den vattentäkt som skall skyddas. Förordnandena avser i båda fallen bestämda fastigheter. Det remitterade förslaget innebär att såväl vatten- domstols beslut om servitut som länsstyrelses förordnande om skyddsom- råde skall i och med den nya lagens ikraftträdande förvandlas till förord- nanden enligt 19 kap. i den nya lagen, dvs. till administrativa beslut.
Enligt min mening är det svårt att förena med processuella grundsatser att en domstols lagakraftvunna dom av denna art med ett penndrag skall kunna förvandlas till ett beslut som kan upphävas eller ändras i administra- tiv ordning. Detta gäller oavsett om domen meddelats i stämningsmål eller inom ramen för ett ansökningsmål. ] båda fallen rör det sig om en avväg- ning mellan enskilda intressen.
Jag känner inte till någon liknande konstruktion. som den nu föreslagna. på något annat område. Den omständigheten att man vid miljöskyddsla- gens tillkomst föreskrev att medgivanden som enligt VL lämnats till av- loppsutsläpp o.d. skulle anses som tillstånd enligt den nya lagen kan inte åberopas i detta sammanhang. Ett medgivande av den art som då avsågs innebar en form av koncession som även enligt VL:s regler kunde omprö- vas. Vad gällde allmän domstols avgöranden i immissionsmål framhölls i propositionen att rättskraftsverkan mellan parterna av en sådan dom givet- vis inte rubbades av den nya lagstiftningen (prop. 1969: 28 s. 301 ).
Den föreslagna ordningen kan i tillämpningen leda till resultat som ter sig anmärkningsvärda. Ett domstolsförordnande enligt VL, varigenom servi- tut lagts på en enda fastighet, skulle sålunda omvandlas till ett skyddsom- rådesförordnande enligt den nya lagen. Det är emellertid uppenbart att skyddsföreskrifter enligt den nya lagen liksom enligt 2 kap. 645 VL avses gälla större sammanhängande områden. Om en rättegång om servitutsför- ordnande pågår vid ikraftträdandet, varvid enligt 45 promulgationslagen VL:s bestämmelser skall tillämpas. skulle den dom som sedermera medde-
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82:130 385
las komma att. så snart den vunnit laga kraft. omvandlas till ett förord- nande enligt den nya lagen som kan upphävas eller ändras av länsstyrel- sen. I remissförslaget har inte berörts hur man skall hantera det fallet att den som har en vattentäkt till vars skydd ett servitutsbeslut meddelats och som betalat ersättning till ägaren av de belastade fastigheterna kräver gottgörelse för den skada han lider om beslutet upphävs eller ändras av länsstyrelsen till hans nackdel.
Med hänsyn till de principiella och praktiska invändningar som kan riktas mot förslaget bör enligt min mening förevarande paragraf avse endast förordnanden enligt 2 kap. 645 VL. Vattendornstols avgöranden enligt 2 kap. 14 eller 62 5 bör alltså efter den nya lagens ikraftträdande gälla som dittills. Jag kan inte se att några oöverkomliga nackdelar skulle vara förenade med denna ordning. Ingenting hindrar att länsstyrelsen bygger vidare på ett förordnande av vattendomstol och fastställer ett skyddsom- råde enligt de nya reglerna. om länsstyrelsen t.ex. anser att föreskrifter behövs för en större zon än den som de servitutsbelastade fastigheterna bildar."
265
Av upphävandet enligt 25 promulgationslagen av VL och ikraftträdan- det enligt 1 5 av den nya vattenlagen följer att VL inte kan tillämpas efter utgången av 1982 på gärningar som begåtts före denna tidpunkt och att ansvar för brott mot bestämmelserna i den nya lagen endast kan ådömas enligt den lagen. Vad som föreslås i stadgandet i första stycket av föreva- rande paragrafi fråga om tillämpligheten av 21 kap. 1 5 nya lagen är därför obehövligt. Den ordningen torde emellertid åsyftas att brott mot VL även efter dess upphävande skall kunna leda till sådan påföljd som enligt VL gällde vid tiden för brottets begående. Bestämmelsen i ämnet bör följaktli- gen utgöra ett undantag från vad som stadgas i 1 och 255 och möjliggöra fortsatt tillämpning av straffbestämmelserna i VL.
Vidare bör möjligheterna enligt 21 kap. 25 (3 och 455 enligt lagrådets förslag) nya vattenlagen att förelägga vite eller anlita handräckning för att åstadkomma rättelse när vissa gärningar begåtts stå öppna också i de fall då gärningen begåtts före nya lagens ikraftträdande.
Lagrådet föreslår att första stycket i förevarande paragraf ges lydelsen: '"l fråga om gärning som var belagd med straffi vattenlagen(1918: 523) och som begåtts före nya vattenlagens ikraftträdande skall vattenlagen(1918: 523) alltjämt tillämpas. Vad som sägs i 21 kap. 3 och 455 nya vattenlagen får tillämpas även vid gärningar som begåtts under vattenla- gens (1918: 523) giltighetstid."
Såsom föreslås i remissen bör i ett andra stycke i paragrafen ges en regel om forum efter VL:s upphävande för mål om brott mot VL. i vilket hänseende bör föreskrivas att talan om ansvar enligt. första stycket väckes vid laga domstol i brottmål.
25 Riksdagen 1981/82. [ sam/. Nr 130
Lagrådets yttrande
Prop. 1981/82: 130 386
27 5 Lagrådets Med den ordning lagrådet föreslagit under 255 skall förevarande para- yttrande graf utgå. '
3 och 4. Förslagen till lag om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn samt lag om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän flottledl.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Prop. 1981/82: 130 387
Utdrag JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde 1982-03-25
Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande. och statsråden Wikström, Friggebo. Dahlgren. Åsling, Söder, Johansson, Wirtén, Andersson. Boo. Petri, Eliasson, Gustafsson. Elmstedt. Ahrland, Molin
Föredragande: statsrådet Petri
Proposition med förslag till ny vattenlag m. m.
1 Anmälan av lagrådsyttrande
Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till
1. vattenlag.
2. lag om införande av vattenlagen(1982: 000).
3. lag om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn,
4. lag om inrättande. utvidgning och avlysning av allmän flottled.
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande.
Inledning
I sitt yttrande över förslaget till en ny vattenlag har lagrådet inte funnit anledning till erinran mot den föreslagna uppbyggnaden av regelsystemet. Även när det gäller de sakliga lösningarna anser lagrådet att de i stort bör godtas. Lagrådet har dock gjort några principiella invändningar, bl.a. när det gäller utformningen av tillåtlighetsreglerna. Jag återkommer strax till denna fråga.
Lagrådet framför vidare på åtskilliga punkter erinringar mot vad som har föreslagits i remissen och föreslår andra lösningar eller en annan lagteknisk utformning. De förslag till sakliga ändringar som lagrådet lägger fram finner jag vara välgrundade. Även lagrådets förslag till ändringar i den lagtekniska utformningen är enligt min mening ägnade att göra bestämmel-
' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 22januari 1981.
Slutprotakoll
Prop. 1981/82: 130 388
serna mer överskådliga och lättillgängliga. Jag anser mig därför i allt väsentligt kunna biträda förslagen.
I det följande skall jag i korthet beröra vissa frågor av mer principiell natur som lagrådet har tagit upp i sitt yttrande.
I det remitterade förslaget liksom i vattenlagsutrcdningens förslag har använts uttrycket "vattenrätt" såsom en sammanfattande beteckning på de befogenheter som avser fastighetsägares och andras rätt att råda över en fastighets vatten samt "vattenrättshavara" för dem som innehar vat- tenrätt. Lagrådet pekar på att dessa uttryck kan verka förvirrande. efter- som de närmast för tanken till någon form av särskild rättighet vid sidan av servitutsrätt och nyttjanderätt. Lagrådet föreslär för sin del att dessa uttryck inte används i lagtexten.
Uttrycket vattenrätt i den mening som det används i remissen är veder- taget i vattenrättsliga sammanhang och återfinns med denna innebörd i den rättsvetenskapliga litteraturen och i vattenrättskipningen. Som lagrådet visat gör man dock knappast någon lagteknisk vinst genom att använda uttrycken vattenrätt och vattenrättshavare i lagtexten. Jag biträder därför lagrådets förslag om att dessa uttryck byts ut mot andra formuleringar.
Som tidigare berörts har lagrådet haft vissa betänkligheter beträffande til/åtlighetsreglernas utformning. Enligt lagrådets mening hade det sålunda varit önskvärt att reglerna hade haft större konkretion och mera ”sub- stans". Denna fråga har utförligt diskuterats i remissprotokollet av före- dragande statsrådet och jag biträder de synpunkter som därvid har förts fram. Jag vill särskilt stryka under att mer allmänt avfattade tillåtlighets- regler bör kunna ge bättre utrymme för att ta hänsyn till de olika vattenfö- retagens särdrag och möjliggöra en mera samlad bedömning av tillåtlighe- ten av ett vattenföretag. Bättre hänsyn till ändrade förhållanden och till samhällsutveeklingen kan också tas genom sådana regler. Prövningen av vattenföretagen kommer liksom hittills att ske vid vattendomstol eller.
- såvitt avser markavvattningsföretag. vid förrättning. Det finns en sedan länge utbildad praxis i vattenrättskipningen beträffande vilka intressen av allmän art som bör beaktas vid tillåtlighetsprövningen. Denna praxis kan ge god ledning också vid tillämpningen av den nya lagen. Jag anser på grund av det anförda att den i remissen valda lagstiftningstekniken bör godtas. '
Rörande frågan om vattenföretags förhållande till den fysiska planering- en har lagrådets majoritet funnit det välbetänkt att, såsom skett i det remitterade förslaget. i avbidan på en. ny plan- och byggnadslagstiftning ta in ett krav på planöverensstämmelse i den nya vattenlagen endast såvitt avser byggnads- och andra anläggningsarbeten. En ledamot av lagrådet har förordat en annan lagteknisk lösning. som innebär att vattenföretags för- hållande till den fysiska planeringen bör behandlas inom ramen för bygg— nadslagstiftningen. Vad denne lagrådsledamot anfört föranleder mig inte att frångå uppläggningen i det remitterade förslaget.
Slutprotokoll
Prop. 1981/82:130 389
Rörande de vattenrättsliga samfällighcterna har lagrådet anslutit sig till det remitterade förslagets ståndpunkt att anknytningen till fastighet som grund för deltagande överges och att delaktigheten i princip skall vara knuten till en fysisk ellerjuridisk person.
Vad beträffar förhållandet mellan sökanden till ett vattenföretag. som leder till samfällighetsbildning, och samfälligheten har lagrådet diskuterat en lösning som innebär att det inte som för närvarande är sökanden som förfogar över tillståndet utan i stället samfälligheten. Därmed skulle förfo- gandet över tillståndet vara en gemensam angelägenhet. varom beslut skall fattas i samma ordning som beslut i andra angelägenheter som omfattas av samfällighetsförvaltningen. Jag anser att en sådan lösning är ändamålsenlig och förordar att detta kommer till uttryck i lagtexten.
Lagrådet har godtagit det remitterade förslagets vidgade möjligheter till omprövning av villkoren för givna tillstånd. Lagrådet har emellertid ifråga- satt om det verkligen krävs ett så komplicerat arsa"tmingssystem som det föreslagna.
Jag kan hålla med om att det föreslagna ersättningssystemet vid ompröv- ning är komplicerat. Det utgör emellertid resultatet av en sammanjämkning mellan de olika intressen som gör sig gällande vid utnyttjandet av våra vattenresurser och någon annan lösning är svår att åstadkomma. Med de förbättringar från lagteknisk synpunkt som lagrådet har föreslagit anserjag mig böra acceptera det föreslagna ersättningssystemet.
Utöver de frågor somjag nu har berört har lagrådet rörande den närmare utformningen av lagtexten i förslagen till ny vattenlag och lag om införande av vattenlagen föreslagit åtskilliga ändringar. vilka jag i allt väsentligt biträder. Därutöver bör vissa ändringar av huvudsakligen redaktionell natur göras i lagförslagen.
De ändringar som bör göras i det remitterade förslaget till ny vattenlag innebär bl. a. en ändrad disposition av bestämmelserna i några kapitel samt en delvis ändrad paragrafnumrcring i vissa andra kapitel till följd av att en del paragrafer fått utgå. Vissa ändringar från systematisk synpunkt vidtas också i den föreslagna lagen om införande av vattenlagen . För att underlät- ta förståelsen av de olika bestämmelserna har jag funnit det lämpligt att i förevarande protokoll ta in fullständig specialmotivering, varvid lagrådets synpunkter har inarbetats.'
' Specialmotiveringen till de remitterade förslagen (avsnitt 4 i remissprotokollet) har förts över till bilagedelen.
Slutprotokoll
Prop. 1981/82: 130 390
Specialmotivering till förslaget till vattenlag
Det förslag till ny vattenlag som nu läggs fram följer i huvudsak utred- ningsförslagets systematik. Kapitelindelningcn överensstämmer med det remitterade förslagets, men systematiken inom vissa kapitel har, som anförts i inledningen till slutprotokollet. ändrats.
Gemensamma bestämmelser har så långt som möjligt införts för alla de företag som lagen skall tillämpas på. Dessa företag. som benämns vatten- företag, defrnierasi 1 kap. Det följande kapitlet innehåller de grundläggan— de bestämmelserna om rådigheten över vatten. Bestämmelserna i 3 kap. om tillåtligheten och utformningen av vattenföretag gäller för alla sorters vattenföretag. 1 4 kap. har tagits in bestämmelser om tillståndsplikt. Dessa allmänna bestämmelser kompletteras av särregler i följande kapitel om markavvattning (5 kap.), bevattning (6 kap.) samt vattenreglering (7 kap.). Det rör sig här om företag beträffande vilka samfällighetsbildning kan ske. Bestämmelserna om bevattning saknar motsvarighet i utredningens förslag (se avsnitt 2.12 i lagrådsremissen"). Bestämmelserna om markavvattnings- företag har kompletterats med särskilda regler om avledande av avlopps- vatten. som delvis motsvarar 8 kap. VL (se avsnitt 2. 11 i lagrådsremissen).
Bestämmelser om särskilda tvångsrätter ges i 8 kap., medan 9 kap. handlar om ersättning och 10 kap. om avgifter. ] 11 kap. finns bestämmel- ser om dels regeringens prövningsrätt och dels förberedelse av större vattenföretag.
Det av utredningen föreslagna särskilda kapitlet om grundvattentäkt (5 kap. i utredningens förslag) har inte fått någon motsvarighet. I fråga om anledningen härtill hänvisas till vad som anförs vid 3 kap. 8 5. Bestämmel- ser orn andelskraft (4 kap. i utredningens förslag) har tagits in bland ersättningsbestämmelserna i 9 kap.
De ändringar av prövningssystemet som har gjorts i förhållande till utredningsförslaget (se avsnitt 2.2 i lagrådsremissen) har medfört att be- stämmelserna i 13 kap. om prövning av vattenmål i huvudsak har ersatt fyra kapitel i utredningsförslaget (13, 15, 17 och 18 kap.). Bestämmelserna om utrivning m.m. samt om tillstånds giltighet och omprövning har dock brutits ut till särskilda kapitel. 14 och 15 kap.
12 kap. innehåller bestämmelser om prövning vid förrättning av markav— vattningsföretag. som oftast utförs inom ramen för en samfällighet. Frågor om andra typer av samfälligheter (bevattnings- och vattenregleringssamfäl- ligheter) prövas däremot av vattendomstol enligt bestämmelsernai 13 kap.
1 16 kap. ges regler om betalning av ersättning, tillträde m.m.. i 17 kap. ges regler om underhåll m.m. och i 18 kap. stadgas om tillsyn och besikt- ning.
Bestämmelser om skydd för vattenförsörjningen m.m. (8 kap. i utred- ningens förslag), som i sakligt hänseende skiljer sig från bestämmelserna om vattenföretag, har tagits in i 19 kap.
Sperialmotivering
Prop. 1981/82: 130 391
Slutligen finns i 20 kap. kostnadsbestämmelser. i 21 kap. bestämmelser I kap. I 5 om ansvar och handräckning m.m. och i 22 kap. slutbestämmelser.
Den nya vattenlagen innehålleri motsats till VL inte några bestämmelser om inrättande m.m. av allmänna farleder, hamnar och flottleder." Det föreslås att dessa frågor i stället regleras i särskild lagstiftning och lagför- slag härom läggs fram i propositionen (se också avsnitt 2.8 och 2.9 i lagrådsremissen).
Den nya vattenlagen innehåller inte heller några bestämmelser om orga- . nisation och förvaltning av vattenrättsliga samfälligheter. Avsikten är att lagen om förvaltning av samfälligheter skall göras tillämplig på samfällig- heter enligt den nya vattenlagen . Jag kommer senare denna dag att föreslå att lagrådets yttrande inhämtas över förslag till ändring i nämnda lag liksom annan följdlagstiftning till den nya vattenlagen .
När det i den följande specialmotiveringen till lagrummen anges att en föreslagen bestämmelse motsvarar en eller flera bestämmelser i VL eller utredningsförslaget. innebär detta i vissa fall endast att den föreslagna bestämmelsen rör samma ämne, medan det sakliga innehållet kan ha ändrats utan att detta i alla avseenden motiveras. _
] kap. Inledande bestämmelser
Kapitlet, som i huvudsak motsvarar 1 kap. i utredningens förslag och i det remitterade förslaget. innehåller till en början en allmän deklaration om att vatten skall skyddas och vårdas som en gemensam naturtillgång (1 5). Därefter följer bestämmelser om lagens tillämpningsområde (2 och 355) samt definitioner av vissa typer av vattenföretag m.m. (4 5). I anledning av påpekanden från lagrådet har vissa ändringar gjorts i 2—4 55.
Gällande VL innehåller inte någon allmän. sammanfattande definition av vilka företag som lagen är tillämplig på. De typer av vattenföretag som lagen är tillämplig på behandlas och beskrivs var för sig i olika kapitel (se exempelvis 2 kap. 1. 38 och 42 55 samt 7 kap. 1. 37 och 4955 VL).
Jag anser i likhet med utredningen att den nya lagens tillämpningsområ- de i princip bör stämma överens med gällande VL. Jag delar även utred- ningens uppfattning att bestämmelserna om lagens tillämpningsområde bör samlas i ett särskilt inledande kapitel. Dessutom behövs det definitioner av vissa typer av företag som särbehandlas i den nya lagen samt av några andra begrepp som används i lagen.
] 5 Vatten skall skyddas och vårdas som en gemensam naturtillgång.
Paragrafen. som motsvarar 2 kap. 85 i utredningens förslag. har behand- lats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen ( avsnitt 2.3.7 ). F.n. finns det endast en regel om sparsamhet vid uttag av grundvatten (2 kap. 435 VL). Till skillnad från utredningsförslaget. som endast innehåller en sparsamhetsregel, har i förevarande paragraf angivits att vattnet skall
Prop. 1981/82: 130 392
skyddas och vårdas. Häri ligger också att vattnet skall anvähdas med sparsamhet.
2 5 Denna lag är tillämplig på vattenföretag och vattenanläggningar. 1 lagen finns också bestämmelser om skydd för vattenförsörjningen.
[ fråga om vissa vattenföretag som kan beröra något annat land gäller särskilda bestämmelser.
Första stycket motsvarar 1 kap. 25 iutredningens förslag. Utredningen har som en sammanfattande beteckning på de åtgärder och anläggningar som omfattas av lagen föreslagit "vattenföretag". Definitionen av vatten- företag i 3 5 första stycket avser emellertid endast åtgärder i vatten, medan enligt andra stycket i samma paragraf med en vattenanläggning avses en anläggning som har tillkommit genom ett vattenföretag (jfr 1 kap. 4.5 punkt 5 i det remitterade förslaget). ] första meningen av förevarande stycke anges därför att lagen är tillämplig på vattenföretag och vattenanläggning- ar. Den närmare innebörden av dessa begrepp anges i 3 5.
Den nya vattenlagen handlar till alldeles övervägande delen om vatten- företag och vattenanläggningar. Bestämmelserna i 19 kap. om skydd för vattenförsörjningen utgör emellertid ett undantag. En erinran om dessa bestämmelser har tagits in i andra meningen av förevarande stycke.
Andra stycket motsvarar 24 kap. 6.5 i utredningens förslag och 10% lagen (1918: 524) om vad iakttagas skall i avseende å införande av vattenlagen. Sverige har kommit överens med Finland och Norge om en särskild ord- ning för prövning av vattenföretag med verkningar över riksgränsen. Be- stämmelser härom fmns i lagen ("1971:850) med anledning av gränsälvs- överenskommelsen den 16 september 1971 mellan Sverige och Finland resp. lagen ( 1929: 404) om giltighet här i riket av svensk-norska vattenrätts- konventionen av den 11 maj 1929 och lagen (1929: 405) med vissa föreskrif- ter angående tillämpningen här i riket av svensk-norska vattenrättskonven- tionen av den 11 maj 1929. Enligt lagen ('1974:268) med anledning av miljöskyddskonventionen den 19 februari 1974 mellan Danmark. Finland, Norge och Sverige kan sistnämnda konvention vara tillämplig också på vissa vattenföretag som inte omfattas av nämnda gränsälvsöverenskom- melse eller svensk-norska vattenrättskonventionen.
3 & Vattenföretag är
1. uppförande, ändring, lagning och utrivning av dammar eller andra anläggningar i vattendrag, sjöar och andra vattenområden. fyllning och pålning i vattenområden. bortledande av vatten från eller grävning. spräng- ning och rensning i vattenområden samt andra åtgärder i vattenområden om åtgärden syftar till att förändra vattnets djup eller läge,
2. bortledande av grundvatten och utförande av anläggningar härför.
3. tillförsel av vatten för att öka grundvattenmängden samt utförande av anläggningar och atgärder härför,
4. åtgärder som utförs för att avvattna mark, när fraga inte är om
I kap. 2—3 5.5
Prop. 1981/82: 130 393
avledande av avloppsvatten. för att sänka eller tappa ur en sjö eller för att skydda mot vatten. när syftet med åtgärden är att varaktigt öka en fastig- hets lämplighet för något visst ändamål.
Vattenanläggning är en anläggning som har tillkommit genom ett vatten- företag med till anläggningen hörande manöver-anordningar.
Med vattenområde i första stycket ] avses område som täcks av vatten vid högsta förutsebara vattenstånd.
Paragrafen, som i huvudsak motsvarar 1 kap. 1 åå utredningens förslag, innehåller definitioner av begreppen vattenföretag och vattenanläggning. Genom dessa definitioner fastställs lagens tillämpningsområde.
l utredningens lagförslag anges i nio punkter vilka åtgärder som skall hänföras till vattenföretag. Dessa är 1. byggande i vatten, 2. vattenregle- ring, 3. vattenöverledning. 4. sådan höjning eller sänkning av vattenstån- det som inte är vattenreglering eller markavvattning, 5. nyttjande av vatten som drivkraft, 6. nyttjande av ytvattentäkt. 7. anordnande och nyttjande av grundvattentäkt samt infiltration för sådan täkt. 8. markavvattning samt 9. utrivnings- och återställningsarbeten i vatten. Den detaljerade uppräk- ningen av åtgärder har av utredningen motiverats med dels att det är viktigt att klart definiera och avgränsa de vattenföretag för vilka särreglering är nödvändig, dels att man klarare än i gällande lag bör hålla isär rena byggnadsåtgärder i vatten från den verksamhet i vatten som bedrivs med eller titan hjälp av vattenbyggnader.
Utredningens delinitionsmetod har kritiserats av några remissinstanser. Remisskritiken innebär sammanfattningsvis att stadgandet har blivit alltför detaljerat och svårläst. Den detaljerade uppräkningen anses också medföra risk för att företag som borde bedömas enligt lagen faller utanför denna eller att samma åtgärd kan hänföras till flera företagstyperi lagens mening.
Enligt min mening måste det huvudsakliga syftet med att ange lagens tillämpningsområde vara att klart avgränsa de typer av företag som lagen skall tillämpas på. Därutöver bör också definieras sådana vattenföretag som särbehandlas i lagen. Däremot behövs det inte någon precisering i sådana fall där den saknar självständig betydelse. Detta gäller bl.a. utred- ningens förslag att skilja rena byggnadsåtgärder från verksamhet i vatten som bedrivs med eller utan hjälp av vattenbyggnader. Enligt min mening kan med dessa utgångspunkter lagens tillämpningsområde anges på ett mera överskådligt och lättläst sätt än i utredningsförslaget.
Första stycket/kärna punkten innehåller en definition av företag i ytvat- ten. Stadgandet motsvarar bestämmelsen om byggande i vatten och där- med likställda åtgärder i 2 kap. 1.5 VL. I förhållande till det remitterade förslaget har endast en redaktionelljämkning vidtagits.
För det första skall till vattenföretag i ytvatten hänföras uppförande av anläggningar och andra åtgärder av mera stadigvarande natur, som berör ett vattenområde. dvs. vad som i 2 kap. lä första stycket VL benämns byggande i vatten. Denna term används dock inte i den nya lagen. Hit
1 kap. 3 5
Prop. 1981/82: 130 394
hänförs uppförande. ändring, lagning och utrivning av dammar och andra anläggningar i vattendrag, sjöar och andra vattenområden samt fyllning och pålning i sådana vattenområden. Uttrycket "andra vattenområden” (än vattendrag eller sjöar), som i VL motsvaras av "mindre vattensamling eller havet". har valts för att uppnå överensstämmelse med terminologin i 1 & ML. Uttrycket omfattar, förutom havsområden, även konstgjorda vat- tensamlingar som regleringsmagasin, bevattningsdammar o.dyl. Däremot omfattas inte simbassänger m. m., som saknar vattenrättsligt intresse.
En kompletterande bestämmelse om vad som skall förstås med ett vattenområde finns i paragrafens tredje stycke.
Uppförande. ändring. lagning och utrivning av anläggningar liksom " fyllning och pålning i vatten är att hänföra till vattenföretag även om åtgärderna i och för sig inte skulle medföra förändring av vattnets djup eller läge.
Under remissbehandlingen har diskuterats om vissa åtgärder skall anses som vattenföretag. Bl. a. har kabeldragning på bottnen och anläggande av flytbryggor nämnts som exempel på åtgärder. där tveksamhet kan råda om den nya lagens tillämplighet. Jag anser det emellertid vara ställt utom tvekan att båda faller under definitionen av anläggningari vatten och att de alltså är att hänföra till vattenföretag.
Enligt både den finska vattenlagen och gränsälvsöverenskommelsen mellan Sverige och Finland (se SFS 1971:850) gäller bestämmelserna om byggande i vatten även i fråga om uppförande av broar och andra anlägg- ningar över ett vattenområde. 1 VL finns det inte någon motsvarande bestämmelse. I praxis torde det dock ha förekommit att broar har prövats enligt VL, fastän brons landfästen är belägna på ständigt torr mark och inte heller brobyggnaden i övrigt har någon dämmande inverkan.
Som Svea hovrätt framhåller vid remissbehandlingen bör det klargöras om anläggningar av nu angiven beskaffenhet skall kunna prövas enligt den nya vattenlagen eller inte. För en sådan prövning talar den inverkan som anläggningen kan ha på vattenområdets utnyttjande för något annat ända- mål, främst båtfart. Att en prövning av vissa broar har skett enligt VL torde främst kunna förklaras av att en ansökan om tillstånd hos vattendom- stolen f.n. utgör en naturlig åtgärd för att få till stånd en sådan avlysning av en allmän farled som måste ske om bron skall komma till stånd. Frågor om avlysning föreslås nu reglerade i särskild lagstiftning (se avsnitt 2.8 i lagrådsremissen) och detta skäl för en vattenrättslig prövning bortfaller alltså. Enligt min mening bör den inverkan som nu angivna anläggningar i övrigt har på användningen av vattenområdet kunna prövas enligt annan lagstiftning. främst väglagen. lagen (1939: 608) om enskilda vägar och anläggningslagcn. Förevarande punkt omfattar alltså inte sådana anlägg- ningar vars enda inverkan på vattenförhållandena är att de utförs över ett vattenområde. En annan sak är att arbetena under byggnadstiden kan vara sådana att de inverkar på vattenförhållandena och att det därmed blir fråga om ett vattenföretag.
I kap. 3 9'
Prop. 1981/82: 130 395
Tippning av muddermassor och liknande åtgärder kan f. n. prövas enligt både VL och ML. Tippning utgör byggande i vatten men dessutom finns särskilda bestämmelser i 2 kap. 355 VL som i princip innebär ett förbud mot att släppa ut fast avfall (se prop. 1969: 28 s. 258). ML är enligt dess 1 5 punkt 1 tillämplig bl.a. på utsläppande i vatten av fasta ämnen. Lagens tillämplighet är inte beroende av att avfall ingår i det som släpps ut (se prop. 1969: 28 s. 257).
En tippning kan bli att hänföra till fyllning enligt förevarande stadgande. [ likhet med utredningen anserjag att det huvudsakliga syftet med en tipp— ning bör vara avgörande för gränsdragningen mellan den nya vattenlagen och ML. Om ett syfte med en tippning är att åstadkomma en anläggning som kan komma till nyttig användning, exempelvis en vägbank eller en pir, utgör tippningen ett vattenföretag som skall prövas enligt vattenlagen . Detta gäller även om det primärt finns en önskan att bli av med de använda massorna. Om massorna är förorenade kommer detta att beaktas vid den vattenrättsliga tillåtlighetsprövningen och det är också möjligt att meddela föreskrifter till skydd mot förorening. Om syftet med en tippning däremot endast är att bli av med massorna skall prövning ske enligt ML. Härvid kan beaktas även annan inverkan än förorening.
Jag delar utredningens uppfattning att det inte behövs någon motsvarig- het till 2 kap. 355 VL i den nya lagen.
Jag kommer att senare ta upp frågan om ändring i 1 5 ML. där undanta- get för byggande i vatten bör avse vattenföretag enligt den nya vattenla- gen. För att klarare markera gränsdragningen mellan de båda lagarna. bör undantaget avse både punkterna 1 och 2 i nämnda paragraf.
Till vattenföretag skall vidare enligt förevarande stadgande hänföras bortledande av vatten från eller grävning och sprängning i ett vattenom- råde. Sådana åtgärder, som i dag enligt 2 kap. 15 andra stycket VL skall likställas med byggande i vatten. anses som vattenföretag även om de inte medför förändringar i vattnets läge eller djup. t.ex. vid bortledande av vatten ur havet. Med nu angivna åtgärder likställs i stadgandet uttryckligen rensning i ett vattenområde. Med rensning avses en åtgärd för bibehål- lande av vattnets djup eller läge. En sådan rensning särbehandlas i viss män i lagen (.se 2 kap. 55 andra stycket, 4 kap. 35 och 8 kap. 3 5).
Under begreppen grävning och rensning faller också muddring och sand- sugning. Jag anser i likhet med utredningen att nuvarande gräns mot ML bör behållas i fråga om sådana åtgärder (se prop. 1969: 28 s. 258). De olägenheter. t.ex. vattenförorening och grumling. som kan uppkomma genom muddring och sandsugning. får bedömas vid tillåtlighetsprövningen enligt vattenlagen.
Slutligen skall som vattenföretag enligt förevarande punkt anses andra åtgärder i vattenområden om åtgärden i fråga syftar till att förändra vatt- nets djup eller läge. Till sådana åtgärder hänförs bl.a. vattenreglering och annan reglering av vattnets avrinning samt omgrävning av en åfåra. Lik-
] kap. 3 .5
Prop. 1981/82: 130 396
som enligt 2 kap. 1 5 andra stycket VL krävs att syftet med åtgärden skall vara förändring av vattnets djup eller läge. Härigenom utesluts bl.a. så- dana förändringar i vattendjupet som åstadkoms genom en tippning av avfall som enligt vad jag har sagt tidigare skall prövas enligt ML.
Under denna punkt skulle enligt ordalydelsen även kunna anses falla vissa markavvattningsåtgärder, t. ex. en sjösänkning. Avsikten är emeller- tid att markavvattningsåtgärder i stället skall hänföras till punkten 4. Jag har inte ansett att det behövs något särskilt undantag i förevarande punkt för att klargöra detta.
Första stycket andra punkten behandlar grundvattenföretag. Enligt 2 kap. 425 VL förstås med grundvattentäkt en anläggning för tillgodogörande av grundvatten. Med tillgodogörande avses användning av vattnet i nyttigt syfte. Den av utredningen föreslagna definitionen (punkt 7) överensstämmer i sak med gällande rätt. Enligt utredningen bör bortskaf- fande av skadligt grundvatten samt byggnadsåtgärder under jord som medför grundvattensänkningar bedömas enligt byggnadslagstiftningen.
Vid remissbehandlingen har flera remissinstanser föreslagit att lagens tillämpningsområde vidgas till att avse även andra åtgärder med inverkan på vattenståndet än grundvattentäkt.
PBL—utredningen föreslår att underjordsbyggande som inte är gruva skall kräva bygglov (se SOU 1979:66 s. 445 ). En bygglovsprövning avses bl.a. innefatta en kontroll av byggandets inverkan på grundvattenförhål- landena. Jag anser med hänsyn härtill inte att det finns anledning att utvidga den nya vattenlagens tillämpningsområde till att omfatta under- jordsbyggande med inverkan på grundvattenförhållandena.
Det finns enligt min mening inte heller anledning att låta den nya vatten- lagen omfatta sådan asfaltering av större markområden som kan påverka grundvattenförhållandena. Även här torde behövlig kontroll få ske inom ramen för den nya bygglagstiftningen.
Annorlunda förhåller det sig med bortledning av grundvatten i skade- förebyggande syfte. PBL-utredningen anser att sådan grundvattenbort— ledning bör prövas enligt den nya vattenlagen (se SOU l979:66 s. 447). Sådan grundvattenbortledning skiljer sig endast till syftet från åtgärder som nu prövas enligt VL. I motsats till vattenlagsutrcdningen anser jag alltså att vattenlagen bör omfatta även bortledning av grundvatten i skade— förebyggande syfte.
På grund av det anförda har förevarande punkt utformats så att den avser bortledande av grundvatten och utförande av anläggningar härför. Härmed avses alltså bortledande både för tillgodogörande av grundvatten och för bortskaffande av skadligt grundvatten. Bestämmelsen omfattar även bortledande av vatten ur en grundvattentillgång för att tillgodogöra vattnets värmeenergi.
Med grundvatten avses liksom i gällande VL (se 1 kap. 15 5) det vatten som finns under markens yta. 1 VL:s förarbeten har grundvatten beskrivits
[ kap. 3 5
Prop. 1981/82: 130 397
som "sådant underjordiskt vatten vilket helt fyller hålrummen. även de största, såväl i berggrunden som mellan de lösa jordlagrcns bergartsfrag- ment och vars hydrostatiska tryck är större än atmosfärtrycket" (se SOU 1937: 35 s. 47). Det vatten som omfattas av markavvattningsåtgärder enligt punkt 4 avser vatten på markens yta och annat vatten i marken än grund- vatten. Skillnaden kan åskådliggöras med följande av lagrådet anförda exempel. Om man vill blottlägga en mineraltillgång för gruvdrift genom att avlägsna vatten som finns på ytan eller i marken och som täcker-den, är åtgärden hänförlig till markavvattning enligt punkt 4. Pumpar man bort djupare liggande grundvattenförekomster för att skydda en befintlig gruva mot skador blir nu förevarande punkt rörande grundvatten tillämplig.
Första stycket tredje punkten gäller företag för s.k. infiltration och andra åtgärder för att öka vattenmängden i en grundvattentillgång.
Bestämmelsen motsvarar 2 kap. 61 5 första punkten VL. Eftersom den nya lagen har gemensamma bestämmelser för yt- och grundvattentäkter. behövs inte någon motsvarighet till den andra punkten i nämnda paragraf.
Syftet med en infiltration kan vara att öka vattentillgången i en grundvat- tentäkt eller att återställa stabiliteten i marken inom bebyggda områden med en sjunkande grundvattennivå. Om syftet är något annat än att öka grundvattenmängden är däremot förevarande punkt inte tillämplig.
En ökning av grundvattenmängden kan åstadkommas genom att ytvat— ten får infiltrera i marken. vilket oftast sker i särskilda infiltrationsbas- sängcr. Samma effekt kan uppnås genom att vatten direkt pumpas till grundvattenförande lager eller genom att markbeskaffenheten eller avrin- ningsförhållandena inom ett markområde ändras så att en större del av nederbörden tillförs grunden. Om dessa åtgärder utförs i syfte att öka grundvattenmängden blir förevarande punkt tillämplig.
Första stycket fjärde punkten innehåller en definition av markavvatt- ningsföretag. Stadgandet har formulerats i enlighet med lagrådets förslag.
1 7 kap. 1, 37 och 49 55 VL anges vilka åtgärder som hänförs till torrläggning av mark. dvs. dikning, vattenavledning och invallning. Enligt 7 kap. 355 skall vad som stadgas om dikning också gälla avdikning av kärr, mosse eller annan vattendränkt mark. Förevarande punkt innebär inte någon ändring i sak i förhållande till gällande rätt.
Syftet med åtgärderna skall vara att öka en fastighets lämplighet för något visst ändamål. exempelvis odling, bebyggelse, torvtäkt eller gruv- drift. Det har särskilt angivits att det skall vara fråga om en varaktig förbättring. Som lagrådet påpekat är det effekten av åtgärden som skall vara varaktig. Om den eftersträvade verkan av åtgärden är av mera tillfäl— lig karaktär, såsom exempelvis vid hyggesplöjning. är åtgärden alltså inte vattenföretag. Däremot omfattas täckdikning av stadgandet.
Det har särskilt angivits att bortskaffande av avloppsvatten inte utgör vattenföretag. Avloppsvatten definieras i 45 punkt 5 och har här liksom i övrigt i den nya vattenlagen samma innebörd som i 35 ML och 8 kap. 1 5
Ikap.3.5
Prop. 1981/82:130 . 398
VL. Trots den nu angivna begränsningen finns det särskilda bestämmelser om markavvattning och avledande av avloppsvatten i 5 kap. 5—855.
Förevarande punkt är inte heller tillämplig på sådant bortledande av skadligt grundvatten som jag nyss har behandlat vid punkt 2.
Med vattenföretag avses enligt första stycket huvudsakligen olika åtgär- der i vatten. 1 de fall åtgärderna avser uppförande av anläggningar i vatten finns emellertid också ett behov av att definiera dessa anläggningar,bl. a. för tillämpningen av bestämmelserna om underhåll och tillsyn i 17 resp. 18 kap. En anläggning som har tillkommit genom ett vattenföretag benämns därför i andra stycket som vattenanläggning vilket motsvarar definitionen i 1 kap. 45 punkt 5 i det remitterade förslaget. Härmed avses alltså anläggningar i yt- och grundvatten och även diken för markavvattning. I enlighet med lagrådets förslag har stadgandet förtydligats så att till en vattenanläggning också är att hänföra därtill hörande manöveranordning- ar. Dessa behöver inte befinna sig på den plats där det fysiska ingreppet i vattenförhållandena sker. Även pumpanordningar som används för att pumpa upp grundvatten ur en grundvattentillgång omfattas av begreppet.
I tredje stycket finns en kompletterande regel om vad som skall förstås med vattenområde i första stycket punkt 1.
Enligt 2 kap. 1 5 VL avses med byggande i vatten även åtgärder "på land så nära strandbrädden, att inverkan kan ske på vattenståndet". Härmed avses även åtgärder inom landområden som endast vid exceptionella hög- vattenstånd täcks av vatten. I utredningsförslaget används uttrycket "inom område vid stranden som blir täckt av vatten vid högsta kända vattenstånd". Härmed åsyftas inte någon ändring i sak.
Som har framhållits vid remissbehandlingen kan det högsta kända vat- tenståndet ofta vara av endast historiskt intresse. Avgörande bör i stället vara det högsta vattenstånd som med någon sannolikhet kan förutses för framtiden. Förevarande bestämmelse har utformats i enlighet härmed.
4 5 I denna lag avses med
1. vattenreglering: ändring av vattenföringen i ett vattendrag till förmån för annat vattenföretag,
2. vattenöverledning: vattenreglering genom överföring av ytvatten från ett vattenområde till ett annat,
3. vattentäkt: bortledande av yt- eller grundvatten för vattenförsörjning eller bevattning,
4. markavvattning: åtgärder enligt 3 5 första stycket 4,
5. avloppsvatten: spillvatten eller annan flytande orenlighet. vatten som använts för kylning vid driften av en fabrik eller annan inrättning, vatten som avleds för sådan avvattning inom stadsplan eller byggnadsplan som inte sker för en viss eller vissa fastigheters räkning samt vatten som avleds för avvattning av en begravningsplats.
Paragrafen innehåller definitioner av vissa typer av vattenföretag som särbehandlas i den nya lagen. Dessutom anges i punkt 5 vad som i lagen avses med avloppsvatten.
I kap. 4 5
Prop. 1981/82: 130 399
Definitionen av vattenreglering har utformats i enlighet med lagrådets förslag. Som lagrådet framhåller skall det utmärkande för en vattenregle- ring enligt lagen vara att regleringen vidtas till förmån för ett annat vatten- företag. Med denna lydelse av definitionen kommer vissa slag av reglering- ar att falla utanför denna, nämligen regleringar som inte utförs till förmån för något vattenföretag, t.ex. för att säkra vattentillgången för flottning eller för trafik på någon inre vattenväg. Även om sådana regleringar faller utanför vattenregleringsbegreppet, utgör de vattenföretag enligt definitio- nen i 35 första stycket punkt 1.
S. k. profilreglering, dvs. avtrappning av ett vattendrag med dammbygg- nader för att åstadkomma lämpliga utbyggnadsenheter. är inte att anse som vattenreglering enligt VL och faller inte heller under den nya definitionen.
Särskilda bestämmelser om samfälligheter för vattenreglering finns i 7 kap.
Definitionen av vattenöverledning har utformats i enlighet med lagrådets förslag.
Vid tillämpningen av VL har vattenöverledning tidigare ansetts utgöra en form av vattenreglering men har i senare rättspraxis behandlats som en form av byggande i vatten (se NJA 1942 s. 202 och 1953 s. 535). 1 den nya lagen utgör vattenöverledning åter en form av vattenreglering.
I likhet med vad som gäller vid vattenreglering behöver syftet med en vattenöverledning inte vara att öka kraftproduktionen vid ett kraftverk, utan den kan ske till förmån även för andra vattenföretag.
Särskilda bestämmelser om samfälligheter för vattenöverledning finns i 7 kap. 1 2 kap. 75 andra stycket finns bestämmelser om s.k. utbyggnads- vitsord vid vattenöverledning för kraftändamål.
Definitionen av vattentäkt saknar motsvarighet i utredningens förslag. Definitionen är motiverad bl.a. av den speciella rådighetsbestämmelsen i 2 kap. 45 punkt 2 och av de särskilda bestämmelserna om bevattningssam- fälligheter i 6 kap. samt bestämmelserna om avgifter i 10 kap. Begreppet bevattning behöver enligt min mening däremot inte särskilt definieras. Det har särskilt angivits att förevarande punkt avser både yt- och grundvatten.
Uttrycket vattentäkt avser själva bortledandet av vatten. Det skiljer sig alltså från bestämmelsen i 2 kap. 42 5 VL, enligt vilken med grundvatten- täkt förstås en anläggning för tillgodogörande av grundvatten.
Den begränsning som ligger i att bortledandet skall ske för vattenför— sörjning eller bevattning utesluter bl. a. bortledande av skadligt grundvat- ten enligt 35 första stycket punkt 2.
Definitionen av markavvattning innebär att beteckningen markavvatt- ning införs för åtgärder enligt 3 5 första stycket punkt 4.
Jag har i likhet med flera remissinstanser funnit att den av utredningen föreslagna detaljerade uppdelningen på olika typer .av markavvattningsåt- gärder är onödig. Som exempel på sådana åtgärder kan anges dikning och invallning samt sådana åtgärder som enligt 7 kap. 375 VL betecknas som
[kap.45
Prop. 1981/82: 130 400
vattenavledning eller skall likställas med sådan avledning. nämligen sänk- ning eller urtappning av ett vattenområde, fördjupning. utvidgning eller rätning av ett vattendrag samt vattenreglering för att t.ex. skydda mot översvämning. Förutsättningen är naturligtvis att åtgärden utförs i mark- avvattningssyfte.
Definitionen av av!0ppswttten motsvarar 8 kap. 15 VL och 35 ML. I stället för "torrläggning” används i överensstämmelse med tcrminologien i den nya vattenlagen "avvattning". Definitionen är föranledd av att be- greppet avloppsvatten används på flera ställen i den nya lagen (se t. ex. 2 kap. 45 punkt 5, 5 kap. 55 och 8 kap. 1 5 första stycket punkt 5).
2 kap. Rådighet över vatten m. m.
Kapitlet. som motsvarar 2 kap, i utredningens förslag och i det remitte- rade förslaget, har behandlats iden allmänna motiveringen i lagrådsremis— sen ( avsnitt 2.3 ). Som jag har redovisat i inledningen till detta slutprotokoll har lagrådet motsatt sig användningen av begreppen "vattenrätt" och "vattenrättshavare” i lagtexten och dessutom haft vissa erinringar både mot dispositionen av de föreslagna reglerna och mot utformningen av enskilda paragrafer i lagrådsremissen. Kapitlet och de enskilda paragrafer- na däri har i allt väsentligt utformats i enlighet med lagrådets förslag.
Av skäl som har angivits i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen ( avsnitt 2.3.3 och 2.3.4 ) innehåller kapitlet inte någon motsvarighet till de av utredningen föreslagna bestämmelserna om expropriation av vattenrätt för allmänt behov av vatten samt för bevattning av jordbruksfastigheter. I stället har beträffande vattenföretag för sådana ändamål den grundläggan- de rådigheten över vattnet tillagts företagaren genom en särskild lagbe- stämmelse (se 45 punkt 2).
Kapitlet ersätter i huvudsak 1 kap. VL. Kungsådrebestämmelserna i 1 kap. 5—1355 VL har dock inte fått någon motsvarighet i förevarande kapitel utan har ersatts av bestämmelserna i 9 kap. om begränsningar i ersättningstagarnas ersättningsrätt.
] 5 För att få utföra ett vattenföretag skall företagaren ha rådighet över vattnet inom det område där företaget skall utföras.
Paragrafen motsvarar 2 kap. 11 5 i utredningsförslaget och 2 kap. 5 5 i det remitterade förslaget.
VL innehåller inte någon närmare reglering av frågan om rådighet över vattnet såsom förutsättning för vattenföretag. Med stöd av vissa uttalan- den i förarbetena till lagen har emellertid ansetts att det för att ett vatten- företag skall få komma till stånd i princip krävs att företagaren har en grundläggande rådighet över den vattentillgång som omfattas av företaget. I förevarande stadgande har en uttrycklig bestämmelse med detta innehåll
Zkap. I 5
Prop. 1981/82: 130 401
tagits in i lagen. Bestämmelsen har karaktären av en legitimationsregel. ] de fall tillståndsprövning krävs eller annars begärs. är rådigheten en pro- cessförutsättning som prövningsorganet skall beakta självmant. Men ock- så i fråga om andra vattenföretag måste den grundläggande rådigheten föreligga.
Å den andra sidan innebär stadgandet inte en fullständig reglering av behörighetsfrågan. Även om en sökande i och för sig har rådighet över vattnet. kan han på andra grunder sakna legitimation som sökande. Sålun- da tillkommer t. ex. behörighet att ansöka om ett tillstånd till vattenregle- ring till förmån för ett vattenkraftverk eller om tillstånd till en vattentäkt för en fabriks behov endast den som förfogar över kraftverket respektive fabriken.
Huvudprincipen är liksom enligt VL att man skall ha rådighet inom hela det område där vattenföretaget skall utföras. Så får man i princip inte anlägga bryggor eller verkställa t. ex. utfyllnader som sträcker sig in på någon annans vattenområde. utan i sådana fall krävs en särskild upplåtelse av ägaren till det området. Jag anser alltså att den princip som kom till uttryck i rättsfallet NJA 1922 s. 149 inte längre är vägledande.
Som lagrådet påpekar krävs det inte rådighet inom hela det vattenom- råde som berörs av en ytvattentäkt. I sådant fall är det tillräckligt att företagaren råder över det begränsade område där intagsledningen läggs ut.
Principen är inte ovillkorlig. Av 75 följer att den som har majoriteten, s. k. utbyggnadsvitsord, i en fallsträcka kan ges rätt att förfoga över vat- tenkraften i hela sträckan. Reglerna i 8 kap. om särskilda tvångsrätter gör det också i vissa fall möjligt för den som endast har rådighet över en del av det vattenområde där företaget skall utföras att ta i anspråk annans vatten- område för företaget.
För tillstånd till ett vattenföretag bör i allmänhet fordras att sökanden har en till tiden obegränsad rätt till vattnet. Rådigheten måste alltså grun- das på äganderätt, en till tiden obegränsad servitutsrätt eller tomträtt. Av skäl som har utvecklats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen ( avsnitt 2.3.5 ), vilka har godtagits av lagrådet, bör emellertid även en tidsbegränsad rådighet i och för sig kunna tillerkännas saklegitimerande verkan. Även den som på grund av nyttjanderätt eller någon annan rättig- het disponerar över yt- eller grundvatten för viss tid bör alltså kunna ansöka om tillstånd att utföra ett vattenföretag. förutsatt naturligtvis att detta faller inom ramen för upplåtelseavtalet. Det ankommer därefter på tillståndsmyndigheten att med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet avgöra om tillstånd kan meddelas trots den begränsade rådigheten och bestämma för vilken tid tillståndet skall gälla. Någon särskild lagreg- lering av de frågor som hänger samman med en tidsbegränsad rådighet över vattnet anser jag inte vara påkallad.
Som lagrådet påpekar är det i de fall tillstånd ges till en nyttjanderättsha- 26 Riksdagen 1981/82. ) saml. Nr 130
Zkap. I 5
Prop. 1981/82: 130 402
vare mera angeläget än i andra fall att skadefrågorna klaras av i samband med tillståndsgivningen. Det är också viktigt att tillståndsbesluten utfor- mas på ett sådant sätt att det inte råder ovisshet om tillståndets giltighets- tid. Som lagrådet anför kan olika alternativ tänkas beroende på vad ansök- ningen innebär. 1 ett arrendeförhållande torde det normala bli att tillståndet knyts till innehavet av arrenderätten oberoende av personväxlingar. i varje fall när det är fråga om vattenföretag som är till permanent nytta för arrenderättens utövande, t. ex. markavvattningsföretag eller vattentäkter för vattenförsörjnings- eller bevattningsändamål.
I lagrådsremissen har uttalats att den som vill anlägga broar m.m. för allmän väg skall ha vågrätt till vattenområdet för att få sin ansökan prövad -- förutsatt naturligtvis att han inte har på annan grund förvärvad rätt till vattnet. Som lagrådet anför medför en sådan ordning emellertid opraktiska konsekvenser. Jag biträder därför lagrådets förslag om att i fråga om rådigheten över vattnet i stället likställa vattenföretag för allmän väg med vattenföretag för allmän farled etc. I 45 punkt 4 i förevarande kapitel har därför tagits in en bestämmelse som innebär att den som vill utföra ett vattenföretag som behövs för allmän väg kan göra detta utan hinder av att han inte har rådigheten över vattnet. Med denna ordning kan alltså den för ett vägföretag ofta helt dominerande frågan om ett brobygge prövas. innan alltför mycket arbete och kostnader lagts ned på att skaffa vågrätt eller förvärva rådighet över vattnet på annat sätt.
När det däremot gäller vattenföretag för enskilda vägar skall det förelig- ga beslut om upplåtelse av rätt att bygga väg enligt lagen om enskilda vägar eller anläggningslagcn (jfr NJA 1970 s. 299 och SvJT 1977 s. 198). Den koncession som meddelas av regeringen för järnvägar, spårvägar och tunnelbanor för allmän trafik medför däremot inte att sådan rådighet som avses i nu förevarande paragraf uppkommer. Om det krävs att annans vattenområde tas i anspråk för sådana företag får den tillskapas genom expropriation. En annan sak är att koncessionen beaktas vid tillåtlighets- prövningen (se 3 kap. 65 punkt 2).
För ett vattenföretag som skall utföras inom allmänt vattenområde ford- ras särskilt medgivande av staten (jfr också lagen. 1966: 314. om kontinen- talsockeln). '
2 5 Var och en råder över det "vatten som finns inom hans fastighet. Rådighet över en fastighets vatten kan också tillkomma någon till följd av upplåtelse av fastighetsägaren eller, enligt vad som är särskilt föreskrivet, förvärv tvångsvis.
Paragrafens första mening motsvarar 1 kap. 1 och 15 55 VL samt 2 kap. 1 5 första stycket i utredningsförslaget och det remitterade förslaget. And- ra meningen är ny. Eftersom begreppen "vattenrätt" och "vattenrättsha- vare" inte behövs i lagtexten har andra stycket i det remitterade förslaget utgått.
2 kap. I—2 5.5
Prop. 1981/82: 130 403
Med uttrycket ”råder över" i första meningen avses såväl rätt att tillgodogöra sig vattnet och vidta olika åtgärder i detta i nyttigt syfte som rätt att ta bort eller minska de skadliga verkningar som vattnet kan medfö- ra. Nuvarande skillnad mellan ytvatten (”råda över") och grundvatten ("tillgodogöra sig”) har alltså inte bibehållits. Enligt den nya lagen är även bortledande av skadligt grundvatten ett vattenföretag enligt definitionen i 1 kap. 3 5 första stycket punkt 2.
I paragrafen regleras inte särskilt frågan om rådigheten över allmänna vattenområden. Sådana områden omfattas inte av fastighetsindelningen. Rådigheten över vattnet inom allmänna vattenområden anses dock till- komma staten utan uttryckligt stöd av lag (se prop. 1966: 114 s. 48).
Andra meningen har tillagts på förslag av lagrådet. Vatten behandlas som fast egendom. ] fråga om överlåtelse eller upplå- telse av vatten gäller alltså jordabalken . Härav följer bl.a. att en överlå- telse av vattnet utan samband med grunden inte är giltig. Däremot kan fastighetsägaren upplåta sin rätt eller viss del av den genom ett servituts- eller nyttjanderättsavtal.
Vid sidan av frivilliga upplåtelser kan rådigheten över vattnet tvångsvis överföras till någon annan än fastighetsägaren med stöd av särskilda lag- bestämmelser. 1 förevarande kapitel finns bestämmelser av sådan innebörd i 7 och 8 55. Bestämmelser om tvångsrätt finns också i exempelvis expro- priationslagen, anläggningslagen, ledningsrättslagen och väglagen. _ Särskild—rätt till en fastighets vattenområde eller grundvatten kan också skapas genom fastighetsbildningsservitut enligt 7 kap. fastighetsbildnings- lagen. Ett sådant servitut avser den grundläggande rådigheten och omfat- tas därför inte av de särskilda bestämmelserna i 7 kap. 25 andra stycket fastighetsbildningslagen, som endast avser tvångsservitut som kan skapas enligt VL. Jag kommer att senare ta upp frågan om gränsdragningen mellan fastighetsbildningslagen och den nya vattenlagen och därvid föreslå de ändringar som behövs i 7 kap. 2 5 fastighetsbildningslagen.
Den som har rådigheten över vatten kan av olika skäl tvingas att tåla inskränkningari sin rådighet. Han kan till följd av någon annans vattenfö- retag drabbas av förlust av vatten eller fallhöjd. Även i annan lagstiftning än vattenlagen finns bestämmelser som kan medföra inskränkningar i rådigheten. exempelvis naturvårdslagen och byggnadslagen. Utredningen hari en särskild bestämmelse (2 kap. 9 5 i utredningens förslag") föreslagit en erinran om sådana inskränkningar i rådigheten som kan ske enligt vattenlagen eller annan lagstiftning (jfr 1 kap. 4 5 VL). Med den i viss mån ändrade innebörd som rådighetsbegreppet har fått i den nya lagen finns det inte något behov av en sådan bestämmelse och förevarande kapitel inne- håller alltså inte någon motsvarighet till den föreslagna regeln.
Vid följande paragraf kommer att behandlas frågan om en motsvarighet till 1 kap. 2 5 andra stycket och 15 5 andra stycket VL.
2kap.2 5
Prop. 1981/82: 130 404
3 5 [ rinnande vatten råder vardera sidans ägare över en lika stor andel i vattnet, även om en större del av vattnet rinner fram på den enes fastighet än på den andres.
Paragrafen motsvarar 2 kap. 2 5 i utredningens förslag och i det remitte- rade förslaget samt 1 kap. 2 5 första stycket VL.
Paragrafen innebär en avvikelse från huvudregeln i 2 5 endast i fråga om vattnet men däremot inte i fråga om fördelningen av själva vattenområdet som sådant. Bestämmelsen motiveras av att det i praktiken kan vara svårt att fördela en vattenkvantitet mellan olika fastigheter på grund av olika strömningshastigheter. djupförhållanden och strandlinjeformer. Bestäm- melsen har särskild betydelse när det gäller utbyggnaden av vattenkraft.
I 1 kap. 2 5 andra stycket VL finns en erinran om att bestämmelsen om lika rätt till vatten inte rubbar den rätt till större lott i vattnet som kan grundas på dom, urminnes hävd eller någon annan särskild rättsgrund. Den som vid ikraftträdandet av VL tillgodogör sig mer än hälften av den framrinnande vattenmängden får dessutom till bevarande av sin rätt till vattnet åberopa förut gällande lag.. Jag anser i likhet med utredningen att det inte behövs någon motsvarighet till dessa bestämmelser i den nya vattenlagen, eftersom vad där sägs ändå gäller såvitt avser framtida förhål- landen. I fråga om rättigheter som har tillkommit före den nya lagens ikraftträdande har emellertid en särskild övergångsbestämmelse tagits in i 7 5 i promulgationslagen.
Vad som nu har sagts gäller också bestämmelsen i 1 kap. 15 5 andra stycket VL om skydd för innehavare av äldre rättigheter att ta ut gru ndvat- ten på någon annans fastighet.
4 5 Den som vill utföra 1. en vattenreglering, 2. en vattentäkt för allmän vattenförsörjning eller bevattning, 3_ ett markavvattningsföretag. 4. ett vattenföretag som behövs för allmän väg. allmän farled. allmän hamn eller allmän flottled eller 5. ett vattenföretag som behövs för att motverka förorening genom
avloppsvatten kan göra detta utan hinder av att han inte har rådighet enligt 2 5.
Paragrafen har sin närmaste motsvarighet i 2 kap. 12 5 i utredningens förslag samt 2 kap. 6 och 10 55 i det remitterade förslaget. Den av lagrådet föreslagna lydelsen har jämkats så att det klarare framgår att företagaren inte är befriad från tillåtlighetskraven i 3 kap. eller tillståndsplikten enligt 4 kap. I sak innebär stadgandet ingen ändring i förhållande till det remittera- de förslaget utom såvitt avser vattenföretag som behövs för allmän väg. vilken fråga har behandlats vid 1 5 i förevarande kapitel.
2 kap. 3—4 5.5
Prop. 1981/82: 130 405
Punkt ]. Vattenreglering definieras i 1 kap. 4 5. Åtgärden skall alltså utföras till förmån för ett annat vattenföretag.
Kravet på rådighet är i det nu avsedda fallet uppfyllt om företagaren har rådighet över vattnet på det ställe där vattnet skall komma till nyttig användning.. t.ex. för kraftändamål eller vattenförsörjning. ] fråga om vattenreglering överensstämmer detta med gällande rätt. Den som t.ex. äger ett strömfall i den nedre delen av en älv har rätt att till förmån för detta strömfall söka reglering av älvens källsjöar många mil högre upp i älven.
På samma sätt behandlas en vattenöverledning, som enligt definitionen i 1 kap. 4 5 är en form av vattenreglering. Företagaren behöver alltså inte ha någon rådighet över vattnet vid överledningspunkten. Stadgandet gäller oberoende av vilket ändamål som skall tillgodoses genom överledningen. Denna kan avse kommunal eller industriell vattenförsörjning eller kraftän- damål. l sistnämnda fall kan det dock i vissa situationer bli fråga om ett mera kvalificerat rådighetskrav. l 7 5 andra stycket uppställs nämligen krav på s.k. utbyggnadsvitsord vid vattenöverledning för kraftändamål, när överledningen är en teknisk och ekonomisk förutsättning för tillkoms- ten av kraftanläggningen. Detta kan medföra att en företagare för att få den majoritet i vattenkraft som behövs måste ha fallhöjd även i det vattendrag från vilket vatten överleds. Något principiellt krav på fallhöjd i detta vattendrag finns emellertid inte heller i detta fall. eftersom ett omfattande fallhöjdsinnehav i huvudvattendraget kan vara tillräckligt för utbyggnads- vitsord.
Punkt 2 utgör en nyhet i förhållande till gällande rätt. Angående skälen till stadgandet hänvisarjag till vad som anförts i den allmänna motivering- en i lagrådsremissen ("avsnitt 2.3.3 och 2.3.4).
Punkt 3 innebär inte någon saklig ändring i förhållande till gällande rätt. Punkt 4 innebär, bortsett från den tidigare behandlade frågan om vatten- företag som behövs för allmän väg, inte någon saklig ändring i förhållande till gällande rätt. Stadgandet gäller i fråga om hamnar endast allmänna sådana. För anläggande av t.ex. en småbåtshamn måste man alltså på annan grund förfoga över vattenområdet.
Punkt 5 överensstämmer också med gällande rätt. Som lagrådet anför medför den omständigheten att den som med stöd av förevarande stadgande har befogenhet att förfoga över vattnet på annans fastighet för ett vattenföretag inte att han är befriad från skyldigheten att söka tillstånd till företaget. om sådan skyldighet följer av 4 kap. Särskild tvångsrätt för att utföra åtgärder som behövs för ifrågavarande företag kan, utom vad avser företag för allmän väg, medges enligt 8 kap. 1 5.
5 5 Rådighet som angesi ] 5 tillkommer
1. staten. kommuner oeh vattenförbund för att utföra sådana vattenfö- retag som är önskvärda från hälsosynpunkt eller allmän miljövårdssyn- punkt eller som främjar fisket,
2 kap. 5 5
Prop. 1981/82: 130 406
2. förvaltare som avses i 82a 5 lagen (1919: 426) om flottning i allmän flottled för att vidta de återställningsåtgärder som behövs efter avlysning av den allmänna flottleden.
Den som är beroende av att vattenförhållandena består har också sådan rådighet för att utföra rensningar för att bibehålla vattnets djup eller läge eller för att omedelbart återställa ett vattendrag som har vikit från sitt förra läge eller som på något annat sätt har förändrat sitt lopp.
Första stycket har sin närmaste motsvarighet i 2 kap. 13 5 i utrednings- förslaget och 2 kap. 7 5 i det remitterade förslaget samt 2 kap. 9 5 och 6 kap. 29 5 VL. I likhet med 4 5 i förevarande kapitel har stadgandet utfor- mats så att det utgör ett rådighetsfall.
Den nya vattenlagen innehåller i motsats till VL inte några särskilda tillåtlighetsregler för sådana vattenföretag som avses i förevarande stad-. gande. Dessa företag har dock särskilt beaktats vid utformningen av be- stämmelserna i 3 kap. 4 5 om den samhällsekonomiska tillåtlighetsbedöm— ningen av vattenföretag.
Särskild tvångsrätt för att utföra företag som avses i förevarande stad— gande kan medges enligt 8 kap. ! 5.
Stadgandet avser fiskefrämjande åtgärder inte bara som f. n. i rinnande vatten utan även i andra vattenområden. Åtgärderna kan avse annan fisk än den egentliga vandringsfisken (se även 3 kap. 11 5).
l fråga om uttrycket "hälsosynpunkt eller allmän miljövårdssynpunkt" får jag hänvisa till vad som anfördes när detta uttryck infördes i VL (se prop. 1975/76:215 s. 124).
Andra stycket motsvarar 2 kap. 12 5 andra stycket i utredningens förslag och 2 kap. 8 5 i det remitterade förslaget. Det har liksom första stycket utformats som ett rådighetsfall. Såvitt avser rensningar för bibehållande av vattnets djup eller läge innebär stadgandet inte någon ändring i förhållande till gällande rätt (se 2 kap. 36 5 VL). De rensningsarbeten som omfattas av stadgandet är sådana som inte avses förändra de rådande förhållandena i ett vattenområde. Om en förändring genom uppgrundning eller dylikt har inträtt och erhållit en mera bestående karaktär i ett vattendrag, räknas ett återställande av förhållandena inte som en rensning enligt stadgandet, utan då fordras en rådighet på annan grund för arbetena.
Stadgandet är också tillämpligt på åtgärder som innebär återställande av vattendrag som har vikit från sitt förra läge eller på något annat sätt har förändrat sitt lopp. Därmed avses genomgripande förändringar i naturför— hållandena, såsom uppgrundning av vattendragets fåra eller genomskär- ning av strandvallarna. Förutsättningen är dock att återställandet sker ”omedelbart". Detta överensstämmer med 2 kap. 37 5 första meningen VL. Kravet får anses uppfyllt, om återställningsarbetet påbörjas så snart det med hänsyn till årstid och väderlek är möjligt och därefter fullföljs utan onödigt dröjsmål.
I fråga om rätten att återställa ett vattendrag i dess tidigare skick skiljer
2 kap. 5 _5
Prop.1981]82:130 407
man i 2 kap. 375 VL mellan olika fall. beroende på hur snart efter förändringen som återställandet sker. Rätten till ersättning på grund av återställandet är bl.a. knuten till olika tidpunkter efter det förändringen har inträtt. Utredningen har inte föreslagit någon motsvarighet till dessa bestämmelser och även jag anser att de kan undvaras. Det innebär att en rådighet på annan grund skall krävas för sådana återställningsåtgärder som inte sker omedelbart, om inte något annat följer av 4 5 eller första stycket i förevarande paragraf.
Ytterligare särregler om de vattenföretag som avses i förevarande stad- gande finns i 4 kap. 3 5 och 8 kap. 3 5.
6 5 Den som äger strand vid annans vattenområde har rätt att för sin fastighets behov ha mindre brygga, båthus eller någon annan sådan bygg- nad vid stranden. om inte vattenområdets ägare genom byggnaden lider skada av någon betydelse.
I 1 kap. 65 jordabalken finns bestämmelser om att även andra än strandägare kan ha denna rätt.
Paragrafen. som motsvarar 2 kap. l45 i utredningens förslag och 2 kap. 95 i det remitterade förslaget samt 1 kap. 35 VL. har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.3.1).
Till skillnad mot VL innehåller förevarande paragraf ett krav att vatten- byggnaden skall vara avsedd för fastighetens behov. Paragrafen ger alltså inte strandägaren rätt att t.ex. uppföra en brygga för uthyrning av båt- platser till utomstående.
I paragrafen regleras inte frågan om antalet byggnader som strandägaren får uppföra (jfr LU l975: 7 och l975/76: 10). Denna fråga får bedömas med hänsyn till fastighetens behov samt arten av det intrång som byggnaderna orsakar för vattenområdets ägare.
Paragrafen befriar inte strandägaren från skyldigheten att söka tillstånd enligt denna lag, om sådan skyldighet följer av 4 kap. Det kan också föreligga tillståndsplikt enligt t. ex. naturvårdslagen.
7 5 Tillhör en fallsträcka olika ägare. får en av dem tillgodogöra sig vattenkraften i hela sträckan, om han på grund av äganderätt eller annan rättighet som gäller mot envar och inte är begränsad till tiden råder över mer än hälften av kraften. Hänsyn skall tas till den kraft som svarar mot andel i sådan samfällighet som avses i 1 kap. 35 fastighetsbildningslagen( l970c988).
Första stycket gäller även när någon vill i ett vattenkraftverk tillgodo- göra sig vattenkraft i fallsträckor som ingår i olika vattendrag, om det gemensamma tillgodogörandet är en från teknisk och ekonomisk synpunkt nödvändig förutsättning för kraftverkets tillkomst.
Paragrafen. som motsvarar 2 kap. l55 i utredningens förslag och 2 kap. ll 5 i det remitterade förslaget samt 2 kap. 55 VL. har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.3.6).
2 kap. 6—7 555
Prop. 1981/82: 130 403
Kravet på utbyggnadsvitsord enligt denna paragraf innebär att rådighe- ten skall vara av ett mera kvalificerat slag.
I fråga om principerna för beräkning av utbyggnadsvitsord enligt före- varande paragraf hänvisar jag till vad som anfördes vid tillkomsten av 2 kap. 55 VL i nu gällande lydelse (se prop. 1974183 5. 167, 184, 299 och 308). Som då uttalades kan sådana upplåtelser av rätt till andel i samfällt strömfall som har skett före jordabalkens ikraftträdande åtnjuta sakrätts- ligt skydd enligt 355 lagen (1970: 995) om införande av jordabalken och därför få tillgodoräknas för utbyggnadsvitsord.
Majoriteten i kraft skall beräknas på grundval av vattenmängd och naturlig fallhöjd. Då vattenföringen i ett falls olika delar normalt är lika kommer majoriteten i regel att beräknas efter fallhöjden. Om vattenkraften i olika vattendrag skall tillgodogöras gemensamt, måste dock vattenmäng- den i varje gren fastställas för att vattenkraften per fallmeter på olika platser i fallsträckan skall kunna beaktas.
Vid gemensamt tillgodogörande av vattenkraften i olika vattendrag skall den för utbyggnadsvitsord behövliga majoriteten i kraft beräknas på den sammanlagda vattenkraften. En följd härav är att en företagare med ett omfattande fallhöjdsinnehav i ett av vattendragen kan bli berättigad att tillgodogöra sig vattenkraften i ett annat vattendrag där han helt saknar fallhöjd.
8 5 Om det för att kraftförsörjningen skall utvecklas planmässigt är nöd- vändigt att ett sådant strömfall tas i anspråk som tillkommer annan än staten och som inte är utnyttjat på ett från allmän synpunkt ändamålsenligt sätt, får regeringen på ansökan av någon som vill tillgodogöra sig vatten- kraften förordna att strömfallet eller särskild rätt till detta får tas i anspråk.
Den som har fått tillstånd enligt första stycket skall inom tid som rege- ringen bestämmer och vid äventyr att tillståndet förfaller hos vattendom- stolen ansöka om bestämmande av ersättning för vad som tas i anspråk enligt första stycket.
Rätt att på grund av förordnande enligt första stycket ta strömfall i anspråk får inte utan regeringens medgivande övergå från innehavaren till någon annan.
Regeringen får besluta de villkor för rättighetens utnyttjande som be- hövs från allmän synpunkt.
Paragrafen, som motsvarar 2 kap. 4 och 755 samt 17 kap. 15 andra stycket i utredningens förslag och 2 kap. 35 i det remitterade förslaget samt 1 kap. 145 VL. har behandlats i den allmänna motiveringen i lagråds- remissen (avsnitt 2.3.2).
Bestämmelserna om rätt att expropriera vattenkraft infördes år 1945 för att motverka spekulation i vattenkraft (se prop. 1945:44 och 1948z245). Förevarande paragraf innebär när det gäller förutsättningarna för expro- priation ingen annan ändring i förhållande till gällande rätt än att det uttryckligen anges att vattenkraft som tillkommer staten inte får expro-
2 kap. 8 5
Prop. 1981/82: 130 409
prieras (jfr ] kap. 1 5 expropriationslagen). Expropriation kan alltså ske av såväl minoritets- som majoritetsandelar och kan avse både bebyggda och obebyggda strömfall.
Expropriationsrättens innebörd enligt första stycket är, liksom enligt 1 kap. l45 VL. att strömfallct eller särskild rätt till detta avstås med ägande- rätt eller upplåts med servitutsrätt (jfr prop. 1948: 245. s. 80).
Enligt andra stycket skall sökanden inom tid som regeringen bestämmer hos vattendomstolen ansöka om bestämmande av ersättning. Enligt det remitterade förslaget skulle sökanden dessutom ansöka om tillstånd att bygga ut strömfallct. Som lagrådet påpekar skulle med en sådan ordning expropriation kunna komma i fråga endast i fall då en utbyggnad av strömfallct är nära förestående. Då detta inte är avsikten. har villkoret om tillståndsansökan utgått i propositionsförslaget.
Paragrafensjå'ärde stycke motsvarar 2 kap. 7 5 i utredningens förslag (jfr också 3 kap. 55 expropriationslagen). Regeringen kan t.ex. uppställa sådana villkor som behövs för att ett vattendrag skall kunna utnyttjas på ett rationellt sätt eller för att ett strömfall som tas i anspråk skall på ett lämpligt sätt fylla sin uppgift för kraftförsörjningen. Bestämmelsen ger däremot inte rätt att ställa upp fiskaliska villkor eller föreskrifter om priset på den producerade kraften (se prop. 1945: 44 s. 60).
Några särskilda bestämmelser om förfarandet hos regeringen behövs inte i den nya lagen (jfr 17 kap. 1 5 första stycket i utredningens förslag). En särskild kostnadsbestämmelse finns dock i 20 kap. 10 5 nya vattenla- gen.
9 5 Den som utövar ett vattenföretag eller råder över en vattentillgång enligt 2 5 är skyldig att vid allvarlig vattenbrist, som orsakas av torka eller någon annan jämförlig omständighet. avstå det vatten som är oundgängli- gen nödvändigt för den allmänna vattenförsörjningen eller för något annat allmänt behov.
Den som avstår vatten enligt första stycket är berättigad till skälig ersättning för den skada han härigenom lider.
Länsstyrelsen får vid vite förelägga företagaren eller rådighetshavaren att iaktta sin skyldighet enligt första stycket. Länsstyrelsen får härvid förordna att beslutet skall gälla även om det överklagas.
Första stycket, som i huvudsak motsvarar 2 kap. 105 i utredningens förslag samt 2 kap. 4 5 i det remitterade förslaget. har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.3.8). 1 2 kap. 52 5 VL finns en motsvarande bestämmelse som dock i motsats till förevarande bestämmelse endast avser grundvatten.
Bestämmelsen innebär att den som råder över vatten kan bli skyldig att tåla att hans vattentillgång avstås för ett allmänt behov. Denna skyldighet gäller även om han själv har tillstånd till en vattentäkt. Bestämmelsen innebär också skyldighet för den som har rätt till vattenreglering att tåla att vatten tappas eller innehålls för att säkerställa ett allmänt vattenbehov.
Zkap. 9 5
Prop. 1981/82: 130 410
Den som råder över vatten kan däremot inte åläggas att leverera vatten (se prop. 193919 5. 61).
Avsikten med bestämmelsen är i första hand att tillfälligt säkerställa den allmänna vattenförsörjningen i en katastrofliknande situation. En sådan begränsning till vattenförsörjning "för viss ort som föreslås av utredningen är enligt min mening inte lämplig med tanke på att bestämmelsen också avser ytvattentäkter, som kan tillgodose vattenbehovet för ett flertal orter.
Även andra allmänna ändamål än vattenförsörjningen kan tillgodoses. Bestämmelsen bör alltså kunna tillämpas när det vid hotande missväxt behövs vatten för att tillgodose jordbrukets behov av bevattning. Vid en tillfällig grundvattensänkning bör bestämmelsen också kunna användas om det är angeläget att till skydd för bebyggelse bibehålla grundvattennivån på viss höjd. Däremot bör det enligt min mening endast i undantagsfall kom- ma i fråga att tillämpa bestämmelsen vid hotande brist på elenergi. vilket utredningen har förordat. Med dagens distributionsnät torde en lokalt begränsad bristsituation knappast kunna uppstå. Om brist på elenergi till följd av vattenbrist hotar hela landet. bör eventuella nödåtgärder enligt min mening i första hand grundas på särskild lagstiftning (se lagen. 1970: 59, om tillfällig vattenreglering under år 1970).
Med torka kan jämställas andra exceptionella naturhändelser som en långvarig eller sträng vinter.
Andra stycket innehåller en ersättningsregel. 1 det remitterade förslaget har. i likhet med vad som enligt 2 kap. 52 5 VL gäller i fråga om avstående av grundvatten, ersättningsrätten begränsats till sådana fall då det skulle vara uppenbart oskäligt att avståc ndct sker gratis. Lagrådet har emellertid ifrågasatt om denna mycket restriktiva ersättningsregel står i samklang med 2 kap. 18 5 regeringsformen . Särskilt med hänsyn till omfattningen av de skilda ändamål som skall kunna tillgodoses genom paragrafen framstår det enligt lagrådet också som sakligt motiverat att den som nödgas avstå vatten får ersättning om han lider någon skada. Ersättningsregeln har utformats i enlighet med lagrådets förslag.
Om parterna inte kan enas om ersättning, får frågan prövas av vatten- domstolen (se 13 kap. 14 5 punkt 4).
Tredje stycket. som saknar motsvarighet i VL. motsvarar 23 kap. 5 5 i utredningens förslag. Länsstyrelsens beslut överklagas enligt 22 kap. 6 5 hos kammarrätten.
3 kap. Allmänna förutsättningar för vattenföretag
Kapitlet. som motsvarar 3 kap. i utredningens förslag och det remittera- de förslaget. har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen ( avsnitt 2.4 ).
I enlighet med lagrådets förslag har de allmänna bestämmelserna om hur ett vattenföretag skall utföras (! 5 i det remitterade förslaget) flyttats efter de egentliga tillåtlighetsreglerna och reglerna om tillåtlighetsprövningens
3 kap.
Prop. 1981/82: 130 411
omfattning. Kapitlet kommer då att innehålla bestämmelser om vattenföre- tags tillåtlighet (1-4 55). tillåtlighetsprövningens omfattning (5 och 6 55), utförande av vattenföretag i allmänhet (7 5). utformningen av vattenföre- tag i vissa fall (8—10 55), företagarens skyldigheter att utföra åtgärder m.m. till skydd för fisket (11 5) samt undantag från tillämpning av tillåt- lighetsbestämmelserna vid utrivning (12 5).
Bestämmelserna i förevarande kapitel gäller för alla typer av vattenföre- tag. För de samfälligheter som kan bildas enligt den nya lagen finns sedan vissa särskilda bestämmelser i 5—7 kap.
Bestämmelserna i förevarande kapitel kommer av naturliga skäl oftast att aktualiseras i samband med tillståndsprövningen av vattenföretag. De gäller dock oavsett om ett vattenföretag tillståndsprövas eller inte. om inte annat framgår av bestämmelsens utformning, såsom i 3 5 första stycket andra meningen. 5, 8 och 10 55 (jfr NJA 1979 s. 593 ).
1 5 Ett vattenföretag får inte komma till stånd. om det med hänsyn till valet av plats eller på något annat sätt möter hinder från allmänna plane- ringssynpunkter.
Paragrafen, som motsvarar 3 kap. 1 5 i utredningens förslag samt 3 kap. 25 i det remitterade förslaget och 4 kap. 185 andra stycket VL. har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen ( avsnitt 2.4.3 ).
Med uttrycket allmänna planeringssynpunkter avses i första hand så- dana långsiktiga bedömningar som görs i den fysiska planeringen. främst statsmakternas ställningstaganden inom ramen för den fysiska riksplane- ringen. Bl.a. innefattas härunder statsmakternas ställningstaganden till kraftutbyggnaderi vissa älvar och älvsträekor (jfr 11 kap. 1 5 nya vattenla- gen, vari stadgas att den vattenrättsliga tillåtlighetsprövningen i sådana fall skall göras av regeringen). Med allmänna planeringssynpunkter avses ock- så en sådan långsiktig verksamhetsplanering som inte omfattas av den fysiska planeringen. Därunder faller energipolitiska. näringspolitiska. ar- betsmarknadspolitiska. regionalpolitiska. trafikpolitiska och försvarspoli- tiska bedömningar (ifr prop. 1971:106 5. 108). Som har anförts i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen böri norra Sverige hänsyn också tas till rennäringens intressen.
Som anförts i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen kan även översiktliga. kommunala markanvändningsplaner såsom markdisposi- tionsplaner. områdesplaner och kommunöversikter, som saknar direkta rättsverkningar men som är väl förankrade i kommunen. ingåi det material som ligger till grund för prövningen enligt förevarande paragraf. Som lagrådet påpekar skall sådana planer kunna beaktas vid prövning av frågor om fastighetsbildning enligt 3 kap. 3 5 fastighetsbildningslagen (se t.ex. NJA 1978 s. 261 och 1979 s. 543).
Lagrådet har pekat på att det kan uppkomma svårigheter att avgöra vilka synpunkter som bör beaktas när det är fråga om verksamhetsplanering,
3kap.1.5
Prop. 1981/82: 130 412
bl. a. när det gäller tidsaspekten. Vad gäller det av lagrådet anförda exemp- let med tidsföljden för olika kraftverksprojekt vill jag uttala som min mening att en sökt kraftverksutbyggnad inte kan anses otillåtlig enligt nu förevarande stadgande därför att andra kraftverksutbyggnader inom ramen för en verksamhetsplanering i tiden har lagts före den sökta. Jag delar också lagrådets uppfattning att man får anse att några auktoritativa all- männa planeringssynpunkter inte är för handen. när olika sektorers verk- samhetsplanering är inbördes motsägande.
Av 13 kap. 19 5 första stycket punkt 2 framgår att sökanden i ett ansökningsmål vid vattendomstolen har viss utredningsskyldighet när det gäller alternativ lokalisering av företaget.
2 5 Byggnads- och andra anläggningsarbeten som utgör vattenföretag eller utförs för ett vattenföretag får inte strida mot fastställd generalplan. stadsplan eller byggnadsplan. Mindre avvikelse från plan utgör dock inte hinder mot tillstånd till företaget. om avvikelsen är förenlig med planens syfte.
Gäller eljest, i andra fall än som avses i 16. 18 och 20 55 naturvårdslagen (1964z822). särskilda bestämmelser för bebyggande eller annan använd- ning av ett mark- eller vattenområde, skall vattenföretaget utföras så att syftet med bestämmelserna inte motverkas.
Paragrafen. som motsvarar 3 kap. 2 och 9 55 i utredningens förslag och 3 kap. 3 5 i det remitterade förslaget (jfr bl.a. 3 kap. 2 5fastighetsbildnings- lagen. 9 5 anläggningslagcn och 14 5 väglagen). har behandlats i den all- männa motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.4.4). Paragrafen saknar motsvarighet i VL.
Kravet på planöverensstämmelse i första stycket omfattar såväl bygg- nads- och andra anläggningsarbeten som i sig själva utgör vattenföretag enligt definitionen i 1 kap. 3 5 som sådana arbeten som utförs för ett vattenföretag. Däremot innefattas inte annan inverkan på vattenförhållan- dena. t.ex. en överdämning av ett planområde.
Om det endast är fråga om ett ringa intrång i planområdet. kan dock tillstånd till företaget medges med stöd av andra meningen. Sådana avvi- kelser bör dock endast ske om planmyndighctcrna. dvs. kommunen och länsstyrelsen, har tillstyrkt det (jfr prop. 1973: 160 s. 199 ).
Som lagrådet anfört bör den vattenrättsliga tillståndsmyndighetens be- dömning av en anläggnings planenlighet och en medgiven planavvikelse stå sig vid en senare prövning av frågan om planenlighet i samband med en byggnadslovsprövning rörande anläggningen. Frågan om det är lämpligt med en särskild föreskrift härom i byggnadslagstiftningen bör lämpligen behandlas i samband med det pågående arbetet med en ny plan- och bygglag.
Som regel bör erforderliga avvägningar mellan olika intressen ha gjorts i samband med tillkomsten av en fastställd plan. En plan som förutsätter att ett visst vattenföretag genomförs bör naturligtvis tillmätas betydelse. Det
3 kap. 2 5
Prop. 1981/82:130 413
kan emellertid inträffa att något nytt allmänt intresse har tillkommit eller att förhållandena annars har ändrats efter det planen fastställdes. Då kan företaget ändå bli otillåtligt på grund av 3 5 i detta kapitel (jfr NJA 1977 s. 768 ).
Med lagens utgångspunkt att företagaren har rätt att utföra ett vattenfö- retag, om inte något i lagen stadgat hinder föreligger mot detta. är det däremot inte möjligt att vägra tillstånd under hänvisning enbart till att gällande plan. som medger företaget. inte kan anses visa de aktuella markanvändningsintressena.
Lagen innehåller inte någon motsvarighet till den möjlighet som finns enligt bl.a. fastighetsbildningslagen och anläggningslagcn att medge un- dantag från planhinder då det inte är fråga om mindre avvikelser från plan. Av skäl som har angivits i den allmänna motiveringen får i stället i före- kommande fall tillstånd meddelas under förutsättning att planändring sker. Detta överensstämmer med gällande praxis i fråga om villkorade tillstånd (se prop. 1971: 106 s. 112 ).
Enligt 85 i promulgationslagen gäller vad som i förevarande stycke stadgas om byggnadsplan också avstyckningsplan.
Andra stycket innebär att hänsyn skall tas även till andra bestämmelser för mark- och vattenområdens bebyggande vid utförande av vattenföretag. I utredningsförslaget har denna bestämmelse intagits som ett lämplighets- villkor. menjag har ansett att den, i överensstämmelse med bl. a. 3 kap. 2 5 andra stycket fastighetsbildningslagen. har sin plats som en tillåtlighets- bestämmelse i förevarande paragraf.
Exempel på bestämmelser som avses med stadgandet är regionplan. utomplansbestämmelser och föreskrifter enligt naturvårdslagen. Även byggnadsförbud som meddelas i avvaktan på planläggning innefattas här- under. .
Vad särskilt angår förhållandet till föreskrifter enligt naturvårdslagen vill jag anföra följande.
Att utföra ett vattenföretag inom en nationalpark. torde så gott som alltid strida mot syftet med parkens tillkomst. Samtycke till intrånget måste i så fall inhämtas av riksdagen.
Vid prövningen enligt vattenlagen av vattenföretag som skall utföras inom naturreservat skall tillses att vattenföretaget utförs så att syftet med naturreservatföreskrifterna inte motverkas. Om vattenföretaget motverkar syftet med reservatföreskrifterna krävs det att undantag meddelas eller att beslutet om reservat helt eller delvis upphävs vid en prövning enligt 12 5 naturvårdslagen. I denna situation kan, i enlighet med vad jag tidigare har förordat i fråga om vattenföretag som strider mot plan. tillståndet enligt vattenlagen meddelas under förutsättning att hindret undanröjs.
Numera gäller enligt 15 5 naturvårdslagen ett s.k. generellt strandskydd vid havet, insjöar och vattendrag. Innebörden av strandskyddet är enligt lagens 16 5 att byggnadsåtgärder och andra förfaranden som inskränker
3kap.2.5
Prop. 1981/82:130 414
allemansrätten i princip inte får utföras utan länsstyrelsens tillstånd. Läns- styrelsens tillstånd behöver emellertid inte inhämtas för företag vartill tillstånd har lämnats enligt VL. Detta undantag innebär alltså att den vattenrättsliga prövningen. som skall innefatta hänsynstagande till natur- vårdens och friluftslivets intressen. ersätter länsstyrelseprövningen enligt naturvårdslagen.
Samma ordning avses bli gällande enligt den nya vattenlagen . Om man såsom i det remitterade förslaget utan inskränkningar stadgar att ett vat- tenföretag inte får strida mot syftet med särskilda markanvändningsbe- stämmelser. kommer emellertid strandskyddsbestämmelserna att i många fall utgöra hinder mot vattenföretag. Därför har i propositionsförslaget strandskyddsbestämmelserna i 16 5 naturvårdslagen tagits undan från de markanvändningsbestämmelser som kan utgöra hinder mot ett vattenföre— tag. Som jag nyss anfört får naturvårdens och friluftslivets intressen beak- tas inom ramen för de övriga tillåtlighetsreglerna i den nya vattenlagen .
På motsvarande sätt som vid strandskydd har i 18 och 20 55 naturvårds- lagen undantag från prövning resp. samråd enligt den lagen gjorts i fråga om täkt av sten. sand m. m. samt vissa arbetsföretag i vattenområde vartill tillstånd har meddelats enligt VL. Vid den vattenrättsliga prövningen skall också i dessa fall hänsyn tas till naturvårdens och friluftslivets intressen. På motsvarande sätt som jag nyss har redovisat i fråga om strandskydds- bestämmelserna har i propositionsförslaget de markanvändningsbestäm- melser som intagits i dessa paragrafer undantagits från tillämpningen av nu förevarande stadgande.
I fråga om vattenföretag som strider mot föreskrifter om naturvårdsom- råde enligt 19 5 naturvårdslagen gäller däremot inte något undantag för företag som har prövats enligt VL. Någon ändring föreslås inte i anledning av den nya vattenlagen. Om företaget skall komma till stånd. fordras upphävande helt eller delvis av sådana föreskrifter.
Jag kommer att senare ta upp frågan om ändring av 16. 18 och 20 55 naturvårdslagen så att de undantag som gäller företag. vartill tillstånd har lämnats enligt VL, kommer att gälla den nya vattenlagen .
3 5 Även om det inte finns något hinder mot ett vattenföretag enligt 1 eller 2 5. får det inte komma till stånd om någon skada. eller olägenhet av större betydelse därigenom uppkommer för allmänna intressen.
Utan hinder av första stycket får företaget komma till stånd. om rege- ringen linner att företaget är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt.
Paragrafen, som motsvarar 3 kap. 3 5 i utredningens förslag och med några redaktionella jämkningar 3 kap. 4 5 i det remitterade förslaget, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen ( avsnitt 2.4.5 .). Paragrafen motsvarar 2 kap. 3 5 andra och tredje styckena. 11. 12 och 44 55. 4 kap. 18 5 och 7 kap. 39 5 VL (jfr också 3 kap. 2. 26 och 27 55.5 kap. 5 5, 6 kap. 8 5 samt 7 kap. 41 och 49 55 VL). Paragrafen har utformats
3 kap. 3 5
Prop. 1981/82:130 415
efter visst mönster av 11 5 anläggningslagen och 10 5 ledningsrättslagen (jfr också 6 5 ML).
Som har framhållits i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (av- snitt 2.4.5) blir förevarande bestämmelse om skydd för allmänna intressen tillämplig i alla de fall då ett vattenföretag inte har ansetts otillåtligt redan på grund av att det strider mot allmänna planeringssynpunkter eller fast- ställd plan. Detta innebär bl. a. att ett vattenföretag som har förutsatts i en fastställd plan ändå kan bli otillåtligt. om inte dispens meddelas enligt andra stycket i förevarande paragraf (jfr NJA 1977 s. 768 ).
Som anförts i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen och också berörts av lagrådet bör man ibland vid tillåtlighetsprövningen enligt denna paragraf liksom enligt 4 5 kunna beakta även den verksamhet som skall utövas vid en vattenanläggning. även om verksamheten i sig inte utgör ett vattenföretag. Om exempelvis frågan om båttrafiken vid en hamn eller brygga som är föremål för prövning inte beaktats i en bindande plan eller prövats enligt ML och skall frågan inte heller senare prövas enligt ML. bör verksamheten vägas in vid den vattenrättsliga prövningen (jfr NJA 1977 s. 558 ).
Syftet med den generella utformningen av skyddsbestämmelsen i första stycket är bl. a. att göra det möjligt att vid tillåtlighetsprövningen i större utsträckning än f.n. beakta de sammanlagda olägenheterna av ett vatten- företag. Avsikten är däremot inte att göra något genomgripande avsteg från de grundsatser om skydd för allmänna intressen som finns i VL.
Vissa allmänna intressen har f.n. enligt 2 kap. 11 och 12 55 VL ett . starkare skydd än andra. Särskild hänsyn skall sålunda tas till dels allmän farled. allmän hamn och allmän flottled, dels klimatet och allmänna hälso- tillståndet. Sedan den 1 januari 1972 är dock skyddet för dessa intressen inte absolut, eftersom regeringen enligt 4 kap. 18 5 VL kan tillåta ett vattenföretag som skadar dessa intressen. Jag delar utredningens uppfatt- ning att det inte längre finns något behov av särskilt skydd för dessa intressen. Den nya lagen innehåller alltså inte några särbestämmelser i fråga om dessa intressen. Självfallet bör företag som skadar det allmänna hälsotillståndet inte tillåtas (se prop. 1971: 106 s. 160 ).
Vid bedömningen av vad som skall anses vara skada eller olägenhet av större betydelse bör viss ledning kunna hämtas från den praxis som har utbildats vid tillämpningen av VL. Utredningen anför att olägenheterna vid denna bedömning skall sättas i relation till företagets omfattning. Enligt min mening bör emellertid uttrycket "skada eller olägenhet av större betydelse" ges en absolut innebörd. Genom dispensregeln i andra stycket kan dock skadorna eller olägenheterna sättas i relation till företagets sam- hällsnytta.
Vid tillämpningen av första stycket i förevarande paragraf skall alltså endast beaktas skador och olägenheter som oavsett företagets art och omfattning kan anses vara av större betydelse. Skador och olägenheter av
3 kap. 3 5
Prop. 1981/82: 130 416
mindre omfattning kan däremot beaktas vid den samhällsekonomiska prövningen enligt följande paragraf.
Av skäl som har anförts i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen ( avsnitt 2.4.5 ) är det endast regeringen som får göra den intresseavvägning som ligger i dispensregeln i andra stycket av förevarande paragraf (se även ll kap. 4 Ö). Detta innebär att nuvarande underställningsinstitut bibehålls. såvitt avser företagets inverkan på allmänna intressen. Enligt 12 kap. 29 å och B kap. 42 5 skall förrättningsmannen resp. vattendomstolen i före- kommande fall överlämna frågan. om företagets tillåtlighet till regeringen för avgörande.
4 5 Ett vattenföretag får komma till stånd endast om fördelarna från allmän och enskild synpunkt av företaget överväger kostnaderna samt skadorna och olägenheterna av det.
Paragrafen. som motsvarar 3 kap. 4 % i utredningens förslag och 3 kap. 5 & i det remitterade förslaget, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.4.6). I enlighet med vad som har förordats där har paragrafen formulerats om i förhållande till utredningens förslag. Para- grafen motsvarar 2 kap. 3 5 första stycket. 9.5 tredje stycket och 445 första stycket. 5 kap. 2 5, 6 kap. 2. % samt 7 kap. 38 och 49 ss VL (jfr också 3 kap. 2. 26 och 27 åå VL).
Av skäl som har anförts i den allmänna motiveringen skall den samhälls- ekonomiska tillätlighetsbedömningen enligt förevarande paragraf göras även om någon egendom som tillhör andra än företagaren inte skadas eller tas i anspråk. Detta innebär en ändring i förhållande till VL och utrednings- förslaget.
Som har utvecklats i den allmänna motiveringen kan i den samhällseko- nomiska helhetsbedömningen enligt förevarande paragraf även vägas in indirekta. ekonomiska verkningar av företaget. den nytta företaget kan ha för även andra än företagaren samt eventuella sekundära skador som kan drabba ägare av skadad egendom.
Syftet med förevarande bestämmelse är att hindra tillkomsten av vatten- företag som inte är samhällsekonomiskt motiverade. Den samhällsekono- miska bedömningen bör därför baseras på en ekonomisk analys av rimlig omfattning (se härom avsnitt 2.4.6 i lagrådsremissen). Som utredningen framhåller kan det när osäkerhet råder om det samhällsekonomiska utfallet av ett vattenbyggnadsföretag vara lämpligt att göra jämförelser mellan olika kostnadsalternativ. t. ex. ett beräknat maximi- och minimivärde be- träffande kalkylräntans eller energiprisernas storlek. På det sättet kan man redovisa inom vilka marginaler osäkerhet råder och därigenom i vissa fall slippa att göra fortsatta, noggrannare beräkningar.
Som har anförts i den allmänna motiveringen medger förevarande be- stämmelse bl. a. att företag kommer till stånd som vid en strikt ekonomisk bedömning t.o.m. kan visa sig förlustbringande men som har stor allmän
3 kap. 4 ä'
Prop. 1981/82: 130 417
betydelse, t. ex. sådana åtgärder för miljövärden eller fisket. som avses i 2 kap. 5 5.
Av skäl som har anförts i den allmänna motiveringen finns det inte något behov av en underställningsregel i förevarande paragraf (jfr 3 & andra stycket).
5 5 Vid prövningen enligt 1—4 så skall hänsyn tas till andra vattenföretag eller särskilda anläggningar som kan antas behöVas för att vattenföretaget skall kunna utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt.
Paragrafen motsvarar 3 kap. 7 s i utredningens förslag och 3 kap. 6 å i det remitterade förslaget samt 4 kap. 18 5 andra stycket andra meningen VL. Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremis- sen (avsnitt 2.4.6).
Av skäl som har angivits i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen har prövningen enligt paragrafen utvidgats så att den inte bara som enligt VL avser vattenföretag utan även andra följdföretag än vattenföretag. exempelvis kraftledningar, pumpstationer och vägar. För att uttryckligen markera detta används i lagtexten uttrycket "vattenföretag eller särskilda anläggningar".
Som lagrådet påpekar måste man vid tillåtlighetsprövningen göra en rimlig avgränsning av följdföretagen. så att endast följdföretag som har ett omedelbart samband med det ifrågavarande vattenföretaget beaktas. Vi- dare får det utan uttryckligt lagstöd förutsättas att den omständigheten att följdföretag redan beaktats i planer eller vid prövning enligt annan lagstift- ning kommer att väga tungt vid tillåtlighetsprövningen enligt vattenlagen .
6 & Bestämmelserna i l. 2 och 4 5.5 gäller inte
1. vattenföretag som vid prövning av en viss verksamhet enligt 136 a & byggnadslagen (1947: 385) har angetts som ett villkor för verksamheten.
2. broar eller andra vattenföretag för väg. järnväg. tunnelbana eller spårväg. vars anläggande har prövats i särskild ordning.
3. rörledningar i vatten. vartill koncession har meddelats enligt lagen (1978: 160) om vissa rörledningar.
Paragrafen, som i huvudsak motsvarar 3 kap. 5 s i utredningens förslag och 3 kap. 7 s i det remitterade förslaget samt 2 kap. 40 & VL. har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.4.7).
Förevarande bestämmelse innebär att tillåtlighetsprövningen enligt den nya vattenlagen av de uppräknade företagen endast skall avse företagets inverkan på allmänna intressen enligt 3 .5. Bedömningen av tillåtligheten i detta avseende kräver ofta särskild vattenteknisk eller vattenrättslig kun- skap och detär därför lämpligt att den fortfarande görs vid den vattenrätts- liga prövningen. Dessutom skall naturligtvis den allmänna lämplighetsbe- dömningen enligt 7 & företas.
3 kap. 5—6 255
Prop. 1981/82: 130 413
] anledning av ett exempel som Växjö tingsrätt har lämnat i sitt remiss- yttrande vill jag framhålla att punkten I inte är tillämplig om regeringen i sitt lokaliseringsbeslut enligt 136 aä byggnadslagen har lämnat öppet i vilken av flera sjöar en nödvändig reglering skall göras. Vattenföretaget måste alltså vara tillräckligt konkretiserat i lokaliseringsbeslutet.
Undantaget i 2 kap. 40 å VL gäller endast broar och andra vattenbygg— nader för allmän väg. Punkten 2 i förevarandeparagraf avser däremot i överensstämmelse med utredningsförslaget även enskild väg som har prö- vats enligt anläggningslagcn eller lagen om enskilda vägar.
Punkten 2 avser även vattenföretag förjärnväg. tunnelbana och spårväg. Förjärnväg för allmän trafik fordras en särskild koncession av regeringen (se SOU 19:58:28 s. 46 och 1966: 65 5.72). En sådan koncession synes också förutsättas för tillkomsten av vissa enskilda järnvägar. tunnelbanor och spårvägar (se förordningen. 1967:604. omtryckt 1975:612, om enskil- da järnvägar. tunnelbanor och spårvägar). Koncessionen ersätter alltså den vattenrättsliga prövningen enligt 1. 2 och 4 åå.
1 punkt 3 görs ett undantag också för rörledningar i vatten. vartill koncession har meddelats enligt lagen ( 1978: 160) om vissa rörledningar (se prop. 1977/78: 86 s. 72 ).
Någon motsvarighet till 2 kap. 40 s andra stycket VL om undantag för vattenbortledningar som regeringen har lämnat tillstånd till enligt exprop— riationslagen finns inte i den nya lagen. Genom att en uttrycklig rådighet över vattnet har tillagts vattentäkter för kommunal vattenförsörjning i 2 kap. 4å punkt 2 nya vattenlagen . torde expropriationsmöjlighetcn för samma ändamål inte behöva utnyttjas. Något behov av en undantagsbe- stämmelse för dessa fall föreligger därför inte.
Om en ansökan om tillstånd till ett vattenföretag som avses i denna paragraf görs innan en ansökan görs enligt den särskilda prövningslagstift- ningen. utgör nu förevarande stadgande inte något processhinder. Som lagrådet påpekar är det dock i de flesta fall lämpligt att den vattenrättsliga prövningen anstär till dess den särskilda prövningen har skett.
7 % Ett vattenföretag som är tillåtligt skall utföras med en sådan omfatt- ning och på ett sådant sätt att ändamålet utan oskälig kostnad vinns med minsta intrång och olägenhet för motstående allmänna och enskilda intres- sen. Det skall. om det kan ske utan oskälig kostnad. utföras så att det inte försvårar annat vattenföretag eller annan verksamhet som kan antas i framtiden beröra samma vattentillgång och som främjar allmänt eller en- skilt ändamål av vikt.
Den som utför ett vattenföretag är skyldig att vidta åtgärder som är ägnade att förebygga eller minska skador av företaget. om han inte därige- nom åsamkas oskälig kostnad. Beträffande åtgärder i stället för ersättning i pengar gäller 9 kap. l ä tredje stycket.
Paragrafen. som motsvarar 3 kap. 8 & i utredningens förslag. har behand- lats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen ( avsnitt 2.4.2 ). Den motsvarar 3 kap. l ä i det remitterade förslaget.
3kap. 75
Prop. 1981/82:130 419
Första stycket första meningen motsvarar i gällande rätt 2 kap. 2 och 43 så. 7 kap. 4 s och 8 kap. 5 © VL (jfr också 3 kap. 2, 26 och 27 åå. 5 kap. 5 5 samt 7 kap. 41 och 49 åå).
Syftet med bestämmelsen är att skydda motstående intressen av både allmän och enskild natur. Hänsyn skall tas inte bara till ekonomiska utan också till ideella värden. alltså även sådana värden som inte är ersättnings- gilla enligt 9 kap. Bl.a. kan hänsyn tas till estetiska synpunkter (se NJA 1950 s. 89 ).
Av stadgandet följer i första hand att om ett vattenföretag kan utföras på två olika, ur kostnadssynpunkt likvärdiga sätt. skall man välja det alterna- tiv som medför minsta intrång och olägenhet för motstående intressen. Även om alternativen inte är helt likvärdiga för företagaren. kan han åläggas att utföra det alternativ som kostar mera men som medför mindre skador. Förutsättningen är dock att kostnadsökningen inte är oskälig i förhållande till minskningen i intrång och olägenheter.
Med en kostnadsökning bör likställas en minskning av lönsamheten för företagaren. Så tillämpas 2 kap. 2 f och motsvarande bestämmelser i VL enligt en fast praxis. Därför anserjag det inte erforderligt att som utred- ningen har föreslagit i lagtexten uttryckligen ange att förlust skall likställas med kostnad.
[ lagtexten talas. i överensstämmelse med gällande rätt, om att ändamå- let skall vinnas utan oskälig kostnad. Det framgår inte av VL eller dess förarbeten vad som åsyftas med uttrycket "ändamålet”. Uttrycket an- vänds också i annan lagstiftning för att möjliggöra motsvarandejämkningar (se t. ex. 4 & ML och 8 åanläggningslagen) men inte heller i dessa samman- hang har närmare angivits vad som åsyftas. Enligt min" mening kan inne- börden av "ändamålet" självfallet inte vara att vattenföretaget skall ge hela den vinst som företagaren avser. Med en så restriktiv tolkning skulle det i många fall inte vara möjligt att föreskriva några jämkningar. I fråga om t. ex. kraftverksföretag kan sålunda innebörden inte vara att ändamålet är uppfyllt endast om i kraftanläggningen får utvinnas hela den kraftmängd som företagarens utbyggnadsförslag avser. I stället får ändamålet med ett kraftverksföretag anses vara att utnyttja en fallsträcka för kraftändamål på lämpligaste sätt och. vilket lagrådet har påpekat i anslutning till 10 å i det remitterade förslaget. med den lämpligaste omfattningen.
Stadgandet är inte att betrakta som en egentlig tillåtlighetsregel. Frågan om ett vattenföretags omfattning och utförande skall i första hand prövas på grundval av reglerna i 1—4 55. Med stöd av dessa regler skall jämkning kunna ske så att företaget över huvud taget blir tillåtligt. Om det sedan finns utrymme för olika lösningar eller ytterligare jämkningar av det sålun- da tillåtliga företaget. blir förevarande stadgande tillämpligt.
De egentliga tillåtlighetsreglerna i det föregående innebär att tillåtlighets- prövningen skall avse hela det projekt som ansökningen avser. Den upp- delning på delföretag som f.n. kan göras skall alltså inte längre förekom-
3kap. 75
'å'?
Prop. 1981/82: 130 420
ma. [ stället bör sådana mera självständiga delar av ett större vattenföretag som inte är en nödvändig förutsättning för företagets tillkomst kunna uteslutas, i den mån delföretaget anses vålla en i förhållande till nyttan oacceptabel inverkan på motstående intressen (jfr NJA 1974 s. 719 ).
Första stycket andra meningen motsvarar delvis 2 kap. 13 & VL. Upp- räkningen i nämnda paragraf av olika typer av vattenföretag har ersatts av ett mera allmänt hållet uttryck. Bestämmelsen avser inte bara framtida vattenföretag utan även annan verksamhet. exempelvis framtida avlopps- företag (jfr NJA 1973 s. 399 ). Företaget eller verksamheten skall dock främja ett ändamål av vikt för att kunna beaktas. Däremot behöver inte själva företaget eller verksamheten vara av någon större omfattning. Hän- syn behöver endast tas till företag eller verksamhet som med en viss sannolikhet kan väntas komma till utförande inom en inte alltför avlägsen framtid.
De principer som har kommit till uttryck i första meningen skall tilläm- pas även när det gäller att ta hänsyn till framtida företag. Som uttryckligen stadgas får jämkningar-na inte medföra någon oskälig kostnad. Prövningen kan resultera inte bara i en ändring av det aktuella företagets utförande utan även i att dess omfattning inskränks.
Andra stycket innehåller en bestämmelse om skyldighet att vidta skade- förebyggande åtgärder. Denna skyldighet ingår som ett led i företagets lämpliga utförande med hänsyn till motstående intressen. Förevarande bestämmelse avser främst åtgärder för att motverka eller avhjälpa skador på allmänna intressen eller för en större krets av enskilda sakägare.
Inom vattenrättsskipningen har utbildats en fast praxis i fråga om skade- förebyggande åtgärder. Denna praxis har redan lagfästs när det gäller skadeförebyggande åtgärder som ett alternativ till ersättning till enskilda sakägare (se 9 kap. l % tredje stycket VL samt prop. 1974:83 s. 152 och 294 ) och i den nya vattenlagen finns en motsvarande bestämmelse i 9 kap. l & tredje stycket. Till sistnämnda bestämmelse hänvisas i andra meningen av förevarande stadgande.
Tvångsrätt för att utföra skadeförebyggande åtgärder kan erhållas enligt 8 kap. l 5 andra stycket.
8 5 Om ansökningar om tillstånd till skilda vattenföretag prövas samti— digt och företagen på grund av att de berör samma vattentillgång eller av någon annan orsak inte kan utföras vid sidan av varandra i enlighet med ansökningarna samt någon samfällighet enligt denna lag inte bildas. skall företagen om möjligtjämkas så att .de kan komma till stånd utan väsentligt förfång för något av dem. Om en sådan jämkning inte kan göras. skall företräde ges åt det företag som från allmän och enskild synpunkt kan antas medföra största fördel.
Paragrafen. som motsvarar 3 kap. 6 5 i utredningens förslag och med endast redaktionella jämkningar 3 kap. 8 .S i det remitterade förslaget. har
3 kap. 8 ä'
Prop. 1981/82: 130 _ 421
behandlats i den allmänna inotiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.4.8). Paragrafen motsvarar 2 kap. 38 5 andra stycket och 48 5 samt 6 kap. 4 & VL.
Liksom enligt gällande rätt skall en gemensam prövning kunna ske även om ansökningarna har getts in vid skilda tillfällen. Om frågan om tillstånd beträffande det ena företaget redan är färdig för avgörande. bör det stå prövningsmyndigheten fritt att tillämpa paragrafen när en ansökan om ett nytt vattenföretag ges in. Om de konkurrerande vattenföretagen prövas vid olika förrättningar eller vid förrättning resp. vid vattendomstol. finns särskilda bestämmelser i 12 kap. 28 % om handläggningen av konkurrens- frågorna.
Prövningsmyndigheten skall i första hand undersöka om det är möjligt att jämka företagen så att de kan utföras vid sidan av varandra. Oftast torde det vara lämpligt att försöka ena parterna om en förlikning.
Om det inte är möjligt med enjämkning. skall företräde ges åt det företag som från allmän och enskild synpunkt kan antas medföra störst fördel. Denna prövning av företagen torde i stort sett sammanfalla med den samhällsekonomiska prövningen enligt 4 &.
Av skäl som har angivits i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.4.8) har bestämmelsen i 2 kap. 48 & VL om särskilt skydd för den kommunala vattenförsörjningen inte fått någon motsvarighet i förevarande paragraf (jfr 3 kap. 6 & tredje meningen i utredningens förslag).
Som uttryckligen anges i paragrafen gäller den inte sådana fall då en samfällighet bildas enligt den nya vattenlagen. Då gäller i stället 9.5 i förevarande kapitel. _
I 2 kap. 57 & VL finns en regel omfördelning mellan flera fastigheter av grundvatten för husbehovsförbrukning. Utredningen har föreslagit en mot- svarande bestämmelse om fördelning efter skälighet (5 kap. 2 å i utredning- ens förslag). Utredningen har vidare föreslagit att frågan om fördelning av vattnet inte skall som f.n. prövas av allmän domstol utan som stämnings- mål enligt vattenlagen ( 18 kap. 3 s' 2 i utredningens förslag).
Jag har ansett det vara lämpligt att ha en motsvarande fördelningsregel i den nya lagen. Bestämmelser härom har tagits in i 22 kap. 7 % resp. 13 kap. 14 & punkt 14.
Utöver den nu behandlade bestämmelsen innehåller 5 kap. i utredning- ens förslag en regel om att flera anläggningar som tillgodogör samma grundvattentillgång och som tillhör samme ägare skall betraktas som en grundvattentäkt. om anläggningarna inte är avsedda för helt skilda behov (5 kap. 1 S' i utredningens förslag som motsvarar 2 kap. 42 å andra stycket VL). Bestämmelsen i gällande VL motiveras främst av att tillståndsplikten är knuten till en i lagen angiven vattenmängd (jfr prop. 1939:9 s. 137). Något sådant kriterium ställs inte upp i den nya vattenlagen. Enligt min mening behövs det därför inte någon sådan bestämmelse i den nya lagen.
3 kap. 8 55
Prop. 1981/82: 130 422
På grund av det anförda har 5 kap. i utredningens förslag inte fått någon motsvarighet i något särskilt kapitel i den nya lagen.
'9 5 När enligt denna lag ett vattenföretag skall utföras inom ramen för en samfällighet, skall tillses att var och en av deltagarna tillgodoses utan väsentligt förfång för någon annan deltagare.
Paragrafen motsvarar i huvudsak 3 kap. 10 å i utredningens förslag och med endast redaktionellajämkningar 3 kap. 9 & i det remitterade förslaget samt 3 kap. 7 & och 7 kap. 20 & VL.
Paragrafen kompletterar 8 & i detta kapitel. Sistnämnda paragraf reglerar frågan om förhållandet mellan företagaren och motstående intressent. Syf- tet med förevarande paragraf är att möjliggöra att företaget på bästa sätt motsvarar de krav som de olika deltagarna i en vattenrättslig samfällligbet ställer (jfr 19 å lagen om förvaltning av samfälligheter).
10 5 Om det vid tillståndsprövningen av ett vattenföretag framgår att detta kan utan väsentlig ändring utföras så att det medför en betydande nytta för någon annan, skall på begäran av denne villkor meddelas härom. Sådana villkor får dock inte meddelas om förutsättningar föreligger för bildande av en samfällighet enligt denna lag.
Den som bereds nytta enligt första stycket skall utge skälig ersättning till tillståndshavaren.
Om tillståndshavaren åsamkas kostnad på grund av villkor enligt första stycket, är han berättigad till ersättning enligt 9 kap.
Paragrafen motsvarar i huvudsak 3 kap. 11 å i utredningens förslag och 3 kap. 10 å i det remitterade förslaget samt i viss mån 3 kap. 7—9 åå VL. [ enlighet med lagrådets förslag har i första stycket orden "att dess ändamål eftersätts” bytts ut mot ”väsentlig ändring”. 1 andra och tredje styckena har redaktionellajämkningar skett.
Syftet medförsta stycket i förevarande paragraf är att ge en utomstående intressent möjlighet att i rimlig utsträckning påverka ett planerat företags omfattning och utförande. om det medför en betydande nytta för honom. Ett industriföretag kan exempelvis ha intresse av att tappningsbestämmel- serna för ett nytt, högre upp i vattendraget liggande kraftverk, som i och för sig inte berör industriföretaget. utformas med särskilt beaktande av företagets önskemål om förbättrad tillgång till industrivatten. Om indu- striägarens önskemål kan tillgodoses utan att vattenföretaget ändras vä- sentligt, är förevarande paragraftillämplig.
Vid tillämpningen av första stycket bör enligt min mening endast nyttan för den utomstående intressenten beaktas och inte som utredningen anför eventuella samhällsekonomiska vinster av ett samgående.
Den utomstående intressenten blir inte deltagare i företaget. Om förut- sättningar föreligger för en samfällighetsbildning enligt 5—7 kap. är före— varande paragraf inte tillämplig. Företaget skall alltså skötas av den ur—
3 kap. 9—10 55
Prop. 1981/82: 130 423
sprunglige initiativtagaren, som emellertid genom förevarande paragraf 3 kap. ]] ä' kan bli skyldig att ta hänsyn också till utomstående intressenter. Förevarande paragraf medför att det inte behövs särregler om behand- lingen av gemensamma intressen av det slag som f.n. finns i t. ex. 3 kap. 8 och 9 55 samt 7 kap. 41 få VL (jfr emellertid 5 kap. 5—8 åå nya lagen). Förevarande reglering kompletteras av bestämmelserna i 8 kap. 2 & om rätt att använda annans vattenanläggning. Ersättningsbestämmelsen i andra stycket motsvarar vad som i nyss- nämnda fall gäller enligt 8 kap. 2 5 andra stycket.
11 5 Om någon vill utföra ett vattenföretag som kan skada fisket. är han skyldig att utan ersättning vidta och för framtiden underhålla behövliga anordningar för fiskens framkomst eller fiskets bestånd. släppa fram vatten för ändamålet samt iaktta de villkor i övrigt som på grund av företaget kan behövas till skydd för fisket i det vatten som berörs av vattenföretaget eller i något angränsande vattenområde. Om nyttan av en ifrågasatt anordning eller ett villkor inte skäligen kan anses motsvara den kostnad som därige- nom skulle åsamkas företagaren, kan han befrias från sådan skyldighet.
[ 10 kap. 5 & finns bestämmelser om särskilda fiskeavgifter som kan bestämmas i stället för att villkor meddelas enligt första stycket.
Paragrafen, som motsvarar 3 kap. 12 å i utredningens förslag och 3 kap. 11 å i det remitterade förslaget, har behandlats i den allmänna motivering- en i lagrådsremissen (avsnitt 2.4.9). Paragrafen motsvarar 2 kap. 8 & första stycket VL (jfr också 3 kap. 2 5 andra stycket, 5 kap. 5 &. 6 kap. 8 & samt 7 kap. 41 å första stycket och 49 & VL).
Som har anförts i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen avser förevarande paragraf åtgärder även beträffande annan fisk än vandrings- lisk (se även 2 kap. 5 5 punkt 1 nya vattenlagen).
I fråga om de åtgärder som kan föreskrivas med stöd av förevarande paragraf avses inte någon ändring i förhållande till gällande rätt. Exempel på sådana åtgärder är anläggande av fisktrappa eller ålyngelledare och upptransport av yngel eller lekfisk. Vidare kan företagaren förpliktas att ställa i ordning nya lekplatser eller att anlägga och driva en fiskodlingsan- stalt. Paragrafen har med ändring av utredningsförslaget utformats så att förpliktelserna inte behöver begränsas till det vattenområde som berörs av . vattenföretaget. De kan alltså även avse bivattendrag, vilket stämmer överens med användningsområdet för den fiskeavgift som kan ersätta åtgärderna (se 10 kap. 5 5). Stadgandet har med avseende härpä förtydli- gats i enlighet med lagrådets förslag.
Företagaren är vidare skyldig att släppa fram det vatten och iaktta de villkor i övrigt som behövs till skydd för fisket. Fiskeristyrelsen anseri sitt remissyttrande att det bör föreskrivas att minimivattenföringen förbi en vattenbyggnad i ett vattendrag aldrig får bestämmas till lägre värde än den naturliga lågvattenföringen. Enligt min mening bör det givetvis vara en strävan att minimivattenföringen hålls så hög som möjligt och inte tillåts gå
Prop. 1981/82: 130 424
ned under den naturliga lågvattenföringen. Avsteg från denna norm bör dock kunna'göras dels i prolilreglerade vattendrag. dels i vissa andra fall när ett innehållande av vatten är av väsentlig betydelse för en vattenregle- ring (jfr prop. 1954: 23 s. 26 ). Jag anser alltså inte att det är lämpligt med en regel av det innehåll som fiskeristyrclsen förordar.
I samband med åtgärder enligt förevarande paragraf kan meddelas liske- förbud med stöd av 8 kap. 4 å.
I 15 kap. 4 och 8 åå finns bestämmelser om omprövning av villkor som har meddelats till Iskydd för fisket (jfr 2 kap. 8 å andra stycket VL).
12 å Bestämmelserna i 1—6 och 8— 11 åå gäller inte i fråga om utrivning enligt 14 kap. 1 och 3 åå.
Paragrafen. som med endast en redaktionell jämkning motsvarar 3 kap. 12 å i det remitterade förslaget. saknar motsvarighet i utredningsförslaget.
Utrivning av anläggningar i ytvatten och bortskaffande av fiottlcdsan- läggningar i vatten är enligt 1 kap. 3 å punkt 1 att anse såsom vattenföre- tag. En ansökan om tillstånd till ett sådant företag skall emellertid inte prövas enligt tillåtlighetsbestämmelserna i 1—4 åå utan tillstånd skall läm- nas till åtgärden om inte någon annan berättigas att överta ansvaret för anläggningen enligt de särskilda bestämmelserna härom i 14 kap. 2 och 3.5.5. Inte heller bestämmelserna i 6 och 8—11 åå blir tillämpliga på en sådan prövning. Däremot bör de principer som fastläggs i 7 å tillämpas när det gäller frågan hur företaget skall utföras. I förevarande paragraf görs därför ett undantag från de övriga bestämmelserna i detta kapitel i fråga om nämnda företag.
4 kap. Tillståndsplikt
Kapitlet innehåller bestämmelser om tillståndsplikt som motsvarar 12 kap. i utredningens förslag. Dessa viktiga bestämmelser har liksom i det remitterade förslaget placerats omedelbart efter 3 kap.. som anger 'de allmänna förutsättningarna för vattenföretagen.
Av skäl som har angivits i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen ( avsnitt 2.12 ) innehåller kapitlet inte någon motsvarighet till de av utred- ningen föreslagna bestämmelserna om skyldighet att till länsstyrelsen an- mäla vissa vattentäkter ( 12 kap. 2- å i utredningens förslag).
Många av de företag som behandlas i VL är underkastade tillståndsplikt. Företagaren har dessutom alltid rätt att begära tillstånd.
1 VL särbehandlas de olika företagstyperna när det gäller skyldigheten att söka tillstånd. Reglerna för byggande i vatten (2 kap. 20å [ mom.) innebär följande. I älvar, strömmar. åar eller större bäckar fär dammbygg- nader inte uppföras utan tillstånd. I sådana vattendrag krävs tillstånd även för annat byggande som kan märkbart inverka på vattenståndet eller vatt-
3 kap. 12 5. 4 kap.
Prop. 1981/82: 130 425
nets lopp. om det inte är uppenbart att varken allmän eller enskild rätt skadas. För byggande i andra vattenområden krävs tillstånd om det förelig- ger sannolika skäl att allmän eller enskild rätt skadas.
För grundvattentäkt krävs enligt 2 kap. 47 å 1 mom. alltid tillstånd i fråga om större uttag än 300 kubikmeter per dygn men även i fråga om mindre täkter. om det föreligger sannolika skäl att allmän eller enskild rätt skadas.
För andra företagstyper gäller liknande bestämmelser (3 kap. 11 och 27 åå, 5 kap. 7 å. 6 kap. 20 å samt 7 kap. 45 och 49 åå VL). Ifråga om dikning föreligger dock tillståndsplikt endast om överenskommelse inte kan träffas om delaktigheten eller om intrång på någon annans mark (7 kap. 36 å).
Utredningen konstaterar att osäkerhet f.n. råder på flera områden rö- rande tillståndspliktens omfattning. Bl. a. konstaterar utredningen att grän- sen mellan större och mindre vattendrag är svårdragen och beroende av den allmänna uppfattningen. som kan växla mellan olika delar av landet.
Den mer omfattande prövningsskyldigheten beträffande vattenföretag i större vattendrag motiveras enligt utredningen av att företagens verkning- ar i sådana fall typiskt sett medför större inverkan och skador på mot- stående intressen. Emellertid år det enligt utredningen otilll'redsställande med rådande osäkerhet i fråga om vad som skall anses som större eller mindre vattendrag. Dessutom kan vattenföretag i sjöar få svåra verkning- ar. Enligt utredningens uppfattning är det därför lämpligare att när det gäller tillståndsplikten utgå från företagets inverkan på motstående intres- sen i stället för vattenområdets art.
Enligt utredningen innebär dessutom den nuvarande regeln beträffande företag i annat vattenområde än större vattendrag att stor osäkerhet råder rörande tillståndspliktens omfattning. eftersom en sannolikhetsbedömning skall göras av företagets inverkan på motstående intressen. Den enskilde ges därigenom ett alltför stort utrymme att själv avgöra huruvida prövning skall ske eller inte. Detta utrymme bör inskränkas så att endast mera bagatellartade företag som uppenbart inte skadar motstående intressen undantas från tillståndsplikten.
Utredningen förordar därför att i den nya lagen införs den regeln att varje vattenföretag som genom inverkan på vattenförhållandena kan med- föra skada på motstående allmänna eller enskilda intressen skall vara tillståndspliktigt. Endast företag som uppenbart inte skadar motstående intressen bör vara befriade från sådan skyldighet.
Utredningens förslag om en skärpt tillståndsplikt har till övervägande del mottagits positivt. Flera remissinstanser pekar dock påatt prövnings- myndigheterna kommer att belastas med många småärenden utan att det allmänna vinner något som tillräckligt motsvarar merarbetet.
När det gäller omfattningen av pröVningsplikten i den nya vattenlagen villjag anföra följande. Genom en tillståndsprövning kontrolleras bl.a. att
4 kap.
Prop. 1981/82: 130 426
ett ifrågasatt vattenföretag stämmer överens med gällande markanvänd- ningsplaner och allmänna planeringssynpunkter. Vidare kommer en utred- ning till stånd om vattenföretagets inverkan på vattenförhållandena samt motstående allmänna och enskilda intressen. I samband med tillstånds- prövningen klarläggs också företagarens rättigheter och skyldigheter. ex- empelvis att utge ersättning för skada. Samtidigt ger ett tillstånd företaga- ren viss trygghet i fråga om företagets bestånd.
Man kan emellertid inte bortse från att en tillståndsprövning medför arbete och kostnader för företagaren och tillståndsmyndigheterna samt andra berörda myndigheter och enskilda. Det kan alltså inte komma i fråga att föreskriva en tillståndsplikt för alla vattenföretag oavsett graden av inverkan på vattenförhållandena.
Enligt min mening är det lämpligt att som huvudregel föreskriva att tillstånd krävs för varje vattenföretag och att i följande paragrafer göra undantag från denna huvudregel och alltså ange i vilka fall tillstånd inte behöver sökas. Huvudprincipen bör därvid. som utredningen har anfört, vara att endast vattenföretag som uppenbart inte skadar motstående intres— sen bör undantas från tillståndsplikten.
Jag skall nu diskutera frågan om tillståndspliktens omfattning rörande vissa typer av vattenföretag. där olika meningar råder bland remissinstan— serna. Det gäller vattentäkt för en enskild fastighets husbehovsförbruk— ning. vattentäkt förjordbruksbevattning samt detaljdränering genom täck— dikning.
Enligt 2 kap. 47 å 1 mom. tredje stycket VL undantas från tillståndsplikt anordnande och nyttjande av grundvattentäkt som är avsedd endast för att förse en viss fastighet med vatten till husbehovsförbrukning (se även 2 kap. 44 å fjärde stycket VL). Någon särskild bestämmelse beträffande en ytvattentäkt för samma ändamål finns däremot inte.
Enligt utredningsförslaget undantas yt- och grundvattentäkter. som en- dast är avsedda för en viss fastighets hushållsförbrukning. från såväl den föreslagna tillstånds- som anmälningsplikten. Med "hushållsförbrukning" avser utredningen detsamma som '”husbehovsförbrukning" enligt VL.
Flera remissinstanser, såsom socialstyrelsen, flera länsläkarmyndig— heter och kommunförbundet. anser att tillståndsplikten bör utvidgas även till grundvattentäkter för husbehov inom planlagda områden. Som skäl anförs av socialstyrelsen bl. a. att en ny grundvattentäkt kan medföra att avloppsvatten från den egna och närbelägna avloppsanläggningar kan för- orena den gemensamma vattentillgången. Ägaren till den nya täkten kan också hävda att hans täkt skall skyddas mot förorening från grannarnas avloppsanläggningar som utförs enligt byggnadsplan. Från länsläkarhåll anförs att husbehovstäkter ofta är olämpligt lokaliserade i förhållande till föroreningskällor samt bristfälligt utförda. Kommunförbundet framför lik- nande synpunkter samt pekar också på att bristsituationer kan uppstå inom planområden med en vattentäkt för gemensam vattenförsörjning. om fas- tighetsägarna tar upp egna täkter på sina tomter.
4 kap.
Prop. 1981/82: 130 427
Planverket vidhåller vad som i remissyttrande över bygglagutredningens betänkande (SOU 1974: 21) Markanvändning och byggande anfördes om att man i en markanvändningsplan enligt kommande byggnadslagstiftning bör kunna föreskriva byggnadslovsskyldighet för eller förbud mot en grundvattentäkt. även om tillståndsplikt inte föreligger enligt vattenlagen . Planverket grundar sin uppfattning på att en sådan täkt kan ha svåra följdverkningar för byggande och för markytans användning för andra ändamål.
För egen del villjag anföra följande. Frånvaron av motstående intressen vid vattentäkter för husbehovsförbrukning. såvitt avser täkternas inverkan på vattenförhållandena; torde med den av mig tidigare förordade principen om tillståndsplikt medföra att tillstånd av vattendomstol mera sällan skulle behöva inhämtas. Av remissyttrandena framgår emellertid att även husbe- hovstäkter kan medföra vissa problem. Den myndighetskontroll av husbe- hovstäkter som önskas av remissinstanserna grundar sig emellertid huvud- sakligen på omständigheter som ligger vid sidan av den prövning som skall göras av vattendomstolen. Domstolsprövningen innebär också en om- ständlig och kostnadskrävande procedur. Det finns dessutom vissa möjlig- heter att ingripa mot de påtalade förhållandena med stöd av hälsovårds- stadgan ( 1958:663 ). som f.n. är föremål för översyn (se SOU 1978: 44). 1 den mån det inte är möjligt att lösa problemen med husbehovstäkterna inom ramen för hälsovårdsförfattningarna ligger det enligt min mening närmare till hands att. såsom planverket har föreslagit. lösa problemen inom ramen för den blivande plan- och byggnadslagstiftningen.
På grund av det anförda anserjag att undantag från kravet på tillstånds- plikt enligt den nya lagen bör göras beträffande vattentäkter. såväl yt- som grundvattentäkter. som är avsedda endast för en viss fastighets husbe- hovsförbrukning.
Jag vill i detta sammanhang erinra om att 22 kap. 7 å nya vattenlagen innehåller bestämmelser om fördelning mellan flera fastigheter av grund- vatten för husbehovsförbrukning.
Lantbruksstyrelsen. LRF och andra företrädare för jordbruksintresset anser att reglerna om tillståndsplikt bör mildras beträffande vattentäkter förjordbruksbevattning. Jag kan inte biträda denna ståndpunkt. Vattenut- tagen för jordbruksbevattning är av en helt annan omfattning än husbehovstäkterna och uttagen förekommer vanligen under sådana tider på året då skador på motstående intressen. särskilt fisket. kan uppkomma. Även om någon enstaka jordbrukares vattenuttag. sett för sig. kanske inte medför så stora skadeverkningar att tillståndsplikt kan anses motiverad. kan errajordbrukares uttag ur samma vattentillgång sammantaget få myc- ket negativa verkningar. Därför behövs en kontroll av det allmänna beträf- fande sådana vattenuttag. Det är angeläget att alla jordbruksbevattnare inom bristområden kan ingå i bevattningssamfälligheter. som enligt vad som har förordats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen ("avsnitt
4 kup.
Prop. 1981/82: 130 428
2.12) skall kunna bildas enligt den nya lagen. Jag anser på grund av det anförda att vattentäkter för jordbruksbevattning bör följa den av mig tidigare förordade huvudprincipen. enligt vilken endast företag som uppen- bart inte skadar motstående intressen undantas från tillståndsplikt.
Enligt utredningsförslaget skall även markavvattningsföretagen. bl.a. dikning, omfattas av huvudregeln om tillståndsplikt. Detta motiveras av behovet att begränsa skador på bl. a. naturvårdsintressena. Ett till följd av markavvattning minskat vatteninnehåll i marken kan enligt utredningen medföra ogynnsamma verkningar t. ex. på skyddsvärda växter eller djur. Utredningen pekar på de under senare år framförda kraven på skydd för vissa våtmarker.
Som markavvattning räknas enligt den nya vattenlagen (se 1 kap. 3 å första stycket punkt 4 och 4 å punkt 4) även detaljdränering genom täck- dikning. Detta överensstämmer med utredningens förslag. Bl. a. lantbruks- styrelsen och LRF anser emellertid att täckdikning inte skall behöva prövas. Lantbruksstyrelsen anför att ett genomförande av utredningsför- slaget. med hänsyn till föreslagna bevisbörde- och straffansvarsbestäm- melser. torde medföra att lantbruksnämndernas tjänstemän knappast nå- gon gång kan underlåta att ge rådet att tillstånd till dikning bör sökas. Förrättningarnas antal kommer genom utredningsförslaget att öka högst väsentligt utan att det allmänna har vunnit något som tillräckligt motsvarar merarbetet. Lantbruksstyrelsen uppger att lantbruksnämnderna årligen utan förrättning handlägger omkring 1 000 nya täckdikningsföretag.
För egen del vill jag anföra följande. I samband med t. ex. uppodling av skyddsvärda våtmarker vid vattendrag eller sjöar kan även täckdiknings- företag tänkas komma i konflikt med naturvårdsintressena. Den ökade avrinningen genom täckdikning kan också ha negativa verkningar på lis- ket. På grund av täckdikning kan det vidare inträffa att närbelägna brunnar sinar. 1 de flesta fall utförs täckdikningen i samband med att annan mark- avvattning utförs och då kommer även täckdikningsåtgärderna att till- ståndsprövas samtidigt. I vissa fall kan dock täckdikning tänkas komma till utförande utan något sådant samband. I sådana fall kan det enligt min mening behövas en prövning av täckdikningen.
Som har redovisats i'den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (av- snitt 2.11) utför naturvårdsverket på regeringens uppdrag en inventering av landets våtmarker. Resultatet av denna inventen'ng bör kunna tjäna som ett viktigt underlag för företagarens och lantbruksnämndens bedömning av om tillstånd skall behöva sökas till ett täckdikningsföretag eller inte. Den- na inventering kan dock knappast bli heltäckande. Ovisshet kan i en del fall råda om skyddsvärdet av våtmarkerna. Jag håller med lantbruksstyrel- sen om att den föreslagna allmänna tillståndspliktsregeln är för sträng i täckdikningsfallen. Jag kan dock inte biträda förslaget att helt undanta täckdikning från tillståndsplikt. För att inte i onödan belasta företagarna. förrättningsorganisationen och andra berörda myndigheter och enskilda
4 kap.
Prop. 1981/82: 130 429
anser jag det rimligt att kravet på tillståndsplikt mildras på det sättet att tillstånd till detaljdränering genom täckdikning skall inhämtas. om det föreligger sannolika skäl att företaget skadar allmänna eller enskilda intres- sen.
Den nu förordade regeln får betydelse när det gäller fördelningen av bevisbördan. t. ex. när det gäller skadeståndsansvaret för olaga utförande av ett vattenföretag. Medan huvudregeln om tillståndsplikt lägger bevis- bördan på företagaren, som alltså måste visa att det var uppenbart att företaget inte skulle medföra någon skada. kommer bevisbördan i nu angivna fall att i stället åvila den som påstår att tillstånd måste sökas. Denne måste alltså visa. att omständigheterna vid företagets utförande var sådana att företagaren borde ha insett att tillstånd måste inhämtas. Även om bevisbördan sålunda inte åvilar företagaren. kan omständigheterna naturligtvis ha varit sådana att skador uppenbarligen skulle ha blivit följ- den av företaget. I sådana fall kan företagaren självfallet inte undgå ansvar.
Utöver vadjag nu har förordat i fråga om undantag från eller mildring av tillståndsplikten bör i överensstämmelse med gällande rätt undantag från tillståndsplikten göras för vissa rensningar m.m. Brådskande ändrings- och reparationsarbeten bör få utföras utan att förhandstillstånd inhämtas (56 3 OCh 4 åå i förevarande kapitel).
Den vattenrättsliga tillståndsprövningen ersätter inte prövningen enligt någon annan lagstiftning. om inte detta uttryckligen anges i denna (se t. ex. 16. 18 och 20 åå naturvårdslagen som har behandlats vid 3 kap. 2 å).
Utredningen anser att den vattenrättsliga prövningen bör kunna ersätta byggnadslovsprövningen enligt byggnadslagstiftningen. Planverket och kommunförbundet är kritiska mot utredningens ståndpunkt och framhåller _ att även andra omständigheter än en kontroll av företagets planöverens- stämmelse och tekniska utformning ingår i bygglovprövningen, t.ex. det estetiska utförandet samt arbetarskyddssynpunkter.
Enligt min mening bör det slutliga avgörandet av denna fråga anstå i avbidan på att Ställning tas till PBL-utredningens förslag till ny plan- och bygglag (se SOU 1979:66 s. 423 ). Tills vidare bör kravet på byggnadslov gälla även för byggnader och andra anläggningar som ingår i företag som har prövats enligt den nya vattenlagen . Vid 3 kap. 2 å första stycket harjag berört frågan om hur planenlighetsbedömningen enligt det stadgandet och en med stöd av andra meningen i nämnda stadgande medgiven planavvi- kelse bör behandlas vid en efterföljande byggnadslovsprövning.
I detta sammanhang vill jag också understryka att den vattenrättsliga tillståndsprövningen inte bör kunna ersättas av en tillståndsprövning enligt någon annan lag. Jag kan alltså inte biträda förslag som har framförts vid remissbehandlingen om att en prövning enligt anläggningslagen eller led- ningsrättslagen skulle kunna ersätta den vattenrättsliga prövningen eller medföra att den särskilda bevisregeln i oå i förevarande kapitel inte tillämpades. På motsvarande sätt gäller att en anmälan enligt 23 å natur-
4 kap.
Prop. 1981/82: 130 430
vårdsförordningen (l976: 484) om en våtmarksdikning för virkesproduk- tion inte ersätter den vattenrättsliga prövning av företaget som kan erford- ras.
1 5 För vattenföretag krävs tillstånd enligt denna lag. Tillstånd behövs dock inte, om det endast är fråga om vattentäkt för att förse en viss fastighet med vatten för husbehovsförbrukning. Inte heller behövs tillstånd ifall som avses i 2 5 första stycket, 3 eller 4 5.
När det krävs tillstånd till ett vattenföretag får arbeten av större omfatt- ning i an5lutning till företaget inte påbörjas innan sådant tillstånd har meddelats.
Den som vill utföra ett vattenföretag har rätt att begära prövning även om tillstånd inte krävs.
] 14 kap. 5 5 finns bestämmelser om skyldighet att begära prövning innan en anläggning för bortledande av grundvatten tas ur bruk.
Paragrafen motsvarar. med vissa ändringar, 4 kap. ] å i det remitterade förslaget.
Första stycket innehåller den grundläggande regeln om att tillstånd i princip krävs för alla vattenföretag utom husbehovsvattentäkter.
I motsvarande regel i det remitterade förslaget stadgas. i överensstäm- melse med uttryckssättet i 2 kap. 20 & VL. att ett vattenföretag inte får "påbörjas" utan tillstånd. Därigenom klarläggs att det krävs en förhands- prövning av de vattenföretag som är tillståndspliktiga. Som lagrådet påpe- kar vinner man emellertid vissa fördelar från straffrättslig synpunkt. om man i stället utformar stadgandet utan att uttryckligen nämna påbörjandet av vattenföretag. Stadgandet har därför givits den lydelsen att för vatten- företag krävs tillstånd enligt denna lag. Underlåtenheten att söka tillstånd. då sådant krävs. är således en brottslig gärning enligt 21 kap. l 5 så länge de tillståndspliktiga arbetena pågår eller den tillståndspliktiga verksamhe- ' ten bedrivs. Detta har betydelse i preskriptionshänseende.
Även med den nu införda formuleringen inträder tillståndsplikten redan när ett vattenföretag påbörjas. vare sig det är fråga om att bygga en anläggning eller utöva en verksamhet vid en anläggning. Tillståndsplikt föreligger också i fråga om byggnadsarbeten och verksamhet som har påbörjats före denna lags ikraftträdande och som pågår vid ikraftträdandet. Som lagrådet påpekar behövs därför inte något särskilt övergångsstad- gande för dessa fall (jfr. 9 & promulgationslagen i det remitterade försla- get").
Som framgår av 15 kap. 1 s' andra stycket innefattar ett tillstånd att utföra en anläggning också rätten att bibehålla denna.
I stadgandets andra mening görs undantag från tillståndsplikten beträf- fande husbehovsvattentäkter. Medan utredningsförslaget (se 12 kap. 2 få) i fråga om undantaget från tillståndsplikt beträffande vissa vattentäkter använder uttrycket "hushållsförbrukning" används här liksom i 2 kap. "47 .5 ] mom. tredje stycket VL "husbehovsförbrukning". Därmed avses
4kap.1 å
Prop. 1981/82: 130 431
användning av vatten för hushållsändamål. bad. tvätt och rengöring i hyreshus, villor och lantgårdar. vidare för vattning av kreatur. mjölkbe- handling eller annat vanligt lantbruksändamål. för bevattning av trädgård. som huvudsakligen är avsedd för eget behov. och för mindre hantverk (.se SOU 1937:35 s. 67). Dit räknas däremot inte vattnets användning för en industri. handelsträdgård eller tvättinrättning och inte heller förjordbruks- bevattning.
Som framgår av 1 kap. 3 % första stycket punkten 1 avses med vattenfö- retag även utrivning av en anläggning i vatten (se även 9 kap. 11 & samt 14 kap.). Det är utrivningens inverkan på vattenförhållandena som är avgö- rande för prövningsplikten vid en tillämpning av 2 5 första stycket (jfr 2 kap. 34 & första stycket VL).
Förevarande kapitel innehåller inte någon motsvarighet till undantaget i 2 kap. 20% I mom. andra stycket andra meningen om fiskebyggnader. Enligt vad utredningen har inhämtat förekommer det inte några fiskebygg- nader som avses i nämnda lagrum i allmänt vatten. Inte heller för fiske- byggnader i enskilt vatten behövs det enligt min mening något särskilt undantag. _
Andra stycke! motsvarar 2 kap. 20% 2 mom. VL och 12 kap. 6.5 i utredningens förslag. Stadgandet har. med hänsyn till den vidtagna omfor- muleringen av första stycket, jämkats i förhållande till det remitterade förslaget. Avsikten med bestämmelsen är att hindra att företagaren före- griper den vattenrättsliga prövningen genom att utföra arbeten på land.
Tredje stycket motsvarar 12 kap. 5 & i utredningens förslag samt 2 kap. 20 ä 1 mom. fjärde stycket och 47 5 1 mom. fjärde stycket. 5 kap. 7 5 tredje stycket. 6 kap. 20 5 första stycket och 7 kap. 36 & fjärde stycket VL.
Fjärde stycket innehåller en erinran om de särskilda bestämmelserna i 14 kap. 5 5 om skyldighet att begära vattendomstolens prövning innan en anläggning för bortledande av grundvatten tas ur bruk. Stadgandet har jämkats redaktionellt i förhållande till det remitterade förslaget.
Bestämmelser om straff och handräckning när någon bryter mot första eller andra stycket finns i 21 kap.
Särskilda övergångsbestämmelser beträffande dikningsföretag finns i 9 & i promulgationslagen.
2 5 Tillstånd till ett vattenföretag krävs inte. om det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom företagets inverkan på vattenförhållandena. I fråga om detaljdränering genom täckdikning krävs tillstånd endaSt om det föreligger sannolika skäl att allmänna eller enskilda intressen skadas genom företaget.
1 frågaom markavvattning krävs tillstånd om det för företaget behövs särskild tvångsrätt enligt 8 kap. 1 eller 2 s" eller om två eller flera skalldelta i företaget och någon överenskommelse inte har träffats om delaktigheten.
Paragrafen motsvarar. med en redaktionell jämkning i andra stycket. 4 kap. 2 & i det remitterade förslaget.
4 kap. 2 9"
Prop. 1981/82: 130 432
Första stycket första meningen motsvarar 12 kap. ] & första stycket första meningen i utredningens förslag. Med inverkan på vattenförhållan- dena avses i första hand en ändring av vattnets djup eller läge men även inverkan på ett vattenområdcs användning för båttrafik eller flottning. t.ex. i en allmän farled eller flottled Ufr 2 kap. 11 & VL). I motsats till utredningen anserjag att begreppet bör omfatta även inverkan på vattnets kvalitet exempelvis genom grumlingar i samband med muddringsarbeten. Det bör också framhållas att begreppet omfattar inverkan på våtmarker genom en minskning av markens vatteninnehåll som åstadkoms t.ex. av ett markavvattningsföretag. . Dammbyggnader torde regelmässigt vara underkastade tillståndsplikt. eftersom verkningarna är av den arten att skador på motstående intressen. t.ex. fisket. så gott som aldrig kan uteslutas. Jag anser det emellertid inte vara nödvändigt att som fiskeristyrclsen föreslår införa en” särskild bestäm- melse om att tillstånd alltid krävs för dammbyggnader.
Iförsta styv-ket andra meningen stadgas. i enlighet med vad jag har anfört under kapitelrubriken. en mildare tillståndsplikt beträffande täck- dikning.
Som jag har anfört Linder kapitelrubriken föreligger en skillnad mellan tillståndsplikten enligt första resp. andra meningen i fråga om bevisbör- dans fördelning. Bevisbördan enligt första meningen åvilar företagaren. medan denna enligt andra meningen åvilar den som påstår att tillstånd borde ha sökts.
Andra stycket motsvarar 7 kap. 36 & VL och 12 kap. 1 & första stycket andra meningen i utredningens förslag. Markavvattningsföretag medför i många fall inte några skador på motstående allmänna eller enskilda intres- sen genom inverkan på vattenförhållandena. Även om en sådan skada inte uppkommer. skall ett markavvattningsföretag prövas. om delaktighetsfrå- gorna inte är lösta på frivillig väg. Till skillnad mot utredningsförslaget men i överensstämmelse med VL skall tillstånd till markavvattning också in- hämtas då särskilda tvångsrätter behövs. t.ex. då dike måste tas upp på annans mark eller då vatten måste ledas till någon annans dike. och någon frivillig överenskommelse inte har träffats rörande sådana frågor.
3 & Tillstånd behövs inte för att utföra rensningar för att bibehålla vatt- nets djup eller läge eller för att omedelbart återställa ett vattendrag som har vikit från sitt förra läge eller som på något annat sätt har förändrat sitt lopp. Om arbetena berör en fastighet som tillhör någon annan. skall ägaren av denna alltid underrättas innan arbetena påbörjas. Om fisket kan skadas, skall anmälan om de planerade arbetena göras till fiskenämnden innan arbetena påbörjas.
Paragrafen motsvarar 12 kap. l å andra stycket och 3 5 i utredningens ' förslag och med några huvudsakligen redaktionella jämkningar 4 kap. 3 så i det remitterade förslaget samt delvis 2 kap. 36 och 37 äs". 5 kap. 9 år. 6 kap. 26 å och 7 kap. 48 & VL.
4kap.3 $$
Prop. 1981/82: 130 433
I fråga omförsta stycket kan hänvisas till vad som anförs vid behandling- en av 2 kap. 5 å andra stycket och 8 kap. 3 &.
Svea hovrätt framhåller i sitt remissyttrande att det vid t.ex. markav- vattningsföretagen med nutida brukningsmetoder av ekonomiska skäl inte förekommer någon kontinuerlig rensning i nära anslutning till uppgrund- ningen. I stället är intervallen mellan rensningarna regelmässigt omkring sex år. Jag delar hovrättens uppfattning att tillståndsplikt inte bör föreligga även om så lång tid har förflutit. Tillstånd bör däremot krävas om rensning- arna utförs efter så lång tid att ett nytt naturtillstånd kan anses vara etablerat. .
Andra stycket saknar motsvarighet i utredningens förslag men motsvarar gällande rätt (se också 8 kap. 3 5 andra stycket nya vattenlagen).
Tredje stycket har en viss motsvarighet i 6 kap. 26 & VL. Det fiskein- tresse som avses är både allmänt och enskilt. såväl yrkes- som fritidsfiske. Enligt utredningsförslaget skall anmälan ske till länets fiskeritjänstefnan. dvs. vederbörande fiskerikonsulent. Den statliga fiskeriadministrationen har emellertid ändrats (jfr instruktionen, 1967: 286, för fiskeristyrclsen och statens lokala fiskeriadministration "efter ändringar i SFS 1977:464). I
enlighet därmed föreskrivs i förevarande stycke att anmälan skall göras till - fiskenämnden i länet. Fiskenämnden kan givetvis vid behov samråda med- vederbörande fiskeriintendent. t.ex. när arbetena berör flera nämnders verksamhetsområde.
Enligt uttryckligt stadgande i det remitterade förslaget får fiskenämnden ge råd om hur och när arbetena bör utföras. Denna bestämmelse. som kan utfärdas i administrativ ordning, har utgått i propositionsförslaget.
Underlåtenhet att göra anmälan till fiskenämnden är straffsanktionerad enligt 21 kap. 2 %.
Utredningen har vid behandlingen av förevarande bestämmelse uttalat att den inte omfattar sådana rensningar som ingår som ett led i underhållet .. av ett tidigare medgivet vattenföretag. Enligt utredningen bör behövliga föreskrifter om sådana åtgärder ha meddelats i tillståndsbeslutet. Som har påpekats av Svea hovrätt förekommer det emellertid f.n. endast undan- ' tagsvis att formerna och tidpunkten för kommande underhållsarbeten' anges i det ursprungliga tillståndsbeslutet. Förhållandena kommer förmod- ligen att vara desamma vid tillämpningen av den nya lagen. Enligt min mening måste i allmänhet den av fiskevårdsskäl motiverade anmälnings- skyldigheten fullgöras även när det gäller normala underhållsåtgärder i vatten beträffandeltidigare medgivna vattenföretag. om inte något annat framgår av tillståndsbeslutet.
Förevarande paragraf handlar om åtgärder som är undantagna från den i 1 & föreskrivna tillståndsplikten. Om tillstånd söks. är det självklart att anmälan inte behöver göras till fiskenämnden.
4 5 Om det till följd av en skada eller för att förebygga en skada är 28 Riksdagen 1981/82. [ saml. Nr [30
4kap.4.$
Prop. 1981/82: 130 434
nödvändigt att tillståndspliktiga ändrings- eller lagningsarbetcn utförs utan dröjsmål, får arbetena utföras utan föregående tillstånd. Ansökan om godkännande av arbetena skall dock göras snarast möjligt.
Paragrafen motsvarar 2 kap. 20 å ] mom. tredje stycket VL och 12 kap. 4 5 i utredningens förslag samt 4 kap. 4 5 i det remitterade förslaget. Som framgår av 1 kap. 3 5 första stycket punkten ] utgör ändrings- och repara- tionsarbete'n vattenföretag. Paragrafen innebär i nu angivna fall att pröv— ningsplikten kan iakttas i efterhand. om arbetena i och för sig skulle vara tillståndspliktiga.
5 & Om ett vattenföretag har utförts utan tillstånd enligt denna eller äldre lag. får företagaren begära prövning av företagets laglighet.
En ansökan om tillstånd att ändra en vattenanläggning som har utförts utan tillstånd får prövas endast om prövning av anläggningens laglighet begärs samtidigt.
Andra stycket gäller även i fråga om ansökningar enligt 8 kap. 2 & att använda någon annans anläggning. Den som gör en sådan ansökan får även begära prövning av anläggningens laglighet.
Paragrafen innehållerbestämmelser om lagligförklaring av vattenföretag som har utförts utan tillstånd. Den överensstämmer med 4 kap. 5 5 i det remitterade förslaget.
Första stycket motsvarar 12 kap. 7 & första meningen i utredningens förslag samt 2 kap. 25 och 53 åå, 5 kap. 7 & andra stycket och 6 kap. 20 å andra stycket VL.
Möjligheten till lagligförklaring gäller även markavvattningsföretag (jfr 7 kap. 36 & femte stycket VL).
Frågan om lagligheten av äldre anläggningar bedöms enligt äldre bestäm- melser (se 9 & andra stycket i promulgationslagen).
Innebörden av reglerna om laglighetsprövning torde. i enlighet med vad lagrådet anfört, kunna beskrivas på följande sätt. Om en vattenanläggning har utförts utan tillstånd enligt den nya lagen eller äldre lag eller om en verksamhet som utgör vattenföretag bedrivs utan sådant tillstånd kan företagaren begära prövning av lagligheten. Är det fråga om en anläggning som tillkommit eller en verksamhet som påbörjats efter ikraftträdandet av den nya lagen skall prövningen naturligtvis ske enligt denna lag. Avser laglighetsprövningen däremot en anläggning som tillkommit eller en verk— samhet som påbörjats före ikraftträdandet får man skilja på anläggningar och verksamhet. Beträffande äldre anläggningar skall prövningen ske en- ligt de bestämmelser som gällde vid anläggningens tillkomst. Om det befinns att anläggningen inte är laglig enligt de äldre bestämmelse-rna torde dock företagaren, som lagrådet anfört, vara oförhindrad att begära pröv- ning enligt den nya lagen. Avser laglighetsprövnihgen en verksamhet som påbörjats före den nya lagens ikraftträdande skall prövningen ske enligt den nya lagen. På denna punkt avviker den nya lagen från gällande rätt ("se 5 5 lagen om införande av VL, som inte är begränsad till anläggningar).
4kap.5 å
Prop. 1981/82: 130 435
Andra stycket motsvarar 13 kap. 3 & första stycket i utredningens förslag och 11 kap. 30 & VL. Syftet med bestämmelsen är främst att förhindra att det tillkommer avgöranden som strider mot varandra. Stadgandet är tillämpligt oavsett om tillståndsplikt enligt äldre lag har förelegat eller inte.
Tredje stycket motsvarar 12 kap. 7 & andra meningen och 13 kap. 3 5 andra stycket i utredningens förslag. Motsvarighet saknas i VL. Enligt gällande rätt är det endast ägaren som kan begära en lagligförklaring (se NJA 1959 s. 1) men genom de nya bestämmelserna får även användaren göra en sådan begäran. Bestämmelserna avser även det fallet att anlägg- ningen inte behöver ändras. Även i sådana fall är det nämligen angeläget att undvika motstridiga avgöranden.
Prövning av en anläggnings laglighet kan göras inte bara av domstol utan även som utredningen har föreslagit vid förrättning. En förrättningsman skall alltså kunna pröva lagligheten av anläggningar som ingår i ett markav- vattningsföretag. Detta innebär en ändring i förhållande till gällande rätt (jfr 10 kap. 15 och 81 55 VL). Jag anser det av processekonomiska'skäl vara lämpligt med en sådan ordning. Rättssäkerhetskraven blir enligt min mening i erforderlig mån uppfyllda genom att förrättningsmannens beslut i frågan kan överklagas till vattendomstolen.
6 5 Om ett vattenföretag efter det denna lag har trätt i kraft har utförts utan tillstånd, är företagaren bevisningsskyldig i fråga om de förhållanden som rådde i vattnet innan företaget utfördes.
Paragrafen motsvarar 12 kap. 8 5 i utredningens förslag och 4 kap. 6 5 i det remitterade förslaget samt 2 kap. 26 och 54 åå. 5 kap. 8 5. 6 kap. 20 & tredje stycket och 7 kap. 47.5 VL. ] 105 promulgationslagen finns en motsvarande bestämmelse för äldre företag.
] anledning av påpekande av lagrådet har orden "enligt lagen" som bestämning till tillstånd utgått i propositionens lagtext. _
Förevarande bestämmelse gäller om tillstånd inte har inhämtats, oavsett om tillståndsplikt förelåg eller inte. Den som exempelvis med stöd av 3 & utför rensningar utan tillstånd blir alltså bevisningsskyldig (jfr 2 kap. 36 5 första stycket sista meningen VL). Till skillnad mot gällande rätt omfattar bestämmelsen även dikningsföretag.
Som Svea hovrätt framhåller i sitt remissyttrande tillämpas en motsva- rande bevisregel också när ett tillstånd har fått tas i anspråk innan ersätt- ningsfrågorna har prövats. Denna praxis behöver enligt min mening inte stöd av någon särskild lagregel (jfr prop. 1952: 52 s. 53 ).
5 kap. Särskilda bestämmelser om markavvattning
Kapitlet, som motsvarar 6 kap. i utredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen ( avsnitt 2.1 1) och i inledning-
4 kap. 6 5. 5 kap.
Prop. 1981/82: 130 436
en till slutprotokollet. Kapitlet innehåller med särskilda underrubriker 5 kap. 1 _5 allmänna bestämmelser (1—4 åå), bestämmelser om markavvattning och avledande av avloppsvatten (5—8 åå) samt bestämmelser om markavvatt- ning och vägföretag m.m. (9— 13 åå).
Förevarande kapitel motsvarar 7 kap. VL samt i vad avser avledande av avloppsvatten 8 kap. 20 och 22—24 åå VL. Utredningens förslag innehåller inte någon motsvarighet till bestämmelserna om avledande av avloppsvat- ten.
I 1 kap. 4 å finns en definition av begreppet markavvattning och i 2 kap. 4 å en bestämmelse om att den som vill utföra markavvattningsföretag kan göra detta utan hinder av att han inte har rådigheten över vattnet. Bestäm- melserna i 3 kap. 9 å avser särskilt samfälligheter men hela kapitlet gäller även för markavvattningsföretag. Frågan om skyldighet att inhämta till- stånd till markavvattning regleras i 4 kap. 1 och 2 åå. Tvångsrätt för markavvattning kan erhållas med stöd av 8 kap. 12 kap. innehåller bestäm- melser om förrättning för handläggning av frågor om markavvattning och vissa omprövningsbestämmelser m.m. finns i 15 kap.
Som redan har angivits i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen ("avsnitt 2.11) och i inledningen till specialmotiveringen är avsikten att lagen om förvaltning av samfälligheter skall göras tillämplig på samfällig- heter enligt den nya vattenlagen. Särskilda bestämmelser som motsvarar de associationsrättsliga bestämmelserna i 7 kap. 61—65 åå VL behövs därför inte i den nya vattenlagen.
Allmänna bestämmelser
1 5 Ansöker någon om tillstånd till ett markavvattningsföretag skall. om - det begärs av ägaren till en annan fastighet och det prövas lämpligt. företaget utformas så att det blir till nytta även för denna fastighet. Ägare av fastigheter för vilka markavvattningen medför nytta skall delta i företa- get. Skyldighet att delta i annan markavvattning än dikning föreligger dock endast om det begärs av ägare till fastigheter som får mer än hälften av den beräknade nyttan av företaget.
Första stycket gäller även väghållare som inte är fastighetsägare, om. vägen medför en avsevärd inverkan på markavvattningsföretaget.
Paragrafen, som motsvarar 6 kap. 1 å i utredningens förslag och 5 kap. 1 å i det remitterade förslaget, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen ( avsnitt 2.11 "). _
Första stycket i förevarande paragraf motsvarar 7 kap. 20. 22. 44 och 51 åå VL. I enlighet med lagrådets förslag har första och andra meningarna ändrats i förhållande till det remitterade förslaget och ersatts med en mening som är närmare anpassad till VL:s nuvarande ordning rörande rätten till anslutning till ett markavvattningsföretag. 1 den andra meningen, som motsvarar den tredje i det remitterade förslaget, regleras anslutnings- skyldigheten. som dock enligt den tredje meningen i vissa-fall är villkorad.
Prop. 1981/82: 130 437
När förrättningsmannen skall ta ställning till hur ett företag lämpligen bör anordnas, skall han utgå från vad som har begärts av sökandena och dem som har förenat sig med sökandena. Om alla är ense om vilka som skall delta och ingen annan begär att företaget skall utvidgas till hans fastighet, bör det få utföras i enlighet med ansökningen. Detta förutsätter givetvis att de allmänna tillåtlighetsreglerna i 3 kap. inte utgör något hinder. '
Om någon fastighetsägare mot sökandens vilja begär att företaget skall utsträckas till hans fastighet får frågan om dennes rätt att delta i företaget lösas utifrån ekonomiska och tekniska lämplighetsöverväganden. Härvid får också beaktas sådana omständigheter som om utvidgningen är förenlig med det sökta företagets ändamål och inte medför oskäliga kostnadsök- ningar.
Enligt utredningen skall undantagsvis personliga skäl kunna beaktas. Jag kan inte biträda denna uppfattning. Vad som skall utgöra grund för delak- tigheten är den objektiva nyttan för fastigheten och då måste ägarens ' personliga förhållanden lämnas utanför bedömningen.
Enligt andra meningen skall ägare av fastigheter som får nytta av företa- get delta i detta. Utredningsförslaget stadgar i motsvarande fall deltagan— deskyldighet för fastigheten. Det ändrade uttryckssättet. som samman- hänger med utformningen av deltagandeskyldigheten i 6 och 7 kap.. inne- bär inte någon ändring i sak av bestämmelsens innebörd. Skyldigheten att delta är alltså knuten till innehavet av fastigheten och följer denna vid överlåtelse. Av den i propositionsförslaget nyinförda 4å i förevarande kapitel följer också att en nyttjanderättshavare. t. ex. enjordbruksarrenda- tor. inte kan delta i en markavvattningssamfällighet. Däremot kan han, i motsats till vad som anförs i remissprotokollet, uppträda som sökande till ett markavvattningsföretag utan andra deltagare. ] fråga om väghållare gäller särskilda bestämmelser enligt" paragrafens andra stycke.
Av skäl som har redovisats i den allmänna motiveringen i lagrådsremis- sen ( avsnitt 2 .ll) har tredje meningen i första stycket utformats så att begränsningen i möjligheten till tvångsanslutning gäller vid all annan mark- avvattning än dikning.
I andra stycket. som saknar motsvarighet i VL. stadgas ett undantag från principen att endast fastighetsägare får delta i en markavvattnings- samfällighet. Av skäl som har anförts i den allmänna motiveringen i lag- rådsremissen (avsnitt 2.11) skall även väghållare utan äganderätt till väg- . marken kunna anslutas till en markavvattningssamfällighet, om vägen medför en avsevärd inverkan på markavvattningsföretaget. Bestämmelsen gäller såväl allmänna som enskilda vägar oavsett om väghållaren-har vågrätt eller servitutsrätt till vägmarken. I fråga om deltagandet gäller i övrigt bestämmelserna i första stycket. Det fordras alltså att markavvatt- ningsföretaget medför nytta för väghållaren genom att dess ledningar kan användas för erforderlig avvattning av vägmarken. ] motsats till utred-
5kap.1å
Prop. 1981/82: 130 438
ningsförslaget har väghållaren både rätt och skyldighet att delta. Vid kostnadsfördelningen enligt 3 å kan hänsyn tas till den inverkan som vägen har på markavvattningen.
Bestämmelsen om väghållare gäller såväl vid tillkomsten av nya markav- vattningsföretag som vid befintliga markavvattningsföretag utan samfäl- lighetsbildning. Uppkommer fråga om anslutning av väghållare till en befintlig samfällighet för markavvattning tillämpas bestämmelserna om omprövning i 15 kap. 15 å andra stycket. En överenskommelse om anslut- ning kan fastställas av vattendomstolen enligt 15 kap. 16 å.
Exempel på fall då det kan vara befogat att ansluta en väghållare till ett markavvattningsföretag är då vägbygget nödvändiggör en avsevärd änd- ring av markavvattningsföretagets utförande eller medför en påtaglig för- dyring av underhållskostnaderna.
2 5 För utförande och drift av företaget utgör deltagarna en samfällighet. Tillståndet till företaget samt anläggningar och rättigheter som hör till företaget är samfällda för deltagarna.
När en samfällighet har bildats, gäller vad som i denna lag föreskrivs om tillståndshavare eller ägare av anläggning samfälligheten.
Inlöst mark är samfälld för de fastigheter som, när inlösen sker. ägs av deltagare i samfälligheten och omfattas av markavvattningsföretaget.
Paragrafen motsvarar 6 kap. 3 å i utredningens förslag och 5 kap. 2 å i det remitterade förslaget samt 7 kap. 21 å VL. Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådets förslag.
Enligt första stycket första meningen i förevarande paragraf skall delta— garna i ett markavvattningsföretag utgöra en särskild samfällighet för före- tagets utförande och drift. Med drift avses liksom i.l4 å anläggningslagen även underhåll av företaget. Med samfällighet avses här den associations- form för samverkan som regleras i lagen om förvaltning av samfälligheter. Delaktigheten i samfälligheten är sakrättsligt knuten till den fastighet som får nytta av företaget och följer denna vid en överlåtelse.
Enligt första stycket andra meningen är det den bildade samfälligheten som förfogar över tillståndet till markavvattningsföretaget och därmed förenade anläggningar och rättigheter. Förfogandet över tillståndet är allt- så en gemensam angelägenhet varom beslut skall fattas i samma ordning som beslut i andra angelägenheter som omfattas av samfällighetsförvalt- ningen enligt lagen om förvaltning av samfälligheter.
Som en konsekvens av att det är samfälligheten som förfogar över tillståndet bör också de skyldigheter som enligt lagen åvilar tillståndsha- vare —— främst att betala ersättningar till sakägarna — ligga på samfällighe- ten och de rättigheter som en tillståndshavare tillerkänts enligt lagen — t. ex. att få ersättning när tillståndet inskränks — tillkomma samfälligheten. Motsvarande bör gälla den underhållsskyldighet som ägaren av en vatten- anläggning har enligt 17 kap. 1 å i lagen. För att klargöra detta har. i
5kap.2 5
Prop. 1981/82: 130 439
enlighet med vad lagrådet har föreslagit, i andra stycket tagits in en bestämmelse om att vad som i lagen föreskrivs om tillståndshavare eller ägare av en anläggning i nu förevarande fall gäller samfälligheten.
I tredje stycket har tagits in en bestämmelse om inlöst mark som på förslag av lagrådet har utformats på ett delvis annat sätt än i det remittera- de förslaget och dettas motsvarigheteri 12 och 14 åå anläggningslagen .
Som lagrådet anför är inlösen ett sätt att ersätta skadelidande sakägare-. såväl när det är fråga om att ta mark i anspråk'för gemensamma anlägg- ningar som "då markavvattningsföretaget medför andra skadeverkningar för sakägare vid det berörda vattenområdet. Häri skiljer sig det vatten— - - rättsliga systemet från anläggningslagens system som endast reglerar frå- gan om inlösen av mark som behövs för gemensamma anläggningar.
När inlösen enligt vattenlagen alltså är en ersättningsform är det som lagrådet påpekar inte lämpligt att såsom i det remitterade förslaget knyta inlösen till endast vissa deltagare i samfälligheten, nämligen de som är fastighetsägare. Själva inlösningen skall i stället på samma sätt som erläg- gandet av ersättningar i övrigt ankomma på den som innehar tillståndet eller tvångsrätten och utför företaget. dvs. markavvattningssamfällighe-.
ten.
Även om marken alltså skall inlösas av samfälligheten, som enligt lagen utgörs av en krets av personer. blir den enligt vad som uttryckligen stadgas i nu förevarande bestämmelse samfälld endast för fastigheter, närmare bestämt de fastigheter som när inlösen sker ägs av deltagare i samfällighe- ten och omfattas av markavvattningsföretaget. Marken utgör alltså sam- fälld mark och är i överensstämmelse med vanliga fastighetsrättsliga grundsatser knuten till vad som utgör enheter enligt gällande fastighets- bildningslagstiftning (se prop. 19731160 s. 543 och 590). Marken får denna karaktär omedelbart utan att några överlåtelser från samfälligheten till fastighetsägarkretsen inom denna behöver ske. Senare ändringar i delta- garkretsen inverkar inte heller på frågan om äganderätten till den samfällda marken.
Av de skäl som lagrådet anfört har i propositionsförslaget inte tagits in någon motsvarighet till regeln i 5 kap. 3 å första stycket andra meningen i det remitterade förslaget _om fördelning av kostnaderna för inlösen efter särskild grund.
3 å Kostnaderna för utförande och drift av företaget fördelas mellan deltagarna på grundval av andelstal som bestäms efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den nytta var och en har av företaget.
Om det med hänsyn till olikheter i naturförhållandena eller annat kan antas att ett visst område skulle få en avsevärt mindre kostnad i förhållan- de till nyttan av markavvattningen om ett annat område inte hade ingått i företaget. skall företaget indelas i avdelningar som avgränsas med hänsyn till olikheterna.
Vad deltagarna har överenskommit om kostnadsfördelningen skall låg-.
5 kap. 3 55
Prop. 1981/82:130 ' 440
gas till grund för tillståndsbeslutet, om borgenärer med panträtt i de fastig- heter som ägs av deltagare och omfattas av markavvattningsföretaget medger det. Om en fastighet svarar för gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 åjordabalken föreskrivs för relaxation. Medgivande av rätts- ägare behövs inte, om överenskommelsen är väsentligen utan betydelse för dem.
Paragrafen, som motsvarar 6 kap. 2 å i utredningens förslag och i huvud- sak 5 kap. 3 å i det remitterade förslaget (jfr också 6 kap. 6 och 7 åå samt och 7 kap. 3 å nya vattenlagen). har behandlats i den allmänna motivering- en i lagrådsremissen (avsnitt 2.11). Bestämmelser om kostnadsfördelning finns f.n. i 7 kap. 23—26 åå VL.-
Nyttoberäkningen enligt första stycket i förevarande paragraf skall ske efter samma grunder som vid tillämpning av 5 kap. 13 å fastighetsbild- ningslagen och 15 å anläggningslagcn. Med nytta avses alltså värdehöj- _ningen på fastigheten. Värdehöjningen kan beräknas på fastighetens mark- nadsvärde eller på dess avkastningsvärde eller på ett mellanliggande be- lopp. Alla positiva effekter av företaget på fastigheten beaktas härigenom. Möjligheten till en förhållandevis fri bedömning framgår av att det främst är nyttan som skall beaktas. Olika hjälpmedel kan givetvis komma i fråga. Sålunda bör det vara möjligt att i vissa fall i stället för Värdehöjningen låta en fastighets användning av företaget ligga till grund för kostnadsfördel- ningen.
Vid kostnadsfördelning enligt fastighetsbildningslagen och anläggnings- lagen torde den enskilde fastighetsägarens kostnader för åtgärder på den egna fastigheten som utförs för att möjliggöra eller förbättra nyttiggöra ndet av den gemensamma anläggningen i allmänhet beaktas vid nyttoberäkning- en (se prop. 1969: 128 s. B 384 och 1973: 160 s. 215). Sådana anpassnings- och fullföljdskostnader — främst kostnader för täckdikning — beaktas däremot normalt inte vid kostnadsfördelningen enligt bestämmelserna i 7 kap. VL. Vid torrläggning för jordbruksändamål beräknas sålunda värde-- höjningen genomgående på marken som om den var täckdikad och en rättvis kostnadsfördelning mellan redan täckdikad och ännu inte täckdikad mark förutsätter då att avdrag för framtida täckdikningskostnader inte görs.
De metoder för kostnadsfördelningen som nu kommer till användning vid förrättningar för torrläggning av mark bör" i stor utsträckning bli till- lämpliga också vid markavvattningsförrättningar enligt den nya lagen. Fullföljdskostnader bör då på samma sätt som tidigare normalt lämnas utanför nyttoberäkningen. Som lagrådet påpekar ligger det i fall då ingen av deltagarna gjort några investeringar i markanläggningar för att dra nytta av företaget närmare till hands att se direkt till den värdehöjning som företaget medför genom tillkomsten av möjligheterna att förbättrajordbru- ket än att laborera med värden som om följdinvesteringarna gjorts. Oavsett
5kap.3å
Prop. 1981/82: 130 - 441
vilken värdeökning som väljs som utgångspunkt — värdeökningen på mar- ken med kvarstående behov av följdinvesteringar eller värdeökningen efter slutförda sådana investeringar — måste självfallet värdeökningen bestäm- mas på ett enhetligt sätt för alla deltagarna.
Det saknas i de flesta fall anledning att vid nyttoberäkningen beakta framtida kostnader för underhållet av gemensamma anläggningar. Dessa kostnader torde i de flesta fall inte inverka på fördelningen. 1 den mån kostnaden för underhållet av en dikessträcka väsentligt minskas genom att diket görs täckt kan en önskvärdjustering av kostnadsfördelningen åstad- kommas genom avdelningsbildning enligt andra stycket i förevarande para- graf.
] detta sammanhang villjag framhålla att den nya vattenlagen innebär att fullföljdsåtgärder på enskilda fastigheter, exempelvis täckdikning, kan komma att prövas i samband med markavvattningsföretaget. Detta innebär emellertid inte att täckdikningen när det gäller fördelningen av kostna- derna skall behandlas som om den ingick i det gemensamma företaget.
Liksom f. n. skall det gemensamma kostnadsansvaret endast avse gemen- .
samma ledningar. Fullföljdsåtgärder på egen mark skall alltså bekostas av markägaren ensam.
Bestämmelserna om kostnadsfördelning i första stycket gäller såväl utförande- som driftskostnader. Det är emellertid ingenting som hindrar att olika andelstal fastställs för de båda kostnadsslagen (jfr 15 å anläggningsla— gen). Det bör sålunda vara möjligt att fördela utförandekostnaden efter nyttan och driftskostnaden efter den faktiska användningen av gemensam- ma anläggningar.
Av skäl som redovisats under föregående paragraf har andra meningen i första stycket i det remitterade förslaget "utgått i propositionsförslaget.
Attdra stycket innehåller en bestämmelse om avdelningsbildning som saknar motsvarighet i anläggningslagen. Bestämmelsen har fått en något utförligare avfattning än motsvarande bestämmelse i 6 kap. 2å andra stycket utredningsförslaget. Avdelningsbildning. som huvudsakligen är av betydelse för dikningsföretagen. kan tillgripas i samma omfattning som enligt 7 kap. 24 å första stycket VL. Förutsättningar för avdelningsbildning föreligger bl. a. om utförandet av en viss del av företaget är särskilt kost- nadskrävande eller om det mellan olika områden inom företaget finns olikheter i fallförhållanden eller andra naturförhållanden. Särskilda kostna- der kan uppstå t. ex. om en dikessträcka på grund av brukningsförhållan- dena eller av. andra skäl måste utföras såsom täckt ledning. [ samtliga fall krävs att avdelningsbildningen medför en avsevärt minskad kostnad i förhållande till nyttan för ett visst område. '
Tredje stycket har på förslag av lagrådet flyttats hit från 12 kap. 32 å i det remitterade förslaget (jfr 6 kap. 7 å och 7 kap. 3 å tredje stycket nya vattenlagen).
5kap.3 å
Prop. 1981/82: 130 442
4 å Bestämmelserna i 1—3 åå gäller inte i fråga om markavvattning som söks av annan än ägare av fastighet eller väghållare.
Paragrafen har tillagts på förslag; av lagrådet. Genom stadgandet utesluts tillämpningen av bestämmelserna om samfällighetsbildning när ansökan om markavvattning görs av nyttjanderättshavare. '
Bestämmelsen i 5 kap. 4 å i det remitterade förslaget om ett begränsat kostnadsansvar för en icke sökande deltagare har inte fått någon motsva- righet i propositionen. Detta är en konsekvens av den i 2å stadgade principen att det är samfälligheten och inte sökanden till företaget som förfogar över tillståndet till detta. varför samtliga deltagare får fullt kost- nadsansvar.
Markavrattning och avledande av avloppsvatten
Av skäl som har angivits i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen ( avsnitt 2 . l 1) har i den nya lagen tagits med bestämmelser om avledande av avloppsvatten till ledningar för markavvattning. Bestämmelserna. som motsvarar 5 kap. 5—8 åå i det remitterade förslaget och delvis 8 kap. 20 och 22—24 åå VL, saknar motsvarighet i utredningens förslag. Den nya lagen innehåller däremot i motsats till gällande rätt inte några regler om utnyttjande av avloppsledningar för markavvattning.
l 1 kap. 4 å punkt 5 finns en definition av "avloppsvatten" som i sak motsvarar 8 kap. 1 å VL.
5 & Om ledningar för ett markavvattningsföretag med väsentlig fördel kan användas för att avleda avloppsvatten från en fastighet. skall ägaren av denna fastighet delta i företaget om han själv eller sökanden till markav- vattningsföretaget begär det. Vad som nu sagts skall gälla även vid avle- dande av avloppsvatten från verksamhetsområdet för en allmän vatten- och avloppsanläggning. Härvid skall vad som sägs om fastighetens ägare i stället gälla huvudmannen för anläggningen. '
Vid prövningen enligt förevarande paragraf. som ersätter ! å, bör både ekonomiska och miljömässiga faktorer beaktas.
1 VL används begreppet samhälle som beteckning på verksamhetsområ- det för en allmän vatten- och a'vloppsanläggning (se 8 kap. 4 å andra stycket VL). Detta begrepp behövs inte i den nya lagen. Frågan om anslutning av en avloppsintressent till ett markavvattnings— företag prövas vid förrättningcn i samband med markavvattningsförctagets tillkomst. Uppkommer frågan om anslutning först efter det att samfällighe- ten för markavvattning har bildats kan frågan prövas enligt bestämmelser- na om omprövning i 15 kap. 15 å andra stycket. En överenskommelse om anslutning kan fastställas av vattendomstolen enligt 15 kap. 16 å.
6 å Kostnaderna för utförande och drift av en gemensam ledning förde- ' las mellan markavvattningsintresset och avloppsintresset med hänsyn till
5 kap. 4—6 ål?
Prop. 1981/82: 130 443
mängden och beskaffenheten av det vatten som tillförs ledningen samt till vad som kan anses skäligt med hänsyn till intressenternas nytta av ledning- en.
Första stycket gäller också vid fördelningen av kostnaderna mellan avloppsintressenter.
[ fråga om överenskommelser mellan intressenterna tillämpas 3å tredje stycket.
Paragrafens första stycke ersätter 3 å i vad avser kostnadsfördelningen mellan markavvattningsintresset och avloppsintresset. Denna kostnads- fördelning skall ske innan kostnaderna fördelas inom vardera intressegrup- pen. Stadgandet harjämkats redaktionellt i förhållande till det remitterade förslaget. Enligt andra stycket i förevarande paragraf skall samma prin- ciper sedan gälla vid den interna kostnadsfördelningen mellan flera av- loppsintressenter.
Bestämmelserna i 8 kap. 12 å första stycket andra meningen VL om maximering av kostnadsandelen till kostnaden för ett eget företag har inte fått någon uttrycklig motsvarighet här men överväganden av detta slag kan ske inom ramen för kostnadsfördelningen enligt första stycket.
Deltagarna kan träffa överenskommelse om kostnadsfördelningen enligt tredje stycket.
7 å Bestämmelserna i 5_och 6 åå om avledande av avloppsvatten från fastigheter får tillämpas även i fråga om avledande av avloppsvatten från byggnader och anläggningar som inte hör till någon fastighet. om det kan ske utan olägenhet av betydelse för de övriga deltagarna.
Paragrafen. som motsvarar 8 kap. 46 å VL och endast jämkats redak- tionellt i förhållande till det remitterade förslaget. innebär att även en byggnad eller anläggning på ofri grund kan anslutas till markavvattnings- företaget på grund av behovet att avleda avloppsvatten. Som har angivits i den allmänna motiveringen i.lagrådsremissen (avsnitt 2.11) och i special- motiveringen till 1 å finns det inte någon sådan möjlighet när det gäller deltagande som grundas på behovet av markavvattning.
Den lämplighetsprövning som skall ske enligt förevarande paragraf för— anleds främst av risken för att kostnader som åvilar innehavare av byggna- der m. m. som inte hör till någon fastighet genom de särskilda bestämmel- serna om förmånsrätt i fastighet för fordringar enligt lagen om förvaltning av samfälligheter skall övervältras på de deltagare som är fastighetsägare (jfr 6 å andra stycket anläggningslagcn). ] den mån en mer betydande del avkostnaden för företaget kommer att falla på en deltagare utan äganderätt till fastighet. bör för anslutningen krävas säkerhet för hans kostnadsandel (jfr 8 kap. 46 å VL).
8 å Bestämmelserna i 5—7 åå gäller inte avledande av avloppsvatten från enskilda fastigheter inom verksamhetsområdet för en allmän vatten- och avloppsanläggning. '
5 kap. 7—8 5.5
Prop. 1981/82: 130 444
Paragrafen. som delvis motsvarar 8 kap. 24 å VL. innebär att samverkan enligt 5 å inte kan komma i fråga. när det gäller avloppsvatten från en enskild fastighet som ligger inom verksamhetsområdet för en allmän vat- ten- och avloppsanläggning. lnom ett sådant verksamhetsområde är an— läggningens huvudman skyldig att sörja för de enskilda fastigheternas behov av vatten och avlopp och bestämmelserna om gemensamma företag för markavvattning och avloppsutsläpp bör då inte vara tillämpliga. Som framgår av Så kan däremot huvudmannen för en allmän vatten- och avloppsanläggning ingå i ett gemensamt företag för avledande av avlopps- vatten från verksamhetsområdet.
Markavvattning och vägföretag m.m. 9 å Skall för markavvattning ett vattenavlopp byggas genom en väg eller ett avlopp genom en väg utvidgas eller fördjupas och vill väghållaren själv utföra åtgärden. har han rätt därtill.
Om det inte är oskäligt skall sådana åtgärder bekostas av väghållaren i den mån åtgärden behövs för avvattning till 1,2 meters djup av åker och äng. som sedan vägens tillkomst eller sedan minst tjugofem år räknat från dagen för begäran om åtgärden varit att hänföra till något av dessa ägoslag. Väghållarens kostnadsansvar gäller inte i fråga om ägovägar eller därmed jämförliga vägar och inte heller i fråga om broar och andra vattenföretag som har utförts i överensstämmelse med tillstånd som har meddelats enligt denna lag eller vattenlagen (1918: 523).
När kostnadsansvar inte åvilar väghållaren enligt andra stycket, skall åtgärden bekostas av den för vilken markavvattning sker.
Paragrafen motsvarar 6 kap. 8 å i utredningens förslag och 5 kap. 9å i det remitterade förslaget samt 7 kap. 7 och 8 åå VL. Av skäl som har angivits i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.11) har utredningsförslaget frångåtts och Väghållarens kostnadsansvar bibehållits i huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt.
Denna liksom övriga paragrafer i denna avdelning avser både allmänna och enskilda vägar.
I motsats till vad som gäller enligt: VL grundläggs genomförsta stycket i förevarande paragraf inte någon tvångsrätt för markavvattningsföretaget gentemot väghållaren. Sådan tvångsrätt kan utverkas med stöd av 8 kap. [ å. För att tydligare klargöra detta. har lydelsen jämkats i enlighet med lagrådets förslag.
1 andra stycket regleras omfattningen av Väghållarens kostnadsansvar. I motsats till VL görs det inte någon begränsning med hänsyn till vägens ålder. Liksom f. n. krävs det emellertid att den mark som skall avvattnas har brukats som åker eller äng redan vid vägens tillkomst. Med hänsyn till att det i fråga om äldre vägar ofta är svårt att fastställa om detta villkor är uppfyllt har här införts en hjälpregel som innebär att det räcker om marken sedan minst 25 år har brukats som åker eller äng.
För att väghållaren skall kunna åläggas kostnadsansvaret krävs vidare '
5 kap. 9 5
Prop. 1981/82: 130 445
att det inte'är oskäligt. Som ett exempel då så kan anses vara fallet kan nämnas att en markägare en kort tid efter en vägs tillkomst begär att åtgärder vidtas för markavvattning trots att han haft möjlighet att göra det _ redan vid vägens planering. [ tredje stycket slås fast att kostnadsansvaret i övriga fall åvilar markav- vattningsföretaget.
10 å Om den kostnad som enligt 9å andra stycket åvilar väghållaren avsevärt överstiger värdet av den skada som uppstår om åtgärden inte utförs. får väghållaren i stället för att bekosta åtgärden betala ersättning för skadan.
Paragrafen motsvarar 5 kap. lOå i det remitterade förslaget samt 6 kap. 9 å i utredningens förslag och 7 kap. 17 å VL. Frågan om ersättning enligt denna paragraf får tas upp i samband med att markavvattningsföretaget prövas vid förrättning eller i samband med ett stämningsmål vid vatten- domstolen om tvångsrätt enligt 13 kap. 14 å punkt 6. Jag anser inte att det därutöver behöver tillskapas en möjlighet till särskild talan om sådan ersättning (jfr 18 kap. 3 å punkt 3 i utredningens förslag).
11 5 Om en väg skall byggas eller ändras och en markägare begär att vattenavlopp för framtida markavvattning skall anordnas genom vägen, skall väghållaren utföra åtgärden om det kan ske utan men för vägens framtida brukbarhet. I fråga om kostnadsansvaret för den fördyring av byggandet och driften av vägen som åtgärden medför gäller 9 å andra och tredje styckena samt 10 å i tillämpliga delar.
Begäran enligt första stycket skall framställas hos väghållaren eller. i fråga om enskild väg för vilken väghållningsskyldighet ännu inte föreligger. hos den som handlägger vägförrättningen. Begäran skall vara skriftlig ochi fråga om mer omfattande åtgärder vara åtföljd av en plan för markavvatt- ningen.
Paragrafen motsvarar 5 kap. 11 å i det remitterade förslaget och 7 kap. 13 å VL. Den saknar motsvarighet i utredningens förslag (jfr dock 6 kap. 8 å andra och tredje styckena i utredningens förslag).
Tvångsrätt enligt 8 kap. 1 å kan inte upplåtas till förmån för framtida markavvattningsbehov. Kostnaderna för åtgärder för markavvattning blir normalt betydligt lägre om de utförs i samband med att en väg byggs. Det är därför ett intresse både för markägare och väghållare att behovet äv- åtgärder kan aktualiseras redan då vägen planeras. Detta möjliggörs genom bestämmelserna i förevarande paragraf. Bestämmelserna gäller både all- männa och enskilda vägar.
Den ökade kostnaden för byggandet och driften av vägen som orsakas av vattenavloppet skall i princip betalas av markavvattnaren. När det är fråga om markavvattning av åker och äng gäller emellertid de speciella bestämmelserna i 9 å andra stycket och lt) å. '
5kap.10—Il.åå
_Prop. 1981/82: 130 446
12 å Bestämmelserna i 9—11 åå innebär inte någon inskränkning i den rätt som väghållaren eller markägaren kan grunda på dom, avtal eller någon annan särskild rättsgrund.
Paragrafen. som motsvarar 7 kap. 14 å första stycket VL och 6 kap. 10 å i utredningens förslag. innebär att de tidigare paragraferna görs dispositiva och inte heller kan åberopas mot en dom eller ett förrättningsbeslut. Eftersom stadgandet i 9 å första stycket inte grundlägger någon tvångsrätt för markägaren gentemot väghållaren. utan sådan får utverkas med stöd av 8 kap. lå. har andra meningen i 5 kap. 12å i det remitterade förslaget utgått i propositionsförslaget.
Enligt 7 kap. 14 å andra stycket VL får bestämmelser som inskränker markägarens rätt att få till stånd avlopp genom väg eller järnväg inte meddelas i samband med expropriation. Jag anser i likhet med utredningen att en sådan bestämmelse inte längre är motiverad. Bestämmelsen har därför inte fått någon motsvarighet. Jag kommer att senare ta upp frågan om upphävande av den hänvisning till bestämmelsen som nu finns i 1 kap. 6 å expropriationslagen.
13 å Bestämmelserna i 9—12 åå gäller också i fråga om banvallar för järnvägar. tunnelbanor och spårvägar.
Paragrafen. som motsvarar 6 kap. 11 å i utredningens förslag och 5 kap. 13 å i det remitterade förslaget. har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.11). Paragrafen motsvarar 7 kap. 15 å VL.
Som har anförts i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen bör järnvägslagen upphävas (se 2 å i promulgationslagen).
6 kap. Bevattningssamfälligheter
Kapitlet. som motsvarar 6 kap. i det remitterade förslaget men saknar motsvarighet i VL och utredningsförslaget. har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.12). I anledning av vad lagrådet har anfört har vissa ändringar vidtagits i förhållande till det remitterade förslaget. Bl.a. har bestämmelserna i 1 och Zåå resp. 7 och 8åå i detta tagits in i vardera en paragraf.
I 1 kap. 4 å finns en definition av begreppet vattentäkt. Lagen innehåller däremot inte någon definition av begreppet bevattning. Enligt 2 kap. 4 å punkt 2 kan den som vill utföra en vattentäkt för bevattning göra detta utan hinder av att han inte har rådigheten över vattnet. Bestämmelserna i 3 kap. 9 å om jämkningar i vattenföretags utförande avser särskilt samfälligheter men hela kapitlet gäller även för bevattningsförctag. Frågan om skyldighet att inhämta tillstånd till bevattning regleras i 4 kap. 1 och 2 åå. Enligt 7 kap. 4 å kan tvångsdelaktighet komma till stånd i en vattenreglering för
5 kap.
1.2—_13 55. 6 kap.
Prop. 1981/82: 130 447
bevattning. Tvångsrätt för bevattningsföretag kan erhållas med stöd av 8 kap.
På skäl som har angivits i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen ( avsnitt 2.12 ) har det av utredningen föreslagna anmälningsförfarandet för yt- och grundvattentäkter (12 kap. 2å i utredningens förslag) inte fått någon motsvarighet i den nya lagen.
Frågor om bildande av bevattningssamfälligheter prövas av vattendom- stolen i samband med frågan om tillstånd till vattentäkt för bevattning. 13 kap. innehåller bestämmelser om vattendomstolens handläggning och vis- sa omprövningsbestämmelser finns i 15 kap.
Som redan har angivits i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen ( avsnitt 2.12 ) är avsikten att lagen om förvaltning av samfälligheter skall göras tillämplig på samfälligheter enligt den nya lagen.
1 å . Om flera ansöker om tillstånd till vattentäkt för bevattning ur samma vattentillgång och vattnet behöver fördelas mellan dem. får vid meddelan- de av tillstånd bestämmas att tillståndshavarna skall utgöra en samfällighet för sådan fördelning (bevattningssamfällighet). '
Har tillstånd till vattentäkt för bevattning meddelats någon och söks tillstånd till ny vattentäkt för bevattning ur samma vattentillgång, får. om särskilda skäl föreligger. vid meddelande av tillstånd bestämmas att till- ståndshavarna skall utgöra en bevattningssamfällighet eller. om samfäl- lighet bildas enligt första stycket. att den för vilken tillstånd redan har meddelats skall ingå i samfälligheten.
Om. sedan en samfällighet har bildats. någon gör en ansökan om till- stånd till en ny vattentäkt för bevattning ur samma vattentillgång. får i samband med beslut om tillstånd till vattentäkten bestämmas att tillstånds— havaren skall ingå i samfälligheten.
Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremis- sen (avsnitt 2.l2). och motsvarar. med de jämkningar som har föreslagits av lagrådet. 6 kap. 1 och 2 åå i det remitterade förslaget.
Vattendomstolen skall självmant bedöma om det finns behov av en samfällighetsbildning resp. anslutning av tillståndshavare till en nybildad eller befmtlig samfällighet. Det krävs alltså inte något yrkande därom i det aktuella målet om tillstånd till vattentäkt.
Samfällighetsbildning enligt denna paragraf bör också kunna ske när flera som önskar bevattna ansöker om ett gemensamt uttag av vatten genom en gemensam anläggning. Förutsättningen för paragrafens tillämp- ning är då att de inte redan har bildat någon juridisk person. t.ex. ett handelsbolag eller en förening. för ändamålet samt att sökandena begär vattendomstolens medverkan för fördelningen av vatten. Om samtliga sökande i nu avsett fall anser sig kunna vara utan särskilda fördelningsbe- stämmelser. bör något förordnande om samfällighetsbildning inte medde- las.
En tillståndshavare som skall anslutas med tillämpning av andra styr-kat iförevarande paragraf måste alltid beredas tillfälle att yttra sig i målet.
6kap.1.å
Prop. 1981/82: 130 448
Även den som har tillstånd enligt VL kan tvångsvis anslutas till en bevattningssamfällighet med tillämpning av andra stycket.
En anslutning av en äldre tillståndshavare grundar inte någon rätt att besluta om inskränkningar i hans tillstånd. Om sådana inskränkningar emellertid är nödvändiga för att erforderliga vattenuttag skall kunna göras av sökandena, kan dessa eller någon av dem begära omprövning av det tidigare tillståndet med stöd av 15 kap. 11 å eller. i fråga om tillstånd enligt VL, 19 å i promulgationslagen. En sådan inskränkning kan medföra rätt till ersättning för den äldre tillståndshavaren enligt 9 kap. 12 å.
En anslutning av en ny bevattnare till en befintlig samfällighet enligt tredje stycket kan medföra behov av ändrade bestämmelser rörande sam- fällighetens förvaltning, andelstal m.m. Då bör vattendomstolen utan nå- got särskilt yrkande med tillämpning av 15 kap. 15 å andra stycket meddela de ändrade föreskrifter som behövs.
Skyldigheten att delta i bevattningssamfälligheten uppkommer genom vattendomstolens dom och skyldigheten är för framtiden knuten till till- ståndet till vattentäkt för bevattning. Ett tillstånd är inte personligt utan tillkommer den som vid varje tidpunkt äger den fastighet, vars marker får bevattnas enligt tillståndet. Grundas tillståndet på en nyttjanderättsupplå- telse till marken, åvilar delaktigheten nyttjanderättshavaren och, om så bestämts i tillståndsdomen, dennes efterträdare i nyttjanderätten.
Så länge tillståndet utnyttjas. kvarstår naturligtvis skyldigheten att delta i samfälligheten. Skyldigheten kvarstår även om tillståndshavaren inte avser att utnyttja tillståndet för framtiden. För att bli kvitt delaktigheten måste tillståndshavaren begära utträde enligt omprövningsbestämmelsen i 15 kap. 15 å andra stycket eller få en överenskommelse om utträde fast- ställd enligt 16å samma kapitel. Detta gäller även nyttjanderättshavare som deltar i samfälligheten. Om nyttjanderättsförhållandet upphör. åvilar delaktigheten ändå nyttjanderättshavaren till dess sådan omprövning sker (jfr. prop. 1973: 160 s. 540 och 599 ). Som lagrådet påpekar träder däremot fastighetsägaren inte automatiskt in som tillståndshavare. Fastighets- ägaren har naturligtvis möjlighet att ansöka om ett eget tillstånd.
2 & Deltagarna i en bevattningssamfällighet fördelar tillgängligt vatten mellan sig, om det behövs på grund av vattenbrist eller någon annan omständighet eller om någon deltagare inte utnyttjar sin rätt att ta vatten. Vid fördelningen skall de villkor iakttas som har bestämts av vattendom- stolen i samband med att tillstånd gavs.
Paragrafen, som med endast en redaktionell jämkning motsvarar 6 kap. 3 å i det remitterade förslaget, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.12).
I sådana områden där tillgången på vatten är dålig föreligger redan då tillstånd till vattentäkt för bevattning ges den situationen att vattnet under normala förhållanden inte räcker till, om alla bevattnare tar ut vatten på en
6 kap. 2 å'
Prop. 1981/82: 130 449
gång. En fördelning behövs då för att bestämma under vilka tider olika bevattnare skall få ta ut vatten och hur mycket vatten varje bevattnare skall få ta ut. Om vattnet skall tas från ett vattendrag hari vattendomstols- praxis i de flesta fall bestämts en minimivattenmängd som alltid skall släppas fram i vattendraget innan vattenbortledningen får ske. En sådan bestämmelse måste iakttas vid fördelningen liksom andra villkor som kan ha föreskrivits av vattendomstolen, t.ex. att någon deltagare skall vara tillförsäkrad en viss minsta vattenmängd. Om det råder vattenbrist. kan det bli nödvändigt att fördela vattnet även om vattentillgången under normala förhållanden är sådan att vattnet då inte behöver fördelas. Om en deltagare något år inte bevattnar sin mark bör det vatten som till följd därav inte utnyttjas kunna fördelas mellan övriga deltagare i samfällighe- ten. Självfallet får deltagarna därvid inte ta ut mera vatten än som samman- lagt har medgetts för de tillståndshavare som deltar i samfälligheten.
Paragrafen innehåller inte någon fördelningsnorm utöver vad som kan ha föreskrivits av vattendomstolen. utan det överlämnas åt deltagarna i sam- fälligheten att fördela vattnet. På det sättet kan man ta hänsyn till det bevattningsbehov som föreligger när frågan om fördelning är aktuell.
En fördelning enligt förevarande paragraf faller inom ramen för sådana normala förvaltningsåtgärder på vilka lagen om förvaltning av samfällig- heter är tillämplig. Bestämmelserna i nämnda lag blir alltså tillämpliga om delägarna inte kan enas om fördelningen. Jag kommer att senare ta upp frågan om ändring av lagen om förvaltning av samfälligheter. så att tvister enligt nämnda lag som rör samfälligheter enligt den nya vattenlagen skall prövas av vattendomstol.
3 å Om det är lämpligt. får vattendomstolen bestämma att gemensamma anläggningar för bevattning skall inrättas för samtliga eller vissa av dem som skall ingå i samfälligheten.
Paragrafen. som motsvarar 6 kap. flå i det remitterade förslaget. har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.12).
Paragrafen gör det möjligt för vattendomstolen att när en samfällighet bildas gå ifrån yrkanden om uttag av vatten på flera ställen i ett vattenom- råde och bestämma att sökandena måste göra sitt vattenttttag på en punkt genom en gemensam ledning. På det sättet kan man minska skadorna på motstående allmänna intressen. t.ex. fisket eller naturvården. eller för enskilda sakägare genom minskat intrång på grund av ledningsdragning. Om hänsynen till motstående intressen inte kräver inrättandet av någon gemensam anläggning. bör vattendomstolen bestämma om en sådan endast om någon sökande begär det. Då blir det tekniska och ekonomiska syn- punkter som bör vara avgörande vid lämplighetsprövningen enligt föreva- rande paragraf. l 4å anges ytterligare förutsättningar för inrättande av en gemensam anläggning. 29 Riksdagen l98l/82. I saml. Nr 130
6 kap. 3 9"
Prop. 1981/82:130 450
Av paragrafen framgår att samtliga delägare i en samfällighet för fördel- ning av vatten inte behöver delta när det gäller gemensamma anläggningar. t.ex. pumpstationer och ledningar. lnom samfälligheten kan det också finnas olika grupper av fastigheter som var och en har gemensamma anläggningar. 1 nu angivna fall bör samfällighetens förvaltning delas upp på olika verksamhetsgrenar.
Vissa anordningar kan vara nödvändiga för att tillgodose andra intressen än deltagarnas, t.ex. mätanordningar för kontroll av vattenföringen. Till skillnad mot vad som anförs i remissprotokollet men i likhet med lagrådet anser jag att även utförandet och skötseln av sådana anordningar. som alltså utgör villkor för tillstånden.. bör vara en angelägenhet för samfällig- heten. vare sig det sker genom att vattendomstolen föreskriver det eller genom att samfälligheten själv beslutar det.
En gemensam anläggning för bevattning kan inrättas också sedan sam- fälligheten redan har bildats. Ansökan till vattendomstolen härom får göras av deltagare i samfälligheten (se 13 kap. 13å första stycket punkt 5).
4 ;) En gemensam anläggning får endast inrättas för sådana deltagare i samfälligheten för vilka det är av väsentlig betydelse att ha del i anlägg- ningen.
En gemensam anläggning får inte inrättas, om de som skall delta i anläggningen mera allmänt motsätter sig åtgärden och har beaktansvärda skäl för det. Vid denna prövning skall främst deras mening beaktas som har störst nytta av anläggningen.
Andra stycket gäller inte. om behovet av anläggningen är synnerligen angeläget för att tillgodose motstående allmänna och enskilda intressen.
Paragrafen. som motsvarar 6 kap. Så i det remitterade förslaget, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.12). Första stycket. som innehåller ett väsentlighetskrav. motsvarar 5 å anlägg- ningslagcn och andra stycket. som innehåller ett s.k. opinionsvillkor. 7å första stycket anläggningslagen. Tredje stycket, som har en motsvarighet i 7å andra stycket anläggningslagcn. möjliggör undantag från opinionsvill- koret (jfr specialmotiveringen till 3 å). Som framgår av stadgandet fordras det starka skäl för att inrätta en gemensam anläggning mot deltagarnas vilja.
5 ; En gemensam anläggning och rätt till utrymme är samfällda för dem som deltar i anläggningen. Deltagarna svarar gemensamt för utförande och drift av anläggningen.
Mark som inlösts för gemensamma anläggningar är samfälld för de fastigheter som. när inlösen sker. ägs av deltagare i samfälligheten och omfattas av bevattningsföretaget.
Paragrafen motsvarar 6 kap. 6å i det remitterade förslaget (jfr 5 kap. 2å och 7 kap. 5å nya vattenlagen samt l4å anläggningslagcn). Som jag har anfört vid lå är rätten och skyldigheten att delta i en
6 kap. 4—5 åå
Prop. 1981/82: 130 451
bevattningssamfällighet inte av personlig natur. utan den följer tillståndet 6 kap. 6 5 till bevattning. Delaktigheten i samfälligheten är alltså knuten till tillstån- det. På samma sätt uttrycks iförsta stycket av förevarande paragraf principen att en gemensam anläggning för bevattning är samfälld egendom för och knuten till de tillståndshavare och deltagare i samfälligheten som deltar i anläggningen. Som framgår av 35 behöver inte alla deltagare i samfälligheten vara deltagare i den gemensamma anläggningen.
Enligt första stycket är också rätten till utrymme för den gemensamma anläggningen samfälld för deltagarna. Utrymme för en anläggning kommer i normalfallet att upplåtas med en begränsad rätt av servitutskaraktär, t. ex. med stöd av 8 kap. l & nya vattenlagen . och då även till förmån för andra tillståndshavare än ägare av fastigheter. [ undantagsfall kan dock mark för anläggningen behöva inlösas. För sådana fall ges särskilda be- stämmelser i paragrafens andra stycke.
I andra stycket ges särskilda bestämmelser i fråga om inlöst mark för en gemensam bevattningsanläggning som stämmer överens med vad som enligt 5 kap. 25 gäller för markavvattningssamfälligheter.
6 5 En bevattningssamfällighets förvaltningskostnader och kostnader för utförande och drift av gemensamma anläggningar fördelas mellan delta- garna efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den mängd vatten som var och en får ta ut enligt meddelat tillstånd. I enlighet härmed åsätts andelstal för varje deltagare.
Om särskilda skäl föreligger. får särskilda andelstal bestämmas för en viss del av verksamheten.
Om det är lämpligt. får kostnaderna för driften av gemensamma anlägg- ningar fördelas genom avgifter som beräknas på grundval av den omfatt- ning i vilken varje deltagare utnyttjar anläggningarna.
Paragrafen. som behandlar frågan om kostnadsfördelning beträffande en bevattningssamfällighet, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.l2). I enlighet med förslag av lagrådet har bc- stämmelserna i 7 och 855 i det remitterade förslaget förts samman till denna paragraf.
Första stycket reglerar frågan om fördelningen beträffande förvaltnings- kostnaderna för samfälligheten samt utförandet och driften av en gemen- sam bevattningsanläggning. Den främsta fördelningsnormen är den mängd vatten som varje deltagare får ta ut enligt vattendomstolens tillstånd. Även andra faktorer än mängden vatten kan komma i fråga. t.ex. varje delta- gares nytta av anläggningen.
Andra stycket reglerar frågan om kostnadsfördelningen vid avdelnings- bildning. Jag är av den uppfattningen att en avdelningsbildning i allmänhet bör undvikas inte minst med hänsyn till de komplikationer i fråga om förvaltningen som kan uppkomma (jfr prop. 1973: 160 s. 218). I undantags- fall bör en sådan emellertid kunna få komma till stånd och i så fall skall särskilda andelstal bestämmas för denna del. I fråga om förvaltningen av
'J! lx)
Prop. 1981/82:130 4
en sådan avdelning tillämpas bestämmelserna i bl.a. 41 % lagen om förvalt- ning av samfälligheter om skilda verksamhetsgrenar.
Som lagrådet anför kan även förvaltningskostnaderna särbehandlas. Detta markeras genom att uttrycket "verksamheten" används i stadgan- det.
Enligt tredje stycket ges möjligheter att fördela driftkostnaderna. vari inkluderas underhållskostnaderna. genom avgifter. Deltagarnas egen in- ställning bör naturligtvis tillmätas stor betydelse. såväl vid prövningen huruvida ett avgiftssystem skall tillämpas som vid fastställande av grun- derna för avgiftsberäkningen. Vattendomstolens dom om tillämpning av ett avgiftssystem är i princip bindande för deltagarna. Om ändrade förhål- landen skulle medföra att avgifter lämpligen inte längre bör tas ut eller att de bör utgå efter andra grunder än dem som har fastställts. har dock deltagarna möjlighet att få domen omprövad med stöd av 15 kap. 15 och 16 5.5 i den nya lagen.
7 & Vad deltagarna har överenskommit om andelstalen och grunderna för avgiftsberäkningen skall läggas till grund för vattendomstolens dom. om borgenärer med panträtt i fastigheter som ägs av deltagare och omfat- tas av bevattningsföretaget medger det. Om en fastighet svarar för gemen- sam inteckning. fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 å jordabalken föreskrivs för relaxa— tion. Mcdgivande av rättsägare behövs inte. om överenskommelsen är väsentligen utan betydelse för dem.
Paragrafen, som har en viss motsvarighet i 165 anläggningslagen. ger möjligheter för deltagarna att träffa frivilliga överenskommelser om andelstalen m.m. (jfr 5 kap. 3 & tredje stycket samt 7 kap. 3 5 tredje stycket och 55 fjärde stycket). '
7 kap. Samfälligheter för vattenreglering
Kapitlet motsvarar 3 kap. VL samt 7 kap. i utredningens förslag och i det remitterade förslaget.
Enligt 1 kap. 4å punkt 1 definieras vattenreglering som ändring av vattenföringen i ett vattendrag till förmån för annat vattenföretag. Enligt punkt 2 i samma paragrafutgör också vattenöverledning en form av vatten- reglering. Som lagrådet påpekar behöver därför vattenöverledning inte särskilt nämnas i kapitelrubriken eller särskilt regleras i lagtexten i kapit- let. Enligt 2 kap. 45 punkt 1 kan den som vill utföra en vattenreglering göra detta utan hinder av att han inte har rådigheten över vattnet. Bestämmel- serna i 3 kap. 9€å avser särskilt samfälligheter. men hela kapitlet gäller även för vattenreglering. Frågan om skyldighet att inhämta tillstånd regleras i 4 kap. 1 och 2 5.5. Tvångsrätt för vattenreglering kan erhållas med stöd av 8 kap. Frågor om samfälligheter för vattenreglering prövas av vattendomsto-
6 kap. 7 55. 7 kap.
.Il
Prop. 1981/82: 130 4. 3
len. 13 kap. innehåller bestämmelser om vattendomstolens handläggning 7kap. ] .fi och vissa omprövningsbestämmelser finns i 15 kap.
Avsikten är att lagen om förvaltning av samfälligheter skall göras till- lämplig på samfälligheter enligt den nya vattenlagen . Särskilda bestämmel- ser som motsvarar de associationsrättsliga bestämmelserna i 3 kap. 12— 25 åå VL behövs därför inte i den nya vattenlagen .
Jag delar utredningens uppfattning rörande principerna för en lagstift- ning om samfälligheter för vattenreglering. .l enlighet härmed innehåller förevarande kapitel regler om tvångsdelaktighet avseende vattenreglering- ar för kraftändamål och för bevattning. Därjämte ges möjlighet till frivillig samfällighetsbildning vid företag med flera sökande oberoende av företa- gets syfte. Som har anförts vid 3 kap. 10.5 innehåller den nya lagen inte några särregler om behandlingen av gemensamma intressen av det slag som f.n. finns i 3 kap. 1. 8 och 9.59" VL (se också 8 kap. 25 nya lagen).
Lagrådet har funnit att vissa lagtekniska problem inte har fått en till- fredsställande lösning i det remitterade förslaget. Enligt lagrådet är väsent- liga fördelar att vinna genom en uppdelning under särskilda rubriker av kapitlet på de skilda typerna av regleringsföretag. Jag biträder lagrådets förslag till en sådan uppläggning av kapitlet.
Vattz-fm'cglcringför kraftt'indamål
1 & På yrkande av den som ansöker om eller har fått tillstånd enligt denna lag till vattenreglering för kraftändamål skall förordnas att ägare av andra strömfall som får nytta av regleringen skall delta i regleringsföreta- get, om mer än hälften av företagets nytta belöper på de strömfall som tillhör den som framställer yrkandet och dem som förenat sig med honom samt varje strömfall som yrkandet avser är utbyggt eller kan beräknas bli utbyggt för kraftändamål inom den närmaste tiden.
Om någon ansöker om eller har fått tillstånd enligt denna lag till vatten- reglering för kraftändamål. skall på yrkande av ägaren av ett annat ström- fall som får nytta av regleringen förordnas att denne skall delta i företaget.
Paragrafen. som motsvarar 3 kap. 1 och 27.55 VL samt 7 kap. Så i utredningens förslag och. med vissa jämkningar. 7 kap. 1 & i det remittera- de förslaget. innehåller bestämmelser om skyldighet resp. rätt att delta i vattenregleringsföretag för kraftändamål.
Enligt första stycket är en ägare av ett strömfall. som får nytta av en vattenreglering för kraftändamål. under vissa förutsättningar skyldig att delta i företaget. Med ägare av strömfall jämställs här den som innehar ett strömfall med sådan rätt som sägs i 2 kap. 7s' första stycket.
Enligt det remitterade förslaget grundas anslutningsskyldighet och an- slutningsrätt på att strömfall får stadigvarande nytta av vattenregleringen. Med nytta avses den värdeökning av bestående natur som det ifrågavaran— de objektet får. Eftersom Värdehöjningen alltså i sig är stadigvarande har denna bestämning till nyttobegreppet i enlighet med lagrådets förslag tit- gått såsom överflödig.
Prop. 1981/82: 130 454
Ett yrkande om tvångsanslutning framställs av den som söker eller har fått tillstånd till en vattenreglering. Till skillnad mot vad som nu gäller skall yrkandet avse ett visst eller vissa strömfall. och den som framställer yrkandet disponerar över vilka som bör anslutas.
För bifall till ett yrkande om tvångsanslutning krävs, förutom att nytta genom regleringen uppkommer för strömfallet. för det första att den som framställer yrkandet själv får mer än hälften av den beräknade nyttan av företaget. I enlighet med lagrådets förslag skall sökanden få räkna sig tillgodo även den nytta som belöper på strömfall vilkas ägare har förenat sig med sökanden om företaget. Detta överensstämmer med vad som nu gäller enligt 3 kap. 1 & VL. Till skillnad mot nuvarande ordning medger den nya lagen tvångsanslutning också sedan företaget har kommit till stånd. Även då krävs nyttoövervikt enligt paragrafen och därvid medräknas de strömfallsägare som vid tillståndsprövningen eller senare förenat sig med sökanden om företaget.
För det andra krävs att det strömfall som yrkandet avser är utbyggt eller kan beräknas bli utbyggt inom den närmaste tiden. Jag delar utredningens uppfattning att nuvarande möjlighet att tvångsansluta outbyggda strömfall inte bör bibehållas oinskränkt. eftersom det nu ges möjlighet att ta upp frågan om anslutning i samband med att strömfallet byggs ut. Ett bifall till anslutning av ett outbyggt strömfall förutsätter därför att tillstånd till utbyggnad finns eller att ansökan om tillstånd prövas av vattendomstolen och att förutsättningar för tillstånd föreligger.
Enligt utredningsförslaget kan tvångsdelaktighet vägras, om särskilda skäl talar mot någon annans deltagande i företaget. Så kan enligt utredning- en vara fallet vid ekonomiskt riskabla företag.
Jag anser inte att det finns något behov av att på grund av särskilda skäl vägra tvångsanslutning i fall då de objektiva förutsättningarna är uppfyllda. En sådan möjlighet saknas i gällande rätt. ' Ett yrkande om tvångsdelaktighet kan framställas vid vattendomstolen i samband med prövningen av ansökan om tillstånd till regleringen. Sedan tillstånd till regleringen har meddelats. kan ett yrkande om anslutning framställas i ett mål om tillstånd till utbyggnad av det strömfall som är i fråga. Den som har tillstånd till regleringen kan också vid en senare tidpunkt framställa yrkandet efter stämning på strömfallets ägare (se 13 kap. 14 5 punkt 5). Ifråga om anslutning till en redan befmtlig samfällighet för vattenreglering gäller omprövningsbestämmelserna i 15 kap. 15 och 16 åå. Berättigad att begära en omprövning för att utöka deltagarkretsen i samfälligheten är varje deltagare i samfälligheten. I övrigt gäller bestäm- melserna i förevarande stycke även för sådan tvångsanslutning (se 15 kap. 15 % tredje stycket).
Andra stycket innehåller en bestämmelse om rätt för strömfallsägare som får stadigvarande nytta av ett vattenregleringsföretag för kraftända- mål att delta i företaget. Anslutningsrätt enligt denna bestämmelse kan
7kap.l ä'
Prop. 1981/825130 455
medges även en ägare av ett outbyggt strömfall. Ett yrkande om anslut- ningsrätt kan framställas i målet om tillstånd till vattenregleringen eller i ett mål om tillstånd till utbyggnad av strömfallct. Yrkandet kan också fram- ställas efter stämning på innehavaren av tillstånd till vattenregleringen (se 13 kap. l4å punkt 5). Anslutning till en redan bildad samfällighet för vattenreglering kan ske genom en omprövning av samfällighetens delta- garkrets enligt bestämmelserna i 15 kap. 15 och 16 så. Den som vill ansluta sig till samfälligheten har rätt att begära omprövning enligt 15 kap. 15 å andra stycket. Vid omprövningen gäller bestämmelserna i förevarande stycke (se 15 kap. 15 & tredje stycket).
I fråga om skyldigheten för den som tillträder ett redan utfört reglerings- företag att delta i kostnaderna för utförda anläggningar hänvisar jag till specialmotiveringen till 15 kap. 15 & fjärde stycket (jfr 7 kap. 9 5 i utred— ningens förslag).
2 & I-Iar förordnande enligt lå meddelats. utgör samtliga deltagare i regleringsföretaget en samfällighet för utförande och drift av företaget. Tillståndet till företaget samt anläggningar och rättigheter som hör till företaget är samfällda för deltagarna.
När en samfällighet har bildats gäller vad som i denna lag föreskrivs om tillståndshavare eller ägare av anläggning samfälligheten.
Inlöst mark är samfälld för de fastigheter som. när inlösen sker. ägs av deltagarna i samfälligheten och till vilka deras strömfall hör.
Paragrafen. som delvis motsvarar 3 kap. 3. 26 och 27 Slå VL samt 7 kap. 1 & i utredningens förslag och 7 kap. 3 5 i det remitterade förslaget. innehål- ler bestämmelser om samfälligheter för vattenreglering för kraftändamål. Lagtexten har utformats i enlighet med lagrådets förslag.
Den samverkansform som erbjuds enligt förevarande paragraf är samfäl- lighet enligt lagen om förvaltning av samfälligheter. I samfälligheten ingår deltagarna i företaget.
Vid vattenregleringsföretag där en eller flera deltagare har tvångsanslu- tits enligt 1 & skall enligt första stycket deltagarna alltid utgöra en samfäl- lighet. För dessa företag finns alltså ingen möjlighet för deltagarna att överenskomma om någon annan samverkansform.
I likhet med vad som enligt 5 kap. 25 gäller beträffande markavvatt— ningssamfälligheterna stadgas i andra meningen av första stycket att till- ståndet till företaget m. m. är samfällda för deltagarna samt i andra stycket att samfälligheten anses som tillståndshavare och ägare av de regleringsan- läggningar som hör till företaget. _
I tredje stycket ges en regel om inlöst mark. Som lagrådet anför kan vid samfällighetsbildning i samband med vattenreglering för kraftändamål inte såsom när fråga är om samfällighetsbildning för markavvattning. bevatt- ning eller vattenreglering för bevattning den situationen uppkomma att deltagarna i samfälligheten inte är fastighetsägare. Alla deltagare i vatten-
7 kap. 2 9'
Prop. 1981/82: 130 456
reglering för kraftändamål äger nämligen fastighet med strömfall eller med servitutsrätt till strömfall. Men med avseende på inlöst marks karaktär av samfälld för fastigheter uppkommer den praktiska olägenheten att delägar- na och berörda fastigheter kan vara — och ofta är — belägna långt från den inlösta marken säsom när inlösen vid årsreglering sker av skadad mark vid vattenmagasin i en älvs övre del och strömfallen ligger spridda längs älvens hela lopp. När man emellertid som lagrådet föreslagit enligt förevarande stadgande har läst den inlösta markens egenskap av samfälld till de fastig- heter. till vilka deltagarnas strömfall hör vid tiden för inlösen. synes olägenheterna inte bli oöverkomliga.
3 & Kostnaderna för utförande och drift av företaget fördelas mellan deltagarna på grundval av andelstal som bestäms efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den nytta var och en har av företaget.
Om en vattenreglering avser flera sjöar eller skilda sträckor i ett vatten- drag och det på grund härav behövs flera dammbyggnader eller särskilda anläggningar. skall. om så erfordras. kostnaderna för varje sådan del av företaget beräknas särskilt och fördelas enligt grunderna i första stycket.
Vad deltagarna har överenskommit om kostnadsfördelningen skall läg- gas till grund för vattendomstolens dom. om borgenärer med panträtt i de fastigheter till vilka deltagarnas strömfall hör medger det. Om en fastighet svarar för gemensam inteckning. fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 åjordabalken före- skrivs för relaxation. Medgivande av rättsägare behövs inte. om överens- kommelsen är väsentligen utan betydelse för dem.
Paragrafen motsvarar 7 kap. 2 och 3 åå i utredningens förslag samt 3 kap. 3 och 4 åå VL (jfr också 5 kap. 3 & och 6 kap. 8 Få nya vattenlagen,). Den motsvarar med vissajämkningar 7 kap. 45 i det remitterade förslaget. Någon särskild regel om inlösenkostnader. såsom i första styckets andra mening i det remitterade förslaget. upptas inte. Paragrafen innehåller be- stämmelser om kostnadsfördelningen inom en vattenregleringssamfällighet för kraftändamål.
Enligt första stycket skall kostnaderna för utförande och drift av företa- get fördelas enligt andelstal som bestäms efter vad som är skäligt främst efter den nytta var och en har av företaget. Med "nytta" avses här detsamma som i 15 & anläggningslagen. dvs. Värdehöjningen för strömfal— len.
Utredningen föreslår att driftskostnaderna om det är lämpligt skall få fördelas genom uttagande av avgifter (se 7 kap. 2 % första stycket tredje meningen i utredningens förslag). Enligt min mening finns det inte något behov av denna möjlighet till avgiftsuttag. Det torde vara svårt att faststäl- la en lämplig avgiftsnorm för dessa företag. Förevarande paragraf innehål- ler därför inte någon bestämmelse om kostnadsfördelning genom avgiftsut- tag. l 5 .S i det remitterade förslaget fanns en bestämmelse om begränsning av kostnadsansvaret för den som har tvingats att delta i ett vattenregle-
7 kap. 3 Q'
Prop. 1981/82: 130 457
ringsföretag. Eftersom det är samfälligheten som förfogar över tillståndet till vattenregleringen. har denna bestämmelse utgått i propositionsförsla- get.
Andra stycket innehåller en bestämmelse om avdelningsbildning. Be- stämmelsen. som motsvarar 3 kap. 4 & VL. gör det möjligt att vid kost- nadsfördelningen dela upp företaget i avdelningar t. ex. ide fall regleringen berör två älvgrenar. Den särskilda kostnadsfördelning som föreskrivs i stadgandet är som lagrådet anför inte behövlig när samtliga deltagare har nytta av att flera dammar byggs. ] stadgandet har därför — förutom några redaktionella jämkningar — vidtagits den ändringen i förhållande till det remitterade förslaget att det anges att särskild kostnadsfördelning skall göras endast i de fall då så erfordras.
Deltagarna i samfälligheten har enligt tredje stycket under vissa villkor möjlighet att få vattendomstolens fastställelse av en överenskommelse om hur kostnadsfördelningen skall ske.
Vattenreglerin g för bevattning 4 5 På yrkande av den som ansöker om eller har fått tillstånd till vatten- reglering för bevattning skall förordnas att andra som har tillstånd till vattentäkt för bevattning och som får stadigvarande fördel av regleringen genom förbättrade möjligheter att bevattna skall delta i regleringsföretaget. om den som framställer yrkandet och de som förenat sig med honom om företaget prövas ha större fördel av regleringsföretaget än de som yrkandet avser.
Om någon ansöker om eller har fått tillstånd till vattenreglering för bevattning. skall på yrkande av någon annan som har tillstånd till vatten- täkt för bevattning och som får stadigvarande fördel av regleringen genom förbättrade möjligheter att bevattna förordnas att denne skall delta i företa- get.
Paragrafen motsvarar 7 kap. 10.5 i utredningens förslag och med några jämkningar 7 kap. 25 i det remitterade förslaget. Den innehåller bestäm- melser om skyldighet resp. rätt att delta i ett vattenregleringsföretag för bevattning, dvs. att genom en vattenreglering förstärka en vattentäkt för bevattningsändamål.
I enlighet med lagrådets förslag har uttrycket "nytta" i det remitterade förslaget ersatts av "fördel" i propositionsförslaget. Vidare har i överens- stämmelse med vad som stadgas i l ä i första stycket tagits in en bestäm- melse om att. vid bestämmande av den fördelsövervikt som förutsätts för tvångsanslutning. den som begär sådan får tillgodoräkna sig den fördel som belöper på dem som förenat sig med honom om företaget.
Skyldighet och rätt att delta i ett vattenregleringsföretag för bevattning tillkommer var och en som har tillstånd till vattentäkt för bevattning. Även arrendatorer och andra nyttjanderättshavare sotn har fått sådant tillstånd kan alltså delta i vattenregleringsföretaget (jfr 7 kap. ll & i utredningens förslag). Till skillnad mot utredningsförslaget kan paragrafens bestämmel-
7kap. 4 Q'
Prop. 1981/82: 130 458
ser tillämpas även på annan bevattning än sådan som sker förjordbruksän- damål.
När det gäller sättet för att framställa yrkande om anslutning hänvisas till vad som har anförts vid 1 &.
55 Beträffande vattenreglering för bevattning äger 2 och 3 åå motsvarande tillämpning med följande avvikelser. Inlöst mark är samfälld för de fastigheter som. när inlösen sker. ägs av deltagare i regleringssamfälligheten och för vilkas bevattning regleringen sker. Deltagarnas andelstal bestäms efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den mängd vatten som varje deltagare får ta ut enligt meddelat tillstånd till vattentäkt. Vid tillämpningen av $% tredje stycket första meningen gäller att medgi- vande skall lämnas av borgenärer som har panträtt i fastigheter som ägs av deltagare i regleringssamfälligheten och för vilkas bevattning regleringen sker.
Paragrafen innehåller bestämmelser rörande vattenregleringsföretag för bevattning som i vissa avseenden skiljer sig från motsvarande bestämmel- ser rörande regleringar för kraftändamål.
I samfälligheter för reglering för bevattning är deltagarna inte bevatt- ningssamfälligheter som fördelar det reglerade vattnet eller förvaltar ge- mensamma bevattningsanläggningar utan de som har tillstånd till vatten- täkt för bevattning. Eftersom sådana tillstånd kan meddelas bevattnings- intressenter som inte äger fastighet som skall bevattnas. exempelvis arren- datorer och rörelseidkare med handelsträdgård eller timmerupplag. har i konsekvens med vad som stadgas i 2 % tredje stycket i fråga om inlöst mark reglerna i andra stycket för sådan marks egenskap av samfälld utformats så att marken hänförs endast till bevattningsfastigheter, som ägs av deltagare i regleringsföretaget.
I enlighet med den kostnadsfördelningsgrund som enligt 6 kap. 65; gäller beträffande bevattningssamfälligheter har i tredje stycket angivits att an- delstalen skall bestämmas med hänsyn främst till mängden vatten och inte som i det remitterade förslaget nyttan av regleringen.
I fjärde stycket anges att överenskommelse om kostnadsfördelningen skall för att bli fastställd av vattendomstolen ha biträtts av borgenärer med panträtt i fastigheter som ägs av deltagare i regleringssamfälligheten och för vilkas bevattning regleringen sker.
Vattenreglering på grund av överenskommelse 6 & Har tillstånd till ett vattenregleringsföretag meddelats på ansökan av flera som vill till gemensamt gagn utföra företaget, utgör sökandena en samfällighet för utförande och drift av företaget, om annat inte har över- enskommits mellan dem.
Om ett vattenregleringsföretag. vartill tillstånd lämnats enligt första stycket, avser olika slag av ändamål, är 1 och 4 5.5 inte tillämpliga.
7 kap. 5—6 55
Prop. 1981/82: 130 459
Paragrafen motsvarar 7 kap. 3 s' andra stycket i det remitterade förslaget. Stadgandet har omformulerats så att det tydligare skall framgå att fråga är om vattenföretag som sökandena vill utföra gemensamt för sina syften. I ett andra stycke i paragrafen upptas en bestämmelse om att tvångsanslut- ning enligt 1 och 4.55 inte kommer i fråga i fall då samfällighet bildats för vattenregleringsföretag som avser annat än reglering enbart för kraftända- mål eller enbart för bevattning.
7 5 Beträffande vattenregleringsföretag enligt 69' gäller i tillämpliga delar 1. ifråga om inlösen Zå tredje stycket och 5.5 andra stycket. 2. i fråga om kostnadsfördelningen 35 samt Så tredje och fjärde styck- ena.
I paragrafen hänvisas till vissa bestämmelser rörande vattenreglerings- företag med tvångsdelaktighet som blir gällande även i fråga om vattenreg- leringar på grund av överenskommelse.
Som lagrådet anför kan i fråga om vattenregleringsföretag som avser olika slag av ändamål vad som beträffande inlösen och kostnadsfördelning föreskrivits angående vattenreglering för kraftändamål eller för bevattning inte få någon direkt tillämpning. I den utsträckning det är möjligt bör emellertid följas de principer som ligger bakom kapitlets bestämmelser. Om regleringen har till syfte bl. a. att tillgodose ett markavvattningsföretag leder tillämpningen av dessa principer till att inlöst mark blir samfälld även för de fastigheter som ägs av deltagare och omfattas av markavvattnings- företaget. När det gäller kostnadsfördelningen vid en reglering som avser olika slag av ändamål torde. om inte deltagarna träffat överenskommelse därom vilket kan förutsättas regelmässigt ha skett. avgörandet stundom fä ske efter en lämplighetsbedömning i det enskilda fallet.
8 kap. Särskilda tvångsrätter
Kapitlet motsvarar 9 kap. i utredningens förslag och 8 kap. i det remitte- rade förslaget. l anledning av vad lagrådet har anfört har ändringar vidta- gits i 1 och 2 åå samt 5 & utgått.
l VL särbehandlas de olika företagstyperna. För de flesta av dem finns det särskilda bestämmelser om tvångsrätt. Av grundläggande betydelse är reglerna om tvångsrätt för byggande i vatten (främst 2 kap. l4— 16 % VL).
Ett tillstånd att utföra ett vattenföretag innebär att företagaren får en rätt att på visst sätt påverka vattenförhållandena trots att allmänna och enskil- da intressen kan komma att skadas. För att ett vattenföretag skall kunna genomföras är det emellertid ofta nödvändigt att företagaren utöver denna generella tvångsrätt får möjlighet att utföra anläggningar och åtgärder på fastigheter som tillhör någon annan. Det kan dessutom finnas behov av att använda anläggningar i vatten som tillhör någon annan. Jag delar utred-
7kap. 7 5. 8 kap.
Prop. 1981/82: 130 460
ningens uppfattning att den nya vattenlagen liksom VL bör innehålla bestämmelser om tvångsrätt av nu angiven innebörd.
Förevarande kapitel innehåller bestämmelser om rätt att utföra anlägg- ningar och åtgärder på fastigheter som tillhör någon annan (l å). om rätt att använda anläggningar i vatten som tillhör någon annan (2 å). om rätt att lägga upp rensningsmassor (3 å) och ont-fiskeförbud (4 5).
Enligt 6 kap. 7 å VL gäller en skyldighet att avstå byggnader m.m. som behövs för allmän flottled. Utredningen har föreslagit en motsvarande bestämmelse (9 kap. 3 å i utredningens förslag"). Enligt min mening finns det inte behov av någon sådan bestämmelse och förevarande kapitel inne- håller alltså inte någon motsvarighet härtill.
] 5 Den som utför eller skall utföra ett vattenföretag kan ges rätt att utföra anläggningar eller åtgärder på fastigheter som tillhör någon annan och ta i anspråk mark härför när fråga är om
]. vattenföretag som avser tillgodogörande av yt- eller grundvatten,
2. vattenreglering.
3. vattenföretag som avser allmän farled. allmän hamn eller allmän flottled.
4. markavvattning.
5. vattenföretag för att motverka förorening genom avloppsvatten.
6. vattenföretag som avses i 2 kap. 5 å första stycket. Den som utför eller skall utföra ett vattenföretag kan ges rätt att på annans fastighet utföra anläggningar och åtgärder som behövs för att förebygga eller minska skada av företaget.
Ett område som tas i anspråk enligt första stycket får lösas. om det skall ingå i en strömfallsfastighet.
Om rätten enligt denna paragraf att med annat än äganderätt ta annans mark i anspråk upphört. skall vad som anbringats på marken tillfalla markägaren utan lösen. om det inte bortförts inom ett år från upphörandet.
Paragrafen motsvarar 9 kap. 1 och 2 åå i utredningens förslag och 8 kap. lå i det remitterade förslaget. ] nuvarande VL finns bestämmelser om tvångsrätt i 2 kap. 14 å första stycket. 16. 17. 45 och 46 åå. 3 kap. 2 å. 5 kap. 4. 7 och 13 åå. 6 kap. 4 och 6 åå. 7 kap. 1. 2. 4. 5. 7. 9. 33. 40 och 49 åå samt 8 kap. 25—27 åå.
Med förevarande paragraf avses inte någon saklig ändring i förhållande till gällande rätt utom såtillvida att tvångsrätten till s. k. utmål enligt första stycket i förevarande paragraf och tvångsrätten för skadeförebyggande åtgärder enligt andra stycket har fått ett vidgat tillämpningsområde. Sista stycket saknar motsvarighet i VL.
De anläggningar och åtgärder för vilka tvångsrätt kan utverkas enligt förevarande paragraf utgör en del av vattenföretaget. När tvångsrättsfrå- gan aktualiseras i ett ansökningsmål om tillstånd till företaget. skall den alltså på grund av 3 kap. Zå första stycket och Så tillåtlighetsprövas enligt 3 kap. Av grundläggande betydelse är bestämmelsen i 3 kap. 7 å första stycket om att man skall eftersträva minsta möjliga intrång och olägenhet
8 kap. ] å
Prop. 1981/82: 130 461
för allmänna och enskilda intressen. Detta innebär bl.a. att tvångsrätt skall medges endast om ändamålet inte kan uppnås på ett annat och mindre ingripande sätt. Om tvångsrättsfrågan aktualiseras i ett senare stämnings- mål får. som lagrådet påpekar. prövningen begränsas till behovet av tvångsrätten för genomförandet av det tillåtna vattenföretaget.
Enligt VL (se bl.a. 2 kap. 17 å) får tomtplatser. trädgårdar eller parker inte tas i anspråk. om det kan undvikas utan synnerlig olägenhet. Med hänsyn till vad nyss anförts om 3 kap. 7 å nya lagen delarjag utredningens uppfattning att det inte behövs några särskilda skyddsbestämmelser för tomtplatser m.m. i förevarande kapitel.
"l'vångsrätt enligt första stycket kan liksom f. n. inte komma i fråga vid alla typer av vattenföretag.
Enligt första punkten kan tvångsrätt medges för företag som avser tillgodogörande av vatten. Eftersom vattenreglering. inbegripet vatten- överledning. språkligt sett knappast kan anses som ett tillgodogörande av vatten. har denna företagstyp särskilt angivits i punkt 2.
I tredje punkten tas upp tvångsrätt för vattenföretag som avser allmän farled. allmän hamn och allmän llottled. Bestämmelsen innebär en in- skränkning i förhållande till gällande rätt genom att tvångsrätt inte skall kunna meddelas för farleden. hamnen eller flottleden som sådan utan endast för Vattenföretag som ingår däri. Om det är nödvändigt att utan samband med ett vattenföretag ta i anspråk annans fasta egendom på land får expropriation tillgripas (se 2 kap. 2 å expropriationslagen).
Enligt följande punkter kan tvångsrätt vidare komma i fråga vid markav- vattning. vid vattenföretag för att motverka förorening genom avloppsvat- ten samt vattenföretag enligt 2 kap. Så första stycket. dvs. miljövårdande åtgärder m.m. Tvångsrätt enligt första stycket kan däremot inte medges för broar och liknande utan för sådana anläggningar får tvångsrätt förvär- vas med stöd av väglagen. lagen om enskilda vägar eller anläggningslagcn. Som framgår av 2 kap. 4å punkt 4 kan dock den som vill utföra ett vattenföretag för allmän väg göra detta utan hinder av att han inte har rådigheten över vattnet.
Enligt förevarande stycke kan även upplåtas rätt till s.k. utmål. dvs. mark för erforderliga byggnader m.m.. såsom kraftstation och maskinist- bostad. I motsats till utredningen anser jag att denna möjlighet bör avse alla typer av vattenföretag som avses i första stycket och alltså inte begränsas till företag för tillgodogörande av vatten (jfr 2 kap. 16 å VL och 9 kap. 2 å i utredningens förslag).
Till åtgärder som får vidtas enligt första stycket hör inte täkt av massor som behövs för ett i stadgandet angivet vattenföretag. Däremot bör be- stämmelsen kunna tillämpas i fråga om uppläggning avjord- eller bergmas- sor som erhålls t.ex. vid schaktning eller sprängning för ett kraftverk. Tvångsrätt bör också kunna ges för att helt eller delvis riva annans anlägg- ning i vatten eller på land.
'l'vångsrätten behöver inte vara inskränkt till fastigheter i närheten av
8 kap. 1 5
Prop. 1981/82: 130 462
företagarens egendom. Ägaren av ett strömfall i nedre delen av en älv kan alltså medges rätt att utföra en regleringsdamm vid någon av älvens käll— sjöar.
Tvångsrätt enligt förevarande bestämmelse kan medges också för tillfäl- liga ändamål och kan avse plats för arbetarbostäder eller andra byggnader. vägar, arbetsmaskiner och liknande. När det inte längre finns behov av att använda marken för det avsedda ändamålet skall den återställas till ägaren i såvitt möjligt samma skick som när den togs i anspråk. I beslut om tillfälliga tvångsrätter bör erinras om företagarens skyldighet att efter viss tid återställa marken. I fjärde stycket ges en särskild regel om övergång av äganderätten till anordningar på marken, inbegripet vattenområde. som lämnats kvar.
Tvångsrätten uppkommer genom beslut av vattendomstolen eller för- rättningsmannen, vanligen i samband med prövningen av frågan om till- stånd till vattenföretaget. Tvångsrätten vinner då sakrättsligt skydd genom beslutet av vattendomstolen eller förrättningsmannen. Någon inskrivning av rättigheten kan inte ske (jfr 23 kap. ] åjordabalken). Rättigheten upp- hör först när tillståndet till vattenföretaget förfaller eller förklaras förver- kat eller en omprövning sker som berör tvångsrätten. Tvångsrätter för tillfälliga ändamål upphör när behovet inte längre föreligger.
Tvångsrätt kan också utverkas utan samband med pågående ansöknings- mål eller förrättning efter ansökan om stämning, se 13 kap. 14 å punkt 6. En sådan tvångsrätt gäller, som lagrådet påpekar, endast mellan parterna i stämningsmålet. Jag kommer senare, bl. a. med tanke på denna verkan av vattenrättsliga tvångsrätter som tillkommit efter dom i stämningsmål. att anmäla frågan om en utvidgning av möjligheterna att tillskapa vattenrätts- liga tvångsrätter enligt 7 kap. fastighetsbildningslagen.
Tvångsrätter som motsvarar de nu berörda kan i många fall också erhållas med stöd av annan lagstiftning, exempelvis expropriationslagen och ledningsrättslagen . I likhet med utredningen anserjag det lämpligt att bibehålla den nuvarande valfriheten i fråga om vilken lag som bör tilläm- pas.
Andra stycket avser skadeförebyggande åtgärder vid alla typer av vat- tenföretag. Det kan vara fråga om såväl åtgärder till skydd för allmänna intressen (se 3 kap. 7 å andra stycket) som åtgärder som ett alternativ till ersättning till enskilda sakägare (se 9 kap. ] å tredje stycket).
Tredje stycket, som motsvarar 2 kap. 16 å andra stycket VL. innebär att marken avstås med äganderätt. lnlösen kan också ske enligt ersättnings- bestämmelserna i 9 kap. 2 å. Jag delar utredningens uppfattning att det inte behövs någon motsvarighet till de speciella inlösenbcstämmelserna i 5 kap. 4 å och 6 kap. 6 å VL. Som framgår av 13 kap. [9 å tredje stycket skall sökanden i en ansökan om tillstånd till ett vattenkraftverk ange ett lämpligt område som bör utgöra strömfallsfastighet.
Fjärde stycket. som saknar motsvarighet i det remitterade förslaget, har
8 kap. I 5
Prop. 1981/82: 130 463
föranletts av vad lagrådet har uttalat rörande 17 kap. 1 å i det remitterade förslaget. I remissprotokollets specialmotivering till tredje stycket av nämnda paragraf diskuteras frågan om vem som skall anses vara ägare till en vattenanläggning. när tvångsrätten inte längre utövas. Det sägs därvid att det kan bli fråga om en analog tillämpning av vad som föreskrivs rörande upphörande av avtalsservitut enligt 14 kap. 13 åjordabalken (jfr även 32 å andra stycket väglagen ). Som lagrådet anför är det emellertid osäkert hur långt en sådan analogisk tillämpning kan sträckas. Därför har en uttrycklig bestämmelse med detta innehåll intagits i nu förevarande stadgande. Bestämmelsen har inte begränsats till att gälla vattenanlägg- ningar utan gäller anläggningar överhuvud som utförts med stöd av denna paragraf på annans mark som inte har inlösts av företagaren.
Som lagrådet förordat har i stadgandet inte föreskrivits någon skyldighet för den som utfört anläggningen att föra bort den. Även utan sådan före- skrift torde han i vissa fall kunna bli skyldig att utge ersättning för markens återställande, trots att anläggningen utan lösen tillfaller markägaren (se prop. 1970:20 Del B 5. 742).
2 5 Om det inte medför en väsentlig olägenhet för ägaren av en vattenan— läggning. kan någon annan ges rätt att använda anläggningen för ett eget vattenföretag eller för att förebygga eller minska skador av ett eget vatten- företag samt rätt att ändra anläggningen. Skall anläggningen ändras. har ägaren rätt att utföra ändringen och erhålla ersättning för kOstnaderna.
Den som ges rätt att använda en anläggning skall ge anläggningens ägare skälig ersättning för rätten att använda anläggningen.
Paragrafen motsvarar 9 kap. 4 å i utredningens förslag och. med vissa ändringar. 8 kap. 2 å i det remitterade förslaget. samt 2 kap. 15 å. 7 kap. 2 å och 50 å första stycket och 8 kap. 27 å VL.
Första stycket, som utgör ett komplement till 3 kap. 10 å och motsvarar första och andra styckena i det remitterade förslaget, gäller i motsats till gällande rätt till förmån för alla typer av vattenföretag. Möjligheterna att använda andras anläggningar har utvidgats även i ett annat avseende. Tvångsrätt kan ges inte bara som f.n. för det egna vattenföretaget utan även för att förebygga eller minska skada av det. Svea hovrätt har som exempel på behovet av en sådan tvångsrätt nämnt att en damm för års- reglering kan behöva användas för att utjämna llödesändringar som orsa- kas av en korttidsreglering vid ett kraftverk uppströms dammen. Som lagrådet påpekar kan stadgandet också tillämpas när någon med stöd av 14 kap. 2 åeller 15 kap. 6 å har övertagit underhållet av en vattenanläggning och vill begagna den t. ex. för en vattenuppdämning eller vattenreglering som man avser att utverka tillstånd till.
Vad som avses med en vattenanläggning framgår av 1 kap. 3 å andra stycket.
Enligt utredningsförslaget skall rätt att använda annans anläggning i
8 kap. 25
Prop. 1981/82: 130 464
vatten inte få medges. om bestämmelserna om samfällighetsbildning enligt den nya vattenlagen är tillämpliga. Jag har inte ansett det vara lämpligt att tillämpningen av paragrafen begränsas på det sätt som utredningen har föreslagit. Någon risk för att bestämmelserna om samfällighetsbildning härigenom skulle kunna få minskad betydelse finns det enligt min mening inte. Fördelarna med samfällighetsbildning är i de flesta fall så stora att denna samverkansform torde komma till användning när det är motiverat.
'l'vångsrättens innebörd är att den berättigade får använda anläggningen. Äganderätten till anläggningen ändras inte. Enligt 17 kap. ] å andra stycket är emellertid den berättigade skyldig att jämte ägaren underhålla anlägg- ningen. om inte vattendomstolen bestämmer något annat.
Rätten att använda anläggningen innebär inte någon rätt att inverka på vattenförhållandena till skada för anläggningens ägare eller andra och inte heller någon rätt att göra intrång i ägarens rätt till vattnet. Den berättigade måste alltså ha ett särskilt tillstånd om han behöver utföra ett vattenföretag för att ändamålet med tvångsrätten skall tillgodoses.
Beslut om tvångsrätt meddelas av vattendomstolen i samband med prövningen av frågan om tillstånd till det vattenföretag som tvångsrätten skall tillgodose. Tvångsrätt kan emellertid också utverkas utan samband med något ansökningsmål (se 13 kap. 14 å punkt 6).
Om det är fråga om en anläggning titan tillstånd. får en ansökan enligt förevarande paragrafinte prövas om inte samtidigt anläggningens laglighet prövas. Ansökan om lagligförklaring kan förutom av ägaren göras av den som vill utverka tvångsrätt att använda anläggningen (se 4 kap. 5 å).
I stadgandet slås också fast dels att tvångsrätt även kan ges föratt utföra ändringar på anläggningen. dels att anläggningens ägare alltid har rätt att själv utföra ändringarna. Som utredningen har utvecklat är rättsläget i dessa avseenden f.n. oklart. bortsett från ett speciellt fall som regleras i 2 kap. 19 å VL. Oavsett vem som utför ändringsarbetena bör vattendomsto- len meddela behövliga föreskrifter om arbetenas utförande. Behovet av ändringsarbeten bör beaktas redan vid prövningen av frågan om hinder föreligger för tvångsrätt med hänsyn till olägenheterna för anläggningens ägare.
Andra stycket innehåller en bestämmelse om ersättning för rätten att använda en anläggning och bygger på samma princip som 3 kap. 10 å andra stycket och 15 kap. 15 å fjärde stycket. Ersättningen kan efter allmänna skälighetsgrunder bestämmas som ett engångsbelopp eller som en viss andel i kapital- och driftskostnaderna.
Frågan om ersättning för skada regleras i 9 kap. Som tidigare anförts. innehåller propositionsförslaget inte någon motsvarighet till 8 kap. 5 å i det remitterade förslaget.
3 å Utförs rensningar eller andra åtgärder som avses i 2 kap. 5 å andra stycket, får rensningsmassorna läggas på närmaste strand. om det inte
8 kap. 3 _å'
Prop. 1981/82: 130 465
vållar avsevärda olägenheter från allmän eller enskild synpunkt. Massorna 8 kap. 3 å får annars föras till ett lämpligt ställe i närheten. Markens ägare skall underrättas innan rensningsmassorna läggs upp. Den som lägger upp massorna är skyldig att vidta åtgärder som är ägnade att förebygga eller minska skada av uppläggningen. om han inte därigenom åsamkas oskäliga kostnader.
Paragrafen motsvarar 9 kap. 6 å i utredningens förslag och. med redak- tionella jämkningar. 8 kap. 3 å i det remitterade förslaget samt 2 kap. 36 och 37 åå. 3 kap. 10 å, 5 kap. 9 å, 6 kap. 26 å och 7 kap. 5 och 48 åå VL.
Förevarande bestämmelser avser endast sådana rensningar och andra åtgärder som avses i 2 kap. 5 å andra stycket. Som utredningen har anfört innebär detta bl.a. att de kan tillämpas i fråga om jord och rensningsmas- sor som härrör från dikesrensningar som inte omfattas av givna tillstånd.
Förevarande tvångsrätt avser däremot inte massor som härrör från rensningar för sådana företag som i allmänhet förutsätter tillstånd enligt 4 kap. I dessa fall kan tvångsrätt medges enligt 1 å i förevarande kapitel.
Tvångsrätten enligt förevarande paragraf förutsätter inte något särskilt beslut. Ett villkor för tvångsrätten är dock att massuppläggningen inte vållar avsevärda olägenheter från allmän eller enskild synpunkt. En sådan olägenhet kan vara att närliggande bostäder utsätts för stank. Som har framhållits av några remissinstanser kan också den omständigheten att massorna innehåller ogräsfrö innebära hinder mot att de placeras på eller invid jordbruksmark.. '
Även om rätten att ta mark i anspråk för rensningsmassor inte förutsät- ter något tillstånd enligt den nya vattenlagen, kan det i vissa fall krävas tillstånd enligt någon annan lagstiftning. 2 å miljöskyddsförordningen (1981z574) innebär exempelvis att tillstånd enligt ML fordras för uppläg- gande av fasta ämnen på ett sådant sätt att ett vattenområde kan förorenas.
Eftersom någon tillståndsprövning inte sker kan markägaren visserligen inte hindra att massorna läggs upp på hans mark, men om han anser att upplaget vållar avsevärda olägenheter kan han vid vattendomstolen väcka talan om att massorna skall tas bort eller att skadeförebyggande åtgärder skall vidtas (se 13 kap. 14 å punkt 6). Han kan också begära ersättning för . skada enligt 9 kap. 1 å första stycket.
Lantbruksstyrelsen hari sitt remissyttrande tagit upp frågan om ägande- rätten till rensningsmassorna och efterlyser en motsvarighet till 7 kap. 5 å VL. som ger markägaren rätt att tillgodogöra sig jord som tas upp vid dikning. Enligt min mening bör det även utan en uttrycklig lagbestämmelse vara klart att ägaren till den fastighet på vilken rensningen utförs i första hand har rätt att tillgodogöra sig massorna. Om han inte vill det och tvångsrätten enligt förevarande paragraf utnyttjas. bör det också vara klart att massorna tillkommer ägaren till de fastigheter där massorna läggs upp.
Prop. 1981/82: 130 466
4 & Förbud mot fiske inom ett visst område får meddelas i samband med beslut om anordningar för att främja fisket eller för att förebygga skador på fisket.
Paragrafen motsvarar 9 kap. 5 å i utredningens förslag och 8 kap. 4 å i det remitterade förslaget samt 2 kap. 14 å andra stycket VL.
Ett fiskeförbud kan vara motiverat i samband med förordnanden om liskefrämjande åtgärder enligt 2 kap. 5 å första stycket punkt 1 eller i samband med beslut om skyddsanordningar enligt 3 kap. 11 å.
Ett fiskeförbud kan liksom enligt VL avse vattenområden inom vilka fiskerätten tillkommer andra än företagaren. I motsats till utredningen anserjag inte att detta behöver särskilt anges i förevarande paragraf.
För skada på grund av ett fiskeförbud har fiskerättshavarna rätt till ersättning av företagaren enligt 9 kap. 1 å första stycket.
Till frågan om straff för överträdelser av förbud enligt nu förevarande stadgande återkommer jag under 21 kap. 1 å.
9 kap. Ersättning och andelskraft
Kapitlet motsvarar 4 och 10 kap. i utredningens förslag samt 9 kap. i det remitterade förslaget och innehåller med särskilda underrubriker allmänna bestämmelser (1—10 åå) samt bestämmelser om ersättning vid utrivning m.m. (11 å), ersättning vid omprövning (.12 och 13 åå). begränsning i ersättningsrätten (14 och 15 åå) och andelskraft (16—19 åå).
Motsvarigheter till av utredningen föreslagna bestämmelser om ersätt- ning vid förordnande om vattenskyddsområde och ersättning för oförut- sedd skada m.m. (10 kap. 18 och 19 åå i utredningens förslag) har tagits ini 19 resp. 15 kap.
Allmänna bestämmelser
Förevarande bestämmelser motsvarar 9 kap. 1—10 åå VL och 10 kap. 1— 10 åå i utredningens förslag samt. med vissa ändringari 1 och 2 åå som föreslagits av lagrådet och vissa redaktionella jämkningar i övrigt, 9 kap. 1— 10 åå i det remitterade förslaget.
Gällande bestämmelser tillkom år 1974 och jag kan hänvisa till vad som anfördes då (se prop. 1974: 83 s. 142. 193, 302 och 309). En motsvarighet till bestämmelsen i 9 kap. ] å tredje stycket VL om tvångsrätt för skadeförebyggande åtgärder saknas i förevarande kapitel. eftersom en sådan tvångsrätt kan utverkas enligt 8 kap. 1 å andra stycket. De ändringar som utredningen har föreslagit i 6 å har inte fått någon motsvarighet i den nya lagen, eftersom de hänger samman med det av utredningen föreslagna prövningssystemet. 1 7 å andra stycket har gjorts ett förtydligande tillägg.
I 16 kap. finns bestämmelser om betalning av ersättning. tillträde m.m. som motsvarar 9 kap. 11—29 åå VL.
8 kap. 4 så, 9 kap.
Prop. 1981/82: 130 467
1 5 Den som har fått tillstånd enligt denna lag att genom inlösen eller på annat sätt ta i anspråk annans egendom eller att vidta en åtgärd som skadar annans egendom skall utge ersättning för vad som avstås eller skadas. om annat inte är särskilt föreskrivet. Detsamma gäller den som lägger upp rensningsmassor enligt 8 kap. 3 å och därigenom skadar annans egendom. Ersättning skall även utges för skada till följd av förbud enligt 8 kap. 4 å.
Om företag eller åtgärder vartill tillstånd har lämnats enligt denna lag medför att särskild rätt till en fastighet går förlorad eller rubbas, gäller vad som föreskrivs om ersättning dä fastigheter tas i anspråk eller skadas. _
Den ersättningsskyldige skall, om det är lämpligt. åläggas att utföra åtgärder som är ägnade att förebygga eller minska skador. Ersättning utgår endast för de skador som kvarstår sedan åtgärderna har utförts.
2 & Fastigheter eller fastighetsdelar. som lider synnerligt men av ett' företag eller en åtgärd vartill tillstånd har lämnats enligt denna lag. skall lösas in. om ägaren begär det.
Den ersättningsskyldige har rätt till inlösen. om detta skulle medföra endast en ringa höjning av fastighetsägarens ersättning och denne inte har något beaktansvärt intresse av att behålla fastigheten eller fastighetsdelen. Kostnaderna för åtgärder som avses i l å tredje stycket skall härvid räknas in i ersättningen.
3 5 Ersättning bestäms i pengar att betalas på en gång.
Om det finns skäl till det. får ersättning för skador till följd av företag för allmän flottled fastställas att utgå med årliga belopp. Om skadorna av ett sådant företag inte med säkerhet kan uppskattas på förhand eller om de sannolikt inte kommer att uppstå varje år, får den skadelidande hänvisas att framställa anspråk i den ordning som föreskrivs i lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled. Grunderna för hur ersättningen skall beräknas skall dock anges om det är möjligt.
4 5 För en fastighet som löses in i sin helhet skall, om inte annat följer av vad som sägs nedan, löseskilling betalas som motsvarar fastighetens mark- nadsvärde. Om en del av en fastighet löses eller en fastighet eller del av fastighet på annat sätt tas i anspråk eller skadas. skall intrångsersättning betalas som motsvarar den minskning av fastighetens marknadsvärde som uppkommer genom ingreppet. Ersättning skall betalas även för de skador som i övrigt uppkommer för fastighetsägaren.
Då ersättningen bestäms. skall hänsyn tas till åtgärder som avses i 1 å tredje stycket.
5 å Om det företag för vars genomförande en fastighet löses har medfört inverkan av någon betydelse på fastighetens marknadsvärde. skall löse— skillingen bestämmas på grundval av det marknadsvärde som fastigheten skulle ha haft om sådan inverkan inte hade förekommit. dock endast i den mån det är skäligt med hänsyn till förhållandena i orten eller till den allmänna förekomsten av likartad inverkan underjämförliga förhållanden. Om ingreppet är sådant att intrångsersättning skall betalas. skall vad som har sagts om beräkningen av marknadsvärdet tillämpas i fråga om värdet före ingreppet.
65 Då löseskillingen bestäms, skall en sådan ökning av fastighetens marknadsvärde av någon betydelse. som har ägt rum under tiden från
9 kap. I—6 åå
Prop. 1981/82: 130 468
dagen tio år före det talan väcktes vid domstol eller förrättningen påkal- lades. räknas ägaren tillgodo endast i den mån det blir utrett att den beror på något annat än förväntningar om en ändring i markens tillåtna använd- ningssätt. Om ingreppet är sådant att intrångsersättning skall betalas. skall vad som har sagts om beräkningen av marknadsvärdet tillämpas i fråga om värdet före ingreppet. Värderingen skall ske med hänsyn till fastighetens skick när ersättningsfrågan avgörs eller. om fastigheten dessförinnan har tillträtts eller tagits i anspråk eller skadats. när detta skedde.
Om en stadsplan eller en byggnadsplan. enligt vilken marken har avsetts för enskilt bebyggande. har fastställts innan talan väcktes vid domstol eller förrättningen påkallades. skall första stycket tillämpas endast på den vär- destegring som har inträffat efter det att planen fastställdes.
Om inlösen sker av en bebyggd fastighet. som innehas i huvudsakligt syfte att bereda bostad åt ägaren och honom närstående. gäller den be- gränsningen för tillämpningen av första stycket att löseskillingen inte i något fall får bestämmas till lägre belopp än som behövs för att anskaffa en likvärdig bostadsfastighet.
I den mån det blir utrett att värdestegringen utan att ha samband med förväntningar om någon ändring i markens tillåtna användningssätt beror på inverkan av vattenföretaget. gäller 5 &.
7 5 Om fastigheten har tillträtts i sin helhet eller tagits i anspråk eller skadats. skall då ersättningen bestäms hänsyn inte tas till sådan ändring i fastighetens värde som uppkommer därefter. Detsamma gäller då fastighe- ten har tillträtts endast delvis, om inte värdeändringen beror på att den återstående delens skick ändras.
Ersättningen skall jämkas med hänsyn till den höjning i det allmänna prisläget som kan ha skett sedan fastigheten tillträddes eller togs i anspråk eller skadades.
Om det behövs. skall i beslutet om ersättning tas in bestämmelser som är ägnade att hindra att ersättningstagaren gör en förlust till följd av ändringar i penningvärdet under tiden från ersättningsbeslutet till dess betalning sker. '
8 5 Har en åtgärd vidtagits i uppenbar avsikt att höja ersättningen. skall. om skäl föreligger. ersättningen bestämmas som om åtgärden inte hade vidtagits.
Om företag eller åtgärder vartill tillstånd har lämnats enligt denna lag medför att särskild rätt till en fastighet går förlorad eller rubbas. skall. då en åtgärd som avses i första stycket har vidtagits av fastighetens ägare i avsikt som anges där, första stycket tillämpas så att den ersättningsskyldi- ge erhåller gottgörelse genom minskning av den ersättning som tillkommer agaren.
9 % Ersättningen skall bestämmas särskilt för varje sakägare. Löse- skilling. intrångsersättning och annan ersättning skall bestämmas var för sng.
Om ersättningen avser samtliga delägares andel i en samfällighet eller en del av denna och det för samfälligheten finns en känd styrelse eller en förvaltare med rätt att uppbära medel som härrör från samfälligheten. kan domstolen eller förrättningsmannen utan hinder av första stycket bestäm- ma gemensam ersättning för delägarna iden mån nedsättning inte skall ske enligt 16 kap. l ä.
9 kap. 7—9 555
Prop. 1981/82: 130 469
10 & Om företag eller åtgärder vartill tillstånd har lämnats enligt denna lag medför skada på en fastighet som tillhör den som har fått tillståndet. skall ersättning för skadan bestämmas. Detta gäller dock inte. om medgi- vanden har lämnats av samtliga borgenärer som har panträtt i fastigheten. Om fastigheten besväras av gemensamma inteckningar. fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 äjordabalken föreskrivs för relaxation. Medgivande fordras dock inte av den för vars rätt domstolens eller förrättningsmannens avgörande är väsentligen utan betydelse.
Ersättning vid utrivning m.m. 11 & Den som har fått tillstånd enligt" 14 kap. 1 5 eller har ålagts eller medgetts enligt 15 kap. 65 att riva ut en vattenanläggning skall betala skälig ersättning för skador på annans egendom som orsakas av bestående ändring i vattenförhållandena. Skyldighet att betala ersättning för förlust av förmån som orsakas av utrivningen föreligger endast om förmånen har tillförsäkrats i tillståndsdomen eller tillståndsbeslutet eller i avtal som träffats i samband med vattenanläggningens tillkomst. Ersättning utgår i sådant fall endast för kostnaderi anledning av förlusten av förmånen.
Om medgivande att riva ut en vattenanläggning har lämnats annan än den som är skyldig att underhålla anläggningen och skyldighet att betala ersättning har ålagts i samband därmed. får ersättningen sökas åter av den underhållsskyldige.
Den som har fått tillstånd enligt 14 kap. 3 5 första stycket att bortskaffa flottledsanläggning är inte skyldig att betala ersättning för andra skador än sådana som uppkommer i samband med arbetena med bortskaffandet.
Paragrafen. som delvis motsvarar 10 kap. 17 5 i utredningens förslag samt 9 kap. 11 å i det remitterade förslaget. har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.6.2). Vissa ändringar har vidta- gits i anledning av vad lagrådet anfört. Paragrafen saknar motsvarighet i VL. ] 14 kap. nya vattenlagen finns särskilda bestämmelser om utrivning m.m.
Första stycket innehåller bestämmelser om ersättning vid utrivning-av vattenanläggningar. Utrivning av en vattenanläggning i ytvatten är vatten- företag enligt definitionen i 1 kap. 3 5 första stycket punkt 1. Härav följer bl. a. att deallmänna bestämmelserna om ersättning i förevarande kapitel blir tillämpliga. På skäl som har anförts i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.6.2) har emellertid ersättningsskyldigheten för den som river ut en vattenanläggning begränsats något i förhållande till vattenföretag i allmänhet.
Enligt första meningen i förevarande stycke gäller att den som river ut en anläggning skall betala skälig ersättning för de skador på annans egendom som orsakas av den bestående ändring av vattenförhållandena som blir följden av utrivningen. Innebörden av bestämmelsen är att vattendomsto- len i vissa fall kan jämka ersättningen. Som._närmare har utvecklats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen bör en sådan jämkning kunna ske i de fall skadorna av utrivningen blir betydande och den skadelidande
9 kap. [()—1] 9.5
Prop. 1981/82: 130 470
genom att överta ansvaret för anläggningen enligt 14 kap. 2 & hade kunnat undvika skadan. Vid bedömande av jämkningsfrågan bör hänsyn tas till kostnaden för ett fortsatt underhåll av vattenanläggningen. En jämkning bör förekomma endast i de fall skadeersättningen avsevärt överstiger kostnaden för ett fortsatt underhåll. Även i andra fall bör det någon gång kunna anses skäligt attjämka ersättningen. exempelvis då skadeersättning- en framstår som oproportionerligt stor i förhållande till arten och omfatt- ningen av den vattenanläggning som skall rivas ut.
Enligt andra meningen i förevarande stycke utgår ersättning för en genom utrivningen orsakad förlust av en förmån endast i den mån förmå- nen har tillförsäkrats i tillståndsdomen eller tillståndsbeslutet eller i avtal som har samband med vattenanläggningens tillkomst. Ett exempel på en ersättningsgill förmån är rätt till andelskraft.
Vad som skall ersättas är härvid enligt tredje meningen i förevarande stycke förmånstagarens kostnader i anledning av förlusten av förmånen. Som Svea hovrätt framhåller utgår alltså inte ersättning för utebliven framtida vinst. Ersättningsgilla är bl.a. omställningskostnader som upp- kommer exempelvis genom att den som har rätt till andelskraft måste tillgodose sitt elkraftbehov på något annat sätt. Om den skadelidande har bidragit till kostnaderna för anläggningen bör han också ha rätt till ersätt- ning för att han inte har möjligheter att utnyttja anläggningen under förut- satt tid. Ersättning bör slutligen kunna utgå för åtgärder som den skadeli- dande har bekostat för att kunna utnyttja anläggningen och som blir onödi- ga genom utrivningen. Vid prövningen av frågan om ersättningens skä- lighet bör bl.a. beaktas den skadelidandes möjligheter att överta under- hållsansvaret enligt 14 kap. 2 å.
Av förevarande bestämmelser framgår motsatsvis att ersättning inte utgår till den som utan särskild rättsgrund har haft viss förmän av anlägg- ningen. exempelvis i fråga om badmöjligheter eller kommunikationer. Den av utredningen föreslagna bestämmelsen med detta innehåll behövs därför inte.
Andra styr-ket innebär att om exempelvis kammarkollegiet har utverkat ett tillstånd till utrivning med stöd av 15 kap. 6 15 andra stycket får den ersättning som kollegiet tvingas utge sökas åter av den ansvarige.
Tredje stycket. som saknar motsvarighet i utredningens förslag. innehål- ler en särskild ersättningsbestämmelse för det fallet att någon har fått tillstånd enligt 14 kap. 3 & första stycket att bortskaffa en flottledsanlägg- ning. Bestämmelsen innebär att den som har fått tillstånd till bortskaffan- det endast kan förpliktas att betala ersättning för skador som uppkommer i samband med arbetet med att föra bort anläggningen. Skador på annans egendom till följd av bestående ändringar i vattenförhållandena eller för- lust av en förmån som någon har åtnjutit till följd av anläggningens existens ersätts alltså inte. "
9kap. II 9'
Prop. 1981/82: 130 ' ' 471
En motsvarighet till paragrafens fjärde stycke i det remitterade förslaget har på skäl som anförts av lagrådet tagits in i 14 kap. 5 5.
Ersättning vid omprövning
Frågan om ersättning vid omprövning har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen ( avsnitt 2.5.3 ) och i inledningen till. detta slutprotokoll.
I enlighet med lagrådets förslag regleras i förevarande avdelning frå- gorna om när ersättning vid omprövning skall utgå. dels till tillståndsha- varen och dels till tredje man. samt hur ersättningen skall beräknas (12 s) och vidare vem som skall betala ersättning i olika omprövningsfall ( 13 å). Bestämmelserna. som har utformats i enlighet med lagrådets förslag. mot- svarar 9 kap. 12 och 15 515 i det remitterade förslaget samt 10 kap. 11 och 14 åå i utredningens förslag.
12 å Medför omprövning enligt 15 kap. 3. 4. 9 eller 11 5 förlust av vatten eller fallhöjd eller inskränkning i rätten att reglera vattnets avrinning för tillståndshavare som omfattas av omprövningen utgår ersättning för förlus- ten eller inskränkningen. om annat inte följer av 14 &.
Medför omprövning enligt denna lag skada för annan än tillståndshavare som omfattas av omprövningen utgår ersättning härför. För mottagare av andelskraft gäller dock viss begränsning enligt 19 %.
Beträffande ersättning enligt första eller andra stycket äger 1—105å motsvarande tillämpning. '
Första stycket motsvarar 10 kap. 11 å i utredningsförslaget och. med vissa redaktionellajämkningar. 9 kap. 13 å i det remitterade förslaget.
En tillståndshavare som lider ekonomisk skada på grund av omprövning omfattas inte av den allmänna bestämmelsen om rätt till ersättning enligt 1 &. Förevarande stadgande innehåller därför en allmän föreskrift om tillståndshavares rätt till ersättning vid omprövning. Ersättning utgår för förlust av vattenmängd eller fallhöjd eller inskränkning i regleringsrätt som han åsamkas på grund av omprövning enligt 15 kap. 3. 4. 9 eller 11 &. med de begränsningar som stadgas i 14 & för de fall då omprövningen sker till förmån för kvalificerade allmänna intressen. Däremot skall i samband med
'omprövning ålagda förpliktelser för tillståndshavaren att vidta skadeföre- byggande eller skadekompenserande åtgärder som inte innebär förlust av vatten m.m. inte vara förenade med ersättningsrätt för denne.
Med "tillståndshavare som omfattas av omprövningen" avses i första hand den tillståndshavare som ansökan om omprövning riktas mot. 1 det fall den som har tillstånd till en vattentäkt begär omprövning av tillståndet till en konkurrerande vattentäkt enligt 15 kap. 11 & gäller stadgandet båda tillståndshavarna.
1 andra stycket regleras frågan om ersättning för skador som annan än tillståndshavaren åsamkas på grund av omprövning. Första meningen mot—
9 kap. 12 5
Prop. 1981/82: 130 472
svarar 9 kap. 15 å andra stycket första meningen i det remitterade försla- get. 1 andra meningen erinras om att en särskild begränsningsregel gäller för mottagare av andelskraft.
I tredje stycket. som motsvarar 9 kap. 15 & första stycket och andra stycket första meningen i det remitterade förslaget. hänvisas till de all- männa ersättningsbestämmelsernai 1— 10 155 'om i vilka former gottgörelse skall utgå — alltså genom skadeförebyggande åtgärder eller ersättning i pengar -— och hur ersättningen skall beräknas.
13 & Ersättning enligt 12 5 första stycket betalas av den som har begärt omprövningen eller. om omprövning enligt 15 kap. 11 & omfattar tillstån- den till konkurrerande vattentäkter. av vardera tillståndshavaren.
Ersättning enligt 12 å andra stycket betalas.
1. om omprövningen sker enligt: 15 kap. 3. 4 eller 8 få. av tillståndsha- varen.
2. om omprövning enligt 15 kap. 11 & omfattar tillstånden till konkurre- rande vattentäkter. av vardera tillståndshavaren.
3. vid annan omprövning av den som har begärt omprövningen. Ersättning för minskning av andelskraft från vattenkraftverk som omfat- tas av omprövningen betalas av den som har tillstånd till kraftverket.
Paragrafen reglerar frågan om vem som skall betala ersättning i anled- . ning av omprövning. Första och andra styckena motsvarar. med av lagrådet föreslagna tillägg i fråga om omprövning enligt 15 kap. 11 & av tillstånd till konkurrerande vattentäkter. 9 kap. 15 5 första stycket och andra stycket andra meningen i det remitterade förslaget. ' Skyldigheten att betala ersättning vid omprövning av tillstånden till konkurrerande vattentäkter innebär att vardera tillståndshavaren betalar
ersättning till den andre för de förluster och inskränkningar som denne åsamkas genom att hans tillstånd jämkas och till de sakägare som lider skada genom en jämkning av den andres tillstånd.
Tredje stycket har tillkommit på lagrådets förslag. Frågan om ersättning till mottagare av andelskraft från ett kraftverk. beträffande vilket villkoren för tillståndet omprövas. regleras så att kraftverksägaren får uppbära hela ersättningen för kraftförlusten i kraftverket. men han blir i sin tur ersätt- ningsskyldig gentemot mottagaren av andelskraft för den eventuella minskning i kraftleveransen som denne drabbas av. Av 19 å i detta kapitel framgår att mottagare av andelskraft är underkastad samma begränsningar i sin ersättningsrätt som kraftverksägaren i vissa fall är underkastad enligt 14 och 15 #15.
Begränsning i crsr'ittningsrättcn
I denna avdelning har tagits in bestämmelser om' begränsning i ersätt- ningstagarnas ersättningsrätt när omprövning sker eller nya vattenföretag utförs till förmån för vissa kvalificerade intresSen. Bestämmelserna har
9 kap. 13 35
Prop. 1981/82: 130 473
utformats enligt lagrådets förslag med ett förtydligande tillägg i 15 & första stycket.
14 & Om förlust eller inskränkning som avses i 12 5 första stycket för- anleds av omprövning till förmån för det allmänna fiskeintresset. allmän farled. allmän hamn. allmän flottled eller hälsovården eller. vid ompröv- ning enligt 15 kap. 35 eller 9.5 första meningen. till förmån för den allmänna miljövården. är tillståndshavaren skyldig att utan ersättning tåla viss del av förlusten eller inskränkningen. '
Den del som inte ersätts avser den sammanlagda förlusten eller in- — skränkningen till följd av skilda omprövningar som nu har angetts och av vattenföretag som avses i 15 å och motsvarar i fråga om
1. vattenkraftverk högst en femtedel och lägst en tjugondel av produk— tionsvärdet av den vattenkraft som enligt meddelat tillstånd kan uttas vid kraftverket efter avdrag för den del av produktionsvärdet som är att hänföra till vattenregleringar.
2. vattenreglering för kraftändamål högst en femtedel och lägst en tju- gondel av det till regleringen hänförliga produktionsvärdet av den vatten- kraft som enligt meddelade tillstånd kan uttas vid varje kraftverk.
3. andra vattenföretag högst en femtedel och lägst en tjugondel av värdet av den vattenmängd. fallhöjd eller magasinsvolym som omfattas av tillståndet till företaget.
När vattendomstolen lämnar tillstånd till ett vattenföretag för vilket begränsning i ersättningsrätten som nu har nämnts skall gälla. skall vatten- domstolen inom de gränser som anges i andra stycketl —3 fastställa den del som inte ersätts. Därvid skall hänsyn tas främst till företagets inverkan på vattenstånds- och avrinningsförhållandena, den fördel eller olägenhet som företaget väntas medföra från allmän synpunkt. graden av nytta för tillståndshavaren och mottagare av andelskraft samt längden av den tid som föreskrivs enligt 15 kap. 3 5 första stycket.
Om omprövning sker före den enligt 15 kap. 3 & första stycket fastställda tidpunkten. skall den del som inte ersätts minskas i förhållande till den tid som återstår till denna tidpunkt. '
Paragrafen. som har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsre-
missen (avsnitt 2.5.3) och i inledningen till slutprotokollet. motsvarar i . huvudsak 10 kap. 12 å i utredningens förslag och 9 kap. 14 å i det remitte- rade förslaget och begränsar tillståndshavarens rätt till ersättning enligt huvudregeln i 12 å i fall då han åsamkas förlust av vatten eller fallhöjd eller . inskränkningar i sitt regleringstillstånd till följd av en omprövning till förmån för vissa kvalificerade allmänna intressen.
lförsta stycket anges de kvalificerade intressen som skall åtnjuta viss ersättningsfrihet. Enligt utredningsförslaget skall ersättningsfrihet för den allmänna miljövården föreligga endast om inte förlusten lagligen skall bäras av någon annan än tillståndshavaren. Uttrycket "någon annan" är svårtolkat och kan ge upphov till svårbedömbara tvister. Som jag ser det kan det i princip röra sig om två omprövningssituationer till förmån för den allmänna miljövården då tillståndshavarens rätt till ersättning bör vara begränsad. Antingen kan det röra sig om det fallet att kammarkollegiet
9 kap. [4 5
Prop. 1981/82: 130 474
med stöd av 15 kap. 35 ansöker om omprövning till förmån för den allmänna miljövården. eller också att företrädare för kommuner eller vat- tenförbund ansöker om omprövning av tappningsbestämmelser enligt 15 kap. 9 & första meningen för samma ändamål. I sådana situationer bör naturligtvis det allmänna åtnjuta samma ersättningsfrihet som vid ompröv- ning för övriga kvalificerade allmänna intressen. De situationer som avses i 15 kap. 9 & andra meningen. som möjliggör utverkande av ändrade tappningsbestämmelser för att motverka förorening genom avloppsvatten. torde däremot regelmässigt vara en följd av ålägganden enligt ML för den som orsakar förorening genom avloppsvatten. Även om det t.ex. är en kommun som utverkar sådana bestämmelser för att minska olägenheterna av utsläppet av avloppsvatten från det kommunala reningsverket. bör någon ersättningsfrihet i nu angivna fall inte föreligga. Med hänsyn till det anförda har stadgandet fått en ändrad utformning i förhållande till utred- ningsförslaget. så att tillståndshavarens rätt till ersättning inte är begränsad vid omprövningar av sistnämnda slag.
I andra stycket anges storleken av begränsningen i ersättningsrätten för tillståndshavaren. I enlighet med vad som föreslagits i det remitterade förslaget skall den del som inte ersätts avse den sammanlagda förlusten eller inskränkningen till följd av skilda omprövningar eller nya vattenföre- tag till förmån för de kvalificerade allmänna intressena. Däremot skall hänsyn inte tas till vad som kan ha fått avstås i samband med själva tillståndet.
I fråga om vattenkraftverk skall. i enlighet med lagrådets förslag. enligt punkt I avdrag från kraftproduktionsvärdet ske för den del av värdet som är att hänföra till vattenregleringar. Avdrag skall alltså göras både för det värde som ligger i att den uttagbara vattenkraften har ökat genom en reglering och för det värde som ligger i att den uttagbara kraften kan utnyttjas på ett fördelaktigare sätt.
I överensstämmelse med beräkningssättet-beträffande vattenkraftverk har i punkt 2 värdet av vattenregleringar för kraftändamål angivits som det till regleringen hänförliga produktionsvärdet av den vattenkraft som enligt meddelade tillstånd kan tas ut vid varje kraftverk. Eftersom vattenöver- ledning enligt definitioncn i 1 kap. 4 så punkt 2 är en form av vattenregle- ring. behöver denna företagstyp inte särskilt anges i lagtexten.
Enligt punkt 3 skall den ersättningsfria andelen i fråga om övriga vatten- företag motsvara en viss del av värdet av den vattenmängd. fallhöjd eller magasinsvolym som omfattas av tillståndet till företaget.
I tredje stycket ges bestämmelser om att vattendomstolen skall i till— ståndsdomen bestämma den del av värdet enligt andra stycket som inte ersätts och vad som skall ingå i domstolens bedömning av storleken av denna del (jfr 13 kap. 47 & första stycket punkt 12).
Regeln ifjärdc stycket innebär att den kvotdel som fastställts i samband med tillståndet reduceras i direkt proportion till den tid som återstår till omprövningstidpunkten.
9 kap. 14 5
Prop. 1981/82:130 ' ' 475
15 ä' Om den som har tillstånd enligt denna lag till ett vattenföretag åsamkas förlust av vatten eller fallhöjd eller inskränkning i rätten att reglera vattnets avrinning till följd av att tillstånd lämnas till ett vattenföre- tag som skall tillgodose det allmänna fiskeintresset. allmän farled. allmän hamn eller allmän flottled. hälsovården eller den allmänna miljövården. är hans rätt till ersättning härför begränsad på motsvarande sätt som gäller enligt 14 å.
Vad som sagts nu gäller även förlust av fallhöjd som inte är utbyggd. Därvid skall den del som inte ersätts motsvara en tjugondel av värdet av vattenkraften i det berörda strömfallet efter avdrag för vad som av detta värde är att hänföra till vattenregleringar.
Paragrafen. som motsvarar 10 kap. 15 å i utredningsförslaget och 9 kap. 12 å i det remitterade förslaget. har behandlats i den allmänna motivering- en i lagrådsremissen (avsnitt 2.5.7) och i inledningen till slutprotokollet. Den ersätter gällande VL:s bestämmelser om kungsådra i 1 kap. 5— 13 åå men gäller också i andra vattenområden än de nuvarande kungsådrevatten- dragen.
Paragrafen innehåller begränsningar i den rätt till ersättning för en ska- delidande som annars följer av 1—10 åå i förevarande kapitel. Förutsätt- ningen för paragrafens tillämpning är alltså att det är fråga om en skada eller ett intrång som kan uppskattas i pengar och som normalt skulle ha ersatts helt enligt dessa bestämmelser.
Förutsättningen för begränsningarna i ersättningsrätten är att det med— delas tillstånd till ett nytt vattenföretag. Denna förutsättning gäller också enligt gällande VL för att ersättningsfrihet'för det allmänna på grund av kungsådrebestämmelscrna skall kunna åberopas (se 1 kap. 4 å första stycket VL).
Vad den skadelidande skall avstå utan ersättning är beroende av om det han avstår omfattas av ett tillstånd enligt denna lag eller om något sådant tillstånd inte föreligger. I l4å i promulgationslagen regleras frågan om motsvarande inskränkning i ersättningsrätten. när det som avstås omfattas av ett tillstånd enligt gällande VL eller äldre bestämmelser.
Begränsningarna gäller enligt det första stycket sådana fall då någon tvingas avstå vatten eller fallhöjd eller minska ett regleringsmagasin till förmån för ett vattenföretag som skall tillgodose vissa kvalificerade intres- sen som sammanfaller med de kvalificerade intressen som räknas upp i 14 å första stycket. För annan skada utgår full ersättning.
I stadgandet regleras det fallet att det som tillståndshavaren avstår omfattas av ett tillstånd enligt förevarande lag. Då skall hans ersättnings- rätt begränsas på samma sätt som vid omprövningar som avses i 14 å. Det innebär att han har rätt till ersättning för vad som avstås endast till den del detta. jämte vad som tidigare har avståtts utan ersättning enligt före- varande paragraf eller vid omprövning som avses i 14 å. överstiger vad som har föreskrivits i den gamla tillståndsdomen. Om avståendet sker före den tidpunkt som gäller för omprövning. skall reduktion av den ersätt-
9 kap. 15 å
Prop. 1981/82: 130 ' " 476
ningsfria andelen ske med hänsyn till den tid som återstår fram till denna tidpunkt.
I enlighet med lagrådets förslag har i andra Stycket tagits in en regel om begränsning i ersättningsrätten när det gäller förlust av fallhöjd som inte är utbyggd. Regler om begränsningar i ersättningsrätten när det gäller vatten- företag som har tillkommit före den nya lagens ikraftträdande har på lagrådets förslag tagits in i promulgationslagen (se 14 å).
A tidvis/craft
Bestämmelserna motsvarar 9 kap. 16— 19 åå i det remitterade förslaget. Reglerna i 16— 18 åå motsvarar 4 kap. i utredningens förslag samt 2 kap. 6 och 7åå VL. 19å motsvarar 10 kap. 16å i utredningsförslaget;
Gällande bestämmelser om andelskraft tillkom år 1974 ochjag kan i allt väsentligt hänvisa till vad som anfördes då (se prop. 1974:83 s. 170, 186. 300 och 308). På skäl som anförts av lagrådet innehåller propositionsförsla- get inte någon motsvarighet till 16 å andra styckets regel i det remitterade förslaget om andelskraft i vissa vattenöverledningsfall. 19 å har jämkats i enlighet med lagrådets förslag.
16 5 Den vars vattenkraft skall tillgodogöras av annan med stöd av 2 kap. 7 å eller på grund av överenskommelse får delta i tillgodogörandet. om det är av betydelse för hans verksamhet och om hans rätt till kraften är grundad på äganderätt eller annan rättighet som gäller mot envar och som inte är begränsad till tiden. Han är då berättigad till andel i kraftproduk- tionen (andelskraft) och skyldig att: bidra till kostnaderna för kraftanlägg- ningens utförande och drift. allt i förhållande till sin andel i den vattenkraft som skall tillgodogöras vid anläggningen. Motsvarande gäller om den vars strömfall tas i anspråk enligt 2 kap. 8 å. om ersättning för ianspråktagandet inte redan har bestämts.
Skyldigheten att tillhandahålla andelskraft åvilar strömfallsfastigheten. Rätten till andelskraft skall vara förenad med den fastighet till vilken vattenkraften har hört eller rättigheten har överflyttats enligt 18å första stycket.
Paragrafen innehåller de grundläggande bestämmelserna om andels- kraft.
I överensstämmelse med terminologin i övrigt i den nya vattenlagen används i första stycket uttrycket "drift" för såväl driften som underhål- let.
Andelskraft kan liksom enligt VL komma i fråga inte bara som kompen- sation för outbyggd fallhöjd utan även när kraft helt eller delvis tas i anspråk från ett befintligt kraftverk (se härom prop. 1974183 s. 173). Vid bestämmande av det kostnadsbidrag som mottagaren av andelskraften skall betala bör givetvis rimlig hänsyn tas till den gamla anläggningens värde. eftersom andelskraften skall utgöra kompensation för förlust av kraftproduktion från den.
9 kap. 16 å
Prop. 1981/82: 130 477
Den nya vattenlagen innehåller inte någon motsvarighet till 2 kap. 23å VL. Bestämmelsen i 2 kap. 6å första-stycket sista meningen VL om rätt till andelskraft för sådana som är ersättningsberättigade enligt 2 kap. 23å har därför inte fått någon motsvarighet i förevarande paragraf.
175 I samband med beslut om tillhandahållande av andelskraft skall erforderliga bestämmelser meddelas om villkoren för tillhandahållandet och om kostnadsbidrag.
Om förhållandena ändras. kan kraftanläggningens ägare eller mottagaren av andelskraft påkalla omprövning av rättsförhållandet mellan dem. Där-
vid får endast sådana ändringar beslutas som innebär väsentlig fördel för - någon av parterna utan att medföra betydande olägenhet för motparten. Om det beslutas att rätten till andelskraft skall avlösas mot ersättning i pengar, gäller de allmänna bestämmelserna om ersättning i I—10åå.
Första stycket innebär att vattendomstolen skall inte bara pröva förut- sättningarna för andelskraft utan även bestämma det väsentliga innehållet i rätten till andelskraft (se prop. 1974: 83 s. 308).
Frågor om omprövning enligt andra stycket avser endast rättsförhållan- det mellan kraftstationens ägare och mottagaren av andelskraften och handläggs därför som stämningsmål enligt 13 kap. 14å punkt 7. Den till vilken andelskraften har upplåtits enligt l8å andra stycket har inte någon rätt att påkalla omprövning.
Ett fall då omprövning enligt förevarande stycke kan vara motiverad är att villkoren för det grundläggande tillståndet ändras på grund av ompröv- ning enligt 15 kap. '
18.5 På ansökan av ägaren till en fastighet varmed rätt till andelskraft är förenad får beslutas att rätten till andelskraft skall flyttas över till någon annan fastighet som tillhör samme ägare. om detta kan ske utan skada för borgenärer med panträtt eller andra rättsägare. Rätten till andelskraft får upplåtas av ägaren till den fastighet varmed den är förenad. Avtal om upplåtelse är inte bindande längre än femtio år från det avtalet slöts. Upplåtelser för någons livstid gäller dock utan begränsning till viss tid.
Frågor om överflyttning'enligt första stycket handläggs som ansöknings- mål (se 13 kap. 13å första stycket punkt 6). Detta innebär bl.a. att kungörelse kommer att utfärdas. Särskilda bestämmelser om innehållet i en ansökan finns i 13 kap. 20å andra stycket.
19 5 Om den kraftmängd som utgår såsom andelskraft minskas i fall som avses i 14 eller 15å är mottagaren av andelskraften skyldig att utan ersättning tåla denna minskning i samma mån som innehavaren av det kraftverk varifrån andelskraften tillhandahålls.
Den som har rätt till andelskraft deltar i tillgodogörandet av kraften vid en kraftanläggning. Hade initiativet till fallets bebyggande utgått från ho-
9 kap. 17—19 5.5
Prop. 1981/82: 130 478
nom, skulle han själv i fråga om den honom tillhöriga vattenkraften ha blivit skyldig att underkasta sig omprövning eller andra lagliga inskränk- ningar i sin rätt. Han bör därför "| samma utsträckning som kraftstations- ägaren vara skyldig att utan ersättning tåla en viss minskning av sin rätt till andelskraft.
Paragrafen innehåller en bestämmelse härom. Den andel av andelskraf- ten som skall avstås utan ersättning skall proportionellt motsvara den andel som avstås vid den kraftanläggning som skall tillhandahålla andels- kraften.
Paragrafen reglerar endast frågan om begränsning i rätten till ersättning beträffande en sådan rätt till andelskraft. som har tillkommit enligt den nya vattenlagen. I fråga om andelskraft och ersättningskraft enligt VL finns en särskild övergångsbestämmelse i 15å i promulgationslagen.
10 kap. Avgifter
Kapitlet. som motsvarar 11 kap. i utredningens förslag och 10 kap. idet remitterade förslaget. har behandlats i den allmänna motiveringen i lag- rådsremissen (avsnitt 2.13). Kapitlet ersätter bestämmelserna om fiskeav- gifter i 2 kap. 8 och lOåå VL samt om regleringsavgifter i 4 kap. 14 och 15 åå VL.
Kapitlet innehåller med särskilda underrubriker bestämmelser om byg- deavgifter (1 —4 åå) och om fiskeavgifter (5— 10 åå).
Av skäl som har angivits i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen ( avsnitt 2 . 13.4) innehåller den nya vattenlagen inte någon motsvarighet till bestämmelserna om domstolsavgifteri 11 kap. 95 och 96åå VL.
Den nya vattenlagen innehåller inte heller någon motsvarighet till den särskilda fiskeavgift som enligt 6 kap. 9å VL kan åläggas tlottningen (se avsnitt 2.133).
Vid sidan av förevarande avgiftssystem kan regeringen enligt 11 kap. 6å ålägga företagaren att betala s.k. särskilda villkorsmedcl.
Efter förslag av lagrådet har i 1 kap. 4 å vidtagits en ändring i fråga om definitionen av begreppet vattenreglering. Definitionen leder till att regle— ringar som inte sker för något annat vattenföretag inte blir avgiftspliktiga. Detta innebär en viss avvikelse från det remitterade förslaget i fråga om bygdeavgiften samt från både det remitterade förslaget och gällande rätt i fråga om den allmänna fiskeavgiften. Jag delar emellertid lagrådets upp- fattning att denna avvikelse inte kan ha sådan praktisk betydelse att det är motiverat att komplicera lagen med ytterligare en företagstyp. Avgiftsskyl- digheten har alltså i nu förevarande fall begränsats till vattenregleringar enligt nämnda definition i 1 kap. 4 å.
Bygdeavgift”
Bestämmelserna har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsre-
10 kap.
Prop. 1981/82: 130 479
missen (avsnitt 2.132). Som har angivits där ersätter bygdeavgifterna de nuvarande regleringsavgifterna enligt 4 kap. l4å VL. Avgiftsskyldigheten har utvidgats till att omfatta flera typer av vattenföretag. Beräkningsgrun- derna är också nya. Ifråga om användningen av bygdeavgifterna görs dock inte någon ändring i förhållande till VL. Ändringarna i förhållande till utredningens förslag är omfattande.
För regleringsavgifter enligt VL finns särskilda övergångsbestämmelser (se 16å promulgationslagen).
l 5 Om ett vattenföretag innebär
]. drift av ett vattenkraftverk.
2. vattenreglering som avser års- eller flerårsreglering.
3. vattenöverledning för något annat ändamål än kraftändamål. .ytvattentäkt skall den som innehar tillstand till företaget betala en årlig bygdeavgift som bestäms av vattendomstolen att utgå efter avgiftsenheter och avgifts- klasser enligt 2 och 3 åå.
Avser vattenföretaget utvidgning av ett annat vattenföretag eller. om utvidgning tidigare skett. flera andra vattenföretag, vartill tillstånd lämnats enligt denna lag. skall gemensam avgift fastställas såsom för ett enda företag, varvid tidigare utgående avgift bortfaller.
Bygdeavgift skall enligt de närmare bestämmelser som meddelas av regen'ngen användas dels för att förebygga eller minska sådana skador av vattenföretaget eller anläggningar för detta som inte har ersatts enligt 9 kap. och för att gottgöra sådana skador dels för att tillgodose allmänna ändamål beträffande den bygd som berörs av vattenföretaget eller anlägg- ningar för detta.
.D—
Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremis— sen ( avsnitt 2.13.2 ). Den motsvarar 10 kap. 1 å i det remitterade förslaget men har ändrats i enlighet med lagrådets förslag.
Iförsta stycket anges de typer av vattenföretag som omfattas av av- giftsskyldigheten. Denna är knuten till verksamhet varigenom inverkan sker på vattenförhållandena. Av 4å framgår att avgiftsskyldigheten_in- träder först året efter det att verksamheten har satts i gång.
Begreppet vattenkraftverk är inte särskilt definierat i lagen. Därmed avses en anläggning, där ett vattendrags vatten och fallhöjd — lägesenergin -— i turbiner o'ch generatorer omvandlas till elektrisk energi.
Avgiftsskyldigheten för vattenregleringar avser endast års- och flerårs- regleringar och alltså inte korttidsregleringar. Med en årsreglering avses att vatten hålls inne i ett magasin under vattenrika delar av ett år — framför allt under vårtloden — för att avtappas senare under samma regleringsår. Regleringsåret behöver inte sammanfalla med kalenderåret. Genom en flerårsreglering sparas vatten i ett magasin under ett vattenrikt år för att det skall kunna tas ut under senare, vattenfattiga år.
En korttidsreglering innebär att vatten spars på sådana tider av veckan eller dygnet då ett kraftverks belastning är minst — huvudsakligen under
10 kap. ] å
Prop. 1981/82: 130 480
lördagar. söndagar och helgdagar samt nattetid — för att utnyttjas när kraftbehovet är större och kraften alltså har ett högre värde. Som har anförts i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen ( avsnitt 2.132 ") avspeglas nyttan och omfattningen av en'korttidsreglering i storleken av ett kraftverk och inverkar då på avgiften för kraftverket. Korttidsreglering- en skall därför inte avgiftsbeläggas särskilt.
På samma sätt som korttidsregleringarna kommer vattenöverledningar för kraftändamål att inverka på avgiften för det kraftverk de betjänar. De skall alltså inte heller avgiftsbeläggas särskilt.
Det är vattendomstolen som bestämmer avgiftens storlek i samband med att tillstånd meddelas till vattenföretaget eller vid en senare tidpunkt. Som framgår av 3å sker en automatisk indexomräkning av avgifterna efter ändringarna i basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Konstmk- tionen med indexering av beloppet per avgiftsenhet leder till att avgiften inte behöver fastställas till ett visst krontal i domen utan i stället såsom ett visst antal avgiftsenheter i en viss avgiftsklass. Avgiften kan prövas om enligt 15 kap. lZå.
Andra stycket ersätter i enlighet med lagrådets förslag 2 å tredje stycket i det remitterade förslaget rörande utvidgningar. Stadgandet innebär att man vid utvidgning av ett vattenföretag fastställer en ny avgift gemensamt för det ursprungliga företaget och det nya företag som utvidgningen innebär. Om en avgift enligt nya lagen utgår för det tidigare företaget upphör denna och den nya avgiften bestäms med hänsyn till avgiftsenheter och avgifts- klass som om de två företagen eller — vid upprepade utvidgningar — samtliga företag utgjorde ett enda företag.
Stadgandet gäller endast utvidgning av företag vartill tillstånd har med- delats enligt nya vattenlagen. Om ett vattenföretag. vanill tillstånd har meddelats enligt VL. utvidgas blir det nya avgiftssystemet tillämpligt en- dast på det vattenföretag som utvidgningen utgör. Av 16 å promulgations- lagen framgår att regleringsavgift enligt 4 kap. 14 å VL även i fortsättning- en skall utgå för regleringar som prövats enligt VL. Det innebär att regle- ringsavgift utgår för det äldre företaget och bygdeavgift för det senare tillkomna. Hänsyn skall således inte tas till det äldre företaget när det gäller reduktion för toppeffekt eller större magasinsvolymer. och avgift beträffande kraftverk och vattenregleringar utgår först när utvidgningen i sig uppgår till minst 500 avgiftsenheter.
Tredje stycket motsvarar 4 kap. 15 å VL och 11 kap. 4å andra meningen i utredningens förslag. I enlighet med lagrådets förslag skall verkningarna av anläggningar för ett vattenföretag jämställas med verkningarna av själva vattenföretaget.
Som har anförts i den allmänna motiveringen skall bygdeavgiften liksom den nuvarande regleringsavgiften användas i bygden för två olika grupper av ändamål, nämligen gottgörelse-för enskilda skador samt allmänna orts— ändamål. I enlighet med vad statsmakterna tidigare har uttalat (jfr prop.
10 kap. I å'
Prop. 1981/82: 130 481
1959131 s. 34 och 3LU 195925 5. 19) vill jag understryka vikten av att bygdebegreppet ges en vid tolkning. Bygdeområdet vid en vattenreglering får sålunda inte avgränsas så snävt att bara trakten kring själva regle- ringsmagasinet tillgodoses med avgiftsmedel. Även kraftverksbygdcrna blir berättigade till anslag av bygdeavgiftsmedel.
Vad gäller den del av avgiftsmedlen som skall användas som kompensa- tion till enskilda skadelidande vill jag anmärka att denna möjlighet att få ersättning är subsidiär till den rätt till ersättning som grundas på ersätt- ningsbestämmelserna i 9 kap. och reglerna om oförutsedd skada i 15 kap. 17 och 18åå. Möjligheten att få ersättning av avgiftsmedel är grundad på billighetsskäl och den skadelidande kan inte göra gällande att ersättning alltid skall utgå. _
Chefen för jordbruksdepartementet kommer senare att anmäla frågan om utfärdande av bestämmelser som ersätter kungörelsen (1953: 620) an- gående indrivningen och användningen av vissa med anledning av företagi vatten utgående avgifter ( 1953 års avgiftskungörelse). I det sammanhanget kommer att övervägas behovet av ytterligare tillämpningsföresktifter rö- rande användningen av bygdeavgiftsmedel (jfr Kungl. Maj:ts brev den 18 maj 1967 till kammarkollegiet ang. tillämpningsföreskrifter m.m. med an- ledning av ändring av 1953 års avgiftskungörelse).
2 & Avgiftsenheter är
1. för vattenkraftverk varje enhet installerad generatoreffekt som om- fattar tio kilowatt intill 150 procent av effekten vid medelvattenföring och varje enhet om tjugo kilowatt därutöver, '
2. för vattenregleringar varje enhet av regleringsmagasinets rymd som omfattar 25 000 kubikmeter intill 100 miljoner kubikmeter, varje ytterligare enhet om 50000 kubikmeter intill 1000 miljoner kubikmeter samt vatje enhet om 100000 kubikmeter därutöver,
3. för vattenöverledningar och ytvattentäkter varje kubikmeter i sekun- den av den vattenmängd som högst får ledas bort enligt meddelat tillstånd.
"Avgift skall inte betalas för vattenkraftverk eller vattenregleringar, om antalet avgiftsenheter är mindre än femhundra.
Paragrafen, som bortsett från att tredje stycket i det'remitterade försla- ' get utgått överensstämmer med 10 kap. 2 å i detta, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.13.2).
Enligt första stycket punkt 1 beräknas avgiftsenheterna på 10 resp. 20 kilowatt på kraftverkets installerade generatoreffekt. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen och i enlighet med vad som förordats av Svea hovrätt. Luleå tingsrätt och kammarkollegiet är det den s.k. märkeffekten som skall användas som mått på kraftverkets utbyggnadseffekt. Denna framgår av en särskild märkning på generatorn och uttrycks i kilovoltam- pere. Genom att antalet kilovoltampere multipliceras med en faktor för fasförskjutning. som också skall vara angiven på generatorn och som kan variera mellan 0,75 och 1.0. erhålls antalet kilowatt.
10 kap. 2 5
Ptop. 1981/82: 130 482
Eftersom även uttrycket ”effekten vid medelvattenföring" har diskute- rats vid remissbehandlingen, villjag framhålla följande. Med medelvatten- föring avses medelvärdet av ett antal under en flerårsperiod jämnt förde— lade värden på vattenföringen i en sektion av ett vattendrag. Häri skall vid överledningar för kraftändamål även inräknas den överledda vattenmäng- den. Utredningen har angivit innebörden av "effekten vid medelvattenfö— ring" som effekten i ett för medelvattenföringen lämpat maskineri. Som Svea hovrätt anför är emellertid denna definition inte otvetydig och den kan leda till onödiga utredningar och diskussioner rörande exempelvis vilken fallhöjd och verkningsgrad ett dylikt maskineri bör konstrueras för. Jag biträder hovrättens förslag att effekten vid medelvattenföring skall beräknas ur utbyggnadseffekten genom direkt proportionering mellan me— delvattenföring och utbyggnadsvattenföring. Är t. ex. utbyggnadseffekten 100 MW och denna effekt uppnås vid en drivvattenföring av 125 m3/s ("= utbyggnadsvattenföringen) samt medelvattenföringen är 50 m3/s, blir ef- fekten vid medelvattenföringen
50 x'__4 W_ l00 15 OM
Som framgår av andra stycket inträder avgiftsskyldighet för vattenkraft- verk och vattenregleringar endast om antalet avgiftsenheter är minst 500 (==5 megawatt resp. 12,5 miljoner kubikmeter). För vattenöverledningar och vattentäkter inträder avgiftsskyldigheten när den vattenmängd som högst får ledas bort är minst en kubikmeter i sekunden.
[ det remitterade förslaget gavs i ett tredje stycke en bestämmelse rörande avgiftsberäkningen vid utvidgning av vattenföretag. Detta stad- gande ersätts av l å andra stycket i propositionsförslaget.
3 .8 För vattenkraftverk och vattenregleringar är avgiften för varje avgiftsenhet. om företaget tillhör klass 1: 0,5 promille av basbeloppet, klass 2: 1 promille av basbeloppet. klass 3: 1,5 promille av basbeloppet, klass 4: 2 promille av basbeloppet.
För vattenöverledningar och vattentäkter är avgiften för varje avgiftsen- het, om företaget tillhör klass 1: 5 procent avbasbeloppet. klass 2: 10 procent av basbeloppet, klass 3: 15 procent av basbeloppet, klass 4: 20 procent av basbeloppet.
Med basbeloppet avses det basbelopp som har bestämts enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring för det år som avgiften avser.
Vid inplacering i avgiftsklass skall hänsyn tas till de mindre eller större förändringari vattenförhållandena samt de mindre eller större olägenheter eller fördelar för bygden som vattenföretaget eller anläggningar för detta medför.
Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremis-
10 kap. 3 #
Prop. 1981/82: 130 483
sen (avsnitt 2.132). Som jag har anfört där bör placering av ett företag i klass i endast ske i undantagsfall. '
I det remitterade förslaget har basbeloppet för december månad tagits som utgångspunkt för indexomräkningen av bygdeavgiften och den årliga allmänna fiskeavgiften. Efter beslutet om lagrådsremiss har principerna för fastställande av basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring ändrats (se prop. 1981/82: 50, SfU 6, rskr 85). Basbeloppet skall fastställas för år och inte som tidigare för månad. Följdändringar har i det samman— hanget gjorts i andra författningar, i vilka det finns föreskrifter som hänvi— sar till basbeloppet för en bestämd månad. Med anledning härav har i tredje stycket i propositionsförslaget gjorts motsvarande ändring i förhål— lande till det remitterade förslaget.
I fjärde stycket anges vad som skall beaktas då avgiftsklass skall bestäm— mas för företaget. På förslag av lagrådet har intagits en bestämmelse om att vid inplaceringen i avgiftsklass också skall beaktas de anläggningar som hör till vattenföretaget. Om ett företag enligt nya lagen utvidgas. sker inplaceringen i avgiftsklass med hänsyn till företagens sammanlagda byg- depåverkan, se l 5 andra stycket.
Om avgiftsbeloppet inte uppgår till helt krontal. skall överskjutande öretal falla bort (se lagen, 1972: 180, om avrundning av vissa fordringar till helt krontal, m. m.").
För att åskådliggöra hur den nya avgiften skall beräknas, om den skulle tillämpas i dag, kan följande exempel anföras. Skyldighet att betala avgift för ett vattenkraftverk inträder år 1982. Kraftverket har en installerad effekt av 15 MW (= [5000 kilowatt). Om någon reduktion av effekten enligt 25 första stycket 1 inte görs, uppgår antalet avgiftspliktiga enheter enligt nämnda stadgande till 1500. Företaget har en sådan inverkan på vatten- och bygdeförhållandena att det bör placeras i klass 2 enligt föreva- rande paragraf. Avgiften för varje avgiftsenhet skall då utgöra 1 promille av basbeloppet. som för 1982 är 17800 kronor (SFS 198111-342). Avgiften för varje enhet är alltså 17.8 kronor och för 1500 enheter 26 700 kronor. Denna avgift skall sedan räknas om årligen med hänsyn till ändringarna i basbeloppet för varje år.
4 5 Bygdeavgift skall utgå från och med kalenderåret närmast efter det år då tillståndet till vattenföretaget togs i anspråk till och med det år då företaget läggs ned.
Bygdeavgiften skall före varje kalenderårs utgång betalas till länsstyrel- sen i det län där företaget huvudsakligen utförs.
Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremis- sen (2.132).
Första stycket motsvarar 4 kap. 14.5 fjärde stycket första meningen VL och 11 kap. 35 första stycket i utredningens förslag samt, med endast redaktionella jämkningar, 10 kap. 4 5 i det remitterade förslaget. Utgångs-
I0 kap. 4 ä'
Prop. 1981/82: 130 484
punkten för avgiftsskyldighetens inträde är enligt stadgandet idrifttagandet av företaget och inte, såsom är fallet med den allmänna fiskeavgiften, när arbetena påbörjas (se 10.5 i förevarande-kapitel). I defall en gemensam - avgift fastställs för ett befintligt vattenföretag och ett .vattenföretag som utgör utvidgning, skall den nya avgiften utgå från och med-kalenderåret närmast efter det då tillståndet till utvidgningen tas i anspråk. Samtidigt - bortfaller den tidigare avgiften.
Amira .vtycket motsvarar l & tredje och fjärde styckena i 1953 ars avgifts- kungörelse. Länsstyrelsens befattning med bygdeavgiftsmedlen går vid sidan av den vanliga budgetregleringen enligt 9 kap. regeringsformen (jfr 9 kap. 2.5 andra stycket andra meningen.regeringsformen).
Fiskeavgtfter .
Förevarande bestämmelser har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.133). De särskilda fiskeavgifterna enligt 55 motsvarar avgifter enligt 2 kap. 85 VL och de allmänna fiskeavgifterna enligt 65 ersätter avgifter enligt 2 kap. 10å VL. "Bestämmelserna för de allmänna fiskeavgifterna har i princip samordnats med vad som gäller för de nya bygdeavgifterna. '
Utredningens förslag innehåller inte någrabestämmclser om allmänna fiskeavgifter. I stället föreslog utredningen att femton procent av bygde- avgifterna skulle betalas'till fiskeristyrelsen att användas för att främja fisket inom landet (11 kap. 45 första meningen i utredningens förslag).
För fiskeavgifter enligt 2 kap. 8 och 10.55 VL finns särskilda övergångs- bestämmelser (se 165 promulgationslagen).
5 & Vattendomstolen eller förrättningsmannen får. om detär lämpligare. i stället för att meddela villkor enligt 3 kap. 11 & ålägga tillståndshavaren att betala en särskild avgift för främjande av fisket i det vatten som berörs av vattenföretaget eller inom något angränsande vattenområde. Avgiften kan fastställas som en engångsavgift eller som en årlig avgift.
Beloppet av årlig avgift beräknas-så, att det av vattendomstolen eller förrättningsmannen fastställda avgiftsbeloppet multipliceras med det tal som anger förhållandet mellan basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring för det år då avgiften skall betalas och basbeloppet för det år då avgiften fastställdes.
Paragrafen. som motsvarar 10 kap. 5 & i det remitterade förslaget och vars första stycke motsvarar 2 kap. _85VL och 11 kap. Säj utredningens förslag. har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2. 13.3) Lagtexten harjämkats i enlighet med lagrådets förslag samt med hänsyn till de ändrade principerna beträffande beräkningen av basbe- loppet (se vad som anförts i specialmotiveringen till 3 & tredje stycket).
Av lagtexten framgår att avgifterna får användas för åtgärder bl.a. inom bivattendrag. Härigenom'undanröjs den osäkerhet som f.n. råder i detta avseende. ' '
10 kap. 5 5
Prop. 1981/82: 130 485
I likhet med vad som kan ske i dag bör avgiften kunna användas för att bekosta kontrollen av efterlevnaden av meddelade bestämmelser till skydd för fisket, om ett behov av fortlöpande kontroll kan bestämt förutses (jfr prop. 1954: 23 s. 67). ' '
Det är vattendomstolen eller förrättningsmannen som bestämmer avgif- terna i samband med prövningen av frågan om föreskrifter enligt 3 kap. 11 &. I sistnämnda paragraf anges den ram inom vilken avgiftens storlek skall bestämmas. Engångsavgifter skall enligt 105'tredje stycket i föreva- rande kapitel betalas till fiskeristyrelsen på tid som föreskrivs av vatten- domstolen eller förrättningsman'nen. Ifråga om årliga avgifter finns ytterli- gare bestämmelser i 10 5. De årliga avgifterna kan' prövas om enligt 15 kap'. 4 ä.
6 & Om ett vattenföretag som avses i l 5 eller anläggningar för detta kan antas skada fisket eller kommer att orsaka en inte obetydlig ändring i de naturliga vattenståndsförhållandena. skall den som innehar tillstånd till företaget betala en årlig allmän fiskeavgift för främjande av fisket inom landet.
Avgiften bestäms av vattendomstolen att utgå efter avgiftsenheter och avgiftsklasser enligt 7 och 8 Gå.
Avser vattenföretaget utvidgning av ett annat vattenföretag eller. om utvidgning tidigare skett, flera andra vattenföretag. vartill tillstånd lämnats enligt denna lag, skall gemensam avgift fastställas såsom för ett enda företag. varvid tidigare utgående avgift bortfaller.
Paragrafen, som motsvarar 10 kap. 6.5 i det remitterade förslaget och inleder de bestämmelser om allmänna fiskeavgifter som ersätter 2 kap. 10.5 VL, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.133). '
Eftersom de 'fiskeavgiftspliktiga företagstyperna överensstämmer med de bygdeavgiftspliktiga i l. 5. har uppräkningen av dessa i det remitterade
förslaget ersatts av en hänvisning till 1 5. "Även frågan om utvidgning i - tredje stycket regleras på samma sätt som i l 5 andra stycket.
Det är vattendomstolen som bestämmer de allmänna fiskeavgifterna i samband med att tillstånd meddelas till vattenföretaget. Som framgår av 8å sker en automatisk indexomräkning av avgifterna. De kan även prövas om enligt 15 kap. 12.5.
7 & Avgiftsenheter är
1. för vattenkraftverk varje enhet installerad generatoreffekt som om- fattar tio kilowatt intill 150 procent av effekten vid medelvattenföring och varje enhet om tjugo kilowatt därutöver.
2. för vattenregleringar varje enhet av regleringsmagasinets rymd som omfattar 25 000 kubikmeter intill 100 miljoner kubikmeter och varje enhet om 50000 kubikmeter därtitöver, -
3. för vattenöverledningar och ytvattentäkter varje kubikmeter i sekun- den av den vattenmängd som högst får ledas bort enligt meddelat tillstånd.
[0 kap. 6—7 5,6
Prop. 1981/82: 130 486
Avgift skall inte betalas för vattenkraftverk och vattenregleringar. om antalet avgiftsenheter är mindre än tio.
Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremis- sen ( avsnitt 2.13.3 ).
Första stycket motsvarar vad som gäller för bygdeavgifterna enligt 25 första stycket utom så till vida att punkten 2 i förevarande paragraf endast- har en indelning i enheter om 25000 och 50000 kubikmeter och alltså inte även i 100000 kubikmeter.
Som framgår av andra stycket inträder avgiftsskyldighet för vattenkraft- verk och vattenregleringar endast om antalet avgiftsenheter är minst 10. För bygdeavgifterna är motsvarande gräns 500 (se 25 andra stycket). För vattenöverledningar och vattentäkter inträder avgiftsskyldigheten liksom i fråga om bygdeavgifter när den vattenmängd som högst får ledas bort är minst en kubikmeteri sekunden.
Bestämmelsen i tredje stycket i det remitterade förslaget rörande av- giftsberäkningen vid utvidgningar ersätts i propositionsförslaget av 6ä tredje stycket.
8 & ' För vattenkraftverk och vattenregleringar är avgiften för varje av- giftsenhet, om företaget tillhör klass 1: 0,05 promille av basbeloppet, klass 2: 0,1 promille av basbeloppet, klass 3: 0,15 promille av basbeloppet. klass 4: 0,2 promille av basbeloppet.
För vattenöverledningar och vattentäkter är avgiften för varje avgiftsen- het. om företaget tillhör klass 1: 1 procentav basbeloppet, klass 2: 5 procent av basbeloppet, klass 3: 10 procent av basbeloppet, klass 4: 15 procent av basbeloppet.
Med basbeloppet avses det basbelopp som har bestämts enligt lagen ( 1962: 381) om allmän försäkring för det år som avgiften avser.
Vid inplacering i avgiftsklass skall hänsyn tas till den omfattning i vilken fisk och fiske förekommer i det vattenområde som berörs av vattenföreta- get eller anläggningar för detta, till den utsträckning i vilken vattenförhål- landena och fisket påverkas av vattenföretaget eller anläggningar för detta samt till omfattningen av de förpliktelser som företagaren har ålagts enligt 5 åeller 3 kap. 11 15.
Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremis- sen (avsnitt 2.l3.3). Paragrafen överensstämmer med 10 kap. 85 i det remitterade förslaget med den ändring i tredje stycket som föranleds av de ändrade principerna för beräkning av basbeloppet. Vidare anges att inte bara vattenföretaget utan också anläggningar för detta skall beaktas.
Jag hänvisar till vad som har anförts vid 3 5 om avrundning av överskju- tande öretal.
Om man tar samma exempel på avgiftsberäkningen som jag har lämnat vid 3 5, skulle för samma kraftverk om 15 MW i klass 2 bestämmas en
10 kap. 8 9"
Prop. 1981/82: 130 487
allmän fiskeavgift för år 1982 om 2670 kronor som sedan räknas om årligen _ 10 kap. 9—10 59" med hänsyn till ändringarna i basbeloppet.
9 & Om det årliga beloppet av den allmänna fiskeavgiften är ringa. får föreskrivas att avgiftsskyldigheten skall fullgöras genom engångsbetalning. Föreskrift härom skall meddelas om det årliga avgiftsbeloppet skulle un- derstiga femhundra kronor.
Paragrafen. som med vissa jämkningar motsvarar 10 kap. 9.5 i det remitterade förslaget och 2 kap. 10 ä 1 mom. sista stycket VL (jfr även SOU 1972: 14 s. 16 och 153). har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.133).
10 & Årlig fiskeavgift enligt 6.5 skall utgå från och med kalenderåret närmast efter det år då arbeten eller andra åtgärder som inverkar på vattenförhållandena påbörjades eller da beslut om lagligförklaring medde- lades till och med det ar då företaget läggs ned.
Ärlig fiskeavgift enligt 5 eller 65 skall före varje kalenderårs utgang betalas till fiskeristyreisen.
Engångsavgift skall betalas till fiskeristyrclsen senast vid den tidpunkt som anges när avgiften bestäms. '
Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremis- sen ( avsnitt 2.13.3 ). Den motsvarar. med av lagrådet föreSlagnajämkning- ar. 10 kap. 10 å i det remitterade förslaget.
Första stycket motsvarar 2 kap. 10 & 1 mom. första stycket VL. I överensstämmelse med gällande rätt men i motsats till det remitterade . förslaget gäller stadgandet endast den allmänna fiskeavgiften. Som lagrå- det påpekar bör prövningsmyndigheten när det gäller den lokala fiskeavgif— ten. liksom när det gäller åtgärder, ha fria händer att bestämma när en sådan avgift skall börja utgå. När prövningsmyndigheten fastställer en lokal fiskeavgift, liksom engångsavgift enligt paragrafens tredje stycke. bör tidpunkten för avgiftens erläggande bestämmas med tanke på att avgifts- skyldigheten beror av att tillståndet tas i anspråk. '
Liksom f.n. bör bestämmandet av en årlig allmän fiskeavgift i regel anstå till senare när en deldom rörande byggnadsarbeten me'ddelas. Avgif- ten skall naturligtvis ändå beräknas från året närmast efter det då arbetena påbörjades. Avgift kan alltså delvis utgå för förfluten tid (se prop. 1952: 52 s. 47).
Andra stycket motsvarar 1 5 i 1953 års avgiftskungörelse. som endast reglerar frågan om när årliga avgifter skall betalas. I tredje stycket har tagits in en särskild bestämmelse orn tidpunkten för betalning av en en- gångsavgift. Denna får bestämmas av vattendomstolen eller förrättnings— mannen efter omständigheterna i varje särskilt fall.
Avgifterna skall enligt förevarande bestämmelser alltid betalas till fiske— ristyrelsen medan 1953 års avgiftskungörelse förutsätter att det i ett av-
Prop. 1981/82: 130 488
giftsbeslut enligt 2 kap. 8 & VL kan anges att betalning skall kunna ske till 11 kap. 1 ä' någon annan än en statlig myndighet. Detta skall alltså inte längre vara möjligt.
1] kap. Särskilda bestämmelser om större vattenföretag m. m.
Kapitlet, som motsvarar 11 kap. i det remitterade förslaget och innehål- ler särskilda bestämmelser om större vattenföretag m. m.. är indelat i två avdelningar. Den första avdelningen avser regeringens prövningsrätt (.1— 6 55) och den andra behandlar frågan om förberedelse av större vattenföre- tag (7—11 55).
I enlighet med vad lagrådet förordat har 6 & i det remitterade förslaget utgått i propositionsförslaget.
Regeringens prövningsrätt
Med stöd av 4 kap. 17 5 första stycket VL hari 1 & vattenrättskungörel- sen (1971: 789) angivits vilka företag som alltid skall prövas av regeringen. Regeringen kan vidare enligt 4 kap. 17 5 andra stycket VL förbehålla sig prövningen av andra företag som är av betydande omfattning eller ingri- pande beskaffenhet. Ett besked om förbehållet skall i så fall lämnas innan vattendomstolen eller synemännen avgör frågan om företagets tillåtlighet. De nuvarande bestämmelserna om regeringens prövningsrätt tillkom ge- nom en lagändring den 1 januari 1972.
Som har anförts i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.2) bör regeringen även i fortsättningen ha hand om tillåtlighetsprövning- en av de största vattenföretagen liksom vattenföretag som berör känsliga vattendrag eller vattenområden. Handläggningen i övrigt av sådana mål _ bör liksom i dag ske vid vattendomstol eller förrättning (se 12 kap. 29 å och
13 kap. 42 å). _ Vid regeringens prövning gäller tillåtlighetsreglerna i 3 kap. Det är dock endast regeringen som har befogenhet att meddela dispens enligt 3 kap. 3 5 andra stycket.
De företag som alltid skall prövas av regeringen bör som utredningen har föreslagit anges i själva lagen. Jag delar utredningens uppfattning att den nuvarande uppräkningen i vattenrättskungörelsen av sådana företag är väl avvägd (kungörelsen senast ändrad genom SFS 1981:983). I enlighet med terminologin i 10 kap. 2 och 7 55 bör emellertid storleken av de kraftverk som skall prövas av regeringen uttryckas i kilowatt installerad generatoref- fekt. Dessutom bör regeringen i lagen ges befogenhet att i särskilda fall förbehålla sig tillåtlighetsprövningen av vattenföretag av betydande om- fattning eller ingripande beskaffenhet.
] & Regeringen skall pröva tillåtligheten av följande slag av vattenföre- tag. nämligen
Prop. 1981/82:130 ' 489
1. vattenkraftverk som är avsedda för en installerad generatoreffekt av minst 20 000 kilowatt.
2. vattenregleringar med en större vattenståndsskillnad mellan däm— nings- och sänkningsgränserna än två meter under året eller en meter under veckan samt regleringar med mindre vattenståndsskillnad än som har angetts nu, om därigenom skall utnyttjas ett vattenmagasin av minst 100 miljoner kubikmeter under året eller tio miljoner kubikmeter under veckan.
3. vattenöverledningar eller andra vattenbortledningar från vattendrag eller sjöar med en normal oreglerad lågvattenföring av minst en kubik- meter i sekunden i bortledningspunkten respektive utloppet. om den vat- tenföring som skall tas i anspråk överstiger en femtedel av den normala oreglerade lågvattenföringen och det inte är uppenbart att bortledningen kan ske utan olägenhet av betydelse för allmänna intressen,
4. andra vattenkraftverk och andra vattenregleringar eller vattenöver- ledningar för vattenkraftändamål, om
a) företaget avser någon av följande älvar. nämligen Torne älv. Kalix älv, Pite älv och Vindelälven,
b) företaget avser någon av de älvar eller älvsträekor som anges i följande uppställning Älv Sträcka Klarälven sträckan mellan Kärrbackstrand och Edebäck Dalälven Västerdalälven, Österdalälven uppströms Trängslet samt sträckan mellan Näs och Hedesundafjärdarna Ljusnan sträckan mellan Hede och Svegsjön (Härjedalsljusnan) och sträckan mellan Laforsen och Arbråsjöarna (Mel- lanljusnan)
Ljungan uppströms Storsjön Indalsälven Åreälven, Ammerån ovan Överammer. Storån—
Dammån samt Hårkan uppströms Hotagen Ångermanälven Lejarälven, Storån uppströms Klumpvattnet, Långse- leån—Rörströmsälven. Saxån. Ransarån uppströms Ransaren samt Vojmån uppströms Vojmsjön-' Vapstälven ' Moälven Lögde älv Öre älv Umeälven Tärnaån och Girjesån. Juktån uppströms Fjosokken samt Tärnaforsen mellan Laisan och Gäutan
Bure älv . Skellefteälven källflödena uppströms Sädvajaure respektive Rebnis- . jaure Byske älv _
Lule älv Stora Lule älv uppströms Akkajaure. Lilla Lule älv _uppströms Skalka och Tjaktjajaure samt Pärlälve
Råne älv Rörån—Livas älv,- - '
5. grundvattentäkter för tillgodogörande av en större vattenmängd än 10000 kubikmeter om dygnet. .
6. andra vattenregleringar, vattenöverledningar och vattenbortledning- ar än som har angetts förut, om företaget avser någon av sjöarna'Vänern, Vättern. Mälaren, Hjälmaren. Storsjön iJämtland eller Siljan och företaget kan inverka märkbart på vattenståndet i eller vattenavrinningen ur sjön.
]] kap. ] 5
Prop. 1981/82: 130 - 490
Paragrafen motsvarar 11 kap. 1 & i det remitterade förslaget och 15 kap. 1 5 första stycket i utredningens förslag samt 4 kap. 17 5 första stycket VL och 1 5 första stycket vattenrättskungörelsen (i senaste lydelse enligt SFS 1981 : 983).
Som jag har anfört i inledningen till förevarande avdelning har i punkt ] storleken av de vattenkraftverk som alltid skall prövas av regeringen angivits i en installerad generatoreffekt (märkeffekt) av minst 20000 kilowatt och inte som f.n. kilovoltampere. Härigenom används samma mått på effekten som i fråga om avgifter enligt 10 kap. Eftersom effekten- heten kilowatt erhålls genom att antalet kilovoltampere multipliceras med faktorn för fasförskjutning. som kan variera mellan 0,75 och 1,0, innebär ändringen i vissa fall en höjning av gränsen för de kraftverk som obligato- riskt skall prövas av regeringen. Jag vill dock erinra om regeringens möjlig— heter enligt 3 5 att förbehålla sig prövningen av kraftverk med en effekt som understiger 20000 kilowatt.
Med vattenreglering ipunktermi 2 och 6 avses en sådan reglering som definieras i 1 kap. 4 &. Under definitionen faller inte. i motsats till vad som är fallet enligt vattenrättskungörelsen, en reglering i markavvattningssyfte, t.ex. för översvämningsskydd. Inte heller omfattas en reglering för för- stärkning av en recipient för avloppsvatten. För att regeringen skall pröva sådana regleringar. fordras alltså ett särskilt förbehållsbeslut med stöd av 3 5.
Med vattenbortledning i punkterna 3 och 6 avses dels ytvattentäkter enligt definitionen i 1 kap. 4 5 och dels bortledning av vatten i annat syfte än tillgodogörande av vattnet. t.ex. utspädning av avloppsvatten i en recipient. .
Med lågvattenföring ipunkt 3 avses medeltalet för ett så stort antal år som möjligt av de vattenföringar som var för sig utgör den minsta vatten— föringen under året (jfr 14 kap. 1 % VL).
1 punkt 6 behandlas vissa vattenföretag i våra sex största sjöar. Förut- sättningen för regeringens obligatoriska prövning är att företaget kan in— verka "märkbart" på vattenståndet i eller vattenavrinningen ur sjön. Som utredningen anfört vid tillkomsten av vattenrättskungörelsen (se SOU 1970:40 s. 41) torde bestämmelsen i praktiken bli tillämplig på mindre korttidsregleringar och andra vattenregleringar. Däremot kan jag inte dela utredningens uppfattning att bestämmelsen kommer att omfatta praktiskt taget alla vattenbortledningar från en sådan sjö, om vattnet inte återförs till sjön. Eftersom inverkan av vattenbortledningen skall vara märkbar på vattenståndet eller vattenavrinningen, torde endast bortledningen av mycket stora vattenmängder komma att falla under bestämmelsen. Smärre bortledningar, t.ex. vanliga vattenuttag för jordbruksbevattning, faller därför utanför bestämmelsens tillämpningsområde.
2 & Ansöks om ändring eller utvidgning av ett vattenföretag, gäller 1 & endast den ändring eller utvidgning som avses med ansökningen.
11 kap. 2 9'
Prop. 1981/82: 130 _ 491
Paragrafen motsvarar med redaktionella jämkningar 11 kap. 2 & i det remitterade förslaget samt 15 kap. 1 5 andra stycket i utredningens förslag och 1 å andra stycket vattenrättskungörelsen.
3 5 Om ett annat vattenföretag än ett sådant som anges i 1 och 2 åå är av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet. får regeringen förbe- hålla sig prövningen av företagets tillåtlighet. Besked om förbehållet skall lämnas till vattendomstolen eller förrättningsmannen innan dom eller be- slut har meddelats om företagets tillåtlighet.
Paragrafen motsvarar 11 kap. 3 & i det remitterade förslaget samt 15 kap. 1 % fjärde stycket i utredningens förslag och 4 kap. 17 å andra stycket VL.
Bestämmelserna omfattar alla typer av vattenföretag. I likhet med vad som f.n. gäller i fråga om större vattenavlednings- eller invallningsföretag (se 7 kap. 46 & första stycket och 49 % VL) avser regeringens prövningsrätt således även markavvattningsföretag av betydande omfattning eller ingri- pande beskaffenhet. Förbehållsrätten gäller alla typer av dylika markav- vattningsföretag och alltså även dikning, vilket utgör en nyhet i förhållande till VL.
Som utredningen anför torde det utan någon särskild bestämmelse åligga berörda förvaltningsmyndigheter att till regeringen anmäla ett behov av beslut om förbehåll. l 8 5 vattenrättskungörelsen har dock kammarkolle- giet särskilt ålagts en skyldighet att till regeringen anmäla behovet av förbehåll. Jag kommer att senare anmäla frågan om en motsvarighet till denna bestämmelse.
4 & Tillåtligheten av ett vattenföretag kan även komma under regering- ens prövning enligt 12 kap. 29 5 eller 13 kap. 42 &.
Paragrafen innehåller en erinran om den underställning till regeringen som kan ske på grund av dispensregeln i 3 kap. 3 å andra stycket. '
För regeringens tillåtlighetsprövning gäller. såväl vid underställning en- ligt 12 kap. 29 & eller 13 kap. 42 å som vid prövning på grund av bestäm- melserna i nu förevarande kapitel. 3 kap.. däribland regeln i 3 & andra stycket som möjliggör för regeringen att tillåta vattenföretag. trots att de strider mot bestämmelsen i första stycket samma paragraf om skydd för allmänna intressen. Däremot har regeringen inte befogenhet. såsom enligt VL. att medge företag som strider mot andra tillåtlighetsbestämmelser. t. ex. avseende allmänna planeringssynpunkter (jfr CU 1979/80: 5 s. 11 och 1980/81:311.
I enlighet med lagrådets förslag har 6 & i det remitterade förslaget utgått i propositionsförslaget.
5 5 I samband med prövningen av ett företag som avses i 1—4 äs" får regeringen även förbehålla sig prövningen av tillåtligheten av ett annat vattenföretag. om ansökningen avser tillstånd till båda företagen och dessa
11 kap. 3—5 5.6
Prop. 1981/82: 130 492
hänger samman med varandra eller fråga enligt 3 kap. 8 å har uppkommit om jämkning eller företräde mellan dem. Beträffande ett sådant förbehåll gäller 3 å andra meningen.
Paragrafen motsvarar 11 kap. 5 åidet remitterade förslaget samt 15 kap. 1 å femte stycket i utredningens förslag och 4 kap. 17 & tredje stycket VL. Paragrafens tillämpningsområde har dock vidgats till att avse fall som avses i 3 kap. 3 å andra stycket. I fråga om konkurrens mellan vattenföre- tag som prövas samtidigt hänvisas till vad som har anförts vid 3 kap. 8 å.
6 & Om regeringen finner att ett företag får komma till stånd. kan rege- ringen bestämma särskilda villkor för att tillgodose allmänna intressen.
Paragrafen motsvarar 1 1 kap. 7 å i det remitterade förslaget samt 15 kap. 9 å i utredningens förslag och 4 kap. 18 å fjärde stycket VL."
Den uttryckliga befogenheten att föreskriva särskilda villkor gäller vid all tillåtlighetsprövning som skall göras av regeringen. således även vid prövning som avses i 3 kap. 3 å andra stycket. Regeringen har vid motsva- rande underställning enligt gällande VL ansetts vara oförhindrad att före- skriva sådana villkor (jfr SOU 1970: 40 s. 45 och 53 samt prop. 1971: 106 s. 110).
Regeringen kan ålägga företagaren att betala ett penningbelopp. s.k. särskilda villkorsmedel, eller att utföra åtgärder för att tillgodose allmänna intressen som annars inte skulle kompenseras. Regeringen kan också förordna exempelvis att naturvetenskapliga undersökningar eller antikva- risk-kulturhistoriska inventeringar skall utföras på företagarens bekost- nad.
Som jag anför vid 20 kap. 1 å kan en sakägare som har kostnader i samband med regeringens tillåtlighetsprövning under vissa förutsättningar få ersättning för dessa av sökanden.
Förberedelse av större vattenföretag
Denna avdelning motsvarar 14 kap. i utredningens förslag samt 4 kap. ' 19 å VL och 2—6 åå vattenrättskungörelsen (1971:789). Gällande bestäm- melser trädde i kraft den 1 januari 1972.
Som har anförts i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen ( avsnitt 2.2 ) bör det nuvarande förberedelseförfarandet i fråga om sådana större företag som skall prövas av regeringen få en motsvarighet i den nya vattenlagen .
7 & Innan tillstånd söks till ett vattenföretag som är av sådan omfattning eller beskaffenhet att dess tillåtlighet skall eller kan antas komma att prövas av regeringen enligt 1—3 åå. skall förberedande åtgärder ha vidta- gits enligt 8—11 åå.
]] kap. 6—7 55
Prop. 1981/82: 130 493
Paragrafen motsvarar 1 1 kap. 8 å i det remitterade förslaget samt 14 kap. 1 5 i utredningens förslag och 4 kap. 19 å VL. Förevarande bestämmelser gäller för sådana vattenföretag som skall eller kan antas komma under regeringens prövning enligt 1—3 åå (jfr 2 å vattenrättskungörelsen). Där- emot omfattar paragrafen inte underställningsfallet i 3 kap. 3å andra stycket, eftersom sådan underställning är svår att förutse.
8 & l god tid innan närmare undersökningar för företaget påbörjas skall företagaren underrätta kammarkollegiet. statens naturvårdsverk, statens planverk och riksantikvarieämbetet och statens historiska museer samt de länsstyrelser och kommuner som berörs av företaget. Samtidigt skall sjö- fartsverket och fiskeristyrelsen underrättas, om deras verksamhet berörs. Lantbruksstyrelsen skall underrättas. om rennäringen ellerjordbruksmark av större omfattning berörs. Företagaren skall därefter på begäran eller när anledning annars föreligger lämna dessa myndigheter och kommuner upp- lysningar om företaget.
Paragrafen motsvarar 11 kap. 9 å i det remitterade förslaget samt 14 kap. 2 å i utredningens förslag och 3 å vattenrättskungörelsen. [förhållande till gällande rätt har endast smärre justeringar gjorts.
9 5 När förutsättningarna för företaget i stort har klarlagts. skall företaga- ren i samråd med länsstyrelsen i det län där företaget i huvudsak skall utföras bereda berörda kommuner samt myndigheter och sammanslutning- ar som företaget angår tillfälle att framställa önskemål om företagets när- mare omfattning och utformning.
Paragrafen motsvarar 11 kap. 10-å i det remitterade förslaget samt 14 kap. 3 å i utredningens förslag och 4 å vattenrättskungörelsen.
10 5 Om företaget kan medföra skada på fiske av någon betydelse. får fiskeristyrclsen förordna om den utredning som behövs. Om företaget kan medföra väsentlig skada på rennäringen ellerjordbruket. får lantbrukssty- relsen förordna om behövlig utredning. Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer får förordna om behövlig kulturhistorisk inventering. Statens naturvårdsverk får förordna om den utredning som behövs an- gående företagets utförande från allmänna naturvårdssynpunkter.
Innan förordnande meddelas skall samråd ske med vattendomstolen. Företagaren skall betala kostnaderna för utredningarna. om_ det inte är obilligt. '
Paragrafen motsvarar 11 kap. 11 å i det remitterade förslaget samt 14 kap. 4 å i utredningens förslag och 5 å vattenrättskungörelsen. Iförhållanä de till gällande rätt utgör det en nyhet att riksantikvarieämbetet får för- ordna om en kulturhistorisk inventering och att lantbruksstyrelsen får förordna även om utredning av skada på jordbruket.
Jag kan inte biträda ett förslag av fiskeristyrclsen om att ta bort den begränsning av företagarens kostnadsansvar som följer av obillighctsre- geln i tredje stycket av förevarande paragraf.
11 kap. 8—10 åå
Prop. 1981/82: 130 494
Bestämmelsen i 5 å första stycket tredje meningen vattenrättskungörel- sen har inte fått någon motsvarighet i förevarande paragraf. eftersom det ändå måste vara klart att en utredning inte behövs om motsvarande utred- ning kommer till stånd enligt 22 kap. 5 å i den nya lagen ("som motsvarar 14 kap. 5 å 2 mom. VL).
11 å I god tid innan ansökan om tillstånd till företaget ges in skall företa- garen medverka till att information om företagets planläggning lämnas till ortsbefolkningen vid sammankomst. genom ortspressen eller på något annat lämpligt sätt. Sammankomst skall ordnas. om länsstyrelsen i något län som berörs av företaget påkallar det.
Företagaren skall på lämpligt sätt bereda enskilda personer tillfälle att framställa önskemål om åtgärder för att förebygga eller minska skador genom företaget.
Paragrafen motsvarar 11 kap. 12 å i det remitterade förslaget samt 14 kap. 5 å i utredningens förslag och 6 å vattenrättskungörelsen. Uttrycket ”sammanträde" i vattenrättskungörelsen har ersatts av ”sammankomst”. eftersom det här rör sig om en obestämd krets av intressenter.
Som jag anför vid 20 kap. 1 å kan en sakägare under vissa förutsättning- ar få ersättning av sökanden i ett efterföljande ansökningsmål vid vatten- domstolen eller vid en förrättning för sina kostnader i samband med en förberedelse.
12 kap. Prövningen av markavvattningsföretag
Kapitlet motsvarar 12 kap. idet remitterade förslaget samt 10 kap. VL och 16 kap. i utredningens förslag (jfr 4 kap. fastighetsbildningslagen). [ enlig- het med lagrådets förslag har 32 å i det remitterade förslaget tagits in i 5 kap. 3 å i propositionsförslaget. Kapitlet innehåller med särskilda underru- briker allmänna bestämmelser (1—8 åå) samt-bestämmelser om förrätt- ningens inledande (9—11 åå). handläggningen (12—30 åå). tillståndsbeslut m. m. (31 —36 åå) och överklagande till vattendomstolen (37 och 38 åå).
Som har anförts i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen ( avsnitt 2.2 ) skall markavvattningsföretagen liksom enligt VL prövas vid förrätt- ning med överprövning vid domstol. Bevattningssamfälligheter eller sam- fälligheter för vattenreglering och vattenöverledning prövas däremot inte vid förrättning.
Bestämmelserna i 10 kap. 1—31 åå VL om syneförrättning för inrättan- de m.m. av allmän flottled ersätts av den föreslagna lagen om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän flottled.
Motsvarighet till de av utredningen föreslagna bestämmelserna om för- rättningskostnader (16 kap. 24 och 25 åå i utredningens förslag) och om- prövning m.m. (16 kap. 28 och 29 åå i utredningens förslag) har tagits in bland kostnadsbestämmelserna i 20 kap. resp. omprövningsbestämmel- sernai 15 kap.
]] kap. 11 5, 12 kap.
Prop. 1981/82: 130 495
Förvaltningslagen(1971:290) är tillämplig på förrättning, i den mån frågan inte regleras i detta kapitel.
Allmänna bestämmelser
l & Prövningen av markavvattningsföretag sker vid förrättning. Länssty- relsen förordnar en förrättningsman att handlägga förrättningen.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar särskilda bestämmelser om behörighet att vara förrättningsman.
Paragrafen motsvarar 12 kap. 1 å i det remitterade förslaget. Första stycket motsvarar 7 kap. 36 å andra stycket VL och 16 kap. 1 å i utredningens förslag.
Bestämmelser om tillståndsplikt finns i 4 kap. nya vattenlagen (se sär- skilt 4 kap. 2 å). Enligt 11 kap. 3 å kan regeringen förbehålla sig prövning- en av tillåtligheten av ett markavvattningsföretag. Förrättningsmannen skall då enligt 29 å i förevarande kapitel med ett eget yttrande överlämna frågan om företagets tillåtlighet till regeringen. Detsamma gäller vid under- ställning på grund av 3 kap. 3 å andra stycket. 1 övrigt ändras inte ordning- en för prövningen av sådana företag.
Andra stycket motsvarar 10 kap. 32å 1 mom. VL och 16 kap. 5 å i utredningens förslag.
F.n. gäller kungörelsen (1941:847) om utverkande av behörighet som förrättningsman enligt 10 kap. 32 å vattenlagen, kungörelsen (l959:219) om behörighet att handlägga syneförrättning rörande vissa företag enligt 7 kap. vattenlagen samt kungörelsen (1968: 370) om behörighet för tjänste- man hos lantbruksnämnd att handlägga syneförrättning rörande vissa före- tag enligt 7 kap. vattenlagen. Bestämmelserna innebär i korthet att vissa kvalificerade tjänstemän hos lantbruksnämnderna eller skogsvårdsstyrel- serna får förordnas för alla företag u'tom sådana som av olika anledningar är särskilt krävande. Sådana förrättningar handläggs främst av personer som av regeringen erhållit särskild behörighet.
Enligt min mening bör de nya bestämmelser som behövs kunna utfärdas av lantbruksstyrelsen.
25 Två gode män skall delta i förrättningen när förrättningsmannen finner att det behövs eller när sakägare begär det och det inte medför oskäligt dröjsmål. Ett. beslut att gode män skall medverka rubbar inte vad som redan har beslutats eller verkställts under förrättningen. Medverkar gode män. äger bestämmelserna om förrättningsman mot- svarande tillämpning på honom och gode männen. om inte annat framgår.
Paragrafen. som motsvarar 12 kap. 2 å i det remitterade förslaget. bort- sett från tredje stycket, samt 10 kap. 35 å VL och 16 kap. 6 å första och tredje styckena i utredningens förslag. innehåller bestämmelser om med- verkan av gode män vid förrättningen (jfr 4 kap. 1 å första stycket andra meningen och tredje stycket fastighetsbildningslagen).
12 kap. 1—2 åå
Prop. 1981/82:130 496
Som lagrådet påpekar innebär stadgandet en ändring i förhållande till VL på det sättet att gode männens medverkan kan begränsas till vissa under förrättningen uppkommande frågor. där deras medverkan är av särskilt värde.
Förevarande paragraf innehåller ingen motsvarighet till bestämmelsen i 4 kap. ] å andra stycket fastighetsbildningslagen om möjlighet att vid mera omfattande företag förordna fler än två gode män. En sådan möjlighet finns inte f.n. när det gäller förrättningar enligt 10 kap. VL och något behov ' därav kan knappast anses föreligga.
Förrättningsmän och gode män har enligt 20 kap. 7 å andra stycket rätt till ersättning enligt särskilda bestämmelser. '
Utredningen har föreslagit en särskild bestämmelse om att när gode män deltar i förrättningen kapitlets bestämmelser om förrättningsman skall tillämpas på förrättningsmannen och gode männen. om inte annat framgår (16 kap. 6å andra stycket i utredningens förslag). Bestämmelsen moti- veras med att utredningsförslaget inte bibehåller VL:s beteckningar på de deltagande i förrättningen. Enligt VL avses med "förrättningsman" endast förrättningsmannen själv. För kollektivet förrättningsman och gode män används beteckningen synemän. Härigenom framgår alltid direkt av lag- textens lydelse huruvida en bestämmelse gäller enbart förrättningsman- nen. Utredningens system för beteckning har behållits i förevarande kapi— tel. Med förrättningsman kan alltså avses dels den särskilt förordnade förrättningsmannen såsom sådan, dels förrättningsmyndigheten i förekom- mande sammansättning (jfr 4 kap. FBL). I motsats till det remitterade förslaget har på lagrådets inrådan i paragrafens tredje stycke tagits in en motsvarighet till utredningsförslaget. _
Utredningen har föreslagit en hänvisning till bestämmelserna om förrätt- ningsmän och gode män i 4 kap. 2—6 åå fastighetsbildningslagen(16 kap. 7 å i utredningens förslag). Jag har ansett det lämpligt att ha dessa bestäm- melser i vattenlagen. En motsvarighet till dessa bestämmelser har därför tagits in i 3—7 åå i förevarande kapitel.
3 å Gode män utses bland dem som är valda till nämndemän i fastighets- domstol eller till gode män vid fastighetsbildningsförrättningar i orten..
4 å Om gode män skall medverka. skall förrättningsmannen kalla dem'till ' förrättningen. Till tjänstgöring bör företrädesvis kallas gode män med behövlig ortskännedom och sakkunskap. '
Om en god man på grund av jäv är hindrad att tjänstgöra eller om han uteblir från ett sammanträde och annan god man inte utan dröjsmål kan infinna sig. får förrättningsmannen till tjänstgöring som god man kalla någon som är valbar till befattning som anges i 3 å.
5 å Bestämmelsen i 4 kap. 12å rättegångsbalken om hinder för när- ' stående att samtidigt tjänstgöra som domare gäller också beträffande för- rättningsmän och gode män.
)2 kap. 3—5 55
Prop. 1981/82: 130 _ 497
. 6 5 Mot förrättningsmän och gode män gäller samma jäv som mot doma- re.
7 å Om en sakägare vill anföra jäv mot förrättningsman eller god man. . skall han framställa invändning därom första gången han för talan i ärendet sedan han fick kännedom om att förrättningsmannen eller gode mannen tjänstgör och att jävsanledning föreligger. Om han underlåter det. är hans rätt att anföra jäv förfallen.
Sedan fråga om jäv mot förrättningsman eller god man uppkommit. får han endast vidta sådana åtgärder som inte utan synnerlig olägenhet kan uppskjutas och som inte innebär _ett avgörande av. en för förrättningen betydelsefull fråga. Sådana åtgärder får vidtas av förrättningsmannen, även om han har förklarats jävig.
Att förrättningsman eller god man förklaras jävig påverkar inte giltighe- ten av beslut eller åtgärder som har tillkommit innan frågan om jäv upp- kom.
Paragraferna. som motsvarar 12 kap.3 —7 åå 1 det remitterade förslaget samt delvis 10 kap. 35 å första stycket andra meningen. 47 åförsta stycket andra meningen och 49 å VL. innehåller bestämmelser om utseende och kallelse av gode män samt om jäv mot förrättningsman och gode män. 1 16 kap. 7 å i utredningens förslag finns en hänvisning till motsvarande be- stämmelser 1 4 kap.2 —6 åå fastighetsbildningslagen.
Utredningsförslaget innebär att endast de som är valda till gode män vid fastighetsbildningsförrättning kan utses till gode-män vid markavvattnings- förrättningar. Enligt min mening bör emellertid liksom enligt 10 kap. 35 å första stycket andra meningen VL även de som är valda till nämndemän i fastigftetsdomstol kunna vara gode män vid förrättningar enligt förevaran- de kapitel. 1 3 å stadgas därför att till gode män kan utses företrädare för båda dessa kategorier.. -
Med undantag av smärre redaktionella ändringar motsvarar paragrafer- na i övrigt 4 kap.3 —6 åå _fastighetsbildningslagen. _
Om en invändning om jäv ogillas. skall beslutet enligt 37å lörsta stycket punkt 1 överklagas särskilt. Enligt 37 å tredje stycket får ett beslut att _ godta en invändning om jäv inte överklagas.
8 å Förrättningsmannen får anlita biträde av sakkunniga för att utreda frågor som kräver särskild fackkunskap. Den som står i ett sådant förhål- lande till saken eller till någon sakägare att hans tillförlitlighet kan anses förringad får inte anlitas som sakkunnig.
Paragrafen motsvarar 12 kap. 8 å i_ det remitterade förslaget samt 10 kap. 46 å VL och 16 kap. 8 å första stycket i utredningens förslag (jfr 4 kap. 34 å första stycket fastighetsbildningslagen).
Ett beslut av förrättningsmannen att anlita en sakkunnig kan inte över- klagas annat än med stöd av 37 å fjärde stycket. Talan mot ett beslut av förrättningsmannen om ersättning åt den sakkunnige (se 20 kap. 7 å tredje stycket") skall enligt 37 å första stycket punkt 2 föras särskilt. 32 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 130 I
12 kap. 6—8 åå
Prop. 1981/82: 130 498
Möjligheten för förrättningsmannen att anlita en eller flera sakkunniga medför enligt min mening att det inte behövs någon möjlighet att förordna biträdande förrättningsmän. l överensstämmelse med utredningens förslag har alltså bestämmelserna i 10 kap. 34 å VL om biträdande förrättnings- män inte fått någon motsvarighet i den nya lagen.
Förrätt/ringens inledande 9 & Ansökan om förrättning görs hos länsstyrelsen av någon som vill utföra eller delta i ett markavvattningsföretag.
Om det vid en fastighetsreglering beslutas att en fråga om markavvatt— ning skall prövas enligt denrta lag. anmäls detta av fastighetsbildningsmyn- digheten till länsstyrelsen. Agarna av de fastigheter som ingår i fastighets- regleringen anses då som sökande.
Paragrafen motsvarar 12 kap. 9 å i det remitterade förslaget. Första stycket motsvarar 7 kap. 36 å andra stycket VL samt 16 kap. 2 å första stycket i utredningens förslag.
I allmänhet är det fastighetsägare som ansöker om förrättning. Som framgår av 5 kap. 1 å andra stycket och 7 å kan emellertid även väghållare med vågrätt och innehavare av byggnader eller anläggningar på ofri grund delta i markavvattningsföretag. Även sådana rättighetshavare har rätt att göra ansökan, liksom en nyttjanderättshavare. även om denne inte kan vara deltagare i en markavvattningssamfällighet. se 5 kap. 4 å.
Enligt 15 kap. 14 å andra stycket har kammarkollegiet rätt att ansöka om en omprövningsförrättning.
Enligt 10 kap. 33 å fjärde stycket VL får regeringen förordna att ansökan skall ges in till någon annan myndighet än länsstyrelsen. I kungörelsen (19681369) med vissa bestämmelser om förordnande av förrättningsman enligt 10 kap. 32 å vattenlagen har angivits att ansökan i vissa fall skall- göras hos lantbruksnämnden som vidarebefordrar ärendet med förslag till förrättningsman. I överensstämmelse med utredningens förslag innehåller den nya vattenlagen inte någon motsvarighet till den angivna bestämmel- sen i VL. Ansökan skall alltså alltid göras direkt till länsstyrelsen.
Frågan om de föreskrifter som behövs om samråd mellan länsstyrelsen och lantbruksnämnden resp. skogsvårdsstyrelsen kommer att tas upp se- nare.
Om företaget omfattar mark i flera län. får ansökan ges in till någon av de berörda länsstyrelserna.
Andra stycket motsvarar 10 kap. 33 å andra stycket (jfr 7 kap. 36. 45 och 49 åå) och 10 kap. 82 å andra meningen VL samt 16 kap. 2 å andra stycket i utredningens förslag.
10 å Ansökningen om förrättning skall vara skriftlig och innehålla upp- gifter om
1. de fastigheter, byggnader eller anläggningar för vilka sökanden för talan.
12 kap. 9—10 åå
Prop. 1981/82: 130 499
2. företagets beskaffenhet.
3. de mark- och vattenområden som berörs av företaget.-
4. för sökanden kända sakägare. Om en ansökan inte uppfyller föreskrifterna i första stycket eller om den i övrigt är ofullständig. får länsstyrelsen förelägga sökanden att avhjälpa bristen. Om bristen inte avhjälps får länsstyrelsen avvisa ansökningen. Detta skall framgå av föreläggandet.
Första stycket gäller även i fråga om anmälningar som avses i 9 å andra stycket.
Paragrafen motsvarar 12 kap. 10 å i det remitterade förslaget samt 10 kap. 33 å första och andra styckena VL och 16 kap. 3 och 4 åå i utredning- ens förslag.
Förrättningsmannens utredningsskyldighet enligt 12 å omfattar aktuella markanvändningsbestämmelser och någon uppgiftsskyldighet i detta hän- seende har därför inte upptagits i förevarande paragraf. '
Länsstyrelsen skall inte göra någon materiell prövning av ansökningen. Däremot kan en ansökan utöver vad som följer av förevarande paragraf avvisas av formella skäl. t. ex. att sökanden saknar saklegitimation. Läns- styrelsens beslut i fråga om förordnande av förrättningsman kan enligt 22 kap. 6 å första stycket punkt 1 överklagas hos kammarrätten.
11 å Länsstyrelsen får bestämma att sökanden skall ställa säkerhet för förrättningskostnaderna innan en förrättningsman förordnas.
Paragrafen motsvarar 12 kap. 1 1 å i det remitterade förslaget och 10 kap. 33 å tredje stycket VL men saknar motsvarighet i utredningens förslag.
Utredningen har inte närmare berört den möjlighet som nu linns för länsstyrelsen att begära säkerhet för förrättningskostnaderna. Jag anser det lämpligt att behålla denna möjlighet för fall då sökandens ekonomiska förhållanden inte är närmare kända eller är sådana att det finns risk för att förrättningskostnaderna inte skulle bli betalda. Möjlighet för förrättnings- mannen att begära förskott på vissa förrättningskostnader finns också (se 20 kap. 9 å).
Handläggningen 12 (& Förrättningsmannen skall utreda förutsättningarna för företaget. Om hinder inte föreligger mot företaget. skall han till ledning för förrätt- ningen utarbeta en allmän plan för detta och utföra de utredningar som behövs för företagets genomförande.
Förrättningsmannen bör därvid samråda med sökanden och övriga sak- ägare samt de myndigheter som berörs av företaget.
Paragrafen motsvarar 12 kap. 12 å i det remitterade förslaget och bl. a. 10 kap. 36. 37 och 62 åå VL samt 16 kap. 9 å i utredningens förslag (jfr 4
[2 kap. III—l.? åå
Prop. 1981/82: 130 500
kap. 25 5 första stycket fastighetsbildningslagen och 21 å första stycket anläggningslagenl. '
Förrättningsmannen skall pröva de omständigheter som kan inverka på företagets tillåtlighct. Om utredningen visar att företaget inte är tillåtligt skall förrättningen inställas (se 27 å). I annat fall skall förrättningsmannen till ledning för det fortsatta arbetet utarbeta en allmän plan över företaget och utföra de utredningar som behövs. Utredningsarbetet skall avse de frågor varom enligt 31 å besked skall lämnas i tillståndsbeslutet.
13 å Förrättningsmannen skall utreda' vilka som i egenskap av fastighets- ägare eller på annan grund är sakägare.
Om det råder tVist om en fastighet som berörs av företaget. har den av de tvistande som innehar fastigheten med äganderättsanspråk rätt att företrä- da fastigheten under förrättningen till dess den lagligen vinns från honom.
Om en fastighet har övergått till ny ägare under förrättningen. får denne inte rubba vad den förre ägaren har medgivit eller godkänt.
Paragrafen motsvarar 12 kap. 13 å i det remitterade förslaget. Första stycket, som saknar motsvarighet i VL. motsvarar 16 kap. 10 å första stycket första meningen i utredningens förslag (jfr 4 kap. 11 å fas- tighetsbildningslagen).
Jag hänvisar till vad som har anförts om sakägarbegreppet i den all- männa motiveringen i lagrådsremissen ( avsnitt 2.102 ).
Förrättningsmannen skall utreda dels vilka som skall delta i företaget, dels vilka som på något annat sätt berörs av företaget. Förrättningsmannen är som framgår av 5 kap. 1 å första stycket bunden av framställda yrkan- den i fråga om företagets omfattning. Deltagarkretsen får alltså prövas med utgångspunkt i framställda yrkanden i enlighet med vad jag har anfört härom vid 5 kap. 1 å.
Andra och tredje styckena motsvarar 10 kap. 23 och 81 åå VL samt 16 kap. 10 å första stycket andra meningen och andra stycket i utredningens förslag (jfr 13 kap. 28 å nya vattenlagen ).
14 å Förrättningsmannen skall utfärda kungörelse om företaget. 1 kungö- relsen skall lämnas en kortfattad redogörelse för företaget och på lämpligt sätt anges de fastigheter som kan beröras. I kungörelsen skall sakägarna kallas till sammanträde.
Kungörelsen skall senast fjorton dagar före sammanträdet införas i orts- tidning. I god tid före sammanträdet skall utskrift av kungörelsen sändas till kända sakägare. berörda kommuner, statliga myndigheter vars verk- samhet kan beröras av företaget samt. om allmänna intressen kan' beröras, till kammarkollegiet.
Om företaget berör fast egendom som är samfälld för flera fastigheter. behöver någon utskrift av kungörelsen inte sändas till de särskilda delägar- na i samfälligheten. Finns en känd styrelse för samfälligheten. skall en utskrift av kungörelsen sändas till styrelsen.
IZ kap. 13—14 åå
Prop. 1981/82: 130 ' 501
Paragrafen motsvarar 12 kap. 14 å i det remitterade förslaget och 10 kap. 38å första stycket och 40—45 åå VL samt 16 kap. 11 å första—tredje styckena i utredningens förslag.
Enligt första stycket andra meningen skall i kungörelsen bl. a. på lämp— ligt sätt anges de fastigheter som kan beröras av företaget. Förrättnings- mannen ges härigenöm möjlighet att vid större företag eller då det annars är lämpligt ange fastigheterna genom en gemensam geografisk beteckning i stället för att räkna upp dem (jfr 10 kap. 38 å första stycket andra meningen VL).
1 kungörelsen skall förrättningsmannen kalla sakägarna till sammanträ— de. Enligt VL' är sammanträde obligatoriskt och utredningen har inte föreslagit någon ändring i detta avseende. Några remissinstanser anser emellertid att vissa enkla förrättningar bör kt'Jnna handläggas helt utan sammanträde (jfr 4 kap. 15 å fastighetsbildningslagen ).
Enligt min mening är ett sammanträde det enklaste sättet att bereda alla som kan vara berörda tillfälle att yttra sig vid förrättningen. 1 enklare fall där det visar sig att' det inte föreligger några stridiga intressen kräver sammanträdet en liten arbetsinsats av förrättningsmannen. Med hänsyn till det anförda anser jag att sammanträde liksom f.n. bör vara obligatoriskt. Förevarande paragraf har utformats i överensstämmelse härmed.
Av förevarande paragraf framgår alltså att förrättningsmannen skall hålla ett sammanträde med sakägarna. Vidare framgår av 21— å i föreva- rande kapitel att det kan bli nödvändigt med flera sammanträden. De av utredningen föreslagnasärskilda bestämmelserna härom (16 kap. 14å i utredningens förslag) behövs därför enligt min mening inte.
Enligt VL föreligger inte någon skyldighet att införa kungörelser om förrättning i Post— och Inrikes Tidningar (jfr beträffande ansökningsmål 11 kap. 33 å VL). Utredningen har utan någon närmare kommentar föreslagit en sådan skyldighet. Av bl.a. kostnadsskäl anser jag emellertid att en sådan skyldighet inte bör införas i den nya vattenlagen. Enligt andra stycket av förevarande paragraf skall kungörelsen alltså endast införas i ortstidning. Innebörden av begreppet ortstidning framgår av lagen (1977: 654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m.- m.
Utredningsförslaget innebär att kungörelsen alltid skall tillställas kam- markollegiet. Enligt min mening bör skyldigheten att skicka en utskrift av kungörelsen till kammarkollegiet liksom nu begränsas till de fall då all- männa intressen kan beröras ( 10 kap. 42 å VL). En bestämmelse med detta innehåll har införts i andra stycket andra meningen. Liksom f.n. bör allmänna intressen alltid anses berörda vid företag som berör sjöar och vattendrag av någon betydelse.
15 5 Om företaget är av mindre omfattning och uppenbarligen berör endast en viss eller vissa sakägare. är kungörelse inte erforderlig. Under- rättelse om företaget och om sammanträde skall i så fall delges sakägarna.
12 kap. 15 å
Prop. 1981/82: 130 502
Underrättelser skall sändas till kommuner och myndigheter i den utsträck— ning som anges i 14 å andra stycket. I fråga om delgivning gäller allmänna bestämmelser samt 16 och 17 åå.
Paragrafen motsvarar 12 kap. 15 å i det remitterade förslaget och 10 kap. 38 å andra stycket VL men saknar motsvarighet i utredningens förslag.
I enlighet med önskemål från flera remissinstanser har i förevarande paragraf bibehållits den nuvarande möjligheten att avstå från kungörelse— förfarandet.
16 & Om ägaren av en fastighet, byggnad eller anläggning eller en ställ- företrädare för denne stadigvarande vistas utom riket och delgivning inte kan ske här i riket med känt ombud. får handlingen lämnas till den som förvaltar eller brukar fastigheten, byggnaden eller anläggningen.
Den till vilken handlingen har lämnats är skyldig att snarast sända handlingen vidare till den sökte, om det kan ske. Han skall erinras därom. när handlingen lämnas till honom. Är den söktes uppehållsort känd. skall förrättningsmannen därjämte med posten sända honom meddelande om delgivningen.
Delgivningen anses ha skett. när handlingen har lämnats enligt första stycket.
17 5 Vad som är föreskrivet om delgivning med delägare i samfällighet gäller även vid delgivning med delägare i fastighet. som innehas under samäganderätt av flera än tio, och med innehavare av servitut som gäller till förmån för Hera än tio fastigheter med skilda ägare.
Paragraferna motsvarar 12 kap. 16 och 17 åå i det remitterade förslaget. Utredningen har föreslagit en hänvisning till de särskilda bestämmelser- na om delgivning i 4 kap. 21 och 22 åå fastighetsbildningslagen (se 16 kap. 15 å tredje stycket i utredningens förslag). Motsvarigheter till dessa be- stämmelser har tagits in i förevarande två paragrafer (se även 22å i förevarande kapitel).
18 å Om det behövs skall förrättningsmannen förordna en lämplig per-' son. hos vilken de handlingar som hör till förrättningen skall hållas tillgäng- liga (aktförvarare). Flera aktförvarare får förordnas om det är lämpligt.
Aktförvararens namn och platsen där förrättningshandlingarna hålls till- gängliga skall anges i den kungörelse som avses i 14 å eller i underrättelse enligt 15 å.
Paragrafen motsvarar 12 kap. 18 å. i det remitterade förslaget samt 10 kap. 39 å VL och 16 kap. 11 å fjärde stycket i utredningens förslag.
Om en aktförvarare förordnas först efter det att kungörelse enligt 14 å har utfärdats får underrättelse om förordnandet ske genom särskilda un- derrättelser till sakägarna eller på annat lämpligt sätt.
19 5 Ägare av fastigheter som berörs av företaget skall till förrättnings- mannen uppge innehavare av servitut, nyttjanderätt eller rätt till elektrisk
12 kap. 16—19 55
Ul 0 '.'-l
Prop. 1981/82: 130
kraft som har upplåtits i fastigheten. Underlåts detta utan giltigt skäl och uppstår på grund härav skada för sådana sakägare. skall fastighetsägaren ersätta skadan. Fastighetsägarna skall erinras om innehållet i denna para- grafi den kungörelse som avses i 14 å. i underrättelse enligt 15 å eller på annat lämpligt sätt.
Paragrafen motsvarar 12 kap. 19 å i det remitterade förslaget och 10 kap. 22 och 81 åå VL samt 16 kap. 12 å i utredningens förslag (jfr 5 kap. 7 å expropriationslagen). '
Uppgiftsskyldigheten enligt förevarande paragraf omfattar i motsats till 'VL även servitutshavare. Ett servitut är sakrättsligt knutet till den härs- kande fastigheten och i de fall ett företag kan inverka på beståndet av ett servitut skall den härskande fastigheten i princip anges i kungörelsen om företaget (14 å första stycket). Med hänsyn till svårigheten att konstatera förekomsten av främst oinskrivna servitut är emellertid risken många gånger stor att alla fastigheter som berörs på detta sätt inte anges. Upp- giftsskyldigheten har därför utvidgats på angivet sätt.
20 å Kammarkollegiet skall. om det behövs. föra talan vid förrättningen för att tillvarata allmänna intressen. -
Kommun får föra talan vid förrättningen för att tillvarata allmänna intressen inom kommunen. '
Paragrafen motsvarar'12 kap. 20 å i det remitterade förslaget och 10 kap. 42 å i och 2 mom. VL samt 16 kap. 13 å i utredningens förslag. Kammar- _ kollegiet och berörda kommuner blir enligt 14 å andra stycket i föreva- rande kapitel underrättade om förrättningen.
Frågan om myndighetsbevakningen av allmänna intressen har behand- lats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen ( avsnitt 2.101 ).
21 å Om ett nytt sammanträde måste hållas. skall förrättningsmannen kalla alla kända sakägare till detta. Någon kallelse behövs dock inte, om det kan antas att sakägarna ändå infinner sig. Om tid och plats för samman- trädet har tillkännagivits vid ett föregående sammanträde. behöver inte de sakägare kallas som i föreskriven ordning har kallats till det föregående sammanträdet. .
Om särskilda kallelser behövs skall de delges sakägarna i god tid före sammanträdet. Förrättningsmannen får dock vid sammanträde bestämma om en särskild ordning för kallelser till följande sammanträden. I fråga om delgivning gäller 16 och 17 åå.
Paragrafen motsvarar 12 kap. 21 å i det remitterade förslaget samt 10 kap. 65 å VL och 16 kap. 15 å i utredningens förslag (jfr 4 kap. 18—20 åå fastighetsbildningslagen).
Huvudregeln enligt förevarande paragraf är att alla kända sakägare skall delges kallelse till ett nytt sammanträde. Det praktiska förfaringssättet är emellertid att förrättningsmannen vid det tidigare sammanträdet antingen
12 kap. 20—21 5.5
Prop. 1981/82: 130 504
direkt kallar till det nya sammanträdet eller också bestämmer en särskild. ordning för kallelser (jfr 4 kap. 20 å andra stycket första meningen fastig- hetsbildningslagen), t. ex. genom vanliga brev. annons i en angiven ortstid- ning eller anslag på kommunens anslagstavla.
Några bestämmelser om formerna för förrättningssammanträden ges inte i detta kapitel. Det torde utan-särskilda bestämmelser därom vara uppenbart att förrättningsmannen skall ge sakägarna behövliga upplys- ningar om företaget och om förrättningens gång samt ge sakägarna tillfälle att yttra sig och att framlägga utredningar.
22 & Om en sakägare inte i föreskriven ordning har kallats till ett sam- manträde. skall ett nytt sammanträde hållas om inte sakägaren ända har infunnit sig eller medger att förrättningen får slutföras.
Utanhinder av första stycket får sadana fört ättningsåtgärder vidtas som inte i någon nämnvärd mån inverkar på sakägarens rätt.
Paragrafen motsvarar 12 kap. 22 å i det remitterade förslaget och 4 kap. 23 å fastighetsbildningslagen (se hanVISntngen 1 16 kap. 15 å tredje stycket iutredningcns förslag).
Förevarande paragraf innebär att samtliga sakägare i princip skall ha' beretts tillfälle att inställa sig vid ett sammanträde. Detta gäller både det första sammanträdet och eventuella ytterligare sammanträden.
Det torde ide flesta fall inte innebära några svårigheter att avgöra om en viss sakägare har kallats. Om företaget har kungjorts skall ägarna av de fastigheter som har räknats upp i kungörelsen alltid anses kallade-Om fastigheterna i kungörelsen i stället för att räknas upp anges med någon sammanfattande geografisk beteckning, anses alla ägare av fastigheter som kan inrymmas under denna beteckning såsom kallade. l bada fallen saknar det betydelse om de I enlighet med 14 å andra stycket andra meningen fått en utskrift av kungörelsen. I de fall då det efter kungörelsen framkommer att företaget berör fastigheter som inte har angivits i kungörelsen. skall ägarna till dessa fastigheter på lämpligt sätt underrättas. i vissa fall kan det därvid vara lämpligt med ett nytt kungörelseförfarande.
Frågan om giltigheten av ett tillståndsbeslut mot den som inte har kallats till sammanträde behandlas vid 15 kap. 1 och 14 åå.
23 å Om förrättningsmannen och gode männen har olika mening. gäller.
vad två av dem anser. Om var "och en har sin mening. gäller förrättnings- mannens mening, såvida det inte är fråga om pengar eller något annat som utgör mängd. I så fall gäller den mening som avser den näst största mängden. -
i varje beslut skall anges de skäl på vilka avgörandet grundas. om inte en motivering av beslutet kan anses överlIödig. Om beslutet får överklagas. skall det dessutom innehålla en besvärshänvisning.
Beslut som meddelas vid sammanträde skall läsas upp för de närvaran- de. Om det i annan ordning meddelas ett beslut om inställande av förrätt- ningen eller. utan samband med tillståndsbeslut. ett beslut som får överkla-
12 kap. 22 —23 åå
Prop. 1981/82: 130 505
gas särskilt. skall sakägare och andra som har besvärsrätt underrättas om beslutets innehåll utan dröjsmål. Sådana underrättelser lämnas genom skriftligt meddelande elleri sådan särskild ordning för kallelser som kan ha . beslutats enligt 21 å andra stycket andra meningen.
Paragrafen motsvarar 12 kap. 23 å i det remitterade förslaget. Första stycket motsvarar 10 kap. 24 och 81 åå VL samt 16 kap. 16'å första stycket 1 utredningens förslag (jfr 4 kap. 17 å första stycket fastig- . hetsbildningslagen).
Andra ut 11 tredje styckena motsvarar 16 kap. 16å andra och tredje styckena i utredningens förslag (ifr 4 kap. 17 å andra och tredje styckena fastighetsbildningslagen ).
Om tid och sätt för meddelande av tillståndsbeslut 1'1nns särskilda be- stämmelser i 34 å i förevarande kapitel.
Bestämmelser om de fall då förrättningsmannens beslut skall överklagas särskilt finns i 37 å.
245 Om'det behövs med anledning av förrättningen. har förrättnings- mannen och gode männen samt deras biträden rätt att gå in i byggnader. beträda ägor. göra mätningar och markundersökningar samt företa därmed sammanhängande eller jämförliga åtgärder. [ trädgardar eller liknande plante1ingar lår träd inte skadas eller fällas utan ägarens samtycke. Även 1 övrigt skall skador undvikas. om det är möjligt. Rätt att beträda annans ägor tillkommer också den som för talan vid förrättningen. För skador som har uppkommit genom åtgärder enligt första eller andra stycket utgår ersättning. Yrkande om ersättning skall framställas innan förrättningen avslutas eller inställs. _ Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att befogenhe- terna enligt första stycket skall kunna utövas.
Paragrafen. som saknar motsvarighet i VL. motsvarar. med redaktionel- la jämkningar i andra stycket. 12 kap. 24 å i det remitterade förslaget och 16 kap. 17 å i utredningens förslag (jfr 4 kap. 38 å fastighetsbildningsla-' gen).
Ersättning som bestäms enligt tredje stycket i förevarande paragraf utgör förrättningskostnad (se 20 kap. 8'å). Beslut om ersättning skall enligt 37 å första stycket 3 överklagas särskilt. ' '
l fraga om rätten till motsvarande atgärder innan en förrättning har inletts finns bestämmelser i 22 kap. 4 å.'
255 Om sökanden vill återkalla sin ansökan hos förrättningsmannen. skall han göra det skriftligen eller också muntligen vid ett sammanträde. Om ingen sakägare har fört talan vid förrättningen när återkallelsen görs. skall förrättningen genast inställas. [ annat fall skall sakägare som har fört talan vid förrättningen och som själva kunnat ansöka om denna underrät- tas om återkallelsen. om någon sådan sakägare inte inom föreskriven tid begär att förrättningen skall fortsättas. skall den inställas. '
12 kap. 24—25 åå
Prop. 1981/82: 130 506
Sakägare på vars begäran förrättningen fortsätts anses därefter som sökande till förrättningen.
Sedan tillståndsbeslut har meddelats får ansökningen inte återkallas hos förrättningsmannen. I stället skall återkallelse ske hos vattendomstolen på det sätt och inom den tid som enligt 38å gäller för överklagande av tillståndsbeslutet. Härvid gäller första och andra styckena i tillämpliga delar.
Paragrafen motsvarar. med vissa av lagrådet föreslagna ändringar. 12 kap. 25 å i det remitterade förslaget samt 10 kap. 48 å första—tredje styc- kena. 58 och 82 åå VL och 16 kap. 18 å i utredningens förslag (jfr 4 kap. 32 å fastighetsbildningslagen).
Enligt VL är huvudregeln att en av flera sökande inte får återkalla sin ansökan utan medgivande av samtliga. Undantagen från huvudregeln är tämligen invecklade. Utredningen har i överensstämmelse med fastighets- bildningslagens reglering inte föreslagit några särskilda bestämmelser för det fallet att det finns flera sökande än den som vill återkalla. I det remitterade förslaget har emellertid i tredje stycket tagits in ett krav på samtycke från övriga medsökande. Då. i enlighet med vad som anförts under 5 kap.. enligt propositionsförslaget inte skall gälla något utvidgat kostnadsansvar för sökanden i förhållande till andra deltagare i ett markav- vattningsföretag. har emellertid grunden för samtycke av medsökandena vid återkallelse bortfallit. I enlighet med lagrådets förslag har tredje stycket i det remitterade förslaget utgått.
I paragrafens tredje stycke. som motsvarar fjärde stycket i det remittera- de förslaget. har på förslag av lagrådet tillagts en mening som innebär att bestämmelserna i första och andra styckena också gäller då återkallelse sker hos vattendomstolen.
Utredningen har i överensstämmelse med fastighetsbildningslagen före- slagit en regel om att sökandens utcblivande från det första sammanträdet som regel skall uppfattas som en återkallelse. Enligt min mening är en sådan ordning inte lämplig i den nya vattenlagen (se 10 kap. 10 å tredje stycket och 81 å VL) och förevarande paragrafinnehåller därför inte någon motsvarighet till denna bestämmelse.
Svea hovrätt tar i detta sammanhang tipp frågan om genomförandet av företaget sedan tillståndsbeslutet har vunnit laga kraft. Enligt gällande rätt anses sökanden ensam kunna avgöra om företaget skall utföras (se SOU 1968: 51 s. 52). Enligt utredningen kan deltagarna om de är ense fatta beslut om att inte genomföra företaget inom föreskriven tid. Svea hovrätt föreslår däremot en särskild bestämmelse enligt vilken sökanden i första hand får avgöra om företaget skall utföras men med rätt för övriga deltagare att genomdriva företagets utförande efter ett majoritetsbeslut enligt lagen om förvaltning av samfälligheter.
Som framgår av 5 kap. 2 å första stycket är det den bildade markavvatt- ningssamfälligheten som förfogar över tillståndet till företaget. Förfogan-
12 kap. 25 å
Prop. 1981/82: 130 . 507
det över tillståndet är alltså en gemensam angelägenhet varom beslut skall fattas i samma ordning som beslut i andra angelägenheter som omfattas av samfällighetsförvaltningen enligt lagen om förvaltning av samfälligheter. Deltagarna kan alltså fatta beslut om att inte genomföra företaget inom föreskriven tid. Jag biträder alltså inte ett uttalande av min företrädare i remissprotokollet om att det skulle förligga en skyldighet för deltagarna att. i likhet_med vad som gäller vid t.ex. ett fastighetsbildningsbeslut. utföra ett markavvattningsföretag. sedan tillståndsbeslut meddelats.
26 å En förrättning som har inletts efter anmälan av fastighetsbildnings- myndigheten skall inställas. om fastighetsregleringsförrättningen inställs. Förrättningen skall dock fortsättas. om sakägare som har fört talan vid förrättningen och som har kunnat ansöka om denna begär det. Underrättas sakägarna om reglcringsförrättningens inställande vid sammanträde, skall begäran framställas vid sammanträdet. I annat fall skall begäran framstäl- las inom den tid som förrättningsmannen föreskriver.
Paragrafen motsvarar 12 kap. 26 å 'i det remitterade förslaget samt 10 kap. 48 å fjärde stycket VL och 16 kap. 19 å andra stycket i utredningens förslag. En nyhet i förhållande till VL och tltredningsförslaget är att en sakägare som har fört talan vid förrättningen kan begära att förrättningen skall fortsätta utan hinder av att fastighetsregleringsförrättningen har in- ställts. "Paragrafen har utformats med 28 å anläggningslagen som förebild.
27 5 Om det föreligger hinder mot företaget. skall förrättningsmannen så snart som möjligt avbryta förrättningen och besluta om dess inställande.
Paragrafen motsvarar 12 kap. 27 å i det remitterade förslaget samt 10 kap. 50å VL och 16 kap. 19 å första stycket i utredningens förslag. De hinder som medför att förrättningen skall inställas kan vara av materiell natur (företaget är otillåtligt) eller formell natur (exempelvis att sökanden inte är saklegitimerad). Hinder av sistnämnda slag kan i och för sig beaktas av länsstyrelsen redan i samband med att ansökan om förrättning görs.
28 å Frågor om tillämpningen av 3 kap. 8 å i fråga om markavvattnings- företag som prövas vid olika förrättningar skall efter anmälan till länssty- relsen prövas vid en särskild förrättning av förrättningsman som länssty- relsen utser. I fråga om en sådan förrättning gäller bestämmelserna i detta kapitel i tillämpliga delar. '
Frågor om tillämpningen av 3 kap. 8 å i fråga om' markavvattningsföre- tag som prövas vid förrättning och vattenföretag som efter ansökan prövas av vattendomstolen skall avgöras av vattendomstolen i ansökningsmålet.
Paragrafen motsvarar 12 kap. 28 å i det remitterade förslaget samt 10 kap. 53å andra—fjärde styckena. 55 och 56 åå VL. Paragrafen saknar motsvarighet i utredningens förslag.
Jag hänvisar till vad jag har anfört vid 3 kap. 8 å.
-12 kap. 26—28 55
Prop. 1981/82:130 508
Frågan om, tillämpningen av 3 kap. 8 å på konkurrerande markavvatt- ningsföretag skall liksom enligt gällande rätt prövas vid en särskild för- rättning av en förrättningsman som utses av länsstyrelsen. Länsstyrelsen kan utse någon av förrättningsmännen i de aktuella förrättningarna eller en helt ny förrättningsman. I fråga om en sådan förrättning skall bestämmel- serna i detta kapitel gälla i tillämpliga delar. Kostnaderna för förrättningen bör läggas på företagen i förhållande till nyttan eller. om endast ett av dem kommer till utförande. på detta företag. Kostnaden utgör enligt 20 kap. 8 å en förrättningskostnad i de ursprungliga förrättningarna.
Då något av de konkurrerande företagen skall prövas av regeringen. kan regeringen enligt 11 kap. 5 å pröva frågan om företrädet mellan dem.
29 5 Om förrättningsmannen finner att hinder mot det sökta företaget möter enligt 3 kap. 3 åförsta stycket men att det föreligger sådana omstän- digheter 'som avses i andra stycket i nämnda paragraf eller om frågan om företagets tillåtlighet enligt 11 kap. 3 å skall avgöras av regeringen. skall förrättningsmannen efter sammanträde med sakägarna med eget yttrande överlämna frågan till regeringens avgörande.
Paragrafen motsvarar 12 kap. 29 å i det remitterade förslaget och 7 kap. 46 å andra stycket och 49 å samt 4 kap. 20 å VL.
Somjag har anfört vid 1 å kan regeringen enligt 11 kap. 3 åförbehålla sig prövningen av tillåtligheten av ett markavvattningsföretag. Frågan om tillåtligheten kan också underställas regeringens prövning i fall som avses i 3 kap. 3 å andra stycket. Eftersom förrättningsmannen skall yttra sig i tillåtlighetsfrågan. måste denna ha behandlats vid förrättningen. lnnan ärendet överlämnas till regeringen skall alltså sakägare och myndigheter ha beretts tillfälle att framföra sina synpunkter vid ett sammanträde. När regeringens beslut i tillåtlighetsfrågan föreligger fortsätter handläggningen vid förrättningen.
30 å Vid förrättningen skall protokoll föras. Protokollet samt övriga handlingar som ges in eller upprättas vid förrättningen skall sammanföras till en akt.
Paragrafen motsvarar 12 kap. 30 å i det remitterade förslaget samt 10 kap. 66 å första stycket VL och 16 kap. 26 å i utredningens förslag (jfr 4 kap. 16 å fastighetsbildningslagen). Jag kommer senare att ta upp frågan om de närmare föreskrifter som behövs för protokollföringen (jfr 6— 16 åå fastighetsbildningskungörelsen. 1971: 762).
Enligt kungörelsen (l954:623) om redovisning av akter rörande vissa företag enligt 7 och 8 kap. vattenlagen skall förrättningshandlingarna sän- das till lantbruksnämnden eller skogsvårdsstyrelsen (se även 10 kap. 76 å VL). Liksom utredningen anser jag att denna ordning bör behållas. Jag kommer att senare ta upp frågan om de föreskrifter som behövs.
12 kap. 29—30 5.5
Prop. 1981/82: 130 509
Tillståndsbeslut m. m.
31 å Om det inte föreligger 'något hinder mot företaget. skall förrättnings- mannen meddela tillståndsbeslut.
Tillståndsbeslutet skall i behövlig utsträckning innehålla bestämmelser om . 1. företagets ändamål. läge, omfattning och tekniska utformning,
2. vilka som skall delta i företaget och varje deltagares andelstal i fråga om kostnaderna för utförande och drift av företaget,
3. de områden som får tas i anspråk och_de särskilda tvångsrätter i övrigt som medges för företaget.
4. utförande och underhåll av företaget.
5. tillsyn. besiktning och kontroll.
6. skyldighet att betala ersättning eller att utföra skadeförebyggande åtgärder samt hur betalningen skall ske.
7. villkor i övrigt för att tillgodose allmän och enskild rätt.
8. förrättningskostnaderna och hur de skall fördelas.
9. tid inom vilken anspråk i anledning av oförutsedda skador får fram- '
ställas. 10. tid efter vars utgång omprövning enligt 15 kap. 3 och 14'åå eller 15 å andra stycket får ske.
Avser tillståndet arbeten för företaget. skall i tillståndsbeslutet anges den tid inom vilken arbetena skall vara utförda (arbetstid);
Paragrafen motsvarar. med vissajämkningar som föreslagits av lagrådet. 12 kap. 31 å i det remitterade förslaget samt 10 kap. 67 å VL och 16 kap. 20 å i utredningens förslag (jfr-24 å anläggningslagcn).
1 tillståndsbeslutet skall avgöras alla de frågor som har uppkommit vid förrättningen. alltså även ersättnings- och delaktighetsfrågor. I likhet med utredningen anser jag att det inte bör införas någon möjlighet att genom delavgöranden ta ställning endast i vissa frågor (se härom SOU 1968: 51 s. 101'—104).
Utredningen har emellertid föreslagit en möjlighet att skjuta upp frågor om ersättning på grund av uppläggning av schaktmassor (_16 kap. 21 å i utredningens förslag). Enligt min mening bör någon sådan möjlighet inte införas. I de flesta fall torde det vara möjligt att i tillståndsbeslut ange de normer enligt vilka ersättning skall utgå. Om tvist ändå uppkommer sedan massorna har lagts upp får frågan tas upp i den ordning som gäller för oförutsedda skador. '
1 15 kap. l4å finns bestämmelser om verkan av tillståndsbeslut vid ' förrättning m.m.
32 å Om överenskommelse om ersättning har träffats. får ersättning inte' bestämmas annorlunda än som har avtalats. Detta gäller även överens- kommelser om att gottgörelse skall utgå på annat sätt än i pengar eller om att skadeförebyggande åtgärder skall utföras.
Om det behövs för tillämpningen av 16 kap. 14 å tredje stycket. skall förrättningsmannen uppskatta det värde som en berörd fastighet har utan särskild rättighet som minskar fastighetens värde.
12 kap". 31—32 5.5
Prop. 1981/82:130 510
Paragrafen motsvarar 12 kap. 33å i det remitterade förslaget. Som anförts under kapitelrubriken har 32 å i detta tagits in i 5 kap. 3 å.
Första stycket har i enlighet med lagrådets förslag omformulerats. Stad- gandet motsvarar delvis 16 kap. 22å i utredningens förslag, men avser endast överenskommelser om ersättning. antingen i pengar eller i annan form. eller skadeförebyggande åtgärder (jfr 13 kap. 44 å nya vattenlagen ). Bestämmelser om överenskommelser mellan sakägarna fmnsi 10 kap. 21 å tredje—femte styckena och 57 å tredje stycket VL.
1 16 kap. 19 å finns en bestämmelse om rätt till ersättning för pant- '
rättshavare som gör en förlust genom att ersättningen på grund av en överenskommelse har satts för lågt.
Förrättningsmannens utredningsskyldighet omfattar i princip även er- sättningsfrågorna. Om överenskommelser inte träffas skall han alltså verka för att ersättningsfrågorna löses på ett tillfredsställande sätt. Häri ligger bl.a. att de ersättningsbelopp som bestäms skall vara skäliga samt att enhetliga grunder för ersättningsberäkningen skall användas. Någon mot- svarighet till bestämmelserna i 13 kap. 44 å första och andra meningarna behövs därför inte.
Jag hänvisar i övrigt till vad som anförs vid 13 kap. 44 å. 1 andra stycket. som saknar motsvarighet i utredningsförslaget och i VL. har införts en bestämmelse om skyldighet för förrättningsmannen atti visst fall uppskatta en fastighets värde med beaktande av att fastigheten belastas av en särskild rättighet. Jag hänvisar i denna del till vad som anförs vid 13 kap. 45 å.
33 å Innan ett beslut meddelas om inlösen av en fastighetsdel skall i den ordning som gäller för fastighetsbildning en karta med beskrivning ha upprättats över området och dess gränser ha utmärkts .
Paragrafen motsvarar 12 kap. 34 å i det remitterade förslaget samt 10 kap. 66 å andra stycket VL och 16 kap. 27 å i utredningens förslag.
Förevarande paragraf har när det gäller förfarandet vid vattendomsto- larna en motsvarighet i 13 kap. 46 å första stycket nya vattenlagen. Be- stämmelserna i VL kompletteras av kungörelsen (1939:155) angående uppgift om inlösen enligt vattenlagen av område som utgör del av fastighet. Jag kommer att senare anmäla frågan om de kompletterande bestämmelser som behövs.
34 å Tillståndsbeslut skall meddelas vid sammanträde eller på tid och plats som förrättningsmannen har givit till känna för sakägare och andra som har besvärsrätt. Ett sådant tillkännagivande skall lämnas vid samman- träde eller genom skriftliga meddelanden elleri sådan särskild ordning som kan ha beslutats enligt 21 å andra stycket andra meningen.
Paragrafen motsvarar 12 kap. 35 å i det remitterade förslaget samt 10 kap. 71 å VL och 16 kap. 23 å i utredningens förslag.
12 kap. 33—34 53.5
Prop. 1981/82: 130 511
Om tillståndsbeslut skall meddelas vid sammanträde bör detta om möj- ligt anges i kallelsen 1ill sammanträdet. '
Den nya lagen innehåller inte någon motsvarighet till bestämmelserna i 10 kap. 68 och 69 åå VL om utställande av ett förslag till utlåtande. Ingenting hindrar emellertid förrättningsmannen att låta intressenterna ta del av vissa preliminära överväganden.
35 & Om ett beslut av förrättningsmannen till följd av skrivfel. felräkning ' eller något liknande misstag innehåller en uppenbar oriktighet. skall för- rättningsmannen besluta om rättelse. Detsamma gäller kartor. ritningar och andra handlingar till vilka förrättningsbeslutet hänvisar.
Innan rättelsen görs, skall den som berörs av åtgärden få tillfälle att yttra srg.
Rättelsen skall med angivande av dagen för åtgärden antecknas på huvudskriften och. om möjligt. på övriga exemplar av den handling som rättas. Den som beslutet r_ör skall omedelbart underrättas om åtgärden och om möjligheten att överklaga beslutet.
Paragrafen. som motsvarar 12 kap. 36 å i det remitterade förslaget men saknar motsvarighet i VL och utredningens förslag. motsvarar 4 kap. 42 å fastighetsbildningslagen .
Beslut om rättelse skall enligt 37 å första stycket 4 överklagas särskilt.
36 & Förrättningsmannen får inte som tolk anlita den som står i sådant förhållande till saken eller till sakägare att hans tillförlitlighet kan anses förringad. .
En tolk har rätt att av allmänna medel få skäligt arvode samt ersättning för kostnader och tidsspillan. Detta gäller inte den som anlitas i tjänsten.
Paragrafen. som motsvarar 12 kap. 37 å i det remitterade förslaget men saknar motsvarighet i VL och utredningens förslag. motsvarar 4 kap. 35 å fastighetsbildningslagen . _
Av 9 å förvaltningslagen(1971: 290) framgår när tolk bör anlitas. Som framgår av andra stycket skall ersättningen till tolken betalas av allmänna medel. Ersättningen hänförs alltså inte till förrättningskostnader (se 20 kap. 8 å). Beslut om ersättning skall enligt 37 å första stycket 2' överklagas särskilt. Jag kommer senare att ta upp frågan om närmare bestämmelser om hur ersättningen skall betalas.
Överklagande till vattendamsrolen 37 & Förrättningsmannens beslut överklagas särskilt. om förrättnings- mannen har
1. ogillat jäv enligt 7 å.
2. beslutat angående ersättning till sakkunnig eller tolk.
3. beslutat angående ersättning enligt 24 å tredje stycket.
4. beslutat angående rättelse enligt 35 å. Överklagande enligt första stycket sker genom besvär som skall ges in till vattendomstolen inom två veckor från den dag då beslutet meddelades.
12 kap. 35—37 åå
Prop. 1981/82: 130 512
Ett beslut att godta en invändning omjäv får inte överklagas. Den som menar att förrättningen onödigt uppehålls genom ett beslut av förrättningsmannen får överklaga beslutet genom besvär hos vattendom- stolen. Denna besvärsrätt är inte inskränkt till någon viss tid.
Paragrafen motsvarar med några redaktionellajämkningar 12 kap. 38 å i det remitterade förslaget samt delvis 1 1 kap. 85 åförsta stycket VL och 16 kap. 31 å i utredningens förslag (jfr 15 kap. 2, 4 och 5 åå fastighetsbild- ningslagen). I förhållande till gällande rätt har besvärstiden i förevarande fall förkortats från 30 dagar till två veckor (jfr 15 kap. 2 å andra stycket fastighetsbildningslagen).
. Bestämmelser om förfarandet vid vattendomstolarna i förrättningsmål finns i 13 kap. 56—64 åå.
38 5 I andra fall än som avses i'37 å överklagas beslut av förrättnings- mannen genom besvär som skall ges in till vattendomstolen inom fyra veckor från den dag då tillståndsbeslutet meddelades eller förrättningen inställdes.
Paragrafen motsvarar 12 kap. 39 å i det remitterade förslaget samt 11 kap. 85 å andra stycket VL och 16 kap. 32 å första stycket i utredningens förslag (jfr 15 kap. 6 å första stycket fastighetsbildningslagen).
Förevarande besvärsbestämmelse avser främst tillståndsbeslut och be- slut att inställa förrättningen. I förhållande till gällande rätt har besvärsti- den förkortats från sextio dagar till fyra veckor. vilket är den tid som gäller _
enligt fastighetsbildningslagen .
Bestämmelser om förfarandet vid vattendomstolarna i förrättningsmål finns i 13 kap. 56—64 ss. '
Bestämmelserna i 7 kap. 45 å fjärde stycket och 55 å samt 10 kap. 52 å VL om att förrättningsutlåtandet i vissa'fall skall underställas vattendom- stolens prövning har inte fått någon motsvarighet i den nya lagen-. De allmänna intressen som tillgodoses genom underställning skyddas enligt min mening tillräckligt genom möjligheterna för kammarkollegiet och be- rörda kommuner att bevaka allmänna intressen vid förrättningen och att överklaga tillståndsbeslutet. Inte heller i övrigt finns det några skäl att ' bibehålla underställningsförfarandet.
Utredningen har föreslagit särskilda bestämmelser om vem som får överklaga förrättningsmannens beslut (se 16 kap. 31 å första stycket andra och tredje meningarna samt 32 å andra stycket i utredningens förslag). Bestämmelserna har inte fått någon motsvarighet i förevarande kapitel. Att kammarkollegiet och berörd kommun har besvärsrätt framgår av 20 å. I övrigt bör frågan om vem som har besvärsrätt lösas med tillämpning av allmänna regler om talerätt. Jag hänvisar till vad som har anförts i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen om sakägarbegreppet (se avsnitt 2.102).
12 kap. 38 å
Prop. 1981/82:130 513
13 kap. Prövningen av vattenmål
Kapitlet motsvarar 13 kap. i det remitterade förslaget samt 11 kap. VL och 18 "kap. i utredningens förslag. Förevarande kapitel innehåller med särskilda underrubriker allmänna bestämmelser (1 och 2 åå) samt bestäm- melser om vattendomstol (3— 10 åå), vattenöverdomstolen (11 å), vatten- mål (12— 18 åå), förfarandet vid vattendomstolarna i ansökningsmål (_19— 50 55), förfarandet vid vattendomstolarna i stämningsmål (51—55 åå). för- farandet vid vattendomstolarna i förrättningsmål (56—64 åå), rättegången i vattenöverdomstolen (65 —71 åå) och rättegången i högsta domstolen (72 s). .
Som har redovisats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (av- snitt 2.2) har utredningens förslag till ett delat prövningssystem avvisats och i stället förordats att det nuvarande vattenrättsliga prövningssystemet bibehålls. Detta innebär en sammanhållen prövning av både tillstånds- och ersättningsfrågor vid vattendomstol som första instans och med överkla- gande till vattenöverdomstolen och högsta domstolen. Bestämmelser om regeringen:; prövningsrätt finns i 11 kap. 1—6 åå (se även 42 å i föreva- rande kapit.el).'
Vattendomstolarna handlägger f.n. även brottmål (se 11-kap. 17 åförsta stycket punkterna 25. 33 och 41 samt 19 å VL). Jag delar emellertid utredningens uppfattning att talan om ansvar för brott mot den nya vatten- lagen (se 21 kap. 1 å) alltid bör prövas _av allmän domstol (jfr prop. 1969: 28 s. 295). Den nya vattenlagen innehåller därför inte några bestämmelser om handläggningen av brottmål.
Enligt ] ] kap. 25 & VL skall talan om ersättning för rättegångskostnader i återkallade vattenmål i vissa fall väckas vid allmän domstol och alltså inte prövas av vattendomstol. Enligt min mening saknas det numera skäl för ett sådant undantag från den naturliga huvudregeln att den domstol där kost- naderna har uppkommit också skall pröva eventuella tvister. Rättegångs- kostnadsarspråket skall också bedömas enligt den nya " vattenlagens kost- nadsregler. Lagen innehåller därför inte någon motsvarighet till 11 kap. 25 å VL eller till de särskilda procedurreglerna om återkallelse i 11 kap. 56 å VL.
Allmänna bestämmelser 1 & Första domstol | vattenmål kallas vattendomstol. De tingsrätter som regeringen bestämmer skall vara vattendomstolar.
Överrätt 1 vattenmål (vattenöverdomstol) är Svea hovrätt. Som sista domstol 1 vattenmål dömer högsta domstolen.
Paragrafen motsvarar 13 kap. 1 åidet remitterade förslaget samt 11 kap. 1 & första—tredje styckena VL och 18 kap. 7 å i utredningens förslag.
1 kungörelsen (1971 : 550) om vattendomstol anges vilka tingsrätter som är vattendomstol. ' I
33 Riksdagen 1981/82. ] saml. Nr [30
13 kap. ! å
Prop. 1981/82:130 514
2 å Om domstolar i vattenmål och rättegången i sådana mål gäller vad som är föreskrivet om allmän domstol. i den män inte annat följer av denna lag eller annan författning.
Paragrafen motsvarar 13 kap. 2 å i det remitterade förslaget samt 11 kap. 1 å fjärde stycket VL och 2 å lagen (1969: 246) om domstolar i fastighets- mål. Innebörden av förevarande paragraf är att rättegångsbalken skall tillämpas supplementärt. Eftersom vattendomstolarna enligt den nya lagen inte skall handlägga brottmål. blir det rättegångsbalkens regler om tviste- mål, och i överrätt även besvärsmål. som kan bli tillämpliga. I vattenmålen förekommer många slags frågor, varför balkens regler om såväl dispositiva som indispositiva tvistemål kan bli tillämpliga.
Vattendomstol
3 & Vattendomstolen består av en ordförande. en teknisk ledamot samt två nämndemän. Ytterligare en teknisk ledamot får efter ordförandens bestämmande ingå i domstolen.
Ordföranden skall vara lagfaren domare i tingsrätten. Tekniska ledamöter skall ha teknisk utbildning och erfarenhet av vatten- frågors behandling.
Nämndemän skall vara nämndemän i fastighetsdomstol inom vatten- domstolens domsområde.
Paragrafen motsvarar 13 kap. 3 å idet remitterade förslaget samt 11 kap. 2 å VL (jfr 3 å lagen om domstolar i fastighetsmål) och 18 kap. 9 och 10 åå i utredningens förslag.
I fråga om vattendomstolens sammansättning görs enligt första stycket ingen ändring i förhållande till gällande rätt. Detta innebär att endast en lagfaren ledamot deltar i vattendomstolen medan det i fastighetsdomstol krävs två lagfarna ledamöter.
Andra — fjärde styckena innehåller allmänna bestämmelser om de kvali— fikationer som vattendomstolens ledamöter skall ha.
Något behov av benämningen vattenrättsdomare på den lagfarne leda- moten föreligger inte. Benämningen finns därför inte i den nya lagen.
4 5 Vattendomstolen är vid handläggningen av mål domför med endast ordföranden i samma utsträckning som en tingsrätt är domför med en lagfaren domare. om inte annat följer av denna lag.
Innan ordföranden fattar beslut bör han rådgöra med en teknisk leda- mot. om frågans beskaffenhet påkallar det.
Första stycket i förevarande paragraf. som saknar motsvarighet i VL. motsvarar 13 kap. 4 å i det remitterade förslaget och 4 å andra meningen lagen om domstolar i fastighetsmål.
Enligt VL är vattenrättsdomaren behörig att i vissa särskilt angivna fall vidta åtgärder och meddela beslut under det förberedande förfarandet i vattenmål (se exempelvis 11 kap. 26. 29. 31 och 32 åå VL). Vattenrättsdo-
13 kap. 2—4 åå
Prop. 1981/82:130 - ' 515
maren anses utgöra en särskild myndighet vid sidan av vattendomstolen och agerar alltså inte på vattendomstolens vägnar. dvs. som en vattendom- stol i speciell sammansättning. Denna särreglering i VL utesluter 'en tillämpning av rättegångsbalkens regler om tingsrätts domförhet i vissa andra fall med en lagfaren domare. När VL anpassades till den nya rätte- gångsbalken ansågs det inte motiverat att ändra den nu angivna ordningen (se prop. 1946: 133 s. 25).
I rättspraxis har en vattenrättsdomare inte ansetts behörig, vare sig i denna sin egenskap eller på vattendomstolens vägnar. att fatta beslut i fråga om avvisande av ersättningsanspråk på den grunden att anspråket inte anmälts inom föreskriven tid (NJA 1976 s. 50).
Enligt min mening bör en vattendomstol. i överenstämmelse med vad som redan gäller för fastighetsdomstolarna. i princip vara domför med en lagfaren ledamot i samma utsträckning som gäller för tingsrätt. Första stycket i förevarande paragraf har utformats i enlighet härmed. '
Denna domförhetsregel blir tillämplig vid bl.a. sådan handläggning som inte sker vid huvudförhandling eller syn på stället (se 1 kap. 3 å rättegångs- balken) och avser alltså exempelvis frågor om avvisning av mål och om utdömande av vite.
Vattenmålens huvudsakligen indispositiva karaktär har ansetts böra medföra att vattenrättsdomaren inte skall ha någon behörighet att vid muntlig förberedelse fatta beslut i sådana frågor som anges i-42 kap. 18 å rättegångsbalken. dvs. meddela tredskodomar och domar i anledning av medgivna eller eftergivna anspråk samt stadfästa förlikningar (11 kap. 40 å 2 mom. andra stycket tredje meningen VL). Utredningen har inte föreslagit någon ändring i vattenrättsdomarens behörighet.
Stockholms tingsrätt anför att utredningsförslaget synes-innebära att motsvarande inskränkningari vattenrättsdomarens behörighet inte förelig-' ger vid skriftliga förberedelser eller vid huvudförhandlingarli förenklad form. Tingsrätten biträder utredningens förslag att tredskodom inte bör få meddelas beträffande ersättningsfrågor i vattenmål. Däremot bör enligt tingsrätten möjlighet finnas att avgöra ersättningsfrågorna vid förberedd-' sen eller vid huvudförhandling i förenklad form utan hinder av parts utevaro. Praktiska fall kan enligt' tingsrätten vara om sökanden för att undvika onödig utredning vid en förberedelse medger ett yrkande från en sakägare som uteblivit eller träffar en överenskommelse med de Sakägare som har infunnit sig samt domstolen finner den överenskomna ersättning- en betryggande även för den som uteblivit.
Liknande synpunkter framförs av Vänersborgs tingsrätt. Som tingsrätterna anför synes de nuvarande begränsningarna i VL rö- rande ensamdomares behörighet att avgöra frågor under förberedelsen m.m. i vissa fall vara olämpliga. 1 fall då ett tillstånd redan har meddelats till ett vattenföretag och då ersättningsfrågor och andra dispositiva frågor Il kvarstår att behandla, t. ex. efter ett uppskovsbeslut eller i anledning av
13 kap.-4 å
Prop. 1981/82: 130 516 '
' anspråk för oförutsedda skador, bör frågorna kunna avgöras under förbe- redelsen eller vid huvudförhandling i förenklad form. Som Stockholms tingsrätt har föreslagit bör tredskodom inte få meddelas. Jag kan däremot - inte biträda tingsrättens förslag att parts-utevaro inte bör hindra att en dispositiv fråga avgörs under en muntlig förberedelse. En sådan ordning - skulle utgöra en utvidgning i förhållande till vad som gäller enligt rätte- - gångsbalken. Däremot bör denna möjlighet föreligga vid huvudförhandling _ i förenklad form enligt 42 kap. 20 å andra och tredje styckena rättegångs— balken. Bortsett från att tredskodomar inte får meddelas bör alltså samma behörighetsregler som gäller vid såväl muntlig som skriftlig förberedelse enligt 42 kap. 18 å rättegångsbalken vara tillämpliga i vattenmål. Således bör vid förberedelsen rörande dispositiva frågor kunna meddelas dom på grund av medgivna eller eftergivna anspråk eller stadfästas förlikningar. I fråga om ensamdomares behörighet vid huvudförhandling i förenklad form hanvrsar jag till vad som anförs vid 36 å
På grund av det anförda har 1 31 å andra stycket och 36 å fjärde stycket ' endast gjorts det undantaget från rättegångsbalken att vid muntliga förbe- redelser eller huvudförhandlingar inte får meddelas tredskodomar. _ - _.Som jag har anfört vid 3 å förekommer benämningen vattenrättsdomare inte i den nya lagen. I överensstämmelse med terminologin i rättegångsbal- ken används i fortsättningen av förevarande kapitel benämningen vatten- domstol även när ordföranden är behörig att ensar'n agera på vattendom- stolens vägnar.
Andra stycket i förevarande paragraf motsvarar 11 kap. 71 å första stycket VL.
5 å Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utser ordförande i vattendomstol samt utnämner eller förordnar teknisk ledamot i vattendomstol. '
Paragrafen motsvarar 11 kap. 3å VL' och 5 5 lagen om'domstolar i fastighetsmål (jfr 4 kap. lagen, 1976: 600, om offentlig anställning). Den nuvarande delegationsmöjligheten behålls i propositionsförslaget (jfr. 13 kap. 5 å i det remitterade förslaget). '
6 5 Nämndemännen tjänstgör efter kallelse av vattendomstolen. Till tjänstgöring bör företrädesvis kallas nämndemän från den del av vatten- ' domstolens domsområde till vilken målet närmast har anknytning. .
Paragrafen motsvarar med en redaktionell jämkning 13-kap. 6 å i det remitterade förslaget samt 11 kap. 5 å. VL och 8 å lagen om domstolar i fastighetsmål.
7 % Regeringen bestämmer vattendomstolarnas domsområden. Gränser- . na mellan vattendomstolarnas domsområden skall följa vattendelare mel- lan olika vattensystem.
13 kap. 5—7 5.6
Prop. 1981/82:130 517
Paragrafen motsvarar, med den i enlighet med lagrådets förslag tillagda. första meningen. 13 kap. 7 å i det remitterade förslaget och 11 kap. 9 åVL. Vattendomstolarnas domsområden anges i den vid 1 å i förevarande kapi- tel nämnda kungörelsen (1971:.550) om vattendomstol. '
8 5 Vattenmål prövas av den vattendomstol inom vars område det vat- tenföretag eller den åtgärd som det är fråga om i huvudsak skall utföras eller har utförts.
Fragor om vattendomstolarnas inbördes behörighet får, utom i fall som avses i 10 kap. 20 å andra stycket rättegångsbalken , inte tas upp av högre rätt.
Paragrafen motsvarar 13 kap. 8 å i det remitterade förslaget samt 11 kap. 10 å VL och 18 kap. 8 å i utredningens förslag.
9 å Vattendomstolen får för sina sammanträden förfoga över behövliga lokaler i domstolsbyggnader eller andra allmänna byggnader. om inte lokalerna är upptagna för sitt huvudsakliga ändamål eller utgörs av guds— tjänstlokal. Uppkommer särskilda kostnader skall de ersättas.
Paragrafen motsvarar 13 kap. 9 å' 1 det remitterade förslaget samt 11 kap. 11 å VL och 17 å lagen om domstolar 1 fastighetsmål. Lagru'mmet avser inte bara huvudförhandlingar utan även muntliga förberedelser. Frågan om skyldighet att betala de kostnader som uppkommer regleras i 20 kap. 6 å.
105 Om det vid överläggningar i vattendomstolen förekommer skilj- aktiga meningar, gäller rättegångsbalkens bestämmelser om omröstning i - domstol med endast lagfarna ledamöter. Vid omröstningen skall först ordföranden säga sin mening, därefter de tekniska ledamöterna och sist nämndemännen. - -
Paragrafen motsvarar 13 kap. 10 å i det remitterade förslaget samt 11 kap. 12 å VL och 12 _å lagen om domstolar' 1 fastighetsmål.
Vattenöverdomstolen _ 11 5 För fullgörande av Svea hovrätts uppgifter som vattenöverdomstol
skall det-, förutom lagfarna ledamöter, finnas vattenrättsråd. Dessa skall ha - teknisk utbildning och erfarenhet av vattenfrågors behandling. Tjänst som vattenrättsråd tillsätts av regeringen.
Vattenöverdomstolen är domför med fyra ledamöter, aV'vilka minst tre .. skall vara lagfarna. Fler än fem ledamöter får inte delta.
Paragrafen motsvarar 13 kap. 11 å i det remitterade förslaget och 11 kap. 16 å VL (jfr 13 och 14 åå lagen om domstolar i fastighetsmål).
Enligt 11 kap. 16å tredje stycket VL bestämmer regeringen i vilken '
omfattning åtgärder som endast avser måls beredande får vidtas av lag- faren ledamot 1 vattenöverdomstolen eller av tjänsteman vid denna. Detta bemyndigande behövs inte i den nya vattenlagen. eftersom motsvarande '
13 kaps8—11 åå
Prop. 1981/82: 130 - 518
bestämmelse finns i 2 kap. 4 å tredje stycket rättegångsbalken (se även I.? kap. 12—13 åå förordningen. 1979: 569. med hovrättsinstruktion).
Va nen/nål 12 5 Vattenmålen utgörs av ansökningsmål. stämningsmål och förrätt- ningsmål.
Enligt förevarande paragraf, som motsvarar 18 kap. 1 å i utredningens förslag. delas vattenmålen upp i tre måltyper, nämligen ansökningsmål, stämningsmål och förrättningsmål. Jag har ansett benämningen förrätt- ningsmål vara lämpligare för sådana mål som rör besvär över förrättningar enligt 12 kap. än den nuvarande benämningen besvärsmål i VL Ufr benäm- ningen fastighetsbildningsmål i 15 kap. 1 å fastighetsbildningslagen). Ut- trycket besvärsmål kan nämligen leda till förväxlingar med sådana mål som från vattendomstolen fullföljs till vattenöverdomstolen genom besvär Ufr 52 kap. rättegångsbalken). '
På skäl som har anförts vid 12 kap. 38 å får underställningsmålen enligt 11 kap. 17 å första stycket punkten 60 VL inte någon motsvarighet i den nya lagen. 'Jag vill också erinra om vad jag vid inledningentill förevarande kapitel har anfört om att vattendomstolarna inte längre skall handlägga brottmål. '
13 å Ansökningsmål är mål om
1. bestämmande enligt 2 kap. 8 å andra stycket av ersättning för rätten att ta i anspråk ett strömfall.
2. tillstånd enligt 4 kap. 1 å till utförande av andra vattenföretag än markavvattningsföretag,
3. godkännande enligt 4 kap. 4 å av ett utfört ändrings- eller lagningsar- bete som inte avser ett markavvattningsföretag,
4. prövning enligt 4 kap. 5 å av lagligheten av ett utfört vattenföretag som inte är ett markavvattningsföretag,
5. inrättande enligt 6 kap. 3 å av en gemensam" anläggning för bevatt- _ ning, sedan en samfällighet enligt 6 kap. har bildats,
6. överflyttning enligt 9 kap. 18 å första stycket av rätten till andels- kraft.
