I

HISTORIK, MEMORIAL ANG. MINNES- VÅRDENS NUVARANDE STÅNDPUNKT, UTLÄNDSK LAGSTIFTNING SAMT BILAGOR

CENTRÄLTRERYCKERIET, STOCERNOLM 1922

• Sida 2
•  Original

FO [ å i tv I |

MATE SR

• Sida 3
•  Original

TiL KONUNGEN.

Genom nådigt brev den 21 november 1913 fann Eders Kungl. Maj:t gott uppdraga åt en kommitté att under samarbete, i den mån frågan berörde överintendentsämbetet, med av Statsrådet och Chefen

• Sida 4
•  Original

för finansdepartementet tillkallade personer för att inom departe- mentet efter verkställd utredning avgiva förslag till omorganisation av överintendentsämbetet jämte lönereglering för befattningsha- varne i sagda ämbete, avgiva utlåtande och förslag till omorgani- sation av fornminnesvården i riket samt att undersöka möjligheten av och, i den mån omständigheterna därtill föranledde, avgiva för- slag till ekonomiskt stödjande av fornminnesmuseerna i lands- orten; och förordnade Eders Kungl. Maj:t till ordförande i denna kommitté undertecknad Salin samt till ledamöter undertecknad Curman, dåvarande majoren sedermera överstelöjtnanten Ernst Gustaf Hellgren, undertecknade Janse och Nilsson, häradshöv- dingen juris doktor Ludvig Kristian Valfrid Sandberg och under- tecknad Wijk.

Uppå därom gjord underdånig ansökning fann Eders Kungl. Maj:t den 23 mars 1917 gott på grund av sjukdom entlediga Sand- berg från det honom lämnade uppdraget samt förordnade samma dag undertecknad Giertta att vara ledamot i omförmälda kommitté.

Sedan Salin i underdånighet anmält, att han på grund av sjukdom vore tills vidare förhindrad att deltaga i kommitténs arbete, fann Eders Kungl. Maj:t den 24 maj 1918 gott förordna Wijk att under den tid, Salin av berörda anledning vore oför- mögen att bestrida ordförandeskapet i kommittén, såsom vice ord- förande leda densammas förhandlingar. Salin har icke varit i till- fälle att efter sistnämnda dag deltaga i kommitténs arbete.

Ledamoten i kommittén Hellgren har uti december månad 1920 avlidit. Någon ledamot i hans ställe har emellertid icke förordnats. Genom nådigt brev den 1 maj 1914 fann Eders Kungl. Maj:t på därom av kommittén gjord underdånig framställning gott med-

• Sida 5
•  Original

Vv giva, att vid de tillfällen, då konsthistoriska spörsmål förekomme

till behandling inom kommittén, denna skulle äga att till sitt biträde kalla i detta hänseende sakkunnig person. I anledning härav tillkallade kommittén överintendenten Richard Bergh, vilken del- tagit i kommitténs överläggningar i omförmälda del.

Därjämte har Eders Kungl. Maj:t den 19 juni 1919 bemyn- digat kommittén att tillkalla professoren vid nordiska museet fil. dr. Nils Lithberg att biträda vid utarbetande av en sammanställ- ning av de fakta, som hava betydelse för de särskilda landsdelarnas ställning i minnesvårdsavseende, ävensom av de förslag, som därav kunde föranledas.

Till sin sekreterare antog kommittén juris kandidaten John Gustaf Johnsson.

Kommittén sammanträdde första gången in pleno den 8 de- cember 1913 och har därefter varit samlad till plenarsamman- träden under följande tider, nämligen från och med den 8 december 1913 till och med den 15 maj 1914, från och med den 15 februari till och med den 30 mars samt den 15 juli 1915, från och med den 6 till och med den 23 juni 1916, från och med den 10 till och med den 28 maj 1918, från och med den 3 till och med den 8 juni samt från och med den 4 november till och med den 11 december 1919, från och med den 14 till och med den 17 juni samt den 20 oktober 1920 och slutligen från och med den 13 januari till och med den 6 februari samt från och med den 15 mars till och med den 28 april 1921.