7. tillstånd enligt 14 kap. 1 å till utrivning av en vattenanläggning eller prövning enligt 14 kap. 5 5 under vilka villkor en anläggning för bortle- dande av grundvatten får tas ur bruk,
8. tillstånd enligt 14 kap. 3 å första stycket att bortskaffa flottledsan- läggningar eller rätt att, utan samband med bortskaffning. överta flottleds- anläggningar enligt fjärde stycket nämnda paragraf. '
9. förlängning enligt 15 kap. 2 å andra stycket av arbetstiden, 10. omprövning enligt 15 kap. 3, 4, 8, 9. 11 och 12 åå,
.förverkande enligt 15 kap. 5 å. 12. omprövning. utan samband med pågående ansökningsmål eller för- rättning. enligt 15 kap. 15 å första stycket eller omprövning enligt 15 kap. 15 å andra stycket.
13. fastställelse enligt 15 kap. 16 å av en överenskommelse. Berör ett ansökningsmål uteslutande en viss eller vissa sakägare och kan
Prop. 1981/82: 130 519
målet avgöras med bindande verkan endast mot dessa. får vattendomsto- len, om sökanden medger det. förordna att målet Skall behandlas enligt vad som gäller för stämningsmål.
Paragrafen motsvarar. med huvudsakligen redaktionella jämkningar, 13 kap. 13 å i det remitterade förslaget. Punkten 14 i första stycket har utgått. eftersom propositionsförslaget inte innehåller någon motsvarighet till 15 kap. 17 å i det remitterade förslaget.
Första stycket motsvarar 11 kap. 17 åförsta stycket punkterna 1—21 VL och 18 kap. 2 å i utredningens förslag.
1 överensstämmelse med gällande VL har till ansökningsmålen förts sådana mål som inte i egentlig mening innebär någon rättstvist mellan vissa bestämda personer utan där ansökningen riktar sig mot en mera obestämd krets samt även mål där ansökningen visserligen riktar sig mot en eller flera bestämda personer men där domstolarnas avgöranden skall ha rätts- kraft också mot tredje man.
Andra stycket motsvarar 1 1 kap. 61 å andra stycket VL. Bestämmelsen gör det möjligt att i vissa fall tillämpa det enklare förfarandet i stämnings- målen i stället för det omständligare och mestadels dyrbarare förfarandet i ansökningsmål med bl. a. kungörelser. Det förutsätts dock att ansökningen inte berör några motstående allmänna intressen och att det är endast någon eller några få kända sakägare som berörs.
Eftersom frågan om målets hänförande till ansökningsmål eller stäm- ningsmål har betydelse för rättskraften av vattendomstolens dom i målet. har som en ytterligare förutsättning angetts att sökanden skall ha medgett att målet, som av honom anhängiggjorts som ett ansökningsmål, behandlas som ett stämningsmål. Någon sådan förutsättning anges inte i VL.
Enligt 20 kap. 1 å gäller de för sakägarna förmånligare bestämmelserna om rättegångskostnader i ansökningsmål även om målet enligt förevarande bestämmelse handläggs som stämningsmål.
14' & Stämningsmål är talan om
1. utrivning eller ändring av en vattenanläggning. när talan grundas på att anläggningen inte har tillkommit i laga ordning eller inte är av_ laga beskaffenhet,
2. ersättning för skada eller intrång genom en sådan anläggning som
' avses i 1.
3. ersättning för skada genom utrivning av en vattenanläggning. om utrivningen har skett utan tillstånd men sådant tillstånd skulle ha behövts. eller ersättning. utan samband med pågående ansökningsmål. enligt 14 kap. 5 å andra stycket.
4. ersättning enligt 2 kap.'9 å andra" stycket.
5. deltagande, utan samband med pågående ansökningsmål. i en vatten- reglering enligt 7 kap. 1 eller 4 å.
6. särskild tvångsrätt. utan samband med pågående förrättning eller ansökningsmål. enligt 8 kap..
7. omprövning enligt 9 kap. 17 å andra stycket.
13 kap. 14 5
Prop. 1981/82:130 520
8. meddelande av bestämmelser enligt 15 kap. 19 å,
9. ersättning enligt 16 kap. 19 å, ' 10. ersättning eller annat på grund av att en vattenanläggning inte under- hålls i enlighet med 17 kap. 1 å,
11. ersättning för skada på grund av att ett vattenföretag inte drivs i enlighet med villkoren i en tillståndsdom eller. ett tillståndsbeslut eller i enlighet med vad som föreskrivs i 17 kap. 2 å. .
12. ersättning enligt 17 kap. 3 å eller 19 kap. 7 å, 13. ersättning. utan samband med pågående ansökningsmål, enligt 20 kap. 10 å,
14. fördelning av vatten enligt 22 kap. 7 å.
Paragrafen motsvarar. med av lagrådet föreslagen ändring i punkt 3 och vissa redaktionella jämkningar. 13 kap. 14 å i det remitterade förslaget samt 11 kap. 17 å första stycket punkterna 22—51 VL och 18 kap. 3 å i utredningens förslag. - - -
Stämningsmålen karakteriseras av att talan i målet riktar sig mot en viss fysisk ellerjuridisk person och att avgörandet i målet endast har rättskraft parterna emellan. Ordningen för handläggningen av stämningsmålen är därför i vissa avseenden en annan än beträffande ansökningsmålen. De stämningsmål som skall handläggas av vattendomstol måste avgränsas inte bara från ansökningsmålen utan även från andra typer av stämningsmål som skall handläggas av fastighetsdomstol (se 22 kap. 4 å tredje stycket) eller tingsrätt i vanlig sammansättning. Liksom i VL har därför även stämningsmålen angetts genom en uppräkning.- -
Uppräkningen av stämningsmål anknyter nära till nuvarande uppräkning i 11 kap. 17 å första stycket punkterna 22—51 VL- med sådana ändringar som föranleds av ändringar i den nyalagen i förhållande till- gällande VL. Vissa sakliga ändringar har dock vidtagits. När jämförelser i det följande görs med vissa punkter i.VL, avses därmed uppräkningen i lagens 11 kap. 17 å.
Punkt I motsvarar punkterna 23. 31 och 41 i VL men tillämpningsområ- det har i enlighet med utredningens förslag utvidgats till att avse alla slags vattenanläggningar. Det är enligt min' mening lämpligast att parterna kan utnyttja vattendomstolehs sakkunskap även i fråga om sådana anläggning- ar som har mindre betydelse från vattenrättslig eller vattenbyggnadstek- nisk synpunkt. Genom en sådan ordning undviker man också att en vanlig tingsrätt upptar en tvist rörande en anläggning. som har förklarats tillåten av vattendomstolen, och bedömer frågan om dess överensstämmelse med '
tillståndsdomen.
Punkt 2 motsvarar punkterna 24 och 32 i VL men omfattarliksom punkt I alla slags anläggningar som tillkommit genom ett vattenföretag.
Punkt 3 motsvarar det senare ledet i punkt 28 i VL. Frågan om skyldig- het att begära vattendomstolens prövning innan 'en anläggning för bortle- dande av grundvatten tas ur bruk regleras i 14 kap. 5 å (se även 4 kap. 1 å fjärde stycket). För utrivning av en vattenanläggning gäller däremot de
13 kap. 14 5
.- Prop. 1981/82: 130 ' 521
vanliga bestämmelserna om tillståndsplikt i 4 kap. 1 och 2 åå. Stadgandet 13 kap. 15—16 59 har utformats i enlighet med lagrådets förslag.
Punkt 4 motsvarar punkt 37 i VL men gäller också för det fall att någon får avstå från ytvatten.
Punkt 5 saknar motsvarighet i VL. Punkt 6 motsvarar punkterna 29 och 36 i VL. Bestämmelsen avser- även det fallet att en fastighetsägare vill väcka talan om skadeförebyggande åtgärder eller ersättning mot någon som har lagt upp rensningsmassor'på hans mark med stöd av 8 kap. 3 å. '
Punkt 7 motsvarar punkt 22 i VL. Punkt 8 motsvarar punkterna 27 (andra ledet) och 35 i VL. Punkt 9 saknar nu motsvarighet i VL men motsvarar punkt 57 i VL före lagändringen den 1 juli 1974 (ifr prop. 1974: 8313. 209).
Punkt IO motsvarar punkt 28 (första ledet) i VL. Punkt I I motsvarar punkterna 27 (första ledet), 32 och 45 i VL. Punkterna 12—14 saknar motsvarighet i VL. Jag har ansett det lämpli- gast att de frågor som avses i dessa punkter prövas av vattendomstolen.
15 & Förrättningsmål är besvär över beslut vid förrättningar enligt denna lag. .
Paragrafen motsvarar 13 kap. 15 å i det remitterade förslaget samt 11 kap. 17å första stycket punkten 59 VL och 18 kap. 4å i utredningens förslag. Bestämmelser om överklagande till vattendomstolen av förrätt- ningsmannens beslut finns i 12 kap. 37 och 38 åå.
16 & Talan som inte faller-under 13 eller 14 å men som rör ett ämne som behandlas i denna lag får tas upp av vattendomstolen, om invändning inte görs mot domstolens behörighet inom den tid som anges" i 34 kap. 2 å rättegångsbalken eller vattendomstolen finner att talan har avsevärd bety- delse för vattenförhållandena. Om talan tas upp, räknas målet som vatten-' mål. Vattendomstolen får dock inte ta upp talan om ansvar för brott. .
Om det enligt denna lag gäller en särskild ordning för behandlingen av en viss fråga. gäller föreskrifterna härom.
Paragrafen motsvarar 13 kap. 16 å i det remitterade förslaget samt -11 kap. 20 å VL och 18 kap. 5 å i utredningens för'slag. '
Första stycket gör det möjligt att utnyttja vattendomstolarnas sakkun- skap i vattenrättsliga frågor även om talan inte uttryckligen kan hänföras till vattenmål enligt 13 eller 14 å." Det kan exempelvis vara fråga om ansökan om tillstånd till ett företag som inte utgör vattenföretaglmen som har vattenrättslig anknytning.
Enligt 11 kap. 20 å VL kan vattendomstolen ta upp talan som vattenmål även mot en motparts bestridande. om den väckta frågan har avsevärd betydelse för vattenförhållandena. Enligt utredningen skulle en sådan möj- lighet bl.a. föranleda svåra gränsdragningsproblem. Utredningen har där-
Prop. 1981/82: 130 522
för begränsat sitt förslag till fall där parterna är ense om att hänföra målet till vattenmål.
Med det av mig förordade prövningssystemet kommer förevarande para- graf liksom enligt VL att kunna tillämpas inte bara på stämningsmål med ett begränsat antal parter utan även på ansökningsmål med ett större antal motparter till sökanden. Med hänsyn härtill anser jag att nuvarande ord- ning bör bibehållas. Vattendomstolen bör alltså även mot en motparts bestridande få ta upp en talan som har avsevärd betydelse för vattenförhål- landena. Paragrafen har utformats i överenSstämmelse härmed.
Om prövningen i högre rätt av vattendomstolens behörighet finns be- stämmelseri 18 å i förevarande kapitel.
1 21 kap. finns bestämmelser'om ansvar för brott mot vattenlagen . An— svarsfrågan är alltså ett ämne som behandlas i lagen och vattendomstol skulle därför på grund av förevarande paragraf kunna ha rätt att även pröva en sådan talän. Som jag har anfört vid kapitelrubriken skall emeller- tid vattendomstolarna inte i något fall vara behöriga att handlägga frågor om brott mot vattenlagen . Därför har i tredje meningen i förevarande stycke tagits in ett uttryckligt förbud för vattendomstol att ta upp talan om ansvar för brott.
Förbudet att ta upp talan om ansvar för brott avser självfallet inte frågor om ansvar för rättegångsförseelser enligt 9 kap. rättegångsbalken (jfr 19 kap. 5 å rättegångsbalken). [ sådana fall är vattendomstolen på grund av hänvisningen till rättegångsbalken i 2 å i förevarande kapitel behörig dom- stol.
Andra stycket motsvarar 11 kap. 20 å andra stycket VL. Utredningen har ansett att något behov av en sådan bestämmelse inte föreligger. Beträf- fande vissa frågor gäller dock en särskild handläggningsordning som enligt min mening gör bestämmelsen motiverad (se 2 kap. 8 å. 16 och 19 kap. samt bestämmelserna om regeringens prövningsrätt i. 3 kap. 3å andra stycket, 11 kap. 1—6 åå. 12 kap. 29 å och 42 å i förevarande kapitel).
Jag delar utredningens uppfattning att den nya lagen inte bör innehålla någon motsvarighet till bestämmelsernai 11 kap. 21 å VL om överförande av mål från allmän domstol till vattendomstol. Vad särskilt gäller 11 kap. 21 å andra stycket VL.vill jag påpeka att alla mål om borttagande eller ändring av vattenbyggnader hänförs till vattenmålenligt den nya vattenla- gen.
17 5 Om det är lämpligt. får vattendomstolen pröva yrkanden som har samband med vattenmålet men som rör rättsförhållanden som inte skall bedömas enligt denna lag. Vattendomstolen får dock inte pröva frågor om äganderätt till fastigheter eller om fastighetsindelningen.
Paragrafen motsvarar 13 kap. 17 å i det remitterade förslaget samt 11 kap. 22 å VL och 18 kap. 6 å i utredningens förslag (jfr 5 kap. 3 å expro- .priationslagen).
13 kap. 17 å'
Prop. 1981/82:130 523
Förevarande paragraf gör det möjligt att i vattenmålet behandla t.ex. frågor om ersättning för skador som inte kan ersättas enligt vattenlagen utan på annan, t. ex. grannelagsrättslig, grund. Förutsättningen är att yr- kandet lämpligen kan prövas i vattenmålet. Härvid bör beaktas bl.a. intresset av att begränsa rättegångskostnaderna och att undvika att avgö— randet av målet fördröjs.
Uttrycket "yrkanden" ersätter gällande VL:s uttryck ”invändningar" och "'yrkanden”. Någon saklig ändring avses inte.
Att yrkanden av nu avsett slag bedöms i vattenmålet innebär inte att vattenlagens bestämmelser blir tillämpliga. De regler som-gäller på det ifrågavarande rättsområdet skall i stället tillämpas, bl. a. i fråga om rätte- gångskostnader ("se prop. 1972: 109 s. 291).
5 kap. 3 å expropriationslagen har utformats med 11 kap. 22-å VL som -
förebild. Härvid har emellertid på hemställan av lagrådet särskilt angivits att endast yrkanden från den exproprierande eller sakägare kan bli föremål för prövning (prop. 1972: 109 s. 399). Motsvarande bör enligt utredningen gälla i den nya vattenlagen. Jag anser emellertid att en sådan begränsning inte är ändamålsenlig för vattenmålens del utan det får ankomma på vattendomstolen att inom ramen för den allmänna lämplighetsbedömning- en avgränsa kretsen av dem som skall få sina yrkanden prövade.
Förbudet för vattendomstol att pröva äganderättsfrågor m.m. har bibe- hållits i förevarande paragraf (jfr prop. 1972: 109 s. 398).
18 å Om en vattendomstol har prövat ett mål som rör ett ämne som behandlas i denna lag. får frågan huruvida målet är sådant att det skall tas upp av någon annan domstol än vattendomstol eller av någon annan myndighet än domstol prövas i högre rätt endast om
1. frågan fullföljs dit eller väcks där av en part som är berättigad till det. eller
2. vattendomstolen har prövat en fråga om äganderätt till en fastighet eller om fastighetsindelningen, eller
3. vattendomstolen har prövat en fråga för vars behandling en särskild ordning har föreskrivits i denna lag; eller
4. vattendomstolen har prövat en fråga om ansvar för brott.
Paragrafen motsvarar 13 kap. 18 å i det remitterade förslaget och 11 kap. 23 å VL (jfr 10 kap. 19 å rättegångsbalken ).
Formuleringen ”allmän domstol” i VL har ersatts med "annan domstol än vattendomstol". Detta innebär bl. a. att paragrafen avser även fastig- hetsdomstol som vid tillämpning av motsvarande bestämmelse i rätte- gångsbalken har ansetts som särskild domstol i pleniavgörandet NJA 1979 s. 107. Frågan om vattendomstols behörighet får alltså endast tas upp i högre rätt under de förutsättningar som anges i förevarande paragraf.
Eftersom vattendomstol enligt den nya vattenlagen inte får handlägga något brottmål. har punkt 4 fått en i förhållande till 11 kap. 23 å VL ändrad
. utformning.
13 kap. [8 5
Prop. 1981/82: 130 524
Frågan om vattendomstolarnas inbördes behörighet får enligt 8 å andra stycket i förevarande kapitel inte tas upp av högre rätt.
1 1 kap. 24 å VL har inte fått någon motsvarighet i den nya vattenlagen. Paragrafen reglerar frågan om sökandens rätt att föra talan för en viss fastighet. dvs. sökandens saklegitimation i vattenmålet. lnvändningar av en motpart till sökanden rörande en sådan fråga bör enligt min mening lösas med _stöd av rättegångsbalkens regler om rättegångshinder och sär- skilda rättsmedel och inte genom villkorade avgöranden av det slag som anvisas i nämnda paragrafi VL.
Om det verkligen är tvistigt. huruvida sökanden eller den som har gjort invändningen är ägare till den fastighet varpå sökanden grundar sin sakle- gitimation, bör vattendomstolen med stöd av 32 kap. 5 å rättegångsbalken förklara vattenmålet vilande och hänvisa parterna att lösa tvisten i särskild rättegång. [ andra fall bör vattendomstolen tillämpa reglerna om rättegångshinder i 34 kap. rättegångsbalken och allt efter omständigheter- na i målet avvisa sökandens ansökan eller-ogilla invändningen om rätte- ' gångshinder i ett särskilt beslut elleri samband med dom i målet ( se" 34 kap. 1 och 3 åå och 49 kap. 3 å rättegångsbalken). ' '
Förfarandet vid vattendomstolarna! i ansökningsmål 19 å En ansökan varigenom ett ansökningsmål anhängiggörs skall vara skriftlig och. om inte annat följer av 20 å, innehålla
1. de uppgifter. ritningar och tekniska beskrivningar som behövs för att bedöma företagets beskaffenhet, omfattning och verkningar,
2. uppgifter som behövs för att bedöma om hinder möter mot företaget från allmänna planeringssynpunkter samt uppgifter om möjlig alternativ lokalisering av företaget och om andra vattenföretag eller Särskilda anlägg- ningar som kan antas behövas för ett ändamålsenligt utnyttjande av det sökta företaget,
3. så fullständiga uppgifter som möjligt om vilka fastigheter som berörs av företaget samt namn och adress på ägarna och berörda innehavare av särskild rätt till fastigheterna,
4. uppgifter huruvida särskilda bestämmelser med stöd av lag har med- delats rörande användningen av de mark- och vattenområden som berörs av företaget,
5. uppgifter om de ersättningsbelopp som sökanden erbjuder till varje sakägare om det inte på grund av företagets omfattning bör anstå med sådana uppgifter. .
Ansökningen rörande ett företag, vars tillåtlighet kan antas komma under regeringens prövning, skall innehålla uppgifter om de åtgärder som sökanden har vidtagit enligt 11 kap. .7_ 11 åå samt om vad som huvudsakli- gen har förekommit med anledning av dessa åtgärder.
Om företaget avser utförande av'ett vattenkraftverk skall ansökningen innehålla uppgift om det område som enligt sökanden bör utgöra ström- fallsfastighet.
Paragrafen motsvarar 13 kap. 19 å i det remitterade förslaget och 11 kap.- 26—28 åå VL samt 15 kap. 4 å och 18 kap. 12 å i utredningens förslag.
13 kap. 19 5
Prop. 1981/82:130 ." 525
Första stycket i förevarande paragraf avser ansökningar beträffande alla typer av vattenföretag. Till skillnad mot 11 kap. 27 å 6 mom. andra stycket VL gäller alltså föreskrifterna i punkt 2 även ansökningar som inte kan antas bli prövade av regeringen-. Detta är motiverat av de nya tillåtlighets- reglernai 3 kap. 1 och 5 åå 'som skall tillämpas även av vattendomstolarna.
Enligt punkt 3 skall anges vilka fastigheter som berörs av företaget. Av 22 kap. 2 å framgår när en fastighet skall anses vara berörd av ett vatten- företag.
Enligt VL skall också nyttjanderättshavare till berörda fastigheter uppges. Däremot anges i 153 servitutshavare sarskilt utan de torde inräk- nas bland ägarna till de berörda fastigheterna. Jag anser emellertid att det kan föreligga risk för att servitutshavare inte uppges i'ansökningen och har därför tagit in en bestämmelse om att uppgift skall lämnas om innehavare av särskild rätt till fastigheterna. Härunder innefattas alltså servitutsha- vare. nyttjanderättshavare och innehavare av rätt till'elektrisk kraft.
Av 22 kap. 1 å framgår att lagens bestämmelser om fastigheter också gäller gruvor. Även innehavare av gruvor skall alltså uppges i ansökning— en. . '
Sökanden har enligt punkt 5 skyldighet att antingen i ansökningen eller senare under målets handläggning erbjuda sakägarna ersättning för de skador och intrång som vattenföretaget orsakar. Av 44 å första stycket i detta kapitel framgår att'ersättningen till en sakägare inte får av domstolen bestämmas till lägre belopp än vad sökanden sålunda har erbjudit.
Andra stycket motsvarar 1 1. kap. 27 å 6 mom. första stycket VL. Tredje Stycket motsvarar 11 kap. 27 å 2 mom. första stycket tredje meningen VL.
20 5 En ansökan enligt 13å första stycket 1 skall innehålla ritningar jämte beskrivning av strömfallets läge och beskaffenhet, uppgift om er- bjudna ersättningsbelopp samt övriga upplysningar som behövs för att bedöma ersättningsfrågan.
Till en ansökan enligt 13 å första stycket 6 skall fo'gas dels ett gravations- bevis rörande den fastighet varifrån rätten till andelskraft skall flyttas över, dels överenskommelser som har träffats med borgenärer med panträtt i fastigheten och andra rättsägare."
Paragrafen motsvarar 13 kap. 20 å i det remitterade förslaget samt- 11 kap. 27 å ] och 5 mom. VL och 18 kap. 13 å i utredningens förslag.
21 å Ansökningshandlingarna skall i mål som avses i 13 å första stycket 2— 5 och 7——12 ges in i åtta exemplar och i övriga mål i tre exemplar. Om det behövs får vattendomstolen föreskriva att ytterligare exemplar skall. ges in.
Har handlingarna inte getts in iett tillräckligt antal exemplar eller anser vattendomstolen att de är ofullständiga, skall sökanden föreläggas att avhjälpa bristen. Om sökanden inte fullgör sin skyldighet att ge in ytterliga- re exemplar, får handlingarna mångfaldigas på sökandens bekostnad. Om
13 kap. 20—2! 55
Prop. 1981/82: 130 5 6 lx)
Sökanden inte fullgör sin skyldighet att på annat sätt komplettera ansök- ningen. får ansökningen avvisas.
Paragrafen motsvarar 13 kap. 21 å i det remitterade förslaget samt 11 kap. 29 å VL och 18 kap. 15 och 16 åå i utredningens förslag.
Vattendomstolarna är f. n. skyldiga att upprätta dubbla akter i vattenmå- len. Det s.k. renovationsexemplaret av akterna sänds in till vattenöver- domstolen sedan målet har avgjorts (se 11 kap. 73 å tredje stycket. 81 å första stycket och 92 å första stycket VL). Jag anser i motsats till utred- ningen att nuvarande ordning med dubbla akter bör bibehållas, bl. a. efter- som det särskilt medan målen pågår ofta finns behov av akterna i olika domstolsinstanser. Jag kommer att senare ta upp frågan om de föreskrifter som behövs på denna punkt.
Enligt 11 kap. 109 å VL skall vattenöverdomstolens och högsta domsto- lcns akter i avgjorda vattenmål sändas till vattenrättsdomaren. Jag kom- mer att senare ta upp frågan om föreskrifter i ämnet.
22 å Upptas ansökningen. skall vattendomstolen utfärda kungörelse om företaget. I kungörelsen skall lämnas en kortfattad redogörelse för ansök- ningen och på lämpligt sätt anges de fastigheter som kan beröras. Dessut- om skall erinras om innehållet i 29 och 40 åå och anges sista tidpunkt för erinringar enligt 29 å.
Vattendomstolen skall förordna en eller flera lämpliga personer att för- vara ett exemplar av handlingarna i målet (aktförvarare). Namn och adress på aktförvarare skall anges i kungörelsen.
I kungörelsen skall vidare tillkännages att kallelser och andra meddelan- den i målet till parterna skall om de inte särskilt tillställs part. införas' 1 en viss eller vissa ortstidningar samt hållas tillgängliga hos aktförvararen.
Kungörelsen skall snarast införas i Post- och lnrikes Tidningar och i ortstidning. En utskrift av kungörelsen skall vidare sändas till varje sak- ägare som har angetts i ansökningen eller som på annat sätt är känd för domstolen.
Om ansökningen berör fast egendom som är samfälld för flera fastighe- ter, behöver någon utskrift av kungörelsen inte sändas till de särskilda delägarna i samfälligheten. Finns en känd styrelse för samfälligheten, skall en utskrift av kungörelsen sändas till styrelsen.
Paragrafen motsvarar 13 kap.2 2å 1 det remitterade förslaget och 11 kap. 31—33 åå VL samt 15 kap. 5 å och 18 kap. 17 åiutredningens förslag.
En ansökan om tillstånd att ändra en vattenanläggning som har utförts utan tillstånd får enligt 4 kap. 5å prövas endast om en prövning av anläggningens laglighet sker samtidigt (jfr 11 kap. 30 å VL). Ansökningen skall alltså avvisas om inte laglighetsprövning begärs. Någon särskild bestämmelse härom behövs inte ('jfr 11 kap. 31 å VL).
23 å Ett exemplar av ansökningshandlingarna och av kungörelsen skall sändas till kammarkollegiet och fiskeristyrclsen. Om det kan antas att det allmänna fiskeintresset eller något annat allmänt intresse inte berörs av företaget. behöver ansökningshandlingarna dock inte översändas.
13 kap. 22—23 åå
Prop. 1981/82: 130 ' 527
Kungörelsen skall även sändas till berörda kommuner samt till länssty- relsen och till andra statliga myndigheter vars verksamhet kan beröras av ansökningen. '
Paragrafen motsvarar 13 kap. 23 å i det remitterade förslaget och delvis 11 kap. 34—36 åå VL samt 15 kap. 5 å andra stycket 2 och 18 kap. 18 å i utredningens förslag. '
Jag hänvisar till vad som i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen ( avsnitt 2.10 . 1) har anförts om bevakningen av allmänna intressen.
Paragrafen innehåller inte några detaljerade föreskrifter om vilka statliga myndigheter utöver kammarkollegiet och fiskeristyrclsen som skall höras i målet utan detta får avgöras från fall till fall med hänsyn till det ansökta vattenföretagets art. Det får i andra hand anses ankomma på kammarkolle- giet att se till att de statliga myndigheterna får den information om ansök- ningen som behövs.
En statlig myndighet som är sakägare. exempelvis domänverket som förvaltare av en skogsfastighet. behandlas i enlighet med de regler som gäller för sakägare (se avsnitt 2.10.2 i den allmänna motiveringen i lagråds- remissen).
24 å Utskrift av kungörelsen skall delges
1. styrelsen eller någon annan som förvaltar en av ansökningen berörd kanal- eller slussanläggning eller annan allmän farled eller en hamn eller flottled som är allmän, '
2. styrelsen för ett av ansökningen berört vattenförbund samt styrelsen eller annan som förvaltar en berörd samfällighet enligt denna lag eller motsvarande äldre bestämmelser,
3. ägaren av en anläggning för tillgodogörande av vattenkraft, om med ansökningen avses ianspråktagande av den tillgodogjorda kraften.
4. ägaren av den strömfallsfastighet från vilken andelskraft tillhanda- hålls, när fråga är om en ansökan enligt 13 å första stycket 6.
5. innehavaren av det tillstånd som avses med en ansökan enligt 13 å första stycket 10 eller 11.
Paragrafen motsvarar, med av lagrådet föreslagen utformning. 13 kap. 24 å i det remitterade förslaget samt 11 kap. 37 å VL och reglerari vilken utsträckning delgivning skall ske.
25 å Kammarkollegiet skall. om det behövs. föra talan i målet för att tillvarata allmänna intressen.
Kommun får föra talan för att tillvarata allmänna intressen inom kom- munen.
Fiskeristyrelsen skall. om handlingar översänts till styrelsen enligt 23 å. yttra sig om vattenföretagets inverkan på det allmänna fiskeintresset samt föreslå de bestämmelser som behövs till skydd för fisket. Om styrelsen finner att yttrande inte kan avges utan undersökning på platsen. skall styrelsen anmäla detta till vattendomstolen. som förordnar om sakkunnig- utredning enligt 32 å.
13 kap. 24—25 5.5
Prop. 1981/82: 130 ' 528
Paragrafen motsvarar, med av lagrådet föreslagen utformning, 13 kap. 25 å i det remitterade förslaget och delvis 11 kap. 35-å 1 mom. första stycket och 3 mom. första stycket och 36 å VL samt 15 kap. 6 å och 18 kap. 19 å och 25 å andra stycket i utredningens förslag.
26 å Ägare av fastigheter som berörs av ansökningen skall till vatten- domstolen uppge innehavare av servitut, nyttjanderätt eller rätt till elek- trisk kraft som har upplåtits i fastigheten. Underlåts detta utan giltigt skäl och uppstår på grund härav skada för sådana sakägare, skall fastighets- ägaren ersätta skadan. Fastighetsägarna skall erinras om innehållet i denna paragraf' 1 den kungörelse som avses 12 2å eller på annat lämpligt sätt.
Paragrafen motsvarar 13 kap. 26 å i det remitterade förslaget samt 11 kap. 33 å femte stycket VL och 18 kap. 20 å i utredningens förslag (jfr 5 kap. 7 å expropriationslagen). Jag hänvisar till vad jag har anfört vid' 12 kap. 19 å.
27 å Har en sakägare uppgetts eller på annat sätt blivit'känd för vatten- domstolen först efter det att kungörelsen har utfärdats och har han inte fört talan i målet, skall han på lämpligt sätt beredas tillfälle att yttra sig. Handläggningen av målet får dock inte uppehållas.
Paragrafen motsvarar. med av lagrådet förordad jämkning, 13 kap. 27 å i. det remitterade förslaget samt 11 kap. 33 å tredje stycket VL och 18 kap. 21 å i utredningens förslag (jfr 5 kap. 8 å expropn'ationslagen).
Ett sätt att underrätta _den nye sakägaren är att sända honom den ursprungliga kungörelsen. eventuellt med en ny tid utsatt för erinringar.
I 35 å i förevarande kapitel finns bestämmelser om nytillkomna sakägare som motsvarar 11 kap. 47 å VL. '
I uttrycket "handläggningen” av målet innefattas även avgörande av målet.
28 å Om det råder tvist om en fastighet som berörs av det i målet avsedda företaget eller av en avsedd åtgärd, har den av de tvistande som innehar fastigheten med äganderättsanspråk rätt att företräda fastigheten' 1 målet. till dess den lagligen vinns från honom.
En ny ägare får inte rubba vare sig överenskommelser som den förre ägaren haringått eller andra åtgärder som har vidtagits i målet och som är bindande för den förre ägaren. Om den förre ägaren har erhållit meddelan- den och kallelser i målet. behövs inte några nya meddelanden till eller kallelser på den nye ägaren.
Paragrafen motsvarar 13 kap. 28å i det remitterade förslaget samt 11 kap. 54 å VL och 18 kap.2 2å' 1 utredningens förslag. Utredningens förslag överensstämmer med 5 kap. 11 å expropriationslagen . Jag har emellertid ansett det lämpligare att bibehålla den ordning som gäller enligt VL (se även 12 kap. 13 å andra och tredje styckena nya vattenlagen ).
13 kap. 26—28 åå
Prop. 1981/82: 130 529
_ Bestämmelserna i förevarande paragraf gäller endast fastigheter på sak- ' ägarsidan (jfr 22 kap. 2 å). Frågan om sökandens rätt att företräda en fastighet har behandlats vid 18 '$).
29 å Erinringar mot ansökningen skall göras i skriftlig inlaga som i tre exemplarges in till vattendomstolen inom den tid som domstolen har bestämt. Tiden skall vara minst trettio dagar från det att kungörandet skedde. Vattendomstolen är inte skyldig att fästa avseende vid erinringar som görs för sent. Ett exemplar av varje erinringsskrift skall sändas till sökanden. '
Paragrafen motsvarar 13 kap. 29å i det remitterade förslaget och l 1 kap. 38 & VL. . ' ' .
Av 5 å första stycket lagen (1977: 654) om' kungörande i mål och ärenden hos myndighet m. m. framgår att kungörandet skall anses ha skett _den dag då det sista föreskrivna tillkännagivand'et enligt den lagen ägde rum. O_m vattendomstolen, vilket torde vara det vanligaste, i kungörelsen bestäm- mer en viss sista tidpunkt för erinringar och kungörelsen skall införas i flera ortstidningar, måste alltså tidpunkten bestämmas med en viss margi- nal.. _ ' . ' , ' ' '
Vattendomstolen har visserligen en ofticialprövningsskyldighet men jag har ansett det vara lämpligt att liksom i VL ha en allmän erinran om att vattendomstolen inte'är skyldig 'att fästa avseende vid erinringar som görs för sent. Bestämmelsen härom i.tredje meningen i förevarande paragraf bör främst kunna tillämpas då någon på ett mycket sent stadium under målets handläggning gör invändningar rörande företagets omfattning och _.
konstruktion. : _ _
I fråga om rätt för sakägare att framställa ersättningsanspråk finns sär- skilda bestämmelser i 40 å i förevarande kapitel.
En avskrift av erinringsskrifterna skall enligtfj'iirde meningen sändas till sökanden (jfr 11 kap. 39 å VL)'. '
30 å Den fortsatta förberedelsen 'av målet är skriftlig eller muntlig.
Vattendomstolen skall under förberedelsen verka för att utredningen i målet får den inriktning och omfattning som är lämplig med hänsyn till målets beskaffenhet. Därvid-skall domstolen såvitt möjligt se till att någon onödig utredning inte görs i målet.
Paragrafen motsvarar 13 kap. 30å i det remitterade förslaget. Första stycket motsvarar 11 kap. 39 å, 40 å 1 mom. 'och 2 mom. första stycket VL samt 18 kap. 24 å första stycket i utredningens förslag.
Jag anser det lämpligt att bibehålla VL:s nuvarande förberedelsesystem. ' vilket innebär att förfarandet huvudsakligen är skriftligt. Eftersom rätte- gångsbalken i stället har den muntliga formen som huvudprincip. har en särskild bestämmelse som medger en större valfrihet i vattenmålen tagits in i förevarande stycke. Det är alltså vattendomstolen 'som avgör i vilka fall 34 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130
13 kap. 29—30 55
Prop. 1981/82: 130 530
en muntlig förberedelse skall äga. rum; Bestämmelser om muntliga förbere- delser 1inns i 31 å.
Andra stycket motsvarar 18' kap. 23 å i utredningens förslag (jfr 5 kap. 12 å första stycket expropriationslagen ).
Förevarande stycke innehåller bestämmelser om vattendomstolens pro- cessledande verksamhet under förberedelsen. 1 expropriationslagen kom- pletteras motsvarande bestämmelser av regler om s.k. utredningsbeslut. Enligt 5 kap. 12 å andra stycket expropriationslagen skall fastighetsdom- stolen, om det inte är uppenbart obehövligt, så snart det kan ske genom ett särskilt beslut meddela parterna vilken utredning som enligt domstolens mening bör förebringas. 1 7 kap. 1 å andra'stycket expropriationslagen finns vidare en särskild bestämmelse'som inskränker sakägarnas rätt till ersättning för utredning som förebringats i strid med utredningsbeslut.
Vattenlagsutredningcn har funnit att det inte finns behov av särskilda utredningsbeslut i vattenmålen och har alltså inte föreslagit någon motsva- righet till 5 kap. 12 å andra stycket expropriationslagen .
Av remissinstanserna anser V ASO att" institutet bör införas i den nya vattenlagen men modifierat på det sättet att ett utredningsbeslut skall meddelas i den 'mån det inte anses obehövligt. Svea hovrätt anser att frågan i varje fall bör övervägas. Vänersborgs tingsrätt delar däremot utredningens uppfattning och understryker'i stället vikten av att'någon bestämmelse om utredningsbeslut inte föreskn'vs för vattenmålen.
Jag delar utredningens uppfattning att ett formaliserat institut med utred- ningsbeslut i många fall skulle läsa såväl domstolen som parterna på ett olämpligt sätt i vattenmålen. Erfarenheterna från institutets tillämpning i expropriationsmålen är också enligt vad jag har inhämtat inte heller odelat positiva. En aktiv materiell processledning från vattendomstolens sida i förening med bestämmelserna i 18 kap. 6 och 8 åå rättegångsbalken om rättegångskostnadsansvaret vid försumlig processföring m.m. .bör enligt min mening medföra att onödig utredning inte tas fram i vattenmålen. Förevarande paragraf innehåller därför inte någon motsvarighet till expro- pn'ationslagens bestämmelser om utredningsbeslut. _
Eftersom den nya lagen inte innehåller några särskilda bestämmelser om vattenrättsdomare och rättegångsbalkens bestämmelser om bevisning m.m. blir tillämpliga också i vattenmål (se bl.a. 35 kap. 6 och 10 åå samt 42 kap. 19 å). behövs inte någon motsvarighet till 11 kap. 43 å VL.
31 å Vattendomstolen bestämmer vad en muntlig förberedelse skall avse och vilka parter som skall inställa sig vid denna. Parterna skall kallas till förberedelsen. Kallelsen skall delges parterna eller kungöras i ortstidning. Parter kan föreläggas vid vite att komma tillstädcs eller infinna sig person- ligen. _
Vid den muntliga förberedelsen får tredskodom inte meddelas. Parterna får åberopa skrifter som de har gett in.- En redogörelse bör lämnas för skrifternas innehåll.
13 kap. 31 å
Prop. 1981/82: 130 ' 531
Paragrafen motsvarar 13 kap. 31 å i det remitterade förslaget. Första stycket motsvarar 11 kap. 40 å 2 mom. första stycket samt andra stycket första och andra meningarna VL samt 18 kap. 24 å andra stycket i utredningens förslag.
Andra stycket motsvarar delvis 1 1 kap. 40 å 2 mom. andra stycket tredje —sjätte meningarna VL samt 18 kap. 24å tredje stycket i utredningens förslag.
Som jag har anfört vid 4å i förevarande kapitel anser jag att vissa utvidgningar i ensamdomares behörighet att handlägga vattenmål bör vid- tas i förhållande till VL och utredningsförslaget. Det gäller främst dennes behörighet att avgöra mål i samband med-förberedelsen och vid huvudför- handling i förenklad form. I pn'ncip blir bestämmelserna om förberedelse i 42 kap. 18 å rättegångsbalken tillämpliga på grund av hänvisningen i 2 å i förevarande kapitel. Enligt första meningen av förevarande stycke skall dock tredskodom inte få meddelas vid den muntliga förberedelsen. Vid såväl muntlig som skriftlig förberedelse skall däremot medgivna eller efter- givna frågor kunna avgöras samt förlikningar stadfästas. Förutsättningen är dock att det rör frågor. varom förlikning är tillåten. 1 ansökningsmål kan sådana frågor inte avgöras förrän tillstånd har meddelats till det ifrågava- rande vattenföretaget. De nu förordade möjligheterna kan därför endast komma i fråga när frågorna skall prövas efter en tillståndsdom, t. ex. efter ett uppskovsbeslut enligt 49 å eller då målet avser ersättningsanspråk för oförutsedda skador. '
Huvudförhandling i förenklad form skall kunna hållas även i vattenmål.
Motsvarande behörighet för ensamdomare som vid förberedelse finns ock- -
så i detta fall (jfr 1 kap. 3 å tredje stycket rättegångsbalken ). Jag återkom- mer till denna fråga vid 36 å. Någon särskild bestämmelse om att protokoll skall föras vid muntliga
förberedelser behövs inte (jfr 11' kap. 40 å 2 mom. tredje stycket VL). Inte ' heller behövs det några särskilda bestämmelser om att vattendomstolens ordförande är behörig att besluta om delgivningar och kallelser (jfr 1 1 kap. 42 å VL).
325 Om det för bedömning av målet behövs någon särskild teknisk' utredning eller vidlyftigare värdering, kan vattendomstolen förordna en eller flera sakkunniga att efter förberedande undersökning avge utlåtande i målet. Sådan undersökning skall verkställas snarast möjligt. Om det behövs med hänsyn till målets beskaffenhet eller ändamålet med undersökningen, skall domstolen på ett lämpligt sätt underrätta parterna om tiden för denna.
Paragrafen. som kompletterar bestämmelserna om sakkunnig i 40 kap. rättegångsbalken, motsvarar 13 kap. 32å i det remitterade förslaget samt 11 kap. 45 å ] mom. VL och 18 kap. 25 å första och tredje styckena i utredningens förslag. En motsvarighet till 18 kap. 25 å andra stycket i utredningens förslag finns i 25 å tredje stycket i förevarande kapitel.
13 kap. 32 å
Prop. 1981/82: 130 532
33å Om det är lämpligt. får vattendomstolen uppdra åt en eller flera ledamöter av vattendomstolen att verkställa undersökning på platsen. Parterna skall på lämpligt sätt underrättas om tiden för en sådan undersök- . ning. Vid undersökningen skall protokoll föras.
Paragrafen motsvarar 13 kap. 33å i det remitterade förslaget samt 'i huvudsak l 1 kap. 45 å 2 mom. VL och' 9 å lagen om domstolar i fastighets- mål.
I förhållande till VL har den ändringen gjorts att även vattendomstolens ordförande skall kunna förordnas att verkställa undersökning på platsen. Enligt VL kan uppdrag lämnas å't nämndemännen eller en av dem endast i ' enklare fall. Denna begränsning har inte bibehållits i förevarande paragraf.
I motsats till vad som är fallet enligt lagen om domstolar i fastighetsmål har inte i lagen angivits att undersökningen skall behövas'för utredning i någon särskild fråga, utan enligt förevarande paragraf får lämplighetsskäl avgöra huruvida undersökning skall äga rum och vad denna skall avse.
Jag har ansett det lämpligt att ha en motsvarighet till föreskriften i VL om protokollföring vid undersökningen. eftersom sådan enligt 6 kap. 1 å andra stycket rättegångsbalken annars inte skulle behövas (jfr prop. 1969: 44 s. 259). '
34 å På begäran av sökanden får vattendomstolen utan huvudförhandling besluta att åtgärder får vidtas för att förebyggaeller minska skador eller olägenheter. innan frågan om sådana åtgärder slutligen avgörs. Som villkor gäller att sökanden hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den ersättning som han kan bli skyldig att betala på grUnd av åtgärderna.
Beslutet gäller omedelbart. men det kan ändras när förhållandena föran- leder det.
Paragrafen motsvarar. med av lagrådet förordade jämkningar, 13 kap. 34å i det remitterade förslaget och 11 kap. 46 å VL. lutredningens förslag finns inte någon motsvarighet.
Enligt 11 kap. 46 å första stycket VL har vattenrättsdomaren befogenhet att medge provisoriska åtgärder i brådskande fall som inte behöver avse förebyggande eller avhjälpande av skador. Befogenheten är begränsad till vissa företagstyper. nämligen grundvattentäkt, allmän farled, allmän flott- led samt vattenavlednings- och invallningsföretag. Tanken på enlutvidg- ning av befogenheten till andra företagstyper'eller t.o.m. alla typer har tidigare avvisats (se lagrådet i prop. 1946: 133 s. 19 och departementsche-
fen i prop. 1952:52 s. 63). Däremot har man gett vattenrättsdomaren '
möjlighet att medge skadeförebyggande och skademinskande provisoriska åtgärder i alla ansökningsmål (se 11 kap. 46 å andra stycket VL). Huvudprincipen i såväl gällande VL som den nya lagen är att ett vatten- företag inte får sättas i gång, innan vattendomstolen i sin helhet efter en avvägning av samtliga mot varandra stående intressen har lämnat sitt tillstånd. Gällande VL:s bestämmelser om vattenrättsdomarens befogen-
13 kap. 33—34 553
Prop. 1981/82: 130 533
het att medge brådskande åtgärder som inte är av skadeförebyggande. eller skademinskande karaktär innebär ett avsteg från denna princip. Detta avsteg är enligt min mening olämpligt (jfr NJA 1978 S. 612). Om ett företag är särskilt brådskande och det är angeläget med ett snabbt genomförande, bör detta kunna beaktas-inom ramen för den vanliga rättsliga behandlingen av målet vid vattendomstolen på det sättet att målet gesförtur. Enligt 48 5 i förevarande kapitel finns också möjligheter att genom deldom pröva frågan om företagets tillåtlighet och meddela tillstånd till de arbeten som behöver utföras. Enligt 37 å i förevarande kapitel kan ansökningsmål i vissa fall tas ' upp tilll omedelbar huvudförhandling utan någon skriftlig eller muntlig förberedelse. Jag har på grund av det anförda ansett att den nuvarande befogenheten för vattenrättsdomaren att i vissa fall medge brådskande åtgärder, som inte är av skadeförebyggande eller skademinskande karak- tär, inte bör ges någon motsvarighet i den nya lagen. .. '
I första stycket i förevarande paragraf har i enlighet med det anförda endast intagits en motsvarighet till 11 kap. 46å andra stycket VL om provisoriska åtgärder i skadeförebyggande eller skademinskande syfte. Bestämmelserna gäller liksom enligt VL alla typer av vattenföretag som prövas i ansökningsmål. Beslutet är ett led i förberedelsen av målet och vattendomstolens ordförande får alltså besluta ensam.
Som framhölls vid tillkomsten av motsvarande bestämmelse i VL (se prop. 1952: 52 s. 61 och 64) är det väsentliga syftet att bereda möjlighet till ianspråktagande av annans mark, när det påkallas för en skyddsåtgärd som sökanden önskar vidta. De praktiskt viktigaste fallen är de då sökanden redan i en deldom har fått ett byggnadstillstånd och det senare visar sig att skyddsåtgärder behöver "vidtas på annans mark. Om- vattendomstolen har skjutit upp t.ex. frågan öm ordnande av virkesavlägg, kan det visa sig behövligt att man utan dröjsmål, innan frågan-i sin helhet är mogen att slutligt avgöras. anordnar en vältplats på en fastighet, vars ägare inte frivilligt vill upplåta erforderlig mark. .
Genom hänvisningen i 54 5 andra stycket till förevarande paragraf. blir
denna tillämplig även beträffande skadeförebyggande och skademinskande '
åtgärderi vissa stämningsmål.
1 överensstämmelse med terminologin i expropriationslagen (se 5 kap. .16. 17 och 19 59) föreskrivs i andra meningen i förevarande stycke att sökanden skall ställa säkerhet hos länsstyrelsen för eventuell skadestånds- skyldighet. Annan säkerhet än gällande VL:s pant och borgen, t. ex. bank- garanti. kan alltså komma i fråga. Av 22 kap. 3 5 nya vattenlagen framgår att länsstyrelsen skall pröva säkerheten. om den inte har godkänts av den till vars förmån den ställs. Av tredje stycket i nämnda" paragraf framgår att staten, kommuner, landstingskommuner och kommunalförbund inte behö- ver ställa säkerhet.
Eftersom det enligt 19 kap. i den nya vattenlagen inte ankommer på vattendomstolen att besluta om skydd för vattenförsörjningen, innehåller.
13 kap. 34 5
Prop. 1981/82: 130 ' 534
förevarande paragraf inte någon motsvarighet till 11 kap. 465 tredje stycket VL.
Andra stycket i förevarande paragraf motsvarar 11 kap. 465 fjärde stycket VL. . .
Enligt 67 å andra stycket skall beslut enligt förevarande paragraf över- klagas särskilt genom besvär. Härvid kan vattenöverdomstolen givetvis meddela inhibition. dvs. förordna att beslutet t.v. inte får verkställas. Även om beslutet inte överklagas kan vattendomstolen senare. t. ex. vid den slutliga prövningen av frågan om skyddsåtgärder, ändra eller upphäva det provisoriska beslutet.
35 & Framgår det av ett utlåtande enligt 32 & eller på annat sätt att det sökta vattenföretaget berör fastigheter som inte har angivits i kungörelsen enligt 22 5, skall vattendomstolen med tillämpning av 22 & bereda ägare och innehavare av särskilda rättigheter till sådana fastigheter tillfälle att yttra sig.
Om det är lämpligare. får vattendomstolen kalla sakägarna till huvudför- handlingen i målet. Kallelserna skall senast åtta dagar före huvudförhand- lingen delges sakägarna i den ordning som gäller för delgivning av stämning i tvistemål.
Paragrafen motsvarar, med av lagrådet föreslagen utformning av andra stycket. 13 kap. 35.5 i det remitterade förslaget och 11 kap. 47 & VL.
36 Q' När målet är klart för huvudförhandling. skall vattendomstolen be- stämma tid och plats för denna. Platsen bestäms med hänsyn främst till att minsta möjliga kostnader uppstår. Besked om tid och plats för huvudförhandlingen skall i god tid lämnas parterna i den ordning som har bestämts för kallelser till dem. Om anled- ning till det föreligger. skall i kallelsen lämnas uppgift om de frågor som avses behandlas vid huvudförhandlingen. Om någon part bör infinna sig personligen vid huvudförhandlingen, skall vattendomstolen förelägga honom detta vid vite. Föreläggandet skall delges. Huvudförhandling får hållas. även om part uteblir från denna. Tredsko- dom får dock inte meddelas.
Paragrafen motsvarar, med av lagrådet förordad jämkning i fjärde stycket, 13 kap. 36%"? i det remitterade förslaget samt i huvudsak 11 kap. 505 andra stycket och 55å andra stycket VL samt 18 kap. 26 och 27 55 i utredningens förslag. .
Enligt 11 kap. 50% första stycket VL skall huvudförhandling hållas vid syn på stället eller, om målet kan prövas utan syn, på annan plats som är välbelägen för parterna. En motsvarande regel gäller för fastighetsdomstol enligt 10% lagen om domstolar i fastighetsmål. Det vanligaste i vattenmålen är emellertid att huvudförhandlingen i målet hålls i en särskild lokal inom- hus och att syn hålls i samband därmed. [ överensstämmelse härmed har i
13 kap. 35—36 5.5
Prop. 1981/82: 130 535
förevarande paragraf meddelats bestämmelser rörande själva huvudför- handlingen medan bestämmelser om syn har tagits in i 38 &.
Enligt första stycket i förevarande paragraf skall platsen för huvudför- handlingen bestämmas med hänsyn främst till att minsta möjliga kostnader ' uppstår. Detta innebär att man vid bestämmande av platsen för förhand- lingen i första hand skall ta hänsyn till de kostnader som denna kommer att föra med sig. Härvid skall man beakta inte bara parternas kostnader utan också det allmännas utgifter för domstolens resa m.m. Kostnadsfrågan skall emellertid inte vara helt utslagsgivande utan också andra faktorer kan tillmätas betydelse. Eftersom syn regelmässigt skall hållas i ansöknings- målen (jfr 385), har naturligtvis belägenheten av syneobjekten betydelse för bestämmandet av platsen för huvudförhandlingen.
VL:s föreskrift om en kallelsetid av minst fjorton dagar har i överens- stämmelse med utredningens förslag i andra stycket ersatts med ”i god tid" (jfr "skäligt rådrum" i 32 kap. 1 & rättegångsbalken). '
Av hänvisningen i 2å' till rättegångsbalken och _av stadgandet i 45 om behörighet för ensamdomare i vattenmål följer att huvudförhandling i förenklad form enligt 42 kap. 20%? andra och tredje. styckena skall kunna äga rum i vattenmål i fall då muntlig förberedelse äger rum. Även vid en sådan huvudförhandling gäller fjärde stycket första meningen i förevarande paragraf. Förutsättningen är dock att den uteblivna parten har kallats till förhandlingen (jfr NJA 1974 s. 184). Som lagrådet påpekar skall naturligt- vis även vad som i 42 kap 20ä andra stycket rättegångsbalken sägs an- gående parternas samtycke iakttas, när rätten tar ställning till om huvud- förhandlingen skall hållas i förenklad form. Förbudet mot att meddela tredskodom enligt andra meningen i förevarande stycke gäller också vid huvudförhandling i förenklad form.
37 5 Om vattendomstolen finner att ett mål kan utredas utan förberedel— se, får domstolen i kungörelse omedelbart kalla parterna till huvudförhand- ling i målet. Därvid gäller 22—28 och 32—3655 i tillämpliga delar. HUvud- förhandlingen får hållas tidigast tre veckor efter det att kungörandet sked- de.
Paragrafen motsvarar 13 kap. 37% i det remitterade förslaget och 11 kap. 61 5 första stycket VL. '
38 5 l målet skall syn hållas, om det inte är obehövligt.
Paragrafen motsvarar 13' kap. 385 i det remitterade förslaget samt 11 kap. 505 första stycket VL och 105 lagen om domstolar i fastighetsmål.
Enligt paragrafen behålls den nuvarande huvudprincipen att syn skall ' hållas i ansökningsmål, om det inte är obehövligt. Eftersom denna princip inte följer direkt av bestämmelserna om syn i 39 kap. rättegångsbalken . som i övrigt blir tillämpliga. har ett särskilt stadgande tagits in i föreva-
13 kap. 37—38 559
Prop. 1981/82130 ' 536
rande paragraf. Av 39 kap. 25 rättegångsbalken följer att syn normalt skall hållas vid hUVUdförhandlingen. men att den ocksa kan äga rum före eller utom denna.
Jag anser inte att det behövs någon motsvarighet till bestämmelserna i 11' kap. 50% tredje stycket VL som i Vissa fall ger "parterna rätten att avgöra frågan om syn bör hållas. Enligt min mening bör avgörandet 'alltid ligga i domstolens hand. Domstolen'bör när det gäller tidpunkt för syn-och dennas omfattning naturligen ta hänsyn till parternas inställning.
39 & Ett beslut varigenom en nämndeman har förklarats jävig rubbar inte beslut eller åtgärder av vattendomstolen, som har tillkommit innan jävsin- vändningen gjordes och varom övriga ledamöter har varit ense.
Paragrafen motsvarar 13 kap. 39å' | det remitterade förslaget och 11 kap. 52ä tredje stycket VL. 1 övrigt gäller jävsbestämmelserna' r 4 kap. 14 och 15 5.5 rättegångsbalken.
Enligt rättsfallet NJA 1978 s. 464 gäller inte förbudet att yäcka fråga om jäv mot särskild ledamot av nämnd i högre rätten nämndeman i fastighets- domstol. Med en sådan nämndeman torde nämndeman r vattendomstol få likställas.
40 & Yrkanden om ersättning till följd av det vattenföretag eller den åtgärd som avses med ansökningen sam't erinringar i anledning av utlåtan- de enligt 325 skall framställas skriftligen eller muntligen senast vid huvud- förhandlingen. .Vattendomstolen får avvisa senare framställda yrkanden och erinringar, om de inte har föranletts av iakttagelser vid syn eller _av andra omständigheter som har förekommit under huvudförhandlingen.
Paragrafen motsvarar, med av lagrådet föreslagen jämkning. 13 kap. 405 i det remitterade förslaget och 11 kap. 53% VL.
41 5 Vid huvudförhandlingens början bör ordföranden eller någon annan ledamot kort redogöra för ansökningen och de y'rkan'den som har fram-
ställts i målet. För utredning av frågor av teknisk beskaffenhet får parterna ' åberopa ingivna skrifter. En redogörelse skall lämnas för skrifternas inne- håll.
Vid en uppskjuten huvudförhandling skall målet återupptas i det skick vari det förelåg vid den tidigare handläggningens slut. Har de ledamöter som vid det senare sammanträdet tjänstgör i domstolen inte deltagit i den tidigare handläggningen, skall dock målet företas till ny huvudförhandling. I den mån det i sådant fall kan antas vara utan betydelse eller skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet behöver bevis som har tagits upp vid tidigare handläggning inte tas upp på nytt.
Paragrafen motsvarar 13 kap. 41 å i det remitterade förslaget och 11 kap. - 55 & första stycket och 57 & fjärde stycket VL samt 11 5 lagen om domstolar i fastighetsmål. Paragrafen innehåller vissa särbestämmelser i förhållande till rättegångsbalkens bestämmelser om huvudförhandling i 43 kap.
--13 kap. 39—41'55
Prop. 1981/82: 130 537
42 5 om vattendomstolen finner att hinder mot det sökta företaget möter enligt 3 kap. 35 första stycket men att det föreligger sådana omständighe- ter som avses i andra stycket nämnda paragraf, skall'vattendomstolen med eget yttrande överlämna frågan till regeringens avgörande. Detsamma gäller. om frågan om företagets tillåtlighet enligt 11 kap. 1—3 eller 55 skall avgöras av regeringen.
Paragrafen motsvarar 13 kap. 42 5 i det remitterade förslaget samt.. 2 kap. 205 3 mom. och 4 kap. 205 VL. Innan frågan överlämnas, skall vatten- domstolen ha hållit huvudförhandling 1 målet.
43 & Vattendomstolens dom skall—grundas på vad som har förekommit vid syn och annan förhandlinginför vattendomstolen samt'vad handlingar- na innehåller. __
Domen skall meddelas så snart det kan ske med hänsyn till målets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt. Om inte synnerliga skäl före- ligger. skall domen meddelas' inom två månader efter det huvudförhand- lingen avslutades.
Skyldigheten enligt 17 kap. 95 sjunde stycket rättegångsbalken att un— derrätta parterna om innehållet i domen skall anses vara fullgjord genom att ett exemplar av domen hålls tillgängligt hos den eller de aktförvarare som har förordnats.
Paragrafen motsvarar 13 kap. 43 51 det remitterade förslaget. Första stycket motsvarar 11 kap. 585 första stycket VL och 18 kap. 445 i utredningens förslag (jfr 5 kap. 285 expropriationslagen ).
Andra stycket motsvarar 11 kap. _57 5 första stycket VL och 18 kap. 43 5 i utredningens förslag. Liksom enligt dessa bestämmelser föreskrivs i prin- cip en längsta tid av två månader för att meddela dom. Denna tid får överskridas endast om synnerliga skäl föreligger. Som framhålls av' Svea hovrätt bör vattendomstolarnas sedvanliga årsrytm med resor och syner under sommarhalvåret och domskrivning på annan tid'i viss utsträckning få avgöra tidpunkten för meddelande av domar. Det kan alltså fortfarande finnas anledning att vänta med större domar längre tid än två månader. Ifråga om meddelande av domar gäller i övrigt 17 kap. 95 rättegångsbal- ken. Vid förhandlingens avslutande skall domstolen antingen avkunna dom, _bestämma en viss dag för meddelande av dom eller. vilket .ofta förekommer i större vattenmål, ange att parterna senare kommer att få meddelande om tid för domen och plats där den hålls tillgänglig i den för kallelser bestämda ordningen, dvs. vanligen genom en kungörelse. Utredningen har anfört att skyldigheten enligt 17 kap. 95 sjunde stycket rättegångsbalken att underrätta" parterna om domens innehåll bör anses ' fullgjord genom att domen hålls tillgänglig hos aktförvararen. Jag delar denna uppfattning men anser det erforderligt med en lagbestämmelse här- _ om. En sådan har intagits'i tredje'stycke't i förevarande paragraf.
44 5 När på yrkande av någon part den ersättning som tillkommer ho-
13 kap. 42—44 55
Prop. 1981/82:130 538
nom anses böra sättas högre än vad sökanden har föreslagit. får vattendomstolen även beträffande andra parter vidta sådana jämkningar i ersättningsbeloppen som kan behövas för att uppnå likformighet i upp- skattningen. Ersättningen får inte sättas lägre än vad sökanden har erbjudit i målet. Om särskild uppgörelse har träffats mellan parterna, får ersättning ' dock inte bestämmas annorlunda än som har avtalats.
Paragrafen motsvarar, med av lagrådet föreslagen utformning i ett styc- ke. 13 kap. 445 i det remitterade förslaget.. .
Första och andra meningen motsvarar 11 kap. 605 tredje stycket VL och 18 kap. 385 andra stycket i utredningens förslag. Den likformighets- princip som kommer till uttryck i förevarande stycke är speciell för den vattenrättsliga ersättningsregleringen. Enligt 195 första stycket punkt 5 är
"sökanden-skyldig att i ansökningen eller senare ange den ersättning han erbjuder till varje sakägare. _
Att ersättningen i andra fall än som avses i förevarande stycke inte får bestämmas högre än vad den ersättningsberättigade har begärt följer av allmänna processuella grundsatser (jfr 17 kap. 35 rättegångsbalken ). En särskild regel härom (jfr 18 kap. 335 första stycket i utredningens förslag) behövs enligt min mening alltså inte.
Den nya vattenlagen innehåller inte någon motsvarighet till 11 kap. 605 första stycket VL (jfr 18 kap. 375 i utredningens förslag). Att vattendom- stolen skall ta hänsyn till att ett vattenföretag har vidsträcktare verkningar än som har uppgivits i ansökningen och anpassa skaderegleringen därefter är självklart och behöver enligt min mening inte något uttryckligt lagstöd.
Tredje meningen, som motsvarar andra stycket första meningen i det remitterade förslaget. motsvarar 11 kap. 605 fjärde stycket VL i dess lydelse före den 1 juli 1974 (.se prop. 1974: 83 s. 35) och 18 kap. 385 fjärde stycket i utredningens förslag.
. Som utredningen närmare har utvecklat innebär den oskadlighetspröv- ning som f. n. skall göras enligt 1 1 kap. 605 sjätte och sjunde styckena VL (jfr 5 kap. 255 tredje stycket expropriationslagen) ett mycket tungrott förfarande som i stort sett gör det omöjligt att träffa överenskommelser. Jag delar därför i likhet med remissinstanserna utredningens uppfattning att man bör återgå till den ordning som gällde före den 1 juli 1974 och som
innebär att skadelidande panträttsborgenärer i efterhand kan begära ersätt-' ning för eventuella förluster (se 16 kap. 195 nya lagen). Förevarande mening, som alltså stadgar en begränsning i likformighetsgrundsatsen. har utformats i överensstämmelse härmed. I enlighet med lagrådets förslag används uttrycket "särskild uppgörelse" i stället för ”överenskommelse”.
Det remitterade förslaget innehåller också en motsvarande regel beträf- fande annan kompensation än ersättning i pengar. Eftersom likformighets- grundsatsen knappast kan få tillämpning på annat än ersättning i pengar. har denna regel i enlighet med lagrådets förslag utgått i propositionsförsla- get.
13 kap. 44 5
Prop. 1981/82: 130 ' 539
Eftersom panträttsborgenärerna i erforderlig mån tillgodoses genom möjligheten att väcka talan i efterhand enligt 16 kap. 195. innehåller förevarande paragraf inte någon motsvarighet till oskadlighetsprövningen enligt 11 kap. 605 femte stycket VL och 18 kap. 385 tredje stycket i utredningens förslag. Genom att denna regel utgår vinner man, som Vä- nersborgs tingsrätt framhåller, den fördelen att frågor om medgivna an- språk kan avgöras vid förberedelsen eller huvudförhandling i förenklad form. .
Som en följd av att någon oskadlighetsprövning inte skall göras till skydd för panträttsborgenärerna. innehåller den nya vattenlagen inte någon mot- svarighet till 9 kap. 245 fjärde stycket VL och 19 kap. 145 fjärde stycket utredningsförslaget (se 16 kap. 145 nya vattenlagen).
45 5 Om det behövs för tillämpningen av 16 kap. 145 tredje stycket. skall vattendomstolen uppskatta det värde som en berörd-fastighet har utan särskild rättighet som minskar fastighetens värde.
Paragrafen motsvarar, med en redaktionell jämkning, 13 kap.'455 i det remitterade förslaget samt i huvudsak 18 kap. 395 i utredningens förslag (jfr 5 kap. 245 expropriationslagen ).
Av 9 kap. 95 första stycket framgår att ersättning skall bestämmas för varje sakägare för sig. Härav följer att domstolen skall uppskatta såväl berörda fastigheters värde som värdet av särskilda rättigheter som skadas. Självfallet skall därvid beaktas att en särskild rättighet kan minska en fastighets värde. Några särskilda bestämmelser som motsvarar de två första meningarna i första stycket av utredningens förslag behövs därför inte.
Om någon särskild bestämmelse inte fanns skulle emellertid länsstyrel- sen bli tvungen att för tillämpningen av fördelningsregeln i 16 kap. 145 tredje stycket göra en uppskattning av en fastighets värde utan belastning av särskilda rättigheter som minskar fastighetens värde och som har sämre rätt än en beviljad eller sökt inteckning i fastigheten. En sådan uppskatt- ning bör lämpligen göras av vattendomstolen. En regel härom fanns också före 1974 års ändringar i VL i 9 kap. 525 första stycket tredje meningen. Förevarande paragraf innehåller en motsvarande bestämmelse.
46 5 Innan vattendomstolen meddelar en dom om inlösen av en fastig- hetsdel eller om ersättning för strömfall som skall avstås enligt 2 kap. 85 och utgör fastighetsdel, skall en karta med beskrivning ha upprättats över området samt dess gränser ha utmärkts i den ordning som gäller för fastighetsbildning.
Innan vattendomstolen meddelar en dom om tillstånd till ett vattenkraft-' verk, skall domstolen se till att det finns en lämplig fastighet. som ägs av sökanden och med vilken rätten till tillgodogörandet av vattenkraften för framtiden skall vara förenad (strömfallsfastighet).
'13 kap. 45—46 55
Prop. 1981/82:130 540
Paragrafen motsvarar 13 kap. 46 5.i det remitterade förslaget. Första stycket motsvarar 11 kap. 445 VL och 18 kap. 41 5 i utredningens förslag. Jag hänvisar till vad jag har anfört vid 12 kap. 345.
Andra stycket motsvarar 1 1 kap.. 625 2 mom. första stycket VL samt 15 kap. 85 första stycket 7 i utredningens förslag.
Det kan ifrågasättas om det är motiverat att i den nya lagen ha några särskilda bestämmelser om strömfallsfastighet. I VL infördes dessa av den. anledningen att då gällande skifteslagstiftning inte reglerade frågan hur man skulle förfara med de rättigheter och skyldigheter som var förenade med strömfallsfastigheten vid ändringar i fastighetsindelningen. Därför ansågs det lämpligt att man redan i-vattenmålet såg till att en lämpligt avgränsad strömfallsfastighet bildades (jfr NJA II 1919 s. 269 och 449).
Från fastighetsbildningssynpunkt torde numera inte något sådant behov föreligga. utan genom reglerna i bl. a. 3 kap. samt-2 kap. 5 5. 10 kap. 45 och 11 kap. 55 fastighetsbildningslagen torde man i erforderlig mån kunna hantera de rättigheter och skyldigheter som är förenade med tillständsbä- rande fastigheter enligt den nya vattenlagen vid ändringar i fastighetsindel- ningen. _
Emellertid har begreppet strömfallsfastighet vunnit hävd i vattenrätts- liga sammanhang i fråga om företag för vattenkraftutbyggnad, bl. a. när det gäller säkerheter vid kreditgivning. Begreppet är också av betydelse för skyldigheten att leverera andelskraft, som enligt 9 kap. 165 tredje stycket nya vattenlagen skall åligga den fastighet med vilken rätten till tillgodogö- randet av vattenkraft är förenad. För rätten att utnyttja ett strömfall för _ vattenkraftändamål fordras att man innehar majoriteten i detta med ägan- derätt eller servitutsrätt (jfr 2 kap. '.75 nya vattenlagen). Jag har på grund av det anförda ansett att institutet strömfallsfastighet bör finnas kvar i fråga om vattenkraftverk och en bestämmelse härom har tagits in i förevarande stycke. ' . Däremot har jag inte ansett det vara motiverat att' ha kvar institutet beträffande andra företag för tillgodogörande av ytvatten och inte heller institutet vattentäktsfastighet för företag för'tillgodogörande av grundvat- ten (jfr 11 kap. 625 3 mom. andra stycket VL'). Enligt den nya vattenlagen krävs i sådana fall inte alltid att tillståndet skall vara förenat med en fastighet. För vattentäkter för allmän vattenförsörjning och bevattning har företagaren den erforderliga rådigheten över vattnet (se 2 kap. 45 punkt 2). Även nyttjanderättshavare kan utverka tillstånd till andra företag för tillgo- .. dogörande av vatten än vattenkraftverk.
Institutet vattentäktsfastighet är inte heller motiverat av skyldigheten att tillhandahålla vatten. En sådan skyldighet kan efter 1974 års ändringar i VL och enligt den nya vattenlagen åläggas tillståndshavaren såsom en skadeförebyggande åtgärd. Denna skyldighet är att anse som ett med tillståndet till vattentäkt förenat villkor, som den som är tillståndshavare vid varje tidpunkt måste iaktta. Villkoret får därigenom sakrättslig dignitet (jfr prop. 1974: 83 s. 302 och 309).
]3 kap. 46 5
Prop. 1981/82: 130 541
Om det _finns en rättsligt bestående registcrfastighet som tillhör sökan-' den och som är lämplig för ändamålet bör den utses till strömfallsfastighet i vattendomstolens tillståndsdom (se 195 tredje stycket och 475 första
stycket punkt 4 i förevarande kapitel). I andra fall kan det behövas olika .
fastighetsbildningsåtgärder för att skapa en lämplig fastighet. Sökanden får enligt 8 kap. 1 5 tredje stycket lösa områden som skall ingå i en strömfalls- fastighet. '
47 5 En dom som innebär att tillstånd lämnas till vattenföretag eller andra åtgärder enligt denna lag skall i förekommande fall innehålla bestäm- melser om '
1. företagets ändamål, läge. omfattning och tekniska utformning,
2. de områden som får tas i anspråk för företaget och de särskilda tvångsrätter i övrigt som medges sökanden,
3. tillsyn, besiktning och kontroll.
4. strömfallsfastighet.
5. vilka som skall delta i en vattenreglerings- eller bevattningssamfäl- lighet samt varje deltagares andelstal i fråga om kostnaderna för företaget,
6. skyldighet att betala ersättning eller att utföra skadeförebyggande åtgärder samt hur betalningen skall ske, -
7. villkor beträffande tillhandahållande av andelskraft och-om kostnads- bidrag härför,
8. skyldighet att betala avgifter,
9. villkori övrigt för att tillgodose allmänna och enskilda intressen, 10. tid inom vilken anspråk i anledning av oförutsedda skador får fram- ställas.
11. tid efter vars utgång omprövning enligt _15 kap. 35 eller 155 andra stycket får ske,
12. den förlust av vatten eller annat som tillståndshavare enligt 9 kap. 14 och 15 55 är skyldig att underkasta sig utan ersättning.
13. rättegångskostnader. Avser tillståndet arbeten för företaget. skall i domen anges den tid inom vilken arbetena skall vara utförda (arbetstid).
Paragrafen motsvarar, med vissa redaktionellajämkningar. 13 kap. 475 i det remitterade förslaget samt 11 kap. 62—6455 VL och 15 kap. 85 andra stycket i utredningens förslag.
Uppräkningen iförsta stycket kan tjäna som en minneslista för vatten- domstolarna men den kan självklart inte vara uttömmande. Inte heller kan föreskrifterna i alla punkterna bli tillämpliga i alla ansökningsmål utan
domstolarna måste anpassa innehållet i domen till varje särskilt företag. .
Huvudprincipen är givetvis att domstolenskall ta ställning till alla de frågor som har aktualiserats i målet. '
Föreskriften i punkten 3 om tillsyn gäller endast i sådana fall då vatten- domstolen med stöd av 18 kap. 1 5 andra stycket har ansett att _ett särskilt tillsynsorgan bör finnas vid sidan av länsstyrelsen. t. ex. SMHI ifråga om tillsyn över efterlevnaden av meddelade tappningsbestämmelser, eller att besiktning av en anläggning bör ske. Med uttrycket kontroll avses sådana
13 kap. 47 5
Prop. 1981/82: 130 542
skyldigheter som åläggs sökanden, t.ex. skyldigheten att sätta ut vatten- märken, fixpunkter och observationsrör (jfr 11 kap. 645 VL) samt att föra journaler över vattenstånd och 'vattentappningar.
Enligt punkten 10 skall i domen också anges tiden för väckande av anspråk i anledning av oförutsedda skador. Som framgår av 15 kap. 175 tredje stycket behövs en särskild bestämmelse endast om tiden skall vara längre än minimitiden om fem år.
Enligt andra stycket skall i domen alltid bestämmas en arbetstid om tillståndet innefattar utförande av arbeten. Enligt 11 kap. 635 första stycket VL bör arbetstiden i regel inte överstiga tio år. Jag anser att en sådan tidsbegränsning kan undvaras. Arbetstidens längd får bestämmas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. De ersättningsberät- tigade sakägarnas rätt tillgodoses i erforderlig mån genom bestämmelserna i 16 kap. 75 om att tillståndshavaren måste iaktta vissa tidsfrister i fråga om utbetalande av ersättning. vid äventyr att han annars förlorar sin rätt mot sakägåren.
Om bestämmelserna om arbetstid inte iakttas. förfaller tillståndet (se 15 kap. 25). Jag återkommer till därmed sammanhängande frågor och till möjligheten att få arbetstiden förlängd i specialmotiveringen till 15 kap. 2 5.
Gällande VL innehåller inte någon föreskrift om att tillstånd till ett företag som avser själva utnyttjandet av en vattenbyggnad, t. ex. för däm- ning eller vattenbortledning, också skall ha utnyttjats inom en viss tid efter arbetenas fullbordande för att tillståndet inte skall förfalla. Utredningen har för sådana fall, efter mönster av 185 andra stycket ML, föreslagit att det skall bestämmas en särskild igångsättningstid. dvs. tid inom vilken verksamhet. varigenom inverkan sker på-vattenförhållandena, skall ha satts i gång (se 15 kap. 85 andra stycket punkt 12 i utredningens förslag). Enligt utredningen blir tillståndets verkningar uppenbara för allmänheten först när anläggningen har tagits i drift och tiden för driftens igångsättning bör bl.a. med hänsyn till omprövningsreglerna bli klart angiven.
Jag anser emellertid att det inte föreligger något behov av en särskild bestämmelse om igångsättningstid. För det första torde tillståndshavarens eget intresse av att så snart som möjligt ekonomiskt utnyttja en utförd anläggning utgöra en väsentlig garanti för att den kommer att tas i drift inom en rimlig tid. Sakägarnas intressen tillgodoses i erforderlig mån genom den nyss berörda regeln i 16 kap. 75 om vissa tidsfrister för betalande av ersättning samt reglerna om oförutsedd skada. Enligt 15 kap. 17 5 tredje stycket kan tiden för anmälan av oförutsedda skador bestämmas upp till 20 år. Vid bestämmande av denna tid bör hänsyn givetvis tas till att det kan dröja innan tillståndet till en reglering eller vattentäkt tas i anspråk fullt ut. De som konkurrerar med tillståndshavaren om samma vattentill- gång har möjlighet att begära omprövning beträffande tillståndet enligt 15 kap. 9 och 1155.
Inte heller av hänsyn till allmänna intressen behövs bestämmelser om en
13 kap. 475
Prop. 1981/82: 130 543
särskild igångsättningstid. Eftersom tidsfristerna för omprövning enligt tredje stycket av förevarande paragraf skall bestämmas med utgångspunkt i den dag då tillståndsdomen vinner laga kraft, behövs inte någon igång— sättningstid som utgångspunkt för omprövning. Jag vill också erinra om möjligheten för kammarkollegiet enligt 15 kap. 5 5 tredje stycket att begära förverkande av ett tillstånd som inte har utnyttjats under en längre tid.
Utredningens förslag om en särskild igångsättningstid har alltså inte fått någon motsvarighet i den nya vattenlagen .
I vissa fall kan det med hänsyn till motstående intressen behövas särskil- da föreskrifter om idrifttagande av en anläggning, t.ex. att en dämning skall tas upp successivt. Sådana föreskrifter får då utformas som villkor för tillståndet med stöd av punkt 9 i första stycket av förevarande paragraf och några bestämmelser därutöver behövs inte i lagen. '
48 5 På yrkande av sökanden får vattendomstolen i särskild dom avgöra frågan om företagets tillåtlighet.
Om domstolen funnit att företaget är tillåtligt och om företagets snara genomförande är angeläget, får domstolen i särskild dom meddela tillstånd till de arbeten som behöver utföras.
Meddelas särskild dom. får vattendomstolen förordna att målet i övrigt skall vila till dess domen vunnit laga kraft. -
Paragrafen motsvarar, med vissa ändringar i enlighet med lagrådets förslag, 13 kap. 485 i det remitterade förslaget och 11 kap. 665 1 mom. VL (jfr 18 kap. 325 i utredningens förslag) men vattendomstolens möjligheter till delavgörande har vidgats.
F.n. gäller att vattendomstolen får i en deldom ta upp frågan om företa— gets tillåtlighet och, om företaget befinns tillåtligt, meddela tillstånd _till erforderliga arbeten. Förutsättningen för deldom är att företagets snara genomförande är angeläget eller att synnerliga skäl eljest föreligger. Såsom . synnerliga skäl anges i motiven t.ex. processekonomiska skäl (se prop. 1952: 52 s. 46).
Prövningen av tillåtligheten i ett delavgörande är emellertid avhängig av den omständigheten att vissa byggnadsarbeten behöver utföras. Endast i sådana fall kan tillåtlighetsfrågan tas upp och då kan naturligtvis vatten— domstolen finna företaget otillåtligt och avslå ansökningen om tillstånd till företaget. Om domstolen däremot finner företaget tillåtligt. medger varken VL eller bestämmelserna om mellandom i 17 kap. 55 rättegångsbalken att domstolen rättskraftigt avgör endast tillåtlighetsfrågan, utan då måste till- stånd ges till åtminstone något byggnadsarbete. Konstaterandet av att ett vattenföretag är tillåtligt utgör alltså-endast ett domskäl till tillståndet till byggnadsarbetet.
Genom den tillåtlighetsprövning som enligt såväl VL som den nya vat- tenlagen i vissa fall skall göras av regeringen träffas ett bindande avgöran- de rörande ett företags tillåtlighet. Denna fråga kan avgöras utan något
13 kap. 48 5
Prop. 1981/82: 130 544
samband med byggnadsarbeten. Jag anser att processekonomiska skäl talar för att även vattendomstolen ilandra fall genom ett delavgörande, en mellandom, bör kunna rättskraftigt avgöra frågan om ett företags tillåt-. lighet utan att denna skall behöva knytas till frågan om några byggnadsar- beten behöver utföras. Om tvekan råder rörande ett företags tillåtlighet. kan såväl domstolen som parterna besparas åtskilligt onödigtarbete, om tillåtligheten av företaget rättskraftigt avgörs innan frågor om byggnadsar- beten, villkor och ersättningsfrågor tas upp till detaljbehandling.
På grund av det anförda föreskrivs i'förstaslycket av förevarande paragraf att vattendomstolen får på. yrkande av sökanden i särskild dom avgöra frågan om företagets tillåtlighet. Ett sådant avgörande får överkla- gas i vanlig ordning. . .
Vattendomstolen bör naturligtvis så snart som möjligt ta ställning till ett yrkande om meddelande av särskild dom. Om yrkandet avslås eller om sökanden i stället under hand erhåller besked om att någon .deldom inte kommer att meddelas, kan sökanden-anföra besvär häröver enligt 49 kap". 6å rättegångsbalken (jfr prop. 1952: 52 s. 54).
Enligt andra stycket av förevarande paragraf får vattendomstolen med- dela en deldom rörande brådskande byggnadsarbeten om domstolen har funnit företaget tillåtligt.-
Om särskild dom meddelas enligt första eller andra stycket kan domsto- len enligt tredje stycket förordna att målet skall vila till dess domen vunnit laga kraft (jfr 17 kap. 5.5 tredje stycket rättegångsbalken ).
49 & När verkningarna av ett vattenföretag inte kan i ett visst hänseende förutses med tillräcklig säkerhet. får vattendomstolen vid meddelande av tillstånd till företaget skjuta upp frågan om ersättning eller andra villkor i det hänseendet till dess behövlig erfarenhet har vunnits av företagets '
inverkan. .
I samband med uppskovsbeslutet skall vattendomstolen, såvitt angår skada eller förlust söm kan antas bli mera kännbar, meddela provisoriska bestämmelser om ersättning eller skadeförebyggande åtgärder.
Den uppskjutna frågan skall avgöras så snart det kan ske. Ersättningen får därvid inte bestämmas till lägre belöpp än vad som har bestämts -
provisoriskt. _ . .
Då målet har uppskjutits i viss del, skall vattendomstolen som villkor för att tillståndet till företaget skall få tas i anspråk föreskriva att sökanden hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den slutliga ersättningen samt för den ersättning som bestämts provisoriskt och "som inte skall betalas innan tillståndet tas i anspråk. '-
Bestämmelserna i preskriptionslagen ( 1981: 130) gäller inte ersättnings- .anspråk som omfattas av ett uppskovsbeslut.
Paragrafen, som med en av lagrådet förordad jämkning i första stycket motsvarar 13 kap. 495 i det remitterade förslaget, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (" avsnitt 2.5.1 ).
Första —jfi('irde styckena motsvarar 11 kap. 665 2 mom. VL samt 18 kap.
13 kap. 49 5
Prop. 1981/82:130 545
33—35 och 40.55 i utredningens förslag. Jag kan hänvisa till vad som anfördes vid de nuvarande bestämmelsernas tillkomst (se prop. 1952: 52 s. 48).
I anledning av vad lagrådet anfört rörande stadgandets tolkning vill jag— framhålla att när det i första stycket talas om verkningarna av ett vattenfö- retag därmed också avses verkningarna av sådana arbeten som enligt definitionen i 1 kap. 35 i sig utgör vattenföretag och vartill tillstånd har - meddelats i särskild dom enligt 485 andra stycket.
Femte stycket. som saknar motsvarighet i VL, motsvarar 18 kap. 36å i utredningens förslag. När det gäller anspråk för oförutsedda skador finns en motsvarande bestämmelse i 15 kap. 17 & fjärde stycket och jag hänvisar till vad som anförs vid den paragrafen.
I samband med ett uppskovsbeslut kan frågan om dittills uppkomna rättegångskostnader avgöras (se 20 kap. 5 å). _
50 5 När det finns skäl till det. får vattendomstolen förordna att tillstån- det till ett vattenföretag eller till en annan åtgärd enligt denna lag får tas i anspråk även om domen därom inte har vunnit laga kraft. Som villkor skall föreskrivas att sökanden h05 länsstyrelsen ställer säkerhet för den ersätt-_ ning som kan komma att utgå, om domstolens dom ändras.
Om sökanden. sedan tillstånd till ett vattenföretag'eller till en annan" åtgärd enligt denna lag har meddelats, åläggs skyldighet att förebygga eller minska skador eller att betala ersättning. får vattendomstolen förordna att domen skall gåi verkställighet som om den hade vunnit laga kraft.
Överklagas en dom som avses med ett förordnande enligt första eller andra stycket, får vattenöverdomstolen undanröja förordnandet, innan talan mot domen i övrigt prövas.
Paragrafen motsvarar 13 kap. 505 i det remitterade förslaget och 11 kap. 675 VL (jfr 18 kap. 31 5 i utredningens förslag). Jag kan hänvisa till vad som anfördes vid de nuvarande bestämmelsernas tillkomst (se prop. 1952: 52 s. 69).
l 66ä i förevarande kapitel finns en särskild bestämmelse om sökandens klagorätt när verkställighetsförordnande inte meddelas.
Förfarandet vid vattendomstolarna i stämningsmål 51 & Talan i stämningsmål väcks genom stämning.
Paragrafen motsvarar 13 kap. 51 5 i det remitterade förslaget och 11 kap. 75 5 VL.
Stämningsmålen räknas upp i 145 i förevarande kapitel. Av 29' i förevarande kapitel framgår att rättegångsbalken i princip gäller för förfarandet i stämningsmålen'.(se även 45). För dessa mål blir alltså rättegångsbalkens regler om rättegången i tvistemål tillämpliga. För att markera detta har i förevarande paragraf angivits att talan skall väckas genom stämning. '
35 Riksdagen 1981/82. ] saml. Nr 130
13 kap. 50—51 5.5
Prop. 1981/82: 130 546
Emellertid behövs liksom i VL vissa särbestämmelser för förfarandet i stämningsmålen vid vattendomstol. De bestämmelser som behövs har tagits in i följande paragrafer. Dessutom har enligt 545 vissa förfarande- regler för ansökningsmålen gjorts tillämpliga även på stämningsmålen.
52 & Förberedelsen är skriftlig eller muntlig. Kallelser och andra meddelanden till parterna skall delges.
Paragrafen motsvarar 13 kap. 52.5 i det remitterade förslaget. Rättegångsbalken har den muntliga formen av förberedelse som huvud- princip. Vattenmålcns natur är emellertid vanligen sådan att en relativt omfattande skriftväxling kan behövas. I likhet med vad som stadgas för ansökningsmålen i 305 första stycket ges därför enligt första stycket av förevarande paragraf vattendomstolen en större valfrihet rörande formen för förberedelsen. Ett särskilt stadgande härom behövs. eftersom en hän- visning till 30% första stycket. som talar om den "fortsatta” förberedelsen. inte är tillräcklig.
Andra stycket motsvarar 11 kap. 81 & fjärde stycket VL.
53 & Vattendomstolen får avgöra målet utan huvudförhandling, om par- terna inte har begärt någon sådan och deras inställelse inte behövs för utredningen i målet. Om målet avgörs utan huvudförhandling i annat fall än" som avses i 42 kap. 18.5 rättegångsbalken. skall vattendomstolen ha den sammansättning som anges i 3 5 första stycket i detta kapitel.
Har domstolen beslutat att målet skall avgöras utan huvudförhandling och är det inte uppenbart att parterna redan har slutfört sin talan. skall de få tillfälle till detta.
Beträffande förelägganden för parterna att inställa sig vid muntlig förbe- redelse eller vid huvudförhandling och om parts utevaro från ett sådant sammanträde gäller rättegångsbalkens bestämmelSer rörande en sak. varom förlikning inte är tillåten.
Paragrafen motsvarar. med vissa ändringar i enlighet med lagrådets förslag, 13 kap. 53.5 i det remitterade förslaget och 11 kap. 805 VL.
Enligt första stycket av förevarande paragraf ges vattendomstolen möj- lighet att i vissa fall avgöra målet utan huvudförhandling. Denna möjlighet kan användas då en fråga, dispositiv eller indispositiv. är tvistig mellan parterna men en muntlig förhandling är onödig. Eftersom det blir fråga om en prövning i sak av tvistiga ståndpunkter, stadgas i andra meningen. i överensstämmelse med gällande rätt, att vattendomstolen i princip skall döma i stor sammansättning. Domstolen är alltså i princip inte domför med ordföranden ensam. Enligt vad som sägs i specialmotiveringen till 4.5 skall dock ordföranden vara behörig att under förberedelsen i vissa fall avgöra dispositiva frågor ensam. dvs. meddela dom i anledning av medgivna eller eftergivna anspråk samt stadfästa förlikningar. Inte heller i sådana fall fordras alltså huvudförhandling. På förslag av lagrådet har stadgandet
[3 kap. 52—53 95
Prop. 1981/82: 130 . . 547
förtydligats så att det framgår att domstolen är behörig med endast ordfö- randen i dessa fall.
Tredje stycket har på förslag av lagrådet jämkats så att även för kallelse till muntlig förberedelse och utevaro från sådan skall tillämpas rättegångs- balkens regler om indispositiva mål.
54 5 Ifråga om förfarandet i stämningsmål gäller i övrigt bestämmelserna om ansökningsmål i 315 andra stycket. 32 och 3355. 365 första stycket, 38, 39 och 41 55, 43 5 första och andra styckena samt 465 första stycket.
1 mål enligt [45 6 gäller också 45 och 5055. Om det i ett sådant mål är . fråga om arbete för att förebygga eller minska skador eller olägenheter till följd av ett företag enligt denna lag. gäller även 34 5.
Paragrafen motsvarar 13 kap. 545 i det remitterade förslaget samt 11 kap. 81 5 första och andra styckena VL och anger att, förutom rättegångs- balkens bestämmelser. vissa bestämmelser rörande förfarandet i ansök- ningsmål skall tillämpas på stämningsmålen (jfr 18 kap. 45 5 i utredningens förslag).
1 första stycket anges vilka bestämmelser som är tillämpliga på alla slags stämningsmål. Det gäller 31 5 andra stycket (förbud mot tredskodom under muntlig förberedelse jämte rätt för parterna att åberopa ingivna skrifter). 325 (sakkunnigundersökning), 335 (undersökning av domstolsledamot). 365 första stycket (tid och plats för huvudförhandling). 385 (huvudprin- cipen att syn skall hållas"), 395 (jäv beträffande nämndeman), 415 (förfa- randet vid huvudförhandling). 435 första och andra styckena (domens innehåll och tidpunkten för dennas meddelande) samt 465 första stycket (kartor m.m. vid inlösen).
Enligt andra stycket ges därutöver vissa särbestämmelser rörande stäm- ningsmål som avses i 145 punkt 6 i förevarande kapitel, dvs. mål om särskild tvångsrätt enligt 8 kap. där tvångsrättsfrågan inte har handlagts i samband med ansökningsmålet. [ sådana mål skall, i överensstämmelse med 11 kap. 815 andra stycket VL, kunna förordnas om brådskande skadeförebyggande eller skademinskande åtgärder enligt 345. Jag har an- sett det lämpligt att också föreskriva att bestämmelserna i 455 om en särskild uppskattning av en fastighets värde i vissa fall samt i 505 om verkställighetstillstånd blir tillämpliga i sådana mål.
55 5 Om svaranden för att bemöta käromålet gör en ansökan hos vatten- domstolen enligt 135 första stycket 3 eller 4 eller om ändrade bestämmel- ser om vattentappning enligt 135 första stycket 10. handläggs målet i dess helhet som ett ansökningsmål, om inte målet med stöd av 135 andra stycket ändå behandlas som ett stämningsmål.
Har vattendomstolen i stämningsmål eller enligt handräckningslagen (1981z847) eller länsstyrelsen enligt 21 kap. 35 denna lag beslutat om borttagande eller ändring av en vattenanläggning och görs en ansökan som avses i första stycket, får vattendomstolen i ansökningsmålet bestämma att beslutet inte får verkställas innan målet har blivit slutligt avgjort eller
13 kap. 54—55 5.5
Prop. 1981/82:130 . 548
vattendomstolen förordnar annat. Sökanden skall ställa säkerhet för kost- nader och skador. -
Paragrafen motsvarar, med av lagrådet föreslagna ändringar. 13 kap. 555 i det remitterade förslaget.
Första stycket motsvarar 11 kap. 835 första stycket VL. Andra stycket motsvarar 11 kap. 83 5 andra stycket VL och 15 kap. 25 5 i utredningens förslag.
Har vattendomstolen bestämt att ett beslut om borttagande inte får verkställas, får vattendomstolens avgörande överklagas endast i samband med överklagande av' dom eller slutligt beslut i ansökningsmålet (se 675 andra stycket andra meningen i förevarande kapitel).
Om vattendomstolen bifaller en ansökan om godkännande eller laglig— förklaring av anläggningen eller ändrade tappningsbestämmelser vid den- na, gäller domen enligt rättskraftsregeln i 15 kap. 1 5. Detta innebär att det tidigare beslutet om borttagande av anläggningen, såvitt det grundats på att anläggningen inte är laglig från "vattenrättslig synpunkt. inte är verkställ- bart (jfr dock uttalande av lagrådet i prop. 1969: 28 5.384 rörande verkstäl- lighet av beslut enligt ML). .
Enligt 18 5 i promulgationslagen blir nu förevarande stadgande också tillämpligt på äldre förordnanden. av domstol eller överexekutor.
Förfarandet vid vattendomstolarna i förrättningsmål
Av skäl som har anförts vid 1125 används beteckningen "förrättnings- mål" i stället för VL:s beteckning "besvärsmål" i fråga om mål som avser besvär över beslut vid förrättningar.
Av 25 i förevarande kapitel framgår att rättegångsbalken i princip gäller för förfarandet i förrättningsmålen (se även 45). Åtskilliga särbestämmeb ser behövs emellertid. eftersom domstolen i dessa-mål är överinstans till förrättningsmannen och prövningen kan avse tillstånds-, delaktighets- och ersättningsfrågor (jfr 16 kap. fastighetsbildningslagen om förfarandet vid fastighetsdomstol). De särbestämmelser som behövs har tagits in i 56— 6355. Dessutom har enligt 645 vissa förfaranderegler för ansökningsmålen . gjorts tillämpliga även på förrättningsmålen.
56 5 Har förrättningsmannens beslut inte överklagats på föreskrivet sätt eller inom rätt tid, skall klagomålen omedelbart avvisas av vattendomsto- len. Har besvärsinlagan före besvärstidens utgång inkommit till förrätt- ningsmannen, skall den omständigheten att inlagan först efter utgången av nämnda tid inkommit till domstolen inte föranleda att talan avvisas.
Paragrafen motsvarar 13 .kap. 565 i det remitterade förslaget samt 11 kap. 865 tredje stycket VL och 18 kap. 475 i utredningens förslag (jfr 16 kap. 15 fastighetsbildningslagen ). .
Besvärsbestämmelserna finns i 12 kap. 37 och 38 55 nya vattenlagen .
13 kap. 56 5"
Prop. 1981/82:130 549
Domstolen har naturligtvis att pröva huruvida även andra hinder för målets upptagande föreligger och, om så finnes vara _fallet, avvisa den fullföljda talan (jfr prop. 1969: 128 5. B 882).
Som utredningen anför torde vattendomstolens första åtgärd med målet vara att-fordra in förrättningsakten, vilket kan ske formlöst. Förrättnings- mannen får härigenom också en underrättelse om att talan har fullföljts.
57 5 Vid besvärsinlagan skall fogas två avskrifter av inlagan och därtill hörande handlingar. Behöver domstolen för delgivning eller därmed jäm- förliga åtgärder ytterligare avskrifter. är klaganden skyldig att tillhandahål- la dem. Är avskrifter inte tillgängliga när de behövs, får domstolen ombe- sörja dem på klagandens bekostnad.
Paragrafen motsvarar 13 kap. 575 i det remitterade förslaget samt 11 kap. 85 5 fjärde stycket VL och 18 kap. 485 i utredningens förslag Gfr 16 kap. 2 5 fastighetsbildningslagen).
Att handlingarna skall ges in i tre exemplar motiveras bl.a. av att nuvarande ordning med dubbla akter bör bibehållas. Jag hänvisar till vad jag har anfört härom vid 21 5.
Jag har inte ansett det vara motiverat att göra något särskilt undantag i _- fråga om kopior av kartor, ritningar o.d., vilket utredningen föreslagit.
58 5 Upptas besvären av vattendomstolen, skall domstolen sända ett exemplar av besvärshandlingarna till den eller de aktförvarare som har förordnats vid förrättningen samt utfärda kungörelse om besvären.
I kungörelsen skall uppges att ett exemplar av handlingarna i målet hålls tillgängligt hos aktförva- raren eller aktförvararna,
att kallelser och andra meddelanden i målet till parterna skall, om de inte särskilt tillställs dem. införas i en viss eller vissa ortstidningar samt hållas tillgängliga hos aktförvararen eller aktförvararna,
att skriftlig förklaring över besvären skall ha inkommit till vattendomsto- len inom den tid, minst trettio dagar från det att kungörandet skedde. som vattendomstolen bestämt
Om det är lämpligt, skall vattendomstolen r kungörelsen kalla till huvud- förhandling i målet.
Paragrafen motsvarar 13 kap. 585 i det remitterade förslaget och i huvudsak 11 kap. 87 och 8955 VL.
59 5 Kungörelsen skall snarast införas i ortstidning. Om företaget är av mindre omfattning och berör endast en viss eller vissa sakägare, får kungö- relsen ersättas av ett meddelande till varje sakägare med samma innehåll ' som kungörelsen skulle ha haft. Meddelandet skall delges.
En utskrift av kungörelsen eller meddelandet skall tillställas den eller de aktförvarare som har förordnats.
Om besvär som har anförts av en enskild sakägare berör allmänna intressen, skall utskrifter av kungörelsen eller meddelandet sändas till de myndigheter som anges i 23 5. Dessutom skall ett exemplar av besvärs-
13 kap. 57—59 5.5
Prop. 1981/82: 130 550
handlingarna sändas till kammarkollegiet och, om det allmänna fiskeintres- set berörs. till fiskeristyrclsen. _
Om talan förs mot en ägare av en fastighet eller en innehavare av en särskild rättighet till en fastighet och fastigheten inte har angivits i någon kungörelse under förrättningen. skall besvären och en utskrift av kungörel- sen eller meddelandet om dessa delges ägaren eller rättighetshavaren.
Paragrafen motsvarar, med den jämkade utformning som föreslagits av lagrådet, 13 kap. 595 i det remitterade förslaget och 11 kap. 885 VL.
60 5 För behandling av rättegångsfrågor eller någon del av saken som får avgöras särskilt får huvudförhandling utsättas, fastän målets beredande i övrigt inte har avslutats.
Paragrafen motsvarar. med en redaktionell jämkning, 13 kap. 605 i det remitterade förslaget och 16 kap. 45 andra meningen fastighetsbildningsla- gen. Att parterna skall kallas till huvudförhandlingen framgår av hänvis- ningen i 645 till 365. '
61 5 Vattendomstolen får avgöra målet utan huvudförhandling, om hu- vudförhandling kan antas sakna betydelse för prövningen och ingen part har begärt en sådan förhandling eller om domstolen finner det uppenbart att talan är ogrundad. Vattendomstolen är därvid domför utan nämnde- männen.
För prövning som inte avser själva saken fordras inte huvudförhandling. Har domstolen beslutat att målet skall avgöras utan huvudförhandling och är det inte uppenbart att parterna redan har slutfört sin talan, skall de få tillfälle till detta.
Paragrafen motsvarar. med av lagrådet föreslagna jämkningar i första stycket, 13 kap. 61 5 i det remitterade förslaget och 18 kap. 52 5 i utredning- ens förslag (jfr 16 kap. 85 fastighetsbildningslagen ).
Möjligheten enligt första stycket att avgöraförrättningsmål utan huvud- förhandling utgör en nyhet beträffande vattenmål (jfr dock beträffande förfarandet i vattenöverdomstolen 11 kap. 1055 första stycket VL). Efter- som målet tidigare har handlagts och bedömts i en lägre instans, är behovet av huvudförhandling inte detsamma som i ansökningsmålen. Part har dock rätt att få huvudförhandling. om inte domstolen finner det uppenbart att talan är ogrundad. [ andra meningen föreskrivs, efter mönster av 45 första meningen lagen om domstolar i fastighetsmål, att vattendomstolen i nu förevarande fall är domför utan nämndemännen. För detta fall gäller alltså inte hänvisningen i 45 i förevarande kapitel till rättegångsbalkens regler om ensamdomares behörighet att avgöra mål, utan den tekniske ledamoten skall också delta i avgörandet. Inget hindrar dock att även nämndemännen deltar (jfr prop. 19711106 s. 135).
Enligt andra stycket fordras inte heller huvudförhandling för prövning som inte avser själva saken. I detta fall är ordföranden behörig som
13 kap. 60—61 5.6
Prop. 1981/82: 130 551
ensamdomare på grund av hänvisningen i 45 till rättegångsbalkens bestäm- melser (se 1 kap. 35 tredje stycket rättegångsbalken ).
Med "själva saken" avses de materiella frågor som förrättningen rör. närmast tillstånds— och villkorsfrågor (jfr t.ex. 50 kap. 21 5 sista stycket rättegångsbalken). Nu förevarande stadgande syftar alltså på rättegångs- frågor och andra bifrågor av liknande art som kan ha uppkommit i samband med ett mål som rör en överklagad sakfråga eller vid överklagande särskilt. se 12 kap. 375.
Tredje stycket erinrar om att parterna skall få tillfälle att slutföra sin talan, när vattendomstolen har beslutat att målet skall avgöras utan huvud- förhandling (jfr 50 kap. 225 första stycket rättegångsbalken ).
62 5 Vattendomstolens avgörande av saken sker genom dom. Annat avgörande av domstolen träffas genom beslut.
Paragrafen motsvarar 13 kap. 625 i det remitterade förslaget och 18 kap. 535 i utredningens förslag (jfr 16 kap. 105 första stycket fastighetsbild- ningslagen). Andra meningen har tillagts på lagrådets förslag.
Enligt 17 kap.. 1 5 rättegångsbalken kallas allmän domstols avgörande i tvistemål dom när avgörandet avser själva saken medan annat avgörande av domstolen betecknas som beslut. En dom överklagas genom vad medan ett beslut överklagas genom besvär. .
Enligt 16 kap. 105 första stycket fastighetsbildningslagen avgör fastig- hetsdomstolen saken genom utslag och annat avgörande betecknas som beslut. Båda formerna av avgörande överklagas genom besvär.
Enligt såväl gällande VL som förevarande lag avgörs saken i ansök- ningsmål och stämningsmål genom dom. [ VL anges däremot inte hur vattendomstolens avgörande av själva saken i besvärsmål (förrättnings- mål) skall benämnas. l vattendomstolspraxis har använts både utslag och dom eller beslut (jfr SFS 1974: 467). Enligt 1 1 kap. 985 första stycket VL är rättsmedlet mot vattendomstolens avgörande av saken i ett besvärsmål vad. Domstolens avgöranden i andra fall överklagas genom besvär.
Jag har ansett det vara lämpligt att behålla den nuvarande ordningen angående sättet för överklagande av vattendomstolens avgöranden i för- rättningsmålen. Avgöranden av saken skall alltså överklagas genom vad och avgöranden i andra fall skall överklagas genom besvär (se 655 i förevarande kapitel). Detta medför att en klar gräns bör dras upp mellan de två typerna av avgöranden. Därvid bör inte den i fastighetsbildningslagen använda beteckningen utslag användas för domstolens avgörande av sa- ken, eftersom enligt 17 kap. 15 fastighetsbildningslagen rättsmedlet mot ett utslag är besvär. '
På grund av det anförda biträder jag utredningens förslag att vattendom- stolens avgörande av saken i förrättningsmål skall betecknas som dom. oavsett att förrättningsbeslutet har överklagats hos vattendomstolen ge-
l3 kap. 62 5
Prop. 1981/82:130 552
nom besvär. Annat avgörande av vattendomstolen betecknas i enlighet med den gängse terminologin beslut. På förslag av lagrådet har ett uttryck- ligt stadgande härom intagits genom den tillagda andra meningen.
Av 17 kap. 1 5 tredje meningen rättegångsbalken framgår när ett beslut av vattendomstolen är slutligt eller har karaktär av beslut under rättegång- en. Denna skillnad är av betydelse vid tillämpningen av de även för förrättningsmål i princip gällande fullföljdsreglema i 49 kap. rättegångsbal- ken.
Av hänvisningen i 645 till 43 5 första stycket följer att vattendomstolens dom skall grundas på vad som har förekommit vid syn och annan förhand- ling samt på handlingarnas innehåll..
63 5 Om en ändring i förrättningsmannens beslut lämpligen bör göras-av - förrättningsmannen, får domstolen visa förrättningen åter till denne. Dom- stolen får meddela bestämmelser till ledning för hur ändringen skall ske.
Paragrafen'motsvarar 13 kap. 63 5 andra stycket i det remitterade försla- get. Första stycket i det remitterade förslaget har på av lagrådet anförda skäl utgått i propositionsförslaget.
Paragrafen innehåller—'en bestämmelse om återförvisning av en förrätt- ning. Även om vattendomstolen enligt allmänna rättsgrundsatser i dag torde ha en sådan befogenhet utan uttryckligt stöd av lag även i andra fall än som avses i 11 kap. 945 tredje stycket VL, har jag ansett det lämpligt med ett uttryckligt stadgande härom. Stadgandet har ett vidsträcktare tillämpningsområde än 18 kap. 555 första stycket i utredningsförslaget, som efter mönster av 16 kap. 125 första stycket fastighetsbildningslagen endast behandlar frågan om återförvisning vid fel i förrättningen.
Vattendomstolens beslut om återförvisning till förrättningsmannen får utan några inskränkningar överklagas till vattenöverdomstolen. Någon fullföldebegränsning liknande den som gäller enligt 54 kap. 65 rättegångs- balken gäller alltså inte.
Om fel har förekommit under förrättningen, bör utan särskilt stadgande bestämmelserna-i 50 kap. 26—29 55 rättegångsbalken kunna tillämpas ana- logivis.
Vissa stadganden i utredningsförslaget har inte fått någon motsvarighet i den nya vattenlagen . Det gäller 18 kap. 545 första stycket om skyldighet att inhämta yttrande från part innan ändring tillhans nackdel vidtas m.m. Eftersom enligt 58 och 59 55 i förevarande kapitel kungörelse skall utfärdas om besvärstalan och införas i ortstidning eller delges samtliga sakägare, skall samtliga intressenter ha haft möjlighet att yttra sig i målet, även om detta sedan avgörs utan huvudförhandlingf
Den nya vattenlagen har inte heller någon motsvarighet till 18 kap. 555 andra stycket utredningsförslaget om möjlighet för. sökanden till en för- rättning att återkalla sin ansökan hos vattendomstolen, när någon annan
13 kap. 63 5
Prop. 1981/82: 130 553
har fört talan mot tillståndsbeslutet 'Jag har ansett det vara tillräckligt med den möjlighet som står sökanden till buds enligt 12 kap.2 55 tredje stycket nya vattenlagen att återkalla sin ansökan genom att själv överklaga till- ståndsbeslutet hos vattendomstolen inom den ordinarie fullföljdstiden. Som lagrådet påpekar torde. i det fall vattendomstolen ändrar ett förrätt- ningsbeslut till nackdel för sökanden, återkallelse i sådant fall kunna ske genom fullföljd av talan till vattenöverdomstolen. Någon möjlighet för sökanden att eljest återkalla ansökningen sedan tillståndsbeslut meddelats föreligger, som lagrådet anfört, inte.
När det gäller återkallelse av en vid vattendomstolen förd besvärstalan, får rättegångsbalkens bestämmelser om återkallelse av fullföljd talan i 50 kap. 25 5 första stycket och 52 kap. 125 tillämpas.
64 5 Ifråga om förfarandet i förrättningsmål gäller i övrigt bestämmelser- na om ansökningsmål i 30— 33 36.38 39 41—43 och 4555. 465 första stycket samt 47 5055. '
Paragrafen motsvarar 13 kap. 645 i det remitterade förslaget och 11 kap. 925 VL och anger att. förutom rättegångsbalkens bestämmelser, vissa bestämmelser rörande förfarandet i ansökningsmål skall tillämpas på för- rättnings'målen (jfr 18 kap. 565 i utredningens förslag).
De bestämmelser som skall tillämpas är 305 (förberedelsens form och innehåll), 315 (muntlig förberedelse). 325 (sakkunnigundersökning), 335 (undersökning av domstolsledamot). 365 (kallelse till huvudförhandling m. m.). 385 (syn), 395 (jäv beträffande nämndeman), 41 5 (förfarandet vid huvudförhandling) 425 (hänskjutande av frågan om företagets tillåtlighet ' till regeringen), 435 (domens innehåll m.m.), 455 (särskild uppskattning av en fastighets värde 1 vissa fall), 465 första stycket (kartor m.m. vid inlösen). 475 (domens innehåll, anpassad efter avgörandets art). 485 (mel- landom angående tillåtligheten och deldom rörande byggnadsarbeten), 495 (uppskov) och 505 (verkställighetstillstånd).
Rättegången [ vattenöverdomstolen 65 5 Vattendomstolens domar eller beslut får,' om inte annat är föreskri- _ vet, överklagas hos vattenöverdomstolen. ] stället för de tider som 'före- skrivs i 50 kap. 1 och 255 samt 52 kap. 15 rättegångsbalken gäller för vadeanmälan och anslutningsvad två veckor, för anförande av besvär tre veckor samt för fullföljd av vad fyraveckor.
Paragrafen motsvarar 13 kap. 655 i det remitterade förslaget samt 11 kap. 985 första stycket, 99. 101 och 102 55 VL och 18 kap. 575 första stycket i utredningens förslag.
Enligt paragrafen har tidsfristerna förlängts i förhållande till rättegångs- balken. vilket överensstämmer med gällande rätt. Som jag har anfört vid" 625 överklagas vattendomstolens avgörande av saken i ett förrättningsmål
13 kap. 64—65 55
Prop. 1981/82:130 554
genom vad, vilket överensstämmer med VL. Domstolens avgörande kal- las, på skäl som jag där angivit, också dom i sådana fall.
I paragrafen har intagits en erinran om att begränsningar i rätten att överklaga finns i 49 kap. rättegångsbalken och även i följande paragrafer i förevarande kapitel.
66 5 Om vattendomstolen i samband med en dom, som innefattar till- stånd till ett vattenföretag, inte har meddelat förordnande enligt 505 första stycket. gäller beträffande överklagande i denna del 49 kap. 55 andra stycket rättegångsbalken.
Paragrafen motsvarar 13 kap. 665 i det remitterade förslaget och 11 kap. 985 andra stycket VL. Klagan över vattendomstolens underlåtenhet att meddela ett verkställighetsförordnande skall alltså ske i samma ordning som talan mot domen. Klagorätten är inte beroende av att vattendomsto- len uttryckligen har avslagit en begäran om verkställighetstillstånd eller ens att en sådan begäran har framställts (jfr prop. 1952: 52 s. 68).
Paragrafen avser frågan om sökandens klagorätt. Om sökandens mot- parter vill klaga över att ett verkställighetstillstånd har meddelats, får de göra detta endast i samband med överklagande i själva saken (jfr prop. 1952:52 s. 71).
67 & Vattendomstolens beslut i överklagade frågor som avses i 12 kap. 375 första stycket 1 och 3 samt fjärde stycket får inte överklagas. Vattendomstolens beslut i frågor som avses i 345 överklagas särskilt genom besvär. Beslut i fråga som avses i 55 5 andra stycket får överklagas endast i samband med överklagande av dom eller slutligt beslut i ansök- ningsmålet.
Paragrafen motsvarar 13 kap. 675 i det remitterade förslaget. Första stycket motsvarar i huvudsak 18 kap. 585 lutredningens förslag (jfr 17 kap. 25 fastighetsbildningslagen). Förevarande begränsning i rätten att överklaga utgör en nyhet beträffande vattenmål (jfr dock 11 kap. 1075 tredje stycket VL). I motsats till utredningsförslaget omfattar inte klago- förbudet frågor om ersättning till sakkunniga. eftersom jag har ansett det lämpligt att sådana frågor kan prövas i flera instanser.
Andra stycket motsvarar 11 kap. 1075 andra stycket VL.
68 5 Har i ett ansökningsmål, vari kungörelse enligt 225 har utfärdats, sökanden överklagat vattendomstolens dom eller beslut, får vattenöver- domstolen i stället för att förordna om delgivning med motparterna besluta att ett exemplar av vade- eller besvärsinlagan med därvid fogade handling- ar skall översändas till den eller de aktförvarare som har förordnats av vattendomstolen samt utfärda kungörelse om överklagandet.
1 kungörelsen skall uppges att ett exemplar av handlingarna i målet hålls tillgängligt hos aktförva- raren eller aktförvararna,
13 kap. 66—68 55
Prop. 1981/82: 130 555
att kallelser och andra meddelanden i målet till parterna skall, om de inte särskilt tillställs någon part, införas i en viss eller vissa ortstidningar samt hållas tillgängliga hos aktförvararen eller aktförvararna.
att skriftligt genmäle eller skriftlig förklaring skall ha inkommit till vat- tenöverdomstolen inom den tid, minst tre veckor från det att kungörandet skedde, som vattenöverdomstolen bestämt.
Kungörelsen skall införas i den eller de ortstidningar som vattendomsto- len har bestämt för meddelanden i målet.
Första—etredje styckena gäller också i förrättningsmål. van" kungörelse enligt 585 har utfärdats, oavsett om sökanden eller någon annan har klagat.-
Då föreskrifterna i denna paragraf har iakttagits. skall delgivning anSes ha skett.
Paragrafen motsvarar med några redaktionella jämkningar 13 kap. 685 i det remitterade förslaget och 11 kap. 1045 VL (jfr 18 kap. 595 i utredning- ens förslag)-.
69 5 Vademål får avgöras av vattenöverdomstolen utan huvudförhand- ling, om den skulle sakna betydelse för prövningen. Om parterna på ömse sidor har begärt huvudförhandling, skall den äga rum, om den inte uppen- barligen skulle vara utan betydelse.
Vid huvudförhandling får utredningen läggas fram genom vattenöver- domstolens försorg i den omfattning som domstolen bestämmer.
Om vattenöverdomstolen i ett överklagat ansöknings- eller förrättnings- mål finner att vite eller annan påföljd för utevaro bör föreläggas någon part, får föreläggandet inte tillkännages parten genom kungörelse som avses i 685 utan det skall delges parten.
Paragrafen motsvarar med några redaktionella jämkningar 13 kap. 695 i det remitterade förslaget samt 11 kap. 1055 VL och 18 kap. 605 i utred- ningens förslag.
Första stycket har i överensstämmelse med gällande rätt men i motsats till utredningens förslag (jfr 5 kap. 295 expropriationslagen ) utformats så att en part inte har någon absolut rätt att få till stånd en huvudförhandling.
Om skriftväxlingen inte är klar. gäller 50 kap. 225 rättegångsbalken. Enligt 1 1 kap. 1055 tredje stycket VL får syn hållas endast om synnerli- ga skäl föreligger (se även 17 kap. 35 andra stycket fastighetsbildnings- lagen) och utredningen föreslår en motsvarande bestämmelse (18 kap. 605 tredje stycket i utredningens förslag). Svea hovrätt anser att bestämmelsen är överflödig och framhåller att hovrätten sedan många år utan hinder av bestämmelsen håller syn så snart så anses erforderligt. Jag delar hovrät- tens uppfattning och den nya vattenlagen innehåller därför inte några särskilda bestämmelser om syn.
I fråga om bevisupptagning i vattenöverdomstolen.gäller samma regler som för tvistemål i hovrätten i allmänhet. Även bestämmelserna i 50 kap. 235 rättegångsbalken gäller, vilket innebär att ändring i vattendomstolens dom inte får ske utan att bevis åter tas upp. I den mån vattendomstolens
[3 kap. 69 5'
Prop. 1981/82:130 556
dom grundar sig på en vid syn gjord iakttagelse får ändring av domen ske endast under de förutsättningar som anges i nämnda stadgande i rätte-' gångsbalken.
Andra och tredje styckena i förevarande paragraf överensstämmer med gällande rätt.
70 5 Om det är lämpligt, får vattenöverdomstolen uppdra åt en eller flera ledamöter av domstolen att verkställa undersökning på platsen. Parterna skall på lämpligt sätt underrättas om tiden för undersökningen. Vid denna skall protokoll föras.
En utredning som ett vattenrättsråd har verkställt beträffande en fråga av teknisk beskaffenhet får inte läggas till grund för vattenöverdomstolens dom eller beslut utan att parterna har beretts tillfälle att yttra sig över utredningen. Detta gäller dock inte, om utredningen i endast oväsentlig mån avviker från vad som har framkommit tidigare i målet.
Paragrafen motsvarar 13 kap. 705 i det'remitterade förslaget. Första stycket har i enlighet med lagrådets förslag utformats så att även andra ledamöter än vattenrättsråd kan få verkställa undersökning (jfr 11 kap. 1065 andra stycket VL). '
Andra stycket motsvarar 11 kap. 106a5 VL.
71 5 I fråga om rättegången ivat'tenö'verdomstolen gäller i övrigt 32. 42 43 och 45—5055.
Paragrafen motsvarar, med av lagrådet föreslaget tillägg rörande 42 5, 13 kap. 71 5 idet remitterade förslaget och 11 kap. 1065 VL (jfr 18 kap. 61 5 i utredningens förslag).
Rättegången i högsta domstolen 72 5 Vattenöverdomstolens domar eller beslut får,,om inte annat är föreskrivet, överklagas hos högsta domstolen.
I fråga om rättegången i högsta domstolen gäller bestämmelserna om rättegången i vattenöverdomstolen 1 68, 69 och 71 55.
Paragrafen motsvarar 13 kap. 725 i det remitterade förslaget och 11 kap. 1085 VL (jfr 18 kap. 625 i utredningens förslag). I enlighet med lagrådets förslag har första stycket avfattats så att det framgår att rättegångsbalkens begränsningar av rätten att fullfölja talan till högsta domstolen också gäller i vattenmål. '
l4 kap. Särskilda bestämmelser om utrivning m. m.
Kapitlet, som motsvarar 14 kap. 1 det remitterade förslaget och 17 kap. —8 55 i utredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.6.2). Förevarande bestämmelser kompletterar de processuella bestämmelserna i 13 kap. omprövning av vattenmål.
13 kap. 70—72 55. . [4 kap.
Prop. 1981/82: 130 557
l 5 Görs ansökan om tillstånd att riva ut en vattenanläggning i ytvatten. skall tillstånd till utrivningen lämnas, om inte förordnande meddelas enligt 2 5.
Paragrafen. som motsvarar 14 kap. 1 5 i det remitterade förslaget samt 17 kap. 3 5 i utredningens förslag och 2 kap. 345 andra stycket sista meningen VL, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen ( avsnitt 2.6.2 ).
Som utredningen framhåller bör med utrivning liksom enligt VL förstås ' . borttagande av en vattenanläggning utan att någon annan sätts i stället. Om .
vattenanläggningen skall ersättas med en ny anläggning, kommer ansök- ningen att få utföra den nya vattenanläggningen att utgöra huvudsaken och borttagandet av den befmtliga anläggningen endast ett led i det nya bygg- nadsarbetet. Vid tillståndsgivningen för det nya företaget skall också avgö- ras hur den gamla vattenanläggningen får rivas ut och skaderegleringen skall avse även utrivningen. .
Paragrafen avser endast vattenanläggningar i ytvatten. I 55 regleras rätten att ta anläggningar för bortledande av grundvatten ur bruk.
Bestämmelserna om tillståndsplikt i 4 kap. gäller även utrivning. Detta ) innebär enligt 4 kap. 25 första stycket att tillstånd inte behövs, om det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom utriv- ningens inverkan på vattenförhållandena. Enligt 4 kap. 1 5 tredje stycket får tillstånd sökas även om det inte behövs. Frågan om utrivning handläggs enligt 13 kap. 135 första stycket punkt 7 somett ansökningsmål.
Behöriga att ansöka om tillstånd till utrivning är anläggningens ägare och den som i övrigt svarar för anläggningens underhåll. Enligt 15 kap. 55 kan kammarkollegiet begära att ett tillstånd till ett vattenföretag skall förklaras förverkat. ] samband härmed kan vattendomstolen enligt 65 i samma kapitel även förordna om utrivning av anläggningar som ingår i vattenföre- taget.
Särskilda bestämmelser om ersättning vid utrivning finns i 9 kap. 11 5. Som framgår av vad som anförts i den allmänna motiveringen i lagråds- remissen (avsnitt 2.6.2) kan tillstånd till utrivning endast vägras om någon annan får överta ansvaret för anläggningen. Som utredningenframhåller kan dock anläggningar i vatten vara skyddade enligt lagen (1960: 690) om byggnadsminnen. Ett tillstånd till utrivning kan sålunda inte verkställas till den del det strider mot skyddsföreskrifter som har meddelats e'nligt 25 i nämnda lag.
Enligt 2 kap. 345 andra stycket sista meningen VL kan vattendomstolen föreskriva att någon annan får utföra arbetena på sökandens bekostnad. om sökanden inte genomför utrivningen. Utredningen har föreslagit en motsvarande bestämmelse i den nya lagen (17 kap. 35 andra meningen i utredningens förslag).
Svea hovrätt anser att det inte finns något b'ehov av en sådan bestämmel- .
14 kap. I 5
Prop. 1981/82: 130 558
se. Enligt hovrätten har bestämmelsen sällan eller aldrig utnyttjats. Den som ansöker om tillstånd till utrivning får enligt hovrätten förutsättas också komma att genomföra utrivningen om han inte kommer på obestånd. Enligt hovrättens mening är det bättre att vid underlåtenhet från ägarens sida låta kammarkollegiet ansöka om förverkande av det ursprungliga tillståndet.
Jag delar hovrättens uppfattning i denna fråga och förevarande paragraf innehåller alltså inte någon motsvarighet till bestämmelsen om rätt för någon annan att verkställa utrivningen. Om sökanden river ut anläggning-
en men underlåter att utföra föreskrivna återställningsåtgärder, kan hand- .
räckning ske enligt 21 kap. 45.
Bestämmelserna i 13 kap. 47 5 om vad en tillståndsdom skall innehålla är tillämpliga även i förevarande fall. Enligt dessa bestämmelser skall dom- stolen föreskriva erforderliga villkor för företagets utförande. Sådana vill- kor kan också avse behövliga återställningsåtgärder. Beträffande sättet för utförande av utrivningen gäller 3 kap. 75 men däremot inte övriga bestäm- melser i 3 kap. (se 3 kap. 12 5).
2 5 I stället för att lämna tillstånd att riva ut en vattenanläggning i ytvatten får vattendomstolen på begäran av ägaren av en fastighet som skulle skadas av utrivningen förordna att skyldigheten att underhålla an- läggningen och att fullgöra vad som i övrigt åligger anläggningens ägare skall för framtiden, till dess något annat bestäms, övergå på fastighets- ägaren.
Till skydd för allmänna intressen kan efter åtagande sådant förordnande också meddelas för staten. en kommun eller ett vattenförbund.
Förordnande får inte meddelas. om det kan antas att fastighetsägaren inte kan fullgöra skyldigheterna eller om det med hänsyn till sökanden eller till allmänna intressen kan anses mera angeläget att anläggningen rivs ut.
Om ägaren vållas skada av att anläggningen bibehålls, skall den som övertar ansvaret för anläggningen utge skälig ersättning för skadan.
Paragrafen motsvarar med några redaktionella jämkningar 14 kap. 25 i det remitterade förslaget och 17 kap. 45 i utredningens förslag men avser endast anläggningar i ytvatten. Motsvarande bestämmelser finns nu i 2 kap. 345 andra stycket andra och tredje meningarna VL. Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen ( avsnitt 2.6.2 ).
Som framgår av vad som anförts i den allmänna motiveringen får vid bedömningen av om utrivningen medför skada för en fastighet hänsyn tas även till annat än inverkan på vattenförhållandena. exempelvis försämrade kommunikationer av att en bro rivs ut.
Den som får överta underhållsskyldigheten enligt-förevarande paragraf är även skyldig att i övrigt fullgöra vad som åligger anläggningens ägare enligt denna lag. Han skall alltså sköta dammluckor o.d. i enlighet med bestämmelser i lag eller tillståndsbeslut. Om kompensation för skada som vållas av anläggningen utgår i form av en årlig avgäld, är han också för framtiden skyldig att betala denna.
14 kap. 2 5
Prop. 1981/82: 130 559
Ett beslut enligt förevarande paragraf innebär inte att äganderätten till anläggningarna övergår på den som blir underhållsskyldig men han har givetvis rätt att disponera anläggningarna i den mån det behövs för att han skall kunna fullgöra sina skyldigheter. Med beslutet följer inte heller någon rätt att tillgodogöra sig vattnet vid anläggningen. t. ex. för kraftproduktion.
Den som har övertagit underhållsskyldigheten är ansvarig för anlägg- ningarna till dess han själv ansöker om utrivning. Härvid kan givetvis någon som vill förhindra utrivningen begära att få överta ansvaret.
Av 45 första stycket framgår att ansvaret 1 förekommande fall är förenat med fastigheten och alltså åvilar nya ägare av denna.
Enligt tredje stycket kan en begäran att få överta en anläggning i vissa fall avslås. En grund för avslag är att fastighetsägaren på grund av sina ekonomiska förhållanden eller annat inte kan antas vara i stånd att fullgöra de skyldigheter som följer med övertagandet.
Enligt utredningsförslaget skall en begäran av en fastighetsägare att få överta underhållsansvarct vidare kunna avslås då det från sökandens eller det allmännas synpunkt är angeläget att anläggningen rivs ut. Bestämmel- sen synes innebära att en. ansökan om övertagande skall avslås i varje fall där sökandens begäran att riva ut anläggningen inte enbart har sin grund i att han vill bli kvitt sitt underhållsansvar. Enligt min mening bör emellertid vattendomstolen vid sin prövning av övertagandefrågan kunna väga intres- set av att någon övertar anläggningen mot intresset av att anläggningen rivs ut. Bestämmelsen har därför fått en utformning som innebär att överta- gande inte skall medges i de fall det kan anses mera angeläget från sökan- dens eller det allmännas sida att anläggningen rivs ut.
I motsats till vad utredningen har föreslagit bör denna intresseavvägning i princip kunna ske även om det är staten, en kommun eller ett vattenför- bund som vill överta underhållsansvarct. Detta innebär att sökandens intresse av att riva ut anläggningen kan ställas mot ett allmänt intresse av att anläggningen bibehålls eller att ett allmänt intresse av att anläggningen rivs ut — anläggningen utgör exempelvis ett hinder för vandringsfisk — ställs mot ett allmänt bevarandeintresse. Bestämmelsen har utformats så att den möjliggör även sådana avvägningar.
Vid bestämmande av skälig ersättning enligt fjärde stycket bör som utredningen framhåller beaktas att anläggningens ägare befrias från kost- naderna för underhåll och utrivning. '
3 5 Anläggningar för en allmän flottled som är avlyst får bortskaffas efter tillstånd av vattendomstolen. Sådant tillstånd får ges till
1. staten, en kommun eller ett vattenförbund,
2. förvaltare som avses i 82 a5 lagen (1919z426) om flottning i allmän flottled samt
3. den som kan lida men av att anläggningarna bibehålls. Den som får tillstånd att bortskaffa en anläggning får fritt förfoga över denna.
14 kap. 3 .5'
Prop. 1981/82:130 560
Om detär uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas av anläggningarnas bortskaffande, behövs inte något tillstånd av vatten- domstolen. Om en förvaltare har utsetts enligt 82 a5 lagen om flottning i allmän flottled, fordras dennes medgivande till åtgärden. .
Vill en fastighetsägare, vars fastighet skulle skadas av att en anläggning i flottleden bortskaffas, överta anläggningen kan vattendomstolen förordna härom. Ett sådant förordnande kan meddelas också _för den som vill använda anläggningen för ett vattenföretag eller för staten. en kommun eller ett .vattenförbund till skydd för allmänna intressen. '
Paragrafen motsvarar med en jämkning i fjärde stycket 14 kap. 35 i det remitterade förslaget samt 17 kap. 6 och 7 55 i utredningens förslag och 6 kap. 285 VL (se prop. 1969:104'). ' '
Första och andra styckena innehåller bestämmelser om rätt att efter vattendomstolens tillstånd bortskaffa anläggningar i avlysta flottleder. Be- stämmelserna avser inte bara vattenanläggningar utan alla anläggningar som har uppförts för flottleden (se 6 kap. 45 VL). Rätt att bortskaffa 'en flottledsanläggning kan ges bl. a. till den som kan lida men av att anläg'g-' ningen bibehålls. Formuleringen innebär att förutom fastighetsägare även nyttjanderättshavare kan ges en sådan rätt. Den som får rätt att bortskaffa en anläggning får fritt förfoga över denna — han får äganderätten till anläggningen. ' '
En begäran om bortskaffande av flottledsanläggningar behandlas som ansökningsmål (se 13 kap. 135 första stycket punkt 8). I 13 kap. 475 finns bestämmelser om vad en dom i ett sådant mål skall innehålla. Bl. a. skall enligt första stycket punkt 9 anges de villkor som behövs för att tillgodose allmänna och enskilda intressen. Vattendomstolen har enligt denna be- ' stämmelse att ange hur bortskaffandet skall ske och'föreskriva erforderliga återställningsåtgärder. Någon särskild bestämmelse härom behövs därför inte. Vid prövningen av frågor om bortskaffande är 3 kap. 75 tillämplig (se 3 kap. 12 5). om bortskaffandet utgör ett vattenföretag. .
En särskild bestämmelse om ersättning vid bortskaffande av flottledsan— läggningar f'mns i 9 kap. 11 5 tredje stycket. ' '
Tredje stycket första meningen innehåller en bestämmelse om undantag från skyldigheten att söka tillstånd till bortskaffande av flottledsanlägg- ningar. Bestämmelsen har utformats i överensstämmelse med 4 kap. 25. 1 de fall flottledsanläggningen är en anläggning 'i vatten blir bortskaffandet att anse som ett vattenföretag, varvid de allmänna bestämmelserna i 4 kap. om tillståndsplikt blir tillämpliga. Förevarande bestämmelse får alltså be- tydelse endast när flottledsanläggningen inte är en anläggning i vatten och bortskaffandet alltså inte utgör ett: vattenföretag. Enligt andra meningen i förevarande stycke skall, när tillstånd inte behövs. medgivande till åtgär- den inhämtas hos flottledsförvaltaren, om sådan finns.
Utredningen har föreslagit en särskild bestämmelse om att den som har - bortskaffat en flottledsanläggning utan tillstånd blir bevisningsskyldig be- träffande de före åtgärden rådande vattenförhållandena (se 17 kap. 65
14 kap. 3 5'
Prop. 1981/82:130 . 561
andra stycket tredje meningen i utredningens förslag). Bestämmelsen i 4 kap. 65 nya vattenlagen om bevisningsskyldighet gäller emellertid också bortskaffande av flottledsanläggningar i vatten. Någon särskild bestäm- melse härom har därför inte upptagits i förevarande paragraf. _
Fjärde stycket innehåller bestämmelser om rätt att överta anläggningar i avlysta flottleder. På lagrådets förslag har rätten begränsats till att avse anläggningari flottleden. dvs. i själva vattenområdet. vilket överensstäm- mer med gällande rätt. Enligt första meningen kan vattendomstolen för- ordna att en fastighetsägare vars fastighet skulle skadas av att en sådan anläggning tas bort får överta anläggningen. om han begär det. Övertagan- det kan avse även anläggningar som är belägna på annans fastighet. Enligt
andra meningen kan vidare den som vill använda anläggningen för ett- vattenföretag ges rätt att överta den. Bestämmelsen innebär en viss utvidg- ning i förhållande till gällande rätt och till utredningens förslag som endast medger övertagande för den som vill använda anläggningen för tillgodogö- rande av vattnet. Berättigade att överta en anläggning är slutligen enligt andra meningen staten. kommuner och vattenförbund.
En begäran om övertagande kan göras i en fristående ansökan eller i samband med behandlingen av en ansökan om. tillstånd enligt första stycket (se 13 kap, 135 första 5 ycket punkt 8).
4 5 Om en fastighet. vars ägare övertagit underhållsskyldighet enligt 25 första stycket eller en anläggning enligt 35 fjärde stycket första meningen. övergår till ny ägare. svarar denne för de skyldigheter som följer av övertagandetf _
Övertagandet skall antecknas i fastighetsboken.
Paragrafen motsvarar med av lagrådet föreslagna-ändringar 14 kap. 45 i det remitterade förslaget och 17 kap. 55 och 75 andra stycket i utredning- ens förslag samt 2 kap. 345 andra stycket andra meningen och tredje stycket och 6 kap. 285 fjärde stycket VL. .
I enlighet med lagrådets förslag har paragrafens/ämm stycke utformats så att den sakrättsliga anknytningen till en fastighet endast gäller, förutom då underhållsskyldigheten beträffande en vattenanläggning har överförts till en fastighetsägare enligt 25 första stycket. då en anläggning i en avlyst allmän flottled övertas av en fastighetsägare i skadeförebyggande syfte enligt 35 fjärde stycket första meningen. Däremot blir det inte en sådan anknytning vid övertagande enligt andra meningen i sistnämnda stad- gande, t.ex. för användning för ett vattenföretag.
Enligt andra stycket skall övertagandet antecknas i fastighetsboken. Vattendomstolens skyldighet att underrätta inskrivningsmyndigheten får regleras i verkställighetsföreskrifter.
_5 & Om fara för allmänna eller enskilda intressen kan uppkomma genom att en anläggning för bortledande av grundvatten helt eller delvis tas ur
36 Riksdagen 1981/82. ] saml. Nr [30
[4 kap. 4—5 5.5
Prop. 1981/82: 130 . * 562
bruk. skall anläggningens ägare inhämta vattendomstolens besked på vilka villkor det får ske.
Medför en åtgärd som avses i första stycket skada på annans egendom genom bestående ändring i vattenförhållandena. skall skälig ersättning härför utgå.
Paragrafen motsvarar. med av lagrådet föreslagna ändringar. 14 kap. 55 och 9 kap. 11 5 fjärde stycket i det remitterade förslaget.
Bestämmelsen iförsta stycket, som motsvarar 2 kap. 59 5 VL, gäller inte bara anläggningar för tillgodogörande av grundvatten utan också anlägg- ningar för bortledande av skadligt grundvatten. Paragrafen blir tillämplig inte bara när vattenbortledandet helt upphör utan också när det minskas stadigvarande och alltså en väsentligt mindre vattenmängd än förut tillgo- dogörs och minskningen kan medföra fara för allmän eller enskild'rätt.
1 andra stycket ges en ersättningsregel. som motsvarar 9 kap. 1 1 5 fjärde stycket i det remitterade förslaget men saknar uttrycklig motsvarighet i VL. I enlighet med lagrådets förslag har stadgandet utformats så att ersätt- ning kan utgå för skada, vare sig frågan om villkoren för anläggningens tagande ur bruk prövas av vattendomstolen eller inte. Stadgandet har utformats som en skälighetsregel i likhet med den ersättningsregel som gäller vid utrivning av vattenanläggningar i 9 kap. 11 5 första stycket.
Frågan om prövning av villkoren för att få ta en anläggning ur bruk prövas som ansökningsmål. se 13 kap. 135 första stycket punkt 7. I ansökningsmålet kan då frågan omersättning enligt andra stycket prövas. Som lagrådet påpekat kan dock ersättningsfrågan tänkas bli aktuell först efter det att villkoren för anläggningens tagande ur bruk har fastställts. Eftersom reglerna om oförutsedd skada — till skillnad mot vad som gäller t. ex. vid utrivning av en vattenanläggning '— inte är tillämpliga i fall som avses i nu förevarande paragraf. bör möjlighet finnas för den skadelidande . att i efterhand väcka talan genom stämning. Vidare bör det finnas möjlig- het att väcka talan vid vattendomstol i fall då anläggningen tagits ur bruk utan föregående prövning. För nu avsedda fall har i 13 kap. 14 5 punkt 3 tagits in en bestämmelse om att sådan talan är att hänföra till stämnings- mål.
15 kap. Tillstånds giltighet, omprövning m.m.
Kapitlet motsvarar i huvudsak 15 kap. i det remitterade förslaget samt 15 kap. 12—23 55 i utredningens förslag och 2 kap. 22—24 55 och 10 kap. 75. 77 och 78 55 VL. Av skäl som har anförts av lagrådet har 17—19 55 i det remitterade förslaget utgått i propositionsförslaget samt 10 och 11 55 bytt plats.
Kapitlet innehåller med särskilda underrubriker bestämmelser om ver- kan av domar i ansökningsmål (1— 13 55). verkan av beslut efter förrättning (14 5). ändrade förhållanden i samfälligheter (15 och 16 55). oförutsedda
'15 kap.
Prop. 1981/82: 130 563
skador (17 och 18 55) och fastställande av bestämmelser om vattentapp- ning och vattentäkter (19 5). _ _ Frågor om tillståndsbesluts rättskraft har behandlats i den allmänna
motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.5).
.Verkan av domar i ansökningsmål
l 5 Om en dom som har meddelats i ett ansökningsmål enligt 13 kap. 13 5 "första stycket avser tillstånd till ett vattenföretag eller till någon annan åtgärd enligt denna lag och domen har vunnit laga kraft. gäller tillståndet mot alla, såvitt avser frågor som enligt denna lag är att bedöma i sådant mål. Avser tillståndet utförandet av en anläggning, innefattar det rätt att bibehålla anläggningen. Med stöd av 2 kap. 9 5 eller bestämmelser i detta _ kapitel kan dock ett tillstånd begränsas eller förenas med ändrade eller nya villkor eller förklaras förverkat.
Med tillstånd avses i detta kapitel även godkännande av arbeten enligt 4 kap. 4 5 och lagligförklaring enligt 4 kap. 5 5.
Paragrafen motsvarar med av lagrådet föreslagen utformning 15 kap. 15 i det remitterade förslaget samt 15 kap. 12 5 i utredningens förslag och 2 kap. 22 5 första stycket VL. Frågan om tillståndsbesluts rättskraft och tidsbegränsning av tillstånd har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen ( avsnitt 2.5.1 ).
Enligt första stycket första meningen gäller en lagakraftvunnen dom i ett ansökningsmål. som avser tillstånd till ett vattenföretag eller till någon annan åtgärd enligt denna lag. mot alla såvitt avser frågor som enligt lagen är att bedöma i ett ansökningsmål.
Den materiella rättskraften hos en dom i ett ansökningsmål är alltså en annan än den hos en dom i ett stämningsmål inbegripet mål som avses i 13 kap. 13 5andra stycket. En dom 1 ett stämningsmål har enligt 17 kap. 11 5 rättegångsbalken giltighet endast mellan parterna i målet.
En lagakraftvunnen dom om tillstånd 1 ett ansökningsmål innebär att alla som kunnat föra talan i målet blir bundna av domen. Detta gäller även om någon inte blivit i vederbörlig ordning kallad och inte heller fört talan i målet. Domen kan alltså inte på ordinär väg rivas upp på talan av någon enskild sakägare. Inte heller med avseende på allmänna intressen kan tillståndet på ordinär väg rubbas. l stadgandets tredje mening erinras dock om de möjligheter som denna lag ger till ändringar i tillståndet. Dessutom finns möjligheter att angripa domen med extraordinära rättsmedel enligt rättegångsbalken . dvs. begäran om resning eller återställande av försutten tid eller domvillobesvär. Om domen upphävs eller ändras enligt bestäm- melserna om extraordinära rättsmedel. blir dess rättskraftsverkan i mot- svarande mån inskränkt. Sålunda kan t. ex. en skadelidande sakägare.-som inte har blivit i vederbörlig ordning kallad i målet och som inte heller har fört talan i detta. anföra domvillobesvär med påföljd att d_omen undanröjs såvitt gäller honom.
[5 kap. I 5
Prop. 1981/82: 130 . 564
Vad nu sagts gäller också beträffande företrädare för sådana allmänna intressen som är av beskaffenhet att de skall bedömas i ansökningsmålet. Det är alltså intressen av specifikt vattenrättslig art, som skall beaktas enligt tillåtlighetsreglerna i 3 kap., särskilt dess 3 5. Som lagrådet anför finns det sedan länge en fast utbildad praxis i vattenrättskipningen beträf- fande vilka intressen av allmän art som är att bedöma i vattenmål. Denna praxis kan ge ledning också vid tillämpningen av den nya lagen.
Den vattenrättsliga prövningen ersätter emellertid inte tillståndspröv- ningen enligt annan lagstiftning, t. ex. bygglovprövningen enligt byggnads- lagen. om det inte uttryckligen stadgas i denna (se t. ex. 16. 18 och 20 55 naturvårdslagen). Som jag har anfört vid 3 kap. 2 5 första stycket rörande prövning av en anläggnings överensstämmelse med detaljplan och medgi- vandet av mindre avvikelser från fastställd plan har vattendomstolen i dessa delar uttryckligen tillagts prövningsbefogenhet. Detta har, som lag- rådet anför, betydelse för rättskraften hos vattendomstolens avgörande.
Vattendomstolens dom hindrar inte heller ingripanden av myndigheter enligt t. ex. brand- eller arbetarskyddslagstiftningen och inte heller enligt hälsovårdsstadgan i andra fall än som avses i 31 5 andra stycket hälso- vårdsstadgan. På grund av den allsidiga prövningen som föregår ett vatten- rättsligt tillstånd, bör emellertid vattendomstolens dom tillmätas stor vikt vid överväganden av om ingripanden skall behöva ske mot ett vattenföre- tag med stöd av sådan lagstiftning:.
Jag vill i likhet med utredningen i detta sammanhang betona att genom tillståndsdomen inte avgörs frågor huruvida äganderätten till mark eller vattenområden som tas i anspråk för företaget tillhör företagaren eller någon annan. Även om det antagande som vattendomstolen har utgått ifrån är oriktigt, kan något yrkande om utrivning eller ändring av byggna- den eller annan inskränkning inte framställas av den rätte ägaren eller någon annan. ] de fall då rätten att utföra företaget enligt tillståndsdomen är förenad med en fastighet. kan emellertid tillståndshavarens rätt enligt domen övergå till den som efter klandertalan har vunnit rätt till fastigheten. varvid bl.a. ersättningsreglerna i 5 kap. jordabalken om verkan av att fast egendom frånvinns någon efter klander m.m. kan bli tillämpliga. ljorda- balken finns emellertid också regler om hävd till fast egendom (16 kap.) och godtrosförvärv på grund av inskrivning m. m.-(18 kap.).
Utredningen förordar att vattenlagens ersättningsregler och reglerna om oförutsedd skada skall kunna tillämpas för det fall att den vattenrättsliga tillståndsmyndighetens beslut har vilat på det felaktiga antagandet att ett mark- eller vattenområde som har tagits i anspråk för företaget tillhörde sökanden, medan det i stället tillhörde någon annan. l motsats till utred- ningen hävdar Svea hovrätt att en sådan ersättningstalan blir att jämställa med varje annan klandertalan rörande fast egendom och ifrågasätter om inte frågan bör handläggas vid allmän domstol i samband med frågan om ersättning enligt 5 kap. jordabalken . Jag anser att den av hovrätten föror-
15 kap. ] 5
Prop. 1981/82: 130 565
dade ordningen kan vara lämplig då ersättningsfrågan uppkommer i sam- band med en klandertalan vid allmän domstol. [ andra fall bör den av utredningen anvisade vägen kunna tillgripas.
Enligtförsta stycket andra meningen. som tillagts på förslag av lagrådet. innefattar ett tillstånd att uppföra en anläggning en rätt att bibehålla anlägg- ningen. Denna bestämmelse behövs med hänsyn till vissa andra bestäm- melser i lagen. t. ex. förverkandereglerna i 5 5 "detta kapitel.
De materiella rättskraftsreglerna i första och andra styckena innebär i princip att tillståndet och därmed förenade villkor i princip inte får inskrän- kas eller ändras på något annat sätt. Tillståndshavaren är alltså fri från klander i fråga om rätten att utföra och för framtiden bibehålla vattenföre- taget med tillhörande anordningar. Tillståndet innefattar också en ovillkor- lig rätt för tillståndshavaren att tillgodogöra vatten i enlighet med tillstån- det. Jag delar i likhet med remissinstanserna utredningens uppfattning att det inte behövs någon motsvarighet i den nya lagen till 2 kap. 23 5 1 mom. VL om en begränsad rättskraftsverkan av ett beslut om tillgodogörande av vatten och inte heller till 2 mom. i samma paragraf om utvidgning i ett visst fall av beslutets rättskraftsverkan.
Iförsta stycket tredje meningen anges dock viktiga inskränkningar i domens rättskraft. [ stadgandet hänvisas till 2 kap. 9 5 om skyldighet att aVstå vatten vid torka m.m. och till bestämmelserna i det följande i detta kapitel om omprövning och förverkande m.m.
Den omständigheten att ett tillstånd föreligger hindrar naturligtvis inte att tillståndet och därmed förenade rättigheter kan få vika helt eller delvis till följd av tvångsförfoganden enligt denna lag eller t. ex. expropriationsla- gen.
Enligt andra stycket gäller samma rättskraftsregler som för tillstånd för ett godkännande av ändrings- eller reparationsarbeten eller en lagligförkla- ring av ett vattenföretag.
2 5 Tillståndet förfaller. om tillståndshavaren inte iakttar de bestämmel- ser om arbetstid som har meddelats i tillståndsdomen.
Om tillståndshavaren visar att han har giltigt skäl för dröjsmålet eller att synnerliga olägenheter skulle uppstå om tillståndet förfaller. kan vatten- domstolen förlänga tiden med högst tio år. Ansökan om förlängning skall göras innan den föreskrivna tiden har gått ut.
Paragrafen motsvarar 15 kap. 2 5 i det remitterade förslaget samt delvis 15 kap. 23 5 i utredningens förslag och 2 kap. 22 5 tredje stycket och 50 5- andra stycket. 3 kap. 11 5 fjärde stycket. 5 kap. 6 5. 6 kap. 13 5 andra stycket och 7 kap. 58 5 första stycket VL.
Första stycket innehåller bestämmelser om verkan av att föreskriven arbetstid inte iakttas. Vattendomstolen skall enligt 13 kap. 475 andra stycket nya vattenlagen alltid ange en tid inom vilken arbetena skall vara utförda (arbetstid). På skäl som har anförts vid sistnämnda paragraf har
15 kap. 2 5
Prop. 1981/82: 130 566
. utredningens förslag om en särskild igångsättningstid inte fått någon mot- ' svarighet i den nya vattenlagen. '
F.n. gäller att tillståndsbeslut enligt 3 och 7 kap. VL förfaller i.sin helhet om någon del av företaget inte har utförts inom föreskriven tid medan tillståndsbeslut beträffande andra vattenföretag förfaller endast 'såvitt avser sådana delar av företaget som inte har utförts. Utredningen anser efter en diskussion av dessa alternativ att förstnämnda ordning bör gälla för alla typer av vattenföretag. Jag delar i likhet med remissinstanserna denna uppfattning. Förevarande bestämmelse har alltså utformats så att tillståndet förfaller i sin helhet. Arbetstiden får dock anses iakttagen. om endast obetydliga delar av företaget kvarstår att utföra.
Verkan av att tillståndet förfaller även beträffande redan utförda delar av företaget blir att de med tillståndet förenade rättigheterna av servituts natur förfaller medan egendom som har tagits i anspråk med äganderätt alltjämt tillkommer tillståndshavaren. Om tillståndshavaren inte begagnar sig av möjligheten enligt 4 kap. 5 5 till lagligförklaring. kan de utförda anläggningarna vara att betrakta som olagliga. l 2l kap. 3 5 ges länsstyrel- sen möjlighet att vid vite förelägga tillståndshavaren att riva ut en anlägg- ning som kan skada allmänna eller enskilda intressen. Handräckning kan också meddelas enligt 4 5 samma kapitel.
I fråga om tillstånd som har meddelats enligt VL gäller den lagens bestämmelser om verkan av att företaget inte har fullbordats inom före- skriven tid (se 2l 5 i promulgationslagen).
Möjligheterna enligt andra stycket att medge anstånd överensstämmer med gällande rätt. Frågan handläggs som ansökningsmål (se 13 kap. 13 5 första stycket punkt 9"). Som giltigt skäl för dröjsmål har i hittillsvarande praxis brukat godtas svårigheter att utverka andra erforderliga tillstånd eller att få fram arbetsmaskiner eller personal. Enligt förarbetena till gäl- lande VL skall synnerligt men i allmänhet antas uppstå om företaget har utförts till en del. Vid bedömningen måste naturligtvis hänsyn tas till' tillståndshavarens motparter.
Utredningen har föreslagit att vattendomstolen i samband med ett beslut om förlängning även skall kunna föreskriva en ny tid efter vars utgång omprövning (enligt 3 5 i förevarande kapitel) får påkallas. Detta är natur- ligt med hänsyn till att utredningen föreslagit att denna tid skall beräknas med utgångspunkt i utgången av arbets- och igångsättningstiden. Enligt 3 5 första stycket andra meningen skall emellertid omprövningstiden i stället räknas från det tillståndsdomen vinner laga kraft. Med denna utgångspunkt finns det inte någon anledning att förlänga omprövningstiden i samband med en förlängning av arbetstiden. Förevarande paragraf innehåller alltså inte någon motsvarighet till utredningens förslag i denna del.
3 5 För att tillgodose allmänna intressen får vattendomstolen företa om- prövning av villkoren för ett tillståndoch därvid föreskriva ändrade
15 kap. 3 _5
Prop. 1981/82:130 ' 567
eller nya villkor. Omprövningen får inte ske förrän efter utgången av en tid som domstolen bestämmer vid meddelandet av tillståndet. minst tio år och högst trettio år från det tillståndsdomen vinner laga kraft. Omprövning för att tillgodose sådana allmänna intressen som berörs av väsentliga ändring- ari vattenförhållandena får dock ske redan före utgången av den bestämda tiden. ' ' . '
Vattendomstolen skall i omprövningsdomen bestämma när de ändrade eller nya villkoren skall börja tillämpas. När omprövning skerefter utgång- en av den vid meddelandet av tillståndet bestämda tiden. . skall också bestämmas efter vilken tid, minst tio och högst trettio år. förnyad ompröv- ning får ske.
Paragrafen motsvarar med av lagrådet föreslagen utformning 15 kap. 3 5 i det remitterade förslaget och 15 kap. 13 5 i utredningens förslag Ufr 24 5 ML). Andra stycket i det remitterade förslaget har flyttats till 10 5. Frågan om omprövning till förmån för allmänna intressen har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (se avsnitt 2.5.2). Bestämmelser om ersättning vid omprövning finns i 9 kap. 12— 14 55 nya lagen. '
Enligt paragrafen skall omprövning kunna ske endast till förmån för allmänna intressen. Bland sådana intressen kan nämnas det allmänna fiskeintresset. den allmänna miljövärden. hälsovården. allmän farled och" allmän Hottled. Hit hör även en orts förseende med yt- eller grundvatten för vattenförsörjningen (jfr 2 kap. 49 5 VL). Som utredningen anför bör även bevattningsintresset kunna räknas hit. om det är fråga om ändringar för tillgodoseende av en större grupps och inte bara någon enstaka'jordbru- kares intresse av bevattning. Det är endast kammarkollegiet som kan begära omprövning (se 7 5).
Omprövning skall enligt första stycket kunna ske när som helst efter utgången av den av vattendomstolen bestämda tiden. Omprövning skall också kunna ske dessförinnan. om vattenförhållandena har ändrats väsent- ligt. Vad som skall förstås med väsentligt ändrade vattenförhållanden har angivits i den allmänna motiveringen. '
Med den restriktiva tillämpningen av omprövningsmöjligheten vid vä- sentligt ändrade förhållanden som har förordats i den allmänna motivering- en följer att alla allmänna intressen inte alltid kan tillgodoses vid en sådan omprövning. Detta måste man acceptera om det skall vara någon mening med institutet och om man vill undvika en omständlig omprövningsproce- dur med krav på införskaffande av omfattande utredningsmaterial även beträffande andra intressen än de som har föranlett omprövningen. Som utredningen anför bör en omprövning på grund av väsentligt ändrade förhållanden emellertid inte medföra att övriga allmänna intressen. som inte har prövats då. kommer i ett sämre läge än om omprövning inte har skett. En sådan omprövning bör därför inte leda till någon ändring av, den ordinarie tidsfristen för omprövning. Efter dennas utgång skall således ' samtliga allmänna intressen kunna tillgodoses genom omprövning. Då omprövning sker efter den fastställda tidens utgång, skall i princip
I5 kap.3 5"
Prop. 1981/82: 130 568
alla allmänna intressen kunna tillgodoses. "Företrädaren för det allmänna. dvs. kammarkollegiet. måste i sin ansökan om omprövning precisera sina yrkanden så att ramen för omprövningsprocessen blir given. Vattendom— stolens prövning är alltså inskränkt till att omfatta enbart de ändrade eller nya villkor som kammarkollegiet begär. Givetvis skall do'mstolen kunna föreskriva ändringar i villkoren i andra hänseenden än som har yrkats av kollegiet. om de hänger samman med kollegiets yrkanden.
Omprövningsregeln i förevarande paragraf är begränsad till Omprövning av villkor för tillståndet medan själva tillståndet inte kan" rubbas.-I 10 5 första stycket anges att vid prövningen i princip skall tillämpas de vanliga reglerna om utförande av vattenföretag. [ andra stycket av nämnda para- graf anges dock vissa begränsningar i möjligheterna att föreskriva nya villkor som därvid skall gälla utöver de begränsningar som följer. av de allmänna bestämmelserna om utförande av vattenföretag. Dessa begräns- ningar har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (av- snitt 2.5.2). Som har anförts där skall hänsyn bl. a. tas till vad tillståndsha- varen i samband med tidigare. omprövningar har fått underkasta sig till förmån för allmänna intressen över huvud taget och inte endast det eller de allmänna intressen som det är fråga om vid det aktuella omprövningstillfäl- let.
Som anförts i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.5.2) kan de förpliktelser som tillståndshavaren kan åläggas i samband med omprövning bestå i skyldighet för honom att avstå vatten eller att underkasta sig förlust av fallhöjd eller begränsning av tidigare reglerings- tillstånd. Förpliktelser av dessa slag medför i princip rätt till ersättning för tillståndshavaren. dock med vissa inskränkningar om omprövningen sker till förmån för vissa kvalificerade allmänna intressen (.se 9 kap. 12 och 14 55). För förpliktelser av annat slag. t.ex. skyldighet för tillståndsha- varen att vidta skadeförebyggande eller skadekompenserande åtgärder. har han inte rätt till ersättning.
Enligt andra stycket skall i omprövningsdomcn bestämmas när de ändra- de eller nya villkoren skall börja tillämpas. Till skillnad mot vad som nu gäller vid nyprövning enligt 4 kap. 5 5 andra stycket andra meningen VL anges inte denna tidpunkt i lagen. Om omprövningen sker efter den förut bestämda tidens utgång, skall också bestämmas en ny tidpunkt. efter vilken ny omprövning får ske.
Omprövningsfrågan handläggs som ett ansökningsmål vid vattendom- stolen (se 13 kap. 13 5 första stycket punkt 10) om det inte avser ett markavvattningsföretag. då den handläggs vid förrättning (se 14 5 andra stycket i förevarande kapitel). Rättsverkan av en omprövningsdom blir densamma som av den ursprungliga tillståndsdomen (se 13 5 i förevarande kapitel). Om fast egendom som tillhör någon annan än företagaren måste tas i anspråk för uppfyllande av nya villkor som har föreskrivits i ompröv- ningsdomcn. blir de vanliga reglerna om tvångsrätt för skadeförebyggande
15 kap. 3 5
Prop. 1981/82: 130 .. 5.69
åtgärder i 8 kap. 1 5 andra stycket tillämpliga. Frågor om ersättning till tillståndshaVaren och andra skadelidande behandlas i ansökningsmålet. Av 195 i promulgatiönslägen följer att omprövning även kan 'ske av tillstånd enligt VL och äldre bestämmelser. Enligt 20 5 i promulgationsla- ' gen gäller särskilda bestämmelser om de tider då omprövning kan ske.
4 5 Om det visar' sig ätt anordningar som har vidtagits eller villkor som har meddelats till skydd för fisket enligt 3 kap. 11 5 eller 10 kap. 5 5 är mindre ändamålsenliga. får vattendomstolen meddela ändrade bestämmel- ser.
Paragrafen motsv'a'rar' med av lagrådet föreslagna jämkningar 15 kap. 4 5 i det remitterade förslaget samt. 15 kap. 14 5-i utredningens förslag och 2 kap. 8 5 andra stycket VL. De grundläggande bestämmelserna om åtgärder till skydd för fisket finns i 3 kap. 11 5. '
Till skillnad mot vad som i princip gäller beträffande omprövning enligt 3 5 första stycket kan omprövning enligt förevarande paragraf ske när som helst. Anledning till omprövning kan antingen vara att den tidigare före- skriften har varit olämplig redan från början eller att ändrade förhållanden senare har inträffat i vattenområdet.
Till skydd för företagaren och andra intressenter och i huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt gäller enligt 10 5 andra stycket sam- ma speciella tillåtlighetsregel för omprövning enligt denna paragraf som vid omprövning enligt 3 5.
Vid omprövningen kan en årlig avgift enligt 10 kap. 5 5 fastställas eller ändras.
Innebär de ändrade föreskrifterna en skyldighet för tillståndshavaren att avstå vatten eller fallhöjd eller en inskränkning i ett regleringstillstånd, är han enligt 9 kap. 14 5 berättigad till ersättning för sin förlust endast till den del denna överstiger en viss andel som vattendomstolen har bestämt i tillståndsdomen. För någon annan förlust eller kostnad har han inte rätt till ersättning.
Frågan om omprövning enligt denna paragraf beträffande andra företag än markavvattningsföretag prövas av vattendomstolen på ansökan av kam- markollegiet (se 7 5). Även företagaren kan begära omprövning med stöd av 8 5. Målet handläggs som ett ansökningsmål (se 13 kap. 13 5 första stycket punkt 10). Är det fråga om ett markavvattningsföretag. prövas frågan enligt 14 5 andra stycket- vid förrättning.
5 5 Om tillståndshavaren åsidosätter ett villkor i en tillståndsdom och avvikelsen är betydande. får vattendomstolen förklara tillståndet förver- kat. Avser tillståndet verksamheten vid en vattenanläggning. får vatten- domstolen också förklara rätten att bibehålla vattenanläggningen förver- kad. Har underhållet av en vattenanläggning allvarligt försummats. får vat- tendomstolen förklara rätten att bibehålla anläggningen förverkad.
15 kap. 4—5 55
Prop. 1981/82: 130 . " 570
Om ett tillstånd att inverka på vattenförhållandena inte har utnyttjats under en längre tid och det kan antas att tillståndet inte heller kommer att utnyttjas, får vattendomstolen förklara tillståndet förverkat. Därvid får vattendomstolen också förklara rätten att bibehålla den vattenanläggning varmed inverkan på vattenförhållandena sker förverkad."
Paragrafen motsvarar med av lagrådet föreslagna ändringar 15 kap. 5 5 i det remitterade förslaget och 15 kap. 15 5 i utredningens förslag Ufr 23 5 ML). __ '
Som utredningen anför blir möjligheten enligt första-Stycket att förklara ett tillstånd förverkat tillämplig endast i allvarliga fall av åsidosättande. Det är främst en uppgift för tillsyn smyndigheten att övervaka att .villkoren
följs och att ingripa med föreläggande om rättelse. om så inte sker. Stad- . gandet kan då tjäna som ett påtryckningsmedel för att vinna rättelse. . Ibland torde man emellertid inte kunna komma till rätta med missförhållan- den på det sättet. Äsidosättande av ett grundläggande villkor kan t. ex. helt rubba förutsättningarna för tillståndet. Företagaren kan också visa uppre- pad nonchalans mot villkorsföreskrifterna. I sådana fall kan stadgandet tillämpas Ufr prop. 1969: 28 s. 277). ' _
Enligt det remitterade förslaget och utredningsförslaget skall domstolen också kunna förbjuda fortsatt verksamhet. På förslag av lagrådet har stadgandet härom utgått i propositionsförslaget. Som lagrådet anför blir, om ett tillstånd förklaras förverkat. en fortsatt verksamhet olaglig och ingripande kan ske med stöd av bestämmelserna om straffi 21 kap. 1 5 och om vitesföreläggande och handräckning i 21 kap. 3 och 4 55.
I andra meningen har på lagrådets förslag tagits in en bestämmelse om förverkande av rätten att bibehålla en vattenanläggning i samband med att tillståndet att driva en verksamhet i vatten förklaras förverkat. Av 4 kap. 1 5 och 15 kap. 1 5 andra stycket framgår att bibehållandet av en vattenan-' läggning inte är underkastat tillståndsplikt men att rätten att bibehålla- anläggningen innefattas i tillståndet att uppföra den. Det betyder att. om tillståndet att uppföra en anläggning förklaras förverkat under det att byggnadsarbetena pågår. också rätten att bibehålla redan utförda anlägg-. ningsdelar förfaller. Det betyder också att om ett villkor åsidosätts så att förverkande blir aktuellt sedan anläggningen färdigställts, rätten att bibe- hålla anläggningen kan förklaras förverkad.
En förverkandeförklaring som gäller tillståndet att driva verksamhet vid en vattenanläggning medför däremot inte utan vidare att rätten att bibehål- la anläggningen förfaller. För detta krävs en särskild regel som har uppta- gits i andra meningen. '
I andra stycket ges i överensstämmelse med det remitterade förslaget och utredningsförslaget en förverkanderegel vid allvarlig försummelse av underhållet av en vattenanläggning.
Enligt tredje stycket kan ett tillstånd förklaras förverkat även när ett tillstånd att inverka på vattenförhållandena inte har utnyttjats under en
15 kap. 5 5
Prop. 1981/82: 130 571
längre tid och det kan antas att tillståndet inte heller kommer att utnyttjas. Som utredningen anför får man med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet bedöma hur lång tid som skall ha förflutit för att förutsätt- ningarna för förverkande skall inträda. Avgörande vikt bör fästas vid de olägenheter som uppstår för andra intressen. som är beroende av samma vattentillgång. av att osäkerhet råder beträffande de gällande rättsförhål- landena.
Stadgandet är först och främst tillämpligt då ett tillstånd att inverka på vattenförhållandena. t.ex. ett dämnings- eller regleringstillstånd. börjat utnyttjas men verksamheten läggs ned och sedan inte återupptas under en längre tid. Som lagrådet anför är stadgandet också tillämpligt då tillstånds- havaren inte ens tar sitt tillstånd i anspråk. Här måste dock den reserva- tionen göras att om arbeten skall utföras för företaget och det därför enligt 13 kap. 47 5 andra stycket fastställts en arbetstid bestämmelserna härom blir tillämpliga. Under löpande arbetstid kan alltså förverkande på denna grund inte komma i fråga.
Vanligen är ett tillstånd till ett vattenföretag som avser inverkan på vattenförhållandena kombinerat med ett tillstånd till den anläggning var- med denna inverkan sker. t.ex. en damm varmed vattenreglering skall bedrivas. Ett förverkande av tillståndet till verksamheten innebär inte att också tillståndet till själva anläggningen automatiskt förverkas. Möjlighet att förverka tillståndet till anläggningen kan dock vara önskvärd. och ett stadgande härom har på förslag av lagrådet intagits i andra meningen.
Övergivandet av ett vattenföretag har i det remitterade förslaget och utredningsförslaget angivits som en ytterligare förverkandeanledning. Denna förverkandegrund har på förslag av lagrådet utgått i propositions- förslaget. Som lagrådet anför innebär ett konstaterat övergivande i sig att tillståndet automatiskt förfallit. Någon förverkandeförklaring behövs alltså inte. Innan ett vattenföretag kan anses övergivet. torde oftast en förver- kandeförklaring på grund-av underlåtet utnyttjande också kunna utverkas.
Av 6 5 framgår att ett förverkandebeslut som avser en vattenanläggning alltid skall förknippas med ett åläggande att riva ut anläggningen. om inte någon annan övertar ansvaret för den. Om ägaren trotsar ett sådant åläg- gande och låter anläggningen vara kvar, kan ingripande ske med stöd av ansvars-. vites- och handräckningsbestämmelserna i 21 kap.
Förverkandefrågan handläggs som ett ansökningsmål vid vattendomsto- len (se 13 kap. 13 5 första stycket punkt 1 1). Ansökan görs av kammarkol- legiet (se 7 5 i förevarande kapitel).
Av 19 5 i promulgationslagen följer att förevarande paragraf blir tillämp- lig också på tillstånd enligt VL och vissa särskilda rättigheter. Enligt 19 5 tredje stycket i promulgationslagen gäller förevarande paragraf även en vattenanläggning som har tillkommit före den nya lagens ikraftträdande. även om någon domstols eller annan myndighets tillstånd till detta inte har behövts och inte heller lämnats. I detta fall blir det alltså inte något tillstånd utan själva rättigheten att ha kvar anläggningen som förverkas.
15 kap. 5 5
Prop. 1981/82: 130 572
6 5 I samband med ett förverkandebeslut enligt 5 5 som avser en vatten- anläggning skall vattendomstolen ålägga den som är ansvarig för underhål- let av anläggningen att riva ut den och att vidta de åtgärder som behövs för att förebygga eller minska skador genom utrivningen.
I stället för åläggande enligt första stycket får vattendomstolen medge någon annan vars rätt är beroende av utrivningen eller. till skydd för allmänna intressen. staten. en kommun eller ett vattenförbund att riva ut anläggningen på den underhållsskyldiges bekostnad. Domstolen får också. under de förutsättningar som anges i 14 kap. 2 5. medge att anläggningen bibehålls och att underhållsskyldigheten övergår på en fastighetsägare eller på staten. en kommun eller ett vattenförbund. Därvid äger 14 kap. 2 5 fjärde stycket och 4 5 motsvarande tillämpning.
Paragrafen motsvarar med av lagrådet föreslagna ändringar 15 kap. 6 5 i det remitterade förslaget och 15 kap. 16 5 i utredningens förslag.
Om ett tillstånd till en vattenanläggning förklaras förverkat enligt 5 5. blir verkan därav att de med tillståndet förenade rättigheterna av servituts natur kommer att förfalla. medan egendom som tagits i anspråk med äganderätt alltjämt tillkommer tillståndshavaren. Enligt förevarande para- grafs första stycke skall emellertid vattendomstolen. i samband med sin dom om förverkande, ålägga den som är skyldig att underhålla anläggning- en att riva ut anläggningen eller delar därav och att vidta de åtgärder som behövs för att förebygga eller minska skador genom utrivningen.
Enligt andra stycket får vattendomstolen i samband med förverkandedo- men förordna att åtgärderna i stället får på den underhållsskyldiges bekost- nad utföras av någon annan vars rätt är beroende därav eller. till skydd för allmänna intressen. av staten. kommun eller vattenförbund. Detta gäller såväl då en känd ägare eller någon annan underhållsskyldig inte fullgör skyldigheten som då man inte finner något rättssubjekt som är ansvarigt för anläggningen. Genom angivna erinran om att utrivningsåtgärderna utförs på den underhållsskyldiges bekostnad ges möjlighet för den som utfört dessa att i efterhand kräva kostnaderna åter av den underhållsskyl- dige. även om denne blir känd först senare. Med kostnader för utrivnings- åtgärder bör jämställas ersättning för genom åtgärderna orsakade skador till skadelidande tredje man. som den som har utfört åtgärderna har fått betala. .
Enligt andra meningen i andra stycket kan vattendomstolen i stället för att meddela förordnande om utrivning e. d. förordna att en vattenanlägg- ning får bibehållas och bestämma att skyldigheten att underhålla anlägg- ningen skall övergå på någon annan. I—Iärvid gäller bestämmelserna i 14 kap. 2 5 om övertagande av en anläggning, vartill tillstånd söks till utriv- ning. Genom förevarande bestämmelse kan en ägare av fast egendom som skadas genom anläggningens borttagande eller staten. kommun eller vat- tenförbund överta underhållet av anläggningen. Om underhållet övertas av en fastighetsägare. gäller också 14 kap. 4 5.
Ett medgivande enligt andra stycket att bibehålla en anläggning innebär
15 kap. 6- 5
Prop. 1981/82:130 573
ingenting mer än att anläggningen får finnas kvar. Den är alltså inte. trots ' förverkandeförklaringen; att anse som olaglig. Om den som övertagit un- derhållsskyldigheten vill använda anläggningen för ett vattenföretag. t. ex. reglering av vattnets avrinning. 'måste han utverka ett eget tillstånd till detta.
Förevarande paragraf gäller även vattenanläggningar som har tillkommit före den nya vattenlagens ikraftträdande (se 19 5 i promulgationslagen).
7 5 Ansökan om prövning som avses i 3—5 55 görs av kammarkollegiet.
Paragrafen. som motsvarar 15 kap. 7 5 i det remitterade förslaget och 15 kap. 17 5 i utredningens förslag. har behandlats i den-allmänna motivering— en i lagrådsremissen (avsnitt 2.101).
8 5 Efter ansökan av tillståndshavaren får vattendomstolen upphäva el- ler ändra andra bestämmelser i en tillståndsdom än som avser storleken av ersättnings belopp.
Paragrafen motsvarar med av lagrådet föreslagna jämkningar 15 kap. 8 5 i det remitterade förslaget och i huvudsak 15 kap. 185 i utredningens -
förslag (jfr 27 5 ML).
Stadgandet ger tillståndshavaren möjlighet att t.ex. utverka ändrade eller nya bestämmelser om innehållande och tappning av vatten (jfr 2 kap. 31 5 första stycket VL) eller föreskrifter rörande fisket (jfr 2 kap. 8 5 andra stycket VL). I sistnämnda fall kan frågan om en sådan fiskeavgift som avses i 10 kap. 5 5 bli aktuell.
Som utredningen anför kan bestämmelsen också tillämpas i fråga om jämkningar i företagets utförande till följd av oförutsedda arbetssvårighe- ter o.d. Förutsättningen för stadgandets tillämpning är dock att det är tillståndshavaren som ansöker omjämkningen.
I enlighet med lagrådets förslag har bestämmelser som avser storleken av utdömda ersättningsbelopp uttryckligen undantagits från stadgandets tillämpningsområde. På grund härav har också de i det remitterade försla- get intagna begränsningarna av möjligheterna till omprövning utgått. Vid omprövningen gäller de vanliga bestämmelserna om utförande av vatten- företag. se 10 5.
Som lagrådet påpekat bör utan en uttrycklig bestämmelse även den som enligt 14 kap. 2 5 eller förevarande kapitels 6 5 har övertagit underhålls- skyldigheten beträffande en vattenanläggning ha möjligheter att få bestäm- melser som är av betydelse för underhållsskyldigheten upphävda eller ändrade i samma utsträckning som enligt förevarande paragraf står öppen för en tillståndshavare.
Målet handläggs som ansökningsmål (se 13 kap. 13 5 första stycket punkt 10). Som uttryckligen föreskrivs i 13 5 har omprövningsdomcn sam- ma verkan som en tillståndsdom. Någon ny tid för omprövning till förmån för allmänna intressen börjar emellertid inte att löpa.
15 kap. 7—8 55
Prop. 1981/82: 130 _ 574
9 5 Vattendomstolen kan fastställa ändrade eller nya bestämmelser om innehållande och tappning av vatten efter ansökan av annan än tillstånds.- havaren, om han vill utnyttja vattenkraften i sitt strömfall bättre. eller efter ansökan av en kommun eller ett vattenförbund som 'vill tillgodose den allmänna miljövården eller hälsovården eller främja fisket-. Till förmån för allmänna farleder, allmänna hamnar, allmänna flottleder, bevattnings- och markavvattningssamfälligheter samt avloppsföretag kan sådana bestäm- melser fastställas på ansökan av hudemannen.
Paragrafen motsvarar med några redaktionella jämkningar 15 kap. 9 5 i det remitterade förslaget samt 15" kap. 19 5 i utredningens förslag och 2 kap. 31 5 första stycket. 5 kap. 7 5 första stycket. 6 kap. 21 5. 7 kap. 37 5 och 8 kap. 27 5 VL. Paragrafen har behandlats i den allmänna motivering- en i lagrådsrcmisscn (avsnitt 2.5.6).
Liksom vid omprövning enligt 8 5 kan omprövning enligt förevarande paragraf begäras när som helst. Vid omprövningen gällerreglerna om utförande av ett vattenföretag (se 10 .5). Målet handläggs som ansöknings- mål (se 13 kap. 13 5 första stycket punkt 10). Bestämmelser om ersättning vid omprövning enligt förevarande paragraf finns i 9 kap. 12— 14 55.
Förevarande paragraf kompletteras av 19 5 | detta kapitel. som avser det fallet att det saknas bestämmelser om tappning av vatten m.m.
10 5 1 frågor som avses i "3 4 8 och 9 55 gäller om inte annat är särskilt föreskrivet i tillämpliga delar vad som stadgas om utförande av vattenfö- retag.
Vid omprövning enligt 3 eller 4 5 får sådana villkor inte föreskrivas som medför att ändamålet med företaget inte kan tillgodoses eller att förutsätt- ningarna för detta rubbas avsevärt. Villkoren får inte heller för tillstånds- havaren. mottagare av andelskraft eller andra som har inrättat sig efter företaget medföra kostnader som ståri missförhållandc till de fördelar från allmän synpunkt som kan vinnas. Hänsyn skall vid omprövningen tas till vad tillståndshavaren enligt tidigare omprövningsdomar har fått underkas- ta sig till förmån för allmänna intressen.
Om regeringen i samband med prövningen av ett vattenföretag har föreskrivit att ett visst villkor skall gälla för ett tillstånd, får vattendomsto— lcn vid omprövningen inte avvika väsentligt från villkoret utan att regering- en har medgivit det.
Paragrafen motsvarar 15 kap. 11 5 och 3 5 andra stycket i det remittera- de förslaget med de ändringar som föreslagits av lagrådet.
Första stycket motsvarar 2 kap. 31 5 första stycket tredje meningen och 2 kap. 56 5 första stycket andra" meningen VL (se 9 och 10 55 i förevarande kapitel). Förevarande bestämmelse har behandlats i den allmänna motive- ringen i lagrådsremissen'tavsnitt 2.5.6).
Jag har ansett det vara lämpligt att man i överensstämmelse med VL tillämpar de vanliga reglerna om förutsättningarna för utförande av ett vattenföretag vid omprövning. om inte annat är särskilt föreskrivet. Så- dana särskilda föreskrifter fmns i andra stycket i paragrafen samt i 9 kap.
15 kap. 9—I0 5.5
Prop. 1981/82:130 575
12—1455 (särskilda bestämmelser om ersättning vid omprövning). De andra bestämmelserna-i lagen rörande utförande av ett vattenföretag blir tillämpliga, t. ex. de särskilda tvångsrättsreglerna i 8 kap.-
Andra stycket innehåller en särskild tillåtlighetsrcgel vid omprövning enligt 3 eller 4 5. Den har flyttats hit från 3 5 i det remitterade förslaget. Jag hänvisar till vad som har anförts i den allmänna motiveringen i lagrådsre- missen (avsnitt 2.5.2").
Tredje stycket motsvarar 15 kap. 21 5 i utredningens förslag (jfr 28 5 ML). Förutsättningarna för' regeringens medgivande får inte rubbas. lnget hindrar att regeringen i samband med sitt beslut om tillåtligheten medger att ett villkor senare får ändras (jfr prop. 1969: 28 s. 281).
11 _5 Ett tillstånd till _vattentäkt får omprövas av vattendomstolen efter ansökan av den som driver en annan vattentäkt som är beroende av samma vattentillgång eller av' den som söker tillstånd till en sådan vattentäkt. Därvid äger vad som i 3 kap. 8 5 föreskrivs omjämkning av företagen eller företräde åt det ena företaget motsvarande tillämpning.
Paragrafen motsvarar. med den på lagrådets förslag tillagda andra me- ningen. 15 kap. 10 5 i det remitterade förslaget samt 15 kap. 20 5 i utred- ningens förslag och, såvitt avser omprövning av en grundvattentäkt, 2 kap. 56 5 första stycket VL.
Den omprövning som kan ske enligt denna paragraf avser. till skillnad från övriga omprövningsfall. själva tillståndet. Till förmån för en vatten- täkt skall alltså begränsning kunna göras i det vattenuttag som medgetts vid prövning av en annan vattentäkt.
Enligt det remitterade förslaget skall vid omprövning enligt förevarande paragraf de i 3 kap. angivna allmänna förutsättningarna för vattenföretag i princip tillämpas. Som lagrådet framhåller är emellertid denna omprövning främst att se som en fråga om befogenhet att göra intrång i annans rätt. Med denna utgångspunkt bör det knappast komma'i fråga att tillämpa ' någon annan bestämmelse i 3 kap. än 8 5. Det stadgandet avser visserligen den situationen att konkurrerande ansökningar föreligger till prövning samtidigt. Som lagrådet anför ligger det dock nära till hands att'härmed likställa det fallet att den som ansöker om tillstånd att anordna en vatten-
täkt eller utvidga en vattentäkt också begär omprövning av en annans ' vattentäktstillstånd. Principerna i 3 kap. 8 5 bör även tillämpas när den som redan driver en vattentäkt påkallar omprövning.
På grund av det anförda stadgas i paragrafens andra mening att vid ' omprövningen skall 3 kap. 8 5 äga mots'varande tillämpning. Regeln bety— der att "den som har tillstånd till en vattentäkt och som begär omprövning av en annans tillstånd till vattentäkt får finna sig i att även hans tillstånd omprövas. Regeln innebär då en begränsning i båda tillståndsdomarnas rättskraft.
15 kap. [15
Prop. 1981/82: 130 576
Innebörden av'paragrafen för de två typer av konkurrenssituationer som den avser kan åskådliggöras enligt följande. .
Om konkurrens uppstår mellan redan tillåtna vattentäkter, t. ex. till följd av en allmän grundvattensänkning i trakten. och den ena tillståndshavaren begär omprövning av den andres tillstånd. skall vattendomstolen försöka jämka ihop företagen så långt det går utan att något av dem_ lider väsentligt förfång. Man torde kunna räkna med att det i regel är möjligt att _nå en acceptabel lösning genom jämkning av företagen. Om vattnet inte helt _räcker till de båda täkterna. kan det vara naturligt att fördela vattnet proportionellt mellan dem efter deras behov. naturligtvis under förutsätt-. ning att ändamålet med täkterna kan tillgodoses. Om behovet av mängden vatten är olika stort. kan förhållandet ordnas så att rätten att tillgodogöra en viss vattenmängd tillerkänns den mindre täkten, medan den som driver den större täkten får rätt att tillgodogöra sig resten av den sammanlagt tillgängliga vattenmängden (jfr SOU 1937: 35 s. 82 och prop. 1939: 9 s. 64).
Endast i undantagsfall torde förhållandena vara sådana att det ena före- taget måste uppoffras. Företräde skall i sådana fall ges åt den täkt som kan antas från allmän och enskild synpunkt medföra störst fördel. Som lagrå- det påpekar har vid denna bedömning en äldre täkt inte något försteg framför en senare.
Vad som sagts om den bedömning som skall göras vid den nu behand- lade konkurrenssituationen gäller också när vardera företagaren begär omprövning av den andres tillstånd.
Idet fall någon ansöker om tillstånd till en ny vattentäkt eller utvidgning av en vattentäkt och det planerade företaget kommer i kollision med en redan tillåten vattentäkt blir tillåtligheten av det nya företaget att bedöma enligt de allmänna reglerna i 3 kap. Ett moment i bedömingen utgörs därvid av det pågående utnyttjandet av vattentillgången. Bl.a. kan denna omstän- dighet aktualisera en tillämpning av 3 kap. 7 5, så att sökanden t.ex. får utföra sin anläggning i ett något annat läge än han tänkt sig (jfr SOU - 1937: 35 s. 64). Om sökanden för att- få utrymme för sitt eget vattenuttag påkallar omprövning enligt förevarande paragraf blir förhållandet mellan de två företagen att bedöma på samma sätt som nyss angetts beträffande den andra konkurrenssituation som paragrafen avser. ]" första hand skall alltså en jämkning ske och i yttersta fall måste ett av företagen vika.
Den som får avstå vatten enligt denna paragraf har rätt till ersättning för förlusten enligt 9 kap. 12 5 första stycket. När båda tillstånden blir föremål för jämkning. kan den som begärt omprövningen bli skyldig att betala ersättning till den andre men han kan också själv bli berättigad till ersätt- ning av denne (9 kap. 13 5 första stycket). Motsvarande gäller beträffande skada som tredje man lider (9 kap. 125 andra stycket och 13 5 andra stycket).
Frågan om omprövning kan tas upp i ansökningsmål om tillstånd till en ny vattentäkt eller i ett särskilt ansökningsmål enligt 13 kap. 13 5 första stycket punkt 10.
15 kap, 115
Prop. 1981/82:130 577
12 5 På ansökan av kammarkollegiet eller den avgiftsskyldige får vatten- domstolen föreskriva den ändring av en bygdeavgift eller en allmän fis- keavgift som kan behövas med hänsyn till erfarenheterna av företagets verkningar eller till bestående hinder att utnyttja företaget i den avsedda omfattningen.
Frågan om ändring av en sådan avgift får även tas upp till prövning i samband med en omprövning enligt "3. 4. 8. 9 eller 11 5. -
Första stycket motsvarar med ett par redaktionella jämkningar 15'kap. 12 5idet remitterade förslaget och 11 kap. 3 5andra stycket i utredningens förslag och har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.13.2 och 2.l3.3). Omprövning av avgiften kan påkallas när som helst. Omprövningsfrågan handläggs i ett ansökningsmål (se 13 kap. 13 .5 första stycket punkt 10).
Enligt andra stycket får omprövning av en årlig avgift ske i samband med annan omprövning enligt förevarande kapitel (jfr 2 kap. 10 5 2 mom..andra stycket VL). I detta fall behövs inte någon särskild ansökan om ompröv- ning av avgiften men yrkande om omprövning måste framställas av kam- markollegiet eller den avgiftsskyldige.
13 5 En omprövningsdom har samma verkan som en tillståndsdom.
Paragrafen motsvarar 15 kap. 13 5 i det remitterade förslaget och 15 kap. 22 5 andra meningen i utredningens förslag och innebär att 1 5 i förevaran- de kapitel om en tillståndsdoms rättsverkan blir tillämplig också på en omprövningsdom.
Verkan av beslut efter förrättning 14 5 Sedan ett tillståndsbeslut eller annat beslut av förrättningsmannen har vunnit laga kraft, får det verkställas.
I fråga om tillstånd till markavvattningsföretag och omprövning äger 1— 10 och 13 55 motsvarande tillämpning. Omprövning enligt 3, 4. 8 och 9 55 skall dock ske vid en ny förrättning. Länsstyrelsen förordnar om sådan förrättning efter ansökan.
Paragrafen motsvarar med av lagrådet föreslagen utformning 15 kap. 14 5 i det remitterade förslaget samt 7 kap. 56 5 och 10 kap. 75 5 första
stycket VL och 16 kap. 20 5 fjärde stycket och 28 och 29 55 i utredningens _ .
förslag.
Första stycket anger att ett tillståndsbeslut och annat beslut av förrätt- .
ningsmannen får verk-ställas sedan det vunnit laga kraft. Bestämmelsen behövs på grund av 3 kap. 1 5 punkt 6 utsökningsbalken. enligt vilket stadgande verkställighet får äga rum på grund av förvaltningsmyndighets beslut endast om beslutet enligt särskild föreskrift får verkställas. Enligt 3 kap. 20 5 utsökningsbalken skall i fråga om förvaltningsmyndighets beslut tillämpas" vad som gäller om dom. Förrättningsmannen är att anse som
15 kap. 12—1455
Prop. 1981/82:130 578
förvaltningsmyndighet. l anledning av lagrådets påpekande har stadgandet utformats så att det blir tillämpligt även på andra beslut vid förrättning än tillståndsbeslut. t.ex. beslut om förrättningskostnader som meddelas när en förrättning inställs.
Ett lagakraftvunnet tillstånd till ett markavvattningsföretag har enligt andra stycket samma verkan som ett tillstånd enligt en dom i ett ansök- ningsmål. Tillståndet gäller alltså i princip för all framtid såväl i vad avser rätten att utföra och bibehålla företaget i förhållande till motstående intres- sen som beträffande rätten och skyldigheten att delta i företaget.
Någon motsvarighet till 10 kap. 755 andra stycket VL behövs inte i den nya lagen. eftersom rättegångsbalkens regler om extraordinära rättsmedel ' är tillämpliga även på ett tillståndsbeslut som har meddelats av en förrätt- ningsman. vilket inte var fallet vid tillkomsten av stadgandet i VL (jfr NJA |97| s. 528). ' '
Ett tillstånd till ett" markavvattningsföretag kan omprövas dels i vad avser förhållandet till motstående intressen. dels i fråga om förhållandet mellan delägarna inbördes. Förstnämnda fråga regleras i förevarande para- graf genom hänvisningen till de omprövningsregler som gäller tillstånd enligt domari ansökningsmål. Frågor om ändringar i deltagarkretsen m.m. regleras däremot i 15 och 16 55 under en särskild rubrik. '
De inskränkningar och ändringar i ett tillstånd som kan ske avser om- prövning till förmån för allmänna intressen. bl. a. fisket (3 och 4 55). Vidare kan ändrade eller nya bestämmelser om innehållande och tappning av vatten enligt 95 utverkas. t.ex. beträffande en reglering för'översväm- ningsskydd. Reglerna om förverkande av tillstånd m.m. i 5 och 655 blir tillämpliga, liksom 2 5 om verkan av att företaget inte utförs inom föreskri- ven tid (se 12 kap. 31 5 tredje stycket). Slutligen kan en enskild innehavare av ett tillstånd till ett markavvattningsföretag eller en markavvattnings- samfällighet i egenskap av tillståndshavare begära omprövning enligt 8 5. En enskild deltagare i en markavvattningssamfällighet kan också begära omprövning i vissa fall. men då tillämpas 155 andra stycket.
Förverkandefrågorna skall prövas av Vattendomstolen. medan ompröv- ningsfrågorna prövas vid en ny förrättning. I dessa fall skall ansökan om förrättning göras hos länsstyrelsen.
Ändrade fi'ir/tållanden i samfälligheter 15 5 Om en dom eller ett beslut enligt 3—6. 8. 9. 11 eller 145 inverkar på frågan om en samfällighets fortsatta bestånd. kretsen av deltagare eller kostnadsfördelningen mellan dem, får meddelas de ändrade bestämmelser som behövs.
lnträder, sedan en samfällighet har bildats enligt denna lag, i andra fall än som avses i första stycket ändrade förhållanden som i inte ringa mån inverkar på frågan om sättet för företagets utförande. kretsen av deltagare. eller kostnadsfördelningen mellan dem. får frågan på ansökan av en del- tagare omprövas av vattendomstolen eller. såvitt avSer en markavvatt- '
d
15 kap. 15 5
Prop. 1981/82:130 579
ningssamfällighet. vid _en ny förrättning. Även utan att sådana förhållanden har inträtt, får en omprövning äga rum. om någon vill ansluta sig som deltagare eller i det tidigare avgörandet har föreskrivits att frågan får omprövas efter en viss tid och denna tid har gått ut.
Vid omprövningen gäller bestämmelserna om utförande av vattenföretag i tillämpliga delar.
Den som inträder som deltagare i en bestående samfällighet skall åläggas att i skälig utsträckning ersätta de övriga deltagarna deras kostnader som nedlagts i gemensamma anläggningar. Vad som sagts nu gäller också när andelstalet höjs för en deltagare som ingår i en samfällighet.
Paragrafen motsvarar med av lagrådet föreslagna ändringar 15 kap. 15 5 i det remitterade förslaget. Den inleder den avdelning som reglerar frågor om ändrade förhållanden i en samfällighet enligt denna lag. dvs. samfäl- ligheter för markavvattning, bevattning. vattenreglering och vattenöver- ledning (se 5—7 kap.). I enlighet med lagrådets förslag har 17—19 55 i det remitterade förslaget utgått i propositionsförslaget. Förevarande paragraf har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.5.9). '
Första stycket saknar en direkt motsvarighet i såväl VL som utrednings- förslaget. Genom stadgandet ges en möjlighet att i samband med en om- prövning för t.ex. allmänna intressen också ompröva delaktighetsfrågor m.m. En sådan omprövning kan t.ex. medföra sådana inskränkningar i företaget att några deltagare får mindre nytta av detta. varför andelstalen måste ändras. I enlighet med lagrådets förslag skall det även efter domen eller tillståndsbeslutet vara möjligt att genomföra ändringen. När ompröv- ningen av de för en samfällighet gällande bestämmelserna aktualiseras som en fristående fråga. handläggs saken som ett ansökningsmål hos vatten-' domstolen. se 13 kap. 13 5första stycket punkt 12.
Andra stycket motsvarar 7 kap. 45 och 16 kap. 28 5 i utredningens förslag (jfr 35 5 anläggningslagen) samt bl. a. 3 kap. 11 5 fjärde stycket. 7 kap. 59 5och 10 kap. 77 och 78 55 VL. '
De nya förhållanden som kan föranleda omprövning enligt första me— ningen är av många olika slag. Det kan vara fråga om faktiska förändringar avseende själva marken. t.ex. sättningar. skogsplantering. nybyggnad av väg m.m. Vid den tidigare prövningen kan det ha gjorts beräkningar beträffande nyttan eller underhållskostnaden. vilka senare visar sig 'orik- tiga (jfr prop. 1973: 160 s. 254). Naturhinder som uppdagas först under anläggningsarbetet nödvändiggör inte sällan ett ändrat'utförande. Detta är ofta fallet vid markavvattningsföretag och har särskilt beaktats i VL. som i 7 kap. 595 ger möjlighet till jämkning på grund av bl.a. oförutsedda arbetssvårighetcr. För att möjliggöra en sådan jämkning har kravet på inverkans omfattning i paragrafen satts något lägre än i anläggningslagen som innehåller ett väsentlighetsrekvisit. Också omständigheter utanför företagets område. såsom ändring i de hydrologiska förhållandena. t.ex. på grund av nytillkommen tätbebyggelse uppströms" ett markavvattnings-
' 15 kap. 15 5
Prop. 1981/82:130 580
företag. kan leda till att de ursprungliga förutsättningarna för företaget rubbas.
I fråga om en reglerings- eller bevattningssamfällighet kan ansökningar från nya bevattningsintressenter medföra behov av en utvidgning av delta- garkretsen. 1 enlighet med lagrådets förslag har andra meningen utformats så att det för sistnämnda fall inte krävs några ändrade förhållanden eller en särskild föreskrift i det tidigare avgörandet.
Som jag har anfört vid 6 kap. 1 & tredje stycket bör vattendomstolen utan något särskilt yrkande ta upp de omprövningsfrågor som en anslut- ning enligt det stadgandet kan föranleda.
När omprövning skall ske av en viss fråga innebär detta inte att pröv- ningen behöver begränsas till denna. Frågan kan nämligen ha ett sådant samband med andra moment i tillståndet till företaget. t. ex. andelstalen. att även dessa måste prövas på nytt.
Förevarande paragraf medger inte någon omprövning av beslutade er- sättningar ät sakägare som inte deltar i samfälligheten. Beslut i sådana frågor står fast. om inte villkoren för ersättning för oförutsedd skada är uppfyllda (se 17 å i förevarande kapitel).
Även utan att ändrade förhållanden har inträtt kan. förutom i det nyss berörda fallet att någon vill ansluta sig som deltagare. omprövning ske efter en viss tid. Det fordras då att det tidigare avgörandet innehåller en föreskrift om detta (se 12 kap. 31 å andra stycket punkt 10 och 13 kap. 47 5 första stycket punkt 11). En sådan föreskrift kan vara befogad i de inte sällsynta fall då företagets utförande och verkningar i skilda hänseenden är svåra att på förhand exakt bedöma.
När omprövningen avser en bevattnings- eller regleringssamfällighet prövas frågan av vattendomstolen som ett ansökningsmål (se 13 kap. 13 5 första stycket punkt 12). Omprövning avseende en markavvattningssam- fällighet handläggs vid en ny förrättning. .
Vid omprövning gäller enligt tredje stycket samma materiella regler som vid företagets tillkomst i fråga om tillåtlighet. tvångsrätter m. m. (jfr IO & första stycket i förevarande kapitel).
Fjärde stycket. som delvis har utformats med 37 å anläggningslagcn som förebild. innehåller bestämmelser om den ekonomiska regleringen när en ny deltagare inträder i en bestående samfällighet eller när andelstalet höjs för en deltagare. Bestämmelserna motsvarar 6 kap. 4 5 och 7 kap. 9 så i utredningens förslag och bygger på samma princip som 3 kap. l() .5 andra stycket och 8 kap. 2.5 andra stycket nya vattenlagen. I enlighet med lagrådets förslag har det i det remitterade förslaget intagna villkoret att ersättning skall betalas endast om särskilda skäl föreligger utgått i proposi— tionens lagtext.
Skyldigheten att bidra för den nytillträdande avser kostnaderna för utförandet av gemensamma anläggningar. t. ex. regleringsdammar. pump— stationer. Med sådana kostnader bör jämställas vad som efter företagets tillkomst har lagts ned på detta i syfte att förbättra det.
15 kap. 15 5
Prop. 1981/82:130 581
När en redan ansluten deltagares andelstal höjs vid en omprövning eller "genom en överenskommelse enligt 16 &. kan det. i synnerhet om höjningen är betydande. vara befogat med en ekonomisk reglering av samma slag som vid nyanslutning. Bestämmelsen i den andra meningen reglerar denna fråga.
1 stadgandet anges inte hur ersättningen skall bestämmas utan detta får bedömas från fall till fall. En naturlig utgångspunkt är naturligtvis kostna- derna för anläggningarnas utförande, inbegripet de ersättningar för ian- språktagande av utrymme för anläggningarna som kan ha utgått till sak- ägarna samt med modifikationer med hänsyn till anläggningarnas ålder och skick. Anläggningskostnaden bör räknas om till dagens penningvärde. Det torde endast i undantagsfall vara möjligt att knyta ersättningens storlek till något försäljnings- eller återanskaffningsvärde. Den inträdandes nytta av företaget bör beaktas. '
Enligt 38 & anläggningslagen skall den som utträder ur en samfällighet vara berättigad till ersättning för sin andel i ett beräknat överskott respekti- ve skyldig att betala ersättning för ett beräknat underskott. Det typiska för de vattenrättsliga samfälligheterna torde emellertid vara att en minskning av deltagarkretsen inte medför att nyttan av företaget ökar för övriga deltagare. utan ett utträde torde för dessas del snarare innebära en försäm- ring genom att deras andel i drifts- och underhållskostnaderna ökar. En lagbestämmelse för utträde. motsvarande anläggningslagens , skulle kom- plicera förhållandena. Jag biträder därför utredningens ståndpunkt att inte ta in någon motsvarighet till anläggningslagcn i nu förevarande hänseende.
Som utredningen har anfört får det utan någon särskild föreskrift anses följa att förevarande bestämmelse om ersättning vid inträde i en bestående samfällighet också kan tillämpas i fall enligt 7 kap. 1 och 4 åå. då en samfällighet bildas efter det att anläggningar för en reglering på grund av ett tidigare tillstånd redan har utförts.
16 & En överenskommelse om att någon skall inträda i eller utträda ur en samfällighet enligt denna lag. att en deltagares andelstal skall ändras eller att samfälligheten skall upphöra har samma verkan som en tillståndsdom eller ett tillståndsbeslut. om överenskommelsen på ansökan av en deltaga- re godkänns av vattendomstolen eller. om överenskommelsen träffas un- der en förrättning. av förrättningsmannen. Ett sådant godkännande får inte lämnas om det är uppenbart att överenskommelsen strider mot denna lag.
Paragrafen motsvarar 15 kap. 16 & första stycket i det remitterade försla- get samt 6 kap. 7 % och 7 kap. 5 å i utredningens förslag Gfr 43 & anlägg— ningslagen).
1 de fall en samfällighet förvaltas av en samfällighetsförening innebär en fastställelse av en överenskommelse om samfällighetens upphörande inte att samfällighetsföreningen upplöses. Sedan godkännandet av överens- kommelsen har vunnit laga kraft. åligger det styrelsen att upplösa förening-
15 kap. [6 S'
Prop. 1981/82:130
lJt oc tu
en enligt bestämmelserna i 61—65 55 lagen om förvaltning av samfällig- heter.
Andra stycket i det remitterade förslaget har på lagrådets förslag utgått. Som lagrådet påpekar får fördelningsregeln i 6 kap. 2 & anses ge tillräckliga möjligheter till omfördelning av vatten i en bevattningssamfällighet. Över- enskommelser om fördelning som strider mot villkor som vattendomstolen har meddelat är inte giltiga.
Frågan om fastställelse av vattendomstol enligt denna paragraf hand- läggs som ansökningsmål (se 13 kap. 13 5 första stycket punkt 13).
Qförutsedda skador 17 5 Om ett vattenföretag eller en vattenanläggning. som har utförts i enlighet med ett tillstånd enligt denna lag. medför skador som inte förut- sågs av vattendomstolen eller förrättningsmannen när tillståndet medde- lades. får den skadelidande framställa anspråk på ersättning enligt 9 kap. 1-—10 ås.
Om fråga är om betydande skador för enskild eller för något allmänt intresse. får begäras sådana ändringar på företagarens bekostnad av vat- tenföretaget eller vattenanläggningen som. utan att medföra skador för tredje man eller väsentliga olägenheter för tillståndshavaren. är ägnade att förebygga eller minska framtida skador. ] fråga om allmänna intressen förs talan av kammarkollegiet eller'kommunen.
Anspråk på grund av oförutsedda'skador skall för att få tas upp till prövning anmälas till vattendomstolen inom fem år eller den längre tid. högst tjugo år. som kan ha bestämts _i samband med tillståndet. Tiden räknas från utgången av den av domstolen eller förrättningsmannen be- stämda arbetstiden. '
Bestämmelserna i preskriptionslagen(19811130) gäller inte anspråken- ligt denna paragraf. ' - '
Paragrafen motsvarar med vissa ändringar 15 kap. 20 å i det remitterade förslaget och 10 kap. 19 .5 i utredningens förslag samt 2 kap. 24 och 51 så. 3 kap. 11 % fjärde stycket. 5 kap. 6 lå och 7 kap. 57 & VL.
Paragrafens bestämmelser innebär en inskränkning av en tillståndsdoms eller ett tillståndsbesluts rättskraft. och den har därför av systematiska skäl placerats i förevarande kapitel i stället för. som-i utredningsförslaget. i ersättningskapitlet. . _
När det gäller paragrafens tillämpningsområde avses inte någon ändring i förhållande till gällande rätt. 'Det skall alltså röra sig om en missbedöm- ning i fråga om de faktiska verkningarna av ett vattenföretag. En oförut- sedd skada enligt bestämmelsen skall alltså anses föreligga när vattendom— stolen eller förrättningsmannen har förbisett en skada eller missbedömt omfattningen därav. Med en skada som omfattas av paragrafen bör jäm— ställas det fallet att ett företag för tillgodogörande av vattenkraft tar i anspråk större del av någon annans fallhöjd än som har beräknats i bygg- nadsmålet. . .
Utredningen anser att paragrafen också bör komma till användning i det
15 kap. 17 å"
Prop. 1981/82: 130 583
fall att ägaren till ett mark- eller vattenområde, som i samband med tillståndsbeslutet oriktigt har antagits tillhöra sökanden. vill föra talan om ersättning för skador på området. Jag hänvisar till vad jag har anfört härom vid l ä i förevarande kapitel.
Första stycket skiljer sig något från motsvarande bestämmelse i utred- ningsförslaget genom att det inte uttryckligen sägs att den skadelidande alternativt kan begära skadeförebyggande åtgärder. Enligt 9 kap. 1 & tredje stycket skall den ersättningsskyldige. om det är lämpligt, åläggas att utföra skadeförebyggande åtgärder i stället för _att utge ersättning för skadan, Jag anser inte att det behövs någon erinran härom i detta sammanhang.
I det remitterade förslaget stadgas om oförutsedda skador av ett vatten— företag. 1 propositionens lagtext har för tydlighetens skull tillagts att be- stämmelserna oekså avser oförutsedda skador av en vattenanläggning. t. ex. att pelarna till en bro haft större dämmande verkningar än beräknat.
Andra stycket reglerar frågan om ändringar av vattenföretaget eller en vattenanläggning på grund av inträffade oförutsedda skador. Enligt utred- ' ningsförslaget skall. om den oförutsedda skadan är betydande. den skade- lidande ha rätt att utöver ersättning begära sådana ändringar av de anlägg- ningar som ingår i vattenföretaget att framtida skador förebyggs eller minskas. Ett villkor för ett bifall till en sådan begäran är emellertid att ändringarna inte förnärmar tredje mans rätt eller medför en väsentlig olägenhet för företagaren. Bestämmelsen motsvarar bl. a. 2 kap. 24 s and- ra stycket VL. Enligt denna senare bestämmelse har den skadelidande dock möjlighet att utöver förändringar i vattenföretagets utförande begära ändringar i för vattenföretaget meddelade bestämmelser om innehållande och tappning av vatten (tappningsbestämmelser). Skillnaden i detta hänse- ende mellan VL och utredningsförslaget motiveras av utredningen med att förändringar i gällande tappningsbestämmelser regelmässigt medför inver— kan på tredje mans rätt och på allmänna intressen. Utredningen anser därför att stadgandet är opraktiskt. 1 den mån en skadelidande sakägare anser att ändrade tappningsbestämmelser bör meddelas. bör han enligt utredningen få vända sig till kammarkollegiet och anhålla att kollegiet begär omprövning av tillståndet.
Flera remissinstanser. bl. a. Svea hovrätt. anser att den nuvarande möj— ligheten att ändra gällande tappningsbestämmelser vid omfattande oförut— sedda skador bör bibehållas. En omprövning enligt utredningsförslaget är enligt remissinstanserna inte möjlig då endast enskilda intressen drabbas av oförutsedda skador av ett vattenföretag.
Jag anser liksom remissinstanserna att den nuvarande möjligheten att vid oförutsedda skador av betydenhet ändra meddelade tappningsbestäm— melser bör bibehållas. eftersom bestämmelserna om omprövning av ett vattenföretag i 9 & i förevarande kapitel inte blir tillämpliga då en oförut- sedd'skada drabbar ett enskilt intresse. På samma sätt bör en ändring kunna ske beträffande meddelade bestämmelser om vattenuttaget vid vat-
I5 kap. 17 å
Prop. 1981/82: 130 584
tenöverledningar och vattentäkter samt om skötseln av ett markavvatt- ningsföretag (se 2 kap. 51 å andra stycket och 7 kap. 5.7 5 andra stycket VL). Sådana ändringar kan sammanfattande lämpligen betecknas som ändringar av vattenföretaget. Ändringar på anläggningar som ingår i vat- tenföretaget skall självfallet utföras och bekostas av företagaren. Förut- sättningen för att ändringar skall få föreskrivas är. liksom enligt gällande rätt. att dessa inte medför väsentliga olägenheter'för företagaren och dessutom att några skador inte uppstår för tredje man.
Anspråk enligt andra stycket får framställas såväl av enskilda sakägare som av företrädare för allmänna intressen. Parterna bör liksom nu vara oförhindrade att genom avtal i förväg reglera eventuellt uppkommande oförutsedda skador. En sakägare kan alltså i samband med en uppgörelse om skaderegleringen i det ursprungliga ansökningsmålet avstå från rätten att väcka talan för oförutsedda skador.
I detta sammanhang vill jag framhålla att jag, i motsats till utredningen. också har ansett att det behövs en motsvarighet i den nya lagen till 2 kap. 31 5 andra stycket och 2 kap. 56%? andra stycket VL om rätt för en skadelidande att även i vissa andra fall utverka bestämmelser om tappning och. vattenuttag. Ett sådant stadgande har tagits in i 19 å i förevarande kapitel.
I tredje stycket regleras frågan om sättet att framställa anspråk för oförutsedda skador. F. n. gäller beträffande sättet att framställa anspråk på grund av en oförutsedd skada olika regler beroende på om den skadeli- dande vill yrka ersättning för skadan eller om han vill yrka en ändring i gällande tappningsbestämmelser eller företagets utförande. 1 det första fallet skall han anmäla skadeståndsanspråket till vattendomstolen inom den tid som gäller eller särskilt har bestämts för sådana anspråk (se bl. a. 2 kap. 24 i? första stycket VL). Skadeståndsanspråket prövas då i det ur- sprungliga ansökningsmålet (om förfarandet se 11 kap; 68 % VL). [de båda senare fallen åligger det däremot den skadelidande att ansöka om stämning på tillståndshavaren (se bl. a. 11 kap. 17 5 första stycket punkt 26 VL).
Skillnaden i de angivna hänseendena mellan ersättningsanspråk och andra anspråk sammanhänger bl.a. med att ersättningsanspråken enligt den ursprungliga lydelsen av 11 kap. 68 5 andra stycket VL alltid skulle handläggas först sedan tiden för anmälan hade gått ut. Anspråk på ändring- ar av vattenföretaget ansågs däremot böra behandlas omgående och den skadelidande gavs därför möjlighet att genom en särskild talan få till stånd en omedelbar prövning. Efter en lagändring är 1939 får numera även ersättningsanspråk prövas före utgången av tiden för anmälan. om det finns skäl för det.
I utredningsförslaget upprätthålls inte denna skillnad mellan ersättnings- anspråk och andra anspråk. Utredningen föreslår att talan i båda fallen Skall väckas genom ansökan om stämning till vattendomstolen.
Några remissinstanser anser att anmälningsförfarandet bör behållas. Ett
15 kap. 17 5
Prop. 1981/82:130 585
par av dem. nämligen Stockholms och Vänersborgs tingsrätter. anser att anmälningsförfarandet bör kunna tillämpas också när det gäller yrkanden om ändringar av vattenföretaget. Enligt Stockholms tingsrätt har anmäl- ningsförfarandet fungerat smidigt. Tingsrätten anser att det skulle te sig främmande för sakägarna att behöva upprätta en stämningsansökan och betala en ansökningsavgift för att få ersättning för skador som har uppkom- mit till följd av ett vattenföretag. -
Jag anser att det inte längre finns "någon anledning att behålla den nuvarande skillnaden mellan ersättningsanspråk och andra anspråk när det gäller formen för att framställa anspråken. Det är lämpligt att sådana frågor kan avgöras samtidigt. Enligt min mening talar hänsynen till de skadeli- dande och praktiska skäl för att anmälningsförfarandet används för alla anspråk på grund av oförutsedda skador. Förevarende stycke har utfor- mats i överensstämmelse härmed. Möjligheten att efter omständigheterna pröva anspråken antingen före eller efter utgången av den gällande tidsfris- ten bör bibehållas (se 18 å andra stycket första meningen).
I förevarande stycke regleras också frågor om tiden för väckande av anspråk. Ett sådant anspråk skall enligt VL normalt väckas inom fem år från utgången av den för företaget bestämda arbetstiden. Tiden kan dock av vattendomstolen eller förrättningsmannen utsträckas till högst 12 år eller. såvitt avser grundvattentäkter. 20 år.
Utredningen föreslår en minsta tid om fem och en längsta tid om 20 år från utgången av den bestämda arbets- eller igångsättningstiden i fråga om alla företagstyper. Den längre tiden bör enligt utredningen kunna tillämpas i fråga om sådana företag. särskilt vattenregleringar och vattentäkter. vars fulla inverkan på vattenförhållandena kommer att inträda vid en sen tid- punkt.
Vid remissbehandlingen har Svea hovrätt ansett att normaltiden bör vara tio år, medan VASO har framhållit att det i lagtexten bör markeras att tiden bara i undantagsfall får bestämmas till mer än tolv år. Svea hovrätt anser också att tiden skall börja löpa först sedan tillståndet till väsentlig del har tagits i anspråk.
För egen del vill jag anföra följande. Det typiska för en sådan skada som det nu är fråga om är att den inte har kunnat förutses redan i samband med att tillståndet gavs och att den i stället framträder eller kan urskiljas först någon tid efter det att tillståndet har tagits i anspråk. 1 en del fall kan det dröja mycket länge innan en skada uppstår. Ett typiskt exempel är ero- sionsskador. som kan inträffa vid en tidpunkt som ligger långt fram i tiden. Andra situationer är sådana då ett tillstånd under många år har utnyttjats endast till en del men senare utnyttjas till fullo med nya oförutsedda skador som följd. Krav på ersättning kan i sådana fall inte framställas förrän skadorna har inträffat. Med tanke på skador av angivet slag är det rimligt att möjligheten att väcka ersättningsanspråk föreligger under en ganska lång tidsperiod.
15 kap. 17 å
Prop. 1981/82:130 586
Utgångspunkten för tidsfristen för väckande av anspråk för oförutsedda skador bör liksom enligt VL vara utgångenav den bestämda arbetstiden. Som jag har anfört vid 13 kap. 47 å andra stycket. innehåller den nya lagen inte någon motsvarighet till utredningens förslag om en särskild igångsättningstid.
För normala fall bör det räcka med en tid om fem år från den angivna tidpunkten. Förevarande stycke innehåller alltså en bestämmelse om en normaltid om fem år. Med tanke på de nyssnämnda fallen, då skadan kan inträffa på ett mycket sent stadium..skall dock tiden kunna utsträckas till högst 20 år. En så lång tid som 20 är bör naturligtvis komma ifråga endast i undantagsfall. _
Tiden för framställande av ersättningsanspråk förlängs automatiskt, om arbetstiden förlängs enligt 2 å andra stycket i förevarande kapitel.
Förevarande bestämmelse. i förening med bestämmelsen i det ljärde stycket om undantag från tillämpningen av preskriptionslagen, ger den skadelidande möjligheter att framställa sina ersättningsanspråk på ett myc- ket sent stadium. Regelsystemet bör naturligtvis inte utformas så att den skadelidande kan vinna särskilda förmåner genom att så länge som möjligt dröja med att framställa sina anspråk. VASO har pekat på att det system som gäller för ersättningsbelopps uppräkning med hänsyn till penningvär- deförsämring samt för ränteberäkning på uppräknade belopp kan inbjuda till sådana förfaranden. VASO föreslår därför att bestämmelserna om tidsfrister för väckande a_v anspråk för oförutsedda skador kompletteras med en regel av innebörd att anspråket också måste väckas inom viss tid — förslagsvis två år — från det skadan yppats.
Den av VASO förordade regeln innebär att ett rättegångshinder förelig- ger. om fristen inte iakttas. Regeln skulle alltså sannolikt föranleda åtskilli- ga svårbedömda tvister om när en oförutsedd skada i verkligheten har yppats. Jag kan därför inte biträda VASO:s förslag. Jag finner inte heller någon anledning att ändra reglerna om hänsynstagande till inträffade för- ändringar i penningvärdet från det skadan inträffade till dess ersättningen bestäms och även för tiden därefter till dess betalning sker (jfr 9 kap. 7 €). Däremot anserjag att det finns anledning att se över reglerna om räntebe- räkningen i fråga om ersättning för oförutsedda skador.
Enligt 16 kap. 12 & första stycket nya vattenlagen beräknas ränta på en ersättning som har bestämts efter det att marken tillträddes eller företaget utfördes med utgångspunkt i den dag då detta skedde. Denna räntcregels motsvarighet i VL gäller också ersättningar för oförutsedda skador. Den innebär alltså att utgångspunkten för ränteberäkningen 1 vissa fall. t.ex. beträffande erosionsskador som inträffar först många år efter det att vat- tenföretaget har tagits i drift. förläggs långt tillbaka i tiden trots att skadan har inträffat långt senare. Ränteregeln medför att den ersättningsberätti- gade vinner fördelar genom att så länge som möjligt vänta med att väcka sitt anspråk. Genom att ersättningsanspråk för oförutsedda skador inte
15 kap. 17.6
Prop. 1981/82:130 587
omfattas av preskriptionslagens bestämmelser (se fjärde stycket av före- varande paragraf). kan det alltså dröja en mycket lång tid innan ett anspråk framställs. Jag anser att detta inte är rimligt och att man bör välja en annan utgångspunkt för ränteberäkningen när det gäller oförutsedda skador.
För skadeståndsanspråk och liknande fordringar gäller enligt 4 få andra stycket räntelagen ( 1975: 635) att dröjsmålsränta utgår på beloppet från den dag som infaller en månad efter det att borgenären har framställt krav på ersättning och lagt fram den utredning som med hänsyn till omständighe- terna skäligen kan begäras av honom. Enligt det tredje stycket i nämnda paragraf skall ränta i varje fall utgå senast från dagen för delgivning av stämning beträffande betalningsanspråket.
Det förstnämnda stadgandet i räntelagen löser inte problemet med ränta på ersättning för oförutsedda skador. Den ersättningsberättigade kan myc- ket väl vid en tidig tidpunkt framställa krav på ersättning hos den ersätt- ningsskyldige men sedan vänta med'att fullfölja sitt anspråk genom anmä- lan till vattendomstolen. Den ersättningsskyldige kanske anser att ersätt- ningsanspråket åtminstone delvis är befogat. men har ingen möjlighet att mot den ersättningsberättigades bestridande betala någon förskottsersätt- ning. Under tiden skulle den ersättningsberättigade ha rätt till dröjsmåls- N ränta. Jag anser det i stället vara rimligt att ränta i förevarande fall börjar . löpa först sedan anspråket har anmälts till vattendomstolen. Härigenom vinner man den fördelen att den skadelidande har intresse av att anspråk för oförutsedda skador väcks utan dröjsmål. Räntan bör utga som dröjs- mälsränta enligt 6 5 räntelagen. .
l enlighet med det anförda har i 16 kap. 12 få andra stycket i den nya lagen tagits in en särskild bestämmelse om ränta på ersättning för oförut- sedda skador.
Fjärde stycket. som saknar motsvarighet i VL. innebär en ändring av gällande rätt (se NJA 1967 s". 577). Jag biträder utredningens och många remissinstansers uppfattning att de allmänna preskriptionsreglerna inte bör tillämpas på anspråk för oförutsedda skador (jfr också3 LU 1963: 31 och 1966: 32 samt Sle 1970 s. 45). En motsvarande bestämmelse för upp- skov sfallen finns 1 13 kap. 49 & femte stycket.
18 & Anmälan som avses i 17 ii skall vara skriftlig och ges in till vatten- domstolen i tre exemplar. Ett exemplar skall delges tillståndshavaren.
Anspråket prövas före eller efter utgången av den tid som gäller för anmälan. Beträffande förfarandet gäller vad som stadgas om förfarandet i stämningsmål. Därjämte tillämpas 13 kap. 45 s och 50 5 andra och tredje styckena.
Paragrafen rnotsvarari huvudsak 15 kap. 21 & i'det remitterade förslaget samt 11 kap. 68 & första och andra stycken-a VL. [ enlighet med lagrådets förslag har reglerna om förfarandet i stämningsmål jämte 13 kap. 45 så om särskild värdeuppskattning och 13 kap. 50 å andra och tredje styckena om verkställighetsförordnande gjorts tillämpliga.
15 kap. 18 s'
Prop. 1981/82: 130 588
Reglerna för stämningsmål gäller endast själva förfarandet. [ fråga om ersättning för rättegångskostnader gäller de allmänna principerna i 20 kap. 1 .5 första stycket och 7 5 första stycket.
Fastställande av bestäm/nekar om vattentappning och vattentäkter 19 & Saknas bestämmelser om innehållande eller tappning av vatten be- träffande ett vattenföretag eller bestämmelser om nyttjandet av en vatten- täkt eller är meddelade bestämmelser ofullständiga. får vattendomstolen på talan av den som lider skada genom de rådande förhållandena fastställa sådana bestämmelser som är ägnade att för framtiden förebygga eller minska skador. Bestämmelserna får inte ändra vad som lagligen kan gälla och inte heller skada tredje mans rätt.
Paragrafen motsvarar med endast en redaktionell jämkning 15 kap. 22 å i det remitterade förslaget samt 2 kap. 31 .b" andra stycket och 2 kap. 56 å andra stycket VL men har inte någon motsvarighet i utredningsförslaget. Jag anser. i likhet med flera remissinstanser. att stadgandet fyller en funktion som komplettering till 9 och 17 ååå i förevarande kapitel (jfr också vad som anförts vid sistnämnda paragraf). Jag har inte ansett det vara motiverat att ha kvar det nuvarande undantaget i 2 kap. 56 å andra stycket VL beträffande en grundvattentäkt för husbehovsförbrukning (jfr 22 kap. 7 5 nya vattenlagen).'
Talan enligt förevarande paragraf handläggs som stämningsmål (se 13 kap. 14 5 punkt 8). Företagaren kan bemöta käromålet genom att ansöka om fastställande av bestämmelser eller om lagligförklaring av företaget (se 13 kap. 55 €).
16 kap. Betalning av ersättning, tillträde m. m.
Kapitlet motsvarar 16 kap. i det remitterade förslaget samt 9 kap. 11— 29 så VL och 19 kap. 1 utredningens förslag.
Gällande bestämmelser tillkom år 1974 och jag kan hänvisa till vad som anfördes då (se prop. 1974: 83 s. 164. 203. 303 och 309). En motsvarighet till kostnadsbestämmelsen i 9 kap. 26 å VL återfinns i 20 kap. 10 & nya vattenlagen.
En nyhet i förhållande till gällande rätt utgör bestämmelserna i 129" andra stycket om ränta på ersättning för oförutsedda skador och 19 & om rätt för skadelidande panträttsborgenärer att i efterhand begära ersättning för eventuella förluster. Vidare har 11 % utformats på ett annat sätt än dess motsvarighet i VL. 20 & har tillagts på förslag av lagrådet.
] & Löseskilling och intrångsersättning enligt 9 kap. som skall utgå på en gång betalas genom nedsättning hos länsstyrelsen i det län där fastigheten är belägen.
Om ersättningen avser fastigheter i olika län. skall nedsättningen ske hos den länsstyrelse som domstolen eller förrättningsmannen bestämmer.
15 kap. 19 5. 16 kap.] _6
Prop. 1981/82: 130 589
2 & Nedsättning enligt 1 & skall inte ske-. om fastigheten inte svarar för någon beviljad eller sökt inteckning eller om de borgenärer som har pant- rätt i fastigheten har medgivit att ersättningen betalas ut till den ersätt- ningsberättigade. Om fastigheten besväras av gemensam inteckning. gäller vad som har sagts nu endast om det dessutom föreligger sådana medgivan- den från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 sjordabal- ken föreskrivs för relaxation. Medgivande behövs dock inte av den för vars rätt domstolens eller förrättningsmannens avgörande är väsentligen utan betydelse.
3 5 1 beslut om löseskilling eller intrångsersättning skall anges i vad mån nedsättning skall ske.
4 & Ersättning som inte skall nedsättas betalas till den ersättningsbe- rättigade. Om ersättningen avser mark som skall lösas. åligger det den ersättningsskyldige att hos länsstyrelsen i det län där fastigheten är belägen anmäla och därvid styrka att ersättningen har betalats. Om ersättningen avser fastigheter i olika län. skall anmälan göras hos den länsstyrelse som domstolen eller förrättningsmannen bestämmer.
5 & Bestämmelserna i 1—4 55 gäller även provisorisk ersättning som har bestämts med stöd av 13 kap. 49 å andra stycket.
6 5 Vid nedsättning eller anmälan skall den ersättningsskyldige till läns- styrelsen ge in domen eller beslutet samt lagakraftbevis och vid nedsätt- ning dessutom gravationsbevis för fastigheten.. Om det inte sker. skall länsstyrelsen anskaffa handlingarna på den ersättningsskyldiges bekost- nad.
7 & Ersättning för mark som löses skall betalas och anmälan enligt 4 & skall ske inom sex månader från det att'såväl tillståndsfrågan som ersätt- ningsfrågan har avgjorts slutligt. Ersättning som inte avser mark som löses och som har fastställts att utgå på en gång skall betalas inom två år från .
samma tid. Om den ersättningsskyldige inte iakttar vad som har sagts nu. förlorar han den rätt som han har förvärvat gentemot den ersättningsberät- tigade.
Tidsfristerna får förkortas eller förlängas när parterna är ense om det eller om det finns särskilda skäl för det.
8 & lnlösen av mark är fullbordad när den ersättningsskyldige har full- gjort vad som åligger honom enligt 1 eller 4 få.
9 5 Den ersättningsskyldige får genast tillträda egendomen när inlösen är fullbordad enligt 8 5. Om förutom löseskilling eller intrångsersättning an- nan ersättning har bestämts till följd av avståendet. får dock tillträde inte ske förrän även denna ersättning har betalats.
Tillstand att på annat sätt än genom inlösen ta nagon annans egendom 1 anspråk eller att vidta åtgärder som medför skada för någon annan får utnyttjas när den ersättningsskyldige har betalat den ersättning som har bestämts.
Om det är påkallat med hänsyn till den ersättningsberättigades förhållan- den. skall bestämmas skäligt uppskov med tillträdet eller med utförandet av åtgärden.
16 kap.2 —955
Prop. 1981/82: 130 590
10 5 Om en del av en fastighet inlöses. sker ändringen i fastighetsindel- ningen när inlösen är fullbordad enligt 8 5.
Sådana särskilda rättigheter till en fastighet som har tillkommit genom frivilliga upplåtelser upphör när inlösen av fastigheten eller av sådan del därav som berörs av rättigheten ä1' fullbordad enligt 8 s om inte domstolen eller förrättningsmannen har förordnat att rättigheten skall bestå. Ett så- dant förordnande får meddelas endast om _det uppenbarligen är utan bety- delse för den rätt som tillkommer borgenärer med panträtt i.fastigheten.
Andra särskilda rättigheter till fastigheten än som anges i andra stycket består efter inlösen. om inte något annat har förordnats av domstolen eller förrättningsmannen.
Genom inlösen upphör den lösta egendomens ansvar för fordran. Detta gäller dock inte fordran som har förmånsrätt enligt 6 & 1 förmansrättslagen (19701979).
Paragraferna motsvarar med några redaktionellajämkningar i 1. 2. 4 och 8 55 16 kap. 1— 10 åå i det remitterade förslaget samt 9 kap. 11—20 åå VL och 19 kap. 1—10 åå iutredningcns förslag.
11 & Om ersättningen till följd av ett vattenföretag eller annan åtgärd har bestämts slutligt först efter det att tillståndet har tagits i anspråk. skall den del av ersättningen som överstiger vad som fastställts tidigare betalas och anmälan enligt 4 & göras inom en månad från det ersättningen bestämdes slutligt. Detsamma gäller ersättning som har bestämts i samband med godkännandet av ett vattenföretag; som redan har utförts.
Om den slutligt fastställda ersättningen inte'överstiger den ersättning som tidigare har fastställts och nedsättnings- eller anmälningsskyldighet annars skulle ha förelegat. skall den ersättningsskyldige anmäla ersätt- ningsbeslutet hos länsstyrelsen sedan detta har vunnit laga kraft.
Paragrafen motsvarar med vissa av lagrådet föreslagna ändringar 16 kap. 11 s i det remitterade förslaget samt 9 kap. 21 å VL och 19 kap. 11 å. i utredningens förslag.
Utformningen av paragrafen har förenklats i förhållande till VL'och utredningsförslaget genom att de fall då den skall tillämpas har angivits mera generellt (jfr 9 kap. 21 & fjärde stycket VL). Paragrafen avser till en början fall då ersättningen bestäms slutligt efter uppskov enligt 13 kap. 49 5 första stycket. Om vattendomstolen därvid förordnat om omedelbar verkställighet av ersättningsbeslutet enligt 13 kap. 50 få andra stycket bör. såsom lagrådet påpekat. betalningsskyldigheten inträda omedelbart.
Paragrafen avser vidare den situationen att vattendomstolen förordnar om omedelbar verkställighet av ett tillståndsbeslut enligt 13'kap. 505 I första stycket och högre rätt dömer ut en högre ersättning. Andra fall då paragrafen skall tillämpasär vid ersättning för oförutsedda - skador samt då ersättning bestäms i samband med en lagligförklaring av ett vattenföretag som redan är utfört (se första stycket andra meningen). Enligt 18 s i förevarande kapitel får ersättningsbelopp Som har betalats inte återkrävas. 1 uppskovsfallen gäller vidare enligt 13 kap. 49 lå tredje
16 kap. 10—11 55
Prop. 1981/82: 130 _ 591
stycket att ersättningar inte får bestämmas till ett lägre belopp än vad som har bestämts provisoriskt.
12 5 På sådan ersättning som avses i 11 å första stycket utgår ränta enligt 5 å räntelagen(1975: 635) från den dag marken tillträddes eller vattenföre- taget eller åtgärden utfördes, om inte något annat följer av andra stycket. Om betalningen inte sker i rätt tid. utgår ränta enligt 6 å räntelagen för tiden efter det dröjsmålet inträdde. lnlösen fullbordas utan hinder av att ränta inte betalas. '
På ersättning som avser oförutsedd skada utgår ränta enligt 6 år räntela- gen från den dag ersättningsanspråket framställdes vid vattendomstolen.
Om den ersättningsskyldige försummar att betala sådan ersättning enligt 11 å första stycket som skall betalas genom nedsättning. skall länsstyrel- sen på begäran av den som är berättigad till ersättningen eller del därav söka verkställighet av den dom eller det beslut. varigenom ersättningen bestämts. '
Paragrafen motsvarar med av lagrådet föreslagna ändringar 16 kap. 12 å i det remitterade förslaget samt 9 kap. 22 å VL och 19 kap. 12 å i utredning- ens förslag.
I andra stycket av förevarande paragraf har tagits in en särskild räntere- gel som avser ersättning för oförutsedda skador. I fråga om skälen för denna regel. som saknar motsvarighet i VL och i utredningens förslag. hänvisas till vad jag har anfört vid 15 kap. 17 å.
Tredje styckets tillämplighet har i enlighet med lagrådets förslag begrän— sats till sådana fall då betalningen skall ske genom nedsättning hos länssty- relsen.
13 å Medel som har satts ned eller tagits ut skall länsstyrelsen utan dröjsmål sätta in i bank mot ränta. -
14 & Nedsatta eller uttagna medeljämte upplupen ränta skall länsstyrel- sen betala ut till den som har rätt till medlen.
Vid utbetalningen" av medel som har satts ned enligt beslut av domstolen eller förrättningsmannen skall bestämmelserna om fördelning av köpeskil- ling för fast egendom som har sålts på exekutiv auktion tillämpas med de avvikelser som anges i tredje stycket. Om rätt för innehavare av pantbrev att avstå från sin rätt till betalning och om verkan därav finns särskilda bestämmelser. -
Om fastigheten är besvärad av en inteckning och dessutom av en sär— skild rättighet som minskar fastighetens värde och har sämre rätt än inteckningen, skall den borgenär som har panträtt på grundval av inteck- ningen få betalning som om fastigheten inte besvarades av rättigheten. i den mån det behövs för att han skall få full betalning för sin fordran. Ersättningen för rättigheten skall minskas i motsvarandemån.
15 & Sammanträde för fördelningen skall hållas så snart det kan ske. Kallelser till sammanträdet skall minst två veckor i förväg sändas till fastighetsägaren, andra sakägare och kända innehavare av panträtt. De skall i kallelsen uppmanas att anmäla sina anspråk senast vid sammanträ-
I6 kap. 12—15 5.5
Prop. 1981/82: 130
'Jl © lv
det. Om det finns särskilda skäl för det, skall en kungörelse om samman- trädet minst två veckor i förväg också föras in i Post- och Inrikes Tidning- ar.
16 & När inlösen av mark är fullbordad. skall det antecknas i fastighets- boken.
17 5 Om det råder tvist om bättre rätt till ersättning, skall ersättningen nedsättas hos länsstyrelsen. även om nedsättning inte behövs enligt 1 å. Bestämmelserna i 13— 15 åå skall tillämpas i fråga om sådan ersättning.
18 & Ersättningsbelopp som har betalats får inte till någon del återkrä- vas. Vad som sagts nu gäller inte. om det tillstånd som föranlett beslutet om ersättning upphävs på talan av den ersättningsberättigade.
Paragraferna motsvarar. med av lagrådet föreslagen jämkning i 16 å. 16 kap. 16— 18 åå i det remitterade förslaget och 9 kap. 23—25 och 27—29 åå VL samt 19 kap. 13— 18 åå i utredningens förslag. Av skäl som har anförts vid 13 kap. 44 å har 9 kap. 24 å fjärde stycket VL inte fått någon motsva- righet i 14 å i förevarande kapitel. Som jag har nämnt under kapitelrubri- ken har i 20 kap. 10 å nya vattenlagen tagits in en motsvarighet till kost- nadsbestämmelsen i 9 kap. 26 å VL.
19 5 Om en borgenär som har panträtt i en fastighet gör förlust på grund av att ersättning inte har bestämts eller har blivit för låg och ersättningens belopp på grund av överenskommelse mellan den ersättningsskyldige och sakägaren eller av någon annan anledning inte har prövats av domstolen eller förrättningsmannen. är borgenären berättigad till ersättning av den ersättningsskyldige mot avskrivning på fordringshandlingen. Rätt till er- sättning föreligger också för förlust till följd av att överenskommelse har träffats om ersättning i annat än pengar eller om att skadeförebyggande åtgärder skall utföras.
Paragrafen motsvarar med av lagrådet föreslagen utformning 16 kap. 19 å i det remitterade förslaget samt 9 kap. 73 å VL i dess lydelse före den ljuli 1974 och 19 kap. 19 å i utredningens förslag.
F. 11. gäller enligt 10 kap. 21 å fjärde och femte styckena och 57 å tredje stycket samt 11 kap. 60 å sjätte och sjunde styckena VL att förrättnings- mannen resp. vattendomstolen skall göra en oskadlighetsprövning med hänsyn till panträttsborgenärerna. även om en överenskommelse förelig- ger mellan parterna. Dessa bestämmelser. som motsvarar 5 kap." 25 å tredje stycket expropriationslagen. infördes den 1 juli 1974 (se prop. 1974:83 s. 164).
Angivna bestämmelser i VL har emellertid på skäl som har angivits vid 13 kap. 44 å inte fått någon motsvarighet i den nya lagen. I stället gäller enligt 12 kap. 32å första stycketoch 13 kap. 44% att ersättning skall bestämmas i enlighet med vad som har överenskommits. Detta innebär en återgång till den ordning som gällde före den ljuli 1974 och som bygger på
[6 kap. [6—19 55
Prop. 1981/82: 130 593
att Skadelidande panträttsborgenärer i efterhand kan begära ersättning för eventuella förluster. I förevarande paragraf har alltså denna möjlighet återinförts.
Paragrafen blir tillämplig i alla de fall då frågan om skäligheten av ersättningens storlek inte har prövats. t. ex. på grund av ett särskilt avtal mellan parterna eller parts medgivande vid förrättningen eller rättegången. Jag anser det inte lämpligt att utvidga ersättningsrätten enligt förevarande paragraf till att avse även överenskommelser om delaktigheten i en samfäl- lighet. Utredningens förslag med denna innebörd har alltså inte fått någon motsvarighet. '
Talan om ersättning enligt förevarande paragraf skall väckas vid vatten- domstolen och handläggas som stämningsmål (se 13 kap. 14 å punkt 9). I överensstämmelse med utredningens förslag har talerätten inte begränsats till någon viss tid (jfr 9 kap. 73 å andra meningen VLi lydelse före den 1 juli 1974).
20 5 Vad i detta kapitel sägs om fastighet gäller i tillämpliga delar också tomträtt.
Paragrafen har tillagts på förslag av lagrådet som en följd av att den generella regeln i 22 kap. 1 å i det remitterade förslaget rörande tomträtts likställighet med fastighet i enlighet med lagrådets förslag utgått. När det gäller betalning av ersättning m.m. enligt nu förevarande kapitel skall alltså tomträtt likställas med fastighet, vilket också överensstämmer med gällande rätt (se 9 kap. 1 å andra stycket VL).
17 kap. Underhåll m. m.
Kapitlet. som motsvarar 17 kap. i det remitterade förslaget och 20 kap. i utredningens förslag. har behandlats i den allmänna motiveringen i lagråds- . remissen ( avsnitt 2.6 ).
1 & Den som äger en vattenanläggning är skyldig" att underhålla den så att det inte uppkommer skada för allmänna-eller enskilda intressen genom ändringar i vattenförhållandena. Om vattenanläggningen med stöd av en särskild rättighet utförts på annans mark och äganderätten till anläggning- en övergått till markägaren till följd av att rättigheten upphört. kvarstår dock underhållsskyldigheten för den som var rättighetshavare.
Den som enligt 8 kap.2 å har medgivits rätt att använda någon annans vattenanläggning är jämte ägaren skyldig att underhålla anläggningen, om inte vattendomstolen bestämt nagot annat.
I 14 kap. 2 å och 15 kap. 6 å finns bestämmelser om överflyttning av underhållsskyldigheten.
Paragrafen motsvarar med av lagrådet föreslagen utformning 17 kap. 1 å i det remitterade förslaget. 38 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130
I6 kap. 20 s, 17 kap. I 5
Prop. 1981/82:13() 594
Första stycket första meningen. som motsvarar 20 kap. 1 å första . stycket första meningen i utredningens förslag samt 2 kap. 33 å första stycket och 59 å första stycket VL. har behandlats iden allmänna motive- ringen i lagrådsremisscn (avsnitt 2.6. 1 ). Som har angivits där gäller under- hållsskyldigheten oavsett om tillstånd till anläggningen har meddelats eller * inte. _ '
Underhållsskyldigheten gäller vattenanläggningar. Vad som är en vat- tenanläggning framgår av definitionen i 1 kap. 3-å andra stycket. Häri innefattas anläggningar för bortledande av grundvatten samt diken och andra anordningar för markavvattning.
Underhållsansvaret innebär att ägaren är skyldig inte bara att utföra löpande reparationer utan även att bygga om en anläggning som har tjänat ut. Sådana delar av anläggningen som saknar betydelse för någon annan än ägaren behöver dock inte vidmakthållas. Redan vid anläggningens till- komst är ägaren skyldig att se till att det inte uppkommer någon fara för skada på motstående intressen genom ett felaktigt utförande eller använd- ning av bristfälligt material. Även om anläggningen inte vidare skall använ-- das får den inte lämnas i ett sådant skick att det är risk för att den orsakar skada. Särskilda bestämmelser om utrivning av vattenanläggningar finns i 14 kap.
Första stycket andra nwninge/r motsvarar tredje stycket i det remittera- de förslaget. Enligt stadgandet kvarstår en rättighetshavares underhålls- skyldighet även om äganderätten till anläggningen har övergått till mark- ägaren. En regel om äganderättens övergång till markägaren har tagits in i 8 kap. 1 å fjärde stycket. Rättighetshavarens underhållsansvar kvarstår till dess skyldigheten har förts över på någon annan enligt 14 kap. 2 å eller 15 kap. 6 å vartill hänvisas i tredje stycket av förevarande paragraf.
Andra stycket motsvarar 20 kap. 1 å första stycket andra meningen i utredningens förslag. F.nligt huvudregeln är den som får rätt att använda någon annans vattenanläggning jämte anläggningens ägare ansvarig för underhållet. Detta innebär att de: solidariskt svarar för underhållet gent- emot tredje man. Den interna uppdelningen av underhållsansvarct får ske efter. nyttjandegraden eller på det sätt parterna har kommit överens-. '
Vattendomstolen har emellertid möjlighet att helt eller delvis befria den som får använda en vattenanläggning från underhållsskyldigheten. Sådan ' befrielse kan komma i fråga främst då användarens utnyttjande av anlägg- ningen framstår som obetydligt i förhållande till ägarens eller endast avser en viss mindre del av anläggningen. I vattendomstolens beslut enligt 8 kap. 2å bör då regleras inte bara omfattningen av det solidariska ansvaret gentemot tredje man utan ävcnden interna uppdelningen.
Tredje stycket motsvarar tredje stycket i det remitterade förslaget och 20 kap. 1 å andra stycket i utredningens förslag.
Som har anförts i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen ( avsnitt 2.6.1 ) skall till skillnad mot gällande VL och utredningsförslaget försum-
17k11p. I &
Prop. 1981/82: 130 595
melse av underhållet medföra straffansvar (se 21 kap. [ å första stycket ' punkt 3). Enligt 21 kap. Så kan länsstyrelsen vid vite förelägga den underhållsskyldige att vidta rättelse. Vattendomstolen kan också meddela handräckning enligt 4 ;; samma kapitel. Den som lider skada av försummat underhåll kan också väcka talan vid vattendomstol om åtgärder eller skadestånd (se 13 kap. 14 å punkt 10). Om försummelsen av underhållet är allvarlig, kan tillståndet förklaras förverkat (se 15 kap. 5 å andra stycket).
2 & Vattenföretag som inverkar på vattenförhållandena skall drivas så att de inte i onödan skadar allmänna eller enskilda intressen.
Paragrafen motsvarar 17 kap. 2 å i det remitterade förslaget och 20 kap. 2 5 i utredningens förslag samt 2 kap. 29. 30 och 32 åå VL (jfr också 2 kap. 27. 28 och 55 åå VL).
Ett tillstånd till ett vattenföretag innebär regelmässigt också en rätt att utöva skadlig inverkan på vattenförhållandena. Tillståndsmyndigheten anger i tillståndet den inverkan på vattenförhållandena som är tillåten och utdömer ersättning för de skador som kan förväntas uppkomma därige- nom. Inom ramen för tillståndet kan emellertid vattenföretaget ofta drivas på olika sätt — mer eller mindre skonsamt för motstående intressen. Förevarande bestämmelse ålägger företagaren att visa aktsamhet vid drif- ten av vattenföretag. Bestämmelsen är endast tillämplig i de fall särskilda bestämmelser om vattenföretagets drift inte har meddelats. Om det-exem- pelvis inte närmare har angivits hur innehållande och tappning vid en regleringsdamm skall ske innebär bestämmelsen att åtgärderna skall ut- föras så att onödiga skador på motstående intressen undviks såväl upp- ströms som nedströms. dvs. normalt så att snabba flödes- eller vatten- ståndsändn'ngar undviks. _
Om en företagare brister i den aktsamhet som åligger honom enligt förevarande bestämmelse. kan han bli skyldig att ersätta uppkomna ska- dor. Talan om sådan ersättning kan väckas hos vattendomstolen enligt 13 kap. 14 å punkt 11. Företagaren kan också "drabbas av straffansvar enligt 21 kap. 1 åförsta stycket punkt 3.
3 å Den som är skyldig att underhålla en vattenanläggning har rätt att nyttja annans mark för arbeten eller åtgärder som behövs för att under- .
hållsskyldigheten skall kunna fullgöras. Den underhållsskyldige skall beta- la ersättning för skada och intrång.
Paragrafen motsvarar 17 kap. 3 å i det remitterade förslaget samt 20 kap. 3 å i utredningens förslag och 14 kap. 6 å fjärde stycket VL. Tvist om ersättning för skada prövas av vattendomstolen efter stämning (se 13 kap. 14 å punkt 12).
17 kap. 2—3 åå
Prop. 1981/82:130 . 596 -
18 kap. Tillsyn och besiktning
Kapitlet. som motsvarar 18 kap. 1 det remitterade förslaget och 21 kap. 1 utredningens förslag. har behandlats i den allmänna motiveringen i lagråds- remissen (avsnitt 2.6.1). Kapitlet innehåller med särskilda underrubriker bestämmelser om tillsyn (1 och 2 åå). besiktning (3—5 åå). rätt till tillträde m.m. (6 och 7 åå) samt tystnadsplikt (8 å). _
Det uttryckliga tillsynsansvar som länsstyrelserna åläggs i den nya vat- tenlagen måste ses mot bakgrund av det ansträngda statsfinansiella läget och andra uppgifter som under senare tid ålagts eller kommer att åläggas länsstyrelserna. Som anförts i den allmänna motiveringen i lagrådsremis- sen måste lämplighetssynpunkter och angelägenheten av ett riktigt resurs- utnyttjande fälla utslaget i fråga om vad den vattenrättsliga tillsynen skall omfatta och hur den skall bedrivas. Några krav på omfattande tillsynsin- satser eller omfattande inventeringar från länsstyrelsernas sida torde inte kunna ställas om det skulle medföra att angelägnare uppgifter inom andra områden eftersätts. I vart fall i ett inledande skede efter den nya vattenla- gens ikraftträdande måste tillsynen inriktas främst på de från säkerhets- synpunkt särskilt angelägna vattenanläggningarna.
Tillsyn
1 & Tillsyn över vattenföretag och vattenanläggningar utövas av länssty- relsen.
Om särskilda skäl föreligger. får i en tillståndsdom eller ett tillståndsbe- slut förordnas att någon annan myndighet än länsstyrelsen skall. jämte länsstyrelsen. utöva tillsyn i visst hänseende.
2 & Företagaren är skyldig att på begäran av tillsynsmyndighet lämna de upplysningar om vattenföretaget eller vattenanläggningen som behövs för tillsynen.
Länsstyrelsen får förelägga företagaren att utföra de undersökningar som behövs för tillsynen. Om särskilda skäl föreligger. får länsstyrelsen härvid föreskriva att en undersökning skall utföras av någon annan än företagaren och utse någon att utföra undersökningen.
I beslut om föreläggande enligt andra stycket får länsstyrelsen utsätta v1te.
Paragraferna motsvarar. med en redaktionell jämkning i 2 å första stycket. 18 kap. 1 och 2 åå i det remitterade förslaget samt 21 kap. 2 och 3 åå i utredningens förslag. Paragraferna. som saknar motsvarighet i VL. har utformats efter mönster av 38 och 43 åå ML. Tillsynsfrågorna har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.6.1). Enligt 20 kap. 11 å skall vattenföretagets ägare svara för kostnaderna för tillsyn som avses i l å andra stycket och undersökningar som avses i 2 å andra stycket andra meningen.
Besiktning
3 5 ] tillståndsdom och tillståndsbeslut får föreskrivas att en vattenan- läggning skall besiktas. sedan företaget har utförts.
18 kap. 1—4 åå
Prop. 1981/82: 130 - 597
Besiktningsman förordnas av länsstyrelsen efter anmälan av företaga— ren.
Paragrafen. som motsvarar 18 kap. 3 å i det remitterade förslaget samt 21 kap. 1 å i utredningens förslag och 13 kap. 1 å VL. har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.6.1). Enligt 20 kap._ _ 11 å skall vattenanläggningens ägare svara för kostnaderna för besiktning— en.
4 5 Efter ansökan av ägaren till en vattenanläggning eller av någon vars rätt berörs av anläggningen kan länsstyrelsen förordna en besiktningsman för att utreda om anläggningen har tillkommit i laga ordning eller är av laga beskaffenhet.
Paragrafen. som med en redaktionell ändring motsvarar 18 kap. 4 å i det remitterade förslaget samt 13 kap. 3 och 4 åå VL, har behandlats i den allmänna motiveringeni lagrådsremissen ( avsnitt 2.6.1 ). Paragrafen saknar motsvarighet i utredningens förslag. .
I motsats till vad som nu gäller enligt 13 kap. 4 å VL har även anlägg- ningens ägare rätt att begära besiktning för utredande av anläggningens laglighet.
Kostnaderna för besiktning enligt förevarande paragraf skall enligt 20 kap. 12 å betalas av den som har begärt besiktningen. I de fall besiktningen leder till att talan väcks om borttagande av anläggningen eller om ändring av denna eller om ersättning för skada genom anläggningen är besiktnings- kostnaden att anse såsom en kostnad för bevisningen i målet och företaga- ren kan alltså enligt allmänna regler om rättegångskostnad förpliktas att _ utge ersättning för dessa. Någon särskild bestämmelse härom motsvarande 13 kap. 3 å tredje stycket VL behövs enligt min mening inte.
Besiktningsmannens utlåtande har inte någon rättsverkan i sig utan är endast ett bevismedel som sedermera kan användas i en rättegång om anläggningens bortskaffande m.m. I en sådan rättegång får företagaren självfallet åberopa den bevisning han vill mot riktigheten av besiktnings- mannens utlåtande. Någon särskild bestämmelse härom motsvarande 13 kap. 7 å VL är enligt min mening inte nödvändig.
5 & Besiktningsmannen skall föra protokoll över vad som har förekom- mit vid besiktning enligt 3 eller 4 å. Protokollet skall inges till länsstyrelsen och. såvitt avser besiktning enligt 4 å. i avskrift tillhandahållas den som har ansökt om besiktningen. Om besiktningsmannen finner att avvikelser har gjorts från vad som har föreskrivits i tillståndsdomen eller tillstånds- beslutet. skall han ange om avvikelserna enligt hans uppfattning kan skada allmänna eller enskilda intressen.
Paragrafen motsvarar 18 kap. 5 å i det remitterade förslaget men saknar motsvarighet i utredningens förslag och VL (jfr dock 13 kap. 2 och 5 åå VL).
I8 kap. 4—5 åå
Prop. 1981/82: 130 ' 598
Besiktningsmannen har f. n. enligt 13 kap. 2 å första stycket VL skyldig- het att om han konstaterar missförhållanden som kan medföra allmänt åtal ålägga företagaren att vidta rättelse vid äventyr att åtalsanmälan görs. Denna skyldighet för besiktningsmannen har inte bibehållits. Det blir i stället länsstyrelsen såsom tillsynsmyndighet eller en enskild sakägare som får besluta om vad som skall ske när avvikelser från gällande bestämmelser har konstaterats vid en besiktning.
Rätt till tillträde m.m. 6 5 För att utöva tillsyn enligt denna lag har tillsynsmyndighet rätt att få tillträde till "vattenanläggningar samt att utföra undersökningar inom områ- den som berörs av vattenföretaget. Samma rätt tillkommer dem som skall utföra undersökningar som avses i 2 å andra stycket andra meningen samt besiktningsmän.
Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att tillsynen eller besiktningen skall kunna verkställas.
Paragrafen motsvarar 18 kap. 6 å i det remitterade förslaget. Första stycket, som motsvarar 21 kap. 4'å i utredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.6.1). Bestämmelserna. som saknar motsvarighet i VL. har utformats efter mönster av 42 å ML.
Andra stycket motsvarar 23 kap. 3 å tredje stycket i utredningens förslag (jfr 47 å fjärde stycket ML). Det har även gjorts tillämpligt på besiktning.
7 5 Den som är beroende av hur ett vattenföretag drivs. allmän åklagare och tjänsteman vid Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut har rätt att få tillträde till platser för vattenståndsmätare. vattenmätare eller observationsrör samt att ta del av anteckningar som företagaren har ålagts att föra rörande vattenstånd. vattnets avrinning eller tillgodogjorda vatten- mängder.
Tillfälle skall beredas statlig ftskeritjänsteman och av fiskeristyrclsen förordnad tillsynsman att utöva tillsyn över att villkor till skydd för fisket fullgörs.
Paragrafen motsvarar 18 kap. 7 å i det remitterade förslaget samt 14 kap. 6 å första—tredje styckena VL och 24 kap. 3 å i utredningens förslag.
Första stycket innehåller en bestämmelse om rätt för den som är beroen- de av driften av ett vattenföretag samt vissa offentliga tjänstemän att för kontroll därav fä tillträde till vattenståndsmätare m.m.
Andra stycket innehåller en bestämmelse om tillsyn över efterlevnaden av bestämmelser som har meddelats till skydd för fisket. Enligt 10 kap. 5 å nya vattenlagen liksom enligt 2 kap. 8 å VL kan en företagare förpliktas att betala en särskild avgift för att bekosta kontrollen av att meddelade före- skrifter till skydd för fisket efterlevs. Sådan kontroll kan utföras av statliga fiskeritjänstemän — fiskeriintendent eller tjänsteman vid fiskenämnd - eller av tillsynsmän som förordnas av fiskeristyrelsen.
Bestämmelsen i 14 kap. 6 5 första stycket andra meningen VL om rätt
18 kap. 6—7 55
Prop. 1981/82: 130 ' 599
för en sakägare att undersöka en grundvattentäkt har inte fått någon motsvarighet här. 1 den mån en sakägare anser att en sådan undersökning behövs. får han begära besiktning med stöd av 4 å i förevarande kapitel.
Bestämmelsen i 14 kap. 6 å fjärde stycket VL om rätt att för tillsyn och underhåll av diken få tillträde till någon annans fastighet ersätts av bestäm- melsen i 17 kap. 3 å som gäller rätt till tillträde för underhåll av vattenan- läggningar i allmänhet.
Tystnadsplikt
8 5 De som har deltagit i tillsyn eller besiktning eller har utfört sådan-a undersökningar som avses i 2å andra stycket andra meningen får inte obehörigen röja eller utnyttja vad de därvid har erfarit om affärs- "eller driftförhållanden eller förhållanden av betydelse för landets försvar.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekre- tesslagen (1980: 100). '
Paragrafen, som motsvarar 18 kap. 8 å i det remitterade förslaget men, saknar motsvarighet i VL och utredningens förslag. har utformats efter mönster av 44 å ML i dess lydelse fr.o.m. den 1 januari 1981 (se"SFS 1980: 205 och prop. 1979/80: 80 s. 63).
19 kap. Skydd för vattenförsörjningen m. m.
Kapitlet. som motsvarar 19 kap. 1 det remitterade förslaget samt 2 kap. 14.5 tredje stycket och 62—68 ss VL samt 8 kap. och 10 kap. 18 's i utredningens förslag. har behandlats i den allmänna motiveringen i lagråds- remissen (avsnitt 2.7). Kapitlet innehåller med särskilda underrubriker allmänna bestämmelser (1—6 åå) samt bestämmelser om ersättning (7— 9 åå). '
Som har berörts vid 1 kap. 2 å handlar förevarande kapitel i motsats till övriga delar av den nya vattenlagen inte om vattenföretag. Det är länssty— relserna som har beslutanderätten i fråga om vattenskyddsområden medan vattendomstolarna i efterhand får pröva de ersättningsfrågor som aktuali- seras.
Skyddsbestämmelserna är främst av betydelse när det gäller vatten som behövs för hushåll och industrier. Bestämmelserna är emellertid också tillämpliga i andra fall,. t.ex. då en vattentillgång är av betydelse för bevattning. Som lagrådet påpekar kan uttrycket ”vattenförsörjning” inte anses omfatta bevattning. Därför har i kapitelrubriken tillagts ”m. m." och i 1 å första stycket och 2 å första stycket ”vattenförsörjning" ersatts med "vattentäkt”. '
Särskilda övergångsbestämmelser till förevarande kapitel finns i 24å promulgationslagen.
Allmänna bestämmelser ] 5 Om en yt- eller grundvattentillgång utnyttjas eller kan antas komma att utnyttjas för vattentäkt. är alla som vill bedriva sådan verksamhet eller
_ 18 kap. 8 5,
19 kap.] å
Prop. 1981/82:130 600
utföra sådana åtgärder i vatten eller på land som kan skada vattentillgång- en skyldiga att vidta de anordningar. tåla de begränsningar av verksamhe— ten och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att förebygga eller avhjälpa skadan. -
Den som utövar verksamhet eller utför åtgärd i enlighet med "vad som har föreskrivits i tillstånd enligt denna lag. miljöskyddslagen (1969:387) eller 18 å naturvårdslagen (1964z822) anses ha fullgjort vad som åligger honom enligt första stycket.
Länsstyrelsen får vid vite förelägga den som vill bedriva sådan verksam- het eller utföra sådana åtgärder som avses i första stycket att iaktta vad som gäller enligt nämnda stycke.
Paragrafen, som motsvarar 19 kap. 1 å i det remitterade förslaget. har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen ( avsnitt 2.7 ).
Första stycket motsvarar 2 kap. 63 å VL och 8 kap. ] å i utredningens
förslag. ' Aktsamhetsregeln gäller inte som i VL bara grundvatten utan även ytvatten.
Aktsamhetsregeln utgör när det gäller vattenföretag ett komplement till _. det allmänna kravet på skadeförebyggande åtgärder som villkor för vatten- ' företag (se 3 kap. 7 å andra stycket). Aktsamhetsregeln avser emellertid
inte bara vattenföretag utan även åtgärder på land. 5 å ML innehåller krav på försiktighetsmått i fråga om miljöfarlig verksamhet som motsvarar förevarande aktsamhetsregel. Aktsamhetskravet i förevarande paragraf och i 5 å ML skall iakttas antingen vattenföretaget eller den miljöfarliga verksamheten tillståndsprövats eller inte. Om tillståndsprövning sker skall tillståndsmyndigheten ange vilka försiktighetsmått som skall vidtas.
Som exempel på åtgärder som omfattas av aktsamhetsregeln kan näm- nas grävning. sprängning och anordnande av upplag samt utspridande av gödsel eller bekämpningsmedel. Utredningen har som ytterligare exempel på verksamheter som kan beröras angivit båttrafik. annan trafik och bad. Verksamhet som kan bedrivas med stöd av allemansrättsliga grundsatser . torde dock normalt inte vara av en sådan omfattning att aktsamhetsregeln.
blir tillämplig. Vill man begränsa allmänhetens rätt att på denna grund utnyttja ett område. får bestämmelser enligt 3 å utfärdas. Detta förutsätter att skyddsområde inrättas enligt 2 å.
Ersättning utgår inte för det intrång som aktsamhetsregeln kan medföra för den enskilde. En uttrycklig regel härom i 7å första stycket andra meningen i det remitterade förslaget har utgått i propositionsförslaget. Som lagrådet påpekar gäller denna. grundsats utan att uttrycklig föreskrift behöver meddelas. En underlåtenhet att iaktta aktsamhet kan medföra skadeståndsskyldighet.
Som nämnts skall aktsamhetsregeln beaktas vid tillståndsprövningen av vattenföretag. Vid prövning av miljöfarlig verksamhet enligt ML skall på samma sätt aktsamhetsregeln i 5 å ML beaktas. Om företagaren utför företaget eller bedriver verksamheten i enlighet med de villkor som medde- las vid'denna prövning bör han sålunda anses uppfylla kravet på aktsam-
19 kap. 1.5
Prop. 1981/82:130 601
het. 'Han bör då inte kunna drabbas av ytterligare åligganden enligt denna bestämmelse. Vad nu sagts bör gälla också då någon bedriver täktverk- samhet i enlighet med tillstånd enligt 18 å naturvårdslagen. Vid tillstånds- prövning enligt denna paragraf beaktas nämligen också vattenskyddssyn- punkter. 1 andra stycket av förevarande paragraf stadgas därför att den som utövar verksamhet eller utför åtgärder i enlighet med vad som har föreskrivits i tillståndsbeslut enligt denna lag. ML eller 18 å naturvårdsla- gen skall anses ha fullgjort sina åligganden enligt första stycket. Om sådan verksamhet eller åtgärd medför en icke önskvärd inverkan på vattentill- gången får bestämmelserna om omprövning i respektive lag tillämpas för att ändra villkoren för tillståndet.
Tredje stycket motsvarar 2 kap. 65 å första stycket VL och 23 kap. 6 å första stycket i utredningens förslag.
Enligt 21 kap. 3 å kan länsstyrelsen även i efterhand ingripa med ett vitesföreläggande mot den som inte har iakttagit aktsamhetsregeln. Hand- räckning får också meddelas. Aktsamhetsregeln är däremot inte straff- sanktionerad (jfr 21 kap. 1 å första stycket punkt 5).
2 å Till skydd för en yt- eller grundvattentillgång som utnyttjas eller kan antas komma att utnyttjas för vattentäkt får länsstyrelsen besluta om ett behövligt skyddsområde (vattenskyddsområde).
Länsstyrelsen skall föreskriva de inskränkningar i rätten att förfoga över fastigheter inom vattenskyddsområdet som behövs för att tillgodose syftet med området. Om det behövs, får länsstyrelsen föreskriva att skyltar eller stängsel skall sättas upp och att annans mark får tas i anspråk härför.
Föreskrifter som medför att pågående markanvändning avsevärt försvå- ras eller att annans mark tas i anspråk får endast meddelas på ansökan av kommun eller den i vars intresse vattenskyddsområdet fastställs.
Paragrafen, som med av lagrådet föreslagen utformning motsvarar 19 kap. 2 å i det remitterade förslaget samt 2 kap. 64 å VL och 8 kap. 2 och 3 åå i utredningens förslag. har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.7). Av 24 å i promulgationslagen följer bl.a. att vissa äldre förordnanden skall anses som förordnanden enligt den nya vattenlagen.
lförsta stycket anges förutsättningarna för ett beslut om vattenskydds- område. '
Enligt VL kan länsstyrelsen besluta om skyddsområde endast när det är för vattenförsörjningen inom tätbebyggelse som en grundvattentillgång behöver skyddas. Som jag har anfört iden allmänna motiveringen delarjag utredningens uppfattning att det inte är motiverat att behålla denna be- gränsning och förevarande paragraf innehåller alltså inte någon begräns- ning till tätbebyggelse. I enlighet med vad jag har anfört under kapitelrubri- ken har tillämpningsområdet utvidgats till att omfatta alla slags vatten- täkter och inte bara sådana till förmån för vattenförsörjningen.
Ett skyddsområde bör normalt ges sådan omfattning att garantier skapas för att råvattnet efter ett normalt reningsförfarande kan användas för sitt
19 kap. 2 5
Prop. 1981/82: 131) 602
ändamål. Kraven på ytvattenskydd kan emellertid i praktiken få sättas lägre så att man undviker alltför vidsträckta skyddsområden.
Som utredningen framhåller kan syftet med ett beslut om vattenskydds- område ibland tillgodoses genom ett beslut av regeringen enligt 8 å ML om förbud mot allt avloppsutsläpp o.dyl. inom ett visst område.
Enligt andra stycket första meningen skall länsstyrelsen meddela före- skrifter om vilka inskränkningar i rätten att förfoga över fastigheter inom vattenskyddsområdet som behövs för att tillgodose syftet med området. I motsats till gällande rätt har länsstyrelsen befogenhet att meddela skydds- föreskrifter som går utöver den allmänna aktsamhetsregeln. Rätten att på eget initiativ meddela skyddsföreskrifter inskränks dock av bestämmelsen i tredje stycket, som innebär att föreskrifter som kan föranleda ersättning till markägare endast får meddelas på särskild begäran.
Frågor om ersättning regleras i 7—9 åå. Som framgår av 7å andra stycket kan föreskrifterna utformas så att de innebär ett förbud att vidta vissa åtgärder utan särskilt tillstånd. För de fall tillstånd skall lämnas av en kommunal myndighet ges en särskild besvärsregel i 6 å första stycket.
Om det sedan vattenskyddsområdet har inrättats och skyddsföreskrifter meddelats framkommer behov av ytterligare föreskrifter, får länsstyrelsen meddela sådana. I motsats till utredningsförslaget har någon särskild be- stämmelse härom inte tagits med i förevarande paragraf. Vid meddelande av ytterligare föreskrifter gäller naturligtvis också inskränkningen i tredje stycket. '
1 de fall ett vattenskyddsområde inrättas för en ytvattentäkt kan det förekomma att meddelade skyddsföreskrifter berör miljöfarlig verksamhet som utövas inom området med stöd av tillstånd enligt ML. Av 22 å ML framgår motsatsvis att skyddsföreskrifterna gäller även nämnda verksam- het oaktat tillstånd har meddelats. Företagaren måste alltså rätta sig efter skyddsbestämmelscrna.
Andra stycket andra meningen saknar motsvarighet i VL. Bestämmel- sen innebär att länsstyrelsen kan ålägga en markägare att upplåta mark för stängsel eller skyltar som behövs för att tillgodose syftet med vatten- Skyddsområdet. Ersättning för mark som upplåts kan utgå enligt 7 å första stycket.
Tredje stycket inskränker i enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen(avsnitt 2.7) länsstyrelsens befo- genhet att meddela skyddsföreskrifter. Om föreskrifterna kan medföra att pågående markanvändning avsevärt försvåras eller att annans mark tas i anspråk. vilket enligt 7 å medför ersättningsrätt för ifrågavarande fastig- hetsägare. måste föreskrifterna ha begärts av någon. t.ex. en kommun eller en industri. Av länsstyrelsens beslut bör framgå på vems ansökan utfärdats sådana föreskrifter som kan medföra rätt till ersättning.
Bestämmelser om straff för brott mot skyddsföreskrifter finns i 21 kap. ] å första stycket punkt 5 nya vattenlagen. Enligt 21 kap. 3 åfårlänsstyrel-
19 kap. 2 å
Prop. 1981/82: 130 603
sen vid vite förelägga den som brutit mot skyddsföreskrifter att vidta rättelse. Handräckning får också meddelas.
3 & Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela sådana föreskrifter 'om vad allmänheten skall iaktta inom ett vatten— skyddsområde som behövs för att tillgodose syftet med området.
Paragrafen. som motsvarar 19 kap. 3 å i det remitterade förslaget och 8 kap. 4 å i utredningens förslag, har utformats efter mönster av 10 å natur- vårdslagen (se prop. 1974: 166 s. 116). Meningen är att länsstyrelsen skall bemyndigas att meddela föreskrifterna. Sådana föreskrifter medför inte någon rätt till ersättning.
4 å Innan länsstyrelsen fattar beslut enligt 2 å skall länsstyrelsen utfärda en kungörelse med föreläggande för sakägarna att. om de vill framställa erinringar mot åtgärden. göra detta hos länsstyrelsen inom viss tid från kungörandet. Tiden får inte sättas kortare än en månad. Kungörelsen. som skall innehålla uppgift om förslag till vattenskyddsområde och skyddsföre- skrifter. skall införas i ortstidning. En utskrift av kungörelsen skall vidare sändas till kända sakägare. '
Om beslutet berör fast egendom som är samfälld för flera fastigheter. behöver någon utskrift av kungörelsen inte sändas till de särskilda delägar- na i samfälligheten. Finns en känd styrelse för samfälligheten. skall en utskrift av kungörelsen-sändas till styrelsen.
Om beslutet uppenbarligen berör endast viss eller vissa sakägare, får. i stället för att kungörande sker. föreläggandet delges med sakägarna.
Om frågan om vattenskyddsområde har upptagits efter ansökan. skall kostnaderna för kungörandet betalas av sökanden.
Paragrafen motsvarar med några redaktionella jämkningar '19 kap. 4 å i det remitterade förslaget samt 2 kap. 66 å VL och 8 kap. 5 å i utredningens förslag. För att underlätta delgivningen med sakägarna och för att göra förfarandet snabbare har här i motsats till VL och till vad som gäller enligt 11 å naturvårdsförordningen (1976: 484) införts ett kungörelseförfarande (jfr 12 kap. 14 och 15 åå nya vattenlagen).
5 5 När vattenskyddsområde fastställts och när föreskrifter enligt 2 eller 3 å meddelats. ändrats eller upphävts. skall beslutet snarast möjligt kun- göras på det sätt som är föreskrivet beträffande författningar i allmänhet. Kungörelse om beslutet skall också införas i ortstidning. Sökande och sakägare anses ha fått del av beslutet den dag kungörelsen var införd i ortstidning. '
Om beslutet har meddelats efter ansökan. skall sökanden betala kostna- derna för kungörandet.
Paragrafen motsvarar med några redaktionellajämkningar 19 kap. 5 å i det remitterade förslaget och 2 kap. 67 å VL. Ifråga om kungörandet gäller 9 och 11 åå lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författ- ningar. Beslutet skall alltså kungöras i länets författningssamling samt. enligt uttryckligt stadgande i förevarande paragraf, införas i ortstidning. varvid 3 å lagen (1977: 654) om kungörande i mål och ärenden hos myndig- het tillämpas. '
19 kap. 3—5 åå
Prop. 1981/82: 130 604
Enligt 12 å andra stycket förvaltningslagen(1971 : 290) skall besvär över länsstyrelsens beslut anföras inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet. Med hänsyn till det ofta stora antalet sakägare i ärenden av förevarande slag har i första stycket tredje meningen av förevarande para- graf införts en bestämmelse som innebär att kungörandet av beslutet skall anses som delgivning. Om kungörelsen har varit införd i flera ortstidning- ar. skall delgivningen anses ha skett den dag då den senaste ortstidningen kom ut (jfr 5 å första stycket lagen om kungörande i mål och ärenden hos myndighet").
6 å Om en kommunal myndighet har meddelat beslut med stöd av före- skrift som har utfärdats enligt Zå andra stycket första meningen, får besvär över beslutet anföras hos länsstyrelsen.
Beslut enligt 1—3 åå eller enligt första stycket gäller omedelbart. om inte annat förordnas.
Paragrafen motsvarar med av lagrådet föreslagna jämkningar 19 kap. 6 å i det remitterade förslaget och 2 kap. 68 å VL; Den saknar motsvarighet i utredningens förslag.
Liksom f.n. bör länsstyrelsen i viss utsträckning kunna överlåta till hälsovårdsnämnden och andra kommunala myndigheter att bestämma vilka villkor som i de särskilda fallen skall gälla för verksamheten på fastigheter inom ett skyddsområde. Typfallet är att länsstyrelsen föreskri- ver att uppläggandet av vissa angivna ämnen inte får ske förrän hälso- " vårdsnämnden har gett tillstånd härtilltse prop. 1964: 42 s. 60). Fastighets- ägaren har i sådana fall enligt första stycket tillerkänts rätt att få det kommunala beslutet prövat av länsstyrelsen. Besvär kan anföras på andra grunder än vad som gäller för kommunalbesvär.
Enligt 22 kap. 6 å överklagas länsstyrelsens beslut enligt 2 eller 3 å hos regeringen medan ett vitesföreläggande enligt [ å tredje stycket överklagas hos kammarrätten.
Ersättning
Förevarande bestämmelser. som motsvarar 10 kap. 18 å i utredningens förslag. har utformats efter mönster av 25—27 åå naturvårdslagen. Som har berörts i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.7) gäller enligt 2 kap. 62 å VL de allmänna bestämmelserna om ersättning i VL. medan den nya vattenlagens bestämmelser som förutsättning för ersättning kräver att pågående markanvändning avsevärt försvåras av skyddsföreskrifterna.
7 & Fastighetsägare och innehavare av särskild rätt till fastighet har rätt till ersättning, om föreskrifter enligt 2 å andra stycket som meddelats efter ansökan medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras eller att mark tas i anspråk.
19 kap. 6—7 åå
Prop. 1981/82:130 _ i 605
Om en föreskrift enligt 2 å andra stycket första meningen innebär förbud att vidta vissa åtgärder utan särskilt tillstånd. får ersättning på grund av den föreskriften utgå endast om sådant tillstånd har vägrats eller förenats med särskilda villkor.
Ersättningen skall betalas av den som har begärt föreskrifterna hos länsstyrelsen.
Om synnerligt men uppkommer vid användningen av fastigheten. skall fastigheten lösas av den ersättningsskyldige om ägaren begär det.
Paragrafen, som med av lagrådet föreslagna ändringar motsvarar 19 kap. 7 och 8 åå i det remitterade förslaget och har utformats efter mönster av 26 å första och andra styckena och 27 å naturvårdslagen (jfr också 22 å första stycket byggnadslagen). har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.7).
Enligt första stycket gäller att ersättning på grund av föreskrifter enligt 2 å andra stycket utgår endast i det fall föreskrifterna har meddelats efter ansökan och medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras eller att mark tas i anspråk. Bestämmelsen innebär en ändring av principerna för ersättning i förhållande till gällande VL.
Enligt 2 kap. 64 å VL gäller att länsstyrelsen endast får meddela skydds- bestämmelser som faller inom ramen för aktsamhetsregeln i 2 kap. 63 åVL. Sådana föreskrifter kan inte medföra rätt till ersättning för den vars verksamhet påverkas. Skyddsföreskrifter kan också meddelas av vattendomstolen enligt 2 kap. 14 å tredje stycket och 62 å VL. Här finns inte någon begränsning när det gäller föreskrifternas innehåll utan även föreskrifter som går utöver aktsamhetsregeln kan meddelas. För intrång på grund av sådana föreskrifter utgår ersättning enligt 9 kap. 1—10 åå VL. Dessa ersättningsregler, som i huvudsak motsvarar ersättningsreglerna i 4 kap. expropriationslagen. innebär att ersättningen för skada på fastighet skall motsvara minskningen i fastighetens marknadsvärde. Den s.k. pre- sumtionsregeln innebär dock viss begränsning av rätten till ersättning för s. k. förväntningsvärden. Ersättning kan inte utdömas för sådana inskränk- ningar i rätten att förfoga över fastighet som kan anses följa av aktsamhets- regeln. Ersättning skall å andra sidan i princip utgå för varje intrång som går utöver denna regel.
När det gäller rätt till ersättning på grund av skyddsföreskrifter enligt den nya vattenlagen för mark som tas i anspråk innebär bestämmelsen i första stycket första meningen ingen ändring i förhållande till gällande rätt. Bestämmelserna i 9 kap. 1—10åå. som motsvarar 9 kap. 1—10 åå VL. skall tillämpas på värdering m.m. (se 9 å i förevarande kapitel). 1 fråga om ersättning för föreskrifter som på något annat sätt begränsar rätten att förfoga över en fastighet innebär bestämmelsen för det första att förlust av förväntningsvärden inte alls ersätts. Vidare torde kravet på att den på- gående markanvändningen skall försvåras avsevärt i vissa fall kunna inne- bära en något restriktivare bedömning av ersättningsfrågor. Ersättnings-
19 kap. 7 5
Prop. 1981/82: 130 . 606
rätt behöver sålunda inte föreligga i alla fall då en föreskrift kan anses gå utöver aktsamhetsregeln.
Liksom enligt gällande rätt bör ersättning inte komma i fråga då en föreskrift inte går utöver vad fastighetsägaren måste tåla enligt aktsam- hetsregeln i l å första stycket. Detsamma bör gälla i fråga om motsvarande aktsamhetsregler i annan lagstiftning. exempelvis 5 å ML och de granne- lagsrättsliga bestämmelserna i 3 kap. jordabalken. En särskild bestämmel- se härom har tagits in i det remitterade förslaget men har på lagrådets förslag utgått i propositionsförslaget. eftersom denna grundsats får anses gälla utan uttrycklig föreskrift.
I fråga om innebörden av begreppet "pågående markanvändning avse- värt försvåras" hänvisas till vad som har anförts vid 1972 års ersättningsre- form (se prop. 1972: 111 bil. 2 s. 326 samt bil. 3 s. 527 och 535;jfr också prop. 19741166 5. 108). .
Andra stycket motsvarar 26 å andra stycket naturvårdslagen. I tredje stycket anges vem som skall svara för eventuella ersättningar. Länsstyrelsen kan ta upp frågor om vattenskyddsområden utan att någon framställning härom gjorts, dock med den inskränkningen som anges i 2 å tredje stycket. En kommun eller någon annan som vill ha särskilt skydd för en vattentillgång kan också vända sig till länsstyrelsen och begära att länsstyrelsen meddelar skyddsföreskrifter. Den som har begärt skydds- föreskrifter skall svara för eventuella ersättningsanspråk. Eftersom läns- styrelsen enligt 2 å tredje stycket inte får utan någon begäran meddela sådana inskränkande föreskrifter att ersättningsskyldighet kan uppkomma för staten, innehåller stadgandet inte någon motsvarighet till utredningsför- slaget att staten skall betala ersättningen när föreskrifterna har meddelats utan någon särskild framställning. Ersättningsskyldighet för staten skall alltså inte uppkomma annat än om statlig myndighet begärt att föreskrifter- na meddelas.
Eiära'e stycket, som motsvarar 19 kap. 8 å idet remitterade förslaget och som har utformats efter mönster av 27 å naturvårdslagen och 22 å tredje stycket byggnadslagen. har behandlats i den allmänna motiveringen i lag- rådsremissen (avsnitt 2.7). Utredningen har inte föreslagit någon rätt till inlösen.
I fråga om innebörden av begreppet "synnerligt men" hänvisas till vad som har anförts vid 1972 års ersättningsreform (se prop. 1972: 1 1 1 bil. 2 s. 336). Som framgår av bestämmelsens formulering föreligger inlösenplikt endast beträffande hel fastighet.
Några särskilda bestämmelser om värderingen vid inlösen lämnas inte i detta kapitel. 1 stället blir genom hänvisningen i 9 å de allmänna bestäm- melserna om ersättning i 9 kap. l—- 10 åå tillämpliga.
8 å Den som vill göra anspråk på ersättning eller begära inlösen skall väcka talan mot den ersättningsskyldige hos vattendomstolen inom ett år
19 kap. 8 5
Prop. 1981/82: 130 607
från den dag då det beslut som anspråket grundas på vann laga kraft. Gör han inte detta förlorar han sin rätt.
Paragrafen. som motsvarar 19 kap. 9 å i det remitterade förslaget men saknar motsvarighet i utredningens förslag. har utformats efter mönster av ' 33 å första stycket naturvårdslagen.
Talan enligt förevarande paragraf skall handläggas som stämningsmål (se 13 kap. 14 å punkt 12). Enligt 20 kap. 3 å gäller i sådana mål särskilda bestämmelser om rättegångskostnader (jfr 36 å naturvårdslagen).
Den i förevarande paragraf angivna ettårsfristen är dispositiv och kan alltså efterges av den ersättningsskyldige. t. ex. om det fordras för fortsatta förhandlingar (se prop. 1964:148 5. 152). 1 fall som avses i 7å andra stycket löper fristen från det beslutet i fråga om särskilt tillstånd (dispens) vann laga kraft.
9 å I fråga om ersättning och inlösen enligt detta kapitel gäller i övrigt 9 och 16 kap. -'
Paragrafen. som motsvarar 19 kap. 10å i det remitterade förslaget. innebär att de allmänna bestämmelserna om ersättning och betalning av ersättning blir tillämpliga (jfr 25 å andra stycket naturvårdslagen).
20 kap. Kostnadsbestämmelser
Kapitlet motsvarar 20 kap. i det remitterade förslaget och 22 kap. i utredningens förslag och innehåller med särskilda underrubriker bestäm- melser om rättegångskostnader vid domstol m.m. (1—6 åå), förrättnings- kostnader m.m. (7—9 åå) och övriga kostnader (10—13 åå).
Eftersom utredningens förslag till en administrativ tillståndsprövning har avvisats (se avsnitt 2.2 i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen) innehåller förevarande kapitel inte någon motsvarighet till de av utredning- en föreslagna särskilda bestämmelserna om kostnaderna i administrativa tillståndsärenden.
Principerna för kostnadsansvaret enligt förevarande kapitel överens- stämmeri huvudsak med gällande rätt (se främst 10 kap. 79.å och 11 kap. 65 å VL). _
22 kap. 13 å i utredningens förslag motsvaras av 22 kap. 3 å nya vatten- lagen.
Rättegångskostnader vid domstol m. m. 1 å I ansökningsmål. utom sådana som anges i andra stycket. och i mål som avses i 13 kap. 13 å andra stycket skall sökanden svara för sina egna och motparternas kostnader vid vattendomstolen. l ansökningsmål som innefattar bildande av samfällighet för bevattning eller vattenreglering svarar sökanden inte för kostnader i vattendomstolen som uppkommit för deltagare i samfälligheten.
19 kap. 9 5. 20 kap. I 5
Prop. 1981/82:130 ' 608
I mål som gäller omprövning eller förverkande enligt 15 kap. 3—6 eller 12 å skall kammarkollegiet och tillståndshavaren svara för sina kostnader vid vattendomstolen. I mål enligt .il5 kap. 3 å skall kammarkollegiet dessut- om svara för kostnader vid vattendomstolen som uppkommer för andra motparter än tillståndshavaren. I mål som gäller omprövning enligt 15 kap. 15 å andra stycket av fråga om kretsen av deltagare eller kostnadsfördel- ningen eller enligt 16 å skall varje part svara för sina kostnader.
I sådana överklagade ansökningsmål som avses i första stycket första meningen skall sökanden svara för sina egna kostnader i högre rätt och för de kostnader som där har uppkommit för motparterna genom att sökanden har klagat.
Paragrafen motsvarar med av lagrådet föreslagna jämkningar 20 kap. 2 å i det remitterade förslaget. 1 å i detta har på lagrådets förslag utgått.
Första stycket första meningen motsvarar 11 kap. 65 å första stycket första meningen VL och 22 kap. 1 å första stycket i utredningens förslag och innehåller huvudregeln om kostnadsansvaret i ansökningsmål i vatten- domstolen. Innebörden är liksom enligt VL att sökanden skall svara för både sina egna kostnader och motparternas kostnader. Vilka kostnader som är ersättningsgilla framgår av 18 kap. 8 å rättegångsbalken. som också innehåller en bestämmelse om rätt till ränta på kostnadsersättningen. Av- steg från huvudregeln om sökandens kostnadsansvar kan göras med stöd av 18 kap. 6 å rättegångsbalken. som innebär att en motpart till sökanden kan bli skyldig att ersätta kostnader som han förorsakat genom försumlig processföring m.m. (jfr 11 kap. 65 åandra stycket VL). 12 åförsta stycket hänvisas till 18 kap. 6 och 8 åå rättegångsbalken.
Regeln om kostnadsansvaret i ansökningsmål gäller också i de fall att ett ansökningsmål enligt 13 kap. 13 å andra-stycket handläggs som stämnings- mål. '
När det i stadgandet talas om sökandens kostnadsansvar bör beaktas att. om frågan om rättegångskostnader aktualiseras sedan tillstånd till företaget har getts, t. ex. efter ett uppskov med prövningen av vissa frågor enligt 13 kap. 49 å, den som innehar tillståndet kan vara en annan än den som ansökte om företaget. Ett exempel är det av lagrådet under 5—7 kap. behandlade fallet att den samfällighet som deltagarna i ett regleringsföretag bildar förfogar över meddelat tillstånd. I sådana fall måste vad som sägs om sökanden i paragrafen anses gälla tillståndshavaren. Någon uttrycklig regel härom anserjag inte erforderlig.
Det bör framhållas att reglerna också blir tillämpliga i fråga om anspråk på ersättning för oförutsedd skada.. Genom en anmälan av 'sådant anspråk - anhängiggörs inget nytt mål utan prövningen sker inom ramen för det ursprungliga ansökningsmålet. I fråga om oförutsedda skador på grund av ett markavvattningsföretag som ursprungligen handlagts vid en förättning, får utan-någon uttrycklig regel bestämmelsen i 7 å anses äga motsvarande tillämpning.
20 kap. 1 5
Prop. 1981/82: 130 609
Svea hovrätt tar i detta sammanhang upp frågan om en begränsning av antalet ombud och tekniska biträden på sakägarsidan i ansökningsmålen. Enligt hovrätten har antalet ombud och tekniska biträden i vattenmål ökat under senare tid. Detta har enligt hovrätten fått till följd att rättegångskost- naderna ökar samtidigt som en avsevärd del av vattendomstolarnas arbete ägnas åt kostnadsfrågor. Hovrätten anser att förväntade rättegångskost- nader i vissa fall kan utgöra ett hinder för mindre och medelstora vatten- företag. Hovrätten. som finner utvecklingen oroande. fäster uppmärksam— heten på en bestämmelse i den norska expropriationslagstiftningen. enligt vilken det vid avgörande av frågan om sakägarnas rz'ittegångskostnader varit nödvändiga skall beaktas att sakägare med likartade intressen som inte strider mot varandra bör utnyttja sammajuridiska och tekniska biträ- de.
Enligt min mening är det inte lämpligt med någon särskild bestämmelse som begränsar sakägarnas rätt att välja ombud. Det bör emellertid inom ramen för de nu föreslagna kostnadsbestämmelserna med tillämpning av 18 kap. 6 och 8 åå rättegångsbalken vara möjligt att i viss mån begränsa kostnaderna då flera ombud och tekniska biträden har anlitats på sakägar- sidan. Sålunda kan bl.a. utredningar och argumentering i samma fråga. som utförs av flera ombud oberoende av varandra. ofta anses vara onödigt dubbelarbete. som inte bör ersättas fullt ut. Jag vill också erinra om att vattendomstolen enligt 13 kap. 30 å andra stycket nya vattenlagen skall se till att någon onödig utredning inte görs i målet.
Svea hovrätt anser vidare att en bestämmelse bör införas om indexupp- räkning av ersättning för rättegångskostnader. Enligt hovrätten förekom- mer det ofta att en lång tid förflyter mellan upprättandet av en kostnads- räkning och utdömandet av ersättning. ] sådana fall framställs ofta yrkan- den om en indexuppräkning av beloppet. Sådana yrkanden kan emellertid enligt hovrätten inte bifallas på grund av bestämmelserna i 18 kap. 8 å rättegångsbalken.
Jag har inte funnit skäl att föreslå någon bestämmelse om indexuppräk- ning av kostnadsersättningar i enlighet med hovrättens förslag. Den möjlig- het att etappvis döma ut ersättning för rättegångskostnader som finns enligt 5 å i förevarande kapitel gör att nämnvärda förluster till följd av penningsvärdets fall inte skall behöva uppkomma.
Några remissinstanser tar upp frågan om rätten till ersättning för kostna- deri samband med utomprocessuella förberedelser enligt 11 kap. 7-—ll åå nya vattenlagen (jfr 4 kap. 19 å VL).
Enligt gällande praxis anses sökanden ersättningsskyldig för sakägarnas kostnader i samband med förberedelser som avses i 4 kap. 19 å VL. om kostnaden avser en inställelse m.m. som kan anses ha varit av betydelse för den kommande handläggningen vid vattendomstolen (se NJA-1960 s. 55). På samma sätt har sökanden ansetts ersättningsskyldig för sakägares kostnader i samband med en tillåtlighetsprövning hos regeringen. om kost- 39 Riksdagen 1981/82. I sam/. Nr [30
20 kap. I å
Prop. 1981/82:130 610
naderna hänför sig till arbete som är av betydelse för den fortsatta rätte- gången i vattendomstolen (se vattenöverdomstolens beslut den 4 april 1977. nr ST lzjfr NJA 1964 s. 295). Motsvarande bör enligt min mening gälla enligt den nya vattenlagen. Jag anser inte att det behövs några särskilda bestämmelser rörande frågan.
"Första stycket andra meningen innehåller en Specialregel för ansök- ningsmål som innefattar bildande av samfälligheter enligt vattenlagen (jfr 11 kap. 65 å första stycket andra meningen VL). Sökandens kostnadsan- svar enligt första meningen gäller enligt bestämmelsen inte deltagare i samfälligheten. Detta överensstämmer med vad som gäller vid markavf vattningsförrättningar enligt 7 å första stycket.
Andra stycket. som saknar motsvarighet i VL. motsvarar 22 kap. 3 å i utredningens förslag. Vid omprövning m.m. enligt 15 kap. 3—6 åå nya vattenlagen är det kammarkollegiet som är sökande och vid omprövning enligt 15 kap. 12 å är.det kammarkollegiet eller tillståndshavaren som är sökande. Förevarande bestämmelser avser endast dessa typer av ompröv- ningsmål. Vid omprövning-enligt 15 kap. 8. 9 och 11 åå gäller alltså de vanliga rättegångskostnadsreglerna för ansökningsmål i första stycket av förevarande paragraf.
Omprövningar enligt 15 kap. 15 å andra stycket kan i vissa fall avse endast förhållandet mellan deltagarna i en samfällighet. Detta gäller alltid omprövningar enligt 16 å samma kapitel. Vid sådana omprövningar skall enligt tredje meningen i förevarande stycke varje part svara för sina kost- nader.
Tredje stycket motsvarar 11 kap. 106 å femte stycket och 108 å andra stycket VL samt 22 kap. 6 å i utredningens förslag (jfr 7 kap. 3 å expropn'a- tionslagen). Innebörden är liksom enligt VL att en sakägare som klagar till högre rätt får stå för sina egna kostnader. om han förlorar, men att han inte kan åläggas att betala sökandens kostnader annat än med tillämpning av 18 kap. 6 å rättegångsbalken. Liksom enligt gällande rätt blir bestämmelsen tillämplig inte bara vid klagan i huvudsaken utan också då något beslut under rättegången överklagas.
l ansökningsmål förekommer ibland att sakägare för talan mot vatten- domstolens dom i frågor vari sökanden inte har något egentligt partsin- tresse. Denna fråga behandlas under följande paragraf.
2 5 Bestämmelsernai 1 ågäller inte. om annat följer av 18 kap. 6 eller 8 å rättegångsbalken.
Beträffande särskilda frågor i ansökningsmål får efter vad som finnes skäligt förordnas att vardera parten skall svara för sina kostnader eller att part som förlorar skall ersätta annan part hans kostnader.
Paragrafen har införts på förslag av lagrådet. _ Första stycket motsvarar 22 kap. 8 å i utredningens förslag och delvis 1 1 kap. 65 å andra stycket VL (jfr 16 kap.: 14 å andra stycket fastighetsbild- ningslagen och 7 kap. 1 å första stycket expropriationslagen).
20 kap. 2 9
Prop. 1981/82:130 611
Enligt andra stycket kan avsteg göras från huvudregeln om sökandens kostnadsansvar i ansökningsmål i l å. Bestämmelsen kan tillämpas i alla instanser.
Som exempel på fall då stadgandet bör kunna tillämpas kan nämnas det i remissprotokollet berörda att sakägare tvistar om fördelningen mellan dem om ett ersättningsbelopp. Sökanden har i regel inget eget intresse att bevaka i tvister, som inte rör ersättningens belopp utan enbart fördelning- en av beloppet. Så har det i rättspraxis hänt att samefonden och en sameby tvistar inbördes om fördelningen av ett i och för sig ostridigt ersättningsbe- lopp avseende skador på rennäringen. Det kan också nämnas andra exem- pel. Ett inte så ovanligt fall är att delägare i ett samfällt flske tvistar om fördelningen av den ersättning som bestämts för skada på fisket.
De nu berörda fallen bör hållas isär från sådana som avses i 13 kap. 17 å. Som jag har anfört i anslutning till det stadgandet är dess innebörd att. om frågor som där avses tas upp i ett vattenmål, vattenlagens bestämmelser inte blir tillämpliga utan i stället de regler som gäller på det ifrågavarande rättsområdet, bl. a. i fråga om rättegångskostnader. Detta betyder att om vattendomstolen. såsom ibland skett vid tillämpningen av motsvarande stadgande i 11 kap. 22 å VL, tagit upp en fördelningsfråga med stöd av 13 kap". 17 å och inte sett den som ett naturligt led i prövningen av vattenmå- let. kostnadsreglerna i rättegångsbalken blir tillämpliga i denna del (jfr prop. 1974: 83 s. 200). Beträffande fallet rörande tvist mellan samefonden och en sameby. torde vattendomstolen. med hänsyn till fördelningsregeln i 28 å andra stycket rennäringslagen(1971 : 437). vilken är att tillämpa också i vattenmål, alltid ha att ta ställning till fördelningsfrågan; en tillämpning av 13 kap. 17 å blir alltså inte aktuell i dessa fall.
Ifall av nu berörda art bör man kunna se till den verkliga partsställning- en i målet när det gäller att avgöra vem som skall stå för rättegångskostna- derna. Sökandens kostnaderi mål av denna art torde bli obetydliga och bör stanna på honom. Däremot bör sökanden inte förpliktas att betala rätte- gångskostnaderna för någon av de reellt tvistande parterna. ] stället bör kostnaderna fördelas dem emellan med tillämpning av grunderna i 18 kap. rättegångsbalken. Om i det berörda fallet avseende tvist mellan en sameby ' och samefonden samebyn har framgång med sin talan, bör således same- fonden kunna åläggas att ersätta byns rättegångskostnader.
Bestämmelsen kan tillämpas också i andra typer av fall. där en avvikelse från huvudregeln om sökandens kostnadsansvar framstår som motiverad. Ett sådant fall är det som avses i 3 kap. 10 å. Det stadgandet innebär att någon som kan få nytta av ett vattenföretag, om detta utförs på ett visst sätt, kan i ansökningsmålet rörande tillstånd till företaget begära ett sådant ändrat utförande. Det kan inte vara skäligt att sökanden skall behöva betala kostnaderna för den som framställer ett sådant yrkande, om denne inte får bifall till sin talan. Och även om hans yrkande bifalls kan omstän- digheterna vara sådana att en annan fördelning av kostnaderna än som skulle följa av huvudregeln framstår som skälig.
20 kap. 2 55
Prop. 1981/82: 130 612
3 å Om talan om ersättning eller inlösen på grund av ett förordnande om vattenskyddsområde ogillas men käranden har haft skälig anledning att få sin talan prövad av vattendomstolen, får vattendomstolen förordna att svaranden skall ersätta käranden dennes rättegångskostnader eller att var- dera parten skall svara för sina kostnader vid vattendomstolen.
Paragrafen. som motsvarar 20 kap. 3 å i det remitterade förslaget men saknar motsvarighet i VL och i utredningens förslag (jfr dock 22 kap. 4 å första stycket). innehåller ett undantag från huvudregeln att rättegångsbal- kens rättegångskostnadsregler gäller i stämningsmål.
Utredningen har föreslagit ett sådant undantag för talan om oförutsedda skador. Som framgår av 15 kap. 17 å tredje stycket nya vattenlagen har jag emellertid frångått utredningsförslaget att sådan talan skall väckas genom ansökan om stämning. Anspråk på grund av oförutsedda skador skall i stället anmälas till vattendomstolen och handläggas i det ursprungliga ansökningsmålet. Detta innebär att bestämmelserna i l å första stycket i förevarande kapitel om sökandens ansvar för kostnader blir tillämpliga. Förevarande kapitel innehåller inte några särskilda bestämmelser om rätte- gångskostnadsansvaret vid talan om oförutsedda skador.
Förevarande paragraf innehåller i stället bestämmelser om rättegångs- kostnader i stämningsmål vid vattendomstolen om ersättning eller inlösen på grund av förordnanden om valtenskyddsområden enligt 19 kap. Ersätt- ningsbestämmelserna i 19 kap. har utformats efter mönster av 25—27 åå naturvårdslagen. Enligt 36 å naturvårdslagen gäller för sakägarna generö- sare regler om rättegångskostnader än som följer av rättegångsbalken (se prop. 1972: 111 bilaga 3 s. 528 och 538). Motsvarande bestämmelser har tagits in i förevarande paragraf.
Förevarande paragraf avser endast kostnaderna vid vattendomstolen. ] högre rätt gäller alltså rättegångsbalkens bestämmelser.
4 å Om det är skäligt. får vattendomstolen i förrättningsmål förordna att en part som förlorar målet skall ersätta motparters kostnader vid vatten- domstolen.
Paragrafen motsvarar 20 kap. 4 å i det remitterade förslaget samt 1 1 kap. 93 å VL och 22 kap. 5 å i utredningens förslag (jfr 16 kap. 14å första stycket första meningen fastighetsbildningslagen). l paragrafen regleras liksom enligt VL både den situationen att klaganden förlorar och att han vinner (dvs. att hans motparter förlorar målet). l vattenöverdomstolen och högsta domstolen gäller rättegångsbalkens bestämmelser.
5 å 1 ansökningsmål får sökanden åläggas att betala ersättning för mot- parters rättegångskostnader även om deras talan inte har blivit prövad slutligt vid domstolen. Ersättningen skall även innefatta ränta efter sex procent från dagen för beslutet till dess betalning sker.
20 kap. 3—5 åå
Prop. 1981/82: 130 613
Paragrafen motsvarar med av lagrådet föreslagna ändringar 20 kap. 5 å i det remitterade förslaget och 11 kap. 66 å 4 mom. VL. Utredningen har föreslagit en möjlighet att förordna om förskott på rättegångskostnader (22 kap. 9 å i utredningens förslag). Förevarande paragraf innebär däremot liksom VL att vattendomstolen i särskilda avgöranden slutligt kan avgöra frågan om ersättning för de kostnader som sakägarna dittills har haft. Denna möjlighet avser ansökningsmålen men hari motsats till det remitte- rade förslaget inte begränsats till vissa sådana. Beslutet i rättegångskost- nadsfrågan behöver inte heller ges i samband med ett delavgörande beträf- fande själva saken.
Enligt 18 kap. 8 å tredje stycket rättegångsbalken skall det utgå ränta på ersättning för rättegångskostnader från dagen då målet avgörs. 1 förevaran- de fall bör utgångspunkten vara dagen för beslutet om ersättning. I andra meningen har tagits in ett särskilt stadgande härom.
6 å Vid vattendomstolen är i ansökningsmål sökanden skyldig att ersätta domstolen dess kostnader för
1. kungörelser
2. aktförvarare
3. sakkunniga som tillkallats av domstolen
4. lokaler för sammanträden. Vad i första stycket-sägs om sökanden gäller i förrättningsmål klagan- den. om kostnaden har orsakats av hans besvär, och i stämningsmål käranden.
I högre rätt gäller vad i första och andra styckena sägs om sökande, klagande eller kärande den som fullföljt talan.
På anmodan av domstolen skall förskott på ersättningen betalas. Frågan vem som slutligt skall stå för kostnaden avgörs i enlighet med vad som gäller för rättegångskostnadernai vattenmålet.
Paragrafen motsvarar med av lagrådet föreslagen utformning 20 kap. 6 å i det remitterade förslaget samt 11 kap. 97 å 1 mom.. 106å första och tredje styckena och 108 å andra stycket VL samt 22 kap. 10 å i utredning- ens förslag.
Enligt 18 kap. 9 å rättegångsbalken svarar flera sökande, kärande eller klagande solidariskt för skyldigheten att betala förskott.
F örrättningskostnader m. rn. 7 & Annan sakägare än deltagare har rätt till skälig ersättning för sina kostnader vid förrättning. På ersättningen skall utgå ränta efter sex procent från dagen för beslutet till dess betalning sker.
Förrättningsmän och gode män har rätt till ersättning enligt bestämmel- ser som meddelas av regeringen.
Ersättning till sakkunniga enligt 12 kap. 8 å bestäms av förrättningsman- nen.
Paragrafen motsvarar med av lagrådet föreslagen utformning 20 kap. 7 å i det remitterade förslaget.
20 kap. 6—7 åå
Prop. 1981/82: 130 614
Första stycket motsvarar 10 kap. 79 å tredje stycket VL och 22 kap. 1 å andra stycket andra och tredje meningarna i utredningens förslag. Det är att märka att rättegångsbalken inte gäller vid förrättningar. Därför har intagits det särskilda räntestadgandet i andra meningen.
Andra stycket motsvarar 10 kap. 30 å första stycket första meningen och 79 å första stycket VL samt 16 kap. 24 å i utredningens förslag. F.n. gäller förordningen (1976: 1000) om ersättning till synemän och ombud vid vissa förrättningar, som i huvudsak knyter an till lantbruksnämndstaxan. Jag kommer att senare anmäla frågan om de nya bestämmelser som behövs.
De grundläggande bestämmelserna om förrättningsmän och gode män vid'förrättning finns i 12 kap. 1—6 åå nya vattenlagen .
Tredje stycket motsvarar 16 kap. 8 å andra stycket i utredningens för- slag.
8 å Till förrättningskostnader hänförs
l. ersättning till förrättningsmän. gode män och sakkunniga.
2. kungörelsekostnader. ersättning till aktförvarare och andra kostnader som är nödvändiga för förrättningen,
3. ersättning för kostnader som avses i 7 å första stycket.
4. ersättning för skador som avses i 12 kap. 24 å. .
5. kostnad för förrättning som avses i 12 kap. 28 'å första stycket. Om tillståndsbeslut meddelas. skall förrättningskostnaderna fördelas mellan deltagarna i markavvattningsföretaget efter vad som är skäligt.
Inställs förrättningen. skall sökanden betala de kostnader som har upp- kommit. om inte särskilda omständigheter föranleder att betalningsskyl- digheten fördelas mellan samtliga sakägare eller vissa av dem. ()m den inställda förrättningen har inletts på grund av ett beslut vid en fastighets- reglering, skall dock kostnaderna anses som förrättningskostnader vid fastighetsregleringen.
Om kammarkollegiet begär omprövning av ett markavvattningsföretag. skall staten svara för förrättningskostnaderna.
Såsom sökande anses även den som har förenat sig med sökanden om företaget samt den på vilkens begäran företaget har givits en större omfatt- ning än vad sökanden har begärt.
Paragrafen motsvarar 20 kap. 8 å 1 det remitterade förslaget. Förrta— tredje styckena motsvarar 10 kap. 79 och 80 åå VL samt 16' kap. 25 å och2 -.. 2kap. 1 å andra stycket ljärde meningen i utredningens förslag (jfr 2 kap. 6'å fastighetsbildningslagen och 29 å anläggningslagen ). Tredje stycket andra meningen innebär en ändring av vad som nu gäller enligt 10 kap. 82 å VL.
Fjärde stycket saknar motsvarighet i VL och i utredningsförslaget men överensstämmer med 1 å andra stycket och 6 å i förevarande kapitel.
Vid omprövning enligt 15 kap. 15 å andra stycket. som avser ompröv- ning av förhållandet mellan deltagarna i en samfällighet. gäller kostnads- reglerna för förrättning. Den som efter en sådan omprövning ansluts till samfälligheten har sålunda såsom deltagare inte rätt till'ersättning för sina kostnader.
20 kap. 8 .å
Prop. 1981/82:130 . " _ 615
Femte stycket motsvarar delvis 10 kap. 82 å VL. Av 12 kap. 9 å andra stycket nya vattenlagen framgår att i de' fall en förrättning har inletts efter anmälan av fastighetsbildningsmyndigheten i samband med fastighetsreg- lering ägarna av de fastigheter som ingår i regleringen är att anse som sökande. Som sökande anses vidare enligt 12 kap. 25 å andra stycket den som. sedan sökanden återkallat sin ansökan, begär att förrättningen skall fortsättas.
9 å Sökanden är skyldig att på anmodan av förrättningsmannen betala förskott på förrättningskostnader.
Paragrafen motsvarar med av lagrådet föreslagen utformning 20 kap. 9 å i det remitterade förslaget samt 10 kap. 30 å första stycket och 79 å första stycket VL och 22 kap. 10 å i utredningens förslag.
I enlighet med-vad lagrådet förordat har stadgandets tillämpning inte begränsats till vissa slags förrättningskostnader. 1 8 å föreskrivs hur för- rättningskostnaderna slutligt skall fördelas." ' '
Övriga kostnader
10 å I ärenden hos regeringen om ianspråktagande av strömfall enligt 2 kap. 8 å skall sökanden svara för samtliga kostnader.
I ärenden hos länsstyrelsen om fördelning av ersättning skall den ersätt— ningsskyldige svara för samtliga kostnader.
Första och andra styckena gäller inte om annat följer vid en motsvaran— de tillämpning av 18 kap. 6 eller 8 å rättegångsbalken .
Frågor om ersättning enligt denna paragraf prövas av vattendomstolen.
Paragrafen m'otsvarar' med av lagrådet föreslagen utformning 20 kap. 10 och 11 åå i det remitterade förslaget samt 22 kap. 1 å första stycket i 'utrcdningens förslag och. 9 kap. 26 å VL. Tvister om ersättning prövasnom fråga som avses i första stycket inte prövas i ansökningsmålet om ersätt- ning för ianspråktagande av strömfallct. av vattendomstolen efter stäm- ning (se 13 kap. 14 & punkt 13).
11 å Företagaren" skall med belopp som länsstyrelsen bestämmer betala kostnaderna för _
[. tillsyn som avses i 18 kap. 1 å andra stycket.
2. undersökningar som avses i 18 kap: 2 å andra stycket andra mening- en. ' ' 3. besiktning enligt 18 kap. 3 å.
Paragrafen motsvarar 20 kap. 12 å i det remitterade förslaget. På lagrå- dets förslag har ”innehavaren av vattenanläggningen" bytts ut mot "före— tagaren".
12 å Den som här ansökt 'om besiktning enligt 18 kap. 4 å skall betala kostnaderna för besiktningen med belopp som länsstyrelsen bestämmer.
20 kap. 9— I2 åå
Prop. 1981/82:130 ' 616
Om besiktningsmannen begär det. är den som har gjort ansökan även 20 kap. [3 5, skyldig att betala förskott på kostnaderna för besiktningen. 21 kap-
Paragrafen motsvarar 20 kap. 13 å i det remitterade förslaget. 13 å Länsstyrelsens beslut enligt 11 och 12 åå får verkställas.
Paragrafen har tillkommit på förslag av lagrådet. eftersom enligt 3 kap. 1 å första stycket punkt 6 utsökningsbalken förvaltningsmyndighets beslut inte är verkställbart. om inte särskild föreskrift om verkställighet har meddelats.
21 kap. Ansvar, handräckning m. rn.
Kapitlet. som motsvarar 21 kap. 1 det remitterade förslaget och 23 kap. i utredningens förslag. ersätter i huvudsak bestämmelserna i 13 kap. 8— 15 åå VL. '
De nya ansvarsbestämmelserna avseri huvudsak samma gärningar som nu är straffbelagda enligt VL. En nyhet i förhållande till såväl VL som utredningsförslaget är dock att en försummelse av skyldigheten att under- hålla ett vattenföretag medför straffansvar (se avsnitt 2.6.1 i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen).
] förevarande kapitel liksom i utredningsförslaget saknas en motsvarig- het till bestämmelsen i 13 kap. 14 åförsta stycket VL om straffför den som- tar bort eller fördärvar ett vattenmärke. Straff för sådana gärningar kan ådömas enligt bestämmelserna i 14 kap. 8 å brottsbalken om förfalskning ' av fast märke eller i 12 kap. 1—3 åå brottsbalken om skadegörelse eller' åverkan. Dessa straffbestämmelser är enligt min mening tillräckliga.
Påföljden för huvuddelen av de brott som anges i 13 kap. 11— 14 åå VL är böter eller fängelse i högst sex månader. 1 utredningsförslaget är påfölj- den för motsvarande brott böter eller fängelse i högst ett år (23 kap. 1 å första stycket i utredningens förslag).
Naturvårdsverket anser att påföljdsmaximum bör höjas ytterligare. Straffmaximum för brott mot ML har fr.o.m. den 1 juli 1981 höjts från ett till två års fängelse. I motiven (prop. l980/81:92 s. 54) till ändringen ' anförs bl.a. att det finns ett behov av att kunna utdöma kännbara påföljder för brott mot ML. Straffskärpningen medför också att preskriptionstiden förlängs från nuvarande två år till fem år.
Enligt min mening bör en motsvarande straffskärpning göras i den nya vattenlagen . Ett åsidosättande-av vattenlagens bestämmelser kan få lika vådliga följder som brott mot ML och straff'skalan för brott mot vatten- lagen bör av detta och andra skäl överenssti-imma med den i ML. Jag föreslår därför att påföljden för brott mot vattenlagen i huvudfallet skall vara böter eller fängelse i högst två. år.
Prop. 1981/82: 130 617
Som jag har anfört vid inledningen till 13 kap. skall talan om ansvar för brott mot den nya vattenlagen prövas av allmän domstol och alltså inte som enligt VL av vattendomstol.
Motsvarigheten till de av utredningen i 23 kap. föreslagna bestämmelser- na om biträde av polismyndighet vid tillsyn (3 & tredje stycket). föreläggan- de att avstå vatten (5 &) och föreläggande att iaktta den allmänna aktsam- hetsregeln till skydd för vattenförsörjningen (6 5 första stycket) har tagits in i 18 kap. 6 & andra stycket 2 kap. 9 & tredje stycket resp. 19 kap. 1 & tredje stycket nya vattenlagen.
Särskilda övergångsbestämmelser till förevarande kapitel finns 1 25 å i promulgationslagen.
] & Till böter eller fängelse i högst två år döms den som uppsåtligen eller av loaktsamhet bryter mot 4 kap. 1- 5 första eller andra stycket eller 4 kap. 4 & andra meningen 2. bryter mot villkor eller föreskrifter som har meddelats i samband med tillstånd till ett vattenföretag enligt denna eller äldre lag eller i samband med godkännande av arbeten enligt 4 kap. 4 &. lagligförklaring enligt 4 kap. ' 5 5 eller prövning enligt 14 kap. 5 5 första stycket eller motsvarande äldre bestämmelser elleri samband med prövning enligt 15 kap..
3. åsidosätter skyldigheten att underhålla en vattenanläggning eller bryter mot 17 kap. 2 &.
4. underlåter att fullgöra vad som åligger honom enligt 18 kap. 2 5 första stycket,
5. bryter mot föreskrifter som har meddelats enligt 19 kap. 2 eller 3 &. I ringa fall döms inte till ansvar. Till ansvar enligt första stycket döms inte om ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbalken.
] lagen (1950: 596) om rätt till flske finns bestämmelser om straff och andra påföljder för den som överträder fiskeförbud som har meddelats enligt denna eller äldre lag.
Paragrafen motsvarar med av lagrådet föreslagen utformning 21 kap. 1 5 i det remitterade förslaget samt 23 kap. 1 och 2 åå i utredningens förslag.
_ Första stycket innehåller straffbestämmelser med böter eller fängelse i straffskalan. Såsom framgår av vad som har anförts vid kapitelrubriken har straffskalan höjts i förhållande till både VL och utredningens förslag.
Punkt I iförevarande stycke motsvarar 13 kap. 11 % VL och 23 kap. 1 5 första stycket punkt 1 i utredningens förslag. Enligt bestämmelsen straff- beläggs brott mot bestämmelserna i 4 kap. 1 ä-om tillståndsplikt och om förbud mot att påbörja större arbeten i anslutning till vattenföretag innan ett tillstånd har meddelats samt mot bestämmelsen i 4 kap. 4 & andra meningen om godkännande av utförda arbeten. '
Pun/(12 i förevarande stycke-motsvarar 13 kap. 12 och 13 55 VL samt 23 kap. l & första stycket punkterna 2 och 3 i utredningens förslag.
I utredningens förslag har straffbestämmelserna begränsats till att gälla
2] kap. I 9'
Prop. 1981/82: 130 618
föreskrifter och villkor som meddelats med stöd av den nya vattenlagen . Såsom Stockholms tingsrätt påpekar bör emellertid straftbestämmelserna också gälla vid förseelser mot föreskrifter som har meddelats med stöd av äldre lag. Förevarande stadgande har utformats i överensstämmelse här-. med.
Enligt utredningsförslaget och det remitterade förslaget skall en överträ- delse av meddelade villkor och föreskrifter föranleda ansvar endast om överträdelsen kan medföra att allmänna eller enskilda intressen skadas. ] enlighet med lagrådets förslag och i överensstämmelse med 45 å ML har detta rekvisit utgått i propositionens lagtext. Ansvar för brott mot villkor eller föreskrifter skall alltså inträda oberoende av om skada kan befaras eller ej. 1 andra stycket stadgas dock ansvarsfrihet för ringa fall. .
Enligt punkt 3 i förevarande stycke inträder straffansvar vid brott mot bestämmelserna om underhållsskyldighet i 17 kap. 1 så och om driften av vattenföretagi 17 kap. 2 5. '
En bestämmelse om straff vid eftersatt underhåll saknas som jag har anfört vid kapitelrubriken i både VL och utredningens förslag. _
I 13 kap. 13 & första stycket VL finns en bestämmelse om straff vid överträdelser av bestämmelserna i 2 kap. 27—30 och 32 åå VL om hand- havandet av regleringstillstånd. En motsvarande stratfbestämmelse saknas i utredningsförslaget. Jag anser emellertid att bestämmelsen i 17 kap. 2 & nya vattenlagen om driften av vattenföretag på samma sätt som i VL bör kompletteras med en straffbestämmelse. Förevarande stadgande har utfor- mats i överensstämmelse härmed.
[ punkt 4 i förevarande styckte stadgas straff för den som underlåter att fullgöra den upplysningsplikt som enligt 18 kap. 2 15 första stycket gäller för en företagare i förhållande till tillsynsmyndigheter. Bestämmelsen har ingen motsvarighet i VL. I utredningsförslaget upptas motsvarande förse- - else i straffstadgandet i 23 kap. l å andra stycket. där endast böter ingår. Den skärpning av påföljden för underlåtenhet att lämna upplysningar som placeringen i förevarande stycke innebär sammanhänger med den skärp- ning av motsvarande straflbestämmelse i 45 & ML som skedde den 1 juli 1981. Med en underlåtenhet att lämnaupplysningar börjämställas det fallet att en företagare lämnar felaktiga upplysningar om företaget.
Punkt 5 innehåller en bestämmelse om straff vid överträdelser av sådana föreskrifter som meddelas enlig 19 kap. 2 och 3 åå i samband med förord- nanden om skyddsområden. Enligt 13 kap. 14 å andra stycket VL och 23 kap. 2 s i utredningens förslag gäller att straffbarhet förutsätter att länssty- relsen särskilt har förordnat om straffansvar vid överträdelser av medde- lade föreskrifter. Påföljden är enligt VL och utredningsförslaget penning- böter eller dagsböter. Förevarande stadgande innebär en generell straff- sanktion för meddelade föreskrifter. Länsstyrelsens möjlighet att särskilt förordna om straffansvar behålls alltså inte. Samtidigt innebär stadgandet en straffskärpning i förhållande till VL genom att även fängelse kan ådö-
21 kap. I i)"
Prop..1981/82:130 . ' 619
mas. Detta överensstämmer med vad som nu gäller beträffande föreskrif- ter som meddelas för naturreservat (se 37 å naturvårdslagen). .
I paragrafens andra stycke, som motsvarar tredje stycket i det remittera— de förslagct (andra stycket i detta'har intagits i 2 å). stadgas i överensstäm- melse med 45 å andra stycket ML straffrihet för ringa fall.
Tredje stycket motsvarar 45 å tredje stycket ML.
Fjärde stycket innehåller en erinran om att ansvar för överträdelser av fiskeförbud som meddelas enligt denna eller äldre lag skall ådömas enligt lagen (1950: 596) om rätt till fiske. En motsvarande bestämmelse finns i 13 kap. 15 å VL, men saknas i utredningsförslaget. Som lagrådet utvecklat bör påföljdsbestämmelserna rörande fiskeförbud enligt vattenlagen regle— ras i lagen om rätt till fiske och inte i fiskeristadgan (1954: 607). Jag kommer att senare anmäla frågan om ändring av lagen om rätt till fiske så att fiskeförbud som meddelas med stöd av den nya vattenlagen omfattas av straffansvar enligt den lagen.
2 & Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra vad som åligger honom enligt 4 kap. 3 å tredje stycket.
Paragrafen. som motsvara-rl21 kap. 1 å andra stycket i det remitterade förslaget och 23 kap. 1 å andra stycket i utredningens förslag. avser brott mot skyldigheten att anmäla rensningar m.m. till fiskenämnden. På lagrå— dets förslag har bestämmelsen tagits upp i en särskild paragraf. eftersom påföljden endast är böter och något behov av en straffrihetsregel för ringa fall inte föreligger. _
3 5 Om någon har begått en gärning som avses i 1 å första stycket 1—3 eller 5. får länsstyrelsen vid vite förelägga honom att vidta rättelse. Sådant föreläggande får också meddelas om någon inte har iakttagit vad som gäller enligt 19 kap. ] 5 första stycket. -
Om tillståndet till ett vattenföretag har förfallit enligt 15 kap. 2 å. får länsstyrelsen vid vite förelägga tillståndshavaren att riva ut en med stöd av tillståndet uppförd vattenanläggning som kan skada allmänna eller enskilda intressen.
Paragrafen motsvarar med av lagrådet föreslagen utformning 21 kap. 2 å första stycket och 3 5 första meningen i det remitterade förslaget samt 2 kap. 33 å andra stycket och 65 å andra stycket. 3'kap. 10 å. 5 kap. 5 å. 7 kap. 41 och 49 åå VL samt 23 kap. 4 å och 6 å andra stycket i utredningens förslag. Den ger länsstyrelsen rätt att med vitesföreläggande ingripa mot den som bryter mot lagens bestämmelser för att nå rättelse. I enlighet med lagrådets förslag har bestämmelserna om håndräckning i motsvarande situationer tagits in i 4 å. Länsstyrelsen kan förordna att en anläggning som är olaglig skall rivas ut. Därvid måste emellertid beaktas att utrivning av en anläggning i princip utgör ett tillståndspliktigt vattenföretag. Grunden för tillståndsplikten är att en utrivning kan medföra skador och olägenheter för .
2] kap. 2—3 åå
Prop. 1981/82: 130 . 620
enskilda och från allmän synpunkt. om utrivningen utförs olämpligt eller om anläggningen funnits så länge att omgivningen anpassat sig efter den. Vattendomstolen skall därför kunna meddela närmare föreskrifter om hur utrivningen skall ske och bestämma ersättning-för skador som vållas av utrivningen. Detta innebär att ett föreläggande "enligt förevarande paragraf som går ut på att en anläggning skall rivas ut måste utformas med tanke på att det kan krävas tillstånd till utrivningen.
T vångsåtgärder enligt denna paragraf kan tillgripas även om gärningen inte är brottslig men omfattas av gärningsbeskrivningen i de stadganden vartill hänvisas i paragrafen.
4 å 1 fall som avses i 3 å får vattendomstolen meddela handräckning. ] fråga om sådan handräckning finns bestämmelser i 17 å handräckningsla- gen (1981 : 847). Utslag i sådant mål överklagas hos vattenöverdomstolen.
Om allmänna intressen berörs, görs ansökan om handräckning av läns- styrelsen.
Paragrafen. som motsvarar 21 kap. 2 å och 3 å andra meningen i det remitterade förslaget samt 23 kap. 3 å i utredningsförslaget och 13 kap. 8— 10 åå VL. ger möjligheter till handräckning för att uppnå rättelse.
Med handräckning avses vad som i motiveringen till handräckningslagen benämns specialreglerad handräckning. varom bestämmelser finns i 17 å handräckningslagen. Enligt det stadgandet skall, med undantag för fullföljd av talan. handräckningslagens allmänna regler gälla beträffande hand- räckning som enligt särskild föreskrift skall tas upp av tingsrätt. Enligt nu förevarande stadgande meddelar vattendomstolen handräckning. Vatten— domstol-är — liksom fastighetsdomstol — i förevarande sammanhang att se som tingsrätt i särskild sammansättning. Handräckningsmålet skall alltså inte handläggas som vattenmål. Vattendomstolens utslag i handräcknings- målet överklagas enligt andra meningen hos vattenöverdomstolen.
Andra stycket har utformats så att länsstyrelsen är ensam behörig att ansöka om handräckning om'allmänna intressen berörs. _
22 kap. Slutbestämmelser
Kapitlet motsvarar 22 kap. i det remitterade förslaget samt 12 och 14 kap. VL och-24 kap. i utredningens förslag.
Definitionen av begreppet "lågvatten” i 14 kap. 1 å VL har inte fått någon motsvarighet i den nya lagen (jfr vad som har anförts vid 1 1 kap. 1 å punkt 3). Jag anser inte heller att det finns något behov av en definition av begreppet "fallhöjd". som har efterlysts av Svea hovrätt.
Bestämmelserna i 14 kap. 6 å VL och 24 kap. 3 å i utredningens förslag om rätt till tillträde har ersatts av 18 kap. 7 å nya vattenlagen. En motsva- righet till bestämmelsen i 24 kap. 6 å i utredningens förslag om vattenföre-
21 kap. 4 5, 22 kap.
Prop. 1981/82: 130 621
tag som kan beröra annat land har tagits in i 1 kap. 2 å andra stycket nya vattenlagen .
] & Lagens bestämmelser om fastighet gäller också gruvor utom i fall som avses i 5 kap. 2 å tredje stycket.
Paragrafen. som saknar motsvarighet i utredningens förslag, motsvarar delvis 22 kap. 1 å i det remitterade förslaget och 14 kap. 2 å andra stycket VL. I enlighet med vad lagrådet förordat har bestämmelsen i det remittera- de förslaget om tomträtt utgått och begränsningen för gruva i fråga om inlösen av mark hänförts till fall som avses i 5 kap. 2 å tredje stycket. I 16 kap. 20å har tagits in en bestämmelse om tomträtt såvitt avser betalning av ersättning. '
En motsvarighet till bestämmelserna om fideikommiss i 14 kap. 2å första stycket VL finns i 6 å i promulgationslagen.
2 5 Ett vattenföretag skall anses beröra en viss fastighet
1. när ett yrkande framställs om skyldighet för fastighetens ägare att delta i företaget.
2. när fastigheten eller dess vatten tas i anspråk för företaget eller för en anläggningi samband med företaget.
3. när företaget kan medföra skador på mark eller vatten som tillhör fastigheten. på byggnader eller anläggningar som finns på fastigheten eller på fastighetens användningssätt.
Paragrafen. som saknar motsvarighet i utredningens förslag. motsvarar '22 kap. 2 å i det remitterade förslaget och 14 kap. 4 å VL. Förevarande bestämmelser är av betydelse framför allt när det gäller att bestämma kretsen av sakägare. bl. a. i fråga om-innehållet i-ansökningar och kungö- relser. Som lagrådet påpekar skall stadgandet däremot inte uppfattas som en närmare avgränsning av kretsen av ersättningsberättigade. Denna fråga bör. som närmare har utvecklats i den allmänna motiveringen-i lagrådsre- missen ( avsnitt 2.10.2 ). liksom hittills lösas i rättstillämpningen.
3 5 Om säkerhet som skall ställas enligt denna lag inte har godkänts av den till vars förmån den ställs. skall säkerheten prövas av länsstyrelsen. Borgen får godkännas av länsstyrelsen endast om borgensmannen sva— rar som för egen skuld och. om flera har tecknat borgen. de svarar solida- riskt. Staten. kommuner. landstingskommuner och kommunalförbund behö- ver inte ställa säkerhet.
Paragrafen motsvarar 22 kap. 3 å i det remitterade förslaget och 14 kap. 3 å andra stycket och 8 å VL samt 22 kap. 13 å i utredningens förslag (jfr 7 ' kap. 7 å expropriationslagen).
4 å Om någon som förberedelse för ett vattenföretag vill undersöka en fastighet. får länsstyrelsen föreskriva att tillträde till fastigheten skall läm-
22 kap. 1—4 55
Prop. 1981/82: 130 622
nas under en viss tid. Länsstyrelsen får även meddela förbud vid vite att flytta eller skada vattenmärken, observationsrör eller något annat som behövs för undersökningen.
Undersökningen skall utföras så att minsta skada och intrång vållas. I trädgårdar och liknande planteringar får träd inte skadas eller fällas utan ägarens samtycke eller medgivande av länsstyrelsen.
För skador och intrång som har uppkommit genom en undersökning enligt första stycket utgår ersättning. Talan om ersättning skall väckas vid den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är belägen.
Länsstyrelsen kan fordra att den som skall utföra undersökningen ställer säkerhet för framtida ersättningsanspråk innan arbetet påbörjas.
Länsstyrelsen får förordna att: ett beslut enligt första stycket första meningen får verkställas även om beslutet överklagas. om säkerhet ställs enligt fjärde stycket.
Paragrafen motsvarar 22 kap. 4 å i det remitterade förslaget samt 14 kap. 5å 1 mom. VL och 24 kap. 1 11 i utredningens förslag (jfr 7 kap. 6å expropriationslagen).
Av förvaltningslagen(1971:290), som är tillämplig på länsstyrelsens handläggning, följer bl. a. att fastighetsägaren skall ges tillfälle att yttra sig över ansökningen (15 å) och att han skall underrättas om innehållet i beslutet (18 å). . '
Varken VL eller utredningsförslaget innehåller någon bestämmelse om omedelbar verkställighet av ett beslut om tillträde. Svenska kommunför- bundet anser det vara otillfredsställande att undersökningsarbetet kan komma att försenas genom att talan förs mot beslutet och föreslår att tillträdesrätten i stället regleras som en utan särskilt beslut föreliggande rätt för den som planerar ett vattenföretag att beträda andras fastigheter (jfr 12 kap. 24å nya vattenlagen om tillträde vid förrättning).
Jag kan inte tillmötesgå kommunförbundets önskemål när det gäller utformningen av bestämmelsen om rätten till tillträde. Eftersom det här ofta inte är fråga om personer med ett offentligt uppdrag att utföra under- sökningen. bör undersökningsverksamheten kontrolleras av länsstyrelsen. Däremot anserjag i likhet med kommunförbundet att det i vissa situationer när det är angeläget att undersökningsarbetet utförs skyndsamt bör finnas möjlighet för länsstyrelsen att förordna om omedelbar verkställighet. En bestämmelse härom har införts i femte 'stycket i förevarande paragraf. Fastighetsägaren har naturligtvis möjlighet att överklaga beslutet till rege- ringen (se 6 å iförevarande kapitel) och begära inhibition. dvs. ett förord- nande om att det överklagade beslutet tills vidare inte skall gälla.
5 å På begäran av någon som vill utföra ett vattenföretag men som ännu inte har ansökt om tillstånd får vattendomstolen förordna en sakkunnig att på företagarens bekostnad göra nödvändiga undersökningar. Om under- sökningarna avser företagets inverkan på det allmänna fiskeintreSset. skall som sakkunnig förordnas den som fiskeristyrclsen föreslår.
22 kap. 5 $$
Prop. 1981/82: 130 - 623
Paragrafen motsvarar med en redaktionell jämkning 22 kap. 5 & i det remitterade förslaget samt 14 kap. 5.5 2 mom. VL och 24 kap. 25 i utredningens förslag. '
Ett ärende enligt förevarande paragraf kan liksom f.n. handläggas av vattendomstolens ordförande ensam (se vad som anförts_vid 13 kap. 4 $).
6 # Länsstyrelsens beslut enligt denna lag får överklagas hos kammarrät- ten genom besvär. om beslutet avser
]. förordnande av förrättningsman enligt 12 kap..
2. förordnande om undersökningar som avses i 18 kap. 2 & andra stycket eller av besiktningsman enligt 18 kap. 3 eller 4 5.
3. kostnader som anges i 20 kap. 11 eller 12 5.
4. prövning av säkerhet enligt 3 %$ detta kapitel,
5. föreläggande enligt 2 kap. 9 & tredje stycket. 19 kap. 1 & tredje stycket. 21 kap. 3 5 eller förbud enligt detta kapitels 4 5 första stycket.
I övrigt får länsstyrelsens beslut enligt denna lag och beslut av annan" myndighet än regeringen enligt 19 kap. 35 överklagas hos regeringen genom besvär.
Paragrafen motsvarar med några redaktionella jämkningar 22 kap. 6 så i det remitterade förslaget samt 14 kap. 10 & VL och 24 kap. 4 s i utredning- ens förslag. -
Enligt VL skall'beslut enligt 2 kap. 64% om skydd för grundvattnet överklagas till kammarrätten. Utredningen har i enlighet härmed föreslagit att beslut i fråga om vattenskyddsområden skall överklagas till kammarrät- ten. Sådana beslut rör emellertid normalt endast sådana lämplighetsfrägor som bör prövas av regeringen. Enligt 40 å andra stycket naturvårdslagen överklagats motsvarande beslut hos regeringen. Jag'anser på grund'av det anförda att länsstyrelsens och andra myndigheters beslut i fråga om vat- tenskyddsområden enligt 19 kap. bör överklagas hos regeringen. 1 över- ensstämmelse härmed anges inte sådana beslut i uppräkningen i första stycket av förevarande paragraf. utan de omfattas av andra stycket.
Utredningen föreslår vidare att länsstyrelsens beslut om bl. a. undersök- ningar enligt förevarande kapitel skall överklagas hos kammarrätten. En- ligt ett särskilt uttalande vid tillkomsten av 14 kap. 10 & VL bör emellertid sådana beslut inte prövas av kammarrätten utan av regeringen (se prop. 1971 : 30 s. 146). Enligt min mening saknas det anledning att frångå gällande rätt på dennapunkt (se också 7 kap. 8 & expropriationslagen). 1 överens- stämmelse härmed anges inte sådana beslut i uppräkningen-i första stycket av förevarande paragraf. Enligt första stycket punkt 5 i förevarande para- graf skall emellertid ett vitesföreläggande enligt 4 5 första stycket andra meningen överklagas hos kammarrätten.
7 & Är flera fastigheter för husbehovsförbrukning beroende av samma grundvattentillgång, skall vattnet fördelas mellan dem efter vad som är skäligt. om fastigheternas behov inte kan täckas helt. Härvid skall iakttas att fastighet inte får berövas vatten. vartill den med hänsyn till läge och
22 kap; 6—7 55
Prop. 1981/82: 130 624
naturlig beskaffenhet. äldre bebyggelse eller andra omständigheter bör anses ha företräde.
Fördelning som har ägt rum med stöd av första stycket får jämkas, om ändrade förhållanden har inträtt.
Paragrafen motsvarar 22 kap. 7 ä i det remitterade förslaget samt 2 kap. 57 & VL och 5 kap. 2 5 i utredningens förslag. Jag hänvisar till vad som anförts om förevarande paragraf vid 3 kap. 8 &.
Tvister om fördelning enligt denna paragraf skall. i motsats till vad som gäller enligt VL. prövas av vattendomstol efter ansökan om stämning (se 13 kap. 14 & punkt 14 nya vattenlagen). -
8 & Vattendomstolarna skall i den utsträckning regeringen förordnar föra förteckning över vattenföretag inom domsområdet (vattenbok).
Paragrafen motsvarar med en redaktionell jämkning 22 kap. 8 & i det remitterade förslaget samt 12 kap. 1 och 2 åå VL och 24 kap. 55 i utredningens förslag. F. n. gäller kungörelsen (1954: 622) om vattenbokens inrättande och förande (ändrad senast 197lz724). Jag kommer senare att anmäla frågan om de föreskrifter som behövs.
Specialmotivering till förslaget till lag om införande av vattenlagen(1982:000)
Antalet övergångsbestämmelser till den nya vattenlagen har blivit så stort att de i enlighet med utredningsförslaget har tagits in i en särskild promulgationslag. 'I förhållande till det remitterade förslaget har vissa ändringar vidtagits i anledning av lagrådets påpekanden samt då utform- ningen i övrigt av propositionens vattenlagsförslag har föranlett det.
Promulgationslagen inleds med en avdelning med allmänna bestämmel- ser. varefter följer särskilda övcrgångsbestämmelser till_ vissa av kapitlen i den nya vattenlagen och en avslutande avdelning med andra bestämmel- ser. _
Jag kommer senare att anmäla frågan om de ändringar i andra lagar som behövs med anledning av den nya vattenlagen .
Allmänna bestämmelser
] & Vattenlagen(1982:000) och denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.
Paragrafen. som motsvarar l ä i det remitterade förslaget och utredning- ens förslag. innehåller den grundläggande bestämmelsen om den nya lag- stiftningens ikraftträdande (se avsnitt 2.14 i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen). '
22 kap. 8 5
Promulgalions- lagen
Prop. 1981/82: 130 623
2 5 Genom den nya vattenlagen upphävs med de begränsningar som följer av denna lag
vattenlagen(1918: 523). lagen (1918: 524) om vad iakttagas skall i avseende å införande av vatten- lagen och
lagen (1920: 460) om vad vid anläggande av järnväg eller spårväg bör iakttagas till tryggande av närliggande marks torrläggning.
Paragrafen motsvarar 2 5 första stycket i det remitterade förslaget och 2 5 i utredningens förslag. I fråga om upphävande av den s. k. järnvägsla- gen hänvisas till vad som har anförts i den allmänna motiveringen i lagråds- remissen (avsnitt 2.11) och vid 5 kap. 13 å i den nya vattenlagen (avsnitt 4.1).
Andra stycket i det remitterade förslaget har på skäl som anförts av lagrådet utgått i propositionsförslaget.
3 5 Om det i lag eller annan författning hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en bestämmelse i den nya vattenlagen eller i denna lag. tillämpas i stället den nya bestämmelsen. '
Paragrafen motsvarar 3 s' i det remitterade förslaget och utredningens förslag.
4 5 I mål och ärenden som har anhängiggjorts hos vattendomstol före ikraftträdandet av den nya vattenlagen tillämpas äldre bestämmelser. Be- träffande anspråk på grund av oförutsedda skador gäller dock i fråga om förfarandet och ersättning för rättegångskostnader den nya vattenlagen. om anspråket framställts sedan lagen har trätt i kraft.
Paragrafen motsvarar med av lagrådet föreslagen jämkning 4 5 i det remitterade förslaget _och 45 i utredningens förslag. Första meningen innehåller den vedertagna grundsatsen att äldre bestämmelser skall tilläm- pas i äldre mål och ärenden. Grundsatsen gäller tillämpningen av såväl materiella som processuella bestämmelser.
Mål om oförutsedda skador anses i övergångssammanhang böra ses som en fortsättning på äldre mål och skall följaktligen bedömas enligt äldre bestämmelser (se prop. 1974: 83 s. 213 samt vad jag har anfört vid 15 kap. 17 & tredje stycket nya vattenlagen. Som utredningen har anfört skulle emellertid en tillämpning av principen i första stycket medföra att äldre processuella bestämmelser måste tillämpas under en lång tid efter den nya lagens ikraftträdande. Jag biträder därför utredningens förslag om en sär- bestämmelse för sådana mål och den har intagits i andra meningen.
5 5 Om ansökan om förordnande av förrättningsman gjorts eller förord- nande enligt 3 kap. 11 Q' vattenlagen(1918: 523) om syneförrättning medde- lats före ikraftträdandet av den nya vattenlagen, tillämpas äldre bestäm- melser vid förrättningen, i fråga om underställning och överklagande samt vid domstols handläggning och prövning av fråga som rör förrättningen. 40 Riksdagen 1981/82. ! saml. Nr 130
Promulgationslagen
Prop. 1981/82: 130 626
Paragrafen motsvarar 5 5 i det remitterade förslaget och utredningens förslag men har på lagrådets inrådan utformats sa att tidpunkten för ansö- kan om förordnande av förrättningsman skall vara avgörande i fråga om tillämplig lag. Äldre bestämmelser skall då också gälla vid underställning och överklagande samt vid domstols handläggning och prövning av fråga som rör förrättningen.
6 5 Vad som enligt den nya vattenlagen'gäller om ägare av en fastighet tillämpas även på den som innehar en fastighet med ständig besittningsrätt eller med fideikommissrätt.
Paragrafen motsvarar 6 5 i i det remitterade förslaget och utredningens förslag (jfr punkt 5 i övergångsbestämmelserna till expropriationslagen samt 14 kap. 2 5 första stycket VL).
Särskild övergångsbestämmelse till.? kap. nya vattenlagen7 5 Genom 2 kap. 2 och 3 55 nya vattenlagen inskränks inte den rätt som före ikraftträdandet av den nya vattenlagen tillkom någon på grund av dom, urminnes hävd eller någon annan särskild rättsgrund eller enligt 1 kap. 2 5 andra stycket andra meningen vattenlagen(1918: 523).
Paragrafen motsvarar med några redaktionella jämkningar 7 5 i det re- mitterade förslaget och utredningens förslag. Jag hänvisar till vad som anförts om förevarande bestämmelse vid 2 kap. 3 5'nya vattenlagen.
Särskild övergångsbestämmelse till 3 kap. nya vattenlagen 8 5 Vad som i 3 kap. 25 första stycket nya vattenlagen stadgas om byggnadsplan gäller också avstyckningsplan.
Paragrafen. som motsvarar 8 5 i det remitterade förslaget men saknar motsvarighet i utredningsförslaget, överensstämmer med 12 5 lagen (1970: 989) om införande av fastighetsbildningslagen och 6 5 andra stycket lagen (1973: 1151) om införande av anläggningslagen och lagen om förvalt- ning av samfälligheter.
Särskilda övergångsbestämmelser lill-1 kap. nya vattenlagen9 & Bestämmelserna om tillståndsplikt i 4 kap. 1 5 och 2 5 första stycket nya vattenlagen gäller inte dikningsföretag som pågår vid ikraftträdandet av den nya vattenlagen. .
Frågan om lagligheten av en vattenanläggning som har tillkommit före ikraftträdandet av den nya vattenlagen utan tillstånd enligt vattenlagen(I918:523) eller motsvarande äldre bestämmelser bedöms enligt de be- stämmelser som gällde vid anläggningens tillkomst.
Paragrafen motsvarar 95 andra stycket och 175 första stycket i det remitterade förslaget samt 15 5 i utredningens förslag. Med propositionens utformning av tillståndspliktsregeln i 4 kap. 1 5 nya
Promulgalionxlagen
Prop. 1981/82: 130 - 627
vattenlagen kommer vattenföretag som pågår vid ikraftträdandet att omfat- tas av denna. Detta gäller såväl byggnadsarbeten som är i gång som den verksamhet som utövas vid en färdig anläggning. Därför behövs inte första stycket i det remitterade förslaget. Inte heller behövs stadgandet i andra stycket i detta rörande rättigheter som avses i 2 kap. 41 5 vattenlagen. eftersom dessa enligt 19 5 andra stycket promulgationslagen blir att anse som tillstånd enligt den nya lagen.
På grund av det anförda innehåller första stycket av förevarande para- graf endast en undantagsrcgel rörande tillståndsplikten för sådana vid ikraftträdandet pågående dikningsföretag som inte varit underkastade VL:s regler om tillståndsplikt i 7 kap. 36 5.
Andra stycket, som på förslag av lagrådet har flyttats hit från 17 5 första stycket i det remitterade förslaget. motsvarar delvis 5 5 första stycket i promulgationslagen till VL.
Som lagliga räknas vattenanläggningar som har tillkommit med stöd av ett tillstånd enligt gällande VL eller däremot svarande äldre bestämmelser. Enligt de regler som har gällt i fråga om tillståndsplikt m.m. enligt dessa författningar har dock inte alltid krävts att tillstånd måste ha inhämtats till en anläggning. för att den skall anses vara laglig. Enligt förevarande stadgande kan också sådana anläggningar räknas som lagliga, om de har tillkommit före den nya lagens ikraftträdande. Något tillstånd på grund av den nya lagens strängare regler om tillståndsplikt behöver alltså inte in- hämtas. Däremot är anläggningarna underkastade den nya lagens bestäm- melser om underhåll och tillsyn. Som uttryckligen anges i 195 tredje stycket gäller också den nya lagens bestämmelser om förverkande beträf- fande sådana anläggningar.
Ifråga om innebörden av reglerna om laglighetsprövning hänvisarjag till vad jag har anfört under 4 kap. 5 5 nya vattenlagen.
10 5 Om annat vattenföretag än dikning har utförts under vattenlagens(I918:523) giltighetstid utan tillstånd, är företagaren bevisningsskyldig i fråga om de förhållanden som rådde i vattnet innan företaget utfördes.
Paragrafen motsvarar 10 5 i det remitterade förslaget och 16 5 i utred- ningens förslag. Enligt 4 kap. 6 5 nya vattenlagen gäller en motsvarande bevisbörderegel för nya vattenföretag. Eftersom andra bevisbörderegler gällde före VL:s ikraftträdande och då dikningar inte omfattas av VL:s regler om tillståndsplikt med hänsyn till motstående intressen. är föreva- rande paragraf endast tillämplig på andra vattenföretag än dikningar som har utförts under VL:s giltighetstid.
Särskilda övergångsbestämmelser till 9 kap. nya vattenlagen
På förslag av lagrådet har bestämmelserna i 9 kap. 12— 15 och 19 55 nya vattenlagen i det remitterade förslaget om begränsningar i ersättningsrät-
Promulgaticmslagen
Prop. 1981/82: 130 628
ten och ersättning vid omprövning omarbetats i propositionsförslaget. Detta har medfört en omarbetning också av bestämmelserna i promulga- tionslagen, vilket bl. 3. har medfört att ifrågavarande övergångsstadganden har fördelats på fem paragrafer (11—15 55) i stället för det remitterade förslagets tre. Stadgandena har utformats i enlighet med lagrådets förslag.
11 5 Medför omprövning enligt 15 kap. 3. 4. 9 eller 11 5 nya vattenlagen av ett tillstånd enligt vattenlagen(I918:523) eller motsvarande äldre be- stämmelser skada för tillståndshavaren utgår ersättning till denne. om annat inte följer av 12 5.
Medför omprövning enligt nya vattenlagen av tillstånd som avses i första stycket skada för annan än tillståndshavaren utgår ersättning härför. För mottagare av andelskraft eller av ersättning genom överföring av kraft enligt vattenlagen(1918: 523) i dess lydelse före den 1 juli 1974 gäller dock viss begränsning enligt 15 5.
Beträffande ersättning enligt första eller andra stycket äger 9 kap. 1— 10 55 och 13 5 nya vattenlagen motsvarande tillämpning. "Därvid skall vad som sägs om andelskraft tillämpas även på sådan ersättning genom över- föring av kraft varom stadgas i andra stycket.
Paragrafen motsvarar delvis 12 5 första stycket och 13 5 i det remittera- de förslaget.
Som framgår av 19 5 denna lag skall även äldre tillstånd kunna omprö- vas. I princip skall då tillståndshavaren och andra som lider skada på grund av de ändrade villkoren ha ersättning för hela denna skada enligt reglerna i 9 kap. nya vattenlagen. För tillståndshavaren och för mottagare av an- delskraft och ersättning genom kraftöverföring gäller dock enligt 12 resp. 15 5 vissa begränsningari ersättningsrätten. till vilka stadganden hänvisas i paragrafen.
12 5 Om skada som avses i 11 5 första stycket utgörs av förlust av vatten eller fallhöjd eller inskränkning i rätten att reglera vattnets avrinning och omprövningen sker till förmån för det allmänna fiskeintresset. allmän farled. allmän hamn. allmän flottled eller hälsovården eller. vid ompröv- ning enligt 15 kap. 3 5 eller 9 5 första meningen nya vattenlagen. till förmån för den allmänna miljövården samt bestämmelserna i vattenlagen(1918: 523) om kungsådra eller nyprövning var tillämpliga på företaget. är tillståndshavaren skyldig att utan ersättning tåla skadan till så stor del som. jämte vad han tidigare efter den nya lagens ikraftträdande har avstått enligt denna paragraf eller 14 5. motsvarar en tjugondel av det produktionsvärde eller det värde av vattenmängd. fallhöjd eller magasinsvolym som avses i 9 kap. 14 5 andra stycket nya vattenlagen.
Paragrafen motsvarar 12 5 andra stycket och tredje stycket första me- ningen i det remitterade förslaget.
Enligt paragrafen gäller vissa begränsningar i tillståndshavarens rätt till ersättning vid omprövning till förmån för i paragrafen uppräknade all- männa intressen, vilka är desamma som anges i 9 kap. 14 5 första stycket nya vattenlagen . Som anförts i den allmänna motiveringen i lagrådsremis-
Promulgalionslugen
Prop. 1981/82: 130 629
sen (avsnitt 2.5.5) avser begränsningarna endast den som har tillstånd till ett äldre vattenföretag. varpå VL:s bestämmelser om kungsådra eller nyprövning var tillämpliga (se 1 kap. 5 5 resp. 4 kap. 5. 8 och 16 55 VL). Den andel som inte behöver ersättas utgör i nu förevarande fall 1/20 av de värden som anges i 9 kap. 14 5 andra stycket nya vattenlagen.
13 5 Bestämmelserna i 11 och 12 55 äger motsvarande tillämpning be- träffande omprövning av en sådan särskild rättighet att förfoga över vatt- net som avses i 2 kap. 41 5 vattenlagen(1918: 523).
Paragrafen, som motsvarar 12 5 tredje stycket i det remitterade försla— get. jämställer nu ifrågavarande rättigheter med ett tillstånd enligt VL. Att sådana rättigheter kan omprövas framgår av 19 5 andra stycket.
14 5 Om den som har tillstånd till ett vattenföretag enligt vattenlagen(1918: 523) eller motsvarande äldre bestämmelser åsamkas förlust av vat- ten eller fallhöjd eller inskränkning i rätten att reglera vattnets avrinning till följd av ett vattenföretag enligt nya vattenlagen som skall tillgodose det allmänna fiskeintresset, allmän farled, allmän hamn, allmän flottled. hälso- vården eller den allmänna miljövården eller som utgör markavvattningsfö- retag eller vattentäkt för bevattning. är hans rätt till ersättning härför begränsad på motsvarande sätt som gäller enligt 12 5, om beStämmelserna i vattenlagen(1918: 523) om kungsådra var tillämpliga på vattenföretaget.
Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om förlust eller inskränkning som åsamkas den som utan särskilt tillstånd driver ett vatten- företag som tillkommit före ikraftträdandet av nya vattenlagen .
Första stycket motsvarar 1 l 5 i det remitterade förslaget. Andra stycket motsvarar delvis 9 kap. 12 5 andra stycket nya vattenlagen i det remittera- de förslaget.
. Paragrafen. som har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsre- missen (avsnitt 2.5.7). utgör en motsvarighet till 9 kap. 15 5 nya vattenla- gen beträffande begränsningar i ersättningsrätten. då ett äldre vattenföre- tag som ligger i ett kungsådrevattendrag inskränks till följd av ett nytt vattenföretag som skall tillgodose vissa kvalificerade allmänna intressen. Till dessa intressen räknas på skäl som har anförts i den allmänna motive- ringen i lagrådsremissen även markavvattnings- och bevattningsintres- sena.
15 5 Bestämmelsen i 9 kap. 195 nya vattenlagen äger motsvarande tillämpning beträffande andelskraft enligt vattenlagen(19181523) eller er- sättning genom överföring av kraft enligt vattenlagen(I918:523) i dess lydelse före den ljuli 1974. '
Paragrafen. som utgör en motsvarighet till 9 kap. 19 5 nya vattenlagen, motsvarar 13 5 i det remitterade förslaget och 12 5 i utredningens förslag.
41 Riksdagen [%!/82. I saml. Nr 130
Promulgationslagen
Prop. 1981/82: 130 630
Särskilda övergångsbestämnwlser till 10 kap. nya vattenlagen
I 145 i det remitterade förslaget har upptagits en bestämmelse om fiskeavgift enligt 6 kap. 9 5 VL. På lagrådets förslag har denna bestämmel- se utgått såsom obehövlig.
16 5 Årliga avgifter enligt 2 kap. 10 5 eller 4 kap. 14 5 vattenlagen(19181523) skall under den avgiftsperiod som löper vid den nya vattenla- gens ikraftträdande utgå med det senast fastställda beloppet. Efter avgifts- periodens slut skall avgiften för det närmast följande året utan särskilt beslut utgå med ett belopp som räknas om i förhållande till den ändring av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring för december. månad som har skett från det första till det sista året i den senaste avgifts- perioden. Därefter skall avgiften varjc år utan särskilt beslut räknas om i förhållande till den ändring av basbeloppet för december månad som kan ha skett mellan året närmast före det aktuella avgiftsåret och året närmast dessförinnan.
I fråga om årliga avgifter enligt 2 kap. 8 5 vattenlagen(I918:523) eller däremot svarande äldre lag gäller att sådan avgift år 1983 skall utgå med det tidigare fastställda beloppet. omräknat med hänsyn till ändring av basbeloppet för december 1982 i förhållande till basbeloppet för december det år då avgiften senast fastställdes genom lagakraftägande dom, dock tidigast för december 1963. Därefter skall avgiften utan särskilt beslut räknas om enligt första stycket tredje meningen.
Paragrafen. som motsvarar 15 5 i det remitterade förslaget. har behand- lats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.13.2 och 2. 13.3). Paragrafen innebär att en automatisk indexomräkning sker även av äldre avgifter och något särskilt beslut om omprövning behövs alltså inte (jfr 13 och 14 55 i utredningens förslag till promulgationslag).
Enligt första stycket skall nu utgående årliga avgifter enligt 2 kap. 10 5 och 4 kap. 14 5 VL utgå med oförändrat belopp tills den löpande avgifts- perioden är slut. För året närmast därefter skall avgiftsbeloppet räknas upp med hänsyn till förhållandet mellan basbeloppet för december det sista avgiftsåret i perioden och deeemberi periodens första år. Därefter skall de årliga avgifterna ändras årligen med hänsyn till förändringarna i basbelop- pet.
Enligt undra stycket skall avgifter enligt bl.a. 2 kap. 8 5 VL räknas om redan fr.o.m. den nya lagens ikraftträdande. eftersom för dessa avgifter inte löper några avgiftsperioder.
Av 195 fjärde stycket promulgationslagen framgår att avgifter enligt VL kan omprövas enligt 15 kap. 4 och 1255 nya vattenlagen. En grund för omprövning är enligt 15 kap. 12 5 första stycket denna lag bestående hinder att utnyttja företaget i den avsedda omfattningen. Omprövningsmöjlighe- ten kan ha betydelse i fråga om en ägare av ett outbyggt strömfall som i dag frivilligt deltar i en regleringssamfällighet enligt 3 kap. 275 VL och som trots att strömfallct inte är utbyggt på grund av sin frivilliga anslutning betalar regleringsavgift enligt 4 kap. l45 VL. Om det står klart. t.ex. på
Promulgationslagen
Prop. 1981/82: 130 ' _ - 631
grund av statsmakternas riktlinjer i fråga om vattenkraftutbyggnad inom ramen för den fysiska riksplaneringen. att strömfallct inte kommer att byggas ut i framtiden. bör strömfallsägaren kunna få befrielse från fortsatt avgiftsskyldighet.
Särskilda övergångsbestämmelser till 12, 13 00/1 [6 kap. nya vattenlagen 17 5 Löseskilling och intrångsersättning för en fastighet som innehas med fideikommissrätt får inte sättas lägre än som följer av 9 kap. nya vattenlagen . Sådana ersättningar som har nämnts nu och som tillkommer innehavaren av en fideikommissegendom skall alltid nedsättas hos länssty- relsen och får inte betalas ut. innan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer har förordnat hur det skall förfaras med ersättning- en.
Paragrafen motsvarar 16 5 i det remitterade förslaget och 20 5 i utred- ningens förslag (jfr punkt 7 i övergångsbestämmelserna till 1974 års änd- n'ngar i VL, SFS 1974: 273).
18 5 Bestämmelsen i 13 kap. 555 andra stycket nya vattenlagen äger motsvarande tillämpning på förordnande som avses i 11 kap. 835 andra stycket vattenlagen(1918: 523) och som meddelats av domstol eller över- exekutor.
Paragrafen har tillagts på förslag av lagrådet som en följd av att lydelsen av 13 kap. 555 andra stycket nya vattenlagen har ändrats i enlighet med lagrådets förslag.
Särskilda övergångsbestämmelser till 15 kap. nya vattenlagen
En motsvarighet till 17 5 i det remitterade förslaget har tagits in i 9 5 andra stycket i propositionens lagtext.
19 5 Ett tillstånd enligt vattenlagen(I918:523) eller motsvarande äldre bestämmelser till ett vattenföretag eller någon annan åtgärd som avses i den nya vattenlagen. anses med avseende på vad som föreskrivs i 15 kap. nya vattenlagen som ett tillstånd enligt denna med de avvikelser som följer av 20 och 21 55. '
Första stycket gäller även en sådan särskild rättighet att förfoga över vattnet som avses i 2 kap. 41 5 vattenlagen(1918: 523).
Bestämmelsernai 15 kap. 5 och 6 55 nya vattenlagen gäller också vatten- anläggningar som har tillkommit innan nämnda lag trätt i kraft. även om någon domstols eller annan myndighets tillstånd till dessa inte har behövts och inte heller lämnats.
Vad som enligt 15 kap. 4 och 12 55 nya vattenlagen gäller om ändring av fiskeavgift och bygdeavgift skall också tillämpas på avgifter enligt 2 kap. 8 och 10 55 samt 4 kap. 14 5 vattenlagen(1918: 523).
Paragrafen motsvarar med av lagrådet föreslagen utformning 18 5 i det remitterade förslaget samt 9 och 17 55 i utredningens förslag till promulga-
Promulgarionslagen
Prop. 1981/82: 130 ' 632
tionslag. Fjärde stycket har tillagts på förslag av lagrådet. ] den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.5.4) har behandlats frågan om rättskraften hos äldre tillstånd.
ljörstu stycket har tagits in huvudregeln att ett tillstånd enligt VL eller någon annan äldre vattenrättslig lagstiftning. t. ex. 1880 ars vattenrättslör- ordning. skall med avseende på vad som föreskrivs i 15 kap. nya vattenla- gen anses som ett tillstånd enligt den nya lagen. Detta innebär att rätts- kraftsreglerna i 15 kap. nya vattenlagenblir tillämpliga och att de möjlighe- ter till omprövning som lagen ger i princip gäller äldre tillstånd. Detta gäller även äldre vattenreglerings- och markavvattningsföretag (se vidare 21 5 i förevarande lag). Vissa avvikelser i fråga om omprövningsmöjligheterna föreligger dock enligt 20 och 21 55 i förevarande lag.
Stadgandet gäller endast tillstånd till företag som enligt den nya vattenla- gens defmition skall anses som vattenföretag och andra åtgärder som behandlas i den nya lagen. Härigenom utesluts t. ex. tillstånd att släppa ut kloakvatten eller industriellt avloppsvatten som har meddelats av vatten- domstol före ML:s ikraftträdande.
Enligt andra stycket gäller den nya lagen även sådana rättigheter som enligt 2 kap. 41 5 VL jämställs med äldre vattenrättsliga tillstånd. Det skall. som utredningen har föreslagit. alltså vara möjligt att ändra sådana rättigheter så att allmänna och även enskilda intressen kan tillgodoses.
Tredje stycket innebär att den nya lagens regler om förverkande blir tillämpliga också på vattenanläggningar. för vilka något äldre tillstånd inte föreligger.
Enligt _)fiärde stycket kan även äldre avgifter omprövas enligt 15 kap. 4 och 12 5.5 nya vattenlagen. Jag hänvisar till vad jag har anfört vid 165 promulgationslagen.
20 5 Omprövning enligt 15 kap. 35 första stycket första meningen nya vattenlagen i fall som avses i 195 första och andra styckena denna lag får. om inte annat följer av andra stycket. ske efter utgången av år 1992. dock får omprövning av tillstånd till vattenkraftverk eller vattenreglering för kraftändamål ske tidigast trettio år från den dag då företaget enligt därom meddelad föreskrift skall vara fullbordat eller. om nyprövning enligt 4 kap. vattenlagen(1918: 523) ägt rum. tidigast trettio år från den dag då domen om nyprövning vann laga kraft.
Om företaget skulle ha kunnat underkastas nyprövning enligt 4 kap. vattenlagen(I918:523) vid tidpunkt efter den nya vattenlagens ikraftträ— dande. får omprövning ske så snart den för nyprövning gällande tiden utgått.
Omprövning enligt 15 kap. 3 5 första stycket tredje meningen nya vatten- lagen får ske endast om ändringen i vattenförhållandena inträtt efter den nya vattenlagens ikraftträdande.
Paragrafen. som med av lagrådet föreslagen utformning motsvarar 19 5 i det remitterade förslaget och 18 5 i utredningens förslag till promulgations-
Promulgatiwzslttgen
Prop. 1981/82: 130 633
lag. har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.5.4). '
I princip gäller enligt första stycket en tioårig övergångstid från den nya lagens ikraftträdande men i vissa i paragrafen angivna fall gäller andra tider för omprövning.
21 5 Om tillstånd till ett företag har meddelats enligt vattenlagen(1918: 523), gäller bestämmelserna i den lagen i fråga om verkan av att ett företag inte har fullbordats inom föreskriven tid.
Paragrafen motsvarar 20 5 i det remitterade förslaget och 19 5 i utred- ningens förslag till promulgationslag. Jag hänvisar till vadjag har anfört vid 15 kap. 2 5 nya vattenlagen om den ändring som den nya lagen innebär i förhållande till VL när det gäller andra företag än sådana som regleras i 3 och 7 kap. VL. I fråga om sådana företag innebär förevarande paragraf att tillståndet förfaller endast såvitt avser inte utförda delar av företaget och alltså inte i sin helhet som enligt 3 och 7 kap. VL samt 15 kap. 2 5 nya vattenlagen.
22 5 Bestämmelsernai 15 kap. 15 och 16 55 nya vattenlagen äger-tillämp- ning även i fråga om samfälligheter enligt 3. kap. vattenlagen(1918: 523) som avser vattenreglering enbart för kraftändamål. samfälligheter enligt 7 kap. vattenlagen(1918: 523) och samfälligheter för ändamål som avses i 8 kap. 20 5 vattenlagen(I918:523) samt samfälligheter enligt motsvarande äldre bestämmelser.
Om i samfällighet som nu sagts kretsen av deltagare eller kostnadsför- delningen mellan dem ändras genom omprövning enligt 15 kap. 15 5 nya vattenlagen eller godkännande av en överenskommelse enligt 15 kap. 16 5 samma lag. skall en samfällighet enligt den nya vattenlagen anses bildad.
Paragrafens första stycket har tillkomit på förslag av lagrådet. Enligt stadgandet gäller omprövningsbestämmelserna i 15 kap. 15 och 16 55 nya vattenlagen sådana samfälligheter enligt VL som har en motsvarighet i den nya lagen.
Enligt 26 5 promulgationslagen. som införts på lagrådets förslag. skall i princip VL:s bestämmelser tillämpas på förvaltningen av samfälligheter enligt den lagen till dess förvaltningen anordnats på annat sätt. Om en omprövning enligt 15 kap. 15 eller 16 5 nya vattenlagen har medfört änd- ring av deltagarkretsen eller kostnadsfördelningen i en äldre samfällighet. är det emellertid lämpligt att förvaltningen därefter anordnas i enlighet med bestämmelserna i lagen om förvaltning av samfälligheter. Andra stycket innehåller en beStämmelse härom. Stadgandet överensstämmer med 21 5 i det remitterade förslaget. ' .
Som lagrådet påpekar är en följd av att en samfällighet enligt nya lagen anses bildad att samfälligheten inte längre omfattar fastigheter: deltagandet blir av personlig art (ägarna av fastigheter och vissa andra). Vid ompröv— ningen bör de konsekvenser detta förhållande kan få uppmärksammas.
Promulgutionslagcn
Prop. 1981/82: 130 634
Bestämmelsen i 22 5 i det remitterade förslaget har på förslag av lagrådet utgått. En bestämmelse motsvarande 23 5 i det remitterade förslaget har tagits in i 27 5 i propositionsförslaget.
Särskild övergångslwstämma/sc till 17 kap. nya vattenlagen 23 5 Vad som föreskrivs i 17 kap. 1 5 andra stycket nya vattenlagen gäller även den som med stöd av vattenlagen(I918:523) tillagts rätt att begagna sig av annans vattenanläggning.
Som lagrådet påpekar blir 17 och 18 kap. nya vattenlagen om underhåll. tillsyn och besiktning utan vidare gällande också beträffande äldre vatten- företag. varför 24 5 i det remitterade förslaget har utgått. Däremot har i nu förevarande stadgande intagits en bestämmelse orn skyldighet att under- hålla en vattenanläggning för den som enligt VL har berättigats att använda den.
Särskilda övergå/rgrbestt'immclser till I 9 kap. nya vattenlagen 24 5 Ett förordnande enligt 2 kap. 14 5 tredje stycket vattenlagen(1918: 523) till skydd mot förorening eller 2 kap. 62 eller 64 5 samma lag till skydd för vattenförsörjningen anses som ett förordnande enligt 19 kap. nya vattenlagen.
Om ett förordnande enligt 2 kap. 14 5 tredje stycket eller 62 5 vattenla- gen (1918: 523) ändras eller upphävs. skall det antecknas i fastighetsboken.
Paragrafen motsvarar med av lagrådets majoritet föreslagen utformning 25 5 i det remitterade förslaget men saknar motsvarighet i utredningsför- slaget."
Första stycket behövs enligt min mening för att möjliggöra ytterligare skyddsföreskrifter eller upphävande av sådana efter den nya vattenlagens ikraftträdande. Det är länsstyrelsen och inte vattendomstolen som blir behörig att meddela ytterligare skyddsföreskrifter i fråga om'såväl yt- som grundvattenskyddet och oberoende av om ersättningsrätt för fastighets- ägarna uppkommer eller inte. Frågan om ersättning bedöms då enligt den nya lagen. Som lagrådets majoritet. anför måste ett tidigare förordnande av vattendomstol tilläggas en avsevärd stadga, om vattenskyddsintressentcn har betalat ersättning för tidigare inskränkningar.
I straffrättsligt hänseende föreslås i det remitterade förslaget särskilda regler i andra meningen av motsvarigheten till förevarande stadgande och i 27 5, enligt vilka brott mot äldre vattenskyddsförcskrifter bör bedömas enligt VL. Lagrådet föreslår däremot att tidigare meddelade skyddsföre- skn'fter även straffrättsligtjämställs med föreskrifter enligt 19 kap. VL. Jag biträder lagrådets förslag. varför nämnda bestämmelser i det remitterade förslaget har utgått i propositionsförslaget. Av 25 5 första stycket framgår att beträffande brott som begåtts före ikraftträdandet av nya vattenlagen VL skall tillämpas.
Promulgmionslagen
Prop. 1981/82: 130 635
Enligt andra stycket skall ett beslut att ändra eller upphäva föreskrifter som har meddelats enligt 2 kap. 14 eller 62 5 VL antecknas i fastighetsbo- ken. Anledningen härtill är att sådana föreskrifter vid sin tillkomst har antecknats i fastighetsboken.
Särskilda övergångsbestämine/ser till 21 kap. nya vattenlagen 25 5 I fråga om gärning som var belagd med straff i vattenlagen(1918:523) och som begåtts före nya vattenlagens ikraftträdande skall vattenlagen(19181523) alltjämt tillämpas. Vad som sägs i 21 kap. 3 och 4 55 nya vattenlagen får tillämpas även vid gärningar som begåtts under vattenlagens(1918: 523) giltighetstid.
Talan om ansvar enligt första stycket väcks vid laga domstol i brottmål.
Paragrafen motsvarar med av lagrådet föreslagen utformning 26 5 i det- remitterade förslaget.
Fömm styr.-ket första meningen utgör ett undantag från vad som stadgas i 1 och 2 55 promulgationslagen och möjliggör fortsatt tillämpning av straff- bestämmelserna i VL beträffande brott som var staffbelagda enligt den lagen och som begicks före nya vattenlagens ikraftträdande. Enligt andra meningen tillämpas däremot den nya lagens vitcs- och handräckningsbe— stämmelser också i fråga om äldre gärningar. '
Eftersom vattendomstolarna efter den nya vattenlagens ikraftträdande inte skall handlägga brottmål. stadgas i andra .S'f)'('/x't'f att talan om ansvar för brott mot VL skall väckas vid laga domstol i brottmål.
Som anförts under 245 har 275 i det remitterade förslaget utgått i propositionsförslaget.
Andra bestämmelser
På förslag av lagrådet har under denna rubrik i promulgationslagen tagits in dels en bestämmelse om förvaltningen av samfälligheter enligt VL (26 5) och om det nuvarande institutet statens lösningsrätt (27 5. motsvarande 23 5 i det remitterade förslaget).
26 5 Bestämmelserna i 3 kap. 12—25 och 27 55. 7 kap. 61—65 55 samt 8- kap. 38—45 55 vattenlagen(I918:523) om flera deltagares förvaltning av företag som har tillkommit enligt den lagen skall tillämpas så länge företa— gets förvaltning inte har anordnats på något annat sätt.
Paragrafen motsvarar 24 5 i utredningens förslag men saknar motsvarig- het i det remitterade förslaget.
Enligt stadgandet gäller VL:s förvaltningsbestämmelser även i fortsätt- ningen beträffande de vid nya vattenlagens ikraftträdande bestående sam- fälligheterna tills förvaltningen anordnas på något annat sätt. Sådan änd- ring kan ske i fall som avses i 22 5 andra stycket. Jag skall också senare föreslå den ändringen i 19 5 lagen (1973:1151) om införande av anlägg- ningslagcn (1973: 1149) och lagen (1973: 1150) om förvaltning av samfäl-
Promulgationslagen
Prop. 1981/82: 130 636
ligheter att deltagarna i en samfällighet enligt VL som-utgör juridisk person skall kunna besluta att samfälligheten skall ombildas till en samfällighets- förening enligt lagen om förvaltning av samfälligheter.
27 5 Bestämmelserna i 4 kap. vattenlagen(1918:523) om statens lös- ningsrätt skall fortfarande gälla. om fråga om lösningsrätt före ikraftträdan- det av den nya vattenlagen har fullföljts genom ansökan om stämning till fastighetsdomstol. '
Paragrafen motsvarar med av lagrådet föreslagen utformning 23 5 i det remitterade förslaget.
Som anförts i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (se avsnitt 2.3.2 och 2.5.2) innehåller den nya vattenlagen inte någon motsvarighet till institutet statens lösningsrätt i 4 kap. VL. Något behov av institutet. som hittills inte har tillämpats. kan inte anses föreligga beträffande de företag som nu omfattas av lösningsrätten. Om frågan om lösningsrätt redan har anhängiggjorts vid fastighetsdomstol enligt 4 kap. 105 VL, skall dock enligt nu förevarande stadgande VL:s bestämmelser om lösningsrätt fort- farande gälla.
Speeialmotivering till förslaget till lagom inrättande, utvidgning och avlys- ning av allmän farled och allmän hamn
Förevarande lag, som ersätter 5 kap. VL. har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen ( avsnitt 2.8 ). Bestämmelserna stämmer med endast några redaktionella jämkningar överens med det remitterade förslaget.
Anläggningar och åtgärder i vatten som behövs för en allmän farled eller hamn skall prövas enligt den nya vattenlagen . Enligt 2 kap. 4 5 punkt 4 nya vattenlagen kan den som vill utföra vattenföretag som erfordras för allmän farled eller allmän hamn göra detta utan hinder av att han inte har rådighe- ten över vattnet. Tvångsrätt för att utföra ett sådant vattenföretag kan erhållas enligt 8 kap. 1 5 nya vattenlagen .
Ifråga om tillåtlighetsprövningen av vattenföretag som berör en allmän farled eller hamn får jag hänvisa till vad som har anförts vid behandlingen av 3 kap. 35 nya vattenlagen beträffande en motsvarighet till den särskilda skyddsbestämmelsen i 2 kap. 11 5 VL.
1 5 En allmän farled eller en allmän hamn får inrättas. om farleden eller hamnen är av väsentlig betydelse för den allmänna samfärdseln. En allmän farled får även inrättas, om den är av väsentlig betydelse för fiskerinärin- gen eller om den är av väsentlig betydelse för trafiken med fritidsbåtar och det behövs med hänsyn till säkerheten i farleden.
Första stycket gäller även i fråga om utvidgningar av allmänna farleder eller hamnar.
Promulgationslagen
Prop. 1981/82: 130 637
Paragrafen. som motsvarar 5 kap. 2. 7 och 13 55 VL samt 25 i utredning- ens förslag. har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.8.1 och 2.8.2).
2 5 En allmän farled eller en allmän hamn skall helt eller delvis avlysas _ 1. om farleden eller hamnen inte kan användas för sitt ändamål utan att säkerheten äventyras. 2. om farleden eller hamnen inte behövs för sitt ändamål. 3. om farleden eller hamnen inte sköts så att dess ändamål tillgodoses.
Paragrafen. som motsvarar 5 kap. 11 5 VL och 3 5 i utredningens förslag. har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.8.1 och 2.8.2).
F. n. förekommer det att en allmän farled avlyses delvis. t. ex. därför att en bro. kraftledning e. (1. skall byggas på en viss höjd över farleden. Enligt min mening bör inte sådana ingrepp i farleden medföra att den förlorar egenskapen att vara allmän. ] stället bör vattendomstolen vid tillstånds- prövningen av företaget göra en avvägning mellan farledsintresset och t. ex. vägtrafikens intresse av att en bro kommer till stånd. I sådana mål skall naturligtvis alltid sjöfartsverket höras. Om framkomligheten i farle- den begränsas. t.ex. när den segelfria höjden genom tillkomsten av en bro eller kraftledning minskas. får särskilda föreskrifter enligt 35 denna lag meddelas rörande farledens begagnande.
3 5 Om det är påkallat med hänsyn till det ändamål som en allmän farled skall tillgodose. säkerheten i farleden eller i övrigt med hänsyn till allmän eller enskild rätt. får särskilda föreskrifter meddelas om hur den allmänna farleden skall ordnas och begagnas.
Paragrafen motsvarar 5 kap. 125 VL och 45 i utredningens förslag.
4 5 Beslut enligt 1—355 meddelas av regeringen eller. om regeringen bestämmer det. av sjöfartsverket.
Sjöfartsverkets beslut enligt denna lag överklagas hos regeringen genom besvär.
Paragrafen. som motsvarar 5 kap. 3. 7 och 13 55 VL samt 55 i utredning- ens förslag. har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.8.2).
5 5 Sjöfartsverket skall föra ett register över allmänna farleder och all- männa hamnar enligt denna lag. 1 registret skall anges vem som svarar för farleden eller hamnen samt finnas uppgift om sådana särskilda föreskrifter som har meddelats enligt 3 5. '
Paragrafen motsvarar 65 i utredningens förslag.
Prop. 1981/82: 130 638
6 5 Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 3 5 döms till böter eller fängelse i högst ett år.
Paragrafen motsvarar 75 i utredningens förslag. I förhållande till utred- ningens förslag har påföljden skärpts.
Övergångsbt'stämmelser
1. Denna lag trädcri kraft den .I januari 1983.
2. De allmänna farleder och hamnar som finns vid ikraftträdandet av denna lag skall upphöra att vara allmänna vid utgången av december 1986. om inte dessförinnan med tillämpning av 1 5 har beslutats att farleden eller hamnen fortfarande skall vara allmän. -
Punkten 2. som motsvarar 5 kap. 15 VL samt 1 5 och andra punkten till övergångsbestämmelserna i utredningens förslag. har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.8.3).
Som har angivits där bör sjöfartsverket göra en inventering av alla farleder och hamnar för att fastställa vilka som bör vara allmänna. Efter utgången av år 1986 kommer det inte att kunna råda osäkerhet rörande frågan huruvida farleder eller hamnar är allmänna eller inte.
Speeialmotivering till förslaget till lag om inrättande, utvidgning och avlys- ning av allmän flottled
Förevarande lag. som ersätter 6 kap. och 10 kap. 1—3155 VL, har behandlats i den allmänna motiveringen i lagrådsremissen (avsnitt 2.9). Bestämmelserna stämmer nted endast några redaktionella jämkningar överens med det remitterade förslaget.
Anläggningar och åtgärder i vatten som behövs för en allmän flottled skall prövas enligt den nya vattenlagen. Enligt 2 kap. 45 punkt 4 nya vattenlagen kan den som vill utföra vattenföretag som erfordras för allmän flottled göra detta utan hinder av att han inte har rådigheten över vattnet. Tvångsrätt för att utföra ett sådant vattenföretag kan erhållas enligt 8 kap. 1 5 nya vattenlagen.
I fråga om tillåtlighetsprövningen av vattenföretag som berör en allmän flottled får'jag hänvisa till vad som har anförts vid behandlingen av 3 kap. 35 nya vattenlagen beträffande en motsvarighet till den särskilda skyddsbestämmelsen i 2 kap. 11 5 VL.
] 5 En allmän flottled får inrättas. om flottleden behövs med hänsyn till skogsnäringen samt nyttan för orten och det allmänna överväger olägen- heterna av flottleden och flottningen.
Första stycket gäller även i fråga om utvidgningar av allmänna flottleder.
Paragrafen motsvarar 6 kap. 2 och 20 55 VL samt 25 i utredningens förslag.
Prop. 1981/82: 130 639
2 5 En allmän flottled skall helt eller delvis avlysas
]. om llottningen kan anses vara nedlagd.
2. om flottleden inte längre behövs.
3. om flottleden utgör hinder för något annat företag som är av större allmän betydelse än flottleden.
Vid avlysning enligt första stycket 3 får föreskrivas särskilda villkor för avlysningen.
Paragrafen motsvarar 6 kap. 275 VL (se prop. 1969: 104 s. 48) och 35 i utredningens förslag.
I fråga om avlysningsärenden som avses i första stycket punkt 3 anför utredningen att regeringen i enlighet med rådande praxis bör kunna före- skriva särskilda villkor för avlysningen. t. ex. föreskrifter om att virkesut- drivningen inte får onödigtvis hindras, försvåras eller fördyras. Jag delar denna uppfattning men anser i motsats till utredningen att det är lämpligt med en lagbestämmelse. En sådan bestämmelse har tagits in i andra stycket av förevarande paragraf. Motsatsvis framgår av denna bestämmel- se att villkor inte får föreskrivas i andra avlysningsärenden.
3 5 Om det är påkallat med hänsyn till flottningens intresse eller i övrigt med hänsyn till allmänna eller enskilda intressen. får särskilda föreskrifter meddelas om hur den allmänna flottleden skall ordnas och begagnas.
Paragrafen motsvarar 10 kap. 175 VL och 45 i utredningens förslag. Ifrågavarande föreskrifter får meddelas både i samband med beslutet om inrättande eller utvidgning av den allmänna flottleden och i annat samman- hang. Föreskrifterna kan avse flottledens egenskaper och sträckning. flott- ledsdistrikt. utflottningsdistrikt. flottgodsmängd m. m. samt flottledens och flottningens förhållande till motstående intressen såsom farled och annan samfärdsel. fiske. vattenverk osv. Den vattenrättsliga prövningen av vissa anläggningar för flottleder kan givetvis resultera i ytterligare föreskrifter med hänsyn till motstående intressen.
4 5 Beslut enligt 1—3 55 meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Beslut enligt denna lag av annan myndighet än regeringen överklagas hos regeringen genom besvär.
Paragrafen motsvarar 5 och 655 i utredningens förslag.
5 5 Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift Som har meddelats med stöd av 3 5 döms till böter eller fängelse i högst ett år.
Paragrafen motsvarar 75 i utredningens förslag. ] förhållande till utred- ningens förslag har påföljden skärpts.
Prop. 1981/82: 130 640
Övergångsbestämmelser
|. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983. Genom lagen upphävs lagen (19191427) huru avgöras skall, varest tidigare tillkommen allmän flottled skalljämlikt vattenlagen bibehållas.
2. De allmänna flottleder som finns vid ikraftträdandet skall anses som allmänna flottleder enligt denna lag.
Punkten I motsvarar de av utred ningen föreslagna övergångsbestämmel- serna. .
Punkten 2 motsvarar 6 kap. 1 5 VL och I 5 i utredningens förslag. Som utredningen framhåller kan det med gällande lagstiftning inte råda någon osäkerhet om var det f. n. finns allmänna flottleder.
_ 2 Hemställan
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar och tillägg.
3 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredragan- den har lagt fram.
Prop. 1981/82: 130 64]
Sammanfattning av vattenlagsutredningens betänkande (SOU 1977: 27)
Vattenlagsutredningcn. som enligt sina direktiv skall göra en genomgri— pande översyn av 1918 års vattenlag. har tidigare avgivit tre delbetänkan— den. 1 dem föreslog utredningen provisoriska ändringar i det vattenrättsliga prövningssystemet. ändringar i vattenlagens ersättnings- och avgiftssy- stem samt en ny typ av vattenrättsliga sammanslutningar kallade vatten- förbund. Dessa förslag hari väsentliga hänseenden genomförts.
I det nu föreliggande betänkandet. som är vattenlagsutredningens slut— betänkande. framlägger utredningen förslag till en ny vattenlag som är tänkt att ersätta den gällande lagen. Att utredningen valt denna väg i stället för att föreslå ändringar i gällande vattenlag beror på att lagrevisionen måste bli av så ingripande natur att partiella ändringar inte är tillräckliga.
Den nya lagen bör enligt förslaget behålla namnet vattenlag. För att vinna överskådlighet och reda i lagen har utredningen strävat efter att så långt som möjligt utforma bestämmelser som är gemensamma för de åtgär- der och anläggningar på vilka lagen föreslås bli tillämplig. Den skiljer sig i detta hänseende från den gällande vattenlagen som i stor utsträckning har särskilda regler för varje företagstyp. De åtgärder och anläggningar som lagförslaget avser benämns med den sammanfattande beteckningen vatten- företag och dit räknas ungefär samma typer av företag som behandlas i gällande lag. bl.a. byggande i vatten. vattenreglering samt yt- och grund- vattentäkt. Även torrläggningsföretagen räknas dit. men de kallas i försla- get markavvattningsföretag.
Från principen att låta gammal och ny lag omfatta samma anläggnings— typer har utredningen gjort vissa undantag. Dessa gäller bl.a. inrättande och avlysning av allmän farled. allmän hamn och allmän flottled. frågor som föreslås bli överförda till speciallagstiftning. Utredningen förordar dock därvid att typiskt sett vattenrättsliga tillståndsfrägor för dessa före- tagstyper skall handläggas i samma ordning som för vattenft'iretag i allmän- het. Någon direkt motsvarighet till gällande lags regler om avloppsföretag har inte heller tagits med i förslaget.
1 det avsnitt av betänkandet som innehåller lagförslag presenterar utred- ningen — förslag till vattenlag (i betänkandet kallat VL-t'örslaget). — förslag till lag om införande av nya vattenlagen. — förslag till lag om koncessionsnämnd. — utkast till lag om allmän farled och allmän hamn. — förslag till lag om inrättande. utvidgning och avlysning av allmän llott- led. — förslag till lag om ändring i lagen (19191426) om tlottning i allmän llottled. — förslag till lag om ändring i fastighetsbildningslagen ( 1970: 988). — förslag till lag om ändring i expropriationslagen ( 1972: 719). — förslag till lag om ändring i lagen (1973: 1150) om förvaltning av samfäl- ligheter. — förslag till lag om ändring i lagen (1973: 1151) om införande av anlägg- ningslagcn (1973: 1149) och lagen (1973: 1 150) om förvaltning av samfäl- ligheter.
l Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 130. Bilugadel
Prop. 1981/82: 130 2
1 betänkandet har även redogjorts för vissa författningsändringar i övrigt som ansetts påkallade på grund av VL-förslaget. Några direkta författ- ningsförslag har dock av olika skäl inte upprättats inom utredningen på dessa punkter.
Grundprin("ipernu vid en vultenlugxrevis-inn Revisionens syfte bör enligt vattenlagsutredningens mening vara att skapa jämställdhet mellan de olika typerna av vattenföretag. Att genom den nya lagen gynna eller motarbeta viss eller vissa typer av vattenföretag anser utredningen varken ändamålsenligt eller önskvärt. Utredningens strävan i detta hänseende skiljer sigi viss män från lagstiftarens önskemål 1918. som just avsåg att förbättra förtltsättningarna för vissa anläggningar. främst vattenkraftverken.
Man måste enligt utredningens mening också beakta att den tekniska och ekonomiska utvecklingen numera sker betydligt snabbare än för 60 år sedan. Som framgår av etfarenheterna från 1960- och 1970—talen kan man inte utesluta risker för hastiga omkastningar i utvecklingens allmänna inriktning på grund av politiska eller ekonomiska händelser på t.ex. ener- giförsörjningens område. .lordbruksbevattningen är ett exempel på före- tagstyper för vilka nya tekniska betingelser medfört en anmärkningsvärt snabb utveckling under de allra senaste åren.
Utredningens strävan har på grttnd härav varit att med VI.-förslaget skapa ett instrument med vars hjälp alla typer av vattenföretag skall kunna genomföras. om de framstår som nyttiga från allmän synpunkt. En grund- läggande förutsättning måste vara att företagen står i god överensstäm- melse med samhällets vid varje tidpunkt aktuella planering och att de inte strider mot rimliga krav på hänsyn till motstående allmänna och enskilda intressen. Samtidigt får det inte var så att ett vattenföretag som står i överensstämmelse med ett en gång givet tillstånd lägger hinder i vägen för fortsatt utveckling inom vattnets område för all framtid.
En av de grundläggande principerna i gällande svensk vattenrätt är — liksom i bl.a. finländsk och norsk lag -— att rätten att tillgodogöra yt- och grundvatten i första hand skall tillkomma ägaren av den fastighet där vattnet finns. självfallet med möjlighet för honom att helt eller delvis upplåta rätten till annan.
VL-förslaget innebär inte något avsteg från denna uråldriga princip som f.ö. inte satts i fråga i utredningens direktiv. Skälen att behålla det nuva- rande systemet anser utredningen vara i många hänseenden starka. Bl. a. skulle en förändring i en så grundläggande fråga medföra att långsiktiga planer i fråga om vattenlörsörjning och energiproduktion skulle kunna förryckas med svåröverblickbara konsekvenser som följd. Förändringen skulle också kunna ge upphov till svår-bemästrade övergångs- och ersätt- ningsproblem.
Samtidigt bör enligt utredningen det rådande systemet modifieras för att kontrollen från det allmännas sida skall kunna ökas. Detta föreslås skc bl.a. genom skärpning av förprövnings- och tillåtlighctsbestämmclserna samt genom nya regler om kontroll av vattenbyggnaders utförande och bestånd. som också omfattar krav pa fortlöpande tillsyn.
Ett oinskränkt utnyttjande av vattenrätten medför ofta intrång i allmän och enskild rätt. Vattenrättshtwaren måste därför så långt det är möjligt vidta skadeförebyggande åtgärder. Om utnyttjandet likväl medför skada. skall han utge ersättning till drabbade enskilda. Det allmänna kan i någon utsträckning kompenseras avgiftsvägen.
Prop. 1981/82:130 3
Principen om fastighetsägares rätt till vattnet är i VI,-förslaget liksom i gällande rätt underkastad inskränkningar till förmån för allmänna och enskilda intressen.
[ VL-förslaget fastslås uttryckligen att vattenrätt skall utgöra förutsätt- ning för vattenföretag. Det innebär principiellt att man alltid måste ha vattenrätt inom det vattenområde där man tänker utföra en anläggning. Utredningen gör emellertid undantag för vissa företag. bl.a. åtgärder i vatten av staten. kommun och vattenförbund till förmån för vissa allmänna ändamål. Vidare undantas vissa åtgärder för allmän farled m.m. liksom markavvattningsföretag och åtgärder i vatten mot Vattenförorening. För vattenreglerings- och vattenöverledningsföretag gäller enligt förslaget lik- som f.n. särbestämmelser.
För att komma till rätta med olägenheter som följer av kravet på fastig- hetsägares dispositionsrätt till vattnet föreslås i VL-förslaget vissa expro- priationsmöjligheter. Ny i VL-lörslagct är en regel som avser att i vissa fall expropriationsvis tillgodose en jordbruksfastighets vattenbehov för mark- bevattning.
Slutligen skall det anmärkas att utredningen som en allmän rådighets- inskränkning i Vl_.-förslaget intagit en allmänt hållen principdeklaralion om vattnets nyttjande med direkt anknytning till tionde budet i Europeiska vattenvärdsstadgan som antogs av Europarådet den 6 maj I968. Enligt den bestämmelse utredningen föreslår skall vattenråttshavare vid utövande av sin rådighet över vatten beakta att detta är en gemensam naturtillgång som skall användas med sparsamhet.
Allmänna_lömtsz'imzingurför rar/urrfi'jrclug
[ betänkandet konstaterar vattenlagsutredningen att nuvarande vatten- rättsliga tillåtlighetsregler är bristfälliga i llera avseenden. Bl.a. framhålls att reglerna präglas av stelhet i uppbyggnaden. Denna har varit ägnad att hindra en helhetsbedömning som från många synpunkter varit önskvärd. Den har också motverkat möjligheterna att i rimlig mån ta hänsyn till alla verkningar från samhällsekonomisk synpunkt av ett vattenföretag. t.ex. de sysselsättningseffekter eller de indirekta ekonomiska skador som ett företag kan medföra. Därtill kommer att de nuvarande reglerna ger litet utrymme för en fri bedömning till gagn för samhällsplaneringen. t. ex. när det gäller valet av plats för ett vattenföretag.
Vattenlagsrevisionen måste enligt utredningens mening alltså omfatta . tillåtlighetsreglerna. l VL-förslaget skiljs därvid mellan egentliga tillåtlig— hetsregler och allmänna lämplighetsvillkt'n'.
Utredningen slår fast att en grunt'lläggande fråga när det gäller tillåtlighe— ten av ett vattenföretag är dess inverkan på motstående allmänna intres— sen. Dessa bör skyddas av rättsordningen både som hittills när det gäller vattenföretag som syftar till vattnets tillgodogörande och i fråga om andra typer av företag. 1. ex. dikningsföretag. där skyddet för sådana intressen f. n. är bristfälligt.
När det gäller den närmare utformningen av reglerna till skydd för allmänna intressen bör det enligt utredningens mening först och främst finnas bestämmelser som sätter in vattenföretagen i det större samman— hang som den moderna samhällsplaneringen bildar. t. ex. avseende fysisk riksplanering. energipolitik och regionalpolitik. I enlighet härmed före— skrivs i VL-förslaget att vattenföretag inte får komma till stånd. om med hänsyn till valet av plats eller eljest hinder mot företaget möter från allmänna planeringssynpunkter.
Prop. 1981/82:130 4
I fråga om det kommunala inflytandet på vattentltnyttjandet avvisar utredningen tanken att införa en kommunal vetorätt för vattenföretag. Det kommunala intresset när det gäller vattenföretagen anses i stället böra säkerställas genom planering inom ramen för byggnadslagstiftningen. För- slaget upptar följaktligen ett uttryckligt förbud mot vattenföretag som strider mot fastställd generalplan. stadsplan eller byggnadsplan.
Ett vattenföretag kan emellertid ha inverkan på allmänna intressen som inte har tillgodosetts genom planer och inte heller omfattas av de mera långsiktiga. allmänna planeringssynpttnkterna. Med tanke på sådana före- tag innehåller VL-förslaget en föreskrift som hindrar vattenföretag vilka medför olägenheter av större betydelse för andra allmänna intressen än planerings- och planintressena. Med en sådan skyddsbestämmelse bör det bli möjligt att bättre än hittills beakta de sammanlagda olägenheterna även om dessa. betraktade var för sig. inte skttlle vara så ingripande. Om vattenföretaget skttlle anses vara av synnerlig betydelse från allmän syn- punkt. skall det emellertid få komma till stånd titan hinder av att det är otillåtligt enligt huvudregeln.
För rätten att skada eller tvångsvis ta i anspråk annans egendom bör enligt utredningen ytterligare krav på vattenföretagets allmänna lämplighet uppställas. Maste en utomstående till följd av ett vattenföretag finna sig i att hans egendom skadas eller är han tvungen att på annat sätt ttnderkasta sig inskri'tnkningar i rätten till sin egendom. hör han skäligen kunna kräva att företaget är samhällsekonomiskt motiverat. För dessa fall innehåller därför VL-förslagct en regel som hindrar företag. vilkas kostnader och olägenheter står i missförhi'illant'le till fördelarna från allmän och enskild synpunkt. En dylik bestämmelse torde ge ett visst utrymme för beaktande av indirekta. ekonomiska verkningar. Den möiliggör också t.ex. liske- främjande och naturvårdande vattenföretag utan en i ekonomiska termer klart definierbar nytta.
Bland de allmänna lämplighetsvillkor som kompletterar VL-förslagets egentliga tillåtlighetsregler har utredningen fört in en generell bestämmel- se. Den motsvarar i viss utsträckning de föreskrifter i gällande vattenlag som uttrycker en allmän princip i fråga om sättet på vilket vattenbyggnads- och andra vattenföretag skall utföras. Enligt den av utredningen förordade lydelsen skall vattenföretag ges sådan omfattning och sådant utförande att ändamålet utan oskälig förlust eller kostnad vinns med minsta möjliga intrång och olägenhet för motstående allmänna och enskilda intressen. Därvid skall tillses att företaget såvitt möjligt utföres så att det inte försvå— rar annat företag som kan antas framdeles beröra samma vattentillgång och som främjar allmänt eller enskilt ändamål av betydelse. Bestämmelsen kompletteras med en föreskrift om skyldighet för företagaren att vidta skadeförebyggande eller skademinskande åtgärder. såvida han inte åsarn— kas oskälig förlust eller kostnad därigenom.
Vid sidan av kravet på planöverensstämmelse som nyss berörts ingår bland de allmänna lämplighetsvillkoren också en bestämmelse enligt vilken vattenföretagen skall utföras så att de inte motverkar syftet med särskilda bestämmelser för mark- eller vattenomrt'tdens bebyggande eller använd— ning som meddelats med stöd av byggnadslagen. naturvårdslagen eller annan lagstiftning.
.S't'irski/tlu Inurl("inline/scr_tå'ir rixsu_lört'lugxry/n'r Vattenlagsutredningens strävan att utforma bestämmelser som är ge— mensamma för alla typer av vattenföretag har naturligtvis inte kunnat
Prop. 1981/82: 130 5
fullföljas helt. ] olika kapitel har sålunda intagits särbestämmelser rörande andelskraft. grttndvattentäkt. markavvattning samt vattenreglerings- och vattenöverledningssamlällighcter.
] synnerhet när det gäller bestämmelserna om markzwvattning har en kraftig nedskärning ägt rum. om manjämför med omfattningen av gällande rätts regler rörande dikning och annan torrläggning. vilka jtt i nya lagen skall ersättas av markavvattningsbeståmmelserna. Att denna nedskärning kunnat ske förklaras i viss mån av att de allmänna reglerna i VL-förslaget. t. ex. de nyss redovisade tillåtlighetsreglerna. kunnat utformas så att de i allt väsentligt täcker in även markavvattningsföretagen. Skador till följd av dessa företag — t.ex. försämrade betingelser för fiske och fågelliv — skiljer sig i princip inte från skador av andra vattenföretag.
Att vissa särregler för markavvattningsföretagen inte kunnat undvikas hänger främst samman med att dessa företag mycket ofta utförs inom ramen för samfälligheter. Detta är i sin tttr en följd av att de positiva verkningarna ofta kommer flera fastigheter till del. Dessa verkningar — höjd alstringsförmåga och ökade möjligheter att utnyttja marken — följerth inte fastighetsindelningen utan begränsas av natttrförhållandena. När llera fastigheter sålunda drar nytta av ett företag. är det också rimligt att de deltar i dess utförande. Särreglerna för markavvattningsföretagen avser därför hur företagens yttre omfång skall bestämmas och hur den interna kostnadsfördelningen mellan dem som deltar skall ske.
Särskild uppmärksamhet har i VL-förslaget ägnats frågor om förhållan- det mellan markavvattningsföretag och vägar. Främst gäller det fallet att dike måste dragas genom väg. en fråga som är utförligt reglerad redan i gällande vattenlag. Sålunda har nuvarande regler om väghållares ansvar för utförande och bekostande av Vägtrummor o.d. moderniserats och preciserats i VL-förslaget. Vidare har i förslaget tagits in en bestämmelse om rätt och skyldighet för väghållare att gå in i markavvattningsföretag. om detta avsevärt kan påverkas av vägen.
I fråga om sådana vattenreglerings- och vattenöverledningsföretag som främjar kraftproduktion eller jordbrttksbevattning ger förslaget möjlighet till tvångsanslutning. [ övrigt har bestämmelserna om regleringsföretagen förenklats i olika hänseenden. För deras organisation och förvaltning skall lagen om förvaltning av samfälligheter kunna tillämpas. Detta gäller också markavvattningsföretagen.
Ersättning och avgifter
De allmänna ersättningsbestämmelserna i VL-förslaget överensstämmer i allt väsentligt med de gällande ersättningsbestämmelser som på förslag av vattenlagstttredningen infördes i lagen så sent som l974. De kompletteras med ersättningsregler för vissa speciella fall till vilka utredningen delvis återkommer senare i denna sammanfattning.
Utredningen tar på grund av åläggande i tilläggsdirektiv l974 ånyo ttpp frågan om en reformering av det vattenrättsliga avgiftssystemet som utred- ningen tidigare har behandlat i SOU I972: l4. Det nya förslaget innebär bl.a. att den nuvarande vattenregleringsavgiften skall ersättas av en ny avgift — liksom sin motsvarighet i 1972 års förslag kallad bygdeavgift — som skall åläggas i beslut om tillstånd till vattenkraftverk och beräknas på grundval av kraftverkets effekt. [ denna avgift har utredningen arbetat in den nuvarande fiskeavgiften som utgår enligt 2 kap. los vattenlagen på det sättet att 15 procent av bygdeavgiften skall användas för att främja fisket inom landet. Återstoden skall användas för att förebygga. minska eller
Prop. 1981/82:130 6
gottgöra skada eller olägenhet genom företaget som inte blivit ersatt samt för att tillgodose annat ändamål betrz'iffande den berörda bygden.
Utredningen avstår från att framlägga förslag om bygdeavgift för andra företag än kraftverksföretag. [ den mån särskilda medel till bygden erford- ras. när det gäller andra vattenföretag av betydande omfattning eller ingri- pande beskaffenhet. förutsätter utredningen att medlen föreskrivs av rege- ringen som s.k. särskilda villkorsmedcl.
F örpröt'n ingsskyItIig/tet
Liksom gällande vattenlag innehåller VL-förslaget regler om s. k. för- prövningsskyldighet. dvs. bestämmelser om att vissa vattenföretag inte får utföras utan tillstånd. Sådana bestämmelser är enligt vattenlagsutred- ningen en självklarhet. om vattenft'iretagen skall kunna inordnas i den allmänna samhällsplaneringen. En ordning varigenom förprövning av myn- dighet sker anses sålunda utgöra ett mycket viktigt led i en sådan planering samtidigt som det ger det allmänna styrningsmöjligheter. Genom en för- prövning kan ett vattenföretags överensstämmelse med gällande mark- användningsplaner och allmänna planeringssynpttnkter kontrolleras. Sam- tidigt gör en förprövningsordning det möjligt att på förhand utreda ett vattenföretags inverkan på vattenft'irhållandena samt på motstående all- männa och enskilda intressen m.m.
VL-förslagets förprövningsregler innebär en viss skärpning i förhållande till reglerna i nuvarande vattenlag. Förslagets bestämmelser är utformade så att vattenföretag får utföras utan tillstånd enligt lagen bara om det är uppenbart att varken allmänt eller enskilt intresse skadas genom företagets inverkan på vattenf'örhållandena. Denna bestämmelse kompletteras för markavvattningsföretagen med en regel som säger att. om flera skall delta däri. tillstånd alltid erfordras. såvida överenskommelse om delaktighet i företaget inte har träffats.
Liksom nu skall enligt förslaget ägaren till ett utan tillstånd utfört vatten- företag ha rätt att i efterhand ansöka om lagligförklaring av företaget.
De konfliktsituationer som under de senaste årens torra somrar uppstått på en del håll i landet och som har sin grund i ökat vattenuttag för jordbruksbevattning har föranlett utredningen att föreslå en kompletteran- de bestämmelse. Enligt denna får _vt- eller grundvattentäkt. som inte är avsedd endast för att förse viss fastighet med vatten till hushållsförbruk- ning. inte anordnas eller nyttjas tttan att laga tillstånd erhållits eller anmä- lan gjorts till länsstyrelsen och denna lämnat besked i anledning av anmäl- ningen. Länsstyrelseprövningen skall i första hand innebära ett ställnings- tagande till frågan huruvida det räcker med det enklare anmälningsför- farandet eller om en grundligare tillståndsprövning erfordras. Avgörande blir täktcns befarade inverkan på motstående allmänna och enskilda intres- sen. bl.a. konkurrensen mellan llera täkter vid prövningstillfället eller framdeles.
Pröt'rtingssystenz
Det förslag till nytt vattenrättsligt prövningssystem som vattenlagsutred- ningen har upprättat ansluter nära till de utförliga direktiv som utredningen fick 1968. Det innebär att tillståndsgivningen flyttas över från judieiell till administrativ myndighet. Sålunda skall enligt förslaget frågor om tillstånd till och väsentliga villkor för vattenföretagen prövas av regeringen. den nuvarande koncessionsnåmnden för miljöskydd (vars namn föreslås för- kortat till koncessionsnåmnden) samt länsstyrelsen. På regeringen skall
Prop. 1981/82:130 7
enligt förslaget ankomma att pröva frågor om vattenföretag av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet som i huvudsak räknats upp i VL- förslaget. Tanken är vidare att regeringen skall kunna uppdra åt konces— sionsnåmnden eller i vissa fall åt länsstyrelsen att ombesörja utredningen i ärendet. däribland att utfärda kungörelse. hålla sammanträde med dem som saken angår samt föreslå villkor för tillstånd. Prövningen av ansökan rörande de medelstora företagen föreslås bli anförtrodd koncessionsnåmn- den. medan ans 'aret för de mindre företagen faller på länsstyrelsen. som även har att svara för något större företag. beträffande vilka länsstyrelsen ansetts särskilt ägnad att handha prövningen. t. ex. anläggning för allmän flottled samt vattentäkt för_lort'lbruksbevattning.
'l'alan mot beslut av koncessionsnänmden eller länsstyrelsen i tillstånds- ärende skall kunna fullföljas till regeringen.
Utredningen framhåller särskilt att länsstyrelserna endast i ringa omfatt- ning nu torde ha tillgång till sådan vattenrättslig eller vattenbyggnads- teknisk expertis som behövs för deras nya funktion som tillständsorgan. .luristpersonal som f.n. sysslar med tillstånds- eller dispensgivning enligt annan markpolitisk lagstiftning torde kunna anförtros även den vatten- rättsliga tillståndsgivningen. Vattenbyggnadsteknisk personal torde där— emot behöva tillföras länsstyrelserna. Utredningen bedömer det dock mindre troligt att sådan personal skall kunna beredas full sy selsättning med vattenrättslig tillståndsgivning. Utredningen föreslår därför i annat sammanhang att vattenbyggnadsteknisk personal skall finnas anställd vid länsstyrelserna också för att fullgöra en utökad offentlig tillsyn över vattenföretagen. Detta motiverar enligt utredningens bedömning att varje länsstyrelse utrustas med minst en vattenby gnadstekniker.
Den administrativa tillståndsprövningen skall enligt VL-förslaget kom— pletteras av en judiciell prövning. Denna skall avse såväl de villkorsfrågor som inte avgjorts i samband med tillståndet som skadereglering. Till— ståndsmyndigheten skall i normalfallet bestämma en tid inom vilken sö- kanden skall fullfölja saken genom ansökan om skadereglering till domstol. Sådan ansökan skall emellertid också kunna göras innan myndigheten meddelat tillståndsbeslut. Behörig domstol föreslås bli någon av fastighetsdomstolarna vid de sex tingsrätter som nu är vattendomstol. dvs. Luleå. Umebygdens. Jämtbygdens. Stockholms. Vi” jö och Vänersborgs tingsrätter. Dessa fastighetsdomstolar föreslås ocksa pröva besvär över beslut vid förrättning rörande markavvattningsföretag. 'l'alan mot fastighctsdomstolarnas avgöranden i vattenmålen fullföljs enligt förslaget till en för hela landet gemensam överinstans som föreslås bli Svea hovrätt. Som sista instans skall liksom f.n. högsta domstolen döma.
VI.-förslaget innebär alltså att vattendomstolarna — som l972 upphörde som självständiga administrativa enheter — helt kommer att försvinna.
De förfaranderegler som utredningen nu har berört har avseende på alla typer av vattenföretag med undantag för markavvattningsföretagcn. Dessa bör enligt utredningens mening liksom hittills till alla delar prövas vid förrättning. Det helt övervägande antalet markavvattningsföretag utförs inom ramen för,jordbrukets och skogsbrukets rationalisering och här finns sedan länge personal med utbildning och erfarenhet på området. Regering- en bör emellertid som hittills kunna förbehålla sig prövningen av markav- vattningsföretag av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet. t. ex. större sjösänkningsföretag.
Beträffande prövningssystemet har utredningen framhållit att det enligt dess mening kan diskuteras om en reform enligt de nu antydda linjerna
Prop. 1981/82:130 - &
sammanvägt leder till ett bättre pr-Livningssystem än det nuvarande. sådant detta gestaltar sig efter den provisoriska omläggning som beslöts l97l. Utredningen avstår från att ta definitiv ståndpunkt i frågan och inskränker sig till att konstatera att VL—förslaget i denna del i det stora hela stämmer väl överens med de intentioner som ådagalagts i direktiven för utredning- en. Men om dessa intentioner inte skulle vidhi'illas. torde det enligt utred- ningens mening vara möjligt att utan långtgående ingrepp i förslaget i övrigt skapa ett prövningssystem som ganska nära ansluter sig till det nu gällan- de. I en särskild bilaga till betänkandet antyder utredningen också några andra tänkbara lösningar (se bilaga 2).
1"il/ständs/Jus!!!” rt'ittskruji
Liksom gällande vattenlag bygger VI--förslaget pa grunduppfattningen att ett lagakraftvunnet beslut om tillstånd till vattenföretag skall gälla för all framtid. om inte sökanden själv begärt att tillståndet skall gälla för viss tid. Denna princip får emellertid inte leda till att tillstånden i oskälig grad läser de vattenrättsliga förhållandena för mycket lång tid. Enligt vatten- lagsutredningens mening måste rimliga jämkningar kunna ske. om sådana är påkallade av ny teknik. nytillkommande företag eller behov av vatten för nya ändamål. [ samma riktning talar det förhållandet att vattenföre- tagens inverkan på motstående intressen. däribland på liske- och natur- vårdsintressena. ofta kan vara svåra att fastställa på ett riktigt sätt en gång för alla.
VL-förslagct innehåller bestämmelser om uppskov med avgörandet av svårbedömda frågor samt om möjlighet för tillståndsmyndigheten att även mot sökandens önskan tidsbegränsa vissa tillstånd. nämligen till företag som avser yt— och grundvattentäkter samt 'attenöverledningsföretag. Des- sa bestämmelser kan emellertid blott i viss utsträckning tillgodose önske— målen om att man inte i onödan skall låsa fast vattnets användningsområ— den till men för den framtida utvecklingen. Utredningen har därför oeksåi förslaget fört in andra bestämmelser med syfte att motverka sådana lås- ningar. Den principiellt viktigaste nyheten i detta hänseende år ett förslag att givna tillstånd skall kunna omprövas för att tillgodose allmänna intres— sen. Bestämmelserna härom avser att ersätta reglerna om kungsådra och nyprövning i gällande lag. Utredningen har emellertid inte begränsat om- prövningsmöjligheterna till de fall då nämnda regler skulle ha blivit till- lämpliga. Konflikt torde ofta nog kunna uppstå också i anslutning till andra företag än sådana som nu är nyprövningspliktiga och i andra vattendrag än dem vari kungsådra finns f. n. Bl. a. 'ållar mindre regleringsföretag tydli- gen ibland problem från framför allt fiske-. mtturvi'irds- och recipientsyn— punkL
De nya reglerna angående omprövning med hänsyn till allmänna intres- sen föreslås bli tillämpliga på alla vattenföretag. med vissa modifikationer även på företag som tillkommit före den nya lagens ikraftträdande. Mark- avvat(ningsföretagen följer dock i detta hänseende egna bestämmelser. Omprövning får normalt sett tidigast ske inom tid som beträffande nya företag skall anges i tillståndsbeslutet. Har väsentliga ändringar dessförin- nan skett i vattenförhållandena. får omprtfwning dock ske tidigare. Möjlig- heten att vid omprövning föreskriva nya eller ändrade villkor är inte obegränsad. (_)mprövningen får sålunda inte leda till att ändamålet med vattenföretaget inte kan tillgodoses eller att dess förutsättningar rubbas avsevärt. Tillståndshavaren m.fl. får vidare inte åsamkas förlust eller kostnad som står i missft'irhållande till de fördelar från allmän synpunkt som kan vinnas.
Prop. 1981/82: 130 9
Beträffande kostnaderna för åtgärder m. ta. som föreskrivs vid ompröv- ning innebär VL-förslaget att skadeförebyggande och skadekompense- rande åtgärder skall vidtagas av företagaren utan ersättning. medan han i princip skall vara berättigad till ersättning. när omprövningsvillkoren inne- bär intrång i hans vattenrätt. Ersättningsrätten föreslås dock bli begränsad. när föreskrifterna ges till förmått för vissa kvalificerade allmänna intres- sen. De på detta sätt gynnade allmänna intressena är allmänt fiskeintresse. allmän farled. allmän hamn och allmän flottled. hälsovården samt. med viss inskränkning. allmänna miljövården. Dessa intressen är i stora drag desamma som de allmänna intressen som f. n. tillgodoses med kungsådre- bestämmelserna.
Vid sidan av de omprövningsregler som utredningen föreslagit för till- godoseende av allmänna intressen av olika slag har också intagits andra omprövningsbestämmclser. Av särskilt intresse med hänsyn framför allt till den ökande jordbruksbevattningen torde vara en bestämmelse som gäller i fråga om yt- och grunt'lvattentäkter. Även om tillstånd meddelats till ett sådant företag. kan ägare av annan vattentäkt som är beroende av samma vattentillgång eller den som begår tillstånd att anordna sådan vattentäkt påkalla ändrade eller nya bestämmelser angående den omfatt- ning i vilken vatten får tillgodogöras vid den förstnämnda täkten.
För markavvattningsföretagen gäller som tidigare antytts särskilda om- prövningsbestämmelser. De förutsätter att det inträtt ändrade förhållanden som i icke ringa mån inverkar på fråga som har avgjorts genom det ursprungliga beslutet. De nya förhållandena kan vara av många olika slag. t. ex. ändrad fastighetsindelning, nybyggnad av väg eller naturhinder som upptäckts först under anläggningsarbetet. [ så fall får andra frågor än ersättningsfrågor omprövas vid ny förrättning. Men omprövning kan ske även utan att ändrade fk'irhållanden har inträtt. Det förutsätter emellertid att särskild föreskrift därom meddelats i det ursprungliga beslutet.
Tillsyn över ruttenfi'iretag
Vattenlagsutredningen understryker särskilt den stora uppmärksamhet som under senare år ägnats underhålls- och säkerhetsfrågorna beträffande vattenbyggnader. Bakom ligger att det blivit allt vanligare att t. ex. kvarnar och sågverk lagts ned samtidigt som dammarna finns kvar utan att någon svarar för deras underhåll. Från riksdagens håll har önskemål om lagstift- ning framförts och lagändring har också nyligen vidtagits i väntan på att en ny vattenlag skall träda i kraft.
Enligt utredningens mening bör en mera definitiv lagreglering nu ske. Den föreslås utgå från samma grundförutsättning som gällande lag. nämli- gen att ägaren skall svara för underhållet av anläggningen och se till att denna fungerar tillfredsställande. Denna grundregel bör avse alla anlägg- ningar som ingåri vattenföretag och vara tillämplig. oavsett om tillstånd till anläggningen givits eller inte.
Beträffande systemet för tillsynens utövande föreslår utredningen till en början att tillståndsmyndigheten i samband med sin bedömning av ett vattenföretags tillåtlighet också granskar anläggningarnas konstruktion m. m. I tillståndsbeslutet skall intagas de föreskrifter härom som kan behövas men också. om det anses erforderligt. föreskrifter om besiktning av utförda anläggningar.
Vad som sålunda föreslagits skiljer sig inte nämnvärt från det förfarande som tillämpas f.n. Det är dock inte tillräckligt för att bemästra säkerhets- problcmen. Enligt utredningens mening är det nämligen inte nog att offent—
Prop. 1981/82: 130 10
lig myndighet. i samband med prövningen av tillståndsfrågan. behandlar konstruktionsfrågor o. d. men överlämnar åt den enskilde att svara för det fortsatta underhållet. Utredningen tror det vara väsentligt att det också skapas möjligheter att genom offentlig myndighet fortlöpande utöva tillsyn över anläggningarna.
Behovet av sådan fortlöpande tillsyn bedömer utredningen som skiftan- de. De rutiner för besiktning som tillämpas av statens vattenfallsverk och medlemmar av Svenska kraftverksföreningen anses sålunda utgöra till- räckliga garantier från säkerhetssynpunkt. Detta utgör dock inte anledning att undanta dessa företagare från skyldighet att underkasta sig offentlig tillsyn men bör underlätta det offentliga tillsynsorganets uppgifter och avlasta det från visst arbete.
Frågorna om underhållet kan emellertid inte ses isolerade från frågan om hur skötseln av själva vattenföretaget handhas. Den offentliga tillsynen bör därför också omfatta kontroll av att vattenföretaget handhas i enlighet med gällande bestämmelser. Utredningen har därför i VL-förslaget tagit in regler om fortlöpande tillsyn över underhållet och handhavandet av vatten- företagen.
Som tillsynsmyndighet föreslår utredningen länsstyrelsen. men även annan skall kunna förordnas särskilt. För länsstyrelsernas del förutsätter förslaget att de för denna uppgift liksom för tillståndsprövningen får till- gång till vattenbyggnadsteknisk expertis.
Länsstyrelsens tillsynsfunktion bör enligt utredningens bedömning inte bindas genom preciseringari själva lagen. Verksamheten bör kunna bedri- vas inom ganska vida ramar och med ett visst mått av flexibilitet. Lämp- lighetssynpunkter och angelägenheten av ett riktigt resursutnyttjande bör få påverka frågan om vad tillsynen skall omfatta och hur den skall bedri- vas. Även företagarnas möjligheter och önskemål att själva svara för tillsynens fullgörande bör kunna beaktas.
Övrigt
Bland de övriga frågor som berörs i vattenlagsutredningens betänkande kan här anmärkas följande.
De särskilda regler som nu gäller om förberedelse av större vattenföre- tag har förts över till ett särskilt kapitel i VL—förslaget. Det innebär bl. a. att företagaren är skyldig att på ett tidigt stadium medverka till att informa- tion om företagets planläggning lämnas till ortsbefolkningen vid särskilt sammanträde. genom ortspressen eller på annat lämpligt sätt.
Liksom f.n. skall kammarkollegiet medverka vid bevakningen av de allmänna intressena i vattenrättsliga sammanhang. De nya formerna för tillståndsgivningen påverkar emellertid i viss omfattning kollegiets arbets- uppgifter. Kollegiets organisation bör ses över i syfte att effektivera verk— samheten med bevakningen.
Utredningens förslag till bestämmelser om ersättning för parts kostnader ansluter nära till vad som gäller nu. Den omständigheten att tillsti'indspröv- ningen överflyttas från judiciell till administrativ myndighet inverkar så- lunda inte på något mer ingripande sätt på sakägares rätt att av sökanden få kostnadsersättning. '
VL-förslaget innehåller liksom gällande vattenlag ansvars- och hand- räckningsbestämmelser. Straffmaximum har höjts ijämförelse med vad som gäller f.n. Forum i ansvarsfrågor blir enligt förslaget — i motsats till vad som gäller f.n. — vanlig tingsrätt.
Vattenlagstttredningen föreslår att den nya lagstiftningen skall träda i kraft den ljanuari l982.
Prop. 1981/82:130 _ tl
Bilaga .?
Vattenlagsutredningens presentation av alternativa pröv- ningssystem
Inlet/ning ] denna bilaga presenteras kortfattat vissa inom utredningen diskuterade alternativ till det prövningssystem som slutligen upptagits i VI.-förslaget. Alternativen har betecknats — vattendomstolsmodellen. — expropriationsmodellen. alternativ l — expropriationsmodellen. alternativ 2 — koncessionsnämndsmodellen. alternativ 1 — koneessionsnämndsmodellen. alternativ 2
Va!tet-ttlotnstolxmodt'llt'n
Modellen innebär att man behåller den ordning som fr.o.m. den I januari l972 tillämpas enligt VL. dvs. i princip en sammanhållen domstols- prövning hos de sex vattendomstolarna med skyldighet för domstolen att. genom underställning bringa tillåtlighetsfrågan beträffande riksviktiga fö- retag under regeringens prövning. Länsstyrelserna får inga nya besluts- funktioner. '
Modellen har den fördelen att den representerar ett väl inarbetat system som i flertalet ärenden kan väntas fungera friktionsfritt. 'l'ill fördelarna bör också räknas att erforderlig expertis placeras på regional nivå men ändå förhållandevis koncentrerat. Domsområdena bör som nu omfatta u...-__ avrinningsområden. Man undviker härigenom de kompetenskonllikter som i vattenrättsliga sammanhang måste bli en följd av varje indelning i verksamhetsområden som baseras på läns- eller kommungränser.
En nackdel med modellen torde vara att den strider såväl mot vatten- lagsutredningens direktiv som mot tankarna bakom l36aå BL. Det blir också särskilt svårt att i denna modell med dessjudiciella komponenter på ett naturligt sätt bygga in möjligheter till samordnad prövning av företag som skall bedömas enligt både VL och ML. Det torde vara otänkbart att i frågor om vattenförorening återgå till ett system med judiciell prövning.
E_r/nwpriutitnt.s'mmlt'llcn. alternativ I
Enligt denna modell skall ansökan om "vattenrättskoncession” beträf- fande större vattenföretag göras hos regeringen samt i fråga om övriga företag hos länsstyrelsen. Sedan regeringen eller länsstyrelsen givit koncession. skall övrig tillståmlsprövning och skadereglering ske vid fas- tighetsdomstol. dvs. fastighetsdomstolarna vid de sex tingsrätter som nu är vattendomstol.
Den vattenrättskoncession som skall ges fungerar som ett slags lokali- seringstillstånd baserat på planöverväganden. Ett avslag på konces- sionsansökan kan sägas innebära att regeringen respektive länsstyrelsen utövat en vetorätt mot ett planeringspolitiskt sett olämpligt vattenföretag. Det är inte avsett att koneessionst'ivervägandena skall avse företagens tekniska utformning i detalj utan de skall i huvudsak gå ut på att besvara frågan: innebär det sökta företaget en lämplig hushållning med mark- och vattentillgångar? Besvaras frågan jakande. sker all övrig prövning hos någon av de sex vattenfastighetsdomstolarna som alltså får svara bl. a. för
Prop. 1981/82: ISO 12
prövning av frågan om byggnadstillstånd och skadereglering. Fördelarna med nuvarande integrerade system finns alltså kvar. Beträffande de minsta företagen kan man tänka sig ett förrätlningstörfarandc. Denna gränsdrag- ning mellan administrativa och judiciella organ stämmer bra överens med ExLzs system tttan att nämnvärt strida mot grundtankar—na i vattenlags- utredningens direktiv. Gränsen synes åtminstone teoretiskt vara klar och otvetydig. Det är dock möjligt att det i praktiken kan visa sig svårt att avgöra planfrågan utan att samtidigt göra en ganska ingående bedömning av vissa sidofrågor. t. ex. förutsättningarna för och inverkan av företaget i hydrologiskt hänseende. och dessa frågor skall ju enligt modellen egentli- gen behandlas ijudiciell ordning. Åtgärder för samordning VLiML skulle eventuellt kunna vidtas på koncessionsstadiet.
Modellen innebär att regeringen kan få svara för kt'mecssionsgivning beträffande ett ganska stort antal företag. inte bara sadana av riksplane- karaktär tttan också varje annat företag som fysiskt berör tlera län eller vars lokalisering kan vara av intresse inotn ett större område än länet. En sådan lösning kan kanske kritiseras från t.ex. tlecentraliscrings- eller regi- onalpolitiska synpunkter. men den ansluter också i detta hänseende väl till vad som gäller enligt Ex L. Å andra sidan kan det naturligtvis ändå finnas risk för att företag sotn ankommer på länsstyrelses prövning är förhållan- devis komplicerade oeh att länsstyrelsen saknar den expertis som behövs för bedömningen. Länsstyrelserna måste då i större omfattning tilllöras särskild vattenrättslig och teknisk expertis.
Expropriatia/mmala/lan. alternativ 2
Denna modell innebär att ansökan om '"vattenrättskoneession"' alltid skall göras hos länsstyrelsen som verkställer utredning. ] fråga om större vattenföretag överlämnas ärendet efter länsstyrelsens utredning till rege- ringen för avgörande av koncessionsfrt'tgan. I övriga fall bestämmer läns- styrelsen själv otn koncession. När koncession lämnats. skall övrig till- ståndsprövning och skadereglering ske vid vatten-fastighetsdomstol.
Detta alternativ skiljer sig från alternativ I genom att samtliga konces- sonsät'enden skall anhängiggt'iras hos länsstyrelsen. vilket torde vara en fördel för sökandeparten. Den förberedande utredningen hos länsstyrelsen skulle kunna ske på det sätt och i den omfattning som för de större vattenmålens del nu föreskrivs i vattenri'tttskungörelsens regler om förbe- redelse av vissa företag. dvs. genom kontakter med berörda centrala ämbetsverk och kommuner samt informationssannnanträden med ortsbe— folkningen. Frågor om medgivande till större företag skall därefter av länsstyrelsen med eget yttrande överlämnas till regeringen för avgörande.
Alternativet kan ses som en mellanform mellan det understz'illningssy— stem som sedan den I januari [972 gäller enligt 4 kap. VL och det pröv- ningssystem som gäller enligt I3öaä BL.
Kam'asxitm.ruiimnd.vmmlt'llcn. altar/rativ I
linligt detta alternativ skall tillståndsfrägor beträffande större företag prövas centralt av regeringen i likhet med prövningen enligt Hoaå BL. 'l'illständsfrz'tgor i övrigt prövas av regionala koncessionsnämnder. Ersätt- ningst'rågor och vissa villkorsfrågor prövas av de sex vatten-fastighets- domstolarna.
Alternativet innebär pa tillståndssidan den avvikelsen från vad som föreslås i VI--förslaget att den centrala koncessionsnämndcns uppgifter fördelas på flera regionala nämnder. En uppdelning innebär den fördelen
Prop. 1981/82: 130 13
att erforderlig expertis blir tillgänglig på regional nivå där den koncentreras till ett fåtal organisatoriska enheter. Man avstår dock samtidigt från de fördelar en central nämnd erbjttder för rättstillämpningen. Länsstyrelserna har enligt detta alternativ inte tillagts några beslutsfunktioner. Alternativet påminner i viss mån om gällande ordning. dock utan att erbjuda fördelen av ett integrerat tillstånds— och ersättningssystem.
Koncessionsna'mmi.,vnmdcllen. alternativ 2
Alternativet innebär ett tvåinstanssystem med ett antal regionala koneessionsnämnder och en gemensam överinstans. Motsvarighet finns i vat-lagstiftningen (statens va-nämnd — vattenöverdomstolen) och i lZ kap. JB (hyresnämnd-bostadsdomstolen). Systemet förutsätter ett underställ- ningsinstitut för att tillförsäkra regeringen ett avgörande inflytande i till— ståndsfrågor som är av betydelse från allmänna planeringssynpunkter.
l ett för miljöskydds- och vattcnärenden gemensamt system torde av skäl som anges i vattenlagsutredningens direktiv tillståndsfrågor böra prö- vas i administrativ ordning. För vattenärendenas del talar starka praktiska skäl för en sammanhållen prövning av tillstånds- och ersättningsfrågor. Särskilt när det gäller företag som skall bedömas enligt både ML och VL talar likaså starka skäl för att skaderegleringen enligt de båda lagarna samordnas. Frågan är närmast om principiella hinder möter mot att för- valtningsmyndighet prövar ersättningsfrågor. En sådan prövning kan re- dan nu äga rttm vid olika förrättningar på fastighetsrättens område. Både statens va-nämnd och hyresnämnd prövar ersättningsfrågor. Svaret på den ställda frågan bör alltså bli nekande.
En sammanhållen prövning av tillstånds- och ersättningsfrågor hos en central koncessionsnänmd synes inte lämplig. Systemet förutsätter alltså en decentralisering. Härvid är det naturligt att låta de regionala konces- sionsnåmndernas verksamhetsområden sammanfalla med vattendomsto— larnas nuvarande domkretsar.
I fråga om förfarandet vid koneessionsnämnd kommer bestämmelserna i förvaltningslagen (l97l2290) att gälla. om annat inte föreskrivs. Förfaran- det torde bl.a. av rättssäkerhetsskäl i betydande omfattning få specialreg- leras. Bestämmelser om sakägares rätt till ersättning för rättegångskost- nader torde behövas.
Koncessionsnämndens sammansättning vid prövning av ärende kan va— riera beroende på ärendets svårighetsgrad. [ allmänhet kan nämnden bestå av en lagfaren ordförande. en tekniker och två icke lagfarna ledamöter. De sistnämnda. som bör representera lokala intressen. kan hämtas ur en personkrets. utsedd av landstingen eller bestående av nämndemän i fas- tighetsdomstol. Det synes möjligt att i systemet bygga in ett förrättnings- förfarande. avsett för markavvattningsföretag. brobyggen o. d. Nämnden bör kunna förordna lämplig person att på dess vägnar handlägga sådana ärenden.
Olika lösningar är tänkbara när det gäller ett gemensamt fullföljdssy- stem. Ett alternativ kan vara en uppdelning så att regeringen blir slutin- stans i tillståndsfrågor samt hovrätt. eventuellt högsta domstolen. i ersätt- ningsfrågor. Avgränsningen mellan tillstånds- och ersättningsfrågor kan lösas i huvudsaklig överensstämmelse med VL-förslaget beträffande pröv- ningssystemet i första instans. (')m regeringen. såsom inledningsvis förut- satts. tillförsäkras ett avgörande inflytande i tillståndsfrågor genom ett underställningssystem. bör emellertid en sammanhållen prövning vara att föredra. En sådan äger f. n. rum i vattenöverdomstolen. En motsvarighet till denna bör finnas i det nu skisserade alternativet.
Prop. 1981/82: 130 14
Förfarandet i överdomstolen kan i stort sett utformas efter mönster av vad som gäller i fråga om förfarandet i besvärsmål i hovrätt. Förfarandet skulle alltså bli i princip skriftligt men med möjlighet för domstolen att hålla muntlig förhandling. ta upp muntlig bevisning och hålla syn. Förfa- randebestämmelserna kan tas in i en särskild lag om överdomstolen. [ lagtekniskt hänseende kan lagen ( l974: lt)82) om bostadsdomstol tjäna som förebild.
[ överdomstolen bör ingå två lagfarna ledamöter. av vilka den ene är ordförande samt en teknisk ledamot och två andra ledamöter. utsedda av regeringen. Möjlighet kan böra öppnas att i mål av större betydelse låta domstolen få en starkare sammansättning. t. ex. tre lagfarna ledamöter. två tekniker och två andra ledamöter.
Koncessionsnämnderna och övert'lomstolen bör va 'a självständiga myn- digheter och underställda domstolsverket i administrativt hänseende. Per- sonalen kan vid den nya lagstiftningens ikrafttrz'idande rekryteras från statens koneessionsnämnd för miljöskydd. vattenöverdomstolen och vat- tendomstolarna. Koncessionsnätnnderna kan förläggas till vattendomsto- larnas nuvarande kansliorter. vilket i praktiken skulle kunna innebära att vattendomstolarna omorganiseras till koncessionsnämnder. Skulle tan- karna på en gemensam fullföljdsinstans i fastighetstnål förverkligas. ligger det nära till hands att till denna i administrativt hänseende knyta både den ifrågavarande överdomstolen och bostadsdomstolen.
Prop. 1981/82: 130 15
Bilaga .? Vattenlagsutredningens lagförslag
] Förslag till Vattenlag
Härigenom föreskrives följande.
1 kap. Lagens tillämpningsområde
] & Denna lag är tillämplig på
I. byggande i vatten: uppförande av damm. bro. brygga. vall eller annan anläggning samt fyllning. pålning och rörläggning i vattendrag. sjö eller annat vattenområde eller inom område vid stranden som blir täckt av vatten vid högsta kända vattenstånd. ändrings- eller lagningsarbete på sådana anläggningar till den del arbetet utföres nedanför högsta kända vattenståndet. grävning. muddring och sprängning i vattenområde som nu nämnts ävensom annan byggnadsåtgärd som kan medföra förändring av vattnets djup eller läge. när åtgärden ej är av sådant slag som avses i 8 eller 9.
2. vattenreglering: ändring av vattenföringen i vattendrag eller av av- bördningert från sjö. när syftet med åtgärden är att förbättra hushållningen med vattnet.
3. vattenöverledning: överföring av ytvatten över vattendelare till vat- tendrag. sjö eller annat vattenområde. när åtgärden har det syfte som anges i 2.
4. höjning eller sänkning av vattenståndet i vattendrag. sjö eller annat vattenområde. när syftet därmed är annat än att åstadkomma vattenregle- ring eller markavvattning.
5. nyttjande av vatten som drivkraft.
6. nyttjande av ytvattentäkt.
7. anordnande och nyttjande av grttndvattentäkt. varmed även avses att vatten tillföres grunden genom särskild åtgärd för ökning av grundvatten- mängden.
8. markavvattning: grävning och rörli-iggning i mark (dikning). fördjup- ning. utvidgning och rätning av vattendrag (årensning). sänkning och ur- tappning av sjö (sjösänkning). uppförande av vall i eller invid vattenom- råde (invallning) eller reglering till förekommande av översvämning (över- svämningsskydd). när sådan åtgärd utföres för att avlägsna överskott av vatten i marken eller av annat ytvatten än avloppsvatten eller för att skydda mot vatten och syftet med åtgärden är att varaktigt öka fastighets lämplighet för odling. bebyggelse eller liknande.
9. utrivnings- och äterställningsarbcte i vatten: borttagande av damm eller annan anläggning i vatten som inverkar på vattnets djup eller läge. rensning av uppgrundning eller avlägsnande av växtlighet på mekanisk väg eller liknande arbete i vattendrag. sjö eller annat vattenområde. när syftet därmed är att förbättra vattenförhållandena. samt omedelbart återställande av vattendrag som vikit från sitt förra läge eller på annat sätt förändrat sitt lopp.
Prop. 1981/82: 130 16
2 & Åtgärd eller anläggning som enligt ] ; omfattas av denna lag kallas vattenföretag.
2 kap. Rätt till vatten
Fustig/tt'ts'ägures räl] till _rt- (N'/1 grunt/rutten ] 58 Var och en räder över yt- och grundvatten som finns inom hans fastighet.
Rådigheten över fastighets vatten kallas vattenrätt. Den som innehar vattenrätt kallas vattenrättshavare.
2 5 [ rinnande vatten råder vardera sidans ägare över lika stor andel i vattnet. även om större del därav rinner fram på den enes fastighet än på den andres.
Fr'irt'ärt' (Il' rutten/'är! 3 & I fråga om för 'ärv av vattenrått gäller vad i denna lag eller eljest är särskilt stadgat.
4 & Om det från allmän synpunkt är nödvändigt för att kraftft'n'sörjningen skall utvecklas planmässigt att sådan vattenkraft tages i anspråk som tillkommer annan än staten och som icke år utnyttjad på ett från allmän synpunkt ändamålsenligt sätt. får regeringen på ansökan av den som vill tillgodogöra sig vattenkraften förordna att vattenkraften eller särskild rätt till denna får tagas i anspråk med å 'anderätt eller servitutsrätt.
Rätt att på grund av förordnande enligt första stycket taga vattenkraft i anspråk får ej utan regeringens medgivande från innehavaren övergå på annan.
S & Om det för tillgodoseende av allmänt behov av vatten är nödvändigt att staten. kommun. landstingskommun eller kommunalförbund erhåller vattenrätt. fär regeringen på ansökan lörordna därom. Förordnande får ej avse vattenrätt som tillkommer staten.
Fråga enligt första stycket får prövas av koncessionsnämnden eller länsstyrelsen i samband med prövning av fråga om tillstånd till yt- eller grundvattentäkt. 6 & Saknar _iordbruksfastighct tillgång till erforderligt vatten för bevatt— ningsändamål. får länsstyrelsen på ansökan förordna att vattentätt som tillkommer annan skall upplåtas i skälig omfattning. om intrånget av upplå— telsen är obetydligt ijämförelse med nyttan därav. Sådant förordnande får dock meddelas endast i samband med tillstånd till vattentäkt för bevatt- ningen. Det får ej lämnas. om vattnet lämpligen bör anskaffas på annat sätt eller om vattenrätten tillkommer staten. kommun. landstingskommun eller kommunalförbund.
7 ä ] samband med förordnande enligt 4—6åå får föreskrivas de villkor med avseende på rättighetens utnyttjande som är erforderliga från allmän synpunkt.
InxÅrim/(ningar i t'uttwirr'illvn 8 & Vid utövande av sin rådighet över vatten skall vattenrättshavaren beakta att vattnet är en gemensam naturtillgång som skall användas med sparsamhet.
Prop. 1981/82: 130 17
9 & Vattentättshavare kan förpliktas att till följd av företag enligt denna lag underkasta sig förlust i vattenmängd eller vattenkraft eller andra in- skränkningar i vattenrätten.
Enligt vad därom är särskilt stadgat eller eljest är gällande kan vatten- rättshavare även i andra fall än som avses i första stycket vara skyldig att underkasta sig inskränkningar i vattenrätten.
10 & Vållas genom långvarig torka eller inträder av annan. därmed jäm- förlig orsak avsevärd minskning i vattentillgången inom en ort. är vatten- rättshavare skyldig att utan ersättning avstå det vatten som prövas ound- gängligen erforderligt för ortens vattenförsörjning eller för tillgodoseende av annat allmänt behov.
Vattenrätt som förutsättning för vattetyföremg ll & För utförande av vattenföretag erfordras att företagaren innehar vattenrätt inom det område där företaget skall komma till stånd. i den mån annat ej följer av l2—16åis'.
12 5 För utförande i vatten av anläggning eller åtgärd som erfordras för allmän farled, allmän hamn eller allmän flottled eller för utförande av markavvattningsföretag erfordras ej att företagaren har vattenrätt.
Vad i första stycket stadgas gäller även rensning av uppgrundning och sådant återställande av vattendrag som avses i [ kap. [ ä 9 samt vattenföre- tag som erfordras för att motverka förorening genom avloppsvatten.
13 & Staten, kommun eller vattenförbund äger rätt att i eller invid vatten- drag anordna särskild fiskväg eller vidtaga andra åtgärder för fiskets främ- jande. Därvid får tagas i anspråk för ändamålet erforderligt vatten.
Staten. kommun eller vattenförbund äger rätt att i eller invid sjö. vatten— drag eller annat vattenområdc vidtaga åtgärd som är önskvärd från hälso- synpunkt eller allmän miljövårdssynpunkt och att taga i anspråk det vatten som behövs för ändamålet.
För genomförande av återställningsåtgärder efter avlysning av allmän flottled äger förvaltare som är utsedd enligt 82 att lagen (1919: 426) om flottning i allmän flottled samma rätt som enligt första och andra styckena tillkommer staten. kommun och vattenförbund.
l4 & Den som äger strand vid sjö. vattendrag eller annat vattenområde men saknar vattentätt inom området är ändå berättigad att för sin fastig- hets behov vid stranden ha mindre brygga. båthus eller annan sådan byggnad, om ej vattenområdets ägare genom byggnaden lider skada av någon betydelse.
Om rätt för annan att åtnjuta strandägares rätt enligt första stycket finns bestämmelseri 1 kap. öåjordabalkcn.
15 & Tillhör en fallsträcka olika ägare. får en av dem tillgodogöra sig vattenkraften i hela sträckan. om den vattenrätt som tillkommer honom på grund av äganderätt eller annan rättighet som gäller mot envar och ej är begränsad till tiden omfattar mer än hälften av kraften. Hänsyn skall tagas till den kraft som svarar mot andel i samfällighet vilken avses i l kap. 3ä fastighetsbildningslagen ( 1970: 988).
Första stycket äger motsvarande tillämpning. när någon vill i en kraftan- läggning tillgodogöra sig vattenkraft i fallsträekor som ingår i olika vatten-
2 Riksdagen 1981/82. [ saml. Nr 130. Bilagedel
Prop. 1981/82: 130 18
drag. om det gemensamma tillgodogörandet är en från teknisk och ekono- misk synpunkt nödvändig förutsättning för anläggningens tillkomst.
16 & I fråga om vattenreglering och annan vattenöverledning än sådan som omfattas av 155 andra stycket erfordras ej att företagaren har vatten- rätt i det vattenområde där regleringen skall ske eller varifrån vattnet ledes.
l7 & ()m rätt i vissa fall för den som utför vattenföretag att taga i anspråk annans mark- eller vattenområde som behövs för företaget stadgas i 9 kap.
3 kap. Allmänna förutsättningar för vattenföretag
Vutteru'öremgs tillåtlighet
[ & Vattenföretag får ej komma till stånd. om med hänsyn till valet av plats eller eljest hinder mot företaget möter från allmänna planeringssyn- punkter.
2 5 Vattenföretag får ej utföras i strid mot fastställd generalplan. stads- plan eller byggnadsplan.
3 & Vattenföretag får ej komma till stånd. om olägenhet av större bety- delse därigenom uppkommer för andra allmänna intressen än som avses i I och 2 ss.
Utan hinder av första stycket får företaget komma till stånd. om det prövas vara av synnerlig betydelse från allmän synpunkt.
4 & Vattenföretag som medför att annans egendom skadas eller som förutsätter att sådan egendom tages i anspråk får ej komma till stånd. om kostnaderna för företaget och olägenheterna av detta står i missförhållandc till fördelarna därav från allmän och enskild synpunkt.
5 & Bestämmelsernai l—4 åå gäller ej vattenföretag som utgör förutsätt— ning eller villkor för tillståndsbeslut enligt 136 a & byggnadslagen (l947: 385). Bestämmelserna i l. 2 och 4 5.5 gäller icke heller i fråga om uppförande av bro eller utförande av annat vattenföretag för väg.järnväg. tunnelbana eller spårväg vars anläggande prövats i särskild ordning.
6 & Föreligger till samtidig prövning fråga om tillstånd till olika vattenföretag som rör samma vattentillgång och därför eller av annan grund icke kan utföras vid sidan av varandra i enlighet med ansökningarna. skall såvitt möjligt jämkas mellan de stridiga intressena så att vart och ett kan tillgodoses utan väsentligt förfång för det andra. Kan det ej ske. skall företräde ges åt det företag som från allmän och enskild synpunkt kan antagas bli till största fördel. År fråga om företräde mellan två eller flera grundvattentäkter, skall därvid tillses att icke någon ort berövas erforder- ligt vatten från grundvattentillgång inom orten.
7 5 Vid prövningen av ett vattenföretags tillåtlighet skall beaktas även annat vattenföretag som med sannolikhet kan antagas bli erforderligt för ett ändamålsenligt utnyttjande av det sökta företaget.
Prop. 1981/82:130 19
Allmänna lämplig/ietst'illkor 8 & Vattenföretag skall ges sådan omfattning och sådant utförande att ändamålet utan oskälig förlust eller kostnad vinnes med minsta möjliga intrång och olägenhet för motstående allmänna och enskilda intressen. Därvid skall tillses att företaget såvitt möjligt utföres så att det icke försvårar annat företag som kan antagas framdeles beröra samma vatten- tillgång och som främjar allmänt eller enskilt ändamål av betydelse.
Den som utför vattenföretag är skyldig att vidtaga åtgärder som är ägnade att förebygga eller minska skada av företaget. om han ej därigenom åsamkas oskälig förlust eller kostnad.
9 & Gäller särskilda bestämmelser för mark- eller vattenområdcs bebyg- gande eller användning enligt byggnadslagen tl947: 385). naturvårdslagen (l964: 822) eller annan lagstiftning. skall vattenföretag utföras så att syftet med bestämmelserna icke motverkas.
10 5 När enligt denna lag llera fastigheter eller strömfall gemensamt skall såsom särskild samfällighet utföra och handhava ett vattenföretag. skall största möjliga fördel för var och en av deltagarna i samfälligheten efter- strävas. om kostnaderna ej ökas oskäligt därigenom. Vid behov skall mellan de olika deltagarna jämkas så att var och en kan tillgodoses utan väsentligt förfång för annan deltagare.
11 & Framgår vid tillståndsprövning av vattenföretag att detta kan. utan att dess egentliga ändamål eftersättes. utföras på sätt som medför betydan- de nytta för annan. skall på dennes begäran meddelas föreskrift härom. Föreskrift får dock ej ges om bestämmelserna om bildande av samfällighet enligt denna lag är tillämpliga.
Den som beredes nytta enligt första stycket skall utge skälig gottgörelse till anläggningens ägare. Uppkommer förlust eller kostnad för ägaren. är denne berättigad till ersättning härför enligt lt) kap.
Åtgärder m. m.!ill skyddji'irfisket 12 & Vill någon utföra vattenföretag som kan skada fisket. är han skyldig att utan ersättning vidtaga och för framtiden underhålla erforderliga anord- ningar för fiskens framkomst eller beständ. släppa fram vatten för ändamå- let samt iakttaga de föreskrifter i övrigt som på grund av företaget kan erfordras till skydd för fisket i berört vattensystem.
4 kap. Andelskraft
[ 5 Den vars vattenkraft skall tillgodogöras av annan med stöd av 2 kap. l5 & eller på grund av överenskommelse får deltaga i tillgodogörandet. om det år av betydelse för hans verksamhet och hans rätt är sådan som avses i nämnda stadgande. Han är då berättigad till andel i kraftproduktionen (andelskraft) och skyldig att bidraga till kostnaderna för kraftanläggning- ens utförande. drift och underhåll. allt i förhållande till sin andel i den vattenkraft som skall tillgodogöras vid anläggningen. Motsvarande gäller om den vars strömfall tages i anspråk enligt 2 kap. 4 &. om ersättning för ianspråktagandet icke redan bestämts.
Skyldighet att tillhandahålla andelskraft åvilar den fastighet med vilken rätten till tillgodogörandet av vattenkraft skall vara förenad (strömfallsfas- tigheten).
Prop. 1981/82: 130 20
Rätt till andelskraft skall vara förenad med den fastighet till vilken vattenkraften hört eller rättigheten överflyttats enligt 3 s' första stycket.
2 & lnträdcr ändrade förhållanden. kan kraftanläggningens ägare eller andelskraftens mottagare påkalla omprövning av rättsförhållandet mellan dem. Därvid får endast sådan ändring beslutas som innebär väsentlig fördel för någon av parterna utan att för motparten medföra betydande olägenhet. Beslutas vid omprövningen att rätt till andelskraft skall avlösas mot ersättning i pengar. skall bestämmelserna i lt) kap. äga motsvarande tillämpning.
3 Q' Om det kan ske utan förfång för borgenär med panträtt eller annan rättsägare. kan förordnas att fastighets rätt till andelskraft skall llyttas över till annan fastighet som tillhör samme ägare. Rätt till andelskraft får upplåtas av ägaren till den fastighet varmed den är förenad. Avtal om upplåtelse är ej bindande längre än femtio år från det avtalet slöts. Upplåtelse för någons livstid gäller dock utan begränsning till viss tid.
5 kap. Särskilda bestämmelser om grundvattentäkt
[ & Vid tillämpningen av denna lag skall llera anläggningar som tillgodo- gör samma grundvattentillgång och som tillhör samme ägare betraktas som en grundvattentäkt. om anläggningarna icke är avsedda för helt skilda behov.
2 g” Är flera fastigheter för hushållsförbrukning beroende av samma grundvattentilIgång. skall vattnet fördelas mellan dem efter vad som är skäligt. om fastigheternas behov icke kan täckas helt. Härvid skall iaktta- gas att fastighet ej får berövas vatten. vartill den med hänsyn till läge och naturlig beskaffenhet. äldre bebyggelse eller andra omständigheter bör äga företräde.
Fördelning som ägt rum med stöd av första stycket får jämkas. om ändrade förhållanden inträtt.
6 kap. Särskilda bestämmelser om markavvattningsföretag
Delaktighet I & När det är lämpligt. skall markavvattning anordnas så att den blir till nytta för llera fastigheter. Fastighet för vilken markavvattningen medför nytta har rätt och skyldighet att deltaga i företaget. Skyldighet att deltagai sjösänkning eller invallning föreligger dock endast om det begäres av dem vilkas fastigheter vinner mer än hälften av den beräknade nyttan av företa- get.
Kan väg avsevärt påverka markavvattningsföretag. skall väghållaren deltaga i företaget. om särskilda skäl föreligger. Därvid äger bestämmelser- na i 2—4 och 7 åå motsvarande tillämpning.
2 & Kostnaden för företagets utförande fördelas mellan de deltagande fastigheterna efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den nytta de har av företaget. I enlighet härmed åsättes andelstal för varje fastighet.
Om det är lämpligt. får särskilda andelstal bestämmas för viss del av företaget.
Prop. 1981/82:130 Zl
Bestämmelserna i första och andra stycket gäller även kostnaderna för företagets underhåll.
3 & Till markavvattningsföretag hörande anläggningar och rättigheter är samfällda för de fastigheter som deltager i företaget. lnlöst mark är sam- fälld för de fastigheter för vilka inlösen skett.
För företagets utförande och underhåll utgör de deltagande fastigheterna en särskild samfällighet.
4 % lnträder fastighet i bestående samfällighet. är ägaren. om särskilda skäl föreligger. skyldig att i skälig utsträckning ersätta övriga delägare deras kostnader för företagets utförande.
Första stycket äger motsvarande tillämpning. när andelstal höjes för fastighet som ingår i samfällighet.
5 & Om fastighet som är ansluten till markavvattningssamfällighet ingåri sammanläggning. övergår fastighetens skyldigheter gentemot övriga del— ägare på den nybildade fastigheten.
Första stycket äger motsvarande tillämpning. när fastighet genom fas- tighetsreglering i sin helhet överföres till annan fastighet.
6 & Delas fastighet som är ansluten till markavvattningssamfällighet. får fastighetens skyldigheter gentemot övriga delägare fördelas mellan de sär- skilda delarna genom beslut vid fastighetsbildningsförrättningen.
Första stycket äger mtosvarande tillämpning. när del av fastighet genom fastighetsreglering överföres till annan fastighet.
Fördelningen skall ske enligt de grunder som anges i ?. 5. Den gäller endast till dess annat bestämts enligt denna lag och skall ej beaktas vid tillämpningen av 16 kap. 28 ä.
7 & Överenskommelse att fastighet skall inträda i eller utträda ur samfäl- lighet. att fastighets andelstal skall ändras eller att samfälighet skall upplö- sas har samma verkan som förrättningsbeslut. om den godkännes av läns- styrelsen. Sådant godkännande får lämnas endast om det är uppenbart att överenskommelsen ej strider mot denna lag eller föranleder avsevärd olägenhet från allmän eller enskild synpunkt.
Mar/(avvattning genom väg m. mf 8 & Fordras för markavvattning att trumma eller liknande anordning bygges genom annan väg än ägoväg eller därmed jämförlig utfartsväg. får väghållaren själv ombesörja åtgärden.
Åtgärden skall bekostas av markavvattningsföretaget. om markägare ej begärt den innan vägen började byggas. Om vägen börjat byggas före den I januari l982. skall väghållaren alltid bekosta åtgärden. i den mån den erfordras för avvattning av åkermark till högst l.2 meters djup.
Begäran som avses i andra stycket skall framställas hos väghållaren eller. i fråga om enskild väg för vilken väghållningsskyldighet ännu ej föreligger. hos den som handlägger vägförrättningen. Begäran skall vara skriftlig och i fråga om mer omfattande åtgärder vara åtföljd av plan för markavvattningen.
95. Om kostnad som enligt 8 så" åvilar väghållaren uppenbarligen över- stiger värdet av den skada som uppstår om det arbete kostnaden avser ej
Prop. 1981/82:130 22
utföres. får väghållaren i stället för att bekosta arbetet ersättning för skadan.
lt) & Genom 8 och 9 5.5 göres ej inskränkning i den rätt som väghållare eller markägare kan grunda på dom. avtal eller annan särskild rt'tttsgrund. Markägare har dock alltid rätt att på egen bekostnad få till stånd ägärd som avses i 8 &.
ll & Bestämmelserna i 8— lt) åå äger motsvarande tillämpning i fråga om järnväg och tunnelbana samt spårväg på särskild banvall.
7 kap. Samfälligheter för vattenreglering och vattenöverledning
Allmänna bestämmelser om delaktig/ret
] & Meddelas tillstånd till sådan vattenreglering som är avsedd att med-
föra stadigvarande nytta för fastigheter tillhöriga flera sökande. utgör fastigheterna en samfällighet för regleringsföretagets utförande och drift. Bestämmelserna i detta kapitel om vattenreglering gäller även vatten- överledning.
2 & Kostnaderna för regleringsföretagets utförande och drift fördelas mellan de i samfälligheten ingående fastigheterna efter andelstal som åsättes varje fastighet. Andelstalen beräknas efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den nytta fastigheten har av regleringen. Om det är lämpligt. får kostnaderna för företagets drift i stället fördelas genom utta- gande av avgifter som beräknas på grundval av den omfattning i vilken delägarna utnyttjar regleringen.
Vad delägarna överenskommit om andelstalen och om grunderna för avgiftsberäkningen skall gälla. om det ej kan lända till förfång för borgenär med panträtt i någon av fastigheterna eller annan rättsägare.
3 & Omfattar företaget reglering av flera sjöar eller skilda sträckor i vattendrag och fordras härför särskilda dammbyggnader eller andra an- läggningar. skall kostnaden för varjc sådan del av företaget beräknas särskilt och fördelas enligt grunderna i 2 & på de delägare som har nytta därav.
4 5 lnträder. sedan tillstånd till regleringsföretag meddelats. ändrade förhållanden som väsentligt inverkar på fråga om samfällighetens fortsatta bestånd. kretsen av deltagande fastigheter eller' fastighets andelstal. kan frågan omprövas av fastighetsdomstolen efter ansökan av delägare. Även utan att sådana förhållanden inträtt. får omprövning ske. om i tidigare avgörande föreskrivits att frågan får omprövas efter viss tid och denna tid utgått.
Vid omprövningen får ej beslutas sådan ändring att förutsz'ittningarna för tillståndet till regleringen väsentligt rubbas eller avsevärd olägenhet upp- kommer från allmän eller enskild synpunkt.
5 & Överenskommelse att regleringssamfällighet skall upplösas eller att fastighet skall inträda i eller utträda ur samfällighet eller att fastighets andelstal skall ändras är giltig. om den godkännes av fastighetsdomstolen efter ansökan av delägare. Godkännande får lämnas endast om överens- kommelsen ej strider mot l—4 åå.
Prop. 1981/82: 130 23
6 5 ()m fastighet som är ansluten till regleringssamfällighet ingår i sam— manläggning. övergår fastighetens skyldigheter gentemot övriga delägare på den nybildade fastigheten.
Första stycket äger motsvarande tillämpning. när fastighet genom fas— tighetsreglering i sin helhet överföres till annan fastighet.
7 & Delas fastighet som är ansluten till regleringssamfällighet. får fastig— hetens skyldighetcr gentemot övriga delägare fördelas mellan de särskilda delarna genom beslut vid fastighetsbildningsförrättningen.
Första stycket äger motsvarande tillämpning. när del av fastighet genom fastighetsreglering överföres till annan fastighet.
Fördelningen skall ske enligt de grunder som anges i 2 och 3 ss. Den gäller endast till dess annat'bestämts enligt denna lag och skall ej beaktas vid tillämpningen av 4 &.
Tzångrdelaklighet 8 & Om sökande av tillstånd till reglering för bättre utnyttjande av vatten- kraft yrkar det. skall ägare av annan fastighet med fallsträcka för vilken regleringen medför stadigvarande nytta vara skyldig att ingå i reglerings- samfällighet. såvida mer än hälften av företagets beräknade nytta belöper på sökanden och särskilda skäl mot annans deltagande ej föreligger. Sådan skyldighet föreligger även sedan tillstånd beviljats. om väsentligt ökad stadigvarande nytta uppkommit för den fastighet vars anslutning begäres. Ansöker någon om tillstånd till reglering för bättre utnyttjande av vatten- kraft. får ägare av annan fastighet med fallsträcka för vilken regleringen medför stadigvarande nytta förena sig med sökanden. lnnehar någon till- stånd som här avses och visar ägare av fastighet att denna tillhörande fallsträcka efter tillståndets meddelande kan få väsentligt ökad stadigva- rande nytta av regleringen. äger han rätt att ingå i regleringssamfällighet tillsammans med tillståndshavaren.
9 & Den som inträder i regleringssamfällighet för bättre utnyttjande av vattenkraft. sedan tillstånd till företaget meddelats. kan åläggas att till övriga delägare utge gottgörelse att fördelas mellan dem efter deras andels- tal. Gottgörelsen beräknas på grundval av kostnaderna för företagets utfö- rande efter jämkning med hänsyn till ändring i penningvärdet och till företagets ålder och användbarhet samt med beaktande av företagets nytta för den inträdande.
10 & Bestämmelserna i Så skall äga motsvarande tillämpning vid regle- ring som syftar till bättre hushållning med vatten för bevattning. då regle- ringen är till stadigvarande nytta för flerajordbruksfastigheter.
ll & Beträffande företag som avses i 10.5 får vad som i detta kapitel sägs om fastighet tillämpas även på bevattningsanläggning som tillhör arrenda- tor. om ej hänsyn till borgenär med panträtt i fastighet som ingår i samfäl- ligheten eller eljest särskilda skäl föranleder till annan bedömning.
8 kap. Skydd för vattenförsörjningen
! 5 Kan verksamhet eller åtgärd i vatten eller på land inverka menligt på yt- eller grundvattentillgång som utnyttjas eller kan antagas komma att utnyttjas för vattenförsörjning. skall den som vill bedriva verksamheten
Prop. 1981/82:130— 24
eller utföra åtgärden vidtaga de anordningar. tåla den begränsning av verksamheten och iakttaga de försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att förebygga eller avhjälpa olägenheten.
2 & 'l'ilI skydd för vattentillgång som utnyttjas eller kan antagas komma att utnyttjas för vattenförsötjning får länsstyrelsen bestämma erforderligt skyddsområde (vattenskyddsområde).
3 & [ beslut om bildande av vattenskyddsområde skall länsstyrelsen ange grunden för beslutet och föreskriva de inskränkningar i rätt att förfoga över fastighet som erfordras för att trygga ändamålet med skyddsområdet. Om ytterligare inskränkningar sedermera finnes erforderliga. kan länsstyrelsen besluta därom.
4 & Länsstyrelsen kan meddela sådana föreskrifter om vad allmänheten har att iakttaga inom vattenskyddsområde som behövs för att trygga ända- målet mcd skyddsområdet. '
5 & Vid prövning av fråga som gäller vattenskyddsonu'åde skall tillbörlig hänsyn tagas till övriga allmänna och enskilda intressen som beröres av frågan. Samråd skall ske med kommunen. lnnan länsstyrelsen fattar beslut enligt 2 eller $&. skall ägare och innehavare av särskild rätt till berörda fastigheter beredas tillfälle att yttra sig.
9 kap. Särskilda tvångsrätter
] & Erfordras för tillgodogörande av yt- eller grundvatten eller för vat- tenföretag avseende allmän farled. allmän hamn eller allmän flottled. markavvattningsföretag. vattenföretag för att motverka förorening genom avloppsvatten eller vattenföretag som avses i 2 kap. Bä att särskild anläggning eller åtgärd utföres på annans fastighet. kan ägare och inneha- vare av särskild rätt till fastigheten åläggas skyldighet att tåla tillfälligt eller stadigvarande intrång på grund härav.
Skyldighet enligt första stycket gäller även anläggning eller åtgärd för att förebygga eller minska skada av vattenföretag.
2 5 Ägare av mark vid eller i närheten av vattenområde är skyldig att upplåta det område som behövs som utmål för byggnad för tillgodogörande av vatten och därmed förenade anläggningar. om sådant område icke utan oskäliga kostnader annorledes står till buds.
Är område som tages i anspråk avsett att utgöra eller ingå i strömfalls- eller vattentäktsfastighet_ får det lösas.
3 & Har någon i vatten. där allmän flottled inrättats. bekostat byggnader eller andra arbeten till befrämjande av flottning. är han skyldig att till allmänna flottleden avstå det som prövas nödigt eller nyttigt för flottleden.
4 5 Vill någon använda annans anläggning i vatten för att främja eget vattenföretag eller för att avleda avloppsvatten och är bestämmelserna om bildande av samfällighet enligt denna lag ej tillämpliga. kan han medges rätt därtill. om väsentlig olägenhet ej vållas anläggningens ägare. Han kan därvid berättigas att vidtaga nödvändig ändring på anläggningen.
Den som leder avloppsvatten till dike eller därmed jämförlig anläggning
Prop. 1981/82: 130 . 25
för markavvattningsföretag får under de förutsättningar som anges i första stycket utföra skadeförebyggande åtgärder inom anläggningen.
Den som beredes nytta av annans anläggning skall utge skälig gottgö- relse härför till ägaren. Han skall även bekosta i första och andra styckena angivna ändringar och skadeförebyggande åtgärder.
5 ($, Meddelas i samband med beslut om att inrätta fiskväg eller att vidtaga annan anordning för att förebygga skada på fiske eller främja fisket förbud mot att bedriva fiske inom visst område. är även annan än företaga- ren skyldig att tåla sådant intrång i sin rätt till fisket.
6 5 Upptages jord eller annat vid rensning av uppgrundning i vattenom- råde eller vid återställande av vattendrag som vikit från sitt förra läge eller på annat sätt förändrat sitt lopp. får massorna uppläggas på närmaste strand. om ej påtagliga olägenheter från allmän eller enskild synpunkt vållas därav. Massorna får eljest föras till lämpligt ställe i närheten. Mar- kens ägare skall underrättas i förväg. Till skydd för allmänna och enskilda intressen skall erforderliga åtgärder vidtagas. som icke föranleder oskälig kostnad.
7 & För skada och intrång på grund av åtgärder eller föreskrifter som avses i detta kapitel utgår ersättning enligt lO kap.
10 kap. Ersättning
Allmänna bestämmelser ] 5 Den som fått tillstånd enligt denna lag att genom inlösen eller på annat sätt taga i anspråk annans egendom eller att vidtaga åtgärd varige- nom annans egendom skadas skall. om ej annat är särskilt föreskrivet. utge ersättning för vad som avstås eller skadas.
1 fall då företag eller åtgärd vartill tillstånd lämnats enligt denna lag medför att särskild rätt till fastighet går förlorad eller rubbas skall vad som föreskrives om ersättning då fastighet tages i anspråk eller skadas äga motsvarande tillämpning.
Den ersättningsskyldige skall. om det finnes lämpligt. åläggas att utföra åtgärd som är ägnad att förebygga eller minska skada. Ersättning utgår endast för skada som kvarstår sedan åtgärden utförts. Erfordras att åtgär- den utföres på fastighet som tillhör annan än den ersättningsskyldige. är denna fastighets ägare skyldig att tåla sådant intrång mot ersättning enligt detta kapitel.
2 %$ Medför företag eller åtgärd vartill tillstånd lämnats enligt denna lag att fastighet eller del av fastighet lider synnerligt men. skall fastigheten eller fastighetsdelen lösas. om ägaren begär det.
Den ersättningsskyldige har rätt till sådan inlösen som avses i första stycket. om detta skulle medföra endast en ringa höjning av fastighetsäga- ren tillkommande ersättning och denne icke har ett beaktansvärt intresse av att behålla fastigheten eller fastighetsdelen.
Vid tillämpningen av andra stycket skall kostnaden för åtgärd som avses i l & tredje stycket räknas in i ersättningen.
Prop. 1981/82: 130 26
3 5 Ersättning bestämmes i pengar att betalas på en gång.
Utan hinder av vad som föreskrivcs i första stycket får. om skäl förelig- ger. ersättning för skada till följd av företag för allmän flottled fastställas att utgå med årliga belopp. Kan i mål om sådant företag skadan ej med säkerhet uppskattas på förhand eller synes den ej komma att uppstå årligen. får den skadelidande hänvisas att framställa anspråk i den ordning som föreskrives i lagen (.l9l9: 426l om flottning i allmän flottled. Grunder- na för beräkning av ersättningen anges dock. om det är möjligt.
4 5 För fastighet som löses i sin helhet skall. i den mån ej annat följer av vad som sägs nedan. betalas löseskilling med belopp som motsvarar fas- tighetens marknadsvärde. Om del av fastighet löses eller fastighet eller del av fastighet eljest tages i anspråik eller skadas. skall intrångsersättning betalas med belopp som motsvarar den minskning av fastighetens mark- nadsvärde som uppkommer genom ingreppet. Uppkommer i övrigt skada för ägaren genom ingreppet. skall även sådan skada ersättas.
Vid bestämmande av ersättning skall hänsyn tagas till åtgärd som avses i l ä tredje stycket.
S & Har det företag för vars genomförande fastighet löses medfört inver- kan av någon betydelse på fastighetens marknadsvärde. skall löseskilling bestämmas på grundval av det marknadsvärde fastigheten skulle ha haft om sådan inverkan icke förekommit. dock endast i den mån det finnes skäligt med hänsyn till förhållandena i orten eller till den allmänna före- komsten av likartad inverkan under jämförliga förhållanden. Är ingreppet sådant att intrångsersättning skall utgå. skall vad som sagts nu om beräk- ning av marknadsvärde tillämpas i fråga om värdet före ingreppet.
6 & Vid bestämmande av löseskilling skall sådan ökning av fastighetens marknadsvärde av någon betydelse. som ägt rum under tiden från dagen tio år före ansökningen om tillstånd till vattenföretaget. dock högst femton år före talans väckande vid domstol. räknas ägaren tillgodo endast i den mån det blir utrett att den beror på annat än förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt. Är ingreppet sådant att intrångsersätt- ning skall utgä. skall vad som sagts nu om beräkning av marknadsvärde tillämpas i fråga om värdet före ingreppet. Värderingen skall ske med hänsyn till fastighetens skick när ersättningsfrågan avgöres eller. om fas- tigheten dessförinnan har tillträtts eller tagits i anspråk eller skadats. när detta skedde.
Har stadsplan eller byggnadsplan. enligt vilken marken avsetts för en- skilt bebyggande. fastställts före ansökningen om tillstånd till vattenföreta- get. skall första stycket tillämpas endast på värdestegring som inträffat efter det att planen fastställdes.
Löses bebyggd fastighet som innehas i huvudsakligt syfte att bereda bostad åt ägaren och honom närstående. gäller den begränsningen för tillämpningen av första stycket att löseskillingen ej i något fall får bestäm- mas till lägre belopp än som fordras för anskaffning av annan likvärdig bostadsfastighet.
I den mån det blir utrett. att värdestegringen utan att ha samband med förväntningar om ändring i markens tillåtna användningssätt beror på inverkan av det företag varom är fråga. gäller 5 Få.
Prop. 1981/82: 130 37
7 5 Har fastigheten i sin helhet tillträtts eller har den tagits i anspråk eller skadats. skall vid bestämmande av ersättningen hänsyn icke tagas till sådan ändring i fastighetens värde som uppkommer därefter. Detsamma gäller i fall då fastigheten endast delvis har tillträtts. om ej värdeändringen beror på att den återstående delens skick ändras.
Har höjning i allmänna prisläget skett efter det att fastigheten tillträddes. skall ersättningenjämkas med hänsyn därtill.
Om det är påkallat. skall i beslut om ersättning tagas in bestämmelser ägnade att hindra att ersättningstagaren åsamkas förlust till följd av änd- ring i penningvärdet under tiden från ersättningsbeslutet till dess betalning sker.
8 &” Har åtgärd vidtagits i uppenbar avsikt att höja den ersättning som den ersättningsskyldige har att erlägga skall. om skäl föreligger. ersättning- en bestämmas så som om åtgärden icke vidtagits.
Medför företag eller åtgärd vartill tillstånd lämnats enligt denna lag att särskild rätt till fastighet går förlorad eller rubbas. skall i fall då åtgärd som avses i första stycket vidtagits av fastighetens ägare i avsikt som anges där. första stycket tillämpas så att den ersättningsskyldige erhåller gottgörelse genom minskning av den ersättning som tillkommer ägaren.
9 & Ersättning skall bestämmas särskilt för varje sakägare. Löseskilling. intrångsersättning och annan ersättning skall bestämmas var för sig.
Är fråga om samtliga delägares andel i samfällighet eller del av denna och finnes för samfälligheten känd styrelse eller förvaltare med rätt att uppbära medel som härrör från samfälligheten. kan domstolen eller förrätt- ningsmannen utan hinder av första stycket bestämma gemensam ersättning för delägarna i den mån nedsättning icke skall ske enligt 19 kap. l &.
lt) ;” Medför företag eller åtgärd vartill tillstånd lämnats enligt denna lag att fastighet tillhörig den som fått tillståndet skadas. skall ersättning för skadan bestämmas. Detta gäller dock icke. om medgivande lämnats av samtliga borgenärer som har panträtt i fastigheten. Besväras fastigheten av gemensam inteckning. fordras dessutom de medgivanden från fastighets- ägare och fordringshavare som i 22 kap. ll äjordabalken föreskrives för relaxation. Medgivande fordras dock ej av den för vars rätt domstolens eller förrättningsmannens avgörande är väsentligen utan betydelse.
Vurrvnrättshuvarvs ('rsr'irlningsrätl [' t'i'xsuj'nll ]] 5 När till följd av omprövning enligt 15 kap. 13. l4 eller 20.5 tillstånds- havare åsamkas förlust av vattenmängd eller fallhöjd eller tillstånd för honom att reglera vattnets avrinning begränsas. är tillståndshavaren. om ej annat följer av l2 55. berättigad till ersättning för sin förlust.
12 5 Sker omprövning till förmån för allmänt fiskeriintresse. allmän farled. allmän hamn. allmän flottled eller hälsovården. utgår ej ersättning för förlust som avses i ll få med mindre denna förlust.jämte vad tillstånds- havaren förut fått utan ersättning avstå för dessa ändamål. överstiger vad som bestämts av tillståndsmyndigheten i samband med tillståndsbeslutet. Detsamma gäller ersättning för förlust i samband med omprövning till förmån för allmänna miljövärden. såvida förlusten ej lagligen skall bäras av annan än tillståndshavaren.
Den förlust som ej skall ersättas bestämmes främst med hänsyn till
Prop. 1981/82:130 ' 28
företagets inverkan på vattenstånds- och avrinningsförhållandena. den fördel eller olägenhet som företaget väntas medföra från allmän synpunkt. graden av nytta för tillståndshavaren och innehavare av rätt till andelskraft samt längden av den tid som föreskrives för omprövning av tillståndsbeslu- tet. I fråga om vattenkraftverk och vattenreglering eller vattenöverledning för kraftändamål bestämmes förlusten till högst en femtedel och lägst en tjrrgondel av produktionsvärdet av den kraft som i tillgodogjort skick kan uttagas vid varje berört kraftverk eller av det värde varmed till följd av regleringen eller överledningen den vid varje kraftverk uttagbara kraften ökats eller förädlats. Beträffande andra vattenföretag bestämmes förlusten till högst en femtedel och lägst en tjugondel av den vattenmängd. maga- sinsvolym eller fallhöjd som omfattas av tillståndet till företaget.
Sker omprövning enligt 15 kap. [3.5 på grund av väsentligt ändrade förhållanden. skall den enligt andra stycket bestämda andelen minskas med hänsyn till den tid som återstår till den enligt lS kap. Bä andra stycket l3 eller 23ä tredje stycket fastställda tidpunkten för omprövning.
13 & Vad i ll och lZås' stadgas skall äga motsvarande tillämpning. när ändrade eller nya tappningsbestämmelser fastställts enligt 15 kap. l9 s.
14 & Ersättning enligt ll—l3äsi skall betalas av den som påkallat om- prövning eller fastställande av ändrade eller nya bestämmelser.
15 & Älägges vattenrättshavare i andra fall än som avses i l5 kap. 13. 14 eller l9å att enligt denna lag avstå vatten eller fallhöjd till förmån för allmänna intressen som anges i 12 s. skall vattenrättshavaren vara under- kastad de inskränkningar i sin ersättningsrätt som anges i sistnämnda stadgande. Har ej i samband med tillståndsbeslut bestämts den förlust som vattenrättshavaren i egenskap av tillståndshavare skall tåla utan ersätt- ning. utgör den ersättningsfria andelen en tjugondel av för kraftverk pro- duktionsvärdet av den kraft som i tillgodogjort skick kan uttagas vid varje berört kraftverk och för vattenreglering eller vattenöverledning för kraft- ändamål det värde varmed till följd av regleringen eller överledningen den vid varje kraftverk uttagbara kraften ökats eller förädlats. I andra fall då den ersättningsfria andelen icke bestämts utgör denna en tjugondel av fallhöjden eller av den vattenmängd eller magasinsvolym som utnyttjas av vattenrättshavaren.
Har i samband med tillståndsbeslut bestämts vilken förlust tillståndsha— vare skall tåla utan ersättning och ålägges denne skyldighet som avses i första stycket före den enligt l5 kap. Sä andra stycket B eller 23% tredje stycket fastställda tidpunkten för omprövning. äger IZså tredje stycket motsvarande tillämpning.
16 så Vad i ll—l55ä stadgas i fråga om tillståndshavares eller annan vattenrättshavares ersättningsrätt skall äga motsvarande tillämpning i frå- ga om mottagare av andelskraft som på grund av omprövning eller andra beslut enligt denna lag upphör eller minskas.
Ersättning vid utrivning 17 & Vållas genom utrivning av anläggning i vatten skada på annans egendom på grtrnd av ändringar i vattenförhållandena. skall ersättning utges för skadan. Ersättning skall dock ej utges för sådan genom åtgärden orsakad förlust av förmån som den skadelidande utan särskild rättsgrund åtnjutit med avseende på anläggningen.
Prop. 1981/82: 130 29
Ersättningen skall utges av den utrivande. Har utrivningen verkställts av annan än anläggningens ägare eller den som eljest lagligen har att svara för anläggningens underhåll. får den som verkställt utrivningen söka det ut- givna beloppet åter av den sålunda ansvarige.
Ersättning vidförordnande om" t'attanskyddsområde 18 & Medför föreskrifter enligt 8 kap. 35 att pågående användning av fastighet avsevärt försvåras. är fastighetens ägare berättigad till ersättning för den skada han lider härigenom. i den mån skadan ej skall tålas enligt denna eller annan lag. Ersättningen skall utges av den som hos länsstyrel- sen påkallat föreskrifterna eller av staten. om länsstyrelsen meddelat före— skrifterna utan särskild framställning.
Ersättningför oförutsedd skada m. m. 19 5 När genom vattenföretag vållas skada som icke förutsetts vid ska- dereglering enligt denna lag eller vid tillämpning av 15 kap. 8.3 fjärde stycket. får den som lider skadan enligt vad nedan sägs framställa anspråk på ersättning eller begära åläggande för företagaren att utföra åtgärd som är ägnad att förebygga eller minska skada.
Är skada som avses i första stycket betydande. får den som lider skadan eller intrånget föra talan om skyldighet för företagaren att till förebyggande eller minskande av skadan för framtiden vidtaga sådana ändringar i utfö- randet av anläggning som ingår i vattenföretag vilka ej förnärmar tredje mans rätt eller medför väsentlig olägenhet för företagaren.
Anspråk som avses i första eller andra stycket skall för att upptagas till prövning väckas genom ansökan om stämning till fastighetsdomstolen inom fem år. räknat från utgången av den i tillstånds- eller företagsbeslut eller sedermera i anledning av sökt anstånd bestämda arbets- eller igång- sättningstiden. eller den längre tid. högst tjugu år från nämnda tidpunkt, som kan ha föreskrivits i samband med skaderegleringen.
Beträffande anspråk enligt denna paragraf gäller icke bestämmelserna i preskriptionslagen (1977: 000).
11 kap. Avgifter
] 5 l beslut om tillstånd till vattenkraftverk skall kraftverkets ägare förpliktas att årligen erlägga avgift för ändamål som anges i 45 (bygdeav- gift).
Avgiften utgör minst fjorton och högst fyrtio kronor för varje enhet installerad effekt som omfattar tio kilowatt intill etthundrafemtio procent av effekten vid medelvattenföring och för varje enhet om tjugu kilowatt därutöver.
Om särskilda skäl föreligger. får avgift bestämmas till lägre belopp. dock minst tre kronor för varje avgiftsenhet.
Avgift utgår ej. om antalet avgiftsenheter understiger femhundra.
2 & Bygdeavgift bestämmes med beaktande av den större eller mindre förändring av vattenförhållandena som orsakas av kraftverket med regle- ring och annat vattenföretag som betjänar detta samt den större eller mindre olägenhet eller fördel som härigenom uppkommer för bygden och allmänt fiskeriintresse.
1 beslut om fastställande av avgift skall. om detär påkallat. anges till hur stor del avgiften hänför sig till kraftverket samt till annat vattenföretag som betjänar detta.
Prop. 1981/82: 130 30
3 & Bygdeavgift utgår från och med kalenderåret närmast efter det då tillstånd till kraftverket eller ändring därav först togs i anspråk och så länge företaget består.
Tillståndsmyndighetens avgörande angående avgift gäller för en tidrymd av tio år i sänder. räknat från det kalenderår då avgiften först skall erläg- gas. På ansökan. som under nionde året av sådan tidsperiod göres av kammarkollegiet eller av den avgiftsskyldige. föreskriver koncessions— nämnden den ändring som finnes påkallad med hänsyn till erfarenheterna av företagets inverkan eller ändring i penningvärdet. Föreligger begräns- ningar i möjligheterna att utnyttja företaget i avsedd omfattning. skall hänsyn tagas även härtill. Göres ej sådan ansökan. skall den förut medde- lade bestämmelsen gälla även för nästa period.
4 5 Femton procent av bygdeavgiften skall inbetalas till fiskeristyrclsen att användas för att främja fisket inom landet. Återstoden skall inbetalas till länsstyrelsen i det län där kraftverket huvudsakligen utförts att använ- das för att förebygga eller minska skada eller olägenhet. som vållas genom företaget och för vilken ersättning enligt 10 kap. icke bestämts. och för att gottgöra sådan skada eller olägenhet samt för att tillgodose annat ändamål beträffande den bygd som beröres av företaget. :
5 5 I stället för att meddela föreskrifter enligt. 3 kap. lZå till skydd för fisket får tillståndsmyndigheten. om det är lämpligare. ålägga företagaren skyldighet att utge särskild avgift för liskebefrämjande åtgärder inom be- rört eller angränsande vattensystem.
6 & Närmare bestämmelser om indrivningen och användningen av av- gifter enligt detta kapitel meddelas av regeringen.
12 kap. Förprövningsskyldighet m. m.
1 & Vattenföretag får utföras utan tillstånd enligt denna lag endast om det är uppenbart att varken allmänt eller enskilt intresse skadas genom företa- gets inverkan på vattcnförhållandena. Avser företaget markavvattning i vilken flera fastigheter skall deltaga. fordras alltid tillstånd. om överens- kommelse om delaktighet i företaget ej träffats.
Första stycket gäller ej ifråga om rensning av uppgrundning i vattenom— råde eller omedelbart återställande av vattendrag som vikit från sitt förra läge eller på annat sätt förändrat sitt lopp.
2 _S Yt- eller grundvattentäkt. som icke är avsedd endast för att förse viss fastighet med vatten till hushållsförbrukning. får ej anordnas eller nyttjas utan att tillstånd därtill erhållits enligt denna lag eller anmälan gjorts till länsstyrelsen och länsstyrelsen lämnat besked i anledning av sådan anmä- Ian.
3 5 Innan rensning eller återställande av vattendrag som avses i l å andra stycket påbörjas. skall företagaren göra anmälan därom till länets fiskeri- tjänsteman. Denne äger meddela råd och anvisningar rörande sättet och tiden för arbetets bedrivande.
4 & Erfordras till följd av inträffad skada på anläggning i vatten eller på annan egendom eller till förebyggande av sådan skada att ändrings- eller
Prop. 1981/82: 130 31
lagningsarbete titan dröjsmål verkställes på anläggningen. får arbetet. även om tillstånd därtill krävs enligt denna lag. ske utan föregående prövning. Det åligger dock anläggningens ägare att i fall då tillstånd skulle ha erford- rats genast efter arbetets verkställande göra ansökan om godkännande av arbetet.
5 & Även om tillstånd till vattenföretag enligt denna lag icke erfordras. får företagaren till beredande av trygghet för framtiden ansöka om sådant tillstånd. Sökes tillstånd. är företagaren befriad från anmälningsskyldighet enligt 2 och 3 5.5.
6 _5 När enligt denna lag vattenföretag icke får utföras utan att tillstånd därtill erhållits. får dessförinnan ej heller annat arbete av större omfattning påbörjas på företaget.
7 5 Har vattenföretag utförts utan att tillstånd enligt denna eller äldre lag därtill erhållits. är företagets ägare berättigad att påkalla prövning av företagets laglighet. Samma rätt tillkommer den som med stöd av 9 kap. 45 vill använda och i förekommande fall ändra annans anläggning i vatten.
8 5 Har efter det denna lag trätt i kraft vattenföretag utförts utan föregå- ende prövning enligt lagen. är företagets ägare bevisningsskyldig beträffan- de de före företagets tillkomst rådande förhållandena i vattnet.
13 kap. Tillständsmyndigheter m. m.
1 & Frågor om tillstånd enligt denna lag prövas av regeringen. konces- sionsnåmnden. länsstyrelsen eller av särskilt förordnad förrättningsman. ()m koncessionsnåmnden finns bestämmelser i särskild lag.
2 5 Vad i denna lag sägs om tillståndsprövning gäller även prövning av utfört vattenföretags laglighet.
3 & Avses med ansökan om tillstånd till vattenföretag ändring av befintlig anläggning i vatten vartill tillstånd enligt denna eller äldre lag ej lämnats. får ansökan upptagas till prövning endast om prövning av anläggningens laglighet samtidigt påkallas.
Första stycket äger motsvarande tillämpning beträffande prövning av fråga angående rätt att med stöd av 9 kap. 4 & använda och i förekommande fall ändra annans anläggning i vatten.
14 kap. Förberedelse av större vattenföretag
1 & Den som vill utföra vattenföretag av så betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet att det kan antagas komma under regeringens prövning enligt 15 kap. l .5 skall i god tid bereda berörda länsstyrelser och kommuner samt övriga myndigheter och sammanslutningar som företaget angår tillfälle att vid planläggningen av företaget framföra önskemål med avseende på" företagets verkningar från allmän synpunkt. ävensom med- verka till att upplysning om planläggningen lämnas ortsbefolkningen. När- mare bestämmelscr om vad som skall iakttagas därvid meddelas i 2—5 åå.
Prop. 1981/82: 130 32
2 5 l god tid innan närmare undersökningar för företaget påbörjas skall företagaren underrätta kammarkollegiet. statens naturvårdsverk. statens planverk samt av företaget berörda länsstyrelser och kommuner. Samtidigt skall riksantikvarieämbetet och fiskeristyrclsen underrättas. om deras verksamhet beröres. Lantbruksstyrelsen skall underrättas. om rennäring- en beröres. Företagaren skall därefter på begäran eller när anledning annars föreligger lämna dessa myndigheter och kommuner upplysningar om företaget.
3 & När förutsättningarna för företaget i stort har klarlagts. skall företa- garen i samråd med länsstyrelsen i det län där företaget i huvudsak skall utföras bereda berörda kommuner samt myndigheter och sammarrslutning- ar som företaget angår tillfälle att framställa önskemål om företagets när- mare omfattning och utformning.
4 & Kan företaget medföra skada på fiske av någon betydelse. får frskeri- styrelsen efter samråd med koncessionsnämnden föranstalta om den utred- ning som behövs. Kan företaget medföra väsentlig skada på rennäringen. får lantbruksstyrelsen efter samråd med koncessionsnåmnden föranstalta om erforderlig utredning.
Statens naturvårdsverk kan efter samråd med koncessionsnåmnden för- anstalta om erforderlig utredning angående företagets planering från all- männa naturvårdssynpunkter.
Kostnad för utredning som avses i denna paragraf betalas av företaga- ren. orn det ej är obilligt.
5 5 l god tid innan ansökan ges in till tillståndsmyndigheten skall företa- garen medverka till att information rörande företagets planläggning lämnas ortsbefolkningen vid särskilt sammanträde. genom ortspressen eller på annat lämpligt sätt. Länsstyrelse i län som beröres av företaget fär bestäm- ma att sammanträde skall anordnas.
Företagaren skall på lämpligt sätt bereda enskilda personer tillfälle att till honom framställa önskemål om åtgärder för att förebygga eller minska skador genom företaget.
15 kap. Tillståndsprövning i allmänhet
Til/ståttd.vprövning [ & Regeringen prövar frågor om tillstånd till följande slag av vattenföre- tag. nämligen
l. vattenkraftanläggning. som är avsedd för en generatoreffekt av minst 20000 kilovoltampere.
2. vattenreglering med en större vattenståndsskillnad inom magasinet än 2 meter under året eller 1 meter under veckan samt reglering med mindre vattenståndsskillnad än som sagts nu. om därigenom skall utnyttjas ett vattenmagasin av minst 100 miljoner kubikmeter under året eller 10 miljoner kubikmeter under veckan.
3. vattenöverledning eller ytvattentäkt från vattendrag eller sjö med en normal oreglerad lågvattenföring av minst ] kubikmeteri sekunden i bort- ledningspunkten respektive utloppet. om den vattenföring som skall tagas i anspråk överstiger en femtedel av den normala oreglerade lågvattenföring- en och det ej är uppenbart att bortledningen kan ske utan olägenhet av betydelse för allmänna intressen.
Prop. 1981/82:130 33
4. grundvattentäkt för tillgodogörande av större vattenmängd än 100th kubikmeter om dygnet.
5. annan vattenreglering. vattenöverledning eller ytvattentäkt än förut sagts, om företaget avser någon av sjöarna Vänern. Vättern. Mälaren. Hjälmaren. Storsjön i Jämtland eller Siljan och företaget kan inverka märkbart på vattenståndet i eller vattenavrinningen ur sjön.
I fråga om ändring eller utvidgning av äldre företag gäller första stycket endast om ändringen eller utvidgningen uppnår där angiven omfattning.
Regeringen kan överlämna åt koncessionsnåmnden att pröva frågor om tillstånd till visst företag som anges i första eller andra stycket.
Regeringen kan förbehålla sig tillståndsprövningen av annat företag av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet än sådant som anges i första eller andra stycket. Besked om förbehåll skall lämnas innan annan tillståndsmyndighet enligt denna lag avgjort frågan om tillstånd till företa- get.
l samband med prövning av företag enligt denna paragraf kan regeringen pröva även annat vattenföretag. om ansökan avser tillstånd till båda företa- gen eller fråga uppkommit om företräde mellan dem.
2 5 Länsstyrelsen prövar frågor om tillstånd till följande vattenföretag. nämligen
l._ uppförande av bro eller annat byggande i vatten som sker för allmän eller enskild väg eller förjärnväg.
. uppförande av brygga. kaj. pir eller annan dylik anläggning.
åtgärd för vandringsfiskens framkomst.
uppförande av fiskebyggnad. utfyllnad avseende vattenområde om högst 5 000 m2. utläggning av ledning eller kulvert. . anordnande och nyttjande av yt- eller grundvattentäkt förjordbruks- bevattning.
8. anordnande och nyttjande av ytvattentäkt för annat ändamål änjord- bruksbevattning. om den vattenmängd som skall tillgodogöras ej över- stiger 5 000 kubikmeter om dygnet.
9. anordnande och nyttjande av grundvattentäkt för annat ändamål än jordbruksbevattning. om den vattenmängd som skall tillgodogöras ej över- stiger 2 000 kubikmeter om dygnet.
10. anläggning eller åtgärd för inrättande. utvidgning eller förbättring av allmän flottled,
ll. rensning av uppgrundning eller avlägsnande av växtlighet på meka- nisk väg eller liknande arbete i vattendrag. sjö eller annat vattenområde samt återställande av vattendrag som vikit från sitt förra läge eller på annat sätt förändrat sitt lopp.
12. ändring eller lagning av anläggning som avses i l—4 och 6— 10. Berör företaget flera län. skall tillståndsfrågan prövas av länsstyrelen i det län där företaget i huvudsak skall utföras.
seaeww
3 & Koncessionsnämnden prövar frågor om tillstånd till andra vatten- företag än sådana som avses i I och 2 äå-eller som gäller markavvattning. I samband med prövning av vattenföretag som ankommer på konces- sionsnåmnden kan nämnden pröva även vattenföretag som anges i 2 få. om ansökan avser tillstånd till båda företagen eller fråga uppkommit om före- träde mellan dem. - Uppkommer fråga om företräde mellan markavvattningsföretag och an-
3 Riksdagen I98I/82. [ saml. Nr 130. Bilagedel
Prop. 1981/82: 130 34
nat vattenföretag som skall prövas av koneessionsnämndcn eller länssty- relsen och är ansökningar om tillstånd till företagen samtidigt anhängiga. skall koneessionsnämndcn meddela besked om företagens förhållande till varandra.
I samband med prövning enligt miljöskyddslagen ( l969: 387) av fråga om tillstånd till miljöfarlig verksamhet kan koneessionsnämndcn pröva även fråga om tillstånd till vattenföretag som anges i 2 s om detta erfordras för sådan verksamhet.
4 5 Ansökan om tillstånd skall vara skriftlig. Den skall innehålla de uppgifter. ritningar och tekniska beskrivningar som fordras för bedömande av företagets beskaffenhet. omfattning och verkningar med angivande av det vattenområde som kan komma att beröras av företaget. Vidare skall uppges huruvida särskilda bestämmelser med stöd av lag meddelats röran- de användningen av de mark- och vattenområden som berörs av företaget. Ansökningen skall dessutom innehålla uppgift om berörda fastigheter samt om samtliga för sökanden kända sakägares namn och adress.
Ansökan skall åtföljas av en översiktlig redogörelse för sökandens be- dömning av det tillämnadc företagets betydelse från allmänna planc- ringssynpunkter. uppgift om möjliga alternativa lokaliseringar av företaget samt uppgift om annat vattenföretag som med sannolikhet kan antagas bli erforderligt för ett ändamålsenligt utnyttjande av det sökta företaget.
Ansökan till regeringen skall innehålla uppgift om de åtgärder som sökanden har vidtagit enligt l4 kap. samt om vad som huvudsakligen förekommit med anledning av dessa åtgärder.
Ansökan skall inges i det antal exemplar som tillståndsmyndigheten anser behövligt.
Uppfyller ansökan icke föreskrifterna i första—tredje styckena eller har den ej ingivits i tillräckligt antal exemplar. skall sökanden föreläggas att avhjälpa bristen inom viss tid. [föreläggandet kan utsättas vitc eller påföljd att ansökningen avvisas.
5 & Tillståndsmyndigheten skall sörja för fullständig utredning av ärende som kommer under myndighetens prövning.
Tillständsmyndigheten skall I. genom kungörelse i Post- och lnrikes Tidningar och i ortstidning samt genom särskild underrättelse till varje känd sakägare bereda dem som kan beröras av företaget tillfälle att yttra sig.
2. samråda med kammarkollegiet samt andra statliga och kommunala myndigheter som har väsentliga intressen att bevaka i frågan.
3. hålla offentligt sammanträde med dem som saken angår och besikt- ning på platsen. om det ej är uppenbart onödigt.
4. lämna den som gjort ansökan eller framställt erinran underrättelse om det som tillförts ärendet genom annan än honom själv och bereda honom tillfälle att yttra sig däröver. om ej annat följer av 15 & förvaltningslagen(1971: 290).
Berör företaget fast egendom som är samfälld för flera fastigheter. erfordras icke underrättelse enligt andra stycket [ till de särskilda delägar- na i samfälligheten. Finnes känd styrelse för denna. skall styrelsen under- rättas.
'l'illståndsmyndigheten kan uppdraga åt sakkunnig att verkställa särskild utredning.
Prop. 1981/82:130 35
6 5 Har tillståndsmyndigheten begärt tiskcristyrelsens yttrande i ärende som är under myndighetens prövning. kan styrelsen förordna fiskeritjäns- teman att i styrelsens ställe avge yttrande om de åtgärder som behövs till skydd för fisket. Kan yttrandet ej avges utan undersökning på platsen. skall tillståndsmyndigheten efter anmälan av tjänstemannen uppdraga åt denne att verkställa sitt uppdrag såsom särskild utredning enligt 5 & fjärde stycket.
7 5 Om tillståndsärende skall avgöras av regeringen. kan regeringen uppdraga ät koncessionsnåmnden att bereda ärendet i de delar som anges i 5 och 6 s'ä och föreslå erforderliga villkor och föreskrifter enligt 8 s. Sådant uppdrag kan lämnas åt länsstyrelsen. när fråga är om tillstånd till yt— eller grundvattentäkt för jordbruksbevattning eller till anläggning för allmän flottled. samt åt av länsstyrelsen förordnad förrättningsman. när fråga är om tillstånd till markavvattningsföretag.
Tillståndsbeslut 8 & Om hinder icke möter mot företaget. skall tillståndsmyndigheten meddela tillståndsbeslut.
l tillståndsbeslut anges i erforderlig män I. tillståndstidens längd.
2. företagets ändamål. läge. omfattning och konstruktion.
3. det område som får tagas i anspråk för företaget.
4. villkor för tillståndet. däribland bestämmelser om innehållande och tappning av vatten samt skadeförebyggande åtgärder.
5. föreskrifter till skydd för fisket.
6. bestämmelser om besiktning. kontroll och tillsyn.
7. bestämmelser om den fastighet (strömfalls- eller vattentäktsfastighet) varmed rätten att tillgodogöra vatten skall vara förenad.
8. vilka som skall deltaga i vattenreglerings-. vattenöverlednings- eller markavvattningsföretag med flera delägare samt den på varje delägare belöpande andelen i kostnaden för företaget.
9. bestämmelser om villkor för tillhandahållande av andelskraft och om kostnadsbidrag härför.
It). skyldighet att utge avgift enligt ll kap. I]. den tid inom vilken företaget skall vara utfört (arbetstid). l2. den tid inom vilken verksamhet. varigenom inverkan sker på vatten- förhållandena. skall ha satts i gång (igångsättningstid).
13. den tid efter vilkens utgång omprövning av villkoren får påkallas för tillgodoseende av allmänna intressen.
l4. den tid inom vilken sökanden skall fullfölja saken genom ansökan om skadereglering till fastighetsdomstol.
15. i fråga om företag för vattnets tillgodogörande den produktionsför- lust eller den förlust av vattenmängd. magasinsvolym eller fallhöjd som tillståndshavaren enligt lt) kap. l2 & är skyldig att underkasta sig utan ersättning. -
Beträffande fråga som avses i andra stycket 3—9 kan tillståndsmyndig- heten föreskriva vad som i huvudsak skall gälla och överlämna åt fastig- hetsdomstolen att närmare besluta i frågan.
Tillstånd får ej tagas i anspråk. förrän fastighetsdomstolen meddelat besked när och på vilka villkor detta får ske. Om det är uppenbart att någon skadereglering icke erfordras. kan tillståndsmyndigheten i stället för att lämna föreskrift om sakens fullföljande hos fastighetsdomstol. dock medge rätt för sökanden att taga tillståndet i anspråk.
Prop. 1981/82:130 36
I fråga om markavvattningsföretag vartill regeringen lämnat tillstånd skall vad i andra—fjärde styckena sagts om fastighetsdomstol i stället avse förrättning eller förrättningsman enligt [6 kap.
9 & Lämnar regeringen tillstånd till vattenföretag. kan regeringen före- skriva särskilda villkor för att tillgodose allmänna intressen.
IO & Om det. när tillstånd till vattenföretag lämnas. ej tillräckligt säkert kan bedömas vilka villkor som bör gälla i visst avseende. fär avgörandet i denna del uppskjutas till dess erfarenhet av företaget vunnits.
I samband med uppskov enligt första stycket skall provisoriska bestäm- melser om åtgärder för motverkande av skada eller olägenhet meddelas. om det behövs. Uppskjuten fråga skall avgöras så snart det kan ske.
11 & Tillståndsbeslut skall meddelas för all framtid eller för den begrän- sade tid sökanden begärt. Avser beslutet tillstånd till vattenföretag som anges i 1 kap. l s" 3. 6 eller 7. kan beslutet. när särskilda skäl föreligger. meddelas för begränsad tid även om sökanden ej begärt det.
l2 & Tillståndsbeslut gäller mot envar.
Under beslutets giltighetstid får tillståndet ej inskränkas eller i övrigt ändras eller villkoren för tillståndet rubbas. om ej annat följer av l3— l5 eller 18—20 åå eller av 2 kap. lt.) %. Il) kap. 19 å andra stycket eller l8 kap. 42 &.
(.)mprr'irning m. m.
13 5 Har den i tillståndsbeslut enligt 8 s' andra stycket l3 bestämda eller sedermera i anledning av sökt anstånd förlängda tiden för omprövning gått till ända eller har dessförinnan väsentliga ändringar skett i vattenförhållan- dena. kan koncessionsnåmnden iföreskriva ändrade eller nya villkor för tillgodoseende av allmänna intressen.
Vid omprövning enligt första stycket får sådana nya eller ändrade villkor ej föreskrivas som medför att ändamålet med företaget icke kan tillgodoses eller att dess f("irutsättningar rubbas avsevärt. Villkoren får ej heller åsamka tillståndshavaren. innehavare av rätt till andelskraft eller annan som inrättat sig efter företaget förlust eller kostnad som står i missförhål- lande till de fördelar från allmän synpunkt som kan vinnas. Hänsyn skall därvid tagas till de förpliktelser som tidigare ålagts tillståndshavaren till förmån för intresse som skall tillgodoses vid omprövningen.
] beslut angående omprövning skall koneessionsnämndcn bestämma den tid då de ändrade eller nya villkoren skall börja tillämpas samt den tid efter vilkens utgång förnyad omprövning får påkallas.
I4 i:" År till skydd för fisket vidtagna anordningar eller meddelade före- skrifter mindre lämpliga. får koneessionsnämndcn meddela ändrade be- stämmelser. Därvid ägcr bestämmelserna i l3 & andra stycket motsva- rande tillämpning. såvida fråga ej är om höjning av årlig avgift som motsva- ras av ändring i penningvärdet.
15 & Äsidosättes villkor som angivits i tillståndsbeslut eller i beslut om omprövning enligt l3 eller I4 å och är avvikelsen betydande. kan konces- sionsnåmnden förklara tillståndet förverkat och förbjuda fortsatt verksam- het.
Prop. 1981/82:130 37
Första stycket äger motsvarande tillämpning när vattenföretag övergi- vits eller underhållet allvarligt försummats eller när tillstånd att inverka på vattenförhållandena icke utnyttjats under längre tid.
16 & I samband med beslut om förverkande enligt l5 ä äger koncessions- nämndcn meddela erforderliga föreskrifter om skyldighet för ägaren av anläggning i vatten som avsetts med det tidigare tillståndet att förfara så med denna att skada eller fara för allmän eller enskild rätt ej uppstår. Nämnden får därvid förordna att. om ägaren icke fullgör vad som ålagts honom eller någon för anläggningen ansvarig icke finnes. föreskrivna åt- gärder avseende anläggningen får utföras av annan vars rätt är beroende därav. Den som verkställt åtgärderna äger söka kostnaderna härför åter av ägaren.
Om det är lämpligt. kan koncessionsnåmnden i stället för att förklara tillståndet förverkat och meddela förordnande rörande anläggning enligt första stycket bestämma att skyldigheten att underhålla anläggningen skall övergå på annan under de förutsättningar som anges i l7 kap. 4 s".
17 5 Fråga som avses i l3— 16 55.5 prövas efter framställning av kammar- kollegiet.
18 5 Efter ansökan av tillståndshavaren kan koncessionsnåmnden i fall då tillstånd lämnats av regeringen eller nämnden och i andra fall länsstyrel- sen upphäva eller ändra villkor eller föreskrift i tillståndsbeslut eller beslut som meddelats med stöd av 8 & tredje stycket. om villkoret eller föreskrif- ten ej längre behövs eller är strängare än nödvändigt eller om ändringen påkallats av omständighet som icke förutsågs när tillståndet meddelades.
19 & Koncessionsnämnden kan fastställa ändrade eller nya bestämmel- ser om innehållande eller tappning av vatten efter ansökan av den som vill bättre utnyttja Vattenkraften i fallsträcka som tillkommer honom samt av staten. kommun eller vattenförbund för främjande av allmänt liskeriin- tresse eller tillgodoseende av allmänna miljövårds- eller hälsosynpunkter. Sådana bestämmelser kan även fastställas till förmån för allmän farled. allmän hamn. allmän flottled. bevattnings- och markavvattningsföretag samt företag för avledande av avloppsvatten. [ sistnämnda fall göres ansö- kan av den som äger företräda företaget.
Vid prövning enligt första stycket äger [3 5 andra stycket motsvarande tillämpning.
20 5 Även om tillstånd meddelats att vid yt- eller grundvattentäkt tillgo- dogöra vatten. får koneessionsnämndcn efter ansökan av ägare av annan vattentäkt som är beroende av samma vattentillgång eller av den som söker tillstånd att anordna sådan vattentäkt fastställa ändrade eller nya bestämmelser angående den omfattning i vilken vatten får tillgodogöras vid förstnämnda vattentäkt. Sådant förordnande får också meddelas av läns- styrelsen i fall då ansökan till den nya vattentäkten prövas av länsstyrel- sen.
Vid omprövning enligt första stycket får sådana ändrade eller nya be- stämmelser ej föreskrivas som medför att ändamålet med den befintliga täkten icke kan tillgodoses eller att dess förutsättningar rubbas avsevärt. Det skall särskilt tillses att icke någon ort berövas erforderligt vatten från vattentillgång inom orten. Genom omprövningen får täktens ägare ej heller
Prop. 1981/82: 130 38
åsamkas förlust eller kostnad som står i missförhållande till de fördelar som kan vinnas därigenom.
21 9” Har regeringen fastställt tappningsbestämmelser eller annat villkor för tillstånd. får koncessionsnåmnden vid tillämpning av l3. I4. l8 eller l9 & icke avvika väsentligt från bestämmelserna eller villkoret utan att regeringen medgivit det. Nämnden får icke ändra särskilt villkor som föreskrivits med stöd av 9 &.
22 9” Beträffande förfarandet vid prövning av frågor som avses i l3—I6 och 18—20 åå gäller 4—6 åå i tillämpliga delar. Beslut vid omprövning har samma verkan som tillståndsbeslut.
23 & Tillstånd förfaller. om tillståndshavaren ej inom föreskriven tid fullbordat företaget i väsentliga delar eller påbörjat verksamhet varigenom inverkan sker på vattenförhållandena. Detsamma gäller om tillståndsha- vare-n underlåtit att inom i tillståndsbeslut föreskriven tid fullfölja saken genom ansökan om skadereglering till fastighetsdomstol.
(')m verkan av återkallelse av ansökan om skadereglering stadgas i l8 kap. 28 &.
Visas giltigt skäl för dröjsmål eller skulle synnerligt men uppstå om tillståndet förfaller. kan tillståndsmyndigheten förlänga tiden med högst tio år. om ansökan därom göres innan den föreskrivna tiden gått ut. 'l'ill- ståndsmyndigheten kan därvid föreskriva ny tid efter vilkens utgång om- prövning cnligt I3 å får påkallas.
Ver/(.rn'iI/ig/wt ()(f/I jil/lji'iljd 24 ä 1 beslut enligt 8 & fjärde stycket andra meningen eller i fråga som avses i l3—l6 eller l8—20 åå kan förordnas att beslutet skall lända till efterrättelse omedelbart.
25 & Har domstol eller överexekutor förordnat om borttagande eller ändring av anläggning i vatten eller grundvattentäkt och ansöker ägaren om tillstånd till anläggningen eller täkten. kan tillståndsmyndigheten. om sökanden ställer säkerhet för kostnad och skada. bestämma att beslutet icke får verkställas förrän tillståndsmyndigheten avgjort frågan eller före- skriver annat.
26 & Har beslut i fråga som avses i detta kapitel meddelats av konces- sionsnämnden eller länsstyrelsen. föres talan mot beslutet hos regeringen genom besvär.
'l'alan enligt första stycket får föras av sökanden och sakägare. För tillvaratagande av allmänna intressen får sådan talan även föras av kam- markollegiet samt av berörd kommun. såvitt avser allmänna intressen inom kommunen.
16 kap. Prövning av markavvattningsföretag
Inledande bestämmelser
1 5 Fråga om markavvattning prövas vid förrättning. Regeringen kan dock i fall som avses i I5 kap. l & ljärde och femte styckena förbehålla sig tillståndsprövningen. varvid 4— ll så nämnda kapitel äger tillämpning. Länsstyrelsen förordnar om förrättning. Berör företaget flera län. ges
Prop. 1981/82: 130 39
förordnandet av länsstyrelsen i det län där företaget i huvudsak skall utföras.
Ansö/tan om jå'irrz'irtning 2 & Ansökan om förrättning göres av ägare till fastighet som vill deltaga i företaget.
Beslutas vid fastighetsreglering att fråga om markavvattning skall prö- vas enligt denna lag. upptages frågan vid förrättning efter anmälan till länsstyrelsen av fastighetsbildningsmyndigheten.
Kammarkollegiet får ansöka om ny förrättning enligt 28 & för tillgodo— seende av allmänna intressen.
3 5 Ansökan om förrättning skall vara skriftlig. Den skall så fullständigt som möjligt ange företagets beskaffenhet. omfattning och verkningar samt det vattenområde som kan komma att beröras. Vidare skall uppgivas om särskilda bestämmelser med stöd av lag meddelats rörande användningen av de mark- och vattenområden som beröres. Ansökningen skall dessutom innehålla uppgift om berörda fastigheter samt om samtliga för sökanden kända sakägares namn och adress. Anser sökanden att aktlörvarare be- hövs. bör lämplig person föreslås.
Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om anmälan som avses i 2 & andra stycket.
4 & Uppfyller ansökan ej föreskrifterna i 3 så eller är den i övrigt ofullstän- dig. kan länsstyrelsen förelägga sökanden att avhjälpa bristen inom viss tid. I föreläggandet kan utsättas vite eller påföljd att ansökningen avvisas.
Förriirtningsman m. m. 5 & I samband med förordnande om förrättning utser länsstyrelsen lämp- lig förrättningsman.
6 & Om förrättningsmannen finner att det behövs eller om sakägare begär det och det ej föranleder oskäligt dröjsmål. skall två gode män medverka vid förrättningen. Medverkar gode män. äger bestämmelserna om förrättningsman mot- svarande tillämpning på honom och gode männen. om ej annat framgår. Bestämmes att gode män skall medverka. rubbas icke därigenom vad som redan beslutats eller verkställts under förrättningen.
7 & [ fråga om förrättningsman och gode män äger 4 kap. '.'—6 ss fastig- hetsbildningslagen (l970: 988) motsvarande tillämpning. Vad som där fö— reskrives om förrättningslantmätare gäller i tillämpliga delar förrättnings- man.
8 & För utredning av fråga vars bedömande kräver särskild fackkunskap får förrättningsmannen anlita biträde av sakkunnig. Ersättning till sakkunnig bestämmes av förrättningsmannen.
Handläggning
9 & Förrättningsmannen skall utreda förutsättningarna för företaget. Fö- religger ej hinder mot detta. skall han utarbeta erforderlig plan och ombe- sörja behövliga tekniska arbeten och värderingar. Därvid bör han rådpläga med sakägarna. Vid behov skall han även samråda med de myndigheter som beröres av åtgärden.
Prop. 1981/82:130 40
10 s" 1 den utsträckning som är påkallad med hänsyn till företagets art och Rörhållandena i övrigt skall förrättningsmannen utreda vilka som i egenskap av ägare till fastighet skall deltaga i företaget eller på annan grund är sakägare. Den som har lagfart på fastigheten anses som ägare. om det ej visas att fastigheten tillhör annan.
Har fastighet övergått till ny ägare under förrättningen. får denne icke rubba vad den förre ägaren medgivit eller godkänt.
11 & Förrättningsmannen skall utfärda kungörelse för att bereda dem som kan beröras av företaget tillfälle att yttra sig. ] kungörelsen upptages kortfattad redogörelse för det sökta företaget med angivande av den eller de fastigheter som kan beröras därav. [ kungörelsen skall sakägarna kallas till första sammanträde.
Kungörelsen skall införas i Post- och Inrikes 'l'idningar och i ortstidning. Beträffande företag av mindre omfattning behövs ej införande i Post- och Inrikes Tidningar. Kungörelsen skall tillställas kammarkollegiet och andra berörda statliga myndigheter. berörd kommun samt kända sakägare.
Berör företaget fast egendom som är samfälld för flera fastigheter. erfordras ej att kungörelsen tillställes de särskilda delägarna i samfällighe- ten. Finnes känd styrelse för denna. skall kungörelsen tillställas styrelsen.
Om det är lämpligt. skall förrättningsmannen bestämma för sakägarna välbelägen plats hos lämplig person (aktförvarare). där avskrift av de handlingar som hör till förrättningen skall hållas tillgänglig för granskning. Underrättelse härom skall. när det är möjligt. tagas in i kungörelsen.
12 5 Ägare av fastighet som saken angår är skyldig att till förrättnings- mannen uppge för honom känd innehavare av servitut. nyttjanderätt och rätt till elektrisk kraft som upplåtits i fastigheten. Underläter han det utan giltigt skäl och uppstår skada för rättighetshavare till följd av underlätel— sen. skall han ersätta skadan. Erinran härom skall intagas i kungörelsen.
13 & Det åligger kammarkollegiet att. när det behövs. vid förrättningen föra talan för tillgodoseende av allmänna intressen. Sådan talan får även föras av kommunen. såvitt avser allmänna intressen inom kommunen.
14 & Vid förrättning skall förrz'ittningsmannen hålla sammanträde med sakägarna.
Mer än ett sammanträde behövs ej. om stridiga intressen mellan sak- ägare ej förekommer i ärendet oeh hänsyn till allmänt intresse ej påkallar att ytterligare sammanträde likväl hålles.
Sammanträde skall vara offentligt.
15 5 Behövs nytt sammanträde. skall förrättningsmannen kalla kända sakägare. Kallelse behövs dock ej. om det kan antagas att sakägaren ändå infinner sig.
Kallelse skall i god tid före nytt sammanträde delges sakägarna. Delgiv- ning skall. med beaktande av vad i tredje stycket sägs. ske enligt allmänna delgivningsbestämmclser. Vid första sammanträdet får dock bestämmas om särskild ordning för delgivning.
Vid kallelse och delgivning äger i övrigt 4 kap. 21—23 åå fastighetsbild- ningslagen (l970: 988) motsvarande tillämpning. Vad som där sägs om fastighetsbildningsmyndigheten gäller i tillämpliga delar förrättningsman- nen.
Prop. 1981/82: 130 41
16 & Om förrättningsmannen och gode männen har olika mening. gäller vad två av dem säger. Har var och en sin mening. gäller förrättningsman- nens mening. I fråga om pengar eller annat som utgör viss mängd skall dock den mening gälla som avser den näst största mängden.
! beslut skall anges de skäl på vilka avgörandet grundas. såvida motive— ring av beslutet icke kan anses överflödig. ()m talan får föras mot beslutet, skall det dessutom innehålla besvärshänvisning.
Meddelas beslut vid sammanträde. skall det uppläsas för de närvarande. När i annan_ordning meddelas beslut om förrättningens inställelse eller. utan samband med företagsbeslut. beslut mot vilket talan får föras särskilt. skall sakägare och annan som får besvära sig underrättas om beslutet utan dröjsmål. Underrättelsen lämnas genom skriftligt meddelande elleri sådan särskild ordning som beslutats vid första sammanträdet.
17 5 När det behövs med anledning av förrättningen. är förrättningsmän- nen och deras biträden berättigade att få tillträde till byggnad. beträda ägor. verkställa mätningar och markundersökningar samt företaga därmed sammanhängande ellerjämförliga åtgärder. 1 trädgård eller liknande plan- tering fär träd ej skadas eller fällas utan ägarens samtycke. Även i övrigt skall skada undvikas. om det är möjligt.
Rätt att beträda annans ägor tillkommer också var och en som för talan vid förrättningen.
Har skada uppkommit genom åtgärd som avses i första eller andra stycket och önskar den skadelidande ersättning för skadan. skall han framställa yrkande därom innan förrättningen avslutas eller inställes.
Polismyndighet skall lämna den handräckning som behövs för utövande av befogenhet enligt första stycket.
18 5 Vill sökanden hos förrättningsmannen återkalla sin ansökan. skall han göra det skriftligen eller också muntligen vid sammanträde. Har annan sakägare ej fört talan vid förrättningen. när återkallelsen sker. skall förrätt- ningen genast inställas. I annat fall skall sakägare som fört talan vid förrättningen och som själv kunnat ansöka om denna underrättas om återkallelsen. Om ej sådan sakägare inom tid som förrättningsmannen föreskriver begär att förrättningen fortsättes. skall den inställas.
Återkallelse hes förrättningsmannen får ej ske. sedan företagsbeslut meddelats.
Uteblir sökanden från det första förrättningssammanträdet. skall ansök- ningen anses återkallad. om icke sökanden anmält laga förfall eller det är uppenbart att han vidhåller ansökningen. _
19 5 Om hinder mot företaget föreligger. skall förrättningsmannen sna- rast möjligt avbryta förrättningen och meddela beslut om dess inställande.
Förrättning som inletts efter anmälan av fastighetsbiIdningsmyndigheten får inställas, om fastighetsregleringen inställes eller annat särskilt skäl föreligger.
F öretugsbeslur m. m. 20 5 Om hinder icke möter mot företaget. skall förrättningsmannen av- sluta förrättningen och meddela företagsbeslut.
Företagsbeslut får ej meddelas innan koneessionsnämndcn lämnat be- sked enligt 15 kap. 3 s tredje stycket om markavvattningsföretagets förhål- lande till annat vattenföretag.
Prop. 1981/82: 130 42
1 företagsbeslut anges ]. företagets ändamål. läge. storlek och huvudsakliga beskaffenhet i övrigt.
2. de fastigheter som skall deltaga i företaget och varje fastighets andels- tal i fråga om kostnaderna för anläggningens utförande och drift.
3. det område som får tagas i anspråk för företaget.
4. fastighet eller del därav som inlöses.
5. erforderliga villkor och föreskrifter i fråga om företagets utförande och underhåll.
6. de ersättningar som skall utgå enligt 10 kap. och i vad mån nedsätt- ning skall ske.
7. förrättningskostnader och hur de skall fördelas.
8. erforderliga bestämmelser om besiktning.
9. den tid inom vilken företaget skall vara utfört (arbetstid). 10. den tid inom vilken talan om ersättning för oförutsedd skada får väckas.
ll. den tid efter vilkens utgäng omprövning får ske enligt 285 andra stycket.
Företagsbeslut som vunnit laga kraft gäller mot envar och kan ej rubbas i vidare mån än som följer av 28å elller av 6 kap. 5—7 åå.
21 5 Kan skada genom uppläggning av schaktmassor eller annat därmed jämförbart intrång icke förutses med nöjaktig säkerhet. får förrättnings- mannen utan hinder av 20 & skjuta upp skaderegleringen i det hänseendet. intill dess erforderlig erfarenhet vunnits av skadans eller inträngets omfatt- ning. Har sådant beslut meddelats. skall förrättningen fortsätta och den uppskjutna frågan av förrättningsmannen avgöras. så snart det kan ske.
Beslutas uppskov skall förrättningsmannen. när det behövs. i företags- beslutet förordna om skadeförebyggande åtgärder eller om förskott till skadelidande i avräkning på den slutliga ersättningen. Som villkor för att företagsbeslutet skall få verkställas skall förrättningsmannen vidare före- skriva att sökanden hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den slutliga ersättningen till den del den överstiger förskottet jämte den ränta som kan komma att utgå enligt 19 kap. l2 &.
22 5 Har sakägarna. med avvikelse från vad som stadgas i denna lag. träffat överenskommelse i fråga som icke berör allmänna intressen. skall överenskommelsen läggas till grund för förrättningsmannens beslut. såvida ej avvikelsen kan antagas ha skett i otillbörligt syfte.
23 & Företagsbeslut skall meddelas vid sammanträde eller på tid och plats som förrättningsmannen tillkännagivit för sakägarna och annan som får besvära sig över beslutet. Sådant tillkännagivande skall lämnas vid sammanträde eller också genom skriftligt meddelande elleri sådan särskild ordning som beslutats vid första sammanträdet.
24 _S Förrättningsmannen och gode männen är berättigade till ersättning enligt vad som är särskilt stadgat.
25 å T ill förrättningskostnader hänföres ersättning till förrättningsman. gode män och sakkunnig. ersättning för skada enligt l7s' tredje stycket samt annan för förrättningen nödvändig kostnad.
Om företagsbeslut meddelats. skall förrättningskostnaderna fördelas
Prop. 1981/82: 130 43
mellan ägarna av de fastigheter som skall deltaga i företaget efter vad som är skäligt.
inställes förrättningen. skall sökanden betala uppkomna kostnader. om icke särskilda omständigheter föranleder att betalningsskyldigheten förde- las mellan samtliga sakägare eller vissa av dem. Om förrättning som inställes påbörjats på grund av beslut vid fastighetsreglering. skall kostna- den anscs som lörrättningskostnad vid fastighetsregleringen.
Förrärmingsprorokoll m. m. 26 & Vid förrättningen skall föras protokoll. Protokollet samt övriga handlingar som ingivits eller upprättats vid förrättningen sammanföres till en akt.
27 & lnnan beslut meddelas om inlösen av fastighetsdel. skall beträffande denna ha upprättats karta och beskrivning samt utmärkts gränser i den ordning som gäller för fastighetsbildning.
Omprövning m. m. 28 & Har företagsbeslut vunnit laga kraft och inträder därefter ändrade förhållanden som i icke ringa mån inverkar på fråga som avgjorts genom beslutet. dock ej fråga om ersättning. får frågan omprövas vid ny förrätt- ning.
Även utan att sådana förhållanden som avses i första" stycket inträtt får ny förrättning äga rum. om i det tidigare avgörandet föreskrivits att frågan får omprövas efter viss tid.
Vid ny förrättning får ej beslutas sådan ändring att avsevärd olägenhet uppkommer från allmän eller enskild synpunkt. Särskilt villkor som rege- ringen föreskrivit med stöd av l5 kap. 9å får ej ändras.
295 Företagsbeslut förfaller. om företaget ej fullbordats i väsentliga delar inom föreskriven arbetstid. Länsstyrelsen kan dock på dessförinnan gjord framställning medge förlängning av tiden. om särskilda skäl föreligger.
Full/i'llju' rillfärsrig/1('rsdonisml 30 å Mål vari talan fullföljes enligt bestämmelserna i 3l och 32 %% prövas av fastighetsdomstol som dömer i vattenmål.
31 & Mot beslut om ogillande avjäv mot förrättningsman eller om ersätt- ning till sakkunnig eller till sådan skadelidande som avses i l7ä föres talan särskilt genom besvär som skall inges till fastighetsdomstolen inom två veckor från den dag då beslutet meddelades. Besvär får anföras av sak- ägare. Mot beslut om ersättning får besvär anföras även av annan som beslutet angår.
Talan får ej föras mot beslut att gilla invändning om jäv. Menar sakägare att förrättningen onödigt uppehålles genom förrättnings- mannens beslut. får han föra talan mot beslutet genom besvär hos fastig- hetsdomstolen. Sådan talan är ej inskränkt till viss tid.
32 å [ annat fall än som avses i 3l .ö föres talan mot förrättningsmans beslut genom besvär som skall inges till fastighetsdomstolen inom fyra veckor från den dag beslutet meddelades.
Besvär får anföras av sakägare och. såvitt gäller frågor som avses i l3 &. av kammarkollegiet och kommunen.
Prop. 1981/82:130 44
17 kap. Bestämmelser om förfarandet i vissa fall
Förjitrunder vid tvångsförvärv m- vattenrätt enligt 2 kup. 4—6 W 1 & Bestämmelserna i l5 kap. om tillståndsprövning gäller i tillämpliga delar i fråga om prövning av ansökan om förvärv av vattenkraft eller vattenrätt enligt 2 kap. 4—6ss.
Prövas ansökan enligt 2 kap. 4 eller 55 icke samtidigt med fråga om tillstånd till vattenföretag. varmed åsyftas vattnets tillgodogörande. skall i samband med meddelande av förvz'irvstillståndet bestämmas viss tid. inom vilken ansökan om tillstånd till vattenföretaget skall vara inkommen till vederbörande tillståndsmyndighet. vid äventyr att förvärvstillståndet el- jest förfaller.
Förfarandet vid prövning ut'frågor om utrivning m. /n. 2 & Ansökan om tillstånd att utriva anläggning i vatten prövas av konces- sionsnåmnden. om anläggningens tillkomst enligt 15 kap. 1 och 3 ts skulle ha prövats av regeringen eller koncessionsnåmnden. samt i övriga fall av länsstyrelsen.
3 & Meddelas ej förordnande om övertagande av underhållsskyldigheten enligt 4 .5. skall tillståndsmyndigheten bifalla ansökningen och lämna erfor- derliga föreskrifter om sättet och ordningen för anläggningens utrivning och om återställningsåtgärder i anledning av utrivningen. 'l'illståndsmyn- digheten får därvid bestämma att den vars rätt-är beroende av utrivningen får utföra arbetet på sökandens bekostnad. om denne ej fullgör vad som ålagts honom.
4 5 [ stället för att lämna tillstånd 'till begärd utrivning får tillståndsmyn- digheten bestämma att skyldigheten att underhålla anläggningen och att fullgöra vad som i övrigt enligt denna lag åligger anläggningens ägare skall för framtiden. till dess annat bestämmes. övergå på ägare till fastighet som skulle skadas av anläggningens borttagande. om denne förbundit sig att fullgöra skyldigheten. Sådant förordnande får dock ej meddelas. om det kan antagas att fastighetsägaren icke kan fullgöra underhållsskyldigheten eller om det är angeläget från sökandens eller från allmän synpunkt att anläggningen rivs ut.
Förordnande enligt första stycket kan också meddelas för staten. kom- mun eller vattenförbund till skydd för allmänna intressen.
Vållas ägaren skada genom anläggningens bibehållande. skall skälig ersättning för skadan utges av den som övertar underhållet.
5 & För anteckning i fastighetsboken skall tillståndsmyndigheten genast hos inskrivningsmyndigheten göra anmälan om skyldighet som enligt 4.5 ålagts fastighetsägare.
Underhållsskyldigheten åvilar även ny ägare av fastigheten.
6 5 Är allmän flottled avlyst. får efter ansökan staten. kommun. vatten- förbund. förvaltare som är utsedd enligt Slaä lagen tl9l9z42t1) om llott- ning i allmän flottled eller den som kan lida men av bibehållandet av anläggning för flottleden av länsstyrelsen tillåtas bortskaffa anläggningen med rätt att fritt förfoga över det bo'rtskaffade. Länsstyrelsen meddelar behövliga föreskrifter om bortskaffandet och får därvid bestämma att den vars rätt är beroende därav får utföra arbetet på sökandens bekostnad.
Prop. 1981/82:130 45
Om det är uppenbart att anläggning kan bortskaffas utan att allmänt eller enskilt intresse förnärmas. behövs icke länsstyrelsens tillstånd. Har förval- tare utsetts enligt 82215 lagen fl9l9: 426) om flottning i allmän flottled och skall åtgärden vidtagas av annan än denne. skall dock förvaltaren ha lämnat sitt medgivande. Har anläggningen bortskaffats utan föregående prövning. är den som vidtagit åtgärden bevisningsskyldig beträffande de före åtgärden rådande förhållandena i vattnet.
7 5 Kan fastighet skadas genom att anläggning i avlyst flottled bortskaf- fas eller vill någon använda sådan anläggning för att tillgodogöra sig vatt- net. äger länsstyrelsen bestämma att anläggningen skall övertagas av fas- tighetsägaren eller den som vill tillgodogöra sig vattnet. Vill staten. kom- mun eller vattenförbund till skydd för allmänna intressen övertaga anlägg- ning. äger länsstyrelsen besluta om sådant övertagande. Nye ägaren är skyldig att underhålla anläggningen så att skada för allmän och enskild rätt förebygges.
Har ägare av fastighet. för vilken bortskaffande av flottledsanläggning skulle medföra skada. enligt första stycket berättigats övertaga anläggning- ' en. skall länsstyrelsen göra anmälan härom hos inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken.
8 & Beträffande prövning av fråga enligt 3. 4. 6 och 7 åå gäller bestäm- melsernai 15 kap. i tillämpliga delar.
Omprövning av bygdeavgift 9 5 Ansökan om omprövning enligt l [ kap. 3 5 andra stycket av bygdeav- gift skall vara skriftlig. Den avgiftsskyldige skall beredas tillfälle att yttra sig över ansökningen. innan frågan avgöres. ' Talan mot koncessionsnåmndens beslut i fråga om omprövning av byg- deavgift föres hos regeringen genom besvär.
Förfarandet hos länsstyrelsen i anmälningsärende 10 5 Anmälan enligt 12 kap. 25 skall göras skriftligen. Anmälningshand- lingarna skall innehålla de uppgifter och tekniska beskrivningar som be- hövs för att bedöma vattentäktens beskaffenhet. omfattning och verkning-
ar. Anmälningshandlingarna skall inges i det antal exemplar som länssty- relsen anser behövligt.
11 _6 l anmälningsärende skall länsstyrelsen samråda med de statliga och kommunala myndigheter som kan antagas ha väsentliga intressen att beva- ka i ärendet.
12 5 Anmälningsärende skall handläggas skyndsamt.
Om vattentäkten bedömes skada allmänna eller enskilda intressen eller behov föreligger av fördelning av vatten mellan ägare av flera täkter. skall länsstyrelsen förelägga anmälaren att ansöka om tillstånd till täkten.'l annat fall skall länsstyrelsen lämna besked om att tillstånd tills vidare icke behövs och därvid meddela erforderliga råd och anvisningar rörande täk- tens anordnande och nyttjande. '
Prop. 1981/82:130 46
18 kap. Rättegången i vattenmål
Vattenmål 1 & Vattenmålen utgöres av ansökningsmål. stämningsmål och besvärs- mål.
2 5 Till ansökningsmål hänföres
l. ansökan om skadereglering i anledning av sökt eller erhållet tillstånd till vattenföretag.
2. ansökan enligt 4 kap. 35 om överflyttning från en fastighet till en annan av rätt till andelskraft.
3. ansökan enligt 7 kap. 4 eller 5.5 om omprövning av delaktighet i reglerings- eller vattenöverledningssamfälIighet.
3 & Till stämningsmål hänföres
[. talan enligt 4 kap. 2å' om omprövning av rättsförhållandet mellan ägare av kraftanläggning och mottagare av andelskraft från anläggningen.
2. talan enligt 5 kap 25 om fördelning av grundvatten.
3. talan. utan samband med pågående förrättning. om ersättning som avses i 6 kap. 9å.
4, talan. utan samband med pågående ansökningsmål. enligt 7 kap. Bä om delaktighet i reglerings- eller vattenöverledningssamfällighet.
5, talan om gottgörelse enligt 7 kap. 9 5.
6. talan. utan samband med pågående ansökningsmål. om rätt att enligt 9 kap, 1, 2 eller ss taga annans fastighet i anspråk, om skyldighet att enligt 9 kap. 35 avstå byggnader eller annat till allmän flottled eller om rätt att enligt 9 kap. 4 & använda. ändra eller utföra skadeförebyggande åtgärder på annans anläggning i vatten.
7. talan enligt 9 kap. 75 om ersättning eller annat på grund av åtgärder eller föreskrifter som avses i 6.
8. talan enligt 10 kap. 11— 14 åå om ersättning på grund av omprövning m. m..
9. talan. utan samband med pågående ansökningsmål. enligt 10 kap. 17å om ersättning på grund av utrivning.
10. talan enligt IO kap. 18 & om ersättning på grund av förordnande om vattenskyddsområde.
ll. talan enligt 10 kap. 1954 om ersättning för oförutsedd skada m. m.. 12. talan enligt 15 kap. 16ä första stycket om ersättning för återställ- ningsåtgärder.
13. talan av borgenär med panträtt i fast egendom om gottgörelse enligt 19 kap. 19 5.
14. talan som grundas på att den. som enligt 20 kap. 1 eller 2ä är skyldig att underhålla och handhava skötseln av vattenföretag brister i att fullgöra denna skyldighet.
15. talan om ersättning som avses i 20 kap. 3 &. 16. talan. utan samband med pågående vattenmål. enligt 22 kap. om ersättning för eller fördelning av kostnader.
17. talan om borttagande av anläggning som ingår i vattenföretag. när talan grundas på att anläggningen ;":cke tillkommit i laga ordning eller icke är av laga beskaffenhet.
18. talan om ersättning för skada eller intrång av sådan anläggning som avses i 17.
Prop. 1981/82: 130 47
4 _S Till besvärsmål hänföres besvär över beslut vid förrättning enligt denna lag.
5 & Talan som ej enligt 1—4 55 skall hänföras till vattenmål men som röri denna lag behandlat ämne räknas dock som vattenmål. om den anhängig- giorts som sådant hos behörig fastighetsdomstol och invändning icke göres däremot inom tid som anges i 34 kap. 25 rättegångsbalken .
6 ;” Sådant yrkande från sökanden eller sakägare som har samband med vattenmålet men rör rättsförhållande som ej skall bedömas enligt denna lag får prövas i vattenmålet. om det är lämpligt.
Domstolar i vattenmål
7 & Första domstol i vattenmål är fastighetsdomstol som regeringen be- stämmer.
Överdomstol i vattenmål är Svea hovrätt. Som sista domstol i vattenmål dömer högsta domstolen.
8 & Vattenmål upptages av behörig fastighetsdomstol inom vars område det företag varom är fråga i huvudsak verkställts eller skall verkställas.
9 _5' Teknisk ledamot som ingår i Svea hovrätt eller i fastighetsdomstol vid handläggningen av vattenmål skall ha teknisk utbildning och erfarenhet av vattenfrågors behandling.
10 & Nämndeman i vattenmål skall vara nämndeman i fastighetsdomstol som är belägen inom det för handläggning av vattenmålet bestämda doms- området.
Förfarande! vidfaslig/1(”[_S'CI'I'IIIIA'IUI i aristi/(ningsmål 11 _5' Ansökan enligt 25 l göres av den som har sökt eller erhållit tillstånd till vattenföretag.
Ansökan enligt 25 2 göres av ägaren till den fastighet med vilken rätten till andelskraft är förenad.
Ansökan enligt 2 5 3 göres av delägare som vill påkalla omprövning eller få överenskommelse godkänd.
Ansökan skall vara skriftlig.
12 5 ! ansökan enligt 25 1 skall sökanden uppge
1. de omständigheter på vilka han grundar sin talan.
2. yrkande som framställes.
3. samtliga för honom kända sakägares namn och adress.
4. den ersättning han erbjuder och de omständigheter på vilka erbjudan- det grundas.
5. de åtgärder till förebyggande eller minskande av skada på motstående intressen han är villig att vidtaga.
6. den tidpunkt då han önskar påbörja företaget.
7. de skriftliga bevis han åberopar.
8. de omständigheter som betingar domstolens behörighet. om denna ej framgår av vad som annars anföres. 9. namn på en eller flera lämpliga aktförvarare.
Har tillståndsmyndigheten överlämnat åt fastighetsdomstolen att närma- re besluta i fråga som avses i 15 kap. 8 5 tredje stycket. skall ansökan innehålla de uppgifter som erfordras för domstolens bedömning av frågan.
Prop. 1981/82:130 48
13 5 l ansökan enligt 2 5 2 skall sökanden förete bevis därom. huruvida den fastighet. varifrån rätten till andelskraft skall överflyttas. är besvärad med inteckning samt huruvida överenskommelser i ärendet träffats med inteckningshavare.
14 5 l ansökan enligt 2 5 3 skall sökanden uppge namn och adress på delägarna i samfälligheten. de omständigheter på vilka han grundar sin ansökan samt yrkande som framställes.
15 5 Ansökanjåmte därvid fogade handlingar skall i mål som avses i 2 5 [ inges i sex exemplar och i mål som avses i 2 5 2 och 3 i tre exemplar. Om det behövs. får fastighetsdomstolen föreskriva att ytterligare exemplar skall inges.
Har ansökningshandlingarna ej ingivits i tillräckligt antal exemplar. skall sökanden föreläggas att ingiva felande antal exemplar. Försummas n'et. skall fastighetsdomstolen på sökandens bekostnad ombesörja mångfaldi- gande av handlingarna.
16 5 Uppfyller ansökan ej vad som föreskrives i 12— 14 55 skall sökan- den föreläggas att avhjälpa bristen.
Efterkommes ej föreläggandet och är bristen sa väsentlig att ansökan är otjänlig som grund för rättegång. skall ansökan avvisas.
Avvisas ansökan om skadereglering enligt andra stycket är meddelat tillstånd till vattenföretaget förfallet.
17 5 Avvisas ej ansökan. skall fastighetsdomstolen genom kungörelse eller på annat lämpligt sätt bereda dem som kan beröras av ansökningen tillfälle att yttra sig, Dessutom skall en eller flera aktförvarare utses. om det ej kan anses obehövligt,
Kungörelse skall genom fastighetsdomstolens försorg snarast införas i Post- och Inrikes Tidningar och i ortstidning. Ett exemplar av kungörelsen skall jämte ett exemplar av ansökningshandfingarna genast sändas till den eller de aktförvarare som förordnats i målet.
Fastighetsdomstolen skall dessutom utan dröjsmål skriftligen underrätta ' varje i ansökningen uppgiven eller eljest för domstolen känd sakägare som beröres av företaget om ansökningen och vad han har att iakttaga.
Berör ansökan enligt 2 5 1 fast egendom som är samfälld för flera fastigheter. erfordras icke underrättelse enligt tredje stycket till de särskil- da delägarna i samfälligheten. Finnes känd styrelse för denna. skall styrel- sen underrättas.
18 5 Framgår av ansökningshandlingarna. tillståndsmyndighetens beslut eller på annat sätt att allmänna intressen beröres. skall kungörelsen samt ett exemplar av ansökningshandlingarna sändas till kammarkollegiet. läns- styrelsen och berörd kommun.
19 5 Det åligger kammarkollegiet att. när det behövs. föra talan för att tillvarataga allmänna intressen i målet. Sådan talan får även föras av kommunen. såvitt avser allmänna intressen inom kommunen.
20 5 Ägare till fastighet som beröres av ansökningen skall till fastighets- domstolen uppge för honom känd innehavare av servitut: nyttjanderätt
Prop. 1981/82:130 49
eller rätt till elektrisk kraft som upplåtits i fastigheten. Underlåter han det utan giltigt skäl och uppstår skada för sådan sakägare till följd av underlå- tenheten. skall fastighetsägaren ersätta skadan. Domstolen skall erinra fastighetsägaren härom i den underrättelse som enligt 17 5 tredje stycket skall tillställas denne.
21 5 Har sakägare uppgivits eller annars blivit känd sedan underrättelse enligt 17 5 tredje stycket utsänts och har han ej låtit sig avhörai målet. skall sådan underrättelse utan dröjsmål delges honom.
22 5 Den för vilken lagfart senast är beviljad eller sökt kan företräda fastigheten i målet även om han före ansökningens ingivande har överlåtit fastigheten. Den till vilken fastigheten sålunda överlåtits har i målet samma ställning som om överlåtelsen skett under rättegången. Om tvist angående äganderätten är antecknad i fastighetsboken. kan den som innehar fastig- heten med äganderättsanspråk företräda fastigheten.
Ny ägare får ej rubba vare sig överenskommelse som förre ägaren ingått eller annan åtgärd som vidtagits i målet och som är bindande för förre agaren.
23 5 Fastighetsdomstolen skall under förberedelsen verka för att utred- ningen i målet får den inriktning och omfattning som är lämplig med hänsyn till målets beskaffenhet. Därvid skall domstolen såvitt möjligt se till att onödig utredning icke förebringas.
24 5 Förberedelsen kan vara skriftlig eller muntlig.
Besked om tid och plats för muntlig förberedelse skall delges de parter som enligt fastighetsdomstolens bestämmande skall inställa sig. Om det är lämpligt. kan beskedet i stället meddelas parterna genom kungörelse. Fastighetsdomstolen kan förelägga part vid vite att komma tillstädcs eller infinna sig personligen.
Vid muntlig förberedelse får förlikning icke stadfästas eller målet på grund av parts medgivande eller uteblivande avgöras eller avskrivas. Part äger vid muntlig förberedelse åberopa av honom ingiven skrift. Redogörel- se bör lämnas för skriftens innehåll.
25 5 Erfordras för bedömande av målet särskild teknisk utredning eller vidlyftigare värdering. kan fastighetsdomstolen om det är lämpligt uppdra- ga åt en eller flera sakkunniga att avge utlåtande 1 malet.
Har tillståndsmyndigheten enligt 15 kap. 6 5 uppdragit .it ftskeritiänste- man att verkställa utredning om åtgärder till skydd för fisket och .tnkom- mer fråga om sådana åtgärder på fastighetsdomstolens prövning. skall domstolen förordna tjänstemannen eller annan som föreslagits av fiskeri- styrelsen att avge utlåtande i målet.
Behövs särskild undersökning innan utlåtande som avses i första och andra styckena avges. skall sådan undersökning verkställas snarast möj- ligt. Om det är erforderligt med hänsyn till målets beskaffenhet eller ändamålet med undersökningen. skall parterna på lämpligt sätt underrättas om tiden för undersökningen. Sedan undersökningen slutförts. skall utlä- tandet utan dröjsmål översändas till fastighetsdomstolen. Utlåtandet skall för parterna hållas tillgängligt hos aktförvararen.
265. När målet beretts till huvmlförhandling. skall fastighetsdomstolen bestämma tid och plats för denna. Besked härom skall i god tid före 4 Riksdagen I98I/82. [ saml. Nr 130. Bilagedz'f
Prop. 1981/82: 130 50
sammanträdet meddelas parterna genom kungörelse eller på annat lämpligt sätt.
27 5 Skall part infinna sig personligen vid huvudförhandlingen. skall fastighetsdomstolen förelägga vit-:. Föreläggande skall delges.
Fastighetsdomstolen får handlägga och avgöra målet utan hinder av parts utevaro från huvudförhandlingen.
28 5 Aterkallas ansökan enligt .2 5 1 helt eller delvis, skall målet avskri- vas i den delen. Är fråga om egendom som har tillträtts av sökanden. skall målet prövas utan hinder av återkallelsen. om sakägare vars rätt beröres av tillträdet begär det.
Avskrives målet helt eller delvis på grund av återkallelse av sökanden. är tillståndet till vattenföretaget i den delen förfallet.
29 5 Har skada uppstått för sakägare på grund av att ansökan har åter- kallats enligt 28 5 och avskrives målet i den delen. skall sökanden ersätta skadan.
Första stycket äger motsvarande tillämpning när domstolen skiljer målet från sig med anledning av att tillstånd till vattenföretaget vägrats.
lnnan avskrivning sker på grund av återkallelse av sökanden. skall han. om han har fått tillstånd till vattettföretaget. hos länsstyrelsen ställa säker- het för ersättning som avses i första stycket. såvida icke alla sakägare förklarat sig avstå från att yrka sådan ersättning.
30 5 Fastighetsdomstolen skall i dom bestämma den tidpunkt då medde- lat tillstånd till vattenföretaget helt eller delvis tidigast får tagas i anspråk och de villkor som därvid skall gälla. lnnan sådant medgivande lämnas. skall i den delen tillståndsbeslutet ha vunnit laga kraft och. om ej annat följer av 32 eller 33 5. skaderegleringen vara avslutad.
Vid bestämmandet av den tidpunkt då tillståndet fär tagas i anspråk skall domstolen tillse att fastighetsägare och annan vars rätt beröres får skäligt rådrum.
31 5 Fastighetsdomstolen får förordna att dess medgivande enligt 30 5 att taga tillstånd i anspråk får utnyttjas utan hinder av att beslutet därom icke har vunnit laga kraft. Sotn villkor för sådant utnyttjande skall gälla att sökanden hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den ersättning som kan komma att utgå. om domstolens dom ändras.
Älägges sökanden. sedan han erhållit tillstånd till ett redan utfört vatten- företag. skyldighet att förebygga eller avhjälpa skada eller olägenhet eller att utge ersättning därför. får fastighetsdomstolen. om skäl föreligger. förordna att beslutet genast skall gå i verkställighet som om det vunnit laga kraft.
32 5 Är fråga om brådskande åtgärd till förebyggande eller :whjälpande av skada eller är det eljest av väsentlig betydelse för sökanden. får fastig- hetsdomstolen i dom medge att tillstånd till vattenföretag helt eller delvis får utnyttjas och annans egendom tagas i anspråk utan hinder av att skaderegleringen ej är avslutad (förhandsmedgivande).
33 5 När verkningarna av ett vattenföretag icke kan i visst hänseende förutses med nöjaktig säkerhet. får fastighetsdomstolen skjuta upp skade-
Prop. 1981/82: 130 51
regleringen i det hänseendet till dess erforderlig erfarenhet vunnits av företagets inverkan (uppskovsbeslut). Uppskjuten fråga skall avgöras så snart det kan ske.
34 5 I samband med förhandsrnedgivande eller uppskovsbeslut skall fas- tighetsdomstolen. såvitt angår skada. förlust eller intrång som kan antagas bli av mera kännbar beskaffenhet. förordna att skadeförebyggande åtgär- der skall vidtagas provisoriskt eller att förskott skall utgå till skadelidande i avräkning på den slutliga ersättningen.
35 5 I mål vari förhandsmedgivande lämnats eller uppskovsbeslut med- delats skall fastighetsdomstolen som villkor för ianspråktagande av till— ståndet till företaget eller den del därav som är i fråga föreskriva att sökanden hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den slutliga ersättningen. till den del den överstiger förskott som avses i 34 5jämte den ränta som kan komma att utgå enligt l9 kap. IE 5.
36 5 Beträffande ersättningsanspråk som omfattas av förhandsmedgi— vande eller uppskovsbeslut gäller icke bestämmelserna i preskriptionsla— gen (l977:000l.
37 5 Finner fastighetsdomstolen vid förhandling i målet anledning till antagande att företag eller åtgärd som avses i målet har vidsträcktare verkningar än som uppgivits i ansökningen. skall tillfälle lämnas tillstädcs— varande parter att yttra sig däröver. Finnes antagandet grundat. skall domstolen. även om särskilt yrkande ej framställes. ålägga sökanden att betala den ökade ersättning som föranledes därav.
38 5 Ersättning får icke bestämmas till lägre belopp än vad sökanden har erbjudit i målet eller till högre belopp än vad den ersättningsberättigade har begärt.
När på yrkande av någon part uppskattningen av honom tillkommande ersättning finnes böra sättas högre än sökanden föreslagit. får domstolen även beträffande andra parter vidtaga sådan jämkning i ersättningsbelopp som kan erfordras för vinnande av likformighet i uppskattningen.
Besväras fastighet av beviljad eller sökt inteckning. får löseskilling och intrångsersättning. oavsett vad den ersättningsberättigade har begärt. ej sättas lägre än som föranledes av lt) kap.. om det icke är väsentligen utan . betydelse för borgenärernas rätt.
Har särskild uppgörelse träffats. får ersättning ej på grund av föreskrif- terna i första—tredje styckena eller i 37 5 bestämmas annorlunda än vad sålunda blivit avtalat. Vad ntl sagts äger motsvarande tillämpning i fråga om överenskommelse om att ersättning skall utgå på annat sätt än i pengar eller om att skadeförebyggande åtgärd skall utföras.
39 5 Vid bestämmande av ersättning skall domstolen uppskatta såväl fastighetens värde som värdet av särskild rätt som skadas. Medför särskild rätt minskning av värdet av fastigheten. skall uppskattningen av fastighe- tens värde ske med hänsyn till den värdeminskning för fastigheten som rättigheten innebär. Skall ersättning utgå till innehavare av sådan särskild rätt och svarar fastigheten för beviljad eller sökt inteckning med bättre rätt. skall domstolen uppskatta även det värde fastigheten har utan den särskilda rättigheten.
'.Il l-J
Prop. 1981/82:130
Särskild uppskattning enligt första stycket tredje meningen behövs ej. om nedsättning enligt [9 kap. icke skall äga rum.
40 5 Har domstolen med stöd av detta kapitel förordnat om förskott. får den slutliga ersättningen ej bestämmas till lägre belopp än de förskott som bestämts.
4] 5 Innan fastighetsdomstolen meddelar dom om inlösen av fastighets- del. skall beträffande denna ha upprättats karta och beskrivning samt utmärkts gränser i den ordning som gäller för fastighetsbildning.
42 5 Har tillståndsmyndigheten överlämnat till fastighetsdomstolen att närmare besluta i fråga enligt' l5 kap. 8 5 tredje stycket. får fastighetsdom- stolen icke utan tillståndsmyndighetens medgivande avvika väsentligt från de villkor som tillståndsmyndigheten föreskrivit i samband därmed.
Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om sådan skadeföre- byggande åtgärd som fastighetsdomstolen anser erforderlig till skydd för motstående intresse men vars utförande skulle strida mot av tillståndsmyn- digheten meddelat villkor.
43 5 Dom skall. om ej synnerligt hinder möter. meddelas inom två måna— der efter det htwudförhandlingen avslutats.
44 5 Dom skall grundas på vad som förekommit vid syn eller annan förhandling inför fastighetsdomstolen och vad handlingarna innehåller i övrigt.
För/'arumlct vidfustigh('r.s'clnrrt.s'lol i .vtämningmzäl 45 5 I fråga om förfarandet i stämningsmål äger 22—25 .55. 3] 5 andra stycket. 38 5 tredje och fjärde styckena samt 43 och 44 55 motsvarande tillämpning.
46 5 Prövning av anspråk som avses i 25 ll kan efter vad som är lämpligt ske antingen före eller efter utgången av den i ltl kap. l9 5 tredje stycket angivna tiden för väckande av anspråk.
I-"örfurunde! t'idjilsliglzfixt/mm!:)l i Imvrc'irxmä/ 47 5 År talan mot förrättningsmans beslut icke fullföljd pä föreskrivet sätt eller inom rätt tid. skall den omedelbart avvisas av fastighetsdomsto- len. Har bersvärsinlagan före besvärstidens utgång kommit in till förrätt- ningsmannen. skall den omständigheten att inlagan först efter utgången av nänmda tid kommit in till domstolen ej fi.”)ranleda att talan avvisas.
48 5 Vid best-'ärsinlaga skall fogas tre avskrifter av inlagan och därtill hörande handlingar. Behöver domstolen för delgivning eller därmed jäm- förlig åtgärd ytterligare avskrifter. är klaganden skyldig att tillhandahålla dem. Är avskrifter ieke tillgängliga när de behövs. får domstolen ombe- sörja dem på klagandens bekostnad.
Första stycket gäller icke karta. ritning eller annan bilaga av vidlyftig beskaffenhet. om avskrift av handlingen kan undvaras utan väsentlig olä- genhet.
495. Avvisas ej talan. skall. om så finnes erforderligt. motpart som kan beröras av besvären delges besvärsinlagan med därvid fogade handlingar
Prop. 1981/82: 130 53
samt föreläggande meddelas honom att inkomma med skritlig förklaring. ] stället för delgivning får kungörelse enligt 17 5 utfärdas. om det är lämpligt.
Fordras för målets beredande eller avgörande att yttrande inhämtas från myndighet eller sakkunnig eller att skriftligt bevis företes. särskilt sam- manträde hålles eller annan liknande åtgärd vidtages. skall domstolen utan dröjsmål förordna därom.
505 När målet beretts till huvdförhandling. skall fastighetsdomstolen bestämma tid och plats för denna.
51 5 Till huvudförhandling eller annan förhandling skall parterna kallas. Part vars närvaro uppenbarligen är utan betydelse för hans rätt eller eljest för målets avgörande-behöver ej kallas.
Företrädare för eller tjänsteman vid myndighet vars verksamhet beröres av målet kan kallas för att lämna upplysning. För detta ändamål kan även förrättningsmannen kallas.
Kallelse skall delges.
52 5 Fastighetsdomstolen får avgöra mål utan huvudförhandling. om huvudförhandling kan antagas sakna betydelse för prövningen samt part icke begärt sådan förhandling. Om talan fullföjts enligt l6 kap. 31 5 eller om domstolen finner uppenbart att talan är ogrundad. får målet alltid avgöras utan huvudförhandling.
För prövning som ej avser själva saken fordras icke huvudförhandling. Har domstolen beslutat att mål skall avgöras utan huvudförhandling och är det ej uppenbart att part redan slutfört sin talan. skall tillfälle därtill lämnas honom.
53 5 Fastighetsdomstolens avgörande av saken sker genom dom.
54 5 Ändring av förrättningsmans beslut får ske endast om klagandens motpart fått tillfälle att yttra sig. Ändring till fördel för någon får dock ske. även om han ieke haft tillfälle att yttra sig.
Om domstolen finner att besvären bör föranleda ändring i företagsbe- slut. fär ändring göras även i det som icke överklagats. om det behövs för att uppenbar motstridighet icke skall uppkomma i beslutet.
55 5 Kan fastighetsdomstolen ej utan olägenhet rätta fel i förrättning. skall domstolen undanröja förrättningsmannens beslut i den omfattning det påverkas av felet samt visa förrättningen åter till denne. Domstolen kan därvid meddela föreskrifter för vinnande av rättelse.
Har talan förts mot företagsbeslut och återkallar den som sökt företaget sin ansökan. skall förrättningen undanröjas i den del som återkallelsen avser. om samtycke lämnats av övriga som fört talan vid förrättningen eller domstolen och som själva haft rätt att ansöka om företaget.
56 5 I övrigt äger bestämmelserna i 22. 2- . 27. 43 och 44 55 motsvarande tillämpning.
Flt/lli'ilid av talan till Svea hovrätt och högsta (humla/en 57 5 Talan mot fastighetsdomstols dom eller beslut i vattenmål får. om ej annat är föreskrivet. fullföljas till Svea hovrätt. I stället för de i 50 kap. I och 2 55 samt 52 kap. [ 5 rättegångsbalken föreskrivna tiderna gäller för
Prop. 1981/82: 130 54
vadeanmälan och anslutningsvad två veckor. för anförande av besvär tre veckor samt för fullföljd av vad fyra veckor.
Talan får fullföljas av sökande. sakägare och annan enskild part. av kammarkollegiet för att tillvarataga allmänna intressen samt av berörd kommun för att tillvarataga allmänna intressen inom kommunen.
58 5 Talan får ej föras mot fastighetsdomstolens beslut i dit fullföljd fråga som avses i l6 kap. 31 5.
59 5 Har i ansökningsmål. vari kungörelse enligt [45 utfärdats. talan fullföljts av sökanden mot fastighetsdomstols dom eller beslut. får hovrät- ten i stället för att förordna om delgivning med motpart besluta att ett exemplar av vade- eller besvärsinlagan med därvid fogade handlingar skall översändas till aktförvararen samt utfärda kungörelse om den fullföljda talan på sätt anges i [7 5 första och andra styckena. Då detta fullgjorts. skall delgivning anses ha skett.
60 5 Vademål får. även om det ej följer av vad som i allmänhet gäller. avgöras utan huvudförhandling. om huvudförhandling kan antagas sakna betydelse och part ej begär sådan förhandling.
Äger huvudförhandling rum. får. i den omfattning hovrätten bestämmer. utredningen läggas fram genom hovrättens försorg.
Bevis genom syn på stället får upptagas i hovrätten endast om synnerliga skäl föreligger.
61 5 I fråga om rättegången i hovrätten äger 23 5. 25 5 första stycket. 27 5. 38 5 tredje och fjärde styckena. 43 och 44 55 samt. såvitt avser mål som i fastighetsdomstolen handlagts som besvärsmål. 54 och 55 55 mot- svarande tillämpning.
62 5 Talan mot hovrättens dom eller beslut fullföljes till högsta domsto- len.
Vad i 59—61 55 är stadgat angående rättegången i hovrätten skall i tillämpliga delar gälla i fråga om högsta domstolen.
19 kap. Betalning av ersättning. till-träde m. m.
1 5 Löseskilling och intrångsersättning som fastställts att utgå påen gång betalas genom nedsättning hos länsstyrelsen i det län där fastigheten är belägen.
Avser ersättningen fastigheter i olika län. skall nedsättningen ske hos den länsstyrelse som domstolen eller förrättningsmannen bestämmer.
2 5 Nedsättning enligt ] 5 skall ej ske. om fastigheten icke svarar för beviljad eller sökt inteckning eller om de borgenärer som har panträtt i fastigheten medgivit att ersättningen utbetalas till den ersättningsberätti- gade. Besväras fastigheten av gemensam inteckning. gäller vad som sagts nu endast om dessutom de medgivanden från fastighetsägare och ford- ringshavare som i 22 kap. H 5 jordabalken föreskrives för relaxation föreligger. Medgivande fordras dock ej av den för vars rätt domstolens eller förrättningsmannens avgörande är väsentligen utan betydelse.
3 5 l beslut varigenom löseskilling eller intrångsersättning bestämmes skall anges i vad mån nedsättning skall ske.
Prop. 1981/82: 130 5.5
4 5 Ersättning som ej skall nedsättas betalas till den ersättningsberätti- gade. Avser ersättningen mark som löses. åligger det ersättningsgivaren att hos länsstyrelsen i det län där fastigheten är belägen anmäla och därvid styrka att ersättningen har betalats. Avser ersättningen fastigheter i olika län. äger ] 5 andra stycket motsvarande tillämpning.
5 5 Bestämmelserna i l—4 55 äger motsvarande tillämpning på förskott.
6 5 Vid nedsättning eller anmälan skall den ersättningsskyldige till läns- styrelsen ge in domen eller företagsbeslutet samt lagakraftbevis och vid nedsättning dessutom gravationsbevis rörande fastigheten. Sker det ej. skall länsstyrelsen anskaffa handlingarna på den ersättningsskyldiges be- kostnad.
7 5 Ersättning för mark som löses skall betalas och anmälan enligt 4 5 skall ske inom sex månader från det att dom eller beslut som medfört att samtliga frågor beträffande fastigheten avgjorts vunnit laga kraft. Ersätt- ning som ej avser mark som löses och som fastställts att utgå på en gång skall betalas inom två år från samma tid. lakttager ersättningsgivaren ej vad som sagts nu. är den väckta frågan förfallen såvitt den rör den ersätt- ningsberättigades rätt.
'l'id som avses i första stycket får förkortas eller förlängas. när parterna är ense därom eller eljest särskilda skäl föreligger.
8 5 lnlösen av mark är fullbordad. när den ersättningsskyldige fullgjort vad sotn åligger honom enligt ! och 4 55.
9 5 Den ersättningsskyldige äger genast tillträda egendomen. när inlösen är fullbordad enligt 8 5. Har utom löseskilling eller intrångsersättning fastställts annan ersättning till följd av avståendet. får dock tillträde ej ske förrän även denna ersättning betalats.
Tillstånd att på annat sätt än genom inlösen taga annans egendom i anspråk eller att vidtaga åtgärd som medför skada för annan får utnyttjas när den ersättningsskyldige betalat föreskriven ersättning.
Skäligt uppskov med tillträdet eller med utförandet av åtgärd skall föreskrivas. om den ersättningsberättigades förhållanden påkallar det.
10 5 Ändring av fastighetsindelningen på grund av inlösen sker. när inlösen är fullbordad enligt 8 5.
Sådan särskild rätt till fastighet som tillkommit genom trivillig upplåtelse upphör . när inlösen av fastigheten eller av sådan del därav som beröres .tv rättigheten är fullbordad enligt 8 5. om ej domstolen eller förrättningsman- nen förordnat att rättigheten skall bestå. Sådant förordnande får meddelas endast om det uppenbarligen är utan betydelse för den rätt som tillkommer borgenär med panträtt i fastigheten.
Annan särskild rätt till fastighet än som sägs i andra stycket består efter inlösen. om ej annat har förordnats av domstolen eller förrättningsmannen.
Genom inlösen upphör den lösta egendomens ansvar för fordran. Detta gäller dock ej fordran som åtnjuter förmånsrätt enligt 6 5 l förmånsrättsla- gen (l97tl: 979)
11 5 Har på grund av förhandsmedgivande enligt IX kap. 32 5tillstånd till företag eller åtgärd tagits i anspråk innan skaderegleringen i övrigt avslu-_
Prop. 1981/82: 130 56
tals och höjer högre rätt ersättning som fastställts i samband med förord- nandet. skall det överskjutande beloppet betalas och anmälan enligt 4 5 göras inom en månad från det ersättningen slutligen bestämts.
Överstiger ersättning som bestämts efter uppskovsbeslut enligt |8 kap. 33 5 fastställt förskott. skall det överskjutande beloppet betalas inom en månad från det ersättningen slutligen bestämts. Anmälan enligt 4 5 skall göras inom samma tid. .
Bestämmes i fall som avses i första eller andra stycket ersättningen ej till högre belopp och skulle eljest nedsättnings- eller anmälningsskyldighet ha förelegat. skall den ersättningsskyldige göra anmälan hos länsstyrelsen om ersättningsbeslutet sedan detta vunnit laga kraft.
Har i annat fall än som avses i första eller andra stycket ersättning till följd av företag eller åtgärd. vartill tillstånd lämnats enligt denna lag. fastställts först efter det företaget eller åtgärden utförts. skall ersättningen betalas och anmälan enligt 4 5 göras inom en månad från det ersättningen slutligen bestämdes. Detsamma gäller ersättning som bestämts i samband med prövning enligt denna lag av fråga om godkännande av företag eller åtgärd som redan utförts.
12 5 På överskjutande belopp sotn avses i II 5 första eller andra stycket och på ersättning som avses i 11 5 fjärde stycket utgår ränta enligt 5 5 räntelagen tl975: 635) från den dag marken tillträddes eller företaget eller åtgärden utfördes. Sker ej betalning i rätt tid. utgår ränta enligt 6 5 räntela- gen för tiden efter det dröjsmålet inträdde. lnlösen fullbordas titan hinder av att ränta ej betalas.
Försummar den ersättningsskyldige att betala ersättning som avses i || 5. skall länsstyrelsen på ansökan av den ersättningsberättigade låta uttaga beloppetjämte ränta. Reglerna i utsökningslagen tl877', 3l s. |) om verkställighet av lagakraftägande dom i tvistemål. varigenom betalnings— skyldighet blivit någon ålagd. äger därvid motsvarande tillämpning.
13 5 Medel som har nedsatts eller uttagits skall av länsstyrelsen utan dröjsmål insättas i bank mot ränta.
14 5 Nedsatta eller uttagna medel skall jämte upplupen ränta utbetalas av länsstyrelsen till den som är berättigad till medlen.
Vid utbetalning av medel som enligt domstolens eller förrättningsman- nens bestämmande skall nedsättas äger. med de avvikelser som anges i tredje och fjärde styckena. bestämmelserna om fördelning av köpeskilling för fast egendom som sålts på exekutiv auktion motsvarande tillämpning. Om rätt för innehavare av pantbrev att avstå från sin rätt till betalning och verkan därav finns särskilda bestämmelser.
Är fastigheten. förutom av inteckning. besvärad av särskild rätt som minskar fastighetens värde och har sämre rätt än.inteekningen. skall bor- genär som har panträtt på grundval av inteckningen erhålla betalning som om fastigheten icke bcsvårades av rättigheten. i den mån det krävs för att han skall få full betalning för sin fordran. Ersättningen för rättigheten skall minskas i motsvarande mån.
Har löseskilling eller intrångsersättnig med tillämpning av I8 kap. 38 5 tredje stycket bestämts till högre belopp än fastighetens ägare har yrkat och uppstår efter betalning av de fordringar som skall utgå ur ersättningen överskott som ej faller inom det yrkade beloppet. skall överskottet åter- ställas till den ersättningsskyldige.
Prop. 1981/82: 130 57
15 5 Sammanträde för fördelningen hälles så snart det kan ske. Kallelse till sammanträdet sändes minst'två veckor i förväg till fastighetsägaren. annan sakägare och kända innehavare av panträtt. De skall i kallelsen uppmanas att anmäla sina anspråk senast vid sammanträdet. Föreligger särskilda skäl skall kungörelse om sammanträdet minst två veckor i förväg också föras in i Post- och Inrikes Tidningar.
16 5 När inlösen av mark är fullbordad. skall länsstyrelsen genast under- rätta inskrivningsmyndigheten därom för anteckning i fastighetsboken.
17 5 Råder tvist om bättre rätt till ersättning. skall ersättningen nedsättas hos länsstyrelsen. även om nedsättning ej erfordras enligt 1 5. Bestämmel- serna i l3— 15 55 äger tillämpning i fråga om sådan ersättning.
18 5 Ersättningsbelopp som betalats får ej till någon del återkrävas. Vad som sagts nu gäller ej. om det tillstånd som föranlett beslut om ersättning upphäves på talan av den ersättningsberättigade.
19 5 Lider borgenär som har panträtt i fast egendom förlust till följd av att ersättning ej bestämts eller blivit för lågt beräknad och har frågan på grund av överenskommelse mellan ersättningsgivaren och sakägaren eller av annan anledning ej prövats av domstol eller vid förrättning. är borge- nären berättigad till gottgörelse av den ersättningsskyldige mot avskriv- ning på fordringshandlingen. Vad nu sagts gäller också i fråga om överens- kommelse om att ersättning skall utgå på annat sätt än i pengar eller om att skadeförebyggande åtgärd skall utföras samt i fråga om överenskommelse beträffande fastighets andel i samfällighet enligt denna lag. om andelen enligt borgenärens mening blivit för högt beräknad.
20 kap. Vattenföretags underhåll och handhavande
1 5 Ägare av byggnad i vatten eller annan anläggning som ingår i vatten- företag är skyldig att underhålla anläggningen så att skada för allmän och enskild rätt förebygges. Sådan skyldighet äliggerjämte ägaren även den som med stöd av 9 kap. 4 5 berättigats använda annans anläggning i vatten.
Om övertagande av ägarens skyldighet att svara för anläggningens un- derhåll m.m. stadgas i 15 kap. 165 och 17 kap. 45.
2 5 Avser vattenföretag bedrivande av viss verksamhet. varigenom in- verkan sker på vattenförhållandena. skall. om icke särskild rätt därtill föreligger. företaget handhavas så att skada ej uppstår för allmän eller enskild rätt.
3 5 Fordras för underhåll av byggnad i vatten eller annan anläggning som ingår i vattenföretag tillträde till annans fastighet. får sådant tillträde icke vägras den underhållsskyldige. Vållas därav eller genom arbete som ford- ras för anläggningens underhåll skada för fastighetens ägare eller annan. äger han rätt till ersättning för. skadan.
21 kap. Besiktning och tillsyn
[ 5 Har i tillståndsbeslut eller företagsbeslut enligt denna lag förordnats att besiktning skall verkställas sedan vattenföretaget utförts. men har
Prop. 1981/82: 130 58
därvid viss besiktningsman icke utsetts. skall länsstyrelsen förordna så- dan. då besiktningen skall ske.
2 5 Tillsyn över vattenföretag och därtill hörande anläggningar utövas av länsstyrelsen.
Om särskilda skäl föreligger. kan i tillståndsbeslut eller företagsbeslut även annan än länsstyrelsen förordnas att utöva tillsyn i visst hänseende över företaget. Sådant förordnande kan i fall som avses i 15 kap. 8 5 tredje stycket även meddelas av fastighetsdomstol.
3 5 Företagaren är skyldig att på begäran lämna länsstyrelsen eller annan som utövar tillsyn enligt 25 behövliga upplysningar om företaget.
Länsstyrelsen får förelägga företagaren att utföra för tillsynens fullgö- rande behövliga undersökningar. mätningar och registreringar av företaget och dess verkningar. Om Särskilda skäl föreligger. kan länsstyrelsen i stället föreskriva att sådan åtgärd skall vidtagas av annan än företagaren och utse någon att utföra åtgärden.
l beslut om föreläggande enligt andra stycket fär länsstyrelsen utsätta v1te.
4 5 För att utöva tillsyn enligt denna lag har länsstyrelsen eller annan som utövar tillsyn enligt 2 5 rätt att vinna tillträde till anläggning som ingår i vattenföretaget. samt att företaga undersökning inom område som beröres av företaget.
Första stycket gäller även besiktningsman och den som skall företaga åtgärd som avses i 35 andra stycket andra meningen.
22 kap. Kostnadsbestämmelser
] 5 Har tillstånd till vattenföretag beviljats. skall sökanden svara för samtliga kostnader som uppkommit i ärende i första instans om tillstånd enligt 15 eller I7 kap. till företaget. i ansökningsmål vid fastighetsdomsto- len oeh i ärende om fördelning av ersättning.
[ fråga om förrättningskostnader gäller 16 kap. 25 5. Delägare i markav— vattningsföretag är icke berättigad till ersättning för sitt talans bevakandc vid förrättning. Annan sakägare är berättigad till ersättning för sina nöd- vändiga kostnader vid förrättningen. Kostnaderna skall utges av delägarna i företaget med fördelning mellan dem enligt de grunder som anges i 16 kap. 25 5 andra och tredje styckena.
Andra stycket gäller även kostnader som uppkommit i fall då förrätt- ningsman ombcsörjt förberedande åtgärder enligt 15 kap. 7 5.
2 5 Avslås ansökan om tillstånd till vattenföretag eller återkallas ansök- ningen innan tillstånd beviljats. skall sökanden svara för kostnaderna i ärendet.
3 5 ] ärende om omprövning eller förverkande av tillstånd enligt 15 kap. 13— 16 55 skall vardera parten svara för sin kostnad.
I ärende om omprövning av tillstånd enligt l5 kap. ltt—20 55 skall sökan- den svara för kostnaderna.
4 5 Ogillas talan om ersättning för oförutsedd skada m. m. enligt 10 kap. 195 eller för sakkunniguppdrag enligt l5 kap. 55 fjärde stycket men har
Prop. 1981/82: 130 59
den som framställt anspråket haft skälig anledning att få sin talan prövad av fastighetsdomstolen. får efter omständigheterna förordnas att vattenföretagets ägare skall ersätta honom hans rättegångskostnad eller att vardera parten skall bära sin kostnad. -
Ogillas talan av enskild part enligt 18 kap. 25 |7 om borttagande av anläggning som ingår i vattenföretag på den grund att svaranden efter talans väckande sökt och erhållit tillstånd enligt denna lag. skall efter omständigheterna förordnas att vardera parten skall svara för sin rätte- gångskostnad eller att fttll eller jämkad ersättning skall tilläggas endera.
5 5 ] besvärsmål kan fastighetsdomstolen. efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna. förordna att part som förlorar målet skall ersätta motpart dennes rättegångskostnad.
6 5 ] fullföljt ärende om tillstånd till vattenföretag och i fullföljt ansök- ningsmål svarar sökanden för sina egna kostnader och för kostnad som uppkommit för motpart genom att sökanden fullföljt talan. Beträffande skyldigheten att svara för kostnad i fullföljt ärende om tillstånd till vatten- företag och i högre rätt i andra fall gäller bestämmelserna i 18 kap. rätte- gångsbalken eller en motsvarande tillämpning av dessa bestämmelser.
7 5 Bestämmelsernai 1—6 55 gäller endast i den mån annat ej följer av 18 kap. 6 eller 85 rättegångsbalken eller vid en motsvarande tillämpning av något av dessa lagrum.
8 5 Fråga om ersättning för kostnad som avses i l 5 första stycket. 2- eller 35 prövas av fastighetsdomstolen även om frågan ej gäller kostnad vid domstolen.
Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om kostnad enligt 65 avseende fullföljt ärende om tillstånd till vattenföretag.
9 5 ] avvaktan på att ansökningsmål avgöres får lastighetsdomstolen förordna att förskott skall utgå på den ersättning för kostnader i tillstånds- ärendet och för rättegångskostnader vid domstolen som slutligt fastställes.
Första stycket äger motsvarande tillämpning på rättegångskostnader i högre rätt som uppkommit genom att sökanden fullföljt talan.
lnnan förordnande meddelas att förskott på kostnad skall utgå till part. skall motparten erhålla tillfälle att yttra sig. Mot beslut som fastighetsdom— stolen meddelat undcr rättegången i sådan fråga föres talan särskilt. Mot Svea hovrätts beslut i frågan får talan ej föras.
10 5 Sökande i ärende om tillstånd till vattenföretag och i ansökningsmål är skyldig att på anmodan förskjuta
l. kostnaden för kungörelser i ärende om tillståndsprövning. vid för- rättning och i vattenmål.
2. särskild kostnad för aktförvarare.
3. gottgörelse åt sakkunnig som tillkallats av tillståndsmyndighet, för- rättningsman eller fastighetsdomstol och kostnad för undersökning som hållits av den sakkunnige. .
4. ersättning till förrättningsman och gode män.
5. kostnad för underrättelser och andra vid förrättning nödvändiga åt- gärder.
Finnes flera sökande. svarar de solidariskt för kostnad enligt första stycket.
Prop. 1981/82:130 60
Första och andra styckena äger motsvarande tillämpning i avseende på kärande i stämningsmål samt klagande i besvärsmål. i den mån kostnaden förorsakats av hans besvär.
11 5 Har tillstånd till vattenföretag med lleth delägare förfallit eller för- klarats förverkat. äger delägare i företaget påkalla fastighetsdomstolcns prövning. om den kostnad som lagts ned på företaget skall betalas endast av sökanden och dem som förenat sig med honom eller om och i vilken mån även övriga delägare skall taga del i kostnaden med hänsyn till vunnen nytta av företaget.
12 5 Kostnad för besiktning samt för tillsyn och undersökning som enligt 21 kap. utföres av annan än länsstyrelsen betalas av vattenföretagets ägare med belopp som länsstyrelsen fastställer.
13 5 Har säkerhet som skall ställas enligt denna lag ej godkänts av den till vars förmån den ställes. prövas säkerheten av länsstyrelsen.
Borgen får godkännas av länsstyrelsen endast om borgensman svarar som för egen skttld och. om två eller flera tecknat borgen. de svarar solidariskt.
Staten. kommun. landstingskommun och kommunalförbund behöver ej ställa säkerhet.
23 kap. Ansvar, handräckning m. m.
1 5 Till böter eller fängelse i högst ett år dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1. bryter mot 12 kap. 1. 2 eller 65.
2. bryter mot förbud sotn meddelats med stöd av 15 kap. 15 5.
3. åsidosätter villkor eller föreskrift som meddelats med stöd av 2 kap. 75. 15 kap. 8. 9. 13. 14. 16 eller 195 eller 17 kap. 3 eller 65 så att allmän eller enskild rätt kan kränkas.
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra vad som åligger honom enligt 12 kap. 35 eller 21 kap. 35 första stycket dömes till böter.
2 5 Har länsstyrelsen förordnat att överträdelse av föreskrift som med- delats med stöd av 8 kap. 3 eller 45 skall föranleda ansvar. dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet överträder föreskriften till böter. högst femhundra kronor. eller. om förseelsen avsett åliggande av större vikt eller därigenom förorsakats avsevärd skada eller olägenhet. till dagsböter.
3 5 Har någon begått gärning som avses i 1 5 första stycket. kan överexe- kutor meddela handräckning för att åstadkomma rättelse. l fråga om sådan handräckning gäller samma regler som för handräckning enligt 191 5 utsök- ningslagen (1877: 31 s, 1).
Beröres allmänna intressen. får ansökan om handräckning göras av kammarkollegiet eller annan myndighet som ärendet angår.
Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som behövs för utövande av tillsyn enligt denna lag.
4 5 Har underhåll av vattenföretag försummats eller iakttages ej medde- lade föreskrifter om företags handhavande. får länsstyrelsen antingen för—
Prop. 1981/82: 130 61
ordna om rättelse på den försumliges bekostnad eller vid vite tillhälla den försumlige att själv vidtaga rättelse.
5 5 Länsstyrelsen får vid vite förelägga vattenrättshavare att under be- stämd tid avstå vatten enligt 2 kap. 10 5. Om synnerliga skäl föreligger. får tiden förlängas.
6 5 Länsstyrelsen får. om ansvar icke är stadgat enligt 25. vid vite tillhälla den som ämnar utföra åtgärd som avses i 8 kap. 1 5 att iakttaga vad som åligger honom enligt nämnda paragraf eller enligt föreskrift som med- delats med stöd av 3 eller 45 samma kapitel.
lakttages icke enligt första stycket meddelade föreskrifter. fär länssty— relsen antingen förordna om rättelse på den försumliges bekostnad eller vid vite tillhålla den försumlige att själv vidtaga rättelse.
24 kap. Slutbestämmelser
1 5 Vill någon såsom förberedelse för vattenlöretag upprätta karta över fastighet som annan äger eller innehar eller annars undersöka fastigheten. fär länsstyrelsen föreskriva att tillträde till fastigheten för sådan undersök- ning skall Iämnas under viss tid. Länsstyrelsen får även stadga förbud vid vite att rubba eller skada vattenmärke eller observationsrör som erfordras för undersökningen.
Undersökningsarbctet skall utföras så att minsta skada och inträng väl- las. [ trädgård. liknande plantering eller park får träd ej skadas eller fällas utan ägarens samtycke eller medgivande av länsstyrelsen. För skada och intrång utgår ersättning. Talan om ersättning väckes vid den fastighets- domstol inom vars område fastigheten är belägen.
2 5 Efter framställning av någon som vill utföra vattenföretag men ännu ej ingivit ansökan om tillstånd därtill. får länsstyrelsen förordna sakkunnig att på företagarens bekostnad verkställa erforderliga undersökningar. Avser undersökningarna företagets verkningar på allmänt fiskeriintresse. skall till sakkunnig förordnas av fiskeristyrclsen föreslagen fiskeritjänste- man.
3 5 Den som är beroende av handhavandet av ett vattenföretag ävensom allmän åklagare och tjänsteman vid Sveriges meteorologiska och hydrolo- giska institut äger rätt att vinna tillträde till ställe. där vattenmärke eller observationsrör är utsatt. och att taga del av anteckningar som det ålagts företagaren att föra rörande vattenstånd. vattnets avrinning eller tillgodo-' gjorda vattenmängder.
Tillfälle skall beredas statens fiskeritjänsteman. länsliskeritjänsteman och av länsstyrelsen eller fiskeristyrelsen förordnad fiskeritillsynsman att utöva tillsyn över att föreskrifter till skydd för fisket fullgörs.
4 5 Talan mot länsstyrelsens beslut i fråga om vattenskyddsområde en- ligt 8 kap.. om förordnande av förrättningsman eller god man enligt 16 kap.. om förordnande av besiktningsman eller undersökning enligt 21 kap.. om kostnad för besiktning. tillsyn eller undersökning och om säkerhet enligt 22 kap.. om föreläggande vid vite eller om rättelse på försumligs bekostnad enligt 23 kap. samt om förordnande av sakkunnig och undersök- ning enligt detta kapitel föres hos kammarrätten genom besvär.
Prop. 1981/82: 130 "62
Mot länsstyrelsens beslut i anmälningsärcnde enligt 17 kap. 12 5 får talan ej föras.
5 5 Enligt närmare föreskrifter som meddelas av regeringen skall föras bok för anteckningar rörande vattenföretag (vattenbok).
6 5 I fråga om vissa vattenföretag som kan beröra annat land gäller vad därom är särskilt stadgat.
2 Förslag till
Lag om införande av nya vattenlagen
Härigenom föreskrives följande. Allmänna bestämmelser
1 5 Den nu antagna vattenlagen och denna lag träder i kraft den I januari 1982.
2 5 Genom nya vattenlagen upphäves med den begränsning som följer av denna lag
vattenlagen (1918: 523). lagen (1920:46(.)) om vad vid anläggande av järnväg eller spårväg bör iakttagas till tryggande av närliggande marks torrläggning.
vad som i annan författning strider mot nya vattenlagen eller denna lag.
3 5 Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i nya vattenlagen eller i denna lag. skall i stället den nya bestämmelsen tillämpas.
4 5 Mål eller ärende som anhängiggiorts vid vattendomstol före nya vattenlagens ikraftträdande handlägges och bedömes enligt äldre bestäm— melser. om ej annat följer av andra stycket. Vad som i äldre bestämmelser stadgas om vattendomstol skall i stället äga tillämpning på fastighetsdom- stolen vid samma tingsrätt. Fastighetsdomstolen består därvid av en lag- faren ordförande. en teknisk ledamot samt två nämndemän.
Mål om ersättning m. m. för oförutsedd skada handlägges enligt 18 kap. nya vattenlagen . om anspråket framställes efter dennas ikraftträdande.
5 5 Har förrättningsman förordnatsföre nya vattenlagens ikraftträdande. skall äldre lag tillämpas vid förrättningen samt i fråga om underställning och fullföljd av talan. Beträffande handläggningen av underställt utlåtande och fullföljd talan äger 4 5 motsvarande tillämpning.
6 5 Vad som enligt nya vattenlagen gäller om ägare av fastighet skall tillämpas även på den som innehar fastighet med ständig besittningsrätt eller med fideikommissrätt.
Särskild övergångsbestämmelse angående 2 kap.
7 5 Genom 2 kap. 1 och 2 55 nya vattenlagen inskränkes icke den rätt som före lagens ikraftträdande tillkommit någon på grund av dom. ur-
Prop. 1981/82: 130 63
minnes hävd eller annan särskild rättsgrund eller på grttnd av bestämmel- serna i 1 kap. 2 5 andra stycket andra meningen äldre vattenlagen .
Särskilda övergångsbestämmelser angående 6. 7 och 16 kap.
8 5 Bestämmelserna i 6 kap. 5 och 6 55 och 7 kap. 6 och 7 55 nya vattenlagen om verkan av fastighetsbildning äger motsvarande tilllämp- ning. när åtgärden rör fastighet som är ansluten till företag som tillkommit enligt 3 eller 7 kap. äldre vattenlagen eller motsvarande äldre lag.
9 5 Bestämmelserna i 7 kap. 4 5 och 16 kap. 28 5 nya vattenlagen om omprövning äger motsvarande tillämpning i fråga om företag enligt 3 eller 7 kap. äldre vattenlagen eller motsvarande äldre lag.
10 5 Leder omprövning som avses i 9 5 till ändring i fråga om kretsen av deltagande fastigheter eller fastighets andelstal. skall samfällighet enligt nya vattenlagen anses bildad.
Särskilda övergångsbestämmelser angående 10 kap.
11 5 Älägges innehavare av tillstånd till vattenföretag som meddelats enligt äldre vattenlagen eller annan äldre vattenrättslig lag eller förordning vid omprövning enligt 15 kap. 13 eller 145 nya vattenlagen eller vid lastställande av ändrade eller nya tappnittgsbestämmelser enligt 19 5 sam- ma kap. att avstå vatten eller fallhöjd till förmån för allmänna intressen som anges i 10 kap. 12 5 första stycket nya vattenlagen . är han skyldig att utan ersättning underkasta sig en förlust motsvarande en tjugondel av för kraftverk produktionsvärdet av den kraft som i tillgodogjort skick kan ttttagas vid varje berört kraftverk och för vattenreglering eller vattenöver- ledning för kraftändamål det värde varmed till följd av regleringen eller överledningen den vid varje kraftverk uttagbara kraften ökats eller föräd- lats. Beträffande andra vattenföretag utgör förlusten en tjugondel av den vattenmängd. tnagasinsvolym eller fallhöjd som omfattas av tillståndet till företaget.
12 5 Vad i 10 kap. 165 nya vattenlagen är stadgat om mottagare av andelskraft skall äga motsvarande tillämpning på mottagare av ersätt- ningskraft enligt äldre vattenlagen i dess lydelse före den.) juli 1974.
Särskilda övergångsbestämmelser angående 11 kap.
13 5 Ärlig avgift som fastställts med stöd av 2 kap. 8 5 äldre vattenlagen eller däremot svarande äldre lag skall utgå till dess annat bestämts efter omprövning enligt 15 kap. 14 5 nya vattenlagen .
14 5 Ärlig avgift som fastställts med stöd av 2 kap. 10 5 eller 4 kap. 14 5 äldre vattenlagen skall utgå till dess annat bestämts vid omprövning enligt 11 kap. 3 5 andra stycket nya vattenlagen . Sådan omprövning får första gången påkallas tidigast vid den tidpunkt då så kunnat ske enligt äldre lagen.
Vid omprövning som avses i första stycket kan efter omständigheterna förordnas i vad mån avgiften skall inbetalas tiII fiskeristyrelsen eller läns- styrelsen.
Prop. 1981/82: 130 64 Särskilda övergångsbestämmelser angående 12 kap.
15 5 Prövnings- eller anmälningsskyldighet enligt 12 kap. n_va vattenla— gen föreligger icke beträffande före lagens ikraftträdande tillkommet vat- tenföretag. till vilket domstols eller myndighets medgivande lämnats enligt äldre bestämmelser eller sotn eljest kan anses ha tillkommit i laga ordning.
Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om vattenföretag som tillkommit efter nya vattenlagens ikraftträt'lande i enlighet med medgi- vande enligt äldre vattenlagen .
I fråga om yt- eller grundvattentäkt som tillkommit före nya vattenlagens ikraftträdande gäller 12 kap. 2 5 nya vattenlagen . om icke domstols eller myndighets medgivande till täkten lämnats enligt äldre bestämmelser.
16 5 Har annat vattenföretag än dikning utförts efter den 1 januari 1919 utan föregående prövning enligt äldre vattenlagen . är företagets ägare bevisningsskyldig beträffande de före företagets tillkomst rådande förhål- landena i vattnet.
Särskilda övergångsbestämmelser angående 15 kap.
17 5 Har tillstånd meddelats enligt äldre vattenlagen eller annan äldre vattenrättslig lag eller förordning till företag som enligt 1 kap. 1 och 2 55 nya vattenlagen hänföres till vattenföretag. är tillståndet i tillämpliga delar underkastat bestämmelserna i 15 kap. nya vattenlagen med de begräns- ningar som följer av 18 och 19 55 denna lag.
Första stycket gäller även sådan särskild rättighet att förfoga över vatt— net som avses i 2 kap. 41 5 äldre vattenlagen .
Bestämmelserna i 15 kap. 15—16 55 nya vattenlagen skall i tillämpliga delar gälla företag _som enligt den lagen hänförs till vattenföretag och som tillkommit innan nämnda lag trätt i kraft. även om domstols eller annan myndighets tillstånd därtill icke erfordrats och ej heller lämnats.
18 5 1 den mån annat ej följer av andra—femte styckena. får omprövning enligt 15 kap. 13 5 nya vattenlagen av tillståndsbeslut som meddelats enligt äldre vattenlagen eller annan äldre vattenrättslig lag eller förordning eller av rättighet som avses i 17 5 andra stycket påkallas tidigast den 1 januari 1992.
Omprövning av beslut om tillstånd till vattenkraftverk eller vattenregle- ring eller vattenöverledning för kraftändamål vilket meddelats enligt äldre vattenlagen får. om annat ej följer av tredje eller fjärde stycket. påkallas tidigast trettio år från den dag då företaget enligt därom meddelad bestäm- melse skall ha fttllbordats. dock tidigast den 1 januari 1992.
Beslut om tillstånd till vattenkraftverk eller vattenreglering för kraftän- damål för vilket villkoren enligt 4 kap. äldre vattenlagen kunnat underkas- tas nyprövning före den 1 januari 1992 får omprövas så snart tiden för nyprövning infallit.
Har före nya vattenlagens ikraftträdande frågan om villkoren för vat- tenkraftverk eller vattenreglering för kraftändamål gjorts till föremål för nyprövning genom beslut enligt 4 kap. äldre vattenlagen . får omprövning av villkoren för företaget påkallas tidigast trettio år från den dag då ansö- kan otn nyprövning gjordes vid vattendomstol.
Utan hinder av vad i första—fjärde styckena stadgas får omprövning av villkoren för företag vartill tillstånd meddelats enligt äldre vattenlagen eller
Prop. 1981/82:130 65
annan äldre vattenrättslig lag eller förordning eller av rättighet som avses i 17 5 andra stycket påkallas, om väsentliga ändringar efter nya vattenlagens ikraftträdande skett i vattenförhållandena.
19 & Bestämmelsernai 15 kap. 23 5 första stycket nya vattenlagen gäller ej i fråga om tillstånd _som meddelats före nya vattenlagens ikraftträdande.
I fråga om företag, vartill tillstånd meddelats före nya vattenlagens ikraftträdande, prövas fråga om anstånd som avses i 15 kap. 23 5 tredje stycket nämnda lag av fastighetsdomstol som är behörig att handlägga vattenmål.
Särskild övergångsbestämmelse angående 18 och 19 kap.
20 5 Löseskilling och intrångsersättning för fastighet som innehas med fideikommissrätt får icke sättas lägre än som föranledes av 10 kap. nya vattenlagen . Ersättning som nämnts nu och som tillkommer innehavaren av fideikommissegendomen skall alltid nedsättas hos länsstyrelsen och får icke utbetalas, innan regeringen eller myndighet som regeringen bestäm- mer har förordnat hur det skall förfaras med ersättningen.
Särskild övergångsbestämmelse angående 20 kap.
21 å ' Bestämmelserna i 20 kap. 1 och 2 55 nya vattenlagen gäller även i fråga om vattenföretag som tillkommit före nya vattenlagens ikraftträdan- de.
Särskild övergångsbestämmelse angående 21 kap.
22 5 Bestämmelserna i 21 kap. 1 5 nya vattenlagen äger motsvarande tillämpning i _fall då vattendomstol enligt äldre vattenlagen lämnat före- skrift om besiktning men viss besiktningsman därvid icke utsetts. '
Särskild övergångsbestämmelse angående 23 kap.
23 & Bestämmelserna i 23 kap. 1—3 55 nya vattenlagen tillämpas endast i fråga om gärning som har begåtts efter lagens ikraftträdande.
Talan om ansvar för gärning på vilken äldre vattenlagen är tillämplig väckes efter nya vattenlagens ikraftträdande vid laga domstol i brottmål.
Särskilda bestämmelser angående förvaltningen av vissa företag enligt äldre vattenlagen
24 & Bestämmelserna i 3 kap. 12—25 och 27 55. 7 kap. 60—65 55 samt 8 kap. 38—45 55 äldre vattenlagen om förvaltningen av företag skall tilläm- pas så länge företagets förvaltning ej anordnats på annat sätt.
Prop. 1981/82: 130 66
3 Utkast till
Lag om allmän farled och allmän hamn , Härigenom föreskrives följande.
l & Finnes den l januari l982 inom ett område allmän farled eller allmän hamn. skall. om det prövas önskvärt med hänsyn till allmänna samfärdseln eller fiskerinäringen. även i framtiden vara allmän farled eller allmän hamn inom området.
2 5 Allmän farled eller allmän hamn får inrättas inom område, där sådan farled eller hamn tidigare ej finnes. om den erfordras med hänsyn till allmänna samfärdseln eller fiskerinäringen. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning i fråga om utvidgning av befintlig allmän farled eller allmän hamn.
Göres ansökan om inrättande av allmän farled eller allmän hamn av annan än Staten. skall prövas om sökanden äger förutsättningar att såsom innehavare inrätta och driva farleden eller hamnen på sådant sätt att allmänna samfärdselns eller fiskerinäringens intresse behörigen tillgo- doses.
3 5 Allmän farled eller allmän hamn kan helt eller delvis avlysas
]. om den ej vidare kan användas för allmänna samfärdseln eller fiskeri- näringen.
2. om den icke längre behövs för ändamål som avses i l.
3. om annan än staten inträtt som innehavare av farleden eller hamnen och finnes driva den på sådant sätt att allmänna samfärdselns eller fiskeri- näringens intresse eftersättes.
Avlysning enligt första stycket 1 kan begränsas till viss tid.
4 5 Om det är påkallat med hänsyn till sjöfartens intresse eller i övrigt till allmän eller enskild rätt. får särskilda föreskrifter utfärdas angående all- män farleds begagnande.
5 & Beslut i fråga som avses i l—4 åå fattas av sjöfartsverket. Talan mot sådant beslut föres hos regeringen genom besvär.
6 & Hos sjöfartsverket föres förteckning över de farleder och hamnar i riket som på grund av beslut enligt ] eller 2 & är allmänna. lförteckningen anges i skälig omfattning i fråga om farled dess läge och. om möjligt. dess sträckning och innehavare samt i fråga om hamn hamnområdets läge och utsträckning liksom hamnens innehavare.
7 5 Den som överträder föreskrift som meddelats med stöd av 4 & dömes till böter. högst femhundra kronor.
Denna lag träder i kraft den I januari l982. Är farled eller hamn allmän vid nya lagens ikraftträdande och har ej senast den 3] december I983 enligt denna lag beslutats att farleden eller hamnen skall för framtiden behålla denna egenskap. skall den upphöra att vara allmän efter utgången av sistnämnda dag.
Prop. 1981/82: 130 67
4 Förslag till
Lag om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän flottled Härigenom föreskrives följande.
l & Finnes den ljanuari l982 inom ett vattenområde allmän llottled. skall där även i framtiden vara allmän flottled.
2 5 Allmän flottled får inrättas inom vattenområde. där sådan led tidigare ej finnes. eller genom upptagande av ny vattenled. om flottleden erfordras med hänsyn till skogsnäringen samt medför gagn för orten och nytta för det allmänna vilka överväger olägenheterna genom llottledcn eller flottningen däri.
Första stycket äger mostvarande tillämpning i fråga om utvidgning av befintlig allmän flottled.
3 & Allmän liottlcd kan helt eller delvis avlysas [. om flottningen kan anses vara alldeles nedlagd. 2. om den icke längre behövs för sitt ändamål. 3. om den utgör hinder för annat företag av större allmän betydelse.
4 5 Om det är påkallat med hänsyn till flottningens intresse eller i övrigt till allmän eller enskild rätt. får särskilda föreskrifter utfärdas angående sättet och villkoren för den allmänna flottledens ordnande och begag- nande.
5 & Beslut i fråga som avses i 2 &. 3 & I och 2 samt 4 äfattas av länssty- relsen i dct eller de län där flottleden framgår eller skall framgå.
Beslut i fråga som avses i 3 & 3 fattas av regeringen. [ ärendet får även avlysas sådan del av flottleden. där flottningen kan anses vara alldeles nedlagd.
6 & Talan mot länsstyrelsens beslut enligt denna lag föres hos regeringen genom besvär.
7 5 Den som överträder föreskrift som meddelats med stöd av 4 & dömes till böter. högst femhundra kronor.
Denna lag träder i kraft den I januari 1982. Genom lagen upphäves lagen (l9l9: 427) huru avgöras skall. varest tidigare tillkommen allmän flottled skalljämlikt vattenlagen bibehållas.
Prop. 1981/82: 130 68
Sammanställning av rem'ssyttrandena
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Svea hovrätt. hovrätten för Nedre Norrland. Luleå. Umebygdens. Jämtbygdens. Stock- holms. Växjö och Vänersborgs tingsrätter i deras egenskap av vattendom- stol. domstolsverket. socialstyrelsen. statens järnvägar. statens vägverk. sjöfartsverket. Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI). kammarkollegiet. riksantikvariez'imbetet. lantbruksstyrelsen. skogsstyrel- sen. liskeristyrelsen. statens naturvårdsverk. koneessionsnämndcn för miljöskydd. finsk-svenska gränsälvskommissionen. statens planverk. sta- tens lantmäteriverk. Sveriges geologiska undersökning (SGU). statens vat- tenfallsverk. domänverket. länsstyrelserna i Kristianstads. Skaraborgs. Värmlands. Kopparbergs. Västernorrlands. Jämtlands. Västerbottens och Norrbottens län. miIjöskyddsutredningen (Jo 1976106). Svenska kommun- förbundet. Svenska hamnförbundet. Svenska samernas riksförbund. Svenska naturskyddsföreningen. Sveriges advokatsamfund. Sveriges do- mareförbund. Fastighetsrådcns förening. Svenska kraftverksföreningen. Centrala driftledningen (CDL). Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Lantbrukarnas riksförbund (LRF). Näringslivets byggnadsdelega- tion. Svenska flottledsförbundet. Svenska vatten- och avloppsverksföre- ningen. Sveriges fiskares riksförbund. Svenska lnsjöfiskarenas centralför- bund. Svenska Ostkustfiskarenas centralförbund. Sveriges fritidsfiskares riksförbund. Älvräddarnas samorganisation. Riksförbundet för hembygds- vård. 'frz'idgårdsnäringens riksförbund. Föreningen statens Iantbruksingen- jörer. Skånes naturvärdsförbund. Norrlands naturvärn, Arkitektförbun- det. SACO/SR-rådet vid Vattenfall. Sydkraft Aktiebolag samt Jokkmokks kommun.
Vattenfallsverket. kraftverksföreningen och CDL har åberopat ett ytt- rande av Vattenregleringsföretagens samarbetsorgan (VASO). Socialsty- relsen har bifogat yttranden av länsläkarorganisationerna i Stockholms. Kristianstads och Älvsborgs län. statens bakteriologiska laboratorium (SBL). omgivningshygieniska avdelningen vid statens naturvårdsverk samt hälsovårdsnämnderna i Uppsala. Norrtälje och Göteborgs kom- muner. Lantbruksstyrelsen har bifogat yttranden av 18 lantbruksnämnder. Skogsstyrelsen har bifogat yttrande av skogsvårdsstyrelsen i Västerbot- tens län. Fiskeristyrelsen har bifogat yttranden av liskeriintendenterna i samtliga sju distrikt. Lantmäteriverket har bifogat yttranden från sju över- lantmätarmyndigheter samt specialenhet nr 1 i Skaraborgs län. Länsstyrel- serna har bifogat yttranden av Lantbrukarnas provinsförbund i Skåne. Dalälvens vattenregleringsföretag. lantbruksnämnden i Jämtlands län. lis- kenämnden i Jämtlands län. Jämtlandsdistriktet av Fritidsliskarna. Väster- bottens länsorgan för vattenkraftsfrågor. skogsvärdsstyrelserna i Skara- borgs och Kopparbergs län samt Lidköpings. Skövde. Avesta. Falu. Bergs. Härjedalens. Krokoms. Strömsunds. Arc. Östersunds. Storumans. Vilhelmina. Skellefteå. Umeå. Luleå och Kalix kommuner.
Prop. 1981/82: 130 69
1 Allmänna synpunkter
Vattenlagsutredningens förslag har fått ett gynnsamt mottagande vid remissbehandlingen. De av utredningen redovisade allmänna principerna för en ny vattenrättslig reglering tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Man anser att förslaget bör kunna ligga till grund för en ny vattenlag. Många remissinstanser är dock kritiska mot utredning- ens förslagi vissa hänseenden. Särskilt har förslaget till ett nytt prövnings- system föranlett mycket delade meningar.
Svea hovrätt: 1918 års vattenlag har i förvånansvärt hög grad kunnat anpassas efter och tillämpas på starkt förändrade sociala. tekniska och ekonomiska förhållanden. Att fortsätta med ändringar och kompletteringar synes dock mindre lämpligt. bl.a. därför att lagen numera icke kan anses tillfredsställande från systematisk synpunkt. Det är emellertid angeläget att även en ny lag får sådan utformning att dess tillämpning kan anpassas efter ändrade förhållanden. Så får anses vara fallet med den av utredningen föreslagna lagen.
VL tillkom framför allt för att möjliggöra en från teknisk och ekonomisk synpunkt effektiv utbyggnad av landets vattenkraft. vilket bl. a. förutsatte att annans egendom kunde tagas i anspråk i betydande omfattning. Även allmänna intressen kunde därvid lida väsentligt förfång. Detta motiverade att reglerna för vattenkraftutbyggnad i vissa hänseenden utformades på annat sätt än reglerna för andra vattenföretag. När nu vattenkraftens utbyggnad är i huvudsak avslutad får det anses naturligt att. såsom utred- ningen föreslår. låta alla vattenföretag omfattas av samma regelsystem. — Det förhållandet att kraftutbyggnadsepoken lider mot sitt slut förskjuter tyngdpunkten i vattenrättsskipningen söderut. vilket får konsekvenser även från administrativ synpunkt. Norrland. som de senaste decennierna givit sysselsättning åt flertalet av de vid vattendomstolarna och i vatten- överdomstolen anställda tjänstemännen. förlorar sålunda snabbt sin rela- tiva betydelse.
Det framlagda förslaget till ny vattenlag bör kunna läggas till grund för det fortsatta lagstiftningsarbetet. Hovrätten anser sålunda att varken de materiella reglerna eller dispositionen ger anledning till mera väsentliga erinringar.
Allvarliga betänkligheter föranleds emellertid av de föreslagna reglerna för administrativ och processuell handläggning av ansökningar om tillstånd till vattenföretag. Dessa regler innebär att prövningssystemet skulle bli både dyrbarare och långsammare än f. n. Den med det föreslagna systemet åsyftade samordningen mellan bedömningen av å ena sidan vattenföretag och å andra sidan sådan miljöfarlig verksamhet som avses i ML torde kunna uppnås även med ett mindre komplicerat förfarande.
Luleå tingsrätt: Tingsrätten delar utredningens uppfattning att l9l8 års VL bör ersättas med en helt ny vattenlag. Tingsrätten anser att utredning- ens förslag i huvudsak är ändamålsenligt och har inte några väsentliga erinringar mot förslagets materiella regler. Tingsrätten är däremot kritisk mot det av utredningen i enlighet med direktiven föreslagna prövningssy- stemet och avstyrker förslaget i denna del.
Socialstyrelsen: Förslaget till ny vattenlag bör enligt socialstyrelsens bedömning ge bättre förutsättningar än gällande VL för hushållning med landets vattenresurser och skydd av både yt- och grundvattentäkter. Ge-
. nom att samordna förprövningen av vattenföretag enligt vattenlagen och miljöfarlig verksamhet enligt miljöskyddsförfattningarna i koncessions-
Prop. 1981/82: 130 70
nämnd och länsstyrelsen blir handläggningen enklare. Socialstyrelsen till- styrker förslaget i stort.
Statens järnw'igar: Förslaget ät sakligt genomgående väl avvägt. Den lagtekniska presentationen är i systematiskt hänseende konsekvent och överskådlig. Stilistiskt utmärkes lagtexterna av enkelhet. klarhet och ome- delbarhet i formuleringarna. Författarna har väl bemästrat de svårigheter som är förbundna med framställningen i lagtextens strama form av den mångskiftande och komplicerade materia det rör sig om.
Statens vägt-ark: Utredningens förslag tillstyrkes i allt väsentligt. Sjöfartsverket: Förslaget skiljer sig i uppställningen markant från gällan- de. ytterst svåröverskädliga lag. ] lagförslaget har ämnet behandlats syste- matiskt och gemensamma frågor reglerats under klara rubriker. Förslaget synes sjöfartsverket väl ägnat att läggas till grund för ny lagstiftning.
Riksantikvarieämbetet: Utredningens förslag innebär i väsentliga avsnitt avsevärda förbättringar av gällande bestämmelser. Av särskild betydelse är enligt ämbetets mening lagförslagets generella anpassning till den ak- tuella översiktliga fysiska samhällsplaneringen samt förslaget till långtgå- ende gemensamma bestämmelser för olika slag av vattenföretag. De här- igenom samordnade bestämmelserna är ägnade att underlätta fackmyn- digheternas handläggning av vattenföretagsärcnden. samtidigt som förut- sättningar skapas för att öka allmänhetens möjligheter till insyn i besluts- ordningen. Lagförslaget präglas av en strävan att ge de allmänna intres- sena större inflytande vid tillståndsbedömningen.
Ämbetet hälsar med tillfredsställelse att lagen på detta sätt anpassas till de ändrade värder'ingarna | samhället. såsom de kommit till uttryck [ bl. a. den fysiska riksplaneringen. Den föreslagna övergången av tillståndspröv- ningen fränjudiciell till administrativ/politisk bedömning är enligt ämbetets dighet får ses som ett led i dessa strävanden.
Lantbraksstyrelsen: Lantbruksstyrelsen anser att en ny vattenlag be- hövs och finner att förslaget innebär en väsentlig förenkling av regelkom- plexet. Förslaget ger möjlighet till en friare bedömning av ett företags fördelar från allmän eller enskild synpunkt eller av företagets direkta och indirekta skadeverkningar. Förslaget är därförjämfört med den nuvarande lagen bättre anpassad till ett samhälle som utvecklas.
Lantbruksnämnden i Malmöhus län : Utredningen har lyckats i sin strä- van att redigera om vattenlagen till bättre överskådlighet. Det framstår som riktigt att utgå från att samma regler skall gälla för alla typer av vattenföretag. Lagens omfång har härigenom kunnat begränsas. Indelning- en i kapitel är logiskt uppbyggd och följer det mönster som återfinns i annan markpolitisk lagstiftning.
Fiskeristyrelsen: En genomgående strävan hos Vattenlagsutredningcn har varit att skapa överskådlighet och reda i lagen. Jämfört med nuvarande system har man enligt styrelsens mening i stora drag lyckats väl härmed. Förslaget är vidare till sin huvudinriktning sådant. att styrelsen i stort kan tillstyrka det. De invändningar fiskeristyrelsen reser rör främst reglerna om avgifter. förprövningsskyldighet och tillståndsmyndigheter.
Vattenkraftsutbyggnaden som hittills kunnat ske i hägn av 1918 års vattenlag har mycket svårt skadat såväl yrkes- som fritidsfisket. Det är mot denna bakgrund glädjande att vattenlagsutrcdningen strävat mot att dämpa kraftproduktionens starkt privilegierade ställning och i stället sökt jämställa olika användningsområden.
Statens naturvårdsverk: Vattenlagsutredningens slutbetänkande inne-
Prop. 1981/82: 130 71
håller enligt naturvårdsverkets mening ett väl genomarbetat förslag till ny vattenlag. lntentionerna att så långt möjligt erhålla enhetliga bestämmelser för alla vattenföretag har man lyckats genomföra. Den nya lagen. som till sin utformning i flera avseenden stämmer överens med ML. blir därigenom mer överskådlig och mer lätthanterlig än tidigare vattenlag.
Vattenlagstiftningen berör naturvårdsverkets ansvarsområde i hög grad. [ stor utsträckning delar verket de uppfattningar som utredningen för fram och som resulterat i ett förslag till ny lag. 1 vissa delar har dock verket en annan uppfattning. Det gäller bl. a. frågorna om rätt till vatten. tillåtlighets- reglerna. bestämmelserna om omprövning och tidsbegränsning av tillstånd samt straffbestämmelserna.
Kom*essionsm't'ntnden för miljöskydd: Med starka reservationer i fråga om prövningssystemet anser koncessionsnåmnden att utredningens förslag är väl ägnade att läggas till grund för en lagstiftning med syfte att ersätta 1918 års VL. vilken till följd av den allmänna samhällsutveeklingen och ändrad syn på naturvårds- och miljöfrågorna m. m. behöver revideras.
Statens planverk: Verket tillstyrker utredningens förslag. såväl vad gäl- ler tillåtlighetsreglerna som prövningssystemet.
Statens lantmäteriverk: Stora delar av den fastighetsrättsliga lagstift- ningen har varit föremål för genomgripande reformer ganska nyligen. Här kan nämnas jordabalken och expropriationslagen samt fastighetsbildnings- lagen. anläggningslagcn och lagen om förvaltning av samfälligheter. Det finns därför nu självfallet anledning att utforma VL så att den så väl som möjligt ansluter till de nämnda nya lagarna t. ex. när det gäller materiella prövningsvillkor. prövningsförfarande ijämförbara avseenden samt termi- nologi. Härigenom blir lagstiftningen allmänt sett lättillgängligare och tillämpningen underlättas. Vattenlagsutredningen har i betydande mån beaktat sådana synpunkter. Enligt verkets mening finns emellertid anled-_ ning att i ännu högre grad ta den nyare fastighetsrättsliga lagstiftningen till utgångspunkt eller förebild när det gäller innehållet i VL.
Domänverket: Verket anser allmänt. att utredningen på ett välavvägt sätt balanserar grundsatsen om fastighetsägarens rätt till yt- och grundvat— ten 'mot allmänna förusättningar för vattenföretag. Verket ansluter sig till principen att vattenlagen skall vara en förfogandelagstiftning och inte en markanvändningslagstiftning.
Utredningens strävan att formulera lagen. så att den blir giltig för lång tid med ändrade förhållanden bl.a. planeringsmässigt. har föranlett relativt allmänna formuleringar utan långtgående detaljeringsgrad. När det gäller markavvattningen. måste man tyvärr räkna med att tolkningstvister åt- minstone inledningsvis blir vanliga. huruvida och i vilken omfattning skogsdikningsföretag skadar allmänt naturvårdsintresse.
Länsstyrelsen i Kristianstads län: Behovet av en genomgripande över- syn av nuvarande VL har. även om förändringar av lagen företagits efter- hand. sedan länge varit uppenbart. Kravet på anpassning av lagen till samhällsplaneringen har allt mera accentuerats. Även en bättre samord- ning med i första hand ML är angelägen.
Det förslag till ny vattenlag och annan lagstiftning i anslutning därtill som vattenlagsutredningen framlagt har betydande förtjänster formellt och systematiskt. Gentemot 1918 års VL. i vilken det av systematiska skäl ibland varit svårt att inordna önskvärda bestämmelser. synes den nya lagen överskådligare och på ett bättre sätt tillgodose säväl kravet på att reglerna för skilda vattenföretag blir så enhetliga som möjligt som önske- målet att det av särskilda skäl kan vara behövligt att ge särregler för vattenföretag av visst slag.
Prop. 1981/82:130 72
Förslaget tillmötesgår i stor utsträckning de önskemål. som länsstyrel- sen under senare år framfört om bättre möjligheter från samhällets sida till styrning vid utnyttjandet av vattenresurserna. Länsstyrelsen finner det i princip riktigt att länsstyrelsen som redan har att i olika avseenden hantera vattenfrågorna och därigenom god insyn i desamma tilldelas de i lagförsla- get angivna arbetsuppgifterna i samband med förprövning. tillstånd och tillsyn.
Länsstyrelsen i Värmlands län: Den föreslagna nya lagen är överskådlig och har förutsättningar att bli väsentligt lätthanterligare än gällande lag. Utredningen har. enligt länsstyrelsens mening. lyckats väl med att skapa enhetliga bestämmelser för alla vattenföretag. Förslaget till prövningssy- stem med tillståndsprövning i administrativ ordning och den föreslagna uppbyggnaden i övrigt ansluter i Väsentliga delar till ML. Det prövnings- system som utarbetats inom ramen för miljöskyddslagstiftningen har i princip fungerat väl och ger möjlighet att på ett smidigt sätt ta hänsyn till såväl allmänna som enskilda intressen. Enligt länsstyrelsens mening är därför de principiella förutsättningarna för ett genomförande av lagförsla- get i praktiken goda.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Utredningens främsta syfte var att ge större möjlighet att ta hänsyn till samhällsplaneringen i stort vid prövning av vattenföretags tillåtlighet. Utredningsdirektiven pekar på de omfattande och långsiktiga verkningar som exempelvis kraftverk och större företag för vattenförsörjning har på olika samhällssektorer såsom näringsutveckling. sysselsättning. bebyggelse. naturvård och friluftsliv. Enligt länsstyrelsens mening bör. om utredningens förslag genomförs. de mål uppnås som Utredningsdirektiven anger och som länsstyrelsen anser angelägna.
Vattenlagsutredningens förslag till prövningssystem och uppbyggnad av ny vattenlag ansluter sig i huvudsak till ML. Det prövningssystem som utarbetats inom miljöskyddsområdet har visat sig vara smidigt och ge möjlighet att ta hänsyn till skilda samhällsintressen.
Länsstyrelsen tillstyrker i princip utredningens förslag till nytt pröv- ningssystem. Utredningens förslag i övrigt bör i huvudsak kunna läggas till grund för ny lagstiftning.
Länsstyrelsen i Jämtlands liin. Länsstyrelsen finner att utredningen anfört tillräckliga skäl för att gällande VL bör upphävas och — ehuru med förtjänstfullt bibehållande av flera bärande principer i nu gällande rätt — ersättas med en ny vattenlag.
Utredningen framhåller på ett riktigt sätt att nya mål för vattenlagstift- ningen numera är påkallade och att vattenlagen bör vara ett instrument som genom sin praktiska uppbyggnad utan att vålla onödiga svårigheter blir till hjälp för att genomföra alla typer av vattenföretag. om de är nyttiga från allmän synpunkt och inte stric-er mot rimliga enskilda intressen. samt att det därvid är ett grundläggande krav att företagen står i harmoni med den vid vederbörande tidpunkt aktuella allmänna samhällsplaneringen.
Lc't'nsstyrelsen i Västerbottens län: 1918 års lag tillkom under helt andra förutsättningar än dagens. Den tyngsta delen — vattenkraftsproblematiken — kom att präglas av ett för den tiden Sjävklart önskemål att underlätta tillkomsten av vattenkraftverk. Landet var rikt utrustat med älvar som då var orörda. Efterhand har emellertid marginalerna krympt och nu i relativt sen tid står man inför situationen att hushålla med de naturvärden våra strömmande vatten representerar. Landets mark- och vattentillgångar har nu skärskådats av ett flertal utredningar som även resulterat i restriktioner av skilda slag. [ den allmänna energipolitiska debatten utgör vattenkraften
Prop. 1981/82: 130 _ 73
ett av många inslag. Oavsett var man där står finns nu allmänt en självklar insikt om de långsiktiga verkningarna av en fortsatt utbyggnad av vatten- kraften och om dess koppling till en mera övergripande samhällsplanering.
Det allmänna intryck man får av det nu framlagda förslaget är utifrån angivna förutsättningar positivt. En grundlig omstöpning av den gamla lagen har varit nödvändig. Såväl till sitt innehåll som i systematiken bör förslaget i huvudsak kunna utgöra grund till en ny vattenlag. Det bör då också sägas att utredningens direktiv varit förutseende och klarläggande.
Miljöskyddsutredningen: Utredningen har ännu inte hunnit närmare stu- dera samordningsfrågorna VL—ML. Från utredningens sida torde dock kunna sägas att vad vattenlagsutrcdningen föreslagit. som kan beröra dessa frågor. inte synes förhindra eller försvåra miljöskyddsutredningens fortsatta arbete. Detta arbete kommer sålunda att inriktas på att — på ett så smidigt sätt som möjligt — anpassa kommande förslag till det förslag vattenlagsutrcdningen lagt och föreslå de kompletterande åtgärder som kan visa sig erforderliga.
Sveriges advokatsamfund: Samfundet finner utredningens betänkande utgöra en god grund för en helt ny vattenlag. Med undantag för prövnings- systemet. där utredningen själv ställt sig skeptisk gentemot direktiven. godtar samfundet i allt väsentligt utredningens förslag. Samfundet delar utredningens uppfattning att övervägande skäl talar för att gällande VL upphävs och ersätts med en helt ny lag.
LRF : Förbundet vill framhålla de stora förtjänster lagförslaget har. såväl dispositionsmässigt som med hänsyn till lagens anpassning till ett modernt synsätt på detta komplexa samhällsområde. Emellertid har förslaget enligt LRFs mening vissa brister och innehåller en del ställningstaganden som förbundet inte kan dela. Förbundet anser sålunda att odlingsintresset fått en alltför negativ behandling i förslaget i förhållande till andra motstående intressen.
Svenska vatten- och" avloppsverksföreningen: Föreningen ser positivt på den föreslagna lagens enhetligt utformade regler för prövning av vattenföretag och på att större hänsyn tagits till det allmännas behov.
Riksförbundet för hembygdsvård: Förbundet konstaterar med tillfreds- ställelse att frågan om tillståndsgivning och senare behandling av markan- läggningar och byggnader i vatten givits större vikt än tidigare.
Jokkmokks kommun: Helhetsintrycket av lagförslaget är positivt och förslaget torde kunna ligga till grund för lagstiftning. Kompletterande utredning om avgiftssystemet måste dock komma till stånd. Kommunen är medveten om svårigheten att få tillämpligheten av den nya lagen att över- ensstämma för så väsensskilda byggnationer som från kraftverk och regle- ringsdammar till brobyggnader. hamnar. vattentäkter och dikningsföretag.
K riti s k a s y n p u n k t e r framförs av några remissinstanser. Från domstolshåll är man framför allt kritisk mot det föreslagna prövningssyste- met.
Växjö tingsrätt: Utredningens förslag innehåller en del nya materiella regler som i huvudsak kan accepteras. Det måste emellertid anses vara beklagligt att utredningen varit så hårt styrd av direktiven särskilt i den del av betänkandet som rör prövningssystemet. Bättre hade varit om utred- ningen haft fria händer i denna del och kunnat fullfölja de föreslagna materiella reglerna med ett prövningssystem. som medför att hänsyn kan tas till samhällsplaneringen i stort utan att därför rättssäkerheten åsido- sättes och arbetet med målen i onödan betungas. Med den nya utformning
Prop. 1981/82:130 . 74
av vattenlagen som föreslås av utredningen borde det vara tämligen lätt att tillgodose kravet på att inpassa vattenföretag i samhällsplaneringen i stort samt önskemålen om effektivitet. snabbhet. smidighet och rättssäkerhet utan att tillgripa administrativt förfarande för tillåtlighetsprövning och tillståndsgivning. l kombination med det föreslagna domstolsförfarandet för skadereglering. viss villkorsprövning och bedömning av erforderliga skadeförebyggande åtgärder ger ett sådant administrativt förfarande med nödvändighet upphov till tidsödande dubbelarbete. osäkerhet samt bety- dande och onödiga kostnadsökningar både för det allmänna och för par- terna.
Det prövningssystem som utredningen på grund av bandenhet till direk- tiven tvingats framlägga är sålunda enligt tingsrättens mening väsentligt sämre än det nuvarande systemet. i vilket man har en fullt utbyggd och fungerande organisation. Utredningen torde ha underskattat de betydande förstärkningar som behövs särskilt av länsstyrelserna men även av konces- sionsnåmnden. De besvärande rekryteringssvårigheter som kan förutses har ej heller beaktats. En allvarlig brist är vidare avsaknaden av kostnads- beräkning för det nya prövningssystemet. vilket enligt förslaget skall ge- nomföras utan att ge motsvarande besparingar vid de tingsrätter. som för närvarande handlägger vattenmål.
På grund av det angivna avstyrker tingsrätten bestämt att förslaget till prövningssystem läggs till grund för lagstiftning. [ stället bör fortsatt utred- ning ske föratt åstadkomma ett prövningssystem. som nära ansluter till det nu gällande. därvid även bör övervägas de mindre jämkningar i. det fram- lagda VL-förslaget i övrigt. vilka blir påkallade härav.
Stm'klmlms tingsrätt: Det kanske avgörande skälet till att en ny VL ansetts nödvändig torde vara det nya prövningssystem som utredningen föreslår. Tingsrätten anser att utredningens förslag inte leder till ett effek- tivt prövningssystem. Tingsrätten föreslår i stället att vattendomstolarna ombildas till organ för prövning av både tillstånds- och ersättningsfrågor i ärenden såväl enligt VL som enligt ML. Om tingsrättens förslag godtas kan ifrågasättas om det är någon fördel med att utarbeta en ny VL. Men om en ny VL genomförs bör den innehålla de väsentligaste vattenrättsliga stad- gandena. I några fall har bestämmelser som inte återfinns i VL arbetats in i VL-förslaget (t. ex. 14 kap. VL-förslaget). Enligt tingsrättens mening bör även 1976 års lag om vattenförbund ingå i en ny VL.
Umebygdens tingsrätt: Fördelen med VL-förslaget i förhållande till nuvarande VL är främst förslagets systematiska uppbyggnad. Detta har emellertid lett till dubbleringar i lagtexten.
Den vaghet i formuleringarna som förekommer flerstädes i lagtexten medför inte bara olägenheter för de tillämpande myndigheterna. Den kom- mer också att medföra svårigheter för sökandeparter att på förhand bedö- ma sina möjligheter att få företag genomförda.
På grund av de många invändningar som kan riktas mot det föreliggande förslaget vill tingsrätten för sin del föreslå att man åtminstone tills vidare nöjer sig med begränsade reformer inom ramen för nuvarande VL. De stela ekonomiska tillåtlighetsreglerna bör självfallet aVskaffas. skydd för ytvattentäkter bör samordnas med skyddet för grundvattentäkter. vidgade möjligheter till omprövning bör införas och avgiftssystemet reformeras. Dessa och andra önskvärda ändringar kan göras med små medel. En sådan reform hindrar givetvis inte att man. om så befinnes lämpligt. samordnar behandlingen av vattenmål och miljömål till regionala miljörätter.
Jämtbygdens tingsrätt: Tingsrätten anser att utredningens förslag ej
Prop. 1981/82: 130 75
utan en ganska omfattande överarbetning kan ligga till grund för en lagstift- ning.
i-"äners/mrgs tingsrätt: Tingsrätten finner liksom utredningen att skäl saknas att i en ny VL gynna eller motarbeta någon typ av vattenföretag. Om man bortser från mål om allmän farled och hamn samt allmän flottled finns sådan jämställdhet mellan olika företag redan i nuvarande VL.
Innebörden av utredningens uttalande. att alla typer av vattenföretag skall kunna genomföras om de framstår som nyttiga från allmän synpunkt. är oklar. Om däremot avses en diskriminering av företag som endast tillgodoser enskilt intresse synes uttalandet strida mot nyssnämnda jäm- ställdhet. och uttalandet synes i vart fall icke ha fått något uttryck i VL- förslagets tillåtlighctskapitel.
Med hänsyn till samhällets fortskridande anknytning till planregler av skilda slag är det ofrånkomligt. att även vattenlagens tillåtlighetsprövning göres beroende av dessa regler. Såsom utredningen framhållit innebär detta ett krav på överensstämmelse med samhällets vid varje tidpunkt aktuella planering och innebär således den nyheten i förhållande till nuva- rande rätt. att även frågor om tillstånd till medelstora och smärre vatten- företag kan bli direkt beroende av politiska bedömningar. Verkan härav bör emellertid inte överdrivas. eftersomju vattenföretag redan nu för att få utföras alltid måste stå i överensstämmelse med rådande eller blivande planförhållanden. — — —
För att vinna överskådlighet och reda i lagen har utredningen sagt sig sträva efter att så långt som möjligt utforma bestämmelser som är gemen- samma för de åtgärder och anläggningar för vilka lagen föreslås bli tillämp— lig. I enlighet härmed har i lagförslaget skett en uppdelning efter sakfrågor— nas innehåll i kapitel som avses vara gemensamma för alla vattenföretag. Där särbestämmelser funnits erforderliga beträffande vissa företag har dessa dels upptagits i särskilda kapitel och dels insprängts i de "gemen— samma" kapitlen. Hänvisningar till andra lagrum synes ha undvikits.
Resultatet av detta sätt att bygga upp lagen har icke blivit bra. Förslaget kan möjligen accepteras för personer som ändock måste sätta sig in i hela lagen. För lekmannen. som vill ta reda på vilka bestämmelser som gäller för ett för honom aktuellt företag. måste lagen te sig svåröverskådlig och förvillande. Särskilt måste sa bli fallet beträffande de mindre företagen. för vilka de gemensamma kapitlen endast i undantagsfall får praktisk betydel— se. Hur lagen bör omredigeras för att vinna bättre överskådlighet är tvek— samt. En möjlighet vore att i större omfattning låta företagstypen vara avgörande för var bestämmelserna skall stå. och således i vart fall till de kapitel som enbart innehåller särbestämmelser överföra sådana bestäm— melser från de "gemensamma" kapitlen. Möjligen kan en omflyttning av vissa kapitel och hänvisningar till andra lagrum tjäna samma ändamål.
Hovrätten för Nedre Norrland: Vad gäller VL-förslaget över huvud taget har hovrätten funnit detta vara i väsentliga delar så pass svåröver— skådligt och behäftat med lagtekniska brister att en grundlig omarbetning måste anses nödvändig. Den valda systematiken är knappast ägnad att underlätta sökandet efter alla de regler som är tillämpliga på ett visst företag. Tillåtlighetsreglerna är alltför allmänt hållna. 'l'erminologiska oklarheter förekommer. varvid särskilt märks det förvirrande begreppet "vattenrätt". I åtskilliga fall råder bristande överensstämmelse mellan lagtext och motiv. Ibland har lagtexten genom generalisering eller språklig modernisering fått en sådan utformning i förhållande till motsvarigheten i
Prop. 1981/82: 130 76
gällande rätt att till synes oavsiktliga sakliga ändringar blivit följden. Före- bilder har ej sällan hämtats från annan lagstiftning utan att konsekvenserna därav berörts. Över huvud taget synes många frågor vara alltför ytligt behandlade av utredningen.
Hovrätten har således den uppfattningen att VL—förslaget i föreliggande skick ej bör läggas till grund för lagstiftning. Möjligen kan det anses angeläget att på vissa punkter genomföra delreformer inom gällande VL:s ram. Förslaget till en ny vattenlag bör emellertid enligt hovrättens mening bli föremål för en överarbetning. åtföljd av en ny remissomgång. Härvid bör lämpligen uppmärksammas behovet av en samordning med miljö- skyddsutredningens översyn av prövningsformerna i miljöskyddsärenden.
Svenska nutur.s—ltwddsft'ireningen: Föreningen hade hoppats att den refor- mering av vattenlagen . som nu förberetts under många år. skulle bli ännu mera genomgripande och resultera i en vattenlag som bättre motsvarar tidens synsätt och krav. Om föreningens egna förslag fick gehör skulle ytterligare steg kunna tas i denna riktning. Förslagen avser frågan om rätt till vatten. tillåtlighetsreglerna. förprövningsskyldigheten. prövningssyste- met och tillsynsreglerna.
Älvräddarnas samorganisatimt: Vid tillsättandet av vattenlagsutred- ningen knöts från många håll stora förväntningar till den betoning av skyddet för miljön som fanns i direktiven. Vid den enkät som utredningen genomförde l969 krävde också större delen av remissinstanserna en skärp- ning av tillåtlighetsreglerna. Känslan av att vattenkraftsepoken nu i stort sett är slut var. och är ännu mer nu. starkt utbredd. Mot denna bakgrund är det dystert att kunna konstatera att utredningens betänkande blivit ett förslag till vattenanvändningslag och inte till vattenskyddslag. Detta är så mycket mer märkligt som miljön i övrigt skyddas av en miljöskyddslag. Det är förvånande att utredningens direktiv och anda i detta avseende inte avsatt några väsentliga spår i betänkandet.
De fritt strömmande vattendrag som återstår är en unik nationell tillgång som tillhör oss alla och inte bara vår generation utan även alla dem som kommer efter. Det är vår skyldighet att vårda och förvalta de sista out- byggda älvsträckorna åt kommande släkten så att även de har möjlighet att uppleva ursprunglig svensk natur och strömmande vatten. Det är därför vår Skyldighet att skydda de kvarvarande vattendragen genom en ny vattenlag där det uttryckligen.i ten särskild paragraf. fastläggs att lagens syfte är att skydda vattendragen och att de ska nyttjas med sparsamhet.
Svenska kraftver/c.tjf'r'ireningen: VL:s innehåll är av avgörande betydelse för vattenkraftens utbyggnad för produktionen av elektrisk kraft med vattenkraft. Det av vattenlagsutrcdningen framlagda förslaget medför in- gripande verkningar både för nu befintliga anläggningar och för nya anlägg- ningar som kan komma till stand.
Lagförslaget synes föreningen vara mycket väl utarbetat. systematiskt. översiktligt och i allmänhet väl motiverat med hänsyn till de för utredning- en gällande direktiven. Denna utgångspunkt torde emellertid numera icke böra vara den i alla delar avgörande och förslaget bör även i ett flertal andra avseenden ändras och omarbetas. Det gäller främst prövningssyste- met samt reglerna om omprövning och rättegångskostnad.
VASO: En väsentlig punkt i förslaget till ny vattenlag är tillåtlighetsreg- lerna och regeringens prövning. Dc nuvarande mera provisoriska reglerna. som tillkom l972. skulle enligt förslaget bli gällande för framtiden. Det torde tidigare ha varit tänkt. att man nu skulle bygga på de erfarenheter som dessa provisoriska regler har givit. Emellertid är det hittills endast ett
Prop. 1981/82:130 77
fåtal avgöranden som har träffats av regeringen i tillåtlighetsfrågor. Det finns sålunda skäl att invänta större erfarenhet innan en ny lagstiftning kommer till stånd.
Vattenlagsutredningcn hari sitt betänkande med viss tvekan framlagt ett förslag till prövningssystem. Det saknas utredning om de kostnader som ett sådant system skulle förorsaka statsverket. En sådan utredning torde komma att visa, att en betydlig ökning av kostnaderna uppstår. Även för företagen synes det föreslagna systemet medföra fördyringar.
De direktiv som legat till grund för utredningens förslag torde numera icke ha samma aktualitet. Förslaget bör därför prövas utan den bundenhet till direktiven som utredningen varit beroende av.
Dessa synpunkter leder till att utredningar i flera avseenden bör verk- ställas och att förslaget med stöd härav bör i väsentliga delar omarbetas.
Svenska samernas riksförbund: Förbundet gör det sammanfattande be- dömandet att vattenlagsutredningens förslag till ny vattenlag inte kan läggas till grund för ny lagstiftning utan föregående överarbetning och Omprövning av jämväl centrala delar i förslaget. Förbundets huvudsakliga invändningar mot förslaget gäller dels tillåtlighetskriterierna. dels pröv- ningssystemet, dels ock ekonomiska förhållanden.
Näringslivets byggnadsdelegation: De föreslagna reglerna i 3 kap. för en samordning av prövningsreglerna i VL med annan samhällsplanering har ett direkt samband med den utformning av ett blivande planeringssystem, som sker i det pågående bygglagarbetet. Även prövningsordningen påver- kas av detta. Nu gällande regler från l97l om samordning med samhällets planöverväganden i 4 kap. VL hade provisorisk karaktär och de nu före- slagna reglerna bibehåller en i princip likartad lösning. Även reglerna för riksplaneringen enligt 1972 års riksdagsbeslut. bl. a. vad gäller prövningen enligt 136 a & BL, som har särskilt intresse i förevarande sammanhang, var av provisorisk karaktär. Uppenbart är därför de materiella prövningsreg- lemas utformning i VL starkt beroende av de lösningar som slutligen framkommer i den nya byggnads-markanvändningslagstiftningen. Innan danaframlagts, torde det vara lämpligast att avvakta med ett genomfö- råndeåav ny vattenlagstiftning. eftersom grundläggande materiella tillåt- lighetsregler alltjämt är föremål för fortsatta överväganden inom ramen för den nya byggnadslagstiftningen.
Varje ställningstagande till utformningen av ett vattenrättsligt pröv- ningssystem ter sig för närvarande vanskligt med tanke på det pågående arbetet med en ny byggnadslag och miljöskyddsutredningens arbete kring revision av miljöskyddslagen. Hela frågan om en samordning av den vat- tenrättsliga prövningen med planlagstiftning och miljöskyddslagstiftning är därmed en öppen fråga.
Enligt delegationens uppfattning bör man mot denna bakgrund avvakta med ett införande av en ny VL eller i varje fall en ny prövningsordning.
Enligt delegationens uppfattning förtjänar syftet med omprövningsinsti- tutet att analyseras ytterligare. Särskilt borde klargöras. om huvudsyftet från allmän synpunkt är att uppnå förändring av tidigare medgivna förhål- landen eller om avsikten främst är att bekosta vissa s. k. allmänna intres- sen genom ersättningsfri förändring på ett tämligen svåröverskådligt sätt.
Utformningen av omprövningsreglerna förtjänar också granskas från redaktionell synpunkt. En större enhetlighet vore eftersträvansvärd. even- tuellt så att omprövningstillfällena på samma sätt som för närvarande VL eller på med tomträttsinstitutet likartat sätt anpassas till behovet av säker- het i kreditgivningen.
Prop. 1981/82: 130 78
2 Prövningssystemet
Av vattenlagsutredningens förslag i olika avseenden är frågan om pröv- ningssystemet den om vilken meningarna är mest delade bland remissin- stanserna. Medan ungefär hälften av remissinstanserna är positiva till utredningens förslag. förordar övriga instanser som har yttrat sig i frågan andra system. Därvid har ett oförändrat prövningssystem, den s.k. vatten- doms'tolsmodellen. fått flest anhängare — ett tjugotal.
De som tillstyrkt eller lämnat utredningens förslag utan erinran är social- styrelsen. statens järnvägar. sjöfartsverket, Iantbruksstyrelsen. Iantbruks- nämnderna i Uppsala, Södermanlands. Östergötlands. Krmtobergs. Sku- raborgs och Gävleborgs län, statens naturvårdsverk. sttrtens planverk. länsstyrelserna i Skaraborgs. Värmlands. Kopparbergs. Västernorrlmzds. Västerbottens och Norrbottens län. miljöskyddsutrea'ningen. Svenska kommunförbundet. Svenska hamnförbundet. TCO. Svenska vatten- och (ivloppsr'erksfr'ireningen. Sveriges fritidsfiskares riksförbund. Älvräddar- nas samorganisation, Riksförbundet för hembygdsvärd. Trädgårdmzäring- ens riksförbund och Arkitektförbundet.
Socialstyrelsen: Genom att samordna förprövningen av vattenföretag enligt vattenlagen och miljöfarlig verksamhet enligt miljöskyddsförfatt- ningarna i koncessionsnämnd och länsstyrelsen blir handläggningen enk— lare. Socialstyrelsen tillstyrker därför förslaget.
Sjöfitrtsverket: Ansvaret för trallkplaneringsfrågor ankommer på admi- nistrativa myndigheter. Domstolarna har i regel ej erforderlig överblick över alla relevanta förhållanden och är ej heller lämpliga organ för att göra erforderliga avvägningar. Verket vill därför kraftigt tillstyrka utredningens förslag att överföra tillståndsprövningen till administrativa myndigheter. Utredningens uttalade oro för att detta kan leda till dubbelarbete förefaller verket obefogad med den gränsdragning som i lagförslaget gjorts mellan de judiciella och de administrativa myndigheternas uppgifter.
Statens naturvårdsverk: Naturvårdsverket tillstyrker principiellt utred- ningens förslag om en övergång från nuvarande domstolsprövning till prövning i administrativ ordning. En sådan förändring är enligt verket naturlig då planeringen och användandet av vattentillgångarna allt mer kommer att ses som en del i samhällsplaneringen. En prövning i admini- strativ ordning medför att hänsyn i större utsträckning kan tas till allmänna synpunkter inom samhällsplaneringen, till efter hand förändrade förutsätt- ningar etc. Dessutom ökar möjligheterna att göra sammanvägningar mellan faktorer av olika karaktär, t.ex. mellan påverkan på ekosystemet och kostnader för skyddsåtgärder.
Naturvårdsverket anser liksom vattenlagsutredningen att regeringen. koncessionsnåmnden och länsstyrelsen kan komma i fråga som prövnings- myndigheter enligt den nya lagen. När det gäller fördelningen av typer av ärenden mellan dessa myndigheter anser verket. att den grundläggande principen bör vara att prövningen inte skall ske på en högre nivå än vad som är erforderligt med hänsyn till krav. på överblick och kompetens. Enligt denna princip kan man överväga om inte fler ärendegrupper enligt VL borde kunna handläggas av länsstyrelsen. För detta talar också att länsstyrelsen har mycket viktiga uppgifter inom samhällsplaneringen och därför är särskilt lämplig att vara prövningsmyndighet i ett administrativt system. som är konstruerat för att frågorna om vattnets användning skall komma in i samhällsplaneringen.
Prop. 1981/82: 130 79
Emot att nya uppgifter såsom prövning enligt VL åläggs länsstyrelsen talar emellertid det faktum att länsstyrelsen inom ramen för existerande lagstiftning redan har omfattande uppgifter. som man inte har resurser att helt genomföra. Det gäller frågor enligt ML där framför allt tillsynen är otillräcklig. därför att länsstyrelsen ej givits tillräckliga resurser. Frågan om vilka nya prövningsuppgifter enligt ML. som mot denna bakgrund bör åläggas länsstyrelsen. övervägs för närvarande inom utredningen föröver- syn av miljöskyddslagen. Bl. a. studeras med hjälp av statskontoret vilka resurser. som krävs för handläggning och beslut vid länsstyrelsen i vissa tillstånds- och anmälningsärenden. Då det enligt verkets uppfattning är mycket angeläget att ett företag prövas av samma myndighet. om en prövning enligt både ML och VL skulle behövas. bör därför miljöskydds- utredningens överväganden avvaktas innan definitiv ställning tas till hur nya VL bör utformas i detta avseende.
Naturvårdsverket tillstyrker således en övergång till tillståndsprövningi administrativ ordning. Därutöver har verket inte ansett sig ha tillräckligt underlag för att närmare diskutera frågor om kompetensfördelningen mel- lan tillståndsmyndighet och fastighetsdomstol.
Statens planverk: Planverket tillstyrker det förslag till prövningssystem som utredningen slutligen stannat för. En tillståndsprövning i administrativ ordning torde ge de bästa förutsättningarna för en allsidig och smidig bedömning av tillåtlighetsfrågorna. De alternativa administrativa förfaran- dena som utredningen diskuterat är enligt planverkets mening underlägsna det föreslagna. Beträffande expropriationsmodcllerna vill planverket fram- hålla, att den erfarenhet verket har av ärenden angående tillstånd till expropriation är. att dessa i allmänhet är enkla att ta ställning till. Så torde knappast bli fallet när det gäller tillståndsärenden enligt VL-förslaget. Att splittra tillståndsfrågorna på flera koneessionsnämnder är enligt verket diskutabelt. framför allt när det gäller frågan om enhetlighet i rättstillämp- ningen. Den bästa lösningen är den föreslagna med en koncessionsnämnd som tillståndsmyndighet i vissa fall och som remissinstans. Då erhåller man ett centralt organ med erforderlig expertis och erfarenhet och vars avgöranden och yttranden på ett bättre sätt än som torde bli möjligt genom de alternativa förslagen kan vara till ledning för rättstillämpningen. Även samordningsproblemen mellan VL och ML skulle på så sätt bli lättare att lösa.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Den föreslagna överflyttningen av till- ståndsprövning m.m. frånjudiciell till administrativ myndighet synes vara en naturlig följd av de föreslagna bestämmelserna för tillåtlighet m.m. där bl.a. allmänna planeringssynpunkter tillmäts stor betydelse. Förslaget åsyftar dels en god samordning mellan vattenlagsfrägor och övrig sam- hällsplanering. dels ett tillvaratagande av lokalkännedom. dels ock slutli- gen att sakägare skall få bättre möjligheter än för närvarande att få kontakt med tillståndsmyndigheten. Länsstyrelsen tillstyrker därför förslaget.
Länsstyrelsen i Västerbottens län: Länsstyrelsen delar inte vattenlags- utredningens tveksamhet inför det föreslagna prövningssystemet. Ett för utredningen genomgående tema är vattenbyggandets verkningar på den fysiska miljön. Detta liksom bl.a. inslagen av samhällsekonomiska bedöm- ningar — innefattande även de för länsstyrelsen avgörande frågorna om arbetstillfällen — måste få prägla tillämpningen av en vattenlag i modern mening. Frågor av denna art hör till de planeringsbeslut som numera normalt ligger på politiskt ansvariga organ. Att ta bort just vattenbyggande från de regionalpolitiska avgörandena har i grunden ingen rationell motive-
Prop. 1981/82: 130 80
ring. Principen om det delade ansvaret finns knäsatt tidigare. senast vid tillkomsten av ML och även beträffande lokaliseringen av tyngre industrier (136 a 5 BL). Naturvärdslagen. som länsstyrelsen vid det här laget har god erfarenhet av. föreskriver även en uppdelning i å ena sidan ett förvaltnings- organens beslutsansvar för restriktioner avseende markanvändning som kan vara långtgående och å andra sidan fastighetsdomstols roll beträffande efterföljande eventuella ersättningskrav från exempelvis markägare.
Här tillämpas alltså en adekvat uppdelning av uppgifterna och de prak- tiska erfarenheterna av systemet talar inte för att det skulle vara förenat med olägenheter. Det kan hävdas att detta att pröva ansökningar om tillstånd till vattenföretag — i varje fall vad gäller de större. typ regleringar för kraftverk — innebär att frågor om villkor. bedömningar av allmänna och enskilda intressen. är mera frekvent förekommande och har sådant samband inbördes och med den grundläggande tillståndsprövningen att en prövning vid skilda fora inte är lämplig. Utredningen har emellertid själv ägnat detta uppmärksamhet. Det bör utifrån det där skisserade förfarandet kunna ytterligare utvecklas en användbar handläggningsmodell med den grundläggande inriktningen. att det skall åvila regering/förvaltningsmyn- dighet att bedöma ett företags tillåtlighet. Vidare att — om domstol i något avseende måste komma in på lämplighetsavvägningar av ett företags verk- ningar — de då skall ske efter samråd med den myndighet som har ansvaret för tillståndet.
Miljöskyddsutredningen: Utredningens arbete inriktas för närvarande på att ett delbetänkande omfattande förslag när det gäller organisationen av prövnings- och tillsynsarbetet m. ni. skall föreligga till halvårsskiftet l978. Erfarenheterna av ML:s prövningssystem är i huvudsak goda. lnom mil- jöskyddsutredningen finns för närvarande inga planer på att frångå grund- valarna för nuvarande system. Det förslag till nytt prövningssystem som vattenlagsutrcdningen slutligt stannat för ansluter till ML:s system. En samordning mellan de båda lagstiftningarna är angelägen inte minst med tanke på att de ofta samtidigt kan vara tillämpliga på ett och samma företag. På miljöskyddsutredningens nuvarande ståndpunkt kan därför betänkandets innehåll i denna del i huvudsak godtas. [ sammanhanget bör dock påpekas att de regler om ersättning för sakägares rättegångskost- nader som vattenlagsutrcdningen föreslår kan medföra att de eventuella fördelar som står att vinna i en uppdelning av processen i en administrativ och en domstolsdel kan gå förlorade.
Svenska kmnmunförbundet: Förbundet har inte något att erinra mot det föreslagna prövningssystemet. Visserligen kan det ur handläggningssyn- punkt vara fördelaktigt att bibehålla nuvarande ordning med en i princip sammanhållen domstolsprövning hos vattendomstolarna med skyldighet för domstolarna att genom underställning få tillåtlighetsfrågan beträffande riksviktiga företag prövade av regeringen. Såsom också framhållits i utred- ningsbetänkandet får man emellertid med det nu valda prövningssystemet en bättre samordning med den prövning som sker enligt byggnads- och miljölagstiftningen.
Länsstyrelsernas nya uppgifter som vattenrättsliga prövningsorgan för- utsätter. som utredningen påpekat. viss personell förstärkning hos länssty- relserna. Förbundet vill understryka det angelägna i att en sådan förstärk- ning också kommer till stånd vilket måste anses vara en given förutsättning för att länsstyrelserna skall kunna fullgöra dessa nya åligganden på ett behörigt sätt. Personalen hos länsstyrelserna bör inte enbart ha kunskap inom vattenbyggnad utan även inom hydrologi och hydrogeologi. Det är
Prop. 1981/82: 130 81
här viktigt med ett nära samråd mellan denna personal samt kommunerna och deras tekniska nämnder.
Arkitektförbundet: Från förbundets utgångspunkter synes länsstyrelser- nas tillståndsprövning vara en riktig utveckling. Inte bara från samord- ningssynpunkt utan även med beaktande av den bättre lokalkännedom som kan förväntas föreligga inom länsstyrelsen samt de förbättrade möjlig- heterna för enskilda sakägare till kontakt med prövningsmyndigheten. Som utredningen anför kommer personella resursförstärkningar inom läns- styrelserna att bli nödvändiga för att möta de nya kompetenskraven. då främst inom naturvårdsenheterna men eventuellt även inom andra enheter.
Beträffande frågan om kompetensfördelningen mellan tillståndsmyn- digheterna anser flera av länsstyrelserna att de bör kunna anförtros att pröva flera typer av vattenföretag. Man förutsätter också — liksom utred- ningen — att länsstyrelserna erhåller erforderlig personalförstärkning för att kunna fullgöra de nya uppgifterna enligt VL-förslaget.
Koncessionsnämnden för miljöskydd: Nämnden kan i princip tänka sig ett uppdelat prövningssystem men anser att det finns anledning att ifråga- sätta den utformning som det fått i utredningens betänkande. Det kan nämligen med skäl befaras att den föreslagna prövningsordningen blir administrativt tungrodd och kostnadskrävande och att mindre och medel- stora företag — vilka utgör det övervägande flertalet av de prövningsplik- tiga företagen — får stora svårigheter att uppfylla de krav på sökandepar- ten som förslaget innebär.
Risken för att presumtiva sökande av kostnadsskäl avstår från att söka tillstånd till vattenföretag som från allmän synpunkt skulle vara nyttiga kan onekligen väntas öka. — Kostnadsfrågan är enligt nämndens mening så betydelsefull för prövningssystemets utformning att den förtjänar en när- mare analys.
Sökandesidans kostnader i ett vattenmål kan enligt koneessionsnämn- den grovt uppdelas i fyra poster: ]) sökandens egna kostnader för att åskådliggöra det sökta företagets utformning (teknisk beskrivning etc.): 2) sökandens kostnader för utredningar rn. m. avseende företagets verkningar från allmän synpunkt; 3) sökandens kostnader för utredningar m.m. avse- ende företagets inverkan på motstående enskilda intressen: och 4) ersätt- ning för motparters rättegångskostnader. Posterna I) och 2) torde inte i högre grad påverkas av prövningssystemets utformning. eftersom i ett uppdelat system därmed sammanhängande frågor i allt väsentligt behand- las endast vid tillåtlighetsprövningen. Posten 3) — sökandens kostnader för utredningar m.m. om skador på enskilda intressen — kan däremot bli större i ett uppdelat system än i ett sammanhållet. nämligen om det uppdelade systemet utformas så att frågor om inverkan på enskilda intres- sen behandlas i båda prövningsleden. Ersättningen för rättegångskost- nader slutligen (post 4) blir uppenbarligen väsentligt större i ett delat system än i ett sammanhållet. om ersättning utgår för kostnader både i det administrativa och i det judiciella förfarandet. Om kostnadsersättning ut- går endast i det senare prövnin'gsledet, torde däremot posten 4) bli något mindre i ett delat prövningssystem än i ett sammanhållet.
Utredningens prövningssystem är utformat så att Sökandesidans sam- manlagda kostnader för förfarandet kan antagas komma att stiga väsentligt jämfört med nuvarande förhållanden. Detta beror huvudsakligen på två omständigheter. dels att frågor om inverkan på motstående enskilda intres- sen i betydande grad kan komma upp också under den administrativa tillåtlighets- och villkorsprövningen, dels att ersättning för motparters 6 Riksdagen l98I/82. I saml. Nr 130. Bilagedel
Prop. 1981/82: 130 82
rättegångskostnader skall utgå i båda prövningsleden. ] dessa hänseenden skiljer sig VL-förslaget från vad som gäller enligt ML; i stället är förslaget härvidlag utformat i huvudsaklig överensstämmelse med expropriationsla- gen.
Till detta bör läggas att också tidsåtgången för den administrativa tillåt- lighets- och villkorsprövningen kan antagas öka väsentligt. om man — exempelvis genom gynnsamma rättegångskostnadsregler — underlättar för de enskilda sakägarna att föra in frågor om enskilda intressen och sakägar- nas synpunktcr på tillåtlighetsbedömningen i det administrativa förfaran- det. Med detta påpekande har koneessionsnämndcn inte tagit ställning i frågan. huruvida sakägarna bör vara berättigade till ersättning för sina kostnader under ett eventuellt administrativt förfarande (jfr i det följande). men nämnden anser det angeläget att också tidsaspekten beaktas när rättegångskostnadsrcglerna skall utformas.
Koncessionsnämndens slutsats av det anförda är att man -— med tanke särskilt på de små och medelstora vattenföretagen. däribland en mycket stor del av de företag som har till syfte att tillgodose kommunala och andra allmänna intressen — inte kan acceptera ett så tungt och dyrbart pröv- ningssystem som VL-förslaget innebär. Härvid bör också beaktas att ut- redningens förslag innebär en utvidgning av förprövningsskyldigheten. — I stället måste man välja mellan antingen ett sammanhållet system. i princip överensstämmande med det nuvarande, eller ett uppdelat system med sådan utformning att bevakningen av enskilda intressen i huvudsak blir koncentrerad till det judiciella prövningsförfarandet. Det senare alternati- vet skulle därvid kunna utformas med ML:s prövningssystem som före- bild.
Valet mellan dc angivna alternativen beror på vilket avseende man fäster vid å ena sidan värdet av att de enskilda sakägarna. miljögrupper etc. har goda möjligheter att få sina synpunkter framförda och beaktade redan vid tillåtlighetsprövningen. å andra sidan önskemålet att tillåtlighetsprövning- en också av de medelstora och små vattenföretagen sker i administrativ ordning med en politiskt ansvarig myndighet — regeringen — som slutin- stans. Koncessionsnämnden anser sig inte för egen del böra taga slutlig ställning i frågan men vill på grundval av sina erfarenheter av ML:s prövningssystem framföra vissa synpunkter och även skissera hur ett uppdelat system för vattenmålen skulle kunna utformas.
Tillåtlighetsreglerna i VL-förslaget innebär att vattenföretagen i första hand skall bedömas från allmänna planeringssynpunkter och med hänsyn till sina följder för olika allmänna intressen. Prövningen får därför mer karaktär av lämplighetsavvägningar än av en judiciell bedömning. Vid denna typ av avgöranden är det särskilt betydelsefullt att lagtillämpningen blir konsekvent och enhetlig och inte uppfattas som växlande eller rent av godtycklig. — Om tillståndsprövningen koncentreras till de sökta företa- gens tillåtlighet från allmän synpunkt. kan prövningen i första instans utföras av ett organ med förhållandevis liten personal. Följden därav blir dels att varje handläggare får ta befattning med ett relativt stort antal ärenden. dels att det är möjligt för de olika handläggarna att hålla sig underrättade om innehållet i beslut. där de inte själva deltagit. Det är därför väsentligt lättare för ett sådant prövningsorgan att utbilda och vidmakthål- la en gemensam praxis i tillåtlighetsbedömningen än det är för en myndig- het som också har att syssla med skadereglering. Vattendomstolarnas arbetsuppgifter ligger för närvarande tidsmässigt till övervägande delen inom skaderegleringsområdet: uppskattningsvis är proportionen mellan
Prop. 1981/82: 130 83
arbetet på skadereglering och arbetet på tillståndsprövning minst 3: l. Prövningsorgan som också har att handlägga skaderegleringsfrågor kan därför antagas behöva minst fyra gånger så stor personal som ett organ med enbart tillståndsprövningsuppgifter. Möjligheten för handläggarna i ett sammanhållet prövningssystem att vidmakthålla en gemensam praxis minskas ytterligare av att skaderegleringen nästan med nödvändighet krä- ver en regional placering av prövningsorganen i första instans. — Nu angivna omständigheter utgör enligt nämndens mening vägande skäl för ett uppdelat prövningssystem, där tillåtlighetsbedömningen överlämnas till en administrativ myndighet som har hela landet som arbetsområde men ändå inte är större än att kommunikationerna mellan de olika handläggarna verkligen fungerar. lnte minst vid den omprövning av äldre vattenföretag som enligt utredningens förslag skall komma till stånd måste det vara synnerligen angeläget att prövningen inom olika delar av landet sker enligt enhetliga grunder.
Om man vill få till stånd ett uppdelat prövningssystem med klar åtskill- nad mellan ett administrativt prövningsled för allmänna frågor och ett judiciellt prövningsled för skadereglering och andra enskilda frågor. måste vissa ändringar genomföras i utredningens VL-förslag. — — —
Koncessionsnämnden är medveten om att ett borttagande av sakägarnas nuvarande rätt till ersättning för sina kostnader i samband med tillåtlighets- prövningen kan uppfattas som en betydande försvagning av sakägarnas ställning och skulle begränsa deras möjligheter att framföra synpunkter på tillåtligheten av ett sökt vattenföretag och beträffande de huvudsakliga tillståndsvillkoren. Det bör dock understrykas att sakägare och andra intresserade även med denna prövningsmodell kommer att vara oförhind- rade att agera också under tillåtlighetsprövningen och att de genom kun- görelseförfarandet sätts i tillfälle att bevaka sina intressen både skriftligen och vid prövningsmyndighetens sammanträden. Man bör inte heller under- skatta sakägarnas möjligheter att genom rättshjälp och/eller samgående i grupper och organisationer få fram de ekonomiska resurser som kan er- fordras för ett effektivt uppträdande i tillståndsfrågorna. — Huruvida nack- delarna av ett uppdelat prövningsförfarande fullt ut uppväges av de förde- lar genom en förbättrad tillståndsprövning som torde kunna vinnas. är svårt att säga. eftersom nackdelarna och fördelarna ligger på helt olika plan. Vattenlagsutredningens försök att uppnå fördelarna utan att behöva vidkännas olägenheterna. dvs. förslaget om en uppdelad prövning med bibehållande av sakägarnas nuvarande rättsställning. lider dock enligt koneessionsnämndcns mening av så allvarliga brister att det inte kan godtagas.
Många remissinstanser är kritiska mot utredningens förslag till ett delat prövningssystem. Dessa är Svea hovrätt. hm'rt'z'ttenji'jr Nedre Norrland. samtliga tingsrätter som är vattendmnstul. domstolsverket. statens väg- verk. SMHI. kammarkollegiet. Iantbrnksn("imnderna i Blekinge. Kristian- stads och Malmöhus län, fiskeristyrelsen. Sveriges geologiskt! undersök- ning. läIlSSI_l-'I'€l5('lt i Kristianstads län. VA SO. Svenska samernas riks/ör- httnd. Svenska nuturskyddsjöreningen. Sveriges advokatstmtjimd. Sveri- ges domareförbund. Fastighetsrådensförening. LRF . Näringslivets bygg- nadsdelegation. Svenska jluttlezlsjörbnndet. Sveriges fiskares riks/ör- bnnd. Svenska lnsjöfiskarenas t'entrulj'r'irlmnd. Ft'ireningen statens lan!- brnksingenjörer och Norrlands naturvärn.
Prop. 1981/82: 130 84
Kritiken mot utredningens förslag kan i stora drag sammanfattas i föl- jande elva punkter.
]. För många prövningsinstanser. Kraven på effektivitet och snabbhet uppfylls ej. Ökat besvär för parterna m.fl. Kraven på saklighet och rättssäkerhet kommer inte att tillgodoses. Samordning VL — ML ej nödvändig. Svårigheter att beakta alla skadeverkningar vid tillståndsprövningen. Länsgränscrna följer inte gränserna för avrinningsområden. Problem med verkställighet av tillståndsbeslut. Svårigheter att bedöma parts kostnader för tillståndsprövningen. Länsstyrelsen skall vara både tillstånds- och tillsynsmyndighet. Stora personallörstärkningar krävs.
??)CPOFPÅAP?!”
De kritiska synpunkterna kan exemplifieras med följande uttalanden.
]. F är många prävningsinstanser
Det antal instanser som enligt förslaget skulle ha att pröva villkor för vattenföretag uppgår till sju. nämligen länsstyrelsen. koneessionsnämn- dcn. regeringen, förrättningsman för markavvattningsföretag. fastighets- domstol. hovrätt och högsta domstolen. En rimlig strävan måste vara att begränsa detta antal. (Svea hovrätt, Jämtbygdens tingsrätt. dimtstolsver- ket. kummarkollegiet. Sveriges utlvokatsamjimdl
2. Kraven på tyflektit'itet (It'll snabbhet nppfv/ls ej 1 miljöskyddsärenden kan. utan större olägenhet. tillåtlighcts- och er- sättningsfrågor behandlats av olika myndigheter. Detta därför att. till skill- nad från vattenmål, endast ett fåtal miljöskyddsärenden föranleder ersätt- ningsanspråk. — Enligt det föreslagna systemet kommer så gott som varje vattenmål av någon betydelse att behandlas av två myndigheter. Uppdel- ningen dem emellan är dessutom icke så klar som i miljöskyddsärenden. ty enligt VIS-förslaget har tillståndsmyndigheten möjlighet att föreskriva en- dast de villkor som i huvudsak skall gälla beträffande företaget och att därefter överlämna åt fastighetsdomstolen att meddela övriga villkor. En och samma dclfråga kan därför komma att behandlas av två myndigheter. vilket ytterligare bidrar till att förfarandet blir långsamt och dyrbart. (Svea hovrätt. Växjö tingsrätt. domstolsverket. lantbruksnänmu'erna i Blekinge och Malmö/ms län, Sveriges dunttirefi'n'bund. VASO. Näringslivets bygg- nadsdelegation. Svenska jlottletlsfi'irlmndet. Föreningen statens lant- bruksingenjörer) Splittringen av de vattenrättsliga frågorna mellan ett flertal administrati- va myndigheter inbördes samt mellan dessa myndigheter och domstolar medför en rad svårbemästradc samordningsproblem och andra praktiska olägenheter. (Hovrätten för Nedre Norrland) Frågor om tillstånd. villkor, skadeförebyggande åtgärder och skadereg- lering kan inte kopplas samman på ett tillfredsställande sätt. (llot'rättenfi'ir Nedre Norrland. Stockholms tingsrätt. statens vägverk. länsst_vrelsen i Kristianstads län) Kraven på effektivitet och snabbhet förutsätter att prövningen samman- hålles i ett förfarande med så få beslutande myndigheter som möjligt. Genom ett sådant förfarande kan samma personer följa ett mål från ansö- kan till dom och möjligheter finns till en enhetlig bedömning av det kom- plex av frågor. som särskilt större kraftutbyggnadsmål omfattar. Särskilt
Prop. 1981/82:130 85
betydelsefullt är detta med avseende på villkorsprövningen. Härtill kom- mer också vinsten från arbetsekonomiska synpunkter. (Vänersborgs tings- rätt. SMHI)
En uppdelning av tillståndsprövning och skadereglering synes inte vara ändamålsenlig och innebär förmodligen en försvagad ställning för det en- skilda fiskeintresset. vilket konstaterats i koncessionsmålen. Genom den föreslagna uppdelningen kommer man inte ifrån dubbelarbete och risken för en ökad byråkratisering är stor. (Svenska lnsjt'i/iskarenas eentralji'ir- bund)
Utredningen har förutsatt att de huvudsakliga villkoren för vattenföreta- get skall anges av tillståndsmyndigheten medan övriga villkor kan över- lämnas till fastighetsdomstolen. Bland villkoren förekommer vanligen åläggande för sökanden att utföra skadeförebyggande åtgärder av olika slag. Det är närmast självklart att prövningen av dessa åtgärder och av ersättningsfrågorna hänger så intimt samman att den måste företas i ett sammanhang av en myndighet. Sällan förekommer att sökandens förslag i dessa hänseenden kan fastställas utan ändringar. vilka då kommer till stånd successivt under handläggningens gång inför vattendomstolen. Men även villkor av annat slag såsom större skadeförebyggande åtgärder. tapp- ningsbestämmelser och stundom också utförandet av i företaget ingående byggnadsverk kan ha sådant samband med skadefrågorna att det vid ska- deregleringen visar sig nödvändigt att ändra sökandens förslag. Det före- kommer således ej sällan att det företag som slutligen blir tillåtet i väsent- liga delar ser annorlunda ut än det som sökanden ursprungligen begärt prövning av. Det torde närmast vara omöjligt för en myndighet som endast handhar tillståndsprövningen att rätt avgränsa vilka villkor som kan fast- ställas utan risk för komplikationer vid efterföljande skadereglering i fas- tighetsdomstolen, och detta särskilt som tillståndsmyndighetens ledamöter enligt förslagets modell åtminstone efter någon tid kommer att sakna erfarenhet av skadereglering. Om tillståndsmyndighetens beslut är olämp- ligt. måste frågan då på nytt tas upp där. för att sedan åter handläggas av fastighetsdomstolen. Det bör också framhållas att vattenmålen ofta inne- håller omfattande tekniska utredningar om t. ex. komplicerade hydrologis- ka förhållanden som är av betydelse såväl för prövning av företagets tillåtlighet och därmed sammanhängande villkor som också för värdering av skadorna. I ett större vattendrag med ett system av års- och korttidsreg- leringsmagasin och varierande föreskrifter om tappning m. m. kan konse- kvenserna av ett ingrepp vara mycket svåra att överblicka. Det måste innebära onödigt dubbelarbete och avsevärda kostnader att två myndighe- ter skall sätta sig in i dessa frågor för att prövningen av företaget skall kunna genomföras. (Fastighetsrådens förening. Föreningen statens lant- bruksingenjörer)
Nuvarande ordning med regeringsprövning av de större vattenföretagen innebär att ansökan ges in till vattendomstolen som med eget yttrande hänskjuter frågan om tillåtligheten till regeringen. Vattendomstolen är därmed väl insatt i målet redan före skaderegleringen. Dubbelarbete i den mening som utredningens förslag innebär föreligger därför ej med nuvaran- de ordning. Den samlade intresseavvägning, som nu förekommer i flertalet vattenmål. skulle helt omöjliggöras med det nya systemet till skada för främst sakägarna. Åtskilliga praktiska olägenheter skulle även uppstå. ( Växjö tingsrätt)
Prop. 1981/82:13!) 86
3. Ökat besvär för parterna m.fl. För sakägarna. som ofta själva för sin talan. måste det te sig förvirrande och dyrbart med två samtidiga eller på varandra följande förfaranden med olika kungörelser, skriftväxlingar och förhandlingar. (Svea hovrätt. Vär/"ö tingsrätt. Sveriges domareförhnml ) Ett långdraget förfarande med f.era myndigheter att vända sig till åter- verkar på parternas arbete och därmed förenade kostnader. vilka enligt kostnadsreglerna i sin helhet kommer att drabba sökanden. Beaktas dess— utom att utredningsförslaget leder till dubbla kungörelsekostnader. kan man inte utesluta en risk för att den som planerar ett mindre vattenföretag kan komma att avstå från detta enbart av rättegångskostnadsskäl. Dessut- om torde man få räkna med en minskad benägenhet hos företagare att påkalla prövning där sådan inte är obligatorisk. (Hovrätten för Nedre Norrland) En ytterligare komplikation med det splittrade tillstånds- och skadereg- leringsförfarandet blir svårigheten för alla berörda myndigheter och enskil- da att hålla sig underrättade om förefintliga beslut med åtföljande svårighet att få erforderlig helhetssyn. (Fiskerist_vrelsen )
4. Kraven på saklighet och rt'ittssäkerltet kommer inte att tillgodoses Med kravet på saklighet avses att prövningen bör ske objektivt. Att till grund för prövningen ligger politiska beslut får icke medföra att prövnings- myndigheten i sin bedömning av dessa beslut eller eljest skall vara under- kastad direktiv i det särskilda fallet. Detta har betydelse bl.a. för att lika saker bedöms lika. vilket i sin tur är nödvändigt för att enskilda skall våga sig på de stora investeringar som redan medelstora vattenföretag medför. Kravet på tillgodoseende av rättssäkerhetssynpunkter medför bl.a. att förfarandet hos prövningsmyndighet måste medge insyn i beslutsunderla- gct. Telefonkontakter och andra formlösa samråd får icke läggas till grund för tillståndsbeslut. ( Vänersborgs tingsrätt. SMHI ) En annan nackdel som vidlåder förslaget och går ut över parterna utgör den fara för rättssäkerheten som .igger i att olika,typcr av myndigheter skall försöka svara för en enhetlig och konsekvent rättstillämpning. Risken för att länsstyrelserna ej skall kunna gå i land med den uppgiften är uppenbar. De företag av mindre omfattning som enligt förslaget skall tillståndsprövas av länsstyrelserna kan ofta kräva en kvalificerad bedöm- ning. Vidare kan man inte utesluta att länsstyrelserna kan komma att överbetona sådana allmänna intressen som de har att tillvarata i andra funktioner än som tillståndsmyndighet. (Hovrätten för Nedre Norrland. Jämtbygdens och Stoekholms tingsrätter. domstolsverket. fiskeristyrcl— sen) Nuvarande prövningsordning äger många förtjänster jämfört med ett administrativt system. där det föreligger en risk för att de i samband med vattenföretag väsentliga hydrologiska frågorna kan komma att bli ofull- ständigt bchandlade. Erfarenheterna av koncessionsnåmndens överta- gande av ärenden rörande utsläpp till vatten tyder på att de hydrologiska aspekterna i sådana ärenden. som vid prövning i vattendomstol ofta blev föremål för ingående utredningar. vid motsvarande prövning enligt ML fått en summarisk behandling. (SMHI) Direkt olämpligt är det att göra länsstyrelserna till tillståndsmyndig— heter. Skadeverkningarna på fisket uppstår ofta på långt avstånd från störningskällan. Om ett länsstyrelsebeslut i ett län t. ex. favoriserar näringslivsintresset i det egna länen: på bekostnad av fisket i ett annat län
Prop. 1981/82: 130 87
kan det visserligen hävdas att avvz'igningsfrågan kan bringas under högre myndighets prövning besvärsvägen. Den försening och fördyring detta skulle medföra för samhället och den enskilde kan undvikas vid ett sam- manhållet prövningsförfarande valtendragsvis. Särskilt betänkligt är det att flera av de företagstyper som länsstyrelsen föreslås få besluta om endast skenbart är oförargliga. Fiskeribiologiskt kan många av dem ha ödeläggande effekter på vandringsfisk till men för lek och uppväxt samt skada för såväl yrkes- som fritidsfiske inom stora. avlägsna områden. ( Fiskeristyrelsen )
Länsstyrelserna har till uppgift att bevaka vissa allmänna intressen vid vattenföretags tillkomst och vidmakthållande. Länsstyrelsen kommer här- vid att uppträda som företrädare för vissa allmänna partsintressen. främst bevarandeintressen. som skall vägas mot enskilda och i vissa fall andra allmänna intressen. Länsstyrelsens partsneutralitet kan därvid ifrågasät- tas. (LRF)
5. .S'amordning VL — MI. ei nödvändig
Den enda fördelen med utredningens förslag skulle vara att samma myndighet och samma domstolar prövade frågor enligt VL och ML. Bety- delsen härav bör dock icke överskattas. I de fall då ett företag skall prövas enligt båda lagarna (t.ex. kärnkraftverk. utfyllnader. bortledning och ut- släpp av vatten m. m.) erfordras ändå tillstånd av flera myndigheter. och en sammanslagning av prövning enligt VL och ML är knappast av större betydelse. Ett visst resultat i detta avseende bör för övrigt kunna vinnas genom ändring av nuvarande forumregler. Härigenom skulle även kunna undanröjas den osäkerhet som för närvarande föreligger beträffande grän- sen mellan prövning enligt den ena och den andra lagen. (VASO)
De frågor som koneessionsnämndcn nu har att pröva gäller uteslutande företag av immissionskaraktär och frågor om skyddsåtgärder eller begräns- ningar till förhindrande av verkningarna av sådan miljöfarlig verksamhet som förorenande av vattendrag eller av luften och vidare avseende bulle—r. skakningar. ljus eller annat. De vattenföretag som avses bli prövade enligt VL-förslaget företer regelmässigt inte någon likhet med sådan miljöfarlig verksamhet som skall prövas enligt ML. Det finns inga övertygande sak- liga skäl föratt åt en och samma myndighet anförtro prövningen av såväl typiskt miljöfarliga företag som vattenföretag. (.S'vet't'_t:es advokatsatn/imd)
6. Svårigheter att beakta alla skadeverkningar vid tillständspröt'ningen
[ större vattenmål borde — liksom för närvarande — oeftergivligen kunna krävas en från början framlagd utredning. som ger en överblick över företagets skadeverkningar och kan utgöra grundval för såväl bedömning- en av den ekonomiska tillåtligheten och villkorsfrågor som den efterföl- jande skaderegleringen. Vid en helt åtskild skadereglering skulle eljest om det vill sig illa kunna påvisas skador av sådan omfattning att det tillstadda företaget borde ha förklarats otillåtligt eller i vart fall begränsats. En jämförelse med ML:s prövningsordning är inte ändamålsenlig i detta sam- manhang, eftersom någon utförligare ekonomisk utredning av skador för motstående intressen ej behövs vid tillståndsprövningen enligt ML. Vad gäller mindre vattenmål kommer med den föreslagna ordningen förutsätt- ningar att saknas för att på en gång avgöra såväl tillstånds- som ersätt- ningsfrågorna. (Hovrätten för Nedre Norrland)
lntresseöverviktsprincipen vid tillståndsgivningen har samband med skadeverkningar. som blir närmare utredda först genom det judiciella
Prop. 1981/82: 130 88
förfarandet. Frågor om företagets utformning. i synnerhet då det gäller skadeförebyggande åtgärder har också ett direkt samband med skadereg- leringsfrägorna. Från handläggningssynpunkt vore det önskvärt att dessa frågor kunde samordnas. (Näringslivets h_vggnadsdelegation)
7. Länsgränserna följer inte gränserna för avrinningso/nrdden För vattenföretag är länen olämpliga administrativa områden i framför allt två avseenden. För det första är de i många fall så små att handläggan- de personal kommer att sakna den erfarenhet som behövs för de svåra tekniska bedömningar som ofta förekommer även vid mindre företag. För det andra är länsgränserna klart olämpliga som skiljelinjer då de saknar varje anknytning till avrinningstnnrådena. Visserligen skall enligt VL- förslagct företag som berör flera län prövas av länsstyrelsen i det län där företaget i huvudsak skall utföras. men en sådan regel ger ingen tillfreds- ställande gränsdragning för olika Iänsstyrclsers befattning med vattenföre- tag. Ett företag kan vara beläget i ett län medan dess verkningar drabbar ctt ånnat. (Svea hovrätt. kanznn'trkollegiet. Svenska natarskytlds/i'irening- en) Som en fördel med vattendomst-olssystcmet kan framhållas domsområ- denas överensstämmelse med hydrologiska regioner. Samhällets behov av en övergripande vattenplanering. som framhålles i betänkandet. innebär krav på bedömningar omfattande hela avrinningsområden. Sådana bedöm- ningar krävs ävcn i samband med prövningen av många lokala vattenföre- tag. speciellt sådana som innebär uttag eller omfördelning av vatten. En uppdelning av. ärendena efter administrativa gränser kan allvarligt försvåra en övergripande hydrologisk bedömning. (SM/II)
Det starkaste skälet till att nuvarande system är överlägset det som utredningen föreslår är att vattendomstolarna geografiskt är anknutna till naturliga gränser som följer nederbördsområden och vattendelare och inte av människan konstruerade administrativa gränser. Anknytningen till ne- dcrbördsområden är vida överlägsen andra gränsdragningar om man ska kunna nå en eftersträvad helhetsbedömning. Att domstolarna skall ha sådan anknytning även i fortsättningen har för övrigt inte ifrågasatts av utredningen när det gäller skadereglering. Några skäl för denna skillnad i Synsätt på tillståndsfrågan och skaderegleringen har inte anförts. Fiskeri- biologiska skäl talar däremot för den nuvarande ordningen. (Fiskeristyrel- sett)
Anspråken på vattentillgångarna i landet blir allt större såväl i fråga om de "förbrukande" vattenföretagen (vattenkraft. vatten till industrier och kommuner. bevattning) som i fråga om bevarandeintressena (fiske. frilufts- liv. miljö). Ävcn vattnens användbarhet som recipient för avloppsvatten kommer in i bilden. Utvecklingen kommer säkerligen att gå mot större anspråk på vattnet i framtiden. [ de fiesta vattendrag får därför nästan varje vattenföretag — förr eller senare — återverkningar utefter hela vat- tendraget. Detta ställer stora krav på tillståndsmyndigheten. dels såvitt gäller kännedomen om vattendragets hydrologi och de verkningar hittills genomförda företag har. dels i fråga om bedömningen av vilka de framtida anspråken kan bli och vilken hänsyn som skall tas därtill. Viktigt för likformigheten och säkerheten i avgörandena är därför att tillståndspröv- ningen av om möjligt alla vattenföretag inom ett och samma avrinningsom- råde görs av samma myndighet. En uppdelning exempelvis efter läns- gränser skulle avsevärt försvåra prövningen. Men myndighetens geografis— ka arbetsområdc bör ej heller vara alltför stort eftersom den nödvändiga
Prop. 1981/82: 130 . 89
kännedomen om förhållandena inom området då skulle gå förlorad. Att till en central instans i Stockholm flytta över prövningen av andra företag än sådana som har stor omfattning och stor inverkan på allmänna intressen kan ej vara en lämplig lösning. (Fastigltetsrådens förening)
8. Problem med verkstt'z'llighet av tillståndsbeslut Sökanden kommer ofta att avvakta tillståndsbeslut innan han fullföljer saken genom ansökan till fastighetsdomstol om skadereglering. Särskilt i dessa fall kommer tiden mellan ingivandet av ansökan om tillstånd och den tidpunkt då arbetena kan igångsättas att bli mycket längre än f. n. (Svea hovrätt) En särskilt viktig samordningsfråga gäller verkställighetstillstånd. De administrativa myndigheterna ger enligt förslaget tillstånd som inte kan utnyttjas förrän fastighetsdomstolen inlett sin prövning av ersättningsfrå- gorna. Det är fastighetsdomstolen som prövar. om verkställighetstillstånd kan medges mot provisorisk skadereglering. Också här uppstår från sökan- dens synpunkt samordningsproblem då det gäller igångsättningen genom den föreslagna uppdelning på en administrativ och en judiciell prövning. (Näringslivets hyggnadsdelegatian)
9. Svårigheter att bedöma parts kostnaderfi'ir tillständsprövningen För fastighetsdomstolarna blir det en svår och grannlaga uppgift att bestämma ersättning för sakägarnas kostnader vid de administrativa till- ståndsmyndigheterna. Redan vattendomstolarnas nuvarande skyldighet att bestämma ersättning för sakägares kostnader vid förberedande sam- manträde enligt vattenrättskungörelsen (.19711789) kan innebära en svår avvägning på osäkert underlag. (Svea hovrätt, dmnstolsverket)
10. Länsstyrelsen skall vara både tillstånds— och tillsynstnytulighet Från principiell synpunkt är det olämpligt att tillståndsmyndigheten även skall svara för tillsyn och kontroll. Risk finns då att bestämmelserna i tillståndsbeslutet inte utformas tillräckligt noggrant och att i stället kom- pletterande föreskrifter lämnas då tillsynen utövas. Den misstanken får inte uppkomma att länsstyrelsen som kontrollorgan underlåter att göra erforderliga påpekanden om brister i villkoren för ett vattenföretag därför att villkoren fastställts av länsstyrelsen som tillståndsmyndighet. Med hänsyn till allmänhetens intresse av att givna föreskrifter följs är det av vikt att vattenföretagen kontrolleras. men kontrollen bör inte utövas av tillståndsmyndigheten. (Stockholms tingsrätt)
! I . Stora perso/taljörstärkningar krävs
Enligt utredningen skulle tillståndsprövning i länsstyrelserna motivera personalförstärkning. Sålunda uttalas att varje länsstyrelse bör utrustas med i varje fall en person med vattenbyggnadsteknisk sakkunskap. [ de mindre länen torde dock arbetsuppgifterna icke bli så omfattande att de. även om den offentliga tillsynen av vattenföretag utökas. ger arbete åt en heltidsanställd vattenbyggnadstekniker. (Svea hat-'rätt. domstolsverket. kammarkollegiet. lantbruksnr'imnderna i Blekinge. Kristianstads och Malmöhus län. Sveriges donutreförbmzd)
Enligt förslaget skall tillståndsmyndigheterna kunna delegera vattenbyggnadstekniska beslut. såsom fastställandet av regleringsgränser och tappning. till fastighetsdomstolarna. Då dessa domstolar därtill liksom hittills skall vara fullföljdsinstans vid överklagande av beslut om markav-
Prop. 1981/821130 90
vattning. måste där alltjämt finnas vattenbyggnadstekniker. Nyanställning av vattenbyggnadstekniker vid länsstyrelserna kommer alltså ej att medfö- ra motsvarande bcsparing vid fastighetsdomstolarna. (Svea hovrätt. kam- markollegiet. lantbruksm'imnderna i Blekinge. Kristianstads och Malmö- hus län)
De organisatoriska förslagen borde. för att underlätta ett ställningstagan- de. såsom förutsatts i utredningens direktiv ha åtföljts av kostnadsberäk- ningar. Så har icke skett. Det är ändock uppenbart att det allmännas kostnader blir betydande. (Svea hovrätt)
Koncessionsnämnden kan. med de nya arbetsuppgifter som anges i förslaget. mycket väl tänkas växa till åtta eller flera avdelningar. Blir nämnden så stor kommer troligen att resas krav på utlokalisering — kanske genom att nämndens avdelningar får flytta till var sitt distrikt. Har kraven framgång. uteblir den fördel i form av enhetlig praxis som utredningen väntar av en sammanhållen nämnd. (Svea hovrätt)
Enligt förslaget är regeringen fullföljdsinstans icke endast för alla tillät- lighetsfrågor utan även rörande utformningen av olika villkor samt faststäl— landet av regleringsavgift och tid fin omprövning m.m. Därmed följer ett sådant merarbete för regeringskansliet att detta måste förstärkas. Merar- betet är naturligtvis berättigat i den mån prövningen avser frågor av större samhällsintresse. Flertalet överklaganden kommer dock att gälla frågor av annan och för den centrala planeringen tämligen likgiltig karaktär. (Svea hovrätt. dotnstolsverket)
Många remissinstanser har förordat den s.k. v at te n do m stol s m 0- d elle n, som innebär att nuvarande prövningssystem i princip behålls. ! vissa fall föreslås modifikationer i detta system. 'l'ill vattendomstolsmodel- lens förespråkare hör Svea hovrätt. Vänersborgs tingsrätt. domstolsver- ket. statens vägverk. SMHI. katntnarkollegiet. lantbruksnämm/erna i Ble- kinge. Kristianstads och Malmöhus län. _liskeristyrelsen. Sveriges geolo- giska mtzlersökriing. länsstyrelsen ." Ix'ristiansttals län. Svenska samernas riksförbund. Sveriges advokatsamfund. LRF. Svenska flottletlsjfi'irbumlet. Sveriges fiskares riksförbund. Svenska lnsiä/iskarenas eentral/örbund. Föreningen statens lantbruksingenjt'irer och Norrlands naturvärn.
Luleå och Växjö tingsrätter samt VASO förordar i och för sig vatten- domstolsmodellen men anser att frågan bör utredas ytterligare och förut- sättningslöst.
Ett minoritet av två ledamöter av Umebygdens tingsrätt: I likhet med domstolens majoritet anser vi att utredningens förslag till prövningssystem inte bör godtas. — — — Det är framför allt i mål om större vattenbygg- nadsföretag som planeringssynpunkterna får sin väsentliga betydelse. Och i dessa mål leder det l97l genomförda prövningssystemet. varigenom målen —- efter beredning vid vattendomstolen —- underställs regeringens prövning i tillåtlighetsfrågan. till erforderligt beaktande av rikssynpunkter pä planeringen. Sedan regeringens medgivande till företaget föreligger kan i många fall dom med byggnadstillstånd rörande själva anläggningen med- delas av vattendomstolen omedelbart och utan ny huvudförhandling. Detta förutsätter naturligtvis att vattendomstolen redan vid den förhandling och syn som föregått hänskjutandet till regeringen behandlat de frågor rörande bl. a. ersättning för ianspråktagen mark som måste vara lösta för att bygg- nadstillstånd skall kunna meddelas.
Gentemot utredningens förslag vill vi framhålla att det torde vara en fördel att beredningen av de större vattenmålen sker av en regional myn-
Prop. 1981/82: 130 91
dighet. som är väl förtrogen med hydrologiska och andra förhållanden i vederbörande vattendrag.
[ de mål. i vilka tillåtligheten med nuvarande regler i VL avgörs av vattendomstolen och där regeringen inte särskilt förbehållit sig prövning- en. ger utredningens förslag till ändrade tillåtlighetsregler tillräckliga möj- ligheter för en prövningsmyndighet på regional nivå att beakta de plane- ringssynpunkter som här kan vara aktuella.
Vi kan icke biträda uppfattningen att vatten- och miljöskyddsärenden bör prövasi samma ordning. Prövningen av miljöskyddsärenden är — särskilt när det gäller villkor för utsläpp från större industrier eller från större kommunala avloppsanläggningar — av så speciell art att det inte synes lämpligt att splittra dessa frågor på sex olika lokala instanser. Efter- som reningsanordningar regelmässigt är mycket dyrbara — föreskrivna sådana medförju ibland att industrier måste läggas ned — är det inte minst från konkurrenssynpunkt angeläget att prövningen av dessa frågor blir enhetlig och konsekvent. Detta krav tillgodoses bäst genom det nuvarande systemet med en central koneessionsnämnd (låt vara att denna arbetar på flera avdelningar). Vi erinrar om att det var krav i bl.a. dessa avseen- den som föranledde statsmakterna att år l969 frångå immissionssakkun- nigas förslag om att lägga tniljöskyddsärendena hos vattendomstolarna och i stället besluta om nu gällande system för prövning av sådana ären- den. — — —
När prövning enligt både VL och ML förekommer beträffande ett och samma företag är det helt olika saker som prövas. i vattenmålet oftast frågor om utläggande av ledningari vatten eller anordnande av avfallsdam- mar eller dylikt.
lnget hindrar — och så skeri praktiken ibland redan nu -— att sökanden ungefär samtidigt med ansökningen till koneessionsnämndcn (eller i dis- pensärenden till naturvårdsverket respektive länsstyrelsen) hos vatten- domstolen villkorligt ansöker om tillstånd till erforderliga vattenbyggnads- tekniska åtgärder. Planerna på dessa åtgärder brukar föreligga utarbetade och ingå i ansökningen till koneessionsnämndcn resp. naturvårdsverket eller länsstyrelsen. Även om vattenmålet naturligtvis inte avgöres förrän miljövärdsmyndigheten träffat sitt avgörande. kan vattenmålet kungöras och skriftväxlingen däri ske parallellt med behandlingen av miljöskydds- ärendet. Om det undantagsvis skulle förekomma att miljövärdsmyndighe- ten träffar ett beslut som nödvändiggör andra vattenbyggnadstekniska anordningar än sökanden förutsatt i vattenmålet. får sökanden ändra sin ansökan i detta mål och ny kungörelse och skriftväxling ske.
Slutsatsen av förestående resonemang blir att vi anser att vattenmålen även i fortsättningen bör — med tillämpning av det sedan l97l gällande prövningssystemet i fråga om större vattenföretag och med de ändringar av tillåtlighetsreglerna som VL-förslaget innehåller — handläggas av vatten- domstol. Dcnna bland allmänheten väl inarbetade benämning bör bibehål- las och vattendomstolen bör utgöras av tingsrätten i nu gällande samman- sättning för behandling av vattenmål. Länsstyrelserna skall alltså inte tilläggas nägra beslutsfunktioner i vattenmål.
Beträffande fullföljd vill vi tillägga att intet synes hindra att fullföljd av talan mot vattendomstols beslut rörande ett företags tillåtlighet — en fråga utan judiciella inslag — sker till regeringen. Härigenom får denna det slutliga avgörandet även i mindre betydelsefulla mål där parterna kan ha olika meningar om och på vilka huvudsakliga villkor ett företag bör komma till stånd.
Prop. 1981/82: 130 92
Statens vägverk: Verket har en omfattande byggnadsverksamhet i vat- ten och stor erfarenhet av rättegångsförfarandet vid landets samtliga vat- tendomstolar. Verket delar utredningens uttalande att vattcndomstolarnas kombination av juridisk och teknisk sakkunskap gör dem väl skickade att göra ofta mycket svåra avvägningar mellan motstående intressen i vatten- mål. Det måste anses vara en stor fördel att samma beslutsinstans kan pröva såväl tillstånds-. villkors- som ersättningsfrågor.
En påtaglig fördel med förfarandet med vattendomstolen som enda beslutsfattande instans är också att denna under rättegången kan ta ställ- ning till såväl tillstånds- som väsentliga villkorsfrågor för företaget samt även därav beroende skaderegleringsfrågor och slutgiltigt avgöra ett mål vid själva rättegångstillfället. Risk kan föreligga att vid en uppdelning i en administrativ och judiciell ordning uppskov i handläggningen av formella grunder måste ske för att endera av tilIständsmyndigheterna måste sam- råda med den andra för att inte kom ma till olika bedömanden om villkor för ett företags utförande. Ytterligare en fördel med nuvarande förfarande är att — enligt verkets erfarenhet -— vz'tttendomstolarna på alla sätt söker medverka till en samlad juridisk. teknisk och ekonomisk lösning. något som enbart kan förverkligas vid ett handläggningsförfarande i en enda instans. Det nuvarande systemet med en enda handläggningsmyndighet torde även vara fördelaktigare från tidsmässig och ekonomisk synpunkt.
Santmanfattningsvis anser verket att nuvarande prövningssystem funge- rat så tillfredsställande att anledning saknas till ändring i berörda hänseen— de.
Kammarkollegiet: Det nuvarande prövningssystemet har fungerat i hu— vudsak väl. De olägenheter som yppat sig torde främst hänföra sig till de stela tillåtlighetsreglerna. Den friare och mångsidigare bedömningen av vattenföretags tillåtlighet och det hänsynstagande till planfrågor och till alternativa lokaliseringar som skall äga rum enligt förslaget torde i och för sig kunna ske lika väl vid domstol som vid administrativ myndighet. Det kan synas vara att skjuta över målet att avskaffa domstolarna som pröv- ningsmyndighet därför att de. tillämpar tillåtlighetsregler som anses böra reformeras.
Lantbruksnämnden ! Malmt'i/uts län: Nämnden vill för sin del understry- ka sitt förtroende för vattendomstolarna och deras arbetssätt. Det mesta av den kritik som riktats mot vattendomstolarna har sin grund i att vatten- lagen hittills saknat regler t.ex. för prövning av ett företags lokalisering eller inpassning i en övergripande planering. Det finns knappast skäl att anta. att vattendomstolarna inte sktllle ha klarat av att göra dessa övervä- ganden. om blott lagen varit så utformad.
Fiskeristyrelsen: Vattendomstolarna har enligt gällande lag så gott som helt saknat befogenheter att göra planntässiga helhetsbedömningar. Detta har dock varit en funktion av begränsningar i lagstiftningen och inte av de tillståndsprövande organen. Under den tid vattenlagsutrcdningen arbetat har det kommit fram mycket nytt material, exempelvis genom riksplanear- betet. andra stora utredningar som den om vattenkraftsutbyggnad i norra Norrland och liknande. Ytterligare material kan förväntas från den sit- tande vattenplaneringskommitte'n och l973 års liskevattensutredning (Jo l973: 07). Allt detta bör göra det lättare för en domstol att beakta samhälls- planeringssynpunkterna. bara de gee- formell möjlighet därtill. Efter höran- de av berörda planmyndigheter dvs. länsstyrelse och kommun liksom berörda organisationer bör domstolen enligt styrelsens mening vara väl skickad att göra de planmässiga överväganden som VL-förslaget förutsät- ter. — — —
Prop. 1981/82: 130 93
Till bilden hör vidare. att fiskeristyrclsen 1975-12-30 i skrivelse till jordbruksdepartementet påtalat vissa olägenheter med det förfarande som genomfördes [ juli 1969. då föroreningsmålen bröts ut ur VL och fördes in under ML. Omläggningen visade sig leda till en försämring för fiskeintres- senternas möjlighet att få skaderegleringsfrågor lösta. Det finns nu enligt styrelsens mening en påtaglig risk att liknande olägenheter kommer att uppstå också i fråga om vattenföretagen. Det är nämligen sa att skadereg- lering varit och kan förväntas bli regel i vattenföretagssammanhang. Frå- gan om fiskeintressenternas rätt enligt ML torde vara föremål för övervä- ganden inom miljöskyddsutredningen.
Länsstyrelsen i Kristianstads län: Länsstyrelsen ifrågasätter om inte en sammanhållen prövning vore att föredraga. [ sådant fall torde det även vara lämpligt att bibehålla vattendomstolarna som prövningsmyndighet. Denna myndighet har redan erfarenhet och är väl inarbetad i aktuella frågor.
LRF: Med de erfarenheter LRF har av nuvarande prövningsförfarande synes det omotiverat att ändra på behandlingsordningen. Förslaget innebär icke någon förenkling eller förbättring av gällande system men medför uppenbarligen ökade kostnader för samhället. De nuvarande sex vatten- domstolarna har den sakkunskap och erfarenhet som behövs för handlägg— ning av de förhållandevis komplicerade ärenden det här är fråga om. Genom förslaget friställs inte denna sakkunskap utan kommer dessa tjäns- ter att behövas för skadebehandlingen, som enligt förslaget även fortsätt- ningsvis kommer att ligga på de fastighetsdomstolar som har vattendom- stol. '
Den kritik som har eller kan ha riktats mot vattendomstolarnas hand- läggning av ärendena har inte berott på gällande behandlingsordning utan på den föråldrade lagstiftningen. Genom den anpassning av lagen till da- gens krav och behov som skett i förslaget har möjligheter till en mera allsidig bedömning av ärendena skapats och eventuella olägenheter undan- röjts. Med de regler som nu föreslås kan man bättre än hittills beakta de sammanlagda olägenheterna även om dessa betraktade var för sig inte skulle vara så ingripande.
Förslaget bygger på principen att hänsyn skall vid tillståndsbedöm- ningen tas till bl. a. allmänna planeringsfrågor. Det kan då möjligen disku- teras om domstol är lämplig instans att pröva detta. Nuvarande förfarande innebär i princip en sammanhållen domstolsprövning hos de sex vatten- domstolarna men med skyldighet att beträffande större företag överlämna ärendet till regeringen för prövning av tillåtlighetsfrågan. Om denna regel bibehålls och regeringen dessutom kan förbehålla sig prövningsrätten även i andra ärenden kan planeringsfrågorna på ett fullt tillfredsställande sätt tillgodoses. En fördel i nu gällande system i förhållande till förslaget är att såväl tillstånds- som ersättnings- och skadeståndsfrågor behandlas hos en och samma myndighet. — — — Någon väsentlig nackdel torde det inte vara om miljöskyddsärenden och vattenärenden får olika prövningsvägar.
I en del fall föreslås m od ifi katio ne r i vattendomstolsmodellen. Svea hovrätt: Av de av utredningen redovisade alternativen till det föreslagna prövningssystemet är det endast ett "Koncessionsnämndsmo- dellen alternativ 2 '. mot vilket icke i väsentliga avseenden kan riktas samma kritik som mot utredningens prövningssystem. Även detta alterna- tiv är dock förenat med vissa nackdelar. Sålunda skulle regionala konces- sionsnämnder få en alltför begränsad erfarenhet av sällan förekommande
Prop. 1981/82: 130 94
företag. t. ex. petrokemiska anläggningari". Härcmot kan möjligen invändas att nämnden icke behöver förfoga över egen expertis. eftersom dess upp— gift är att åstadkomma en avvägning mellan de ståndpunkter parterna företräder. Av parterna förfogari varje fall sökanden och naturvårdsverket över sådan sakkunskap att de kan tillföra ärendet erforderlig teknisk infor- mation. Då emellertid koncessionsnämnden i första hand skall fungera. icke som judiciell utan som administrativ myndighet. får det anses önsk- värt att nämnden inom sig har tillgång till kvalificerad teknisk sakkunskap. — Koncessionsnämnden sysslar i dag så gott som uteslutande med frågor som rör företags tillåtlighct. Därigenom kan ledamöterna förvärva större erfarenhet av sådana frågor än om de dessutom skulle syssla med frågor om ersättningar till sakägare. Erfarenhet av frågor om ersättning och skadeförebyggande åtgärder får dock anses vara av värde för nämndens ledamöter vid tillståndsprövningen. Hovrätten förutsätter därför att dessa även framdeles kommer att — från tidigare verksamhet — äga god känne- dom om sådana frågor. — Enligt såväl miljöskyddslagstiftningen som VL- förslaget föreligger möjlighet till en förhållandevis fri bedömning av ett företags lokalisering. Bedömningen kan ej alltid gälla endast förhållandena inom en regional koncessionsnärnnds administrationsomräde. varför up— penbara skäl talar för att lägga avgörandet i en central nämnd med riksom- fattande erfarenhet.
Eftersom vägande invändningar alltså kan riktas även mot "Konces- sionsnämndsmodellen. alternativ 2" ifrågasätter hovrätten om det ej vore bättre att bibehålla det nuvarande prövningssystemet. ehuru i reformerat skick. Därvid måste en utgångspunkt vara att regeringen liksom f. n. skall kunna pröva de företag som är av större betydelse för samhällsplanering- en. — — — Vidare bör vattendomstolen äga möjlighet att förordna om underställning på eget initiativ.
Hänsyn till planfrågor torde icke utgöra hinder för tillståndsprövning av domstolar. då de företag som ej prövas av regeringen sällan är av större vikt från plansynpunkt. I detta sammanhang erinras om fastighetsdomsto- larnas redan nu föreliggande kompetens att verkställa planbedömning i fastighetsbildningsmål. För den händelse det ändock anses önskvärt att vattendomstol tillförs ökad erfarenhet av frågor rörande samhällsplane- ring. kan så ske genom ändrade regler för domstolarnas sammansättning. Vattendomstol skulle sålunda. då fråga om företags tillåtlighet skall bedö- mas. kunna kompletteras med en ledamot med erfarenhet av exempelvis frågor som faller inom verksamhetsområdet för länsstyrelses planeringsav- delning.
En nackdel med rådande prövningssystem är att sökande som önskar tillstånd enligt såväl VL som ML måste vända sig till två tillståndsmyn- digheter. Denna olägenhet skulle bortfalla om koncessionsnåmnden och vattendomstolen var inom sitt område tillerkändes en begränsad befogen- het att vid sin prövning meddela tillstånd även enligt båda lagarna. Detta skulle gälla mindre företag inom den andra myndighetens kompetensom- råde. om de ingår i huvudföretaget. Härvid borde nämnden. såvitt rör vattenföretag. endast meddela tillstånd och väsentliga villkor samt i övrigt överlåta prövningen på vattendomstolen. -— — —
Hovrätten anser att den skisserade ordningen skulle. i förhållande till såväl utredningens förslag som "Koncessionsnämndsmodellen. alternativ 2", innebära ett enhetligare prövningssystem. en snabbare handläggning och väsentligt mindre kostnader för såväl statsverket som den tillstånds- sökande.
Prop. 1981/82:130 95
Dornsmlsverket: Bland de alternativa prövningssystem som utredningen skisserat synes koncessionsnämndsmodellen. alternativ 2. vara den som bäst uppfyller kraven på sammanhållen prövning av tillstånds- och ersätt- ningsfrågor samtidigt som en samordning av miljö- och vattenärenden kan ske. Även detta förslag är dock förenat med vissa nackdelar. De större tillståndsärendena enligt ML är således av sådan karaktär att de bör handläggas av en myndighet som har hela landet som verksamhetsområde. Regionala koncessionsnämnder skulle inte få den önskvärda överblicken och de skulle också få en begränsad erfarenhet av sällan förekommande företag.
Domstolsverket kan inte tillstyrka vare sig utredningens huvudförslag eller något av de alternativa förslagen. Det nuvarande prövningssystemet. som efter 1971 års lagändringar såvitt bekant fungerat väl. bör i huvudsak kunna ligga till grund för ett reformerat prövningssystem. Den önskvärda samordningen av miljö- och vattenärenden torde kunna åstadkommas ge- nom att koncessionsnåmnden och vattendomstolarna var inom sitt område tillerkännes en begränsad befogenhet att vid sin prövning meddela tillstånd både enligt VL och ML. Önskemålet om att prövningsmyndigheten skall kunna tillgripa fria och smidiga handläggningsformer torde enklast kunna tillgodoses på det sättet att vattendomstolarna ges ökat utrymme för pröv- ning i administrativ ordning närmast genom att andra förfaranderegler än rättegångsbalkens görs tillämpliga. Några principiella hinder mot att ersätt- ningsfrågor på detta sätt kommer att prövas i administrativ ordning torde. som utredningen framhållit. inte föreligga.
Vänersborgs tingsrätt: Prövningsorganen bör vara uppbyggda och sam- mansatta så att de antingen genom den egna personalens utbildning och erfarenhet eller genom anlitad expertis skall vara lämpade att bedöma vattenföretagens verkningar på olika intressen inklusive planfrågor.
Innan försök görs att bedöma vilket eller vilka prövningsorgan som bäst kan uppfylla dessa krav. bör något beröras skillnaden mellan administrativ och judiciell myndighet. Utredningen har väl påpekat att det i svensk rätt ej finns någon bestämd skiljelinje mellan förvaltande och dömande verk— samhet och har beträffande en av de alternativa prövningsmodellerna icke ansett hinder föreligga för administrativ myndighet att döma i ersättnings.- frågor. 1 övrigt synes emellertid utredningen liksom direktiven utgå från en bestämd åtskillnad mellan de två slagen av myndigheter. Redan de nuva- rande vattendomstolarna fullgör dock i sin tillståndsgivande verksamhet en administrativ funktion. och enligt tingsrättens mening bör man icke vid förevarande bedömning fästa avgörande vikt vid nämnda skiljelinje utan utgå från att de regler som skall gälla för organets verksamhet i stället bör vara avgörande.
Av de fem alternativa prövningssystemen synes endast vattendomstols- modellen och koncessionsnämndsmodellen. alternativ 2. i huvudsak svara mot kraven på en sammanhållen prövning och rättssäkerhet. Skillnaden mellan dessa modeller synes från saklig synpunkt liten och närmast avse benämning och antalet överinstanser samt att koncessionsmodellen möjlig- gör en gemensam prövningsordning för såväl vatten- som miljöskydds- ärenden. Att en sådan samordning bör eftersträvas synes för övrigt tvek- samt med hänsyn bl. a. till skillnaden mellan de två slagen av ärenden. Vad gäller expropriationsmodellen. alternativ [. må anmärkas. att den konces- sionsprövning som enbart grundar sig på planöverväganden icke ger den sammanvägda bedömningen av ett vattenföretags verkningar som måste vara en förutsättning för den nya vattenlagens tillåtlighetsprövning.
Prop. 1981/82: 130 96
Emellertid uppfyller ej heller vattendomstolsmodellen och nämnda koncessionsnämndsmodcll enligt tingsrätten helt kravet på en sammanhål- len prövning. Enligt den nuvarande ordningen hänskjuts frågan om tillåt- ligheten av större företag till regeringens prövning. och enligt koncessions- nämndsmodellen förutsättes underställning i motsvarande fall. Med den hänsyn till allmänna planeringssynpunkter som numera är ofrånkomlig kan regeringens avgörande inflytande på större vattenföretag icke ifrågasättas. För att i möjlig mån minska den med underställningen förenade tidsutdräk- ten kan emellertid — i motsats tilE' nuvarande ordning — all remissbehand- ling ske vid vattendomstolen/koncessionsnämnden. som sålunda skall ha att på grundval av planeringsmyndigheternas yttranden också taga ställ- ning till förekommande planeringsfrågor.
På grund av vad nu anförts avstyrker tingsrätten det i VL-förslaget upptagna prövningssystemet samt föreslår för sin del enhetliga. regionala prövningsorgan med verksamhetsområden. som sammanfaller med de nu- varande vattendornstolarnas. Prövningsorganen bör vara självständiga en- heter och givas en sammansättning, som garanterar sakkunskap och opå- verkan av politiskt inflytande. Alla ansökningar angående vattenföretag skall ingivas till prövningsorganen som skall besluta i såväl tillständs- som ersättningsfrågor. Beträffande större och viktigare vattenföretag skall or- ganet efter allsidig remissbehandling med eget yttrande underställa företa- gets tillåtlighet regeringens prövning. I sin befattning med tillståndsfrågor bör myndigheten ha en klart administrativ prägel men utan skyldighet att taga direktiv från regeringen. Förfarandet bör specialrcgleras av. rättssä- kerhetsskäl. men beträffande ersättningsfrågor bör rättegångsbalkens regler vara grundläggande. Den av utredningen beträffande koncessions- nämndsmodellen. alternativ 2. ifrågasatta uppdelningen av fullföljden sy- nes olämplig. eftersom regeringen härigenom i praktiken skulle komma att tjänstgöra som tillståndsmyndighet i flertalet ärenden där tillståndsfrågan är kontroversiell.
"Tingsrätten är som framgår väl medveten om. att det sålunda föreslagna prövningssystemet i sak i mycket överensstämmer med det nuvarande. Genom den föreslagna ordningen skulle emellertid klarare framhävas till- ståndsprövningens administrativa natur. och förfarandet i tillståndsdelen Skulle kunna förenklas om rättegångsbalkens regler icke vore tillämpliga härpå. Med hänsyn till att man på senare tid inom vissa kretsar ej förmått skilja mellan vattendomstolarna och en otidsenlig vattenlag skulle också en ordning av antytt slag vara att föredraga framför ett bibehållande av vattendomstolarna.
] motsats till det av utredningen föreslagna prövningssystemet skulle det sålunda skisserade knappast medföra något ökat personalbehov. Dejuris- ter och tekniker som nu tjänstgör vid vattendomstolarna skulle utan vidare kunna överföras till de nya organen och så synes åtminstone i viss omfatt- ning vara möjligt också beträffande kansli- och skrivpersonalen.
Sveriges advokatsamfimd: Redan i sitt enkätsvar till utredningen år l969 har samfundet kraftigt understrukit sin uppfattning att övervägande skäl talar för att man i huvudsak'skall bibehålla nuvarande prövningssystem med vattendomstol som tillståndsmyndighet. På de i enkätsvaret angivna grunderna vidhåller samfundet alltjämt i princip denna uppfattning. Med utgångspunkt härifån men även med beaktande av erfarenheterna av de år 1971 införda bestämmelserna om regeringens prövning av vissa vattenföre- tags tillåtlighet och de under senare tid allt starkare kraven ur bevarande- synpunkt vill samfundet nu anföra följande. Skillnad görs därvid mellan prövning av tillåtligheten och av tillstånd i övrigt.
Prop. 1981/82: 130 97
Frågan om ett vattenföretags tillåtlighet blir med föreslagna tillåtlighets- regler närmast en fråga om avvägning av mot varandra stridande allmänna intressen som, å ena sidan, sådana berörande allmänna planeringssyn- punkter och bevarandeintressen i övrigt. och. å andra sidan. sådana av energipolitisk, näringspolitisk och arbetsmarknadspolitisk natur. En sådan avvägning bör varken anförtros domstol eller administrativ myndighet utan i stället ett politiskt sammansatt organ. som har att fatta avgöranden med hänsyn till de skilda samhällsvärderingar som gäller vid prövningstill- fället.
Tillståndsprövningen för övrigt. omfattande de närmare villkoren för ett företags anläggande och bibehållande. bör däremot ske enligt fastare och i lag angivna regler och bör. liksom skaderegleringen som intimt samman- hänger med villkoren anförtros dömande myndighet.
Från nu angivna principiella synpunkter vill samfundet förorda ett pröv- ningssystem där tillåtlighetsprövningen för större företag —- som nu sker — förbehålls regeringen men för övriga företag görs av länsstyrelserna. Till- ståndsfrågorna i övrigt och skaderegleringen bör — som nu gäller — anför- tros vattendomstol. Tillåtlighetsfrågan för de företag som inte prövas av regeringen bör enligt denna modell lämpligen anförtros vederbörande läns- styrelse för avgörande av länsstyrelsens styrelse som en fråga av vikt för samhällsplaneringen. — — —
Samfundet gör gällande att med det av samfundet förordade prövnings- systemet ett smidigt och enkelt samt ur rättssäkerhetssynpunkt mera tillta- lande prövningsförfarande kunde bibehållas. I förhållande till det pröv- ningsförfarande som nu gäller skulle vid det förordade förfarandet endast tillkomma att vattendomstolen alltid hade att med eget yttrande hänskjuta tillåtlighetsfrågan antingen som nu till regeringen eller. vilket skulle bli en nyhet. till vederbörande länsstyrelse.
Det av samfundet förordade prövningssystemet kan sägas utgöra en förening av de alternativa prövningssystemen "Vattendomstolsmodellen" och "Expropriationsmodellen. alternativ 1", som utredningen redovisat i bilaga 2 till betänkandet. Om så anses lämpligt. torde vattendomstol — liksom skett med expropriationsdomstol — kunna ersättas av fastighets- domstol. som då bör bestå av. förutom lagfarna ledamöter och nämnde- män, en eller två tekniska ledamöter med teknisk utbildning och erfarenhet av vattenfrågors behandling.
Den s.k. koncessionsnämndsmodellen. alternativ 2. har fått några förespråkare. Hit hör Svenska naturskyddsföreningen och även Näringslivets byggnadsdelegation. som emellertid anser att man bör av- vakta blivande lagförslag rörande byggnads- och miljöskyddslagstiftning- en.
Svenska naturskyddsföreningen: Föreningen skulle vilja förorda att hu- vuddragen i nuvarande prövningssystem bibehölls till dess att det mera övertygande kunnat visas att klara fördelar verkligen står att vinna genom en reform. Regeringen bör dock sörja för att ett fylligare beslutsunderlag i denna fråga tas fram. Enligt föreningens mening bör detta beslutsunderlag innehålla en utvärdering av för- och nackdelar med flera olika tänkbara prövningssystem. Ett av dessa bör enligt föreningens mening vara ett system där prövningen i första instans sköts av regionala koncessions- nämnder. där förfarandet i stor utsträckning skulle kunna påminna om nuvarande vattendomstolsförfarande. och att besvär över koncessions- nämndens beslut fick anföras hos regeringen. Föreningen vill understryka
Prop. 1981/82: 130 98
att ett lämpligt utformat — om domstolsförhandlingar påminnande — förfa- rande skulle skapa större trygghet för att allmänna och enskilda mot- stående intressen verkligen kommer till tals och blir beaktade av pröv- ningsmyndigheten än det förfarande som föreslagits i betänkandet. De regionala koncessionsnämnderna skulle kunna ges domsområden som överensstämmer med ett eller flera avrinningsområden varigenom enhetlig bedömning i vart och ett av vattensystemen uppnås och skulle dessutom kunna ges i rrppdrag att registrera alla beslut av betydelse i sammanhanget som rör avrinningsområdet. Mycket stora vattenföretag skulle dock direkt kunna prövas av regeringen och mycket små vattenföretag kunna prövas genom syneförrättning varvid förrättningsmannens beslut av tillsynsmyn- dighet bör, kunna överklagas till regional koncessionsnämnd.
Oavsett vilket prövningssystem som väljs vill föreningen stryka under att prövningsmyndigheten måste tillföras tillräcklig expertis inom bl.a. naturvårdsområdet. Detta gäller även om vattenföretag prövas genom syneförrättning. varvid det är viktigt att förrättningsmannen har lika goda kunskaper och lika gott omdöme i fråga om naturvård och andra allmänna intressen som i fråga om vattenbyggnads- och torrläggningsteknik.
Näringslivets bvggnadsdelegatimz: Det kan inte uteslutas. att en lösning med regionala koncessionsnämnder också skulle underlätta en blivande samordning med prövning enligt ML. Det skulle då närmast innebära utvecklingen av ett tvåinstanssystem med en koncessionsmyndighet på regional nivå och en central överinstans motsvarande den nuvarande koncessionsnåmnden. -
Om det på antytt sätt blir möjligt att utveckla ett tvåinstanssystem för både vattenrättsliga företag och prövning enligt ML, finns det också anled- ning överväga om man skall ta de tidigare berörda olägenheterna med en splittring på administrativ resp. judiciell prövning. Koncessionsmyndighe- terna skulle naturligtvis kunna utvecklas till att bli en typ av administrativa domstolar. Sådana är ju redan etablerade i det svenska rättssystemet — i princip var vattendomstolssystemet också en sådan ordning. Vissa kompli- kationer finns visserligen då det gäller ansvaret för rättegångskostnader. skaderegleringens utformning etc. — men dessa fanns också inom ramen för det vattenrättsliga prövningssystemet före ML:s tid. "Dylika kostnads- frågor torde således inte kunna tillmätas någon utslagsgivande betydelse då det gäller att söka rationella lösningar på prövningssystemets utform- ning.
En ordning som liknar den nämnda koncessionsnärnndsmodellen men som ger prövningsorganet en ännu mera domstolsliknande prägel föresprå- kas av hovrätten för Nedre Norrland, Umebygdens. Jämtbygdens och ' Stockholms tingsrätter samt Fastig/zetsrådens förening. Som benämning på organet har föreslagits miljö rät t eller miljö d 0 m stol. Även Sveri- ges (lonu'tre/örbmrd förordar en sådan ordning men anser att frågan bör utredas ytterligare och förutsättningslöst. !
Stockholms tingsrätt: Enligt tingsrätten bör de nuvarande vattendom- stolarna ombildas till organ för prövning av tillstånds- och ersättningsfrå- gor både enligt VL och enligt ML. Härigenom kan prövningen förläggas till regional nivå och verksamhetsområdena ges sådan storlek att bedömning- en inom olika delar av landet blir enhetlig utan att organen blir alltför stora. Den sakkunskap som nu finns i koncessionsnåmnden för miljöskydd. vattenöverdomstolen och vattendomstolarna tas till vara genom att perso- nalen rekryteras därifrån.
Prop. 1981/82: 130 99
Vid ärendenas avgörande bör detta organ — i likhet med den föreslagna koncessionsnåmnden och vattendomstolarna — bestå av en lagfaren ordfö- rande. en tekniker och två övriga ledamöter. lämpligen nämndemän i fastighetsdomstol.
Prövningsorganen bör med hänsyn till verksamhetens art vara självstän- diga myndigheter inordnade under domstolverket i administrativt hänseen- de. Genom att de blir självständiga skapas möjlighet att till dem lättare knyta för verksamheten lämpliga personer. Om organen skulle knytas till tingsrätterna. skulle i de flesta fall problem uppstå på grund av obalans mellan storleken av prövningsorganet och tingsrätten i övrigt. Möjligen kan övervägas att göra prövningsorganen i sin beslutande verksamhet självständiga men anknyta dem i vissa administrativa hänseenden till an- nan till samma plats lokaliserad statlig myndighet med tillgång till admini- strativ personal.
Det är inte oviktigt hur prövningsorganen benämns. De bör ha en be- nämning som gör att de snabbt kan förankras i folks rättsmedvetande och som samtidigt antyder vari deras verksamhet består. Myndigheter med liknande uppgifter har i senare lagstiftning brukat kallas antingen nämnd. domstol eller rätt. Uppgifter av både administrativ och judiciell karaktär prövas t.ex. av hyresnämnderna och statens va-nämnd. Övervägande administrativa ärenden handläggs av försäkringsdomstolen. marknads- domstolen och bostadsdomstolen. Benämningen rätt används inte bara för dömande myndigheter utan också för förvaltningsdomstolarna. skattedom- stolarna och de nyligen beslutade försäkringsrätterna. Uttrycket konces- sionsnämnd är inte lämpligt för ett organ som skall pröva både tillstånds- och ersättningsfrågor. Då är det bättre att i likhet med övriga myndighets- benämningar utgå från verksamhetsfältet. Eftersom prövningsorganen kommer att handlägga ärenden enligt VL och ML och då även frågor beträffande vatten hör till miljön i vidsträckt mening ligger det närmast till hands — även med tanke på att ersättningsfrågor skall prövas — att använ- da benämningen miljödomstol eller miljörätt. För att benämningen inte skall — som skett beträffande vattendomstol — leda till missförstånd anser vattendomstolen benämningen miljörätt vara att föredraga. ] likhet med namnen på t. ex. tingsrätterna och kammarrätterna bör miljörätterna be- nämnas efter de orter där de är belägna (Stockholms miljörätt eller miljö- rätten i Stockholm).
Beträffande förfarandet vid miljörätterna kan diskuteras om det är lämp- ligast att anpassa det till RB eller till förvaltningsprocesslagen . Med erfor- derliga Specialregler kan ett lämpligt och säkert förfarande skapas vilken modell man än väljer. l miljörätternas uppgifter kommer emellertid att finnas så mycket av rent dömande karaktär (ersättningsfrågor) att det av rättssäkerhetsskäl måste vara bäst att göra RB. med erforderliga undantag. tillämplig på förfarandet. Bestämmelser härom bör finnas i VL.
Fullföljd av talan från miljörätterna bör ske till en gemensam instans. som följaktligen har att behandla både tillstånds- och ersättningsfrågor. Denna överinstans kan antingen göras fristående eller också kan den i likhet med nuvarande vattenöverdomstolen bestå av en avdelning av Svea hovrätt i särskild sammansättning. Vattenöverdomstolen har fungerat bra och genom anknytningen till hovrätten har det varit lätt att anpassa arbets- styrkan efter arbetsbördan. Anledning saknas att frångå det nuvarande systemet. lnte heller beträffande överdomstolens sammansättning finns skäl att göra någon ändring i nuvarande regler. Överdomstolen bör därför i normala fall bestå av fyra ledamöter. av vilka en bör vara tekniker. Flera
Prop. 1981/82: 130 100
än fem bör inte sitta i domstolen och minst tre av dem bör alltid vara lagfarna. Förfarandet i överdomstolen bör vara skriftligt med möjlighet för domstolen att i särskilda fall hålla förhandling och syn på platsen.
Tillståndsfrågor och frågor om villkor för tillstånden bör avgöras utan onödig tidsutdräkt och bör — även med tanke på att viktigare tillåtlighets- frågor kommer att avgöras av regeringen — stanna i överdomstolen. För ersättningsfrågor hör sedvanliga fullföljdsregler till högsta domstolen gälla.
Med tingsrättens förslag till prövningssystem ombildas vattendomsto- larna och koncessionsnämnden för miljöskydd till fristående miljörätter. Den personalstyrka som nu finns inom dessa myndigheter torde vara tillräcklig för ändamålet.
Umebygdens tingsrätt ansluter sig till detta yttrande. Jämtbygdens tingsrätt: Tingsrätten avstyrker bestämt att det av utred- ningen föreslagna prövningssystemct (slutförslaget) genomförs. De av ut- redningen redovisade alternativen är antingen helt oacceptabla eller saknar något eller några av de moment. som tingsrätten anser nödvändiga. [ stället föreslås därför ett prövningssystem av i huvudsak följande innebörd: |) De nuvarande vattendomstolarna omorganiseras till självständiga prövnings- myndigheter beträffande tillstånds- och ersättningsfrågor enligt både VL och Ml... Koncessionsnämnden för miljöskydd upphör. 2) Dessa organs verksamhetsområden bestäms efter avrinningsförhållanden på sätt gäller de nuvarande vattendomstolarnas domsområden samt med beaktande av att arbetsbördan inklusive miljöskyddsärenden blir av ungefär samma om- fattning organen emellan. 3) De nya organen kan vid prövning av ärende bestå av en lagfaren ordförande. en tekniker och två inte lagfarna leda- möter. lämpligen nämndemän vid fastighetsdomstol. 4) Förfarandet regle- ras åtminstone i ersättningsfrågor av RB:s bestämmelser med erforderliga tillägg. 5) 'l'illåtlighetsfrågor underställes regeringens prövning i ungefär den omfattning. som anges i 4 kap. l7—l9 åå VL och l ? vattenrättskun- görelsen (l97lz789). 6) I det föreslagna systemet inbygges ett förrättningsförfarande för markavvattningsföretag. 7) Från de nya regiona- la organen sker fullföljd i både tillstånds- och ersättningsfrågor till en gemensam överinstans, där förfarandet regleras på i huvudsak samma sätt som i underinstansen. Från överinstansen får ersättningsfrågor — men icke andra frågor — fullföljas till högsta domstolen enligt RB:s regler.
Horrättenjå'ir Nedre Norr/und: Hovrätten vill avstyrka ett genomföran— de av utredningens förslag till prövningsordning och i stället förorda ett system som förenar handläggningen av tillständs- och ersättningsfrågor hos en myndighet och tillvaratar även andra fördelar som är utmärkande för de nuvarande vattendomstolarna. Kostnadsaspektcrna måste härvid tillmätas avgörande betydelse.
Med angivna utgångspunkter ligger det närmast till hands att ett nytt prövningssystem utformas i anslutning till vattendomstolssystemet. Med hänsyn till det anglägna behovet av en samordning mellan vatten- och miljöskyddslagstiftningen är det därvid lämpligt att tillståndsprövningen enligt ML sammanförs med tillståndsprövningen enligt VL. Denna sam- ordnade prövning bör ske vid organ som motsvarar de nuvarande vatten- domstolarna. Dcssa domstolar bör vara administrativt skilda från tingsrät- terna.
För det fall prövningssystemet inte anses kunna utformas i enlighet med hovrättens förslag. kan lösningen sökas bland de modeller som skisserats i bilaga 2 till betänkandet. Det är emellertid givet att också andra alternativ
Prop. 1981/82:130 101
bör komma i fråga. Vid det fortsatta reformarbetet kan det vara värt att överväga ett prövningssystem som skulle kunna bygga på följande i kort- het angivna principer.
Ett antal regionala koncessionsnämnder ("eller miljönämnder) — sam- mansatta av jurister. tekniker och lekmän och indelade efter vattendom- stolarnas domsområden — prövar frågor om tillstånd enligt VL och ML samt dessutom frågor om ersättning enligt VL. Man kan även överväga att låta regional koncessionsnämnd handlägga skaderegleringen enligt ML. något som dock kan anses tveksamt eller obehövligt med tanke på att sådan skadereglering till art och omfattning väsentligt skiljer sig från VL:s skadereglering. Antalet koncessionsnämnder får bestämmas med hänsyn till deras uppgifter och sammansättning. Enligt hov-rättens mening bör antalet vara tre — sex. Av hänsyn till samordningsintresset avskaffas naturvårdsverkets och länsstyrelsernas dispensgivning enligt ML. Talan i tillståndsfrågor fullföljs till regeringen. medan ersättningsfrågor överklagas domstolsvägen (till central mellaninstans av typ vattenöverdomstolen och till högsta domstolen). Företag som enligt VL-förslaget skall tillståndsprö- vas av regeringen behandlas i den ordning som gäller enligt 136 a %& BL för att sedan i fråga om närmare utformning. skadereglering o.dyl. bedömas av regional koncessionsnämnd, som blir bunden av regeringens ställnings— tagande i tillåtlighetsfrågan. Regeringsinflytandet bör vara detsamma en- ligt VL och ML. varvid i intet fall kommunalt veto bör medges. Ett underställningsförfarande är tänkbart som alternativ till ordningen enligt 136 a & BL.
Den sålunda skisserade prövningsordningen erbjuder ett integrerat sy- stem i botten. där frågor om tillstånd och ersättning enligt VL bedöms av en och samma myndighet på grundval av en allsidig utredning och där tillståndsgivningen enligt VL och ML kan samordnas. Önskemålet om ortskännedom tillfredsställes. Någon saklig uppdelning av tillståndsären- dena med därav föranledda komplikationer förekommer ej. Regeringens anspråk på förprövning och inflytande blir säkerställt. l ersättningsfrågor tillgodoses intresset av domstolsprövning. Systemet med två fullföljdsvä- gar skall inte behöva innebära några olägenheter (jfr VL-förslaget). Ett fåtal myndigheter blir inblandade och den erforderliga personalen kan rekryteras ur den krets av domare m.fl. som för närvarande är sysselsatta med vattenmål och miljöskyddsärenden. Systemet bör alltså kunna bli snabbt. effektivt. rättssäkert och billigt.
Mot den av hovrätten skisserade lösningen kan invändas att ersättnings- frågor ej bör bedömas av administrativ myndighet. Skillnaderna mellan förvaltande och dömande verksamhet är emellertid ofta av formell natur och bör därför ej överdrivas. Den av hovrätten föreslagna koncessions- nåmnden är — liksom ML:s och VL-förslagets koncessionsnämnd — till namnet en administrativ myndighet. Va-nämnden. som har likartad sam- mansättning. utgör exempel på en förvaltande myndighet som prövar ersättningsfrågor. Omvänt har de nuvarande vattendomstolarna tilldelats administrativa funktioner. Det väsentliga i sammanhanget är att man får en ändamålsenlig handläggning som tillvaratar rättssäkerheten. Förfarandet får specialregleras med lämplig anpassning till förvaltningsprocesslagen eller RB.
Fastighetsrådensförening: Det av utredningen föreslagna prövningssys- temet har stora brister och bör därför inte genomföras. ] stället bör inrättas regionala organ som handhar ärenden enligt såväl VL som ML och som prövar både tillstånds- och ersättningsfrågor. Föreningen kan ansluta sig
Prop. 1981/82: 130 l02
till den skiss av prövningssystemets organisation som vattendomstolen vid Stockholms tingsrätt föreslagit innebärande att vattendomstolarna omor- ganiseras till sådana organ. Verksamhetsområdena blir härigenom lagom stora och får tillräcklig tyngd för att stadgan och enhetligheten i prövning- en skall främjas. Men områdena blir dock ej större än att den nödvändiga kännedomen om de regionala förhållandena kan upprätthållas. Systemet kompletteras med att tillåtlighetsfrågorna beträffande större företag och sådana där allmänna intressen av större betydelse eljest berörs underställs regeringens prövning ungefär i den omfattning som nu sker.
Föreningen vill också till frågan om prövningssystemets uppbyggnad lägga några synpunkter som har anknytning till bl. a. de tekniska ledamö- ternas medverkan vid prövningen. Enligt föreningens mening bör den regionala prövningsmyndigheten vid behandlingen av förekommande ären- den vara sammansatt på samma sätt som de nuvarande vattendomstolarna. eller således bestå av en jurist som ordförande. en teknisk ledamot (med möjlighet att i särskilda fall tillkalla ytterligare en) samt två nämndemän av dem som utsetts att vara nämndemän i fastighetsdomstol. Erfarenhetsmäs- sigt har en sådan sammansättning visat sig fungera bra.
Den prövning av företag och ärenden som sker enligt såväl VL som ML domineras naturligt nog av tekniska frågor av skiftande slag vari då inbe- gripes företagens inverkan på miljön. Såväl då det gäller tillståndsfrågorna som vid prövningen av uppkomna tvister om skadeförebyggande åtgärder och ersättningar blir en riktig utvärdering av dessa tekniska problem ofta avgörande för prövningsmyndighetens beslut.
Vid var och en av de nuvarande vattendomstolarna finns flera tekniska ledamöter. En väsentlig fördel härmed är att samråd mellan dessa på ett enkelt sätt kan ske. Erfarenheten av detta är god. Även om sålunda i domstolssammansättningen endast en teknisk ledamot tjänstgör kan ge- nom detta informella samråd myndighetens samlade kunskap och erfaren- het nyttiggöras.
För att arbetet skall flyta bra är det således av vikt att myndighetens verksamhetsområde blir så stort att tillräckligt antal befattningshavare kommer att tjänstgöra där. Att som utredningen föreslår sprida ut åtskilliga tillståndsbeslut på länsstyrelserna medför att på varje sådan plats endast en tekniker skulle kunna få sysselsättning. Det torde i och för sig kunna vara svårt att finna kompetenta befattningshavare till alla dessa platser. Men om nu detta låter sig göra blir en sådan befattningshavare alltför isolerad för att säkerställa att myndigheternas beslut blir välövervägda och likformiga.
] det av föreningen förordade prövningssystemet med 5 a 6 regionala prövningsmyndigheter kommer ärendetillströmningen att medföra att var- je sådan myndighet får en besättning av minst 3 tekniska ledamöter. Genom den samlade kunskapsmängd och erfarenhet dessa har och genom det samråd som sker vinner man större säkerhet och likformighet vid prövningen. större effekt vid arbetstoppar och mindre sårbarhet vid tillfäl- lig sjukdom. Vid nyrekrytering blir det lättare att slussa in vederbörande dels i den rutin som är nödvändig för att arbetet skall flyta väl och dels i de delar av verksamheten där vederbörandes erfarenhet till en början kan vara otillräcklig.
Den s. k. expropriationsmodellen. alternativ 2. förordas av riksantikvarieämhetet och länsstyrelsen i Jämtlands län. Riksantikvarieämbetet: Med utgångspunkt i att tillståndsprövningen
Prop. 1981/82: 130 . 103
skall vara en avvägning mellan motstående väsentliga samhällsintressen synes ett politiskt fattat beslut vara mest tillfredsställande. Ämbetet ifråga- sätter därför om den föreslagna uppdelningen i tre nivåer mellan regering. koncessionsnämnd och länsstyrelser är den i detta sammanhang lämpligas- te. Från kulturhistoriesynpunkt är enligt ämbetets mening länsstyrelserna väl skickade att överta prövningsansvaret även för de mellanstora företa- gen — i synnerhet som länsstyrelsen genom kulturminnesvårdens omor- ganisation förstärkts med antikvarisk sakkunskap.
Länsstyrelsen i Jämtlands län: Det finns givetvis ett nära materiellt samband mellan prövningssystemet och de föreslagna tillstånds- och tillåt- lighetsreglerna. Det kan med fog göras gällande att en tillståndsprövning med sådan prägel utifrån översiktliga allmänna samhällsplaneringssyn- punkter som den nu föreslagna — delvis dock med motsvarighet i förhål- landen som redan genom l97l års ändringar i nuvarande VL räder — med avvägningar mellan olika väsentliga samhällsintressen som grund för stör- re företags tillståndsprövning utgör frågor som kräver eller bäst ägnar sig för behandling inför politiskt sammansatta organ.
När det gäller den allsidiga bedömningen av de större företagen fordras otvivelaktigt den överblick som endast regeringen besitter och detta inte bara beträffande tillåtligheten utan i det väsentliga även vad gäller villkor som sammanhänger med tillståndsprövningen i övrigt.
Sådana bedömningar Skall inte anförtros till domstol. Men det synes inte heller lämpligt att prövningen av de företag som ligger utanför regeringens kompetensområde anförtros ett rent administrativt organ utan politisk ledning. Från den synpunkten bör prövningen av tillåtlighet och huvudsak- liga villkor för tillstånd beträffande det mellanskikt av vattenföretag. som enligt förslaget lagts hos koncessionsnåmnden — med hänsyn till detta organs struktur från den synpunkt varom nu är fråga — enligt länsstyrel- sens uppfattning i stället förläggas hos länsstyrelserna — liksom de regio- nala eller mindre företag, som eljest enligt förslaget hör till dessas kompe- tensområde — där i Vart fall tillståndsfrågor som är av väsentlig vikt för samhällsplaneringen kommer att avgöras inför den politiskt sammansatta styrelsen. -
Från en annan synpunkt kan det enligt länsstyrelsens mening med fog ifrågasättas om det med hänsyn till frågornas natur är riktigt att som förslaget förefaller avse ställa samman prövningen enligt ML av företag av immissionskaraktär med prövningen enligt nya VL av tillstånd och villkor för företag med den innebörd vattenföretagen merendels har.
Alternativ 1 av expropriations- och koncessions- n ä m n d s m 0 d elle r n a har inte fått några förespråkare.
3 Rätten till vatten
Utredningens ståndpunkt att rät te n till v at te n även i fortsättning- en bör tillkomma fastighetsägaren delas av de flesta remissinstanserna. Principen tillstyrks uttryckligen av bl.a. hovrätten för Nedre Norrland. lantbruksnämnden i Malmöhus [lin. länsstyrelsen i Kopparbergs län. Sre- riges advokatsamfitnd, Vilhelmina kommun och Västerbottens länsorgan för vattenqu/tfrågor. Några remissinstanser är dock mera tveksammma till denna princip.
Fiskeristyrelsen: Principiellt sett borde rätten till vattnet. liksom till luften, inte få tillkomma någon särskilt utpekad. Utredningen har likväl
Prop. 1981/82: 130 104
stannat för att bibehålla nuvarande privaträttsliga syn på rådigheten över vattnet. Man har därvid hänvisat bl.a. till de svåröverblickbara konse- kvenser för exempelvis rätten till fisket som en övergång till ett offentli- grättsligt synsätt skulle medföra. Styrelsen vill här erinra om att fiskerätt och vattenrätt visserligen har mycket nära anknytning till varandra. Be- greppen sammanfaller dock inte. Särskilt måste det framhållas att inte oväsentliga delar av fisket är fritt för envar. Fiskerätten bör därför inte åberopas som ett av skälen för att behålla nuvarande privaträttsliga grund- syn. Däremot medför de kontroll- och styrmedel som samhället delvis redan har och kommer att få i form av bl.a. tillåtlighetsregler. förpröv- ningsskyldighet och möjlighet till omprövning att rådigheten kan inskrän- kas mer eller mindre för att tillgodose allmänna intressen. Fiskeristyrelsen vill därför inte motsätta sig utredningens allmänna utgångspunkt för rå- digheten över vattnet.
Statens nuturrårdsverk: Frågan om rätten till vatten borde ha behand- lats grundligare av utredningen. Exempelvis borde utförligarejämförelser gjorts med förhållandena i länder som har ett s.k. offentligrättsligt system. I betänkandet konstateras nu helt enkelt att en fastighetsägare i Sverige av hävd har rätt till det vatten som finns inom hans fastighet. varav följer att han principiellt skall vara berättigad till ersättning för intrång. som skeri hans vattenrätt. Vidare konstateras. att en övergång till en lagstiftning. som mer bygger på offentligrättsliga principer. antagligen skulle ge större spel- rum i arbetet att planera vattnets nyttjande men att skäl talar för att det nuvarande systemet behålls.
Enligt verkets uppfattning skulle en övergång till ett offentligrättsligt system i lagstiftningen innebära att möjligheterna att planera och hushålla med vattnet ökar. Med tanke på att ökade anspråk på och konflikter om vattnet kan förväntas i framtiden framstår detta som alltmer angeläget. [ ett sådant system skulle ersättningsfrågorna aldrig kunna utgöra ett hinder emot att vatten för tillgodoseende av allmänna intressen skyddas mot exploatering. Dessutom skulle valet av plats för ett vattenföretag kunna göras mer förutsättningslöst. Eftersom de skäl utredningen anför mot en förändring av lagstiftningen på denna punkt mest synes vara av övergångs- natur. vore det framsynt att redan nu på allvar börja diskutera frågan om rätten till vattnet.
Synen på den enskildes rätt att påverka miljön och ta i anspråk naturre- surser har efter hand förändrats. Till exempel kan nämnas de skärpningar. som skedde i och med att miljöskyddslagen trädde i kraft 1969. Andra exempel utgör borttagandet av glesbebyggelserätten l972 och ändringarna i naturvårdslagen 1975. bl.a. beträffande täkter av grus o.dyl. Denna utveckling måste fortsätta för att naturvårdens intressen skall tillgodoses. Naturvårdsverket har t. ex. i yttrandet över den fysiska riksplaneringens planeringsskede förordat avverkningsstopp för urskogar och fjällskogar. instiftande av en speciell ädellövskogslag samt skärpta riktlinjer för den enskilda fritidsbebyggelsen. På samma sätt fordrar hänsynen till natur- vårdsintresset att rätten till vattnet i framtiden bör ses på ett annat sätt än vad man gjorde i början på seklet. då den nuvarande vattenlagen kom till. Det finns. enligt naturvårdsverkets mening. mycket som talar för att en ny vattenlag. som kan antas komma att gälla under lång tid framöver. baseras på mer offentligrättsliga principer. Den grundläggande paragrafen i nya vattenlagen skulle då få följande lydelse: "Vattnet är en gemensam natur- tillgång som skall skyddas och vårdas samt nyttjas med sparsamhet. Var och en har rätt att utnyttja det vatten som finns inom hans fastighet. om
Prop. 1981/82:130 105
nyttjandet står i överensstämmelse med samhällets behov och långsiktiga planering." . .
En minoritet (två ledamöter) av naturvårdsverkets styrelse: Den privata äganderätten till mark och vatten har uråldrig hävd i vårt land. Kravet att naturresurser skall handhas på ett sätt som innebär god hushållning och är förenligt med miljöhänsynen bör enligt vår uppfattning gälla oavsett ägan- deform. Att som naturvårdsverkets majoritet gör aktualisera ett överfö- rande av allt vatten i samhällets ägo finner vi omotiverat. Det är olyckligt att på detta sätt särbehandla vatten i förhållande till andra naturresurser. KonsekVenserna för samhälle och enskilda är utomordentligt svåröver- skådliga. Vi kan inte heller finna. att en_socialisering av vattnet skulle kunna medföra fördelar för miljövården som inte kan uppnås på annat sätt. Vi tillstyrkeri stället utredningens förslag.
Svenska natarskyddsförenin_een: Utgångspunkten för den föreslagna lagstiftningen är -— liksom för nu gällande VL — att markägaren i princip har rätt att förfoga över vattnet på sin mark på det sätt han själv önskar. såvida inte lagstiftningen lägger hinder i vägen. Denna ståndpunkt — om den är rätt uppfattad — ärinte tidsenlig. Den traditionella uppfattningen — rättstraditionen — torde visserligen innebära att markägaren har rätt an- vända sin mark och nyttja sitt vatten i den män inte annan lider skada. Klart är emellertid även att han inte får förfara på ett sätt som kränker allmänna intressen. t. ex. ur hälsovårdssynpunkt. Han är även underkas- tad en mängd restriktioner i fråga om bebyggelse etc. Över huvud taget torde man inte kunna påstå att ägaren har någon lagfäst rätt att exploatera sin mark på ett sätt som förutsätter intrång i enskilda eller allmänna intressen. Vad särskilt angår vattenfrågor är t. ex. inte ens rätten att hämta vatten ur egen brunn obegränsad. Hänsyn måste tas till grannar. Och det torde stå statsmakterna fritt att efter vad som finnes lämpligt begränsa eller helt avlägsna den rätt till exploatering mot ersättning som t. ex. VL f.n. ger.
Föreningen anser för sin del att utgångspunkten för en ny VL bör vara att vattnet i likhet med den natur. som det är en del av. ses som en nationell tillgång. Denna naturtillgång skall skyddas och vårdas. men kan brukas när ett exploateringsintresse — allmänt eller enskilt — väger tyngre än det allmänna intresset att bevara vattnet opåverkat. Någon rätt att utnyttja vattnet skulle således inte automatiskt tillkomma markägaren. Om det däremot följer av lag att vattnet i en viss situation skall få utnyttjas eller bortledas skall rätten att utnyttja eller bortleda vattnet — med undantag av expropriationsfallen — tillkomma markägaren eller den han överlåter rät- ten till.
I flertalet vanligen förekommande fall då vatten skall tas i anspråk för något ändamål (t.ex. vattenkraftproduktion. dricksvattenförsörjning) kommer den av föreningen föreslagna ändrade utgångspunkten för lagstift- ningen knappast att förändra vare sig prövningsförfarandet eller resultatet av prövningen. En ändrad utgångspunkt är dock ändå av grundläggande betydelse dels därför att den bättre rimmar med ett modernt sätt att se på naturresurserna och deras utnyttjande. dels därför att den i vissa situa- tioner underlättar handläggningen av vattenärenden. Som exempel kan nämnas att det med den ändrade utgångspunkten står klart att det åvilar den som utfört en viss åtgärd utan att denna har förprövats att visa att åtgärden är tillåtlig enligt VL. Mcd nu gällande utgångspunkt kan det ifrågasättas om det inte i stället kan bli myndigheternas sak att visa att åtgärden är otillåtlig.
Prop. 1981/82: 130 l06
Några remissinstanser är kritiska till utredningens förslag att använda begreppet v a t t e n rä tt som samlingsnamn för rådighet över vatten.
Hovrätten för Nedre Norrland: Begreppet saknar juridisk relevans. Dessutom kan hovrätten inte anse det vara av systematiska skäl påkallat att i en ny vattenlag sammanföra olika rättighetsinstitut under en samlings- beteckning. Ej heller i övrigt synes det nya begreppet kunna leda till nämnvärda förbättringar. Tvärtom kan man befara tolkningssvårigheter och begreppsförvirring. Hovrätten föreslår därför att uttrycket "vatten- rätt" helt och hållet utmönstras ur VL—förslaget.
Statens lantmt'iteriverk: Vattentätt kan utgöras av äganderätt. servitut eller nyttjanderätt. En sådan lagteknik måste komma att te sig förvirrande för andra än sådana som är särskilt väl insatta i den aktuella lagstiftningen. Lämpligare torde vara att i VL helt enkelt tala om "rätt till vatten" i stället för "vattenrätt". På vissa ställen i lagen kan det vara lämpligt att i stället uttryckligen ange om det är fråga om äganderätt. servitut eller nyttjande- rätt.
De e x p ro p ri at io n s rä t t S | i ga övervägandena av utredningen har behandlats av många remissinstanser.
Svea hovrätt: Hovrätten har tidigare till vattenlagsutrcdningen ifrågasatt om icke bestämmelserna i l kap. 14% VL. om expropriation av strömfall. borde överföras till ExL. Det föreslagna systemet för tillståndsprövning innebär emellertid att huvuddelen av den vattenkraft som kan antagas bli föremål för expropriation kommer att ingå i företag som kräver tillstånd av regeringen. Även om principiella skäl talar för överföring till ExL får det därför anses lämpligt att — såsom utredningen föreslår — frågorna om expropriation och tillstånd till utbyggnad regleras i samma lag. Hovrätten kan därför tillstyrka förslaget i denna del. — — —
Att låta lägre myndigheter än regeringen lämna tillstånd för det allmänna att. för tillgodoseende .av allmän vattenförsörjning, tvångsvis taga i än- språk yt- eller grundvatten skulle även enligt hovrättens bedömning med-' föra stora administrativa fördelar. Fråga är om ett principiellt viktigt steg. men då föreslagna myndigheter är behöriga att lämna tillstånd till företag med ibland betydligt allvarligare följder för berörda fastigheter än expro- priation för vattentäkt, kan det icke anses påkallat att tillståndet till expro- priation skall. av hänsyn till expropriaten. förbehållas regeringen.
Hovrätten för Nedre Marr/and: Vad gäller den föreslagna möjligheten för det allmänna att tvångsvis ta i anspråk yt- eller grundvatten för tillgodo- seende av allmän vattenförsörjning (2 kap. 5 & VL-förslaget) kan man fråga sig om det är en rimlig ordning att i vissa fall överlåta expropriationsbehö- righeten på lägre myndigheter än regeringen enligt den kompetensfördel- ning som följer av 15 kap. l—3 åå VL-förslaget. Hovrätten föreslåri stället för ifrågavarande bestämmelse att 2 kap. 3.5 ExL bibehålles i sin nuvaran- de utformning. Samtidigt vill hovrätten också ifrågasätta om inte stadgan- det angående expropriation av vattenkraft (l kap. 14% VL. 2 kap. 4.3 VL- förslaget) borde föras över till ExL.
Växjö tingsrätt: Ingen annan myndighet än regeringen bör få pröva tvångsrättsförvärv som avses i förslagets 2 kap. 5 &.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Länsstyrelsen vill föreslå den ändring— en att samhället får möjlighet att tvångsvis ta i anspråk vattenrätt så snart det kan anses behövligt för ett planmässigt utvecklande av kraftförsörjningen. Utredningens uttalande om att så endast skall kunna ske beträffande större kraftverksutbyggnader kan enligt länsstyrelsens
Prop. 1981/82:130 107
mening komma att verka hämmande på exempelvis regional eller kommu- nal energiplanering där utbyggandet av smärre kraftverk kan vara en lämplig och för energiförsörjningen nyttig åtgärd.
Länsstyrelsen tillstyrker att de nuvarande bestämmelserna i ExL. som ger möjlighet att expropriera vattentätt för att tillgodose ett allmänt behov av vatten. överförs till VL och där kopplas samman med prövningen av tillstånd till yt- eller grundvattentäkt. Härigenom bör förll-trandet vid till- ståndsprövningen kunna förenklas och särskilt beslut i expropriationsären- det ej behöva avvaktas.
[ detta sammanhang är det den av utredningen föreslagna expropria- tionsrätten för be v attn i n gsä n damål som har tilldragit sig störst upp- märksamhet.
Svea hovrätt: På samma sätt som när det gäller expropriationsrätt för allmän vattenförsörjning bör lägre myndighet än regeringen kunna för- ordna om tvångsupplåtelse av vattenrätt för jordbrttksbevattning. —— Då fråga är om tvångsupplåtelse till föremål för enskilt ekonomiskt intresse bör. i enlighet med vad utredningen föreslagit. nyttan av upplåtelsen vara väsentligt större än intrånget. I detta sammanhang bör även beaktas att bevattning i ett visst fall kan vara lönsam för den enkildejordbrukaren men olönsam såväl för folkhushållet som — pågrund av jordbruksregleringens utformning — jordbrukarkollektivet. Hovrätten motsätter sig dock icke den föreslagna tvångsrätten för bevattningsändamål. Förutsättningar för bifall till en framställning om sådan tvångsrätt synes. med den föreslagna utformningen av bestämmelsen. mera sällan vara för handen i verkliga konkurrenssituationer. Av utredningens uttalanden framgår också att tvångsrättsbestämmelserna närmast avser situationer med god tillgång på vatten.
Samma skäl som talar för tvångsrätt för jordbrtrksbevattning kan även anföras för tvångsrätt att bortleda vatten för industriella ändamål. En industriföretagare kan väl sägas ha större möjlighet än den areellt bundne jordbrukaren att bestämma platsen för sin verksamhet. men i många fall är industriidkaren — på grund av t.ex. redan gjorda investeringar — lika ortsbttnden som jordbrukaren. — — —
Det förhållandet att vattenrätt tillkommer kommun. landsting eller kom- mtrnalförbund utgör ingen garanti för att rätten. trots att så är sakligt befogat. upplåts till annan. Risk för att den kommunala planeringen av vattenförsörjningen sktrlle äventyras genom upplåtelseskyldighet förelig- ger icke. eftersom intrånget i sådant fall aldrig kan bli ringa i förhållande till nyttan av företaget. Skäl föreligger därför att — i överensstämmelse med vad som gäller enligt ExL och föreslås i 2 kap. 55 1 st. VLF — undanta endast staten från upplåtelseskyldighet.
Den föreslagna möjligheten till tvångsupplåtelse av vattenrätt torde få endast obetydlig användning med den restriktiva utformning bestätnmel- serna därom erhållit.
Lantbraksstyrelsen: Av betänkandet framgår inte tillräckligt tydligt httr företrädesrätten för tillståndshavare gentemot nya bevattningsintressenter skall bedömas, och inte heller hur företrädesrätten enligt denna paragraf för vattenrättshavare gentemot den som söker intrång i dennes vattenrätt skall vägas. — — —
Möjligheten till intrång i vattenrätten till förmån för bcvattningsändamål är önskvärd. lntrångsmöjligheten bör dock inte vara begränsad till privat- ägd vattenrätt eller motsvarande utan bör även kunna tillämpas mot staten
Prop. 1981/82:130 108
samt mot kommun. landstingskommun oeh kommunalförbund. Stat och kommun får på vanligt sätt uppträda som sakägare i ansökningsmålet. Prövningsmyndigheten skall sedan väga de olika intressena. innan tillstånd till bevattningsuttag skall ges. — Det har redan nu uppstått problem mellan bevattningsintressenter och en kotnmun om vattenuttag från kommunägd fastighet. Eftersom det för närvarande endast kan ske vattenrättsupplå- telser i avtal. kan således en kommun hindra ett vattenuttag titan att det sker någon vattenrättslig prövning. Detta förhållande bör inte permanen- tas. Det föreslagna rättsskyddet för den upplåtande fastigheten får anses betryggande.
Samtliga lantbruksnämndm' är positiva till förslaget om tvångsupplå- telse av vattenrätt för jordbruksbevattning. Det framhålls från flertalet av dem att upplåtelse bör kunna ske oavsett vem som är vattenrättsinneha- vare.
Lun[bruk.wzämnden :" Skaraborgs län: Av lagtexten framgår inte om expropriationsmöjligheten för bevattningsändamål står öppen även då konkurrens råder om vattnet eller om möjligheten är begränsad endast till stora sjöar och vattendrag. Enligt nämndens mening bör en vattentillgång i första hand få utnyttjas av dem som har primär vattenrätt men att expro- priationsrätten kan bli ett värdefullt stöd för dem som (enskilt eller i samfälligheter) vill ta i anspråk överskottsvatten på annans fastighet. [ detta senare fall bör även sådan vattenrätt i större vattendrag. t. ex. Vä- nern. Vättern m. ll. som tillkommer kommuner kunna upplåtas för bevatt- ning.
'I'('(): Länsstyrelsen bör ges rätt att förordna om vattenrätt oavsett vem som är vattenrättsinnehavare.
Statens lantmäteriverk: Såvitt lantmäteriverket kan bedöma finns det behov av en bestämmelse som möiliggör tvångsförvärv av rätt till vatten för bevattningsändamål inom jordbruket. Denna bedömning görs mot bak- grund av ett under senare år ådagalagt intresse på olika håll huvudsakligen i södra Sverige för inrättande av gemensamma bevattningsanläggningar med tillämpning av AL.
[ fall då bevattningsanläggning. för vilken tvångsförvärv av rätt till vatten begärs skall utföras som gemensamhetsanläggning enligt AL synes gången bli den att de berörda fastighetsägarna gemensamt hos länsstyrel- sen ansöker om rätt till vatten och om tillstånd till yt- eller grundvatten— täkt. Antingen samtidigt härmcd eller sedan länsstyrelsen meddelat beslut begär fastighetsägarna förrättning enligt AL hos fastighetsbildningsmyn- digheten. Har förrättning påkallats parallellt med ansökningen till länssty- relsen dröjer fastighetsbildningsmyndigheten med anläggningsbeslutet till dess att länsstyrelsens beslut föreligger.
Rätt till vatten för husbehovsförbrukning eller bevattning kan. som utredningen påpekar. instiftas också genom servitutsbildning enligt FBL. Det är därvid fråga om servitut för att tillgodose viss fastighets behov. Om det gäller flera fastigheter. t. ex. en bebyggelsegrupp. kan Al. tillämpas för att lösa bl.a. vatten- och avloppsfrågor i form av gemensamhetsanlägg- ning. såvida dessa frågor inte i stället löses genom en allmän anläggning. Det behövs då uppenbarligen också en möjlighet att instifta rätt att ta i anspråk behövligt vatten för anläggningen. ! praxis förekommer att sådan rätt instiftas med stöd av AL som ett led i anläggningsförrättningar. Denna tillämpning torde få anses som ganska etablerad i förrättningsinstansen och har godtagits också av fastighetsdomstol men torde inte ha prövats i högre instans. De fall som förekommit torde vanligen ha varit grundade på
Prop. 1981/82: 130 109
överenskommelse eller medgivande. vilket sammanhänger med att AL när det gäller va-anläggningar har sin främsta användning i nyexploateringssi- tuationer.
Den nämnda tillämpningen har gott fog för sig om man ser saken från ändamålssynpunkt (jfr [970 års ändringar i l966 års lag om vissa gemen- samhetsanläggningar) men kan ifrågasättas om man ser till lagtextens utformning. Här avses närmast l2 å. som handlar om upplåtelse av "mark eller annat utrymme".
Det är önskvärt att det klargörs hur det förhåller sig med den här berörda frågan. Det lämpligaste är att AL ges den innebörden att också frågan om behövlig rätt till vatten kan lösas inom förrättningens ram. Ett alternativ kan vara en kombinerad tillämpning av AL och FBL. Ett annat alternativ är att den nu föreslagna bestämmelsen i 2 kap. 6 & VL vidgas till att avse också andra behov än bevattning inom jordbruket. Det är emellertid up- penbart att tillämpningen blir tyngre om prövning skall ske enligt två lagar parallellt. '
Över/antmätarmyndighetwt [ Kristianstads län: Mot bakgrund av de möjligheter som FBL. AL m.fl. lagar ger att reglera förhållandet mellan fastigheter kan det ifrågasättas om det finns behov av den bestämmelse som föreslagits i 2 kap. 6 s". Att vattenrätt kan erhållas för viktiga samhälls- intressen (kraftförsörjning. vattenföretag _åt kommun och stat m. fl.) såsom föreslagits i 2 kap. 4 och 5 ååå torde vara befogat. Regeln i 65 avser emellertid i första hand förhållandet mellan flera fastigheter. dvs. sådana frågor som normalt skall prövas genom fastighetsreglering. Även eventuel- la ersättningsfrågor behandlas och avgörs vid sådana fastighetsbildnings- förrättningar.
Länsstyrelsen i Kristianstads län: Det måste ifrågasättas om inte granne- lagsfrågor av detta slag av praktiska skäl bör prövas inom ramen för förrättningsförfarandet enligt fastighetsbildningslagstiftningen. varvid be- rörda fastigheters behov av vatten och ersättningsanspråk kan prövas i ett sammanhang. Talan mot förrättningar enligt sistnämnda lagstiftning full- följs hos fastighetsdomstol. som enligt förevarande lagförslag också får pröva vattenrättsliga ersättningsanspråk i allmänhet. Rent principiellt lig- ger det något vid sidan av länsstyrelsens uppgifter på detta område att pröva rättsförhållanden mellan fastigheter i andra fall än där också all- männa intressen berörs. vilket dock inte är fallet i den här behandlade frågan.
Enligt lagförslaget skall staten. kommunen och landstinget vara undan- tagna från vattenrätt. Länsstyrelsen delar lantbruksnämndens uppfattning att behovet av vatten och möjligheterna att tillgodose detta behov utan att andra berättigade intressen av vattentillgångar trädes för nära ensamt bör vara avgörande för att säkerställa vatten för jordbruksändamål genom ett tvångsförfarande. I konsekvens med denna uppfattning bör ingen mark- ägarekategori vara undantagen från eventuell tvångsupplåtelsc av vatten- rätt förjordbruksändamål.
Lantbrukarnas prot-instämma! [ Skåne: Vi kan inte finna sakliga motiv för ett undantagande av staten. kommun m.fl.. enär hela lagbestämmelsen bygger på principen att intrånget av upplåtelsen är obetydligt ijämförelse med nyttan för den som får sådan rätt förordnad. En ytterligare motivering för att samtliga vattenrättsinnehavare skäligen bör ingå i sådan skyldighet att upplåta vattenrätt för bevattningsändamål är bestämmelsen i 5 7 om att tillståndsmyndigheten med sådant förordnande får föreskriva de villkor som är erforderliga från allmän synpunkt.
Prop. 1981/82:130 110
Länsstyrelsen i Skaraborgs Iiin: Det finns vattenbehov vilka av ekono- miska eller andra skäl är hänvisade till endast de vattentillgångar som finns ' på platsen. Det kan t. ex. gälla det enskilda jordbrukets behov för bevatt- ningsändamål. ] en konkurrenssituation då vattenvärdens övergripande intressen tillgodosetts synes enskilda jordbruksföretag skola ha företräde till den lokala vattentillgången. "Länsstyrelsen anser att detta borde ha återspeglats i lagtexten.
Länsstyrelsen finner det önskvärt med ett klarläggande om undantaget för staten. kommun m.fl. bör gälla även dådet allmänna har vattenrätt i de större sjöarna i landet som t.ex. Vänern och Vättern. Utredningen har utgått ifrån att kommunerna skulle medverka till bevattningsförctag genom frivillig upplåtelse av vattenrätt. Något antagande beträffande t. ex. statens principiella beredvillighet härtill har utredningen inte gjort men hade varit av intresse. '
Med reservation för dessa synpunkter tillstyrker länsstyrelsen förslaget i denna del.
Länsstyrelwn i It'opparbergs län: Den föreslagna regeln om tvångsupp- låtelse av vattenrätt förjordbruksbevattning blir av stort värde för många lantbruk i områden med brist på vatten.
Trädgärdsnäringr'ns riksförbund: Enligt förbundet bör behovet av vat- ten vara avgörande för att säkerställa vatten för jordbruksändamål genom ett tvångsförfarande. Staten. kommuner etc. bör därför ej vara undantagna från tvångsupplåtelse av vattenrätt för jordbruksändamål. 'l'vångsupplå- telse bör emellertid endast tillgripas som en sista utväg. [ allmänhet bör vattenrätt kunna skaffas genom frivillig upplåtelse från någon granne etc. Upplåtelsen kan t. ex. ske i scrvitutsavtalets form.
Fiskeristyrelsen: Den starkt expanderande jordbruksbevattningen har främst i syd- och mellansverige redan vållat fisket allvarliga skador genom att många mindre vattendrag helt eller delvis torrlagts periodvis med påföljd att öringens lek- och uppväxtområden förstörts. De decimeringar detta medfört på fiskbestånden har drabbat såväl yrkes- som fritidsfisket i aktuella vattendrag och havsområdena därutanför. Det är därför av stor vikt att den myndighet som ges makt att bestämma om tvångsrätten för jordbruksbevattning noga beaktar den konfliktrisk som kan föreligga mel- lan jordbruk oeh fiske i bevattningsintensiva delar av landet.
Några remissinstanser är mera |.-_ ri t i s ka lill utredningsförslaget om en expropriationsrätt för bevattningsändamål.
Sveriges domarqförband: Förbundet ifrågasätter om tillräcklig anled- ning fmns att tillerkänna enskilda vattenförsörjningsintressen tvångsrätt.
Växjö tingsrätt: Det är mycket tveksamt om man på detta sätt bör ta särskild hänsyn till bevattningsintresset. Andra enskilda behov för vatten- försörjning t. ex. i industriella sammanhang kan vara väl så beaktansvärda. Troligen bör endast allmänna vattenförsörjningsintressen tilläggas tvångs- rätt. Särskilt i fråga omjordbruksbevattning från smärre vattendrag skapas genom möjlighet att tvångsvis förvärva vattenrätt en ökad konkurrens om tillgängligt vatten; en konkurrens som blir hårdast vid torrperioder. Med förbättrad teknik i fråga om ledningar och pumpar kan ägare av mycket stora arealer på avsevärt avstånd "från ett vattendrag bli intressenter. Det inses lätt att svårigheterna att rättvist fördela tillgängligt vatten ökar starkt i sådana situationer och att särskilt nedströmsintressena kan komma i besvärliga lägen. — — —
Trots kriteriet att intrånget måste vara obetydligt i jämförelse med
Prop. 1981/82:130 ] 1 |
nyttan därav har man undantagit — förutom staten — även kommun m.fl. tillhörig vattenrätt. Om man nu anser bevattningsintresset vara så stort att vattenrättsägarc kan drabbas av tvångsrätt. förefaller det ologiskt att un- danta kommun. landstingskommun och kommunalft'örbund: undantag som icke finns enligt 4 och 5 ss. Länsstyrelse bör icke tilläggas kompetens att förordna om ifrågavarande tvångsrätt. Antalet fall med tillämpning av stadgandet kan antagas bli betydande. Även om intrånget är obetydligt för den mot vilken tvångsrättsförfarandet riktas kan det bli betydande sam- manlagda verkningar för de till visst vattendrag anknutna nedströmsintrcs- sena. Konkurrens med uppströmsintressen kan även tänkas uppkomma i fall då vattenföringen är otillräcklig.
Hovrätten för Nedre Norrland: Hovrätten kan ej finna att utredningen anfört hållbara motiv för förslaget att i vattenlagstiftningen införa expro- priationsrätt för jordbruksbevattning. Lantbrukarnas ifrågavarande behov skulle på ett smidigare sätt kunna tillgodoses genom en lämplig komplette- ring av FBLzs regler om tvångsservitut.
Många remissinstanser är positiva till utredningens förslag att tillerkän- na a rre nd a t o r rätt att söka tillstånd till vissa vattenföretag.
Lantbruksstvrelsen: Vattenuttagsrätten bör i princip vara kopplad till fastighetsinnehavet. Utredningen vill ge arrendator rätt att utverka till- stånd för bevattning av arrendeställets åkrar för den tid avtalet omfattar. Den föreslagna bestämmelsen. som torde vara en utvidgning av arrende- rätten. är önskvärd. Med hänsyn till arrendatorns besittningsskydd och till att tillstånd inte bör ges endast för kort tid bör arrendators uttagsrätt regelmässigt gälla för hela hans besittningstid.
Lantbruksnämndvn i Ös'tw'gt'itlands län: Förslaget ger arrendatorn en bättre ställning än han har i nuvarande VL. Men starka skäl talar för att man inte bör begränsa tillståndstiden till enbart den tid som återstår av avtalet. Nuvarande besittningsskydd gör det sannolikt att en arrendator sitter åtskilliga arrendeperioder på en fastighet. När dessutom tillståndet endast avser bevattning av arrendeställets åkrar innebär detta inte någon fördel som kan avhändas fastigheten.
ldeliga tillståndsansökningar för bevattningsuttag för en arrendator (vid t.ex. 5-åriga arrendekontrakt) förefaller orationellt ur såväl allmän som enskild synpunkt speciellt som andelen arrenderad jord är hög. Mot denna bakgrund föreslås att tillståndstiden för ett tillstånd till arrendator i stort jämställes med de tillståndstider som gäller förjordägarc i liknande situa- tioner eller åtminstone ges för den tid den sökande brukar arrendestället.
Lantbraksm'imndm i Hallands län: Den föreslagna möjligheten för ar- rendator att ansöka om tillstånd tillstyrks. När det gäller arrendatorer uppstår emellertid ett särskilt problem. Vanligen är arrendetiden endast fem år. Enligt utredningens förslag skulle tiden för tillstånd till bevattning begränsas till att omfatta återstående arrendetid. som kanske endast upp- går till något är. Detta kan knappast vara ändamålsenligt. Här bör man överväga någon form av samordning med arrendelagen. Om tillstånd för arrendator lämnas för t. ex. 10 år eller 25 är bör vid eventuellt avträdc av arrendet före utgången av denna tid markägare på lämpligt sätt åläggas att gottgöra arrendatorn för gjorda utlägg för att förse fastigheten med mark- bevattning. i likhet med vad som gäller vid ny täckdikning.
Lantbruksnämnden i Kopparbergs län: Att ej koppla vattenrätten till fastighetsinnehavet skapar förutsättningar för en arrendator att till fullo kunna utnyttja ett arrende. Värdet kan begränsas av att möjligheten kan avtalas bort. men bortsett från det är förslaget ett steg i rätt riktning.
Prop. 1981/82: 130 112
Lantln-akarnas prorins/i'irlmmt' [ Skåne: Vi vill understryka det fullt berättigade i att arrendator på samma sätt som fastighetens ägare skall äga rätt att företräda fastigheten och initiera alla åtgärder och vattenrättsliga tillstånd. som normalt hör samman med rationellt brukande och effektivt utnyttjande av jordbruksfastighctens avkastningsmässiga förutsättningar.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Det är tillfredsstt'illande att arrendator skall ha samma rätt som jordägare att ansöka om tillstånd till bevattnings- företag eller eljest utnyttja vattenrätten på området. Länsstyrelsen ställer sig dock tveksam till att det skall vara möjligt att i arrendeavtalet utesluta denna rätt.
LRF: LRF hälsar med tillfredsställclse att utredningen vill ge arrendator rätt att utverka tillstånd för bevattning på arrendestället. Den föreslagna bestämmelsen kan ses som en utvidgning av arrenderätten. men är helt i överensstämmelse med arrendators ställning som nyttjanderättshavare på fastigheten. Vid prövningstillfället bör arrendatorns uttagsrätt regelmässigt gälla hela hans besittningstid.
Trädgårdsn('i/ingens riksji'irbttnd: Förbundet ställer sig positivt till för- slaget. Arrendator bör med samma rätt som jordägaren kunna använda vatten på fastigheten för bevattning av åkrar och annan mark och dessut- om ha möjlighet att ingå i samfällighet för bevattning.
.S'tot'klmlms tingsrätt: Utredningens utgångspunkt är att — förutom fas- tighetsägare — arrendatorer och vissa typer av nyttjanderättshavare skall ha rätt att ansöka om tillstånd för den tid som arrendet eller nyttjanderät- ' ten omfattar. Den begränsning som görs på detta sätt kan komma att bli alltför snäv för de många fall av bevattning från ytvattentäkter som redan finns och som tenderar att bli än mer vanliga i framtiden. Det förekommer nu att koloniträdgårdsföreningar och villaägarföreningar ordnar med be- vattning för sina medlemmar. Alltmer vanligt blir att bevattning av fritids— tomter sker genom bevattningsanläggningar som anordnas och sköts av tomtft'åreningar. Det måste vara väsentligt bättre att i dessa fall föreningar- na får stå som tillständssökande och ha att svara för kontakten i övrigt med berörda kommuner och myndigheter rörande bevattningen än att varje i föreningen ingående fastighet skall vara sökande. Förutsättning för att tillstånd skall ktlnna beviljas föreningen måste i så fall vara att föreningen har tillfredsställande stabilitet och att risk för skada för motstående intres— sen inte finns. Ett sådant tillstånd bör kunna göras beroende av att för.- eningen fungerar och fullgör sina skyldigheter. En förening som får rätt att utnyttja vatten för bevattning bör också kunna bli skyldig att ingå i samfäl- lighet för bevattningsändamål.
Sveriges a'omardiirbmul: Enligt utredningen innebär förslaget bland annat en möjlighet för nyttjanderättshavare att erhålla tidsbegränsat till: stånd till exempelvis bevattningsförctag med tvångsrätt till ledning över annans mark. Såsom utredningen påpekar. talar praktiska skäl för att arrendatorjämställs medjordägare i frågor som rör vattenrättsliga tillstånd till åtgärder som faller inom ramen för arrendet. Emellertid framgår det inte klart av den föreslagna lagtexten att nyttjanderättshavare äger saklegi- timation som sökande till sådana vattenföretag. Vidare är det tveksamt om eller i vilken utsträckning servitutsrätter bör kunna upplåtas till nyttjande- rättshavare. Den härtill hörande problematikcn torde böra undersökas ytterligare.
Svea hovrätt: Enligt JB kan upplåtelse av fastighets vattenrätt göras ej endast i form av servitut utan även som nyttjanderätt. Vissa vattendomsto- lar har också i bevattningsmål betraktat arrendator. vid sidan av jord-
Prop. 1981/82: 130 113
ägaren. som saklegitimerad att söka tillstånd till uttag av vatten såvitt avser återstående arrendeperiod. Även vattenlagsutrcdningen tycks utgå från att nyttjanderättshavare redan enligt gällande rätt är saklegitimerad som sökande varvid bestämmelserna om utbyggnadsvitsord i 2 kap. 5 & VL blir att se som ett inskränkande undantag från vad som i övrigt gäller. Förarbetena till VL torde emellertid knappast ge fullt stöd för en sådan ståndpunkt.
Om nyttjanderättshavare i en ny vattenlag tillerkänns saklegitimation som sökande i vattenmål. kan detta således innebära en förändring i förhållande till dagens rättsläge. En sådan förändring bör ej göras utan uttrycklig motivering. Härvid bör belysas de problem som är förknippade med tillståndsgivning till nyttjanderättshavare. Då tvångsrätt att tillgodo- göra'sig vatten trots skada och intrång för annan betraktas som en servi- tutsrätt. är redan konstruktionen med upplåtande av servitutsrätt till nytt— janderättshavare anmärkningsvärd. Det bör klarläggas i vilken utsträck- ning den upplåtna servitutsrätten skall anknytas till arrendestället och ej endast till nyttjanderättshavarens egna anläggningar för exempelvis be- vattning samt om processuell medverkan fordras av jordägaren. Fordras sådan medverkan. synes föga vara att vinna från praktisk synpunkt med att tillerkänna nyttjanderättshavare talerätt som sökande. I den mån det före- ligger ett motsatsförhållande mellan jordägaren och nyttjanderättshavaren om den senares möjlighet att utnyttja arrendeställets vattenrätt — vilket åberOpats som skäl vid vattendomstolarna för att tillerkänna arrendator talerätt som sökande — ligger det närmast till hands att lösa denna konflikt med tillämpning av JB. Att med utnyttjande av vattenlagen möjliggöra en lösning som kan stå i strid med exempelvis arrenderättsliga principer eller arrendeavtalet framstår som olämpligt. En särskild fråga är om det är försvarligt att låta arrendator, utan den kreditvärdighet som äganderätt till fastighet medför. stå som garant för att sakägare kommer i åtnjutande av de skadeförebyggande åtgärder och ersättningar som kan föreskrivas som villkor för tillstånd att genomföra ett vattenföretag. — Tillerkänns nyttjan- derättshavare talerätt som sökande, bör emellertid övervägas möjlighet att utsträcka ett tillstånds giltighet utöver löpande upplåtelsetid.
Hovrätten för Nedre Norrland: Utredningens intentioner i fråga om arrendatorns ställning har ej följts upp i lagtexten. Utredningen har ej diskuterat i vad mån betänkligheter kan finnas mot att tillerkänna arrenda- tor saklegitimation som sökande till vattenföretag. Hovrätten vill för sin del ifrågasätta lämpligheten av ett förslag. som innebär att en nyttjanderätt kan bli härskande i ett servitutsförhållande. Om företaget är av sådan karaktär att bildande av strömfalls- eller vattentäktsfastighet bör ske torde den omständigheten att sökanden är arrendator medföra problem som ej har belysts.
Växjö tingsrätt: Förslaget om rätt för nyttjanderättshavare. främst ar- rendator. att utverka tillstånd enligt nya VL under avtalstiden är icke invändningsfritt. Troligen är det riktigt att praktiska skäl talar för en sådan rätt. Emellertid anses det i övriga fall enligt VL vara till förmån för skadelidande tredje man. att den fastighet till vilken tillstånd knytes svarar för skadeersättningar. underhåll m.m. Sådan fastighetsanknytning är up- penbarligen icke avsedd om nyttjanderättshavare får tillståndet. utan det vattenrättsliga ansvaret kommer då enbart att åvila enskild person. Detta kan knappast anses godtagbart. — Om nyttjanderättshavare skall vara saklegitimerad bör detta klart framgå av lagtexten. vilket det enligt försla- get knappast gör. 8 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 130. Bilagedel
Prop. 1981/82: 130 114
Statens lantmäteriverk: [ förslaget uppställs i principiell överensstäm- melse med gällande vattenlag den huvudregeln att det för utförande av vattenföretag fordras att företagaren innehar vattenrätt. Som påpekas i motiven tillskapas vattenrätt i vissa situationer genom beslut enligt annan lag. t. ex. genom beslut enligt AL rörande anläggande av bro eller brygga. I anslutning till detta bör framhållas att det i vissa fall är angeläget att den grundläggande förutsättning som ett tillstånd enligt VL utgör kan klarläg- gas på ett tidigt stadium innan omfattande arbete läggs ner på t. ex. detalje- rade projekteringar och värderingar. Annars finns risk att arbetet blir bortkastat på grund av omständigheter som kommer fram först vid den vattenrättsliga prövningen. Risk finns att arbetet helt måste göras om vid en omprövningsförrättning. Tillstånd till vattenföretag bör därför kunna sökas och meddelas innan förrättningen drivits så långt som till ett beslut.
En praktisk fråga av viss betydelse är därvid om det i fall då AL- förrättning pågår skall fordras att samtliga berörda fastighetsägare — som kan vara många -— skriver på ansökningen om tillstånd enligt VL. Det skulle vara enklare om tillståndsfrågan kunde väckas t.ex. genom ett formellt initiativ av fastighetsbildriingsmyndigheten eller genom att frågan om initiativ till att begära tillstånd enligt VL tas upp vid sammanträde enligt AL samt protokollsutdrag och annan tillgänglig utredning därefter översänds till tillståndsmyndigheten. En sådan ordning synes inte hindra att delägarna gemensamt anses som sökande t. ex. vid tillämpning av de föreslagna bestämmelserna om sökandens ansvar för kostnader i tillstånds- ärende.
] fall då företag fordrar både tillstånd enligt VL och samverkan enligt AL kan det finnas anledning för tillståndsmyndigheten och fastighetsbildnings- myndigheten att samråda t. ex. för att samordna innehållet i tillståndsbe- slutet och anläggningsbeslutet.
En särskild samordningsfråga är frågan om ersättning för intrång genom företaget. Skall företaget tillståndsprövas enligt VL men dessutom också prövas enligt AL (eller FBL eller LedL) torde skadereglering enligt VL ofta bli obehövlig. eftersom några andra skador än de som ersatts vid AL- förrättningen ofta inte torde föreligga. En möjlig lösning i dessa fall synes vara att tillståndsmyndigheten medger att sökanden får ta tillståndet i anspråk när lagakraftvunnet anläggningsbeslut föreligger (med stöd av 15 kap. 8 5 fjärde stycket.). Undantagsvis kan emellertid hända att en fullstän- dig skadereglering med samma räckvidd som enligt VL inte uppnås genom tillämpning av ersättningsbestämmelserna i AL. eftersom VL har ett mera vidsträckt skadebegrepp än AL (och ExL). I sådana fall skall skaderegle- ring ske både i anslutning till tillståndsprövningen enligt VL och vid förrättningen enligt AL. vilket i och för sig är opraktiskt men förefaller ofrånkomligt. Den skadereglering som sker senast bör uppenbarligen ske med beaktande av den som skett tidigare.
Frågan om utb ygg n ad s vitsord behandlas av några remissinstan- ser.
Svea Iit'nfrätt: Det i 2 kap.-l5 & andra stycket VL-förslaget angivna villkoret "från teknisk och ekonomisk synpunkt nödvändig förutsättning" indelar de fallsträckor som kan tänkas bli gemensamt tillgodogjorda i två till synes skarpt avgränsade kategorier: den ena med och den andra utan nämnda förutsättning. En sådan gränsdragning möter dock stora svårighe- ter och syncs ej erforderlig av hänsyn till berörda fallhöjdsägare. Dessas intressen torde bli tillräckligt tillgodosedda — bl.a. med tanke på reglerna
Prop. 1981/82: 130 115
om andelskraft — om det för gemensamt tillgodogörande krävs att detta innebär "väsentlig teknisk och ekonomisk fördel". En sådan formulering skulle även tillgodose det samhällsekonomiska intresset av utbyggnad till låg kostnad.
För att undanröja tveksamhet om sättet för beräkning av hälften av kraften i de fall. då fråga är om gemensamt tillgodogörande av fallsträckori olika vattendrag. synes det lämpligt att lagtexten fullständigas med en regel att beräkningen skall ske på grundval av den sammanlagda vattenkraften i de båda vattendragen. l avsaknad av en sådan regel finns risk för att stadgandet kan tolkas så att sökanden måste ha majoritet i varje vattendrag för sig.
Skäl finns att i olika avseenden jämställa tillgodogörande av vattenkraft genom överledning till befintligt kraftverk (l6 &) med överledning till nytt kraftverk (15 å andra stycket). För berörd fallhöjdsägare blir annars situa- tionen. utan saklig grund. helt olika vad gäller ersättning och andelskraft. Överledning till befintligt kraftverk bör därför kräva samma utbyggnads- vitsord som överledning till nytt kraftverk: en sökande bör icke vinna fördelar genom att vänta med ansökan om överledning till dess han färdig- ställt kraftverket. — lo 5 har fått sådan utformning att bestämmelsen indirekt synes ge vid handen att vid tillämpning av l5 & andra stycket vattenrätt alltid fordras i det vattendrag varifrån vatten ledes. Något så- dant krav föreligger dock ej.
Hovrätten för Nedre Norr/und: Beträffande sådan överledning. som ej är nödvändig för kraftanläggnings tillkomst. har utredningen förordat en återgång till tidigare praxis. enligt vilken dispositionsrätt ej krävdes till det vattenområde varifrån vattnet skulle ledas. varemot krav på majoritet i hela det för utbyggnad avsedda fallstrz'ickskomplexet uppställs vid över- ledning som är nödvändig för ett kraftverk. Hovrätten kan av betänkandet inte utläsa några godtagbara skäl för en sådan åtskillnad. som återverkar på berörda fallhöjdsägares rätttill ersättning och andelskraft. och föreslår därför krav på utbyggnadsvitsord för överledning i båda angivna situa- tioner. Hovrätten vill även ifrågasätta om man inte borde gå ett steg längre och kräva självständig majoritet inom den sträcka som berörs av överled- ningen med hänsyn bl. a. till att där kan uppkomma konkurrerande utbygg- nadsanspråk.
Västerbottens länsorgan _f'ör vattankrafll'rägor: Länsorganet har ingen erinran mot utredningens förslag i fråga om utbyggnadsvitsord. Inte heller har länsorganet något att invända mot att till den nya VL överförs den nu gällande principen att man vid vattenreglering icke behöver ha rätt till vatten i det vattenområde. varifrån vattenavrinningen skall regleras till förmån för vattenkraftanläggning. kommunal eller industriell vattenför- sörjning ellerjordbruksbevattning. På de skäl vattenlagsutredningen anfört bör också överledning av vatten från ett vattendrag till ett annat i föreva- rande fall kunna jämställas med vattenreglering. nämligen när överled- ningen icke sker för ett gemensamt utnyttjande av vattenkraft i fallsträckor i olika vattendrag.
Länsorganet vill i anslutning till behandlingen av det s. k. utbyggnadsvitsordet peka på den föreslagna bestämmelsen i 3 kap. l & VL- förslagct där det anges att vattenföretag ej får komma till stånd om hinder möter från allmänna planeringssynpunkter med hänsyn till valet av plats för företaget. Hittills har sökanden bestämt platsen för anläggningen. Me- ningen är nu att man vid tillåtlighetsbedömningen skall kunna påverka platsvalet. Detta kan i vissa situationer bli svårt. eftersom kravet på
Prop. 1981/82: 130 116
utbyggnadsvitsord tvingar sökanden att hålla sig till den plats där han har vitsord. Expropriationsrätt föreslås visserligen i 2 kap. 4 & men det kan ifrågasättas. om icke rätten att ta i anspråk fallhöjd bör kunna tillföras staten eller kommun. så att ett i och för sig lämpligt vattenkraftprojekt kan komma till utförande med en bättre lokalisering än vad sökanden har möjlighet att utverka. —- Samma synpunkter framförs av l"'ilhelmina kom- mun.
Sveriges adl'okatsamfimd: Samfundet vill i detta sammanhang ifrågasät- ta om inte rätt till vattenöverledning för vattnets tillgodogörande i en kraftanläggning i princip också bör förknippas med skyldighet att utge andelskraft även för det fall att överledningen inte är en nödvändig förut- sättning för anläggningens tillkomst.
Utredningens överväganden rörande vi s sa allmän na r ä d i g h e t s— in s k rä n k n i nga r behandlas också i remissyttrandena. Förslaget att i VL införa en allmän sparsamhetsregcl godtas i allmänhet.
Fixkeristw-Nsen: Regeln måste ses som en målformulering och en över- gripande norm i stil med l %& NVL. Regeln bör därför utgöra VL-förslagets inledande paragraf.
Statens naturvårdsverk: ] Europeiska vattenvårdsstadgan. som antagits av Europarådet. slås fast att vatten är en gemensam naturtillgång. som skall användas med sparsamhet. Vattenlagsutredningcn har i förslaget till ny vattenlag enbart tagit in detta som en inskränkning i fastighetsägarens vattentätt (2 kap. 8 s). Enligt naturvårdsverkets mening bör en ny vatten- lag inledas med en grundläggande paragraf. som visar den principiella synen på hur våra vatten skall användas. Denna paragraf bör stadga: ”Vattnet är en gemensam naturtillgång. som skall skyddas och vårdas samt nyttjas med sparsamhet." — Förutom Europeiska vattenvärdsstad- gan har verket som utgångspunkt här haft naturvårdslagcns [ s. Då vatt- nets internationella betydelse allt mer betonas har i stället för naturvårdsla— gens "nationell tillgång" använts uttrycket "gemensam naturtillgång".
Svenska nutut-skyddsjäreningen: Föreningen instämmer helt i tanke- gångarna bakom utredningens förslag men anser att det föreslagna stad- gandet inte är tillräckligt för att klargöra samhällets mål för vattnets skydd och utnyttjande. l analogi med vad som sägs i exempelvis NVL och skogsvårdslagen anser föreningen att det i en ingressbestämmelse i VL måste slås fast att "vattnet är en del av naturen och skall skyddas och vårdas". Vidare bör sägas att "envar som utnyttjar vattnet skall göra det med sparsamhet och under iakttagande av största möjliga hänsyn till naturvärden och andra berörda samhällsintressen". I en ingressbestäm- melse borde också anges att behörig myndighet för visst vattenområde eller för hela landet kan upprätta en plan. som närmare klargör samhällets mål beträffande skydd. vård och utnyttjande av vattnet. Genom det sist- nämnda stadgandet skulle skapas en fast grund för den vattenplanering. som en särskild kommitté (Jo 1977: 06) fått i uppdrag att utreda. En sådan vattenplanering är enligt föreningens mening nödvändig och bör ges allt tänkbart stöd bl. a. i form av ändamålsenlig lagstiftning.
Skånes naturt'ärds/ärlmnd: Den föreslagna sparsamhetsregeln förefaller till intet förpliktande och är väl knappast en lagparagraf utan snarare en allmän informationspunkt. — Förbundet yrkar här på att ett tillägg införs med följande innebörd: "Då vattenföretag kan förväntas orsaka. eller har visats orsaka. onormal sänkning av vattennivån i ytvattenförande områden må länsstyrelsen utfärda bestämmelser om en lägsta tillåten vattenföring eller vattennivå för att vattenföretaget skall få fortsätta".
Prop. 1981/82:130 117
Motiveringen för detta är främst att i rinnande vatten. men även i flera sjöar. vattenuttagen under kritiska torrår nu visat sig gå så långt att vattendragen helt torrläggs. Så skedde. i flera åar och bäckar som veterli- gen aldrig tidigare i historien sinat. under 1976 i Skåne. Problemen ligger här i att flera vattenuttag efter varandra utmed ett vattendrag successivt torkar ut det. Var och en anser sig ha rätt att ta ut vatten från sin del av ån. Att reglera detta förefaller fortfarande inte möjligt på ett klart uttryckt sätt i den nya vattenlagen. Ett totalförbud mot vattenuttag måste kunna utfär- das då en minimigräns i vattennivån eller vattenföringen uppstår. Utred- ningens förslag kan inte sägas täcka dessa önskemål.
Som ytterligare en inskränkning i vattenrätten skulle förbundet i en tilläggsparagrafi samma kapitel vilja ha en bestämmelse till skydd för våtmarksområden av fiske-. rekreations- eller naturvårdsintresse med un- gefär följande lydelse: "Till skydd för vattentillgång som är av allmänt intresse ur fiske-. rekreations- eller naturvårdssynpunkt får länsstyrelsen bestämma erforderligt skyddsområde (vattenskyddsområde)".
Motiveringen för detta är ur naturvårdssynpunkt t.ex. att de mycket små naturreservat som avsatts i form av kärr mycket lätt kan förstöras utan att man ger sig in på det egentliga reservatet. Det senaste exemplet är en lokal söder om Torekov där Sveriges enda växtplats för Scutellaria minor är skyddad. Strax utanför har en kraftig och för det framträngande grundvattnet avskärmande täckdikning utförts. Villabebyggelse planeras "dessutom utanför denna. Våtmarkerna är beroende av ett mycket större område än vad som har kunnat inköpas och fredas. Ett skyddsområde i stil med det som föreslås till skydd för vattenförsörjningen behövs här.
Sjöfartsverket: Deklarationen att vattnet är en gemensam naturtillgång som skall användas med sparsamhet kan. då fråga är om kustfarvatten. lämpat för sjöfart, te sig något konfunderande.
Några erinringar framförs i och för sig inte mot den föreslagna skyldighe- ten för vattenrättshavarna att vid torka o.d. av stå vatten för allmänt behov. Flera remissinstanser anser emellertid att ersättning för avståendet av vatten skall kunna utgå.
Svea hovrätt: Enligt 2 kap. 52 & VL är ägare av grundvattentäkt skyldig att vid långvarig torka eller jämförligt förhållande avstå vatten för allmänt behov. om det prövas oundgängligen erforderligt. På grund av hänvisning till 49 s" samma kapitel äger, om det skulle vara obilligt att vattentäktens ägare gör avståendet utan ersättning. vattendomstolen utdöma den ersätt- ning vartill omständigheterna kan ge anledning. Motsvarande bestämmelse — avseende såväl yt- som grundvatten — bör intagas även i en ny lag. Det framstår i många fall som obilligt att ersättning ej skall utgå (jfr skadestånd vid vissa typer av nödhandling). Sålunda kan ett avstående av vatten. samtidigt som det gynnar en företagare. drabba ekonomiskt svaga perso- ner på ett icke godtagbart sätt. Ett nära till hands liggande fall är att en vattentillgång utnyttjas så att grundvattenståndet sjunker med följd att husbehovsbrunnar sinar. Detta kan väntas inträffa om. såsom utredningen förutsätter. i ett för energiförsörjningen kritiskt läge vattenståndet i ett regleringsmagasin tillåts sjunka under sänkningsgränsen. Att märka är att lagen ( 1970: 59) om tillfällig vattenreglering under år 1970 förutsätter att all skada och allt intrång skall ersättas. Även i t. ex. det fallet att en industri tvingas inställa arbetet på grund av vattenbrist är ersättning till industriid- karen rimlig som skydd mot allvarliga ekonomiska konsekvenser.
Hovrätten för Nedre Norrland: Hovrätten kan inte finna någon anled-
Prop. 1981/82: 130 118
ning till att nu avskaffa all möjlighet till ersättning i fall som här avses. Utredningens ståndpunkt får i själva verket anses strida mot de rättsprin- ciper angående ersättningsrätt som kommit till uttryck i — förutom 2 kap. 52 äjämförd med 49 % VL — annan lagstiftning. som begränsar enskildas rättigheter för tillgodoseende av det allmännas intressen i krissituationer o.dyl.. exempelvis rekvisitions- och förfogandelagarna. Inom detta lag- stiftningsområde stadgas rätt till ersättning i varierande omfattning när intrånget sker genom en särskild förvaltningsakt. Hovrätten hänvisar till den översikt som FN-lagkommittén i sitt betänkande "Svensk FN-Iag" lämnat över vissa fall då i svensk rätt ersättning av statsmedel har föreskri- vits vid ekonomisk skada på grund av ingripanden i näringsfrihet m.m. (SOU 1970: 19. s. 79—80).
Stockholms tingsrätt: Olägenheterna av avstående bör ersättas åtmins- tone i samma restriktiva utsträckning som enligt gällande bestämmelse i 2 kap. 5" % VL. l en nödsituation som den avsedda bör vattenrättshavaren visserligen vara skyldig att avstå vad som är oundgängligen nödvändigt men enligt hittills gällande rättsprinciper bör ev. olägenheter av avståendet inte drabba honom ensamt utan solidariskt bäras av dem som blivit lidande av nödsituationen. Om avståendet görs t. ex. för en orts vattenlörsörjning är det rimligt att den kommun som har att svara för ortens vattenförsörj- ning även svarar för ersättning till den vars rätt blir lidande genom avståen- det.
Jämtbygdens tingsrätt: Att såsom utredningen föreslår helt ta bort rät- ten för vattenrättshavare att få ersättning för det vatten han i vissa nöd- situationer måste avstå är enligt tingsrättens mening att gå alltför långt. Det synes inte orimligt att den. som i sådana situationer tvingas avstå vatten. under vissa förhållanden skall kunna få ersättning för detta av- stående. — — —
Tillräckligt bärande skäl har inte anförts för att en regel i enlighet med utredningens förslag genomförs. Om en bestämmelse om rätt till ersättning ej skulle vara möjlig att få till stånd bör stadgandet dock under alla förhållanden förtydligas. så att det står klart.att ett avstående av vatten utan ersättning endast skall kunna komma i fråga i exceptionella nödsitua- tioner.
lf'äxjö tingsrätt: Tingsrätten kan ej förstå att det skulle vara stötande om en vattenrättshavare i visst fall erhåller ersättning för de olägenheter ett avstående av vatten innebär. Det förefaller rimligt att en sådan vattenrätts- havare icke ensam skall bära det ekonomiska ansvaret för att komma tillrätta med en nödsituation. Detta bör i stället bäras gemensamt av dem som tillgodoses genom att vatten avstås.
Vänersborgs tingsrätt: Som skäl för att ersättning cj skall utgå anför utredningen. att detta närmast skulle te sig stötande eftersom det här gäller tillgodoseende av allmänt intresse med vad som är oundgängligen nödvän- digt. Enligt tingsrättens mening skulle dessa skäl väl kunna anföras till stöd för skyldigheten att avstå vatten. men ej som motiv för en regel om att ersättning ej skall utgå. Det finns enligt tingsrättens mening ingenting stötande i att det allmänna får betala ersättning för en nyttighet som det i sin tur kan ta betalt för. Att en vattenrättshavare i en situation som den antydda ej bör tillåtas förtjäna på vattnets ökade värde är en sak. Om han gör en direkt förlust genom att avstå vatten hör han dock — med den inställning utredningen intagit till den enskilda vattenrätten — få ersättning härför. Det synes därför märkligt. att utredningen underkänt motsvarande bestämmelse i den nuvarande VL. där det beträffande grundvatten stad-
Prop. 1981/82: 130 119
gas. att skadeersättning skall utgå om det för vattentäktens ägare skulle vara uppenbart obilligt att nödgas avstå vatten utan ersättning. En bestäm- melse av detta innehåll bör enligt tingsrättens mening inflyta även i VL- förslaget.
Kammarkoilegier: En motsvarighet till 2 kap. 49 & VL — då avseende såväl yt- som grundvattentäkt — bör intagas i den nya vattenlagen. Är det obilligt att ersättning inte utges. bör ersättning naturligtvis utgå (jfr regler- na om skadestånd vid nödhandlingar). Ett avstående av vatten kan såle- des. samtidigt som det gynnar det allmänna. drabba den enskilde hårt. Man kan tänka sig det fallet att en industri tvingas inställa arbetet på grund av vattenbrist. Jämför f.ö. lagen (1970: 59) om tillfällig vattenreglering under l970. somju förutsatte att all skada och allt intrång skulle ersättas.
VASO: Skäl torde saknas för en bestämmelse om ersättningsfrihet. Vid jämförelse med ExL finner man. att den som tvingas avstå egendom för allmänt ändamål är berättigad till ersättning. Det i förslaget avsedda ända- målet kan för övrigt ha lättare att bära en kostnad än vattenrättshavaren. t. ex. i det fall då en liten vattenkraftanläggning skulle få avstå vatten till en kommun. Bestämmelsen om ersättningsfrihet bör därför utgå ur lagen.
TCO: Det kan ifrågasättas om icke i lagförslaget borde ingått möjlighet till ersättning för vattenrättsinnehavaren när det blir fråga om stor ekono- misk uppoffring.
Sveriges domarefi'irhnml: En ersättningsbestämmelse motsvarande 2 kap. 49.5 VL — men avseende både yt- och grundvatten — bör intagas även i den föreslagna nya lagen. Därvid är först att märka att det inte gäller ett vattenavstäende enbart i nödsituationer eller under andra exceptionella förhållanden utan — både enligt nuvarande 2 kap. 525 VL och enligt 2 kap. lOå i nya VL — vid avsevärd minskning i vattentillgången inom_enort. Vidare torde ett vattenavstående titan ersättning kunna medföra exempel- vis att en vattenrättshavare får bära hela bördan av en svår vattenförsörj- ningssituation. Det skulle därför i många fall framstå som obilligt. om ersättning ej skulle utgå.
Västerbottens Iänsmganjör i'attenkraft/i'ågor: Länsorganet ansluter sig helt till vattenlagsutredningens förslag men vill liksom utredningen poäng- tera att vattenrättshavaren naturligtvis inte skall förpliktas avstå mera vatten än som prövas oundgängligen erforderligt för ortens vattenförst'3rj- ning eller för tillgodoseende av annat allmänt behov. Kritiska lägen kan uppstå såvitt gäller energibehovet och det kan då vara viktigt att möjlighe- ter skapas till tillfällig vattenreglering. — Samma synpunkter framförs av Vilhelmina kommun.
Lanthraksnämnden [ Gävleborgs län: Utredningen uttalar att bestäm- melsen om avstående av vatten bör kunna tillämpas för att tillgodose lantbrukets behov av vatten när så erfordras till förhindrande av missväxt (s. 138). Lantbruksnämnden anser att denna undantagsbestämmelse är välbetänkt. För att bestämmelsen skall kunna tillämpas fordras emellertid förberedelser av olika slag. inte minst med tanke på att dylika situationer som regel uppstår vid den tid. då antalet handläggare och beslutsfattare är begränsat. Lagtextens formulering torde förutsätta att länsstyrelsen kan grunda sitt beslut på en beredskapslag med vissa angivna villkor. Vidare fordras för ett snabbt beslut på länsnivå en fortlöpande överblick över nederbördssituationen under växtperioder och tiden närmast före. Materi- al härtill kan erhållas månadsvis från SMHI. Ur jordbrukets synvinkel torde emellertid brist på teknisk utrustning för bevattning kunna bli en begränsande faktor. om torkan har stor geografisk utbredning. Lantbru- karnas provinsförlmnd i Skåne framför motsvarande synpunkter.
Prop. 1981/82:130 120
Lanthrnksstyrelsen: Bestämmelsen skall kunna användas för tillfällig inskränkning i bevattningsttttag. Det bör dock understrykas att lantbrukets behov av vatten i en nödsituation även bör kttnna innebära en inskränkning i annat utnyttjande av vattnet. Livsmedelsproduktionen bör i nödsituation ha hög prioritet.
Fiskerist_vrelsen: Bestämmelsen premierar ortens vattenförsörjning och andra allmänna behov. Eftersom paragrafen. till skillnad mot vad sotn gäller idag. också ska vara tillämplig på ytvatten ligger också häri en latent konl'liktrisk för fisket.
4 Förutsättningar för vattenföretag i allmänhet
Utredningens strävan att utforma tner allmänt hållna tillätlig- h ets regl e r för att möjliggöra en friare bedömning av ett vattenföretag har fått ett övervägande positivt mottagande.
Svea hovrätt: VL innehåller särskilda tillståndsregler för olika slag av företag. vilket bl. a. beror på att för vissa företag krävs större lönsamhet — i förhållande till skadan — än för andra. Den av utredningen föreslagna friare bedömningen står i bättre överensstämmelse med annan nyare miljö- och fastighetsrättslig lagstiftning.
Hovrätten för Nedre Norrland: Hovrätten finner i likhet med utredning- en att det är befogat att ändra VL:s tillåtlighetsregler i syfte att lämna utrymme för en friare bedömning. Den vattenrättsliga tillståndsprövningen bör i fortsättningen alltid göras med beaktande av samhällsplaneringen. En sådan friare tillåtlighetsbedömning behöver dock inte nödvändigtvis kom- bineras med de ändringar av prövningssystemet som utredningen föresla- git.
Växjö tings/titt: Det kan i viss utsträckning vara riktigt som utredningen anfört. att VL:s regler hittills präglats av en stelhet i uppbyggnaden vilken varit ägnad att hindra en önskvärd helhetsbedömning. Men inget harju hindrat lagstiftaren att överarbeta VL så att den bättre kommer att över— ensstämma med samhällstttvecklingen. Om dessa regler hittills hindrat rimligt hänsynstagande till verkningarna av ett företag från samhällsekono- misk synpunkt och inneburit svårigheter att översiktligt bedöma de totala verkningarna av företaget till hinder för samhällsplaneringen i stort. bör givetvis lagen ändras. Utredningen har i linje med detta funnit att behov att ändra de nuvarande bristfälliga tillåtlighetsreglerna föreligger.
Enligt tingsrättens mening följer emellertid icke härav att ett system med tillståndsprövning i administrativ ordning skapar bättre förutsättningar för en önskvärd friare bedömning av tillåtlighetsfrågorna. Om de materiella reglerna i lagstiftningen ändras mot friare bedömning. kan även en domstol tillämpa dessa regler och nå lika goda resultat som administrativ myndig- het. Det är inte övergången till administrativ bedömning. som skapar möjlighet till friare och mera allsidig prövning. utan denna möjlighet öpp- nas självfallet genom ändringar i de regler som skall tillämpas. Ej heller skapas genom en ny prövningsordning möjligheter till införande av ett mera enhetligt system av grundregler. tillämpliga på alla slags vattenföre- tag. Ett sadant enhetligt system kan införas även med domstolsprövning och bör 1 sa fall välkomnas.
Kamnzarkullegiet. En vägledande princip vid utformningen av den nya lagstiftningen har varit att anpassa utbyggnadsverksamheten av
Prop. 1981/82:130 121
vattenföretagen till samhällsplaneringen i stort och skapa möjligheter för de tillståndsgivande myndigheterna till den nödvändiga bedömningen från allmän planeringssynpunkt. Vattendomstolarna har hittills saknat möjlig- het till en så långtgående prövning. Denna brist i prövningssystemet har med åren tett sig alltmer besvärande. De år l972 genomförda ändringarna i 4 kap. VL. varigenom regeringen förbehålls prövningsrätten av större utbyggnader. har emellertid i detta hänseende inneburit en viktig delre- form.
Att t. ex. vattenkraftutbyggnaderna nu inordnas i ett större samhällseko- nomiskt sammanhang får också till följd att övriga allmänna eller enskilda anspråk på vattenområdets användning — såsom naturskydd. fiske. kultur- minnesvård. turism eller av vad slag de vara må — i bedömning jämställs med utbyggnadsintresset.
De föreslagna tillåtlighetsreglerna har givits en allmän och abstrakt utformning för att i varje tidsskede kunna anpassa rättstillämpningen till samhällsutveeklingen samt medge en friare tillåtlighetsbedömning med hänsynstagande till bl.a. framtida vid bedömningen ännu ej realiserbara intressen. Kammarkollegiet delar i stort tankegångarna bakom den nya lagstiftningen. men kollegiet vill ändå för sin del ifrågasätta om inte tillåt- lighetsreglerna bort innehålla åtminstone några konkreta hållpunkter till ledning för rättstillämpningen. Såsom reglerna nu föreslås bli utformade torde de knappast kunna uttolkas utan föregående studium av förarbetena. Detta ären svaghet. Utredningen hänvisar för övrigt själv till nuvarande praxis enligt VL vid bedömningen huruvida "olägenhet av större betydel- se" föreligger.
VL:s tillåtlighetsregler har visserligen inte varit utformade med tanke på en bedömning enligt allmänna planeringssynpunkter. men genom delrefor- men av prövningssystemet år l97l har regeringen dock givits möjlighet till denna mer vidgade och allsidiga bedömning (4: 18 VL). Enligt kollegiets erfarenhet har emellertid vattendomstolarna i yttranden till regeringen i de större vattenmål där detta varit aktuellt hittills varit ovilliga till sådana alternativa eller översiktliga bedömningar vartill lagändringen gett möjlig- het.
Lantbraksstvrelsen: Vid prövning av om ett vattenföretag skall tillåtas och är lämpligt bör enligt lantbruksstyrelsen och som anförs av utredning- cn göras en helhetsbedömning av företagets verkningar. Den nuvarande lagen ger i allmänhet inte prövningsmyndigheten denna möjlighet. Regler- na för tillåtande av vattenföretag är stela och vid prövningen kan inte tas tillbörlig hänsyn till alla de intressen som bör göra sig gällande. Samhälls- ekonomin och samhällsplaneringen i stort är inte tillräckligt beaktade. Lagstiftningen är inte heller enhetlig för olika slag av vattenföretag. vilket innebär att vissa företagstyper har fått företräde gentemot andra. Exem- pelvis hari nuvarande lag kraftintresset ett företräde som kan ifrågasättas. Det behövs följaktligen en diskussion om hur olika intressen skall vägas.
Lantbruksnämnden i Skaraborgs län: I utredningsförslaget definieras starka samband mellan vattenföretagen och den övriga samhällsplanering- en. Samhället ges stora möjligheter att påverka lokalisering och utformning av vattenföretag. dit även markavvattning räknas. Ett sådant ökat sam- hällsinflytande är säkert en nödvändig förutsättning för genomförandet av en långsiktigt ändamålsenlig hushållning med våra vattenresurser. Samti- digt ställes mycket höga krav på den samhällsplanering (generalplan. stadsplan. byggnadsplan) som skall få styra etablering av vattenföretagen och på dem som skall väga in t. ex. närings- och sysselsättningspolitiska
Prop. 1981/82: 130 122
aspekter när aktuella etableringsärenden prövas "från allmänna plane- ringssynpunkter". Vattenföretagens ekonomiska avskrivning och tekniska varaktighet överstiger i allmänhet vida den politiskt förankrade planerings- horisonten.
Lantbruksnämndan iGävleborgs län: Nämnden har inget att erinra mot grundprincipen att olika intressen skall vägas mot varandra. Så sker redan nu. Nämnden har dock vissa betänkligheter rörande den praktiska tillämp- ningen. exempelvis vid en förrättning för en ärensning inom ettjordbruks- område. Som bekant sker i vattendragen igenväxning och igenslamning och avbördningsförmågan avtar. (.)m underhållsskyldigheten inte är regle- rad eller kan ordnas genom frivillig överenskommelse. måste en förrätt- ning genomföras. Denna blir aktuell, när jordbruksmarken översvämmas alltför ofta. Enligt definitionen på "våtmark" räknas dit all mark. som — även tillfälligt — är täckt av vatten. Även åker och annanjordbruksmark är således ”våtmark". när den översvämmas. t. ex. i samband med en hastig och kraftig snösmältning. Iden ovan antydda situationen föreligger således risk för kollision mellanjordbruksintresset och naturvårdsintresset. — —- —
Lantbruksnämnden anser att mark. som är eller inom överskådlig tid varit jordbruksmark. bör inta en särställning. ] det fallet sammanfaller jordbrukets intresse av att återföra marken i produktivt skick med det allmänna intresset av att återställa och bibehålla det öppna odlingslandska- pct. Denna gemensamma målsättning bör beaktas. när administrativa an- visningar utfärdas för den nya lagens tillämpning.
Lanthruksnämnden [ Västerbottens län: Nämnden har funnit det angelä- get understryka att jordbruksnäringen bör väga tungt vid bedömningen av allmänna intressen. Nämnden förutsätter därför att jordbruksintressena ' ges företräde gentemot allmänna intressen. t.ex. naturvårdens bevaran— deintressen då fråga är om mark som varit i bruk lång tid och som utgör bestående åker i den fysiska riksplaneringen.
fiskeristyrclsen: Förslaget ger uttryck för en förnyad syn på vattenlag- stiftningen. som skall passas ihop med annan markpolitisk lagstiftning. Vattenföretagens tillåtlighet ska dels överensstämma med samhällets ak- tuella planering på olika områden och dels kunna bedömas från friare samhällsekonomiska synpunkter. Förslagets huvudinriktning på dessa punkter tillstyrkes.
Vid tillämpningen av den friare tillåtlighetsbedömningen måste man enligt styrelsens mening ta fasta på att utredningens direkt uttalade avsikt inte är att föreslå mera genomgripande avsteg från de grundsatser om skydd för allmänna intressen som fmns- i vattenlagens nuvarande tillåtlig- hetsregler. Särskilt vill styrelsen instämma i att det även i framtiden måste finnas garantier mot att otillbörligt intrång inte sker i fiskerinäringen samt att avsevärd vikt vidare kan tillmätas önskemålen om god tillgång till ostörd natur för friluftsvistelse liksom allmänhetens anspråk på platser för ex.vis fritidsfiske vid havet. sjöar och vattendrag.
Statens mtmrvård.st-'erk.' Nuvarande VL präglas av en stelhet i uppbygg— naden som kan hindra en helhetsbedömning från allmän synpunkt. Utred- ningen har i förslaget till ny lag velat förändra detta så att ett mer förutsätt- ningslöst ställningstagande till bl.a. lokaliseringen skall möjliggöras. De allmänna planeringssynpunkterna betonas. Naturvårdsverket är positivt till detta. De föreslagna förändringarna skapar förutsättningar för ett bättre utnyttjande av vattnet för samhället i dess helhet. vilket bör vara till fördel även för miljön och naturvården samt för friluftslivet. Vid en sådan samlad bedömning kan t. ex. flera krav. som var för sig inte tillmäts stor betydelse. komma att sammantaget väga tungt.
Prop. 1981/82: 130 ' 123
Den samlade bedömningen får dock inte endast inskränka sig till det enskilda företag. som är aktuellt vid prövningstillfället. Av största vikt är att varje företag sätts in i ett större sammanhang. som det kan ha påverkan på. Exempelvis får inte utbyggnaden i en älv starta genom att skadeverk- ningarna av endast ett delföretag bedöms. eftersom det är uppenbart att en sådan utbyggnad kan påverka de fortsatta bedömningarna och därmed försvåra möjligheterna att skydda övriga delar av älven. Den skyddsmöj- lighet som krävs härvidlag kan sägas vara tillgodosedd i och med att ett vattenföretag enligt 3 kap. 1 lå ej får komma till stånd om det strider mot allmänna planeringssynpunkter. Verket anser dock att det i specialmoti- veringen till paragrafen klarare bör anges att man vill ha till stånd en dylik helhetsmässig bedömning vid tillåtlighetsprövningen. Uttrycket "allmänna planeringssynpunkter" fär således inte bara avse planering i riksperspekti- vet. även om denna planering givetvis är av störst intresse.
För att en helhetsbedömning skall kunna göras måste någon form av "plan" för användningen av det aktuella vattnet föreligga. Hela förslaget till ny vattenlag bygger också i större utsträckning än gällande lagstiftning på en långsiktig planering av vattnet. Om en tillräcklig sådan planering inte hunnit komma till stånd eller färdigställas. när ett enskilt företag aktualise— ras. bör prövningsmyndigheten kunna uppskjuta ett ställningstagande i avvaktan på att planeringen genomförs. Det bör framgå av tillåtlighetspa- ragraferna i 3 kap. att så kan ske.
Statens planverk: ] betäkandet föreslås att vid tilIåtlighetsprövningen av alla de vattenföretag som behandlas i nya vattenlagen måste allmänna planeringspunkter. exempelvis av riksdagen uppdragna riktlinjer för den fysiska planeringen. beaktas. Vattenlöretag får heller inte utföras i strid mot fastställd generalplan. stadsplan eller byggnadsplan eller om olägenhet av större betydelse uppkommer för andra allmänna intressen än de nu nämnda. Från de synpunkter planverket företräder finns inget att erinra mot detta förslag.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län: [ förslaget betonas det nödvändiga sambandet mellan vattenföretag och samhällsplanering. Samhället ges be- tydande möjligheter att påverka lokalisering och utformning av vattenföre- tag. Länsstyrelsen delar den målsättning som utredningen låtit komma till uttryck i förslaget.
Nuvarande VL gynnar vissa exploateringsintressen som t.ex. kraft- verksföretagen. De föreslagna bestämmelserna om vattenföretags tillåt- lighet och allmänna lämplighetsvillkor ger ett mera tidsenligt utrymme åt allmännyttan vid prövningen av vattenföretag. Det ökade samhällsintly- tandet över olika vattenföretags lokalisering och utformning är en nödvän- dig förutsättning för den långsiktiga hushållningen med landets vattenre- surser som från allmän synpunkt ter sig alltmer angelägen.
Länsstyrelsen iJärntlands län: Utredningen klargör sin strävan bort från en påtalad stelhet i uppbyggnaden av nuvarande tillåtlighetsregler. vilket bl. a. försvårat en eftersträvad helhetsbedömning. mot en friare bedömning av tillåtlighetsfrågorna så att samtliga på frågan inverkandc omständighe- ter i det enskilda fallet bättre kan beaktas. något som bl.a. skulle kunna medföra utrymme för en friare bedömning till gagn för samhällsplanering- en. t.ex. när det gäller valet av plats för ett vattenföretag. Länsstyrelsen instämmer i detta resonemang och finner att utredningens förslag om ändrade tillåtlighetsregler till nytta för en förbättrad helhetsbedömning av vattenföretag bör genomföras.
Östersunds kommun: Genom vissa sakliga ändringar skapar utredningen
Prop. 1981/82:130 124
effektivare rättsliga styrmedel. Man får på det sättet bl.a. en lag som gör det möjligt att genomföra alla typer av vattenföretag. om de framstår som nyttiga ur allmän synpunkt. Å andra sidan blir det lättare än hittills att hindra ett vattenföretag genom de sammanlagda olägenheter som var för sig inte skulle vara så ingripande. Ur kommunal synvinkel är det naturligt— vis en förbättring att man utvidgar hänsynstagandet till även andra all- männa intressen än rena planerings- och planintressen. Även om det med ett strikt juridiskt synsätt är vanskligt att ha en "elastisk" lagtext måste det inom detta område vara en fördel att på så sätt i rimlig grad kunna anpassa rättstillämpningen efter den allmänna samhällsutveeklingen. Gc- nom en friare tillåtlighetsbedömning kan. enligt utredningen. avsevärd vikt tillmätas önskemålen om god tillgång till ostörd natur för friluftsvistelse vilket innebär att prövningsmyndigheterna kan beakta allmänhetens an- språk på platser för bad. fritidsfiske och friluftsliv i andra former vid havet. sjöar och vattendrag.
När utredningen på denna punkt pekar på allmänna intressen av mera känslomässig karaktär med anknytning till t. ex. estetik och livskvaliteter och anför att detta är realitetcr för stora befolkningsgrupper och självfallet måste beaktas. frågar man sig dock om inte utredarna är för optimistiska om prövningsmyndigheternas förmåga till en ändamålsenlig avvägning.
Fiskenr'imnden iJämtlana's län: Enligt bärande idé i det nya lagförslaget skall fortsättningsvis förekomma en friare och mera allsidig bedömning av vattenföretagen. [ tillåtlighetsbedömningen skall därför också invägas de nackdelar som är förenade med företagen i socialt avseende. framför allt för folket i utbyggnadsområdena.
Den sociala värderingen tillsammans med lämplighetsprövningen av fö- retagets lokalisering. samhällsekonomi och lokal företagsnytta bildar i det nya systemet ett gemensamt underlag för totalvärderingcn. Systemet inne- bär förbättringar mot vad som nu gäller.
Det kan antas komma att medföra ett ökat beaktande av sociala värden. rekreationsvärden. fritidsfiske m.m. De lösningar som erbjuds synes i princip vara välmotiverade och lämpliga.
Länsstyrelsen i Västerbottens län: Såvitt länsstyrelsen kunnat finna. har utredningen på ett invändningsfritt sätt lyckats identifiera och i lagtext forma de s. k. allmänna intressen som begreppet samhällsplanering inrym- mer.
l-"('isterb0ttens länsorgan för i'a.*tenkratl/i'ågttr: Länsorganet delar vat- tenlagsutredningens uppfattning att nuvarande tillåtlighetsregler i vattenla- gen är alltför strikta. De står för övrigt inte i överensstämmelse med motsvarande moderna lagregler i FBL. AL och ML där man infört mer allmänt hållna tillåtlighets- och lämplighetsregler. En omarbetning av tillåt- lighetsreglerna bör därför ske i syfte att åstadkomma en friare bedömning. så att tillståndsmyndigheten ges rröjlighet att i det enskilda fallet väga in samtliga omständigheter av vikt. Vattenlagsutredningen menar visserligen att de nuvarande tillåtlighetsreglerna i vattenlagen är så utformade att de beaktar såväl riksintressena som regionala och lokala allmänna intressen. Men de nuvarande reglerna beaktar icke i tillräcklig mån exempelvis önskemålen om god tillgång till ostörd natur för friluftsvistelse. Vid en friare bedömning kan beaktas sådana värden som icke har klar ekonomisk inriktning. Länsorganet kan i viss mån godtaga vattenlagsutredningens argumentation i dessa hänseenden men vill å andra sidan peka på faran i att låta allmänna intressen av mer känslomässig karaktär få väga alltför tungt gentemot de ekonomiska realiteter. som dock vanligtvis måste få väga tyngst.
Prop. 1981/82: 130 ' 125
Villie/mina kommun framför liknande synpunkter. Länsstyrelsen i Norrbottens län: Utredningens förslag innebär att ett vattenföretags verkningar vid tillståndsprövningar kan beaktas ur alla aspekter. Länsstyrelsen tillstyrker ett sådant regelsystem som dels är enhetligt för olika typer av vattenföretag dels ock medger att en helhetsbe- dömning göres av vattenföretagen. För länsstyrelsens vidkommande torde förslaget innebära att framför allt naturvårdens intressen kan beaktas på ett bättre sätt än som sker enligt nuvarande VL.
Svenska samernas riksjörbmzd: Som vattenlagsutredningen redovisar prioriterar den nuvarande vattenlagen företagarintrcsset på bekostnad av motstående enskilda intressen och i viss mån de allmänna intressena. Det kan mer generellt framhållas att hänsyn till de samiska näringarna i prakti- ken aldrig tillåtits hindra ett utbyggnadsföretag för vattenkraft. detta obe- roende av hur stora skador som detta företag än har åsamkat de samiska näringarna och därmed också den samiska kulturen och förutsättningarna för kulturens fortlevnad.
När det gäller att ta ställning till ändrade bedömningsregler vad gäller tillåtligheten till fortsatt vattenkraftutbyggnad måste beaktas vad som riks- dag och regering angivit om förutsättningarna för fortsatt vattenkraftut- byggnad. Mer allmänt kan konstateras att samhällets uttalade målsättning beträffande vattenkraften har angetts vara den att vattenkraftutbyggnadse- poken är slut. De få orörda älvar och älvsträekor som idag återstår out- byggda måste i princip bevaras för framtiden och utgöra grund för på- gående markanvändning och näringsverksamhet innefattande rekreations- intressen och inte exploateras för vattenkraftändamål.
Mot här redovisad bakgrund finns anledning att slå fast detta förhållande i den allmänna beskrivning som skall anges för företags tillåtlighet. Enligt utredningen uttalas att det inte är utredningens avsikt att föreslå några mer genomgripande avsteg från de grundsatser om skydd för allmänna intres- sen som har kommit till uttryck i vattenlagens nuvarande tillåtlighets- regler. Beträffande renskötseln anges att det även i framtiden måste finnas garantier mot otillbörligt intrång.
Enligt vad som framgår av det ovan anförda har nuvarande regler i VL inte i praktiken inneburit att någon vattenkraftutbyggnad befunnits otillåt— lig i förhållande till renskötseln. SSR ställer sig mot denna bakgrund frågande till vattenlagsutredningens beskrivning och avsaknaden av för- slag i riktningen att samiska intressen skall bli bättre tillvaratagna.
Med hänvisning till här senast lämnad redovisning får SSR något utveck— la grunden för och behovet av ett skydd för den samiska kulturen och de samiska näringarna. Enligt regeringsformen ] kap. Zäjämte härtill knutna motivuttalanden har den samiska kulturen och de samiska näringarna ett grundlagsfäst skydd: en förblivande målsättning för svenska riket.
Detta är att se som ett komplement till det — om än otillräckliga — skydd som rennäringslagen (l97l:437) skall utgöra. Viktiga uttalanden i samma riktning finns redovisade i prop. 1976/77: 80 om insatser för samerna och vad som anges i riksdagsbehandlingen av propositionen den 12 maj 1977.
Samtliga här redovisade förhållanden lämnar stöd för framhållandet att skyddet för de samiska näringarna och då självfallet de samiska markerna måste öka. SSR gör konstaterandet att här redovisade grunder helt förbi- gås av vattenlagsutrcdningen.
Med hänvisning till samhällets uttalade målsättning för den samiska minoriteten skall det också framhållas att hänsynen till de samiska näring- arna rätteligen är att se som ett allmänt intresse och inte enbart som ett
Prop. 1981/82:130 126
enskilt intresse. Detta förhållande redovisas inte av vattenlagsutrcdningen varför utredningen även på denna punkt uppvisar brister. —— — —
På samma grund som gäller för att lämna särskild redovisning beträffan- de skydd för fiskct finner SSR det angeläget att skyddet för rennäringen blir föremål för uttrycklig behandling i ett särskilt lagstadgande. Grunder härför finns redovisade ovan. Utöver det här redovisade får SSR framhålla att. på det sätt lantbruksstyrelsen i remissyttrande över den Ekströmska utredningen anför. sökande i vattenmål skall åläggas att redovisa plan för renskötsel inom sameby där vattenkraftutbyggnad föreslås.
Den djupare grunden för att rennäringen skall behandlas i särskilt kapitel är. på sätt ovan redovisas. att rennäringen har en kulturbärande funktion inte bara genom näringsverksamhet utan också som grund för bosättning. Sammantaget medför här redovisade förhållanden att rennäringen måste beaktas på ett helt annat sätt än vad som gjorts i vattenlagsprövningen tidigare och att detta då också måste komma till uttryck i särskilt lagstad- gande.
Sveriges advokatsamfimd: Samfundet anseri likhet med utredningen att de nuvarande tillåtlighetsreglerna bör ersättas med regler som möjliggör inte bara en mera fri och samlad bedömning utan också en anpassning av rättstillämpningen till den allmänna samhällsutveeklingen med beaktande av såväl riksintressen som regionala och lokala allmänna intressen.
Sveriges fritids/iskares riksförbund: Nuvarande VL har inneburit att varje enskilt företag bedöms utan hänsyn tagen till övriga ingrepp inom samma vattensystem. Det nu framlagda lagförslagets anpassning till sam- hällsplaneringen i stort ger bättre möjligheter att vid varje tidpunkt beakta ett vattenbyggnadsföretag utifrån en helhetssyn. Detta synsätt medför, enligt förbundets uppfattning. att fritidsfisket får avsevärt ökade möjlighe- ter att få sina synpunkter framförda i vattenmålsbehandlingar.
Älvräddarnas samorganisation: I utredningens direktiv finns inte stöd för utredningens resonemang om att en huvuduppgift för den nya vattenla- gen skulle vara att möjliggöra alla typer av vattenföretag. "kända likväl som idag okända”. Resonemanget om att den nya vattenlagen varken skall gynna eller särskilt motverka vissa användningssätt har inte heller stöd i direktiven. I dessa sägs i stället att en av de angelägnaste samhällsfrågorna idag utgör skyddet för den yttre miljön och att nuvarande vattenlag inte tillräckligt tillgodoser detta. [ direktiven påpekas också att huvudparten av vattendragen redan är utnyttjade och att kraftföretagens verkningar blivit väsentligt mer omfattande än vad lagstiftarna räknade med vid den nuva- rande vattenlagens tillkomst. Vidare understryks i direktiven de kvarva- rande vattendragens betydelse inte minst från naturvårdssynpunkt. Direk- tivens inriktning är att vattenkraftföretag bör få stå tillbaka för allmänna bevarandeintressen i betydligt större omfattning än som för närvarande är möjligt enligt nuvarande vattenlag. En huvuduppgift för vattenlagsutred- ningen bör alltså ha varit att stärka de motstående intressenas ställning i förhållande till vattenkraftföretag. Denna uppgift har utredningen dåligt uppfyllt. Bl. a. har utredningen i sina specialmotiveringar sagt att ledning för bedömning av vad som är olägenhet av större betydelse skall hämtas i nuvarande praxis. Utredningens ordförande har själv i ett tal inför Svenska Kraftverksföreningen i april 1977 framhållit att bestämmelserna om tillåt- ligheten i praktiken föga skiljer sig från gällande rätt. Vattenlagförslaget kommer därför inte i någon avgöra nde del att förbättra förhållanden för de allmänna intressena gentemot vattenkraftföretag.
Vårt samlade intryck av utredningsförslaget är att det inte på långa vägar
Prop. 1981/82: 130 127
motsvarar den syn på ökat skydd för de allmänna intressena som alltmer gjort sig gällande i samhället och som också kommit till klart uttryck i direktiven.
Norrlands naturvärn: Mot nuvarande regler har anmärkts att dessa icke tillräckligt möjliggöra ett allsidigt bedömande och — för det gör sig natur- värnet till särskild talesman — att reglerna icke tillräckligt hävda hänsynen till naturskyddsintressena. '
Vattenlagutredningens förslag avses innebära större hänsyn till ett allsi- digt bedömande. Detta sker genom att förslaget i första hand tar hänsyn till den allmänna planläggningen. Att hänsyn till denna tages är riktigt. Emel- lertid synes förslaget väl mycket knyta sig till planläggningen. Redan med den nuvarande avfattningen av reglerna synes hänsyn till naturskyddet bli för liten och då är det fara värt att när naturskyddet icke ens är nämnt. än mindre hänsyn kommer att tagas till naturen. Naturvärnet föreslår jämk- ning på så sätt att allmänna intressen uppräknas och då främst naturskyd- det. Det kan visserligen inte bli en fullständig uppräkning av alla tillbörliga intressen. men de viktigaste kunna uppräknas med angivande att uppräk- ningen icke är fullständig. Att bedömningen skall vara allsidig kan lätt sägas i lagen. — Vidare bör uttryckligen sägas. helst i lagtexten och i varje fall uttryckligen i motiven. att hänsyn skall tagas till de allmänna intressena sedda på lång sikt. Annars är risken att kortfristiga intressen komma i förgrunden. '
Flera remissinstanser är k ritis ka och anser att de föreslagna tillåtlig- hetsreglerna är för allmänt hållna.
Sveriges domarqfi'irbund: Av skäl som utredningen anfört synes införan- de av en friare bedömning av tillåtlighetsfrågorna i vattenmål nödvändig. Förbundet ifrågasätter dock om behovet av skydd för enskilda intressen tillräckligt beaktas i förslaget.
För närvarande gäller att tillåtligheten av vattenföretag är beroende bland annat av att de förutsättningar. som anges i VL 2: 3 ] st (den s.k. ekonomiska tillåtligheten). är uppfyllda. I nya VL bortfaller dessa villkor utan att ersättas av andra mer preciserade förutsättningar. 'l'illåtlighetsbe- dömningen kommer med andra ord att bero av tillståndsmyndighetens fria skön. Visserligen har även den nuvarande tillåtlighetsprövningen inom ramen för den ekonomiska tillåtlighetsbedömningen betydande skönsmäs- siga inslag. Emellertid kommer en övergång till helt skönsmässig prövning att medföra att den enskildes möjligheter att hävda sin rätt försvagas. eftersom fasta utgångspunkter för ett lagligt underbyggt försvar saknas.
Härtill kommer att förfarandet i tillåtlighetsdelen ej kan förväntas garan- tera ett effektivt tillvaratagande av den enskildes rätt. Det är endast hos koncessionsnåmnden som en domstolsliknande prövning ställes i utsikt. under det att processen vid länsstyrelsen synes bli övervägande admini- strativ. Det torde ligga i sakens natur att den enskildes möjligheter att hävda sin rätt i ett administrativt förfarande är sämre. Den enskildes intresse av en domstolsmässig prövning bör därför garanteras även i till- ståndsdelen, oavsett var denna prövning äger rum.
Umebygdens tingsrätt: Den vaghet i formuleringarna som förekommer flerstädes i lagtexten medför olägenheter inte bara för de tillämpande myndigheterna. Den kommer också att medföra svårigheter för sökan- departer att på förhand bedöma sina möjligheter att få företag genomför- da. — — —
Även med beaktande av att modern Iagstiftningsteknik ofta medför att
Prop. 1981/82:130 128
man i lagtexten använder mera allmänna ordalag. vilkas närmare innebörd sedan utvecklas i motiven. hyser vattendomstolen uppfattningen att utred- ningen gått för längt i detta avseende. Härtill kommer att utredningen ibland nöjt sig med att hänvisa till motiven för nuvarande VL. Detta kommer att försvåra tolkningen av lagtexten för den generation av_iurister som ej har erfarenhet av nuvarande VL.
Hovrätten för Nedre Norrland: Hovrätten finner inte tillåtlighetsreg- lerna vara tillfredsställande formulerade. Lagtexten är vag och måste i alltför stor utsträckning tolkas med hjälp av förarbetena. Bestämmelserna företer vissa likheter med ML: s tillåtlighetsregler. men dessa har ett konkretare innehåll. Hovrätten efterlyser en mera explicit lagtext. som underlättar för företagaren att bedöma om ett planerat vattenföretag kan komma att tillåtas.
Växjö tingsrätt: Utredningen underlåter att behandla nackdelarna med mera allmänt avfattade tillåtlighetsregler. Den omständigheten att man ur lagtexten icke kan utläsa vad som kan tänkas vara tillåtligt såsom vatten- företag måste i betydande grad försvåra en sökandes planering och vilja att investera i sådana företag. Ej heller motiven ger tillräcklig ledning. utan sökanden blir utlämnad åt tillståndsmyndigheten på ett sätt som måste väcka osäkerhet. Utredningen undviker svårigheterna att precisera tillåt- lighetsreglerna genom att föreslå allmänt hållna regler och överlåter där- med ät den myndighet. som egentligen skulle haft att tillämpa lagen. att i stället bestämma vad som skall gälla. Även om man kan förstå svårigheten att skriva detaljerade tillåtlighetsregler. som uppfyller alla direktivens öns- kemål. så borde väl bestämmelserna ändå kunna preciseras betydligt bätt- re än i det framlagda förslaget. Genom en sådan ”gummilagstiflning” kommer rättstillämpningen i högre grad än för närvarande att påverkas från den ena dagen till den andra av den allmänna debatten och kanske även av tillfälliga politiska strömningar. något som bör betraktas som en stor fara från rättssäkerhetssynpunkt. Föreslagen lagtext i denna del ska- par även viss risk för godtycke vid prövningen. Den omständigheten. att nya skyddsvärda intressen till följd av samhällsutveeklingen kan tillkomma i framtiden och behöva beaktas av lagstiftningen. bör föranleda lagändring och icke tillskapande på förhand av regler ägnade att kunna användas i alla sammanhang. Enligt tingsrättens mening bör sålunda tillåtlighetsreglerna omarbetas så att det blir möjligt att av dessa utläsa åtminstone i huvudsak vilka krav som uppställs för att ett vattenföretag skall anses tillåtligt både med hänsyn till allmänna och enskilda intressen. Detta bör kunna uppnås utan att fördelen av en samlad och allsidig bedömning av vattenföretags inverkan åsidOsättes.
SACO/SR-rådet vid Vatten/itll: För de SACO—anslutna. framför allt de som sysslar med vattenkraft. har vattenlagstiftningens utformning utomor- dentlig inverkan på deras arbete. En större vattenbyggnad tar oftast flera år att projektera och många sysselsätts inom varje projekt. Strävan efter att se sitt alster förverkligat är för en projektör mer än en självklarhet. Det är själva meningen med hans arbete. För att arbetet skall vara meningsfullt måste alltså projekteringen redan från början inriktas mot ett resultat som med största möjliga sannolikhet kommer att bli förenligt med kraven för tillåtlighet i gällande tillständslag. Den lagen måste därför vara så beskaf- fad att dessa krav utan alltför stora svårigheter går att utläsa. Nu gällande vattenlag har till för några är sedan tillgodosett detta. Genom l97l års lagändring lades besluten om tillåtligheten beträffande de större vatten- kraftprojekten över från judiciell handläggning i vattendomstol till admini- strativ handläggning hos Kungl. Maj:t. senare regeringen.