Under mellantiderna mellan ifrågavarande sammanträdesterminer hava vissa av kommitténs ledamöter i form av subkommitté varit sysselsatta med att närmare utarbeta kommitténs be-

• Sida 6
•  Original

tänkande i enlighet med de beslut, som av kommittén in pleno fattats.

På grund av Eders Kungt. Maj:ts ovannämnda nådiga före- skrift om samarbete i vissa avseenden mellan kommittén och förut omförmälda sakkunnige inom finansdepartementet hava två sam- manträden hållits gemensamt med nämnda sakkunniga. Därvid utformades vissa riktlinjer för behandlingen av ärenden rörande kulturhistoriskt märkliga byggnader, vilka riktlinjer sammanfattades uti ett protokoll, som finnes bilagt det nu framlagda betänkandet.

Med undantag för vid berörda sammanträden fattade beslut tog kommittén under sina överläggningar under åren 1913—1918 icke definitiv ställning till frågan om själva organisationen av min- nesvården, men slutförde däremot under nämnda tid, under Salins ordförandeskap, i allt väsentligt arbetet med de förslag till minnesvårdslagstiftning, som ingå i föreliggande betänkande.

På grund av särskilda remisser från Eders Kungl. Maj:t har kommittén avgivit underdåniga utlåtanden

dels den 13 maj 1914 angående en ifrågasatt nybyggnad för statens historiska museum;

dels den 15 juli 1915 angående underdånig ansökning om till- fälligt statsunderstöd till föreningen Gotlands fornvänner;

dels den 5 juni 1919 angående kulturhistoriska föreningens för södra Sverige ansökning om ett förskott;

dels likaledes den 5 juni 1919 angående ett av riksmarskalks- ämbetet avgivet förslag till bestämmelser om inventarisering och behandling av samtliga inom de till Eders Kungl. Maj:ts disposi- tion ställda slotten befintliga till dessa slotts fasta dekoration hö- rande föremål;

• Sida 7
•  Original

dels den 6 juni 1919 angående det inbördes förhållandet mellan statens historiska museum, nationalmuseum, livrustkammaren och nordiska museet;

dels den 24 november 1919 angående underdånig ansökning från Västergötlands fornminnesförening om beviljande av ett anslag av 50,000 kr. för konserveringsändamål;

dels den 25 november 1919 angående lämpliga föreskrifter rö- rande offentliga inskrifter; dels likaledes den 25 november 1919 angående underdånig an- sökning från Norrlands kulturhistoriska museum om ett statsan- slag av 17,000 kr.

dels den 20 oktober 1920 angående underdånig ansökning från styrelsen för Västergötlands fornminnesförening om ett statsan- slag av 2,000 kr.

Sedan kommittén numera avslutat sitt arbete, får kommittén härmed i underdånighet avlämna sitt betänkande. Detsamma inne- håller förutom historik och motivering

förslag till en hela riket omfattande organisation av minnes-. vården;

förslag till lag angående kulturminnesvård; förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser angående jord- fynd med mera, vartill ägare ej finnes;

förslag till lag angående fredande av sådana områden och till fastighet hörande naturföremål, vid vilka märkliga åldriga sägner eller bruk äro fästade;

förslag till lag om ändrad lydelse av 1 och 75 $$ i lagen den 12 maj 1917 om expropriation.

Vid betänkandet finnas fogade dels en av professoren Lithberg

• Sida 8
•  Original

utarbetad redogörelse för minnesvårdsförhållandena i landsorten dels ock en av sekreteraren verkställd sammanfattning av den ut- ländska minnesvårdslagstiftningen.

Underdånigst BERNHARD SALIN.

SIGURD CURMAN. OTTO JANSE. AXEL NILSSON. HJALMAR WIJK. ADAM GIERTTA.

John Gustaf Johnsson.

Stockholm den 28 april 1921.

• Sida 9
•  Original

HISTORIK.