Prop. 1981/82: 130 129
Samtidigt utökades tillåtlighetskriterierna så att hänsyn skall tagas även till allmänna planeringssynpunkter. Härefter synes vattenlagen inte längre erbjuda den tidigare möjligheten att något så när säkert förutse att ett projekt skulle vara genomförbart. Det nu föreliggande förslaget synes inte komma att råda bot på denna brist. Förslaget gör tvärtom tillåtlighetsrekvi- siten mindre distinkta än tidigare. vilket är ägnat att förstärka den nämnda bristen. .
Fiskeriintendenten i Nedre södra distriktet: Med det nya förslaget till regler för tillåtlighetsbedömningen kan hänsyn tagas till samhällspla- neringen i stort. Vidare torde alla aspekter på fisket kunna läggas in och fritidsfisket därmed kunna beaktas på ett helt annat sätt än tidigare. Vidare jämställs alla typer av vattenföretag.
Formuleringarna i lagtexten är emellertid mycket allmänt hållna. Det garanterade skydd enligt vattenlagen som funnits för liskerinäring av stör- re betydenhet bortfaller. I praktiken har dock så redan varit fallet då större vattenmål numer regelmässigt avgörs av regeringen. Kompensation har emellertid då kunnat ske genom särskilda villkor i regeringsbeslutet.
Domstolsverket: Rådigheten över vatten som finns på en fastighet till- kommer såväl enligt gällande lag som VL-förslaget fastighetens ägare. Rådigheten kan inskränkas av hänsyn till motstående allmänna och enskil- da intressen. Vattenföretag skall därför föregås av en tillståndsprövning. Det synes bäst förenligt med rättstraditionen i vårt land att kriterierna för de tillståndsgivande myndigheternas rätt att vägra den enskilde tillstånd att utnyttja sin egendom anges relativt noggrant i lag. Mot bakgrund härav kan den allmänt hållna utformning som tillåtlighetsreglerna givits ifrågasättas. Parters och andra sakägares möjligheter att förutse ett tilltänkt företags tillåtlighet blir små. Betydande oenhetlighet kan uppkomma i rättstillämp- ningen. Allmänt sett är det därför ett önskemål att tillståndsmyndigheterna ges objektiva hållpunkter för sin prövning genom största möjliga konkre- tion av rättsreglerna.
Tveksamheten inför så generella tillåtlighetsregler som de vattenlags- utrcdningen föreslagit blir också större ju fler myndigheter prövningen splittras upp på. Läggs prövningen på många och små myndigheter måste med nödvändighet det antal företag som myndigheten skall pröva bli förhållandevis litet. Handläggare och tekniker får då inte den vana och erfarenhet som erfordras'för att göra en säker och rättslig bedömning. Riskerna för att olika praxis utvecklas vid skilda myndigheter är betydan- de.
Vilken vikt motstående allmänna eller enskilda intressen skall tillmätas i tillståndsprövningen måste emellertid kunna variera mellan olika delar av landet och över tiden. En smidig anpassning av rättstillämpningen till olika förhållanden och till utvecklingen i samhället försvåras av alltför detaljera- de tillåtlighetsregler. Samhället måste ha vidsträckta möjligheter att beakta skyddsvärda allmänna och enskilda intressen vid tillåtlighetsprövningen. Det måste därför accepteras — trots vad som ovan anförts — att bestäm- melserna får en förhållandevis allmän utformning. [ vilka former de till- ståndsgivande myndigheterna skall kunna ges vägledning i sin verksamhet bör emellertid övervägas ytterligare.
Vissa hållpunkter för tillämpningen av bestämmelserna kan skapas ge- nom exemplifiering i lagtexten av skyddsvärda intressen. Den ledning som bör kunna hämtas ur lagens förarbeten bör göras mera lättillgänglig än som skett i betänkandet. Preciseringar av tillåtlighetsreglerna återfinns där inte ' bara i den allmänna motiveringen och specialmotiveringen utan också i
Prop. 1981/82:130 130
stor utsträckning genom hänvisning till gällande lag från vars bärande principer några mera genomgripande avsteg inte föreslås. Denna hänvis- ningsteknik gör det svårt att få kännedom om vilka skyddsvärda intressen som avses. Om tillståndsgivning i enlighet med förslaget läggs på länssty- relserna bör övervägas om lämplig central myndighet kan få befogenhet att utfärda föreskrifter. råd och anvisningar. ' __
Svenska krafiverksföreningen.' De föreslagna reglerna om tillåtlighet av vattenföretag är mycket svävande. Det skulle knappast vara möjligt för en företagare att med stöd av dem få en uppfattning om förutsättningarna för ett tillstånd, innan han planerar sin kraftproduktion och lägger ned kostna- der på utredningar. Ett önskemål är sålunda att tillåtlighetsreglerna gives ett klarare och mera koncist innehåll.
Statens järnvägar: Utredningen anför (s. 152) på tal om samhällsekono- miska hänsyn vid prövningen av vattenföretag att sådana hänsyn bör leda till "en friare och därmed mera mångsidig bedömning av vattenföretagen" än enligt gällande regler "baserad på en ekonomisk analys av rimlig om- fattning". Enligt utredningen bör till följd härav "eftersträvas en mildring av kravet på matematisk exakthet i beräkningarna".
Samhällsekonomisk nytta anföres ofta såsom skäl för verksamhet och investeringar som icke ter sig företagsekonomiskt försvarliga. SJ vill inga- lunda bestrida att en samhällsekonomisk värdering understundom kan skänka berättigande åt företag som eljest ej bort komma till stånd eller fortsättas eller åt investeringar sotn eljest bort förbli ogjorda. Uppenbart är emellertid att en samhällsekonomisk kalkyl. om den skall ge tillförlitligt resultat. icke får tillåtas vila på underlag som är mindre väl säkerställt med avseende på sin allmänna vederhäftighet än det som annars krävs vid ekonomisk kalkylering. Vad utredningen anför i denna del ger SJ anledning att varna mot en också i andra sammanhang iakttagbar benägenhet att ge samhällsekonomisk legitimation åt allehanda sangviniska. i ekonomiska termer ofta blott antydningsvis utvecklade värderingar vilka därmed förut- sättes äga företräde framför en traditionell ekonomisk lönsamhetsbedöm- ning. Samhälsekonomi får icke uppfattas som något till sin natur mindre objektivt än dess anspråk på att utgöra ett system för ekonomisk värdering ger anledning att kräva. Samhällsekonomi som metod att bestämma nyttan av enskilda projekt får m.a.o. ej tillåtas ge okontrollerat spelrum för ändamålsbedömningar vilka ej redovisas i precisa ekonomiska termer. Ett samhällsekonomiskt betraktelsesätt förutsätter vidare att det enskilda pro- jektet kan på angivet sätt värderas såsom fungerande element i en ä'l definierad överordnad ekonomisk struktur.
Under rubriken "Skyddet för allmänna intressen" utvecklar utredning- en (s. 140) sina synpunkter på vad som i själva verket mera gäller de allmänna intressenas företräde framför enskilda intressen. Nuvarande regler härutinnan bör enligt utredningen ersättas med mera allmänt utfor- made regler med större elasticitet. Fördelen härmed sägs vara. utom annat. att "rättstillämpningen i rimlig grad successivt kan anpassas efter den allmänna samhällsutveeklingen". Med avseende på tillåtlighetsbe- dömningarna skulle man härigenom "komma att kunna beakta anspråk som vi kanske inte känner nu men som kan bli en realitet i en nära framtid".
SJ finner det sålunda anlagda betraktelsesättet ägnat att inge betänklig- heter. Rättstillämpningen skall bestämmas av innehållet i gällande lag och. i förekommande fall. stödas på sådana motiv och värderingar som lagstif- taren utvecklat i samband med lagens antagande. Skall rättstillämpningen
Prop. 1981/82: 130 131
därefter påverkas i annan riktning — för dess anpassning till samhällsutl vecklingen eller för invägning av anspråk av en vid lagens tillkomst okänd och förutsedd natur — får det ske genom lagändring. Utredningens synsätt i denna del visar i perspektivets förlängning hån mot en oroande. med rättssäkerhetskravet mindre väl förenlig uppluckring av vedertagna grund- satser beträffande rättskällorna. Med det sagda har SJ icke förbisett vare sig förekomsten eller värdet av den rättsutveckling och rättsbildning som sker i den fortlöpande rättstillämpningen. När det gäller räckvidden av enskild rätt i förhållande till anspråk som sägs vara grundade på allmänna intressen måste emellertid utrymmet härför utmätas mycket snävt. Under inga omständigheter kan lagtillämpningen få ges fritt spelrum för anpass- ning till något på objektiv grund så svårbestämbart som växlingarna i den inbördes styrkan och omfattningen av intressen vilka utredningen anger vara "av mera känslomässig karaktär med anknytning till estetik och livskvaliteter”.
Svenska naturskyda'sföreningen: Att döma av det föreslagna regelsyste- mets uppbyggnad har utredningen tänkt sig att tillåtlighetsprövningen skall ske i två etapper —— i den första skall ställning tas till om företaget över huvud taget skall få komma till stånd. och i den andra skall prövas hur företaget skall utformas. Föreningen vänder sig mot denna principiella uppbyggnad av lagförslagets 3 kap. Många vattenföretag är nämligen av den karaktären att deras utformning är helt avgörande för om de kan tillåtas eller ej. Som föreningen ser det måste med andra ord såväl tillåt- ligheten i stort som den närmare utformningen prövas i ett sammanhang. Om inte företaget kan utformas på ett tillfredsställande sätt måste regelsy- stemet automatiskt sätta stopp för företaget. Föreningen anser att detta bäst kan åstadkommas med ett regelsystem som så nära som det är lagtek- niskt möjligt motsvarar tillåtlighetsreglerna i ML. Någon uppdelning av förslagets 3 kap. i tillåtlighetsregler och lämplighetsvillkor bör således inte göras. I en inledande paragraf bör i stället uttryckligen sägas. att vatten- företag inte får komma till stånd eller utövas. om det inte uppfyller samtli- ga regler i 3 kap. Vidare bör i denna inledande paragraf införas en allmänt formulerad erinran om att tillståndsprövning i vissa fall krävs enligt försla- gets 12 kap. Med de av föreningen föreslagna stagandena klargörs. att tillåtlighetsreglerna i princip gäller alla vattenföretag. men att obligatorisk förprövningsskyldighet endast föreligger för vissa företag. Allt efter situa- tionen i dct enskilda fallet ankommer prövning av att tillåtlighetsreglerna följs på företagaren. tillsynsmyndigheten eller den förprövande myndighe- ten.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Förevarande kapitel — 3 kap. — i vattenlagsförslaget innehåller de materiella villkoren för bildande av vattenföretag. Bestämmelserna avviker emellertid i betydande grad från motsvarande villkor i 5— 11 åå AL. På samma sätt som i AL hade i förslaget 3 kap. bort uppdelas i dels villkor av enskilt intresse och dels villkor av allmänt intresse. 1 högre grad hade härjämte anslutning bort ske till lagtex- ten i AL.
Utredningen har i de fall då företag strider mot plan eller planbestäm- melser pekat på möjligheterna att liksom hittills meddela villkorade till- stånd. Detta innebär dock att tillstånd blir giltiga först då ändring av planen eller bestämmelserna fastställts. Det borde med hänsyn till tidsutdräkt och kostnader för en planändring göras möjligt för länsstyrelse eller byggnads- nämnd att på samma sätt som tillämpats i AL. FBL och BL medge undantag från plan eller bestämmelser om särskilda skäl föreligger.
Prop. 1981/82: 130 132
Med hänsyn till vad som anförts anser länsstyrelsen att 3 kap. i vatten- lagsförslaget bör omarbetas så att bestämmelserna i högre grad ansluter till regelsystemet i AL.
Många remissinstanser har synpunkter på utredningens överväganden rörande skyddet för allmänna intressen.
Svea hovrätt: I anslutning till vad utredningen anför rörande önskvärd- heten och möjligheten att vid tillåtlighetsprövning beakta allmänna intres- sen vill hovrätten framhålla. att frånvaron av skyddsförordnanden enligt andra lagar eller av förbehåll om prövningsrätt för regeringen i ett konkret fall kan vara ett tecken på att det allmänna intresset saknar det skydds- värdc som dess företrädare vill göra gällande. Om dessutom skyddsvärdet icke hänför sig till aktuell utan till framtida markanvändning. kan det ha än svårare att vinna beaktande vid tillåtlighetsprövning av ett vattenföretag (jfr vattenöverdomstolens dom 17.5.1977. DT 25. ang. Hammar m.fl. invallningsföretag 1974. berörande sjön Kvismaren). — Det hade varit av värde med en närmare belysning av förutsättningarna för att avslå en ansökan om tillstånd till ett vattenföretag under hänvisning till att ändamå- let mcd företaget från allmän synpunkt kan vinnas på ett bättre sätt. om företaget förläggs på annan plats.
Hovrätten delar icke utredningens uppfattning om det lämpliga i att avstå från regler om möjlighet att vid tillståndsprövningen göra undantag från plan. — — -—
Hovrätten instämmer i att det i vissa fall — med tanke på möjligheten att lämna villkorat tillstånd —— icke föreligger behov av undantagsbestäm- melse. Beträffande små företag torde dock läget vara ett annat. Det torde sålunda vara praktiskt att vid t.ex. utläggning av ledning och kulvert kunna undvika planändring genom att medge undantag på sätt som stadgas i 8 så 3 st. LedL. vilken lag f. ö. rör anläggningar som från plansynpunkt är av likartad beskaffenhet. Vidare finns vid andra. såväl små som stora företag samma behov att kunna tillåta mindre avvikelse från plan. t. ex. decimeterstort intrång på parkmark vid rensning av vattendrag. om så är förenligt med planens syfte. En ny vattenlag bör därför innehålla bemyndi- gande för den myndighet som beviljar tillstånd enligt vattenlagen att därvid medgiva mindre avvikelse från gällande plan.
Hovrättenf'ör Nar/re Norrland: Frågan om ett vattenföretags lämpligas- tc lokalisering bör enligt hovrättens mening påverka tillåtlighetsbedöm- ningen endast på det sättet att ett företag skall kunna förklaras otillåtligt med hänsyn till valet av plats. Däremot motsätter sig hovrätten en regle- ring som innebär att företagaren måste avstå frånlen viss lokalisering därför att prövningsmyndigheten funnit en alternativ lokalisering vara lämpligare från allmän synpunkt. Mot en sådan ordning talar inte minst praktiska skäl. Om det blir fråga om annat vattenområde än det avses med ansökan. kommer man antagligen att sakna erforderlig kännedom om berörda motstående intressen. och dessutom kan det tänkas att vattenom- rådet tillhör annan än sökanden. måhända någon som vägrar att frånhända sig förfoganderätten till vattenområdet av det skälet att han ej vill accepte- ra det sökta företaget.
Hovrätten ansluter sig till utredningens ståndpunkt att på anförda skäl inte vilja föreslå kommunal vetorätt i fråga om vattenföretag.
Beträffande frågan om villkorade tillstånd när företag strider mot plan men en planändring ställs i utsikt må först framhållas. att man i sådana situationer får en växelverkan mellan den vattenrättsliga tillståndsmyn-
Prop. 1981/82: 130 133
digheten och planmyndigheten på sådant sätt att den förra tar hänsyn till den förutskickade planändringen medan den senare får anledning att beak- ta det sökta vattenföretaget. Bl. a. med hänsyn härtill har hovrätten ingen erinran mot att villkorade tillstånd av ifrågavarande slag får meddelas. förutsatt att nuvarande plansystem gäller. Om däremot bygglagsutredning- ens förslag i betänkandet SOU 1974: 21 till samordning mellan byggnads- lagstiftningen och vattcnlagen närbesläktade författningar genomförs. bjuder konsekvensen samma anpassning för vattenlagen. vilket här inne- bär att den vattenrättsliga tillståndsmyndigheten skall avvakta planändring innan tillstånd meddelas. Detta bör dock endast gälla kraftverk och andra större företag. Beträffande mindre företag kan det under alla förhållanden vara lämpligt att tillåta villkorade tillstånd och även i vissa fall dispens från planhinder. Dispensmöjligheten bör även — oavsett företagets storlek — stå till buds när det är fråga om bagatellartad avvikelse från gällande plan.
Växjö tingsrätt: Ett stadgande som ger prövningsmyndigheten möjlighet att självmant ta tipp frågan om lokalisering av vattenföretag torde böra införas i nya VL endast under den klara förutsättningen. att sökanden icke belastas med omfattande skyldighet att utreda alternativa placeringar av ansökta vattenföretag. Det kan godtagas att företagaren ålägges lämna sådana uppgifter om alternativa lokaliseringar. vilka normalt ingår i en omsorgsfull förprojektering av ett vattenbyggnadsföretag och sålunda finns tillgängliga utan omfattande extrakostnader. Däremot bör det ej förekomma att uppgiftsskyldigheten sväller ut till alternativ projektering. [ övrigt bör prövningsmyndigheten själv genom remiss till olika statliga organ söka få fram erforderlig utredning. Risk föreligger emellertid att sådan utredning icke blir tillräckligt säker för att kunna ligga till grund för prövningsmyndighetens bedömning. Det bör därför närmare regleras. hur prövningsmyndigheten skall agera i frågor om utredning av alternativa lokaliseringar och vad som skall läggas till grund för myndighetens beslut i de fall tillstånd vägras med hänvisning till olämplig lokalisering. Krav bör uppställas på försiktighet i tillämpningen så att tillståndsmyndigheten icke utan vägande och väl dokumenterade skäl förklarar ett ansökt företag otillåtligt på denna grund.
Tingsrätten förordar att i nya VL införes 'en uttrycklig bestämmelse om att vattenföretag skall stå i överensstämmelse med fastställda planer för markanvändning och andra byggnadsreglerande bestämmelser enligt bygg— nadslagstiftningen. Någon kommunal vetorätt synes — såsom utredningen anfört — icke därutöver böra införas. Emellertid vill tingsrätten ifrågasätta. huruvida icke regeringen såsom högsta planmyndighet vid prövning av vattenföretag bör ha möjlighet att ompröva gällande planbestämmelser eller meddela erforderlig dispens för att ett önskvärt vattenföretag skall kunna komma till stånd trots att det strider mot fastställd plan. Det är nämligen ej säkert att man vid upprättandet av t. ex. stads- eller byggnads- planer alltid kunnat förutse framtida vattenföretag eller ens velat beakta framtida behov av sådana företag.
Regeringen bör såsom centralt organ förbehålla sig prövningen av större och mera genomgripande företag såväl av riksintresse som av mera regio- nal betydelse. Inget hindrar att sådan prövning kommer till stånd i större omfattning än tidigare, något som kan övervägas om förslaget till pröv- ningssystem befinnes böra omarbetas.
Det förefaller naturligt att införa regler om att vattenföretag skall utföras så att syftet med särskilda bestämmelser för mark- eller vattenområdens bebyggande och användning icke motverkas. Att därvid låta prövnings-
Prop. 1981/82:13() 134
myndigheten meddela villkorade tillstånd strider emellertid mot en viktig processrättslig grundsats.
LanIhruksnämnden i Malmöhus län: Med förebild från ML tas i försla- get in en regel om prövning av det sökta företagets lokalisering. Denna är i de flesta fall given genom de yttre förutsättningarna. 1 en hel del fall kan man dock tänka sig alternativa lösningar t. ex. att vattenanskaffning för bevattning ordnas genom vattenöverledning i stället för grundvattentäkt. Med nuvarande lag har vattendomstolarna saknat möjligheter att göra sådana överväganden. Den föreslagna kompletteringen botar denna brist.
Som ett genomgående drag i utredningens direktiv och i den genomförda Iagrevisionen kan man spåra en strävan att inordna vattenföretagen i en övergripande samhällsplanering. Detta kommer bl. a. till uttryck i ett vill- kor om att vattenföretag ej får utföras i strid mot fastställd generalplan. stadsplan eller byggnadsplan. Anknytningen till den samhälleliga plane- ringen medför att denna får ett avgörande inflytande i fråga om konkurren- sen mellan olika intressen om knappa vattenresurser. Det är i detta sam- manhang viktigt att framhålla livsmedelsproduktionens betydelse i sam- hällsplaneringen. Om en viss bygd i fastställd markanvändningsplan reser- verats för jordbruksändamål. bör det således ej möta några hinder från allmän synpunkt att genomföra bevattnings- och markavvattningsprojekt.
Statens planverk: Med uttrycket allmänna planeringssynpunkter bör även avses av kommun antagen översiktsplan. Även om dessa planer saknar rättsverkan är de dock till ledning för bebyggelseplaneringen inom kommunen. Att dessa inte fastställda men antagna planer skall beaktas vid tillåtlighetsprövningen bör framgå av ett klart motivuttalande.
Svenska naturskyddsji'jreningen: Vattnet bör ses som en nationell till- gång. som skall skyddas och vårdas men som kan brukas när ett exploate- ringsintresse — allmänt eller enskilt — vägertyngre än det allmänna intres— set att bevara vattnet opåverkat. För att garantera en prövning av att ett visst företags tillåtlighet är beroende av dess lämplighet från allmän syn- punkt anser föreningen. att bland tillåtlighetsreglerna bör finnas ett stad- gande med innebörden att vattenföretag inte får komma till stånd om det inte är lämpligt från allmän synpunkt. Den nämnda regeln är en parallell till 5 få 2 st. BL. som vad gäller tätbebyggelse infördes l947 och som 1972 utvidgades till att gälla all bebyggelse. Genom införandet av den föreslagna regeln skulle vattenlagen bli likvärdig med BL och även ML vad gäller hinder för markägaren att använda sin egendom till skada för annan eller för samhället. Däremot ger regeln inget stöd för att förfoganderätten till vattnet skulle tillkomma annan än markägaren.-
Föreningcn anser att särskild vattenplanering är angelägen. Vad som sägs i en sådan plan bör uppfattas som samhällets i vederbörlig ordning fattade beslut om ett visst vattenområdes skydd och utnyttjande. Ett vattenföretag kan således inte anses vara lämpligt från allmän synpunkt om det strider mot sådan plan. Sak samma gäller om vattenkvalitctsnormer utfärdas med stöd av särskild lagstiftning. Enligt föreningens mening bör. så snart särskild lagstiftning föreligger beträffande vattenplanering. vat- tenkvalitetsnormer eller liknande styrinstrument. i vattenlagen införas en precisering av det allmänna lämplighetsvillkoret med innebörd att. om med stöd av särskild lagstiftning upprättats vattenplan eller utfärdats vatten- kvalitetsnormer. får vattenföretag inte utföras eller utövas i strid mot sådana bestämmelser.
1 3 kap. 2 och 9 åå föreslår utredningen vissa regler om hänsynstagande till fastställda planer och andra beslut om mark- och vattenområdens
Prop. 1981/82: 130 l35
bebyggande och användning. Även dessa regler bör enligt föreningens mening ses som en precisering av det allmänna lämplighetsvillkoret. För- eningen anser det väl motiverat att i lagtexten göra en sådan precisering men anser att utredningen formulerat regeln väl snävt. Bättre skulle vara ett sammanhållet stadgande med innehåll att vattenföretag inte får utföras så att syftet med fastställd generalplan. stadsplan eller byggnadsplan mot- verkas och att detsamma skall gälla beträffande andra särskilda bestäm- melser för mark- eller vattenområdes bebyggande eller användning som beslutas av därtill behörig statlig eller kommunal beslutande församling eller myndighet.
Föreningen vill också i detta sammanhang göra regeringen uppmärksam på att planeringsläget vad gäller vattenområden för närvarande är dåligt. Detta kan komma att betyda. att när ett vattenföretag aktualiseras det inte finns någon färdig planering men att en sådan framstår som angelägen. På framställning därom måste den planerande myndigheten enligt föreningens mening få tillräcklig tidsfrist för att erforderlig planering skall hinna utföras och vinna laga kraft innan ställning tas till vattenföretaget.
Enligt föreningens mening bör grundregeln vara att för vattenföretag skall väljas sådan plats och omfattning samt sådant utförande att ändamå- let kan uppnås med minsta miljöstörning. annan olägenhet och intrång utan oskälig kostnad. Jämfört med utredningens förslag på denna punkt vill föreningen alltså lägga till en möjlighet att även pröva valet av plats för visst vattenföretag. Föreningen är väl medveten om att det i många situa- tioner (t. ex. vid torrläggning) är på förhand givet var ett visst företag skall utföras. lnte desto mindre finns det andra situationer då ett visst ändamål (t.ex. att producera en viss mängd elektrisk kraft eller att förse ett samhäl- le med en viss mängd dricksvatten) kan tillgodoses genom vattenföretag på alternativa platser. Om en sådan möjlighet att välja plats för ett vattenföre- tag finns. bör det enligt föreningens mening klart framgå av lagtexten att valmöjligheten också skall utnyttjas. om det inte medför oskälig kostnad. Vid prövningen av ett vattenföretags lokalisering bör som i ML bortses från subjektiva faktorer som att företagaren har vattenrätt eller har projek- terat i fråga om endast ett av alternativen.
Med tanke på de problem som på senare år uppstått i många jordbruks- bygder till följd av den ökade jordbruksbevattningen sommartid samt att många dylika vattenföretag kommit till och säkert även framdeles kommer till utan förprövning skulle föreningen i syfte att förebygga oacceptabelt stor vattenbortledning vilja föreslå en mera precist formulerad tillåtlighets- regel för dessa företag med innebörden att vattenföretag för bevattningsän- damål inte får medverka till att lägsta naturliga lågvattenföring i vattendrag kan underskridas. Naturligtvis ger inte en regel av nämnt slag någon ovillkorlig rätt till uttag i så stor omfattning att lågvattenföringen nås i vattentäkten. men den ger omvänt en klar anvisning om vad som är en oacceptabelt stor uttagsnivå.
[ utredningsförslagets 3 kap. 8 s" har utredningen föreslagit att hänsyn skall tas till viss framtida utveckling vid tillåtlighetsprövningen. Förening- en instämmer till fullo i att tillåtlighetsprövningen skall ha ett sådant framtidsperspektiv. Den av utredningen föreslagna formuleringen är emel- lertid inte tillräckligt täckande. Erfarenheten visar att det finns en lång rad fall. där vattenföretag var för sig skulle vara tillåtliga men sedda tillsam- mans ter de sig oacceptabla. [ det övervägande antalet fall kommer vatten- företagen emellertid att prövas var för sig och vid olika tidpunkter. Någon möjlighet att ta hänsyn till deras sammanlagda effekt finns då inte med den
Prop. 1981/82: 130 l36
föreslagna regleringen. En möjlighet att förebygga att en sådan situation uppstår skulle enligt föreningens mening vara att redan från början ta största möjliga hänsyn till förväntad utveckling. Prövningssituationen skulle alltså bli analog med byggnadslovspi—övningen enligt byggnadsstad- gan. där hänsyn skall tas till bl. a. förväntad tätbebyggelse. Med en vidare formulering av det föreslagna stadgandet i 3 kap. 8 % skulle ett hänsynsta- gande av ovan diskuterat slag till framtida utveckling kunna föreskrivas i fråga om vattenföretag. Enligt föreningens mening är det nödvändigt att så sker.
Föreningen vill också göra regeringen uppmärksam på behovet av skydd för blivande sjöar vid landhöjningskuster. ] syfte att bibehålla eller under- lätta sjöfarten eller av annat skäl sker nu många gånger fördjupningar av sundet mellan havet och vikar under avsnörning. På lång sikt innebär detta att vad som till följd av landhöjningen skulle ha blivit en sjö i stället blir en utdikad mark. Om inte nuvarande av landhöjningen ännu någorlunda starkt påverkade kustregioner i framtiden skall bli mycket sjöfattiga områ- den är det helt nödvändigt att en restriktiv linje tillämpas i fråga om tillståndsgivningen till grävningar i den lägsta tröskeln mellan havet och vikar under avsnörning. Enligt föreningens mening bör regler om sådant hänsynstagande till framtida sjöar införas i lagtexten eller åtminstone klart uttalas i förarbetena till lagen.
] samband med vattenföretag — i synnerhet byggande i vatten — är det vanligt att skadorna på motstående intressen kan minskas genom skadeförebyggande åtgärder. Att denna möjlighet att minska skadorna verkligen tas till vara är av så stor betydelse att det mer än väl motiverar att ett särskilt stadgande därom införs bland tillåtlighetsreglerna. För att uppnå den likformighet med ML varom tidigare har talats föreslår för- eningen att stadgandet formuleras så att den som utför eller utövar vatten- företag är skyldig att vidta de försiktighetsmått och den begränsning av verksamheten. som kan behövas för att förebygga eller minska skada och olägenhet av företaget. om det inte medför oskäliga kostnader. Detta stadgande i kombination med vad föreningen redan föreslagit beträffande lokalisering och utformning av vattenföretag kommer då att motsvara 4 och 5 så i miljöskyddslagen. vilket bl. a. medför att vägledning beträffande rättspraxis kan sökas från denna lag. I likhet med vad som gäller enligt miljöskyddslagen innebär det föreslagna stadgandet att bevisbördan be- träffande vilka åtgärder som kan behövas vilar på företagaren. Om så erfordras bör företagaren vara skyldig att utföra eller låta utföra erforder- liga utredningar och andra studier. Begreppet oskäliga kostnader avses bli tolkat så att företagaren tvingas stå för de kostnader för skadeförebyg- gande åtgärder som kan anses tekniskt och ekonomiskt möjliga och rim- liga. Detta innebär att kostnaderna skall kunna bäras av ett ekonomiskt genomsnittligt företag av liknande slag (s.k. objektiv bedömning) oavsett hur bärkraften är hos det speciella företaget. Vad utredningen föreslår i 3 kap. l2 å beträffande åtgärder m.m. till skydd för fisket bör enligt för- eningens mening föras till samma paragraf som det nu föreslagna stadgan- det och ses som en precisering till detta i ett avseende.
Svenska kraftträ/(sfäreningen: Enligt förslaget skulle vattenföretag inte få utföras i strid med fastställd generalplan. stadsplan och byggnadsplan. Denna bestämmelse skulle kunna överflytta avgörandet av tillståndsfrå- gorna till planmyndighctcrna. och vattenlagens regler om tillåtlighet skulle därvid till stor del komma att sakna betydelse. Vad den blivande lagstift- ningen om planfrågor kommer att innehålla är även oklart. För en rationell
Prop. 1981/82: 130 137
utbyggnad av vattenkraften är det därför nödvändigt att möjlighet finns till avvikelse från fastställda planer. Detta bör kunna ske i form av dispens i sista hand av regeringen. En bestämmelse av detta innehåll bör sålunda införas.
VASO: VASO kan icke tillstyrka det föreslagna stadgandet om krav på planöverensstämmelse, då det ger för stort inflytande åt kommunala myn- digheter och i realiteten kan överflytta tillståndsfrågor till planärenden. Det kan icke förutsättas att man vid fastställelse av planer kan bedöma hur ett vattenområde en gång i framtiden kan behöva användas. Omvänt kan långt framskridna projekteringars värde plötsligt omintetgöras av hastigt genomförda planer med enda syfte att förhindra en utbyggnad. Som skäl för olämpligheten av det föreslagna förfarandet kan även åberopas att vattenlagsutrcdningen principiellt avvisat ett kommunalt veto i tillstånds- frågor. att uttalanden i samma riktning gjorts av riksdagen år 1975 och att riksdagens civilutskott vid behandling av propositionen om utbyggnad av vattendrag i norra Svealand och Norrland (1977/78: 57") synes ha ansett att kommunernas inställning i tillståndsfrågan icke skall vara avgörande. Om den föreslagna bestämmelsen bibehålles. bör i nya vattenlagen införas en bestämmelse om möjlighet för ett vattenintresse att få en plan ändrad eller ännu hellre en föreskrift att tillståndsmyndighet —— i sista hand sålunda regeringen — äger meddela dispens för avvikelse från planbestämmelse.
Den föreslagna regeln att syftet med särskilda bestämmelser av myndig— het angående användning av mark- och vattenområde icke får motverkas kan tydligen försvåra och i vissa fall omöjliggöra vattenföretag. Vad ovan sagts om avvikelse eller dispens från fastställda planer gäller även denna föreslagna bestämmelse.
Socialstyrelsen: Planeringssynpdnkterna har givits betydande tyngd i förslaget. Detta är nödvändigt för att kunna lösa vattenbehovet för tätor- terna. Såväl grund- som ytvatten Utnyttjas både som recipienter och vat- tentäkter. Med hänsyn till att utsläpp av avloppsvatten i ett ytvatten eller bevattning med havsvatten kan påverka stora områden under lång tid behövs det verkligen en möjlighet att pröva varje företag i ett större planeringssammanhang. Regeln att vattenföretag ej får utföras i strid med fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan är viktig.
Bevattningen inomjordbruket utvecklas snabbt. Fördelarna med bevatt- ning har belysts i betänkandet och att bevattning kan konkurrera med andra sätt att utnyttja en vattentillgång. Problemet betraktas endast som en kvantitetsfråga.
Som framgår av yttrandet från länsläkarorganisationen i Kristianstads län kan bevattning påverka vattenkvalitén inom de områden som bevatt- nas. Tillförsel av havsvatten leder till en ökning av grundvattnets klorid- halt som medför att det inte kan utnyttjas som konsumtionsvatten. Länslä- karorganisationen har undersökt nitrithalterna i enskilda vattentäkter inom vissa områden i Kristianstads län. Inom ett område med intensiv jord- bruksdrift. lätta jordar och bevattning kunde förhöjda nitrathalter påvisas. Sannolikt kan bevattning under vissa förhållanden leda till förorening av grundvattnet. Detta bör vägas in i bedömningen när bevattningsärenden prövas och föras in i följdförfattningar till lagen.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län: ] betänkandet skiljer man mellan egentliga tillåtlighetsregler och allmänna lämplighetsvillkor. — Vid skyddet av de allmänna intressena är det väsentligt att vattenföretaget sätts in i ett vidare samhällsplaneringssammanhang. — — —
Ur planerings- och naturvårdssynpunkt är utredningens förslag en vä-
Prop. 1981/82: 130 138
sentlig förbättringjämfört med vad som nu gäller. — Det är dock angeläget att man klarare uttalar att vattenföretag ej får motverka tidigare beslut om markanvändningen enligt naturvårdslagen. Bestämmelse om detta bör in- föras bland tillåtlighetsvillkoren och ej såsom utredningen föreslår bland lämplighetsvillkoren.
Länsstyrelsen i Jämtlands län: När utredningen som en grundläggande tillåtlighetsregel slår fast att vattenföretag inte får komma till stånd om hinder mot företaget möter med hänsyn till val av plats eller eljest från allmänna planeringssynpunkter. finns inget att invända. En huvudtanke är nödvändigheten av att vattenföretagens planering förankras i det större planmässiga sammanhang. vari övriga anspråk på berörda mark- och vat- tenområde finns dokumenterade. kanske framför allt enligt byggnads- och naturvårdslagstiftningen. — — —
l vattenföretag av mera regionalt-: intresse. vilka faller utanför regering- ens prövning. liksom i fråga om de typiskt sett mindre betydelsefulla företagen blir prövningsmyndigheten bunden av den kommunala plane- ringen. Det ligger därvid särskild vikt vid att kommunerna i sin planering gjort erforderliga. omsorgsfulla avvägningar mellan olika konkurrerande anspråk. Om så sker. torde en alltför stelbent bindning genom kravet på planöverensstämmelse. till nackdel för samhällsutveeklingen. knappast behöva befaras. Det torde vara ett riktigt resonemang av utredningen när man förordar möjlighet till villkorade tillstånd till vattenföretag. när kom- munen inte tagit klar ställning mot ett vattenföretag som strider mot plan. I många fall är det uppenbarligen ytterst svårt för kommunen att. innan dess berörda organ hunnit sätta sig in i oika tekniska. ekonomiska m. fl. frågor. ta ställning till ett vattenföretag. vars slutliga utformning och verkningar kanske klarläggs först i och med tillståndsbeslutet.
Utredningen klargör. anser länsstyrelsen. på ett riktigt sätt den svåra balansering och det behov av bedömning på central nivå. som är ound- gängligt vid bedömandet av vattenföretag av stor vikt — företag av riksbe- tydelse. Härigenom och genom att kommunens inflytande. som utredning- en utvecklat. avses bli säkerställt genom planering inom bygglagstiftning- ens ram och även på andra sätt. t.orde konfliktbilden knappast behöva förete sådana drag att behov av eller utrymme för ett s. k. kommunalt veto mot vattenföretag finns. De föreslagna bestämmelserna i 3 kap. 5 & försla- get till ny vattenlag till gagn för samordningen av prövningen enligt vatten- lagen med prövningen i annan ordning är betydelsefulla och förefaller välgrundade.
Vilhelmina kommun: [ förslaget till tillätlighetsbestämmelse har intagits en bestämmelse som stadgar att vattenföretag inte får utföras i strid mot fastställd generalplan-. stadsplan eller byggnadsplan. Kommunen vill här framhålla att det existerar mycket få fall av fastställda generalplaner i landet. Däremot förekommer numera s. k. kommunöversikter. vilka fast- ställes av kommunernas kommunfuIlimäktigeförsamlingar. Dessa utgör nu- mera underlag för de kommunala organen för beslut i frågor som berör nyttjandet av all mark och naturresurser inom kommunens område. Det är därför betydelsefullt att den nya vattenlagens tillåtlighetsregler får en sådan utformning att det passar in i den nya byggnadslagstiftningen. I sammanhanget vill kommunen uttala att kommunalt veto icke bör införas i lag såvitt gäller större och riksviktiga företag.
[ motsats till bygglagutredningen anser kommunen i likhet med vatten- lagsutredningen att det är möjligt att även fortsättningsvis meddela villkor eller tillstånd i alla de fall då kommunen under handläggning av tillstånds-
Prop. 1981/82: 130 139
frågan inte intagit klar och definitiv ställning mot ett företag som strider mot plan. Dessa synpunkter bör komma till uttryck i lagtexten.
Vr'isterbottens länsorgan för vattenkraftfrågor framför motsvarande synpunkter.
Länsstyrelsen i Norrbottens län: Det kommunala inflytandet har tillgo- dosetts på så sätt att ett vattenföretag inte får utföras i strid mot faststäld generalplan. stadsplan eller byggnadsplan. Utredningens resonemang här- vidlag är invändningsfritt. Länsstyrelsen vill emellertid peka på följande förhållande. Generalplanen torde i detta sammanhang vara det mest an- vändbara planinstitutet. Kommunerna är emellertid synnerligen obenägna att fastställa antagna generalplaner med hänsyn till de ersättningskrav en sådan fastställelse medför. Det bör därför övervägas om inte kommuner- nas inflytande kunde säkerställas genom en av kommunen antagen gene- ralplan. även om några rättsverkningar i och för sig inte kan knytas till en sådan.
En långsiktig utnyttjandeplanering av vattenresurserna som omfattar hela vattensystem bör eftersträvas. F.n. kan vattenkraftsexploateringen ofta ske stegvis. vilket försvårar bedömningen av hur motstående intressen påverkas. Det i 3 kap. 7 & VL föreslagna stadgandet utgör ett steg i rätt riktning. Det vore dock eftersträvansvärt att åstadkomma en regional långsiktig utbyggnadsplanering för hela län. Härigenom skulle det vara lättare att beakta vattenkraftsutbyggnaden vid övrig samhällsplanering.
Arkitektfiiirbundet: lnom begreppet allmänna planeringssynpunkter bör inte endast inrymmas enligt byggnadslagstiftningen fastställda planer utan även i kommunen antagna översiktsplaner. Även om dessa planer saknar rättsverkan är de av avgörande betydelse för utvecklingen i kommunen.
Nr'r'ringslii'cts bj'ggnudsdelegution: Hänvisningen till en prövning från "allmänna planeringssynpunkter" i förslaget aktualiserar frågor som har samband både med utformningen av en framtida prövningsordning och planeringssystemets funktioner enligt byggnadslag/markanvändningslag — dvs. även överväganden som har samband med bl. a. pågående bygglagar- bete får betydelse.
Redan nu kan det diskuteras. om inte rättsligt erkända planinstitut eller naturvårdsförordnanden i tilltagande utsträckning kommit att i praktiken ofta ersättas med åtgärder i form av kommunala markanvändningsplaner. riksplaneanvisningar etc.. som får formlig rättsverkan vid myndigheternas prövning. [ praktiken ger det nuvarande provisoriska prövningssystemet enligt l97l års regler i 4 kap. VL regeringen en praktiskt taget fri pröv- ningsrätt. eventuellt mer eller mindre styrd av riksdagsuttalanden. Riksda- gens ställningstagande till regeringens proposition om riktlinjer för utbygg- naden av vattenkraften är exempel på det senare.
Det kan visserligen sägas. att systemet redan kommit i bruk bl.a. genom l97l års provisoriska lagändringar i VL. som gör det möjligt att t.ex. genom riksdagsbeslut bestämma om fredning av älvar från vattenkraftsut- byggnad på i praktiken samma sätt som om det vore fråga om reguljära naturvårdsförordnanden. Även de väntade riksdagsbesluten om orörda tjällområden kan nämnas som exempel på aktuell problematik. där inver- kan också kan komma att gälla redan utbyggd vattenkraft. exempelvis genom förbud mot dammar och kraftverksmagasin till båtnad för ned- ströms belägna kraftverk.
Det kan kanske tyckas att frågan om användning av rättsligt erkända planinstitut etc. eller inte blivit ganska likgiltig. när exempelvis fallhöjds- värde redan nu kan gå förlorat ersättningsfritt genom en fri prövning från
Prop. 198l/82:130 140
plansynpunkter av regeringen efter l97l års provisoriska lagändringar. Men fortfarande kan ändock den invändningen göras. att sättet att reglera viktiga intresseavvägningsfrågor med stor ekonomisk räckvidd utan för- ankring i på sedvanligt sätt utvecklade regler för planinstitut och andra preciserade rättsregler för tillämpande myndigheter ter sig tveksamt. Frå- gan är om en så fri prövning från myndigheternas sida egentligen stämmer med regeringsformcns krav på att myndigheters ingripanden i bl. a. enskil- da ekonomiska angelägenheter skall vila på en någorlunda preciserad reglering i lag. Också enligt gällande ordning finns invändningar. när er- sättnings- och skyddsbestämmelser finns inbyggda i de reguljära planinsti- tuten och förordnandereglerna. T. ex. torde ersättningsbestämmelserna i byggnadslagens generalplanekapitel och naturvårdslagen om ersättning för pågående markanvändning kunna aktualiseras. om ett förbud mot t.ex. anläggande av en regleringsdamm bestäms i denna ordning med resultat att nedströms belägna kraftverk drabbas av förluster. I varje fall torde en sådan diskussion vara ofrånkomlig. därest företaget i övrigt uppfyller gällande tillåtlighetsregler. Med en fri tillåtlighetsprövning däremot aktua- liseras aldrig dessa ersättningsfrågor.
Mot den bakgrund som nu berörts finns det anledning att diskutera om inte en framtida planlagstiftning bör utgå från principen att reguljära plan- institut skall begagnas. då planmyndigheter — här inbegripet även rege- ringen — träffar rättsligt bindande avgöranden om tillåten markanvänd- ning. Om lcgalitetsprincipen skulle hävdas på här antytt sätt inom sam- hällsplaneringen. påverkar det också synen på det lämpliga i att ha obe- stämda tillåtlighetsregler av den typ som nu återfinns i förslaget 311. Återgår man till principen att rättsligt bindande markanvändningsbeslut skall träffas genom reguljära planinstitut eller naturvårdsförordnanden. borde den typ av regler som återfinns i förslaget 3: 2 resp. 3: 9 egentligen räcka.
Möjligen skulle den invändningen kunna göras, att planmyndighctcrna inte hinner ta ställning till alla tänkbara markanvändningskontlikter och träffa nödvändiga planbeslut i reguljära former. Först genom ansökan företas kanske de undersökningar som visar att en betydelsefull konflikt finns. Men sådana obeaktade eller oförutsedda konflikter borde kunna bemästras genom att det allmänna; företrädare — bl.a. kammarkollegiet och naturvårdsverket — kunde begära underställning exempelvis hos rege- ringen för prövning om behovet av planbeslut i reguljära former. Med en sådan ordning minskar också behovet att på förhand träffa bindande plan- dispositioner i glesbebyggda eller förut opåverkade områden. Föreligger markanvändningskonllikter kan nämligen dessa på detta vis regleras ge- nom beslut av planmyndigheter. då så behövs. i direkt anslutning till tillståndsprövningen enligt vattenlagen eller annan markpolitisk konces- sionslagstiftning.
För en övergång till beslut som får formen av reguljära plandispositioner talar också. att en omprövning av t. ex. från exploatering fredade områden får antas vara en undantagsföreteelse. Fredningen avses med andra ord bli en permanent markanvändningsdisposition på samma sätt som t. ex. regul- jär fysisk planläggning med användning av planinstitut. En eventuell orn- prövning sker då mest konsekvent genom beslut enligt planlagstiftningen. Saknas däremot reglering genom bindande fysisk planläggning. skulle om- prövningen däremot i princip kunna ske inom ramen-för förnyad ansökan enbart enligt VL.
Om vi i planlagstiftningen kan återgå till legalitetsprincipen i hävdvun-
Prop. 1981/82:130 141
nen mening och användning av rättsligt erkända planer. ökar möjligheterna att tänka sig ett tvåinstanssystem — jfr utredningen bilaga 2 — eftersom man då skulle kunna förutsätta så klara anvisningar i lag eller rättsligt gällande planer. att prövningen skulle kunna överlämnas till administrativ eller judiciell myndighet (t.ex. koncessionsnåmnden som slutinstans). De politiska avvägningarna kring markanvändning från riksplanesynpunkter skulle ju nämligen då träffas av regeringen genom reguljära planbestäm- melser eller naturvårdsförordnanden — i vissa fall efter underställning.
Kan allmänna intressen på detta sätt bevakas genom underställningsför- farande, torde detta också inverka på behovet av en allmänt hållen för- budsregel för "andra allmänna intressen" i förslaget 3z3 — jfr även de allmänna intressenas Ställning vid intresseavvägning enligt 3: 4.
1 3:1 finns också en lokaliseringsregel som anknyter till nyssnämnda allmänna planeringssynpunkter ovan. Eftersom vattentillgångar normalt har sin av naturen givna lokalisering. kan det diskuteras om en lokalise- ringsregel av detta slag är särskilt meningsfull. Omlokaliseringsmöjlighe- terna torde, till skillnad från exempelvis behandling av bebyggelsefrågor eller lokalisering av industri — jfr miljöskyddslagen & 4 och 136 a BL — i de flesta fall vara små eller obefintliga. Vad saken här gäller är i stället om man skall förbjuda utnyttjande av en naturresurs eller inte. Antar man att legalitetsprincipen skall råda vid planeringen. skulle således sådana avgö- randen från planeringssynpunkt få träffas genom fastställda planer eller naturvårdsförordnanden. Därmed skulle företag som uppfyller vattenla— gens tillåtlighetsregler godtas, om de ej är planstridiga. Också lokalise- ringsregeln i 3:l borde därmed te sig umbärlig. i synnerhet som den anpassning till rent lokala förhållanden som kan behövas. väl borde täckas in av de lämplighetsvillkor rörande företagets omfattning och utförande. som återfinns i förslaget 318. Vissa beröringspunkter finns även när det gäller prövning enligt 1971 års provisoriska regler i 4 kap. VL och hand- läggningen av frågor enligt 136 a BL. [ båda fallen gäller. att mera lokalt betonade frågor, villkorsgivning m. m. knappast hör hemma i den övergri- pande prövningen som enligt delegationens uppfattning enbart bör inriktas på om Väsentliga riksintressen kräver att etableringen skall hindras eller inte.
Som framgått. har de föreslagna reglerna i 3 kap. för en samordning av prövningsreglerna i VL med annan samhällsplanering ett direkt samband med den utformning av ett blivande planeringssystem, som sker i det pågående bygglagarbetet. Nu gällande regler från l97l om samordning med samhällets planövcrväganden i 4 kap. VL hade provisorisk karaktär och de nu föreslagna reglerna bibehåller en i princip likartad lösning. Även reglerna för riksplaneringen enligt l972-års riksdagsbeslut bl. a. vad gäller prövningen enligt 136 a BL, som har särskilt intresse i förevarande sam- manhang. var av provisorisk karaktär. Uppenbart är därför de materiella prövningsreglernas utformning i VL starkt beroende av de lösningar som slutligen framkommer i den nya byggnads/markanvändningslagstiftning. som skall ersätta dessa provisoriska bestämmelser. Innan så skett. torde det vara lämpligast att bibehålla nuvarande provisoriska ordning och av- vakta med ett genomförande av ny vattenlagstiftning. eftersom grundläg- gande materiella tillåtlighetsregler alltjämt är föremål för fortsatta övervä— ganden inom ramen för den nya byggnadslagstiftningen. Även prövning- sordningen påverkas av detta. Härvidlag påverkas utvecklingen också av miljöskyddsutredningens översyn av miljöskyddslagen. Ett genomförande av ny vattenlagstiftning bör därför av praktiska skäl även anstå till dess en
Prop. 1981/82: 130 142
samordning kan ske med innehållet — bl.a. ifråga om prövningsordningen — i en reviderad miljöskyddslag.
Domänverket: Verket anser det riktigt att fastställd generalplan. stads- plan och byggnadsplan krävs för att direkt hinder mot vattenföretag skall föreligga. Ett uppmärksammande av torvmarksobjekt i naturvårdsplan eller naturinventering av något slag bör föranleda särskild prövning av ett samtidigt föreliggande dikningsintresse. Däremot kan inte det senare intresset automatiskt förutsättas vika i sådana fall.
I sammanhanget bör det noteras att sk. allmänt intresse ingalunda generellt är riktat mot skogsdikning. Tvärtom är ökat utnyttjande av torv- marker för virkesproduktion alltitl av positivt allmänt intresse med hänsyn till skogsnäringens betydelse för landet. Ibland kan dock samtidigt det allmänna naturvårdsvärdet var så högt. att dikningsintresset får stå tillba- ka.
SA C'O/SR-råder vid Vrmeryfall: Det står inte klart i vilken mån begreppet allmänna planeringssynpunkter skiljer sig från det beaktande av planen- lighet och allmänna intressen som avses i förslagets 3 kap. 2 och 3 55. Detta är i och för sig en olägenhet: som skapar osäkerhet. Om man bortser härifrån borde emellertid i hänsynstagande till allmänna planeringssyn- punkter även ligga att lösa frågan om konkurrensen mellan energiplanering och bevarandeplanering. Hittills vunnen erfarenhet ger vid handen att l97l års ändringar i vattenlagen inte anvisar hur lösningar på detta problem skall kunna nås. Vattenlagsförslaget som på förevarande punkt inte av- viker från 1971 års ändringar lämnar också spörsmålet olöst.
Innan man kommit tillrätta med detta föreligger enligt rådets uppfattning icke anledning till ändring i vattenlagens nu gällande prövningssystem och tillåtlighetsregler.
Jokkmokks kommmz: De nya bestämmelserna torde i sak inte innebära någon mera revolutionerande nyhet utan bör mera vara ett försök att göra reglerna lämpliga för modern samhällsplanering. Den gamla vattenlagen tillkom är l9l8 eller för mer än 60 år sedan. Vad som särskilt bör observe- ras är att utredningen avvisat tanken om införande av kommunalt veto för vattenföretagen. I stället menar utredningen att det kommunala intresset bör säkerställas genom planering inom ramen för byggnadslagstiftningen och 3 kap. 2 så innehåller direkt förbud mot utförande av vattenföretag i strid mot fastställd generalplan. stadsplan eller byggnadsplan. Utredningen synes förmena att kommunerna den vägen skall kunna få gehör för sina synpunkter på samhällsplaneringen.
Jokkmokks kommun torde inte vara benägen fastställa generalplan med hänsyn till de ersättningskrav fastställelsen medför. Därför bör kommuner- ' nas inflytande kunna säkerställas genom en av kommunen antagen gene-- ralplan även om rättsverkningar i och för sig inte kan knytas till en sådan.
Härjedalens kommun: Vad gäller frågan om planöverensstämmelse ifrå- gasättes huruvida det kommunala planmonopolet härigenom riskerar ur- holkas. Kravet på planöverensstämmelse som alternativ till kommunalt veto kanju innebära att kommun ålägges upprätta och anta plan med visst innehåll.
Luleå kommun: Utredningens argumentering i fråga om krav på plan- överensstämmelse och avvisande av kommunal vetorätt förefaller i denna del riktig och bör icke föranleda någon annan erinran från kommunens sida än att när det gäller generalplaner som sällan blir fastställda den föränd- ringen i förslaget föreslås att vattenföretag ej får utföras i strid mot av kommunen antaget generalplaneförslag.
Prop. 1981/82: 130 143
Norrlands naturvärn: Uppfattningen om kommunalt veto bör införas. är icke enstämmig inom naturvärnets styrelse. — Att de kommunala åsikterna skall inhämtas. därom finnes icke mer än en mening. Men det finnes icke borgen för att de kommunala myndigheterna äro mäktiga ett allsidigt bedömande. Det kan där bliva alltför mycket hänsyn till ett konsiktigt bedömande t. ex. frågan om arbetsmöjligheter. Det kan vara en mycket ringa majoritet som avgör saken i den ena eller den andra riktningen. Och ett beslut att icke utöva vetorätten kan. även om det är fattat med ringa majoritet i fullmäktige. lätt tolkas som att det är en allmän mening inom kommunen att ett visst företag skall tillåtas. Det kan vara att önskemåleni en viss del av en vidsträckt kommun här bliva de avgörande. — Vid beslutens fattande bör beaktas kommunernas åsikter och än mer skälen för dessa.
Svenska kommutför/runder: Förbundet kan godtaga att kommunerna inte får någon formell vetorätt vid prövningen av olika vattenföretags tillåtlighet. Kommunernas självständiga talerätt i olika vattenmål skall. såsom vattenlagsutrcdningen föreslagit. bibehållas. Av väsentlig betydelse blir emellertid då kommunernas möjligheter att genom planering inom ramen för byggnadslagstiftningen få säkerställt det inflytande i dessa frågor som bör tillkomma dem.
Av betydelse är därvid givetvis den i och för sig självklara regeln att vattenföretag ej får utföras i strid mot fastställd generalplan. stadsplan eller byggnadsplan. Det synes dock icke tillräckligt med enbart denna spärregel. Om fastställd plan förutsätter visst vattenbyggnadsföretag såsom uppfö- rande av damm. bro eller annan anläggning eller fyllning m.m. i vatten- drag. sjö eller annat vattenområde skall andra. måhända motstående all- männa intressen. inte kunna förhindra företagets genomförande. Erforder- liga intresseavvägningar skall således ha gjorts i samband med tillkomsten av den fastställda planen.
I en av högsta domstolen den 20 december l977 meddelad dom har en kommuns ansökan om tillstånd till utfyllnad av visst vattenområde lämnats utan bifall trots att det sökta företaget stod i överensstämmelse med gällande stadsplan. Utgången i målet betingadcs av att företaget ansågs i avsevärd mån förnärma föreliggande kulturhistoriska intressen.
Enligt förbundets mening skulle det leda till vittgående och för den kommunala planeringen besvärande konsekvenser om man i samband med en tillståndsprövning enligt vattenlagen skulle ktlnna förhindra projekt som förutsatts i en fastställd plan.
Den fastställda planen bör i sådana fall tillmätas avgörande vikt. För att andra intressen skall kunna beaktas måste de ligga utanför vad som angi- vits i plan och planbestämmelser eller vad som annars för planen förut- satts. Denna princip bör komma till uttryck i motiven till ny vattenlag.
För de områden där fastställda planer inte finns är av intresse den av utredningen föreslagna regeln att vattenföretag ej får komma till stånd om med hänsyn till valet av plats eller eljest hinder mot företaget möter från allmänna planeringssynpunkter. — - —
Kommunerna har inom ramen för sin översiktliga planering ett omfat- tande planeringsmaterial som ännu inte fått formen av fastställda planer. Även detta material. som är av stor betydelse för den pågående bebyggel- seplaneringen inom kommunerna. bör hänföras till sådana allmänna pla- neringssynpunkter som skall beaktas vid prövningen av ett vattenföretags tillåtlighet. Särskilt bör detta ske i de fall då man har en av kommunfull- mäktige antagen översiktsplan.
Prop. 1981/82: 130 l44
I den kommunala översiktliga planeringen har även vattenplaneringen sin givna plats. Givetvis är det riktigt. såsom vattenlagsutrcdningen fram- håller. att vattenfrågorna ofta måste bedömas ur vidare synpunkter än den enskilda kommunens och att företag i vatten kan ha betydelsefulla och långsiktiga verkningar som sträcker sig vida utöver både kommun- och länsgränserna. Det måste emellertid likväl betecknas som väsentligt att behandlingen av dessa frågor anknyter till kommunernas fysiska och eko- nomiska planering. Man har visserligen numera möjlighet att bilda vatten- förbund med uppgift att genom olika åtgärder främja ett ändamålsenligt utnyttjande av vattnet i vattendrag, sjöar och andra vattenområden. Såsom framhållits i direktiven för kommitten för vattenplanering är dock plane- ringen av hur vattentillgångarna inom en kommun bör utnyttjas i första hand en kommunal fråga. Eftersom de administrativa gränserna för kom- munerna sällan sammanfaller med avrinningsområdena för de olika vatten- dragen kan enligt direktiven många intressemotsättningar emellertid inte lösas enbart inom den kommunala planeringen. De enskilda kommunernas intressen behöver i sådana fall samordnas i en interkommunal eller regio- nal planering med syfte att lösa konfliktsituationer.
En sådan samordnad planering bör enligt förbundets mening i stor ut- sträckning kunna ordnas genom frivillig samverkan mellan berörda kom- muner. Kommittén för vattenplanering bör enligt direktiven arbeta skynd- samt oeh om möjligt redovisa förslagen under första halvåret 1978. Styrel- sen vill understryka angelägenheten av att man snarast möjligt får en allsidig redovisning av hithörande planeringsfrågor. Först när så har skett är det möjligt att slutgiltigt utforma plancringsreglerna i en ny vattenlag.
De av vattenlagsutrcdningen föreslagna tillåtlighetsbestämmelserna i 3 kap. 2 och 9 545 synes ha utformats med ledning av 3 kap. 2 åfastighetsbild- ningslagen. Förbundet ifrågasätter om man inte för att säkerställa kommu- nala planeringsintressen för sådana markområden som saknar fastställd plan i vattenlagen även bör införa bestämmelser av i huvudsak det innehåll som nu återfinnes i 3 kap. 3 .ö fastighetsbildningslagen.
Nuvarande lagstiftning ger domstolarna i vattenmål möjlighet att medde- la villkorade tillstånd när företag strider mot plan men en planändring ställs i utsikt. Vattenlagsutredningcn föreslår att så också bör kunna ske vid tillämpningen av den nya vattenlagen under förutsättning att åtminstone vissa garantier för ifrågasatt ändring erhållits. Man förordar således en möjlighet att meddela villkorade tillstånd i alla de fall då kommunen under handläggningen av tillståndsfrågan inte tagit klar och definitiv ställning mot ett vattenföretag som strider mot plan. I denna del intar vattenlagsutred- ningen en annan ståndpunkt än bygglagutredningen som ansåg att villko- rade tillstånd över huvud taget inte borde meddelas utan att tillståndsmyn- digheten hade att avvakta planändring innan den meddelar tillstånd. För— bundet ansluter sig här till bygglagutredningens ståndpunkt. Det kan enligt förbundets mening inte föreligga några starkare skäl för att meddela vill- korade tillstånd innan erforderliga och slutgiltiga planöverväganden skett inom kommunen.
Östersunds kommun: Utredningens ståndpunkt att avvisa en kommunal vetorätt får nog accepteras även om den inte riktigt stämmer med regeln i byggnadslagen (& 136 a) om att tillkomsten eller lokaliseringen av en industri som har väsentlig betydelse för hushållningen med energi. med träflberråvara eller med landets samlade mark- och vattentillgångar (prö- vas av regeringen) är beroende av att kommunen tillstyrkt. Utredningen pekar på att det vid företag av riksbetydelse krävs en balansering av
Prop. 1981/82: 130 145
lokala, regionala och riksintressen och att det endast på central nivå finns den överblick och det breda underlag som kan leda till totalt sett välav- vägda beslut. Riksdagen avslog för övrigt för något år sedan en motion om införande i vattenlagen av en kommunal vetorätt. Denna inställning blir mera acceptabel om man betänker att t. ex. kraftföretag eller vattenregle- ringar kan påverka vattenförhållandena i flera kommuner så att vissa kommuner får positiva effekter t. ex. ifråga om energiförsörjning och sys- selsättning medan andra kommuner får negativa effekter t.ex. genom dämningsskador eller torrlagda älvsträekor.
Sveriges advokatsamfund: Samfundet instämmer i utredningens ställ- ningstagande att kommunal vetorätt inte bör införas. Vad beträffar det av utredningen förordade kravet på planöverensstämmelse ifrågasätter sam- fundet om inte ett sådant krav kan komma att innebära en alltför stelbent bindning. som motverkar önskvärd flexibilitet och anpassning till sam- hällsutveeklingen. Även om en övergripande riksplanering i stort kommer att eftersträvas, bör därvid inte utvecklingen för enstaka projekt låsas utan möjligheten hållas öppen att vid varje tidpunkt kunna fatta avgöranden med hänsyn till de samhälleliga värderingar som gäller vid prövningstillfäl- let. Enligt samfundets uppfattning bör det kommunala-regionala intresset bli tillräckligt tillgodosett med en allmänt hållen tillåtlighetsregel att företag inte får komma till stånd om hinder möter från allmänna planeringssyn- punkter eller företaget för annat allmänt intresse medför större olägenhet— som inte uppvägs av dess betydelse från allmän synpunkt. Av betydelse vid bedömningen härav torde jämväl vara vilket prövningssystem som skall gälla.
Älvräddarnas samorganisation: Det är beklagligt att utredningen avvisat förslagen från skilda håll om införande av kommunal vetorätt av det slag som gäller för annan miljöstörande industri. Vi kan inte förstå utredning- ens motivering att kommunalt veto skulle strida mot grunden för den nyligen genomförda reformeringen av prövningssystemet. Den ändringen har endast inneburit att regeringens möjligheter att avslå en ansökan ökat däremot inte att tillstyrka densamma. Det är endast vid tillstyrkan som ett kommunalt veto har någon betydelse. Utredningens motiv tycks även i viss utsträckning vara grundade på politiska hänsynstaganden. Vi kan inte finna att reglerna om förberedelse av större vattenföretag skulle ge den lokala opinionen några som helst möjligheter att påverka frågan om ett vattenföretags tillkomst. Man behöver bara se på hur ofta vattendomsto- larna avslagit en ansökan. Kraftföretagen har heller aldrig vad vi känner till avstått från att ansöka. efter en sådan förberedelse. på grund av en lokal opinion. — Numera kan inget enskilt vattenkraftföretag vara av riksbety- delse. Det är därför ett högst rimligt krav att kommunerna får möjlighet att avvisa enskilda vattenkraftföretag.
Kammarkollegiet: Många — kanske rent av de flesta — större vattenmål har verkningar utöver kommungränserna. Att i t.ex. frågor om kraftut- byggnad eller en bygds eller industris vattenförsörjning låta projektet gå om intet till följd av ett kommunalt veto är inte rimligt. Kollegiet anser därför liksom utredningen att kommunala veton inte bör få förekomma. För övrigt torde såväl BL som bygglagutredningens förslag innehålla ga- rantier för att planläggningen på lägre nivå inte sker i strid med intentio- nerna på riksplanet. Vid det omvända förhållandet. nämligen då ett vatten- företag står i överensstämmelse med gällande plan men ändå någon grund för bestridande föreligger. skulle 3: 3 första stycket VLF kunna åberopas.
Statens lantmäteriverk: Under hänvisning till möjligheten att meddela
10 Riksdagen 198I/82. [ saml. Nr 130. Bilagedel
Prop. 1981/82:130 146
villkorliga tillstånd anser utredningen att man i VL kan undvara sådana regler om dispens från plan som nu finns i bl. a. FBL, VägL och AL. Några dispensmöjligheter har därför inte tagits upp i lagförslaget. Det kan tilläg- gas att det vid tillämpningen av FBL etc. inte anses vara möjligt att meddela villkorliga tillåtlighetsbeslut.
Den av vattenlagsutrcdningen valda metoden att reglera fall där giltiga skäl att avvika från en gällande platt finns leder till dålig samordning mellan prövningsförfarandena i fall där tillkomsten av ett vattenföretag förutsätter prövning också enligt någon annan av de nyss åsyftade lagarna. Man måste nämligen då vid prövningen enligt t.ex. FBL eller AL inhämta dispens för planavvikelsen men kan inte inhämta någon motsvarande dispens när det gäller tillåtligheten enligt VL. I stället meddelas enligt VL villkorligt till- ståndsbeslut. vilket innebär att planändringen, trots meddelad dispens enligt FBL eller AL. måste avvaktas innan företaget kan komma tillstånd.
För vissa särskilda fall föreslår utredningen visserligen en lösning som innebär att förfarandet blir enkelt. Utredningen föreslår nämligen (3 kap. 5 &) att bestämmelserna i 3 kap. 1. 2 och 4 åå. dvs. bl. a. huvudregeln att vattenföretag skall stämma överens med plan. inte skall gälla i fråga om uppförande av bro eller utförande av annat vattenföretag för väg. järnväg. tunnelbana eller spårväg vars anläggande prövats i annan ordning. Försla- get bygger på tanken att företagets förenlighet med plan i dessa fall redan har prövats enligt t. ex. AL. varvie'. också eventuellt behövlig dispens från plan har inhämtats. Till följd av den föreslagna undantagsrcgeln kan till- ståndsbeslut enligt VL i angivna fall meddelas utan villkor om planändring och alltså genast verkställas. -
Det sagda förutsätter emellertid att prövningen enligt t. ex. AL sker först och VL-prövningen därefter. Sker prövningen i motsatt ordning. dvs. VL- prövningen först. måste såvitt man kan se ett eventuellt tillståndsbeslut som förutsätter avvikelse från plan förbindas med villkor om planändring. och en senare meddelad dispens enligt t. ex. AL torde inte ändra på detta villkor. '
Enligt LMVs uppfattning bör av praktiska skäl en dispensmöjlighet tas upp också i VL. Detta utesluter inte att man behåller möjligheten att meddela villkorliga tillstånd.
Oberoende härav kan anmärkas att den nyss berörda särskilda bestäm- melsen om broar och vägar m.m. som prövats i särskild ordning synes ha fått en sakligt sett diskutabel avgränsning. Om en sådan bestämmelse skall finnas synes det vara riktigast att den avgränsas så att den gäller va'—ie vattenföretag vars anläggande prövats enligt någon av de lagar som utred- ningen syftar på. inte bara broar och vägar etc. Som exempel på vattenföretag som i så fall också skulle kontma att täckas av bestämmelsen kan nämnas småbåtshamn vars anläggande prövats som gemensamhetsan- läggning enligt AI-.
Sveriges domareförbuml: Förbundet finner att det ibland. särskilt vid små vattenföretag. kan vara praktiskt att genom undantag kunna undvika planändring eller att kunna medge en kanske bagatellartad avvikelse från plan. Sådana dispensmöjligheter synes därför böra intagas i en ny VL.
Statens naturvårdsverk: Utöver att ett vattenföretag ej får komma till stånd om hinder möter från allmänna planeringssynpunkter. föreslås av utredningen att det inte får strida mot fastställd generalplan. stadsplan eller byggnadsplan (3 kap. Zä). Enligt naturvårdsverkets uppfattning bör det också stadgas att ett vattenföretag ej får-strida mot tidigare beslut om markanvändning enligt naturvårdslagen ("avsättning av nationalpark. natur-
Prop. 1981/82: 130 147
reservat och naturvårdsområde). Utredningen har i förslaget tagit in kravet att ett företag ej får motverka bestämmelser enligt NVL som ett allmänt lämplighetsvillkor och ej som ett tillåtlighetsvillkor. l specialmotiveringen sägs detta bero på att sådana bestämmelser ofta har formen av förbud (fl och dessutom ofta torde sakna den noggrannhet. som utmärker fastställda planer enligt BL. Naturvårdsverket kan inte instämma i detta resonemang. Beslut om avsättning enligt naturvårdslagen föregås alltid av ett omfat— tande inventerings- och utredningsarbete samt av ett remissförfarande där intressen som eventuellt motsätter sig förslaget kan komma till tals. Nog- grannheten i bestämmelser om markanvändning enligt NVL är enligt ver- kets uppfattning av den karaktären att de kan ligga till grund för senare beslut om tillåtlighet enligt VL. Skulle förhållandena förändrats sedan ett beslut om avsättning fattats eller skulle nya förhållanden komma fram får det tidigare beslutet enligt naturvårdslagen helt eller delvis ändras eller undantag meddelas. Den del av 9.6 som avser beslut om markanvändning enligt NVL bör således enligt verkets mening tas in bland tillåtlighetsvill- koren i den nya vattenlagen .
Åtskilliga synpunkter framförs i fråga om vilka allmänna intre s- se n som bör tillgodoses eller skyddas genom vattenlagstiftningen.
Fiskeristyrelsen: Vid olika former av vattenanvändning utgör fisket ofta det största motstående intresset. Å ena sidan handlar det om ingrepp i vattenmiljön. som antingen skadar fiskbestånden eller hindrar fiskets be- drivande. Den typen av konflikter har på senare år beskurit möjligheterna till fiske allt hårdare. Konflikterna kan gälla energiproduktion. miljöstö- rande verksamhet. tätortsbebyggelse. jord- och skogsbruk. exploatering av bottnar liksom rent rumsliga konflikter med sjöfarten. försvaret och det rörliga friluftslivet. Å andra sidan kan i vissa fall fiskefrämjande åtgärder störa andra intressen. främst då bevarandeintresset i den allmänna natur- Vården.
Sedan gammalt har vattnet använts som drivkraft och för kraftproduk- tion. Redan de primitiva kvarn- och sågverksdammarna hindrade fiskens vandring och därmed vandringsfiskens reproduktion. Genom senare tiders kraftutbyggnad har hela älvsystem avtrappats och förvandlats till serier sjöliknande kraf'tverksmagasin. För flertalet av de värdefulla fiskarter som dessförinnan fanns i älvarna är miljön i dessa magasin olämplig. Korttids- regleringar med kraftiga och hastiga vattenståndsvariationer omöjliggör ofta fisket. Källsjöar används för årsreglering av vattenföringen med skill- nader mellan dämnings- och sänkningsgräns på 30 meter eller mera. I dessa reglerade sjöar skadas flera fiskarters lek helt eller delvis samtidigt som strandzonens fauna. som är fiskens viktigaste föda. förintas.
Utredningen säger att företag i vatten kan ha betydelsefulla och långsik— tiga verkningar som sträcker sig vida över kommun- och länsgränserna. Utredningen har dock till synes i sina allmänna överväganden inte tillräck- ligt väl beaktat detta faktum och inte heller de speciella biologiska förut- sättningarna som gäller för fisken och dess miljö. Särskilt saknas dessa frågor helt i avsnittet 2.3.6 som behandlar fisket. Vandringsliskebestån- dens särprägel nämns inte heller. Fiskeristyrelsen vill därför komplettera bilden i viss mån.
Oavsett i vilken form fisket utövas bygger det på en areell produktion. Samtidigt skiljer sig fisket i grunden från annan produktion med areella krav såsom skogs- ochjordbruk. De produkter som dessa senare näringar frambringar är nämligen under produktionstiden bundna till en och samma
Prop. 1981/82: 130 148
plats. Fisken däremot är i rörelse. Till bilden hör också den i och för sig självklara omständigheten att vattnet. som är fiskens livsmiljö. ständigt äri omlopp. Vidare måste de komplicerade biologiska system som reglerar arternas utbredning i ett vattenområde beaktas: påverkan på en fiskart kan få s 'åröverskådliga verkningar på andra fiskslag. Många värdefulla arter såsom ål och lax företar dessutom långa lek- och/eller näringsvandringar. varvid fångstområdena kan ligga långt från reproduktionsområdena. Detta innebär att kraftverksutbyggnad i norra Norrland kan ge negativa effekter inte bara på älv-. skärgårds- och kustfisket i norr utan även på laxfisket i södra Östersjön. Härav följer att ingrepp i landets nordligaste delar kan ha direkt negativa följder för yrkesfiskare hemmahörande i sydsverige.
Olika ingrepp i vattenmiljön får alltså för fiskets vidkommande följder även långt från störningskällan. Avspärrade eller förstörda lek- och upp- växtområden påverkar fisket inte bara i det närmaste berörda vattendra- gets olika delar. Även till synes obetydliga ingrepp i små vattendrag har ofta fått långtgående och ödesdigra effekter. Dämmen och kulvertar liksom uttag av vatten för olika ändamål t. ex. jordbruksbevattning kan helt spo- liera eller kraftigt decimera fiskbestånden.
Det nu sagda inskärper enligt styrelsens mening vikten av att de sam- hällsorgan som har att tillämpa lagstiftningen om vattenanvändningen har den överblick som bl. a. de fi:;keribiologiska bedömningarna påkallar.
Oavsett vilket förprövningssystem man slutligen stannar för. anser fiskeristyrelsen att det ligger i sakens natur att den avvägning som måste göras vid de stora ingrepp som avses i 3 kap. 33% måste ankomma på regeringen. Styrelsen delar alltså inte utredningens uppfattning (s. 257) att den nya lagen inte skall innehålla motsvarighet till VL:s och ML:s under- ställningsinstitut. Lantbruksstyrelsen: Lantbruksstyrelsen vill understryka att det knappast finns någon typ av vattenföretag som inte kan påverka förhållanden för företag inom styrelsens verksamhetsområde. Varje ändring av vattenför- hållandcn innebär ingrepp som påverkar marken och dess användnings- möjligheter. Jordbruket är en sådan areell näring där en viss verksamhet inte kan lokaliseras enbart med hänsyn till sysselsättningen eller till en relativt kortsiktig företagsekonomisk bedömning. Om en åker läggs under vatten vid byggande av en regleringsdamm kan denna åker inte ersättas. Landets naturliga markresurser för jordbruksproduktion bör därför inte utan starka skäl användas för annat än sådan produktion. Rennäringen kan härvid inräknas i jordbruket och den har särskilt stora krav på areal. 'l'illförsel av vatten i lagom mängd är en förutsättning förjordbruksproduk- lion.
Många vattenföretag kan negativt påverka möjligheterna till jordbruks- produktion. Andra vattenföretag ger i stället jordbruket bättre produk- tionsmöjligheter. Om det finns för mycket vatten behövs dränering och om det finns för litet vatten kan bevattning komma ifråga. Dessa företag kan inrymmas under begreppen markavvattning. nyttjande av ytvattentäkt samt anordnande och nyttjande av grundvattentäkt. För dessa företag kan även ifrågakomma vattenreglering och vattenöverledning.
Vattnet som en nödvändig resurs för livsmedelsproduktionen bör ha en stark ställning vid enjämförelse med vattnet som resurs för annat ändamål. Att åkrarna producerat livsmedel i alla år utan "konstbevattning" betyder inte att bevattningsbehovet är sekundärt. Företagsekonomiskt är bevatt- ning av stor och. för viss produktion såsom av potatis och av trädgårds-
Prop. 1981/82:130 149
växter, ofta av avgörande betydelse. Vattnet är i regel en av de sämst tillgodosedda växtfaktorerna. Numera då bevattningen sker i stor skala och än mer i framtiden. då än större areal väntas bli bevattnad. får den anses vara av ökande samhällsekonomisk betydelse. — — —
Vad gäller frågan om företrädesrätt bör jordbrukets intresse av bevatt- ning eller markavvattning kunna anses som ett allmänt intresse. Utred- ningen har också framfört att bevattningsintresset bör kunna räknas som allmänt intresse vid omprövning av tillstånd om det är fråga om en ändring för tillgodoseende av en större grupp jordbrukare. Lantbruksstyrelsen anser dessutom att jordbrukets behov av vatten eller dränering kan vara sådant allmänt intresse som anges i förslagets 3 kap. 3 5.
Vid en prövning mellan exempelvis kraftintresset och bevattningsintres— set måste således göras en såväl företagsekonomisk som samhällsekono- misk analys. I vissa fall kan för att näringslivet skall kunna utvecklas inom orten bevattningsintresset väl hävda sig mot kraftproduktionen. — — —
Om exempelvis i den fysiska riksplanen eller i en mer detaljerad markan- vändningsplan anges att visst område skall användas till jordbruk. bör det kunna hävdas att det är ett allmänt intresse att det bedrivs jordbruk inom detta område. Vattenföretag i strid med jordbruksintresset skall således kunna vägras med stöd av dessa bestämmelser eller i vart fall skall företa- gets byggnad kunna uppföras på annan av prövningsmyndigheten anvisad plats.
LRF: Odling förutsätter under våra klimatförhållanden i de flesta fall möjligheter att reglera vattenfaktorn. [ dag är behovet att reglera vatten- faktorn mer framträdande än tidigare. Det gäller såväl avledning av vatten som bevattning. Sedan växtnäringsbehovct i det moderna jordbruket kan tillgodoses genom tillförsel av bl. a. handelsgödsel är vattenfaktorn i hög grad den främsta begränsningsfaktorn då det gäller att uppnå optimala skördar. Vattnet bör därför ses som en ur samhällets synpunkt nödvändig resurs för att säkra en livsmedelsproduktion till lägsta samhällsekonomis- ka kostnad. Urjordbrukets synpunkt har vattenfaktorn stor betydelse för att minska skördevariationerna och möjliggörajämna och säkra inkomster i företaget. Bevattningen inom jordbruket och trädgårdsnäringen har också ökat mycket kraftigt under senare år. För vissa grödor är bevattning en förutsättning för att kunna odla fram kvalitetsmässigt goda grödor. När det gäller specialgrödor såsom grönsaker och rotfrukter av olika slag. jordgub- bar m.m.. kan i regel en odlare inte teckna kontrakt med färädlingsindu— strin med mindre än att han har möjligheter att bevattna grödan ifråga. Industrin kräver detta för att trygga en jämn råvarutillförsel såväl kvantita- tivt som kvalitativt. För vallodlingen inom stora delar av vårt land är bevattning en åtgärd som vinner allt större omfattning på grund av dess ekonomiska betydelse för ökad produktion.
För potatisodlingen har bevattningen ökat starkt i omfattning under senare år. En av de främsta orsakerna härtill är att de bästa jordarna för potatisodling i regel är sandjordsbetonade med låg vattenhållande förmåga. God vattentillgång har stor betydelse för att uppnå hög kvalitet.
Med dessa påpekanden vill förbundet understryka den stora betydelse bevattningen har i det moderna jordbruket. Med hänsyn till samhällets krav på en fortgående effektivisering inom näringen. kan bevattningen ses som en samhällsekonomiskt viktig åtgärd inom lantbruket. — — —
Utredningens förslag innebär. att man inte garanterat något utrymme för ett lokalt ersättningsfritt vattenutnyttjande för odlingsändamål. Det enda som är garanterat i förslaget är. att man ersättningsfritt får ta hushållsvat—
Prop. 1981/82:130 150
ten. Den rätten har man även i de mest vattenfattiga länder. Somjämförel- se kan också anföras. att den finska vattenlagen i motsats till VL-förslaget prioriterar bevattningsvattnet framför industriell och viss samhällelig an- vändning.
Förbundet vill med det sagda vända sig mot den negativa behandling odlingsintresset rönt i vattenlagslörslaget. Vi finner att odlingsintresset. vars primära mål är att framställa högklassiga-livsmedel till lägsta kostnad. ej fått sin rätta plats och värdering i konkurrens med andra motstående vattenföretagsintressen.
Modern lagstiftning har inpassat fastighetsrätten i vidsträckt bemärkelse i samhällsplaneringen. Vattenlagsförslaget följer dessa linjer. Förbundet har ingenting att erinra mot denna grundprincip. Såsom utredningen anfört kommer den klara anknytningen till den samhälleliga planeringen att med- föra att de olika planerna kan ges ett avgörande inflytande i fråga om konkurrensen mellan olika intressen om knappa vattentillgångar. Redan nu är aktuellt frågan om vattnets fördelning mellan bevattningsintresset. å ena sidan. och andra intressen med anknytning till vattnet. å andra sidan. Det synes förbundet viktigt att understryka utredningens uttalande att om en viss bygd i fastställd markanvändningsplan reserverats förjordbruksända- mål. bör detta medföra att vattentäkt för bevattningsändamål ligger i linje med planens syfte. Finns inte någon fastställd plan. bör tillståndsmyndig- heten grunda avgörande på det förhållandet attjordbruk är den domineran- den näringsgrenen inom bygden. Detta leder då till attjordbruksbevattning måste anses ha förhandsrätt till befintliga knappa vattentillgångar.
Riksuntikvurieiimbetet: Tidigare inriktades kulturminnesvården främst på skydd och bevarande av vissa utvalda objekt som uppfyllde bestämda konstnärliga eller kulturhistoriska kriterier. Successivt har den emellertid kommit att inriktas på hela den av människan uppbyggda och påverkade miljön. Detta har uttryckts i riktlinjerna för den statliga kulturpolitiken genom departementschefen: "Kulturminnesvården bör sålunda i ökad ut- sträckning inriktas även på bevarandet av samlade miljöer vid sidan av den monument- och objektvård som är kulturminnesvårdens traditionella do- män. Kulturminnesvården bör därför ges en sådan ställning att den utan att . försumma sina traditionella uppgifter kan svara mot de vidgade kraven." (prop. 1974: 28 sid. 301 och 351). I'Lulturminncsvårdens regionala organisa- tion har därför förstärkts och knutits till länsstyrelserna.
Likartade synpunkter anfördes i samband med riktlinjerna för den fysis- ka riksplaneringen (prop. l972: lll Bil. 2. sid. ISO). Härvid betonades betydelsen av att kulturminnesvården hade kommit att föras in på ett mer integrerat sätt i samhällsplaneringen samt att kulturminnesvårdens intres- sen borde tillmätas stor tyngd vid planeringen bl. a. därför att de represen- terar värden som inte kan återskapas eller ersättas om de en gång har förstörts. _
I samband med förarbetena till den fysiskariksplaneringen redovisade ämbetet en inventering av miljöer och större områden av betydelse för kulturminnesvården. (Underlagsmaterial nr 23. Förarbeten för fysisk riks- planering. Civildepartementet). Som ett led i det fortsatta arbetet med riksplaneringen utarbetade ämbetet det kulturhistoriska underlagsmateria- let (Riksantikvarieämbetets rapport D3: 1973 och D9: 1975) för bostadsde- partementets utredningar om vattenkraftbyggnader i Norrland och norra Svealand (SOU l974: 22 och 1976: 28).
Kravet på hänsynstagande till kulturminnesvårdens intressen har också behandlats av Högsta domstolen som i dom .D'f 52. l977—12-20 angående
Prop. 1981/82: 130 151
lagligförklaring av verkställd utfyllnad och tillstånd till ytterligare utfyllnad i Gamlebyviken. Västerviks kommun. förklarat att bestämmelsen i 2 kap. l2å första stycket vattenlagen kan utnyttjas till skydd för kulturhistoriska intressen. I domskälen anför Högsta domstolen att man kan räkna med att skyddet av kulturhistoriskt värdefulla miljöer kommer att ägnas stor upp- märksamhet vid den fortsatta samhällsplaneringen och att de planer som utarbetas kommer att bygga på en avvägning mellan olika anspråk på markanvändningen varvid kulturminnesvårdens intressen får väga tungt.
Kulturminnesvårdens spcciallagstiftning skyddar fasta fornlämningar och vissa enskilda byggnader men det ger endast begränsade möjligheter till säkerställande av samlade miljöer. Sistnämnda intresse måste därför i betydande omfattning tillgodoses inom ramen för den fysiska planeringen. Ämbetet har i sitt yttrande till regeringen över planeringsskedet av den fysiska riksplaneringen bl. a. anfört att det bör ligga i varje näringsgrens intresse att bevara och föra vidare delar av sin egen historia. Ambetet har vidare framhållit att det är angeläget att bygga ut ett system med generella hänsynsregleri den lagstiftning som gäller för respektive sektor.
Vattenlagsutredningens behandling av kulturminnesvården präglas ge- nomgående av ett äldre synsätt där kulturminnesvårdens verksamhetsom- råde begränsas till monument och objekt skyddade av speciallagar. Utred— ningen synes helt ha förbisett den ovan beskrivna utvecklingen inom kulturminnesvården. Förhållandet är uppenbart bl.a. i förslagen till före- skrifter. t.ex. 14 kap. 2 få. men framträder tydligast i specialmotiveringarna till vattenlagsförslaget och i avsnitten 3.4.2. 3.4.5 och 3.1 [. Synpunkterna på kulturminnesvårdens betydelse som allmänt intresse bereds sålunda synnerligen begränsat utrymme i utredningen. Vidare synes riksantikvarie- ämbetets roll i övergripande planeringssammanhang ej ha blivit i önskvärd mån beaktad av utredarna.
Med hänsyn till den betydelse förarbetena tillmäts för bl. a. tolkning av ett lagförslag samt för utformningen av tillämpningsföreskrifter anser äm- betet det synnerligen angeläget att den syn på kulturminnesvät'den som kommit till uttryck i utredningen ej får bli normbindande för det fortsatta arbetet. Ämbetet anser därför att motivuttalanden för den nya lagen bör utformas på sådant sätt att tveksamhet ej kan råda om kulturminnesvår- dens roll i allmänna planeringssammanhang särskilt i fråga om planering av vattenföretag.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Enligt utredningen skall allmänna intressen (såsom naturvårds- och fiskeintressen) som inte omfattas av planer o.d. beaktas endast om företaget medför betydande olägenheter för dessa. Detta är ett synsätt som kan få olyckliga konsekvenser. Bestämmel- serna i vattenlagen till skydd för exempelvis naturvårds-. fritids- och kulturvårdsintressena bör ej vara utformade så att ett företag alltid är tillåtet om det inte medför betydande olägenhet för sådana och andra liknande allmänna intressen. oavsett hur stor eller liten nyttan med företa- get är. I stället bör —- om en konflikt föreligger mellan nyssnämnda intres- sen och vattenföretaget — en allsidig avvägning göras både när det gäller tillåtlighet och utformning av företaget.
Statens natm-vårdsverk: Ytterligare hinder mot ett vattenföretags tillåt- lighet behandlas i 3 kap. 3 & iförslaget. där det stadgas att ett företag ej får komma till stånd om olägenhet av större betydelse därvid uppkommer för även andra allmänna intressen än sådana som tillgodoses genom allmänna planeringssynpunkter eller fastställda planer. Dock sägs företaget få ut- föras om synnerliga skäl talar för det. Verket vill i anslutning härtill
Prop. 1981/82: 130 152
ytterligare betona att beslut i enskilda ärenden måste bygga på en långsik- tig planering av naturresursen vatten. Först sedan en sådan planering genomförts är det möjligt att avgöra om t. ex. synnerliga skäl talar för en exploatering.
Älvräddarnas .rumorganimtimt: 'Vi ser positivt på att en samlad bedöm- ning av bevarandeintressena föreslås. Man har också under de senaste 2—3 åren kunnat spåra en tendens till samlad bedömning i vattendomstolarna.
Det ökade skydd för allmänna intressen som direktiven syftade till motverkas till stor del genom kravet i 3 kap. 3 .5 första stycket på att olägenheten förde allmänna intressena ska vara av större betydelse för att ett vattenföretag ej ska få komma till stånd. Detta är inte i överensstäm- melse med den moderna synen på skyddet för miljön. där de få kvarvaran- de orörda vattendragen betraktas som omistliga tillgångar i det svenska landskapet och där betydelsen ökar år för år. i synnerhet som utredningen anser att ledning för bedömning av vad som är olägenhet av större betydel- se skall hämtas i nuvarande praxis. (Fem projekt av tusen har bedömts medföra olägenhet av betydelse.) Med tanke på natur- och miljövärdenas ökande betydelse i samhället bör det räcka med att olägenheterna är av betydelse för att ett vattenföretag ej ska få komma till stånd. Vi föreslår därför att ordet större stryks ur lagtexten.
Likaså föreslår vi att andra stycket i 3 5. 3 kap. utgår när det gäller kraftföretag. lnget enskilt vattenkraftföretag kan numera vara av synnerlig betydelse ur allmän synpunkt och motivera denna "undantagsparagraf". Även om man beslutade bygga ut alla återstående vattendrag skulle ändå varje enskilt företag i förhållande till det totala elbehovet vara så litet att det inte kan vara rimligt att de allmänna bevarandeintressena ställs åt sidan. Varken för näringslivet eller för orten kan ett enskilt företag vara av sådan betydelse. Inte heller kan sysselsättningsskäl vara av synnerlig betydelse ur allmän synpunkt. Den effekt en vattenkraftutbyggnad får på sysselsättningen är marginell och ytterst kortvarig. Som flera utredningar visat påverkas dessutom ortens näringslivsstruktur negativt av en utbygg- nad och bygdens avfolkning påskyndas när kraftverket färdigställts. Dess- utom försvinner ett inte ringa antal arbetstillfällen inom bl.a. jord- och skogsbruk och rennäring för all framtid. Den enda uttalade motivering utredningen anger för ett införande av undantagsbestämmelsen är att ett sådant stadgande finns med i den nu gällande vattenlagen. Självklart kan detta inte utgöra något som helst skäl till att den skall behållas också i den nya lagen. Man bör komma ihåg att den undantagsbestämmelsen tillkom under helt andra förutsättningar än vad som nu gäller. Ett av motiven var att man på den tiden. i början av seklet. saknade ett utbyggt stamlinjenät och att det var nödvändigt att kunna bygga ut på ett visst bestämt ställe för att klara den lokala elförsörjningen. Förhållandena är idag helt annorlunda genom det riksomfattande stamlinjenätet och genom att andra möjligheter till elproduktion finns. -
Svens/ru Insjö/iskarwms centralförbund: Av 3 55 framgår att vattenföre- tag ej får komma till stånd. om olägenhet av större betydelse därigenom uppkommer för andra allmänna intressen än som avses i I och 2 så. Nu gällande vattenlag har motsvarande bestämmelser i 2 kap. 3 så. Hänsyn skall tas till samhällsplaneringen i stort och fritidsfisket kan t. ex. i större utsträckning beaktas. På så sätt bör fisket sammantaget få en starkare ställning i den nya vattenlagen.
Förbundet har i en skrivelse till_iustitiedepartementet 1973 hemställt om viss ändring i 2 kap. 3 &. Andemeningen i den framställan var att man på ett
Prop. 1981/82:130 153
bättre sätt än nu beaktar de sammanlagda olägenheterna av ett företag. Utredningen synes i viss utsträckning ha tillmötesgått eentralförbundets krav.
Fiskeriintemlenten i Övre norra distriktet: 3 kap. 3 5 i utredningens förslag motsvarar i huvudsak den nuvarande vattenlagens (2 kap. 3 5 andra stycket) mera detaljerade uppräkning. bl.a. begreppet fiskerinäring av större betydenhet. Enligt kommentarerna till den nya lagen kan allmänhe- tens anspråk på bl. a. fritidsfiske beaktas. Fritidsfiskets krav har ej kunnat beaktas i full utsträckning i den nuvarande vattenlagen och ändringen härvidlag är av stor betydelse för fritidsfisket. Vidare är det värdefullt att de sammanlagda olägenheterna av ett vattenföretag kan beaktas.
Skånes naturvårdäörbumi: Förslaget är ur naturvårdssynpunkt ett avse- värt framsteg jämfört med den i stora stycken omoderna vattenlagen från l9lS. —- Det finns dock enligt vår mening anledning att ur naturvårdssyn- punkt tillägga att inte bara rättigheter till vattenföretag skall regleras utan även att man tydligare markerar att vattnet skall skyddas som livsviktig resurs för människan. — Vi anser således att fiske-. rekreations- och naturvårdsintressena inte tillräckligt har beaktats i lagen. — — —
Som ett beklagande vill vi framföra att vattenlagen enbart beaktar vat- tenkvantiteter och inte vattnets kvalitet. Många vattenföretag kan nämli- gen sekundärt åstadkomma negativa vattenkvalitetsförändringar. Utdik- ning av myrmarker kan t. ex. medföra kraftig försurning av det avrinnande vattnet genom friläggning och oxidation av svavelföreningar.
I vattenlagen kan endast & 3 i 3 kap. sägas kunna bemästra en sådan situation. där det sägs att ”Vattenföretag ej får komma till stånd om olägenhet av större betydelse därigenom uppkommer för andra allmänna intressen”.
Vi föreslår att det tillfogas något med följande andemening: ”Vatten— företag som kan förväntas medföra eller har medfört vattenkvalitetsför- ändringar skall tillståndsprövas hos länsstyrelsen.”
SMHI: Genom stadgandet i nuvarande VL 2 kap. 12 5 första stycket är frågan om inverkan på klimatet formellt en av de centrala punkterna i vattendomstolens prövning av tillstånd till sjöreglering och utbyggnad av vattenkraft. SMHI har sedan 1940-talet i vattenmål anlitats som sakkunnig och har därigenom vunnit en samlad erfarenhet till fördel inte bara vid tillståndsprövningen utan även vid skaderegleringen.
I förslaget till den nya VL får bestämmelserna om skyddsvärda allmänna intressen en generell avfattning utan uppräkning av enskilda exempel. SMHI instämmer i utredningens motivering (s. 257) där framhälles att nuvarande praxis med beaktande av inverkan på klimatet alltjämt skall gälla. Olägenheterna har främst bestått av lokal dimbildning vintertid över öppna strömdrag och ökad frostlänthet i försumpade strandområden. De har inte i något vattenmål bedömts bli av sådan betydelse att tillstånd förvägrats på detta lagrum. Däremot har denna fråga under årens lopp fått ökad omfattning vid skaderegleringar.
Växjö tingsrätt: Utredningens förslag om hänsynstagande till övriga allmänna intressen godtages under förutsättning att tillåtlighetsreglerna bättre preciseras såsom tidigare angivits. Ett steg mot säkrare bedömning utgör den förordade möjligheten att beakta de sammanlagda olägenheterna från allmän synpunkt. En samlad bedömning av olägenheterna av ett företag ger helt annan möjlighet än tidigare att träffa n'ktiga avgöranden i tillåtlighetsfrågor. Undantaget för företag. som är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt, kan dock behövas för särskilda fall. Det måste dock
Prop. 1981/82: 130 l54
betecknas som olämpligt att annan prövningsmyndighet än regeringen ' skall äga tillämpa denna undantagsrcgel. Bedömningen av vad som är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt kan knappast göras av annnat organ än det högsta centrala organet i landet.
Sjöfartsverket: För att en allmän farled skall fylla sitt ändamål är det väsentligt att hinder för sjöfarten i leden såvitt möjligt undvikes. Bryggor. kajer, pirar, båtuppläggningsplatser och liknande anordningar i eller invid leden bör därför inte tillåtas om de kan utgöra hinder för eller störa sjötrafiken i leden.
I gällande vattenlag ges allmän farled ett särskilt skydd mot inkräktande vattenföretag. Denna skyddsregcl har slopats i utredningens förslag under motivering att skyddsintresset bör kunna tillgodoses inom ramen för den allmänt hållna tillätlighetsregeln i lagförslagets 3 kap. 3 & i förening med en förprövningsskyldighet för vattenföretag vilken är strängare än den i gill-- lande vattenlag. Den allmänna tillätlighetsregeln ger emellertid skydd en— dast beträffande olägenhet av större betydelse och kravet på förprövning gäller inte om det är uppenbart att varken allmänt eller enskilt intresse skadas genom ett vattenföretags inverkan på vattenförhållandena. För- utom att det kan vara tveksamt om t. ex. en brygga. en båtuppläggnings- plats eller en småbåtshamn. som kan försvåra framkomligheten för stora fartyg i en närbelägen allmän farled. kan anses inverka på vattenförhållan- dena. synes formuleringarna vara så allmänna att en enskild lätt kan förbise de olägenheter eller svårigheter för sjöfarten i den allmänna farle- den hans anläggning kan förorsaka. Ett uttryckligt stadgande om till- ständskrav för alla vattenföretag i eller invid allmän farled som kan försvå- ra framkomligheten i leden är därför enligt sjöfartsverkets mening moti- verad. inte minst som en upplysning för strandägare längs de allmänna farlederna.
Svenska jlattledsförbnndet: Vad gäller det speciella skyddet för flott- ningsintresset i 2 kap. II 5 nuvarande vattenlag har utredningen ansett ett . sådant speciellt skydd för det allmänna flottningsintresset obehövligt och ansett det möjligt att inom ramen för föreslagna. allmänt hållna. tillåtlig- hetsregler tillgodose de grundsatser som nuvarande vattenlag ger uttryck för. särskilt med beaktande av det skärpta kravet på förprövningsskyl- dighet somjämväl föreslås. Flottledsförbundet accepterar vad utredningen anfört och föreslagit.
Skogsstyrelsen: Utredningen har även något behandlat lagstiftningen rörande flottleder och flottning. För den praktiska verksamheten innebär förslaget att den särbehandling i tillåtlighetshänseende som nu gäller till skydd för allmän flottled tas bort och ersätts med-den allmänna förpröv— ningsskyldighet som förutsätts ske enligt l2 kap. Skogsstyrelsen anser denna anpassning till den nya vattenrättsliga lagstiftningen befogad.
Lantbruksm'imnclen i Krom)berg.1: län: I förslaget anges att vattenföretag ej får komma till stånd om olägenhet av större betydelse därigenom upp- kommer för allmänna intressen. Paragrafen är allmänt hållen och några exempel på allmänna intressen har ej angetts i lagtexten. Detta medför att begreppet allmänna intressen kan ges en mycket vid tolkning. [ den all- männa motiveringen till lagförslaget nämns bl. a. att våtmarker med rikt fågelliv och särpräglad flora utgör allmänna intressen. som bör skyddas mot utdikningar. '
Lantbruksnämnden vill emellertid framhålla att våtmarkerna också kan ha ett stort ekonomiskt värde för jord- och skogsbruket om de genom dikning kan göras produktiva som åker eller skogsmark. Detta måste
Prop. 1981/82: 130 155
beaktas vid prövning av våtmarksdikningar. Att behålla alla våtmarker orörda kan ej anses vara samhällsekonomiskt motiverat. Om tillstånd till utdikning av våtmarker skall kunna vägras så bör de ha ett reellt skydds- värde som motiverar reservatbildning.
Lantbruksnämnden i Örebro län. Markav vattningsföretag kommer en- dast i undantagsfall att stå i strid med väsentliga allmänna intressen. Nämnden vill beträffande dessa företag föreslå följande regel: "I samband med att länsstyrelsen förordnar förrättningsman enligt 16 kap. skall till förordnandet fogas de planbestämmelser som gäller för det område som kan antagas bli påverkat av det sökta företaget."
[ fråga om utredningens överväganden rörande s a m h äl l s e k 0 n o m i s- k a h än s y n framförs åtskilliga synpunkter.
.S'reriges aa'i'okatsanr/imd: Samfundet har inte någon erinran mot av utredningen förordade krav på vattenföretag ur samhällsekonomisk syn- punkt.
Lanthruksstvrelsen: Den friare bedömningen av kostnader. olägenheter och fördelar som förslaget medger är en väsentlig förbättring i förhållande till nuvarande stela beräkningsmetod i 2 kap. 3 5 första stycket.
Växjö tingsrätt: Självfallet bör en skadelidande sakägare kunna kräva att ett vattenföretag är samhällsekonomiskt motiverat. Prövning av företagets allmänna lämplighet från samhällsekonomiska synpunkter måste sålunda företagas såsom utredningen föreslagit. Här avsedda bestämmelser har dock fått en mycket allmänt hållen utformning. Samma lagstiftningsmetod har använts som när det gäller övriga tillåtlighetsregler. Det bör övervägas om man inte kan i lagtexten bättre precisera. vad som skall gälla i fråga om samhällsekonomisk lämplighetsprövning. En sökande måste anses ha be- rättigat intresse av att kunna förutse. huruvida ett av honom planerat företag kan anses tillåtligt. Även enskild skadelidande bör av lagen kunna utläsa vad som gäller. Stor risk föreligger eljest att tillfälligt ändrade värderingar och åsikter kan läggas till grund för bedömningen av frågan. när kostnader och olägenheter av ett företag skall anses stå i missförhållan- de till fördelarna därav särskilt från allmän synpunkt. Risk uppkommer för överbetonande av allmännyttans betydelse vid genomförande av företag som medför skada och intrång för enskild. Några klara rättssäkerhetsga- - rantier för den enskilde kan knappast anses följa av vad som föreslås i denna del.
Hinder mot att den samhällsekonomiska lämplighetsprövningen sker i friare former än tidigare torde dock icke i och för sig föreligga. Det torde underlätta prövningen om prövningsmyndigheten icke blir bunden av allt— för detaljerade regler för ekonomisk analys av företaget. Utrymme för en friare och mera mångsidig bedömning bör sålunda skapas i rimlig omfatt— ning. Man måste emellertid undvika att tvivelaktiga eller fiktiva konse— kvenser invägs vid bedömningen. Vidare måste ifrågasättas om inte utred— ningen går väl långt i sina uttalanden. när man förordar hänsynstagande till positiva eller negativa indirekta. ekonomiska verkningar av ett vattenföre- tag samt till annan skada och olägenhet än sådan. som har samband med företags inverkan på vattenförhållandena. Ännu mer tveksamt blir det. när utredningen antyder att även sekundära skador skall kunna medtagas i bedömningen. Möjligen kan detta vara riktigt såvitt angår allmänna intres- sen. Även om en betydande försiktighet rekommenderas vid tillämpningen är dock tingsrätten. såvitt gäller enskilda intressen. icke utan vidare be- redd att godtaga andra negativa verkningar av ett företag såsom relevanta i
Prop. 1981/82: 130 156
tillåtlighetssammanhang än sådana. vilka kan beräknas vara ersättnings- gilla i skadereglcringssamntanhang eller kräva att skadeförebyggande åt- gärder behövs.
Kammarkollegiet: Kollegiet ser med tillfredsställclse att den ekonomis- ka tillåtlighetsregeln. avsedd främst för kraftutbyggnads- och reglerings- mål. försvinner och ersätts av en friare ekonomisk bedömning i varje särskilt fall. De byggkostnader som legat till grund för beräkningarna har vanligtvis utgjort grova uppskattningar och ofta varit omöjliga att kontrol- lera i detalj för vattendomstolarna och sökandens motparter. Måhända kan den friare ekonomiska bedömning som föreslås i VLF så småningom ge upphov till en viss praxis. även om de moderna ekonomiska värderingsmo- deller i vattenmålen och s.k. cost-benclitanalyser som tid efter annan presenterats inte varit helt lyckade.
Fiskeristyrelsen: Det samhällsekonomiska synsätt som utredningen ger uttryck för sammanfaller med vad styrelsen framfört i sitt enkätsvar 1969- 04-29 till utredningen samt i skrivelse l975-0l-03 tilljustitiedepartementct. Som grund för sistnämnda skrivelse låg en framställning från landets samtliga fiskeriintendenter som önskade få fritidsfiskets ekonomiska och sociala värden bättre beaktade i samband med tillåtlighetsprövningen av olika företag. Styrelsen utgår från att utredningens uttalande (s. 258) att "det bör ankomma på tillståndsmyndigheten att. intill dess säkrare meto- der för dylika beräkningar har utarbetats. genom sin processledande funk- tion i tillständsärendet begränsa utredningsmaterialet i dessa hänseenden" endast ska kunna tillämpas i sådana rena undantagsfall som närmast har karaktär av rättegångsmissbruk. Stöd för denna förmodan finner styrelsen i utredningens därpå följande uttalande att paragrafen (4 Få) medger genom- förande också av företag som vid en strikt ekonomisk bedömning t.o.m. kan visa sig förlustbringande.
[ detta sammanhang förtjänar det också att påpekas. att allt säkrare metoder för bedömning av bl.a. fritidstiskets ekonomiska och sociala värden numera finns framtagna. 1973 års liskevattensutredning (Jo l973107). som ser över fiskerilagstzftningen och vars slutbetänkande för- väntas under detta år. kommer att belysa det svenska fritidsfiskets bety- delse ur dessa aspekter.
Ktmce.s'sionsniimnden för ntiljöskydd: Tillåtlighetsreglerna i VL-försla- gets 3 kap. innebär ett närmande till motsvarande rcgleri ML och synes i huvudsak tillgodose det i betänkandet utttalade önskemålet om sådan frihet i bedömningen att alla i det enskilda fallet förekommande omständig- heter av vikt kan beaktas Nämnden vill dock ifrågasätta riktigheten av att. på sätt som skett. begränsa prövningen av vattenföretagens allmänna lämplighet från samhällsekonomiska synpunkter (3 kap. 4 & Vis-förslaget) till sådana företag som medför at". annans egendom skadas eller som förutsätter att annans egendom tages i anspråk. En dylik begränsning — vartill motsvarighet saknas i ML — skulle innebära att nuvarande möjlighe- ter att genom fastighetsförvärv eller annan privatekonomisk uppgörelse påverka tillståndsprövningen av ett vattenföretag bibehålles i den nya lagstiftningen.
Statens nuturråra'sverk: [ 3 kap. 4 5 behandlas vissa krav på företag som inkräktar på annans egendom. Bakgrunden är att utredningen anser att en utomstående. som till följd av ett vattenlöretag får finna sig i att hans egendom skadas eller i inskränkningar på annat sätt. bör kunna kräva att företaget är samhällsekonomiskt motiverat. Enligt verkets uppfattning bör det härvidlag inte ha någon betydelse om olägenheten uppträder på annans
Prop. 1981/82: 130 157
egendom eller enbart på företagarens mark. På samma sätt som en mark- ägare har naturligtvis det allmänna rätt att kräva att företag. som inkräktar på ett naturvårdsintresse. är motiverade från samhällets utgångspunkt. 3 kap. 4 5 bör därför enligt verkets mening ges följande lydelse: "Vattenfö- retag. som medför att annans egendom skadas eller som förutsätter att sådan egendom tages i anspråk eller som inkräktar på naturvårdsintresset. får ej komma till stånd om kostnaderna för företaget och olägenheterna av det ej övervägs av fördelarna därav från allmän synpunkt."
När det gäller att i ett tillståndsärende väga nyttan av företaget mot olägenheterna därav. t. ex. genom att ett område. som är viktigt för beva- randeintreSset. skulle exploateras, skall beaktas att varje näring — i skälig utsträckning — har att ta ansvar för naturen och miljön inom sin sektor. [ & naturvårdslagen innebär skyldighet för alla att undvika skada på naturmil- jön och medför krav på en exploaterings- eller produktionsteknik anpassad härefter. Detta innebär givetvis att kostnaderna för de erforderliga skydds- åtgärderna skall adderas till företagets kostnadssida och att skadorna i miljön skall bedömas efter vad som faktiskt skulle inträffa vid en exploate- ring. dvs. efter det att skyddsåtgärder vidtagits.
Svenska naturskydds/öreningen: Mot bakgrund av vad föreningen tidi- gare sagt om utgångspunkten för vattenlagstiftningen anser föreningen. att stadgandet om samhällsekonomisk tillåtlighet bör förmuleras så att det gäller alla vattenföretag och uttryckligen föreskriver nyttoövervikt, så att vattenföretag inte får komma till stånd. om inte nyttan av företaget från enskild och allmän synpunkt överstiger skadan och olägenheterna av före- taget. Om vattenföretaget utgör förutsättning för verksamhet. som prövas enligt 136 & & byggnadslagen. bör någon prövning i fråga om nyttoövervikt inte göras enligt vattenlagen .
Sveriges fritidsfiskares riksförbund: Det är glädjande att utredningen diskuterat de indirekta ekonomiska verkningarna av ett vattenföretag. Dessa verkningar kan vara både positiva och negativa. De negativa verk- ningarna kan beröra t. ex. rekreationsintressena i form av fritidsfiske som enligt utredningen skulle kunna uppskattas i ekonomiska termer. Samtidigt som utredningen konstaterar att rekreationsintressena skall vägas in i bedömningen. säger man emellertid att metoderna för beräkning av dessa intressen ännu är så outvecklade att betydande försiktighet är påkallad. Förbundet anser tvärtom att det idag finns flera metoder som är så välut- vecklade att de tillsammans. mycket väl, kan ligga till grtlnd för beräkning- ar av fritidsfiskets ekonomiska värde.
Svett hovrätt: Då utredningen uttalar att hänsyn vid tillåtlighetsberäk- ningen skall tagas ej blott som f.n. till skada som uppkommer genom företagets inverkan på vattenförhållandena utan även till annan skada och olägenhet. synes detta — utan närmare avgränsning — öppna möjlighet och skyldighet till en prövning som hittills fallit inom miljöskyddslagen. En sådan prövning har också nyligen vid tillämpning av 2 kap. 3 5 2 st. VL företagits av högsta domstolen i mål om småbåtshamn i Längbroviken (dom 4.10.l977, DT 37). Om tillämpningen av båda lagarna läggs på samma myndighet är självfallet intet att säga härom men eljest torde fordras en klar gränsdragning mellan lagarnas tillämpningsområden.
Utredningen uttalar att vid den helhetsbedömning av vattenföretag som bör ske enligt nya VL sekundära skador synes kunna medtagas. Uttalandet torde avse tillåtlighetsbedömningen och icke sakägares ersättningsrätt, som torde böra bedömas på samma sätt som i expropriationsmål. Ett klarläggande uttalande synes påkallat.
Prop. 1981/82:130 158
Lanthruksnämnden [ Gävleborgs län: Vid förprövning av markavvatt— ningsföretag genom förrättning skall alltså ske en avvägning mellan kostna- der. nytta och skada av företaget. De förstnämnda går att med viss säker- het beräkna och utredningen har vissa synpunkter i det fallet. men ifråga om skada t. ex. på våtmarker antyder kommentarerna endast (s. 322) att skador på skyddsvärda växter och djur skall beaktas. Eftersom sådana skador knappast kan beräknas siffermässigt. kommer i dylika situationer subjektiva uppfattningar och värderingar att stå mot varandra. Dessa pro- blem har redan uppstått inom andra delar av landet och förefaller vara svårlösta. '
Lantbruksnämnden i Skaraborgs län: Ytterligare skärpning av vatten— företags tillåtlighetsregler återfinns i 4 %. Vattenföretag som medför skada eller intrång på annans fastighet (vilket är ganska vanligt i större vatten- företag) måste vara samhällsekonomiskt motiverat för att få komma till stånd. Nämnden ifrågasätter om det inte skall räcka med att sådana vatten- företag är företagsekonomiskt motiverade efter reglering av ersättning för skada och intrång.
Svenska Imjöjlskarenas centralförbund: I enlighet med vad man ansett om en samhällsekonomisk lämplighet av ett vattenbyggnadsföretag skall motsvarande möjlighet finnas för att genomföra ftskefrämjande och natur- vårdande vattenföretag utan en i ekonomiska termer klart definierbar nytta. Det sistnämnda ett nytänkande som från fiskets sida måste beteck- nas som positivt.
Förslaget till vis sa u ndantags regler m. m. berörs i några remiss- yttranden.
Svea hovrätt: För att beslut enligt 136 a & BL skall vara bindande för prövningen enligt VLF bör krävas att det är välgrundat från vattenrättslig synpunkt. Det är därför av vikt att beslutet. såsom anges i l ä 2 st. förslaget till lag om koncessionsnämnd. tillkommit efter beredning i och yttrande av koneessionsnämndcn. som får förutsättas äga vattenrättslig erfarenhet.
VLF innehåller inga bestämmelser om vilken hänsyn som vid tillåtlig- hetsprövning av nytt företag skall tagas till etablerade företag utan till- stånd. Det kan finnas skäl att därvid skilja mellan företag som är tillåtliga och ej är förprövningsskyldiga samt förprövningsskyldiga företag; de sist- nämnda kan vid prövningen befinnas antingen tillåtliga eller otillåtliga. Härvid märks att ett företag kan uppfylla kraven för tillåtlighet. om det bedöms isolerat för sig. men framstår som otillåtligt om dess inverkan på motstående intressen bedöms tillsammans med andra likartade företags inverkan (jfr bevattnings- och markavvattningsföretag). — Vilken rätt till ersättning som bör tillkomma ett etablerat. icke förprövningsskyldigt före— tag utan tillstånd är oklart och har vållat svårigheter. som kan väntas bli ännu påtagligare om utredningens förslag angående anmälningsskyldighet för vissa typer av företag genomförs (jfr vattenöverdomstolens dom 23.3.1977. DT 8. ang. gasledning under Göta älv). Om sådan anmälan ej följs av åläggande att söka tillstånd. kan detta lätt uppfattas som ett sanktionerande av företaget och tagas till intäkt för att detta i ersättnings- hänseende är tryggat mot senare företag. En annan viktig fråga är i vad mån hänsyn skall tagas till andra förväntade vattenföretag än följdföretag. Sådan hänsyn synes ligga inom ramen för en friare tillåtlighetsprövning som den i VLF föreslagna. — Hithörande frågor förtjänar att närmare belysas under det fortsatta lagstiftn-ingsarbetet.
Prop. 1981/82:130 159
Fiskeristyrelsen: Utredningens förslag i 3 kap. 5 Få innebär att en kopp- ling skall kunna ske mellan VL och BL på samma sätt som nu gäller för ML och BL. Att på detta sätt kunna anpassa vattenföretagen till samhäl- lets hushållning med landets samlade mark- och vattentillgångar anser styrelsen vara en ytterst värdefull del av utredningens förslag. Även om styrelsen i det följande förordar ett annat prövningssystem än vad utred- ningen föreslagit är det av vikt att en sådan koppling kan ske.
Lantbruksstvrelsen: Prövningsmyndighetens möjlighet attjämka mellan konkurrerande vattenföretag är viktig. Om olika tänkbara vattenföretag inte prövas samtidigt kan dock problem uppstå. Regeln i 8 å som innebär att företag såvitt möjligt inte skall utföras så att det försvårar annat företag i framtiden är kanske inte tillräckligt långtgående. Styrelsen ifrågasätter om inte redan vid tillåtlighetsprövningen i sig lönsamma företag bör kunna hindras. om ett från samhällsekonomisk synpunkt bättre utnyttjande av vattnet antas kunna genomföras.
Prövningsmyndighetens möjlighet att ge tillstånd till mindre vattenut- tagsmängd än vad ansökningen angivit. är en naturlig konsekvens av den friare bedömningen. '
Kammarkollegiet: En nyhet utgör 315 första meningen i förslaget. Enligt detta stadgande blir ett tillståndsbeslut enligt l3t) a få byggnadslagen (BL) i princip bindande vid prövningen enligt VLF. Enligt specialmotiveringen förutsättes det att det vattenrättsliga underlaget är ganska fullständigt då lokaliseringsärendet prövas av regeringen. Vidare utsägs att koneessions— nämndens medverkan som remissorgan utgör garanti för att detta underlag är godtagbart. Däremot sägs ingenting om det formella förfarandet i sådana ärenden. Enligt vad kollegiet förstår bör proceduren i ärenden enligt [36 a & BL vad gäller den vattenrättsliga bedömningen i huvudsak följa reglerna i 15: 5 VLF. Tag t. ex det tänkta fallet att Mörrums Bruk vill utöka sin fabrikation och för att kunna göra detta också behöver öka sitt fabrika- tionsvattenuttag från Mörrumsån. Det ökade vattenuttaget inverkar emel- lertid så menligt på åns laxproduktion att det finns anledning att överväga om det inte samtidigt krävs en ändrad reglering av sjön Åsnen. vilket i sin tur skapar problem för de till denna sjö knutna intressena. Från rättssäker- hetssynpunkt framstår det som ett oavvisligt krav att ett dylikt ärende inte får avgöras med mindre sakägarna fått tillfälle att yttra sig och konees- sionsnämndcn hållit sammanträde på platsen.
Växjö tingsrätt: Undantaget från tillåtlighetsprövningen för företag och villkor som prövats enligt l36 a & BL i lokaliseringsfråga inger starka betänkligheter. Vad utredningen anför därom att koncessionsnämndens medverkan som remissorgan skulle borga för att de vattenrättsliga frå- gorna tillbörligt beaktas i lokaliseringsärendet är knappast övertygande. I vart fall torde hänsynen till de vattenrättsliga aspekterna kräva åtskillig hydrologisk och annan utredning samt innebära mycket merarbete. Stor risk föreligger för att enskilda sakägare. vars egendom skadas eller tages i anspråk av vattenföretag. redan i lokaliseringsärendet mister det i och för sig bräckliga skydd som föreslås för deras räkning i tillåtlighetssamman- hang. Deras möjlighet att bevaka tillåtlighetsfrågan blir även starkt begrän- sad.
Ofta kan ett vattenföretag utformas på flera olika sätt. Frågan är därför icke alltid så enkel som bifall eller avslag beträffande tillåtligheten. [ målet A 8/l97l vid Vänersborgs tingsrätt. vattendomstolen. rörande ansökan av Hylte Bruks AB gällde det tre sjöar. som begärdes reglerade för att utspäda vattnet i Nissan. Dessa sjöar ligger vid två skilda biflöden. som var
Prop. 1981/82: 130 160
för sig mynnar i de för kraftändamål reglerade Färgensjöarna. Det uppkom alltså ett invecklat samspel mellan olika intressen och många lösningar var tänkbara. En oberoende prövning enligt VL behövs därför även om lokali- seringen prövats enligt [36 a & BIL.
Behovet av regler som reglerar frågan om inbördes konkurrens mellan olika vattenföretag av betydelse för det sökta företaget skall beaktas vid tillåtlighetsprt'ivningen. Tingsrätten vill emellertid i detta sammanhang på- peka att VL-förslaget synes sakna tillräckliga bestämmelser ägnade att lösa de konkurrens- och resursfördelningsfrågor. som kan väntas uppkom- ma i trakter med ökandejordbruksbevattning och begränsad tillgång på yt- och grundvatten. t. ex. Kristianstadsslätten. Sådana frågor kommer sanno- likt att i framtiden dominera vattenvärden inom jordbruksintensiva och tätbefolkade områden. Vidare efterlyses regler som möjliggör en helhets- bedömning av vattenföretag inom ett och samma nederbördsområde.
Lantbrukarnas provinsförbund [ Skåne: 1 bl. ä. ä 6 behandlas konkurren- sen mellan olika intressenter vad gäller samma vattentillgångar. I kommen- tarerna redovisas synpunkter på fördelningsfrågorna utifrån planmässiga förutsättningar. Detta innebär. vilket särskilt bör understrykas. att därest jordbruksintressena är väl dokumenterade i markanvändningsplan eller- liknande. skall vattentäkt för bevattningsändamål för jordbrukets behov prioriteras framför andra intressen och konkurrenter om vattentillgång- arna. I anslutning till vattenbehovet i relation till övrig samhällsutbyggnad bör mycket stor hänsyn tagas till jordbrukets andel av vattentillgångarna bl.a. i samband med den långsiktiga regionalpolitiska planeringen.
Lantbruksnämnden ( Skaraborgs län: Konkurrens om våra vattenre- surser blir med säkerhet ofrånkomlig. Jämkning mellan stridiga intressen skall ske efter regler i 6 5. Det är mycket svårt att i lagtexten utläsa hur denna jämkning skall göras mellan exempelvis allmänna och enskilda. lokala och urbana. eller lukrativa och miljöbevarande vattenföretag. För dem som skall handlägga lagen skulle fördelningspolitiska grunder och' allmänna värderingsprinciper vara av stort värde.
Svenska naturskyddsföreningen: Det är angeläget att hänsyn kan tas till förväntad utveckling vid tillåtlighetsprövningen av vattenföretag. Av detta följer självfallet att, om ett visst vattenföretag är av sådan karaktär att det kan förutses att det måste kompletteras med följdföretag — vattenföretag eller annat företag — för att kunna utnyttjas ändamålsenligt. tillåtlighets- prövningen skall ta hänsyn även till följdföretagens verkningar. Om följd- företaget är ett vattenföretag. skall det enligt föreningens mening betraktas som delföretag av det ursprungliga vattenföretaget och som sådant kunna modifieras, begränsas eller t. o. m. helt förbjudas med stöd av den tidigare diskuterade regeln om lokalisering och utformning av vattenföretag. Till följdföretag. vars verkningar skall beaktas. bör bl.a. räknas erforderliga anläggningsvägar. transformator- och kopplingsstationer. pumpstationer. reparationsvcrkstäder och andra serviceanläggningar. Utredningen har be- handlat hänsynstagande till följdföretag i 3 kap. 7 &. Vad utredningen där föreslår måste dock modifieras och kompletteras i viss utsträckning för att föreningens synpunkter skall kunna tillgodoses.
För att inte tveksamhet skall uppstå huruvida indirekta verkningar som inträffar först efter viss tid skall beaktas vid tillåtlighetsprövningen föreslår föreningen att till tillåtlighetsreglerna fogas en regel med innebörd att till skada och olägenhet skall vid tillåtlighetsprövningen hänföras alla negativa verkningar av vattenföretaget oavsett var och när dessa inträffar. För att indirekta verkningar. som kan uppstå på större avstånd från vattenföreta-
Prop. 1981/82:130 161
get, liksom verkningar. som kan inträffa först efter betydande tid. skall beaktas bör dock krävas att rimlig sannolikhet föreligger för att de skall inträffa.
Enligt föreningens mening bör i regelsystemet ingå en bestämmelse med innebörden. att om skada eller olägenhet av någon betydelse inträffar, utan att detta kunnat beaktas vid tillkomsten av vattenföretag eller vid till- ståndsprövning därav. företagaren är skyldig förebygga skadan eller olä- genheten. om det inte medför oskäliga kostnader. Vidare bör i lagtexten slås fast att om den. som utfört eller utövar vattenföretag. förfarit vårdslöst eller uppsåtligen eller av vårdslöshet lämnat felaktiga uppgifter till tillsyns- myndighet eller prövningsmyndighet. han kan. oavsett kostnaderna. åläg- gas att återställa naturmiljön samt att förebygga skada och olägenheter för framtiden i den mån förfarandet eller vårdslösheten kan anses ha medver- kat till berörd skada eller olägenhet.
Statens naturvårdsverk: Omfattningen av den föreslagna 3 kap. 7å bör inte inskränka sig till att bara gälla följdföretag i vatten. För att en korrekt bedömning skall kunna göras av hela den påverkan. som t. ex. ett planerat vattenkraftföretag kommer att medföra och den kostnad det kommer att innebära. måste även andra följdanläggningar. t.ex. kraftledningar och vägar. tas med.
Verket ifrågasätter också om utformningen av 755 skall vara så försiktig. som utredningen föreslagit. när det gäller bedömningen av huruvida följd- företag kan komma att erfordras. Enligt naturvårdsverkets uppfattning får lagen inte ges en så snäv formulering att följdföretag. som sedan visar sig bli erforderliga. inte kan inbegripas i bedömningen vid prövningstillfället. Naturvårdsverket anser därför att 3 kap. 7 & bör ges följande lydelse: "Vid prövning av ett vattenföretags tillåtlighet skall beaktas även annat företag som kan antas bli erforderligt för ett ändamålsenligt utnyttjande av det sökta företaget." .
Älvräddarnas samorganisation: 3 kap. 7.5 angående andra företag som skall beaktas vid prövning av ett vattenföretags tillåtlighet är enligt vår mening alltför snävt formulerad. Det bör räcka med att ett företag kan antas bli erforderligt för att det ska beaktas vid tillåtlighetsbedömningen av det sökta företaget.
I-Yskeriintendenten i Nedre Södra distriktet: Svagheten i den nuvarande vattenlagens tillåtlighetsregler har främst varit att man icke kunnat tilläm- pa en helhetssyn vid t. ex. kraftutbyggnaderi av ett vattendrag. Varje enskilt företag har bedömts för sig. Den sammanlagda effekten på fisket. som kunnat bli avsevärd har icke kunnat beaktas. — Enligt 7.5 blir det omöjligt att som nu kan ske pröva en kraftstation. en årsreglering och en korttidsreglering var för sig utan att beakta inverkan av samtliga samman- taget.
Rörande de föreslagna allmänna lämplighetsvillkoren fram- förs vissa synpunkter.
Svea hovrätt: Hovrätten delar utredningens uppfattning att en ny vatten- lag bör utformas så att tillståndsmyndigheten i högre grad än f. n. kan tillse att företagets syfte nås med minsta möjliga skada och intrång för andra intressen.
Sveriges advokatsamfund: Samfundet gillar vad utredningen anfört rö- rande allmänna lämplighetsvillkor för vattenföretag.
Kammarkollegiet: I flera fall har den bitvis föråldrade VL givit upphov till en praxis som med tiden gått långt utöver vad lagstiftaren egentligen
ll Riksdagen 1981/82. [ saml. Nr 130. Bilagedel
Prop. 1981/82: 130 162
tänkt sig. Så är bl. a. fallet med 212 VL. där avsikten med lagbudet enbart varit att anvisa sättet för ett vattenföretags utförande. men där vattendom- stolarna under årens lopp i åtskilliga fall med stöd av paragrafen meddelat mer eller mindre långtgående bestämmelser om företagens omfattning och skyldighet att vidta skadeförebyggande åtgärder. Emellertid har högsta domstolen i målet om Järnvägsforsens kraftverk ( NJA 1974 s. 719 ) bortsett från all hittillsvarande praxis och ånyo inskränkt paragrafens användnings- område till det ursprungligen tänkta. Mot bakgrunden av detta rättsfall synes det kollegiet tillfredsställande att motsvarande lagbud i VLF fått en mer fyllig och heltäckande avfattning som nära anknyter till den praxis som rådde före HD-avgörandet.
Sot-ialstyrelsen: De allmänna lämplighetsvillkoren i 3 kap. 85 om åtgär- der som syftar till att förebygga skada och att inte försvåra ett framtida utnyttjande av en vattentillgång bör ge ett bättre formellt underlag för hushållning med vattenresurserna.
Statens naturvårdsverk: Den föreslagna vattenlagens 3 kap. 85 är delvis utformad med motsvarande avsnitt i gällande vattenlag som förebild. En- ligt verkets uppfattning måste detta allmänna lämplighetsvillkor i första hand stämma överens med I och 20.5.5 NVL. som sedan 1975 innehåller skärpta regler i detta avseende. [ paragrafens tidigare regel .. skola skäliga åtgärder vidtas . . ändrades då till . . skola de åtgärder vidtas som behövs Skärpningen bör återspeglas i 8.5 i nya VL. som bör erhålla följande lydelse: "Vattenföretag skall ges sådan omfattning och sådant utförande att ändamålet vinnes med minsta möjliga intrång och olägenhet för motstående allmänna och enskilda intressen. Därvid skall tillses att företaget såvitt möjligt utföres så att det icke försvårar annat företag-som kan antas framdeles beröra samma vattentillgång och som främja allmänt eller enskilt ändamål av betydelse. —- Den som utför vatten- företag är skyldig att vidtaga de åtgärder som behövs för att begränsa eller motverka skadan av företaget."
Den av verket föreslagna lydelsen av Bä medför att uttrycket . ."utan oskälig förlust etc. inte kommer att återfinnas i lagtexten. Detta innebär inte att en avvägning mellan motstående intressen ej skall ske. Ändringen innebär däremot att de företagsekonomiska förlusterna. som exploatören kan åsamkas genom att behöva vidta skyddsåtgärderna. beto- nas mindre. Som grund för avvägningen bör i stället ligga de samhällseko- nomiska bedömningarna av nytta resp. olägenhet. Verket anser att detta bör klargöras genom att det i specialmotiveringen anges vad som menas med . . minsta möjliga intrång och olägenhet . . Specialmotiveringen till denna paragraf bör också nämna att vattenlagstiftningen dels bygger på principen om ett fast krav på hänsynstagande till naturen. dels principen om att nyttan av ett företag skall vägas mot olägenheterna för motstående intressen. bl. a. naturvårdsintresset.
Som nämnts ovan bör enligt naturvårdsverkets uppfattning nyttan av ett planerat företag vägas mot kostnaderna/olägenheterna. Detta innebär inte att verket stödjer tanken att olägenheterna från t. ex. miljövårdssynpunkt skall beräknas i monetära termer. Försök som gjorts i det avseendet har inte givit önskat resultat. Det finns enligt verkets uppfattning en uppenbar risk för att man vid uppskattning av miljövårdseffekt eller miljövårdsnytta i monetära termer förenklar beslutsunderlaget alltför mycket. I stället bör man beskriva effekterna av ett företag i sådana termer och med sådana begrepp. som är naturliga för varje slag av nytta eller uppoffring och dessutom är förståeliga för utomstående. Samtidigt bör man inrikta an-
Prop. 1981/82: 130 163
strängningarna på att göra beskrivningen så utförlig att en sammanvägd bedömning kan göras vid beslutstillfället. En prövning i administrativ ordning ökar möjligheterna till en sådan sammanvägning av faktorer. som till sin karaktär är olika.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län: [ förslaget till vattenlag 3 kap. 8 15 finns för att tillmötesgå allmänna och enskilda intressen upptaget ett generellt aktsamhetsvillkor formulerat på ett sådant sätt att vattenföretaget skall ges en sådan omfattning och sådant utförande att ändamålet skall vinnas utan oskälig förlust och kostnad. 1 3:e stycket samma paragraf står "den som utför vattenföretag är skyldig att vidtaga åtgärder som är ägnade att före- bygga eller minska skada av företaget. om han därigenom åsamkas oskälig förlust eller kostnad". Lagreglerna står i mindre god överensstämmelse med bland annat l och 2055 naturvårdslagen. Tidigare gällde i naturvårds- lagen att de förelagda åtgärderna inte fick vara oskäligt betungande. men det allmänna synsätt som låg bakom 1974 års lagstiftning har lett till att den begränsningen numera slopats. På samma sätt bör anser länsstyrelsen en revidering ske när det gäller 3 kap. 8 & tredje stycket förslaget till vattenlag. Om betydande skada på naturmiljön inte kan undvikas bör vattenföretaget vara skyldigt att i skälig omfattning kompensera skadan eller gottgöra intrånget i naturvårdsintresset. '
Riksförbuna'etför hambygdsvård: Förbundet vill för sin del understryka vikten av att vattenföretag också utförs på sådant sätt att hänsyn även tas till miljömässiga krav.
Älvräddarnas samorgmzisation: Utredningens förslag att bestämmelsen om att ett företag ej får motverka bestämmelsen enligt naturvårdslagen bör utgöra ett lämplighetsvillkor är helt felaktigt. Avsättande av mark eller vattenområden enligt naturvårdslagen är nämligen föregångna av en omfat- tande remissbehandling och grundliga undersökningar och inventeringar. Utredningens påstående att så inte är fallet är därför felaktigt. Bestämmel- ser enligt naturvårdslagen kan därför ligga till grund för tillåtlighetsbedöm- ningen. Vi anser därför att det i vattenlagen bör stadgas att ett vattenföre- tag ej får komma till stånd om det strider mot tidigare beslut om markan- vändning enligt naturvårdslagen (nationalpark, naturreservat och natur- vårdsområde) och således utgöra ett tillåtlighetsvillkor och inte ett lämp- lighetsvillkor. '
L(tnlhruksnämnu'en i Gotlands län: Nämnden har tidigare yttrat sig om länsstyrelsens förslag till strandskyddsområden och grundat detta på att allt. vartill tillstånd lämnats enligt nu gällande vattenlag. är undantaget. Om 3 kap. 9ä i förslaget skall gälla. bör därför strandskyddsområdena ses över. så att alla remissinstanser kan ta hänsyn till de föreslagna bestäm- melserna.
Lanthruksnänznden [ Skaraborgs län: Samverkan i vattenföretag kom- mer även i framtiden att bli vanligt förekommande. Med nya former för vattenanvändning kommer nya former av samverkan att erfordras. Redan idag finns ett stort behov av regler för bevattningssamverkan. Vissa sam- verkansregler återfinns i lO och ll åå under "Allmänna lämplighetsvill- kor". [ llå definieras en form av anslutningsrätt men det är. oklart hur denna regel skall tillämpas i sådana associationer (exempelvis handelsbo- lag för bevattningssamverkan) som har sluten delägarkrets. Denna fråga kan bli aktuell inom jordbruksbevattningen där vattenlagen inte erbjuder någon särskild form för samverkan utan där man får räkna med ett flertal olika associationer med varierande juridisk status. och med delaktigheten knuten till både fastigheter och personer.
Prop. 1981/82: 130 164
ifråga om föreskrifterna till skydd för fisket framförs vissa synpunkter.
Fiskeristyrelsen: Den i 12.5 föreslagna bestämmelsen har sin förebild i nuvarande lag. Förslaget sträcker sig dock längre såtillvida som att nuva- rande praxis — att paragrafen inte bara tillämpas på vandringsfisk — avses lagfästas. Genom anknytningen till l [ kap. 5 & i förslaget ges tillståndsmyn- digheten också uttryckligen valfrihet att föreskriva avgift eller åtgärd. Förslaget tillstyrkes i sak. Åtgärd/avgift kan dock inte ses skild från andra skaderegleringsfrågor. Styrelsen återkommer härtill.
[ kommentarerna till paragrafen avvisar utredningen ett av styrelsen tidigare väckt förslag om att minimivattenföringen inte bör få gå ner under den naturliga lågvattenföringen. Enligt utredningen bör detta få bedömas från fall till fall. Av fiskevårdsskäl vill styrelsen emellertid ånyo framföra förslaget.
Fiskeriintendenten i Övre norra distriktet: Förslaget i 3 kap. [2.5 har i den nya lagen getts en vidare tillämpning än i nuvarande vattenlagens2 kap. 8.5. Bl.a. kan företagaren åläggas att tappa vatten till skydd för fisket. göra fiskutsättningarna m.m. Denna ändring är av positiv betydelse för fisket. Av betydelse blir givetvis vilka nivåer på åtgärderna man kan räkna med. De nuvarande 155-bestämmelserna har i många fall varit otill- räckliga.
Fiskeriintendenten i Nedre södra distriktet: Stadgandet harjämfört med nuvarande 2: 8 fått en vidare formulering då här talas om vattenföretag. [ gällande lag nämns damm eller annan byggnad. Vilket företag som helst skall således kunna åläggas åtgärder till skydd för fisket.
Rätten för staten. kommun eller vattenförbund att anordna särskild fiskeväg eller vidtaga andra åtgärder för fiskets främjande (2:13) har beak- tats på samma sätt som i nuvarande vattenlag.
Fiskeriintendenten i Östra distriktet: Enligt förslaget skall de åtgärder m.m. som föreskrives till skydd för fisket kunna omfatta även andra fiskarter än vandringsfisk. Enligt förslaget kommer paragrafen över huvud taget att ge vidgade möjligheter till fiskeskyddsåtgärder. Vattenlagsutred- ningens förslag tillstyrkes därför.
Svenska lnsjöfiskarenas ('entrallörhtutd: 3 kap. l2ä har fått ett utökat tillämpningsområde jämfört med 1! kap, 8 5. Det innebär skyddsmöjlighet i en vidare bemärkelse för fiskarter som är av betydelse för det yrkesmäs- siga insjöfisket. Nuvarande åtgärder är inriktade i första hand på vand— ringsfisk. Centralförbundet bedömer förändringen som värdefull.
Statens naturvårdsverk: ] motsats till vad som stadgas i gällande VL begränsas inte skyldigheten att vidta åtgärder till att gälla skydd för den egentliga vandringsfisken. t.ex. ål och lax. l lagen kommer således ut- tryckligen att anges att skydd också kan krävas för annan fisk. t.ex. abborre och gädda. Naturvårdsverket finner detta positivt. Bestämmelsen bör emellertid även kompletteras med föreskrifter om åtgärder för att bibehålla vattnets liskproducerande möjligheter och betingelserna för lis- kens naturliga reproduktion. Det är härvidlag inte alltid tillräckligt med åtgärder av det slag. som återfinns i specialmotiveringen: byggande av fisktrappa. upptransport av fiskyngel eller lekfisk eller iordningställande av lekplatser. Möjligheter måste finnas att kräva åtgärder av mer biotop- förbättrande karaktär. Paragrafen bör avslutas: "samt iaktta de föreskrif- ter i övrigt som på grund av företaget kan erfordras till skydd för såväl fiskets bedrivande som fiskens och övriga vattenlevande organismers be- stånd. reproduktion och framkomst i berört vattensystem".
Prop. 1981/82: 130 165
Svenska kommunfr'n'bundet: Även åtgärder som menligt inverkar på i vattensystemet befintlig flora och övrig fauna bör omfattas av skyddsbe- stämmelser såvida dessa intressen inte tillgodoses genom bestämmelsen om andra allmänna intressen i 3 kap. 3 lå.
5 Tillståndsbesluts rättskraft
5.1 Rättskraftens betydelse
Svea hovrätt: Ett tillståndsbeslut bör. såsom framhålls i betänkandet (s. 177). ge företagaren ett rimligt mått av trygghet mot senare ingripanden. Behovet av trygghet är olika stort för olika företag. beroende på företagets angelägenhetsgrad och investeringens omfattning. I ett område med vat- tenbrist kräver sålunda kommunal vattenförsörjning normalt större hänsyn än jordbruksbevattning. Likaså behöver ett kraftverk. som förutsätter stora investeringar. större säkerhet mot framtida ingripanden än ett mindre kapitalintensivt företag. Det är emellertid omöjligt att dra en bestämd gräns mellan olika typer av företag. varför huvudprincipen för en ny lagstiftning måste vara att ett lagakraftvunnet beslut i överensstämmelse med utredningens uttalande (s. 178) skall. med rimliga jämkningar. gälla för framtiden.
Behovet att inskränka eller ändra villkoren för ett meddelat tillstånd föreligger i huvudsak endast vad gäller allmänna intressen. I den mån ett enskilt intresse att utnyttja en vattentillgång är starkare än ett redan tillståndsskyddat intresse skall enligt VLF — liksom enligt VL — det förra. för att få tillstånd. ersätta de skador det tillfogar det senare intresset. Därigenom skapas förutsättningar för att vattentillgångarna utnyttjas på det för samhällsekonomin bästa sättet.
Hovrätten för Nedre Norrland: Att tillståndsbeslut skall gälla för framti- den. om inte sökanden begär tidsbegränsning. utgör en självklar princip som motiveras av företagarens intresse av trygghet mot senare ingripan- den.
Det kan emellertid finnas skäl att se över innebörden av meddelade tillståndsbeslut. Vad härvid gäller hänsynen till allmänna intressen synes det bl.a. — såsom utredningen funnit — vara angeläget att ersätta de nuvarande kungsådrereglerna med en modernare reglering. De intressen som bör kunna föranleda inskränkningar i rättskraftsprincipen får enligt hovrättens mening ej domineras av de allmänna intressena på bekostnad av enskilda intressens rimliga anspråk på jämkningar i tillståndsvillkoren.
Växjö tingsrätt: ] likhet med utredningen anser vattendomstolen att den hittills gällande huvudregeln rörande tillstånds rättskraft bör bibehållas. Det förefaller även riktigt att införa undantag från denna huvudregel av skäl som utredningen anfört. Vad särskilt gäller kungsådrebestämmelscrna behövs nya och rationellare regler.
Statens naturvårdsverk: Det är rimligt att anta att de yttre förutsättning- ar. som gällde då tillstånd till ett vattenföretag meddelades. efter hand kan komma att ändras. Vidare kan. som vattenlagsutrcdningen i flera samman- hang påpekar, konkurrensen om vattnet förväntas öka i framtiden. An- språk på vatten för ändamål som bevattning. fiske, vattenförsörjning etc. kan i allt större utsträckning komma att ställas. Också bevarandeintresset kommer att betonas mer i framtiden. Mot den bakgrunden kan naturvårds-
Prop. 1981/82: 130 166
verket inte acceptera den föreslagna huvudregeln att ett beslut om tillstånd till ett vattenföretag i princip skall gälla för all framtid. I stället måste det finnas möjlighet att. sedan en skäligt lång tid förflutit. göra en ny avvägning mellan berörda intressen. så att vattenresurserna används på bästa sätt. Enligt naturvårdsverkets uppfattning bör därför en begränsad tillståndstid meddelas för alla typer av vattenföretag. Om de yttre förutsättningarna för företaget eller andra förhållanden inte förändrats under denna tid bör man tämligen enkelt kunna förnya tillståndet. Om däremot omständigheterna förknippade villkor kunna ändras. utan att någon ekonomisk ersättning utgår.
Enligt naturvårdsverkets uppfattning är det angeläget att bestämmelsen om begränsad tillståndstid gäller alla företag. dvs. inte bara sådana där det redan vid prövningstillfället är möjligt att påvisa risk för olägenhet till följd av fasta låsningar för framtiden. Lagstiftningen bör här utformas på samma sätt som för täkter. Efter ändring i naturvårdslagen år 1975 meddelas endast tillstånd på 10 år för sådana företag. Med tanke på att vattenföretag av vitt skilda typer förekommer. kan det vara motiverat atti vattenlagen ha ett system av tillståndstider. valda så att tiden för varje typ av företag (vattenkraftföretag. vattentäktför-etag etc.) är anpassad efter en rimlig eko- nomisk avskrivningstid. För de typer av företag där investeringskostnader- na är stora kan det vara motiverat med en relativt lång tillståndstid när det gäller företagets tillåtlighet. Villkoren för företaget bör däremot tas upp till ny prövning efter en i lagen angiven kortare tidsperiod. förslagsvis lt) år.
K oncessionsnämnden för miljöskydd: Nämnden anser sig kunna godtaga de bestämmelser rörande omprövning av lämnade tillstånd för tillgodo— seende av allmänna intressen som upptagits i 10 och 15 kap. VL-förslaget samt ll. 17 och 18 åå förslaget till lag om införande av nya vattenlagen . De föreslagna reglerna får anses innebära att olika berörda intressen beaktas så långt som är möjligt genom generella föreskrifter. samtidigt som det överlämnats till vederbörande prövningsmyndighet att taga hänsyn till de speciella förhållandena i varje särskilt fall genom att inom angivna latituder närmare bestämma storleken av icke ersättningsgill förlust och tidpunkten för blivande omprövning.
Öv erlantmätarmyndigheten i Kristianstads län. Det kan ifrågasättas om ett tillstånd enligt VL till ett vattenföretag bör få en preklusiv verkan beträffande rätten till det vatten som frågan avser (utredningen s. 170 och 174). Att en sådan rätt skall föreligga i fråga om företag av större samhälls- intresse såsom vattenkraftverk eller företag för förseende av ort med vatten är rimligt. Däremot synes det inte föreligga skäl för en sådan rätt då företaget avser förhållande av servitutskaraktär mellan två fastigheter. För sådana fall borde frågan om rätt att utnyttja annans fastighet få vara beroende av privaträttsliga avtal eller av att servitut. efter särskild ansö- kan. skapas antingen vid prövning enligt VL eller t. ex. enligt FBL.
Det kan också ifrågasättas om systemet med tillstånd är lämpligt utfor- mat. Huvudregeln enligt 15 kap. ll 5 är att tillstånd skall meddelas för all framtid eller för den begränsade tid som sökanden begär. För vissa vatten- företag kan. när särskilda skäl föreligger. tillstånd tidsbegränsas. Vid om- prövning enligt 13 å får inte ändrade villkor föreskrivas som medför att ändamålet med företaget inte kan tillgodoses m. m. Även andra liknande regler finns ! l5 kap.
Möjligheten att införa ändrade bestämmelser i redan gällande tillstånd är således begränsad och denna omständighet kan antas medföra en restriktiv
Prop. 1981/82: 130 167
inställning från myndigheternas sida att meddela tillstånd. lnom byggnads- lagstiftningens område diskuteras en begränsning av de rättigheter en fastighetsägare kan anses ha enligt givna tillstånd eller som han har enligt gällande detaljplaner. Det kan ifrågasättas om inte någon motsvarighet bör införas beträffande tillstånd enligt VL och att det allmänna medges rätt att t. ex. lämna sådana föreskrifter som kan motiveras av den aktuella vatten- situationen inom ett visst område. eller att beviljade tillstånd skall kunna omprövas när detta är motiverat av ändrade förhållanden.
Länsstyrelsen iJa'mtlands län: ] konsekvens med bevarandeintressenas efterhand allt starkare ställning i den allmänna debatten m.m. om exploa- tering av vattentillgångarna upptar förslaget regler om en i viss mån skärpt lörprövningsskyldighet beträffande alla slags vattenföretag samt regler om omprövning av vattenföretag med hänsyn till väsentligt ändrade förhållan- den.
Närbesläktade med sådana överväganden är också förslagets regler om prövotid och om tidsbegränsning av tillstånd till vattenföretag. Länsstyrel- sen finner dessa synpunkter i allt väsentligt skäliga och anser de av utred- ningen utvecklade tankarna om behovet av förbehåll och "gardering" med hänsyn till en förmodad ökad konkurrens om vattentillgångarna väl moti- verade.
Västerbottens Iänsorgan för t'attenkraftfi'ägor: Vattenlagsutredningcn föreslår att huvudregeln i den nya vattenlagen liksom i nu gällande vatten- lag skall vara att ett lagakraftvunnet beslut om tillstånd i princip skall gälla för all framtid om inte sökanden själv begär att tillståndet skall vara tidsbegränsat. Länsorganet delar denna uppfattning. — Samma synpunkter framförs av Vilhelmina kommun.
Svenska samernas riksjiiirbund: SSR finner vattenlagsutredningens för- slag beträffande möjlighet till omprövning av tidigare vattendomar vara ett utomordentligt viktigt förslag. Som ovan redovisas finns ett stort antal domar i äldre vattenmål vilka måste te sig helt orättfärdiga och oriktiga i belysning av senare erfarenheter. Detta gäller inte enbart de första Suor- varegleringarna. där samerna inte ens fick tillfälle att redovisa skadorna i vattenmålen och i strid med lag vägrades ersättning. utan även andra mindre och större företag. Det framstår därför som synnerligen angeläget att vad vattenlagsutredningen föreslår i denna del också realiseras även med beaktande av redan förekommande s. k. Bergforsenvillkor.
Beträffande den å sid. 193 i betänkandet redovisade s.k. freden i Sarek får det som betecknande för hur vattenkraftutbyggnaden tillgått redovisas att denna ”fred" gjordes upp helt utan att samerna fick tillfälle att deltaga.
Sveriges advokatsarn/iuu'l: Samfundet delar utredningens uppfattning att huvudregeln att beslut om tillstånd till vattenföretag skall gälla för framti- den bör underkastas vissa inskränkningar. främst genom nya regler om omprövning. Samfundet finner vad utredningen anfört rörande ompröv- ningsinstitutet såsom förpliktelser som kan åläggas företagaren vid om- prövning. begränsningar i företagares förpliktelser. tidpunkt för ompröv- ning och frågan om ersättning vid omprövning vara väl motiverat och väl avvägt.
Älvräddarnas samorganisation: Med tanke på de stora ingreppen och skadorna på allmänna intressen som modem vattenkraftutbyggnad innebär och de starkt ökade kraven i samhället på skydd för vattendragen är det i högsta grad otillfredsställande att utredningen föreslår att tillstånd till vattenföretag fortfarande skall ges för all framtid. i vårt fall när det gäller vattenkraftföretag. Man bör betänka att ett nej till en utbyggnad aldrig
Prop. 1981/82: 130 l68
gäller för all framtid. Det kan när som helst omprövas. kanske redan efter ett år.
! betänkandet föreslås visserligen vissa möjligheter till omprövning av villkoren. Vattenföretagets ändamål får därvid emellertid inte ifrågasättas eller förändras. Skadeverkningarna av framför allt kraftföretag kan därmed inte i någon nämnvärd grad påverkas eller göras ogjorda. Vi föreslår därför att tillstånd till vattenföretag beviljas endast för viss tid. dock högst 30 år. Därefter måste en helt ny tillståndsprövning ske. den s.k. koncessionsmo- dellen.
Omprövning av villkoren för ett vattenföretag bör kunna ske redan efter 10 år. Då vattenkraftföretag alltid ger mycket goda och snabbt stigande inkomster för ägarna bör den avgiftsfria delen för kvalificerade allmänna intressen därvid vara minst 20 % och högst 50%.
5.2 Prövotid
Svea hovrätt: Hovrätten vill särskilt understryka utredningens uttalande att alla väsentliga villkor bör fastställas i eller i anslutning till själva tillståndsbeslutet samt att utvägen med uppskov bör tillgripas endast i undantagsfall. då trängande behov därav föreligger.
Det kan ifrågasättas om icke domstolarna i högre grad än hittills varit fallet borde — i stället för att förordna om prövotid rörande företags verkningar i visst hänseende — uppskatta skadan till skäligt belopp (35 kap. 5 & RB). Om skälig skada i ett visst fall skulle kunna värderas-till lägst 75 000 och högst 100000 kr kan det sålunda icke anses felaktigt att uppskat- ta den till sistnämnda belopp. om sökandens kostnader för utredning och fortsatt behandling i domstolen måste antagas uppgå till minst 25 000 kr.
Frågan huruvida prövotid bör föreskrivas skall bedömas även med hän- syn till värdet av de erfarenheter som prövotiden kan väntas ge. I fråga om t. ex. en så svårfångad materia som vattenföretags inverkan på fiske kan konstateras. att följderna av en förändring i ett vattendrag numera kan bedömas i förväg med större noggrannhet än vid tiden för de stora älvut- byggnaderna samt att kvarstående osäkerhetsmoment ofta ej löses under en prövotid. Då inverkan på fiske är en av de frågor som oftast blivit satta på prövotid. bör detta innebära att behovet av prövotid blir väsentligt mindre i framtiden. — — —
Hovrätten förordar att uppskjutna frågor som regel skall handläggas vid fastighetsdomstolen. Detta därför att de därav berörda villkoren för företa- get hänger nära samman med skadebestämningen. både såtillvida att många gånger ett val bör träffas mellan skadeförebyggande åtgärder och ersättningar och därigenom att eventuella ersättningar beror på företagets närmare utformning. särskilt i fråga om skadeförebyggande åtgärder.
Kammarkollegiet: Kollegiet anser liksom vattenlagsutrcdningen att ut- vägen med uppskov endast bör tillgripas i fall då trängande behov förelig- ger. På grundval av kammarkollegiets erfarenheter kan det ifrågasättas om inte domstolarna i högre grad än hittills borde — i stället för att förordna om prövotid rörande företags verkningar i visst hänseende —— uppskatta skadan till skäligt belopp (35: 5 RB). I fråga om t. ex. inverkan på fiske — såväl vad gäller allmänt som enskilt fiske — och erosion kan nämnas att dessa frågor ofta blivit satta på prövotid som i realiteten sträckt sig över en mycket lång tidrymd.
Uppskjutna frågor bör enligt kollegiets mening som regel handläggas vid fastighetsdomstolen eftersom villkoren för företaget i allmänhet hänger
Prop. 1981/82: 130 169
nära samman med skaderegleringen. Ofta rör det sig om avvägningar mellan skadeförebyggande åtgärder och ersättningar.
Statens naturvårdsverk: Verket anser det vara positivt att utredningen i förslaget behållit gamla vattenlagens bestämmelse om prövotid. dvs. möj- lighet för prövningsmyndigheten att i särskilda fall skjuta upp avgörandet av vissa svårbedömbara frågor om villkor till dess att man haft möjlighet att under en tid avvakta vissa följder av företaget. Även om en hel del erfarenheter vunnits av olika vattenföretags verkningar på naturmiljön. är dock förhållandena i en del fall sa komplicerade och föga kända att en prövotid kan vara behövlig
Sveriges advokatsamfund. Vad utredningen anfört rörande behovet av ett uppskovsförfarande som möjliggör anstånd med avgörandet av viss villkorsfråga i avbidan på erfarenhetens rön under en prövotid föranleder ingen erinran.
5.3 Tidsbegränsning av tillstånd
Svea hovrätt: Ett tillstånd kan begränsas i tiden antingen så att det upphör efter viss. i tillståndsbeslutet angiven tid eller också så att det kan omprövas efter en i beslutet bestämd tid. I det följande diskuterar hovrät- ten för'st behovet av sådan tidsbegränsning över huvud taget utan att samtidigt taga ställning till hur denna bör utformas. Med uttrycket ”tidsbe- gränsning" åsyftas sålunda därvid till en början såväl att tillståndet efter viss tid upphör som att det då kan omprövas.
Vad gäller vattenuttag förjordbruksbevattning föreligger ett stort behov av tidsbegränsning. För bevattning utnyttjas ofta vattendrag med så ringa vattenföring att hela den tillgängliga vattenkvantiteten tas i anspråk. med påföljd att de jordbrukare som först inger ansökan skulle — utan tidsbe- gränsning — kunna utestänga övriga jordbrukare för framtiden. Dessas behov av vatten för bevattningsändamål måste emellertid anses lika berät- tigat som de jordbrukares som först gör ansökan. och det finns knappast motiv för att genom lagstiftningen forcera fram en ansökan från den jord- brukare som av olika skäl kan vilja vänta några år med bevattning av sina ägor. Från företagsekonomisk synpunkt orsakar tidsbegränsning av till- stånd till jordbruksbevattning. på grund av sådana företags relativt korta avskrivningstid. icke samma betänkligheter som motsvarande begränsning vid andra vattenföretag.
Därav följer dock inte att bcvattnarnas berättigade intressen av trygghet får anses tillgodosedda. så snart tillståndstiden uppgår till minst avskriv- ningstiden för bevattningsanläggningen. I vissa fall kan nämligen den öka- de skörd som erhålls genom bevattningen läggas till grund för ytterligare investeringar. Sålunda kan bevattning möjliggöra en ökad djurhållning och därmed föranleda dyrbara byggnadsinvesteringar med lång avskrivnings- tid. Vid konkurrens kan en jordbrukare med sådana anläggningar antagas visa större nytta av vattnet än en jordbrukare som investerat i mera genom tillämpning av de allmänna regler för intresseavvägning som före- slås i 3 kap. 6.5 VLF.
[ detta sammanhang vill hovrätten påpeka att behovet av tidsbegränsade tillstånd minskar. om hovrättens förslag rörande möjlighet till samfällig- hetsbildning vid bevattningsförctag godtas (se avsnitt 12.1 ).
När det gäller yt- och grundvattentäkter för kommunala och industriella ändamål har det vid tillämpningen av VL ickc förelegat samma behov av
Prop. 1981/82:130 170
tidsbegränsning som vid jordbruksbevattning. Detta beror dels på att det ofta i dessa fall finns flera uttagsmöjligheter än vid jordbruksbevattning. som av ekonomiska skäl är hänvisad till tämligen närliggande vattentill- gångar. och dels på att kommuner och industrier har möjlighet att investera för ökad vattentillgång genom t. ex. infiltration för grundvatten och magasinering av ytvatten. — Vattentäkter för kommunala och industriella ändamål föranleder ofta kapitalkrävande investeringar. De kan dessutom ha avgörande betydelse för ett samhälles vattenförsörjning eller för en industris verksamhet. De kommunala och industriella ändamålen kan där- för ej tillgodoses enbart genom att tiden för tillståndet anpassas efter avskrivningstiden. Att utgå från denna tid är dessutom principiellt felak— tigt. då fråga är om en verksamhet som fortsätter under mycket lång tid och medför successiva investeringar. Om en vattenförbrukande industri endast får ett tidsbegränsat tillstånd. kan detta minska beredvilligheten till investeringar — mera ju närmare man kommer tidpunkten för tillståndets upphörande.
I enstaka fall kan tidsbegränsning vara rimlig även när fråga är om kommunala och industriella ändamål. Det kan t. ex. vara så att vattnet utan större kostnad kan hämtas från annan yt- eller grundvattentäkt. För sådant fall kan tidsbegränsning föreskrivas och träda i kraft endast om och då sökanden på skäliga villkor kan tillförsäkras vatten från annat håll.
På ovan angivna grunder anser hovrätten att tillstånd till jordbruksbe- vattning bör kunna tidsbegränsas i enlighet med utredningens förslag. om framtida vattenbrist kan befaras. I fråga om yt- och grundvattentäkt för andra ändamål än bevattning samt vattenöverledning bör möjligheten till tidsbegränsning utformas mera restriktivt och noga preciseras i lagtexten.
Hovrätten anser vidare att tillstånd bör kunna tidsbegränsas även i vissa andra fall. jfr NJA l970 s. 455.
Ytterligare övervägande bör från dessa utgångspunkter ägnas det inbör- des förhållandet mellan å ena sidan en begränsning av tiden för tillstånds giltighet och å andra sidan möjligheten att ompröva meddelade tillstånd. I detta sammanhang torde då med omprövning få avses en till förmån för enskilt intresse företagen inskränkning eller ändring av villkoren för ett meddelat tillstånd. utan att tillståndshavaren därvid erhåller full ersättning för den förlust han åsamkas genom inskränkningen. Vid vissa typer av vattenföretag. såsom jordbruksbevattning. synes ersättning över huvud taget ej böra ifrågakomma.
Önskemålet att inte för all framtid binda utnyttjandet av en vattentill- gång till nu aktuella företag synes lika väl kunna tillgodoses genom en omprövningsmöjlighet till förmån för enskilda intressen som genom en tidsbegränsning av tillstånden. För att begagna ett omprövningsinstitut i stället för en tidsbegränsning av tillståndet talar flera skäl. Om en omför- delning av resursutnyttjandet aldrig blir aktuell. är det en onödig. kostnadskrävande omgång med ny tillståndsgivning. då ett tidigare till- stånd löper ut. Tidsbegränsade tillstånd att utnyttja en viss vattentillgång kommer vidare förmodligen att löpa ut vid olika tidpunkter. varvid en samlad bedömning av vattentillgångens fortsatta utnyttjande inte blir möj- lig försåvitt man inte avstår från att meddela nya tillstånd tills samtliga gamla tillstånd löpt ut, något som knappast framstår som önskvärt eller ens praktiskt möjligt. Den tillståndshavare vars tillstånd löpt ut torde i ersätt- ningshänseende vara sämre ställd än en tillståndshavare som blir under- kastad omprövning. Då syftet med omprövningen måhända ej behöver eller bör vara något annat än att möjliggöra för ett nytt vattenföretag att
Prop. 1981/82:130 171
vara med och utnyttja en tidigare utnyttjad vattentillgång på samma villkor som befintliga företag av samma typ. kan det vara att gå för långt om man helt bortser från att de befintliga företagen redan är etablerade. En om- prövningsmöjlighet synes slutligen ligga i linje med utredningens förslag att föreläggande skall kunna meddelas vattentäktföretag att söka tillstånd. då företagens antal enligt ingivna anmälningar ger vid handen att en fördel- ning av tillgängliga vattenresurser bör komma till stånd mellan företagen. På motsvarande sätt kan en resursfördelning aktualiseras av att antalet företag med tillstånd att utnyttja en vattentillgång blivit så stort att tillgång- en inte förslår för bestående och förutsebara. kommande vattenföretag. Denna resursfördelning kan genomföras genom en samtidig omprövning av alla de tillstadda företagen.
Om tillstånd skall kunna meddelas efter ansökan av nyttjanderätts- havare. bör beaktas att tiden för nyttjanderättsupplätelser ofta förlängs. Detta talar för att ett tillstånd åt exempelvis en jordbruksarrendator att uttaga vatten för bevattning. om denne så önskar och om det av andra skäl inte är olämpligt, bör kunna avse hela den tid som det ifrågavarande arrendeförhållandet kommer att bestäzjfr 7 kap. 75 2 st. JB. Utan möjlig- het till tillstånd med giltighet utöver en viss arrendeperiod lär tillstånds- tiderna också många gånger framstå som alltför korta för att arrendatorn skall anse det mödan värt att söka tillstånd. Sker överlåtelse av arrendet kommer tillståndet automatiskt att gälla också för den nye arrendatorn. Det synes ej föreligga betänkligheter mot att även i andra fall låta bevatt- ningstillstånd gälla även för efterföljande brukare av egendomen. förutsatt att denne icke drabbas av särskilda skyldigheter om han avstår från att utnyttja tillståndet.
Jämtbygdens tingsrätt: Uppkommer skada eller intrång på grund av tidsbegränsade vattenföretag. får enligt motiven ts. 343 m) —— om inlösen inte sker och på grund av skadans art ersättning inte heller skall utgå för all framtid — anpassning till tillståndstidens längd ske genom kapitalisering av årliga skadebelopp, Motivuttalandet synes här ha fått en alltför kategorisk avfattning. Över huvud taget synes problematiken kring frågor om ersätt- ning "för skada och intrång på grund av tidsbegränsade företag inte ha varit föremål för behandling eller överväganden vare sig i utredningens betän- kande om ersättningar m.m. (SOU 1972: 14) elleri nu föreliggande betän- kande. Tingsrätten anser en översyn av dessa frågor erforderlig.
Växjö tingsrätt: Bevattnings-. vattentäkts- och överledningsföretag bör såsom föreslagits kunna tidsbegränsas även mot en sökandes vilja. Efter- som tillståndsmyndighet i dessa mål enligt förslaget i allmänhet blir läns- styrelse. skall det alltså åvila denna att göra de grannlaga bedömningar. som erfordras i denna del och vilka utredningen själv påpekar. Dessutom kan det bli fråga om att tvångsvis ta annans egendom i anspråk. Även frågor om återställning av annans område. när tillståndstiden gått till ända. kan innehålla svåra avvägningsproblem. Det synes mot bakgrund härav vara ytterligt vanskligt att — såsom utredningen gjort — förutsätta att länsstyrelserna i stort sett utan att tillföras vattenrättslig sakkunskap skall kunna klara dessa uppgifter; märk väl uppgifter som kan behöva lösas i många yt- och grundvattentäktsmål.
Kammarkollegiet: Kollegiet tillstyrker utredningens förslag.
Lantbrttksstyrelsen: Jordbruksbevattnare är betjänta av vattenuttagstill- stånd för lång tid. De bör vara medvetna om att i det fall vattenmängden är begränsad får de dela med sig. Om tillstånd ges för obegränsad tid men intrångsersättning endast beräknas för en begränsad tid torde ett ompröv—
Prop. 1981/82:130 172
ningsinstitut liknande det i förslagets 15 kap. 20.5 vara att föredra. En bevattnare skall således inte själv behöva agera för att få ett tillstånd förnyat.
Lanthruksnt'imnden i Kristianstads län: Nämnden får kraftigt understry- ka vikten av att begränsningen i tid av tillstånd bestämmes under beaktan- de av investeringens storlek. finansieringsmöjligheterna. avskrivningstid etc. Samma hänsynstagande bör göras vid bestämmande av den tidsfrist inom vilken omprövning av tillståndet kan ske.
Lantbruksnämnden i ll'Ial/nt'ihus län: Utredningen föreslår att tillstånd skall kunna tidsbegränsas även mot sökandens bestridande. om företaget avser vattenöverledning. utnyttjande av ytvattentäkt eller anordnande och utnyttjande av grundvattentäkt. Dessa typer av vattenföretag gäller vanli- gen bevattning för jordbruksändamål. Med hänsyn till de snabba föränd- ringar som inträffat på detta område och förväntad fortsatt expansion. framstår en tidsbegränsning som ett rimligt krav. Praxis på vattendom- stolarna har för övrigt under senare år utvecklats i denna riktning. nämli- gen genom att deldomar avkunnats avseende viss prövotid. 'fillständsti- dens längd bör anpassas efter förhållandena i det enskilda fallet och kvali- teten på den utredning som sökanden förebragt.
Lanthrukstu'itnnden i Skaraborgs län: Tillståndsmyndigheten har bl. a. att pröva tillståndstidens längd. I de fall där tillstånd inte ges "för all framtid” vill nämnden understryka vikten av att tillståndstiden anpassas efter dels den tekniska livslängd och dels de företagsekonomiska avskriv- ningsvillkor som gäller för de aktuella vattenföretagen. Prövningsmyndig- hetens skyldighet att beakta dessa faktorer torde kunna inskrivas i exem- pelvis 11 å.
Statens naturvårdsverk: Den osäkerhet. som följer av att konkurrensen om vattnet i framtiden ökar och av att andra förutsättningar för ett företag kan ändras. motverkas genom att tillstånd endast meddelas på begränsad tid. Verket avvisar därmed den lösning vattenlagsutrcdningen förespråkar. nämligen att väsentligt ändrade förutsättningar skall kunna medföra att villkoren efter särskild framställning prövas om och ändras. varvid i vissa fall ersättning skall utgå. Emellertid kan det. enligt naturvårdsverkets mening. även i ett system med endast tidsbegränsade tillstånd någon gång finnas anledning att under den löpande tillståndstiden ompröva ett vatten- företag för att tillgodose allmänna intressen. Det rör sig då om företag där förutsättningarna ändrats betydligt. Ersättning bör här utgå för den period som återstår av tillståndstiden.
Koncessionsnämndenför miljr'iskydd: Nämnden är inte övertygad om att nuvarande vattenrättsliga praxis i fråga om tidsbegränsade tillstånd har det innehåll som utredningen angivit (s. 178 och 180). dvs. att sådant tillstånd kan meddelas endast om sökanden ansökt därom. Utredningens förslag till reglering av frågan i den nya vattenlagen föranleder dock ingen erinran från nämndens sida.
Länsstyrelsen i Kristianstads län: Länsstyrelsen finner ej skäl varför inte möjligheten till tidsbegränsning skall gälla alla typer av vattenföretag. Samhällsintresset bör här vägas mot exploateringsintresset. Självfallet bör i det enskilda fallet skälig hänsyn tas till investeringsaspekten. Länsstyrel- sen föreslår att regler införes i lagen om att vattenföretag generellt tids— begränsas och att denna begränsning anpassas efter företagets betydelse. art och omfattning.
Länsstyrelsen i Skaralwrgs län: Länsstyrelsen har ingen erinran mot förslaget under förutsättning att det noga beaktas — som även framgår av
Prop. 1981/82: 130 173
utredningen — att tillståndstiderna anpassas efter dels den tekniska livs- längd och dels de företagsekonomiska avskrivningsvillkor som gäller för de aktuella vattenföretagen (vattenöverledning. ytvattentäkt och grund- vattentäkt).
Umeå kommun: Nytt i utredningens förslag är att tillståndsmyndigheten mot sökandens vilja kan tidsbegränsa tillstånd som avser yt- och grund- vattentäkter samt vattenöverledningsföretag. Förslaget torde åtminstone vad gäller yt- och grundvattentäkter vara till nackdel för kommunen men ligger väl i linje med utredningens syn att vattenföretagen skall stå i samklang med samhällets vid varje tidpunkt aktuella planering.
Sveriges advokatsamfund: Samfundet godtar utredningens förslag att tillstånd under vissa förutsättningar skall kunna göras tidsbegränsat även mot sökandepartens bestridande.
Älvräddarnas samorganisation: Den möjlighet till tidsbegränsade till- stånd som utredningen föreslår beträffande överlednings- och vattentäkts- företag har utredningen motiverat med att ökad konkurrens om vattentill- gångarna kan uppstå i framtiden och att ingripande rubbningar kan ske i den ekologiska balansen. Med tanke på det omfattande utredningsmaterial som finns beträffande vattenkraftens miljöeffekter borde det varit uppen— bart för utredningen att även vattenkraftföretag innebär ytterst allvarliga rubbningar i den ekologiska balansen (se bl. a. Sjörs. Växtekologiska stu- dier nr 8 och Sundberg. Vattenkraftens miljöeffekter). Vattenkraftföre- tagens ekologiska skador är minst lika ingripande som vid andra vatten- företag och i många fall betydligt värre. Konkurrensen om vattendragen är minst lika uttalade Vid vattenkraftutbyggnad som vid andra vattenföretag och kommer dessutom att öka mycket starkt. De återstående vatten- dragens användning för friluftsliv. fiske och rekreation samt för turism kommer att bli alltmer betydelsefull. Utredningens förslag att vattenkraft- företags tillstånd inte ska kunna tidsbegränsas är därför klart ologiskt. Vi föreslår därför att även vattenkraftföretag ska kunna tidsbegränsas mot sökandes vilja.
Trädgårdsnäringens riksförbund: Enligt förbundet kommer förslagen till tidsbegränsning av tillstånd och omprövning att. innebära en kraftig ur- holkning av rätten till vatten. Vattenrättshavaren kommer att få svårt att göra långsiktiga bedömanden. då en viss osäkerhet alltid kommer att råda beträffande möjligheten att i framtiden disponera vattentäkten. Förbundet har förståelse för att man inte skall låsa de vattenrättsliga förhållandena för lång tid framöver. men anser ändå att vattenrättshavaren måste ha rimlig tid till förfogande för Sin långsiktiga planering. Visserligen är möjligheten att vid omprövning föreskriva nya eller ändrade villkor inte obegränsade enligt utredningens förslag. då omprövningen inte får leda till att ändamålet med vattenföretaget inte kan tillgodoses eller att dess förutsättningar rub- bas avsevärt. Enligt förSIaget skall också företagaren i princip vara berätti- gad till ersättning. när omprövningsvillkoren innebär intrång i hans vatten- rätt.
5.4 Omprövning för tillgodoseende av allmänna intressen
Svea hovrätt: I fråga om den av utredningen angivna (.s. 187) sekundära ekonomiska effekten av alltför kort omprövningstid vill hovrätten erinra om att möjligheten att belåna äldre, utbyggd vattenkraft är av värde icke endast för sådana företag. som har till huvudsaklig uppgift att producera och distribuera kraft, utan även för en stor del av den svenska basin-
Prop. 1981/82: 130 174
dustrin. däri varje fall vissa företag skulle drabbas hårt av en minskning av de egna kraftverkens avkastnings-- och belåningsvärden.
Enligt 4 kap. Sä VL kan yrkande om ny prövning med hänsyn till allmänna intressen framställas under femtiofemte året efter det kalenderår. då byggnaden skolat fullbordas. samt därefter vart fyrtionde år. Av sär- skild föreskrift i samma lagrum följer att nyprövningen skall ske enligt den vid varje särskild tidpunkt gällande lagstiftningen. Mot denna bakgrund måste den i betänkandet övergångsvis föreslagna (s. [92 och l94) inskränk- ningen av angivna tidrymder till 30 år jämte — för ej nyprövade företag — en tioårig övergångstid uppfattas som en oförutsebar rubbning av ett i lag förerskrivct rättsförhållande. Hovrätten anser att utredningen icke före- bragt skäl för en sådan rubbning. Övergångsbestämmelserna bör därför. för äldre företag. innehålla regler om att nyprövning får ske tidigast under femtiofemte respektive fyrtionde året.
Reglerna om nyprövning i 4 kap. 5 & VL gäller endast utbyggda strömfall varest vid lågvatten kan uttagas minst 500 hästkrafter. Enligt VLF skall även mindre utbyggnader kunna omprövas. vilket för dessa innebär en helt ny förpliktelse. Behovet att ompröva smärre kraftverk med en effekt understigande 500 hästkrafter är dock erfarenhetsmässigt så ringa att det icke kan anses angeläget att begränsa den rättskraft som tillståndsbesluten för dessa anläggningar idag åtnjuter.
Avslutningsvis bör framhållas att omprövning med åtföljande minskning av vattenkraftproduktionen bör ske med stor försiktighet. om sådan minskning skulle föranleda utbyggnad av nya. f.n. orörda älvsträckor. Sålunda kan erinras om att en tjugondel (jfr lO kap. 125 2 st. VLF) av dagens vattenkraftproduktion (knappt 60 TW h/år) i stort sett motsvarar den kraft som skulle utvinnas vid utbyggnad av Vindelälven.
Hovrätten för Nedre Norrland: Hovrätten har intet att erinra mot om- prövningsbestämmelserna för nytillkommande vattenföretag. Sådana be- stämmelser bör dock ej endast avse allmänna intressen utan även i viss mån enskilda intressen. Det är i detta sammanhang viktigt att rättssäker- heten skyddas i största möjliga utsträckning. Till skillnad mot vad utred- ningen anser (s. l88 f) synes det därför vara rimligt att låta omprövningarna ske med viss periodicitet. efter vilken företagaren kan inrätta sig. Sådana väsentligt ändrade förhållanden som avses kunna föranleda omprövning under löpande tillståndsperiod får endast utgöras av yttre fysiska föränd- ringar i vattenförhållandena. Tillkomsten av nya vattenföretag bör ej räk- nas hit. eftersom sådana måste anpassas efter befintliga företag.
Rättssäkerhetsaspekter gör sig i. än högre grad gällande i fråga om äldre företag. Enligt hovrättens mening bör därför nyprövningspliktiga företag övergångsvis få nyprövas efter samma perioder som anges i 4 kap. 55 VL — första gången under femtiofemte året och därefter vart fyrtionde år — och möjligen sedermera med kortare tidsmellanrum. Beträffande äldre företag som ej är underkastade nyprövningsplikt enligt VL kan behovet av omprövningsbestämmelser överhuvudtaget ifrågasättas. åtminstone såvitt gäller andra situationer än väsentligt ändrade förhållanden.
Utredningen har till omprövningsmyndighet föreslagit koncessions- nämnden. Fastighetsdomstol skall ju enligt förslaget i viss utsträckning handlägga villkorsfrågor och det kan väl också tänkas att vissa ompröv- ningsfrågor lämpligast handläggs av domstol. bl. a. med tanke på partsför- hållandet och på att domstolen får till uppgift att bestämma ersättning åt företagaren (18 kap. 35 8 p. VL-förslaget). Vidare kan ifrågasättas om koneessionsnämndcn skall kunna ompröva villkor som fastställts av fas-
Prop. 1981/82: 130 175
tighetsdomstolen. Dessa processuella spörsmål borde närmare belysas.
Kungsädrebestämmelserna bör — såsom tidigare påpekats (se avsnitt 5. l) — ses över. Det kan därvid diskuteras huruvida partiell ersättningsfri- het alltid skall föreligga vid avstående av vatten till förmån för kvalificera- de allmänna intressen.
Jämtbygdens tingsrätt: a) Enligt utredningens förslag skall koncessions- nämnden alltid vara omprövningsmyndighet ("13 å). Vi ifrågasätter om inte länsstyrelse — när denna meddelat det ursprungliga tillståndsbeslutet — skulle kunna få besluta också i omprövningsärendet. eftersom den får förutsättas ha bättre kännedom om lokala förhållanden än en central koncessionsnämnd.
b) Enligt 17% skall kammarkollegiet göra framställning om omprövning. Jämlikt hänvisningen i 2.5 till 4—6åå har kollegiet då bl. a. att inkomma med skriftlig ansökan till koncessionsnåmnden. vilken ansökan i tillämp- liga dclar skall ha det innehåll 4 så anger. Tvivclsmål kan därvid råda om i vilken utsträckning kollegiet. som ju såsom motpart till tillståndshavaren företräder enbart allmänna intressen. skall beakta de i 13.5 andra stycket omnämnda enskilda intressena ("annan som inrättat sig efter företaget"). Skall kollegiet i huvudsak vara befriat härifrån och beaktandet ske först av koncessionsnåmnden. som enligt bestämmelsen i 5.5 första stycket skall sörja för fullständig utredning? — Vi utgår från att uttrycket "i tillämpliga delar" i 22å även åsyftar att nämnden i enlighet med bestämmelsen i Så andra stycket tredje punkten skall hålla offentligt sammanträde med dem som saken angår. '
c) Enligt 13 15 andra stycket får nya eller ändrade villkor vid omprövning inte åsamka enskild sakägare. som inrättat sig efter företaget. förlust eller kostnad som står i missförhållandc till de fördelar från allmän synpunkt som kan vinnas. Ändring kan alltså föreskrivas i sådana fall. då för enskild sakägare uppstår förlust eller kostnad som inte står i missförhållandc till fördelarna från allmän synpunkt. Skall dylik förlust och kostnad räknas som sådan skada. för vilken ersättning skall utgå enligt reglerna i 10 kap”? Om så är fallet. borde det finnas en bestämmelse om att nämnden i sitt omprövningsbeslut skall ange att de ändrade eller nya villkoren inte får börja tillämpas förrän fastighetsdomstolen efter verkställd skadereglering meddelat besked i frågan (jämför 15 kap. itä fjärde stycket). Vem skall för övrigt svara för sådan ersättning? Den som påkallat omprövningen (jämför 10 kap. 14 5)?
d) Ändrade eller nya villkor eller ändrade eller nya vattenhushållnings- bestämmnelser (generellt eller i visst eller vissa hänseenden) kan faststäl- las av koncessionsnåmnden efter ansökan av tillståndshavare (18.5). av den som vill bättre utnyttja sin egen vattenkraft (19.5), av stat. kommun och vattenförbund för främjande av vissa bestämda allmänna intressen (19 5) samt av vissa vattentäktshavare (20.5). Den begränsning av sökan- dekretscn. som detta innebär såvitt avser enskilda intressen. är otillfreds- ställande. Det kan finnas vattenföretag. som medför sådana ingrepp för andra enskilda sakägare än dem utredningen beaktat i nyssnämnda lagrum (t. ex. för utdrivare av virke till flottled). att det är motiverat att införa en mer generell rätt för dylika sakägare att ansöka om ändrade eller nya bestämmelser eller villkor. I viss mån har denna fråga beaktats i special- motiveringen till bestämmelserna om oförutsedd skada i 10 kap. 19% (s. 306). Där uttalas bl. a. att skadelidande sakägare får — om han anser behov föreligga av ändrade vattenhushållningsbestämmnelser — vända sig till kammarkollegiet och anhålla att kollegiet utverkar ändringen hos konces-
Prop. 1981/82: 130 176
sionsnämnden enligt 19% i förevarande kap. Sistnämnda lagrum synes emellertid inte vara användbart för ett sådant tillvägagångssätt. eftersom — om kollegiet skall vara sökande i ärendet — kollegiet inte kan utverka någon ändring annat än för främjande av i lagrummet närmare angivna allmänna intressen: någon ändring till förmån för enskilda intressen talas det inte om utom möjligen i det speciella fallet att den som vill bättre utnyttja vattenkraften i egen fallsträcka ansöker om ändring och i det hänseendet är det vederbörande fallhöjdsinnehavarc som skall uppträda som sökande och inte kollegiet. Kvar står alltså vår uppfattning att det bör införas en mer generell möjlighet "för enskilda sakägare att utverka ändrade villkor och vattcnhushållningsbestämmclser.
e) Såvitt avser l9å utgår vi från att — om enskilda intressen lider skada på sätt uppenbarligen kan ske till följd av avvägningen mellan motstående intressen enligt 13å andra stycket. vartill hänvisas i 19.$ andra stycket (jämför punkt c ovan) — dessa intressen skall vara berättigade till ersätt- ning för dylik skada.
Allmänt: Enligt vår uppfattning saknas i föreslagna bestämmelser i 15 kap. ett tillräckligt hänsynstagande till enskilda intressen i samband med prövning enligt detta kap. Det torde ha sin förklaring i inte bara att prövningen skall handhas av administrativ myndighet. som har möjlighet att göra lämplighetsbedömningar i större utsräckning än en domstol. utan även att lagförslaget medvetet inriktats på att främst tillgodose allmänna intressen. Men om man vill byta ut nuvarande domstolsprövning mot ett nytt system. måste det nya systemet enligt vårt förmenande ges sådant innehåll att inte allmänna intressen i alltför hög grad beaktas på bekOstnad av enskilda intressen. Så kan inte anses vara fallet i utredningens förslag. där enskilda intressen förefaller ha kommit i påtagligt underläge.
Vär/'(") tingsrätt: Behovet av att införa möjlighet till omprövning av meddelade tillstånd kan vitsordas. Däremot får det anses olyckligt att skriva bestämmelser. som är alltför allmänt hållna och ger föga ledning för avgörande av vilka typer av allmänna intressen som skall kunna föranleda omprövning. Att ta hänsyn till intressen som först i framtiden kan komma att anses vara allmänna måste enligt vattendomstolens mening anses föra för långt. Den omständigheten att sådana intressen icke skulle kunna beaktas utan lagändring är inte särskilt anmärkningsvärt. En sådan lag- stiftningsteknik. som innebär att hänsyn tas till icke kända företeelser eller befarade ändringar i värderingar. kan sålunda icke godtagas av tingsrätten. En sökande till vattenföretag måste rimligen genom att ta del av gällande lagstiftning på området kunna ha möjlighet att bilda sig en uppfattning om vad som för framtiden är att vänta. t.ex. i frågor om omprövning av företaget.
Omprövningsmyndighet m.m. Beträffande kammarkollegiets framtida befattning med vattenmål hänvisas till vad som anförs nedan under rubri- ken "Bevakning av allmänna intressen" (se avsnitt 10 . 1). Den omständig- heten att all omprövning föreslås ske hos koneessionsnämndcn kommer på . sikt att föranleda ytterligare behov av utbyggnad av nämnden utöver vad härovan tidigare befarats.
Begränsningar i företagarens förpliktelser. Utredningen har motiverat begränsningar av rubricerad art på ett godtagbart sätt. Det är dock tvek- samt huruvida kriteriet att förlust eller kostnad icke får stå i "missförhål- lande" till eftersträvade fördelar från allmän synpunkt är tillräckligt preci- serat. En så allmänt hållen regel ger ej tillräcklig stadga åt vad som avses med missförhållandc och rörande tyngden av de fördelar som kan vinnas
Prop. 1981/82: 130 177
från allmän synpunkt. Särskilt det senare ledet kan bli avgjort med hän- synstagande till tillfälligt förändrade värderingar och varierande åsikter.
Tidpunkt för omprövning. Oberoende av vad utredningen anför härom kan det faktum icke döljas. att en väsentlig förkortning av tiden för om- prövning underjämförelse med nuvarande nyprövningsinstitut kommer att medföra ekonomisk belastning för företagaren. Detta i kombination med att icke ens en minsta tid skall anges i lagen. under vilken en företagare kan känna sig säker mot omprövning. torde ge upphov till åtskillig betänksam- het innan en företagare bestämmer sig för att satsa på vattenföretag. Större försiktighet och mindre investeringsvilja är sålunda att befara till men för bl.a. den framtida energiförsörjningen. Även om utredningen förordar försiktighet vid begagnande av omprövningsinstitutet kan det enligt vatten- domstolens mening knappast vara riktigt att åberopa detta förord som skäl för kortare omprövningstider. Omprövningsinstitutet bör icke användas för att undanröja ev. osäkerhet om ett vattenföretags framtida verkningar.
Den administrativa tillståndsmyndigheten tillägges verkligen extraordi- nära befogenheter. när den skall äga att bestämma omprövningstidens längd med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall utan att någon som helst tid bestäms i lagen. Detta kan knappast anses godtagbart. Nog finns det möjligheter att åtminstone för de mest kapitalkrävande företagen i lagen ange en viss kortare tid för omprövning. Det minsta en sådan företagare kan anses ha skäliga anspråk på är att han skall kunna räkna med att utan intrång få begagna sitt vattenföretag i åtminstone 20— 30 år. Även den kortaste tiden för ny omprövning efter föregången omprövning bör anges i lagen.
Om en restriktiv tillämpning kan garanteras, bör hinder mot omprövning under löpande tillståndsperiod icke föreligga i sadana situationer. där . vattenförhållandena väsentligt ändrats. Att en omprövning av ett eller flera företag utefter ett vattendrag skall kunna dra med sig omprövning för samtliga kraftverk i en älv eller älvsträcka förefaller dock alltför osäkert från företagarsynpunkt.
En omprövning vid väsentligt ändrade förhållanden behöver inte innebä- ra att man vid omprövningen endast tar upp frågor som sammanhänger med de ändrade förhållandena. Sådan omprövning bör omfatta samtliga intressen. även andra vid prövningen relevanta allmänna intressen. Därför bör enligt tingsrättens mening den ordinarie. förutbestämda omprövnings- tiden icke dessutom bibehållas utan ny ordinarie omprövningstid bestäm- mas.
Omprövning av äldre vattenföretag. Tingsrätten vill framhålla att det rör sig om retroaktivt verkande lagstiftning såvida de nya omprövningsreg- lerna skall göras tillämpliga också på äldre företag. För det fall att sådan tillbakaverkande lagstiftning införs, måste därför övergångstiden tilltagas så generöst att risk för rättsförluster hos tillståndshavarna och kredit- givarna blir praktiskt taget utesluten. Så blir knappast fallet med en före- slagen övergångstid av endast tio år: en fördubbling av denna tid är att rekommendera. Ej ens om väsentligt ändrade förhållanden inträtt efter nya VL:s ikraftträdande bör omprövning få företagas innan denna tid förflutit från sagda tidpunkt.
Tingsrätten delar utredningens uppfattning att övergångstiden för vat- tenkraftverk och vattenregleringar för kraftändamål bör sättas betydligt längre än föreslagen tioårsperiod. En övergångstid av 30 år kan här god- tagas. Emellertid bör övergångstiden icke räknas från byggnadstidens ut- gång utan från tiden för nya VL:s ikraftträdande. Skulle nyprövningsskyl- dighet inträda dessförinnan bör självfallet omprövning då ske.
Prop. 1981/82:130 178
Frågor om ersättning vid omprövning. Principen om rätt till ersättning för företagare vid omprövning är riktig. En omarbetning av kungsådreinsti- tutet i förenklande syfte kan jämväl vitsordas. Vad utredningen föreslår i denna del tillstyrkes. Sålunda bör bevattningsintresset icke infogas bland de kvalificerade intressen av allmän natur. som skall föranleda ersättnings- frihet. Emellertid uppkommer den komplikationen när det gäller äldre företag. som tillkommit enligt VL eller äldre lag. att en begränsning av ersättningsrätten kan leda till kännbara ekonomiska konsekvenser för före- tagaren: konsekvenser som denne icke haft anledning att räkna med. Enligt tingsrättens mening bör övervägas om ej ersättning alltid skall utgå i sådana fall av retroaktiv tillämpning av omprövningsreglerna.
Vad utredningen anför rörande det olämpliga i att skriva lagen så att även nya. icke nu kända allmänna intressen skall kunna beaktas. överens- stämmer med tingsrättens synsätt sådant detta nyss framförts. Såsom utredningen i förevarande sammanhang anför är det bättre att i lagtexten precisera de kvalificerade allmänna intressena och framdeles möta ev. förändringar med lagändring. Detta synsätt rimmar dock illa med vad utredningen anför om allmänna intressen å s. 182 n—l83 ö". Tingsrätten anser att utredningen bort tillämpa samma princip även i detta tidigare sammanhang.
Länsliikarorganisationen i Älvsborgs län: När det gäller frågan om om- prövning av äldre vattenföretag vill länsläkarorganisationen framhålla att utredningen ej tagit upp frågan om de tillstånd som meddelats före vatten- lagens tillkomst. vilka såvitt länsläkarorganisationen kunnat finna fortfa- rande är i kraft. Detta har i P-län i en del fall lett till helt absurda förhållan- den: sålunda har regleringen av sjön Änimmen vid Snäeke kanal skett genom ett tillstånd troligen givet: på l880-talet. Bestämmelserna i detta tillstånd är helt obekanta för alla inblandade parter: strandägare. kanal- ägare och vattendomstolen. Dessa mycket gamla tillstånd måste således efterforskas och tas upp till omprövning.
Beträffande omprövningar vill länsläkarorganisationen komplettera med regleringen av Vänern där frågan om den vid tillståndsgivningen ej förut- sedda vintersjöfarten ställt helt andra krav än då tillståndet gavs. Detta ärende torde bli det största som framtida vattenlagen kommer att få ta ställning till.
Kammarkollegiet: Kollegiet ansluter sig till utredningens bedömning av behovet av en reform på förevarande område. Utredningens uppfattning att ett omprövningsinstitut för att: bli meningsfullt måste kunna tillämpas på alla vattenföretag oavsett storlek eller belägenhet synes väl under- byggd. ] överensstämmelse med vad som nu gäller enligt 425 VL bör i själva lagen inte anges-vilka typer av allmänna intressen som får tillgo— doses genom omprövning.
Enligt 415 VL kan yrkande om nyprövning med hänsyn till allmänna intressen framställas under femtiofemte året efter det kalenderår då bygg- naden skolat fullbordas samt därefter vart fyrtionde år. Utredningen kom- mer efter ett ingående resonemang fram till att omprövningstiden bör vara väsentligt kortare. Enligt utredningens mening är det emellertid inte lämp- ligt ellcr ens möjligt att i lagen ange bestämda tider. när omprövning av tillstånd får ske. Tiden bör i stället bestämmas av tillståndsmyndigheten med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. 'l'illståndsmyndig- heten bör enligt kollegiet självklart ha relativt fria händer. Kollegiet ifråga- sätter likväl om inte en längsta tid. förslagsvis 25 eller 30 år. lämpligen bör inskrivas i lagen. (Tiden 30 år har utredningen f. ö. funnit vara lämplig när det gäller omprövning av vissa äldre företag.) — — —
Prop. 1981/82:130 179
Omprövning av äldre vattenföretag. Såsom utredningen framhållit kan det föreligga behov av att kunna ompröva äldre tillstånd för tillgodoseende av allmänna intressen. Utredningens förslag innebär att alla vattenföretag skall kunna omprövas. För företag som omfattas av reglerna i 4 kap. VL om nyprövning avkortas omprövningstiden till 30 år. om omprövningen skulle infalla l992 eller senare. Å andra sidan blir den ersättningsfria andelen mindre än den nu är. Avkortningen av nyprövningstiden och utvidgningen av institutet till att omfatta alla företag — ävensom den i ll & VLPF inskrivna skyldigheten för tillståndshavaren att till förmån för all- männa intressen som anges i 10: 12 VLF utan ersättning underkasta sig viSs förlust av kraft- eller vattenmängd — innebär otvivelaktigt inskränk- ningar i meddelade tillstånds rättskraft. Enligt kollegiet är dock det sam- hälleliga intresset att kunna ompröva även äldre företag så starkt att principiella betänkligheter mot utredningens förslag i denna del knappast bör möta. Kollegiet. som finner reformen vara mycket betydelsefull. till- styrker förslaget utan reservationer.
Frågor om ersättning vid omprövning. Kammarkollegiet instämmer i huvudsak med utredningen och inskränker därför sitt yttrande om rubrice- rade frågor till ett par påpekanden.
Ersättningsrättens begränsning bör enligt förslaget avse ett fåtal fall, när preciserade allmänna intressen av kvalificerad natur är i fråga. Detta innebär sålunda att nämnda intressen preciseras i lagtexten (10: 12) och att framdeles. om och när förändringar sker. dessa möts med lagändring. Bestämmelsen är således i berörda hänseende uppbyggd efter en annan princip än motsvarande föreskrift i IS: 13. en skillnad som möjligen kan ifrågasättas. Vissa skäl torde dock tala för att i lagtexten bland de privile- gierade intressena även intas kulturminnesvården.
Lunlbrukssryrelxen: Tillstånd till vattenuttag bör ha varaktighet med hänsyn till företagarens trygghet i sin ekonomiska och tekniska planering. Tillståndsbeslut bör därför i princip bestå i oförändrad form längre tid. men det bör givetvis inte vara orubbligt. Eftersom beslutet inte bör ändras utan starka skäl. har utredningen föreslagit att endast kammarkollegiet och inte privata sakägare skall kunna påfordra omprövning. Jordbrukarc som efter sådan omprövning av tidigare beslut fär vattenuttagsrätt torde få betala ersättning enligt förslagets 10 kap. ll &.
Lantbruksstyrelsen ifrågasätter om detta omprövningsinstitut får någon betydelse för jordbrukare som vill ta ut vatten i vattendrag. vars vatten regleras av annat tillstånd. Harjordbrukaren vattenrätt kan han ändå söka vattenuttagsrätt. Vid den prövning som följer. kan antas att uttagsrätt beviljas till viss mängd mot en viss ersättning enligt förslagets lt) kap. l 5 till motstående intresse. i detta fall till en tidigare tillståndshavare. Om jordbrukaren tillsammans med några andra bevattningsintressenter begär att kammarkollegiet hos koncessionsnåmnden söker on. .nprövning av det tidigare vattenregleringstillstandet. skulle han knappast nå ett bättre resul- tat. Det skulle snarare bli en mera komplicerad handläggning. Möjligen skulle det bli en vinst från rättegångskostnadssynpunkt.
Avser det tidigare tillståndet yt- eller grundvattentäkt kan bevattnings- intresscrad jordbrukare med vattenrätt själv söka vattenuttagsrätt såväl i samband med omprövning av det tidigare beslutet som i egen ansökan utan omprövning. Omprövningsmöjlighcten för tillgodoseende av jordbruks- bevattning synes alltså inte få någon större praktisk betydelse.
Följande exempel på omprövning kan ges. En lantbrukare kan söka tillstånd att ta ut allt vatten ur ett mindre vattendrag. Om inga andra
Prop. 1981/82:130 180
sakägare i tillständsärendet har visat eget intresse för vattnet. torde lant- brukaren kunna få sökt tillstånd möjligen med en begränsning till en minimivattenföring. Året därpå. när en granne sett skörderesultatet. vill även denne ha vatten. Han söker vattentlttagsrätt. Ansökningen bör inte kunna avvisas. Den skall prövas positivt vilket kan innebära att prövnings- myndigheten väger det etablerade företaget mot det nya och det begränsa- de vattnet fördelas.
Tillståndshavare är skyldig att underkasta sig inskränkning i sin rätt. I praktiken skall alltså ett tillstånd kunna omprövas oberoende av om till- ståndet tidsbegränsats eller omprövningen sker med hänsyn till allmänna intressen. Med tidsbegränsade tillstånd torde det bli en begränsning av intrångsersättningen. vilket kan synas vara en fördel för nya bevattnare. Väsentligt är. såsom utredningen angivit. att företagaren får trygghet mot senare ingripanden i tillståndsbesluten.
Lunfhm/(mämmlwz i Östergöflands It'in: Enligt 10:12 i VL-förslaget gäller att vid omprövning som sker till förmån för allmänt fiskeriintresse. allmän farled. allmän hamn. all.:nän flottled eller hälsovården. utgår ej ersättning för förlust till tillståndshavaren under vissa förutsättningar. Bevattningsintresset har ej hänförts till ett allmänt intresse. Detta innebär att bevattningsjordbrttkare utan "tidigare vattendom i framtiden sannolikt kan tvingas betala kraftverksersättning för utnyttjad vattenmängd när kraftverk ligger nedströms uttagsptlnktcn. Östergötlands slättbygder av- vattnas till helt övervägande del genom Motala ström. som vid utloppet har tagit emot bland annat Stångåns och Svartåns vatten. Såväl Svartån som Motala ström är kungsådra. Enligt nuvarande VL innebär kungsådreinsti- tutet att etablerade intressen måste avstå upp till H?» av lågvattenföringen utan ersättning till andra intressen bland annat bevattning. l förslaget till ny VL är kungsådreinstitutet utmönstrat. Detta innebär att med den tit- formning VL-förslaget idag har kommer sannolikt så gott som samtliga bevattningsjordbrukare på östgötaslätten att kunna tvingas betala kraft- verksersättning. Dessa konsekvenser. som för övrigt gäller även jordbru- ket i Skaraborgs och Vänersborgs län (ersättning till kraftverkssidan i Göta älv). förefaller obilliga. Bevattningsintresset bör hänföras till ett allmänt intresse.
I dagens samhälle strävar man målmedvetet efter att bevara åkerjorden vid tätorters exploatering. vägbyggen osv. Åkerjorden betraktas som en värdefull naturresurs som man vill värna om.
I konsekvens med detta bör det även vara ett allmänt intresse att man värnar även om produktionsfakt-orn vatten och ser det som ett allmänt intresse att den åkerjord vi har kan förses med erforderligt vatten.
Lunthruksm'immlen i Malmöhus län: Vattenlagsutredningen föreslår vi- dare en regel om möjlighet att ompröva villkoren för ett företag till förmån för allmänna intressen. Härigenom undanröjes det hinder som en lagakraft- vunnen vattendom annars kan utgöra mot att få förändringar till stånd. Genom att tillstånd i princip meddelas för all framtid framstår en sådan regel som nödvändig. Den möjliggör en anpassning till ändrade förhållan- den och nya värderingar utan att i oskälig grad drabba tillståndshavaren.
En debatterad fråga har varit i vad mån en tillståndshavare skall vara berättigad till ersättning i de fall att en omprövning medför begränsning i hans tidigare tillstånd. Utredning-en har här intagit den ståndpunkten. att om omprövningen sker till förmån för kvalificerade allmänna intressen. skall ingen ersättning utgå. Om däremot omprövningen görs för att tillgo-
Prop. 1981/82:130 181
dose annat vattenföretags anspråk på vattnet är tillståndshavaren berätti- gad till ersättning. Lantbruksnämnden anser att denna princip måste ac- cepteras ur rättssäkerhetssynpunkt.
Fiskeristyrelsen: Avsnittet om omprövning m. m. finner styrelsen inne- hålla klart bättre möjligheter än nuvarande lag att komma tillrätta med det stela system som gäller. Förslaget tillgodoser i flera avseenden synpunkter som styrelsen framfört i andra sammanhang. Bland de värdefullaste nyhe- terna vill styrelsen nämna möjligheterna att ingripa mot övergivna företag liksom omprövningen av beslut om s. k. nolltappning.
Statens naturvårdsverk: Behovet av omprövning är särskilt stort när det gäller äldre tillstånd. Dessa har i stor utsträckning meddelats under en tid då nödvändigheten av naturvård och miljöskydd inte var lika uppenbar som nu. Av betydelse är också att tillstånden givits i enlighet med den gällande vattenlagen . som till sin karaktär kan sägas vara exploateringsin- riktad. Naturvårdsverket delar därför vattenlagsutredningens uppfattning att sådana äldre företag bör kunna omprövas enligt den nya vattenlagen . Det kan vara rimligt att en dylik omprövning inte sker förrän en viss tid förflutit sedan nya VL trätt i kraft.
l den mån väsentliga förändringar skett sedan ett nu pågående företag startades måste. liksom för framtida företag. finnas möjlighet till —— ersätt- ningsberättigad — omprövning under tillståndstidens gång. En förändring på denna punkt i övergångsbestämmelserna. 18.5 i förslaget till lag om införande av vattenlagen. bör därför göras. — — —
För att tillgodose flottningens behov av vatten kan ett vattenkraftföretag få avstå en viss mängd vatten. Detta vatten har i många fall stor betydelse från naturvårdssynpunkt. Upphör flottningen har företagaren regelmässigt tillägnat sig vattnet för kraftändamål. Riktigare vore enligt verkets uppfatt- ning att en omprövning med hänsyn till de kvarstående intressena skedde. För att förenkla det administrativa förfarandet kan föreskrivas att flott- ningsvattnet skall användas för att tillgodose naturvårdsändamål — dvs. ingen förändring får ske i vattendraget — om inte företagaren begär om- prövning.
Länsstyrelsen i Kristianstads län: Under vissa förutsättningar skall koncessionsnåmnden enligt 1315 lagförslaget kunna föreskriva ändrade el- ler nya villkor i tillståndsbeslut om så krävs med hänsyn till allmänna intressen. Sådana villkorsfrågor bör enligt länsstyrelsens mening inte gene- rellt avgöras av koncessionsnänmden utan bör. i likhet med vad som gäller inom övriga förvaltningsområden. prövas av tillståndsmyndigheten. [ de fall då länsstyrelsen är tillståndsmyndighet bör alltså länsstyrelsen också vara kompetent att under givna förutsättningar ompröva villkor som fogats till tillståndet.
[ anslutning till sö 13 bör nämnas att det i kommentarerna till lagförslaget (s. 190) uttalas att det föreligger behov av omprövning av äldre företag bl. a. när det gäller Helgeån för tillgodoseende av fiskeintresset och vat- tenskyddet. Länsstyrelsen vill för sin del påpeka att fråga om omprövning väckts hos länsstyrelsen beträffande sjön lmmelns reglering med hänsyn till naturvårds- och fritidsintressena.
Lr'inssryrelsen i Skaraborgs län: Till allmänt intresse har utredningen äVen ansett sig böra hänföra bevattningsintresset om det är fråga om ändringar för tillgodoseende av en större grupps intresse av bevattning.
Då det närmast är fråga om bevattning för jordbruksändamål och jord- bruket intar en framskjuten plats i folkhushållet. anser länsstyrelsen någon tvekan inte böra föreligga att hänföra bevattningsintresset till ett allmänt
Prop. 1981/82: 130 182
intresse. Detta bör i sin tur kunna stimulera till bildandet av samfälligheter för bevattningsändamål vilket för det nyssnämnda ändamålet torde komma att innebära en rationell hushållning med vattentillgångarna.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Länsstyrelsen delar utredningens upp— fattning att det — för att man ändamålsenligt skall kunna utnyttja vattentill— gångarna och tillvarata andra viktiga samhällsintressen — är viktigt att meddelade tillståndsbeslut kan omprövas. Samtliga tillståndsbeslut bör därför i princip tidsbegränsas. Om — såsom föreslås — rätt till ersättning för väsentliga förändringar i tillståndshavarens vattenrätt medges kan tids— begränsade tillstånd inte innebära några större olägenheter.
Östersunds kommun: Möjligheten till omprövning måste medföra en förbättring av de nuvarande reglerna. Omprövning skall vara möjlig även betr. äldre vattenföretag. Motivet till detta framstår klart om man betänker att äldre tillstånd ofta tillkommit under en tid då intressen för naturvård och miljöskydd inte var så framskjutna som idag. Enligt huvudregeln i förslaget måste dock minst 10 år ha gått efter lagstiftningens genomförande innan omprövning får göras (nyprövade företag — dvs. i de flesta fall vattenkraftverk och vattenregleringar — skall dock inte få omprövas förrän efter 30 år från nyprövningen).
Västerbottens Iänsorgan för vattenkrttftfrågor: Nu gällande lagstiftning på området är så utformad att man endast i undantagsfall kan få till stånd jämkningar av ett redan tillåtligt och i drift taget tillstånd. Detta har allmänt uppfattats som en brist i lagstiftningen. Länsorganet hälsar därför med tillfredsställelse att vattenlagsutrcdningen föreslagit en omprövningsklau- sul av angivet slag. [ sammanhanget är det angeläget att påpeka att vatten- lagsutredningcn föreslagit att de nya omprövningsreglerna i princip skall bli tillämpliga också på äldre företag. — Samma synpunkter framförs av Vilhelmina kommun.
Skelltfteå kraftverk: Eftersom det ständigt sker förändringar i samhället och olika intressen tid efter annan skjuts i förgrunden. är det fullt förståe- - ligt att en bestämmelse införs som icke låser fast ett vattens användnings- område till men för framtida utveckling. Bestämmelsen bör gälla för nytill— kommande förctag. medan det däremot kan vara diskutabelt i fråga om företag som tillkommit före bestämmelsens ikraftträdande och då särskilt sådana vattenföretag som ej tidigare berörts av instituten kungsådra och nyprövning. Dessa "äldre” företag har ju anpassat sin verksamhet till givna tillstånd och skulle måhända ha inrättat sig på ett annat sätt om företaget haft den belastning som omprövningen nu kan medföra. Ä-andra sidan synes det för en enhetlig tillämpning beträffande alla vattenföretag vara lämpligt att även låta dessa "äldre" företag falla under bestämmelsen. En förutsättning härför bör dock vara att ersättning obegränsat utgår för den förlust som ett sådant vattenföretag kan drabbas av. Det ter sig eljest otillfredsställande att låta en ny lagstiftning få en retroaktiv verkan utan att kompensera för en negativ inverkan på ett före lagens tillkomst bestående företag.
De i förslag till Lag om införande av nya vattenlagen under rubriken "Särskilda övergångsbestämmelser angående 15 kap." upptagna över- gångstiderna synes lämpliga.
Enligt förslagets 15 kap. 13 å andra stycket. sista meningen, anges att. då omprövning sker, vid bestämmande av villkoren "Hänsyn skall därvid tagas till de förpliktelser som tidigare ålagts tillståndshavaren till förmån för intresse som skall tillgodoses vid omprövningen." Den bestämmelsen kan möjligen tolkas så att om t. ex. ett liskeintresse skall tillgodoses vid
Prop. 1981/82:130 183
omprövningen. så är det tillräckligt att hänsyn tas enbart till tidigare förpliktelser med avseende på fiskeintresset. Det skall naturligtvis vara så att hänsyn skall tas till samtliga tidigare förpliktelser till förmån för all- männa intressen. Där bör ett förtydligande ske.
Umeå kommun: För kommunens del torde det i allmänhet vara positivt att omprövning kan ske. eftersom utvecklingen kan bli väldigt låst för lång tid. om givna tillstånd aldrig kan ändras. Förslagen tillstyrks därför.
Sveriges dmnard'örhuml: Förbundet instämmer i att starka skäl finns för en utvidgning av möjligheterna att ompröva vattenföretag till förmån för allmänna intressen. Det synes oundvikligt att även sådana rättskraftiga beslut som omfattas av VL 2: 22 indrages i en sådan omprövning. [ sam- manhanget bör emellertid erinras om att det är en grundsats i svensk rätt att civillag endast undantagsvis får givas retroaktiv giltighet: i än större grad måste därför anses gälla att lagstiftning. som ger möjlighet att om- pröva tidigare lagakraftvunna domar. omgärdas med största restriktivitet. Det framstår därför som ett minimikrav att den föreslagna bestämmelsen i IS: 13 2 st. nya VL ej uppgivcs under lagärendets fortsatta beredning. Fastmer bör angelägenheten av ett strikt iakttagande av bestämmelsen betonas. Vidare synes i lag böra föreskrivas en minsta tid. inom vilken omprövning ej får ske utan att väsentliga ändringar skett i vattenft'irhållan- dena.
Huvudregeln vid ifrågavarande omprövning skall självfallet vara att ersättning tillerkänns vederbörande rättsägare. Ersättningsrätten bör be- gränsas endast i de fall då företagen är underkastade bestämmelserna om kungsådra och nyprövning.
Svenska krafti'erks/"r'ireningmt: För produktionen av elektrisk kraft i landet är det av betydelse att tillgänglig vattenkraft får utnyttjas och att detta kan ske utan onödiga svårigheter och kostnader. De tillstånd som lämnas bör ha sådant innehåll. att de icke fördyrar kraftproduktionen eller på annat sätt försvårar kreditanskaffningen. Vissa delar av lagförslaget verkar emellertid i motsatt riktning. — — —
De föreslagna reglerna om omprövning av företag kan innebära svårig- j heter och hinder för vattenkraftens utnyttjande. särskilt för dess finansi- ering. Även om i lagstiftningen ickc angives någon minimitid inom vilken omprövningen får ske. bör det särskilt framhållas att den tid som i sådant avseende föreskrivs av tillståndsmyndigheten bör anpassas till föreliggan- de förhållandcn och icke vara kort. .
Den föreslagna regeln om omprövning utan tidsbegränsning vid väsent- liga ändringar i vattenförhållt'tndena skulle skapa en osäkerhet. som kan göra sig gällande bl.a. vid kreditgivning. Sistnämnda bestämmelse bör därför. om den över huvud taget skall bibehållas. kombineras med före- skrift om en viss minimitid. inom vilken sådan ändring icke får ske. Även denna tid bör bestämmas av tillståndsmyndigheten i samband med till- ståndsbeslutet.
För företag. tillåtna enligt nuvarande eller äldre lag bör gälla att deras ' rättsliga ställning icke försämras genom den nya lagstiftningen.
Beträffande omprövning av nu belintliga företag hänvisar föreningen till det yttrande av professor Ole Westerberg som bifogats VASOs prome- moria. Därav framgår. att en retroaktiv lagstiftning som innebär inskränk- ning i bestående rättighetcr. grundade på dom eller annat beslut av myn- dighet. icke torde överensstämma med svensk rättsuppfattning. Bestäm- melserna om sådan omprövning bör sålunda utgå.
Därest förslaget om omprövning av befintliga företag likväl genomföres.
Prop. 1981/82: 130 184
bör ersättning erläggas för värdet av vad som företagaren tvingas avstå och för annan skada för honom. Det kan i varje fall icke överensstämma med svensk rätt att vattenföretag skall till förmån för vissa s. k. allmänna intressen berövas gällande rättigheter utan att erhålla full ersättning. I samtliga situationer då intrånget blir större än vad ett företag är skyldigt att tåla utan ersättning enligt nu gällande bestämmelser bör sålunda ersättning utgå. 1 VASOs promemoria har angivits vilka fall detta kan-beröra. Det bör särskilt framhållas att det linns anläggningar. som icke är belägna i kungs- ådrevattendrag eller underkastade nyprövning enligt nuvarande vattenlag. Vid en av föreningen företagen undersökning har det befunnits. att sådana vattenkraftanläggningar utgör ett betydande antal. i varje fall överstigande 300 st. För sina ägare och deras kreditgivare utgör de vanligen ett avsevärt värde. Det är ett rimligt krav att intrång i ett sådant värde inte får ske utan ersättning.
Föreningen hemställer sålunda att ändring i förslaget (övergångsbestäm- melserna) vidtages i enlighet med vad ovan och i VAS()s promemoria angivits.
VASO: Nya företag kommer att bli bundna av de lagbestämmelscr för vattenkraftens utnyttjande som gäller när tillstånd meddelas. bl.a. an- gående omprövning. Det är dock av vikt att företag icke försvåras eller omöjliggöres av sådana villkor.
Tidpunkten för omprövning blir — som utredningen funnit — därvid av stor betydelse. Någon viss minimitid har icke angivits i förslaget (kap. 15 s 8 punkt 13). Det bör framhållas att tiden icke får vara för kort och att tiden 10 år. som gäller enligt miljöskyddslagen. icke är utan vidare tillämp- lig på företag enligt vattenlagen. Omprövning enligt vattenlagen gäller vanligen mera vitala intressen för ett företag (möjligheten att utnyttja en naturtillgång) än omprövning enligt miljöskyddslagen (reningsförfarande).
Den föreslagna omprövningen utan tidsangivelse vid väsentliga ändring- ar i vattenförhållandena kan därjämte medföra svåra följder för ett vatten- kraftföretag även om förutsättningarna i kap. 15 & 13 st. 2 beaktas. Det är därför rimligt. att viss tid skall ha förflutit även innan omprövning i sist- nämnda fall får äga rum. En föreskrift av detta innehåll bör sålunda införas, om förslaget i övrigt genomföres.
Enligt förslaget skall vid omprövning hänsyn tagas till tidigare förpliktel- ser till förmån för samma intresse. Det är likväl rimligt att hänsyn tages till tidigare förpliktelser även till förmån för andra omprövningsintressen än det aktuella. För tillståndshavaren gäller ju frågan. hur mycket han skall behöva avstå totalt. Bestämmelsen bör sålunda givas samma innehåll som ersättningsregeln i kap. 10 få 12.
De s.k. allmänna intressena i kap. 10 & 12 är i vissa delar av rent ekonomisk natur. Skäl saknas varför sådana ekonomiska företag som hamn, farled och flottled skall ha vatten och fallhöjd till skänks. Dessa företag bör därför utgå ur de uppräknade allmänna intressena.
Vattenlagsutredningcn har även förutsatt att framdeles en utvidgning av de allmänna intressena skulle kunna äga rum. Detta bör inte kunna ske på annat sätt än genom en ny lagstiftning. Det kan redan nu nämnas att en sådan lagstiftning icke bör få retroaktiv verkan. Utvidgningen av de all- männa intressena bör sålunda icke få gälla i de fall. då tillstånd redan föreligger enligt äldre eller ny lag.
Vad ovan sagts avser villkor för nya tillstånd. Vattenlagsutredningcn har i detta avseende föreslagit bl.a. regler beträffande fritt vatten vid ompröv- ning (kap. 10 55 12— 15). Vattenlagsutredningcn har emellertid bland dessa
Prop. 1981/82: 130 185
bestämmelser även infört en föreskrift som icke gäller omprövning, nämli- gen att en vattenrättsägare. som icke behöver vara tillståndshavare, är skyldig att utan ersättning avstå vatten eller fallhöjd för allmänna intressen (kap. 10 få 15 jämfört med bl.a. kap. 2 få 13). Detta innebär sålunda ett ingrepp i de rättigheter som nu — oberoende av tillstånd — tillkommer en vattenrättsägare. Skyldigheten att utan ersättning avstå vatten för all- männa intressen skulle nämligen enligt förslaget gälla även i vattendrag där kungsådra nu icke finns. Därjämte synes för kungsådrevattendragen de ersättningsfria allmänna intressena vara utvidgade ijämförelse med vad som nu gäller. t. ex. "allmänna miljövärden”. Den föreslagna bestämmel- sen i kap. 10 s' 15 kan sålunda innebära att en vattenrättsägare. oberoende av om tillstånd föreligger eller inte. avhändes egendom utan ersättning. Föreskriften om fritt vatten i en sådan situation bör därför utgå. elleri varje fall inskränkas till att gälla i de fall då nuvarande kungsådrebestäm- melser kan medföra fritt vatten.
Vattenlagsutredningcn föreslår. att reglerna om omprövning skall efter viss tid gälla även för företag som tillkommit enligt nuvarande eller äldre lag (övergångsbestämmelserna åå 17 och 18) och att skyldighet därvid skall föreligga att i viss omfattning avstå fritt vatten för allmänna intressen (& 11).
Beträffande frågan om möjlighet att genom ny lagstiftning göra inskränk- ning i bestående rättigheter. grundade på dom eller annat beslut av myn- dighet. hänvisas till yttrande av professor Ole Westerberg. .vilket bifogats VASO:s remissyttrande. Därav framgår att en sådan retroaktiv lagstiftning icke torde överensstämma med svensk rättsuppfattning. Det saknas sålun- da enligt VASO:s mening bärande skäl för Vattenlagsutredningens förslag i denna del. Om förslaget genomföres. kan detta medföra svårigheter för kraftindustn'n, varjämte en lagstiftning av sådant innehåll skulle innebära ett för rättsutvecklingen och rättssäkerheten farligt principiellt ställnings- tagande. VASO anser därför att ändring bör företagas i de föreslagna övergångsbestämmelserna, så att reglerna om omprövning och fritt vatten icke blir gällande för företag, tillåtna enligt äldre lag. Om så anses lämpligt. kan i stället föreskrivas att de nuvarande reglerna om kungsådra och nyprövning fortfarande skall gälla för sådana företag.
Om förslaget om omprövning för äldre företag likväl skulle bli lag. så måste gälla att förfarandet skall vara likartat med expropriation. dvs. att — i likhet med vad i expropriationslagen kap. 4 5 1 anges — ersättning skall utgå för värdet av det som avstås och för annan skada.. Beträffande denna fråga om ersättning hänvisar VASO även till professor Westerbergs ovan nämnda yttrande. Det bör beaktas att en skyldighet för ett vattenkraftföre— tag att vid omprövning avstå vatten eller fallhöjd icke endast har karaktä- ren av en ändring av ett meddelat tillstånd utan även är likartat med expropriation. Genom tillståndet har nämligen skapats rättigheter som har karaktären av fast egendom. t.ex. strömfallsfastighet. rätt att utnyttja annans vattenkraft eller att dämma eller andra servitut m.m. Det bör sålunda liksom vid expropriation vara en förutsättning för inskränkning av dessa rättigheter att ersättning utgår. De av Vattenlagsutredningen före- slagna reglerna uppfyller icke denna förutsättning.
Beträffande företag som icke är underkastade vattenlagens nuvarande regler om nyprövning eller belägna i kungsådrevattendrag föreligger nu icke skyldighet att gratis avstå vatten eller fallhöjd för allmänna intressen. En av VASO gjord inventering, som dock begränsats till Svenska Kraft- verksföreningens medlemsföretag. visar att det finns ett stort antal kraft-
Prop. 1981/82:130 186
verk och regleringsföretag av dylik beskaffenhet. Frågan är sålunda icke bara av principiell utan även av stor ekonomisk betydelse. För många företag kan det medföra svåra följder. om de skulle tvingas att utan ersättning avstå en del av anläggningens produktionsvärde. Det förefaller uppenbart att en lagstiftning i sådan riktning icke står i överensstämmelse med svensk rättsuppfattning. Om det över huvud taget anses att ompröv- ning kan ske för sådana företag. så bör likväl gälla att full ersättning skall utgå.
Beträffande företag som är underkastade vattenlagens nuvarande regler om nyprövning men icke är belägna i kungsådrevattendrag gäller enligt vattenlagen. att anläggningens ägare kan vara skyldig att vid nyprövning för allmänna intressen avstå intill 1/4 av vattenkraften (vattenlagen kap. 4 Ö 6). Enligt Vattenlagsutredningens förslag begränsas ersättningsfriheten till 1/20 av produktionsvärdet (övergångsbestämmelserna å 11). men kan omprövningen äga rum mycket tidigare ("%$ 18) än enligt gällande vattenlag. Dessutom kan enligt förslaget omprövning ske utan tidsbegränsning vid ändrade lörhållanden. Dessa omständigheter kan tydligen medföra en för- lust. vars värde överstiger nuvärdet av vad företagets ägare skulle ha varit skyldig att finna sig i utan ersättning vid en senare nyprövning. Såvida omprövning över huvud taget skall få ske enligt förslaget, bör därför en allmän bestämmelse införas av innehåll att innehavaren är berättigad till ersättning i enlighet med vad som skulle ha gällt vid en nyprövning enligt nu gällande vattenlag. såvida detta skulle medföra högre ersättningar än enligt de nya reglerna. En diskontering av vattenkraftens värde bör därvid ske med hänsyn till tidpunkten för nyprövning enligt nuvarande vattenlag. Även om en sådan allmän regel kan vara svår att tillämpa. skulle den utgöra en viss säkerhet för att en företagare icke utan ersättning avhåndes sina rättigheter.
Beträffande företag i kungsådra. med eller utan nyprövning. kan såsom tidigare nämnts reglerna om omprövning och ersättningsfritt vatten medfö- ra. att flera allmänna intressen än enligt gällande vattenlag får fritt vatten. Dock skall enligt Vattenlagsutredningens förslag det fria vattnet principi- cllt begränsas till 1/20 under det att kungsådrans fria vatten enligt gällande lag principiellt uppgår till 1/3. Möjligen kan det påstås att utvidgning av de allmänna intressena. som kan få fritt vatten. uppväges av begränsningen av kvantiteten. I det enstaka fallet förhåller det sig emellertid knappast på sådant sätt.
Det är därför fullt motiverat att de föreslagna reglerna kompletteras med en liknande bestämmelse om ersättning som den ovan angivna. nämligen att ersättning skall utgå med beaktande av de nu gällande kungsådrebe- stämmelscrna. såvida detta medför högre ersättning än enligt de nya reg- lerna.
LRF: Såvitt gäller nytillkomna företag torde den lämpligaste utvägen vara den. attjordbruksbevattningen infogas bland de intressen som har rätt att kräva avstående av vatten från andra utan skyldighet att utge ersätt- ning. Bland de priviligierade intressena — iförslagets 10 kap. 12 åangivna som allmänt fiskeintresse. allmän farled. allmän hamn. allmän flottled eller hälsovården — bör följaktligen enligt förbundets mening ingå även bevatt- ning för jordbruksändamål. Därmed får man en anknytning till nuvarande vattenlags bestämmelse i 1 kap. 6 &. Den omständigheten att bevattning enligt denna regel möjligen inte avser bevattning med dagens teknik bör inte tillmätas någon betydelse. Vattenlagstiftningen måste vara sa utfor- mad. att bevattningstekniken inte stoppas eller försvåras i sin utveckling. når fråga om rätt till bevattningsvatten prövas.
Prop. 1981/82: 130 187
Även om förslaget utformas på sätt förbtlndet nu angivit. är emellertid problemen ej lösta. Vattenlagsförslaget bygger nämligen på den principen att frågan om avstående av vatten skall avgöras vid omprövningstidens utgång. Vid större vattenföretag kan omprövningstidpunkten ligga långt i framtiden. Under den tidsrymd. varunder ett företag skall få utnyttja sitt lovgivna tillstånd. kan andra intressen inte påfordra ändringar utan skyl- dighet att utge ersättning. Förbundet hävdar att rättskraften visserligen bör respekteras. men detta bör ej nödvändigtvis medföra att reglerna blir alltför stelbenta. Svårighet uppkommer emellertid att lösa problemen. En tänkbar utväg kan vara att utvidga möjligheterna till omprövning enligt 15 kap. 13 å i förslaget på så sätt att vid väsentliga ändringar — och då ej endast såvitt avser ändringar i vattenförhållandena utan även annars då nya behov uppkommer — omprövning kan ske till förmån för de privilegie- rade intressena bland vilka skall ingå bevattningsintresset. Hur mycket vatten en tillståndshavare skall vara skyldig att avstå bör lämpligen regle- ras på sätt angivits i förslaget 15 kap. 13 å andra stycket. Vid omprövning bör därför ej kunna föreskrivas sådana nya eller ändrade villkor att ända- målet med företaget inte kan tillgodoses eller dess förutsättningar rubbas avsevärt.
Eftersom förslaget innehåller den regeln att uttag av såväl yt- som grundvatten skall anmälas och att vederbörande myndighet skall tilläggas rätt att föreskriva skyldighet att söka tillstånd. bör det bli möjligt att då det gäller vattentäkter vid en lämplig tidpunkt föranstalta om omprövning. Man når då den fördelen att flera ansökningar kan prövas i ett samman- hang. Vad nu sagts bör enligt förbundets uppfattning gälla alla vattenföre- tag. varmed följer att även tillstånd till vattentäkter kan omprövas.
De vattenföretag som tillståndsprövats före nya vattenlagens ikraftträ- dande har i regel lämnats tillstånd för all framtid. 1 förslaget till lag om införande av nya vattenlagen har i åå 17 och 18 reglerats de frågor som skall gälla för äldre företag. Såsom utredningen angivit har motsatsförhål- landen redan uppkommit mellan kraftintresset och bevattningsintresset bl. a. iTidan. Som förbundet tidigare anfört har samma förhållanden inträtt i Motala ström. De vattenmängder som här uttas av bevattningsintressena är i förhållande till de framrinnande vattenmängderna relativt obetydliga. varför kraftverksföretagen ej bör ha rätt till ersättning. 1 andra mindre vattendrag kan emellertid vattenbortledning få större betydelse.
Förbundets mening är den att bevattningsintresset skulle kunna tillgo- doses genom omprövning på sätt tidigare angivits för nya företag. dvs. omprövning under gällande tillståndstid vid väsentligt ändrade förhållan- den. För att uppnå detta syfte bör därför i de särskilda övergångsbestäm- melserna i 18 & sista stycket anges att de väsentliga ändringarna inte behöver ha skett efter nya vattenlagens ikraftträdande utan även dessförin- nan.
Sammanfattningsvis vill LRF framhålla. att intrång i gällande vattenrätt till förmån för bevattningsändamål är befogad ur såväl konsument- som jordbrukssynpunkt. lntrångsmöjligheten bör emellertid inte begränsas till privatägd vattenrätt eller motsvarande. Den bör även kunna tillämpas mot staten samt mot kommuner. Såväl stat som kommun får därvid på vanligt sätt uppträda som sakägare i ansökningsmål. 1 ett av förbundet känt fall har problem uppstått mellan bevattningsintressenter och en kommun om vattenuttag från kommunägd fastighet. Enligt gällande regler kan kom- muner hindra ett vattenuttag utan att det sker någon vattenrättslig pröv- ning. Det av utredningen föreslagna rättsskyddet för den upplåtande fas- tigheten anser förbundet vara betryggande.
Prop. 1981/82:130 188
Nt'irings/irets byggaudsdclegzition: ]. lnvesteringsskydd. rörlighet. kostnad. Då det gäller omprövning till förmån för s. k. allmänna intressen förtjänar åtminstone definitionsmässigt klargöras. att reglerna sakligt sett behandlar två olika problem.
Det ena hänger samman med investeringsskyddets utformning och inne- börd. Skulle den genom rättskraftsprincipen gällande skyddsverkan för tillståndsgivna företag betyda. att man över huvud taget inte skulle få rättsligt förändra förhållandena för äldre företag. skulle detta givetvis betyda en orörlighet för utvecklingen som vore mycket hämmande. Själv- klart skulle en sådan ordning knappast kunna försvaras någon längre tid. Nuvarande vattenlag — och förslaget i betänkandet då det gäller investe- ringsskydd för medgivna företag innehåller ingen principiell förändring av detta -— utgår emellertid från att andra vattenrättsligt medgivna företag kan uppträda som sökande för att uppnå förändringar. Till exempel ifråga om vattenhttshållning kan ett kraftverksföretag som kan påvisa föreskriven ökad båtnad genomföra detta. även om det betyder förändringar och nackdelar för tidigare tillståndsgivna företag. För sådana intrång utgår emellertid ersättning som kompenserar äldre företag och på så sätt utgör en del av kostnaden för det nya sökandeft'iretaget.
Några särskilda omprövningsregler skulle från denna synpunkt ej vara behövliga. om nämligen motstående intressen — bl. a. så kallade allmänna intressen — kan behandlas och uppträda som sökandeföretag från rättslig synpunkt. Så ärju t. ex. också fallet då det gäller flottled — eller farledsfö- retag med flera s. k. allmänna intressen. Med en väl avvägd utformning av reglerna för vattenrättsligt medgivna företag skulle således särskilda om— prövningsregler till förmån för s.k. allmänna intressen tekniskt sett kunna undvaras. om syftet enbart vore att uppnå en rörlighet och möjlighet till förändring mot ersättning till äldre företag. då dessa åsamkas förluster.
Omprövningsreglerna behandlar emellertid också. som tidigare antytt. samtidigt även ett problem med annan innebörd —— och det är tänkbart att dessa skilda syften inte helt hållits isär vare sig i den nuvarande vattenla- gen eller utredningsförslaget — nämligen möjligheterna att uppnå en för- ändring ersättningsfritt eller till begränsad kostnad för ett s. k. allmänt intresse. Denna fråga gäller således i princip en form av gynnande på äldre företags bekostnad av en senare sökande som kan åberopa bl.a. vissa angivna s.k. allmänna intressen. Det förtjänar framhållas. att denna ord- ning inte från samhällsekonomisk synpunkt betyder att de allmänna intres- sena kan tillgodoses utan kostnad. 1 stället betyder omprövningsreglerna en särskild form av kostnadsfördelning — nämligen att äldre tillståndsgivna företag helt eller delvis också får bekosta förändringen. Skulle t. ex. i drift varande kraftverksproduktion uppoffras. betyder detta självfallet från na- tionalekonomisk synpunkt en ekonomisk förlust. oavsett om den ersätts på ett synligt sätt eller ej av det motstående intresse som uppnår en förändring av detta slag. -
2. Förändring med hänsyn till företagarintresse. Omprövningsreglernas karaktär av ekonomiskt stöd för motstående s.k. allmänna intressen bety- der. att det uppstår en kostnad inte bara för samhället utan också för det berörda. t.ex. enskilda kraftverkslöretaget. ] den utsträckning som en förlust inte ersätts. får den bäras som en kostnad av företaget. Ompröv- ningsreglerna betyder att sådana förluster kan uppstå på ett olikformigt sätt. nämligen i det fallet motstående sökandeintresse uppträder som kan göra gällande de särskilda regler som gäller för s.k. allmänna intressen enligt omprövningsbestämmelserna. Omprövningsreglerna tar hänsyn till
Prop. 1981/82: 130 189
denna olägenhet från likabehandlingssynpunkt och föreskriver. som fram- gått. vissa marginaler för ersättningsfria förändringar — jfr härtill särskilt förslaget 10: 11—15. Hänsynstaganden skall vidare ske genom särskild intresseavvägning. som kan betyda jämkningar i det allmänna sökan- deintressets anspråk — jfr särskilt förslaget 15: 13 st. 2. För vissa ansök- ningar om omprövning gäller också karenspcrioder genom tidsfrister till skydd för äldre företag —jfr 15: 13 st. ]. Uppoffringarna kan också variera med tiden. beroende på när ett motstående s. k. allmänt intresse uppträder som sökandeföretag — jfr härtill särskilt 10: 12 sista stycket. samt 10: 15. De ersättningsfria anspråkens omfattning kan också växla på ett svårbe- dömbart sätt. beroende på hur den skälighetsprövning utfaller. som skall företas bl.a. från ekonomiska och andra utgångspunkter — jfr härtill sär- skilt 10: 12.
Som framgår av det sagda uppkommer därför en avsevärd osäkerhet för företagarintresset. då det gäller omfattningen av de avbräck som kan uppstå till följd av omprövningsreglerna. Reglerna innebär vidare att det uppkommer påfallande begränsningar i efterlevnaden av ett likformig- hetskrav då det gäller de uppoffringar för företagarintresset. som kan rymmas inom omprövningsreglerna. Viss risk finns i själva verket att omprövningsreglerna kan leda till ekonomiskt sett mycket olika resultat. Det är nämligen helt klart. att förlusterna kan bli betydande om margina- lerna — 20 % av produktionsvärdet är tänkbart — utnyttjas fullt ut. Som ' resurstillgång för motstående s. k. allmänna sökandeintressen betyder allt- så omprövningsreglerna ett osäkerhetsmoment. som i vissa fall kan bli till en kännbar nackdel för tillståndsgivna företagarintressen. Denna osäker- hetsfaktor påverkar också i sin tur företagarintressets finansieringsmöj- ligheter. eftersom reguljära kreditgivare — åtminstone till dess erfarenhe- ter vunnits om omprövningens räckvidd och vilka risker som är förknippa- de med den — sannolikt måste begränsa sin kreditgivning på ett sätt som tar hänsyn till dessa riskmoment.
3. Omprövning med hänsyn till motstående intresse. Som tidigare fram- gått kan motstående vattenrättsliga företagarintre5sen uppnå en förändring av tidigare medgivna vattenföretag (byggnader i vatten eller vattenreg- leringar exempelvis) efter ansökan enligt vattenlagen mot ersättning förut- satt att föreskriven intresseövervikt föreligger. Ersättningen för de nack- delar som kan uppstå för tidigare medgivna företag utgör härvid en kostnad för det nya företaget och en förutsättning för tillåtlighetsprövningen är bl. a.. att det nya företaget uppvisar sådan båtnad. att det bl. a kan bära dessa kostnader — jfr härtill bl. a. 15: 19. då det gäller vattenhushållning för— att bättre utnyttja vattenkraften i fallsträcka samt 2: 15 st. 2. 2: 16. 3: 4 samt 10: 1 i förslaget. För sådana sökandeföretag. som enligt omprövningsreglerna kan åbero- pa särskilt angivna s.k. allmänna intressen föreligger emellertid som nämnt också en möjlighet att uppnå förändring i tidigare medgivna företag mot begränsad ersättning eventuellt ersättningsfritt. I princip betyder det: ta. som likaså framgått. att dessa företag får sin verksamhet helt eller— delvis tillgodosedd genom uppoffring från förut tillståndsgivna företag. Som resurstillgång för dylika företag betyder emellertid denna princip om ersättningsfri uppoffring en betydande osäkerhet. Vilka uppoffringar som ett tidigare tillståndsgivet företagarintresse behöver göra är som framgått av föregående avsnitt mycket svårbedömt. Omvänt betyder detta givetvis. att ett senare uppträdande s.k. allmänt intresse inte heller har särskilt stora möjligheter att på förhand bedöma hur pass mycket det ansökta
Prop. 1981/82: 130 190
företaget kan bekostas genom ersättningsfria tillskott från äldre företag. Dessa osäkerhetsmoment då det gäller tillgängliga resurser är å andra sidan ofrånkomliga med denna metod. lvlåhända kan också varje bidrag uppfat— tas som en fördel för motstående intressen. som helt saknar egna ekono- miska resurser. Från rationell synpunkt torde likväl cn sådan behandling av resursfrågorna för berörda allmänna intressen te sig mindre tillfredsstäl- lande. Exempelvis ter det sig mest som en slump om de ersättningsfria marginalerna uttömts av andra 5. k. allmänna intressen tidigare eller inte. Ju frekventare de allmänna intressena är — t. ex. i ett känsligt område — desto osäkrare måste det bli htrr ersättningsfrihet som eventuell tillgång kan utnyttjas. Medan tidigt framträdande allmänna intressen måhända blir helt tillgodosedda. skulle senare uppträdande intressen eventuellt kunna bli helt lottlösa. Principen betyder med andra ord en viss godtycklighet också de allmänna intressena inbördes. lnvändningar mot detta sätt att bekosta allmänna intressen kan måhända också resas från prioriteringssyn- punkt. i varje fall fördelas resurserna inte på sedvanligt sätt genom någon budgetreglering eller dylik prövning från det allmännas sida i fråga om vilket trtrymmc som skall tilldelas skilda allmänna intressen av detta slag.
Det finns därför anledning fråga sig. om den ersättningsfria omprövning- en är en rationell fördelningsmetod. Detta gäller särskilt. om berörda allmänna intressen inte är medellösa utan själva kan betraktas som ekono- miska företag.jämförbara med företagarintressen. Detta torde exempelvis normalt sett vara fallet med exempelvis sådana allmänna intressen som flottled. farled eller markavvattnirtgsföretag etc. I dessa fall torde möjlig- heten att uppnå en förändring sann-olikt framstå som det väsentligaste. inte resursfrågan. Dessa synpunkter torde för övrigt också gälla åtskilliga miljövårdsintressen. exempelvis avledande av avloppsvatten t. ex. till för- män för en industri.
Enligt delegationens uppfattning förtjänar de problem. som på här antytt sätt är förknippade med omprövningsinstitutet ytterligare överväganden. Hur omprövningsregler i praktiken kommer att fungera från allmän syn- punkt är nämligen praktiskt taget oprövat. beroende på att praktiska erfa- . renheter knappast finns av vattenlagens nuvarande omprövningsregler.
4. Omprövning. rörlighet med finansiering av allmänna intressen som företagarintresse. Som nyss påvisats torde ersättningsfri reglering som metod att bekosta motstående allmänna intressen vara förenat med vissa nackdelar. bl. a. då det gäller de berörda allmänna intressenas inbördes prioritering. Från allmän synpunkt kan därför ifrågasättas. om inte möjlig- heten att uppnå förändring är det väsentligaste. och att en finansiering på reguljärt sätt med anslagsgivning vore att föredra. Att på detta sätt behand- la dc allmänna intressena som ett företagarintresse. frnansierat med all- männa medel. ter sig i varje fall som en sannolikt mer rationell metod i fråga om sådana sökandeföretag som själva är av ekonomisk natur. t.ex. farleds- och flottledsföretag. Det förtjänar framhållas. att ett sådant synsätt också är ägnat att underlätta intresseavvägningen i dessa fall. eftersom nackdelarna för tidigare medgivna iföretagarintrcssen är en minuspost. som i alla händelser skall uppskattas. Ekonomiska intressen emellan synes heller inga avgörande invändningar finnas mot att förluster av detta slag också ersätts.
För andra motstående intressen — t.ex. frske eller naturvård — torde invändningarna mot ersättningsfrihet som- resurstillgång främst gälla den inbördes prioriteringen och osäkerheter om tillgängligt utrymme. En me- delstilldelning via samhällets budget borde i varje fall erbjudas större
Prop. 1981/82: 130 191
säkerhet och utrymme för en rationell avvägning. Men också andra syn- punkter kan anföras till förmån för en synlig finansiering över samhällets budget i stället för ersättningsfri reglering. Med budgetfinansiering behand- las fredningsintressena själva som ett företagarintresse. som nedlägger kostnader för sina åtgärder. Dessa kan därmed fortsättningsvis betraktas som investeringar. som kan uppskattas till sitt värde och ersättas. ] områ— den med frekventa konflikter kan detta tjäna som ett skydd för intressena och underlätta intresseavvägningen vid en eventuellt framtida ompröv- ning. Ersättningsfria intresseavvägningar utgör naturligen också en risk för skyddsintressena vid eventuellt framtida omprövningar. Att detta inte är en enbart hypotetisk eventualitet. visar kanske särskilt erfarenheterna från behandlingen av Stora Sjöfallets nationalpark. Här infördes redan tidigt den mest långtgående formen för naturskydd — nationalparksförordnandc — som kräver riksdagens medverkan vid omprövningen. Som bekant har nationalparksskyddet i detta fall successivt upphävts genom ett mycket stort antal omprövningsbeslut från riksdagens sida. Ersättningsfri reglering är således inte problemfri heller ur fredningsintressenas synpunkt. En ordning med ekonomisk uppskattning av uppoffringar skilda intressen emellan. där så är möjligt. kan därför också ur fredningsintressenas syn- punkt vara att föredra.
5. Omprövningsreglernas utformning. Som tidigare framhållits har vi f. n. knappast någon erfarenhet av hur omprövningsregler med ersättnings- fri reglering av företagarintresset kan komma att verka på detta område. Det finns därför särskild anledning överväga vad man från allmän syn- punkt egentligen vill uppnå — möjlighet till förändring över huvud taget eller en metod att täcka kostnader för vissa intressen med därav följande. i viss mån irrationella konsekvenser. Förutsatt att principen om ersättnings- fri omreglering skall bestå enligt förslagets utgångspunkter. förtjänar emel- lertid också reglernas utformning att övervägas ytterligare. Att vissa särskilt nämnda allmänna intressen gynnas med ersättningsfri omreglering innebär självfallet vissa avgränsningsproblem. Bortsett här- ifrån kan emellertid diskuteras. om den särskilda reglering av vissa om— prövningsfrågor till förmån för fiskeintresse. som föreskrivs i l5:l4. av- viker så pass mycket att det behövs en särskild bestämmelse och om inte de allmänna bestämmelserna i l5:|3 borde räcka också för tillämpningen av dessa frågor. — — —
Genom att vissa företag — bl. a. vattenavledning — kan förvägras perma- nent skydd enligt 15:] l uppkommer vidare också frågan. om inte den totala ersättningsfria omreglering som på så sätt kan uppnås för motstående intressen. åtminstone bör vara förenad med det utrymme för hänsynsta- gande och intresseavvägning som föreskrivs i de allmänna omprövnings- reglerna enligt 15113. Rationella skäl talar i varje fall för detta och ett klargörande behövs på denna punkt.
Ifråga om vattenavledning till förmån för kraftverk bör med hänsyn till att kraftverket inte kan fungera utan vattenavledning gälla att sökanden skall ha samma säkerhet till vattenavledningen som till anläggningen. Vattenöverledningar av detta slag bör därför överföras till 15:12.
Med tanke på den osäkerhet som inte kan undgås för företagarintresset genom regler om ersättningsfri omprövning förtjänar enligt delegationens uppfattning även övervägas. om inte mer enhetliga regler vore att föredra. särskilt då det gäller tidsfristerna för omprövning. Med hänsyn till att vattenkraftverk finansieras genom obligationslån. bör för sådana kraftverk fastställas en omprövningsfri tid av minst 30 är motsvarande löptiden för
Prop. 1981/82: 130 192
ett obligationslån. 20 år. och en i praktiken oftast erforderlig ytterligare belåningstid av 10 år. Detta är väsentligt för långivarnas säkerhet och därmed för möjligheten att utbjuda kraftverksobligationslän. Vissa paral- leller finns här med det investeringsskydd. som tomträttsrcglerna innehål- ler då det gäller fastighetsinvesteringar.
6. Överväganden. Enligt delegationens uppfattning förtjänar syftet med omprövningsinstitutet analyseras ytterligare. Särskilt borde klargöras. om huvudsyftet från allmän synpunkt är att uppnå förändring av tidigare medgivna förhållanden eller om avsikten främst är att bekosta vissa s. k. allmänna intressen med ersättningsfri förändring på ett tämligen svåröver- skådligt sätt. Utformningen av omprt'ivningsreglerna förtjänar också granskas från redaktionell synpunkt. En större enhetlighet vore eftersträvansvärd. even- tuellt så att omprövningstillfällena på samma sätt som för närvarande i vattenlagen eller på med tomträttsinstitutet likartat sätt anpassas till beho- vet av säkerhet i kreditgivningen. S retiska jlartledsjörhmuler: Förbundet har ingen erinran mot utredning-' ens förslag att de nuvarande reglerna om kttngsädra och nyprövning ersät- tes med nya regler angående omprövning samt finner föreslagna ompröv- ningsregler väl avvägda. '
Jokkmokks kommun: Visserligen synes de nya reglerna ändamålsenliga. Som ovan antytts har dock "allmänna intressen" benägenheten tolkas så att riksbehov tillgodoses utan ersättning till drabbad kommun. Som ytterli- gare exempel kan anföras Statens Naturvårdsverks förslag beträffande den fysiska riksplaneringen om ett lO-årigt skogsavverkningsförbud. Utan tal om ersättning till den drabbade bygden kan förutsättningarna för livsbe- tingelserna tydligen förändras. Ett klarläggande av att allmänna intresset ej får omöjliggöra respektive bygds intressen utan ersättning bör således införas även i den eventuella nya vattenlagen .
Sveriges fiiiidsjiskares riksförbtmd; Vattenlagsutredningcn förordar att de nya omprövningsreglerna skall bli tillämpliga också på äldre företag.
Det är ur fiskets synpunkt synnerligen angeläget att få till stånd en omprövning beträffande företag som tillkommit ttnder en tid när fiskefrå- gorna inte tillmättes någon större betydelse och som av den anledningen inte heller ådömts några skyldigheter för att kompensera skada på fisket. Det är därför av största vikt att utredningens förslag i denna del genom— förs. -
Sydkraft Aktiebolag: Eftersom betänkandet under rubriken "Ompröv- ning av äldre vattenföretag" som exempel på föreliggande behov av om- prövning. främst för att tillgodose fiskeintresset. nämner vattenföretag i bland annat Ronnebyån och Heigeån samt korttidsregleringen vid La- holmsfallet i Lagan. vill Sydkraft i egenskap av vattenkraftsintressent i dessa vattendrag framhålla följande.
Med tillgodoseendet av fiskeintresset torde i förevarande sammanhang avses vandringsfisk.
De av kammarkollegiet och naturvårdsverket anförda exemplen är enligt Sydkrafts uppfattning mycket illa valda. Detta kan endast förklaras med bristande kunskap om de faktiska förhållandena i aktuella vattendrag. Förhållandena kan i korthet beskrivas enligt följande.
Ronnebyån är till den del ån flyter fram genom Blekinge praktiskt taget helt utbyggd genom åtta kraftstationer med olika ägare. Några reproduk- tionsområden för lax eller öring finns ej kvar. Rätt till nolltappning förelig- ger på hela den aktuella sträckan. Utmed ån linns. i såväl Blekinge- som
Prop. 1981/82: 130 193
Smålandsdelen. ett flertal industrier och samhällen som använder än som recipient. Föroreningssituationen har tidigare varit mycket besvärande. men en märkbar förbättring har på grund av vidtagna reningsåtgärder inträtt under senare år. Laxfiske torde ej ha förekommit i än. i varje fall icke under detta sekel. Ett tillskapande idag av ett laxfiske i ån torde. under förutsättning att vattenkvalitén blir godtagbar. kräva att kraftsta- tionerna utrives, vilket väl knappast kan ha varit kammarkollegiets avsikt. Enbart ett ändrat tappningsförfarande i stationerna lär inte främja laxens möjligheter att gå upp i ån.
Helgeåns vatten- och utbyggnadssituation är ungefär densamma som för Ronnebyån. En väsentlig skillnad är emellertid att nedströms :let nedersta kraftverket än på en lång sträcka. ca 32 km. flyter fram i praktiskt taget havsnivå och genom två större. starkt igenvuxna sjöar. Araslövssjön och Hammarsjön. Försöksutsättningar med laxsmolt har visat att dessa sjöar med sin rovfisk är effektiva hinder för laxreproduktionen. Någon laxupp- gång i ån förekommer ej. Liksom i Ronnebyån kan en ändrad vattenföring i kraftverken ej påverka laxfisket.
Lagan och Laholmsfallet. Tack vare den laxodling Sydkraft frivilligt. dvs. utan särskilt åläggande i dom eller annorledes. bedriver vid Laholm har laxbeståndet i Lagan nedströms Laholms kraftverk kunnat bibehållas. Laxodlingen bidrar även till ett lönande kustfiske. Före kraftverkens till- komst kunde laxen ta sig upp längst till Karseforsfallen. ca 5 km uppströms Laholmsfallet. De relativt begränsade. tidigare reproduktionsområdena är numera helt överdämda. Dessa förhållanden lär därför icke heller kunna påverkas genom en ändring i nuvarande rätt till nolltappning.
5.5 Omprövning på begäran av tillståndshavare m. 11.
Svea hovrätt: 15 kap. 195. Begärs ändring för bättre utnyttjande av vattenkraft bör de allmänna tillåtlighetsreglerna tillämpas och inte bestäm- melserna angående omprövning i 135 (jfr af Klintberg s. 148). — Sista meningen i första stycket synes överflödig.
15 kap. 20 5. Vid omprövning till förmån för enskilt intresse torde någon reducering enligt 10 kap. 12.5 VLF av tillståndshavaren enligt 11 få samma kapitel tillkommande ersättning ej ifrågakomma. Det hade under sådana omständigheter varit av värde med en närmare analys av skillnaden mellan omprövning enligt VLF och denjämkning av meddelat tillstånd mot ersätt- ning. som en tillståndshavare måste underkasta sig vid tillkomsten av ett konkurrerande vattenföretag.
Ilm'rärtenjifir Nedre Norrland: Enskilda intressen borde beredas möjlig- heter att påkalla omprövning i vidare omfattning än vad föreslagna bestäm- melser medger.
Lantbruksnämnden " Malmö/ms [än: En intressant nyhet i lagförslaget är möjligheten för koncessionsnåmnden att fastställa ändrade eller nya be- stämmelser om innehållande eller tappning av vatten. Sådan ändring av tappningsplan kan förväntas bli av särskilt intresse för bevattningsintres- senterna i vissa vattensystem.
VASO: Hänvisningen i 15 kap. 19.5 sista stycket till 135 andra stycket torde vara riktig för det fall att ansökan göres av annan än den som vill bättre utnyttja vattenkraften i fallsträcka som tillkommer honom. Om ansökan göres för bättre utnyttjande av vattenkraft bör prövningen inte vara bunden av 13 å andra stycket.
Prop. 1981/82: 130 194
Näringslivets byggatulsdelegutiorr: [ 15: 19 föreskrivs bl.a. att vatten- hushållningsbestämmelser kan förändras på begäran av kraftverksintres- sen för bättre utnyttjande av vattenkraften i en fallsträcka. Omnänmandet av detta intresse ter sig diskutabelt i detta sammanhang. eftersom det torde stå klart att 'ett företagarintresse av detta slag kan uppnå nödvändiga förändringar med stöd av de allmänna tillåtlighetsreglerna i vattenlagen . Omnämnandet i detta sammanhang tillsammans med intressen som kan uppnå ersättningsfri omreglering skapar snarast viss oklarhet. eftersom det inte är avsikten att dessa vattenrättsliga företagarintressen skall uppnå någon ersättningsfri omreglering -- jfr 10: 12 samt bl.a. 2: 15 st. 2. 2: 16. 10: 1.
Att en särskild omprövningsregel upptas i 10: 15 — ersättningskapitlet — medan omprövning i övrigt regleras i 15 kap. kan vidare leda till vissa oklarheter. Viktiga intrcsseavvägningsregler finns beskrivna i 15:13. då det gäller omprövningsinstitutet. Dessa bör självfallet också gälla ompröv- ning med stöd av 10:15. Att bestämmelsen återtinns i 10 kap. skulle emellertid mot den förmodade avsikten kunna tolkas så. att intresseavväg- ningsreglerna i 15 kap. inte skulle gälla. Denna oklarhet bör undanröjas.
5.6 Återkallelse av tillstånd m. m
Svea hovrätt: Enligt motiven står det sökanden fritt att inte begagna sig av erhållet tillstånd. vilket också är fallet enligt gällande rätt. Detta kan e'inellertid medföra att en sökande. som uppenbart icke tänker utnyttja sitt tillstånd. kan hindra annan från att få tillstånd till vattenföretag under hela byggnadstiden. Problem av detta slag har uppkommit i torrläggningsmål. Det synes lämpligt att den som på detta sätt hindras av ett gällande. ej utnyttjat tillstånd efter förslagsvis halva byggnadstidens förlopp hos fas— tighetsdomsolen kan utverka att tillståndet förklaras förfallet. — — -
Det föreslagna 15 kap. 15.5 andra stycket saknar motsvarighet i VL. även om de med en vattenbyggnad förenade scrvitutsrättigheterna enligt gällande rätt ansetts förfallna. om byggnaden en längre tid varit övergiven. Frågan har emellertid hittills aktua'iserats vid få tillfällen och domstolarna har varit ytterst obenägna att anse en vattenbyggnad övergiven (jfr af Klintberg s. 156). En större utbyggnad av s. k. minikraftverk. som företrä- desvis skall förläggas i anslutning till gamla dammar. och den av utredning- en föreslagna intensifierade kontrollen av äldre vattenbyggnader kan med- föra att frågan i framtiden oftare än hittills kommer att bli aktuell. — Enligt hovrättens mening är frågor om förverkande av tillstånd enligt denna paragraf av sådan art att de bör underkastas jttdiciell prövning och de bör därför behandlas i fastighetsdomstol i form av stämningsmål. Det synes befogat att vid sidan av kammarkollegiet bereda enskilda möjlighet att väcka talan. [ samband därmed bör fastighetsdomstolen även äga rätt upptaga frågor enligt 16 &.
Det torde i många fall stöta på betydande svårigheter att avgöra om ett företag övergivits. medan det faller sig betydligt lättare att fastställa att ett tillstånd icke utnyttjats under viss längre tid. En enklare reglering skulle således vara att uppställa endast den sistnämnda grunden för förverkande av tillståndet. i synnerhet om ntan redan i lagtexten anger den tidrymd — förslagsvis 25 år — under vilken anläggningen ej skall ha nyttjats för att ett förverkandeyrkande skall kunna bifallas. Intresset av att bibehålla övergi- vandet som självständig grund för förverkande redan före utgången av ifrågavarande tidrymd synes vara ringa.
Prop. 1981/82: 130 195
Hovrätten för Nedre Norrland: Bestämmelsen i 15% om förbud mot fortsatt verksamhet har på s. 347 i betänkandet motiverats med användan- de av departementschefens ordalag i propositionen till ML såvitt gäller motsvarande bestämmelse (23.5 ML). Utredningen har därvid inte berört frågan huruvida det kan finnas olikartade förhållanden som medför att man inte utan vidare kan överföra ML:s förbudsbcstämmelse till VL-förslaget. Här synes därför föreligga ett "plagiat". Hovrätten har svårt att överblic- ka konsekvenserna härav. Det kan dock sägas ligga i sakens natur att miljöfarlig verksamhet måste kunna förbjudas medan däremot förbud mot fortsatt drift och handhavande av vissa större vattenföretag. exempelvis kraftverk och vattenregleringar. ter sig verklighetsfrämmande. lfrågava- rande bestämmelse bör således ses över. Man skulle därvid även kunna uppmärksamma frågan om förbudet överhuvudtaget har någon självstän- dig betydelse vid sidan av förverkandebeslutct. Så blir emellertid fallet om — såsom utredningen föreslagit — straffansvar skall kunna inträda vid överträdelse av meddelat förbud.
Växjö tingsrätt: Tingsrätten instämmer i att bestämmelser erfordras som kan medföra att även ett vattenrättsligt tillstånd förklaras förfallet av tillståndsmyndigheten. För det fall kammarkollegiet tilläggs befogenhet att föra talan härom fordras emellertid att kollegiet visar en helt annan aktivi- tet än vad man hittills gjort. när det gällt att beivra avsteg från gällande tillstånd enligt VL. .
I.ii/i.t'st_vt'el.smr i Skaraborgs län: Länsstyrelsen anser förslaget om om- prövning av meddelade beslut som den principiellt viktigaste nyheten i förslaget. Av andra stycket i det föreslagna lagrummet framgår dock inte om ändrad användning av ett vattenföretag inräknats bland de förutsätt- ningar under vilka koneessionsnämndcn kan vidtaga någon av de inled- ningsvis nåmnda åtgärderna. Som exempel må nämnas att vattnet i en damm tillhörande en kvarnfastighet där rörelsen sedan länge nedlagts. numera används för bevattning av en fruktodling utan att det ändrade användningssättet föregåtts av någon form av prövning.
VASO: Vattenlagsutredningcn föreslår (kap. 15% 151 att ett tillstånd skall kunna förklaras förverkat. bl. a. när tillståndet icke utnyttjats under längre tid. Detta skulle även gälla äldre tillstånd av vattendomstol eller häradsrätt samt andra äldre dämningsrätter (övergångslagcn 5517). Den föreslagna bestämmelsen kan uppenbarligen medföra rättsförluster. som kan repre- sentera ett avsevärt värde. Tillkomsten av ett minikraftverk kan t. ex. vara beroende av att ett gammalt tillstånd kan utnyttjas. En bestämmelse bör därför tillfogas att tillstånd icke får förklaras förverkat. om rättighetens innehavare gör troligt att rättigheten inom rimlig tid kommer att begagnas.
LRF: Utredningen har pekat på de olägenheter som kan förorsakas andra intressen genom att underhållet av ett vattenföretag allvarligt för- summas eller osäkerhet råder huvuvida ett företag skall anses vara övergi- vet eller ej. Dessa förhållanden har beaktats i förslagets 15 kap. 15 5. enligt vilken bestämmelse ett tillstånd kan förklaras förverkat och verksamheten förbjudas. LRF har ej någon erinran mot denna saneringsbestämmelsc. som är välbehövlig. men vill i sammanhanget peka på ett annat förhållande som även bör lösas genom någon form av omprövningsförfarande. Det finns idag ett flertal gamla dämningsrätter för olika ändamål som ej utnytt- jats på lång tid. Befolkningen i området har anpassat sig till rådande förhållanden. När nu intresset för exempelvis minikraftverk börjat ta fart har intresset för att utnyttja dessa äldre tillstånd ökat. Enligt gällande praxis medför ett återupptagande av den gamla dämningen icke någon
Prop. 1981/82: 130 196
skyldighet för tillståndshzwaren att ersätta därvid uppkommande skador. Förbundet anser att det är mycket otillfredsställande att sådana allvarliga förändringar av sedan lång tid rådande vattenförhållanden får ske utan hänsyn till motstående intressen. 1 lagen bör. enligt LRFs mening. införas en bestämmelse om. att under lång tid ej utnyttjade dämningsrätter är förverkade.
6 Underhåll, tillsyn och utrivning
6.1 Underhåll och tillsyn
Svea hovrätt: Sverige har. med tanke på det stora antalet dammar i de många vattendragen. varit anmärkningsvärt förskonat från översväm- ningskatastrofer på grund av dammbrott. — Statens vattenfallsverk och Svenska kraftverksföreningens medlemmar tillämpar sedan länge vissa kontrollrutiner (s. 203). Det synes hovrätten angeläget att även fortsätt- ningsvis utnyttja detta kontrollsystem. som torde omfatta alla större dammanläggningar och som. utan att medföra särskild kostnad för stats- verket. får anses ha fungerat väl.
Vattenfallsverkct och kraftverksföreningens största enskilda medlem- mar har egna anställda med kompetens att kontrollera dammar. medan andra föreningsmcdlemmar begagnar utomstående konsulter. Om offentlig tillsyn anses önskvärd i dessa fall bör den enligt hovrättens bedömning bestå i dels fastställande av erforderliga kontrollrutiner. dels avgörande av vilka företag som själva skall få kontrollera sina dammar och dels auktori- sation av besiktningsmän.
Offentlig tillsyn av angiven beskaffenhet torde bäst utövas av en central beslutsinstans. En sådan instans med tillsynsuppgifter rörande större dammanläggningar är krigsskyddsnämnden för kraftanläggningar (SFS 1942: 335). Den består av lagfaren ordförande. en representant för för- svarsstaben. en för civilförsvarsstyrelsen. en för vattenfallsverket och en för kommunala och enskilda kraftföretag (SFS 1944: 542). Nämnden arbe- tar utan fast anställd kanslipersonal och är därför en ringa ekonomisk belastning för statsverket samtidigt som den genom sin sammansättning förfogar över kvalificerad sakkunskap. Om den centrala övervakningen av dammarnas säkerhet begränsas till ovan angivna uppgifter — fastställande av rutiner samt meddelande av behörighet — torde tillsynen kunna utövas av en nämnd med lagfaren ordförande och representanter för vattenfalls- verkct samt kommunala och enskilda kraftföretag. Dessutom bör ingå representant för en eller flera statliga myndigheter med kompetens ifråga om vattenbyggnad. Eftersom såväl krigsskyddsnämnden som den nu före- slagna nämnden skulle syssla med dammsäkerhet bör frågan om samman- slagning eller annan samordning övervägas.
Den föreslagna nämnden skulle få till uppgift att besluta om formerna för kontrollen. Dessutom bör garantier skapas för att den åsyftade kontrollen kommer till stånd. vilket lämpligen sker genom att dammägaren åläggs att med regelbundna intervaller tillställa länsstyrelsen en i behörig ordning upprättad kontroll- eller besiktningshandling. Om det av denna framgår att åtgärd erfordras. bör länsstyrelsen vaka över att dammägaren inom viss tid styrker att åtgärden utförts.
Vad nu sagts gäller i första hand de stora dammar som ägs av vattenfalls-
Prop. 1981/82: 130 197
verket och kraftverksföreningens medlemmar. men även andra damm- ägare bör naturligtvis kunna utnyttja de auktoriserade besiktningsmännen.
De dammar som ej kontrolleras på auktoriserat sätt bör lämpligen kon- trolleras av länsstyrelsens egna tjänstemän eller genom utnyttjande av t. ex. lantbruksnämndernas vattenbyggnadstekniska erfarenhet. 1 mera svårbedömda fall bör. om så erfordras, även länsstyrelsen kunna utnyttja auktoriserad besiktningsman eller eventuellt ålägga dammägaren att ingiva en av sådan besiktningsman utfärdad kontrollhandling.
Det föreslagna kontrollsystemet fordrar att länsstyrelserna för register" över de dammar som måste underhållas av hänsyn till allmänna och enskil- da intressen. Hovrätten vill emellertid i detta sammanhang framhålla att dammbrott i många fall — t. ex. vid ett litet magasin omedelbart uppströms en större sjö — ofta är utan betydelse. I sådana fall behövs självfallet ingen kontroll.
Det nu föreslagna förfarandet med en central nämnd och auktoriserade besiktningsmän bör möjliggöra en mera likformig och tekniskt bättre kon- troll än kontroll enligt utredningens förslag med hela ansvaret lagt på länsstyrelserna. vilkas tjänstemän i de flesta fall skulle få alltförliten erfarenhet av dammsäkerhetsfrågor för att med rimlig snabbhet kunna bedöma tekniskt komplicerade fall.
Vad hovrätten anfört i det föregående rör anläggningar av dämmande karaktär. Utredningen föreslår att den offentliga tillsynen även skall omfat- ta övriga vattenföretag. Erfarenheten visar dock icke att en så omfattande tillsyn är erforderlig. En stor andel av alla vattenföretag står f. ö. redan under tillsyn av offentliga myndigheter såsom byggnads- och hälsovårds- nämnder samt av statliga och kommunala organ såsom statens vägverk och kommunala hamnförvaltningar. Det kan befaras att kostnaderna för till- synen icke skulle uppvägas av de därmed vunna fördelarna. Hovrätten avstyrker därför förslaget i vad det avser offentlig tillsyn av andra än sådana dämmande anläggningar som vid bristande underhåll kan skada allmän eller enskild rätt. Skulle emellertid 21 kap. 2 & 1 st. VLF godtas och alla vattenföretag ställas under tillsyn, bör dock tillsynen över markavvatt— ningsföretag inte utövas av länsstyrelsen utan av lantbruksnämnden.
Utredningen anser (s. 206) det obehövligt att i VLF införa en motsvarig- het till 13 kap. 3 och 4 55 VL (besiktning på begäran av sakägare eller anläggningens ägare). Bestämmelserna har emellertid utnyttjats i ett flertal fall och sålunda fyllt ett behov som icke täcks av rättegångsbalkens all- männa bestämmelser om bevisning. Besiktningen har bl. a. ofta varit ett enkelt medel att för berörda personer dels klarlägga ett för dem dunkelt förhållande och dels upplysa dem om tänkbara åtgärder. Därigenom har många stämningsmål kunnat undvikas. Hovrätten förordar därför att en motsvarighet till dessa bestämmelser bibehålls i en ny vattenlag.
Hmträtten för Nedre Norrland: Det förmodas föreligga ett behov av lagstiftningsåtgärder för att bättre än för närvarande tillgodose rimliga krav på underhåll och säkerhet, åtminstone såvitt avser dammbyggnader och andra dämmande anordningar.
Det ligger i sakens natur att tillståndsmyndigheten ej kan åläggas någon mera ingående teknisk granskning vid prövningen av ansökan om tillstånd. Konsekvenserna av anläggningens utförande i vad avser hållfasthet, grundläggningsförhållanden o.dyl. torde i regel vara svåra eller rent av omöjliga att utreda på detta stadium. Företagaren har givetvis själv intres- se av att säkerhetsaspekterna tillgodoses och från ansvaret härför kan han under inga förhållanden befrias. Det är emellertid önskvärt att tillstånds-
Prop. 1981/82: 130 198
myndigheterna tillförs en enhetlig teknisk sakkunskap. vilket knappast kan förväntas bli fallet i det system för tillståndsprövning som utredningen föreslagit. .
Hovrätten ansluter sig till uppfattningen att tillsyn ej erfordras under byggnadstiden.
För den säkerhetskontroll som fortsättningsvis kan behövas synes — utöver besiktning som föreskrivs av tillståndsmyndigheten — offentlig tillsyn i de av utredningen angivna hänseendena vara lämplig. Frågan är emellertid om tillsynsuppgifterna skall läggas på länsstyrelserna. Utred- ningen har funnit dessa uppgifter kunna fullgöras av den vattenbyggnads- tekniska personal som föreslagits bli tillförd länsstyrelserna för tillstånds- prövningen. Hovrätten finner att det i många fall är fråga om tillsyn av anläggningar som ej prövats av länsstyrelse. varför det troligen blir så att erforderlig teknisk kunskap ej finns tillgänglig inom länsstyrelserna. Allde- les oberoende av vilken utformning det framtida prövningssystemet kom- mer att få bör enligt hovrättens mening tillsynsuppgiften såvitt avser större dammanläggningar därför ej anförtros länsstyrelserna utan i stället förläg- gas till ett centralt organ med vattenbyggnadsteknisk erfarenhet. Tillsynen skulle då få formen av en central övervakning med avseende på större dammbyggnaders säkerhet. Övriga dämmande anläggningar skulle kunna tillses genom länsstyrelsernas försorg. Därvid skulle det centrala organet kunna tillhandagå med hållfasthetsberäkningar och annan teknisk utred- ning. Frågorna om en sådan myndighets organisation och förhållande till andra. nu fungerande kontrollorgan får närmare utredas. Offentlig tillsyn av annat än dammar och liknande vattenbyggnader är enligt hovrättens mening ej påkallad.
Luleå tingsrätt: Innan beslut fattas om offentlig tillsyn över vattenföre- tag bör en inventering av befintliga anläggningar utföras. Sedan kan med större säkerhet beräknas hur stor arbetsbelastning en fortlöpande tillsyn skulle medföra. Tingsrätten vill i detta sammanhang understryka vad ut- redningen anfört på sid. 206 att tillsynsmyndighets tillsynsuppgifter bör inskränkas såvitt avser dammanläggning som tillhör staten eller enskild som tillämpar kraftverksföreningens normer. I övrigt torde kunna förutsät- tas att behovet av regelbunden tillsyn från offentlig myndighet inte kom- mer att vara särskilt stort vad gäller anläggningar som väg- och järnvägs- broar samt hamnar, vilka regelbundet underhålls av ägaren.
I och för sig kan länsstyrelse utgöra lämplig myndighet att utöva offent- lig tillsyn över vattenföretag. Utredningensförslag förutsätter emellertid att länsstyrelse är tillståndsmyndighet beträffande vissa vattenföretag och att tillsynsverksamheten läggs på länsstyrelsen bl.a. för att bereda dess vattenbyggnadstekniska personal full sysselsättning. Det kan sättas i fråga om man på det föreslagna sättet bör blanda samman tillståndsfrågor med frågor om tillsyn av efterlevnaden av samma tillstånd och av tillstånd av högre myndighet. Det förefaller också tveksamt om varje länsstyrelse kan företräda tillräcklig teknisk sakkunskap för de maktpåliggande uppgifter som tillsynen måste innefatta. Om som tingsrätten föreslår länsstyrelse inte blir tillståndsgivande myndighet måste — om inte tillsynsfunktionen skall ges åt endast ett starkt begränsat antal länsstyrelser för att bereda full sysselsättning åt erforderlig tillsynspersonal — någon annan lösning sökas. Om inte den av tingsrätten förordade inventeringen skulle utmärka ett alltför omfattande tillsynsbehov. förefaller en sådan lösning kunna vara att en central inspektionsmyndighet inrättas, möjligen genom ombildning av krigsskyddsnämnden.
Prop. 1981/82:130 199
Enligt tingsrättens uppfattning bör det även i fortsättningen finnas möj-l lighet att på begäran av sakägare eller anläggnings ägare förordna om besiktning motsvarande vad som nu gäller enligt 13 kap. 3. och 4 åå vattenlagen. Om sådan opartisk besiktning göres kan nämligen onödig rättegång förhindras i det att parterna därigenom erhåller besked om an- läggningens laglighet.
Umebygdens tingsrätt: Utredningen har utförligt behandlat frågan om tillsyn över vattenbyggnader för att motverka katastrofrisker till följd av bristfällig konstruktion eller eftersatt underhåll. Vad gäller konstruktion och utförande föreslås ingen ändring i nuvarande system. där granskning av det tekniska materialet sker hos tillståndsmyndigheten och den färdiga anläggningen besiktigas av särskilt förordnad besiktningsman. Däremot föreslås nu att länsstyrelsen skall utöva tillsyn över vattenföretag av alla kategorier. närmast för att kontrollera att bristande underhåll ej medför risker av allvarlig art. Tingsrätten ifrågasätter om detta är nödvändigt och lämpligt. När det gäller större dammar. som kan innebära egentliga ka- tastrofrisker. konstaterar utredningen att tillsynen närmast bör bli av pro- formakaraktär. eftersom ägarnas egna rutiner för kontroll torde utgöra tillräckliga garantier från säkerhetssynpunkt. Om det rör sig om för svens- ka förhållanden mer ovanliga konstruktioner. t. ex. stora valvdammar. kan det eventuellt föreligga skäl för tillståndsmyndigheten att förordna särskild expert att utöva intermittent kontroll. Det kan inte vara vare sig ekono— miskt rimligt eller rekryteringsmässigt möjligt att förse varje länsstyrelse med högt kvalificerad teknisk expertis för sådana undantagsfall. En fortlö- pande och systematisk kontroll av alla småanläggningar är onödig från risksynpunkt och inte värd sitt pris. Enbart den inventering och kartlägg- ning av förhållandena i vattendrag och andra vattenområden. varom utred- ningen talar på sid. 206 m. kräver stora arbetsinsatser och därmed kostna- der. De olägenheter och risker av mindre omfattning. som kan föreligga. kommer erfarenhetsmässigt till myndigheternas (kommuners. länsstyrel- sers och, inte minst. vattendomstolarnas) kännedom genom anmälningar och förfrågningar från berörda personer. Viktigare synes vara att tillräck- liga medel ställs till förfogande för en systematisk restaurering av småvat- tendrag. [ Norrland finns en stor mängd bygdedammar. mestadels i ned- lagda biflottleder. som i många fall fortfarande används av ortsbefolkning- en utan särskilt tillstånd. Skogsvårdsstyrelserna. vilka regelmässigt har förordnande som förvaltare av nedlagda flottleder. och länsstyrelsernas naturvårdssektioner försöker. i mån av tillgängliga AMS-medel. rusta upp en del småvattendrag i fiskets och den övriga naturvårdens intresse. Efter- som de saknar såväl egen expertis som anslag till konsulter för nödvändig projektering. är dock resultatet hittills blygsamt. Kommunerna och arbets- marknadsmyndighetcrna får ofta bistå med erforderliga medel. Den för- hoppning, som departementschefen uttalade i proposition 1969: 104 (sid. 38), att man för återställningsåtgärder i nedlagda flottleder i första hand skulle ta i anspråk behållning hos flottningsföreningarna. har inte på något sätt infriats. Eftersom förslaget om särskilda flottgodsavgifter för att linan- siera återställningsåtgärder avvisades i propositionen. synes det böra an- komma på staten att ställa resurser till förfogande för restaurering av småvattendragen. En formell inventering och kontroll av dammarnas till- stånd tjänar inget syfte. om resurser saknas för meningsfulla åtgärder. Den föreslagna bestämmelsen i 2 kap. [3 9" tredje stycket VL-förslaget om vitsord för förvaltare att begära tillstånd till återställningsåtgärder är också meningslös. om erforderliga medel för projektering Och åtgärder inte ställs till förfogande.
Prop. 1981/82:130 zoo
Jämtbygdens tingsrätt: Tingsrätten anser att om det skall finnas någon möjlighet att i efterhand göra en sådan kontroll som utredningen synes avse så erfordras betydligt större resurser än vad utredningen synes förut- sätta. För tillståndsmyndigheten kan det därför nog ej bli fråga om mer än att 'göra en översiktlig bedömning av den föreslagna konstruktionen av anläggningen i samband med tillståndsprövningen. Sedan arbetet färdig— ställts får sedan en besiktning av främst avbördningsanordningarna äga rum i ungefär den omfattning som för närvarande sker.
Tingsrätten tillstyrker utredningens förslag om regler för fortlöpande tillsyn över underhållet och handhavandet av ett vattenföretag och däri ingående anläggningar. vilken tillsyn bör utövas av offentlig myndighet. Tingsrätten vill emellertid ifrågasätta om ej större dammbyggnader bör kunna undantas med hänsyn till den kontroll som ändock torde äga rum beträffande dessa ts. 200).
När en erforderlig inventering har gjorts av i landet befintliga vatten- byggnader bör frågan hur själva tillsynen av dessa och av nya vattenbygg- nader skall ordnas upptas till bedömning. Vem som skall handha denna fortlöpande tillsyn torde bl.a. bli beroende av hur pass omfattande till- synen skall göras. Ställning härtill bör tas först sedan inventeringen slut- förts.
Eftersom enligt förslaget någon ovillkorlig tillståndsplikt ej längre skall föreligga beträffande dammar ( 12 kap. l ä 1 st.. jämfört med 2 kap. 20 ä 1 mom. ] st. nuvarande vattenlag) ifrågasätts om ej anmälnings- eller registreringsskyldighet bör föreskrivas i sådana fall då tillståndsprövning ej sker.
Tingsrätten är på grund av det anförda ej beredd att nu tillstyrka utred- ningens förslag om länsstyrelserna som tillsynsmyndigheter.
Stockholms tingsrätt: ] likhet med utredningen anser tingsrätten att det bör åligga tillståndsmyndigheten att granska ritningar rörande en anlägg- nings konstruktion. hållfasthet. avbördningsförmåga m.m. men denna granskning kan inte innebära någon garanti för att varje säkerhetsaspekt beaktas utan det slutliga ansvaret för att anläggningen byggs på ett betryg- gande sätt måste åvila den byggande. som vid detaljutformningen i sam- band med arbetenas utförande har att tillse att anläggningens säkerhet blir tillfredsställande. Detta bör gälla inte minst för de anordningar som vidtas under byggnadstiden (t.ex. fångdammar) som måste anpassas efter förhål- landena under arbetets gång.
Tingsrätten har tidigare förordat att fristående prövningsmyndigheter inrättas. Om så blir fallet tillstyrker tingsrätten att länsstyrelserna blir tillsynsmyndigheter med skyldighet att kontrollera anläggningars utföran- de. underhåll och handhavande. Kontrollen bör huvudsakligen avse dam- mar och andra byggnader som vid bristande underhåll kan medföra skade- verkningar. Om däremot det av utredningen föreslagna prövningssystemet genomförs, avstyrker tingsrätten att tillsynsskyldigheten läggs på länssty— relserna. Ett så uppbyggt system innebäri viss mån att länsstyrelsen skall kontrollera sig själv och ett sådant system kan inte vinna tilltro. Tillsyns- organet bör därför vara fristående från myndighet som har att pröva tillståndsfrågor. Om länsstyrelserna blir tillståndsmyndigheter förordar tingsrätten att tillsynsskyldigheten ordnas på annat sätt. I och för sig är det dock önskvärt att tillsynen ombesörjs av regionala organ och det bästa sättet att anordna tillsynen får man sannolikt om tillsynen utövas av länsstyrelserna. som därvid måste ha tekniskt kunnig personal i tillräcklig utsträckning.
Prop. 1981/82: 130 201
Växjö tingsrätt: Agare till anläggning som ingår i vattenföretag skall självfallet vara skyldig att underhålla anläggningen så att fara för allmän och enskild rätt förebygges. Regeln bör gälla alla anläggningar. Regeln bör också kompletteras med bestämmelser som ger det allmänna ökade möjlig- heter att övervaka anläggningens konstruktion och att fortlöpande kontrol- lera dess underhåll och handhavande. Tillståndsmyndigheten skall dock enligt förslaget icke ha tillgång till fullständiga ritningar och annat material. Ändå åläggs myndigheten att i viss utsträckning granska tillgängliga rit- ningar m.m. samt att i blivande tillståndsbeslut intaga "erforderliga före- skrifter" rörande anläggningens konstruktion, hållfasthet och grundlägg- ning m. ut. Detta förefaller vara omöjligt utan tillgång till detaljerat material och blir under sådana förhållanden inte mer än ett slag i luften. Det blir ju ändock så som utredningen själv anför. att detaljutformningen även i fortsättningen kommer att överlämnas åt den byggande själv. Eftersom en anläggning icke är säkrare än vad dess svagaste länk tillåter synes det olämpligt vid angivna förhållanden att ålägga tillståndsmyndigheten skyl- dighet att i tillståndsbeslutet intaga ”erforderliga föreskrifter". Det kan lätt komma att tolkas så att myndigheten har ansvaret för anläggningens säkerhet.
Den föreslagna ordningen. enligt vilken tillståndsmyndigheten har att bedöma anläggningens konstruktion m. m. samt kan förordna om erforder- lig besiktning i efterhand. är enligt utredningens mening icke tillräcklig. Möjlighet att. genom offentlig myndighet fortlöpande utöva tillsyn av un- derhållet bör dessutom skapas och i princip gälla för alla slags anläggning- ar. Samma är enligt utredningen förhållandet med tillsyn över att vatten- företag handhas enligt gällande bestämmelser. Tingsrätten kan hålla med om att detta vore värdefullt. Emellertid synes utredningen icke vara med— veten om den stora arbetsmängd som behöver nedläggas för att systemet skall fungera tillfredsställande och icke stanna på papperet. Kvalificerad teknisk sakkunskap måste självfallet tillföras tillsynsorganen. vilka enligt förslaget skall utgöras av länsstyrelserna. Denna sakkunskap skall även ta befattning med länsstyrelsernas tillståndsgivande funktion. en uppgift som i tidigare sammanhang antagits bli mycket omfattande. Härtill kommer inventerings— och kartläggningsarbete beträffande befintliga anläggningar. Enligt tingsrättens bestämda uppfattning kommer alla dessa nya uppgifter att framtvinga en betydande utökning av personalen vid länsstyrelserna såväl med vattenrättslig och vattenbyggnadsteknisk sakkunskap som med kanslipersonal. Bortsett från att kostnaderna härför måste beaktas kan utredningens ställningstagande till frågan om tillsyn över vattenföretag anses medföra fördelar. Lämpligheten av att samma myndighet i åtskilliga fall kommer att ha hand om såväl tillståndsgivning som tillsyn måste dock ifrågasättas.
Enligt tingsrättens mening föreligger. med hänsyn till den blivande ar- betsbelastningen inom länsstyrelserna i frågor av vattenrättslig karaktär, risk för att dessa myndigheters tillsynsuppgifter eftersättes. om inte upp- gifterna anges i lagtext åtminstone i stora drag. Det lär ändock vara möjligt att bibehålla viss flexibilitet. Om emellertid resursutnyttjandet skall få fälla utslaget i tillsynsfrågor, uppstår lätt nog med den mycket begränsade personal. som enligt utredningens förslag skall tillföras länsstyrelserna. en benägenhet att icke ägna erforderlig uppmärksamhet åt tillsynen. Särskilt under uppbyggnadsskedet med omfattande inventering och kartläggning av redan befintliga vattenbyggnader blir risken för en överbelastning stor.
Bestämmelserna om besiktning och tillsyn medför att en motsvarighet
_ Prop. 1981/82: 130 202
till gällande VL 13: l0 bör kunna undvaras. Däremot är vattendomstolen tveksam huruvida detsamma bör gälla VL B: 3 och 4. Särskilt med hänsyn till sakägarna kan ifrågasättas om behov av motsvarighet till VL B: 3 icke fortfarande föreligger.
Vänersborgs tingsrätt: Bestäm-melser rörande underhåll har intagits i förslagets 20 kap. och angående tillsyn i dess 2] kap. ] motiven till dessa bestämmelser har utredningen förordat. att tillståndsmyndighet vid sin prövning i viss utsträckning skall granska ritningar rörande anläggnings konstruktion och hållfasthet. grundläggning. utskovens avbördningsför- måga, krönhöjd, släntlutningar etc. samt intaga erforderliga föreskrifter i sådana hänseenden i tillståndsbeslutet. ] detta skall också om så erfordras föreskrivas besiktning av företaget efter färdigställandet. Reglerna i Zl kap. om tillsyn avser också förhållandena efter byggnadstidens slut och som tillsynsmyndighet har föreslagits länsstyrelsen dock med möjlighet att om särskilda skäl föreligger förordna annan att utöva tillsyn i visst hänse- ende.
Tingsrätten delar i huvudsak de synpunkter utredningen haft rörande hithörande spörsmål, dock med följande påpekande och undantag.
Ett tillstånd till en anläggning måste innehålla bestämmelser om dennas huvudsakliga utförande med uppgifter avseende längder. bredder. höjder. släntlutningar m. m. enligt förslagsritningar. Den granskning som erfordras härför måste också avse sådana förhållanden. som är av betydelse för anläggningens inverkan på vattenförhållandena. Tveksamhet kan däremot råda om. hur långt tillståndsmyndighetens granskningsskyldighet skall sträcka sig beträffande anläggningens konstruktion och grundläggning från stabilitets- och hållfasthetssynpunkter. Enligt tingsrättens mening är det redan med hänsyn till erforderliga arbetsinsatser otänkbart att en sådan skyldighet kan sträcka sig längre än till konstruktionernas huvuddrag eller avse annat än de slutsatser som i geologiskt hänseende kan dragas av utförda grundundersökningar. allt enligt ingivna eller infordrade utredning- ar.
"Tillsynen av större vattenföretag kan beröra mycket komplicerade tek- niska spörsmål. vilkas bedömning kräver teknologiskt vetande inom ett flertal områden. Till länsstyrelserna kan sådan expertis knappast knytas. Enligt tingsrättens mening bör därför '— även om tekniker anställes vid länsstyrelserna för bedömning av tillståndsfrågor — länsstyrelse komma i fråga som tillsynsorgan endast i enklare fall. De mera komplicerade tillsynsuppgifterna bör i stället anförtros åt ett centralt organ med utbil- dade rutiner och personal som har tillräcklig teknisk erfarenhet.
Socialstyrelsen: Konsumtionsvattnets kvalitet beror i hög grad på hur en vattentäkt anläggs och underhålls. Med en noggrann undersökning av vattenkvalitén när täkten planeras och genom teknisk kontroll finns bättre förutsättningar för att utnyttja våra vattenresurser rationellt.
Jämsides med den offentliga vattenkontrollen enligt hälsovårdsstadgan bör också en teknisk kontroll ske av vattentäkterna. När anmälan sker eller tillstånd lämnas till en vattentäkt bör detta följas av en teknisk kontroll av täkten. Om underhållet av befintliga täkter förbättras minskar behovet av nya täkter.
För att trygga konsumtionsvattenförsörjningen genom små vattentäkter är det angeläget att rådgivningen i fråga om planering. utförande och underhåll också byggs ut. '
Socialstyrelsen arbetar för att få fram ett sådant material som belyser de hygieniska aspekterna.
Prop. 1981/82: 130 203
Hälsovårdsnämnden i Uppsala kommun: Förslaget om att utse länssty- relsen som tillsynsmyndighet kan diskuteras. ävensä nödvändigheten av att tillföra nämnda myndighet vattenbyggnadsteknisk expertis. Tillsyn och underhållsfrågor hänger nära samman. Om aktiva vattenförbund tillska- pas, vilka kan ta ansvaret för alla tillsyns- och underhållsfrågor inom vattendraget. behövs i normala fall inte någon fortlöpande kontroll från offentlig myndighet.
Statens vägverk: Vad avser vattenlagsutredningens förslag om vatten- företags underhåll och handhavande. finner verket det lämpligt att regleri detta avseende förenas i ett kapitel. kap. 20. För verkets del — som är ansvarigt för drift och underhåll av bl. &. broar. färjlägen m.m. uppkom- mer ofta frågor och problem om ansvarigheten för nyssnämnda byggnader i vatten sedan väg tagits ur allmänt underhåll.
SMHI: Vattenlagsutredningcn föreslår att det i nya VL ges regler om att fortlöpande tillsyn över underhållet och handhavandet-av vattenföretag . skall utövas av offentlig myndighet. Härtill förordar utredningen länssty- relserna. Dessas kompetensområde vad gäller tillsyn har dock inte. såsom är fallet vid tillståndsprövningen, begränsats till vissa mindre vattenföre- tag. Någon central tillsynsfunktion har heller inte föreslagits. Utredningen konstaterar att en uppdelning av tillsynsuppgifterna mellan central myn- dighet och regionala organ inte är lämplig i den nya VL. SMHI delar inte denna uppfattning.
Utredningens förslag beträffande tillsyn föregås av en omfattande redo- görelse för behovet av sådan kontroll som kan erfordras för att förebygga olyckor. främst dammbrott. Däremot har utredningen ej tillräckligt ingåen- de behandlat den form av tillsyn som rör företagens handhavande och där bl. a. ingår kontroll av efterlevnaden av meddelade bestämmelser om inne- hållande och tappning av vatten.
SMHI vill fästa uppmärksamheten på att de två formerna av fortlöpande tillsyn, kontroll av anläggningars underhåll och kontroll av deras handha- vande. är av väsentligt olika karaktär. Underhållstillsynen gäller främst vattenbyggnadstekniska och geotekniska frågor och förutsätter motsva- rande expertis. medan handhavandekontrollen ofta kräver kvalificerade hydrologiska bedömningar. Det kan därför vara svårt att finna ett gemen- samt organ för kvalificerad offentlig kontroll av både underhåll och hand- havande. ätminstone om man utgår från centrala myndigheters nuvarande verksamhet. Det verkar vara denna svårighet som avhållit utredningen från att föreslå en central tillsynsmyndighet. Om man emellertid betraktar de två tillsynsformerna var för sig torde man lättare kunna finna lämplig tillsynsorganisation. utan att nya organ behöver tillskapas.
Behovet av en offentlig tillsyn över anläggningars underhåll som utred- ningen förespråkar stöds även av SMHI:s erfarenheter. SMHI har dock vissa invändningar mot förslaget att länsstyrelserna skulle svara för all sådan tillsyn. Det synes visserligen rimligt att länsstyrelserna ges vissa uppgifter i fråga om lokala, mindre objekt. Kontrollen av större eller mer komplicerade anläggningar torde emellertid kräva en så kvalificerad exper- tis att länsstyrelserna knappast kan svara för denna.
Utredningen hänvisar till de rutiner för kontroll av dammbyggnaders underhåll och säkerhet som tillämpas i fråga om anläggningar som tillhör staten eller medlemmar i Svenska kraftverksföreningen. Sådan kontroll från företagens sida skulle enligt utredningen kunna underlätta det offent- liga tillsynsorganets uppgifter. SMHI finner det rimligt av effektivitetsskäl att företagens egna kontrollrutiner sålunda utnyttjas men anser det nöd-
Prop. 1981/82: 130 204
vändigt att nämnda kontroll från företagens sida kompletteras med en kvalificerad offentlig insyn. Detta kan tillgå så att vattenfallsverkets och kraftverksföreningens kommitté för dammsäkerhet ges offentlig status ge- nom att tillföras av samhället utsedda representanter med sakkunskap inom vattenbyggnadsteknik. geoteknik och hydrologi.
En annan möjlighet är en central expertgrupp eller inspektion för den offentliga tillsynen av större anläggningars underhåll med företrädare för olika fackområden som vattenbyggnadsteknik. geoteknik och hydrologi.
SMHI hade önskat att handhavandekontrollen i större utsträckning upp- märksammats av utredningen. Under sin långa hydrologiska verksamhet har SMHI besökt många anläggningar och har granskat och samlat ett omfattande mätmaterial. Bristande efterlevnad av exempelvis tappnings- föreskrifter är enligt SMHI:s erfarenheter ingen sällsynt företeelse och kan ofta förorsaka skador för en stor grupp enskilda sakägare liksom för allmänna intressen, medan dammbrott till följd av bristande underhåll är synnerligen ovanligt.
SMHI vill kraftigt understryka kraven på hydrologisk sakkunskap hos kontrollanten. Detta gäller särskilt om kontrollen. vilket bör vara önsk— värt. skall sträcka sig längre än till ett passivt registrerande av eventuella överträdelser av regleringsbestämmelser. Genom att svara för mer kvalifi- cerad hydrologisk information. t. ex. i form av tillrinningsprognoser. något som redan nu föreskrivs i vissa vattendomar. kan kontrollanten medverka till att regleringar bedrivs på ett sådant sätt att skador. såsom översväm- ningar förebyggs. samtidigt som regleringsbestämmelserna uppfylls.
I Zl kap. 2 & lagförslaget anges att "tillsyn över vattenföretag och därtill hörande anläggningar utövas av länsstyrelsen”. Även annan än länsstyrel- sen kan. t. ex i tillståndsbeslut. förordnas att utöva tillsyn i visst hänseen- de. Utredningen förespråkar dock restriktivitet i sådana särskilda förord- nanden. Länsstyrelserna får härigenom en mycket central ställning. sär— skilt som deras kompetensområde. i motsats till tillståndsprövningsförfa- randet. inte preciseras i Iagtextcn. Då länsstyrelserna ej besitter och ej heller föreslås tillföras speciell hycrologisk expertis bör det klargöras att deras kompetens endast omfattar lokala. okomplicerade vattenföretag.
Med hänsyn till de särskilda krav på hydrologisk sakkunskap som band- havandekontrollen i många fall innebär finner SMHI det otillfredsställande att en kvalificerad bedömning av åtminstone de större företagen ej bättre tillgodoses i lagförslaget. Då handhavandekontrollen i allt väsentligt berör hydrologiska frågor bör enligt SMHI:s uppfattning i dessa fall den centrala tillsynen ges en stark ställning genom att utövas av permanent central tillsynsmyndighet. Denna uppgift bör naturligen anförtros SMHI som är central myndighet för hydrologi. — — —
Om SMHI:s roll även i fortsättningen skulle vara den sakkunnige kon- trollantens. med förordnande i varje särskilt fall. bör i lagtexten intagas föreskrift om prövning av frågan om SMHI:s förordnande som sakkunnig i alla de ärenden där behov av särskild hydrologisk kompetens föreligger.
Utredningen skiljer i finansieringshänseende mellan de två tillsynsfor- merna: offentlig tillsyn utövad av länsstyrelserna på statsverkets bekost- nad. tillsyn via särskilt förordnad sakkunnig bekostad direkt av företaget. Denna skillnad i finansieringssätt motiveras ej närmare och det kan ifråga- sättas om den är sakligt motiverad.
Enligt SMHI:s uppfattning bör huvudfrågan gälla att skapa ett system för effektiv kontroll av alla vattenföretag från samhällets sida. Sådan tillsynsverksamhet kan. som utredningen föreslår. bekostas av staten.
Prop. 1981/82: 130 205
Detta överensstämmer dock inte med de strävanden till utvidgad kostnads- täckning genom avgifter eller andra former av externdebitering som pågår inom statsförvaltningen. Då utsikterna att bekosta statliga myndigheters medverkan i tillsynsverksamheten genom statsmedel sålunda synes be- gränsade torde enhetlighet i finansieringssätt mellan olika tillsynsformer lättast uppnås genom en konsekvent finansiering genom vattenföretagen. En sådan enhetlighet i finansiering är, som SMHI ser det en förutsättning för att tillsynsverksamheten skall kunna anordnas på ett ur samhällsekono- misk synpunkt rationellt sätt. Så innebär exempelvis ett regelmässigt ut- nyttjande av centrala myndigheter för den offentliga tillsynen lägre kostna- der genom att det totala antalet experter inom landet då kan reduceras.
SMHI inser emellertid de svårigheter som kan uppstå när det gäller att finna kostnadstäckning för länsstyrelsernas underhållstillsyn avseende ex- empelvis äldre dammanläggningar. I sådana fall torde man av rent prak- tiska skäl vara hänvisad till statlig finansiering. Handhavandekontrollen torde dock inte vara förknippad med sådana svårigheter eftersom det här är fråga om i drift varande anläggningar.
Det finns flera motiv för att kostnaderna för handhavandekontrollen bör belasta ägaren av vattenföretag. Ett motiv utgör det förhållandet att kon- trollkostnaderna står i relation till hur väl företaget sköts i fråga om vattenhushållningsbestämmelser etc. Att kostnaderna belastar företaget blir därmed ett incitament till välskötta vattenregleringar. instrument m m.
SMHI:s hittillsvarande tillsynsverksamhet har främst inneburit kontroll av att meddelade vattenhushållningsbestämmelser följs, men även gransk- ning av funktionsdugligheten hos de instrument som används i kontroll- syfte. övervakning av höjdläget på vattenståndsskalor, kontroll av avbörd- ningskurvor mm. Det bör härvid framhållas att SMHI även studerar möj- ligheterna att genom utökad datorisering förenkla kontrollprogram. något som kan leda till lägre kontrollkostnader. SMHI kan också många gånger tack vare sitt kontrollantskap lämna prognoser och råd som möjliggör ett effektivare utnyttjande av vattenresurserna utan att därför regleringsbe- stämmelsernas efterlevnad äventyras. Även för att förebygga skador. tex i samband med flöden, är kvalificerad hydrologisk information såsom flö- desprognoser nödvändig. bla som underlag för en förutseende planering av tappningen från regleringsmagasin.
Förutom den effektivisering av själva kontrollverksamheten som SMHI kan medverka till genom sina erfarenheter och resurser på området. vill SMHI peka på fördelen av en bättre bevakning av allmän och enskild rätt.
Kostnaderna för SMHI:s medverkan i tillsynsverksamheten bör. av skäl som ovan anförts. även fortsättningsvis belasta vattenföretagen enligt den särskilda taxa för SMHI som fastställts av regeringen. Detta bör även gälla om SMHI tilldelas funktionen som central tillsynsmyndighet beträffande vattenföretags handhavande.
Kammarkollegiet: I rättsfallet NJA 1976 s l65 angående Vojmsjöns reglering har högsta domstolen ansett att laglig möjlighet för närvarande saknas att förordna om tillsyn och kontroll av vattenbyggnadsföretag för all framtid. dvs sedan den löpande prövotiden i målen avslutats. Vatten- lagsutredningen har uppmärksammat denna brist i den nuvarande lagstift- ningen och föreslagit att länsstyrelserna. som förutsätts få särskild sakkun- skap härför. blir tillsynsmyndigheter för kontroll i främsta rummet av funktionen och säkerheten hos anläggningsdelarna. Det föreslås vidare att annan instans skall kunna förordnas att utföra tillsynen om en länsstyrelses kapacitet inte skulle räcka till eller om det skulle krävas specialkunskaper
Prop. 1981/82: 130 206
för detta ändamål. tex av det slag SMHI. SGU eller fiskeristyrclsen besitter.
I likhet med utredningen anser kollegiet det vara i högsta grad angeläget att det tillskapas lagliga möjligheter för den framtida tillsynen av vattenfö- retagen. För närvarande saknas dock de personella resurserna hos länssty- relserna. vilka i så fall måste förutsättas få en kraftig upprustning på tcknikersidan.
Kammarkollegiet delar utredningens uppfattning att säkerhetsaspek- terna in in motiverar en regelmässig tillsyn av vattenbyggnaderna. Huruvi- da denna tillsyn och kontroll bör utövas av länsstyrelserna eller annan myndighet kan också diskuteras. Att särskild fackmyndighet inte regel- mässigt bör förordnas kan i och för sig vara en riktig tanke. Detta har emellertid fått ett alltför restriktivt uttryck i lagförslaget (21:2l. Kollegiet anser att satsen "Om särskilda skäl föreligger" bör ändras till "Om behov av särskild sakkunnig föreligger".
Den senare lydelsen torde bättre avspegla vattenlagsutredningens inten- tioner. Det bör främst ankomma på tillståndsmyndigheten att med ledning av behovet från fall till fall bestämma härom. Vidare får det tas för givet att SGU. SMHI. tiskeriintendenten eller annan institution som kan komma i fråga för uppgiften själv bäst förstår att bedöma omfattningen av den nödvändiga tillsynen eller kontrollen. om denna bör utövas regelbundet eller stickprovsvis eller genom inhämtande av uppgifter direkt från till- ståndshavaren. Därjämte står det naturligtvis tillståndsmyndigheten fritt att i lämplig form'avgränsa uppdraget för den som satts att utöva tillsynen.
Utredningen föreslår att kostnaderna för länsstyrelsens tillsyn skall stan- na å statsverket under det att tillsyn av annan. vare sig funktionen bedrivs av statlig myndighet eller av enskild. skall bekostas av företagaren. Kolle- giet kan för sin del inte se någon principiell skillnad i att länsstyrelsen eller exempelvis SMHI utför tillsynskontrollen: det bör knappast finnas motiv för att i ena men inte andra fallet belasta staten med den kontrollkostnad som orsakas av företagaren. Kollegiet förordar därför att denne i bägge fallen åläggs bekosta tillsynen och kontrollen.
Lantbruksnämnden i Malmöhus län: Som en nyhet i svensk vattenlag- stiftning föreslås att länsstyrelsen skall utöva tillsyn över vattenföretagen. Bestämmelsen har tillkommit framförallt för att få viss kontroll på att dammbyggnader och andra anläggningar underhålles så. att skador genom ras och översvämning ej onödigtvis behöver uppstå. Lantbruksnämnden anser reglerna om tillsyn befogade. Även vid markavvattningsföretag skul- le det ibland vara av värde om en myndighet kunde ålägga vissa rensnings- åtgärder. Detta synes bli möjligt med den föreslagna ordningen.
Lantbruksnämnden i Skaraborgs län: Utredningen föreslår väsentligt utökad offentlig tillsyn över vattenföretagen. I 25 åsyftas ”fortlöpande tillsyn . .. som bör omfatta alla typer av vattenföretag". Tillsynskravet motiveras i första hand av de olycksfallsrisker som kan uppstå efter bris- tande underhåll av dammanläggningar men utredningen betonar helt riktigt även vikten av underhåll på "diken. pumpanordningar och ledningar”. Enligt nämndens erfarenhet kan "bristande underhåll konstateras i många av dagens olika vattenföretag.
Nämnden bedömer en ökad offentlig tillsyn av många vattenföretag angelägen men det är rimligt att samhällets tillsynsverksamhet i första hand koncentreras på vattenföretag vars underhåll är angeläget från allmän synpunkt. ] övriga vattenföretag bör det ligga i ägarens/delägarnas intresse att bevaka den allmänna underhållsplikt som finns reglerad i 20 kap.
Prop. 1981/82: 130 207
Tillsyn bör utövas av regional myndighet. Jfr 2.5 i Zl kap. Beträffande markavvattnings- och bevattningsföretagen bör lantbruksnämnden vara den lämpligaste tillsynsmyndigheten. Tillkomsten och fortbeståndet av dessa företag är så intimt knuten till övriga rationaliseringsinsatser inom jordbruket och till nämndens rådgivnings- och projekteringsverksamhet. att det nuvarande organisatoriska sambandet med nämnden inte bör bry- tas.
[ förslaget till Lag om införande av nya vattenlagen (2225) bör man överväga att låta tillsynen omfatta alla de äldre vattenföretag vars under- håll är av allmänt intresse.
Skogsvärdsstyrelscn i Norrbottens län: Beträffande övriga frågor som behandlas har skogsvårdsstyrelsen inget att erinra mot den lagstiftning som berör trummor, broar samt byggnader av vallar och bankar som bl.a. berör vägbyggnad och viltvatten. Styrelsen hälsar även med tillfredsställel- se att vattenlagsutrcdningen även tagit upp underhålls- och säkerhetsfrå- gorna vid vattenbyggen och föreslagit länsstyrelsen som tillsynsmyn- dighet. Skogsvårdsstyrelsen. som är förvaltare av flera nedlagda flottleder. har med om konstaterat att fiera dammar är i bristfälligt skick (vid invente- ring l974 64 dammar av l31 inventerade). Styrelsen skrev dätför till jordbruksdepartementet l975-02-05 med anhållan om medel. Det är styrel- sens förhoppning att samtidigt som tillsynen nu lagfästs även medel ställs till förfogande för åtgärder (förstärkning. nybyggnad eller utrivning).
Fiskeristyrelsen: Frågorna om tillsyn över efterlevnaden av nuvarande VL har lämnat åtskilligt övrigt att önska. Det har i huvudsak tillkommit den som ansett sig i ett eller annat avseende störd att påkalla ingripande från polis och åklagare. eller överexekutor. Ansökan om handräckning har dock också kunnat göras av åklagare eller annan berörd myndighet. Där- emot har ingen för tillsynsverksamheten direkt ansvarig myndighet fun- nits. '
I VL-förslaget ska länsstyrelserna öva tillsyn över vattenföretag och därtill hörande anläggningar. Möjlighet lämnas att uppdra denna tillsyn åt annan myndighet. Förslaget är dock enligt styrelsens mening inte tillräck- ligt långtgående. Tillsynsfrågorna bör i och för sig kunna anförtros åt länsstyrelserna med möjlighet att anlita biträde av exvis företrädare för fiskeriadministrationen. Däremot skulle det behövas ett klart uttalande i kommande proposition att länsstyrelserna har en skyldighet att i anslut- ning till sin tillsyn enligt annan markpolitisk (BL. NvL) lagstiftning bedriva en aktiv tillsynsverksamhet. 2.5 bör därför också säga. att "tillsyn över efterlevnaden av denna lag" utövas av länsstyrelsen.
F iskeriintendenten i Nedra södra distriktet: Viktiga är de nya regler om tillsyn av vattenföretag som föreslås. [ många mindre vattendrag har t. ex. ett felaktigt handhavande av en reglering åsamkat fisket förhållandevis stora skador liksom att förfallna anordningar kan försvåra fiskvandring.
Ökad tillsyn och krav på att anläggningar underhålls kanske får till följd att ägare till dammar och annat i större utsträckning begär utrivning. Detta skulle underlätta möjligheterna till fiskvandring i många vattendrag.
Statens naturvårdsverk: Vattenlagsutredningcn föreslår att länsstyrel- sen görs till tillsynsmyndighet enligt den nya vattenlagen . Naturvårdsver- ket instämmer i att detta är en lämplig lösning. Som tidigare angivits har emellertid länsstyrelserna redan nu uppgifter enligt gällande lagstiftningar. bl. a. tillsynsuppgifter enligt ML, som man inte har resurser att helt genom- föra. Verkct har i flera andra sammanhang påtalat att personalförstärk- ningar för detta ändamål måste ske vid naturvårdsenheterna. Innan nya uppgifter åläggs länsstyrelserna måste därför resursfrågan noga övervägas.
Prop. 1981/82: 130 208
Koncessionsnämndenför miljöskydd: Nämnden vill framhålla att läns- styrelsernas blivande tillsyn över vattenföretagen bör samordnas med tillsynen enligt ML, vilket bl.a.. innebär att det inte kommer att saknas tillräckliga arbetsuppgifter för tekniskt utbildad personal.
Sveriges geologiska undersökning ( SG U ): l betänkandet sid 205 anföres om tillsyn och uppföljning, att SGU vad gäller grundvattentäkter har samma funktion som SMHI vad beträffar vattenfrågor. dämningar och vattenregleringar.
SGU instämmer i utredningens synpunkter på verkets möjligheter att bidra till en fristående övervakning av grundvattenföretag. .
Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Enligt lagförslaget skall tillsynen över vattenföretag och därtill hörande anläggningar utövas av länsstyrelsen. sen redan har en organisation för sin tillsynsverksamhet enligt miljö- skyddslagen. dels för att länsstyrelsen jämlikt sina åligganden enligt vat- tenvårdslagstiftningen har en relativt god kännedom om förhållandena i många av länets vattendrag och andra vattenområden. Härjämte har läns- styrelsen genom l976 års tillägg till 2 kap. 33 å och 3 kap. lOä vattenlagen getts möjlighet att ingripa vid försummat underhåll av vattenbyggnad. En förutsättning för länsstyrelsens utvidgade tillsynsfunktion är att länsstyrel- serna — som utredningen också framhållit — tillförs erforderliga personella resurser. Vid tillsynen bör givetvis samråd ske med lantbruksnämnd. skogsvårdsstyrelse m. fl, Möjlighet finns också till delegation av tillsyns- funktionen till bl.a. nyssnämnda myndigheter. Förslaget tillstyrkes.
Länsstyrelsen _i Värmlands län: Länsstyrelsen delar utredningens syn— punkter om lämpligheten att ge länsstyrelsen föreslagna tillsynsfunktioner. I detta sammanhang vill länsstyrelsen dock bestämt framhålla att ramarna för att verkställa länsstyrelsens uppgifter som tillsynsmyndighet redan nu är för små. Miljöskyddslagen trädde ! kraft 1969. Ännu har tillsynen enligt denna lag dock inte tillnärmelsevis fått den omfattning som lagstiftaren förutsatte.
Länsstyrelsen finner det angeläget att den personal som skall handlägga ärenden och utöva tillsyn enligt vattenlagen får den utbildning som erford- ras för att den nya verksamheten skall kunna bedrivas på avsett sätt. För att möjliggöra detta och därmed även skapa goda förutsättningar för en friktionsfri övergång till de nya bestämmelserna mäste länsstyrelserna i god tid innan lagen träder i kraft förses med de tilltänkta resursförstärk- ningarna. — — —
Någon form av centralt tillsynsorgan är nödvändigt för att kunna skapa enhetlighet och samordning i tillsynsarbetet. Ett sådant organ verkar lämp- ligtvis genom att ta fram för tillsynsfunktionen vägledande råd och anvis- ningar. Samordningsorganet behöver inte nödvändigtvis bli av permanent natur utan kan ver-ka under en öv ergångstid för att underlätta uppbyggna- den av länsstyrelsernas tillsynsfunktionen
De föreslagna reglerna för tillsynsverksamhetens bedrivande synes vara ändamålsenliga, Viss komplettering är dock erforderlig vad avser övergiv- na anläggningar.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Länsstyrelsen delar de synpunkter som utredningen redovisar beträffande länsstyrelsens tillsynsfunktion samt dess initialuppgift att inventera och kartlägga förhållandena i vatten- drag och andra vattenområden. En sådan kartläggning torde sannolikt om än i mycket blygsam omfattning ha igångsatts i samband med planeringen av vattenresurserna i vissa län.
Prop. 1981/82: 130 209
Utredningen framhåller i annat sammanhang behovet av inventering och planering av vattentillgångarna för att man bättre skall kunna göra en planmässig bedömning av ett vattenföretags lokalisering och omfattning. Länsstyrelsen vill peka på nödvändigheten av att personella resurser ställs till berörda myndigheters förfogande för sådant inventerings- och plane- ringsarbete. För närvarande är den personal som finns för detta verksam- hetsfält på länsstyrelsernas naturvårdsenheter otillräcklig.
Länsstyrelsen iJämtlands län: Enligt förslaget blir som nämnts länssty- relsen ansvarig för tillsyn över vattenföretag med därtill hörande anlägg- ningar. Länsstyrelen har emellertid inte möjlighet att kräva ersättning härför annat än om tillsynen utföres av annan än länsstyrelsen. Erfarenhe- ter från nuvarande tillsynsverksamhet på miljövårdsområdet visar att den- na ej fungerar i allo tillfredsställande. Mycket talar för att samma förhållan- de kommer att gälla vattenföretag enligt vattenlagen , om inte länsstyrelsen får möjlighet att avgiftsbelägga tillsynsverksamheten.
Länsstyrelsen i Norrbottens län: Länsstyrelsen tillstyrker förslaget i denna del. Länsstyrelsen förutsätter att länsstyrelsen senare kommer att få möjlighet att yttra sig över storleken av den personalförstärkning som genom utredningens förslag kommer att tillföras länsstyrelsen.
Östersunds kommun: Förslaget om en fortlöpande tillsyn från offentlig myndighet av anläggningars underhåll och skötsel måste anses mycket tillfredsställande. Säkerhetsfrågorna är kanske mest uttalade när det gäller dammanläggningar. Dessa ägs till större delen av andra än staten eller medlem av Svenska Kraftverksföreningen (som har stränga kontroll- regler). Ofta har också dammarnas ursprungliga ändamål fallit bon. Kvar- nar och sågverk har lagts ned och flottningen har upphört.
Tillsynen skall dock omfatta alla typer av vattenföretag och kunna ske oavsett om tillstånd erhållits eller inte.
Länsstyrelserna fullgör redan idag vissa uppgifter ifråga om katastrof- beredskapen (planläggning och räddningstjänst enligt 1974 års brandlag). Sedan 1976 har länsstyrelserna också fått möjlighet att ingripa vid försum- mat underhåll av vattenbyggnad. _
Under ett uppbyggnadsskede torde enligt utredningen de förstärkta re- surserna hos länsstyrelsen få tas i anspråk för inventering av förhållandena i vattendrag och andra vattenområden.
Utredningens ståndpunkt att kostnaderna för länsstyrelsens tillsyns- funktion helt skall bestridas av statsverket är inte självklar. Här skall jämföras med att de kostnader som uppkommer då ett särskilt sakkunnigt organ förordnas för tillsyn vid sidan av länsstyrelsens normala tillsyn enligt förslaget skall betalas av tillståndshavaren.
Svenska naturskyddsföreningen: [ utredningens betänkande diskuteras bl.a. tillsyn över vattenföretag. Av diskussionen förefaller det som om utredningen med tillsyn i första hand avser en av säkerhetsskäl betingad inspektion av dammar och liknande anläggningar. Föreningen vill vitsorda att sådan tillsyn är utomordentligt betydelsefull. men för den skull får inte glömmas bort att det också är mycket viktigt att en myndighet har tillsyn över att vattenlagens bestämmelse över huvud taget efterlevs. Utomor- dentligt viktigt är det exempelvis att någon myndighet övervakar att vat- tenföretag inte kommer till stånd utan förprövning då sådan erfordras och att rättelse kommer till stånd i sådana fall då så ändå skett och skada eller olägenhet därigenom förorsakats motstående intresse. Föreningen vill allt- så kraftigt understryka att begreppet tillsyn måste ges en vidare innebörd. Enligt föreningens mening bör länsstyrelsen utses till tillsynsmyndighet
Prop. 1981/82:130 210
och ges erforderliga befogenheter och personella och andra resurser för att kunna fullgöra sin tillsyn på ett tillfredsställande sätt.
Sveriges advokatsanmmd: Sarnfttndet finner utredningens förslag om fortlöpande tillsyn över underhållet och handhavandet av vattenföretag vara väl motiverat.
Sveriges domaref't'irband: Grundförutsättningen för en lagreglering av underhålls- och tillsynsfrågorna måste. på sätt uttalas i betänkandet. vara att det åligger ägaren att svara för en anläggnings underhåll och att se till att den fungerar tillfredsställande. Såsom utredningen föreslår bör det dock åligga tillståndsmyndigheten att i samband med tillståndsprövningen också i viss utsträckning granska ritningar rörande anläggningens kon- struktion och hållfasthet. utskovens avbördningsförmåga m.m. Det bör dock understrykas att denna granskning — med hänsyn till de resurser tillståndsmyndigheterna idag disponerar eller som rimligen kan väntas bli ställda till förfogande —— endast kan bli översiktlig.
Förbundet tillstyrker förslaget att genom offentlig myndighet kontrollera anläggningars utförande samt att fortlöpande kontrollera deras underhåll och handhavande. Denna tillsyn bör åvila ett kvalificerat regionalt organ. Under förutsättning att erforderliga personella resurser tillföres länsstyrel- serna synes dessa lämpliga som tillsynsmyndigheter: såsom förbundet förut uttalat vid behandlingen av prövningssystemet bör samma myndighet dock inte ha hand om både tillståndsprövning och tillsyn.
Fastighetsråa'ens förening: Utredningen anser naturligt att tillstånds- myndigheten vid sin prövning av vattenföretag vari ingår anläggning av dammbyggnad utför viss granskning samt att det skall finnas viss möjlighet att i efterhand konstatera att en färdigställd anläggning utförts i enlighet med tillståndsmyndighetens beslut och på ett från säkerhetssynpunkt be- tryggande sätt. Föreningen ansluter sig här till vad som anförts i denna fråga av vattendomstolen vid Jämtbygdens tingsrätt. Likaså ansluter sig föreningen till vad samma vattendomstol anfört beträffande reglerna för fortlöpande tillsyn över underhållet av vattenföretag.
Föreningen vill i detta sammanhang framhålla angelägenheten av att man i tillståndsbeslut ger tydliga föreskrifter om besiktning. kontroll och tillsyn (15: 8 punkt 6 VL-förslaget). Av särskild vikt är detta i fråga om dammar, vattenståndsmärken och vattenståndsskalor.
Regler motsvarande dem som nu finns i 13 kap 3 & VL — att vattenrätts- domaren på begäran av någon som är beroende därav kan förordna sak- kunnig att utföra besiktning av vattenbyggnad — saknas i lagförslaget. Utredningen anser att i detta hänseende rättegångsbalkens allmänna regler om bevisning bör gälla (sid 206).
Föreningen är emellertid av den uppfattningen att det för den som är beroende av annans byggnad i vatten kan vara värdefullt — utan att rättegång pågår eller aktualiseras — att i ordnad form och på ett något så när enkelt sätt få klarlagt om ifrågavarande byggnad och där eventuellt utövad reglering är av laga beskaffenhet. Den möjligheten har utnyttjats åtskilliga gånger och man torde därigenom ha kunnat undvika onödiga processer. Förordnandet har också den funktionen att det ger besiktnings- mannen tillträde till byggnaden. Den väg utredningen anvisat via rätte- gångsbalkens regler om bevisning är svårtillgänglig. Föreningen föreslår därför att en bestämmelse motsvarande 13 kap 3 & VL införs i den nya vattenlagen. '
Svenska lnsjöfiskarenas ("(antal/förhand: Utredningen anser att det all— männa måste få ökade möjligheter att övervaka anläggningars konstruk-
Prop. 1981/82: 130 211
tion och fortlöpande kontrollera dess underhåll och handhavande. Detta gäller speciellt mindre anläggningar som inte utförts av medlemmar i Kraftverksföreningen eller av staten. Tillsynen skall företrädesvis omhän- dertas av länsstyrelserna men även av annan. t.ex. tiskesakkunnig för kontroll av åtgärder som sökanden ålagts till skydd för fisket. Slutligen skall finnas möjlighet att överta underhållet av övergiven anläggning. SlC anser dessa förslag vara välmotiverade och angelägna.
Norrlands natarvärn: Kontrollen har icke sällan varit otillräcklig. ] betänkandet talas åtskilligt om kontroll på att dammar blir säkra: detta är viktigt. Men det är också viktigt att det kontrolleras att föreskrivna åtgär- der i andra hänseenden vidtagas. Naturvärnct vill särskilt här framhålla kontrollen på att den s. k. efterföljande röjningen noga iakttages. Erfaren- heterna ha klart visat att man här inte kan lita på att kommuner, polismyn- digheter och åklagare utöva tillräcklig löpande kontroll. Det bör inskärpas att länsstyrelserna här har ansvar. Kammarkollegiet bör vara samordnan- de myndighet. Men för att kontrollen skall kunna vara tillräcklig måste både länsstyrelser och kammarkollegiet ha ökad arbetskraft förtrogen icke minst med ekologiska sammanhang.
6.2 Utrivning och övertagande av underhållsskyldighet
Svea hovrätt: Det kan finnas skäl att överväga, om det är nödvändigt att upprätthålla kravet på att fastighet skall skadas av en anläggnings bortta- gande. för att fastighetens ägare skall tillåtas övertaga underhållet av anläggningen. En önskan från fastighetsägare att få övertaga underhållet av exempelvis en bro har ibland dikterats av ett kulturhistoriskt intresse av att bevara bron och synes förtjäna beaktande.
Hovrätten för Nedre Norrland: Enligt utredningens uppfattning bör rätt att överta underhållsskyldigheten föreligga i alla de fall då utrivning av anläggning i vatten begärs hos myndighet. oavsett om tillståndsplikt för utrivning föreligger eller inte (5 212 n). Hovrätten har svårt att förstå denna konstruktion med en "rätt" som kan göras gällande endast om utrivning begärs. Vad utredningen sedan anfört om att för övertagande av under- hållsskyldigheten annat än inverkan på vattenförhållandena skall kunna beaktas leder till frågan om inte hithörande spörsmål borde regleras i väglagstiftningen och anläggningslagen . Om exempelvis allmän väg med bro skall dras in. borde det vara möjligt för berörda fastighetsägare att överta väg- och brounderhållet och handha detta i form av en samfällighet. allt enligt väglagstiftningen.
De nu kommenterade frågorna synes behöva ytterligare bearbetning. Jämtbygdens tingsrätt: Vad utredningen anfört angående utrivning och övertagande av underhållsskyldighet kan tingsrätten till övervägande del
' instämmai.
Utredningen har på s. 210 y uttalat att ägarens begäran om utrivning "i princip" skall bifallas. Utredningen synes emellertid anse att ägaren under alla förhållanden skall ha rätt att erhålla tillstånd att utriva byggnaden. varför det angivna uttryckssättet möjligen syftar på att enligt 17 kap. 3 & förslaget tillståndsmyndigheten skall bifalla ansökningen om ej förord- nande meddelas om övertagande av underhållsskyldigheten enligt 4 & sam- ma kapitel.
Utredningen har vidare ansett att rätten att överta underhållsskyldighe- ten bör tillkomma varje ägare av fast egendom som skulle lida skada av vilket slag som helst genom utrivningen samt att för sådant övertagande ej
Prop. 1981/82: 130 212
bör krävas att utrivningen skulle medföra synnerlig skada genom inverkan på vattenförhållandena. Det bör i stället till exempel räcka med att bortta- gandet av en bro medför skada för en fastighet genom försämrade kom- munikationer. Den omständigheten att utredningen tidigare i fråga om rätt till ersättning för skada genom utrivning hävdat att skadan skall hänföra sig till ändrade vattenförhållanden bör inte föranleda någon annan bedömning i nu förevarande avseende där ändamåls- och lämplighetssynpunkter mås- te vara avgörande. Utredningen har i detta sammanhang hänvisat till 6 kap. 28 ä' vattenlagen där det införts möjlighet för skadelidande fastighetsägare att överta flottledsanläggning i avlyst flottled.
Tingsrätten anser. att även med de nya möjligheter som införts i 6 kap. 28 & vattenlagen det är olämpligt att övertagande av underhållsskyldighet varom nu är fråga får ske enligt vattenlagen och att prövningen hellre bör äga rum enligt väglagstiftningen och anläggningslagcn. Skyldighet att söka tillstånd till utrivning torde. nämligen inte föreligga i samtliga fall då det blir fråga om utrivning. Sakägarnas möjligheter att bevaka sin rätt till nämnda övertagande blir därför beroende av om dylik ansökan görs hos tillstånds- myndigheten. Dessutom kan det bli fråga om ett utredningsarbete av sådant slag som ej har med förhållandena i vattnet att göra.
Statens vägrar/t': Vad avser de föreslagna reglerna i kap 17 om utrivning ifrågasätter vägverket — som byggare och ägare till broar. färjlägen. bryg- gor m.m. — om inte i lagtexten till 17: 4 kunde införas den bestämmelsen att. i de fall begärt tillstånd till utrivning av byggnader i vatten avslås och byggnaden således mot verkets önskan inte rivs ut. inte bara underhålls- skyldigheten utan även äganderätten överförs till den eller dem som mot- satt sig utrivningen. Härigenom skulle såväl underhållsskyldigheten som äganderätten överföras till samma subjekt.
Kammarkollegiet: De i lagförslaget upptagna reglerna för utrivning m.m. (17: 2—4) innebär att tillståndsgivningen vid utrivning av t. ex. äldre dammar och kraftstationer sker efter i huvudsak samma regler som de nu gällande. vilket innebär att ansökan om utrivning normalt skall bifallas. såvida inte fastighetsägare som lider synnerlig skada eller staten mfl kan äta sig underhällsskyldigheten.
Kollegiet anser det bra att rekvisitet "synnerlig skada" för rätt till övertagande av underhållsskyldi;-_zhetcn i lagförslaget uppmjukats till en- bart "skada". Kollegiet är dock av den uppfattningen att det kan finnas åtskilliga fall där det både måste bedömas vara orimligt att riva en vatten— byggnad med hänsyn till allmänna och enskilda intressen och samtidigt kan vara obilligt att någon annan än den tidigare ägaren tvingas ta hand om underhällsskyldigheten. 1 de fall då utrivningsfrågor hittills behandlats i vattenmål har dammarna och vattenverken varit små. gamla och/eller i dåligt skick. En nyare lagstiftning måste dock räkna med eventualiteten att även något större vattenverk kan bli föremål för begäran om utrivning. Kollegiet vill understryka att även företag av relativt måttlig storleksord- ning kan medföra en total omdaning av naturförhållandena inom en bygd och att utrivning därvid ger väl så svåra konsekvenser som uppförandet av byggnaden en gång gjort. Kollegiet vill därför förorda att avsnittet antingen kompletteras med en bestämmelse om att utrivning skall vägras vid allvar- lig skada eller — ännu hellre — att hela detta avsnitt utgår och reglerna om utrivning inordnas i tillåtlighetskapitlet.
Rikxuntikruriaiimhatet: Ett stort antal anläggningar och anläggningsmil- jöer äger betydande kulturhistoriskt värde. Dessa kulturminnen kan vara arkitektoniskt eller tcknikhistoriskt värdefulla äldre kraftverk eller märk-
Prop. 1981/82:130 213
liga broar. Ämbetets dokumentation av sådana anläggningar är begränsad och härrör beträffande vattendrivna anläggningar främst från översiktliga inventeringar och arkivalier. F.n. pågår inventering av de äldre broarna i vissa län. Genom det material som på detta sätt framkommit står det fullt klart att många anläggningar har så högt värde att de fordrar stort hänsyns- tagande vid eventuella förändringar. Vissa anläggningar kan ha ett rent musealt värde.
Ämbetet anförde redan 1969 i remissyttrande till utredningen betydelsen av att utredningen beaktade frågan om lämpliga åtgärder och lagstiftning i samband med nedläggning av kraftverk och upphörande av vattenregleringar.
Ämbetet delar utredningens uppfattning om den till ägandet knutna underhållsskyldigheten. Enligt förslaget tl7 kap. 4 55") skall ägarens begäran om utrivning i princip bifallas (s. 370). Under vissa omständigheter kan underhållsansvaret övergå på fastighetsägaren. Sådant förordnande kan också meddelas för staten. kommunen eller vattenförbund till skydd för allmänna intressen. Enligt ämbetets mening bör varje näringsgren ta ett ansvar för att bevara kulturminnen som den egna verksamheten avsätter. Ämbetet anser det av stor betydelse för kulturminnesvården om 45 andra stycket kunde ges en sådan tolkning att ägarna till anläggningarna i större utsträckning än i dag tar på sig ansvaret för det framtida underhållet.
Fiskenämnden [Jämtlands län: Avsaknaden av bestämmelser för syste- met vid avveckling av flottning och flottled uppfattades då det blev aktuellt på 1950-talet som en stor brist. Liknande erfarenheter framkom vid ned- läggningen av 1920-talets kraftstationsanläggningar. Det bör nu tillses att fullt tillfredsställande avvecklingsregler finns skisserade i den nya vatten- lagen för de vattenföretag som nu kan vara aktuella. För att ytterligare säkerställa sig i detta avseende bör en återställningsfond med speciell återställningsavgift övervägas för nu aktuella fall.
Västerbottens länsorgan för vattenkraftfrågor: Utredningen har föresla- git bestämmelser om hur utrivningsfrågor skall handläggas. om vem som skall vara berättigad att begära utrivning och om ersättning skall utgå till intresse som blivit skadat av utrivningen. Länsorganet anser att de före- slagna bestämmelserna är väl avvägda men vill samtidigt framhålla nöd- vändigheten av att statsmedel ställs till kommunernas förfogande för utrivnings- och återställningsåtgärd i äldre avlysta flottleder. Hittills har skogsvårdsstyrelserna såsom särskilda förvaltare enligt lagen om flottning i allmän flottled sökt att lösa dessa problem med anlitande av medel som ställts till förfogande genom arbetsmarknadsverkets försorg. Dessa medel har dock varit helt otillräckliga och utgjort en ekonomisk belastning för kommunerna. Ett stort antal dammar och stenkistor finns säkert runt hela Norrland i gamla och avlysta flottleder. Dessa anläggningar är i allmänhet så förfallna att åtgärder måste vidtas snarast så att inte onödiga skador behöver uppstå på allmänna och enskilda intressen. — Samma synpunkter framförs av Vilhelmina kommun.
Umeå kommun: Utredningen pekar på att de nuvarande reglerna om utrivning av anläggning och övertagande av underhållsskyldigheten inte är tillfredsställande. Kommunen delar utredningens syn att det bör bli lättare för den som vill överta underhållsskyldigheten av en anläggning som ägaren vill riva att göra detta och att den ägare som får tillstånd att riva skall vara skyldig ersätta de direkta skador som utrivningen orsakar genom förändringar i vattenförhållandena. Kommunen instämmer också i utred- ningens synpunkter att tillstånd skall kunna förklaras förverkat. om vill-
Prop. 198l/82: 130 214
koren i tillståndsbeslutet åsidosätts och underhållsskyldigheten överföras på annan vars rätt berörs av anläggningen. Den som verkställt åtgärderna föreslås få rätt att kräva kostnaderna åter av ägaren.
Svenska naturskyddsfi'ireningen: 1 17 kap. 4å föreslår utredningen bl. a. att ersättning i vissa fall skall utgå. till ägaren av damm som inte får utrivas. Specialmotiveringen till denna paragraf har råkat bli oklart skriven. men som föreningen uppfattat reglerna innebär dessa att dammägaren i vissa fall skulle få ersättning för den vinst han skulle kunna göra om dammen fick rivas ut. Ersättning skulle med andra ord utgå för ett förväntnings- värde. Enligt föreningens mening rimmar detta mycket illa med de ersätt- ningsregler som gäller enligt vattenlagen i övrigt och enligt annan lagstift- ning. Föreningen anser att reglerna måste ändras på denna punkt.
Sveriges advokatsamfitnd: Samfundet anser det vara riktigt att. som utredningen föreslår. frågor om rätt till ersättning för skador på grund av utrivning skall behandlas på principiellt samma sätt som ersättningsfrågor vid tillkomsten av en anläggning samt att möjlighet skapas till tvångsvis utrivning.
TCO framför samma synpunkter som fiskenämnden i Jämtlands län.
6.3 Övergivna anläggningar m. m.
Svea hovrätt: Utredningen hävdar (s. 215.) att ägare av anläggning i vatten icke genom passivitet kan överföra äganderätten till markägaren samt att denne ej heller får äganderätten till bro eller brygga som ingått i indragen allmän väg (jfr. 325 VägL). Vad utredningen sålunda uttalat överensstämmer icke med vad som får anses vara gällande rätt (jfr prop. 1930: 106 s. 10. 51 och 54). varför frågan bör uppmärksammas under det fortsatta lagstiftningsarbetet. Härvid torde även få övervägas om en änd- ring är påkallad vad gäller det vattenrättsliga ansvaret.
Hovrätten delar utredningens uppfattning (s. 217) att en ny vattenlag bör möjliggöra för annan att överta ansvaret för övergiven anläggnings fortsat- ta underhåll. Om detta ansvar sedermera återgår till ägaren. bör denne utge ersättning för nedlagda kostnader i sådan omfattning att han icke gör obehörig vinst. Ersättningen bör täcka skadan av att anläggningen ej kunnat utnyttjas under skälig avskrivningstid för nedlagda kostnader. Skulle erforderliga regler därom bli alltför komplicerade. är det möjligt att låta den som övertar underhållsan svaret för en övergiven anläggning också överta äganderätten till densamma.
Hovrätten för Nedre Norrland: [ viss anslutning till vad som sagts i föregående avsnitt (se avsnitt 6.2!) vill hovrätten ifrågasätta om — såsom utredningen hävdat (s. 215) —— 32å väglagen har den innebörden att ägande- rätten till och underhållsskyldigheten beträffande bro eller brygga som ingått i indragen allmän väg alltjämt tillkommer staten. En lagändring vore här önskvärd till klarläggande av det vattenrättsliga ansvaret.
Hovrätten ställer sig tveksam till om den ordning som utredningen föreslagit beträffande utrivning av övergiven anläggning genom annan än ägaren (s. 2l6 D är tillräckligt effektiv. Riskerna för att erforderliga medel blir svåra att uppbringa och för att kostnader och skadeersättningar kom- mer att stanna på den utrivande samt betydelsen härav — det må gälla det allmänna eller enskild — synes ha underskattats av utredningen. Det kan synas mera realistiskt att samhället engagerar sig i dessa frågor. De an- tydda problemen torde nämligen ej kunna bemästras utan hjälp av statliga medel.
Prop. 1981/82: 130 215
Hovrätten ansluter sig till utredningens uppfattning om möjligheten till övertagande av ansvaret för anläggnings fortsatta underhåll (s. 217 n) och vill härvid tillägga att det i vissa fall kan finnas ett uppenbart allmänt intresse av att anläggningen bibehålles.
Jämtbygdens tingsrätt: Vad utredningen i denna del anför föranleder icke någon särskild kommentar av tingsrätten.
Stockholms tingsrätt: Utredningen uttalar (s. 215) att staten. även sedan en väg indragits från allmänt underhåll. har äganderätten till och skyldighet att underhålla broar och bryggor som ingått i vägen. Tingsrätten instämmer i att åtminstone underhållsskyldigheten av sådana broar och bryggor bör åvila staten men det är osäkert om nu gällande bestämmelser ålägger staten sådan skyldighet. Om staten erhållit tillstånd enligt VL att uppföra en bro eller brygga torde ansvaret för underhållet ligga kvar hos staten tills under- hållsskyldigheten enligt 2 kap. 345 VL överförs på annan. Möjligen kan underhållsskyldighet av bro för väg som indragits från allmänt underhåll läggas fast i instruktionen för statens vägverk. Säkrast torde vara att ändra 32å VägL så att underhållsskyldigheten klart slås fast.
Länsstyrelsen i Värmlands län: Det finns i länet ett stort antal vattenan- läggningar där ansvarig numera saknas eller där oklarhet råder om vem som är ansvarig för underhållet. Ofta rör det sig om mindre dammbygg- nader som saknar skötsel eller där skötseln är sporadisk eller eljest bristfäl- lig. Anläggningarna utgör, med hänsyn till det skick som de befinner sig i. i vissa fall latenta katastrofrisker som kan utlösas särskilt vid exceptionella vattenflöden. Ofta motsvarar anläggningarna inte de krav som bör ställas på dem från naturvårds- eller miljöskyddssynpunkt.
För att komma till rätta med de problem som sammanhänger med angivna förhållanden föreslår utredningen att koncessionsnåmnden skall på framställning av kammarkollegiet kunna förordna om bl. a. utrivning av en anläggning.
Utifrån de erfarenheter länsstyrelsen har av de herrelösa anläggningarna har vattenlagsutredningen inte tillräckligt uppmärksammat alla de problem som är förbundna med dessa. Förfarandet med framställning till konces- sionsnåmnden om förverkandeförklaring m.m. med avseende på tillstån- det är med hänsyn till tidsfaktorn i regel inte användbart i en akut situation då fara föreligger för liv eller omfattande förstörelse av egendom. Brandla- gen ger visserligen möjlighet för den lokala räddningstjänsten eller. i vissa fall. länsstyrelsen att ingripa i en katastrofsituation. Enligt förarbetena till brandlagen anses emellertid möjligheterna för räddningsorganen att agera vara på det sätt begränsade att åtgärder kan vidtas endast under förutsätt- ning att en händelse. som kan föranleda skada befaras vara omedelbart förestående. Enligt länsstyrelsens mening bör därför tillsynsmyndigheten — länsstyrelsen — ges befogenhet och resurser att verka i ett tidigare skede.
Medel bör också ställas till länsstyrelsens förfogande. t. ex. i form av bygdeavgifter, för medverkan till att herrelösa anläggningar. vanligen dammbyggnader. kan sättas i stånd och bevaras med hänsyn till landskaps- bilden eller av andra miljömässiga skäl. Det kan i detta sammanhang även ifrågasättas om inte särskilda former för tillsynen bör tillskapas för de övergivna anläggningarna.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län: För att komma tillrätta med problem som rör övergivna anläggningar föreslär utredningen. att tillstånd till vat- tenföretag som övergivits eller vars underhåll allvarligt försummats skall kunna förverkas och verksamheten fortsättningsvis förbjudas. Prövningen
Prop. 1981/82:130 216
skall göras av koncessionsnämnden. som i samband med förverkande kan meddela erforderliga föreskrifter för att skada eller fara för allmän eller enskild rätt inte uppstår. Om någon för anläggningen ansvarig inte finns får nämnden föreskriva att åtgärderna avseende anläggningen får utföras av annan vars rätt är beroende av att åtgärderna vidtas. t. ex. staten. kommun eller vattenförbund.
Det torde för närvarande finnas ett stort antal anläggningar för vilka saknas ansvarig. Ofta är det fråga om mindre dammbyggnader som utgör rester efter tidigare bruk och sågar eller dylikt. Vissa anläggningar sköts sporadiskt av någon eller några som är beroende av dem medan andra helt lämnats utan tillsyn. Någon kontroll av att sådana anläggningar inte är farliga förekommer inte.
För att få kontroll på herrelösa anläggningar måste enligt länsstyrelsens mening någon myndighet åläggas tillse att åtgärder vidtas för att förhindra skada och förebygga olyckor. Det bör enligt länsstyrelsens mening ankom- ma på tillsynsmyndigheten — länsstyrelsen — att ansvara härför och hos koncessionsnåmnden ansöka om utrivning eller andra åtgärder för att eliminera fara eller hindra skada. Länsstyrelsen bör också ges uttrycklig befogenhet att i fall då fara föreligger för liv eller för omfattande förstörelse av annans egendom och nämndens prövning inte kan avvaktas. själv besluta om akuta åtgärder.
Luleå kwnmun: Huvudprincipen är att ägaren till en vattenanläggning skall svara för dess underhåll och i förekommande fall för dess utrivning.
Om ägaren icke fullgör dessa åligganden eller om anläggningen är övergi- ven har stat. kommun eller enskild fastighetsägare möjlighet att utföra återställnings- eller rivningsåtgärder. I många av dessa fall kommer kost- naderna att stanna på den som utför åtgärden. Det visar bl. a. erfarenheter från restaurering av gamla flottleder.
Då dessa kostnader stundom kan bli betydande bör i lagtexten införas bestämmelser om att ansvaret och kostnaden för underhåll och bortskaf- fande av onyttiga anläggningar i första hand skall åvila anläggningens ägare och i andra hand statsverket. Att statsverket skall stå sekundärt ansvar motiveras med att statlig myndighet svarar för granskning och tillstånds- givning betr. vattenföretagen och att underhålls- och återställningsarbeten kan bli betungande för såväl enskilda som för kommuner.
7 Skydd för vattenförsörjningen
Svea hovrätt: Att bestämma de fall då förordnande om skyddsområde skall medföra ersättningsskyldighet har vållat svårigheter vid tillämpning- en av VL. Betänkandet innehåller inga försök att sammanfatta rättsläget eller att ange vad som bör gälla för framtiden. Frågan bör uppmärksammas under det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Med tanke på skyddsområdesbestämmelsers i regel generella karaktär kan i det enskilda fallet ofta lämnas dispens. Sålunda kan vattendomstolen ha föreskrivit att upplag av petroleumprodukter ej får förekomma. men att vederbörande kommunala organ äger medge undantag. Därför bör den sakägare som kräver ersättning på grund av skyddsområdesbestämmelser samtidigt styrka att förutsättningar för dispens ej föreligger.
Enligt förslaget äger den som vill kräva ersättning för skada på grund av
Prop. 1981/82: 130 217
förordnande om vattenskyddsområde föra talan därom vid fastighetsdom- stol som dömer i vattenmål. Sådan talan är att hänföra till stämningsmål ("18 kap. 3 %$ 10 p VLF) med påföljd att allmänna regler om rättegångskost- nader blir tillämpliga i målet. Detta skulle. jämfört med gällande lag. innebära en omotiverad försämring för den ersättningsberättigade. Skäl finns därför att låta de i 22 kap. 45 1 st. VLF angivna reglerna för rättegångskostnader i bl. a. mål om oförutsedd skada gälla även de fall då talan förs enligt 18 kap. 3 5 10 p VLF. Därigenom skulle också överens- stämmelse nås med motsvarande regleringi 36 å NVL.
Hovrätten för Nedre Norrland: Hovrätten efterlyser ett klarläggande av i vad mån den inom vattenlagens ram samordnade skyddslagstiftningen enligt utredningens mening bör påverka vattenskyddsbestämmelserna i annan lagstiftning (se betänkandet s. 219).
Hovrätten delar utredningens uppfattning om länsstyrelsernas lämplig- het såsom besltrtsmyndigheter i fråga om inrättande av vattenskyddsområ- den. Handläggningen av nu ifrågavarande ersättningsfrågor bör. oavsett utformningen av det framtida prövningssystemet, ankomma på ett organ som även eljest handhar sådan skadereglering där frågor om vattenförore- ning föreligger till bedömande. Förfarandet bör under alla förhållanden följa reglerna för stämningsmål (se 18 kap. 3 5 10 p VL-förslaget). dock ej. såsom konsekvensen skulle bli av utredningens förslag, i fråga om rätte- gångskostnaderna. l sistnämnda hänseende synes kostnadsbestämmel- serna i VL-förslagets 22 kap. 4 & första stycket vara bättre lämpade. ej minst med hänsyn till det motsvarande kostnadsstadgandet i 36 li NVL och den av utredningen avsedda samordningen med NVLzs materiella regler om ersättning för intrång genom förordnande om naturreservat (s. 221).
Jämtbygdenstingsrätt: Enligt 8 kap. 25 får länsstyrelsen bestämma erforderligt skyddsområde för yt- och grundvattentäkt. Enligt motsvaran- de paragraf i nuvarande vattenlag får länsstyrelsen fastställa sådant skyddsområde för grundvattentäkt endast i den mån förordnandet inte medför förpliktelse som går längre än vad den berörde måste tåla utan ersättning. Enligt förslaget skall den som drabbas av förordnande om vattenskyddsområde i ersättningsfrågan vända sig till fastighetsdomstol som dömer i vattenmål. — Tingsrätten vill påpeka risken med att länssty- relsen enligt förslaget utan någon angiven begränsning får bestämma om- fattningen av vattenskyddsområde, medan konsekvenserna härav. dvs. eventuella ersättningsanspråk. faller på en annan myndighet. nämligen fastighetsdomstol.
S tockholms tingsrätt: Tingsrätten tillstyrker att länsstyrelserna ges befo- genhet att inrätta skyddsområden för både ytvattentillgångar och grund- vattentillgångar oberoende av ersättningsfrågorna. Den som vill kräva ersättning för skada på grund därav bör. om tingsrättens förslag till fristå- ende prövningsorgan godtas. föra talan därom vid dessa organ.
Växjö tingsrätt: Tingsrätten förordar i och för sig att en samordnad skyddslagstiftning tillskapas för yt- och grundvattentillgångar. [ linje med tingsrättens uppfattning rörande prövningssystemet enligt nya VL bör beslutsfunktionen rörande inrättande av vattenskyddsområden och be- stämmelsernas innehåll ligga hos judiciell myndighet, som tillika har att avgöra eventuella ersättningsfrågor.
Kammarkollegiet: Kollegiet delar utredningens uppfattning att en ensar- tad reglering av skyddet för grundvatten och ytvatten är önskvärd. Mot de föreslagna bestämmelserna vill kollegiet blott framföra en detaljanmärk- ning. Enligt förslaget skall länsstyrelserna. till skillnad från vad som nu
Prop. 1981/82:130 218
gäller, kunna förordna om skyddsområden och föreskriva skyddsbestäm- melser som går utöver vad som enligt den allmänna aktsamhetsregeln måste tålas utan ersättning. Det måste därför vara av betydelse för sak- ägare att få del av meddelade beslut. I 815 VLF stadgas blott att länsstyrel- sen. innan den fattar beslut enligt 2 eller 3 s'. skall bereda ägare och innehavare av särskild rätt till berörda fastigheter tillfälle att yttra sig. Paragrafen bör kompletteras med att tryckt exemplar av föreskrifter. som meddelats för visst skyddsområde. kostnadsfritt tillhandahålles sakägare.
Fiskeristyrelsen: En nyhet i VL-förslaget är att olika skyddsåtgärder ska kunna föreskrivas också för ytvattentäkter. Reglerna tar visserligen sikte främst på hushållens och industrins behov av vatten, men här samman- faller fiskets intressesfär med täktverksamhetens.
1 & ger uttryck för en god, men dessvärre ofta förbisedd princip. nämli- gen att verksamheter såväl till lands som i vattnet menligt kan påverka vattenkvalitén. Detta synsätt har trots återkommande påpekanden från fiskerimyndigheternas sida haft svårt att tränga igenom i olika samman- hang som rör markanvändning. dvs. inom ramen för gällande planlagstift- ning. Det skydd som nu avses beredas vattenförsörjning via ytvattentäkter bör alltså även kunna bli till gagn för fisket, varför förslaget tillstyrkes.
De föreskrifter om vad allmänheten ska iakttaga inom vattenskyddsom- råde måste utformas på sådant sätt att utövandet av fiske inte försvåras inom skyddsområdena.
Sveriges geologiskt: undersökning (SGU): l 8 kap. 1 15 i förslaget be- handlas frågan om skydd för vattentillgång. även av grundvatten "som utnyttjas eller kan komma att utnyttjas". Jämfört med gällande VL. 2 kap.. 64 få, har ordet "framdeles" bortfallit. Detta kan möjligen tolkas så. att man i det nya förslaget skjutit tidpunkten närmare nutiden. SGU vill här betona vikten av en långsiktig och framsynt planering. Exempel på en situation där bestämmelsen kan behöva tillämpas är täkt av grus och sand under grundvattenytan.
SGU scr vidare med tillfredsställclse att möjligheten för länsstyrelse att fastställa skyddsområde för grundvattentäkt enligt 5 2 i samma kapitel ej som nu formellt begränsas till vattentäkt för tätbebyggelse (betänkandet sid. 221).
Statens bakteriologiska laboratorium (SBL): I den allmänna aktsamhetsparagrafen 8 kap. 1 % talas om yt- respektive grundvattentill- gången. Skall termen förstås endast kvantitativt anser SBL detta vara otillräckligt. Ligger i begreppet också en kvalitetsaspekt borde detta fram- gå klarare, åtminstone i förslagets specialmotivering. Frågan tas i viss mån upp i specialmotiveringen till 2 åå där det sägs att "Skyddsområdet som regel skall ges sådan omfattning att vattentäkten uppfyller rimliga anspråk på vattenbeskaffenheten hos ett råvatten som efter normalt re- ningsförfarande skall användas för förbrukningsändamål".
Omgivningshygieniska avdelningen vid statens natm'rårdsverk: Den nu— varande lagstiftningen och allmänna synpunkter.
När det gäller skyddet av grundvattentillgångar som används eller kan antagas komma till användning, bygger detta i nuvarande lagstiftning hu- vudsakligen på upprättandet av skyddsområden. Dessa fastställs enligt VL av länsstyrelsen och kan innebära begränsningar i dispositionsrätten till en fastighet som omfattas av skyddsområdet. En väsentlig inskränkning är för närvarande att förordnandet inte kan gälla längre än vad den berörda måste tåla utan ersättning enligt en allmän aktsamhetsregel. Denna regel. VL 2 kap. 63 &. säger att om någon vill utföra grävning eller sprängning eller
Prop. 1981/82: 130 219
anordna upplag eller vidtaga annan åtgärd som kan befaras medföra inver- kan å grundvattentillgång vilken tillgodogöres eller kan antas komma att framdeles tillgodogöras vare han skyldig att till skydd för grundvattnet vidtaga de anordningar och tåla den begränsning av verksamheten även- som i övrigt iakttaga de försiktighetsmått. som skäligen föranledes av omständigheterna.
När det gäller skyddet av vattentillgång såväl i fråga om kvalitet som mängd och för såväl ytvatten som grundvatten kan också vattendomstol enligt VL fastställa skyddsföreskrifter som genom domen blir knutna till och intecknade ide särskilda fastigheterna i form av servitut. Detta kräver dock att vattentäkten tagits i bruk eller att mark för denna förvärvats. Vattendomstolen prövar om det intrång som servitutet innebär är mer omfattande än vad fastigheternas ägare enligt allmänna rättsgrundsatsen är skyldig att tåla utan ersättning och i förekommande fall prövar man också ersättningens storlek.
1 de fall skyddsområden eller servitut ej upprättats ger VL enligt vår uppfattning i praktiken ett relativt dåligt skydd och det bör observeras att miljöskyddslagen (ML) ej omfattar grundvatten. Hälsovårdsstadgans (HS) 6 kap. innehåller allmänna bestämmelser om förbud mot förorening av vattentäkter. HS kan tillämpas för enskilda vattentäkter men VL medger ett mer detaljerat skydd eftersom HS inte kan användas för annat än att direkt förhindra sanitär olägenhet. HS kan ej användas för grundvattentill- gång som ej tagits i bruk.
[ förslaget till ny VL har utfärdandet av förordning om vattenskyddsom- råde gjorts administrativt enklare genom att länsstyrelsen får befogenhet att inrätta skyddsområden (för såväl yt- som grundvatten) samt meddela erforderliga bestämmelser utan att vara formellt bunden av ersättningsfrå- gorna. Talan om ersättning kan senare föras inför fastighetsdomstol. Av- delningen anser att denna förenkling är värdefull.
Avdelningen vill särskilt påpeka vikten av att lagen på alla ställen där det talas om "menlig påverkan av vatten" formuleras så att det klart framgår att detta inte bara syftar på vattnets kvantitet utan minst lika mycket på dess kvalité. Enligt vår mening bör man vara mycket restriktiv när det gäller att acceptera kvalitetsändringar i vattnet. — — —
Skyddet av tätorternas vattenförsörjning .
De nuvarande bestämmelserna om skyddsområden tillämpas mycket olika i olika län. Medan vissa län har flertalet kommunala vattentäkter skyddade är skyddsområden ovanliga i andra. En förklaring torde kunna vara skillnader i resurser och intresse hos de olika länsstyrelserna och hos kommunerna. Några länsstyrelser som vi varit i kontakt med. har uppen- barligen lagt ned ett omfattande arbete på skyddsområden och anser att nuvarande lagstiftning ger tillräcklig grund för skyddet av kommunala vattentäkter. [ de flesta fall förefaller man kunna klara sig titan ersättnings- anspråk och kan därför också undvika medverkan av fastighetsdomstol och servitut.
Allmänt förefaller därför principen med skyddsområden för tätortens grundvattentäkter god men tillämpningen av denna princip bör underlät- tas. Det framlagda förslaget till ny VL bidrar till detta.
Skyddet av ytvattentäkter Det nya förslaget till VL innebär att ytvattentäkt jämställes med grund- vattentäkt varför länsstyrelsen kan utfärda bestämmelse om skyddsom-
Prop. 1981/82: 130 220
råde även för ytvattentäkt. Detta tycker vi är bra. Skyddade ytvattentäkter är ovanliga i Sverige ijämförelse med många andra länder. till exempel Norge. där man lägger mycket stor vikt vid att råvattenreservoarerna fredas.
Även i Sverige kan dock skyddsområde för ytvatten ofta vara befogat. Genom ML är ytvatten i stor utsträckning skyddade mot avloppsutsläpp. Detta skydd är dock i många fall otillräckligt när det gäller vattnets an- vändning för dricksvattenproduktion. Dessutom behöver skyddet kom- pletteras när det gäller andra föroreningskällor. det kan gälla t. ex. båtar eller annan trafik samt bad och annan rörlig verksamhet (jfr förslaget s. 285 överst). Enligt vår mening skall alltid så goda vattentäkter eftersträvas att reningen i vattenverk endast utgör en extra säkerhetsåtgärd. Vi har nätnli- gen inte totala kunskaper vare sig om vilka miljögifter som finns eller kan komma att finnas i våra vattentäkter eller om effektiviteten mot dessa gifter i våra reningsanordningar.
Skyddet av enskilda vattentäkter
Lagförslaget medger till skillnad från nuvarande VL att skyddsområde utfärdas av länsstyrelsen även för vattentäkter som ej är avsedda för tätbebyggelse. Utredningen anser att i undantagsfall kan vattentäkt för glesbebyggelse vara så betydelsefull att ett skyddsområde är motiverat varför länsstyrelsen ej bör vara förhindrad besluta därom. Även vi anser att skyddet av enskilda vattentäkter behöver stärkas och att den senare möjligheten därför är befogad.
Skyddsområde för skydd av enskilda vattentäkter eller grupper av så- dana i glesbygd kan vara motiverat när de geologiska förhållandena är sådana att det naturliga skyddet är dåligt. Detta gäller t.ex. områden med lättgenomsläppliga sandjordar särskilt när grundvattenytan ligger nära markytan. Det kan även gälla områden med tunt jordtäcke. I sådana områden påverkas grundvattnet lätt av ovarsam utspridning av naturlig gödsel. handelsgödsel eller bekämpningsmedel samt av utsläpp av olja och andra kemikalier etc. Förhållandena kan förvärras på sandjordarna om man samtidigt genom pumpning ta"? ut stora mängder grundvatten från djupare lager t. ex. för konstbevattning. Därvid kan föroreningarna snabbt påverka även djupare delar av vattenmagasinet.
Andra aktuella exempel på föroreningskällor är timmer- och barkupplag samt avfallstippar. Erfarenheten visar att enskilda brunnsägare kan ha mycket svårt att få ersättning om vattentäkten påverkats av sådana källor eller om den sinat t.ex. p. g. a. ett vägbygge.
Vi är dock medvetna om att den vanligaste orsaken till förorening av enskilda vattentäkter är den egna avloppsanläggningcn eller gödselanlägg- ningen.
Det generella skyddet av grundvatten
För de grundvatten som ännu ej detaljplanerats bli ianspråktagna för konsumtionsändamål är skyddet i nuvarande VL och i lagförslaget alltför svagt bl.a. därför att skyddsområden ej kan utfärdas. Skyddet bygger liksom i gamla VL främst på den allmänna aktsamhetsparagrafen. lnte heller hälsovårdsstadgan är tillämplig.
Vi anser att det generella skyddet av grundvatten bör stärkas. Detta bör kunna ske genom att aktsamhetsparagrafen förtydligas så att vattenfrågan garanteras bli bedömd i ett långsiktigt tidsperspektiv. Vidare bör begreppet ”vattenförsörjning” ges en sådan tolkning att det omfattar alla tillfällen då
Prop. 1981/82: 130 221
ett vatten kan komma att behövas för dryck även utan anknytning till fastighet. t. ex. brunn eller källa för det rörliga friluftslivet. Motsvarande skydd kan även behövas för vissa ytvatten. t. ex. fjällbäckar i turistområ- den. Beträffande vissa särskilt värdefulla grundvattentillgångar t. ex. grus- åsar bör det enligt vår mening alltid kunna anses att de-"kan antagas komma till användning" oberoende av om planer för detta ännu finns. För alla här uppräknade vattentillgångar bör alltså länsstyrelsen kunna bestäm- ma skyddsområde enligt lagförslaget 8 kap. 2 &. Kommunerna och länssty- relserna bör i den av oss föreslagna vattenförsörjningsplaneringen åläggas att beakta det generella skyddet av grundvatten.
Behov av rådgivning
Avslutningsvis vill vi framhålla att en förutsättning för att det nya lagförslaget skall få avsedd verkan är. att det följs upp genom en väl organiserad rådgivning beträffande t. ex. hur man lägger ut skyddsområ- den eller vidtar andra åtgärder för att skydda vattnet. För närvarande finns viss erfarenhet hos länsstyrelser och några större kommuner. lngen central organisation finns dock som systematiskt samlar in dessa erfarenheter och kan verka som central rådgivare. Vissa utredningar pågår inom natur- vårdsverket som l974 fick Kungl. Maj:ts uppdrag att översiktligt kartlägga landets vattentillgångar. Arbetet omfattar bl. a. ett ännu ej avslutat projekt "Vattnet i kommunal översiktlig planering" samt ett PM (SNV PM 842) där vattenuttagen från yt— och grundvatten översiktligt sammanställts för olika regioner. SGU har på SNst uppdrag gjort en översiktlig beskrivning av grundvattentillgångar i Sverige som mot bakgrund av geologiska data diskuterar vattnets tillgänglighet och i viss mån dess sammansättning. Allmänt kan dock sägas att naturvårdsverkets arbete hittills varit föga inriktat på konsumtionsvattenförsörjningen.
OHA har som centralt dricksvattenlaboratorium uppgiften att vara ex- pertorgan åt socialstyrelsen och centralt rådgivande organ när det gäller dricksvattenkontrollen enligt hälsovårdsstadgan. Enligt vår uppfattning är det synnerligen angeläget att dricksvattenfrågorna samordnas på ett bättre sätt än idag. Nya resurser måste till för att vi skall kunna ge länsstyrelserna och kommunerna det stöd de behöver i det viktiga arbetet att vidta åtgär- der som garanterar fullgott dricksvatten åt alla.
Länsläkarorganisutionen i Stockholms län: Länsläkarorganisationen an- ser att enhetliga skyddsregler för såväl ytvatten- som för grundvattentäkter är en viktig del i lagförslaget. Behov föreligger otvivelaktigt av särskilda skyddsbestämmelser för ytvattentäkter även om miljöskyddslagstiftning- ens bestämmelser är av betydelse. Av praktiska och ekonomiska skäl måste troligen accepteras att skyddsområden för ytvattentäkter ges en begränsad omfattning.
[ utredningen framförs i detta sammanhang att möjligheten att genom bestämmelser i lokal hälsovårdsordning tillskapa skyddsområden för yt- vattentillgångar ej befunnits praktiskt framkomlig. Länsläkarorganisa- tionen ifrågasätter denna uppfattning och kan bl.a. peka på att länsstyrel- sen i Kronobergs län så sent som år 1974 fastställt lokala hälsovårdsord- ningar för två kommuner. däri ingår bestämmelser ”om skydd mot vatten- förorening" gällande speciella ytvattentäkter.
Länsläkarorganisationen bedömer det lämpligt att. som föreslagits. läns- styrelsen anförtros uppgiften att handlägga frågor om skyddsområden för såväl grund- som ytvattentäkter och vill understryka att vattentäkter för glesbebyggelse icke sällan är så viktiga att även där skyddsområden är
Prop. 1981/82: 130 222
motiverade. Organisationen vill även poängtera vikten av att möjligheter finns att vid skydd av ytvattentillgång utfärda förbud att använda de omgivande markerna på sådant sätt att näringsämnen. bekämpningsmedel mm rinner ned i vattnet. Vidare bör naturligtvis även uppmärksammas föroreningsriskerna vid tex båttävlingar. vattenskidåkning. motorfordons- trafik på isbelagda vattenområden och biltvätt vid stränderna.
En fråga som inte närmare har berörts i förslaget gäller de olje- och kemikalietransporter. som förekommer på ytvattentäkter som tex Mä- laren. Mälaren har som bekant stor betydelse för vattenförsörjningen för över 1 miljon människor. Sjöfartsverket har gjort en utredning i frågan men trots denna kvarstår stor osäkerhet om vad som i form av miljöfarligt gods transporteras på Mälaren. Behovet av största möjliga skydd mot förore- ningar, som kan minska sjöns användbarhet som vattentäkt är nödvändiga. Ytterst stora krav måste ställas på transporter av detta slag på Mälaren och andra jämförbara vattenområden och länsläkarorganisationen vill poängte- ra vikten av att även denna fråga skall kunna regleras genom lagstiftning- en.
Länsläkararganisutionen i Älvsborgs län: Beträffande frågan om skydd av ytvattentäkterna ansluter sig länsläkarorganisationen till tidigare fram- lagda synpunkter från Stockholms län och vill ytterligare framhålla att skrivningen "av praktiska eller ekonomiska skäl kan det emellertid vara svårt att ordna och administrera stora "skyddsområden. Ofta kan dock ett godtagbart skydd skapas även om skyddsområden ges en mera begränsad omfattning" inte får innebära att mindre och medelstora vattenområdens skyddsområde begränsas. Huvudregeln måste dock vara att hela tillrin- ningsområdet skall skyddas och endast i undantagsfall bör denna huvudre- gel frångås.
Läns.st_t-'relswz i Skaraborgs län: Motsvarande bestämmelser i gällande vattenlag omfattar endast grundvatten. Förslaget innebär att bestämmel- serna avseende skydd för vattenförsötjningen utsträcks att gälla även ytvatten.
Utvidgningen är angelägen från vattenvårdssynpunkt. Möjligheterna att i praktiken utfärda tillräckligt omfattande bestämmelser till skydd för vattentillgångar av betydelse för vattenförsörjningen torde komma att av- göras av ersättningsreglernas tillämpning (.10 kap. 18 ål och tillgängliga medel för ersättning.
[ det föreslagna 8 kap. 5 & stadgas att innan länsstyrelsen fattar beslut skall ägare och innehavare av särskild rätt till berörda fastigheter beredas tillfälle att yttra sig. ] gällande vattenlag ("2 kap. 66 5) står att "skriftlig underrättelse om förslagets innehåll" genom länsstyrelsens försorg skall "sändas till varje ägare av fastighet inom Skyddsområdet" samt till kända nyttjanderättshavare vilkas rätt beröres.
Tveksamhet råder för närvarande hur länsstyrelsens underrättelseskyl- dighet mot sakägare rätteligen skall fullgöras. Ett flertal länsstyrelser till- lämpar ett delgivningsförfarande.
Länsstyrelsen anser det varit värdefullt om i den föreslagna lagtexten klart hade utsagts på vad sätt sakägare skall underrättas såvitt nu är fråga.
Länsstyrelsen har i övrigt ingen erinran mot förslaget. Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Utredningen har föreslagit att även ytvattentäkter skall kunna få samma eller likartade skyddsbestämmelser som idag gäller för grundvattentäkter. Förfarandet vid bildandet av skyddsområden för ytvattentäkt föreslås i princip vara samma som för grundvattentäkt. Som prövningsmyndighet föreslås länsstyrelsen.
Prop. 1981/82: 130 223
Inom Kopparbergs län har vid några tillfällen varit aktuellt att tillskapa skydd för ytvatten som används som vattentäkt. Att finna praktiska former för detta har visat sig svårt. Länsstyrelsen välkomnar därför att lagen kompletteras så att skyddsområde även kan fastställas för ytvattentäkt. Frågor om ersättning till den som belastas av meddelade skyddsbestäm- melser föreslås handläggas vid fastighetsdomstol. Det är angeläget att ersättning endast kan utgå när pågående markanvändning avsevärt försvå- ras eller om mark tas i anspråk. De ersättningsregler som idag i princip gäller vid förfogandeinskränkningar enligt förordnanden med stöd av na- turvårdslagen och miljöskyddslagen bör enligt länsstyrelsens mening vara tillräckliga.
Länsstyrelsen [Jämtlands län: Miljöskyddslagen innehåller bestämmel- ser som generellt förbjuder förorening av ytvatten genom utsläpp av av- loppsvatten m.m. utan föregående prövning. Motsvarande generella be- stämmelser till skydd för grundvattnet saknas. Särskilda skyddsbestäm- melser kan visserligen utfärdas att gälla t.ex. inom skyddsområden för vattentäkt. men övrigt grundvatten kan förorenas tämligen godtyckligt.
Generella bestämmelser som i lämplig utsträckning begränsar rätten att förorena grundvatten bör tas in antingen i miljöskyddslagen elleri vattenla- gen. varvid det förefaller länsstyrelsen lämpligast att sådana bestämmelser i första hand fogas till miljöskyddslagen.
Lantbmksnämnden (' Malmöhus län: En nyhet i svensk vattenlagstift- ning är att utredningen nu föreslår att skyddsområde även skall kunna inrättas för ytvattentäkt. Lantbruksnämnden vill i detta sammanhang blott peka på de praktiska svårigheter som kan förväntas uppstå. när det gäller att finna en lämplig avgränsning.
Hälsar-'årdsnämnden i Göteborgs kommun ( = hälsr)t'årdsförvalrningen): Av stor betydelse för kommuner som är beroende av ytvattentäkter för sin vattenförsörjning är förslaget att länsstyrelsen skall äga förordna om skyddsområden. inte bara för grundvattentillgångar. utan även för ytvat- ten. Länsstyrelsen skall därvid kunna meddela erforderliga bestämmelser för området. både vad gäller inskränkningar i berörda fastighetsägares förfoganderätt som föreskrifter för allmänheten. Utredningen påpekar att sådant skydd inte är lämpligt för stora vattendrag. tex för Göta älv, eftersom mycket stora områden i så fall kan bli aktuella. varvid svårbe- mästradc administrativa och ekonomiska problem kan uppstå. I mera begränsad skala såsom för sjöar som utgör ytvattentäkt lt. ex. Delsjöarnai Göteborg) skapar förordnande om skyddsområde enligt hälsovårdsförvalt- ningens mening bättre möjligheter än f.n. att anordna ett fullständigt skydd.
Hälsovårdsn("im/iden i Uppsala kommun: Ett klart behov föreligger att få en lagstiftning som markerar att grundvatten och ytvatten från skydds- synpunkt är lika betydelsefulla — icke minst med hänsyn till att ytvatten ofta användes för vattenförsörjning. En samordnad skyddslagstiftning som möjliggör utfärdande av enhetliga bestämmelser för både grund- och ytvat- tentäkter innebär bl. a. enklare tillämpningsföreskrifter.
Beträffande föreskriften om länsstyrelsens beslutsrätt i frågor som rör vattenskyddsområden vill Hälsovårdsnämnden understryka lagförslagets krav avseende länsstyrelsens skyldighet att samråda med Hälsovårds- nämnden i berörd kommun.
Hälsorårzlsnämnden i Skellefteå kommun: Enligt lagförslaget skall fast- ställande av skyddsområde för både yt- och grundvattentäkt åvila länssty- relsen. Det framgår ej om hälsovårdsnämnden — liksom för närvarande —
Prop. 1981/82:130 224
skall vara tillsynsmyndighet avseende vissa paragrafer i skyddsbestämmel— serna. (Finns ej heller inskrivet & nu gällande lagstiftning.) Skall tillsynen delvis åvila hälsovårdsnämnden. synes det angeläget att i likhet med mil- jöskyddskungörelsens bestämmelser, meddelande tillställes hälsovårds- nämnden när skyddsområde planeras.
Umeå kommun: 1 föreliggande förslag till vattenlag föreslås en samord- ning av skyddsbestämmelserna för yt- och grundvattentäkter. Tidigare har grundvattentäkter behandlats i vattenlagen . medan ytvattentäkteri huvud- sak skyddats genom bestämmelser i miljöskyddslagen. Kommunen anser det mycket tillfredsställande att de nu behandlas på samma sätt.
Svenska ktUn”lllllförblllldef.' Enligt de av vattenlagsutrcdningen före- slagna reglerna skulle länsstyrelse få befogenhet att förordna om inrättan- de av skyddsområden för såväl yt- som grundvattentillgång liksom att meddela erforderliga bestämmelser för områdena. Länsstyrelsen blir där- vid formellt obunden av ersättningsfrågorna. Rätt till ersättning för berörd fastighetsägare inträder om föreskrifterna skulle medföra att pågående användning av fastighet avsevärt försvåras.
Styrelsen har intet att erinra mot de sålunda föreslagna bestämmelserna. Däremot ifrågasätter styrelsen huruvida det inte till ledning för länsstyrel- sebeslutcn skulle kunna utarbetas normalförslag till bestämmelser för vat— tenskyddsområde. Det vore i samband därmed av stort värde att få närma- re klarlagt i vilken omfattning bestämmelse om inskränkning i rätten att förfoga över fastighet som omfattas av ett förordnande av vattenskydds— område kan medföra rätt till ersättning för intrånget. Vattenlagsutredning- en har anfört. att bakom krave: att pågående användning av fastighet avsevärt försvåras ligger tanken att envar måste vara beredd att underkas- ta sig visst intrång av hänsyn till allmänna intressen och att ett bagatellartat intrång inte bör grunda ersättningsrätt mot det allmänna.
Sveriges adt'okatsamjimcl: Samfundet har i princip ingen erinran mot vad utredningen anför rörande behovet av en allmän aktsamhetsregel omfattande jämväl ytvattentäkter samt rörande möjligheten att från fall till fall utfärda mera preciserade skyddsbestämmelser. Även med det av sam- fundet förordade prövningssystemet kan frågan om erforderliga skyddsbe- stämmelser i sin helhet anförtros länsstyrelserna titan den nuvarande upp- delningen mellan vattendomstol och länsstyrelse.
Svenska vatten- och avloppsverksföreningen: Föreningen ser positivt på den föreslagna lagens enhetligt utformade regler för prövning av vatten- företag och på att större hänsyn tagits till det allmännas behov. Särskilt värdefullt är att vid anordnande av grund- eller ytvattentäkter såväl till- stånd som skyddsföreskrifter behandlas samtidigt i samma instans och oftast på det lokala planet, dvs. av länsstyrelsen.
Enligt de föreslagna reglerna får länsstyrelse befogenhet att förordna om inrättande av skyddsområden för såväl yt- som grundvattentillgång liksom att meddela erforderliga bestämmelser för områdena. Till ledning för läns- styrelsebesluten torde lämpligen utarbetas normalförslag till bestämmelser för vattenskyddsområde. Det äri samband därmed värdefullt att få närma- re klarlagt i vilken omfattning bestämmelse om inskränkning i rätten att förfoga över fastighet som omfattas av ett förordnande av vattenskydds- område kan medföra rätt till ersättning för intrånget.
Lantbrukarnas provinsjf'örbuncl ." Skåne: Enligt & 5 stadgas att inför pröv- ning av fråga som gäller vattenskyddsområde. skall samråd ske med kom- munen och innan länsstyrelsen fattar beslut skall ägare och innehavare av särskild rätt till berörda fastigheter beredas tillfälle yttra sig. I praktiken
Prop. 1981/82:130 225
skall samråd på tidigt stadium med bl. a. berörda lantbrukare äga rum inför bildande av vattenskyddsområde. Provinsförbundet hävdar att länsstyrel— sen jämsides med den lagstadgade samrådsskyldigheten med kommunen även skall samråda med bl.a. närmast av vattenskyddsområde berörda lantbrukare.
8 Allmän farled och allmän hamn
Svea hovrätt: Såsom redovisats i betänkandet bygger detta på en tradi- tionell innebörd av begreppet "allmän farled", nämligen såtillvida att endast sjöfart i kommersiellt syfte beaktas i detta sammanhang. Vid tidi- gare lagstiftning har detta fallit sig naturligt. men numera bör begreppet bestämmas med beaktande av den omfattande trafik med fritidsbåtar som uppstått under senare decennier. Det kan alltså med fog ifrågasättas om icke inrättande av allmän farled och hamn bör kunna ske även till förmån för trafiken med fritidsbåtar. Denna trafik åtnjuter idag endast allemans- rättsligt skydd till den del den ej bedrivs inom bestående farleder. Det under senare år snabbt stigande innehavet av fritidsbåtar har ökat trafiken i våra farvatten. vilket, särskilt i närheten av större tätorter. skapat problem dels genom alltför intensiv trafik i de existerande. utprickade farlederna. dels genom frånvaron av utprickning i vatten som trafikeras av fritidsbåtar dels ock genom bristen på hamnplatser för sådana båtar. Naturvårdsver- ket. som svarar för bevakningen av fritidsbåtstrafikens intressen, har för att i någon mån komma tillrätta med dessa problem inrättat särskilda leder för denna trafik. Det torde också föreligga ett starkt behov av att med samhälleligt stöd anordna hamnanläggningar för ändamålet. Tillkomsten av sådana leder och hamnar försvåras dock av att det nu krävs vattenrätt för nödvändiga anläggningar samt av att det inte är möjligt att erhålla tvångsrätter till förmån för dem. Några nackdelar torde inte vara förenade med att i dessa avseenden likställa farleder och hamnar för smäbåtstrafik— med allmän farled och allmän hamn. Med anledning härav föreslår hovrät- ten att möjlighet införs att inrätta allmän farled och allmän hamn även för annan sjöfart än kommersiell sådan.
Hovrätten för Nedre Norrland: En kartläggning av befintliga hamnar och farleder torde vara önskvärd för motstående intressen och möjligen också från andra synpunkter men kan ändå inte anses tjäna något särskilt betydelsefullt syfte. Mot bakgrund härav synes den av utredningen före- slagna inventeringsmetoden onödig, i synnerhet som den kan komma att leda till ett mer omfattande arbete än utredningen föreställt sig. Det borde vara tillräckligt med en regel som låter vid lagens ikraftträdande befintliga allmänna hamnar och farleder bestå även för framtiden. Andra stycket i övergångsbestämmelserna till utredningens "Utkast till lag om allmän farled och allmän hamn" (s. 67 f) kan därmed utgå.
Beträffande lagutkastet och motiven härför i övrigt vill hovrätten påpeka följande: Inrättande och avlysning förelås kunna ske endast med hänsyn till kommersiella intressen. nämligen allmänna samfärdseln och fiskerinä- ringen. Enligt 5 kap. 11 & VL kan avlysning grundas även på andra omstän- digheter. Utredningen har inte motiverat den inskränkning i förhållande till gällande rätt som 3 & i lagutkastet sålunda innebär. Det kan inte uteslutas att behov alltjämt kan finnas av vidgade möjligheter till avlysning.
Oavsett resultatet av kommunikationsdepanementets promemoria DsK
.15 Riksdagen 1981/82. [ saml. Nr I30. Bilagedel
Prop. 1981/82: 130 226
1975: 9 (se s. 225 i betänkandet) förekommer emellertid enligt hovrättens mening icke tillräckliga skäl för att frångå gällande ordning med en enhetlig reglering av farleds- och hamnfrågorna i vattenlagstiftningen. I enlighet med sitt ställningstagande i fråga om VL-förslagets prövningsordning mot- sätter sig hovrätten sålunda ett uppdelat system. som innebär att frågorna om inrättande o.dyl. av farleder och hamnar prövas fristående från frågor om inverkan på motstående intressen. Vidare må framhållas att den pröv- ning av administrativ karaktär som det här är fråga om väsentligen torde utgöra en angelägenhet för regeringen. som har att göra en samlad bedöm- ning. Det är därför knappast rimligt att låta sjöfartsverket överta denna prövning.
Stockholms tingsrätt: Tingsrätten har ej något att erinra mot utredning- ens förslag att något absolut skydd för allmän farled motsvarande nuvaran- de regel i 2 kap. llå VL inte skall finnas i fortsättningen. I stället skall förslagets allmänna tillåtlighetsregler med bl.a. skydd för allmänna intres- sen (313 VL-förslaget) gälla och dessa regler skall tillämpas oavsett om farleden är allmän eller inte. Enligt VL-förslaget har en farleds karaktär av att vara allmän eller inte endast betydelse i samband med att. byggnadsåt- gärder o. dyl. skall utföras för farled eller hamn (vattenrätt krävs ej. viss tvångsrätt finns). Tingsrätten tillstyrker att med dessa utgångspunkter de bestämmelser som i övrigt erfordras närmast från transportpolitiska och transporttekniska synpunkter upptas i en särskild lag och inte i VL.
Mot denna bakgrund måste det vara meningslöst att i detta sammanhang göra en omfattande utredning för att fastställa var allmän farled och hamn i fortsättningen skall finnas och i varje fall att till denna utredning knyta sådan verkan att egenskapen av allmän för farleden eller hamnen upphör om den inte upptagits i förteckning inom ett är efter lagens ikraftträdande. Det måste rimligen bli så enligt den blivande VL att en farled eller hamn som är allmän åtnjuter ett säkrare skydd enligt 3 kap. 35 än farled eller hamn som inte har karaktären av allmän. Bl.a. kommer sjöfartsverket att bevaka den rätt som en allmän farled eller hamn har. Många farleder. som nu är att anse som allmänna. utnyttjas i stor utsträckning av fritidsbåtar och t.ex. i skärgårdarna av den bofasta befolkningen för dess behov av transporter. Med utredningens förslag kommer huvudsakligen sådana far- leder och hamnar som behövs från transportpolitiska synpunkter och med hänsyn till fiskerinärigen att bibehålla karaktären av allmänna. Enligt tingsrättens mening måste hänsyn också tas till behovet av allmänna far- leder för det numera mycket stora antalet fritidsbåtar liksom för befolk- ningen på öar utan fast landförbindelse. Eljest finns risk att farleder som behövs för dessa ändamål kan stängas genom vattenföretag till följd av att farledsintresset antingen ej bevakas tillfredsställande vid tillståndspröv- ningen eller ej anses väga nog tungt om farleden saknar karaktär av allmän. Det är uppenbart att en inventering som skall beakta även dessa intressen måste bli betydligt mera omfattande än utredningen tänkt sig. Någon olägenhet av nuvarande ovisshet -— som innebär att frågan om en farled eller hamn är allmän prövas från fall till fall — har tingsrätten ej märkt. Som regel godtas sjöfartsverkets påstående härom i målet.
Tingsrätten avstyrker därför den föreslagna metoden för inventering av befintliga farleder och hamnar. Tingsrätten föreslår i stället att allmän farled eller hamn även i framtiden skall finnas inom område där så är fallet den I januari l982. Andra stycket i övergångsbestämmelserna i lagutkastet bör följaktligen utgå. Om utredningens förslag godtas bör dock i farleds- nämnden ingå representant för statens naturvårdsverk eftersom detta verk
Prop. 1981/82: 130 227
och inte sjöfartsverket har att bevaka intresset av farleder för fritidsbåtar— na.
Växjö tingsrätt: Tingsrätten vill understryka behovet av nya regler äg- nade att undanröja den i vissa fall rådande tveksamheten rörande vad som innefattas i begreppen allmän farled och allmän hamn. En grundläggande genomgång av alla farleder och hamnar behövs för att få ordning på dessa frågor. Därvid bör såsom utredningen anför största hänsyn tagas till att den allmänna samfärdselns intressen tillgodoses samtidigt som fiskerinäringen beaktas.
Utredningens förslag om överflyttning till sjöfartsverket av frågorna om inrättande och avlysning av allmän farled och hamn godtas. Likaså föror- das att bestämmelserna om inrättande och bestånd av farleder och hamnar upptas i en fristående lag. De rent vattenrättsliga tillständsfrågorna röran- de erforderligt byggande i vatten bör som hittills prövas av judiciell myn- dighet liksom eventuell skadereglering.
Den av utredningen föreslagna metoden är icke invändningsfri. Väl kan godtas att sjöfartsverket och dess farledsnämnd bestämmer med hänsyn till allmänna samfärdseln och fiskerinäringen. var allmän farled och hamn framdeles bör finnas. samt fattar beslut härom i fall då dessa redan enl 5 kap VL anses allmänna eller beslutar om inrättande av allmän farled och hamn. då dessa ej redan anses allmänna. i den mån allmän farled och hamn klart har denna status jämlikt 5 kap. VL men icke ingår i sjöfartsverkets förteckning bör den emellertid avlysas genom särskilt beslut och icke automatiskt efter en övergångstid förlora denna sin egenskap. Endast i de fall då tveksamhet råder om farleds eller hamns status bör det av utred- ningen föreslagna systemet komma i fråga.
1 samband med inventeringen måste tillses att även farleder som behövs för fritidsbåtar och för skärgårdsbefolkningens transporter förklaras vara allmänna. [ farledsnämnden bör därför ingå representant för myndighet. som har att bevaka dessa intressen.
Sjthrtsver/cet: Utredningen har erinrat om att i kommunikationsdepar— tementets promemoria (DsK l975: 9) om planeringen av de svenska ham- narna förordats att sjöfartsverket skall få i uppdrag att upprätta en "lång— siktig. fördjupad och övergripande planering av landets hamnväsende” samt att svara för tillståndsprövningen av större hamnprojekt från bl.a. trafiksynpunkt och med hänsyn till hamnstrukturen i ston. varvid åter- verkningarna på andra trafikinvesteringar skall beaktas liksom hamnens regionalpolitiska konsekvenser. Av detta förslag har utredningen funnit böra följa. om förslaget vinner bifall. att de i vattenlagen behandlade frågorna om allmän farleds bestånd samt om inrättande m.m. av sådan farled och allmän hamn bör handläggas av sjöfartsverket i stället för som nu av vattenrättslig tillståndsmyndighet. Denna utredningens slutsats av förslagen i departementspromemorian förefaller emellertid åtminstone del- vis felriktad. Fråga om en farled eller en hamn framdeles skall vara allmän eller inte måste hållas klart i sär från fråga om farleden (eller närmare bestämt viss farledsanordning) eller hamnen skall få komma till stånd eller utvidgas. Den förra frågan gäller främst huruvida farledens eller hamnens innehavare skall få de rättigheter och förmåner i avsende på vattenrätts- krav. särskilda tvångsrätter m.m. enligt vattenlagen som följer med all- mänförklaring och då samtidigt de skyldigheter gentemot allmänheten som kan komma att föreskrivas. Fråga om hamnens eller farledens inrättande eller utbyggnad. dvs. om byggandet i vatten. är däremot en vattenföretags- fråga vars behandlande regleras i vattenlagen . Självfallet är det inte bara de
Prop. 1981/82: 130 7"8
allmänna hamnarna och farlederna som bör beaktas i planeringssamman- hang. Även en enskild hamn kan bidraga till total eller regional överkapaci- tet och föranleda krav på trafikanordningar som bättre kunde utnyttjas annorstädes.
Om förslagen i departementspromemorian realiseras och sjöfartsverket därmed ges en central ställning i vad avser planering för hamn- och farleds- anordningar. bör följden härav bli att verket kopplas in på hamn- och farledsfrågor redan på förprövningsstadiet. Under nämnda förutsättningar bör sjöfartsverket i vattenlagen anges som obligatorisk remissinstans i förprövningsärenden avseende byggande i vatten för hamn- eller farledsän- damål.
Sjöfartsverket delar utredningens uppfattning att nuvarande farledsbe- grepp är föråldrat. Såsom utredningen påpekat kan inte utan avsevärda svårigheter fastställas vilka farleder som är allmänna i vattenlagens me- ning. Men även om så kunnat ske. skulle detta knappast fylla något praktiskt ändamål enär förhållandena åtminstone i vissa fall radikalt för- ändrats sedan farlederna tillkom.
Utredningen har inte gått närmare in på frågan vad det rättsligt och praktiskt skulle innebära att en farled förklaras framdeles skola vara all- män farled. Sjöfartsverket vill därför här något beröra denna fråga.
Det nya begreppet allmän farled bör enligt sjöfartsverkets mening bety- da en farled som skall hållas öppen för all sjöfart som utan säkerhetsrisk kan trafikera leden. Den för farleden ansvarige. dvs. i praktiken sjöfarts- verket. skall ha möjlighet att även utan vattenrätt vidtaga de anordningar såväl i vatten som på land som erfordras för ledens utmärkande och för framkomligheten i leden samt äga befogenhet att ge erforderliga föreskrif- ter om ledens begagnande. t.ex. som utredningen förutsatt om största tillåtna djupgående. nättrafik och hastighet. Omvänt bör med en farleds förklarande som allmän farled följa skyldighet för innehavaren att hålla leden tillfredsställande utmärkt. — — —
Det nya begreppet allmän farled skall enligt utredningen inriktas på att den allmänna samfärdselns intressen skall tillgodoses samtidigt som liske- rinäringens intressen beaktas. Vad särskilt gäller samfärdselintresset beto- nar utredningen önskvärdheten av att detta ges en förhållandevis vid tolkning så att inte endast den rena yrkessjöfarten hänföres dit.
Sjöfartsverket vill kraftigt understryka sistnämnda uttalande och förut- sätter därvid att detta innebär att även en s.k. fritidsbåtsled. dvs. en särskilt för fritidsbåtar inrättad och utprickad farled skall kunna inrättas som en allmän farled. Det kan dock ifrågasättas om en sådan tolkning inrymmes i utredningens lagutkast.
Av det anförda framgår att som allmänna farleder kan komma att bibe- hållas eller inrättas farleder av olika slag. I första hand gäller det naturligt- vis infartslederna till de större handelshamnarna. Men även en led till en mindre och relativt litet trafikerad enskild lastageplats kan behöva det skydd och ges de fördelar —- särskilda tvångsrätter för innehavaren. m.m. — som skulle följa av en allmänförklaring. Härtill kommer särskilda leder för yrkesfisket och för fritidsbåttrafiken.
Dessa skillnader mellan olika s-ag av allmänna farleder behöver dock inte ges något uttryck i den nya lagtexten. Skillnaderna torde väsentligen komma fram i de trafikföreskrifter som kan komma att meddelas liksom i de normer för farleder som sjöfartsverket kan komma att utarbeta.
Det kan i förevarande sammanhang ifrågasättas huruvida uttrycket "all- män" farled är helt adekvat då det inte. såsom i fråga om "allmän" hamn.
Prop. 1981/82: 130 229
uttrycker någon allmän eller allmänhetens rätt som går utöver den för allt farbart vatten gällande allemansrätten. Snarare skulle kunna sägas att det är vattenområdena utanför de speciella farlederna som är allmänna under det att de speciella farlederna är anordnade särskilt för visst slag av sjöfart. Emellertid är uttrycket vedertaget och bör redan av den grunden kunna godtas. En särskild anledning att bibehålla uttrycket kan för övrigt vara om. vilket förefaller sjöfartsverket naturligt. endast det allmänna kan vara innehavare av en allmän farled. Härvid bortses från speciella undantag beträffande Vänern och några kanaler. Utredningen har föreslagit att be- slut beträffande de allmänna farleder som framdeles skall bestå eller inrät- tas som sådana skall meddelas av sjöfartsverket som därvid skulle biträdas av en farledsnämnd som rådgivande organ. Mot detta förslag kan riktas den principiella invändningen att om sjöfartsverket kommer att stå som innehavare av i vart fall flertalet allmänna farleder. det är inkonsekvent att verket även skall vara beslutande i frågorna och därmed ges befogenhet bl.a. att tillerkänna sig självt de särskilda tvångsrätter som enligt lagförsla- gets 9 kap. skulle följa med allmänförklaring av en farled. Även om denna fråga inte torde ha större betydelse i den praktiska tillämpningen. förefaller det sjöfartsverket att den principiella aspekten bör övervägas ytterligare. Verket förutsätter av skäl som kommer att utvecklas närmare i det föl- jande. att utredningens utkast till särskild lagstiftning om bl. a. de allmänna farlederna måste överarbetas. Därvid kan den principiella frågan tas upp till övervägande.
Vad särskilt gäller den rådgivande farledsnämnden ställer sig sjöfarts- verket frågande till förslaget. Bedömning av behovet att bibehålla eller inrätta en farled som allmän måste främst ske med utgångspunkt från de lokala förhållandena. En central nämnd kan inte ges en sådan sammansätt- ning att lokalkännedom av hela vår långa kust kan vara företrädd. Uppgift om önskemål och synpunkter beträffande aktuell farled måste inhämtas från företrädare för berörda lokala intressen. Härjämte måste farledens betydelse som allmän bedömas utifrån allmänna planeringssynpunkter av i princip samma karaktär som och samordnade med de bedömningar som erfordras beträffande den hamn farleden skall betjäna. De allmänna plane- ringssynpunkterna på en eventuell allmän farled torde ofta bli underordna- de motsvarande bedömning av den eller de av farleden berörda hamnarnas aktuella och framtida förhållanden. En rådgivande central nämnd endast för farledsfrågor förefaller därför inte motiverad.
Utredningens förslag och uttalanden rörande de allmänna hamnarna bygger i mycket på hamnutredningens betänkande (SOU 1974: 24) Förslag till hamnlag. Sjöfartsverket, som i de avseenden detta förslag beröres av vattenla'gstiftningen inte haft något att erinra. har inte heller något att erinra mot förslaget att frågor om inrättande. utvidgande och avlysning av allmän hamn överlämnas till verkets prövning. ] motsats till vad gäller de allmänna farlederna har sjöfartsverket inget partsintresse beträffande de allmänna hamnarna.
Såsom framgår av det föregående föreligger en klar skillnad mellan ärenden om byggande i vatten för hamn- eller farledsändamäl och ärenden om förklarande av hamn eller farled som allmän. Utredningen har funnit denna skillnad motivera utbrytande ur en ny vattenlag av sistnämnda slag av ärenden för reglering i annan lagstiftning. Sjöfartsverket ansluter sig till detta förslag.
Utredningen har. som förut nämnts. inte gått närmare in på frågan om de rättigheter och skyldigheter som bör följa av att en hamn eller en farled
Prop. 1981/82: 130 230
förklaras vara allmän eller hur de ur vattenlagen utbrutna reglerna om allmän hamn och allmän farled kan samordnas med andra regler om allmän hamn och allmän farled.
En närmare reglering av innebörden av begreppet allmän farled är enligt sjöfartsverkets mening angeläget. inte bara för att ge stadga åt det nya begreppet utan främst av säkerhetsskäl.
Enligt gällande rätt har i princip varje fartyg. oberoende av storlek och last. rätt att utnyttja alla befintliga farleder med endast den allmänna begränsning som följer av stadgandet i 59 & sjölagen att befälhavaren skall sörja för att fartyget framföres och handhaves på sätt som är förenligt med gott sjömansskap. De alltmer ökande tonnagestorlckarna. fartygens större maskinkraft med möjlighet till höga farter. m. m. har medfört att säkerhets- marginalerna i de av de större fartygen nyttjade lederna blivit allt mindre. Följden av detta kan bli svåra sjöc-lyckor med skadeverkningar till följd av utflöde från haveristen av olja eller annat skadligt ämne av tidigare okänd omfattning. För att möta denna utveckling och öka säkerheten i farlederna har Sjöfartsverket vidtagit olika åtgärder. Som exempel kan nämnas utgi- vandet av publikationerna "Svenska farleder" och "Svensk Lots" samt vid vissa lotsplatser antagna normer rörande förutsättningarna för lotsning av fartyg i olika leder. Sådana åtgärder. vilka åtminstone formellt närmast bör betecknas som rekommendationer är dock inte tillräckliga i längden. Härutöver måste verket ges befogenhet — utöver vad nu följer av Så sjötrafikförordningen — att ge direkta trafikföreskrifter omfattande bl.a. största tillåtna djupgående. fart m. m. för fartygs framförande i de viktigas- te lederna. de framtida allmänna farlederna.
Övergången till ett nytt farledsbegrepp aktualiserar sålunda en rad före— skrifter och andra överväganden rörande utnyttjandet av de allmänna farlederna samt om dessas utmärkande i sjökort och förseende med far- ledsanordningar av skilda slag är ändamålsenliga för den sjöfart för vilken leden är avsedd.
I och för sig är naturligtvis möjligt att överföra de ur vattenlagen ut- brutna reglerna om allmän hamn och allmän farled till en särskild. friståen- de lag så som utredningen skisserat i sitt utkast. Detta är dock inte en i längden tillfredsställande lösning utan bör reglerna sammanföras med and- ra från vattenlagen fristående regler om dessa institut. Såvitt avser regler— na om allmän hamn bör övervägas sammanförande med hamnutredningens förslag till hamnlag. Huruvida även reglerna om allmän farled bör samman- föras med en sådan lag är en öppen fråga. Ett alternativ kan vara att göra en särskild lag om allmän farled och att till denna även föra vissa bl. a. stadganden i sjötrafikförordningen (1962: 150).
Hamnutredningens förslag till hamnlag utsattes under remissbehandling- en för viss kritik. Denna gällde särskilt frågorna om hamntaxekontrollens bibehållande samt behovet av straffsanktionerade hamnordningsföre- skrifter. I annat sammanhang har antytts att dessa frågor skall göras till föremål för fortsatta överväganden av sakkunniga. Om så blir fallet. före- faller det sjöfartsverket ändamålsenligt att de sakkunniga även får i upp- drag att föreslå inpassande av de ur vattenlagen utbrutna reglerna om inrättande. utvidgande eller avlysande av allmän hamn och allmän farled i hamnlagsförslaget eller motsvarande lagstiftning beträffande de allmänna farlederna samt att utforma de lagregler om allmän farled som kan erford- ras för att ge detta begrepp ett realistiskt innehåll.
I nämnda sammanhang kan vara anledning att särskilt överväga en annan fråga. nämligen huruvida även reglerna om de särskilda tvångsrätter
Prop. 1981/82: 130 231
som enligt utredningens förslag bör följa med innehav av allmän hamn eller allmän farled. jämväl bör brytas ut ur vattenlagen och sammanföras med den särskilda lagstiftningen om allmän hamn och allmän farled.
()m sjöfartsverket avses skola anlitas som remissinstans i ärenden om förprövningstillstånd beträffande byggande i vatten för hamn- eller farleds- ändamål för bedömande av ärendena ur transportpolitisk och trafikpla- neringssynpunkt, erfordras. såsom sjöfartsverket framhöll i sitt remissytt- rande över departementspromemorian angående planering av de svenska hamnarna. att hos verket samlas och bearbetas ett omfattande kunskaps- material rörande landets belintliga hamnkapacitet. lokalt och regionalt. samt om föreliggande och förväntade sjötransportvolymer. likaledes såväl totalt som regionalt. Visst sådant material finns samlat i sjöfartsverket. dock inte alltid så sammanställt och bearbetat att det direkt kan utnyttjas för avsett ändamål. Viss komplettering och fortlöpande aktualisering av materialet är nödvändig för att sjöfartsverket skall ha tillgång till erforder- ligt planen'ngsunderlag för bedömande av frågor om planerad ny- eller utbyggnad av hamn- eller farledsanordningar. Om den nyss berörda kom- pletterande utredningen kommer till stånd. är det naturligt att i anslutning till dess arbete även övervägs frågan om erforderligt planeringsunderlag. hur detta skall insamlas och bearbetas. för arbetet erforderlig personal samt hur kostnaderna för verksamheten skall täckas.
Kammarkollegiet: Kollegiet tillstyrker i allt väsentligt utredningens för- slag. Med hänsyn till att naturvårdsverket handlägger ärenden rörande fritidsbåtar (leder och båthamnar m. m.) får förutsättas att sjöfartsverket i erforderlig mån samråder med naturvårdsverket.
Fiskeristyrelsen: Fiskeristyrelsen har inget att erinra mot att farleds- och hamnfrågorna bryts ut ur den övriga vattenrättsliga lagstiftningen.
Styrelsen förvaltar sedan 1969 de kvarvarande statliga fiskehamnarna. De är samtliga allmänna hamnar. Vid överlåtelse av dem till kommuner och andra intressenter har stundom fråga uppkommit om vad som ligger i begreppet allmän hamn dels för hamninnehavaren och dels för hamnens trafikanter. Frågan kan inte anses tillfredsställande utredd.
Sjöfartsverket föreslås få rätt att besluta i fråga om inrättande och avlysandc m.m. av allmän hamn. En konsekvens av detta och VL-försla- get kan bli att vissa frågor behandlas av sjöfartsverket. andra av tillstånds— myndighet enligt VL och åter andra av domstol enligt VL-förslaget.
Detta förefaller styrelsen helt orimiligt. De stora övergripande frågor som blir aktuella om hamnar skall inrättas eller avlysas bör avgöras på regeringsnivå.
Statens naturvårdsverk: Utredningen vill med hänvisning till att frågor om inrättande av farled och hamn närmast är av tral'tk- och näringspolitisk karaktär bryta ut dessa ur vattenlagen . Man vill i stället skapa en särskild hamn- och farledslag samt göra sjöfartsverket till prövningsmyndighet för sådana anläggningar. Naturvårdsverket kan inte instämma i detta resone- mang. Tankegångarna i förslaget till ny vattenlag är jujust att prövningen skall bygga på en planering och ske i administrativ ordning. Man har skapat ett system där de santhällsplanerande organen har en central roll. Enligt verkets mening kan det därför ifrågasättas om inte hamn- och farledsfrågorna bör omfattas av den nya vattenlagen (se dock nedan om 136 a %% BL).
I ett system, som i stor utsträckning bygger på planering. är det angelä- get att den centrala sektormyndigheten bedriver en långsiktig planering inom ”sitt" område. Sjöfartsverket har därmed en viktig uppgift när det
Prop. 1981/82: 130 232
gäller hamnplaneringen. Minst lika viktigt är emellertid att en sådan plane- ring samordnas mcd övrig transportplanering för att ett heltäckande men inte överdimensionerat transportsystem skall erhållas. Om dessa frågor helt sköts av sektormyndigheterna finns det risk för att den "egna” näring- ens roll betonas alltför mycket. Som verket tidigare anfört i yttrande över departementspromemorian Planering av de svenska hamnarna (Ds K 1975: 9) kan därför ifrågasättas om inte den övergripande planeringen bör ske på departementsnivå.
Naturvårdsverket är kritiskt till förslaget att prövningen skall göras av en sektormyndighet som sjöfartsverket. Skälet till detta är att prövningen bör medföra santmanvägningar av olika samhällsintressen. som är av trafi- kal natur men också av miljöskyd-Lls- och naturvårdsnatur. Enligt verkets uppfattning kan t. ex. skydds- och bevarandeintressena befaras bli alltför lite beaktade om denna prövning åläggs en sektormyndighet inom kom- munikationsområdet. Som verket anfört i yttrandet över Ds K l975: 9 bör i stället tillkomst och lokalisering av nya och utbyggnad av befintliga ham- nar över viss storlek prövas av regeringen enligt 136 a & byggnadslagen. Vid prövningen bör regeringens bedömning av huruvida den avsedda nyanläggningen eller utbyggnaden är förenlig med planen för hamnsyste- mets struktur och med övriga krav. som i detta skede kan ställas enligt vattenlagen. vägas samman med de övriga aspekter som beaktas enligt 136 a 5 BL.
Beträffande mindre hamnutbyggnader. där bl.a. miljöproblemen är av mindre omfattning anser naturvårdsverket att en regeringsprövning inte behöver ske. Sådana nyanläggningar och utbyggnader bör i stället prövas av koncessionsnåmnden eller av länsstyrelsen. som till sin hjälp bör ha anvisningar utarbetade av respekt:.ve fackmyndighet. Verket hänvisar vi- dare till yttrandet över Ds K 1975: 9 och till yttrandet över SOU 1974: 24 Förslag till ny hamnlag. där vissa frågor om miljöskyddet i hamnarna behandlas.
Beträffande de allmänna farlederna vill verket påpeka den betydelse de har för det alltmer ökande fritidshåtlivet. Naturvårdsverket. som har att bevaka båtlivets intressen. måste därför ges möjlighet att påverka tillkoms- ten och indragningen av sådana leder.
Svenska hamnförbundet: Det synes indirekt framgå av den föreslagna lagtexten och till denna hörande specialmotiveringarna att utredningen ej avser att förprövning av hamnföretag enligt vattenlagen— vare sig sådan göres av länsstyrelse. koncessionsnåmnden eller regeringen — skall inne- fatta hamn- och trafikpolitiska bedömningar. Vattenlagen avses sålunda inte utgöra något hamnpolitiskt styrinstrument. vilket den nu gällande vattenlagen i viss mån ansetts vart-.. genom dess föreskrifter om inrättande och utvidgning av allmän hamn.
Enligt hamnförbundets mening äe..- det en brist att utredningen ej övervägt möjligheterna för staten att verka för en från samhällssynpunkt riktig och rationell utveckling av det svenska hamnväsendet med hjälp av vattenla- gen. Förklaringen härtill synes vara att utredningen utgått ifrån att det förslag om statlig investeringskontroll av hamninvesteringar som fram- fördes i kommunikationsdepartementets promemoria (Ds K l975:9) om planering av de svenska hamnarna kommer att vinna statsmakternas bifall. Det bör emellertid framhållas att om inte detta skulle bli fallet kommer staten att stå utan något verkningsfullt instrument med vilket den kan utöva inflytande på hamnutvecklingen. När nu utredningen enligt sina direktiv föreslagit en vattenlag som skall kunna tjäna som ett verktygi den
Prop. 1981/82: 130 233
totala samhällsplaneringen vore det enligt hamnförbundets mening konse- kvent att även föra in hamn- och farledspolitiska bedömningar i den vatten- rättsliga prövningen.
Hamnförbundet vill emellertid framhålla att det är fullt möjligt att utan egentliga ändringar i utredningens förslag till vattenlag använda vattenla— gen i hamn- och farledspolitiska syften. Utredningens förslag att tillstånds- frågorna skall avgöras av administrativ myndighet banar väg för en sådan utvidgad tillämpning av lagen. En självklar förutsättning är därvid att tillstånd avseende handelshamnar avgöres av central myndighet. dvs. .? koncessionsnåmnden eller regeringen och ej av länsstyrelse. En grundläg- gande förutsättning måste vidare vara att det finns en genomtänkt och riksomspännande statlig hamn- o ch farledspolitik och en långsiktig över- gripande hamnplanering. som kan läggas till grund för en hamnpolitisk prövning med användning av vattenlagen .
Mot den angivna bakgrunden finner hamnförbundet det lämpligt att tillåtlighetsprövningen såsom föreslagits sker genom administrativ myn- dighet. Genom att tillståndsprövningen för större företag förutsättes göras av regeringen får man en parallell till den lokaliseringsprövning av vissa slag av företag, som sker enligt 136 a & byggnadslagen. Vattenlagsutred- ningen förutsätter också (sid. l66) att för regeringens tillståndsprövning skall tillämpas i princip samma handläggningsordning som vid lokalise- ringsprövning enligt l36a5 byggnadslagen. med remiss till sakkunniga myndigheter. och organisationer samt berörda länsstyrelser och kom- muner. Remissmyndighet med särskild sakkunskap i sjöfarts- och hamn- frågor skulle naturligen sjöfartsverket vara. Prövning av hamnföretag en— ligt 136 aå byggnadslagen skulle därigenom. såvitt hamnförbundet kan bedöma. inte längre bli aktuell och den dualism, som då och då har förekommit. kunna elimineras.
Hamnförbundet anser såsom anförts ovan att vattenlagen bör ges en vidare tillämpning än vad utredningen förutsatt vad gäller prövning av hamnutbyggnadsfrågor. Detta bör emellertid kunna ske utan ändring av det föreliggande förslaget till ny vattenlag. Förbundet har därför ingen erinran av vikt mot detta förslag.
Förbundet övergår härefter till att behandla utredningens utkast till ny hamn- och farledslag.
Utredningen föreslår att de bestämmelser om inrättande. utvidgande eller förbättrande av allmän farled och allmän hamn, som finns i kap. 5 i gällande vattenlag skall brytas ut ur vattenlagen och tas in i en hamn- och farledslag enligt vilken sjöfartsverket skall vara prövningsmyndighet. Mo- tivet härför är att de nämnda frågorna knappast är av vattenrättslig natur utan snarare av trafik- och näringspolitisk karaktär och därför väl lämpade för sjöfartsverkets prövning (sid. 225). Utredningen hänvisar i samman- hanget till kommunikationsdepartementets promemoria (DsK 1975: 9) om planeringen av de svenska hamnarna. där det föreslås att sjöfartsverket skall få i uppdrag att upprätta en "långsiktig. fördjupad och övergripande planering av landets hamnväsende” samt svara för tillståndsprövningen av större hamnprojekt från bl. a. trafiksynpunkt och med hänsyn till hamn- strukturen i stort. varvid återverkningarna på andra trafikinvesteringar skall beaktas liksom hamnens regionalpolitiska konsekvenser. Om detta förslag vinner bifall synes det enligt utredningen konsekvent att även de för närvarande i VL behandlade frågorna om allmän farleds bestånd samt om inrättande m.m. av sådan farled och allmän hamn får handläggas av sjöfartsverket i stället för som nu av vattenrättslig tillståndsmyndighet.
Prop. 1981/82: 130 234
sedan regeringen efter myndighetens hemställan träffat det faktiska avgö- randet i frågan.
Enligt hamnförbundets uppfattning är det logiskt och riktigt att bryta ut frågor om inrättande m.m. av allmän hamn från den egentliga vattenlag- stiftningen. Detta gäller oberoende av om förslagen i promemorian Ds K 1975: 9 om en statlig hamnplanering vinner bifall eller ej. Förbundet hänvi— sar till vad det sade härom redan i sitt remissyttrande år 1974 om hamn- utredningens betänkande "Förslag till hamnlag” (SOU l974: 24), då för- bundet anförde bl. a. följande: ”För fastställande av begreppet allmän hamn anknyter lagförslaget till allmän hamn enligt vattenlagen. Vattenla- gens huvuduppgift är emellertid att reglera byggande i vatten. skyddet av allmän farled m. m.. medan det knappast är en av Vattendomstolens upp- gift att bedöma vad som är ett lämpligt trafikomräde för en allmän hamn. Även om frågor rörande inrättande och utvidgning av allmän hamn efter Vattendomstolens behandling överlämnas till Kungl. Maj:t kan det starkt ifrågasättas om det inte varit riktigare att låta exempelvis sjöfartsverket avgöra bedömningen av vad den allmänna hamnen bör omfatta i vatten."
Ovanstående motivering får självfallet ökad tyngd om staten som senare föreslagits tar på sig ett ökat ansvar för planering och samordning av det svenska hamnväsendet.
Utredningen gör på sidorna 221—225 en intressant och värdefull analys av begreppen allmän farled och allmän hamn. Sett mot bakgrund av vår tids tekniskt högt utvecklade sjöfart och hamnverksamhet får dock be- skrivningen närmast ett historiskt Värde.
Utredningens egen slutsats (sid. 223) att det är "orimligt att hålla fast vid ett farledsbegrepp som i vissa fall bygger på förhållandena år l920 eller tidigare" kan hamnförbundet helt ställa sig bakom. Samma gäller uttalan- det på sid. 224. "Om den statliga hamnpolitiken i enlighet med hamnutred- ningens förslag skall bygga på begreppet allmän hamn torde det emellertid vara befogat att överväga en mera tidsenlig definition. som om möjligt bör ges samma innebörd i vattenrättsliga som i andra. främst trafikpolitiska, sammanhang." '
Vattenlagsutredningcn säger vidare (sid. 226) följande: "De nya bestäm- melser om inrättande och bestånd av allmän farled och allmän hamn som enligt utredningens mening bör utfärdas. torde inte böra införas i nya VL utan antingen ges formen av en fristående lag eller intagas i annan befmtlig eller kommande lag rörande sjöl'artsrättsliga spörsmål av administrativ natur. Ett exempel på sådan lagstiftning är den hamnlag som föreslagits av hamnutredningen i dess betänkande SOU 1974: 24. Eftersom de nya regler- na även bör gälla farleder, synes den föreslagna hamnlagen. om de nya reglerna skall intagas där. böra erhålla annat namn än hamnlag. — För att närmare precisera det tänkta innehållet i de nya bestämmelserna har vat- tenlagsutrcdningen upprättat ett utkast till lag om allmän farled och allmän hamn."
Hamnförbundet kan i stort ansluta sig till utredningens ovan citerade principiella uttalanden men har en något annorlunda syn än utredningen på innehållet i en kommande hamnlag.
Redan det av utredningen föreslagna namnet "lag om allmän farled och allmän hamn" ger anledning till erinran. Visserligen kan det glädjande nog konstateras att begreppet allmän hamn i den föreslagna nya lagen ges en egen identitet ochjämställes med allmän farled — medan hamnen i gällande vattenlag närmast ger intrycket av att vara ett slags odefinierat bihang till allmän farled — men frågan är ändå om de båda institutionerna har sådana
Prop. 1981/82: 130 235
likheter att de kan parallellbehandlas på det sätt som utredningen föreslår. Såvitt hamnförbundet kan finna skulle allmän farled utan större olägenhet kunna behandlas i samma lag som allmän flottled. eller i en särskild lag med samma huvudsakliga utformning. Vad gäller hamnväsendet och ham- narna finns det däremot ett starkt behov av en särskild tidsenlig hamnlag. som dels ger samhället en garanti för att det finns och vidareutvecklas ett effektivt hamnsystem. dels tillförsäkrar hamnarnas huvudmän den status och den ekonomiska ryggrad. som erfordras för att de skall kunna uppfylla sin uppgift samt dels tillgodoser trafikanternas intresse av en rättvis och opartisk behandling.
Starka motiv för en sådan särskild hamnlag har som redan sagts fram- förts av hamnutredningen i dess betänkande SOU 1974: 24. De därvid framförda motiven för en särskild hamnlag kvarstår i stort sett oförändra- de.
I sitt remissyttrande över hamnutredningcns förslag till hamnlag var hamnförbundet klart positivt till en ny lag. men hade erinringar mot vissa delar av det föreliggande förslaget. Vad hamnförbundet främst opponerade mot var att lagförslaget nästan helt utformats för att skydda trafikanterna mot hamnägaren. Däremot hade hamnutredningen förbisett eller betraktat som mindre viktigt, att den som bär ansvaret för en allmän hamn också måste ges en laglig grund. på vilken han kan bygga sin verksamhet. Genom departementspromemorian DsK 1975:9 om planeringen av de svenska hamnarna och den därpå följande remissbehandlingen av promemorian har uppmärksamheten kommit att ytterligare riktas på denna brist i förslaget till hamnlag. Departementspromemorian innehåller nämligen förslag till så betydande inskränkningar av hamnägarnas rättigheter och befogenheter att de bör lagfästas. samtidigt som hamnägarens kvarvarande rättigheter och skyldigheter preciseras.
För att ytterligare understryka behovet av en särskild hamnlag med hamn- och trafikpolitisk syftning bör med några ord belysas hamnväsen— dets organisation och struktur samt vissa aktuella utvecklingstendenser.
De allmänna hamnarna utgör en viktig del av samhällets tralikinfrastruk— tur. som av ålder åvilar kommunerna. Varje vid kusten eller inre sjö— fartsled belägen stad eller tätort har ägt en hamn. l—lamnen har i hög grad bidragit till stadens eller ortens uppkomst och utveckling. Trafiken har från början gällt förnödenheter eller produkter till och från orten eller dess nära uppland. Med hänsyn till fartygens ringa storlek. tillgången till för den tidens sjöfart lämpliga farleder samt avsaknaden av ett utbyggt landtrafik— system har det varit naturligt att bygga upp ett i hög grad decentraliserat hamnsystem. '
Vid den inventering av de allmänna hamnarna i riket, som gjordes av hamnutredningen och redovisades i betänkandet "Förslag till hamnlag" (SOU l974: 24) framkom att det finns mer än 250 hamnplatser i riket som möjligen kan göra anspråk på att vara allmän hamn i vattenlagens mening. Det bör tilläggas att vissa av dessa hamnar är i enskild ägo.
Betraktar man dagens faktiska hamnbild finner man att minst hälften av de angivna s. k. allmänna hamnarna helt saknar sjöfart. om därmed avses transport av gods sjöledes. I viss utsträckning används de emellertid som hemmahamn för hel- eller deltidsfiskare eller som hamn för fritidsbåtar.
[ den "skiss till framtida hamnstruktur" som för ett par år sedan presen- terades i departementspromemorian "Planering av de svenska hamnarna" (DsK 1975: 9) anvisades en "samhällsekonomiskt lämplig hamnstruktur". som innebar en viss centralisering av hamnväsendet men ocksålatt varje
Prop. 1981/82: 130 236
viktigare region i riket skulle ha tillgång till relativt närbelägna hamnar för de tyngre sjötransporterna. Skissen omfattade ll s.k. diversifierade ham- nar och ett 25.-tal allmänna hamnar av specialhamnskaraktär. Denna hamn- struktur skulle åstadkommas genom en planmässig fortsatt utbyggnad av hamnsystemet. kombinerat med en statlig investeringskontroll genom sjö- fartsverket.
Några år tidigare hade hamnutredningen i sitt betänkande "De svenska hamnarna" (SOU 1969: 22) förordat ett hamnsystem bestående av tio s.k. regionhamnar och ett ej närmare angivet antal sidohamnar. Utredningen förordade även en viss direkt samordning av verksamheten i fiera hamnar "genom kommunalförbund.
Utvecklingen skulle åstadkommas genom frivillig medverkan från de hamnägande kommunernas sida samt genom rådgivning från sjöfartsver- ket.
Det förtjänar att i sammanhanget nämnas att både Svenska kommunför- bundet och Svenska hamnförbundet i sina remissyttranden över departe- mentspromemorian DsK l975:9 ställt sig bakom förslaget om en viss statlig samordning av hamnverksamheten och en statlig investeringskon- troll vad gäller större hamninvesteringar.
Av det sagda framgår att det i dag råder enighet om att ett rationellt hamnväsende ej kan åstadkommas enbart genom en spontan utveckling av hamnarna. Staten måste ange inom vilka ramar som hamnarna i fortsätt- ningen kan få verka i fri konkurrens om trafiken. Den allmänna hamnens status i förhållande till stat. kommun. trafikanter och privata hamnar måste också anges i lag.
Hamnförbundet vill i sammanhanget hänvisa till "Konvention och stad- ga rörande vissa internationella förhållanden i havshamnar" (Geneve den 9 december 1923. ratificerad av Sverige den 26 augusti 1927). vari före- skrives de fördragsslutande staternas skyldighet att medge annan stats fartyg fritt tillträde till hamn och dennas nyttjande.
Mot den angivna bakgrunden blir det naturligt att reservera begreppet allmän hamn till ett mindre antal handelshamnar som har speciella skyldig- heter och rättigheter enligt hamnlagen.
Privata hamnar (lastageplatser). fiskehamnar och småbåtshamnar bör inte såsom de allmänna hamnarna ha en lagstadgad skyldighet att vara öppna för den allmänna sjöfarten. ej heller bör på dessa läggas vare sig det ekonomiska ansvar eller det myndighetsansvar. som förutsättes åvila en allmän handelshamn av regional eller större lokal betydelse. Denna väsent- liga skillnad bör komma till uttryck i hamnlagstiftningen.
Hamnförbundet är medvetet om att ovanstående begränsning av begrep- pet allmän hamn strider mot den praxis som. om än med betydande brist på konsekvens. tillämpats hittills i vårt land. I dag är åtskilliga säväl fiskeham- nar som privata lastageplatser allmänna. Vattenlagsutredningcn föreslår nu (sid. 224) att man genomför en grundläggande genomgång av alla farleder och hamnar i riket i avsikt att fastställa vilka av dessa som med aktuella transportpolitiska bedömningar bör bestå som allmänna. Så långt instämmer hamnförbundet i förslaget. Däremot delar inte hamnförbundet utredningens mening att fiskehamnar även fortsättningsvis skall kunna vara allmänna hamnar. åtminstone inte i den föreslagna nya hamnlagens mening.
Som synes finns det fortfarande en rad väsentliga frågor som inte är lösta vare sig i vattenlagsutredningens utkast till "Lag om allmän farled och allmän hamn" eller i hamnutredningcns "Förslag till hamnlag". Detta är
Prop. 1981/82: 130 237
att beklaga eftersom behovet av en ny hamnlag vuxit sig allt starkare i takt med sjöfartens och hamnverksamhetens utveckling. Hamnförbundet har för att få lösning på de mest brännande problemen sett sig nödsakat att i avvaktan på en ny hamnlag hos kommunikationsdepartementet hemställa om en snar provisorisk omarbetning av den s.k. normalhamnordningen och en förenkling av den statliga hamntaxeregleringen. Hamnutredningens betänkande (SOU l974: 24) med förslag till hamnlag jämte inkomna remissyttranden över förslaget studeras enligt uppgift för närvarande inom kommunikationsdepartementet. Vissa av de förutsätt- ningar på vilka hamnutredningen byggde sitt förslag har dock ändrats sedan förslaget lades. Bl.a. har frågan om en övergripande planering och samordning av hamnväsendet fått ökad vikt. Reglerna för en statlig sam- ordning samt ramarna för olika kategorier hamnars verksamhet bör lagfäs- tas i den nya hamnlagen. Förutsättningarna för en sådan lagstiftning torde dock genom de olika utredningar som gjorts vara tillräckligt bra kartlagda och analyserade för att kunna läggas till grund för ett politiskt beslut om en ny hamnlag. Arbetet med att utforma den slutliga texten till en sådan lag bör för tids vinnande snarast påbörjas. förslagsvis ijustitie- och kommuni- kationsdepartementet genom en arbetsgrupp vari ingår företrädare för berörda bransch- och intresseorganisationer. Hamnlagen bör sättas i kraft samtidigt med den nya vattenlagenjämte övriga med vattenlagen samman- hängande lagar. En hamnlag bör enligt hamnförbundets mening innehålla följande huvudavsnitt: ]. Lagens tillämpningsområde. (Lagen bör gälla alla trafikhamnar. dvs. allmänna handelshamnar och lastageplatser, som används för förvärvsmässig person- och godstrafik. Lagen bör ej gälla fiskehamnar, småbåtshamnar, örlogshamnar etc.) 2. Definition på hamnar. för vilka lagen gäller. (Allmän hamn = hamn som av sjöfartsverket bedöms vara av betydelse för allmän trafik med passagerare och gods. Lastageplats = hamn som används för trafik uteslutande med hamnägarens/industriföretagets egna produkter och förnödenheter.) 3. Registrering. (Sjöfartsverket skall registrera de allmänna hamnarna i riket med upp- gift om hamnområdenas utsträckning i vatten och på land.) 4. Begreppet hamnområde. (Hamnområde är det område i vatten och på land som erfordras för hamnverksamheten och dess framtida utveckling.) 5. De trafikpolitiska förutsättningarna för inrättande och utbyggnad av allmän hamn. (Här fastställes bl. a. den övergripande planeringen genom sjöfartsver- ket, hamnarnas uppgiftsskyldighet rörande trafikutveckling samt ut- byggnadsplaner på såväl lång som kort sikt. möjlighet för hamn att få förprövning från trafikpolitisk synpunkt genom sjöfartsverket för ut- byggnadsprojekt som senare skall prövas enligt vattenlagen.) 6. Hamnordning. (För de allmänna hamnarna skall finnas en hamnordning som fastställs av sjöfartsverket eller länsstyrelse. Hamnordningen skall innehålla föl- jande . . ) 7. Hamntaxa för allmän hamn. (Hur taxan avväges och fastställes. Klara regler som garderar att hamn- ägaren ej "beskattar sjöfarten" genom att för annat än hamnändamål använda trafikanternas medel.)
Prop. 1981/82: 130 238
Hamnförbundet är i mån av resurser berett att medverka vid utarbetan- det av ett dylikt lagförslag.
Lidköpings kommun: Vad slutligen angår det i betänkandet upptagna utkastet till lag om allmän farled och allmän hamn. i huvudsak innebärande att regeringens nuvarande uppgifter inom ifrågavarande område skall över- tagas av sjöfartsverket vill kommunstyrelsen för sin del tillstyrka ett så- dant decentraliserat beslutsfattande.
Skellefteå kammun (= hamnstyrelsen): Enligt den nu gällande vattenla- gen har frågor om bedömningen av vad som är ett lämpligt trafikområde för en allmän hamn avgjorts av vattendomstol.
Även om frågor rörande inrättande och utvidgning av allmän hamn efter vattendomstolens behandling överlämnas till Kungl. Maj:t kan det starkt ifrågasättas om det inte är riktigare att låta Sjöfartsverket avgöra bedöm- ningen av vad den allmänna hamnen bör omfatta i vatten.
Det föreliggande förslaget utsäger att Sjöfartsverket är rätt instans för avgörande av dessa frågor i vilket hamnstyrelsen instämmer helt och hållet.
Sveriges advokatsamfiind: Samfundet delar utredningens uppfattning att frågor rörande bestånd. inrättande och avlysning av allmän farled och allmän hamn bör regleras i en särskild lag men att rent vattenrättsliga tillståndsfrågor blir prövade som vattenföretag enligt de för sådana företag föreslagna generella stadgandena i ny vattenlag.
9 Allmän flottled
Hovrätten för Nedre Norrland: På i huvudsak samma skäl som anförts beträffande allmän farled och allmän hamn avstyrker hovrätten det före- slagna prövningssystemet.
Vad gäller lämpligheten i och för sig av att låta länsstyrelserna bli prövningsorgan för flottledsfrägor kan denna ifrågasättas. bl. a. med tanke på de komplikationer som därvid. kan uppstå när en flottled sträcker sig genom flera län (jfr specialmotiveringen till 5 ä i lagutkastet. s. 423).
Jämtbygdens tingsrätt: Enligt utredningens förslag skall länsstyrelserna dels enligt särskild lagstiftning vid sidan av vattenlagen fatta beslut i administrativ ordning av inrättande, utvidgning och avlysning av allmän flottled och dels som tillståndsmyndighet enligt vattenlagen pröva frågor som avser tillstånd till anläggningar i vatten. Som anförts ovan under rubriken "Prövningssystem" anser tingsrätten det olämpligt att göra läns- styrelserna till prövningsmyndigheter för vattenföretag. Där angivna skäl kan även åberopas mot förslaget att låta länsstyrelserna handlägga frågor om inrättande. utvidgning och avlysning av allmän flottled. Framför allt torde utredningens förslag angående kompetensfördelningen mellan de olika länsstyrelserna ge anledning till erinringar. Det förefaller orimligt att en ansökan om t.ex inrättande av en ny flottled i ett vattendrag som sträcker sig genom flera län skall behöva delas upp länsvis och sedan kunna avslås i viss del medan den bifalles i övrigt.
Utredningen har föreslagit att lagen om inrättande. utvidgning och av- lysning av allmän flottled skall "innehålla vissa stadganden som är av annat än vattenrättslig natur och som inte lämpligen har sin plats i VL- förslaget” (s. 421). Enligt 4 så får emellertid länsstyrelserna utfärda särskil- da föreskrifter angående sättet och villkoren för den allmänna flottledens
Prop. 1981/82: 130 239
ordnande och begagnande. Som framgår av specialmotiveringen (s. 422) avses stadgandet bli tillämpligt även på vattenrättsliga frågor. Tingsrätten anser att alla bestämmelser som hör till den vattenrättsliga prövningen bör finnas i VL. Utredningens uttalande. att ställningstagandet till de rent vattenrättsliga frågorna blir översiktliga och inte bindande för den efterföl- jande handläggningen enligt VL-förslaget. förefaller anmärkningsvärt. Det skulle innebära att en länsstyrelse vid prövning av rent vattenrättsliga frågor inte behöver beakta föreskrifter som samma länsstyrelse funnit påkallade vid prövningen av flottleds inrättande. utvidgning eller avlys- ning.
Stoc'klwlms tingsrätt: ] 3 5 anges tre förutsättningar för avlysning av flottled. av vilka den tredje enligt 5 & skall prövas av regeringen. Om regeringen på grund härav har att pröva frågan får regeringen också avlysa sådan del av flottled som är nedlagd. Rimligen bör regeringen också i samband med prövning enligt 3 & tredje punkten kunna avlysa sådan del av flottleden som inte längre behövs för sitt ändamål.
Vär/'ö' tingsrätt: Bestämmelserna om inrättande och avlysning av allmän flottled har. som utredningen anför. icke sin plats i nya VL. De bör upptagas i en särskild lag och prövas i adninistrativ ordning. Prövning av tillstånd till anläggningari vatten för flottleden bör emellertid skejudieiellt. liksom ersättningsfrågor som hänför sig till anläggningsskador. vilka kan uppskattas på förhand.
Kammarkollegiet: Kollegiet ansluter sig till vad utredningen anfört. Sveriges advokatsamfund: Lika med utredningen anser samfundet att frågor rörande inrättande och avlysning av allmän flottled som varande närmast av närings-. transport- och arbetsmarknadspolitisk art bör anför- tros länsstyrelserna. Med det av samfundet förordade prövningssystemet bör dock rent vattenrättsliga tillståndsfrågor inte i sin helhet prövas av länsstyrelsen utan endast, i förekommande fall. vad gäller tillåtligheten.
Samfundet godtar förslaget att i ny vattenlagjämställa s. k. buntflottning med lösflottning.
Svenska flottledsförbundet: Vad beträffar utredningens förslag till sär- skild lag om inrättande av allmän flottled m. m. och till överföring av vissa bestämmelser från nuvarande vattenlags 6 kap. till flottningslagen jämte vissa ändringar i flottningslagen i övrigt skall framhållas att företrädare för flottledsförbundet beretts tillfälle att framlägga synpunkter under utred— ningsarbetet. Flottledsförbundet finner att framförda synpunkter beaktats och anför ingen erinran mot vad utredningen i dessa delar anfört och föreslagit. Flottledsförbundet vill särskilt understryka riktigheten i vad utredningen anfört om och föreslagit beträffande buntflottning.
10 Bevakningen av allmänna intressen m. m.
10.1 Myndighetsbevakning av allmänna intressen
Svea hovrätt: Den skyldighet att bevaka allmänna intressen som. utöver domstolens offteialprövningsskyldighet i detta hänseende. tillagts kammar- kollegiet i 11 kap. 35 ;; VL motiverades med att ett tvåpartsförhållande bättre tillgodoser behovet av en inträngande och mångsidig bedömning av frågor om vattenföretags inverkan på allmänna intressen (NJA ll l9l9 s. 415 i). Detta är tvivelsutan riktigt vad gäller ett domstolsförfarande. Brist på teknisk sakkunskap har dock stundom gjort det svårt för kollegiet att
Prop. 1981/82:130 240
föra talan på ett med sökanden jämbördigt sätt. Härtill kommer att kolle- giets resurser inte alltid medgivit: en tillräcklig processuell insats. Då nu enligt förslaget tillståndsprövningen skall ske i administrativ ordning. var- vid tillståndsmyndigheten har att ex officio höra alla berörda myndigheter och organisationer. blir behovet av särskild bevakning av allmänna intres- sen mindre uppenbart. Ett bibehållande därav skulle komma att medföra onödigt dubbelarbete. i det att den myndighet som skall handha den övergripande bevakningen av allmänna intressen även den skulle höra berörda fackmyndigheter och organisationer. Behovet av sådan särskild bevakning av allmänna intressen i tillståndsärenden kan därför ifrågsättas. Inte heller vid fullföljd av talan mot tillståndsbeslut torde särskilt starka skäl tala för att de allmänna intressena inordnas under en bevakandc myndighet. Det förefaller enklare rent processuellt och mer ändamålsenligt i sak att varje fackmyndighet som satt sig in i den aktuella frågan får fortsätta att driva sina synpunkteri högre instans. Visserligen förekommer det stundom att företrädare för allmänna intressen av olika art framställer mot varandra stridande krav (exempelvis naturvård — fiske). men det synes bättre att den tvisten avgörs av den tillståndsgivande myndigheten.
Hovrätten föreslår under hänvisning till det anförda att kammarkollegiet avkopplas från tillståndsprövningen och att rätt att föra talan mot till- ståndsbeslut vad gäller allmänna intressen i stället skall tillkomma berörda fackmyndigheter och organisationer. Kammarkollegiet kan i egenskap av fackmyndighet få talerätt. För allmänna intressen som är begränsade till viss ort bör liksom nu kommun ha talerätt.
Såsom utredningen påpekat finns det mål och ärenden. där det allmänna självt skall ta processuellt initiativ eller har att processa om en i lag reglerad ersättningsskyldighet och där det föreligger ett behov av enhet- lighet och konsekvens i det allmännas yrkanden. Hit hör omprövningsmål, avgiftsmål och mål om förverkande av tillstånd. Även vid bevakningen av allmänna intressen vid handläggningen i fastighetsdomstol föreligger så- dana behov. I dessa fall kan enligt hovrättens bedömning ingen annan myndighet än kammarkollegiet komma i fråga att bevaka det allmännas intressen.
Skulle det anses motiverat att i tilllståndsärenden organisera bevakning- en av allmänna intressen enligt förslaget. uppkommer problem vid samord- ningen med miljöskyddsärendena. eftersom bevakningen av allmänna intressen i dessa är anförtrodd naturvårdsverket. Enligt hovrättens mening är det i så fall lämpligast att samordningen i detta fall ges den formen att kammarkollegiet får uppgiften att bevaka allmänna intressen såväl i miljö- skyddsärenden som i ärenden om tillstånd enligt vattenlagen .
Hovrätten för Nedre Norrland: Hovrätten vill inledningsvis anmärka. att utredningen synes ha underlåtit att närmare analysera hur de olika företrädarna för allmänna intressen på mest ändamålsenliga sätt skall få tillfälle att framföra sina synpunkter och yrkanden i samband med till- ståndsprövningen. Önskvärt vorc bl.a. att få ett närmare klarläggande av hur ett ”remissförfarande" i tillståndsärende är tänkt att fungera i prakti- ken.
Varje berörd faekmyndighet bör i enlighet med utredningens förslag ges behörighet att självständigt bevaka sina egna intressen i tillståndsärende hos första instans. Till skillnad mot utredningen anser emellertid hovrätten att motsvarande bör gälla för fullföljd av talan mot beslut i tillståndsfrågor. Vederbörande myndighet måste _iu ändå sätta sig in i frågan och därvid utnyttja sitta egna juridiska resurser. Det innebär därför en besparing om
Prop. 1981/82: 130 24]
en samordnande myndighet kan undvaras. Men framför allt måste det vara lämpligast att låta avvägningen mellan de allmänna intressena ske hos tillståndsmyndigheten. som skall träffa det slutliga avgörandet. Det kan t. ex. inte vara rimligt att regeringen vid en överprövning blir beroende av kammarkollegiets prioritering beträffande de olika intressena.
Vad i övrigt gäller de typer av mål eller ärenden i vilka utredningen ansett att kammarkollegiet bör svara för en samordnad bevakning (se 5. 233 m) anser hovrätten att de särskilda myndigheterna bör få tillvarata sina egna intressen även såvitt gäller omprövning av givna tillstånd. förver- kande av tillstånd. villkorsfrågor som prövas vid fastighetsdomstol samt fullföljd av talan mot andra avgöranden än beslut i tillståndsfrågor.
I de återstående fallen synes det däremot inte råda någon tvekan om lämpligheten av att kammarkollegiet ensamt anförtros bevakningen av de allmänna intressena.
I ett system med samordnad prövning enligt vatten- och miljöskyddslag- stiftningen skulle vid genomförande av utredningens förslag konflikter uppstå om naturvårdsverket finge behålla sin exklusiva initiativ- och tale- rätt i ärenden angående miljöfarlig verksamhet (jfr sid. 232 x). Enligt hovrättens mening bör i linje med hovrättens ovan angivna förslag även fortsättningsvis naturvårdsverket få svara för bevakningen av allmänna intressen i dessa ärenden enligt miljöskyddslagen. Skulle vattenlagsutred- ningens förslag till samordning av det allmännas talan i vattenmål genom- föras. bör dock naturvårdsverkets nuvarande initiativ— och talerätt över- föras på kammarkollegiet. Därvid bör emellertid kammarkollegiet. på sätt som nu sker i fråga om naturvårdsintressen i vattenmål, hålla ett nära samarbete med naturvårdsverket i miljöskyddsärendena och även eljest beträffande frågor som ligger inom naturvårdsverkets intresseområde.
Jämtbygdens tingsrätt: Tingsrätten delar utredningens åsikt att uppgif- ten att företräda det allmänna inte bör anförtros någon myndighet som själv instruktionsmässigt har att bevaka något av de faekintressen som normalt kan bli aktuella i vattenärenden eller i vattenmål. Tingsrätten vill emellertid starkt understryka behovet av att kammarkollegiet. om kam- markollegiet även i fortsättningen skall föra det allmännas talan. tillförs ökad sakkunskap både på jurist- och teknikersidan. Det kan ifrågasättas om inte även enligt miljöskyddslagen det allmänna bör företrädas av kam- markollegiet. Härigenom skulle skapas bättre förutsättningar för en enhet- lig oeh mera slagkraftig organisation när det gäller bevakningen av de allmänna intressena i vattenmål och miljöärenden. Bevakningen av de allmänna intressena i miljöärenden är en fråga som möjligen kommer att behandlas av den pågående utredningen om översyn av miljöskyddslagen. En samordning bör därför eventuellt äga rum.
Stockholms tingsrätt: Om vattendomstolens förslag till sammanhållet prövningssystem godtas bör. liksom hittills. de fackmyndigheter som har att bevaka olika allmänna intressen framföra sina yrkanden direkt till prövningsorganet i första instans. Även om utredningens förslag till pröv- ningssystem genomförs bör fackmyndigheterna kunna utveckla sina syn- punkter och framställa sina yrkanden direkt inte bara vid tillståndspröv- ningen i första instans utan också vid behandlingen i fastighetsdomstolen. Vattendomstolen återkommer härtill nedan vid 18 kap. 19 å VL-förslaget.
Vid skadebehandlingen i första instans får antas att många frågor om skadeförebyggande åtgärder till skydd för allmänna intressen uppkommer. För den sakliga behandlingen av de olika problemenär det obestridligen till
Prop. 1981/82: 130 242
nackdel om de olika myndigheter som har den sakliga kompetensen röran- de problemen ej får komma direkt till tals vid domstolen. Enligt tingsrät- tens mening bör myndigheterna vid domstolsprövningen lika väl som vid tillståndsprövningen vara befogade att framställa sina yrkanden om åtgär- der och övriga villkor till motverkande av skada på allmänna intressen. Det måste innebära en onödig byråkratisering att tvinga den sakkunniga myn- digheten att låta alla yrkanden framställas av kammarkollegiet. som i de flesta fall inte kan göra annat än att vidarebefordra myndigheternas yrkan- den till domstolen. Än värre skulle det vara om domstolen skulle anse sig förhindrad att lämna föreskrifter i enlighet med fackmyndigheternas för- slag i fall då förslagen kommit fram vid något domstolssammanträde där kammarkollegiet ej varit företrätt. Emellertid torde det föreligga official- prövningsskyldighet beträffande dessa frågor och domstolen torde därför kunna döma enligt förslag av fackmyndighet även om kammarkollegiet ej framställt formellt yrkande enligt förslaget. Vid fullföljd av talan bör dock liksom hittills talan för att tillgodose allmänna intressen endast kunna föras av kammarkollegiet. Senast vid ett-: överklagande måste kammarkollegiet därför bestämma sig för hur ev. stridiga önskemål skall sammanjämkas. Det måste emellertid vara av värde för bedömningen i första instans om kollegiet redan där sammanjämkar olika intressen och därefter framställer. de yrkanden som kollegiet anser erforderliga för att de allmänna intressena skall bli tillgodosedda.
Växjö tingsrätt: Genom utformningen av de nya tillåtlighetsreglerna skapas möjligheter att erhålla synpunkter på tillåtligheten från ett stort antal myndigheter som var för sig har att tillvarata olika typer av allmänna intressen. Det är icke nödvändigt. med en övergång till administrativt förfarande för att dessa myndigheters synpunkter skall kunna beaktas. Detta kan göras även av domstol, som efter myndigheternas hörande fattar beslut i tillståndsfrågor och därvid gör den avvägning som totalt sett tillgodoser det allmännas samfällda bästa. Utredningen torde ha angivit de viktigaste fallen då man har behov av en myndighet som för talan i vattenmål. Annan fristående myndighet än kammarkollegiet torde icke finnas tillgänglig för denna uppgift. varför tingsrätten biträder utredningens förslag att kollegiet även i fortsättningen får denna syssla. dock endast i den begränsade omfattning som framdeles avses.
Tingsrätten vill betona behovet av en effektivisering av kollegiets verk- samhet inom det vattenrättsliga området och instämma i förslaget till en översyn av organisationen. Såsom utredningen framhållit bör översynen gå ut på att tillföra kollegiet sakkunskap i tekniska frågor och förbättrade resurser på det vattenrättsliga området.
SMHI: SMHI anser det lämpligt att samma myndighet företräder de allmänna intressena vid olika instanser både i tillståndsärenden och vatten- mål och att kammarkollegiet får denna uppgift. SMHI delar utredningens uppfattning att kammarkollegiets organisation då bör förstärkas med vat- tenbyggnadsteknisk expertis.
Beträffande de allmänhydrologiska frågorna vill SMHI framhålla att SMHI:s instruktionsmässiga ansvar på hydrologins område också innebär en skyldighet att bevaka de hydrologiska intressena vid olika typer av vattenföretag som påverkar den naturliga vattenframrinningen. Det är exempelvis i fråga om vattenregleringar av stor vikt att vattenhushållnings- bestämmelserna utformas på ett hydrologiskt ändamålsenligt sätt.
Den hydrologiska bevakningen får anses synnerligen väsentlig ur allmän
Prop. 1981/82: 130 243
synpunkt. För att SMHI skall ha möjlighet att utöva sådan bevakning krävs att SMHI informeras om de vattenföretag som i nämnvärd grad påverkar de hydrologiska förhållandena. Denna information bör ges på ett så tidigt stadium som möjligt. speciellt som SMHI:s vattenföringsstationer i många fall kan beröras.
Beträffande större vattenföretag bör SMHI underrättas i den ordning som anges i 14 kap. lagförslaget och SMHI föreslår här att SMHI särskilt omnämns i 2 5. Vad gäller övriga företag förutsätter SMHI att den infor- mation som är nödvändig för bevakningen av de hydrologiska intressena senast sker i samband med tillståndsprövningen genom det samråd som föreskrivs i 15 kap. 5 5 2 mom. VL-förslaget.
SMHI har enligt sin instruktion till uppgift att inhämta tillförlitlig känne- dom om Sveriges hydrologi och härvid anordna och övervaka hydrologis- ka mätningar i landet samt att granska. bearbeta och bevara insamlat material. Institutet driver därför omfattande stationsnät för observation av bl. a. vattenstånd, vattenföring, vattentemperatur. sedimenttransport och isförhållanden.
De hydrologiska stationer SMHI upprättat speciellt för vattenförings- bestämning har oftast inneburit stora ekonomiska investeringar. För att materialet från dessa stationer skall bli fullvärdigt krävs tillgång till långa observationsserier, helst minst 30 år. Dylika tillräckligt gamla stationer representerar ett oskattbart värde för SMHI:s verksamhet. Avbrott av mätserier är därför till stor nackdel för den hydrologiska verksamheten.
' Vid uppförandet av sjö- eller kraftverksdammar och ofta även vid mind- re ingripande arbeten i vatten såsom broar, trummor. utfyllnader. mudd- ringar m. m. inträffar att SMHI:s vattenföringsstationer spolieras helt eller delvis. Då långa mätserier som nämnts är av synnerligt värde. är det angeläget att SMHI på ett tidigt stadium får kännedom om eventuella företag som kan påverka vattenförhållandena vid de olika vattenföringssta- tionerna så att i den mån det är möjligt lämpliga åtgärder kan vidtagas för att säkra mätseriernas fortbestånd. Även uppgifter om ingrepp som påver- kar vattenframrinningen. såsom vattenavledning och -utsläpp_ regleringar. dämningar och rensningar är av väsentligt intresse i institutets allmänna utredningsverksamhet.
SMHI är således för sin hydrologiska verksamhet på många sätt beroen- de av att information lämnas om vattenföretag med hydrologisk påverkan. Enligt vad som anförts i föregående avsnitt torde det också finnas möjlig- heter att genom vattenlagen garantera att sådan information kommer till stånd. Beträffande de hydrologiska mätstationerna bör enligt SMHI:s upp- fattning i 14 kap. 4 & VL-förslaget frågan om skada på hydrologisk mätsta- tion och mätserie särskilt omnämnas. .
Kammarkollegiet: Utredningen föreslår att uppgiften att företräda de allmänna intressena även i fortsättningen skall ligga på kammarkollegiet. Dels har kollegiet långvarig erfarenhet och rutin på området och dels är kollegiet en fri och oberoende myndighet i den meningen. att kollegiet normalt inte har egna faekintressen att bevaka i vattenärendena.
Kollegiet biträder förslaget. Detta innebär att kollegiet skall företräda de allmänna intressena i vissa särskilda på s. 233 angivna situationer. Vidare anges i [5:5 VLF att tillståndsmyndighet skall samråda med kollegiet. Detta får tolkas som — vilket också synes framgå av specialmotiveringen till stadgandet (s. 336) — att kollegiet bör vara med redan från början vid behandlingen av alla tillståndsärenden av någon betydelse. I själva verket torde detta vara en helt nödvändig förutsättning för att kollegiet skall
Prop. 1981/82: 130 244
kunna bedöma frågor om fullföljd av talan mot tillståndsbeslut och för kollegiets deltagande i den följande handläggningen inför fastighetsdom- stolen.
Enligt vad kollegiet förstär kommer bevakningen av de allmänna intres- sena från formell synpunkt inte atl. nämnvärt skilja sig från vad som gäller enligt nuvarande prövningssystem. Redan nu gäller fullt ut att fackmyn- digheterna får komma till tals då tillståndsfrågorna handläggs. Det före- kommer inte att myndigheter och intresseorganisationer på formella grun- der förvägras yttra sig i vattenmålen. Däremot har kollegiet — liksom enligt VLF — en exklusiv rätt att fullfölja talan för det allmänna mot domar och beslut.
Bevakningen av vattenföretagen först hos tillståndsmyndigheten och därefter i fastighetsdomstolen kan självfallet komma att innebära visst merarbete för kollegiet därigenom att t.ex. frågor rörande villkoren för företaget kan komma att spelas upp två gånger. först i stora drag inför tillståndsmyndigheten och därefter helt eller delvis på nytt i fastighetsdom- stolen. Det behöver dock inte innebära större nackdelar. Redan nu är det vanligt i större vattenmål att det hälls först ett sammanträde för behandling av företagets tillåtlighet och frågor sammanhängande med byggnadstill- stånd oeh senare ett eller flera sammanträden för skadereglering och övriga frågor.
Kollegiet räknar å andra sidan med att bevakningen av de allmänna intressena. i vart fall på någon sikt. kommer att kräva betydligt ökade resurser. Det sammanhänger främst med de vidgade möjligheter till om- prövning av äldre tillståndsbeslut. som utgör en av hörnstenarna i VLF. Efter utgången av 1991 kommer ett mycket stort antal äldre företag att kunna omprövas för tillgodoseende av allmänna intressen. Omprövnings— ärendena kommer att kräva ingående utredningar och även i övrigt ofta vara av komplicerad beskaffenhet. En förstärkning av kollegiets resurser med bl.a. vattenbyggnadsteknisk expertis blir nödvändig. Behov härav har för övrigt redan gjort sig gällande. Vidare bör organisationen för hithörande ärenden inom kollegiet ses över.
Länsstyrelsernas föreslagna uppgift att handha tillsyn över vattenföretag kan förmodas komma att resultera i ärenden där man begär inskridanden av kollegiet. Överhuvudtaget torde denna sida av tillsynsarbetct förutsätta visst samarbete med kollegiet. Då brister upptäckts kommer länsstyrelser- na förmodligen att samråda med kollegiet om bästa sättet att komma till rätta med problemen. Det man i allmänhet vill åstadkomma ärju inte att koneessionsnämndcn med stöd av 15.15 VLF förklarar tillståndet förver- kat utan i stället att vattenrättshavaren vidtar rättelse. eventuellt i förening med åtgärder för att kompensera de skador som inträffat. Dessa ärenden kommer säkert ofta att vara besvärliga. När ärende överlämnats till kolle- giet för eventuella rättsliga åtgärder mot vattenrättshavaren. torde det ofta finnas anledning för kollegiet att besiktiga anläggningen eller eljest begära in ytterligare uppgifter från vattenrättshavaren.
Fiskeristyrelsen: Eftersom fiskefrågor oftast kommer att beröras av vattenföretag borde det direkt av lagtexten (15 kap. 5 äl framgå. att till- ståndsmyndigheten skall samråda med fiskeristyrclsen.
Statens naturvårdsverk: I ärenden enligt nuvarande vattenlag har en myndighet. kammarkollegiet. ålagts att bevaka allmänna intressen i vissa mål. t.ex. gällande byggande i vatten och vattenreglering. Genom över- gången till administrativt prövningsförfarande ändras delvis förutsättning- arna härvidlag. Utredningen föreslär därför att varje myndighet. som har
Prop. 1981/82: 130 245
till uppgift att bevaka någon typ av allmänt intresse. skall få möjlighet föra sin egen talan i tillståndsärenden. Utredningen anför emellertid att det i vissa typer av ärenden — bl. a. omprövning av givna tillstånd och fullföljd av talan mot beslut om tillstånd — bör finnas en enda myndighet. kammar- kollegiet. som för det allmännas talan. Naturvårdsverket anser att detta från principiell synpunkt är felaktigt. En fackmyndighet. som har att beva- ka så viktiga intressen som miljöskydd och naturvård samt förutsättningar- na för friluftsliv, måste i princip ges möjlighet att inte bara föra sin egen talan vid tillståndsärenden i första instans utan också att ta initiativ hos prövningsmyndigheten beträffande omprövning av givna tillstånd eller att överklaga ett beslut. Ett system uppbyggt så. att först kammarkollegiet och sedan prövningsmyndigheten gör en avvägning mellan eventuellt mot- stridande intressen. måste anses vara olämpligt.
Kammarkollegiet måste emellertid bedömas ha viktiga uppgifter att fylla i det nya prövningssystemet för vattenärenden. som även om det i sina huvuddrag blir administrativt ändå kommer att ha juridiska inslag. Inte minst kommer kollegiets sakkunskap ijuridiskt avseende att behövas för bevakning av allmänna intressen i mål inför fastighetsdomstol. Man kan heller inte bortse från det faktum att kammarkollegiet har en uppbyggd organisation för att bevaka allmänna intressen i vattenmål. Med hänsyn härtillkan det finnas anledning att behålla kollegiet som företrädare för allmänna intressen i viSsa ärenden. som utredningen föreslår. En sådan ordning bör emellertid kompletteras med en möjlighet för naturvårdsver- ket att ta initiativ hos prövningsmyndigheten. när det gäller omprövning av givna tillstånd eller överklagande av beslut i tillståndsfrågor. om väsentliga natur- eller miljövårdsintressen eller frågor av stort intresse för friluftslivet berörs. 15 kap. 17 och 26 55 bör kompletteras med ett tillägg i detta avseende.
Koncessionsnämnden för miljöskydd: Nämnden godtar förslaget om att kammarkollegiet bibehålles som företrädare för allmänna intressen i sam- band med vattenföretagen. — Om en fackmyndighet hemställer till kam— markollegiet att för tillgodoseende av allmänna intressen begära ompröv- ning av ett äldre tillstånd men kollegiet beslutar att inte föra talan om omprövning. bör fackmyndigheten ges möjlighet att hos regeringen över- klaga kollegiets beslut. En motsvarande klagorätt. sävitt gäller kammar- kollegiets ställningstagande i fråga om fullföljande av talan mot beslut i tillståndsärende eller dom i vattenmål. torde av tidsskäl vara meningslös.
Länsstyrelsen i Kristianstads län: Enligt 15 kap. 26 så får talan mot beslut av koncessionsnåmnden och länsstyrelsen föras hos regeringen av kam- markollegiet för tillvaratagande av allmänna intressen. Kammarkollegiet har visserligen sakkunskap på det rent vattenrättsliga området men där- emot inte på respektive fackområde, vilket framstår som en brist särskilt då det gäller bevakningen av natur- och miljövårdsintressena. Länsstyrel- sen föreslår att här — liksom vad som nu gäller enligt miljöskyddslagstift- ningen — naturvårdsverket i stället för kammarkollegiet ges besvärsrätt. Härigenom kan vid bevakningen av allmänna intressen tillgodogöras de särskilda fackkunskaper som krävs i dessa sammanhang. Vad beträffar vattenintresset har det visserligen ännu inte avgjorts på vilken central myndighet detta ansvar skall ligga. Förslaget att ge naturvårdsverket be- svärsrätt förutsätter att det blir verket som får detta ansvar.
Västerbottens länsorgan för vattenkraftfrågor: Vattenlagsutredningcn har föreslagit att kommunen liksom hittills skall självständigt äga bevaka de allmänna intressena inom kommunen såväl vid tillstånds- och villkors-
Prop. 1981/82: 130 246
bedömningen av ett företag som senare vid skadebedömningen. Det måste emellertid klart uttalas att kommunerna också skall vara berättigade att föra talan om bygdeavgift och dess storlek samt om omprövning av byg- deavgiften såvitt gäller vattenföretag som berör kommunen. Enligt länsor— ganets mening finns det ingen rimlig anledning att frånkänna kommunerna rätten att föra talan om bygdeavgift och att begära omprövning av sådan. Avgiften skall dock till stor del användas för att kompensera de intressen inom kommunen som lidit men till följd av företagets genomförande. — Vilhelmina kommun anför liknande synpunkter.
Sveriges advokatsamfund: Samfundet anser det vara angeläget att kom— munernas självständiga talerätt bibehålls och förordar att så blir förhållan- det vilket prövningssystem som än väljs.
Uppgiften att generellt företräda de allmänna intressena bör även fort- sättningsvis läggas på kammarkollegiet under förutsättning dock att vad samfundet enligt ovan hänfört till den övriga tillståndsprövningen knyts till judiciell myndighet. Införs däremot ett prövningsförfarande i administrativ ordning enligt utredningens förslag. ifrågasätter samfundet om inte en särskild myndighet bör anförtros uppgiften att i det förfarandet framför andra vara de allmänna intressenas företrädare. Uppgiften bör för sådant fall begränsas till att vara företrädare för det allmänna beträffande särskilt angivna frågor som bygdeavgift. särskild fiskeavgift och omprövning.
Sveriges domareförbund: Förbundet tillstyrker förslaget att behålla kammarkollegiet som företrädare för de allmänna intressena i förevarande sammanhang. Såsom framgår av betänkandet aktualiserar kollegiets änd- rade arbetsuppgifter på det vattenrättsliga området ett krav på ökade personella resurser.
Det är enligt förbundets mening mest ändamålsenligt att fackmyndig- heters ( sektormyndigheters) synpunkter kan i första instans framföras direkt till prövningsmyndigheten såväl vid tillståndsprövningen som vid skaderegleringen.
Älvräddarnas samorganisation: Som helt självklart bör det betraktas att naturvårdsverket och planverket skall ha besvärsrätt.
10.2 Talerätt för intresseorganisationer m. m.
Svea hovrätt: Enligt gällande vattenrättslig praxis avses i allmänhet med "sakägare" den som är ägare eller innehavare av skriftligen eller muntli- gen upplåten särskild rätt till fast egendom som direkt skadas av vatten- byggnadsföretag eller — utan att direkt skadas — lider intrång i något för fastighetens ekonomiska utnyttjande väsentligt intresse med anknytning till det vattendrag som utbyggs (jfr SOU 1966: 655. 449). I vilka fall företag skall anses beröra viss fastighet angesi 14 kap." 4 & VL. — ”Sakägare" kan emellertid också uppfattas som varje subjekt med delaktighet i "saken", oavsett på vilken sida han uppträder i rättegången. Så torde begreppet vanligtvis användas utanför vattenrättsskipningen.
I VLF betecknar termen "sakägare" i vissa sammanhang endast sökan— den motstående parter. medan det i andra sammanhang även inkluderar sökanden (jfr s. 334). Detta har särskilt i förslagets processuella bestäm- melser medfört vissa otydligheter. — Hovrätten vill föreslå att beteckning- en ”sakägare” i enlighet med nuvarande vattenrättsliga praxis förbehålls sökandens motparter. I annat fall torde det bli nödvändigt att beteckna dessa som "sökanden motstående sakägare".
Prop. 1981/82: 130 247
Vilka som vid tillämpning av VLF skall betraktas som sökanden mot- stående sakägare är i flera hänseenden oklart.
Enligt utredningen saknas anledning att förändra det vattenrättsliga sak- ägarbegreppet (s. 334. 354). — I anslutning härtill vill hovrätten framhålla att gränsdragningen kring detta sakägarbegrepp vid flera tillfällen blivit föremål för prövning i praxis och ställningstagande från statsmakterna. Frågan har då närmast gällt. dels vilken grad av anknytning till direkt skadad fast egendom som skall fordras för rätt att erhålla ersättning vid vattenföretag. dels befogenheten att utan anknytning till direkt skadad fast egendom agera i ansökningsmål i vad avser tillåtligheten av det sökta företaget.
Hovrätten delar utredningens bedömning att kravet på anknytning till direkt skadad fast egendom bör gälla även framdeles som förutsättning för ersättningsrätt. Detta utesluter emellertid inte att frågan hur stark anknyt- ningen skall vara också i fortsättningen överlämnas åt praxis. Understry- kas bör emellertid att departementschefen tagit avstånd från vattenlagsut- redningens i dess betänkande Revision av vattenlagen . del 2. framförda tanke, att ersättningsbestämmelsernas anpassning till motsvarande be- stämmelseri ExL borde föranleda en mera återhållsam rättstillämpning (se prop. 1974: 83 s. l96).
De som tillerkänns ställning av sakägare i ersättningsdelen måste där- med också behandlas som sakägare i tillåtlighetsdelen. Vid tillåtlighcts- prövningen tar vattendomstolen på grund av sin officialprövningsskyl- dighet även hänsyn till synpunkter som framförs av den som ej är sakägare - i ersättningsdclen. Hinder anses icke föreligga för sådant subjekt att agera i rättegången. dock utan rätt till ersättning för rättegångskostnader eller rätt till fullföljd (jfr NJA 1977 s 477 ang. Hakefjordens naturvärnsförening). Dessa subjekt intar alltså i vissa hänseenden en partsliknande ställning. på grund av att de intressen de företräder kan skadas av vattenföretaget. men är berövade övriga befogenheter som tillkommer sakägare.
Vid en revision av vattenlagen som den nuvarande bör övervägas om tiden icke är mogen att förbättra dessa subjekts processuella ställning. Härvid torde det emellertid vara uteslutet att släppa fram alla subjekt som — utan att ha anknytning till direkt skadad fast egendom — anser sig lida intrång i sina intressen. En grupp som bör uteslutas från partsställning är sålunda sådana organisationer vilkas intressen helt sammanfaller med de allmänna intressen som bevakas av kammarkollegiet. Om kammarkollegiet i det särskilda vattenmålet icke för talan för allmänna intressen. får detta uppfattas som att dessa intressen knappast är förtjänta av beaktande vid tillåtlighetsprövningen. Å andra sidan kan det te sig naturligt att tillerkänna sammanslutningar av ägare till skadad fast egendom av typ villaägarfören- ingar partsställning i tillåtlighetsdelen. Någon gång kan det också tänkas att intresseorganisationer utan anknytning till skadad fast egendom bör tillerkännas partsställning för att närmare utveckla företagets inverkan på ett speciellt intresse utan den allmängiltighet som fordras för att kammar- kollegiet skall flnna anledning att agera. Sådana intressen kan vara fritids- båtfart eller naturskönheten hos en forssträcka med särskild förankring i bygden. Även om kammarkollegiet i sådana fall skulle föra talan. behöver det f. ö inte utesluta att intresseorganisationen får ta ställning av part. — Lagtekniskt sett skulle frågan kunna lösas genom ett bemyndigande för prövningsmyndigheten att under ett inledande skede av handläggningen tillerkänna vederbörande subjekt rätt till ersättning för rättegångskost- nader och fullföljd.
Prop. 1981/82: 130 243
Vad utredningen åsyftat med sina uttalanden i hithörande fråga (5. 336) lämnar öppet om nu ifrågavarande organisationer skulle få tillfälle att i enlighet med nuvarande praxis agera i vattenmålen utan att tillerkännas full partsställning. eller om de i vissa avseenden skulle tillerkännas ställ- ning av part. Ej heller framgår det om i sistnämnda fall någon begränsning skulle gälla i fråga om kretsen av taleberättigade organisationer. Frågan bör därför närmare belysas under det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Redan enligt VL har träffats avgöranden som kan utvidga den traditio- nella sakägarkretsen. Sålunda har högsta domstolen i NJA 1977 s. 558 ang. småbåtshamn i Långbroviken vid tillämpning av 2 kap. 3ä 2 st. VL bedömt verkningar av företaget som dittills ansetts falla inom ML:s till- lämpningsomräde. Utredningsförslaget kan medföra ytterligare utvidg- ningar. Då sålunda den i 4 kap. 18 5 2 st. andra meningen VL upptagna möjligheten för regeringen att beakta följdföretag till större och mer ingri- pande vattenföretag överförts till 3 kap. 7.5 VLF och gjorts generellt tillämplig på alla vattenföretag. kan det befinnas önskvärt att bereda före- trädare för motstående intressen till sådana följdföretag möjlighet att fram- föra sina synpunkter inom ramen för den ordinarie tillståndsprövningen. På motsvarande sätt kan sakägarkretsen komma att utvidgas genom att den skäligen ineffektiva bestämmelsen i 2 kap. 13 & VL inordnats bland de allmänna lämplighetsvillkoren i 3 kap. 8 %$ 1 st. VLF. Om på detta sätt hänsyn skall tagas till framtida företag. beträffande vilka ansökan ej ingi- vits. kan också med visst fog ifrågasättas om icke motsvarande hänsyn bör tagas till redan etablerade företag utan tillstånd. Detta fordrar emellertid en uttrycklig bestämmelse. vilken i så fall också utvidgar sakägarkretsen.
Entydiga bestämmelser om vilka sökanden motstående subjekt som skall ha talerätt fordras för tillämpningen av åtminstone följande bestäm- melseri VLF utöver tillåtlighetsreglerna: 15 kap. 4 Ö 1 st. sista meningen. 16 kap. 3 s' och 18 kap. 12 ä 3 p. (uppgiftsskyldighet). 15 kap. 5 & 1 p. och 18 kap. 17 s' 3 st. (underrättelseskyldighet). 10 kap. 1 och 2 äs (ersättning för skada och intrång). 15 kap. 26 ä 2 st.. 16 kap. 31 ä 3 st. och 32 ä 2 st. samt 18 kap. 57 ä 2 st. (fullföljd) samt 22 kap. (ersättning för rättegångs- kostnad).
Svensku Osrkustfiskurenas ('entraUör/mnd: Många yrkesfiskare är inte sakägare enligt VL. eftersom de inte innehar fastighet vid vattnet. Vissa yrkesfiskare har som arrendatorer eller genom-speciella tillstånd från läns- styrelse en form av mellanställning. Enligt SOC:s mening är det önskvärt att sakiigarbegreppet utvidgas så att yrkesfiskare i vissa fall skall anses som sakägare. framförallt gäller detta vattenmål där yrkesfiskare fiskar på allmänt eller arrenderat vatten och fiskarens intresse inte tillgodoses av vattenägaren eller annan sakägare.
Svenska insjöfiskarenas centralförhrmd: Gällande vattenlag från är 1918 har under årens lopp blivit föremål för fiera ändringar. Det nu föreliggande betänkandet innebär förslag till en helt ny vattenlag som föreslås ersätta den nu gällande. Tidigare ändringar i lagtexten har inneburit en väsentlig försvagning för enskilt fiskeintresse och därför i fiera fall drabbat de medlemmar SIC företräder. Detta gäller bl. a. frågor som berör utsläpp av industri- och avloppsvatten i sjöar och vattendrag. Ärenden av den karak- tären handläggs fr.o.m. 1969 inom ramen för miljöskyddslagen av konces- sionsnåmnden. naturvårdsverket och i vissa fall av länsstyrelserna.
Den enskilde sakägarens rätt är i motsats till vad som gäller vid hand- läggning av övriga vattenmål dvs. inför vattendomstolen starkt åsidosatt. eftersom han inte erhåller ersättning för sina rättegångskostnader från
Prop. 1981/82:130 249
sökandens sida vid behandling av miljöskyddsärenden. Det säger sig självt att härigenom stora brister i sakägarnas skydd förefinns. Eventuella ska- deersättningsanspråk utbrytes sedan för att handläggas inför fastighets- domstolarna. I dessa fall gäller vanliga rättegångskostnadsregler. varvid förlorande part skall ersätta vinnande parts rättegångskostnader. Eftersom de enskilda sakägarna oftast icke varit med vid tillståndsprövningen och medel saknats att anlitajuridiskt och tekniskt biträde. är deras möjligheter att sedan erhålla rättvisande behandling vid fastighetsdomstolen tämligen begränsade. .
SlC vill även i anslutning till förslaget till ny vattenlag fästa lagstiftarnas uppmärksamhet på de brister vi anser föreligga beträffande sakägarebe- greppet. Vissa yrkesfiskare bedriver nämligen sin näringsutövning inom allmänt vattenområde och för fasta redskap erfordras tillstånd av respekti— ve länsstyrelse. Om fiskaren drabbas av intrång i sin näringsutövning på allmänt vatten p. g. a. företag som kräver vattendomstolens tillstånd. kan han inte bevaka sin rätt på sökandes bekostnad då fiskaren ifråga inte enligt nuvarande regler anses som sakägare. Samma svaga ställning har fiskare som arrenderar och bedriver fiske på enskilt vatten. De har alltså en synnerligen svag ställning och sakägarebegreppet bör vidgas att även omfatta dessa kategorier. SlC anser det vara ett rimligt krav att Sökandesi- dan svarar för de kostnader som erfordras för att berörda fiskare skall kunna bevaka sin rätt i alla instanser med hjälp av juridiskt och tekniskt biträde. . . _ .
" " 'SIC har i skrivelse 1973 till joidbruksdepartementet påtalat ovan nämnda brister när de berör fiskeintresset. Aven fiskeristyrelsen har dragit liknande slutsatser och framfört sina erfarenheter från koncessionsmålen till regeringen. Företagna ändringar i vattenlagen har alltså i flera fall inneburit en försvagning av fiskets intressen. Aven nu föreliggande revi- sion kan i vissa delar få negativ inverkan på fiskets ställning när vattenre- surser för olika ändamål tas i anspråk.
Älvräddarnas samorganisation: Det starkt ökade intresset för vatten- vårds— och vattenskyddsfrågor har resulterat i att en rad organisationer och sammanslutningar vuxit fram ur den allt större opinionen mot olika vatten- företag främst kraftföretag. Utredningen säger i specialmotiveringarna att dessa bör beredas tillfälle att yttra sig över ansökan hos tillståndsmyndig- heten. l lagtexten bör i stället inarbetas en bestämmelse som säger att berörda organisationer och sammanslutningar. som så önskar. skall bere- das tillfälle att yttra sig. Särskilt som prövningsförfarandet föreslås tillgå i administrativ ordning är detta ett demokratiskt krav. Dessa organisationer besitter en omfattande kännedom om de lokala förhållandena och de allmänna intressenas omfattning och betydelse i aktuella projekt.
Det är naturligt och rimligt att även miljö- och naturskyddsorganisa- tioner har besvärsrätt. Om dessa. utan krav på ersättning för sina process- kostnader, vill föra talan bör detta kunna ske utan processuella hinder. 1 annan modernare lagstiftning exempelvis miljöskyddslagen har talerätten utvidgats. Också i praxis har en generösare inställning brutit igenom. I detta fall innebär vattenlagutredningens förslag en konservering av ett förlegat och inskränkt synsätt på talerätten.
Prop. 1981/82: 130 250
11 Markavvattningsföretag m. m. 11.1 Delaktighet
Svea hovrätt: Utredningsförslaget innefattar i denna del betydande änd— ringar i vad som av ålder gällt i fråga om dikning och i viss mån även vattenavledning och invallning. Sålunda avskaffas den sedan medeltiden lagfästa principen om rättighet att för torrläggning av mark utan inskränk- ning avleda vattnet till annans mark. åt vilken vattnet har sitt naturliga fall. och till annans dike. Det särskilda kostnadsskyddet för icke-sökande delta- gare i samfällighet avskaffas. Den skyldighet att kompensera torrläggningsintresset genom anläggandet av trummor och liknande anord- ningar som i princip ålegat väghållare m. fl. sedan 1880. görs beroende av initiativ och utredningsskyldighet från markägarnas sida. Täckdikning av egen mark. som enligt stadgad praxis icke handlagts som eller ingått i företag enligt 7 kap. VL. har förts in under markavvattningsbestämmel- serna. Detta synes kunna leda till att denna typ av privata fullföljdsåt- gärder till samfälld dikning förs in _i samfälligheten. [ vart fall är det ej uteslutet att täckdikning bedöms medföra skada och intrång på motstående intressen i form av grundvattensänkning. eliminering av vattenmagasin och bortförande av urlakade gödningsämnen. Denna inverkan kan föranle- da prövningsskyldighet enligt VLF. Någon närmare motivering för dessa och vissa andra förändringar lämnas inte i betänkandet. — Hovrätten delar emellertid utredningens uppfattning att torrläggningsbestämmelserna i VL med nutida syn måste anses alltför torrläggningsvänliga liksom att ett närmande av hithörande bestämmelser till AL och LFS lämpligen bör ske. Med det sagda vill hovrätten dock ifrågasätta om inte en så genomgripande omläggning som den av utredningen föreslagna borde närmare belysas. bl.a. med hänsyn till sina ekonomiska konsekvenser för jordbruket med dess omfattande behov av kompletterande dikning och omstrukturering av befintliga torrläggningsföretag.
Stockholms tingsrätt: 6 kap. 1 &. Utredningen föreslär den inskränkning- en beträffande markavvattningsföretag att sökandena måste ha båtnads- majoritet vid sjösänkning och invallning för att tvångsdelaktighet skall föreligga. Enligt 7 kap. 44 s VL fordras båtnadsmajoritet även vid den sorts företag som utredningen kallar översvämningsskydd (1 kap. 1 & 8 punkten VL-förslaget). Av lika ingripande och svårbedömbar karaktär. särskilt på slättbygder, kan den sorts företag vara som utredningen benäm- ner årensning. Sålunda har stora torrläggningsföretag i Uppland (Vendels- ån. Olandsån) kommit under vattendomstolens prövning. beträffande vilka företag det finns större anledning att kräva båtnadsmajoritet än för ordi— nära sjösänkningar och invallningar. Vattendomstolen förordar att båt- nadsmajoritet skall finnas inte bara vid sjösänkning och invallning utan även vid årensning och översvämningsskydd för att deltagningsskyldighet skall föreligga.
6 kap. 2 fi. Reglerna om deltagningsskyldighet är allmänt hållna och kan medföra att en sökande kan tvinga. ett stort antal fastigheter. som får nytta av ett företag. att ta del i företaget. Enligt 7 kap. 27 så VL gäller den begränsningen att den som inte är sökande till företaget inte får större kostnad än som svarar mot hans båtnad. Eftersom i de fiesta fall någon motsvarighet till det 5. k. opinionsvillkoret i 7 % anläggningslagen inte finns enligt VL-förslaget. bör enligt vattendomstolens mening deltagningsskyl- digheten för icke-sökande även i den nya VL begränsas till vad som svarar mot båtnaden.
Prop. 1981/82:130 251
Växjö tingsrätt: Namnet markavvattningsföretag är språkligt och inne- hållsmässigt en olämplig nybildning.
Rent allmänt kan sägas att 6 kap. är oklart och så allmänt avfattat att bestämmelserna ej ger tillräcklig ledning för rättstillämpningen. Därigenom ställs mycket stora krav på förrättningsmannens utbildning och omdöme. Genomförs lagstiftningen, är det nödvändigt att förrättningsmännens ut- bildning blir en helt annan och mer kvalificerad än som nu understundom är fallet.
l 6 kap. l 5 föreslås att väghållaren. där väg avsevärt påverkar markav- vattningsföretag. skall deltaga i företaget. om särskilda skäl föreligger. Däremot har icke medtagits motsvarande tvångsdelaktighet för flygfält och för samhällen. som nedströms byggnads- eler stadsplanelagda områden kan åstadkomma ännu större påverkan än vägar genom häftigare avrinning varigenom översvämningar eller ökade kostnader för nedanförliggande markers torrläggning kan uppkomma. Anledningen till denna inverkan är att det inom sådana områden förekommer gatu- och vägnät samt tak- och asfaltlagda ytor. Sådana problem med ökad flödesmängd är vanliga bl.a. i Skåne. Dessutom förekommer att inom samhällena sker mer eller mindre stora överledningar av dagvatten mellan olika lokala nederbördsområden till men för nedanförliggande torrläggningsföretag. Liknande problem kan ävenledes uppkomma vid större ytvattentäkter. exempelvis Bolmen och Vättern. om konsumtionsvattnet efter användandet avbördas till mindre vattendrag.
Vänersborgs tingsrätt: [ 1968 års betänkande rörande vattenlagens torr- läggningsbestämmelser (SOU 1968: 51) behandlades frågorna om möjlighe- ten att ompröva lagakraftägande bestämmelser för torrläggningsföretag. förrättningsförfarandet och båtnadsreglerna. Särskild uppmärksamhet äg- nades i betänkandet åt spörsmålet att få till stånd samordning av torrlägg- ning och fastighetsbildning. Nu framhålles i 1972 års tilläggsdirektiv till utredningen såsom synnerligen angeläget. att dessa samordningssträvan- den fullföljes och att även samordning sker med andra anläggningsföretag. Anläggningslagen (AL) och lagen om förvaltning av samfälligheter (LFS) finge ses som en etapp i detta arbete. Särskilt understryks vikten av samordning inte bara beträffande förfarandebestämmelserna utan också vad beträffar de grundläggande bestämmelserna om anslutningsrätt och anslutningstvång. tvångsupplåtelse av utrymme samt kostnadsfördelning därvid föreskrifterna i AL bör vara vägledande. '
Utredningen konstaterar. att den nuvarande förrättningsordningen enligt 10 kap. VL i åtskilliga avseenden fungerat tillfredsställande och att kraven på modernisering har begränsats till enskildheter. Av lantbruksstyrelsens statistik framgår. att antalet årligen slutförda förrättningar enligt 7 kap. VL sedan länge varit i starkt sjunkande. Mellan 1964 och 1974 nedgiek antalet från 159 till 16. Någon motsvarande minskning har däremot ej förekommit av antalet icke formbundna avtal om gemensam markavvattning. Utred- ningen anger två skäl för denna utveckling. Dels saknas möjligheter till omstrukturering av äldre företag dels är förrättningsproceduren omständig och därmed för dyr.
Vid den modernisering av VL:s torrläggningsbestämmelser som enligt utredningen bör komma till stånd är en fullständig anslutning till AL:s procedurregler. vilka i allt väsentligt återgår på fastighetsbildningslagens (FBL) förrättningsregler. enligt utredningen knappast möjlig.
Tingsrätten delar denna uppfattning och vill för sin del även ifrågasätta lämpligheten av en sådan samordning. I och med att utredningen funnit. att
Prop. 1981/82: 130 252
reglerna för olika slags torrläggningsföretag bör samordnas och fortfarande finns kvar i VL. vilken åsikt i princip också delas av tingsrätten. samt att förrättningar avseende sådana företag även i fortsättningen förutsättes handläggas av andra förrättningsmän än fastighetsbildningsmyndighet bortfaller i stort sett skälen för en sådan samordning. Alternativet hade enligt tingsrättens mening varit att överföra dikningsföretagen till AL och att för vattenavlednings- och invallningsföretagen. där mot torrläggnings- intresset stridiga intressen förekommer. utarbeta särskilda regler i VL.
Enligt tingsrättens mening saknas. mot bakgrund vad ovan anförts. skäl att företaga en så genomgripande förändring och uttunning av de nuvaran- de reglerna för torrläggningsföretag som utredningen föreslår. Överty- gande skäl härför synes i vart fall inte ha förebringats. Tingsrätten vill för sin del framföra följande synpunkter på utformningen av lagförslaget. — —
Tingsrätten delar inte utredningens uppfattning. att andelstalen för markavvattningsföretag bör bestämmas efter mönster från FBL. Det före- ligger nämligen väsentliga skillnader dem emellan av avgörande betydelse för kostnadsfördelningen. I förra fallet är det fråga om gemensamma. bestående. underhållskrävande företag utan ändring av ägareförhållandena — även om formellt företagen skall anses vara samfälligheter — medan deti det senare fallet huvudsakligen är fråga om reglering av just ägareförhål- landena och ingenting annat. Markavvattningsföretag avser i dag vad gäller åkermarken. i stort sett. uteslutande förbättring av redan befintliga anlägg- ningar samt underhåll av dessa. Att under sådana förhållanden blanda in fastighetsvärdena för kostnadsfördelningen förefaller vara helt orealistiskt. Det synes vara mera naturligt och logiskt att anknyta till AL:s regler om drift—underhåll av gemensamhetsanläggningar och därvid lägga huvudvik- ten vid nyttjandet—behovet av anläggningen. Ett sådant synsätt synes också stå i nära samklang med nu och av ålder gällande regler för dikning m.m. i VL. Även för nydikning av skogsmark synes utan olägenhet samma regler kunna gälla mot bakgrund av att nästan alla sådana företag torde utföras genom frivilliga överenskommelser. där fördelningen grundas just på behovet—nyttjandet. Även i de numera helt övervägande fallen med frivilliga uppgörelser vid dikning m.m. av åkerjord torde samma fördel- ningsgrund tillämpas. Andelstalen bör sålunda bestämmas uteslutande med utgångspunkt från storleken. höjdläget och beskaffenheten hos den mark som beröres. därvid i beskaffenheten inrymmes jämväl de med utförande av rörledning förenade förhållandena.
Behovet—nyttjandet motsvaras i nuvarande VL av begreppet båtnad. varmed avses dels markens ökade alstringsförmåga och dels de särskilda fördelar som uppkommer i samband med utförande av täckta avlopp. Motsvarande värdebegrepp är markens ökade avkastningsvärdc. som för- utsättes vara oberoende av ägaretillhörighet och fastighetsförhållandena i övrigt.
Båtnadsberäkning på ovan angivet sätt synes för övrigt metodmässigt ej nämnvärt skilja sig från fastighetsbildningslagens regler om graderings- värde och likvidvärdering.
Tingsrätten anser sålunda. att VL:s nuvarande båtnadsregler kan bibe- hållas i stor1 sett oförändrade om de ges det innehåll som framgår ovan. därvid förutsättes att sakägare som ej har båtnad av att dike utföres såsom täckt avlopp ej belastas av därmed förenade särskilda kostnader. Med tillämpning av sålunda angivna regler bör båtnadsberäkningen i flertalet fall kunna göras mycket enkel och ej medföra större kostnader. För större
Prop. 1981/82: 130 253
företag och sådana där oenighet råder mellan sakägare bör det ankomma på lantbruksstyrelsen att utfärda särskilda anvisningar.
Enligt tingsrättens uppfattning bör de nuvarande reglerna om avdel- ningsbildning bestå oförändrade. De verkar allmänt kostnadsdämpandc och skyddar den enskilde mot att behöva deltaga i kostnader för anlägg- ningar som är onödiga för honom. Den skrivning utredningen föreslår i VL-förslaget 62 andra stycket är alltför allmänt och oklart formulerad för att den enskildes rättssäkerhet skall anses säkerställd.
Det lönsamhetskriterium för vattenföretag som utredningen föreslår är enligt tingsrättens mening mindre lämpligt utformat för att passa för mark- . avvattningsföretag. För sådana bör i stället gälla. att båtnaden eller avkast- ningsvärdet skall överstiga de sammanlagda kostnaderna för utförandet. De kostnader som därvid kommer i fråga är arbetskostnader, kostnader för åtgärder samt ersättningar för uppkommande skador. Dessutom bör gälla att allmänna intressen ej får skadas i avsevärd omfattning. Ur underhålls- synpunkt bör företaget för den enskilde bedömas på samma sätt och i den ordning som gäller för alla andra drifts- och underhållskostnader och sålunda återspeglas i det båtnads— eller avkastningsvärde som bestämmes för delaktigheten i företaget.
Även om sålunda krav på ekonomisk tillåtlighet bör uppställas för mark- avvattningsföretag bör de nuvarande reglerna om kostnadsbegränsning till båtnaden kvarstå för sådan sakägare som inte är sökande till företaget och risktagandet sålunda fördelas endast på dem som vill genomföra det- samma.
] likhet med utredningen finner tingsrätten det angeläget. att möjligheter ges till omprövning av äldre företag t. ex. i samband med fastighetsregle- ring eller annan åtgärd med väsentlig inverkan på de förhållanden. som var rådande vid förrättningstillfället och som utgör grund för delaktigheten.
Av vad sålunda anförts framgår. att markavvattning eller torrläggning och fastighetsbildning i stort sett saknar beröringspunkter med varandra. Det måste därför vara felaktigt att försöka få till stånd en samordning mellan dessa företagstyper. Även med företag enligt AL synes markav- vattningsföretagen ha mycket litet gemensamt med undantag dock för enskilda vägföretag. Trots AL:s tillkomst 1973 synes dock förrättningar aVseende sådana företag fortfarande handläggas efter tidigare gällande mönster. och utgör sålunda fortfarande behovet—nyttjandet grunden för delaktigheten. Annan delaktighetsgrund i dessa företag synes — liksom ifråga om markavvattningsföretag — felaktig; det kan nämligen inte vara riktigt att anpassa delaktigheten till fastighetsvärdet utan bör detta senare i stället anpassas till delaktigheten.
Statens vägverk: Utredningens förslag tillstyrkes i allt väsentligt. Sålun- da biträder vägverket i huvudsak de föreslagna nya bestämmelserna i 6 kap. om delaktighet samt om markavvattning genom väg m.m. (se även avsnitt 11.2).
Lantbruksstyrelsen: Tekniskt sett är det enklare att avgränsa ett torr- läggningsföretag enligt nuvarande regler. Bland annat har i förslaget nytto- begreppet fått en mer allmän utformning. Förslagets regler har dock för- delen att de bättre än nuvarande regler möjliggör en mångsidig ekonomisk bedömning av företagets verkningar.
Lantbruksnämnden i Östergötlands län: Det nu lagda förslaget har ett enkelt regelsystem som bland annat möjliggör en fastighets inträde i och utträde ur ett markavvattningsföretag. Möjligheterna till ändring av andels- talen ger förutsättningar för att anpassa olika företag till dagens situation.
Prop. 1981/82: 130 254
Likaså är förslaget om skyldigheten att i skälig utsträckning ersätta övriga delägare deras kostnader för ett företags utförande när en fastighet inträder i bestående samfällighet att föredra framför nuvarande marginalkostnads— regler.
Väghållares skyldighet att deltaga i markavvattningsföretag om särskilda skäl föreligger bör ge ökad styrka åt företaget.
Lantbruksnämnden !" Kronobergs län: I 6 kap. 25 sägs att kostnaderna för företagets utförande och underhåll skall fördelas mellan de deltagande fastigheterna efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den nytta de har av företaget. Denna formulering möjliggör en förhållandevis fri bedöm- ning vid kostnadsfördelningen.
Lantbruksnämnden ansluter sig till de synpunkter angående nyttoberäk- ningen som framförts i specialmotiveringen till VL-förslaget. För att man skall få en för hela landet enhetlig bedömning måste dock lantbruksstyrel- sen och eventuellt skogsvårdsstyrelsen få utfärda anvisningar för nyttobe- räkningen innan den nya lagen börjar tillämpas.
Lantbruksnämnden i Kalmar län: VL-förslaget innebär att väghållare har rätt och skyldighet att gå in i markavvattningsföretag om detta avsevärt påverkas av vägen.
Det bör understrykas. att det bör vara ett ömsesidigt krav från markav- vattningsföretag och väghållare att delta i företaget. På detta sätt kan för- och nackdelar objektivt fördelas mellan parterna. Viktigt är att kompetent personal bedömer och utformar det tekniska förslaget samt dimension och höjdläge för broar och trummor. En viktig fråga om marksjunkning på organogena jordar måste beaktas. något som inte berördes i gamla vatten- lagen.
Lantbruksnämnden i Kristianstads län: I föreslagna kap. 6 52 stadgas. att kostnaden för ett företags utförande fördelas mellan de deltagande fastigheterna efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den nytta de har av företaget. [ beaktande av detta och vad som i lagförslaget kap. 3 säges om tillåtlighet under 54 behöver man normalt inte befara att deläga- re. såväl sökande som inte sökande. får vidkännas större kostnad för företagets utförande än vad som högst motsvarar den för honom uppskat- tade nyttan. Emellertid torde det inte sällan förekomma att markavvatt- ningsföretag av svårare teknisk natur. såsom invallningsföretag. blir avse- värt dyrare än vad som beräknats på grund av förseningar orsakade av exempelvis besvärsprövning. Enligt nuvarande vattenlag kap. 7 527 är i nämnda fall en icke sökande skyddad så tillvida. att han ej behöver vidkän- nas större bidrag till de verkliga kostnaderna för företagets utförande än som motsvarar värdet av den nytta han därigenom beredes. Motsvarande bestämmelse bör ingå i ny vattenlag.
Lantbruksnämnden i Malmöhus län: Bestämmelserna om dikning. vat- tenavledning och invallning i gällande vattenlag kännetecknas av en långt- gående detaljeringsgrad. I föreliggande lagförslag har skett en väsentlig nedskärning. Detta har blivit möjligt genom att de materiella reglerna om vattenföretag i allmänhet utformats så, att de täcker in även markavvatt- ningsföretagen. Behovet av särregler har härigenom kunnat begränsas till två frågeställningar, nämligen delaktighet och markavvattning genom väg.
Delaktighetsreglerna skiljer sig från nuvarande bestämmelser genom att nyttobegreppet erhållit en mera allmän utformning och att lagen ej detalje- rat anger hur en samfällighet skall avgränsas. Förändringarna kan innebära både för- och nackdelar. Å ena sidan har den nuvarande metoden för båtnadsberäkning ansetts för stel och i vissa fall onödigt snävt begränsat
Prop. 1981/82: 130 255
kretsen av deltagare i ett företag. Å andra sidan är de nuvarande bestäm- melserna om anknytning till 1.2 m torrläggningsdjup väl inarbetade och i allmänhet accepterade som grund för båtnadsberäkning och begränsning av företags omfattning. När nu detta stöd i lagen dras undan. överlämnar man åt förrättningsmannen att finna en objektiv grund för beräkning av nytta och delaktighet.
Nyttoreglernas materiella utformning anknyter till annan markpolitisk lagstiftning. närmast fastighetsbildningslagen och anläggningslagcn. lnfö- rande av nyttoberäkning enligt utredningens förslag kan troligen medföra vissa omställningsproblem under en övergångsperiod. Lantbruksnämnden anser emellertid att dessa svårigheter ej bör överdrivas. De föreslagna reglerna har fördelen att de bättre än nuvarande regler möjliggör en allsidig ekonomisk bedömning av ett företags verkningar. Rättsskyddet för den enskilde får anses vara tryggat genom möjligheten att anföra besvär över förrättningsbeslut.
Lanthruksnt'inmden i Hallands län: Markavvattning har i äldre tider utförts i förhållandevis stor omfattning även för att möjliggöra nyodling. Framdeles torde det i huvudsak bli fråga om förbättrad huvud- och detalj- dränering inom den nuvarande odlingsarealens ram. Behovet av väl drä- nerad åker kommer i framtiden att bli allt mer påtagligt då en hög ochjämn avkastning fordrar god dränering. vilket också är nödvändigt för att öka framkomligheten av de allt större maskinerna under tidig vår och sen höst. För markavvattning föreslår utredningen att förrättningsformen bibehålles men att förrättningsförfarandet moderniseras. Lantbruksnämnden tillstyr- ker ett bibehållande av förrättningsformen för markavvattning. vilket bör medgiva ett förhållandevis enkelt förfarande vid denna typ av ärenden.
Lantbruksnämnden i Skaraborgs län: Jämfört med nu gällande lag har utredningen föreslagit "enklast möjliga form" för de erforderliga regel- systemen. Enkelheten ger en handlingsfrihet vid förrättningen som kan vara till stor hjälp vid tillskapandet av markavvattningssamfälligheter. Goda grundkunskaper och erfarenheter från markavvattningsverksamhet blir emellertid än mer nödvändiga förutsättningar för dem som skall hand- lägga lagen. Kontinuerlig rekrytering av hydrotekniskt utbildad personal blir nödvändig för den myndighet. lämpligen inom lantbruksverket. som skall tillhandahålla förrättningsmän.
Anslutningsrätt och anslutningstvång definieras i l 5. Nämnden vidhåller sin tidigare anförda uppfattning att den som märkbart inverkar på ett markavvattningsföretag skall kunna tvingas att deltaga i företaget oavsett om inverkan härrör från jordbruk. vägbyggnad. industriområde. avlopps- utsläpp eller annan liknande påverkan som ändrar vattnets naturliga avrin- ning.
Kostnadsfördelning skall enl. 25 ske med hänsyn främst till den nytta respektive intressenter har av företaget. Nämnden anser detta vara en riktig huvudprincip som lätt torde vinna gehör bland delägarna. Utredning- en menar att man med nytta skall förstå den värdestegring på delägarfas- tigheterna som blir följden av företaget. Det kan emellertid bli svårt att särskilja den värdeeffekt som ett markavvattningsföretag förväntas ge för en fastighet. En något fastare anknytning av delaktigheten till mätbara båtnadsbegrepp vore enligt nämndens mening önskvärd.
Lantbruksnämnden i Västernorrlands län: Utredningens förslag om del- aktighet i markavvattningsföretag ansluter i princip till nuvarande ordning. vilket lantbruksnämnden finner tillfredsställande.
Skogsstyrelsen: Delaktigheten i markavvattningsföretag prövas. i den
Prop. 1981/82:130 25.6
händelse någon fastighetsägare vägrar medverka. av förrättningsmannen utifrån ekonomiskt-tekniska överväganden. Hänsyn skall därvid tas till eventuell begränsad nytta m.m. Sådana hänsynstagande bör dock enligt Skogsstyrelsens mening inte få leda till att ett senare inträde i samfällig- heten innebär fördyring för andra deltagare. Omprövning av delaktighets- frågor bör således alltid leda till förbättrad ekonomisk ställning för samfälligheten. På samma sätt bör inte den som vägrar deltaga i företag kunna hindra att det utförs på det för övriga medverkande bästa tekniskt ekonomiska sättet. Att ange naturvårdsskäl från enskild markägares sida bör heller inte föranleda att delaktigheten begränsas av denne. Natttrvårds- aspektcrna bör vid skogsdikning företrädas av naturvårdsmyndighet eller kammarkollegium. — — —
Lagförslaget innebär en relativt fri bedömning av httr nyttoberäkningen vid markavvattningsföretag skall gå till. De förhållandevis detaljerade be- stämmelserna i nuvarande vattenlag har i princip ersatts med en kostnads- fördelning eftcr nytta av företaget. "Skogsstyrelsen anser att helt skilda nyttoberäkningsmodeller erfordras vid dränering av skogsmark och drä- nering av åkerjord varför det bör uppdragas åt Skogsstyrelsen att utforma anvisningar för nyttoberäkningen vid skogsdikning.
Skogst'årdsstyrelsen [ Västerbottens län: 6 kap. 1 s'. Den äldre vatten- lagen tillkom i en tid med intresse för ökad uppodling av landet. Lagstift- ningen präglas härav genom att t. ex. en markägare har en ovillkorlig rätt att dika över annans mark och dessutom kan tvinga denne att delta i kostnaden om han har båtnad av företaget. En brist i den äldre lagstiftning- en var att den inte tog hänsyn till allmänna intressen. som t.ex. natur- vårdssynpunkter. Likaledes saknade "tredje man" möjlighet att påverka beslut om dikning. En dikning kan medföra negativa effekter t. ex. genom att landskapsbild förändras (igenväxande myrar. ökad vassproduktion el- ler minskade möjligheter till ytvattentäkter). I motivering till den nya lagen (sid. 268) anges att personliga skäl undantagsvis bör beaktas. Skogsvårds- styrelsen anser att lagstiftningen härvid överensstämmer med nuvarande praxis. Om någon markägare av ideella eller andra skäl vill avstå från dikning bör denna åsikt respekteras. Han skall dock inte kunna förvägra andra att leda avlopp över hans mark. om denna lösning är den ekono- miskt-tekniskt bästa lösningen. Företaget i sin helhet bör då vara klart lönsamt. '
Styrelsen finner i likhet med utredningen. att gällande krav på båtnads- majoritet vid sjösänkning och invallning behålles. Erfarenheterna hittills av dessa åtgärder är att effekterna varierar mellan fastigheterna och möjlig- hctcr till omprövning av andelstal i äldre samfälligheter ter sig därför angelägna. — —- —
6 kap. 2 &. Nuvarande lag tar ingen hänsyn till underhållskostnader. då nyodling var det primära vid lagens tillkomst. Likaledes togs ingen hänsyn till enskilda fastigheter i förrättningen eller hur dessa tillgodogjorde sig torrläggningen. Reglerna i lagförslaget är delvis utformade efter 15.5 AL. I första stycket föreskrives att kostnaderna främst skall fördelas efter nyttan för varje fastighet. dvs. den värdehöjande effekten på fastigheten. Det kan härvid vara separata andelstal för byggande och underhåll. Kal myr kan. på grund av lång reaktionstid (väntetid). ha mindre nytta av dikningen i ett kort perspektiv än t.ex. försumpad skogsmark där dikesreaktionen är snabbare. Styrelsen anser dock att skilda andelstal bör undvikas då de bygger på flera osäkra förutsättningar. Skogsvårdsstyrelsen förutsätter att skogsstyrelsen får i uppdrag att utfärda anvisningar för nyttoberäkningen.
Prop. 1981/82: 130 257
Styrelsen anser att underhållskostnaderna i dessa lönsamhetskalkyler bör bygga på realistiska förutsättningar. Diken med ringa lutning växer fort igen och har hög underhållskostnad. Grundregeln bör även vara att den som kräver större kostnader än som krävs för avvattningen även bör stå för dessa. Uppdelning av samfälligheten i avdelningar kan härvid ge mer rättvisande kostnadsfördelningar.
Fiskeristyrelsen: Fiskeristyrelsen anser det från fiskevårdande synpunkt vara värdefullt att dessa företag nu kommer in under lagstiftningen. Åtskil- liga exempel fmns på de skador som oriktigt utförda dikningar medfört för fisket. _
Statens lantmäteriverk: Enligt LMVs uppfattning bör bestämmelserna om markavvattning föras över till AL, Skälen för LMVs uppfattning är följande.
]. Markavvattningsföretagen är sakligt sett gemensamhetsföretag av just sådant slag som avses i AL. och behovet av rättslig reglering är i huvudsak detsamma. Det finns därför ingen anledning att inte placera också markavvattningsföretagen i AL. Det behov av särreglering i vissa avseenden som eventuellt kan föreligga kan utan olägenhet tillgodoses genom särskilda bestämmelser i AL på motsvarande sätt som är fallet beträffande enskilda vägar.
2. Genom inplacering i AL uppnår man en ändamålsenlig prövnings- ordning för markavvattningsföretagen. Fastighetsbildningsmyndigheterna. som är förrättningsinstans enligt AL. är enligt LMVs uppfattning lämpli- gaste forum också för markavvattningsföretagen. Detta beror på de all- männa fastighetsrättsliga och handläggningstekniska krav som förrätt- ningsverksamheten ställer. Särskilt större och krävande förrättningar krä- ver förrättningsmän som är vana att arbeta i sådana sammanhang. I den mån det för viss förrättning behövs speciell fackkunskap som inte finns företrädd hos myndigheten tillgodoses detta behov lämpligast genom biträ- de av särskild sakkunnig. Behovet av specialinsatser kan i stor utsträck- ning också tillgodoses genom samverkan inom lantmäteriorganisationen. Man uppnår med en sådan organisation en rationell arbetsfördelning. Fas- tighetsbildningsmyndigheterna har också väl inarbetade rutiner för samråd med samhällsplanerande organ och sektormyndigheter som företräder all- männa intressen av betydelse vid anläggningsförrättningar. Det kan tilläggas att liksom hittills hinder inte bör resas mot att diknings- frågor löses genom överenskommelse utan förrättning. En sådan lösning blir billigare men ger å andra sidan inte sakrättsligt skydd och ibland kanske inte heller den ändamålsenligaste avgränsningen av företaget. Det synes inte innebära någon olägenhet att lantbruksnämndernas personal fortsätter att ta hand om överenskommelsefallen i anslutning till jordbruks- rationaliseringen medan förrättningsfallen hänvisas till fastighetsbildnings- myndigheterna.
3. En inplacering i AL ger förutsättningar för en ändamålsenlig samord- ning när det gäller prövningen av frågor om markavvattning. andra gemen- samhetsanläggningar samt fastighetsbildning. Som utförligt belystes i 1968 års betänkande om torrläggning och i remissbehandlingen av detta erbju- der samordningen av markavvattning och fastighetsreglering stora pro- blem när dessa företag prövas'enligt skilda lagar och skilda förrättnings- oeh fullföljdsinstanser. Detta problem kvarstår i huvudsak fortfarande. ] det föreliggande betänkandet har man inte belyst konsekvenserna för fastighetsbildningsverksamheten av en inplacering i AL resp. VL trots att denna aspekt särskilt berördes i tilläggsdirektiven. Såväl markavvattnings-
l7 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 130. Bilagedel
Prop. 1981/82: 130 258
företagen som fastighetsregleringarna är visserligen just nu fåtaliga. men man kan inte utan vidare utgå från att detta förhållande kommer att vara oförändrat.
I samband med fastighetsbildning för bebyggelse uppkommer ofta behov av att lösa avloppsfrågor. En från hälsovårdssynpunkt och andra syn- punkter godtagbar separatlösning av en fastighets avloppsfråga kan ibland vara att fastigheten tilläggs rätt att avleda avloppsvatten — efter viss rening -— i befintligt dike. Om diket inte ingår i markavvattningsföretag kan den nu angivna lösningen genomföras med stöd av servitut enligt FBL. Om diket däremot ingår i markavvattningsföretag kan samma lösning inte genomfö- ras utan prövning enligt VL. En inplacering av markavvattningsbeståm- melserna i AL skulle ge möjlighet till en smidig handläggning av dessa frågor.
4. Om markavvattningsbestämmelserna placeras i AL elimineras en del problem som beror på gränsdragningen mellan markavvattnings- och av- loppsfrågor. Avloppsfrågor löses i vissa fall — där det inte gäller allmänna anläggningar —— enligt AL eller FBL. Så t. ex. anordnas avloppsledningar. dräneringsledningar och dagvattenavlopp enligt detaljplanelagda områden ofta som gemensamhetsanläggningar enligt AL. Utanför detaljplanelagt område gäller emellertid VL i fråga om dagvattenavledning och dränering. En sådan avgränsning är opraktisk och upplevs också som oklar. Därtill kommer att det enligt utredningens förslag inte skall vara möjligt att kombinera markavvattnings- och avloppsföretag. I vissa fall kan det emellertid med hänsyn bl. a. till den nyss berörda gränsdragningen mellan markavvattning och avlopp finnas skäl för en sådan kombination. Överförs markavvattningsbeståmmelserna till AL underlättas en sådan lösning.
5. Rättslig reglering av markavvattningsfrågor kan — som redan fram- gått — bli aktuell såväl ijordbrukssammanhang som i bebyggelsesamman- hang. Utvecklingen synes i viss mån gå i den riktningen att tyngdpunkten förskjuts mot markavvattning i bebyggelsesammanhang. Det praktiska värdet av en inplacering i AL ökar i ett sådant perspektiv. En överflyttning av markavvattningsbestämmelscrna till AL synes å andra sidan inte innebära några större olägenheter från VLs synpunkt. Behovet av att samordna markavvattningsföretag med andra företag enligt VL torde såvitt LMV kan bedöma inte vara särskilt framträdande. I vissa särskilda frågor rörande markavvattningsföretagen får LMV an- föra följande. De materiella bestämmelserna i AL passar i huvudsak bra också för markavvattningsföretagen och skiljer sig för övrigt inte särskilt mycket från motsvarande reglering i utredningens förslag (3 och 6 kap.). vilken ju har utformats med AL i betydande mån som förebild. Markavvattnings- företag är när det gäller samverkansfrågornas beskaffenhet nära besläkta- de med t.ex. skogsvägsföretag. vilka också har ett i huvudsak av de terrängmässiga förhållandena bestämt båtnadsområde. Vissa särbestäm- melser behövs dock för markavvattningsföretagen. bl. a. rörande markav- vattning genom väg (6 kap. 8— ll åå i förslaget). Förutsättningen för tvångsanslutning av fastighet är enligt AL att det är av väsentlig betydelse att ha del i anläggningen. medan motsvarande villkor enligt utredningsförslaget (6 kap. l &) är att markavvattningen med- för nytta för fastigheten. Kravet på nytta torde närmast utgöra en omfor- mulering av nuvarande VLs krav på båtnad. Villkoret väsentlig betydelse i AL framstår språkligt som ett strängare villkor än kravet på nytta. Någon anledning att vid en överflyttning av markavvattningsföretagen till AL
Prop. 1981/82: 130 259
skärpa kravet för tvångsanslutning till sådant företag finns inte. En över- gång till ALs anslutningsvillkor behöver emellertid inte medföra någon förändring i sak. Ett motsvarande lagstiftningsproblem behandlades vid tillkomsten av det nuvarande anslutningsvillkoret i AL. I den gamla lagstiftningen gällde som villkor för anslutning till vägföretag avseende underhåll av redan befintlig väg ett krav på nytta. Detta ansågs emellertid inte böra hindra att anslutningsvillkoret väsentlig betydelse i den nya lagen gjordes tillämpligt också på denna situation. I motiven påpekades att någon begränsning av möjligheterna att ålägga fastighet skyldighet att deltaga i underhåll av väg inte åsyftades (NJA II 1974 s. 91). Det lämpligas- te i nuvarande läge är mot denna bakgrund att det allmänna anslutningsvill- koret i AL får gälla också för markavvattningsföretagen. Det torde inte möta någon svårighet att inom ramen för denna bestämmelse uppnå en ändamålsenlig tillämpning anpassad till den aktuella typen av företag.
Opinionsvillkoret i utredningens förslag (6 kap. l &) är begränsat till bara vissa markavvattningsföretag och avviker till sitt innehåll från motsvaran- de villkor i AL. Enligt LMVs uppfattning finns det inte tillräckliga skäl att ge denna fråga en annan lösning för markavvattningsföretag än för andra gemensamhetsanläggningar. Någon särregel behövs alltså inte på denna punkL
Också i fråga om kostnadsfördelning kan de föreslagna reglerna om markavvattningsföretag (6 kap. 2 %$) utan olägenhet ersättas av ALs mot— svarande bestämmelser. Begreppet beräknad användning. som förekom- mer i AL som huvudnorm för fördelning av driftskostnader. torde visserli- gen oftast inte ha någon självständig reell innebörd i fråga om markavvatt- ningsföretagen. men detta förhållande gäller också för en del anläggnings- typer som redan omfattas av AL. När det gäller frågan om möjligheterna att dela in ett företag i sektioner finns i sak ingen skillnad mellan utredning- ens förslag och AL.
Båtnadsvillkoret i utredningens förslag (3 kap. 45) är enligt motiven (s. 257) dispositivt till skillnad från motsvarande villkor i AL (6 5). De skäl som har föranlett att båtnadsvillkoret i AL gjorts tvingande torde i princip vara tillämpliga också för markavvattningsföretagen. Också i övrigt torde ALs reglering av frågan om kraven på båtnad eller lönsamhet i huvudsak passa också för dessa företag.
Också när det gäller förfarandet är. i likhet med vad som gäller de materiella reglerna. behovet av särreglering mindre än vad utredningsför— slaget innebär. Så t.ex. synes det knappast finnas skäl att ha särskilda bestämmelser för markavvattningsföretagen när det gäller ansökans inne- håll ( 16 kap. 3 å) och sammanträde (16-kap. 14 5). Ansökan bör ges in direkt till förrättningsinstansen och alltså inte till länsstyrelsen.
I viss utsträckning kan särbestämmelser behövas med hänsyn till det förhållandet att VLs skadebegrepp och sakägarkrets är mera vidsträckta än vad som gäller för AL m.fl. andra lagar. Om det är så att markavvatt- ningsföretag i större utsträckning än andra gernensamhetsanläggningar kan medföra intrångseffekter för andra än dem som äger marken inom båtnads- området och dem från vilka utrymme behöver tas i anspråk för företaget och om markavvattningsföretagen dessutom i vissa fall bör behandlas under insyn från allmänheten så kan det finnas skäl att behålla de nuvaran- de principerna för markavvattningsföretag i fråga om kungörande mot envar och i fråga om skaderegleringens omfattning. LMV kan inte säkert bedöma detta. Det bör påpekas att omgivningens intressen i första hand skall beaktas vid tillåtlighetsprövningen och vid prövningen av anläggning-
Prop. 1981/82: 130 260
ens förläggning och utförande samt f. ö. redan vid den samhällsplanering som i princip skall styra förrättningsprövningen. Detta förhållande begrän- sar riskerna för omgivningspåvcrkningar men utesluter inte att intrång för omgivningen kommer till stånd.
Om bedömningen blir att VLs principer i det berörda avseendet bör bibehållas för markavvattningsföretagens del bör slutsatsen av detta bli att de för ändamålet behövliga reglerna om kungörande och om ersättning tas in i AL i form av särbestämmelser för markavvattningsföretagen. Ett annat alternativ är att AI.-förrättningar handläggs enligt nuvarande regler och att vid sidan därav särskild skadereglering sker enligt VL. Detta alternativ blir emellertid opraktiskt och ger en tyngre handläggning. Frågan har visst samband med frågan om tillåtlighetsprövningen. som strax skall beröras.
'l'illåtlighetsprövningen av markavvattningsföretagen är i utredningsför- slaget lagd på förrättningsinstansen. Regeringen kan emellertid enligt för- slaget förbehålla sig att göra en särskild tillståndsprövning i fråga om företag av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet. Vid förrätt- ningen skall kammarkollegiet föra talan för tillgodoseende av allmänna intressen. Sådan talan får också föras av kommunen såvitt avser allmänna intressen inom kommunen. Både kammarkollegiet och kommunen har fullföljdsrätt mot förrättningsinstansens beslut.
Också enligt AL ankommer tillåtlighetsprövningen på förrättningsin- stansen. Fastighetsbildningsmyndigheten beaktar bl. a. de allmänna intres- sena och har att för detta ändamål samråda med de myndigheter som berörs av anläggningen. t. ex. byggnadsnämnden och länsstyrelsen. I vissa fall skall formligt medgivande till anläggningen inhämtas från byggnads- nämnden. Den prövning som byggnadsnämnden därvid skall göra avser de planmässiga aspekterna och anläggningens förenlighet med allmänna intressen. Byggnadsnämnden och länsstyrelsen har fullföljdsrätt. varvid länsstyrelsens befogenhet dock inte avser områden med detaljplan.
LMV får till en början anföra att det förefaller tveksamt om några besluts- eller bevakningsfunktioner bör läggas på centrala organ — rege- ringen och kammarkollegiet — i anslutning till markavvattningsföretagens behandling i första instans. Dessa uppgifter synes hellre böra läggas på regionala eller lokala organ.
Vid ett överförande av markavvattningsföretagen till AL bör man enligt LMVs uppfattning i första hand försöka lösa saken så att man inte vid Sidan av AL-proceduren också måste ha en särskild tillståndsprövning enligt VI.. Prövningsförfarandet bör alltså helt regleras i AL. I stort sett synes det nuvarande prövningsförfarandet enligt denna lag kunna passa för ändamålet. Fastighetsbildningsmyndighetens samrådsskyldighet är därvid väsentlig. Samråd bör när det gäller markavvattningsföretag ske med bl. a. länsstyrelsen liksom också med lantbruksnämnden när det gäller markav- vattning förjordbruk. Det kan tilläggas att LMV mot bakgrund av motiven för FBL och AL betraktar samrådsmekanismen i dessa lagar inte enbart som en förfaranderegcl utan som ett medel för att bevaka att förrättnings- atgärderna passar in i de riktlinjer för markanvändningen som dras upp av de samhällsplancrande organen.
Om det anses behövligt med nagot slag av tillståndsprövning från admi- nistrativt organ. utöver det medgivande från byggnadsnämnden som ford- ras i vissa fall anser LMV att denna tillståndsprövning bör anordnas som en skyldighet för fastighetsbildningsmyndigheten att i vissa fall inhämta medgivande från länsstyrelsen. Handläggningen av sådant ärende hos läns- styrelse kan ges samma former som behandlingen av tillståndsärende enligt VL.
Prop. 1981/82: 130 261
Länsstyrelsen i Skaraborgs län: ] Utredningsdirektiven — tilläggsdirekti- ven l972-12-08 - har uttalats att det är synnerligen angeläget att det sker en samordning av lagstiftningen vad gäller torrläggningsföretag. andra anläggningsföretag och fastighetsbildningsåtgärder och att man därvid skulle utgå från föreskrifter i anläggningslagen. Det är enligt utrednings- direktiven angeläget att man på ett enkelt och smidigt sätt skall kunna samordna prövningen av olika anläggnings- och fastighetsbildningsfrågor. Utredningen skulle också enligt tilläggsdirektiven ta ställning till var torr- läggningsbestämmelserna lämpligen borde placeras — i anläggningslagcn eller i vattenlagen.
Utredningen har utan närmare motivering valt att ta in bestämmelserna i vattenlagen. Det är emellertid ej alldeles klart att dessa skall ingå i vatten- lagen. utan det kan vara lika motiverat att ta in bestämmelserna i anlägg- ningslagcn. I vart fall borde en avvägning av för- och nackdelarna med de bägge alternativen ha gjorts och det klart motiverats varför man valt ett visst alternativ.
Det förutsättes i förslaget att endast fastighet skall kunna delta i ett. företag. I likhet med vad som nu gäller i AL bör med fastighet också jämställas byggnad på ofri grund. sämjelott. inskriven tomträtt och. i vissa fall, brukningsenhet.
Att markavvattningsföretag skiljer sig från vattenföretag i övrigt visas genom den särbehandling de fått i vattenlagsförslaget. Länsstyrelsen anser därför att frågan om var markavvattningsreglerna skall placeras bör utre- das närmare under lagstiftningsarbetet.
Kostnadsfördelningen föreslås ske med hänsyn främst till den nytta respektive intressenter har av företaget. Länsstyrelsen delar denna upp- fattning.
Med nytta anser utredningen skall förstås den värdestegring på delägar- fastigheterna som blir följden av företaget. Det torde emellertid kunna bli svårt att särskilja den värdeeffekt som ett markavvattningsföretag förvän- tas ge för en fastighet.
Länsstyrelsen anser därför att — i likhet med vad härom finns föreskri- vet i AL — en något fastare anknytning av delaktigheten till mätbara båtnadsbegrepp hade bort komma till uttryck i stadgandet.
Trädgårdsnäringens riksförbund: Ifråga om markavvattningsföretag (kap. 6 52) föreslås, att kostnaden för ett företags utförande fördelas mellan de deltagande fastigheterna efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den nytta de har av företaget.
I normalfallet behöver man kanske inte befara att delägare, såväl sökan- de som inte sökande. får vidkännas större kostnad för företagets utförande än vad som högst motsvarar den för honom uppskattade nyttan. Vissa markavvattningsföretag av. svårare teknisk natur kan emellertid bli avse- värt dyrare än vad som beräknas på grund av förseningar orsakade av t. ex. besvärsprövning. Enligt nuvarande vattenlag (kap. 7 s'27) äri nämnda fall en icke sökande skyddad såtillvida. att han ej behöver vidkännas större bidrag till de verkliga kostnaderna för företagets utförande än som motsva- rar värdet av den nytta han därigenom beredes. Förbundet anser att motsvarande bestämmelse bör ingå i den nya vattenlagen.
11.2 Markavvattning och vägföretag
Svea hovrätt: Såsom hovrätten inledningsvis uttalat bör de ekonomiska konsekvenserna av markavvattningsintressets försämrade ställning närma-
Prop. 1981/82: 130 262
re belysas. Som grundprincip för kostnadsfördelningen bör gälla att åtgär- der för markavvattning skall bekostas av väghållaren. ej som i 8.5 2 st. angivits av markavvattningsintresset. — Härutöver vill hovrätten under- stryka att man i detta sammanhang inte kan bortse från behovet av mark- avvattning av äng och skog. dock endast vid den markanvändning som förekommer vid vägens etc. byggande. Vidare synes det inte rimligt att markägaren skall ha skyldighet att svara för utredningar vid vägens byg- gande. Denna skyldighet bör odelat åvila väghållaren. som genom sin åtgärd gör skada och intrång på marken.
Stockholms tingsrätt: För att berörda sakägare skall ha någon möjlighet att göra sådan framställning som avses i 6 kap. 8 %% måste de få underrättel- se om vägföretaget innan vägen byggs. Den mark som berörs kan vara belägen långt från vägen. Skyldighet att underrätta markägare som för markavvattning kan vara berörda av ett vägbygge bör därför föreskrivas. t. ex. i vägkungörelsen.
Vänersborgs tingsrätt: Någon inskränkning av vägföretags nuvarande skyldighet gentemot torrläggningsintresset såsom framgår av VL-förslaget 6: 8 bör ej ske. Att markägare. såsom utredningen ansett. bör medverka vid planeringen av vägar synes lämpligt. Att markägarna i gemen skulle tvingas att i framtiden i detalj planera för sina markers torrläggning så snart ett vägföretag blir aktuellt vid äventyr att de eljest mäste räkna med att bekosta t. ex. en fördjupning av en bro med kanske ett par lOO 000 kr synes däremot i hög grad obilligt och skulle sannolikt medföra den konsekven- sen. att torrläggningsföretag fördyrades eller omöjliggjordes med en minskning av markvärdena som följd. Att som utredningen antytt sam- hällsutvecklingen medfört sådana ekonomiska och sociala värderingar att jordbruksnäringen på detta sätt skulle diskrimineras kan kanske ha varit riktigt vid tillkomsten av uttalandet men knappast nu. Påpekas må. att eftersom anledningen till mången ansökan om tillstånd till broföretag nu torde vara. att väghållaren icke vill ta det ekonomiska ansvaret för en framtida fördjupning av brons grundläggning. kan de föreslagna bestäm- melserna få den kanske opåräknade konsekvensen. att ansökningarna om tillstånd till sådana företag minskar. '
Statens järnvägar: SJ har därutöver anledning att yttra sig i de delar av vilka SJ beröres i sin egenskap av järnvägsförvaltning. dvs. bestämmelser— na om vattenföretag i vad avser brobyggnader o. dyl.. om markavvattning genomjärnväg samt om skydd för vattenförsörjningen. SJ finner ej skäl till annan erinran mot förslaget i dessa delar än att tiden nu bör vara kommen att helt avskaffa skyldigheten för järnväg att bekosta åtgärd för markav- vattning med trumma eller liknande anordning genom befintlig järnväg. Har innehavare av åkermark utmed befintligjärnväg ännu, så lång tid som nu i allmänhet förflutit från järnvägens tillkomst. icke funnit sin mark böra avvattnas ens till det angivna djupet 1.2 m, oaktat han enligt gällande lag kunnat få trumma bekostad av järnvägen. bör därvid få förbli om ej jordbruket kan bära kostnaden. SJ vill därför föreslå att järnväg i intet fall skall vara skyldig att bekosta banvallsgenombrott för avvattningsändamål som ej aktualiserats före nya lagens ikraftträdande eller i samband med senare nyanläggning av järnväg.
Statens vägverk: (Se även avsnitt ll: 1.) Enligt verkets uppfattning är det till fördel för handläggningen att en förenkling och modernisering skett av bestämmelserna vad avser markavvattning genom väg. även om dessa kan komma att medföra merkostnader för verket.
Lantbruksstyrelsen: Väghållare bör ingå som delägare om vägen påver-
Prop. 1981/82: 130 263
kar markavvattningsförhållandena. En uppgörelse om kostnadsansvaret inom ramen för en syneförrättning kan i många fall vara en smidig lösning för alla parter.
Den föreslagna regeln i 6 kap. 85 andra stycket första punkten om ansvaret för markavvattning genom väg har enstämmigt kritiserats i lant- bruksnämndernas yttranden. Bestämmelsen skulle innebära att en väghål- lares nuvarande ansvar för utredning om behövliga vattengenomlopp över- flyttas till markägarna. Vidare förutsätts att markägarna bevakar sina möjligheter att få sina intressen tillgodosedda. innan vägen börjar byggas.
Den nuvarande ordningen påstås vara ett av uttrycken för vattenlagens strävan att främja jordbruksnäringen och stimulera till nyodling. De an- förda skälen att i en ny vattenlag inte hålla fast vid denna strävan är inte övertygande.
Lantbruksstyrelsen vill i anslutning till nämndernas argument för en annan ordning än den föreslagna göra några sammanfattande påpekanden. Väglagstiftningen kräver numera att en mångsidig och detaljerad planering föregår vägbyggnaden. Det är vägbyggaren som i sig svarar för denna planering. Projektering av Vägtrummor och liknande anordningar sker regelmässigt i samråd med lantbruksnämnd eller särskild hydroteknisk expertis. Förslaget innebär att om projekteringen blivit oriktig. antingen därför att vägbyggaren inte samrått med sakkunnig expertis eller därför att den sakkunnige gjort ett misstag. blir det markägaren som får stå för verkningarna av felprojekteringen. Lantbruksstyrelsen hänvisar till det exempel som lantbruksnämnden i Gävleborgs län framfört.
Markägarna har i många fall inte möjlighet att tillfredsställande bevaka att en projektering är riktig och fullständig. Markägare. vars mark endast indirekt berörs av vägen. kanske inte ens uppmärksammar vägbyggets betydelse för avvattningen av den egna marken. Sådan markägare lär exempelvis inte beredas tillfälle att yttra sig enligt 16.5 tredje stycket . väglagen (l97l : 948). En felprojekterande vägbyggare kommer kanske inte att ta erforderliga kontakter enligt samma paragrafs första stycke. Det är enligt lantbruksstyrelsens mening fel att vältra över utredningsansvarct på den som praktiskt sett ihte kan bevaka sin rätt.
Markägarens bristande förmåga att bevaka sin rätt kan bero på en lång rad orsaker. Markägaren kan ha begränsade möjligheter att bedöma erfor- derliga djup eller dimensioner. Andra orsaker kan vara att marken ägs av dödsbo eller av person boende på annan ort eller helt enkelt att markäga- ren är okunnig och passiv.
I utredningen synes inte heller bortodlingsjorden ha beaktats. Organo- gena jordar förekommer i stora delar av landet. På Gotland är omkring 20 procent sådan myrmarksjord som är utsatt för fortgående bortodling. Väghållares skyldighet att ombesörja markavvattning från sådana jordar måste beaktas även för överskådlig framtid.
Lantbruksstyrelsen inser att en väghållare har intresse av att intrångsfrå- gorna blir lösta en gång för alla i samband med vägbyggnaden och styrelsen föreslår följande.
Väghållare skall ansvara för att projekteringen såvitt avser markavvatt- ning för åker och äng blir fullständig. I denna Väghållarens projektering skall hänsyn ha tagits till vad jorden används till vid tillfället och till vad som fordras för att marken även för framtiden skall kunna utnyttjas ända- målsenligt. Väghållaren skall — liksom enligt utredningens förslag — vid byggandet av vägen ombesörja och bekosta trumma elller liknande anord- ning. Vid bortodlingsjordar kan krävas att trumma läggs så djupt att
Prop. 1981/82: 130 264
hänsyn tas till vad som inom överskådlig tid kan förutses behövas.
Väghållaren skulle vid ett genomförande av detta förslag efter en väg- byggnad undgå ansvar för nya genomlopp i andra fall än om projekteringen är felgjord. En sådan lösning borde kunna tillfredsställa såväl väghållare som jordbruksintresset.
6 kap. 8s' andra stycket andra punkten synes egentligen vara en över- gångsbestämmelse. men även som sådan är den otillräcklig. Markanvänd- ningen kan nämligen skifta och gränsdragningen mellan åker och äng är inte skarp. Bestämmelsen bör för övrigt även omfatta avvattning av äng.
Luntbmksnämnden :" Uppsala län: Såsom framgår av 6 kap. Så i lagför- slaget skulle i samband med framtida vägbyggnad såsom villkor för att kostnaderna för därvid eventuellt erforderliga ombyggnader av trummor eller liknande anordningar icke skall drabba markägaren. det åligga denne att före påbörjandet av vägbyggnaden göra framställning till väghållaren om anordnande av erforderliga trummor eller liknande anordningar på visst sätt. Lantbruksnämnden anser en sådan bestämmelse vara synnerli- gen olämplig. En markägare saknar nämligen oftast de kunskaper och resurser. som erfordras för att kunna upprätta ett tekniskt riktigt trum- eller broförslag. Det torde vidare ej sällan förekomma fall. där markägaren av åldersskäl eller annan orsak inte har intresse och tillräcklig kunnighet för att planera markavvattning. då han kanske ämnar att inom en icke alltför avlägsen framtid sälja sin fastighet. Om han på grund härav under- låter att i samband med vägbyggnadsprojektet till väghållaren göra erfor- derliga framställningar rörande vattenavlopp genom vägen. kan blivande fastighetsägare bli tvungen att själv bekosta anläggning eller ombyggnad av för markavvattningen erforderliga Vägtrummor eller broar. vilket kan ställa sig synnerligen dyrbart och medföra att rationella och önskvärda markav- vattningsföretag ej kommer till stånd.
Rent principiellt anser lantbruksnämnden att där någon genom en åt- gärd. t.ex. byggande av väg. fördyrar en framtida markavvattning för jordbruksändamål. det bör åligga den. som vidtagit åtgärden. att i samband med markavvattningsföretaget svara för den del av företagets kostnad. som svarar mot fördyringen] Lantbruksnämnden föreslår därför. att be- stämmelserna på området i nuvarande tattenlag i huvudsak bibehållas. innebärande att lagförslaget ändras så. att väghållaren ålägges skyldighet att se till att trumma eller liknande anordning vid vägens byggande utföres så. att den medger en tillfredsställande dränering till l.2 mzs djup av ovanförliggande åker- och ängsmark. Om detta krav ej uppfylles. skall väghållaren vara pliktig att vid framtida markavvattningsföretag genom vägen för dränering av sådan uppströms vägen belägen åker- eller ängs-. mark. som jämväl vid tiden för vägens tillkomst varit att hänföra till sådant ägoslag. bekosta erforderlig anläggning eller ombyggnad av trumma eller bro. Motsvarande bestämmelser föreslås gälla även ifråga om järnväg. tunnelbana och spårväg på särskild banvall.
Lantbruksm'z'mnden [ Södermanlands län. Enligt 6 kap. Sä vattenlags- utredningen skall trumma eller liknande anordning till annan väg än ägoväg som byggs efter 1 januari l982 bekostas av markavvattningsföretaget. om markägare ej begärt åtgärden innan vägen började byggas. Om vägen börjat byggas före denna tidpunkt gäller nuvarande bestämmelser att väg- hållaren bekostar åtgärden för avvattning av åkermark (dock ingår ej såsom f.n. ängsmark) till högst 1.2 m djup.
Som skäl för lagändringen angående nya vägar anför utredningen att: "Man kan i det stora hela utgå från att markägarens rimliga intressen både
Prop. 1981/82: 130 265
ifråga om befintlig och planerad markavvattning beaktas på ett sådant sätt att erforderliga åtgärder vidtas på Väghållarens egen bekostnad som ett naturligt led i vägens byggande”. Men man säger också att: "Försummar markägaren att i rätt tid framställa anspråk på åtgärder och underlåter sedan väghållaren att beakta hans intressen i samband med vägbygget. bör ansvaret för kostnaderna drabba markägaren".
Lantbruksnämnden anser det ej lämpligt att lägga ansvaretpå markägar- na för att väggenomlopp till nya vägar (efter 1 januari 1982) utförs på ett för markernas avvattning ändamålsenligt sätt. Den enskilde markägaren besit- ter många gånger ej kunskap om hur, t. ex. en vägtrumma belägen på något avstånd från hans marker kan inverka på avvattningsförhållandena. Mark- ägare kan vara dödsbo eller någon som ämnar avveckla eller sälja sin mark. och därför saknar intresse för markavvattningsförhållandena på fastigheten. Av okunnighet eller brist på motivation kan således markägare underlåta att hävda sina intressen i samband med ett förestående väg- bygge. En senare köpare av en fastighet skulle därför kunna komma i den situationen att en i och för sig riktig och ändamålsenlig markavvattningsåt- gärd ej ekonomiskt går att genomföra p. g. a. att en stor vägtrumma är för grunt lagd.
Lantbruksnämndens mening är att det ligger i samhällets intresse att situationer ej uppstår. som hindrar en ändamålsenlig markavvattning. Ge- nom att ansvaret även fortsättningsvis läggs på väghållaren minskar risken för att en på projekteringsstadiet relativt enkel. men efter byggnationen mycket dyrbar justering av genomloppet ej blir genomförd. Nuvarande vattenlags skrivning avseende ansvar för väggenomlopp bör därför enligt lantbruksnämndens mening kvarstå, dock oberoende av byggtid.
Väghållarens ansvar för åtgärder avseende erforderlig markavvattning bör enligt lantbruksnämndens uppfattning även fortsättningsvis förutom åkermark också innefatta ängsmark. Gränslinje mellan åker och äng kan vara svår att dra och beroende påjordbrukets allmänna ekonomiska situa- tion kan intresset för att odla upp ängsmarker respektive överföra åker till äng variera. För att förebygga omständliga utredningar och diskussioner i det enskilda fallet om vad som är att hänföra till åker respektive äng bör således enligt lantbruksnämndens uppfattning nuvarande vattenlags skriv- ning avseende marktyper kvarstå. dock oberoende av byggtid.
Utredningen har velat ge möjlighet för väghållare att ingå som delägare i ett markavvattningsföretag. Detta speciellt då en väg påverkar företaget genom behov av utvidgning av ledningar eller genom ett påtagligt ökat underhåll av företaget.
Ytterligare ett fall då. enligt lantbruksnämndens mening. en väghållare automatiskt bör ingå som delägare. oberoende av vägbyggets effekter på avrinning och underhåll. är då vägen byggts eller byggs efter markavvatt- ningsföretagets tillkomst och vägen ockuperar en del av båtnadsarealen. I samband med marklösen bör det kostnadsansvar i markavvattningsföreta- get som åvilat tidigare markägaren överföras på väghållaren, som därmed blir delägare i företaget.
Lantbruksnämnden i Östergötlands län: Enligt 6: 8 i VL-förslaget skall de kostnader som uppstår vid omläggning av trumma genom väg bekostas av markavvattningsföretaget. om trumman byggts efter ljanuari 1982. Vid en vägtrummas projektering utgår man från att väghållaren anlitar hydro— teknisk expertis för att man därmed skall få en kvalificerad projektering. Men detta fn'tar inte markägaren från ansvar från att aktivt medverka vid vägens planering. Detta ansvar tar sig uttryck i att en markägare får
Prop. 1981/82: 130 266
bekosta omläggningen av trumma när denna av någon anledning blivit felaktigt utförd. Detta synsätt kan verka riktigt om det vore så att den berörda fastigheten ligger i direkt anslutning till vägtrumman som skall byggas. Många gånger är det emellertid så att dimensioneringen av en trumma inte endast berör marker i omedelbar anslutning till vägen utan trummans influensområde kan sträcka sig långt bort (någon eller några kilometer) och eventuellt kan en skog ligga emellan det åkerområde som för sin dränering är beroende av vägtrumman. Det innebär att det de facto kan vara mycket svårt för en markägare att verkligen inse att han är berörd av en vägplan. Sakägarkretsen kan vara svår att fastställa. I åtskilliga fall kommer Vägtrummor att byggas där en rad sakägare inte känt till att de är berörda av det aktuella vägprojektet. Mot denna bakgrund förefaller det obilligt gentemot berörda markägare att hävda att de får bära de ekonomis- ka konsekvenserna av en felprojektering från Väghållarens sida. Man förut- sätter att väghållaren använder hydroteknisk expertis vid projekteringen av vägtrummor. Om denna expertis vid något tillfälle gör en felaktig projektering synes det naturligt, och i överensstämmelse med allmänt rättsmedvetande. att väghållaren får svara för de kostnader som kan upp- stå för att i efterhand bygga om en felprojekterad trumma byggd efter den I januari 1982.
Vad avser frågan om en differentiering av åker och äng, när det gäller en väghållares skyldighet att bygga om trumma lagd före ) januari 1982. kan denna fråga synas sakna nämnvärd betydelse. Idag har åtskillig äng över- förts till, eller håller på att överföras till åker. Med en annan jordbrukspoli- tik kan vi åter komma i den situationen att mark som idag brukas som åker övergår till ängsmark. Ett sådant förhållande bäddar för ingående diskus- sioner om en viss mark är att hänföra till åker eller äng. Mot denna bakgrund synes det rationellare att ge även ängen samma status som åkermarken. dvs. fordras för markavvattning att trumma eller liknande anordning bygges genom annan väg än ägoväg eller därmed jämförlig utfartsväg får väghållaren bekosta åtgärden i den mån den erfordras för avvattning av åker eller ängsmark till högst l.2 mzs djup.
Lantbruksnämnden iKrnnobergs län: 1 6 kap. 8 & stadgas bland annat att trumma eller liknande anordning. som erfordras för markavvattning genom allmän eller enskild väg. skall bekostas av markavvattningsföretaget om markägare ej begärt den innan vägen började byggas.
Lantbruksnämnden anser att denna bestämmelse strider mot vedertagna rättsbegrepp. Den som utför en anläggning. i detta fall trumma eller bro. bör vara skyldig att se till att anläggningen ej skadar annans egendom. Många fastigheter ägs av äldre personer eller dödsbo och i en del fall bor ägaren på annan ort. Man kan därför befara att många fastighetsägare av okunnighet eller andra orsaker ej kommer att bevaka sin fastighets intres- sen i samband med vägbyggen. Det synes därför ej vara lämpligt att lagen ger väghållaren möjlighet att utnyttja någon markägares okunnighet eller oförstånd för att skaffa sig fördelar.
Lantbruksnämnden föreslår att lagtexten ändras så att Väghållarens nu- varande skyldighet att bekosta vattengenomlopp som medger avvattning till 1.2 m djup för åker och äng bibehålles. Dessutom bör väghållaren vara skyldig att bekosta erforderligt vattengenomlopp för avvattning av annan mark t. ex. skogsmark.
Lantbruksnc'imnden i Kalmar län: Markavvattning genom väg bör utfor- mas så att väghållaren får ansvaret för vattengenomsläpp på vägar och järnvägar och att hänsyn tages till marksjunkning och andra faktorer som
Prop. 1981/82: 130 267
kan påverka behovet av avvattning för all ovanliggande mark både för tillfället och för framtiden.
Lantbruksnämnden i Gotlands län: Förslaget (.6 kap. 8 &) innebär en klar försämring för jordbruket jämfört med nu gällande bestämmelser. Det åvilar idag väghållaren att se till att åker och äng kan torrläggas efter nyanläggning av allmän väg. Det är således väghållaren som har att kon- trollera dessa förhållanden vid projekteringen. Enligt förslaget överförs nu detta ansvar på de markägare vars åker är beroende av vägtrumman för sin avvattning. Att vara uppmärksam på detta och bevaka sin rätt vid vägpro- jekten'ngen är väl ett mindre problem för den vars åker ligger i nära eller omedelbar anslutning till vägen. Det finns emellertid många gånger stora åkerarealer på större avstånd från den aktuella vägen. arealer som är beroende av vägtrumman för sin avvattning. [ dessa fall kan det vara svårt för den enskilde att inse att vägbygget kan komma att menligt påverka de framtida avvattningsmöjligheterna. Resultatet av ändringen kan således bli ytterst kännbart för den enskilde markägaren.
Ovanstående förslag innebär en förjordbruket så allvarlig försämring att nämnden på intet sätt kan stödja det. På Gotland kan förhållandet bli speciellt olyckligt på grund av att en så stor andel av åkerarealen som 20 % utgörs av myr. vilken är utsatt för en fortgående sättning/bortodling.
Nämnden finner vidare borttagandet av begreppet äng onödigt och ser genom detta bara en anledning till framtida tvister.
Lantbruksnämnden i Kristianstads län: Vad som i l 5 är infört om att väghållare i vissa fall skall delta i markavvattningsföretag finner lantbruks- nämnden vara väl underbyggt inte minst med tanke på de betydande olägenheter, som kan uppkomma för markägarna av tillrinnande vatten från hårdbelagda större vägar. Vad däremot markavvattning under väg m. m. beträffar. lagförslagets 8 5. anser lantbruksnämnden att det inte kan accepteras.
Enligt gällande lag är väghållare skyldig att utan särskild framställning från markägare i samband med projektering och byggandet av väg beakta förekommande markavvattningsbehov. [ lagförslaget har vidtagits den ändringen att sådana åtgärder skall bekostas av markavvattningsföretaget. om inte markägare hos väghållaren begärt. att åtgärderna skall vidtagas. Begäran skall vara skriftlig och ha inkommit innan vägen började byggas.
Det kan inte vara rimligt, att väghållaren skall fritagas från det ekono- miska ansvar för den skada byggandet av väg vållar markägare på grund av att denne inte inom viss. ej närmare angiven tid inkommit till väghållaren med begäran om åtgärder. Sådana preskriptionsregler synes inte äga någon motsvarighet i annan lagstiftning, som har avseende å skada.
När det gäller vägar byggda före 1982. anser utredningen. att nuvarande bestämmelser skall fortsätta att gälla med undantag för ängsmark. Det föreslagna undantaget har motiverats med att odling har upphört. I sam- manhanget vill lantbruksnämnden påpeka. att nyodling återupptagits på många håll. I praktiken är gränsen mellan de båda nämnda ägoslagen oklar. Ur miljösynpunkt är det ofta angeläget. att ängsmarkerna hålles öppna för att kunna användas som betesmarker. Till förhindrande av spridning av husdjursparasiter är det nödvändigt med en god avvattning av de ängs- marker, där betning förekommer.
Med hänsyn till vad ovan anförts föreslår lantbruksnämnden att för markavvattning under väg och järnväg nuvarande bestämmelser införas oförändrade i ny lag.
Lantbruksnämnden i Malmöhus län: Bestämmelsen att väghållare i vis-
Prop. 1981/82: 130 268
sa fall skall deltaga i markavvattningsföretag uppfattar lantbruksnämnden som välmotiverad. Speciellt motorvägarna innebär betydande ingrepp i landskapet med en ofta väsentlig påverkan i nedströms belägna vatten- drag. En uppgörelse om kostnadsansvaret inom ramen för en syneförrätt- ning kan här säkerligen i många fall vara en smidig lösning för båda parter.
Ifråga om markavvattning genom väg föreslår vattenlagsutredningen delvis nya bestämmelser. Från dikningslagens tillkomst l879 har gällt att väghållaren är skyldig att bekosta sådan bro eller trumma genom väg som erfodras för torrläggning av åker eller äng intill ett djup av 1.2 m. Denna regel skall även gälla efter lagens ikraftträdande för då befintliga vägar och avvattning av åkermark. Ifråga om nya vägar efter denna tidpunkt föreslås emellertid gälla att väghållaren skall vara skyldig att utföra bro eller trum- ma. endast under förutsättning att markägare skriftligt begärt det. innan vägen började byggas. Det synes innebära att undersökningsansvaret ifrå- ga om behovet av vattengenomlopp i väg överföresfrån väghållaren till de enskilda markägare som kan vara beroende av sådant genomlopp. För närvarande löses dessa frågor i praktiken så. att Statens Vägverk uppdrar åt sakkunnig (vanligen lantbruksnämnden) att utreda behovet av trummor. deras dimension och höjdläge. Detta innebär vanligen en garanti för att vägens tillkomst ej medför begränsningar i avvattningsmöjligheterna för uppströms belägen mark. Ett genomförande av lagförslaget torde medföra att vägverkets intresse att utreda behovet av trummor försvinner.
Lantbruksnämnden anser att den nuvarande ordningen i fråga om skyl- dighet för väghållaren att sörja för tillfredsställande vattengenomlopp ge- nom väg bör bibehållas. Härigenom får man en garanti för att behovet av sådana genomlopp utreds redan på plancringsstadiet. Den föreslagna be- stämmelsen att markägare skriftligt skall begära bro eller trumma innan vägen börjar byggas. kan väntas medföra lIera oönskade konsekvenser. Risken är t. ex. uppenbar att markägarna garderar sig. dvs. reser krav på trummor som till antal. dimension och djuplägc är i överkant. Det medför således väsentliga fördyringar vid utförande av vägen. om önskemålen skall tillgodoses. Underlåter väghållaren att tillmötesgå yrkandena löper han å andra sidan risken att ändå tvingas utföra trummorna i ett senare skede. En annan kategori markägare är de som inte har förmågan eller viljan att bevaka sina intressen i samband med vägens tillkomst. Det må påpekas, att även fastigheter. som är belägna långt från vägen. kan vara beroende av visst utförande på en vägtrumma. Dessa fastigheter hamnar då i ett mycket ogynnsamt läge, när det i framtiden kan bli aktuellt att genomföra trumma för markavvattning. Markägarna måste då själva be- kosta vattengenomloppet. vilket kan bli mycket dyrt t. ex. under en motor- väg. Lantbruksnämnden anser inte att det föreslagna systemet medför några fördelar ur allmän synpunkt och att det ur enskild synpunkt försva- gar den rättsliga ställningen.
Lantbruksnämndcn [ Hallands län: I fråga om markavvattning genom väg föreslår utredningen ändrade regler för bestridande av kostnaderna för vägar, som har tillkommit efter nya vattenlagens ikraftträdande. Man utgår från att markägarens rimliga intressen både ifråga om befmtlig och plane- rad markavvattning alltid kommer att beaktas som ett naturligt led i vägens byggande. Om markägaren försummar att skriftligen i rätt tid framställa anspråk på åtgärder och väghållaren underlåter att beakta hans intressen föreslår utredningen att kostnaderna för kommande åtgärder för markav- vattning genom vägen skall drabba markägaren. Bestämmelsen avses gälla för både allmänna och enskilda vägar. Lantbruksnämnden anser att så
Prop. 1981/82: 130 269
utformade kostnadsbestämmelser är klart olämpliga. Det måste vara ett allmänt intresse att inte vägbyggnadsföretagen kommer att motverka önsk- värda torrläggningsföretag. som avser att förbättra markens avkastning. Mark som är beroende av torrläggning genom vägen kan ibland ligga på betydande avstånd från vägsträckningen. Man kan knappast räkna med att en markägare. vars ägor kanske ej alls direkt beröres av vägens sträckning alltid kommer att uppmärksamma att hans torrläggningsförhållanden på- verkas av vägbygget. Bland markägarna förekommer också föga hand- lingskraftiga sterbhus eller äldre personer. De föreslagna nya kostnadsreg- lerna kan leda till att en väghållare kan bli mindre uppmärksam när det gäller att i samband med vägens byggande tillgodose vattnets framkom- lighet under vägen. Nu gällande kostnadsregler tvingar vägbyggaren att i eget intresse vara noggrann när det gäller projektering av Vägtrummor och liknande anordningar. Lantbruksnämnden anser därför att väghållaren liksom för närvarande bör bekosta erforderliga anordningar för att tillgodo- se torrläggningsbehovet för ovanför liggande mark även för vägar som bygges efter nya lagens ikraftträdande. Bestämmelsen bör gälla för till- fredsställande torrläggning av all produktiv mark vid bibehållen markan- vändning eller för såväl åker som produktiv skogsmark. Att i samband med vägens byggande tillräckligt dimensionera en trumma och se till att den kommer på betryggande djup medför vanligen en obetydlig kostnadsök- ning medan de kostnader som uppkommer vid ett ingrepp sedan vägen är färdigbyggd kan bli betydande.
Lantbruksnämnden :" Skaraborgs län: Beträffande markavvattning ge- nom väg har utredningen jämfört med gällande lag föreslagit ett väsentligt reducerat ansvar för väghållaren att ordna trumma eller dyl för markav- vattning. Skyldigheten att bevaka markavvattningens intressen gentemot en vägbyggnad föreslås i princip överförd från vägbyggaren till den berör- da markägaren. Detta är en försämring av markägarens rättssäkerhet som är oacceptabel från jordbrukssynpunkt. Problemet är kanske begränsat för aktiva och uppmärksamma jordbrukare men för övriga markägare som kanske arrenderar ut sin jord eller som själva inte kan avgöra jordens dikningsbehov kan lagförslaget innebära svåra ekonomiska följder. Från inarkavvattningssynpunkt är en väg i de allra flesta fall ett intrång och nämnden anser det vara skäligt att väghållaren också ansvarar för följderna av detta intrång. I Skaraborgs län har de nu gällande reglerna (VL 7 kap. 7—10 #5) stor betydelse i dikningsverksamheten, och härvid har reglerna fungerat helt tillfredsställande.
Lantbruksnämnden i Örebro län: I 8 5 2 st anföres att väghållaren alltid skall bekosta åtgärden i den mån den erfordras för avvattning av åkermark till högst 1,2 meters djup.
Som följd av den markytesänkning som drabbar åkermark av torvjords- typ kommer här att erfordras upprepade ombyggnader eller särskilda an- ordningar för att säkerställa markens dräneringsdjup till angivna 1,2 meter.
Det tarvas ett klarläggande huruvida ifrågavarande skyldighet äger full giltighet även beträffande de organogena jordarna.
När det gäller markavvattning genom väg byggd efter det nya VL vunnit laga kraft har utredningen. bl. a. med hänvisning till väglagens bestämmel- ser, funnit skäl att vältra över ett betydande medansvar beträffande väg- trummor och liknande anordningar på markägarna.
I motiven för denna uppfattning har anförts att projektering av trummor och liknande anordningar sker, åtminstone beträffande allmänna vägar. regelmässigt i samråd med lantbruksnämnden eller särskild hydroteknisk expertis.
Prop. 1981/82: 130 270
Nyssnämnda förhållande torde vara ostridigt men detta till trots inträffar dock situationer då markavvattningsproblemen icke fått en i alla avseen- den godtagbar lösning. Härtill kommer den svagheten att sakägarkretsen enligt VägL endast omfattar ägare av mark som direkt beröres av vägföre- taget. Detta har medfört att ägare av mark som indirekt påverkas av vägföretagets utformning inte erhåller meddelande om när vägförslaget är utlagt för fastställelse. Förhållandet är av sådan karaktär att rättssäkerhe- ten kan ifrågasättas.
Utredningen har i motiven anfört att "visst ekonomiskt medansvar för markägaren ter sig rimligt. då denne därigenom kan bringas att avstå från anspråk som är mindre realistiska”. Resonemanget verkar besynnerligt med tanke på vad tidigare i utredningen anförts om bl. a. lantbruksnämn- dens medverkan vid vägföretags projektering.
Utredningen synes icke ha insett vilka konsekvenser ett vägföretag kan medföra för såväl existerande som nytillkomna markavvattningsföretag. Som exempel kan nämnas ökade underhållskostnader då grävmaskin skall transporteras från ena sidan av vägområdet till den motsatta. bortfall av areal som skall bära del av markavvattningsföretagets kostnader.
För att använda utredningens egen vokabulär finner nämnden att "bil- lighetsskäl" talar för att väghållaren alltid borde svara för de kostnader som uppkommer för anordnandet av sådana anläggningar som erfordras för en ändamålsenlig markavvattning'genom väg/järnväg och detta obero- ende av tidpunkt för dess anläggande.
I lagförslaget bör intagas bestämmelser om hur det skall förfaras med bro-trumma i vägdel som kommer att övergivas i de fall då väg ombygges i ny sträckning. Av utredningen framgår inte huruvida bestämmelserna om utrivning skall äga tillämpning.
Lantbruksnämnden i Västmanlands län: Nuvarande bestämmelser i VL ålägger väghållaren att vid nybyggnad av väg både bekosta och utföra vattengenomgång genom väg. så att ovanför liggande åker och äng kan avvattnas till 1,2 m djup.
Enligt lantbruksnämndens mening har markägare begränsade möjlighe- ter att i samband med vägbyggnad bevaka sina intressen. så att avvattning av berörd åkermark inte blir lidande i framtiden. Vidare kan ifrågasättas. om det är skäligt att på markägare övervältra kostnader för utredning. som kan behövas. när plan för markavvattning måste upprättas. Det är ju nämligen ingenting som säger att markägaren just i det läget för egen del har behov av sådan plan.
Mot här redovisad bakgrund föreslås att lantbruksstyrelsen i sitt yttran- de rekommenderar att nuvarande regler. i varje fall i princip. skall äga fortsatt tillämpning.
Analogt bör samma regler gälla för vattengenomgång genom järnväg eller annan spårväg.
Lantbruksnämnden [ Kopparbergs län: Vattenlagens nuvarande regler angående genomlopp genom väg torde i de flesta fall vara gynnsamma för den dikande. Föreslagna regler enligt 618 synes i vissa situationer kunna vara hårda mot den dikande. I princip är väl förslaget viktigt. Det krävs engagemang av markägare vid planering av vattengenomlopp genom nya vägen. Det krävs dock en fullständigt fungerande information från väg- planerarens sida så att berörda markägare rätt uppfattar situationen och framtida konsekvenser. Ett misstag i planeringsskedet kan för den enskilde medföra att han framgent ej får råd att bekosta en väggenomgång och alltså är låst.
Prop. 1981/82: 130 271
Det finns väl skäl att antaga att i områden med begränsad tillgång på tillskottsmark det i dag finns områden som betraktas som ängsmark p. g. a. dåliga dräneringsförhållanden. Dessa marker kan bli attraktiva att ta upp till odling genom markvattenreglerande åtgärder. Lagförslagets mening. 6: 8 2:a stycket. att ängsmark själv skulle få bekosta nödvändigt vattenge- nomlopp genom äldre väg underlättar ej sådana åtgärder. Tolkningsmot- sättningar kan bli följden. Lagförslagets regler torde innebära en försäm- ring för jordbrukets intresscn gentemot gällande lag.
Lan!bruksnämnden [ Gävleborgs län: I specialmotiveringen till de para- grafer. som behandlar markavvattning genom väg redovisas olika skäl mot de nuvarande bestämmelserna i VL angående Väghållarens skyldighet att bekosta vattengenomlopp genom väg. Lantbruksnämnden. som har ingå- ende praktisk erfarenhet av hithörande problem. anser. att de redovisade skälen inte håller och att de nu föreslagna reglerna dessutom strider mot gällande rättsuppfattning. Nämnden vill därför något belysa och kommen- tera vad som anföres i betänkandet.
När en ny väg bygges, kommer denna alltid att korsa ett antal större eller mindre vattendrag och diken. som avvattnar uppströms liggande mark och där vattengenomlopp därför erfordras. Det hör till rena undantagen att en markägare önskar en trumma där det inte redan finns ett vattenförande dike. Om vattengenomlopp inte utföres. blir följden att vattnet blir stående uppströms vägen och vid nederbörd förorsakas översvämning med skador på marken och ibland även på vägen. Vattengenomlopp med för liten dimension förorsakar skador på marken genom uppdämning och vid för högt bottenläge omöjliggöres täckdikning av åkermarken uppströms vä- gen. Det sistnämnda fallet förekommer rätt ofta trots väghållares skyldig- heter enligt nu gällande lag.
Här kan erinras om att den rationalisering av jordbruket, som av stats- makterna bedömts angelägen och som i viss omfattning stöds med bidrag av statsmedel. kräver väldränerade fält i högre grad än som tidigare varit nödvändigt och att täckdikningsverksamheten därför måste intensifieras.
Inom Gävleborgs län är för närvarande knappt 20% av åkerarealen täckdikad. Ytterligare ca 35—40% av arealen skulle behöva täckdikas inom en nära framtid. Om nuvarande tvingande lagbestämmelser om lägg- ningsdjup för Vägtrummor och broar inte bibehålles. är risken mycket stor att för högt bottenläge i dessa omöjliggör täckdikning av vissa områden åkermark. därför att erforderlig omläggning av ett vattengenomlopp kan fördyra täckdikningen med belopp i storleksordningen 10000 till l00000 kronor. Dessa extra kostnader kan i de flesta fall inte bäras av den berörda marken och markägaren. Ur samhällsekonomisk synpunkt förorsakar en sådan dålig — eller obefintlig — planläggning från Väghållarens sida att Värdefulla naturtillgångar inte kan utnyttjas. För den enskilde markägaren kan det innebära en betydande rättsförlust, om väghållaren bygger en väg men inte utför vattengenomlopp. som möjliggör en ändamålsenlig dräne- ring och rationell brukning av berörd åkermark. Det förefaller obilligt att en markägare i ett sådant fall skall vara nödsakad att själv låta utföra en många gånger kostsam undersökning för att bevaka sin rätt. Det är inte realistiskt att tro. att markägaren med ledning av vägplanen skall kunna bedöma. om vattengenomlopp har erforderliga dimensioner och bottenlä- gen. För att göra detta erfordras i de flesta fall avvägning av berörd mark, utredning om nederbördsområde och vattenföring samt hydrotekniska kunskaper vad gäller dikning och täckdikning.
Det bör beaktas att ägareförhållandena skiftar med kortare eller längre
Prop. 1981/82:130 273
intervall. Under en viss tid kan det vara en äldre innehavare eller ett dödsbo med små möjligheter att bevaka sin rätt. För närvarande arrende- ras ca 40 % av åkerarealen inom Gävleborgs län som sidoarrenden. Ägarna till arrendemarken är ofta bosatta på annan ort. Arrendemarken blir därför i många fall dåligt bevakad vid planering av nya vägar. Marken kan också. där fallförhållandena är dåliga. ligga så långt uppströms den planerade vägen att markägaren inte har anledning antaga. att hans mark beröres av vägföretaget.
I specialmotiveringen framhålles att väglagstiftningen numera kräver "att en allsidig och detaljerad planering föregår vägbyggena. Syftet är bl. a. att planeringen så långt som möjligt skall minska olägenheterna för mot- stående intressen.” Det framhålles vidare att projektering av Vägtrummor och liknande anordningar sker. åtminstone beträffande allmänna vägar. regelmässigt i samråd med lantbruksnämnden eller särskild hydroteknisk expertis. Enligt nämndens erfarenhet sker dock inte alltid denna allsidiga och detaljerade planläggning och inte heller samrådet med lantbruksnämn- den. Exempelvis utfördes åren l973—l974 en väg i Gävleborgs län där samråd inte skett med lantbruksnämnden. innan arbetet påbörjades. Ge- nom att ett vattenavledningsföretag utfördes i samma område uppmärk— sammade en förrättningsman vid lantbruksnämnden att en del trummor sannolikt utförts med för högt bottenläge. Sedan Vägförvaltningen under- rättats om detta. utfördes på vägförvaltningens anhållan en utredning rörande samtliga trummor efter den aktuella vägsträckan. Därvid konstate- rades att en del trummor låg för högt. en del var underdimensionerade medan andra var överdimensionerade. Därjämte erfordrades ytterligare en del trummor. medan andra inte fyllde någon uppgift och därför kunde slopas. Det blev således nödvändigt att lägga om ett antal trummor. Om lagregler enligt VL-förslaget hade gällt vid tillfället. hade Vägförvaltningen inte haft någon skyldighet att lägga om dessa trummor. Markägarna hade således själva varit nödsakade att bekosta omläggningen av trummorna för att kunna täckdika och bruka den berörda åkermarken på ett rationellt sätt. Det kan knappast vara rimligt med en lagstiftning. som medför sådana konsekvenser. Enligt nämndens mening strider den mot gällande rättsupp- fattning.
På sidan 271 i betänkandet framhålles att de nuvarande bestämmelserna beträffande vattengenomlopp är svåröverskådliga och delvis helt föråldra- de samt med en strävan att i allt för hög grad främjajordbruksnäringen och stimulera till nyodling. Lantbruksnämnden anser att det inte finns någon grund för dessa påståenden. Nyodling förekommer knappast numera. Lag— texten kan behöva moderniseras för att bli mera läsvänlig. men innehållet som sådant är i överensstämmelse med tidens krav. Nämnden känner för övrigt inte till ett enda fall. där tvist förekommit om tolkningen av lagtex- ten. En bestämmelse. som ålägger väghållaren att vid byggande av en väg utföra vattengenomlopp som medger en rationell brukning av åkermarken kan inte anses i allt för hög grad främja jordbruksintresset. Motsatsen skulle däremot enligt nämndens mening medföra rättsförlusl för enskild och dessutom innebära. att naturtillgång inte skulle kunna utnyttjas på ett för samhället rationellt sätt. Ett utbrett åsidosättande av jordbrukets intressen kan dessutom för ett län som Gävleborgs få negativa regionalpo- litiska effekter.
Det är således lantbruksnämndens uppfattning. att i den nya vattenlagen måste finnas en bestämmelse som föreskriver skyldighet för väghållaren att utföra erforderliga vattengenomlopp genom väg samt att därvid tillse att
Prop. 1981/82: 130 273
bottenlägena i dessa medger erforderlig dränering av uppströms belägen åker även om markägaren icke framfört yrkande härom. För undvikande av tvist om vad som är erforderlig dränering, kan liksom för närvarande måttet 1,2 m anses lämpligt. Lagen skulle således ålägga väghållaren att utföra vattengenomlopp genom väg på sådant sätt. att dränering till 1,2 m djup kan ske av mark som vid vägens tillkomst brukas eller tidigare brukats som åker. Samma bestämmelse bör gälla för järnväg.
Bestämmelsen i 6 kap. 9 & VL-förslaget med begränsning av väghålla- rens skyldighet att utföra vattengenomlopp genom väg, då kostnaden för åtgärden Uppenbarligen överstiger nyttan. överensstämmer i huvudsak med nu gällande bestämmelse i 7 kap. 17 & VL. Begränsningen av väghål- larens skyldighet synes rimlig.
Lantbruksnämnden [ Västernorrlands län: Beträffande markavvattning genom allmän eller enskild väg som färdigplanerats före nya VL:s ikraft- trädande föreslår utredningen att nuvarande ordning behålles. Detta inne- bär i stort att väghållaren är skyldig bekosta trummor/broar. som erfordras för avvattning av omgivande åker och äng intill 1,2 meters djup.
För vägar som färdigplaneras efter nya VL:s ikraftträdande föreslås nya regler beträffande Väghållarens skyldighet. Det föreslås att markägaren innan vägbygget påbörjas skall bevaka att erforderliga vattengenomgångar ligger på för markavvattningen tillfredsställande djup. Om så sker, skall adekvata åtgärder utföras på Väghållarens bekostnad. Om inte markägaren framställer anspråk på åtgärder innan vägbygget påbörjas skall ansvaret för kostnaderna drabba denne.
Enligt lantbruksnämndens erfarenhet har markägare i allmänhet begrän- sade förutsättningar att bedöma erforderliga djup i trumgenomgångar. En trumgenomgång tillgodoser ofta större avrinningsområden. Detta gör det svårt för den enskilde markägaren att överblicka de krav som bör ställas på avloppets djup. Särskilt vid nyplanering av vägsträcka som innebär rätning av tidigare väg kan det innebära betydande svårigheter att bedöma hur avloppen lämpligen bör utformas.
Inom vissa delar av landet och inte minst i norra Sverige förekommer betydande arealer brukningsvärd åker som på grund av ägareförhållanden eller andra orsaker brukas extensivt. På sikt kan sådan mark behövas för den strukturrationalisering som pågår och för regionalpolitiskt motiverad intensifiering av jordbruksproduktionen. Nuvarande markägare kan dock ha begränsat eller inget intresse för bevakning av hur avvattning bör ordnas i samband med nyplanering av väg.
Vidare finns särskilt i norra Sverige ett stort antal torrläggningsföretag där underhållet eftersatts under en längre tid, varvid ofta uppgrundning i avloppen är betydande. I samband med nyplanering av väg aktualiseras då ofta frågan om fördjupning av trumgenomgångar. Erfarenheter från länet visar att bevakning från markägarnas sida i vissa fall visat sig vara otill— räcklig.
Utredningen anser att markägarnas intressen förutom av dem själva bör kunna bevakas av lantbruksnämnden i samband med nyplanering av väg. För att en bevakning av lantbruksnämnden skall fungera tillfredsställande måste dels nämnden tilldelas ökade resurser på markavvattningsområdet. - dels särskilda organisatoriska åtgärder vidtagas för att säkerställa lant- bruksnämndens medverkan i samband med alla vägprojekteringar.
Av skäl som anförts anser lantbruksnämnden därför att nuvarande ord- ning bör bibehållas även sedan nya VL trätt i kraft, innebärande att väghållaren i princip är skyldig bekosta trumgenomgångar som erfordras
18 Riksdagen 1981/82. ] saml. Nr 130. Bilagedel
Pi'op. 1981/82: 130 274
för torrläggning till högst 1,2 m djup för åker. Väghållarens kostnadsansvar skall enligt såväl gällande VL som utredningsförslaget begränsas till den skada som beräknas kunna uppstå om åtgärd för avlopp genom väg måste vidtagas. Därför torde tillräcklig garanti finnas för att omotiverade krav på väghållaren inte skall kunna ställas.
Lantbruksnämnden i Jämtlands län: När det gäller väg. byggd efter det nya VL (kap. 6, 8 &) vunnit laga kraft, skall som villkor för att kostnaderna för erforderliga trummor eller liknande anordningar ej skall drabba mark- ägaren. det åligga denne att före påbörjandet av vägens byggande göra framställning till väghållaren om anordnande-t av erforderliga trummor eller liknande anordningar.
[ motiven för denna uppfattning har bl.a. anförts att projektering av trummor m. m.. åtminstone "beträffande allmänna vägar, regelmässigt sker i samråd med lantbruksnämnden eller särskild hydroteknisk exper— tis".
IJämtlands län har ovannämnda samråd med lantbruksnämnden endast i undantagsfall skett. I länet har vid byggande av vägar många trummor ej anlagts på tillfredsställande sätt vad beträffar läge och djup.
Markägarna själva saknar oftast de kunskaper och resurser. som erford— ras för att kunna bevaka sina intressen beträffande erforderliga avlopp.
Härtill kommer den svagheten att sakägarkretsen enligt VägL endast omfattar ägare av mark som direkt beröres av vägföretaget. Detta medför att ägare vars mark är beroende av utlopp genom vägen men ej beröres av vägföretaget inte erhåller meddelande om när vägförslaget är utlagt för fastställelse.
Lantbruksnämnden anser att rent principiellt bör den som genom en åtgärd, t. ex. byggande av väg eller järnväg, fördyrar en framtida markav- vattning för skogs- och jordbruksändamål. det bör åligga den som vidtagit åtgärden att svara för den fördyring som uppkommer. Nämnden känner allvarlig oro för de konsekvenser som de föreslagna ändringarna kan få och föreslår därför att bestämmelserna i nuvarande vattenlag i huvudsak bibe- hålles. ' - . _
Nämnden vill också framföra några synpunkter på 6 kap. 9 5. Genom nuvarande höga kostnader för att få till stånd en trumma genom en större väg. kan det bli billigare för väghållaren att betala ersättning för skada, eller inlösa fastighet med tiotals hektar åker, än att utföra trumma. Detta kan inte vara önskvärt varken ur allmän eller enskild synpunkt när fråga är om igång varande jordbruksföretag. Väghållaren kan ha försummat att utföra, eller felaktigt utfört, begärd trumma men kan köpa sig fri genom skadestånd. Paragraf 9 bör skärpas genom tillägg av "såvida ej befmtlig verksamhet omöjliggöres genom att trumma ej kommer till stånd".
Lantbruksnämnden i Västerbottens län: ] Västerbottens län är en stor andel av åkerarealen av organiskt ursprung, torv och gyttjejordar, på vilka uppstår dels en sättning vid dränering, dels en kontinuerlig oxidation, eller bortodling, som är starkt varierande på olika jordar. Markytan kommer därför att successivt sjunka. En vägtrumma. vars djup är tillfyllest när den byggs kan därför i framtiden bli alltför grund. och svårigheten att bedöma markens sättning gör att man inte kan ange ett djup för trumman. som medger dränering av marken i framtiden. Bestämmelserna i 6 kap. 8 ä 2 stycket bör alltså utformas så att jordbrukaren garanteras rätt att yrka på långsiktig dränering till 1,2 meters djup.
På samma ställe säges att byggande av trumma skall bekostas av mark- avvattningsföretaget om markägare inte begärt trumman innan vägen bör-
Prop. 1981/82:130 275
jade byggas. Väghållaren ges här möjlighet att krypa ur mycket av sin skyldighet att sörja för vattenbortledning. Detta inger farhågor i länet, där företagsstrukturen är ytterst heterogen. med starkt varierande intresse hos markägarna. av vilka många inte bor på fastigheten. Erfarenheter från befintliga väggenomgångar ger anledning till förmodan att många trummor kommer att läggas för grunt med därav följande svårigheter att få till stånd markavvattningsföretag.
Eftersom nuvarande praxis. där lantbruksnämnden bereds tillfälle yttra sig över trummor. kommer att fortsätta och utvecklas, torde det bli mera ovanligt förekommande att trummor i viktiga befintliga företag får felaktigt läge. 1 de fall där det kommer att inträffa är det dock mera lämpligt att väghållaren med sina större resurser står för ansvaret.
Lantbruksnämnden i Norrbottens lätt: Såsom framgår av 6 kap. 8 & i lagförslaget skulle i samband med framtida vägbyggnad såsom villkor för att kostnaderna för därvid eventuellt erforderliga ombyggnader av trum- mor eller liknande anordningar icke skall drabba markägare. det åligga denne att före påbörjandet av vägbyggnaden göra framställning till väghål- laren om anordnande av erforderliga trummor eller liknande anordningar på Visst sätt. Lantbruksnämnden anser en sådan bestämmelse vara synner- ligen olämplig. En markägare saknar nämligen oftast de kunskaper och resurser, som erfordras för att kunna upprätta ett tekniskt riktigt trum- eller broförslag. Det torde vidare ej sällan förekomma fall. där markägaren av åldersskäl eller annan orsak inte har intresse och tillräcklig kunnighet för att planera markavvattning. då han kanske ämnar att inom en icke alltför avlägsen framtid avyttra sin fastighet. Om han på grund härav underlåter att i samband med vägbyggnadsprojektet till väghållaren göra erforderliga framställningar rörande vattenavlopp genom vägen. kan bli- vande fastighetsägare bli tvungen att själv bekosta anläggning eller om- byggnad av för markavvattningen erforderliga Vägtrummor eller broar. vilket kan ställa sig synnerligen dyrbart och medföra att rationella och önskvärda markavvattningsföretag ej kommer till stånd.
Rent principiellt anser lantbruksnämnden att där någon genom en åt- gärd, t.ex. byggande av väg fördyrar en framtida markavvattning för jordbruksändamål. det bör åligga den. som vidtagit åtgärden," att i samband med markavvattningsföretaget svara för den del av företagets kostnad. som svarar mot fördyringen. Lantbruksnämnden föreslår därför. att be- stämmelserna på området i nuvarande vattenlag i huvudsak bibehållas. innebärande att lagförslaget ändras så, att väghållaren ålägges skyldighet att tillse att trumma eller liknande anordning vid vägens byggande utföres så. att den medger en tillfredsställande dränering till 1,2 mzs djup av ovanförliggande åker- och ängsmark. Om detta krav ej uppfylles skall väghållaren vara pliktig att vid framtida markavvattningsföretag genom vägen för dränering av sådana uppströms vägen belägen åker- eller ängs- marker som jämväl vid tiden för vägens tillkomst varit att hänföra till sådant ägoslag. bekosta erforderlig anläggning eller ombyggnad av trumma eller bro. Motsvarande bestämmelser föreslås gälla även ifråga om järn- väg.
Skogsstyrelsen: Det torde mera undantagsvis inträffa att skäl föreligger för vägföretag att deltaga i markavvattningsföretag. Diken längs vägen ger mera sällan sådan effekt att de avsevärt påverkar ett normalt stort dräne- ringsföretag. Såsom anförts i yttrandet från skogsvårdsstyrelsen i AC län kan vägföretag böra deltaga om långa avlopp måste grävas för erhållande av en tillfredsställande dränering av vägkroppen. Detta förutsätter dock att
Prop. 1981/82: 130 276
de båda företagen får en tidsmässig samordning. En tillfredsställande lös- ning på eventuell medverkan från vägföretag i markavvattningsföretag torde endast kunna ske om översiktliga dikningsplaner finns utarbetade eller om man vid vägprojektering inför rutiner för samråd med diknings- ansvariga inom företag eller skogsvårdsstyrelser. — — —
Vid markavvattning genom väg förutsätts i nya lagen att trumma eller liknande anordning skall bekostas av markavvattningsföretaget om mark- ägare ej begärt sådan innan vägen började byggas. Beträffande allmänna vägar synes berörda sakägares intressen vara väl beaktade genom vägföre- tagens samråd med bla lantbruksnämnderna. Detta samråd torde dock i huvudsak avse markavvattningsfrågorna beträffande åkerjorden. Skogs- styrelsen anser det rimligt att det åläggs väghållaren att, ifråga om allmän väg eller enskild väg som tillkommer efter förrättning enligt AL och som berör viss skogsmark. samråd skall ske med skogsvårdsstyrelsen i länet.
Skogwårdsstyrelsen i Västerbottens län: I nya lagförslaget aviseras även en möjlighet för vägföretag att deltaga i markavvattningsföretag. Detta kan vara en praktisk lösning. ] flack terräng befinns det ofta nödvän- digt med långa avlopp om en tillfredsställande dränering av vägkroppen skall kunna erhållas. Dessa långa avlopp har naturligt nog även en viss dränerande inverkan på kringliggande skogsmark och tjänstgör således som andra skogsdiken. Diket ändrar således funktion och såväl väghållare som markägare har intresse av att diket fungerar och underhålles. Skogs- vårdsstyrelsen tillstyrker denna möjlighet men vill samtidigt framhålla svårigheten att samordna väg- och dikesförrättningar då de ofta kommer till stånd vid olika tillfällen. En förrättningsman från skogsvårdsstyrelsen torde ha största möjligheten att samordna förrättningar av denna typ samt fastställa andelstal inom skogsområden. Skogsvårdsstyrelsen anser även att bestämmelserna i VL 7: 4 skulle även medtagits i förslaget. då rågångar hävdas allt sämre. -
Länsstyrelsen i Kristianstads län: 6 kap. 8 5 i lagförslaget handlar om markavvattning genom byggande av Vägtrummor e. d. och innehåller vissa kostnadsregler som innebär att markägaren kan begära att väghållaren Skall svara för kostnaderna i viss omfattning. Härvid anges att markägaren förlorar sin rätt om han inte inger skriftlig begäran till väghållaren innan vägen börjar byggas. Länsstyrelsen. som härvidlag delar lantbruksnämn- dens mening. anser det alltför formalistiskt att föreskriva en så sträng påföljd.
Lantbrukarnas provinsförbund i Skåne: Vad gäller Väghållares skyldig— het att deltaga i markavvattningsföretag. bör sådan skyldighet i princip alltid gälla och befrielse skall endast ske om särskilda skäl härför förelig- ger. Lagförslagets skrivning bedömer vi som allt för svagt i detta avseende och får förorda en mera koncis skyldighet på ovan angivet sätt.
Lagförslaget enligt .58 är helt oacceptabelt. Väghållaren måste utan omständiga förfaranden vara helt skyldig att gå in i och deltaga i kostna- derna för markavvattningsföretagen i den mån sådana berör eller beröres av väg. Sådana åtgärder som ledningsbyggande — Vägtrummor och liknan- de genom väg för markavvattning kan skäligen inte kopplas till vare sig viss tidpunkt för vägens byggande eller visst högsta djup erforderligt för markens avvattning. Det bör heller inte förbindas med enbart åkermark utan såväl skogs- som ängs- och betesmark kan vara aktuella för här avsedd avvattning och bör väghållarens medverkan och kostnadsansvar i åtgärden oavsett markens användning helt säkerställas genom att bestäm- melserna i nuvarande vattenlag överföres till den kommande. Väghållaren
Prop. 1981/82: 130 277
måste som nu ha skyldighet att anordna erforderliga Vägtrummor så att uppströms belägen mark kan dikas till 1.2 meters djup. Vad här anförts i fråga om väg bör givetvis gälla även järnväg och liknande.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län: I jämförelse med gällande vattenlag innebär förslaget ett reducerat ansvar för väghållaren att anordna trumma el. dyl. för markavvattning. Skyldigheten att bevaka markavvattningens intressen gentemot vägbyggnad föreslås i princip överförd från vägbyg- garen till berörda markägare. Förslaget avstyrkes.
TCO: I 6 kap. 8 & stadgas bland annat att trumma eller liknande anord- ning, som erfordras för markavvattning genom annan" väg än ägoväg eller därmed jämförlig utfartsväg. skall bekostas av markavvattningsföretaget om markägare ej begärt den innan vägen började byggas.
Detta måste anses strida mot vedertagna rättsbegrepp. Den som utför en anläggning. i detta fall trumma eller bro, bör vara skyldig att se till att anläggningen ej skadar annans egendom. Att som här föreslås överföra ansvaret för en trummas eller bros rätta dimension och djup från den för vägen ansvarige till de för anläggningen helt oskyldiga markägarna kan inte vara rimligt. De flesta markägarna saknar såväl kompetens som övriga möjligheter att själva framlägga förslag till åtgärder för tillfredsställande markavvattning. Speciellt vid längre avstånd mellan bro- eller trumläge och lågt liggande marker kan ett dylikt förslag bli omfattande och därmed också kostnadskrävande.
Bestämmelserna i nu gällande lag att väggenomgång på väghållarens bekostnad skall utföras så att torrläggning till 1,2 m djup medges för de uppströms belägna marker. som vid ifrågavarande bros eller trummas utförande var åkermark, synes vara riktiga och bör behållas i den nya vattenlagen .
LRF: När det gäller frågan om markavvattning genom väg har utredning- en föreslagit en ändring i förhållande till nuvarande regler. Nu gällande regler innebär att väghållaren är skyldig utföra och bekosta erforderliga trummor och broar genom väg. Föreslagen ändring innebär att denna skyldighet upphör beträffande nya företag och ersätts med en skyldighet för markägare att, för att få ågärden utförd, skriftligen anmäla sina anspråk innan ett vägbygge påbörjas. Detta är en stark försämring av markägarens situation. vilket skulle leda till allvarliga och kostsamma rättsförluster. Bestämmelsen kan icke vara i överensstämmelse med den av statsmak- terna uttalade jordbruksrationaliseringstanken. Härför krävs väldränerade marker. varför täckdikningsverksamheten måste intensifieras. Föreslagen förändring strider dessutom mot vedertagna rättsbegrepp. Det är förenat med stora svårigheter för den enskilde markägaren att vid studium av en vägplan kunna bedöma nuvarande och framtida behov av Vägtrummor m.m. Väghållaren är den som har möjligheter och resurser att vid plane- ringen noggrant undersöka dessa behov och bör då också ha det ekonomis- ka ansvaret i frågan. Risk finns också att väghållaren — om den föreslagna - anmälningsskyldigheten blir gällande — lägger ned mindre omsorg på pla- neringen av avvattningsfrågan förlitande sig på markägarens anmälnings- skyldighet. Förbundet föreslår alltså att förslaget ändras i överensstäm- melse med vad här sagts och att nuvarande vattenlagsregel om skyldighet för väghållare att utföra och bekosta vattenavlopp genom vägar bör gälla även fortsättningsvis och oavsett ägoslag. markens användningssätt och tiden för vägens anläggande.
LRF vill särskilt understryka att .det inte minst ur miljösynpunkt är viktigt att 5. k. ängsmarker hålls öppna för att kunna användas som betes-
Prop. 1981/82: 130 278
marker. För att detta skall vara möjligt måste de hygieniska förhållandena beaktas. Att markerna kan avvattnas på ett tillfredsställande sätt är ett villkor för att husdjursparasiter inte skall äventyra betning med nötkreatur eller får. lnom stora områden av vårt land förekommer s.k. organogena jordar, vilka bl. a. kännetecknas av att jordarna sätter sig under hand som odling bedrivs på desamma. Väghållares skyldighet att ombesörja mark- avvattning på sådana jordar måste beaktas även för överskådlig framtid. Härvid krävs att trumma genom väg läggs så djupt att hänsyn tas till att en fördjupning av dräneringssystcmet på ifrågavarande jordar kan möjlig- göras inom överskådlig tid. Vad nu sagts bör gälla såväl järnväg och tunnebana som spårväg på särskild banvall.
Slutligen vill LRF peka på att byggande av nya vägar ofta medför stora olägenheter för en jordbrukare genom försämrad arrendering av fälten, skador på dräneringsledningar etc. Det måste då anses orimligt att han också skall åläggas ansvaret för att nivån på Vägtrummor blir riktig. ] regel besitter den enskilde inte sådan teknisk sakkunskap som erfordras för detta. Dessutom berörs även andra markägare vid ett vägbygge än de som är sakägare i vägfrågor.
LRF vill också här understryka det moderna skogsbrukets intressen och kostnadsansvar när det gäller underhåll av vattendrag. Dessa problem synes inte i tillräcklig grad vara beaktade i utredningens analyser och förslag.
Trädgårdsnäringens riksförbund: Vad beträffar frågan om markavvatt- ning genom väg föreslår utredningen en ändring i förhållande till nuvarande regler. Enligt gällande lag är väghållare skyldig att utan särskild framställ- ning från markägare i samband med projektering och byggande av väg beakta förekommande markavvattningsbehov. Enligt lagförslaget skall så- dana åtgärder bekostas av markavvattningsföretaget, om inte markägare hos väghållaren begärt. att åtgärderna skall vidtagas. Begäran skall vara skriftlig och ha inkommit innan vägen började byggas. Det kan inte vara rimligt, enligt förbundet. att väghållaren skall fritagas från det ekonomiska ansvar för den skada byggandet av väg vållar markägare, på grund av att denne inte i tid inkommit med begäran om åtgärder.
Föreningen statens [antbruksitz_t:enjärer: Den förändring som förslaget skulle innebära synes icke medföra några fördelar utan torde i hög grad öka risken för att mark ej kommer att kunna brukas effektivt på grund av för grunda eller otillfredsställande dimensionerade vattengenomlopp genom vägar. Vägverkets ntrvarande intresse av att få en även för jordbruket ändamålsenligt dimensionering vad gäller trummors djup och storlek kom- mer att försvinna. Därtill kommer att det framstår som orimligt att mark- ägaren skall svara för utredningar vid vägars byggande för att skada genom väganläggningen ej skall uppstå. Hur skall för övrigt markägare. som i övrigt ej direkt berörs av väganläggningen men är beroende av trumanlägg- ningar i vattendrag med svaga fall, ges tillfälle att bevaka sina intressen"? Fler motiv kan anföras men framstår som onödiga. Nämnas bör emellertid också att. i motsats till vad vattenlagsutrcdningen kan ge intryck av. fastställelse av vägarbetsplan ej gäller trumlägen o.d. Ej heller infordras alltid yttrande från hydroteknisk expertis.
Nu gällande regler beträffande broar och trummor bör således i huvud- sak bibehållas.
Bestämmelserna i 7 kap. 18 & VL bör införas även i en ny vattenlag. De blir särskilt angelägna om ovannämnda nyordning beträffande Vägtrummor och broar mot förmodan skulle genomföras, speciellt som det då ofta blir
Prop. 1981/82: 130 279
fråga om att gamla broar och trtrmmor ersätts med nya. varigenom avse- värd minskning i underhåll kan erhållas — kanske motsvarande nästan hela den nya anläggningens värde.
11.3 Företag för markavvattning och avledande av avloppsvatten
Svea hovrätt: Enligt utredningsförslaget skall den som utsläpper av- loppsvatten äga rätt att använda annans anläggning i vatten och därvid ändra anläggningen samt utföra skadeförebyggande åtgärder på denna (9 kap. 4 5 VLF). Ändringar och skadeförebyggande åtgärder skall bekostas av avloppsutsläpparen och denne skall också utge skälig gottgörelse för den nytta han har av anläggningen. Förslaget i denna del torde få ses som ' ett försök att erbjuda en ordning med utsikt att fungera bättre än de nuvarande bestämmelserna i 8 kap. VL om företag. gemensamma för torrläggning och avloppsutsläpp. Ett flertal gemensamma företag enligt 8 kap. VL har emellertid kommit till stånd och därutöver regleras i många fall avloppsutsläpparens deltagande i kostnaden för underhåll av dike genom överenskommelser. Å andra sidan har det visat sig föreligga bety- dande svårigheter att reglera kompensationsfrågorna med utnyttjande av ett stämningsförfarande utanför ramen för en samfällighetsbildning (jfr vattenöverdomstolens dom 6.7.1971, DT 19, ang avloppsutsläpp i Sagån). — Anledningen till att de nuvarande bestämmelserna om gemensamma företag inte kommit att utnyttjas i större omfattning än som skett torde vara att söka snarare i utformningen av de materiella bestämmelserna om kostnadsfördelning än i konstruktionen med samfällighetsbildning.
Mot bakgrund av det anförda vill hovrätten ifrågasätta om utredningsför- slaget är det mest ändamålsenliga sättet att reglera hithörande frägekom- plex. Utöver vad tidigare upptagits kan mot förslaget anföras att det icke reglerar avloppsutsläpparens delaktighet i kostnaderna för underhållet av den av honom utnyttjade dräneringsanläggningcn. Hovrätten förordar i stället för utredningsförslaget bestämmelser om samfällighetsbildning mel- lan markavvattnings- och avloppsintresset. vilkas tillämpning kan utlösas genom ansökan från endera intressenten. Genom föreskrift allenast om att kostnadsdelning skall ske efter vad som är skäligt kan det främsta hindret för tillämpning av de nuvarande bestämmelserna om gemensamma företag undanröjas. Samfällighetsbildningen bör handläggas vid förrättning.
Någon processuell möjlighet för dräneringsintresset att genom ett vat- tenmål komma till rätta med olaga utsläpp av dräneringsvatten eller av- loppsvatten i den egna anläggningen synes utredningsförslaget ej inrymma. Hovrätten föreslår att 18 kap. 3 s' 17 och 18 p. omarbetas så att detta blir möjligt.
Stockholms tingsrätt: I 8 kap. VL finns även efter miljöskyddslagstift- ningens genomförande bestämmelser bl.a. om avloppsledning och om ledning för såväl avledande av avloppsvatten som torrläggning av mark. Motsvarighet till dessa bestämmelser finns inte i VL-förslaget. De nuva- rande bestämmelserna har inte saknat praktisk betydelse och det har varit lätt att vid en syneförrättning lösa frågor t. ex. om rätt att dra fram avlopps- ledning och ansluta den till befintligt dike och om fördelning av kostna- derna för framtida underhåll av sådant dike. Enligt vattendomstolens me- ning bör den nya VL innehålla bestämmelser även härom och om att dessa frågor bör lösas vid förrättning.
Växjö tingsrätt: Nuvarande möjlighet till tvångsdelaktighet för företag enligt 8 kap. 20—22 5.6 angående ledning för såväl avledande av avlopps-
Prop. 1981/82: 130 280
vatten som torrläggning av mark innebär att frivilliga uppgörelser mellan kommuner och torrläggningsföretag kunnat genomföras och antalet sådana syneförrättningar därigenom avsevärt begränsas. Enligt 24 & samma kap. äger visserligen bestämmelserna i 20—23 åå med visst undantag ej till- lämpning på ledning inom stadsplan eller byggnadsplan för torrläggning av mark inom det planlagda området eller för avledande av avloppsvatten inom detta område. Erfarenheten inom denna vattendomstol har dock visat. att syneförrättningar avseende sådana kombinerade torrläggnings- och avloppsledningsföretag förekommer särskilt i Skåne och att tvister därom ej sällan överklagas hos domstolen. Med den föreslagna lagstift- ningen tvingas nedanför samhällen belägna fastighetsägare att stämma vederbörande kommun för att få skadeersättning om ej mot förmodan kommunen medger skälig ersättning eller deltagningsskyldighet.
Lantbruksstyrelsen.' .Det finns för närvarande bestämmelser om s.k. kombinerade företag. det vill säga företag för såväl avledande av avlopps- vatten som torrläggning av mark. Nu föreslås upphävande av bestämmel- serna om kombinerade företag. Avloppsutsläpp skall kunna ske till befint- liga eller planerade markavvattningsanläggningar. Den som får rätt att använda annans anläggning skall också ha rätt att vidtaga erforderliga ändringar. Ägaren av anläggningen får dock inte vållas väsentlig olägenhet. Den som avleder avlopp skall enligt förslaget (9 kap. 4 &) inte bli delägarei företaget men ändå ha vissa rättigheter och skyldigheter gentemot företa- get och dess motparter.
De kombinerade företag som nu förekommer kan sägas vara funktions- dugliga. Det synes därför lämpligt att avloppsvattenfrågorna även i fort- sättningen kan behandlas samtidigt med markavvattningsförrättningen. Tvångsrätten att gå in i annans vattenanläggning synes nödvändig. Av samma skäl som väghållare bör kunna tvingas in i markavvattningssamfäl- lighet bör den som avleder avlopp eller på annat sätt använder annans anläggning för att främja eget vattenföretag vara skyldig att deltaga i en existerande samfällighet om särskilda skäl föreligger. Detta skulle kunna underlätta frivilliga överenskommelser på sätt som nu sker.
Lanthruksnämnden [ Uppsala län: I 8 kap. av nuvarande vattenlag finns vissa bestämmelser rörande bl.a. kostnadsfördelningen för ledningar för såväl avledande av avloppsvatten som torrläggning av mark. Några mot- svarande bestämmelser har såvitt lantbruksnämnden kunnat finna icke införts i lagförslaget. Eftersom det i markavvattningsföretag ofta ingår ledningar och öppna diken, som avleder såväl dränerings- som avloppsvat- ten. anser lantbruksnämnden att det är angeläget att lagförslaget komplet- teras med bestämmelser motsvarande dem. som här ovan nämnts. och att därvid möjlighet skapas att göra avloppsvattenintressenter till delägare i markavvattningsföretag. Lantbruksnämnden vill i detta sammanhang näm- na att dag- och dräneringsvatten som avledes för sådan torrläggning av mark inom stadsplan eller byggnadsplan. som ej sker för viss eller vissa fastigheters räkning. enligt nuvarande vattenlag hänföres till avloppsvat- ten. .
Lanthruksnämnden i Södermanlands län: Enligt 9 kap. 4 & vattenlags- förslaget kan den som vill avleda avloppsvatten till annans anläggning i vatten medges rätt därtill. om väsentlig olägenhet ej vållas anläggningens ägare. Han kan därvid berättigas att vidtaga nödvändig ändring på anlägg- ningen. Någon skyldighet att vidtaga ändringsåtgärder (exempelvis uppdi- mensionering av kulvertar) anser utredningen ej skall finnas i vattenlagen. Vad gäller kommuner förutsätter utredningen att skyldighet inskrives i den '
Prop. 1981/82:130 281
byggnadslagstiftning som f. n. är under översyn. I och med att skyldighet- en tas bort slopas också anläggningens ägares eller markavvattningsföreta- gets delägares rätt att enligt vattenlagen kräva att den för avloppet ansvari- ge ingår som delägare i anläggningen eller markavvattningsföretaget.
Enligt 6 kap. 1 5 har fastighet rätt och är samtidigt skyldig att deltaga i företaget om markavvattningen medför nytta för fastigheten. Enligt 6 kap. 4 & får den som inträder i företaget efter dess fullbordande och drar nytta av tidigare bekostade anläggningsarbeten erlägga skälig del av kostnaderna för dessa arbeten.
Utredningen har enligt sin specialmotivering till 6 kap.: "velat öppna möjlighet för väghållare att ingå som delägare i markavvattningsföretag liksom naturligtvis också ge övriga markavvattningsintressenter rätt att kräva Väghållarens deltagande". Anledningen är att: "ett vägbygge kan nödvändiggöra omfattande utvidgning av ledningar inom ett angränsande markavvattningsföretag eller medföra ett påtagligt dyrare underhåll".
Lantbruksnämnden anser att den för ett avlopp ansvarige med samma motivering som utredningen angivit för en Väghållares anslutning skall enligt vattenlagen vara skyldig att ingå som delägare i anläggningen eller markavvattningsföretaget, om särskilda skäl föreligger (jämför 6 kap. 1 &. 2 st.).
Lantbruksnämnden i Östergötlands län: Enligt 9: 4 i VL-förslaget gäller att om någon vill avleda avloppsvatten till annans anläggning kan han ges rätt till detta. Däremot kan inte en avloppsutsläppare tvingas att ingåi ett markavvattningsföretag trots att detta i stor utsträckning påverkas av just avloppsutsläppet. Överhuvudtaget har man i VL-förslaget menat att de frågor som berör avloppsvatten skall regleras i annan lagstiftning och ej i VL. Detta synes också riktigt så länge man har att göra med ett orenat avloppsvatten. Efter reningen släpps avloppsvattnet ej sällan ut i markav- vattningsföretag. I ett sådant läge förefaller det naturligt att avloppsvattnet inte särbehandlas utan jämställes med övrigt vatten. När det renade av- loppsvattnet släppts ut tillsammans med annat vatten, blandas detta. och handläggningen av frågor som berör detta vatten bör ske efter VL. Avloppsutsläppare bör i en ny vattenlag kunna tvingas ingå som deltagare i markavvattningsföretag på samma grunder som gäller för väghållare.
Lantbruksnämnden i Kronobergs län: I 6 kap. 1 & stadgas att fastighet. som erhåller nytta av markavvattningen. har rätt och skyldighet att deltaga i företaget. Samma rätt och skyldighet tillkommer väghållare om särskilda skäl föreligger.
I specialmotiveringen till VL-förslaget anges att ett vägbygge kan nöd- vändiggöra omfattande utvidgning av ledningar inom ett angränsande markavvattningsföretag eller medföra påtagligt dyrare underhåll. Den öka- de avrinningen från tak och hårdgjorda ytor inom tätbebyggelse kan orsaka samma olägenheter för markavvattningsföretag som ovan angivits från vägbyggen.
Att. som utredningen påtalar, hänskjuta frågan om avledande av dagvat- ten från detaljplanerat område till byggnads- och miljölagstiftningen löser inte deltagningsproblemet för markavvattningsföretagets del. Om tillåtlig- heten för utsläpp av dagvatten från tätbebyggelse prövas enligt miljö- skyddslagen bör detta inte hindra kommun från att ingå som delägare i markavvattningsföretag.
Lantbruksnämnden anser därför att i lagtexten i VL-förslaget bör införas ett tillägg som anger att även kommun skall ha rätt och skyldighet att deltaga i företaget när särskilda skäl föreligger. Därutöver kan kommun givetvis komma att deltaga i egenskap av fastighetsägare.
Prop. 1981/82: 130 282
Lantbruksnämnden [ Kristianstads län: VL-utredningen har i lagförsla- get inte medtagit någon motsvarighet till reglerna i nuvarande vattenlagen kap. 8, som bland annat innehåller bestämmelser om så kallade kombinera- de företag det vill säga företag för såväl markavvattning (torrläggning) som avledande av avloppsvatten. Med hänsyn till de stora olägenheter. som utsläpp av avloppsvatten kan åstadkomma i såväl öppna vattendrag som täckta ledningar anser lantbruksnämnden, att lagförslaget bort ange hur samverkan skall kunna ske mellan markavvattnings- och avloppsintressen. Detta skulle säkert i hög grad underlätta tillkomsten av frivilliga överens- kommelser, som .för närvarande är vanligen förekommande tack vare bestämmelserna i 8 kap. gällande vattenlag.
Tillkomsten av ny lag om vattenförbund bedömes inte heller få sådana verkningar att intresseavvägning mellan markavvattning och avlopp kan undvaras i ny vattenlag. Av denna lag bör framgå, att nyutsläpp eller ökat utsläpp av avloppsvatten av någon betydelse i ett markavvattningsföretag utgör en sådan väsentlig ändring av rådande förhållanden att en ompröv- ning av företagets rättsliga status bör kunna ske.
Lantbruksnämnden i Örebro län: Slopandet av 8 kap. VL utesluter en reell möjlighet att ålägga huvudman för dagvattenavledning från planlagt område att ingå som delägare i markavvattningssamfällighet.
Vid flertalet av de förrättningar som handlägges har synemännen med stöd av VL 8:20 haft att pröva kommuns andel i markavvattningsföretag som följd av ökad dagvattenavrinning. (Tak, gator och andra hårdgjorda ytor ger upphov till ökad avrinningsintensitet.)
Nämnden finner det otillfredsställande med den lösning på problemet som lagförslaget meddelar i 9 kap 4 &. Äberopande vad utredningen anfört om förutsättningarna att låta väghållare ingå som delägare i markavvat- ningsföretag finner nämnden anledning förorda att huvudman för dagvat- tenavledningen från planlagt område (som regel kommun). skall om så prövas lämpligt kunna ingå som delägare i markavvattningsföretag. Utred- ningen har anfön att lagen om vattenförbund delvis skulle ersätta 8 kap VL. Nämnda lag kan knappast få någon tillämpning beträffande de mindre avloppsvattenutsläppen. Även för dessa fall framstår som rationellt och angeläget att lagen utvisar en möjlighet att inlemma ”utsläpparna" i mark- avvattningsföretagets delägarkrets.
Erfarenheten ger vid handen att samarbetet mellan kommun/"utsläp- pare" och delägarna i markavvattningsföretag fungerar bättre om de båda är delägare i företaget. Detta jämfört med den situation som inträder då tillkommande intresse oftast uppfattas som "inkräktare" som exempelvis vid varje rensningstillfälle skall avkrävas största möjliga kostnadsbidrag.
Vid förordnande av förrättningsman skall förprövning ske så tillvida att hälsovårdsmyndighet skall meddela vilka reningsprocesser dag— resp. spill- vattnet skall underkastas innan det får släppas ut i avlopp som ingår i markavvattningssamfällighet. Förrättningen får sedan pröva dagvatten- intressets andel i företagets utförande- och underhållskostnader. Av före— tagsbeslutet skall framgå förutsättningarna för de beräkningsgrunder på vilka beslutet om kommunens delaktighet vilar. Beslutet skall kunna om— prövas.
Statens Iantmäteriverk: Den som avleder avloppsvatten till dike får enligt utredningens förslag (9 kap. 4 5) inte delägarskap i markavvattnings- samfälligheten. Han skall utge ersättning som kan bestämmas som en viss andel i företagets anläggnings-. drifts- och underhållskostnader Ufr s. 296). Enligt LMVs uppfattning bör den som aVleder avloppsvatten inte ställas
Prop. 1981/82: 130 283
utanför förvaltningen när fråga är om ett mera permanent förhållande utan i sådant fall i stället kunna bli delägare i samfälligheten. Om markavvatt- ningsbestämmelserna förs över till AL kan de här berörda bestämmelserna i VL utgå.
TCO: [ 6 kap. l & saknas motsvarigheten till 8 kap. VL. Anledningen härtill är belyst i specialmotiveringen å sid. 237 sista stycket och första stycket sid. 238. Ovan angivet kapitel och paragraf bör emellertid komplet- teras så att samordning kan ske mellan dagvatten. avloppsvatten och markavvattningen — tekniskt. ekonomiskt och juridiskt.
LRF: En delaktighetsfråga som utredningen särskilt beaktat är den spe- ciella form av markavvattning som sker från hårdgjorda ytor. Utredningen konstaterar sid. 266—267 att vägbyggen ej sällan medför behov av markav- vattning för att förbättra vägmarken och att det dessutom behövs anord- ningar för att avleda nederbörden från hårdgjorda vägbanor och slänter. Genom stadgandet i 6 kap. [ å andra stycket skall Väghållarens delta i markavvattningsföretag om väg avsevärt kan påverka företaget och om särskilda skäl föreligger. Enligt förbundets mening är det inte endast väg som på detta sätt kan påverka ett markavvattningsföretag. Över huvud taget kan avledning av allt slags dagvatten liksom avloppsvatten medföra avsevärd påverkan på ett avvattningsföretag. Exempelvis kan en industri med stora tak och stora hårdgjorda ytor eller en kommun vid bortledande av dagvatten inverka på ett avvattningsföretag. Oavsett reningsgraden har kommunala och industriella avloppsverk stor påverkan på recipienten. Särskilt påtaglig är denna påverkan i mindre och medelstora vattendrag. främst på grund av gödslingseffekter på vegetationen i vattendraget. En betydande del av underhållet är beroende av hur vegetationen utvecklas i dessa vattendrag. Förbundet anser därför att I få andra stycket bör kom- pletteras så att förutom väg även medtas ”anläggning eller annat företag". LRF hävdar att sådana intressenter skall ingå som delägare i dikningsföre- taget. för att möjliggöra en rättvis fördelning av kostnaderna.
Lantbrukarnas provinsförbund i Skåne: 1 9 kap. aktualiseras de ärenden där såväl markavvattning. som användningen av vattnet som transportme- del för avfall torde komma in i bilden. I samband med tidigare behandling av förslag till lag om vattenförbund har provinsförbundet bedömt förutsätt- ningarna mycket goda vad avser alla av ett vattendrag berörda parters medverkan i och ansvar för dess underhåll m.m. Avseende här aktualise- rade frågor. som ur jordbrukssynpunkt är mycket viktiga. bör regler för samverkan. rättigheter och skyldigheter från alla intressenter i ett vatten- drag m. m. klart och otvetydigt lagstadgas i den nya vattenlagen. Här avses närmast lantbrukets krav att alla i ett vattendrag berörda och därmed inbegripes de som genom avloppsutsläpp eller liknande medverkat till förorening. igenslamning m. m. skall göras kostnadsmässigt medansvariga för återställningsåtgärder.
Föreningen statens lantbrttksingenjr'r'rer: Gällande 8 kap. VL reglerar bl.a. förhållandet vid kombination avloppsvattcnutsläpp —— markavvatt- ning. Bestämmelserna däri är icke helt tillfredsställande bl. a. därför att de haft en alltför inskränkt omfattning och ej givit utrymme för behandling av större vattendrag än vad som kunnat intolkas under uttrycket "ledning". Ej heller har alltid erforderliga anläggningar självklart kunnat föreskrivas mot parternas medgivande. Kapitlet har emellertid haft sin stora betydelse inte minst såsom bakgrund för träffande av avtal om underhållskostnaders fördelning. I stället för att göra erforderliga utbyggnader av bestämmelser- na föreslår vattenlagsutredningen att avsnittet slopas helt med hänvisning
Prop. 1981/82: 130 284
till vissa andra bestämmelser. Framför allt skulle därmed delaktigheten i avlopps underhåll. såvitt föreningen kan finna. ej kunna regleras mellan intressenterna för avloppsutsläpp och markägare annat än i de undantags- fall då lagen om vattenförbund kan tillämpas. I annat fall får stämningsför- farande tillgripas och detta tydligen varje gång underhållsåtgärd aktualise- ras. — Det skulle leda för långt att här ge tips till lämplig utformning av lagförslag i detta hänseende. Det kan emellertid sägas att föreslagna be- stämmelser angående avloppsvatten i 9 kap. därvid bör samordnas. even- tuellt sammanföras. med den av föreningen önskade. Det synes lämpligt att dylikt ärende även fortsättningsvis handlägges vid syneförrättning.
12 Bevattningsfrågor
12.] Bevattningssamfälligheter
Svea hovrätt: Inom jordbruket har bevattningen kommit att spela en allt större roll och utvecklingen har i detta hänseende varit mycket snabb. Under den senaste femårsperioden har sålunda den bevattnade åkerarea- len mer än fördubblats (s. 117). Intresset av stora. rationella bevattnings- anläggningar och knappheten på vatten i vissa landsändar har. åtminstone i de utpräglade jordbruksbygderna. medfört att bevattningsfrågorna ofta lösts under samverkan mellan ett flertal jordbrukare. Samverkan bedrivs i olika former. Sålunda är i Skaraborgs län handelsbolagsformen vanligt förekommande. "medan man i Kristianstads län i de flesta fall tillskapat anläggningssamfälligheter enligt AL. I Östergötlands län har man löst samverkansfrågan genom servitutsbildningar. I Uppsala län slutligen har bristen på vatten i flera fall framtvingat samfällighetsbildningar, som till- skapats av vattendomstol i samband med prövning av tillstånd till ytvatten- täkt. Även samverkan i form av ideella eller ekonomiska föreningar sägs förekomma. Anledningen till denna splittrade bild är naturligtvis till en del att förutsättningarna växlat från område till område. men även att det inom lantbruksnämnderna tycks råda en viss förvirring i frågan om vilken asso- ciationsform som är att tillråda.
Bevattningen kommer att spela en större roll i framtida jordbruk än i dagens. Utvecklingen på området kan förväntas gå mot allt större och rationellare enheter. Samtidigt kommer tillgången på vatten för bevattningsändamål att minska. Allt talar sålunda för ett fortsatt behov av samverkan inom detta område. De samverkansföretag som nu förekommer har i de flesta fall funnits till under alltför kort tid för att någon värdering av de olika associationsformernas användbarhet skall kunna ske. men det är att förmoda att problem av olika slag kommer att uppstå. framförallt inom lösligare samverkansformer. Mot bakgrund härav bör enligt hovrätten införas en för bevattningssamverkan särskilt avpassad samfällighetsform. Detta kan ske antingen inom ramen för en ny vattenlag eller genom kompletterande bestämmelser i anläggningslagcn. lnom ramen för en sam- fällighetsbildning kan också konkurrensen mellan bevattnarna om en för dem alla otillräcklig vattentillgång vinna sin lösning.
Enligt hovrättens mening bör en sådan bevattningssamfällighet utformas enligt följande.
I. Samfälligheten skall kunna bildas för fördelning av vattentillgång även då behov av gemensamma anläggningar inte föreligger.
Prop. 1981/82: 130 285
2. Samfälligheten skall anordnas vid förrättning enligt i huvudsak föl- jande riktlinjer. , a. Förrättningsman skall vara sådan förrättningsman inom lantbruks- nämnd som handhar mer komplicerade dikningar. b. Förrättningsmannen skall göra en hydrologisk utredning rörande vat- tentillgången och föreslå fördelning av tillgången mellan olika intressegrup- per (jordbruk. fiske. miljövård m.m.). l enklare fall kan redan på detta stadium en fördelning mellan jordbrukarna göras. c. Förslaget skall underställas tillståndsmyndighet. d. Sedan i underställningsförfarandet slutligt avgjorts vilken vatten- mängd som står till förfogande för bevattningsintresset. skall fördelningen mellan jordbrukarna göras av förrättningsmannen. Jordbrukare som är missnöjd med denna fördelning kan föra talan mot fördelningsbeslutet i fastighetsdomstol som är vattendomstol.
3. Förrättning skall kunna initieras av jordbrukare, men också av läns- styrelse och annan tillståndsmyndighet i fall då vattentillgången är begrän- sad. Vad hovrätten ovan anfört gäller även vattentäkter för andra bevattningsändamål än jordbruksbevattning. Stockholms tingsrätt: Enligt 7 kap. 10 &. jämfört med l i? andra stycket. skall bestämmelserna om tvångsdelaktighet kunna tillämpas på vattenreg- lering och vattenöverledning som sker för jordbruksbevattning. Vid tings- rätten finns anhängigt ett flertal bevattningsmål som har det gemensamt att samma vattentillgång skall utnyttjas. [ många fall, särskilt i Uppland. är behovet av vatten så stort att vattnet ej räcker till om inte åtgärder av typ vattenreglering eller vattenöverledning vidtas. Bevattning sker emellertid inte bara för jordbruksändamål utan också för många andra ändamål, t. ex. bevattning av plantskola (driven av skogsvårdsstyrelsen). handelsträd- gård. timmerupplag vid såg. tomter inom koloniförening eller villaområde och begravningsplats. Enligt tingsrättens mening bör alla som vill bortleda vatten från samma vattentillgång vara med i samfälligheten oavsett ända- målet med bevattningen. För att. då vattentillgången är knapp. tillstånd skall kunna lämnas till bevattning har tingsrätten i några domar funnit det nödvändigt att ålägga dem som bevattnar skyldighet att — utan att vattenreglering eller vatten- överledning skett — ingå som medlemmar i en förening med uppgift att vid vattenbrist svara för fördelningen av vattnet mellan medlemmarna och för att medlemmarnas skyldigheter med hänsyn till allmänna intressen och tredje man fullgörs.
Tingsrätten anser att den nya vattenlagen— t. ex. i7 kap. — bör innehål- la regler om bildande även av sådana samfälligheter och om skyldighet att ingå i samfälligheten. Grunden för samfällighetsbildningen bör vara att deltagarna utnyttjar samma vattentillgång och att den inte räcker till för att tillgodose alla önskemål. varför fördelning av vattnet måste ske på ett eller annat sätt.
I vissa fall kan måhända lagen (1976: 997) 'om vattenförbund användas för ändamålet, men i så fall måste särskild förrättning hållas för att bilda sådant förbund. Emellertid synes kretsen av medlemmar i ett vattenför- bund kunna bli alltför stor och med alltför motstridiga intressen för att förbundet skall kunna vara till nytta i den avsedda situationen.
Tingsrätten föreslår därför att reglerna om samfälligheter i 7 kap. görs tillämpliga —- förutom på vattenreglering och vattenöverledning — på be- vattning och detta oavsett ändamålet med bevattningen.
Prop. 1981/82: 130 786
1.
Enligt 7 kap. 1] 5 skall även arrendator vara skyldig att delta i samfäl- lighet för bevattning. Tingsrätten anser att alla som får tillstånd till bevatt- ning bör kunna åläggas skyldighet att vara med i den samfällighet som bildas på grund av att en gemensam vattentillgång utnyttjas. Skyldigheten bör därför inte begränsas till arrendator. Reglerna bör även vara så kon- struerade att ny arrendator eller nyttjanderättshavare automatiskt övertar företrädarens rättigheter och skyldigheter i samfälligheten om inte i det särskilda fallet omständigheterna föranleder till annat.
Vänersborgs tingsrätt: Det i snabb takt ökande ianspråkstagandet av sjöar och vattendrag för bevattning. främst för jordbruket men även för andra ändamål. har medfört växande konkurrensproblem såväl mellan vattentäktshavare inbördes som gentemot andra intressen. Såsom utred- ningen anfört kan dessa problem ej lösas på ett ändamålsenligt sätt inom ramen för gällande VL. Ej heller de i VL-förslaget införda reglerna om anmälnings- och ökad förprövningsplikt. tidsbegränsning och omprövning av tillstånd. bildande av samfällighet för vattenreglering m. m. ger emeller- tid enligt tingsrättens mening möjligheter till en tillfredsställande lösning. Främst saknas regler om samfällighet — utöver samfällighet för vattenreg- lering — eller annat organ för gemensamt handhavande av för bevattning tillgängligt vatten under torrperiod. Vidare torde de föreslagna bestämmel- serna vid successivt tillkommande vattentäkter medföra ett mycket om- ständligt förfarande med ofta förekommande omprövning av tillstånd och reglering av ersättningsfrågor m.m. mellan nya och gamla vattentäktsha- vare. Enligt tingsrättens mening behöver detta frågekomplex utredas ytter- ligare. Med hänsyn till de akuta problemen med bevattningsfrågorna bör även övervägas behovet av provisoriska ändringar i nuvarande VL i av- vaktan på en mera övergripande lösning av frågorna.
Lantbruksstj'relsen: [ betänkandet har föreslagits särskilda samfällig- heter för markavvattning. vattenreglering och vattenöverledning. Det finns vidare behov av fasta samverkansformer förjordbruksbevattningen. Sam- fälligheter kan redan nu skapas med stöd av anläggningslagcn. Det kan ifrågasättas om inte vattenlagen bör kunna anvisa möjlighet till samfäl- lighet även för bevattningsföretag. Anläggningsförrättningen skulle då kunna ske på ett sätt som liknar den föreslagna markavvattningsförrätt— ningen. En fördel skulle därigenom nås genom att frågan om fördelning och utförande av bevattningsuttag delegerades till en förrättningsman. Lik- heter finns mellan markbevattnings- och markavvattningsföretag som talar för en sådan likartad prövning. Båda typerna av företag har betydelse för livsmedelsproduktionen och i båda deltar i allmänhet ett relativt fåtal jordbrukare som oftast har ett gemensamt intresse och som får fördelar genom samverkan.
Vid samfälligheter för bevattningsuttag uppkommer problem att bestäm- ma delaktigheten. För vattenreglerings- och vattenöverledningsföretag. som syftar till bättre hushållning med vatten för bevattning. skall enligt förslaget bevattnare som berörs kunna tvångsanslutas till en samfällighet.
Huvudvikten bör. som utredningen framhåller. ligga vid frivillig samver- kan. Det bör finnas väsentliga skäl för att binda samverkan i en viss samverkansform. Lantbruksstyrelsen anser att bevattnare skall kunna tvångsanslutas till vattenreglerings- och vattenöverledningsföretag endast om det föreliger ett allmänt intresse. Tvångsanslutning till andra företag bör inte ifrågakomma.
Tvånget att samverka synes förutsätta associationen samfällighet. Det är inte klarlagt om inte andra associationsformer såsom aktiebolag. handels-
Prop. 1981/82: 130 287
bolag eller ekonomisk förening. beroende på omständigheter i särskilda fall. borde kunna komma ifråga. — —— —
7 kap. 10 &. Utredningen har inte närmare behandlat frågan om när tvångsanslutning skall kunna ske. Problemet kan bli svårt. eftersom intres- set förjordbruksbevattning kan vakna vid olika tider. Tvångsanslutningen bör enligt styrelsens mening inte få ske annat än om den bedöms nödvän- dig för att regleringen skall kunna genomföras. Detta skulle betyda att tvångsanslutning inte bör förekomma. sedan tillståndet väl har beviljats.
7 kap. ll &. Möjligheten till tvångsanslutning av arrendatorer som be- vattnar lär få ringa betydelse. Regleringstillståndet skall enligt förslaget vara till stadigvarande nytta och det är då mera logiskt att markägaren tvångsansluts. Men i konsekvens med vad som nämnts i anslutning till 2 kap. ll & bör även arrendator kunna ingåi regleringssamverkan.
Lantbruksnämnden i Malmöhus län: Enligt föreslagna regleri 7 kap. blir det bl.a. möjligt att ordna gemensam vattenanskaffning för bevattning genom att leda över ytvatten från ett vattendrag till ett annat. Det är tillfredsställande, att regler finns om tvångsdelaktighet samt att även arren- dator skall kunna ingå som deltagare i samfälligheten.
Lantbruksnärnnden [ Hallands län : Tvångsdelaktighet vid jordbruksbe- vattning kan enligt 7 kap. lOå lagförslaget åläggas jordbruksfastighet i regleringsföretag som syftar till bättre hushållning med vatten för bevatt- ningsändmål om regleringen är till stadigvarande nytta för flerajordbruks- fastigheter. Utredningen har inte närmare gått in på någon motivering av när en sådan tvångsanslutning kan vara aktuell. I praktiken kan detta bli ett svårlöst problem. Om t. ex. i ett sandjordsområde flera jordbrukare skulle kunna ha nytta av en gemensam bevattningsledning till ett relativt avlägset vattendrag med tillräcklig vattentillgång kan man tänka sig att bara en av dem för närvarande är intresserad av att anlägga en ledning medan de övriga för dagen saknar intresse. Om den intresserade ensam får lägga en ledning för att tillgodose sitt behov har han ingen anledning att dimensione- ra ledningen för annat än det egna behovet. Nästa år blir en annan jordbru- kare intresserad och kan då få anlägga en separat egen ledning och året därpå vaknar kanske intresset hos ännu en jordbrukare med samma resul- tat. Det hade då givetvis varit bättre om en gemensam ledning. som varit dimensionerad för allas behov. hade kommit till stånd. A andra sidan kan behovet av bevattning vara beroende av lantbrukarens driftsinriktning på sin fastighet. Den som odlar spannmål är ej på samma sätt beroende av bevattning som den som t. ex. odlar potatis. Det kan då vara opåkallat att potatisodlaren kan tvinga spannmålsodlaren att deltaga i ett för honom kanske ej lönande bevattningsförctag. Dessa frågor bör bli föremål för närmare överväganden. Det är sannolikt att möjlighet till tvångsdelaktighet kan behöva finnas i lagen men den bör nog tillämpas endast i fall där det är uppenbart att anläggningen verkligen är till fördel även för den tvångsan— slutna fastigheten.
Utredningen föreslår ett bibehållande av den förenklade handläggningen genom förrättningsformen när det gäller markavvattningsföretag. För markbevattningsföretag däremot föreslås samma handläggning som för övriga vattenföretag. De båda formerna har dock mycket gemensamt. ] båda fall gäller det vattenfrågor för växtodling. Samfällighetsbildningar blir aktuella vid båda formerna. Tekniska och agrikulturella bedömningar do- minerar vanligtvis i båda typerna av företag. Mycket talar därför för att även bevattningsföretagen borde kunna handläggas inom ramen för en förenklad och moderniserad förrättning. Denna fråga bör närmare övervä- gas.
Prop. 1981/82: 130 288
Lantbruksnämmlen iSknraborgs län: För tillgodogörande av vattenkraft kan flera fallägare behöva samverka kring erforderlig vattenreglering. Så- dana samhälligheter regleras i 7 kap. och dessa regler föreslås enl. lOsi även gälla samfälligheter för reglering och överledning av bevattningsvat- ten. Enligt förslaget medges såväl anslutningsrätt som anslutningstvång för berörda fastigheter (8 €). Med tillämpning av 4 o Såå kan inträde och utträde ur en regleringssamfällighet medges. Nämnden tillstyrker försla- get, men med viss reservation för ll s. Det är bra att arrendator medges anslutningsrätt till regleringsföretag men det är tveksamt om arrendator skall kunna tvångsanslutas till företag av så bestående (och kapitalkrä- vande) karaktär som blir fallet vid vattenreglering och vattenöverledning. Delaktighet i en regleringssamfällighet bör därför knytas till de ingående fastigheterna.
F iskeristyrelsen: Erfarenheterna under senare år från bevattningsinten- siva landsdelar visar på ett behov av att samordna bl.a. vattenuttag för jordbrukets behov. ' 7 kap. ltlå' som handlar om tvångsdelaktighet tar visserligen enligt sin ordalydelse bara fasta på hushållningen mellan olika bevattnare. Om dessa kan åläggas en inbördes fördelning bör likväl även motstående intressen såsom fisket få större möjlighet att beaktas till fromma för den allmänna liskevården. Förslaget tillstyrkes.
Orerlunmzatarmvr1d1ghetcn1 ltrntmnstads län. Bl. a. iKristianstads län förekommer ett stort antal bevattningsanläggningar ijordbruket som ut- nyttjar grundvattentäkter eller ytvattenäkter. Det torde finnas behov av att utnyttja ytterligare sådana i framtiden. Hittills har i stor utsträckning bevattningsanläggningar byggts och utnyttjats av enstaka fastighetsägare medan ett gemensamt anordnande endast förekommit 1 mindre omfattning. Exempelvis har endast några stycken anläggningsförrättningar genomförts i länet för sådana anläggningar. Med en prövning av i princip alla vattenfö- retag. inklnsive sådana som är avsedda för jordbruksbevattning. kan det antas att behovet av samverkan mellan fastigheter kommer att öka och att behov uppstår att lösa samverkansfrågorna genom förrättning eniigt an- läggningslagen. En sådan förrättning kan antas omfatta vattenintag. pump- station och'ledningar till de fastigheter som deltar i anläggningen. ] upplå- telsen för anläggningen kan komma att ingå rätten att ta i anspråk själva vattnet och rätt att "dra fram ledningar som erfordras eller att uppföra pumpstation m.m.
Kompetensfördelningen mellan AL och VL synes inte ha närmare be- handlats i VL-förslaget. Av kommentarerna till 1 kap. [ & framgår emeller- tid att VL-förslaget inte avses vara exklusivt tillämpbart på där angivna företag (sid. 240), Enligt nuvarande bestämmelser i AL (l 55) får fråga om inrättande av anläggning som kan prövas enligt annan lagstiftning inte prövas enligt AL. Bestämmelser om samfällighetsbildning och om fördel- ning av kostnader för ett företags utförande och drift finns i 7 kap. VL- förslaget beträffande vattenreglering och vattenöverledning. Vattenregle- ring innefattar bl. a. reglering i syfte att få större möjligheter till bevattning. Däremot synes inte VL-förslaget innehålla några bestämmelser om sam- verkansfrågor— och samfällighetsbildning i fråga om bevattningsföretag som avser gemensamt utnyttjande av yt- eller grundvattentäkt. För sådana frågor synes därför AL vara tillämplig.
I AL finns rngen direkt bestämmelse som reglerar att t. ex. ett tillstånd
sammanhang är den båtnadsprövning som skall ske enligt os AL. En
Prop. 1981/82: 130 . 289
anläggning får endast inrättas om föredelarna av anläggningen överväger de kostnader och olägenheter som anläggningar medför. Ett positivt resul- tat av båtnadsbedömningen torde som regel vara beroende av att tillstånd kan påräknas vid en prövning av företaget enligt bestämmelserna i VL. I AL borde finnas en möjlighet att meddela anläggningsbeslut med villkor att tillstånd enligt VL kommer att lämnas.
Över/antmätarmyndr'gheren 1'Malmöhus län: Vad beträffar formerna för bildandet av bevattningsanläggningar anser överlatnmätarmyndigheten att förrättningsformen är den lämpligaste handläggningsformen. Bevattnings- anläggning bör bildas som en gemensamhetsanläggning. AL:s regelsystem synes därvid ktinna tillämpas.
Fastighetsbildningsmyndigheten. specialenhet nr 1, i Skaraborgs [än: En ny typ av anläggningar. som har fått stor betydelse och som den föreslagna lagen ger regler för. är anläggningar för jordbruksbevattning. Investeringarna i dessa anläggningar görs normalt på grund av viss eller vissa fastigheters behov. Ofta är det fråga om en grupp fastigheter. Olika modeller av för bl.a. driften erforderlig association lär ha prövats. Med hänsyn till att behovet av bevattningsanläggningar normalt är knutet till vissa fastigheter är det naturligt att för sådana anläggningar tillämpa AL och SFL. Om anläggningen skall drivas av t. ex. en ekonomisk förening kan tillämpning av LL bli aktuell. Om vatten skall tas från ett mindre vattendrag kan i anläggningen behöva ingå samfällighet för vattenreglering enligt 7 kap.. iföreslagen lag (med organisation enligt SFL). Med hänsyn till att det här gäller en ny typ av anläggningar med flera samordningsproblem måste dessa belysas under lagstiftningsarbetet.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Länsstyrelsen ifrågasätter om arrenda- tor skall kunna tvångsanslutas till företag av så bestående och kapitalkrä- vande karaktär som är fallet vid vattenreglering och vattenöverledning. Länsstyrelsen anser därför att delaktighet i en regleringssamfällighet bör knytas till de fastigheter som ingår i samfälligheten.
Länsstyrelsen har i övrigt ingen erinran mot förslaget. Lantbrukarnas prot-'insförbund [ Skåne: I 7 kap. 8— ll åå regleras bl.a. hushållningsaspekterna i bevattningshänseende. Provinsförbundet konsta- terar med tillfredsställelse de regler som här avses gälla för att skapa skälig rättvisa emellan olika förbrukare och intressenter.
Fastighetsrådensförening: Bevattningsföretagcns behov av vatten kom- mer ofta i konflikt med andra intressen. Utredningen har berört dessa frågor och bl.a. infört regler om tidsbegränsning av tillstånd. möjlighet till expropriation av vattenrätt och till vattenreglering och vattenöverledning. För att bevattningsföretagen skall fungera väl fordras emellertid. i vart fall då ytvatten används, att man för bevattningsintressenterna inom ett vat- tendrag kan finna lämplig associationsform för reglering av gemensamma intressen — bl. a. fördelning av vattnet då brist uppstår — och för nödvän- dig kontakt med myndigheter och andra intressen i vattendraget. Anskaf- fas vatten till bevattningen genom vattenreglering eller vattenöverledning ger väl då uppkommande samfällighetsbildning enligt 7 kap. VL-förslaget och LFS önskvärd fasthet i organisationen. Men även i andra fall erfordras ett samgående mellan bevattnarna för att administrationen av bevattnings- intresset skall fungera.
Föreningen finner nödvändigt att ytterligare utredning görs om lämpliga associationsformer för bevattningsföretag och att bestämmelser härom införs i den nya vattenlagen .
] samband härmed vill föreningen framhålla att det syns önskvärt att lagen om vattenförbund också inarbetas i den nya vattenlagen. 19 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130. Bilagedel
Prop. 1981/82:130 290
12.2 Förprövningsskyldighet m. m.
Svea hovrätt: Mot den i 12 kap. Bä föreslagna anmälningsskyldigheten kan enligt hovrättens mening riktas flera anmärkningar. Ett anmälningsför- farande som det föreslagna innebär alltid olägenhet och besvär och bör ej tillgripas utan vägande skäl. Av utredningens uttalanden (s. 32” ff) framgår att man med anmälningsskyldigheten vill ge länsstyrelsen överblick över omfattningen av yt- och grundvattentäkter för att vid behov kunna göra en resursfördelning. Om vattentillgångarna inte förslår till vattentäkterna, skall länsstyrelsen sålunda förelägga. uppenbarligen alla ifrågavarande innehavare av vattentäkt. att söka tillstånd till täkten.
Hovrätten vill till en början understryka att det inom större delen av landet inte föreligger någon vattenbrist. Här synes anmälningsförfarandet således inte ha någon funktion. Vidare måste man kunna utgå från att knapphet på yt- eller grundvatten för täktutnyttjande inom ett område torde vara länsstyrelsen välbekant redan utan ett anmälningsförfarande samt att en detaljerad kunskap om varje vattentäkt inom området inte erfordras för att bedöma om en resursfördelning bör komma till stånd inom ramen för ett tillståndsförfarande. Härtill kommer att föreskrift om skyl- dighet att anmäla varje vid VLF:s ikraftträdande befmtlig vattentäkt (jfr 155 3 st. VLF:s promulgationslag) av praktiska skäl torde bli svår att genomföra. Å andra sidan är självfallet närmare uppgift om de mera betydande vattentäkterna av värde i detta sammanhang. Dessa övervägan- den leder närmast till en anmälningsskyldighet. som begränsas till ej alltför obetydliga vattentäkter. Ändamålet med vattentäkten — hushållsförbruk- ning eller annat ändamål — bör däremot ej i och för sig spela någon roll och indicerar ej heller klart någon viss storlek på täkten. En rimlig nedre gräns för anmälningsskyldigheten kan vara 50 må/dygn.
Länsstyrelsens befogenhet enligt 17 kap. 12%? 2 st". VLF att utfärda föreläggande att ansöka om tillstånd till vattentäkt bör kompletteras så att föreläggandet även kan rikta sig mot vattentäkter inom ett visst område eller en viss vattentillgång utan angivande av de enskilda täkterna.
Förhållandet mellan anmälningsskyldigheten enligt 12 kap. 2.5 och skyl- digheten enligt 15 att i förväg söka tillstånd framgår ej klart av lagtexten och är ägnad att medföra rättsförluster. I 1 &" bör sålunda anges att skyldig- het att söka tillstånd till vattentäkten ej föreligger. om täkten anmäls till länsstyrelsen och denna lämnar besked att tillstånd tills vidare icke behövs (jfr 17 kap. 12,5 2 st. VLF). Härutöver bör i samma paragraf anges att skyldighet att söka tillstånd kan. utöver vad som stadgas i paragrafens första stycke, föreligga på grund av länsstyrelsens förordnande enligt 17 kap. 12%? 2 st. Utformningen av 25 bör jämkas så att däri utsägs att fullgjord anmälningsskyldighet medför rätt att utan tillstånd anordna eller nyttja vattentäkt. endast för det fall att länsstyrelsens besked är av denna innebörd. Till undvikande av rättsförlust för den enskilde torde i länssty- relsens besked om befrielse tills vidare från skyldighet att söka tillstånd böra intagas erinran om att det står vederbörande fritt att likväl söka tillstånd och att sådant tillstånd kan vara av betydelse för honom från tillåtlighets- och ersättningssynpunkt vid konkurrens med senare tillstadda täkter. Utan en sådan erinran lär den enskilde ofta komma att utgå från att han. sedan han fullgjort sin anmälningsskyldighet och erhållit länsstyrel- sens besked att han tills vidare ej behöver söka tillstånd. är tryggad i sin rätt till vattentäkten åtminstone gentemot senare tillkommande täkter. — Frågor som bör belysas under det fortsatta lagstiftningsarbetet är bl. a. vad
Prop. 1981/821130 291
som mot bakgrund av nutida förhållanden skall anses som "hushållsför- brukning” och vilken roll prioriteten ska" spela vid fördelning av en vattentillgång. I förstnämnda hänseende förutsätter hovrätten att under vatten för hushållsförbrukning ej inryms vattenuttag för exempelvis omfat- tande. ej arealanknuten djuruppfödning. Prioritetsfrågan torde bli särskilt aktuell. då länsstyrelsen i efterhand meddelar föreläggande att söka till- stånd för vattentäkter. varav inga eller endast vissa vid anläggandet omfat- tats av tillståndsskyldighet enligt l 5 eller beträffande vilka sådan skyldig- het inte föreliggcr ens vid föreläggandets utfärdande.
Stockholms tingsrätt: Det finns ett stort antal yt- och grundvattentäkter som utnyttjas för annat än hushållsförbrukning och som inte tillståndsprö- vats enligt VL. Ofta är det fråga om vattentäkter för jordbruksbevattning men det kan också vara fråga om vatten till handelsträdgårdar. begrav- ningsplatser. timmerupplag eller kyl- och fabrikationsvatten vid större eller mindre industrier. Om det är fråga om mindre vattenmängder och vattnet tas från havet eller stora sjöar (t. ex. Mälaren) åstadkommer uttaget ofta ingen inverkan på vattenförhållandena (ehuru prövning enligt ML kan vara erforderlig). Tingsrätten anser att det saknas anledning att för sådana fall ha särskilda förprövningsregler. Den föreslagna bestämmelsen i 12 kap. 1 & VL-förslaget är tillräckligt sträng för att alla vattentäkter som kan antas inverka på motstående intressen skall vara förprövningsskyldiga. Tingsrätten avstyrker därför de särskilda reglerna om förprövningsskyl- dighet och anmälningsskyldighet för vattentäkter.
' Om likväl utredningens förslag anses böra genomföras synes uttrycket
"hushållsförbrukning” kunna leda till tveksamhet om när förprövnings- skyldighet föreligger. Enligt motiven (s. 265) hör t. ex. vattning av kreatur till hushållsförbrukning men däremot inte bevattning för jordbruksända- mål. Om innebörden härav är att tillstånd inte fordras om enjordbruksfas- tighet utnyttjas för kreatursdrift men väl om den används för alstring av jordbruksprodukter synes gränsdragningen mindre lyckad. 1 gällande VL används uttrycket "husbehovsförbrukning" och innebörden därav belyses i förarbetena (NJA II 1940 s 35). Enligt tingsrättens mening åstadkommes en bättre gränsdragning om begreppet "husbehovsförbrukning" bibehålls. Gränsen för husbehov blir då om vattningen av kreatur eller bevattningen av mark huvudsakligen sker för eget behov eller inte.
Växjö tingsrätt: Det förefaller ickc som om utredningen varit medveten om den arbetsmängd. som kommer att drabba länsstyrelserna särskilt i jordbruksbygder till följd av vad som föreslås i 12 kap. 2 &. Den mycket snabba utvecklingen på jordbruksbevattningcns område har medfört att åtskilliga tusentals anläggningar för närvarande är i drift inom landet. och utvecklingen på detta område torde fortsätta i oförminskad takt. Av belint- liga anläggningar har endast ett fåtal prövats. därvid i vissa fall uppkommit bl. a. svårbedömda konkurrenssituationer. Här föreslås nu tillstånds- och anmälningsplikt beträffande samtliga såväl befintliga som blivande anlägg- ningar. Det förutsättes att länsstyrelserna skall kunna dels sålla ut vilka anläggningar som "tills vidare" kan anläggas och nyttjas utan tillstånds- prövning. dels företaga en grundligare tillståndsprövning beträffande övri- ga anläggningar med beaktande av allmänna och enskilda intressen samt konkurrens dels ock meddela råd och anvisningar beträffande viss vatten- täkts ordnande och begagnande. Dessutom skall ärendena handläggas på ett enkelt sätt och skyndsamt besked skall lämnas. Såsom tidigare påtalats är det osannolikt att länsstyrelserna skall hinna med alla dessa uppgifter. särskilt om man därtill lägger alla de andra typer av vattenföretag som det
Prop. 1981/82: 130 292
enligt nya VL 15: 2 åligger dessa myndigheter att pröva. Helt andra re- surser torde behövas än vad utredningens organisationsförslag innehåller.
Det här ifrågavarande stadgandet jämfört med 17: 12. 2 st. nya VL ger vid handen att länsstyrelse kan lämna besked att tillståndsprövning tills vidare ej erfordras men att framdeles uppkommen konkurrens om samma vattentillgång kan medföra att grundligare tillståndsprövning sedermera behövs. Det torde komma att medföra stor osäkerhet för enskilda bevatt- nare. huruvida investeringar i bcvattningsanläggning skall företagas och hur länge i sa fall en sådan anläggning kan få drivas. innan begränsningar införes på grund av konkurrens från andra bevattnare.
Med hänsyn till att bestämmelsen i nya VL 12: l synes kunna gälla och vara tillräcklig även för yt- och grundvattentäkter. och då konsekvenserna av en särskild förprövnings— och anmälningsskyldighet för sådana vatten- företag blir besvärande utan motsvarande nytta. förordar tingsrätten att 2 & och därmed sammanhängande regler på annat håll i VL-förslaget får utgå.
Länsläkarrzirganisationen i Kristianstads län: Länsläkarorganisationen anser det befogat att kräva prövning av anläggningar för jordbruksbevatt- ning. I utredningen har belysts de positiva sidorna med jordbruksbevatt- ningen. Däremot synes icke den negativa effekten som sådan bevattning kan medföra på grundvattnet. ha belysts. Sådana negativa effekter kan dock inträffa och måste därför noggrant beaktas.
Organisationen vill som exempel redovisa ett sådant fall. som varit föremål för handläggning i länet. Ett antal fruktodlare i Kivik i Simris- hamns kommun bevattnade sommaren 1974 sina fruktodlingar med havs- vatten från Österjön. Detta medförde att ett flertal närbelägna vattentäkter erhöll så höga kloridhalter. att hälsovårdsnämnden utfärdade förbud mot bevattningen. Länsstyrelsen och kammarrätten har fastställt beslutet.
Lantbruksstyralsen: Endast ett fåtal vattentäkter för bevattningsända- mål har tillstånd enligt vattenlagen . Det får anses vara ett samhällsintresse att få styrmöjligheter för vattenresursernas utnyttjande. Den föreslagna ordningen synes ge denna möjlighet.
Eftersom alla befintliga bevattningsförctag. som nu inte har tillstånd, i samband med en ny lags ikraftträdande måste anmälas uppstår ett bety- dande administrativt problem. Det finns för närvarande upp emot 8000 bevattningsanläggningar. Detta visar att det måste införas en särskild övergångsbestämmelse som medger bevattnare att göra vattenuttag som förut intill dess anmälan prövats.
Lantbruksnämnden i Södermanlands län: lnom bevattningsverksamhe— tcn är konfliktrisken mest påtaglig då uttaget sker i andra områden än större vattendrag. Enligt lantbruksnämndens åsikt bör därför för alla be- vattningsuttag gälla samma regler som nuvarande vattenlag stadgar för uttag i mindre vattendrag. Detta innebär att uttag ej får göras utan tillstånd om det är sannolikt att allmän eller enskild rätt förnärmas. Detta skulle även göra det lättare för den myndighet som efter 1 januari 1982 skall ta emot anmälningarna från samtliga vattenuttagare för bevattningsändamål inom området enligt 12 kap. 2 &. Att myndigheten annars på ett par veckors tid. som utredningen anser. skall kunna utreda om det är uppen- bart att inga motstående intressen skadas i det enskilda fallet får anses som tveksamt.
Lantbruksnämnden i Östergötlands län: Enligt 12: l i VL-förslagct gäller att "Vattenföretag får utföras utan tillstånd enligt denna lag endast om det är uppenbart att varken allmänt eller enskilt intresse skadas genom företa- gets inverkan på vattenförhållandena". Allmänt gäller att man med det nya
Prop. 1981/82:13!) 293
VL-förslaget vill få ökade styrmöjligheter vad avser vattenföretag. Med den skrivning man nu föreslagit ställes mycket höga krav på förprövnings- skyldighet. Så gott som varje ingrepp som göres påverkar åtminstone teoretiskt nedströmsliggande intressen. Det må sedan gälla rensning av öppna diken enbart på egen mark eller uttag av bevattningsvatten ur sjön Vättern. När det gäller rensningen av ett öppet dike på egen mark medför detta att högvattenflödena ökar något nedströms rensningssträckan. När det gäller bevattningsuttag ur sjön Vättern kan man åtminstone teoretiskt hävda att den vattenmängd som föres bon undandras kraftproducenterna i Motala Ström. I bätte dessa fall borde man med en strikt tolkning av lagtexten begära tillstånd innan åtgärden vidtages. Detta kan knappast ha varit lagstiftarens mening. Rent bagatellartade ingrepp bör icke förprövas. detta leder enbart till ökad byråkrati och en tungrodd och kostsam pap- persexercis för den enskilda. Istälelt föreslås att man ändrar 12: l i VL- förslaget till "Vattenföretag får utföras utan tillstånd enligt denna lag endast om det är uppenbart att varken allmänt eller enskilt intresse under- går skada av betydelse genom företagets inverkan på vattenförhållan- dena." Genom denna skrivning ges möjlighet att undvika prövning av rena bagatellärenden.
Lantbruksnämnden i Kronobergs län: I 12 kap. 2 & stadgas att yt- eller grundvattentäkt. som icke är avsedd endast för viss fastighets hushållsför- brukning, får ej anordnas eller nyttjas utan att tillstånd därtill erhållits enligt denna lag eller anmälan gjorts till länsstyrelsen och länsstyrelsen lämnat besked i anledning av sådan anmälan.
Flertalet vattentäkter för bevattning inom jordbruket nyttjas för närva- rande utan att något tillstånd därtill sökts. Lantbruksnämnden anser därför att en omfattande upplysning om anmälningstvånget till länsstyrelsen mås- te komma till stånd innan nya VL träderi k'raft. så att berörda lantbrukare får vetskap om de nya lagbestämmelserna.
Lantbruksnämnden i Kalmar län: Förslaget leder till en skärpning av reglerna för förprövning och tillåtlighet. I kapitel 12 5 1 sägs: "Vattenföre- tag får utföras utan tillstånd enligt denna lag endast om det är uppenbart att varken allmänt eller enskilt intresse skadas . . . .
Det kan innebära att de flesta bevattningsföretagen måste bli föremål för utredning. Detta kräver stor utredningskapacitet och ett byggt samarbete mellan administrativ myndighet och fackmyndighet.
Lantbruksnämnden i Kristianstads län: Inom Kristianstads län finns för närvarande ca 1200 bevattningsanläggningar. varav omkring 40% är be- lägna på Kristianstadsslätten. På de flesta av dessa anläggningar blir före- slagen vattenlag tillämplig. Härtill kommer fortlöpande ett icke ringa antal anmälningar om nyanläggningar för bevattningsändamål. Det kan befaras att en så omfattande tillståndsprövning kommer att ta avsevärd tid i an- språk med åtföljande olägenheter för länets jordbruk. Lantbruksnämnden ifrågasätter om inte föreslagna bestämmelser är mera långtgående än vad som är erforderligt. Lantbruksnämnden anser. att kraven på att söka tillstånd utan större olägenhet kan begränsas och föreslår därför följande ändrad lydelse av 12 kap. 1 &. förslaget till vattenlag: ”Vattenföretag får utföras utan tillstånd enligt denna lag, såvida det inte mera påtagligt kan föreligga risk för att allmänt eller enskilt intresse skadas genom företagets inverkan på vattenförhållandena".
Lantbruksnämnden [ Malmöhus län: Den föreslagna regeln om förpröv- ningsskyldigheten innebär en skärpningjämfört med nuvarande lag genom att förprövning föreskrives i de fall det inte är uppenbart att varken allmänt
Prop. 1981/82: 130 294
eller enskilt intresse skadas av det tillämnade vattenföretaget. Det får ses som en fördel att enhetliga regler nu införes för olika typer av vattenföre- tag. Den rådande ordningen med olika bestämmelser för små och stora vattendrag har medfört vissa praktiska gränsdragningsproblem som nu undanröjes. I fråga om markavvattningsföretagen blir det möjligt att-även i fortsättningen genomföra sådana utan att först inhämta tillstånd. förutsatt att överenskommelse om delaktigheten träffats.
Beträffande tillståndsprövningen av yt- och grundvattentäkter för be- vattningsändamål föreslås radikala förändringar jämfört med nuvarande ordning. För närvarande gäller i princip att den enskilde markägaren själv har att bedöma om hans vattenuttag har en sådan inverkan på motstående intressen att tillståndsplikt föreligger. I praktiken har det inneburit att endast ett fåtal vattentäkter för bevattningsändamål har legaliserats. Med hänsyn till den snabba utveckling som varit på bevattningssidan och som kan förväntas även i fortsättningen. måste det anses vara ett samhällsin- tresse att få styrmöjligheter beträffande vattenresursernas utnyttjande. Den föreslagna ordningen synes ge denna möjlighet. Genom det föreskriv- na anmälningsförfarandet. blir det tillståndsmyndigheten och inte mark- ägaren som avgör behovet av tillståndsprövning. Anmälningsskyldigheten kommer att ge tillståndsmyndigheten kännedom om förekomsten av be— vattningsanläggningar i olika områden och därmed underlag för beslut. Lantbruksnämnden vill understryka angelägenheten av en smidig och snabb handläggning. Det kommer att ställa stora krav på tillståndsmyn- digheten i samband med lagens införande.
Larztbruksnämnden i Hallands län: Utredningen har med hänsyn till konkurrensförhållandet till vattnet föreskrivit en anmälningsskyldighet till länsstyrelsen om någon vill ta i anspråk grundvatten eller ytvatten för annat än hushållsförbrukning.
Det kan kanske verka onödigt formellt att behöva göra en sådan anmälan till länsstyrelsen i de delar av landet där vattentillgången är god. om man vill bevattna t.ex. en mindre trädgårdsanläggning. På grund av den kon- kurrens som kommer att råda om vattentillgången inom stora delar av södra och mellersta Sverige torde det dock bli nödvändigt med en sådan anmälan. Det är då angeläget att länsstyrelsen. som utredningen påpekar. verkligen snabbt lämnar positivt besked i de fall där det är uppenbart att varken allmänt eller enskilt intresse kan skadas genom företaget och i annat fall anmodar vederbörande att inkomma med ansökan om tillstånd.
Lantbruk snämna'en i Skaraborgs län: För yt- och grundvattentäkt före- slås en strikt förprövningsskyldighet. Även här borde undantag kunna tillämpas | vissa fall. Måttliga vattenuttag i våra större sjöar och vattendrag eller vid kusterna skall rimligen inte behöva förprövas. De prövningsären- den som myndigheterna får att handlägga enligt lagförslaget blir säkerligen ändå ganska talrika och kvalificerade.
Lantbruksnämnden i Kopparbergs län: Vattenlagsförslagets regler en- ligt 12: 2 ang. tillstånd samt anmälan om yt- och grundvattentäkt kommer vid en tidpunkt då utvecklingen inom jordbruksbevattningen är mycket hög. Reglerna torde vara en förutsättning för att framledes kunna överblic- ka och hantera dessa intressen inom framförallt områden med många konkurrerande företag.
Lantbruksnämnden i Västernorrlands län: Utredningen föreslår att skyl- dighet införes för var och en som avser att utnyttja grund- eller ytvatten- täkt för bevattning att göra anmälan av täkten tills sakkunnig myndighet. som föreslås bli länsstyrelsen. Länsstyrelsen avgör om tillstånd krävs och prövar tillstånd för utnyttjande av yt- eller grundvattentäkt.
Prop. 1981/82: 130 295
Med hänsyn till den relativt goda vattentillgången i norra delarna av landet och bevattningarnas f. n. ringa omfattning anser lantbruksnämnden att myndighetsprövningen tills vidare kan begränsas.
Lantbruksnämnden föreslår att i norra delen av landet hela län eller vissa områden inom län tills vidare efter beslut av resp. länsstyrelse kan undantas från anmälningsplikt och därmed även från tillståndsprövning. Detta överensstämmer principiellt även med utredningens synpunkter att myndighetsprövning av grundvattentäkter som inte bedöms ha menlig inverkan på motstående intressen i möjligaste mån bör undvikas.
Uppföljning av utbyggnader av bevattningsanläggningar inom länet torde kunna ske med lantbruksnämndens medverkan. varvid behovet av utökning av anmälningsplikten och tillståndsprövningen kan bedömas ef- terhand.
Lantbruksnämnden [ Västerbottens län: 1 12 kap. l & anges om förpröv- ningsskyldighet för vattenföretag. att sådan alltid föreligger. såvitt det inte är "uppenbart" att varken allmänt eller enskilt intresse skadas. Här har den nuvarande skrivningen ""sannolikt"" fått en betydande skärpning som komplicerar en stor del av jordbrukets vattenföretag och för dem in i en omfattande apparat för tillståndsgivning. Det är önskvärt att den nuvaran- de skrivningen. som medger en smidigare behandling. står kvar.
Lantbruksnämnden i Norrbottens län: I 12 kap. ?. & av lagförslaget stadgas att yt- eller grundvattentäkt. som icke är avsedd endast för att förse viss fastighet med vatten till hushållsförbrukning. ej får utföras eller nyttjas utan att tillstånd därtill erhållits enligt lagen eller anmälan gjorts till länsstyrelsen och länsstyrelsen lämnat besked i anledning av sådan anmä- lan. paragrafen torde vara avsedd att vara tillämplig på bl.a. vattentäkter för jordbruksbevattning. Lantbruksnämnden föreslår att anmälningsförfa- randet begränsas till telefonkontakter med länsstyrelsen i områden där bevattning sker i ringa omfattning och där vattentillgången är god.
Fiskeristyrelsen: Den föreslagna anmälningsskyldigheten för bl.a. ytvat- tentäkter är angelägen och tillstyrkes av fiskeristyrclsen. Den under senare är starkt expanderandejordbruksbevattningen har medfört stora problem i vissa landsändar. Vattenföringen har tidvis inte räckt till för att fisken ska kunna leka och överleva. Styrelsen anser det därför vara av största bety- delse att förprövningsskyldigheten införs snarast. Att avvakta härmed till den 1 jan. 1982. då lagförslagen i övrigt avses träda i kraft. kan medföra skador som blir mycket svåra att avhjälpa. Anmälningsskyldigheten för anordnande och nyttjande av ytvattentäkter bör därför brytas ut ur försla- get och tills vidare tas in som ett tillägg i navarande vattenlag.
Överlantnzätarmyndigheten i Malmöhus län: Nya tekniska betingelser har medfört att bevattning inom jordbruket de senaste åren uppvisat en mycket snabb utveckling. Det finns skäl att anta att denna utveckling kommer att fortsätta. Detta medför att grundvatten— och ytvattentillgång- arna i bevattningsintensiva områden ofta blir hårt ansträngda. Konkur- renssituationer blir allt vanligare. Behov av lagstiftning med möjlighet att styra utvecklingen och fördela resurserna är därför mycket angelägen. Utredningens förslag om anmälningsplikt för yt- och grundvattentäkter med påföljande tillståndsprövning synes ge sådan styrmöjlighet.
Länsstyrelsen iKristianstads län: Länsstyrelsen ansluter sig i denna del i stora drag till utredningens förslag men vill ändå framhålla följande. I Kristianstads län med den stora omfattning av anläggningar förjordbruks- bevattning kan förmodligen innehållet i förslaget 55 ] få till följd att länssty- relsen i de flesta fall måste lämna besked om att prövning erfordras trots
Prop. 1981/82:130 296
att några påtagliga risker ej föreligger. Det kan därför ifrågasättas om inte utan olägenhet för allmänt eller enskilt intresse. utrymmet för tillstånds- prövning något kunde begränsas. förslagsvis genom ändrad lydelse i 5 ] "Vattenföretag får utföras utan tillstånd enligt denna lag. såvida det inte mera påtagligt kan föreligga risk för att ett allmänt eller enskilt intresse skadas genom företagets inverkan på vattenförhållandena". Vidare beträf— fande vad som förslagits i %$ 2 vore det rimligt att de vid lagens ikraftträ- dande belintliga bcvattningarna själva lick avgöra. givetvis i beaktande av vad som blir stadgat i & |. om de mellan tiden för anmälan och tillstånd kunde använda sina anläggningar därför att det finns anledning befara att det kan taga relativt lång tid för länsstyrelsen att lämna besked till samtliga anmälare. När det gäller tillståndstiden bör det krävas att den sätts så att den kan täcka den tid som anses skälig för avskrivning av de ganska stora investeringar det här rör sig om.
Länsstyrelsen i Västerbottens län: Förslaget till förprövning av vatten- täkter påminner delvis om anmälningsförfarandet enligt miljöskyddskun- görelsen. Vid anmälan enligt denna skall länsstyrelsen meddela råd och anvisningar. Sådana råd och anvisningar uppfattas emellertid ofta som något slag av tillstånd. Förfarandet enligt miljöskyddskungörelsen har därför vid många tillfällen visat sig mindre ändamålsenligt. Länsstyrelsen kan ej heller som dispens pröva företag för vilka det förskrivs enbart anmälan. även om det ur många synpunkter skulle vara önskvärt. Enligt förslaget till vattenlag skall länsstyrelsen ha möjlighet att genast eller vid senare tillfälle ge anmälaren föreläggande om att söka tillstånd. Förslaget innebär således i motsats till miljöskyddskungörelsen inte någon strikt uppdelning mellan anmälan och tillstånd. Detta synes vara en uppenbar fördel och borde förenkla handläggningen avsevärt.
LRF: Förbundet finner det angeläget att enhetliga och enkla bestämmel- ser tillskapas för nyttjande av yt- och grundvattentäkter. Utredningen har i 12 kap. behandlat frågan om förprövningsskyldighet. LRF vill här under- stryka värdet av den fastslagna grundprincipen. att vattenföretag får ut- föras utan tillstånd såvida inte allmänt eller enskilt intresse skadas. Liber- alt uttolkat skulle denna formulering kunna användas som regel när det gäller bevattningstäkter. Utredningen utvecklar också en sådan tolkning i specialmotivering till 12 kap. Där sägs bl. a. att det är "lämpligare att som förutsättning för förprövningsskyldighet utgå från företagets inverkan på motstående intressen i stället för vattenområdets art".
Den diskussion utredningen för i detta avsnitt kan i allt väsentligt godtas. Förbundet finner det därför egendomligt och inkonsekvent att utredningen stannar för att endast grundvattentäkt som är avsedd för hushållsförbruk- ning bör undantas från anmälningsplikt. Förbundet vill påstå att utredning- en i sina avvägningar i alltför hög grad vägletts av de extrema torråren l975— l976. Normalår har de flestajorbruksbygder i vårt land goda vatten- resurser som kan utnyttjas till bevattning utan att allmänna eller enskilda intressen på något sätt skadas. Att därför driva förprövningsskyldigheten till en obligatorisk skyldighet är inte sakligt motiverat. Förbundet vill därför fästa särskild vikt vid vad utredningen säger på sid. 323. att anmäl- ningsskyldigheten bör kunna fullgöras på enklast tänkbara sätt. LRF vill därför föreslå att myndighetsprövning av vattentäkter. som erfarenhets- mässigt inte kan ha någon menlig inverkan på motstående intressen. in- skränks till en registrering. Förfaringssättet bör gälla beträffande såväl grundvatten- som ytvattentäkter. Målsättningen för myndighetsutövning- en måste vara. att undvika all onödig byråkrati. Däremot skall alltid
Prop. 1981/82:130 297
möjligheter finnas att snabbt ingripa när skador kan väntas uppstå. Emel- lertid bör med hänsyn till vad nedan sagts anmälan ske till rätten i stället för till länsstyrelsen. När ställning skall tas till frågan om en anmälan skall åtföljas av ansökan bör det hydrologiska tillståndet bedömas för ett större område och en längre tidsperiod och ej kortsiktigt med hänsyn till ett enstaka torrår. De nuvarande vattendomstolarna, som är geografiskt inde- lade med hänsyn till nederbörds- och tillrinningsområden. torde vara väl skickade att göra erforderliga bedömningar.
Det nya vattenlagsförslaget bör kunna ge möjligheter till ett förenklat behandlingsförfarande vid anläggandet av vattenreservoarer för exempel- vis bevattning. Förbundet anser att det är angeläget att så kan ske för att på ett effektivt sätt kunna utnyttja överflödsvatten under torrperioder. Dessa möjligheter bör på allt sätt stimuleras och inte försvåras genom krångliga bestämmelser.
Det finns idag omkring 7 000 bevattningsanläggningar. Endast ett fåtal av dessa torde ha tillstånd enligt vattenlagen. Men eftersom alla befintliga bevattningsföretag i samband med ny lags ikraftträdande måste anmälas uppstår stora administrativa problem. Enligt LRFs mening är det orimligt att därvid begära att tillstånd skall behöva Prövas innan vattenuttag får ske. Förbundet vill därför än en gång understryka att ett smidigt och enkelt anmälningsförfarande bör vara tillräckligt för att rätt till vattenuttag skall föreligga. även i de fall när en ingående prövning måste ske efter detta övergångsskede.
Lantbrukarnas provinsförbund i Skåne: Då huvudandelen av anlägg- ningarna för jordbruksbevattning torde kunna utföras utan större inverkan på motstående intressen. bör lagtexten mildras så att endast mera påtaglig risk för påverkan medför tillståndsplikt. Annars kan ett mycket stort antal tids- och kostnadskrävande utredningar och tillståndsärenden bli följden utan att ett verkligt behov föreligger. Onödigt höga kostnader och tidsut- dräkt kan få starkt negativa konsekvenser för den samhällsekonomiskt viktiga jordbruksbevattningen. En enkel anmälan möjliggör för tillstånds- myndigheten att följa utvecklingen och vid behov taga upp fördelningsfrå- gorna.
De i bruk befintliga bevattningsanläggningarna bör få fortsätta oberoen- de av tidsbehovet för tillståndsmyndighetens meddelande.
Trädgårdsnäringens riksförbund: Vattenlagsutredningen föreslår en vä- sentlig skärpning i förprövningsbestämmelserna. Kontrollen från det all- männas sida kommer därigenom att öka i hög grad. För att man i framtiden" skall kunna anordna och utnyttja en yt- eller grundvattentäkt kommer det att krävas tillstånd av länsstyrelsen. Bakgrunden till denna regel är enligt utredningen de konfliktsituationer. som uppstått under de senaste årens torra somrar med ökat vattenuttag förjordbruksbevattning.
Trots de motiv som ligger bakom förslaget. är förbundet tveksamt till om man skall ha en sådan tvingande regel. 1 de fall det är,uppenbart att inte något allmänt eller enskilt intresse mera påtagligt skadas genom den nya yt- eller grundvattentäkten bör ej tillstånd erfordras från länsstyrelsen. Förbundet befarar dessutom att en obligatorisk tillståndsprövning skulle innebära långa väntetider. då antalet bevattningsanläggningar i Vissa län är mycket stort.
Prop. 1981/82: 130 298 13 Avgifter
Svea hovrätt: VL:s bestämmelser om regleringsavgift var vid tillkoms- ten avsedda att utgöra en enkel norm för avgiftsuttag. Hithörande frågor har emellertid under hand komplicerats och är numera ofta tvistiga. Sålun- da har under senare är mål rörande regleringsavgifter utgjort en opropor- tionerligt stor andel av måltillströmningen till vattenöverdomstolen. An- ledningen härtill är främst att vedertagna beräkningsgrunder för antalet avgil'tspliktiga turbinhästkrafter efter hand blivit komplicerade och svår- tillämpade. De är inte heller teoretiskt invändningsfria (se Revision av vattenlagen, del 2. s. 132 f.). Härtill kommer att övergångsbestämmelserna i samband med vidtagna lagändringar i alltför hög grad överlämnat vissa frågor till rättstillämpningen. t. ex. hänsyn till penningvärdeförsämring och till tidigare avgiftsnivå vid inpassning i det nya systemet.
Här påtalade oklarheter. kombinerade med den omständigheten att reg- Ieringsavgifterna ofta utgör såväl en förhållandevis stor utgift för regle- ringsföretaget som en värdefull tillgång för bygden. har medfört många tvistigheter. Hovrätten finner det angeläget att i en ny vattenlag med övergångsbestämmelser avgiftssystemet blir enkelt. klart och uttöm- mande. -
Hovrätten delar den uppfattning som kommit till uttryck i tilläggsdirekti- ven, nämligen att man bör sträva efter att införa en enda avgiftstyp som i princip bör omfatta alla vattenföretag. Hovrätten vill emellertid föreslå att endast de lukrativa vattenföretagen avgiftsbeläggs. Det skulle nämligen närmast verka stötande om ett vattenföretag av t. ex. typ återställning av Hornborgasjön skulle avgiftsbeläggas. Det kan också framstå som omoti- verat att ta ut avgifter för bygdeändamål för exempelvis en bro som ingår i ett vägföretag. vars genomförande är till stort gagn för berörd bygd. t.ex. Ölandsbron. Lukrativa vattenföretag som kan avgiftsbeläggas. förutom sådana som avser kraftproduktion. är yt- och grundvattentäkter. markav- vattningsföretag. bevattningsförctag. utfyllnad i vattenområden och/eller tillskapande av nya markområden. hamnar. farleder m. m.
Avgiftens storlek bör bestämmas efter företagets bruttonytta och dess inverkan på motstående intressen. En tänkbar avgiftsnorm är att indela företagen i tre klasser med hänsyn till deras inverkan på motstående intressen: klass I liten inverkan. klass ll måttlig inverkan. klass lll stor inverkan. Den årliga avgiften kan sedan bestämmas till viss procent av årsnyttan. exempelvis 0.5 procent för klass 1. 1,0 procent för klass II och 1,5 procent för klass III. Enligt Revision av vattenlagen. del 2 (SOU 1972: 14) uppgick utgående regleringsavgifter för hela landet till nära 10 miljoner kr/år. Tillämpas det här föreslagna systemet på den i landet utbyggda vattenkraften. drygt 60 Twh/är. och antas att ca 50 Twh härav skulle avgiftsbeläggas blir med ett kraftvärde av 5 öre/kwh vid kraftsta- tionsväggen och ett avgiftsuttag av 1,0 procent det sammanlagda avgiftsbe- loppet 25 miljoner kr.
Då det för många typer av vattenföretag kan vara svårt att beräkna nyttan får denna ofta uppskattas efter mer skönsmässiga grunder. Med anledning härav föreslår hovrätten att det får ankomma på regeringen att fastställa de årliga avgifterna. En fördel härmed är även att särskilda villkorsmedel och avgifter på skäligt sätt kan anpassas till varandra. Med det här föreslagna systemet skulle kompensation till drabbad bygd komma i fråga endast vid företag. som enligt 15 kap. 1.8 VLF skall prövas av regeringen och inte enligt tredje stycket samma paragraf överlämnas till
Prop. 1981/82: 130 299
koncessionsnåmnden. För att motverka penningvärdeförändringens inver- kan på avgifterna bör dessa på lämpligt sätt indexregleras.
Övergångsbestämmelserna bör. om hovrättens förslag godtas. utformas så att avgifter som bestämts enligt VL fo'rtsätter att utgå under en över- gångstid på förslagsvis fem år. varefter samtliga vattenkraftutbyggnader inom ett avrinningsområde i ett sammanhang inpassas i det nya systemet.
Beträffande utredningens förslag vill hovrätten anföra följande. Ett sy- stem som är baserat på endast effektavgifter. hänförda till kraftverken. är i princip enkelt och bra. Vissa svårigheter måste dock beaktas. Till undvi- kande av att avgifterna inom ett och samma vattensystem omfördelas från regleringsbygder till kraftverksbygder bör föreskrivas att avgiftsmedlen inom ett vattensystem skall tillföras en enda fond. vilken även fortsätt- ningsvis bör fördelas av länsstyrelsen i förhållande till graden av vattenföretagens inverkan på de olika bygderna. Där ett vattendrag går genom två eller flera län bör efter samma princip fonden uppdelas på de olika länen. i första hand efter överenskommelse länsstyrelserna emellan. — Utredningen har föreslagit (11 kap. 3 5 andra stycket) att vid omprövning av avgifterna hänsyn skall tas till ändring av penningvärdet. Hovrätten avstyrker detta förslag. som med nuvarande takt i penningvärdeför- sämringen innebär att de fiesta företag. oberoende av deras inverkan på bygden. redan efter första omprövningen hamnar vid avgiftsmaximum. något som bör undvikas. [ stället bör föreskrivas en årlig indexreglering av själva avgiftslatituden i förhållande till konsumentprisindex eller basbe- lopp enligt lagen om allmän försäkring.
Hovrätten vill påpeka att redan enligt VL en inpassning av ett företag i latituden 4— 12 kr per turbinhästkraft endast kan ske efter ganska grova. skönsmässiga grunder. Man torde således vara hänvisad till att mer all- mänt ha på känn om ett företag är så ingripande att det bör ligga i översta delen av latituden (IO—12 kronor). eller har en mer måttlig inverkan och därför bör ligga i mellanskiktet av latituden (7—9 kr). eller har en begrän— sad inverkan och därför bör hamna i skiktet 4—6 kr. Härutöver finns inga regler eller instrument. efter vilka man kan fastställa om avgiften för ett företag skäligen skall vara t.ex. 7 eller 8 kr per turbinhästkraft. Med det föreslagna systemet blir det ännu svårare att inpassa ett företag i rätt latitud. dels genom att latituden föreslås omfatta hela registret mellan 14 och 40 kr. dels genom att man vid bestämmande av effektavgiften även skall beakta inverkan av de regleringar som betjänar kraftverket. För att förenkla systemet föreslår hovrätten att man i stället för ett brett latitudre- gister inför tre latitudklasser. där klass 1 — liten till måttlig inverkan — motsvarar registret 4—6 kr i nuvarande latitud. klass 11 — måttlig till stor inverkan — motsvarar 7—9 kr och klass 111 — stor inverkan — motsvarar 10— 12 kr.
Det kan ifrågasättas om de föreslagna övergångsreglerna är lämpliga. Förslaget synes som enda förutsättning bygga på att den gamla avgiftsni- vån skall konservcras (s. 413. 145 2 st. VLF) samt att omprövning första gången får påkallas tidigast vid den idpunkt då så kunnat ske enligt äldre lag (5. 64. 14%). Med hänsyn till penningvärdeförsämringen måste man utgå från att i nya vattenlagen kommer att fastställas en avsevärt högre avgiftsnivå än den nu gällande. Det kan därför inte vara riktigt att vid omprövningen binda sig vid den gamla avgiftsnivån. Men även om man vid omprövningen gör uppräkning av de gamla regleringsavgifterna med hän- syn till höjningen av avgiftsnivån. blir det av utredningen föreslagna över— gångssystemet onödigt omständligt och i vissa situationer svårt att tilläm-
Prop. 1981/82: 130 300
pa. Det är således vanligt att ett kraftverk kan draga fördel av ett tiotal eller tioårsperiod kommer att behöva fastställa nya effektavgifter för kraftver- ket. Skulle härutöver kraftverket under" denna tioårsperiod utbyggas för ytterligare effekt. ger förslaget ingen anvisning om hur avgiften för detta effekttillskott skall beräknas. * Hovrätten 'vill i stället förorda ett över- gångssystem där efter en övergångStid (med de gamla avgifterna gällande) av förslagsvis fem år efter den nya lagens ikraftträdande omprövning i det nya avgiftssystemet får ske av hela vattendraget i ett sammanhang. Härvid bör prövningen ske förutsättningslöst enligt de nya lagreglerna. Skulle ett kraftverk nybyggas eller ett befintligt kraftVErk effektutbyggas under den femåriga övergångstiden. bör effektavgift utgå för denna utbyggnad enligt den nya lagen. Men även sistnämnda effektavgift bör upptas till ompröv- ning i samband med att hela vattensystemet omprövas. Vid omprövningen bör eftersträvas att placera in samtliga i Vattendragct ingående kraftverk i samma avgiftsklass. Härför talar dels att regleringarna. som ju oftast samtliga kraftverk är betjänade av. skall invägas vid bestämning av avgifts- nivån. dels att det av hovrätten ovan föreslagna systemet innebär att alla avgifter som flyter in från kraftverk i ett och samma vattendrag skall tillföras en enda fond.
Beträffande utredningens förslag i övrigt vill hovrätten anföra följande. Tveksamhet måste anses råda om innebörden av begreppen "installerad effekt" och "effekten vid medelvattenföring". Med "installerad effekt" skulle kunna avses maximalt uttagbar effekt. effekt vid nominell utbygg- nadsvattenföring eller den installerade generatorns märkeffekt. Hovrätten föreslår att det sistnämnda alternativet fastställes som mått på utbyggnads- effekten. Härigenom undviks diskussion om hur utbyggnadseffekten skall beräknas. Innebörden av ”effekten vid medelvattenföring" har i Revision av vattenlagen. del 2. angivits som effekten i ett för medelvattenföringen lämpat maskineri (s. 152). Denna definition är inte otvetydig och kan leda till onödiga utredningar och diskussioner rörande t. ex. vilken fallhöjd och verkningsgrad ett dylikt maskineri bör konstrueras för. Hovrätten föreslår därför att det fastställs att effekten vid medelvattenföring skall beräknas ur utbyggnadselfekten genom direkt proportionering mellan medelvatten- föring och utbyggnadsvattenföring. Ärt. ex. utbyggnadseffekten 100 MW och denna effekt uppnås vid en drivvattenföring av 125 m3/s (= utbyggnadsvattenföringen) samt medelvattenföringen är 50 m3l's. blir effekten vid medelvattenföringen 100x % = 40 MW.
Enligt 2 kap. 10.5 VL är ägare till vissa vattenbyggnader skyldig att till befrämjandet av fisket inom landet utge särskild avgift. STadgandet moti- verades med att det ofta inte är möjligt att geom anordningar helt eliminera byggnadens skadliga inverkan på fiskbeståndet och att det därför borde ställas medel till det allmännas förfogande för att bl.a. genom inplantering- ar trygga fiskbeståndet i landet (NJA ll 1919 s. 115). Sådan avgift skall enligt förslaget utgå jämväl enligt nya vattenlagen (11 kap. 4.5). I dagens läge har emellertid möjligheterna att överblicka och kompensera av vatten- företag orsakade fiskeskador väsentligt förbättrats. Ägare av vattenföre- tag. som medför allvarligare intrång på fiskbestånd av betydelse. åläggs också regelmässigt att själv utföra eller bekosta inplantering och andra åtgärder för fisket. ofta till betydande kostnader. Enligt hovrättens mening saknas därför nu skäl för en sådan avgift. 1 de fall ett vattenföretag skulle medföra inverkan på fiskbestånd. som sträcker sig utanför företagets
Prop. 1981/82:130 301
egentliga skadeområde. synes det lämpligare att företagaren åläggs att ställa särskilda villkorsmedel till förfogande för erforderliga åtgär- der. — -— —
l4å lagen om införande av nya vattenlagen. Enligt utredningen skall fiskeavgift enligt 6 kap. 9.5 VL inte ha motsvarighet i den nya vattenlagen-, medan sådana enligt VL bestämda avgifter skulle utgå även i fortsättning- en (s. 3l6). Enligt hovrätten saknar avgiften i våra dagar ekonomisk betydelse och redan utgående avgifter bör därför avvecklas sedan nya lagen trätt i kraft. Hovrätten föreslår i första hand att en motsvarighet till andra punkten i lag ( 1969: 393) med övergångsbestämmelser till ändringar i 8 kap. VL införs under denna paragraf. Skulle å andra sidan utredningens förslag genomföras. bör avgiften kunna omprövas enligt l5 kap. 14% VLF för att möjliggöra kompensation för penningvärdeförändringar. En- erinran härom bör i så fall införas under förevarande paragraf.
Hovrätten för Nedre Norrland: Hovrätten tillstyrker förslaget om upp- hävande av domstolsavgiften och fiskeavgiften enligt 6 kap. 95 VL även- som förslaget om bibehållande av fiskeavgiften enligt 2 kap. 8.5 VL med dess utvidgning till att kunna föreskrivas även för åtgärder i bivattendrag.
Vad gäller den nu föreslagna bygdeavgiften, vari nuvarande fiskeavgift enligt 2 kap. 105 VL ingår som en del. bör man enligt hovrättens mening hålla fast vid målsättningen att avgiftsnivåerna reellt och totalt sett ej får sänkas i förhållande till vattenregleringsavgifternas nuvarande nivåer. Ut- redningens förslag synes ej tillgodose denna målsättning. Minst lika ange— läget enligt hovrättens åsikt är att den bygdeanknytning som finns hos VL:s regleringsavgifter inte uttunnas på sätt som blir- fallet om man inför en ren kraftverksavgift. Hovrätten föreslår därför att vattenregleringsav. giften i princip bibehålles. omdöpt till bygdeavgift och kombinerad med 2:10-avgiften på samma sätt som utredningsförslagets bygdeavgift.
Beträffande omprövningsbestämmelserna i 35 föreslår hovrätten den ändringen att perioderna förkortas till fem år och att penningvärdeföränd- ringar — i överensstämmelse med vad som nu gäller enligt 4 kap. 14 & VL —. ej skall beaktas vid omprövningarna. I sistnämnda hänseende förordar hovrätten ett system där utgående avgifter automatiskt blir föremål för indexjustering.
Luleå tingsrätt: Tingsrätten ifrågasätter om det av utredningen nu re- dovisade alternativa förslaget till bygdeavgift kan anses ge tillräeklig väg- ledning för den myndighet, som har att bestämma avgiften, Enligt ll: 2 VLF skall nämligen myndigheten bestämma avgiften under beaktande av den större eller mindre förändring av vattenförhållandena som orsakas av kraftverket med reglering och annat vattenföretag som betjänar detta samt den större eller mindre olägenhet eller fördel som härigenom uppkommer för bygden och allmänt fiskeintresse. Myndigheten har således att beakta inverkan av I. själva kraftverket, 2. och 3. förekommande års-. och kort- tidsregleringar samt 4. eventuell vattenöverledning eller annat vattenföre- tag, som betjänar kraftverket.
Möjligheten för myndigheten att bestämma avgiften helt skönsmässigt efter mer eller mindre subjektiva bedömningar kan utan vidare uteslutas såsom oacceptabel.
Då utredningen med det nya systemet inte synes avse en skärpning av kraftverkens avgiftsbörda skulle man kunna tänka sig att myndigheten bestämde avgiften för ett nytillkommande företag med utgående från de avgifter. som för närvarande utgår för nuvarande. likartade företag. Men ju mer vattendragen profilregleras ju mindre blir årsregleringarnas menliga
Prop. 1981/82: 130 302
inverkan på vattensystemet nedströms regleringsmagasinen och ju mer driften i kraftstationerna koordineras ju mer begränsas inverkan av kort- tidsregleringarna till ett eller ett fåtal större magasin. De bedömningar. som legat till grund för de nu utgående avgifterna. kan således vara in- aktuella vid tiden för det nya företagets tillkomst. Metoden kan därför visa sig vara mindre användbar och torde med tiden bli alltmera olämplig.
Om man — såsom utredningen föreslår — inför en enda avgift, som omfattar inte bara själva kraftverket utan även de övriga vattenföretag. som betjänar detta, torde således den avgiftsbestämmande myndigheten — för att någorlunda säkert kunna inpassa avgiften i den mycket vida ampli- tuden ävensom i vissa fall för att kunna uppfylla kravet i ll:2 andra stycket — i praktiken vara hänvisad till att bestämma avgiften såsom summan av fyra delposter. en för varje av ovannämnda typer av vatten- företag. Årsregleringar liksom vattenöverledningar är i regel till nytta inte bara för det aktuella kraftverket utan även för ett eller flera andra verk. Detsamma gäller de numera alltmera vanliga genomgående korttidsregle- ringarna. Myndigheten torde därför bli nödsakad att för ett vart sådant företag först bestämma den sammanlagda avgift, som bör belasta de betjä- nade kraftverken. och sedan fördela denna dem emellan.
För att så mycket som möjligt begränsa de skönsmässiga bedömningarna synes det således vara angeläget att i nya vattenlagen eller i motiven till denna för ett vart av nämnda fyra typer av vattenföretag införa klart definierade avgiftsenheter samt entydiga och lättillämpliga normer för beräkning av antalet sådana enheter. ävensom den latitud. inom vilken avgiften per enhet skall ligga. Viclare bör finnas anvisning om hur den för företaget framräknade avgiften skall fördelas mellan de betjänade kraftver- ken. . _ .
Det kan därför ifrågasättas om införandet av en enda avgift, dessutom begränsad att avse endast kraftverksföretag. medför en sådan förenkling av avgiftsförfarandet. som inte kan bättre vinnas genom att i princip bibehålla det nuvarande systemet och således bestämma avgifterna för de olika typerna av vattenföretag var för sig.
Enligt 4:4 vattenlagen skall avgiften för ett vattenregleringsföretag på visst sätt bestämmas för ett vart av de betjänade kraftverken. l vatten- system där kraftverken har skilda ägare skall de kraftverk. som har nytta av en vattenreglering. ingå i ett för regleringen bildat vattenregleringsföre- tag. vilket handhar reglen'ngens skötsel. ekonomi m. m. Enligt vad vatten- domstolen har sig bekant har praxis inom regleringsföretagen blivit den. att regleringsavgiften inte inlevereras av kraftverksägarna själva utan betalas av regleringsföretaget. Dennakostnad fördelas sedan mellan kraftverken på samma sätt som företagets övriga driftkostnader. I vattensystem där kraftverken ligger i samma ägares hand torde det vara likgiltigt om avgiften för regleringen anges i en klumpsumma eller fördelad på de olika verken.
Möjlighet synes alltså föreligga att utan olägenhet för kraftintresset eller det allmänna i nya vattelagen införa en bestämmelse av innehåll att avgif- ten i sin helhet skall bestämmas för ett vart vattenföretag samt att företa- gets delägare skall vara solidariskt ansvariga för avgiftens erläggande.
Rörande avgiftens bestämmande för ovannämnda fyra typer av vatten- företag bör. vad först gäller årsregleringarna. beräkningen av antalet av- giftspliktiga enheter kunna göras enkel och entydig om man grundar den på magasinsvolymen, i princip på det sätt som nu gäller för fiskeavgift enligt 2: 10 vattenlagen .
För korttidsregleringar synes såsom enhet lämpligen böra väljas ] kW
Prop. 1981/82: 130 303
elektrisk effekt eller en multipel av denna och antalet enheter förslagsvis bestämmas på grundval av skillnaden mellan de installerade generatorer- nas märkeffekt och effekten vid den årsreglerade vattenföring som enligt varaktighetskurvan för en längre följd av år är tillgänglig under halva vinterperioden. i båda fallen beräknade för det högst utbyggda betjänade kraftverket. För undvikande av tvist bör därvid sistnämnda effekt anses stå i samma proportion till märkeffekten som nämnda vattenföring står till. den officiellt angivna utbyggnadsvattenföringen.
Själva kraftverkets inverkan på vattenförhållandena är. om man bortser från inverkan på fisket. begränsad till dämningsområdet och den älv- sträcka nedströms kraftverksdammen. som påverkas genom t.ex. torr- läggning av eller rensningar i älvfåran. Inverkan kan inte anses stå i sådan relation till utbyggnadseffekten att denna bör ligga till grund för bestäm- mandet av antalet avgiftspliktiga enheter. Lämpligare synes vara att anta- let enheter bestämmes på en av regleringsgraden oberoende effekt. för- slagsvis den effekt — beräknad på motsvarande sätt. som angivits för korttidsreglering — som erhålles vid naturlig vattenföring med sex måna- ders varaktighet. Lämplig enhet bör vara 1 kW eller multipel av denna.
En vattenöverledning kan medföra betydande olägenheter i vattendraget nedströms överledningspunkten och bör för den skull i avgiftssammanhang bedömas för sig. Såsom avgiftsgrundande parameter synes kunna väljas den under året avledda vattenmängden. beräknad som medeltal för en längre följd av år. Avgiftsenhetcns storlek liksom dess eventuella avtrapp- ning vid större överledningsmängder får närmare övervägas på grundval av nuvarande och planerade överledningar.
Ifråga om avgiftslatituden må framhållas följande. Enligt ll:2 i nya vattenlagen skall avgiften bestämmas med beaktande av den större eller mindre förändring av vattenförhållandena. som orsakas av företaget. Hän- syn skall således inte såsom nu tagas endast till de förändringar. som orsakas av års- och korttidsregleringar. utan även till den inverkan. som följer av kraftverket i och för sig eller av en vattenöverledning. Å andra sidan skall enligt utredningen kraftverken totalt inte belastas med högre sammanlagd avgift än som skulle varit fallet vid tillämpning av vatten- lagen. De avgifter. som skall utgå för förutnämnda fyra typer av kraft- verksföretag. skall alltså enligt förslaget så avvägas att avgifternas summa för det enskilda kraftverket blir i det stora hela lika med de sammanlagda avgifter. som erhålles vid tillämpning av vattenlagen. Följden härav blir att den avgiftsnivå som bör gälla enligt nya vattenlagen måste ligga propor- tionsvis lägre än den nuvarande för att ge utrymme för avgifter för kraft- verks— och vattenöverledningsföretag. Hur latituderna för de olika före- tagstyperna bör förläggas torde få närmare utredas.
Vidare bör — för att myndigheters och kraftverksägares arbete i sam- band med omprövning av avgifter skall kunna begränsas — i övergångs- bestämmelserna införas sådana regler om avgiftsperiodens längd att efter en övergångstid omprövning skall kunna ske i ett sammanhang för samtliga avgiftsbelagda vattenföretag inom vattensystemet. för vilka omprövning påkallats.
Det synes även vara lämpligt att i nya vattenlagen införes bestämmelser om indexreglering av såväl utgående avgifter som avgiftslatitudernas gränsvärden. Införes sådan reglering torde nämligen omprövning behöva påkallas endast om vattenförhållandena så ändrats att deras inverkan på bygden och det allmänna fiskeintresset väsentligt ändrats.
Med det av tingsrätten sålunda skisserade förfarandet torde det även bli
Prop. 1981/82: 130 304
möjligt att på samma sätt som gäller för årsregleringar och vattenöverled- ningsföretag för kraftändamål avgiftsbelägga andra sådana företag liksom vattenavledningsföretag.
Jämtbygdens tingsrätt: Utredningen har vidhållit att dess i SOU l972: l4 gjorda förslag till bygdeavgift i princip skulle kunna utgöra en lämplig . objektiv norm omfattande alla typer av vattenkraftföretag då det gäller att få ett någorlunda enkelt förslag till avgiftsbeläggning. Utredningen anser att en viss i det nu framlagda förslaget diskuterad ändring i övergångs- regleringen skulle kunna underlätta en övergång till det av utredningen i 1972 års förslag konstruerade avgiftssystemet. Dessutom skulle den änd- ringen i förhållande till det förslaget genomföras att avgiftslatituden i enlighet med vad som skett genom lagändring l974-07-0l höjdes.
Tingsrätten som avgav remissyttrande i anledning av angivna förslag ansåg att den ändring i gällande avgiftssystem som utredningen föreslog särskilt i fråga om grunderna för beräkning av avgifterna för kraftföretag innebar en avsevärd förenkling och uttalade att förslaget ej föranledde någon erinran från tingsrättens sida.
På grund av de lämnade tilläggsdirektiven har utredningen ej ansett sig kunna ånyo framlägga detta förslag ens i dess förbättrade form men har ej heller kunnat finna någon. annan godtagbar norm som skulle kunna tillgo- dose önskemålen l direktiven. Utredningen föreslår nu i stället en avgifts- beläggning av kraftverk enligt en norm som är en funktion av kraftverkets effekt. Utredningen föreslår att den installerade effekten bör vara avgifts- grundande i sin helhet endast intill i_50 % av effekten vid medelvattenföring samt att överskjutande effekt skall vara avgiftsgrundande endast beträtfan- de halva sin storlek. Om inga särskilda bestämmelser meddelades skulle en ren kraftverksavgift komma att medföra en omfördelning av avgiftsmedel från reglerings-. till kraftverksbygder. Därför föreslås nu att förekommande regleringar beaktas på så sätt att den myndighet som fastställer avgiften i avgiftsbeslutet får ange till hur stor del avgiften hänför sig till kraftverket och till eventuella regler-ingar i de fall då det är påkallat. Detsamma skall gälla även andra företag. främst överledningar som betjänar kraftverket. Utredningen anser att beträffande den regionala fördelningen av avgifts- medel bör en motsvarighet till li ä i 1953 ars avgiftskungörelse om fördel— ning av avgiftsmedel mellan flera län finnas kvar.
Vad beträffar själva avgiftsberä kningen anser tingsrätten att det av ut- redningen framlagda förslaget till bygdeavgift innebär en förenkling | för- hallande till vad som nu gäller, I jämförelse med förslaget i 1972 års utredning torde även en övergång från det nuvarande till det töreslagna systemet bli enklare än vad fallet skulle _ha varit vid en övergång från det 1972 föreslagna avgiftssystemet till det nu föreslagna.
'l'yvärr leder- emellertid utredningens nu avgivna förslag till en ny kom- plikation. nämligen i fraga om den fördelning som 'om det är påkallat” skall göras enligt flå andra stycket i förslaget. Om s.isom ett av llera exempel tas en praktiskt taget helt utbyggd älv såsom Indalsälven inom Jämtlands OCh Västernorrlands län så hänför sig de helt övervägande verkningarna av regleringarna i Jämtlands ljälltrakter och av Storsjön till bygderna kring dessa sjöar varemot de flesta kraftverken som utnyttjar dessa regleringar är belägna nedanför Storsjön och de största kraftverken t.o.m. längst, ned i älven inom Västernorrlands län. Om utredningens förslag genomförs betyder detta att den största delen av avgifterna för Indalsälven i första hand kommer att hänföras till anläggningar inom Väs-
Prop. 1981/82:130 305
ternorrlands län varefter en omständlig procedur måste till för att från respektive kraftverk fördela ut andelar på de olika regleringar som betjänar de skilda kraftverken. Tingsrätten anser att den föreslagna lösningen skulle leda till skälighetsprövningar med risk för godtyckliga bedömningar i långt större omfattning än vad fallet är med nuvarande system. som ej heller är helt invändningsfritt. *
Tingsrätten anser för sin del att det bästa vore om en kombination med avgift för vattenkraftanläggningar för sig och vattenregleringar för sig kunde åstadkommas ungefär på det sätt som angavs i 1972 års förslag.
I detta sammanhang bör påpekas de olägenheter som föreligger med det nu använda bygdebegreppet och problemet att få en tillräcklig precisering av detta begrepp. Vid fördelning av regleringsmedel på olika allmänna ändamål genom länsstyrelsen har bygdebegreppet av länsstyrelsen ofta kommit att sträckas långt utöver vad vattenrättsdomaren. som regelmäs- sigt skall avge yttranden i sådana ärenden, föreslagit: Trots att vederböran- . de departementschef i sina förslag till ändrade bestämmelser för reglerings- avgifter hittills avvisat tanken på att göra en närmare precisering av bygde— begreppet torde ett auktoritativt uttalande om innebörden av detta begrepp med det snaraste böra göras.
] förslagets 35 andra stycket ges bestämmelser om avgiftsbesluts giltig- hetstid som till stor del stämmer överens med vad som nu gäller enligt 4 kap. 14? femte stycket vattenlagen. Bortsett från vem som skall företa omprövning av avgiften är stadgandet likalydande med utredningens för- slag till 4 kap. 155 vattenlagen i SOU 1972: 14. En ändring skall således kunna äga rum antingen med hänsyn till erfarenheterna av företagets inverkan eller ändring i penningvärdet. Utredningen anser att maximi— beloppet i den föreslagna latituden är avpassat så att hänsyn vid ompröv— ningen enligt 35 skall kunna tas till eventuell penningvärdeförändring vilket anges kunna ske genom att man i varje fall vid det första avgifts- beslutet regelmässigt håller en ganska vid marginal till detta maximibe— lopp. Tingsrätten anser det egendomligt att koppla ihop frågan om avgif— tens storlek med hänsyn till de olika moment som anges i 25 första stycket med frågan om en höjning av avgiften på grund av ändring i penningvärdet. Om penningvärdet skulle försämras i den takt som varit fallet under senare år torde det bli svårt att ta tillbörlig hänsyn till penningvärdesförändringen även inom de latituder som utredningen anger i sitt förslag. Om man önskar att hänsyn till penningvärdesförändringar skall tas vore det naturli— gare om man indexreglerade latituden eller anknöt avgiften till basbelopp eller på liknande sätt.
Vad avser 45 i förslaget kan ifrågasättas om det ej liksom i 4 kap. l5.$ vattenlagen enligt lagrummets lydelse från och med l974-07-0l bör stå att avgiftsmedlen skall tillgodose allmänt ändamål beträffande den bygd som berörs av företaget. .
Vad gäller avgiftsfn'a företag enligt ] & fjärde stycket i förslaget anser tingsrätten att genom att avgiftsenheter understigande 500 skall vara befri- ade från avgift gränsen för inträdande avgiftsskyldighet satts mycket för högt.
Tingsrätten hälsar med tillfredsställelse förslaget att avgifter för fisket skall kunna föreskrivas för åtgärder i bivattendrag. som ej direkt berörs av kraftföretaget. '
Stockholms tingsrätt: Tingsrätten tillstyrker att någon mötsvarighet till fiskeavgift enligt 6 kap. 95 VL och domstolsavgift enligt 11 kap. 95ä VL inte tas med i den nya VL. Likaså tillstyrks att avgift motsvarande nuva—
20 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr l30. Bilugedel
Prop. 1981/82:130 306
rande avgift enligt ?. kap. 85 VL fortfarande skall finnas samt att fiskeavgif- ten enligt 2 kap. 10% VL inarbetas i den nya bygdeavgiften.
Beträffande bygdeavgiften tillstyrker tingsrätten att den baseras på ob- jektiva normer och att den alltså inte skall fastställas på rena skälighets- grunder. Dessa normer måste vara lättare att tillämpa än nu gällande och ett önskemål är att de skall gälla för alla typer av vattenföretag som medför sådan inverkan att bygdeavgift bör utgå. Enligt förslaget kommer emeller- tid bygdeavgift endast att utgå för kraftverk samt regleringar och annat vattenföretag för kraftändamål. I [972 års betänkande föreslogs en byg- deavgift som beräknades för kraftverk efter installerad effekt och för vattenreglering efter magasinets rymd. En avgift beräknad efter maga- sinets rymd kan utgå oavsett om regleringen är till nytta för kraftverk eller om den genomförs för att tillgodose vattenbehovet hos någon annan typ av industri eller för vattenförsörjningsändamål. För att ett avgiftssystem skall kunna genomföras som inte belastar uteslutande kraftindustrin och som följaktligen är av mera enhetlig karaktär. synes det lämpligt att man ifråga om regleringar utgår från magasinets rymd. Andra vattenföretag än kraft- verk och regleringar torde som regel inte medföra sådan inverkan på vattenförhållandena att bygdeavgift är motiverad annat än för de fall då företaget är så stort att regeringen kan fastställa s. k. villkorsmedel.
Utredningens förslag att beräkna bygdeavgiften endast efter den installe- rade effekten i vattenkraftverk leder till att ingen avgift alls kommer att utgå för nya regleringar som görs till förmån för redan utbyggda kraftverk. Först när effekten i de gamla kraftverken ökas eller då nya kraftverk byggs kommer bygdeavgift att utgå för sådana regleringar. Tingsrätten kan inte finna att en så konstruerad bygdeavgift är lämplig. Möjligen skulle bygdens behov av avgiftsmedel kunna tillgodses om utredningens förslag är avsett att tillämpa så, att de för kraftverken utgående avgifterna skall användas även för de bygder som berörs av de nya regleringarna. En sådan till- lämpning skulle emellertid innebära. att tillgången på avgiftsmedel minskar inom de bygder som tillgodosågs då avgifterna fastställdes allt eftersom nya regleringar tillkommer utanför dessa bygder. Hur än utredningen tänkt sig att problemet med nya regleringar skall lösas — något som inte framgår av betänkandet — synes det svårt att därvid basera bygdeavgiften enbart på installerad effekt. Tingsrätten tillstyrker därför att bygdeavgiften kon— strueras på sätt utredningen föreslog i 1972 års betänkande. dock med den förenklingen av avgiftssystemet att fiskeavgiften enligt 2 kap. lOä VL inarbetas i bygdeavgiften på sätt utredningen anger i l977 års betänkande (s. 312). Minimiavgiften synes dock kunna vara något lägre än utredningen föreslagit.
' Enligt förslaget skall avgiften bestämmas för tio år i sänder inom en ganska vid latitud. Först vid omprövning efter tio år kan inverkan av penningvärdets förändring beaktas. Enligt utredningen (5. 318) bör därför avgiften i det första beslutet sättas ganska lågt. Frågan om inverkan av penningvärdets förändringar diskuteras i övrigt inte i 1977 års betänkande men togs upp i 1972 års betänkande (S. 137). Där avvisades tanken att anknyta avgiften till basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäk- ring av principiella skäl. Förändringarna i penningvärdet har emellertid under l97()-talet varit så stora, att frågan om sådan automatisk anpassning till penningvärdets förändringar bör övervägas på nytt. Basbeloppet har sålunda under senast förflutna tio år mer än fördubblats. Det kan då inte vara rimligt att ha en oföränderlig avgift under så lång tid.
Enligt tingsrättens uppfattning är den föreslagna bygdeavgiften så unik
Prop. 1981/82:130 , 307
att det måste vara utan betydelse för andra rättsområden om avgiften anpassas till förändringarna i penningvärdet. Som utredningen framhöll i l972 års betänkande (Is. I37) är avgiftens andel i den totala elkostnaden låg och påverkan på den allmänna kostnadsutvecklingen. om avgiften stiger i takt med basbeloppet. måste därför vara försumbar.
En fördel med ett indexreglerat avgiftssystem blir. förutom att avgiften blir värdebeständig, att de återkommande omprövningarna blir obehövliga utom för de säkerligen ganska sällsynta fall då erfarenheterna av företagets inverkan leder till annan avgift. Det föreslagna omprövningssystemet är. liksom det nuvarande, tungrott och är alltför omständligt om dess huvud- sakliga syfte blir att ompröva avgifterna på grund av penningvärdets för- ändringar. Latituden för avgiften, som ju fastställs genom lag. behöver med ett indexreglerat system inte heller ändras efter penningvärdets för- ändring. Avgifter som utgår enligt äldre lag kan vid första omprövning. sedan den nya lagen trätt i kraft. överföras till det indexreglerade avgifts- systemet och därefter behövs ej heller omprövning av äldre avgifter enbart av hänsyn till penningvärdets förändringar.
På grund av det anförda förordar tingsrätten att bygdeavgiften kon- strueras så, att avgiften för varje avgiftsenhet skall bestämmas till viss del av basbeloppet. Om ett sådant system ej anses böra genomföras nu. måste i varje fall omprövning av avgiftens storlek med hänsyn till penningvärdets förändring kunna ske oftare än vart tionde år. förslagsvis vart femte år. Ändring av avgiften enbart på grund av penningvärdets förändring bör därvid kunna ske på ett enklare sätt än enligt förslaget. t.ex. genom överenskommelse mellan kammarkollegiet och den avgiftsskyldige med möjlighet att påkalla prövning om överenskommelse ej kan träffas.
Umebygdens tingsrätt: Till vad stockholmsdomstolen anfört beträffande bygdeavgift vill tingsrätten tillägga. att ett avgiftssystem som förutsätter indexuppräkning. vare sig denna sker automatiskt eller vid formell om- prövning. icke kan förses med ett fast avgiftstak. Lämpligen bör såväl minimi- som maximiavgift i I] kap. 15 VL-förslaget ställas i relation till basbeloppet vid viss angiven tidpunkt.
Hur än prövningssystemet utformas i en ny vattenlag. kan det ifrågasät- tas om regeringen eller koncessionsnåmnden. som tillståndsmyndigheter. bör fastställa bygdeavgifterna och. i all synnerhet. om koncessionsnämn- den bör svara för omprövningen. Vid avgiftsbestämningen skall bl.a. beaktas de olägenheter eller fördelar. som företaget medför för bygden och allmänt fiskeintresse. Detta har fastighetsdomstolen (vattendomstolen) med sin ingående kännedom om företagets verkningar och sin lokalkänne- dom långt bättre förutsättningar att bedöma. När det gäller omprövning av avgifter för äldre företag. vilket blir den helt övervägande arbetsuppgiften i detta avseende. saknar koncessionsnåmnden all kännedom om företagen och dess verkningar.
Kamnmrkollegiet: Enligt direktiven skulle vattenlagsutrcdningen över- väga att i en ny vattenlag införa en enda avgiftstyp som i princip skulle omfatta alla företag enligt vattenlagen. Samtidigt borde beaktas att avgifts- medel till befrämjande av fisket inom landet funnes tillgängliga antingen "inom ramen för den nya avgiften eller eventuellt i form av en fiskeavgift ungefär motsvarande den nuvarande allmänna fiskeavgiften.
En bärande tanke hos utredningen har varit att finna ett nytt avgiftssy- stem som dels är mer rättvisande. dels innefattar enklare beräknings- grunder. Tanken att finna en för alla företag gemensam avgiftstyp har emellertid fått överges.
Prop. 1981/82: 130 _ 308
Kammarkollegiet delar helt utredningens uppfattning att beräkningssy- stemet. såvitt gäller de nuvarande regleringsavgifterna. behöver refor- meras i angiven riktning. Däremot synes de nuvarande bestämmelserna om fiskeavgift enligt 2:10 VL i och för sig enkla att tillämpa. En annan sak är. att beräkningssättet i allmänhet leder till allt för låga avgifter för korttidsregleringar. '
Vattenlagsutredningens förslag att sammanslå reglerings- och liskeav- gifter till en enhetlig avgift innebär en ändrad uppfattning sedan år 1972. Kollegiet erinrar om att utredningen i SOU 1972: 14 anförde (s. 129): "Vattenlagsutredningcn har emellertid ingående övervägt en sådan sam- manslagning men funnit att den skulle medföra olika komplikationer. främst av administrativ natur. utan att erbjuda några betydande fördelar." Orsaken till att utredningen nu intar motsatt ståndpunkt har ej redovisats.
Nu gällande bestämmelser om åtgärder (avgifter) enligt 2:8 och avgifter enligt 2: IO gäller även för de minsta kraftstationer och regleringar. Det bör vidare framhållas att det föreligger ett samband mellan paragraferna såtill- vida. att 2:10-avgiften kan omprövas i samband med förnyad prövning enligt 8.5 andra stycket. Om exempelvis en åtgärd som föreskrivits enligt 2' :8 visat sig vara mindre tjänlig kan byggnadens ägare befrias från att utföra eller bekosta atgärder för det lokala fiskebeståndet mot att den allmänna fiskeavgiften enligt- 7' .lO höjs | motsvarande mån. Även det mot- satta förhållandet kan inträffa. nämligen att lokala åtgärder föreskrives mot att fiskeavgiften enligt 2: lt) minskas i proportion till kostnaderna för åtgär- den.
Det nya förslaget innebär att åtgärder motsvarande.. 7 :8 (3:1'2 VLF) skall kunna föreskrivas | samma omfattning som nu. medan avgift motsvarande 2:10 (ingående i nya bygdeavgiften) endast skall utgå för större företag.
Möjligheten att utbyta en allmän fiskeavgift mot lokala åtgärder och vice versa kommer givetvis ej att föreligga beträffande de företag som ej omfat- tas av bygdekraftsskyldighet. Utredningen har ej heller beträffande de företag för vilka bygdeavgiftsskyldighet föreligger föreslagit en konstruk- tion som medger utbyte av avgift mot åtgärder. Kollegiet anser detta vara en brist.
En annan brist är att åtskilliga avgifter kommer att bortfalla. nämligen alla liskeavgifter som avser sådana regleringar och kraftverk som ej kom-
vid k| |ftverken enligt den nya beräkningsgrunden understiger 500. Även vissa andra fiskeavgifter kommer att bortlalla. Det skulle ha varit av intresse om utredningen hade angivit storleken av de fiskeavgifter som . kommer att helt upphöra. Sammantaget torde det icke röra sig om alldeles obetydliga belopp. Proportionen 15%- av totala avgiften för fisket gäller endast nytillkommande företag. Beträffande redan utgående avgifter an- föres (s. 413 m.):
Utgår nu både sådan avgift och regleringsavgift för samma företag. får enligt paragrafens andra stycke vid omprövning bestämmas hur stor del av avgiften som efter omprövning skall inbetalas till fiskeristyrelsen resp. länsstyrelsen. Avgörande för denna fråga bör vara det före omprövningen rådande förhållandet mellan avgifterna.
Samtidigt anges | 145 VLPF att årligavgift som fastställts med stöd av 2 kap. ll)? eller 4 kap. 14 å i VL skall utgå till dess annat bestämts vid omprövning enligt 11 kap. 3.5 andra stycket VLF. Vid sådan omprövning skall alltså nya vattenlagens regler tillämpas. .
Kollegiet kan sålunda inte finna annat än att viss del av de nu utgående
Prop. 1981/82:130 309
avgifterna för fisket kommer att upphöra utan att kompenseras på annat ' sätt.
Ytterligare försämring i förhållande till nu gällande bestämmelser utgör tiden från vilken avgift skall utgå (jfr kommentaren till 3 ii nedan).
Enligt kollegiets mening är de nuvarande bestämmelserna i 218 och 10 mera ändamålsenliga för det allmänna fiskeintresset än de föreslagna. De stämmer också bättre med direktiven att avgift i princip skall utgå för alla företag. samtidigt som det synes mest rättvisande att de företag som åstadkommer skada på fisket får betala avgift i förhållande till skadans storlek. Den ändring som bör genomföras kan uteslutande ta sikte på att avgiften för korttidsregleringar höjes, samt att tiden för omprövning för- kortas till 10 år. _
Å andra sidan är det klart att utredningens förslag till en bygdeavgift. inkluderande den allmänna fiskeavgiften. innebär en väsentlig förenkling av hanteringen av avgifterna. inte bara genom lösningen med en gemensam fiske- och regleringsavgift utan framförallt genom att man i fortsättningen slipper indrivning och bevakning av den stora mängd mindre fiskeavgifter som nu utgår.
Den allmänna fiskeavgiften enligt 2:10 VL är speciell till sin natur genom att den i princip inte kommer det av företaget berörda fisket till godo utan i stället används till befrämjande av fisket inom landet. Det har någon gång satts i fråga om avgiften har något berättigande. Den motiverades på sin tid med att vattendragens utbyggnad medförde skadliga verkningar på fisket som i många fall inte kunde motverkas genom åtgärder enligt 2:8 VL. Den utarmning av fiskevattnen i landet som kommande utbyggnad av vatten- dragen innebar motiverade alltså en särskild avgift. Utbyggnaden av våra laxförande älvar t. ex. kan vad gäller havsfisket efter lax i stor utsträckning kompenseras genom odling och utsättning av laxsmolt. Älvfisket efter lax blir däremot som regel utslaget. Enligt kollegiet äger tankegångarna bakom avgiftsinstitutet fortfarande samma giltighet. Kollegiet kan peka på de nu så aktuella utbyggnaderna av småvattendrag med minikraftverk. vilka får till följd att allt fiske efter strömlekande fiskslag slås ut.
Nuvarande avgift enligt 2:10 VL är rättvis i den meningen. att avgiften bestäms under hänsynstagande till företagets storlek. menlig inverkan på fisket och förpliktelser enligt 2:8 VL. Utredningens förslag innebär att denna princip överges. [ fortsättningen skall endast bygdeavgiftspliktiga företag bidra med pengar till främjande av fisket inom landet. Principiellt skiljer sig förslaget dock inte från vad som redan nu gäller om regleringsav- gifterna: endast de större företagen drabbas av avgift. Från allmän fiskeri- synpunkt borde det måhända vara likgiltigt om alla företag eller bara de större erlägger allmän fiskeavgift. bara det nya systemet totalt sett ger ungefär lika mycket som 2:10-avgifterna ger. Utredningen synes vid sina beräkningar ha eftersträvat ett sådant resultat. Om det är riktigt att försla- get inte innebär någon egentlig skillnad i pengar räknat — kollegiet har inte underlag för en kontroll av detta — bör utredningens förslag. vad gäller allmän fiskeavgift, kunna godtagas.
Utredningens förslag till bygdeavgifter innebär — såvitt gäller nuvarande regleringsavgifter — att avgifterna överflyttas från sjömagasin till kraft- verk.
Även i denna fråga har utredningen delvis ändrat uppfattning sedan år 1972. Då anförde utredningen bl.a.: "Däremot bör av flera skäl avgift , alltjämt bestämmas särskilt för års- och flerårsregleringar. Sambandet mellan dessa företag och kraftverkens effekt är. som antytts tidigare, inte
Prop. 1981/82: 130 3 IO
lika entydigt. Regleringarna ger alltså inte något direkt utslag i kraftver- kens utbyggnadsvattenföring. när de har sådan omfattning att de medger utjämning av vattentillgången mellan våtår och torrår. Det bör också framhållas att man bara genom särskild avgiftsbeläggning kan anpassa avgiften till regleringens inverkan på den omgivande bygden.” Dessa uttalanden synes, enligt kollegiets uppfattning, alltjämt riktiga. '
Lämpligheten av den föreslagna omläggningen kan alltså diskuteras. särskilt som regleringsavgifter utgått under en lång följd av år. Utredning- en motiverar förslaget med att kraftverken är de utbyggnader som framför- allt påverkar bygden. Kollegiet vill framhålla att det visserligen är sant att kraftverken kan påverka bygdens förhållanden i betydande omfattning. men att en reglering många gånger är vida mer ingripande.
'Om avgiften skall bestämmas för varje kraftverk med hänsyn tagen jämväl till regleringarnas inverkan måste inverkan av ett flertal regleringar på något sätt sammanvägas. Då regleringarna dessutom i stor utsträckning är gemensamma för flera kraftstationer blir det troliga resultatet att man bestämmer avgifter efter ett schablonmässigt fastställt medelläge på av- giftsskalan. tämligen lika för varje kraftverk i en och samma älv.
Någon egentlig olägenhet torde inte uppkomma härigenom i vidare mån än att den sammanlagda avgiften därefter regelmässigt torde böra ånyo uppspaltas på delavgifter för de olika bygder som berörs av varje särskild reglering. överledning eller av kraftverket. .
I realiteten kommer man att hamna i en liknande situation som enligt utredningens tidigare förslag. kanske dock med en större frihet att fördela avgiften mellan olika bygder.
I jämförelse med nuvarande förhållanden innebär förslaget dock en förskjutning till förmån för kraftverksbygdcrna. enär den av utredningen föreslagna avgiftslatituden är avpassad så att den totala avgiftsbelastning- en för ett vattendrag i princip skall bli ungefär lika stor som vid tillämpning av reglerna i 4:14.
Kollegiet vill ifrågasätta om det verkligen finns anledning att i mer väsentlig grad minska de nuvarande avgifterna för regleringsbygderna.
Ett alternativ till utredningens förslag som skulle vara enklare att tilläm- pa vid övergång från nuvarande system med regleringsavgifter vore att bibehålla avgift enbart för regleringar — men med ett enklare beräknings- sätt än för närvarande. För att garantera att en önskad andel av avgiften tillfaller andra berörda'områden än regleringsbygden kan därvid föreskri- vas att viss procent av den framräknade avgiften skall tillfalla respektive kraftverksbygd. Om avgiften liksom för närvarande beräknas särskilt för varje strömfall skulle en sådan fördelning bli synnerligen enkel.
Kollegiet övergår härefter tili att granska det föreslagna systemet i sig. Till att börja med är då att säga, att det nya beräkningssystemet bör vara betydligt enklare i tillämpning än nuvarande system såvitt det gäller regle- ringsavgifter. Det är emellertid inte helt uppenbart hur beräkningarna skall utföras.
Enligt llzl VLF skall avgift utgå med visst belopp för varje enhet installerad effekt som omfattar tio kilowatt intill etthundrafemtio procent av effekten vid medelvattenföring och för varje enhet om tjugo kilowatt därutöver.
Till att börja med uppställer sig frågan vad som skall anses med installe- rad effekt. Därmed synes i och för sig kunna förstås
a) maximal effekt (dvs. inklusive s.k. överbelastning)
b) märkeffekten
Prop. 1981/82: 130 31]
c) på grund av faktiska förändringar. såso'm uppgrundningar eller gam- malt maskineri som genom kavitation erhållit försämrad effekt. kan den i praktiken uttagbara effekten nedgå under märkeffekten.
Vidare kan fråga uppstå om effekten vid medelvattenföring skall beräk- nas för den faktiska stationen eller om det skall göras en teoretisk beräk- ning baserad på en tänkt station med maximal effekt vid medelvattenfö- ring. En liknande fråga har varit föremål för process vid beräknande av fiskeavgift enligt nu gällande VL. Kollegiet hänvisar till NJA l970:284 och där av kollegiet utvecklad talan.
För undvikande av onödigt processande vore det önskvärt att det i vart fall gjordes motivuttalanden i dessa frågor.
Kollegiet vill för sin del föreslå dels märkeffekten som mått på installe- rad effekt, dels ock att effekten vid medelvattenföring beräknas efter samma verkningsgrad som den installerade effekten.
Beträffande lagtexten må följande anmärkas. lä. Med hänsyn till den fortgående penningvärdeförändringen finner kollegiet det mest tillfredsställande'om avgiftslatituden kunde uttryckas i någon av penningvärdets ändringar oberoende formel. Redannu kan sägas att den föreslagna avgiftslatituden vid lagens ikraftträdande l982 inte kom- mer att motsvara 14 resp. 40 kronor i dagens penningvärde. Ett sätt att komma förbi detta är att uttrycka avgiftslatituden i förhållande till basbe- loppet. Utgående från förslagsvis basbeloppet l0000 kronor (maj l976) skulle den av utredningen föreslagna avgiftslatituden per avgiftsenhet kun- na uttryckas som minst l.4 och högst 4.0 tusendelar av basbeloppet. En till basbeloppet knuten bygdeavgift har också den fördelen att omprövning av avgiften med hänsyn till ändring i penningvärdet blir obehövlig.
Utredningens försök att komma förbi problematiken med penningsvär- deförändringen har l.ö. tagit sig uttryck i ett från lagteknisk synpunkt besynnerligt motivuttalande. [ specialmotiveringen ts. 3I8) sägs sålunda att maximibeloppet i latituden avpassats så att hänsyn vid omprövning enligt 3.5 skall kunna tas till eventuell penningvärdeförändring. Dä avgift första gången bestämmes bör man således alltid hålla en vid marginal till maximibeloppet. Detta är en helt ny och från juridisk synpunkt främmande syn på begreppet avgiftslatitud. '
2 &. Enligt andra stycket skall tillständsmyndighetcn. om det är påkallat. ange till hur stor del avgiften hänför sig till kraftverket och till andra företag. Uppdelningen avser att ge ledning vid avgiftens fördelning mellan olika bygder. Sådana föreskrifter torde i huvudsak endast behövas då mer än ett län beröres av avgiften. Denna skall ju inbetalas till länsstyrelsen i det län där kraftverket är beläget. I t.ex. Skellefteälv. Ångermanälven. Indalsälven och Ljungan ligger många av kraftverken inte i samma län som regleringsmagasinen. Är det å andra sidan bara ett län som berörs bör länsstyrelsen själv kunna få besluta om avgiftens fördelning.
l 3 & anges att avgiften skall utgå från och med kalenderåret näst efter det då tillstånd till kraftverk eller ändring därav först togs i anspråk. Detta innebär. beträffande den del av avgiften som skall motsvara 2: It)-avgiften. en markant försämring. 2: It)-avgiften skall ju utgå från och med kalender- året näst efter det. då arbetet å byggnaden påbörjats (dvs. från och med året efter det då skadan inträffade).
Enligt l5:8 punkt l0 VLF skall skyldighet att utge avgift enligt ll kap. avgöras av tillståndsmyndigheten och intas i tillståndsbeslutet. Enligt I 113 gäller avgörandet angående avgift för H) är i sänder. räknat från det kalenderår då avgiften först skall erläggas. Det kan därför ta ganska lång
Prop. 1981/82: 130 312
tid från det avgiften första gången bestämts till dess den kan omprövas. Om byggnadstiden bestäms till lt) år kan avgiften sålunda inte omprövas förrän 20 år efter det den första gången bestämts. Det finns därför skäl att överväga om inte avgiften bör trtgå från en tidigare tidpunkt. förslagsvis i enlighet med 'ad som nu gäller angående fiskeavgift. Ett alternativ vore att låta avgiften bestämmas på ett senare stadium. varvid eventuella latitud- förändringar trnder mellantiden sktllle ktlnna beaktas. Smidigast vore då att låta domstolen bestämma avgiften. i vilket fall även omprövningar lämpligen bör vara en domstolsfråga i stället för att — som föreslagits — handläggas av koneessionsnämndcn. I llz3 andra stycket VLF angcs att avgiften vid omprövning skall ändras _ enligt vad som finnes påkallat med hänsyn till erfarenheterna av "företa- gets" inverkan eller ändring i penningvärdet. Med ”företaget" torde böra förstås även nytillkomna eller utökade regleringar eller överledningar.
I Il:5 användes uttrycket "berört eller angränsade vattensystem". trtan att uttrycket närmare preciserats. Enligt motiven har därigenom markerats avgiftens lokala användningsområde. Det kan visserligen vara svårt att ange någon allmängiltig tolkning av vad som i varje enskilt fall skall avses med berört eller angränsade vattensystem. men det är viktigt att framhålla att uttrycket varken får ges en för snäv eller för vid tolkning. (Jfr 3le VLF.)
Övergångsbestämmclserna till ll kap. VLF synes alltför knapphändiga. I betänkandet sägs endast att beräkningen är så enkel att den kan göras vid varje ornprövningstillfälle för äldre regleringar till dess alla äldre avgifts- beslut blivit omprövade och att därför någon gemensam tidpunkt för om— prövning inte behöver fastställas. Därmed har man emellertid inte löst frågan hur tiden till nästföljande omprövning skall beräknas.
Anta att i en älv finns tre regleringar. A. B och C. för vilka regleringsav- gifter skall omprövas år l984. l986 resp. l99ll. ] älven finns fem kraftverk. a, b. c. d och e. Ytterligare regleringar och kraftverk planeras. Fiskeav— gifter trtgår för samtliga regleringar och kraftverk.
l984 skall regleringsavgiften för A omprövas och omvandlas till byg- deavgift. men enligt VLF kan endast en del av den blivande bygdeavgiften då bestämmas. nämligen A:s andel i bygdeavgiften för a—e. Ar l986 be- stämmes på samma sätt B:s andel i bygdeavgiften för a—e och år l99t) (':s andel. År [994 har ll) år gått sedan bygdeavgift fastställdes för A:s andel i a—e. Utan särskilda övergångsbestämrnelser synes man för all framtid vara hänvisad till delomprövningar för varje kraftverks bygdeavgift. Bil- den kompliceras ytterligare av fiskeavgifterna. där ju den nuvarande av- giftsperioden är 20 år. Omprövning av A:s fiskeavgift skall kanske ske först är 200]. -:
För ett efter nya vattenlagen sökt kraftverk bestämmes avgiften däremot
. påen gång med beaktande av alla regleringar. och omprövning sker endast vart ltlze år. . '
Om avgiftslatituden. som kollegiet föreslagit. uttrycks i ett automatiskt verkande index blir problemet betydligt mindre besvärande.
Omprövning kan emellertid behöva ske på grund av ändrade utbygg- nadsförhållanden (t.ex. en tillkommande regleringl. De omständigheter som skall beaktas vid avgiftens omprövning torde. som tidigare anförts. vara tämligen likartade för alla kraftverk inom ett och samma vattensyv stem. En gemensam prövning bör då eftersträvas. 'l'illståndsmyndighcten bör därför. när avgiften första gången bestäms. få förkorta den första avgiftsperiodens längd så att omprövningen tidsmässigt samordnas med övriga kraftverk.
Pro'p. 1981/82:130 313
Av övergångsbestämmelserna framgår ej huruvida utredningen anser att nuvarande avgifter efter omprövning icke skall få överstiga maximum enligt den nya skalan. Om så är fallet bör givetvis inte heller nya avgifts- minimum få underskridas.
För att snabbare komma in i det nya systemet kan det vara motiverat att i 45 andra stycket lagen om införande av nya vattenlagen ange, att fråga om bestämmande av avgifter skall handläggas enligt nya vattenlagen därest
huvudförhandling 1 frågan | vattendomstolen icke avslutats vid nya lagens ikraftträdande.
Kollegiet tmner det angeläget att övergängsbestämmelserna görs enty- diga och enkla att tillämpa. Utredningens förslag uppfyller inte sådana krav. Kollegiet föreslår att bestämmelserna ses över.
RiksunIikrurieämhctet: Utredningen har i delbetänkande (SOU 1972: 14) behandlat vattenlagstiftningens avgiftssystem. Genom tilläggsdirektiv har utredningen fått anledning att behandla fragan pä nytt. bl.a f.rän regional- politisk synpunkt. Ämbetet som ej bereddes tillfälle yttra sig över utred- ningens första förslag vill I detta sammanhang redovisa sina synpunkter på medlens användning.
Enligt förslaget (ll kap. 4 &) fär viss del av bygdeavgiften användas för att tillgodose vissa — ej närmare angivna — ändamål beträffande den bygd som beröres av företaget. Avgiften skall användas föratt gottgöra bygden skada eller olägenhet som vållas genom företaget.
Vattenföretag vållar som regel stora ingrepp i kulturlandskapet. Påver- kan av den fysiska miljön och direkt skada Opa kulturminnen är härvid de av traditionella brukningsformer och kulturmönster förekommer. För att mildra effekten nav ingreppen fordras ofta kraftfulla åtgärder för att bevara och göra de (återstående delarna av kulturmiljön tillgängliga för allmänhe- ten. Ämbetet anser att kostnaderna härför bör kunna bestridas av regle- ringsmedel/bygdeavgift. Detta ställningstagande star enligt ämbetets me- ning i överensstämmelse med lagstiftarens intentioner. Ämbetet känner emellertid endast till ett fåtal fall där regleringsmedel har använts för insatser av kulturminnesvärdande karaktär. t.ex. upprustning av Skellef- teå kyrkstad enligt regeringsbeslut l96l-03-l0. ! andra fall har ämbetet ej vunnit gehör för sådana yrkanden. Länsstyrelsen i Västerbottens län har genom beslut l977-06-22 beviljat 8000 kr av regleringsmedel för underhåll av en kulturhistoriskt värdefull byggnad. Vattenrättsdomaren i Umebyg- dens tingsrätt avstyrkte emellertid vid remissbehandlingen bifall till bi- dragsansökan med hänvisning till att jordbruksdepartementets tillämp- ningsföreskrifter endast medgav bidrag till objekt av investeringskaraktär. Ämbetet. som anser att lagförslaget i sig möjliggör en tolkning enligt ämbetets ovan anförda synpunkter. får yrka på att i direktiven för framtida tillämpningsföreskrifter eller förordningar intas sådana anvisningar att bygdemedlen får användas även för bl. a. upprustning och underhåll av för bygden väsentliga kulturminnen.
Lan[bru/csstyrelsen: Vattenkraftverk påverkar ofta lantbruket eller ren- näringen. Någon form av särskilda villkorsmedel bör kraftverkets ägare förpliktas utge med hänsyn till näringslivet och andra intressen i den bygd som påverkas. Lantbruksstyrelsen har tidigare tillstyrkt förslag om byg- deavgift. Det är angeläget att regeringen även i framtiden förordnar om att särskilda villkorsmedel avsätts för rennäringen.
FISkerixtyre/sen: Fiskeristyrelsen kan inte godta det föreslagna avgifts- systemet. Skälen härtill är främst följande.
Prop. 1981/82:130 : 314
l så säger i korthet att endast större vattenkraftverk ska kunna förpliktas erlägga s.k. bygdeavgift. Avgiftsplikten kopplas ihop med tidpunkten när tillståndet tas i anspråk och inte som nu när byggnadsarbetet påbörjades. 3å. Femton procent av bygdeavgiften skall enligt 4ä användas för att främja fisket i landet. Någon fristående fiskeavgift motsvarandenuvarande 2 kap. 10.5 skall alltså inte längre kunna åläggas.
] motiven till nuvarande 2:10 VL har som skäl för denna avgiftsform framhållits att. oavsett att åtgärder till skydd för fisket föreskrevs oeh ersättning till enskilda fiskeintressenter utdömdes. det dock i allmänhet kvarstod viss skada. som drabbade fiskerinäringen i stort. Av de årligen inflytande avgifterna går omkring hälften till olika slags direkt tiskefräm- jande åtgärder. medan återstoden i huvudsak anslås till forsknings- och försöksverksamhet inom fiskets område. En minskning av dylika avgifter skulle därför få vittgående negativa verkningar för fiskevårdsarbetet i landet. '
Utredningen har resonerat med utgångspunkt från att endast de största och mest ingripande företagen kan antagas ha en mer kännbar inverkan på bygdeförhållandena. Mindre företag väntas. enligt utredningen. inte ha sådan inverkan och bör därför undantas från avgiftsplikt. Fiskeristyrelsen vill inte ifrågasätta att detta resonemang kan vara tillämpligt på den ""all- männa bygdeskadan". Såvitt avser fisket är det dock en fullständig felsyn.
Några från fiskeribiologisk synpunkt bärande skäl att på detta sätt be- gränsa avgiftsplikten till de största kraftverken finns inte. Tvärtom kan. som styrelsen ovan understrukit. även mindre kraftverk liksom också i det närmaste alla andra former av vattenföretag åstadkomma tiskeskador som inte bara är av lokal betydelse. Verkningarna kan påvisas över vidsträckta områden. Den allmänna fiskeskadan behöver alltså inte vara knuten till den bygd eller det vattendrag där vattenföretaget utförs.
Det är inte heller rättvisande att ha liskeavgiftcn fastställd som en på förhand fixerad. orubblig procentsats av bygdeavgiften. Något statiskt samband mellan' bygdeskadan och fiskeskadan föreligger ju inte. Beräk— ningen av femtonprocentsatscn bygger för övrigt på förlegat material. (.")m den föreslagna modellen. trots styrelsens bestämda '(wstyrkande. likväl skulle väljas borde procentsatsen åtminstone inte sättas under tjugo pro- eent. .
Avgiften föreslås utgå fr. o. m. kalenderåret närmast efter det då tillstånd till kraftverket eller ändring därav först togs i anspråk. Paragrafen måste jämföras med 12 kap. bä och l8 kap. 30.5. Fiskeristyrelsen utgår från att kompensation ska kunna utgå i de fall arbete påbörjas utan tillstånd. Vidare förutsätter styrelsen att med skrivningen i ll kap. 3ä inte avses någon förändring i förhållande till vad som nu gäller enligt 2 kap. 10% VL. som kopplar avgiftspliktens inträde till arbetenas påbörjande.
'fill övergångsbestämmelserna. l4 &. återkommer styrelsen längre fram. Det enda positiva tiskeristyrelsen ser i förslaget om bygdeavgift är. att omprövningstiden föreslås sänkt från nuvarande 20 till l0 är. Förslaget i denna del överensstämmer med vad styrelsen framfört till utredningen l969. Senare tids penningvärdeutveekling har dock svårt undergrävt vär- det hos avgifterna. De borde därför helst indexregleras. Härigenom skulle de dels bli värdebeständiga och dels bespara berörda myndigheter och företag mycket arbete med bevakning. [ vart fall har utvecklingen visat att en ytterligare förkortning till tre års intervall vore att föredra.
[ stället för utredningens förslag beträffande ll kap. l—4 åå föreslår styrelsen att tiskeavgift till befrämjande av fisket i landet ska kunna utgå
Prop. 1981/82:130 315
vid alla former av vattenföretag. att denna tiskeavgift beräknas från fall till fall i likhet med vad som nu gäller. att avgiften ska kunna utgå — som nu —- från året efter det att arbetena påbörjas och att avgiften skall vara index- reglerad eller i vart fall kunna omprövas vart tredje år. -
Utredningen föreslår vidare att nuvarande avgifter enligt 6 kap. 95 skall slopas. Flottningcn är visserligen idag av mindre betydelse och de årligen inflytande avgifterna inte särskilt stora. Utvecklingen i fråga om energi- priser m.m. kan dock föranleda att nuvarande landsvägstransporter be-l döms bli alltför dyra med en återgång till flottning som följd. Utredningen föreslårju för övrigt att s.k. buntflottning skalljämställas med lösflottning. Detta kan medföra krav på breddade flottleder med försämrade betingelser för fisket som resultat.
Fiskeristyrelsen avstyrker därför förslaget att inte bibehålla en motsva- righet till nuvarande 6:9-avgifter. Maximiavgiften. 5 öre/m3 flottgods. fast- ställdes år 1919. Den bör nu höjas i nivå med den allmänna prisutveckling- en. .
Sä innehåller en motsvarighet till nuvarande avgifter enligt 2 kap. Sä. Förslaget innebär dock en förbättring gentemot vad som gäller idag. Skyl- digheten att utge denna avgift skall nämligen kunna gälla säväl berört som "angränsande vattensystem". Förslaget. som överensstämmer med vad styrelsen framfört till utredningen. tillstyrkes. — — —
14.5 lagen om införande av nya vattenlagen. Även om det uttrycks något oklart. utgår fiskeristyrelsen från 'att gamla 2:10-avgifter ska kunna utgå efter omprövning. Första omprövningstillfället bör dock aldrig vara längre än 10 år efter det att nya VL trätt i kraft. Omprövningen skall därefter vara indexreglerad eller ske med högst tre års intervall i enlighet med vad styrelsen föreslagit under 11 kap.
Fislteriinrwulwzten i Övre norra distriktet: l ä. S. k. bygdeavgift skall ej utgå om antalet avgiftsenheter i vattenkraftverk understiger femhundra. Detta innebär att mindre anläggningar och övriga företag ej beläggs med avgift. Av bygdeavgiften skall 15 % motsvara den nuvarande avgiften. enligt 2 kap. 10 55 vattenlagen, till främjande av fisket inom landet. Det kan ej vara rimligt att fiskeavgiften begränsas på detta sätt. utan den bör utgå för alla företagstyper som medför inverkan på lisket. Vid mindre belopp bör den kunna betalas in på en gång. Den föreslagna avgiften för lisket bör kallas fiskeavgift och helt brytas ut ur bygdeavgiften.
2. s". En sammanslagen avgift för kraftverk och regleringar föreslås. En uppdelning skall kunna göras av tillståndsmyndigheten. men några närma— re regler för hur denna uppdelning skall göras anges ej. Detta vore önsk— värt. eftersom regleringar och kraftverk kan drabba olika områden och kan ha mycket varierande inverkan på fisket. Av en uppställning på sid 314 i betänkandet framgår att det föreslagna systemet på t.ex. Lule älv ger mindre belopp än det nuvarande. Det kan ej vara rimligt att man med ett nytt system ändrar avgiftens storlek i vår mest utbyggda och kraftverks— reglerade älv. Vad gäller fiskeavgiften har man utgått ifrån att den skall vara i samma storleksordning som för närvarande. Här torde en höjning vara motiverad med hänsyn till att man framöver bygger ut i våra sista outbyggda vattendrag och speciellt stora insatser på liskesidan krävs. både vad gäller forskning och direkta åtgärder.
5 5. Denna paragraf medger åtgärder i kringliggande vatten. som kont— pensation för skador i ett utbyggt vattenområde. Detta är värdefullt. efter— som den största olägenheten med nuvarande 2:8 åtgärderjust har varit. att de ej kunnat användas utanför det skadade vattenområdet. där det ofta varit svårt att hitta meningsfulla åtgärder.
Prop. 1981/82:130 316
Fiskw'iintt'ndt'nten i Nedre norm distriktet." A. Avgifter motsvarande VL 2: 10.
1. Sammanfattning av avgiftsförslagct
2. Förslaget att endast avgiftsbelägga installerad effekt Graden av korttidsreglering torde mätas ganska väl av den installerade effekten. Då det gäller årsregleringar och framför allt llerårsregleringar är sambandet emellertid väsentligt sämre. Att korttidsregleringar genom den föreslagna beräkningsmetoden kan beläggas med adekvata avgifter är ur liskesyn'punkt synnerligen välkom- met. För års- och llerårsregleringar innebär förslaget emellertid av allt att döma försämringar jämfört med nuvarande beräkningsmetod baserad på magasinsvolymen. Det är därför i hög grad tveksamt om den föreslagna avgiftsbeläggningcn enbart av installerad effekt verkligen medför att avgif- terna ur tiskesynpunkt blir riktigare dimensionerade och mera rättvist placerade än enligt gällande vattenlag. Slutsatsen måste bli att förslaget på ett eller annat sätt måste kompletteras med särskilda bestämmelser för års- och tlerårsmagasin.
3. Förslaget till sänkt avgift för toppeffekt Utredningen har i ett tidigare betänkande (SOU 1972: 14 sid. 135) moti- verat sitt förslag. Sannolikt är det en helt riktig bedömning att kraftverkets allmänna inverkan på bygdens förhållanden per utbyggd effektenhet avtar vid mycket hög tltbyggnadsgrad. exempelvis utöver den angivna gränsen 150% av medelvattenföringen. Sådan extrem utbyggnadsnivå förutsätter visserligen långt driven korttidsreglering men den bedrivs i regel inom redan tidigare tillåtna regleringsgränser. Landskapsbilden påverkas säle- des inte märkbart. Ur fiskesynpunkt ter sig emellertid situationen annor- lunda: Den snabbt växlande valtenhastigheten i samband med dygns-. vecko- och helgreglering har svåra verkningar både på fiskbestånd och på - möjligheten att bedriva fiske. Det förefaller oriktigt att avgiften till fisket per installerad effektenhet skall minska i och med att utbyggnadsgraden når den nivå som utmärks av långt driven korttidsreglering. Åtminstone då det gäller fiskeavgiften bör avgiftsenheten. enligt utredningsförslaget 10 kW. behållas även för installation av effekt överstigande effekten vid 150571.- av medelvattenföringen.
4. Förslaget till avgiftsbefrielse för mindre kraftverk Det föreslås att avgift ej skall utgå då antalet avgiftsenheter understiger 500. Den angivna gränsen motiveras av utredningen dels med att mindre kraftföretag inte kan antas ha någon mera kännbar inverkan på bygdeför- hållandena och dels med att myndigheter inte bör belastas med administra- tion av små belopp. Den föreslagna avgiftsgränsen. 500 enheter. motsvarar vid en utbygg- nadsgrad av intill 1509?— av medelvattenföringen att intill 5000 kW kan installeras titan att anläggningen beläggs med avgift. En grov överslags- räkning ger att 5 000 kW vid angiven utbyggnadsgrad bör kunna tas ut om produkten av vattenföring (m'l/s) och fallhöjd (rn) är ca 420. exempelvis som 42 m3/s medelvattenföring vid 10 m fallhöjd. Möjligen kan det förhålla sig som utredningen menar att en sådan utbyggnad inte har mera kännbar inverkan på bygdeförhållandena i allmänhet. Ur fiskesynpunkl måste emellertid bedömningen bli att överbyggnad av vattendraget är ett högst betydande ingrepp. Vad gäller olägenheterna med små belopp torde dessa kunna undvikas genom utdömande av engångsbelopp efter kapitalisering av årsavgiften.
Prop. 198l/82: 130 317
Den föreslagna avgiftsgränsens höga läge framgår av att den redan vid lägsta normaltaxa. 14 kr per 10 kW installerad effekt, ger en årlig bygdeav- gift av 7000 kr. varav avgiftsdelen till fisket enligt utredningens förslag utgör 1050 kr. (15%). Om denna årliga avgiftsdel till lisket omräknas till engångsbelopp genom kapitalisering skulle följaktligen 26250 kr kunna tillföras fisket. Det är med andra ord väsentliga avgifter som undandrages fisket om utredningens förslag följes.
Utredningens uppfattning om de mindre. anläggningarnas inverkan på motstående intressen synes genomgående vara föga eller inte alls giltiga då det gäller fiskeförhållandena. Småkraftverkens inverkan på fisket skall därför här kommenteras särskilt.
1 de mindre vattendragen byggdes dammar med sågar. kvarnar och småningom bykraftverk långt innan man utvecklat teknik för utbyggnader i de stora älvarna. En stor del av de ännu kvarstående dammarna och kraftanläggningarnz't har tillkommit före vattenlagen och i varje fall under en tid då inget fritidsfiske tillmätte harr- och öringströmmar ett högt rekreationsvärde. Längs alla landets kuster har havsöringåar överbyggts utan egentliga åtgärder till skydd för vandringsliskbestånden.
De stora älvarna överbyggdes i regel långt senare och efter prövning enligt vattenlagen. varvid kraftlöretagen ålades omfattande fiskevårdsåt— gärder vad gäller vandringslisk. Den nämnda skillnaden mellan småvatten- dragen och de stora älvarna i fråga om hänsyn till fisket är således histo- riskt betingad.
Under senare år har stora belopp av allmänna medel använts för restau- rering av nedlagda flottleder och för att vid nedlagda sågar. kvarnar och bykraftverk öppna dammarna och göra vattendragen tillgängliga för vand- ringsfisk. .
Det torde vara helt uppenbart att kraftutbyggnad i småvatten måste anses förorsaka långt större fiskeskador per installerad effektenhet än de stora anläggningarna. s.k. minikraftverk är just nu aktuella. [ Sverige utreds minikraftverkens lönsamhet av VAST (Svenska kraftverksförening- ens stiftelse för teknisk utveckling). VAS'I' definierar minikraftverk som anläggningar med effekt mellan 100 och | 500 kW. Gränserna har satts med hänsyn till att mindre anläggningar anses vara klart olönsamma medan större anläggningar är så speciella att de inte lämpar sig för standardise- ring. Minikraftverken faller långt under gränsen för avgiftsplikt enligt föreliggande förslag till avgiftsbeläggning (5 000 kW).
Mest aktuellt inom minikraftvcrksprogrammet är restaurering av ned- lagda äldre småkraftverk och komplettering av utbyggnadsgraden vid småkraftverk som ännu är i drift. Senare i planeringen ligger nyanläggning- ar i småvattendrag.
Modern vattenkraftutbyggnad i mindre vattendrag kan förutsättas bli lönsam framför allt i närheten av befolkningskoncentrationer. där elkraften kan utnyttjas utan höga överföringskostnader. Det förefaller ofrånkomligt att detta måste medföra svår konflikt med särskilt fritidsfiskets intresse av närbelägna strömvatten.
Små anläggningar kan antas få svårt att bära kostnaderna för mera omfattande åtgärder för fisket. Möjlighet till avgiftsbeläggning bör emeller- tid finnas. Den av utredningen föreslagna gränsen för avgiftsplikt skulle innebära att flertalet för fisket attraktiva harr- och öringvatten skulle kunna byggas över utan avgiftsbeläggning. Ur fiskevårdssynpunkt finns ingen anledning att dra en undre gräns för avgiftsplikt.
5. Förslaget till dimensionering av fiskeavgiften
Prop. 1981/82: 130 318
Den andel av bygdeavgiften som enligt utredningen bör tillkomma fisket har framräknats genom jämförelse av summan av alla årligen utbetalade fiskeavgifter i landet med motsvarande summa av alla regleringsavgifter. Dessa årsbelopp är emellertid resultat av domstolsutslag i vattenmål under mer än ett halvsekel. ] bästa fall .lttrycker utredningens förslag till dimen- sionering av avgiften således en anpassning till domstolarnas medelupp- fattning under en i sammanhanget mycket lång tidsrymd. Därmed torde den på detta sätt framräknade procentsatsen till fisket inte titan vidare kunna anses avspegla nu rådande uppfattning om fiskets relation till andra motstående intressen som dessa kommer till uttryck i regleringsavgiften. Föreslagen procentandel kan redan av dessa skäl ifrågasättas. Föga torde för övrigt vara att vinna genom en anpassning av fiskets procentandel till nuvarande uppfattning. Av vad som ovan anförts (punkterna 3 och 4) torde framgå att ett företags inverkan på fiskeförhållandena måste bedömas på annat sätt än dess inverkan på bygdeförhållandena i allmänhet.
Låsningen av fiskeavgiften till en fast procentandel av bygdeavgiften är således olämplig. Avgift till fisket böri stället beräknas särskilt och bör då. liksom i gällande vattenlag. ställas i relation till omfattningen av de åtgär- der för fisket som sökanden har att utföra eller bekosta.
B. Avgifter och åtgärder motsvarande VL 2z8 Lagförslaget innebär möjlighet att utdöma särskild avgift för fiskebe- främjande åtgärder även i vatten angränsande till av vattenföretag berört område. Detta får ses som en fördel för fisket i de fall meningsfulla åtgärder ej är möjliga inom påverkningsområdet.
Emellertid bör finnas möjlighet till uppföljning av effekten av utförda åtgärder under en prövotid. Detta kan gälla såväl åtgärder finansierade genom avgift enligt 11 kap. 5 & som åtgärder till skydd för fisket enligt 3. kap. 12 &. Kostnadstäckning för uppföljning av åtgärder bör således säkras i lag.
Fiskeriintendenten i Mellersta distriktet: 2 kap.8 & VL. Förslaget innebär en klar förbättring när det gäller möjlig- het att utföra meningsfulla fiskevårdande åtgärder i vattensystem. Nuva- rande lagrum innebär att 2:8-avgifter i princip bara kan användas för fiskevårdande åtgärder i det direkt skadade vattendraget. vilket ofta är en större älv. Med tanke på att de flesta större älvarna redan är praktiskt taget helt avtrappade genom regleringsdammar. blir åtgärderna ofta menings- lösa. eftersom den ursprungliga fiskfaunan som dominerats av laxartad fisk. till största delen ersatts av för människan ointressanta arter — t.ex. mört och gädda. Endast i undantagsfall har framsynta vattenrättsdomare försökt ändra praxis genom att tillåta viss verksamhet i bivattendrag under åberopande. att positiva nedströmseffekter kan uppnås i det skadade hu- vudvattendraget. Med den ny formuleringen finns möjlighet att utföra åtgärder även i bivattendragen. varför effekten av åtgärderna dels kan bli självrcproducerande bestånd av laxartad fisk. dels medförajust den posi- tiva nedströmseffekt i det skadade vattendraget. som ibland åberopas.
2 kap. 10 & VL. Betänkandets förslag innebär. att" de nuvarande lagrum- men 2:10 och 4:14 samordnas i en avgift. bygdeavgiften. Förslaget medför också en begränsning av de företag som kommer att omfattas av denna avgift. Således föreslår utredningen dels att mindre kraftverk undantas helt från avgiftsskyldighet. dels att endast den installerade effekten avgiftsbe- läggs. samt slutligen. att avgiften reduceras vid toppeffekt. Ur miljöpåver- kande synpunkt är förslaget synnerligen negativt. Avgiftsbefrielsen för de mindre kraftverken är mycket olycklig. eftersom ett mycket stort antal
Prop. 1981/82: 130 | 319
sådana kraftverk effektivt trappar av de mindre vattendragen. och därige- nom gör stor skada på vandringsfiskbestånden. Ur fiskeribiologisk syn- punkt finns ingen som helst anledning skilja mellan små och stora kraft- verk. cftcrsom deras negativa effekt är lika stor i de enskilda vattendragen. Förslaget att avgiftsbelägga endast installerad effekt innebär att man sätter likhetstecken mellan kort- och långtidsregferingar vid avgiftsberäkning. Sambandet är betydligt mer komplicerat än så. varför förslaget inte medför någon "nettoförbättring". Diskrepansen mellan effekten av kort- och lång- tidsreglering blir ännu mer uttalad när det gäller förslaget till minskad avgift vid toppeffekt. De förhållanden. när detta förslag kommer att kunna tillämpas. kännetecknas av hård korttidsreglering. som ur fiskesynpunkt medför en klar försämring av miljön. Det är orimligt att detta förhållande skall premieras med lägre avgift. samtidigt som fiskerimyndigheterna i vattenmålsarbetct driver principen att korttidsregleringar bör inskränkas. och åtminstone sommarperioden helt bör undandras från sådan typ av regleringsverksamhet.
Totalt sett för dessa två lagrumsförslag (228 och 2: 10) tycks inte betän- kandet medföra någon entydig förbättring. då fördelarna med 2:8-avgiftcns utvidgade användning motverkas av nackdelarna med bygdeavgiftens till- lämpning.
I-"ixkcriintendenten i Östra distriktet: Vattenlagsutredningen föreslår att s. k. bygdeavgift skall dömas ut för vattenkraftverk och sjöregleringar. 15 procent av bygdeavgiften skall som en motsvarighet till nuvarande avgifter enligt 2 kap. 10 & vattenlagen inbetalas till fiskeristyrclsen att användas för att främja fisket inom landet.
Stora och betydelsefulla delar av fiskevården i vårt land finansieras för närvarande helt eller delvis med s. k. 2:10 medel. Så är exempelvis fallet med lax- och havsöringsodlingen i Ljungan och Dalälven. vilken är av betydelse för bl.a. kust- och havsfisket i östra distriktet.
Det är med hänsyn härtill av största vikt för fiskeintresset "att de medel som framdeles kommer att inflyta till fiskets befrämjande inom landet som procentandelar av utdömda bygdeavgifter inte blir mindre än nuvarande 2:10-avgifter. '
l 1 kap. 5 & i lagförslaget tillstyrkes eftersom paragrafen ger möjlighet att använda lokala fiskeavgiftsmcdel till åtgärder i bivattendrag eller angrän- sande vattensystem. Detta kommer att medföra en effektivisering av den lokala fiskevårdsverksamhcten.
Fixkeriintendenten i Övre södra distriktet: Ifråga om avgifter för främ- jande av fisket inom landet är försämringen uppenbar.. Den särskilda fiskeavgiften enligt 2 kap. 10 & föreslås försvinna och ersättas med 15 ')? av en allmän s.k. bygdeavgift. som skall utgå endast för vattenkraftverk. Avgiften skall utgå per enhet om 10 kW installerad effekt intill 150-% av medelvattenföringen och per enhet om 20 kW därutöver. Den skall ej utgå om antalet enheter understiger 500. dvs. vid 5 000 kW intill en utbyggnads- grad av l5()(176' av medelvattenföringen. Förslaget ger icke rättvisa ur fis- kcts synpunkt. ] många fall. t. ex. när det gäller lax- eller storöringsförande vatten. kan fiskeskadan av en överbyggnad bli mycket stor medan övriga skador kan vara små. Ej heller täcker förslaget nöjaktigt in regleringsska- dor och i vart fall icke sådana som sammanhänger med reglering för annat ändamål än kraftgeneration. Den undre gränsen för avgiftsplikt har därtill satts så högt att icke blott minikraftverk utan även betydligt större sådana befrias från avgift. Sannolikt förorsakar de kraftverkskategorierna relativt större fiskeskador än de stora kraftverken och är därtill mycket vanliga.
Prop. 1981/82: 130 320
Sådana överbyggnader utgör ett ytterst allvarligt hot icke blott mot bestån— den av storvuxen sjööring titan även mot bestånden av strömöring oclt harr. dvs. mot fiskarter som tillmäts största värde för fritidsfisket. Som exempel kan nämnas att Värittlands län fn har ett 35-tal sjöar med stor- öringbestånd. Lekplatserna är belägna i tillrinnande vattendrag. som i de fiesta fall icke är större än att en överbyggnad ickc sktillc vara avgiftsplik- tig. inom parentes mä tilläggas att många av dessa vattendrag redan är överbyggda men att bestånden överlever på grtind av läckage eller andra ofullständigheter i överbyggnaden.
Det synes vara riktigast att en fristående fiskeavgift bibehålles och att den utgår för alla typer av vattenföretag som vållar fiskeskada av någon betydelse. Avgiften här liksom hittills dimensioneras med hänsyn till ska- dans storlek och till omfattningen av skadeförebyggande åtgärder. Till förenkling av administrationen bör avgiften i undre delen av registret utgå som kapitaliseral engångsbelopp. Utredningens förslag härutinnan kan således ej tillstyrkas.
Fiskcriintendt'nten i Nedre sözlru distriktet: Nuvarande 2: 10 avgift för främjande av lisket inom landet ersätts med en viss del. 15 procent. av en s. k. bygdeavgift. .
Visserligen räder ofta ett visst-förhållande mellan den skadliga inverkan på fisket och på övriga intressen. Men det finns fall t.ex. i lax- haVsöring- förande vatten där inverkan i övrigt kan vara liten men där påverkan på lisket kan ha mycket stora och '.'ittomfattant'le konsekvenser. I dessa fall blir det omöjligt att få en relevant andel av avgiften till lisket.
Enligt tilläggsdirektiv |974-09-20 bör man överväga att i en ny vattenlag införa en enda avgiftstyp som i princip skall omfatta alla företag enligt vattenlagen. Utredningen har inte kunnat finna former härför utan har tvärt om inskränkt den s.k. bygdeavgiften att gälla endast kraftverk. Regleringar utan kraftverk skulle alltså stå utanför. Ur fiskesynpunkt är detta inkonsekvent. I varje fall måste såväl kraftverk som regleringar vara avgiftsskyldiga. ] andra sammanhang i utredningen talas om att olika vattenföretag skall jämställas. Från allmän synptinkt bör därför varje före- tag. oaktat dcss syfte. bidraga för att lindra effekterna av sina verkningar inom berörd bygd. Det finns inga skäl varför endast en typ av företag skall åläggas gottgörelse i detta avseende.
En avgift baserad på effekten torde inte återspegla den faktiska inverkan på allmänna intressen merän en ren skälighetsbedömning. där efter hand praxis ger vissa normer. och där samhällets syn på värdet av olika all- männa intressen frän en tid till en annan kan få bli mer avgörande.
Utredningens förslag i denna del kan därför icke tillstyrkas. Avgiften enligt 11: 1 skall kunna omfatta alla företag enligt vattenlagen. Storleken av avgiften bör kunna bedömas efter vad som från fall till fall kan anses vara skäligt. Andelen som skall betalas in till fiskestyrelsen enligt ll:4 skall om särskilda omständigheter föreligger kunna överskrida 15 procent.
Mot förslaget i l l; _5 finns inget att erinra. Det är en fördel att åtgärderna icke är bundna helt till det vattenområde som är direkt berört titan får användas även i angränsande vattensystem. '
K:mcessinristiämndgii _lör miljöskydd: Nämnden vill med avseende på utredningens förslag beträffande avgifter (l 1 kap. VI,-förslaget) ifrågasät- ta. om inte bygdeavgiften bör index-regleras i syfte att minska behovet såväl av omprövning av avgiftsbeslut som av ändringar i avgiftslatituden.
Prop. 1981/82: 130 321
Länsstyrelse/z i Skaraborgs län: 11 kap. 1 s Lagrummet föreslås innehålla föreskrift om att i beslut om tillstånd till vattenkraftverk så skall kraftverkets ägare förpliktas att årligen erlägga en viss avgift. benämnd bygdeavgift. Sättet för bcräknandet av avgiftens storlek medför att inte alla vattenkraftverk kommer att behöva erlägga någon avgift. '
Utredningens förslag om bygdeavgift slår fast den riktiga principen att den som bl.a. påverkar naturmiljön negativt är skyldig att i viss mån kompensera det intrång som åstadkommes.
Länsstyrelsen anser emellertid att det främst ur naturvårdssynpunkt vore lämpligt om bygdeavgift även skulle kunna tas ut för sådana vatten- kraftverk som enligt utredningsförslaget kommer att undantas från att erlägga bygdeavgift. Enligt länsstyrelsens mening torde även vattenkraft- verk av sistnämnda storlek kunna välla betydande skador på ur natur- vårdssynpunkt värdefulla områden. Enligt länsstyrelsens mening borde även andra vattenföretag som förväntas få sådan inverkan på naturmiljön kunna åläggas att erlägga en avgift för åtgärder som kompensation för de skador ingreppet såvitt nu är fråga kan ha vållat.
Länsstyrelsens uppfattning att även smärre kraftverk kan åstadkomma skada och därför bör vara avgiftspliktiga får visst stöd i vad utredningen anfört i motiven till omprövningsinstitutet (15 kap: sid. 182). Omprövning av en gång givna tillstånd till vattenföretag måste enligt utredningen kunna tillämpas på alla vattenföretag — markavvattning undantagen — oavsett storlek och belägenhet. Det framhålles vidare att bl. a. mindre reglerings- företag ibland tydligen vållar problem från framför allt fiske-. naturvårds- och recipientsynpunkt.
11 kap. Sä [ lagrummet föreslås en möjlighet att efter viss tid kunna justera bygdeav- giftens storlek. Koncessionsnämnden har tillagts befogenhet att efter ansö- kan från vederbörande göra den ändring som kan anses erforderlig.
Då. i enlighet med vad ovan föreslagits. länsstyrelsen ansett att även mindre kraftverk och andra vattenföretag skall kunna åläggas att betala bygdeavgift. anser länsstyrelsen det bör för sådana vattenföretag kunna ankomma på länsstyrelsen att i stället för koncessionsnåmnden få vidtaga erforderligajusteringar av bygdeavgiften, i varje fall då företagen är av den storlek att de enligt förslaget handlägges av länsstyrelsen.
Länsstyrelsen har i övrigt ingen erinran mot förslaget i förevarande kapitel.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län : Utredningen har_berört frågan om fördelning av bygdeavgiftsmedel mellan olika län. Erfarenheter visar att samförståndslösningar ibland kan vara svåra att uppnå med tidigare förfa- rande. Länsstyrelsen föreslår att fördelning sker vid domstol i samband med övrig skadereglering. Länsstyrelsen förutsätter vidare att en övergång till en enda s.k. bygdeavgift inte skall innebära en begränsning för länssty- relsen jämfört med nuvarande regleringsmedel enligt 4 kap. l4å vatten- lagen, vare sig ifråga om medelstillgång eller dispositionsmöjlighcter för bygdens utveckling. Den vidgade möjlighet att utnyttja medlen i bl.a. regionalpolitiskt syfte som f.n. torde övervägas ijordbruksdepartementet betraktar länsstyrelsen som mycket värdefull.
Länsstyrelsen i Jämtlands liin: Avgiftssystemet enligt vattenlagen be- handlades i ctt delbetänkande (SOU 1972: 14) Revision av vattenlagen Del
21 Riksdagen l98l/82. I saml. Nr 130. Bilagedel
Prop. 1981/82: 130 322
2. Ersättningar. avgifterm. m. Länsstyrelsen avgav den 11 september 1972 yttrande till regeringen över detta betänkande. Av skäl som utredningen berört i det nu framlagda slutbetänkandet fick utredningen emellertid ge- nom tilläggsdirektiv i uppdrag att ånyo utreda frågan om ett nytt vatten- rättsligt avgiftssystem. som bör vara mer enhetligt och omfatta alla typer av vattenföretag. 1 nu framlagt förslag begränsar sig utredningen till kraftföretagen. "ef— tersom det trots allt i första hand är dessa som kan påverka bygdens förhållanden i någon mera betydande (_)mfattning". Enligt förslaget avgifts- belägger man kraftverk efter en norm som är en funktion av verkets effekt. För att fa ett korrektiv mot för höga avgifter vid högt utbyggda kraftverk har utredningen funnit att den installerade effekten bör vara avgiftsgrun- dande i sin helhet endast intill 150 procent av effekten vid medelvatten- föring. medan överskjutande effekt föreslås avgiftsgrundande endast bc- träffande halva sin storlek. Utredningen har föreslagit en avgiftslatitud mellan 14 och 40 kronor och anser sig därigenom ha tagit skälig hänsyn till att "allmän" fiskeavgift. motsvarande nuvarande 2: It)-avgift. skall ingå i den enhetliga bygdeavgif- ten ävensom förmodligen till en viss antagen penningvärdesförändring. Avgiftsbeslutcn skall liksom f.n. enligt förslaget gälla i tio år i sänder. något som i förevarande sammanhang kan vara en lång tid. I sitt förutnämnda yttrande framhöll länsstyrelsen den stora betydelse regleringsavgifterna har för kommunerna i bygder. där som fallet i stor utsträckning är i Jämtlands län. vittomfattande regleringsföretag är lokali— serade. Länsstyrelsen underströk också den utomordentliga vikten av att nya bestämmelser om avgifter inte får innebära någon försämring för bygdeintressena eller för andra skadelidande i förhållande till vad f.n. gäller. Länsstyrelsen uttalade sig också kritiskt i fråga om undantagandet från bygdeavgift av företag under en viss. alltför hög avgiftsgräns. Länsstyrelsen vill nu återkomma till bl.a. dessa spörsmål. l betänkandet har anförts bl.a. att utan särskilda korrektiva bestämmelser skulle en ren kraftverksavgift som den föreslagna komma att medföra en omfördelning av avgiftsmedel från reglerings- till kraftverksbygder. Även om den totala avgiften för en reglerad älv skull bli ol't'irz'indrad i förhållande till vad nu gäller. är en sådan avgiftsförskjtitning givetvis inte acceptabel. l betänkandet anförs härutinnan att förekommande regleringar bör på så sätt beaktas att den myndighet. som fastställer avgiften för kraftverk — enligt förslaget är fråga om företag på regerings- resp. konces- sionsnämndsnivi't som avgiftsgrundande — i avgiftsbeslutet anger till hur stor del avgiften hänför sig till kraftverket samt till annat vattenföretag som betjänar detta. alltså till eventuella regleringar. i de fall dådet är påkallat. För Jämtlands läns del torde detta vara påkallat i mycket stor utsträckning. Fördelningen är självfallet en mycket ansvarsfull uppgift. 1 det fortsatta lagstiftningsarbetet bör den bli föremål för ytterligare överväganden och lämpligen för detaljutformning. Länsstyrelsen är av samma uppfattning som utredningen i fråga om bibehållande av möjligheten för regeringen att på ett friare sätt. med hänsyn till skäligheten och övriga omständigheter i de särskilda fallen. förordna om utgivande av villkorsmedel. Enligt förslaget utgår ej bygdeavgift. om antalet avgiftspliktiga enheter understiger femhundra. Länsstyrelsen anser i likhet med bl.a. l'iskeriintendenten att denna av- giftsgräns trots vad utredningen anfört ligger för högt och detta inte bara
Prop. 1981/82: 130 323
-med hänsyn till inverkan på fisket utan även från andra allmänna syn- punkter. Möjlighet till avgiftsbeläggning även av mindre kraftverk bör därför finnas och frågan måste övervägas ytterligare.
Vad gäller förslagets relationer i övrigt till fiskeintressena får länsstyrel— sen hänvisa till de. delvis kritiska synpunkter. som framförts av fiske- nämnden. fritidsfiskarna och fiskeriintendenten.
I fråga om den "allmänna" fiskeavgiften. som avses ingå som en procen- tuell kvot i bygdeavgiften och tillföras fiskeristyrelsen. är det enligt läns- styrelsens uppfattning inte tillfredsställamle om dessa medel utsätts för stark "utspädning" genom användning inom riket i allmänhet. Länsstyrel- serna måste tillförsäkras ett avgörande inflytande över sättet att använda dessa medel. som kan uppgå till betydande belopp och vara av stor vikt för bygdens utveckling. Medlen måste därför tillföras länsstyrelsen för att användas på sätt denna finner lämpligt. Är detta inte möjligt. skall i allt fall i nya lagen anges. att behoven inom den bygd. varifrån medlen närmast härrör. skall prioriteras.
Även om det inte har legat inom utredningens ttppdrag att applicera sina överväganden om bygdeavgift även på vattenregleringsföretag från tiden före ikraftträdandet av l9l8 års vattenlag. vill länsstyrelsen likväl begagna tillfället att rikta uppmärksamheten mot den oformlighet. som på sätt utvecklats i ett yttrande från Krokoms kommun föreligger beträffande den betydelsefulla men till följd av "marginella" tidsförhz'illanden icke avgifts- pliktiga regleringen av sjön Hotagen. Frågan härom bör från rättvisesyn- punkter om möjligt ytterligare uppmärksammas.
lnte heller frågan om utformningen av bygdebegreppet enligt 4 kap. rss vattenlagen har omfattats av denna utredning. Länsstyrelsen vill emeller- tid — med hänsyn till de svårigheter. som i praktiken visat sig förekomma vid tolkningen av bygdebegreppet i samband med fördelning av vattenreg- leringsmedel — betona att det är angeläget att frågan utredes i särskild ordning.
En sådan utredning bör även innefatta spörsmålet om man kan ändra systemet så att det blir möjligt att förordna om vattenregleringsmedel för "bygdeändamål" direkt till viss kommuns förfogande.
Liinxsrwwlu'n [ lf'iisn'rlnmens län: Länsstyrelsen har i skilda samman- hang pekat på den betydelse avgifter enligt vattenlagen har för bygder som berörs av vattenkraftutbyggtmder. De kommuner som hårdast drabbats av utbyggnader är huvudsakligen avfolkningskommuner med svag ekonomi. Särskilt regleringsavgiftsmedlen. men också de s.k. villkorsmcdlen där sådana förekommit. har varit en förutsättning för att dessa kommuner i den omfattning som skett kunnat tillgodose medborgarnas krav på sådan sam- hällsservice som vägbelysningar. vatten- och avloppsanläggningar. sam— lingslokaler. idrottsplatser och andra anläggningar för gemensamma be- hov. Myeket har uppnåtts med hittills tillgängliga medel men efterfrågan på bidrag till angelägna ändamål visar ingen minskning. Erfarenheterna ger vid handen att. sedan i en bygd bidragsbchov av nyss angivet slag tillgodo- setts. andra ändamål blir aktuella ofta med relativt sett större medelsbe- hov. Länsstyrelsen vill här särskilt peka på sådant som åtgärder och forskning till gagn för näringsliv. kommunikationer. miljöskydd. kulturliv och friluftsliv. Sådana ändamål har också vattenlagsutredningen i ett tidi- gare betänkande angett som angelägna.
Behovet av avgiftsmedel torde sålunda bestå oförminskat. Mot bak- grund härav är det viktigt att ett nytt avgiftssystem med nya beräknings— normcr inte innebär minskning av utgående avgifter eller begränsning i
Prop. 1981/82: 130 124 avgiftsskyldigheten beträffande nya företag. Utredningen betonar att be— räkningarna utgått från i huvudsak oförå'indrad avgiftsnivå. Länsstyrelsen förutsätter att detta blir utgångspunkten också vid förslagets tillämpning på omräkning av avgifterna för befintliga kraftft'frretag.
Utredningen ger i betänkandet exempel på utfallet av föreslagna nya bcräkningsnormer. Exemplen från befintliga kraftverk i Umeälven visar klart behovet av att * som föreslås —- i avgiftsbesltttet anges till blir stor del en avgift hänför sig till kraftverket och till annat vattenföretag som betjänar detta. 1 t. ex. Storumans kommun. där stora årsregleringar nu ger betydande regleringsavgifter. skulle avgifter från befintliga kraftverk inte på långt när ge samma utfall. Med förslaget i l [ kap. 2.5 andra stycket har utredningen anvisat vägen för att eliminera denna olägenhet. Länsstyrel- sen understryker betydelsen av denna bestämmelse. Kompletterat med en föreskrift motsvarande nuvarande II? i l953 års '.rvgiftskungörclse om fördelning av avgiftsmedel mellan flera län synes förslaget ge tillräckliga garantier för att en regional om!-fördelning inte blir följden av det nya systemet.
Länsstyrelsen noterar som positivt att utredningen klart tagit ställning för att ändringar i penningvärdet skall kunna utgöra ett kriterium för ändring i avgiftsskyldigheten. Den oklarhet som tidigare rått på den punk- ten har varit otillfredsställande. Västerbottens länsorgan för vattenkraft- frågor har i sitt yttrande föreslagit att avgiftslatitudens övre gräns höjs från 40 till 50 kronor för att ge bättre utrymme för en sådan penningvärdesan- passning. Också länsstyrelsen vill framhålla behovet av en relativt vid avgiftslatitud för att den angivna anpassningen skall kunna ske.
Utredningen föreslår att nuvarande fiskeavgift enligt 2 kap. tas vatten— lagen slås samman med bygdeavgiften och att viss del av denna. lif-?. används till fiskefrämjande åtgärder i landet. Länsstyrelsen har inte något att invända härernot.
Beträffande återstoden av bygdeavgiften avses denna sotn hittills använ- das till förebyggande och gottgörande av oförutsedda skador och för till- godoseende av annat ändamål i berörd bygd. Utredningen har inte gått in på någon närmare precisering eller exemplifiering av begreppet ”annat ändamål". Det synes vara utredningens mening att detta får ske i admini- strativ ordning. Det är också länsstyrelsens uppfattning att dessa bestäm— melser bör utfärdas i sådan form att de lätt kan revideras. l'irfarenhcten visar — som länsstyrelsen inledningsvis i detta avsnitt anfört — att ändamå— len föråndras och nya användningsområdcn tillkommer. Länsstyrelsen är osäker om utredningen med utbyte av begreppet "allmänt ändamål” enligt nuvarande lagtext till "annat ändamål" enligt förslaget avser någon för- ändring av ändamålsbestämningen. Då detta i varje fall inte kommenterats i förslaget torde ordbytet inte ha skett i sådan avsikt. Länsstyrelsen ifråga- sätter dock om inte uttrycket "annat ändamål” kan vara att föredra. då det skttlle ge möjlighet till en önskvärd vidare tolkning.
[ l972 års delbetänkande behandlade utredningen frågan om en närmare avgränsning av begreppet "bygd som beröres av regleringsförctag'.. Ut- redningen anförde att begreppet borde ges en vid tolkning och att riktpunk— ten borde vara att medlen skulle användas där de bäst behövdes inom utbyggnadsomrädena. Av denna anledning tog utredningen avstånd från en under utredningsarbetet framförd ståndpunkt att avgiftsmedlen skulle kny- tas till den kommun som berördes av ett kraftföretag. Länsstyrelsen in— stämde i ett yttrande över 1972 års förslag i att bygdebegreppet borde ges en vid tolkning. Ett regleringsföretag medför inte bara direkta verkningari
Prop. 1981/82: 130 325
omedelbar närhet av regleringen utan har ofta också indirekta följder för ett avsevärt större område. Att knyta bygdebegreppet till kommunområde ansåg länsstyrelsen inte lämpligt. då t. ex. ett regleringsmagasin inte bara berör området kring magasinet utan även vidsträckta områden nedströms. Läget växlar här kommuner emellan och länsstyrelsen ansåg inte att byg- debegreppet borde låsas genom en sådan definition.
[ nu föreliggande förslag har frågan inte behandlats och uttrycket "bygd som beröres av företaget" har behållits oförändrat. Västerbottens läns- organ för vattenkraftfrågor har emellertid i sitt yttrande vidhållit sin tidi- gare uppfattning att ordet "bygd" bör utbytas mot "kommun". Länssty- relsen hänvisar till vad ovan anförts och kan inte stödja länsorganet i detta avseende.
L('i/is's'ryre/Xwi f Norrbottens län: Ändamålsbeslåmmelserna beträffande nuvarande vattenregleringsmedel har enligt lI kap. 45 i utredningens lagförslag inte blivit föremål för någon omarbetning. Länsstyrelsen vill härvidlag endast konstatera att ändamälsbestämmelserna. enligt länssty- relsens uppfattning. även medger att regleringsmedlen kati användas till kompensationsåtgärder inom naturvårdens och friluftslivets områden.
Utredningen föreslog i sitt delbetänkande (SOU 1972: 14) Revision av vattenlagen. del 2. Ett nytt avgiftssystem. att regleringsavgiften skulle ersättas med en bygdeavgift. Efter kritik från bland andra länsstyrelsen i Norrbottens län framhöll föredragande statsrådet i prop. l974: 83 att för- slaget om bygdeavgift inte var godtagbart framför allt från regionalpolitisk synpunkt då förslaget skulle medföra en omfördelning av medlen från glesbygden i övre Norrland till södra Sverige. Bland annat på grund härav genomfördes inte utredningens förslag till bygdeavgift. Utredningen har i sitt slutbetänkande anfört att förslaget om bygdeavgift har missuppfattats till sin innebörd. De i 1972 års utredning använda exemplen avsåg inte att visa hur avgifterna för de befintliga företagen skulle bestämmas i det nya systemet. Avgifterna för dessa företag avsågs skola bli i stort sett oföränd- rade. Den befarade regionala omfördelningen i fråga om befintliga företag skulle således inte inträffa. Ej heller skulle den skeva fördelningen mellan olika älvar som redovisades i exemplen bli följden vid en tillämpning på nya företag av det nya systemet. Tvärtom skulle det nya systemet medföra betydligt större avgifter för tillkommande effektutbyggnader än det nuva- rande. Då flera sådana utbyggnader väntas ske i Lule älv torde länsstyrel- sens bedömning inte vara korrekt. Utredningen föreslår därför en något reviderad form av bygdeavgift där kraftverk belägges med en avgift i förhållande till kraftverkets effekt.
Länsstyrelsen vill i anledning härav anföra följande. För kraftföretag i Norrbottens län inflyter årligen regleringsavgifter en- ligt 4 kap. l4—15åiä VL med i runt tal 4 miljoner kronor. Av detta belopp faller drygt 3.5 miljoner kronor på Luleälven och ca 500000 kronor på den bygd som ligger inom Skellefteälvens nederbördsområde (Arjeplogs och Arvidsjaurs kommuner). Avgifterna har i ej obetydlig omfattning fonderats för att gottgöra ifrågakommande enskilda intressen för skador som ej är ersättningsgilla enligt 9 kap. VL eller som av annan anledning inte ersatts i vattenmålen. Under senare år har därutöver betydande belopp utgått för sådana allmänna bygdebehov som sport och fritidsverksamhet. renskötsel. kulturella ändamål. turism. näringsliv. enskilda vägar. vägbelysning och elektrifiering samt fiskevård m.m. Länsstyrelsen anser sig har anledning att räkna med ett stort behov av avgiftsmedel även i framtiden.
De omfattande vattenregleringarna i Norrbottens län är i huvudsak
Prop. 1981/82: 130 326
lokaliserade till utflyttningsbygderna i länets inland. och de härav berörda kommunerna har genomgående en svag ekonomi. Tillgången på avgifts- medel är därför naturligen en förutsättning för fortsatta angelägna investe- ringar av allmännyttig karaktär. För glesbygdskomrnuner som Jokkmokk och Arjeplog är det av utomordentligt stor betydelse att få resurser som kan användas för att bygga upp ett underlag för den sysselsättning som krävs för att ge kommuninvånarna åtminstone någorlundajämförbara vill- kor med de som gäller för andra människor i landet. Jokkmokks och Arjeplogs kommuner lämnar i form av elenergi i från sig en stor resurs till folkhushållet. Det är självklart att en rimlig del av detta skall gå tillbaka till kommunen i form av för kommunen direkt användbara resurser. Länssty- relsen har under elva års arbete med regional utveckIingsplanering och därtill hörande konkret projektverksamhet fått klara belägg för nödvändig- heten av att kommuner av Jokkmokks och Arjeplogs karaktär måste ha vissa egna resurser som bas för kompletterande insatser av skilda slag i samband med strävandena att öka det näringslivsmässiga underlaget i kommunerna. Jokkmokk och Arjeplog har idag nästan inga sådana re- surser samtidigt som problemen är stora och lösningar på problemen ligger inom möjligheternas gräns. Länsstyrelsen vill erinra om att bakom de nuvarande bestämmelserna om regleringsavgifter ligger den uppfattningen att den vinst som ett företag ger ofta uppkommer på bekostnad av betydan- de naturförändringar i den omgivande bygden och olägenheter av skilda slag för befolkningen. och att det med hänsyn därtill ansetts rimligt att en del av denna vinst kommer bygden till godo i form av avgiftsmedel. Enligt länsstyrelsens mening har detta synsätt alltjämt starkt fog för sig.
Utredningen föreslår att nuvarande vattenregleringsmedel ersättes med en bygdeavgift och gör därvid gällande att det nya avgiftssystemet skttlle innebära fördelar för Norrbottens län i form av ökade avgifter. Länsstyrel- sen känner sig emellertid inte övertygad av utredningens resonemang. Utredningen redovisar inte vilket. utfall det föreslagna avgiftssystemet skttlle få på nya anläggningar. De av utredningen redovisade beräkningar- na har som utgångspunkt redan befintliga företag. Utredningen betonar att dessa beräkningar inte redovisar hur det nya systemet påverkar de befint- liga företagen. Länsstyrelsen drar emellertid den slutsatsen att om den föreslagna bygdeavgiften varit gällande under Lule älvs hittillvarande ut- byggnad sa skulle det inneburit att en lägre avgift utgått än vad som sker med nuvarande avgiftssystem.
Som framgår av vad länsstyrelsen tidigare anfört är vattenreglerings- medlen av mycket stor regionalpolitisk betydelse. Det är därför enligt länsstyrelsens uppfattning otänkbart att godta ett avgiftssystem som inne- bär att det ekonomiska läget för kraftverksbygderna i Norrbottens län kan försämras. Länsstyrelsen får därför föreslå att det nuvarande systemet med regleringsavgifter bibehålles i avvaktan på ett mera genomarbetat förslag till avgiftssystem där även de regionalpolitiska effekterna klart finns redovisade.
Länsstyrelsen anser tiden mogen att betrakta dessa avgiftsfrågor ur en annan synvinkel och vill därför i detta sammanhang framhålla följande.
I Norrbottens vattenkraftverk producerades år l977 något mer än l3 TWh. Sedan överföringsförlusterna frånräknats återstod därav till försälj- ning något över I2 TWh. Med ett. beräknat genomsnittspris om 13 öre/ KWh motsvarar denna elenergi ett försäljningsvärde om drygt |500 mil- joner kronor. Statens Vattenfallsve rks vinst på den i Norrbotten produce- rade vattenkraften har i debatten uppskattats till cirka 500 miljoner kronor.
Pr0p. 1981/82:130 327
Den i Norrbotten producerade vattenkraften inbringade 363 miljoner kro- nor till statsverket i energiskatt. De nu angivna beloppen skajt'imfifrras med de cirka 4 miljoner kronor som årligen i form av vattenregleringsmedel tillförs kraftverksbygdcrna och länet. Vattenregleringsmedlen uppgår såle- des endast till cirka en procent av energiskatten på den vattenkraft som produceras i Norrbotten. Härtill kommer att vattenregleringsrnedlen till sin natur är en ersättning till bygden för den skada som vattenkraftutbygg— naden medfört och skall användas för att kompensera bygden för den uppkomna skadan.
Enligt utredningens förslag ska vattenföretagen sättas in i det större sammanhang som den moderna samhälIsplaneringcn bildar t. ex. avseende regionalpolitik. fysisk riksplanering och energipolitik. Detta resonemang bör enligt länsstyrelsens uppfattning även kunna läggas till grund för tanke- gången att den bygd som producerar en för landet så värdefull resurs som vattenkraft även bör tillföras någon del av dess värde. Länsstyrelsen får härvid hänvisa till vad ovan anförts om betydelsen ur regionalckonomisk synpunkt att kommuner som Jokkmokk och Arjeplog får möjlighet att öka det näringslivsmässiga underlaget i kommunerna.
Mot bakgrund härav får länsstyrelsen föreslå att viss del av den statliga energiskatten får behållas inom länet och knytas till en utvecklingsfont'l som kan tas i anspråk för hela länets näringsliv. Härigenom skulle möjlig- heter ges att lösa problemen i bland annat Jokkmokks kommun inom vilken dock större delen av Norrbottens vattenkraft produceras.
VASO: Med undantag för vad som nedan anföres angående den föreslag- na ll kap. 5.5 samt den anmärkning som göres mot övergångsbestämmel- serna angående ll kap. har VASO ingen erinran mot utredningens förslag beträffande avgifter. — — —.
[ specialmotiveringen till ll kap. Sä bör klart utsägas att vid avgifts användande till fiskefrämjande åtgärder skall tillses att avgiften i första hand kommer dem till godo. vilkas fiske skadas av vattenföretaget. Det bör vidare utsägas att avgiftens anknytning till åtgärder för fiskets skydd innebär att samma principer bör gälla för båda kompensationsformerna: jämför 3 kap. lZä i VL-förslaget. Behovet av avgift bör således bedömas från fall till fall. Avgiftens storlek bör liksom kostnaden för åtgärder stå i rimligt förhållande till den förväntade nyttan för lisket. — — —
Specialmotiveringen till l4å lagen om införande av nya vattenlagen synes alltför knapphändig och det torde finnas anledning att med exempel åskådliggöra hur bestämmelsen bör tillämpas i förening med Il kap. 35 andra stycket VL-förslaget.
St't'llS/(ll s(inwrnus riksfk'ir/mml: Vattenlagsutredningen föreslår omkon- struktion av nuvarande system för regleringsavgifter och att avgifterna fortsättningsvis kallas bygdeavgift. Vad gäller själva namnändringen har SSR inte annat att erinra än att det i så fall också materiellt blir så att avgifterna återförs till bygden och då även till den samiska bygden. Hittills— varande regleringsavgifter. vilka utgått i icke ringa omfattning. har i det närmaste uteslutande använts för andra ändamål än samiska trots att det år samerna som ekonomiskt. näringsmässigt och kulturellt drabbats och dess- utom har i de flesta fall då samer sökt sådana medel ansökningarna som regel lämnats utan avseende eller reducerats kraftigt vad gäller ansökta belopp.
Oberoende av konstruktion för uttag av dessa bygdeavgifter finner SSR det oundgängligen nödvändigt att reglerna härför kompletteras på så sätt att viss del skall användas för samiska ändamål främst för utvecklandet av
Prop. 1981/82:130 328
kombinationsnäringsfång. Jfr att i Alaska får urbefolkningen del i vinst från exploateringar.
TCO: Det är av vikt att lagliga garantier finns för att behovet av liske- avgift alltid beaktas. Gränsen för vattenkraftanlåggningars befrielse från bygdeavgift är med hänsyn till fiskeintresset för högt satt. Enligt förslaget skall minimigrånsen för avgiftsuttag utgöras av 500 stipulerade beräknings- enheter. upptagna till |0 kW intill il50€>2 av |ågv.effekt och 20 kW för högre uttag. Det betyder att i varje fall alla anläggningar med mindre effekt än 5000 kW befrias från bygdeavgift (och följaktligen även fiskeavgift efter- som båda avgifterna sammanbakas). Rättvisan i en sådan utformning av avgiftssystemet kan starkt ifrågasättas. Allt för många småkraftverk — ofta med stor skadeverkan — uppnår inte det satta avgiftsstrecket. Som exem- pel kan nämnas att många av nuvarande småkraftverk i ]. län är utbyggda för mindre effekt än ] 000 kW. Trots den ringa effektstorlekcn är de ändå till stort men för fisket. Skadorna på fiskvandring och liskreproduktion är ofta lika omfattande för ett litet kraftverk som för ett stort.
En avgift för de ifrågavarandejämtländska småkraftverken skulle belöpa sig till 500—2000 kronor per st.. varav fiskeavgift enligt BO?-regeln 75— 300 kronor. Något hinder ur lönsamhetssynpunkt för uttag av små avgifter bör ej förekomma om betalning i kapitaliserad form kan tillåtas.
Frågan om avgifterna för småkraftverk kan få ökad betydelse i framtiden om nuvarande regeringens intresse för utbyggnad av minikraftverk vinner gehör.
Med anledning av vad ovan nämnts om gräns för uttag av bygde- och fiskeavgift anser vi att en bestämd minimigräns i princip bör slopas och att frågan om avgiftens uttagande Linder 500-enhetsstrecket bör få avgöras av tillståndsmyndigheten.
Vidare är det med avseende på allmän fiskeavgift uppenbart. att ett schablonmässigt uttag av avgift. till föreslagen storlek av l5'5'?-. inte alltid kommer att motsvara behovet. På grund därav bör det även i det fallet vara möjligt för tillståndsmyndigheten att bestämma en annan högre be- räkningsgrund. som därvid anges i utslaget.
Den allmänna fiskeavgiften skall enligt grunderna utgå till kompensation av fisket i landet. Av rättviseskäl. som riksdagen f. ö. godkänt i ett uttalan— de. skall vid användningen viss prioritering ske för betalande bygd. Det bör redan i lagen anges att det vid fördelningen av medlen tillses. att behoven inom den bygd varifrån medlen kommer i första hand tillgodoses.
Den föreslagna ändringen för utdömande av lokal fiskeavgift är lämplig. Dock bör formuleringen vara sådan att det medger förtursrätt vid medels- användningen för berörd bygd. Lagen bör ange att förvaltande myndighet vid fördelningen av medlen bör tillse att behovet inom den trakt och det vattensystem varifrån medlen kommer i första hand tillgodoses. Det bör principiellt vara en viss likformighet för disponeringen av såväl lokal som allmän avgift.
Svenska In.tjiäfis'kurwras (wrti-u.!förbmid: Den nuvarande särskilda fis- keavgiften enligt 2 kap. 10 & föreslås upphöra och i stället utgå med l5 '.??- av utdömda s. k. bygdeavgifter. För närvarande nyttjas 2: lt) medlen till fis- kets främjande i landet. P.g.a. inflationstakten urholkas avgiftens reella värde för varje år. enär en omprövning endast är möjlig vart 20:e år.
Den praktiska fiskevården bl. a. utplantering av lax. öring och ål finansi- eras till stor del av dessa medel. 5le har under en följd av år anvisats pengar för utsättning av ål i vissa insjöar. Medlen är ett värdefullt tillskott som komplement till andra finansieringsformer och bidrar till en ökad lönsamhet för det förvärvsmässiga fisket.
Prop. 1981/82: 130 329
Mot bakgrund av den betydelse som nuvarande 2: 10 medel har måste SlC avstyrka det avgiftsförslag som utredningen lagt fram under benäm- ningen bygdeavgift.
Det finns ingen rimlig anledning att undanta mindre anläggningar och övriga företag från att erlägga fiskeavgift. Alla typer av vattenföretag som orsakar skada för fisket bör avgiftbeläggas.
15 % av bygdeavgiften avses att användas för att främja fisket inom landet. Eftersom olika företag har mycket, varierande inverkan på lisket bör avgiften i stället beräknas med hänsyn till skadans storlek och inte sättas i relation till bygdeavgiften. Beträffande mindre belopp bör de kunna betalas in på en gång.
Utredningen har utgått ifrån att fiskeavgiften skall vara av samma stor- . leksordning som för närvarande. Inflationen har tyvärr inneburit att fis- keavgiften blir allt mindre värd. den bör därför uppräknas. Den föreslagna tidrymden för möjlig omprövning av avgiftens storlek från nuvarande 20 år till 10 är bör i stället värdesäkras genom indexreglering. Ett annat skäligt krav är att fiskeavgiften utgår i och med arbetena igångsättes och ej som föreslås. året efter det att tillståndet tas i anspråk. Skadeverkningarna på fisket kan vara kännbara redan under byggnadstiden.
Av en uppställning i betänkandet framgår att det föreslagna systemet med bygdeavgift får negativa konsekvenser för t. ex. Lule älv. Vattenom- rådet får ett mindre belopp med den nya beräkningsmetoden och det ärinte godtagbart att ett nytt avgiftssystem skall innebära reduceringar i landets mest utbyggda och kraftverksreglerade älv. Ett uttalat behov av insatser. inte minst på fiskesidan. finns i framtiden varför de ekonomiska resurserna måste säkras för direkta åtgärder. '
11 kap. 5.5 i lagförslaget tillstyrkes däremot eftersom åtgärder kan sättas in i biflöden och angränsande vattensystem. Förutsättningarna för ända- målsenliga och meningsfulla fiskevårdsåtgärder ökar väsentligt jämfört med nu gällande 2: 8 åtgärder. som är begränsade till endast det skadade vattenområdet.
Svenska OsrkIrstfixkurenus ('enfru/förbund: Enligt förslag i 11 kap. s4 skall bygdeavgift fastställas. 15 % av denna skall inbetalas till fiskeristyrel- sen för att främja fisket. istället utgår inbetalning av 2: 10-medel. SOC har ingen erinran mot förslaget under förutsättning att omläggningen inte med- för någon minskning av för fisket inbetalade medel.
[ 585 berörs skyldigheten att utge fiskeavgift som alternativ till fiskebe- främjande åtgärder. Förslaget ersätter nuvarande bestämmelser enligt kap. 2 äS VL. SOC hälsar med tillfredsställelse att avgiften skall kunna utnytt- jas inte bara som nu i det aktuella vattendraget utan också för åtgärder i angränsande vattendrag.
Av ä3 framgår att bygdeavgiften kan regleras efter 10 är bl.a. med hänsyn till förändring i penningvärdet. Motsvarande uppräkning synes ej kunna ske av ”särskild avgift för fiskebefrämjande åtgärder". Enligt SOC:s mening bör båda de berörda avgifterna vara värdesäkra. (')m avgif- terna skall få den effekt som avses är det nödvändigt att de blir index- bundna med årlig justering med hänsyn till penningvärdet. Föreskrift här- om bör enligt SOC:s mening införas i kap. 19.
Sveriges_fi'ilia'sjiskarex riks/i'jrbiuul: Utredningens förslag i 3 kap. 12.5 och 11 kap. 5ä innebär en klar förbättring i förhållande till nuvarande lagstiftning och tillstyrkes.
Utredningen föreslår i 11 kap. lä en särskild bygdeavgift. Av denna skall 15% inbetalas till Fiskeristyrelsen att användas för att främja fisket
Prop. 1981/82:130 330
inom landet. Förslaget innebär. enligt förbundet. en försämring jämfört med den avgift som f. n. utdömes enligt 2 kap. 10% vattenlagen. Förbundet föreslår därför att en särskild fiskeavgift skall ktmna utdömas även i framtiden och att avgiftens storlek skall bestämmas frän fall till fall med hänsyn till företagets inverkan på lisket. Förbundet kan inte heller accep- tera att fiskeavgift enligt förslaget skall utgå bara för större vattenkraftföre- tag. utan avgiften bör dömas ut i fråga om alla företag som har inverkan på fisket.
Norrlands nuturi'r'irn: Det torde vara erkänt att sjöregleringar i allmän- het mera skada bygden än själva kraftverkets utbyggande. Särskilt an- märkes att korttidsregleringar äro mera skadliga än andra regleringar. Bygdeavgift bör direkt knytas också till vattenregleringarna.
Bygdeavgiften bör icke vara lägre för enheter installerad effekt i den mån denna överstiger viss gräns. Stora anläggningar skada ofta förhållan- devis mera än små anläggningar. Och om en sträcka bygges ut i ett stort kraftverk i stället för fiera smä skulle enligt förslaget bygdeavgiften kunna bli lägre. vilket inte synes riktigt.
Grunden för utbjudande av bygdeavgift är mindre att belägga erhållande! av kraft med en sorts skatt än att ge den bygd som påverkas en allmän ersättning.
Det föreslås nu att bygdeavgiften skall kunna omprövas med vissa. ganska långa mellanrum. Emellertid påverkas det reella värdet av en bygdeavgift av inflationen; att inflationen kan väntas även i fortsättningen är väl tyvärr ovedersägligt. Naturvärnct föreslår därför att bygdeavgiften skall utgå med löpande förhöjning på grund av pengavärdets fall. För enkelhetens skull bör detta inte ske i små ändringar och med exempelvis omprövning blott vartannat år. Härav följer också att gränserna för byg- deavgifternas storlek skall kunna stiga. Att räkna ut höjningar enligt index lärer icke medföra mycket arbete.
S. k. särskilda villkorsmedel äro mycket befogade. Regelmässigt uppstå i bygden skador vilka icke kunna på vanligt sätt ersättas. Påverkan kan vara t. ex. att bygden uttunnas. varigenom bl. a. underlaget för gemensam— ma anordningar såsom trafik. skolor. affärer och mycket annat minskas. Det är också någonting som inverkar på den allmänna trevnadcn. vilken då bör ersättas.
Vattenbyggnad hindrar i regel också ofta att annan industriellt betonad verksamhet försämras eller åtminstone fördröjes. Villkorsmedlen böra därför regelbundet vara högt tilltagna. Detta bör komma till uttryck i lagtexten eller i varje fall i motiven mer än som skett.
På skäl som naturvärnet förut anfört bör sökande. som fått ansökan om vattenbyggnad avslagen men genom sin ansökan skadat verksamhet i en bygd. fä gottgöra denna skada. Denna gottgörelse mä av Regeringen be- stämmas efter en allsidig prövning. — — —
Att 15% av bygdeavgiften skall utgå för att främja fisket inom landet synes icke riktigt. Detta innebär att Norrland. som främst drabbas av vattenbyggnad. skall få betala medel. exempelvis till att främja fisket i Skåne och på västkusten. Förvisso kunna även dessa senare områden behöva medel för fiskevård. men då böra medlen inte knytas till avgifter från trakter som drabbas av vattenbyggnad utan medlen böra särskilt anslås över statsbudgeten.
Bergs kommun: System bör enligt kommunen tillskapas så att även regleringsdrabbade bygder i större utsträckning tillerkännes regleringsav- gifter. '
Prop. 1981/82: 130 331
Vidare finner kommunen det angeläget att avgifterna fortlöpande mer anpassas till penningvärdet genom indexreglering eller avsevärt tätare intervall för omprövning.
Det borde också ntrmera anses rimligt att kommuner ges möjlighet att själv handha och fördela utgående regleringsmedel. Ifråga om gemensam- ma "objekt" — typ Storsjön i Jämtlands län — bör fördelning på kom- muner kunna ske genom exempelvis tilldelning av medel i förhållande till kommuns strandinnchav.
Härjedalens kommun: I fråga om föreslagen bygdeavgift önskar kom- munen större självständighet gentemot kammarkollegiet i samband med avgiftens fastställelse och omprövning.
Vi tillstyrker däremot att fisket garanteras 15% av bygdeavgiften. dock under förutsättning att även denna del kommer berörd bygd till del ej "inom landet" som utredningen föreslår.
I detta sammanhang vill vi också förorda att bygdeavgiften skall arbeta- las till den kommun där kraftverksförctaget eller åtgärden i övrigt i huvud- sak är belägen. 'l'illständsmyndighcten kan i samband med prövning av avgiftens storlek i varje särskilt fall ange hur stor del som skall tillföras respektive kommun. Kommunerna är ntrmera i den storleken och utrustad med resurser att vi själva borde anses kompetenta avgöra användningen.
Dessutom vill vi förorda att avgiften från sökandesidan indexregleras för att avgiftens värde inte urholkas.
I den händelse bygdeavgiften även i fortsättningen skall förvaltas av länsstyrelsen vill vi förorda att innestående fondmedel ränteberäknas.
Kro/mms Amunt/m: Utredningens förslag om att ersätta nuvarande be— stämmelser för regleringsavgifter med kraftverksavgift måste för framtiden bedömas få negativa konsekvenser för våra områden: med stora regle- ringsingrepp. På sikt synes det även medföra en styrning av medlen från '"källomrädena".
Benämningen bygdeavgift torde vara ett godtagbart begrepp. om det följes av anvisningar om att bygderna med regleringsmagasin tillförsäkras ersättningar som ej medför försämringar i relation till nuvarande system. De föreslagna övergångsbestämmelserna skyddar ju inte vad gäller beslut som tages fr. o. rn. 1982. efter vad som kan bedömas.
Ett definitivt undantagande enligt & l.4:e stycket för mindre anläggning- ar — understigande 500 avgiftsenheter a 10 kW — kan ifrågasättas. En prövning i varje särskilt fall. borde vara att föredraga.
Bygdeavgifter borde framräknas efter ett kombinerat system. med viss del knuten till rcgleringsmagasinsvolym och viss del till kraftverkseffekt.
När VI. nu är föremål för en revision och en ny VL inom en nära" framtid skall antagas av riksdagen. bör det vara en lämplig åtgärd att i lagtext och anvisningar under 1 1. Kap. avgifter intaga bestämmelse om att reglerings- avgift tbygdcavgift) även skall utgå för regleringsföretag som fastställts i dom före VL:s ikraftträdande 1.1 1919. men som kommit till utförande och tagits i anspråk efter det VI- trädde i kraft.
Det måste betraktas som ett högst berättigat rättvisekrav att reglerings- avgifter skall utgä i dessa fall. utan omprövning av de domar som fast- ställts.
Som konkret exempel vill vi anföra: regleringen av Hotagssjön i Hårkan blev i dom fastställt den 30.12 1918. alltså två dagar före VI.:s ikraft- trädande. varefter regleringsdammen sedan utbyggnad skett togs i anspråk i början av 1920-talet.
Prop. 1981/82:130 332
Den vattenförordning med ursprung från 1880-talet som gällde vid do- mens fastställelse. reglerade ju huvudsakligen de rättsförhållanden som ktrnde uppstå i samband med exempelvis dikningsföretag för jordbruks- ändamål eller andra ingrepp för begränsade intresseområden.
Mot denna bakgrund synes det orättmätigt att sådana äldre dämnings- företag. som ovan nämnts och som betjänar stora kraftverksintressen i ett väl utvecklat regleringssystem för all framtid skall vara undantaget från avgiftsskyldighet.
.S'rrömsumls komm/m: Strömsunds kommun har inom sina gränser lö kraftverk och ansökningsförlarande har påbörjats om ytterligare 1 kraft- verk. Dessutom bör observeras att ett stort antal vattendrag reglerats i form av överledningar. Detta visar. att frågan om regleringsmedlens stor- lek är av avgörande betydelse för kommunen.
Regleringsavgifterna. som diskuteras i | 1 kap.. är för låga och bör över lag höjas. Däremot torde idén om utjämning av avgifterna vara till nackdel för landets nordliga kommuner. varför det definitivt avstyrks.
Utredningsförslaget ger stora förbättringar för kraftverksbyggena och en stor försämring för regleringsdrabbad bygd. Nackdelarna är regelmässigt större i utbyggda landsdelar än i kraftverksbebyggda delar. Dessa byggen som ofta ligger i förut bärkraftiga kustbygder ger arbetstillfällen och skat- tekraft medan inlandskommunerna får bära de största nackdelarna.
Omprövning av avgifterna föreslås oförändrat ske under llt)flf$pt51'lt)tl€f. Detta torde vara i längsta laget. en tidsrymd på 5 år förefaller mer realis- tisk.
Utredningen är för övrigt välgjord men det torde snarare finnas anled- ning påpeka vad utredningen ej diskuterat.
Fortfarande tar man ej ställning till kommunernas rätt att själva handha regleringsmedlen. Det måste vara en rimlig princip. att kommunens beslu- tande organ handhar dessa medel. li.änsstyrelsen torde ha tillräcklig insyn i den kommunala verksamheten genom bl.a. överklagningsinstitutet. Dess- utom bordc regleringsmedlen insättas på banker i "regleringskommuner"' sä att näringslivet därstädes får dessa medel till förfogande inom vanlig affärsmässig utlåningsmöjlighet. Dessa principer torde ligga väl till ur decentraliseringssynpunkt.
Åre kmnmmr: Kommunen förutsätter att den nya bygdeavgiften ej för- sämrar möjligheterna till erhållande av medel för åtgärder inom den bygd där företaget är beläget.
Beträffande förslaget om fiskeavgift som ingår ] bygdeavgiften anser kommunen att lagtexten bör ändras att avse främjande av fisket inom det område där företaget är beläget.
Fiskenämm/en [Jämtlands län." Det är av vikt att lagliga garantier finns för att behovet av fiskeavgift alltid beaktas. Gränsen för vattenkraftanlägg— ningars befrielse från bygdeavgiftär med hänsyn till fiskeintresset för högt satt. Iinligt förslaget skall minimigrånsen för avgiftsuttag utgöras av 500 stipulerade beräkningsenheter. upptagna till 10 kW intill 1506? av |ågv.ef- fekt och 20 kW för högre uttag. Det betyder att i varje fall alla anläggningar med mindre effekt än 5000 kW befrias från bygdeavgift (och följaktligen även fiskeavgift eftersom båda avgifterna sammanbakas). Rättvisan i en sådan utformning av avgiftssystemet kan starkt ifrt'igasättas. Allt för många smi'tkraftverk — ofta med stor skadeverkan — uppnår inte det satta avgifts- strecket. Som exempel kan nämnas att många av nuvarande småkraftverk i Z län är utbyggda för mindre effekt än 1000 kW. Trots den ringa effekt- storleken är de ändå till stort men för fisket. Skadorna pä fiskvandring och liskreproduktion är ofta lika omfattande för ett litet kraftverk som ett stort.
Prop. 1981/82: 130 333
En avgift för de ifrågavarandejämtländska småkraftverken skulle belöpa sig till 500—2000 kronor per st. varav fiskeavgift. enl. 15 'if-regeln. kr 75— 300. Något hinder ur lönsamhetssynpunkt för uttag av små avgifter bör ej förekomma om betalning i kapitaliserad form kan tillåtas.
Frågan om avgifterna för smäkraftverk kan få ökad betydelse i framtiden om ntrv. regeringens intresse för utbyggnad av minikraftverk vinner gehör.
Med anledning av vad ovan nämnts om gräns för uttag av bygde- och fiskeavgift bör en bestämd minimigräns i princip slopas men att frågan om dess uttagande under 500-enhetsstrecket bör få avgöras av tillståndsmyn- digheten.
Vidare är det med avseende på allmän fiskeavgift uppenbart. att ett schablonmässigt uttag av avgift. till föreslagen storlek av 15 "?. inte alltid kommer att motsvara behovet. På grund därav bör det även i det fallet vara möjligt för tillståndsmyndigheten att bestämma en annan högre beräk- ningsgrund. som därvid anges i utslaget.
Den allmänna fiskeavgiften skall enligt grunderna utgå till kompensation av fisket i landet. Av rättviseskäl. som riksdagen f. ö. godkänt i ett uttalan- de. skall vid användningen viss prioritering ske för betalande bygd. Det bör redan i lagen anges att det vid fördelningen av medlen tillses. att behoven inom den bygd varifrån medlen kommeri första hand tillgodoses.
Den föreslagna ändringen för utdömande av lokal fiskeavgift är lämplig. Dock bör formuleringen vara sådan att det medger förtursrätt vid medels- användningen för berörd bygd. Lagen bör ange att förvaltande myndighet vid fördelningen av medlen bör tillse att behovet inom den trakt och det vattensystem varifrån medlen kommer i första hand tillgodoses. Det bör principiellt vara en viss likformighet för disponeringen av såväl lokal som allmän avgift. — —— —
Det är ett allmänt önskemål att avgifterna för vattenföretag så mycket som möjligt ges karaktär av värdesbeständighet. Som ett led i denna strävan bör omprövningar med tämligen täta mellanrum ingå. Av samma anledning bör fiskeavgifterna — utan särskild anmodan — upptas tilljuste- ring för penningvärdesförändring minst vart femte år.
Vä.rlerbotrcns länsorgun för rarr(Inkrq/ifi'ägor: Vattenlagsutredningen har tidigare föreslagit att nuvarande regleringsavgiftssystcm utbytes mot en bygdeavgift som skulle utgå för varje större kraftverk och större vatten- reglering för kraftändamål. Detta förslag förkastades av vederbörande statsråd såsom oacceptabelt från framför allt regionalpolitisk synpunkt. Förslaget hade uppfattats som en omfördelning dels från glesbygder i övre Norrland till södra Sverige och dels från regleringsbygder till kraftverks- bygder. Bland annat skulle enligt den uppfattningen Norrbottens län kom- ma att förlora betydande del av utgående avgiftsmedel. Dessutom skulle omräkningen av tidigare utgående avgifter enligt vattenlagsutredningens förslag bli komplicerad. '
Det skall i sammanhanget omnämnas att länsorganet ställde sig positivt till vattenlagsutredningens nyssnämnda förslag till omarbetning av avgifts- systemet vad gäller bygt'leavgifterna.
Vattenlagsutredningen fick genom tilläggsdirektiv den 20 september 1974 uppdrag att ånyo utreda frågan om ett nytt vattenrättsligt avgiftssy- stem som skulle vara mer enhetlig och omfatta alla typer av vattenföretag. Vattenlagsutredningen har funnit att dess tidigare förslag misstrppfattats och att det därför kommit att förkastas av dåvarande regering. Nu vid- håller utredningen att det tidigare förslaget kan utgöra en lämplig objektiv norm som omfattar alla typer av vattenkraftföretag. Eftersom direktiven
Prop. 1981/82: 130 334
emellertid innehåller önskemål om trtarbetande av en enhetlig objektiv avgiftsnorm för alla typer av vattenföretag. har vattenlagsutredningen undersökt olika normer för avgiftsberäkningen. Man har därvid kommit till att det inte finns någon godtagbar. enhetlig norm. som kan tillgodose önskemålen i direktiven. Man har därför inskränkt sitt förslag till att avse avgifter som skall belasta enbart kraftföretag.
Det av utredningen föreslagna avgiftssystemet i form av bygdeavgift anser sig länsorganet i princip kunna godta. Det är alltså enligt länsorga- nets uppfattning lämpligt att avgiften beräknas för varje enhet installerad effekt. Onekligen blir det mycket lätt att verkställa omräkning av avgif- terna vid en omprövning och vid en övergång från nuvarande system till det nya. Såsom vattenlagsutredningen i specialmotiveringen påpekat skul- le en ren kraftverksavgift komma att medföra en omfördelning av avgifts- medlen från reglerings- till kr'aftverksbygder. Man föreslår därföri | 1 kap. 2.5 2 st. att i beslut om faststi'illande av avgift skall anges hur stor del av avgiften som hänför sig till kraftverket och till annat vattenföretag som betjänar kraftverket. Det är viktigt att denna bestämmelse också beaktas vid omprövning av avgifter för redan nu tillåtligft'.')rklarade och genomförda vattenregleringar så att omfördelning av avgiftsmedel icke sker från regle- ringsbygder till kraftverksbygder i förhållande till nuläget. Om dessa vat- tenlagsutredningens och länsorganets synpunkter kommer till uttryck i de blivande bestämmelserna. ställer sig länsorganet positiv till förslaget.
länsorganet vill framhålla att vattenreglcringsavgifterna har stor bety- delse för att tillgodose allmänna ändamål särskilt i regleringsbygderna. somju också är speciellt påverkade av vattenföretagen.
Länsorganet finner det glädjande att vattenlagsutredningen föreslår att omprövning skall kunna ske av bygdeavgift inte bara med hänsyn till erfarenheterna av företagets inverkan utan även till följd av ändringar i penningvärdet. Länsorganet ser det som synnerligen angeläget att det blir möjligt att få till stånd en anpassning av bygdeavgifterna till vid utbetal- ningstillfällena rådande penningvärde.
Beträffande avgifterna och avgiftslatittrderna anser emellertid länsor— ganet att en höjning av avgiftstaket. bör ske från 40:— kronor till 50:— kronor. särskilt med beaktande av vad länsorganet angivit i kommentaren till 1 1 kap. 2 s i vattenlagsförslaget. Utredningen har där påpekat att maximibeloppet i latituden är avpassat så att hänsyn vid en omprövning skall kunna tas till eventuell penningvärdeförändring och att detta skulle leda till att man i varje fall i det första avgiftsbeslutet regelmässigt borde hålla en ganska vid marginal till maximibeloppet. Eftersom det finns anled— ning anta att penningvärdeförsämringen kommer att fortgå i ungefärligen samma takt som hittills. bör höjning av maximibeloppet ske i den utsträck- ning länsorganet föreslagit.
Självklart bör i lagtexten intagna avgiftslatituder kunna bli föremål för omprövning med vissa mellanrum så att en något så när garanterad anpass- ning av avgiftsmedel till penningvärdet på sikt kan ske.
I sitt yttrande 1972 över vattenlagsutret'lningens tidigare förslag till byg- deavgift. uppehöll sig länsorganet mycket vid begreppet "bygd. som be- rörs av företaget". Länsorganet menar att ordet bygd bör utbytas mot ordet kommun. Dessutom bör det tydligt uttalas att kommunens syn- punkter på frågan om htrr bygdeavgiften skall användas skall vinna beak- tande om icke särskilda skäl talar däremot.
Storumans krmmrun: Kommunen ansltrter sig i stort till det yttrande som avgivits av Västerbottens länsorgan för vattenkraftfrågor och får speciellt
Prop. 1981/82: 130 ' 335
understryka vad där anförts om att avgiftsmedel inte minst redan utdömda ej får omfördelas från reglerings- till kraftverksbygt'ler liksom att nämnda medel anpassas till rådande penningvärde både på kort och på lång sikt.
Kommunen finner det angeläget att regeringen även fortsättningsvis får befogenhet att förordna om s. k. villkorsmedel för att tillgodose allmänna intressen.
Villie/mint": kommun: Det av utredningen f("ireslagna avgiftssystemet i form av bygdeavgifter anser sig kommunen i princip kunna godta. Det är alltså enligt kommunens uppfattning lämpligt att avgiften beräknas för varje enhet installerad effekt. Såsom vattenlagsutredningen i specialmoti- veringen påpekat skulle en ren kraftverksavgift kunna komma att medföra en omfördelning av avgiftsmedlen från reglerings- till kraftverksbygder. Man föreslår därför att i beslut om fastställande av avgift skall anges hur stor del av avgiften som hänförs till kraftverket och till annat vattenföretag som betjänar kraftverket.
Det är viktigt att denna bestämmelse också beaktas vid omprövning av avgifter för redan nu tiIlätIighetsförklarade och genomförda vattenregle- ringar. Om dessa synpunkter kommer till uttryck i de blivande bestämmel- serna ställer sig kommunen positiv till förslaget.
Kommunen vill i sammanhanget framhålla att vattenregleringsavgifterna har stor betydelse för att tillgodose allmänna ändamål särskilt i reglerings- bygderna somju också är speciellt påverkade av vattenföretagen.
Beträffande avgifterna och avgiftslatituderna anser emellertid kom— munen att en höjning av avgiftstaket bör ske från 401— kr till Stlz— kr. Utredningen har påpekat att maximibeloppet i latituden är avpassat så att hänsyn vid en omprövning ska kunna tas till eventuell penningvärdesför— sämring. Kommunen ser det som synnerligen angeläget att det blir möjligt att få till stånd en anpassning av bygdeavgifterna till vid utbetalningstillfz'il— let rådande penningvärde.
I sammanhanget vill kommunen föreslå att ordet bygd utbyts mot ordet kommun. Dessutom bör det tydligt uttalas att kommunens synpunkter på frågan om hur avgiften ska användas skall följas om inte särskilda skäl talar emot detta.
Jokkmokks kommun: Den väsentligaste nyheten i vattenlagstltredning- ens lagförslag sett ur kommunens synvinkel är de nya reglerna om avgif- terna. Det synes uppenbart föl-Jokkmokks kommun att detta nya förslag är ytterligare ett steg mot försämring av livsbetingelserna för kommunen och dess befolkning. Förslaget synes helt gå i linje med riksdagsbeslutet om den fortsatta vattenkraftutbyggnaden inom kommunen vilket synes helt omöjliggöra fortsatta arbetstillfällen för de Jokkmokksbor som nu livnär sig som vattenfallsanställda. Vidare synes förslaget gå i linje med nyligen fattade kammarrättsbeslut om fastighetsbeskattningen av kraftverk som ytterligare försämrar kommunens skattekraftssituation.
Bestämmelserna om avgifterna finns i ll kap. Kortfattat innebär änd- ringen att den tidigare regleringszwgiften samt fiske- och domstolsavgiften avskaffas. I stället införs en ny avgift. bygdeavgift. Den tidigare domstols- avgiften föreslås helt bli avskaffad. Fiskeavgiften bakas in i bygdeavgiften på så sätt att av den bygdeavgift som skall fastställas ISG? alltid skall inbetalas till fiskeristyrelsen att användas för att främja fisket inom landet.
Sättet för beräknande av bygdeavgift framgår av lå och i 2 och 355 lämnas anvisningar om hur storleken på avgiften skall bestämmas och tidpunkten från vilken avgiften skall utgå. Utredningen synes vilja hävda att det nya systemet inte skulle innebära någon förändring på storleken av
Prop. 1981/82: 130 336
de avgifter som fortsättningsvis kunde beräknas komma att utgå för företag i olika älvdalar. Tabellen 4 ptinkt I på sidan 3l4 i förslaget väcker dock misstanken att de sammanlagda avgifterna för Luleälven skulle kunna komma att minska med det nya systemet. ] och för sig synes det riktigt att avgiftssystemet moderniseras och förenklas. Det kan dock inte vara till- fredsställande att småkommuner skall bekosta landets fiskefrämjande. Vi- dare synes medelvattenl'öringsanl—;nytningen innebära avgiftsförskjutning från ljällkommun till kustbygd vilket Jokkmokks kommun inte kan godta.
[J!/(”ll kommun: [ avgiftsfrågan för utredningen ånyo fram ett förslag från l972 innebärande att den nuvarande regleringsavgiften skall ersättas med avgift benämnd bygdeavgift vilket ifråga om regleringar skall beräknas efter magasinsvolym och betr. kraftverk efter installerad effekt.
Efter kritik från främst länsstyrelsen i Norrbottens län. som förmodade att förslaget skulle medföra att avgifterna för Luleälven minskade med 795 000 kronor. fann föredragande statsrådet (prop. l974:83) förslaget oacceptabelt framförallt från regionalpolitisk synpunkt varför detsamma föll igenom.
Utredningen bemöter nu kritiken och framhåller bl.a. att det nya syste— met skulle medföra betydligt större avgifter för tillkommande effektut— byggnader än de nuvarande. vilket bedöms som gynnsamt för Luleälv. Man tillbakavisar således länsstyrelsens tidigare kritik som icke varande korrekt.
Utredningens resonemang verkar icke helt invändningsfritt. Man synes således vid avgiftens bestämmande i icke obetydlig omfattning vara hänvi— sad till den avgiftsfastställande myndighetens fria skön.
Emellertid får man förutsätta att länsstyrelsen som tidigare bevakat länets intressen i denna fråga även nu kommer att ägna densamma speciell uppmärksamhet.
l4 Utredningens förslag till vattenlag
[ kap. Lagens tillämpningsområde
Sruu lim-nm: | s'. Rörande_/i'>'r.rm punkten bör framhållas att den uppdel- ning på två myndigheter av tillståndsgivningen till muddring och tippning. som skedde genom M L:s tillkomst. fördröjt ärendenas handläggning och föranlett dubbelarbete. Det har vidare gjort ett säreget intryck att förore- ning av vattenområde genom muddring skall bedömas av en myndighet medan förorening genom tippning av muddermassorna i samma vattenom- råde. ofta så nära att de två åtgärdernas föroreningsverkan ej kan särskil- jas. skall bedömas av en annan.
Utredningen föreslår ts. 241 ) att tippning i avsikt att åstadkomma utfyll- nad skall bedömas enligt VLF och tippning i avsikt att bortskaffa fasta ;ämnen enligt ML. Enligt utredningen skall sålunda i detta fall syftet med :åtgärden vara avgörande för vilken lag som skall tillämpas och icke mas- :sornas förorenande egenskaper. Denna reglering torde föranleda itillämpnin5_:ssvårigheter i de ej alltför sällsynta fall då syftet är blandat. I()Iägenheterna undviks om all tippning behandlas enligt den nya vattenla-
Prop. 1981/82:130 ' 337
gen. Systematiska betänkligheter bör ej hindra en sådan lösning." särskilt som tippningens miljöpåverkan ofta är av tillfällig karaktär.
Vid tillämpningen av 2 kap. 2 och Såå VL har under senare tid beaktats skada och intrång genom den verksamhet som kommer att bedrivas vid den tillämnade vattenbyggnaden. Sålunda har vid tillståndsprövning av förankrad flytbrygga för småbåtar hänsyn tagits ej endast till bryggan som sådan-utan även till olägenheter av den med anläggningen förbundna trafiken (NJA l977 s. 558). Likaså har vid prövning av tillstånd till anord- ningar för trafik med lindriven färja bedömts i vad mån trafiken innebar fara för annan sjöfart (NJA l962 s. 730). Ett annat fall då hänsyn tagits till den vid anläggningen bedrivna verksamheten har varit då domstolen med tillämpning av 2 kap. 2ä VL föreskrivet viss utformning av vägbro till undvikande av att omgivningen förorenadcs genom stänk av olja och smuts från fordonstrafiken på bron. — Hovrätten föreslår att bestämmelserna om VLF:s tillämpningsområde ges en sådan utformning att prövningen. i överensstämmelse med nuvarande praxis. i viss omfattning kommer att avse även den verksamhet som kommer att bedrivas med utnyttjande av anläggningen och som i annat fall skulle bedömas enligt ML.
l praxis brukar byggande av bro över ett vattenområde prövas enligt VL. även om brons landfästen i sin helhet ligger på högre nivå än högsta kända vattenstånd (jfr 2 kap. 1 s VL). För prövning enligt VL talar brons inverkan på vattenområdets utnyttjande för annat ändamål. främst båtfart: bron kan sägas ha. trots att den saknar direkt kontakt med vattnet. på visst "sätt tagit vattenområdet i anspråk. Det är dock ej givet att konflikten mellan vägintresset och båtfartsintresset löses enligt VL. Den torde lika väl kunna behandlas enligt väglagen. Vid utarbetandet av en ny vattenlag bör under alla förhållanden klargöras om en anläggning av angiven beskaf- fenhet skall prövas med tillämpning av VLF. vilket i så fall bör föranleda en annan definition av byggande i vatten. — Anordningar såsom flytbryg- gor. vare sig de år förtöjda vid pålar i sjöbottnen eller vid stranden. bojar förankrade i anslutning till båtbryggor samt på bottnen liggande kablar för färjtrafik låter sig svårligen definieras som anläggningar vilka enligt VL och VLF utgör byggande i vatten. Även sådana anordningar har emellertid prövats enligt VL. Vid prövning av tillstånd till båtbryggor har domstolar- na vidare beaktat ocksä det utrymme som(krävs för förtöjning. Vid angi- vande av VLF:s tillämpningsområde bör också dessa frågor beaktas.
En konstgjord vattensamling kan uppfattas som "annat vattenområde". Som exempel på sådan vattensamling kan nämnas en flera tiotal hektar stor damm som några jordbrukare anlagt på Gotland norr om Visby och som de. under tid med god vattenframrinning i ett närbeläget .dike. fyller genom pumpning så att dammen under sommaren kan tjäna som reservoar förjordbruksbevattning. Många konstgjorda vattensamlingar saknar emel- lertid intresse från vattenrättslig synpunkt (jfr som kontrast till det nyss anförda exemplet en simbassäng i en villaträdgård). [ brist på motstående intressen kommer de förmodligen ej att prövas enligt VLF. men möjligen bör övervägas att vid angivandet av VLF:s tillämpningsområde utesluta vissa typer av konstgjorda vattensamlingar.
Uttrycket "område som blir täckt av vatten vid högsta kända vatten- stånd" kan ifrågasättas. Avsikten kan knappast vara att till byggande i vatten hänföra arbeten på tex den stora del av Lindesbergs tomtmark och allmänna platser. som våren l977 sattes under vatten vid en exceptionell vårflod. Det finns därför anledning att skilja mellan områden såsom en älvs högvattcnfåra och ett översvämningsområde såSOm det i Lindesberg. Hov-
22 Riksdagen [%!/82. I saml. Nr 130. Bilugedel
Prop. 1981/82: 130 338
rätten ifrågasätter om icke VLF:s regler bör göras tillämpliga endast på företag inotn området nedanför det högsta. med någon sannolikhet förutse- bara framtida vattenståndet. Det högsta kända vattenståndet kan nämli- gen. på grttnd av exempelvis regleringar eller landhöjning. vara av enbart historiskt intresse. .
Vid utformningen av andra punkten bör beaktas att varje ändring av avbördningen från en sjö även innebär ändring av vattenföringen ned- ströms. — I det föreslagna stadgandet avses uppenbarligen icke sådan ändring som består i att platsen för avbördningen ändras medan vatten- framrinningen i övrigt lätnnas opåverkad: sådan ändring omfattas av första punkten. Mera tveksamt är om till förevarande punkt skall hänföras även det fall att en havsvik indäms för att bli. t.ex.. ett sötvattenmagasin. Denna fråga. som kan vara av betydelse vid tillämpning av 7 kap. VLF. bör närmare klarläggas. _
I fråga om sjätte Ot'fl sjunde punkterna kan anmärkas att bortledning av vatten från en vattensamling. som bildats av framträngande grundvatten. i rättstillämpningen behandlats som ytvattentäkt. Detta aktualiserar den av- hovrätten i annat sammanhang behandlade frågan om en'ändamålsenlig gränsdragning mellan ytvatten och grundvatten.
Sjunde punkten åsyftar ej sådant bortskaffande av grundvatten som sker i defensivt syfte vid t. ex. grundläggning av byggnad. Grundvattensänkning av angivet slag kan medföra stora skador på främst kringliggande byggna- der. Detta har bl.a. uppmärksammats i betänkande avgivet av bygglag- utredningen rörande markanvändning och byggande (SOU l974:_2l s. 37l och 52l ff). Det kan enligt hovrättens uppfattning ifrågasättas om grund- vattensänkning vid anläggningsarbeten bör bedömas enbart enligt bygg- nadslagstiftningen. En mera ändamålsenlig lösning kan vara att. i analogi med vad som gäller för ytvatten. göra VLF tillämplig på varje åtgärd som kan förändra grundvattnets djup eller läge. Atminstone bör detta gälla i fråga om skadereglering. I varje fall bör under det fortsatta lagstiftningsar- betet samordning ske av VLF och blivande byggnadslagstiftning.
Åt det i åttonde punkten angivna syftet med markavattning kan ges en mera begränsad innebörd än utredningen uppenbarligen åsyftar (s. 243). Det kan sålunda ifiågasättas om tex torvtäkt. gruvdrift eller fotbollsplan ryms inom begreppet "odling. bebyggelse eller liknande". Även dessa ändamål bör dock omfattas av VLF:s regler om markavvattning.
len ytterligare. avslutande paragrafkan lämpligen anges att om inrättan- de av allmän farled. allmän hamn och allmän flottled finns. utöver VLF. bestämmelser i särskild lag.
Ilovrt'ittenfi'ir Nedre Norrland: l &. Hovrätten vill ifrågasätta om denna paragraf. som inordnar vattenföretagen i olika bestämda kategorier. kan inrymma alla de typer av vattenföretag på vilka gällande VL är tillämplig. Nedan vid punkt 2 lämnas ett exempel på åtgärderi vatten som uppenbarli- gen ej omfattas av paragrafen.
Punkt [ innehåller uttrycket "annat vattenområde". som enligt utred- ningen skall avse ej blott naturligt vattenområde utan även konstgjord vattensamling. Härvid bör dock uttryckligt undantag göras för sådana vattensamlingar. som ej tillskapas med utnyttjande av naturligt rinnande vatten och ej berör motstående intressen från vattenrättsliga synpunkter. Sådana vattensamlingar — exempelvis kommunala eller privata badbas- sånger — torde lämpligen behandlas enligt byggnadslagstiftningen. — Ut- redningen förordar att tippning i syfte att åstadkomma en utfyllnad blir att bedöma enligt VI--förslaget. medan (ippningsåtgärder som endast syftar
Prop. 1981/82: 130 339
till att bortskaffa fasta ämnen skall bedömas enligt miIjöskyddslagstiftning- en. varvid frågan om fyllnz'tdsmassornas förorening inte skall vara avgöran- de. Med en samordnad handläggning enligt VL och M L- vill det synas som om nuvarande grånsdragningsproblem ej längre kommer att få praktisk betydelse. Utredningens förslag om att syftet skall vara avgörande — något som ej kommit till otvetydigt uttryck i själva lagtexten — leder emellertid till tillåmpningssvårigheter om syftet är blandat. Vidare skulle tippning i vissa ingripande fall ej alls behöva bli föremål för prövning. nämligen när det gäller å ena sidan sådan utfyllnad som ej i nämnvärd mån påverkar vattnets djup eller läge men åtadkommer förorening och å andra sidan bortskaffande av avsevärda massor på sätt som ej kan medföra vattenför— orening. Enligt hovrättens mening bör all tippning oavsett syftet prövas enligt vattenlagstiftningen och därjämte enligt miljöskyddslagstiftningen då fråga uppkommer om förorening av betydande grad och varaktighet.
Det lukrativa syfte sotn förutsättes för vattenreglering enligt punkt 2 utesluter sådan vattenreglering som staten. kommun eller vattenförbund kan tänkas vilja åstadkomma för ändamål som aVses i 2 kap. Bä VL- förslaget. Detta stadgande kompletterar icke ] kap. ) s” titan medgerendast undantag från kravet på vattenrätt. Innehållet i förevarande paragraf bör klart ge vid handen att den omfattar alla åtgärder som inryms i 2 kap. l3 &.
Beträffande punkt 7 har utredningen uttalat att grundvattensi'tnkningar i samband med byggnadsålgärder underjord skall vara att bedöma uteslu- tande enligt byggnadslagstiftningen. Detta uttalande torde ej överens- stämma med gällande rätt. BL kräver sålunda ej alltid byggnadslov för grundvattensänkning vid anläggningsarbeten och än mindre torde frågor om villkor för sådan åtgärd uppmärksammas och behandlas. Ft'irändringar i grundvattennivån kan i vissa fall tänkas medföra omfattande skadeverk- ningar och därav uppkommande ersättningsanspråk skall förmodligen handläggas vid allmän domstol. lfrågzwarande spörsmål är alltför löst behandlade av utredningen. Det synes vara angeläget att man redan nu — utan att avvakta en ny byggmidslagstiftning — åstadkommer en reglering. som enligt hovrättens mening bör innebära att åtgärder med grundvatten i alla sammanhang underkastas en vattenrättslig prövning beträffande såväl tillstånd som skadereglering. Detta kunde ske genom ett tillägg till föreva- rande punkt.
Vad slutligen gäller punkt 8 vill hovrätten ifrågasätta behovet av definie- rade termer. Bl.a. må påpekas att begreppet "dikning" överensstämmer med vedertaget språkbruk och att uttrycket "årensning" är missvisande. Här torde en översyn vara påkallad.
2 s. Vid den redaktionella utformningen av förevarande kapitel bör tipp— märksammas. att VL-förslaget reglerar även annat än vattenföretag i defi- nierad bemärkelse. exempelvis skadeförebyggand * åtgärder. skydd mot vattenförst'iriningen och saml'ällighetsfrågor. Det vore därför enligt hovrät- tens mening lämpligt att låta | & inledas med "Denna lag är tillämplig på följande vattenföretag" och ge :s en lydelse som anger lagens tillämplig- hetsomräde i övrigt.
Jii/ntbygdwis tingsrätt: l 5 punkt 6 och 7. Vattendomstolen vill påpeka den konfliktsitttation som kan uppkomma rörande tillämplig punkt i denna å för det fall att vatten tages från en "grundvattentäkt"'. där en stor del av vattnet i verkligheten tillförs vattentäkten genom naturlig infiltration från närliggande vattenområde.
Stockholms tingsrätt: Uppdelningen i l & på olika typer av vattenföretag har enligt 'attendomstolens mening gjorts onödigt detaljerad. Nyttan av
Prop. 1981/82: 130 340
definitionerna i paragrafen torde bl. a. vara att den definierade termen titan vidare kan användas i andra samn-ianhang i lagen men denna nytta tas inte alltid tillvara. se t. ex. uttrycket återställningsarbete i vatten (punkt 9) och bestämmelsen i 12 kap. l s' andra stycket om undantag från förpi't'ivnings- skyldighet. Eftersom varje typ av företag fått en ganska snäv avgränsning kan det lätt inträffa att nagon åtgärd faller utanför lagens tillänipningsomrä- de. ehuru den borde vara att anse som ett vattenföretag. Om t.ex. stat. kommun eller vattenförbund med stöd av 2 kap. Bä VI.-förslaget vill genomföra vattenreglering som är önskvärd med hänsyn till fisket eller från hälsosynpunkt eller skönhetssynpunkt. kan syftet med åtgärden knap- past sägas vara att förbättra hushållningen med vattnet i VI.-förslagets mening (jfr s. 24| ). ! såfall skulle en sådan reglering i framtiden inte ktinna genomföras. Likaså kan vattenöverlediiingar tänkas som har andra syften än att förbättra hushållningen med vattnet. l-"ormuleringen i punkt 4 är möjligen bättre eftersom deti omfattar alla tänkbara typer titoin två särskilt angivna. Även för punkterna 2 och 3 undviks misstag om begränsningen formuleras så. att alla regleringar och överledningar går in under beståin- melserna utom när syftet är att åstadkomma markavvattning. AlCI'PUmp- ning av vatten för ett pumpkral'tverk torde inte ktinna betecknas som nyttjande av vatten som drivkraft och faller inte heller under någon annan beteckning. Viktigt är att begränsningen av lagens tiIlämpningsområde inte med utgångspunkt i dagens förhållanden görs på sådant sätt att utanför lagen faller sådana framtida företag sotn naturligen bör vara att hänföra till vattenföretag men som kanske kommer att uteslutas till följd av snäva definitioner i lagen.
Beträffande de olika punkterna vill vattendomstolen anmärka följande. 1 punkt | talas bl. a. om "annat vattenomrz'ide" och enligt utredningens motiv (s. 240) skall även konstgjorda vattensamlingar innefattas under uttrycket. Självfallet bör sådana konstgjorda vattensamlingar som samlar tipp naturligt rinnande vatten (typ Trängsletsjön och Svegssjön) omfattas av lagens stadganden. Däremot torde VL inte böra vara tillämplig på konstgjorda vattensamlingar som fylls tipp med vattenledningsvaiten och avtappas genom komintinalt avloppssysteni (t.ex. kommunala bad som Eriksdalsbadet i Stockholm eller en swimmingpool på enskild fastighet). För den sortens "vattensamlingar" bör erforderliga bestämmelser finnas i byggnadslagstiftningen.
Vidare talas i |. om "fyllning" och i motiven (s. 24l) sägs betrållande tippning av fasta ämnen att syftet med sådan åtgärd skall vara avgörande för om den skall bedömas som fyllning enligt VL eller enligt Ml.. varemot den omständigheten att massorna är förorenade eller ej avses skola sakna betydelse för om åtgärden skall prövas enligt VL eller inte. Ofta förekom- mer tippning av stora mängder ej förorenade massor. som uppkommer vid utsprängningar av bergrum. husgrunder m.m. och som inte syftar till att åstadkomma en utfyllnad. Frågan om tippning av sådana massor synes ej böra bedömas enligt miljöskyddslagstiftningen titan hellre enligt VL. efter- som de skadeverkningar som kan uppkomma (ändring av vattenföi'hi'illan— dena. inverkan på lek- eller fängstplatser för fisk) är av vattenrättslig natur. Det är dessutom alltid vanskligt för utomståend * att bedöma syftet meden åtgärd. inte minst i de många fall då det primära syftet är att bli kvitt massorna men då det ändå ansetts lämpligt att försöka lägga dem på sådant sätt att de kan ingå i en framtida anläggning. Enligt vattendtnnstolens mening bör därför sådan tippning som ej medför förorening behandlas enligt VI,. Om samma myndighet skall pröva frågor både enligt VI. och
Prop. 1981/82: 130 341
enligt ML kan det synas vara av övervägande teortiskt intresse vilken lag som skall tillämpas. men risk finns också att omfattande tippning av icke förorenade massor ej alls blir föremål för prövning om den som utför tippningen utgår från att endast miljöskyddslagstiftningen blir tillämplig på fallet. — Utredningens i motiven uttalade åsikt om att syftet med utfyllna- den skall vara avgörande för om den är att anse som vattenföretag eller inte kan för övrigt inte anses ha kommit till uttryck i lagtexten.
Växjö tingsrätt: [ s. Punkt |. Vad utredningen anför synes innebära att tippning av muddermassor i vattenområde icke längre skall prövas enligt VL utan att prövningen av sådan tippning enligt ML även skall omfatta frågor om uppgrundning och hinder för vattnets fria lopp. Vattendomsto- len ställer sig tveksam till förslaget i denna del. Väl har det sedan ML:s tillkomst uppkommit vissa problem i fråga om muddertippning vid av- gränsningen av prövning mot miljövärdsmyndighets kompetensområde. men att lösa dessa genom att öveiföra typiskt vattenrättsliga frågor om uppgrundning m.m. till prövning enligt ML förefaller olämpligt.
Punkt 8—9. Begreppen årensning (fördjupning. utvidgning och rätning av vattendrag). återställningsarhete (rensning av uppgrundning som endast åsyftar bibehållande av vattnets djup eller läge) och rensningsarbeten (byggande i vatten som åsyftar förändring av rådande förhållanden i vat- tenområde) synes böra klarare åtskiljas i motiven. Sålunda bör klargöras vilken skillnad utredningen anser föreligga mellan årensning och rens- ningsarbeten av sist angiven art.
Vänersborgs tingsrätt: [ VL-förslaget l: I har i nio punkter uppräknats och definierats de åtgärder och anordningar. på vilka vattenlagen skall vara tillämplig. Utredningen har därvid sökt genomföra en principiell upp- delning i dels byggnadsåtgärder. för vilka bibehållits beteckningen byggan- de i vatten. och dels olika verksamheter vari vatten nyttjas. Dessa verk- samheter har i möjlig mån också fått särskilda samlingsbeteckningar.
Mot utredningens metod att ange lagens tillämpningsområde synes. med den systematik för lagens uppbyggnad som använts. intet vara invända. Beträffande uppräkningens sakliga och språkliga innehåll åter vill tingsrät- ten anföra följande.
Punkt l överensstämmer i sak i allt väsentligt med nuvarande VL 2: l. Förutom att "bortledande av vatten" av nämnda principiella skäl ej uppta- gits i p. ( har endast vissa uttryck omformulerats samt några ytterligare åtgärder tillagts. vilket icke föranleder någon erinran. Stadgandet har emellertid blivit tungt och svårläst. Genom att efter sex rader i samma mening tillägga "ävensom annan byggnadsåtgärd som kan medföra föränd- ring av vattnets djup eller läge" kan en oerfaren läsare bibringas den uppfattningen. att de redan uppräknade byggnadsåtgärderna ej ansetts medföra motsvarande förändringar. Denna punkt bör således enligt tings- rättens mening omformulcras. kanske på så sätt att man börjar med sist- nämnda beskrivning av vad som i princip utmärker byggande i vatten och nämner de konkreta åtgärderna som exempel härav. I vart fall bör en uppdelning ske i flera meningar eller stycken. I samband härmed bör observeras. att det nyinförda begreppet "muddring" språkligt sett torde avse upptagande av bottenmassor. medan grävning och sprängning avser olika sätt att få loss massorna från bottnen.
Vad gäller övriga punkter i förevarande paragraf har tingsrätten endast anmärkning mot punkt 8. Utredningen har här skapat ett nytt uttryck "markavvattning". som avser att ersätta det nu använda "torrläggning av mark". Enligt tingsrättens mening för det föreslagna ordet närmast tanken
Prop. 1981/82: 130 342
till avledande av vatten ovanpå marken. medan inncbt'.)rden av det nu använda uttrycket. oavsett vad det språkligt sett ursprungligen må ha inneburit. numera är fullt klar. Tingsrätten ställer sig också frågande inför. varför man som skett måste sätta särskilda namn på de olika förfarandena för torrläggningsändamål. Av de utav utredningen i detta hänseende nyuppfunna uttrycken är enligt tingsrättens mening "årensning" direkt missvisande såsom tittryek för en åtgärd som kan medföra förändring av läge. djup och dimensioner för vattendrag. Grävning i fasta jordlager eller bergsprängning kan aldrig kallas rensning. Detta ord använder utredningen för övrigt i överensstämmelse med dess språkliga innebörd i paragrafens punkt 9.