En av de viktigaste källorna till vår kunskap om forna tider utgöra de Minnesvår- 5 s 4 : 3 8 . dens innebörd alster av mänsklig verksamhet, som i mer eller mindre fullständigt och Dbi- och betydelse. behållet skick bevarats till våra dagar. I fråga om de äldsta kulturepokerna, från vilka inga skriftliga urkunder finnas, bilda minnesmärkena det så gott som uteslutande underlaget för vår föreställning om dessa tiders människor och det liv, de levat. Vår kunskap om senare tidsperioder, från vilka skriftliga urkunder föreligga, härrör väl förnämligast från dessa, men bredvid denna kunskapskälla hava minnesmärkena alltjämt en betydelsefull uppgift att fylla, i det att de förmå på ett väsentligt intimare och mera omedelbart sätt än beskrivningen i ord lämna inblick uti tidsförhållandena och därigenom bilda den kompletterande illustrationen till dessa.

Det är ur insikten om minnesmärkenas nu antydda stora betydelse för det allmänna, som minnesvården uppstått, d. v. s. den verksamhet, som har till syftemål att tillvarataga de föremål från äldre tider, som här och var kunna finnas kvar, att bereda möjlighet och utvägar för fortsatt bevarande av dessa föremål samt att genom undersökning av dem och de omgivningar, uti vilka de påträffats, tillgodogöra forskningen det kunskapsmaterial, som i dem finnes förborgat.

Att vetskapen om, att ett visst föremål härleder sig från en länge sedan svunnen tidsepok, samtidigt måste framkalla en känsla av pietet för föremålet självt och, bortsett från det kunskapsinnehåll, av vilket det är bärare, skapa en önskan att skydda föremålet, är helt naturligt. Denna pietetskänsla utgör också vid sidan av minnesmärkenas vetenskapliga betydelse den bärande grunden för minnesvården.

Minnesmärkena själva hava emellertid, såsom jämväl av det föregående framgår, icke samma inbördes betydelse. De föremål, som härstamma från senare tider, hava företrädesvis intresse i den mån de kunna tjäna såsom typiska illustrationer till den historiska framställningen eller utgöra synner- ligen pregnanta uttryck för vad den tid, under vilken de tillkommit, velat och kunnat åstadkomma. Detta innebär, att på dessa föremål måste ställas

1. K. Fornminnesvårdskommitténs betänkande.

• Sida 10
•  Original

Johan III:s verksamhet till minnes- vårdens be- fordrande.

Johan Bu- raeus' min- nesvårdande verksamhet

Riksantikva- rieämbetets uppkomst.

Memorialet av den 20 maj 1630.

vissa kvalitetsanspråk, för att de skola befinnas värdiga särskild uppmärk- samhet ur minnesvårdssynpunkt. Men ju avlägsnare de tidsepoker äro, från vilka föremålen stamma, och ju sparsammare de skriftliga kunskapskällorna från dessa epoker flöda, desto mera träda kvalitetsanspråken tillbaka, så att slutligen i fråga om epoker så avlägsna, att minnesmärkena själva utgöra vår enda kunskapskälla om dem, varje alster av mänsklig verksamhet dra- gits inom minnesvårdens intressesfär.

På grund av minnesvårdens i det föregående antydda stora betydelse för det allmänna är det helt naturligt, att statsmyndigheterna redan tidigt kommit att intressera sig för och omhändertaga densamma.

Ett första tecken till en statlig minnesvård i vårt land framträder redan under senare delen av 1500-talet.

Det är framför allt konung Johan III, som fäst sitt namn vid denna epok. Under hela sin regering verkade han nämligen för, att gamla äre- vördiga byggnader icke skulle av okunnighet och vinningslystnad förstöras. Däremot sträckte sig, så vitt känt är, hans intresse för minnesvården icke till de förhistoriska minnesmärkena.