En av olägenheterna med en så fixerad uppräkning av fattenföretag som den i föreva'ande stadgande är. att man riskerar att ej få med alla nu förekommande slag av företag och än mindre sådana företag som möjligen kan bli aktuella i framtiden. Exempel på företag som ej kati sorteras in under någon av de upptagna företagstyperna är driften vid ett pumpkraft— verk.
En annan olägenhet av den använda metoden för bestämmande av lagens tillämpningsområde är. att en åtgärd kan hänföras till flera företags- typer i lagens mening eller att svåra gränsdragningsproblem kan förekom— ma. För dylika fall skulle en bestämmelse. att det huvudsakliga syftet med åtgärden vore bestämmande för vilka regler som skall tillämpas. kunna avsevärt underlätta prövningsinyndighetens arbete.
Liinsliikururgunisutionen i'Älrsborgs län: Beträffande lagens föreslagna tilläinpningsområden ställer sig länsläkarorganisationen tveksam till att i denna lag ta med nyttjande av yt— och grundvatten av följande skäl.
l.i'insläkarorganisationen anser att en sådan bedömning i stora stycken markant skiljer sig från övriga delar av vattenlagen då här i huvudsak medicinskt-hygieniska förhi'illanden är a ' avgörande betydelse. Detta till skillnad från övriga delar av lagen där huvudsakligen tekniska anordningar berörs. '
Vidare anser länsli'ikarorganisationen att dessa frågor intimt hänger sam- man med vattnets vidare utnyttjande och slutliga återgång till recipienten. Hela detta komplex bör således enligt länsläkarorganisationens mening bedömas som en enhet och inte pf. sätt som föreslås sektoriseras. Samma resonemang bör givetvis gälla även vid bedömning av reningsverk.
State/ix Imkn'ri'ultmis/tu lalmrutnriimi: ] förslagets l:a kapitel behandlas lagens tillämpningsområden. [ specialmotiveringen till [ kap. l & redogörs på sid. 24I för tillämpligheten av tippning i vatten. 'l'ippning för utfyllnad skall bedömas enligt förslaget medan tippning som syftar till bortskaffande av fasta ämnen skall bedömas enligt milji'iskyddslagen. Syftet med åtgär- den tycks alltså vara avgörande och inte om fyllnadsmassorna är förorena- de. Gränsdragningen mellan lagrummen verkar diffus. eftersom syftet oftast är en kombination av utfyllnad "och bortskaffande.
Under [ kap. l ä punkt 6 och 7 talas om yt- respektive grundvattenti'ikt. Det klargörs dock inte om vattentäkt i detta sammanhang står för själva uppfordringsanordningen av vatten. eller om man menar den vattenmassa ' eller det vattenområde varifrån vattnet hämtas. SBL anser att begreppen bör definieras.
.S'jäfartxiwkci: [ 1 kap. ls anges lagens tillämpningsområde omfatta bl.a. '"rörläggning" i (attenområde. ! 15 kap. :s 6 talas om "ledning eller kulvert". Då detta sistnämnda uttryck är vidare än "rörläggning” och då även t.ex. utläggande av en elkabel med därav föranlett ankringstörbud
Prop. 1981/82:130 343
kan utgöra hinder för sjöfarten i en allmän farled. bör sistnämnda uttryck användas även i den lagen inledande paragrafen. [ vart fall bör inte en specialbestämmelsc ha vidare innebörd än vad som faller inom lagens tillämpningsområde.
Lanthriiksstyrelsen: l & punkt 8. Som vattenföretag skall anses grävning och rörläggning i mark. Detta kommer att innebära. att tillståndsplikt skall föreligga även för täckdikning. såvida det inte är uppenbart'att'varken allmänt eller enskilt intresse kommer att skadas genom företaget. [ sam- band med bland annat uppodling av skyddsvärda ängsmarker vid vatten— drag eller sjö kan täckdikning tänkas komma i konflikt med andra intres- sen. Enligt lantbruksstyrelsens mening bör man därför acceptera. att även täckdikning blir att hänföra till vattenföretag. Någon förprövning av (äck- dikning av odlad mark bör dock regelmässigt inte förekomma. Förpröv- ningsproblemen kommer att behandlas under avsnittet I2 kap. l &.
Definitionen av årensning. i nuvarande lagstiftning vattenavledning. bör förtydligas. Styrelsen ifrågz-isätter om inte ordet rensning bör förbehållas underhållsarbete. [ det begrepp som skall ersätta vattenavledning bör dock även företag med omläggning av vattendrag ingå. Efter ordet rätning skulle kunna inskjutas "eller annan omläggning".
Lunthriiksnt'imnclt'n i Uppsala län: [ lagförslagets ] kapitel l ä 8 be- nämnes fördjupning. utvidgning och rätning av vattendrag "årensning". Rensning av vattendrag har hittills i allmänhet betytt avlägsnande av sten- och jordmassor. som rasat eller glidit ned i avloppet, upptagande av växtrester. slam och bråte. som lagt sig där. samt borttagande av vegeta— tion i vattendraget. dvs. rena underhållsåtgärder. ()rdet "rensning" bör enligt lantbruksnämndens mening även framdeles förbehållas underhålls- arbeten. Upptagande ur vattendraget av massor utöver vad som här sagts torde inte kunna betecknas som underhåll av vattendraget och synes därför. som hittills. böra rubriceras som utvidgning och/eller fördjupning av vattendraget.
Luntbruksuit/niiden i Kristianstads län: Under punkt 8. markavvattning. stadgas. att med årensning avses fördjupning. utvidgning och rätning av vattendrag. Med hänsyn till att det ofta förekommer behov av att ändra ett vattendrags sträckning i plan. titan samband med rätning. t.ex. vid ny- byggnad av väg. föreslås att ordet '"rätning" utbytas mot "ändring i plan".
Under samma avsnitt stadgas vidare. att som vattenföretag skall anses grävning och rörläggning i mark. Detta kommer att innebära. att tillstånds— plikt föreligger även för täckdikning. såvida det inte är uppenbart att varken allmänt eller enskilt intresse kommer att skadas genom företaget. Det enda fall i praktiken. där täckdikning kan tänkas komma i konflikt med andra intressen torde vara i samband med uppodling av skyddsvärda" ängsmarker vid vattendrag eller sjö. För sådant fall är det emellertid regelmässigt erforderligt att annan markavvattning företages innan täek- dikning. detaljdränering. kan komma till stånd. Enär tillåtligheten av så- dant markavvattningsföretag ovillkorligen måste prövas. om motstående intressen kan tänkas förekomma. synes onödigt att förslaget till vattenlag skall omfatta täckdikning. Med anledning härav föreslås. att täckdikning undantages från lagförslagets tillämpningsområde.
Lunthritksnämnt/t'n i i'l-Iulniö/tiis län: ] kapitlet definieras i nio punkter de olika anläggningar och åtgärder som är att anse som vattenföretag och på vilka lagen skall vara tillämplig. Såvitt lantbruksnämnden kan finna. täcker förteckningen de typer av företag som bör omfattas av lagen.
l likhet med vattenlagsutredningen anser nämnden att markavvattning
Prop. 1981/82: 130 _ 344
bör ersätta uttrycket torrläggning av mark som en bättre sammanfattande benämning på de åtgärder som avses. Under benämningen markavvattning sammanförs åtgärder av delvis olika karaktär och beskaffenhet men med i grunden samma syfte.
'l'ermen vattenavledning utmönstras och ersättes med årensning för att förhindra förväxling med andra likartade vattentättsliga uttryck. Ifråga om årensning anser lantbruksnämnden-. att man bör överväga ett förtydligande av definitionen. Utredningen definierar årensning som fördjupning. utvidg- ning och rätning av vattendrag. En inte alltför ovanlig typ av vattenavled- ningsföretag avser emellertid omläggning av en å utan att härmed åstad- kommes någon rätning. Syftet med åtgärden kan t.ex. "vara att skapa förutsättning för en optimal vägutbyggnad eller att leda ett vattendrag förbi en deponeringsanläggning. Lagtexten bör täcka in även sådana typer av företag. vilket föreslås ske genom att efter ordet rätning inskjuta "eller annan omläggning".
Med den föreslagna definitionen av markavvattning torde även täck- dikning på egen mark bli att hänföra till vattenföretag. Som följd härav kommer tillståndsplikt att föreligga i den mån företaget står i konflikt med motstående intressen. Detta ligger i linje med utredningens strävan att ästadkomtna enhetliga regler för skilda typer av vattenfi'iretag. 'l'äekdik- ning innebär vanligen ingen konflikt med motstående intressen. I vissa fall har det dock förekommit att skada åsamkats annan. t.ex. genom att närbelägen brtinn sinat eller att skyddsvärd "våtmark" odlats tipp. Man får därför acceptera. att även täckdikning blir att hänföra till vattenföretag.
Lunthruksniinimlen iS/diralmrgs län: Utredningen hari .] kap ) & efter- strävat tydliga definitioner för de vattenföretag som lagen avses omfatta. Nämnden utgår ifrån att detaljdri'inering. täckdikning. ej omfattas av lagens formulering "rörläggning i mark" och denna tolkning bör preciseras i lagtexten. Vidare utgår nämnden ifrån att igenläggning av diken och mind- re vattendrag med rör inte är "byggande i vatten: rörläggning i vattendrag" titan i stället "markavvattning: rörläggningi mark". Även detta bör förtyd- ligas i lagtexten. Alla de åtgärder som märkbart inverkar på vattenföring. vattentillgångar och andra väsentliga förhållanden i diken. vattendrag. sjöar och grundvatten bör omfattas av vattenlagen. Nämnden anser därför att också sådana ändrade avrinnirigsförhå'illanden. som följer av markex- ploatering (vägar. llygplatscr. stadsbyggnad etc . . .). bör omfattas av vat- tenlagen. Därigenom underlättas en korrekt ansvarsfördelning mellan de intressenter som nyttjar ifrågavarande vattendrag. Med samma motiv vill nämnden förorda att även avloppsintressenter. som nyttjar vattendrag som recipient. skall kunna tvingas att ingå i markavvattningssamfälligheter. Sådan möjlighet tycks inte finnas i den föreslagna lagtexten. Bestämmel- serna i 9 kap. 4 & avser endast åtgärder och gottgörelse vid intrång men ej delaktighet i samfällighet.
Begreppen ytvatten och grundvatten återkommer på flera håll i lagtex- ten. De båda begreppen är emellertid ej definierade. Ibland kan tveksam- het tippstå huruvida ett vattenföretag avser grundvatten eller ytvatten. Goda definitioner skulle underlätta tillämpningen av lagen även om många regler är formulerade gemensamt för yt- och grundvatten.
Lunthritksniimitt/wi i Koppar/mms län: Det i lagförslagets l:a kapitel införda begreppet markavvattning får anses välkommet enär dess införan- de i viss män kan hjälpa till att motverka den negativa uppfattning av markvattenreglcrande åtgärder som stundtals skymtar fram genom miss- tolkning av det ofta använda. i och för sig felaktiga begreppet torrläggning.
Prop. 1981/82: 130 345
Lunthruksnämnden i Jämtlands län: I lagförslagets I kapitel l ä 8 anger texten "markavvattning: grävning och rörläggningi mark (dikning)". Rör- läggning av ett dike kan ej alltid ske. Vid stora vattenmängder. där en rörledning skulle vara för dyrbar att anlägga. för erhållande av utlopp i skogsmark m.m.. utföres dikena öppna. "Öppet dike" borde ingå i lagtex- ten. -
Skogsstyrelsen: Under den för lagens hela tillämpningsområde gemen- samma benämningen vattenföretag ryms begreppet markavvattning som i nuvarande lagspråkligt oegentligt kallas torrläggning av mark. Markav- vattning är i lagförslaget i samlande begrepp för tekniskt sett tämligen olikartade företag t.ex. dikning och invallning. Dessa olikheter har inte föranlett någon särbehandling i lagen. vilket i förhållande till gällande rätt har inneburit vissa generaliseringar och en lägre grad av spcciallagstift- ning. — — —
Avsikten med ett markavvattningsföretag är att det skall ge varaktig förbättring. Skogsstyrelsen konstaterar liksom utredningen. att mera till- fälliga ingrepp för dränering. såsom exempelvis hyggesplogning. inte skall anses som markavvattning. Detsamma hör av motsvarande skäl gälla s.k. skyddsdikning. varmed menas den tillfälliga dränering som ibland måste utföras till skydd för skogsåterväxten mot sekundäiförsumpning efter kal- avverkning. — —— —
SVS i W län anser att förutom hyggesplogning. även hyggesdikning (skyddsdikning) bör undantas från lagens tillämpningsområde. SVSi L län vill under samma punkt ändra "ratning av vattendrag" till "ändring av vattendrags sträckning". då man vid ex vis vägbyggnad kan vara tvungen att ändra ett vattendrags sträckning utan att detta innebär rätning.
Fiskeristyrelsmi: I förslagets 2 kap. 8 & sägs. att vattenrättshavaren skall beakta att vattnet är en gemensam naturtillgång som skall användas med sparsamhet. Denna sparsamhetsregel måste enligt fiskeristyrclsens mening ses som en målformulering och en övergripande norm i stil med l & naturvårdslagen. Styrelsen föreslår att denna regel får utgöra lagens inle- dande paragraf. Redigeringsmässigt anser styrelsen vidare att det borde övervägas om inte grundprinciperna för rätten till vattnet borde bilda lagens första kapitel. — — —
[ konsekvens med vad fiskeristyrclsen ovan framfört bör I och 2 kap. byta plats i den slutliga lagen.
Till de olika vattenföretag som avses regleras. vill styrelsen bara foga den synpunkten. att kabeldragning i vatten inte kommer att falla in under någon av punkterna i l &. Eftersom kabelutläggning på traditionella fiske- platser kan störa yrkesfisket borde någon form av reglering övervägas.
Fiskeriintendenten i Övre norra distriktet: l ä 8. Markavvattning. Det är värdefullt att lagen blir tillämplig på olika typer av markavvattning. Bl.a. har skogsutdikningar ej tidigare behandlats i vattenmål. trots att dessa ofta kan få betydande effekter för fisket. genom urlakningsfenomen och snab- bare avrinning. vilket är en av orsakerna till den dåliga vattentillgången framför allt under sensommaren i många norrländska skogsälvar.
Sveriges geologiska llllllt'l'SÖ/x'nlligi Redan nu kan man förutse att grund- vatten kommcr att utnyttjas för nya ändamål och ej enbart som konstim- tionsvatten. Exempel härpå är uttag av grundvatten ur ytligare jord eller berglager för utvinning av värme ur lågtemperaturvatten. Men även andra metoder för energititvinning eller energilagring ijord eller berg kan ha en sådan påverkan på grundvattnet. att en prövning enligt vattenlagen enligt SGUzs mening vore befogad exempelvis utvinning av varmt grundvatten
Prop. 1981/82: 130 346
på större djup. eventuellt i förening med kostgjord infiltration. vidare infiltration av varmt överskottsvatten ijord- och berglager (hetvattenlag- ring) för senare användning.
l betänkandet sid 243 definieras närmare vad som skulle avses med grundvattentäkt. SGU kan möjligen instämma i att avvattning frän djup- byggandc (t.ex. ttinnclarbeten och gruvor) ej är att betrakta som vatten- täkter i egentlig mening. även om sådana anläggningars inllytande på grundvattnet och på förutsättningarna för grundvattentäkter i grannskapet kan vara betydande. ] vissa fall kan emellertid en till konstruktionen helt normal brtinn (grävd eller borrad) anläggas enbart med syfte att lokalt sänka grundvattenytan. t.ex. vid vägportar och liknande. Sådana perma- nenta vattenuttag kan bli avsevärda och påverkar givetvis omgivningen på samma sätt som en regelrätt grtindvattentäkt. Enligt SGU:s mening .bör i fall som dessa tillstånd krävas enligt vattenlagens bestämmelser oberoende av om det utvunna vattnet användes eller enbart bortledes. I enklare fall skulle anmälan enligt lagförslagets l2 kap. 2 s" kunna förekomma. l dessa gränsdragningsfrågor bör också 2 kap. lt) & i förslaget beaktas.
Sammanfattningsvis finner SGU. att begreppet grundvattenti'ikt mera bör bindas vid själva utvinningen av grundvattnet och mindre till vattnets användning eller syftet med täkten.
Länssryrvlst'n [ Kristianstads län: Vid länshållning av stentäkter. grttvor m.m. bortpumpas ofta stora vattenmängder. vilket kan ("å-betydande in- verkan på grundvattennivån i omgivningen. ( specialmotiveringen till & l anges att bortskaffande av skadligt grundvatten. t. ex. dränering av gruvor inte är att hänföra till anordnande och nyttjande av grtindvattentäkt. Vi- dare anges att pumpning av vatten ur gruvor inte heller är att hänföra till markavvattning. Den nya vattenlagen skulle således inte vara tillämplig på bortskaffande av grundvatten på ovan angett sätt. Länsstyrelsen anser detta vara en brist och föreslår att paragrafen ändras sa att detta krav tillgodoses. ' --
Enligt vad länsstyrelsen kunnat konstatera skulle lagen inte heller vara tillämplig på skapandet av nya vattenområden genom schaktning under grundvattennivån. Sådan schaktning kan exempelvis ske vid täkt av grus. sten o.d. under grundvattennivån eller för att skapa dammar för vattenut- tag för bevattningsändamål m.m. Den prövning enligt naturvårdslagen som f. n. sker av sådana verksamheter kan enbart avse inverkan på nattir- miljön etc. och inte vattenförhållandena. Länsstyrelsen anser att den nya vattenlagen bör bli tillämplig även på dessa fall genom lämplig komplette- ring av & !.
I.("insstyrclst'n i Skuru/mms län: Utredningen har genom förslaget efter- strävat att klart ange vilka företagstyper som skall falla inom lagens till- lämpningsområde. ' '
Länsstyrelsen anser att utredningen i stort sett har nått nyssnämnda syfte. Förslaget innebär dock en viss överlappning mellan vattenlagen (VL) och miljöskyddslagen (ML) beträffande bl.a. tippning. Denna över- lappning finns dock även i nuvarande lagstiftning men synes inte ha föror- sakat några nämnvärda praktiska olägenheter vid tillämpningen. Reglerna för vattenförorening bör — i enlighet med förslaget — vara kvar i miljös— kyddslagcn.
Eftersom Vl. bör omfatta alla de åtgärder som märkbart kan inverka på vattenföringen. vattentillgång etc. kan det ifrågasättas om inte sådana åtgärder som i hög grad kan påverka avrinning. infiltration etc. bör prövas enligt VL. Som exempel på sådana företag må nämnas vissa former av
Prop. 1981/82: 130 356
utarbetats. — Länsstyrelsen anser att part i princip fritt bör få argumentera för sina synpunkter. Detta så mycket mer som det enligt uppgift ännu inte finns några säkra metoder för beräknande av förevarande värden. — Läns- styrelsen förstår bakgrunden till rekommendationen men anser att denna skulle kunna uppfattas som en skärpning av tiIlståndsmyndighetens pro- cessledning i en för part viktig del av hans ärende.
Svenska nut:irskytltisfi'ireningen: Föreningen föreslår följande utform- ning av 3 kap:
| 5. Vattenföretag får inte komma till stånd eller utövas om det inte uppfyller reglerna i detta kapitel.
Att tillståndsprt'ivning i vissa fall krävs bestäms i lZ kap. 2 %. Vattenföretag får inte komma till stånd om det inte är lämpligt från allmän synpunkt.
(Om med stöd av särskild lagstiftning upprättats vattenplan eller utfär- dats vattenkvalitetsnormer får vattenft'iretag inte utföras eller utövas i strid mot sådana bestämmelser.)
Vattenföretag får inte utföras eller utövas så att syftet med fastställd generalplan. stadsplan eller byggnadsplan motverkas. Detsamma gäller beträffande andra särskilda bestämmelser för mark- eller vattenområdes bebyggande eller användning. som beslutats av riksdagen eller behörig kommunal beslutande församling eller statlig eller kommunal myndighet.
3 =”. För vattenföretag skall väljas sådan plats. omfattning och utförande att ändamålet med löretaget titan oskälig kostnad kan uppnås med minsta möjliga miljöförstöring samt intrång eller annan olägenhet för motstående allmänna och enskilda intressen.
Vattenföretag för bevattningsändamål får inte medverka till att lägsta naturliga lågvattenföring i vattendrag kan underskridas.
4 5. Kan vid prövning av visst vattenföretag förutses att ytterligare vattenföretag kan komma till stånd inom avrinningsområdet skall vid pröv- ningen hänsyn tas till den sammanlagda effekten av företagen. Härvid skall tillses att tillåtligt företag såvitt möjligt utföres och utövas så att detta inte försvårar annat företag. som kan antagas framdeles beröra samma vatten- tillgång.
Avser vattenföretz'tg ändring av nivån hos sådan tröskel i havs- eller insjösund. sotn i framtiden blir bestämmande för en genom landhöjningen nybildad sjös vattenstånd. skall hänsyn tas till förväntad effekt på den framtida sjöns vattenstånd.
5 s. Vattenföretag får inte komma till stånd. om inte nyttan av företaget f'ån enskild och allmän synpunkt överstiger skadan och olägenheterna av företaget.
Bestämmelsen i första stycket gäller inte vattenföretag som utgör förut— sättning för verksamhet som prövats enligt I36 a & byggnadslagen.
6 s. Vid prövningen av ett vattenföretags tillåtlighet skall beaktas även annat företag. som kan antagas bli erforderligt för ett ändamålsenligt utnyttjande av det sökta vattenföretaget. ()m sådant annat företag är vattenföretag. skall det anses utgöra en del av det ursprungliga vattenft'ire- taget.
Vid bedömningen av om 'attenföretag medför olägenhet och skada skall beaktas alla verkningar av vattenföretaget. lndirekta verkningar. som kan uppstå på större avstånd från vattenföretaget. liksom verkningar. som kan inträffa först efter betydande tid. skall dock beaktas endast om rimlig sannolikhet föreligger för att de inträffar.
7 s. Den som utför eller utövar vattenföretag är skyldig att vidta de
Prop. 1981/82: 130 347
markexploatering som bebyggelse. vägar etc. Spörsmålet synes böra dis- kuteras vid en kommande översyn av byggnadslagstiftningen.
Länsstyrelsen tillstyrker utredningens förslag till tillämpningsområde för ny vattenlag. Länsstyrelsen ifrågasätter emellertid om inte i princip alla företag som märkbart kan påverka vattenföring i diken. vattendrag och andra vattentillgångar bör prövas enligt VL.
Länsstyrelsen i Kuppurlwrm län: I förslaget till vattenlag finns i l kap. l ä om lagens tillämpningsområde medtaget grävning och muddring. Enligt länsstyrelsens mening bör täkt i vattenområde oavsett om det är pröv- ningspliktigt enligt vattenlagen även prö 'as enligt låst naturvårdslagen. Prt'wningsmyndighet bör i så fall vara länsstyrelsen.
Länsst_vrulsc'n i Västarlmttt'ns län: Lagförslaget inför uttrycket "' 'atten- område" som överensstämmer med terminologien i l & miljöskyddslagen. Ändringen är väl motiverad eftersom härigenom undviks de gränsdrag- ningsproblem som ofta blir följden av nu gällande formuleringar. Utred- ningen nämner som exempel att även konstgjorda vattensamlingar skall innefattas i begreppet "vattenomri'ide". En viss verksamhet kan bättre bedömas med utgångspunkt från de skador verksamheten kan vålla i ett vattenområde. Exempelvis vållar en brygga i ett stort vattendrag knappast någon olägenhet av betydelse medan samma brygga i ett mindre vattendrag kan vålla betydande olägenheter.
Enligt utredningens förslag skall "bortskaffande av skadligt grundval- ten". exempelvis dränering av gruva. inte innefattas av lagen. Samma är förhållandet i fråga om byggnadsarbeten under jord som kan leda till grundvaltensänkning. Enligt utredningen skall hithörande frågor bedömas enligt byggnadslagstiftningen eftersom det inte är fråga om att tillgodogöra sig grundvatten. Grundvattensänkning inom bebyggda områden leder ofta till skador på byggnader. ledningar. etc genom sättningar. En sänkning på grund av uttag av grundvatten respektive underiordsarbete kommer även att fortsättningsvis bedömas enligt skilda lagstiftningar. Det är tveksamt om detta år ändamålsenligt.
Lantbrukarnas pravinxji'irlmmi i SÅffllt'.” Vad vi kan finna torde täckdik- ning inom jordbruket och ur skogsbrukssynpunkt ofta förekommande åt- gärder med skogsdikning att falla under vattenlagens bestämmelser. Vad gäller täckdikning på jordbrttksjord. torde sådan markavvattning som regel inte vara konlliktgrundande anledning vad avser andra intressen. I" de fall tillståndsplikt i nuläget är aktuell för dikningsåtgärd inrymmes arealen i område med förordnande enligt naturvårdslagen. Vi finner att dikning på egen eller arrenderad mark ej bör inrymmas i vattenlagen. utan därest särskilda motiv för tillståndsprövning kan föreligga. l primärt syfte att dels hushålla med belintliga vattenresurser exempelvis vattenföring i mer bety- dande 'attendrag. vilket vatten i annat fall snabbt avrinner till-havet och dels för att tillgodose vattenbehov för bevattningsändamäl. förekommer nu allt fler planer på dammbyggnader och till sådan damm avleda vatten vid- ht'igvattenföring. Detta vatten användes sedan för bevattningsändamål. Sådan här ovan beskriven typ av vattenföring är enligt vår uppfattning inte klart definierat i l:a kapitlet. vilket bör ske.
.S'rvnsku A'ommttn/örhttndt't: Definitionerna på vilka åtgärder som skall vara att hänföra till byggande i vatten bör kompletteras med infiltration för att öka eller bibehålla grundvattennivåer och sprickvattennivåer även utanför infiltrationsanläggningar för vattenförsörjningsändamål ( l kap. l & punkt 7).
Begreppet markavvattning i l kap. lå punkt 8 synes ha fått en alltför
Prop. 1981/82: 130 348
vidsträckt omfattning. Sålunda hänföres till detta begrepp bl.a. också "rörläggning i mark — när sådan åtgärd utföres för att avlägsna överskott av vatten i marken". Med denna begreppsbestämning skulle till vatten- byggnadsföretag enligt Vattenlagen exempelvis hänföras konventionell dränering kring en byggnad.
Svens/tu nutttrskj'du'sfi'irwtingen: Utredningen tycks förutsätta. att mil— jöskyddslagen m.fl. lagar skall gälla även beträffande vattenföretag (se s. 240 i utredningens betänkande). Något stöd i den föreslagna lagtexten för detta finns emellertid inte. Tvärtom görs f.n. uttryckligen i miljöskyddsla- gens ts undantag för byggande i vatten. Enligt föreningens uppfattning måste en betydligt klarare och mer ändamålsenlig reglering åstadkommas i detta stycke. Detta bör ske genom att miljöskyddslagens undantag upp- hävs och att det i en särskild paragrafi den föreslagna vattenlagens I kapitel uttryckligen sägs att utöver bestämmelserna i vattenlagen gäller om vattenföretag vad som föreskrivs i hälsovårdsstadga. byggnadslag. natur— vårdslag. miljöskyddslag eller i annan lagstiftning. Föreningen ifrågasätter också om det inte i l kap. bör sägas att ifråga om vissa vattenföretag gäller särskilda bestämmelser enligt lagen (l97l185tll med anledning av gräns- älvsöverenskommelsen den |6 september l97l mellan Sverige och Fin- land.
Föreningen vill också peka på att det sätt utredningen valt för att definiera lagens tillämpningsområde i vissa fall kan vålla bekymmer. Som exempel kan nämnas att det av | kap. I & ingalunda framgår att vattenla— gens regelsystem också gäller inskränkningar i befogenheten att använda mark på sådant sätt att yt- eller grundvattentäkt påverkas. Att så ändå är fallet framgår av 8 kap. För att förebygga denna och liknande oklarheter föreslår föreningen en allmänt hållen definition. t.ex. lagen är tillämplig på all till mark. byggnad eller anläggning knuten verksamhet. som kan inverka på vattenstånd. vattendjup. vattenföring eller vattenkvalitet i vattenom- råde eller på land. samt att denna definition kompletteras med en exempli- fiering med i stort sett samma lydelse som den som föreslås i l kap. l ?. Den av utredningen använda termen "årensning” är dock olycklig och borde bytas ut mot "ågrävning". som faller sig mcra naturlig för de ibland ganska omfattande åtgärder utredningen åsyftar. 'l'ermen "årensning" torde i huvudsak böra förbehållas vegetationsrensningar och andra liknan- de underhållsåtgärder i befintlig fåra.
TCO: ] ] kap. ! s 8 mom. har med föreslagen benämning inorn parentes angivits olika åtgärder för markavvattning. bl.a. fördjupning. utvidgning och rätning av vattendrag (årensning). Med rensning har hittills alltid avsetts åtgärder inom fastställd eller hävdad sektion dvs. rena underhålls- åtgärder. Dikning har varit ett samlande begrepp för såväl öppna diken av relativt sett mindre omfattning som rörledningar vad gäller ytvattenavled- ning. Grundförbättrande åtgärder i större vattendrag som t.ex. berör sjö eller annan vattensamling har benämnts vattenavledning. Ett införande av ordet rensning beträffande fördjupning. utvidgning och rätning av vatten— drag vore olyckligt. då missförstånd beträffande åtgärdernas omfattning ofta skttlle bli fallet. Begreppen rensning. dikning. vattenavledning (sjö- sänkning) och invallning har hittills tillämpats inom torrläggningsverksam— heten och anses ej ha vållat några problem. Tvärtom har beteckningarna klart definierat företagens karaktär. Ett bibehållande av ovan angivna beteckningar föreslås därför i den nya lagen. F.nligt vår mening bör en omarbetad lag behålla den gamla lagens väl fungerande bestämmelser och förbättra de delar som ej är tillfredsställande.
Prop. 1981/82: 130 349
LRF: l l & punkt 8 stadgas. att som vattenföretag skall anses grävning och rörläggning i mark. Detta måste tolkas så. att tillståndsplikt föreligger även för täckdikning på egen mark. LRF anser sig icke kttnna godta ett sådant krav. då en tillståndsprövning endast kommer att medföra en me- ningslös byråkratisk hantering. Det enda fall där täckdikning kan komma i konflikt med något annat intresse torde vara i samband med uppodling av skyddsvärda ängsmarker vid vattendrag eller sjö. I sådana fall torde natttr- vårdslagens bestämmelser vara tillämpliga. varför frågan om täckdikning av sådana marker bör prövas i detta sammanhang. '
Förbundet föreslår därför att täckdikning på egen mark undantas från lagförslagets tillämpningsområde.
Svens/tu t'uttcn- ut'/z uvloppst'urksji'ireningen: Slutligen må anmärkas att begreppet markavvattning i l kap. lå punkt 8 synes ha fått en alltför vidsträckt omfattning. Sålunda hänföres till detta begrepp bl.a. också "rörläggning i mark — när sådan åtgärd utföres för att avlägsna överskott av vatten i marken". Med denna begreppsbestämning skulle till vatten- byggnadsföretag enligt vattenlagen exempelvis hänföras sedvanlig hus- grundsdränering och sedvanlig dränering av vägkroppar m.m.. vilket knappast torde ha varit avsikten.
2 kap. Rätt till vatten
Svea Imi-rätt: l s. För yt- och grundvatten gäller i vissa avseenden olika regler och gränsdragningen mellan yt- och grundvatten saknar alltså inte sin betydelse. Någon allmän definition av ytvatten finns ej i VL. Den definition av begreppet grundvatten som lämnas i l kap. Hå VL är allmänt hållen och har lämnat domstolarna föga ledning i t.ex. det fallet att i ett nedlagt grustag bildats en med grundvattnet kommunicerande vattensam- ling. — Hovrätten förordar att i en ny vattenlag intas definitioner av begreppen ytvatten och grundvatten. Härvid kan ifrågasättas bl.a. att med grundvattenuttag likställa sådant ytvattenuttag som i väsentlig mån inne- bär tillgodogörande av framträngande grundvatten och som kan påverka grundvattennivån. Bestämmelserna torde böra utarbetas med beaktande av motsvarande teknologiska definitioner. — Underrubriken före l &. ”Fastighetsägares rätt till yt- och grundvatten”. torde ej helt täcka inne- hållet i de följande paragraferna då det i lä 2 st. definierade begreppet '"vattenrättshavare"” även torde avse innehavare av vattenrätt som upplå- tits till honom av fastighetsägaren.
45. Det föreslagna stadgandet motsvarar ! kap. l4å l st VL. men kan icke anses ha fått en bättre utformning. Sålunda är "strömfall" ett exak- tare uttryck än "vattenkraft”. som i den föreslagna lagtexten synes kunna betyda såväl strömmande vatten inom en viss ägovidd som en rättighet att förfoga över vatten för kraftändamål utan anknytning till ägovidd. [ det senare fallet kan rättigheten icke. som lagtexten anger. tagas i anspråk med äganderätt. — Det bör övervägas om icke sarskilt upplåten rätt till vatten- kraft bör inskrivas. enär skäl att i sådant fall tillåta tyst förmånsrätt icke synes föreligga. es. Rörande arrendators saklegitimation som sökandet till vattenföretag får hovrätten hänvisa till vad som anförts härom i annat sammanhang (se avsnitt 3). Vad som där uttalats om lämpligheten att meddela tillstånd för arrendator utöver löpande arrendeperiod äger motsvarande tillämpning på tvångsupplåtelse av vattenrätt enligt denna paragraf. — l 2 kap. 3.5 2 st Exl stadgas att även om allmänt behov ej föreligger får expropriation för bl. a.
Prop. 1981/82: 130 350
vatten- och avloppsledningar ske, om intrånget är "ringa" ijämförelse med nyttan. Sakliga skäl för att i föreliggande stadgande använda ett annat uttryck — "obetydlig" — synes ej föreligga. — — —
7ä. Begreppet "allmän synpunkt" torde täcka även villkor till förmån för enstaka fastighet (jfr s. 247). —- Förordnande enligt (så får meddelas endast i samband med tillstånd till vattentäkt för bevattningen. [ de fall som avses i 4 och Såå behöver däremot icke besluten om upplåtelse av vattenrätt och tillstånd till utförande av vattenft'iretaget sammanfalla. Vid en efterföljande tillståndsprövning enligt VLF kan därför. med hänsyn till innehållet i 7.5. tvångsrättsupplätelsen tolkas så att alla från allmän syn- punkt erforderliga villkor föreskrivits redan i beslutet om ttpplåtelse. [ varje fall kan det vid tillståndsprövningcn framstå som oklart i vad mån hänsyn till motstående intressen vunnit beaktande redan vid tvångsuppla- telsen av vattenrätt. Ett klarläggande synes påkallat.
()?. I anslutning till utredningens uttalanden vill hovrätten understryka att befogenheter enligt allemansrätten sådan den nu uppfattas ej kan föran- leda inskränkning av vattenrättshavares möjlighet att utnyttja sin vatten- rätt.
lt) &. Hovrätten har ovan (se avsnitt 3) föreslagit att ersättning skall utgå för vatten som avstås enligt denna paragraf.
Bä. Behov kan föreligga att för fiskets främjande vidta åtgärder icke endast — såsom förutsätts i paragrafens första stycke — i eller invid vattendrag utan även i eller invid annat vattenområde.
Hovrätten för Nedre Norr/und: Utredningen har i sitt lagförslag infört det nya uttrycket "vattenrätt".
Till en början kan konstateras att definitionen av "vattentätt" och '"vattenrättshavare" i l å andra stycket lider av den bristen att den endast avser fastighetsägarens rådighet (jfr första stycket) och således — i motsats till utredningens i annat sammanhang uttalade avsikt — ej inbegriper inne- havare av begränsade rättigheter till fastigheten. När man sedan kommer till 3s tycks man,finna en annan innebörd av begreppet "vattenrätt". då det sägs att sådan rätt kan "förvärvas" enligt särskilda lagbestämmelser. Därvid avses emellertid — lika litet som i lä — inte något självständigt institut utan i själva verket redan förut kända rättsbegrepp såsom ägande- rätt. servitut. nyttjanderätt och vägrått (jfr l ä). vilka alla har sina särskilda definitioner och rättsverkningar. ] 4s begagnas ej uttrycket "vattenrätt" medan begreppet återkommer i 5 &. vilken emellertid liksom 415 inte inne- håller något annat än expropriationsbestämmelser med motsvarigheter i gällande rätt.
Mot bakgrund av det z-tnförda är också rubrikerna "Inskränkningar i vattenrätten" och "Vattenrätt såsom förutsättning för vattenföretag" missvisande och detta gäller även de bestämmelser som intagits ttnder rubrikerna. -— — —
Kommunernas företräde enligt 2 kap. öö kan diskuteras. 2 kap. % synes överflödig.
(linelv-galans tingsrätt: Beträffande 2 kap. löå VI.-förslaget vill domsto— len tillägga att lagrummets formulering knappast täcker det exempel på allmänt behov. som anges i specialmotiveringen längst ned på sid. 249.
Växjö tingsrätt: 3 s. Vad som upptages i denna & torde vara självklart. Det är därför tveksamt om s" behövs.
45. Enligt vattendomstolens mening bör stadgandet kompletteras med en hänvisning till att ersättningsrätt föreligger. Motsvarande gäller 5 och öåå.
Prop. 1981/82: 130 351
Luntbrult'snt'immlt'n [ Örebro län: 2 kap. ss 5 och 6 (m.fl.) Det hälsas med tillfredsställelse att utredningen så ingående penetrerat frågan om jordbrukets ökade behov av vatten för bevattningsändamål.
För att tillförsäkra jordbruket vatten för angivet ändamål bör i vart fall bevattningsförctag med flera delägare och av större omfattning upphöjas till status av allmänt intresse.
Under år med långvarig torka inträder en så betydande skördencdsätt- ning att landets livsmedelsförsörjning kan bli ytterligt ansträngt. Vidare kräver samhället en säker produktion av specialgrödor som potatis och morötter.
Rätt till vattenuttag för bevattning bör prioriteras som allmänt intresse. Enligt domstolstttslag rörande bet-'attningsföretag har "bevattnings- intressenterna" ålagts att utge ersättning till kraftverksintresset för förlust i kraftprodttktionen som följd av vattenuttag. ] det fall anordningar vid- tages i vattendrag så att "flödesvattenmängd"' innehålles som annars skul- le bräddas bort genom llodutskov i anslutning till kraftverk borde ersätt- ningsplikt gentemot kraftverksintressct ej föreligga.
Luntln'nltsnämmlt'n i Gävla/mms län: Enligt nuvarande vattenlag före- ligger i vissa uppräknade större vattendrag med s. k. kungsådra skyldighet för vattenrättshavaren att utan ersättning avstå viss del av den vatten— mängd eller fallhöjd. som tillkommer honom. för att tillgodose vissa all- männa intressen. Dessa är i huvudsak allmän farled. allmän flottled. fiske samt torrläggning och bevattning av mark. Dessa brukar kallas "ktrngs- ådreintressen". ] förslaget till ny vattenlag avskaffas begreppet "ktrngs- ådra". Rätten att utan ersättning använda vatten till förmån för vissa allmänna intressen utvidgas att i princip omfatta alla vattendrag. således även de minsta. Ersättningsfriheten skall enligt kommentarerna (s. l96) endast "avse ett fåtal fall. när preciserade allmänna intressen av kvalifi- cerad naturäri fråga". Enligt utredningens mening är dessa: allmän farled. allmän hamn. allmän flottled. fiske samt hälsovård och naturvård. Torr— läggning och bevattning av mark återfinnes således inte i den nya lagstift- ningen som allmänna intressen. vilka är befriade från att erlägga ersätt- ning. Utredningen anser doek (s. 197) att bevattningsintresset också bör kunna tillgodoses. Förutsättningen måste då vara att det gäller många och inte enstaka jordbrukares behov av vatten. Motivet för att utesluta torr- läggning av mark bland de s. k. allmänna intressena synes inte ha redovi- sats. l)et ersättningsfria vattnet för bevattning från vattendrag med ktrngs- ådra utgår ur den nya lagen och motivet anges vara att bevattning idag sker på annat sätt än vid den nuvarande lagens tillkomst. Lantbruksnämnden. som inte har tillgång till källan för denna tolkning (PM av justitierådet Gärdc). finner för sin del att l9l() års betänkande rörande den nuvarande vattenlagen (s. 23l. s. 24l) snarast talar för en motsatt uppfattning. Nämn- den har svårt att förstå. att frågan om hur bevattningen tekniskt utföres . genom översilning eller ntrrnera besprutning kan påverka principfrågan.
Fiskz'ristyrc'lswt: Bä handlar om fiskväg och andra åtgärder för fiskets främjande. Paragrafen har sin förebild i nuvarande vattenlag. Den skall ses i belysning av 3 kapitlets tillåtlighetsregler. Utredningen har särskilt fram- hållit att detta medför samhällsekonomiska bedömningar som bör medge att fiskefrämjande företag genomförs utan att deras nytta kan definieras klart i ekonomiska termer. Styrelsen instämmer i detta uttalande. som överensstämmer med vad fiskets företrädare sedan länge hävdat i skilda sammanhang. Samtidigt vill styrelsen dock framhålla att det är viktigt att de som äger påkalla tillämpning av paragrafen. dvs. stat. kommun och
Prop. 1981/82:130 352
vattenförbund. ges reella möjligheter att fullfölja tanken bakom regeln. Detta är knappast fallet idag.
Sture/rv Iltlllll'l'tll't/Nl't'l'Å'.' l 2 kap. 14% i förslaget till ny vattenlag talas om rätten för strandägare att ha minclre brygga. båthus eller dylikt även om han saknar vattenrätt. Enligt naturvärdsver'kets mening bör i detta sam- manhang göras en hänvisning till IS och löäs NVL. där strandskyddsbev stämmelserna återfinns.
Ör'urlmrmrälar/nytt(lig/raw” i .S'lxrrrr/mrgs län: F.nligt bestämmelserna i 212 föreslagen lag skall rådigheten över vattnet i rinnande vatten delas lika mellan vardera sidans ägare även om en större del av vattnet rinner fram över den ena fastigheten. Bestämmelsen motsvarar l:2 första stycket nuvarande vattenlag. Bestämmelse motsvarande den i l:2_ andra stycket föreslås i 7.5 av övergängsbestämrnelserna. Innebörden av bestämmelser- na synes ej va *a entydig för de fall att vid fastighetsbildning tillskapats en gräns som ej är avsedd att motsvara vattendragets mittlinje.
Sirllt'llx varmt/killsrer/r: Det f'amgär inte av den föreslagna lydelsen av 2 kap. ros att det är fråga om att tillfälligt avstå vatten. Skål kan föreligga att annan utväg väljes för tillgodoseende av det aktuella behovet även om minskningen i vattentillgången består. Dessa förhållanden bör föranleda förtydligande i paragrafens lydelse. — ] motiven bör nämnas att den förutsatta nödsituationen bör ktrnna utgöra skäl för uppskovsbeslut i er- si'ittningsfrågan. '
Svens/tu lrr.sjr'éfiskrrrvnus ('en[ru/_ti'irlmml: Utökade befogenheter föreslås i 13å för tvångsrältsupplätelse för att tillförsäkra erforderligt vatten för bl.a. fiskets främjande. Denna rätt förbehålls staten. kommun eller vatten- förbund. l)et är rimligt att vattenrättshavaren skall avstå från sådant vatten utan rätt till ersättning. Detta är emellertid inte fallet i nu gällande vatten- lag.
3 kap. Allmänna förutsättningar för vattenföretag
Sven lror'räll: 3 &. Utredningen framhåller att olägenheterna bör sättas i relation till företagets omfattning. [ lagtexten framställs dock "olägenhet av större betydelse"" som ett absolut begrepp rrtan anknytning till omfatt- ningen av det företag som orsakar olägenheten. Skäl linne-s därför att jämka lagtexten så att den bättre överensstämmer med motiven.
4 &. linligt utredningen bör prövning enligt denna paragraf kunna under- Iåtas. om sakägarna medgivit företaget eller förklarar sig ej ha något att invända. Detta överensstämmer med praxis vid tillämpningen av 2 kap. 3 & ] st. VL. Det synes dock önskvärt att förhållandet framgår direkt av lagtexten.
Som hovrätten tidigare framhållit (se avsnitt 4) bör klart anges i vad mån bestämmelserna i denna paragraf skall medge hänsynstagande till befint— liga vattenföretag trtan tillstånd samt till ännu icke aktualiserade men förutsebara vt'tttenli'iretag. även sådana som ej är följdföretag till det ak- tuella företaget.
9ä. De särskilda bestämmelser för områdes bebyggande som åsyftas torde vara andra än de i lä angivna planerna. Detta bör komma till uttryck i stadgandets rrtformning.
ll &. Närmare reglering saknas av den processuella ställningen för den som för egen nytta begär särskild föreskrift. Skulle föreskriften vara av självständig betydelse för sakägarna i målet. kan det i vissa fall vara rimligt att den som begärt föreskriften i någon mån delar sökandens kostnadsan-
Prop. 1981/82:130 353
svar enligt 22 kap. | 5 VLF. — Andra stycket torde icke böra tolkas så att därmed skall införas en princip som ger annan storlek på gottgörelsen än vid tillämpning av 3 kap. 9.5 VL;
l2 5. Av stadgandet synes framgå att företagarens skyldighet beträffande fisket är ovillkorlig. Så är dock icke fallet enligt specialmotiveringen ts. 263). varav bl.a. framgår att nyttan av ifrågasatt anordning. på sätt som är föreskrivet i 2 kap. 85 1 st. VL. skall i skälig utsträckning motivera den förlust eller kostnad anordningen orsakar. Skäl finns därför att intaga motsvarande bestämmelse i den nya lagtexten.
Hovrätten för Nedre Norr/und: Hovrätten finner inte tillåtlighetsreg- lerna i 1—455 vara tillfredsställande formulerade. Lagtexten är Väg och måste i alltför stor utsträckning tolkas med hjälp av förarbetena. Bestäm- melserna företer vissa likheter med ML:s tillåtlighetsregler. men dessa har ett konkretare innehåll. Hovrätten efterlyser en mera explicit lagtext. som underlättar för företagaren att bedöma om ett planerat vattenföretag kan komma att tillåtas.
[ fråga om de allmänna lämplighetsvillkoren kan några påpekanden om lagtekniska brister vara på sin plats. Stadgandet i 8.5 ger enligt motiven (s. 260 n) uttryckligen tillståndsmyndigheten möjlighet att sänka en begärd dämningsgräns eller höja en sänkningsgräns. vilket skulle undanröja nuva- rande osäkerhet rörande tillämpningen av 2 kap. 25 VL. Denna avsikt torde icke kunna utläsas av lagtexten. Vidare frågar man sig varför förut- sättningarna för skadeförebyggande åtgärder fått olika utformning i andra stycket av förevarande paragraf ("om han ej därigenom åsamkas oskälig förlust eller kostnad") och i 10 kap. [5 tredje stycket ("om det finnes lämpligt"). 95 kan kritiseras från språklig synpunkt. Paragrafen bör hellre formuleras antingen såsom 3 kap. 2.5 andra stycket FBL eller på följande sätt: "Har särskilda bestämmelser . .. användning meddelats med stöd av byggnadslagen . . . motverkas."
Utredningen har i motiven till l25 ansett att det inte behövs någon uttrycklig motsvarighet till stadgandet i 2 kap. 85 första stycket andra meningen VL om möjlighet för företagaren att vinna befrielse från skyl— digheten att utföra ifrågasatt anordning. 125 har emellertid formulerats på ett sådant sätt att företagarens skyldighet beträffande lisket förefaller vara ovillkorlig och borde därför kompletteras med en bestämmelse som mot— svarar nyssnämnda stadgande i VL. Dessutom är här en hänvisning till ll kap. 55 Vl .-förslaget befogad.
Unrehj'gdetrs' tingsrätt: Fördelen trred VI.-förslaget i förhållande till nuvarande VL är främst förslagets systematiska uppbyggnad. Detta har emellertid lett till dubbleringar. t. ex. i 3.kap. 8 5 andra stycket och lll kap. I 5 tredje stycket beträffande sökandens åtgärdsskyldighet samt 9 kap. l 5 första stycket och It) kap. ! 5 tredje stycket beträffande tredje mans skyldighet att tåla intrång av skt'rdeförebyggande åtgärd. [ motiven görs skillnad mellan åtgärder i allmänt och enskilt intresse men detta framgår inte av lagtexten.
Jänithygdens tingsrätt: S 5. I motiven (s. 260) anges att stadgandet uttryckligen ger tillståndsmyndigheten möjlighet att sänka en begärd däm- ningsgräns eller höja en sänkningsgräns. Vattendomstolen har för sin del svårt att av lagtexten direkt utläsa att detta skall vara möjligt.
[2 5. ] paragrafen bör intas en hänvisning till ll kap. 5 5. Stockholms tingsrätt: 3 5. Paragrafens utformning är inte lyckad och lagtexten motsvarar inte vad som avses enligt motiven. När det talas om "andra allmänna intressen än som avses i | och 2 55" kan till en början 23 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130. Bilagedel
Prop. 1981/82: 130 354
anmärkas att i I och 2 55 talas i och för sig inte om allmänna intressen och detär därför helt oklart vilka allmänna intressen som avses. Om 3 5 sktrlle innebära att sådana allmänna intressen inte får prövas som varit föremål för prövning då allmänna planeringsriktlinjer beslutats eller då general- plan. stadsplan eller byggnadsplan fastställts. blir paragrafens innebörd att de flesta allmänna intressen inte får prövas. Vid den översiktliga planering- en och vid fastställande av detaljplaner vägsju olika intressen. inte minst allmänna intressen. mot varandra. I stället bör. om hinder inte möter enligt I och 2 55. prövningen enligt 3 5 ta sikte på alla allmänna intressen och det framför allt i de ännu så länge myzket vanliga fall då vattenföretaget utförs inom område där det varken finns generalplan. stadsplan eller byggnads- plan och som inte heller varit föremål för översiktlig planering. Tillåtlig— hctsprövningcn bör följaktligen gå till så att man först ser efter om hinder möter från allmänna planeringssynpunkter och om företaget strider möt fastställd generalplan. stadsplan eller byggnadsplan. Om så inte är fallet bör företaget ändå inte få komma till stånd om det medför olägenhet av större betydelse för allmänna intressen.
6 5. l paragrafens sista mening talas om företräde ntellan olika grundvat- tentäkter. l 5 kap. 2 5 VL-förslaget talas också om fördelning av grundvat— tentillgång. Förslaget vinner inte i överskådlighet på att två så likartade bestämmelser återfinns i olika kapitel. Lämpligast torde vara att i 3 kap. samla bestämmelser som är tillär'tpliga på alla typer av vattenföretag och då bör bestämmelsen om grundvattentäkter finnas i 5 kap.
Bestämmelserna i 3 kap. I—7 55 VI--förslaget innehåller — liksom nuva- rande 2 kap. 3 5 VL — den generella rätten att påverka vattenförhållandena även om annans egendom skadas. Särskilda tvångsrätter behandlas i 9 kap. VI--förslaget. ] 9 kap. 7 5 VI.-förslaget finns. liksom i 2 kap. 3 .5 VL. en erinran om att ersättning skall trigå för skada som orsakas av nredgivna åtgärder. Det förefaller inkonsekvent att motsvarande erinran ej görs i 3 kap. VL-förslaget (t. ex. efter 7 5J. Genom ett sådant stadgande sktrlle det måhända framgå bättre att bestämmelserna i l-7 55 innebär sådan tvångs- rätt. något som i förslaget eljest endast uttrycks negativt. | den process- uella delen sägs däremot (l5 kap. 8 5 VL-förslagetl att tillståndsmyndig- heten skall meddela tillståndsbeslut om hinder inte möter mot företaget. Placeringen av denna bestämmelse kan ifrågasättas (jfr dock 24 5 anlägg— ningslagen och 22 5 ledningsrättslagen).
Vi jä tingsrätt: Det må anmärkas att hänvisning till ersättningsrätt för skada och intrång saknas i lagtexten.
l 5. Varken koncessionsni'tmnc. eller länsstyrelse torde ha större förut- sättningar än vattendomstol att ktrnna ta hänsyn till allmänna planerings- synpunkter. tvärtom gäller med länsstyrelsernas anknytning till begränsa- de geografiska områden i vart fall för dessas del motsatsen.
2 5. Eftersom villkorade tillstånd strider mot processri'tttsliga grund- satser och Iiksom hittills enligt vattendomstolens mening bör undvikas. kommer den föreslagna regeln att innebära. att planfrågan bör vara klar. innan tillstånd enligt Vl. meddelas.
3 5. Lagförslaget i denna del är alltför allmänt hållet. Härtill kommer att motiven är åtskilligt för knappa för att medge en säker tolkning av vad lagstiftaren menar med "olägenhet av större betydelse" för allmänna intressen och "synnerlig betydelse från allmän synptrnkt". Denna lagstift- ningsmetod är säkert bra för att in"-:e säga nödvändig. trär nu enligt förslaget tillåtlighcts- och tillståndsfrågorna skall avgöras av administrativ myndig- het. Med den ringa utökning av organisationen hos koncessionsnämnd och
Prop. 1981/82: 130 355
länsstyrelse som föreslås av utredningen behövs det en lagstiftning. som garanterar att myndigheterna icke behöver lägga ned omständligt arbete på att tillämpa i lagen inskrivna tilli'itlighetsregler. utan myndigheterna skall ktrnna — snabbt och smidigt — tycka till och beslutar i tillståndsfrågan. Om detta dessutom kan ske. såsom är tänkt i direktiven. med ett sakkunnigt beaktande av den mångfald allmänna (och enskilda) intressen som berörs. det återstår att se.
4 5. Förslaget ger uttryck åt samma lagstiftningsnretod som gäller för 3 5. Det kommer sålunda att fordras mycket stor kunskap och säkerhet hos de organ. som skall tillämpa bestämmelsen. särskilt som det goda resultatet skall uppnås snabbt och utan stor personalförstärkning.
Vätterslmrgs tingsrätt: [ VL-förslaget 3:9 har trnder rubriken "All- männa lämplighetsvillkor" föreskrivits. att vattenföretag skall utföras så. att syftet med enligt bl.a. byggnadslagen och nattrn'i'i'trdslagcn gällande särskilda bestämmelser för mark- eller vattenområdes bebyggande eller användning icke motverkas.
Enligt tingsrättens mening är tillkomsten av t.ex. ett större kraftutbygg- nadsföretag så viktig från samhällets synpunkt. att det bör få komma till stånd även om syftet med exempelvis ett strandskydd sktrlle motverkas eller t.o.m. omöjliggöras. Bestämmelsen bör därför omformuleras och förslagsvis uttala. att hänsyn i skälig omfattning skall tagas till ifrågavaran- de bestämmelser.
Kumtrrztt'kallr-',aic--t: Den allmänna tillätlighetsregeln i 3: 3 första stycket i VLF är avsedd att ersätta de i 213 första stycket Vl, uppräknade tillätlig-
hetshindren. Kollegiet föreslår att satsen "— — — olägenhet av större betydelse därigenom uppkommer — - —" ändras till "— — — olägenhet av större betydelse därigenom är att befara — — —". Den av kollegiet före-
slagna lydelsen. som har sin motsvarighet i 2z3 andra stycket VL. skulle bättre harmoniera med en av hut-'udprinciperna i såväl det nya lagförslaget som gällande rätt. nämligen att det åvilar sökandeparten att svara för bevisningen och tttredningen i ett vattenmål. — — —
Utredningen har i 3: |2 VLF angående åtgärder till skydd för lisket föreslagit att åtgärderna skall ske "i berört vattensystem". under det att man i ll:5. alltså i de fall åtgärder ersätts av fiskeavgift. föreslagit att avgiften skall användas "inom berört eller angränsande vattensystem". Det framgår inte klart av motiven huruvida utredningen i de fall avgifts- alternativet väljs avsett att avgiftsmedlen skall kunna användas inom ett vidare geografiskt område än åtgärderna enligt 3: l2 VLF. Kollegiet vill dessutom påpeka att begreppet "vattensystem" är tämligen oklart.
Länsstyrclsetr i .S'kurnhurgs län: I 3 kap. 4 .5 föreslås att vattenföretag som innebär skada på annans egendom inte får komma till stånd om kostnaderna för företaget och olägenheterna av detta står i missförhållandc till fördelarna därav från allmän och enskild synpunkt. — I motiveringen till det föreslagna lagrummet har trtrcdningen trttalat bl.a. följande. Vid bedömning om företaget får komma till stånd förutsätts i paragrafen att en helhetsbedöntning görs av företaget. Som komponent i denna bedömning ingår bl.a. en samhällsekonomisk analys av de indirekta ekonomiska verk- ningarna ett vattenföretag kan få för omgivningen. I utredningen betonas emellertid nödvändigheten av en betydande försiktighet härvidlag då exi- sterande metoder för beräkning av de indirekta verkningar-nas ekonomiska värde torde vara mindre utvecklade. ! förslaget uttalas därför att tillstånds- myndigheten söker begränsa utredningsmaterialet i förevarande avseen- den till dess säkrare metoder för beräkningar av nyssnämnd beskaffenhet
Prop. 1981/82:130 357
försiktighetsmått och den begränsning av verksamheten. som kan behövas för att förebygga eller minska skada och olägenhet av företaget. om det inte medför oskäliga kostnader.
Vill någon utföra eller utöva vattenföretag som kan skada fisket. är han skyldig att titan ersättning vidtaga och för framtiden underhålla erforder- liga anordningar för fiskens framkomst eller bestånd. släppa fram vatten för ändamålet samt iaktta de föreskrifter i övrigt som på grund av företaget kan erfordras till skydd för fisket i berört vattensystem.
8 5. Om skada eller olägenhet av någon betydelse inträffar. utan att detta kunnat beaktas vid tillkomsten av vattenföretag eller vid tillstånds- prövning därav. är företagaren skyldig att avhjälpa skadan eller olägenhe- ten och förebygga framtida skador eller olägenheter. om det inte medför oskäliga kostnader.
Om den som utfört eller utövar vattenföretag. förfarit vårdslöst eller uppsåtligen eller av vårdslöshet lämnat felaktiga uppgifter till tillsynsmyn- dighet eller prövningsmynt'lighet. kan han oavsett kostnaderna åläggas att återställa naturmiljön samt att förebygga skada och olägenheter för framti- den i den mån förfarandet eller vårdslösheten kan anses ha medverkat till berörd skada eller olägenhet.
9 5. Föreligger till samtidig prövning fråga om tillstånd till olika vatten- företag som rör samma vattentillgång och därför eller av annan grund icke kan utföras vid sidan av varandra i enlighet med ansökningarna. skall såvitt möjligt jämkas mellan de stridiga intressena så att vart och ett kan tillgodoses utan väsentligt förfång för det andra. Kan det ej ske. skall företräde ges åt det företag som från allmän och enskild synpunkt kan antagas bli till största fördel. Är fråga om företräde mellan två eller flera grundvattentäkter. skall därvid tillses att icke någon ort berövas erforder- ligt vatten från grundvattentillgång inom orten.
lt) 5. När enligt denna lag flera fastigheter eller strömfall gemensamt skall såsom särskild samfällighet utföra och handha ett vattenföretag. skall största möjliga fördel för var och en av deltagarna i samfälligheten efter- strävas. om kostnaderna ej ökas oskäligt därigenom. Vid behov skall mellan de olika deltagarna jämkas så att var och en kan tillgodoses utan väsentligt förfång för annan deltagare.
II 5. Framgår vid tillståndsprövning av vattenföretag att detta kan. utan att dess egentliga ändamål eftersättes. utföras på sätt som medför betydan- de nytta för annan. skall på dennes begäran meddelas föreskrift härom. Föreskrift får dock ej ges om bestämmelserna om bildande av samfällighet enligt denna lag är tillämpliga.
Den som beredes nytta enligt första stycket skall utge skälig gottgörelse till anläggningens ägare. Uppkommer förlust eller kostnad för ägaren. är denne berättigad till ersättning härför enligt lt) kap.
VASO: 3 kap. 5 5. Den föreslagna lydelsen synes vara för snäv. Genom att i första meningen inskjuta "omfattas av eller" omedelbart före "utgör förutsättning" erhålles en bättre täckning för de fall som torde avses. — — —
3 kap. 12 5. Ordalydelsen "vatten. där fisken har sin gång" i 2:24 VL saknas i förslaget. Detta kan godtagas på de skäl utredningen anfört. Nu gällande spärregel om kostnad eller olägenhet för byggnadens ägare saknas i förslaget. Uttalandet i specialmotiveringen att ingen ändring avses i förhållande till gällande VL hänför sig enligt ordalagen till olika slag av förekommande åtgärder. icke kostnaderna för dem. Det kan inte godtagas att spärregeln försvinner. Lagrummet bör därför tillägga en andra mening med innebörden att kostnaden för föreskriven åtgärd skall vara rimlig i förhållande till den nytta åtgärden åstadkommer.
Prop. 1981/82: 130 ' 358
4 kap. Andelskraft
Svea hovrätt: En Väsentlig processttell förändring är att enligt l5 kap. 8 5 9 p VLF villkor och kostnadsbidrag för andelskraft skall bestämmas av administrativ tillståndsmyndighet. Denna kan överlämna åt fastighetsdom- stolen att fatta beslut i frågan. vilket enligt utredningen ts. 264) ofta torde vara lämpligt eftersom det närmast gäller ett internt förhållande parter emellan. Hovrätten anser dock att detta icke är en lämplighetsfråga. Vill- kor och kostnadsbidrag för andelskraft. som ofta rör stora ekonomiska värden. kan vara starkt kontroversiella mellan parterna. Frågor som rör ekonomiska prestationer mellan företagare bör normalt. enligt vedertagna rättsprinciper. avgöras av domstol. Det skulle vara särskilt anmärknings- värt om regeringen finge formell behörighet att avgöra tvist om kostnadsbi- drag mellan ett statligt organ som vattenfallsverket och motstående intres- sent. Villkor och kostnadsbidrag för andelskraft bör därför alltid avgöras av domstol. '
Hänvisningen i 4 kap. 2 5 till lf.) kap. avser uppenbarligen ej hela kapitlet varför de åsyftade paragraferna bör angivas.
I'lurrt'ittenji'ir Nedre Norr/und: Den ordning som enligt 15 kap. 8 5 andra stycket punkt 9 och tredje stycket. föreslagits för prövning av frågor om tillhandahållande av andelskraft kan ifrågasättas. Villkoren och kostnads- bidragen synes inotn ramen för det av utredningen föreslagna prövnings- systemet lämpligen alltid böra bestämmas av fastighetsdomstolcn.
5 kap. Särskilda bestämmelser om grundvattentäkt
Hovrätten för Nedre Norr/und: Detta kapitel innehåller endast två para- grafer medan övriga bestämmelser om grundvattentäkt återfinns på en mängd olika håll i VI.-förslaget. [ nuvarande VL har motsvarande regler samlats i en särskild avdelning av 12 kap. Här har man ett exempel på hur svårtillgängligt VL-förslagct är när'det gäller att finna alla de stadganden som är tillämpliga på ett visst företag. ().m den föreslagna systematiken skulle bibehållas. kan de två paragraferna i förevarande kapitel lika gärna få sin plats på andra ställen i lagen. '
Jinn/bygdens tingxrätt: 5 kap. 2 5 innehåller en bestämmelse om fördel- ning av vatten från grundvattentäkt. Tingsrätten anser att en motsvarande bestämmelse bör övervägas även beträffande ytvattentäkt.
Lutttbrukxxtyrelsett: 5 kap. 1 5. Regeln finns i 2 kap. 42 5 andra stycket nuvarande vattenlag. Varken i samband med införandet av denna paragraf eller i betänkandet har givits närmare anvisningar för avgränsning av en grundvattentäkt eller grundvattentillgång. [ exempelvis Skåne finns flera mil långa grundvattenströmmar. Hur lagbestämmelsen skall tillämpas i dessa fall är fortfarande ovisst. Ett klarläggande på denna punkt är önsk- värt.
5 kap. 2 5. Regeln avser endast fördelning av vatten för hushållsför- brukning vari inräknas vattning av kreatur. Denna särbestämmelse kan ifrågasz'ittas. Fördelning av grundvatten kommer för övriga ändamål att prövas enligt 3 kap. 6 och 8 55. Skälet för särbestämmelsen kan vara att utredningen sökt en enkel prövningsform på så sätt att fördelningsfrågan föreslås prövas direkt av fastighetsdomstol som är behörig att handlägga vattenmål. Fördelningsprövningcn bliri princip inte annorlunda om grund- vattnet skall användas till annat ändamål än hushållsfötbrukning.
Statens Ianttm'iterit'erk: ] 2 5 föreslås en bestämmelse om fördelning av grundvattentillgång för hushållsförbrukning mellan flera fastigheter. Enligt
Prop. 1981/82: 130 359
18 kap. 3 5 skall sådan fråga avgöras av fastighetsdomstol.
] anslutning till förslaget kan påpekas att de åsyftade fördelningsfrågorna i vissa särskilda fall kan behandlas med tillämpning av andra bestämmel— ser. Sålunda kan uppenbarligen AL och SFL tillämpas när det gäller utnyttjandet av en gemensam grundvattentäkt. Däremot kan dessa lagar inte användas för fördelning av grundvattcntillgäng som utnyttjas genom separat vattentäkt på varje särskild fastighet.
6 kap. Särskilda bestämmelser om markavvattningsföretag
.S't'etl lmt'rr'ilt: l 5. Hovrätten delar utredningens mening att det liksom hittills i sista hand bör få ankomma på förrättningsmannen att efter en teknisk—ekono- misk avvägning bestämma omfattningen av ett markavvattningsföretag. (.irundläggande för hans ställningstagande mäste emellertid i analogi med bestämmelserna i 7 kap. 205 VL vara dels sökandens yrkanden angående företagets omfattning på hans egen mark och anslutning av annans mark. dels annan markägares yrkande att få ansluta sig till företaget. Om det undantagsvis ifrågakommer att utan yrkande av sökanden tvångsansluta annan markägare. torde detta regelmässigt böra ske endast i form av s. k. avdragsdike: hovrätten förutsätter att VLl-Åutan uttrycklig bestämmelse i ämnet inrymmer möjlighet till denna i lt) kap. 635 VL reglerade konstruk- tion.
Den föreslagna lagtexten ger närmast vid handen att man först skall bestämma företagets omfattning efter vad som är "lämpligt". varefter alla fastighetsägare inom det som "lämpligt" bedömda avvattningsormådet utan vidare prövning har rätt och skyldighet att deltaga i företaget.-Såsom framgår av motiven mäste emellertid redan vid lämplighetsprövningen av företagets omfattning sökandens och övriga berörda fastighetsägares in- ställning tilläggas grundläggande betydelse. Det hade varit av värde om detta fått komma till uttryck i lagtexten. I vart fall ger det uppställda lämplighetsrekvisitet föga ledning för den ekonomisk-tekniska avvägning som förutsätts skola ske: det finns bl.a. anledning befara att vad som är lämpligt för företaget. exempelvis i form av vidgat ekonotniskt underlag. vinner mer beaktande än motstående markägares i och för sig berättigade motstånd mot att deltaga i företaget. — Utredningen har uttalat att i viss begränsad omfattning hänsyn kan tagas till personliga skäl vid bedömning av anslutningsfrågan. Enligt hovrättens uppfattning finns knappast utrym— me härför i detta fastighetsrättligz-t sammanhang.
VLF saknar — utöver 'att som upptas i lo kap. l85 (jfr s. 362) —— motsvarighet till bestämmelserna i lt) kap. 825 VL om vilka deltagare som skall ha ställning som sökande. Hovrätten vill ifrågasätta om en sådan bestämmelse kan undvaras. ] sin nu föreslagna utformning synes VLF närmast förutsätta att ställning som sökande endast innehas av den som gjort ansökan om företaget eller som efter återkallelse av sökanden in- träder som sökande.
2 5. Den vanligaste anledningen till avdelningsbildning enligt 7 kap. 24 5 Vl. är önskemålet att vinna en rimlig kostnadsfördelning. Detta uppdelningsrekvisit inryms självfallet under det krav på lämplighet som i andra stycket av 25 uppställs för bestämmande av särskilda andelstal. men knappast om lämplighetsprövningen i enlighet med motiven begränsas till fall med olikheteri nattirförhållandena. Ett av naturförhållandcna oberoen-
Prop. 1981/82: 130 360
de fall då särskilda andelstal bör kunna ifrågakomma är då ett i övrigt öppet dike på yrkande av vederbörande markägare rörläggs i sin sträckning över hans mark. '
4 5. Hovrätten förutsätter att med besämmelserna åsyftas samma eko- nomiska reglering som föreskrivits i AL. Detta bör komma till uttryck i lagtexten. ! princip bör också en .ttträdande sålunda vara berättigad till kompensation. Jfr även den reglering som skall ske enligt 7 kap. 95 VLF.
En inträdande fastighetsägare bör lämna skälig ersättning även för vissa kostnader som tillkommit efter företagets utförande. såsom kostnader för utbyte av en invallningspump eller anläggandet av en bro. Sådana arbeten kan öka företagets värde tltan att för den skull vara hänförliga till kostna- der för företagets utförande.
7 5. Såsom framgår av förarbetena till lt) kap. 575 VL skall den lämplig- hetsprövning av överenskommelse. som däri åläggs synemännen. gå ut på att fastställa om överenskommelsen överensstämmer med VL:s materiella bestämmelser om kostnadsfördelning m.m. Den nu föreslagna lagtexten och motiven härtill ger föga ledning för vad lämplighetsprövningen fort— sättningsvis skall avse. Det är emellertid önskvärt att redan av lagtexten framgår i vilka avseenden prövningen skall vara mer omfattande än den prövning som underkastas en vid allmän domstol träffad förlikning. vilken skall stadfästas genom dom. samt 'ad som skall vara vägledande för en sådan mer omfattande prövning. Jfr även den prövning som skall ske enligt 7 kap. 55 VLF.
Hovrätten för Nedre Norr/mtrl: Hovrätten vill förorda att rubriken får lydelsen "Särskilda bestämmelser om markavvattningsföretag och samfäl- ligheter för markavvattning". Därmed markeras den systematiska samhö- righeten med 7 kap.
fält:/'() tingsrätt: 25.1 denna 5 föreskrivs att kostnadsfördelningen skall ske "med hänsyn främst till den nytta av företaget" de (deltagande fastig- heterna) har och att andelstalen åsättes i enlighet härmed.
Normalt innebär ett torrläggningsföretag en samordning av ett flertal olika dikessträckor. Större täckta ledningar. bergskärningar m.m. är som regel kostnadskrävande. Fördelas kostnaderna enbart efter nyttan titan uppdelning i avdelningar. kan detta medföra en oskälig kostnadsfördel- ning. lngen fastighet eller grupp av fastigheter bör åläggas större kostnader än om de utfört egen torrläggning av sina marker. Detta bör uttryckligen anges i lagtexten.
7 5. I denna 5 föreslås att länsstyrelsen skall kunna godkänna överens- kommelse att fastighet skall inträda eller utträda ur samfällighet. att andelstal skall ändras eller samfällighet upplösas om det är uppenbart att denna samfällighet ej strider mot denna lag eller föranleder avsevärd olägenhet från allmän eller enskild synpunkt. Eftersom torrläggningsföre- tag påverkar bl.a. fastigheternas värden och därigenom säkerheten för inteckningshavarna är det viktigt att överenskommelser om ändring i före- tagens andelstal m.m. granskas och godkännes av förrättningsman med möjlighet till besvärstalan vid domstol.
State/ts riigi'erk: Vägverket har förståelse för utredningens åsikt att det i vissa fall kan anses befogat att väghållaren skall ingå i en markavvattnings- samfällighet. För att få klarare fastslaget att också väghållare. under vissa speciella omständigheter. har rätt att begära att få deltaga i en markavvatt- ningssamfällighet. ifrågasättes om inte det tillägget till kap. to 5 2 kunde göras att exempelvis i texten införs "Med ägare till fastighet jämställes väghållare".
Prop. 1981/82: 130 361
Lantbruksstyrelxett: 4 5. Denna bestämmelse kan jämföras med 375 anläggningslagen (1973: ll49). Det kan ifrågasättas om nyinträdande skall betala del av kostnaden för företagets utförande och inte. som enligt anläggningslagcn. del av anläggningens värde minskat med förpliktelserna. det vill säga ett nuvärde.
L(utthruksnämmlen i Kronobergs län: I 5 och 655 har angivits hur det skall förfaras med en fastighets andel i ett markavvattningsföretag när fastigheten berörs av lantmäteriförrättning.
l gällande VL saknas sådana bestämmelser vilket ofta har upplevts som en stor brist. De nya bestämmelserna i VL-förslaget som i stort sett överensstämmermcd tillämpad praxis. hälsas därför med tillfredsställelse.
I 75 stadgas att överenskommelse att fastighet skall inträda eller utträda ur samfällighet. att fastighets andelstal skall ändras eller att samfällighet skall upplösas har samma verkan som förrättningsbeslut. om den god- kännes av länsstyrelsen.
När markavvattningsföretag bildas skall prövningsförfarandet ske vid förrättning där länsstyrelsen förordnar förrättningsman enligt bestämmel- serna såväl i gällande VL som i VL-förslaget. Länsstyrelsen kan således inte pröva bildandet av ett företag. Det förefaller därför olämpligt att länsstyrelsen skall kttnna pröva en överenskommelse som ändrar beslut som prövats vid förrättning. I vissa fall kan det tom tänkas att länsstyrel- sen vid sin prövning företräder allmänna intressen. som kan få karaktären av partsintresse.
Lantbruksnämnden föreslår att paragrafen ändras så att den stadgar att ifrågavarande överenskommelse skall prövas vid ny förrättning. Även omprövning av företag där ändrade förhållanden inträtt skall enligt l6 kap. 285 i VL-förslaget omprövas vid ny förrättning. Man får således samma bestämmelser för omprövning i båda fallen. Att öppna två skilda vägar för omprövning av förrättningsbeslut synes vara olämpligt. Ett förrättnings- beslut bör endast kunna omprövas vid en ny förrättning. som kungöres på vanligt sätt. Då får även eventuella utomstående intressen tillfälle att föra talan t.ex. när ett markavvattningsföretag skall upplösas. En förrättning för prövning av en överenskommelse torde i många fall kunna handläggas snabbt utan omständiga utredningar. — — —
f 95 sägs att om kostnad som enligt 85 åvilar väghållaren uppenbarligen överstiger värdet av den skada som uppstår om det arbete kostnaden avser ej utföres. får väghållaren i stället för att bekosta arbetet utge ersättning för skadan.
Denna bestämmelse synes utgöra garanti för att Väghållarens skyldighet att bekosta vattengenomlopp ej kommer att missbrukas även om väghålla- rens skyldighet utökas i enlighet med lantbruksnämndens förslag.
Luntll/'ult'snr'iHimlen i Gotlands län: Det vore av stort värde om de i () kap. 4—7 55 föreslagna reglerna även kunde tillämpas på äldre företag som tillkommit enligt nu gällande vattenlag eller äldre dikningslag.
Lutttbruksnämnden i Skaraborgs län: 4—7 55 ger den flexibilitet åt mark- avvattningsföretagen som länge varit efterfrågad. Nämnden tillstyrker att föreslagna regler införes. Det är mycket angeläget att dessa eller motsva- rande regler får tillämpas även för de äldre s.k. lagasyneföretag som bildats enligt dikningslagen eller enligt nu gällande vattenlag. Många om- ständigheter. såsom exempelvis ändrad markanvändning. "bortodling". strukturomvandling ijordbruket. bidrager till att många fixerade villkor i äldre företag är dåligt anpassade till dagens verklighet.
Luntltru/t.sm'inzmlen i Örebro lätt: Vad gäller markavvattningsföretagen
Prop. 1981/82:130 362
har föreslagits väsentliga förändringar. Ändringarna har framtagits med Al. och LedL som förebild. Vid bestämmandet av samfällighets omfatt- ning är situationen synnerligen olika mellan ett markavvattningsföretag och samfällighet enligt AL. ] denna fråga måste framhållas det angelägna i att ett markavvattningsföretag oftast endast berör del av fastighet. Det skall således klart framgå av lagtext eller dess förarbeten att vid förrättning skall noggrant redovisas vilken del av fastighet som beröres och grunderna för nyttoberäkningen. Detta framstår destomera angeläget som utredning- en bereder möjlighet för omprövning av företag.
I 45 2 st. har införts en bestämmelse som frarnstär som synnerligen tveksam. Vare sig i lagtext eller motiven har redovisats tillräckligt bärande motiv för angiven ekonomisk reglering.
I det fall en redan ansluten fastighets andelstal skulle höjas vid ny förrättning eller genom överenskommelse synes detta i och för sig vara tillfyllest utan att det dessutom skall kunna leda till erläggandet av ytterli- gare kostnader i dct redan existerande företaget. En sådan konsekvens kommer sannolikt att motverka en annars möjlig och angelägen ompröv- ning enligt lo kap. 28 5.
Med hänvisning till förestående föreslås att 2 st. i 45 utgår. 15 och 655 har införts synnerligen angelägna bestämmelser vilka saknar motstycke i gällande VL. Förslaget hälsas med tillfredssti'rllelse. — — —
Slutligen vill nämnden peka på vissa brister i VL-Iörslaget. Det har inte på ett konkret sätt redovisats några regler för hur det skall förfaras i de fall då det är fråga om ändring av tidigare hävdvunnen vattenväg utöver vad som redovisats i 6 kap. 45.
Ej heller om de skyldigheter som rimligen inträder i de fall då befintligt avlopp drabbas av slam-sandavlagringar i samband med utförande av nydikning. skogsdikning och s. k. hyggesplöjning.
Att man ej vill bettrnga lagförslaget med detaljregler om htrr' nyttoupp- skattning i samband med markavvattningsföretag skall genomföras är för- stäeligt.
Utredningen har i denna fråga hänvisat till "Förslag till revision av vattenlagens torrläggningsbestämmelser'"
Enligt nämndens uppfattning bör utredningen framföra krav på den centrala myndighet som skall taga fram erforderliga tillämpningsföreskrif- [er. så att arbetet härmed igångsälites i tid för att "föreskrifterna" skall finnas utarbetade vid den nya lagens ikraftträdande.
Lontbruksttämmlen i Kop/mrlterex län: Lagförslaget anger i 6:2 ingen ledning för vad som skall ligga till grund för nyttoberäkningen. Genom kommande anvisningar synes möjligheter föreligga att få en modern meto- dik anpassningsbar efter varierande krav och som kan ge en plattform för likartad bedömning.
Lagförslaget (ut» säger att fastighets skyldigheter får fördelas genom beslut vid fastighetsbildningsförrättning. För att vara av värde. i varje fall förjordbruksföretag inom område med bestående markavvattningsföretag. bör sådan fördelning ske regelmässigt. Detta förutsätter kännedom om aktuella markavvattningsföretag samt att fastighetsbildningsmyndigheten kan. även provisoriskt. omfördela andelstalen.
6 e kapitlets 7:e paragrafi lagförslaget synes på ett acceptabelt sätt. länsstyrelsens godkännande av överenskommelse. medge förändring av företag utan att för den skull tvinga fram ny förrättning. Detta är en positiv nyhet. nuvarande vattenlag medger ej något liknande.
SkogS.t'tyrelsen: ] 45 fastställs regler för fastighet som inträder i beståen-
Prop. 1981/82: 130 363
de samfällighet samt när andelstal höjs för fastighet som ingår i samfäl- lighet. Lagförslaget innebär i dessa avseenden en klar förbättring i förhål- lande till nuvarande lag. Skogsstyrelsen ser i tillämpningen av nya lagen möjlighet för samfällighet 'att exempelvis lånevägen finansiera långa huvudavlopp och i den takt anslutande projekt genomförs göra ny beräk- ning av andelstalen. HOs de nytillkomna deltagarna i samfälligheten kan därefter uttaxeras skälig andel av kostnaderna för huvudavloppet. Kan överenskommelse därom träffas med de inträdande i samfälligheten enligt 75 erhålls en administrativt smidig och dessutom föga kostnadskrävande handläggning med samma verkan som förrättningsbeslut.
Skogari'r'irds.slyrt'lxen i Växter/>.trains län: 35. Denna paragraf reglerar vissa samfälIighetsfrågor i nära överensstämmelse med l45 AL. Utred-' ningen hade måhända starkare kunnat uttrycka behovet av samverkan över fastighetsgränserna. Genom att dikningens verkningar ofta inte följer fastighetsgränserna utan beg 'änsas mera av naturförhållanden år det natur- ligt att dikning i samverkan bör ske bland annat mot bakgrund av att vattnet är "en av de primä'a livsbetingelserna på jorden och befinner sig i ständig rörelse".
Styrelsen anser i likhet med utredningen att LFS bör gälla för samfällig- hetens organisation och förvaltning.
45. En kritik mot nuvarande VL har varit att förändringar i andelstal inte varit möjliga. Nu fastställs att ekonomisk reglering skall ske då fastighet inträder i tidigare bildad dikningssamfällighet. Skogsvårdsstyrelsen finner detta skäligt. lngen skall kunna tjäna påatt vänta tills andra bekostat t. ex. ett dyrbart avlopp. Likaledes bör det vara rimligt att om nyttan höjs för en fastighet. t. ex. genom exploatering av torvtäkt. bör även andelstalet kun- na höjas och en ekonomisk reglering ske.
5. 5. Denna paragraf har medtagits i de fall fastighetsreglering sker. 65. Genom denna paragraf. som helt överensstämmer med 425" AL. möjliggörs en provisorisk fördelning av andelstal i det fall en fastighet delas. Beslutet är provisoriskt intill dess att en ny vattenlagsförrättning sker enligt |6 kap 28 5.
7 5. Utredningen anser "att företagen så långt som möjligt bör bildas vid förrättning bl.a. med hänsyn till den sakrättsliga inverkan som inträder härigenom". [ de fall markägarna träffat en frivillig överenskommelse och länsstyrelsen godkänner denna räknas även denna som förrättning. Skogs— vårdsstyrelsen har stor erfarenhet 'av frivilliga överenskommelser och har funnit att det är en enkel och smidig form för fördelning av andelstal. ! de fall oenighet råder måste kompromisser ske. S k enkel syneförrättning har- skogsvårdsstyrelsen tillämpat i de fall det bedöms vara av stor framtida betydelse att underhållet sker under en längre tid. Under åren |9o9— l977 har således endast l l synelönättningar ( l3 samtmtnträdenl ägt rum. Under samma tid har statsbidrag lämnats till 273 företag med en sammanlagd längd av 4705 km. I likhet med utredningen anser skogsvårdsstyrelsen att syneförrättningsinstrument kan avskaffas om Al..—förrättningar införs.
Enligt 2 kap. l 5 i VL-förslaget råder var och en över yt— och grundvatten som finns inom hans fastighet. Enligt detta synsätt borde en markägare således kunna dika på egen mark — om inga andra intressen hotas eller inskränkes — titan att länsstyrelsen eller skogsvårdsstyrelsen har anled- ning päverka detta beslut. [)et torde därför bli administrativt tungt att applicera en generell regel om förrättning på dessa företag.
En samlad bild över alla skogsdikningsföretag skulle kunna erhållas om all skogsdikning anmäldes till skogsvårdsstyrelsen — oavsett om statsbi—
Prop. 1981/82: 130 364
drag beviljats eller ej. Det bör påpekas att skogsvårdsstyrelsen redan tidigare är aktlt'n'varm'e åt vattendomstolen och i sitt arkiv f. n. har ca 6000 akter omfattande ca 93 000 km skogsdiken. Skogsvårdsstyrelsen kan här- vid. enligt skogsvårdslagen. även beakta naturvårdens intressen. Skogs- 'årdsstyrelsen anser att i de fall friåretaget avser skogsdikning bör skogs- vårdsstyrelsen. som nu. godkänna överenskommelsen och ej länsstyrel- sen.
85. I denna paragraf regleras de fall då dikesföretag korsar väg. 1 regel är det väghållare som skall bekosta trumman på allmän väg och marktwvatt- ningsföretaget på enskild väg. I det senare fallet är ofta praxis "att den som kommer sist. betalar". Denna regel får delvis stöd i lagstiftningen. Vid projektering av trummor och broar på vägar i skogsmark bör samråd ske med skogsvårdsstyrelsen. ] utredningen nämnes endast lantbruksnämnden men skogsdikessystemen är i de flesta fall svåröverbliekbara och ett sam- råd borde därför vara värdefullt. tLantbruksnämndens engagemang in- skränker sig vanligen till redan uppodlad jord). Vid planläggning av skogs- vägföretag förväntas markägarna framföra synpunkter på anpassning till framtida dikesföretag. Skogsvårdsstyrelsen anser även att skillnaden mel- lan kostnad och nytta skall vara rimlig. Vid tveksamma fall bör skogs— vårdsstyrelsen kunna medverka med konkreta planer och beslutsunderlag. 95. I denna paragraf lämnas en möjlighet för väghållaren att i stället för att ordna erforderlig trumma utge ersättning för skada genom försämrad markavvattning. Skadan i dessa fall är mycket s 'årbedömd. Dels uppstår försäm'ad dikesel'fekt kanske långt upp i systemet. dels är risken för sedimentering och avslanming stor i dylik "damm" och dels är risken stor att kringstående skog dör med estetiska skador och risk för insektsangrepp som följd. Ur skoglig synpunkt kan paragrafen utelämnas. I05. Paragrafen innebär 'att bestämmelserna i de båda föregående para- graferna görs dispositiva. Här fastslås även att markägaren alltid har rätt att på egen bekostnad bekosta en trumma — även om väghållaren säger nej. Skogsvårdsstyrelsen skulle vilja tillfoga i lagtexten att "arbetet härvid skall bedrivas på ett rationellt sätt så att inte behörig trafik i onödan hindras". ll .5. Paragrafen torde sällan bli aktuell. Vid korsning av mer tillfälliga spår (. ex. vid torvtäkter eller tegelbruk förutsätter skogsvårdsstyrelsen att spårägaren bekostar ev trumläggning och övriga dikning inom arbetsområ- det som kan vara erforderlig från skoglig synpunkt. Örer/anlmfimrmyndig/ww” i Kr..»nulwrgs län. Enligt 6: 7 VL—förslaget skall länsstyrelsen godkänna överenskommelse bla om in- eller utträde ur samfällighet. Det synes vara lämpligare att det direkt fär ankomma på en förrättningsmyndighet. t.ex. FBM att efter erforderligt samråd godkänna sådan överenskommelse. på samma sätt som enligt 435 AL. Örurlan[mämrmyudighutan i Jr'imliumlx län: Det bör vara klart att den ändring i fastighetsindelningen som uppkommer av att jämlikt 35 inlöst mark skall vara samfälld för de fastigheter för vilka inlösen skett skall redovisas i l'astighctsregister på vanligt sätt. Markavvattningssaml'ällighet bör redovisas i fastighetsregister på samma sätt som samfällighet enligt anläggningslagcn. Örcrlmitmiimrmyii.!ighr'n'n i l'iislerimltc'ns län: Om förrättningarna handläggs av FBM är det naturligt att i (» kap. 75 skriva ut att FBM i stället för länsstyrelsen. har hand om godltännandena av överenskommelser på samma sätt som sker i AL. Farlighetsbildningsniy”dig/tele”. .v/u't'iu/nivmlig/Icl iir !. i .S'lturu/mrgx
Prop. 1981/82: 130 365
Iiin: Vid främst fastighetsregleringsförrättningarna har behovet av bestäm- melser motsvarande dem i 4l—43 55 AL visat sig vara stort. Detta behov tillgodoses vad gäller markavvattningsföretagen och dess äldre motsvarig- heter i stort sett genom de föreslagna bestämmelserna i 6: 5—7 och över- gångsbestämmelserna (85). Med strävan efter enkla regler är det dock önskvärt att 6: 7 blir tillämplig även på äldre företag (jfr övergångsbestäm- melserna till AL). Måhända har dessa företag bedömts ej ha tillräcklig "fasthet"
Länsslyrelxt'n [ Skaraborgr län: 4—7 55. De föreslagna föreskriftena ger den flexibilitet vad gäller ansvar i markavvattningsföretagen som varit efterfrågad. Länsstyrelsen anser det vara angeläget att dessa eller motsva- rande regler får tillämpas även för de äldre så kallade laga syneföretag som bildats enligt l879 års lag om dikning och annan avledning av vatten (dikningslagen) och enligt 7 kap i nuvarande vattenlagen som bl.a. behand- lar dikning. Genom exempelvis ändrad markanvändning och strukturom- vandling inom jordbruket är delaktighetstalen i många äldre företag dåligt anpassade till gällande förhållanden.
Länsstyrelsen tillstyrker därför att föreslagna regler införes och att övergångsbestämmelserna ges föreslagen innebörd.
7 kap. Samfälligheter för vattenreglering och vattenöverledning
Svea hovrätt: LFS skall enligt motiven ts 276) göras tillämplig på samfäl- lighetens interna organisation. Detta bör utsägas i lagtexten.
85. Enligt motiven ts. 277) skall "stadigvarande nytta" såsom rekvisit för tvångsanslutning anses föreligga endast i fråga om fallhöjd som redan är utbyggd eller som med hänsyn till föreliggande ansökan kan beräknas bli utbyggd inom den närmaste framtiden. Detta innebär ett avsteg från nu gällande princip. enligt vilken ägare av outbyggd fallhöjd alltid kan tvångs- anslutas. Enligt hovrätten innebär förslaget i denna del en önskvärd för- enkling. som emellertid tydligare bör uttryckas i lagtexten. — Det är oklart huruvida "stadigvarande nytta" i andra stycket har samma innebörd. Enligt hövrättens mening bör emellertid i detta fall ej uppställas krav påatt strömfall skall vara utbyggt eller att ansökan om dess utbyggnad skall föreligga 95. En motsvarande rätt till ersättning vid utträde som förordats under 6 kap. 45 VLF bör införas här.
Hot r'fittenj'or Ned) (' Norr/und: l l 5. Hovrätten delar inte utredningens uppfattning att bevattningsanläggning som tillhör arrendator i förevarande sammanhang börjämställas med fastighet.
Umebygdens tin_..|1r"t.itt' [ en del fall föreligger bristande överensstäm- melse mellan lagtext och motiv. Som exempel må hänvisas till VL-försla- get 7 kap. 85 och motivuttalandet på sid. 277 ö. Om en outbyggd fall-. sträcka skall vara undantagen från tvångsdelaktighet bör det av lagtexten framgå att tvånget gäller utbyggd fallsträcka.
Stockholms tingsrätt: Genom ändring i l 5 lagen ( l973: l150) om förvalt- ning av samfälligheter (LFS) blir denna lag tillämplig på samfällighet enligt vattenlagen. Av 7 kap VL-förslaget eller övriga bestämmelser i förslaget framgår ej att så är förhållandet. Det måste vara betydligt lättare att tillämpa bestämmelserna om i 7 kap sägs att LFS är tillämplig på samfäl- lighet enligt kapitlet.
l praxis förekommer nu att vattendomstolen ålägger sökanden i kraft- verks- och regleringsmål att utföra skadeförebyggande åtgärd (t.ex. ett
Prop. 1981/82: 130 366
avloppsreningsverk) gemensamt för flera fastigheter mot det att fastighets- ägarna åtar sig ansvaret för drift. .tnderhåll och förnyelse av anläggningen. Det kan i sådana sammanhang vara praktiskt att vattendomstolen medde- lar bestämmelser som innebär att de fastigheter som anknyts till eller har stadigvarande nytta av anläggningen utgör en samfällighet för drift. under— håll och förnyelse av anläggningen. Vattendomstolen föreslår därför att i 7 kap VL-förslaget införs regler för att möjliggöra sådan samfi'illighetsbild- ning.
! detta sammanhang vill vattendomstolen även föreslå att l85 tredje stycket anläggningslagen (AL) ändras så att förrättningsmyndigheten en- ligt denna lag har att pröva fråga om inrättande av gemensamhetsanlägg- ning i syfte att ersätta eller minska skada till följd av vattenföretag i de fall fastighetsdomstolen förordnar därom (jfr l75 AL och 9 kap 15 tredje stycket FBL). Det kan nämligen vara rationellt att i samband med skade- regleringen i ett vattenmål gå utanför kretsen av skadade fastigheter när det gäller inrättande av en gcmensamhetsanläggning och en sådan lösning kan inte prövas enligt V'l. men bör kunna prövas vid förrättning enligt AL. Vid en sådan förrättning bör sökanden i vattentnålet ha tillfälle att yttra sig och sökanden bör även kunna överklaga beslut om inställande av förrätt- ningen (jfr l5 kap 95 andra stycket FBL).
Statens natm'rårtlsverk: 1 7 kap i förslaget behandlas samfälligheter för vattenreglering och vattenöverledning. Enligt naturvårdsverkets mening bör [ 5 utvidgas så att stat eller kommun ges rätt att ingå i regleringssamfäl— lighet för tillgodoseende av allmänna intressen. Det bör också framgå av lagtexten t8—l I 55) att reglering kan ske för att tillgodose allmänintresset. t.ex. för att viss lägsta vattenföring skall upprätthållas.
Örerlantmätarmymliglteten iJiimtlamls län: Regleringssamfällighet bör liksom samfällighet enligt anlz'iggningslagen redovisas i fastighetsregister.
Fastigltetshildningsmyndig/telen. speeialen/tet ut' I. i Skaraborgs län: Bestämmelserna i 7:6 och 7:7 — rörande vattenregleringslöretag — samt motsvarande övergångsbestämmelse kommer i Skaraborgs lån ej alls få samma stora praktiska betydelse. som dem som gäller markavvattning. Att det ej ansetts möjligt att för vattenreglering få motsvarighet till (317 betyder här i länet kanske ej så mycket. Avsaknaden av regel har måhända be- dömts vara ett nödvändigt offer till principen om strikta gränser mellan de olika tillståndsmyndigheterna. Är offret verkligen nödvändigt?
Länsstyrelsen i .S'knrahorgs län: Länsstyrelsen ifrågasätter om arrenda- tor skall kunna tvångsanslutas till företag av så bestående och kapital- krävande karaktär som är fallet vid vattenreglering och vattenöverledning. Länsstyrelsen anser därför att delaktighet i en regleringssamlällighet bör knytas till de fastigheter som ingår i samfälligheten.
VASO: Bland bestämmelserna om kostnadsft'irdelning saknas en regel motsvarande VL 3:6 första stycket. första meningen. att betalningsskyl- dighet för icke sökande inträder först då han begagnar nyttan. Kapitlet bör kompletteras med en sådan regel.
Näringslit'ets l)_v_|:gnads(lelt-'_t:at|'o||: Till skillnad från vad som gäller om vattenregleringssamfälligheter enligt den nuvarande vattenlagen innehåller förslagets bestämmelser inga associationsrättsliga bestämmelser såsom angående beslutsfattandet och möjligheten att sluta rättshandlingar. [973 års lag om förvaltning av samfälligheter skulle inte bli tillämplig. Sådana bestämmelser skulle otvivelaktigt vara betydelsefulla med hänsyn till de ofta stora ekonomiska värden och förpliktelser som det rör sig om. i synnerhet beträffande vattenregleringssamfälligheter för vattenkrz-tftverk.
Prop. 1981/82: 130 367
Vattenregleringssamfälligheten kan t.ex. behöva låna pengar och behöver normalt ikläda sig åtskilliga förpliktelser i och för sin verksamhet. Före- skrifter bör därför införas om antagande av stadga och om styrelse för samfällighet. skyldighet för styrelsen att tttdebitcra avgifter på fastigheter- nas ägare cnligt den uppgjorda fördelningsplanen. möjlighet att få fordran utdebitcrad genom representant för länsstyrelsen om regleringsföretagets styrelse skulle vägra att verkställa utdebitering samt slutligen bestämmel- ser som utvisar. att samfälligheten är en juridisk person. Det har varit en nackdel hos de nu gällande bestämmelserna att fordran på vattenregle- ringssamfällighet inte har kunnat tvångsvis uttagas om styrelsen har vägrat utdebitering.
8 kap. Skydd för vattenförsörjningen
Svea hovrätt: l5. Stadgandets motsvarighet i 2 kap 635 VL avser :'tnordningar. begränsningar och försiktighetsmått som skall vidtas vid äventyr av skadeståndsskyldighet (NJA ll I940 s 67). Hovrätten förmodar att utredningen icke avser att 15 skall omfatta sådant handlande som berättigar till ersättning. Uttalandet att under bestämmelsen fäller båtfart och annan trafik samt bad (s 285) ger dock anledning till viss tveksamhet rörande utredningens avsikt. då inskränkningar i nyssnämnda verksam— heter i regcl torde medföra ersättningsrätt. Ett klarläggande synes erfor— derligt.
Hovrätten _li'ir Nedre Norrland: l5. M'an kan fråga sig om inte denna paragrafi själva verket innehåller en materiell tillåtlighetsregel eller ett allmänt lämplighetsvillkor som har sin rätta plats i 3 kap. Dessutom må påpekas att paragrafen avser åtgärder som ej omfattas av VL-förslagets | kap. l5 (se hovrättens yttrande vid l kap. 25). Efter en jämförelse med ordalagen i 2 kap. 635 VL ställer man sig frågan om en sådan företeelse som bad utgör en "menlig verksamhet" av det slag som bör falla under ifrågzwarande bestämmelse. De villkor som paragrafen avser att uppställa torde få preciseras bl.a. i samband med bildande av vattenskyddsområ- den.
9 kap. Särskilda tvångsrätter
Synpunkter på behovet av bestämmelser som motsvarar 8 kap. VL har redovisats i avsnitt ll.3 Företag för |mu'k'.n-'vattning och avledande av avloppsvatten.
Svea hovrätt: l5'. Enligt utredningen (s 287) skall en grundläggande förutsättning för tvångsrätt vara att denna möjliggör ett från teknisk och ekonomisk synpunkt lämpligare utförande av företaget. Hovrätten utgår ifrån att härmed icke avses något avståndstagande från den för all expro- priation grundläggande förutsättningen. nämligen att exproprialionsända- målet icke kan uppnås på annat sätt. som innebär mindre intrång.
Enligt motiven (s 29l) skall. då arrendator medges tvångsrätt för bevatt- ning. rätten anses gälla till förmån för bevattningsanläggningen. Hovrätten vill erinra om att denna anläggning kan vara av enklaste slag utan någon fast anknytning till arrendestället.
Paragrafens formulering "tillgodogt'n'ande av yt- eller grundvatten” täcker knappast vattenregleringar och -överledningar. men enligt motiven skall även för dessa former av vattenföretag kttnna upplåtas tvångsrätt ts 288). Paragrafen bör därför ges sådan utformning att detta direkt framgår.
Prop. l981/82: 130 368
3 5. Det från 6 kap 7.5 Vl. övertagna uttrycket "nödigt eller nyttig" har. såsom erfarits i praxis. vållat svårigheter såtillvida att vad som är "nödigt" också torde vara "nyttigt". varför det varit svårt 'att finna någon självstän- dig funktion för det sistnämnda rekvisitet. Uttrycket bör utbytas mot ”erforderligt".
4 5. Förevarande tvångsrätt kan endast upplåtas för att främja vattenft'iretag. Fall kan emellertid också tänkas da motsvarande tvångsrätt skttlle vara motiverad för att möjliggöra skadeförebygg'ande åtgärd. Såsom exempel kan nämnas rätt att använda damm för s k återreglcring för att utjämna llödesi'tndringar. orsakade av korttidsreglering vid ett uppströms beläget kraftverk. Paragrafens lydelse bör ändras i enlighet härmed.
f_inligt 7 kap 2 och 34 55 VL har markägare ovillkorlig rätt att använda annans dike för att avleda vatten från sin mark utan skyldighet att utge annan ersättning än för ökat underhåll. Paragrafen medför en försämring i detta hänseende som inte särskilt motiverats. Hovrätten har emellertid inget att erinra mot en sådan förändring.
Av motiven kan ej klart utläsas vad ersättning enligt sista stycket skall avse. Enligt hovrättens mening bör ersättningen maximeras till företagets till nutid nedskrivna anläggningskostnad. underhålls- och driftskostnader. Någon ersättning därutöver. motsvarande den vinst som uppkommer för den som tillåts använda anläggningen. bör alltså ej komma ifråga.
Hovrätten har under (» kap behandlat frågan om samordning av markav- vattnings- och avloppsintresscna.
55. Enligt motiven (s 297) skall överträdelse av meddelat fiskeförbud föranleda straffenligt 305 fiskeristadgan. Så är fallet enligt gällande lag (se l3 kap l55 VL) men icke enligt VLF. Fiskeförbudsbestämmelser medde— las av tillståndsmyndighet eller fastighetsdomstol ( l5 kap 85 5 p VLF och s _337) och överträdelse av sådant förbud skulle föranleda straffansvar enligt 23 kap l 5 VLF. Se i övrigt vad som anförts av hovrätten under sistnämnda bestämmelse. 65. Rensning av uppgrundning. omedelbart återställande av 'attendrag som vikit ft'ån sitt läge och uppläggning av därvid erhållna massor får normalt utföras titan föregående tillståndsprövning. således utan kontroll av myndighet. Erfarenheten har visat att rensningsmassor stundom på grund av tidigare avloppsutsläpp har haft sammansättning som varit hälso- vådlig eller eljest skadlig. bl a på grund av förekomst av ogräsfrö. Det kan därför ifrågasättas om den enskilde företagaren vid upplägg av större massor ensam skall få avgöra huruvida massorna kan tlppläggas riskfritt. Enligt hovrättens mening bör övervägas om icke i sådana fall uppläggning— en av massorna bör föregås av en anmälan till länsstyrelsen. Jt'itnthygdens tingsrätt: l 5. Vad avser vattenlagens tvångsrätter av scr- vituts natur har i förarbetena till lagen anförts att dessa upphör då företaget kan anses vara helt övergivet. I9l7 års betänkande s. 236 f och 265. Övergivandet sägs få till följd att de ntcd anläggningen förenade rättighe- terna av servituts natur tttan vidare förfaller och samtidigt erinras om att egendom som med äganderätttagits i anspråk för anläggningen alltjämt tillkommer dess ägare. Uttalandena synes endast ha avseende på rättighet att ha en anläggning på annans fastighet men däremot inte på frågan om äganderätt till samma anläggning. Vid en tillämpning fullt ut av vad nu upptagits skulle således en [ fångs- rätt att ta i ansp'åk mark för avläggsplats för all framtid komma 'att bestå till dess företaget kan anses vara helt övergivet även om flottleden avlysts och virkesutdrivningen till flottleden helt upphört. Vattendomstolen anser
Prop. 1981/82: 130 369
emellertid. att det bör ges möjlighet att upphäva en sådan tvångsrätt. om rätten icke längre behövs för ändamålet. Detta bör framgå av lagtexten. Jämför även vad som anförs i utredningen på s. 292 ö.
45. Utredningen anför att ett medgivande att använda annans anläggning i vatten allmänt torde komma att uppfattas som en lagligförklaring av denna. Enligt utredningens mening fordrar konsekvensen därför att man för sådant fall berättigar även den som med stöd av första meningen i förevarande stadgande vill använda annans anläggning att begära laglig- förklaring av anläggningen. För att motstridiga beslut skall undvikas ifrå- gasätter vattendomstolen om man inte borde ta steget fullt ut och införa en skyldighet för den som begär att få använda annans anläggning att söka lagligförklaring. ' Beträffande andra stycket i paragrafen har utredningen anfört att det bl a med tanke på att utredningen föreslår upphävande av bestämmelserna i 8 kap. vattenlagen om kombinerade avlopps- och torrläggningsföretag före- ligger behov av regler som möjliggör en smidig lösning av frågan därvid det enligt utredningen bör observeras att bestämmelserna endast ger rätt för den som avleder avloppsvatten att utföra åtgärder. Utredningen anser att även en skyldighet för denne att vidta sådana åtgärder i och för sig är motiverad men att bestämmelser härom synes åtminstone såvitt avser kommuner höra hemma i byggnadslagstiftningen som nu är föremål för en genomgripande översyn varetnot de inte ansetts böra införas i vattenlags- förslaget. Vattendomstolen anser att man bör ha kvar bestämmelser som liknar de hittillsvarande i avvaktan på att nya bestämmelser införs i bygg- nadslagstiftningen. 55. Vattendomstolen vill påpeka att lagtexten icke har något positivt uttryck för att fiskeförbud kan meddelas. Hit/'()" tingsrätt: Behovet av tvångsrätter även i nya VL vitsordas. Må- hända är det även riktigt att ge tvångsrätten en sådan enhetlig och generell utformning att den kan tillämpas på vitt skilda typer av vattenföretag. Tvångsrätt avseende åtgärd för att förebygga eller minska skada bör såsom tttrcdningcn funnit omfatta alla fall då sådana åtgärder erfordras oavsett företagstyp. Emellertid måste vattendomstolen reagera mot att ifrågava- rande tvångsrätter (servitut) uppkommer och vinner sakrättsligt skydd genom beslut av administrativ tillståndsmyndighet. Hittills har dessa frå- gor varit domstolsfrägor enligt VL med vissa tlndentag för vad som be- stäms vid förrättning enligt samma lag. Att beteckna det blivande förfaran- det såsom varande "i likhet med vad som nu gäller" ts 289 m) är därför ej helt korrekt. 15. Tvångsrätten enligt detta stadgande skall anses som ett servitut. ] detta ligger enligt gängsejuridisk uppfattning att servitutsrätten skall belas- ta viss fastighet till förmån för annan fastighet. Att låta tvångsrätten (servitutet) gälla till förmån för exempelvis en arrendators flyttbara bevatt- ningsanläggning måste anses vara oriktigt. Tvångsrätten tservittttet) fordrar för sin uppkomst särskilt beslut. Det bör icke kommai fråga att sådant bcslttt fattas av administrativ myndighet: behörigheten att förordna härom böri samtliga fall (utom förrz'ittningsfallet) tillkomma domstol. 25. Ej heller rätten att taga i anspråk mark för utmål bör prövas av administrativ myndighet. 45. Utredningen anser det ankomma på provningsmyndigheten att tillse att underlagsmaterialet blir sådant att det kan ligga till grund för ett avgö- rande av frågan om anläggnings laglighet ts 295 öx). Det må anmärkas att
24 Riksdagen 1981/82. 1 sam/. Nr 130. Bilagedel
Prop. 1981/82:130 370
det för detta — liksom för prövning av lagligheten — erfordras ingående kunskaper i 'attenrättsliga sammanhang: kunskaper som icke kan beräk- nas vara tillgängliga hos de administrativa prövningsorganen. Utredningen konstaterar i detta sammanhang (s 296 y) att fastighetsdomstol som hand- lägger vattenmål icke äger pröva lagligheten av äldre anläggningar i sam- band med prövningen av frågor om användning och ändring av annans anläggning. Sådan prövning av fastighetsdomstol måste därför inskränkas till anläggningar som tillkommit efter tillstånd och där sålunda lagligheten redan är dokumenterad. Mot bakgrunden av de faktiska förhi'tllandena beträffande erfarenhet och kunskaper om vattenrättliga frågor förefaller en sådan konsekvens egendomlig. En fastighetsdomstol med utbildad och f("n'faren besättning av vattenrättslig expertis borde anses vida mer skickad för laglighetsprövning av äldre anläggningar än vad de föreslagna till- ståndsmyndigheterna kan förväntas bli.
LunII)I'll/(sslyra/scn.' 45 andra stycket. Bestämmelsen medger rätt men inte skyldighet för den som avleder avloppsvatten att utföra skadeförebyg- gande åtgärder inom anläggningen. om åtgärderna betingas av avledandet. Enligt utredningen bör dessa bestämmelser till byggnadslagstiftningen. Lantbruksstyrelsen konstaterar att skyldigheten för andra än kommuner därmed inte blir reglerad. För indttstri och annan som kan erhålla rätt att avleda avloppsvatten till markavvattningsföretag böri lag föreskrivas skyl- dighet att utföra och bekosta skadeförebyggande åtgärder. ()m kommun. industri etc skttlle tvingas in i samfällighet. vilket lantbruksstyrelsen föror- dar, skulle skyldigheten regleras vid förrättning.
() 5. Jord och andra rensningsmassor som upptagits kan enligt nu gällan- de 7 kap. 5 5 vattenlagen tillfalla markens ägare eller föras till lämplig plats av den som rensar. Frågan om äganderätten till rcnsmassorna finns inte reglerad i förslaget. Rensmassor kan i vissa fall nära tätorter ha ett inte. oväsentligt värde. och en regel som motsvarar 7 kap. 5 5 kan bl.a. därför vara motiverad.
Lunthruksm'i/nnden ill-Iu/nu'ihnx län: I detta kapitel bchandlar utredning- cn bl. a. vad som skall gälla för den som vill avleda avloppsvatten till ett markavvattningsföretag.
Som lantbruksnänmden inledningsvis anfört. bedöms denna fråga ha väsentligt intresse urjordbrukssynpunkt. Nämnden vill därför understryka vikten av att dessa frågor får en smidig lösning.
Av lagtexten framgår ej httr utredningen tänkt sig att avloppsvattenfra- gorna skall handläggas. Av specialmotiveringen till lagen kan emellertid utläsas. att utnyttjandet av annans vattenföretag skall kttnna prövas i samband med prövning av tillstånd till ifrågavarande 'attenföretag. l andra fall får frågan prövas av fastighetsdomstol som stämningsmål.
En väsentlig skillnad jämfört med gällande lag är att avloppsvatten— intresset ej längre skall kunna ingå i en samfällighet för markavvattning. Såvitt lantbruksni'tmnden kan finna. torde de föreslagna bestämmelserna ändå göra det möjligt att reglera förhållandet mellan de två intressegrup- perna. I fråga om prövningsftnfarandet anser lantbruksnämnden det vara till fördel att avloppsvattenfrågorna kan prövas vid förrt'tttning i de fall markavvattningsföretag berörs. Detta bör emellertid uttalas i lagen. Nämn- den anscr dessutom att denna prövningsform cj bör begränsas till de fall. där fråga är om tillståndsprövning av vattenföretag. utan avloppsfrågorna bör kunna tas upp även vid omprövning av äldre företag. Ökade utsläpp av avloppsvatten är enligt Iantbruksnämndens åsikt sådana ändrade förhållan- den som bör kunna föranleda omprövning av ett vattenföretag. Nämnden
Prop. 1981/82:130 371
föreslår därför att 45 tredje stycket kompletteras med ett klargörande angående handläggningsfortnen:
"Prövningen enligt 4 och 7 55 skall. i den mån ('n-'erenskommelse ej träffats. ske i samband med tillståndsprövning eller omprövning av vatten- företag. Prövningen kan i vissa fall även ske som stämningsmål enligt I8 kap. 3 5 punkt 6".
Med denna komplettering anser sig lantbruksnämnden kttnna acceptera utredningens förslag. Det synes skapa förutsi'tttningar för en smidig hand- läggningsform. där frivilliga överenskommelser kan förväntas bli vanliga.
LuntIn'n/t'sniintndun [.S'kuruhorgs län: Nämnden har ttnder I kap. hävdat att alla sotn märkbart inverkar på ett vattenföretag också skall deltaga i företaget. Nämnden syftar häri första hand på den inverkan i markavvatt- ningsföretag som bebyggelse (vägar. industrier etc . . .) och avloppshantc- ring har. T 'ångsrätten enligt 9 kap. 4 5 bör därför även vara en tvångsdel- aktighet. -
Luntln'uksm'inznden [ Västmanlands län: I 4 5 stadgas bl.a. att rätt kan medges att avleda avloppsvatten till annans anläggning. om väsentlig olä- genhet därigenom ej vållas anläggningens ägare. Den som medges sådan rätt kan berättigas att utföra ändringar av anläggningar och utföra skade- förebyggande åtgärder.
Nämnden anser. att det i blivande lagtext bör ingå bestämmelse att den som medges rätt att avleda avloppsvatten till annans anläggning inte bara får utan skall vara skyldig att utföra och bekosta skadelörebyggande åtgär- dertill skydd för anläggningen.
Vidare bör föreskrivas att den som avleder avloppsvatten till befintlig anläggning även skall vara skyldig delta i underhållet av anläggningar i den mån anslutningen medverkar till ökat underhållsbehov.
Luntbruks'närundt-'n i ('h'lrlclnn'gs län: 1 45 stadgas bl.a. att rätt kan medges att avleda avloppsvatten till annans zmläggning. Den som medng sådan rätt kan även berättigas att utföra ändringar av anläggningen och utföra skadeförebyggande åtgärder inom denna. Den som får nytta av annans anläggning skall utge skälig gottgörelse härför till ägaren samt bekosta ändringar av anläggningen och av skadeförebyggande åtgärder.
l specialmotiveringcn sid 296 framhålles att bestämmelserna endast medger rätt och ej skyldighet för den som avleder avloppsvatten att utföra åtgärderna. Det framhålles dock att bestämmelser om skyldighet att utföra åtgärderna vore motiverade. F.nligt utredningens mening bör dock dessa bestämmelser hemma i byggnadslagstiftning. åtminstone vad beträffar kommuner. Därmed blir dock. såvitt lantbruksnämnden förstår. skyldighe- ten för andra än kommuncr icke reglerad. För industri och andra som kan erhålla rätt att avleda avloppsvatten till markavvattningsföretag föreligger då icke skyldighet att utföra ändringar och skadeförebyggande åtgärder. Enligt lantbruksnämndens uppfattning skulle rationellaste lösningen vara. att bestämmelse om skyldighet att utföra åtgärderna intogs i vattenlagen. Alla bestämmelser om tillstånd till och villkor för avledande av avloppsvat- ten till annans anläggning skulle därmed vara samlad i samma lag. Detta skttlle utan tvekan underlätta för dem. som har att handlägga sådana ärenden. liksom för allmänheten.
Lantbruksnämnden vill i detta sammanhang även redovisa ett annat problem i samband med avledande av avlopmvatten. Det förekommer rätt ofta att enskilda eller kommuner ttnder ett antal år haft utsläpp av enbart mekaniskt (låggradigt) renat avloppsvatten i vattendrag med gödsling. igenväxning och igenslamning av dessa som följd. Underhållet av dessa
Prop. 1981/82: 130 372
vattendrag har på grttnd härav i väsentlig grad fördyrats. Utsläppen har i de llesta fall skett tttan rättslig prövning och tltan överenskommelse med markägarna om villkoren.
Enligt vad som kunnat utrönas. finns inte i IX kap. VI.—förslaget någon bestämmelse. som kan åberopas vid ett stämningsmål med krav om ersätt- ning för fördyrat underhåll i fall som redovisats ovan. Enligt nämndens mening måste dock sådana krav kunna riktas mot de ansvariga. Det är tveksamt om bestämmelsen i 34 5 miljöskyddslagen kan åberopas vid talan hos fastighetsdomstol eller om allmänna skadeståndsregler är tillämpliga vid talan hos tingsrätt. Enligt nämndens mening borde krav om ersättning ktuma prövas i ett vattenmål. Lantbruksnämnden ifrågasätter därför. om inte lagbestänunelser härom borde ingå i vattenlagen.
Fiskz'ristvrvlscn: 4 5 öppnar en möjlighet för annan än ägaren att använ— da och ändra annans anläggning i vatten. Utredningen säger på sid 393 att detta kan vara av stor betydelse när det gäller att i anslutning till befintliga dammar. exvis gamla kvarn- och kraftverksdammar. inrätta moderna s. k. minikraftverk. Styrelsen vill inte bestrida att så är fallet. Bl.a. industriver- kets PM SlND l977zl3 är ett uttryck för det ökande intresset för sådana småkraftverk. Samtidigt måste det beaktas att de små vattendrag det här rör sig om i stora delar av landet idag är de enda kvarvarande reproduk- tionsområdena för öring. Dessutom har delvis mycket betydande allmänna medel under senare år satsats på att undanröja danunen och återställa vattendragen. lX-linikraftverken kan därför medföra stora fiskeskador. Sty— relsen ställer sig därför allmänt avvisande till tanken på en ökad satsning på smakral'tverk. ] vart fall måste installationen av verken twillkorligcn vara underkastad tillståndsprövning. Avgifter motsvarande nuvarande 2 kap. 8 och It) 55 Vl. måste likaså kunna utgå.
Fisltz'riintent/unten i östra distriktet: 9 kap. 5 5 om fiskefi'irbttd vid fisk- vägar m.m. har sitt direkta motsvarighet i den nu gällande vattenlagen. Bestämmelsen är motiverad av fiskevårdsskäl och bör tas med även i den nya vattenlagen.
Statens natur-värtlst-NÅ: ] 9 kap. (» 5 finns bestämmelser om massornas placering vid rensning av uppgrundningi vattenområde. Enligt lagfifn'slaget får massorna läggas upp på närmaste strand om inte påtagliga olägenheter vållas därav. ] meningen därpå bör enligt naturvi'irdsvcrkcts mening uttryc- ket "i närheten” utgå så att följande lydelse erhålles: "massorna får eljest föras till annat lämpligt ställe". Verket vill i sammanhanget erinra om att uppläggning av fast avfall och fasta ämnen omfattas av prövningsplikt enligt miljöskyddslagstiftningen. Ett påpekande om dctta bör tas in i den nya vattenlagen.
Sluta/ts luntnn'ilt'rircrk: l kapitlet har utredningen samlat bestämmelser om bildande av servitut till förmfin för vattenföretag. strömfallsfastighet eller vattentäktsfastighet. Kapitlet innehåller också bestämmelser om bil— dande av servitut till förmån för avloppsföretag — som i övrigt inte regleras i lagförslaget — avseende rätt att utnyttja befintligt dike eller annan mark- avvat[ningsanläggning samt bestämmelser om rätt att vidta skadeförebyg- gande åtgärder.
()m markavvattningsföretagen förs över till Al .. som LMV har förordat. synes frågor om rättigheter som anknyter till sådana företag i princip böra lämnas utanför VL och i stället behandlas enligt AL. eller FBL.
Servitttt som bildas enligt VI.. hc r uppenbarligen underkastas planmässig bedömning i samma utsträckning som servitut som bildas enligt AL eller FBL. Närmast till hands ligger att lata tillåtlighetsvillkoren för vattenföre-
Prop. 1981/82:130 373
tag (3 kap.) gälla också för servitut enligt förevarande kapitel. Uttrycklig föreskrift om detta bör tas upp i lagen. Det sagda bör gälla både när rättighet tillkommer genom beslut av tillståndsmyndighet och när fastig- hetsdomstol beslutar om rättighetens tillkomst.
Enligt förslaget skall servitut kunna bildas inte bara i anslutning till tillkomsten av ett vattenföretag utan också helt fristående. Frågan väcks i sådant fall genom stämning till fastighetsdomstol. [ detta avseende innebär förslaget en viss utvidgning i förhi'tllandetill gällande rätt. som medger fristående bildande av tvångsrätt endast till förmån för vissa företagstyper (vattenbyggnad och grundvattentäkt).
Med hänsyn till de möjligheter att bilda servitut som FBL och AL ger — och ytterligare kan komma att ge efter nu pågående översyn av dessa lagar — kan det sättas i fråga om det finns tillräckliga skäl att tillhamlahålla möjlighet till fristående bildande av servitut genom beslut av fastighets- domstol i den utsträckning som förslaget innebär. Behandling av sådana frågor genom fastighetsbildningsm_vndighetens lörsorg torde i allmänhet vara en betydligt rationellare lösning med hänsyn bl.a. till behovet av kontakt nted samhz'illsplanerande organ och behovet i vissa fall av fältun— dersökning och kartläggning.
Eftersom förhållandena kan ändras bör möjlighet finnas att också ändra eller upphäva servitut som har bildats. Det framgår inte klart av lagförsla- get i vad mån VL avses ge möjlighet till sådan omprövning.
Servitut enligt förevarande kapitel bör kunna bildas inte bara i annans fastighet. som lagtexten anger. utan också i egen. om detta yrkas.
Lantbrukarnas prot'insft'irlmnd (' Skåne: [ &() stadgas om markägares skyldighet att efter underrättelse å sina till vattenområdet gränsande marker. mottaga rensningsmassor. Vi finner sådana åtgärder helt naturliga men hyser ur jordbrukssynpunkt speciella synpunkter vad gäller ogräs- spridning med vattnet och dessa rensningsmassor. Vi avser därvid i första hand flyghavren. Berörda markägare (arrendatorer) bör i sådana fall sär- skilt uppmärksammas i flyghavrefrågan och ges stöd. ersättning och med- verkan i denna kamp från markavvattningsföretaget.
Lii/t.v.rtyrelsen i Skaraborgs It'l'n: Länsstyrelsen anser att i 9 kap. () ä bort klart uttalas på vad sätt markägaren skall underättas om det förestående företaget. Enligt länsstyrelsens mening bör markägaren underättas genom delgivning.
La'n.rstyrelxt'n [ Kopparbergs län: I 9 kap. 6 s talas om massuppläggning. Även här bör det allmänna synsättet vid uppläggning och efterbehandling gälla. Andra meningen "Massorna får eljest föras till annat lämpligt ställe" samt den sista bisatsen i samma paragraf "som inte föranleder oskälig kostnad". bör ändras. Ekonomiska faktorer och företagsmässiga övervä- ganden bör inte ensidigt inskränka på möjligheterna att få massorna place- rade på lämplig plats.
VASO: 4 s. Formuleringen av första stycket synes utesluta att en sam- fällighet enligt VL—ft'irslaget medges i lagrummet avsedd rätt. Situationerär vanliga där en samfällighet har behov att använda annans anläggning i vatten titan att kunna erbjuda eller tvinga anläggningens ägare att för ändamålet inträda som delägare i samfällighet. (ienom inskjutande av orden "för ändamålet" efter "tillämpliga" kommer lagrummet att avse även sådana fall.
Kommentaren i specialmotiveringen till tredje stycket antyder en in- skränkning i förhållande till vad som gäller enligt VL 2: IS. nämligen för det fall att någon utan särskilt tillstånd använder annans anläggning. (Se af
Prop. 1981/82: 130 374
Klintberg. Om byggnade i vatten. s. ltlll f.) En sådan inskränkning torde inte åsyftas.
I specialmotiveringen ges anvisningar httr skälig gottgörelse till anlägg- ningens ägare bör beräknas. Dessa anvisningar är mer preciserande än möts 'arande bestämmelse jämte anvisningar i 7 kap. 9,5 VI.—förslaget. något som förefaller mindre lämpligt.
5 s. Erfarenheter har visat att :iindamålet med de åtgärder som avses i lagrummet ttnderstttndom kan främjas av att företagen utövar visst fiske i anslutning till åtgärderna. t.ex. för avel. ttndersökning eller kontroll. Detta förutsätter att företagaren disponerar fiskerätt inom vattenomri'idet i fraga. Om så ej är fallet. finnes för närvarande ingen möjlighet för företagaren att erhålla tvångsrätt. Det synes lämpligt att nu tillskapa en dylik möjlighet. Det kan ske genom att lagrummet tillägges en mening av följande lydelse: "För samma ändamål mä företagare ntedgivas rätt att utöva visst fiske".
_S'tv-vrska vatten- (n'/r arluppst't'."ks/i'irvningen: Nuvarande VL 8 kapitel har utgått och skall ersättas med bestämmelser i AI.. Ledl... VAL m.ll. Föreningen saknar en närmare precisering av antydda revideringar av -'a- nämndens befogenheter. [ detta sammanhang ma erinras om att det inte alltid är kommuner som är huvudmän för allmänna vat-anläggningar.
Förfaringsså'tttet att erhålla tvångsrätt genom LedL är relativt nytt och lörrättningspraxis inom området har ännu inte hunnit utbildas. För tvångs- rätt gäller att alla intri'tngsersättningar skall vara fastställda innan rätten får tas i anspråk. Det kan i praktiken vara svårt att fastställa vissa smärre intrång. t. ex. torrläggning av en brtmn innan företaget färdigställts. Det är enligt VAVs mening önskvärt att lagstiftningen möjliggör det dylika mind- re intrång ftnge avgöras i samband med reglering av tillfälliga skador och inte utgjorde hinder mot att få ta tvångsrätt i anspråk.
Statens lmktcriologiska laboratorium: I 9 kap. 4 s* andra stycket sägs "Den som leder avloppsvatten til. dike eller därmed jämförlig anläggning för markavvattningsföretag får under de förtttsättningar som anges i första stycket utföra skadeförebyggande åtgärder inom anläggningen". I motive- ringen står "Det bör observeras att bestämmelserna endast ger rätt för den som avleder avloppsvatten att utföra åtgärderna. Även en skyldighet för denna att vidta sådana åtgärder är i och för sig motiverad". Utredningen hänskjuter sedan frågan till byggn;_tdslagstiftningen som är under översyn. Mot detta kan hävdas att det vore olyckligt att dela tipp rättigheten och skyldigheten att utföra skadeförebyggande åtgärd mellan olika lagar.
Sammanfattningsvis vill SBL framhålla vikten av att skyddet för vatten- täkter även gåller kvalitativa aspekter. Förslaget tycks främst beakta den kvantitativa tillgången på vatten och överlåter på kommuner och länssty- relser att göra den samlade bedömningen. lin kvalitativ bedömning av vatten är av stor betydelse i smittspridningshänseende. Genom att av— loppsföretag inte behandlas i förslaget är det svårt att utifrån detta göra en samlad riskbedömning av en vattentäkt. Dessa företag behandlas i llera lagar. vilket kan försvåra överskådligheten.
10 kap. Ersättning
Allmänna bestämmelser (1— IUM)
[.a/t.v.styrels't'n i .S'karalmms län: Av lagtexten eller motiven framgar inte hur beräkning och utbetalning av ersättningar för tillstånd enligt vattenla- gen skall samordnas mcd motsvarande f*ägor enligt AL. LI. och FBL för
Prop. 1981/82: 130 375
anläggnirtgar och företag som prövas samtidigt enligt VL och någon av AI.. LL eller FBL.
Enligt länsstyrelsens mening hade i utredningen bort dragas tipp rikt- linjer för ett förfarande varigenom det totala er'sättningsbeloppet kunde beräknas vid ett och samma tillfälle och att utbetalning av hela beloppet kttnde ske samtidigt.
Det kan ifrågasättas om det inte finns behov av en regel motsvarande den i 6 kap. bä FBL för att undvika bagatellersättningar för samfälld mark.
Norrlands narm'rärn: Skadeståndsfragorna kttnna taga mycket lång tid. Ersättning för fiske kan sltttligen bestämmas 35 år efter det att en vatten- reglering har tagits i anspråk. Detta måste ändras. Den föreslagna ordning- en för tillståndsprövning kan ytterligare fördröja skadeståndsfrägors avgö- rande: bl.a. ha nu domstolarna nytta av att domstolens ledamöter ha behandlat tillslåndsfrågan. Hos domstolarna äro skadeståndsfrågorna länge anhängiga. Detta beror i mycket. kanske mest på att undersöknings- myndigheterna icke äro kvantitativt tillräckliga. I viss mån beror det dock också på att man inte kan avgöra en skadas storlek därför att kunskapen om en vattenreglerings verkningar icke äro för handen, grundlörskningen kan vara för litet tillgodosedd.
Utredningen föreslår bibehållandet av den allmänna regeln att ersättning skall erläggas med pengar att betalas på en gång. Naturvärnct hävdar att denna regel icke bör gälla med blott de undantag som utredningen ft'jreslår. Under senare år har det blivit allt mera tydligt att'vattenbyggnad åstad- kommer stora ändringari bygderna. Det är då önskvärt att dessa skador så långt ske kan ersättas genom åtgärder i bygderna — förutom i de fall då ersättning genom åtgärder kan utgåjämlikt IO kap. [ s" — även eljest. alltså när det icke kan sägas att åtgärd är ägnad att förebygga eller minska skada.
Bevisskyddet för skada kan sägas i princip åvila den skadelidande. Det a bör dock vid vattenbyggnad icke drivas långt. 35 kap. Så rättegångsbalken bör generöst tillämpas. Det är inte den skadelidande som har begärt vatten- byggnaden. Den begäres av kraftföretag. och dessa företräda stora ekono— miska intressen. Skadorna ktrnna inverka väsentligt pä levnadslörhållan— dena.
Vidare bör s. k. ideell skada gottgöras. 'frevnaden minskas. [ den mån som detta inverkar på fastighets värde finnes nu möjlighet att utdöma ersättning. men möjligheten att bevisa sänkt värde är svår. särskilt i trakter där fastigheter blott sällan gå i köp mellan icke närstående. Och trevnaden kan minska även för dem som icke ktrnna falla tillbaka på ersättning för fastighetens minskade värde.
Skadeståndsbegreppet bör "därför övervägas på nytt med utgångspunkt bl.a. från vad här sagts.
l'attenriittslravarvs ersättaingsriitt i vissa fall lll—lö N')
Svea hovrätt: Detta avsnitt är svårtillgi'tngligt. bl.a. beroende på att det disponerats så att huvudlallet (omprövning till förmån för allmänna intres- sen rned ersättningsfri andel) framställs som ett undantag och på att hän- visningstekniken är förvirrande. Målsättningen att uppnå enklare regler än nu om ersättningsn'ittens begränsning har knappast förverkligats.
ll s. För att 12.5 skall bli huvudregel bör denna paragraf införas efter l5å och endast tttsäga att i övriga fall av omprövning full ersättning utgår.
lZs. Hovrätten har i annat sammanhang förordat att storleken av den ersättningsfria förlusten skall bestämmas först då omprövning sker (se
Prop. 1981/82: 130 376
detta yttrande under IS kap. 8.5). Detta skulle kräva viss omarbetning av denna paragraf.
Första stycket ger närmast vid handen att. därest förlusten vid ompröv- ning överstiger deii i tillståndsbeslutet bcstäriida kvotdelen. ftill ersättning skall titgä. Så är enligt motiven icke fallet. l stadgartdet bör'i stället titsägas att ersättning utgår för förlust enligt II s endast till den del denna förlust. jämte vad tillståndsltavaren förut fått titan ersättning avslå för dessa ända- mål. överstiger vad sotti bestämts av tillståndsmyndiglieten i samband itied tillståndsbeslutet.
Enligt ordalagen skall i den ersättningsfria delen inräknas vad företaga- ren hat' fått avstå i samband ttted tillstånd till anläggningen. Det synes emellertid inte riktigt att till ftillo tillgodori'tkna honom detta. när avståen— det varit ett villkor för företagets tillåtlighet.
Enligt motiven skall förlusten vid omprövning av' villkoren för vatten— kraftverk beräknas på produktionsvärdet utan beaktande av förekomman- de vattenregleringar och vattenöve:'ledtiingar (s. 299). Detta framkommer icke klart i den föreslagna lagtexten. varför detiiia bör förtydligas. Därut- över bör anges vilken utbyggnadsv'attenföring som i sådana fall skall ligga till grttnd för beräkningen. Ett lämplig lösning synes vara att i sädaiia fall genotttgåeride titgå från ttiedeIvattettföriiigen.
För andra företag än kraftverk samt regleringar och överledningar för krafti'tndami'il kan oniprövningsbestz'tmnielserna bli av begränsat värde. En inskränkning av den tillgodogjorda vattenmängden katt nämligen ofta för- ttiodas leda till att förutsättningarna för vattetiföretaget rubbas avsevärt. I fall då tillstånd att tillgt'idogöra vatten inte utnyttjas till fullo. är det vid ottiprt'ivriing svårt att bestämma vad vattenföretagaren skall vara skyldig att avstå utan ersättning. Den angivna normen. som är relaterad till vatten— mängd. magasinsvolym och fallhöjd. är sålttnda knappast användbar i dessa fall. .
1 fall då omprövning sker före den bestämda tidens utgång "skall den bestämda andelen minskas med hänsyn till den tid sorti återstår" (sista stycket). Enligt motiven (s. 3()I) kati reduktionen ske så att den ersätt— ningsfria andelen "diskoriteras till nutid". Hovrätten. som är osäker på innebörden av detta uttalande. utgår från att bestämmelsen skall tillämpas i enlighet tiied följande exempel: Den ersättningsfria andelen har bestämts till ett femtedel (209?) av produktionsvi'trdet i samband med tillståndsbeslu- tet. men på grtttid av väsentligt ändrade förhi'tllanden sker ortiprt'iv'ningen lt.) år före den bestämda omprövningstidens titgäng. Skälig diskonterings- ränta atitas vara 5 '.'v'-.
[. Hur stor blir den ersättttingsfria andelen? Diskonteringsfaktorn (S'-.fi. H) är) uppgår till 0.61. Den ersättningsfria andelen blir då ().ol '20'2'2- = |2.2'.3"('- av prodtiktiotisvärdet.
2. Om vid ovannämnda ottiprövnitig |()'.-"?- av produktionsvärdet tas i anspråk för allmänna ändamål. litir stor är då deti aterstaende ersättnings— fria andelen vid kommande ordinarie ottipt'övning'? Av den ersättningsfria andelen-har % - lt)t)= 820; tagits i anspråk. Vid komtttande ordinarie omprt'ivning uppgår då deti ersättningsfria ande- len till # )( Zl): 31%? av produktionsvardet. I-ls. Vad som sägs i paragrafen kati knappast få gälla exempelvis det fall att katttmat'kollegiet påkallar omprövning av tappningen genom damm med anledning av att avloppsvatten från en industri nedströms måste ytterligare
Prop. 1981/82: 130 377
tttspädas. I sådant fall bör enligt hovrättens mening dammägarens förlust täckas av industriidkaren ts. 196).
15.6. I detta fall skall uppenbarligen hänsyn icke tagas till vad företaga- ren fått avstå i samband med tillståndsbeslutet såsom skall ske enligt lZs'. — Paragrafen synes ge vid handen att ersättningsfri andel skall förekomma endast då vattenrättshavaren utnyttjar fallhöjd eller vattenmängd (första stycket sista meningen) och att alltså full ersättning alltid skall utgå då outbyggd fallhöjd respektive outnyttjad vattenmängd tas i anspråk för allritännyttigt ändamål. Det är svårt att motivera en sådan skillnad. Någon motsvarande skillnad finns inte i bestämmelserna om ktingsådra ( [ kap. 6.5 VL). Enligt paragrafens sista stycke skall diskontering enligt llä ske då i tillståndsbeslut bestämts vilken förlust som skall bäras utan ersättning. Företag där denna förlust bestämts till l/2() eller strax däröver kommer genom bestämmelsen att gynnas i förhållande till företag. för vilka om- prövningstid och ersättningsfri andel ej bestämts. Hovrätten för Nedre Norrland: Bestämmelserna förefaller vara onödigt komplicerade. Hovrätten. som avstår från att försöka föreslå andra regler. vill endast framföra den tanken att principen om ersättningsfrihet i föreva- rande fall måhända inte är alldeles självklar mot bakgrund av vad hovrät- ten anfört om vissa allmänna rädighetsinskränkningar (se avsnitt 3).
Jänttl7_t'_t:clen.v tingsrätt: Vattendomstolen tillstyrker utredningens förslag att de nya reglerna om vattenrättshavares skyldighet att utan gottgörelse finna sig i ett intrång i sin rätt till vatten bör gälla i alla vattendrag. Vattendomstolen. som är medveten om svårigheterna att åstadkomma någorlunda enkla regler för att beräkna vad en vattenrättshavare bör vara skyldig att avstå utan gottgörelse. vill framhålla att beräkningarna om förslaget genomförs torde komma att bli av delvis komplicerad natur och att bestämmelserna helst borde tttformas på ett annat och enklare sätt. Vattendomstolen har emellertid inte ansett sig kttnna nu utforma något alternativt förslag.
Stockholms tingsrätt: Utredningen anser (s. 3t)l) att de föreslagna reg- lerna om ersättningsfrihet till förmån för vissa allmänna intressen skall bli tillämpliga även vid omprövning av företag vartill tillstånd lämnats före nya VL:s ikraftträdande. Enligt vattendomstolens mening finns inget att erinra mot sådan ersättningsfrihet då fråga är om företag i vattendrag där kungsådra finns eller företag för vilka VL:s regler om nyprövning (4 kap. S—Ssjä) gäller. Däremot måste innebörden av ett enligt VL meddelat tillstånd i andra fall vara att tillståndet är gällande mot alla för all framtid (2 kap. 22ä VL). Om ett sådant tillstånd rubbas av hänsyn till allmänna intressen bör innehavaren av tillståndet ersättas för skada som uppkom- mer därigenom. Föreskrift härom bör finnas i II & övergångsbesti'tmmel- serna till den nya VL.
lf'äxjt'i tingsrätt: Frågan huruvida en förenklad version av kungsådrebe- greppet i framtiden skall omfatta även sådana mindre vattendrag. i vilka kungsådra fn ej finns. fordrar åtskilligt övervägande. Vattendomstolen är för sin del icke helt övertygad om att hänsynen till främst naturvård. miljöskydd och rekreationsfiske bör medföra sådana ingrepp i vattenhå- vares rättigheter. vilka blir en följd av att alla vattendrag omfattas av de begränsningar som här är i fråga.
Såsom utredningen anfört blir ersättningsfriheten till förmån för all- männa intressen främst aktuell vid omprövning. I den mån omprövnings- reglerna görs tillämpliga även på äldre företag rör det sig. såsom tidigare
Prop. 1981/82: 130 378
påpekats. om retroaktivt verkande lagstiftning i den meningen att redan prövade företag blir underkastade inskränkande bestämmelser som vatten- rättshavaren icke tidigare haft anledning räkna med. För de mindre vatten- dragen utan nuvarande kungsådreregler blir det så att säga dtrbbel retroak- tivitet om utredningens förslag genomföres. Detta måste anses betänkligt. och vattendomstolen finner i första hand att utredningens förslag bör begränsas till nya företag. som erhållit tillstånd enligt nya VL. samt till äldre företag. som efter stadgad nyprövning erhållit nytt tillstånd. I andra hand måste tillståndshavaren åtminstone tillerkännas ersättningsrätt.
Utredningens förslag till latitud för den ersättningsfria delen och till bestämmandet av denna del inom latituden är icke övertygande motiverat. Det är även svårt att förstå varför i vissa fall tillståndsmyndigheten (admi- nistrativ myndighet) skall bestämma den ersättningsfria delens storlek. i andra fall fastighetsdomstolen skall verkställa reduktion av sagda del och åter i särskilda fall denna andel skall bestämmas i lagen.
Lunthrrrks—styrelsen: Det finns för närvarande ett stort antal icke tidsbe- gränsade tillstånd att utnyttja vatten. För varje företag uppströms en tillståndsgiven anläggning som i allra minsta mån påverkar llödet till an- läggningen kan ersättningsanspråk ställas. dock med beaktande av kungs- ådrereglerna. Så t; ex. kan bevattrtingsjordbrukare åläggas att utge ersätt- ning till kraftföretag för förlust i kraftproduktionen som följd av vattenut- tag. Ersättning bör emellertid inte utgå under alla omständigheter. Bl.a. bör ersättning inte ges för sådan högvattenmängd som annars skulle bräd- das bort vid kraftverket. Rent allmänt bör dessutom med hänsyn till bevattningens betydelse. det etablerade kraftverket utan ersättning få tåla viss minskning i vattenflödet. Det vore obilligt att låta bevattnare betala till nedströmsintressenter för måttliga uttag ur stora vattendrag eller sjöar. Även för stora uttag ur exempelvis Vänern eller Vättern bör kraftverks- företagen inte ha rätt till ersättning.
Enligt lantbruksstyrelsens mening bör alltså visst uttag för bevattning kunna ske ersättningsfritt. För väsentliga intrång bör givetvis ersättning utgå. Denna ersättning bör emellertid inte beräknas för intrång under all framtid utan endast för en skälig planeringstid. Ett givet tillstånd skall således inte vara oföränderligt eller föränderligt endast mot ersättning.
Fiskuristyrclsun: En nyhet i kapitlet är att vattenlagsutredningen vill slopa det gamla kungsådrebegreppet. Fiskeristyrelsen har inget att erinra häremot. I stället för kungsådrereglerna införs nya regler om ersättnings- fritt avstående av vatten. Dessa regler syftar till att tillgodose samma intressen som kungsi'rdran. däribland fisket. Det torde bli sa. att de nya reglerna — som skall gälla i-alla vattendrag oavsett storlek — tvärtom lkommer att bli till gagn inte minst för fritidsfisket.
Fiske/"ihrtcnu'enten i Övre norra r'lixtrikrel: I 12 & föreslås att tillståndsin- mehavaren utan ersättning skall åläggas att tappa vatten för bl. a. fiskeri- iintresset vid en omprövning. Omprövning skall bl. a. kunna ske om väsent- :ligt ändrade tappningsförhålIandetr inträffat i ett vattendrag. Om denna rtappnin'gsändring är stor. som i t. ex. Storavan—Uddjaur. där sommartapp- rningen ändrades från 125 m'l/s till 15 m3/s efter flottningens upphörande. iinnebår detta. att en begränsning av avgiftsfria delen (högst l/5 av produk- ttionsvärdet) kan ge för låga tappningar för fisket. Den övre gränsen för vad rtillståndsinnehavaren skall kunna åläggas att tappa avgiftsfritt bör därför lhöjas.
VASO: lt") kap. ll &. Utredningen föreslår i specialmotiveringen att en företagare skall vara skyldig att vid omprövning vidtaga skadeft'irebyg-
Prop. 1981/82: 130 379
gande åtgärder på egen bekostnad. Detta innebär i realiteten en utsträck- ning av tiden för prövning av olörutsedda skador. ()m en skada skall ersättas eller förebyggas genom åtgärd är nämligen ofta en lämplighets- fråga. Den föreslagna bestämmelsen bör sålunda för nya företag icke gälla efter utgången av tiden för prövning av oft'irutsedda skador. För företag tillåtna enligt äldre lag bör en sådan retroaktiv bestämmelse över huvud taget icke gälla.
SÅc/lq/ir'r'i lrrrr/ivcr/r: I förslagets lt) kap. ll ; anges att ersättning för viss förlust av vattenmängd. fallhöjd etc. till förmån för allmänna intressen ej skall utgå. Då det gäller vattenkraftverk. vattenreglering eller vattent'iver- ledning bestäms lörlusten till viss andel "av produktionsvärdet av den kraft som i tillgodogjort skick kan uttagas" etc. Begreppen produktions- värdet och i tillgodogjort skiek bör bättre preciseras. Samma termer åter- finns också i bl.a. förslagets lt) kap. l5 s och ll & i Förslag till Lag om införande av nya vattenlagen.
.S'vt'nxlttt ltsz/('ifix/vurvmrx centra[liir/rund: I anslutning till I:s" har vår medlemsorganisation i Norrbotten påtalat och exemplifierat vissa konse- kvenser p.g.a. förslagets innehåll. En tillståndshavare skall titan ersätt- ning åläggas att tappa vatten för bl.a. allmänt fiskeintresse vid en ompröv- ning.
l ex.vis Storavan—Uddjaur är tappningsändringcn stor. Sommartupp- - ningen ändras från [25 m'lis ned till l5 m'l/s efter llottningens trpphörande. Konsekvensen kan bli att en begränsning av den föreslagna avgiftsfria delen — högst IIS av produktionsvärdet - kan ge för låga tappningar för fisket. Därför föreslås att den övre gränsen för avgiftsfri tappning som tillståndshavaren skall kunna åläggas höjs.
Erxr'iltnt'ng l'ftl utrivning (17 s*)
Svea hovrätt: Enligt motiven (s. 304) skall ersättning vid utrivning bl.a. utgå till den som gentemot anläggningens ägare erhållit rätt till exempelvis andelskraft. ersättningskraft eller vattenlcverans. lin närmare reglering torde erfordras beträffande vilka normer som skall tillårnpas vid bestäm- mande av ersättning i dessa fall. Ersättning för utebliven framtida vinst torde inte kunna komma ifråga. Däremot kan ersättning tänkas för förmånstagares anläggning. vilken genom utrivningen blivit onödig. samt för restvärdet av vad förmånstagaren betalt till den utrivna anläggningens utförande och underhåll. _
Ersättning rid_li'irm'dnuntlr' mn l'tll[('IlSÅN/(IM)Itll'tlclr' (Io' så)
Svea hovrätt: I hittillsvarande praxis har i viss utsträckning ersättning dötnts ut i fall då på grund av skyddsomrädesbeståmmelser befintlig rna- .skin eller anläggning måst förses med viss skyddsanordning. Dessa fall. som icke direkt utgör försvårande av pågående verksamhet. bör regleras på så sätt att cr'sättningsri'ttten får omfatta även fördyring av pågående verksamhet.
Det har visat sig att verksamhet. som enligt ordalagen i skyddsbestäm- melser förbjudits inom skyddsområde. efter vidtagande av vissa skade- ft'irebyggande åtgärder och med iakttagande av vissa fr'irsiktighctsmått efter länsstyrelsens medgivande har kunnat bedrivas där. För att undvika onödiga rättegångar om ersättning synes det därför lämpligt att talan om ersättning föregås av en särskild dispensprövning hos länsstyrelsen.
Prop. 1981/82: 130 380
Ersättning_f'iir oförutsedd skm/tt m.m. t' 19 %)
Svea lrurrr'itt: Talan om ersättning enligt It) & skall ktrnna väckas vid fastighetsdomstol inom den för talan om oft'irutsedda skador bestämda tiden (s. 344). dvs. normalt inom fem år från byggmrdstidens utgång. Denna tid synes vara för kort. Talan bör i stället få väckas inom den tioåriga preskriptionsfristen eller inom tiden för talan om oförutsedda skador. om denna är längre.
Enligt motiven (s. 345) skall ersättningsanspri'ik föratt fastighet. som vid tillståndsbesltrt antagits tillhöra sökanden. visat sig tillhöra annan framstäl- las i den för talan om oförutsedda skador bestämda ordningen. Föreva- rande paragraf bör innehålla bestätnmclse om detta. — Enligt hovrättens mening är emellertid en sådan ersättningstalan enligt VI.F icke av den beskaffenhet att den bör handläggas i den för vattenmål stadgade ordning- en. Den blir att jämställa med varje annan klandertalan rörande fast egen— dom. sedan de i VL intagna särbestämmelserna om preklttsion av vatten- rätt fått trtgå. Det bör mot denna bakgrund klarläggas om icke klandertalan skall handläggas vid allmän domstol i samband med frågan om ersättning enligt 5 kap. JB.
Den möjlighet som nu finns att vid betydande skada eller intrång påkalla ändrad vattenhushållning (2 kap. 24 s 2 st VI..) har ej upptagits i förslaget. Såsom motiv härför har anförts att ändring av vattcnhttshållningen så gott som alltid förnärmar tredje mans rått. Skadelidande sakägare hänvisas i stället till att hos kammarkollegiet begära att kollegiet utverkar ändrade vattenhushållningsbestämmelser i den ordning som anges i IS kap. lt) ;" VLF (s. 306). Omprövning enligt sistnämnda bestämmelse synes emeller- tid inte ktrnna ske till förmt'in för enskild skadelidande sakägare. Hovrätten förordar att möjlighet att ändra vattenhushållningsbcstämmelser bibehålls och regleras i förevarande paragraf.
Enligt motiven skall frågan om bcvisbördans fördelning lösas på samma sätt som enligt VI.. Enligt hovrättens mening bör frågan om bevisbördans fördelning så långt möjligt klargöras i lagtexten. .
Såsom på annat ställe anförts bör tiden för anhängiggörande av talan om oförutsedd skada börja löpa först sedan tillstandet till 'äsentlig del tagits i anspråk (se detta yttrande under IS kap. 8 s").
Hm'riittt'tr/i'ir Nedre Norr/und: Den av utredningen nämnda propositio- nen angående ny preskriptionslag har ej lett till lagstiftning. varför sista stycket i denna paragraftills vidare bör avse den nu gällande preskriptions- förordningen. Därjämte bör VL-förslaget förses med övergångsbestäm— melser. varigenom undantaget från de allmänna preskriptionsbcstämmel- serna även kommer att gälla sådana äldre företag där den bestämda tiden inte gått ut och ej heller preskription enligt nu gällande bestämmelser inträtt. Den nya 'attenlagens ikraftträdande kotnmer då att få ungefär samma verkan sotn ett preskriptionsavbr'ott. Om en ny vattenlag later vänta på sig. kan det finnas skäl att i förevarande hänseende överväga en delreform inom nuvarande VL:s ram.
Jäl”!b)',L't/('Il.$' tingxriirt: Vattendomstolen vill ifrågasätta om det inte bör finnas en möjlighet att söka ändrade tappningsbestämmelser även i enskilt intresse såsom nu är fallet enligt 2 kap. H = andra stycket vattenlagen (se avsnitt 5.4).
.S'tur'lt/rul/ns tingsrätt: l l9å andra stycket VI.—förslaget görs den änd- ringen i förhållande till gällande VI. (2 kap. 24% andra stycket m.fl.) att ändrade vattenhushållningsbestämmelser ej skall ktrnna trtverkas i denna ordning. I motsats till trtredningen (s. 306) har vattendomstolen funnit nu
Prop. 1981/82: 130 381
gällande bestämmelser praktiska och vattendomstolen har i en nyligen avkunnad dom (l977-l l-03 DVS [) tillämpat bestämmelserna i ett mål. i vilket det skulle ha varit svårt att åstadkomma en tillfredsställande lösning om lagen haft det av utredningen föreslagna innehållet. l målet. som rörde fråga om framsläppning av vatten till förmån för en privat fiskodling. stred den förda talan ej mot de allmänna intressena. Det kan inte vara lämpligt att kammarkollegiet. som ej kan ha tillfredsställande kännedom om de lokala förhållandena när problem av liknande slag uppkommer. ensamt skall ha rätt att föra talan (enligt 15 kap. 19.5 VL-förslaget) om ändrade vattenhushållningsbestämmelser. Kollegiet kan vidare enligt förslaget-en- dast föra talan till förmån för det allmänna fiskeintresset samt allmänna miljövårds- och hälsointressen. Möjlighet bör även finnas för enskilda fastighetsägare att föra talan om ändrade vattenhushållningsbcstämmelser för att tillgodose sina intressen.
Utredningen föreslår (s. 307) att det nuvarande anmälningsförfarandet överges. Enligt vattendomstolens mening har emellertid detta förfarande fungerat synnerligen smidigt och om så har befunnits lämpligt har anmäl- ningarna tagits in i tillståndsmålet och har uppfattats som en fortsättning på målet (jfr af Klintberg s. I36). För parterna å ömse sidor har detta Upp- fattats som naturligt. Däremot måste det för sakägarna te sig främmande att behöva upprätta stämningsansökan och betala ansökningsavgift för denna för att få ersättning för skador som uppkommit till följd av ett vattenföretag. Om de av vattendotnstolen föreslagna miljörz'ltterna tillska- pas bör följaktligen anspråk på ersättning för oförutsedd skada få anmälas till miljörätten. Även om det av utredningen föreslagna prövningssystemet godtas synes sådana ersättningsanspråk böra få anhängiggöras hos fastig- hetsdomstolen genom anmälan.
Anledning saknas att beträffande sättet för framställande av anspråk göra skillnad mellan å ena sidan ersättningsfrågor och frågor om skadeföre- byggande åtgärder samt å andra sidan frågor om ändringar i vattenföreta- get eller ändrade vattenhushällningsbestämmelser för att motverka ska- dorna. Anmälningsförfarande bör därför komtna till användning för alla frågor om oförutsedda skador. Härigenom får miljörätten (fastighetsdom- stolen) möjlighet att åstadkomma en lämplig lösning av skadeproblemen efter en samlad bedömning av de olika utvägar som lagen anvisar för att komma till rätta med oförutsedda skador.
Andra stycket av 19.5 består av en enda mening som är dåligt formulerad med ett flertal sttbstantiveringar och med relativsatser efter varandra (". . . sådana ändringar i utförandet av anläggning som ingåri vattenföretag vilka ej förnärmar tredje mans rätt ) Med den definition som finns i I kap. 2å' VI,-förslaget räcker det kanske med att man skriver . . sådana ändringar i vattenföretaget som . .
I tredje stycket av 19.5 sägs att tiden skall räknas från utgången av den bestämda arbets- eller igångsättningstiden. (.)m arbetstid och igångsätt- ningstid inte sammanfaller kan oklarhet uppstå när tiden för oförutsedd skada löper ut. Det är inte självklart att arbetstiden utlöper före igångsätt- ningstiden. Lämpligt torde vara att tiden för oförutsedd skada anknyts till utgången av arbetstiden eller till utgången av igångsättningstiden om denna utlöpcr senare. Det kan för övrigt ifrågasättas om inte myndigheten skall — inom de gränser sotn lagen anger — i beslutet bestämma en exakt tidpunkt. t. ex. utgången av år 1990. då tiden för anmälan av oförutsedd skada utgår. En dylik ordning anser vattendomstolen vara angelägen från rättssäker- hetssynpunkt och den leder till att myndigheten vid en förlängning av
Prop. 1981/82:130 382
arbetstiden eller igångsättningstiden har att i motsvarande mån fratnflytta sista tidpunkt för anmälan av oförutsedd skada.
Växjö tingsrätt: Utredningen har inte velat tillägga fastighetsdomstolen befogenheter med avseende å va'.tenhushällningsbestämmelser. Det har därför föreslagits borttagande av de skadelidandes rätt enligt gällande VI. 2: 24. 2 st. och 2: 31. 2 st. att få till stånd ändring av sådana bestämmelser. Denna rätt föreslås slopad såsom varande opraktisk. I stället har man rekommenderat sakägaren att vända sig till kammarkollegiet och anhålla att kollegiet utverkar ändrade vattenhushållningsbestämmelser hos koncessionsnämnden enligt IS: 19 nya VI.. Förutom de minimala möjlighe— ter. som får antagas föreligga för-enskild skadelidande att verkligen få kollegiet att agera. lider utredningens rekommendation av det allvarliga felet. att hänsyn till enskild skadelidandes intressen icke ingår bland de synpunkter. vilka koneessionsnämndcn har att lägga till grund för prövning enligt 15: 19 nya VL. Om nu inte fastighetsdomstol kan betros med pröv— ningen. bör angivna lagrum i n_-'a VL justeras så att enskild skadelidande själv får talerätt och hans intressen kan beaktas.
Utredningens förslag att slopa det hittills gällande och väl fungerande anmälningssystemet och införa skyldighet för skadelidande att stämma till fastighetsdomstol i frågor rörande oförutsedda skador kan icke godtagas. Något bärande skäl för denna ändring har icke anförts.
Statens luntntt'itt't't'vurk'. Det framgår inte av lagtexten i vilken mån koppling finns mellan de särskilda ersättningsbestämmelserna i I7—I9ss och de allmänna bestämmelserna i 1—10äs'. Det framstår t. ex. sotn oklart om bestämmelsen i 45 om ersättning för s.k. annan skada skall vara tillämplig med avseende på ersättning vid tttrivning. Likaledes är det oklart om eventuell nytta skall avräknas från skadan i (.)verensstämmelse med bestämmelserna i 55 (jfr uttalandet s. 212 överst i bet.). Förtydliganden synes böra göras i de nu berörda avseendena.
Enligt de föreslagna bestämmelserna i |9å kan talan om ersättning för oförutsedd skada väckas under en i vissa fall ganska lång tid efter genom— förandet av ett vattenföretag. t.ex. tjugo år räknat från den i tillståndsbe- slutet bestämda igångsättningstiden. Det kan vara anledning att i motiven något belysa de situationer som uppkommer om berörda fastigheter byter ägare under den angivna tidsfristen. Skall det vara möjligt för den som har överlåtit sin fastighet att yrka ersättning för ofta—utsedd skada under åbero- pande av att skadan uppkommit före överlåtelsen och medfört lägre för- säljningspris? Marken kan också byta ägare genom fastighetsreglering. Värderingen vid fastighetsregleringen skall grundas på fastighetens ak- tuella beskaffenhet och nmrknadsvärde. Det kan i sådant fall vara rimligt att avträdaren bibehålls vid sin befogenhet att föra talan om ersättning enligt VL för oförutsedd skada.
VASOJ fråga om den längsta tiden för väckande av anspråk har den nu för grundvattentäkter gällande bestämmelsen om tjugu år föreslagits bli generellt giltig. Detta har motiverats med att vid vissa företag det kan dröja lång tid innan tillstånd utnyttjas till fullo. De företag som avses är vissa vattenregleringar samt yt- och grttndvattentäkter. Det kan inte uteslutas att den föreslagna lydelsen kommer att medverka till en generell förlängning i rättspraxis av tiden för väckande av anspråk på grund av s. k. oft'n'utsedda skadori vattenmål. Något behov av en dylik förlängning finns inte. VASO föreslår därför att den av utredningen anförda synpunkten i stället beaktas genom en undantagsrcgel från nu gällande bestämmelse om en längsta tid av tolv år. Undantagsregeln bör till:";tggas tredje stycket i föreslaget lagrum
Prop. 1981/82: 130 383
genom en mening av följande lydelse: "()m särskilda skäl föreligger må tiden bestämmas längre än tolv år. dock högst tjugtt år från nämnda tidpunkt".
Det föreslås att preskriptionslagen inte skall bli tillämplig på anspråk enligt lagrummet. Det bör observeras att utredningen vid sitt ställningsta- gande i denna del utgått från att den allmänna preskriptionstiden skttlle bli tre år från det anspråket kunde göras gällande. Någon förkortning av den allmänna preskriptionstiden har emellertid inte genomförts.
För oförutsedd skada bör anses vara typiskt att den framträder eller kan urskiljas först någon tid efter ianspåktagandet av ett meddelat tillstånd. Anspråket kan därför i allmänhet inte framställas tidigare. Det finns emel— lertid ingen anledning att acceptera att en skadelidande avsiktligt eller ens av oaktsamhet dröjer med att framställa ersättningsanspråk utöver en viss rimlig tid från det att skadan yppats. Vilken tidsgräns som bör gälla kan diskuteras. men VASO vill hävda att tiden bör vara avsevärt kortare än tio år. För att det föreslagna undantaget från preskriptionslagen skall kunna godtagas. erfordras atl lagrummet kompletteras med en regel av innebörd att anspråk skall för att upptagas till prövning väckas inom viss tid — förslagsvis två år — från det skadan yppats. Även titan det föreslagna undantaget från preskriptionslagen är en dylik regel önskvärd. VASO menar nämligen att i vattentnål kunnat urskiljas en tendens att vissa sakägare eller gruppe" av sakägare i tider av stark inflation och högt ränteläge finner det förenligt med sitt intresse att medverka till dröjsmål med skadereglering. Förklaringen härtill torde stå att finna i den praxis som gäller för ersättningsbelopps uppräkning med hänsyn till penningvär- deförsämring samt för ränteberäkning på uppräknade belopp. Även utred- ningssituatitmen kan tänkas verka i samma riktning. Förhållandena i vat- tenmålen gestaltar sig härvidlag i allmänhet radikalt annorlunda än i expro- priationsmäl. "
I detta sammanhang bör även framhållas att VASO inte motsätter sig att undantag från preskriptionslagen införes för ersättningsanspråk som om- fattas av förhandstnedgi 'ande eller uppskovsbeslut. (Se nedan 18 kap. 36 s.)
Krokoms'konnnnn: lnstämmes i utredningens bedömning av angelägen- heten att behålla detta institut i den nya VL. med hänsyn till den svårbe- dömda och komplicerade natur som verkningarna av vattenföretag ofta är förknippade med och som kan bedömas först efter det flera år förflutit sedan en anläggning tagits i brttk.
Angeläget är vidare att det intages i lagen att den gällande preskriptions- förordningens bestämmelser om 10 år ej skall äga tillämpning när det gäller anhängiggörande av ersättning för oförutsedd skada.
.rN'urt-lumls nuttn'viirn: Här har utredningen föreslagit tva ändringar i gällande lag. Dels har föreslagits minskning i möjligheten för sakägare att begära ändring i vattenhttshållningsbestämmelser och dels har föreslagits att talan om ersättning för oförutsedd skada skall väckas genom stämning. icke liksom nu genom ansökan hos domstolen.
Det må vara att kammarkollegiet sotn regel skall vara den som för talan om ändring i 'attenhushållningsbestämmelserna. Dylika bestämmelser torde i regel avse allmänna intressen. men det kan också tänkas att de avse ett visst intresse. Det bör då stå den skadelidande och den som med fog kan befara skada. att jämsides med kollegiet. eller om kollegiet vägrar. ensam föra talan om ändrad bestämmelse.
()förutsedd skada kan ofta inträffa. Detta kan ha olika orsaker. En stor
Prop. 1981/82: 130 384
vattenkraftanli'tggning medför mycket svåröverskådliga förhållanden. 1 ett mål för mycket länge sedan inom 'l'ärna socken förklarade kollegiet. att det motsatte sig ett avtal. varigenom sökande med sameby avtalat om att viss ersättning skttlle avse även cvetttuell oförutsedd skada och att kollegiet icke tilltrodde sig kunna på förhand överskåda om det blev oförtttscdda skadestandsfrågor. Vad kollegiet sagt far antagas gälla fortfarande. Vidare må oförutsedd skada icke kunna bedömas p. g. a. att den tutturvetenskapli- ga grundforskningen icke räcker. Det ärinte så lätt att tänka på allt.
Utöver vad som utredningen sagt om begreppet oft')rutsedd skada tnä hänvisas till att ibland det visserligen kan väntas bli en skada. men att otnfattningcn av skadan icke kan bedömas. I dylika fall bör det finnas möjlighet till att föra talan för en enskild.
Det är angeläget att oförutsedt't skada gottgöres på enklast möjliga sätt. Att det inte blivit fler mål om oförutsedd skada lärer bero på att d_vlika frågor ofta avgöras genom förlutrtdlingar mellan parterna titan att domstol anlitas. Det är angeläget att denna enkla möjlighet fortfarande står öppen. Utredningen har inte anfört något skäl för ändringen på denna punkt. (.ienom att saken kan upptagas ge nom ansökan anses saken ingå såsom en del i det tidigare målet. Detta innebär såväl att all utredning som förut finns i målet fortfarande anses vara tillgänglig som ock att bestämmelserna om rättegångskostnader skola gälla. Detta sista synes vara det riktiga även i mål om oförutsedd skada. Ty här är en fraga som har påtvingats sakägarna. Det är då rimligt att sökandena få betala kostnaderna.
[ anslutning till vad sagts i betänkandet vill naturvärnet framhälla: Det måste åligga den. som fått visst tillstånd att inom vissa gränser reglera och sköta vattenhushållningen. att med omsorg tillse att detta blir möjligt för honom. Han får alltså inte utnyttja gränsen om han därigenom kan väntas bli ur stånd att vid väntat ytterligare tillflöde hålla sig inotn gränserna. Se härom NJA 1935 sid. 527 och inom ett likartat område NJA 1950 sid. 156. Dylikt kan inte betraktas såsom en oförutsedd skada med de inskränkning- ar till tid m.m. sotn gäller för oförutsedd skada. Det är ett uttryck för den allmänna rättsregeln att den som har en rättighet t.ex. på fast egendom skall utöva rättigheten så att han icke utsätter en servitutsluware eller annan sakägare för skada.
Utredningen har föreslagit att för talan om ofi.)rutsedd skada tiden kan bestämmas bli längre än enligt rut gällande lag. Detta tillstyrkes. Men utredningen säger att den normala tiden skall vara 5 år. Detta uttalande kan tagas såsom en maning för tillstån-'.lsgivande att som regel icke låta tiden bli längre än 5 år. Enligt naturvärnets mening är det ofta befogat att ha längre tid än 5 år.
I I kap. Avgifter
Synpunkterna har redovisats i avsnitt 13.
12 kap. Förprövningsskyldighet m. m.
Vissa synpttnktcr har redovisats i avsnitt (2.2 1—"örprövningsskyldighet m.m. (beträffande vattentäkter).
Svea hovrätt: [ åt. Det i kapitelrubriken använda orden "förprövnings- skyldighet" bör ersättas med '"prövningsskyldighet".
Prop. 1981/82: 130 385
I denna paragraf bör stadgas en allmän skyldighet att innan vattenföretag utförs söka tillstånd därtill. Från denna principiella skyldighet bör därefter stadgas undantag för icke kontroversiella fall. — Det ijämförelse med gällande lag stränga rekvisitct för frihet från prövningsskyldighet som stadgas i 1 & kan komma att medföra en oönskad tillströmning av småären- den utan påtagliga intressemotsättningar.
Enligt motiven (s. 325) skall med rensning av uppgrundning förstås åtgärd, varmed inte åsyftas någon förändring av de rådande vattenförhål- landena utan endast ett bibehållande av vattnets djup eller läge. Enligt förarbetena till gällande lag skulle. om genom uppgrundning en förändring i förhållandena redan inträtt och erhållit en mer bestående karaktär. rens- ning icke kunna utföras utan prövning (NJA II 1919 s. 171 ). Det kan därför ifrågasättas om inte gällande lags formulering (2 kap. 36 & "Rensning för bibehållande av vattnets djup eller läge") är bättre än den nu föreslagna. Enligt hovrättens mening bör det emellertid övervägas om inte lagrummet kan ges sådan utformning att därav ännu klarare kan utläsas när en rens- ning får utföras utan föregående prövning. Uttrycket "bibehållande" leder närmast tanken till ett återställande kort tid efter det att en uppgrundning inträtt. Ett så snabbt återställande torde emellertid numera ofta inte ske. Exempelvis inom ett torrläggningsföretag torde med nutida brukningsme- toder en i nära anslutning till den fortgående uppgrundningen utförd. kontinuerlig rensning av ekonomiska skäl icke ifrågakomma. lntervallen mellan rensningarna ligger i stället regelmässigt kring sex år. Då rens- ningen i dessa fall utförs såsom ett led i en i förrättningsutlåtandct före- skriven underhållsskyldighet finns knappast skäl att föreskriva pröv- ningsskyldighet. särskilt som rensningen ej skall få större omfattning än som föreskrivits. Hovrätten föreslår därför att undantagsbestämmelscn i 1 % 2 st. ges sådan utformning att tillstånd i förväg ej krävs för sådan rens- ning. — — —
3 & motsvarar en bestämmelse i 6 kap. 26 & VL som nu fått allmängil- tighet. Enligt motiven (s. 327) skall bestämmelsen inte äga tillämpning på rensning som ingår som led i underhållet av tidigare medgivet vattenföre- tag. Under hänvisning till vad som anförts under I få vill hovrätten ifråga- sätta om inte detta i så fall måste få framgå av lagtexten. Det kan emellertid också ifrågasättas om det finns någon anledning att upprätthålla denna skillnad. Det torde nu höra till undantagen att man i förrå'tttningsbeslut eller tillståndsdom anger formen och tidpunkten för kommande underhållsarbe- ten. Har detta försummats har flskeritjänstemannen samma intresse som i huvudfallet att få kännedom om rensningen för att kunna påverka sättet för arbetets genomförande.
4 &. Hovrätten ifrågasätter om inte paragrafen skulle kunna ges en vidare innebörd och medge rätt att utan förprövning utföra varje vatten- företag. som omedelbart erfordras för att undvika omfattande skada på allmänt eller enskilt intresse. För detta talar bl.a. att den möjlighet som nu finns enligt 11 kap. 46 & VL att medge tillfälliga åtgärder inte bibehålls i förslaget.
7 5. Enligt 9 kap. 4 & VLF kan exempelvis kommun begära rätt att för avloppsvatten utnyttja befmtlig anläggning för markavvattning. dock utan möjlighet att ingå i en eventuell samfällighet. Har markavvattningsföreta- get tillkommit utan föregående prövning skall i samband med kommunens begäran frågan om anläggningens laglighet prövas ( 13 kap. 3 ä 2 st. VLF). Fråga om rätt att utnyttja anläggning med stöd av 9 kap. 4 & VLF prövas av fastighetsdomstol enligt 18 kap. 3 ål p. 6 VLF. medan fråga om anläggnings
25 Riksdagen 1981/82. 1 sum/. Nr 130. Bilugedel
Prop. 1981/82: 130 386
laglighet skall upptagas vid förrättning ( 13 kap. 1 och 2 åå samt 16 kap. l & VLF). Enligt 16 kap. 2 & VLF skall förrättning begäras av ägare till fastighet. som vill deltaga i företaget. 12 kap. 7.5 VLF är därför oriktig utan en komplettering av 16 kap. 2 5 VLF.
8 s. Omkastad bevisbörda rörande vattenförhållandena anses redan nu föreligga även i fall då tillstånd till byggande fått tagas i anspråk innan ersättningsfrågorna prövats (af Klintberg. s. 140. prop. 1952:52 s. 271. Även detta fall borde behandlas under det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Hovrätten för Nedre Norrland: Uttrycket ”tillståndsplikt" synes vara mera adekvat än "förprövningsskyldighet".
1 & bör omformas till att först positivt ange principen för tillståndsplikt och därefter undantagen.
Det kan ifrågasättas om första stycket andra meningen har sin plats ] förevarande lagrum. Enskilt intresse torde i och för sig alltid lida men av markavvattningsföretag. där överenskommelse om delaktighet ej kan träf- fas. varför man t.o.m. kunde ifrågasätta stadgandets berättigande överhu- vudtaget. Emellertid är det här närmast fråga om lämplighetsprövningar. vilket motiverar att bestämmelsen placeras i 6 kap. med lydelsen: "Kan överenskommelse om delaktighet i företaget ej träffas. skall prövning äga rum enligt bestämmelserna i 16 kap."
Hovrätten föreslår en redaktionell översyn av 2 å i förhållande till 1 s och 17 kap. 12 å andra stycket. Sambandet mellan dessa stadganden fram- går ej klart. .
Jt'imtbygdens tingsrätt: Kapiteitrubriken'. Det ifrågasätts om inte ordet "förprövningsskyldighet" bör utbytas mot 'prövningsskyldighet" eller möjligen "tillståndsplikt". Termen förprövning förekommer varken i nu- varande eller föreslagcn lagtext och för tanken närmast till att före till- ståndsprövningen skulle förekomma någon form av förhandsprövning. Visserligen innehåller kapitlet bl.a. en bestämmelse i 2 5 om skyldighet för den. som planerar att-anordna eller nyttja en vattentäkt men som inte sökt tillstånd därtill. att göra anmälan till länsstyrelsen. Dylik anmälningsskyl- dighet får väl dock närmast hänföras under "m. m."
1 5. Första stycket första meningen innehåller huvudregeln om obligato- risk tillständsplikt. men regeln är indirekt utformad. ] stället borde den — i överensstämmelse med kapitelrubrikens lydelse och med innehållet i spe- cialmotiveringen s. 321 (mitten) —- utformas direkt. t.ex. på följande sätt: "Tillstånd enligt denna lag erfordras för utförande av vattenföretag. om allmänt eller enskilt intresse skadas genom företagets inverkan på vatten- förhållandena" med tillägg "Endast om detär uppenbart att sådan skada ej uppkommer. får utförandet ske utan tillstånd". — Beträffande det ena av de i andra stycket upptagna båda undantagen från huvudregeln. nämligen "rensning av uppgrundning i vattenområde". ifrågasätts om inte redan av lagtexten borde framgå att därmed förstås (se s. 325 yn och 244 m) åtgärd. som inte åsyftar någon ändring av de rådande vattenförhållandena utan endast ett bibehållande av vattnets djup och läge. — Vad vattendomstolen ovan framhållit beträffande förtydligande av innehållet i första och andra styckena sammanhänger med att -— om utredningens förslag till ny vatten- lag genomförs — 12 kap. kommer att för den rättssökande allmänheten vara ett av de centrala kapitlen. varför utformningen av lagtexten har stor betydelse och innehållet inte får ge upphov till missförstånd om tillstånds- pliktens omfattning.
Växjö tingsrätt: Totalt sett är det tveksamt om en stor del av de företag som behandlas i gällande VL verkligen är underkastade obligatorisk för-
Prop. 1981/82: 130 387
prövningsskyldighet. Åtskilliga av de företag. som idag prövas. är sådana att förprövning kunnat undvaras. Man kan på goda grunder misstänka att ännu fler företag utförs utan prövning och tltan att förprövningsskyldighet kan anses föreligga. Det torde därför kttnna ifrågasättas om det inte vore riktigare att säga. att en (mindre) del av de företag som behandlas i 7ällande VL är underkastade förprövningsskyldighet. Detta är viktigt att hålla i minnet. när man tar ställning till utredningens förslag att endast företag. som uppenbart inte skadar motstående intressen. skall var befria- de från förprövning. Utredningens ställningstagande kommer nämligen att medföra en avsevärd utvidgning av förprövningsskyldigheten med därav följande ökat arbete för tilIståndsmyndigheterna. Särskilt kommer denna ökning att träffa länsstyrelserna. vilka kommer att bli sämst rttstade att klara sina nya uppgifter. om utredningens förslag i fråga om personalför- stärkning av dessa myndigheter följs.
S()('fllf.S'I)-')'('I.S'L'Il.' Tillstånd för vattentäkter. Varje avloppsföretag anmäls eller prövas enligt vattenlagen. miljöskyddsförfattningarna eller hälso- vårdsstadgan. Myndigheterna har då möjlighet att ta hänsyn till skyddet av vattentäkter. Motsvarande möjlighet att pröva annat än större vattentäkter saknas för närvarande. Det finns ett behov av att pröva om nya vatten- täkter kan anläggas utan att det medför att andra fastigheter berövas vatten eller att den nya täkten försvårar att avloppsfrågan löses för andra fastighe- ter.
1 ett område med fastställd byggnadsplan och gemensam vattenförsörj- ning. med infiltration av avloppsvatten på varje fastighet. kan en ny täkt ge problem. En illa anlagd vattentäkt kan medföra att avloppsvatten från den egna och närbelägna avloppsanläggningar förorenar den gemensamma vat- tentillgången eller att grannfastigheten berövas vatten. Ägaren till den nya vattentäkten kan också hävda att hans täkt skall skyddas mot förorening från grannarnas avloppsanläggningar som utförs enligt byggnadsplanen.
Socialstyrelsen anser att det bör vara möjligt att genom den nya vatten- lagen förhindra att sådana problem uppkommer.
Vattenutredningens förslag att det krävs tillstånd för större vattentäkter och att mindre vattentäkter skall anmälas till länsstyrelsen är ett värdefullt steg på vägen. Mindre vattentäkter som försörjer enskilda fastigheter med hushållsvatten har dock undantagits från kravet på anmälan eller tillstånds- prövning. Enligt socialstyrelsens mening bör det krävas tillstånd för att anlägga vattentäkter i planlagda områden och i synnerhet där vattenför- sörjningen redan lösts genom gemensamma anläggningar. lnom skyddsom- råden för vattentäkt bör det alltid krävas tillstånd för att ta tipp en ny vattentäkt. ] frågor som rör vattenskyddsområden bör länsstyrelsen alltid samråda med hälsovårdsnämnden.
Länsstyrelserna kommer att få en god överblick över vilka vattentäkter som utnyttjas eller kommer att utnyttjas för att försörja flera fastigheter med konsumtionsvatten. Enligt hälsovårdsstadgan kan länsstyrelsen för- ordna om fysikalisk-kemisk och bakteriologisk undersökning av vatten som tillhandahålles (lera hushåll eller eljest i större omfattning. När till- stånd ges till nya täkter eller när en ny täkt anmäls till länsstyrelsen. bör frågan om förordnande om provtagning enligt hälstwårdsstadgan prövas samtidigt. Länsli'tkarorgz'tnisation och hälsovårdsnämnd bör därvid med- verka.
Läns/iikarttryunisationen i Stockholms län: Länsläkarorganisationen hälsar med tillfredsställelse att i nya vattenlagen införs skyldighet för var och en som planerar att anordna eller nyttja en grundvattentäkt men som ej
Prop. 1981/82: 130 388
sökt tillstånd därtill att göra anmälan om täkten till länsstyrelsen. Det är t.ex. inte ovanligt inom områden för fritidsbebyggelse att enskilda tomt- ägare ordnar egna grundvattentå'tlt'ter trots att vattetrförst'frrjningcn ordnats gemensamt för området ifråga. Förutom det konkurrensförhi'rllande om grundvattentillgängen som kan uppstå kan det även betyda problem när det gäller enskilda avloppsanläggningar. som kommit till stand enligt tidi— gare genomförd va-utredning.
Länsläkarorganisationen har i utredningen icke funnit omnämnt ”Lag om uppgiftsskyldighet vid grtrndvattentäktsttndersökning och brunns- borrning" resp. "Förordning om ttppgiftsskyldighet vid grundvattenti'tkts- undersökning och brunnsborrning'" (föreskrift bl.a. om skyldighet att till Sveriges geologiska undersökning skriftligen redogöra för arbetet och dess resultat). Om dessa bestämmelser inte kan komma att ingå i nya lagstift- ningen bör desamma dock omnämnas under kap. 12.
l.iiits/iikurtnigunimtimtcn i Krislittnxtadx [ii/t: Lagförslagets 12 kapitel 23%" synes innebära. att alla vattentäkter med undantag för vattentäkt till enskilt hushåll blir föremål för någon form av prövning. Denna prövning synes dock icke omfatta någon granskning av hur en vattentäkt för hus- hållsändamål tekniskt avses utföras. .
Under senare år har inorn länet ett antal mindre gemensamhetsanlägg- ningar genom beslut av länsstyrelsen lagts under offentlig vattenkontroll enligt hälsovärdsstadgan. Erfarenheterna av utredningsarbetet ävensom av provtagningsresultaten visar bl.a. att dessa mindre anläggningar icke sällan är bristfälliga i tekniskt avseende. Det vore därför önskvärt med kompletterande lagstiftning. innebärand ' att prövning av det tekniska utfö- randet alltid skall ske när det gäller vattentäkt för hushallsändamål. Vidare bör övervägas om icke sådan vattentäkt som skall prövas enligt lagförsla- get och användas för hushållsändamål automatiskt bör ställas trnder offent— lig vattenkontroll. _ _
En stor del av befolkningen erhåller sitt hushållsvatten från 'vattentt'tkt på den egna fastigheten. Erfarenheten visar att dessa vattentäkter ofta är olämpligt lokaliserade i förhållande till föroreningskällor suttit bristfälligt utförda. 'l'yvärr gäller detta i stor utsträckning även nya vattentäkter.
För anordnande av avloppsanläggningar finns dels tillständs- eller' an- mälningsplikt dels mycket detaljerade anvisningar. Beträffande vatten- täkter saknas motsvarande föreskrifter. Hälsovårdsnämnderna har ofta påtalat detta förhållande.
Vid behandlingen av ett avloppsärende tages alltid hänsyn till befintliga vattentäkter. En senare tillkommande vattentäkt kan däremot anordnas utan att hänsyn tages till befintliga avloppsanläggningar. Som en komplet— tering till föreskrifterna i vattenlagens kapitel 12 s": bör övervägas. om det inte i hälstwardsstadgan borde införas en anmälningsskyldighet för anord- nande av enskild vattentäkt. Härigenom skulle hälsot-'ärdsni'rmnderna få en möjlighet att i tid kunna meddela rad och anvisningar. På sikt skulle detta medföra förbättrade vattenförhäll._rnden för landsbygdens befolkning.
[.t'insIä/t'artugglanisutiunwt [ Ä/rs'mrgx It'in: Beträffande förprövningsskyl- digheten vill länsläkarorganisarionen framhålla att skrivningen i utred— ningsförslaget att vattenföretag får utföras utan tillstånd om detär "uppen- bart att varken allmänt eller enskilt intresse skadas genom företagets inverkan på vattenförhållandena". Denna bestämmelse är uppenbart otill- räcklig när det gäller ytvattentäkt eftersom det ju i dessa fall mycket sällan har någon större ”inverkan på vattenft'irhållandena'". Länsläkarorganisa- tionen anser att alla ytvattentäkter av någon storlek måste omfattas av
Prop. 1981/82: 130 389
sådan förprövningsskyldighet. Likaså är det av yttersta vikt av varje väsentlig ändring i driftsförhållandena vid ytvattenverk prövas inte genom sin inverkan på vattenförhållandena utan på grundval av medicinskt-hygi- eniska ställningstaganden.
Då enligt uppgift redan framställningar gjorts angående vattenöverföring till andra nationer i nordeuropa finner länsläkarorganisationen det vara en brist att utredningen i sitt slutbetänkande ej alls närmare penetrerar dessa frågor.
Kammarkollegiet: Kollegiet har i sak intet att erinra mot utredningens förslag. Rubriken Förprövningsskyldighet är dock missvisande och bör utbytas mot en mer adekvat benämning. förslagsvis Prövnings- och anmäl- ningsskyldighet (jfr miljt'w'skyt'ldskungörelsenl.
[.anrhruksstyrclxen: Många nya markavvattningsföretag tillkommer årli- gen. Under I970-talet har det visserligen hållits endast knappt tjugotalet torrläggningslörrättningar varje år. På ett år handlägger dock lantbruks- nämnderna utan förrättning uppemot 200 nya torrläggningsföretag och omkring 1000 nya täckdikningsföretag. Dessutom förekommer det en stor mängd tlikningsåtgärder. som lantbruksnämnderna inte handlägger. För närvarande prövas således en mycket liten andel av markavvattningsföre- tagen enligt vattenlagcns regler.
Enligt förslaget kommer väsentligt många fler vattenföretag att bli för- prövningsskyldiga. Detta kan få betydande konsekvenser.
Med hänsyn till straffansvarsbestämmelsen i förslagets 23 kap. l ä och den bevisbörderegel som föreslagits i 12 kap. 8å lär lantbruksnämndernas tjänstemän. om utredningsförslaget genomförs. knappast någon gång kun- na underlåta att ge rådet att dikningsföretag bör söka tillstånd.. Förrättning- arnas antal kommer att öka högst väsentligt utan att det allmänna vunnit något som tillräckligt motsvarar merarbetet.
Lantbruksstyrelsen anser. som nämnts i anslutning till 1 kap. lä. att detaljdränering av odlad mark inte behöver förprövas. Med en undantags- bestämmelse om detta i 12 kap. 1 s andra stycket bör inte nämnda straff— ansvarsbestämmelse och bevisbörderegel gälla sådana företag. Allmänna skadeståndsregler bör dock utgöra tillräckligt skydd för eventuellt upp- kommande olägenheter.
Utredningsförslaget skulle också innebära att alla vattentäkter. som kan . bli ersättningsskyldiga gentemot ett nedströms etablerat företag. måste förprövas. Detta lär knappast ha varit meningen. vilket kan anses framgå av förslagets 12 kap. 2 5.
Om gruppen företag som i vissa fall ersättningsfritt kan göra intrång i annans vattenrätt ökas med jordbruksbevattnarna skulle förslagets 12 kap. I & kunna mjukas tipp.
Vattenföretag bör alltså generellt få utföras utan tillstånd. om det inte föreligger risk för att allmänt eller enskilt intresse nämnvärt skadas.
Lanthruksm'imndcn i Södermunlumt's län: Utredningen föreslår ( 12 kap. l 5) att vattenföretag får utföras utan tillstånd endast om det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom företagets inver- kan på vattenförhållandena. Det blir därigenom enligt utredningen endast mera bagatellartade företag som undantas från förprövningsplikten. Till vattenföretag räknas bl. a. grävning och rörläggning i mark. fördjupning. utvidgning och rätning av vattendrag. Man undantar emellertid bl. a. rens- ning av uppgrundning i vattenområde. Dessa åtgärder som undantas får då inte leda till ”någon förändring av de rådande förhållandena i ett vattenom- råde utan endast ett bibehållande av vattnets djup eller läge".
Prop. 1981/82: 130 390
Lantbruksnämnden anser det vara riktigt att avväganden av det här slaget. om de kan anses vara av nämnvärd betydelse för det allmänna eller omkringliggande enskilda intressen. ej bör göras av den enskilde utan av en opartisk myndighet. Däremot kan ett föreskrivande av förprövnings- skyldighet för alla vattenföretag förutom de bagatellartade leda till svårig- heter. Den enskilde kan ytterst sällan garantera att hans vattenföretag kommer att utgöra endast en bagatellartad inverkan på omgivningen. Det kan gälla vanligen förekommande åtgärder som täckdikning. igenläggning av diken. ”fördjupad rensning" etc. som samtliga är avsedda att ändra rådande vattenförhållanden. Skall den föreslagna lagen följas till punkt och pricka finns därför risk för att den tillståndsgivande myndigheten överho- pas av förprövningsansökningar och att därigenom markavvattningsverk- samheten inom jordbruket kraftigt stoppas upp. En annan risk är att lagen av praktiska skäl inte strikt kommer att följas/tillämpas.
Lantbruksnämnden förordar av praktiska skäl att undantag från kravet i 12 kap. lä I stycket görs för markavvattningsföretag som berör andra vattenområden än större vattendrag. Sådana företag bör således enligt lantbruksnämndens mening få utföras utan tillstånd om det är sannolikt att varken allmänna eller enskilda intressen förnärmas.
Utredningens synpunkt att uppfattningen om vad som är större vatten- drag eller inte varierar inom landet. så att en mindre bäck i norra Sverige skulle i Södra Sverige kallas en större bäck eller en å. är riktig. Dock anser lantbruksnämnden att risken för konflikter mellan jordbruks- och andra intressen varierar i samma mån. varför vattendragskriteriet fortfarande bör ge en god lokal anpassning.
Lantbrukxm'inuzdwz [ Gotlands- I.!in: Lantbruksnämnden ifrågasätter om inte formuleringen "uppenbart att varken allmänt eller enskilt intresse skadas" är en något sträng formulering. En annan något mildare formule- ring borde kanske användas. inte minst med tanke på de prövande institu- tionernas ärendebelastning.
Lanthruksnr'imnden [Malmö/ms Iiin: En nyhet i lagförslaget är att an- mälningsplikt i vissa fall införes beträffande rensning av vattendrag. An- mälan skall göras till länsfiskerikonsulenten. Under bestämmelsen faller ej rensning. som ingår som ett led i underhållet av ett tidigare medgivet vattenföretag. Beträffande den senare typen av företag förutsätts att erfor- derliga föreskrifter har meddelats i tillståndsbeslutet. Syftet med bestäm- melsen synes i första hand vara att förhindra de skadliga verkningar på frskbeståndet i ett vattendrag. som kan bli följden av en olämpligt utförd rensning. Lantbruksnämnden anser att bestämmelsen kommer att få be- gränsad effekt genom att den helt övervägande delen av rensningsaktivite- terna äger rum inom ramen för befintliga markavvattningsföretag.
För att komma till rätta med eventuella problem för fisket i dessa fall. anser lantbruksnämnden inte att en utvidgning av den av utredningen föreslagna anmälningsplikten är lämplig. Genom det stora antalet diknings- företag skulle länstiskerikonsulenten bli helt överhopad av anmälnings- ärenden som i flertalet fall ej skulle föranleda någon åtgärd. Lantbruks- nämnden anser att utredningens förslag ifråga om omprövning av vatten- företag till förmån för allmänt intresse. är den metod som får tillgripas. där nuvarande ordning anses medföra olägenheter ur fiskesynpunkt.
Luntbruksm'imnden i Skaraborgs län: Enligt 1—3äå definieras en för- prövningsskyldighet som är väsentligt mer omfattande och tvingande än nu gällande lag.
Skärpta förprövningskrav är säkerligen väl motiverade men med hänsyn
Prop. 1981/82: 130 391
till det arbete och de kostnader som härav förorsakas sökanden och myn- digheterna är det rimligt med någon form av begränsning av förprt'wnings— skyldigheten. . . endast om det är uppenbart . . (se lå) får vattenföre- tag utföras tltan förprövning. Detta generella och stränga villkor. som även tycks omfatta markavvattning. exempelvis dikning inom en fastighet. borde kunna formuleras med något större utrymme för enskilda bedöm- ningar. Den stränga förprövningsskyldigheten är vid markavvattning dess- utom kombinerad rned en omständlig form av förrättning (jfr 16 kap.). som ytterligare komplicerar tillkomsten av dessa vattenföretag. — — — Även anmälningsplikten till fiskeritjänsteman enl. 3 &. innan rensning av vatten- drag påbörjas. är enligt nämndens mening alltför strikt formulerad.
Lunrhrrrk.wriimmlerr i Örebro län: Anmälningsplikt stipuleras här för "rensning eller återställande av vattendrag som vikit från sitt förra läge".
Av lagförslaget framgår ej helt klart om denna anmälningsplikt avser även underhåll av tidigare tillåtet vattenföretag (. ex. markavvattningsföre- tag. Ett klarläggande i denna fråga efterlyses.
Skogsstyrelsen: Skogsstyrelsen förtttsätter att förprövningsskyldigheten kommer att innebära relativt begränsade förändringar av nuvarande praxis i den formella handläggningen av skogsdikningsföretag. De allra flesta dikningsföretag kommer idag till utförande i samverkan mellan llera mark- ägare som mellan sig tecknar en frivillig överenskommelse om delaktighe- ten i företaget. Huruvida allmänt intresse kan skadas. främst naturvårdsin- tressen. undersöker skogsvårdsstyrelserna genom informella kontakter med framför allt länsstyrelsernas naturvårdsenheter.
Genom den i förslaget lagstadgade förprövningsskyldigheten under- stryks för skogsvårdsorganisationens del vikten av att vid upprättande av dikningsplaner och beviljning av bidrag till skogsdikning väl genomförda förtrndersökningar kommer till stånd rörande skaderiskerna från allmän eller enskild synpunkt. Skogsstyrelsen förutsätter att länsstyrelsernas na- turvårdsenheter såsom för närvarande skall bevaka de allmänna intressena i sammanhanget.
Genom den våtmarksinventering som på regeringens uppdrag har star- tats under ledning av naturvårdsverket torde säkrare bedömningsunderlag än f.n. bli tillgängliga om några år. Därmed elimineras en stor del av den osäkerhet som nu vidlåder prövningen från naturvårdssynpunkt av skogs— dikningar. Föreskrifter till skydd mot naturmiljön som innebär viss form av förprövning finns även i naturvårdslagen. Skogsstyrelsen anser mot bak— grund av ovan anförda förhållanden att den formella förprövningsskyldig— heten i relativt ringa utsträckning kommer att behöva tillämpas beträffande skogsdikningsföretag. — — —
Skogsvårdsstyrelserna i bl. a. Kronobergs. Kristianstads och Skara— borgs län ifrågasätter en generell förprövningsskyldighet. Man anser det önskvärt att värdefulla områden ur naturvårdssynpunkt kartläggs och att anmälningsplikt eventuellt införs. eftersom markägare inte kan förväntas känna till att allmänt intresse föreligger.
Skogsvårdsstyrelserna i Kronobergs och Skaraborgs län betonar vikten av anmälan om markavvattningsföretag även till statlig fiskeritjänsteman.
Skogsråtvist—tyrelsen i Vir'.t't('r'br.>trerr.s' [ii/r: Utredningen vill förorda "för- prövningsskyldighet för markavvattningsföretag. inte minst dikning”. vil— ket bl.a. motiveras av att begränsa skador på naturvårdsintressen och närliggande intressen. Utredningen konstaterar samtidigt (sid. 320) "att en förprövning medför arbete och kostnader för såväl sökanden som de myndigheter som skall handha prövningen". På sid. 322 säger dock utred-
Prop. 1981/82: 130 392
ningen att förprövning inte behöver ske om deltagarkretsens omfattning är känd och andelstalen fastställs genom överenskommelse. I dessa fall be— dömes tydligen företagets tillåtlighet vid förrättningen. Beträffande skogs- dikning anser skogsvårdsstyrelsen att förprövning av länsstyrelsen bör ske endast i de fall dikningen kan beröra skyddsvärda våtmarker. bäckar. åar eller vattentäkter. (")vrig prövning bör ktrnna delegeras till skogsvårds- styrelsen.
Stult'rrx Illlllll'l'(il'tf.t'l'('I'/x'.' Vilka företag som omfattas av förprövnings— skyldighet frarngår av 12 kapitlet. Rensning av trppgrundning i vattenom- råde har undantagits från prövningsplikten. Verket förutsätter dock att detta undantag bara gäller uppgrundning till följd av mänsklig aktivitet och inte den typ av naturlig trppgrtrndning. som t. ex. en deltabildning trtgör.
Fiskcrisryr'lewr: Utredningen har försökt utforma lagen på sådant sätt. att osäkerhet inte ska behöva råda om förprövningsskyldighetens omfatt- ning. Huvudregeln skall enligt utredningen vara att bara företag som tip- penbart inte skadar motstående intressen ska vara befriade från sådan skyldighet. Samtidigt har man fran'rhållit att den uppräkning som görs i 15 kap. 1 och 2 .*s' inte uttömmande anger vilka företag som ska förprövas. Denna fråga skall istället alltid bedömas enligt 12 kap.
Fiskeristyrelsen anser att utredningen här inte fullt trt lyckats i sin strävan att förtydliga lagen. Lagförslaget lämnar enligt styrelsens mening ett alltför stort utrymme för den som tänker påbörja ett vattenföretag att själv avgöra om det behövs tillstånd eller inte. Hittillsvarande erfarenheter i dessa avseenden av VL är nedslående. Allt för ofta har fiskerimyndig- heterna förgäves sökt komma tillrätta med misstänkt olaga byggnader i vatten som medfört skador på fiskbestånden.
En fullständig uppräkning i lagen av de förprövningspliktiga företagen sktrlle strida mot en av grundtankarna däri. "nämligen att lagen ska vara anpassad till efter hand ändrade förhållanden. Beträffande vissa företags- typer har utredningen emellertid föreslagit en specialreglering. t.ex. för ytvattentäkter i 2 s. Förslaget i denna del tillstyrkes.
Men det finns också andra företag som typiskt sett medför skador på motstående intressen. nämligen dammbyggnader i rinnande vatten. På sid. 325 konstaterar utredningen att uppförande av dammbyggnad regelmässigt kommer att vara underkastat förprövningsskyldighet eftersom skador på t.ex. fisket så gott som aldrig kan uteslutas. Fiskeristyrelsen delar helt denna uppfattning. men menar att konsekvensen härav bör vara att alla dammbyggnader också i mindre vatten ges en specialreglering liknande den som utredningen föreslagit för ytvattentäkter. En sådan regel kan vidare anses bättre uppfylla rimliga rättssäkerhetskrav eftersom under- låtenhet att låta förpröva företaget kan medföra straff och handräckning enligt 23 kap. .
Kravet på förprövning för dammbyggnader i rinnande vatten bör mar- keras genom att utgöra en självständig paragraf. — — —
3 &. Initiativ till denna regel har tagits av liskeristyrelsen. Avsikten var att uppnå en likartad behandling för alla rensningar efter förebild från llottningsföretagen. som haft sådan anmå'tlningsskyldighet alltsedan 1955. Förslaget är motiverat av fiskevårdsskäl och tillstyrkes.
Anrnälningsskyldigheten bör emellertid — med hänsyn till den fr.o.m. 1 juli 1977 gällande frskeriadministrationen — inte ske till "länets fiskeri— tjänsteman" utan till tiskerinämnden i länet. Nämnden får därefter i sam- råd med fiskeriintendenten meddela råd och anvisningar. Paragrafen bör utformas i enlighet härmed.
Prop. 1981/82: 130 393
Gentemot 65 kan samma invändningar resas som mot 1 5. När skall ett påbörjande av arbete anses vara "av större omfattning"? För tillåtligheten av delarbeten bör gälla i princip samma regler som för arbetet i sin helhet. Annars kan det lätt bli så att i och för sig små oskadliga delarbeten sammantagna åstadkommer otillbörlig skada. Tekniskt kan rättelse åstad- kommas via exvis handräekning. biologiskt kan skadan dock vara värre att reparera. Paragrafen bör därför omarbetas.
Fiskeriirrterrdenten [ Övre norra distriktet: 1 och 2 åå. Förprövningsskyl- dighet skall avse alla företag. vilket är bra. eftersom bl.a. markavvatt- ningsföretag därvid kan behandlas.
3 få. Länets fiskeritjänsteman bör ändras till statens fiskeritjänsteman. [ kommentarerna sid. 326 skrivs att vederbörande frskerikonsulent har befo- genhet att lämna föreskrifter till skydd för fisket. Denna befogenhet har också frskeriintendent vilket även bör gälla för den nya lagstiftningen.
Fiskeriinterrdentan i Östra distriktet: Enligt de arbetsrutiner som gjordes upp i och med omorganisationen av den lokala fiskeriadministrationen den ljttli 1977 skall vattenmålen handläggas av frskeriintendentorganisationen. Med hänsyn härtill borde även rensningsärenden av här aktuellt slag be- handlas av fiskeriintendenterna. Jag föreslår därför att "länets fiskeri- tjänsteman" i denna paragraf ändras till "vederbörande fiskeriintendent".
Statens planverk: Vattenlagsutredningen föreslår. att den vattenrättsliga tillståndsprövningen, som bl.a. innebär kontroll av ett vattenföretags plan- överensstämmelse och tekniska utformning. bör ersätta byggnadslovs- prövningen. Byggnadslovsprövningen innebär inte enbart nämnda kontroll utan även andra moment ingår. exempelvis byggnadens estetiska utföran- de med hänsyn till landskapsbilden och vidare arbetarskyddssynpunkter. Planverket vill därför inte tillstyrka utredningens förslag på denna punkt.
Utredningen påpekar att planverket i sitt remissyttrande över bygglag- utredningens betänkande "Markanvändning och byggande" anfört att man. även om tillstånd till grundvattentäkt inte erfordras enligt vatten- lagen. i markanvändningsplan enligt kommande byggnadslagstiftning bör ktrnna föreskriva byggnadslovsskyldighet för eller förbud mot sådan täkt. Enligt vattenlagsutredningens uppfattning skulle den av planverket föror- dade ordningen kunna medföra komplikationer. bl. a. i systematiskt hänse- ende i fråga om kompetensfördclningen mellan myndigheterna rörande prövningen från vattenrättslig respektive byggnadsrärtslig synpunkt. Ut- redningen anser för sin del att frågan i första hand bör lösas inom ramen för den nya vattenlagen.
Planverket vill framhålla att vad verket föreslagit om byggnadslovsplikt för eller förbud mot grundvattentäkt grundar sig på att sådan täkt kan ha svåra följdverkningar för byggande och för markytans användning för andra ändamål. Planverket är därför inte berett att frångå sin uppfattning i denna fråga. '
Statens Iuntmir'tcrirwk: Enligt en bestämmelse (12 kap. Så) som i hu- vudsak har motsvarighet i gällande VL är ett vattenföretags ägare om han inte har sökt och fått tillstånd till företaget bevisningsskyldig beträffande de före företagets tillkomst rådande förhållandena i vattnet. LMV vill ifrågasätta om inte i visst fall undantag bör ske från denna princip.
Förrättningar enligt AL. avser ibland gemcnsamhetsanläggningar som dessutom skall prövas som vattenföretag. Det kan vara fråga om broar. båthamnar m.m. Anläggningen är ofta förutsatt i plan och initiativ till inrättandet av anläggningen tas ibland av myndighet (byggnadsnämnd eller länsstyrelsen). Fastighetsbildningsmyndigheten är skyldig att samråda
Prop. 1981/82: 130 394
med de myndigheter som särskilt har att bevaka allmänna intressen som berörs av företaget och bör därför vid samråd med tillståndsmyndighcten. som i nämnda fall regelmässigt torde vara länsstyrelsen. kunna slå fast om tillstånd till vattenföretaget är nödvändigt eller inte. Bedöms tillstånd nödvändigt inhämtas sådant under tiden för förrättningshandläggningen eller erinras vid förrättningen om att tillstånd enligt VL behöver inhämtas. Bedöms tillstånd inte nödvändigt antecknas detta i förrättningsakten. Om så skett synes det inte vara rimligt att reglerna i [2 kap. 8.5 VL-förslaget skall gälla mot företaget. Det måste av delägarna uppfattas som högst otillfredsställande om de skulle vara bevisningsskyldiga på grund av ett företag som tillkommit efter beslut av myndighet. Förrättning enligt AL innefattar bl. a. beslut om verkställighet av företaget. Det sagda äger också tillämpning när företag utförs som gemensamt arbete enligt 9 kap. FBL. Också vid förrättning enligt LedL tas ställning till företagets närmare utformning.
Ört"rluntmii[army/idig/tuten [' Kumo/term län: I samband med vägför- rättning enligt AL kan FBM enligt VL-förslaget 1211 behöva pröva. om särskilt tillstånd t. ex. för brobygge behövs. Det skulle då vara fördelaktigt. om länsstyrelsen direkt i samband med förrättning kunde pröva frågan och eventuellt meddela formellt tillstånd.
Fastighc'tsbi/dningsnzyndigheten. .l'pt't'ft'lft'll/lé'l nr I . i .S'kart'z/nn'gs län: Gränsdragningen mellan tillståndspliktiga och ej tillståndspliktiga vatten- företag regleras av de föreslagna bestämmelserna i 12: I. Utredningen har valt att låta en bestämmelse gälla för alla vattenområden. vilket nödvän- diggiort en mycket allmän formulering. För huvuddelen av vattenföretagen är villkoret för att företaget ej skall vara tillståndspliktigt att det är uppen- bart att varken allmänt eller enskilt intresse skadas genom företagets inverkan på vattenförhållandena. .Den föreslagna lagbestämmelsen inne- håller ej något undantag från tillståndsplikt vid risk för "'bagatellskador". Ej heller i motiven till bestämmelsen synes finnas något uttalande om hur sakligt sett försumbara skador skall bedömas. En tillämpning av bestäm- melsen efter ordalagen leder till att. en mängd bagatellärendcn måste prö- vas. Vid prövningen kan det sedan visa sig att inga skador vållas eller att dessa är helt försumbara. Måhända har utredningen gjort den troligen realistiska bedömningen att företagaren — för att slippa krångel och kost— nader — ej kommer att söka tillstånd för dessa "bagatellärenden" och att det därför i praktiken inte blir så många ärenden. Ett alternativ vad gäller åtminstone skydd av allmänt intresse skulle kanske kunna vara en mera vidgad anmälningsplikt än den enligt 12: 2.
De skador. som enligt l2: ] skall bedömas. är de som skulle kunna vållas genom företagets "inverkan på vatt-:nförhållandena”'. Vad som avses där— med exemplifieras (sid 325 x). Uttrycket "inverkan på vattenförhållan- den" finns redan i nuvarande lag. Det är dock önskvärt att det ytterligare belyses i detta sammanhang. bl.a. med hänsyn till behovet av enkel och smidig samordning med förrättningar enligt i första hand anläggningslagcn och mot bakgrunden av att normalfallet vad gäller våra vattenområden är att vattenrättsägarens rådighet är inskränkt genom att fisket i vattnet är samfällt. Snart sagt varje gemensamhetsanläggning i vatten påverkar där— för ofta förutom vattenrättsägare även en grupp fiskerättsägarc. Vid an- läggningsft'irrz'ittning kan t.ex. beslutas om upplåtelse av utrymme i en fastighets vattenområde för en flytbrygga. Upplåtelsen berör då i princip förutom fastighetsägaren i normalfallet även delägarna i en fiskesamfäl- lighet. Är denna påverkan orsakad av ändrade "vattcnft'trhållanden""? Hur
Prop. 1981/82: 130 395
blir motsvarande bedömningar om bryggan är en pålad brygga eller utgör en vall/pir?
Även om nyssnämnda bestämmelse i 1211 är lämpligt utformad för "fristående" vattenföretag är den dock ej lämplig (att ensam avgöra vad som skall tillståndsprövas enligt VL) vad gäller vattenföretag. som ingår som en del i en anläggning— eller ledningsrättsförrättning.
För att få en smidig samordning synes det vara behövligt och även möjligt att få bestämmelser som medger att det genom normalt samrådsför- farande inom en AL- resp [_ L-förrättnings ram blir klarlagt om vattenföre- taget måste tillståndsprövas enligt vattenlagen. Exempel på liknande val- möjlighet mellan två lagar finns. lnom område med tätare bebyggelse där vägfrågan i princip skall lösas med tillämpning av EVLzs regler om vägför- ening kan AL:s regler användas om så bedöms lämpligt (propositionen till AL sid 183 y).
För de fall där vattenföretag. som ingår i Al..- eller LL—förrättning. skall tillståndsprövas enligt VL. behövs som ovan antecknats belysning av hur samordningsproblemen skall lösas. Det torde även vara erforderligt med särskilda bestämmelser. lförenklingssyfte vore det önskvärt att det kunde öppnas möjlighet för tillståndsmyndigheten att om så är lämpligt föreskri- va. att vissa beslut träffas inom AL— resp LL-lörrättningen. Syftet skulle vara att för vissa företag slippa föra ärendet även till vattendomstol (jfr 15: 8 sista stycket).
Domänverk:-'t: Formuleringen i l & 12 kap. om förprövningsskyldighet i kombination med påföljdsbestämmelser kan leda till att förprövning blir relativt vanlig. Denna skall enligt förslaget ske vid förrättning. Detta har tydligen sin grund i utredningens åsikt. att dikningsföretag vanligtvis berör flera markägare. så att förrättning ändå krävs för fördelning av andelstal.
Domänverket ifrågasätter starkt att flera markägare regelmässigt berö- res. Verkets skogsdikningar berör sällan annan markägare. och så torde vara fallet också inom storskogsbruket i övrigt. Även enskilda. privata markägare har ofta skogsskil'tcn nog stora för att dikningsföretag skall beröra endast en markägare. En mycket stor del av alla skogsdikningsföre- tag i landet berör således endast en markägare.
I dessa fall blir ändamålet med förrättningen endast att undersöka i vilken grad annat intresse skadas. Man kan då givetvis hoppas att en enkel praxis utbildas för dylika förrättningar. men risken finnes onekligen för onödigt byråkratiska formaliteter. 1 det fall utredningens förslag går ige— nom. med förrättning som enda förprövningsalternativ. vore det av värde. att det redan i lagtexten eller kommentarer till denna sades ifrån. att formen för sådan förrättning skall anpassas till bl. a. ägarl't'århållandena. Då endast risken för skada på allmänt intresse skall bedömas borde någon särskild prövningsform finnas. oavsett om denna benämnes förrättning eller inte.
Domänverket stöder utredningen. då denna inte föreslår någon generell tillståndsplikt för markavvattning. Oftast påverkas inte annat enskilt eller allmänt intresse negativt. Dessutom sker en stor del av skogsdikningen i form av komplettering av tidigare dikessystem. En generell tillståndsplikt skulle innebära en mängd onödigt administrativt arbete. Att domänverket a andra sidan är positiv till långtgående informellt samråd med naturvårds- myndigheterna om sina skogsdikningar är en annan sak.
Länsstvrclswi [ Skaraborgs län: Förslaget innebär en utvidgad fi.)rpröv— ningsskyldighet i förhållande till gällande vattenlag. Förslaget kan i nyss— nämnt avseende synas vara väl rigoröst. Med hänsyn emellertid till den
Prop. 1981/82: 130 396
alltmer ökade förbrukningen av och efterfrågan på vatten för säväl konven- tionella som nya ändamål måste en noggrannare övervakning än för närva- rande av vattentillgi'ingarnas användning anses motiverad. lnte minst gäller detta för att tillgodosejordbrukets. hälsovårdens och naturvårdens behov.
[ $$. Länsstyrelsen delar i princip utredningens mening rörande omfatt— ningen av förprövningsskyldigheten. Emellertid anser länsstyrelsen att lagrummet bör omarbetas så att företag som ingår i förrättning enligt AL. l.L eller FBL efter samråd med länsstyrelsen skall ktlnna undantas frän föi'prövningsskyldighet.
2 s'. ! paragrafen föreslås att nyttjande av yt— eller grtindvattentäkt — med undantag av hushållsförbrukning — inte får anordnas eller nyttjas utan att tillstånd därtill erhållits eller anmälan gjorts till länsstyrelsen och läns— styrelsen lämnat besked i anledning av anmälan.
Länsstyrelsen anser att även markavvattningsföretag som ej ingår i förrättning enligt AL. Ll. eller FBL på lämpligt sätt borde omfattas av paragrafens föreskrifter och sålunda i princip inte få komma till stånd utan föregående anmälan till länsstyrelsen. l)ä även mai'kavvattningsföretag kan ge upphov till betydande negativ inverkan på bl. a. naturmiljön anser länsstyrelsen att skäl saknas att behandla vattenföretag av nyssnämnd beskaffenhet olika ifråga om anmälningsskyldigheten.
3 &. Förutom anmälan till länets fiskemyndighet anser länsstyrelsen att även anmälan till länsstyrelsen bör göras eftersom de i paragrafen nämnda åtgärderna även kan påverka t. ex. fågelliv och.-"eller landskapsbild.
4 &. Enligt länsstyrelsens mening hade det varit önskvärt att i paragra- fen föreskrivits att anmälan generellt sktille göras till länsstyrelsen även om företaget ej varit tillståndspliktigt. Enligt vad länsstyrelsen tidigare framhållit i detta yttrande torde även mindre vattenföretag ktinna välla skada på bl. a. naturmiljön. En smärre ändring av vattenföretagets utform- ning dä detsamma efter skada eller eljest repareras eller ändras. torde ibland ktinna ur allmän synpunkt fä gynnsamma konsekvenser titan att kostnaderna för ändrings— respektive reparatioiisz'itgå'irderna påverkas.
.S'mnordni'ng (ll' prövning enligt l'tllfc'llfr'l_L'('ll med unläggningslagcn ut'/i [editi'ligxrt'i(txlugwi
[ direktiven har uttalats önsk 'äroheten av en samordning i rubricerade avseende. I anslutning till utredningens förslag angående förprövnings- skyldighet vill länsstyrelsen i övrigt härom anföra följande.
Förrättningar enligt anläggningsli';-.gen och ledningsrättslagen berör ofta anläggningar som enligt l kap. l %* iföreslagen lag utgör vattenft'ftretag. Det kan därvid t.ex. röra sig om en småbätsbrygga för en grupp fiitidsfastig- heter. bro hörande till enskild väg eller va-ledning genom ett vattenom- råde. Det har i detta kapitel t|2 kap.) föreslagits möjlighet att utföra vattenföretag titan tillstånd om "det är uppenbart att varken allmänt eller enskilt intresse skadas genom företagets inverkan på vattenfi'trhällan- dena".
[ utredningen har enligt länsstyrelsens mening inte tillräckligt belysts vad uttrycket "inverkan på vattenförhållandena"' innebär. Genom att i de flesta vattendrag fisket är samfällt kommer i allmänhet varje gemensam- hetsanläggning i vatten att påverka förutom vattenrättsi'tgare även en stor grupp fiskerättsägare. [ den föreslagna lagen har inte gjorts nagot uttalande om htir "bagatellskador'" skall bedömas. En tillämpning av bestämmelser- na efter ordalagen skulle innebära att ett antal ärenden med försumbara skador mäste prövas. Om ett företag är tillståndspliktigt enligt vattenlagen
Prop. 1981/82: 130 397
eller om det är tveksamt om företaget får utföras titan tillstånd. borde det vara möjligt att inom förrättningens ram dels genom normalt samrådsför- farande klarlägga om vattenföretaget behöver tillståndsprövas eller ej. dels om prövning enligt vattenlagen erfordras låta tillståndsmyndigheten före- skriva att vissa beslut träffas inom förrättning enligt anläggningslagen eller ledningsrättslagen för att därmed slippa föra ärendet till prövning av dom- stol. Därigenom skulle det kunna skapas förutsättningar för att på ett enkelt och smidigt sätt samordna prövningen av olika frågor enligt AL och LL med vattenlagen.
Enligt länsstyrelsens mening borde utredningen ha klarlagt dessa sam- ordningsproblem i föreliggande förslaget till vattenlag.
Med reservation för ovannämnda synpunkter har länsstyrelsen ingen erinran mot förslaget i denna del.
Krokoms kommun: Förprövningsskyldigheten enligt utredarnas förslag måste ses som en mycket viktig inledningsfas i vattenmål. Härvid ges möjlighet till sammanvägning och anpassning gentemot andra intressen och synpunkter på såväl kommunal och regional nivå som de vilka tillmä- tas betydelse på riksnivå. Den fysiska riksplanens intentioner bl.a. bör därigenom kunna få en än meningsfullare innebörd.
Umeå kommun: Utredningens förslag beträffande förprövningsskyl- dighet innebär en skärpning i förhållande till gällande vattenlag. Enligt förslaget undantas endast de företag från förprövningsskyldighet där det är uppenbart att varken allmänt eller enskilt intresse skadas genom företagets inverkan på vattenförhållandena. Om förslaget genomförs. torde det för kommunens del innebära. att kommunen måste söka tillstånd till fler vattenföretag än vad som är fallet idag. Bortsett från det merarbete det innebär. torde det inte få några negativa konsekvenser för kommunen. Sett i ett vidare perspektiv måste det anses positivt att alla vattenföretag som kan inverka negativt på vattenförhållandena prövas och därmed blir kända för en större krets människor. som kan komma med synpunkter på dem. — — — Alla yt— och grundvattentäkter med undantag av husbehovstäkter skall enligt förslaget prövas på samma sätt som övriga vattenföretag. Beträffande täkter med liten inverkan på motstående allmänna eller enskil- da intressen och där ingen konkurrens finns mellan flera täkter skall det dock räcka med en anmälan till länsstyrelsen. Förslaget innebär en skärp- ning mot gällande vattenlag. där tillstånd inte fordras för anläggande av grundvattentäkt som är avsedd att användas för tillgodogt'irande av mindre vattenmängd än 300 kubikmeter om dygnet. För kommunens del kan samma synpunkter läggas på detta som på den föreslagna skärpningen beträffande förprövning av vattenföretag i allmänhet. Anledning saknas att motsätta sig förslaget.
Svenska kuin/nunförhmulel: Vattenlagsutredningcn har föreslagit att den av utredningen förordade tillsynsordningen i förening med tillstånds- prövningen enligt nya vattenlagen bör kunna ersätta den byggnadslovs- prövning som. åtminstone i teorin. vissa anläggningar som ingår i vatten- företag skall underkastas enligt byggnadslagstiftningen. För sådana be- dömningar torde byggnadsnämnderna enligt utredningens åsikt. i varje fall när det gäller större anläggningar. sakna erforderlig kompetens. Om frågan överhuvudtaget uppmärksammats har det varit mycket vanligt att bygg- nadsnämnden har meddelat dispens från byggnadslovsskyldigheten. Ut- redningen anser därför att anläggning vartill tillstånd lämnats enligt nya vattenlagen bör undantas från byggnadslovsplikt enligt byggnadslagen. detta för undvikande av onödig och tyngande dubbelprövning. Frågan bör
Prop. 198l/82: 130 398
enligt utredningen uppmärksammas vid den pågående översynen av hygg- nadslagstiftningen som bedrives inom bostadsdepartementet.
' Styrelsen vill här anmäla en avi/ikande uppfattning. Byggnadslovspröv- ningen enligt byggnadslagstiftningen omfattar även hänsynstagande till andra omständigheter än sådana som prövas i samband med tillstånd enligt vattenlagen. Byggnadslovsplikten bör därföri princip kvarstå. Den slutliga bedömningen i detta hänseende bör emellertid göras i samband med det pågående bygglagarbetct.
Svenska koniniiiiifi'irbiindet (= iriaioi'i'teiwil.' Utredningen har beträffan- de grundvattentäkt i allmänhet föreslagit regler av innebörd bl. a.. att var och en som planerar att anordna eller nyttja sådan vattentäkt men som ej sökt tillstånd därtill skall göra anmälan om täkten till länsstyrelsen. samt att länsstyrelsen. om vattentäkten befaras medföra viss menlig inverkan på motstående intressen. skall förelägga anmälaren att ansöka om tillstånd till täkten (lagförslaget l2 kap. 2 s& och l7 kap. IE 5). Från vad som sålunda avses gälla har generellt undantagits grundvattentäkt som är avsedd endast för att förse viss fastighet med vatten till hushållsförbrukning.
Det förekommer ofta att va-frågorna för ett område för fritidsbebyggelse enligt bebyggelseplaneringen avses lösas. vattenförst'n'jningen genom en för området gemensam vattentäkt och avloppsfrågan genom separata an— ordningar på tomterna. Det har nu blivit allt vanligare att enskilda tonitäga- re upptar egna vattentäkter på sint. tomter. Detta medför ett flertal olägen- heter.
Anspråken på en och samma grundvattentillgång kan komma att öka. Tillkomsten av en eller annan vattentäkt för husbehov utgör i detta hänse- ende knappast nägot problem. Emellertid kan. särskilt om vattentillgången är ringa. förekomsten av husbehovsvattentäkter jämte den gemensamma vattentäkten sammantaget leda till brist på vatten.
Vidare är att märka att den avsedda lösningen med separata avloppsan- ordningar försvåras. eftersom vid utförandet av sådana risken för förore- ning bl.a. av vattentäkter måste beaktas (39 s och 41 & hälsovårdsstadgan). Förorening av enskild vattentäkt. där samma grundvattentillgång tillgodo- göres som vid den gemensamma vattentäkten. kati medföra förorening av den senare.
Det ursprungligen avsedda systemet för lösning av områdets va-frågor kan sålunda komma att brytas sönder. En helt ny lösning genom kommu- nens försorg till höga kostnader kan komma att bli nödvändig.
Styrelsen vill följaktligen förorda att den av utredningen föreslagna regleringen i viss begränsad omfattning utsträckes att gälla också grund- vattentäkt. avsedd att förse viss fastighet med vatten till hushållsförbruk- ning. Lämplig avgränsning kan därvid vara titt låta regleringen gälla i fråga om husbehovsvattentäkt för fastighet inom byggnadsplan. vars behov av vatten är tillgodosett eller enligt vad som i planen förutsatts avses skola tillgodoses genom allmän anläggning eller sådan gemensamhetsanläggning som inrättas enligt anläggningslagcn. Det bör vidare enligt styrelsens me- ning framhållas att prövningen av ett anmälningsärende i de fall som här avses självklart skall ske av kommunal nämnd eller styrelse som kom- munen utser.
vanska kommilnhärlmnder (=(-'n rni'm'N'ilel av tio ledamöter): Utred- ningen har föreslagit generellt undantag från anmälningsplikt enligt lZ kap. 2?" och l7 kap. 125 beträffande grundvattentäkt som är avsedd endast för att förse viss fastighet med vatten till hushållsförbrukning. Vi vill under- stryka att sådant undantag inte bör ges generell räckvidd. Ett okontrollerat
Prop. 1981/82: 130 399
anordnande av grundvattentäkter för htisbchovslörbrukniiig kan medföra beaktansvärda problem. särskilt i kommuner med omfattande fritidsbebyg- gelse. men också inom permanentbebyggelse.
.S'venxkii naliirskul'dx/i'ireningari.' l [2 kap. lämnar utredningen förslag om vilken förprövningsskyldighet som skall gälla för vattenlöretag. Grund- regeln i l 5 innebär i korthet. att vattenföretag inte får utföras utan tillstånd om det inte är uppenbart att det kan ske utan olägenhet för annat allmänt eller enskilt intresse. Föreningen tillstyrker det föreslagna regelsystemet. men vill fästa uppmärksamheten på att det blir av utomordentligt stor betydelse htir kriteriet "uppenbart" tolkas. En precisering och exemplifi- ering av lagstiftningen på denna punkt vore önskvärd. Om företrädare för ett motstående intresse — allmänt eller enskilt — hävdar att ett visst vattenföretag medför olägenheter. skall detta utgöra skäl nog föratt företa- garen skall låta förpröva företaget. såvida det inte omedelbart framgår att gjorda påståenden är orimliga eller att företagaren övertygande kan mot— bevisa dem. Viktigt är också att lagstiftningen eller dess förarbeten utfor- mas så att det är helt klart att utförande av ett vattenföretag utan förpröv— ning sker på företagarens risk och att det är han som får ta de fulla ekonomiska och andra konsekvenserna därav. l lagtexten måste också finnas mycket klara regler. som innebär att. om företag — som kommit till stånd utan förprövning — medför skada eller olägenhet. det åligger företa- garen att på uppmaning från tillsynsmyndighet och på egen bekostnad omedelbart vidtaga erforderliga åtgärder för att förebygga skada. Om så erfordras skall mark- och vattenområdet så långt möjligt och med erforder- lig snabbhet återställas i det skick det hade före företagets utförande. Om inte företagaren ftillgör vad han är skyldig i detta avseende mäste tillsyns- myndighet ha rätt att utan onödig tidsutdräkt ombesörja att åtgärden blir titförd på företagarens bekostnad. 23 kap. 355 i utredningens förslag bör förstärkas för att uppnå detta.
Föreningen vill i sammanhanget betona att ett underhandssamräd med tillsynsmyndigheten eller annan myndighet inte befriar företagaren från Skyldigheten att förpröva vattenföretag. Att döma av uttalanden från före- trädare för skogsnäringen avser man att för skogsdikningsföretag fi.")rsöka finna en form för sådan "'underhandsprövning". vilket föreningen bestämt tar avstånd ifrån. Enligt föreningens mening bör i förarbetena till lagen göras ett uttalande som förhindrar att denna form av handläggning blir praktiskt tillåmpbar.
Ltirilln'iikarnux provin.t;/i')'rlmnd i Skåne: | lagförslaget stadgas förpröv- ningsskyldighet för vattenföretag. såvida det inte är uppenbart att varken allmänt eller enskilt intresse skadas genom företagets inverkan på vatten- förhållandena. Vad gäller rensning stadgas anmälan därom till länets fis- keritjänsteman. som äger rätt att meddela råd och anvisningar om sättet och tiden för rensningsarbetet.
Provinsförbundet har inget att erinra mot grundprincipen att olika intres- sen på detta sätt kommer att vägas emot varandra. men torde den prak- tiska tillämpningen generellt sett kunna bli både omständlig och omotiverat komplicerad. Ett stort antal av de vattenföretag som genomförs i lantbru- ket genom täckdikning och rensningar av vattendrag syftar genomgående till att vidmakthålla markft'irhållanden och odlingsbetingelserna i aktuellt område och torde. enligt provinsförbundets mening inga. vare sig allmänna eller enskilda intressen av betydelse väga över rätten att bibehålla och upprätthålla markens avkastningsförniåga genom lämplig vattenhus- hållning. Den mark som är eller inom kort överskådlig tid har nyttjats som
Prop. 1981/82: 130 400
jordbruksmark. bör under alla omständigheter inta en särställning. Ny dikning av jord- och skogsbruksmark bör ävenledes behandlas med före- träde framför and 'a intressen.
[ de anvisningar som prtwinsförbtindct förutsätter bli nödvändiga för bl.a. den praktiska handläggningen och här ovan behandlade typer av vattenföretag bör få en sådan utformning att de titan större komplikationer enkelt kan handläggas mellan berörda markägare (arrendatorer) och råd— givningspersonal på området inom lantbrttksnämnden. Enär nt'tturvt'trdens intressen ofta torde bli markant dt'imincrande i dessa prövningar. synes det oss angeläget att understryka vikten av att hävdandet av markerna för sitt ändamål — i detta fall jordbrukets växtodling — bör ges absolut prioritet framför andra intressen. därest inte alldeles speciella förhallanden är för handen.
Näringslivets bygg/iadsdelegation: ] förslaget lZ kap. regleras förpröv- ningsskyldigheten. Reglerna för vattenföretag i 12: I avser enligt motiven utgöra en skärpning i förhållande till nu gällande lag — jfr VL 2:20. Förprös/ningsskyldigheten blir hifirigenom praktiskt taget total. Det kan diskuteras. om detta egentligen äi praktiskt motiverat. Risken är att myn- digheterna bes 'äras med enbart formella ansökningar titan egentlig prak- tisk betydelse. Samtidigt är det besvärande för företagen. att ej kunna på eget ansvar företa ens de minsta åtgärder. t.ex. i bäckar eller smärre vattendrag utan förprövning eller ens modifikationer av redan gjorda an- läggningar. t. ex. en jtistering av ezt tttskov. Delegationen vill därför föror- da en ordning som tillåter ett rimligt handlingsutryninie på eget ansvar på samma sätt som i nuvarande vattenlag.
Älvräddarnas samorganisation: Med anledning av de förslag. sorti från kraftverkshåll. framförts om att restaurering av minikraftverk ej skall omfattas av tillståndsprövning enligt vattenlagen vill vi understryka det självklara i att även sådana projekt tillståndsprövas. Dessa projekt torde i många fall rubba de nuvarande förhållandena i icke obetydlig omfattning (se vissa av de s. k. VAST-projekten).
VASO: lZ kap. lå. Inledningen av lagrtimntets andra stycke — första stycket gäller ej — är ej adekvat eftersom första stycket innehåller två meningar som står i motsalsförhållande till varandra.
13 kap. Tillståndsmyndigheter m. m.
Svea hovrätt: De under detta kapitel införda bestämmelserna torde titan att medföra systematiska problem kunna införas under lZ och 14 kap.
3 så. Enligt lt) kap. lSä VL får synemän ej ingå på prövning av fråga om en vattenbyggnads laglighet. medan enligt VLF sådan fråga skall kunna upptagas vid förrättning (s. 330). Skall exempelvis en damm enligt 9 kap. 45 VLF tagas i anspråk för ett markavvattningsföretag. får sålunda i samband med förrättningen dammens laglighet prövas av förrättningsman- nen. Eii sådan förändring av kompetensregleringen måste främst med hänsyn till de nuvarande förrätt.:iingsmännens ringa juridiska skolning anses utesluten. Frågor om lagligheten av äldre anläggningar och omfatt- ningen av därtill hörande rättigheter tillhör de mest s 'årbedömbara inom vattenrättsskipningen. Hovrätten vill bestämt understrykt't angelägenheten av att nuvarande kompetensinskränkning bibehålls.
Enligt gällande rätt anses för prövning av ansökan om tttrivning av anläggning i vatten vara ett villkor att anläggningen är av laga beskaffenhet (af Klintberg. s. 154). Detta har sttindom vållat visst huvudbry vid vatten—
Prop. 1981/82:130 401
domstolarna och fall har förekommit då en mer eller mindre förfallen anläggning ansetts böra först lagligförklaras för att möjliggöra prövningen av utrivningsfrågan. Efter genomförandet av VLF bör motsvarande be- gränsning av prövningsrätten vid utrivning inte gälla.
Hovrätten/iir Nedre Norrland: Rubriken är missvisande. Lämpligt vore att slopa kapitlet samt låta 1 5 inleda 15 kap. och ansluta 2 och 3.5.5 till 13 kap. 7 .5.
35 ger generell giltighet åt den specifika regleringen i 11 kap. 30.5 VL och är ett belysande exempel på sådana oavsiktliga ändringar i förhållande till gällande rätt som hovrätten åsyftat i inledningen till remissyttrandet.
Jättitbygdens tingsrätt: Två av de tre .55 kapitlet innehåller handlar inte om tillståndsmyndigheter utan om laglighetsprövning. varför kapitelrubri- ken är olämplig. Det ifrågasätts om inte hela kapitlet kan slopas. därvid l 5 skulle — med borttagande av "särskild förordnad förrättningsman" — kunna ingå i 15 kap. liksom kanske också 2 och 35.5. Bestämmelsen om förrättningsman såsom tillståndsmyndighet skulle kunna ingå i 16 kap.
Stockholms tingsrätt: Vattendomstolen ifrågasätter om det är menings- fullt att i ett särskilt kapitel ta upp de få frågor som behandlas i 13 kap. VL- förslaget. Bestämmelsen i 3.5 torde bli mycket svärfunnen för den som letar efter bestämmelsen med hjälp av kapitelrubrikerna. Det förefaller naturligare att inleda 15 kap. med en paragraf med samma innehåll som 13 kap. 1 och 2.55 VL-förslaget. Bestämmelsen i 13 kap. 3.5 VL-förslaget har en naturligare placering i 15 kap. 4.5 VL-förslaget eller i en särskild para- graf närmast därefter.
14 kap. Förberedelse av större vattenföretag m. m.
Svea lmi'rätt: Mot bestämmelserna kan endast riktas den kritiken att de är en aning stelbenta — företag som enligt 15 kap. 15 VLF faller under regeringens prövning behöver inte vara av särskilt ingripande beskaffenhet (exempelvis ytterligare effektutbyggnad i befintligt kraftverk) samtidigt i'- som företag som enligt 15 kap. 2 och 355 VLF skall prövas av konces- sionsnämnd kan ha stor betydelse för kringboende och väl motivera ett förberedelseförfarande.
] .5 motsvarar så gott som ordagrant den grundläggande bestämmelsen i 4 kap. 19.5 VL. Paragrafens sammanfattning av förberedelseförfarandet sy- nes onödig och kan ersättas av en hänvisning till 2—5 55.
4.5. Kostnadsbcstämmclsen i tredje stycket bör föras över till 22 kap. .S'jt'åfiirtsverket: Vid förberedelse av större vattenföretag bör — i_ 14 kap. 25 — föreskrivas att sjöfartsverket skall underrättas om dess verksamhet beröres. Riksanlikvarieämbetet: Utredningen har beträffande förberedelse av större vattenföretag ej funnit anledning att föreslå större förändringar av gällande bestämmelser. Enligt ämbetets mening har dock bestämmelserna i 14 kap. 25 en från kulturminnesvårdens synpunkt mindre lyckad utform- ning. Förslaget som är identiskt med lydelsen av 3.5 vattenrättskungörel- sen 29 oktober 1971 (nr 789). har som främsta syfte att ge vissa myndighe- ter tillfälle att dels påverka utformningen av företaget på ett tidigt stadium. dels hålla en beredskap för tillståndsprövningen. Ämbetet anser bestäm- melsen betydelsefull. Med hänvisning till ämbetets roll i den fysiska sam- hällsplaneringen anser ämbetet det därför föga ändamålsenligt att ämbetet ej är nämnt bland de myndigheter som generellt skall underrättas — titan endast bland dem som skall underrättas i det fall deras verksamhet berörs.
26 Riksdagen 198l/82. I saml. Nr 130. Bilagedel
Prop. 1981/82:130 402
Kulturminnesvården omfattar så gott som hela den fysiska miljön. Natur- landskap. utan spår av mänsklig påverkan. finns bara i mycket liten om- fattning. Härav följer att vattenföretag i princip alltid berör ämbetets verksamhetsområde. Gällande bestämmelser ålägger förtagaren att bedö— ma om underrättelseskyldighet föreligger. Möjlighet för myndigheten att avgöra om sådan skyldighet underlåtits föreligger givetvis först vid kungö- relsen i samband med ansökningsförfarandet. Ämbetet får sålunda föreslå att 25 ändras på sådant sätt att företagaren åläggs att generellt underrätta även ämbetet.
Ämbetet har som regel utfört er: kulturhistorisk inventering av områden berörda av planerade vattenföretag. Inventeringen har beroende på områ- denas karaktär omfattat såväl fornminnen. bebyggelsestruktur och bygg- nader som genomgång av näringsliv och folkkultur samt dokumentering av kulturlandskapet. Inventeringen kan även" avse bottenavsökning efter äldre vrak. På detta sätt har kulturminnesvården kunnat redovisa ett underlag för tillåtlighetsbedömningen. Kulturminnesvårdens speciallag- stiftning ger ej stöd för att ålägga företagaren kostnaden för inventeringen. Sedan mitten av 1950-talet har ämbetet vid olika tillfällen haft förordnan- den av vattendomstolarna att som sakkunnig myndighet verkställa kultur- historisk inventering av dämningsområdena m.m. och till domstolen in— komma med yttrande över resultatet. Första sakkunniguppdraget erhöll ämbetet av Söderbygdens vattendomstol 1955-02-09. Senare har detta förfarande förändrats genom att ämbetet direkt slutit avtal om kostnaderna med företagaren. 1 de fall där sådan överenskommelse ej kan träffas är det för kulturminnesvården av stor betydelse att frågan kan hänskjutas till domstolens behandling. Enligt 14 kap. 4.5 kan utredningar utföras på företagarens bekostnad om skada av viss betydelse uppkommer på fiske eller rennäring liksom om företagets planering från allmänna naturvårds— synpunkter så erfordrar. Någon motsvarande skyldighet för företagaren att bekosta den kulturhistoriska inventeringen som ett led i förberedelserna för större vattenföretag föreslås ej av utredningen.
Utredningsfrågan behandlas även i 15 kap.. Tillståndsprövning i allmän- het. Enligt 15 kap. 5.5 föreslås tillståndsmyndigheten få möjlighet att upp- draga åt sakkunnig att verkställa särskild utredning. Kostnadsansvaret härför bör dock enligt utredningen avgöras av fastighetsdomstolen (s. 336).
Enligt ämbetets mening är den kulturhistoriska inventeringen en åtgärd som bör ingå i ett förberedande skede och utgöra underlag för tillstånds- myndighetens prövning. Det är därför enligt ämbetets mening olämpligt att möjligheten att pröva denna fråga först kan tas upp i samband med själva tillåtlighetsbedömningen. Härigenom kan ärendet fördröjas eller också måste beslutet fattas utan att fullständigt underlagsmaterial föreligger. Ämbetet anser det angeläget att denna fråga ytterligare beaktas med ut- gångspunkt från de av ämbetet anförda synpunkterna.
Lunthriiksstyrelsen: Lantbruksstyrelsen bör underrättas. inte bara när rennäringen berörs utan även när företaget har påtaglig betydelse för jordbruket.
Luntbritksnii'mtiti'en i Kristianstads lätt: För de fall jordbruksintressen av någon betydelse kommer att beröras av företaget. ifrågasätter lantbruks- nämnden. om inte lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnd i det eller de län företaget är beläget bör ingå bland myndigheterna i 2 5 första meningen lagförslaget.
Fisker/"styrelsen: 4 5 sista st säger. efter förebild av vattenrättskungörel- sen. att kostnad för förundersökning skall betalas av företagaren "om det
Prop. 1981/82: 130 403
ej är obilligt". I yttrande l970.12.|5 till justitiedepartementet över utred- ningens delbetänkande om provisoriska ändringar i prövningssystemet föreslog styrelsen att de citerade orden borde utgå. Som skäl härför an- fördes i huvudsak att en eventuell skälighetsprövning av undersöknings- kostnaderna i efterhand enligt styrelsens mening avsevärt skulle försvåra det administrativa handhavandet av verksamheten. I vissa fall skulle det t. ex. bli nödvändigt att äska medel från riksstatsanslag för att täcka under- sökningskostnader som kanske först efter fiera års processandc befunnits obilliga. Styrelsen vidhåller denna uppfattning.
Fiskcriintendentt'n i östra distriktet: 14 kap. 2 och 4 5.5. Hittillsvarande system i samband med förberedelse av större vattenföretag bör bibehållas. Det har inneburit att tiskeriintendenterna på ett tidigt stadium har haft möjlighet att påbörja undersökningar om fisket i de vatten som har avsetts att utnyttjas för kraftändamål.
SMHI: En enhetlig bedömning oavsett företagets geograliska belägenhet förutsätter att vissa centrala myndigheter. såsom fiskeristyrelsen. lant- bruksstyrelsen. SNV. SGU och SMHI. regelmässigt anlitas. Dessa myn- digheter skulle i samråd med tillstånds- och skaderegleringsmyndigheterna utarbeta program för miljöeffektstudier. svara för att samordnade under- - sökningar kommer till stånd och bedrives på ett rationellt sätt. tillse att samhällets krav på beslutsunderlag tillgodoses i planering och utvärdering av undersökningarna samt bevaka samordning. enhetlighet och kontinuitet i verksamheten på riksplanet. SMHI föreslår att 14 kap. VL-förslaget kompletteras med text som ger närmare anvisningar om sådant myndig- hetssamråd.
Norrlands naturra'rn: Erfarenheten har visat att naturskyddsorganisa- tioner ha fyllt betydelsefulla uppgifter i prövningarna av stora vattendrag. Med sammanslutningari kap. 14.5 [ avses väl också t.ex. Svenska Natur- skyddsföreningen och Älvräddarnas organisation”? 14 kap. 5 3: Samråd bör tagas med alla "berörda länsstyrelser. Även enskilda sakägare böra få tillfälle att komma med önskemål: detta torde nu tillåtas i praktiken.
IS kap. Tillståndsprövning i allmänhet
Svea hovrätt: I 5. Beslut om löreiagslokalisering enligt 136 a 5 BL avses bli bindande vid prövning enligt VLF. Det kan då vara befogat att regering- en prövar ett med lokaliseringsfrågan sammanhängande vattenföretag. även om detta i och för sig skall prövas av koncessionsnåmnden eller länsstyrelsen. — Möjligheten för regeringen att pröva- annat vattenföretag enligt sista stycket bör utbytas mot en skyldighet att företaga denna pröv- ning. Anser regeringen att företag bör prövas av lägre myndighet kan den ju delegera frågan i dess helhet enligt tredje stycket. — — —
3 5. Koncessionsnämnden bör kunna överlämna ärende till länsstyrel- sen. — Möjlighet saknas för koneessionsnämndcn och länsstyrelsen att överlämna ärende till regeringen för avgörande av tillståndsfrågan. Fall kan emellertid tänkas som på grtind av sin karaktär eller av annan anled- ning skullc motivera en sådan möjlighet. — Liksom vid prövning av rege- ringen enligt 1 5 bör vid prövning av koncessionsnåmnden föreskrivas skyldighet att pröva därmed sammanhängande vattenföretag. En begräns- ning av prövningen till att avse vattenföretag som erfordras för verksamhe- ten är ej befogad. — En motsvarighet till 9 5 2 st. ML bör införas här.
4 5. Sökanden bör vara skyldig att ange en beräkning av de ersättningar som kan bli aktuella. Tillståndsprövningen skallju visserligen enligt försla-
Prop. 1981/82:130 404
get ske mer formlöst än nu. men man får väl antaga att en ekonomisk jämförelse mellan nytta och skada maste göras även v id tillståndspröv ning enligt VLF. — Aktförvarare bör förordnas redan | detta skede av handlägg- ningen.
l I3 5 3 st. andra meningen ML föreskrivs en något annorlunda hand- läggningsrtttin. Eftersom vattenmål och miljöskyddsmål i tillståndsdelen kommer att handläggas av samma myndigheter bör handläggningst'uti- nerna så långt som möjligt överersstämma.
5 5. Enligt motiven skall kammarkollegiet "höras" av tillståndsmyn- digheten. vilket måste anses avse ett enklare förfarande än det i lagtexten föreskrivna samrådet. Det är önskvärt att tydligare anges hut' kontakten mellan tillståndsmyndighet och övriga myndigheter bör utformas.
7 5. Här bör intagas en motsvarighet till 14 5 sista stycket ML. 8 5. I lagen bör inte så i detalj regleras tillståndsbesltttets innehåll. Det torde följa av allmänna rz'Ittsgrurtdsatser att tillståndsmyndigheten skall besluta över de frågor som är aktuella i ärendet. Bestämmelsen synes kunna utformas med It?—20 55 ML som förebild.
Andra stycket. Enligt andra punkten är det tillständsmyndigheten ensam som meddelar bestämmelse om företagets konstruktion. Fastighetsdom- stolen bör dock få föreskriva smärre ändringar däri i skadeft'u'ebyggande syfte. — 'I'redje punkten bör omfatta alla särskilda tvångsrätter enligt 9 kap. (jfr 9 kap. 45 VLF). — Enligt motiven till sjunde punkten skall tillståndsmyndigheten eller f'.'|stighetsdomstolen se till att lämplig fastighet bildas. Hovrätten förutsätter att fastighetsbildningen skall ske enligt FBL:s regler. Hur man skall förfara i detta hänseende vid meddelande av tidsbegränsat tillstånd för arrendator böt' även regleras. — Det böt' i tolfte punkten klart anges att verksamheten skall ha igångsatts i full utsträckning före den föreskrivna tidens utgång. Först då så skett kan exempelvis vid grundvattentäkter en bedömning göras av företagets skadeverkningar. En- dast en så bestämd igångsättningstid kan följaktligen tas till utgångspunkt för preklusionfrist avseende anspråk i anledning av oförutsedd skada. — Det kan ifrågasättas om det är nödvändigt att den ersättningsfria andelen enligt femtonde punkten bestäms i förväg. Det är lämpligare att fastställa denna andel i samband med omprövning. Då h'ar erfarenhet vunnits av hur företaget inverkar på miljön. vilket borde få påvet'ka andelens storlek. Det förefaller också som om de ändamål för omprövning. vid vilka viss ersätt- ningsfrihet skall föreligga. hat' värlande värde för alln'tännyttan. Såvitt nu kan bedömas kommer otnpröv ningsinstitutet '.ttt användas | liten utsträck- ning. Aven med hänsyn härtill är det bättre att vänta med bestämningen tills frågan blir aktuell. Mot denna ändring av förslaget kan man invända .ttt det skapar otrygghet för företagaren. Men med hänsyn till att den föreslag- na latituden l/S— l/Zf) bör bibehållas och till den allmänna tillåtlighetsbe- stämmelsen i l5 kap. 13 5 2 st. VLF torde en sådan invändning inte våga så tungt. Redan med de av utredningen föreslagna bestämmelserna föreligger viss otrygghet genom '.ttt omprövning på grund av ändrade förhållanden skall kunna ske nät' som helst. .
Fjärde stycket. Enligt II kap.-67 5.VL kan vattendomstol förordna att tillstånd till vattenföretag får tas i anspråk innan det vunnit laga kraft. om sökanden ställer säkerhet för framtida ersättningar. Sådant förordnande kan meddelas även i fall då ersättningsfråga uppskjutits enligt 66 5. Lag- rummen motsvaras av IS kap. 24 5 samt IX kap. 3l och 32 55 VLF. Enligt IS kap. 245 5 får verkställighetsförordnande meddelas av tillståndsmyn- dighet endast i fall. där det .Ir uppenbart att skadereglering inte etfordras
Prop. 1981/82: 130 405
(IS kap. 8 5 4 st. sista meningen). Enligt 18 kap. 31 och 32 55 kan fastig- hetsdomstolen förordna att dess medgivande att taga tillstånd i anspråk får utnyttjas omedelbart samt att tillstånd får utnyttjas fastän skaderegleringen ännu ej är avslutad. dock endast om tillståndsbeslutet vunnit laga kraft.jfr 18 kap. 30 5 1 st. VLF. Detta medför i ärenden som skall handläggas av koneessionsnämndcn eller länsstyrelsen en i många fall allvarlig försäm- ring för sökandesidan. Verkställighetstillstånd enligt VL har såvitt bekant inte medfört sådana missförhållanden att en ändring i detta avseende är påkallad. En förbättring skulle vara att bereda koncessionsnämnd och länsstyrelse möjlighet att förordna att deras tillståndsbeslut skall gå i verkställighet utan hinder av överklagande.
IO 5. Uppskov bör tidsbegränsas. — Det framgår ej klart hur handlägg- ningen vid tillståndsmyndighet och fastighetsdomstol skall samordnas i dessa fall. Förmodligen kommer det att anses lämpligast att överlämna den' slutliga utformningen av villkoret till fastighetsdomstolen.
11 5. Hovrätten här ovan (se avsnitt 5.3) utvecklat varför tidsbegräns- ning av tillstånd lämpligen kan göras så att det efter angiven tidpunkt kan omprövas och icke så att det utlöper vid viss tidpunkt. — — —
13 och 14 55. Ordet "omprövning" används för flera sinsemellan olikar— tade förfaranden. varav flera (jfr 4 och 7 kap.) icke återfinns i 15 kap. En erinran härom bör införas i detta kapitel. därest det icke är möjligt att hit samla alla omprövningsförfaranden utom de i 16 kap. upptagna. — Det synes knappast påkallat att omprövning till förmån för allmänna intressen skall behandlas av koncessionsnåmnden även i de fall då omprövningen ' avser villkor. meddelade av länsstyrelsen. Jfr den ordning som gäller vid omprövning enligt 18 och 20 55. .
IS 5 1 st. Villkor meddelade av fastighetsdomstol åtnjuter inte samma skydd. uppenbarligen därför att de normalt inte har samma grundläggande betydelse för hur verksamheten bedrivs. Man kan dock tänka sig situa— tioner. där även fastighetsdomstolens villkor har sådan tyngd att ett brott mot dem bör medföra att tillståndet förverkas. Ett sådant fall är om tillståndsmyndigheten överlämnar ät fastighetsdomstolen att avgöra vilken av flera tänkbara skadeförebyggande åtgärder som skall utföras (exempel— vis spegeldammar eller minimitappning). Fastighetsdomstolen kan då för- ordna att såsom villkor för tillståndet gäller att tillståndshavaren utför en av åtgärderna. I detta fall får domstolen anses ha meddelat villkoret. Underlåter företagaren att iakttaga villkoret bör tillståndet kunna förver- kas. — — — .
22 5. För att undvika att omprövningsförfarandet blir långsamt och tungrott bör ersättning för vattenrättshavares förlust kunna bestämmas i samband med omprövningen. Eftersom ersättningsfrågor ej bör handläg- gas i administrativ ordning synes dct därför lämpligast att omprövningsför- farandet förläggs till fastighetsdomstolen".
23 5. Om meddelat tillstånd avser såväl en anläggning som verksamhe- ten vid denna. torde fordras både att anläggningen fullbordats i väsentliga delar och att verksamheten påbörjats inom föreskriven tid för att tillstån- det ej skall förfalla. Bestämmelsens avfattning ger däremot närmast vid handen att bara en av dessa förutsättningar behöver vara uppfylld. Be- stämmelsen bör alltså förtydligas i detta hänseende. Dessutom bör angivna ' "verksamhet" uttryckligen hänföras till tillståndet.
24 5. Enligt 11 kap. 67 5 1 och 2 st. samt 106 5 1 st. VL "äge" vatten-- domstol och vattenöverdomstolen ”när skäl därtill äro". i samband med tillståndsbeslut samt efterföljande beslut om skadeförebyggande eller ska-
Prop. 1981/82: 130 406
deavhjälpande åtgärder och om ersättning för skada m.m.. förordna att tillståndet får tas i anspråk utan hinder av att beslutet icke äger laga kraft. respektive att åtgärds- eller ersättningsbeslutet genast skall gå i verkstäl-. lighet som om det vunnit laga kraft. Åtminstone några vattendomstolar ävensom vattenöverdomstolen har i vissa fall meddelat sådana förordnan- den utan att yrkande därom framställts av sökanden eller motstående sakägare. I vattenöverdomstolen har också meddelats verkställighetsför- ordnande på yrkande av part som själv ej fullföljt talan mot underrättens dom. — Hovrätten föreslår att 15 kap. 24 5 samt 18 kap. 31 5 1 och 2 st. och . 61 5 VLF kompletteras så att denna praxis kodifieras. I vart fall bör av lagtexten närmare framgå vilken befogenhet domstolarna fortsättningsvis skall ha att meddela verkställighetsförordnandc utan yrkande av part.
Hm'rättenför Nedre Norrland: 4 5 sista meningen börbringas i överens- stämmelse med sista meningen i Ill 5 ML eller vice versa.
S 5. I avsnittet om prövningssystemet har hovrätten fäst uppmärksam- heten på de ökade kostnader som ett dubbelt kungörelseförfarande medför (jfr 18 kap. 17 5 andra stycket VL-förslaget). Härtill kommer att den nya kungörandelagen (1977:654) kan få den betydelsen att kungörelserna in- förs i ett ökat antal ortstidningar tjfr betänkandet s. 335 m). — Samråds- skyldigheten enligt andra stycket punkt 2 innebär enligt motiven att veder- börande myndigheter skall T'höras.” (s. 335 n). Ett klarläggande vore här befogat. i synnerhet beträffande förfarandet hos regeringen.
7 5. Det kan i intet fall vara meningen att regeringen skall hålla samman- träde och besiktning enligt 5- 5 andra stycket punkt 3. 7 5 bör kompletteras med en motsvarighet till 14 5 sista stycket ML.
8 5. Under förutsättning att uppräkningen av ett tillståndsbesluts olika moment är uttömmande — något som ej är helt säkert — är tekniken förtjänstfull såsom ägnad att underlätta-dispositionen av tillståndsmyn- dighetens handläggning. — — —
14 5. Uttrycket "mindre tjänliga'-' 12 kap. 8 5 VL hari 14 5 utbytts mot "mindre lämpliga". Innebär detta en saklig ändring eller endast en språklig modernisering?
Jämtbygdens tingsrätt: S 5. Enligt motiven s. 336 skall fastighetsdom- stolen avgöra fråga om ersättning för sakkunnigutredning (och även övriga kostnadsfrågor). Detta kan av formella skäl - fullföljdssätt och liknande — möjligen vara lämpligt men är tveksamt från saklig synpunkt. Endast tillståndsmyndigheten. som förordnat om utredningen och använt den för sin prövning. kan bedöma om utredningen varit av den omfattning och den kvalitet att begärd ersättning är skälig.
7 5. Uttrycket "kan regeringen uppdraga åt" ger vid handen att. i den mån regeringen inte lämnar sådant uppdrag. regeringen skall — i överens- stämmelse med bestämmelsen i S 5 andra stycket — bl.a. hålla sammanträ- de. vilket inte torde vara utredningens avsikt. Antingen bör "kan" ändras till "skall" eller också bör börjar. av-bestämmelsen i S 5 andra stycket lyda: "Tillståndsmyndigheten eller, .då regeringen är tillståndsmyndighet. koncessionsnåmnden skall — — —."
8 5. Enligt tredje stycket i det föreslagna lagrummet kan tillståndsmyn- digheten överlämna åt fastighetsdomstolen att närmare besluta i vissa angivna frågor. Enär dessa frågor i stor utsträckning äger nära samband med skaderegleringen, synes enligt vår uppfattning tillståndsmyndigheten i regel böra besluta om'dylikt överlämnande. — — — Det kan möjligen ifrågasättas om inte i 15 kap. bör finnas en bestämmelse som direkt utsäger att ansökan skall avslås om hinder möter mot företaget.-
Prop. 1981/82: 130 407
10 5. Uppskovsbeslut rörande villkor för företaget får följdverkningar för skaderegleringen. som kanske i sin helhet eller till stora delar också måste uppskjutas. Det kan inte nog understrykas att — för att undvika bl.a. fördröjning av handläggningen hos såväl tillståndsmyndigheten som fastighetsdomstolen — tillämpningen av bestämmelsen om uppskov måste vara ytterst restriktiv (jämför s. 179 och 342). iden mån icke den uppskjut- na frågan överlämnas till fastighetsdomstolens avgörande.
Stockholms tingsrätt: 4 5. Enligt första styckets sista mening skall upp— gift lämnas ”om samtliga för sökanden kända sakägares namn och ad- ress". Formuleringen kan ge vid handen att sökanden inte behöver göra nämnvärd ansträngning för att efterforska sakägarna. Motsvarande be- stämmelse i VL ( 11 kap. 27 52 mom.) ålägger sökanden att "så fullständigt som möjligt" uppge berörda fastigheter samt vederbörande ägares och nyttjanderättshavares namn och hemvist. Av lagtexten bör även i fortsätt- ningen framgä att sökandens uppgifter om sakägarna bör vara så fullständi- ga som möjligt. Såväl enligt RB (33 kap. 1 5) som enligt förvaltningspro- cesslagen (3 5) bör uppgift lämnas om namn. personnummer. yrke. post- adress oeh telefonnummer. Motsvarande föreskrift synes böra gälla för ansökning enligt den nya VL.
5 5. Utredningen har inte föreslagit att aktförvarare skall finnas för prövningen enligt 15 kap. men däremot för prövningen vid fastighetsdom- stol (18 kap. 17 5 VL-förslaget). Vattendomstolen anser att även när det gäller tillståndsfrågan bör aktförvarare finnas så att sakägarna lätt kan ta del av ansökningshandlingarna och yttranden från statliga och kommunala myndigheter m. m. Bestämmelse härom bör finnas i den nya VL.
På grund av föreskrifterna i kungörandelagen (l977:654) kan antalet tidningar i vilka kungörelse skall införas bli ganska stort och kostnaderna för kungörelserna kan bli mycket kännbara för enskild person som är sökande. Av det utökade krav på förprövning som VL-förslaget innebär följer att i framtiden enskilda personer kommer att vara sökande i allt större omfattning i ärenden enligt VL och detta inte minst när företaget endast har obetydlig inverkan på motstående intressen. När fråga är om ärenden av mindre omfattning bör möjlighet finnas antingen att ersätta kungörelsen i tidningar med underrättelse till berörda myndigheter och sakägare eller att begränsa kungörelsekostnaderna på annat sätt. Risk finns annars att förprövningsskyldiga sökande undandrar sig sin skyldighet av rädsla för att kostnaderna skall bli alltför stora.
8 5. Enligt tredje stycket kan tillståndsmyndigheten överlämna åt fas- tighetsdomstolen bl.a. att närmare besluta om föreskrift till skydd för fisket (andra stycket punkt 5). Däremot får till fastighetsdomstolen inte överlämnas att besluta om avgifter enligt ll kap. VL-förslaget (andra stycket punkt 10). I 11 kap. 5 5 VL-förslaget sägs emellertid att företagaren kan åläggas att utge särskild avgift för fiskebefrämjande åtgärder i stället för skyldighet att iaktta föreskrifter till skydd för fisket. Storleken av denna avgift måste vara beroende av vilka liskebefrämjande åtgärder som företagaren åläggs att vidta. Följaktligen bör avgiften inte bestämmas förrän föreskrifterna till skydd för fisket bestämts. Eftersom fastställande av sådana föreskrifter kan delegeras till fastighetsdomstolen bör också frågan om avgift enligt 11 kap. 5 5 VL-förslaget kunna delegeras dit.
Enligt 8 5 andra stycket punkterna 11 och 12 skall tillståndsmyndigheten bestämma arbetstid och igångsättningstid. Enligt motiven till paragrafens fjärde stycke (s. 341) bör dessa tider börja löpa från den tidpunkt då tillståndet enligt beslut av fastighetsdomstolen får tas i anspråk. Anled-
Prop. 1981/82: 130 408
ningen härtill är att det anses omöjligt att i förväg bedöma hur lång tid skaderegleringen tar. För sakägarna måste det te sig alltför krångligt att för att få reda på när (. ex. arbetstiden går ut tvingas söka efter bestämmelse härom både i tillståndsbeslutet och i fastighetsdomstolens dom. Tiden för oförutsedd skada är sedan i sin tur enligt förslaget beroende av arbetsti- dens utgång. Vattendomstolen anser det lämpligast att fastighetsdomstolen i samband med att domstolen bestämmer tid då tillståndet får tas i anspråk och tid för oförutsedd skada också. får * åtminstone då skaderegleringen beräknas bli tidsödande — bestämma arbetstid och igångsättningstid. l paragrafens tredje stycke bör delegeringsmöjlighcten följaktligen avse även frågor enligt andra stycket punkterna 11— 12.
23. 5. Kravet att verksamhet som inverkar på vattenförhållandena skall ha påbörjats innan igångsättningstiden går ut för att ett meddelat tillstånd inte skall förfalla kan komma att medföra tolkningssvårigheter. Vattentill- gången kan vara sådan att en rätt till dämning ej kan eller ej behöver utnyttjas helt när igångsättningstiden löper ut. Tillåten regleringsamplitud vid korttidsreglering kanske inte heller kan eller behöver utnyttjas helt. Kravet att ett företag maste påbörjas inom föreskriven tid bör därför tolkas försiktigt och får inte innebära att tillstånd förfaller om de i liknande situationer ej utnyttjas helt.
I konsekvens med vad vattendomstolen anfört vid 8 5 bör förlängning av arbetstid och igångsättningstid kunna beslutas av fastighetsdt'rmstolen. Det förefaller — oavsett om vattendomstolens vid 85 framförda synpunkt vinner beaktande eller ej — olämpligt att krä 'a att regeringen skall behöva befatta sig med anståndsfrågor. i synnerhet som utredningens förslag i paragrafens första stycke kan medföra att anstånd kommer att begäras i ökad utsträckning.
lf'ätjt'i tingsrätt: 4 5. Eftersom 311 nya VL ger tillståndsmyndighet möj- lighet att pröva alternativa lokaliseringar har sökanden enligt förevarande 5 andra stycket ålagts att länma uppgift om möjliga alternativa lokalisering- ar av företaget. ! motiven till 3:l talas till och med om sökandens utred- ningsskyldighet i dessa avseenden. Vattendomstölen hänvisar till sin i avsnitt 4 angivna uppfattning rörande sådan utredningsskyldighet. Företa- garen bör ha en självklar rätt att få sin ansökan prövad utan att belastas med kostnader för motutredningar. som saknar värde och intresse för honom. Det må vara att frågan om alternativ lokalisering kan kotnma upp i tillståndsärendet men då bör den eller de remissinstanser. som ogillar den sökta lokaliseringen. själv svara för utredning om möjliga alternativa loka- liseringar. Sökanden kan annars riskera att ådraga sig okontrollcrbara kostnader genom att inge ansökan om tillstånd till vattenföretag. Med möjligheten att ålägga sökanden vite för att komplettera ansökan kan en sökande inte ens dra sig ur målet utan risk för kostnader. om han skulle anse tillståndsmyndighetens krav på utredning obilliga. Överhuvudtaget måste bestämmelsen om vite vara omotiverad. när det — såsom här är fallet — rör sig om frivilliga ansökningar.
5 5. De i stadgandet upptagna förfarandereglerna är synnerligen knapp- händiga i jämförelse med motsvarande regler i 11 kap. VL. Närmare bestämmelser skall tydligen utfärdas i administrativ ordning. En mycket viktig sak i detta sammanhang blir att regler utfärdas om skyldighet för tillståndsmyndighet att förordna z'tklförvarare som skall hålla handlingarrm tillgängliga för berörda sakägare. Säkrast vore kanske att i nya VL intaga en bestämmelse härom.
Man kan i detta sammanhang fråga sig hur utredningen tänkt sig att
Prop. 1981/82:130 409
samordna registreringen av vattenföretag. som tillåtits eller sökts hos olika tillståndsmyndigheter. Även de företag som handlagts enligt gällande VL bör redovisas i en sådan samordnad registrering. Kännedom om förekom- mande vattenföretag är nämligen väsentlig vid senare prövning. — — —
11 5. Utredningen har icke lämnat någon övertygande motivering för att ett enklare förlängningsförfarande icke är lämpligt i klara och ostridiga fall. då tillståndshavaren vill fortsätta sin verksamhet även efter den bestämda tillståndstidens utgång. Enligt vattendomstolens mening kan det i många fall bli alltför omständligt att en helt ny tillståndsprövning och skaderegle— ring sker. Ett enklare förfarande i sådana fall bör därför övervägas. — — —
26 5. Det är ologiskt att inte även andra myndigheter. som avgivit utlåtande i målet. får talerätt. eftersom direktiven och utredningen betonat vikten av att tillståndsbesluten får bredast möjliga förankring i olika sam- hällsaspekter. Med den utformning av fullföljdsreglerna som här föreslås kommer kammarkollegiet att få en absolut nyckelställning. och de i kolle- giet rådande värderingarna av olika samhällsaspekters större eller mindre vikt får största betydelse för rättsutvecklingen beträffande sådana ansök- ningar. som prövas av koncessionsnämnd och länsstyrelse.
Sjöfartsverket: Av förut angivna skäl (se avsnitt 8) bör i 15 kap. 5 5 sjöfartsverket anges som obligatorisk rcmissmyndighet i ärende om byg- gande i vatten för hamn- eller farledsändamål.
Enligt lagförslagets 15 kap. 23 5 kan tillståndsmyndighet förlänga till- ståndstid för vattenföretag. Sjöfartsverket har intet att erinra häremot men vill framhålla angelägenheten av att sådan förlängning ej sker slentrianmäs- sigt. Särskilt när det gäller byggande i vatten kan förhållandena ha föränd- rats så avsevärt att fråga om förlängning av tillståndstid bör prövas lika ingående som vid ny tillståndsprövning.
SMHI: Enligt VL-förslaget 15 kap. 13 5 första stycket kan koncessions- nåmnden föreskriva ändrade eller nya villkor för tillgodoseende av all- männa intressen innan den bestämda tiden för omprövning gått till ända om väsentliga ändringar skett i vattenförhållandena. 1 vattenlagsutred- ningens allmänna motivering under rubriken "Tillståndsbesluts rättskraft" anges vad som skall förstås med väsentliga ändringar i vattenförhållan- dena. Det framgår således att VL-utredningen enbart synes syfta på så- dana ändringar i vattenförhållandena. som uppkommit till följd av mänsk- liga åtgärder i vattendraget.
SMHI har emellertid beträffande vissa regleringar funnit att det. särskilt under senare år. förekommit vattenföringsförhållanden som inte varit för- utsedda vid tidigare domstolsbehandling och som därigenom i hög grad bl.a. påverkat allmänna intressen. Vad som främst åsyftas är de långa torrperioder. som förekommit under senare år och som medfört stora problem i många reglerade vattendrag.
För vissa sjöar finns i domar fastställt regler för såväl sänkningsgräns som minimitappning. Vid långvariga torrperioder som t.ex. 1975—76 in- träffade vid många sjöregleringar att en konfiiktsituation uppstod mellan kraven att ej underskrida sänkningsgränsen och ej tappa mindre än fast- ställd minimitappning. De för vattenhushållningen av sjöarna föreskrivna reglerna har alltså inte tagit hänsyn till de uppkomna vattenförhållandena. Stora problem har härvid uppkommit för bl. a. kommunikation och sanitä- ra förhållanden. Vattenlagen. varken den nu gällande eller den föreslagna ger besked om hur regleringen skall skötas i sådana fall och det finns heller inte regler som förhindrar ett upprepande av situationen. Exempel kan hämtas från Hjälmaren. Dellensjöarna. Ringsjön m.fl.
Prop. 1981/82: 130 410
En reglerad sjö kan också drabbas av ett flöde som ej förutsetts varför på grund av alltför bundna regler för hur vattenhushållningen skall skötas. sjön onödigt överdämmes. Exempel härpå är Roxen och Glan och många reglerade sjöar med tappningsstz'ill:.tre utan regler om förhandstappning.
Med anledning av vad som ovan anförts synes det motiverat att ompröv- ning av ett företag skall kunna ske före den stipulerade omprövningstidens utgång om dessförinnan framkommer att det hydrologiska underlag som legat till grund för uppställandet av regleringsbestämmelserna varit väsent- ligt annorlunda än som senare visat sig. Uttrycket "väsentliga ändringar skett i vattenförhållandena" bör således även omfatta sådana ändringar som hänför sig till ofullkomlighet i det hydrologiska underlaget för upprät- tande av regleringsbestämmelser. .
Kammarkollegiet: 5 5 fjärde stycket. Kollegiet tycker sig av konces- sionsnämndens hittillsvarande verksamhet i miljöskyddsärendena ha för— märkt att nämnden i sin omsorg om kostnaderna för sökanden. strävan- dena till en snabb handläggning av ärendena m.m.. varit synnerligen återhållsam när det gällt förordnande av sakkunniga. Det skulle vara ytterst olyckligt om denna praxis vann instegi vattenärendena. F.n. är det regel att fiskerisakkunnig utses enligt 11:45 VL. då detta av fiskerimyn- digheten begärs. Vidare förordnas regelmässigt när det gäller större företag sakkunniga i frågor om erosion. skogsutdrivning. isförhållanden (vintervä- gar. klimat). landskapsvård m.m. Det får inte bli så att nuvarande system ersätts enbart med samrådsförfarande. Från utredningssynpunkt är det sålunda en stor skillnad mellan att bereda viss myndighet. t.ex. SMHI. tillfälle att yttra sig i ärendet och att i stället uppdra åt myndigheten att efter närmare undersökning uttala sig i viss fråga.
1 8 5 andra stycket 12 punkten heter det: "den tid inom vilken verksam- het. varigenom inverkan sker på v::rttcnlörhållandena. skall ha satts igång (igångsättningstid)". I specialmotiveringen s. 340 anföres att arbetstiden- bör kompletteras med bestämmelse om den tid inom vilken anläggningen skall tagas i drift. Detta motiveras med att vissa vattenföretag. såsom dämningar. blir uppenbara för allmänheten först när anläggningen tagits i drift. Formuleringen av 12 punkten är emellertid inte adekvat. 1 kraftverks- och regleringsföretag liksom i många andra vattenföretag är det nämligen vanligt att inverkan sker på vattenförhållandena redan under byggnadsti- den. Formuleringen: "den tid inom vilken företag som inverkar på vatten- förhållandena. skall ha tagits i drift" synes bättre motsvara vad utredning- en avsett.
Uttrycket i 8 5 fjärde stycket "'l'illstånd får ej tagas i anspråk" är oklart. 1 VL linnes motsvarande uttryck exempelvis i 4:14 med hänsyftning till den tid varifrån regleringsavgift skall utgå. Därmed avses tiden för företa- gets idrifttagande. Samma uttryck förekommer i ll:3 VLF och torde avse samma tid. dvs. idrifttagandet. Beträffande 85 fjärde stycket anföres emellertid i motiven (s. 341 n) att fastighetsdomstolen skall ange när tillståndet skall tas i anspråk. ”Arbets- och ingångsättningstiden bör börja löpa från denna tidpunkt". Om såär fallet kan inte ”tillståndets ianspråk- tagande" avse företagets idrifttagande. Ett klargörande synes erforder- ligt. — — —
Enligt 15z8 andra stycket 15 VLF skall tillståndsmyndigheten i till- ståndsbeslut om företag för vattnets tillgodogörande ange den produk- tionsförlust eller den förlust av vattenmängd. magasinsvolym eller fallhöjd som tillståndshavaren enligt 10: 12 är skyldig att underkasta sig utan ersätt- ning. Sistnämnda paragraf saknar hänvisning till 15:25 andra stycket 15. ehuru sådan från lagteknisk synpunkt får bedömas erforderlig. — — —
Prop. 1981/82: 130 411
Kollegiet får peka på en oklarhet i 15: 13 VLF. [ första stycket anges att koncessionsnåmnden kan föreskriva ändrade eller nya villkor för tillgodo— seende av allmänna intressen när den tidigare bestämda tiden för ompröv— ning gått till ända eller dessförinnan väsentliga ändringar skett i vattenför— hållandena. I tredje stycket föreskrivs att koncessionsnåmnden i sitt beslut angående omprövning skall bestämma den tid då de ändrade eller nya villkoren skall börja tillämpas samt den tid efter vilkens utgång förnyad omprövning får påkallas. Vid ett första påseende förefaller bestämmelsen omfatta alla nämnda omprövningsmöjlighcter således även den vid väsent— ligt ändrade förhållanden. Enligt utredningen (sid. 190) bör en omprövning på grund av väsentligt ändrade förhållanden dock inte leda till någon ändring av den ordinarie.förutbestämda omprövningstiden. Denna regel bör komma till uttryck i själva lagtexten. Ett tillägg som förtydligar tredje stycket är sålunda erforderligt.
Enligt 15:14 VLF. som motsvarar 2:8 andra stycket VL. får konces- sionsnåmnden meddela ändrade bestämmelser till skydd för fisket. Sådana föreskrifter hör till de frågor som enligt 15z8 tredje stycket VLF kan ha blivit handlagda vid fastighetsdomstolen. Lämplighetsskäl talar för att fastighetsdomstolen i sådana fall också får handlägga frågor angående omprövning av de till skydd för fisket meddelade bestämmelserna.
Fixkeristyralswi: 5 5. Eftersom fiskefrågor oftast kommer att beröras av vattenföretag borde det direkt av lagtexten framgå. att tillståndsmyndighe- ten skall samråda med fiskeristyrclsen.
I detta sammanhang vill styrelsen framhålla även följande. På sid. 336 i betänkandet sägs att enskilda organisationer och sammanslutningar natur- ligtvis bör beredas tillfälle att yttra sig över ansökningen utan att det anges i själva lagen. För fiskets vidkommande torde här beröras Sveriges Fiska- res Riksförbund. Sveriges Fritidsfiskares Riksförbund samt Sveriges Fis- kevattcnägareförbund. Möjligheten för dessa organisationer att göra sig hörda i tillståndsfrågan måste gälla oavsett styrelsens tidigare deklarerade uppfattning. att man inte bör dela upp tillsti-indsgivningen och skaderegle- ringen på skilda organ. De synpunkter dessa intresseorganisationer kan ha i vattenföretagssammanhang måste utgöra en viktig del vid prövningen enligt utredningens grundläggande vidgade planeringsinriktade synsätt. För att tveksamhet inte ska behöva råda härom bör detta framgå av själva lagtexten. — — —
205 som visserligen i första hand är ett fördelningsinstrument mellan olika täkter. kan bli av värde också för liskevården.
Fiske-rim!ein/('nten i Övre norra distriktet: 5 5. I denna paragraf borde klarare uttryckas att fiskerimyndighet alltid skall höras. eftersom man nästan undantagslöst får påverkan på fiske vid vattenföretag. —— — —
145. I paragrafen sägs bl.a. att om meddelade föreskrifter är mindre- lämpliga. kan bestämmelserna ändras. Vissa åtgärder kan i sig vara lämpli- ga. men framsteg inom fiskeriforskningen kan medföra att bättre åtgärder kan föreslås. Även i sådana fall bör omprövning kunna ske. Det är värde- fullt att omprövning kan ske när som helst. Omprövning enligt denna paragraf bör kunna överflyttas till fastighetsdomstolen. vilket bör förenkla förfarandet. Eftersom skadeförebyggande åtgärder skall kunna utdömas provisoriskt ( 18 kap. 34 5) kommer dessa bestämmelser och bestämmelser- . na i förevarande paragraf att delvis gå in i varandra. vilket gör att ompröv- ningen bör kunna ske vid fastighetsdomstol. Fix/(crii/itc'lidwite/i i Nedre IIUI'I'tl distriktet: linligt förslagets l5 kap. 55 skall tillståndsmyndigheten samråda med statliga myndigheter. som har
Prop. 1981/82: 130 412
väsentliga intressen att bevaka frågan. Det torde ej vara möjligt för någon annan myndighet än liskerimyndigheten att avgöra när väsentliga fis- keintressen berörs. Alla prövningsärenden bör därför tillställas fiskerimyn- digheten för yttrande i likhet med vad som nu göres enligt VL l l136.
Fis'kvriin[t'/idenlen i Östra distriktet: IS kap. 6.5 motsvarar den nuvaran- de vattenlagens ll kap. 365. som emellertid ger klart bättre formella förtttsz'ittningz'tr för att fiskeintresset skall kttnna bevakas i alla vattenbygg- nadsmål. Därest den föreslagna förprövningsordningen kommer att för- verkligas. bör den nya vattenlagen innehålla en föreskrift om att tillstånds- myndigheten i alla vattenbyggnadsärenden skall inhämta fiskeristyrelscns yttrande. Det bör inte ankomma på tillståndsmyndigheten att avgöra om ett ansökt företag kan beröra fiskeintresset eller ej. Den bedömningen kan endast göras av fiskeristyrelsen eller liskeriintendent.
Län_vstvrc'lsm i Väster/)uttcns Iiin: 2 .5'. Enligt förslaget skall länsstyrel- sen pröva såväl muddring som uppläggande av muddermassor. Förslaget innebär ett framsteg ijämförelse med nuvarande ordning. Enligt denna prövas muddringen av vattendomstol medan uppläggningen prövas av länsstyrelsen. Prövning av uppläggning avses ske dels med stöd av vatten- lagen. dels enligt miljöskyddslagen. l fråga om utfyllnad av vattenområde skall prövningen ske med stöd av vattenlagen— i övriga fall enligt miljö- skyddslagen. Utredningen säger att syftet med åtgärden skall vara avgö- rande och inte frågan om fyllnadsmassorna är förorenade eller inte. Försla- get torde sannolikt i vissa fall leda till gränsdragningsproblem om syftet med en viss åtgärd. Oavsett detta bör dock lagförslaget innebära avsevärda fördelar genom att prövningen sker hos en myndighet även om det måste ske med stöd av skilda lagstiftningar.
VASO: Angående tillståndsprt'ivn-ing i allmänhet synes bl. a. kttnna kon- stateras att tillåtlighetsfrågan enligt förslaget kommer att beredas och avgöras i administrativ ordning och att målsättningen därvid i större ttt- sträckning än nu blir att finna "rätt" företag bland om möjligt flera alterna- tiv. l)ct torde då få förutsättas att sådanajttdiciella hinder för en allsidig prövning som litis pendens (jfr föreliggande prövning hos regeringen av utbyggnader i Övre Åseleälven) och annat dylikt. t. ex. att fastställelseyr- kandet om tillåtligheten måste vara förknippat med ett fullgörelseyrkande (tillstånd till byggnadsåtgärd). ieke kommer att föreligga. —- —- —
l 5. Enligt förslaget skall regeringens prövning i tillståndsfrågor bibehål- las (kap. l55 l). Erfarenheterna för vattenkraftens del har hittills varit i huvudsak negativa. framför allt såtillvida att endast ett fåtal ansökningar avgjorts. Det framstår som angeläget att tillgodogöra erfarenheter av hur föreliggande riktlinjer för fysisk riksplanering och energipolitik kommer att tillämpas vid tillståndsprövning enligt gällande bestämmelser. Först genom vissheten om hur detta samspel på planeringsområdct skall resultera blir det möjligt att avgöra väsentliga frågor om såväl företagare som mot- stående intressenters ställning inom vattenlagssystemet. — — —
85. Av punkt 3 i första stycket framgår att i tillståndsbeslut skall anges det område. som får tagas ] anspråk för företaget. Det kan emellertid gälla även annat än område. (. ex. dammbyggnad eller annan anläggning. l35. Av sista meningen i lagrtttnmets andra stycket bör framgå att hänsyn skall tagas till tidigare förpliktelser till förmån för även andra omprövningsintressen än det aktuella. Se vidare vad som anförts under avsnitt 5.4.
Prop. 1981/82:130 413
16 kap. Prövning av markavvattningsföretag
Svea hovrätt: l5. Dikning som endast berör egen mark torde liksom hittills knappast bli föremål för prövning. Detsamma gäller företag med flera deltagare. där överenskommelse om delaktigheten träffas. Med hän- syn till att sålunda prövningsförfarandet enligt lf) kap. VLF icke torde komma att utnyttjas vid många. kanske de flesta markavvattningsförctag kan det vara motiverat att i denna paragraf antyda. att markavvattnings- företag lika väl kan komma till stånd utan som med prövning enligt lö kap. Detta kan lämpligen ske på det sättet att förrättningsförfarandet föreskrivs som prövningsform för det fall att tillstånd enligt vattenlagen söks till markavvattningsföretaget.
25. Såvitt hovrätten kan finna innebär ett tillgodoseende av allmänna intressen genom omprövning så gott som undantagslöst höjning av vatten- stånd. inskränkning av invallningar eller andra åtgärder som medför en minskning av den nytta som avsågs med det ursprungliga företaget. En omprövning som medför dessa konsekvenser kan ej hänföras till markav- vattningsföretag enligt den definition som ges i 1 kap. l5 8 p VLF och följaktligen bör omprövningen ej heller handläggas vid förrättning. Skall omprövning av markavvattningsföretag handläggas vid förrättning. måste omprövningen begränsas till att avse sådana förändringar som inte minskar företagets nytta. Omprövning i övrigt är till sin natur att jämställa med sådan omprövning som regleras i l5 kap. l3— 17 55 VLF. En uttrycklig bestämmelse om vem som äger påkalla omprövning ford- ras. Sådan rätt bör tillkomma. förutom kammarkollegiet. varje sakägare samt markavvattningsföretaget som sådant. 3 och 4 55. Dessa bestämmelser fyller knappast någon uppgift. då förrätt- ningsmannen får förutsättas genom egna utredningar införskaffa för för- rättningen nödvändiga fakta. Ansökan till länsstyrelsen skall sålunda en- dast utgöra underlag för förordnandet av förrättningsman och för hand- läggning av denna fråga fordras endast uppgift om företagets karaktär. belägenhet och ungefärliga omfattning. 8 5. Kostnadsregeln i andra stycket kan lämpligen överföras till 25 5. 95. "Tekniska arbeten och värderingar" är ett missvisande ttttryck och bör ersättas med "utredningar". 105. Bestämmelsen om vem som skall anses som en fastighets ägare bör överföras till 24 kap. 115. Det förefaller inkonsekvent att enligt l55 fordra delgivning av kallelse till andra förrättningssammanträdet men ej enligt ll5 kräva del- givning av kallelse till första förrättningssammanträdet. VL:s system utan delgivning har emellertid såvitt hovrätten har sig bekant fungerat tillfreds- ställande. Det kan därför förtjäna övervägas om delgivning över huvud taget erfordras. Möjlighet bör under alla förhållanden införas att i enkla fail underlåta kungörelse. En motsvarighet till IO kap. 755 2 st VL torde fordras. l55. Om en icke kallad sakägare mot förrättningsmannens antagande uteblir. torde detta böra föranleda att nytt sammanträde hålles. Detta bör regleras i lagtexten. l75. "Förrättningsmännen" bör här som annorstädes betecknas "för- rättningsmannen och gode männen". 185. Enligt uttalande av utredningen kan deltagarna. om de är ense. underlåta att utföra företaget inom föreskriven tid. Innebörden av detta uttalande synes vara att en deltagare med hur liten andel som helst och
Prop. 1981/82:130 4l4
utan ställning av sökande kan genomdriva företagets utförande mot övriga deltagares vilja. Detta innebär en radikal förändring av vad som nu anses gälla. nämligen att det ligger i sökandens fria skön att avgöra om företaget skall komma till utförande eller ej. Den nuvarande ordningen medför emellertid vissa olägenheter och det kan finnas skäl att ändra den utan att för den skull gå så långt som utredningen. Hovrätten föreslår en uttrycklig bestämmelse om att i första hand sökanden skall få avgöra om företaget skall utföras. Vill sökanden ej utföra företaget bör övriga deltagare kunna genomdriva företagets utförande efter ett majoritetsbeslut enligt LFS.
205. En närmare reglering torde erfordras till samordning av förrätt- ningsmannens och godemännens samt koncessionsnämndens eller länssty- relsens prövning i en konkurrenssituation. — Bestämmelserna i tredje stycket kan överföras till tillämpningsföreskrifterna. 225. Hovrätten hänvisar till vad som anförts vid 6 kap. 75 rörande innebörden av prövning av överenskommelse enligt VL. Även i detta fall torde vara behövligt att närmare reglera efter vilka principer prövningen skall ske. 25 5. Kostnadsbestämmelserna i 22 kap. l 5 2 och 3 st bör överföras till denna paragraf. — Hovrätten förutsätter att flera sökande solidariskt skall svara för motstående sakägares kostnader vid förrättning. En uttrycklig bestämmelse i ämnet bör upptagas i lagtexten. Hovrätten hänvisar i fråga om uttrycket "nödvändig" kostnad till vad hovrätten anfört vid 22 kap. l 5. 285. Enligt andra stycket kan i företagsbeslutet föreskrivas att ompröv- ning får äga rum efter viss angiven tid. Motiven för stadgandet synes närmast tyda på att en officialprövning åsyftas. Hovrätten ställer sig tvek- sam till om bestämmelsen fyller någon uppgift och om inte de fall som åsyftas kan inordnas i ett enhetligt system enligt ett omarbetat första stycke. Tveksamhet kan uppstå om ansvaret för förrättningskostnaderna vid en omprövningsförrättning. En reglering härav bör göras. — Det kan vidare inte uteslutas att dessa kostnader i vissa fall blir omfattande. Om ompröv- ningsförrättningen inte leder till något resttltat framstår de även som onödi- ga. För att redan på ett tidigt stadium kunna sortera ut omprövningsansök- ningar som rimligen inte kan leda till något. bör man öppna möjlighet för förrättningsmannen att efter en överslagsmässig bedömning avge ett av- slagsbeslut. 29 5. Ansökan till länsstyrelsen om förlängning av arbetstiden bör ktinna göras av såväl företagets styrelse som enskilda deltagare. Eftersom antalet bestämmelser om handläggningen minskats samtidigt som utrymmet för skälighetsbedömningar ökats kommer större krav att ställas på förrättningsmännens kunskaper och skicklighet. Hovrätten delar utredningens förhoppning (s. 177) att det även i framtiden kommer att finnas en välutbildad förrättningsmannakår. Behovet härav blir än mera påtagligt om hovrättens förslag att även bevattningsföretag och företag. gemensamma för markavvattning och avloppsutsläpp. skall handläggas vid förrättning. Behovet av det nuvarande underställningsinstitutet hänger samman med frågan om förrättningsmännens kompetens. Stockholms tingsrätt: l 5. Enligt utredningens förslag skall markavvatt- ningsföretag endast kunna prövas vid förrättning. Då fråga är om fördel- ning av kostnaderna för ett markavvattningsföretag är det också den bästa prövningsformen. Emellertid kan det mycket väl tänkas att olika åtgärder för markavvattning bör vidtas utan att deltagningsskyldighet av annan
Prop. 1981/82:130 415
påkallas. Detta kan särskilt vara fallet med sådana företag som i förslaget kallas årensning eller översvå'imningsskydd. Om åtgärden genomförs i ett större vattendrag (jfr Hällaperektet i Västerdalälven) är det tänkbart att det utförs av stat eller kommun. möjligen gemensamt med kraftindustrin. I sådana fall är det olämpligt att frågan prövas vid förrättning utan prövning— en bör ske på samma sätt som för andra vattenföretag. Däremot bör förrättningsformen bibehållas för mindre markavvattningsföretag. t.ex. dikning. även om fördelning av deltagningskostnaderna inte behöver gö— ras.
3 5. De krav som enligt förslaget ställs på ansökningen överensstämmer visserligen med nuvarande regler i 7 kap. 33 5 VL men är ändå onödigt detaljerade. Sedan en förrättningsman förordnats ankommer det på honom att utreda vilka fastigheter som bör vara med i det begärda företaget och hur detta skall titföras. Ansökningen kan därför begränsas till att innehålla uppgifter om sökanden och honom tillhöriga fastigheter samt om syftet med företaget. I praktiken har det också gått till sa medan VL gällt.
11 5. Enligt paragrafen är kungörelse obligatorisk och den skall även beträffande mindre företag införas i ortstidning. Som vattendomstolen anfört vid 15 kap. 5 5 VL-förslaget medför kungörandelagen (19771654) att kostnaderna för kungörelser kan bli ganska stora. Enligt 12 kap. 1 5 VL- förslaget fordras alltid förrättning om företaget omfattar flera fastigheter och överenskommelse om delaktighet ej träffats. Förrättningen kan därför antas komma att i vissa fall bli av mycket liten omfattning. När det gäller dikningsföretag. särskilt företag som omfattar endast ett fåtal fastigheter. bör möjlighet finnas att kalla berörda fastighetsägare genom kallelse i t. ett. rekommenderat brev i stället för att utfärda ktingörelse. Skyldighet att tillställa kammarkollegiet och andra statliga myndigheter kallelse eller kungörelse bör ej föreligga i sådana fall då allmänna intressen eller eljest intressen som bevakas av statlig myndighet uppenbarligen ej berörs.
Med hänsyn till att förrättningsmän. särskilt för mindre företag av typ skogsdikning. inte med säkerhet kommer att ha någon förrättningsvana. bör i paragrafen viss minsta tid före första sammanträde föreskrivas för utfärdande av kungörelse eller kallelse.
14 5. Avfattningen av paragrafens andra stycke ger läsaren närmast den uppfattningen att nytt sammanträde behövs om stridiga intressen finns mellan sakägarna. Andra stycket är emellertid onödigt och kan med fördel utgå. Det ligger i sakens natur att onödiga sammanträden inte skall hållas och detta framgår dessutom av inledningen till 15 5 som innebär att nytt sammanträde skall hållas endast om det är behövligt.
Växjö tingsrätt: Bestämmelserna om prövning av markavvattningsföre- tag förefaller knappast innebära någon förenkling av syneförrättningsför- farandet.
2 5. Enligt förslagets 6 kap. 1 5 andra stycket kan väghållare åläggas deltaga i markavvattningsföretag. Väghållare bör då också äga rätt att ansöka om sådan förrättning (jfr utredningen s. 267). För undvikande av tveksamhet därom bör detta uttryckligen anges i 2 5.
29 5. Det föreslås att länsstyrelse skall kunna förlänga byggnadstiden. Detta bör ske av domstol.
Statens vägrar/t': Vägverket har förståelse för utredningens åsikt att det i vissa fall kan anses befogat att väghållaren skall ingå i en markavvattnings- samfällighet. För att få klarare fastslaget att också väghållare. under vissa speciella omständigheter. har rätt att begära att få deltaga i en markavvatt- ningssamfällighet. ifrågasättes om inte det tillägget till kap. 16 5 2 kunde
Prop. 1981/82: 130 416
göras att exempelvis i texten införs "Med ägare till fastighet jämställes väghållare".
Luizti;i'iiks'xtj'relxwz: Lantbruksstyrelsen tillstyrker att frågor om mark- avvattning prövas vid förrättning. De föreslagna reglerna har stora likheter med nu gällande. De allra flesta dikningsföretag tillkommer. som nämnts. utan samband med förrättning. En av orsakerna torde vara den tids- och kostnadskrävande process som syneförri'ittningen alltid innebär. Med framgång görs nu frivilliga överenskommelser även i företag av stor tek- nisk och ekonomisk omfattning. l-.n förrättning innebär dock att företagets rättigheter får karaktär av Officialservitut. vilket är en fördel. Man bör därvid söka en förrättningsform som är enkel och som inte hindrar utföran- det av välmotiverade företag. Förslagets regler bör med hänsyn härtill förenklas. Bland annat torde ktingörelseförfarande liksom obligatoriskt sammanträde ofta kunna avvaras. om stridiga intressen inte förekommer mellan sakägarna. Viss vägledning kan i övrigt hämtas från anläggningsla- gens regler om förrättning.
Som förrättninsmän är de av |antbruksnämndernas tjänstemän som syss- lar med frågor om vz'ittenhushållning väl lämpade.
Lunthrilkstiämm/rti i Uppsala län: Ifråga om prövning av markavvatt- ningsföretag har utredningen föreslagit att förrättningsformen bibehålles. vilket också lantbruksnämnden anser vara lämpligt. Emellertid synes en del föreslagna regler för förrättningarnas handläggning vara onödigt om- ständliga. en del något bristfälliga. Sålunda synes kravet på att kungörelse skall införas i Post- och Inrikes Tidningar inte behöva vara obligatoriskt. Förfarandet med delgivning av kallelse till sammanträde enligt allmänna delgivningsbestämmelser. så som föreslagits i 16 kap. 15 5. förefaller vara onödigt omständligt. Det förutsätter för övrigt. såsom framgår av special- motiveringen till förslaget. att förrättningsmi'innen utrustas med befogen- het att begagna postdelgivning. Lantbruksni'imnden föreslår därför att för- slaget om delgivning'enligt allmänna delgivningsbestämmelser slopas och att-i stället bestämmelserna i nuvarande vattenlags 10 kap. 8 och 40 55 om avlämnande på posten av underrättelser till sakägare samt förteckning över avsända underrättelser bibehålles. l lagförslaget säges att kallelse skall "i god tid" före nytt sammanträde delges sakägarna. Lantbruks- nämnden anser att den senaste tidptinkten för såväl kungörelsernas publi— cering i tidning som kallelsernas avlämnande på posten bör preciseras till viss dag. förslagsvis 14 dagar före sammanträdet. för undvikande av fram— tida tvister om vad som i varje särskilt fall kan anses vara "i god tid".
Ifråga om företagsbeslut m.m. enligt 16 kap. i lagförslaget stadgas i 20 5 3 att i beslutet skall anges det område. som får tagas i anspråk för företa- get, Lantbruksnämnden vill tolka denna bestämmelse så. att det beträffan- de angivelsen av området i allmänhet skall räcka med vad som brukar framgå av plan-. profrl- och sektionsritningarna till företaget samt tillhöran— de arbetsbeskrivning och att någon närmare angivelse därutöver inte skall erfordras. eftersom det vid markavvattningsföretag ofta är svårt med hän- syn till jordarternas beskaffenhet m.m. att mera exakt precisera t. ex. htir stor areal. som kommer att tas i anspråk förjordvallar och utplaneradjort'l.
Enligt 21 5 av 16 kap. får för-rättningsmannen. om skada genom upplägg- ning av schaktmassor eller annat därmed jämförbart intrång icke kan förutses med nöjaktig säkerhet, skjuta tipp skaderegleringen i det hänseen- det, intill dess erforderlig erfarenhet av skadans eller inträngets omfattning vunnits. Om beslut om sådant uppskov meddelas. skall enligt lagförslaget. förrättningen fortsätta till dess frågan slutgiltigt avgjorts. Lantbruksnämn-
Prop. 1981/82: 130 _ 417
den anser rent principiellt att en förrättnings handläggning ej bör få dra ut på tiden mer än vad som kan vara absolut nödvändigt i varje särskilt fall. Därför anser nämnden också att en förrättning bör kunna avslutas och ett slutligt företagsbeslut meddelas även om skadornas och ersättningarnas omfattning och storlek ej kan exakt angivas. blott grunderna för skadornas uppskattning och ersättningarnas beräkning kan klart angivas i företags- beslutet. Erforderliga uppmätningar av schaktmassor och arealer m.m. samt uträkning av ersättningsbelopp med ledning av tippmätningarna och i företagsbeslutet angivna grunder bör kunna verkställas efter förrättningens avslutande i anslutning till markavvattningsföretagets utförande. Det i lagförslaget angivna kravet på ställande av säkerhet hos länsstyrelsen för ersättning anser nämnden böra inskränkas till de fall. då särskild anledning därtill kan anses föreligga.
Några bestämmelser motsvarande dem i nuvarande vattenlags 10 kap. 74 5 om förrättningsakts tillhandahållande och förvarandc har icke medta- gits i lagförslaget och ej heller några bestämmelser om redovisning och arkivering av originalexemplaren av förrättningsakterna. Lantbruksnämn- den anser att lagförslaget bör kompletteras i berörda avseenden och före- slår beträffande redovisningen och arkiveringen av originalexemplaren att nuvarande bestämmelser härom bibehållas.
Lantbruksnämnden i Södermanlands län: Exempel på ur jordbrukssyn- punkt viktiga och angelägna förändringar är 2 kapitlets detaljreglering av rätten till vatten. Möjligheterna som öppnas i 16 kapitlet att ompröva äldre syneförrättningar vid ändrade förhållanden är även betydelsefull och kom- mer med säkerhet att underlätta framtida markavvattningsåtgärder inom dessa företag.
Lantbruksniimnde/i i Krcmobergs län: I förslaget har intagits bestämmel- ser som medger omprövning av befintliga markavvattningsföretag. Den frågan har tidigare förts på tal vid många äldre företag och när den nya lagen nu öppnar möjligheter därtill kommer detta säkerligen att betyda ökade arbetsuppgifter för lantbruksnämndernas förrättningsmän. 1 god tid före lagens ikraftträdande bör därför lantbruksnämndernas personalbehov för förrättningsverksamheten utredas.
Lantin-uksnii'mnden i Malmöhus län: Kapitlet innehåller bestämmelser om ett moderniserat förrättningsförfarande för handläggning av markav- vattningsföretag. Reglerna har utformats med fastighetsbildningslagen som mönster men med beaktande av de speciella förutsättningar som gäller markavvattning. I vissa avseenden har reglernas materiella innehåll änd- rats jämfört med gällande vattenlag. '
Kammarkollegiet skall kunna ansöka om förrättning för tillgodoseende av allmänna intressen. Detta kan förväntas få viss tillämpning ifråga om omprövning av äldre företag till förmån för allmänt intresse.
I linje med Iagrevisionens generella inriktning ges det allmänna ökade möjligheter att påverka prövningen av markavvattningsföretag. Detta kommer bl.a. till uttryck i att kungörelse alltid skall tillställas kammarkol- legiet. utökat kungörelseförfarande m. m.
I lagförslaget införes en bestämmelse om möjlighet att ompröva fråga som prövats vid tidigare förrättning. Från förrättningsmannahåll har nöd- vändigheten av sådan lagändring understrukits. Problemet är givetvrs störst i markavvattningsföretag tillkomna enligt äldre lag. I denna del regleras dock frågan på motsvarande sätt genom en övergångsbestäm- melse. där omprövningsmöjligheten görs tillämplig även på sådana företag.
Besvärstiden för talan mot förrättningsmans beslut ändras från 60 dagar
Prop. 1981/82:130 418
till fyra veckor. Härigenom erhålles överensstämmelse med annan mark- politisk lagstiftning.
Lantbruksnämnden bedömer att de föreslagna reglerna för förrättnings- förfarandet bör bidra till en smidigare handläggning av markavvattnings- förrättningarna. Nämnden förutsätter att vissa tillämpningsanvisningar kommer att utfärdas i administrativ ordning.
Lan!bruksnämnden iHaI/ands län-: Utredningen har behandlat ett flertal administrativa frågor som har samband med vattenlagen. Lantbruksnämn- den saknar anledning att närmare gå in på dessa frågor i annan män än där de berör vattnet i jordbruksproduktionen. En- modern vattenlag är ett nödvändigt instrument för att lösa vattenproblemen även på jordbruksom- rådet men frågan om att på bästa sätt åstadkomma en optimal vattenhus- hållning för växtodlingen är i hög grad beroende på vilka administrativa resurser som ställes till förfogande.
Utredningen förutsätter att lanlbruksorganistionen liksom tidigare till- handahåller kompetenta förrättningsmän för handläggning av markavvatt- ningsföretag. Det förutsättes också att länsstyrelsen vid behandling av tillständsärenden för jordbruksbevattning samråder med lantbruksnämn— den. De resurser som lantbruksnämnden kan behöva för att på önskvärt sätt klara av jordbrukets vattenproblem behandlas däremot ej. Sedan det vid fysisk planering klarlagts vilken mark som på sikt skall användas för jordbruksproduktion är det ett angeläget samhällsintresse att vattenhus- hållningsplaner uppgöres för jordbruksmarken så att växtodlingen på ett optimalt sätt kan utnyttja det vatten som kan tilldelas jordbruksproduk- tionen. Sådana planer kan ej göras upp av den enskilde jordbrukaren utan bör lämpligen anförtros en tekniskt utbildad tjänsteman med främst agri- kulturella. men även goda vattenrättsliga kunskaper vid lantbruksnämn- den. som vid behov samråder med företrädare för andra intressen. Rådgiv- ningsverksamhet för att föra ut planerna bland lantbrukarna torde också erfordras. Det är därför angeläget att översyn sker av den vattenhushåll- ningsexpertis som framdeles bör finnas inom lantbruksorganisationen.
Lantbruksnänmden i Skaraborgs län: Nämnden delar utredningens upp- fattning att frågor om markavvattning skall prövas vid förrättning. Förrätt— ningsreglerna bör vara så utformade att handläggningen kan anpassas till behovet i de enskida företagen. Härvid bör sökandens och de motstående intressenas sakrättsliga grunder vara vägledande. Den föreslagna förrätt- ningsformen har mycket stora likheter med nu gällande vattenlag. Av erfarenhet vet man att de allra flesta dikningsföretag idag tillkommer utan samband med syneförrättning. En av orsakerna är den komplicerade tids- och kostnadskrävande process som syneförrättningen alltid innebär. Med framgång göres idag en stor mängd frivilliga överenskommelser mellan dikningsintressenter även i företag av stor teknisk och ekonomisk omfatt- ning. Man kan dock inte bortse från den lilla osäkerhet som ligger däri att frivilliga dikningsöverenskommelser inte är fastighetsrättsligt säkrade för framtiden. Vid förrättning enligt vattenlagen får företagets rättigheter en karaktär av Officialservitut som bör eftersträvas. Därför bör man eftersträ- va en förrättningsform som. utan att vara alltför komplicerad. har goda utsikter att accepteras och vinna spridning bland markavvattningsföreta- gen. '
I modern lagstiftning finns enligt nämndens mening goda exempel på förrättningsformer för samfälligheter (t. ex. i anläggningslagcn) som kunde vara vägledande också för markavvattningsförrättningar. Enligt nämndens mening bör reglerna i 16 kap. kunna förenklas utan att allmän och enskild rättssäkerhet behöver eftersättas.
Prop. 1981/82: 130 419
Härutöver önskar nämnden kommentera följande paragrafer i 16 kap. Förordnande av förrättningsman (5 &) skulle utan olägenhet kunna över— föras till lantbruksnämnden som tveklöst är den myndighet som har störst sakkunskap i dessa frågor.
Enligt 13 & skall kammarkollegium tillgodose allmänna intressen. Nämn— den menar att länsstyrelsen med sitt planeringsansvar och sin lokalkännnc— dom. är mer lämpad än kammarkollegiet att svara för dessa allmänna intressen.
Vattenlagen (eller snarare Lagen om införande av nya vattenlagen) bör utformas så att omprövningsrätten enligt 28 & även får gälla äldre företag tillkomna efter nuvarande vattenlag och efter 1879 års dikningslag.
Lantbruksnämnden i Örebro län: 32 &. Besvärstiden föreslås avkortad till fyra veckor mot nu gällande 60 dagar. Föreslagen besvärstid bedömes alltför kort. Större förrättningar där ett omfattande ritnings- och längdma- terial skall redovisas kräver förhållandevis stor del av "besvärstiden". Risk föreligger att materialet inte kommer att finnas tillgängligt hos aktför- varare i så god tid att klaganden beredes erforderligt rådrum för besvärs- framställningen. Besvärstiden bör förlängas till minst sex veckor.
Lanlbrnksnämndwi i Göt-'Ie/mrgs län: Vattenlagsutredningen utgår från att det även fortsättningsvis kommer att finnas en förrättningsmannakår med erforderliga kunskaper och rutin (s. 177). Lantbruksnämnden kan dela denna uppfattning endast under den förutsättningen. att det snarast vid- tages åtgärder för att tillgodose behovet av rekrytering av denna personal. Nämnden erinrar om att förutom de nya arbetsuppgifter. den nya vattenla- gen medför 1982. har den nyligen införda lagen om vattenförbund ställt lantbruksorganisationen inför mycket omfattande och aktuella förrätt- ningsåtgärder.
Sedan omkring år 1960 har förrättningsmannakåren av olika skäl mins- kat mycket starkt. Om tekniska medarbetare utan formell kompetens medräknas. kan minskningen anges till 60 a 70 %. Förrättningar enligt den nuvarande vattenlagen handläggs av lantbruksingenjörer. agronomer och ingenjörer. För närvarande finns 4 lantbruksingenjörer (Uppsala. Malmö. Vänersborg och Örebro). vilka av lantbruksstyrelsen kan fördelas som förrättningsmän för större företag inom olika delar av landet. Ett mindre antal personer med motsvarande utbildning finns vid en del privata kon- sultfirmor. Flertalet förrättningar och andra vattenärenden handläggs av agronomer och ingenjörer. placerade på resp. lantbruksnämnder. För att av länsstyrelsen kunna förordnas som förrättningsman fordras på visst sätt _ förvärvad formell kompetens.
Tillgången på förrättningsmän för markavvattningsföretag torde inom lantbruksorganisationen f. n. vara ca 10 agronomer och ca 30 ingenjörer. Dessa handlägger även andra vattenfrågor än förrättningar. För bedöm- ning av tillgången på personal med hydroteknisk utbildning och erfarenhet inom lantbruksorganisationen. när den nya vattenlagen avses träda i kraft. är åldersfördelningen inom kåren av betydelse. En viss uppfattning härav ger riksdagsrevisorernas granskningsrapport (2/1974). som avser läget är 1974. Det fanns då bland dikningstjänstemännen 12 agronomer och 39 ingenjörer. Enligt rapporten skulle intill den 1 juli 1977 ha avgått med pension 4 agronomer och 11 ingenjörer. Av dessa tjänster torde ett mindre antal ha återbesatts. Medianåldern för ingenjörerna var då ( 1974) 54 år och endast 10 av dessa hade mer än 12 år kvar till pensionsåldern. För agrono- merna är äldersfördelningen gynnsammare. då alla är under 40 år.
Om utredningens intentioner skall kunna förverkligas. finner nämnden
Prop. 1981/82:130 420
nödvändigt att åtgärder snarast vidtages för nyrekrytering av förrättnings- mannakåren. Därigenom blir det möjligt att avlasta enklare vattenärenden från de erfarna förrättningsmännen. Dessa kan då ägna mera tid åt mera komplicerade ärenden. Förrättningar för att bilda vattenförbund enligt den nya lagstiftningen torde vara mycket aktuella för många vattendrag.
Lunrhruksnämnden i Norrlmrtwis liin: I 15 & behandlas bl.a. regler om förri'tttningarnas handläggning. Lantbruksnämnden anser att förrättnings- formen enligt lagförslaget bibehålls. Vad beträffar handläggning av förrätt- ningarna synes en del regler vara onödigt omständliga. varför nämnden föreslår att nuvarande vattenlags 10 kap. 8 och 40 åå om avlämnande på posten av underrättelser till sakägare samt förteckning över avsända un- derrättelser bibehålls. Vidare anser nämnden att såväl kungörelsernas publicering i tidning såsom kallelsernas avlämnande på posten bör preci- seras till 14 dagar före sammanträdet. '
Ski;yxsrvra/swz.' Utredningen har ansett att dikningsföretag så långt som möjligt bör bildas vid förrättning. Såsom kortfattat beskrivits ovan bildas huvuddelen av företagen f.n. genom frivilliga överenskommelser. vilket skogsstyrelsen bedömer bli möjligt även efter nya lagens ikraftträdande.
Skogsvårdsstyrelsen i AC län har i sitt yttrande anfört synpunkter på prövningsförfarandet. Skogsstyrelsen vill för sin del instämma i huvudde- len av vad skogsvårdsstyrelsen anfört och därutöver ytterligare utveckla några av punkterna.
[ 3—4åä anges hur ansökan skall vara beskaffad. Här ställs större krav än vad som rimligen kan erfordras för länsstyrelsens avgörande om förord- nande om förrättning avseende skogsdikningsföretag. Skogsstyrelsen före- slår att det i administrativ ordning av länsstyrelse och skogsvärdsstyrelse utarbetas lämpligt tillvägagångssätt så att ansökan om förrättning. plan- läggning och statsbidrag samordnas. Ansökan kan därvid inges till skogs- vårdsstyrelsen som med förslag till förrz'ittningsman sänder den vidare till länsstyrelsen.
Beträffande de kompetenskrav som kan anses nödvändiga när det gäller förrättningsnmn vid skogsdikningsföretag vill skogsstyrelsen understryka vad några skogsvärdsstyrelscr anfört nämligen att stor vikt bör fästas vid praktisk erfarenhet och dokumenterad spccialulbildning inom området. Skogsstyrelsen kommer att erbjuda skoglig personal vidareutbildning för fullgörande av arbetsuppgifter sc-m förrättningsmän vid dikningsförrz'itt- ningar.
Enligt 9 så åligger det förrättningsmannen att utreda förutsättningarna för företaget och att vid behov samråda med de myndigheter som berörs av åtgärden. Skogsstyrelsen anser att till sådan myndighet skall höra skogs- vårdsstyrelserna. Om förrättningsman kommer att utses bland tjänstemän vid SVS är samrädet automatiskt garanterat. Om detta inte alltid blir fallet har skogsvårdsstyrclscrna att bevaka framför allt bidragsfrågan och even- tuellt samordning med inneliggande ansökningar hos styrelserna om plan- läggning. Skogsvårdsstyrelserna har som regel också ett omfattande skog- ligt och fastighetstekniskt underlagsmaterial till förfogande.
Skogsstyrelsen linner att tre olika förfaringssätt kan bli tillämpliga vid skogsdikningsföretag om utredningens förslag till ny vattenlag genomförs.
[. Förrättning såsom utredningen förordar. eventuellt med gode män.
2. Förrättning där överenskommelse mellan sakägarna ligger till grund för företagsbeslutet. Tillämpningen av alternativet förutsätter att överens- kommelsen inte skadar allmänna intressen eller tredje man (16:22).
3. Frivillig överenskommelse. Alternativet tillämpas i fall där utredning
Prop. 1981/82: 130 421
styrker att framför allt naturvårdens intressen och fisket inte skadas. Hänsyn skall även tas till enskilda intressen exempelvis genom offentlig- görande av företaget i ortspress.
Skogsstyrelsen bedömer att alternativen 2 och 3 blir de dominerande formerna för genomförande av dikningsföretag. I takt med att ökad klarhet vinns beträffande de värden våtmarkerna har från olika synpunkter torde därmed också ett relativt fritt val mellan ovan nämnda alternativ vara möjligt.
Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län: 1 &. Paragrafen anger att mark- avvattning som regel prövas vid förrättning och att länsstyrelsen förordnar om förrättning. Utredningen har uppenbarligen härvid känt sig banden till Utredningsdirektiven där något alternativ till förrättningsförfarandet inte antyds. Utredningen har dock inte uteslutit andra lösningar vilket framgår på sid 170: "Det skulle kanske vara möjligt att för helt okomplicerade fall anordna ett förenklat ansöknings- och registreringsförfarande". Skogs- vårdsstyrelsen får därför föreslå att dessa frågor utreds ytterligare. Syn- punkter har tidigare redovisats i anslutning till 6 kap 7 s.
2 s. [ förslag till lagtexten står: "Ansökan om förrättning göres av ägare till fastighet som vill deltaga i företaget". Skogsvårdsstyrelsen anser att styrelsen bör ha initiativrätt i de fall markavvattning bedöms erforderlig enligt 14 eller 16 & skogsvårdslagen.
3 &. Paragrafen behandlar ansökan om förrättning och vilka uppgifter den bör innehålla. Enligt skogsvårdsstyrelsens förmenande ttppställes här- vid orimliga krav på enskilda markägare. Då markägarna inkommer till skogsvårdsstyrelsen med ansökan om planläggning och bidrag är diknings- traktens yttergränser ytterst diffusa. Först sedan planläggningen genom- förts kan företagets omfattning överblickas och kostnaderna fördelas mel- lan intressenterna. Att då markägarna skrivit under en ansökan till skogs- vårdsstyrelsen och skrivit under en överenskommelse om kostnadsför- delning kräva att de även skriver under en ansökan om förrättning ter sig byråkratiskt. Skogsvårdsstyrelsen skulle i dessa fall föreslå att styrelsen anmäler att förrättningsman bör utses. _
4 &. Paragrafen ger regler om påföljd av underlåtenhet av sökande att avhjälpa brister i ansökningshandlingarna. Skogsvårdsstyrelsen anser att paragrafen bör handhas med omdöme. Det får inte ställas så stora krav på en ansökan att markägare mäste anlita expertis för ansökningsförfarandet.
5 5. I paragrafen anges att länsstyrelsen. som fallet är nu vid syneförrätt- ningar. skall utse lämplig förrättningsman. Skogsvårdsstyrelsen anser att bestämmelser om kompetenskrav m. m. kan meddelats i administrativ ord- ning. Styrelsen skulle dock se en uppmjukning så att förutom personer med formella. utbildningsmässiga meriter även förrättningsmän med prak- tisk erfarenhet kan utses. Måhända skulle skogsvårdsstyrelsen ha nomine- ringsrätt för skogsdikningsföretag.
6 5. Skogsvårdsstyrelsen biträder tanken att gode män kan medverka vid förrättningen i de fall det bedöms erforderligt. Då förrättningskostna- den i dessa fall blir hög torde gode män utses endast undantagsvis.
7 5. l paragrafen hänvisas till FBL 4 kap. där det bl.a. uppställs kompe- tenskravet att gode männen i dessa fall skall ha kunnighet ijordbruks- eller skogsbruksfrågor. Skogsvårdsstyrelsen biträder denna uppfattning.
8 ä. 1 paragrafen anges att förrättningsmannen får anlita biträde av sakkunnig. Detta kan t. ex. vara fallet då dikesföretag även kan aktualisera vissa vägproblem.
9 &. I specialmotivering till vattenlagsförslaget anges att då plan och
Prop. 1981/82: 130 422
teknisk projektering ägt rum före förrättningen kommer förrättningsman- nens arbete att inriktas på tillåtlighetsprövning med avseende på allmänna intressen. Skogsvårdsstyrelsen finner att denna ordning överenstämmer med nuvarande praxis. Då företagets omfattning. förslag till andelstal m.m. presenteras för markägarna har skogsvårdsstyrelsen redan haft sam- råd med länsstyrelsen. vägverket m.fl. Slutresultatet presenteras även nu i en akt. Den stora skillnaden är att: skogsvårdsstyrelsen internt utsett för- rättningsman — ej länsstyrelsen.
10 .fi. Paragrafen innehåller bestämmelser om att förrättningsmannen skall utreda vilka sakägare som berörs. Skogsvårdsstyrelsen vill i detta fall. även om det delvis ligger utanför utredningens direktiv. påpeka svårig- heten med de flerägda fastigheterna. Vid fastställelse av dikningsföretagets yttergränser används vanligen ekonomisk karta. Med denna som grund tas ägare fram från bl.a. fastighetstaxeringslängderna. För aktuella adresser kontaktas lokala skattemyndigheten i resp. kommun eller inskrivningsdo— maren vid tingsrätterna. I de fall sterbhus är ägare är upprättandet av sakägarlängd ett mycket tidsödande arbete och det är mycket svårt att få fram en aktuell adressförteckning. Skogsvårdsstyrelsen skulle därför vilja föreslå att antingen ett centralt fastighetsägareregister upprättas eller att sterbhus inom t. ex. 3 månader skall utse befullmäktigat ombud.
[ paragrafens andra stycke anges att om fastigheten byter ägare under förrättningen får den nye ägaren icke rubba vad den förre ägaren medgivit eller godkänt. Skogsvårdsstyrelsen finner det värdefullt att detta fastslås i lagtexten. Om ändringar skulle medges skulle det kunna medföra avse- värda fördyringar för övriga deltagande i företaget i form av ändrad teknisk projektering. minskat båtnadsområde eller förlängd förrättning.
11 &. Paragrafen innehåller bestämmelser om kungörelse och aktförva- rare. Kungörelsen skall införas i Post— och lnrikes Tidningar (större före- tag) och i ortstidning samt tillställas kammarkollegiet och andra berörda statliga myndigheter. berörd kommun samt kända sakägare. Av det ovan sagda framgår att förrättningsförfarandet blir tungt och osmidigt och svårt att inpassa i övrig planläggning. Mot bakgrund av att de allmänna intres- sena bör beaktas motsätter sig inte styrelsen detta förfarande för större företag medan något förenklat föe-"farande bör kunna tänkas för smärre företag och företag med en delägare. Skogsstyrelsen bör få i uppdrag att utarbeta mer detaljerade föreskrifter.
Beträffande systemet med aktförvarare anser styrelsen i likhet med utredningen att bestämmelserna bör finnas kvar. Styrelsen vill dock under- stryka det värdefulla i att aktförvararen efter företagets slutförande bör finnas i närheten av dikningsobjektet. Detta aktexemplar kommer ofta till användning vid akuta situationer. vid utförandekontroll. översvämning e. d. Det är då olämpligt om akten förvaras på annan ort — även om detta kan vara "för sakägarna välbelägen plats".
12 &. Paragrafen föreskriver att en fastighetsägare är skyldig att tala om för förrättningsmannen för honom känd innehavare av servitut. Skogs- vårdsstyrelsen finner paragrafen värdefull om t. ex. skogsdikning berör ett område där någon annan än markägaren har sin vattentäkt. Vattenförhål- landen i brunnen kan eljest ändras eller ledning grävas av.
13 &. Genom paragrafen erhåller kammarkollegiet rätt och skyldighet att. när det behövs. föra talan för allmänna intressen vid förrättningen. Kommunen får samma rätt för kommunala intressen. Styrelsen anser att någon ökning av kommunernas beslutanderätt inte får ske på detta område utan att kommunerna endast bör yttra sig om t.ex. byggnadsplaner påver-
Prop. 1981/82:130 ' 423
kas. Det är skogsvårds'styrclsens förhoppning att ärendenas avgörande härigenom inte i onödan fördröjs.
14 ä. I denna paragraf fastslås att sammanträde med sakägarna skall hållas och att det räcker med ett sammanträde om sakägarna är sams. "och hänsyn till allmänt intresse ej påkallar att ytterligare sammanträde likväl hålles". Sammanträdet skall även vara offentligt. vilket innebär att pres- sen kan bevaka utomståendes intressen. Styrelsen finner den föreslagna lagtexten väl utformad för att tillgodose såväl sakägares som allmänhetens intressen.
15 ä. I denna paragraf fastslås än en gång att för det första obligatoriska sammanträdet är kungörelseförfarandet säkrast. Vid därpå följande sam- manträden ges betydligt större frihet vid delgivningen. Även om det ej framgår av specialmotiveringen anser skogsvårdsstyrelsen det vara till fyllest i vissa fall med enbart tillkännagivande vid första sammanträdet om nytt sammanträdesdatum eller kallelse per telefon.
16 s. Skogsvårdsstyrelsen har ingenting att erinra då paragrafen endast innehåller bestämmelser om att förrättningsmannen bör lämna fullödig information till sakägarna. motivera beslut och meddela beslut —— även till ej närvarande.
17 &. Paragrafen innebär att förrättningsman med biträde får tillträde till mark när det behövs även mot markägarens vilja. Skogsvårdsstyrelsen föreslår att förrättning kan anses påbörjad så snart ansökan diaricförts hos styrelsen. Skogsvårdsstyrelsen får härefter möjlighet att utföra översiktlig planläggning. göra markval och vattenmängdsberäkningar och genomföra . teknisk projektering etc. innan den egentliga förrättningen äger rum.
18 s. I denna paragraf behandlas de fall där sökanden hos förrättnings- mannen återkallar sin ansökan. [ tredje stycketjämställes som regel sökan- dens uteblivande från första sammanträdet med återkallelse. Skogsvårds- styrelsen anser att denna "ordningsregel" bör tillämpas med måtta. Vanli- gen uteblir flera sakägare från sammanträde tttan att ange giltiga skäl eller lämna fullmakt. Å andra sidan kommer vanligen de intresserade till sam- manträdet och risken är därför sannolikt inte så stor att en ansökan återkallas av misstag.
19 så. I paragrafen anges att förrättningen bör avbrytas om det föreligger hinder mot företaget. Det kan t. ex. visa sig att uppslutningen kring företa- get inte är tillfyllest eller att företaget visar negativ båtnad. Skogsvårds- styrelsen vill påpeka att förrättningar bör avbrytas skyndsamt. så inte sakägare vållas onödiga kostnader. I likhet med utredningen anser skogs- vårdsstyrelsen att förrättningsmannens rådgivande uppgifter är mycket viktiga och att han i positiv anda skall jämka sökandes förslag så de bedöms bli tillåtliga.
20 5. Denna paragraf om företagsbeslut har delvis utformats efter före- bild av 24 & AL. Beträffande skogsdikesföretag anser skogsvårdsstyrelsen att beslut även bör innehålla uppgift om underhållsskyldighet (ny pkt 12). Ett företagsbeslut kan endast omprövas i vissa fall då det framkommer väsentligt nya uppgifter om t. ex. kostnader. ägande eller fastigheter. Skogsvårdsstyrelsen anser att lagen härvid är smidig att använda.
21 %. Genom denna paragrafges en möjlighet att reglera vissa skador vid en senare tidpunkt än vid företagsbeslut. Styrelsen finner detta praktiskt t.ex. då ett myrområde används som slambädd under några år efter ny- dikning. men därefter bör dikas upp. Det kan i dessa fall vara svårt att förutse kostnaderna för dikning i etapp 2. Kostnadsfördelningen kan dock vara fastställd i förväg.
Prop. 1981/82:130 424
22 s”. Paragrafen ger förrättningsmannen rätt att godta överenskom- melser som markägarna träffat och lägga dem till grund för företagsbeslut. Skogsvårdsstyrelscn finner denna möjlighet smidig och betydelsefull. kan- ske då någon är ovillig att delta i vissa kostnader.
23 s. Paragrafen medger att företagsbeslut antingen kan meddelas vid sammanträde eller också hållas tillgängligt på tid och plats som meddelats sakägare och övriga berörda. I det senare fallet kan beslutet vara tillgäng- ligt på skogsvårdsstyrelsens kansli eller hos dikningssamfällighetens ordfö- rande.
24 å. Styrelsen har inget att erinra mot att ersättning utgår efter lant- bruksnämndstaxan. Även skogsstyrelsens normaltaxor borde kunna an- vändas.
25 5. I paragrafen omtalas vilka kostnader som utgörs av förrättnings- kostnader. Planläggningen och den tekniska projekteringen av diknings- företaget synes härvid ligga utanför. Kostnaderna fördelas enligt samma grund som kostnaderna för själva företaget. Vissa skäl talar för samord- ning av debitering om skogsvi'irdsstyrelsen handlägger förrättningen.
26 så. I fråga om protokoll och al-Ltbildning får skogsvårdsstyrelsen före- slå att skogsstyrelsen får utarbeta normer.
27 &. Paragrafen ger möjlighet till inlösen av viss fastighetsdel. Samma regler gäller här som vid annan fastighetsbildning. Paragrafen torde knap- past komma till användning vid skogsdikning.
28 s. I denna paragraf ges möjlighet till omprövning av andelstal. Skogs- vårdsstyrelsen finner detta värdefullt. då det ibland vid förrättningsskedet kan vara svårt att förutse. t.ex. naturhinder. Längre fram kan det även göras en bedömning att endast vissa diken behöver underhållas medan andra kan försummas.
29 &. I denna paragraf ges bestämmelser om företaget inte utföres inom föreskriven arbetstid. Om inte förlängning begärs förfaller företagsbeslu- tet. Arbetstiden bör således få variera med företagens storlek och karak- tär.
Fiskeri.vt_vrel.ven: Styrelsen har under kap. 6 uttalat. att det från fiskevår— dande synpunkt är viktigt att dessa företag faller in under den nya lagen. För att reglerna ska få avsedd verkan måste dock fiskefrågorna tillmätas tillbörlig vikt. I anslutning till 9 och 11 ås vill styrelsen därför understryka att styrelsen alltid lämnas tillfälle till samråd bl.a. för att vid behov kunna föreslå sakkunnig enligt 8 &.
Fixkeriintendenten [ Östra distriktet: När det gäller markavvattnings- företag lägger de föreslagna paragraferna på förrättningsmannen att avgöra huruvida bl.a. fiskeintresse kan komma att beröras och i så fall tillställa fiskeristyrclsen kungörelsen. Jag vill för min del föreslå den ändringen. att kungörelser i samtliga markavvattningsärenden av förrättningsmannen skall sändas till fiskeristyrelsen. En sådan handläggningsrutin ger styrelsen möjlighet att bedöma om det med hänsyn till fiskeintresset finns skäl att gå in i ärendet.
Över/mttmiitarmyndigheten i Sötfermmtlumls län: Enligt förslaget skall fråga om markavvattning prövas vid förrättning. vartill förordnande utfär- das av länsstyrelsen. I samband med förordnandet skall länsstyrelsen utse lämplig förrättningsman. Utredningen har inte redovisat vilka formella krav som bör ställas på sådan förrättningsmans kompetens och anser att närmare bestämmelser härom hör meddelas i administrativ ordning. Ut- redningen utgår från att lämpliga förrättningsmän skall finnas att tillgå bland tjänstemän hos lantbruksnämnderna. skogsadministrationen och vis- sa konsultföretag.
Prop. 1981/82: 130 425
Överlantmätarmyndigheten (ÖLM) anser att en förrättning för prövning av markavvattningsföretag kommer att bestå av två delar. Den ena delen avser utarbetande av erforderlig plan och ombesörjandet av behövliga tekniska arbeten och värderingar. Den andra delen avser de åtgärder som gäller sammanträde med sakägare och därvid aktualiserade fastighetsrätts- liga beslut. Utredningen synes ha lagt den största vikten vid den tekniska delen. ÖLM anser däremot att den senare delen bör ges företräde när det gäller att bedöma förrättningsmannens lämplighet och att därför dennes förrättningserfarenhet och kunskaper på det fastighetsrättsliga omrädet bör tillmätas särskilt stor vikt. Med hänsyn härtill bör det vara naturligt att fastighetsbildningsmyndigheten handlägger förrättningar för prövning av markavvattningsföretag. Behovet av teknisk sakkunskap kan tillgodoses genom att sakkunnigt biträde anlitas vid förrättningen (l6 kap. 8 s).
Med anledning av vad sålunda anförts anser ÖLM att förrättning för prövning av markavvattningsföretag normalt bör handläggas av fastighets- bildningsmyndighet (jfr 4 s' anläggningslagcn).
Över/amma"tarmyndighetm i Kronobergs län: I betänkandet har förut- satts. att samma specialister. tex inom lantbruksnämnden. som gör förrätt- ningar enligt nuvarande vattenlag skall vara förrättningsmän även enligt den nya lagen. Men det kan ifrågasättas. om det inte är problem med fastighetssamverkan. som här väger tyngst och om då inte fastighetsbild- ningsmyndigheten /FBM/. främst lantmäteriets specialenheter för jord- och skogsbruksärenden. skulle vara den lämpligaste förrättningsmyndig- heten. FBM harju i sin verksamhet enligt FBL. AL. LFS och andra lagar "stor erfarenhet av fastighetssamverkan. Eftersom dessa lagars regelsystem i stor utsträckning kommer att tillämpas enligt VL-förslaget. är det natur- ligt att i stor utsträckning också anlita FBM som förrättningsmyndighet. Tillgång till särskild fackkunskap har FBM — liksom vid förrättningar enligt FBL och AL —— genom möjligheten att anlita sakkunniga och gode män samt samråda med andra myndigheter t ex med länsstyrelsen.
Då FBM förordnas till förrättningsman för markavvattningsfrågor bör den nya vattenlagen innehålla bestämmelser om gemensam handläggning med förrättning enligt FBL.
Overlantmätarmyndiglwten i Kristianstads län. Enligt förslaget skall fragor om markavvattning prövas vid törrättning. Regeringen kan förbe— hålla sig prövningen av företag av större omfattning. Att prövningen av denna typ av ärenden skall ske vid förrättning är lämpligt. Sådana företag berör som regel flera fastigheter. Innan ett avgörande kan ske krävs utredningar. kontakter med sakägarna i form av sammanträden mm och samråd med myndigheter som berörs (bla länsstyrelsen). vilket lämpligast sker inom ramen för en förrättning. De föreslagna förrättningsreglerna byggeri stor utsträckning på FBL:s och AL:s regler. Bestämmelserna om handläggning m m bör emellertid kunna förenklas genom direkt hänvisning till motsvarande regler i FBL och därefter kompletteras i den mån speciella regler erfordras.
Över/antmätarmyndiglwren [ [Malmöhus län: Vattenlagsutredningen fö— reslår att prövning av markavvattningsföretag skall handläggas vid för— rättning. Länsstyrelsen har att förordna om förrättning samt att utse lämp— lig förrättningsman. Denne har att pröva både tillstånds- och ersättnings— fragor Överlantmätarmy ndigheten anser i likhet med utredningen att för— rättningsformen utgör ett effektivt och smidigt instrument att handlägga dessa frågor. Förrättningsreglerna i anläggningslagcn (AL). som i sin tur återgår i allt väsentligt på fastighetsbildningslagens förrättningsregler. har
Prop. 1981/82: 130 426
stått som förebild också för förrättningsinstitutet i nya vattenlagsförslaget. Även de materiella reglerna om tillstånd. delaktighet m m har stora likheter med motsvarande regler i AL. Då sålunda förrättningar rörande markav- vattningsföretag både i fråga om materiell prövning och formell handlägg- ning i hög grad påminner om förrättningar enligt AL talar starka skäl för att båda förrättningstyperna handläggs av samma förrättningsorganisation. Därvid bör i första hand den statliga lantmäteriorganisationen komma ifråga. Om så skulle bli fallet bör förrättningarna uppdragas å lantmäteriets specialcnheter för jord- och skogsbruksfrågor med länen som verksam- hetsomrädc.
Överlantmätarmyndigheten [ Skaraborgs län: Lagen föreslås bli tillämp— lig på olika anläggningar eller åtgärder i vatten benämnda vattenföretag. Dessa har stora likheter med de anläggningar som regleras i anläggningsla- gen. I bägge lagarna är det ofta fråga om samma slag av anläggningar ex bro. brygga. grundvattentäkt. vatten- och avloppsledning genom vatten- område. bro eller bank som hör till enskild väg. I anläggningslagcn liksom ofta i vattenlagen rör det sig om en krets fastigheter som bildar en samfäl- lighet för byggande och drift av en eller flera anläggningar (vattenföretag) varvid kostnaderna fördelas efter åsatta andelstal. Samfällighetsförvalt- ningslagen skall enligt förslaget bli tillämplig även på vattenföretag enligt VL.
I Utredningsdirektiven — tilläggsdirektiven l972-|2-08 -— har uttalats att det är synnerligen angeläget att det sker en samordning av lagstiftningen vad gäller torrläggningsföretag. andra anläggningsföretag och fastighets- bildningsåtgärder och att man därvid skulle utgå från föreskrifterna i am- läggningslagen. Det var enligt Utredningsdirektiven angeläget att man på ett enkelt och smidigt sätt kunde samordna prövningen av olika anlägg- nings- och fastighetsbildningsfrågor. Utredningen skulle också enligt till- läggsdirektiven ta ställning till var ':orrläggningsbestämmelserna lämpligen borde placeras — i anläggningslagcn eller i vattenlagen. Utredningen har utan närmare motivering valt att ta in bestämmelserna i vattenlagen. Det är emellertid ej alldeles klart. att dessa skall ingå i vattenlagen. utan det kan vara lika motiverat att ta in bestämmelserna i anläggningslagen. I vart fall borde en vägning av för- och nackdelarna med de bägge alternativen ha gjorts och det klart motiverats varför man valt ett visst alternativ. Att markavvattningsföretag skiljer sig från vattenföretag i övrigt visas genom den särbehandling de fått i vattenlagsförslaget. Frågan var markavvatt- ningsreglerna skall placeras synes böra utredas närmare under lagstiftningsarbetet.
Förrättningarna enligt AL och LL berör ofta anläggningar som enligt l'.l i föreslagen lag utgör vattenföretag. Det kan t. ex. röra sig om en småbåts- brygga för en grupp fritidsfastigheter. bro hörande till enskild väg eller va- ledning genom ett vattenområde. Det har i 12 kap föreslagen lag givits möjlighet att utföra vattenföretag utan tillstånd om "det är uppenbart att varken allmänt eller enskilt intresse skadas genom företagets inverkan på vattenförhållandena". Det är i utredningen föga belyst vad uttrycket "in- verkan på vattenförhållandena" innebär. Genom att i de flesta vattendrag lisket är samfällt kommer i allmänhet varje gemensamhetsanläggning i vatten att påverka förutom vattenrättsägare även en stor grupp fiskerätts- ägare. Den föreslagna lagen innehåller ej någon bestämmelse eller uttalan- de om hur "bagatellskador" skall bedömas. En tillämpning" av bestämmel- serna efter ordalagen innebär att ett stort antal ärenden med försumbara skador måste prövas.
Prop. 1981/82: 130 427
Om ett företag är tillståndspliktig enligt VL eller om det är tveksamt om företaget får utföras utan tillstånd. borde det vara möjligt att inom förrätt- ningens ram dels genom normalt samrådsft'irfarande klarlägga om vatten- företaget behöver tillståndsprövas eller ej. dels om vattenlagsprövning erfordras låta tillståndsmyndigheten föreskriva att vissa beslut träffas inom AL- och LL-förrättning för att därmed slippa föra ärendet till vattendom- stol. Därmed skulle det kunna skapas förutsättningar för att på ett enkelt och smidigt sätt samordna prövningen av olika frågor enligt AL och I_.L med vattenlagen. Utredningen har icke beaktat eller i vart fall ej belyst dessa samordningsproblem i nu föreliggande förslag till vattenlag.
Samordning av vattenlagstiftningen med bl. a. bestämmelserna i AL skulle enligt tilläggsdirektiven vad gäller markavvattningsföretag avse så- väl förfarandebestämmelserna som de materiella villkoren och utredningen skulle därvid utgå från AL.
De materiella villkoren för bildande av vattenföretag har utformats i 3 kap vattenlagsförslaget. Bestämmelserna avviker i betydande grad från motsvarande villkor i AL:s 5-l l åå. Man bör i VL-förslaget på samma sätt som i AL uppdela 3kap i villkor av enskilt intresse och villkor av allmänt intresse och i större grad ansluta lagtexten till AL.
Utredningen har i de fall då företag strider mot plan eller bestämmelser pekat på de möjligheter att liksom hittills meddela villkorade tillstånd. Detta innebär dock att tillstånden blir giltiga först då ändring av planen eller bestämmelserna fastställts. Det bör med hänsyn till tidsutdräkt och ' kostnader för en planändring vara möjligt för länsstyrelse eller byggnads- nämnd att på samma sätt som tillämpas i AL. FBL och BL medge undan- tag från plan eller bestämmelser om särskilda skäl föreligger.
Det förutsätts i förslaget att endast fastighet skall kunna delta i ett företag. I likhet med vad som nu gäller i AL bör med fastighet också jämställas byggnad på ofri grund. sämjelott. inskriven tomträtt och i vissa fall brukningsenhet.
En typ av företag som fått stor betydelse är yt- eller grundvattentäkt för jordbruksbevattning. Jämlikt 15 kap 25 7 är länsstyrelsen tillståndsmyn- dighet för sådana företag. Med hänsyn till att behovet-av bevattning är knutet till särskilda fastigheter eller brukningsenheter kan det vara lämpligt att för sådana företag tillämpa AL och SFL.
Det är ej i lagtexten eller i motiven utklarat hur beräkning och utbetal- ning av ersättningar för tillstånd enligt vattenlagen skall samordnas med motsvarande frågor enligt AL. LL och FBL för anläggningar och företag som prövas samtidigt enligt VL och någon av AL. LL eller FBL. En strävan bör vara att det totala ersättningsbeloppet beräknas vid ett och samma tillfälle och att utbetalning av hela beloppet sker samtidigt. Motsva- rande samordningsproblem kan uppkomma för vattenföretag då omgi- vande mark blir föremål för reservatstöreskrifter och ersättning enligt naturvårdslagen.
Med hänsyn till vad som ovan anförts anser överlanttnätarmyndigheten att 3 kap vattenlagslörslaget bör omarbetas så att bestämmelserna i högre grad ansluter till regelsystemet i anläggningslagen samt att l2:l bör omar- betas så att antalet för prövningsskyldiga företag begränsas i vart fall. vad gäller företag som ingåri AL-förrättning. —— — —
Överlantmätarmyndigheten delar utredningens uppfattning att prövning av markavvattningsföretagcn skall ske genom förrättningsförfarande.
De olika berörda myndigheternas synpunkter bör i tillräcklig grad kunna komma fram till förrättningsmannen genom samrådsförfarande och i sista hand genom besvärsrätten.
Prop. 1981/82: 130 428
En markavvattningsförrättning kan ha mycket varierande innehåll. från stora företag med behov av sammanvägning av flera olika. vitt skilda och oförenliga intressen till mycket enkla företag i stort syftande till endast en formell bekräftelse av vad sakägare och företrädare för berörda allmänna intressen enats om. I vissa fall kan förrättningen inrymma både prövning och upprättande av komplicerade förslag till markavvattningsanläggningar t. ex. för invallning med vallar och pumpverk mm. I andra fall kan förrätt— ningen endast gälla att ändra ett andelstal. Förfarandereglerna måste på grund härav — vilket utredningen även betonat — ges betydande elastici- tet.
Markavvattningsföretag bör — såsom utredningen uttalat — så långt som möjligt bildas genom förrättning bl.a. med hänsyn till den sakrättsliga verkan som inträder härigenom. Den besparing i tid och kostnader. som markavvattning utan förrättning medför. bedömer den enskilde markäga- ren naturligt vara mycket betydelsefull — ofta mera betydelsefull än att få överenskommelsen säkrad för framtiden. Säkring av rättigheterna för t. ex. ledningar kan markägaren billigare än genom förrättning i regel få genom att i överenskommelserna inrymmes servitutsupplåtelse som inskrivs.
Från allmän synpunkt vore det en ej önskad utveckling om nuvarande system med överenskommelser fortsatte och utbyggdes med upplåtelse av avtalsservitut. Systemet skulle medföra oklarheter och fördyra fastighets- regleringsverksamheten. Det är därför från olika synpunkter angeläget att det för överenskommelsefallct finns ett så enkelt och billigt förrättningsför- farande att markägarna finner det vara förenligt med sina intressen att begära förrättning.
Vid bedömning av kostnaderna för handläggning av t.ex. ett markav- vattningsärende skall givetvis medtagas samtliga kostnader. som är bero- ende av tillämpliga förfaranderegler. Bedömningen skall således ej endast avse de "synliga" förrättningskostnaderna utan även t. ex. länsstyrelsens kostnader för utfärdande av förordnande ( lö:l i föreslagen ny VL). kostna- der för myndigheters bevakning av aktuella ärenden (lözll) och även sakägares kostnader för bevakning av sin rätt Linder förrättning.
Det kan eventuellt finnas skäl att koppla statligt stöd till markavvatt- - ningsföretag med krav på förrättning när sådan bedöms önskvärd från allmän synpunkt.
Förslag till förfaranderegler anges vara en modernisering och förenkling av lt) kap VL och ha utformats med förrättningsregler-na i FBL och AL som modell.
Utredningen har med de föreslagna reglerna ej lyckats uppfylla det uppställda och erforderliga kravet på elasticitet. En närmare anknytning till anläggningslagens regler skulle öka smidigheten och synes även vara möjlig. Enligt överlantmätarmyndighetens mening bör förfarandereglerna därför omarbetas.
Nedan redovisas vissa synpunkter på och önskemål vid en sådan omar- betning.
| _ _. _
2. Kungörandc bör ej vara obligatoriskt.
3. Förrättning bör kunna handläggas utan sammanträde.
4. Det bör undersökas om inte utfärdande av förordnande automatiskt kan kopplas med rätt att verkställa undersökningsarbete (enl 24: l ).
5. Företagsbeslut bör kunna avges som preliminärfråga. Även om det normalt är lämpligt att avge beslut som omfattar samtliga de frågor som enligt 16:20 skall ingå i företagsbeslutet bör det dock finnas möjlighet att
Prop. 1981/82: 130 429
bryta ut ersättningsfrågan. Särskilt ersättningsbeslut skall då kunna avges på motsvarande sätt som enligt AL.
6. För att hinna färdigställa förrättningshandlingarna är det nödvändigt att införa möjlighet att efter tiden för företagsbeslutet avge särskilt avslut- ningsbcslut från vilken tid besvärstiden räknas.
7. Reglerna måste vara sådana att en smidig samordning med bildande av samfällighetsförening ernås. För detta krävs att — om endast ett sam- manträde behövs — detta kan hållas så sent under förrättningen att därefter utan särskilt sammanträde endast meddelas avslutningsbeslut.
8. Det bör undersökas om det vore lämpligt med en regel som gör det möjligt att i början av förrättningen utfärda erforderlig kungörelse för att bl.a. nå okända intressenter utan att det i alla sammanhang då behöver hållas sammanträde med de kända sakägarna.
9. Lämpligheten av att kammarkollegiet skall bevaka allmänintresset vid markavvattningsförrättningar ifrågasättes. Övervägande skäl talar för att allmänintresset bör bevakas av länsstyrelsen. lt). Vid omarbetning av förfarandereglerna bör även frågan om arkive- ring av originalexemplar av förrättningshandlingar och om registrering av beslut tas upp. För praktisk tillämpning av de föreslagna bestämmelserna i (>:() och 6:7 (och även dem i 7:7) är det erforderligt att åtminstone företagsbeslut med tillhörande karta ed arkiveras i länsstyrelsens arkiv (registerarkivet på lantmäterienheten). Det torde vidare vara erforderligt med registrering motsvarande den som nu görs vid förrättningar enligt AL. En särskild fråga som även måste lösas är vidare frågan om hur man på ett enkelt sätt skall få de äldre förrättningsbesluten tillgängliga i erforderlig omfattning. Enligt l6z5 förslaget till vattenlag skall länsstyrelsen i samband med förordnande om förrättning utse lämplig förrättningsman. Utredningen har i kommentarerna anfört att det liksom nu bör gälla vissa kompetenskrav, varierande allt efter företagets typ och svårighetsgrad och att närmare föreskrifter härom bör meddelas i administrativ ordning. Utredningen utta- lar beträffande förrättningsformer att det helt övervägande antalet markav- vattningsföretag utförs inom ramen förjord- och skogsbrukets rationalise- ring och att det här sedan länge finns personal med utbildning och erfaren- het på området. Syneförrättning för dikningsföretag enligt nuvarande vattenlag har främst till uppgift att bestämma hur dikningsföretaget tekniskt skall utfor- mas och hur kostnaderna skall fördelas mellan delägarna i företaget. Nå- gon avvägning mellan det allmännas och enskildas intressen behöver i allmänhet icke ske. I förslaget till vattenlag blir det däremot vid prövning- en av mar.-:.avvattningsföretag på ett helt annat sätt fråga om att göra en avvägning mellan allmänna och enskilda intressen. En av de mest betydel- sefulla ändringarna. som förslaget till ny vattenlag innebär. är att vatten- företagen sätts in i det större sammanhang som samhällsplaneringen bil- dar. För markavvattningsföretagen är det främst naturvårdsintresset som är aktuellt. Då markägarintresse överensstämmande med visst näringsintresse (jordbruks- eller skogsbruks-) ofta kan ställas mot allmänintresse (natur- vårds-) är det i princip en fördel om förrättningsmannen ej ingår i någon organisation för viss näring (lantbruks- eller skogsbruks-l. En viktig del av förrättningsresultatet utgörs ofta av den tekniska projek- teringen. En projektör som utfört ett markavvattningsprojekt åt någon eller några markägare och sökt åstadkomma överenskommelse om delak-
Prop. 1981/82:130 430
tighet men ej lyckats kan ogärna byta skepnad och bli förrättningsman. Hans opartiskhet som förrättningsman kan då sättas i fråga. Förrättnings- mannen måstc vara obunden från början av förrättningen. Det är därför nödvändigt att olika personer utför projekteringen och handlägger förrätt- ningen om ej den som projekterar redan från början varit förrättningsman. Det är från olika synpunkter av fördel om den som projekterar har en friare inställning än förrättningsmannens. Systemet med särskild projektör praktiseras med framgång här i länet vid anläggningsförrättningarna. Skogsbilvägarna projekteras t. ex. regelmässigt inom skogsvårdsstyrelsen under det att förrättningarna handlägges av fastighetsbildningsmyndighet. Med hänsyn till den myndighetsfunktion som förrättningshandläggningen innebär ifrågasätts om icke förrättningarna liksom enligt annan jämförbar modern lagstiftning borde handläggas av myndighet.
Förrättningsmannen måste ha sådan kunskap om och erfarenhet av tillämpliga bestämmelser att han kan handlägga förrättningen på ett från rättssäkerhetssynpunkt betryggande sätt (jfr prop l973:l6() ang anlägg- ningslagcn m.m.). Med den möjlighet som finns att för vissa frågor utnyttja sakkunnig — med tillämpning av bestämmelse därom (1618) eller informellt — är det viktigare att förrättningsmannen har erforderliga allmänjuridiska kunskaper och kunskaper om plan- och fastighetsbildningslagstiftning i vidsträckt bemärkelse än att han är skicklig markavvattningsprojektör. Som ovan anförts finns det skäl som talar för att projekteringen ej göres av förrättningsmannen.
Både av kostnadsskäl och behov att få en likartad lagtolkning bör den som handlägger ha stort förrättningsunderlag. Enhetliga rutiner bör skapas och utbildningen bör koncentreras till några få förrättningsmän som i princip skall handlägga alla förekommande förrättningar inom länet.
Fastighetsbildningsmyndighet är väl förtrogen med hithörande fastig- hetsrättsliga problem. har vana vid att hantera rättigheter och skyldigheter som är fastighetsanknutna och att i förrättningsverksamheten göra avväg- ning mellan det allmännas och den enskildes intressen. Inom fastighets- bildningsmyndigheten finns redan en väl utvecklad l'örrättningsrutin med delegerad handläggning. Skulle markavvattningsförrättningar handläggas inom FBM erfordras kompletterande utbildning i vattenrätt. Om förrätt- ningarna skullc handläggas av personal inom lantbruksnämnd och/eller skogsvårdsstyrelse erfordras även utbildning. som dock skulle få ges en annan inriktning. Fråga om hur man. utgående från bl.a. tillgängliga per- sonresurser. skall utbilda förrättningsmän för att åstadkomma väl funge- rande förrättningsorganisation. sammanhänger med vad ovan sagts om markavvattningsföretagens plats i lagstiftningen.
Fastig/tetshi/dningsmyna'igheten. sperm/enhet nr ]. i Skaraborgs län: Såsom utredningen uttalar (sid l7l n') måste förfarandereglerna ges bety- dande elasticitet. En markavvattningsförrättning kan ha mycket varieran- de innehåll. Den kan å ena sidan gälla stora företag med behov av samman- vägning av flera olika vitt skilda och motstående intressen. Å andra sidan kan förrättningen kanske endast gälla att ändra ett andelstal. som direkt berörd fastighetsägare och samfällighetsföreningen ej kunnat enas om (varigenom bestämmelserna i 6:7 ej kan tillämpas).
Såsom utredningen uttalar (sid 271 x) bör markavvattningsföretag så långt möjligt bildas vid förrättning bl.a. med hänsyn till den sakrättsliga verkan som inträder härigenom. Att det f. n. häri länet i stort sett ej görs några förrättningar av aktuellt slag beror enligt under hand från lantbruks- nämnden erhållna uppgifter främst på att det är stor skillnad på kostnader
Prop. 1981/82: 130 431
för upprättande av ett förslag till dikning och för en förrättning. "Stelhe- ten" i nuvarande vattenlag och tidsutdräkt med förrättning har även varit skäl för överenskommelse i stället för förrättning.
Det är oklart hur de överenskommelser om dikning som här i länet ingås under medverkan av bl. a. tjänstemän vid lantbruksnämnden skall betrak— tas vad gällcr rättigheter för ledningarna.
Det har enligt uppgifterna från lantbruksnämnden ej kommit fram något som visar att det i praktiken varit några egentliga olägenheter med syste- met med överenskommelser. Överenskommelserna har vid fastighetsreg- leringsverksamheten bedömts ej innefatta rättighetsupplåtelse. De har där- för ej försvårat eller fördyrat fastighetsregleringarna.
Om överenskommelserna skall anses innefatta rättighetsupplåtelse mås- te överenskommelserna beaktas vid fastighetsrcgleringarna. Den diskus- sion om behov av att säkra rätt för ledningar som lagstiftningsarbetet eventuellt kan leda till kan — om förrättningskostnaderna blir för höga — få till följd att markägarna i framtiden väljer överenskommelser som även innefattar avtalsservitut för ledningarna. I sådant fall skulle man få en för bl.a. fastighetsregleringarna ej önskvärd utveckling.
Det finns därför från olika utgångspunkter skäl för att få en mycket enkel förrättning då markägare är överens. Då en förrättningstaxa i princip bör utgå från självkostnadsprincip men det ur allmän synpunkt kan finnas skäl för att stimulera till förrättning skulle det måhända visa sig vara lämpligt med någon nedsättningsregel.
De föreslagna förfarandereglerna för markavvattningsförrättning synes ej vara tillräckligt elastiska. En närmare anknytning till anläggningslagens regler skulle öka smidigheten. Nedan redovisas vissa förfaranderegler som från nu aktuell synpunkt är bättre i AL än enligt förslaget.
l. Enligt regelsystemet för AL (2.5 AL. 4.5 i lagen om införande av AL och SFL samt uttalande i AL-propositionen sid l85 y') kan som fastighet i vissa fall betraktas bl. a. byggnad på ofri grund. sämjelott och brukningsen- het. Någon motsvarande bestämmelse finns ej i förslaget till VL. Ej heller synes det finnas något uttalande om att "fastighet" skall kunna tolkas avse annat än registerfastighet. '
2. Kungörelse. som ej är obligatorisk i AL.
3. Sammanträde. som ej heller är nödvändigt att hålla enligt AL.
4. Förrättningen börjas enligt AL då ansökan inkommer. Något särskilt beslut om rätt att göra undersökningsarbete motsvarande det i 24:l erford- ras ej (4:38 FBL blir automatiskt gällande).
5. Anläggningsbeslut kan i motsats till företagsbeslut göras till prelimi- närfråga.
6. Avslutningsbeslut är enligt AL ett särskilt beslut som kan avges vid sen:-are tidpunkt än då anläggningsbeslutet avges. Detta har i praktiken visat. ig vara erforderligt för att hinna färdigställa förrättningsdokumen- ten. Besvärstiden räknas från dagen då avslutningsbeslut meddelas.
7. I praktiken blir det om samfällighetsförening skall bildas — med hänsyn till enkelt kallelseförfarande — nödvändigt att hålla sammanträdet för föreningsbildandet i anslutning till förrättningssammanträde vid vilket bl. a. anläggningsbeslut meddelas. Om rädplägning med sakägare leder till att endast ett sammanträde behöver hållas kan detta förläggas så sent under förrättningen att därefter vid senare tidpunkt utan särskilt samman- träde endast meddelas avslutningsbeslut. Motsvarande möjlighet finns ej enligt föreslagna regler för markavvattningsförrättning.
8. Enligt AL bevakas allmänintresset av länsstyrelsen och byggnads-
Prop. 1981/82: 130 432
nämnden. Enligt förslaget till VL skall kammarkollegiet i stället för läns- styrelsen bevaka allmänintresse. Det i 16: || föreskrivna kungörelsel't'n—fa- randet och uppföljningen av detsamma inom olika myndigheter är mera kostnadskrävande än ett system motsvarande det i AL och s_vnes ej vara erforderligt med den ställning länsstyrelsen fått enligt den föreslagna lagen.
Vid tillämpning av AL har framkommit behov av vissa lagändringar. Bl.a. har det visat sig behövas en regel för att beträffande samfälld mark slippa att bestämma ersättningar för upplåtelse och att fördela sådana ersättningar om ersättning för delägandc fastighet blir obetydlig (regler motsvarande den i 6: 6 FBLt. Då det ju är mycket sällsynt att samfällighet har styrelse eller förvaltare som avses i lf): 9 föreslagen lag synes det finnas behov att även i VL få bestämmelse ungefär motsvarande den i 6: 6 FBL.
Utredningen uttalar (sid. 365 y) att arkivexemplaret av akten rörande markavvattningsförrättning torde böra förvaras hos lantbruksnämnden el- ler skogsvårdsstyrelsen. Utredningen berör ej närmare frågan om förrätt- ningsbeslut skall offentliggöras i något register. Bakgrunden härtill torde vara att utredningen ansett denna fråga skall tas upp senare i enlighet med vad utredningen angett i kap. 6 om vissa erforderliga författningsändringar i övrigt (sid. 43l ).
För praktisk tillämpning av bl.a. de föreslagna bestämmelserna i 6: 5—7 samt 7:6 och 7:7 är det erforderligt att åtminstone företagsbeslutet med tillhörande karta el. dyl. finns arkiverat i länsstyrelsens arkiv (förrt'tttnings— arkivet på lantmäterienheten). Det torde vidare vara erforderligt med registrering motsvarande den som görs för förrättningar enligt anläggnings- lagcn enligt vilken det förs en särskild förteckning över anläggningssamfäl— ligheter (ga-förteckning). En särskild fråga blir vidare hur man på ett enkelt sätt skall få de äldre förrättningsbesluten tillgängliga i erforderlig omfatt- ning.
Öt'erluntmätar/nyndigheten i Västerhottwtx Iiin: Rätten till vatten är principiellt knuten till den fastighet där vattnet befinner sig. Vattenlagstift- ningen har därför nära samhörighet med annan lagstiftning som rör fastig- heter. Under l970-talet har ett flertal nya lagar tillkommit som rör fastighe— ter. anläggningar på fastigheter och förvaltning av olika former av anlägg- ningar och samfälligheter. t.ex. FBI.. AL. l..L. SFI.. Lagstiftningen har samordnats med den nya jordabalken samt med reviderad lagstiftning för registreringen av fastigheter och anläggningar. Målsättningen för denna lagstiftning har bl.a. varit att få till stånd en för samhället så god hushåll- ning av mark och vatten. som möjligt. att få ett effektivt genomförande av statlig och kommunal fysisk planering samt att få en rationell fastighets- bildnings- och anläggningsverksamhet.
Erfarenheterna från tillämpningen av den nya lagstiftningen är mycket goda ur både statlig. kommunal och enskild synpunkt. Lantmäteriet och dess fastighetsbildningsmyndigheter (FBM) har fått ta hand om nya stora arbetsuppgifter. t. ex. enligt AL-. LL- och SFL- lagstiftningen.
Samtidigt som arbetet med den nya fastighetsbildningslagstiftningen (i vidsträckt mening) slutfördes påbörjades översynen av vattenlagstiftning- en. Av tradition har byggande. drift och underhåll av anläggningari vatten eller för utnyttjande av vattentillgångar skett med stöd av lagstiftning av annan konstruktion än motsvarande lagstiftning för fast mark. Även andra myndigheter och domstolar än de som normalt sysslar med tastmarksför- hållanden har tidigare handlagt vattenlagstiftningen. Denna konstruktion med speciallagstiftning och särskilda myndigheter för vattenmålen har varit olycklig ur samordnings- och effektivitetssynpunkt. För plancrings-
Prop. 1981/82:130 433
och fastighetsbildningsorganens har det t. ex. varit svårt att få reda på vilka inskränkningar och belastningar som gäller på en fastighet enligt äldre vattendomar. Det verkar som om de fåtaliga stora vattenföretagen. t.ex. för byggande av kraftverksanläggningar i Norrlandsälv alltför mycket tidi- gare fått dominera vattenlagstiftningen. till nackdel för de många relativt enkla vattenföretagen. Det verkar som om denna svaghet till en del släpar med även till den nya vattenlagen.
Den nu föreslagna vattenlagen ger en ut samhällets synvinkel-bättre samordning med annan lagstiftning och bättre effektivitet än tidigare. Intryck har tagits av den nya fastighetsbildningslagstiftningen (FBL. AL. LL och SFL). Men samtidigt har utredningen icke helt kunnat frigöra sig från det äldre synesättet att vattenlagstiftningen skall ske enligt en special- lagstiftning skild från annan samhällelig lagstiftning. Samordningen med BL, NVL och ML synes vara väl tillgodosedd men det är mera tveksamt om samordningen med FBL, AL. LL, SFL, tillfullo beaktats. Vattenlag- stiftningen har inte heller beaktat att lantmäteriet i dag har hand om bildning av fastigheter. anläggningar och samfälligheter av betydande om- fattning och där god samordning sker med statlig och kommunal planering och där bevakning av de allmänna intressena sker via FBM. Utredningen har inte heller beaktat att lantmäteriet i förrättningshandläggningen har stor rutin att bedöma olika företags ekonomiska nytta och hur den skall fördelas på berörda fastigheter. Även kravet på en god och överskådlig registrering av vattenlagstiftningens slutresultat samordnad med den re- gistrering av fastigheter, anläggningar och samfälligheter som nu sker på länsstyrelserna (lantmäterienheten) har förbisetts.
Det vore därför önskvärt att innan slutlig ställning togs till den föreslag- na vattenlagen en översyn gjordes för att få bättre samordning med den nya fastighetsbildningslagstiftningen (FBL. AL. LL. SFL) samt att i vat- tenlagen bättre utnyttjades den erfarenhet och de resurser som finns i nya lantmäteriorganisationen. Inte minst gäller det det nya förrättningsförfa- randet att bilda anläggningar och anläggningssamfälligheter.
Vad gäller lagförslaget till VL kan konstateras att behandlingen av markavvattning i 6 och l6 kap. i stora drag bygger på reglerna i FBL. AL och SFL. Det är därför naturligt och lämpligt att som förrättningsmän utses FBM som i olika lagar har en stor erfarenhet av förrättningar och dessutom är sakkunniga rörande fastigheter. Självfallet kommeri den mån som behövs sakkunniga biträden att knytas till förrättningarna, något som ju redan görs såväl vid AL. LL. m.fl. förrättningar.
Länsstyrelsen i Kristianstads län: För företag av detta slag ges i försla- get vissa bestämmelser att omprövning kan ske främst då ändrade förhål— landen inträtt. Enligt motiven åsyftas i första hand olika jämkningar i företagsbesluten. Behov torde emellertid föreligga att på ett enkelt sätt få ett företagsbeslut helt upphävt i sådana fall då företaget inte längre fyller någon uppgift, exempelvis till följd av ändrade bruknings- och bebyggelse- förhållanden. Motsvarande problem har förelegat beträffande vissa äldre dikningsföretag som blivit onyttiga men som inte kunnat upplösas på ett praktiskt sätt.
Även beträffande markavvattningsföretagen skall enligt l6 kap. 13 och 32 så de allmänna intressena — förutom av kommunen — bevakas av kammarkollegiet. Här kan anmärkas att natur- och miljövärdsintressena ofta kan vara mycket framträdande vid markavvattningsföretag, bl. a. mot bakgrunden av den betydelse som bevarandet av nuvarande våtmarker har ur ekologisk synpunkt. Länsstyrelsen föreslår därför att naturvårdsverket
28 Riksdagen 1981/82. ] saml. Nr 130. Bilagedel
Prop. 1981/82: 130 434
får uppgiften att här företräda allmänna intressen och att föra talan hos fastighetsdomstol så att inte natur- och miljövårdsintressena riskerar att sättas åt sidan. Vidare är det angeläget att förrättningsmannen får skyldig— het att i ett tidigt skede samråda med länsstyrelsens naturvårdsenhet så att ställning kan tas till i vad mån det föreligger hinder mot företaget ur natur- och miljövårdssynpunkt.
Lantbrukarnas provinsförbmia i Skåne:-l s 3 anges vad ansökan om förrättning bl. a. skall innehålla. Härvid anges att sökanden skall uppge om särskilda bestämmelser med stöd av lag meddelats rörande användningen av de mark- och vattenområden som berörs. Flera praktiska skäl talar för att de rådande bestämmelserna exempelvis förordnanden enligt natur- vårdslagen. kommunala planbeslut om framtida exploatering c.d. kart-- lägges och undersöks genom länsstyrelsens försorg. Att helt ålägga sökan- den att redovisa här aktuella särskilda bestämmelser får således anses mindre lämpligt. medan länsstyrelsen efter hörande av kommunen. mycket snabbt torde kunna få förhållandet klarlagt. Bestämmelserna i lagförslagets %& 4 talar starkt för att lagförslaget ändras på sätt som ovan angetts vad gäller 5 3.
Provinsförbundet är inte helt tillfreds med stadgandet i 8 &. rörande förrättningsmannens rätt att anlita biträde av sakkunnig. Sökanden och berörda sakägare torde lämpligen höras och dess majoritet ge förrättnings- mannen godkännande av åtgärden innan särskild sakkunnig kallas att biträda förrättningsmannen.
Vad gäller gode män med den ställning och medverkan i förrättningar av detta slag som påkallas. anser provinsförbundet att tillståndsmyndigheten bör eftersträva att denna förtroendemannakategori ges en mot aktuella arbetsuppgifter som gode män. relevant och grundläggande utbildning.
De i Zl & behandlade skadorna genom uppläggning av schaktmassor kan vara svårbedömbara. Eventuell flyghavreförekomst är exempel härpå och bör såväl sakägare som förrättningsman nogsamt beakta denna spridnings- risk och därav följande kostnader för bekämpningsåtgärdcr.
[.r'insstvrelsen [ Skaraborgs län: I likhet med vad som anförts under kap. 6 anser länsstyrelsen att frågan om var reglerna om markavvattningsför- rättning lämpligen skall placeras bör ytterligare utredas.
Länsstyrelsen delar utredningens uppfattning att prövningen av markav- vattningsföretagen skall ske genom förrättningsförfarande. Länsstyrelsen erinrar samtidigt om den skyldighet att anmäla alla markavvattningsföretag till länsstyrelsen. något som föreslagits under kap. l2 i detta yttrande.
De olika berörda myndigheternas synpunkter bör i tillräcklig grad kunna komma fram till förrättningsmannen genom samrådsförfarande och i sista hand genom besvärsrätt.
En markavvattningsförrättning kan ha mycket varierande innehåll. från stora företag med behov av sammanvägning av flera olika. vitt skilda och oförenliga intressen till mycket enkla företag i stort syftande till endast en formell bekräftelse av vad sakägare och företrädare för berörda allmänna intressen enats om. I vissa fall kan förrättningen inrymma både prövning och upprättande av komplicerade förslag till markanvändningsanläggning- ar t.ex. för invallning med vallar och pumpverk m.m.. i andra fall kan förrättningen endast gälla att ändra ett andelstal. Förfarandereglerna måste på grund härav — vilket utredningen även betonat — ges betydande elasti- citet.
Markavvattningsföretag bör — som utredningen uttalat — så långt som möjligt bildas genom förrättning bl.a. med hänsyn till den sakrättsliga
Prop. 1981/82: 130 435
verkan som inträder härigenom. Den besparing i tid och kostnader. som markavvattning utan förrättning medför. bedömer den enskilde markäga- ren naturligt vara mycket betydelsefull — ofta mer betydelsefull än att få överenskommelsen säkrad för framtiden. Säkring av rättigheterna för t. ex. ledningar kan markägaren billigare än genom förrättning i regel få genom att i överenskommelserna inrymmes servitutsupplätelse som inskrivs.
Från allmän synpunkt vore det en ej önskad utveckling om nuvarande systemen med överenskommelser fortsatte och utbyggdes med upplåtelse av avtalsservitut. Systemet skulle medföra oklarheter och fördyra fastig- hetsrcgleringsverksamheten. Det är därför från olika synpunkter angeläget att det för överenskommelsefallet finns ett så enkelt och billigt förrätt- ningsf'öd'arande att markägarna finner det vara förenligt med sina intressen att begära förrättning. '
Vid bedömning av kostnaderna för handläggning av t.ex. ett markav- vattningsärende skall givetvis medtagas samtliga kostnader. som är bero- ende av tillämpliga förfaranderegler. Bedömningen skall således ej endast avse de "synliga" förrättningskostnaderna utan även t.ex. länsstyrelsens kostnader för utfärdande av förordnande (l6 kap. [ s' i VL-förslaget). kostnader för myndigheters bevakning av aktuella ärenden (16 kap. ll &) och även sakägares kostnader för bevakning av sin rätt under förrättning.
Det kan eventuellt finnas skäl att koppla statligt stöd till markavvatt- ningsföretag med krav på förrättning där sådan bedöms önskvärd från allmän synpunkt. Vad gäller utredningens förslag om regler för handlägg- ningen av markavvattningsförrättning vill länsstyrelsen anföra följande.
Förslaget härutinnan anges vara en modernisering och förenklig av lt) kap. VL och har utformats med förrättningsreglerna i FBL och AL som modell.
Utredningen har med de föreslagna reglerna enligt länsstyrelsens upp- fattning inte lyckats uppfylla det uppställda och erforderliga kravet på elasticitet. En närmare anknytning till anläggningslagens regler skulle öka smidigheten och synes även vara möjlig. Enligt länsstyrelsens uppfattning bör reglerna för handläggningen därför omarbetas. — — —
Enligt 5 5 skall länsstyrelsen i samband med förordnande och förrättning utse lämplig förrättningsman. I utredningen har framförts att det liksom för närvarande bör gälla vissa kompetenskrav för förrättningsmannen. När- mare föreskrifter härom avses bli meddelade i administrativ ordning. I utredningen uttalas vidare beträffande förrättningsformer att övervägande antalet markavvattningsföretag utförs inom ramen för jord- och skogsbru- kets rationalisering och att det därinom sedan länge finns personal med utbildning och erfarenhet på området.
Syneförrättning för dikningsföretag enligt nuvarande vattenlag har främst till uppgift att bedöma hur företaget tekniskt skall utformas och hur kostnaderna skall fördelas mellan delägarna i företaget. Någon avvägning mellan det allmännas och det enskildas intresse sker i allmänhet icke. [ förslaget till vattenlag blir det däremot vid prövningen av markavvattnings- företag fråga om att göra en avvägning mellan allmänna och enskilda intressen. En av de mest betydelsefulla ändringarna i förslaget är att vattenföretagen sätts in i det större sammanhang som samhällsplaneringen bildar. För markavvattningsföretagen är det främst naturvårdsintresset som är aktuellt.
Då markägarintresse överensstämmande med visst näringsintresse (jordbruks-. skogbruks-) ofta kan ställas mot allmänt intresse tnaturvårds-) är det i princip en fördel om förrättningsmannen ej ingåri någon organisa-
Prop. 1981/82: 130 436
tion för viss näring (lantbruks- eller skogsbruks-l. En viktig del av förrätt- ningsresultatet utgöres ofta av den tekniska projekteringen. En projektör som utför ett markavvattningsprojekt och sökt åstadkomma överenskom- melse mellan delägare om delaktighet men ej lyckats kan ogärna byta skepnad och bli förrättningsman. Hans opartiskhet kan då sättas i fråga. Förrättningsmannen måste därför enligt länsstyrelsens mening vara obun- den från början av förrättningen. På grund härav torde det vara nödvändigt antingen att olika personer utför projekteringen och handlägger förrättningen eller att den som projekterar redan från början varit förrätt- ningsman. Det torde emellertid från olika synpunkter vara fördelaktigt om den som projekterar har en friare ställning än förrättningsmannens. Syste- met med särskild projektör praktiseras med framgång här i länet vid anläggningsförrättningarna. Skogsbilvägarna projekteras t.ex. regelmäs- sigt genom skogsvårdsstyrelsen under det att förrättningarna handläggs av fastighetsbildningsmyndighet.
Med hänsyn till den myndighetsfunktion som förrättningshandläggning- en innebär ifrågasätter länsstyrelsen om icke förrättningarna liksom enligt annan jämförbar modern lagstiftning borde handläggas av myndighet.
Med den möjlighet som finns att för vissa frågor utnyttja sakkunnig — med tillämpning av bestämmelse därom (lo kap. 8 &) eller informellt — är det viktigare att förrättningsmannen har erforderliga allmänjuridiska kun- skaper om plan- och fastighetsbildningslagstiftning i vidsträckt bemärkelse än att han är en skicklig markavvattningsprojektör.
Både av kostnadsskäl och av behov av att få en likartad lagtolkning bör den som handlägger förrättningar ha ett stort förrättningsunderlag. Enhet- liga rutiner bör skapas och utbildningen bör koncentreras till ett antal förrättningsmän som enligt länsstyrelsens mening i princip borde handläg- ga alla förekommande förrättningar inom länet.
Fastighetsbildningsmyndighet är väl förtrogen med hithörande fastig- hetsrättsliga problem samt har vana vid att göra avvägningar mellan det allmännas och det enskildas intressen. Skulle markavvattningsförrättning- ar handläggas inom fastighetsbiIdningsmyndighct erfordras kompletteran- de utbildning i vattenrätt. ()m förrättningarna skulle handläggas av perso- nal inom lantbruksnämnd och/eller skogsvårdsstyrelse erfordras även ut- bildning som dock skulle få ges en annan inriktning.
Om utredningens förslag att markavvattningsföretag skall handläggas som förrättning upphöjs till lag vill länsstyrelsen starkt betona angelägen- heten av att föreskrift intas om att samråd alltid skall ske med länsstyrelsen utom i de fall då det är uppenbart att allmänt intresse —- i de flesta fall naturvärdsintrcsse — ej beröres av förrättningen.
Numrt'årdxz'n/ieth vid länxsfyrc'lxen i Skuruhurgs län: Naturvårdsenhe- ten är medveten om de praktiska skäl. som talar för att frågor om markav- vattning bör prövas vid förrättning. men anser att detta förfarande sämre tillgodoser naturvårdsintresset än den prövning som föreslås för andra företag. När det gäller markavvattning finns i många fall starka intresse- konllikter mellan naturvård och areella näringar. Om ett förrättningsförfa- rande väljs för dessa frågor bör utredningens förslag noga följas. Länssty- relsen kan därvid genom sitt val av förrättningsman (t. ex. tjänsteman hos lantbruksnämnd. skogsvärdsstyrelse eller lantmäterimyndighet) och ge- nom att ställa underlagsmaterial till dennes förfogande beträffande t.ex. naturvärdsförhällanden tillse att förutsättningar skapas för en prövning av dessa ärenden likartad den som kommer övriga företagstyper till del. Erfarenheterna från de förrättningar enligt gällande vattenlag. som när-
Prop. 1981/82: 130 437
mast liknar den föreslagna ordningen. är mycket negativa när det gäller hänsynen till naturvårdens intressen.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län: Utredarna har i vad avser den materi- ella regleringen följt anläggningslagens regelsystem men beträffande val av förrättningsform valt att stå utanför denna lag. Däremot har reglerna i lagen om förvaltning av samfälligheter om förvaltning och organisation föreslagits bli tillämpliga även på markavvattningsföretag.
Med beaktande av motiven för anläggningslagens tillkomst ter sig det av utredningen föreslagna tillvägagångssättet beträffande val av förrättnings- form svårförståeligt. Vid utformandet av de vidlyftiga lagkomplex på fas- tighetsrättens område som införts under första hälften av l970-talet har en strävan varit att så långt möjligt förenkla nödvändiga förfaranderegler. Bland annat har i detta syfte reglerna om obligatoriskt förordnande av förrättningsman slopats såsom icke längre sakligt motiverade och ersatts med ett enklare ansökningsförfarande. Detta har kunnat ske därigenom att fastighetsbildningsmyndigheterna tillagts befogenhet och skyldighet att i särskild ordning pröva till dem ingivna ansökningar avseende förrättningar som berör fast egendom.
Länsstyrelsens insyn i och inflytande på samhällsutveeklingen kan och bör säkerställas genom särskilda bestämmelser i anläggningslagen. Läns- styrelsen anser således att ett analogt synsätt borde ha anlagts på förfaran- debestämmelserna i 16 kap. i förslag till ny vattenlag, i all synnerhet som några övertygande motiv varför ett system med förordnande av förrätt- ningsman för prövning av frågan om markavvattning, vilket numera från- gåtts i andra sammanhang. inte har presterats av utredningen. Visserligen sägs att "det helt övervägande antalet markavvattningsföretag utföres inom ramen för jord- och skogsbrukets rationalisering och här finns sedan länge personal med utbildning och erfarenhet på området". Härtill kan sägas att strukturrationalisering genomförs av fastighetsbildningsmyn- dighet med tillhjälp av de legala medel som ställts till myndighetens förfo- gande. 1 anläggningslagens 19 & hänvisas till fastighetsbildningslagen 4: 34 där sägs, att fastighetsbildningsmyndigheten får anlita biträde av sakkun- nig. Fastighetsbildningsmyndigheten kan följaktligen väl tillgodose kravet på särskild facklig sakkunskap.
L("insstyrelsen [ Norrbottens län: Tillåtlighetsprövning av markavvatt- ningsföretag ska enligt utredningens förslag ske vid särskild förrättning. Detta är enligt länsstyrelsens uppfattning mindre lämpligt med tanke på den stora omfattning och därmed sammanhängande risk för skadeverk- ningar på naturvårdsintresset som t. ex. skogsdikningarna numera har fått. Större markavvattningsföretag föreslås visserligen kunna prövas av rege- ringen. men härutöver ter det-sig lämpligt att tillåtligheten av övriga företag blir föremål för särskild prövning av länsstyrelsen i egenskap av regional naturvårdsmyndighet. Många mindre företag inom ett vattendrags avrin- ningsområde kan sammanlagda ha en stor ackumulerad skadeeffekt. Frå- . gan om delaktighet i markavvattningsföretag. kostnadsfördelning m.m. bör dock i enlighet med förslaget kunna avgöras genom förrättning sedan tillåtlighetsprövning skett.
Fastighetsrådens förening: Såsom hittills bör prövningen av markav- vattningsföretagen ske vid förrättning. Vad utredningen här föreslagit sy- nes i huvudsak kunna godtas, dock med vissa justeringar i enlighet med vad vattendomstolen vid Stockholms tingsrätt anfört. Enligt förslaget kommer bl.a. underställningsförfarandet att tas bort. Förrättningsförfa- randet är emellertid inte utan komplikationer särskilt i de fall då
Prop. 1981/82: 130 438
torrläggningen motstående intressen dyker upp. För att förfarandet skall fungera tillfredsställande erfordras därför att tillgång finns på erforderligt antal välutbildade förrättningsmän. Det bör särskilt övervägas hur detta krav skall på lämpligt sätt tillgodoses och om någon slags auktorisation behövs.
'I'C'O: [ l6 kap. 3 få i den föreslagna lagtexten står att ansökan skall innehålla uppgift om berörda fastigheter. När ansökan ingives torde detta i de flesta fall vara möjligt. varför texten torde ändras till: de fastigheter som bedömes bli berörda.
Riksjörbmzdetför hcmhygdrvård: Förbundet föreslår ändringar i lagtex- ten. vilka bland annat skulle ge de ideellt arbetande organisationerna en möjlighet att få framföra synpunkter och ställa krav. vilka kanske inte alltid kan ses som angelägna av vederbörande sakägare.
Föreningen statens fantbruksingeniörer: l förslaget förekommer hänvis- ningar till andra lagar och då speciellt till fastighetsbildningslagen när det gäller handläggning av syneförrättning. För att göra lagen överskådligare och lätthanterligare för såväl förrättningsmän som berörda parter föreslås att hänvisningarna om möjligt ersätts med införandet av de tillämpliga bestämmelserna. '
Zl %. Förfarandet med uppskov av förrättningens avslutande synes onö- digt komplicerat. Visserligen är det omöjligt att i förväg precisera skadans omfattning eller ens det område som behöver tas i anspråk. men då nuvarande praxis har fungerat väl. föreslås att utrymme för denna ges också i den nya vattenlagen.
32 5. Enligt nuvarande bestämmelser är besvärstiden 60 dagar räknat från förrättningens avslutande som vanligen sker vid sammanträde. För- rättningsmannen har emellertid haft 30 dagar till förfogande för eventuell påskrift av protokoll m.m. av godemännen. sammanställning och utsän- dande av handlingar etc. Speciellt om semester eller s_jukdomsdagar därvid råkar infalla kan särskilt vid större förrättningar svårigheter uppstå att expediera handlingarna. Som egentlig besvärstid har man således endast 30 dagar.
Såvitt kunnat finnas innehåller förslaget ej några bestämmelser om expe- diering av handlingar etc. Om nuvarande ordning därvidlag avses bibehål- len är det föreningens mening att besvärstiden ej bör sättas kortare än 60 dagar. -
17 kap. Bestämmelser om förfarandet i vissa fall
Förfarande! vid prövning avfrågor om utrivning m.m. (2—8 5.5)
Svea hovrätt: 2 &. Enligt förslaget skall. med det undantag som anges i 4 5. en i behörig ordning gjord ansökan om utrivning bifallas. Någon tillåtlighetsprövning på grundval av de i 3 kap. VLF angivna kriterierna skall alltså inte förekomma. Prövningen kommer i stället huvudsakligen att avse hur utrivning skall utföras. om underhållsskyldigheten skall överflyt- tas på annan samt vilken ersättning som skall utgå. allt frågor som lämpli- gen bör behandlas ijudiciell ordning. Hovrätten vill med anledning härav förorda att frågor om utrivning av vattenföretag överflyttas till fastighets- domstol. — Skall prövning ske enligt förslaget bör bestämmelsen även ange vilken av myndigheterna som skall pröva om ansökan om utrivning av ett vattenföretag. vars ursprungliga omfattning inte kan utrönas. — Behörig att ansöka om tillstånd till utrivning skall. förutom ägaren till vattenföretaget. vara den som övertagit underhållsskyldigheten enligt 4 &.
Prop. 1981/82: 130 439
Detta bör anges i lagtexten på samma sätt som skett i parallellfallet l2 kap. 7 å VLF.
3å motsvarar 2 kap. 34å 2 st. sista meningen VL. Något behov av bestämmelsen finns inte. Såvitt kunnat utrönas har bestämmelsen sällan eller aldrig tillämpats. Har ägaren eller underhållsskyldig tagit sig omaket före att ansöka om utrivning och eventuellt betala skadeersättningar. torde man väl få förutsätta att han också river ut om han inte kommit på obestånd. Att i sådana fall berättiga en skadelidande att utföra utrivningen kan vålla rättsförlust. om utrivningen vållar större skador än förutsett. Normalt måste man ju också vänta tills större delen av den stadgade arbetstiden gått till ända. innan man kan konstatera att ägaren inte tänker riva ut. Förhållandena kan under denna tid (upp till lf) år. s. 340) ha ändrats. Det synes bättre att vid underlåtenhet från sökandens sida tillgri- pa förfarandet enligt 15 kap. IS och 16 åå VLF.
Enligt 4å sista stycket har ägaren rätt till ersättning i vissa fall. Var frågan om ersättningsskyldighet skall prövas och hur talan därom skall anhängiggöras framgår ej. Problemet bortfaller om ansökan om utrivning skall göras vid fastighetsdomstol.
Växjö tingsrätt: [ å. Det förefaller tveksamt om någon av prövnings- myndigheterna kan ha sådan insikt. att frågor om tvångsförvärv kan avgö- ras med någon grad av rättssäkerhet utan att myndigheten samtidigt har tillgång till en ansökan om tillstånd till det vattenföretag. där vattenkraften eller vattnet skall tillgodogöras. Tvångsförvärv bör blott få ifrågakomma i samband med att sådan ansökan prövas.
3 å. Uttrycket — —- — "skall tillståndsmyndigheten bifalla ansökningen och lämna erforderliga föreskrifter" — — — är alltför kategoriskt. Bättre vore — — — "skall tillståndsmyndigheten vid bifall till ansökningen lämna erforderliga föreskrifter" — — —. Sistnämnda uttryckssätt användes för övrigt i motiven.
VASO: ! 3å sista meningen sägs att den vars rätt är beroende av utrivningen får utföra arbetet på sökandens bekostnad. om denne ej fullgör vad som ålagts honom. Orden "utföra arbetet" synes kunna syfta på utrivningen vilket inte torde vara avsett. I vart fall bör bestämmelsen inte givas en sådan innebörd.
Omprövning at" bygdeavgift (9 9")
Hovrätten för Nedre Norr/und: 9 å har utformats på ett sådant sätt att kammarkollegiet inte behöver höras när ansökan om omprövning gjorts av den avgiftsskyldige (första stycket andra meningen). Detta missförhållandc bör rättas till.
Fiskeriintendenten i Övre norra distriktet: 9 å. För omprövning av byg- deavgift inkluderande fiskeavgift. bör en viss absolut längsta tid föreskri- ' vas. Den kan vad gäller fiskeavgiften lämpligen sättas till l0 år.
F (Tirfilrandet hus länxsty/else" i (utmäIningsärende ( I()— I.? åå) IlurriittenHir Nedre Norrland: l0— lZ åå. Anmälningshandlingarna bör innehålla uppgifter om berörda sakägare. sa att dessa kan beredas tillfälle att yttra sig och därigenom ge länsstyrelsen ytterligare underlag för bedöm- ningen enligt l2 å andra stycket i vad avser enskilda intressen. Jämtbygdens tingsrätt: lO—IZ åå. Det kan vara svårt för länsstyrelsen att av anmälningshandlingarna få klarhet i om allmänna eller enskilda intressen skadas. särskilt om skada uppstår på angränsande vattentäkter. Det samråd som skall ske med statliga och kommunala myndigheter torde
Prop. 1981/82: 130 440
inte kunna ge några upplysningar av värde för bedömande av om skada uppstår på enskilda intressen. Därför föreslås att anmälan bör kungöras för att bereda främst sistnämnda intressen möjlighet att ange sin uppfattning i frågan.
Vär/'o' tingsrätt: lO— lZ åå. Enligt motiven har utredningen insett att deti flertalet fall inte går att upprätthålla vad som sägs i lagtexten. nämligen att anmälningshandlingarna skall innehålla de uppgifter och tekniska beskriv- ningar som behövs för att bedöma vattentäktens beskaffenhet. omfattning och verkningar. Kraven på handlingarna bör sålunda enligt motiven icke ställas för högt. Länsstyrelsen bör för att främja skyndsamhet i avgörande- na kunna tillhandahålla anmälaren standardiserade formulär. Enligt vat- tendomstolens uppfattning uppkommer ofta svårigheter vid bedömning av vattentäkter. särskilt grundvattentäkter men även ytvattentäkteri vatten- drag med ringa vattenföring. Det fordras stor erfarenhet samt goda hydro- logiska och geologiska kunskaper for att kunna bilda sig en uppfattning om sådana företags verkningar. Det är osannolikt att någon meningsfull pröv- ning av ett sådant företags verkningar skall kunna utföras av oerfaret och icke kvalificerat folk. som dessutom endast får tillgång till ofullständiga eller standardiserade ansökningar. som blir belastade av mycket stor ar- betsbörda och som skall träffa avgörandena skyndsamt. Kvaliteten på de råd och anvisningar. som vederbörande beslutsfattare har att tillika avgiva. torde i praktiken komma att visa sig lämna åtskilligt övrigt att önska.
Fiskeristyrelsen: ll å. Eftersom lisket så gott som alltid berörs när det gäller ytvattendrag måste samråd alltid ske med fiskenämnd och/eller fiskeriintendent. Detta bör skrivas in i lagtexten.
18 kap. Rättegången i vattenmål
Svea hovrätt: ] detta sammanhang bör även uppmärksammas att rätte- gångsbalkens regler i väsentliga avseenden är svåra att tillämpa i vattenmål med dessas starka inslag av administrativ bedömning. Sålunda är det ofta opraktiskt att vid huvudförhandling söka dra en exakt gräns mellan sak- framställning. bevisupptagning och plädering. Även om målets karaktär i och för sig skulle möjliggöra en uppdelning. kan ej krävas att ombud utan rättslig utbildning och parter som Själva för sin talan — såväl det ena som det andra är vanligt i vattenmål — skall skilja mellan t. ex. sakframställning och plädering. Väl kan sägas att de flesta vattendomstolar tillämpar rätte- gångsbalken på ett med hänsyn till vattenmålens karaktär ändamålsenligt sätt. men det synes ändock angeläget att inför en ny vattenlag granska de processuella reglerna. — Enligt VL:s prövningssystem är inslaget av offl- cialprövning påtagligt. Om utredningens prövningssystem godtas. flyttas de flesta officialprövningsfrågorna över till andra myndigheter. Bl.a. på grund härav bör bestämmelserna för handläggningen av vattenmål ytterli- gare närmas till RB:s regler för dispositiva tvistemål. Visserligen kan det någon gång vara svårt att avgöra om en fråga är av dispositiv eller indispo- sitiv karaktär. men detta förhållande bör ej föranleda att för vattenmålen i deras helhet föreskrivs de enligt RB för indispositiva mål gällande proces- suella bestämmelserna. Tvärtom synes angeläget att möjligheterna till en smidigare. snabbare och billigare handläggning enligt de för dispositiva frågor gällande reglerna utnyttjas även inom vattenrättsskipningen. — — —
2 å. Enligt gällande rätt skall till ansökningsmål jämväl räknas ansökan enligt l kap. l4å VL om bestämmande av ersättning för rätt att taga strömfall i anspråk. 2 å VLF bör kompletteras med en motsvarande punkt.
Prop. 1981/82:130 441
3 5. Hovrätten har tidigare uttalat att ersättning bör utgå vid avstående av rätt att uttaga Vatten enligt 2 kap, 10 å VLF. Talan om sådan ersättning bör väckas i form av stämningsmål. Paragrafen bör sålunda kompletteras (jfr ll kap. l7 5 37 p. VL). — Sjätte punkten innefattar bl. a. talan om rätt till ändring av annans anläggning i vatten. Det bör anmärkas att ett bifall till en sådan talan icke får bindande verkan för annan än motparten. varför ändringsarbeten som kan påverka annat intresse därjämte måste föregås av tillståndsprövning. Samma sak gäller talan om borttagande av anläggning enligt sjuttonde punkten.
Såsom ett alternativ till den förevarande utförliga uppräkningen av stäm- ningsmålen bör övervägas att till stämningsmål hänföra allt som inte skall handläggas såsom ansökningsmål eller besvärsmål eller som skall upptas vid annan domstol.
5 å. Den möjlighet som nu finns enligt ll kap. 21 å 1 st. VL att till vattendomstol öVerlämna vid annan domstol anhängiggjort mål. som för sin bedömning kräver vattenrättsliga eller vattenbyggnadstekniska övervä- ganden. har ett visst värde och bör bibehållas för det fall att en av parterna begär sådant överlämnande.
6 å. Enligt denna bestämmelse kan fastighetsdomstolen komma att prö- va bl.a. frågör öm ersättning enligt ML på grund av buller och annat obehag från byggnadsplatser, varvid ML:s bestämmelser skall tillämpas. Problem kan därvid tänkas uppstå på grund av den i miljöskyddsmål vidare kretsen av sakägare-. vilken bör ha beretts tillfälle att agera i vattenmålet. — En reglering torde fordras av förhållandet mellan ett avgörande i vatten- målet rörande ersättning för den miljöfarliga verksamheten och en senare anhängiggjord talan rörande samma verksamhet under åberopande av en- dast ML. .
7 och 8 åå. Såsom utredningen föreslagit bör liksom nu Svea hovrätt vara gemensam andra instans i vattenmål. Härvid bör beteckningen "vat- tenöverdomstolen” bibehållas, bl.a. med hänsyn till att domsområdet omfattar även andra hovrätters domsområden för allmänna mål samt till att för hovrätten i dess egenskap av vattenöverdomstol gäller speciella dom- förhetsregler. Även benämningen "vattendomstol" bör av samma skäl behållas.
Enligt motiven (s. 376) skall i kungörelsen om fastighetsdomstol intas bestämmelse om vilka fastighetsdomstolar som skall handlägga vattenmål. Det synes likväl lämpligt att i själva lagen bibehålla den i ll kap. 9 å VL stadgade grunden för hur domsområdena skall bestämmas. — — —
ll å bör kompletteras i enlighet med vad som anförts angående 2 å. 12 & | p. Enligt motiven skall såsom ”sådan omständighet" räknas att sökanden sökt eller erhållit tillstånd. Denna upplysning måste anses vara så viktig att det i en särskild punkt bör anges att sökanden skall lämna besked härom.
19 å. Även med hovrättens uppfattning att de olika fackmyndigheterna och ej kammarkollegiet generellt bör ha talerätt vid tillståndsprövningen finns intet att erinra mot att kollegiets ställning i vattenmålen regleras i överensstämmelse med VL. — Andra meningens avfattning synes ge vid handen att därutöver endast kommunen skulle äga föra talan rörande allmänna intressen. Enskild sakägare skulle i så fall förlora den talerätt som enligt praxis anses tillkomma honom även då det allmänna intresset ej har påtaglig direkt anknytning till hans fastighet. Hovrätten vill bestämt förorda att enskild sakägare ej avskärs från talerätt i detta hänseende och att lagrummet därför erhåller en utformning som ej lägger hinder i vägen
Prop. 1981/82:130 442
för sådan talan. Jfr även sakägarens talerätt enligt 15 kap. 26 å 2 st. och 18 kap. 57 å 2 st. VLF.
23 å. Erfarenheter från handläggningen av expropriationsmål ger anled- ning att överväga att även för vattenmålens del införa s.k. utredningsbe- slut.
_ 24 å. Hovrätten hänvisar till vad som anförts angående tillämpningen av rättegångsbalkens regler för dispositiva tvistemål vid handläggningen av vattenmål.
30—32 åå. Hovrätten hänvisar till vad som ovan anförs i anslutning till 15 kap. 8 och 24 åå VLF. — Den möjlighet som i 11 kap. 46 å VL givits vattenrättsdomaren att under pågående handläggning av vattenmål ge till- stånd till vissa brådskande åtgärder saknar motsvarighet i VLF. men har enligt hovrättens mening så stort värde att den bör bibehållas. Sådant tillstånd bör kunna meddelas såväl av tillståndsmyndighet som av fastig- hetsdomstol.
35 å. Enligt 5 kap. lSå 2 st. ExL skall domstolen i samband med tillstånd till förhandstillträde bestämma viss dag. då i tillståndet föreskriv- na villkor skall vara uppfyllda. Har den exproprierande inte inom utsatt tid fullgjort villkoren. är tillståndet förfallet. Såsom motiv härför har anförts att den exprOprierande inte under obegränsad tid skall få disponera över ett tillstånd till förhandstillträde (prop. 1972: 109 s. 299). Förhandsmedgi- vande enligt 18 kap. 32 å VLF kan jämföras med enkelt förhandstillträde och en motsvarighet till den ifrågavarande bestämmelsen skulle därför kunna tänkas införd även i VLF. Behovet därav är dock svårt att bedöma.
37 å. Hovrätten kan ej finna annat än att den princip som knäsatts för förhandling bör gälla även om domstolen vid annat tillfälle under målets handläggning finner att verkningarna blir vidsträcktare än sökanden uppgi- vit. Tillfälle bör sålunda även då beredas berörda parter i målet att yttra sig. Så torde principen enligt praxis tillämpas redan nu.
38 å. Stadgandet i ljärde stycket innebär en önskvärd förenklig av gäl- lande rätt (11 kap. 60 å 6 st. VL). även om borgenärernas ställning något försämras. En hänvisning till borgenärs rätt till ersättning enligt 19 kap. 19 % VLF borde i klarhetens intresse införas under förevarande paragraf (jfr 18 kap. 20 å VLF).
40 å. Enligt 5 kap. 26 å ExL gäller detta inte då domstolen förordnat om förskott såsom villkor för förhandstilltråde och förskottet inte utbetalts. till följd varav rätten till förhandstillträcle förfallit. Motsvarande bestämmelse borde införas här.
43 å. Motsvarande bestämmelse i VL torde endast undantagsvis ha lett till att dom meddelats tidigare än eljest blivit fallet. Andra faktorer — som vattendomstolarnas årsrytm med resor i flertalet mål under de årstider då syn kan hållas och domsskrivning på annan tid — avgöri stället tidpunkten för meddelande av dom. 1 mål där sådana andra faktorer ej är avgörande torde bestämmelsen stundom föranleda ett ej sakligt motiverat utnyttjande av respittiden. Mot bakgrund av det anförda får hovrätten föreslå att den absoluta tidsbestämmelsen utmönstras och ersätts av en mera allmänt hållen bestämmelse om skyldighet att meddela dom så snart ske kan.
Skyldighet enligt 17 kap. 9 å 7 st. RB att underrätta part om utgången i målet (jfr SFS 1976:823) skall enligt motiven (s. 392) kunna fullgöras genom att dom hålls tillgänglig hos aktförvarare. Detta undantag från RB bör införas i den föreslagna lagtexten. Understrykas må i detta samman- hang att en vid vattendomstolen utsedd aktförvarare ej anlitas vid rättegången i högre instans för det icke ovanliga fall att talan fullföljts endast av sakägare.
Prop. 1981/82: 130 443
I 11 kap. 83 å 1 st. VL behandlad situation torde kräva reglering även i en ny vattenlag. Det får förutsättas att pågående stämningsmål vilande— förklaras om ansökan enligt nämnda lagrum görs hos tillståndsmyndighet.
51 å. Enligt motiven (s. 395) avses med "part" förutom sakägare "and— ra enskilda som fört talan vid förrättningen". [ motiven bör närmare anges vilka som därvid åsyftas.
55 å. Sökanden har nu en absolut rätt att välja om han vill fullfölja företaget eller inte. Förevarande bestämmelse ger närmast intryck av att övriga delägare skulle kunna framtvinga ett genomförande av företaget på den ursprunglige sökandens bekostnad. En sammanställning av nu före- varande bestämmelse med motiven till 16 kap. 18 å 3 st. VLF kan dock möjligen ge vid handen att den icke-sökande delägare. som ej vill acceptera sökandens återkallelse. har att inträda i sökandens ställe och i första hand påtaga sig kostnaderna för företaget. Hovrätten — som anser att principen om möjlighet för annan delägare att inträda i sökandens ställe måste komma till uttryck i lagtexten — vill förorda att i nu förevarande paragraf intas en erinran om tillämpning av denna princip (jfr hovrättens yttrande över 16 kap. 11 å VLF).
60 å. Paragrafen motsvarar 5 kap. 29 å ExL. Det kan ifrågasättas om det är lämpligt att i vattenmål ge part denna oinskränkta bestämmanderätt över hur handläggningen skall ske. Det synes sålunda otillfredsställande att i ersättningsmål avseende ett flertal sakägare en av dessa skulle kunna utverka huvudförhandlig i ett mål. där intet står att vinna med ett muntligt förfarande. Ovillkorlig skyldighet att hålla huvudförhandling bör förbehål- las de fall då begäran därom framställts från ömse sidor. — Bestämmelsen i tredje stycket finns också i gällande lag ( 11 kap. 105 å 3 st. VL) men måste anses överflödig. Den tillämpas sedan många år på så sätt att hovrätten utan hinder av bestämmelsen håller syn så snart så anses erforderligt.
Hovrätten för Nedre zN'orrland: 3 å bör kompletteras med en punkt som avser ersättning för avstående av vatten enligt 2 kap. 10 å VL-förslaget samt en punkt som avser ersättning enligt 17 kap. 4 å sista stycket VL- förslaget.
7—10 åå. Det kan inte anses självklart att Svea hovrätt skall bibehålla sin funktion som mellaninstans i vattenmål. Närheten till vissa från utbygg- nadssynpunkt betydelsefulla norrlandsälvar ävensom regionalpolitiska skäl talar för att överdomstolen förläggs till härvarande hovrätt. — Så borde kompletteras med en anvisning om att FDL (som i sin tur hänvisar till RB) är tillämplig i den män inte särskilda bestämmelser gäller enligt detta kapitel. — Sammansättningen hos fastighetsdomstolen borde kunna varieras så att en eller två lagfarna ledamöter tjänstgör allt efter vattenmä- lets beskaffenhet. Annars kan handläggningen i vissa fall befaras bli onö- digt tungrodd.
[ anslutning till 11 å bör uppmärksammas de problem som samman- hänger med eventuell parallell handläggning hos tillståndsmyndighet och fastighetsdotnstol samt samordningen av skadereglering enligt VL-försla- get och ML.
24 å. Hovrätten kan inte dela utredningens uppfattning om att vatten- målen. som nu begränsats till skaderegleringen. huvudsakligen är av indis- positiv karaktär och förordar därför en omarbetning. som på lämpligt sätt anpassar de processuella reglerna för vattenmål till RB:s bestämmelser för dispositiva mål.
30—32 åå. Det kan finnas skäl att i VL-förslaget införa en motsvarighet till bestämmelsen i 11 kap. 46å VL om att vattenrättsdomaren under
Prop. 1981/82:130 444
pågående handläggning kan ge tillstånd till brådskande åtgärder. Det sak- nas enligt hovrättens mening anledning att låta förhandsmedgivande före— gås av huvudförhandling. Framgår av lagtexten att interimistiskt förord- nande enligt 31 å får meddelas även i fall som omfattas av 32 å? (Se s. 388).
38 å. Hovrätten tillstyrker den återgång till tidigare gällande rätt som förevarande paragrafs sista stycke och 19 kap. 19 å VIA-förslaget innebär. Reformen synes vara så angelägen att den bör förverkligas även om detta betänkande inte leder till en ny vattenlag.
40å bör kompletteras med en motsvarighet till 5 kap. 26 å sista me- ningen ExL.
43 å synes vara för restriktivt utformad för att motsvara verkligheten. Antingen bör villkoret ”om synnerligt hinder ej möter" mjukas upp eller bör tidsfristen förlängas eller bör stadgandet få en mera generell lydelse. exempelvis "Dom skall meddelas så snart det är möjligt". — Det i motiven (s. 392) angivna undantaget från RB. att underrättelseskyldigheten kan fullgöras genom att dom hålles tillgänglig hos aktförvarare. bör införas i lagtexten.
45 å. För sådana fall som avses i 11 kap. 83 å VL torde krävas en reglering. som lämpligen bör innebära att fastighetsdomstolen kan meddela vilandeförklaring.
46 å. Lagtexten innehåller en felskrivning. "2 å 11" skall utbytas mot "3 å 11".
Rubriken "Fullföljd av talan till Svea hovrätt och högsta domstolen". som hämtats från VL. skulle kunna ändras till "Rättegången i Svea hovrätt och högsta domstolen". Jfr exempelvis huvudrubrikerna under femte och sjätte avdelningarna i RB samt 17 kap. och 18 kap. FBL.
60 å. Stadgandet om syn i sista stycket. vilket motsvarar 105 å tredje stycket VL. har kanske inte samma berättigande i vattenmål som exempel- vis i motsvarande bestämmelse för fastighetsbildningsmål (17 kap. 3å FBL). Hovrätten föreslår att stadgandet slopas. varigenom tillämplighet här ges åt 15 åjäml'örd med 9 å FDL.
Jämtbygdens tingsrätt: 11 å. Första stycket har utformats så att sökan- den får göra sin ansökan hos fastighetsdomstolen redan när ansökan om administrativt tillstånd ges in varigenom det anges att det skapas möjlighe- ter till en samordning med den administrativa processen och att därigenom en viss tidsvinst kan göras. Uppdelningen i administrativ tillståndspröv- ning och skadereglering vid domstol medför emellertid att det kan bli svårt att föra fram skaderegleringen eftersom man ej vet vilket tillstånd vederbö- rande kan komma att erhålla hos den administrativa prövningsmyndighe- ten. förrän denna meddelat sitt beslut.
15 å. Utredningen har förutsatt at". man i framtiden kan undvara renova- tionsexemplar av domstolsakterna i ansökningsmålen. Vattendomstolen anser emellertid detta förslag olämpligt och att ett exemplar måste finnas kvar hos fastighetsdomstolen för nandläggning av kvarstående frågor. vilket ej blir möjligt när ett avgörande om skadereglering blir överklagat och akten skall översändas till Svea Hovrätt och eventuellt senare till Högsta Domstolen. Utredningens förslag innebär alltså att det blir svårig- heter att behandla andra frågor i målet än de som har upptagits i den eventuellt överklagade domen. t.ex. uppskjutna frågor. Ytterligare skäl varför ett exemplar av handlingarna bör finnas tillgängligt hos fastighets- domstolen är att allmänheten bör beredas möjlighet att se på handlingarna på domstolens kansli till dess målet är slutligt avgjort.
32 å. Vattendomstolen anser att denna paragraf helst bör delas upp i två
Prop. 1981/82: 130 445
paragrafer eller att ordföljden ändras så att först behandlas frågan om det är av väsentlig betydelse för sökanden att helt eller delvis få utnyttja tillstånd till vattenföretag och ta annans egendom i anspråk och härefter frågan om brådskande åtgärd.
Stockholms tingsrätt: För parterna och särskilt för sakägarna måste det te sig förvirrande med en sorts fastighetsdomstolar för fastighetsmål och en annan sorts för vattenmål med olika domkretsar och ofta olika belägen- het. Enklast förebyggs misstag och därmed sammanhängande rättsförlus- ter om den tingsrätt som skall vara domstol i vattenmål benämns vatten- domstol. Om frågor både enligt VL och enligt ML skall handläggas av samma domstol. kan det möjligen vara bättre att använda benämningen miljödomstol.
Vattendomstolen vill ifrågasätta om två lagfarna ledamöter behöver sitta i den domstol som skall döma i vattenmål. Under vattendomstolarnas hittillsvarande tid har behov av två jurister ej förelegat och de ersättnings- problem som domstolen i fortsättningen skall syssla med kommer inte att ställa krav på starkare sammansättning av domstolen. Med den stora mängd ersättningsfrågor som måste lösas i ett större vattenmål kan det befaras att målets avgörande försenas avsevärt om alla ersättningsproblem måste genomgås av ytterligare en juristdomare utöver den som skrivit domen och av den tekniske ledamoten. Vattendomstolen förordar därför att domstolen vid handläggning av vattenmål skall ha samma sammansätt- ning som för närvarande enligt 11 kap. 2 å VL.
Om benämningen vattendomstol används för den tingsrätt som dömer i vattenmål bör överdomstolen även i fortsättningen kallas vattenöverdom- stol.
12 å. Som vattendomstolen anfört vid 12 kap. 4 å bör av lagtexten framgå att sökanden så fullständigt som möjligt skall ange vilka som är berörda av vattenföretaget.
17 å. Med en så utförlig lagstiftning som den nya VL avses att bli bör lagen innehålla bestämmelser även om vad kungörelsen skall innehålla. Lagtexten behöver ej göras så tyngande som i 11 kap. 32 å VL utan kan göras ganska kortfattad. För den som skall tillämpa den nya lagstiftningen är det inte ägnat att göra den mera lätthanterlig om bestämmelserna om kungörelser återfinns på olika ställen. — — —
24 å. Vid fastighetsdomstolen skall med det föreslagna prövningssyste- met i första hand ersättningsfrågor prövas och de är enligt 18 kap. 38 å fjärde stycket VL-förslaget dispositiva. Ersättningsfrågorna kommer att kunna behandlas inte bara innan ett tillstånd får tas i anspråk utan också senare om prövningen uppskjutits eller om skadan är oförutsedd. Särskilt när det gäller kvarstående ersättningsfrågor kan det vara lämpligt med muntlig förberedelse. Möjligheten att avgöra mål vid förberedelse bör med det föreslagna systemet inte vara mindre i vattenmål än i expropriations- mål. Enligt 4 å lagen om domstolar i fastighetsmål (FDL) är fastighetsdom- stol domför med en lagfaren ledamot i samma utsträckning som tingsrätt. I expropriationsmål får domstolen avgöra målet utan hinder av parts utevaro (5 kap. 14 å ExL).
Enligt 24 å tredje stycket VL-förslaget får förlikning inte stadfästas osv. vid muntlig förberedelse. Vid skriftlig förberedelse synes däremot inte möta något hinder att förlikning stadfästs osv. och inte heller innehåller utredningens förslag något hinder mot huvudförhandling i förenklad form.
Vattendomstolen anser att — som utredningen föreslagit —— tredskodom ej bör få meddelas beträffande ersättningsfrågori vattenmål. Möjlighet bör
Prop. 1981/82: 130 446
däremot finnas att avgöra ersättningsfrågorna vid förberedelsen eller vid huvudförhandling i förenklad form utan hinder av parts utevaro. Praktiska fall kan vara om sökanden för att undvika onödig utredning vid en förbere- delse medger yrkande från sakägare som uteblivit eller överenskommelse träffas med de sakägare som infunnit sig samt domstolen finner den över- enskomna ersättningen betryggande även för den som uteblivit.
Redan av 42 kap. 10 å RB följer att part som skall infinna sig personligen till förberedelse skall föreläggas vite och föreskrift härom behövs ej i 24 å. Däremot bör den nya VL i särskild paragraf. som följaktligen skall avse både förberedelse och huvudförhandling. innehålla bestämmelse om att domstolen får handlägga och avgöra målet utan hinder av parts utevaro (jfr 18 kap. 27 å andra stycket VL-förslaget). Som utredningen föreslagit bör skrift få åberopas vid muntlig förberedelse och redogörelse lämnas för skriften. Vidare bör i den nya lagen stadgas att teknisk ledamot vid behov skall närvara vid muntlig förberedelse.
32 å. För att förhandsmedgivande skall kunna lämnas krävs enligt para- grafens motiv att huvudförhandling hållits. ()m förhandsmedgivandet avser skadeförebyggande åtgärd på enskild fastighet torde frågan vara dispositiv. Som vattendomstolen anfört vid 24 å bör samma regler som för expropriationsmål gälla för vattenmål såvitt angår domförhet och möjlighet att avgöra frågor vid förberedelse.. Det saknas anledning att kräva huvud- förhandling —- varmed utredningen ej torde avse huvudförhandling i för- enklad form —— för att förhandsmedgivande skall kunna lämnas. Det liggeri sakens natur att förhandsmedgivande ej skall lämnas utan huvudförhand- ling då fråga är om upptagande av dämning och andra mera ingripande åtgärder. __ __ . _ _ ..
45 å. Beträffande stämningsmålen saknas all anledning att — genom hänvisning till 24 å — för vattenmålens del ha andra regler än för expro- priationsmålen beträffande domförhet och möjlighet att avgöra målen vid förberedelse.
51 å. l paragrafens sista stycke sägs att kallelse skall delges. Enligt 49 å första stycket får. då besvär anförts. kungörelseförfarande tillämpas i stället för delgivning. något som kan vara nödvändigt när fråga är t. ex. om sänkning av en större sjö med ett stort antal sakägare. [ sådant fall bör — i likhet med vad som gäller för ansökningsmål enligt 26 å — möjlighet finnas att underrätta parterna om huvudförhandlingen genom kungörelse.
Vitt-jo" tingsrätt: 3 å. "Det anges icke i lagtext eller motiv. hur fastighets- domstol vid talan enligt punkterna 3. 4. 6 m. fl. skall få reda på huruvida förrättning eller ansökningsmål pågår.
7 å. Utredningens skäl för att utmönstra den invanda och adekvata beteckningen vattendomstol är icke övertygande. Man ökar förvirringen genom att skapa olika slags fastighetsdomstolar med olika domkretsar. Det förefaller därför naturligast att bibehålla beteckningen vattendomstol för den sammansättning av tingsrätt. som skall handlägga vattenmål.
9 å. Vattendomstolen hänvisar till sin tidigare uttalade uppfattning att vattenmål. liksom hittills. i normalfallet bör avgöras med endast en lag- faren ledamot. '
21 å. Det förefaller osäkert om utredningen verkljgen menar att sådan sakägare skall delgivas eller om det räcker med att tillställa sakägaren underrättelse på samma sätt som enligt 17 å tredje stycket. Skäl för formlig delgivning torde saknas.
24 å. Ersättningsfrågor i vattenmål är uppenbarligen dispositiva och bör kunna avgöras på samma sätt som sådana frågor i expropriationsmål. Det
Prop. 1981/82: 130 447
bör övervägas vilka frågori vattenmål som bör kunna avgöras utan huvud- förhandling och av ordföranden ensam eller eventuellt med annan förenk- lad sammansättning av domstolen.
31 å. Utan att det nämns något därom i motiven innebär VL-förslaget i denna del en väsentlig förändring av vad som gäller enligt 11 kap. 67 å första stycket VL. Rekvisitet "när skäl därtill äro" har fallit bort i försla- get. Hittills har i praxis ansetts att sådana skäl skall vara sakligt betingade omständigheter av byggnadsteknisk karaktär. Bland annat har risk för överklagande icke godkänts som skäl för verkställighetstillstånd. Utred- ningen anser emellertid det föreslagna stadgandets främsta förtjänst vara att det undanröjer riskerna för att omotiverade överklaganden skall fördrö- ja ett företag. Vattendomstolen avstyrker denna ändring i stadgandets innebörd.
32 å. Det är tveksamt om kravet på hållen huvudförhandling bör upp- rätthållas för alla fall av förhandsmedgivande (jfr ovan 24 å).
Vänersborgs tingsrätt: Vid utformningen av reglerna om förfarandet i vattenmål har utredningen föreslagit. att bestämmelserna i RB och FDL blir tillämpliga i så stor utsträckning som möjligt och att särreglering på grund av vattenmålens speciella karaktär endast bör ske för de fall då nämnda bestämmelser ej kan tillämpas. För sådan särreglering har ExL:s förfaranderegler tjänat som förebild.
Utredningen föreslår. att två lagfarna ledamöter skall ingå i domstolens sammansättning i stället för en såsom för närvarande. Enligt tingsrättens mening har den nuvarande sammansättningen visat sig ändamålsenlig. Någon säkrare bedömning av vattenmålen torde ej kunna påräknas genom den föreslagna ändringen. Den kommer däremot att göra målbehandlingen mer tidsödande och kostsam. Tingsrätten vill därför i första hand förorda att nuvarande sammansättning bibehålles. Om någon särregel ej anses lämplig för fastighetsdomstol som dömer enligt vattenlagen bör i stället domförhetsreglerna i FDL ändras till i överensstämmelse med de som nu gäller för vattendomstol. Även i de mål som nu handläggs av fastighets- domstol torde för övrigt "andremannen" ofta med fördel kunna undvaras. I vart fall synes böra övervägas. om icke möjlighet borde införas för ordföranden att vid särskilda skäl bestämma att endast en lagfaren ledamot skall ingå i domstolen.
I likhet med gällande VL 11:27 2 mom. första stycket böri VL-försla— gets 18: 12 p. 3 föreskrivas. att ansökan skall innehålla en så fullständig redovisning som möjligt av den eller de fastigheter som berörs av företaget jämte namn och adress på såväl vederbörande ägare som berörda inneha- vare av särskild rätt till fastigheterna.
Utredningen föreslår beträffande ansökningsmålen ("VL-förslaget 18: 24 tredje stycket) i överensstämmelse med nuvarande VL 11:40 2 mom. andra stycket förbud mot måls avgörande på grund av parts medgivande eller uteblivande och mot stadfästelse av förlikning vid muntlig förberedel- se. Avsikten får antagas vara att detta förbud skall gälla även vid skriftlig förberedelse och vid huvudförhandling i förenklad form. vilket uttryckli- gen bör framgå av lagtexten. Enligt 18:45 i VI.-förslaget skall samma regel gälla stämningsmålen. Någon motsvarighet till nuvarande bestämmelsen i VL 11:80 om möjlighet att avgöra stämningsmål utan huvudförhandling har ej införts i förslaget. Denna möjlighet utnyttjas främst i vissa mål om bestämning av avgifter men har för domstolsarbetet som helhet ingen större praktisk betydelse.
Ett genomförande av VL-förslagets prövningssystem kan medföra att
Prop. 1981/82: 130 448
domstolarna får en icke obetydlig; mängd mäl avseende något eller några anspråk på intrångsersättning och skadeförebyggande åtgärder. Skall dom- stol såsom utredningen föreslagit även pröva frågor om ersättning för kostnader. som uppkommer vid tillståndsprövning. torde domstolarna även få en hel del mål som enbart rör sådana kostnader. Från processeko- nomisk synpunkt måste det vara fördelaktigt att sådana frågor. i den mån tvist cj föreligger mellan berörda parter. kan prövas av ensamdomare vid skriftlig eller muntlig förberedelse eller huvudförhandling i förenklad form enligt reglerna för dispositiva tvistemål i RB 42 kap. Av samma skäl bör möjliggöras. att sådana frågor även om de är tvistiga kan avgöras av domstolen utan huvudförhandling under förutsättning att samtliga berörda parter samtycker därtill.
För möjligheterna att sålunda förenkla prövningen av medgivna ska- deanspråk — liksom för skadebchandlingen över huvud — är det av stor vikt hur skyddet för panträttshavare utformas. Före 1.7.1974 kunde vat- tendomstolen bestämma skadeersättning på grundval av överenskommelse mellan sökande och sakägare sattt behövde endast beakta borgenärernas intresse genom eventuell föreskrift om nedsättning av ersättningsbelopp. För borgenärerna fanns i sådana fall möjlighet att påkalla ny värdering enligt dåvarande VL 9:73. något som praktiskt taget aldrig förekom. De 1.7.1974 efter förebild i ExL genomförda ändringarna i VL med s.k. oskadlighetsprövning m.m. medför att vattendomstolen. då fastighet be- sväras av inteckning och det ej är väsentligen utan intresse för borgenärer- nas rätl. alltid måste pröva ersättningens storlek frånsett de fall då medgi- vande inhämtas från borgenärerna. Utredningen har nu efter kritik mot sistnämnda regler i VL föreslagit återgång till de före 1.7.1974 gällande reglerna för de fall särskild uppgörelse träffats mellan parterna men i övrigt bibehållit den i gällande VL 11:60 femte stycket föreskrivna oskadlighets— prövningen (18: 38 tredje och fjärde styckena VL-förslaget). Om oskadlig- hetsprövningen fyller något verkligt behov är tveksamt. Regeln härom torde. med hänsyn till stadgandet i 18:38 andra stycket i förslaget. få praktisk betydelse huvudsakligen i de fåtal fall då sökanden närstående motparter ej vill få sina anspråk prövade i målet. Om regeln utgår ur förslaget vinnes även den fördelen. att frågor om medgivna anspråk kan avgöras vid förberedelse eller huvudförhandling i förenklad form. om föreslaget förbud häremot också får utgå i enlighet med vad ovan anförts.
1 VL-förslaget 18:39 har föreskrivits skyldighet för domstolen att vid bestämmande av ersättning uppskatta såväl fastighetens värde som värdet av särskild rätt som skadas. Skall ersättning utgå till innehavare av sådan särskild rätt. skall uppskattning även ske av fastighetens värde utan den särskilda rättigheten. om fastigheten besväras av beviljad eller sökt in- teckning nred bättre rätt och nedsättning av ersättning skall ske. Skadorna på fastigheter i vattenmål är emellertid i regel marginella och någon sådan värdering som nu föreskrivs behövs då oftast icke. varken för ersättnings- beräkningen eller av hänsyn till borgenärerna. Stadgandet kan sålunda medföra att domstolen tvingas utföra åtskilligt värderingsarbete till ingen nytta. Parterna måste också inge en hel del material som eljest ej behövts. Nackdelarna härav torde knappast uppväga de fördelar som kan vinnas vid ersättnings betalning och fördelning. Tingsrätten vill därför föreslå att bestämmelsen endast skall gälla vid inlösenfall. I vart fall bör den begrän- sas till att gälla sådana fall. där ifrågavarande värdering behövs för bestäm- mande av ersättning eller kan antagas bli erforderlig vid ersättnings fördel- ning enligt VL-förslagets 19 kap.
Prop. 1981/82:130 449
Utredningen har för vattenmålens del ej velat föreslå någon motsvarig— het till ExL:s utredningsbeslut. Tingsrätten delar utredningens uppfattnng i denna fråga och vill understryka vikten av att någon sådan bestämmelse ej föreskrivs för vattenmålen.
Talan om ersättning och skadeförebyggande åtgärder på grund av oför- utsedd skada skall enligt VL-förslaget väckas genom stämning. Enligt gällande VL behöver anspråk på ersättnng för sådan skada endast fram— ställas genom en enkel skriftlig anmälan. som sakägaren inte sällan skriver själv. Någon olägenhet av att bibehålla denna ordning torde ej uppkomma. Anhängiggörande genom stämning är däremot ägnat att försvåra för enskil- da sakägare att tillvarata sin rätt och torde även fördyra förfarandet. Enligt tingsrättens mening bör därför sådana anspråk även i fortsättningen kunna anhänggigöras genom skriftlig anmälan. Detsamma bör gälla skadeföre- byggande åtgärd. som ej berör tredje man.
Domstolsverket: Verket delar uppfattningen att fastighetsdomstol vid prövningen av vattenmål skall ha den sammansättning som anges i 3 5 lagen (1969: 246) om domstolar i fastighetsmål. Det måste vara en fördel om domstolen vid dessa ofta svåra och omfattande mål till viss del har kollegial sammansättning.
SMHI: SMHI blir nu av vattendomstolarna ofta förordnat som sakkun- nig i frågor som rör isförhållanden. vattengrumling och klimat. Då avses i regel både tillståndsprövning och skadereglering. Därvid har SMHI under Hera är byggt upp en organisation med omfattande fältverksamhct som givit erfarenhet och kunskaper. SMHI anser att den nya vattenlagen bör 'utformas så att dessa resurser tas tillvara. SMHI:s roll i samband med utredningar inför vattenmåls behandling i fastighetsdomstol bör klargöras genom tilläggi 18 kap. 25 & lagförslaget.
Lantbruksstyrelsen: 3 5 6 p. Avloppsutsläpp i dike eller ledning ingående i markavvattningsföretag skall enligt förslaget prövas i stämningsmål. Om lantbruksstyrelsens förslag att bibehålla kombinationsföretag vinner gehör (se avsnittet 9 kap. 45 första stycket), bör sådant utsläpp pröva-s vid förrättning. .
Fiskeriintendenten i Övre norra distriktet: 12 &. Paragrafen behandlar bl.a. frågan om skadeförebyggande åtgärder som alternativ till ersättning- ar (sid 379). Denna möjlighet är viktig ur fiskets synpunkt.. Under senare år har i tIera fall från sakägarnas sida framförts önskemål om åtgärder för fisket i stället för penningersättningar. Detta har bl. a. framförts i målet om Storavan-Uddjaurs regleringar. där sakägarna. för att kompensera fiske- skadorna, enhälligt begärt utsättning av öring i stället för penningersätt- ningar. Sökanden motsatte sig dock åtgärdsprincipen. Domstolen dömde ut penningersättningar och gav således företräde åt denna ersättningsprin- cip. Det är viktigt att principen om åtgärder ges företräde före penningersättningar. om det kan ske utan alltför stora ökade kostnader för sökanden. Någon direkt jämförelse skall dock ej behöva göras. Det torde vara självklart att åtgärder är en bättre ersättningsmetod. genom att de ger en bestående kompensation även för kommande generationer. Alltefter- som fiskeriforskningen framskrider. torde också möjligheterna till ända- målsenliga åtgärder bli större.
25 å. Paragrafen motsvarar 11:45 i nuvarande vattenlagen vilket bl.a. ger möjlighet till förordnande ang. utredningar om skador på fisket. '
Fiskeriintendenten i Östra distriket: 25 15. Paragraten motsvarari väsent- liga delar 11 kap. 45 .Siden nuvarande vattenlagen. Det böri sammanhang- et framhållas vilken grundläggande betydelse i 11:45 vattenlagen har för 29 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 130. Bilagede!
Prop. 1981/82: 130 450
delar av f'iskeriintendentorganisationens verksamhet. Bestämmelsen utgör' den formella förutsättningen för hela det utredningsarbete rörande skador på enskilt fiske som bedrivs av särskilt anställd personal vid vissa fiskeriin- tendentsdistrikt. Det är av stor vikt att nu föreslagen paragraf inte i något avseende framdeles försvårar utredningsarbetet i vattenmålen.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län: 54 &. Paragrafen föreslås reglera frågan om domstols möjlighet att ändra förrättningsmans beslut. 1 motiveringen till förslaget har därvid anförts att vid bifall till ett yrkande i fastighetsdom- stolen om utökning av ett dikningsföretag till ytterligare mark. bör domsto- len t.ex. utan särskilt yrkande kunna föreskriva ändringar som hänför sig till en helt annan del av berört område. exempelvis utvidgning av vissa sektioner i dikets nedströmsdel. Utredningen har framhållit att den ifråga- varande regeln bör tillämpas restriktivt.
Enligt länsstyrelsens mening bör härjämte det uttryckliga förbehållet göras för regelns användning att det är uppenbart att de påtänkta ändring- arna inte kommer att medföra skada å fastigheter nedströms eller att dessas ägare medgivit åtgärden. .
Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Utredningen har ansett det vara lämpligast att vattenmålen koncentreras till en hovrätt och föreslagit att fullföljd i vattenmål skall ske till Svea hovrätt. Anledningen till att denna domstol valts är att överprövning av vattenmål idag sker där. Vidare föreslås att även överprövning av miljöskyddsmål sker i denna domstol under förutsättning att utredningens förslag om koncentration av dylika mål till sex fastighetsdomstolar följs. Frågan om gemensam överprövning av vatten- och fastighetsmålen får enligt utredningen eventuellt tagas upp till förnyat övervägande.
Tradition och sektoriella tyngdpunktsvärderingar kan synas tala för att Stockholm och Svea hovrätt väljs som säte även för en "ny" vattenöver- domstol. Länsstyrelsen anser dock att tyngre skäl för detta saknas. I stället bör utgångspunkten för lokaliseringen främst vara en strävan att ta varje tillfälle till aktiva lokaliseringsinsatser för att främja en önskvärd regional utveckling. Detta bör naturligtvis inte minst gälla statlig verksamhet. Från en sådan utgångspunkt talar flera skäl för att Sundsvall väljs som säte för den nya vattendomstolen och för överprövning av fastighetsmål i miljö- skyddsärenden. Följande skäl åberopas.
Hovrätten i Sundsvall har för närvarande endast två avdelningar. En utökning med ytterligare en avdelning är önskvärd då man härigenom erhåller administrativa fördelar som ökad flexibilitet och minskad känslig- het vid sjukdom m.m.
Det har vid ett tlertal tillfällen vidtagits åtgärder för att avlasta Svea hovrätt. Som exempel kan nämnas inrättande av hovrätten för Nedre Norrland och den successiva utökningen av dess verksamhetsområde. Om ytterligare avlastning är önskvärd är vattenmålen en målgrupp som med fördel kan överföras till annan hovrätt då målen i regel avgörs utan syn eller huvudförhandling.
Regionalpolitiska skäl talar för att domstolen bör förläggas till Sunds- vall. En sådan lokalisering ligger i linje med det regionalpolitiska målet om att utlokalisera förvaltning från Stockholm till primära centra i stödområ- det. I synnerhet nya verksamheter bör enligt statsmakternas beslut förläg— gas utanför de tre storstadsområdena. Den redan beslutade utlokalisering- en av statlig förvaltning till Sundsvall har ännu inte genomförts enligt de ursprungliga planerna. Enligt länsstyrelsens nyligen reviderade prognoser väntas Sundsvall/Timrå ännu är 1985 ha lägre förvärvsfrekvenser än riks-
Prop. 1981/82: 130 451
genomsnittet. Närmare 2000 nya arbetstillfällen skulle behöva tillföras regionen för att nå riksgenomsnittet. Fortsatta regionalpolitiska insatser är därför nödvändiga i Sundsvall/Timrå. varvid utlokalisering av vattenöver- domstolen i samband med att en ny vattenlag införs bör ses som en naturlig åtgärd. '
Länsstyrelsen i Västerbottens län: Utredningen föreslår att överpröv- ning av fastighetsdomstolarnas avgöranden skall-samlas till en domstol. Svea hovrätt. Till detta vill länsstyrelsen anföra följande.
Vattenkraftsresurserna är i södra Sverige nästan fullständigt utnyttjade för elproduktion. Vad som återstår av intresse för kraftutvinning finns till stor del i Norrbotten och Västerbotten.
En stor del av de framtida vattenmålen kan därför förväntas hänföra sig till den delen av landet. Man bör därför överväga om inte hovrätten för Övre Norrland bör vara överinstans i vattenmål. Denna hovrätt ärjti redan i dag överinstans till två av de fastighetsdomstolar som tänks handha vattenmål och dessutom ligger delar av exempelvis Ängermanälvens vat- tensystem inom hovrättens domvärjo i allmänna mål. Det kan framhållas att Umeå när det gäller landets ännu icke utbyggda vattenkrafttillgångar ligger myckt centralt beläget och att Umeå i det avseendet är klart överläg- set excmpelvis Stockholm och Sundsvall. Umeå har också goda kommuni- kationer med de landsändar som berörs. Om hovrätten för Övre Norrland blev överinstans i vattenmål skulle hovrätten behöva förstärkas med minst en hovrättsavdelning. Å andra sidan skulle Svea hovrätt. som "är erkänt tungt belastad kttnna avlastas motsvarande personalstyrka. Man bör i detta sammanhang beakta att många fördelar från administrativa syn- punkter och inte minst från domarutbildningssynpunkt torde kunna erhål- las om Umeåhovrätten får arbeta på tre avdelningar i stället för som nu på två avdelningar. Hovrätten i Umeå har sannolikt för närvarande inte särskilt stora möjligheter att få sin verksamhet utvidgad på annat sätt än genom att vissa specialmål tillförs domstolen. medan exempelvis hovrät- ten för Nedre Norrland i Sundsvall torde kunna räkna med att delar av Svea hovrätts verksamhet förs över dit. Möjligheten att förstärka Umeå- hovrätten bör därför tas till vara i detta sammanhang. En lokaliseringspoli- tisk effekt ernås då även.
VASO: 23 å. Vattenlagsutredningen har stannat för att inte föreslå någon motsvarighet till ExL:s utredningsbeslut. VASO. som vill understryka behovet av en aktiv materiell processledning från domstolens sida. menar att en regel om utredningsbeslut kan medverka för att tillgodose detta behov. som torde vara väl så stort i vattenmål som i expropriationsmål. VASO förordar alltså att en dylik regel införes men att den ges en mer nyanserad lydelse än regeln i ExL. Den bör innebära att utredningsbeslut skall meddelas i den mån det inte befinnes obehövligt.
30 &. Det förefaller inte nödvändigt att tillståndet måste vara lagakraft- vunnet innan domstolen fattar beslut om tidpunkt för ianspråktagandet. Det borde räcka med att lagakraftägande tillstånd föreligger innan ian- språktagandet sker. Domstolen bör sålunda kunna bestämma t.ex. att ianspråktagande får ske viss tid efter det att tillståndet vunnit laga kraft.
36 #. Förslaget om undantag från preskriptionslagen kan accepteras. eftersom prövotidsfrågorna blir bestämda i dom eller beslut och domstolen och parterna därigenom får möjlighet att bevaka att de utredes och slutligt prövas. något som inte kan ske i fråga om anspråk på grund av s.k. oförutsedd skada.
Svenska Irt.sjt')fiskarenas centralförbund: 12 å behandlar bl. a. frågan om
Prop. 1981/82:130 452
skadeförebyggande åtgärder som alternativ till ersättningar. Denna möjlig- het. påpekar föreningen Norrbottens Inlandsfiskare. är viktig ur fiskets synpunkt då det under senare år i flera fall från sakägarnas sida framförts önskemål om åtgärder för fisket i stället för direkta penningersättningar. I de fall sakägare begär och är överens om praktiska fiskevårdsåtgärder t. ex. utplantering av fisk bör sådana krav beaktas i större omfattning av vattendomstolarna. Det torde stå klart att åtgärder är en bättre ersättnings- metod än pengar som fördelas på ett flertal sakägare. 1 ett längre perspek- tiv kompenseras även kommande generationer.
19 kap. Betalning av ersättning, tillträde m. m.
Svea hovrätt: 7 &. Vid överförandet av bestämmelsernai denna paragraf från 9 kap 17 & VL har gjorts den sakliga ändringen att utgångspunkten för tidsfristen för betalning och anmälan flyttats fram till den tidpunkt då målet i sin helhet avgjorts. Något skäl för denna ändring har ej angivits. Hovrät- ten föreslår att nuvarande reglering bibehålls.
17 &. Det bör anmärkas att tillämpning av paragrafen ej fordrar att tvisten anhängiggjorts vid domstol.
19 å. Formuleringen "ej prövats av domstol eller vid förrättning" kan vålla missförstånd eftersom paragrafen även avser det fallet att domstol fastställt överenskommelse om ersättning och därvid prövat de formella förutsättningarna för fastställande av överenskommelsen som förlikning.
20 kap. Vattenföretags underhåll och handhavande
Svea Imvrätl: 1 $%. Utredningen uttalar (s 398) att såsom "anförts i specialmotiveringen till 9 kap. 4 &. bör tillståndsmyndigheten vid medgi- vande av tillstånd att använda annans anläggning reglera det inbördes förhållandet mellan ägaren och brukaren i bl. a. nu angivna hänseenden". Ett angivet hänseende är slutlig fördelning av skadeståndsansvar mellan ägare och brukare. Av specialmotiveringen till 9 kap. 4 & kan dock icke utläsas att detta skall regleras av tillståndsmyndigheten. Att brukarens ersättning till ägaren enligt motiveringen (s. 296) kan bestämmas till viss andel i företagets anläggnings-. drift— och underhållskostnader kan icke tolkas som utgörande även en anvisning rörande fördelning av skade- ståndsansvar. Hovrätten anser att de omständigheter som betingar skade- ståndsansvar är så skiftande och så svåra att förutse att ansvaret ofta ej kan fördelas i förväg. Däremot får det anses önskvärt att fördelning av eventuellt skadeståndsansvar sker redan i samband med tillståndsbeslutet i de fall då de praktiska förutsättningarna så tillåter.
2 &. Det föreslagna lagrummet skall ersätta bl.a. 2 kap. 29. 30 och 32 5.5 VL (s. 399"). Motivet för dessa bestämmelser är att skada. uppströms eller nedströms. ej alltid kan undvikas men städse bör i görlig mån begränsas. Utredningens avsikt har icke varit att i materiellt avseende ändra angivna principer. Av förslaget framgår dock ej så klart som av VL:s nämnda paragrafer att rätt till innehållande och tappning av vatten ej får utövas utan varje hänsyn till motstående intressen. Hovrätten anser att lagrummet bör utformas så att därav framgår de principer som skall gälla såväl när vattenhushållningsbestämmelser föreligger som när de saknas. 1 det före- slagna lagrummet bör därför även upptas regler för det fall att vatten- htishällningsbestämmelser meddelats. Reglerna bör ange att htishållningsbestämmelserna skall nyttjas på ett med hänsyn till mot-
Prop. 1981/82:130 453
stående intressen skonsamt sätt. Att t. ex. större tappningsändring bör ske med "mjuk" övergång skulle därigenom framgå redan av lagtexten och ej kräva särskild föreskrift i tillståndsbeslutet: vid tillämpning av VL har det ansetts påkallat att meddela sådana föreskrifter i samband med övriga bestämmelser om tillstånd till vattenhushållning.
21 kap. Besiktning och tillsyn
Svea hovrätt: Hovrätten förutsätter att sättet för underrättelse till läns- styrelsen om vattenföretag regleras i administrativ ordning.
Hovrätten för Nedre Norrland: 1 &. Hovrätten förutsätter att 15 kap. 8 5 punkt 6 VL-förslaget inrymmer föreskrifter angående besiktning av sådant som fixpunkter samt anordningar för mätning av vattenstånd och vatten- föring (jfr. 13 kap. l & VL). — VL-förslaget saknar motsvarighet till stad- gandet om besiktning i 13 kap. 3 & VL, vilket bör uppmärksammas och föranleda närmare överväganden. . -
Jämtbygdens tingsrätt: Vattendomstolen vill påpeka att ingen föreskrift finns om att protokoll skall föras vid besiktning enligt 21 kap. eller om vem sådant protokoll skall tillställas.
Stockholms tingsrätt: ] 5. Enligt vattendomstolens mening bör bestäm- melse finnas — i likhet med nuvarande stadgande i 13 kap 1 & VL — om skyldighet att föreskriva besiktning av vattenståndsskalor. fixpunkter. dammar o. dyl. i tillståndsbeslut och företagsbeslut som innehåller före- skrifter därom. Möjligen har sådan bestämmelse sin rätta plats i 15 kap. 8 s' och 16 kap. 20 & VL-förslaget.
Det kan finnas skäl för att i den nya VL ha motsvarighet till sådan besiktning som sägs i 13 kap. 3 & VL.
F iskeriintendenten i Övre norra distriktet: 2 ä. 1 paragrafen sägs bl.a. att tillsyn över företaget kan utövas även av annan än länsstyrelsen. Enligt specialmotiveringen (sid. 205) bör sådan tillsyn kunna ske av t.ex. fiske- sakkunnig. Detta är viktigt för kontroll av de åtgärder som sökanden åläggs att göra till skydd för fisket. Företagaren skall vidare kunna åläggas att utföra behövliga undersökningar och dessa skall kunna göras av annan än företagaren. Ur fiskets synpunkt är det bäst om dessa undersökningar kan utföras av fiskerimyndigheterna. vilket bör kunna föreskrivas av tillstånds- myndigheten i samband med förordnandet enligt 2 &. Därvid kan denna tillsyn och dessa förordnanden ordnas så," att de täcker större samman- hängande områden i ett vattensystem. En samordning av åtgärderna för fisket över större områden i ett vattensystem sker redan nu och kommer att bli en regel framöver.
22 kap. Kostnadsbestämmelser
Svea hovrätt: 1 &. Hovrätten förutsätter att ersättning till motpart en- ligt första och andra styckena skall utgå med i 18 kap. 8 5 1 st. första meningen RB angiven begränsning. Detta bör anges.
Enligt hovrättens mening bör vid förrättning sökanden förskjuta ersätt- ning till tredje man för dennes kostnad för inställelse vid förrättningen m.m. Motivet härför är att vid långdragna förrättningar, eller vid förrätt- ningar som ej genomförs, tredje mans rätt till kostnadsersättning bör säkerställas.
I det fortsatta lagstiftningsarbetet bör på lämpligt sätt anges om 18 kap.
Prop. 1981/82: 130 454
9 & RB är tillämplig beträffande sökandenas ansvar för sakägares ersätt- ning för kostnader under förrättningen. .
Andra stycket torde med fördel kunna införas Linder 16 kap. 25 & VLF. Under senare tid har antalet ombud och tekniska biträden i vattenmål visat en tendens att öka. Medan det tidigare var vanligt att varje ombud i Större vattenmål representerade ctt hundratal.ja ännu fler sakägare. är det idag inte ovanligt att i ett vattenmål uppträder ett flertal ombud, som vart och ett för talan för en handfull sakägare. även i fall då samtliga eller stora grupper av sakägarna har gemensamma intressen. En följd härav har blivit. förutom betydligt högre rättegångskostnader, att avsevärd del av vatten- domstolarnas arbete ägnas åt rättegångskostnadsfrågor. Vattendomsto- larna har icke ansett sig kunna göra något för att. påverka förhållandet. Enligt hovrättens mening är utvecklingen oroande. De processekonomiska konsekvenserna kan i vissa fall utgöra ett direkt hinder för mindre och medelstora vattenföretag. Hovrätten vill i sammanhanget fästa uppmärk- samheten på 54?" i den norska lov om skjönn. ekspropriasjtmssaker og odelslösning m. m. Saksokeren skal erstattc saksokte nodvendige utgifter i anledning av skjönnssaken.
Ved avgjorelsen av sporsntålct om utgiftenc har vart nodvendige. skal rettcn blant annet ha for eye at de sakspkte til varetakelse av likeartete interesser som ikke står i strid. b-ar nytte samme juritliske og tekniske bistand. Vil saksokercn pårope denne bestemmelse. må han ta spörsmålct opp snarest mulig under skjonnssaken.”
Skulle möjligheten att meddela utredningsbeslut införas fordras ett till- lägg till förevarande paragraf som inskränker sakägares rätt till ersättning för utredningsarbete som går utöver vad som angivits i utredningsbeslutet (jfr 7 kap_. | in st. ExL).
l vattenmål förekommer det ofta att lång tid förflyter mellan upprättan- det av en kostnadsräkning och utdömande av beloppet. under vilken det yrkade beloppet på grund av penningvärdets fall sjunker i värde. Yrkanden om indexuppräkning har då och då framställts. men har på grund av bestämmelserna i 18 kap. 8 s RB icke kunnat bifallas. Trots att möjlighet finns att genom förskott mildra verkningarna av inflation-i nu nämnt hänseende kan det finnas ett behov av att i dom kunna förordna om uppräkning av ersättningen på grund av sådan förändring av penningvär- det. även om det i och för sig torde stå parten fritt att intill beslutandet av domen framställa kompletterande yrkanden. om ersättning för rättegångs- kostnad.
2 5. Om avslag eller avskrivning sker hos tillståndsmyndigheten, innan ansökan om skadereglering ingivits 'till fastighetsdomstolen. och kostnader uppkommit för motpart i tillståndsärendet. skall frågan om ersättning härför upptas av fastighetsdomstolen efter stämning (18 kap. 3 5 16 p. VLF). [ stämningsmål skall rättegångsbalkens kostnadsregler gälla (s. 402). Sakägarna kommer härigenom i en sämre ställning än om ansökan om skadereglering hunnit göras. vilket är otillfredsställande. För denna form av stämningsmål bör gälla samma kostnadsregler som för talan om oförut- sedd skada (22 kap. 4 #$ VLF).
4 5. Enligt motiven avses ingen försämring av sakägarens ställning i kostnadshänseende vid talan angående oförutsedd skada (s. 402). Den föreslagna bestämmelsen innebär emellertid en försämring i förhållande till gällande rätt i det att även då sakägare haft skälig anledning för sin talan han skulle få bära sin kostnad.
Hovrätten för Nedre Norrland: ] &. Sökandens ansvar för sakägares
Prop. 1981/82: 130 455
kostnaderi samband med förberedelseförfarandet enligt 14 kap. VL-försla- get bör skrivas in i lagtexten. Härvid bör framhållas att rättsfallet NJA 1960 s. 55. som omnämnts av utredningen (s. 401 ). enbart gällde ombuds- kostnader. varför viss osäkerhet kan anses råda enligt gällande rätt i fråga om sakägares egna förberedelsekostnader. (Kostnader för "rättegångens förberedande" som varit nödiga för tillvaratagande av sakägarens rätt? Se 11 kap. 1 och 65 åå VL samt 18 kap. 8 & RB). Denna osäkerhet undanröjes genom den nämnda kompletteringen. sedd tillsammans med hänvisningen i 7 s”.
4 &. Allmän rättshjälp i vattenmål fyller för närvarande en praktisk funktion endast vad gäller rättegången i överinstans. De kostnadsregler som nu föreslås med avseende på anspråk för oförutsedd skada — ofta förekommande i större vattenmål — kommer förmodligen att leda till en ökning av antalet rättshjälpsärenden.
8 &. Bestämmelsen om att fastighetsdomstolen skall pröva fråga om ersättning för kostnad som ej uppkommit vid domstolen leder till kompli- kationer — tidsutdräkt. bristande bedömningsunderlag m.m. — som icke är i samma grad utmärkande för bestämmelsens förebild. 7 kap. 4 & ExL.
Utnt'bygdcns tingsrätt: I nuvarande 11 kap. 65 & VL anges uttryckligen att sakägares rätt till ersättning för rättegångskostnader begränsas till sådana kostnader som domstolen prövar ha varit nödiga för tillvaratagande av hans rätt. Denna begränsning finns inte uttryckligen i 22 kap. VL- förslaget titan kommer där till uttryck endast genom åberopandet i 7 %$ av vissa bestämmelser i rättegångsbalken. Och i motiven till 22 kap. l & VL- förslaget (sid. 401) sägs att första stycket av åzen motsvarar. såvitt nu är i fråga. ll kap. 65 & VL. Enligt vattendomstolens mening borde emellertid den avsedda begränsningen i crsättningshänseende komma till direkt tit- tryck i lagtexten i 22 kap. 1 5 första stycket VL-förslaget. så mycket mera ' som en sådan begränsning förekommer i å:ens andra stycke.
i detta sammanhang vill vattendomstolen något beröra en tendens som på senare tid gjort sig gällande i vattenmålen. nämligen ökningen av antalet ombud och biträdeii i ett och samma mål för sakägare med gemensamma intressen. Detta har otvivelaktigt i vissa fall lett till nationalekonomiskt slöseri och oskälig belastning för sökandena utan att därvid sakägarnas rätt tillvaratagits på ett bättre sätt. Och det har med nuvarande ..:gstiftning varit svårt att komma tillrätta med förhållandet.
Vattendomstolen vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på den norska vasdragsloven. där i & 20 finns en föreskrift om sakägares rätt till ersättning för nödvändiga utgifter för tekniskt och juridiskt biträde. i samband därmed föreskrives att domstolen vid bedömande av utgifternas nödvändighet skall beakta "at der til varetagelse av likeartede interesser. som ikke staar i strid. i almindelighet bor benyttes samme tekniske eller juridiske bistand for llere eller alle interesserte".
Vattendomstolen föreslår att departementet tar intiativet till en under- sökning om lämpligheten av att med svensk vattenrätt införliva en motsva- righet till det norska stadgandet.
Jämtbygdens tingsrätt: 6 $. Lagtextens uttryck i andra meningen "i andra fall" syns något oklart. Stadgandet skulle vinna i klarhet om det så mycket som möjligt anslöt sig till formuleringen i 7 kap. 3 åexpropriations- lagen.
8 &. Vattendomstolen anser det otillfredsställande att fråga om ersätt- ning för kostnader som uppkommit vid den administrativa prövningsmyn- digheten skall prövas av fastighetsdomstolen. Lämpligare torde vara att
Prop. 1981/82: 130 456
den instans som prövar tillståndsfrågan även prövar kostnaderna. Vatten- domstolen anser att förhållandena i expropriationsmål icke är direkt jäm- förbara med förhållandena i vattenmålen. Föreskriften i 18 kap. 3 5 p. 16 att talan om ersättning för eller fördelning av kostnader som icke väcks i samband med ett anhängigt ansökningsmål i fastighetsdomstolen skall handläggas såsom stämningsmål leder till att kostnadsfrågan kan uppkom- ma till bedömning först långt efter det ansökningsmålet handlagts eftersom någon tidsbegränsning för väckande av sådan talan icke föreskrivits. Jäm- för även vad ovan sagts under 15 kap. 5 & vattenlagen.
11 5. Vad ovan sagts under 8 så blir tillämpligt även vid bedömning enligt ll &.
Stockholms tingsrätt: Erfarenheterna från prövning av tillåtlighetsfrågor i vattenmålen visar klart det stora värdet av att sakägarna på ett effektivt sätt får komma till tals i dessa frågor och inte bara vid skaderegleringen. För att sakägarna skall kunna göra sig gällande fordras att de kan under- kasta den utredning som sökanden lagt fram i målet en effektiv granskning. För detta ändamål kan sakägarna behöva juridisk och teknisk hjälp och kostnaderna härför bör ersättas av sökanden. Genom att sökandens utred- ning och yrkanden granskas av såväl berörda sakägare som företrädare för de allmänna intressena skapas ett förfarande som medför en allsidig belys- ning av företaget. Vattendomstolen tillstyrker därför vad utredningen före- slagit om rätt för sakägarna till ersättning för nödvändiga kostnader.
Växjö tingsrätt: Sakägares rätt till ersättning för sina kostnader. Redan lagrådets inställning till denna fråga vid tillkomsten av ML ger vid handen att sakägarna hade bort skyddas [T.Ol sina försämrade möjligheter att föra talan i vattenföroreningsmål. Den något ansträngda motivering som anförs till stöd för sakägarnas olika ställning i miljöskyddsmål och vattenmål torde kunna lämnas därhän: huvudsaken är att inte samma misstag uppre- pas vid tillkomsten av ny VL. Förslaget om sakägarnas rätt till ersättning för sina kostnader måste förty förordnas. Till följd av de tillkrånglade prövningssystem/som föreslås för "vattenföretagens del. torde dock konse- kvensen bli ökade kostnader. — — — '
l &. Om sakägares kostnader i samband med förberedelseförfarande enligt 14 kap. VL-förslaget är ersättningsgilla. bör detta anges i lagtexten tillsammans med de förutsättningar. under vilka sådan ersättningsrätt gäl- ler.
8 5. Det kan godtagas att fastighetsdomstol i vattenmål. vilka behandlas vid domstolen. även avgör kostnatlsfrågor som uppkommit vid tillstånds- prövningen hos administrativ myndighet i samma mål. Emellertid kommer — om utredningens förslag följes —- ett stort antal av de vattenföretag som behandlas av länsstyrelserna troligen icke till fastighetsdomstol. eftersom skadereglering eller skadeförebyggande åtgärder befunnits onödiga vid länsstyrelseprövningen. I den mån sakägare i sådana tillståndsärenden bevakat sin rätt genom att ta del av ansökningshandlingarna och eventuellt inställa sig till sammanträde uppkommer kostnader som kan vara ersätt- ningsgilla. Även i fall då tillståndsprövning utmynnar i avslag på ansökan kan uppkomma avsevärda kostnader för sakägare. Det måste bli besväran- de både för sakägarna att stämma till fastighetsdomstol och för domstolen att handlägga sådana kostnadsanspråk. som icke på något sätt samman- hänger med prövning inför domstolen. Vidare torde det i sådana fall uppkomma ytterligare kostnader för processen inför fastighetsdomstolen. Troligen kan det i sådan process även bli fråga om rättshjälp. Det bör därför övervägas om icke de administrativa prövningsorganen i vissa fall
Prop. 1981/82:130 457
själva bör avgöra frågor om ersättning för kostnader som uppkommit vid tillståndsprövningen. '
Vänersborgs tingsrätt: Tingsrätten vill främst understryka vikten av att sakägare — såsom utredningen föreslagit — i princip berättigas till ersätt- ning av sökande för sina nödvändiga kostnader på förfarandet även inför administrativ tillståndsmyndighet.
Utredningens förslag. att fastighetsdomstolen skall pröva alla kostnader som uppkommit i ärende hos administrativ tillståndsmyndighet. t.o.m. kostnad för sakkunnig som myndigheten själv förordnat. är enligt tingsrät- tens mening föga rationellt. Kostnadsfrågor behandlas enklast och säkrast av den myndighet som handlagt sakfrågorna. Utredningens förslag innebär i den delen en onödig komplicering och fördyring av kostnadsfrågornas behandling. Regeringen bör dock självfallet ej belastas med sådana frågor. I enlighet härmed bör det ankomma på koncessionsnåmnden respektive länsstyrelsen att pröva frågor om kostnader som uppkommit dels i ärende som den själv avgör dels vid beredning enligt 15:7 VL-förslaget. Övriga kostnadsfrågor i ärende som avgörs av regeringen kan vid bifall till företag lämpligen prövas av fastighetsdomstolen i efterföljande skadereglerings- mål. varvid det bör åligga sökanden att med eget yttrande över tvistiga kostnadsanspråk redovisa dessa.
Om i enlighet med utredningens förslag all prövning av kostnader skall ske hos fastighetsdomstol. vill tingsrätten dock förorda den förenklingen. att yrkanden om ersättning för kostnader i ärende hos administrativ till- ståndsmyndighet framställs i ärendet hos myndigheten samt att sökanden med eget yttrande över tvistiga kostnadsanspråk därefter anmäler desSa till fastighetsdomstolen. Detta bör gälla även i de fall då något fullföljande av saken ej sker till fastighetsdomstolen genom att tillståndsmyndigheten jämlikt 15 :8 VL-förslaget lämnar sökande rätt att därförutan taga tillstånd i anspråk eller ansökan återkallas eller ogillas. Det bör nämligen ej krävas att sakägares talan utan samband med pågående ansökningsmål om ersätt- ning för kostnader i tillståndsärende skall anhängiggöras genom stämning som utredningen föreslagit (VL-förslaget 18:3 p. 16). Om sakägare själv skall anhängiggöra sådan talan, bör en enkel anmälan vara tillräcklig.
l sistnämnda fall bör vidare, vad gäller rättegångskostnad som uppkom- mer vid domstolen för ärendekostnadernas behandling. samma regel gälla som i ansökningsmål. Eftersom sådana frågor är dispositiva och någon särregel ej intagits i VL-förslaget 22 kap. drabbas eljest sakägare av tap- pandes kostnadsansvar enligt RB 18 kap.
Utredningen har för mål om anspråk på grund av oförutsedd skada m. m. och om kostnad för sakkunniguppdrag enligt VL—förslage.t 1525 fjärde stycket föreslagit en särregel i förslaget 22:4 första stycket. Jämfört med nuvarande VL 11:68 tredje stycket innebär förslaget ett något ökat kost- nadsansvar för sakägare. eftersom denne även om han linnes ha haft skälig anledning att få sin talan prövad kan riskera att få bära sina egna kostnader om hans talan ogillas. Med hänsyn till de för sakägare ofta mycket svårbe- dömda skadefrågor det här är fråga om bör någon sådan skärpning av kostnadsansvaret ej genomföras. Vattenföretagets ägare bör således svara för samtliga kostnader i sådana mål med den särskilda begränsningen att sakägaren, om hans talan ogillas och han finnes ha saknat skälig anledning att få sin talan prövad. bör bära sina egna kostnader och kunna åläggas svara även för motpartens. Samma regel bör gälla vid behandling av sådan ersättning för sakkunniguppdrag som ovan nämnts.
Vad tingsrätten nu förordat beträffande mål om anspråk på grund av
Prop. 1981/82:130 458
oförutsedda skador m.m. bör även gälla stämningsmål om ersättning enligt VL-förslaget 18:3 punkterna 7. 9. 10 och 15. Eftersom även dessa ersätt- ningsfrågor torde vara av dispositiv karaktär och någon särregel ej införts i VL-förslaget 22 kap. blir nämligen också i dessa fall regeln i RB 18 kap. om tappandes kostnadsansvar tillämplig. Enligt tingsrättens mening bör den skadelidande i dessa mål ej försättas i ett oförmånligare kostnadsläge än i mål om oförutsedda skador.
Det bör även påpekas att anspråken på allmän rättshjälp kan komma att öka. om sakägares kostnadsansvar vidgas och deras möjligheter att utan juridisk—teknisk hjälp tillvarata sin rätt försvåras. exempelvis genom krav på stämningsförfarande. .
Domstolsverket: ] mål där sakägare för talan om ersättning för oförut- sedd skada kan domstol, som finner att sakägare vars talan ogillats haft skälig anledning att få sin talan prövad. förordna att vattenföretagets ägare skall ersätta sakägaren dennes rättegångskostnader eller att vardera parten skall bära sin kostnad. Har sakägaren rättshjälp och förordnar domstolen att denne skall stå för sina egna kostnader i målet kommer kostnaderna att stanna på statsverket. Enligt 8 s 1 st 6 p rättshjälpslagen skall rättshjälp inte beviljas den som inte har befogat intresse av attfå sin sak behandlad. Man skulle då kunna hävda att fall där sakägare med rättshjälp inte haft skälig anledning att få sin talan prövad inte skulle förekomma. Sakägarcn skulle vanligen i sådant fall inte heller ha befogat intresse att få sin sak behandlad och ansökan om rättshjälp skulle aldrig beviljats. Det torde dock vara mycket svårt för rättshjälpsnämnd att bedöma huruvida sak- ägares anspråk på ersättning för oförutsedd skada är befogad eller ej. Skäl kan därför anföras för att sakägare i vattenmål över huvud taget inte skall beviljas rättshjälp. Emellertid måste det vara av stor betydelse för sak- ägares möjlighet att göra sin rätt gällande att redan innan han ger sig in i målet veta vilka kostnader han riskerar. Trots att det inte torde kunna undvikas att rättshjälpcn belastas med vissa kostnader i mål där sakägare utan skälig anledning för talan om oförutsedd skada bör dessa mål inte hållas utanför rättshjälpsområdet.
Lantbruksniimndwz i Kristianstads län: Enligt utredningens förslag kan den situationen uppkomma att en fastighetsdomstol såsom stämningsmål endast kan komma att pröva t. ex. fråga om sakägares rätt till ersättning för nödvändiga kostnader vid tillståndsprövning av ett vattenföretag. Lant-. bruksnämnden anser detta vara ett omständligt förfarande. som ytterligare talar för ett bibehållande av nuvarande prövningssystem vid vattendom- stolarna såsom ovan föreslagits.
Lantbruksniimnden i Malmöhus liin: Kapitlet reglerar hur de kostnader Skall fördelas som uppkommer i vattenmål. Till skillnad mot bestämmel- serna i miljömål är sakägare berättigad till ersättning även för sina kostna- der vid tillståndsprövningen. Lantbruksnämnden anser att detta är moti- verat. eftersom en sakägare har att bevaka sin rätt och eventuellt försöka påverka företagets utformning och villkoren för detta även inför tillstånds— myndigheten.
Det framstår enligt lantbruksnämndens uppfattning som omständligt att behöva ta upp ett stämningsmål vid fastighetsdomstol bara för att reglera sakägarnas ersättning för inställelse vid tillståndsprövningen. Detta talar mot den föreslagna uppdelningen av vattenmålen med tillståndsprövning och behandling av ersättningsfrågor inför olika myndigheter.
] fråga om ersättning för talans bevakandc vid förrättning föreslås nuva- rande regler gälla även fortsättningsvis. vilket innebär. att delägare i mark-
Prop. 1981/82: 130 459
avvattningsföretag får stå för sina egna kostnader. Annan sakägare är berättigad till ersättning för talans bevakandc. Lantbruksnämnden anser de nuvarande reglerna lämpliga och ansluter sig därför till utredningens förslag.
F iskeriintwrdcntm i Övre norra distriktet: 3 s'. 1 denna paragraf sägs att vid en omprövning av tillstånd enligt 15 kap. 13— 16 5. skall vardera parten svara för sina kostnader. 1 15 kap. 13 & stadgas bl. a. om tappning av vatten och i 14 95 om åtgärder för lisket. Frågor som gäller fr.a. ändrad tappning kräver ur frskerisynpunkter ofta omfattande undersökningar. Även åtgär- der enligt 15 kap. 14 5 kan ofta kräva relativt omfattande utredningar. Det är därför rimligt. att sökanden skall svara för dessa kostnader. Om så ej blir fallet torde en nödvändig omprövning ofta försvåras. på grund av att resurser saknas hos fiskerimyndigheterna. vilka har att tillhandagå kam- markollegiet med utredningar.
4 s. Sakkunnigförordnande enligt 15 kap. 5 % torde helt få bekostas av sökanden varför några förbehåll i detta avseende ej behöver tas med.
12 &. Fastställande av kostnad för besiktning och tillsyn torde bestäm- mas av tillståndsmyndigheten eller fastighetsdomstolen (se kommentarer till 22 kap. 2—3 åå).
Svens/tu kraftr'erks/iireningen: För regleringsföretag och vattenkrafts- anläggningar utgör för närvarande ersättning i vattenmål för sakägarnas rättegångskostnader mycket betydande belopp. som ofta icke står i rimlig proportion till den nytta som sakägarnas tekniska och juridiska biträden presterar. Det kan även för icke särskilt stora anläggningar bli fråga om stora belopp.
Vattenlagsutredningen föreslår. att även vid administrativ prövning i princip samma regler beträffande skyldighet att ersätta sakägarnas rätte- gångskostnader skall gälla som för närvarande. Föreningen vill framhålla. att ersättning för sådana kostnader som regel icke förekommer i andra administrativa ärenden. Enligt förslaget skall för övrigt tillståndsfrågor bedömas efter mera allmänna synpunkter. i vilka de enskilda intressena icke får göra sig gällande på samma sätt som nu. Bestämmelserna om ersättning för rättegångskostnader i tillståndsfrågor bör därför utgå.
VASO: Som en bakgrund vid överväganden angående kostnadsbestäm— melserna mä erinras om att utbyggnaden av vårt lands. vattenkraft hittills i stor utsträckning skett genom relativt stora och lönsamma projekt. för vilka den ekonomiska belastningen genom rättegångskostnader i allmänhet varit av underordnad betydelse. Det torde finnas anledning räkna med att en fortsatt vattenkraftutbyggnad kommer att ske genom anläggningar av allt mindre storlek och lönsamhet. Det finns även planer för utbyggnad av ett stort antal s.k. minikraftverk.
Den utveckling som kunnat iakttagas ifråga om rättegångskostnaderna i vattenmål framstår som betänklig framför allt vad gäller kostnaderna för tillåtlighetsprövningen i vissa mål samt kostnaderna för vissa prövotidsfrå- gor. som tenderar att institutionaliseras.
Tillståndsprövningen av vattenföretag utgör redan nu och blir enligt VL- förslaget i än högre grad en del av den allmänna samhällsplaneringen. Allmänna planeringssynpunkter kommer att dominera vid prövningen. Det riktiga i att under sådana förhållanden belasta sökanden med samtliga kostnader för tillståndsprövningen måste därför ifrågasättas.
[ övrigt göres ingen invändning mot principen att sökanden skall svara för sakägarnas rättegångskostnader. Det är emellertid viktigt att regelsy- stemet innehåller fungerande spärrar mot missbruk. Det kan ifrågasättas
Prop. 1981/82: 130 460
att bestämmelsen i 22 kap. 7 & VL-förslaget och rättegångsbalkens regler härvidlag är tillräckliga för vattenmålens del. Här hänvisas till vad som ovan anförts under 10 kap. 19 s och 18 kap. 23 &. vilket i hög grad angår frågan om rättegångskostnaderna. Av stor betydelse är även i vilken ut— sträckning och på vad sätt bestämmelserna i 18 kap. 32 s' och 33 & om förhandsmedgivande och uppskovsbeslut kommer att tillämpas.
1 specialmotiveringen till 22 kap. 7 & erinras om ett uttalande av föredra- gande statsrådet i prop. 19722109I med förslag till expropriationslag att bestämmelserna bör tillämpas utan alltför stor restriktivitet och att det är angeläget att se till att onödig utredning inte förebringas. Det finns anled- ning att förstärka den givna anvisningen då det gäller tillämpningen av bestämmelserna i vattenmål.
Jokkmokks kommun: I 22 kap. har givits bestämmelser i fråga om rätte- gångskostnader och där slås i 1 .5 fast att sökanden har att svara för samtliga kostnader som uppkommit i ärende i första instans om tillstånd till exempelvis vattenkraftföretag. Däremot finns ingen invändning att göra.
Det bör observeras att den nya lagen förutsätter att innan ansökan inges till vederbörande administrativa myndighet. skall ett omfattande förbere- delseförfarande vidtagas. Bestämmelser härom ges i 14 kap. Bland annat skall kommunernas synpunkter noga inhämtas. Det förefaller som om kommunerna många gånger kan ha behov av juridiskt och tekniskt biträde under detta förberedelseförfarande. Utredningen uttalar inget bestämt om kommunens rätt att då få ersättning av sökanden för sina kostnader under förberedelseförfarandet. 1 specialmotiveringen till förslaget sid. 401 uttalas i tredje stycket under ä ] följande: "”Utan att det uttryckligen angives i lagtexten kan sakägares kostnader i samband med förberedelseförfarandet enligt 14 kap. VL-förslaget beträf- fande större vattenföretag i den mån de är av betydelse för dennes talan i tillståndsfrågan eller i ansökningsmålet också vara ersättningsgilla (se NJA 1960 sid. 55). "
För Jokkmokks kommun förefalli. r det nödvändigt att sadana kostnader skall vara ersättningsgilla. Även cm stöd härför stundom kan fås i det åberopade rättsfallet från 1960 synes det erfarenhetsmässigt värdefullt om detta direkt utsäges i lagtexten.
23 kap. Ansvar, handräckning m. m.
Svea hovrätt: Beträffande fiskeförbud som meddelats av vattendomstol i anledning av vattenföretag gäller frskeristadgans straffbestämmelser (30 & p. 3. se prop. 1954: 183. s. 204). En erinran om detta är infördi 13 kap. 15 & VL. Sådant förbud kan enligt 15 kap. 8 $ 5 p. VLF och samma paragrafs tredje stycke meddelas av tillståndsmyndighet eller fastighetsdomstol (s. 337). Äsidosättande av förbudet medför straffansvar enligt 23 kap. 1 & 1 st. 3 p. VLF. En ändring av frskeristadgan är därför vid godtagande av utredningens förslag i denna del nödvändig för att undvika dubbla straff- bestämmelser. Enligt hovrättens mening hör emellertid en straffbestäm- melse av förevarande slag naturligen hemma i liskelagstiftningen. Det bör därför övervägas att i 23 kapitlets straffbestämmelser ej upptaga överträ- delse av fiskeförbud och i denna del hänvisa till fiskeristadgan.
Hovrätten för Nedre Norrland: 1 & synes kräva viss omarbetning. så att den blir mera lättläst och otvetydigt täcker in alla fall där straffansvar bör komma i fråga. — Punkt 3 avser bl. a. överträdelse av fiskeförbud. En dylik straffbestämmelse finns också i 30 ct fiskeristadgan (jfr. betänkandet s. 297
Prop. 1981/82:130 461
6). Hovrätten anser att VL-förslagets ifrågavarande straffbestämmelse bör borttagas, vilket lämpligen kan ske genom en sådan hänvisning som nu finns i 13 kap. 15.5 VL. — Hovrätten tillstyrker förslaget om att mål angående brott mot vattenlagen skall handläggas vid allmän domstol.
Jämtbygdens tingsrätt: Vattendomstolen anser. att 'utredningen icke framlagt några övertygande skäl för att brott mot vattenlagen skall hand- läggas av allmän domstol. Det kan inte inses, att någon olägenhet varit förenad med nuvarande system med inslag av teknisk sakkunskap i målen. Med hänsyn till de skärpningar som föreslås i fråga om ansvar för brott mot föreskrifter i vattenlagen eller i tillståndsbeslut och domar synes. det av rättssäkerhetsskäl vara ännu viktigare att den nuvarande ordningen bibe- hålles. Ytterligare ett skäl härför är att skadeståndstalanj anledning av anläggning som ej tillkommit i laga ordning eller icke är av laga beskaffen- het skall såsom stämningsmål upptas av fastighetsdomstol som handlägger vattenmål (18 kap. 3 & p. 18). I detta sammanhang är det emellertid angelä— get att framhålla som ett starkt önskemål att i någon form ordnas så att åklagare Och exekutiva myndigheter utrustas med tillräckligt kvalificerad sakkunskap för att öka deras kompetens att bedöma vattenrättsliga frågor. Detta kan förslagsvis ske på det sättet att ett lämpligt antal åklagare och företrädare för exekutiva myndigheter i landet får genomgå en särskild utbildning och dessutom till sig får knyta sakkunskap inom berört område.
Stockholms tingsrätt: Vattendomstolen tillstyrker att mål om brott mot VLs ansvarsbestämmelser handläggs av allmän domstol. Enligt 22 kap. 1 & RB får då också målsägandetalan i anledning av brottet föras i samband med åtalet. Detta kan vara lämpligt då fråga är om anspråk som för sin bedömning inte kräver tillgång till vattenteknisk expertis. Vattendomsto- len utgår från att den allmänna domstolen inte kommer att ta upp andra anspråk i samband med brottmålet.
1 5. Enligt paragrafens första stycke straffas den som bryter mot vissa bestämmelser i den nya VL samt mot förbud, villkor eller föreskrift som meddelats med stöd av vissa lagrum i den nya VL. Däremot straffas inte den som bryter mot villkor eller föreskrift som meddelats med stöd av VL eller äldre lag. Av motiven ts. 405) framgår också klart att så är fallet. Emellertid kan av 23 5 första stycket i förslaget till övergångsbestäm- melser den slutsatsen dras att utredningen ansett bestämmelserna i 23 kap. 1 & VL-förslaget kunna i och för sig tillämpas på den som brutit mot VL eller mot föreskrift eller villkor som meddelats med stöd av VL eller äldre lag. Övergångsbestämmelsen skulle eljest ha varit obehövlig.
Enligt Vattendomstolens mening bör även brott mot villkor och före- skrifter som meddelats med stöd av VL eller äldre lag kunna straffas. Straffbestämmelsen kan därför inte utformas som i l & första stycket tredje punkten VL-förslaget utan måste ges en lydelse som motsvarar vad som nu stadgas i 13 kap. 12 och 13 åå VL. Även om de föreslagna straffbestämmel- serna. som utredningen anför (s. 404). utformas efter mönster av nyare lagstiftning på närliggande områden. kan vattendomstolen inte finna annat än att punkten 3. med hänvisningar till nio lagrum. blivit mycket svårläst. Det är här inte fråga om brott mot föreskrifter i de lagrum vartill hänvisas utan om brott mot villkor och föreskrifter som meddelats med stöd av lagrummen. Enligt t.ex. 15 kap. 8 % VL-förslaget kan meddelas praktiskt taget vilka villkor och föreskrifter som helst och en hänvisning till detta lagrum innebär ingen precisering av straffbestämmelsens innehåll. Det måste emellertid anses oklart om brott mot villkor eller föreskrifter som meddelats av fastighetsdomstolen är straffbara enligt hänvisningen till 15
Prop. 1981/82:130 462
kap. 8 5. Enligt 15 kap. 8.5 tredje stycket kan åt fastighetsdomstolen överlämnas att närmare besluta om vissa villkor och föreskrifter. Fastig- hetsdomstolen kan vidare ålägga sökanden att utföra skadeförebyggande åtgärder (10 kap. 1 & VL-förslaget) utan att frågan överlämnats av till- ståndsmyndigheten. Möjligen skulle innebörden av den föreslagna straff- bestämmelsen vara att om skadeförebyggande åtgärd. som fastighetsdom- stolen föreskrivit på grund av delegering från tillståndsmyndigheten. inte utförts. kan straffansvar inträda men inte om företagaren försummar att iaktta villkor om skadeförebyggande åtgärd som fastighetsdomstolen före- skrivit vid skaderegleringen.
Med den föreslagna utformningen av 23 kap. första stycket tredje punk- ten kan — som framgår av det anförda —- lätt oavsiktliga (?) luckor i straffbestämmelsen uppkomma. "Det är t.ex. annars svårförklarligt varför straff inte skall finnas för brott mot föreskrifter och villkor som meddelats med stöd av 16 kap. VL-förslaget (t. ex. enligt 16 kap. 20 5).
Enligt vattendomstolens mening bör straffbestämmelsen i tredje punk- ten vara allmänt hållen och medföra straff för den som åsidosätter villkor eller föreskrift som meddelats med stöd av den nya VL eller äldre lag så att allmän eller enskild rätt kan kränkas. Det ligger i sakens natur och torde ej behöva sägas ut i lagrummet att härmed avses i laga ordning av tillstånds— myndighet. domstol eller annan myndighet meddelade bestämmelser. Be- gränsningen i bestämmelsen ligger .i att straff endast inträder om allmän eller enskild rätt kan kränkas genom åsidosättandet.
Enligt 13 kap. 13 & VL straffas den som bryter mot VLs bestämmelser (2 kap. 29. 30 och 3.2 55) om hushållning med eller framsläppande av vatten. ' Dessa bestämmelser motsvaras i VL-förslaget av 20 kap. 2 s. Brott mot föreskriften i detta lagrum straffas dock inte enligt 23 kap. 1 & VL-försla- get. Vattendomstolen anser att 1 & första stycket första punkten bör kom- pletteras så att även brott mot 20 kap. 2 & VL-förslaget bestraffas.
Väx/"('i tingsrätt: Enligt utredningens uppfattning (s. 405 överst) står det bäst i överensstämmelse med rådande principer rörande fördelning av mål mellan fastighetsdomstol och allmän domstol att mål om ansvar enligt VL- förslaget. oavsett hur gärningen rubriceras straffrättsligt. handläggs av allmän domstol.
Starka skäl talar enligt utredningen (s. 168 nederst) för att skaderegle- ringen enligt ML och VL (liksom tillståndsprövningen) samordnas och att också miljöskyddsmålen koncentreras till de sex fastighetsdomstolar som föreslås handlägga vattenmål. Härigenom skapar man enligt utredningen förutsättningar för en snabb och enhetlig handläggning av förekommande skaderegleringsfrågor. Utredningen anser därjämte att de hydrologiska förhållandena i vattenföroreningsmål motiverar en koncentration av mil- jöskyddsmålen till dessa fastighetsdomstolar.
Enligt vattendomstolens mening kan samma skäl anföras för att även mål om brott mot VL och ML koncentreras till sagda fastighetsdomstolar. För vattenbrottsmålens del vinns därjämte den fördelen att den ingalunda självklara frågan om förprövningsskyldighetens omfattning kan bli föremål för en enhetligare rättstillämpning av domstolar med vattenrättslig och teknisk erfarenhet. vilka inte blott har kännedom om de hydrologiska förhållandena inom hela det aktuella nederbördsområdet utan även tillgång till uppgifter om meddelade tillstånd till vattenföretag inom nederbördsom- rådet. Talan om ersättning för skada eller intrång med anledning av brott mot VL och ML kommer dessutom att därigenom kunna handläggas i samband med åtalet vid samma domstolar som föreslagits avgöra övriga
Prop. 1981/82: 130 463
skadefrågor enligt dessa lagar. Utredningen har också föreslagit. att talan om ersättning för skada eller intrång av anläggning som icke tillkommit i laga ordning eller ej är av laga beskaffenhet skall handläggas som stäm- ningsmål ("18 kap. 3 & p. 18) vid de sex lastighctsdomstolarna.
Nuvarande bestämmelse i 11 kap. 19 å vattenlagen om att gärning. som är straffbar även enligt brottsbalken. inte skall räknas till vattenmål har ej Varit aktuell i de senare årens brottmål vid denna vattendomstol och väntas inte heller i framtiden bli det. Bestämmelsen bör i princip gälla även mål angående brott mot ML. om dessa överllyttas till de sex fastighetsdomsto- larna.
Vattendomstolen föreslår därför att frågan huruvida mål om brott mot VL och ML skall handläggas vid de fastighetsdomstolar som föreslagits pröva vattenmål särskilt övervägs.
Domstolsverket: Enligt gällande VL är vattendomstol behörig att hand- lägga även brottmål. Utredningen föreslår att mål om ansvar enligt VL- förslaget skall handläggas av allmän domstol. varför någon föreskrift om laga domstol inte intagits i VL-förslaget. Som utredningen anför kan där- igenom de problem som kan uppkomma rörande val av forum om en gärning är straffbar både enligt allmän lag och enligt vattenlagen undvikas. Domstolsverket delar därför utredningens ttppfattning som stämmer väl överens med verkets ståndpunkt att specialforum bör undvikas.
Lantbruksstyrclsen: 1 5. Med hänsyn till uppenbarhetskravet i 12 kap. 1 & förslaget förefaller det knappast påkallat att även ringa oaktsamhet skall vara straffbelagd. Det torde i sådana fall vara tillräckligt med skade- ståndsansvar. Detta ansvar för företags ägare mot ägare av fastighet som skadas av företaget torde nämligen vara i det närmaste strikt. Om lant- bruksstyrelsens förslag att mildra 12 kap. 1 & genomförs kan dock det föreslagna straffansvaret accepteras.
Lantbruksnämnden i Kristianstads län: Enligt lagförslaget synes påföljd kunna förekomma för den som brukar anläggning för vattenförsörjning. innan föreskriven anmälningsskyldighet fullgjorts och besked erhållits i tillståndsfrågan. även för de fall anläggningen ifråga tagits i bruk före det lagförslaget träder i kraft. För ägare eller brukare av sådana äldre anlägg- ningar för vattenförsörjning bör ingen annan påföljd för begagnande före- komma än vad som följer av nu gällande vattenlag. Även för övriga av ansvarsbestämmelser berörda synes det vara motiverat med översyn av lagförslaget i denna del. Lantbruksnämnden vill ifrågasätta. om det inte bör vara tillåtet. att mellan tid för anmälan och besked i tillståndsfrågan utföra och begagna sådan anläggning. om den anmälningsskyldigc be- dömer. att någon påtaglig risk inte föreligger för att allmänt eller enskilt intresse kommer att skadas genom företagets inverkan på vattenförhållan- dena. Den avsevärda tid som prövningen av tillståndsfrågan kan befaras komma att medföra och den omständigheten. att stora skördevärden ofta står på spel. talar för en sådan modifiering av de föreslagna ansvarsbestäm- melserna.
Lanthruksn('imnden i Malmöhus län: Brott mot vattenlagen kan leda till straffpåföljd om uppsåt eller oaktsamhet föreligger. Straffgränserna höjs jämfört med nuvarande vattenlag. 1 förening med reglerna om länsstyrel- sernas tillsynsskyldighet kan man förvänta att detta kommer att medföra ökad lagefterlevnad. Det blir t.ex. förenat med risk för straffpåföljd att utföra bevattning om man ej utfört föreskriven anmälningsskyldighet och erhållit länsstyrelsens besked i ärendet. Detta kommer att medföra en anhopning av anmälningsärenden i de bevattningsintensiva länen när lagcn
Prop. 1981/82: 130 464
införes. Det kommer att kräva ordentliga resurser om länsstyrelserna skall kunna klara av de korta handläggningstider för anmälningsärenden som vattenlagsutredningen förutsatt.
Underlåtenhet att anmäla dikesrensning blir också straffbelagt om upp- såt eller oaktsamhet föreligger. Här finns det enligt lantbruksnämndens uppfattning anledning att gå mjukt. fram. Det torde bli svårt att nå ut med informationen till alla berörda markägare om den införda anmälningsplik- ten.
Länsstyrelsen får makt att bestämma om underhåll av ett vattenföretag om detta försummats. Lantbruksnämnden anser denna bestämmelse bety- delsefull bl. a. för att få till stånd välbehövliga rensningsinsatser i åar och andra vattendrag.
Fiskeristyrt'lsen: 3 & innebär såvitt styrelsen kan bedöma ingen saklig ändring. Med uttrycket "annan myndighct som ärendet angår" bör enligt styrelsens mening kunna avses fiskeristyrclsen. ftskeriintendent eller fiskenämnd.
Statens naturvårdsverk: 1 23 kap. | & VL föreslår utredningen. att den. som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter emot vissa i paragrafen upp— räknade bestämmelser. skall dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Straffsatsen har i förhållande till nuvarande bestämmelse höjts från sex månader till ett år och kommer därmed att överensstämma med vad som nu gäller i 45 & ML. Enligt 35 kap. 1 5 i brottsbalken kan med en sådan strafftid påföljd ej ådömas. om inte den misstänkte häktats eller delgivits åtal för brottet inom två år. Naturvårdsverket har i annat sammanhang ifrågasatt om inte straffsatscn för brott mot ML är för låg och därmed preskriptionstiden för kort. Eftersom brott mot VL kan ge upphov till minst lika allvarliga skador som brott mot ML. bör en skärpning av straffsatsen och därmed sammanhängande förlängning av preskriptionsti- den övervägas även på VLs område.
Tillståndsbesluten för såväl vattenföretag som miljöfarlig verksamhet förknippas med olika villkor. som tillståndsinnehavaren har att ställa sig till efterrättelse. Om han anser. att ett villkor ej behövs eller är felaktigt. måste han likväl följa det till dess tillståndsmyndigheten efter vederbörlig ansökan eventuellt undanröjer eller ändrar villkoret. Enligt gällande vat- tenlag och enligt förslaget till _ny lagstiftning är det emellertid inte straffbart att bryta mot meddelade villkor såvida det inte kan bevisas att allmän eller enskild rätt därvid kränks resp. kan kränkas. Enligt naturvårdsverkets uppfattning bör det övervägas om man inte kan slopa kravet på sådan särskild bevisning. Till grund för prövningsmyndighetens beslut om villkor ligger just risken för negativa effekter av den art att "allmän rätt kan kränkas". Om ett fastställt villkor av sådan typ ej följs borde detta då direkt vara straffbart.
Om emellertid ansvarsbestämmelserna i 23 kap. 1 5 i förslaget ej ändras på sätt som anges ovan. utan i huvudsak bibehålls. anser verket att para- grafen bör formuleras på annat sätt än i förslaget. Den skärpning som ligger däri. att redan risken för skada skall beaktas. innebär från miljövårdssyn- punkt i och för sig en förbättring. Emellertid har vid tillämpning av MLs motsvarande bestämmelse tveksamhet yppats vid tolkningen av uttrycken ”allmän eller enskild rätt" resp. "kränkas". Naturvårdsverket har i annat sammanhang givit uttryck för den uppfattningen att med ”"allmän eller enskild rätt" bör förstås "allmänt eller enskilt intresse" och att "kränkas" bör uttydas "medföra olägenhet för".
Beträffande förprövningsskyldighet gäller enligt nuvarande VL att till-
Prop. 1981/82:130 465
stånd erfordras för byggande i vatten ”så framt det ej är uppenbart. att varken allmän eller enskild rätt förnärmas". Vattenlagsutredningen föreslår (12 kap. 1 ti) att vattenföretag skall få utföras utan tillstånd enligt vattenlagen endast ”om det är uppenbart att varken allmänt eller enskilt intresse skadas”. Det synes knappast finnas anledning att använda andra begrepp i ansvarsbestämmelsen än i förprövningsbestämmelsen.
Med hänsyn härtill förordar naturvårdsverket att uttrycket i den blivan- de ansvarsbestämmelsen i 23 kap. 1 5 "så att allmän eller enskild rätt kan kränkas” byts ut mot "så att allmänt eller enskilt intresse kan skadas". Uttrycket "skada” bör i detta sammanhang i stort sett kunna jämställas med ”medföra olägenhet för".
Lantbrukarnas provinsförbund i Skåne: Lantbrukets användning av be- vattningsanläggningar berörs även av den här stadgade anmälningsskyl- digheten. Provinsförbundet hävdar att straffpåföljden generellt för alla typer av företag som har med vatten att göra är för långtgående. Denna bedömning grundas bl. a. på det stora antalet bevattningsanläggningar som redan finns i bruk och vars rationella utnyttjande nära nog undantagslöst är helt riskfritt ur såväl enskild som allmän synpunkt. En modifiering av straffpåföljden och en anpassning av företagens art och riskmoment ur skadesynpunkt bör övervägas.
Norrlands natttrvärn. Skada kanske inte kommer fram förrän sent. och det blir ingen anmälan förrän skada blivit synlig. Det är också svart att fa målen utredda. Polis- och åklagarmyndigheterna äro icke utbildade för att handlägga just dylika saker. Det är mycket möjligt att det först tar mycket lång tid innan saken anmäles och att det sedan tar mycket lång tid innan åklagaren har utredningen färdig.
I skattebrottslagen stadgas en längre preskriptionstid än den vanliga Med hänsyn till det angelägna att här skydda sakägarna synes det påkallat att även beträffande brott mot vattenlagen förlänga preskriptionstiden till 5 ar.
24 kap. Slutbestämmelser
Svea hovrätt: 1 14 kap. 4 .5 VL klargörs när ett vattenföretag skall anses angå viss fastighet. Lagrummet saknar motsvarighet i VLF. Enligt hovrät- tens mening bör dock en motsvarighet till 14 kap. 4 & VL införas i den nya lagen. framförallt för att därigenom klargöra vilka fastigheter som skall upptagas i ansökan enligt 15 kap. 4 5 1 st VLF och vilka som skall anses såsom sakägare enligt bl.a. 18 kap. 12 & VLF. Därvid bör beaktas att. därest miljöskyddsfrågor prövas i samband med vattenmålet. sakägarkret- sen vidgas i enlighet med vad som gäller vid prövning enligt ML. — Det torde föreligga ett visst behov av en definition av begreppet "fallhöjd". som lämpligen kan införas i detta kapitel.
Hovrätten för Nedre Norrland: Kapitlet bör kompletteras med en mot- svarighet till 14 kap. 45 VL om när företag eller åtgärd enligt VL anses angå viss fastighet.
Jämtbygdens tingsrätt: 2 %. Enligt nuvarande bestämmelser i 14 kap. 5 s 2 mom. vattenlagen skall sakkunnig förordnas av vattenrättsdomaren. På grund av den betydelse som förordnandet av sakkunnig kan få vid den fortsatta handläggningen av tillståndsärendet anser vattendomstolen att den myndighet som skall handha tillståndprövningen även skall förordna sakkunnig och att detta inte såsom i paragrafen föreslagits ttnder alla förhållanden skall göras av länsstyrelsen.
Prop. 1981/82:130 466
Stockholms tingsrätt: 5 &. Den vattenbok som förs vid vattendomsto- larna efter VLs tillkomst utgör fr.o.m. 1955 i huvudsak ett register till de tillstånd som domstolarna meddelat. Vattenboken har visat sig synnerligen värdefull och det har — med hjälp av den karta som hör till vattenboken — varit lätt att ta fram de tillstånd som vattendomstolarna lämnat medan det inneburit stora svårigheter att få reda på de tillstånd som meddelats av häradsrätter eller andra myndigheter före VLs tillkomst. Det är därför angeläget att vattenbok förs även i fortsättningen som ett register till meddelade tillstånd. Eftersom en viktig del av vattenboken är kartan över nederbördsområdena och det skulle vara olyckligt om kontinuiteten bryts. bör vattenboken. om vattendomstolens förslag till prövningssystem god- tas. föras av miljörätterna och annars av fastighetsdomstol som är behörig att handlägga vattenmål.
SMHI: Nuvarande vattenlag ger genom 14 kap. 5 så 2 mom. vattenrätts- domaren möjlighet att efter framställning av företagaren förordna sakkun- nig att utföra erforderliga utredningar redan innan ett ärende anhängig- göres vid vattendomstol. 1 förslaget till ny vattenlag avses nämnda bestäm- melse ersättas av "24 kap. 2 &. vari anges att länsstyrelserna på samma sätt får förordna sakkunnig. Härvid anges emellertid inga inskränkningar vad beträffar företagets storlek. Det framstår enligt SMHI:s uppfattning som en inkonsekvens att länsstyrelserna. vilkas kompetensområde när det gäl- ler tillståndsprövning är begränsad till vissa mindre företag. skulle för- ordna sakkunnig även i sådana ärenden som faller under koncessions— nämndens eller regeringens prövning. SMHI vill i stället föreslå att sak- kunnigförordnande enligt 24 kap. 2å' vid större vattenföretag sker av koneessionsnämndcn. ] de fall särskild hydrologisk kompetens erfordras. dvs. vid vattenföretag av större omfattning eller eljest med inverkan på de hydrologiska och klimatologiska förhållandena. bör som sakkunnig förord- nas SMHI.
Fiskeristyrelsen: 2 &. Sakkunnig skall kunna förordnas av länsstyrelsen. l överensstämmelse med styrelsen:; uppfattning i fråga om prövningssyste- met bör sådana förordnanden. som nu. meddelas av domstol.
Sakkunnigförordnanden skall enligt förslaget kunna ges av en mängd myndigheter. nämligen tillståndsniyndigheterna (regeringen. koncessions- nåmnden och 24 länsstyrelser). domstolen och i denna speciella situation också länsstyrelserna. Detta är ännu ett skäl mot uppdelningen.
3 &. "Statens liskeritjänstemän. länsfiskeritjänsteman" bör bytas mot uttrycket ”företrädare för statens fiskeriadministration".
4 &. Att låta kammarrätterna pröva besvär över länsstyrelsernas beslut om vattenskyddsområde är visserligen konsekvent enligt VL-förslaget. När det gäller ytvattenskyddet måste dock erfarenhet finnas om vattenför- hållanden m.m. Det är därför olämpligt att låta besvär i dessa frågor prövas av kammarrätterna.
Statens naturvårdsverk: 1 24 kap. 5 & ges regeringen befogenhet att meddela närmare föreskrifter om förande av vattenbok. Enligt naturvårds- verkets uppfattning är det angeläget att de uppgifter. som samlas i en vattenbok. systematiseras och presenteras på ett sådant sätt. att de enkelt kan användas vid planeringen av vattenresurserna och för andra admini— strativa ändamål. t. ex. statistikprocluktion. Hur detta skall ske bör lämpli- gen utredas av den nu arbetande vattenplaneringskommittén.
Statens lantmäteriverk: Genom en bestämmelse i detta kapitel ges rege- ringen befogenhet att meddela närmare föreskrifter rörande vattenboken. Utredningen uttalar i motiven endast att behandlingen av denna fråga
Prop. 1981/82: 130 ' 467
lämpligen bör samordnas med pågående projekt rörande fastighetsdata och miljövårdens informationssystem.
Det som närmast kan övervägas när det gäller fastighetsdata är att i fastighetsregistret ta in uppgifter om servitut och vissa andra rättsliga förhållanden som tillkommer genom beslut enligt VL. Det är i princip ganska uppenbart att dessa förhållanden är av den arten att de bör publice- ras i fastighetsregistret. Frågan om registrets innehåll i detta avseende är emellertid också en kostnadsfråga.
Enligt bestämmelser i utredningsförslaget skall fastighetsbildningsmyn- digheten vid delning av fastighet som är ansluten till samfällighet för markavvattning eller vattenreglering fördela fastighetens skyldigheter i samfälligheten mellan de nya fastigheterna. Fullgörandet av denna uppgift fordrar i praktiken att det framgår av fastighetsregistret att fastigheten är ansluten till samfällighet. Om markavvattningslöretagen förs över till AL leder detta till att uppgift om anknytning till markavvattningssamfällighet kommer in i fastighetsregistret i enlighet med de bestämmelser som gäller om AL-företag. I fråga om vattenregleringssamfällighcter och andra före- tag enligt VL finns däremot i dag ingen föreskrift om redovisning i fastig- hetsregistret.
Över/antmätarmyndigheten i Kronobergs län: Det bör övervägas om inte uppgifter beträffande förrättningar för markavvattning. skall införas i fastighetsregistret på samma sätt som uppgifter om förrättningar enligt AL. i stället för att som nu endast redovisas i vattenboken. Även uppgifter om samfälligheter för vattenreglering och vattenöverledning bör kanske infö- ras i fastighetsregistret.
Örer/anttnätarnzyndigheten i 1-"ästerhottens län: Ett problem som upp- står i praktiken är att hitta vattendomarna och att hitta i desamma. En strävan är ju att samla alla frågor som rör fastigheter på ett ställe och lämpligen borde de hamna hos fastighetsregistret. Det är dessutom tänk- bart att servitut enligt VL. liksom delaktigheter enligt 6 kap.. samfällig- heter enligt 7 kap.. tvångsrätter enligt 9 kap. liksom markavvattningsföre- tag enligt 16 kap. skulle registreras i fastighetsregistret på respektive fastighet. Detta för att kunna få en snabbare och säkrare överblick över vad som i olika avseenden berör en fastighet eller samfällighet.
Lantbrukarnas prot'insförlmmliSkåne:l & l stadgas bl.a. om länsstyrel- sens rätt att meddela tillstånd för undersökningar m.m. för vattenföretag över fastigheter som annan äger eller innehar. Vi finner bestämmelsen om sådan rätt utan anmärkning. men saknar stadgande om skyldighet att underrätta markägare om sådant beslut. liksom om undersökningens art och omfattning m.m. Den här aktuella lagbestämmelscn bör kompletteras med sådan underrättelseskyldighet till berörda markägare.
Svenska kommun/örbundat: Bestämmelser om rätt till tillträde för un- dersökning av aktuell fastighet har intagits i 24 kap. l &. Föreskrift härom lämnas av länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut kan emellertid enligt 4 & i samma kapitel överklagas. Risk föreligger således för avsevärd tidsutdräkt innan begärt tillträde kan ske. Visserligen motsvarar bestämmelsen vad som i sak stadgas i dessa avseenden i nuvarande vattenlagen och i expro- priationslagen. Det synes emellertid angeläget att kunna få till stånd till- trädesbeslut Vars verkställighet inte uppehålles genom anförda besvär. 'fillträdcsrätten synes kunna regleras i huvudsaklig överensstämmelse med vad som i dessa hänseenden stadgas i 152 & byggnadslagen. 24 5 lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m. samt 4 kap. 38 & fastighetsbildningslagen.
Prop. 1981/82: 130 468
15 Utredningens förslag till lag; om införande av nya vattenlagen
Svea hovrätt: 4 Fi. Vattenmål kan. som erfarenheten visar. pågå under åtskilliga är. Har målet anhängiggiorts omedelbart före nya vattenlagens ikraftträdande skulle således nu gällande domstolssammansättning komma att tillämpas under lång tid därefter. Detta bör undvikas. Hovrätten före- slår sålunda att även vattenmål som anhängiggjorts före n_va lagens ikraft- trädande skall handläggas av fastighetsdomstolen i sammansättning enligt VLF. '
6 &. Paragrafen bör införas under 24 kap. — Enligt 14 kap. 2 %$ 2 st. VL skall rätt till gruva. för vars tillgodogörande utmål anvisats eller konees- sion meddelats. jämställas med äganderätt till fast egendom. Bestämmel- sen. som tillkom 1944 sedan det visat sig att behov förelåg att låta gruv- ägare uppträda såsom sökande i vattenmål (prop. 1944:63). saknar mot- svarighet i VLF utan att anledningen härtill angivits. Enligt hovrätten saknas skäl att på detta sätt försämra gruvägares ställning. Under denna paragrafbör därför intagas en motsvarighet till ovannämnda bestämmelse.
8— lt) ss. Hovrätten ifrågasätter om en övergångsbestämmelse som reg- lerar underhållsskyldigheten vid äldre torrläggningsföretag kan undvaras.
11 och 12 så. Under detta avsnitt bör punkterna 5 och 6 i övergångsbe— stämmelserna till lag om ändring av vattenlagen( 19741273) införas.
1 11 45 bör anges att den ersättningsfria andelen vid omprövning av kraftverk beräknas på produktionsvärdet utan hänsyn till regleringar eller överledningar.
14 &. Enligt utredningen skall fiskeavgift enligt 6 kap. 95 VL inte ha motsvarighet i den nya vattenlagen. medan sådana enligt VL bestämda avgifter skulle utgå även i fortsättningen (s. 316). Enligt hovrätten saknar avgiften i våra dagar ekonomisk betydelse och redan utgående avgifter bör därför avvecklas sedan nya lagen trätt i kraft. Hovrätten föreslår i första hand att en motsvarighet till andra punkten i lag 11969z393) med över- gångsbestämmelser till ändringar i 8 kap. VL införs under denna paragraf. Skulle å andra sidan utredningens förslag genomföras. bör avgiften kunna omprövas enligt 15 kap. 14% VLF för att möjliggöra kompensation för penningvärdeförändringar. En erinran härom bör i så fall införas under förevarande paragraf.
15 li. Enligt första stycket föreligger icke anmälningsskyldighet enligt 12 kap. beträffande bl.a. företag som "eljest kan anses ha tillkommit i laga ordning". Härmed avses enligt motiven (s. 413) fall då vattenföretag ut- förts utan att något särskilt medgivande till detta inhämtats och inte heller behövt inhämtas. Endast anmälningsskyldighet enligt 12 kap. 2 & VLF kan här avses. Sådan anmälningsskyldighet föreligger emellertid enligt tredje stycket beträffande alla vattentäkter som inte tillkommit efter domstols eller myndighets medgivande. Med hänsyn härtill bör ordet "anmälnings- skyldighet" i första stycket utgå.
16 a'. Vad gäller vatten;.tvledning och invallning samt flottledsarbeten bör i enlighet med 6 kap. 21) få 3 st. samt 7 kap. 47 och 49 åå VL tidpunkten bestämmas till den ljanuari 1920 och den ljanuari 1921.
17—19 %s. Hovrätten hänvisar till vad som ovan anförts under avsnitt 5.4. 1 17 & första stycket bör anges att de åsyftade bestämmelserna i 15 kap. är 13—23 så.
23 &. "Laga domstol i brottmål” bör utbytas mot "allmän domstol". Hovrätten för Nedre Norrland: De föreslagna övergångsbestämmel— serna synes vara bristfälliga i vissa hänseenden. Bl.a. torde övergångs-
Prop. 1981/82: 130 469
' stadgandet i 4 % första stycket föranleda komplettering av 23 s andra stycket med en regel av innebörd att. för det fall efter nya VL:s ikraftträ- dande åtal väcks för brott som begåtts dessförinnan. äldre VL skall tilläm- pas om brottet är straffbart enligt nya VL eller — såvitt avser brott enligt 13 kap. 14 & första stycket VL-brottsbalken. — Enligt hovrättens mening bör vidare 10 kap. 195 VL-förslaget åtföljas av en övergångsbestämmelse. som skyddar äldre anspråk på ersättning för oförutsedd skada mot allmän preskription (se hovrättens yttrande vid nämnda paragraf).
Stockholms tingsrätt: 4 &. Vid behandlingen av 10 kap. VL-förslaget har vattendomstolen föreslagit att det nuvarande anmälningssystemet för oförutsedd skada bibehålls. Även om vattendomstolens förslag inte godtas bör dock anspråk på ersättning för oförutsedd skada kunna anhängiggöras genom anmälan i alla de fall då tillstånd meddelats enligt VL. 1 tillstånds- domarna brukar regelmässigt sägas ut att anspråk får framställas genom anmälan inom viss tid. Sakägare som rättat sig efter bestämmelsen i sådan dom och gjort anmälan om oförutsedd skada inom rätt tid måste därigenom vara bibehållen vid sin rätt att få anspråket prövat.
11 &. Som vattendomstolen anfört vid 10 kap. VL-förslaget bör ersätt- ningsfrihet ej föreligga då omprövning sker av äldre företag som ej är underkastat bestämmelserna om kungsådra och nyprövning. Ersättning bör även kunna utgå om de beträffande kungsådra och nyprövning angivna tiderna förkortas. Paragrafens första mening är synnerligen svårläst och alltför lång. Den bör arbetas om.
15 å. Vattendomstolen har vid behandlingen av 12 kap. 2 % avstyrkt de föreslagna reglerna om förprövningsskyldighet och anmälningsskyldighet för vattentäkter (se avsnitt 12.2). ] konsekvens härmed avstyrker vatten- domstolen även den i 15 % tredje stycket föreslagna övergångsbestämmel- sen. En vattentäkt som anordnats t.ex. genom att vatten pumpas från Mälaren inverkar inte på vattenförhållandena i Mälaren och måste därför anses ha tillkommit i laga ordning enligt VL även utan att vattendomstolen lämnat medgivande därtill. Det finns nu ett stort antal ytvattentäkter som inte tillståndsprövats och som ej avser vatten för hushållsbruk men som måste anses lagliga enligt VL eftersom de inte skadar vare sig allmän eller enskild rätt. Enligt vattendomstolens mening saknas anledning att under- kasta innehavarna av sådana vattentäkter anmälnings- eller förprövnings- plikt när den nya VL träder i kraft.
23 5. Som vattendomstolen anfört vid 23 kap. 1 & täcker denna straff- bestämmelse inte alla fall som bör sanktioneras genom straff. Även de föreslagna övergångsbestämmelserna i 23 & bör fullständigas så att inga luckor uppstår. Straffbestämmelserna i VL kan enligt 4 5 i övergångsbe- stämmelserna tillämpas på brott begångna före den nya lagens ikraftträ- dande om talan väckts dessförinnan. Om talan väcks därefter men brottet begåtts dessförinnan måste — för att straff skall kunna ådömas — i över- gångsbestämmelserna stadgas att äldre VL skall äga tillämpning på brott som är straffbart enligt denna lag och som begåtts innan lagen upphävdes. Det föreslagna andra stycket i 23 så blir meningslöst om sådan övergångs- bestämmelse inte finns.
Växjö tingsrätt: 4 €. Om det i motsats till vad vattendomstolen anser bestäms att talan om oförutsedd skada skall väckas genom stämning. bör anspråk på ersättning för sådan skada kunna väckas genom anmälan även efter nya VL:s ikraftträdande i de fall tillstånd meddelats enligt nu gällande VL. 1 domarna finns oftast hänvisningar till vad sakägarna har att iakttaga. och det förefaller därför olämpligt om den nya lagstiftningen får sådan verkan att sakägarna icke kan följa dessa hänvisningar.
Prop. 1981/82: 130 470
11 &. Såsom vattendomstolen tidigare anfört bör äldre företag i första hand icke alls omprövas i vidare utsträckning än som gäller för närvaran- de. Sker till följd av nya VL intrång i sådana företag bör i andra hand full ersättningsrätt tillkomma tillståndshavaren.
15 ä'. Vattendomstolen vill erinra om att bestämmelsen i 12:2 VL-för- slaget avstyrkts (se avsnitt 12.2). Övergångsbcstämmelsen i 15 s tredje stycket bör sålunda utgå. Det förefaller egendomligt att intresset för myn- dighetskontroll av yt- och grundvattentäkter kan vara så starkt att dessa vattenföretag skall behöva särreglcras.
23 s. Strttfmestämmelserna i nu gällande VL måste genom särskilt över- gångsstadgande göras tillämpliga på gärningar som begåtts före lagens upphävande oberoende av den tidpunkt då talan om ansvar väckes.
Kammarkollegiet: Se avsnitt 13. Lanthraksm'imnden i It'ristianstads län: Vad i VL-förslagct kap. 21 åå 2—3 respektive kap. 23.5 4 stadgas om myndighets tillsyn respektive möjlighet att förordna om rättelse skall såvitt lantbruksnämnden kan finna av förslaget till särskilda övergångsbestämmelser inte ha avseende på bl. a. markavvattnings- (torrläggnings-l företag. tillkomna vid förrättning enligt vatten- och dikningslagen. Lantbruksnämnden anser. att det ur allmän synpunkt vore betydelsefullt om nämnda bestämmelser kunde tillämpas på äldre, större företag där olägenheterna av eftersatt underhåll är särskilt påtagliga för exempelvisjordbruk. l'tske och avloppsintressen.
Lanthraksnämnden i Maltnä/tas län: För att komma tillrätta med de problem som varit förknippade med rättskraften av tidigare vattendomar och förrättningsbeslut och kunna få till stånd välmotiverade omprövning- ar. är det nödvändigt. att en del av de i nya vattenlagen föreslagna reglerna görs tillämpliga även på äldre företag. Denna fråga har varit svår för vattenlagsutredningen. eftersom retroaktivt verkande lagstiftning strider mot svensk rättsuppfattning.
Lantbruksnämnden anser att utredningens förslag-till övet'giångs—be'stäm? melser är väl avvägt. Möjlighet måste tillskapas att ompröva lagakraft- ägande vattendomar och förrättningsbeslut även för äldre företag. Bestäm- melserna har fått en sådan utformning att rättsskyddet för tillståndshavare får anses tillgodosett.
Att anmälningsplikt införes för samtliga vattentäkter. som ej har tillstånd enligt äldre lag. anser lantbruksnämnden som en självklar princip.
Lantbraksnämm'len i Västmanlands län: Enligt 15 kap 2 & prövar läns- styrelser bl.a. frågor om tillstånd vid anordnande och nyttjande av yt- eller grundvattentäkt förjordbruksbevattning.
Nuvarande regler kräver sådant tillstånd endast i vissa fall. I praktiken innebär detta att bevattningsanläggningar hittills i allmänhet har kunnat anskaffas utan tillstånd.
Något undantag för sådana anläggningar synes de föreslagna övergångs- bestämmelserna till 15 kap. inte inrymma.
Enligt lantbruksnämndens åsikt bör befintliga bevattningsanläggningar som. enligt nu gällande regler kunnat anskaffas utan särskilt tillstånd. inte bli underkastade den nya vattenlagens 15 kap. 2 &.
Fiskeristyrelsen: 1 &. Reglerna om anmälningsplikt för jordbruksbe- vattning bör som styrelsen anfört genomföras före lagförslaget i övrigt. Det borde även övervägas att den av styrelsen föreslagna anmälningsplikten för dammbyggnaderi rinnande vatten tidigarelades.
14 5. Även om det uttrycks något oklart. utgår fiskeristyrclsen från att gamla 2: [()-avgifter ska kunna utgå efter omprövning. Första
Prop. 1981/82: 130 471
omprövningstillfället bör dock aldrig vara längre än 10 år efter det att nya VL trätt i kraft. Omprövningen skall därefter vara indexreglerad eller ske med högst tre års intervall i enlighet med vad styrelsen föreslagit under 11 kap.
Fiskeriintendenten i Övre norra distriktet: 13 &. Med "utgå" avses väl "fortsätta att utgå" och ej att 218 avgifterna skall upphöra. Enligt kom- mentarerna (sid. 303) skall omprövning till förmån för fisket enligt 15 kap. 14.5 kunna påkallas när som helst. vilket innebär att även gamla 2:8 bestämmelser skall kunna omprövas. Det förutsättes också att i de fall där några 218 bestämmelser ej fastställts. en omprövning enligt 15 kap. 14 % skall kunna ske.
18 5. Enligt denna paragraf får omprövning. enligt 15 kap. 13 få nya vattenlagen. innebärande bl. a. ändrade vattentappningar. ej påkallas förr- än tidigast 1 januari 1992. Detta är en alltför avlägsen tidpunkt. då tapp- ningsbestämmelserna i många gamla mål är synnerligen olämpliga för lisket. Därför bör omprövning kunna ske direkt från lagens tillämplighets- datum ljanuari 1982.
Sveriges clomarefärband: 1 4 i?" 2 st. föreslås att mål om ersättning m. m. för oförutsedd skada skall handläggas enligt 18 kap. nya VL. om anspråket framställes efter dennas ikraftträdande. I 1813 nya VL hänförs sådan talan till stämningsmål. Förslaget innebär bland annat. att anspråk i anledning av sådan skada inte kan framställas genom anmälan ens i de fall då tillstånd lämnats enligt gällande VL. Denna verkan torde vara äsyftad ts. 410). Förbundet anser emellertid att det nuvarande anmälningssystemet för oförutsedda skador har betydande fördelar. särskilt för sakägare. och det bör åtminstone bibehållas i alla de fall. då hänvisning om anmälningsförfa- rande givits före nya VL:s ikraftträdande.
VASO: Genom nya vattenlagen upphäves i princip 1918 års vattenlag. Ett undantag från principen är att den rätt som tillkommit någon på grund av dom etc. icke inskränkes av detta. Ett annat undantag är att tidigare anhängiggjorda mål och ärenden som regel skall bedömas enligt äldre bestämmelser. Emellertid har i redan avslutade mål enligt äldre vattenla— gen ofta förordnats om prestationer som kan komma under förnyad dom- stolsbedömning på grund av förbehåll enligt lag eller domsföreskrift. De nu föreslagna övergångsbcstämmelserna synes inte klart ange vilken lag som skall vara tillämplig i en dylik situation. Här torde framför allt få framhållas ovissheten i den delen såvitt gäller ersättningskraft enligt 9 kap. vattenla- gen i lydeISen före den ljuli 1974.
Svenska Ittsjc'ijiskarenas ('entraUärbnnd: Enligt 18 & får omprövning elt- ligt 15 kap. 13.5 nya lagförslaget ändrade vattentappningar ej påkallas förrän tidigast 1 januari 1992. Detta bedöms vara en alltför avlägsen tid- punkt. enär tappningsbestämmelserna i många äldre vattenmål är synnerli- gen olämpliga för 1iskets intressen. Omprövning bör därför kunna äga rum direkt i anslutning till lagens tillämplighetsdatum ljanuari 1982.
Prop. 1981/82: 130 472
Transumt av protokoll vid regeringssammanträde den ' 22 januari 1981
4 Specialmotivering
4.1 Förslaget till vattenlag
l)ct förslag till ny vattenlag som nu läggs fram följer i huvudsak utred- ningsförslagets systematik. Gemensamma bestämmelser har så långt som möjligt införts för alla de företag som lagen skall tillämpas på. Dessa företag. som benämns vattenföretag. definieras i 1 kap. Det följande kapit- let innehåller de grundläggande bestämmelserna om rätten till vatten. Bestämmelserna i 3 kap. om tillåtligheten och utformningen av vattenföre- tag gäller för alla sorters vattenförczag. 1 4 kap. har tagits in bestämmelser om tillståndsplikt. Dessa allmänna bestämmelser kompletteras av särregler i följande kapitel om markavvattning (5 kap.). bevattning (6 kap.) samt vattenreglering och vattenöverledning (7 kap.). Bestämmelserna om be- vattning saknar motsvarighet i utredningens förslag (se avsnitt 2.12). Be- stämmelserna om markavvattningsföretagen har kompletterats med sär- skilda regler om avledande av avloppsvatten. som delvis motsvarar 8 kap. VL (se avsnitt 2.1 I ).
Det av utredningen föreslagna särskilda kapitlet om grundvattentäkt (5 kap. i utredningens förslag) har inte fått någon motsvarighet. I fråga om anledningen härtill hänvisas till vad som anförs vid 3 kap. 8 &. Bestämmel- ser om andelskraft (4 kap. i utredningens förslag) har tagits in bland ersättningsbcstämmelserna i 9 kap.
Bestämmelserna om skydd för v:.tttenförsörjningen (8 kap. i utredning- ens förslag). som i sakligt hänseende skiljer sig från bestämmelserna om vattenföretag. har tagits in i 19 kap.
De ändringar av prövningssystemet som har gjorts i förhållande till utredningsförslaget (se avsnitt 2.2-) har medfört att bestämmelserna i 13 kap. om prövning av vattenmål i huvudsak har ersatt fyra kapitel i utred- ningsförslaget (13. 15. 17 och 18 kap.). Bestämmelserna om utrivning m.m. samt om tillstånds giltighet och omprövning har dock brutits ut till särskilda kapitel. 14 och 15 kap.
12 kap. innehåller bcstämmelser om prövning vid förrättning av markav- vattningsföretag. som oftast utförs inom ramen för en samfällighet. Frågor om andra typer av samfälligheter (bevattnings- och regleringssamfällig— heter) prövas däremot av vattendomstol enligt bestämmelserna i 13 kap.
Prop. 1981/82:130 473
Den nya vattenlagen innehålleri motsats till VL inte några bestämmelser om avlysning m.m. av allmänna farleder. hamnar och flottleder. Avsikten är att dessa frågor i stället skall regleras i särskild lagstiftning (se avsnitt 2.8 och "2.9 samt 4.3 och 4.4).
Den nya vattenlagen innehåller inte heller några bestämmelser om orga- nisation och förvaltning av samfälligheter. Avsikten är att lagen om för- valtning av samfälligheter skall göras tillämplig på samfälligheter enligt den nya vattenlagen.
1 kap. Inledande bestämmelser
Kapitlet. som i huvudsak motsvarar 1 kap. i utredningens förslag. inne- håller till en början en allmän deklaration om att vatten skall skyddas och vårdas som en gemensam naturtillgång (1 5). Därefter följer bestämmelser om lagens tillämpningsområde (2 och 3 5.5) samt definitioner av vissa typer av vattenföretag m.m. (4 s).
Gällande VL innehåller inte någon allmän. sammanfattande definition av vilka företag som lagen är tillämplig på. De typer av vattenföretag som ' lagen är tillämplig på behandlas och beskrivs var för sig i olika kapitel (se exempelvis 2 kap. 1.38 och 42 5.5 samt 7 kap. 1.37 och 49 åå VL).
Jag anser i likhet med utredningen att den nya lagens tillämpningsområ- de i princip bör stämma överens med gällande VL. Jag delar även utred- ningens uppfattning att bestämmelserna om lagens tillämpningsområde bör samlas i ett särskilt inledande kapitel. Dessutom behövs det definitioner av vissa typer av företag som särbehandlas i den nya lagen samt av några andra begrepp som används i lagen.
] & Vatten skall skyddas och vårdas som en gemensam naturtillgång.
Paragrafen. som motsvarar 2 kap. 8 5 i utredningens förslag. har behand- lats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.7"). F. n. finns det endast en regel om sparsamhet vid uttag av grundvatten (2 kap. 4345 VL). Till skillnad från utredningsförslaget, som endastlinnehåller en sparsamhetsre- gel. har i förevarande paragraf angivits att vattnet skall skyddas och vårdas. Häri ligger också att vattnet skall användas med sparsamhet.
2 5 Denna lag är tillämplig på vattenföretag. 1 lagen finns också bestäm- melser om skydd för vattenförsörjningen.
I fråga om vissa vattenföretag som kan beröra något annat land gäller särskilda bestämmelser.
Första styrker motsvarar 1 kap. 2 & i utredningens förslag. Utredningen har som en sammanfattande beteckning på de åtgärder och anläggningar
Prop. 1981/82:130 474
som omfattas av lagen föreslagit ”vattenföretag". Denna beteckning an- vänds genomgående och ävenjag anser att den är lämplig. 1 första mening- en av förevarande stycke anges alltså att lagen är tillämplig på vattenföre- tag. Den närmare innebörden av detta begrepp anges i 3 &.
Den nya vattenlagen handlar till alldeles övervägande delen om vatten- företag. Bestämmelserna i 19 kap. om skydd för vattenförsörjningen utgör emellertid ett undantag. En erinran. om dessa bestämmelser har tagits in i andra meningen av förevarande stycke.
Andra stycket motsvarar 24 kap. 6.5 i utredningens förslag och 105 lagen (1918: 524) om vad iakttagas skall i avseende å införande av vattenla- gen. Sverige har kommit överens med Finland och Norge om en särskild ordning för prövning av vattenföretag med verkningar över riksgränsen. Bestämmelser härom finns i lagen ( 1971: 850) med anledning av gränsälvs- överenskommelsen den 16 september 1971 mellan Sverige och Finland resp. lagen ( 1929: 404) om giltighet häri riket av svensk—norska vattenrätts- konventionen av den 11 maj 1929 och lagen ( 1929: 405) med vissa föreskrif- ter angående tillämpningen här i riket av den svensk-norska vattenrätts- konventionen av den 11 maj 1929. Enligt lagen (1974: 268) med anledning av miljöskyt'ldskonventionen den 19 februari 1974 mellan Danmark. l—"in- land. Norge och Sverige kan sistnämnda konvention vara tillämplig också på vissa vattenföretag som inte omfattas av nämnda gränsälvsöverenskom- melse eller svensk-norska vattenrät'askonventionen.
3 & Vattenföretag är
I. uppförande. ändring. lagning och utrivning av dammar eller andra anläggningar i vattendrag. sjöar och andra vattenområden. fyllning och pålning i vattenområden. bortledande av vatten från eller grävning. spräng- ning och rensning i vattenområden samt andra åtgärder i vattenområden som syftar till att förändra vattnets djup eller läge.
2. bortledande av grundvatten och utförande av anläggningar härför.
3. åtgärder varigenom vatten tillförs grunden för ökning av grundvatten— mängden.
4. åtgärder som utförs för att avlägsna vatten i marken eller något annat ytvatten än avloppsvatten. för att sänka eller tappa ur en sjö eller för att skydda mot vatten. när syftet med åtgärden är att varaktigt öka en fastig- hets lämplighet för något visst ändamål.
Med vattenområde i första styckeit ] avses även ett sådant område som täcks av vatten vid högsta förutsebara vattenstånd.
Paragrafen. som i huvudsak motsvarar 1 kap. l & i utredningens förslag. innehåller definitioner av begreppet vattenföretag. Genom dessa definitio— ner fastställs lagens tillämpningsområde.
I utredningens lagförslag anges i nio punkter vilka åtgärder som skall hänföras till vattenföretag. Dessa är 1. byggande i vatten. 2. vattenregle- ring. 3. vattenöverledning. 4. sådan höjning eller sänkning av vattenstån- det som inte är vattenreglering eller markavvattning. 5. nyttjande av vatten som drivkraft. 6. nyttjande av ytvattentäkt. 7. anordnande och nyttjande
Prop. 1981/82: 130 475
av grundvattentäkt samt infiltration för sådan täkt. 8. markavvattning samt 9. utrivnings- och återställningsarbeten i vatten. Den detaljerade uppräk- ningen av åtgärder har av utredningen motiverats med dels att det är viktigt att klart definiera och avgränsa de vattenföretag för vilka särreglering är nödvändig. dels att man klarare än i gällande lag bör hålla isär rena byggnadsåtgärder i vatten från den verksamhet i vatten som bedrivs med eller utan hjälp av vattenbyggnader.
Utredningens definitionsmetod har kritiserats av några remissinstanser. Remisskritiken innebär sammanfattningsvis att stadgandet har blivit alltför detaljerat och svårläst. Den detaljerade uppräkningen anses också medföra risk för att företag som borde bedömas enligt lagen faller utanför denna eller att samma åtgärd kan hänföras till flera företagstyper i lagens mening.
Enligt min mening måste det huvudsakliga syftet med att ange lagens tillämpningsområde vara att klart avgränsa de typer av företag som lagen skall tillämpas på. Därutöver bör också definieras sådana vattenföretag som särbehandlas i lagen. Däremot behövs det inte någon precisering i sådana fall där den saknar självständig betydelse. Detta gäller bl.a. utred- ningens förslag att skilja rena byggnadsåtgärder från verksamhet i vatten som bedrivs med eller utan hjälp av vattenbyggnader. Enligt min mening kan med dessa utgångspunkter lagens tillämpningsområde anges på ett mera överskådligt och lättläst sätt än i utredningsförslaget.
Första .styt'kctfi'irstu punkten innehåller en definition av företag i ytvat- ten. Stadgandet motsvarar bestämmelsen om byggande i vatten och där- med likställda åtgärder i 2 kap. l & VL.
För det första skall till vattenföretag i ytvatten hänföras uppförande av anläggningar och andra åtgärder av mera stadigvarande natur. som berör ett vattenområde. dvs. vad som i 2 kap. l & första stycket VL benämns byggande i vatten. Denna term används dock inte i den nya lagen. Hit hänförs uppförande. ändring. lagning och utrivning av dammar och andra anläggningar i vattendrag. sjöar och andra vattenområden samt fyllning och pålning i sådana vattenområden. Uttrycket "andra vattenområden" (än vattendrag eller sjöar). som i VL motsvaras av "mindre vattensamling eller havet". har valts för att uppnå överensstämmelse med terminologin i l & ML. Uttrycket omfattar. förutom havsområden. även konstgjorda vattensamlingar som regleringsmagasin. bevattningsdammar o.dyl. Där- emot omfattas inte simbassänger m.m.. som saknar vattenrättsligt intres- se.
En kompletterande bestämmelse om vad som skall förstås med ett vattenområde finns i paragrafens andra stycke.
Uppförande. ändring. lagning och utrivning av anläggningar liksom fyllning och pålning i vatten är att hänföra till vattenföretag även om åtgärderna i och för sig inte skulle medföra förändring av vattnets djup eller läge.
Under remissbehandlingen har diskuterats om vissa åtgärder skall anses
Prop. 1981/82: 130 476
som vattenföretag. Bl.a. har kabeldragning på bottnen och anläggande av flytbryggor nämnts som exempel på åtgärder. där tveksamhet kan råda om den nya lagens tillämplighet. Jag anser det emellertid vara ställt utom tvekan att båda faller under definitionen av anläggningar i vatten och att de alltså är att hänföra till vattenföretz'tg.
Enligt både den finska vattenlagen och gränsälvsöverenskommelsen mellan Sverige och Finland (se SFS 19711850) gäller bestämmelserna om byggande i vatten även i fråga om uppförande av broar och andra anlägg— ningar över ett vattenområde. 1 VL finns det inte någon motsvarande bestämmelse. l praxis torde det dock ha förekommit att broar har prövats enligt VL. fastän brons landfästen är belägna på ständigt torr mark och inte heller brobyggnadcn i övrigt har någon dämmande inverkan.
Som Svea hovrätt framhåller vid remissbehandlingen bör det klargöras om anläggningar av nu angiven beskaffenhet skall kunna prövas enligt den nya vattenlagen eller inte. För en sådan prövning talar den inverkan som anläggningen kan ha på vattenområdets utnyttjande för något annan ända- mål. främst båtfart. Att en prövning av vissa broar har skett enligt VL torde främst kttnna förklaras av att en ansökan om tillstånd hos vattendom— stolen f. n. utgör en naturlig åtgärd för att få till stånd en sådan avlysning av en allmän farled som måste ske om bron skall komma till stånd. Frågor om avlysning föreslås nu reglerade i särskild lagstiftning (se avsnitt 2.8 och 4.3) och detta skäl för en vattenrättslig prövning bortfaller alltså. Enligt min mening bör den inverkan som nu angivna anläggningar i övrigt har på användningen av vattenområdet kunna prövas enligt annan lagstiftning. främst väglagen. lagen ( 1939: 608) om enskilda vägar och anläggningslagen. Förevarande punkt omfattar alltså inte sådana anläggningar vars enda inverkan på vattenförhållandena är att de utförs över ett vattenområde. En annan sak är att arbetena under byggnadstiden kan vara sådana att de inverkar på vattenförhållandena och att det därmed blir fråga om ett vattenföretag.
'fippning av muddermassor och liknande åtgärder kan f. n. prövas enligt både VL och ML. 'l'ippning utgör byggande i vatten men dessutom finns särskilda bestämmelser i 2 kap. 35 ii VL som i princip innebär ett förbud mot att släppa ut fast avfall (se prop. 1969128 s. 258). ML är enligt lä punkt 1 tillämplig bl.a. på utsläppande i vatten av fasta ämnen. Lagens tillämplighet är inte beroende av att avfall ingår i det som släpps ut (se prop. 1969: 28 s. 257). Enligt 7.5 miljöskyddskungörelsen får fast avfall eller annat fast ämne inte släppas ut utan tillstånd enligt Ml... om det inte är uppenbart att det kan ske titan olägenhet av betydelse från hälso- eller naturvårdssynpunkt eller med hänsyn till något annat allmänt intresse.
En tippning kan bli att hänföra till fyllning i förevarande stadgande. ! likhet med utredningen anserjag att det huvudsakliga syftet med en tipp- ning bör vara avgörande för gränsdragningen mellan den nya vattenlagen och ML. Om ett syfte med en tippring är att åstadkomma en anläggning
Prop. 1981/82: 130 477
som kan komma till nyttig användning. exempelvis en vägbank eller en pir. utgör tippningen ett vattenföretag som skall prövas enligt vattenlagen. Detta gäller även om det primärt finns en önskan att bli av med de använda massorna. Om massorna är förorenade kommer detta att beaktas vid den vattenrättsliga tillåtlighetsprövningen och det är också möjligt att meddela föreskrifter till skydd mot förorening. Om syftet med en tippning däremot endast är att bli av med massorna skall prövning ske enligt ML. Härvid kan beaktas även annan inverkan än förorening.
Jag delar utredningens uppfattning att det inte behövs någon motsvarig- het till 2 kap. 35å VL i den nya lagen.
Jag kommer att senare ta upp frågan om ändring av l & ML. där undanta- get för byggande i vatten bör avse vattenföretag enligt den nya vattenla- gen. För att klarare markera gränsdragningen mellan de båda lagarna. bör undantaget avse både punkterna 1 och 2 i nämnda paragraf.
Till vattenföretag skall vidare enligt förevarande stadgande hänföras bortledande av vatten från eller grävning och sprängning i ett vattenom- råde. Sådana åtgärder. som i dag enligt 2 kap. l å andra stycket VL skall likställas med byggande i vatten. anses som vattenföretag även om de inte medför förändringar i vattnets läge eller djup. t.ex. vid bortledande av vatten ur havet. Med nu angivna åtgärder likställs i stadgandet uttryckligen rensning i ett vattenområde. Med rensning avses främst en åtgärd för bibehållande av vattnets djup eller läge. En sådan rensning särbehandlas i viss män i lagen (se 2 kap. 85. 4 kap. Båt och 8 kap. 3 55).
Under begreppen grävning och rensning faller också muddring och sand- sugning. Jag anser i likhet med utredningen att nuvarande gräns mot ML bör behållas i fråga om sådana åtgärder (se prop. l969:28 s. 258). De olägenheter, t.ex. vattenförorening och grumling. som kan uppkomma genom muddring och sandsugning får bedömas vid tillåtlighetsprövningen enligt vattenlagen.
Slutligen skall som vattenföretag enligt förevarande punkt anses andra åtgärder i vattenområden som syftar till att förändra vattnets djup eller läge. Till sådana åtgärder hänförs bl.a. vattenreglering och omgrävning av en åfåra. Liksom enligt 2 kap. l å andra stycket VL krävs att syftet med åtgärden skall vara förändring av vattnets djup eller läge. Härigenom utesluts bl. a. sådana förändringar i vattendjupet som åstadkoms genom en tippning av avfall som enligt vad jag har sagt tidigare skall prövas enligt ML.
Under denna punkt skulle enligt ordalydelsen även kunna anses falla vissa markavvattningsåtgärder. t. ex. en sjösänkning. Avsikten är emeller- tid all markavvattningsåtgärder i stället skall hänföras till punkten 4. Jag har inte ansett att det behövs något särskilt undantag i förevarande punkt för att klargöra detta.
Första stycket andra punkten behandlar grundvattenföretag. Enligt 2 kap. 42å VL förstås med grundvattentäkt en anläggning för
Prop. 1981/82: 130 478
tillgodogörande av grundvatten. Med tillgodogörande avses användning av vattnet i nyttigt syfte. Den av utredningen föreslagna definitionen lpunkt 7) överensstämmer i sak med gällande rätt. Enligt utredningen bör bortskaf- fande av skadligt grundvatten samt byggnadsåtgärder under jord som medför grundvattensänkningar bedömas enligt byggnadslagstiftningen.
Vid remissbehandlingen har flc ra remissinstanser föreslagit att lagens tillämpningsområde vidgas till att avse även andra åtgärder med inverkan på vattenståndet än grundvattentäkt.
PBL-utredningen föreslår att underjordsbyggande som inte är gruva skall kräva bygglov (se SOU l979:66 s. 445). En bygglovsprövning avses bl.a. innefatta en kontroll av byggandets inverkan på grundvattenförhål— landena. Jag anser med hänsyn härtill inte att det finns anledning att utvidga den nya vattenlagens tillämpningsområde till att omfatta under- jordsbyggande med inverkan på grundvattenförhållandena.
Det finns enligt min mening inte heller anledning att låta den nya 'atten- lagen omfatta sådan asfaltering av större markområden som kan påverka grundvattenförhållandena. Även här torde behövlig kontroll få ske inom ramen för den nya bygglagstiftningen.
Annorlunda förhåller det sig med bortledning av grundvatten i skadeförebyggande syfte. PBL-utredningen anser att sådan grundvatten- bortledning bör prövas enligt den nya vattenlagen (se SOU l979: 66 s. 447). Sådan grundvattenbortledning skiljer sig endast till syftet från åtgärder som nu prövas enligt VL. I motsats till vattenlagsutredningen anser jag alltså att vattenlagen bör omfatta även bortledning av grundvatten i skade- förebyggande syfte.
På grund av det anförda har förevarande punkt utformats så att den avser bortledande av grundvatten och utförande av anläggningar härför. Härmed avses alltså bortledande både för tillgodogörande av grundvatten och för bortskaffande av skadligt grundvatten.
Med grundvatten avses liksom i gällande VL (se 1 kap. 15 å) det vatten som finns Linder markens yta. Däremot skall en vattensamling i dagen. som har bildats av framträngande grundvatten genom t. ex. en grävning, betrak- tas som ytvatten. Eftersom den nya lagen i princip har gemensamma bestämmelser för yt- och grundvatten. har gränsdragningsfrågan inte nå- gon större praktisk betydelse.
Somjag har framhållit vid 1 kap. 25 innehåller 19 kap. bestämmelser om skydd för vattenft'ärsörjningen. som inte omfattas av den nu angivna defini- tionen av vattenföretag.
Första stycket tra/je punkten innehåller en definition av företag för s.k. infiltration.
Bestämmelsen överensstämtncr med 2 kap. blä första punkten VL. Eftersom den nya lagen har gemensamma bestämmelser för yt- och grund- vattentäkter. behövs inte någon motsvarighet till den andra punkten i nämnda paragraf.
Prop. 1981/82: 130 479
Syftet med en infiltration kan vara att öka vattentillgången i en grundvat- tentäkt eller att återställa stabiliteten i marken inom bebyggda områden med en sjunkande grundvattennivå. Om syftet är något annat än att öka grundvattenmängden är däremot förevarande punkt inte tillämplig.
En ökning av grundvattenmängden kan åstadkommas genom att ytvat- ten får infiltrera i marken. vilket oftast sker i särskilda infiltrationsbas- sänger. Samma effekt kan uppnås genom att vatten direkt pumpas till grundvattenförande lager eller genom att markbeskaffenheten eller avrin- ningsförhållandena inom ett markområde ändras så att en större del av nederbörden tillförs grunden. Om dessa åtgärder utförs i syfte att öka grundvattenmängden blir förevarande punkt tillämplig.
Första stycket jjr'l'rde punkten innehåller en definition av markavvatt- ningsföretag.
l 7 kap. l. 37 och 49555 VL anges vilka åtgärder som hänförs till torrläggning av mark. dvs. dikning. vattenavledning och invallning. Enligt 7 kap. 35 så skall vad som stadgas om dikning också gälla avdikning av kärr. mosse eller annan vattendränkt mark. Förevarande punkt innebär inte någon ändring i sak i förhållande till gällande rätt. Utformningen ansluter också i huvudsak till utredningens förslag (punkt 8).
Syftet med åtgärderna skall vara att öka en fastighets lämplighet för något visst ändamål. exempelvis odling. bebyggelse. torvtäkt eller gruv- drift. Det har särSkilt angivits att det skall vara fråga om en varaktig förbättring. Mera tillfälliga ingrepp för dränering. såsom exempelvis hyg- gesplöjning. är alltså inte vattenföretag. [ princip omfattas däremot täck- dikning.
Det har särskilt angivits att bortskaffande av avloppsvatten inte utgör vattenföretag. Avloppsvatten definieras i 4.5 punkt 6 och har här liksom i övrigt i den nya vattenlagen samma innebörd som i 3.5 ML och 8 kap. lå VL. Trots den nu angivna begränsningen finns det särskilda bestämmelser om markavvattning och avledande av avloppsvatten i 5 kap. 5—8 åå.
Förevarande punkt är inte heller tillämplig på sådant bortledande av skadligt grundvatten som jag nyss har behandlat vid punkt 2. Enligt min mening behövs det inte något särskilt undantag i förevarande punkt för att klargöra detta.
I andra stycket finns en kompletterande regel om vad som skall förstås med vattenområde i första stycket punkt ].
Enligt 2 kap. ] ä VL avses med byggande i vatten även åtgärder på land så nära strandbrädden. att inverkan kan ske på vattenståndet". Härmed avses även åtgärder inom landområden som endast vid exceptionella hög- vattenstånd täcks av vatten. I utredningsförslaget används uttrycket "inom område vid stranden som blir täckt av vatten vid högsta kända vattenstånd". Härmed åsyftas inte någon ändring i sak.
Som har framhållits vid remissbehandlingen kan det högsta kända vat- tenståndet ofta vara av endast historiskt intresse. Avgörande bör i stället
Prop. 1981/82: 130 480
vara det högsta vattenstånd som med någon sannolikhet kan förutses för framtiden. Förevarande bestämmelse har utformats i enlighet härmed.
4 & [denna lag avses med
[. Yattenreglfrfngf ändring av vattenföringen i ett vattendrag. när syftet med åtgärden är att förbättra hushållningen med vattnet.
2. vattenövet-ledning: överföring av ytvatten från ett vattenområde till ett annat, när syftet med åtgärden är att förbättra hushållningen med vattnet.
3. vattentäkt: bortledande av yt- eller grundvatten för vattenförsörjning eller bevattning.
4. nmrkuwatt/ting: åtgärder enligt 3.5 första stycket 4.
5. vattenanläggning: en anläggning som har tillkommit genom ett vat- tenföretag.
6. avloppsvatten: spillvatten eller annan flytande orenlighet. vatten som använts för kylning vid driften av en fabrik eller annan inrättning. vatten som avleds för sådan markavvattning inom stadsplan eller byggnadsplan som inte sker för en viss eller vissa fastigheters räkning samt vatten som avleds för avvattning av en begravningsplats.
Paragrafen innehåller definitioner av vissa typer av vattenföretag som särbehandlas i den nya lagen. Dessutom anges i punkt 5 vad som i lagen avses med en vattenanläggning och i punkt 6 vad som avses med avlopps- vatten.
Del'mitioncn av t'attenruglcriny överensstämmer med lå punkten 2 i utredningens förslag med undantag av att kriteriet "ändring av avbörd- ningen från sjö" har fått utgå som överflödigt. Som Svea hovrätt har framhållit vid remissbehandlingen torde det nämligen vara omöjligt att ändra avbördningen från en Sjö Utan att samtidigt ändra vattenföringen i vattendraget. Definitionen innebär inte någon ändring i sak i förhållande till gällande rätt (3 kap. lå VL).
Med hushållning avses tillvaratagande och rationellt. nyttjande 'åV C" . vattentillgång inom ett område. Uttrycket används alltså inte i den betydel- se det har enligt exempelvis 2 kap. 3l VL (jfr prop. l975/7622l5 s. 80). Syftet med en vattenreglering kan vara att hushålla med vattnet för kraft— ändamål. kommunal eller industriell vattenft'irsörining. jordbruksbevatt— ning osv. S.k. profilreglering, dvs. avtrappning av ett vattendrag med dammbyggnader för att åstadkomma lämpliga utbyggnadsenheter. är som utredningen har framhållit inte att anse som vattenreglering. De åtgärder som nu avses i 2 kap. 31 & VL benämns i den nya lagen innehållande och tappning av vatten (se t. ex. IS kap. 9 och 22 åå).
Särskilda bestämmelser om samfälligheter för vattenreglering finns i 7 kap.
Definitionen av l'tlllt'llÖl*t'l'lt'tflll'flg motsvarar i huvudsak l & punkten 3 i utredningens förslag. Uttrycket "över vattendelare till vattendrag. sjö eller annat vattenområde" har ersatts av uttrycket "från ett vattenområde till ett annat".
Vid tillämpningen av VL har vattenöverledning tidigare ansetts utgöra
Prop. 1981/82: 130 48t
en form av vattenreglering men har i senare rättspraxis behandlats som en form av byggande i vatten (se NJA l942 s. 202 och 1953 s. 535). I den nya lagen jämställs vattenöverledning åter med vattenreglering (jfr också vad som anförs vid 2 kap. tas i fråga om kravet på vattenrätt vid vattenöver- ledning).
I fråga om begreppet hushållning med vattnet hänvisas till vad jag nyss har anfört i samband med definitionen av vattenreglering. ] likhet med vad som gäller vid vattenreglering behöver syftet med en vattenöverledning alltså inte vara kraftproduktion.
Särskilda bestämmelser om samfälligheter för vattenöverledning finns i 7 kap. 1 2 kap. ll & andra stycket finns bestämmelser om s. k. utbyggnads- vitsord vid vattenöverledning för kraftändantål.
Definitionen av vattentäkt saknar motsvarighet i utredningens förslag. Definitionen är motiverad bl.a. av undantaget från kravet på vattenrätt i 2 kap. 6.5 punkt 4 och av de särskilda bestämmelserna om bevattningssam- fälligheter i 6 kap. samt bestämmelserna om avgifter i lt) kap. Begreppet bevattning behöver enligt min mening däremot inte särskilt definieras. Det har särskilt angivits att förevarande punkt avser både _vt- och grundvatten.
Uttrycket vattentäkt avser själva bortledandet av vatten. Det skiljer sig alltså från bestämmelsen i 2 kap. 42.5 VL. enligt vilken med grundvatten- täkt förstås en anläggning för tillgodogörande av grundvatten.
Den begränsning som ligger i att bortledandet skall ske för vattenför- sörjning eller bevattning utesluter bl. a. bortledande av skadligt grundvat- ten enligt 3 5 första stycket punkt 2.
Definitionen av markavvattning innebär att beteckningen markavvatt- - ning införs för åtgärder enligt 3 5 första stycket punkt 4.
Jag har i likhet med flera remissinstanser funnit att den av utredningen föreslagna detaljerade uppdelningen på olika typer av markavvattningsåt- gärder är onödig. Som exempel på sådana åtgärder kan anges dikning och invallning samt sådana åtgärder som enligt 7 kap. 37 ; VL betecknas som vattenavledning eller skall likställas med sådan avledning. nämligen sänk- ning eller urtappning av ett vattenområde. fördjupning. utvidgning eller rätning av ett vattendrag samt vattenreglering för att t.ex. skydda mot översvämning. Förutsättningen är naturligtvis att åtgärden utförs i mark- avvattningssyfte.
Med vattenföretag avses enligt 3 & huvudsakligen olika åtgärderi vatten. Resultatet av åtgärderna behöver emellertid också definieras. bl.a. för tillämpningen av bestämmelserna om underhåll och tillsyn i l7 resp. 18 kap. En anläggning som har tillkommit genom ett vattenföretag benämns därför i lagen som rattenanlöggning. Härmed avses alltså anläggningar i yt- och grundvatten och även diken för markavvattning.
Definitionen av avloppsvatten motsvarar 8 kap. l % VL och 3 ; ML. [ stället för "torrläggning" används i överensstämmelse med terminologien i den nya vattenlagen "markavvattning" eller "avvattning”. Definitionen 31 Riksdagen 1981/82. I .t'aml. Nr 130. Bilagedel
Prop. 1981/82: 130 432
är föranledd av att begreppet avloppsvatten används på flera ställen i den nya lagen (se t.ex. 2 kap. 6 & punkt 2. 5 kap. 5 s och 8 kap. ) & första stycket punkt 5).
2 kap. Rätten till vatten
Kapitlet. som motsvarar 2 kap. i utredningens förslag. har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3). Kapitlet innehåller med särskilda underrubriker allmänna bestämmelser (I och 2 55) samt bestämmelser om rätt att ta i anspråk annans strömfall (3 s"). skyldighet att avstå vatten (4 5). vattenrätt som förutsättning för vattenföretag (5— lt.) åå) och utbyggnads- vitsord (ll s).
Av skäl som har angivits i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.3 och 2.3.4) innehåller kapitlet inte någon mötsvarighet till de av utredningen föreslagna bestämmelserna om expropriation av vattenrätt för allmänt behov av vatten samt för bevattning av jordbruksfastigheter. I stället har beträffande vattenföretag för sådana ändamål undantag gjorts från kravet på vattenrätt (se 6 5).
Kapitlet motsvarar i huvudsak l kap. VL. Kungsådrebestämmelsernai [ kap. 5—l3 ss VL har dock inte fått någon motsvarighet i förevarande kapitel utan har ersatts av bestämmelserna i 9 kap. om begränsningar i vattenrättshavarnas ersättningsrätt.
Allmänna bartt'itnmclsar
] 5 Var och en räder över det yt- och grundvatten som finns inom hans fastighet.
Rätten att råda över en fastighets vatten kallas vattenrätt. Fastighetsäga- rc och andra som innehar vattenrätt kallas vattenrättshavare.
Paragrafen. som motsvarar 2 kap. l ä i utredningens förslag. har behand- lats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3. l ). Paragrafens första stycke motsvarar ! kap. [ och 15 M VI. medan andra stycket saknar motsvarighet i VL.
Med uttrycket råda över iförsta styckat avses såväl rätt att tillgodogöra sig vattnet och vidta olika åtgärder i detta i nyttigt syfte som rätt att ta bort eller minska de skadliga verkningar som vattnet kan medföra. Nuvarande skillnad mellan ytvatten ("råda över”) och grundvatten ("tillgodogöra sig") har alltså inte bibehållits. Enligt den nya lagen är även bortledande av skadligt grundvatten ett vattenföretag enligt definitionen i l kap. 3 & första stycket punkt 2.
I paragrafen regleras inte särskilt frågan om rådigheten över allmänna vattenområden. Sådana områden omfattas inte av fastighetsindelningen. Vattenrätten inom allmänna vattenområden anses dock tillkomma staten utan uttryckligt stöd av lag (se prop. l966: 1 14 s. 48).
I andra stycket införs begreppen vattenrätt och vattenrättshzware. Som
Prop. 1981/82:130 483
har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3. I) avses med vatten- rätt såväl en fastighetsägares rätt att råda över vattnet som den rätt att råda över vattnet som kan tillkomma någon annan genom t.ex. servituts- eller nyttjanderättsupplåtelse från fastighetsägaren eller genom tvångsft'n'fo- gande. [ stället för uttrycket "rådigheten" i utredningsförslaget används uttrycket "rätten att råda" i den nya lagen. Någon saklig ändring avses inte.
Vatten behandlas som fast egendom. ] fråga om överlåtelse eller upplå- telse av vatten gäller alltså jordabalken. Härav följer bl.a. att en överlå- telse av vattnet utan samband med grunden inte är giltig. Däremot kan fastighetsägaren upplåta sin rätt eller viss del av den genom ett servituts- eller nyttjanderättsavtal.
Vid sidan av frivilliga upplåtelser kan vattenrätt tvångsvis överföras till någon annan än fastighetsägaren med stöd av särskilda lagbestämmelser. l förevarande kapitel finns bestämmelser av sådan innebörd i 3 och ll ss. Bestämmelser om tvångsrätt finns också i exempelvis expropriationslagen. anläggningslagcn. ledningsrättslagen och väglagen.
Särskild rätt till en fastighets vattenområde eller grundvatten kan också skapas genom fastighetsbildningsservitut enligt 7 kap. fastighetsbildnings- lagen. Ett sådant servitut avser den grundläggande vattenrätten och omfat- tas därför inte av de särskilda bestämmelserna i 7 kap. 2 5 andra stycket fastighetsbildningslagen. som endast avser tvångsservitut som kan skapas enligt VL. Jag kommer att senare ta upp frågan om gränsdragningen mellan fastighetsbildningslagen och den nya vattenlagen och därvid föreslå de ändringar som behövs i 7 kap. 2 äfastighetsbildningslagen.
Utredningen har i en särskild bestämmelse (2 kap. 3 s i utredningens förslag) föreslagit en erinran om att vattenlagen och annan lagstiftning gäller i fråga om förvärv av vattenrätt. Enligt min mening finns det inte något behov av en sådan bestämmelse och förevarande kapitel innehåller alltså inte någon motsvarighet till denna del av utredningsförslaget.
En vattenrättshavare kan av olika skäl tvingas att tåla inskränkningar i sin vattenrätt. Han kan till följd av någon annans vattenföretag drabbas av förlust av vatten eller fallhöjd. Även i annan lagstiftning än vattenlagen finns bestämmelser som kan medföra inskränkningar i vattenrätten. exem- pelvis naturvårdslagen och byggnadslagen. Utredningen har i en särskild bestämmelse (2 kap. 9 s i utredningens förslag) föreslagit en erinran om sådana inskränkningar i vattenrätten som kan ske enligt vattenlagen eller annan lagstiftning (jfr l kap. 45 VL). Enligt min mening finns det inte något behov av en sådan bestämmelse och förevarande kapitel innehåller alltså inte någon motsvarighet till den föreslagna regeln.
Vid följande paragraf kommer att behandlas frågan om en motsvarighet till l kap. 2 å andra stycket och l5 å andra stycket VL.
2 5 [ rinnande vatten råder vardera sidans ägare över en lika stor andel i
Prop. 1981/82: 130 484
vattnet. även om en större del av vattnet rinner fram på den enes fastighet än på den andres.
)aragrafen motsvarar 2 kap. 2 s i utredningens förslag och ! kap. 2 ;" första stycket VL.
Paragrafen innebär en avvikelse från huvudregeln i l s'— endast i fråga om vattnet men däremot inte i fråga om fördelningen av själva vattenområdet som sådant. Bestämmelsen motiveras a ' att det i praktiken kan vara svårt att fördela en vattenkvantitet mellan olika fastigheter på grund av olika strömningshastigheter. djupförhållanden och strandlinjeformer. Bestäm— melsen har särskild betydelse när det gäller utbyggnaden av vattenkraft.
[ l kap. 2 s andra stycket VL films en erinran om att bestämmelsen om lika rätt till vatten inte rubbar den rätt till större lott i vattnet som kan grundas på dom. urminnes hävd eller någon annan särskild rättsgrund. Den som vid ikraftträdandet av VL tillgodogör sig mer än hälften av den framrinnande vattenmängden får dessutom till bevarande av sin rätt till vattnet åberopa förut gällande lag. .lag anser i likhet med utredningen att det inte behövs någon motsvarighet till dessa bestämmelser i den nya 'attenlagen. eftersom vad där sägs ändå gäller såvitt avser framtida förhal— landen. ] fråga om rättigheter som har tillkommit före den nya lagens ikrafttri'tda-nde har emellertid en särskild övergångsbestämmelse tagits in i 7 s' i promuIgationslagen (se avsnitt 4.2).
Vad som nu har sagts gäller också bestämmelsen i l kap. IS & andra stycket VL om skydd för innehavare av äldre rättigheter att ta ut grund- vatten på någon annans fastighet.
Rätt att ta f(HlS/H'åk anmtnx xtt't'intlall 3 & Om det för att kraftförsörjningen skall utvecklas planmässigt är nöd- vändigt att ett sådant strömfall tas i anspråk som tillkommer annan än staten och som inte är utnyttjat på ett från allmän synpunkt ändamålsenligt sätt. får regeringen på ansökan av någon som vill tillgodogöra sig vatten- kraften förordna att strömfallct eller särskild rätt till detta får tas i anspråk.
Den som har fått tillstånd enligt första stycket skall inom tid som rege- ringen bestämmer och vid äventyr att tillståndet förfaller ansöka dels om tillstånd att utföra det vattenföretz-tg i vilket strömfallct skall utnyttjas, dels om bestämmande av ersättning för vad som tas i anspråk enligt första stycket. '
Rätt att på grund av förordnande enligt första stycket ta strömfall i anspråk får inte utan regeringens medgivande övergå från innehavaren till någon annan.
Regeringen får besluta de villkor för 'ättighetens utnyttjande som be- hövs från allmän synpunkt.
Paragrafen. som mots 'arar 2 kap. 4 och 7 st samt I7 kap. 1 ;” andra stycket i utredningens förslag och l kap. I4 ; Vl.. har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.2).
Prop. 1981/82: 130 485
Bestämmelserna om rätt att expropriera vattenkraft infördes år 1945 för att motverka spekulation i vattenkraft (se prop. l945:44 och l9481245). Förevarande paragraf innebär när det gäller förutsättningarna för expro- priation ingen annan ändring i förhållande till gällande rätt än att det uttryckligen anges att vattenkraft som tillkommer staten inte får expro- prieras (jfr 1 kap. l äexpropriationslagen). Expropriation kan alltså ske av såväl minoritets- som majoritetsandelar och kan avse både bebyggda och obebyggda strömfall.
Paragrafens fjärde stycke motsvarar 2 kap. 7 s i utredningens förslag (jfr också 3 kap. 5.5 expropriationslagen). Regeringen kan t.ex. uppställa sådana villkor som behövs för att ett vattendrag skall kunna utnyttjas på ett rationellt sätt eller för att ett strömfall som tas i anspråk skall på ett lämpligt sätt fylla sin uppgift för kraftft'nsörjningen. Bestämmelsen ger däremot inte rätt att ställa tipp fiskaliska villkor eller föreskrifter om priset på den producerade kraften (se prop. [945144 s. 60).
Några särskilda bestämmelser om förfarandet hos regeringen behövs inte i den nya lagen (jfr l7 kap. l ä första stycket i utredningens förslag). En särskild kostnadsbestämmelse finns dock i 20 kap. ros nya vattenla- gen.
Skyldig/wt att avstå vatten 4 & En vattenrättshavare är skyldig att vid allvarlig vattenbrist. som orsakas av torka eller någon annan jämförlig omständighet. avstå det vatten som är oundgängligen nödvändigt för den allmänna vattenförsörj- ningen eller för något annat allmänt behov. Under samma förutsättningar är den som har rätt att reglera vattnets avrinning i ett vattendrag skyldig att tåla att vattnet innehålls eller tappas.
Vattenrättshavaren är berättigad till skälig ersättning. om det skulle vara uppenbart oskäligt att ersättning inte utgår.
Länsstyrelsen får vid vite förelägga en vattenrättshavare att iaktta sin skyldighet enligt första stycket. Länsstyrelsen fär härvid förordna att beslutet skall gälla även om det överklagas.
Första stycket. som i huvudsak motsvarar 2 kap. lt) & i utredningens förslag. har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.8). 12 kap. 52 & VL finns en motsvarande bestämmelse som dock i motsats till före- varande bestämmelse endast avser grundvatten.
Bestämmelsen innebär att en vattenrättshavare kan bli skyldig att tåla att hans vattentillgång avstås för ett allmänt behov. Denna skyldighet gäller även om han själv har tillstånd till en vattentäkt. Bestämmelsen innebär också skyldighet för den som har rätt till vattenreglering att tåla att vatten tappas eller innehålls för att säkerställa ett allmänt vattenbehov. Vattenrättshavaren kan däremot inte åläggas att leverera vatten (se prop. l939z9 s. 6l).
Avsikten med bestämmelsen är i första hand att tillfälligt säkerställa den allmänna vattenförsörjningen i en katastrofliknande situation. En sådan
Prop. 1981/82: 130 486
begränsning till vattenförsörjning för viss ort som föreslås av utredningen är enligt min mening inte lämplig med tanke på att bestämmelsen också avser ytvattentäkter, som kan tillgodose vattenbehovet för ett flertal orter.
Även andra allmänna ändamål än vattenförsörjningen kan tillgodoses. Bestämmelsen bör alltså kunna tillämpas när det vid hotande missväxt behövs vatten för att tillgodose jordbrukets behov av bevattning. Vid en tillfällig grundvattensänkning bör bestämmelsen också kunna användas om det är angeläget att till skydd för bebyggelse bibehålla grundvattennivån på viss höjd. Däremot bör det enligt min mening endast i undantagsfall kom- ma i fråga att tillämpa bestämmelsen vid hotande brist på elenergi. vilket utredningen har förordat. Med dagens distributionsnät torde en lokalt begränsad bristsituation knappast kunnat uppstå. (')m brist på elenergi till följd av vattenbrist hotar hela landet. bör eventuella nödåtgärder enligt min mening i första hand grundas på särskild lagstiftning (se lagen. 1970: 59. om tillfällig vattenreglering under år l97()).
Med torka kan jämställas andra exceptionella naturhändelser som en långvarig eller sträng vinter.
Andra stycket. som saknar motsvarighet i utredningens förslag. innehål- lcr en ersättningsregel. I allmänhet bör det inte utgå någon ersättning för vatten som avstås enligt förevarande paragraf'. I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.8) har dock vattenrättsha- varen liksom enligt gållande rätt givits rätt till skälig ersättning i sådana fall dådet skulle vara uppenbart oskäligt att avståendet sker gratis. Ersättning bör alltså exempelvis kunna utgå när den som har avstått vatten härigenom har drabbats-av ett allvarligt avbräck i en rörelse. där vattnet normalt skulle ha använts. ()m parterna inte kan enas om erSättning får frågan prövas av vattendomstolen (se l3 kap. l4 & punkt 4).
Tredje stycket. som saknar motsvarighet i VL. motsvarar 23 kap. 5 s i utredningens förslag. Länsstyrelsens beslut överklagas enligt 22 kap. 6 & nya lagen hos kammarrätten. '
thtlt'ltrilll som förutsättning för vattt'nji'irctag 5 & För att få utföra ett vattenföretag måste företagaren ha vattenrätt inom det område där företaget ska-il utföras. i den mån annat inte följer av 6-— toss.
Paragrafen. som motsvarar 2 kap. (rs i utredningens förslag. har be- handlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3. l ). Paragrafen saknar en uttrycklig motsvarighet i VL.
Liksom enligt gällande rätt är huvudregeln att det krävs vattenrätt som förutsättning för ett vattenföretag. Detta krav gäller oavsett om det krävs tillstånd till vattenföretaget eller inte. När tillstånd skall inhämtas är inne- havet av vattenrätt en processförutsättning. Vattenrätten har som man säger en saklegitimerande verkan.
Prop. 1981/82: 130 487
Huvudprincipen är liksom enligt VL att man måste ha vattentätt inom hela det område där vattenft'irctaget skall utföras. Så får man i princip inte anlägga bryggor eller verkställa t. ex. tttfyllnader som sträcker sig in på någon annans vattenområde. utan i sådana fall krävs en särskild upplåtelse av ägaren till det området.
Angivna princip är emellertid inte ovillkorlig. Bl. a. följer av ltlå. vartill - hänvisas i förevarande paragraf. att den som vill utföra en vattenreglering eller vattenöverledning inte behöver ha vattenrätt i det vattenområt'le där regleringen skall ske eller varifrån vattnet skall ledas. Kravet på vattenrätt är i dessa fall uppfyllt om företagaren har vattenrätt på det ställe där vattnet skall tas ut för nyttjande. t.ex. för industriell vattenförsörjning ellerjordbrttksbevattning. Vidare kan den som har majoriteten. s.k. ttt- byggnadsvitsord. i en fallsträcka enligt ll & ges rätt att förfoga över vat- tenkraften i hela sträckan.
Reglerna i 8 kap. om särskilda tvångsrätter gör det också i vissa fall möjligt för den sotn endast har vattenrätt i en del av det vattent'mmräde där företaget skall utföras att ta i anspråk annans vattenområde för företaget.
Av 6—9s's' i förevarande kapitel framgår också att vattenrätt över huvud taget inte krävs för utförande av vissa slags vattenföretag eller av vatten- företag för vissa ändamål. En erinran härom har tagits in i paragrafen.
För tillstånd till ett vattenföretag bör i allmänhet fordras att sökanden har en till tiden obegränsad rätt till vattnet. Vattenrätten måste alltså grttndas på äganderätt. en till tiden obegränsad servitutsrätt ellcr tomträtt. Av skäl som jag har utvecklat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.5) bör emellertid även en tidsbegränsad vattenrätt i och för sig kunna tiller- kännas saklcgitimerande verkan. Även den som på grund av nyttjanderätt eller någon annan rättighet disponerar över yt- eller grundvatten för viss tid bör alltså kunna ansöka om tillstånd att utföra ett vattenföretag. förut- satt naturligtvis att detta faller inom ramen för upplåtelseavtalet. Det ankommer därefter på vattendomstolen att med hänsyn till omständighe- terna i det särskilda fallet avgöra om tillstånd kan meddelas trots den begränsade vattenrätten och för vilken tid tillståndet skall gälla.
När det gäller anläggandet av broar. bryggor. färjelägen m. m. för allmän väg är liksom f. n. kravet på vattenrätt uppfyllt genom att vågrätt tillskapas enligt väglagen (jfr NJA 1960 s. l22). Beträffande enskild väg skall det föreligga beslut om upplåtelse av rätt att bygga väg enligt lagen om enskil- da vägar eller anläggningslagcn (jfr NJA 1970 s. 299 och SvJ'l' 1977 s. l98). Den koncession som meddelas av regeringen för järnvägar. spårvägar och tunnelbanor för allmän trafik medför däremot inte att vattenrätt uppkom- mer. Om det krävs vattenrätt för sådana företag får den tillskapas genom expropriation. En annan sak är att koncessionen beaktas vid tillåtlighcts- prövningen (se 3 kap. 7s5 punkt 2).
För ett vattenföretag som skall utföras inorn allmänt vattenområde ford— ras i överensstämmelsc med vad som har anförts vid l & särskilt medgivan— de av staten (jfr också lå lagen. l966: 3 H. om kontinentalsockeln).
Prop. 1981/82:130 488
6 & Vattenrätt behövs inte för I. vattenföretag som erfordras för allmän farled. allmän hanm eller allmän flottled.
2. vattenföretag som erfordras för att motverka förorening genom av-
loppsvatten. 3. markavvattningsföretag. 4. vattentäkter för allmän vattenförsörjning eller bevattning.
Paragrafen. som i huvudsak motsvarar 2 kap. I2s' i utredningens förslag. har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3. l ). Paragrafen saknar en direkt motsvarighet i VL men innebär. utom såvitt avser punkt 4 (se avsnitt 2.3.3 och 2.3.4 i den allmänna motiveringen) inte någon ändring i förhållande till vad som anses vara gällande rätt.
Undantaget från kravet på vattentätt i fraga om hamnar gäller liksom enligt gällande rätt (se 5 kap. 4. 7 och I3 ss VL) endast allmänna hamnar. För anläggande av t.ex. en småbåtshamn behövs alltså vattentätt. sotn dock kan förvt'irvas genom expropriation med stöd av 2 kap. 95 expropria- tionslagen.
Om företaget helt eller delvis skall utföras inotn någon annans vattenom- råde. medför detta intrång i vattenrättshavarens rätt att tillstånd till dessa vattenföretag alltid måste inhämtas. om inte någon frivillig upplåtelse sker.
Särskild tvi'ingsrätt för att utföra företag som avses i förevarande para- graf kan medges enligt 8 kap. ls'.
Det av utredningen föreslagna undantaget för rensning m.m. har över- förts till en särskild paragraf. 8 s.
7 & Staten. kommuner och vattenförbund behöver inte vattentätt föratt utföra sådana vattenföretag som är önskvärda från hälsosynpunkt eller allmän miljövårdssynpunkt eller som främjar fisket.
Förvaltare som avses i Slas lagen (l9l9z426) om flottning i allmän flottled behöver inte vattenrått för att vidta de återställningsåtgärder som behövs efter avlysning av den allmänna flottleden.
Paragrafen. som tnotsvarar 2 kap. ns i utredningens förslag. har be- handlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3. l ). Första stycket mot- svarar 2 kap. as och andra stycket o kap. 29.—$ VL.
Den nya vattenlagen innehåller i motsats till Vl. inte några särskilda tillåtlighetsregler för sådana vattenföretag som avses i förevarande para- graf. Dessa företag har dock särskilt beaktats vid utformningen av bestäm- melserna i 3 kap. 5 s* om den samhällsekonomiska tillåtlighctsbedömningen av (vattenföretag.
Särskild tvångsrätt för att utföra företag som avses i ft'irevarande para— graf kan medges enligt 8 kap. ls. '
Paragrafen avser fiskefrämjande åtgärder inte bara som f.n. i rinnande vatten tttan även i andra vattenområden. Åtgärderna kan alltså avse annan fisk än den egentliga vandringsfisken (se även 3 kap. ll ä).
Prop. 1981/82: 130 489
I fråga om uttrycket ”hälsosynpunkt eller allmän miljövårdssynpunkt"' får jag hänvisa till vad som anfördes när detta uttryck infördes i VL (se prop. l975/76:2l5 s. 124).
8 & Den som är beroende av att vattenförhållandena består behöver inte vattenrätt för att utföra rensningar för att bibehålla vattnets djup eller läge eller för att omedelbart återställa ett vattendrag som har vikit från sitt förra läge eller som på något annat sätt har förändrat sitt lopp.
Paragrafen motsvarar 2 kap. |2s' andra stycket i utredningens förslag. Såvitt avser rensningar för bibehållande av vattnets djup eller läge innebär paragrafen inte någon ändring i förhållande till gällande rätt (se 2 kap. 36.5: VL). De rensningsarbeten som omfattas av pz'tragrafen är sådana som inte avses förändra de rådande förhållandena i ett vattenområde. Om en för- ändring genom uppgrttndning eller dylikt har inträtt och erhållit en mera bestående karaktär i ett vattendrag. räknas ett återställande av förhållan- dena inte som en rensning enligt denna paragraf. tttan då fordras vattentätt för arbetena.
Paragrafen är också tillämplig på åtgärder som innebär återställande av vattendrag som har vikit från sitt förra läge eller på något annat sätt har förändrat sitt lopp. Därmed avses genomgripande förändringar i naturför- hållandena. såsom ttppgrundning av vattendragets fåra eller genomskär- ning av strandvallarna. Förutsättningen är dock att återställandet sker "omedelbart". Detta överensstämmer med 2 kap. 37ä första meningen VL. Kravet får anses uppfyllt. om återställningsarbetet påbörjas så snart det med hänsyn till årstid och väderlek är möjligt och därefter fullföljs utan onödigt dröjsmål.
l fråga om rätten att återställa ett vattendrag i dess tidigare skick skiljer man i 2 kap. 37s VL mellan olika fall. beroende på hur snart efter föränd- ringen som återställandet sker. Rätten till ersättning på grund av återstäl- landet är bl.a. knuten till olika tidpttnktcr efter det förändringen har inträtt. Utredningen har inte föreslagit någon motsvarighet till dessa be- stämmelser och även jag anser att de kan undvaras. Det innebär att vattenrått skall krävas för sådana återställningsåtgärder som inte sker omedelbart. om inte något annat följer av 6 eller 75.5 i detta kapitel. och att ersättningsfrågorna får bedömas enligt de allmänna reglerna i 9 kap.
Ytterligare särregler om de vattenföretag som avses i förevarande para- graf finns i 4 kap. 35 och 8 kap. 3 s.
9 5 Den som äger strand vid ett vattenområde men saknar vattenrätt inom området har ändå rätt att för sin fastighets behov ha mindre brygga. båthus eller någon annan sådan byggnad vid stranden. om inte vattenområ- dets ägare genom byggnaden lider skada av någon betydelse.
[ 1 kap. (mä jordabalken finns bestämmelser om att även andra än strandägare kan ha denna rätt. '
Prop. 1981/82: 130 490
Paragrafen. som motsvarar 2 kap. 14? i utredningens förslag och 1 kap. 35 VL. har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3. l ).
Till skillnad mot VL innehåller förevarande paragraf ett krav att vatten- byggnaden skall vara avsedd för fastighetens behov. Paragrafen ger alltså inte strandägaren rätt att t.ex. uppföra en brygga för uthyrning av bät- platser till utomstående.
[ paragrafen regleras inte frågan om antalet byggnader som strandägaren får uppföra (jfr LU 1975: 7 och 1975/76: IO). Denna fråga får bedömas med hänsyn till fastighetens behov samt arten av det intrång som byggnaderna orsakar för vattenområdets ägare.
Paragrafen innebär endast ett undantag från kravet på vattenrätt som förutsättning för vattenföretag. Strandägaren kan alltså vara skyldig att söka tillstånd till vattenbyggnader] enligt bestämmelserna i 4 kap. Det kan också föreligga tillståndsplikt enligt annan lagstiftning. exempelvis natur- vårdslagen.
10 5 Den som vill utföra en vattenreglering eller vattenöverledning behö- ver inte vattenrätt i det vattenområde där regleringen skall ske eller var— ifrån vattcn skall ledas.
Paragrafen motsvarar 2 kap. lta-Ii i utredningens förslag. Vattenreglering och vattenöverledning definieras i l kap. 4.5 nya lagen.
Kravet på vattenrätt är i de nu avsedda fallen uppfyllt om företagaren har vattenrätt på det ställe där vattnet skall komma till nyttig användning. t.ex. för kraftändamål eller vattenft'irsörjning. ! fråga om vattenreglering överensstämmer detta med gällande rätt. Den som t.ex. äger ett strömfall i den nedre delen av en älv har rätt att till förmån för detta strömfall söka reglering av älvens källsjöar många mil högre upp i älven. Någon vattentätt i sjöarna behöver han alltså inte ha.
När det gäller vattenöverledning innebär förevarande paragraf en åter— gång till den praxis som rådde under de första årtiondena efter VL:s tillkomst. Enligt denna praxis ansågs en vattenöverledning från ett vatten— drag till ett annat som en form av vattenreglering (jfr NJA 1928 not. A 253). Företagaren behövde alltså inte inneha någon vattenrätt inom det vatten- område varifrån vattnet leddes utan det skulle vara tillräckligt att han hade vattenrätt på något annat håll vilken fullständigades genom överledningen. Efter rättsfallen NJA 1942 s. 202 och l953 s. 535 har det däremot i princip ansetts böra krävas att sökanden disponerar det vattenområde varifrån vattnet leds (se SOU 1972: 14 s. l44). Enligt förevarande paragrafjämställs vattenöverledning återi princip med vattenreglering.
Nu angivna regel att vid vattenöverledning något krav på vattenrätt vid bortledningspunkten inte ställs upp gäller i princip oberoende av vilket ändamål som skall tillgodoses genom överledningen. Denna kan avse kommunal eller industriell vattenförsörjning eller kraftändamål. ] sist- nämnda fall kan det dock i vissa situationer bli fråga om ett mera kvalifi-
Prop. 1981/82:130 491
cerat krav på vattenrätt. [ ll & andra stycket uppställs nämligen krav på s. k. utbyggnt'tdsvitsord vid vattenöverledning för kraftändamål. när över- ledningen är en teknisk och ekonomisk förutsättning för tillkomsten av kraftanlz'iggningen. Detta kan medföra att en företagare för att få den majoritet i vattenkraft som behövs måste ha vattenrätt även i det vatten- drag från vilket vatten överlcds. Något principiellt krav på vattenrätt i detta vattendrag finns emellertid inte heller i detta fall. eftersom ett omfat- tande fallhöjdsinnehav i huvudvattendraget kan vara tillräckligt för utbygg— nadsvitsord.
UIIrvgymu/svitsord
ll & Om en fallsträcka tillhör olika ägare. får en av dem tillgodogöra sig vattenkraften i hela sträckan. om den vattenrätt som tillkommer honom på grund av äganderätt eller annan rättighet som gäller mot var och en och som inte är begränsad till tiden omfattar mer än hälften av kraften. Hänsyn skall tas till den kraft som svarar mot andelar i sådana samfälligheter som avses i [ kap. N' fastighetsbildningslagen ( l9701988).
Första stycket gäller även när någon vill i ett vattenkraftverk tillgodo- göra sig vattenkraft i fallsträckor som ingår i olika vattendrag. om det gemensamma tillgodogörandet är en från teknisk och ekonomisk synpunkt nödvändig förutsättning för kraftverkets tillkomst.
Paragrafen. som motsvarar 2 kap. l5å i utredningens förslag och 2 kap. 5 & VL. har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.6).
Kravet på utbyggnadsvitsord enligt denna paragrafinnebär att vattenrät- ten skall vara av ett mera kvalificerat slag. Jag har därför tagit in paragra- fen under en särskild rubrik och inte som i utredningsförslaget som ett undantag från kravet på vattenrätt.
[ fråga om principerna för beräkning av utbyggnadsvitsord enligt före- varande paragraf hänvisar jag till vad som anfördes vid tillkomsten av 2 kap. Så VL i nu gällande lydelse (se prop. l974:83 s. 167. 184. 299 och 308). Som då uttalades kan sådana upplåtelser av rätt till andel i samfållt strömfall som har skett före jordabalkens ikraftträdande åtnjuta sakrätts- ligt skydd enligt 35? lagen (l97l):995) om införande av jordabalken och därför få tillgodoräknas för utbyggnadsvitsord.
Majoriteten i kraft skall beräknas på grundval av vattenmängd och naturlig fallhöjd. Om det föreligger svårigheter att beräkna den naturliga fallhöjden med hänsyn till att viss utbyggnad redan har skett. får beräk- ningen ske med hänsyn till rådande lagliga förhållanden. Då vattenföringen i ett falls olika delar normalt är lika kommer majoriteten i regel att beräk- nas efter fallhöjden. Om vattenkraften i olika vattendrag skall tillgodogöras gemensamt. måste dock vattenmängden i varje gren fastställas för att vattenkraften per fallmeter på olika platser i fallsträckan skall kunna beak- tas.
Vid gemensamt tillgodogörande av vattenkraften i olika vattendrag skall den för utbyggnadsvitsord behövliga majoriteten i kraft beräknas på den
Prop. 1981/82: 130 492
sammanlagda vattenkraften. En följd härav är att en företagare med ett omfattande fallhöjdsinnehav i ett av vattendragen kan bli berättigad att tillgodogöra sig vattenkraften i ett annat vattendrag där han helt saknar vattentätt.
Utredningen har i en särskild bestämmelse (2 kap. l75 i utredningens förslag) föreslagit en erinran om att lagen innehåller särskilda bestämmel- ser om tvångsrätt. Jag anser inte att det behövs någon sådan erinran om bestämmelserna i 8 kap. i den nya lagen.
3 kap. Allmänna förutsättningar för vattenföretag
Kapitlet. som motsvarar 3 kap. i utredningens förslag. har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4).
Kapitlet inleds av en bestämmelse om httr vattenföretag skall utföras med hänsyn till motstående intressen (] ä) och innehåller vidare bestäm- melser om vattenföretags tillåtlighet (2—5 åå). tillåtlighetsprövningens om- fattning (6—7 55). tttformningen av Vattenföretag i vissa fall (8—10åå). företagarens skyldigheter att utföra åtgärder m.m. till skydd för fisket ("ll &) samt undantag från tillämpning av tillåtlighetsbestämmelserna vid utrivning m.m. (l2 å).
Bestämmelserna i förevarande kapitel gäller för alla typer av vattenföre- tag. För de samfälligheter som kan bildas enligt den nya lagen finns sedan vissa särskilda bestämmelser i 5—7 kap.
] VL särbehandlas de olika företagstyperna. Av grundläggande betydel- se är dock reglerna för byggande i vatten i 2 kap. (främst 2. 3. 11 och 12 åå).
Bestämmelserna i förevarande kapitel kommer av naturliga skäl oftast att aktualiseras i samband med tillståndsprövningen av vattenföretag. De gäller dock oavsett om ett vattenföretag tillståndsm'övas eller inte (jfr NJA l979 s. 593).
l & Ett vattenföretag skall utföras med en sådan omfattning och på ett sådant sätt att ändamålet utan oskälig kostnad vinns med minsta intrång och olägenhet för motstående allmänna och enskilda intressen. '
Ett vattenföretag skall. om det kan ske utan oskälig kostnad. utföras så att det inte försvårar annat vattenföretag eller annan verksamhet som kan antas i' framtiden beröra samma vattentillgång och som främjar allmänt eller enskilt ändamål av vikt.
Den som utför ett vattenföretag är skyldig att vidta åtgärder som är ägnade att förebygga eller minska skador av företaget, om han inte därige- nom åsamkas oskälig kostnad. Beträffande åtgärder i stället för ersättning i pengar gäller 9 kap. [ 5tredje stycket.
Paragrafen. som motsvarar 3 kap. 8 & i utredningens förslag. har behand- lats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.2).
Prop. 1981/82: 130 493
Som angivits i den allmänna motiveringen har paragrafen placerats först i detta kapitel för att understryka bestämmelsernas grundläggande betydel- se.
Första stycket motsvarar i gällande rätt 2 kap. 2 och 43 N. 7 kap. 4 & och 8 kap. 5 så VL (jfr också 3 kap. 2. 26 och 27 ss. 5 kap. 5 5 samt 7 kap. 4l och 49 åå).
Syftet med bestämmelsen är att skydda motstående intressen av både allmän och enskild natur. Hänsyn skall tas inte bara till ekonomiska utan också till ideella vården. alltså även sådana värden som inte är ersättnings- gilla enligt 9 kap. Bl.a. kan hänsyn tas till estetiska. synpunkter (se NJA 1950 s. 89).
Av stadgandet följer i första hand att om ett vattenföretag kan utföras på två olika. ur kostnadssynpunkt likvärdiga sätt. skall man välja det alterna- tiv som medför minsta intrång och olägenhet för motstående intressen. Även om alternativen inte är helt likvärdiga för företagaren. kan han åläggas att utföra det alternativ som kostar mera men som medför mindre .skador. Förutsättningen är dock att kostnadsökningen inte är oskälig i förhållande till minskningen i intrång och olägenheter..
Med en kostnadsökning bör likställas en minskning av lönsamheten för företagaren. Så tillämpas 2 kap. 2 5 och motsvarande bestämmelser i VL enligt en fast praxis. Därför anser jag det inte erforderligt att som utred- ningen har föreslagit i lagtexten uttryckligen ange att förlust skall likställas med kostnad.
l lagtexten talas. i överensstämmelse med gällande rätt. om att ändamå- let skall vinnas tltan oskälig kostnad. Det framgår inte av VL eller dess förarbeten vad som åsyftas med uttrycket "ändamålet". Uttrycket an- vänds också i annan lagstiftning för att möjliggöra motsvarandejämkningar (se t. ex. 4 % ML och 8 äanläggningslagen) men inte heller i dessa samman- hang har närmare angivits vad som åsyftas. Enligt min mening kan inne- börden av "ändamålet" självfallet inte vara att vattenföretaget skall ge hela den vinst som företagaren avser. Med en så restriktiv tolkning skulle det i många fall inte vara möjligt att föreskriva några jämkningar. ] fråga om t.ex. kraftverksföretag kan sålunda innebörden inte vara att ändamålet är uppfyllt endast om i kraftanläggningen får utvinnas hela den kraftmängd som företagarens utbyggnadsförslag avser. I stället får ändamålet med ett kraftverksföretag anses vara att utnyttja en fallsträcka för kraftändamål på lämpligaste sätt.
Stadgandet är inte att betrakta som en egentlig tillätlighetsregel. Frågan om ett vattenföretags omfattning och utförande skall i första hand prövas på grundval av reglerna i 2—5 ååå. Med stöd av dessa regler skall jämkning kunna ske så att företaget över huvud taget blir tillåtligt. Om det sedan l'tnns utrymme för olika lösningar eller ytterligare jämkningar av det sålun— da tillåtliga företaget. blir förevarande stadgande tillämpligt.
De egentliga tillåtlighetsreglerna i det följande innebär att tillåtlighets—
Prop. 1981/82:130 494
prövningen skall avse hela det projekt som ansökningen avser. Den upp- delning på delföretag som "f. n. kan göras skall alltså inte längre förekom- ma. l stället bör sådana mera självständiga delar av ett större vattenföretag som inte är en nödvändig förutsättning för företagets tillkomst kunna uteslutas. i den mån delföretaget anses vålla en i förhållande till nyttan oacceptabel inverkan på motstående intressen (jfr NJA l974 s. 7l9).
Andra .i'lyckct motsvarar delvis 2 kap. 13 & VL. Uppräkningen i nämnda paragraf av olika typer av vattenföretag har ersatts av ett mera allmänt hållet uttryck. Bestämmelsen avser inte bara framtida vattenföretag tttan även annan verksamhet. exempelvis framtida avloppsft'iretag (jfr NJA l973 s. 399). Företaget eller verksamheten skall dock främja ett ändamål av vikt för att kunna beaktas. Däremot behöver inte själva företaget eller verk- samheten vara av någon större omfattning. Hänsyn behöver endast tas till företag eller verksamhet som med en viss sannolikhet kan väntas komma till utförande inom en inte alltför avlägsen framtid.
De principer som har kommit till ttttryck i första stycket i förevarande paragraf skall tillämpas även när det gäller att ta hänsyn till framtida företag. Som uttryckligen stadgas får jämkningarna inte medföra någon oskälig kostnad. Prövningen kan resultera inte bara i en ändring av det aktuella företagets utförande utan även i att dess omfattning inskränks.
Trea/je stycket innehåller en bestämmelse om skyldighet att vidta skade- förebyggande åtgärder. Denna skyldighet ingår som ett led i företagets lämpliga utförande med hänsyn till motstående intressen. Förevarande bestämmelse avser främst åtgärder till förmån för en större krets av intres- senter.
lnom vattenrättsskipningen har utbildats en fast praxis i fråga om skade- förebyggande åtgärder. Denna praxis har redan lagfästs när det gäller skadeförebyggande åtgärder som ett alternativ till ersättning till enskilda sakägare (se 9 kap. [ & tredje stycket VL samt prop. l974:83 s. l52 och 294) och i den nya vattenlagen finns en motsvarande bestämmelse i 9 kap. l ä tredje stycket. Till sistnämnda bestämmelse hänvisas i andra meningen av förevarande stadgande.
Tvångsrätt för att utföra skadcft'irebyggande åtgärder kan erhållas enligt 8 kap. l å andra stycket.
2 5 Ett vattenföretag får inte komma till stånd. om det med hänsyn till valet av plats eller på något annat sätt möter hinder från allmänna plane- ringssynpunkter.
Paragrafen. som motsvarar 3 kap. l ä i utredningens förslag och 4 kap. l8 & andra stycket VL. har behandlats i den allmänna motiveringen tav- snitt 2.4.3).
Med uttrycket allmänna planeringssynpunkter avses i första hand så- dana långsiktiga bedömningar sont görs i den fysiska planeringen. främst statsmakternas ställningstaganden inom ramen för den fysiska riksplane-
Prop. 1981/82: 130 495
ringen. Bl.a. innefattas härunder statsmakternas ställningstaganden till kraftutbyggnader i vissa älvar och älvsträekor (jfr I | kap. ! & nya vattenla- gen. vari stadgas att den vattenrättsliga tillåtlighctsprövningen i sådana fall skall göras av regeringen). Med allmänna planeringssynpunkter avses ock- så en sådan långsiktig verksamhetsplanering som inte omfattas av den fysiska planeringen. Därunder faller energipolitiska. näringspolitiska. ar- betsmarknadspolitiska. regionalpolitiska. trafikpolitiska och försvarspoli- tiska bedömningar (jfr prop. l97]: l06 s. IOS). Som jag har anfört i den allmänna motiveringen bör i norra Sverige hänsyn också tas till rennä- ringens intressen.
Av (3 kap. l9lt' första stycket punkt 2 framgår att sökanden i ett ansökningsmål vid vattendomstolen har viss utredningsskyldighet när det gäller alternativ lokalisering av företaget.
3 & Byggnads- och andra anläggningsarbeten som utgör vattenföretag eller utförs för ett vattenföretag får inte strida mot fastställd generalplan. stadsplan eller byggnadsplan. Mindre avvikelse från plan får dock göras. om åtgärden är förenlig med planens syfte.
Gäller annars särskilda bestämmelser för bebyggande eller annan an- vändning av ett mark- eller vattenområde. skall vattenföretaget utföras så att syftet med bestämmelserna inte motverkas.
Paragrafen. som motsvarar 3 kap. 2 och 9 ås i utredningens förslag (jfr bl.a. 3 kap. 2ä fastighetsbildningslagen. 9.5 anläggningslagcn och l4å väglagen). har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.4). Paragrafen saknar motsvarighet i VL.
Kravet på planöverensstämmelse ijb'rxru stycket omfattar såväl bygg- nads- och andra anläggningsarbetcn som i sig själva utgör vattenföretag enligt definitionen i 1 kap. 3.5 som sådana arbeten som utförs för ett vattenföretag. Däremot innefattas inte annan inverkan på vattenförhållan- dena. t. ex. en överdämning av ett planområde.
Om det endast är fråga om ett ringa intrång i planområdet. kan dock avvikelse från planen medng med stöd av andra meningen. Sådana avvi- kelser bör dock endast ske om planmyndigheterna. dvs. kommunen och länsstyrelsen. har tillstyrkt det (jfr prop. (973: (60 s. l99).
Som regel bör erforderliga avvägningar mellan olika intressen ha gjorts i samband med tillkomsten av en fastställd plan. En plan som förutsätter att ett visst vattenföretag genomförs bör naturligtvis tillmätas betydelse, Det kan emellertid inträffa att något nytt allmänt intresse har tillkommit eller att förhållandena annars har ändrats efter det planen fastställdes. Då kan företaget ändå bli otillåtligt på grund av 4 s i detta kapitel (jfr NJA 1977 s. 768).
Som jag har anfört i den allmänna motiveringen bör man vid tillämpning- en av den samhällsekonomiska tillätlighetsregeln i 5 ä kunna beakta även andra verkningar av ett vattenföretag än sådana som avser förändringar i
Prop. 1981/82: 130 496
vattenförhållandena. Har emellertid sådana bedömningar gjorts redan i samband med en planfastställelsc. bör stållningstagandet dår vara bin- dande vid den vattenrättsliga prövningen.
Lagförslaget innehåller inte någon motsvarighet till den möjlighet som finns enligt bl.a. fastighetsbildningslagen och anläggningslagen att medge undantag från planhinder då det inte är fråga om mindre avvikelser från plan. Av skäl som har angivits i den allmänna motiveringen får i stället i förekommande fall tillstånd meddelas under förutsättning att planändring sker. Detta överensstämmer med gällande praxis i fråga om villkorade tillstånd (se prop. 197]: (06 s. lll).
F.nligt 8.5 i promttIgationslagen gäller vad som i före 'arande stycke stadgas om byggnadsplan också avstyckningsplan.
Ant/ru styv/(t'! innebär att hänsyn skall tas även till andra beståmtnelser för mark- och vattenområdens bebyggande vid utförande av 'attenföretag. l utredningsförslaget har denna bestämmelse intagits som ett lämplighets- villkor. menjag har ansett att den. i överensstämmelse med bl.a. 3 kap. 2 & andra stycket fastighetsbildningslagen. har sin plats som en tillåtlighets- bestämmelse i föreva "ande paragraf.
Exempel på bestämmelser sotn avses med stadgandet är regionplan. utomplansbeståmtnelser och föreskrifter enligt nattirvårdslagen. Även byggnadsförbud som meddelas i avvaktan på planläggning innefattas här- under. ' ' Vad särskilt angår förhållandet till föreskrifter enligt natur 'ärdslagen vill jag anföra följande.
Att utföra ett vattenföretag inom en nationalpark torde så gott som alltid strida mot syftet med parkens tillkomst. Samtycke till intrånget måste i så fall inhämtas av riksdagen.
Vid prövningen enligt vattenlagen av vattenft'jretag som skall utföras inotn naturreservat skall tillses at'i.vattenföretaget utförs så att syftet med naturrcservatföreskrifterna inte motverkas. (_)tn vattenföretaget motverkar syftet med reservatföreskrifterna krävs det att undantag meddelas eller att beslutet om reservat helt eller delvis upphävs vid en prövning enligt lZ s' naturvårdslagen. l denna situation kan. i enlighet med vad jag tidigare har förordat i fråga om vattenföretag sotn strider mot plan. tillståndet enligt vattenlagen meddelas ttndcr förutsättning att hindret ttndanröjs.
Nttmera gäller enligt IS 5 naturvårdslagen ett s. k. generellt strandskydd vid havet. insjöar och vattendrag. lnnebörden av strandskyddet är enligt lagens l6 .b" att byggnadsåtgårder och andra förfaranden som inskränker allemansrätten i princip inte får utföras utan länsstyrelsens tillstånd. Låns- styrelsens tillstånd behöver emellertid inte inhämtas för företag vartill tillstånd har lämnats enligt VL. Detta undantag innebär alltså att den vattenrättsliga prövningen. som skall innefatta hänsynstagande till natur- vårdens och friluftslivets intressen. ersätter länsstyrelseprövningen enligt naturvårdslagen.
Prop. 1981/82: 130 497
På motsvarande sätt som vid strandskydd hari 18 och 20 åå naturvårds- lagen undantag från prövning resp. samråd enligt den lagen gjorts i fråga om täkt av sten. sand m.m. samt vissa arbetsföretag i vattenområde vartill tillstånd har meddelats enligt VL. Vid den vattenrättsliga prövningen skall också i dessa fall hänsyn tas till naturvårdens och friluftslivets intressen.
1 fråga om vattenföretag som strider mot föreskrifter om naturvårdsom- råde enligt 195 naturvårdslagen gäller däremot inte något undantag för företag som har prövats enligt VL. Om företaget skall kotnma till stånd. fordras upphävande helt eller delvis av sådana föreskrifter.
Jag kommer att senare ta upp frågan om ändring av -16. 18 och 20 åå naturvårdslagen så att de undantag som gäller företag. vartill tillstånd har lämnats enligt VL. kommer att gälla även i förhållande till den nya vatten- lagen.
4 5 Även om det inte finns något hinder mot ett vattenföretag enligt 2 eller 3 &. får det inte komma till stånd om någon skada eller olägenhet av större betydelse därigenom uppkommer för allmänna intressen.
Utan hinder av första stycket får företaget komma till stånd. om rege- ringen efter underställning enligt 12 kap. 29 5 eller 13 kap. 42 & ftnner att det är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt.
Paragrafen. som motsvarar 3 kap. 3 5 i utredningens förslag. har behand- lats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.5.). Paragrafen motsvarar 2 kap. 3 5 andra och tredje styckena. 11. 12 och 44 ss. 4 kap. 18 å och 7 kap. 39 & VL (jfr också 3 kap. 2. 26 och 27 55. 5 kap. 5 %$. 6 kap. 8 & samt 7 kap. 41 och 49 55 VL). Paragrafen har utformats efter visst mönster av 11 & anläggningslagen och 10 & ledningsrättslagen (jfr också 6 & ML).
Som har framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.5) blir förevarande bestämmelse om skydd för allmänna intressen tillämplig i alla de fall då ett vattenföretag inte har ansetts otillåtligt redan på grttnd av att det strider mot allmänna planeringssynpunkter eller fastställd plan. Detta innebär bl.a. att ett vattenföretag som har förutsatts i'en fastställd plan. ändå kan bli otillåtligt. om inte dispens meddelas enligt andra stycket i förevarande paragraf (jfr NJA 1977 s. 768).
Syftet med den generella utformningen av skyddsbestämmelsen iförsta stycket är bl. a. att göra det möjligt att vid tillåtlighetsprövningen i större utsträckning än f.n. beakta de sammanlagda olägenheterna av ett vatten- företag. Avsikten är däremot inte att göra något genomgripande avsteg från de grundsatser om skydd för allmänna intressen som finns i VL.
Vissa allmänna intressen har f.n. enligt 2 kap. 11 och 12 5.6 VL ett starkare skydd än andra. Särskild hänsyn skall sålunda tas till dels allmän farled. allmän hamn och allmän flottled. dels klimatet och allmänna hälso- tillståndet. Sedan den 1 januari 1972 är dock skyddet för dessa intressen inte absolut. eftersom regeringen enligt 4 kap. 18.5 VL kan tillåta ett vattenföretag som skadar dessa intressen. Jag delar utredningens uppfatt- 32 Riksdagen 198I/82. I saml. Nr 130. Bilagea'el
Prop. 1981/82:130 498
ning att det inte längre finns något behov av särskilt skydd för dessa intressen. Den nya lagen innehåller alltså inte några särbestämmelser i fråga om dessa intressen. Självfallet bör företag som skadar det allmänna hälsotillståndet inte tillåtas (se prop. 1971: 106 s. 160).
Vid bedömningen av vad som skall anses vara skada eller olägenhet av störr'. betydelse bör viss ledning kunna hämtas från den praxis som har utbildats vid tillämpningen av VL. Utredningen anför att olägenheterna vid denna bedömning skall sättas i relation till företagets omfattning. Enligt min mening bör emellertid uttrycket "skada eller olägenhet av större betydelse" ges en absolut innebörd. Genom dispensregeln i andra stycket kan dock skadorna eller olägenheterna sättas i relation till företagets sam- hällsnytta.
Vid tillämpningen av första stycket i förevarande paragraf skall alltså endast beaktas skador och olägenheter som oavsett företagets art och omfattning kan anses vara av större betydelse. Skador och olägenheter av mindre omfattning kan däremot beaktas vid den samhällsekonomiska prövningen enligt följande paragraf.
Av skäl som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.5) är det endast regeringen som får göra den intresseavvägning som ligger i dispensregeln i andra stycket av förevarande paragraf (se även 11 kap. 4 5). Detta innebär att nuvarande underställningsinstitut bibehålls. såvitt avser företagets inverkan på allmänna intressen. Enligt 12 kap. 29 å och 13 kap. 42 5 skall förrättningsmannen resp. vattendomstolen i förekommande fall överlämna frågan om företagets tillåtlighet till regeringen för avgöran- de.
5 & Ett vattenföretag får komma till stånd endast om fördelarna från allmän och enskild synpunkt av företaget överväger kostnaderna samt skadorna och olägenheterna av det.
Paragrafen. som motsvarar 3 kap. 4 å i utredningens förslag. har behand- . lats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.6). I enlighet med vad jag har förordat där har paragrafen formulerats om i förhållande till utredningens förslag. Paragrafen motsvarar 2 kap. 3 å första stycket. 9 å tredje stycket och 44 å första stycket. 5 kap. 2 å. 6 kap. 2 å samt 7 kap. 38 och 49 åå VL (jfr också 3 kap. 2. 26 och 27 åå VL).
Av skäl som har anförts i den allmänna motiveringenskall den samhälls- ekonomiska tillåtlighetsbedömningen enligt förevarande paragraf göras även om någon egendom som tillhör andra än företagaren inte skadas eller tas i anspråk. Detta innebär en ändring i förhållande till VL och utrednings- förslaget.
Som har utvecklats i den allmänna motiveringen kan i den samhällseko- nomiska helhetsbedömningen enligt förevarande paragraf även vägas in indirekta. ekonomiska verkningar av företaget. den nytta företaget kan ha för även andra än företagaren samt eventuella sekundära skador som kan drabba ägare av skadad egendom.
Prop. 1981/82: 130 499
Syftet med förevarande bestämmelse är att hindra tilkomsten av vatten- företag som inte är samhällsekonomsikt motiverade. Den samhällsekono- miska bedömningen bör därför baseras på en ekonomisk analys av rimlig omfattning (se härom avsnitt 2.4.6). Som utredningen framhåller kan det när osäkerhet räder om det samhällsekonomiska utfallet av ett vattenbygg- nadsföretag vara lämpligt att göra jämförelser mellan olika kostnadsalter- nativ. t.ex. ett beräknat maximi- och minimivärde beträffande kalkylrän- tans eller energiprisernas storlek. På det sättet kan man redovisa inom vilka marginaler osäkerhet räder och därigenom i vissa fall slippa att göra fortsatta. noggrannare beräkningar.
Som har anförts i den allmänna motiveringen medger förevarande be- stämmelse bl.a. att företag kommer till stånd som vid en strikt ekonomisk bedömning t.o.m. kan visa sig förlustbringande men som har stor allmän betydelse. t. ex. sädana åtgärder för miljövärden eller lisket som avses i 2 kap. 7 &.
Av skäl som har anförts i den allmänna motiveringen finns det inte något behov av en underställningsregel i förevarande paragraf (jfr 4 & andra stycket).
6 5 Vid prövningen av ett vattenföretags tillåtlighet skall hänsyn tas till andra vattenföretag eller särskilda anläggningar som kan antas behövas för att det sökta vattenföretaget skall kunna utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt.
Paragrafen motsvarar 3 kap. 7 å i utredningens förslag och 4 kap. 18 å andra stycket andra meningen VL. Paragrafen har behandlats i den all- männa motiveringen (avsnitt 2.4.6).
Av skäl som har angivits i den allmänna motiveringen har prövningen enligt paragrafen utvidgats så att den inte bara som enligt VL avser vattenföretag utan även andra följdföretag än vattenföretag. exempelvis kraftledningar. pumpstationer och vägar. För att uttryckligen markera detta används i lagtexten uttrycket "vattenföretag elle-r särskilda anlägg- ningar".
7 & Bestämmelserna i 2. 3 och 5 5.5 skall inte tillämpas vid prövningen enligt denna lag av
]. vattenföretag som vid prövning av en viss verksamhet enligt 136 a s byggnadslagen (1947: 385) har angetts som ett villkor för verksamheten.
2. broar eller andra vattenföretag för väg. järnväg. tunnelbana eller spårväg. vars anläggande har prövats i särskild ordning.
3. rörledningar i vatten. vartill koncession har meddelats enligt lagen (1978: l60) om vissa rörledningar.
Paragrafen. som i huvudsak motsvarar 3 kap. 5 s i utredningens förslag och 2 kap. 40 5 VL. har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.7).
Prop. 1981/82:130 500
Förevarande bestämmelse innebär att tillåtlighetspi—övningen enligt den nya vattenlagen av de uppräknade företagen endast skall avse företagets inverkan på allmänna intressen enligt 4 &. Bedömningen av tillåtligheten i detta avseende kräver ofta särskild vattenteknisk eller vattenrättslig kun- skap och det är därför lämpligt att den fortfarande görs vid den vattenrätts- liga prövningen. Dessutom skall naturligtvis den allmänna lämplighetsbe- dömningen enligt l äförclas.
l anledning av ett exempel som Växjö tingsrätt har lämnat i sitt remiss- yttrande vill jag framhålla att punkten ] inte är tillämplig om regeringen i sitt lokaliseringsbeslut enligt l36 as' byggnadslagen har lämnat öppet i vilken av flera sjöar en nödvändig reglering skall göras. Vattenföretaget mäste alltså vara tillräckligt konkretiserat i lokaliseringsbeslutet.
Undantaget i 2 kap. 40 å VL gäller endast broar och andra vattenbygg- nader för allmän väg. Punkten 2 i förevarande paragraf avser däremot i överensstämmelse med utredningsförslaget även enskild väg som har prö- vats enligt anläggningslagcn eller lagen om enskilda vägar.
Punkten 2 avser även vattenföretag förjärnväg. tunnelbana och spårväg. För järnväg för allmän trafik fordras en särskild koncession av regeringen (se SOU l938:28 s. 46 och l966:65 s. 72). En sådan koncession synes också förutsättas för tillkomsten av vissa enskilda järnvägar. tunnelbanor och spårvägar (se förordningen. l')(>7:6()4. omtryckt l9751612. om enskil- da järnvägar. tunnelbanor och spårvägar). Koncessionen ersätter alltså den vattenrättsliga prövningen enligt 2. 3 och 5 åå.
[ punkt _? görs ett undantag också för rörledningar i vatten. vartill koncession har meddelats enligt lagen ( 1978: l6()) om vissa rörledningar (se prop. l977/78: 86 s. 72).
Någon motsvarighet till 2 kap. 40 si andra stycket VL om undantag för vattenbortledningar som regeringen har lämnat tillstånd till enligt expro- priationslagen finns inte i den nya lagen. Sedan undantag från kravet på vattenrätt för vattentäkter för kommunal vattenförst'irining har införts i 2 kap. es punkt 4 nya vattenlagen. torde expropriationsmöjligheten för samma ändamål inte behöva utnyttjas. Något behov av en undantagsbe— stämmelse för dessa fall föreligger därför inte.
8 & Om ansökningar om tillstånd till olika vattenft'iretag prövas samtidigt och företagen på grund av att de be rör samma vattentillgång eller av någon annan orsak inte kan utföras vid sidan av varandra i enlighet med ansök- ningarna satnt någon samfällighet enligt denna lag inte bildas. skall företa- gen om möjligt jämkas så att de kan komma till stånd utan väsentligt förfång för något av dem. Om en sådan jämkning inte kan göras. skall företräde ges åt det företag som från allmän och enskild synpunkt kan antas medföra störst fördel.
Paragrafen. som motsvarar 3 kap. 6 så i utredningens förslag. har behand- lats i den allmänna motiveringen ("avsnitt 2.4.8). Paragrafen motsvarar 2 kap. 38 & andra stycket och 48 år samt 6 kap. 4 s' VL.
Prop. 1981/82: 130 501
Liksom enligt gällande rätt skall en gemensam prövning kunna ske även om ansökningarna har getts in vid skilda tillfällen. Om frågan-om tillstånd beträffande det ena företaget redan är färdig för avgörande. bör det stå prövningsmyndigheten fritt att tillämpa paragrafen när en ansökan om ett nytt vattenföretag ges in. Om de konkurrerande vattenföretagen prövas vid olika förrättningar eller vid förrättning resp.. vid vattendomstol. finns särskilda bestämmelser i [2 kap. 28 5 om handläggningen av konkurrens- frågorna. .
Prövningsmyndigheten skall i första hand undersöka om det är möjligt att jämka företagen så att de kan utföras vid sidan av varandra. Oftast torde det vara lämpligt att försöka ena parterna om en förlikning.
Om det inte är möjligt med enjämkning. skall företräde ges åt det företag som från allmän och enskild synpunkt kan antas medföra störst fördel. Denna prövning av företagen torde i stort sett sammanfalla med den samhällsekonomiska prövningen enligt 5 5. .
Av skäl som har angivits i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.8) har bestämmelsen i 2 kap. 48 % VL om särskilt skydd för den kommunala vattenförsörjningen inte fått någon motsvarighet i förevarande paragranfr 3 kap. 6 & tredje meningen i utredningens förslag).
Som uttryckligen anges i paragrafen gäller den inte sådana fall då en samfällighet bildas enligt den nya vattenlagen. Då gäller i stället 9.5 i förevarande kapitel.
I 2 kap. 57 & VL finns en regel om fördelning mellan flera fastigheter av grundvatten för husbehovsförbrukning. Utredningen har föreslagit en mot- svarande bestämmelse omfördelning efter skälighet (5 kap. 2 ä i utredning- ens förslag). Utredningen har vidare föreslagit att frågan om fördelning av vattnet inte skall som f. n. prövas av allmän domstol utan som stämnings- mål enligt vattenlagen (18 kap. 3 s 2 i utredningens förslag).
Jag har ansett det vara lämpligt att ha en motsvarande fördelningsregel i den nya lagen. Bestämmelser härom har tagits in i 22 kap. 7 5 resp. l3 kap. 14 åpunkt I4. '
Utöver den nu behandlade bestämmelsen innehåller 5 kap. i utredning- ens förslag en regel om att flera anläggningar som tillgodogör samma grundvattentillgång och som tillhör samme ägare skall betraktas som en grundvattentäkt. om anläggningarna inte är avsedda för helt skilda behov (5 kap. l 5 i utredningens förslag som motsvarar 2 kap. 42 å andra stycket VL). Bestämmelsen i gällande VL motiveras främst av att tillståndsplikten är knuten till en i lagen angiven vattenmängd (jfr prop. 193919 s. 137). Något sådant kriterium ställs inte upp i den nya vattenlagen. Enligt min mening behövs det därför inte någon sådan bestämmelse i den nya lagen.
Som jag har anfört i inledningen till avsnitt 4.l har 5 kap. i utredningens förslag alltså inte fått någon motsvarighet i något särskilt kapitel i den nya lagen. '
Prop. 1981/82:130 502
9 &” När enligt denna lag ett vattenföretag skall utföras inom ramen för en samfällighet. skall största möjliga fördel för var och en av deltagarna i samfälligheten eftersträvas. Vid behov skall jämkning ske mellan de olika deltagarna så att var och en kan tillgodoses utan väsentligt förfång för någon annan deltagare.
Paragrafen motsvarar i huvudsak 3 kap. 10 å i utredningens förslag samt 3 kap. 7 (5 och 7 kap. 20 & VL.
Paragrafen kompletterar l ä i detta kapitel. Sistnämnda paragraf reglerar frågan om förhållandet mellan företagaren och motstående intressent. Syf- tet med förevarande paragraf är att möjliggöra att företaget på bästa sätt motsvarar de krav som de olika deltagarna i en vattenrättslig samfälllighet ställer (jfr l9 5 lagen om förvaltning av samfälligheter). '
I paragrafens motsvarigheter i VL liksom i utredningsförslaget stadgas den begränsningen att kostnaderna inte får ökas oskäligt. Eftersom med uttrycket "fördel" främst avses en nettovärdehöjning för deltagarna be- hövs det emellertid inte någon regel om kostnadsbegränsning i förevarande paragraf. Med "fördel" avses även sådana förmåner för deltagarna som inte direkt kan definieras i ekonomiska termer.
105 Om det vid tillståndsprövningen av ett vattenföretag framgår att detta kan. utan att dess ändamål eftersätts. utföras så att det medför en betydande nytta för någon annan. skall på begäran av denne villkor medde- las härom. Sådana villkor får dock inte meddelas om förutsättningar före- ligger för bildande av en samfällighet enligt denna lag. Den som bereds nytta enligt första stycket skall utge en skälig ersättning till tillståndshavaren. Om tillståndshavaren åsamkas förlust eller kostnad på grund av villkor enligt första stycket. är han berättigad till ersättning enligt 9 kap.
Paragrafen motsvarar i huvudsak 3 kap. 1 l _5 i utredningens förslag samt i viss mån 3kap. 7— 955 VL.
Syftet med forsta styr ket [ förevarande paragraf är att ge en utomstående intressent ett tillfälle att i rimlig utsträckning påverka ett planerat företags omfattning och utförande. om det medför en betydande nytta för honom. Ett industriföretag kan exempelvis ha intresse av att tappningsbestämmel- serna för ett nytt. högre upp i vattendraget liggande kraftverk. som i och för sig inte berör industriföretaget. utformas med särskilt beaktande av företagets önskemål om förbättrad tillgång till industrivatten. Om indu- striägarens önskemål kan tillgodoses utan att vattenföretagets ändamål. dvs. utnyttjande av ett strömfall för kraftproduktion. blir eftersatt. är förevarande paragraf tillämplig.
Vid tillämpningen av första stycket bör enligt min mening endast nyttan för den utomstående intressenten beaktas och inte som utredningen anför eventuella samhällsekonomiska vinster av ett samgående.
Den utomstående intressenten blir inte deltagare i företaget. Om förut-
Prop. 1981/82: 130 503
sättningar föreligger för en samfällighetsbildning enligt 5—7 kap. är före- varande paragraf inte tillämplig. Företaget skall alltså skötas av den ur- sprunglige initiativtagaren. som emellertid genom förevarande paragraf kan bli skyldig att ta hänsyn också till utomstående intressenter.
Förevarande paragraf medför att det inte behövs särregler om behand- lingen av gemensamma intressen av det slag som f.n. finns i t. ex. 3 kap. 8 och %& samt 7 kap. 41 så VL (jfr emellertid 5 kap. 5—8ås' nya lagen).
Förevarande reglering kompletteras av bestämmelserna i 8 kap. 2.5 om rätt att använda annans vattenanläggning.
Ersättningsbestämmelserna i mulm ut'/1 tredje styckena motsvarar vad som i nyssnämnda fall gäller enligt 8 kap. 25 tredje stycket och 5 &.
llä Om någon vill utföra ett vattenföretag som kan skada fisket. är han skyldig att utan ersättning vidta och för framtiden underhålla behövliga anordningar för fiskens framkomst eller fiskets bestånd. släppa fram vatten för ändamålet samt iaktta de villkor i övrigt som på grund av företaget kan behövas till skydd för fisket. Om nyttan av en ifrågasatt anordning eller ett villkor inte skäligen kan anses motsvara den kostnad som därigenom skulle åsamkas företagaren. kan han befrias från sådan skyldighet.
] 10 kap. Så finns bestämmelser om särskilda fiskeavgifter som kan bestämmas i stället för att villkor meddelas enligt första stycket.
Paragrafen. som motsvarar 3 kap. l2.$ i utredningens förslag. har be- handlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.9). Paragrafen motsvarar 2 kap. 8.5 första stycket VL (jfr också 3 kap. 2 å andra stycket. 5 kap. 5 s. 6 kap. Rå samt 7 kap. 41 s' första stycket och 4935 VL).
Som har anförts i den allmänna motiveringen avser förevarande paragraf åtgärder även beträffande annan fisk än vandringsfisk (se även 2 kap. 7.5 nya vattenlagen).
[ fråga om de åtgärder som kan föreskrivas med stöd av förevarande paragraf avses inte någon ändring i förhållande till gällande rätt. Exempel på sådana åtgärder är anläggande av fisktrappa eller ålyngelledare och upptransport av yngel eller lekfisk. Vidare kan företagaren förpliktas att ställa i ordning nya lekplatser eller att anlägga och driva en fiskodlingsan- stalt. Paragrafen har med ändring av utredningsförslaget utformats så att förpliktelserna inte behöver begränsas till det vattenområde som berörs av vattenföretaget. De kan alltså även avse bivattendrag. vilket stämmer överens med användningsområdet för den liskavgift som kan ersätta åtgär- derna (se [0 kap. 5 Ö).
Företagaren är vidare skyldig att släppa fram det vatten och iaktta de villkor i övrigt som behövs till skydd för fisket. Fiskeristyrelsen anseri sitt remissyttrande att det bör föreskrivas att minimivattenföringen förbi en vattenbyggnad i ett vattendrag aldrig får bestämmas till lägre värde än den naturliga lågvattenföringen. Enligt min mening bör det givetvis vara en strävan att minimivattenföringen hålls så hög som möjligt och inte tillåts gå ned under den naturliga lågvattenföringen. Avsteg från denna norm bör
Prop. 1981/82: 130 504
dock kttnna göras dels i prolilreglerade vattendrag. dels i vissa andra fall när ett innehållande av vatten är av väsentlig betydelse för en vattenregle- ring tjfr prop. 1954: 23 s. 26). Jag anser alltså inte att det är lämpligt med en regel av det innehåll som fiskeristyrclsen förordar.
l samband med åtgärder enligt förevarande paragraf kan meddelas liske- l'örbud med stöd av 8 kap. 4å.
l 15 kap. 4 och 8 åå finns bestämmelser om omprövning av villkor som har meddelats till skydd för fisket (jfr 2 kap. Så andra stycket VL).
12.5 Bestämmelserna i 2— l l åå gäller inte i fråga om tttrivning av anlägg- ningar i ytvatten och bortskaffande av tlottledsanläggningar enligt 14 kap. 1 och 3 åå.
Paragrafen saknar motsvarighet i utredningsförslaget. Utrivning av anläggningar i ytvatten och bortskaffande av flottledsan- läggningar i vatten är enligt 1 kap. Slå punkt 1 att anse såsom vattenföretag. En ansökan om tillstånd till ett sådant företag skall emellertid inte prövas enligt tillåtlighetsbestämmelserna i 2—5åå utan tillstånd skall lämnas till åtgärden om inte någon annan berättigas att överta ansvaret för anlägg- ningen enligt de särskilda bestämmelserna härom i 14 kap. 2 och 3 åå. inte heller bestämmelserna i 6—llåå blir tillämpliga på en sådan prövning. Däremot bör tle principer som fastläggs i l å tillämpas när det gäller frågan httr företaget skall utföras. [ förevarande paragraf görs därför ett undantag från bestämmelserna i 2— I [ åå i fråga om nämnda företag.
4 kap. Tillståndsplikt
Kapitlet innehåller bestämmelser om tillståndsplikt som motsvarar 12 kap. i utredningens förslag. Dessa viktiga bestämmelser har placerats omedel- bart efter 3 kap. . som anger de allmänna förtttsättningarna för vattenföreta- gen.
Av skäl som har angivits i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.12) innehåller kapitlet inte någon motsvarighet till de av utredningen föreslag- na bestämmelserna om skyldighet att till länsstyrelsen anmäla vissa vatten- täkter ( 12 kap. ?.å i utredningens förslag). . .
Många av de företag som behandlas i VL är underkastade tillståndsplikt. Företagaren har dessutom alltid rätt att begära tillstånd.
] VL särbehandlas de olika företagstyperna när det gäller skyldigheten att söka tillstånd. Reglerna för byggande i vatten (2 kap. 20å 1 mom.) innebär följande. I älvar. strömmar. åar eller större bäckar får-dammbygg- nader inte uppföras utan tillstånd. 1 sådana vattendrag krävs tillstånd även för annat byggande som katt märkbart inverka på vattenståndet eller vatt- nets lopp. om det inte är uppenbart att varken allmän eller enskild rätt skadas. För byggande i andra vattenområden krävs tillstånd om det förelig- ger sannolika skäl att allmän eller enskild rätt skadas.
Prop. 1981/82: 130 505
För grundvattentäkt krävs enligt 2 kap. 47? 1 mom. alltid tillstånd i fråga . om större uttag än 300 kubikmeter per dygn men även i fråga om mindre täkter. om det föreligger sannolika skäl att allmän eller enskild rätt skadas.
För andra företagstyper gäller liknande bestämmelser (3 kap. 11 och 27%. 5 kap. 7.5. 6 kap. 205 samt 7 kap. 45 och 49.55!" VL). I fråga om dikning föreligger dock tillståndsplikt endast om överenskommelse inte kan träffas om delaktigheten eller om intrång på någon annans mark (7 kap. 36.5).
Utredningen konstaterar att osäkerhet f. n. råder på flera områden rö- rande tillståndspliktens omfattning. Bl.a. konstaterar utredningen att grän- sen mellan större och mindre vattendrag är svårdragen och beroende av den allmänna uppfattningen. som kan växla mellan olika delar av landet.
Den mer omfattande prövningsskyldigheten beträffande vattenföretag i större vattendrag motiveras enligt utredningen av att företagens verkning- ar i sådana fall typiskt sett medför större inverkan och skador på mot- stående intressen. Emellertid är det enligt utredningen otillfredsställande med rådande osäkerhet i fråga om vad som skall anses som större eller mindre vattendrag. Dessutom kan vattenföretag i sjöar fä svåra verkning- ar. Enligt utredningens uppfattning är det därför lämpligare att när det gäller tillståndsplikten utgå från företagets inverkan på motstående intres- sen i stället för vattenområdets art.
Enligt utredningen innebär dessutom den nuvarande regeln beträffande företag i annat vattenområde än större vattendrag att stor osäkerhet råder rörande tillståndspliktens omfattning. eftersom en sannolikhetsbedömning skall göras av företagets inverkan på motstående intressen. Den enskilde ges därigenom ett alltför stort utrymme att själv avgöra-huruvida prövning skall ske eller inte. Detta utrymme bör inskränkas så att endast mera bagatellartade företag som uppenbart inte skadar motstående intressen undantas från tillståndsplikten.
Utredningen förordar därför att i den nya lagen införs den regeln att varje vattenföretag som genom inverkan på vattenförhållandena kan med- föra skada på motstående allmänna eller enskilda intressen skall vara tillståndspliktigt. Endast företag som uppenbart inte skadar motstående intressen bör vara befriade från sådan skyldighet. .
Utredningens förslag om en skärpt tillståndsplikt har .till övervägande del mottagits positivt. Flera remissinstanser pekar dock på att prövnings- myndigheterna kommer att belastas med många småärenden utan att det allmänna vinner något som tillräckligt motsvarar merarbetet.
När det gäller omfattningen av prövningsplikten i den nya vattenlagen villjag anföra följande. Genom en tillståndsprövning kontrolleras bl.a. att ett ifrågasatt vattenföretag stämmer överens med gällande markanvänd- ningsplaner och allmänna planeringssynpunkter. Vidare kommer en utred- ning till stånd om vattenföretagets inverkan på vattenförhållanden samt motstående allmänna och enskilda intressen. I samband med tillstånds-
Prop. 1981/82:130 506
prövningen klarläggs också företagarens rättigheter och skyldigheter. ex- empelvis att utge ersättning för skada. Samtidigt ger ett tillstånd företaga- ren viss trygghet i fråga om företagets bestånd.
Man kan emellertid inte bortse från att en tillståndsprövning medför arbete och kostnader för företagaren och tillståndsmyndigheterna samt andra berörda myndigheter och enskilda. Det kan alltså inte komma i fråga att föreskriva en tillståndsplikt för alla vattenföretag oavsett graden av inverkan på vattenförhållandena.
Enligt min mening är det lämpligt att som huvudregel föreskriva att tillstånd krävs för varje vattenföretag och att i följande paragrafer göra undantag från denna huvudregel och alltså ange i vilka fall tillstånd inte behöver sökas. Huvudprincipen bör därvid. som utredningen har anfört. vara att endast vattenföretag som uppenbart inte skadar motstående intres- sen bör undantas från tillståndsplikten.
Jag skall nu diskutera frågan om tillståndspliktens omfattning rörande vissa typer av vattenföretag. där olika meningar råder bland remissinstan- serna. Det gäller vattentäkt "för en enskild fastighets husbehovsförbruk- ning, vattentäkt för jordbruksbevattning samt detaljdränering genom täck- dikning. '
Enligt 2 kap. 47 ä 1 mom. tredje stycket VL undantas från tillståndsplikt anordnande och nyttjande av grund vattentäkt som är avsedd endast för att förse en viss fastighet med vatten till husbehovsförbrukning (se även 2 kap. 44 å fjärde stycket VL). Någon särskild bestämmelse beträffande en ytvattentäkt för samma ändamål finns däremot inte.
Enligt utredningsförslaget undantas yt-"och grundvattentäkter. som en- dast är avsedda för en viss fastighets hushållsförbrukning. från såväl den föreslagna tillstånds- som anmälningsplikten. Med '"hushållsförbrukning”' avser utredningen detsamma som "husbehovsförbrukning" enligt VL.
Flera remissinstanser. såsom socialstyrelsen. flera länsläkarmyndig- heter och kommunförbundet. anser att tillståndsplikten bör utvidgas även till grundvattentäkter för husbehov inom planlagda områden. Som skäl anförs av socialstyrelsen bl. a. att en ny grundvattentäkt kan medföra att avloppsvatten från den egna och närbelägna avloppsanläggningar kan för- orena den gemensamma vattentillgången. Ägaren till den nya täkten kan också hävda att hans täkt skall skyddas mot förorening från grannarnas avloppsanläggningar som utförs enligt byggnadsplan. Från länsläkarhåll anförs att husbehovstäkter ofta är olämpligt lokaliserade i förhållande till föroreningskällor samt bristfälligt utförda. Kommunförbundet framför lik- nande synpunkter samt pekar också på att bristsituationer kan uppstå inom planområden med en vattentäkt för gemensam vattenförsörjning. om fas- tighetsägarna tar upp egna täkter på sina tomter.
Planverket vidhåller vad som i remissyttrande över bygglagutredningens betänkande (SOU l974z21) Markanvändning och byggande anfördes om att man i en markanvändningsplan enligt kommande byggnadslagstiftning
Prop. 1981/82: 130 507
bör kunna föreskriva byggnadslovsskyldighet för eller förbud mot en grundvattentäkt. även om tillståndsplikt inte föreligger enligt vattenlagen. Planverket grundar sin uppfattning på att en sådan täkt kan ha svåra följdverkningar för byggande och för markytans användning för andra ändamål.
För egen del vill jag anföra följande. Frånvaron av motstående intressen vid vattentäkter för husbehovsförbrukning. såvitt avser täkternas inverkan på vattenförhållandena. torde med den av mig tidigare förordade principen om tillståndsplikt medföra att tillstånd av vattendomstol mera sällan skulle behöva inhämtas. Av remissyttrandena framgår emellertid att även husbe— hovstäkter kan medföra vissa problem. Den myndighetskontroll av husbe— hovstäkter som önskas av remissinstanserna grundar sig emellertid huvud— sakligen på omständigheter som ligger vid sidan av den prövning som skall göras av vattendomstolen. Domstolsprövningen innebär också en om- ständlig och kostnadskrävande procedur. Det finns dessutom vissa möjlig- heter att ingripa mot de påtalade förhållandena med stöd av hälsovårds- stadgan (1958cöb3). som f. n. är föremål för översyn (se SOU l978z44). [ den mån det inte är möjligt att lösa problemen med husbehovstäkterna inom ramen för hälsovårdsförfattningarna ligger det enligt min mening närmare till hands att. såsom planverket har föreslagit. lösa problemen inom ramen för den blivande plan- och byggnadslagstiftningen.
På grund av det anförda anser jag att undantag från kravet på tillstånds- plikt enligt den nya lagen bör göras beträffande vattentäkter. såväl yt- som grundvattentäkter. som är avsedda endast för en viss fastighets husbe- hovsförbrukning.
Jag vill i detta sammanhang erinra om att 22 kap. 7 55 nya vattenlagen innehåller bestämmelser om fördelning mellan flera fastigheter av grund- vatten för husbehovsförbrukning.
Lantbruksstyrelsen. LRF och andra företrädare för jordbruksintresset anser att reglerna om tillståndsplikt bör mildras beträffande vattentäkter förjordbruksbevattning. Jag kan inte biträda denna ståndpunkt. Vattenut- tagen för jordbruksbevattning är av en helt annan omfattning än husbehovstäkterna och uttagen förekommer vanligen under sådana tider på året då skador på motstående intressen. särskilt fisket. kan uppkomma. Även om någon enstaka jordbrukares vattenuttag. sett för sig. kanske inte medför så stora skadeverkningar att tillståndsplikt kan anses motiverad. kan tlerajordbrukares uttag ur samma vattentillgång sammantaget få myc- ket negativa verkningar. Därför behövs en kontroll av det allmänna beträf- fande sådana vattenuttag. Det är angeläget att alla jordbruksbevattnare inom bristområden kan ingå i bevattningssamfälligheter. som enligt vad jag har förordat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.12) skall kunna bildas enligt den nya lagen. Jag anser på grund av det anförda att vattentäkter för jordbruksbevattning bör följa den av mig tidigare förordade huvudprinci- pen. enligt vilken endast företag som uppenbart inte skadar motstående intressen undantas från tillståndsplikt.
Prop. 1981/82: 130 508
Enligt utredningsförslaget skall även markavvattningsföretagen. bl.a. dikning. omfattas av huvudregeln om tillståndsplikt. Detta motiveras av behovet att begränsa skador på bl. a. naturvårdsintressena. Ett till följd av nutrkavvattning minskat vatteninnehåll i marken kan enligt utredningen medföra ogynnsamma verkningar t.ex. på skyddsvärda växter eller djur. Utredningen pekar på de under senare år framförda kraven på skydd för vissa våtmarker.
Som markavvattning räknas enligt den nya vattenlagen (se 1 kap. 3 & första stycket punkt 4 och 4 s* punkt 4) även detaljdränering av odlad mark genom täckdikning. Detta överensstämmer med utredningens förslag. Bl.a. lantbruksstyrelsen och LRF anser emellertid att täckdikning inte skall behöva prövas. Lantbruksstyrelsen anför att ett genomförande av utredningsförslaget. med hänsyn till föreslagna bevisbörde- och straffan- svarsbestämmelser. torde medföra att lantbruksnämndernas tjänstemän knappast någon gång kan underlåta att ge rådet att tillstånd till dikning bör sökas. Förrättningarnas antal kommer genom utredningsförslaget att öka högst väsentligt utan att det allmänna har vunnit något som tillräckligt motsvarar merarbetet. Lantbruksstyrelsen uppger att lantbruksnämnderna årligen utan förrättning handlägger omkring 1 ()()1) nya täckdikningsföretag.
För egen del vill jag anföra följande. ] samband med t. ex. uppodling av skyddsvärda våtmarker vid vattendrag eller sjöar kan även täckdiknings- företag tänkas komma i konflikt med naturvårdsintressena. Den ökade avrinningen genom täckdikning kan också ha negativa verkningar på fis- ket. På grund av täckdikning kan det vidare inträffa att närbelägna brunnar sinar. ! de flesta fall utförs täckdik ningen i samband med att annan mark- avvattning utförs och då kommer även täckdikningsåtgärderna att till- ståndsprövas samtidigt. I vissa fall kan dock täckdikning tänkas komma till utförande utan något sådant samband. ] sådana fall kan det enligt min mening behövas en prövning av täckdikningen.
Som jag har redovisat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.11) utför naturvårdsverket på regeringens uppdrag en inventering av landets våt- marker. Resultatet av denna inventering bör kunna tjäna som ett viktigt underlag för företagarens och lantbruksnämndens bedömning av om till- stånd skall behöva sökas till ett täckdikningsföretag eller inte. Denna inventering kan dock knappast bli heltäckande. Ovisshet kan i en del fall räda om skyddsvärdet av våtmarkerna. Jag håller med lantbruksstyrelsen om att den föreslagna allmänna tillståndspliktsregeln är för sträng i täck- dikningsfallen. Jag kan dock inte biträda förslaget att helt undanta täckdik- ning från tillståndsplikt. För att inte i onödan belasta företagarna. förrätt- ningsorganisationen och andra berördamyndigheter och enskilda anserjag det rimligt att kravet på tillståndsplikt mildras på det sättet att tillstånd till detaljdränering genom täckdikning skall inhämtas. om det föreligger san- nolika skäl att företaget skadar allmänna eller enskilda intressen.
Prop. 1981/82:130 509
Den nu förordade regeln får betydelse när det gäller fördelningen av bevisbördan. t. ex. när det gäller skadeståndsansvaret för olaga utförande av ett vattenföretag. Medan huvudregeln om tillståndsplikt lägger bevis- bördan på företagaren. som alltså måste visa att det var uppenbart att företaget inte skulle medföra någon skada. kommer bevisbördan i nu angivna fall att i stället åvila den som påstår att tillstånd måste sökas. Denne måste alltså visa. att omständigheterna vid företagets utförande var sådana att företagaren borde ha insett att tillstånd måste inhämtas. Även om bevisbördan sålunda inte åvilar företagaren. kan omständigheterna naturligtvis ha varit sådana att skador uppenbarligen skulle ha blivit följ- den av företaget. I sådana fall kan företagaren självfallet inte undgå ansvar.
Utöver vad jag nu har förordat i fråga om undantag från eller mildring av tillståndsplikten bör i överensstämmelse med gällande rätt undantag från tillståndsplikten göras för vissa rensningar m.m. Brådskande ändrings- och reparationsarbeten bör få utföras utan att förhandstillstånd inhämtas (se 3 och 4 åå i förevarande kapitel).
Den vattenrättsliga tillståndsprövningen ersätter inte prövningen enligt någon annan lagstiftning. om inte detta uttryckligen anges i denna (se t. ex. 16. 18 och 20 5.5 naturvårdslagen som har behandlats vid 3 kap. 3 5).
Utredningen anser att den vattenrättsliga prövningen bör kunna ersätta byggnadslovsprövningen enligt byggnadslagstiftningen. Planverket och kommunförbundet är kritiska mot utredningens ståndpunkt och framhåller att även andra omständigheter än en kontroll av företagets planöverens— stämmelse och tekniska utformning ingår i bygglovprövningen. t.ex. det estetiska utförandet samt arbetarskyddssynpunkter.
Enligt min mening bör det slutliga avgörandet av denna fråga anstå i avbidan på att ställning tas till PBL-utredningens förslag till ny plan- och bygglag (se SOU l979: 66 s. 423). Tills vidare bör kravet på byggnadslov gälla även för byggnader och andra anläggningar som ingår i företag som har prövats enligt den nya vattenlagen.
[ detta sammanhang vill jag också understryka att den vattenrättsliga tillståndsprövningen inte bör kunna ersättas av en tillståndsprövning enligt någon annan lag. Jag kan alltså inte biträda förslag som har framförts vid remissbehandlingen om att en prövning enligt anläggningslagcn eller led- ningsrättslagen skulle kunna ersätta den vattenrättsliga prövningen eller medföra att den särskilda bevisregeln i 6 s i förevarande kapitel inte tillämpades. På motsvarande sätt gäller att en anmälan enligt 23 & natur- vårdsförordningen (1976: 484) om en våtmarksdikning för virkesprodtlk- tion inte ersätter den vattenrättsliga prövning av företaget som kan erford- ras.
[ 5 Ett vattenföretag får inte påbörjas utan tillstånd enligt denna lag. Tillstånd behövs dock inte. om det endast är fråga om vattentäkt för att förse en viss fastighet med vatten för husbehovsförbrukning. Inte heller behövs tillstånd. om annat följer av 2—4 åå.
Prop. 1981/82: 130 510
När ett vattenföretag inte får påbörjas utan tillstånd får inte heller arbeten av större omfattning påbörjas i anslutning till företaget innan sådant tillstånd har meddelats.
Den som vill utföra ett vattenföretag har rätt att begära prövning även om tillstånd inte krävs.
I 14 kap. 5 äfmns bestämmelser om skyldighet att begära vattendomsto- lens prövning innan en anläggning för bortledande av grundvatten får tas ur bruk.
Första stycket innehåller den grundläggande regeln om att tillstånd i princip krävs för alla vattenföretag utom husbehovsvattentäkter.
Medan utredningsförslaget (se 12 kap. 2 5) använder uttrycket "hus- hållsförbrukning" används här liksom i 2 kap. 47 ä 1 mom. tredje stycket VL '"husbehovsförbrukning". Därmed avses användning av vatten för hushållsändamål. bad. tvätt och rengöring i hyreshus. villor och lantgår- dar. vidare för vattning av kreatur. mjölkbehandling eller annat vanligt lantbruksändamål. för bevattning av trädgård. som huvudsakligen är av- sedd för eget behov. och för mindre hantverk (se SOU 1937: 35 s. 67). Dit räknas däremot inte vattnets användning för en industri, handelsträdgård eller tvättinrättning och inte heller förjordbruksbevattning.
Som framgår av 1 kap. 3 & första stycket punkten ! avses med vattenfö- retag även utrivning av en anläggning i vatten (se även 9 kap. 11 lå samt 14 kap.). Det är utrivningens inverkan på vattenförhållandena som är avgö- rande för prövningsplikten vid en tillämpning av 2 & första stycket (jfr 2 kap. 34 & första stycket VL).
Förevarande kapitel innehåller inte någon motsvarighet till undantaget i 2 kap. 20 5 1 mom. andra stycket andra meningen om fiskebyggnader. Enligt vad utredningen har inhämtat förekommer det inte några fiskebygg- nader i allmänt vatten. Inte heller för ftskebyggnader i enskilt vatten behövs det enligt min mening något särskilt undantag.
Andra stycket motsvarar 2 kap. 20 lå 2 mom. VL och 12 kap. 6 5 i utredningens förslag. Avsikten med bestämmelsen är att hindra att företa- garen föregriper den vattenrättsliga prövningen genom att utföra arbeten på land.
Tredje stycket motsvarar 12 kap. 5 .5 i utredningens förslag samt 2 kap. 20 .5 1 mom. fjärde stycket och 47 ä 1 mom. fjärde stycket. 5 kap. 7 li tredje stycket. 6 kap. 20 & första stycket och 7 kap. 36 & fjärde stycket VL.
Fjärde stycket innehåller en erinran om de särskilda bestämmelserna i 14 kap. 5 5 om skyldighet att begära vattendomstolens prövning innan en anläggning för bortledande av grundvatten får tas ur bruk.
Bestämmelser om straff och handräckning när någon bryter mot första eller andra stycket finns i 21 kap.
Särskilda övergångsbestämmelser finns i 9 5 i promulgationslagen.
Prop. 1981/82: 130 511
lå Tillstånd till ett vattenföretag krävs inte. om det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom företagets inverkan på vattenförhållandena. [ fråga om detaljdränering genom täckdikning krävs tillstånd endast om det föreligger sannolika skäl att allmänna eller enskilda intressen skadas genom företaget.
I fråga om markavvattning krävs även tillstånd om det för företaget behövs särskild tvångsrätt enligt 8 kap. 1 eller 2 så eller om två eller flera skall delta i företaget och någon överenskommelse inte har träffats om delaktigheten.
Första .vtycketfr'irstu meningen motsvarar 12 kap. l 55 första stycket första meningen i utredningens förslag. Med inverkan på vattenförhållan- dena avses i första hand en ändring av vattnets djup eller läge men även inverkan på ett vattenområdes användning för båttrafik eller flottning. t.ex. i en allmän farled eller flottled (jfr 2 kap. 11 & VL). I motsats till utredningen anserjag att begreppet bör omfatta även inverkan på vattnets kvalitet exempelvis genom grumlingar i samband med muddringsarbetcn. Det bör också framhållas att begreppet omfattar inverkan på våtmarker genom en minskning av markens vatteninnehåll som åstadkoms t.ex. av ett markavvattningsföretag.
Dammbyggnader torde regelmässigt vara underkastade tillståndsplikt. eftersom verkningarna är av den arten att skador på motstående intressen. t. ex. fisket. så gott som aldrig kan uteslutas. Jag anser det emellertid inte vara nödvändigt att som fiskeristyrclsen föreslår införa en särskild bestäm- tnelse om att tillstånd alltid krävs för dammbyggnader.
lfi'irxtu stycket andra meningen stadgas. i enlighet med vad jag har anfört under kapitelrubriken. en mildare tillståndsplikt beträffande täck- dikning.
Som jag har a'nfört under kapitelrubriken föreligger en skillnad mellan tillståndsplikten enligt första resp. andra meningen i fråga om bevisbör- dans fördelning. Bevisbördan enligt första meningen åvilar företagaren. medan denna enligt andra meningen åvilar den som påstår att tillstånd borde ha sökts.
Amira st)-Yrket motsvarar 7 kap. 36 lå VL och 12 kap. l 5 första stycket andra meningen i utredningens förslag. Markavvattningsföretag medför i många fall inte några skador på motstående allmänna eller enskilda intres- sen genom inverkan på vattenförhållandena. Även om en sådan skada inte uppkommer. skall ett markavvattningsföretag prövas. om delaktighetsfrå- gorna inte är lösta på frivillig väg. Till skillnad mot utredningsförslaget men i överensstämmelse med VL skall tillstånd till markavvattning också in- hämtas då särskilda tvångsrätter behövs. t. ex. då dike måste tas upp på annans mark eller då vatten måste ledas till någon annans dike. och någon frivillig överenskommelse inte har träffats rörande sådana frågor.
3 & Tillstånd behövs inte för att utföra rensningar för att bibehålla vatt- nets djup eller läge eller för att omedelbart återställa ett vattendrag som har
Prop. 1981/82: 130 512
vikit från sitt förra läge eller som på något annat sätt har förändrat sitt lopp. Om arbetena berör fastigheter som tillhör någon annan. skall ägarna av dessa alltid underrättas innan arbetena påbörjas.. Om något fiskeintresse kan skadas. skall anmälan om de planerade åtgärderna göras till fiskenämnden innan arbetena påbörjas. Fiskenämn- den får ge råd om hur och när arbetena bör utföras.
Paragrafen motsvarar 12 kap. l å andra stycket och 3 & i utredningens förslag samt delvis 2 kap. 36 och 37 #55. 5 kap. 9 &. 6 kap. 26 å och 7 kap. 48 & VL.
I fråga omji'jrsttt stycket kan hänvisas till vad som anförs vid behandling- en av 2 kap. 8 & och 8 kap. 3 &.
Svea hovrätt framhåller i sitt remissyttrande att det vid t.ex. markav- vattningsföretagen med nutida brukningsmetoder av ekonomiska skäl inte förekommer någon kontinuerlig rensning i nära anslutning till uppgrund- ningen. [ stället är intervallen mellan rensningarna regelmässigt omkring sex år. Jag delar hovrättens uppfattning att tillståndsplikt inte bör föreligga även om så lång tid har förflutit.lTillstånd bör däremot krävas om rensning- arna utförs efter så lång tid att ett nytt naturtillstånd kan anses vara, etablerat.
Andra styr-ket saknar motsvarighet i utredningens förslag men motsvarar gällande rätt (se också 8 kap. 3 & andra stycket nya vattenlagen).
Tredje stycket har en viss motsvarighet i 6 kap. 26 & VL. Det fiskein- tresse som avses är både allmänt och enskilt. såväl yrkes- som fritidsfiske. Enligt utredningsförslaget skall anmälan ske till länets fiskeritjänsteman. dvs. vederbörande fiskerikonsulent. Den statliga fiskeriadministrationen har emellertid ändrats (jfr instruktionen. 1967: 286. för fiskeristyrclsen och statens lokala fiskeriadministration efter ändringar i SFS l977z464). I enlighet därmed föreskrivs i förevarande stycke att anmälan skall göras till fiskenämnden i länet. Fiskenämnden kan givetvis vid behov samråda med vederbörande flskeriintcndent. t.ex. när arbetena berör flera nämnders verksamhetsområde.
Fiskenämndcns råd kan exempelvis gå ut på att man undviker att utföra arbetena under fiskens lektid eller att förstöra fiskens lekbottnar. En underlåtenhet att följa fiskenämndens råd är inte straffbar men kan lta betydelse vid bedömningen av frågan om skadestånd.
Underlåtenhet att göra anmälan till fiskenämnden är straffsanktionerad enligt 2! kap. 1 lt" andra stycket.
Utredningen har vid behandlingen av förevarande bestämmelse uttalat att den inte omfattar sådana rensningar som ingår som ett led i underhållet av ett tidigare medgivet vattenföretag. E_nligt utredningen bör behövliga föreskrifter om sådana åtgärder ha meddelats i tillståndsbeslutet. Som har påpekats av Svea hovrätt förekommer det emellertid f.n. endast undan- tagsvis att formerna och tidpunkten för kommande underhållsarbeten anges i det ursprungliga tillståndsbeslutet. l—"örhållandena kommer förmod-
Prop. 1981/82: 130 513
ligen att vara desamma vid tillämpningen av den nya lagen. Enligt min mening måste i allmänhet den av tiskevårdsskäl motiverade anmälnings— skyldigheten fullgöras även när det gäller normala underhållsåtgärder i vatten beträffande tidigare medgivna vattenföretag. om inte något annat framgår av tillståndsbeslutet.
Förevarande paragraf handlar om åtgärder som är undantagna" från den i l å föreskrivna tillståndsplikten. Om tillstånd söks. är det självklart att anmälan inte behöver göras till fiskenämnden.
4å Om det till följd av en skada eller för att förebygga en skada är nödvändigt att tillståndspliktiga ändrings- eller lagningsarbetcn utförs utan dröjsmål. får arbetena utföras utan föregående tillstånd. Ansökan om godkännande av arbetena skall dock göras snarast möjligt.
Paragrafen motsvarar 2 kap. 20 s | mom. tredje stycket VL och 12 kap. 4 s i utredningens förslag. Som framgår av 1 kap. 3 5 första stycket punkten l utgör ändrings- och reparationsarbeten vattenföretag. Paragra- fen innebär i nu angivna fall att prövningsplikten kan iakttas i efterhand. om arbetena i och för sig skulle vara tillståndspliktiga.
5 & Om ett vattenföretag har utförts utan tillstånd enligt denna eller äldre lag. får företagaren begära prövning av företagets laglighet.
En ansökan om tillstånd att ändra en vattenanläggning som har utförts utan tillstånd får prövas endast om prövning av anläggningens laglighet begärs samtidigt.
Andra stycket gäller även i fråga om ansökningar enligt 8 kap. 2 5 att använda någon annans anläggning. Den som gör en sådan ansökan får även begära prövning av anläggningens laglighet.
Paragrafen innehåller bestämmelser om lagligförklaring av vattenföretag som har utförts utan tillstånd.
Fz'irsta styv/cet motsvarar l2 kap. 7.$ första meningen i utredningens förslag samt 2 kap. 25 och 53 åå. 5 kap. 7 & andra stycket och 6 kap. 20 å andra stycket VL.
Möjligheten till lagligförklaring gäller även markavvattningsföretag (jfr 7 kap. 36 å femte stycket VL).
Frågan om lagligheten av äldre anläggningar bedöms enligt äldre bestäm- melser (se 17 å i promulgationslagen).
Andra stycket motsvarar 13 kap. 3 så första stycket i utredningens förslag och 11 kap. 30 & VL. Syftet med bestämmelsen är främst att förhindra att det tillkommer avgöranden som strider mot varandra. Stadgandet är tillämpligt oavsett om tillståndsplikt enligt äldre lag har förelegat eller inte. Bedömningen av anläggningens laglighet skall ske i enlighet med de regler som gällde vid anläggningens tillkomst (jfr 17 s" i promulgationslagen).
Tredje stycke! motsvarar 12 kap. 7 & andra meningen och 13 kap. 3 & andra stycket i utredningens förslag. Motsvarighet saknas i VL. Enligt gällande rätt är det endast ägaren som kan begära en lagligförklaring (se 33 Riksdagen 1981/82. ! saml. Nr 130. Bilagedel
Prop. 1981/82: 130 514
NJA 1959 s. 1) men genom de nya bestämmelserna får även användaren göra en sådan begäran. Bestämmelserna avser även det fallet att anlägg- ningen inte behöver ändras. Även i sådana fall är det nämligen angeläget att undvika motstridiga avgöranden.
Prövning av en anläggnings laglighet kan göras inte bara av domstol utan även som utredningen har föreslagit vid förrättning. En förrättningsman skall alltså kunna pröva lagligheten av anläggningar som ingår i ett markav- vattningsföretag. Detta innebär en ändring i förhållande till gällande rätt (jfr 10 kap. 15 och 81 äs' VL). Jag anser det av processekonomiska skäl vara lämpligt med en sådan ordning. Rättssäkerhetskraven blir enligt min mening i erforderlig mån uppfyllda genom att förrättningsmannens beslut i frågan kan överklagas till vattendomstolen.
6 & Om ett vattenföretag efter det denna lag har trätt i kraft har utförts utan tillstånd enligt lagen. är företagaren bevisningsskyldig i fråga om de förhållanden som rådde i vattnet innan företaget utfördes.
Paragrafen motsvarar 12 kap. 8 så i utredningens förslag samt 2 kap. 26 och 54 åå. 5 kap. 8 s. 6 kap. 20 å tredje stycket och 7 kap. 47 s VL. 1 10 a' promulgationslagen finns en motsvarande bestämmelse för äldre företag.
Förevarande bestämmelse gäller om tillstånd inte har inhämtats. oavsett om tillståndsplikt förelåg eller inte. Den som exempelvis med stöd av 3 & utför rensningar utan tillstånd blir alltså bevisningsskyldig (jfr 2 kap. 36 s första stycket sista meningen VL). Till skillnad mot gällande rätt omfattar bestämmelsen även dikningsföretag.
Som Svea hovrätt framhåller i sitt remissyttrande tillämpas en motsva- rande bcvisregel också när ett tillstånd har fått tas i anspråk innan ersätt- ningsfrågorna har prövats. Denna praxis behöver enligt min mening inte stöd av någon särskild lagregel (jfr prop. 1952: 52 s. 53).
5 kap. Särskilda bestämmelser om; markavvattning
Kapitlet. som motsvarar 6 kap. '! utredningens förslag. har behandla" ; i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.11). Kapitlet innehåller med särskil- da underrubriker allmänna bestämmelser (1—4 så). bestämmelser om markavvattning och avledande av avloppsvatten (5—8 55) samt bestäm- melser om markavvattning och vägföretag m.m. (9— 13 åå).
Motsvarighet till de av utredningen föreslagna bestämmelserna om ver- kan av ändrade förhållanden rn. m. (6 kap. 4—7 åå i utredningens förslag) har tagits in bland omprövningsbestämmelserna i 15 kap.
Förevarande kapitel motsvarar7 kap. VL samt i vad avser avledande av avloppsvatten 8 kap. 20—24 55 VL. Utredningens förslag innehåller inte någon motsvarighet till bestämmelserna om avledande av avloppsvatten.
I 1 kap. 4 & finns en definition av begreppet markavvattning och i 2 kap. 6 få en bestämmelse om att det inte behövs någon vattenrätt för att utföra
Prop. 1981/82: 130 515
markavvattningsföretag. Bestämmelserna i 3 kap. 9 å avser särskilt sam- fälligheter men hela kapitlet gäller även för markavvattningsföretag. Frå- gan om skyldighet att inhämta tillstånd till markavvattning regleras i 4 kap. 1 och 2 åå. Tvångsrätt för markavvattning kan erhållas med stöd av 8 kap. 1 å. 12 kap. innehåller bestämmelser om förrättning för handläggning av frågor om markavvattning och vissa omprövningsbestämmelser m.m. finns som redan har nämnts i 15 kap.
Somjag redan har angivit i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1 l ) och i inledningen till avsnitt 4.1 är avsikten att lagen om förvaltning av samfäl- ligheter skall göras tillämplig på samfälligheter enligt den nya vattenlagen. Särskilda bestämmelser som motsvarar de associationsrättsliga bestäm- melserna i 7 kap. 61 —65 åå VL behövs därför inte i den nya vattenlagen.
Allmänna bestämmelser 1 & På begäran av den som ansöker om tillstånd till markavvattning skall, om det är lämpligt. markavvattningen anordnas så att den blir till nytta även för annans fastighet. Om ägaren till en fastighet som kan få nytta av markavvattningen begär det och det är lämpligt. skall markavvattningen anordnas så att den blir till nytta även för hans fastighet. Ägare av fastighe- ter för vilka markavvattningen medför nytta skall delta i företaget. Skyldig- het att delta i annan markavvattning än dikning föreligger dock endast om det begärs av ägare till fastigheter som får mer än hälften av den beräknade nyttan av företaget.
Första stycket gäller även väghållare som inte är fastighetsägare. om vägen medför en avsevärd inverkan på markavvattningsföretaget.
Paragrafen. som motsvarar6 kap. 1 å i utredningens förslag. har behand- lats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.11).
Första stycket i förevarande paragraf motsvarar 7 kap. 20. 22. 44 och 51 åå VL. I enlighet med ett förslag av Svea hovrätt har förevarande bestämmelser ändrats i förhållande till utredningsförslaget så att det tydligt framgår att en utvidgning av företaget till att omfatta också andra fastighe- ter än sökandens liksom enligt gällande rätt kräver yrkanden därom av sökanden eller annan som kan få nytta av företaget.
När förrättningsmannen skall ta ställning till hur ett företag lämpligen bör anordnas. skall han utgå från vad som har begärts av sökandena och dem som har förenat sig med sökandena. Om alla är ense om vilka som skall delta och ingen annan begär att företaget skall utvidgas till hans fastighet. bör det få utföras i enlighet med ansökningen. Detta förutsätter givetvis att de allmänna tillåtlighetsreglerna i 3 kap. inte utgör något hinder.
Om någon fastighetsägare som sökanden eller sökandena har angivit vägrar att medverka. får frågan om dennes skyldighet att delta i företaget lösas utifrån ekonomiska och tekniska Iämplighetsöverväganden. Det- samma gäller om någon fastighetsägare mot sökandenas vilja har begärt att företaget skall utsträckas till hans fastighet. Härvid får också beaktas
Prop. 1981/82: 130 516
sådana omständigheter som om utvidgningen är förenlig med det sökta företagets ändamål och inte medför oskäliga kostnadsökningar.
Om en fastighetsägare vägrar att medverka. bör förrättningsmannen pröva om han har beaktansvärda skäl för sin inställning. Ett sådant skäl kan vara att han avser att på ett ekonomiskt fördelaktigt sätt själv ordna markavvattningen på sin fastighet. Det kan också tänkas att nyttan för hans fastighet av någon anledning inte är så påtaglig som för övriga delta- gare. 1_fall som de nu nämnda kan det vara lämpligt att hans fastighet lämnas utanför företaget.
Enligt utredningen skall undantagsvis också personliga skäl kunna beak- tas. Jag kan inte biträda denna uppfattning. Vad som skall utgöra grund för delaktigheten är den objektiva nyttan för fastigheten och då måste ägarens personliga förhållanden lämnas utanför bedömningen.
Enligt första stycket tredje meningen skall ägare av fastigheter som får nytta av företaget delta i detta. Utredningsförslaget stadgar i motsvarande fall deltagandeskyldighet för fastigheten. Det ändrade uttryckssättet. som sammanhänger med utformningen av deltagandeskyldigheten i 6 och 7 kap.. innebär inte någon ändring i sak av bestämmelsens innebörd. Skyl- digheten att delta är alltså sakrättsligt knuten till innehavet av fastigheten och följer denna vid överlåtelse. Av bestämmelsen följer också att en nyttjanderätlshavare. t. ex. en jordbruksarrendator. inte kan vara sökande till en markavvattning. 1 fråga om väghållare gäller dock särskilda bestäm- melser enligt paragrafens andra stycke. .
Av skäl som har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.11) har fjärde meningen i första stycket utformats så att begränsningen i möjligheten till tvångsanslutning gäller vid all annan markavvattning än dikning.
[ andra stycket. som saknar motsvarighet i VL. stadgas ett undantag från principen att endast fastighetsägare får delta i markavvattningsföre- tag. Av skäl som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.11) skall även väghållare utan äganderätt till vägmärken kunna anslutas till ett markavvattningsföretag. om vägen medför en avsevärd inverkan på mark- avvattningsföretaget. Bestämmelsen gäller såväl allmänna som enskilda vägar oavsett om väghållaren har '.'ägrätt eller servitutsrätt till vägmarken. [ fråga om deltagandet gäller i övrigt bestämmelserna i första stycket. Det fordras alltså att markavvattningsföretaget medför nytta för väghållaren genom att dess ledningar kan användas för erforderlig avvattning av väg- marken. 1 motsats till utredningsförslaget har väghållaren både rätt och skyldighet att delta. Vid kostnadsfördelningen enligt 3å kan hänsyn tas till den inverkan som vägen har på markavvattningen.
Bestämmelsen om väghållare gäller såväl vid tillkomsten av nya markav- vattningsföretag som vid befintliga markavvattningsföretag utan samfäl— lighetsbildning. Uppkommer fråga om anslutning av väghållare till en befintlig samfällighet för markavvattning tillämpas bestämmelserna om
Prop. 1981/82: 130 517
omprövning i 15 kap. 15.5 andra stycket. En överenskommelse om anslut- ning kan fastställas av vattendomstolen enligt 15 kap. 165.
Exempel på fall då det kan vara befogat att ansluta en väghållare till ett markavvattningsföretag är då vägbygget nödvändiggör en avsevärd änd- ring av markavvattningsföretagets utförande eller medför en påtaglig för- dyring av underhållskostnaderna.
2 5 De anläggningar och rättigheter som hör till ett markavvattningsföre- tag är samfällda för deltagarna i företaget. lnlösen av mark för ett markav— vattningsföretag får endast ske till förmån för fastigheter. Inlöst mark är samfälld för de fastigheter för vilka inlösen har skett.
För utförande och drift av företaget skall deltagarna ingå i en särskild samfällighet.
Paragrafen motsvarar 6 kap. 3.5 i utredningens förslag och 7 kap. 215 VL. Paragrafen överensstämmer i sak med 14 få anläggningslagcn (jfr också 6 kap. 65 och 7 kap. 3 & nya vattenlagen).
Deltagare i ett markavvattningsföretag skall enligt lä första stycket i princip vara ägare av fastigheter. Från denna princip gäller emellertid en hel del undantag. Sålunda skall enligt 22 kap. lä tomträtt och gruva jämställas med fastighet vid tillämpningen av denna lag. Enligt lä andra stycket i förevarande kapitel skall en väghållare med vägrätt eller servi- tutsrätt kunna ingå i ett företag och detsamma gäller enligt 5 och 7äå en huvudman för en allmän vatten- och avloppsanläggning eller en ägare av en byggnad eller anläggning på annans mark. Med anledning härav stadgas i första stycket första meningen i förevarande paragraf att anläggningar m.m. är samfällda för deltagarna i företaget och inte. som i utredningsför- slaget. för deltagande fastigheter.
Enligt stadgandet är också rätten till utrymme för- anläggningar som ingår i företaget samfälld för deltagarna. Utrymme för en anläggning kom- mer i normalfallet att upplåtas med en begränsad rätt av servitutskaraktär, t.ex. med stöd av 8 kap. l & nya vattenlagen. och då även till förmån för andra deltagare än ägare av fastigheter. I undantagsfall kan dock mark för anläggningen behöva inlösas.
Enligt jörsta stycket andra meningen i förevarande paragraf får inlösen endast ske för i företaget ingående fastigheter. Bestämmelsen överens- stämmer med 12.5 andra stycket fjärde meningen anläggningslagcn. lnlöst mark är enligtförsta stycket tredje meningen samfälld för de fastigheter för vilka inlösen har skett. En motsvarighet till denna bestämmelse finns i 14% första stycket andra meningen anläggningslagen.
! fråga om hur man praktiskt bör förfara om inlösen måste ske trots att även andra än fastighetsägare deltari företaget hänvisas till vad som anförs vid motsvarande bestämmelser i 6 kap. 6.5 andra stycket. [ Bä första stycket andra meningen i förevarande kapitel finns en särskild regel om kostnadsfördelningen.
Prop. 1981/82:130 518
Enligt andra stycket i förevarande paragrafskall deltagarna i ett markav- vattningsföretag utgöra en särskild samfällighet för företagets utförande och drift. Med drift avses liksom i 14.5 anläggningslagcn även underhåll av företaget. Med samfällighet avses här den associationsform för samverkan som regleras i lagen om förvaltning av samfälligheter. Delaktigheten i samfälligheten är sakrättsligt knuten till den fastighet eller anläggning som får nytta av företaget och följer denna vid en överlåtelse.
3 & Kostnaderna för utförande och drift av företaget fördelas mellan deltagarna på grundval av andelstal som bestäms efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den nytta var och en har av företaget. lnlöses mark för endast vissa av deltagarna i samfälligheten. fastställs grunderna för fördelning av kostnaderna för inlösen särskilt.
Om det med hänsyn till olikheter i naturförhållandena eller annat kan antas att ett visst område skulle få en avsevärt mindre kostnad i förhållan- de till nyttan av markavvattningen om ett annat område inte hade ingått i företaget. skall företaget indelas i avdelningar som avgränsas med hänsyn till olikheterna.
Paragrafen. som motsvarar 6 kap. E%? i utredningens förslag (jfr också 6 kap. 85 och 7 kap. stå nya vattenlagen). har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.11). Bestämmelser om kostnadsfördelning finns f.n. i 7 kap. 23—26 ss VL.
Nyttoberäkningen enligt första .vtj'ckctji'n'sta meningen i förevarande paragraf skall ske efter samma grunder som vid tillämpning av 5 kap. 13å fastighetsbildningslagen och rss anläggningslagcn. Med nytta avses alltså Värdehöjningen på fastigheten. Värdehöjningen kan beräknas på fastighe- tens marknadsvärde eller på dess avkastningsvärde eller på ett mellanlig- gande belopp. Alla positiva effekter av företaget på fastigheten beaktas härigenom. Möjligheten till en förhållandevis fri bedömning framgår av att det främst är nyttan som skall beaktas. Olika hjälpmedel kan givetvis komma i fråga. Sålunda bör det vara möjligt att i vissa fall i stället för Värdehöjningen låta en fastighets användning av företaget ligga till grund för kostnadsfördelningen.
Vid kostnadsfördelning enligt fastighetsbildningslagen och anläggnings- lagcn torde den enskilde fastighetsägarens kostnader för åtgärder på den egna fastigheten som utförs för att möjliggöra eller förbättra nyttiggörandet av den gemensamma anläggningen i allmänhet beaktas vid nyttoberäkning- en (se prop. 1969: 128 s. B 384 och l973: l6t1 s. 2151. Sådana anpassnings- och ftrllföljdskostnader — främst kostnader för täckdikning — beaktas däremot normalt inte vid kostnadsfördelningen enligt bestämmelserna i 7 kap. VL. Vid torrläggning för jordbruksändamål beräknas sålunda värde- höjningen genomgående på marken som om den var täckdikad och en rättvis kostnadsfördelning mellan redan täckdikad och ännu inte täckdikad mark förutsätter då att avdrag för framtida täckdikningskostnader inte" görs.
Prop. 1981/82:130 519
De metoder för kostnadsfördelningen som nu kommer till användning vid förrättningar för torrläggning av mark bör i stor utsträckning bli till- lämpliga också vid markavvattningsförrättningar enligt den nya lagen. Fullföljdskostnader bör då på samma sätt som tidigare normalt lämnas utanför nyttoberäkningen. Det saknas likaledes i de llesta fall anledning att vid nyttoberäkningen beakta framtida kostnader för underhållet av gemen- samma anläggningar. Dessa kostnader torde i de flesta fall inte inverka på fördelningen. [ den mån kostnaden för underhållet av en dikessträcka väsentligt minskas genom att diket görs täckt kan en önskvärd justering av kostnadsfördelningen åstadkommas genom avdelningsbildning enligt and- ra stycket i förevarande paragraf'.
[ detta sammanhang villjag framhålla att den nya vattenlagen innebär att fulllföljdsåtgärder på enskilda fastigheter. exempelvis täckdikning. kan komma att prövas i samband med markavvattningsföretaget. Detta innebär emellertid inte att täckdikningen när det gäller fördelningen av kostna- derna skall behandlas som om den ingick i det gemensamma företaget. Liksom f.n. skall det gemensamma kostnadsansvaret endast avse gemen- samma ledningar. Fulllöljdsåtgärder på egen mark skall alltså bekostas av markägaren ensam.
Bestämmelserna om kostnadsfördelning i första stycket gäller säväl utförande- som driftskostnader. Det är emellertid ingenting som hindrar att olika andelstal fastställs för de båda kostnadsslagen (jfr Hä anläggningsla- gcn). Det bör sålunda vara möjligt att fördela utförtmdekostnaden efter nyttan och driftskostnaden efter den faktiska användningen av gemensam- ma anläggningar.
Förstu stycket andra meningen hänger samman med de särskilda be- stämmelserna om inlösen av mark i 2 & första stycket i förevarande kapitel. Bestämmelsen motsvarar 15.5 första stycket tredje meningen anläggnings- lagcn.
Allt/I'd styckat innehåller en bestämmelse om zwdelningsbildning som saknar motsvarighet i anläggningslagcn. Bestämmelsen har fått en något utförligare avfattning än motsvarande bestämmelse i 6 kap. 2.5 andra stycket utredningsförslaget. Avdelningsbildning. som huvudsakligen är av betydelse för dikningsföretagen. kan tillgripas i samma omfattning som enligt 7 kap. 24å första stycket VL. Förutsättningar för avdelningsbildning föreligger bl. a. om utförandet av en viss del av företaget är särskilt kost- nadskrävande eller om det mellan olika områden inorn företaget finns olikheter i fallförhållanden eller andra naturförhållanden. Särskilda kostna- der kan uppstå t. ex. om en dikcssträeka på grund av brukningsförhållan- dena eller av andra skäl mäste utföras såsom täckt ledning. ] samtliga fall krävs att avdelningsbildningen medför en avsevärt minskad kostnad i förhållande till nyttan för ett visst område.
I 12 kap. 32 & nya vattenlagen finns bestämmelser om verkan av överens- kommelser mellan deltagarna om fördelningen av kostnaderna för företa- get (jfr 6 kap. 9.5 och 7 kap. 4? tredje stycket nya vattenlagen).
Prop. 1981/82: 130 520
4 & Andra deltagare i ett markavvattningsföretag än sådana som har ansökt om företaget är inte skyldiga att delta i kostnaden för att utföra företaget med mer än som svarar mot den nytta som har legat till grund för att beräkna delaktigheten för deras fastigheter. Härvid skall värdet av den beräknade nyttan omräknas till penningvärdet vid tidpunkten för uttaxe— ring av kostnaden.
Vid tillämpningen av första stycket anses som sökande även de som har förenat sig med sökanden om företaget. de på vilkas begäran företaget har givits en större omfattning än vad sökanden har begärt samt. om företaget utförs efter beslut vid fastighetsrcglcring. ägarna av de fastigheter som ingår i regleringen.
Paragrafen. som saknar motsvarighet i utredningens förslag. har behand- lats i dcn allmänna motiveringen (avsnitt 2.l |). Jaragrafcn motsvarar 7 kap. 27 & VL. Första stycket andra meningen i förevarande paragraf utgör en nyhet i förhållande till gällande rätt.
Förevarande paragraf skall iakttas vid tillämpningen av bestämmelserna om uttaxering av bidrag i att)—% se lagen om förvaltning av samfälligheter. Den omräkning med hänsyn till ändringar i penningvärdet som skall ske av nyttobeloppet kan lämpligen ske med tillämpning av konsumentprisindex.
Enligt 7 kap. 54% VL har vid invallningsföretag den som int ' är sökande rätt att påfordra att all hans mark som ingår i företaget skall lösas för företagets räkning. Bestämmelsen har tillkommit såsom skydd för den som inte är sökande och som bedömer företaget som riskfyllt.
linligt min mening finns det inte något behov av en motsvarande bestäm- melse i den nya lagen. Bestämmelserna om tillåtlighet i 3 kap. samt om majoritetskrav i l .5 första stycket fjärde meningen och om begränsning av kostnadsbidraget i förevarande paragraf får anses utgöra en tillräcklig garanti för att förluster inte skall behöva uppkomma för den som inte är sökande till företaget på grund av att företaget visar sig olönsamt.
.f'l-lctrkm't'uttning och avledande av avloppsvatten
Av skäl som har angivits i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.l [) hari den nya lagen tagits med bestämmelser om avledande av avloppsvatten till ledningar för markav 'attning. Bestämmelserna. som delvis motsvarar 8 kap. 20—24åå VL. saknar motsvarighet i utredningens förslag. Den nya lagen innehåller däremot i motsats till gällande rätt inte några regler om utnyttjande av avloppsledningar för markavvattning.
[ ] kap. att? punkt 6 finns en definition av "avloppsvatten" sotn motsva- rar 8 kap. l & VL.
5 & Om ledningar för ett markavvattningsföretag med väsentlig fördel kan användas för att avleda avloppsvatten från en fastighet. skall ägaren av denna fastighet delta i företaget om han själv eller sökanden till markav- vattningsföretaget begär det. Vad som nu sagts skall gälla även vid avle- dande av avloppsvatten frän verksamhetsomrädet för en allmän vatten- och avloppsanläggning. Härvid skall vad som sägs om fastighetens ägare i stället gälla huvudmannen för anläggningen.
Prop. 1981/82:130 521
Vid prövningen enligt förevarande paragraf. som ersätter I 15. bör både ekonomiska och miljömässiga faktorer beaktas.
I VL används begreppet samhälle som beteckning på verksamhetsområ- det för en allmän vatten-- och avloppsanläggning (se 8 kap. 4.5 andra stycket VL). Detta begrepp behövs inte i den nya lagen.
Frågan om anslutning av en avloppsintressent till ett markavvattnings- företag prövas vid förrättningen i samband med markavvattningsföretagets tillkomst. Uppkommer frågan om anslutning först efter det att samfällighe- ten för markavvattning har bildats kan frågan prövas enligt bestämmelser- na om omprövning i 15 kap. l5ä andra stycket. En överenskommelse om anslutning kan fastställas av vattendomstolen enligt 15 kap. 16%.
6 & Kostnaderna för utförande och drift av en gemensant ledning förde- las mellan markavvattningsintresset och avloppsintresset med hänsyn till mängden och beskaffenheten av det vatten som avleds genom ledningen samt till vad som kan anses rimligt med hänsyn till intressenternas nytta av ledningen.
Första stycket gäller också vid fördelningen av kostnaderna mellan flera avloppsintressenter.
Paragrafens första stycke ersätter 39" i vad avser kostnadsfördelningen mellan markavvattningsintresset och avloppsintresset. Denna kostnads- fördelning skall ske innan kostnaderna fördelas inom vardera intressegrup- pen. Enligt andra stycket i förevarande paragraf skall samma principer sedan gälla vid den interna kostnadsfördelningen mellan flera avlopps- intressenter.
Bestämmelserna i 8 kap. llå första stycket andra meningen VL om maximering av kostnadsandelen till kostnaden för ett eget företag har inte fått någon uttrycklig motsvarighet här men överväganden av detta slag kan ske inom ramen för kostnadsfördelningen enligt första stycket.
Deltagarna kan träffa överenskommelse om kostnadsfördelningen (se l2 kap. 3.2 5).
7 & Bestämmelserna i 5 och ööö om avledande av avloppsvatten från fastigheter får tillämpas även i fråga om avledande av avloppsvatten från byggnader och anläggningar som inte hör till någon fastighet, om det är lämpligt med hänsyn till övriga deltagare.
Paragrafen. som motsvarar 8 kap. 46% VL. innebär att även en byggnad eller anläggning på ofri grund kan anslutas till markavvattningsföretaget på grund av behovet att avleda avloppsvatten. Som jag har angivit i den allmänna motiveringen (avsnitt 2. l 1) och i specialmotiveringen till 1 5 finns det inte någon sådan möjlighet när det gäller deltagande som grundas på behovet av markavvattning.
Den lämplighetsprövning som skall ske enligt förevarande paragraf för- anleds främst av risken för att kostnader som åvilar innehavare av byggna-
Prop. 1981/82: 130 522
der m.m. som inte hör till någon fastighet genom de särskilda bestämmel- serna om förmånsrätt i fastighet för fordringar enligt lagen om förvaltning av samfälligheter skall övervältras på de deltagare som är fastighetsägare (jfr 655 andra stycket anläggningslagcn). I den mån en mer betydande del av kostnaden för företaget kommer att falla på en deltagare utan äganderätt till fastighet. bör för anslutningen krävas säkerhet för hans kostnadsandel (jfr 8 kap. 465 VL).
Såsom framgår av 2å första stycket andra meningen i förevarande kapi- tel får inlösen av mark inte ske för byggnad eller anläggning som inte hör till någon fastighet.
8 & Bestämmelserna i 5—7 så gällerinteavledande av avloppsvatten från enskilda fastigheter inom verksamhetsområdet för en allmän vatten- och avloppsanläggning.
Paragrafen. som delvis motsvarar 8 kap. 24 s VL. innebär att samverkan enligt 5.5 inte kan komma i fråga när det gäller avloppsvatten från en enskild fastighet som ligger inom verksamhetsområdet för en allmän vat- ten- och avloppsanläggning. lnom ett sådant verksamhetsomräde är an- läggningens huvudman skyldig att. sörja för de enskilda fastigheternas behov av vatten och avlopp och bestämmelserna om gemensamma företag för markavvattning och avloppsutsläpp bör då inte vara tillämpliga. Som framgår av 5.5 kan däremot huvudmannen för en allmän vatten- och avloppsanläggning ingå i ett gemensamt företag för avledande av avlopps- vatten från verksamhetsområdet.
Markavvattning och vägföretag m. m. 9 & Om det för markavvattning är nödvändigt att ett vattenavlopp byggs genom en väg eller att ett avlopp genom en väg utvidgas eller fördjupas skall väghållaren utföra åtgärden. om inte annat överenskoms.
Om det inte är oskäligt skall sådana åtgärder bekostas av väghållaren i den mån åtgärden behövs för avvattning till 1.2 meters djup av åker och äng. som sedan vägens tillkomst eller sedan minst tjugufem år räknat från dagen för begäran om åtgärden varit att hänföra till något av dessa ägoslag. Väghållarens kostnadsansvar gäller inte i fråga om ägovägar eller därmed jämförliga vägar och inte heller i fråga om broar och andra vattenföretag som har utförts i överensstämmelse med tillstånd som har meddelats enligt denna lag eller vattenlagen (I918: 523).
När kostnadsansvar inte åvilar väghållaren enligt andra stycket. skall åtgärden bekostas av den för vilken markavvattning sker.
Paragrafen motsvarar 6 kap. 8 ä i utredningens förslag och 7 kap. 7 och 8 155 VL. Av skäl som har angivits i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.ll) har utredningsförslaget frångåtts och Väghållarens kostnadsansvar bibehållits i huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt.
Denna liksom övriga paragrafer i denna avdelning avser både allmänna och enskilda vägar.
Prop. 1981/82: 130 523
] motsats till vad som gäller enligt VL grundläggs genomförstu stycket i förevarande paragraf inte någon tvångsrätt för markavvattningsföretaget gentemot väghållaren. Sådan tvångsrätt kan utverkas med stöd av 8 kap. l ä.
1 andra stycket regleras omfattningen av Väghållarens kostnadsansvar. I motsats till VL görs det inte någon begränsning med hänsyn till vägens ålder. Liksom f. n. krävs det emellertid att den mark som skall avvattnas har brukats som åker eller äng redan vid vägens tillkomst. Med hänsyn till att det i fråga om äldre vägar ofta är svårt att fastställa om detta villkor är uppfyllt har här införts en hjälpregel som innebär att det räcker om marken sedan minst 25 är har brukats som åker eller äng.
För att väghållaren skall kunna åläggas kostnadsansvaret krävs vidare att det inte är oskäligt. Som ett exempel då så kan anses vara fallet kan nämnas att en markägare en kort tid efter en vägs tillkomst begär att åtgärder vidtas för markavvattning trots att han haft möjlighet att göra det redan vid vägens planering.
[ tredje stycket slås fast att kostnadsansvaret i övriga fall åvilar markav- vattningsföretaget.
10 5 Om den kostnad som enligt 9å andra stycket åvilar väghållaren avsevärt överstiger värdet av den skada som uppstår om åtgärden inte utförs. får väghållaren i stället för att bekosta åtgärden betala ersättning för skadan. '
Paragrafen motsvarar 6 kap. 9 & i utredningens förslag och 7 kap. 17 & VL. Frågan om ersättning enligt denna paragraf får tas tipp i samband med att markavvattningsföretaget prövas vid förrättning eller i samband med ett stämningsmål vid vattendomstolen om tvångsrätt enligt 13 kap, 14s punkt 6. Jag anser inte att det därutöver behöver tillskapas en möjlighet till särskild talan om sådan ersättning (jfr 18 kap. 3 & punkt 3 i utredningens förslag).
11 5 Om en väg skall byggas eller ändras och en markägare begär att vattenavlopp för framtida markavvattning skall anordnas genom vägen. skall väghållaren utföra åtgärden om det kan ske utan men för vägens framtida brukbarhet. [ fråga om kostnadsansvaret för den fördyring av byggandet och driften av vägen som åtgärden medför gäller 9 & andra och tredje stycket samt 10 å i tillämpliga delar.
Begäran enligt första stycket skall framställas hos väghållaren eller. i fråga om enskild väg för vilken väghållningsskyldighet ännu inte föreligger. hos den som handlägger vägförrättningen. Begäran skall vara skriftlig och i fråga om mer omfattande åtgärder vara åtföljd av en plan för markavvatt- ningen.
Paragrafen motsvarar 7 kap. 13 & VL. Den saknar motsvarighet i utred- ningens förslag (jfr dock 6 kap. 8 få andra och tredje styckena i utredning- ens förslag).
Prop. 1981/82:130 534
'l'vångsrätt enligt 8 kap. 1 9” kan inte upplåtas till förmån för framtida markavvattningsbchov. Kostnaderna för åtgärder för markavvattning blir normalt betydligt lägre om de utförs i samband med att en väg byggs. Det är därför ett intresse både för markägare och väghållare att behovet av åtgärder kan aktualiseras redan då vägen planeras. Detta möjliggörs genom bestämmelserna i förevarande paragraf. Bestämmelserna gäller både all- männa och enskilda vägar.
Den ökade kostnaden för byggandet och driften av vägen som orsakas av vattenavloppet skall i princip betalas av markavvattnaren. När det är fråga om markavvattning av åker och äng gäller emellertid de speciella bestämmelserna i 9 å andra stycke: och I() &.
12 & Bestämmelserna i 9—11 ss innebär inte någon inskränkning i den rätt som väghållaren eller markägaren kan grunda på dom. avtal eller någon annan särskild rättsgrund. Markägaren har dock alltid rätt att på egen bekostnad få till stånd sådana åtgärder som avses i 9 & första stycket.
Paragrafen. som motsvarar 7 kap. 14 & första stycket VL och 6 kap. l() s i utredningens förslag. innebär att de tidigare paragraferna görs dispositiva och inte heller kan åberopas mot en dom eller ett förrättningsbeslut. Detta gäller dock inte markägarens rätt att på egen bekostnad få till stånd de åtgärder som behövs.
Enligt 7 kap. 14 s andra stycket VL fär bestämmelser som inskränker Väghållarens rätt att få till stånd avlopp genom väg eller järnväg inte meddelas i samband med expropriation. Jag anseri likhet med utredningen att en sådan bestämmelse inte längre är motiverad. Bestämmelsen har därför inte fått någon motsvarighet. Jag kommer att senare ta tipp frågan om upphävande av den hänvisning till bestämmelsen som nu finns i 1 kap. 6 & expropriationslagen.
13 & Bestämmelserna i 9—1255 gäller också i fråga om banvallar för järnvägar. tunnelbanor och spårvägar.
Paragrafen. som motsvarar 6 kap. 11 s* i utredningens förslag. har be- handlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2. | 1). Paragrafen motsvarar 7 kap. 15 s VL.
Som jag har anfört i den allmänna motiveringen b('>r_iärnvägslagen upp- hävas (se 2 & i promulgationslagen).
6 kap. Bevattningssamfälligheter
Kapitlet. som saknar motsvarighet i VL och utredningsförslagct. har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.12). Kapitlet innehåller med särskilda underrubriker allmänna bestämmelser (1—3 ss) samt be- stämmelser otn gemensatnma anläggningar för bevattning (4—6 åå) och fördelning av kostnader (7—9 så).
Prop. 1981/82: 130 525
l 1 kap. 4 åf'mns en definition av begreppet vattentäkt. Lagen innehåller däremot inte någon definition av begreppet bevattning. Enligt 2 kap. 6 % behövs det inte någon vattenrätt för vattentäkter för bevattning. Bestäm- melserna i 3 kap. 95 om jämkningar i vattenföretags utförande avser särskilt samfälligheter men hela kapitlet gäller även för bevattningsförctag. Frågan om skyldighet att inhämta tillstånd till bevattning regleras i 4 kap. 1 och 2 åå. Enligt 7 kap. 2 5 kan tvångsdelaktighet komma till stånd i en vattenreglering för bevattning. Tvångsrätt för bevattningsförctag kan er- hållas med stöd av 8 kap. 1 5.
På skäl som har angivits i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.121 har det av utredningen föreslagna anmälningsförfarandet för yt- och grundvat- tentäkter ( 12 kap. 2 å i utredningens förslag) inte fått någon motsvarighet i den nya lagen.
Frågor om bildande av bevattningssamfälligheter prövas av vattendom- stolen i samband med frågan om tillstånd till vattentäkt för bevattning. 13 kap. innehåller bestämmelser om vattendomstolens handläggning och vis- sa omprövningsbestämmelser.finns i 15 kap.
Somjag redan har angivit i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.12) och i inledningen till avsnitt 4.1 är avsikten att lagen om förvaltning av samfäl- ligheter skall göras tillämplig på samfälligheter enligt den nya lagen.
Allmänna bestämmelser l 5 Enligt detta kapitel kan bevattningssamfälligheter bildas för fördel- ning av vatten.
Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.12). Bevattningssamfälligheter kan bildas med uppgift att enbart ha hand om fördelningen av vattnet. Samfälligheten kan emellertid också få hand om utförandet och driften av gemensamma anläggningar för bevattning.
Möjligheten att bilda bevattningssamfälligheter enligt den nya vattenla- gen utesluter i fortsättningen en tillämpning av anläggningslagen f_ör mot- svarande fall (se undantagsbestämmelsen i 1 & andra stycket anläggnings- lagen).
2 5 Om flera ansöker om tillstånd till vattentäkt för bevattning ur samma vattentillgång och vattnet behöver fördelas mellan dem. får som villkor för tillstånd bestämmas att tillståndshavarna skall ingå i en samfällighet för en sådan fördelning.
Om särskilda skäl föreligger. får även bestämmas att de för vilka till- stånd till vattentäkt för bevattning redan har meddelats skall ingå i samfäl- ligheten.
Om. sedan en samfällighet har bildats. någon gör en ansökan om till- stånd till en ny vattentäkt för bevattning ur samma vattentillgång. får i samband med beslut om tillstånd till vattentäkten som villkor för tillståndet bestämmas att tillståndshavaren skall ingå i samfälligheten.
Prop. 1981/82: 130 526
Paragrafen har behandlats i den-. allmänna motiveringen (avsnitt 2.12). Vattendomstolen skall självmant bedöma om det finns behov av en samfällighetsbildning resp. anslutning av tillståndshavare till en nybildad eller befintlig samfällighet. Det krävs alltså inte något yrkande därom i det aktuella målet om tillstånd till vattentäkt.
Samfällighetsbildning enligt denna paragraf bör också kunna ske när flera som önskar bevattna ansöker om ett gemensamt uttag av vatten genom en gemensam anläggning. Förutsättningen för paragrafens tillämp- ning är då att de inte redan har bildat någon juridisk person. t.ex. ett handelsbolag eller en förening. för ändamålet samt att sökandena begär vattendomstolens medverkan för fördelningen av vatten. Om samtliga sökande i nu avsett fall anser sig kunna vara utan särskilda fördelningsbe— stämmelser. bör något förordnande om samfällighetsbildning inte medde- las.
En tillståndshavare som skall anslutas med tillämpning av andra stycket i förevarande paragraf måste alltid beredas tillfälle att yttra sig i målet.
Även den som har tillstånd enligt VL kan tvångsvis anslutas till en bevattningssamfällighet med tillämpning av andra stycket.
En anslutning av en äldre tillståndshavare grundar inte någon rätt att besluta om inskränkningar i hans tillstånd. Om sådana inskränkningar emellertid är nödvändiga för att erforderliga vattenuttag skall kunna göras av sökandena. kan dessa eller någon av dem begära omprövning av det tidigare tillståndet med stöd av 15 kap. 10 & eller. i fråga om tillstånd enligt VL. 18 å i promulgationslagen. En sådan inskränkning kan medföra rätt till ersättning för den äldre tillståndshavaren enligt 9 kap. 13 5.
En anslutning av en ny bevattnare till en befmtlig samfällighet enligt tredje stycket kan medföra behov av ändrade bestämmelser rörande sam- fällighetens förvaltning. andelstal m.m. Då bör vattendomstolen utan nå- got särskilt yrkande med tillämpning av 15 kap. 15 åandra stycket meddela de ändrade föreskrifter som behövs.
Skyldigheten att delta i bcvattningssamfälligheten uppkommer genom vattendomstolens dom och skyldigheten är för framtiden knuten till till- ståndet till vattentäkt för bevattning. Ett tillstånd är inte personligt utan tillkommer den som vid varje tidpunkt äger den fastighet. vars marker får bevattnas enligt tillståndet. Grundas tillståndet på en nyttjanderättsupplå- telse till marken. åvilar delaktigheten den som vid varje tidpunkt är nytt- janderättshavare.
Sålänge tillståndet utnyttjats. kvarstår naturligtvis skyldigheten att delta i samfälligheten. Skyldigheten kvarstår även om tillståndshavaren inte avser att utnyttja tillståndet för framtiden. För att bli kvitt delaktigheten måste tillståndshavaren begära utträde enligt omprövningsbestämmelsen i 15 kap. 15 å andra stycket eller få en överenskommelse om utträde fast- ställd enligt ms samma kapitel. Detta gäller även nyttjanderättshavare som deltar i samfälligheten. Om nyttjanderz'ittsförhållandet upphör. bör
Prop. 1981/82: 130 527
fastighetsägaren ha rätt att träda i nyttjanderättshavarens ställe som till- ståndshavare och deltagare. Innan beslut härom har meddelats vid om- prövning enligt nämnda stadganden. åvilar delaktigheten emellertid den siste nyttjanderättshavaren (jfr prop. 1973: 160 s. 598).
3 & Deltagarna i en bevattningssamfällighet får fördela tillgängligt vatten mellan sig. om det behövs på grund av vattenbrist eller någon annan omständighet eller om någon deltagare inte utnyttjar sin rätt att ta vatten. Vid fördelningen skall de villkor iakttas som har bestämts av vattendom- stolen i samband med att tillstånd gavs.
Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.12). 1 sådana områden där tillgången på vatten är dålig föreligger redan då tillstånd till vattentäkt för bevattning ges den situationen att vattnet Linder normala förhållanden inte räcker till. om alla bevattnare tar ut vatten på en gång. En fördelning behövs då för att bestämma under vilka tider olika bevattnare skall få ta ut vatten och hur mycket vatten varje bevattnare skall få ta ut. Om vattnet skall tas från ett vattendrag hari vattendomstols- praxis i de llesta fall bestämts en minimivattenmängd som alltid skall släppas fram i vattendraget innan vattenbortledningen får ske. En sådan bestämmelse måste iakttas vid fördelningen liksom andra villkor som kan ha föreskrivits av vattendomstolen. t.ex. att någon deltagare skall vara tillförsäkrad en viss minsta vattenmängd. Om det råder vattenbrist. kan det bli nödvändigt att fördela vattnet även om vattentillgången under normala förhållanden är sådan att vattnet då inte behöver fördelas. Om en deltagare något är inte vattnar sin mark bör det vatten som till följd därav inte utnyttjas kunna fördelas mellan övriga deltagare i samfälligheten. Självfallet får deltagarna därvid inte ta ut mera vatten än som sammanlagt har medgetts för de tillståndshavare som deltar i samfälligheten.
Paragrafen innehåller inte någon fördelningsnorm utövcr vad som kan ha föreskrivits av vattendomstolen. utan det överlämnas ät deltagarna i sam- fälligheten att fördela vattnet. På det sättet kan man ta hänsyn till det bevattningsbehov som föreligger när frågan om fördelning är aktuell.
En fördelning enligt förevarande paragraf faller inom ramen för sådana normala förvaltningsåtgärder på vilka lagen om förvaltning av samfällig- heter är tillämplig. Bestämmelserna i nämnda lag blir alltså tillämpliga om delägarna inte kan enas om fördelningen. Jag kommer att senare ta upp frågan om ändring av lagen om förvaltning av samfi'illigheter. däribland 66 å. så att tvister enligt nämnda lag som rör samfälligheter enligt den nya vattenlagen skall prövas av vattendomstol.
Gemensamma anläggningarji'ir hamn/ting 4 5 Om det är lämpligt. får vattendomstolen bestämma att gemensamma anläggningar för bevattning skall inrättas för samtliga eller vissa av dern som skall ingå i samfälligheten.
Prop. 1981/82: 130 528
Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen tavsnitt ?.. l2). 'aragrafen gör det möjligt för vattendomstolen att t.ex. gå ifrån yrkan- den om uttag av vatten på flera ställen i ett vattenområde och bestämma att sökandena måste göra sitt vattenuttag på en punkt genom en gemensam ledning. På det sättet kan man minska skadorna på motstående allmänna intressen. t. ex. fisket eller naturvården. eller för enskilda sakägare genom minskat intrång på grund av ledningsdragning. Om hänsynen till mot- stående intressen inte kräver inrättandet av någon gemensam anläggning. bör vattendomstolen bestämma om en sådan endast om någon sökande begär det. "Då blir det tekniska och ekonomiska synpunkter som bör vara avgörande vid lämplighetsprövningen enligt förevarande paragraf. 1 Så anges ytterligare förutsättningar för inrättande av en gemensam anlägg- ning.
Av paragrafen framgår att samiliga delägare i en samfällighet för fördel- ning av vatten inte behöver delta när det gäller gemensamma anläggningar. t.ex. pumpstationer och ledningar. lnom samfälligheten kan det också finnas olika grupper av fastigheter som var och en har gemensamma anläggningar. 1 nu angivna fall bör samfällighetens förvaltning delas upp på olika verksamhetsgrenar.
Vissa anordningar kan vara nödvändiga för att tillgodose andra intressen än deltagarnas. t.ex. mätanordningar för kontroll av vattenföringen. Så- dana anordningar. som alltså utgör villkor för tillstånden. omfattas inte av bestämmelserna i detta kapitel. Skyldigheten att utföra och sköta sådana anordningar bör naturligtvis åvila tillståndshavarna gemensamt.
En gemensam anläggning för bevattning kan inrättas också sedan sam- fälligheten redan har bildats. Ansökan till vattendomstolen härom får göras av deltagare i samfälligheten (se l3 kap. Bä första stycket punkt 5).
5 & En gemensam anläggning får endast inrättas för sådana deltagare i samfälligheten för vilka det är av väsentlig betydelse att ha del i anlägg- ningen.
En gemensam anläggning får- inte inrättas. om de som skall delta i anläggningen mera allmänt motsätter sig åtgärden och har beaktansvärda skäl för det. Vid denna prövning skall främst deras mening beaktas som har störst nytta av anläggningen.
Andra stycket gäller inte. om behovet av anläggningen är synnerligen angeläget för att tillgodose motstående allmänna och enskilda intressen.
Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.12). Första stycket. som innehåller ett väsentlighetskrav. motsvarar 5 & anlägg— ningslagen och andra stycket. som innehåller ett s. k. opinionsvillkor. 7ä första stycket anläggningslagen. Tredje stycket. som haren motsvarighet i 7.5 andra stycket anläggningslagcn. möjliggör undantag från opinionsvill- koret (jfr speeialmotiveringen t_il| 4å). Som framgår av stadgandet fordras det starka skäl för att inrätta en gemensam anläggning mot deltagarnas vilja.
Prop. 1981/82: 130 529
6 & En gemensam anläggning och rätt till utrymme är samfälld för dem som deltar i anläggningen. Deltagarna svarar gemensamt för utförande och drift av anläggningen.
lnlösen av mark för en gemensam anläggning får endast ske till förmån för fastigheter. lnlöst mark är samfälld för de fastigheter för vilka inlösen har skett.
Paragrafen reglerar sakrättsliga frågor rörande gemensamma anläggning- ar för bevattning Ufr 5 kap. 2.8 och 7 kap. 35 nya vattenlagen samt 145 anläggningslagcn).
Som jag har anfört vid 2.5 är rätten och skyldigheten att delta i en bevattningssamfällighet inte av personlig natur. utan den följer tillståndet till bevattning. Delaktigheten i samfälligheten är alltså sakrättsligt knuten till tillståndet. På samma sätt uttrycks iförsta stycket av förevarande paragraf principen att en gemensam anläggning för bevattning är samfälld egendom för och sakrättsligt anknuten till de tillståndshavare och deltagare i samfälligheten som deltar i anläggningen. Som framgår av 45 behöver inte alla deltagare i samfälligheten vara deltagare i den gemensamma anläggningen.
Enligt första stycket är också rätten till utrymme för den gemensamma anläggningen samfälld för deltagarna. Utrymme för en anläggning kommer i normalfallet att upplåtas med en begränsad rätt av servitutskaraktär. t. ex. med stöd av 8 kap. lå nya vattenlagen. och då även till förmån för andra tillståndshavare än ägare av fastigheter. l undantagsfall kan dock mark för anläggningen behöva inlösas. För sådana fall ges särskilda be- stämmelser i paragrafens andra stycke.
I andra stycket ges särskilda bestämmelser i fråga om inlöst mark för en gemensam bevattningsanläggning. [ likhet med vad som gäller enligt an- läggningslagen får inlösen endast ske för fastigheter. Den inlösta marken blir en samfällighet för dessa fastigheter.
Om i en gemensam bevattningsanläggning. för vilken mark har inlösts. deltar andra än sådana vilkas tillstånd grundas på äganderätt till fastighet. får följande förfarande tillämpas (se prop. l973: 160 s. 543 och 59l ). Sedan marken har inlösts. får rätt att begagna den inlösta marken såsom utrymme för anläggningen upplåtas. Denna rätt blir samfälld för samtliga deltagare i anläggningen. således även nyttjanderättshavare. Löseskillingen för den inlösta marken får betalas enbart av dem som företräder de inlösande fastigheterna. medan övriga deltagare i anläggningen bör betala ersättning för upplåtelse av marken med vad som av det belöpp som de inlösenskyl- diga har att betala i löseskilling belöper på de övriga i förhållande till deras kostnadsandelar enligt 8å i förevarande kapitel. Undantagsvis kan dock hänsyn böra tas till att de inlösenskyldiga genom inlösningen tillförs vär- den som överstiger det intrång som upplåtelsen kan innebära.
Prop. 1981/82:130 530
Fördelning av kostnader 7 & Kostnaderna för förvaltningen av samfälligheten skall fördelas mel- lan deltagarna efter den mängd vatten som var och en får ta ut enligt meddelat tillstånd. I enlighet harmed åsätts andelstal för varje deltagare.
Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.l2). Paragrafen avser endast kostnaderna för administration av samfälligheten.
8 & Kostnaderna för utförande och drift av en gemensam anläggning fördelas mellan deltagarna i anläggningen efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den mängd vatten som var och en får ta ut enligt meddelat tillstånd. I enlighet härmed åsätts andelstal för varje deltagare. lnlöses mark för endast vissa av deltagarna i anläggningen. fastställs grun- derna för fördelning av kostnaderna för inlösen särskilt.
Om särskilda skäl föreligger. får särskilda andelstal bestämmas för en viss del av anläggningen.
Om det är lämpligt. får kostnaderna för driften av anläggningarna i stället fördelas genom avgifter som beräknas på grundval av den omfattning i vilken varje deltagare utnyttjar anläggningen.
Paragrafen. som behandlar frågan om kostnadsfördelning beträffande en gemensam bevattningsanläggning. har behandlats i den allmänna motive- ringen (avsnitt 2.12). Paragrafen motsvarar 5 kap. 3,5 och 7 kap. 4å i den nya lagen (jfr också [Så anläggningslagcn).
Första stycket reglerar frågan om kostnadsfördelningen beträffande både utförandet och driften av en gemensam bevattningsanläggning. Den främsta fördelningsnormen är den mängd vatten som varje deltagare får ta ut enligt vattendomstolens tillstånd. Även andra faktorer än mängden vatten kan komma i fråga. t. ex. varje deltagares nytta av anläggningen.
Första stycket tredje meningen hänger samman med de särskilda be- stämmelserna om inlösen av mark i (mä andra stycket i förevarande kapitel (jfr l5å första stycket tredje meningen anläggningslagenl.
Andra stycket reglerar frågan om kostnadsfördelningen vid avdelnings- bildning. Jag är av den uppfattningen att en avdelningsbildning i allmänhet bör undvikas inte minst med hänsyn till de komplikationer i fråga om förvaltningen som kan uppkomma (jfr prop. [9731 l60 s. 2l8). l undantags- fall bör en sådan emellertid kunna få komma till stånd och i så fall skall särskilda andelstal bestämmas för denna del. I fråga om förvaltningen av en sådan avdelning tillämpas bestämmelserna i bl. a. 4] ;" lagen om förvalt- ning av samfälligheter om skilda verksamhetsgrenar.
Enligt tredje stycket ges möjligheter att fördela driftkostnaderna. vari inkluderas underhållskostnaderna. genom avgifter. Deltagarnas egen in- ställning bör naturligtvis tillmätas stor betydelse. såväl vid prövningen huruvida ett avgiftssystem skall tillämpas som vid fastställande av grun— derna för avgiftsberäkningen. Vattendomstolens dom om tillämpning av ett avgiftssystem är i princip bindande för deltagarna. Om ändrade förhål-
Prop. 1981/82: 130 53!
landen skulle medföra att avgifter lämpligen inte längre bör tas ut eller att de bör utgå efter andra grunder än dem som har fastställts. har dock deltagarna möjlighet att få domen omprövad med stöd av IS kap. IS och löåå i den nya lagen.
9 5 Vad deltagarna har överenskommit om andelstalen och grunderna för avgiftsberäkningen skall läggas till grund för vattendomstolens dom. om borgenärer med panträtt i deltagande fastigheter medger det. Om en fastighet svarar för gemensam inteckning. fordras dessutom de medgivan- den från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. l [ äjordabalken föreskrivs för relaxation. Medgivanden av rättsägare behövs inte. om överenskommelsen är väsentligen utan betydelse för dem.
Paragrafen. som har en viss motsvarighet i 16,5 anläggningslagcn. ger möjligheter för deltagarna att träffa frivilliga överenskommelser om andelstalen m.m. (jfr 7 kap. 4ä tredje stycket och lZ kap. 32å nya vatten- lagcn).
7 kap. Samfälligheter för vattenreglering och vattenöverledning
Kapitlet motsvarar 3 kap. VL och 7 kap. i utredningens förslag. Motsvarighet till de av utredningen föreslagna bestämmelserna om ver- kan av ändrade förhållanden m.m. (7 kap. 4—7 och 955 i utredningens förslag) har tagits in bland otnprövningsbestämmelserna i l5 kap.
1 ] kap. 4ä finns definitioner av begreppen vattenreglering och vatten- överledning. Enligt 2 kap. IOå behövs det inte någon vattenrätt i det vattenområde där regleringen skall ske eller varifrån vattnet skall ledas (jfr ifråga om överledning 2 kap. ll & andra stycket). Bestämmelserna i 3 kap. 9.5 avser särskilt samfälligheter. men hela kapitlet gäller även för vattenreglering och vattenöverledning. Frågan om skyldighet att inhämta tillstånd regleras i 4 kap. 1 och 2.65. Tvångsrätt för vattenreglering och vattenöverledning kan erhållas med stöd av 8 kap. l &. Frågor om samfäl— ligheter för vattenreglering och vattenöverledning prövas av vattendom- stolen i samband med frågan om tillstånd till reglering eller överledning. 13 kap. innehåller bestämmelser om vattendomstolens handläggning och vis- sa omprövningsbestämmelser finns som redan har nämnts i IS kap.
Som jag redan har nämnt i inledningen till avsnitt 4.l är avsikten att lagen om förvaltning av samfälligheter skall göras tillämplig på samfällig- heter enligt den nya vattenlagen. Särskilda bestämmelser som motsvarar de associationsrättsliga bestämmelserna i 3 kap. 12—25 så VL behövs därför inte i den nya vattenlagen.
Jag delar utredningens uppfattning rörande principerna för en lagstift- ning om samfälligheter för vattenreglering och vattenöverledning. l enlig- het härmed innehåller förevarande kapitel regler om tvångsdelaktighet avseende vattenregleringar eller vattenöverledningar för kraftändamål el-
Prop. 1981/82:130 532
ler för bevattning (se I. 2 och 6.55). Därjämte ges möjlighet till frivillig samfällighetsbildning vid företag med flera sökande oberoende av företa- gets syfte (se 39" andra stycket). Som har anförts vid 3 kap. ms innehåller den nya lagen inte några särregler om behandlingen av gemensamma intressen av det slag som f.n. finns i 3 kap. 1. 8 och %& Vl_. (se också 8 kap. zs nya lagen).
[ & Pä yrkande av den som ansöker om eller har fått tillstånd till vatten- reglering för utnyttjande av vattenkraft skall förordnas att ägare av andra strömfall som får stadigvarande nytta av regleringen skall delta i företaget. om den som framställer yrkandet får mer än hälften av regleringsföretagets beräknade nytta samt varje strömfall som yrkandet avser är utbyggt eller kan beräknas bli utbyggt för kraftändamål inom den närmaste tiden.
Om någon ansöker om eller har fått tillstånd till vattenreglering för utnyttjande av vattenkraft. skall på yrkande av ägaren av ett annat ström- fall som får stadigvarande nytta av regleringen förordnas att denne skall delta i företaget.
Paragrafen. som motsvarar 3 kap. I och 27% W. samt 7 kap. Rå i utredningens förslag. innehåller bestämmelser om skyldighet resp. rätt att delta i vattenregleringsföretag för utnyttjande av vattenkraft.
Enligt första stycket är en ägare av'ett strömfall. som får stadigvarande nytta av en vattenreglering för kraftändamål. under vissa förutsättningar skyldig att delta i företaget. Med ägare av strömtälljämställs här den som innehar en strömfall med sådan rätt som sägs i 2 kap. ll & första stycket. Nytta är i detta fall endast Värdehöjningen till följd av möjligheten till ett förbättrat tillgodogörande av vattenkraften i strömfallet. Från värdehöj— ningen skall i förekommande fall göras avdrag för fullföljds- och anpass- ningskostnader.
Ett yrkande om tvångsanslutning framställs av den som söker eller har fått tillstånd till en vattenreglering. Till skillnad mot vad som nu gäller skall yrkandet avse ett visst eller vissa strömfall. och den som framställer yrkandet disponerar över vilka som bör anslutas.
För bifall till ett yrkande om tvi-ingsanslutning krävs. förutom att stadig- varande nytta genom reglcringcn uppkommer för strömfallct. för det första att den som framställer yrkandet själv får mer än hälften av den beräknade nyttan av företaget. Detta överensstämmer med vad som nu gäller enligt 3 kap. [ & VL. För det andra krävs att det strömfall som yrkandet avser är utbyggt eller kan beräknas bli utbyggt inom den närmaste tiden. Jag delar utredningens uppfattning att nuvarande möjlighet att tvångsansluta out— byggda strömfall inte bör bibehållas oinskränkt. eftersom det nu ges möj- lighet att ta upp frågan om anslutning i samband med att strömfallct byggs ut. Ett bifall till anslutning av ett outbyggt strömfall törntsätter därför att tillstånd till utbyggnad finns eller att ansökan om tillstånd prövas av vattendomstolen och att förutsättningar för tillstånd föreligger.
Enligt utredningsförslaget kan tvångsdelaktighet vägras. om särskilda
Prop. 1981/82: 130 . 533
skäl talar mot någon annans deltagande i företaget. Så kan enligt utredning- en vara fallet vid ekonomiskt riskabla företag.
Jag anser inte att det finns något behov av att på grund av särskilda skäl vägra tvångsanslutning i fall då de objektiva förutsättningarna är uppfyllda. En sådan möjlighet saknas i gällande rätt. Jag anser att det är tillräckligt med bestämmelserna i Så som innebär ett ekonomiskt skydd för tvångsan— slutna deltagare.
Ett yrkande om tvångsdelaktighet kan framställas vid vattendomstolen i samband med prövningen av. ansökan om tillstånd till regleringen. Sedan tillstånd till regleringen har meddelats, kan ett yrkande om anslutning framställas i ett mål om tillstånd till utbyggnad av det strömfall som är i fråga. Den som har tillstånd till regleringen kan också vid en senare tidpunkt framställa yrkandet efter stämning på strömfallets ägare (se 13 kap. 14 & punkt 5). Ifråga omanslutning till en redan befmtlig samfällighet för vattenreglering gäller omprövningsbestämmelserna i 15 kap. 15 och 16 55. Berättigad att begära en omprövning för att utöka deltagarkretsen i samfälligheten är varje deltagare i samfälligheten. [ övrigt gäller bestäm- melserna i förevarande stycke även för sådan tvångsanslutning (se 15 kap. 15 & tredje stycket).
Andra stycket innehåller en bestämmelse om rätt för strömfallsägare som får stadigvarande nytta av ett vattenregleringsföretag för kraftända- mål att delta i företaget. Anslutningsrätt enligt denna bestämmelse kan medges även en ägare av ett outbyggt strömfall. Ett yrkande om anslut- ningsrätt kan framställas i målet om tillstånd till vattenregleringen eller i ett mål om tillstånd till utbyggnad av strömfallct. Yrkandet kan också fram- ställas efter stämning på innehavaren av tillstånd till vattenregleringen (se 13 kap. 14.5 punkt 5). Anslutning till en redan bildad samfällighet för vattenreglering kan ske genom en omprövning av samfällighetens delta- garkrets enligt bestämmelsernai 15 kap. 15 och 16 åå. Den som vill ansluta sig till samfälligheten har rätt att begära omprövning enligt 15' kap. 15 å- andra stycket. Vid omprövningen gäller bestämmelserna i förevarande stycke (se 15 kap. 15 % tredje stycket).
I fråga om skyldigheten för den som tillträder ett redan utfört reglerings- företag att delta i kostnaderna för utförda anläggningar hänvisar jag till specialmotiveringen till 15 kap. 15 &" fjärde stycket (jfr 7 kap. 9 5 i utred- ningens förslag).
2 5 På yrkande av den-som ansöker om eller har fått tillstånd till vatten- reglering för bevattning skall förordnas att andra som har tillstånd till vattentäkt för bevattning och som får stadigvarande nytta av regleringen genom förbättrade möjligheter att bevattna skall delta i företaget. om den som framställer yrkandet får mer än hälften av regleringsföretagets beräk- nade nytta. '
Om någon ansöker om eller har fått tillstånd till vattenreglering för bevattning. skall på yrkande av någon annan som har tillstånd till vatten-
Prop. 1981/82:130 534
täkt för bevattning och som får stadigvarande nytta av regleringen genom förbättrade möjligheter att bevattna förordnas att denne skall delta i företa- get.
Paragrafen motsvarar 7 kap. 10% i utredningens förslag. Den saknar motsvarighet i VL. Paragrafen innehåller bestämmelser om skyldighet resp. rätt att delta i vattenreglcringsföretag för bevattning.
Skyldighet och rätt att delta i ett vattenregleringsföretag för bevattning tillkommer var och en som har tillstånd till vattentäkt för bevattning. Även arrendatorer och andra nyttjanderättshavare som har fått sådant tillstånd kan alltså delta i vattenregleringsföretaget (jfr 7 kap. 11 å i utredningens förslag.). Till skillnad mot utredningsförslaget kan paragrafens bestämmel- ser tillämpas även på annan bevattning än sådan som sker förjordbruksän- damål. '
När det gäller sättet för att framställa yrkande om anslutning hänvisas till vad som har anförts vid 1 s.
3 & Om enligt 1 eller 2 & förordnas att flera skall delta i ett vattenregle- ringsföretag. skall deltagarna ingå i en samfällighet för utförande och drift av företaget.
Första stycket gäller också. när på ansökan av flera sökande tillstånd meddelas till en vattenreglering som medför stadigvarande nytta för sökan- dena och annat inte har överenskommits mellan dem.
Anläggningar och rättigheter som hör till regleringsföretaget är samfällda för deltagarna i samfälligheten. lnlösen av mark för ett vattenreglerings- företag får endast ske till förmån för fastigheter. Inlöst mark är samfälld för de fastigheter för vilka inlösen har skett.
Paragrafen. som delvis motsvarar 3 kap. 3. 26 och 27 åå VL samt 7 kap. 1 s i utredningens förslag. innehåller bestämmelser om samfälligheter för vattenreglering.
Den samverkansform som erbjuds enligt förevarande paragraf är samfäl- lighet enligt lagen om förvaltning av samfälligheter. 1 samfälligheten ingår deltagarna i företaget. Delaktigheten i samfälligheten är inte av personlig natur. utan är knuten till tillståndet till vattenreglering eller. såvitt avser sådana som är tvångsanslutna. till innehavet av strömfall eller av tillstånd till bevattning.
Vid vattenregleringsföretag där en eller flera deltagare har tvångsanslu- tits enligt 1 eller låt skall enligt första stycket deltagarna alltid ingå i en samfällighet. För dessa företag finns alltså ingen möjlighet för deltagarna att överenskomma om någon annan samverkansform.
Andra stycket gäller vattenregleringsföretag med flera fristående sökan- de men utan tvångsdelaktighet. 1 motsats till vad utredningen har föreslagit (se 7 kap. 1 & första stycket i utredningens förslag) ges deltagarna möjlighet att överenskomma om en särskild form för samverkan. En sådan överens- kommelse måste tas in i tillståndsdomen. Om en överenskommelse inte
Prop. 1981/82: 130 535
träffas. skall deltagarna enligt bestämmelsen ingå i en samfällighet. En samfällighet av denna typ uppkommer oavsett syftet med vattenreglering- en. Det har inte heller någon betydelse om sökandena har olika syften med vattenregleringen.
De anläggningar och rättigheter som hör till ett vattenregleringsföretag . med flera deltagande är enligt tredje stycket första meningen i princip samfällda för deltagarna. Rätten till utrymme för anläggningar som ingår i företaget är alltså samfälld för deltagarna. Utrymme för en anläggning kommer i normalfallet att upplåtas med en begränsad rätt av servitutska- raktär. t. ex. med stöd av 8 kap. 1 & nya vattenlagen och då även till förmån för andra deltagare än ägare av fastigheter. 1 undantagsfall kan dock mark för anläggningen behöva inlösas. För sådana fall ges bestämmelser i andra och tredje meningarna.
Enligt tredje stycket andra meningen får inlösen endast ske för i företa- get ingående fastigheter. Bestämmelsen överensstämmer med llä andra stycket fjärde meningen anläggningslagen. Inlöst mark är enligt fred/':' stycket tredje meningen samfälld för de fastigheter för vilka inlösen har skett. En motsvarighet till denna bestämmelse finns i 14.5 första stycket andra meningen anläggningslagen.
[ fråga om hur man praktiskt bör förfara om inlösen måste ske trots att även andra än fastighetsägare deltar i företaget hänvisas till vad som har anförts vid motsvarande bestämmelser i 6 kap. två andra stycket (jfr också 5. kap. 2 5 första stycket). ] 4é första stycket andra meningen i ft'ärevarande kapitel finns en särskild regel om kostnadsfördelningen.
4 & Kostnaderna för utförande och drift av företaget fördelas mellan deltagarna på grundval av andelstal som bestäms efter vad som är skäligt med hänsyn främst till den nytta var och en har av företaget. lnlöses mark för endast vissa av deltagarna i samfälligheten. fastställs grunderna för fördelning av kostnaderna för inlösen särskilt.
Om en vattenreglering avser flera sjöar eller skilda sträckor i ett vatten- drag och det för detta behövs särskilda dammbyggnader eller andra anlägg— ningar. skall kostnaderna för varje sädan del av företaget beräknas särskilt och fördelas enligt grunderna i första stycket på de deltagare som har nytta av anläggningarna.
Vad deltagarna har överenskommit om kostnadsfördelningen skall läg— gas till grund för vattendomstolens dom. om borgenärer med panträtt i deltagande fastigheter medger det. Om en fastighet svarar för gemensam inteckning. fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 äjordabalken föreskrivs för relaxation. Medgivanden av rättsägare behövs inte. om överenskommelsen är väsent— ligen utan betydelse för dem.
Paragrafen motsvarar 7 kap. 2 och 3 ss i utredningens förslag samt 3 kap. 3 och 4 åå VL (jfr också 5 kap. 3 & och 6 kap. 8 & nya vattenlagen). Paragrafen innehåller bestämmelser om kostnadsfördelningen inom en vat- tenregleringssamfällighet.
Prop. 1981/82:13() 536
Enligt _lö'rsta stycket första meningen skall kostnaderna för utförande och drift av företaget fördelas enligt andelstal som bestäms främst efter den nytta var och en har av företaget. Med "nytta” avses här detsamma som i 15 äanläggningslagen. dvs. Värdehöjningen minskad med eventuella fullföljds- och anpassningskostnader.
Utredningen föreslår att driftkostnaderna om det är lämpligt skall få fördelas genom uttagande av avgifter (se 7 kap. ?. & första stycket tredje meningen i utredningens förslag). Enligt min mening finns det inte något behov av denna möjlighet till avgiftsuttag. Det torde vara svårt att faststäl- la en lämplig avgiftsnorm för dessa företag. Förevarande paragraf innehål- ler därför inte någon bestämmelse om kostnadsfördelning genom avgiftsut- tag.
[ 5. & i förevarande kapitel finns en bestämmelse om begränsning av kostnadsansvaret för den som har tvingats att deltai ett vattenreglerings- företag.
Andra styckat innehåller en bestämmelse om avdelningsbildning. Be- stämtnelsen. som motsvarar 3 kap. 4 & VL. gör det möjligt att vid kost- nadsfördelningen dela upp företaget i avdelningar (. ex. i de fall regleringen berör två älvgrenar.
Deltagarna i samfälligheten har enligt tredje stycket under vissa villkor möjlighet att få vattendomstolens f:.tstställelse av en överenskommelse om hur kostnadsfördelningen skall ske. Bestämmelsen har utformats med 16 å andra stycket anläggningslagcn som förebild (jfr också 6 kap. 9 & och 12 kap. 32 så nya vattenlagen).
5 & Andra deltagare i ett vattenregleringsft'tretag än sådana som har an- sökt om företaget är inte skyldiga att delta i kostnaden för att utföra företaget med mer än som svarar mot den nytta som har legat till grund för att beräkna delaktigheten för deras fastigheter. Härvid skall värdet av den beräknade nyttan omräknas till penningvärdet vid tidpunkten för uttaxe- ring av kostnaden. . Vid tillämpningen av första stycket anses som sökande även de som har ' förenat sig med sökanden om företaget och de på vilkas begäran företaget har givits en större omfattning än vad sökanden har begärt.
aragrafen motsvarar 3 kap. 5 så VL. Den saknar motsvarighet i utred- ningens förslag. Paragrafen innehåller bestämmelser om begränsning av kostnadsansvaret för andra deltagare än sådana som ansökt om företaget (jfr 5 kap. 4 ;" nya vattenlagen). '
Paragrafen skall iakttas vid tillämpningen av bestämmelserna om uttax- ering av bidrag i 40—46 ss lagen om förvaltning av samfälligheter. Omräk- ningen med hänsyn till penningvärdet. som utgör en nyhet i förhållande till gällande rätt. kan lämpligen ske med tillämpning av konsumentprisindex.
6.5 Bestämmelserna i detta kapitel om vattenreglering gäller även vid vattenöverledning.
Prop. 1981/82: 130 537
Paragrafen motsvarar 7 kap. l å andra stycket i utredningens förslag. [ VL finns inte några bestämmelser om samfällighetsbildning för vattenöver— ledning.
8 kap. Särskilda tvångsrätter
Kapitlet motsvarar 9 kap. i utredningens förslag. [ VL särbehandlas de olika företagstyperna. För de flesta av dem finns det särskilda bestämmelser om tvångsrätt. Av grundläggande betydelse är reglerna om tvångsrätt för byggande i vatten (främst 2 kap. I4— 16 % VL").
Ett tillstånd att utföra ett vattenföretag innebär att företagaren får en rätt att på visst sätt påverka vattenförhållandena trots att allmänna och enskil- da intressen kan komma att skadas. För att ett vattenföretag skall kunna genomföras är det emellertid ofta nödvändigt att företagaren utöver denna generella tvångsrätt får möjlighet att utföra anläggningar och åtgärder på fastigheter som tillhör någon annan. Det kan dessutom finnas behov av att använda anläggningar i vatten som tillhör någon annan. Jag delar utred- ningens uppfattning att den nya vattenlagen liksom VL bör innehålla bestämmelser om tvångsrätt av nu angiven innebörd.
Förevarande kapitel innehåller bestämmelser om rätt att utföra anlägg- ningar och åtgärder på fastigheter Som tillhör någon annan ( l 5), om rätt att använda anläggningar i vatten som tillhör någon annan (2 Ö), om rätt att lägga upp rensningsmassor (3 %$) Och om fiskeförbud (4 5) samt en gemen- sam ersättningsbestämmelse (5 15).
Enligt 6 kap. 7 & VL gäller en skyldighet att avstå byggnader m.m. som . behövs för allmän flottled. Utredningen har föreslagit en motsvarande bestämmelse (9 kap. 3 å i utredningens förslag). Enligt min mening finns det inte behov av någon sådan bestämmelse och förevarande kapitel inne- håller alltså inte någon motsvarighet härtill.
1 5 Den som utför ett vattenföretag kan ges rätt att utföra anläggningar eller åtgärder på fastigheter som tillhör någon annan eller ta i anspråk mark härför i den mån det behövs för
1. vattenföretag som avser tillgodogörande av yt- eller grundvatten,
2. vattenreglering eller vattenöverledning, _ 3. vattenföretag som. avser allmän farled, allmän hamn eller allmän Hottled. '
4. markavvattning,
5. vattenföretag för att motverka förorening genom avloppsvatten,
6. vattenföretag som avses i 2 kap. 7 &. Den som utför ett vattenföretag kan ges rätt att på annans fastighet utföra anläggningar och åtgärder som behövs för att förebygga eller minska skada av företaget. '
Ett område som tas ianspråk enligt första stycket får lösas. om det skall inga i en strömfallsfastighet.
Prop. 1981/82: 130 538
Paragrafen motsvarar 9 kap. 1 och 2 ss i utredningens förslag. [nuvaran- de 'v'L finns bestämmelser om tvångsrätt i 2 kap. 14 & första stycket, 16. _|". 45 och 46 åå. 3 kap. 2 s. 5 kap. 4. 7 och 13 åå. () kap. 4 och 6 55 7 kap. 1. 2. 4. 5. 7, 9. 33, 40 och 49 åå samt 8 kap. 25—27 ss.
Med förevarande paragraf avses. inte någon saklig ändring i förhållande till gällande rätt utom såtillvida att tvångsrätten till s. k. utmål enligt första stycket i förevarande paragraf och tvångsrätten för skadeförebyggande åtgärder enligt andra stycket har fått ett vidgat tillämpningsområde.
De anläggningar och åtgärder för vilka tvångsrätt kan utverkas enligt förevarande paragraf utgör en del av vattenföretaget och skall alltså tillåt- lighetsprövas enligt de allmänna bestämmelserna i 3 kap. Av grundläggan- de betydelse är bestämmelsen i 3 kap. 1 & första stycket om att man skall eftersträva minsta möjliga intrång och olägenhet för allmänna och enskilda intressen. Detta innebär bl.a. att tvångsrätt skall medges endast om ända- målet inte kan uppnås på ett annat och mindre ingripande sätt.
Enligt VL (se bl. a. 2 kap. 17 5) får tomtplatser. trädgårdar eller parker inte tas i anspråk. om det kan undvikas utan synnerlig olägenhet. Med hänsyn till vad nyss anförts om 3 kap. l 55 nya lagen delarjag utredningens uppfattning att det inte behövs några särskilda skyddsbestämmelser för tomtplatser m.m. i förevarande kapitel.
Tvångsrätt enligt första stycket kan liksom f.n. inte komma i fråga vid alla typer av vattenföretag.
Enligt första punkten kan tvångsrätt medges för företag som avser tillgodogörande av vatten. Eftersom vattenreglering och vattenöverledning språkligt sett knappast kan anses som ett tillgodogörande av vatten. har dessa företagstyper särskilt angivits i punkt 2.
I tredje punkten tas upp tvångsrätt för vattenföretag som avser allmän farled. allmän hamn och allmän llottled. Bestämmelsen innebär en in- skränkning ] förhållande till gällande rätt genom att tvångsrätt inte skall kunna meddelas för farleden. hamnen eller flottleden som sådan utan endast för vattenföretag som ingår däri. Om det är nödvändigt att utan samband med ett vattenföretag ta i anspråk annans fasta egendom får expropriation tillgripas (se 2 kap. 2 5 expropriationslagen).
Enligt följande punkter kan tvångsrätt vidare komma i fråga vid markav- vattning. vid vattenföretag för att motverka förorening genom avloppsvat- ten samt vattenföretag enligt 2 kap. 7 &. dvs. miljövårdande åtgärder m.m. Tvångsrätt enligt första stycket kan däremot inte medges för broar och liknande utan för sådana anläggningar får tvångsrätt förvärvas med stöd av väglagen. lagen om enskilda vägar eller anläggningslagen.
Enligt förevarande stycke kan även upplåtas rätt till s.k. utmål. dvs. mark för erforderliga byggnader m. m.. såsom kraftstation och maskinist- bostad. 1 motsats till utredningen anser jag att denna möjlighet bör avse alla typer av vattenföretag som avses i första stycket och alltså inte begränsas till företag för tillgodogörande av vatten Ufr 2 kap. 16 & VL och 9 kap. 2 .S i utredningens förslag).
Prop. 1981/82:130 539
Till åtgärder som får vidtas enligt första stycket hör inte täkt av massor som behövs för ett i stycket angivet vattenföretag. Däremot bör bestäm- melsen kunna tillämpas i fråga om uppläggning av jord- eller bergmassor som erhålls t. ex. vid schaktning eller sprängning för ett kraftverk. Tvångs- rätt bör också kunna ges för att helt eller delvis riva annans anläggning i vatten eller på land.
'l'vångsrätten behöver inte vara inskränkt till fastigheter i närheten av företagarens egendom. Ägaren av ett strömfall i nedre delen av en älv kan alltså medges rätt att utföra en regleringsdamm vid någon av älvens käll- sjöar.
'l'vångsrätt enligt förevarande bestämmelse kan medges också för tillfäl- liga ändamål och kan avse plats för arbetarbostäder eller andra byggnader. vägar. arbetsmaskiner och liknande. När det inte längre finns behov av att använda marken för det avsedda ändamålet skall den återställas till ägaren i såvitt möjligt samma skick som när den togs i anspråk. [ beslut om tillfälliga tvångsrätter bör erinras om företagarens skyldighet att efter viss tid återställa marken.
Tvångsrätten uppkommer genom beslut av vattendomstolen eller för- rättningsmannen. vanligen i samband med prövningen av frågan om till- stånd till vattenföretaget. Tvångsrätt kan emellertid också utverkas utan samband med något ansökningsmål (se 13 kap. 14 & punkt 6) efter ansökan om stämning. Tvångsrätten vinner sakrättsligt skydd genom beslutet av vattendomstolen eller förrättningsmannen. Någon inskrivning av rättighe- ten kan inte ske (jfr 23 kap. 1 åjordabalken). Rättigheten upphör först när tillståndet till vattenföretaget förfaller eller förklaras förverkat eller en omprövning sker som berör tvångsrätten. Tvångsrätter för tillfälliga ända- mål upphör när behovet inte längre föreligger.
Tvångsrätter som motsvarar de nu berörda kan i många fall också erhållas med stöd av annan lagstiftning. exempelvis expropriationslagen och ledningsrättslagen. I likhet med utredningen anserjag det lämpligt att bibehålla den nuvarande valfriheten i fråga om vilken lag som bör tilläm- pas.
Andra stycket avser skadeförebyggande åtgärder vid alla typer av vat- tenföretag. Det kan vara fråga om såväl åtgärder till skydd för allmänna intressen (se 3 kap. 1 å tredje stycket) som åtgärder som ett alternativ till ersättning till enskilda sakägare (se 9 kap. 1 & tredje stycket).
Tredje stycket. som motsvarar 2 kap. 16 å andra stycket VL. innebär att marken avstås med äganderätt. Inlösen kan också ske enligt ersättnings- bestämmelserna i 9 kap. 2 %$. Jag delar utredningens uppfattning att det inte behövs någon motsvarighet till de speciella inlösenbcstämmelserna i 5 kap. 4 s och 6 kap. 6 & VL. Som framgår av 13 kap. 19 & tredje stycket skall sökanden i en ansökan om tillstånd till ett vattenkraftverk ange ett lämpligt område som bör utgöra strömfallsfastighet.
Prop. 1981/82: 130 540
2 & Om det inte medför en väsentlig olägenhet för ägaren av en vattenan— läggning. kan andra ges rätt att använda anläggningen för att främja sina egna vattenföretag eller för att förebygga eller minska skador av dem.
Den som ges rätt att använda en anläggning kan också ges rätt att ändra anläggningen. om det behövs. Anläggningens ägare har rätt att utföra ändringen mot ersättning för kostnaderna.
Den som ges rätt att använda en anläggning skall ge anläggningens ägare skälig ersättning för rätten att använda anläggningen.
Paragrafen motsvarar 9 kap. 4 & i utredningens förslag samt 2 kap. 15 s. 7 kap. 2 ä och 50 & första stycket och 8 kap. 27 & VL.
Första stycket. som utgör ett komplement till 3 kap. 11) &. gäller i motsats till gällande rätt till förmån för alla typer av vattenföretag. Möjlig- heterna att använda andras anläggningar har utvidgats även i ett annat avseende. Tvångsrätt kan ges inte bara som f. n. för att främja det egna vattenföretaget utan även för att förebygga eller minska skada av det. Svea hovrätt har som exempel på behovet av en sådan tvångsrätt nämnt att en damm för årsreglering kan behöva användas för att utjämna llödesändring- ar som orsakas av en korttidsreglering vid ett kraftverk uppströms dam- men. . .
Vad som avses med en vattenanläggning framgår av 1 kap. 4 & ptlnkt 5. Enligt utredningsförslaget skall rätt att använda annans anläggning i vatten inte få medges. om bestämmelserna om samfällighetsbildning enligt den nya vattenlagen är tillämpliga. Utredningen anser alltså att delaktig- hetsreglerna för markavvattningsföretag och inte förevarande bestämmel- sc skall komma till användning när någon exempelvis vill använda annans dike för markavvattning på sin egen fastighet.
Enligt 7 kap. 2 & VL får ingen vägras att för torrläggning av sin mark leda vatten till någon annans dike. ()m diket måste ändras och detta medför båtnad för dikesägaren. är denne skyldig att delta i företaget (se 7 kap. 20 s' andra stycket och 33 & VL).
Ett beslut enligt 5 kap. 1 .fr nya vattenlagen att utsträcka ett markavvatt- ningsföretag till en annan fastighet än sökandens innebär rätt att på denna fastighet utföra de åtgärder som behövs för företagets genomförande. Åtgärderna kan bestå i en sådan utvidgning eller fördjupning av ett befint- ligt dike som dels möjliggör markavvattning av sökandens fastighet. dels medför ökad nytta av diket för fastighetsägaren. I detta fall är någon särskild tvångsrätt enligt förevarande paragraf inte erforderlig. 1 det fall åter då ett dike på en angränsande fastighet måste användas för ett mark- avvattningsföretag utan att sådana åtgärder skall vidtas som medför ökad nytta för dikesägaren är en tillämpning av 5 kap. 1 & inte möjlig. [ detta fall är det därför nödvändigt att tillgripa förevarande tvångsrättsbestämmelse. trots att en samfällighetsbildning enligt 5 kap. även i detta fall kan komma till stånd på yrkande av dikesägaren.
Jag anser med hänsyn till det anförda att tillämpningen av förevarande
Prop. 1981/82: 130 541
paragraf inte bör begränsas på det sätt som utredningen har föreslagit. Någon risk för att bestämmelserna om samfällighetsbildning härigenom skulle kunna få minskad betydelse finns det enligt min mening inte. Förde- larna med samfällighetsbildning är i de flesta fall så stora att denna samver- kansform torde komma till användning när det är motiverat.
15 kap. 5—8 55 finns bestämmelser om samfällighetsbildning vid ledan- de av avloppsvatten till ledningar för markavvattning. Med hänsyn till dessa bestämmelser, som saknar motsvarighet i utredningens förslag. har utredningens förslag i vad' avser avledande av avloppsvatten inte fått någon motsvarighet i förevarande paragraf. Däremot kan tvångsrätt med- delas till förmån för vattenföretag för att motverka förorening genom avloppsvatten (jfr 1 % punkten 5). Ett exempel härpå är användning av en damm för att genom reglering öka utspädningen av avloppsvatten i ett vattendrag. .
Tvångsrättens innebörd är att den berättigade får använda anläggningen. Äganderätten till anläggningen ändras inte. Enligt 17 kap. 1 5 andra stycket är emellertid den berättigade skyldig att jämte ägaren underhålla anlägg- ningen. om inte vattendomstolen bestämmer något annat.
Rätten att använda anläggningen innebär inte någon rätt att inverka på vattenförhållandena till skada för anläggningens ägare eller andra och inte heller någon rätt att göra intrång i ägarens rätt till vattnet. Den berättigade måste alltså ha ett särskilt tillstånd om han behöver utföra ett vattenföretag för att ändamålet med tvångsrätten skall tillgodoses.
Beslut om tvångsrätt meddelas av vattendomstolen i samband med prövningen av frågan om tillstånd till det vattenföretag som tvångsrätten skall tillgodose. Tvångsrätt kan emellertid också tttverkas utan samband med något ansökningsmål (se 13 kap. 14 s' punkt 6).
Om det är fråga om en anläggning utan tillstånd. får en ansökan enligt förevarande paragraf inte prövas om inte samtidigt anläggningens laglighet prövas. Ansökan om lagligförklaring kan förutom av ägaren göras av den som vill utverka tvångsrätt att använda anläggningen (se 4 kap. 5 s").
1 andra stycket slås fast dels att tvångsrätt även kan ges för att utföra nödvändiga ändringar på anläggningen, dels att anläggningens ägare alltid har rätt att själv utföra ändringarna. Som utredningen har utvecklat är rättsläget i dessa avseenden f. n. oklart. bortsett från ett speciellt fall som regleras i 2 kap. 19 få VL. Oavsett vem som utför ändringsarbetena bör vattendomstolen meddela behövliga föreskrifter om arbetenas utförande. Behovet av ändringsarbeten bör beaktas redan vid prövningen enligt första stycket av frågan om hinder föreligger för tvångsrätt med hänsyn till olägenheterna för anläggningens ägare.
Tredje stycket innehåller en bestämmelse om ersättning för rätten att använda en anläggning och bygger på samma princip som 3 kap. 10 å andra stycket och 15 kap. 15 15 fjärde stycket. Ersättningen kan efter allmänna
Prop. 1981/82: 130 542
skälighetsgrunder bestämmas som ett engångsbelopp eller som en viss andel i kapital- och driftkostnader—na. Frågan om ersättning för skada regleras i 5 så i förevarande kapitel.
3 & Utförs rensningar eller andra åtgärder som avses i 2 kap. 8 s'. får rensningsmassorna läggas på närmaste strand, om det inte vållar påtagliga olägenheter från allmän eller enskild synpunkt. Massorna får annars föras till ett lämpligt ställe i närheten.
Markens ägare skall underrättas innan rensningsmassorna läggs upp. Den som lägger upp massorna är skyldig att vidta åtgärder som är ägnade att förebygga eller minska skada av uppläggningen. om han inte därigenom åsamkas oskäliga kostnader.
Paragrafen motsvarar 9 kap. 6 & i utredningens förslag samt 2 kap. 36 och 37 5.5, 3 kap. 10 ä. 5 kap. 9 a'. 6 kap. 26 Gå och 7 kap. 5 och 48 åå VL.
Förevarande bestämmelser avser endast sådana rensningar och andra åtgärder som avses i 2 kap. 8 &. Som utredningen har anfört innebär detta bl. a. att de kan tillämpas i fråga om jord och rensningsmassor som härrör från dikesrensningar som inte omfattas av givna tillstånd.
Förevarande tvångsrätt avser däremot inte massor som härrör från rensningar för sådana företag som i allmänhet förutsätter tillstånd enligt 4 kap. I dessa fall kan tvångsrätt medges enligt l ä i förevarande kapitel.
Tvångsrätten enligt förevarande paragraf förutsätter inte något särskilt beslut. Ett villkor för tvångsrätten är dock att massuppläggningen inte vållar påtagliga olägenheter från allmän eller enskild synpunkt. En sådan olägenhet kan vara att närliggande bostäder utsätts för stank. Som har framhållits av några remissinstanser kan också den omständigheten att massorna innehåller ogräsfrö innebära hinder mot att de placeras på eller invid jordbruksmark.
Även om rätten att ta mark i anspråk för rensningsmassor inte förutsät- ter något tillstånd enligt den nya vattenlagen. kan det i vissa fall krävas tillstånd enligt någon annan lagstiftning. 7 & miljöskyddskungörelsen ("1969: 388) innebär exempelvis att tillstånd enligt Ml. fordras för uppläg— gande av fasta ämnen på ett sådant sätt att ett vattenområde kan förorenas.
Eftersom någon tillståndsprövning inte sker kan markägaren visserligen inte hindra att massorna läggs upp på hans mark. men om han anser att upplaget vållar avsevärda olägenheter kan han vid vattendomstolen väcka talan om att massorna skall tas bort eller att skadeförebyggande åtgärder skall vidtas (se 13 kap. 14 å punkt 6). Han kan också begära ersättning för skada enligt 5 & i förevarande kapitel.
Lantbruksstyrelsen hari sitt remissyttrande tagit upp frågan om ägande- rätten till rensningsmassorna och efterlyser en motsvarighet till 7 kap. 5 & VL. som ger markägaren rätt att tillgodogöra sig jord som tas upp vid dikning. Enligt min mening bör det även utan en uttrycklig lagbestämmelse vara klart att ägaren till den fastighet på vilken rensningen utförs i första hand har rätt att tillgodogöra sig massorna. Om han inte vill det och
Prop. 1981/82: 130 543
tvångsrätten enligt förevarande paragrafutnyttjas. bör det också vara klart att massorna tillkommer ägaren till de fastigheter där massorna läggs upp.
4 & Förbud mot fiske inom ett visst område får meddelas i samband med beslut om anordningar för att främja fisket eller för att förebygga skador på fisket.
Paragrafen motsvarar 9 kap. 5 5 i utredningens förslag och 2 kap. 14 å andra stycket VL.
Ett fiskeförbud kan vara motiverat i samband med förordnanden om liskefrämjande åtgärder enligt 2 kap. 7 & eller i samband med beslut om skyddsanordningar enligt 3 kap. 11 &.
Ett fiskeförbud kan liksom enligt VL avse vattenområden inom vilka fiskerätten tillkommer andra än företagaren. 1 motsats till utredningen anserjag inte att detta behöver särskilt anges i förevarande paragraf. .
För skada på grund av ett fiskeförbud har fiskerättshavarna rätt till ersättning av företagaren enligt 5 5 förevarande kapitel.
Bestämmelser om ansvar vid överträdelse av ett fiskeförbud som har meddelats enligt VL finns i 30 5 första stycket tredje punkten frskeristad- gan (1954: 607). Liksom utredningen anserjag det lämpligt att straffäven i fortsättningen ådöms enligt frskeristadgan. En erinran härom finns i 21 kap. 1 & femte stycket.
5 5 För skada på grund av åtgärder eller föreskrifter som avses i detta kapitel utgår ersättning enligt 9 kap.
Paragrafen motsvarar 9 kap. 7 .S i utredningens förslag. Ersättning kan utgå såsom löseskilling. intrångsersättning eller annan ersättning.
9 kap. Ersättning och andelskraft
Kapitlet motsvarar 4 och 10 kap. i utredningens förslag och innehåller med särskilda underrubriker allmänna bestämmelser (1—10 åå) samt be— stämmelser om ersättning vid utrivning m.m. (11 å). begränsningar i vat- tenrättshavarnas ersättningsrätt (12 å). ersättning vid omprövning (13— 15 55) och andelskraft (16—19 åå).
Motsvarigheter till av utredningen föreslagna bestämmelser om ersätt- ning vid förordnande om vattenskyddsområde och ersättning för oförut- sedd skada m.m. (10 kap. 18 och 19 åå i utredningens förslag) har tagits in i 19 resp. 15 kap.
Allmänna bestämmelser
Förevarande bestämmelser motsvarar 9 kap. 1—10 % VL och 10 kap. 1—10 5.5 i utredningens förslag.
Prop. 1981/82: 130 544
Gällande bestämmelser tillkom år 1974 ochjag kan hänvisa till vad som anfördes då (se prop. 1974: 83 s. 142. 193. 302 och 3091. En motsvarighet till bestämmelsen i 9 kap. l ä tredje stycket VL om tvångsrätt. för skadeförebyggande åtgärder saknas i förevarande kapitel. eftersom en sådan tvångsrätt kan utverkas enligt 8 kap. 1 5 andra stycket. De ändringar som utredningen har föreslagit i 6 & har inte fått någon motsvarighet i den nya lagen. eftersom de hänger samman med det av utredningen föreslagna prövningssystemet. 1 7 % andra stycket har gjorts ett förtydligande tillägg.
1 16 kap. finns bestämmelser om betalning av ersättning. tillträde m.m. som motsvarar 9 kap. 11—29 55 VL.
1 5 Den som har fått tillstånd enligt denna lag att genom inlösen eller på annat sätt ta i anspråk annans egendom eller att vidta en åtgärd som skadar annans egendom skall utge ersättning för vad som avstås eller skadas. om annat inte är särskilt föreskrivet.
Om företag eller åtgärder vartill tillstånd har lämnats enligt denna lag medför att särskild rätt till en fastighet går förlorad eller rubbas. gäller vad som föreskrivs om ersättning då fastigheter tas i anspråk eller skadas.
Den ersättningsskyldige skall, om det är lämpligt. åläggas att utföra åtgärder som är ägnade att förebygga eller minska skador. Ersättning utgår endast för de skador som kvarstår sedan åtgärderna har utförts.
2 5 Fastigheter eller delar av fastigheter. som lider synnerligt men av ett företag eller en åtgärd vartill tillstånd har lämnats enligt denna lag. skall lösas in. om ägaren begär det.
Den ersättningsskyldige har rätt till inlösen. om detta skulle medföra endast en ringa höjning av fastighetsägarens ersättning och denne inte har något beaktansvärt intresse av att behålla fastigheten eller fastighetsdelen. Kostnaderna för åtgärder som avses i 1 & tredje stycket skall härvid räknas in i ersättningen.
3 & Ersättning skall utgå i form av engångsbelopp.
Om det finns skäl till det. får ersättning för skador till följd av företag för allmän flottled fastställas att utgå med årliga belopp, Om skadorna av ett sådant företag inte med säkerhet kan uppskattas på förhand eller om de sannolikt inte kommer att uppstå varje år. får den skadelidande hänvisas att framställa anspråk i den ordning som föreskrivs i lagen (1919:4261 om flottning i allmän flottled. Grunderna för hur ersättningen skall beräknas skall dock anges om det är möjligt.
4 5 För fastigheter som löses in i sin helhet skall. om inte annat följer av vad som sägs nedan. en löseskilling betalas som motsvarar fastighetens marknadsvärde. Om delar av fastigheter löses eller fastigheter eller delar av fastigheter på annat sätt tas i anspråk eller skadas. skall en intrångser- sättning betalas som motsvarar den minskning av fastighetens marknads- värde som uppkommer genom ingreppet. Ersättning skall betalas även för de skador som i övrigt uppkommer för fastighetsägaren.
Då ersättningen bestäms. skall hänsyn tas till åtgärder som avses i 1 & tredje stycket.
Prop. 1981/82: 130 545
5 5 Om det företag för vilket en fastighet löses har medfört inverkan av någon betydelse på fastighetens marknadsvärde. skall löseskillingen be- stämmas på grundval av det marknadsvärde-som fastigheten skulle ha haft om sådan inverkan inte hade förekommit. dock endast i den mån det är skäligt med hänsyn till förhållandena i orten eller till den allmänna före- komsten av likartad inverkan underjämförliga förhållanden. Om ingreppet är sådant att intrångsersättning skall betalas, skall vad som har sagts om beräkningen av marknadsvärdet tillämpas i fråga om värdet före ingreppet.
65 Då löseskillingen bestäms, skall en sådan ökning av fastighetens marknadsvärde av någon betydelse som har ägt rum under tiden från dagen tio år före det talan väcktes vid domstol eller förrättningen påkallades räknas ägaren tillgodo endast i den mån det blir utrett att den beror på något annat än förväntningar om en ändring i markens tillåtna använd- ningssätt. Om ingreppet är sådant att intrångsersättning skall betalas. skall vad som har sagts om beräkningen av marknadsvärdet tillämpas i fråga om värdet före ingreppet. Värderingen skall ske med hänsyn till fastighetens skick när ersättningsfrågan avgörs eller. om fastigheten dessförinnan har tillträtts eller tagits i anspråk eller skadats. när detta skedde. Om en stadsplan eller en byggnadsplan. enligt vilken marken har avsetts för enskilt bebyggande, har fastställts innan talan väcktes vid domstol eller förrättningen påkallades. skall första stycket tillämpas endast på den vär- destegring som har inträffat efter det att planen fastställdes. Om inlösen sker av en bebyggd fastighet, som innehas i huvudsakligt syfte att bereda bostad åt ägaren och honom närstående. gäller den be- gränsningen för tillämpningen av första stycket att löseskillingen inte i något fall får bestämmas till lägre belopp än som behövs för att anskaffa en likvärdig bostadsfastighet. 1 den mån det blir utrett att värdestegringen utan att ha samband med förväntningar om någon ändring i markens tillåtna användningssätt beror på inverkan av vattenföretaget. gäller 5 %$.
7 5 Om fastigheten har tillträtts i sin helhet eller tagits i anspråk eller skadats, skall då ersättningen bestäms hänsyn inte tas till sådan ändring i fastighetens värde som uppkommer därefter. Detsamma gäller då fastighe- ten har tillträtts endast delvis. om inte värdeändringen beror på att den återstående delens skick ändras.
Ersättningen skall jämkas med hänsyn till den höjning i det allmänna prisläget som kan ha skett sedan fastigheten tillträddes eller togs i anspråk eller skadades.
Om det behövs. skall i beslutet om ersättning tas in bestämmelser som är ägnade att hindra att ersättningstagaren gör en förlust till följd av ändringar i penningvärdet under tiden från ersättningsbeslutet till dess betalning sker.
8 5 Har en åtgärd vidtagits i uppenbar avsikt att höja ersättningen, skall. om skäl föreligger. ersättningen bestämmas som om åtgärden inte hade vidtagits.
Om företag eller åtgärder vartill tillstånd har lämnats enligt denna lag medför att särskild rätt till en fastighet går förlorad eller rubbas. skall. då en åtgärd som avses i första stycket har vidtagits av fastighetens ägare i avsikt som anges där. första stycket tillämpas så att den ersättningsskyldi— 35 Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 130. Bilugedel
Prop. 1981/82: 130 546
ge erhåller gottgörelse genom minskning av den ersättning som tillkommer ägaren.
9 & Ersättningen skall bestämmas särskilt för varje sakägare. Löseskill- ing. intrångsersättning och annan ersättning skall bestämmas var för sig.
Om ersättningen avser samtliga delägares andel i en samfällighet eller en del av denna och det för samfälligheten finns en känd styrelse eller en förvaltare med rätt att uppbära medel som härrör från samfälligheten. kan domstolen eller förrättningsmannen utan hinder av första stycket bestäm— ma en gemensam ersättning för delägarna i den mån nedsättning inte skall ske enligt 16 kap. l %.
10 5 Om företag eller åtgärder vartill tillstånd har lämnats enligt denna lag medför skada på en fastighet som tillhör den som har fått tillståndet. skall ersättning för skadan bestämmas. Detta gäller dock inte. om medgi— vanden har lämnats av samtliga borgenärer som har panträtt i fastigheten. Om fastigheten besväras av gemensamma inteckningar. fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 åjordabalken föreskrivs för relaxation. Medgivande fordras dock inte av den för vars rätt domstolens eller förrättningsmannens avgörande är väsentligen utan betydelse.
Ersättning vid utrivning m.m. 11 & Den som har fått tillstånd enligt 14 kap. 1 5 eller har ålagts enligt 15 kap. 6 5 första stycket att riva ut en vattenanläggning skall betala skälig ersättning för skador på annans egendom som orsakas av bestående änd- ring i vattenförhållandena. Skyldighet att betala ersättning för förlust av förmån som orsakas av utrivningen föreligger endast om förmånen har samband med tillståndet till vattenanläggningen. Ersättning utgåri sådant fall för de kostnader som förlusten av förmånen innebär.
Om tillstånd att riva ut en vattenanläggning har meddelats annan än den som är skyldig att underhålla anläggningen och skyldighet att betala ersätt- ning har ålagts i samband därmed. får ersättningen sökas åter av den underhållsskyldige.
Den som har fått tillstånd enligt 14 kap. 3 5 första stycket att bortskaffa flottledsanläggning är inte skyldig att betala ersättning för andra skador än sådana som uppkommeri samband med bortskaffandet.
Om vattendomstolen enligt 14 kap. 5 % har föreskrivit villkor för hur .:n anläggning för bortledande av grundvatten får tas ur bruk. är anläggning- - ens ägare skyldig att betala ersättning för de skador på annans egendom som orsakas av bestående ändring i vattenförhållandena.
Paragrafen. som delvis motsvarar 10 kap. 17 å i utredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.2). Paragrafen saknar en motsvarighet i VL. 1 14 kap. nya vattenlagen finns särskilda bestämmelser om utrivning m.m.
Första stycket innehåller bestämmelser om ersättning vid utrivnig av vattenanläggningar. Utrivning av en vattenanläggning i ytvatten är vatten- företag enligt definitionen i 1 kap. 3 & första stycket punkt 1. Härav följer bl. a. att de allmänna bestämmelserna om ersättning i förevarande kapitel
Prop. 1981/82: 130 547
blir tillämpliga. På skäl som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.2) har emellertid ersättningsskyldigheten för den som river ut en vattenanläggning begränsats något i förhållande till vattenföretag i all- mänhet.
Enligt första meningen i förevarande stycke gäller att den som river ut en anläggning skall betala skälig ersättning för de skador på annans egendom som orsakas av den bestående ändring av vattenförhållandena som blir följden av utrivningen. Innebörden av bestämmelsen är att vattendomsto- len i vissa fall kanjämka ersättningen. Somjag närmare har utvecklat i den allmänna motiveringen bör en sådanjämkning kunna ske i de fall skadorna av utrivningen blir betydande och den skadelidande genom att överta ansvaret för anläggningen enligt 14 kap. 2 % hade kunnat undvika skadan. Vid bedömande av jämkningsfrågan bör hänsyn tas till kostnaden för ett fortsatt underhåll av vattenanläggningen. En jämkning bör förekomma endast i de fall skadeersättningen avsevärt överstiger kostnaden för ett fortsatt underhåll. Även i andra fall bör det någon gång kunna anses skäligt att jämka ersättningen. exempelvis då skadeersättningen framstår som oproportionerligt stor i förhållande till arten och omfattningen av den vattenanläggning som skall rivas ut.
Innebörden av andra meningen i förevarande stycke är att ersättning utgår för en genom utrivningen orsakad förlust av en förmån endast i den mån förmånen har tillförsäkrats i tillståndsdomen eller tillståndsbeslutet eller i avtal som har samband med vattenanläggningens tillkomst. Ett exempel på en ersättningsgill förmån är rätt till andelskraft.
Vad som skall ersättas är härvid enligt tredje meningen i förevarande stycke förmånstagarens kostnader i anledning av förlusten av förmånen. Som Svea hovrätt framhåller utgår alltså inte ersättning för utebliven framtida vinst. Ersättningsgilla är bl.a. omställningskostnader som upp— kommer exempelvis genom att den som har rätt till andelskraft måste tillgodose sitt elkraftbehov på något annat sätt. Om den skadelidande har bidragit till kostnaderna för anläggningen bör han också ha rätt till ersätt— ning för att han inte har möjligheter att utnyttja anläggningen under förut— satt tid. Ersättning bör slutligen kunna utgå för åtgärder som den skadeli— dande har bekostat för att kunna utnyttja anläggningen och som blir onödi— ga genom utrivningen. Vid prövningen av frågan om ersättningens skä— lighet bör bl.a. beaktas den skadelidandes möjligheter att överta under— hållsansvaret enligt 14 kap. 2 5.
Av förevarande bestämmelser framgår motsatsvis att ersättning inte utgår till den som utan särskild rättsgrund har haft viss förmån av anlägg— ningen. exempelvis i fråga om badmöjligheter eller kommunikationer. Den av utredningen föreslagna bestämmelsen med detta innehåll behövs därför inte.
Andra stycket innebär att om exempelvis kammarkollegiet har utverkat ett tillstånd till utrivning med stöd av 15 kap. 6 ti får den ersättning som kollegiet tvingas utge sökas åter av den ansvarige.
Prop. 1981/82: 130 548
Tredje stycket. som saknar motsvarighet i utredningens förslag. innehål- ler en särskild ersättningsbestämmelse för det fallet att någon har fått tillstånd enligt 14 kap. 3 å första stycket att bortskaffa en flottledsanlägg- ning. Bestämmelsen innebär att den som har fått tillstånd till bortskaffan- det endast kan förpliktas att betala ersättning för skador som uppkommer i samband med arbetet med att föra bort anläggningen. Skador på annans egendom till följd av bestående ändringar i vattenförhållandena eller för- lust av en förmån som någon har åtnjutit till följd av anläggningens existens ersätts alltså inte.
Fjärde stycket, som saknar motsvarighet i utredningens förslag. innehål- ler en bestämmelse om ersättning för skador som uppkommer till följd av att en anläggning för bortledande av grundvatten tas ur bruk. Gällande VL innehåller ingen motsvarande bestämmelse. ] samband med tillkomsten av den nu gällande bestämmelsen i 2 kap. 59 å andra stycket VL uttalades att frågan om ersättning för skador som uppkom i samband med att en grund- vattentäkt togs ur bruk fick bedömas enligt allmänna grannelagsrättsliga grundsatser (prop. 1939z9 s. 69). Nu införs i enlighet med utredningens förslag en bestämmelse om rätt till ersättning vid utrivning av vattenan- läggningari ytvatten. Enligt min mening är det då följdriktigt att i den nya vattenlagen också reglera frågan om ersättning i det närliggande fallet att en grundvattenanläggning tas ur bruk. En sådan ersättningsbestämmelse har därför tagits in i förevarande stycke. Enligt bestämmelsen kan vatten- domstolen i samband med prövningen av villkoren för att en anläggning för bortledande av grundvatten skall få tas ur bruk även bestämma ersättning för skador som orsakas av bestående ändring i grundvattenförhållandena.
Begränsningar [ vananrätrshavarnas ersättningsrätt .
De bestämmelser som utredningen har föreslagit i 10 kap. 11—.16 åå under rubriken "Vattenrättshavarcs ersättningsrätt i vissa fall" avser två helt olika ersättningssituationer. Med hänsyn härtill harjag ansett det vara lämpligt att i den nya lagen ta in bestämmelserna i två avdelningar. Be- stämmelserna har också arbetats om i flera avseenden.
Den första avdelningen omfattar endast en paragraf, 12 å. som delvis motsvarar 15 å i utredningsförslaget. och reglerar frågan om begränsningar i vattenrättshavarens ersättningsrätt. när han lider skada av ett företag. vartill tillstånd meddelas enligt den nya lagen. ] den andra avdelningen. som omfattar 13—15 åå och som motsvarar utredningsförslagets 11— 14 åå. regleras frågan om ersättning till tillståndshavaren och andra skadelidande till följd av omprövningar enligt den nya lagen.
12 å Om tillstånd meddelas till ett vattenföretag som skall tillgodose det allmänna fiskeintresset. allmän farled. allmän hamn eller allmän llottled. hälsovården eller den allmänna miljövården och det för genomförande av företaget krävs att vatten tas i anspråk från eller fallhöjden eller reglerings- magasinet minskas för ett vattenföretag. vartill tillstånd har meddelats
Prop. 1981/82:130 549
enligt denna lag, skall den gamle tillståndshavaren vara underkastad de begränsningar i sin rätt till ersättning som bestämts enligt l4å andra stycket. Vid bestämmandet av ersättning skall hänsyn tas till vad den gamle tillståndshavaren på grund av tillkommande vattenföretag som avses i första meningen eller omprövningar som avses i 14 å tidigare har fått avstå utan ersättning samt till den tid som kan återstå till den enligt 13 kap. 47 å tredje stycket fastställda tidpunkten. efter vilkens inträde om- prövning får begäras.
Om det för genomförande av ett sådant medgivet vattenföretag, som avses i första stycket första meningen, krävs att vatten tas i anspråk från eller fallhöjden eller regleringsmagasinet minskas för den som inte har något vattenrättsligt tillstånd. är vattenrättshavaren skyldig att utan ersätt- ning avstå från en tjugondel av fallhöjden eller av den vattenmängd eller magasinsvolym som utnyttjas av honom. Vad han sålunda är skyldig att avstå utan ersättning skall dock minskas med vad han tidigare kan ha fått avstå utan ersättning på grund av denna bestämmelse.
Paragrafen. som delvis motsvarar 10 kap. 15 å i utredningsförslaget, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.7). Den ersätter gäl- lande VL:s bestämmelser om kungsådra i 1 kap. 5— 13 åå men gäller också i andra vattenområden än de nuvarande kungsådrevattendragen.
Paragrafen innehåller begränsningar i den rätt till-ersättning för en vat- tenrättshavare som annars följer av 1—10 åå i förevarande kapitel. Förut- sättningen för paragrafens tillämpning är alltså att det är fråga om en skada eller ett intrång som kan uppskattas i pengar och som normalt skulle ha ersatts helt enligt dessa bestämmelser.
Förutsättningen för begränsningarna i ersättningsrätten är att det med- delas tillstånd till ett nytt vattenföretag. Denna förutsättning gäller också enligt gällande VL för att ersättningsfrihet för det allmänna på grund av kungsådrebestämmelscrna skall kunna åberopas (se 1 kap. 4 å första stycket VL).
Vad vattenrättshavaren skall avstå utan ersättning är beroende av om det han avstår omfattas av ett tillstånd enligt denna lag eller om något sådant tillstånd inte föreligger. I 11 å i promulgationslagen regleras frågan om motsvarande inskränkning i ersättningsrätten, när det "som avstås om- fattas av ett tillstånd enligt gällande VL eller äldre bestämmelser.
Begränsningarna gäller enligt det första stycket sådana fall då vattenrättshavaren tvingas avstå vatten eller fallhöjd eller minska ett reg— leringsmagasin till förmån för ett vattenföretag som skall tillgodose vissa kvalificerade intressen som sammanfaller med de kvalificerade intressen som räknas upp i 14 å.
1 stadgandet regleras det fallet att det som vattenrättshavaren avstår omfattas av ett tillstånd enligt förevarande lag. Då skall hans ersättnings- rätt begränsas på samma sätt som vid omprövningar som avses i 14 å. Det innebär att han har rätt till ersättning för vad som avstås endast till den del detta, jämte vad som tidigare har avståtts utan ersättning enligt föreva- rande paragraf eller vid omprövning som avses i 14 å, överstiger vad som
Prop. 1981/82: 130 550
har föreskrivits i den gamla tillståndsdomen (jfr 13 kap. 47 å första stycket punkt 12). Om avståendet sker före den tidpunkt som enligt 13 kap. 47 å tredje stycket gäller för omprövning. skall reduktion av den ersättningsfria andelen ske med hänsyn till den tid som återstår fram till denna tidpunkt.
] paragrafens andra stycke ges en bestämmelse om vad vattenrättsha- varen är skyldig att avstå utan ersättning i sådana fall då något vattenrätts- ligt tillstånd inte föreligger och någon del för vilken ersättning inte utgår alltså inte har kunnat fastställas på förhand. I enlighet med vad utredning- en har föreslagit skall denna del i sådana fall vara 1/20 av den ifrågavarande fallhöjden. vattenmängden eller magasinsvolymen. Den del som vatten- rättshavaren är skyldig att avstå utan ersättning skall dock minskas med vad han tidigare kan ha fått avstå utan ersättning på grund av förevarande bestämmelse.
Som jag har anfört tidigare gäller enligt 11 å i promulgationslagen sär- skilda bestämmelser. när ett nytt företag medför inskränkningar i ett före- tag. vartill tillstånd har meddelats enligt äldre bestämmelser.
1 19 å i avdelningen om andelskraft i förevarande kapitel har tagits in en bestämmelse om skyldighet för en mottagare av andelskraft att i samma omfattning som vattenrättshavaren underkasta sig förluster.
Ersättning vid omprövning
Frågan om ersättning vid omprövning har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.3).
l35 Innehavare av tillstånd enligt denna lag som till följd av omprövning enligt 15 kap. 3. 4, 9 eller 10å åsamkas förlust av vatten eller fallhöjd eller inskränkning i rätten att reglera vattnets avrinning har rätt till ersättning för detta. om annat inte följer av l4å.
Paragrafen motsvarar 10 kap. 1 l å i utredningsförslaget. En tillståndshavare som lider ekonomisk skada på grund av omprövning omfattas inte av den allmänna bestämmelsen om rätt till ersättning enligt 1 å. Förevarande paragraf innehåller därför en allmän erinran om att även tillståndshavare kan vara berättigade till ersättning. Den utgår för förlust av vattenmängd eller fallhöjd eller begränsning i regleringstillstånd som han åsamkas på grund av omprövning enligt 15 kap. 3. 4. 9 eller 10å. om inte omprövningen sker till förmån för de kvalificerade allmänna intressen som anges i l4å förevarande kapitel. Däremot skall i samband med om- prövning ålagda förpliktelser för tillståndshavaren att vidta skadeförebyg- gande eller skadekompenserande åtgärder som inte innebär förlust av vatten m.m. inte vara förenade med' ersättningsrätt för denne.
Stadgandet gäller endast omprövningar beträffande tillstånd enligt den nya lagen. I 12å i promulgationslagen finns bestämmelser om ersättning vid omprövning av äldre tillstånd.
Prop. 1981/82:130 551
145 Om en omprövning som avses i 13 å sker till förmån för det allmänna fiskeintresset. allmän farled. allmän hamn. allmän flottled eller hälsovår- den är tillståndshavarens rätt till ersättning för förluster och inskränkning- ar som avses i 13å begränsad på sätt anges i andra stycket. Detsamma gäller vid omprövning enligt 15 kap. 3 å eller 9å första meningen till förmån för den allmänna miljövården. [ fall som avses i första stycket skall ersättning utgå för vad som avstås endast till den del detta. jämte vad tillståndshavaren på grund av tidigare omprövningar eller på grund av 12å har fått avstå utan ersättning. över- stiger vad som har bestämts i tillståndsdomen. Den del för vilken ersätt- ning inte utgår bestäms främst med hänsyn till företagets inverkan på vattenstånds- och avrinningsförhållandena. den fördel eller olägenhet som företaget väntas medföra från allmän synpunkt. graden av nytta för till- ståndshavaren och innehavare av rätt till andelskraft samt längden av den tid som föreskrivs innan omprövning av tillståndet kan ske. I fråga om vattenkraftverk bestäms den del för vilken ersättning inte utgår till högst en femtedel och lägst en tjugondel av produktionsvärdet av den kraft som. med avdrag för den kraftökning som föranleds av förekommande vatten- regleringar eller vattenöverledningar. i tillgodogjort skick kan uttas vid varje berört kraftverk. l fråga om vattenregleringar och vattenöverledning- ar för kraftändamål bestäms andelen till högst en femtedel och lägst en tjugondel av det värde varmed till följd av regleringen eller överledningen den vid varje kraftverk uttagbara kraften har ökats eller kunnat utnyttjas på ett fördelaktigare sätt. Beträffande andra vattenföretag bestäms andelen till högst en femtedel och lägst en tjugondel av den vattenmängd. fallhöjd eller magasinsvolym som omfattas av tillståndet till företaget. Om omprövningen sker före den enligt 13 kap. 47å tredje stycket fast- ställda tidpunkten. skall den enligt andra stycket bestämda andelen mins- kas med hänsyn till den tid som återstår till denna tidpunkt.
Paragrafen, som har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.3). motsvarar i huvudsak 10 kap. 12å i utredningens förslag och be- gränsar tillståndshavarens rätt till ersättning enligt huvudregeln i 13å i fall då han åsamkas förlust av vatten eller fallhöjd eller inskränkningar i sitt regleringstillstånd till följd av en omprövning till förmån för vissa kvalifice- rade allmänna intressen.
Utöver ändringar av mera redaktionell natur skiljer sig bestämmelsen i några avseenden från utredningsförslaget. Enligt utredningsförslaget skall ersättningsfrihet för den allmänna miljövården föreligga endast om inte förlusten lagligen skall bäras av någon annan än tillståndshavaren. Uttryc— ket "någon annan" är svårtolkat och kan ge upphov till svårbedömbara tvister. Somjag ser det kan det i princip röra sig om två omprövningssitua— tioner till förmån för den allmänna miljövården då tillståndshavarens rätt till ersättning bör vara begränsad. Antingen kan det röra sig om det fallet att kammarkollegiet med stöd av 15 kap. 3å ansöker om omprövning till förmån för den allmänna miljövården. eller också att företrädare för kom— muner eller vattenförbund ansöker om omprövning av tappningsbestäm- melser enligt 15 kap. 9å första meningen för samma ändamål. I sådana situationer bör naturligtvis det allmänna åtnjuta samma ersättningsfrihet
Prop. "1981/82: 130 552
som vid omprövning för övriga kvalificerade allmänna intressen. De situa- tioner som avses i 15 kap. 9å andra meningen. som möjliggör utverkande av ändrade tappningsbestämmelser för att motverka förorening genom avloppsvatten. torde däremot regelmässigt vara en följd av ålägganden enligt ML för den som orsakar förorening genom avloppsvatten. Även om det t. ex. är en kommun som utverkar sådana bestämmelser för att minska olägenheterna av utsläppet av avloppsvatten från det kommunala renings- verket. bör någon ersättningsfrihet i nu angivna fall inte föreligga. Med hänsyn till det anförda har andra meningen iförsta stycket fått en ändrad utformning i förhållande till utredningsförslaget. så att tillståndshavarens rätt till ersättning inte är begränsad vid omprövningar av sistnämnda slag.
[ andra stycket första meningen slås fast att. vid beräkningen av vad tillståndshavaren skall vara skyldig att avstå utan ersättning. hänsyn skall tas till vad han på grund av tidigare omprövning eller på grund av 12å har fått aVstå utan ersättning. Enligt utredningsförslaget skall hänsyn tas till vad tillståndshavaren "förut fått utan ersättning avstå”. Detta uttryck kan närmast tolkas så att hänsyn skall tas också till vad tillståndshavaren har fått avstå på grund av jämkningar av företaget i själva tillståndet i förhål- ' lande till vad han har ansökt om. vilket också överensstämmer med de nuvarande kungsådrebestämmelserna. En sådan ordning skulle emellertid kunna föranleda en sökande att ansöka om tillstånd till ett företag av en mycket större omfattning än vad han har behov av och ge möjligheter för honom att. om det har skett jämkningar i tillståndet. åberopa dessa till sin förmån i crsättningshänseende även om han förutsåg och kanske medgav jämkningarna. Jag har för min del ansett det lämpligare att. vid beräkning av vad som skall avstås utan ersättning, man inte inkluderar vad som avstås i samband med tillståndet.
] anledning av ett påpekande av Svea hovrätt har i den tredje meningen i andra stycket uttryckligen stadgats att. vid bestämmandet av vad som skall avstås utan ersättning när det gäller vattenkraftverk. produktionsvärdet skall beräknas utan hänsyn till förekommande vattenregleringar eller vat- tenöverledningar. Som hovrätten anför bör man vid beräkningen av ut- byggnadsvattenföringen i sådana fall också genomgående utgå från medel- vattenföringen.
Den del som skall avstås utan ersättning skall fastställas av vattendom- stolen i tillständsdomen (se 13 kap. 47å första stycket punkt 12).
Enligt tredje stycket skall den ersättningsfria andelen minskas om om- prövningen sker före den enligt 13 kap. 47å tredje stycket fastställda tidigaste omprövningstidpunkten. Sker däremot en sådan omprövning un- der en ny omprövningsperiod. som har fastställts med stöd av 15 kap. 3å tredje stycket. skall någon reduktion inte ske. I motsats till utredningsför- slaget skall reduktion enligt förevarande stadgande även ske vid ompröv— ning till förmån för lisket. Jag har ansett att tillräckliga skäl inte föreligger för att särbehandla fiskeintresset.
Prop. 1981/82:130 553
I 19å i avdelningen om andelskraft i förevarande kapitel har tagits in en bestämmelse om skyldighet för en mottagare av andelskraft att i samma omfattning som en tillståndshavare underkasta sig förluster på grund av omprövning.
15å Ersättning som enligt 13 och 14 åå tillkommer tillståndshavaren be- räknas enligt 1— 10 åå och skall betalas av den som har begärt omprövning- en. Ersättning för skador som på grund av omprövning enligt denna lag orsakas andra än tillståndshavaren beräknas enligt 1—10åå. Ersättningen skall betalas av tillståndshavaren. om omprövningen sker med stöd av 15 kap. 3. 4 eller Så. samt vid annan omprövning av den som har begärt omprövningen.
Paragrafen motsvarar delvis 10 kap. l4å i utredningsförslaget. 1 klarhe- tens intresse har i paragrafen angivits att ersättningen beräknas enligt de allmänna bestämmelserna i l—lOåå. Dessutom har i andra stycket regle- rats frågan vem som skall betala ersättning för skador som på grund av omprövningen orsakas andra än tillståndshavaren. Sådana skador kan t. ex. drabba den vars mark- eller vattenområde behöver tas i anspråk för att de nya villkoren skall kunna uppfyllas eller en mottagare av andelskraft från en kraftanläggning. beträffande vilken omprövning sker. Ersättnings— rätten för mottagaren av andelskraften kan dock vara begränsad enligt l9å i förevarande kapitel.
Andelskraft
Bestämmelserna i 16— 18 åå motsvarar 4 kap. i utredningens förslag samt— 2 kap. 6 och 7 åå VL. 19å motsvarar 10 kap. 16å i utredningsförslaget.
Gällande bestämmelser om andelskraft tillkom år 1974 och jag kan i allt väsentligt hänvisa till vad som anfördes då (se prop. l974:83 s. 170. 186, - 300 och 308).
16å Den vars vattenkraft skall tillgodogöras av annan med stöd av 2 kap. 11 å eller på grund av överenskommelse får delta i tillgodogörandet. om det är av betydelse för hans verksamhet och om hans vattenrätt är grundad på äganderätt eller annan rättighet som gäller mot var och en och som inte är begränsad till tiden. Han är då berättigad till andel i kraftproduktionen (andelskraft) och skyldig att bidra till kostnaderna för kraftanläggningens utförande och drift. allt i förhållande till sin andel i den vattenkraft som skall tillgodogöras vid anläggningen.
Första stycket gäller även den vars strömfall tas i anspråk enligt 2 kap. 3 å, om ersättning för ianspråktagandet inte redan har bestämts, samt den som äger en kraftanläggning i vilken den tillgodogjorda vattenmängden minskas till följd av en annan vattenöverledning för kraftändamål än som avses i 2 kap. 11 å andra stycket.
Skyldigheten att tillhandahålla andelskraft "åligger den fastighet med vilken rätten att tillgodogöra vattenkraften skall vara förenad (strömfalls- fastigheten).
Prop. 1981/82: 130 554
Rätten till andelskraft skall vara förenad med den fastighet till vilken vattenkraften har hört eller rättigheten har överflyttats enligt 18å första stycket.
Paragrafen motsvarar 4 kap. lå i utredningens förslag samt 2 kap. 6å förstaetredje styckena VL.
1 överensstämmelse med terminologin i övrigt i den nya vattenlagen används i första stycket uttrycket "drift" för såväl driften och underhållet.
Andelskraft kan liksom enligt VL komma i fråga inte bara som kompen- sation för outbyggd fallhöjd utan även när kraft helt eller delvis tas i anspråk från ett befintligt kraftverk (se härom prop. 1974: 83 s. 173). Vid bestämmande av det kostnadsbidrag som mottagaren av andelskraften skall betala bör givetvis rimlig hänsyn tas till den gamla anläggningens värde. eftersom andelskraften skall utgöra kompensation för förlust av kraftproduktion från den.
I enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.6) har i andra stycket införts en möjlighet till andelskraft vid vattenöverledning som saknar motsvarighet i VL.
Den nya vattenlagen innehåller inte någon motsvarighet till 2 kap. 23å VL. Bestämmelsen i 2 kap. 6å första stycket sista meningen VL om rätt till andelskraft för sådana som är ersättningsberättigade enligt 2 kap. 23å har därför inte fått någon motsvarighet i förevarande paragraf.
175 I samband med beslut om tillhandahållande av andelskraft skall bestämmas om villkoren för tillhandahållandet och om kostnadsbidrag. Om förhållandena ändras. kan kraftanläggningens ägare eller mottagaren av andelskraft påkalla omprövning av rättsförhållandet mellan dem. Där- vid får endast sådana ändringar beslutas som innebär väsentlig fördel för någon av parterna utan att medföra betydande olägenhet för motparten. Om det vid omprövningen beslutas att rätten till andelskraft skall avlösas mot ersättning i pengar. gäller de allmänna bestämmelserna om ersättning i 1F10åå.
Paragrafen motsvarar 4 kap. 2å i utredningens förslag samt 2 kap. 6å fjärde och femte styckena VL.
Första stycket innebär att vattendomstolen skall inte bara pröva förut- sättningarna för andelskraft utan även bestämma det väsentliga innehållet i rätten till andelskraft (se prop. 1974: 83 s. 308).
Frågor om omprövning enligt andra stycket avser endast rättsförhållan- det mellan kraftstationens ägare och mottagaren av andelskraften och handläggs därför som stämningsmål enligt 13 kap. l4å punkt 7. Den till vilken andelskraften har upplåtits enligt 18å andra stycket har inte någon rätt att påkalla omprövning.
Ett fall då omprövning enligt förevarande stycke kan vara motiverad är att det grundläggande tillståndsbeslutet ändras på grund av omprövning enligt 15 kap.
Prop. 1981/82: 130 555
18å På ansökan av ägaren till en fastighet varmed rätt till andelskraft är förenad får beslutas att rätten till andelskraft skall flyttas över till någon annan fastighet som tillhör samme ägare. om detta kan ske utan skada för borgenärer med panträtt eller andra rättsägare.
Rätten till andelskraft får upplåtas av ägaren till den fastighet varmed den är förenad. Avtal om upplåtelse är inte bindande längre än femtio år från det avtalet slöts. Upplåtelser för någons livstid gäller dock utan begränsning till viss tid.
Paragrafen motsvarar 4 kap. 3 å i utredningens förslag och 2 kap. 7å VL. Frågor om överflyttning enligt första stycket handläggs som ansöknings- mål (se 13 kap. 13å första stycket punkt 6). Detta innebär bl.a. att kungörelse kommer att utfärdas. Särskilda bestämmelser om innehållet i en ansökan finns i 13 kap. 20å andra stycket.
195 Bestämmelserna i 12 och 14åå om begränsningar i ersättningsrätten för tillståndshavare gäller också i fråga om den rätt till ersättning som tillkommer mottagare av andelskraft enligt denna lag. om deras rätt upphör eller minskas till följd av ett tillstånd eller en omprövning enligt denna lag.
Paragrafen motsvarar 10 kap. 16å i utredningsförslaget och 4 kap. 7å första stycket andra meningen VL.
Den som har rätt till andelskraft deltar i tillgodogörandet av kraften vid en kraftanläggning. Hade initiativet till fallets bebyggande utgått från ho- nom. skulle han själv i fråga om den honom tillhöriga vattenkraften ha blivit skyldig att underkasta sig omprövning eller andra lagliga inskränk- ningar i sin rätt. Han bör därför i samma utsträckning som kraftstations- ägaren vara skyldig att utan ersättning tåla en viss minskning av sin rätt till andelskraft. _
Paragrafen innehåller en bestämmelse härom. Den andel av andelskraf- ten som skall avstås utan ersättning skall proportionellt motsvara den andel som avstås vid den kraftanläggning som skall tillhandahålla andels- kraften.
Paragrafen reglerar endast frågan om begränsning i rätten till ersättning beträffande en sådan rätt till andelskraft. som har tillkommit enligt den nya vattenlagen. [ fråga om andelskraft och ersättningskraft enligt VL finns en särskild övergångsbestämmelse i 13å i promulgationslagen.
10 kap. Avgifter
Kapitlet, som motsvarar 11 kap. i utredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.13). Kapitlet ersätter bestämmelser- na om fiskeavgifteri 2 kap. 8 och lOåå VL samt om regleringsavgifter i 4 kap. 14 och ISåå VL.
Kapitlet innehåller med särskilda underrubriker bestämmelser om byg- deavgifter (1—4 åå) och om fiskeavgifter (5— 10 åå).
Prop. 1981/82: 130 556
Av skäl som har angivits i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.13.4) innehåller den nya vattenlagen inte någon motsvarighet till bestämmelser- na om domstolsavgifteri 11 kap. 95 och 96åå VL.
Den nya vattenlagen innehåller inte heller någon motsvarighet till den särskilda fiskeavgift som enligt 6 kap. 9å VL kan åläggas flottningen (se avsnitt 2.l3.3). Enligt de övergångsbestämmelser som jag föreslår skall dock avgifter som redan har bestämts utgå så länge llottningen bedrivs (se l4å promulgationslagen).
Vid sidan av förevarande avgiftssystem kan regeringen enligt 11 kap. 7å ålägga företagaren att betala s.k. särskilda villkorsmedel.
Bygdeavgifter
Bestämmelserna har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.13.2). Som har angivits där ersätter bygdeavgifterna de nuvarande regle- rihgsavgifterna enligt 4 kap. 14å VL. Avgiftsskyldigheten har utvidgats till att omfatta flera typer av vattenföretag. Beräkningsgrunderna är också nya. I fråga om användningen av bygdeavgifterna görs dock inte någon ändring i förhållande till VL. Ändringarna i förhållande till utredningens förslag är omfattande.
För regleringsavgifter enligt VL finns särskilda övergångsbestämmelser (se 15å promulgationslagen).
lå Den som har fått tillstånd enligt denna lag till
1. driften av ett vattenkraftverk.
2. vattenreglering som avser års- eller flerårsreglering.
3. vattenöverledning för något annat ändamål än kraftändamål,
4. ytvattentäkt skall betala en årlig bygdeavgift som bestäms av vattendomstolen att utgå efter avgiftsenheter och avgiftsklasser enligt 2 och 3 åå.
Bygdeavgift skall enligt de närmare bestämmelser som meddelas av regeringen användas dels för att förebygga eller minska sådana skador av vattenföretaget som inte har ersatts enligt 9 kap. och för att gottgöra sådana skador. dels för att tillgodose allmänna ändamål beträffande den bygd som berörs av vattenföretaget.
Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.13.2). I första stycket anges de typer av vattenföretag som omfattas av av- giftsskyldigheten. Denna är knuten till verksamhet varigenom inverkan sker på vattenförhållandena. Av 4å framgår att avgiftsskyldigheten in- träder först året efter det att verksamheten har satts i gång.
Begreppet vattenkraftverk är inte särskilt definierat i lagen. Därmed avses en anläggning. där ett vattendrags vatten och fallhöjd — lägesenergin — i turbiner omvandlas till rörelseenergi. Turbinerna driver generatorer. som omvandlar denna energi till elkraft.
Avgiftsskyldigheten för vattenregleringar avser endast års-_och flerårs- regleringar och alltså inte korttidsregleringar. Med en årsreglering avses
Prop. 1981/82: 130 557
att vatten hålls inne i ett magasin under vattenrika delar av ett år — framför allt under vårfloden — för att avtappas senare under samma regleringsår. Regleringsåret behöver inte sammafalla med kalenderåret. Genom en fler- årsreglering sparas vatten i ett magasin under ett vattenrikt år för att det skall kunna tas ut under senare, vattenfattiga år.
En korttidsreglering innebär att vatten spars på sådana tider av veckan eller dygnet då ett kraftverks belastning är minst — huvudsakligen under lördagar, söndagar och helgdagar samt nattetid — för att utnyttjas när kraftbehovet är större och- kraften alltså har ett högre värde. Som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.13.2) avspeglas nyttan och omfattningen av en korttidsreglering i storleken av ett kraftverk och inver- kar då på avgiften för kraftverket. Korttidsregleringen skall därför inte avgiftsbeläggas särskilt.
På samma sätt som korttidsregleringarna kommer vattenöverledningar för kraftändamål att inverka på avgiften för det kraftverk de betjänar. De . skall alltså inte heller avgiftsbeläggas särskilt.
Det är vattendomstolen som bestämmer bygdeavgiften i samband med' att tillstånd meddelas till vattenföretaget. Som framgår av 39 sker en automatisk indexomräkning av avgifterna efter ändringarna i basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. De kan även prövas om enligt 15 kap. 12 5.
Andra stycket motsvarar 4 kap. 15% VL och 11 kap. 4.5 andra meningen i utredningens förslag.
Som jag har anfört i den allmänna motiveringen skall bygdeavgiften liksom den nuvarande regleringsavgiften användas i bygden för två olika grupper av ändamål. nämligen gottgörelse för enskilda skador samt all- männa ortsändamål. I enlighet med vad statsmakterna tidigare har uttalat (jfr prop. 1959: 31 s. 34 och 3LU 1959: 5 s. 19) villjag understryka vikten av att bygdebegreppet ges en vid tolkning. Bygdeområdet vid en vattenregle- ring får sålunda inte avgränsas så snävt att bara trakten kring själva regle- ringsmagasinet tillgodoses med avgiftsmedel. Även kraftverksbygderna blir berättigade till anslag av bygdeavgiftsmedel.
Vad gäller den del av avgiftsmedlen som skall användas som kompensa- tion till enskilda skadelidande vill jag anmärka att denna möjlighet att få ersättning är subsidiär till den rätt till ersättning som grundas på ersätt- ningsbestämmelserna i 9 kap. och reglerna om oförutsedd skada i 15 kap. 20 och 21 åå. Möjligheten att få ersättning av avgiftsmedel är grundad på billighetsskäl och den skadelidande kan inte göra gällande att ersättning alltid skall utgå.
Chefen för jordbruksdepartementet kommer senare att anmäla frågan om utfärdande av bestämmelser som ersätter kungörelsen (1953: 620) an- gående indrivningen och användningen av vissa med anledning av företag i vatten utgående avgifter (1953 års avgiftskungörelse). I det sammanhanget kommer att övervägas behovet av ytterligare tillämpningsföreskrifter rö-
Prop. 1981/82: 130 558
rande användningen av bygdeavgiftsmedel (jfr Kungl. Maj:ts brev den 18 maj 1967 till kammarkollegiet ang. tillämpningsföreskrifter m.m. med an- ledning av ändring av 1953 års avgiftskungörelse).
2 & Avgiftsenheter är
1. för vattenkraftverk varje enhet installerad generatoreffekt som om- fattar tio kilowatt intill 150 procent av effekten vid medelvattenföring och varje enhet om tjugo kilowatt därutöver.
2. för vattenregleringar varje enhet av regleringsmagasinets rymd som omfattar 25 000 kubikmeter intill 100 miljoner kubikmeter. varje ytterligare enhet om 50000 kubikmeter intill 1000 miljoner kubikmeter samt varje enhet om 100000 kubikmeter därutöver.
3. för vattenöverledningar och ytvattentäkter varje kubikmeter i sekun- den av den vattenmängd som högst får ledas bort enligt meddelat tillstånd.
Avgift skall inte betalas för vattenkraftverk eller vattenregleringar. om antalet avgiftsenheter är mindre än femhundra.
När ett vattenföretag som avses i första stycket utvidgas. beräknas antalet avgiftsenheter på den sammanlagda effekten, magasinsvolymen eller vattenmängden. Om utvidgningen avser ett vattenföretag för vilket skyldighet att betala bygdeavgift enligt denna lag eller regleringsavgift enligt 4 kap. 14.5 vattenlagen (1918: 523) redan föreligger. skall den ytterli- gare avgift som skall betalas avse endast ökningen av effekten. magasins— volymen eller vattenmängden och då gäller inte andra stycket.
Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.13.2). Enligt första stycket punkt 1 beräknas avgiftsenheterna på 10 resp. 20 kilowatt på kraftverkets installerade generatoreffekt. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen och i enlighet med vad som förordats av Svea hovrätt. Luleå tingsrätt och kammarkollegiet är det den s.k. märkeffekten som skall användas som mått på kraftverkets utbyggnadseffekt. Denna framgår av en särskild märkning på generatorn och uttrycks i kilovoltam- pere. Genom att antalet kilovoltampere multipliceras med en faktor för fasförskjutning. som också skall vara angiven på generatorn och som kan variera mellan 0.75 och 1.0, erhålls antalet kilowatt.
I undantagsfall kan det förekomma att man i ett kraftverk använder en alltför stor generator i förhållande till den installerade turbinen. I sådana fall måste man vid bestämningen av antalet avgiftsenheteri stället utgå från turbinens verkningsgrad.
Eftersom även uttrycket "effekten vid medelvattenföring" har diskute- rats vid remissbehandlingen. vill jag framhålla följande. Med medelvatten- föring avses medelvärdet av ett antal under en flerårsperiod jämnt förde- lade värden på vattenföringen i en sektion av ett vattendrag. Häri skall vid överledningar för kraftändamål även inräknas den överledda vattenmäng- den. Utredningen har angivit innebörden av "effekten vid medelvattenfö- ring" som effekten i ett för medelvattenföringen lämpat maskineri. Som Svea hovrätt anför är emellertid denna definition inte otvetydig och den kan leda till onödiga utredningar och diskussioner rörande exempelvis
Prop. 1981/82:130 559
vilken fallhöjd och verkningsgrad ett dylikt maskineri bör konstrueras för. Jag biträder hovrättens förslag att effekten vid medelvattenföring skall beräknas ur utbyggnadseffekten genom direkt proportionering mellan me- delvattenföring och utbyggnadsvattenföring. Är t. ex. utbyggnadseffekten 100 MW och denna effekt uppnås vid en drivvattenföring av 125 m3/s
= utbyggnadsvattenföringen) samt medelvattenföringen är 50 m3/s. blir effekten vid medelvattenföringen 100 >( 12% = 40 MW.
1-
Som framgår av andra stycket inträder avgiftsskyldighet för vattenkraft- verk och vattenregleringar endast om antalet avgiftsenheter är minst 500 (=S megawatt resp. 12.5 miljoner kubikmeter). För vattenöverledningar och vattentäkter inträder avgiftsskyldigheten när den vattenmängd som högst får ledas bort är minst en kubikmeter i sekunden.
Enligt tredje stycket skall vid utvidgning av ett vattenföretag antalet avgiftsenheter beräknas på den sammanlagda effekten. magasinsvolymen resp. vattenmängden. De begränsningar för toppeffekt resp. större maga- sinsvolymer som stadgas i punkterna 1 och 2 i första stycket gäller därvid. Ifråga om företag för vilka skyldighet att betala bygdeavgift enligt den nya lagen eller regleringsavgift enligt VL redan föreligger. skall dock ytterliga- re avgift betalas endast för effekt-. volym— resp. vattenmängdsökningen. Även i detta fall beräknas begränsningarna enligt punkterna 1 och 2 i första stycket för den sammanlagda effekten resp. magasinsvolymen. Avgifts- skyldighet för kraftverk och regleringar föreligger då även om utvidgning- en inte medför en ökning av antalet avgiftsenheter med minst 500.
3 5 För vattenkraftverk och vattenregleringar är avgiften för varje avgiftsenhet. om företaget tillhör klass 1: 0.5 promille av basbeloppet. klass 2: 1 promille av basbeloppet. klass 3: 1.5 promille av basbeloppet. klass 4: 2 promille av basbeloppet.
För vattenöverledningar och vattentäkter är avgiften för varje avgiftsen- het. om företaget tillhör klass 1: 5 procent av basbeloppet. klass 2: 10 procent av basbeloppet. klass 3: 15 procent av basbeloppet. klass 4: 20 procent av basbeloppet.
Med basbeloppet avses det basbelopp som har bestämts enligt lagen (1962: 381 ) om allmän försäkring för december året närmast före det år som avgiften avser.
Vid inplacering i avgiftsklass skall hänsyn tas till de mindre eller större förändringar i vattenförhållandena som företaget orsakar samt de mindre eller större olägenheter eller fördelar för bygden som företaget medför.
Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.13.2). Som jag har anfört där bör placering av ett företag i klass 1 endast ske i undantagsfall.
Prop. 1981/82: 130 560
Om avgiftsbeloppet inte uppgår till helt krontal. skall överskjutande öretal falla bort (se lagcn. 1972: 180. om avrundning av vissa fordringar till helt krontal. m.m.).
För att åskådliggöra hur den nya avgiften skall beräknas. om den skulle tillämpas i dag. kan följande exempel anföras. Skyldighet att betala avgift före ett vattenkraftverk inträder år 1981. Kraftverket har en installerad effekt av 15 MW (= 15000 kilowatt). Om någon reduktion av effekten enligt 2å första stycket 1 inte görs. uppgår antalet avgiftspliktiga enheter enligt nämnda stadgande till 1500. Företaget har en sådan inverkan på vatten- och bygdeförhållandena att det bör placeras i klass 2 enligt föreva- rande paragraf. Avgiften för varje avgiftsenhet skall då utgöra 1 promille av basbeloppet. som för december 1980 är 16100 kronor. Avgiften för varje enhet är alltså 16.1 kronor och för 1500 cnhetcr 24150 kronor. Denna avgift skall sedan räknas om årligen med hänsyn till ändringarna i basbe- loppet för december månad. I
4 & Bygdeavgift skall utgå från o:h med kalenderåret närmast efter det år då tillstånd att driva företaget togs i anspråk till och med det år då företaget läggs ned.
Bygdeavgiften skall före varje kalenderårs utgång betalas till länsstyrel- sen i det län där företaget huvudsakligen har utförts.
Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (2.13.2). Första stycket motsvarar 4 kap. l4å fjärde stycket första meningen VL och 11 kap. 3 5 första stycket i utredningens förslag. Utgångspunkten för avgiftsskyldighetens inträde är enligt stadgandet idrifttagandet av företaget och inte. såsom är fallet med den allmänna fiskeavgiften. när arbetena påbörjas (se l'0å i förevarande kapitel).
Andra stycket motsvarar 1 5 tredje och fjärde styckena i 1953 års avgifts- kungörelse. Länsstyrelsens befattning med bygdeavgiftsmedlen går vid sidan av den vanliga budgetregleringen enligt 9 kap. regeringsformen (jfr 9 kap. 25 andra stycket andra meningen regeringsformen).
I-"iskem-gifter
Förevarande bestämmelser har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.13.3). De särskilda fiskeavgifterna enligt 55 motsvarar avgifter enligt 2 kap. 85 VL och de allmänna fiskeavgifterna enligt 6.5 ersätter avgifter enligt 2 kap. 10.5 VL. Bestämmelserna för de allmänna fiskeavgif- terna har i princip samordnats med vad som gäller för de nya bygdeavgif- terna.
Utredningens förslag innehåller inte några bestämmelser om allmänna fiskeavgifter. I stället föreslog utredningen att femton procent av bygde- avgifterna skulle betalas till fiskeristyrelsen att användas för att främja fisket inom landet (11 kap. 45 första meningen i utredningens förslag).
Prop. 1981/82: 130 561
För fiskeavgifter enligt 2 kap. 8 och 10åå VL finns särskilda övergångs- bestämmelser ( se 15å promulgationslagen).
5 5 I stället för att meddela villkor enligt 3 kap. 11 å får vattendomstolen eller förrättningsmannen, om det är lämpligare. ålägga tillståndshavaren att betala en särskild avgift för främjande av fisket i det vatten som berörs av vattenföretaget eller inom något angränsande vattenområde. Avgiften kan fastställas som en engångsavgift eller som årliga avgifter. .
Om avgiften fastställs att utgå årligen. skall denna varje år följa föränd- ringarna i det allmänna prisläget sådana dessa uttrycks i basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring. Den fastställda avgiften skall sålun- da multipliceras med det tal (jämförelsetal) som anger förhållandet mellan basbeloppet för december månad året närmast före det år då avgiften fastställs och december månad året närmast före det år då avgiften skall betalas.
Paragrafen. vars första stycke motsvarar 2 kap. 8åVL och 11 kap. Så i utredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.13.3).
Av lagtexten framgår att avgifterna får användas för åtgärder bl. a. inom bivattendrag. Härigenom undanröjs den osäkerhet som f. n. råder i detta avseende.
I likhet med vad som kan ske i dag bör avgiften kunna användas för att bekosta kontrollen av efterlevnaden av meddelade bestämmelser till skydd för fisket, om ett behov av fortlöpande kontroll kan bestämt förutses (jfr prop. 1954:23 s. 67).
Det är vattendomstolen eller förrättningsmannen som bestämmer avgif- ' -
tema i samband med prövningen av frågan om föreskrifter enligt 3 kap. llå. 1 sistnämnda paragraf anges den ram inom vilken avgiftens storlek skall bestämmas. Engångsavgifter skall enligt IOå tredje stycket i föreva- rande kapitel betalas till fiskeristyrclsen på tid som föreskrivs av vatten- domstolen eller förrättningsmannen. I fråga om årliga avgifter finns ytterli- gare bestämelser i 10å. De årliga avgifterna kan prövas om enligt 15 kap. 4å.
6 5 Den som har fått tillstånd enligt denna lag till ett vattenföretag som avser
1. vattenkraftverk,
2. vattenreglering som avser års- eller flerårsreglering.
3. vattenöverledning för något annat ändamål än kraftändamål,
4. ytvattentäkt . skall. om företaget kan antas skada fisket eller orsaka en inte obetydlig ändring i de naturliga vattenståndsförhållandena, betala en årlig allmän fiskeavgift för främjande av fisket inom landet.
Avgiften bestäms av vattendomstolen att utgå efter'avgiftsenheter och avgiftsklasser enligt 7 och 8 åå.
36 Riksdagen I98I/82. ! saml. Nr 130. Bilagedel
Prop. 1981/82: 130 562
Paragrafen. som inleder de bestämmelser om allmänna fiskeavgifter som ersätter 2 kap. 10å VL. har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.13.3).
Uppräkningen av avgiftsskyldiga typer av vattenföretag stämmer i prin- cip överens med vad som gäller för bygdeavgifterna enligt 1 å första stycket. Eftersom avgiftsskyldigheten inträder när byggnadsåtgärder som inverkar på vattenförhållandena påbörjas (se 10 å). har inledningen i första stycket dock formulerats på ett annat sätt än i l å.
Det är vattendomstolen som bestämmer de allmänna fiskeavgifterna i samband med att tillstånd meddelas till vattenföretaget. Som framgår av 8å sker en automatisk indexomräkning av avgifterna. De kan även prövas om enligt 15 kap. 12å.
7 & Avgiftsenheter är
1. för vattenkraftverk varje enhet installerad generatoreffekt som om- fattar tio kilowatt intill 150 procent av effekten vid medelvattenföring och varje enhet om tjugo kilowatt därutöver,
2. för vattenregleringar varje enhet av regleringsmagasinets rymd som omfattar 25 000 kubikmeter intill 1110 miljoner kubikmeter och varje enhet om 50000 kubikmeter därutöver.
3. för vattenöverledningar och ytvattentäkter varje kubikmeteri sekun- den av den vattenmängd som högs: får ledas bort enligt meddelat tillstånd.
Avgift skall inte betalas för vattenkraftverk och vattenregleringar. om antalet avgiftsenheter är mindre än tio.
När ett vattenföretag som avses i första stycket utvidgas. beräknas antalet avgiftsenheter på den sammanlagda effekten. magasinsvolymen eller vattenmängden. Om utvidgningen avser ett vattenföretag för vilket skyldighet att betala allmän fiskeavgift enligt denna lag eller avgift enligt 2 kap. 10å vattenlagen (1918z523) redan föreligger. skall den ytterligare avgift som skall betalas avse endast ökningen av effekten. magasinsvoly- men eller vattenmängden och då gäller inte andra stycket.
Paragrafcn har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.13." ). Första stycket motsvarar vad som gäller för bygdeavgifterna enligt 2å första stycket utom så till vida att punkten 2 i förevarande paragraf endast har en indelning i enheter om 25 000 och 50000 kubikmeter och alltså inte även i 100000 kubikmeter.
Som framgår av andra stycket inträder avgiftsskyldighet för vattenkraft- verk och vattenregleringar endast om antalet avgiftsenheter är minst 10. För bygdeavgifterna är motsvarande gräns 500 (se 2å andra stycket). För vattenöverledningar och vattentäkter inträder avgiftsskyldigheten liksom i fråga om bygdeavgifter när den vattenmängd som högst får ledas bort är minst en kubikmeter i sekunden.
I tredje stycket regleras frågan om beräkningen av antalet avgiftsenheter vid utvidgning av ett vattenföretag (jfr 2å tredje stycket).
Prop. 1981/82: 130 563
8 5 För vattenkraftverk och vattenregleringar är avgiften för varje av- giftsenhet. om företaget tillhör klass 1: 0,05 promille av basbeloppet. klass 2: 0.1 promille av basbeloppet. klass 3: 0.15 promille av basbeloppet. klass 4: 0.2 promille av basbeloppet.
För vattenöverledningar och vattentäkter är avgiften för varje avgiftsen- het. om företaget tillhör klass 1: 1 procent av basbeloppet. klass 2: 5 procent av basbeloppet. klass 3: 10 procent av basbeloppet. klass 4: 15 procent av basbeloppet.
Med basbeloppet avses det basbelopp som har bestämts enligt lagen ( 1962: 381 ) om allmän försäkring för december året närmast före det år som avgiften avser.
Vid inplacering i avgiftsklass skall hänsyn tas till den omfattningi vilken fisk och fiske förekommer i det vattenområde som berörs av företaget. till den utsträckning i vilken vattenförhållandena och lisket påverkas av före- taget samt till omfattningen av de förpliktelser som företagaren har ålagts enligt 5 å eller 3 kap. 11 å.
Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.13.3). Jag hänvisar till vad som har anförts vid 3 å om avrundning av överskju- tande öretal.
Om man tar samma exempel på avgiftsberäkningen som jag har lämnat vid 3 å. skulle för samma kraftverk om 15 MW i klass 2 bestämmas en ' allmän fiskeavgift om 2415 kronor som sedan räknas om årligen med hänsyn till ändringarna i basbeloppet för december månad.
9 5 Om det årliga beloppet för allmännafiskeavgifter är ringa. får före- skrivas att avgiften skall betalas som en engångsavgift. Föreskrift härom skall meddelas om det årliga avgiftsbeloppet är mindre än femhundra kronor.
Paragrafen. som motsvarar 2 kap. 10 å 1 mom. sista stycket VL (jfr även SOU 1972: 14 s. 16 och 153). har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.13.3).
10 & Ärlig fiskeavgift skall utgå från och med kalenderåret närmast efter det år då tillstånd att utföra sådana arbeten för företaget eller att vidta andra åtgärder som inverkar på vattenförhållandena togs i anspråk till och med det år då företaget läggs ned.
Ärlig fiskeavgift skall före varje kalenderårs utgång betalas till fiskeri-
styrelsen. . Engångsavgift skall betalas till fiskeristyrclsen senast vid den tidpunkt
som anges när avgiften bestäms.
Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.13.3). Första stycket motsvarar 2 kap. 10 å 1 mom. första stycket VL. Med att
Prop. 1981/82: 130 564
företaget läggs ned jämställs att en vattenanläggning, för vilken avgifts- skyldighet föreligger. rivs ut.
Andra stycket motsvarar 1 å i 1953 års avgiftskungörelse. som endast reglerar frågan om när årliga avgifter skall betalas. ] tredje stycket har tagits in en särskild bestämmelse om tidpunkten för betalning av en en- gångsavgift. Denna får bestämmas av vattendomstolen eller förrättnings- mannen efter omständigheterna i varje särskilt fall.
Avgifterna skall enligt förevarande bestämmelser alltid betalas till fiske- ristyrelsen medan 1953 års avgiftskungörelse förutsätter att det i ett av- giftsbeslut enligt 2 kap. 8 å VL kan anges att betalning skall kunna ske till någon annan än en statlig myndighet. Detta skall alltså inte längre vara möjligt. '
11 kap. Särskilda bestämmelser om större vattenföretag m. m.
Kapitlet. som innehåller särskilda bestämmelser om större vattenföretag m.m.. är indelat i två avdelningar. Den första avdelningen avser regering- . ens prövningsrätt ( l —7 åå) och den andra behandlar frågan om förberedel- se av större vattenföretag (8— 12 åå).
Regeringens prövningsrätt
Med stöd av 4 kap. 17 å första stycket VL har i ] å vattenrättskungörel- sen (1971: 789) angivits vilka företag som alltid skall prövas av regeringen. Regeringen kan vidare enligt 4 kap. 17 å andra stycket VL förbehålla sig prövningen av andra företag som är av betydande omfattning eller ingri- pande beskaffenhet. Ett besked om förbehållet skall i så fall lämnas innan vattendomstolen eller synemännen avgör frågan om företagets tillåtlighet. De nuvarande bestämmelserna om regeringens prövningsrätt tillkom ge- nom en lagändring den ljanuari 1972.
Som jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2) bör rege- ringen även i fortsättningen ha hand om tillåtlighetsprövningen av de största vattenföretagen liksom vattenföretag som berör känsliga vatten- drag eller vattenområden. Handläggningen i övrigt av sådana mål bör liksom i dag ske vid vattendomstol eller förrättning (se 12 kap. 29 å och 13 kap. 42 å).
Vid regeringens prövning gäller de vanliga tillåtlighetsreglerna i 3 kap. som också tillämpas av vattendomstolarna och förrättningsmännen. Det är dock endast regeringen som har befogenhet att meddela dispens enligt 3 kap. 4å andra stycket och enligt 6å andra meningen i detta kapitel. Dessutom har endast regeringen befogenhet att meddela s.k. särskilda villkor för att tillgodose allmänna intressen (se 7 å i detta kapitel).
De företag som alltid skall prövas av regeringen bör som utredningen har föreslagit anges i själva lagcn. Jag delar utredningens uppfattning att den nuvarande uppräkningen i vattenrättskungörelsen av sådana företag är väl avvägd. I enlighet med terminologien i 10 kap. 2 och 7 åå bör emellertid
Prop. 1981/82:130 565
storleken av de kraftverk som skall prövas av regeringen uttryckas i kilowatt installerad generatoreffekt. Dessutom bör regeringen i lagen ges befogenhet att i särskilda fall förbehålla sig tillåtlighetsprövningen av vat- tenföretag av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet.
1 5 Regeringen skall pröva tillåtligheten av följande slag av vattenföre- tag, nämligen
1. vattenkraftverk som är avsedda för en installerad generatoreffekt av minst 20000 kilowatt.
2. vattenregleringar med en större vattenståndsskillnad mellan däm- nings- och sänkningsgränserna än två meter under året eller en meter under veckan samt regleringar med mindre vattenståndsskillnad än som har angetts nu, om därigenom skall utnyttjas ett vattenmagasin av minst 100 miljoner kubikmeter under året eller tio miljoner kubikmeter under veckan.
3. vattenöverledningar eller andra vattenbortledningar från vattendrag eller sjöar med en normal oreglerad lågvattenföring av minst en kubik- meter i sekunden i bortledningspunkten respektive utloppet. om den vat- tenföring som skall tas i anspråk överstiger en femtedel av den normala oreglerade lågvattenföringen och det inte är uppenbart'att bortledningen kan ske utan olägenhet av betydelse för allmänna intressen.
4. andra vattenkraftverk och'andra vattenregleringar eller vattenöver- ledningar för vattenkraftändamål, om
a) företaget avser någon av följande älvar. nämligen Torne älv. Kalix älv, Pite älv och Vindelälven,
b) företaget avser någon av de älvar eller älvsträekor som anges i följande uppställning Älv Sträcka Klarälven sträckan mellan Kärrbackstrand och Edebäck
Dalälven Västerdalälven. Österdalälven uppströms Trängslet samt sträckan mellan Näs och Hedesundafjärdarna Ljusnan sträckan mellan Hede och Svegsjön (Härjedalsljusnan) och sträckan mellan Laforsen och Arbråsjöarna (Mel- lanljusnan) Indalsälven Åreälven. Ammerån ovan Överammer. Storån— Dammån samt Hårkan uppströms Hotagen Ångermanälven Lejarälven, Sto-rån uppströms Klumpvattnet. Långse- leån—Rörströmsälven. Saxån. Ransarån uppströms Ransaren samt Vojmån uppströms Vojmsjön Vapstälven
Moälven
Lögde älv
Öre älv _
Umeälven Tämaån och Girjesån. Juktån uppströms Fjosokken samt Tärnaforsen mellan Laisan och Gäutan
Bure älv ' ' '
Skellefteälven källflödena uppströms Sädvajaure respektive Rebnis- jaure ' Byske älv
Lule älv Stora Lule älv uppströms Akkajaure. Lilla Lule älv
Råne älv
uppströms Skalka och Tjaktjajaure samt Pärlälven Rörån— Livas älv
Prop. 1981/82: 130 566
5. grundvattentäkter för tillgodogörande av en större vattenmängd än 10000 kubikmeter om dygnet.
6. andra vattenregleringar, vattenöverledningar och vattenbortledning- ar än som har angetts förut. om företaget avser någon av sjöarna Vänern. Vättern. Mälaren. Hjälmaren. Storsjön i Jämtland eller Siljan och företaget kan inverka märkbart på vattenståndet i eller vattenavrinningen ur sjön.
Paragrafen motsvarar 15 kap. 1 å första stycket i utredningens förslag samt 4 kap. 17 å första stycket VL. och 1 å första stycket vattenrättskun- görelsen (i senaste lydelse enligt SFS 1980: 82).
Som jag har anfört i inledningen till förevarande avdelning har i punkt 1 storleken av de vattenkraftverk som alltid skall prövas av" regeringen angivits i en installerad generatoreffekt (märkeffekt) av minst 20000 kilowatt och inte som f.n. kilovoltampere. Härigenom används samma mått på effekten som i fråga om avgifter enligt 10 kap. Eftersom effekten- heten kilowatt erhålls genom att antalet kilovoltampere multipliceras med faktorn för fasförskjutning. som kan variera mellan 0.75 och 1.0. innebär ändringen i vissa fall en höjning av gränsen för de kraftverk som obligato— riskt skall prövas av regeringen. Jag vill dock erinra om regeringens möjlig- heter enligt 3 å att förbehålla sig prövningen av kraftverk med en effekt som understiger 20000 kilowatt.
Med vattenreglering i punkterna 2 och 6 avses en sådan reglering som definierasi 1 kap. 4 å. Under definitionen faller inte. i motsats till vad som är fallet enligt vattenrättskungörelsen. en reglering i markavvattningssyfte. t.ex. för översvämningsskydd. Inte heller omfattas en reglering för för- stärkning av en recipient för avloppsvatten. För att regeringen skall pröva sådana regleringar. fordras alltså ett särskilt förbehållsbeslut med stöd av 3 å.
Med vattenbortledning i punkterna 3 och 6 avses, dels ytvattentäkter enligt definitionen i 1 kap. 4 å och dels bortledning av vatten i annat syfte än tillgodogörande av vattnet. t.ex. utspädning av avloppsvatten i en recipient.
Med lågvattenföring i punkt 3 avses medeltalet för ett så stort antal år som möjligt av de vattenföringar som" var för sig utgör den minsta vatten- föringen under året (jfr 14 kap. 1 å V L).
1 punkt 6 behandlas vissa vattenföretag i våra sex största sjöar. Förut- sättningen för regeringens obligatoriska prövning är att företaget kan in- verka "märkbart" på vattenståndet i eller vattenavrinningen ur sjön. Som utredningen anfört vid tillkomsten av vattenrättskungörelsen (se SOU 1970: 40 s. 41) torde bestämmelsen i praktiken bli tillämplig på mindre korttidsregleringar och andra vattenregleringar. Däremot kan jag inte dela utredningens uppfattning att bestämmelsen kommer att omfatta praktiskt taget alla vattenbortledningar från en sådan sjö. om vattnet inte återförs till sjön. Eftersom inverkan av vattenbortledningen skall vara märkbar på vattenståndet eller vattenavrinningen, torde endast bortledningen av
Prop. 1981/82: 130 567
mycket stora vattenmängder komma att falla under bestämmelsen. Smärre bortledningar, t. ex. vanliga vattenuttag för jordbruksbevattning. faller därför utanför bestämmelsens tillämpningsområde.
2 5 I fråga om ändringar eller utvidgningar av vattenföretag gäller 1 å endast om ändringen eller utvidgningen uppnår där angiven omfattning.
Paragrafen motsvarar 15 kap. 1 å andra stycket i utredningens förslag samt 1 å andra stycket vattenrättskungörelsen.
3 5 Om ett annat vattenföretag än ett sådant som anges i 1 och 2 åå är av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet. får regeringen förbe- hålla sig prövningen av företagets tillåtlighet. Besked om förbehållet skall lämnas till vattendomstolen eller förrättningsmannen innan dom eller be- slut har meddelats om företagets tillåtlighet.
Paragrafen motsvarar 15 kap. 1 å fjärde stycket i utredningens förslag samt 4 kap. 17 å andra stycket VL.
Bestämmelserna omfattar alla typer av vattenföretag. I likhet med vad som f. n. gäller i fråga om större vattenavlednings- eller invallningsföretag (se 7 kap. 46 å första stycket och 49 å VL) avser regeringens prövningsrätt således även markavvattningsföretag av betydande omfattning eller ingri- pande beskaffenhet. Förbehållsrätten gäller alla typer av dylika markav- vattningsföretag och alltså även dikning. vilket utgör en nyhet i förhållande till VL.
Som utredningen anför torde det utan någon särskild bestämmelse åligga berörda förvaltningsmyndigheter att till regeringen anmäla ett behov av beslut om förbehåll. ] 8 å vattenrättskungörelsen har dock kammarkolle- giet särskilt ålagts en skyldighet att till regeringen anmäla behovet av förbehåll. Jag kommer att senare anmäla frågan om en motsvarighet till denna bestämmelse.
4 ;S Tillåtligheten av ett vattenföretag kan även komma under regering- ens prövning enligt 3 kap. 4 å andra stycket.
Paragrafen innehåller en erinran om den underställning till regeringen som kan ske på grund av dispensregeln i 3 kap. 4 å andra stycket.
5 å [ samband med prövningen av ett företag som avses i 1—4 åå får regeringen även förbehålla sig prövningen av tillåtligheten av ett annat vattenföretag. om ansökningen avser tillstånd till båda företagen och dessa hänger samman med varandra eller fråga enligt 3 kap. 8 å har uppkommit om jämkning eller företräde mellan dem. Beträffande ett sådant förbehåll gäller 3 å andra meningen.
Paragrafen motsvarar 15 kap. 1 å femte stycket i utredningens förslag och 4 kap. 17 å tredje stycket VL. Paragrafens tillämpningsområde har
Prop. 1981/82:130 568
dock vidgats till att avse fall som underställts med stöd av 3 kap. 4 å andra stycket. I fråga om konkurrens mellan vattenföretag som prövas samtidigt hänvisas till vad som har anförts vid 3 kap. 8 å.
6 å För regeringens prövning gäller 3 kap. Om regeringen finner att företaget är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt. får regeringen medge att företaget får komma till stånd även om hinder möter enligt 3 kap. 4 å första stycket.
Paragrafen motsvarar 4 kap. 18 å första—tredje styckena VL. ] princip gäller samma tillåtlighetsregler för. regeringens prövning som för vattendomstolarnas och förrättningsmännens prövning. I enlighet med vad som gäller för regeringens prövning av mål som underställts med stöd av 3 kap. 4 å andra stycket är dock'regeringen inte ovillkorligen bunden av den särskilda hindersbestämmelsen till skydd för allmänna intressen i 3 kap. 4 å första stycket. utan regeringen kan enligt förevarande paragraf medge att företag som är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt kommer till stånd. Dispensbefogenheten avser däremot inte fall då företa- get strider mot allmänna planeringssynpunkter eller fastställda planer en- ligt byggnadslagstif'tningen. Jag har inte ansett det vara lämpligt att ha kvar den nuvarande formella befogenheten för regeringen att dispensera från allmänna planeringssynpunkter. t. ex. statsmakternas riktlinjer för den fysiska riksplaneringen (jfr CU 1979/80: 5 s. 11). .
Som anfördes vid tillkomsten av 4 kap. 18 å tredje stycket VL skall dispensbefogenheten utnyttjas endast då mycket starka skäl talar för att ett företag bör tillåtas (se prop. l97l:106 s. 109 och 160 samt JuU 1971: 13 s. 81).
7 å Om regeringen finner att ett företag får kommaltill stånd. kan rege- ringen bestämma särskilda villkor för att tillgodose allmänna intressen.
Paragrafen motsvarar 15 kap. 9 å i utredningens förslag och 4 kap. 18 å fjärde stycket VL.
Den uttryckliga befogenheten att föreskriva särskilda villkor gäller vid all tillåtlighetsprövning som skall göras av regeringen. således även vid prövning efter underställning enligt 3 kap. 4 å andra stycket. Regeringen har vid motsvarande underställning enligt gällande VL ansetts vara oför- hindrad att föreskriva sådana villkor (jfr-SOU 1970: 40 s. 45 och 53 samt prop. 1971: 1065. 110). ' '
Regeringen kan ålägga företagaren att betala ett penningbelopp. s.k. särskilda villkorsmedel. eller att utföra åtgärder för att tillgodose allmänna intressen som annars inte skulle kompenseras. Regeringen kan också förordna exempelvis att naturvetenskapliga undersökningar eller antikva- risk-kulturhistoriska inventeringar skall utföras påföretagarens bekost- nad.
Prop. 1981/82: 130 569
Som jag anför vid 20 kap. 2 5 kan en Sakägare som har kostnader i samband med regeringens tillåtlighetsprövning under vissa förutsättningar få ersättning för dessa av sökanden.
Förberedelse av större vattenföretag
Denna avdelning motsvarar 14 kap. i utredningens förslag samt 4 kap. 19 å VL och 2—6 åå vattenrättskungörelsen (1971: 789). Gällande bestäm- melser trädde i kraft den 1 januari 1972.
Som jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2) bör det nuvarande förberedelseförfarandet i fråga om sådana större företag som skall prövas av regeringen få en motsvarighet i den nya vattenlagen. .
8 å Innan tillstånd söks till ett vattenföretag som är av sådan omfattning eller beskaffenhet att dess tillåtlighet skall eller kan antas komma att prövas av regeringen enligt 1—3 åå. skall vissa förberedande åtgärder ha vidtagits enligt 9— 12 åå.
Paragrafen motsvarar 14 kap. 1 å i utredningens förslag och 4 kap. 19 å VL. Förevarande bestämmelser gäller för sådana vattenföretag som skall eller kan antas komma under regeringens prövning enligt 1—3 åå (jfr 2 å vattenrättskungörelsen). Däremot omfattar paragrafen inte underställ- ningsfallet i 3 kap. 4 å andra stycket, eftersom sådan underställning är svår att förutse.
9 5 I god tid innan närmare undersökningar för företaget påbörjas skall företagaren underrätta kammarkollegiet, statens naturvårdsverk, statens planverk och riksantikvarieämbetet samt de länsstyrelser och kommuner som berörs av företaget. Samtidigt skall sjöfartsverket och fiskeristyrclsen underrättas. om deras verksamhet berörs. Lantbruksstyrelsen skall under— rättas. om rennäringen eller jordbruksmark av större omfattning berörs. Företagaren skall därefter på begäran eller när anledning annars föreligger lämna dessa myndigheter och kommuner upplysningar om företaget.
Paragrafen motsvarar 14 kap. 2 å i utredningens förslagoch 3 å vatten- _. rättskungörelsen. I förhållande till gällande rätt har endast smärre juste- ringar gjorts.
10 å När förutsättningarna för företaget i stort har klarlagts. skall företa- garen i samråd med länsstyrelsen i det län där företaget i huvudsak skall utföras bereda berörda kommuner samt myndigheter och sammanslutning- ar som företaget angår tillfälle att framställa önskemål om företagets när- mare omfattning och utformning.
Paragrafen motsvarar 14— kap. 3 å i utredningens förslag och 4 å vatten- rättskungörelsen. ' '
Prop. 1981/82: 130 570
11 5 Om företaget kan medföra skada på fiske av någon betydelse. får fiskeristyrclsen förordna om den utredning som behövs. Om företaget kan medföra väsentlig skada på rennäringen ellerjordbruket. får lantbrukssty- relsen förordna om behövlig utredning. Riksantikvarieämbetet får för- ordna om behövlig kulturhistorisk inventering. Statens naturvårdsverk får förordna om den utredning som behövs angående företagets planering från allmänna naturvårdssynpunkter.
Innan förordnande meddelas skall samråd ske med vattendomstolen. Företagaren skall betala kostnaderna för utredningarna. om det inte är obilligt.
Paragrafen motsvarar 14 kap. 4 15 i utredningens förslag och 5 & vatten- rättskungörelsen. I förhållande till gällande rätt utgör det en nyhet att riksantikvarieämbetet får förordna om en kulturhistorisk inventering och att lantbruksstyrelsen får förordna även om utredning av skada på jordbru- ket.
Jag kan inte biträda ett förslag av fiskeristyrelsen om att ta bort den begränsning av företagarens kostnadsansvar som följer av obillighetsre- geln i tredje stycket av förevarande paragraf.
Bestämmelsen i 5 & första stycket tredje meningen vattenrättskungörel- _ sen har inte fått någon motsvarighet i förevarande paragraf. eftersom det ändå måste vara klart att en utredning inte behövs om motsvarande utred- ning kommer till stånd enligt 22 kap. 5 5 i den nya lagen (som motsvarar 14 kap. 5 5 2 mom. VL).
12 ä 1 god tid innan ansökan om tillstånd till företaget ges in skall företa- garen medverka till att information om företagets planläggning lämnas till ortsbefolkningen vid sammankomst, genom ortspressen eller på något annat lämpligt sätt. Sammankomst skall ordnas. om länsstyrelsen i något län som berörs av företaget påkallar det.
Företagaren skall på lämpligt sätt bereda enskilda personer tillfälle att framställa önskemål om åtgärder för att förebygga eller minska skador genom företaget.
Paragrafen motsvarar 14 kap. 5 5 i utredningens förslag och 6 & vatten- rättskungörelsen. Uttrycket "sammanträde” i vattenrättskungörelsen har ersatts av "sammankomst", eftersom det här rör sig om en obestämd krets av intressenter.
Som jag anför vid 20 kap. 2 5 kan en sakägare under vissa förutsättning- ar få ersättning av sökanden i ett efterföljande ansökningsmål vid vatten- domstolen eller vid en förrättning för sina kostnader i samband med en förberedelse. '
12 kap. Prövningen av markavvattningsföretag
Kapitlet motsvarar 10 kap. VL och 16 kap. i utredningens förslag (jfr 4 kap. fastighetsbildningslagen). Kapitlet innehåller med särskilda underrubriker
Prop. 1981/82: 130 571
allmänna bestämmelser (1—8155) samt bestämmelser om förrättningens inledande (9—11 äs"). handläggningen (12—30 så). tillståndsbeslut m.m. (31—37 åå) och överklagande till vattendomstolen (38 och 39 åå).
Som jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2) skall mark- avvattningsföretagen liksom enligt VL prövas vid förrättning med över- vattenreglering och vattenöverledning prövas däremot inte vid förrättning.
Bestämmelsernai 10 kap. 1—31 så VL om syneförrättning för inrättan- de m. in. av allmän flottled ersätts av den föreslagna lagen om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän flottled (se avsnitt 4.4).
Motsvarighet till de av utredningen föreslagna bestämmelserna om för- rättningskostnader (16 kap. 24 och 25 flå i utredningens förslag) och om- prövning m.m. (16 kap. 28 och 29 åå i utredningens förslag) har tagits in bland kostnadsbestämmelserna i 20 kap. resp. omprövningsbestämmel- sernai 15 kap.
Förvaltningslagen (1971:290) är tillämplig på förrättning. i den mån frågan inte regleras i detta kapitel.
Allmänna bestämmelser
1 & Prövningen av markavvattningsföretag sker vid förrättning. Länssty- relsen förordnar en förrättningsman att handlägga förrättningen.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar särskilda bestämmelser om behörighet att vara förrättningsman.
F örsra stycket motsvarar 7 kap. 36 å andra stycket VL och 16 kap. l 5 i utredningens förslag.
Bestämmelser om tillståndsplikt finns i 4 kap. nya vattenlagen (se sär- skilt 4 kap. 2 5). Enligt 11 kap. 3 5 kan regeringen förbehålla sig prövning- en av tillåtligheten av ett markavvattningsföretag. Förrättningsmannen skall då enligt 29 å i förevarande kapitel med ett eget yttrande överlämna frågan om företagets tillåtlighet till regeringen. Detsamma gäller vid under- ställning enligt 3 kap. 4 å andra stycket. I övrigt ändras inte ordningen för prövningen av sådana företag.
Andra stycket motsvarar 10 kap. 32% 1 mom. VL och 16 kap. 5 5 i utredningens förslag.
F.n. gäller kungörelsen (1941:847) om utverkande av behörighet som förrättningsman enligt 10 kap. 32 & vattenlagen, kungörelsen (1959: 219) om behörighet att handlägga syneförrättning rörande vissa företag enligt 7 kap. vattenlagen samt kungörelsen ( 1968: 370) om behörighet för tjänste- man hos lantbruksnämnd att handlägga syneförrättning rörande vissa före- tag enligt 7 kap. vattenlagen. Bestämmelserna innebär i korthet att vissa kvalificerade tjänstemän hos lantbruksnämnderna eller skogsvårdsstyrel- serna får förordnas för alla företag utom sådana som av olika anledningar är särskilt krävande. Sådana förrättningar handläggs främst av personer som av regeringen erhållit särskild behörighet.
Prop. 1981/82: 130 572
Enligt min mening bör de nya bestämmelser sombehövs kunna utfärdas av lantbruksstyrelsen.
25 Två gode män skall delta i förrättningen när förrättningsmannen finner att det behövs eller när sakägare begär det och det inte medför oskäligt dröjsmål. - ' ' Ett beslut att gode män skall medverka rubbar, inte vad som redan har beslutats eller verkställts under förrättningen.
Paragrafen. som motsvarar 10 kap. 35 å VL och 16 kap. 6 & första och tredje styckena i utredningens förslag. innehåller bestämmelser om med- verkan av gode män vid förrättningen (jfr 4 kap. 1 så första stycket andra meningen och tredje stycket fastighetsbildningslagen).
Förevarande paragraf innehåller ingen motsvarighet till bestämmelsen i 4 kap. l å andra stycket fastighetsbildningslagen om möjlighet att vid mera omfattande företag förordna fler än två gode män. En sådan möjlighet finns inte f.n. när det gäller förrättningar enligt 10 kap. VL och något behov därav kan knappast anses föreligga.
Förrättningsmän och gode män har enligt 20 kap. 7 så tredje stycket rätt till ersättning enligt särskilda bestämmelser.
Utredningen har föreslagit en särskild bestämmelse om att när gode män deltar i förrättningen kapitlets bestämmelser om förrättningsman skall tillämpas på förrättningsmannen och gode männen. om inte annat framgår (16 kap. 65 andra stycket i utredningens förslag). Bestämmelsen moti- veras med att utredningsförslaget inte bibehåller VL:s beteckningar på de deltagande i förrättningen. Enligt VL avses med ”förrättningsman” endast förrättningsmannen själv. För kollektivet förrättningsman och gode män används beteckningen synemän. Härigenom framgår alltid direkt av lag- textens lydelse huruvida en bestämmelse gäller enbart förrättningsman- nen. Utredningens system för beteckning har behållits i förevarande kapi- ' tel. Med förrättningsman kan alltså avses dels den särskilt förordnade förrättningsmannen såsom sådan. dels förrättningsmyndigheten i förekom- mande sammansättning (jfr 4 kap. FBL). Någon tveksamhet om när be- teckningen har den ena eller den andra betydelsen torde inte uppkomma. Den av utredningen föreslagna bestämmelsen har därför inte fått någon motsvarighet i förevarande kapitel.
Utredningen har föreslagit en hänvisning till bestämmelserna om förrätt- ningsmän och gode män i 4 kap. 2-—6 så fastighetsbildningslagen (16 kap. 7 5 i utredningens förslag). Jag har ansett det lämpligt att ha dessa bestäm- melser i vattenlagen. En motsvarighet till dessa bestämmelser har därför tagits in i 3—7 55 i förevarande kapitel.
3 & Gode män utses bland dem som är valda till nämndemän i fastighets- domstol eller till gode män vid fastighetsbildningsförrättningar i orten.
Prop. 1981/82:130 573
4 5 Om gode män skall medverka, skall förrättningsmannen kalla dem till förrättningen. Till tjänstgöring bör företrädesvis kallas gode män med behövlig ortskännedom och sakkunskap.
Om en god man på grund av jäv är hindrad att tjänstgöra eller om han uteblir från ett sammanträde och annan god man inte utan dröjsmål kan infinna sig, får förrättningsmannen till tjänstgöring som god man kalla någon som är valbar till befattning som anges i 3 å.
5 å Bestämmelsen i 4 kap. 12 å rättegångsbalken om hinder för när- stående att 'samtidigt tjänstgöra som domare gäller också beträffande för- rättningsmän och gode män.
6 å Mot förrättningsmän och gode män gäller samma jäv som mot doma- re.
7 & Om en sakägare vill anföra jäv mot förrättningsman eller god man, skall han framställa invändning därom första gången han för talan i ärendet sedan han fick kännedom om att förrättningsmannen eller gode mannen tjänstgör och att jävsanledning föreligger. Om han underlåter det, är hans rätt att anföra jäv förfallen.
Sedan fråga om jäv mot förrättningsman eller god man uppkommit. får han endast vidta sådana åtgärder som inte utan synnerlig olägenhet kan uppskjutas och som inte innebär ett avgörande av en för förrättningen betydelsefull fråga. Sådana åtgärder får vidtas av förrättningsmannen. även om han har förklarats jävig.
Att förrättningsman eller god man förklaras jävig påverkar inte giltighe- ten av beslut eller åtgärder som har tillkommit innan frågan om jäv upp- kom.
Paragraferna, som delvis motsvarar 10 kap. 35 å första stycket andra meningen. 47 å första stycket andra meningen och 49 å VL. innehåller bestämmelser om utseende och kallelse av gode män samt om jäv mot- förrättningsman och gode män. I 16 kap. 7-å i utredningens förslag finns en hänvisning till motsvarande bestämmelser i 4 kap. 2—6 åå fastighetsbild— ningslagen. .
Utredningsförslaget innebär att endast de som är valda till gode män vid . fastighetsbildningsförrättning kan utses till gode män vid markavvattnings— förrättningar. Enligt min mening bör emellertid liksom enligt 10 kap. 35 å första stycket andra meningen VL_ även de som är valda till nämndemän i fastighetsdomstol kunna vara gode män vid förrättningar enligt förevaran- de kapitel. I 3 å stadgas därför att till gode män kan utses företrädare för båda dessa kategorier. .
Med undantag av smärre redaktionella ändringar motsvarar paragrafer- na i övrigt 4 kap. 3—6 åå fastighetsbilclningslagen.
Om en invändning omjäv ogillas, skall beslutet enligt 38 å första stycket punkt 1 överklagas särskilt. Enligt 38 å tredje stycket får ett beslut att godta en invändning om jäv inte överklagas.
Prop. 1981/82:130 574
8 å Förrättningsmannen får anlita biträde av sakkunniga för att utreda frågor som kräver särskild fackkunskap. Den som står i ett sådant förhål- lande till saken eller till någon sakägare att hans tillförlitlighet kan anses förringad får inte anlitas som sakkunnig.
Paragrafen motsvarar 10 kap. 46 å VL och 16 kap. 8 å första stycket i utredningens förslag (jfr 4 kap. 34 å första stycket fastighetsbildningsla- gen).
Ett beslut av förrättningsmannen att anlita en sakkunnig kan inte över- klagas annat än med stöd av 38 li fjärde stycket. Talan mot ett beslut av förrättningsmannen om ersättning åt den sakkunnige (se 20 kap. 7 å fjärde stycket) skall enligt 38 å första stycket punkt 2 föras särskilt. .
Möjligheten för förrättningsmannen att anlita en eller flera sakkunniga medför enligt min mening att det inte behövs någon möjlighet att förordna biträdande förrättningsmän. I överensstämmelse med utredningens förslag har alltså bestämmelserna i 10 kap. 34 å VL om biträdande förrättnings— män inte fått någon motsvarighet i den nya lagen.
Förrättningens inledande 9å Ansökan om förrättning görs hos länsstyrelsen av någon som vill utföra eller delta i ett markavvattningsföretag.
Om det vid en fastighetsreglering beslutas att en fråga om markavvatt- ning skall prövas enligt denna lag. anmäls detta av fastighetsbildningsmyn- digheten till länsstyrelsen. Ägarna av de fastigheter som ingår i fastighets- regleringen anses då som sökande.
Första stycket motsvarar 7 kap. 36 å andra stycket VL samt 16 kap. 2 å första stycket i utredningens förslag.
I allmänhet är det fastighetsägare som ansöker om förrättning. Som framgår av 5 kap. ] å andra stycket och 7 å kan emellertid även väghållare med vågrätt och innehavare av byggnader eller anläggningar på ofri grund delta i markavvattningsföretag. Även sådana rättighetshavare har rätt att göra ansökan.
Enligt 15 kap. 14 å tredje stycket har kammarkollegiet rätt att ansöka om en omprövningsförrättning.
Enligt 10 kap. 33 å fjärde stycket VL får regeringen förordna att ansökan skall ges in till någon annan myndighet än länsstyrelsen. ] kungörelsen (1968:369) med vissa bestämmelser om förordnande av förrättningsman enligt 10 kap. 32 å vattenlagen har angivits att ansökan i vissa fall skall göras hos lantbruksnämnden som vidarebefordrar ärendet med förslag till förrättningsman. I överensstämmelse med utredningens förslag innehåller den nya vattenlagen inte någon motsvarighet till den angivna bestämmel- sen i VL. Ansökan skall alltså alltid göras direkt till länsstyrelsen.
Frågan om de föreskrifter som behövs om samråd mellan länsstyrelsen och lantbruksnämnden resp. skogsvårdsstyrelsen kommer att tas upp se- nare.
Prop. 1981/82: 130 575
Om företaget omfattar mark i flera län. får ansökan ges in till någon av de berörda länSStyrelserna.
Andra stycket motsvarar 10 kap. 33 å andra stycket (jfr 7 kap. 36. 45 och 49 åå) och 1() kap. 82 å andra meningen VL samt 16 kap. 2 å andra stycket i utredningens förslag.
10 & Ansökningen om förrättning skall vara skriftlig och innehålla upp- gifter om
1. de fastigheter. byggnader eller anläggningar för vilka sökanden för talan.
2. företagets beskaffenhet.
3. de mark- och vattenområden som berörs av företaget.