Även. dessa minnesmärken blevo dock snart, åtminstone till någon del före- mål för statlig uppmärksamhet. Så uppdrogs redan år 1599 åt Johan Buraeus, denne märklige banbrytare för antikvitetsstudiet i Sverige, att på statens bekostnad »dragha kring om hela rijket at afskrifva runestenar» och att således i viss mån vårda sig om en. del av landets antikviteter, varmed man den tiden förstod allt, som kunde giva historiska upplysningar, sålunda i främsta rummet gamla handskrifter och gravskrifter m. m. samt runstenar och mynt, men även sagor och traditioner. Buraeus med sin för renässans- tiden betecknande mångsidighet har visserligen ock förtecknat en del märk- ligare gravhögar, men synes, då dessa icke kunde giva honom några omedel- bara historiska upplysningar, ej hava omfattat dem med något synnerligt intresse. Han stod i stor ynnest hos såväl Karl IX som Gustaf II Adolf och visste att intressera dem för sin minnesvårdande verksamhet.

Uti nyssnämnda åt Buraeus givna uppdrag torde vara att söka upp- rinnelsen till den av Gustaf Il Adolf inrättade, för den svenska minnesvår- den så betydelsefulla riksantikvarieinstitutionen.

Buraeus” uppfattning om den statliga minnesvårdens medel och mål återfinnes säkerligen i huvudsak uti det tydligen på hans tillskyndan till- komna, av Gustaf II Adolf den 20 maj 1630 utfärdade memorialet för dem, >som antagne äro att wara rijkzens antiquarij och häfdesökiare». Mom. 1. i detta memorial hade följande lydelse: »Först will H. K. Maij:t, att dhe

• Sida 11
•  Original

allehanda gamble monumenter och saker sökia skole och sambla, som fä- dherneslandet kan blifwa illustrerat medh, förnembligasth alle gamble runa- skriffter, så wäl i böcker som af stenar, bådhe söndrughe och heela, och derhoos vptächna, huru the äru fatte, huru månge i hwar sochn grannelighen upspana, och hwadh gamble sagur om hwar sten finnes, vpskrifwa etc.» Till minnesvårdens främjande torde även hava syftat memorialets sjätte moment, vari såsom en särskild uppgift för antikvarierna angavs att » Allehanda gam- malt mynt och peninngar vpspöria och samka>. |

Av allt det, som numera utgör föremål för fornminnesvård, riktade detta memorial uppmärksamheten huvudsakligen på runstenar och mynt. Av anteckningar utav dem, som i sammanhang med memorialets utfärdande erhöllo uppdrag att utöva den verksamhet, memorialet var avsett att reglera, finner man emellertid, att de, utöver vad memorialet ålade dem att utföra, sysselsatt sig jämväl med uppresande av kullfallna runstenar m. m. och där- vid i viss mån utövat minnesvård i modern bemärkelse.

Den yttre politiken och krigstillståndet synas dock under en följd av år hava utövat ett hämmande inflytande på de antikvariska intressenas ut- veckling. Väl visade Kristina lust att låta fortsätta det arbete, Gustaf IT Adolf genom Buraeus påbörjat, men det var emellertid först under Karl XI:s förmyn- darregering, som något mera betydelsefullt steg togs till ytterligare utveckling av minnesvården. Detta skedde genom utfärdande den 28 november 1666 av »Kongl. Mayst:s Placat och Påbudh om Gamble Monumenter och Antiquiteter i Rijket>. Plakatet, som betecknade det första försöket att reglera minnes- vården i dess förhållande till de enskilda samhällsmedlemmarna och i överens- stämmelse med mera modern uppfattning, angav sig själv vara tillkommet för att skydda dels vissa föremål, som man med nutida terminologi skulle kalla fasta fornlämningar, dels ock i kyrkorna befintliga minnesmärken. Den förra gruppen omfattade enligt plakatet de »uhrgambla Antiquiteter, quarlefwor och effter- dömen, som alt ifrån Hedendomen, uthaff framfarne Sweriges och Götha Konungar, sampt andre theras förnämblige Mäns och Undersåtares Manlige Bedriffter, som för thetta öfwer heele Wårt Rijke, dels uthi store Borger, Skantzar och Steenkumbel, dels uthi Stoder och andre Stenar medh Runa- skriffter ingraffne, deels uthi theras Griffter och Ättebacker uthi temmeligh myckenheet bestådt hafwa» ävensom »alle stoore hoopburne Jordhögar». Det skydd, plakatet avsåg att bereda dessa föremål, gavs genom ett förbud för envar, eho han vore, att nedbryta, förstöra, förspilla eller rubba dem, >ehuru ringa ock thess aflefwor wara måge», varhelst de än befunne sig. Sam- tidigt uttalades emellertid i plakatet, att ifråga om sådana föremål, belägne

1666 års plakat.

• Sida 12
•  Original

å jord av krono- eller skattenatur, Kungl. Maj:t ville dem från all självvil- jande åverkan, »icke annars än woro the Wår enskylte Egendom>, alldeles frikalla och låta anamma dem i sitt konungsliga hägn och beskydd, under det att Kungl. Maj:t i det övriga försåge sig till sina trogna undersåtare av ridderskapet och adeln, att, om några sådana antikviteter vore belägna på någon deras urminnes egna frälsejord, de icke dess mindre ville om deras konservation draga den försorg, som Kungl. Maj:ts i plakatet uttryckta inten- tion, sakens viktighet och deras egen heder kunde vara likmätig. Denna sist omnämnda passus i plakatet torde böra så förstås, att Kungl. Maj:t, med in- sikt därom att det genom plakatet stadgade förbudet mot skadligt ingripande å minnesmärkena endast innebure ett ganska ofullkomligt skydd för dem och att för ernående av en verkligt effektiv vård fordrades framför allt en intresserad uppmärksamhet å fornlämningarna, beträffande minnesmärken å krono- och skattejord lade på sig själv bördan av denna uppmärksamhet men rörande de å frälsejorden belägna antikviteterna tilltrodde sig kunna överlämna tillsynen till jordägarna av ridderskapet och adeln själva, vilka kunde förutsättas dels hava mer förståelse för minnesvården än jordägarna av övriga klasser, dels ock i regel vara i den ställning, att den ifrågavarande tillsynen icke skulle komma att bliva dem en alltför tung börda. Orden »icke annars än woro the Wår enskylte Egendom» rörande å krono- och skattejord belägna fornlämningar innebära följaktligen icke, såsom en del kommentatorer velat göra gällande, en förklaring, att berörda föremål vore kronans tillhörighet, något som för övrigt uttryckligt motsäges av själva ordalydelsen, utan angiva endast graden av den intensitet, vilken Kungl. Maj:t ansåg vara av nöden vid tillsynen av fornlämningarna. Om också således de nyss citerade orden icke innefatta något proklamerande av kronans äganderätt till fornlämningarna, visa de dock, att redan vid tiden för pla- katets tillkomst Kungl. Maj:t principiellt ställt sig på den ståndpunkten, att staten vid utövande av sin minnesvårdande verksamhet skulle äga att med de enskilda ägarnas undanskjutande — det i plakatet gjorda undantaget för fornlämningar å frälsejord kom sedermera att sakna varje betydelse — be- handla fornlämningarna på samma sätt som kronans enskilda egendom. Den andra gruppen av föremål, som genom plakatet blevo delaktiga av ett särskilt skydd, omfattade »the Monumenter som både aff Konungar, Drottningar och Förstar, sampt andre förnähme aff Ridderskapet och Cler- keriedt uthi Wåre Christne Kyrckior til theras Heder och åminnelse, hafwe warit lämbnade>. Härom hette det i plakatet: »Sedan biude Wij och, at ingen Högh eller Lågh, Andeligh eller Werldzligh, aff hwad Stånd eller wil-