4. för sökanden kända sakägare. Om en ansökan inte uppfyller föreskrifterna i första stycket eller om den i övrigt är ofullständig. får länsstyrelsen förelägga sökanden att avhjälpa bristen. Om bristen inte avhjälps får länsstyrelsen avvisa ansökningen. Detta skall framgå av föreläggandet.
Första stycket gäller även i fråga om anmälningar som avses i 9 å andra stycket.
Paragrafen motsvarar 10 kap. 33 å första och andra styckena VL samt 16 kap. 3 och 4 åå i utredningens förslag.
Förrättningsmannens utredningsskyldighet enligt 12 å omfattar aktuella markanvändningsbestämmelser och någon uppgiftsskyldighet i detta hän- seende har därför inte upptagits i förevarande paragraf.
Enligt 19 å kan sökanden i vissa fall bli skyldig att utge ersättning om han har försummat att uppge sakägare.
Länsstyrelsen skall inte göra någon materiell prövning av ansökningen. Däremot kan en ansökan utöver vad som följer av förevarande paragraf avvisas av formella skäl. t. ex. att sökanden saknar saklegitimation. Läns- styrelsens bcslut i fråga om förordnande av förrättningsman kan enligt 22 kap. 6 å första stycket punkt 1 överklagas hos kammarrätten.
11 å Länsstyrelsen får bestämma att. sökanden skall ställa säkerhet för förrättningskostnaderna innan en förrättningsman förordnas.
Paragrafen motsvarar 10 kap. 33 å "tredje stycket VL men saknar mot- svarighet i utredningens förslag.
Utredningen har inte närmare berört den möjlighet som nu finns för länsstyrelsen att begära säkerhet för förrättningskostnaderna. Jag anser det lämpligt att behålla denna möjlighet för fall då sökandens ekonomiska förhållanden inte är närmare kända eller är sådana att det finns risk för att förrättningskostnaderna inte skulle bli betalda. Möjlighet för förrättnings- mannen att begära förskott på vissa förrättningskostnader finns också (se 20 kap. 9 å).
Prop. 1981/82: 130 576
Handläggningen lZå Förrättningsmannen skall utreda förutsättningarna för företaget. Om hinder inte föreligger mot företaget. skall han till ledning för förrätt- ningen utarbeta en allmän plan för detta och utföra de utredningar som behövs för företagets genomförande.
Förrättningsmannen bör därvid samråda med sökanden och övriga sak- ägare samt de myndigheter som berörs av företaget.
Paragrafen motsvarar bl. a. 10 kap. 36. 37 och 62 åå VL samt 16 kap. 9 å i utredningens förslag (jfr 4 kap. "25 å första stycket fastighetsbildningsla- gen och 21 å första stycket anläggningslagcn).
Förrättningsmannen skall pröva de omständigheter som kan inverka på företagets tillåtlighet. Om utredningen visar att företaget inte är tillåtligt skall förrättningen inställas (se 27 å). I annat fall skall förrättningsmannen till ledning för det fortsatta arbetet utarbeta en allmän plan över företaget och utföra de utredningar som behövs. Utredningsarbetet skall avse de frågor varom enligt 31 å besked skall lämnas i tillståndsbeslutet.
13 å Förrättningsmannen skall utreda vilka som i egenskap av fastighets- ägare eller på annan grund är sakägare.
Om det råder tvist om en fastighet som berörs av företaget. har den av de tvistande som innehar fastigheten med äganderättsanspråk rätt att företrä- da fastigheten under förrättningen till dess den lagligen vinns från honom.
Om en fastighet har övergått till ny ägare under förrättningen. får denne inte rubba vad den förre ägaren har medgivit eller godkänt.
Första stycket. som saknar motsvarighet i VL. motsvarar 16 kap. 10 å första stycket första meningen i utredningens förslag (jfr 4 kap. 11 å fas- tighetsbildningslagen).
Jag hänvisar till vad jag har anfört om sakägarbegreppet i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.10.2).
Förrättningsmannen skall utreda dels vilka som skall delta i företaget, dels vilka som på något annat sätt berörs av företaget. Förrättningsmannen är som framgår av 5 kap. 1 å första stycket bunden av framställda yrkan- den i fråga om företagets omfattning. Deltagarkretsen får alltså prövas med utgångspunkt från framställda yrkanden i enlighet med vad jag har anfört härom vid 5 kap. 1 å.
Andra och tredje styckena motsvarar 10 kap. 23 och 81 åå VL samt 16 kap. 10 å första stycket andra meningen och andra stycket i utredningens förslag (jfr 13 kap. 28 å nya vattenlagen).
14 & Förrättningsmannenskall utfärda kungörelse om företaget. 1 kungö- relsen skall lämnas en kortfattad redogörelse för företaget och på lämpligt sätt anges de fastigheter som kan beröras. I kungörelsen skall sakägarna kallas till sammanträde.
Kungörelsen skall senast fjorton dagar före sammanträdet införas i orts- tidning. I god tid före sammanträdet skall utskrift av kungörelsen sändas
Prop. 1981/82: 130 577
till kända sakägare. berörda kommuner. statliga myndigheter vars verk— samhet kan beröras av företaget samt. om allmänna intressen kan beröras, till kammarkollegiet. _
Om företaget berör fast egendom som är samfälld för flera fastigheter, behöver någon utskrift av kungörelsen inte sändas till de särskilda delägar— na i samfälligheten. Finns en känd styrelse för samfälligheten, skall en utskrift av kungörelsen sändas till styrelsen.
Paragrafen motsvarar 10 kap. 38 å första stycket och 40—45 åå VL samt 16 kap. 11 å första—tredje styckena i utredningens förslag.
Enligt första stycket andra meningen skall i kungörelsen bl. a. på lämp— ligt sätt anges de fastigheter som kan beröras av företaget. Förrättnings- mannen ges härigenom möjlighet att vid större företag eller då det annars är lämpligt ange fastigheterna genom en gemensam geografisk beteckning i stället för att räkna upp dem (jfr 10 kap. 38 å första stycket andra meningen VL).
I kungörelsen skall förrättningsmannen kalla sakägarna till sammanträ- de. Enligt VL är sammanträde obligatoriskt och utredningen har inte föreslagit någon ändring i detta avseende. Några remissinstanser anser emellertid att vissa enkla förrättningar bör kunna handläggas helt utan sammanträde (jfr 4 kap. 15 å fastighetsbildningslagen).
Enligt min mening är ett sammanträde det enklaste sättet att bereda alla som kan vara berörda tillfälle att yttra. sig vid förrättningen. l enklare fall där det visar sig att det inte föreligger några stridiga intressen kräver sammanträdet en liten arbetsinsats av förrättningsmannen. Med hänsyn till det anförda anser jag att sammanträde liksom f. n. bör vara obligatoriskt. Förevarande paragraf har utformats i överensstämmelse härmed.
Av förevarande paragraf framgår alltså att förrättningsmannen skall hålla ett sammanträde med sakägarna. Vidare framgår av 21 å i föreva- rande kapitel att det kan bli nödvändigt med flera sammanträden. De av utredningen föreslagna särskilda bestämmelserna härom (16 kap. l4å i utredningens förslag) behövs därför enligt min mening inte.
Enligt VL föreligger inte någon skyldighet att införa kungörelser om förrättning i Post- och Inrikes Tidningar (jfr beträffande ansökningsmål 11 kap. 33 å VL). Utredningen har utan någon närmare kommentar föreslagit en sådan skyldighet. Av bl.a. kostnadsskäl anser jag emellertid att en sådan skyldighet inte bör införas i den nya vattenlagen. Enligt andra stycket av förevarande paragraf skall kungörelsen alltså endast införas i ortstidning. Innebörden av begreppet ortstidning framgår av lagen ( 1977: 654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m.m.
Utredningsförslaget innebär att kungörelsen alltid skall tillställas kam- markollegiet. Enligt min mening bör skyldigheten att skicka en utskrift av kungörelsen till kammarkollegiet liksom nu begränsas till de fall då all- männa intressen kan beröras ( 10 kap. 42 å VL). En bestämmelse med detta innehåll har införts i andra stycket andra meningen. Liksom f.n. bör
37 Riksdagen 1981/82. ] saml. Nr 130. Bilugedel
Prop. 1981/82:130 578
allmänna intressen alltid anses berörda vid företag som berör sjöar och vattendrag av någon betydelse.
15 å Om företaget är av mindre omfattning och uppenbarligen berör endast en viss eller vissa sakägare. är kungörelse inte erforderlig. Under- rättelse om företaget och om sammanträde skall i så fall delges sakägarna. Underrättelser skall sändas till kommuner och myndigheter i den utsträck- ning som anges i 14 å andra stycket.
I fråga om delgivning gäller allmänna bestämmelser samt 16 och 17 åå.
Paragrafen motsvarar 10 kap. 38 å andra stycket VL men saknar mot- svarighet i utredningens förslag.
I enlighet med önskemål från flera remissinstanser har i förevarande paragraf bibehållits den nuvarande möjligheten att avstå från kungörelse- förfarandet.
16 å Om ägaren av en fastighet. byggnad eller anläggning eller en ställ- företrädare för denne stadigvarande vistas utom riket och delgivning inte kan ske här i riket med känt ombud, får handlingen lämnas till den som förvaltar eller brukar fastigheten. byggnaden eller anläggningen.
Den till vilken handlingen har lämnats är skyldig att snarast sända handlingen vidare till den sökte om det kan ske. Han skall erinras därom. när handlingen lämnas till honom. Är den söktes uppehållsort känd. skall förrättningsmannen därjämte med posten sända honom meddelande om delgivningen.
Delgivningen anses ha skett, när handlingen har lämnats enligt första stycket.
17 5 Vad som är föreskrivet om delgivning med delägare i samfällighet gäller även vid delgivning med delägare i fastighet. som innehas under samäganderätt av flera än tio. och med innehavare av servitut som gäller till förmån för flera än tio fastigheter med skilda ägare.
Utredningen har föreslagit en hänvisning till de särskilda bestämmelser— na om delgivning i 4 kap. 21 och 22. åå fastighetsbildningslagen (se 16 kap. 15 å tredje stycket i utredningens förslag). Motsvarigheter till dessa be- stämmelser har tagits in i förevarande två paragrafer (se även 22å i förevarande kapitel).
18 5 Om det behövs skall förrättningsmannen förordna en lämplig per- son, hos vilken de handlingar som hör till förrättningen skall hållas tillgäng- liga (aktförvarare). Flera aktförvarare får förordnas om det är lämpligt.
Aktförvararens namn och platsen där förrättningshandlingarna hålls till- gängliga skall anges i den kungörelse som avses i 14 å eller i underrättelse enligt 15 å.
Paragrafen motsvarar 10 kap 39 å VL och 16 kap 11 å fjärde stycket [ utredningens förslag.
Prop. 1981/82: 130 579
Om en aktförvarare förordnas först efter det att kungörelse enligt 14 å har utfärdats får underrättelse om förordnandet ske genom särskilda un- derrättelser till sakägarna eller på annat lämpligt sätt.
19 å Ägare av fastigheter som berörs av företaget skall till förrättnings- mannen uppge innehavare av servitut. nyttjanderätt eller rätt till elektrisk kraft som har upplåtits i fastigheten. Underlåts detta utan giltigt skäl och uppstår på grund härav skada för sådana sakägare, skall fastighetsägaren ersätta skadan. Fastighetsägarna skall erinras om innehållet i denna para- grafi den kungörelse som avses i 14 å. i underrättelse enligt 15 å eller på annat lämpligt sätt.
Paragrafen motsvarar 10 kap. 22 och 81 åå VL samt 16 kap. 12å i utredningens förslag (jfr 5 kap. 7 å expropriationslagen). .
Uppgiftsskyldigheten enligt förevarande paragraf omfattari motsats till VL även servitutshavare. Ett servitut är sakrättsligt knutet till den härs- kande fastigheten och i de fall ett företag kan inverka på beståndet av ett servitut skall den härskande fastigheten i princip anges i kungörelsen om företaget (14 å första stycket). Med hänsyn till svårigheten att konstatera förekomsten av främst oinskrivna servitut är-emellertid risken många gångar stor att alla fastigheter som berörs på detta sätt inte anges. Upp- giftsskyldigheten har därför utvidgats på angivet sätt.
20 å Kammarkollegiet skall. om det behövs. föra talan vid förrättningen för att tillvarata allmänna intressen.
Kommun får föra talan vid förrättningen för att'tillvarata allmänna intressen inom kommunen.
Paragrafen motsvarar 10 kap. 42 å 1 och 2 mom. VL samt 16 kap. 13 å i utredningens förslag. Kammarkollegiet och berörda kommuner blir enligt 14 å andra stycket i förevarande kapitel underrättade om förrättningen.
Frågan om myndighetsbevakningen av allmänna intressen har behand- lats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.101).
21 å Om ett nytt sammanträde måste hållas, skall förrättningsmannen kalla alla kända sakägare till detta. Någon kallelse behövs dock inte. om det kan antas att sakägarna ändå infln ner sig. Om tid och plats för samman- trädet har tillkännagivits vid ett föregående sammanträde. behöver inte de sakägare kallas som i föreskriven ordning har kallats till det föregående sammanträdet. '
Om särskilda kallelser behövs skall de delges sakägarna i god tid före sammanträdet. Förrättningsmannen får dock vid sammanträde bestämma om en särskild ordning för kallelser till följande sammanträden. I fråga om delgivning gäller 16 och 17 åå.
Paragrafen motsvarar 10 kap. 65 å VL och 16 kap. 15 å i utredningens förslag (jfr 4 kap. 18—20 åå fastighetsbiIdningslagen). Huvudregeln enligt förevarande paragraf är att alla kända sakägare skall
Prop. 1981/82:130 580
delges kallelse till ett nytt sammanträde. Det praktiska förfaringssättet är emellertid att förrättningsmannen vid det tidigare sammanträdet antingen direkt kallar till det nya sammanträdet eller också bestämmer en särskild ordning för kallelser (jfr 4 kap. 20 å andra stycket första meningen fastig- hetsbildningslagen). t. ex. genom vanliga brev. annons i en angiven ortstid- ning eller anslag på kommunens anslagstavla.
Några bestämmelser om formerna för förrättningssammanträden ges inte i detta kapitel. Dettorde utan särskilda bestämmelser därom vara uppenbart att förrättningsmannen skall ge sakägarna behövliga upplys- ningar om företaget och om förrättningens gång samt ge sakägarna tillfälle att yttra sig och att framlägga utredningar.
22 5 Om en sakägare inte i föreskriven ordning har kallats till ett sam- manträde. skall ett nytt sammanträde hållas om inte sakägaren ändå har infunnit sig eller medger att förrättningen får slutföras.
Utan hinder av första stycket får sådana förrättningsåtgärder vidtas som inte i någon nämnvärd mån inverkar på sakägarens rätt.
Paragrafen motsvarar 4 kap. 23 å fastighetsbildningslagen (se hänvis- ningen i 16 kap. 15 å tredje stycket i utredningens förslag).
Förevarande paragraf innebär att samtliga sakägare i princip skall ha beretts tillfälle att inställa sig vid ett sammanträde. Detta gäller både det första sammanträdet och eventuella ytterligare sammanträden.
Det torde i de flesta fall inte innebära några svårigheter att avgöra om en viss sakägare har kallats. Om företaget har kungjorts skall ägarna av de fastigheter som har räknats upp i kungörelsen alltid anses kallade. Om fastigheterna i kungörelsen i stället för att räknas upp anges med någon sammanfattande geografisk beteckning, anses alla ägare av fastigheter som kan inrymmas under denna beteckning såsom kallade. I båda fallen saknar det betydelse om de i enlighet med 14 å andra stycket andra meningen fått en utskrift av kungörelsen. I de fall då det efter kungörelsen framkommer att företaget berör fastigheter som inte här angivits i kungörelsen. skall ägarna till dessa fastigheter på lämpligt sätt underrättas. [ vissa fall kan det därvid vara lämpligt med ett nytt kungörelseförfarande.
Frågan om giltigheten av ett tillståndsbeslut mot den som inte har kallats till sammanträde behandlas vid 15 kap. 1 och 14 åå.
23 å Om förrättningsmannen och gode männen har olika mening. gäller vad två av dem anser. Om var och en har sin mening. gäller förrättnings- mannens mening, såvida det inte är fråga om pengar eller något annat som utgör mängd. I så fall gäller den mening som avser den näst största mängden. _
I varje beslut skall anges de skäl på vilka avgörandet grundas. om inte en motivering av beslutet kan anses överflödig. Om beslutet får överklagas. skall det dessutom innehålla en besvärshänvisning.
Beslut som meddelas vid sammanträde skall läsas upp för de närvaran- de. Om det i annan ordning meddelas ett beslut om inställande av förrätt-
Prop. 1981/82: 130 581
ningen eller, utan samband med tillståndsbeslut. ett beslut som får överkla- gas särskilt, skall sakägare och andra som har besvärsrätt underrättas om beslutets innehåll utan dröjsmål. Sådana underrättelser lämnas genom skriftligt meddelande elleri sådan särskild ordning för kallelser som kan ha beslutats enligt 21 å andra stycket andra meningen.
Första stycket motsvarar 10 kap. 24 och 81 åå VL samt 16 kap. 16 å första stycket i utredningens förslag (jfr 4 kap. 17 5 första stycket fastig- hetsbildningslagen).
Andra och tredje styckena motsvarar 16 kap. 16å andra och tredje styckena i utredningens förslag (jfr 4 kap. 17 å andra och tredje "styckena fastighetsbildningslagen). "
Om tid och sätt för meddelande av tillståndsbeslut finns särskilda be- stämmelser i 35 å i förevarande kapitel.
Bestämmelser om de fall då förrättningsmannens beslut skall överklagas särskilt finns 1 38 å
24 å Om det behövs med anledning av förrättningen. har förrättnings— mannen och gode männen samt deras biträden rätt att gå in i byggnader, beträda ägor. göra mätningar och mark undersökningar samt företa därmed sammanhängande eller jämförliga åtgärder. I trädgårdar eller liknande planteringar får träd inte skadas eller fällas utan ägarens samtycke. Även' 1 övrigt skall skador undvikas. om det är möjligt.
Alla som för talan vid förrättningen har rätt att under denna beträda andras ägor.
För skador som har uppkommit genom åtgärder enligt första eller andra stycket utgår ersättning. Yrkande om ersättning skall framställas innan förrättningen avslutas eller inställs. '
Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att befogenhe— terna enligt första stycket skall kunna utövas.
Paragrafen. som saknar motsvarighet i VL. motsvarar 16 kap. 17 å i utredningens förslag (jfr 4 kap. 38 å fastighetsbildningslagen).
Ersättning som bestäms enligt tredje stycket. i förevarande paragraf utgör förrättningskostnad (se 20 kap. & å). Beslut om ersättning skall enligt 38 å första stycket 3 överklagas särskilt.
I fråga om rätten till motsvarande åtgärder innan en förrättning har inletts finns bestämmelser i 22 kap. 4 å.
25å Om sökanden vill återkalla sin ansökan hos förrättningsmannen, skall han göra det skriftligen eller också muntligen vid ett sammanträde. Om ingen sakägare har fört talan vid förrättningen när återkallelsen görs, skall förrättningen genast inställas. I annat fall skall sakägare som har fört talan vid förrättningen och som själva. kunnat ansöka om denna underrät- tas om återkallelsen. Om någon sådan sakägare inte inom föreskriven tid begär att förrättningen skall fortsättas, skall den inställas.
Sakägare på vars begäran förrättningen fortsätts anses därefter som sökande till förrättningen.
Om det finns flera sökande, får åte1 kallelse inte göras utan medgivande av samtliga.
Prop. 1981/82: 130 582
Sedan tillståndsbeslut har meddelats får ansökningen inte återkallas hos förrättningsmannen. I stället skall återkallelse ske hos vattendomstolen på det sätt och inom den tid som enligt 39% gäller för överklagande av tillståndsbeslutet.
Paragrafen motsvarar 10 kap. 48 & första—tredje styckena. 58 och 82 55 VL samt 16 kap. 18 å i utredningens förslag (jfr 4 kap. 32 & fastighetsbild- ningslagen).
Enligt VL är huvudregeln att. en av flera sökande inte får återkalla sin ansökan utan medgivande av samtliga. Undantagen från huvudregeln är tämligen invecklade. Utredningen har i överensstämmelse med fastighets- bildningslagens reglering inte föreslagit några särskilda bestämmelser för det fallet att det finns flera sökande än den som vill återkalla. Enligt min mening kan emellertid sådana bestämmelser inte undvaras i den nya vat- tenlagen. Det lämpligaste är enligt min mening att kräva samtycke av samtliga för en återkallelse. Tredje stycket i förevarande paragraf har utformats i överensstämmelse härmed.
Utredningen har i överensstämmelse med fastighetsbildningslagen före- slagit en regel om att sökandens'uteblivande från'det första sammanträdet som regel skall uppfattas som en återkallelse. Enligt min mening är en sådan ordning inte lämplig i den nya vattenlagen (se 10 kap. 10 & tredje stycket och 81 å VL) och förevarande paragraf innehåller därför inte någon motsvarighet till denna-bestämmelse. . Svea hovrätt tar i detta sammanhang upp frågan om genomförandet av företaget sedan tillståndsbeslutet har vunnit laga kraft. Enligt gällande rätt anses sökanden ensam kunna avgöra om företaget skall utföras (se SOU 1968: 51 s. 52). Enligt utredningen kan deltagarna om de är ense fatta beslut om att inte genomföra företaget inom föreskriven tid. Svea hovrätt föreslår däremot en särskild bestämmelse enligt vilken sökanden i första hand får avgöra om företaget skall utföras men med rätt för övriga deltagare att genomdriva företagets utförande efter ett majoritetsbeslut enligt lagen om' förvaltning av samfälligheter.
Jag anser inte att det är lämpligt att införa en bestämmelse med det innehåll som Svea hovrätt föreslår.. Avsikten är att markavvattningssam- fälligheter skall förvaltas enligt lagen om förvaltning av samfälligheter. Denna lag blir tillämplig så fort ett tillståndsbeslut som innebär en samfäl- lighetsbildning har vunnit laga kraft (se prop. 1973: 160 s. 561). Ett beslut att inte utföra företaget får anses strida mot lagen om förvaltning av samfälligheter och det grundläggande förrättningsbeslutet. Ett sådant be- slut kan klandras enligt 15 eller 53 åt samma lag. En annan ordning skulle enligt min mening kunna motverka tillkomsten av önskvärda företag. Om sökanden eller någon annan deltagare anser att företaget på grund av nya omständigheter inte bör komma till stånd. får omprövning av tillståndsbe— slutet i stället påkallas enligt 15 kap. 15 å andra stycket.
Prop. 1981/82: 130 583
26 & En förrättning som har inletts efter anmälan av fastighetsbildnings- myndigheten skall inställas. om fastighetsregleringen inställs. Förrättning- en skall dock fortsättas, om sakägare som har fört talan vid förrättningen och som har kunnat ansöka om denna begär det. Underrättas sakägarna om regleringsförrättningens inställande vid sammanträde. skall begäran framställas vid sammanträdet. ] annat fall skall begäran framställas inom den tid som förrättningsmannen föreskriver.
Paragrafen motsvarar 10 kap. 48 & fjärde stycket VL och 16 kap. 19 å andra stycket i utredningens förslag. En nyhet i förhållande till VL och utredningsförslaget är att en sakägare som har fört talan vid förrättningen kan begära att förrättningen skall fortsätta utan hinder av att fastighetsreg- leringen har inställts. Paragrafen har utformats med 28 & anläggningslagen som förebild.
27 5 Om det föreligger hinder mot företaget, skall förrättningsmannen så snart som möjligt avbryta förrättningen och besluta om dess inställande.
Paragrafen motsvarar 10 kap. 50 & VL och 16 kap. 19 5 första stycket i utredningens förslag. De hinder som medför att förrättningen skall inställas kan vara av materiell natur (företaget är otillåtligt) eller formell natur (exempelvis att sökanden inte är saklegitimerad). Hinder av sistnämnda slag kan i och för sig beaktas av länsstyrelsen redan i samband med att ansökan om förrättning görs.
28 & Frågor om tillämpningen av 3 kap. 8 å i fråga om markavvattnings— företag som prövas vid olika förrättningar skall efter anmälan till länssty- relsen prövas vid en särskild förrättning äv förrättningsman som länssty— relsen utser. I fråga om en sådan förrättning gäller bestämmelserna i detta kapitel i tillämpliga delar.
Frågor om tillämpningen av 3 kap. 3 å i fråga om markavvattningsföre— tag som prövas vid förrättning och vattenföretag som efter ansökan prövas av vattendomstolen skall avgöras av vattendomstolen i ansökningsmålet.
Paragrafen motsvarar 10 kap. 53 & andra—fjärde styckena, 55 och 56 55 VL. Paragrafen saknar motsvarighet i utredningens förslag.
Jag hänvisar till vad jag har anfört vid 3 kap. 8 5. Frågan om tillämpningen av 3 kap. 8 5 på konkurrerande markavvatt- ningsföretag skall liksom enligt gällande rätt prövas vid en särskild för- rättning av en förrättningsman som utses av länsstyrelsen. Länsstyrelsen kan utse någon av förrättningsmännen i de aktuella förrättningarna eller en helt ny förrättningsman. ] fråga om en sådan förrättning skall bestämmel- serna i detta kapitel gälla i tillämpliga delar. Kostnaderna för förrättningen bör läggas på företagen i förhållande till nyttan eller. om endast ett av dem kommer till utförande. på detta företag. Kostnaden utgör enligt 20 kap. 8 5 en förrättningskostnad i de ursprungliga förrättningarna.
Prop. 1981/82: 130 584
Då något av de konkurrerande företagen skall prövas av regeringen. kan regeringen enligt 11 kap. 5 & pröva frågan om företrädet mellan dem.
29 & Om förrättningsmannen ftnner att hinder mot det sökta företaget möter enligt 3 kap. 4 5 första stycket men att det föreligger sådana omstän- digheter som avses i andra stycket i nämnda paragraf' eller om frågan om företagets tillåtlighet enligt 11 kap. 3 5 skall avgöras av regeringen. skall förrättningsmannen efter sammanträde med sakägarna med ett eget yttran- de överlämna frågan till regeringens avgörande.
Paragrafen motsvarar 7 kap. 39 11 andra stycket och 49 & samt 4 kap. 20 & VL. .
Somjag har anfört vid 1 & kan regeringen enligt 11 kap. 3 åförbehålla sig prövningen av tillåtligheten av ett markavvattningsföretag. Frågan om tillåtligheten kan också underställas regeringens prövning enligt 3 kap. 4 & andra stycket. Eftersom förrättningsmannen skall yttra Sig i tillåtlighetsfrå- gan. måste denna ha behandlats vid förrättningen. lnnan ärendet överläm- nas till regeringen skall alltså sakägare och myndigheter ha beretts tillfälle att framföra sina synpunkter vid ett sammanträde. När regeringens beslut i tillåtlighetsfrågan föreligger fortsätter handläggningen vid förrättningen.
30 5 Vid förrättningen skall protokoll föras. Protokollet samt övriga handlingar som ges in eller upprättas vid förrättningen skall sammanföras till en akt.
Paragrafen motsvarar 10 kap. 66 5 första stycket VL och 16 kap. 26 å i utredningens förslag (jfr 4 kap. 16 ål fastighetsbildningslagen). Jag kommer senare att ta upp frågan om de närmare föreskrifter som behövs för protokollföringen (jfr 6— 16 55 fastighetsbildningskungörelsen. 1971: 762).
Enligt kungörelsen (1954:623) om redovisning av akter rörande vissa företag enligt 7 och 8 kap. vattenlagen skall förrättningshandlingarna sän- das till lantbruksnämnden eller skogsvårdsstyrelsen (se även 10 kap. 76 & VL). Liksom utredningen anserjag att denna ordning bör behållas. Jag kommer att senare ta upp frågan om de föreskrifter som behövs.
Tillståndsbeslut m. m.
31 5 Om det inte föreligger något hinder mot företaget, skall förrättnings- mannen meddela tillståndsbeslut.
Tillståndsbeslutet skall i behövlig utsträckning innehålla bestämmelser om
1. företagets ändamål. läge. omfattning och tekniska utformning.
2. vilka som skall delta i företaget och varje deltagares andelstal i fråga om kostnaderna för utförande och drift av företaget.
3. de områden som får tas i anspråk och de särskilda tvångsrätter i övrigt som medges för företaget.
4. villkor för att tillgodose allmän ochenskild rätt.
5. utförande och underhåll av företaget. "
6. tillsyn. besiktning och kontroll.
Prop. 1981/82: 130 585
7. skyldighet att betala ersättning eller att utföra skadeförebyggande åtgärder samt hur betalningen skall ske,
8. förrättningskostnaderna och hur de skall fördelas.
9. tid inom vilken anspråk i anledning av oförutsedda skador får fram— ställas.
10. tid efter vars utgång omprövning enligt 15 kap. 15 å andra stycket får begäras.
Avser tillståndet arbeten för företaget, skall i tillståndsbeslutet anges den tid inom vilken företaget skall vara utfört (arbetstid).
I tillståndsbeslutet skall anges den tid. minst tio och högst trettio år från det tillståndsbeslutet vinner laga kraft. efter vars utgång omprövning enligt 15 kap. 3 5 får begäras.
Paragrafen motsvarar 10 kap. 67 å VL och 16 kap. 20 %$ i utredningens förslag (jfr 24 & anläggningslagcn).
1 tillståndsbeslutet skall avgöras alla de frågor som har uppkommit vid förrättningen. alltså även ersättnings- och delaktighetsfrågor. l likhet med utredningen anser jag att det inte bör införas någon möjlighet att genom delavgöranden ta ställning endast i vissa frågor (se härom SOU 1968: 51 s. 101—104).
Utredningen har emellertid föreslagit en möjlighet att skjuta upp frågor om ersättning på grund av uppläggning av schaktmassor (16 kap. 21 å i utredningens förslag). Enligt min mening bör någon sådan möjlighet inte införas. ] de flesta fall torde det vara möjligt att i tillståndsbeslut ange de normer enligt vilka ersättning skall utgå. Om tvist ändå uppkommer sedan massorna har lagts upp får frågan tas upp i den ordning som gäller för oförutsedda skador.
] 15 kap. 14% finns bestämmelser om verkan av tillståndsbeslut vid förrättning m. m.
32 5 Vad deltagarna i företaget har överenskommit om fördelningen av kostnaderna för företaget skall läggas till grund för tillståndsbeslutet, om borgenärer med panträtt i deltagande fastigheter medger det. Om en fastig- het svarar för gemensam inteckning fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 % jordabalken föreskrivs för relaxation. Medgivanden av rättsägare behövs inte, om överenskommelsen är väsentligen utan betydelse för dem.
Paragrafen motsvarar 10 kap. 57 5 första och andra styckena VL samt delvis 16 kap. 22 å i utredningens förslag. I motsats till bestämmelserna i VL och i utredningsförslaget avser paragrafen endast överenskommelser om kostnadsfördelningen (se även 33 å i förevarande kapitel). Den har utformats på samma sätt som 6 kap. 9 5 och 7 kap. 4 & tredje stycket (jfr 165 andra stycket anläggningslagcn). Ingenting hindrar naturligtvis att även överenskommelser i andra frågor läggs till grund för förrättningsman- nens beslut om han finner det lämpligt.
Prop. 1981/82: 130 586
33 5 En överenskommelse om ersättning eller skadeförebyggande åtgär- der som har träffats mellan sakägarna skall läggas till grund för tillstånds- beslutet.
Om det behövs för tillämpningen av 16 kap. 14 & tredje stycket. skall förrättningsmannen uppskatta det värde som en berörd fastighet har utan en särskild rättighet som minskar fastighetens värde.
Första stycket motsvarar delvis 16 kap. 22 å i utredningens förslag. men avser endast överenskommelser om ersättning, antingen i pengar eller i annan form, eller skadeförebyggande åtgärder (jfr 13 kap. 44.5 andra stycket nya vattenlagen). Bestämmelser om överenskommelser mellan sakägarna finns i 10 kap. 21 & tredje—femte styckena och 57 t'? tredje stycket VL.
[ 16 kap. 19.5 finns en bestämmelse om rätt till ersättning för pant- rättshavare som gör en förlust genom att ersättningen på grund av en överenskommelse har satts för lågt.
Förrättningsmannens utredningsskyldighet omfattar i princip även er- sättningsfrågorna. Om överenskommelser inte träffas skall han alltså verka för att ersättningsfrågorna löses på ett tillfredsställande sätt. Häri ligger bl.a. att de ersättningsbelopp som bestäms skall vara skäliga samt att enhetliga grunder för ersättningsberäkningen skall användas. Någon mot- svarighet till bestämmelserna i 13 kap. 44 5 första stycket behövs därför inte.
Jag hänvisar i övrigt till vad som anförs vid 13 kap. 44 å andra stycket. I andra stycket. som saknar motsvarighet i utredningsförslaget och i VL, har införts en bestämmelse om skyldighet för förrättningsmannen att i visst fall uppskatta en fastighets värde utan beaktande av att fastigheten belas- tas av en särskild rättighet. Jag hänvisari denna del till vad som anförs vid 13 kap. 45 &.
34 & Innan ett beslut meddelas om inlösen av en fastighetsdel skall en karta med beskrivning ha upprättats över området samt dess gränser ha utmärkts i den ordning som gäller för fastighetsbildning.
Paragrafen motsvarar 10 kap. 66 å andra stycket VL och 16 kap. 27 å i utredningens förslag.
Förevarande paragraf har när det gäller förfarandet vid vattendomsto— larna en motsvarighet i 13 kap. 46 5 första stycket nya vattenlagen. Be- stämmelserna i VL kompletteras av kungörelsen (1939: 155) angående uppgift om inlösen enligt vattenlagen av område som utgör del av fastighet. Jag kommer att senare anmäla frågan om de kompletterande bestämmelser som behövs.
35 & Tillståndsbeslut skall meddelas vid sammanträde eller på tid och plats som förrättningsmannen har givit till känna för sakägare och andra som har besvärsrätt. Ett sådant tillkännagivande skall lämnas vid samman-
Prop. 1981/82: 130 587
träde eller genom skriftliga meddelanden eller i sådan särskild ordning som kan ha beslutats enligt 21 å andra stycket andra meningen.
Paragrafen motsvarar 10 kap. 71 & VL och 16 kap. 23 å i utredningens förslag.
Om tillståndsbeslut skall meddelas vid sammanträde bör detta om möj— ligt anges i kallelsen till sammanträdet. '
Den nya lagen innehåller inte någon motsvarighet till bestämmelserna i 10 kap. 68 och 69 åå VL om utställande av ett förslag till utlåtande. Ingenting hindrar emellertid förrättningsmannen att låta intressenterna ta del av vissa preliminära överväganden.
36 5 Om ett beslut av förrättningsman till följd av. skrivfel. felräkning eller något liknande misstag innehåller en uppenbar oriktighet. skall för- rättningsmannen besluta om rättelse. Detsamma gäller kartor, ritningar och andra handlingar till vilka förrättningsbeslutet hänvisar.
Innan rättelsen görs, skall den som berörs av åtgärden få tillfälle att yttra
srg. Rättelsen skall med angivande av dagen för åtgärden antecknas på huvudskriften och, om möjligt. på övriga exemplar av den handling som rättas. Den som beslutet rör skall omedelbart underrättas om åtgärden och om möjligheten att överklaga beslutet.
Paragrafen, som saknar motsvarighet i VL och utredningens förslag. motsvarar 4 kap. 42 & fastighetsbildningslagen. Beslut om rättelse skall enligt 38 5 första stycket 4 överklagas särskilt.
37 & Förrättningsmannen får inte som tolk anlita den som står i sådant förhållande till saken eller till sakägare att hans tillförlitlighet kan anses förringad.
En tolk har rätt att av allmänna medel få skäligt arvode samt ersättning för kostnader och tidsspillan. Detta gäller inte den som anlitas i tjänsten.
Paragrafen. som saknar motsvarighet i VL och utredningens förslag. motsvarar 4 kap. 35 & fastighetsbildningslagen. .
Av 9 & förvaltningslagen (1971 : 290) framgår när tolk bör anlitas. Som framgår av andra stycket skall ersättningen till tolken betalas av. allmänna medel. Ersättningen hänförs alltså inte till förrättningskostnader (se 20 kap. 8 5). Beslut om ersättning skall enligt 38 & första stycket 2 överklagas särskilt. Jag kommer senare att ta upp frågan om närmare bestämmelser om hur ersättningen skall betalas.
Överklagande tili vattendomsto/cn 38 & Förrättningsmannens beslut överklagas särskilt. om förrättnings- mannen har
1. ogillat jäv mot förrättningsman eller god man,
2. beslutat om ersättning till sakkunnig eller tolk,
3. beslutat om ersättning enligt 24 €— tredje stycket.
Prop. 1981/82: 130 588
4. beslutat om rättelse enligt 36- &. Överklagande enligt första stycket sker genom besvär som skall ges in till vattendomstolen inom två veckor från den dag då beslutet meddelades.
Ett beslut att godta en invändning om jäv får inte överklagas. Den som menar att förrättningen onödigt uppehålls genom ett beslut av förrättningsmannen får överklaga beslutet genom besvär hos vattendom- stolen. Denna besvärsrätt är inte inskränkt till någon viss tid.
Paragrafen motsvarar delvis 11 kap. 85 5 första stycket VL och 16 kap. 31 å i utredningens förslag (jfr 15 kap. 2. 4 och 5 åå fastighetsbildningsla- gen). I förhållande till gällande rätt har besvärstiden i förevarande fall förkortats från 30 dagar till två veckor (jfr 15 kap. 2 5 andra stycket fastighetsbildningslagen).
Bestämmelser om förfarandet vid vattendomstolarna i förrättningsmål fmnsi 13 kap. 56—64 så. '
39 5 I andra fall än som avses i 38 & överklagas beslut av förrättnings- mannen genom besvär som skall ges in till vattendomstolen inom fyra veckor från den dag då tillståndsbeslut meddelades eller förrättningen inställdes.
Paragrafen motsvarar 11 kap. 8.5 5 andra stycket VL och 16 kap. 32 å första stycket i utredningens förslag (jfr 15 kap. 6 Q' första stycket fastig- hetsbildningslagen).
Förevarande besvärsbestämmelse avser främst tillståndsbeslut och be- slut att inställa förrättningen. I förhållande till gällande rätt har besvärsti— den förkortats från sextio dagar till fyra veckor. vilket är den tid som gäller enligt fastighetsbildningslagen. '
Bestämmelser om förfarandet vid vattendomstolarna i förrättningsmål fmnsi 13 kap. 56—64 55.
Bestämmelserna i 7 kap. 45 s fjärde stycket och 55 & samt 10 kap. 52 & VL om att förrättningsutlåtandct i vissa fall skall underställas vattendom- stolens prövning har inte fått någon motsvarighet i den nya lagen. De allmänna intressen som tillgodoses genom underställning skyddas enligt min mening tillräckligt genom möjligheterna för kammarkollegiet och be- rörda kommuner att bevaka allmänna intressen vid förrättningen och att överklaga tillståndsbeslutet. Inte heller i övrigt finns det några skäl att bibehålla underställningsförfarandet.
Utredningen har föreslagit särSkilda bestämmelser om vem som får överklaga förrättningsmannens beslut (se 16 kap. 31 5 första stycket andra och tredje meningarna samt 325 andra stycket i utredningens förslag). Bestämmelserna har inte fått någon motsvarighet i förevarande kapitel. Att kammarkollegiet och berörd kommun har besvärsrätt framgår av 20 %$. 1 övrigt bör frågan om vem som har besvärsrätt lösas med tillämpning av allmänna regler om talerätt. Jag hänvisar till vad jag har anfört i den allmänna motiveringen om sakägarbegreppet (se avsnitt 2.10.2).
Prop. 1981/82:130 589
13 kap. Prövningen av vattenmål
Kapitlet motsvarar 11 kap. VL och 18 kap. i utredningens förslag. Förevarande kapitel innehåller med särskilda underrubriker allmänna be- stämmelser (1 och 2 åå) samt bestämmelser om vattendomstol (3—10 åå). vattenöverdomstolen (11 å), vattenmål (12—18 åå), förfarandet vid vatten- domstolarna i ansökningsmål (19—50 åå), förfarandet vid vattendomsto- larna i stämningsmål (51 —55 åå). förfarandet vid vattendomstolarna i för- rättningsmål (56—64 åå), rättegången i vattenöverdomstolen (65—71 åå) och rättegången i högsta domstolen (72 å).
Av skäl som har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2) har jag avvisat utredningens förslag till ett delat prövningssystem och i stället förordat att det nuvarande vattenrättsliga prövningssystemet bibehålls. Detta innebär en sammanhållen prövning av både tillstånds- och ersätt— ningsfrågor vid vattendomstol som första instans och med överklagande till vattenöverdomstolen och högsta domstolen. Bestämmelser om rege- ringens prövningsrätt finns i 11 kap. 1—5 åå (se även 42 å i förevarande kapitel). .
Vattendomstolarna handlägger f.n. även brottmål (se 11 kap. 17 å första stycket punkterna 25. 33 och 41 samt 19å VL). Jag delar emellertid utredningens uppfattning att talan om ansvar för brott mot den nya vatten— lagen (se 21 kap. ] å) alltid bör prövas av tingsrätt (jfr prop. 1969: 28 s. 295). Den nya vattenlagen innehåller därför inte några bestämmelser om handläggningen av brottmål. '
Enligt 11 kap. 25 å VL skall talan om ersättning för rättegångskostnader i återkallade vattenmål i vissa fall väckas vid allmän domstol och alltså inte prövas av vattendomstol. Enligt min mening saknas det numera skäl för ett sådant undantag från den naturliga huvudregeln att den domstol där kost- naderna har uppkommit också skall pröva eventuella tvister; Rättegångs- kostnadsanspråket skall också bedömas enligt den nya vattenlagens kost- nadsregler. Lagen innehåller därför inte någon motsvarighet till 11 kap. 25 å VL eller till de särskilda procedurreglerna om återkallelse i 11 kap. 56 & VL.
Allmänna bestämmelser
1 5 Första domstol i vattenmål kallas vattendomstol. De tingsrätter som regeringen bestämmer skall vara vattendomstolar.
Överrätt i vattenmål (vattenöverdomstol) är Svea hovrätt. Som sista domstol i vattenmål dömer högsta domstolen.
Paragrafen motsvarar 11 kap. ] å första—tredje styckena VL samt 18 kap. 7 å i utredningens förslag.
[ kungörelsen (1971 : 550) om vattendomstol anges vilka tingsrätter som är vattendomstol. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2) pågår f.n. en översyn av vattendomstolarnas inre organisation genom domstolsverkets försorg.
Prop. 1981/82: 130 590
2 å Om domstolar i vattenmål och rättegången i sådana mål gäller vad som är föreskrivet om allmän domstol, i den män inte annat följer av denna lag eller annan författning.
Paragrafen motsvarar 11 kap. lå fjärde stycket VL och 2å lagen (1969z246) om domstolar i fastighetsmål. Innebörden av förevarande para- graf är att rättegångsbalken skall tillämpas supplementärt. Eftersom vat- tendomstolarna enligt den nya lagen inte skall handlägga brottmål, blir det rättegångsbalkens regler om tvistemål, och i överrätt även besvärsmål. som kan bli tillämpliga. I vattenmålen förekommer många slags frågor. varför balkens regler om såväl dispositiva som indispositiva tvistemål kan bli tillämpliga.
Vattendomstol
3 å Vattendomstolen består av en ordförande, en teknisk ledamot samt två nämndemän. Ytterligare en teknisk ledamot får efter ordförandens bestämmande ingå i domstolen.
Ordföranden skall vara lagfaren domare i tingsrätten. Tekniska ledamöter skall ha teknisk utbildning och erfarenhet av vatten- frågors behandling.
Nämndemän skall vara nämndemän i fastighetsdomstol inom vatten- domstolens domsområde.
Paragrafen motsvarar 11 kap. 2å VL (jfr 3 å lagen om domstolar i fastighetsmål) samt 18 kap. 9 och 10 åå i utredningens förslag.
I fråga om vattendomstolens sammansättning görs enligt första stycket ingen ändring i förhållande till gällande rätt. Detta innebär att endast en lagfaren ledamot deltar i vattendomstolen medan det i fastighetsdomstol krävs två lagfarna ledamöter.
Andra — fjärde styckena innehåller allmänna bestämmelser om de kvali- fikationer som vattendomstolens ledamöter skall ha.
Något behov av benämningen vattenrättsdomare på den lagfarne leda- moten föreligger inte. Benämningen finns därför inte i den nya lagen.
4 å Vattendomstolen är vid handläggningen av mål domför med endast ordföranden i samma utsträckning som en tingsrätt är domför med en lagfaren domare. om inte annat följer av denna lag.
Innan ordföranden fattar beslut. hör han rådgöra med en teknisk leda- mot. om frågans beskaffenhet påkallar det.
Första stycket i förevarande paragraf. som saknar motsvarighet i VL, motsvarar 4 å andra meningen lagen om domstolar i fastighetsmål.
Enligt VL är vattenrättsdomaren behörig att i vissa särskilt angivna fall vidta åtgärder och meddela beslut under det förberedande förfarandet i vattenmål (se exempelvis 11 kap. 26, 29, 31 och 32 åå VL). Vattenrättsdo- maren anses utgöra en särskild myndighet vid sidan av vattendomstolen och agerar alltså inte på vattendomstolens vägnar. dvs. som en vattendom-
Prop. 1981/82:130 ' 591
stol i speciell sammansättning. Denna särreglering i VL utesluter en tillämpning av rättegångsbalkens regler om tingsrätts domförhet i vissa andra fall med en lagfaren domare. När VL anpassades till den nya rätte- gångsbalken ansågs det inte motiverat att ändra den nu angivna ordningen (se prop. 1946: 133 s. 25).
[ rättspraxis har en vattenrättsdomare inte ansetts behörig, vare sig i denna sin egenskap eller på vattendomstolens vägnar, att fatta beslut i fråga om avvisande av ersättningsanspråk på den grunden att anspråket inte anmälts inom föreskriven tid (NJA 1976 s. 50).
Enligt min mening bör en vattendomstol, i överenstämmelse med'vad som redan gäller för fastighetsdomstolarna. i princip vara domför med en lagfaren ledamot i samma utsträckning som "gäller för tingsrätt. Första stycket i förevarande paragraf har utformats i enlighet härmed.
Denna domförhetsregel blir tillämplig vid bl. a. sådan handläggning som inte sker vid huvudförhandling eller syn på stället (se 1 kap. 3 å rättegångs- balken) och avser alltså exempelvis frågor om avvisning av mål och om utdömande av vite.
Vattenmålens huvudsakligen indispositiva karaktär har ansetts böra medföra att vattenrättsdomaren inte skall ha någon behörighet att vid muntlig förberedelse fatta beslut i sådana frågor som anges i 42 kap. 18 å rättegångsbalken, dvs. meddela tredskodomar och domar i anledning av medgivna eller eftergivna anspråk samt stadfästa förlikningar (11 kap. 40 å 2 mom. andra stycket tredje meningen VL). Utredningen har inte föreslagit någon ändring i vattenrättsdomarens behörighet.
Stockholms tingsrätt anför att utredningsförslaget synes innebära att motsvarande inskränkningar i vattenrättsdomarens behörighet inte förelig- ger vid skriftliga förberedelser eller vid huvudförhandlingar i förenklad form. Tingsrätten biträder utredningens förslag att tredskodom inte bör få meddelas beträffande ersättningsfrågor i vattenmål. Däremot bör enligt tingsrätten möjlighet finnas att avgöra ersättningsfrågorna vid förberedel- sen eller vid huvudförhandling i förenklad form utan hinder av parts utevaro. Praktiska fall kan enligt tingsrätten vara om sökanden för att undvika onödig utredning vid en förberedelse medger ett yrkande från en sakägare som uteblivit eller träffar en överenskommelse med de sakägare som har infunnit sig samt domstolen finner den överenskomna ersättning- en betryggande även för den som uteblivit.
Liknande synpunkter framförs av Vänersborgs tingsrätt. Som tingsrätterna anför synes de nuvarande begränsningarna i VL rö- rande ensamdomares behörighet att avgöra frågor under förberedelsen m.m. i vissa fall vara olämpliga. [ fall då ett tillstånd redan har meddelats till ett vattenföretag och då ersättningsfrågor och andra dispositiva frågor kvarstår att behandlat. t. ex. efter ett uppskovsbeslut eller i anledning av anspråk för oförutsedda skador. bör frågorna kunna avgöras under förbe- redelsen eller vid huvudförhandling i förenklad form. Som Stockholms
Prop. 1981/82:130 592
tingsrätt har föreslagit bör tredskodom inte få meddelas. Jag kan däremot inte biträda tingsrättens förslag att parts utevaro inte bör hindra att en dispositiv fråga avgörs under en muntlig förberedelse. En sådan ordning skulle utgöra en utvidgning i förhållande till vad som gäller enligt rätte- gångsbalken. Däremot bör denna möjlighet föreligga vid huvudförhandling i förenklad form enligt 42 kap. 20 å andra och tredje styckena rättegångs- balken. Bortsett från att tredskodomar inte får meddelas bör alltså samma behörighetsregler som gäller vid såväl muntlig som skriftlig förberedelse enligt 42 kap. 18 å rättegångsbalken vara tillämpliga i vattenmål. Således bör vid förberedelsen rörande dispositiva frågor kunna meddelas dom på grund av medgivna eller eftergivna anspråk eller stadfästas förlikningar. 1 fråga om ensamdomares behörighet vid huvudförhandling i förenklad form hänvisarjag till vad. som anförs vid 36 å. .
På grund av det anförda hari 31 å andra stycket och 36 å fjärde stycket endast gjorts det undantaget från rättegångsbalken att vid muntliga förbe- redelser eller huvudförhandlingar inte får meddelas tredskodomar.
Som jag har anfört vid 3 å förekommer benämningen vattenrättsdomare inte i den nya lagen. 1 överensstämmelse med terminologin i rättegångsbal- ken används i fortsättningen av förevarande kapitel benämningen vatten- domstol även när ordföranden är behörig att ensam agera på vattendom- stolens vägnar.
Andra stycket i förevarande paragraf. motsvarar 11 kap. 71 å första stycket VL.
5 5 Regeringen utser ordförande i'vattendomstol och tillsätter tjänst som teknisk ledamot.
Paragrafen motsvarar 11 kap. 3 å VL och 5 å lagen om domstolar i fastighetsmål (jfr 4 kap. lagen. 1976: 600. om offentlig anställning).
6 å Nämndemän tjänstgör efter kallelse av vattendomstolen. Till tjänst- göring bör företrädesvis kallas nämndemän från den del av vattendomsto- lens domsområde till vilken målet närmast har anknytning.
Paragrafen motsvarar 11 kap. 5 å VL och Så lagen om domstolar i fastighetsmål. '
7 å Gränserna mellan vattendomstolarnas domsområden skall följa vat- tendelare mellan olika vattensystem.
Paragrafen motsvarar 11 kap. 9 å VL. Vattendomstolarnas domsområ- den anges i den vid lå i förevarande kapitel nämnda kungörelsen (1971 : 550) om vattendomstol.
8 å Vattenmål prövas av den vattendomstol inom vars område det vat- tenföretag eller den åtgärd som det är fråga om i huvudsak skall utföras eller har utförts.
Prop. 1981/82: 130 593
Frågor om vattendomstolarnas inbördes behörighet får. utom i fall som avses i 10 kap. 20 å andra stycket rättegångsbalken. inte tas upp av högre rätt.
Paragrafen motsvarar 11 kap. 10 å VL och 18 kap. 8 å i utredningens förslag. Genom hänvisningen i andra stycket till 10 kap. 20 å andra stycket rättegångsbalken klargörs att andra stycket endast gäller om en vatten- domstol har funnit sig behörig att handlägga målet.
9 å Vattendomstolen får för sina sammanträden förfoga över behövliga lokaler i domstolsbyggnader eller andra allmänna byggnader, om inte lokalerna är upptagna för sitt huvudsakliga ändamål eller utgörs av guds- tjänstlokal. Uppkommer särskilda kostnader skall de ersättas.
Paragrafen motsvarar 11 kap. 11 å VL och 17 å lagen om domstolar i fastighetsmål. Lagrummet avser inte bara huvudförhandlingar utan även muntliga förberedelser. Frågan om skyldighet att betala de kostnader som uppkommer regleras i 20 kap. 6 å.
10 å Om det vid överläggningar i vattendomstolen förekommer skilj- aktiga meningar. gäller rättegångsbalkens bestämmelser om omröstning i domstol med endast lagfarna ledamöter. Vid omröstningen skall först ordföranden säga sin mening, därefter de tekniska ledamöterna och sist nämndemännen.
Paragrafen motsvarar 11 kap. 12 å VL och 12 å lagen om domstolar i fastighetsmål.
Vattenöverdomstolen
11 å För fullgörande av Svea hovrätts uppgifter som vattenöverdomstol skall det, förutom lagfarna ledamöter. finnas vattenrättsråd. Dessa skall ha teknisk utbildning och erfarenhet av vattenfrågors behandling. Tjänst som vattenrättsråd tillsätts av regeringen.
Vattenöverdomstolen är domför med fyra ledamöter, av vilka minst tre skall vara lagfarna. Fler än fem ledamöter får inte delta.
Paragrafen motsvarar 11 kap. 16 å VL (jfr 13 och 14 åå lagen om dom- stolar i fastighetsmål).
Enligt 11 kap. 16å tredje stycket VL bestämmer regeringen i vilken omfattning åtgärder som endast avser måls beredande får vidtas av lag- faren ledamot i vattenöverdomstolen eller av tjänsteman vid denna. Detta bemyndigande behövs inte i den nya vattenlagen. eftersom motsvarande bestämmelse finns i 2 kap. 4 å tredje stycket rättegångsbalken (se även förordningen. 1979: 569, med hovrättsinstruktion).
Vattenmål
12 å Vattenmålen utgörs av ansökningsmål, stämningsmål och förrätt- ningsmål.
38 Riksdagen 1981/82. [ saml. Nr 130. Bilagedel
Prop. 1981/82: 130 594
Enligt förevarande paragraf, som motsvarar 18 kap. 1 å i utredningens förslag. delas vattenmålen upp i tre måltyper. nämligen ansökningsmål, stämningsmål och förrättningsmål. Jag har ansett benämningen förrätt- ningsmål vara lämpligare för sådana mål som rör besvär över förrättningar enligt 12 kap. än den nuvarande benämningen besvärsmål i VL (jfr benäm- ningen fastighetsbildningsmål i 15 kap. 1 å fastighetsbildningslagen). Ut- trycket besvärsmål kan nämligen leda till förväxlingar med sådana mål som från vattendomstolen fullföljs till vattenöverdomstolen genom besvär (jfr 52 kap. rättegångsbalken). ,
På skäl som har anförts vid 12 kap. 39 å får underställningsmålen enligt 11 kap. 17 å första stycket punkten 60 VL inte någon motsvarighet i den nya lagen. Jag vill också erinra om vad jag vid inledningen till förevarande kapitel har anfört om att vattendomstolarna inte längre skall handlägga brottmål.
13 å Ansökningsmål är mål om
]. bestämmande enligt 2 kap. 3 å andra stycket av ersättning för rätten att ta i anspråk ett strömfall,
2. tillstånd enligt 4 kap. ] å till utförande av andra vattenföretag än markavvattningsföretag.
3. godkännande enligt 4 kap. 4 å av ett utfört ändrings- eller lagningsar- bete på en anläggning som inte är ett markavvattningsföretag,
4. prövning enligt 4 kap. 5 å av lagligheten av ett utfört vattenföretag som inte är ett markavvattningsföretag.
5. inrättande enligt 6 kap. 4 å av en gemensam anläggning för bevatt— ning. sedan en samfällighet enligt 6 kap. har bildats.
6. överflyttning enligt 9 kap. 18 å första stycket från en fastighet till en annan av rätten till andelskraft,
7. tillstånd enligt 14 kap. 1 å til.? utrivning av en vattenanläggning eller enligt 14 kap. Så om prövning under vilka villkor en anläggning för bortledande av grundvatten får tas ur bruk,
8. tillstånd enligt 14 kap. 3 å första stycket att bortskaffa flottledsan- läggningar eller rätt att. utan samband med bortskaffning. överta flottleds— anläggningar enligt fjärde stycket nämnda paragraf.
9. förlängning enligt 15 kap. 2 å andra stycket av arbetstiden. 10. omprövning enligt 15 kap.) .4, 8—10 och 12 åå beträffande ett tillstånd eller en årlig avgift.
.förverkande enligt 15 kap. 5 å av ett tillstånd. l2. omprövning enligt 15 kap. 15 å andra stycket av frågor rörande en bevattnings- eller regleringssamfällighet.
13. fastställelse enligt 15 kap. 16 å av en överenskommelse. 14. prövning enligt 15 kap. 17 å av kostnader i en samfällighet. Berör ett ansökningsmål uteslutande en viss eller vissa sakägare och kan målet avgöras med bindande verkan endast mot dessa. får vattendomsto- len. om sökanden medger det. förordna att målet skall behandlas enligt vad som gäller för stämningsmål.
Första stycket motsvarar 11 kap. 17 åförsta stycket punkterna 1—21 VL och 18 kap. 2 å i utredningens förslag. 1 överensstämmelse med gällande VL har till ansökningsmålen förts
Prop. 1981/82: 130 595
sådana mål som inte i egentlig mening innebär någon rättstvist mellan vissa bestämda personer utan där ansökningen riktar sig mot en mera obestämd krets samt även mål där ansökningen visserligen riktar sig mot en eller flera bestämda personer men där domstolarnas avgöranden skall ha rätts- kraft också mot tredje man.
Andra stycket motsvarar 11 kap. 61 å andra stycket VL. Bestämmelsen gör det möjligt att i vissa fall tillämpa det enklare förfarandet i stämnings- målen i stället för det omständligare och mestadels dyrbarare förfarandet i ansökningsmål med bl. a. kungörelser. Det förutsätts dock att ansökningen inte berör några motstående allmänna intressen och att det är endast någon eller några få kända sakägare som berörs.
Eftersom frågan om målets hänförande till ansökningsmål eller stäm- ningsmål har betydelse för rättskraften av vattendomstolens dom i målet. har som en ytterligare förutsättning angetts att sökanden skall ha medgett att målet, som av honom anhängiggjorts som ett ansökningsmål. behandlas som ett stämningsmål. Någon sådan förutsättning anges inte i VL.
Enligt 20 kap. 2 å gäller de för sakägarna förmånligare bestämmelserna om rättegångskostnader i ansökningsmål även om målet enligt förevarande bestämmelse handläggs som stämningsmål.
14 å Stämningsmål är talan om .
l. utrivning eller ändring av en vattenanläggning. när talan grundas på att anläggningen inte har tillkommit i laga ordning eller inte är av laga beskaffenhet.
2. ersättning för skada eller intrång genom en sådan anläggning som avses i 1,
3. ersättning för skada genom utrivning av en vattenanläggning. om utrivningen har skett utan tillstånd men sådant tillstånd skulle ha behövts, eller ersättning för skada genom att en anläggning för bortledande av grundvatten tas ur bruk. om detta har skett utan vattendomstolens pröv- ning men sådan prövning skulle ha behövts.
4. ersättning enligt 2 kap. 4 å andra stycket.
5. bildande. utan samband med pågående ansökningsmål, av en regle- ringssamfällighet enligt 7 kap. 1 eller 2 å. '
6. särskild tvångsrätt. utan samband med pågående förrättning eller ansökningsmål. enligt 8 kap..
7. omprövning enligt 9 kap. 17 å andra stycket.
8. meddelande av bestämmelser enligt 15 kap. 22 å.
9. ersättning enligt 16 kap. 19 å. 10. ersättning eller annat på grund av att en vattenanläggning inte under- hålls i enlighet med 17 kap. 1 å.
11. ersättning för skada på grund av att ett vattenföretag inte drivs i enlighet med villkoren i en tillståndsdom eller ett tillståndsbeslut eller i enlighet med vad som föreskrivs i 17 kap. 2 å.
12. ersättning enligt 17 kap. 3 å. 19 kap. 9 åeller 20 kap. 11 å. 13. ersättning. utan samband med ett pågående ansökningsmål. enligt 20 kap. 10 å,
14. fördelning av vatten enligt 22 kap. 7 å.
Prop. 1981/82: 130 596
Paragrafen motsvarar 11 kap. 17 å första stycket punkterna 22—51 VL och 18 kap. 3 å i utredningens förslag.
Stämningsmålen karakteriseras av att talan i målet riktar sig mot en viss fysisk ellerjuridisk person och att avgörandet i målet endast har rättskraft parterna emellan. Ordningen för'handläggninge'n av stämningsmålen är därför i vissa avseenden en annan än beträffande ansökningsmålen. De stämningsmål som skall handläggas av vattendomstol måste avgränsas inte bara från ansökningsmålen utan även från andra typer av stämningsmål som skall handläggas av fastighetsdomstol (se 22 kap. 4 å tredje stycket) eller tingsrätt i vanlig sammansättning. Liksom i VL har därför även stämningsmålen angetts genom en uppräkning.
Uppräkningen av stämningsmål anknyter nära till nuvarande uppräkning i 11 kap. 17 å första stycket punkterna 22—51 VL med sådana ändringar som föranleds av ändringar i den nya lagen i förhållande till gällande VL. Vissa sakliga ändringar har dock vidtagits. När jämförelser i det följande görs med vissa pttnkteri VL. avse:; därmed uppräkningen i lagens 11 kap. 17 å.
Punkt 1 motsvarar punkterna 23. 31 och 41 iVL men tillämpningsområ- det har i enlighet med utredningens förslag utvidgats till att avse alla slags vattenanläggningar. Det är enligt min mening lämpligast att parterna kan utnyttja vattendomstolens sakkunskap även i fråga om sådana anläggning- ar som har mindre betydelse från vattenrättslig eller vattenbyggnadstek— nisk synpunkt. Genom en sådan ordning undviker man också att en vanlig tingsrätt upptar en tvist rörande en anläggning. som har förklarats tillåten av vattendomstolen. och bedömer :frågan om dess överensstämmelse med tillståndsdomen.
Punkt 2 motsvarar punkterna 24 och 32 i VL men omfattar liksom punkt I alla slags anläggningar som utgör vattenföretag.
Punkt 3 motsvarar det senare ledet i punkt 28 i VL. Frågan om skyldig- het att begära vattendomstolens prövning innan en anläggning för bortle- dande av grundvatten tas ur bruk regleras i 14 kap. 5 å (se även 4 kap. 1 å fjärde stycket). För utrivning av en vattenanläggning gäller däremot de vanliga bestämmelserna om tillståndsplikt i 4 kap. 1 och 2 åå.
Punkt 4 motsvarar punkt 37 i VL men gäller också för det fall att någon får avstå från ytvatten.
Punkt 5 saknar motsvarighet i VL. Bestämmelsen avser även en samfäl- lighet för vattenöverledning (se 7 kap. 6 å).
Punkt 6 motsvarar punkterna 29 och 36 i VL. Bestämmelsen avser även det fallet att en fastighetsägare vill väcka talan om skadeförebyggande åtgärder eller ersättning mot någon som har lagt upp rensningsmassor på hans mark med stöd av 8 kap. 3 å.
Punkt 7 motsvarar punkt 22 i VL. Punkt 8 motsvarar punkterna 27 (andra ledet) och 35 i VL.
Prop. 1981/82:130 597
Punkt 9 saknar nu motsvarighet i VL men motsvarar punkt 57 i VL före lagändringen den ljuli 1974 (jfr prop. 1974: 83 s. 209).
Punkt 10 motsvarar punkt 28 (första ledet) i VL. Punkt II motsvarar punkterna 27 (första ledet), 32 och 45 i VL. Punkterna 12—14 saknar motsvarighet i VL. Jag har ansett det lämpli- gast att de frågor som avses i dessa punkter prövas av vattendomstolen.
15 å Förrättningsmål är besvär över beslut vid förrättningar enligt denna lag.
Paragrafen motsvarar 1 1 kap. 17 å första stycket punkten 59 VL och 18 kap. 4 å i utredningens förslag. Bestämmelser om överklagande till vatten- domstolen av förrättningsmannens beslut finns i 12 kap. 38 och 39 åå.
16 å Talan som inte faller under 13 eller 14 å men som rör ett ämne som behandlas i denna lag får tas upp av vattendomstolen. om invändning inte görs mot domstolens behörighet inom den tid som anges i 34 kap. 2 å rättegångsbalken eller vattendomstolen ftnner att talan har avsevärd bety— delse för vattenförhållandena. Om talan tas upp. räknas målet som vatten— mål. Vattendomstolen får dock inte ta upp talan om ansvar för brott.
Om det enligt denna lag gäller en särskild ordning för behandlingen av en viss fråga. gäller föreskrifterna härom.
Paragrafen motsvarar 11 kap. 20 å VL och 18 kap. 5 å i utredningens förslag.
Första stycket gör det möjligt att utnyttja vattendomstolarnas sakkun- skap i vattenrättsliga frågor även om "talan inte uttryckligen kan hänföras till vattenmål enligt 13 eller 14 å. Det kan exempelvis vara fråga om ' ' ansökan om tillstånd till ett företag som inte utgör vattenföretag men som har vattenrättslig anknytning.
Enligt 11 kap. 20 å VL kan vattendomstolen ta upp talan som vattenmål även mot en motparts bestridande. om den väckta frågan har avsevärd betydelse för vattenförhållandena. Enligt utredningen skulle en sådan möj- lighet bl.a. föranleda svåra gränsdragningsproblem. Utredningen har där- för begränsat sitt förslag till fall där parterna är ense om att hänföra målet till vattenmål.
Med det av mig förordade prövningssystemet kommer förevarande para- graf liksom enligt VL att kunna tillämpas inte bara på stämningsmål med ett begränsat antal parter utan även på ansökningsmål med ett större antal motparter till sökanden. Med hänsyn härtill anser jag att nuvarande ord- ning bör bibehållas. Vattendomstolen bör alltså även mot en motparts bestridande få ta upp en talan som har avsevärd betydelse för vattenförhål- landena. Paragrafen har utformats i överensstämmelse härmed.
Om prövningen i högre rätt av vattendomstolens behörighet finns be- stämmelseri 18 å i förevarande kapitel.
1 21 kap. finns bestämmelser om ansvar för brott mot vattenlagen. An-
Prop. 1981/82:130 598
svarsfrågan är alltså ett ämne som behandlas i lagen och vattendomstol skulle därför på grund av förevarande paragraf' kunna ha rätt att även pröva en sådan talan. Som jag har anfört vid kapitelrubriken skall emeller- tid vattendomstolarna inte i något fall vara behöriga att handlägga frågor om brott mot vattenlagen. Därför har i tredje meningen .i förevarande stycke tagits in ett uttryckligt förbud för vattendomstol att ta upp talan om ansvar för brott.
Förbudet att ta upp talan om ansvar för brott avser självfallet inte frågor om ansvar för rättegångsförseelser enligt 9 kap. rättegångsbalken (jfr 19 kap.5 å rättegångsbalken). I sådana fall är vattendomstolen på grund av hänvisningen till rättegångsbalken t- 2 å 1 förevarande kapitel behörig dom— stol.
Andra stycket motsvarar 11 kap. 20 å andra stycket VL. Utredningen har ansett att något behov av en sådan bestämmelse inte föreligger. Beträf- fande vissa frågor gäller dock en särskild handläggningsordning som enligt min mening gör bestämmelsen motiverad (se2 kap.3 å. 16 och 19 kap. samt bestämmelserna om regeringens prövningsrätt i 3 kap. 4å andra stycket. 11 kap. 1—7 åå, 12 kap. 29 å och 42 å i förevarande kapitel).
Jag delar utredningens uppfattning att den nya lagen inte bör innehålla någon motsvarighet till bestämmelserna i 11 kap. 21 å VL om överförande av mål från tingsrätt till vattendomstol. Vad särskilt gäller 11 kap. 21 å andra stycket VL vill jag påpeka att alla mål om borttagande eller ändring av vattenbyggnader hänförs till vattenmål enligt den nya vattenlagen.
17 å Om det är lämpligt. får vattendomstolen pröva yrkanden som har samband med vattenmålet men som rör rättsförhållanden som inte skall bedömas enligt denna lag. Vattendomstolen får dock inte pröva frågor om äganderätt till fastigheter eller om fastighetsindelningen.
Paragrafen motsvarar 11 kap. 2.! å VL och 18 kap. 6å l utredningens förslag (jfr 5 kap. 3 å expropriation slagen)
Förevarande paragraf gör det möjligt att i vattenmålet behandla t.ex. frågor om ersättning för skador som inte kan ersättas enligt Vattenlagen utan på annan. t.ex. grannelagsrättslig, grund. Förutsättningen är att yr- kandet lämpligen kan prövas i vattenmålet. Härvid bör beaktas bl.a. intresset av att begränsa rättegångskostnaderna och att undvika att avgö- randet av målet fördröjs.
Uttrycket "yrkanden" ersätter gällande VL:s uttryck "invändningar" och "yrkanden". Någon saklig ändring avses inte. '
Att yrkanden av nu avsett slag bedöms i vattenmålet innebär inte att vattenlagens bestämmelser blir tillämpliga. De regler som gäller på det ifrågavarande rättsområdet skall i stället tillämpas, bl. a. i fråga om rätte- gångskostnader (se prop. 1972: 109 s. 291).
5 kap. 3 å expropriationslagen har utformats med 11 kap. 22 å VL som förebild. Härvid har emellertid på hemställan av lagrådet särskilt angivits
Prop. 1981/82: 130 599
att endast yrkanden från den exproprierande eller sakägare kan bli föremål för prövning (prop. 1972: 109 s. 399). Motsvarande bör enligt utredningen gälla i den nya vattenlagen. Jag anser emellertid att en sådan begränsning inte är ändamålsenlig för vattenmålens del utan det får ankomma på vattendomstolen att inom ramen för den allmänna lämplighetsbedömning- en avgränsa kretsen av dem som skall få sina yrkanden prövade. . .
Förbudet för vattendomstol att pröva äganderättsfrägor m. m. har bibe- hållits i förevarande paragraf (jfr prop. 1972: 109 s. 398).
18 å Om en vattendomstol har prövat ett mål som rör ett ämne som behandlas i denna lag, får frågan huruvida målet är sådant att det skall tas upp av någon annan domstol än vattendomstol eller av någon annan myndighet än domstol prövas i högre rätt endast om
1. frågan fullföljs dit eller väcks därav en part som är berättigad till det, eller
2. vattendomstolen har prövat en fråga om äganderätt till en fastighet eller om fastighetsindelningen, eller '
3. vattendomstolen har prövat en fråga för vars behandling en särskild ordning har föreskrivits i denna lag. eller
4. vattendomstolen har prövat en fråga om ansvar för brott.
Paragrafen motsvarar 11 kap. 23 å VL (jfr 10 kap. 19 å rättegångsbal- ken). .
Formuleringen "allmän domstol" i VL har ersatts med "annan domstol än vattendomstol". Detta innebär bl. a. att paragrafen avser även fastig- hetsdomstol som vid tillämpning av motsvarande bestämmelse i rätte- gångsbalken har ansetts som särskild'domstol i pleniavgörandet NJA 1979 s. 107. Frågan om vattendomstols behörighet får alltså endast tas upp i högre rätt under de förutsättningar som anges i förevarande paragraf.
Eftersom vattendomstol enligt den nya vattenlagen inte får handlägga något brottmål, har punkt 4 fått en i förhållande till 1 1 kap. 23 å VL ändrad utformning.
Frågan om vattendomstolarnas inbördes behörighet får enligt 8 å andra stycket i förevarande kapitel inte tas upp av högre rätt.
11 kap. 24 å VL har inte fått någon motsvarighet i den nya vattenlagen. Paragrafen reglerar frågan om sökandens rätt att föra talan för en viss fastighet. dvs. sökandens saklegitimation i vattenmålet. lnvändningar av en motpart till sökanden rörande en sådan fråga bör enligt min mening lösas med stöd av rättegångsbalkens regler om rättegångshinder och sär- skilda rättsmedel och inte genom villkorade avgöranden av det slag som anvisas i nämnda paragrafi VL.
Om det verkligen är tvistigt. huruvida sökanden eller den som har gjort invändningen är ägare till den fastighet varpå sökanden grundar sin sakle- gitimation, bör vattendomstolen med stöd av 32 kap. 5 å rättegångsbalken förklara vattenmålet vilande och hänvisa parterna att lösa tvisten i särskild rättegång. 1 andra fall bör vattendomstolen tillämpa reglerna om
Prop. 1981/82: 130 600
rättegångshinder i 34 kap. rättegångsbalken och allt efter omständigheter- na i målet avvisa sökandens ansökan eller ogilla invändningen om rätte- gångshinder i ett särskilt beslut eller i samband med dom i målet (se 34 kap. 1 och 3 55 och 49 kap. 3 & rättegångsbalken).
Om tillstånd till vattenföretaget meddelas men det i en senare rättegång om bättre rätt till fastigheten konstateras att sökanden inte var rätt ägare. är detta en grund för resning i målet (se 58 kap. 1 & första stycket punkt 3 rättegångsbalken).
F örfarander vid vallend(mi.s'lolarml i ansökningsmål 19 & En ansökan varigenom ett ansökningsmål anhängiggörs skall vara skriftlig och. om inte annat följer av 20 &. innehålla
]. de uppgifter. ritningar och tekniska beskrivningar som behövs för att bedöma företagets beskaffenhet. omfattning och verkningar.
2. uppgifter som behövs för att bedöma om hinder möter mot företaget från allmänna planeringssynpunkter samt uppgifter om möjlig alternativ lokalisering av företaget och om andra vattenföretag eller särskilda anlägg- ningar som kan antas behövas för ett ändamålsenligt utnyttjande av det sökta företaget.
3. så fullständiga uppgifter som möjligt om vilka fastigheter som berörs av företaget samt namn och adress på ägarna och berörda innehavare av särskild rätt till fastigheterna.
4. uppgifter huruvida särskilda bestämmelser med stöd av lag har med- delats rörande användningen av de mark- och vattenområden som berörs av företaget.
5. uppgifter om de ersättningsbelopp som sökanden erbjuder till varje sakägare. om det inte på grund av företagets omfattning bör anstå med sådana uppgifter.
Ansökningen rörande ett företag. vars tillåtlighet kan antas komma under regeringens prövning. skall innehålla uppgifter om de åtgärder som sökanden har vidtagit enligt 11 kap. 8— 12 åå samt om vad som huvudsakli- gen har förekommit med anledning av dessa åtgärder.
Om företaget avser utförande av ett vattenkraftverk. skall ansökningen innehålla uppgift om det område som enligt sökanden bör utgöra en sådan strömfallsfastighet som avses i 46 å andra stycket.
Paragrafen motsvarar 1 1 kap. 26—28 åå VL samt 15 kap. 4 s och 18 kap. 12 å i utredningens förslag.
Första stycket i förevarande paragraf avser ansökningar beträffande alla typer av vattenföretag. Till skillnad mot 11 kap. 27 %$ 6 mom. andra stycket VL gäller alltså föreskrifterna i punkt 2 även ansökningar som inte kan antas bli prövade av regeringen. Detta är motiverat av de nya tillåtlighets- reglerna i 3 kap. 2 och 6 55 som skall tillämpas även av vattendomstolarna.
Enligt punkt 3 skall anges vilka fastigheter som berörs av företaget. Av 22 kap. 2 så framgår när en fastighet skall anses vara berörd av ett vatten- företag.
Enligt VL skall också nyttjanderättshavare till berörda fastigheter uppges. Däremot anges inte servitutshavare särskilt. utan de torde inräk-
Prop. 1981/82: 130 601
nas bland ägarna till de berörda fastigheterna. Jag anser emellertid att det kan föreligga risk för att servitutshavare inte uppges i ansökningen och har därför tagit in en bestämmelse om att uppgift skall lämnas om innehavare av särskild rätt till fastigheterna. Härunder innefattas alltså servitutsha- vare. nyttjanderättshavare och innehavare av rätt till elektrisk kraft.
Av 22 kap. 1 5 framgår att lagens bestämmelser om fastigheter också gäller inskrivna tomträtter och gruvor. Även innehavare av sådana rättig- heter skall alltså uppges i ansökningen.
Sökanden har enligt punkt 5 skyldighet att antingen i ansökningen eller senare under målets handläggning erbjuda sakägarna ersättning för de skador och intrång som vattenföretaget orsakar. Av 44 5 första stycket i detta kapitel framgår att ersättningen till en sakägare inte får av domstolen bestämmas till lägre belopp än vad sökanden sålunda har erbjudit.
Andra stycket motsvarar 11 kap. 27 % 6 mom. första stycket VL. Tredje stycket motsvarar 11 kap. 27 5 2 mom. första stycket tredje meningen VL.
20 & En ansökan enligt 13 15 första stycket 1 skall innehålla ritningar jämte beskrivning av strömfallets läge och beskaffenhet. uppgift om er- . bjudna ersättningsbelopp samt övriga upplysningar som behövs för att —;I bedöma ersättningsfrågan. _' Till en ansökan enligt 13 % första stycket 6 skall fogas dels ett gravations- _ bevis rörande den fastighet varifrån rätten till andelskraft skall flyttas över, , dels överenskommelser som har träffats med borgenärer med panträtt i
fastigheten och andra rättsägare.
Paragrafen motsvarar 11 kap. 27 ä 1 och 5 mom. VL samt 18 kap. 13 å i
utredningens förslag. 1
21 & Ansökningshandlingarna skall i mål som avses i 13 så första stycket 2—5, 7—12 och 14 ges in i åtta exemplar och i övriga mål i tre exemplar. Om det behövs, får vattendomstolen föreskriva att ytterligare exemplar skall ges in.
Har handlingarna inte getts in i ett tillräckligt antal exemplar eller anser vattendomstolen att de är ofullständiga, skall sökanden föreläggas att avhjälpa bristen. Om sökanden inte fullgör sin skyldighet att ge in ytterliga- re exemplar. får handlingarna mångfaldigas på sökandens bekostnad. Om sökanden inte fullgör sin skyldighet att på annat sätt komplettera ansök- ningen. får ansökningen avvisas.
Paragrafen motsvarar 11 kap. 2915 VL och 18 kap. 15 och 16 så i utredningens förslag.
Vattendomstolarna är f. n. skyldiga att upprätta dubbla akter i vattenmå- len. Det s.k. renovationsexemplaret av akterna sänds in till vattenöver- domstolen sedan målet har avgjons (se 11 kap. 73 & tredje stycket, 81 5 första stycket och 92 5 första stycket VL). Jag anser i motsats till utred- ningen att nuvarande ordning med dubbla akter bör bibehållas, bl.a. efter-
Prop. 1981/82:130 602
som det särskilt medan målen pågår ofta finns behov av akterna i olika domstolsinstanser. Jag kommer att senare ta upp frågan om de föreskrifter som behövs på denna punkt.
Enligt 11 kap. 109 å VL skall vattenöverdomstolens och högsta domsto- lens akter i avgjorda vattenmål sändas till vattenrättsdomaren. Jag kom- mer att senare ta upp frågan om föreskrifter i ämnet.
22 å Upptas ansökningen. skall vattendomstolen utfärda kungörelse om företaget. 1 kungörelsen skall lämnas en kortfattad redogörelse för ansök- ningen och på lämpligt sätt anges de fastigheter som kan beröras. Dessut- om skall erinras om innehållet i 29 och 40 åå och anges sista tidpunkt för erinringar enligt 29 å. '
Vattendomstolen skall förordna en eller flera lämpliga personer att för- vara ett exemplar av handlingarna i målet (aktförvarare). Namn och adress på aktförvarare skall anges i kungörelsen.
[ kungörelsen skall vidare tillkännages att kallelser och andra meddelan- den i målet till parterna skall. om de inte särskilt tillställs part. införas i en viss eller vissa ortstidningar samt hållas tillgängliga hos aktförvararen.
Kungörelsen skall snarast införas i Post- och lnrikes Tidningar och i ortstidning. En utskrift av kungörelsen skall vidare sändas till varje sak- ägare som har angetts i ansökningen eller som på annat sätt är känd för domstolen.
Om ansökningen berör fast egendom som är samfälld för flera fastighe- ter. behöver någon utskrift av kungörelsen inte sändas till de särskilda delägarna i samfälligheten. Finns en känd styrelse för samfälligheten. skall en utskrift av kungörelsen sändas till styrelsen.
Paragrafen motsvarar 11 kap. 31 -—33 åå VL samt 15 kap. 5 å och 18 kap. 17 å iutredningens förslag.
En ansökan om tillstånd att ändra en vattenanläggning som har utförts utan tillstånd får enligt 4 kap. 5å prövas endast om en prövning av anläggningens laglighet sker samtidigt (jfr 11 kap. 30 å VL). Ansökningen skall alltså avvisas om inte laglighetsprövning begärs. Någon särskild bestämmelse härom behövs inte (jfr 11 kap. 31 å VL).
23 å Ett exemplar av ansökningshandlingarna och av kungörelsen skall sändas till kammarkollegiet och fiskeristyrelsen. Om det kan antas att det allmänna fiskeintresset eller något annat allmänt intresse inte berörs av företaget. behöver ansökningshandlingarna dock inte översändas.
Kungörelsen skall även sändas till berörda kommuner samt till länssty- relsen och till andra statliga myndigheter vars verksamhet kan beröras av ansökningen.
Paragrafen motsvarar delvis 1 1 kap. 34—36 åå VL samt 15 kap. 5 å andra stycket 2 och 18 kap. 18 å i utredningens förslag.
Jag hänvisar till vad jag i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.10.1) har anfört om bevakningen av allmänna intressen.
Paragrafen innehåller inte några detaljerade föreskrifter om vilka statliga myndigheter utöver kammarkollegiet och fiskeristyrclsen som skall höras i
Prop. 1981/82: 130 603
målet utan detta får avgöras från fall till fall med hänsyn till det ansökta vattenföretagets art. Det får i andrahand anses ankomma på kammarkolle— giet att se till att de statliga myndigheterna får den information om ansök- ningen som behövs.
En statlig myndighet som är sakägare. exempelvis domänverket _som förvaltare av en skogsfastighet. behandlas i enlighet med de regler som gäller för sakägare (se avsnitt 2.10.2 i den_allmänna motiveringen).
24 å Om ansökningen berör en kanal— eller slussanläggning eller en farled. hamn eller flottled som är allmän, skall kungörelsen delges styrel— sen eller någon annan som förvaltar ett sådant företag. Detsamma gäller om ansökningen berör en samfällighet enligt denna lag eller ett vattenför- bund.
Om ansökningen avser ianspråktagande av vattenkraft som tillgodogörs av någon annan än sökanden. skall kungörelsen delges ägaren av den anläggning där kraften tillgodogörs.
Kungörelse om en ansökan enligt 13å första stycket 6 skall delges ägaren av det strömfall från vilket andelskraft tillhandahålls.
Kungörelse om en ansökan enligt 13 å första stycket 10 eller 11 skall delges innehavaren av det tillstånd som avses med ansökningen.
Paragrafen motsvarar 11 kap. 37 å VL och reglerar i vilken utsträckning delgivning skall ske.
25 å Kammarkollegiet skall, om det behövs, föra talan i målet för att tillvarata allmänna intressen.
Kommun får föra talan för att tillvarata allmänna intressen inom kom- munen.
Fiskeristyrelsen får förordna en fiskeritjänsteman att i styrelsens ställe avge yttrande om det sökta vattenföretagets inverkan på det allmänna fiskeintresset samt om de bestämmelser som behövs till skydd för lisket. Om yttrandet inte kan avges utan en undersökning på platsen. skall vatten- domstolen på anmälan av styrelsen förordna den som föreslås av styrelsen att vara sådan sakkunnig i målet som avses i 32 å.
Paragrafen motsvarar delvis 11 kap. 35 å 1 mom. första stycket och 3 mom. första stycket och 36 å VL samt 15 kap. 6 å och 18 kap. 19 å och 25 å andra stycket i utredningens förslag.
26 9” Ägare av fastigheter som berörs av ansökningen skall till vatten- domstolen uppge innehavare av servitut. nyttjanderätt eller rätt till elek- trisk kraft som har upplåtits i fastigheten. Underlåts detta utan giltigt skäl och uppstår på grund härav skada för sådana sakägare. skall fastighets- ägaren ersätta skadan. Fastighetsägarna skall erinras om innehållet i denna paragraf i den kungörelse som avses i 22 å eller på annat lämpligt sätt]
Paragrafen motsvarar 11 kap. 33 å "femte stycket VL och 18 kap. 20 å i utredningens förslag (jfr 5 kap. 7 å expropriationslagen). Jag hänvisar till vad jag har anfört vid 12 kap. 19 å.
Prop. 1981/82: 130 604
27 å Har en sakägare angetts eller på annat sätt blivit känd för vatten- domstolen först efter det att kungörelsen har utfärdats och har han inte hört av sig i målet. skall han på lämpligt sätt beredas tillfälle att yttra sig. Handläggningen av målet får dock inte uppehållas.
Paragrafen motsvarar 11 kap. 33 å tredje stycket VL och 18 kap. 21 å i utredningens förslag (jfr 5 kap. 8 å expropriationslagen).
Ett sätt att underrätta den nye sakägaren är att sända honom den ursprungliga kungörelsen. eventuellt med en ny tid utsatt för erinringar.
[ 35 å i förevarande kapitel finns bestämmelser om nytillkomna sakägare som motsvarar 11 kap. 47 å VL.
1 uttrycket "handläggningen" av målet innefattas även avgörande av målet.
28 å Om det råder tvist om en fastighet som berörs av det i målet avsedda företaget eller av en avsedd åtgärd. har den av de tvistande som innehar fastigheten med äganderättsanspråk rätt att företräda fastigheten i målet. till dess den lagligen vinns från honom.
En ny ägare får inte rubba vare sig överenskommelser som den förre ägaren har ingått eller andra åtgärder som har vidtagits i målet och som är bindande för den förre ägaren. Om den förre ägaren har erhållit meddelan- den och kallelser i målet. behövs inte några nya meddelanden till eller kallelser på den nye ägaren.
Paragrafen motsvarar 11 kap. 54 å VL och 18 kap. 22 å i utredningens förslag. Utredningens förslag överensstämmer med 5 kap. 11 å expropria- tionslagen. Jag har emellertid ansett det lämpligare att bibehålla den ord- ning som gäller enligt VL (se även 12 kap. 13 å andra och tredje styckena nya vattenlagen).
Bestämmelserna i förevarande paragraf gäller endast fastigheter på sak- ägarsidan (jfr 22 kap. 2 å). Frågan om sökandens rätt att företräda en fastighet har behandlats vid 18 å.
29 å Erinringar mot ansökningen skall göras skriftligen hos vattendom- stolen inom den tid som domstolen har bestämt. Tiden skall vara minst trettio dagar från det att kungörandet skedde. Vattendomstolen är inte skyldig att fästa avseende vid erinringar som görs för sent. En avskrift av varje erinringsskrift skall sändas til.! sökanden.
Paragrafen motsvarar 11 kap. 38 å VL. Av 5 å första stycket lagen (1977: 654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m.m. framgår att kungörandet skall anses ha skett den dag då det sista föreskrivna tillkännagivandet ägde rum. Om vattendomstolen. vilket torde vara det vanligaste, i kungörelsen bestämmer en viss sista tidpunkt för erinringar och kungörelsen skall införas i flera ortstidningar. måste alltså tidpunkten bestämmas med en viss marginal.
Vattendomstolen har visserligen en officialprövningsskyldighet men jag
Prop. 1981/82:130 605
har ansett det vara lämpligt att liksom i VL ha en allmän erinran om att vattendomstolen inte är skyldig att fästa avseende vid erinringar som görs för sent. Bestämmelsen härom i tredje meningen i förevarande paragraf bör främst kunna tillämpas då någon på ett mycket sent stadium under målets handläggning gör invändningar rörande företagets omfattning och konstruktion.
[ fråga om rätt för sakägare att framställa ersättningsanspråk finns sär- skilda bestämmelser i 40 å i förevarande kapitel.
En avskn'ft av erinringsskrifterna skall enligt fjärde meningen sändas till sökanden (jfr 11 kap. 39 å VL). Liksonn enligt VL skall behövliga avskrif- ter göras på sökandens bekostnad (se 20 kap. 2 å och 6 å första stycket punkt 1 nya vattenlagen).
30 å Den fortsatta förberedelsen av målet är skriftlig eller muntlig.
Vattendomstolen skall under förberedelsen verka för att utredningen i målet får den inriktning och omfattning som är lämplig med hänsyn till målets beskaffenhet. Därvid skall domstolen såvitt möjligt se till att någon onödig utredning inte görs i målet.
Första stycket motsvarar 11 kap. 39 å, 40 å 1 mom. och 2_ mom. första stycket VL samt 18 kap. 24 å första stycket i utredningens förslag.
Jag anser det lämpligt att bibehålla VL:s nuvarande förberedelsesystem. vilket innebär att förfarandet huvudsakligen är skriftligt. Eftersom rätte- gångsbalken i stället har den muntliga. formen som huvudprincip. har en särskild bestämmelse som medger en större valfrihet i vattenmålen tagits in i förevarande stycke. Det är alltså vattendomstolen som avgör i vilka fall en muntlig förberedelse skall äga rum. Bestämmelser om muntliga förbere- delser flnns i 31 å.
Amira stycket motsvarar 18 kap. 23 å i utredningens förslag (jfr 5 kap. 12 å första stycket expropriationslagen).
Förevarande stycke innehåller bestämmelser om vattendomstolens pro- cessledande verksamhet under förberedelsen. l expropriationslagen kom-. pletteras motsvarande bestämmelser av regler om s.k. utredningsbeslut. Enligt 5 kap. 12 å andra stycket expropriationslagen skall fastighetsdom- stolen, om det inte är uppenbart obehövligt, så snart det kan ske genom ett särskilt beslut meddela parterna vilken utredning som enligt domstolens mening bör förebringas. 1 7 kap. 1 å andra stycket expropriationslagen finns vidare en särskild bestämmelse som inskränker sakägarnas rätt till ersättning för utredning som förebringats i strid med utredningsbeslut.
Vattenlagsutredningen har funnit att det inte finns behov av särskilda utredningsbeslut i vattenmålen och har alltså inte föreslagit någon motsva- righet till 5 kap. 12 å andra stycket expropriationslagen.
Av remissinstanserna anser VASO att institutet bör införas i den nya vattenlagen men modifierat på det sättet att ett utredningsbeslut skall meddelas i den mån det inte anses obehövligt. Svea hovrätt anser att
Prop. 1981/82: 130 606
frågan i varje fall bör övervägas. Vänersborgs tingsrätt delar däremot utredningens uppfattning och understryker i stället vikten av att någon bestämmelse om utredningsbeslut inte föreskrivs för vattenmålen.
Jag delar utredningens uppfattning att ett formaliserat institut med utred- ningsbeslut i många fall skulle låsa såväl domstolen som parterna på ett olämpligt sätt i vattenmålen. Erfarenheterna från institutets tillämpning i expropriationsmålen är också enligt vad jag har inhämtat inte heller odelat positiva. En aktiv materiell processledning från vattendomstolens sida i förening med bestämmelserna i 18 kap. 6 och 8 åå rättegångsbalken om rättegångskostnadsansvaret vid "försumlig processföring m.m. bör enligt min mening medföra att onödig utredning inte tas fram i vattenmålen. Förevarande paragraf innehåller därför inte någon motsvarighet till expro- priationslagens bestämmelser om utredningsbeslut.
Eftersom den nya lagen inte innehåller några särskilda bestämmelser om vattenrättsdomare och rättegångsbalkens bestämmelser om bevisning rn. m. blir tillämpliga också i vattenmål (se bl.a. 35 kap. 6 och 10 åå samt - 42 kap. 19 å). behövs inte någon motsvarighet till 11 kap. 43 å VL.
31 å Vattendomstolen bestämmer vad en muntlig förberedelse skall avse och vilka parter som skall inställa sig vid denna. Parterna skall kallas till förberedelsen. Kallelsen skall delges parterna eller kungöras i ortstidning. Parter kan föreläggas vid vite att komma tillstädes eller infinna sig person- ligen. '
Vid den muntliga förberedelsen får tredskodom inte meddelas. Parterna får åberopa skrifter som de har gett in. En redogörelse bör lämnas för skrifternas innehåll.
Första stycket motsvarar 1 1 kap. 40 å 2 mom. första stycket samt andra stycket första och andra meningarna samt 18 kap. 24 å andra stycket i utredningens förslag.
Andra stycket motsvarar delvis 11 kap. 40 å 2 mom. andra stycket tredje — sjätte meningarna VL samt 18 kap. 24 å tredje stycket i utredningens förslag.
Som jag har anfört vid 4å i förevarande kapitel anser jag att vissa utvidgningar i ensamdomares behörighet att handlägga vattenmål bör vid- tas i förhållande till VL och utredningsförslaget. Det gäller främst dennes behörighet att avgöra mål i samband med förberedelsen och vid huvudför- handling i förenklad form. I princip blir bestämmelserna om förberedelse i ' 42 kap. 18 å rättegångsbalken tillämpliga på grund av hänvisningen i 2 å i förevarande kapitel. Enligt första meningen av förevarande stycke skall dock tredskodom inte få meddelas vid den muntliga förberedelsen. Vid såväl muntlig som skriftlig förberedelse skall däremot medgivna eller efter- givna frågor kunna avgöras samt förlikningar stadfästas. Förutsättningen är dock att det rör frågor, varom förlikning är tillåten. 1 ansökningsmål kan sådana frågor inte avgöras förrän tillstånd har meddelats till det ifrågava-
Prop. 1981/82: 130 607
rande vattenföretaget. De ntl förordade möjligheterna kan därför endast komma i fråga när frågorna skall prövas efter en tillståndsdom. t. ex. efter ett uppskovsbeslut enligt 49 få eller då målet avser ersättningsanspråk för oförutsedda skador.
Huvudförhandling i förenklad form skall kunna hållas även i vattenmål. Motsvarande behörighet för ensamdomare som vid förberedelse finns ock— så i detta fall (jfr 1 kap. 3 & tredje stycket rättegångsbalken). Jag återkom- mer till denna fråga vid 36 5.
Någon särskild bestämmelse om att protokoll skall föras vid muntliga förberedelser behövs inte (jfr ] 1 kap. 40 ä 2 mom. tredje stycket VL). Inte heller behövs det några särskilda bestämmelser om att vattendomstolens ordförande är behörig att besluta om delgivningar och kallelser (jfr 11 kap. 42 5 VL).
325 Om det för bedömning av målet behövs någon särskild teknisk utredning eller vidlyftigare värdering. kan vattendomstolenförordna en eller flera sakkunniga att efter en förberedande undersökning avge utlåtan- de i målet. Undersökningen skall verkställas snarast möjligt. Om det behövs med hänsyn till målets beskaffenhet eller ändamålet med undersökningen. skall domstolen på ett lämpligt sätt underrätta parterna om tiden för denna.
Paragrafen. som kompletterar bestämmelserna om sakkunnig i 40 kap. rättegångsbalken. motsvarar 11 kap. 45 & 1 mom. VL och 18 kap. 25 5 första och tredje styckena i utredningens förslag. En motsvarighet till 18 kap. 25 å andra stycket i utredningens förslag finns i 25 & tredje stycket i förevarande kapitel.
35 Om det är lämpligt. får vattendomstolen uppdra åt en eller flera ledamöter av vattendomstolen att verkställa undersökning på platsen. Parterna skall på lämpligt sätt underrättas om tiden för en sådan undersök- ning. Vid undersökningen skall protokoll föras.
Paragrafen motsvarar i huvudsak 11 kap. 45 ä 2 mom. VL och 9 & lagen om domstolar i fastighetsmål.
I förhållande till VL har den ändringen gjorts att även vattendomstolens ordförande skall kunna förordnas att verkställa undersökning på platsen. Enligt VL kan uppdrag lämnas åt nämndemännen eller en av dem endast i enklare fall. Denna begränsning har inte bibehållits i förevarande paragraf.
I motsats till vad som är fallet enligt: lagen om domstolari fastighetsmål har inte i lagen angivits att undersökningen skall behövas för utredning i någon särskild fråga. utan enligt förevarande paragraf får lämplighetsskäl avgöra huruvida undersökning skall äga rum och vad denna skall avse.
Jag har ansett det lämpligt att ha en motsvarighet till föreskriften i VL om protokollföring vid undersökningen, eftersom sådan enligt 6 kap. l å andra stycket rättegångsbalken annars inte skulle behövas (jfr prop. l969:44 s. 259).
Prop. 1981/82: 130 608
34 5 På begäran av sökanden får vattendomstolen besluta att åtgärder får vidtas provisoriskt för att förebygga eller minska skador eller olägenheter. innan frågan om sådana åtgärder slutligen avgörs. Som villkor gäller att sökanden hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den ersättning som han kan bli skyldig att betala på grund av åtgärderna.
Beslutet gäller omedelbart. men det kan ändras när förhållandena föran- leder det.
Paragrafen motsvarar 11 kap. 46 å VL. I utredningens förslag linns inte någon motsvarighet.
Enligt 1 1 kap. 46 5 första stycket VL har vattenrättsdomaren befogenhet att medge provisoriska åtgärder i brådskande fall som inte behöver avse förebyggande eller avhjälpande av skador. Befogenheten är begränsad till vissa företagstyper. nämligen grundvattentäkt. allmän farled. allmän flot- tled samt vattenavlednings- och invallningsföretag. Tanken på en utvid- gning av befogenheten till andra företagstyper eller t.o.m. alla typer har tidigare avvisats (se lagrådet i prop. 1946: 133 s. 19 och departementsche- fen i prop. 1952: 52 s. 63). Däremot har man gett vattenrättsdomaren möjlighet att medge skadeförebyggande och skademinskande provisoriska åtgärder i alla ansökningsmål (se 11 kap. 46 å andra stycket VL).
Huvudprincipen i såväl gällande VL som den nya lagen är att ett vatten- företag inte får sättas i gång. innan vattendomstolen i sin helhet efter en avvägning av samtliga _mot varandra stående intressen har lämnat sitt tillstånd. Gällande VL:s bestämmelser om vattenrättsdomarens befogen- het att medge brådskande åtgärder som inte är av skadeförebyggande eller skademinskande karaktär innebär ett avsteg från denna princip. Detta avsteg är enligt min mening olämpligt (jfr NJA 1978 s. 612). Om ett företag är särskilt brådskande och det är angeläget med ett snabbt genomförande. bör detta kunna beaktas inom ramen för den vanliga rättsliga behandlingen av målet vid vattendomstolen på det sättet att målet ges förtur. Enligt 48 å i förevarande kapitel finns också möjligheter att genom deldom pröva frågan om företagets tillåtlighet och meddela tillstånd till de arbeten som behöver utföras. Enligt 37 å i förevarande kapitel kan ansökningsmål i vissa fall tas upp tilll omedelbar huvudförhandling utan någon skriftlig eller muntlig förberedelse. Jag har på grund av det anförda ansett att den nuvarande befogenheten för vattenrättsdomaren att i vissa fall medge brådskande åtgärder. som inte är av skadeförebyggande eller skademinskande karak- tär. inte bör ges någon motsvarighet i den nya lagen.
[första stycket i förevarande paragraf har i enlighet med det anförda endast intagits en motsvarighet till 11 kap. 46.5 andra stycket VL om provisoriska åtgärder i skadeförebyggande eller skademinskande syfte. Bestämmelserna gäller liksom enligt VL alla typer av vattenföretag. Ge- nom orden "innan frågan om sådana åtgärder slutligen avgörs" i första meningen markeras att beslutet är ett led i förberedelsen av målet och att vattendomstolens ordförande alltså får besluta ensam.
Prop. 1981/82: 130 609
Som framhölls vid tillkomsten av motsvarande bestämmelse i VL (se prop. 1952: 52 s. 61 och 64) är det väsentliga syftet att bereda möjlighet till ianspråktagande av annans mark. när det påkallas för en skyddsåtgärd som sökanden önskar vidta. De praktiskt viktigaste fallen är de då .sökanden redan i en deldom har fått ett byggnadstillstånd och det senare visar sig att skyddsåtgärder behöver vidtas på annans mark. Om vattendomstolen har skjutit upp t.ex. frågan om ordnande av virkesavlägg. kan det visa sig behövligt att man utan dröjsmål. innan frågan i sin helhet är mogen att slutligt avgöras. anordnar en vältplats. på en fastighet. vars ägare inte frivilligt vill upplåta erforderlig mark.
Genom hänvisningen i 54 å andra stycket till förevarande paragraf. blir denna tillämplig även beträffande skadeförebyggande och skademinskande åtgärder i vissa stämningsmål.
1 överensstämmelse med terminologin i expropriationslagen (se 5 kap. 16, 17 och 19 åå) föreskrivs i andra meningen i förevarande stycke att sökanden skall ställa säkerhet hos länsstyrelsen för eventuell skadestånds- skyldighet. Annan säkerhet än gällande VL:s pant och borgen. t. ex. bank- garanti. kan alltså komma i fråga. Av 22 kap. 3 å nya .vattenlagen framgår att länsstyrelsen skall pröva säkerheten. om den inte har godkänts av den till vars förmån den ställs. Av tredje stycket i nämnda paragraf framgår att staten. kommuner. landstingskommuner och kommunalförbund inte behö- ver ställa säkerhet.
Eftersom det enligt 19 kap. i den nya vattenlagen inte ankommer på vattendomstolen att besluta om skydd för vattenförsörjningen. innehåller förevarande paragraf inte någon motsvarighet till 11 kap. 46 å tredje stycket VL.
Andra stycket i förevarande paragraf motsvarar 11 kap. 46å fjärde stycket VL.
Enligt 67 å andra stycket skall beslut enligt förevarande paragraf över- klagas särskilt genom besvär. Härvid kan vattenöverdomstolen givetvis meddela inhibition, dvs. förordna att beslutet t.v. inte får verkställas. Även om beslutet inte överklagas kan vattendomstolen senare. t.ex. vid den slutliga prövningen av frågan om skyddsåtgärder. ändra eller upphäva det provisoriska beslutet.
35 å Framgår det av ett utlåtande enligt 32 å eller på annat sätt att det sökta vattenföretaget berör fastigheter som inte har angivits i kungörelsen enligt 22 å. skall vattendomstolen med tillämpning av 22 å bereda ägare och innehavare av särskilda rättigheter till sådana fastigheter tillfälle att yttra sig.
Om det är lämpligare. får vattendomstolen senast åtta dagar före huvud- förhandlingen i målet kalla sakägarna till denna. Kallelserna skall delges.
Paragrafen motsvarar 11 kap. 47 å VL. 39 Riksdagen 1981/82. ! saml. Nr I30._Bilagedel
Prop. 1981/82:130 610
36 å När målet är klart för huvudförhandling, skall vattendomstolen be- stämma tid och plats för denna. Platsen bestäms med hänsyn främst till att minsta möjliga kostnader uppstår.
Besked om tid och plats för huvudförhandlingen skall i god tid lämnas parterna i den ordning som har bestämts när det gäller kallelser till dem. Om anledning till det föreligger. skall i kallelsen lämnas uppgift om de frågor som avses behandlas vid httvudförhandlingen.
Om någon part bör infinna sig personligen vid huvudförhandlingen. skall vattendomstolen förelägga honom detta vid vite. Föreläggandet skall delges.
Huvudförhandling fär hållas. även om någon part uteblir från denna. Tredskodom får dock inte meddelas.
Paragrafen motsvarar i huvudsak 11 kap. 50å andra stycket och 55å andra stycket VL samt 18 kap. 26 och 27 åå i utredningens förslag.
Enligt 11 kap. 50å första stycket VL skall huvudförhandling hållas vid syn på stället eller. om målet kan prövas utan syn. på annan plats som är välbelägen för parterna. En motsvarande regel gäller för fastighetsdomstol enligt 10å lagen om domstolar i fastighetsmål. Det vanligaste i vattenmålen är emellertid att huvudförhandlingen i målet hålls i en särskild lokal inom- hus och att syn hålls i samband därmed. 1 överensstämmelse härmed hari förevarande paragraf' meddelats bestämmelser rörande själva huvudför- handlingen medan bestämmelser om syn har tagits in i 38 å.
Enligt första stycket i förevarande paragraf skall platsen för huvudför- handlingen bestämmas med hänsyn främst till att minsta möjliga kostnader uppstår. Detta innebär att man vid bestämmande av platsen för förhand- lingen i första hand skall ta hänsyn till de kostnader som denna kommer att föra med sig. Härvid skall man beakta inte bara parternas kostnader utan också det allmännas utgifter för domstolens resa m.m. Kostnadsfrågan skall emellertid inte vara helt utslagsgivande utan också andra faktorer kan tillmätas betydelse. Eftersom syn regelmässigt skall hållas i ansöknings- målen (ifr 38å). har naturligtvis belägenheten av syneobjekten betydelse för bestämmandet av platsen för huvudförhandlingen.
VL:s föreskrift om en kallelsetid av minst fjorton dagar har i överens- stämmelse med utredningens förslag i andra stycket ersatts med "i god tid" (jfr ”skäligt rådrum" i 32 kap. 1 å rättegångsbalken).
Av hänvisningen i 2å till rättegångsbalken och av stadgandet i 4å om behörighet för ensamdomare i vattenmål följer att huvudförhandling i förenklad form enligt 42 kap. 20å andra och tredje styckena skall kunna äga rum i vattenmål i fall då muntlig förberedelse äger rum. Även vid en sådan huvudförhandling gällerfjärde stycket första meningen i förevarande paragraf. Förutsättningen är dock att den uteblivna parten har kallats till förhandlingen (jfr NJA 1974 s. 184). Förbudet mot att meddela tredSkodom enligt andra meningen i förevarande stycke gäller också vid huvudför- handling i förenklad form.
Prop. 1981/82:130 611
375 Om vattendomstolen ftnner att ett mål kan utredas utan förberedel- se. får domstolen i kungörelse omedelbart kalla parterna till huvudförhand- ling i målet. Därvid gäller 22—28 och 32—365ä i tillämpliga delar. Huvud- förhandlingen får hållas tidigast tre veckor efter det att kungörandet sked- de.
Paragrafen motsvarar 1 1 kap. 61 & första stycket VL. 385 l målet skall syn hållas. om det inte är obehövligt.
Paragrafen motsvarar 11 kap. 505 första stycket VL och ms lagen om domstolar i fastighetsmål.
Enligt paragrafen behålls den nuvarande huvudprincipen att syn skall hållas i ansökningsmål. om det inte är obehövligt. Eftersom denna princip inte följer direkt av bestämmelserna om syn i 39 kap. rättegångsbalken. som i övrigt blir tillämpliga. har ett särskilt stadgande tagits in i förevar- ande paragraf. Av 39 kap. 2.5 rättegångsbalken följer att syn normalt skall hållas vid huvudförhandlingen. men att den också kan äga rum före eller utom denna.
Jag anser inte att det behövs någon motsvarighet till bestämmelserna i 11 kap. 50.5 tredje stycket VL som i vissa fall ger parterna rätten att avgöra frågan om syn bör hållas. Enligt min mening bör avgörandet alltid ligga i domstolens hand. Domstolen bör förutom till lämplighets- och kostnads- skäl naturligen ta hänsyn till parternas inställning.
395 Ett beslut varigenom en nämndeman har förklarats jävig rubbar inte beslut eller åtgärder av vattendomstolen. som har tillkommit innan jävsin- vändningen gjordes och varom övriga ledamöter har varit ense.
Paragrafen motsvarar 1 1 kap. 52å tredje stycket VL. 1 övrigt gäller jävsbestämmelserna i 4 kap. 14 och 15 åå rättegångsbalken.
Enligt rättsfallet NJA 1978 s. 464 gäller inte förbudet att väcka fråga om jäv mot särskild ledamot av nämnd i högre rätten nämndeman i fastighets- domstol. Med en sådan nämndeman torde nämndemän i vattendomstol få likställas.
40,5 Yrkanden om ersättning till följd av det sökta vattenföretaget samt erinringar i anledning av utlåtande enligt 32% skall framställas skriftligen eller muntligen senast vid huvudförhandlingen. Vattendomstolen får avvi- sa senare framställda yrkanden och erinringar. om de inte har föranletts av iakttagelser vid syn eller av andra omständigheter som har förekommit under huvudförhandlingen.
Paragrafen motsvarar 1 1 kap. 53% VL.
41,6 Vid huvudförhandlingens början bör ordföranden eller någon annan ledamot kort redogöra för ansökningen och de yrkanden som har fram- ställts i mälet. För utredning av frågor av teknisk beskaffenhet får parterna åberopa ingivna skrifter. En redogörelse skall lämnas för skrifternas inne- håll.
Prop. "1981/82: 130 612
Vid en uppskjuten huvudft'irhandling skall målet återupptas i det skick vari det förelåg vid den tidigare handläggningens slut. Har de ledamöter som vid det senare sammanträdet tjänstgör i domstolen inte deltagit i den tidigare handläggningen. skall dock målet företas till ny huvudförhandling. 1 den mån det i sådant fall kan antas vara utan betydelse eller skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet. behöver bevis som har tagits upp vid tidigare handläggning inte tas tipp på nytt.
Paragrafen motsvarar 1 1 kap. SSå första stycket och 575 fjärde stycket VL samt 115 lagen om domstolar i fastighetsmål. Paragrafen innehåller vissa särbestämmelser i förhållancc till rättegångsbalkens bestämmelser om huvudförhandling i 43 kap.
425 ()m vattendomstolen finner att hinder mot det sökta företaget möter enligt 3 kap. 4.5 första stycket men att det föreligger sådana omständighe- ter som avses i andra stycket nämnda paragraf. skall vattendomstolen efter huvudförhandling i målet med ett eget yttrande överlämna frågan till rege- ringens avgörande. Detsamma gäller. om frågan om företagets tillåtlighet enligt 11 kap. 1—3 eller 5.5 skall avgöras av regeringen.
Paragrafen motsvarar 2 kap. 20.5 3 mom. och 4 kap. 20% VL.
43,5 Vattendomstolens dom skall grundas på vad som har förekommit vid syn och annan förhandling inför vattendomstolen samt vad handlingarna innehåller.
Domen skall meddelas så snart det kan ske med hänsyn till målets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt. Om inte synnerliga skäl före- ligger. skall domen meddelas inom två månader efter det huvudförhand- lingen avslutades.
Skyldigheten enligt 17 kap. 95 sjunde stycket rättegångsbalken att un- derrätta parterna om innehållet i domen skall anses vara fullgjord genom att ett exemplar av domen hålls tillgängligt hos den eller de aktförvarare som har förordnats.
Första stycket motsvarar 1 1 kap. 585 första stycket VL och 18 kap. 44.5 i utredningens förslag tjfr 5 kap. 28 €": expropriationslagen").
Andra styckat motsvarar 1 1 kap. 5.7.5 första stycket VL och 18 kap. 43 .5 i utredningens förslag. Liksom enligt dessa bestämmelser föreskrivs i prin- cip en längsta tid av två månader för att meddela dom. Denna tid får överskridas endast om synnerliga skäl föreligger. Som framhålls av Svea hovrätt bör vattendomstolarnas sedvanliga årsrytm med resor och syner under sommarhalvåret och domskrivning på annan tid i viss utsträckning få avgöra tidpunkten för meddelande av domar. Det kan alltså fortfarande finnas anledning att vänta med större domar längre tid än två månader.
[ fråga om meddelande av domar gäller i övrigt 17 kap. 9.5 rättegångsbal- ken. Vid förhandlingens avslutande skall domstolen antingen avkunna dom. bestämma en viss dag för meddelande av dom eller. vilket ofta förekommer i större vattenmål. ange att parterna senare kommer att få
Prop. 1981/82:130 613
meddelande om tid för domen och plats där den hålls tillgänglig i den för kallelser bestämda ordningen. dvs. vanligen genom en kungörelse.
Utredningen har anfört att skyldigheten enligt 17 kap. 95 sjunde stycket rättegångsbalken att underrätta parterna om domens innehåll bör anses fullgjord genom att domen hålls tillgänglig hos aktförvararen. Jag delar denna uppfattning men anser det erforderligt med en lagbestämmelse här- om. En sådan har intagits i tredje stycket i förevarande paragraf.
445 När på yrkande av någon part den ersättning som tillkommer honom anses böra sättas högre än vad sökanden har föreslagit. får vattendom- stolen även beträffande andra parter vidta sådanajämkningar i ersättnings- beloppen som kan behövas för att uppnå likformighet i uppskattningen. Ersättningen får inte sättas lägre än vad sökanden har erbjudit i målet. Om överenskommelse har träffats mellan parterna. får ersättning inte på grund av första stycket bestämmas annorlunda än som har avtalats. Detta gäller även i fråga om överenskommelser om att ersättning skall utgå på annat sätt än i pengar eller om att skadeförebyggande åtgärder skall ut- föras.
Första stycket motsvarar 11 kap. 60.5 tredje stycket VL och 18 kap. 385 andra stycket i utredningens förslag. Den likformighetsprincip som kom- mer till uttryck i förevarande stycke är speciell för den vattenrättsliga ersättningsregletingen. Enligt 19.5 första stycket punkt 5 är sökanden skyldig att i ansökningen eller senare ange den ersättning han erbjuder till varje sakägare.
Att ersättningen i andra fall än som avses i förevarande stycke inte får bestämmas högre än vad den ersättningsberättigade har begärt följer av allmänna processuella grundsatser (jfr 17 kap. 35 rättegångsbalken). En särskild regel härom (jfr 18 kap. 38.5 första stycket i utredningens förslag) behövs enligt min mening alltså inte.
Den nya vattenlagen innehåller inte någon motsvarighet till 11 kap. 60.5 första stycket VL (jfr 18 kap. 375 i utredningens förslag). Att vattendom- stolen skall ta hänsyn till att ett vattenföretag har vidsträcktare verkningar än som har uppgivits i ansökningen och anpassa skaderegleringen därefter är självklart och behöver enligt min mening inte något uttryckligt lagstöd.
Andra stycket motsvarar 11 kap. 605 fjärde stycket VL i dess lydelse före den ljuli 1974 (se prop. 1974: 83 s. 35) och 18 kap. 38 .5 fjärde stycket i utredningens förslag.
Som utredningen närmare har utvecklat innebär den oskadlighetspröv- ning som f. n. skall göras enligt 11 kap. 605 sjätte och sjunde styckena VL (jfr 5 kap. 255 tredje stycket exprvapriationslagen) ett mycket tungrott förfarande som i stort sett gör det omöjligt att träffa överenskommelser. Jag delar därför i likhet med remissinstanserna utredningens uppfattning att man bör återgå till den ordning som gällde före den ljuli 1974 och som innebär att skadelidande panträttsborgenäreri efterhand kan begära ersätt-
Prop. 1981/82: 130 614
ning för eventuella förluster (se 16 kap. 195 nya lagen). Förevarande stycke har utformats i överensstämmelse härmed.
Andra stycket avser också överenskommelser om ersättning i annan form än i pengar. t.ex. i form av mark eller leverans av vatten. samt överenskommelser om skadeförebyggande åtgärder. Parterna har frihet att välja ersättningsform och någon lämplighetsprövning av domstolen är inte föreskriven (jfr prop. 1974:83 5. 1.55).
Eftersom panträttsborgenärerna i erforderlig mån tillgodoses genom möjligheten att väcka talan i efterhand enligt 16 kap. 195. innehåller förevarande paragraf inte någon motsvarighet till oskadlighetsprövningen enligt 11 kap. 605 femte stycket VL och 18 kap. 38.5 tredje stycket i utredningens förslag. Genom att denna regel utgår vinner man. som Vä- nersborgs tingsrätt framhåller. den fördelen att frågor om medgivna an- språk kan avgöras vid förberedelsen eller huvudförhandling i förenklad form.
Som en följd av att någon oskadlighetsprövning inte skall göras till skydd för panträttsborgenärerna. innehåller den nya vattenlagen inte någon mot- svarighet till 9 kap. "245 fjärde stycket VL och 19 kap. 145 fjärde stycket utredningsförslaget (se 16 kap. 14 åt nya vattenlagen).
455 Om det behövs för tillämpningen av 16 kap. 145 tredje stycket. skall vattendomstolen uppskatta det värde som en berörd fastighet har utan särskilda rättigheter som minskar fastighetens värde.
Paragrafen motsvarar i huvudsak 18 kap. 39.5 i utredningens förslag (jfr 5 kap. 24.5 expropriationslagen).
Av 9 kap. 95 första stycket framgår att ersättning skall bestämmas för varje sakägare för sig. Härav följer att domstolen skall uppskatta såväl berörda fastigheters värde som värdet av särskilda rättigheter som skadas. Självfallet skall därvid beaktas att en särskild rättighet kan minska en fastighets värde. Några särskilda bestämmelser som motsvarar de två första meningarna i första stycket av utredningens förslag behövs därför inte. '
Om någon särskild bestämmelse inte fanns skulle emellertid länsstyrel- sen bli tvungen att för tillämpningen av fördelningsregeln i 16 kap. 145 tredje stycket behöva göra en uppskattning av en fastighets värde utan belastning av särskilda rättigheter som minskar fastighetens värde och som har sämre rätt än en beviljad eller sökt inteckning i fastigheten. En sådan uppskattning bör lämpligen göras av vattendomstolen. En regel härom fanns också före 1974 års ändringar i VL i 9 kap. 525 första stycket tredje meningen. Förevarande paragrafinnehållcr en motsvarande bestämmelse.
465 lnnan vattendomstolen meddelar en dom om inlösen av en fastig— hetsdel eller om ersättning för strömfall som skall avstås enligt 2 kap. 35 och utgör fastighetsdel. skall en karta med beskrivning ha upprättats över
Prop. 1981/82:130 615
området samt dess gränser ha utmärkts i den ordning som gäller för fastighetsbildning.
Innan vattendomstolen meddelar en dom om tillstånd till ett vattenkraft- verk. skall domstolen se till att det finns en lämplig fastighet. som ägs av sökanden och med vilken rätten till tillgodogörandet av vattenkraften för framtiden skall vara förenad (strömfallsfastighet).
Första stycket motsvarar 11 kap. 445 VL och 18 kap. 41 5 i utredningens förslag. Jag hänvisar till vad jag har anfört vid 12 kap. 345.
Andra stycket motsvarar 11 kap. 625 2 mom. första stycket VL samt 15 kap. 85 första stycket 7 i utredningens förslag.
Det kan ifrågasättas om det är motiverat att i den nya lagen ha några särskilda bestämmelser om strömfallsl'astighet. l VL infördes dessa av den anledningen att då gällande skifteslagstiftning inte reglerade frågan hur man skulle förfara med de rättigheter och skyldigheter som var förenade med strömfallsfastigheten vid ändringar i fastighetsindelningen. Därför ansågs det lämpligt att man redan i vattenmålet säg till att en lämpligt avgränsad strömfallsfastighet bildades. (jfr NJA 11 1919 s. 269 och 449t.
Från fastighetsbildningssynpunkt torde numera inte något sådant behov föreligga, utan genom reglerna i bl. a. 3 kap. samt 2 kap. 5 5. 11) kap. 4 5 och 11 kap. 55 fastighetsbildningslagen torde man i erforderlig män kunna hantera de rättigheter och skyldigheter som är förenade med tillständsbä— rande fastigheter enligt den nya vattenlagen vid ändringari fastighetsindel— ningen.
Emellertid har begreppet strömfallsfastighet vunnit hävd i vattenrätts— liga sammanhang i fråga om företag för vattenkraftutbyggnad. bl. a. när det gäller säkerheter vid kreditgivning. Begreppet är också av betydelse för skyldigheten att leverera andelskraft. som enligt 9 kap. 165 tredje stycket nya vattenlagen skall åligga den fastighet med vilken rätten till tillgodogö- randet av vattenkraft är förenad. För rätten att utnyttja ett strömfall för vattenkraftändamål fordras att man innehar majoriteten i detta med ägan- derätt eller servitutsrätt (jfr 2 kap. 11 5 nya vattenlagen). Jag har på grund av det anförda ansett att institutet strömfallsfastighet bör finnas kvar i fråga om vattenkraftverk och en bestämmelse härom har tagits in i föreva- rande stycke.
Däremot har jag inte ansett det vara motiverat att ha kvar institutet beträffande andra företag för tillgodogörande av ytvatten och inte heller institutet vattentäktsfastighet för företag för tillgodogörande av grundvat- ten Ufr 11 kap. 625 3 mom. andra stycket VL). Enligt den nya vattenlagen krävs i sådana fall inte alltid att tillståndet skall vara förenat med en fastighet. För vattentäkter för allmän vattenförsörjning och bevattning behövs enligt 2 kap. 65 punkt 4 inte vattenrätt. Även nyttjanderättshavare kan utverka tillstånd till andra företag för tillgodogörande av vatten än vattenkraftverk.
lnstitutet vattentäktsfastighet är inte heller motiverat av skyldigheten att
Prop. 1981/82: 130 616
tillhandahålla vatten. En sådan skyldighet kan efter 1974 års ändringar i VL och enligt den nya vattenlagen åläggas tillståndshavaren såsom en skadeförebyggande åtgärd. Denna skyldighet är att anse som ett med tillståndet till vattentäkt förenat villkor. som den som är tillståndshavare vid varje tidpunkt mäste iaktta. Villkoret får därigenom sakrättslig dignitet (jfr prop. 1974:83 s. 302 och 3091.
Om det finns en rättsligt bestående registerfastighet'som tillhör sökan- den och som är lämplig för ändamålet bör den utses till strömfallsfastighet i vattendomstolens tillståndsdom (se 195 tredje stycket och 475 första stycket punkt 5 i förevarande kapitel). 1 andra fall kan det behövas olika fastighetsbildningsåtgärder för att skapa en lämplig fastighet. Sökanden får enligt 8 kap. 1 5 tredje stycket lösa områden som skall ingå i en strömfalls- fastighet.
475 En dom som innebär att tillstånd lämnas till vattenföretag eller andra åtgärder enligt denna lag skall i behövlig utsträckning innehålla bestämmel- ser om
1. företagets ändamål. läge, omfattning och tekniska utformning.
2. de områden som får tas i anspråk för företaget och 'de särskilda tvångsrätter i övrigt som medges sökanden.
3. villkor för att tillgodose allmänna och enskilda intressen.
4. tillsyn. besiktning och kontroll.
5. strömfallsfastighet.
6. vilka som skall delta i en vattenreglerings-. vattenöverlednings- eller bevattningssamfällighet samt varje deltagares andelstal i fråga om kostna- derna för företaget.
7. skyldighet för sökanden att betala ersättning eller att utföra skadeförebyggande åtgärder samt hur betalningen skall ske.
8. villkor för tillhandahållande av andelskraft och om kostnadsbidrag härför.
9. skyldighet för sökanden att betala avgifter. 10. den tid inom vilken anspråk i anledning av oförutsedda skador får framställas.
11. den tid efter vars utgång omprövning enligt 15 kap. 155 andra stycket får begäras.
12. den förlust av vatten eller ar.-nat som tillståndshavaren enligt 9 kap. 12 och 14 55 är skyldig att underkasta sig utan ersättning.
13. rättegångskostnader. Avser tillståndet arbeten för företaget. skall i domen anges den tid inom vilken arbetena skall vara utförda (arbetstid).
l domen skall vidare anges den tid. minst tio och högst trettio år från det domen vinner laga kraft. efter vars utgång omprövning enligt 15 kap. 3 5 får begäras.
Paragrafen motsvarar 11 kap. (12—6455 VL och 15 kap. 8 5 andra stycket i utredningens förslag.
Uppräkningen iförsta styrker kan tjäna som en minneslista för vatten— domstolarna men den kan självklart inte vara uttömmande. lnte heller kan föreskrifterna i alla punkterna bli tillämpliga i alla ansökningsmål utan
Prop. 1981/82: 130 617
domstolarna måste anpassa innehållet i domen till varje särskilt företag. Huvudprincipen är givetvis att domstolen skall ta ställning till alla de frågor som har aktualiserats i målet.
Föreskriften i punkten 4 om tillsyn och besiktning gäller endast i sådana fall då vattendomstolen med stöd av 18 kap. 15 andra stycket eller 35 första stycket har ansett att ett särskilt tillsynsorgan bör finnas vid sidan av länsstyrelsen. t. ex. SMHI i fråga om tillsyn över efterlevnaden av medde— lade tappningsbestämmelser. eller att besiktning av en anläggning bör ske. Med uttrycket kontroll avses sådana skyldigheter som åläggs sökanden. t. ex. skyldigheten att sätta ut vattenmärken. flxpunkter och observations- rör (jfr 11 kap. 645 VL) samt att föra journaler över vattenstånd och vattentappningar.
Enligt punkten 10 skall i domen också anges tiden för väckande av anspråk i anledning av oförutsedda skador. Som framgår av 15 kap. 205 tredje stycket behövs en särskild bestämmelse endast om tiden skall vara längre än minimitiden om fem år.
Enligt andra stycket skall i domen alltid bestämmas en arbetstid om tillståndet innefattar utförande av arbeten. Enligt 11 kap. 635 första stycket VL bör arbetstiden i regel inte överstiga tio år. Jag anser att en sådan tidsbegränsning kan undvaras. Arbetstidens längd får bestämmas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. De ersättningsberät- tigade sakägarnas rätt tillgodoses i erforderlig mån genom bestämmelserna i 16 kap. 75 om att tillståndshavaren måste iaktta vissa tidsfrister i fråga om utbetalande av ersättning. vid äventyr att han annars förlorar sin rätt mot sakägaren.
Om bestämmelserna om arbetstid inte iakttas. förfaller tillståndet (se 15 kap. 25). Jag återkommer till därmed sammanhängande frågor och till möjligheten att få arbetstiden förlängd i specialmotiveringen till 15 kap. 2 5.
Gällande VL innehåller inte någon föreskrift om att tillstånd till ett företag som avser själva utnyttjandet av en vattenbyggnad. t.ex. för däm- ning eller vattenbortledning. också skall ha utnyttjats inom en viss tid efter arbetenas fullbordande för att tillståndet inte skall förfalla. Utredningen har för sådana fall. efter mönster av 185 andra stycket ML. föreslagit att det skall bestämmas en särskild igångsättningstid. dvs. tid inom vilken verksamhet. varigenom inverkan sker på vattenförhållandena. skall ha satts i gång (se 15 kap. 85 andra stycket punkt 12 i utredningens förslag). Enligt utredningen blir tillståndets verkningar uppenbara för allmänheten först när anläggningen har tagits i drift och tiden för driftens igångsättning bör bl. a. med hänsyn till omprövningsreglerna bli klart angiven.
Jag anser emellertid att det inte föreligger något behov av en särskild bestämmelse om igångsättningstid. För det första torde tillståndshavarens eget intresse av att så snart som möjligt ekonomiskt utnyttja en utförd anläggning utgöra en väsentlig garanti för att den kommer att tas i drift inom en rimlig tid. Sakägarnas intressen tillgodoses i erforderlig mån
Prop. 1981/82: 130 618
genom den nyss berörda regeln i 16 kap. 75 om vissa tidsfrister för betalande av ersättning samt reglerna om oförutsedd skada. Enligt 15 kap. 205 tredje stycket kan tiden för anmälan av oförutsedda skador bestämmas upp till 20 år. Vid bestämmande av denna tid bör hänsyn givetvis tas till att det kan dröja innan tillståndet till en reglering eller vattentäkt tas i anspråk fullt ut. De som konkurrerar med tillståndshavaren om samma vattentill- gång har möjlighet att begära omprövning beträffande tillståndet enligt 15 kap. 9 och 1055.
Inte heller av hänsyn till allmänna intressen behövs bestämmelser om en särskild igångsättningstid. Eftersom tidsfristerna för omprövning enligt tredje stycket av förevarande paragrafskall bestämmas med utgångspunkt i den dag då tillståndsdomen vinner laga kraft. behövs inte någon igång- sättningstid som utgångspunkt för omprövning. Jag vill också erinra om möjligheten för kammarkollegiet enligt 15 kap. 5 5 andra stycket att begära förverkande av ett tillstånd som inte har utnyttjats under en längre tid.
Utredningens förslag om en särskild igångsättningstid har alltså inte fått någon motsvarighet i den nya vattenlagen.
] vissa fall kan det med hänsyn till motstående intressen behövas särskil- da föreskrifter om idrifttagande av en anläggning, t.ex. att en dämning skall tas upp successivt. Sådana föreskrifter får då utformas som villkor för tillståndet med stöd av punkt 3 i första stycket av förevarande paragraf och några bestämmelser därutöver behövs inte i lagen.
Enligt rrwljc stycket skall det alltid bestämmas en tid för omprövning enligt 15 kap. 3 5. I enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motive- ringen (avsnitt 2.5.2) skall utgångspunkten vara den dag då tillståndsdo- men vinner laga kraft (jfr 245 ML) och inte som utredningen har föreslagit utgången av arbets- eller igångsättningstiden.
48 5 På yrkande av sökanden får vattendomstolen till särskilt avgörande ta upp frågan om företagets tillåtlighet. Om domstolen finner att företaget är tillåtligt och dess snara genomförande är angeläget. får domstolen med- dela tillstånd till de arbeten som bc höver utföras.
Paragrafen motsvarar 11 kap. 665 1 mom. VL (jfr 18 kap. 325 i utred- ningens förslag) men vattendomstolens möjligheter till delavgörande har vidgats.
F.n. gäller att vattendomstolen får i en deldom ta upp frågan om företa- gets tillåtlighet och. om företaget befinns tillåtligt. meddela tillstånd till erforderliga arbeten. Förutsättningen för deldom är att företagets snara genomförande är angeläget eller att synnerliga skäl eljest föreligger. Såsom synnerliga skäl anges i motiven t.ex. processekonomiska skäl (se prop. 1952: 52 s. 46).
Prövningen av tillåtligheten i ett delavgörande är emellertid avhängig av den omständigheten att vissa byggnadsarbeten behöver utföras. Endast i sådana fall kan tillåtlighetsfrågan tas upp och då kan naturligtvis vatten-
Prop. 1981/82:130 619
domstolen finna företaget otillåtligt och avslå ansökningen om tillstånd till företaget. Om domstolen däremot finner företaget tillåtligt. medger varken VL eller bestämmelserna om mellandom i 17 kap. 55 rättegångsbalken att domstolen rättskraftigt avgör endast tillåtlighetsfrågan. utan då måste till- stånd ges till åtminstone något byggnadsarbete. Konstaterandet av att ett vattenföretag är tillåtligt utgör alltså endast ett domskäl till tillståndet till byggnadsarbetet.
Genom den tillåtlighetsprövning som enligt såväl VL som den nya vat- tenlagen i vissa fall skall göras av regeringen träffas ett bindande avgöran- de rörande ett företags tillåtlighet. Denna fråga kan avgöras utan något samband med byggnadsarbeten. Jag anser att processekonomiska skäl talar för att även vattendomstolen i andra fall genom ett delavgörande. en mellandom. bör kunna rättskraftigt anöra frågan om ett företags tillåt- lighet utan att denna skall behöva knytas till frågan om några byggnadsar- beten behöver utföras. Om tvekan råder rörande ett företags tillåtlighct.. kan säväl domstolen som parterna besparas åtskilligt onödigt arbete. om tillåtligheten av företaget rättskraftigt avgörs innan frågor om byggnadsar- beten. villkor och ersättningsfrågor tas upp till detaljbehandling.
På grund av det anförda föreskrivs i första meningen av förevarande paragraf att vattendomstolen får på yrkande av sökanden till särskilt avgö- rande ta upp frågan om företagets tillåtlighet. Ett sådan avgörande skall ges formen av en mellandom. som får överklagas i vanlig ordning.
Vattendomstolen bör naturligtvis så snart som möjligt ta ställning till ett yrkande om meddelande av mellandom. Om yrkandet avslås eller om sökanden i stället under hand erhåller besked om att någon deldom inte kommer att meddelas. kan sökanden anföra besvär häröver enligt 49 kap. 65 rättegångsbalken (jfr prop. 1952: 52 s. 54").
Om mellandom rörande företagets tillåtlighet meddelas. kan domstolen förordna att målet skall vila till dess domen vunnit laga kraft (se 17 kap. 55 tredje stycket rättegångsbalken).
Enligt andra meningen av förevarande paragraf får vattendomstolen meddela en deldom rörande brådskande byggnadsarbeten i samband med att domstolen har prövat företagets tillåtlighet och funnit detta tillåtligt.
495 När verkningarna av ett vattenföretag inte kan i ett visst hänseende förutses med tillräcklig säkerhet. får vattendomstolen vid meddelande av tillstånd till företaget skjuta upp frågan om villkoren eller skaderegleringen i det hänseendet till dess behövlig erfarenhet har vunnits av företagets inverkan. [ samband med uppskovsbeslutet skall vattendomstolen. såvitt angår skada eller förlust som kan antas bli mera kännbar. meddela provisoriska bestämmelser om ersättning eller skadeförebyggande åtgärder. Den uppskjutna frågan skall avgöras så snart det kan ske. Ersättningen får därvid inte bestämmas till lägre belopp än vad som har bestämts provisoriskt. Då målet har uppskjutits i viss del. skall vattendomstolen som villkor för
Prop. 1981/82: "130 620
att tillståndet till företaget skall få tas i anspråk föreskriva att sökanden hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den slutliga ersättningen samt för den ersättning som bestämts provisoriskt och som inte skall betalas innan tillståndet tas i anspråk.
Bestämmelserna i preskriptionslagen (1981 : 000) gäller inte ersättnings- anspråk som omfattas av ett uppskovsbeslut.
Paragrafen har behandlats i der. allmänna motiveringen (avsnitt 2.5. 1 ). Birsta—fjärde styckena motsvarar 1 1 kap. 665 2 mom. VL samt 18 kap. 33—35 och 40 55 i utredningens förslag. Jag kan hänvisa till vad som anfördes vid de nuvarande bestäntmelsernas tillkomst (se prop. 1952: 52 s. 48).
Femte stycket. som saknar motsvarighet i VL. motsvarar 18 kap. 365 i utredningens förslag. När det gäller anspråk för oförutsedda skador finns en motsvarande bestämmelse i 15 kap. 205 fjärde stycket oehjag hänvisar till vad som anförs vid den paragrafen.
] samband med ett uppskovsbeslut kan frågan om dittills uppkomna rättegångskostnader avgöras (se 20 kap. 5 5).
505 När det finns skäl till det. får vattendomstolen förordna att tillstån- det till ett vattenföretag eller till en annan åtgärd enligt denna lag får tas i anspråk även om domen därom inte har vunnit laga kraft. Som villkor skall föreskrivas att sökanden hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den ersätt- ning som kan komma att utgå. om domstolens dom ändras. Om sökanden. sedan tillstånd till ett vattenföretag eller till en annan åtgärd enligt denna lag har meddelats. åläggs skyldighet att förebygga eller minska skador eller att betala ersättning. får vattendomstolen förordna att domen skall gå i verkställighet som om den hade vunnit laga kraft. Överklagas en dom som avses med ett förordnande enligt första eller andra stycket. får vattenöverdomstolen undanröja förordnandet. innan talan mot domen i övrigt prövas.
Paragrafen motsvarar 11 kap. 675 VL (jfr 18 kap. 315 i utredningens förslag). Jag kan hänvisa till vad som anfördes vid de nuvarande bestäm- melsernas tillkomst (se prop. 1952152 5. 69).
1 665 i förevarande kapitel finns en särskild bestämmelse om sökandens klagorätt när verkställighetsförord nande inte meddelas.
Förfarandet rid vattendomstolar/ut [ stämningsmål 515 Talan i stämningsmål väcks genom stämning.
Paragrafen motsvarar 11 kap. 755 VL. Stämningsmålen räknas upp i 145 i förevarande kapitel. Av 25 i förevarande kapitel framgår att rättegångsbalken i princip gäller för förfarandet i stämningsmålen (se även 45). För dessa mål blir alltså rättegångsbalkens regler om rättegången i tvistemål tillämpliga. För att markera detta har i förevarande paragraf' angivits att talan skall väckas genom stämning.
Prop. 1981/82: 130 621
Emellertid behövs liksom i VL vissa särbestämmelser för förfarandet i stämningsmålen vid vattendomstol. De bestämmelser som behövs har tagits in i följande paragrafer. Dessutom har enligt 54% vissa förfarande- regler för ansökningsmålen gjorts tillämpliga även på stämningsmålen.
525 Förberedelsen är skriftlig eller muntlig. Kallelser och andra meddelanden till parterna skall delges.
Rättegångsbalken har den muntliga formen av förberedelse som huvud— princip. Vattenmålens natur är emellertid vanligen sådan att en relativt omfattande skriftväxling kan behövas. I likhet med vad som stadgas för ansökningsmålen i 3045 första stycket ges därför enligt första stycket av förevarande paragraf vattendomstolen en större valfrihet rörande formen för förberedelsen. Ett särskilt stadgande härom behövs, eftersom en hän- visning till 30.5 första stycket, som talar om den ”fortsatta" förberedelsen. inte är tillräcklig.
Andra stycket motsvarar 1 1 kap. 81 å fjärde stycket VL.
535 Vattendomstolen får avgöra målet utan huvudförhandling. om par- terna inte har begärt någon sådan och deras inställelse inte behövs för utredningen i målet. Vattendomstolen skall därvid ha den sammansättning som anges i 3 5 första stycket. Har domstolen beslutat att målet skall avgöras utan huvudförhandling och är det inte uppenbart att parterna redan har slutfört sin talan. skall de få tillfälle till detta. Beträffande förelägganden för parterna att inställa sig vid huvudförhand- lingen oeh om parternas utevaro från ett sådant sammanträde gäller rätte- gångsbalkens bestämmelser rörande en sak. varom förlikning inte är tillå- ten.
Paragrafen motsvarar 1 1 kap. 8055 VL. Enligt första stycket av förevarande paragraf ges vattendomstolen möj- lighet att i vissa fall avgöra målet utan huvudförhandling. Denna möjlighet kan användas då en fråga, dispositiv eller indispositiv. är tvistig mellan parterna men en muntlig förhandling är onödig. Eftersom det blir fråga om en prövning i sak av tvistiga ståndpunkter. stadgas i andra meningen. i överensstämmelse med gällande rätt. att vattendomstolen skall döma i stor sammansättning. Domstolen är alltså i detta fall inte domför med ordföran- den ensam. Av 45 i förevarande kapitel framgår emellertid att ordföranden är behörig att under förberedelsen i vissa fall avgöra dispositiva frågor ensam, dvs. meddela dom i anledning av medgivna eller eftergivna anspråk samt stadfästa förlikningar. Inte heller i sådana fall fordras alltså huvudför- handling. Om huvudförhandling i förenklad form hålls. är ordföranden också behörig att döma ensam.
545 Ifråga om förfarandet i stämningsmål gäller i övrigt bestämmelserna om ansökningsmål i 31 å andra stycket. 32 och 33 515, 36.5 första stycket. 38. 39 och 41 åå. 435 första och andra styckena samt 465 första stycket.
Prop. 1981/82: 130 ' 622
1 mål enligt 14% 6 gäller också 45 och 50%. Om det i ett sådant mål är fråga om arbete för att förebygga eller minska skador eller olägenheter till följd av ett företag enligt denna lag. gäller även 34 &.
Paragrafen motsvarar 11 kap. 81% första och andra styckena VL och anger att. förutom rättegångsbalkens bestämmelser. vissa bestämmelser rörande förfarandet i ansökningsmål skall tillämpas på stämningsmålen (jfr 18 kap. 45.5 i utredningens förslag).
1 första stycket anges vilka bestämmelser som är tillämpliga på alla slags stämningsmål. Det gäller 31 å andra stycket (förbud mot tredskodom under muntlig förberedelse jämte rätt för parterna att åberopa ingivna skrifter). 32å (sakkunnigundersökning), 335 (undersökning av domstolsledamot). 36å första stycket (tid och plats för huvudförhandling). 38å (huvudprin- cipen att syn skall hållas). 395 (jäv beträffande nämndeman). 41 % (förfar- andet vid huvudförhandling). 43 få första och andra styckena (domens innehåll och tidpunkten för dennas meddelande) samt 465 första stycket (kartor m.m. vid inlösen).
Enligt andra stycket ges därutöver vissa särbestämmelser rörande stäm- ningsmål som avses i 14% punkt 6 i förevarande kapitel. dvs. mål om särskild tvångsrätt enligt 8 kap. där tvångsrättsfrågan inte har handlagts i samband med ansökningsmålet. l sådana mål skall, i överensstämmelse med 11 kap. 81.5 andra stycket VL. kunna förordnas om brådskande skadeförebyggande eller skademinskande åtgärder enligt 3415. Jag har an- sett det lämpligt att också föreskriva att bestämmelserna i 455 om en särskild uppskattning av en fastighets värde i vissa fall samt i 50% om verkställighetstillstånd blir tillämpliga i sådana mål.
5.5 Om svaranden för att bemöta käromålet gör en ansökan hos vatten- domstolen enligt 135 första stycket. 3 eller 4 eller om ändrade bestämmel- ser om vattentappning enligt 13.5 första stycket 10. handläggs målet i dess helhet som ett ansökningsmål. om inte målet är av den beskaffenheten att det enligt 135 andra stycket ändå skall behandlas som ett stämningsmål. Har domstol eller annan myndighet beslutat om borttagande eller änd- ring av en vattenanläggning och görs en ansökan som avses i första stycket. får vattendomstolen bestämma att beslutet inte får verkställas innan ansökningsmålet har blivit slutligt avgjort eller vattendomstolen förordnar annat. Sökanden skall ställa säkerhet för kostnader och skador.
Första stycket motsvarar 1 1 kap. 83% första stycket VL. Andra stycket motsvarar 11 kap. 335 andra stycket VL och 15 kap. 25.5 i utredningens förslag.
Har vattendomstolen bestämt att ett beslut om borttagande inte får verkställas. får vattendomstolens avgörande överklagas endast i samband med överklagande av dom eller slutligt beslut i ansökningsmålet (se 675 andra stycket andra meningen i förevarande kapitel).
Om vattendomstolen bifaller en ansökan om godkännande eller laglig-
Prop. 1981/82: 130 623
förklaring av anläggningen eller ändrade tappningsbestämmelser vid den- na. gäller domen enligt rättskraftsregeln i 15 kap. l 5 mot var och en. Detta innebär att det tidigare beslutet om borttagande av anläggningen. såvitt det grundats på att anläggningen inte är laglig från vattenrättslig synpunkt. inte är verkställbart (jfr dock uttalande av lagrådet i prop. 1969: 28 s. 384 rörande verkställighet av beslut enligt ML). _
Förfarandet vid vattendomstolarna i förrättningsmål
Av skäl som har anförts vid 12 så används beteckningen "förrättningsmål" i stället för VL:s beteckning "besvärsmål" i fråga om mål som avser besvär över beslut vid förrättningar.
Av 2å i förevarande kapitel framgår att rättegångsbalken i princip gäller för förfarandet i förrättningsmålen (se även 45). Åtskilliga särbestämmel- ser behövs emellertid. eftersom domstolen i dessa mål är överinstans till förrättningsmannen och prövningen kan avse tillstånds-. delaktighets- och ersättningsfrågor (jfr 16 kap. fastighetsbildningslagen om förfarandet vid fastighetsdomstol). De särbestämmelser som behövs har tagits in i 56— 63 åå. Dessutom har enligt 64 & vissa förfaranderegler för ansökningsmålen gjorts tillämpliga även på förrättningsmålen.
56,5 Har förrättningsmannens beslut inte överklagats på föreskrivet sätt eller inom rätt tid, skall klagomålen omedelbart avvisas av vattendomsto- len. Har besvärsinlagan före besvärstidens utgång inkommit till förrätt- ningsmannen, skall den omständigheten att inlagan först efter utgången av nämnda tid inkommit till domstolen inte föranleda att talan avvisas.
Paragrafen motsvarar 18 kap. 47% i "utredningens förslag (jfr 16 kap. l & fastighetsbildningslagen).
Besvärsbestämmelserna finns i 12 kap. 38 och 39 åå nya vattenlagen. Som utredningen anför torde vattendomstolens första åtgärd med målet vara att fordra in förrättningsakten. vilket kan ske formlöst. Förrättnings- mannen får härigenom också en underrättelse om att talan har fullföljts.
57% Vid besvärsinlagan skall fogas två avskrifter av inlagan och därtill hörande handlingar. Behöver domstolen för delgivning eller därmed jäm- förliga åtgärder ytterligare avskrifter. är klaganden skyldig att tillhandahål- la dem. Är avskrifter inte tillgängliga när de behövs. får domstolen ombe- sörja dem på klagandens bekostnad.
Paragrafen motsvarar 11 kap. 85 & fjärde stycket VL och 18 kap. 48? i utredningens förslag (jfr 16 kap. 2.5 fastighetsbildningslagen).
Att handlingarna skall ges in i tre exemplar motiveras bl. a. av att nuvarande ordning med dubbla akter bör bibehållas. Jag hänvisar till vad jag har anfört härom vid 21 S.
Jag har inte ansett det vara motiverat att göra något särskilt undantag i fråga om kopior av kartor, ritningar o. d.. vilket utredningen föreslagit.
Prop. 1981/82: 130 624
585 Upptas besvären av vattendomstolen. skall domstolen sända ett exemplar av besvärshandlingarna till den eller de aktförvarare som har förordnats vid förrättningen samt utfärda kungörelse om besvären. [ kungörelsen skall uppges att ett exemplar av handlingarna i målet hålls tillgängligt hos aktförva- raren eller aktförvararna. att kallelser och andra meddelanden i målet till parterna skall. om de inte särskilt tillställs dem. införas i en viss eller vissa ortstidningar samt hållas tillgängliga hos aktförvararen eller aktförvararna. att skriftlig förklaring över besvären skall ha kommit in till vattendom- stolen inom den tid. minst trettio dagar från det att kungörandet skedde. som vattendomstolen bestämt. Om det är lämpligt. skall vattendomstolen i kungörelsen kalla till huvud- förhandling i målet.
Paragrafen motsvarari huvudsak 11 kap. 87 och 8955 VL.
595 Kungörelsen skall snarast införas i den eller de ortstidningar som avses i 585 andra stycket. Om företaget är av mindre omfattning och berör endast en viss eller vissa sakägare. "får kungörelsen. i stället för att införas i ortstidning. delges varje sakägare. Kungörelsen skall tillställas den eller de aktförvarare som har förord- nats. Om besvär som har anförts av en enskild sakägare berör allmänna intressen. skall kungörelsen sändas till de myndigheter som anges i 235. Dessutom skall ett exemplar av besvärshandlingarna sändas till kammar- kollegiet och. om det allmänna frskeintresset berörs. till fiskeristyrclsen. Om besvär anförs mot en ägare eller innehavare av en särskild rättighet till en fastighet. som inte har angivits i någon kungörelse rörande förrätt- ningen. skall besvären och kungörelsen om dessa delges ägaren eller rättighetshavaren.
Paragrafen motsvarar 1 1 kap. 885 VL.
60.5 För behandling av rättegångsfrågor eller någon del av saken som kan avgöras särskilt får huvudförhandling utsättas. fastän målets beredande i övrigt inte har avslutats.
Paragrafen motsvarar 16 kap. 45. andra meningen fastighetsbildningslagen. Att huvudförhandling skall hållas och att parterna skall kallas till denna framgår av hänvisningen i 64ä till 36.5.
615 Vattendomstolen får avgöra målet utan huvudförhandling. om hu- vudförhandling kan antas sakna betydelse för prövningen och ingen part har begärt en sådan förhandling. ()m det är fråga om ett överklagande enligt 12 kap. 38% eller om domstolen finner det uppenbart att talan är ogrundad. får målet alltid avgöras utan huvudförhandling. Vattendomsto- len är därvid domför utan nämndemännen. För prövning som inte avser själva saken fordras inte huvudförhandling. Har domstolen beslutat att målet skall avgöras utan huvudförhandling och är det inte uppenbart att parterna redan har slutfört sin talan. skall de få tillfälle till detta.
Prop. 1981/82: 130 625
Paragrafen motsvarar 18 kap. 57.5 i utredningens förslag (jfr 16 kap. 8.5 fastighetsbildningslagen).
Möjligheten enligt första stycket att avgöra förrättningsmål utan huvud- förhandling utgör en nyhet beträffande vattenmål (jfr dock beträffande förfarandet i vattenöverdomstolen 11 kap. 1055 första stycket VL"). Efter- som målet tidigare har handlagts och bedömts i en lägre instans. är behovet av huvudförhandling inte detsamma som i ansökningsmålen. Part har dock rätt att få huvudförhandling. om inte bestämmelsen i andra meningen är tillämplig. I tredje meningen föreskrivs. efter mönster av 4" 5 första mening- en lagen om domstolar i fastighetsmål. att vattendomstolen i nu föreva- rande fall är domför utan nämndemännen. För detta fall gäller alltså inte hänvisningen i 4å i förevarande kapitel till rättegångsbalkens regler om ensamdomares behörighet att avgöra mål. utan den tekniske ledamoten skall också delta i avgörandet. Inget hindrar dock att även nämndemännen deltar (jfr prop. 1971: 106 s. 135).
Enligt andra stycket fordras inte heller huvudförhandling för prövning som inte avser själva saken. I detta fall är ordföranden behörig som ensamdomare på grund av hänvisningen i 4 & till rättegångsbalkens bestäm- melser (se 1 kap. 35 tredje stycket rättegångsbalken).
Tredje stycke! erinrar om att parterna skall få tillfälle att slutföra sin talan. när vattendomstolen har beslutat att målet skall avgöras utan huvud- förhandling (jfr 50 kap. 22ä första stycket rättegångsbalken).
62å Vattendomstolens avgörande av saken sker genom dom.
Paragrafen motsvarar 18 kap. 53.5 i utredningens förslag (jfr 16 kap. 10% första stycket fastighetsbildningslagen).
Enligt 17 kap. 1 5 rättegångsbalken kallas allmän domstols avgörande i tvistemål dom när avgörandet avser själva saken medan annat avgörande av domstolen betecknas som beslut. En dom överklagas genom vad medan ett beslut överklagas genom besvär.
Enligt 16 kap. 105 första stycket fastighetsbildningslagen avgör fastig- hetsdomstolen saken genom utslag och annat avgörande betecknas som beslut. Båda formerna av avgörande överklagas genom besvär.
Enligt såväl gällande VL som förevarande lag avgörs saken i ansök- ningsmål och stämningsmål genom dom. ] VL anges däremot inte hur vattendomstolens avgörande av saken i besvärsmål (förrättningsmål) skall benämnas. l vattendomstolspraxis har använts både utslag och dom eller beslut (jfr SFS 1974: 467). Enligt 11 kap. 98.5 första stycket VL är rätts- medlet mot vattendomstolens avgörande av saken i ett besvärsmål vad. Domstolens avgöranden i andra fall överklagas genom besvär.
Jag har ansett det vara lämpligt att behålla den nuvarande ordningen angående sättet för överklagande av vattendomstolens avgöranden i för- rättningsmålen. Avgöranden av saken skall alltså överklagas genom vad
Prop. 1981/82: 130 626
och avgöranden i andra fall skall överklagas genom besvär (se 655 i förevarande kapitel). Detta medför att en klar gräns bör dras upp mellan de två typerna av avgöranden. Därvid bör inte den i fastighetsbildningslagen använda beteckningen utslag användas för domstolens avgörande av sak- en. eftersom enligt 17 kap. 1 5 fastighetsbildningslagen rättsmedlet mot ett utslag är besvär.
På grund av det anförda biträderjag utredningens förslag att vattendom- stolens avgörande av saken i förrättningsmål skall betecknas som dom. oavsett att förrättningsbeslutet har överklagats hos vattendomstolen ge- nom besvär. Annat avgörande av vattendomstolen betecknas i enlighet med den gängse terminologin beslut.
Av hänvisningen i 645 till 435 första stycket följer att vattendomstolens dom skall grundas på vad som har förekommit vid syn och annan förhand- ling samt på handlingarnas innehåll.
63ä Om domstolen finner att besvären bör föranleda ändring i ett till- ståndsbeslut. får ändring göras även i en del som inte har överklagats. om det behövs för att någon uppenbar motstridighet eller oenhetlighet inte skall uppkomma i beslutet.
Om en ändring i förrättningsmannens beslut lämpligen bör göras av förrättningsmannen. får domstolen visa förrättningen åter till denne. Dom- stolen får meddela bestämmelser till ledning för hur ändringen skall ske.
Första stycket motsvarar 18 kap. 54.5 andra stycket i utredningens förslag (jfr 16 kap. 1 1 & andra stycket fastighetsbildningslagen).
På grund av förevarande bestämmelse kan vattendomstolen utan yr- kande höja ersättning till en skadelidande part. om det fordras för att mani de fall då klaganden vinner bifall til.-. sin begäran om högre ersättning skall få likformighet i uppskattningen. Stadgandet är alltså en motsvarighet till likformighetsregeln i ansökningsmålen i 44% första stycket förevarande kapitel.
Om någon klagar på själva delaktigheten i företaget. t. ex. andelstalens storlek och beräkningsgrunderna härför. är frågan om delaktigheten för samtliga deltagare uppe till prövning. Om t.ex. andelstalet ändras till klagandens fördel. medför detta naturligtvis att andelstalen för samtliga deltagare måste ändras. Emellertid kan det inträffa att företaget har delats in i avdelningar och att talan har fullföljts endast beträffande delaktigheten i en avdelning. Om domstolen skulle finna att de beräkningsgrunder som har tillämpats rörande andelstalen i hela tillståndsbeslutet är felaktiga. kan förevarande bestämmelse tillämpas och ge domstolen möjlighet att ändra andelstalen även beträffande övriga avdelningar. liksom naturligtvis be- träffande huvudföretaget.
Utredningen har som exempel på bestämmelsens tillämpningsområde angett att vissa faktiska förändringar rörande företagets utförande i andra än överklagade delar kan föreskrivas av vattendomstolen. Jag anser emel-
Prop. 1981/82: 130 627
lertid att denna befogenhet för vattendomstolen är självklar och inte behö- ver något särskilt lagstöd. Om någon klagar på själva utförandet av ett markavvattningsföretag i en viss del. kan vattendomstolen naturligtvis föreskriva de följdändringar rörande företaget som ett bifall till klagan medför. Med stöd av andra stycket kan frågan också återförvisas till fönättningsmannen.
Andra stycket innehåller en bestämmelse om återförvisning av en för- rättning. Även om vattendomstolen enligt allmänna rättsgrundsatser i dag torde ha en sådan befogenhet utan uttryckligt stöd av lag även i andra fall än som avses i 11 kap. 945 tredje stycket VL. har jag ansett det lämpligt med ett uttryckligt stadgande härom. Stadgandet har ett vidsträcktare tillämpningsområde än 18 kap. 55 första stycket i utredningsförslaget. som efter mönster av 16 kap. 12% första stycket fastighetsbildningslagen endast behandlar frågan om återförvisning vid fel i förrättningen.
Vattendomstolens beslut om återförvisning till förrättningsmannen får utan några inskränkningar överklagas till vattenöverdomstolen. Någon fullföljdsbegränsning liknande den som gäller enligt 54 kap. 6.5 rättegångs- balken gäller alltså inte.
Om fel har förekommit under förrättningen. bör utan särskilt stadgande bestämmelserna i 50 kap. 26—2955 rättegångsbalken kunna tillämpas ana- logivis.
Vissa stadganden i utredningsförslaget har inte fått någon motsvarighet i den nya vattenlagen. Det gäller 18 kap. 54% första stycket om skyldighet att inhämta yttrande från part innan ändring till hans nackdel vidtas m.m. Eftersom enligt 58 och 59 55 i förevarande kapitel kungörelse skall utfärdas om besvärstalan och införas i ortstidning eller delges samtliga sakägare. skall samtliga intressenter ha haft möjlighet att yttra sig i målet. även om detta sedan avgörs utan huvudförhandling.
Den nya vattenlagen har inte heller någon motsvarighet till 18 kap. 55å andra stycket utredningsförslaget om möjlighet för sökanden till en för- rättning att återkalla sin ansökan hos vattendomstolen. när någon annan har fört talan mot tillståndsbeslutet. Jag har ansett det vara tillräckligt med den möjlighet som står sökanden till buds enligt 12 kap. 25.5 fjärde stycket nya vattenlagen att återkalla sin ansökan genom att själv överklaga till- ståndsbeslutet hos vattendomstolen inom den ordinarie fullföljdstiden. På motsvarande sätt kan sökanden återkalla sin ansökan hos högre rätt genom att överklaga underinstansens avgörande.
645 I fråga om förfarandet i förrättningsmål gäller i övrigt bestämmelser- na om ansökningsmål i 30—33. 36. 38. 39. 41—43 och 45.55. 46.5 första stycket samt 47—50ss.
Paragrafen motsvarar 1 1 kap. 92 å VL och anger att. förutom rättegångs- balkens bestämmelser. vissa bestämmelser rörande förfarandet i ansök-
Prop. 1981/82: 131) 628
ningsmål skall tillämpas på förrättningsmålen (jfr 18 kap. 56.5 i utredning- ens förslag).
De bestämmelser som skall tillämpas är 305 (förberedelsens form och innehåll). 315 (muntlig förberedelse). 325 (sakkunnigundersökning). 33.5 (undersökning av domstolsledamot). 365 (kallelse till huvudförhandling m.m.). 38.5 (syn). 395 (jäv beträffande nämndeman). 41 5 (förfarandet vid huvudförhandling). 425 (hänskjutande av frågan om företagets tillåtlighet- till regeringen). 43.5 (domens innehåll m. m.). 455 (särskild uppskattning av en fastighets värde i vissa fall). 465 första stycket (kartor m.m. vid inlösen). 47.5 (domens innehåll. anpassad efter avgörandets art). 48.5 (mcl- landom angående tillåtligheten och deldom rörande byggnadsarbeten). 495 (uppskov) och 505 (verkställighetstillstånd).
Rättegången i i'utlcnöverdwnx(ulc- n 655 Vattendomstolens domar eller beslut far. om inte annat är föreskri- vet. överklagas hos vattenöverdomstolen. I stället för de tider som före— skrivs i 5() kap. 1 och 2.5.5 samt 52 kap. 1.5 rättegångsbalken gäller för vadeanmälan och anslutningsvad två veckor. för anförande av besvär tre veckor samt för fullföljd av vad fyra veckor.
Paragrafen motsvarar 11 kap. 98.5 första stycket. 99. 101 och 102 .55 VL samt 18 kap. 575 första stycket i utredningens förslag.
Enligt paragrafen har tidsfristerna förlängts i förhållande till rättegångs— balken. vilket överensstämmer med gällande rätt. Som jag har anfört vid 625 överklagas vattendomstolens avgörande av saken i ett förrättningsmål genom vad. vilket överensstämmer med VL. Domstolens avgörande kal— las. på skäl somjag där angivit. också dom i sådana fall.
] paragrafen har intagits en erinran om att begränsningar i rätten att överklaga finns i 49 kap. rättegångsbalken och även i följande paragrafer i förevarande kapitel.
665 (_)m vattendomstolen i samband med en dom. som innefattar tillstånd till ett vattenföretag. inte har meddelat förordnande enligt 505 första stycket. gäller beträffande överklagande i denna del 49 kap. 55 andra stycket rättegångsbalken.
Paragrafen motsvarar 11 kap. 98.5 andra stycket VL. Klagan över vat- tendomstolens underlåtenhet att meddela ett verkställighetsförordnande skall alltså ske i samma ordning som talan mot domen. Klagorätten är inte beroende av att vattendomstolen uttryckligen har avslagit en begäran om vcrkställighctstillstånd eller ens ati-. en sådan begäran har framställts (jfr prop. 1952: 52 s. 68).
Paragrafen avser frågan om sökandens klagorätt. ()m sökandens mot- parter vill klaga över att ett verkställighetstillstånd har meddelats. får de göra detta endast i samband med överklagande i själva saken (jfr prop. 1952:52 s. 71).
Prop. 1981/82:130 629
675 Vattendomstolens beslut i överklagade frågor som avses i 12 kap. 385 första stycket 1 och 3 samt fjärde stycket får inte överklagas. Vattendomstolens beslut i frågor som avses i 345 överklagas särskilt genom besvär. Beslut i fråga som avses i 555 andra stycket får överklagas endast i samband med överklagande av dom eller slutligt beslut i ansök- ningsmålet.
Första stycket motsvarar i huvudsak. 18 kap. 585 i utredningens förslag (jfr 17 kap. 25 fastighetsbildningslagen). Förevarande begränsning i rätten att överklaga utgör en nyhet beträffande vattenmål (jfr dock 11 kap. 1075 tredje stycket VL). I motsats till utredningsförslaget omfattar inte klago- förbudet frågor om ersättning till sakkunniga, eftersom jag har ansett det lämpligt att sådana frågor kan prövas i flera instanser.
Andra stycket motsvarar 11 kap. 1075 andra stycket VL.
685 Har i ett ansökningsmål. vari kungörelse enligt 225 har utfärdats. sökanden överklagat vattendomstolens dom eller beslut. får vattenöver- domstolen i stället för att förordna om delgivning med motparterna besluta att ett exemplar av vade— eller besvärsinlagan med därvid fogade handling- ar skall översändas till den eller de aktförvarare som har förordnats av vattendomstolen samt utfärda kungörelse om överklagandet. [ kungörelsen skall uppges att ett exemplar av handlingarna i målet hålls tillgängligt hos aktförva- raren eller aktförvararna. att kallelser och andra meddelanden i målet till parterna skall. om de inte särskilt tillställs någon part. införas i en viss eller vissa ortstidningar samt hållas tillgängliga hos aktförvararen eller aktförvararna. att skriftligt genmäle eller skriftlig förklaring skall ha kommit in till vattenöverdomstolen inom den tid, minst tre veckor från det att kungöran— det skedde. som vattenöverdomstolen bestämt. Kungörelsen skall införas i den eller de ortstidningar som vattendomsto- len har bestämt för meddelanden i målet. Första—tredje styckena gäller också i förrättningsmål. vari kungörelse enligt 585 har utfärdats. oavsett om sökanden eller nån annan har klagat. Då föreskrifterna i denna paragraf har fullgjorts. skall delgivning anses ha skett.
Paragrafen motsvarar 11 kap. 1045 VL (jfr 18 kap. 595 i utredningens förslag).
695 Vademål får avgöras av vattenöverdomstolen utan huvudförhand— ling. om en sådan skulle sakna betydelse för prövningen. Om parterna på ömse sidor har begärt huvudförhandling. skall en sådan äga rum. om den inte uppenbarligen skulle vara utan betydelse. Vid huvudförhandling får utredningen läggas fram genom vattenöver- domstolens försorg i den omfattning som domstolen bestämmer. Om vattenöverdomstolen i ett överklagat ansöknings— eller förrättnings- mål finner att vite eller annan påföljd bör föreläggas någon part. får föreläggandet inte tillkännages parten genom kungörelse som avses i 685 utan det skall delges parten.
Prop. 1981/82:130 630
Paragrafen motsvarar 11 kap. 1.055 VL och 18 kap. 605 i utredningens förslag.
Första stycket har i överensstämmelse med gällande rätt men i motsats till utredningens förslag (jfr 5 kap. 295 expropriationslagen) utformats så att en part inte har någon absolut rätt att få till stånd en huvudförhandling.
Om skriftväxlingen inte är klar. gäller 50 kap. 225 rättegångsbalken. Enligt 11 kap. 1055 tredje stycket VL får syn hållas endast om synnerli- ga skäl föreligger (se även 17 kap. 35 andra stycket fastighetsbildnings- lagen) och utredningen föreslår en motsvarande bestämmelse (18 kap. 605 tredje stycket i utredningens förslag). Svea hovrätt anser att bestämmelsen är överflödig och framhåller att hovrätten sedan många år utan hinder av bestämmelsen håller syn så snart så anses erforderligt. Jag delar hovrät- tens uppfattning och den nya vattenlagen innehåller därför inte några särskilda bestämmelser om syn.
I fråga om bevisupptagning i vattenöverdomstolen gäller samma regler som för tvistemål i hovrätten i allmänhet. Även bestämmelserna i 50 kap. 235 rättegångsbalken gäller. vilke-: innebär att ändring i vattendomstolens dom inte får ske utan att bevis åter tas upp. 1 den mån vattendomstolens dom grundar sig på en vid syn gjord iakttagelse får ändring av domen ske endast under de förutsättningar som anges i nämnda stadgande i rätte- gångsbalken.
Andra och tredje styckenai förevarande paragraf överensstämmer med gällande rätt.
705 Vattenöverdomstolen får uppdra åt vattenrättsråd att verkställa un- dersökning pä platsen. Lagfaren ledamot får vara närvarande vid under- sökningen. I fråga om undersökningen gäller 33 .5 andra och tredje mening- arna. . En utredning som ett vattenrättsråd har verkställt beträffande en fråga av teknisk beskaffenhet får inte läggas till grund för vattenöverdomstolens dom eller beslut utan att parterna har beretts tillfälle att yttra sig över utredningen. Detta gäller dock inte. om utredningen i endast oväsentlig mån avviker från vad som har framkommit tidigare i målet.
Första stycket motsvarar 11 kap. 1065 andra stycket och andra stycket 11 kap. 106a5 VL.
715 I fråga om rättegången i vattenöverdomstolen gäller i övrigt 32. 43 och 45—50 55.
Paragrafen motsvarar 11 kap. 1065 VL (jfr 18 kap. 61 5 i utredningens förslag).
Rättegången ( högsta domstolen 725 Vattenöverdomstolens domar eller beslut överklagas hos högsta domstolen.
Prop. 1981/82: 130 631
I fråga om rättegången i högsta domstolen gäller bestämmelserna om rättegången i vattenöverdomstolen i 621. 69 och 71 55.
Paragrafen motsvarar 11 kap. 1085 VL (jfr 18 kap. 625 i utredningens förslag).
14 kap. Särskilda bestämmelser Ollll utrivning m. m.
Kapitlet. som motsvarar 17 kap. 2—855 i utredningens förslag. har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.2). Förevarande be- stämmelser kompletterar de processuella bestämmelserna i 13 kap. om prövning av vattenmål.
] 5 Görs ansökan om tillstånd att riva ut en vattenanläggning i ytvatten. skall tillstånd till utrivningen meddelas. om inte förordnande meddelas enligt 2 5.
Paragrafen. som motsvarar 17 kap. 35 i utredningens förslag och 2 kap. 345 andra stycket sista meningen VL. har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.2).
Som utredningen framhåller bör med utrivning liksom enligt VL förstås borttagande av en vattenanläggning utan att någon annan sätts i stället. Om vattenanläggningen skall ersättas med en ny anläggning, kommer ansök- ningen att få utföra den nya vattenanläggningen att utgöra huvudsaken och borttagandet av den befintliga anläggningen endast ett led i det nya bygg- nadsarbetet. Vid tillståndsgivningen för det nya företaget skall också avgö- ras hur den gamla vattenanläggningen får rivas ut och skaderegleringen skall avse även utrivningen.
Paragrafen avser endast vattenanläggningar i ytvatten. I 55 regleras rätten att ta anläggningar för bortledande av grundvatten ur bruk.
Bestämmelserna om tillståndsplikt i_4 kap. gäller även utrivning. Detta innebär enligt 4 kap. 25 första stycket att tillstånd inte behövs. om det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom utriv- ningens inverkan på vattenförhållandena. Enligt 4 kap. 1 5 tredje stycket får tillstånd sökas även om det inte behövs. Frågan om utrivning handläggs enligt 13 kap. 135 första stycket punkt 7 som ett ansökningsmål.
Behöriga att ansöka om tillstånd till utrivning är anläggningens ägare och den som i övrigt svarar för anläggningens underhåll. Enligt 15 kap. 55 kan kammarkollegiet begära att ett tillstånd till ett vattenföretag skall förklaras förverkat. [ samband härmed kan kammarkollegiet enligt 65 i samma kapitel även ansöka om utrivning av anläggningar som ingår i vattenföreta- get.
Särskilda bestämmelser om ersättning vid utrivning finns i 9 kap. 11 5. Som framgår av vad jag anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.2) kan tillstånd till utrivning endast vägras om någon annan får överta
Prop. 1981/82: 130 632
ansvaret för anläggningen. Som utredningen framhåller kan dock anlägg- ningar i vatten vara skyddade enligt lagen ( 1960: 690) om byggnadsminnen. Ett tillstånd till utrivning kan sålunda inte verkställas till den del det strider mot skyddsföreskrifter som har meddelats enligt 25 i nämnda lag.
Enligt 2 kap. 345 andra stycket sista meningen VL kan vattendomstolen föreskriva att någon annan får utföra arbetena på sökandens bekostnad. om sökanden inte genomför utrivningen. Utredningen har föreslagit en motsvarande bestämmelse i den nya lagen (17 kap. 35 andra meningen i utredningens förslag).
Svea hovrätt anser att det inte finns något behov av en sådan bestämmel- se. Enligt hovrätten har bestämmelsen sällan eller aldrig utnyttjats. Den som ansöker om tillstånd till utrivning får enligt hovrätten förutsättas också komma att genomföra utrivningen om han inte kommer på obestånd. Enligt hovrättens mening är det bättre att vid underlåtenhet från ägarens sida låta kammarkollegiet ansöka om förverkande av det ursprungliga tillståndet.
Jag delar hovrättens uppfattning i denna fråga och förevarande paragraf innehåller alltså inte någon motsvarighet till bestämmelsen om rätt för någon annan att verkställa utrivningen. Om sökanden river ut anläggning- en men underlåter att utföra föreskrivna återställningsåtgärder. kan hand- räckning ske enligt 21 kap. 2 5.
Bestämmelserna i 13 kap. 475 om vad en tillståndsdom skall innehålla är tillämpliga även i förevarande fall. Enligt dessa bestämmelser skall dom- stolen föreskriva erforderliga villkor för företagets utförande. Sådana vill— kor kan också avse behövliga återscällningsätgärder. Beträffande sättet för utförande av utrivningen gäller 3 kap. 1 5 men däremot inte övriga bestäm- melseri 3 kap. (se 3 kap. 12 5).
2 5 I stället för att lämna tillstånd att riva ut en vattenanläggning i ytvatten får vattendomstolen på begäran av ägaren av en fastighet som skulle skadas av utrivningen förordna att skyldigheten att underhålla an- läggningen och att fullgöra vad som i övrigt åligger anläggningens ägare skall för framtiden. till dess något annat bestäms. övergå på fastighets- ägaren.
Till skydd för allmänna intresscn kan sådant förordnande också medde- las för staten. en kommun eller ett vattenförbund efter åtagande.
Förordnande får inte meddelas. om det kan antas att fastighetsägaren inte kan fullgöra skyldigheterna eller om det med hänsyn till sökandens eller allmänna intressen kan anses mera angeläget att anläggningen rivs ut.
Om ägaren vållas skada av att anläggningen bibehålls. skall den som övertar ansvaret för anläggningen utge skälig ersättning för skadan.
Paragrafen motsvarar 17 kap. 45 i utredningens förslag men avser endast anläggningar i ytvatten. Motsvarande bestämmelser finns nu i 2 kap. 345 andra stycket andra och tredje meningarna VL. Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.2).
Prop. 1981/82:130 633
Som framgår av vad som anförts i den allmänna motiveringen får vid bedömningen av om utrivningen medför skada för en fastighet hänsyn tas även till annat än inverkan på vattenförhållandena. exempelvis försämrade kommunikationer av att en bro rivs ut.
Den som får överta underhållsskyldigheten enligt förevarande paragraf är även skyldig att i övrigt fullgöra vad som åligger anläggningens ägare enligt denna lag. Han skall alltså sköta dammluckor o.d. i enlighet med bestämmelser i lag eller tillståndsbeslut. Om kompensation för skada som vållas av anläggningen utgår i form av en årlig avgäld. är han också för framtiden skyldig att betala denna.
Ett beslut enligt förevarande paragraf innebär inte att äganderätten till anläggningarna övergår på den som blir underhållsskyldig men han har givetvis rätt att disponera anläggningarna i den mån det behövs för att han skall kunna fullgöra sina skyldigheter. Med beslutet följer inte heller någon rätt att tillgodogöra sig vattnet vid anläggningen. t.ex. för kraftproduktion.
Den som har övertagit underhållsskyldigheten är ansvarig för anlägg- ningarna till dess han själv ansöker om utrivning. Härvid kan givetvis någon som vill förhindra utrivningen begära att få överta ansvaret.
Av 45 andra stycket framgår att ansvaret i förekommande fall är förenat med fastigheten och alltså åvilar nya ägare av denna.
Enligt tredje stycket kan en begäran att få överta en anläggning i vissa fall avslås. En grund för avslag är att fastighetsägaren på grund av sina ekonomiska förhållanden eller annat inte kan antas vara i stånd att fullgöra de skyldigheter som följer med övertagandet.
Enligt utredningsförslaget skall en begäran av en fastighetsägare att få överta underhållsansvaret vidare kunna avslås då det från sökandens eller det allmännas synpunkt är angeläget att anläggningen rivs ut. Bestämmel- sen synes innebära att en ansökan om övertagande skall avslås i varje fall där sökandens begäran att riva ut anläggningen inte enbart har sin grund i att han vill bli kvitt sitt underhållsansvar. Enligt min mening bör emellertid vattendomstolen vid sin prövning av övertagandefrågan kunna väga intres- set av att någon övertar anläggningen mot intresset av att anläggningen rivs ut. Bestämmelsen har därför fått en utformning som innebär att överta- gande inte skall medges i de fall det kan anses mera angeläget från sökan- dens eller det allmännas sida att anläggningen rivs ut.
I motsats till vad utredningen har föreslagit bör denna intresseavvägning i princip kunna ske även om det är staten. en kommun eller ett vattenför- bund som vill överta underhållsansvaret. Detta innebär att sökandens intresse av att riva ut anläggningen kan ställas mot ett allmänt intresse av att anläggningen bibehålls eller att ett allmänt intresse av att anläggningen rivs ut — anläggningen utgör exempelvis ett hinder för vandringsfisk — ställs mot ett allmänt bevarandeintresse. Bestämmelsen har utformats så att den möjliggör även sådana avvägningar.
Vid bestämmande av skälig ersättning enligt fjärde stycket bör som
Prop. 1981/82: 130 634
utredningen framhåller beaktas att anläggningens ägare befrias från kost— naderna för underhåll och utrivning.
3 5 Anläggningar för en allmän flottled som är avlyst får bortskaffas efter tillstånd av vattendomstolen. Sådant tillstånd får ges till
[. staten. en kommun eller ett "vattenförbund.
2. förvaltare som avses i 82 att lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled samt
3. den som kan lida men av att anläggningarna bibehålls. Den som får tillstånd att bortskaffa en anläggning får fritt förfoga över denna.
Om detär uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas av anläggningarnas bortskaffande. behövs inte något tillstånd av vatten- domstolen. Om cn förvaltare har utsetts enligt 82 a5 lagen om flottning i allmän flottled. fordras dennes medgivande till åtgärden.
Vill en fastighetsägare. vars fastighet skulle skadas av att anläggningen bortskaffas. överta anläggningen kan vattendomstolen förordna härom. Ett sådant förordnande kan meddelas också för den som vill använda anläggningen för ett vattenföretag eller för staten. en kommun eller ett vattenförbund till skydd för allmänna intressen.
Paragrafen motsvarar 17 kap. 6 och 755 i utredningens förslag samt 6 kap. 285 VL (se prop. 1969:104).
Första och andra styckena innehåller bestämmelser om rätt att efter vattendomstolens tillstånd bortskaffa anläggningar i avlysta flottleder. Be- stämmelserna avser inte bara vattenanläggningar utan alla anläggningar som har uppförts för flottleden (se 6 kap. 45 VL). Rätt att bortskaffa en flottledsanläggning kan ges bl. a. till den som kan lida men av att anlägg- ningen bibchålls. Formuleringen innebär att förutom fastighetsägare även nyttjanderättshavare kan ges en sådan rätt. Den som får rätt att bortskaffa en anläggning får fritt förfoga över denna — han får äganderätten till anläggningen.
En begäran om bortskaffande av flottledsanläggningar behandlas som ansökningsmål (se 13 kap. 13 5 första stycket punkt 8). 1 13 kap. 475 finns bestämmelser om vad en dom i ett sådant mål skall innehålla. Bl.a. skall enligt första stycket punkt 3 anges de villkor som behövs för att tillgodose allmänna och enskilda intressen. Vattendomstolen har enligt denna be- stämmelse att ange hur bortskaffandet skall ske och föreskriva erforderliga återställningsåtgärder. Någon särskild bestämmelse härom behövs därför inte. Vid prövningen av frågor om bortskaffande är 3 kap. 1 5 tillämplig (se 3 kap. 12 5). om bortskaffandet utgör ett vattenföretag.
En särskild bestämmelse om ersättning vid bortskaffande av flottledsan- läggningar finns i 9 kap. 11 5 tredje stycket.
Tredje stycket första meningen innehåller en bestämmelse om undantag från skyldigheten att söka tillstånd till bortskaffande av flottledsanlägg- ningar. Bestämmelsen har utformats i överensstämmelse med 4 kap. 2 5. 1 de fall flottledsanläggningen är en anläggning i vatten blir bortskaffandet
Prop. 1981/82: 130 635
att anse som ett vattenföretag, varvid de allmänna bestämmelserna i 4 kap. om tillståndsplikt blir tillämpliga. Förevarande bestämmelse får alltså bc- tydelse endast när llottledsanläggningen inte är en anläggning i vatten och bortskaffandet alltså inte utgör ett vattenföretag. Enligt andra meningen i förevarande stycke skall, när tillstånd inte behövs. medgivande till åtgär- den inhämtas hos flottledsförvaltaren. om sådan finns.
Utredningen har föreslagit en särskild bestämmelse om att den som har bortskaffat en llottledsanläggning utan tillstånd blir bevisningsskyldig be- träffande de före åtgärden rådande vattenförhållandena (se 17 kap. 65 andra stycket tredje meningen i utredningens förslag). Bestämmelsen i 4 kap. 65 nya vattenlagen om bevisningsskyldighet gäller emellertid också bortskaffande av flottledsanläggningar i vatten. Någon särskild bestäm— melse härom har därför inte upptagits i förevarande paragraf.
Fjärde styckat innehåller bestämmelser om rätt att överta anläggningar i avlysta flottleder. Enligt första meningen kan vattendomstolen förordna att en fastighetsägare vars fastighet skulle skadas av att en sådan anlägg- ning tas bort får överta anläggningen. om han begär det. Övertagandet kan avse även anläggningar som är belägna på annans fastighet. Enligt andra meningen kan vidare den som vill använda anläggningen för ett vattenföre- tag ges rätt att överta den. Bestämmelsen innebär en viss utvidgning i förhållande till gällande rätt och till utredningens förslag som endast medger övertagande för den som vill använda anläggningen för tillgodogö- rande av vattnet. Berättigade att överta en anläggning är slutligen enligt andra meningen staten, kommuner och vattenförbund.
En begäran om övertagande kan göras i en fristående ansökan eller i samband med behandlingen av en ansökan om tillstånd enligt första stycket (se 13 kap. 13 5 första stycket punkt 8).
4 5 Om ett förordnande enligt 25 eller 3 5 fjärde stycket avser fastighets- ägare. skall vattendomstolen genast anmäla det till inskrivningsmyndighe- ten för anteckning i fastighetsboken.
Övergår en fastighet till en ny ägare. svarar den nye ägaren för de skyldigheter som följer av förordnandet.
Paragrafen motsvarar 17 kap. 55 och 75 andra stycket i utredningens förslag samt 2 kap. 345 andra stycket andra meningen och tredje stycket och 6 kap. 285 fjärde stycket VL.
5 5 Om fara för allmänna eller enskilda intressen kan uppkomma genom att en anläggning för bortledande av grundvatten tas ur bruk. skall anlägg- ningens ägare inhämta vattendomstolens besked på vilka villkor det får ske.
Paragrafen. som motsvarar 2 kap. 595 andra stycket VL. har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.2). Den har ingen direkt motsva- righet i utredningens förslag.
Prop. 1981/82: 130 636
Bestämmelsen i förevarande paragraf gäller inte bara grundvattentäkter utan också anläggningar för bortledande av skadligt grundvatten. Paragra- fen blir tillämplig inte bara när vattenbortledandet helt upphör utan också när det minskas stadigvarande cch minskningen kan medföra fara för allmän eller enskild rätt.
Frågor enligt förevarande paragraf handläggs enligt 13 kap. 135 första stycket punkt 7 som ansökningsmål.
Om det inte är möjligt att genom skadeförebyggande åtgärder helt elimi- nera skadorna av att en grundvattenanläggning tas ur bruk. kan ersättning utgå enligt 9 kap. 11 5 fjärde stycket.
15 kap. T illstånds giltighet. omprövning m. m.
Kapitlet motsvarar i huvudsak 15 kap. 12—23 55 i utredningens förslag samt 2 kap. 22—24 55 och 10 kap. 75. 77 och 78 55 VL. Kapitlet innehåller med särskilda underrubriker bestämmelser om verkan av domar i ansök- ningsmål (1— 13 5.5). verkan av tillståndsbeslut vid förrättning m.m. (14 5). ändrade förhållanden i samfälligheter (15— 19 55). oförutsedda skador (20 och 21 55) och ändrade bestämmelser om vattentappning och vattentäkter (22 5).
Frågor om tillståndsbesluts rättskraft 'har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5).
Verkan ar domar i mm?/(ningsmål ] 5 Tillstånd till vattenföretag eller andra åtgärder enligt denna lag gäller mot var och en sedan tillståndsdomen har vunnit laga kraft. om inte målet har handlagts som stämningsmål enligt 13 kap. 13 5 andra stycket.
Den som har fått tillstånd kan inte åläggas begränsningar i tillståndet och därmed förenade rättigheter och villkor eller åläggas ytterligare villkor. om inte något annat följer av tillståndsdomen. 2 kap. 4 5 eller bestämmelserna i detta kapitel.
Med tillstånd i detta kapitel avses även godkännande av arbeten enligt 4 kap. 4 5 och lagligförklaring av ett vattenföretag enligt 4 kap. 5 5.
Paragrafen motsvarar 15 kap. 12 5 i utredningens förslag (jfr 22 5 ML) samt 2 kap. 22 5 första stycket VL. Frågan om tillståndsbesluts rättskraft och tidsbegränsning av tillstånd har behandlats i den allmänna motivering- en (avsnitt 2.5.1).
Enligt första stycket gäller tillståndet. sedan domen har vunnit laga kraft. mot var och en. Ett undantag görs dock för mål som har handlagts som stämningsmål. vilka i stället följer de rättskraftsregler som enligt 17 kap. rättegångsbalken gäller för tvistemål i allmänhet. I dessa fall gäller domen endast mot parternai målet.
Att den lagakraftvunna domen gäller mot var och en innebär att den också gäller mot den som inte har varit part i ansökningsmålet. Domen kan dock angripas med extraordinära rättsmedel enligt rättegångsbalken. dvs.
Prop. 1981/82: 130 637
begäran om resning eller återställande av försutten tid eller domvillo- besvär. Om domen upphävs eller ändras enligt bestämmelserna om ex- traordinära rättsmedel, blir dess rättskraftsverkan i motsvarande mån in- skränkt. Sålunda kan t. ex. en fastighetsägare. som inte har blivit i veder- börlig ordning kallad i målet och som inte heller har fört talan i detta. anföra domvillobesvär med påföljd att domen undanröjs såvitt gäller ho- nom.
Vattendomstolens dom gäller i princip också mot myndigheter. Den vattenrättsliga prövningen ersätter emellertid inte tillståndsprövningen en- ligt annan lagstiftning. t. ex. byggIOVprövningen enligt byggnadslagen. om det inte uttryckligen stadgas i denna (se t. ex. 16. 18 och 20 55 naturvårds- lagen). Vattendomstolens dom hindrar inte heller ingripanden av myndig- heter enligt t.ex. brand- eller arbetarskyddslagstiftningen och inte heller enligt hälsovårdsstadgan i andra fall än som avses i 31 5 andra stycket hälovårdsstadgan. På grund av den allsidiga prövningen som föregår ett vattenrättsligt tillstånd. bör emellertid vattendomstolens dom tillmätas stor vikt vid överväganden av om ingripanden skall behöva ske mot ett vattenföretag med stöd av sådan lagstiftning.
Jag vill i likhet med utredningen i detta sammanhang betona att genom tillståndsdomen inte avgörs frågor huruvida äganderätten till mark eller vattenområden som tas i anspråk för företaget tillhör företagaren eller någon annan. Även om det antagande som vattendomstolen har utgått ifrån är oriktigt. kan något yrkande om utrivning eller ändring av byggna- den eller annan inskränkning inte framställas av den rätte ägaren eller någon annan. 1 de fall då rätten att utföra företaget enligt tillståndsdomen är förenad med en fastighet. kan emellertid tillståndshavarens rätt enligt domen övergå till den som efter klandertalan har vunnit rätt till fastigheten. varvid bl.a. ersättningsreglerna i 5 kap. jordabalken om verkan av att fast egendom frånvinns någon efter klander m.m. kan bli tillämpliga. ljorda- balken finns emellertid också regler om hävd till fast egendom (16 kap.) och godtrosförvärv pågrund av inskrivning m.m. (18 kap.,).
Utredningen förordar att vattenlagens ersättningsregler och reglerna om oförutsedd skada skall kunna tillämpas för det fall att den vattenrättsliga tillståndsmyndighetens beslut har vilat på det felaktiga antagandet att ett mark— eller vattenområde som har tagits i anspråk för företaget tillhörde sökanden. medan det i stället tillhörde någon annan. I motsats till utred- ningen hävdar Svea hovrätt att en sådan ersättningstalan blir att jämställa med varje annan klandertalan rörande fast egendom och ifrågasätter om inte frågan bör handläggas vid allmän domstol i samband med frågan om ersättning enligt 5 kap. jordabalken. Jag anser att den av hovrätten föror- dade ordningen kan vara lämplig då ersättningsfrågan uppkommer i sam- band med en klandertalan vid allmän domstol. 1 andra fall bör den av utredningen anvisade vägen kunna tillgripas.
Som framgår av paragrafens andra stycke får tillståndet och därmed
Prop. 1981/82: 130 638
förenade villkori princip inte inskränkas eller ändras på något annat sätt. Tillståndshavaren är alltså fri från klander i fråga om rätten att utföra och för framtiden bibehålla vattenföretaget med tillhörande anordningar. Till- ståndet innefattar också en ovillkorlig rätt för tillståndshavaren att tillgo- dogöra vatten i enlighet med tillståndet. Jag delar i likhet med remissin- stanserna utredningens uppfattning att det inte behövs någon motsvarighet iden nya lagen till 2 kap. 23 5 1 mom. VL om en begränsad rättskraftsver- kan av ett beslut om tillgodogörande av vatten och inte heller till 2 mom. i samma paragraf om utvidgning i ett visst fall av beslutets rättskraftsver- kan.
1 förevarande stycke anges dock viktiga inskränkningar i tillståndet. En sådan inskränkning kan följa av själva tillståndsdomen genom föreskrifter om uppskov enligt 13 kap. 49 5. Vidare hänvisas till 2 kap. 4 5 om skyldig- het för ägaren av en vattentäkt att avstå vatten vid torka m.m. Slutligen hänvisas till bestämmelserna i det följande i detta kapitel om omprövning och förverkande m. m.
Den omständigheten att ett tillstånd föreligger hindrar naturligtvis inte att tillståndet och därmed förenade rättigheter kan få vika helt eller delvis till följd av tvångsförfoganden enligt. denna lag eller t. ex. expropriationsla- gen.
Enligt tredje stycket gäller samma rättskraftsregler som för tillstånd för ett godkännande av ändrings- eller reparationsarbeten eller en lagligför- klaring av ett vattenföretag.
2 5 Tillståndet förfaller. om tillståndshavaren inte iakttar de bestämmel- ser om arbetstid som har meddelats i tillståndsdomen.
Om tillståndshavaren visar att han har giltigt skäl för dröjsmålet eller att synnerliga olägenheter skulle uppstå om tillståndet förfaller, kan vatten- domstolen förlänga tiden med högst-: tio år. Ansökan om förlängning skall göras innan den föreskrivna tiden har gått ut.
Paragrafen motsvarar delvis 15 kap. 23 5 i utredningens förslag samt 2 kap. 22 5 tredje stycket och 50 5 andra stycket. 3 kap. 1 1 5 fjärde stycket. 5 kap. 6 5. 6 kap. 13 5 andra stycket och 7 kap. 58 5 första stycket VL.
Första stycket innehåller bestämmelser om verkan av att föreskriven arbetstid inte iakttas. Vattendomstolen skall enligt 13 kap. 475 andra stycket nya vattenlagen alltid ange en tid inom vilken arbetena skall vara utförda (arbetstid). På skäl som har anförts vid 13 kap. 47 5 andra stycket har utredningens förslag om en särskild igångsättningstid inte fått någon motsvarighet i den nya vattenlagen.
F.n. gäller att tillståndsbeslut enligt 3 och 7 kap. VL förfaller i sin helhet om någon del av företaget inte har utförts inom föreskriven tid medan tillståndsbeslut beträffande andra vattenföretag förfaller endast såvitt avser sådana delar av företaget som inte har utförts. Utredningen anser efter en diskussion av dessa alternativ att förstnämnda ordning bör gälla
Prop. 1981/82: 130 639
för alla typer av vattenföretag. Jag delar i likhet med remissinstanserna denna uppfattning. Förevarande bestämmelse har alltså utformats så att tillståndet förfaller i sin helhet. Denna påföljd skall naturligtvis inte inträ- da. om endast obetydliga delar av företaget kvarstår att utföra.
Verkan av att tillståndet förfaller även beträffande redan utförda delar av företaget blir att de med tillståndet förenade rättigheterna av servituts natur förfaller medan egendom som har tagits i anspråk med äganderätt alltjämt tillkommer tillståndshavaren. Om tillståndshavaren inte begagnar sig av möjligheten enligt 4 kap. 5 5 till lagligförklaring. kan de utförda anläggningarna vara att betrakta som olagliga. I 21 kap. 3 5 nya lagen ges länsstyrelsen möjlighet att vid vite förelägga tillståndshavaren att riva ut en anläggning som kan skada allmänna eller enskilda intressen.
] fråga om tillstånd som har meddelats enligt VL gäller den lagens bestämmelser om verkan av att företaget inte har fullbordats inom före- skriven tid (se 20 5 i promulgationslagen).
17 kap. 58 5 andra stycket VL regleras en fråga om kostnadsansvaret för ett delvis utfört företag. vartill tillståndet har förfallit. En motsvarighet till detta stadgande har tagits in i 17 5 i förevarande kapitel.
Möjligheterna enligt andra stycket att medge anstånd överensstämmer med gällande rätt. Frågan handläggs som ansökningsmål (se 13 kap. 13 5 första stycket punkt 9). Som giltigt skäl för dröjsmål har i hittillsvarande praxis brukat godtas svårigheter att utverka andra erforderliga tillstånd eller att få fram arbetsmaskiner eller personal. Enligt förarbetena till gäl- lande VL skall synnerligt men i allmänhet antas uppstå om företaget har utförts till en del. Vid bedömningen måste naturligtvis hänsyn tas till tillståndshavarens motparter.
Utredningen har föreslagit att vattendomstolen i samband med ett beslut om förlängning även skall kunna föreskriva en ny tid efter vars utgång omprövning (enligt 3 5 i förevarande kapitel) får påkallas. Detta är natur- ligt med hänsyn till att utredningen föreslagit att denna tid skall beräknas med utgångspunkt i utgången av arbets- och igångsättningstiden. Enligt 13 kap. 475 tredje stycket nya lagen skall emellertid omprövningstiden i stället räknas från det tillståndsdomen vinner laga kraft. Med denna ut- gångspunkt finns det inte någon anledning att förlänga omprövningstiden i samband med en förlängning av arbetstiden. Förevarande paragraf inne- håller alltså inte någon motsvarighet till utredningens förslag i denna del.
3 5 När den tidpunkt har inträffat då enligt 13 kap. 47 5 tredje stycket omprövning beträffande ett tillstånd tidigast får begäras, får vattendomsto- len föreskriva ändrade eller nya villkor för att tillgodose allmänna intres- sen. Omprövning får även begäras före denna tidpunkt för att tillgodose sådana allmänna intressen som berörs av väsentliga ändringar i vattenför- hållanden.
Vid en omprövning får sådana villkor inte föreskrivas som medför att ändamålet med företaget inte kan tillgodoses eller att förutsättningarna för
Prop. 1981/82: 130 640
detta rubbas avsevärt. Villkoren får inte heller för tillståndshavaren. inne- havare av rätt till andelskraft eller andra som har inrättat sig efter företaget medföra kostnader som står i missförhållandc till de fördelar från allmän synpunkt som kan vinnas. Hänsyn skall vid omprövningen tas till vad tillståndshavaren enligt tidigare omprövningsdomar har fått underkasta sig till förmån för allmänna intressen.
Vattendomstolen skall i omprövningsdomcn bestämma när de ändrade eller nya villkoren skall börja tillämpas. Om omprövningen sker efter utgången av den enligt 13 kap. 47 5 tredje stycket fastställda tiden. skall också bestämmas efter vilken tid. minst tio och högst trettio år. förnyad omprövning får begäras.
Paragrafen motsvarar 15 kap. 13 5 i utredningens förslag (jfr 24 5 ML). Frågan om omprövning till förmån för allmänna intressen harjag behandlat i den allmänna motiveringen (se avsnitt 2.5.2). Bestämmelser om ersätt- ning vid omprövning frnns i 9 kap. 13— 15 55 nya lagen.
Enligt paragrafen skall omprövning kunna ske endast till förmån för allmänna intressen. Bland sådana intressen kan nämnas det allmänna fiskeintresset. den allmänna miljövården. hälsovården. allmän farled och allmän flottled. Hit hör även en orts förseende med yt- eller grundvatten för vattenförsörjningen (jfr 2 kap. 49 5 VL). Som utredningen anför bör . även bevattningsintresset kunna räknas hit. om det är fråga om ändringar för tillgodoseende av en större grupps och inte bara någon enstakajordbru- kares intresse av bevattning. Det är endast kammarkollegiet som kan begära omprövning (se 7 5).
Omprövning skall enligt första stycket kunna ske när som helst efter utgången av den av vattendomstolen enligt 13 kap. 475 tredje stycket bestämda tiden. Omprövning skall också kunna ske dessförinnan. om vattenförhållr'mdena har ändrats väsentligt. Vad som skall förstås med väsentligt ändrade vattenförhållanden har angivits i den allmänna motive- ringen.
Med den restriktiva tillämpningen av omprövningsmöjligheten vid vä- sentligt ändrade förhållanden som jag har förordat i den allmänna motive- ringen följer att alla allmänna intressen inte alltid kan tillgodoses vid en sådan omprövning. Detta måste man acceptera om det skall vara någon mening med institutet och om man vill undvika en omständlig ompröv- ningsprocedur med krav på införskaffande av omfattande utredningsma-- terial även beträffande andra intressen än de som har föranlett ompröv- ningen. Som utredningen anför bör en omprövning på grund av väsentligt ändrade förhållanden emellertid inte medföra att övriga allmänna intres- sen. som inte har prövats då. kommer i ett sämre läge än om omprövning inte har skett. En sådan omprövning bör därför inte leda till någon ändring av den ordinarie tidsfristen för omprövning. Efter dennas utgång skall således samtliga allmänna intressen kunna tillgodoses genom omprövning.
Då omprövning sker efter den fastställda tidens utgång. skall i princip alla allmänna intressen kunna tillgodoses. Förcträdaren för det allmänna.
. Prop. 1981/82:130 641
dvs. kammarkollegiet. bör dock i sin ansökan om omprövning precisera sina yrkanden så att ramen för omprövningsprocessen blir given. Givetvis skall domstolen kunna föreskriva ändringar i villkoren i andra hänseenden än som har yrkats av kollegiet, om de hänger samman med kollegiets yrkanden. .
Otnprövningsregeln i förevarande paragraf är begränsad till omprövning av villkor för tillståndet medan själva tillståndet inte kan rubbas. l paragra— fens andra stycket anges de begränsningar i möjligheterna att föreskriva nya villkor som därvid skall gälla utöver de begränsningar som följer av de allmänna bestämmelserna om utförande av vattenföretag i bl.a. 3 kap. (se . 11 5 första stycket i förevarande kapitel). Dessa begränsningar har behand- lats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.2). Som jag har anfört där skall hänsyn bl.a. tas till vad tillståndshavaren i samband med tidigare omprövningar har fått underkasta sig till förmån för allmänna intressen över huvud taget och inte endast det eller de allmänna intressen som detär fråga om vid det aktuella omprövningstillfället.
Som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.2) kan de förplik- telser som tillståndshavaren kan åläggas i samband med omprövning bestå i skyldighet för honom att avstå vatten eller att underkasta sig förlust av fallhöjd eller begränsning av tidigare regleringstillstånd. Förpliktelser av dessa slag medför i princip rätt till ersättning för tillståndshavaren. dock med vissa inskränkningar om omprövningen sker till förmån för vissa kvalificerade allmänna intressen (se 9 kap. 13 och 14 55). För förpliktelser av annat slag. t.ex. skyldighet för tillståndshavaren att vidta skadeföre- byggande eller skadekompenserande åtgärder. har han inte rätt till ersätt- ning.
Enligt tredje stycket skall i omprövningsdomen bestämmas när de ändra- de eller nya villkoren skall börja tillämpas. Till skillnad mot vad som nu gäller vid nyprövning enligt 4 kap. 5 5 andra stycket andra meningen VL anges inte denna tidpunkt i lagen. Om omprövningen sker efter den förut bestämda tidens utgång. skall också bestämmas en ny tidpunkt, efter vilken ny omprövning får ske.
Omprövningsfrågan handläggs som ett ansökningsmål vid vattendom- stolen (se 13 kap. 13 5 första stycket punkt 10) om det inte avser ett markavvattningsföretag. då den handläggs vid förrättning (se 14 5 tredje stycket i förevarande kapitel). Rättsverkan av en omprövningsdom blir densamma som av den ursprungliga tillståndsdomen (se 13 5 i förevarande kapitel). Om fast egendom som tillhör någon annan än företagaren måste tas i anspråk för uppfyllande av nya villkor som har föreskrivits i ompröv- ningsdomcn. blir de vanliga reglerna om tvångsrätt för skadeförebyggande åtgärder i 8 kap. 1 5 andra stycket tillämpliga. Frågor om ersättning till tillståndshavaren och andra skadelidande behandlas i ansökningsmålet.
Av 18 5 i promulgationslagen följer att omprövning även kan ske av tillstånd enligt VL och äldre bestämmelser. Enligt 19 5 i promulgationsla— gen gäller särskilda bestämmelser om de tider då omprövning kan begäras. 41 Riksdagen 198I/82. ! saml. Nr 130. Bilagedel
Prop. 1981/82: 130 642
4 5 Om det visar sig att anordningar som har vidtagits eller villkor som har meddelats till skydd för fisket är mindre ändamålsenliga. får vatten- domstolen meddela ändrade bes.tämmelser. Därvid gäller 3 5 andra stycket.
Paragrafen motsvarar 15 kap. 14 5 i utredningens förslag och 2 kap. 8 5 andra stycket VL. De grundläggande bestämmelserna om åtgärder till skydd för fisket linns i 3 kap. 11 5.
Till skillnad mot vad som i princip gäller beträffande omprövning enligt 3 5 första stycket kan omprövning enligt förevarande paragraf ske när som helst. Anledning till omprövning kan antingen vara att den tidigare före- skriften har varit olämplig redan från början eller att ändrade förhållanden senare har inträffat i vattenområdet.
Till skydd för företagaren och andra intressenter och i huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt hänvisas i paragrafen till de speciella tillåtlighetsregler som — utöver vad som följer av 11 5 första stycket i förevarande kapitel — gäller vid omprövning till förmån för allmänna intressen enligt 3 5 andra stycket.
Vid omprövningen kan en årlig avgift enligt 10 kap. 5 5 fastställas eller ändras.
Innebär de ändrade föreskrifterna en skyldighet för tillståndshavaren att avstå vatten eller fallhöjd eller en inskränkning i ett regleringstillstånd. är han enligt 9 kap. 14 5 berättigad till ersättning för sin förlust endast till den del denna överstiger en viss andel som vattendomstolen har bestämt i tillståndsdomen. För någon annan förlust eller kostnad har han inte rätt till någon ersättning.
Frågan om omprövning enligt denna paragraf beträffande andra företag än markavvattningsföretag prövas av vattendomstolen på ansökan av kam- markollegiet (se 7 5). Även företagaren kan begära omprövning med stöd av 8 5. Målet handläggs som ett ansökningsmål (se 13 kap. 13 5 första stycket punkt 10). Är det fråga om ett markavvattningsföretag. prövas frågan enligt 14 5 tredje stycket vid förrättning.
5 5 Om tillståndshavaren åsidosätter ett villkor i en tillståndsdom eller omprövningsdom och avvikelsen är betydande, får vattendomstolen för- klara tillståndet förverkat och förbjuda fortsatt verksamhet.
Första stycket gäller också när ett vattenföretag har övergivits eller underhållet av en vattenanläggning har allvarligt försummats eller när ett tillstånd att inverka på vattenförhållandena inte har utnyttjats under en längre tid.
Paragrafen motsvarar 15 kap. 15 5 i utredningens förslag (jfr 23 5 ML). Som utredningen anför blir möjligheten enligt första stycket att förklara ett tillstånd förverkat tillämplig endast i allvarliga fall av åsidosättande. Det är främst en uppgift för tillsynsmyndigheten att övervaka att villkoren följs och att ingripa med föreläggande om rättelse. om så inte sker. Stad-
Prop. 1981/82: 130 643
gandet kan då tjäna som ett påtryckningsmedel för att vinna rättelse. Ibland torde man emellertid inte kunna komma till rätta med missförhållan- den på det sättet. Åsidosättande av ett grundläggande villkor kan t. ex. helt rubba förutsättningarna för tillståndet. Företagaren kan också visa uppre- pad nonchalans mot villkorsföreskrifterna. I sådana fall kan stadgandet tillämpas (jfr prop. 1969: 28 s. 277). '
Vattendomstolen bör i vissa fall inte stanna vid att förklara tillståndet förverkat. Ett sådant beslut skulle kunna leda till att den tredskande fortsätter sin verksamhet som förut men utan tillstånd. Bestämmelsen ger för sådana fall möjlighet för vattendomstolen att meddela förbud mot fortsatt verksamhet. Eftersätts ett sådant förbud. inträder straffansvar enligt 21 kap. 1 5 första stycket 2. Dessutom kan handräckning meddelas för att stoppa verksamheten.
Enligt andra stycket kan ett tillstånd förklaras förverkat även av andra skäl, bl.a. om företaget har övergivits eller ett tillstånd att inverka på vattenförhållandena inte har utnyttjats under en längre tid. Som utredning- en anför får man med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet bedöma hur lång tid som skall ha förflutit för att förutsättningarna för förverkande skall inträda. Avgörande vikt bör fästas vid de olägenheter som uppstår för andra intressen. som är beroende av samma vattentill- gång. av att osäkerhet råder beträffande de gällande rättsförhållandena.
Förverkandefrågan handläggs som ett ansökningsmål vid vattendomsto- len (se 13 kap. 13 5 första stycket punkt 11). Ansökan görs av kammarkol- legiet (se 7 5 i förevarande kapitel).
Av 18 5 i promulgationslagen följer att förevarande paragraf blir tillämp- lig också på tillstånd enligt VL och vissa särskilda rättigheter. Enligt 18 5 tredje stycket i promulgationslagen gäller förevarande paragraf även en vattenanläggning som har tillkommit före den nya lagens ikraftträdande. även om någon domstols eller annan myndighets tillstånd till detta inte har behövts och inte heller lämnats. I detta fall blir det alltså inte något tillstånd utan själva rättigheten att ha kvar anläggningen som förverkas.
6 5 I samband med dom om förverkande enligt 5 5 får vattendomstolen ålägga den som är ansvarig för underhållet av en vattenanläggning som omfattas av tillståndet att riva ut anläggningen eller att vidta andra åtgärder för att förebygga eller minska skador på allmänna eller enskilda intressen. Domstolen får därvid förordna att de åtgärder som har föreskrivits beträf- fande anläggningen på den underhållsskyldiges bekostnad får efter åta- gande utföras av någon annan vars rätt: är beroende därav.
I stället för att förordna om utrivning eller andra åtgärder enligt första stycket får vattendomstolen medge att anläggningen bibehålls och bestäm- ma att skyldigheten att underhålla anläggningen skall överföras på någon annan. Därvid gäller 14 kap. 2 och 4 55.
Paragrafen motsvarar 15 kap. 16 5 i utredningens förslag. Om ett tillstånd förklaras förverkat enligt 5 5. blir verkan därav att de
Prop. 1981/82: 130 644
med tillståndet förenade rättigheterna av servituts natur kommer att förfal- la. medan egendom som tagits i anspråk med äganderätt alltjämt tillkom- mer tillståndshavaren. Enligt förevarande paragrafs första styrke kan emellertid vattendomstolen. i samband med sin dom om förverkande. ålägga den som är skyldig att underhålla en anläggning i vatten att riva ut anläggningen eller delar därav eller vidta återställningsåtgärder eller andra skadeförebyggande åtgärder.
Enligt första styckets andra mening kan vattendomstolen i samband med förverkandedomen förordna att åtgärderna i stället får på den underhålls- skyldiges bekostnad utföras av någon annan vars rätt är beroende därav. Härigenom kan t.ex. staten. kommun. vattenförbund eller någon enskild utföra utrivnings- och återställningsåtgärderna. Detta gäller såväl då en känd ägare eller någon annan underhållsskyldig inte fullgör skyldigheten som då man inte finner något rättssubjekt som är ansvarigt för anläggning- en. Genom angivna erinran om att utrivnings- och återställningsåtgärderna utförs på den underhållsskyldiges bekostnad ges möjlighet för den som utfört dessa att i efterhand kräva kostnaderna åter av den underhållsskyl- dige. även om denne blir känd först senare. Med kostnader för utrivnings- och återställningsåtgz'irder bör jämställas ersättning för genom åtgärderna orsakade skador till skadelidande tredje man. som den som har utfört åtgärderna har fått betala.
Enligt paragrafens andra stycke kan vattendomstolen i stället för att meddela förordnande om utrivning e.d. förordna att en vattenanläggning får bibehållas och bestämma att skyldigheten att underhålla anläggningen skall övergå på någon annan. Härvid gäller bestämmelserna i 14 kap. 2 5 om övertagande av en anläggning. vartill tillstånd söks till utrivning. Ge- nom förcvarandc bestämmelse kan en ägare av fast egendom som skadas genom anläggningens borttagande eller staten. kommun eller vattenför- bund övcrta underhållet av anläggningen. Om underhållet övertas av en fastighetsägare. skall inskrivningsmyndigheten underrättas enligt 14 kap. 4 .5.
Förevarande paragrafgällcr äver-. vattenanläggningar som har tillkommit före den nya vattenlagens ikraftträdande (se 18 5 tredje stycket i promulga- tionslagen).
7 5 Ansökan om prövning som avses i 3—5 55 görs av kammarkollegiet.
Paragrafen. som motsvarar 15 kap. 175 i utredningens förslag. har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.10.1).
8 5 Efter ansökan av tillståndshavaren får vattendomstolen upphäva el- ler ändra bestämmelser i en tillstånds- eller omprövningsdom. om bestäm- melserna inte längre behövs eller är strängare än nödvändigt eller om ändringen föranleds av någon omständighet som inte förutsågs när domen meddelades.
Prop. 1981/82:130 645
Paragrafen motsvarar i huvudsak 15 kap. 18 5 i utredningens förslag (jfr 27 5 ML).
Stadgandet ger tillståndshavaren möjlighet att t.ex. utverka ändrade eller nya bestämmelser om innehållande och tappning av vatten (jfr 2 kap. 31 5 första stycket VL) eller föreskrifter rörande fisket (jfr 2 kap. 8 5 andra stycket VL). 1 sistnämnda fall kan frågan om en sådan fiskeavgift som avses i 10 kap. 5 5 bli aktuell.
Som utredningen anför kan bestämmelsen också tillämpas i fråga om jämkningar i företagets utförande ti11 följd av oförutsedda arbetssvårighe- ter o.d. Förutsättningen för stadgandets tillämpning är dock att det är tillståndshavaren som ansöker om jämkningen.
Målet handläggs som ansökningsmål (se 13 kap. 135 första stycket punkt 10). Vid prövningen gäller enligt 11 5 första stycket i förevarande kapitel vad som stadgas om utförande av vattenföretag (se även 9 kap. 15 5 andra stycket"). 1 11 5 andra stycket finns ett förbud mot att väsentligt avvika från ett villkor som har föreskrivits av regeringen. Som uttryckligen föreskrivs i 13 5 har omprövningsdomcn samma verkan som en tillstånds- dom. Någon ny tid för omprövning till förmån för allmänna intressen börjar emellertid inte att löpa.
9 5 Vattendomstolen kan fastställa ändrade eller nya bestämmelser om innehållande och tappning av vatten efter ansökan av annan än tillstånds- havaren. om han vill utnyttja vattenkraften i sitt strömfall bättre. eller efter ansökan av kommuner eller vattenförbund för att tillgodose den allmänna miljövården eller hälsovården eller för att främja lisket. Till förmån för allmänna farleder, allmänna hamnar. allmänna flottleder. bevattnings- och markavvattningssamfälligheter samt avloppsföretag kan sådana bestäm- melser fastställas på ansökan av huvudmannen.
Paragrafen motsvarar 15 kap. 19 5 i utredningens förslag och 2 kap. 31 5 första stycket, 5 kap. 7 5 första stycket. 6 kap. 21 5. 7 kap. 37 5 och 8 kap. 27 5 VL. Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.6). _
Liksom vid omprövning enligt 8 5 kan omprövning enligt förevarande paragraf begäras när som helst. Vid omprövningen gäller reglerna om utförande av ett vattenföretag (se 11 5"). Målet handläggs som ansöknings- mål (se 13 kap. 13 5 första stycket punkt 10). Bestämmelser om ersättning vid omprövning enligt förevarande paragraf finns i 9 kap. 13— 15 55.
Förevarande paragraf kompletteras av 22 5 i förevarande kapitel. som avser det fallet att det saknas bestämmelser om tappning av vatten m.m.
10 5 Ett tillstånd till vattentäkt får omprövas av vattendomstolen efter ansökan av den som driver en annan vattentäkt som är beroende av samma vattentillgång eller av den som söker tillstånd till en sådan vattentäkt.
Paragrafen motsvarar 15 kap. 20 5 i utredningens förslag och, såvitt avser omprövning av en grundvattentäkt, 2 kap. 56 5 första stycket VL.
Prop. 1981/82: 130 646
Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.6).
Vid omprövningen gäller reglerna om utförande av ett vattenföretag (se 11 5 i förevarande kapitel). Målet handläggs som ansökningsmål (se 13 kap. 13 5 första stycket punkt 10). Bestämmelser om ersättning vid om— prövning enligt förevarande paragraf finns i 9 kap. 13 5.
Enligt paragrafen kan omprövning ske av själva tillståndet. Genom omprövningen skall den ena av två vattentäkter kunna få en förmån som medför olägenheter för den andra. Är det fråga om förhållandet mellan två eller flera vattentäkter som av någon anledning behöver preciseras utan att några inskränkningar sker i tillståndet. skall i stället 22 5 i förevarande kapitel tillämpas.
Hur förhållandet mellan vattentäkterna skall bestämmas får bedömas från fall till fall med tillämpning av framför allt jämkningsregeln i 3 kap. 8 5. 1 första hand skall man alltså försöka jämka mellan täkterna. Om vattnet i en vattentillgång inte helt räcker till de båda täkterna. kan det vara naturligt att fördela vattnet proportionellt mellan dem efter deras behov. naturligtvis under förutsättning att ändamålet med täkterna kan tillgo- doses. Om behovet av mängden vatten är olika ston. kan förhållandet ordnas så att rätten att tillgodogöra en viss vattenmängd tillerkänns den mindre täkten. medan innehavaren av den större täkten får rätt att tillgodo- göra sig resten av den sammanlagt tillgängliga vattenmängden (jfr SOU 1937: 35 s. 82 och prop. 193929 5. 64).
Om jämkningar inte kan ske så att täkterna kan utföras vid sidan av varandra. får företräde ges at det] täkt som från allmän och enskild syn- punkt kan antas medföra störst fördel. Man bör dock ta hänsyn till att den ena vattentäkten redan är etablerad när konkurrensfrågan aktualiseras. En äldre vattentäkt bör alltså få vika för en senare tillkommen täkt endast när särskilda skäl föreligger.
11 5 Frågor som avses i 3. 4 och 8—10 55 prövas, om inte annat är särskilt föreskrivet. enligt de grunder som gäller för utförande av vatten- företag.
Om regeringen i samband med prövningen av ett vattenföretag har föreskrivit att ett visst villkor skall gälla för ett tillstånd. får vattendomsto- len vid omprövningen inte avvika väsentligt från villkoret utan att regering- en har medgivit det.
Första stycket motsvarar 2 kap. 31 5 första stycket tredje meningen och 2 kap. 56 5 första stycket andra meningen VL (se 9 och 10 55 i förevarande kapitel). Förevarande bestämmelse har behandlats i den allmänna motive- ringen (avsnitt 2.5.6).
Jag har ansett det vara lämpligt: att man i överensstämmelse med VL tillämpar de vanliga reglerna om förutsättningarna för utförande av ett vattenföretag vid omprövning. om inte annat är särskilt föreskrivet. Så- dana särskilda föreskrifter fmns i 3 5 andra stycket och 4 5 andra meningen
Prop. 1981/82: 130 - 647
i förevarande kapitel samt i 9 kap. 13—15 55 (särskilda bestämmelser om ersättning vid omprövning). De andra bestämmelserna i lagen rörande utförande av ett vattenföretag blir tillämpliga. t. ex. de särskilda tvångs- rättsreglerna i 8 kap.
Andra stycket motsvarar 15 kap. 21 5 i utredningens förslag (jfr 28 5 ML). Förutsättningarna för regeringens medgivande får inte rubbas. Inget hindrar att regeringen i samband med. sitt beslut om tillåtligheten medger att ett villkor senare får ändras (jfr prop. 1969: 28 s. 281 ).
12 5 På ansökan av kammarkollegiet eller den avgiftsskyldige får vatten- domstolen föreskriva den ändring av en bygdeavgift eller en allmän fis- keavgift som kan behövas med hänsyn till erfarenheterna av företagets inverkan eller till bestående hinder att utnyttja företaget i den avsedda omfattningen.
Frågan om ändring av en sådan avgift får även tas upp till prövning i samband med en omprövning enligt 3. 4 eller 8- 10 55.
Första stycket motsvarar 11 kap. 3 5 andra stycket i utredningens förslag och har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.13.2 och 2.13.3). Omprövning av avgiften kan påkallas när som helst. Omprövningsfrågan handläggs i ett ansökningsmål (se 13 kap. 13 5första stycket punkt 10).
Enligt andra stycket får omprövning av en årlig avgift ske i samband med annan omprövning enligt förevarande kapitel (jfr 2 kap. 10 52 mom. andra stycket VL). I detta fall behövs inte någon särskild ansökan om ompröv- ning av avgiften.
13 5 En omprövningsdom har samma verkan som en tillståndsdom.
Paragrafen motsvarar 15 kap. 22 5 andra meningen i utredningens för- slag och innebär att 1 5 i förevarande kapitel om en tillståndsdoms rätts- verkan blir tillämplig också på en omprövningsdom.
Verkan av tillståndsbeslut vid förrättning m. m. 14 5 Sedan ett tillståndsbeslut har vunnit laga kraft. får det verkställas som en tillståndsdom som har vunnit. laga kraft. I fråga om tillstånd till markavvattningsföretag gäller 1—9. 11 och 13 55. Omprövning enligt 3. 4. 8 och 9 55 beträffande ett markavvattningsföre- tag skall ske vid en ny förrättning. Länsstyrelsen förordnar om en sådan förrättning efter ansökan.
Paragrafen motsvarar 7 kap. 56 5 och 10 kap. 75 5 första stycket VL samt 16 kap. 20 5 fjärde stycket och 28 och 29 55 i utredningens förslag.
Första stycket anger att ett tillståndsbeslut utgör en exekutionstitel på samma sätt som en tillståndsdom (jfr 3 kap. i förslaget till utsökningsbalk enligt prop. 1980/81 : 8).
Ett lagakraftvunnet tillstånd till ett markavvattningsföretag har enligt andra stycket samma verkan som ett tillstånd enligt en dom i ett ansök-
Prop. 1981/82: 130 648
ningsmål. Tillståndet gäller alltså i princip för all framtid såväl i vad avser rätten att utföra och bibehålla företaget i förhållande till motstående intres— sen som beträffande rätten och skyldigheten att delta i företaget.
Någon motsvarighet till 10 kap. 755 andra stycket VL behövs inte i den nya lagen. eftersom rättegångsbalkens regler om extraordinära rättsmedel är tillämpliga även på ett tillståndsbeslut som har meddelats av en förrätt- ningsman. vilket inte var fallet vid tillkomsten av stadgandet i VL (jfr NJA l97l s. 528).
Ett tillstånd till ett markavvattningsföretag kan omprövas dels i vad avser förhållandet till motstående intressen. dels i fråga om förhållandet mellan delägarna inbördes. Förstnämnda fråga regleras i förevarande para- graf genom hänvisningen till de omprövningsreglersom gäller tillstånd enligt domar i ansökningsmål. Frågor om ändringar i deltagarkretsen m.m. regleras däremot i 15— 1855 under en särskild rubrik.
De inskränkningar och ändringar i ett tillstånd som kan ske avser om- prövning till förmån för allmänna intressen. bl. a. fisket (3 och 4 55). Vidare kan ändrade eller nya bestämmelser om innehållande och tappning av vatten enligt 95 utverkas. t.ex. beträffande en reglering för översväm- ningsskydd. Reglerna om förverkande av tillstånd m.m. i 5 och 655 blir tillämpliga. liksom 25 om verkan av att företaget inte utförs inom föreskri- ven tid (se 12 kap. 31 5 tredje stycket). Slutligen kan en enskild innehavare av ett tillstånd till ett markavvattningsföretag eller en markavvattnings- samfällighct i egenskap av tillståndshavare begära omprövning enligt 85. En enskild deltagare i en markavvattningssamfällighet kan också begära omprövning i vissa fall. men då tillämpas 155 andra stycket.
Förverkandefrågorna skall prövas av vattendomstolen. medan ompröv- ' ningsfrågorna enligt tredje stycket i förevarande paragraf prövas vid en ny förrättning. I dessa fall skall ansökan om förrättning göras hos länsstyrel- sen.
'Ändradeförhållanden i sattzjällighmyr
15 5 Om en dom eller ett beslut enligt 3—6. 8— 10 eller 145 inverkar på frågan om en samfällighets fortsatta bestånd. kretsen av deltagare eller kostnadsfördelningen mellan dem. får vattendomstolen eller förrättnings-' mannen i samband med prövningen meddela de ändrade bestämmelser som behövs.
lnträder. sedan en samfällighet har bildats enligt denna lag. i andra fall än som avses i första stycket ändrade förhållanden som i inte ringa mån" inverkar på frågan om sättet för företagets utförande. kretsen av deltagare eller kostnadsfördelningen mellan dem. får frågan på ansökan av en del— tagare eller den som vill delta i samfälligheten omprövas av vattendomsto- len eller. såvitt avser en markavvattningssamfz'illighet. vid en ny förrätt- ning. Även utan att sådana förhållanden har inträtt. får en omprövning äga rum. om i det tidigare avgörandet har föreskrivits att frågan får omprövas efter en viss tid och denna tid har gått ut.
Prop. 1981/82:130 649
Vid omprövningen gäller bestämmelserna om utförande av vattenföretag i tillämpliga delar.
Den som inträder som deltagare i en bestående samfällighet skall. om särskilda skäl föreligger. åläggas att i skälig utsträckning ersätta de övriga deltagarna deras kostnader som nedlagts i gemensamma anläggningar. Vad som sagts nu gäller också när andelstalet höjs för en fastighet som ingår i en samfällighet.
Paragrafen inleder den avdelning som reglerar frågor om ändrade förhål- landen i en samfällighet enligt denna lag. dvs. samfälligheter för markav- vattning. bevattning. vattenreglering och vattenöverledning (se 5—7 kap.). Förevarande paragraf har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.9).
Paragrafen kan tillämpas även beträffande äldre samfälligheter (se 185 första stycket och 21 5 i promulgationslagen).
Första stycket saknar en direkt motsvarighet i såväl VL som utrednings- förslaget. Genom stadgandet ges en möjlighet att i samband med en om- - prövning för t.ex. allmänna intressen också ompröva delaktighetsfrågor m.m. En sådan omprövning kan t.ex. medföra sådana inskränkningar i företaget att några deltagare får mindre nytta av detta. varför andelstalen måste ändras.
Andra stycket motsvarar 7 kap. 45 och 16 kap. 285 i utredningens förslag (jfr 355 anläggningslagcn) samt bl. a. 3 kap. 11 5 fjärde stycket. 7 kap. 595 och 10 kap. 77 och 7855 VL.
De nya förhållanden som kan föranleda omprövning är av många olika slag. Det kan vara fråga om faktiska förändringar avseende själva marken, t. ex. sättningar. skogsplantering. nybyggnad av väg m. m. Vid den tidigare prövningen kan det ha gjorts beräkningar beträffande nyttan eller under- hållskostnaden. vilka senare visar sig oriktiga (jfr prop. 1973: 160 s. 254). Naturhinder som uppdagas först under anläggningsarbetet nödvändiggör inte sällan ett ändrat utförande. Detta är ofta fallet vid markavvattnings- företag och har särskilt beaktats i VL. som i 7 kap. 595 ger möjlighet till jämkning på grund av bl. a. oförutsedda arbetssvårigheter. För att möjlig- göra en sådan jämkning har kravet på inverkans omfattning i paragrafen satts något lägre än i anläggningslagcn som innehåller ett väsentlig- hetsrekvisit. Också omständigheter utanför företagets område. såsom änd- ring i de hydrologiska förhållandena, t.ex. på grund av nytillkommen tätbebyggelse uppströms ett markavvattningsföretag, kan leda till att de ursprungliga förutsättningarna för företaget rubbas. [ fråga om en regle- rings- eller bevattningssamfällighet kan det vara fråga om att ansökningar från nya bevattningsintressenter medför behov av en utvidgning av delta- garkretsen.
Som jag har anfört vid 6 kap. 2 5 tredje stycket bör vattendomstolen utan något särskilt yrkande ta upp de omprövningsfrågor som en anslutning enligt det stadgandet kan föranleda.
Prop. 1981/82: 130 650
När omprövning skall ske av en viss fråga innebär detta inte att pröv- ningen behöver begränsas till denna. Frågan kan nämligen ha ett sådant samband med andra moment i tillståndet till företaget. t.ex. andelstalen. att även dessa måste prövas på nytt.
Förevarande paragraf medger inte någon omprövning av beslutade er- sättningar åt sakägare som inte deltar i samfälligheten. Beslut i sådana frågor står fast. om inte villkoren för ersättning för oförutsedd skada är uppfyllda (se 205 i förevarande kapitel).
Även utan att ändrade förhållanden har inträtt kan omprövning ske efter en viss tid. Det fordras då att det. tidigare avgörandet innehåller en före- skrift om detta (se 12 kap. 315 andra stycket punkt 10 och 13 kap. 475 första stycket punkt 11). En sådan föreskrift kan vara befogad i de inte sällsynta fall då företagets utförande och verkningar i skilda hänseenden är svåra att på förhand exakt bedöma.
När omprövningen avser en bevattnings- eller regleringssamfällighet prövas frågan av vattendomstolen som ett ansökningsmål (se 13 kap. 135 första stycket punkt 12). Omprövning avseende en markavvattningssam- fällighet handläggs vid en ny förrättning.
Vid omprövning gäller enligt tredje stycket samma materiella regler som vid företagets tillkomst i fråga om tillåtlighet. tvångsrätter m.m. (jfr 11 5 första stycket i förevarande kapitel).
Fjärde stycket. som delvis har utformats med 37 5 anläggningslagcn som förebild. innehåller bestämmelser om den ekonomiska regleringen när en fastighet inträder i en bestående samfällighet eller när andelstalet höjs för en deltagande fastighet. Bestämmelserna motsvarar 6 kap. 45 och 7 kap. 95 i utredningens förslag och bygger på samma princip som 3 kap. 105 andra stycket och 8 kap. 25 tredje stycket nya vattenlagen.
Skyldigheten att bidra för den nytillträdande avser kostnaderna för utförandet av gemensamma anläggningar. t. ex. regleringsdammar. pump- stationer. Med sådana kostnader bör jämställas vad som efter företagets tillkomst har lagts ned på detta i syfte att-förbättra det.
När en redan ansluten fastighets andelstal höjs vid en omprövning eller genom en överenskommelse enligt 165. kan det. i synnerhet om höjningen är betydande. vara befogat med en ekonomisk reglering av samma slag som vid nyanslutning. Bestämmelsen i den andra meningen reglerar denna fråga.
1 stadgandet anges inte hur ersättningen skall bestämmas utan detta får bedömas från fall till fall. En naturlig utgångspunkt är naturligtvis kostna- derna för anläggningarnas utförande. inbegripet de ersättningar för ian- språktagande av utrymme för anläggningarna som kan ha utgått till sak- ägarna samt med modifikationer med hänsyn till anläggningarnas ålder och skick. Anläggningskostnaden bör räknas om till dagens penningvärde. Det torde endast i undantagsfall vara möjligt att knyta ersättningens storlek till något försäljnings— eller återanskaffningsvärde. Den inträdandes nytta av företaget bör beaktas.
Prop. 1981/82:130 651
Enligt 3851 anläggningslagcn skall den som utträder ur en samfällighet vara berättigad till ersättning för sin andel i ett beräknat överskott respekti- ve skyldig att betala ersättning för ett beräknat underskott. Det typiska för de vattenrättsliga samfälligheterna torde emellertid vara att en minskning av deltagarkretsen inte medför att nyttan av företaget ökar för övriga deltagare, utan ett utträde torde för dessas del snarare innebära en försäm- ring genom att deras andel i drifts- och underhållskostnaderna ökar. En lagbestämmelse för utträde. motsvarande anläggningslagens. skulle kom- plicera förhållandena. Jag biträder-därför utredningens ståndpunkt att inte ta in någon motsvarighet till anläggningslagen i nu förevarande hänseende.
Som utredningen har anfört får det utan någon särskild föreskrift anses följa att förevarande bestämmelse om ersättning vid inträde i en bestående samfällighet också kan tillämpas i fall enligt 7 kap. 1 och 2.5.5. då en samfällighet bildas efter det att anläggningar för en reglering på grund av ett tidigare tillstånd redan har utförts.
16 & En överenskommelse om att någon skall inträda i eller utträda ur en samfällighet enligt denna lag. att en deltagares andelstal skall ändras eller att samfälligheten skall upphöra har samma verkan som en tillståndsdom eller ett tillståndsbeslut. om överenskommelsen på ansökan av en deltaga— re godkänns av vattendomstolen eller, om överenskommelsen träffas vid en förrättning, av förrättningsmannen. Ett sådant godkännande får inte lämnas om det är uppenbart att överenskommelsen strider mot denna lag.
Första stycket gäller även i fråga om en överenskommelse mellan delta— garna i en bevattningssamfällighet om en ny fördelning av vatten inom ramen för det för deltagarna sammanlagt medgivna vattenuttaget.
Första stycket motsvarar 6 kap. 7 å- och 7 kap. 55 i utredningens förslag (jfr 43 & anläggningslagcn).
1 de fall en samfällighet förvaltas av en samfällighetsförening innebär en fastställelse av en överenskommelse om samfällighetens upphörande inte att samfällighetsföreningen upplöses. Sedan godkännandet av överens- kommelsen har vunnit laga kraft, åligger det styrelsen att upplösa förening- en enligt bestämmelserna i 61—65 ååå lagen om förvaltning av samfällig- heter.
Enligt andra stycket blir det också möjligt att fastställa en överenskom- melse om en ny fördelning av vatten i en bevattningssamfällighet. En omfördelning av vatten mellan deltagarna i bevattningssamfälligheten skall normalt kunna ske med stöd av 6 kap. 3.5 genom frivilliga överenskom- melser mellan deltagarna utan att man skall behöva gå till vattendomstolen för att få överenskommelsen fastställd. Vid ändrade förhållanden som kan antas bli bestående för framtiden kan det dock vara lämpligt att vattendom- stolens godkännande inhämtas för att ge stadga åt förhållandena.
Frågan om fastställelse av vattendomstol enligt denna paragraf hand- läggs som ansökningsmål (se 13 kap. 13å första stycket punkt 13).
Förevarande paragraf kan tillämpas även beträffande äldre samfällig- heter (se 18.5 första stycket och 21 å i promulgationslagen).
Prop. 1981/82:130 652
17 & Om tillståndet till ett vattenföretag. som skall utföras inom ramen för en samfällighet enligt denna lag. på grund av 25 första stycket har förfallit. får deltagare i företaget begära att vattendomstolen prövar om de kostnader som har lagts ned på företaget skall betalas endast av sökanden eller om även övriga deltagare skall ta del i kostnaden.
Paragrafen motsvarar 7 kap. sas andra stycket V1. och 22 kap. 11.5 i utredningens förslag.
Paragrafen avser frågan om kostnadsansvaret för utförda arbeten i så- dana fall då företaget har utförts till en del men inte till så väsentliga delar som krävs för att det inte skall anses vara förfallet enligt 2 s första stycket. Enligt utredningsförslaget borde stadgandet tillämpas också i de fall då tillståndet har förklarats förverkat. Eftersom förverkandcpåföljden emel- lertid endast kan drabba gällande tillstånd. som förutsätter att arbetena har utförts till väsentliga delar. föreligger enligt min mening inte något behov av en särskild konstnadsprövning i sådana fall. (
I enlighet med vad som föreskrivs i VL skall kostnadsfrågan enligt förevarande paragraf handläggas som ett ansökningsmål (se 13 kap. 13.5 första stycket punkt 14). '
18 5 Om en fastighet som är ansluten till en samfällighet enligt denna lag ingår i en sammanläggning. övergår fastighetens skyldigheter mot de övri- ga deltagarna på den nybildade fastigheten.
Första stycket gäller också när en fastighet genom fastighetsreglering i sin helhet överförs till en annan fastighet.
19 5 Om en fastighet som är ansluten till en samfällighet enligt denna lag delas. får fastighetens skyldigheter mot de övriga deltagarna fördelas mel- lan de särskilda delarna genom beslut vid fastighetsbildningsförrättningen. -
Första stycket gäller också när en del av en fastighet genom fastighets- reglering överförs till en annan fastighet.
Fördelningen skall ske enligt de grunder som gäller vid bildande av den ifrågavarande samfälligheten. Den gäller endast till dess annat har be- stämts enligt denna lag och skall inte beaktas vid tillämpningen av 15 eller 16 å. '
Paragraferna motsvarar 6 kap. :) och 6åå samt 7 kap. 6 och 7åä i utredningens förslag Ufr 41 och 42 ååå anläggningslagcn).
l paragraferna regleras frågan om hur man vid fastighetsbildning skall förfara med de skyldigheter som åvilar de fastigheter som ingår i vatten- rättsliga samfälligheter. Av 195 tredje stycket andra meningen framgår att beslutet vid fastighetsbildningslörrättningen då en fastighet delas eller ingår i en fastighetsreglering endast är provisoriskt. Det hindrar alltså inte en ny fördelning som sker vid en omprövning enligt 15 eller löä i föreva- rande kapitel.
1 fråga om de rättigheter som är förenade med de i samfälligheten ingående fastigheterna finns fördelningsregler i fastighetsbildningslagen (se
Prop. 1981/82: 130 653
2 kap. Sä. 10 kap. 45 och 11 kap. 55). Jag vill särskilt understryka att de rättigheter och skyldigheter som är knutna till en strömfallsfastighet enligt vattenlagen inte bör delas upp på flera fastigheter.
Bestämmelserna i 18 och 19 55 gäller även vid fastighetsbildningsåt- gärder rörande fastigheter som är anslutna till samfälligheter enligt VL (se 225 i promulgationslagen).
Oförmsedda skador 20 5 Om ett vattenföretag. som har utförts i enlighet med ett tillstånd enligt denna lag, medför skador som inte förutsågs av vattendomstolen eller förrättningsmannen när tillståndet meddelades, får den skadelidande framställa anspråk på ersättning som avses i 9 kap. 1— 1055.
Om skadorna är betydande. får den skadelidande begära sådana ändring- ar av vattenföretaget på företagarens bekostnad som. utan att medföra skador för tredje man eller väsentliga olägenheter för tillståndshavaren. är ägnade att förebygga eller minska framtida skador.
Anspråk på grund av oförutsedda skador skall för att få tas upp till prövning anmälas till vattendomstolen inom fem år eller den längre tid, högst 20 år, som kan ha bestämts i samband med tillståndet. Tiden räknas från utgången av den av domstolen eller förrättningsmannen bestämda arbetstiden. .
Bestämmelserna i preskriptionslagen (1981: 000) gäller inte anspråk en— ligt denna paragraf.
Paragrafen motsvarar 10 kap. 19% i utredningens förslag samt 2 kap. 24 och 51 åå, 3 kap. 11 & fjärde stycket, 5 kap. 6.5 och 7 kap. 575 VL.
Paragrafens bestämmelser innebär en inskränkning av en tillståndsdoms eller ett tillståndsbesluts rättskraft och den har därför av systematiska skäl placerats i förevarande kapitel i stället för. som i utredningsförslaget. i ersättningskapitlet.
När det gäller paragrafens tillämpningsområde avses inte någon ändring i förhållande till gällande rätt. Det skall alltså röra sig om.en missbedöm- ning i fråga om de faktiska verkningarna av-ett vattenföretag. En oförut- sedd skada enligt bestämmelsen skall alltså anses föreligga när vattendom- stolen eller förrättningsmannen har förbisett en skada eller missbedömt omfattningen därav. Med en skada som omfattas av paragrafen bör jäm- ställas det fallet att ett företag för tillgodogörande av vattenkraft tar i anspråk större del av någon annans fallhöjd än som har angivits i tillstånds- domen.
Utredningen anser att paragrafen också bör komma till användning i det fall att ägaren till ett mark- eller vattenområde. som i samband med tillståndsbeslutet oriktigt har antagits tillhöra sökanden, vill föra talan om ersättning för skador på området. Jag hänvisar till vadjag har anfört härom vid l ä i förevarande kapitel.
Första stycket skiljer sig något från motsvarande bestämmelse i utred- ningsförslaget genom att "det inte uttryckligen sägs att den skadelidande
Prop. 1981/82: 130 . 654
alternativt kan begära skadeförebyggande åtgärder. Enligt 9 kap. 1 & tredje Stycket skall den ersättningsskyldige. om det är lämpligt. åläggas att utföra skadeförebyggande åtgärder i stället för att utge ersättning för skadan. Jag anser inte att det behövs någon erinran härom i detta sammanhang.
Andra stycket reglerar frågan om ändringar i vattenföretaget på grund av inträffade oförutsedda skador. Enligt utredningsförslaget skall, om den oförutsedda skadan är betydande. den skadelidande ha rätt att utöver ersättning begära sådana ändringar i de anläggningar som ingår i vattenfö- retaget att framtida skador förebyggs eller minskas. Ett villkor för ett bifall till en sådan begäran är emellertid att ändringarna inte förnärmar tredje mans rätt eller medför en väsentlig olägenhet för företagaren. Bestämmel- sen motsvarar bl.a. 2 kap. 24å andra stycket VL. Enligt denna senare bestämmelse har den skadelidande dock möjlighet att utöver förändringari vattenföretagets utförande begära ändringar i för vattenföretaget medde- lade bestämmelser om innehållande och tappning av vatten (tappningsbe- stämmelser). Skillnaden i detta hänseende mellan VL och utredningsför- slaget motiveras av utredningen med att förändringar i gällande tappningsbestämmelser regelmässigt medför inverkan på tredje mans rätt och på allmänna intressen. Utredningen anser därför att stadgandet är opraktiskt. 1 den mån en skadelidande sakägare anser att ändrade tapp- ningsbestämmelser bör meddelas. hör han enligt utredningen få vända sig till kammarkollegiet och anhålla att kollegiet begär omprövning av tillstån- det. '
Flera remissinstanser. bl. a. Svea hovrätt. anser att den nuvarande möj- ligheten att ändra gällande tappningsbestämmelser vid omfattande oförut- sedda skador bör bibehållas. En omprövning enligt utredningsförslaget är enligt remissinstanserna inte möjlig; då endast enskilda intressen drabbas av oförutsedda skador av ett vattenföretag.
Jag anser liksom remissinstanserna att den nuvarande möjligheten att vid oförutsedda skador av betydenhet ändra meddelade tappningsbestäm- melser bör bibehållas. eftersom bestämmelserna om omprövning av ett vattenföretag i 95 i förevarande kapitel inte blir tillämpliga då en oförut- sedd skada drabbar ett enskilt intresse. På samma sätt bör en ändring kunna ske beträffande meddelade bestämmelser om vattenuttaget vid vat- tenöverledningar och vattentäkter samt om skötseln av ett markavvatt- ningsföretag (se 2 kap. 51.5 andra stycket och 7 kap. 575 andra stycket VL). Sådana ändringar liksom ändringar på anläggningar som ingår i vat- tenföretaget kan sammanfattande lämpligen betecknas som ändringar av vattenföretaget. I förevarande bestämmelse anges alltså att den skadeli- dande. då den oförutsedda skadan är betydande, kan begära sådana änd- ringar av vattenföretaget att framtida skador förebyggs eller minskas. Ändringar på anläggningar som ingår i vattenföretaget skall självfallet utföras och bekostas av företagaren. Förutsättningen för att ändringar skall få föreskrivas är, liksom enligt gällande rätt, att dessa inte medför
Prop. 1981/82:130 655
väsentliga olägenheter för företagaren och dessutom att några skador inte uppstår för tredje man.
Anspråk enligt första eller andra stycket får framställas såväl av enskilda ' fastighetsägare som av företrädare för allmänna intressen. Parterna bör liksom nu vara oförhindrade att genom avtal i förväg reglera eventuellt uppkommande oförutsedda skador. En sakägare kan alltsåi samband med en uppgörelse om skaderegleringen i det ursprungliga ansökningsmålet aVstå från rätten att väcka talan för oförutsedda skador.
I detta sammanhang vill jag framhålla att jag, i motsats till utredningen. också har ansett att det behövs en motsvarighet i den nya lagen till 2 kap. 31% andra stycket och 2 kap. 565 andra stycket VL om rätt för en skadelidande att även i vissa andra fall utverka bestämmelser om tappning och vattenuttag. Ett sådant stadgande: har tagits in i 225 i förevarande kapitel.
I tredje stycket regleras frågan om sättet att framställa anspråk för oförutsedda skador. F. n. gäller beträffande sättet att framställa anspråk på grund av en oförutsedd skada olika regler beroende på om den skadeli- dande vill yrka ersättning för skadan eller om han vill yrka en ändring i gällande tappningsbestämmelser eller företagets utförande. ] det första fallet skall han anmäla skadeståndsanspråket till vattendomstolen inom den tid som gäller eller särskilt har bestämts för sådana anspråk (se bl. a. 2 kap. 245 första stycket VL). Skadeståndsanspråket prövas då i det ur- sprungliga ansökningsmålet (om förfarandet se 1 1 kap. 685 VL). 1 de båda senare fallen åligger det däremot den skadelidande att ansöka om stämning på tillståndshavaren (se bl. a. 1 1 kap. 17å första stycket punkt 26 VL).
Skillnaden i de angivna hänseendena mellan ersättningsanspråk och andra anspråk sammanhänger bl.a. med att ersättningsanspråken enligt den ursprungliga lydelsen av 11 kap. 68% andra stycket VL alltid skulle handläggas först sedan tiden för anmälan hade gått ut. Anspråk på ändring- ar av vattenföretaget ansågs däremot böra behandlas omgående och den skadelidande gavs därför möjlighet att genom en särskild talan få till stånd en omedelbar prövning. Efter en lagändring år 1939 får numera även ersättningsanspråk prövas före utgången av tiden för anmälan. om det finns skäl för det.
1 utredningsförslaget upprätthålls inte denna skillnad mellan ersättnings- anspråk och andra anspråk. Utredningen föreslår att talan i båda fallen skall väckas genom ansökan om stämning till vattendomstolen.
Några remissinstanser anser att anmälningsförfarandet bör behållas. Ett par av dem, nämligen Stockholms och Vänersborgs tingsrätter. anser att anmälningsförfarandet bör kunna tillämpas också när det gäller yrkanden om ändringar av vattenföretaget. Enligt Stockholms tingsrätt har anmäl- ningsförfarandet fungerat smidigt. Tingsrätten anser att det skulle te sig främmande för sakägarna att behöva upprätta en stämningsansökan och
Prop. 1981/82: 130 656
betala en ansökningsavgift för att få ersättning för skador som har uppkom- mit till följd av ett vattenföretag.
Jag anser att det inte längre finns någon anledning att behålla den nuvarande skillnaden mellan-ersätttningsanspt'åk och andra anspråk när det gäller formen för att framställa anspråken. Det är lämpligt att sådana frågor kan avgöras samtidigt. Enligt min mening talar hänsynen till de skadeli- dande och praktiska skäl för att anmälningsförfarandet används för alla anspråk på grund av oförutsedda skador. Förevarende stycke har utfor- mats i överensstämmelse härmed. Möjligheten att efter omständigheterna pröva anspråken antingen före eller efter utgången av den gällande tidsfris- ten bör bibehållas (se 21 å andra stycket första meningen).
l förevarande stycke regleras också frågor om tiden för väckande av anspråk. Ett sådant anspråk skall enligt VL normalt väckas inom fem år från utgången av den för företaget bestämda arbetstiden. Tiden kan dock av vattendomstolen eller förrättningsmannen utsträckas till högst 12 år eller. såvitt avser grundvattentäkter, 20 år.
Utredningen föreslår en minsta tid om fem och en längsta tid om 20 år från utgången av den bestämda arbets- eller igångsättningstiden i fråga om alla företagstyper. Den längre tiden bör enligt utredningen kunna tillämpas i fråga om sådana företag. särskilt vattenregleringar och vattentäkter. vars fulla inverkan på vattenförhållandena kommer att inträda vid en sen tid- punkt.
Vid remissbehandlingen har Svea hovrätt ansett att normaltiden bör vara tio år. medan VASO har fram hållit att det i lagtexten bör markeras att tiden bara i undantagsfall får bestämmas till mer än tolv år. Svea hovrätt anser också att tiden skall börja löpa först sedan tillståndet till väsentlig del har tagits i anspråk.
För egen del vill jag anföra följande. Det typiska för en sådan skada som det nu är fråga om är att den inte har kunnat förutses redan i samband med att tillståndet gavs och att den i stället framträder eller kan urskiljas först någon tid efter det att tillståndet har tagits i anspråk. ] en del fall kan det dröja mycket länge innan en skada uppstår. Ett typiskt exempel är ero- sionsskador. som kan inträffa vid en tidpunkt som ligger långt fram i tiden. Andra situationer är sådana då ett tillstånd under många år har utnyttjats endast till en del men senare utnyttjas till fullo med nya oförutsedda skador som följd. Krav på ersättning kan i sådana fall inte framställas förrän skadorna har inträffat. Med tanke på skador av angivet slag är det rimligt att möjligheten att väcka ersättningsanspråk föreligger under en ganska lång tidsperiod.
Utgångspunkten för tidsfristen för väckande av anspråk för oförutsedda skador bör liksom enligt VL vara utgången av den bestämda arbetstiden. Somjag har anfört vid 13 kap. 47s' andra stycket, innehåller den nya lagen inte någon motsvarighet till utredningens förslag om en särskild igångsättningstid.
Prop. 1981/82:130 657
För normala fall bör det räcka med en tid om fem år från den angivna tidpunkten. Förevarande stycke innehåller alltså en bestämmelse om en normaltid om fem år. Med tanke på de nyssnämnda fallen. då skadan kan inträffa på ett mycket sent stadium. skall dock tiden kunna utsträckas till högst 20 år. En så lång tid som 20 är bör naturligtvis komma i fråga endast i undantagsfall.
Tiden för framställning av ersättningsanspråk förlängs automatiskt. om arbetstiden förlängs enligt Zä andra stycket i förevarande kapitel.
Förevarande bestämmelse, i förening med bestämmelsen i det fjärde stycket om undantag från tillämpningen av preskriptionslagen. ger den skadelidande möjligheter att framställa. sina ersättningsanspråk på ett myc- ket sent stadium. Regelsystemet bör naturligtvis inte utformas så att den skadelidande kan vinna särskilda förmåner genom att så länge som möjligt dröja med att framställa sina anspråk. VASO har pekat på att det system som gäller för ersättningsbelopps uppräkning med hänsyn till penningvär- deförsämring samt för ränteberäkning på uppräknade belopp kan inbjuda till sådana förfaranden. VASO föreslår därför att bestämmelserna om tidsfrister för väckande av anspråk för oförutsedda skador kompletteras med en regel av innebörd att anspråket också måste väckas inom viss tid — förslagsvis två år — från det skadan yppats. .
Den av VASO förordade regeln innebär att ett rättegångshinder förelig- ger. om fristen inte iakttas. Regeln skulle alltså sannolikt föranleda åtskilli- ga svårbedömda tvister om när en oförutsedd skada i verkligheten har yppats. Jag kan därför inte biträda VASO:s förslag.. Jag finner inte heller någon anledning att ändra reglerna om hänsynstagande till inträffade för- ändringar i penningvärdet från det skadan inträffade till dess ersättningen bestäms och även för tiden därefter till dess betalning sker (jfr 9 kap. 7 %$). Däremot anserjag att det finns anledning att se över reglerna om räntebe- räkningen i fråga om ersättning för oförutsedda skador.
Enligt .16 kap. 12.5 första stycket nya vattenlagen beräknas ränta på en ersättning som har bestämts efter det att marken tillträddes eller företaget utfördes med utgångspunkt i den dag då detta skedde. Denna ränteregels motsvarighet i VL gäller också ersättningar för oförutsedda skador. Den innebär alltså att utgångspunkten för ränteberäkningen i vissa fall, t. ex. beträffande erosionsskador som inträffar först många år efter det att vat- tenföretaget har tagits i drift, förläggs långt tillbaka i tiden trots att skadan har inträffat långt senare. Ränteregeln medför att den ersättningsberätti- gade vinner fördelar genom att så länge som möjligt vänta med att väcka sitt anspråk. Genom att ersättningsanspråk för oförutsedda skador inte . omfattas av preskriptionslagens bestämmelser (se fjärde stycket av före- varande paragraf), kan det alltså dröja en mycket lång tid innan ett anspråk framställs. Jag anser att detta inte är rimligt och att man bör välja en annan utgångspunkt för ränteberäkningen när det gäller oförutsedda skador.
För skadeståndsanspråk och liknande fordringar gäller enligt 45 andra
Prop. 1981/82: 130 658
stycket räntelagen (1975: 635) att dröjsmålsränta utgår på beloppet från den dag som infaller en månad efter det att borgenären har framställt krav på ersättning och lagt fram den utredning som med hänsyn till omständighe— terna skäligen kan begäras av honom. Enligt det tredje stycket i nämnda paragraf skall ränta i varje fall utgå senast från dagen för delgivning av stämning beträffande betalningsanspråkct.
Det förstnämnda stadgandet i räntelagen löser inte problemet med ränta på ersättning för oförutsedda skador. Den ersättningsberättigade kan myc- ket väl vid en tidig tidpunkt framställa krav på ersättning hos den ersätt- ningsskyldige men sedan vänta med att fullfölja sitt anspråk genom anmä- lan till vattendomstolen. Den ersättningsskyldige kanske anser att ersätt- ningsanspråket åtminstone delvis är befogat. men har ingen möjlighet att mot den ersättningsberättigades bestridande betala någon förskottsersätt- ning. Under tiden skulle den ersättningsberättigade ha rätt till dröjsmåls- ränta. Jag anser det i stället vara rimligt att ränta i förevarande fall börjar löpa först sedan anspråket har anmälts till vattendomstolen. Härigenom vinner man den fördelen att den skadelidande har intresse av att anspråk för oförutsedda skador väcks utan dröjsmål. Räntan bör utgå som dröjs- målsränta enligt 65 räntelagen.
Ienlighet med det anförda hari 16 kap. 12 å andra stycket i den nya lagen tagits in en särskild bestämmelse om ränta på ersättning för oförutsedda skador.
Fjärde stycket. som saknar motsvarighet i VL. innebär en ändring av gällande rätt (se NJA 1967 s. 577). Jag biträder utredningens och många remissinstansers uppfattning att de allmänna preskriptionsreglerna inte bör tillämpas på anspråk för oförutsedda skador (jfr också 3 LU 1963: 31 och 1966:32 samt SvJT 1970 s. 45). En motsvarande bestämmelse för upp- skovsfallcn finns i 13 kap. 495 femte stycket.
21 & Anmälan som avses i 20% skall vara skriftlig och den skall ges in till vattendomstolen i tre exemplar. Ett exemplar skall genom vattendomsto- lens försorg tillställas tillståndshavaren.
Anspråket får efter vad som är lämpligt prövas antingen före eller efter utgången av den tid som gäller för anmälan. För vattendomstolens pröv- ning av anspråket gäller vad som stadgas om förfarandet i ansökningsmål i 13 kap. 30—34. 36—39, 41 och 43—4755 samt 50.5 andra och tredje stycke- na.
Paragrafen motsvarari huvudsak 11 kap. 68.5 första och andra styckena VL. Genom hänvisningen till bestämmelserna i 13 kap. 30 och 31155 om förberedelse i ansökningsmål ges möjligheter att pröva anspråken vid förberedelsen eller vid huvudförhandling i förenklad form.
! fråga om ersättning för rättegångskostnader gäller de allmänna princi- perna i 20 kap. 25 första stycket (jfr specialmotiveringen till 35 nämnda kapitel).
Prop. 1981/82: 130 659
Ändrade bestämmelsw' om vattentappning ()(-Iz vattentäkter 22 & Saknas bestämmelser om innehållande eller tappning av vatten be- träffande ett vattenföretag eller bestämmelser om nyttjandet av en vatten- täkt eller är meddelade bestämmelser ofullständiga, får vattendomstolen pä talan av den som lider skada genom de rådande förhållandena fastställa sådana bestämmelser som är ägnade. att för framtiden förebygga eller minska skador. Bestämmelserna får inte ändra vad som lagligen kan gälla och inte heller skada tredje= mans rätt och de skall endast gälla mellan parterna i målet och deras rättsinnehavare.
Paragrafen motsvarar 2 kap. 315 andra stycket och 2 kap. 56.5 andra stycket VL men har inte någon motsvarighet i utredningsförslaget. Jag anser. i likhet med flera remissinstanser. att stadgandet fyller en funktion som komplettering till 9 och 20.55 i förevarande kapitel (jfr också vad som anförts vid sistnämnda paragraf). Jag har inte ansett det vara motiverat att ha kvar det nuvarande undantaget i 2 kap. 56.5 andra stycket VL beträffan- de en grundvattentäkt för husbehovsförbrukning (jfr 22 kap. 7 5 nya vatten- lagen).
Talan enligt förevarande paragraf handläggs som stämningsmål (se 13 kap. 14.5 punkt 8). Företagaren kan bemöta käromålet genom att ansöka om fastställande av bestämmelser eller om lagligförklaring av företaget (se 13 kap. 55 5).
16 kap. Betalning av ersättning, tillträde m. m.
Kapitlet motsvarar 9 kap. 11—29-äé VL och 19 kap. i utredningens förslag.
Gällande bestämmelser tillkom är 1974 och_jag kan hänvisa till vad som anfördes då (se prop. 1974:83 s. 164. 203. 303 och 309). En motsvarighet till kostnadsbestämmelsen i 9 kap. 26.5 VL återfinns i 20 kap. 11.5 nya vattenlagen.
En nyhet i förhållande till gällande rätt utgör bestämmelserna i 12.5 andra stycket om ränta på ersättning för oförutsedda skador och 19.5 om rätt för skadelidande panträttsborgenärer att i efterhand begära ersättning för eventuella förluster. Vidare har 11 & utformats på ett annat sätt än dess motsvarighet i VL.
] & Löseskillingar och intrångsersättningar som skall utgå på en gång betalas genom nedsättning hos länsstyrelsen i det län där fastigheten är belägen.
Om ersättningen avser fastigheteri olika län. skall nedsättningen ske hos den länsstyrelse som domstolen eller förrättningsmannen bestämmer.
2 & Nedsättning enligt 1 .5 skall inte ske. om fastigheten inte svarar för någon beviljad eller sökt inteckning eller om de borgenärer som har pant- rätt i fastigheten har medgivit att ersättningen betalas ut till den ersätt- ningsberättigade. Om fastigheten besväras av gemensamma inteckningar.
Prop. 1981/82: 130 660
gäller vad som har sagts nu endast om det dessutom föreligger sådana medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 11 5 jordabalken föreskrivs för relaxation. Medgivanden behövs dock inte av dem för vars rätt domstolens eller förrättningsmannens avgörande är vä- sentligen utan betydelse.
35 1 beslut om löseskilling eller intrångsersättning skall anges i vad mån nedsättning skall ske.
4 & Ersättningar som inte skall nedsättas betalas till den ersättningsbe- rättigade. Om ersättningen avser mark som skall lösas. åligger det den ersättningsskyldige att hos länsstyrelsen i det län där fastigheten är belägen anmäla och därvid styrka att ersättningen har betalats. Om ersättningen avser fastigheteri olika län. skall anmälan göras hos den länsstyrelse som domstolen eller förrättningsmannen bestämmer.
5 & Bestämmelserna i 1—4 5.5 gäller även provisorisk ersättning som har bestämts med stöd av 13 kap. 49 & andra stycket.
6 & Vid nedsättning eller anmälan skall den ersättningsskyldige till läns- styrelsen ge in domen eller beslutet samt lagakraftbevis och vid nedsätt- ning dessutom gravationsbevis för fastigheten. Om det inte sker. skall länsstyrelsen anskaffa handlingarna på den ersättningsskyldiges bekost- nad.
7 & Ersättning för mark som löses skall betalas och anmälan enligt 45 skall ske inom sex månader från det att såväl tillståndsfrågan som ersätt— ningsfrågan har avgjorts slutligt. Ersättning som inte avser mark som löses och som har fastställts att utgå på en gång skall betalas inom två år från samma tid. Om den ersättningsskyldige inte iakttar vad som har sagts nu. förlorar han den rätt som han har förvärvat gentemot den ersättningsberät- tigade.
Tidsfristerna fär förkortas eller förlängas när parterna är ense om det eller om det finns särskilda skäl för det.
8 & lnlösen av mark är fullbordad när den ersättningsskyldige har full- gjort vad som åligger honom enligt 1 och 4 .55.
9 & Den ersättningsskyldige får genast tillträda egendomen när inlösen är fullbordad enligt 8.5. Om förutom löseskilling eller intrångsersättning an— nan ersättning har bestämts till följd av avståendet. får dock tillträde inte ske förrän även denna ersättning har betalats.
Tillstånd att på annat sätt än genom inlösen ta någon annans egendom i anspråk eller att'vidta åtgärder som medför skada för någon annan får utnyttjas när den ersättningsskyldige har betalat den ersättning som har bestämts.
Om det är påkallat med hänsyn till den ersättningsberättigades förhållan- den, skall bestämmas skäligt uppskov med tillträdet eller' med utförandet av åtgärden.
10 5 Om en del av en fastighet inlöses. sker ändringen i fastighetsindel- ningen när inlösen är fullbordad enligt 8 5.
Prop. 1981/82:130 661
Sådana särskilda rättigheter till en fastighet som har tillkommit genom frivilliga upplåtelser upphör när inlösen av fastigheten eller av sådan del därav som berörs av rättigheten är fullbordad enligt 8 5. om inte domstolen eller förrättningsmannen har förordnat att rättigheten skall bestå. Ett så- dant förordnande får meddelas endast om det uppenbarligen är utan bety- delse för den rätt som tillkommer borgenärer med panträtt i fastigheten.
Andra särskilda rättigheter till fastigheten än som anges i andra stycket består efter inlösen. om inte något annat har förordnats av domstolen eller förrättningsmannen.
Genom inlösen upphör den lösta egendomens ansvar för fordran. Detta gäller dock inte fordran som har förmånsrätt enligt 6 5 l förmånsrättslagen (19701979).
Paragraferna motsvarar 9 kap. 11—20 55 VL och 19 kap. 1—10 55 i utredningens förslag.
11 5 Om ersättningen till följd av ett vattenföretag har bestämts slutligt först efter det att tillståndet har tagits i anspråk, skall den del av ersättning- en som överstiger vad som tidigare kan ha utgått till den ersättningsberätti- gade betalas och anmälan enligt 4 5 göras inom en månad från det ersätt- ningen bestämdes slutligt. Detsamma gäller en ersättning som har bestämts i samband med godkännandet av ett vattenföretag som redan har utförts.
Om den slutligt fastställda ersättningen inte överstiger den ersättning som tidigare har utgått och nedsättnings- eller anmälningsskyldighet an- nars skulle ha förelegat, skall den ersättningsskyldige anmäla ersättnings- beslutet hos länsstyrelsen sedan detta har vunnit laga kraft.
Paragrafen motsvarar 9 kap. 21 5 VL och 19 kap. 11 5 i utredningens förslag.
Utformningen av paragrafen har förenklats i förhållande till VL och utredningsförslaget genom att de fall då den skall tillämpas har angivits mera generellt (jfr 9 kap. 21 5 fjärde stycket VL). Paragrafen avser till en början fall då ersättningen bestäms slutligt efter uppskov enligt 13 kap. 49 5 första stycket. Om vattendomstolen därvid förordnar om omedelbar verkställighet av ersättningsbeslutet enligt 13 kap. 50 5 andra stycket skall enmånadsfristen i förevarande paragraf räknas från dagen för ersättnings- beslutet. Detta behöver enligt min mening inte särskilt anges i lagtexten.
Paragrafen avser vidare den situationen att vattendomstolen förordnar om omedelbar verkställighet av ett tillståndsbeslut enligt 13 kap. 505 första stycket och högre rätt dömer ut en högre ersättning.
Andra fall då paragrafen skall tillämpas är vid ersättning för oförutsedda skador samt då ersättning bestäms i samband med en lagligförklaring av ett vattenföretag som redan är utfört (se första stycket andra meningen).
Enligt 18 5 i förevarande kapitel får ersättningsbelopp som har betalats inte återkrävas. I uppskovsfallen gäller vidare enligt 13 kap. 495 tredje stycket att ersättningar inte får bestämmas till ett lägre belopp än vad som har bestämts provisoriskt.
Prop. 1981/82:130 662
12 5 På sådana ersättningar som avses i 11 5 första stycket utgår ränta enligt 5 5 räntelagen (|975:635) från den dag marken tillträddes eller vat- tenföretaget utfördes. om inte något annat följer av andra stycket. Om betalningen inte sker i rätt tid. utgår ränta enligt 6 5 räntelagen för tiden efter det dröjsmålet inträdde. Inlösen fullbordas utan hinder av att ränta inte betalas.
På ersättningar som avser oförutsedda skador utgår ränta enligt 65 räntelagen från den dag ersättningsanspråket framställdes vid vattendom- stolen.
Om den ersättningsskyldige försummar att betala sådan ersättning som avses i 11 5 första stycket. skall länsstyrelsen på ansökan av den ersätt- ningsberättigade låta ta ut beloppetjämtc ränta. Därvid tillämpas bestäm- melserna i utsökningsbalken om verkställighet av lagakraftägande dom i tvistemål. varigenom betalningsskyldighet har ålagts någon.
Paragrafen motsvarar 9 kap. 22 5 VL och 19 kap. 12 5 i utredningens förslag.
1 andra stycket av förevarande paragraf har tagits in en särskild räntere- gel som avser ersättning för oförutsedda skador. [ fråga om skälen för denna regel. som saknar motsvarighet i VL Och i utredningens förslag. hänvisas till vad jag har anfört vid 15 kap. 20 5.
13 5 Medel som har satts ned eller tagits ut skall länsstyrelsen utan dröjsmål sätta in i bank mot ränta.
14 5 Nedsatta eller uttagna medel jämte upplupen ränta skall länsstyrel- sen betala ut till den som har rätt till medlen.
Vid utbetalningen av medel som har satts ned enligt beslut av domstolen eller förrättningsmannen skall bestämmelserna om fördelning av köpeskil- ling för fast egendom som har sålts på exekutiv auktion tillämpas med de avvikelser som anges i tredje stycket. Om rätt för innehavare av pantbrev att avstå från sin rätt till betalning och om verkan därav finns särskilda bestämmelser.
Om fastigheten är besvärad av en inteckning och dessutom av en sär- skild rättighet som minskar fastighetens värde och har sämre rätt än inteckningen. skall den borgenär som har panträtt på grundval av inteck- ningen få betalning som om fastigheten inte besvärades av rättigheten. i den mån det behövs för att han skall få full betalning för sin fordran. Ersättningen för rättigheten skall minskas i motsvarande mån.
15 5 Sammanträde för fördelningen skall hållas så snart det kan ske. Kallelser till sammanträdet skall minst två veckor i förväg sändas till fastighetsägaren. andra sakägare och kända innehavare av panträtt. De skall i kallelsen uppmanas att anmäla sina anspråk senast vid sammanträ- det. Om det finns särskilda skäl för det. skall en kungörelse om samman- trädet minst två veckor i förväg också föras in i Post- och Inrikes Tidning- ar.
16 5 När inlösen av mark är fullbordad, skall länsstyrelsen genast under- rätta inskrivningsmyndigheten därom för anteckning i fastighetsboken.
Prop. 1981/82:130 ' 663
17 5 Om det råder tvist om bättre rätt till ersättning. skall ersättningen nedsättas hos länsstyrelsen. även om nedsättning inte behövs enligt 1 5. Bestämmelserna i 13— 15 55 skall tillämpas i fråga om sådan ersättning.
18 5 Ersättningsbelopp som har betalats får inte till någon del återkrä- vas. Vad som sagts nu gäller inte, om det tillstånd som föranlett beslutet om ersättning upphävs på talan av den ersättningsberättigade.
Paragraferna motsvarar 9 kap. 23—25 och 27—29 55 VL samt 19 kap. 13—18 55 i utredningens förslag. Av skäl som har anförts vid 13 kap. 44 5 har 9 kap. 24 5 fjärde stycket VL inte fått någon motsvarighet i 145 i förevarande kapitel. Som jag har nämnt under kapitelrubriken har i 20 kap. 11 5 nya vattenlagen tagits in en motsvarighet till kostnadsbestämmelsen i 9 kap. 26 5 VL.
19 5 Om en borgenär som har panträtt i en fastighet gör en förlust på grund av att ersättning inte har bestämts eller har blivit för lågt beräknad och frågan om ersättning på grund av en överrenskommelse mellan den ersättningsskyldige och sakägaren eller av någon annan anledning inte har prövats i sak av domstolen eller förrättningsmannen. är borgenären berät- tigad till ersättning av den ersättningsskyldige mot avskrivning på fordringshandlingen. Vad nu har sagts gäller också i fråga om överenskom- - melser om att ersättning skall utgå på något annat sätt än i pengar eller om att skadeförebyggande åtgärder skall utföras.
Paragrafen motsvarar 9 kap. 73 5 VL i dess lydelse före den 1 juli 1974 och 19 kap. 19 5 i utredningens förslag.
F. n. gäller enligt 10 kap. 21 5 fjärde och femte styckena och 57 5 tredje stycket samt 11 kap. 60 5 sjätte och sjunde styckena VL att förrättnings- , mannen resp. vattendomstolen skall göra en oskadlighetsprövning med hänsyn till panträttsborgenärerna. även om en överenskommelse förelig- ger mellan parterna. Dessa bestämmelser. som motsvarar 5 kap. 255 tredje stycket expropriationslagen. infördes den 1 juli 1974 (se prop. 1974:83 s. 164).
Angivna bestämmelser i VL har emellertid på skäl som har angivits vid 13 kap. 44 5 inte fått någon motsvarighet i den nya lagen. [ stället gäller enligt 12 kap. 335 första stycket och 13 kap. 445 andra stycket att ersättning m.m. skall bestämmas i enlighet med vad som har överenskom- mits. Detta innebär en återgång till den ordning som gällde före den 1 juli 1974 och som bygger på att skadelidande panträttsborgenärer i efterhand kan begära ersättning för eventuella förluster. ] förevarande paragraf har alltså denna möjlighet återinförts.
Paragrafen blir tillämplig i alla de fall då frågan om ersättningens storlek inte har prövats i sak. t. ex. på grund av ett särskilt avtal mellan parterna eller parts medgivande vid förrättningen eller rättegången. Jag anser det inte lämpligt att utvidga ersättningsrätten enligt förevarande paragraf till att avse även överenskommelser om en fastighets andel i en samfällighet.
Prop. 1981/82: 130 664
Utredningens förslag med denna innebörd har alltså inte fått någon mot— svarighet.
Talan om ersättning enligt förevarande paragraf skall väckas vid vatten— domstolen och handläggas som stämningsmål (se 13 kap. 14 5 punkt 9). ! överensstämmelse med utredningens förslag har talerätten inte begränsats till någon viss tid tifr 9 kap. 73 5 andra meningen VL i lydelse före den 1 juli 1974).
17 kap. Underhåll m. m.
Kapitlet. som motsvarar 20 kap. i utredningens förslag. har behandlatsi den allmänna motiveringen ("avsnitt 2.6).
Enligt 24 5 i promulgationslagen gäller förevarande kapitel även i fråga om vattenföretag som har tillkommit före ikraftträdandet av den nya vat- tenlagen.
] 5 Den som äger en vattenanläggning är skyldig att underhålla den så att det inte uppkommer skada för allmänna eller enskilda intressen genom ändringar i vattenförhållandena.
Den som enligt 8 kap. 2 5 har medgivits rätt att använda någon annans vattenanläggning är jämte ägaren skyldig att underhålla anläggningen. om inte vattendomstolen bestämmer något annat.
Om en anläggning har utförts med stöd av en särskild rättighet. är rättighetshavaren skyldig att underhålla anläggningen till dess skyldigheten har förts över på någon annan. Detta gäller även om rättigheten har upphört att gälla och rättighetshavaren därför inte längre kan anses vara anläggningens ägare.
[ 14 kap. 2 5 och 15 kap. 6 5 finns bestämmelser om överflyttning av underhållsskyldigheten.
Första stycket. som motsvarar 20 kap. 1 5 första stycket första mening- en i utredningens förslag samt 2 kap. 33 5 första stycket och 59 5 första stycket VL. har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.1). Som har angivits där gäller underhållsskyldigheten oavsett om tillstånd till anläggningen har meddelats eller inte.
Underhållsskyldigheten gäller vattenanläggningar. Vad som är en vat- tenanläggning framgår av definitionen i 1 kap. 4 5 punkt 5. Häri innefattas anläggningar för bortledande av grundvatten samt diken och andra anord- ningar för markavvattning.
Underhällsansvaret innebär att ägaren är skyldig inte bara att utföra löpande reparationer utan även att bygga om en anläggning som har tjänat ut. Sådana delar av anläggningen som saknar betydelse för någon annan än ägaren behöver dock inte vidmal-Lthållas. Redan vid anläggningens till-- komst är ägaren skyldig att se till att det inte uppkommer någon fara för skada på motstående intressen genom ett felaktigt utförande eller använd- ning av bristfälligt material. Även om anläggningen inte vidare skall använ-
Prop. 1981/82: 130 665
das får den inte lämnas i ett sådant skick att det är risk för att den orsakar skada. Särskilda bestämmelser om utrivning av vattenanläggningar finns i 14 kap.
Andra stycket motsvarar 20 kap. 1 5 första stycket andra meningen i utredningens förslag. Enligt huvudregeln är den som får rätt att använda någon annans vattenanläggning jämte anläggningens ägare ansvarig för underhållet. Detta innebär att de solidariskt svarar för underhållet gent- emot tredje man. Den interna uppdelningen av underhållsansvarct får ske efter nyttjandegraden eller på det sätt parterna har kommit överens.
Vattendomstolen har emellertid möjlighet att helt eller delvis befria den som får använda en vattenanläggning från underhållsskyldigheten. Sådan befrielse kan komma i fråga främst då användarens utnyttjande av anlägg- ningen framstår som obetydlig i förhållande till ägarens eller endast avser en viss mindre del av anläggningen. l vattendomstolens beslut enligt 8 kap. 25 bör då regleras inte bara omfattningen av det solidariska ansvaret gentemot tredje man utan även den interna uppdelningen.
Tredje stycket. som har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt' 2.6.3). saknar motsvarighet i VL. Enligt stadgandet skall underhållsan- svaret i vissa fall åvila någon annan än ägaren eller brukaren av anläggning- en. Skälen härtill är följande.
Så länge ett vattenföretag dn'vs kan man kräva att underhållsskyldighe- ten fullgörs av anläggningens ägare. Problem kan emellertid uppkomma då ett vattenföretag inte längre drivs. Ett kraftverk kan ha lagts ned eller en vattenreglering har upphört. En därvid använd damm kan då ha övergivits trots att den fordrar underhåll eller kanske utrivning. Så länge dammen finns kvar, kvarstår också underhållsskyldigheten. Det kan emellertid i vissa fall vara svårt att finna någon underhållsskyldig. Så är fallet då anläggningen har tillhört innehavaren av någon särskild rättighet till fas- tigheten och denna rättighet av någon anledning har upphört.
Frågan om ansvaret för övergivna anläggningar diskuteras utförligt av utredningen. Som utredningen framhåller har i förarbetena till VL (1917 års betänkande s. 236 och 265) anförts att VL:s tvångsrätter av servituts natur upphör då företaget kan anses vara helt'övergivet. Ett sådant övergi— vande anses få till följd att de med anläggningen förenade rättigheterna av servituts natur utan vidare'förfaller. Samtidigt erinras i förarbetena om att egendom som med äganderätt har tagits i anspråk för anläggningen alltjämt tillkommer dess ägare.
Utredningen hävdar för sin del — och anför som stöd för sin uppfattning uttalanden i förarbetena till lagstiftningen om återställningsåtgärder i av- lyst flottled (prop. 1969: 104 s. 20 och 36) och jordabalken (prop. 1970: 20 Del B 2 s. 742) — att äganderätten till en anläggning i vatten och den därmed förenade underhållsskyldigheten inte kan anses övergå från rät- tighetshavaren till markägaren genom att anläggningen överges och där- med förenade rättigheter av servituts natur upphör. Underhållsskyldighe-
Prop. 1981/82: 130 666
ten kan enligt utredningen i vissa fall vara mycket betungande och bör inte kunna frångå rättighetshavaren bara genom dennes passivitet.
Enligt utredningen bör principen om rättighetshavarens kvarstående äganderätt och underhållsskyldighet även gälla väganordningar. t. ex. broar eller bryggor. som har ingått i allmän väg som dragits in från allmänt underhåll.
Utredningen anser att dess uppfattning i fråga om äganderätten och skyldigheten att underhålla övergivna anläggningar överensstämmer med gällande rätt och föreslår följaktligen inte någon lagbestämmelse rörande denna fråga. Tolkningen har också godtagits av remissinstanserna utom såvitt gäller väganordningar för allmän väg som dragits in. Svea hovrätt. hovrätten för Nedre Norrland och Stockholms tingsrätt anser att tolkning- en i fråga om väganordningar strider mot 32 5 väglagen och att en lagänd- ring därför behövs.
Jag delar inte utredningens uppfattning i frågan om skyldigheten att underhålla övergivna anläggningar. Enligt 8 kap. 21 5 andra stycket och 14 kap. 13 5jordabalken gäller beträffande arrende och servitut att anläggning som har uppförts av arrendatorn eller servitutshavaren tillfaller fastighets- ägaren om de inte bortskaffats inom viss tid från det rättsförhållandet upphörde. Motsvarande bestämmelser finns i 32 5 väglagen och i 7 kap. 3 5 andra stycket gruvlagen ( 1974: 342) beträffande anläggningar som har upp- förts på annans fastighet med stöd av vågrätt eller gruvrätt. Dessa bestäm— melser. som naturligtvis även gäller vattenanläggningar. måste enligt min mening innebära att såväl äganderätten till som underhållsansvaret för en ' övergiven anläggning under angivna omständigheter övergår på markäga- ren.
När det gäller de vattenrättsliga tvångsservituten. dvs. servitut som tillskapats med stöd av tvångsrättsbestämmelserna i 2 kap. 14 5 m.fl. lagrum i VL, saknas en bestämmelse motsvarande de ovan nämnda. Ifråga om anläggningar för allmän flottled gäller emellertid enligt 6 kap. 28 5 VL att. sedan flottleden avlysts. någon särskild ägare till dessa anläggningar inte finns. Anläggningarna kan emellertid efter tillstånd av vattendomsto- len bortskaffas eller övertas med äganderätt av enskilda eller det allmänna. I samband med tillkomsten av denna lagbestämmelse uttalades att det inte kunde anses rimligt att flottledsanordningar, på samma sätt som väganord- ningar vid indragning av väg, tillfaller fastighetsägaren sedan flottleden avlysts. Enligt uttalandet saknade Hottledsanordningarna i regel värde för markägaren samtidigt som de kunde medföra en avsevärd belastning från underhållssynpunkt för denne (prop. 1969: 104 s. 20 och 36).
Enligt min mening torde för de vattenrättsliga tvångsservituten i övrigt. i brist på särskild bestämmelse därom. bestämmelsen i 14 kap. 13 5 jorda- balken få tillämpas analogivis. Anläggningens ägare får sålunda anses vara skyldig att inom ett år från det servitutet upphörde bortföra anläggningen. Om så inte sker tillfaller anläggningen den tjänande fastighetens ägare. 1
Prop. 1981/82: 130 667
avsaknad av en särskild bestämmelse blir det alltså denne som har den vattenrättsliga skyldigheten att underhålla anläggningen.
1 de fall en vattenanläggning har uppförts med stöd av ett vattenrättsligt tvångsservitut eller annan särskild rätt synes anläggningens ägare alltså ha möjlighet att genom passivitet överföra äganderätten och underhållsskyl- digheten på markägaren. Frågan är om denna ordning är lämplig.
Av allmänna rättsgrundsatser torde följa att servitutshavare och andra innehavare av särskild rätt till en fastighet skall vid rättighetens upphöran- de lämna fastigheten i samma skick som han mottog den (se bl.a. uttalande av lagrådet i prop. 1952: 52 s. 1271. Härav följer att fastighetsägaren bör ha rätt att kräva att anläggningen tas bort och att marken återställs i ursprung- ligt skick. Om detta inte är möjligt eller om återställandet skulle medföra kostnader. som inte står i rimligt förhållande till det intrång eller den skada som anläggningens bibehållande skulle förorsaka. bör fastighetsägaren ha rätt till ersättning för detta av rättighetshavaren.
När det gäller anläggningar som har tillkommit med stöd av vattenrätts- liga tvångsservitut är det emellertid svårt att konstatera när rättigheten har upphört och markägaren kan göra sin rätt gällande. Ett vattenrättsligt servitut upphör när vattenföretaget kan anses vara övergivet. Det har emellertid inte varit möjligt att ställa upp någon allmängiltig regel i vatten- lagstiftningen rörande frågan under vilka förutsättningar ett vattenföretag skall anses vara övergivet och de med företaget förenade rättigheterna förfallna. l rättspraxis finns exempel på att även ett ganska långvarigt nedläggande av driften av ett vattenföretag inte har ansetts medföra att en tidigare förvärvad dämmngsrätt c. d. har förfallit.
Det anförda innebär alltså att det i många fall är osäkert om fastighets- ägaren skulle ha någon framgång med ett krav mot rättighetshavaren på borttagande av en anläggning. återställningsåtgärder eller skadestånd. Om- vänt skulle motsvarande krav på fastighetsägaren från tredje man kunna bemötas med att tvångsservitutet fortfarande består.
När det gäller arrende. avtalsservitut. vägrätt och gruvrätt kan man lätt konstatera när rättsförhållandet har upphört och markägaren och rättighetshavaren bör i de flesta fall ha möjligheter att överblicka konse- kvenserna av att en anläggning inte tas bort utan överförs i markägarens ägo.
I sådana fall då en anläggning får stå kvar därför att den representerar ett värde för markägaren och han har användning för den kan det anses rimligt att markägaren också svarar för det vattenrättsliga underhållet.
Annorlunda förhåller det sig i sådana fall då anläggningen inte har något värde för markägaren utan enbart medför kostnader för honom. Som jag tidigare nämnt kan han visserligen ställa krav på borttagande av anlägg- ningen och återställande av marken i ursprungligt skick alternativt väcka ersättningsanspråk mot rättighetshavaren. Det kan emellertid många gånger förhålla sig så att underhållsansvarct för en anläggning i vatten till
Prop. "1981/82: 130 668
en början inte är alltför betungande men att det med tiden förorsakar stora kostnader. Sådant kan vara svårt för markägaren att överblicka. särskilt om tiden för honom att framställa anspråk mot rättighetshavaren är be- gränsad.
Jag anser med hänsyn till det anförda att övervägande skäl talar för att den vattenrättsliga underhållsskyldigheten alltjämt bör åvila den gamle rättighetshavaren. även om själva äganderätten till anläggningen enligt angivna bestämmelser övergår på markägaren. Ett uttryckligt stadgande härom har tagits in i förevarande bestämmelse. För att rättighetshavaren skall kunna bli kvitt sitt ansvar bör fordras att den vattenrättsliga under- hållsskyldigheten i särskild ordning har förts över på fastighetsägaren eller någon annan intressent. Sådana möjligheter ges enligt 14 kap. 2 5 och 15 kap. 6 5.
fjärde stycket motsvarar 20 kap. 1 5 andra stycket i utredningens för- slag.
Som jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.1) skall till skillnad mot gällande VL och utredningsförslaget försummelse av under- hållet medföra straffansvar (se 21 kap. 1 5 första stycket punkt 3). Enligt 21 kap. 2 5 kan länsstyrelsen också förordna om handräckning. Den som lider skada av försummat underhåll kan också väcka talan vid vattendomstol om åtgärder eller skadestånd (se 13 kap. 14 5 punkt 10). Om försummelsen av underhållet är allvarlig. kan tillståndet förklaras förverkat (se 15 kap. 5 5 andra stycket).
2 5 Vattenföretag som inverkar på vattenförhållandena skall drivas så att de inte i onödan skadar allmänna eller enskilda intressen.
Paragrafen motsvarar 20 kap. 2 5 i utredningens förslag saint 2 kap. 29. 30 och 32 55 VL (jfr också 2 kap. 27, 28 och 55 55 VL).
Ett tillstånd till ett vattenföretag innebär regelmässigt också en rätt att utöva skadlig inverkan på vattenförhållandena. Tillståndsmyndigheten anger i tillståndet den inverkan på vattenförhållandena som är tillåten och utdömer ersättning för de skador som kan förväntas uppkomma därige- nom. Inom ramen för tillståndet kan emellertid vattenföretaget ofta drivas på olika sätt — mer eller mindre skonsamt för motstående intressen. Förevarande bestämmelse ålägger företagaren att visa aktsamhet vid drif- ten av vattenföretag. Bestämmelsen är endast tillämplig i de fall särskilda bestämmelser om vattenföretagets drift inte har meddelats. ()m det exem- pelvis inte närmare har angivits hur innehållande och tappning vid en regleringsdamm skall ske innebär bestämmelsen att åtgärderna skall ut- föras så att onödiga skador på motstående intressen undviks såväl upp- ströms som nedströms. dvs. normalt så att snabba flödes- eller vatten- ståndsändringar undviks.
Om en företagare brister i den .aktsamhet som åligger honom enligt
Prop. 1981/82: 130 669
förevarande bestämmelse. kan han bli skyldig att ersätta uppkomna ska- dor. Talan om sådan ersättning kan väckas hos vattendomstolen enligt 13 kap. 14 5 punkt 11. Företagaren kan också drabbas av straffansvar enligt 2! kap. 1 5 första stycket punkt 3.
3 5 Den som är skyldig att underhålla en vattenanläggning har rätt att nyttja annans mark för arbeten eller åtgärder som behövs för att under- hållsskyldigheten skall kunna fullgöras. Den underhållsskyldige skall beta— la ersättning för skada och intrång.
Paragrafen motsvarar 20 kap. 3 5 i utredningens förslag och 14 kap. 6 5 fjärde stycket VL. Tvist om ersättning för skada prövas av vattendomsto- len efter stämning (se 13 kap. 14 5 punkt 12).
18 kap. Tillsyn och besiktning
Kapitlet, som motsvarar 21 kap. i utredningens förslag. har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.1). Kapitlet innehåller med sär- skilda underrubriker bestämmelser om tillsyn (! och 2 55). besiktning (3— 5 55). rätt till tillträde m.m. (6 och 7 55) samt tystnadsplikt (8 5).
Enligt 24 5 i promulgationslagen gäller förevarande kapitel även i fråga om vattenföretag som har tillkommit före ikraftträdandet av den nya vat- tenlagen.
Tillsyn ! & Tillsyn över vattenföretag och vattenanläggningar utövas av länssty- relsen.
Om särskilda skäl föreligger. får i en tillståndsdom eller ett tillståndsbe- slut förordnas att någon annan myndighet än länsstyrelsen skall. jämte länsstyrelsen. utöva tillsyn i visst hänseende.
2 & Företagaren är skyldig att på begäran av tillsynsmyndighet lämna de upplysningar om företaget eller vattenanläggningen som behövs för till- synen. -
Länsstyrelsen får förelägga företagaren att utföra de undersökningar som behövs för tillsynen. Om särskilda skäl föreligger, får länsstyrelsen härvid föreskriva att en undersökning skall utföras av någon annan än företagaren och utse någon att utföra undersökningen.
[ beslut om föreläggande enligt andra stycket får länsstyrelsen utsätta v1te. '
Paragraferna motsvarar 21 kap. 2 och 3 55 i utredningens förslag. Para- graferna. som saknar motsvarighet i VL. har utformats efter mönster av 38 och 43 55 ML. Tillsynsfrågorna har behandlats i den allmänna motivering- en (avsnitt 2.6.l). Enligt 20 kap. 12 5 skall vattenföretagets ägare svara för kostnaderna för tillsyn som avses i l 5 andra stycket och undersökningar som avses i 2 5 andra stycket andra meningen.
Prop. 1981/82:130 670
Besiktning
3 5 [ tillståndsdomar och tillståndsbeslut får föreskrivas att en vattenan- läggning skall besiktas. sedan företagethar utförts.
Besiktningsman förordnas av länsstyrelsen efter anmälan av företaga- ren.
Paragrafen. som motsvarar 21 kap. 1 5 i utredningens förslag och 13 kap. 1 5 VL, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.1). Enligt "20 kap. 12 5 skall vattenanläggningens ägare svara för kostnaderna för besiktningen.
4 5 Efter ansökan av ägaren till en vattenanläggning eller av någon vars rätt berörs av anläggningen kan länsstyrelsen förordna en besiktningsman för att utreda om anläggningen har tillkommit i laga ordning eller är av laga beskaffenhet eller om avvikelser har gjorts från vad som har föreskrivits i tillståndsdomen eller tillståndsbeslutet.
Paragrafen. som motsvarar 13 kap. 3 och 4 55 VL, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.1). Paragrafen saknar motsvarighet i utredningens förslag.
I motsats till vad som nu gäller enligt 13 kap. 4 5 VL har även anlägg- ningens ägare rätt att begära besiktning för utredande av anläggningens . laglighet.
Kostnaderna för besiktning enligt förevarande paragraf' skall enligt 20 kap. 13 5 betalas av den som har begärt besiktningen. | de fall besiktningen leder till att talan väcks om borttagande av anläggningen eller om ändring av denna eller om ersättning för skada genom anläggningen är besiktnings- kostnaden att anse såsom en kostnad för bevisningen i målet och företaga- ren kan alltså enligt allmänna regler om rättegångskostnad förpliktas att utge ersättning för dessa. Någon särskild bestämmelse härom motsvarande 13 kap. 3 5 tredje stycket VL behövs enligt min mening inte.
Besiktningsmannens utlåtande har inte någon rättsverkan i sig utan är endast ett bevismedel som sedermera kan användas i en rättegång om anläggningens bortskaffande m.m. 1 en sådan rättegång får företagaren självfallet åberopa den bevisning han vill mot riktigheten av besiktnings- mannens utlåtande. Någon särskild bestämmelse härom motsvarande 13 kap. 7 5 VL är enligt min mening inte nödvändig.
5 5 Besiktningsmannen skall föra protokoll över vad som har förekommit vid besiktning enligt 3 eller 4 5. Protokollet skall inges till länsstyrelsen och, såvitt avser besiktning enligt 4 5. i avskrift tillhandahållas den som har ansökt om besiktningen. Om besiktningsmannen konstaterar att avvi- kelser har gjorts från vad som har föreskrivits i tillståndsdomen eller tillståndsbeslutet. skall han ange om avvikelserna enligt hans uppfattning kan skada allmänna eller enskilda intressen.
Paragrafen saknar motsvarighet i utredningens förslag och VL (jfr dock 13 kap. 2 och 5 55 VL).
Prop. 1981/82: 130 671
Besiktningsmannen har f.n. enligt 13 kap. 2 5första stycket VL skyldig— het att om han konstaterar missförhållanden som kan medföra allmänt åtal ålägga företagaren att vidta rättelse vid äventyr att åtalsanmälan görs. Denna skyldighet för besiktningsmannen har inte bibehållits. Det blir i stället länsstyrelsen såsom tillsynsmyndighet eller en enskild sakägare som får besluta om vad som skall ske när avvikelser från gällande bestämmelser har konstaterats vid en besiktning.
Rätt till tillträde m. m.
6 5 För att utöva tillsyn enligt denna lag har tillsynsmyndighet rätt att få tillträde till vattenanläggningar samt att utföra undersökningar inom områ- den som berörs av vattenföretaget. Samma rätt tillkommer dem som skall utföra undersökningar som avses i 2 5 andra stycket andra meningen samt besiktningsmän.
Polismyndigheten skall lämna det biträde som' behövs för att tillsynen eller besiktningen skall kunna verkställas.
Första stycket. som motsvarar 21 kap. 4 5 i utredningens förslag. har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.1). Bestämmelserna. som saknar motsvarighet i VL. har utformats efter mönster av 42 5 ML.
Andra stycket motsvarar 23 kap. 3 5 tredje stycket i utredningens förslag (jfr 47 5 fjärde stycket ML). Det har även gjorts tillämpligt på besiktning.
7 5 Den som är beroende av hur ett vattenföretag drivs, allmän åklagare och tjänsteman vid Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut har rätt att få tillträde till platser för vattenståndsmätare. vattenmätare eller observationsrör samt att ta del av anteckningar som företagaren har ålagts att föra rörande vattenstånd. vattnets avrinning eller tillgodogjorda vatten- mängder.
Tillfällc skall beredas statlig fiskeritjänsteman och av fiskeristyrelsen förordnad fiskeritillsynsman att utöva tillsyn över att villkor till skydd för fisket fullgörs.
Paragrafen motsvarar 14 kap. 6 5 första—tredje styckena VL och 24 kap. 3 5 i utredningens förslag.
Första stycket innehåller en bestämmelse om rätt för den som är beroen- de av driften av ett vattenföretag samt vissa offentliga tjänstemän att för kontroll därav få tillträde till vattenståndsmätare rn. m.
Andra stycket innehåller en bestämmelse om tillsyn över efterlevnaden av bestämmelser som har meddelats till skydd för fisket. Enligt 10 kap. 5 5 nya vattenlagen liksom enligt 2 kap. 8 5 VL kan en företagare förpliktas att betala en särskild avgift för att bekosta kontrollen av att meddelade före- skrifter till skydd för fisket efterlevs. Sådan kontroll kan utföras av statliga _ fiskeritjänstemän — flskcriintendent eller tjänsteman vid fiskenämnd — eller av fiskeritillsynsmän som förordnas av fiskeristyrclsen.
Bestämmelsen i 14 kap. 6 5 första stycket andra meningen VL om rätt för en sakägare att undersöka en grundvattentäkt har inte fått någon
Prop. 1981/82: "130 672
motsvarighet här. 1 den mån en sakägare anser att en sådan undersökning behövs. får han begära besiktning med stöd av 4 5 i förevarande kapitel.
Bestämmelsen i 14 kap. 6 5 fjärde stycket VL om rätt att för tillsyn och underhåll av diken få tillträde till någon annans fastighet ersätts av bestäm- melsen i 17 kap. 3 5 som gäller rätt till tillträde för underhåll av vattenan- läggningar i allmänhet.
tystnadsplikt 8 5 De som har deltagit i tillsyn eller besiktning eller har utfört sådana undergökningar som avses i 2 5 andra stycket andra meningen får inte obehörigen röja eller utnyttja vad de därvid har "erfarit om affärs- eller driftförhållanden eller förhållanden av betydelse för landets försvar.
1 det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekre- tesslagen (1980: 100).
Paragrafen. som saknar motsvarighet i VL och utredningens förslag. har utformats efter mönster av 44 5 ML i dess lydelse fr.o.m. den 1 januari 1981 (se SFS 1980z205).
19 kap. Skydd för vattenförsörjningen
Kapitlet. som motsvarar 2 kap. 14 5 tredje stycket och 62—68 55 VL samt 8 kap. och 10 kap.. 18 5 i utredningens förslag. har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7). Kapitlet innehåller med särskilda unden'ubriker allmänna bestämmelser (1—6 55) samt bestämmelser om ersättning (7—l() 55).
Som har berörts vid 1 kap. 2 5 handlar förevarande kapitel i motsats till övriga delar av den nya vattenlagen inte om vattenföretag. Det är länssty- relserna som har beslutanderätten i fråga om vattenskyddsområden medan vattendomstolarna i efterhand får pröva de ersättningsfrågor som aktuali- seras.
Med vattenförsörjningen avses här tillhandahållande av vatten för andra behov än vattenkraftsändamål. Skyddsbestämmelserna är främst av bety- delse när det gäller vatten som behövs för hushåll och industrier. Bestäm- melserna är emellertid också tillämpliga i andra fall. t. ex. då en vattentill- gång är av betydelse för bevattning.
Särskilda övergångsbestämmelser till förevarande kapitel finns i 25 5 promulgationslagen.
Allmänna bestämmelser 1 5 Om en yt- eller grundvattentillgång utnyttjas eller kan antas komma att utnyttjas för vattenförsörjning. är alla som vill bedriva sådan verksam- het eller utföra sådana åtgärder i vatten cllcr på land som kan skada vattentillgången skyldiga att vidta de anordningar. tåla de begränsningar av verksamheten och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att förebygga eller avhjälpa skadan.
Prop. 1981/82: 130 673
Den som utövar verksamhet eller utför åtgärd i enlighet med vad som har föreskrivits i tillstånd enligt denna lag. miljöskyddslagen (1969:387) eller enligt 185 naturvårdslagen (l964:822) anses ha fullgjort vad som åligger honom enligt första stycket.
Länsstyrelsen får vid vitc förelägga den som vill bedriva sådan verksam— het eller utföra sådana åtgärder som avses i första stycket-att iaktta vad som gäller enligt nämnda stycke.
Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7). Första stycket motsvarar "2 kap. 63 5 VL och 8 kap. 1 5 i utredningens förslag.
Aktsamhetsregeln gäller inte som i VL bara grundvatten utan även ytvatten.
Aktsamhetsregeln utgör när det gäller vattenföretag ett komplement till det allmänna kravet på skadeförebyggande åtgärder som villkor för vatten- företag (se 3 kap. 1 5 tredje stycket). Aktsamhetsregeln avser emellertid inte bara vattenföretag utan även åtgärder på land. 5 5 ML innehåller krav på försiktighetsmått i fråga om miljöfarlig verksamhet som motsvarar förevarande aktsamhetsregel. Aktsamhetskravet i förevarande paragraf och i 5 5 ML skall iakttas antingen vattenföretaget eller den miljöfarliga verksamheten tillståndsprövats eller inte. Om tillståndsprövning sker skall tillståndsmyndigheten ange vilka försiktighetsmått som skall vidtas.
Som exempel på åtgärder som omfattas av aktsamhetsregeln kan näm- nas grävning. sprängning och anordnande av upplag samt utspridande av gödsel eller bekämpningsmedel. Utredningen har som ytterligare exempel på verksamheter som kan beröras angivit båttrafik. annan trafik och bad. Enligt min mening skall emellertid aktsamhetsregeln inte omfatta sådan verksamhet i den mån den utövas på allemansrättslig grund. Vid behov får verksamheten i sådant fall regleras genom särskilda skyddsbestämmelser enligt 3 5.
Ersättning utgår inte för det intrång som aktsamhetsregeln kan medföra för den enskilde (se 7 5 första stycket andra meningen). En underlåtenhet att iaktta aktsamhet kan tvärtom medföra skadeståndsskyldighet.
Som nämnts skall aktsamhetsregeln beaktas vid tillståndsprövningen av vattenföretag. Vid prövning av miljöfarlig verksamhet enligt ML skall på samma sätt aktsamhetsregeln i 55 ML beaktas. Om företagaren utför företaget eller bedriver verksamheten i enlighet med de villkor som medde- las vid denna prövning bör han sålunda anses uppfylla kravet på aktsam- het. Han bör då inte kunna drabbas av ytterligare åligganden enligt denna bestämmelse. Vad nu sagts bör gälla också då någon bedriver täktverk- samhet i enlighet med tillstånd enligt 185 naturvårdslagen. Vid tillstånds- prövning enligt denna paragraf beaktas nämligen också vattenskyddssyn- punkter. [ andra stycket av förevarande paragraf stadgas därför att den som utövar verksamhet eller utför åtgärder i enlighet med vad som har föreskrivits i tillståndsbeslut enligt denna lag. ML eller 185 naturvårdsla-
43 Riksdagen 1981/82. [ saml. Nr 130. Bilagedel
Prop. 1981/82: 130 674
gen skall anses ha fullgjort sina åligganden enligt första stycket. Om sådan verksamhet eller åtgärd medför en icke önskvärd inverkan på vattentill- gången får bestämmelserna om omprövning i respektive lag tillämpas för att ändra villkoren för tillståndet.
Tredje stycket motsvarar 2 kap. 655 första stycket VL och 23 kap. 65 första stycket i utredningens förslag.
Enligt 21 kap. 25 andra stycket nya vattenlagen kan länsstyrelsen även i efterhand ingripa med ett vitesföreläggande mot den som inte har iakttagit aktsamhetsregeln. Aktsamhetsregeln är däremot inte straffsanktionerad (jfr 21 kap. 1 5 första stycket punkt 5).
25 Till skydd för en yt— eller grundvattentillgång som utnyttjas eller kan antas komma att utnyttjas för vattenft'irsörjning får länsstyrelsen besluta om ett behövligt skyddsområde (vattenskyddsområde). Länsstyrelsen skall föreskriva de inskränkningari rätten att förfoga över fastigheter inom vattenskyddsområdet som behövs för att tillgodose syftet med skyddsområdet. Om det behövs för att tillgodose syftet med skydds- området. får länsstyrelsen föreskriva att skyltar eller stängsel sätts upp på någons fastighet. Föreskrifter som medför att pågående markanvändning avsevärt försvå- ras får endast meddelas på begäran.
Paragrafen. som motsvarar 2 kap. 645 VL och 8 kap. 2 och 3 55 i utredningens förslag. har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7). Av 255 i promulgationslagen följer bl.a. att vissa äldre förordnanden skall anses som förordnanden enligt den nya vattenlagen.
lförsm stycket anges förutsättningarna för ett beslut om vattenskydds— område.
Enligt VL kan länsstyrelsen besluta om skyddsområde endast när detär för vattenförsörjningen inom tätbebyggelse som en grundvattentillgång behöver skyddas. Somjag har anfört i den allmänna motiveringen delarjag utredningens uppfattning att det inte är motiverat att behålla denna be- gränsning och förevarande paragraf innehåller alltså inte någon begräns- ning till tätbebyggelse.
Ett skyddsområde bör normalt ges sådan omfattning att garantier skapas för att råvattnet efter ett normalt reningsförfarande kan användas för sitt ändamål. Kraven på ytvattenskydd kan emellertid i praktiken få sättas lägre så att man undviker alltför vidsträckta skyddsområden.
Som utredningen framhåller kan syftet med ett beslut om vattenskydds- område ibland tillgodoses genom ett. beslut av regeringen enligt 85 ML om förbud mot allt avloppsutsläpp o.dyl. inom ett visst område.
Enligt andra stycket första meningen skall länsstyrelsen meddela före— skrifter om vilka inskränkningar i rätten att förfoga över fastigheter inom vattenskyddsområdet som behövs för att tillgodose syftet med området. 1 motsats till gällande rätt har länsstyrelsen befogenhet att meddela skydds- föreskrifter som går utöver den allmänna aktsamhetsregeln. Rätten att på
Prop. 1981/82: 130 675
eget initiativ meddela skyddsföreskrifter inskränks dock av bestämmelsen i tredje stycket. som innebär att föreskrifter som kan föranleda ersättning till markägare endast får meddelas på särskild begäran.
Frågor om ersättning regleras i 7—1055. Som framgår av 75 andra stycket kan föreskrifterna utformas så att de innebär ett förbud att vidta vissa åtgärder utan särskilt tillstånd. För de fall tillstånd skall lämnas av en kommunal myndighet ges en särskild besvärsregel i 65 första stycket.
Om det sedan vattenskyddsområdet har inrättats och skyddsföreskrifter meddelats framkommer behov av ytterligare föreskrifter. får länsstyrelsen meddela sådana. I motsats till utredningsförslaget har någon särskild be- stämmelse härom inte tagits med i förevarande paragraf. Vid meddelande av ytterligare föreskrifter gäller naturligtvis också inskränkningen i tredje stycket.
1 de fall ett vattenskyddsområde inrättas för en ytvattentäkt kan det förekomma att meddelade skyddsföreskrifter berör miljöfarlig verksamhet som utövas inom området med stöd av tillstånd enligt ML. Av 225 ML framgår motsatsvis att skyddsföreskrifterna gäller även nämnda verksam- het oaktat tillstånd har meddelats. Företagaren måste alltså rätta sig efter skyddsbestämmelserna.
Andra stycket andra meningen saknar motsvarighet i VL och i utred— ningsförslaget. Bestämmelsen innebär att länsstyrelsen kan ålägga en markägare att upplåta mark för stängsel eller skyltar som behövs för att tillgodose syftet med vattenskyddsområdet. Ersättning för mark som upp- låts kan utgå enligt 75 första stycket.
Tredje stycket inskränker i enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7) länsstyrelsens befogenhet att meddela skyddsföreskrifter. Om föreskrifterna kan medföra att pågående markan- vändning avsevärt försvåras. vilket enligt 75 medför ersättningsrätt för ifrågavarande fastighetsägare. måste föreskrifterna ha begärts av någon. t. ex. en kommun eller en industri.
Bestämmelser om straff för brott mot skyddsföreskrifter finns i 21 kap. 15 första stycket punkt 5 nya vattenlagen. Enligt 21 kap. 25 första stycket får länsstyrelsen vid vite förelägga den som brutit mot skyddsföreskrifter att vidta rättelse.
35 Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela sådana föreskrifter om vad allmänheten skall iaktta inom ett vatten- skyddsområde som behövs för att tillgodose syftet med skyddsområdet.
Paragrafen. som motsvarar 8 kap. 45 i utredningens förslag. har utfor- mats efter mönster av 105 naturvårdslagen (se prop. l974:166 s. 116). Meningen är att länsstyrelsen skall bemyndigas att meddela föreskrifterna. Sådana föreskrifter medför inte någon rätt till ersättning.
Prop. 1981/82: 130 676
45 lnnan länsstyrelsen fattar beslut enligt 25 skall länsstyrelsen utfärda en kungörelse med föreläggande för sakägarna att. om de vill framställa erinringar mot åtgärden. göra detta hos länsstyrelsen inom viss tid från kungörandet. Tiden får inte sättas kortare än en månad. Kungörelsen. som skall innehålla uppgift om förslaget till vattenskyddsområde och skydds- föreskrifter. skall införas i ortstidning. En utskrift av kungörelsen skall vidare sändas till kända sakägare.
Om beslutet berör fast egendom som är samfälld för flera fastigheter. behöver någon utskrift av kungörelsen inte sändas till de särskilda delägar- na i samfälligheten. Finns en känd styrelse för samfälligheten. skall en utskrift av kungörelsen sändas till styrelsen.
Om beslutet uppenbarligen berör endast viss eller vissa sakägare. får. i stället för att kungörande sker. föreläggandet delges med sakägarna.
Skall beslut enligt första stycket meddelas på ansökan. skall kostna- derna för kungörandet betalas av sökanden.
Paragrafen motsvarar 2 kap. 665" VL och 8 kap. 55 i utredningens förslag. För att underlätta delgivningen med sakägarna och för att göra förfarandet snabbare har här i motsats till VL och till vad som gäller enligt [1.5 naturvårdsförordningen ("1976:-4841 införts ett kungörelseförfarande (jfr 12 kap. 14 och 15 55 nya vattenlagen).
55 När föreskrifter enligt 2 eller 3 5 meddelas. ändras eller upphävs. skall beslutet snarast möjligt kungöras på det sätt som är föreskrivet beträffande författningar i allmänhet. Kungörelse om beslutet skall också införas i ortstidning. Sökande och sakägare anses ha fått del av beslutet den dag kungörelsen var införd i ortstidning. Om beslutet har meddelats i anledning av en ansökan. skall sökanden betala kostnaderna för kungörandet.
Paragrafen motsvarar 2 kap. 675 VL. I fråga om kungörandet gäller 9 och 11 55 lagen (1976: 633) om kungörande av lagar och andra författning- ar. Beslutet skall alltså kungöras i länets författningssamling samt. enligt uttryckligt stadgande i förevarande paragraf. införas i ortstidning. varvid 35 lagen (1977:654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet tillämpas.
Enligt 12.5 andra stycket förvaltningslagen (1971:290) skall besvär över länsstyrelsens beslut anföras inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet. Med hänsyn till det ofta stora antalet sakägare i ärenden av förevarande slag har i första stycket tredje meningen av förevarande para- graf införts en bestämmelse som innebär att kungörandet av beslutet skall anses som delgivning. Om kungörelsen har varit införd i flera ortstidning- ar. skall delgivningen anses ha skett den dag då den senaste ortstidningen kom ut (jfr 5 5 första stycket lagen om kungörande i mål och ärenden hos myndighet).
65 Om en kommunal myndighet har meddelat beslut i enlighet med föreskrift som har utfärdats med stöd av 2 5 andra stycket första meningen. får besvär över beslutet anföras hos länsstyrelsen. Beslut enligt 1—3 55 gäller omedelbart. om inte annat förordnas.
Prop. 1981/82: 130 677
Paragrafen motsvarar 2 kap. 685 VL. Den saknar motsvarighet i utred- ningens förslag.
Liksom f.n. bör länsstyrelsen kunna till hälsovårdsnämnden och andra kommunala myndigheter i viss utsträckning överlåta att bestämma vilka villkor som i de särskilda fallen skall gälla för verksamheten på fastigheter inom ett skyddsområde. Fastighetsägaren har i sådana fall enligt första stycket tillerkänts rätt att få det kommunala beslutet prövat av länsstyrel- sen. Besvär kan anföras på andra grunder än vad som gäller för kommu- nalbesvär.
Beslut som avses i andra stycket kan också vara ett sådant beslut som har meddelats av en kommunal myndighet med stöd av en föreskrift enligt 25 andra stycket.
Enligt 22 kap. 65 överklagas länsstyrelsens beslut enligt 2 eller 35 hos regeringen medan ett vitesföreläggande enligt 1 5 tredje stycket överklagas hos kammarrätten.
Ersättning
Förevarande bestämmelser. som motsvarar 10 kap. 185 i utredningens förslag. har utformats efter mönster av 25—27 5.5 naturvårdslagen. Som har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7) gäller enligt 2 kap. 625 VL de allmänna bestämmelserna om ersättning i VL. medan den nya vattenlagens bestämmelser som förutsättning för ersättning kräver att på- gående markanvändning avsevärt försvåras av skyddsföreskrifterna.
7 & Fastighetsägare och innehavare av särskild rätt till fastighet har rätt till ersättning. om föreskrifter enligt 25 andra stycket medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras eller att mark tas i anspråk. Ersättning utgår dock inte för sådan begränsning i rätten att förfoga över fastighet som följer av 1 5 första stycket eller motsvarande bestämmelser i annan lag.
Om en föreskrift enligt 25 andra stycket första meningen innebär ett förbud att vidta vissa åtgärder utan särskilt tillstånd. får ersättning på grund av den föreskriften utgå endast om sådant tillstånd har vägrats eller förenats med särskilda villkor. '
Ersättningen skall betalas av den som har begärt föreskrifterna hos länsstyrelsen.
Paragrafen. som har utformats efter mönster av 265 första och andra styckena naturvårdslagen (jfr också 22 5 första stycket byggnadslagen). har behandlats iden allmänna motiveringen (avsnitt 2.7).
Enligt första stycket första meningen gäller att ersättning på grund av föreskrifter enligt 25 andra stycket utgår endast i det fall föreskrifterna medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras eller att mark tas i anspråk. Bestämmelsen innebär en ändring av principerna för ersättning i förhållande till gällande VL.
Enligt 2 kap. 645 VL gäller att länsstyrelsen endast får meddela skydds- bestämmelser som faller inom ramen för aktsamhetsregeln i 2 kap. 63 5VL.
Prop. 1981/82: 130 678
Sådana föreskrifter kan inte medföra rätt till ersättning för den vars verk- samhet påverkas. Skyddsföreskrifter kan också meddelas av vattendom- stolen enligt 2 kap. 145 tredje stycket och 625 VL. Här finns inte någon begränsning när det gäller föreskrifternas innehåll utan även föreskn'fter som går utöver aktsamhetsregeln kan meddelas. För intrång på grund av sådana föreskrifter utgår ersättning enligt 9 kap. 1— 1055 VL. Dessa ersätt- ningsregler. som i huvudsak motsvarar ersättningsreglerna i 4 kap. expro- priationslagen. innebär att ersättningen för skada på fastighet skall motsva- ra minskningen i fastighetens marknadsvärde. Den s.k. presumtionsregeln innebär dock viss begränsning av rätten till ersättning för sk. förvänt- ningsvärden. Ersättning kan inte utdömas för sådana inskränkningar i rätten att förfoga över fastighet som kan anses följa av aktsamhetsregeln. Ersättning skall å andra sidan i princip utgå för varje intrång som går utöver denna regel.
När det gäller rätt till ersättning på grund av skyddsföreskrifter enligt den nya vattenlagen för mark som tas i anspråk innebär bestämmelsen i första stycket första meningen ingen ändring i förhållande till gällande rätt. Bestämmelserna i 9 kap. 1— 1055. som motsvarar 9 kap. 1—1055 VL. skall tillämpas på värdering m.m. (se 105 i förevarande kapitel). I fråga om ersättning för föreskrifter som på något annat sätt begränsar rätten att förfoga över en fastighet innebär bestämmelsen för det första att förlust av förväntningsvärden inte alls ersätts. Vidare torde kravet på att den på- gående markanvändningen skall försvåras avsevärt i vissa fall kunna inne- bära en något restriktivare bedömning av ersättningsfrågor. Ersättnings- rätt behöver sålunda inte föreligga i alla fall då en föreskrift kan anses gå utöver aktsamhetsregeln.
Liksom enligt gällande rätt bör ersättning inte komma i fråga då en föreskrift inte går utöver vad fastighetsägaren måste tåla enligt aktsam- hetsregeln i 1 5 första stycket. Detsamma bör gälla i fråga om motsvarande aktsamhetsreglcr i annan lagstiftning. exempelvis 55 ML och de granne- lagsrättsliga bestämmelserna i 3 kap. jordabalken. En särskild bestämmel- se härom har tagits in i_l'örsta stycket andra meningen i förevarande paragraf.
I fråga om innebörden av begreppet ”"pågående markanvändning avse- värt försvåras" hänvisas till vad som har anförts vid 1972 års ersättningsre— form (se prop. l972:111 bil. 2 s. 326 samt bil. 3 s. 527 och 535zjfr också prop. 1974: 166 s. 108).
Andra stycket motsvarar 265 andra stycket naturvårdslagen. [ tredje stycket anges vem som skall svara för eventuella ersättningar. Länsstyrelsen kan ta upp frågor om vattenskyddsområden utan att någon framställning härom gjorts. dock med den inskränkningen som anges i 25 tredje stycket. En kommun eller någon annan som vill ha särskilt skydd för en vattentillgång kan också vända sig till länsstyrelsen och begära att länsstyrelsen meddelar skyddsföreskrifter. Den som har begärt
Prop. 1981/82:130 679
skyddsföreskrifter skall svara för eventuella ersättningsanspråk. Eftersom länsstyrelsen enligt 25 tredje stycket inte får utan någon begäran meddela sådana inskränkande föreskrifter att ersättningsskyldighet kan uppkomma för staten. innehåller stadgandet inte någon motsvarighet till utredningsför- slaget att staten skall betala ersättningen när föreskrifterna har meddelats utan någon särskild framställning.
8 5 Om det i fall som avses i 75 uppkommer synnerligt men vid använd- ningen av fastigheten. skall fastigheten lösas av den ersättningsskyldige. om ägaren begär det. Därvid gäller också 75 andra stycket.
Paragrafen. som har utformats efter mönster av 27 5 naturvårdslagen och 225 tredje stycket byggnadslagen. har behandlats i den allmänna motive- ringen (avsnitt 2.7). Utredningen har inte föreslagit någon rätt till inlösen.
I fråga om innebörden av begreppet "synnerligt men" hänvisas till vad som har anförts vid 1972 års ersättningsreform (se prop. 1972: 111 bil. 2 s. 336). Som framgår av bestämmelsens formulering föreligger inlösenplikt endast beträffande hel fastighet.
Några särskilda bestämmelser om värderingen vid inlösen lämnas inte i detta kapitel. i stället blir genom hänvisningen i 105 de allmänna bestäm- melserna om ersättning i 9 kap. 1— 1055 tillämpliga.
9 5 Den som vill göra anspråk på ersättning eller begära inlösen skall väcka talan mot den ersättningsskyldige hos vattendomstolen inom ett år från den dag då det beslut som anspråket grundas på vann laga kraft. Gör han inte detta förlorar han sin rätt.
Paragrafen. som saknar motsvarighet i utredningens förslag. har utfor- mats efter mönster av 335 första stycket naturvårdslagen.
Talan enligt förevarande paragraf skall handläggas som stämningsmål (se 13 kap. l45 punkt 12). Enligt 20 kap. 35 gälleri sådana mål särskilda bestämmelser om rättegångskostnader (jfr 365 naturvårdslagen).
Den i förevarande paragraf angivna ettårsfristen är dispositiv och kan alltså efterges av den ersättningsskyldige. t. ex. om det fordras för fortsatta förhandlingar (se prop. 1964: 148 s. 152). 1 fall som avses i 7 5 andra stycket och 85 andra meningen löper fristen från det beslutet i fråga om särskilt tillstånd (dispens) vann laga kraft.
10 5 I fråga om ersättning och inlösen enligt detta kapitel gäller i övrigt 9 och 16 kap.
Paragrafen innebär att de allmänna bestämmelserna om ersättning och betalning av ersättning blir tillämpliga (jfr 255 andra stycket naturvårds- lagen).
Prop. 1981/82:130 680
20 kap. Kostnadsbestämmelser
Kapitlet motsvarar 22 kap. i utredningens förslag och innehåller med särskilda underrubriker bestämmelser om rättegångskostnader vid dom- stol m.m. (1—6 åå). förrättningskostnader m.m. (7—9 15.5) och övriga kost- nader (10— 13 åå). '
Eftersom jag har avvisat utredningens förslag till en administrativ till- ståndsprövning (se avsnitt 2.2 i den allmänna motiveringen) innehåller förevarande kapitel inte någon motsvarighet till de av utredningen före- slagna särskilda bestämmelserna om kostnaderna i tillståndsärenden.
Principerna för kostnadsansvaret enligt förevarande kapitel överens- stämmer i huvudsak med gällande rätt (se främst 10 kap. 79 s och 11 kap. 65 & VL).
22 kap. 11 och 13 55 i utredningens förslag motsvaras av 15 kap. 17 s' resp. 22 kap. 3 & nya vattenlagen.
Rärregångskosnmder vid domstol m.m. 1 _S 1 mål vid domstol enligt denna lag gäller rättegångsbalkens bestäm- melser om rättegångskostnader. om inte annat följer av 2—4 åå.
Paragrafen stadgar som huvudprancip att bestämmelserna i 18 kap. rätte- gångsbalken om rättegångskostnader gäller även i vattenmål (se även 13 kap. 2 & nya vattenlagen). Från huvudprincipen görs sedan vissa undantag i 2—4 åå som avser ansöknings-. stämnings- och förrättningsmål. Genom hänvisningen till rättegångsbalkens kostnadsregler blir bl.a. bestämmel- serna i 18 kap. 6 och 8 så rättegångsbalken om kostnadsansvaret vid försumlig processföring och om ersättningsgilla kostnader m.m. tillämp- liga i vattenmål (jfr 11 kap. 65.5 och 106å femte stycket VL). Någon särskild bestämmelse härom behövs enligt min mening inte (jfr 22 kap. 7 s' i utredningens förslag).
2 & l ansökningsmål. utom i sådana mål som anges i andra stycket. och i mål som avses i 13 kap. 13 & andra stycket skall sökanden svara för sina egna och motparternas kostnader vid vattendomstolen. l ansökningsmål som gäller bildande av samfällighet för bevattning. vattenreglering eller vattenöverledning svarar sökanden inte för kostnader i vattendomstolen som uppkommit för deltagare i samfälligheten. I sådana överklagade an- sökningsmål som avses i första meningen skall sökanden svara för sina egna kostnader i högre rätt och för de kostnader som där har uppkommit för motparterna genom att sökanden har klagat.
[ mål som gäller omprövning eller förverkande enligt 15 kap. 3—6 eller 12 5 skall kammarkollegiet och tillståndshavaren svara för sina kostnader vid vattendomstolen. ] mål enligt 15 kap. 3 & skall kammarkollegiet dessut- om svara för kostnader vid vattendomstolen som uppkommer för andra motparter än tillståndshavaren. I mål som gäller omprövning enligt 15 kap. 15 å andra stycket. 16 eller 17 & skall varje part svara för sina kostnader.
Prop. 1981/82: 130 681
Första stycket första meningen motsvarar 11 kap. 65 & första stycket första meningen VL och 22 kap. l & första stycket i utredningens förslag och innehåller huvudregeln om kostnadsansvaret i ansökningsmål i vatten- domstolen. Innebörden är liksom enligt VL att sökanden skall svara för både sina egna kostnader och motparternas kostnader. Vilka kostnader som är ersättningsgilla framgår av 18 kap. 8 & rättegångsbalken. som också innehåller en bestämmelse om rätt till ränta på kOstnadsersättningen. Av— steg från huvudregeln om sökandens kostnadsansvar kan göras med stöd av 18 kap. 6 % rättegångsbalken. som innebär att en motpart till sökanden kan bli skyldig att ersätta kostnader som han förorsakat genom försumlig processföring m.m. (jfr 11 kap. 65 å andra stycket VL).
Regeln om kostnadsansvaret i ansökningsmål gäller också i de fall att ett ansökningsmål enligt 13 kap. 13 å andra stycket handläggs som stämnings- mål.
Svea hovrätt tar i detta sammanhang upp frågan om en begränsning av antalet ombud och tekniska biträden på sakägarsidan i ansökningsmålen. Enligt hovrätten har antalet ombud och tekniska biträden i vattenmål ökat under senare tid. Detta har enligt hovrätten fått till följd att rättegångskost- naderna ökar samtidigt som en avsevärd del av vattendomstolarnas arbete ägnas åt kostnadsfrågor. Hovrätten anser att förväntade rättegångskost- nader i vissa fall kan utgöra ett hinder för mindre och medelstora vatten- företag. Hovrätten. som finner utvecklingen oroande. fäster uppmärksam- heten på en bestämmelse i den norska expropriationslagstiftningen. enligt vilken det vid avgörande av frågan om sakägarnas rättegångskostnader varit nödvändiga skall beaktas att sakägare med likartade intressen som inte strider mot varandra bör utnyttja sammajuridiska och tekniska biträ- de.
Enligt min mening är det inte lämpligt med någon särskild bestämmelse som begränsar sakägarnas rätt att välja ombud. Det bör emellertid inom ramen för de nu föreslagna kostnadsbestämmelserna vara möjligt att i viss mån begränsa kostnaderna då flera ombud och tekniska biträden har anlitats på sakägarsidan. Sålunda kan bl. a. utredningar och argumentering i samma fråga. som utförs av flera ombud oberoende av varandra. ofta anses vara onödigt dubbelarbete. som inte bör ersättas fullt ut. Jag vill också erinra om att vattendomstolen enligt 13 kap. 30 s' andra stycket nya vattenlagen skall se till att någon onödig utredning inte görs i målet.
Svea hovrätt anser vidare att en bestämmelse bör införas om indexupp- räkning av ersättning för rättegångskostnader. Enligt hovrätten förekom- mer det ofta att en lång tid förflyter mellan upprättandet av en kostnads- räkning och utdömandet av ersättning. 1 sådana fall framställs ofta yrkan- den om en indexuppräkning av beloppet. Sådana yrkanden kan emellertid enligt hovrätten inte bifallas på grund av bestämmelserna i 18 kap. 8 &" rättegångsbalken.
Jag har inte funnit skäl att föreslå någon bestämmelse om indexuppräk-
Prop. 1981/82:130 682
ning av kostnadsersättningari enlighet med hovrättens förslag. Den möjlig- het att etappvis döma ut ersättning för rättegångskostnader som finns enligt 5 5 i förevarande kapitel gör att nämnvärda förluster till följd av penningsvärdets fall inte skall behöva uppkomma.
Några remissinstanser tar tipp frågan om rätten till ersättning för kostna- der i samband med utomprocessuella förberedelser enligt 11 kap. 8— 12 åå nya vattenlagen (jfr 4 kap. 19 få VL).
Enligt gällande praxis anses sökanden ersättningsskyldig för sakägarnas kostnader i samband med förberedelser som avses i 4 kap. 19 & VL. om kostnaden avser en inställelse m.m. som kan anses ha varit av betydelse för den kommande handläggningen vid vattendomstolen (se NJA 1960 s. 55). På samma sätt har sökanden ansetts ersättningsskyldig för sakägares kostnader i samband med en tillåtlighetsprövning hos regeringen. om kost- naderna hänför sig till arbete som är av betydelse för den fortsatta rätte- gången i vattendomstolen (se vattenövcrdomstolens beslut den 4 april 1977. nr ST lzjfr NJA 1964 s. 295-). Motsvarande bör enligt min mening gälla enligt den nya vattenlagen. Jag anser inte att det behövs några särskilda bestämmelser rörande frågan.
Första stycket mulm meningen innehåller en specialregel för ansök- ningsmål som gäller bildande av samfälligheter enligt vattenlagen (jfr 11 kap. 65 & första stycket andra meningen VL). Sökandens kostnadsansvar enligt första meningen gäller enligt bestämmelsen inte deltagare i samfäl- ligheten. Detta överensstämmer med vad som gäller vid markavvattnings- förrättningar enligt 7 5 första stycket.
Första stycket tredje meningen motsvarar 11 kap. 106 & femte stycket och 108 5 andra stycket VL samt 22 kap. 6 å i utredningens förslag (jfr 7 kap. 3 & expropriationslagen). Innebörden är liksom enligt VL att en sakägare som klagar till högre rätt får stå för sina egna kostnader. om han förlorar. men att han inte kan åläggas att betala sökandens kostnader annat än med tillämpning av 18 kap. 6 % rättegångsbalken. Liksom enligt gällande rätt blir bestämmelsen tillämplig inte bara vid klagan i huvudsaken utan också då något beslut under rättegången överklagas.
I ansökningsmål förekommer någon gång att sakägare för talan mot vattendomstolens dom i frågor vari sökanden inte har något egentligt partsintresse. Så är fallet exempelvis då talan fullföljs av en sameby om fördelningen mellan byn och samefonden av ett i och för sig ostridigt ersättningsbelopp avseende skador på rennäringen. Sökanden har i dessa fall formellt ställning som klagandens motpart. fastän den verklige motpar- ten till klaganden i detta fall får anses vara samefonden. En viss osäkerhet råder i dessa fall om hur rättegångskostnaderna skall fördelas.
Enligt min mening bör man i fall av ovannämnda slag kunna se till den verkliga partsställningen i målet när det gäller att avgöra vem som skall stå för rättegångskostnaderna. Sökandens kostnader i mål av detta slag torde bli obetydliga och skall enligt första stycket tredje meningen i förevarande
Prop. 1981/82: 130 683
paragraf alltid stanna på honom. Sökanden bör däremot inte förpliktas att betala ersättning till någon av de reellt tvistande parterna. l stället bör kostnaderna fördelas dem emellan med tillämpning av bestämmelsernai 18 kap. rättegångsbalken. Om samebyn har framgång med sin talan bör såle- des samefonden kunna åläggas att ersätta byns rättegångskostnader och omvänt.
Andra styr-ket. som saknar motsvarighet i VL. motsvarar 22 kap. 3 & i utredningens förslag. Vid omprövning m.m. enligt 15. kap. 3—6 5.5 nya vattenlagen är det kammarkollegiet som är sökande och vid omprövning enligt 15 kap. 12 .5 är det kammarkollegiet eller tillståndshavaren som är sökande. Förevarande bestämmelser avser endast dessa typer av ompröv- ningsmål. Vid omprövning enligt 15 kap. 8—1() så gäller alltså de vanliga rättegångskostnadsreglerna för ansökningsmål i första stycket av föreva- rande paragraf.
Omprövningar enligt 15 kap. 15 å andra stycket. 16 eller 17 & avser endast förhållandet mellan deltagarna i en samfällighet. Vid sådana om- prövningar skall enligt tredje meningen i förevarande stycke varje part svara för sina kostnader.
Förevarande stycke avser endast kostnaderna vid vattendomstolen. ] högre rätt gäller alltså rättegångsbalkens regler.
3 & Om talan om ersättning eller inlösen på grund av ett förordnande om vattenskyddsområde ogillas men käranden har haft skälig anledning att få sin talan prövad av vattendomstolen. får vattendomstolen förordna att svaranden skall ersätta käranden dennes rättegångskostnader eller att var- dera parten skall svara för sina kostnader vid vattendomstolen.
Paragrafen. som saknar motsvarighet i VL och i utredningens förslag (jfr dock 22 kap. 4 5 första stycket"). innehåller ett undantag från huvudregeln att rättegångsbalkens rättegångskostnadsregler gälleri stämningsmål.
Utredningen har föreslagit ett sådant undantag för talan om oförutsedda skador. Som framgår av 15 kap. 20 & tredje stycket nya vattenlagen harjag emellertid frångått utredningsförslaget att sådan talan skall väckas genom ansökan om stämning. Anspråk på grund av oförutsedda skador skall i stället anmälas till vattendomstolen och handläggas i det ursprungliga ansökningsmålet (se 15 kap. 21 å nya vattenlagen). Detta innebär att be- stämmelserna i ?.ä första stycket i förevarande kapitel om sökandens ansvar för kostnader blir tillämpliga. Detta är enligt min mening lämpligt både när det gäller talan om ersättning (se 11 kap. 68 & tredje stycket VL) och talan om åtgärder (som f.n. enligt 11 kap. 17% första stycket 26 handläggs som stämningsmål och där rättegångsbalkens kostnadsregler gäller). På grund av vad jag nu har anfört innehåller förevarande kapitel inte några särskilda bestämmelser om rättegångskostnadsansvaret vid ta- lan om oförutsedda skador.
Förevarande paragraf innehålleri stället bestämmelser om rättegångs-
Prop. 1981/82: 130 684
kostnader i stämningsmål vid vattendomstolen om ersättning eller inlösen på grund av förordnanden om vattenskyddsområden enligt 19 kap. Ersätt- ningsbestämmelserna i 19 kap. har utformats efter mönster av 25—27 åå naturvårdslagen. Enligt 36 å naturvårdslagen gäller för sakägarna generö- sare regler om rz'ittegångskostnader än som följer av rättegångsbalken (se prop. 1972: 111 bilaga 3 s. 528 och 538). Motsvarande bestämmelser har tagits in i förevarande paragraf'.
Förevarande paragraf avser endast kostnaderna vid vattendomstolen. l högre rätt gäller alltså rättegångsbalkens bestämmelser.
4 & Om det är skäligt. får vattendomstolen i förrättningsmål förordna att en part som förlorar målet skall ersätta motparters kostnader vid vatten- domstolen.
Paragrafen motsvarar 11 kap. 93 å VL och 22 kap. 5 å i utredningens förslag (jfr 16 kap. 14 å första stycket första meningen fastighetsbildnings- lagen). l paragrafen regleras liksom enligt VL både den situationen att klaganden förlorar och att han vinner (dvs. att hans motparter förlorar målet). ] vattenöverdomstolen och högsta domstolen gäller rättegångsbal- kens bestämmelser.
5 $ 1 ansökningsmål som avses i 2 å första stycket får sökanden åläggas att betala ersättning för motparters rättegångskostnader även om deras talan inte har blivit prövad slutligt vid domstolen. Ersättningen skall även innefatta ränta efter sex procent från dagen för delavgörandet till dess betalning sker.
Paragrafen motsvarar 11 kap. 66 å 4 mom. VL. Utredningen har föresla- git en möjlighet att förordna om förskott på rättegångskostnader (22 kap. 9 å i utredningens förslag). Förevarande paragraf' innebär däremot liksom VL att vattendomstolen i delavgöranden slutligt kan avgöra frågan om ersättning för de kostnader som st:-.kägarna dittills har haft. Denna möjlig- het har begränsats till ansökningsmålen utom sådana som avser ompröv- ning (jfr i fråga om förrättningsmälen 1 1 kap. 92 å andra stycket VL).
Enligt 18 kap. 8 å tredje stycket rättegångsbalken skall det utgå ränta på ersättning för rättegångskostnader från dagcn då målet avgörs. l förevaran- de fall bör utgångspunkten vara dagen för delavgörandet. ] andra meningen har tagits in ett särskilt stadgande härom.
6 & l ansökningsmål vid vattendomstolen är sökanden skyldig att på anmodan av domstolen betala förskott på kostnader som avser
l. kungörelser och underrättelser.
2. aktförvarare.
3. sakkunniga,
4. lokaler för sammanträden. Första stycket gäller även klagande i förrättningsmål. om kostnaden har orsakats av hans besvär. samt käranden i stämningsmål.
Prop. 1981/82: 130 685
I högre rätt gäller första stycket den som har klagat. Frågan om vem som slutligt skall stå för kostnaderna avgörs enligt 1— 4 åå.
Paragrafen motsvarar 11 kap. 97å 1 mom.. 106å första och tredje styckena och 108 å andra stycket VL samt 22 kap. 10å i utredningens förslag.
Enligt 18 kap. 9 å rättegångsbalken svarar flera sökande. kärande eller klagande solidariskt för skyldigheten att betala förskott.
Förrättningskostnader m. m. 7 5 Andra sakägare än deltagare har rätt att få ersättning för sina nödvän- diga kostnader vid en förrättning.
Ersättning enligt första stycket skall bestämmas med tillämpning av vad som gäller enligt 18 kap. 6—9 åå rättegångsbalken.
Förrättningsmän och gode män har rätt till ersättning enligt bestämmel- ser som meddelas av regeringen.
Ersättning till sakkunniga bestäms av förrättningsmannen.
Första stycket motsvarar 10 kap. 79 å tredje stycket VL och 22 kap. 1 å andra stycket andra och tredje meningarna i utredningens förslag.
Andra stycket motsvarar 22 kap. 7å i utredningens förslag (jfr 1 å i förevarande kapitel). Det är att märka att rättegångsbalken inte gäller generellt vid förrättningar.
Tredje stycket motsvarar 10 kap. 30 å första stycket första meningen och 79 å första stycket VL samt 16 kap. 24 å i utredningens förslag. F.n. gäller förordningen (1976: 1 000) om ersättning till synemän och ombud vid vissa förrättningar. som i huvudsak knyter an till lantbruksnämndstaxan. Jag kommer att senare anmäla frågan om de nya bestämmelser som behövs.
De grundläggande bestämmelserna om förrättningsmän och gode män vid förrättning finns i 12 kap. 1—6 åå nya vattenlagen.
Fjärde stycket motsvarar 16 kap. 8 å andra stycket i utredningens för- slag. Bestämmelser om sakkunniga vid förrättning finns i 12 kap. 8 å nya vattenlagen.
8 å Till förrättningskostnader hänförs
]. ersättning till förrättningsmän. gode män och sakkunniga.
2. kungörelsekostnader. ersättning till aktförvarare och andra kostnader som är nödvändiga för förrättningen.
3. ersättning för kostnader som avses i 7 å första stycket.
4. ersättning för skador som avses i 12 kap. 24 å.
5. kostnad för förrättning som avses i 12 kap. 28 å första stycket. Om tillståndsbeslut meddelas. skall förrättningskostnaderna fördelas mellan deltagarna i markavvattningsföretaget efter vad som är skäligt.
Inställs förrättningen. skall sökanden betala de kostnader som har upp- kommit, om inte särskilda omständigheter föranleder att betalningsskyl- digheten fördelas mellan samtliga sakägare eller vissa av dem. Om den inställda förrättningen har inletts på grund av ett beslut vid en fastighets—
Prop. 1981/82: 130 686
reglering, skall dock kostnaderna anses som förrättningskostnader vid fastighetsregleringen.
Om kammarkollegiet begär omprövning av ett markavvattningsföretag. skall staten svara för förrättningskostnadcrna.
Såsom sökande anses även den som har förenat sig med sökanden om företaget samt den på vilkens begäran företaget har givits en större omfatt- ning än vad sökanden har begärt.
Friirsta—trcdjc styckena motsvarar 10 kap. 79 och 80 åå VL samt 16 kap. 25 å och 22 kap. 1 å andra stycket fjärde meningen i utredningens förslag (jfr 2 kap. 6 å fastighetsbildningslagen och 29 å anläggningslagen).
Fjärde stycket saknar motsvarighet i VL och i utredningsförslaget men överensstämmer med 2 å andra stycket och 6 å i förevarande kapitel.
Vid omprövning enligt 15 kap. 15 å andra stycket. som avser ompröv- ning av förhållandet mellan deltagarna i en samfällighet. gäller kostnads- reglerna för förrättning. Den som efter en sådan omprövning ansluts till samfälligheten har sålunda såsom deltagare inte rätt till ersättning för sina kostnader.
chtc stycket motsvarar delvis 10 kap. 82 å VL. Av 12 kap. 9 å andra stycket nya vattenlagen framgår att i de fall en förrättning har inletts efter anmälan av fastighetsbildningsmyndigheten i samband med fastighetsreg- lering ägarna av de fastigheter som ingår i regleringen är att anse som sökande. Som sökande anses vidare enligt 12 kap. 25 å andra stycket den som. sedan sökanden återkallat sin ansökan. begär att förrättningen skall fortsättas.
9 5 Sökanden är skyldig att på anmodan av förrättningsmannen betala förskott på förrättningskostnader som avses i 8å första stycket I och 2.
Frågan om vem som slutligt skall stå för kostnaderna avgörs enligt 7 och 8 åå.
Paragrafen motsvarar 10 kap. 30å första stycket och 79å första stycket VL samt 22 kap. lOå i utredningens förslag.
Svea hovrätt anser att sökanden också bör kunna åläggas att betala förskott på tredje mans rättegångskostnader (se 8å första stycket 3) för att dessa skall säkerställas.
Enligt 12 kap. 11 å kan länsstyrelsen kräva säkerhet för förrättningskost- naderna. Enligt min mening är detta tillräckligt. Förevarande paragraf omfattar alltså inte ersättning för tredje mans rättegångskostnader.
Övriga kostnader
10 å l ärenden hos regeringen om ianspråktagande av strömfall enligt 2 kap. 3å skall sökanden svara för samtliga kostnader.
Paragrafen. som saknar motsvarighet i VL. motsvarar delvis 22 kap. 1 å första stycket i utredningens förslag. En tvist om ersättning enligt föreva-
Prop. 1981/82: 130 687
rande paragraf prövas i första hand i ansökningsmålet rörande ersättning för ianspråktagandet. ()m ärendet av någon anledning inte fullföljs. får kostnadsfrågan prövas av vattendomstolen efter stämning (se 13 kap. I4å punkt 13).
11 å l ärenden vid länsstyrelsen om fördelning av ersättning skall den ersättningsskyldige svara för samtliga kostnader. i den mån inte något annat följer vid en motsvarande tillämpning av 18 kap. 6 eller 8å rätte- gångsbalken.
Paragrafen motsvarar 9 kap. 26å VL och 22 kap. lå första stycket i utredningens förslag Ufr 7 kap. 1 å första stycket expropriationslagen). En tvist om ersättning enligt förevarande paragraf prövas av vattendomstolen efter stämning (se 13 kap. l4å punkt 121jfr 7 kap. 4å expropriationslagen).
12 å Innehavaren av vattenanläggningen skall med belopp som länssty- relsen bestämmer bctala kostnaderna för
]. tillsyn som avses i 18 kap. ] å andra stycket.
2. undersökningar som avses i 18 kap. 2å andra stycket andra mening- en.
3. besiktning enligt 18 kap. 3 å.
13 å Den som har ansökt om besiktning enligt 18 kap. 4å skall betala kostnaderna för besiktningen med belopp som länsstyrelsen bestämmer. Om besiktningsmannen begär det. är den som har gjort ansökan även skyldig att lämna skäligt förskott på kostnaderna för besiktningen.
Paragraferna motsvarar 13 kap. 1 å fjärde stycket. 3å andra stycket och 4å tredje stycket VL samt 22 kap. 12å i utredningens förslag (jfr 43 å tredje stycket ML). Länsstyrelsens beslut överklagas enligt 22 kap. 6å första stycket punkt 3 hos kammarrätten.
Med innehavaren av en vattenanläggning avses i 12 å förutom ägaren den som har det vattenrättsliga ansvaret för underhållet av anläggningen (se 17 kap. 1 å).
21 kap. Ansvar, handräckning m. m.
Kapitlet. som motsvarar 23 kap. i utredningens förslag. ersättcri huvud- sak bestämmelserna i 13 kap. 8—15åå VL.
De nya ansvarsbestämmelserna avser i huvudsak samma gärningar som nu är straffbelagda enligt VL. En nyhet i förhållande till såväl VL som utredningsförslaget är dock att en försummelse av skyldigheten att under- hålla ctt vattenföretag medför straffansvar (se avsnitt 2.6.1 iden allmänna motiveringen).
1 förevarande kapitel liksom i utredningsförslaget saknas en motsvarig- het till bestämmelsen i 13 kap. l4å första stycket VL om straff för den som tar bort eller fördärvar ett vattenmärke. Straff för sådana gärningar kan
Prop. 1981/82:130 688
ådömas enligt bestämmelserna i 14 kap. 8å brottsbalken om förfalskning av fast märke eller i 12 kap. l—Eiåå brottsbalken om skadegörelse eller åverkan. Dessa straffbestämmelser är enligt min mening tillräckliga.
Påföljden för huvuddelen av de brott som anges i 13 kap. 11— 14 åå VL är böter eller fängelse i högst sex månader. ] utredningsförslaget är påföljden för motsvarande brott böter eller fängelse i högst ett är (23 kap. 1 å första stycket i utredningens förslag).
Naturvårdsverket anser att påföljdsmaximum bör höjas ytterligare. 1 prop. 1980/81 : 92 med förslag till ändringar i miljöskyddslagen föreslås bl.a. att straffmaximum för brott mot ML skall höjas från ett till två års fängelse. [ motiven till den föreslagna ändringen anförs bl. a. att det finns ett behov av att kunna utdöma kännbara påföljder för brott mot ML. Straffskärpningen medför också att preskriptionstiden förlängs från nuva- rande två år till fem år.
Enligt min mening bör en motsvarande straffskärpning göras i den nya vattenlagen. Ett åsidosättande av vattenlagens bestämmelser kan få lika vådliga följder som brott mot ML och straffskalan för brott mot vatten— lagen bör av detta och andra skäl överensstämma med den i ML. Jag föreslår därför att påföljden för brott mot vattenlagen i huvudfallet skall vara böter eller fängelse i högst två är.
Som jag har anfört vid inledningen till 13 kap. skall talan om ansvar för brott mot den nya vattenlagen prövas av tingsrätt och alltså inte som enligt VL av vattendomstol.
Motsvarigheten till de av utredningen i 23 kap. föreslagna bestämmelser- na om biträde av polismyndighet vid tillsyn 13 å tredje stycket). föreläggan- de att avstå vatten (5 å) och föreläggande att iaktta den allmänna aktsam- hetsregeln till skydd för vattenförsörjningen (6å första stycket) har tagits in i 18 kap. två andra stycket. 2 kap. 4å tredje stycket resp. 19 kap. lå tredje stycket nya vattenlagen.
Särskilda övergångsbestämmelser till förevarande kapitel finns i 26 och 27 åå i promulgationslagen.
15 Till böter eller fängelse i högst". två är döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1. bryter mot 4 kap. 1 å första eller andra stycket.
2. bryter mot villkor eller föreskrifter som enligt denna eller äldre lag har meddelats i samband med tillstånd till ett vattenföretag. godkännande av arbeten enligt 4 kap. 4å. lagligförklaring enligt 4 kap. Så. prövning enligt 14 kap. Så eller motsvarande äldre bestämmelser eller i samband med omprövning eller förverkande av tillstånd. så att allmänna eller enskil- da intressen kan skadas.
3. bryter mot 17 kap. 1 eller 2å.
4. underlåter att fullgöra vad som åligger honom enligt 18 kap. 2å första stycket.
5. bryter mot föreskrifter som har meddelats enligt 19 kap. 2 eller 3 å. Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra vad som åligger honom enligt 4 kap. 3å tredje stycket.
Prop. 1981/82:130 689
1 ringa fall döms inte till ansvar. Till ansvar enligt första stycket döms inte om ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbalken.
[ fiskeristadgan (l954:607) finns bestämmelser om straff och andra på- följder för den som överträder fiskeförbud som har meddelats enligt denna eller äldre lag.
Paragrafen motsvarar 23 kap. 1 och 2 åå i utredningens förslag. Första stycket innehåller straffbestämmelser med böter eller fängelse i straffskalan. Såsom framgår av vad som har anförts vid kapitelrubriken har straffskalan höjts i förhållande till både VL och utredningens förslag.
Punkt I i förevarande stycke motsvarar 13 kap. 11 å VL och 23 kap. ] å första stycket punkt 1 i utredningens förslag. Enligt bestämmelsen straff- beläggs brott mot bestämmelserna i 4 kap. lå om tillståndsplikt och om förbud mot att påbörja större arbeten i anslutning till vattenföretag innan ett tillstånd har meddelats.
Punkt 2 i förevarande stycke motsvarar 13 kap. 12 och 13 åå VL samt 23 kap. ] å första stycket punkterna 2 och 3 i utredningens förslag.
1 utredningens förslag har straffbestämmelserna begränsats till att gälla föreskrifter och villkor som meddelats med stöd av den nya vattenlagen. Såsom Stockholms tingsrätt påpekar bör emellertid straffbestämmelserna också gälla vid förseelser mot föreskrifter som har meddelats med stöd av äldre lag. Förevarande stadgande har utformats i överensstämmelse här- med.
Enligt utredningsförslaget skall en överträdelse av meddelade villkor och föreskrifter föranleda ansvar endast om överträdelsen kan medföra att allmänna eller enskilda intressen skadas. Utredningsförslaget överens- stämmer i detta avseende med VL och de nuvarande strallbestämmelserna i 45 å första stycket M]... ] prop. 1980/81 : 92 föreslås emellertid att skade- rekvisitet i 45å ML tas bort. Såsom motiv för detta anförs svårigheten att förebringa bevisning i detta hänseende.
Enligt min mening är emellertid förhållandena annorlunda när det gäller vattenföretagen och skaderekvisitet har därför bibehållits i förevarande stadgande.
Enligt punkt 3 i förevarande stycke inträder straffansvar vid brott mot bestämmelserna om underhållsskyldighet i 17 kap. lå och om driften av vattenföretag i 17 kap. 2 å.
En bestämmelse om straff vid eftersatt underhåll saknas som jag har anfört vid kapitelrubriken i både VL och utredningens förslag.
1 13 kap. 13å första stycket VL finns en bestämmelse om straff vid överträdelser av bestämmelserna i 2 kap. 27—30 och 32åå VL om hand- havandet av regleringstillstånd. En motsvarande straffbestämmelse saknas i utredningsförslaget. Jag anser emellertid att bestämmelsen i 17 kap. Zå nya vattenlagen om driften av vattenföretag på samma sätt som i VL bör kompletteras med en straffbestämmelse. Förevarande stadgande har utfor- mats i överensstämmelse härmed.
Prop. 1981/82: 130 6.90
Ipankt 4 i förevarande styckte stadgas straff för den som underlåter att fullgöra den upplysningsplikt som enligt 18 kap. 2 å första stycket gäller för en företagare i förhållande till tillsynsmyndigheter. Bestämmelsen har ingen motsvarighet i VL. l utredningsförslaget upptas motsvarande förse- else i straffstadgandet i 23 kap. 1 å andra stycket. där endast böter ingår. Den skärpning av påföljden för underlåtenhet att lämna upplysningar som placeringen i förevarande stycke innebär sammanhänger med den skärp- ning av motsvarande straffbestämmelse i 45å ML som har föreslagits i prop. 1980/81:92. Med en underlåtenhet att lämna upplysningar bör jäm- ställas det fallet att en företagare lämnar felaktiga upplysningar om företa- get.
Punkt 5 innehåller en bestämmelse om straff vid överträdelser av sådana föreskrifter som meddelas enlig 19 kap. 2 och 3åå i samband med förord- nanden om skyddsområden. Enligt 13 kap. l4å andra stycket VL och 23 kap. 2å i utredningens förslag gäller att straffbarhet förutsätter att länssty- relsen särskilt har förordnat om straffansvar vid överträdelser av medde- lade föreskrifter. Påföljden är enligt VL och utredningsförslaget penning— böter eller dagsböter. Förevarande stadgande innebär en generell straff- sanktion för meddelade föreskrifter. Länsstyrelsens möjlighet att särskilt förordna om straffansvar behålls alltså inte. Samtidigt innebär stadgandet en straffskärpning i förhållande till VL genom att även fängelse kan ådö- mas. Detta överensstämmer med vad som nu gäller beträffande föreskrif- ter som meddelas för naturreservat (se 37å naturvårdslagen).
l paragrafens andra stycke. som motsvarar 23 kap. lå andra stycket i utredningens förslag. har tagits in en bestämmelse om straff för brott mot bestämmelsen i 4 kap. 3 å tredje stycket om skyldighet att anmäla rensning- ar m.m. till fiskenämnden. Bestämmelsen har ingen motsvarighet i VL. Straffet är i detta fall endast böter.
Tredje m-h fjärde styckena motsvarar 45å andra och tredje styckena i ML enligt förslag i prop. 1980/81 : 92.
Femte styr-ket innehåller en erinran om att ansvar för överträdelser av fiskeförbud som meddelas enligt denna eller äldre lag skall ådömas enligt frskeristadgan (19541607). En motsvarande bestämmelse finns i 13 kap. 15å VL. men saknas i utredningsförslaget. Enligt 30å första stycket tredje punkten ftskeristadgan och 35 aå första stycket lagen (1950: 596) om rätt till fiske skall den som överträder ett fiskeförbud som har meddelats enligt VL eller äldre lag dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Fångst eller fiskeredskap kan därvid förverkas enligt 32å frskeristadgan och 36å lagen om rätt till fiske. Jag kommer att senare anmäla frågan om ändring av 30å frskeristadgan så att även fiskeförbud som meddelas med stöd av den nya vattenlagen omfattas av straffbestämmelsen.
2 å Om någon har begått en gärning som avses i 1 å första stycket 1—3 och 5. får länsstyrelsen vid vite förelägga honom att vidta rättelse. Beslut om handräckning får också meddelas för sådant ändamål.
Prop. 1981/82:130 691
Första stycket gäller också om någon inte har iakttagit vad som gäller enligt 19 kap. 1 å första stycket.
Om allmänna intressen berörs får ansökan om handräckning göras av länsstyrelsen.
Bestämmelser om handräckning finns i handräckningslagen (19811000).
Paragrafen motsvarar 2 kap. 33å andra stycket och 65 å andra stycket, 3 kap. lOå. 5 kap. Så 7 kap. 41 och 49åå och 13 kap. 8—10åå VL samt 23 kap. 3 och 4åå samt två andra stycket i utredningens förslag.
Bestämmelserna i VL om tvångsåtgärder mot den som bryter mot lagens bestämmelser är av olika slag. Enligt bl.a. 2 kap. 33å andra stycket VL kan länsstyrelsen. då underhållet av en byggnad i vatten försummas. förordna om rättelse på den försumliges bekostnad eller vid vite ålägga den försumlige att själv vidta rättelse. En motsvarande bestämmelse finns i 2 kap. 65å andra stycket VL för överträdelser av skyddsområdesbestäm- melser m.m. I 13 kap. 8å VL ges överexekutor rätt att bl. a. vid uppenbara överträdelser av bestämmelserna om tillståndsskyldighet förbjuda på- gående arbeten och meddela handräckning till rättelse av vad som skett. Slutligen stadgas i 13 kap. 9å VL att. då gällande bestämmelser om vattenhushållning inte följs. utmätningsmannen. efter besiktning på visst sätt. kan meddela nödvändig handräckning. En liknande uppdelning av tvångsåtgärderna görs i 23 kap. 3.4 och 6 åå i utredningens förslag.
Bestämmelserna iförsta stycket innebär att enhetliga tvångsmedel införs för alla former av försumlighet. Rättelse skall sålunda kunna uppnås an- tingen genom ett vitesföreläggande. som utfärdas av länsstyrelsen. eller genom handräckning. Detta överensstämmer med vad som nu gäller enligt 39å naturvårdslagen samt 40 och 47 åå ML. 'fvångsåtgärder kan tillgripas även om gärningen inte är brottslig men omfattas av gärningsbeskrivningen i 1 å i förevarande kapitel.
Andra stycket motsvarar 2 kap. (>Så andra stycket VL och 23 kap. oå andra stycket i utredningens förslag.
En begäran om vitesföreläggande eller om handräckning kan göras av den som får olägenheter av överträdelsen. När allmänna intressen berörs får ansökan om handräckning enligt fred/"e styckat göras av länsstyrelsen. Enligt 13 kap. 10å VL får ansökan om handräckning i detta fall göras av den allmänne åklagaren eller av andra berörda myndigheter. Utredningen föreslår (se 23 kap. 3å andra stycket i utredningens förslag) att ansökan i motsvarande fall får göras av kammarkollegiet eller andra berörda myndig- heter. Enligt min mening bör emellertid länsstyrelsen såsom tillsynsmyn- dighet ensam ha befogenhet att i de fall allmänna intressen berörs av en försummelse avgöra om handräckning skall tillgripas. [ många fall torde länsstyrelsen genom ett vitesföreläggande kunna åstadkomma en rättelse på ett mindre ingripande sätt.
Beträffande handräckning bör gälla bestämmelserna i den nya handräck- ningslagen som föreslås träda i kraft den 1 januari 1982 (se prop. 1980/
Prop. 1981/82: 130 692
81: 88). En erinran härom finns i_ljiinlu styr-ket. En ansökan om handräck- ning skall enligt 2 och l7åå förslaget till handräckningslag göras hos vattendomstolen. I fråga om utslag i mål om sådan handräckning gäller att överklagande skall ske genom besvär inom en månad från delfåendet av utslaget.
3 å Om ett tillstånd till ett vattenföretag har förfallit enligt 15 kap. 2 å. får länsstyrelsen vid vite förelägga tillståndshavaren att riva ut en med stöd av tillståndet uppförd vattenanläggning som kan skada allmänna eller enskilda intressen. Beslut om handräckning får också meddelas.
Paragrafen. som saknar motsvarighet i VL och utredningsförslaget. ger möjlighet att vidta tvångsåtgärder även mot den som visserligen har upp- fört en vattenanläggning med stöd av ett tillstånd men där tillståndet enligt 15 kap. 2å' nya vattenlagen har förfallit på grund av att andra anläggningar för företaget inte har utförts.
22 kap. Slutbestämmelser
Kapitlet motsvarar 12 och 14 kap. VL samt 24 kap. i utredningens förslag.
Definitionen av begreppet "lågvatten" i 14 kap. 1 å VL har inte fått någon motsvarighet i den nya lagen (jfr vad som har anförts vid 1 1 kap. 1 å punkt 3). Jag anser inte heller att det finns något behov av en definition av begreppet "fallhöjd". som har efterlysts av Svea hovrätt.
Bestämmelserna i 14 kap. 6 å VL och 24 kap. 3 å i utredningens förslag om rätt till tillträde har ersatts av 18 kap. 7 å nya vattenlagen. En motsva- righet till bestämmelsen i 24 kap. 6 å i utredningens förslag om vattenföre— tag som kan beröra annat land har tagits in i 1 kap. 2 å andra stycket nya vattenlagen.
] 5 Lagens bestämmelser om fastighet gäller också inskrivna tomträtter och gruvor. Om tomträtt eller gruva skall ingå i en samfällighet enligt S—7 kap. får inlösen av mark för samfällighetens behov inte ske till förmån för tomträtten eller gruvan.
Paragrafen. som saknar motsvarighet i utredningens förslag. motsvarar delvis 14 kap. 2 åandra stycket VL. Motsvarande bestämmelser linns i 2 å första meningen och 12 å andra stycket fjärde meningen anläggningslagcn (se prop. 1973: 160 s. S43 och 591).
En motsvarighet till bestämmelserna om fideikommiss i 14 kap. 2å första stycket VL finns i 6 å i promulgationslagen.
2 å Ett vattenföretag skall anses beröra en viss fastighet ]. när ett yrkande framställs om skyldighet för fastighetens ägare att delta i företaget.
Prop. 1981/82:130 693
2. när fastigheten eller dess vatten tas i anspråk för företaget eller för en anläggning i samband med företaget.
3. när företaget kan medföra skador på mark eller vatten som tillhör fastigheten. på byggnader eller anläggningar som finns på fastigheten eller på fastighetens användningssätt.
Paragrafen, som saknar motsvarighet i utredningens förslag. motsvarar 14 kap. 4 å VL. Förevarande bestämmelser är av betydelse framför allt när det gäller att bestämma kretsen av sakägare.
Sakägarbegreppet har jag behandlat i den allmänna motiveringen (av- snitt 2.10.2).
3 å Om en säkerhet som skall ställas enligt denna lag inte har godkänts av den till vars förmån den ställs. skall säkerheten prövas av länsstyrelsen. Borgen får godkännas av länsstyrelsen endast om borgensmannen sva- rar som för en egen skuld och. om flera har tecknat borgen. de svarar solidariskt. ' Staten, kommuner. landstingskommuner och kommunalförbund behö- ver inte ställa säkerhet.
Paragrafen motsvarar 14 kap. 3 å andra stycket och 8 å VL samt 22 kap. 13 å i utredningens förslag (jfr 7 kap. 7 å expropriationslagen).
4 å Om någon som förberedelse för ett vattenföretag vill undersöka en fastighet. får länsstyrelsen föreskriva att tillträde till fastigheten skall läm- nas under en viss tid. Länsstyrelsen får även meddela förbud vid vite att flytta eller skada vattenmärken, observationsrör eller något annat som behövs för undersökningen.
Undersökningen skall utföras så att minsta skada och intrång vållas. 1 trädgårdar och liknande planteringar får träd inte skadas eller fällas utan ägarens samtycke eller medgivande av länsstyrelsen.
För skador och intrång som har uppkommit genom en undersökning enligt första stycket utgår ersättning. Talan om ersättning skall väckas vid den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är belägen.
Länsstyrelsen kan fordra att den som skall utföra undersökningen ställer säkerhet för framtida ersättningsanspråk innan arbetet påbörjas.
Länsstyrelsen får förordna att ett beslut enligt första stycket första meningen får verkställas även om beslutet överklagas. om säkerhet ställs enligt fjärde stycket.
Paragrafen motsvarar 14 kap. 5 å 1 mom. VL och 24 kap. 1 åiutredning- ens förslag (jfr 7 kap. 6 å expropriationslagen).
Av förvaltningslagen (1971:290). som är tillämplig på länsstyrelsens handläggning. följer bl.a. att fastighetsägaren skall ges tillfälle att yttra sig över ansökningen (15 å.) och att han skall underrättas om innehållet i beslutet (18 å).
Varken VL eller utredningsförslaget innehåller någon bestämmelse om omedelbar verkställighet av ett beslut om tillträde. Svenska kommunför- bundet anser det vara otillfredsställande att undersökningsarbetet kan
Prop. 1981/82: 130 694
komma att försenas genom att talan förs mot beslutet och föreslår att tillträdesrätten i stället regleras som en utan särskilt beslut föreliggande rätt för den som planerar ett vattenföretag att beträda andras fastigheter (jfr 12 kap. 24 %$ nya vattenlagen om tillträde vid förrättning).
Jag kan inte tillmötesgå kommunförbundets önskemål när det gäller utformningen av bestämmelsen om rätten till tillträde. Eftersom det här ofta inte är fråga om personer med ett offentligt uppdrag att utföra under- sökningen. bör undersökningsverksamheten kontrolleras av länsstyrelsen. Däremot anserjag i likhet med kommunförbundet att det i vissa situationer när det är angeläget att undersökningsarbetct utförs skyndsamt bör finnas möjlighet för länsstyrelsen att förordna om omedelbar verkställighet. En bestämmelse härom har införts i femte stycket i förevarande paragraf. Fastighetsägaren har naturligtvis möjlighet att överklaga beslutet till rege- n'ngen (se 6 & i förevarande kapitel) och begära inhibition. dvs. ett förord- nande om att det överklagade beslutet tills vidare inte skall gälla.
5 5 På begäran av någon som vill utföra ett vattenföretag men som ännu inte har ansökt om tillstånd får vattendomstolen förordna en sakkunnig att på företagarens bekostnad göra nödvändiga undersökningar. Om under- sökningarna avser företagets inverkan på det allmänna fiskeintresset. skall som sakkunnig förordnas den fiskeritjänsteman som fiskeristyrelsen före- slår.
Paragrafen motsvarar 14 kap. 5 s' 2 mom. VL och 24 kap. 2 & i utredning- ens förslag.
Ett ärende enligt förevarande paragraf kan liksom f. n. handläggas av vattendomstolens ordförande ensam (se vad som anförts vid 13 kap. 4 5).
6 & Länsstyrelsens beslut enligt denna lag får överklagas hos kammarrät- ten genom besvär. om beslutet avser
1. förordnande av förrättningsman enligt 12 kap.,
2. förordnande om undersökningar som avses i 18 kap. 2 5 andra stycket eller av besiktningsman enligt 18 kap. 3 eller 4 5.
3. kostnader som anges i 20 kap. 12 eller 13 s.
4. prövning av säkerhet enligt 3 s' detta kapitel.
5. föreläggande vid vite eller om rättelse på en försumligs bekostnad enligt 2 kap. 4 & tredje stycket. 19 kap. 1 & tredje stycket. 21 kap. 2 eller 3 så" eller detta kapitels 4 5 första stycket.
1 övrigt får länsstyrelsens beslut enligt denna lag och beslut av annan myndighet än regeringen enligt 19 kap. 3 % överklagas hos regeringen genom besvär.
Paragrafen motsvarar 14 kap. 10 s VL och 24 kap. 4 få i utredningens förslag.
Enligt VL skall beslut enligt 2 kap. 6415 om skydd för grundvattnet överklagas till kammarrätten. Utredningen har i enlighet härmed föreslagit att beslut i fråga om vattenskyddsområden skall överklagas till kammarrät-
Prop. 1981/82: 130 695
ten. Sådana beslut rör emellertid normalt endast sådana lämplighetsfrågor som bör prövas av regeringen. Enligt 40 å andra stycket naturvårdslagen överklagas motsvarande beslut hos regeringen. Jag anser på grund av det anförda att länsstyrelsens och andra myndigheters beslut i fråga om vat- tenskyddsområden enligt 19 kap. bör överklagas hos regeringen. 1 över- ensstämmelse härmed anges inte sådana beslut i uppräkningen i första stycket av förevarande paragraf. utan de omfattas av andra stycket.
Utredningen föreslår vidare att länsstyrelsens beslut om bl. a. undersök- ningar enligt förevarande kapitel skall överklagas hos kammarrätten. En- ligt ett särskilt uttalande vid tillkomsten av 14 kap. 10 lå VL bör emellertid sådana beslut inte prövas av kammarrätten utan av regeringen (se prop. 1971 : 30 s. 146). Enligt min mening saknas det anledning att frångå gällande rätt på denna punkt (se också 7 kap. 8 & expropriationslagen). 1 överens- stämmelse härmed anges inte sådana beslut i uppräkningen i första stycket av förevarande paragraf. Enligt första stycket punkt 5 i förevarande para- graf skall emellertid ett vitesföreläggande enligt 4 få första stycket andra meningen överklagas hos kammarrätten.
7 5 Är flera fastigheter för husbehovsförbrukning beroende av samma grundvattentillgång. skall vattnet fördelas mellan dem efter vad som är skäligt. om fastigheternas behov inte kan täckas helt. Härvid skall iakttas att fastighet inte får berövas vatten. vartill den med hänsyn till läge och naturlig beskaffenhet. äldre bebyggelse eller andra omständigheter bör anses ha företräde.
Fördelning som har ägt rum med stöd av första stycket får jämkas. om ändrade förhållanden har inträtt.
Paragrafen motsvarar 2 kap. 575 VL och 5 kap. 2.5 i utredningens förslag. Jag hänvisar till vad som anförts om förevarande paragraf vid 3 kap. 8 Få.
Tvister om fördelning enligt denna paragraf skall. i motsats till vad som gäller enligt VL. prövas av vattendomstol efter ansökan om stämning (se 13 kap. 14 & punkt 14 nya vattenlagen.).
8 & Vattendomstolarna skall föra förteckning över vattenföretag inom domsområdet (vattenbok). Regeringen meddelar närmare bestämmelser om vattenboken.
Paragrafen motsvarar 12 kap. 1 och 2 åå VL samt 24 kap. 5 äl utredning- ens förslag. F.n. gäller kungörelsen (1954: 622) om vattenbokens inrättan- de och förande (ändrad senast 1971: 724). Jag kommer senare att anmäla frågan om de föreskrifter som behövs.
4.2 Förslaget till lag om införande av vattenlagen (1982: 000)
Antalet övergångsbestämmelser till den nya vattenlagen har blivit så stort att de i enlighet med utredningsförslaget har tagits in i en särskild promulgationslag. Denna lag inleds med en avdelning med allmänna be-
Prop. 1981/82:130 696
stämmelser. varefter följer särskilda övergångsbestämmclser till vissa av kapitlen i den nya vattenlagen.
Jag kommer senare att anmäla frågan om de ändringar i andra lagar som behövs med anledning av den nya vattenlagen.
Allmänna bestämmelser
1 & Vattenlagen (19822000) och denna lag träder i kraft den 1 januari 1983.
Paragrafen. som motsvarar l ä i utredningens förslag. innehåller den grundläggande bestämmelsen om den nya lagstiftningens ikraftträdande (se avsnitt 2.14 i den allmänna motiveringen).
2 & Genom den nya vattenlagen upphävs med de begränsningar som följer av denna lag
vattenlagen (191815231. lagcn (1918: 524) om vad iakttagas skall i avseende å införande av vatten- lagen och
lagen (l920z460) om vad vid anläggande av järnväg eller spårväg bör iakttagas till tryggande av närliggande marks torrläggning.
Genom denna lag görs inte någon ändring i vad som enligt 5 kap. 10 & vattenlagen (1918z523) stadgas om talan om åtgärder m. m. på grund av begagnandet av en allmän farled.
Första stycket motsvarar 2 5 i utredningens förslag. I fråga om upphä- vande av den s.k. järnvägslagen hänvisas till vad jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 2. 1 l ) och vid 5 kap. 13 äi den nya vattenla- gen (avsnitt 4. 1 ).
Andra stycke! innehåller en regel om att 5 kap. 10 s' VL alltjämt skall tillämpas. Jag har inte ansett det vara i överensstämmelse med den nya vattenlagens systematik att ha detta speciella stadgande i själva lagen och det har inte heller sin plats i lagen om inrättande. utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn (se avsnitt 4.3). Det är också tveksamt om stadgandet har någon större praktisk funktion att fylla. Jag har emeller- tid ansett det vara lämpligt att tills vidare ha kvar stadgandet och det har därför tagits in i promulgationslagen som ett undantag från huvudregeln i första stycket av förevarande paragraf om upphävande av VL.
Stadgandet innebär att den som lider skada genom vägsvall eller dylikt pågrund av begagnandet av en allmän farled har rätt att vid vattendomsto- len efter stämning yrka att den som är ansvarig för farleden vidtar skade- förebyggande åtgärder (se 11 kap. 17? första stycket punkt 39 VL). I samband därmed får den skadelidande yrka ersättning för inträffade ska- dot.
En talan om ersättning för skador genom sjöfarten i en allmän farled som förs utan samband med ett yrkande om skadeförebyggande åtgärder utgör inte något vattenmål utan skall i princip instämmas till vanlig tingsrätt (jfr dock 13 kap. 16 & nya vattenlagen).
Prop. 1981/82:130 697
3 5 Om det i lag eller annan författning hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en bestämmelse i den nya vattenlagen eller i denna lag. tillämpas i stället den nya bestämmelsen.
Paragrafen motsvarar 3 å i utredningens förslag.
4 5 I mål och ärenden som har anhängiggjorts hos en vattendomstol före ikraftträdandet av den nya vattenlagen tillämpas äldre bestämmelser.
Frågor om anspråk för oförutsedda skador skall dock handläggas enligt den nya vattenlagen. om anspråket i enlighet med de bestämmelser som gäller framställs sedan den nya vattenlagen har trätt i kraft.
Paragrafen motsvarar 4 å i utredningens förslag. Första stycket innehål- ler den vedertagna grundsatsen att äldre bestämmelser skall tillämpas i äldre mål och ärenden. Grundsatsen gäller tillämpningen av såväl materiel- la som processuella bestämmelser.
Mål om oförutsedda skador anses i övergångssammanhang böra ses som en fortsättning på äldre mål och skall följaktligen bedömas enligt äldre bestämmelser (se prop. 1974:83 s. 213 samt vad jag har anfört vid 15 kap. 20å tredje stycket nya vattenlagen i avsnitt 4.1). Som utredningen har anfört skulle emellertid en tillämpning av principen i första stycket medfö- ra att äldre processuella bestämmelser måste tillämpas under en lång tid efter den nya lagens ikraftträdande. Jag biträder därför utredningens för- slag om en särbestämmelse för sådana mål och den har intagits i andra .m't'ket.
5 å Om en förrättningsman har förordnats före ikraftträdandet av den nya vattenlagen. tillämpas äldre bestämmelser vid förrättningen samt i fråga om underställning och överklagande.
Paragrafen. som motsvarar 5 å i utredningens förslag. kompletterar 4 å i fråga om förrättning.
6 & Vad som enligt den nya vattenlagen gäller om ägare av en fastighet tillämpas även på den som innehar en fastighet mcd ständig besittningsrätt eller med fideikommissrätt.
Paragrafen motsvarar 6 å i utredningens förslag (jfr punkt 5 i övergångs- bestämmelserna till expropriationslagen samt 14 kap. 2 å första stycket VL).
Särskild övergångshestämmelse till 2 kap. n_va vattenlagen 7 å Genom 2 kap. 1 och 2 åå nya vattenlagen inskränks inte den rätt som före ikraftträdandet av den nya vattenlagen har tillkommit på grund av dom. urminnes hävd eller någon annan särskild rättsgrund eller på grund av 1 kap. 2 å andra stycket andra meningen vattenlagen (1918: 523).
45 Riksdagen 1981/82. [ saml. Nr 130. Bilagedel
Prop. 1981/82: 130 698
Paragrafen motsvarar 7 å i utredningens förslag. Jag hänvisar till vad som anförts om förevarande bestämmelse vid 2 kap. 2 å nya vattenlagen (se avsnitt 4.1).
Särskild ('ivergängsbestämma/sc till .? kap. n_vu vattenlagen 85 Vad som i 3 kap. 3å första stycket nya vattenlagen stadgas om byggnadsplan gäller också avstyckningsplan.
Paragrafen. som saknar motsvarighet i utredningsförslaget. överens- stämmer med 12 å lagen (1970: 989) om införande av fastighetsbildningsla- gen och 6 å andra stycket lagen (1973: 1151) om införande av anläggnings- lagen och lagen om förvaltning av samfälligheter.
Särskilda ät'crgångsbesrämmelser till 4 kap. n_va vattenlagen Slå Om tillstånd enligt vattenlagen (19182523) eller motsvarande äldre bestämmelser inte har lämnats till vattenföretag som består i bedrivande av en verksamhet i vatten. gäller bestämmelserna om tillståndsplikt i 4 kap. nya vattenlagen även om verksamheten har påbörjats före ikraftträdandet av lagen.
Första stycket gäller inte dikning eller verksamhet som grundas på en sådan särskild rättighet att förfoga över vattnet som avses i 2 kap. 41 å vattenlagen (1918: 523).
Paragrafen motsvarar 15 å i utredningens förslag. Första stycket innebär att den nya vattenlagens regler om tillståndsplikt blir tillämpliga på verksamheter i vatten som inte omfattas av något vatten- rättsligt tillstånd. även om verksamheten har påbörjats före den nya lagens ikraftträdande. En verksamhet. t.ex. en vattentäkt för bevattning. som inte har varit tillståndspliktig enligt VL. kan alltså bli tillståndspliktig enligt den nya lagen.
Enligt andra stycket undantas från tillståndsplikt enligt första stycket för det första dikningsföretag. Beträffande sådana företag gäller f. n. inte nå- gon tillståndsplikt i de fall sakägarna är ense om villkoren för företaget och ett stort antal dikningsföretag har också tillkommit utan en föregående förrättning enligt VL. Det synes inte lämpligt att göra första stycket tillämpligt på dessa företag. 1 de fall allmänna intressen skadas av ett befintligt dikningsföretag får företaget omprövas enligt 19 å förevarande lag.
Från första stycket undantas för det andra verksamhet som grundas på sådana särskilda rättigheter som avses i 2 kap. 41 å VL.
Frågan om lagligheten av anläggningar som har tillkommit före ikraftträ- dandet av den nya lagen utan något vattenrättsligt tillstånd skall däremot enligt 17 å i förevarande lag bedömas enligt de bestämmelser som gällde vid anläggningens tillkomst.
Prop. 1981/82: 130 699
10 & Om annan vattenanläggning än dike har utförts under vattenlagens (I918:523) giltighetstid utan tillstånd enligt den lagen. är anläggningens ägare bevisningsskyldig i fråga om de förhållanden som rådde i vattnet innan anläggningen utfördes.
Paragrafen motsvarar 16 å i utredningens förslag. Enligt 4 kap. 6 å nya vattenlagen gäller en motsvarande bevisbörderegel för nya vattenföretag. Eftersom andra bevisbörderegler gällde före VL:s ikraftträdande och då dikningar inte omfattas av VL:s regler om tillståndsplikt med hänsyn till motstående intressen. är förevarande paragraf endast tillämplig på andra vattenföretag än dikningar som har utförts trnder VL:s giltighetstid.
Särskilda övergångsbcstämnrelscr till 9 kap. n_vu vattenlagen 11 å Om ett tillstånd enligt den nya vattenlagen meddelas till ett vatten- företag som skall tillgodose det allmänna fiskeintresset. allmän farled. allmän hamn. allmän flottled. hälsovården eller den allmänna miljövården eller till ett markavvattningsföretag eller till en vattentäkt för bevattning och det för genomförande av företaget krävs att inskränkningar sker i ett vattenföretag. vartill tillstånd har meddelats enligt vattenlagen (1918: 523) eller motsvarande äldre bestämmelser och på vilket vattenlagens (I918:523) bestämmelser om kungsådra var tillämpliga. skall den gamle tillståndshavaren i fråga om den rätt till ersättning som följer av 9 kap. nya vattenlagen vara underkastad de begränsningar som anges i andra stycket. Om inskränkningarna i det äldre vattenföretaget består i att vatten tas i anspråk eller att fallhöjden eller regleringsmagasinet minskas. har den gamle tillståndshavaren rätt till ersättning för vad som avstås endast till den del detta jämte vad han tidigare efter den nya vattenlagens ikraftträ- dande har fått avstå utan ersättning enligt denna paragraf eller 12 å. över- stiger en tjugondel av det produktionsvärde eller den vattenmängd. fall- höjd eller magasinsvolym som avses i 9 kap. 14 å andra stycket tredje — femte meningarna nya vattenlagen.
Paragrafen. som har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.7). utgör en motsvarighet till 9 kap. 12 å nya vattenlagen i vad avser ersättningsrätt för den som har ett tillstånd enligt VL eller äldre bestäm- melser. Den motsvarar i viss mån lf) kap. 15 å första stycket andra och tredje meningarna i utredningens förslag.
Första stycket innehåller en erinran om att ersättningsrätten för den som har ett äldre tillstånd i vissa fall är begränsad. när hans företag inskränks till följd av ett nytt vattenföretag som skall tillgodose vissa kvalificerade intressen. Till dessa intressen räknas på skäl som har anförts i den all- männa motiveringen i förevarande avseende även markavvattnings- och bevattningsintressena.
De företag som kan underkastas angivna begränsningar är sådana som ligger i kungsådrevattendrag (se 1 kap. 5 å VL och kungörelsen. 1923: 330. med förteckning å vattendrag. där kungsådra finnes) och vartill tillstånd har meddelats enligt VL eller motsvarande äldre bestämmelser. Med sist- nämnda uttryck syftas på 1 kap. 8 å VL. enligt vilket stadgande VL:s
Prop. 1981/82: 130 700
kungsådrebestämmelser i vissa fall också är tillämpliga på företag till vilka regeringen har lämnat tillstånd på grttnd av äldre bestämmelser om över- byggande av kungsådra.
1 undra styr-ket anges i vilka. fall och i vilken utsträckning tillståndsha- varens rätt till ersättning begränsas. Som framgår av bestämmelserna skall hänsyn tas till vad tillståndshavaren efter den nya vattenlagens ikraftträ- dande har fått avstå utan ersättning enligt denna paragraf samt också enligt 12 å. Vad han under VL:s giltighetstid kan ha fått avstå utan ersättning enligt kungsådrebestämmelserna skall man däremot inte ta någon hänsyn till.
12 å Om den som har tillstånd till ett vattenföretag. som har meddelats enligt vattenlagen (1918: "523) eller motsvarande äldre bestämmelser. lider en ekonomisk förlust till följd av en omprövning beträffande tillståndet enligt 15 kap. 3. 4. 9 eller 10 å nya vattenlagen. har han rätt till ersättning för denna i den mån annat inte följer av andra stycket.
Om bestämmelserna. i vattenlagen (I918:523) om kungsådra eller ny- prövning var tillämpliga på företaget och omprövningen sker till förmån för det allmänna fiskeintresset. allmän farled. allmän hamn. allmän llottled eller hälsovården. skall tillståndshavaren ha rätt till ersättning för förlust av vatten eller fallhöjd eller för inskränkningari rätten att reglera vattnets avrinning endast till den del det som avstås. jämte vad tillståndshavaren tidigare efter den nya vattenlagens ikraftträdande har fått avstå utan ersätt- ning enligt denna p:.tragrafe11er 11 å. överstiger en tjugondel av det produk- tionsvärde eller den vattenmängd. fallhöjd eller magasinsvolym som avses i 9 kap. 14 å andra stycket tredje — femte meningarna nya vattenlagen.
Första och andra styckena gäller även vid omprövning enligt 15 kap. 3 å eller 9å första meningen till förmån för den allmänna miljövården. Bc- stämmelserna gäller även beträffande omprövning av en sådan särskild rättighet att förfoga över vattnet som avses i 2 kap. 41 å vattenlagen (.1918z523).
Paragrafen har en viss motsvarighet i l 1 å i utredningens förslag men har av skäl som jag har redovisat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.5) fått ett helt nytt innehåll (jfr 9 kap. 13 och 14 åå nya vattenlagen).
Som framgår av 18 och 19 åå i förevarande lag skall även äldre tillstånd kunna omprövas enligt bestämmelserna i den nya lagen. I enlighet med vad jag har förordat i den allmänna motiveringen skall enligt första stycket i förevarande paragraf tillståndshavaren i princip ha rätt till ersättning för kostnader till följd av en sådan omprövning. Vissa begränsningar i hans ersättningsrätt gäller dock enligt andra stycket.
Enligt andra stycket gäller vissa begränsningar som avser sådana företag som är underkastade VL:s bestämmelser om kungsådra'och nyprövning (se 1 kap. 5 å resp. 4 kap. 5. 8 och 16 åå VL). Om omprövningen sker till förmån för samma kvalificerade allmänna intressen som anges i 9 kap. 14 å nya vattenlagen skall viss ersättningsfrihet föreligga för det allmänna. Till dessa intressen räknas inte markavvattnings- eller bevattningsintresset.
Prop. 1981/82:130 701
men i vissa fall som anges i tredje stycket i förevarande paragraf den allmänna miljövården. Principerna för att bestämma den del för vilken ersättning inte utgår överensstämmer med 1 1 å andra stycket förevarande lag.
Enligt tredje stycket skall miljövården i vissa fall anses som ett kvalifi- cerat allmänt intresse (jfr 9 kap. 14 å första stycket andra meningen nya vattenlagen). Dessutom skall med ett äldre tillstånd jämställas en sådan särskild rättighet att förfoga över vattnet som avses i 2 kap. 41 å VL (jfr 9 å andra stycket och 18 å andra stycket förevarande lag).
13 å Bestämmelserna i 11 och 12 åå om tillståndshavares ersättningsrätt gäller också i fråga om en mottagare av andelskraft enligt vattenlagen (1918: 523) eller av ersättning genom överföring av kraft enligt vattenlagen (I918:523) i dess lydelse före den 1 juli 1974. om hans rätt upphör eller minskas till följd av ett tillstånd eller en omprövning enligt den nya vatten— lagen.
Paragrafen utgör en motsvarighet till 9 kap. 19 å nya vattenlagen i vad avser ersättningsrätt för mottagare av andelskraft eller ersättningskraft enligt VL (jfr 12 å i utredningens förslag till promulgationslag).
Särskilda övergångsbestämmelser till 10 kap. nya vattenlagen l4å Årliga avgifter som har bestämts enligt 6 kap. 9å vattenlagen (1918: 523") skall utgå så länge flottning bedrivs i den allmänna flottleden.
Paragrafen. som saknar motsvarighet i utredningens förslag. har behand- lats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.13.3). Någon uppräkning av avgiftsbeloppen skall inte ske. Motsvarande avgift utgår inte enligt den nya lagen.
15å Årliga avgifter enligt 2 kap. 10 å eller 4 kap. l4å vattenlagen (1918: 523) skall under den avgiftsperiod som löper vid den "nya vattenla- gens ikraftträdande utgå med det senast fastställda beloppet. Efter avgifts- periodens slut skall avgiften för det närmast följande året utan särskilt beslut utgå med ett belopp som räknas om i förhållande till den ändring av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring för december månad som har skett från det första till det sista året i den senaste avgifts- perioden. Därefter skall avgiften varje år titan särskilt beslut räknas om i förhållande till den ändring av basbeloppet för december månad som kan ha skett mellan året närmast före det aktuella avgiftsåret och året närmast dessförinnan.
I fråga om årliga avgifter enligt 2 kap. 8 å vattenlagen (1918: 523) eller däremot svarande äldre lag gäller att sådan avgift år 1983 skall utgå med det tidigare fastställda beloppet. omräknat med hänsyn till ändring av basbeloppet för december 1982 i förhållande till basbeloppet för december det år då avgiften senast fastställdes genom lagakraftägande dom, dock tidigast för december 1963. Därefter skall avgiften utan särskilt beslut räknas om enligt första stycket tredje meningen.
Prop. 1981/82: 130 702
Paragrafen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.13.2 och 2.13.3). Paragrafen innebär att en automatisk indexomräkning sker även av äldre avgifter och något särskilt beslut om omprövning behövs alltså inte (jfr 13 och 14 åå i utredningens förslag till promulgationslag).
Enligtförsta stycket skall nu utgående årliga avgifter enligt 2 kap. 10 å och 4 kap. 14 å VL utgå med oförändrat belopp tills den löpande avgifts- perioden är slut. För året närmast därefter skall avgiftsbeloppet räknas upp med hänsyn till förhållandet mellan basbeloppet för december det första avgiftsåret i perioden och december i periodens sista år. Därefter skall de årliga avgifterna ändras årligen med hänsyn till förändringarna i basbelop- pet.
Enligt andra stycket skall avgifter enligt bl. a. 2 kap. 8 å V-L räknas om redan fr.o.m. den nya lagens ikraftträdande. eftersom för dessa avgifter inte löper några avgiftsperioder.
Särskilda övergångsbestämine/ser till 12. [3 och [6 kap. nya vattenlagen 16 & Löseskilling och intrångsersättning för en fastighet som innehas med fideikommissrätt får inte sättas lägre än som följer av 9 kap. nya vattenlagen. Sådana ersättningar som har nämnts nu och som tillkommer innehavaren av en fideikommissegendom skall alltid nedsättas hos länssty- relsen och får inte betalas ut. innan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer har förordnat hur det skall förfaras med ersättning- en.
Paragrafen motsvarar 20å i utredningens förslag (jfr punkt 7 i över- gångsbestämmelserna till 1974 års ändringar i VL. SFS 1974: 273).
Särskilda övergångsbextämmelser till 15 kap. nya vattenlagen
17 5 Frågan om lagligheten av en vattenanläggning som har tillkommit före ikraftträdandet av den nya vattenlagen utan tillstånd enligt vattenla- gen (1918z523) eller motsvarande äldre bestämmelser bedöms enligt de bestämmelser som gällde vid anläggningens tillkomst.
I fråga om tillståndsplikt för en verksamhet i vatten som har påbörjats före ikraftträdandet av den nya vattenlagen gäller 9 å.
Första stycket motsvarar delvis 5 å första meningen i promulgationsla- gen ti11 VL men saknar motsvarighet i utredningsförslaget.
Som lagliga räknas vattenanläggningar som har tillkommit med stöd av ett tillstånd enligt gällande VL eller däremot svarande äldre bestämmelser. Enligt de regler som har gällt i fråga om tillståndsplikt m.m. enligt dessa författningar har dock inte alltid krävts att tillstånd måste ha inhämtats till en anläggning. för att den skall anses vara laglig. Enligt förevarande stadgande kan också sådana anläggningar räknas som lagliga. om de har tillkommit före den nya lagens ikraftträdande. Något tillstånd på grund av den nya lagens strängare regler om tillståndsplikt behöver alltså inte in-
Prop. 1981/82:130 703
hämtas. Däremot är anläggningarna underkastade den nya lagens bestäm- melser om underhåll och tillsyn (se 24 åförevarande lag). Som uttryckligen anges i 18 å tredje stycket gäller också den nya lagens bestämmelser om förverkande beträffande sådana anläggningar.
Amira st)-"citat innehåller en hänvisning till 9 å. som innebär att verksam- heter i vatten. som har påbörjats utan tillstånd före den nya vattenlagens ikraftträdande. kan vara tillståndspliktiga enligt den nya lagen. Om verk- samheten bedrivs vid en vattenanläggning som inte tidigare har tillstånds- prövats. bör det utan någon särskild bestämmelse stå klart att anläggning- en bör prövas samtidigt med verksamheten vid denna.
18 5 Ett tillstånd enligt vattenlagen (I918:523) eller motsvarande äldre bestämmelser till ett vattenföretag eller någon annan åtgärd som avses i den nya vattenlagen. anses som ett tillstånd enligt den nya vattenlagen med de begränsningar som följer av 19 och 20 åå.
Första stycket gäller även en sådan särskild rättighet att förfoga över vattnet som avses i 2 kap. 41 å vattenlagen (1918: 573).
Bestämmelserna i 15 kap. 5 och 6 åå nya vattenlagen gälleroekså vatten- anläggningar som har tillkommit innan nämnda lag trätt i kraft. även om någon domstols eller annan myndighets tillstånd till dessa inte har behövts och inte heller lämnats.
Paragrafen motsvarar 9 och 17 åå i utredningens förslag till promulga- tionslag. Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.4) behandlat frågan om rättskraften hos äldre tillstånd.
ljörsta stycket har tagits in huvudregeln att ett tillstånd enligt VL eller någon annan äldre vattenrättslig lagstiftning. t. ex. 1880 års vattenrättsför- ordning. skall anses som ett tillstånd enligt den nya lagen. Detta innebär bl. a. att rättskraftsreglernai 15 kap. nya vattenlagen blir tillämpliga och att de möjligheter till omprövning som lagen ger i princip gäller äldre tillstånd. Detta gäller även äldre vattenreglerings- och markavvattningsföretag (se vidare 21 å i förevarande lag"). Vissa begränsningar i omprövningsmöjlighe- terna föreligger dock enligt 19 och 20 åå i förevarande lag.
Stadgandet gäller endast tillstånd till företag som enligt den nya vattenla- gens defmilion skall anses som vattenföretag och andra åtgärder som behandlas i den nya lagen. Härigenom utesluts t. ex. tillstånd att släppa ut kloakvatten eller industriellt avloppsvatten som har meddelats av vatten- domstol förc ML:s ikraftträdande.
Enligt andra stycket gäller den nya lagen även sådana rättigheter som enligt 2 kap. 41 å VL jämställs med äldre vattenrättsliga tillstånd. Det skall. som utredningen har föreslagit. alltså vara möjligt att ändra sådana rättigheter så att allmänna och även enskilda intressen kan tillgodoses.
Tredje stycket innebär att den nya lagens regler om förverkande blir tillämpliga också på vattenanläggningar. för vilka något äldre tillstånd inte föreligger.
Prop. 1981/82: 130 704
19 & Om annat inte följer av andra—femte styckena. får omprövning enligt 15 kap, 3 5 nya vattenlagen beträffande ett tillstånd som har medde- lats enligt vattenlagen (I918:523) eller motsvarande äldre bestämmelser eller av en rättighet som avses i 2 kap. 41 å vattenlagen( 1918: 523) begäras tidigast den ljanuari 1993.
Omprövning beträffande ett tillstånd till vattenkraftverk eller vattenreg- lering eller vattenöverledning för kraftändamål som har meddelats enligt vattenlagen (1918: 523) får. om annat ej följer av tredje eller fjärde stycket. begäras tidigast trettio år från den dag då företaget enligt därom meddelad bestämmelse skall ha fullbordats, dock tidigast den 1 januari 1993.
Omprövning beträffande ett tillstånd till vattenkraftverk eller vattenreg- lering för kraftändamål. för vilket villkoren enligt 4 kap. vattenlagen (I918:523) skulle ha kunnat underkastas nyprövning före den 1 januari 1993. får begäras så snart tiden för nyprövning skulle ha inträffat.
Om tillståndet till ett vattenkraftverk eller en vattenreglering för kraftän- damål har nyprövats enligt 4 kap. vattenlagen (1918: 523). får omprövning beträffande tillståndet begäras tidigast trettio år från den dag då domen angående nyprövning vann laga kraft.
Utan hinder av första—fjärde styckena får omprövning beträffande ett tillstånd som har meddelats enligt vattenlagen (1918: 523) eller motsvaran- de äldre bestämmelser eller av en rättighet som avses i 2 kap. 41 å vattenla- gen (I918:523) begäras. när väsentliga ändringar efter nya vattenlagens ikraftträdande har skett i vattenförhållandena.
Paragrafen. som i huvudsak motsvarar 18 å i utredningens förslag till promulgationslag. har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.4).
I princip gäller enligt första stycket en tioårig övergångstid från den nya lagens ikraftträdande men undantag från denna huvudregel finns i andra— femte styckena.
1 andra stycket stadgas i princip en längre övergångstid för kraftverk samt vattenregleringar och vattenöverledningar för kraftändamål. Från denna regel görs ett undantag i tredje stycket.
Enligt j_j'a'rde stycket gäller särskilda övergångsbestämmelser för vat- tenkraftverk och vattenreglering för kraftändamål som har nyprövats en- ligt 4 kap. VL. [förhållande till utredningsförslaget har stadgandet ändrats så att det även omfattar sådana tillstånd som har nyprövats efter den nya lagens ikraftträdande. Dessutom har utgångspunkten för påkallande av omprövning flyttats fram till den dag då domen angående nyprövning vann laga kraft.
lfemte stycket stadgas ett generellt undantag från bestämmelserna i första—fjärde styckena om tidsfristerna för omprövning (jfr 15 kap. 3 å första stycket nya vattenlagen). Förutsättning för stadgandets tillämpning är att de väsentliga ändringarna i vattenförhållandena skall ha inträffat efter den nya vattenlagens ikraftträdande.
20 å Om tillstånd till ett företag har meddelats enligt vattenlagen (1918: 523). gäller bestämmelserna i den lagen i fråga om verkan av att ett företag inte har fullbordats inom föreskriven tid.
Prop. 1981/82: 130 705
Paragrafen motsvarar 19 å i utredningens förslag till promulgationslag. Jag hänvisar till vad jag har anfört vid 15 kap. 2 å nya vattenlagen (se avsnitt 4.1) om den ändring som den nya lagen innebär i förhållande till VL när det gäller andra företag än sådana som regleras i 3 och 7 kap. VL. ] fråga om sådana företag innebär förevarande paragraf att tillståndet för- faller endast såvitt avser inte utförda delar av företaget och alltså inte i sin helhet som enligt 3 och 7 kap. VL samt 15 kap. 2 å nya vattenlagen.
21 (5 En samfällighet enligt den nya vattenlagen skall anses bildad. om i en samfällighet enligt 3. 7 eller 8 kap. vattenlagen (1918: 523) eller motsva- rande äldre bestämmelser fastigheternas andelstal eller kretsen av delta- gande fastigheter ändras genom omprövning enligt 15 kap. 15 å nya vatten— lagen eller godkännande av en överenskommelse enligt 15 kap. 16 å sam- ma lag.
Paragrafen motsvarar 10 å i utredningens förslag till promulgationslag. Som framgår av huvudregeln i 18 å första stycket är den nya lagens regler om omprövning m.m. tillämpliga också på äldre vattenreglerings- och markavvattningsföretag. Om en omprövning eller ett godkännande av en överenskommelse mellan deltagarna i ett äldre företag enligt den nya vattenlagen medför ändringar i deltagarkrets eller andelstalen, är det lämp- ligt att förvaltningen därefter anordnas i enlighet med reglerna i lagen om förvaltning av samfälligheter.
22 & Bestämmelsernai 15 kap. 18 och 19 åå nya vattenlagen om verkan av fastighetsbildning gäller också. när åtgärden rör en fastighet som är ansluten till ett företag enligt 3. 7 eller 8 kap. vattenlagen (I918:523) eller motsvarande äldre bestämmelser.
Paragrafen motsvarar 8 å i utredningens förslag till promulgationslag.
23 & Rätten för staten enligt 4 kap. vattenlagen (I918:523) att lösa ett strömfall upphör vid ikraftträdandet av den nya vattenlagen. om inte frågan om lösningsrätt dessförinnan har fullföljts genom ansökan om stäm- ning till fastighetsdomstol.
Som jag har förordat i den allmänna motiveringen (se avsnitt 2.3.2 och 2.5.2) innehåller den nya vattenlagen inte någon motsvarighet till institutet statens lösningsrätt i 4 kap. VL. Möjligheten för staten att lösa ett strömfall har aldrig utnyttjats. Enligt min mening föreligger det inte heller något behov av att institutet finns kvar beträffande företag som nu omfattas av lösningsrätten. I förevarande stadgande meddelas en föreskrift härom. Lösningsrätten skall dock finnas kvar om frågan är anhängig vid fastighets- domstolen (se 4 kap. 10 å VL).
Särskild ('h'ergångsbestämmelse till 17 och 18 kap. nya vattenlagen 24 å Bestämmelserna i 17 och 18 kap. nya vattenlagen gäller även i fråga om vattenföretag som har tillkommit före ikraftträdandet av den nya vattenlagen.
Prop. 1981/82: 130 706
Paragrafen motsvarar 21 och 22. åå i utredningens förslag till promulga- tionslag. Stadgandet innebär att "bestämmelserna i 17 kap. om underhåll m.m. samt i 18 kap. om tillsyn och besiktning blir tillämpliga också på äldre företag. Till följd härav kommer bl.a. straftbestämmelsen i 21 kap. 1 å första stycket punkt 3 att kunna tillämpas också beträffande äldre företag vid brott mot bestämmelserna i 17 kap. 1 och 2 åå om underhålls— skyldighet och skötsel (se dock 26 å förevarande lag).
Särskilda Öt-Tt'gä/thbestä"inte/a:et" till 19 kap. nya vattenlagen 25 å Ett förordnande enligt 2 kap. 14 å tredje stycket vattenlagen (1918: 523) till skydd mot förorening eller 2 kap. 62 eller 64 å samma lag till skydd för vattenförsörjningen anses som ett förordnande enligt 19 kap. nya vattenlagen. Den nya lagens bestämmelser om ansvar gäller dock inte i fråga om överträdelser mot föreskrifter som har meddelats med stöd av nämnda stadganden.
Om ett förordnande enligt 2 kap. 14 å tredje stycket eller 62 å vattenla- gen (1918: 523) ändras eller upphävs. skall länsstyrelsen göra anmälan om beslutet hos inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken.
Paragrafen saknar motsvarighet i utredningsförslaget. Första stycket behövs enligt min mening för att möjliggöra ytterligare skyddsföreskrifter eller upphävande av sådana efter den nya vattenlagens ikraftträdande. Det är länsstyrelsen och inte vattendomstolen som blir behörig att meddela ytterligare skyddsföreskrifter i fråga om såväl yt- som grundvattenskyddet och oberoende av om ersättningsrätt för fastighets- ägarna uppkommer eller inte. Frågan om ersättning bedöms då enligt den nya lagen.
[ fråga om straffansvar för överträdelser mot föreskrifter som har med- delats med stöd av 2 kap. 14 å tredje stycket. 62 eller 64 å VL har gjorts ett undantag från principen att den nya lagen skall vara tillämplig. Anledning- en härtill är att brott mot föreskrifter enligt förstnämnda två lagrum över huvud taget inte är straffbara enligt VL och att straffskalan för brott mot 2 kap. 64 å enligt 13 kap. 14 å andra stycket VL är lindrigare än enligt 21 kap. 1 å nya vattenlagen. Därför bör VL:s bestämmelser gälla i dessa fall även i fortsättningen. En särskild bestämmelse om brott mot 2 kap. 64 å VL har tagits in i 27 å i förevarande lag.
Enligt andra stycket skall ett beslut att ändra eller upphäva föreskrifter som har meddelats enligt 2 kap. 14 eller 62 å VL anmälas till inskrivnings- myndigheten för anteckning i fastighetsboken. Anledningen härtill är att sådana föreskrifter vid sin tillkomst har antecknats i fastighetsboken.
Särskilda öt-ergängsbestämmelser till 21 kap. nya vattenlagen 26 å Bestämmelserna i 21 kap. 1 och ?. åå nya vattenlagen tillämpas endast i fråga om gärningar som har begåtts efter lagens ikraftträdande. Talan om ansvar för en gärning på vilken vattenlagen (I918:523) är tillämplig skall efter den nya vattenlagens ikraftträdande väckas vid laga domstol i brottmål.
Prop. 1981/82: 130 707
Paragrafen motsvarar 23 å i utredningens förslag till promulgationslag.
27 å Om länsstyrelsen med stöd av 2 kap. 64 å vattenlagen (I918:523) har meddelat föreskrifter till skydd för en grundvattenförekomst och för- ordnat att överträdelse av föreskrifterna skall föranleda ansvar. skall den som bryter mot föreskriften dömas till ansvar för överträdelsen enligt vattenlagen (1918: 523) även i det fall att överträdelsen har ägt rum efter ikrafttri-idandet av den nya vattenlagen. Talan skall väckas vid laga dom- stol i brottmål.
Paragrafen saknar motsvarighet i utredningsförslaget. Om länsstyrelsen har förordnat om ansvar för överträdelser av föreskrifter som har medde- lats enligt 2 kap. 64 å VL har detta skett genom en hänvisning till straffbe- stämmelsen i 13 kap. l4å andra stycket VL (se prop. 1964:42 s. 88). Förseelser mot sådana föreskrifter bör därför även efter den nya lagens ikraftträdande bedömas enligt VL.
4.3 Förslaget till lag om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn
Förevarande lag. som ersätter 5 kap. VL. har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.8).
Anläggningar och åtgärder i vatten som behövs för en allmän farled eller hamn skall prövas enligt den nya vattenlagen. Enligt 2 kap. 6å nya vatten- lagen behövs inte vattenrätt för att utföra vattenföretag som erfordras för allmän farled eller allmän hamn. Tvångsrätt för att utföra ett sådant vatten- företag kan erhållas enligt 8 kap. 1 å nya vattenlagen.
I fråga om tillåtlighetsprövningen av vattenföretag som berör en allmän farled eller hamn fårjag hänvisa till vad som har anförts vid behandlingen av 3 kap. 4å nya vattenlagen i fråga om en motsvarighet till den särskilda skyddsbestämmelsen i 2 kap. 11 å VL.
1 5 En allmän farled eller en allmän hamn får inrättas. om farleden eller hamnen är av väsentlig betydelse för den allmänna samfärdseln. En allmän farled får även inrättas om den är av väsentlig betydelse för fiskerinäringen eller för trafiken med fritidsbåtar om det behövs med hänsyn till säkerhe- ten i farleden.
Första stycket gäller även i fråga om utvidgningar av allmänna farleder eller hamnar.
Paragrafen. som motsvarar 5 kap. 2. 7 och 13 åå samt 2å i utredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.8.1 och 2.8.2).
2 9" En allmän farled eller en allmän hamn skall helt eller delvis avlysas 1. om farleden eller hamnen inte kan användas för sitt ändamål utan att säkerheten äventyras.
Prop. 1981/82: 130 708
2. om farleden eller hamnen inte behövs för sitt ändamål. 3. om farleden eller hamnen sköts så att dess ändamål inte tillgodoses.
Paragrafen, som motsvarar 5 kap. 1 1 å VL och 3å i utredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.8.1 och 2.8.2).
F.n. förekommer det att en allmän farled avlyses delvis. t. ex. därför att en bro. kraftledning e. d. skall byggas på en viss höjd över farleden. Enligt min mening bör inte sådana ingrepp i farleden medföra att den förlorar egenskapen att vara allmän. [ stället bör vattendomstolen vid tillstånds- prövningen av företaget göra en avvägning mellan farledsintresset och t.ex. vägtrafikens intresse av att en bro kommer till stånd. I sådana mål skall naturligtvis alltid sjöfartsverket höras. Om framkomligheten i farle- den begränsas. t. ex. när den segelfria höjden genom tillkomsten av en bro eller kraftledning minskas. får särskilda föreskrifter enligt 3å denna lag meddelas rörande farledens begagnande.
3 å Om detär påkallat med hänsyn till det ändamål som en allmän farled skall tillgodose. säkerheten i farleden eller i övrigt med hänsyn till allmän eller enskild rätt, får särskilda föreskrifter meddelas om hur den allmänna farleden skall ordnas och begagnas.
Paragrafen motsvarar 5 kap. 12å VL och 4å i utredningens förslag.
4 5 Beslut enligt 1—3åå meddelas av regeringen eller. om regeringen bestämmer det, av sjöfartsverket.
Sjöfartsverkets beslut enligt denna lag överklagas hos regeringen genom besvär.
Paragrafen, som motsvarar 5- kap. 3. 7 och 13 åå VL samt 5. å i utredning- ens förslag. har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.8.2).
5 å Sjöfartsverket skall föra ett register över allmänna farleder och all- männa hamnar. I registret skall anges vem som svarar för farleden eller hamnen samt finnas uppgift om sådana särskilda föreskrifter som har meddelats enligt 3 å.
Paragrafen motsvarar 6å i utredningens förslag.
6 å Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 3 å döms till böter eller fängelse i högst ett år.
Paragrafen motsvarar 7å i utredningens förslag. I förhållande till utred- ningens förslag har påföljden skärpts.
Öi'crgångsbvsrämmelser 1. Denna lag träderi kraft den ljanuari 1983. 2. De allmänna farleder och hamnar som finns vid ikraftträdandet av
Prop. 1981/82: 130 709
denna lag skall upphöra att vara allmänna vid utgången av december 1986. om inte dessförinnan med tillämpning av 1 å har beslutats att farleden eller hamnen fortfarande skall vara allmän.
Punkten 2. som motsvarar 5 kap. 1 å VL samt 1 å och andra punkten till övergångsbestämmelserna i utredningens förslag, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.8.3).
Som har angivits där bör sjöfartsverket göra en inventering av alla farleder och hamnar för att fastställa vilka som bör vara allmänna. Efter utgången av år 1986 kommer det inte att kunna råda osäkerhet rörande frågan huruvida farleder eller hamnar är allmänna eller inte.
4.4 Förslaget till lag om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän flottled
Förevarande lag. som ersätter 6 kap. och 10 kap. 1—31 åå VL, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.9).
Anläggningar och åtgärder i vatten som behövs för en allmän flottled skall prövas enligt den nya vattenlagen. Enligt 2 kap. 6å nya vattenlagen behövs inte vattenrätt för att utföra vattenföretag som erfordras för allmän flottled. Tvångsrätt för att utföra ett sådant vattenföretag kan erhållas enligt 8 kap. [ å nya vattenlagen.
I fråga om tillåtlighetsprövningen av vattenföretag som berör en allmän flottled fårjag hänvisa till vad som har anförts vid behandlingen av 3 kap. 4å nya vattenlagen i fråga om en motsvarighet till den särskilda skyddsbe- stämmelsen i 2 kap. 11 å VL.
] å En allmän flottled får inrättas, om flottleden behövs med hänsyn till skogsnäringen samt nyttan för orten och det allmänna överväger olägen- heterna av flottleden och flottningen. -
Första stycket gäller även i fråga om utvidgningar av allmänna flottleder.
Paragrafen motsvarar 6 kap. 2 och 20åå VL samt Zå i utredningens förslag.
2 å En allmän flottled skall helt eller delvis avlysas
1. om flottningen kan anses vara alldeles nedlagd.
2. om flottleden inte längre behövs för sitt ändamål.
3. om flottleden utgör hinder för något annat företag av större allmän betydelse. '
Vid avlysning enligt första stycket 3 får föreskrivas särskilda villkor för avlysningen.
Paragrafen motsvarar 6 kap. 27å VL (se prop. 1969: 104 s. 48) och 3å i utredningens förslag. [ fråga om avlysningsärenden som avses i första stycket punkt 3 anför
Prop. 1981/82: 130 710
utredningen att regeringen i enlighet med rådande praxis bör kunna före- skriva särskilda villkor för avlysningen, t. ex. föreskrifter om att virkesut— drivningen inte får onödigtvis hindras. försvåras eller fördyras. Jag delar denna uppfattning men anser i motsats till utredningen att det är lämpligt med en lagbestämmelse. En sådan bestämmelse har tagits in i andra stycket av förevarande paragraf. Motsatsvis framgår av denna bestämmel- se att villkor inte får föreskrivas i andra avlysningsärenden.
3 å Om det är påkallat med hänsyn till llottningens intresse elleri övrigt med hänsyn till allmänna eller enskilda intressen. får särskilda föreskrifter meddelas om hur den allmänna flottleden skall ordnas och begagnas.
Paragrafen motsvarar 10 kap. 17å VL och 4å i utredningens förslag. Ifrågavarande föreskrifter får meddelas både i samband med beslutet om inrättande eller utvidgning av den allmänna flottleden och i annat samman- hang. Föreskrifterna kan avse flottledens egenskaper och sträckning. flott- ledsdistrikt, utflottningsdistrikt, flottgodsmängd m.m. samt flottledens och flottningens förhållande till motstående intressen såsom farled och annan samfärdsel. fiske. vattenverk osv. Den vattenrättsliga prövningen av vissa anläggningar för flottleder kan givetvis resultera i ytterligare föreskrifter med hänsyn till motstående intressen.
4 å Beslut enligt 1—3 åå meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Beslut enligt denna lag av annan myndighet än regeringen överklagas hos regeringen genom besvär.
Paragrafen motsvarar 5 och 6 åå i utredningens förslag.
5 å Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 3å döms till böter eller fängelse i högst ett år.
Paragrafen motsvarar 7å i utredningens förslag. I förhållande till utred- ningens förslag har påföljden skärpts.
Övergångsbex[timme/ser
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983. Genom lage-n upphävs lagen (l9l9:427) huru avgöras skall, varest tidigare tillkommen allmän flottled skalljämlikt vattenlagen bibehållas.
2. De allmänna flottleder som finns vid ikraftträdandet av denna lag skall vara allmänna flottleder till dess något annat beslutas enligt 2 å.
Punkten ] motsvarar de av utredningen föreslagna övergångsbestämmel- serna.
Punkien 2 motsvarar 6 kap. 1 å VL och 1 å i utredningens förslag. Som utredningen framhåller kan det med gällande lagstiftning inte råda någon osäkerhet om var det f. n. finns allmänna flottleder.
Prop. 1981/82: 130 711