• Sida 13
•  Original

kor then och wara må, skal wara loff- eller tillåteligit at röfwa eller råna the Konungzlige, Förstlige eller andre Förnehme Persohners Griffter, som ännu antingen uthi the ödelagde eller än stående Kyrckior och Clöster kunne qwarze finnas, mycket mindre them til sine egne Grafwar at förbyta, eller på något sätt tilfoga theras gamble och rätte ägander ther widh något meen eller intrång. Effter som Wij ther hoos wele at alle Kyrckior och Clöster sampt theras Tygh, Redskap, Prydnat på Wägger och Fönster, Mål- ningar eller hwariehanda innandöme, som något tänckwärdigt kunna inne- hålla, tillika medh alla the dödas och aflidnas Grafwar och Graffställen in uthi Kyrckior eller uthe på Kyrckiogårdarne, then Wårdnat, Frijd och Säker- heet bewijses må, som medh theras Christelige Instichtelser, Bruuk och Öffning enligit är, så at sluteligen alla the Ting, the wari sigh så ringa som the för någons ögon synas kunna, som lijkwäl til stadfästelse eller åmin- nelse aff någon Historisk Bedrifft, Person, Orth eller Släckt lända kan, måge granneligen tagas i acht och skiötzel, och icke gifwas någrom tilstånd thet ringeste ther aff at spilla eller förderfwa>.

Att plakatet var avsett att med all kraft tillämpas framgår av följande däri meddelade bestämmelser: »Och ther någon skulle understå sigh här emoot i någon måtto at giöra och Wår Befalning öfwerträda, wele Wij at thensamme icke allenast therföre, som för all annor Wår Budz föracht och olagligh åwerckan plichta uthan och Wår höga Onåde undergifwin wara skal; Skulle och något Missbruuk, Oreda eller Åwerkan aff någrom tilförende föröfwat wara emoot något aff the Ting som i thetta Wårt Placat ihugkomne finnas, tå befalle Wij alfwarligen, at alt sådant behörligen och uthan någons: anseende rättas, och uthi förrige tillstånd sättias må. Hwarföre Wij och i synnerheet befalle icke allenast Wår Öfwer Ståthollare i Stockholm, General-- Gouverneurer och Landzhöffdingar, Ståthållare, Borgmästare och Rådh i Städerne, Befalningz- Lähns- Fierdingz- och Sexmän å Landet, at the öfwer detta Wårt Placat noga och alfwarligen hand hålla; Uthan och Erchiebi- skopen, Biskoparne, Superintendenterne, Prowesterne och Kyrckioherderne öfwer heele Wårt Rijke, at the hwar å sin Orth thet Almenneligen förkunna och jemwäl wackta på the Ting som i theras Stiffter, Contracter och För- :samlingar finnes, och aff ofwanberörde Art bestå, til hwilken ände Wij och befalle alle i Gemeen som om slijke saker någon Kunskap hafwa, eller och til äfwentyrs någre gamble Skriffter, Böcker, Breeff, Mynt eller Insegel kunne 'hafwa om händer, at the sådant hoos sine Kyrckioherder eller och Wåre Be- Talningzmän angifwa, på thet Wij igenom them ther om kungiorde, måge wijdare om thess Communication beställa låta». |

• Sida 14
•  Original

kollegiet.

Redan året efter plakatets utfärdande eller alltså år 1667 skapades ett nytt fast organ ,för minnesvården i det nyinrättade antikvitetskollegiet, i vilket Buraeus'” medhjälpare och lärjungar fingo säte. Själen i kollegiet, vars ålig- gande i första hand var att taga vård om landets antikviteter och minnes- märken, blev från. början den bekante fornforskaren Johan Hadorph. Denne erhöll den 28 april 1676 Kungl. Maj:ts »fullmakt och pass» med avseende på sina antikvariska resor och sin minnesvårdande verksamhet i övrigt. Den för :Hadorph utfärdade handlingen innehöll en märklig promemoria över vad Hadorph hade att under sina resor efterforska och iakttaga. Av denna

innehåll började göra sig gällande. Promemorian är avfattad i nio punkter, och först i den sjunde nämnes vad förut hos antikvarierna tillvunnit sig så gott som allt intresse, nämligen handskrifter och dylikt, medan promemorian i främsta rummet upptager vad vi nu kalla fasta fornlämningar och natur- föremål, vid. vilka åldriga sägner eller bruk äro fästade. Vidare hänvändes i promemorian uppmärksamheten på lösa föremål i högre grad än förut varit fallet, i det att bland föremål, som böra efterforskas, särskilt upptagas »Swärd och Strijdztygh». Promemorians nionde punkt, som fäster uppmärk- samheten vid gamla mynt, likställer därmed, anmärkningsvärt nog, »annat tänkwärdigt uthi Jorden funnit, eller och elliest aff förnähmt Folck samblat och förwarat>, anmärkningsvärt därför, att här, för första gången, den statliga

tryck. .I detta sammanhang torde också förtjäna att anmärkas, att Hadorph veterligen. är den. förste, som anställt undersökning i fast fornlämning i och för vinnande av kunskap om förgångna tider, i det att han genom grävning i marken vid den portöppning, som ledde in till Birkas borg å Björkö i Mälaren, sökte bekräftelse på sin teori, att Ansgarius'” Birka legat på denna plats.

Den Hadorph till efterrättelse ländande promemorian avslutades med. föl- jande, för den allmänna uppfattningen om statens rätt att tillgodogöra sig vissa: fornminnen betecknande ord: >»Hwad som uthi Num. 7 och 9 förmähles om gamble Skriffter, Sigiller och Mynt, etc. -Thet är så förståendes, at Hans

hwariom och enom troligen igen lefwereras, eller betalas». Antikvitetskollegiet undergick omedelbart en hastig och storartad utveckling, så att det redan år 1670 bestod av ett stort antal ledamöter och tjänstemän. Det bör emellertid här anmärkas, att kollegiet hade att, utom åt de egentliga

• Sida 15
•  Original

antikviteterna, ägna sin uppmärksamhet och sitt arbete åt den gamla isländska och norska litteraturen, källorna till Sveriges äldre historia och rättsveten- skap samt åt kyrkohistorien och genealogien. Till en början utvecklade ock kollegiet en livlig verksamhet inom alla de arbetsområden, som blivit åt detsamma anförtrodda. Bland annat lade det sig vinn om insamlandet av fornsaker; och härigenom byggdes grunden till de enastående samlingar, som nu tillhöra statens historiska museum, vars tidigast katalogiserade före- mål bär årtalet 1670.

Ett ytterligare steg framåt mot en mera effektiv statlig minnesvård togs genom utfärdandet den 5 juli 1684 av »Kongl. May:tz Placat, Angående Alle- handa Gammalt Hittemynt, och Fynd, Uthi Guld, Sölff, Koppar och Metall- Käril, sampt andra rare Stycker, som myckit upfinnes och undandöllies». De i plakatets rubrik omförmälda föremålen angivas närmare i plakatet såsom föremål, vilka »fordom, anten widh infallne Feigdetijder, eller andre wådelige händelser i Jorden nidsatte äro at förwaras, men sedan antingen genom ägandernes Dödzfall, eller aff hwariehanda annor orsak förgätne, och i Jorden qwarståendes lempnade warda», och härmed likställas »Botn- fynd i Siöar och Siöstrander». I plakatet heter det vidare, bland annat: » ---»> ---» wele Wij här med och i detta wårt Påbudz Krafft alfwarligen befal- lat och åthwarnat hafwa, alla dem som » ---» ---» ---» slijkt som förberördt är, upfinna, at dhe ingalunda sigh fördrista, något der uthaff at undandölia, förskingra, försmälta, eller på annat sätt förwandla, uthan så snart dhe sådant uphitta, strax anten Oss sielfwe eller Wåre Gouverneurer och Landz- höftdingar det tilkänna gifwa; Skolandes dhesse strax på sådan ärhållen kundskap förplichtade wara, Oss uthi underdånigheet tilskrifwa, och en om- ständig berättelse göra både om sielfwe Fyndet och Orten dher dhet funnit är, då Wij uthan drögzmål dhen anstalt wele låta göra, at deras andeel må dhem aflöst blifwa, men Wår och Cronones efter Lagh förbehållen. Wij wele och, dher Wij dhen uprichtigheten hoos Finnaren förspörie, at han ingenting undandölier, uthan alt redeligen uptäcker, uthom den anpart, som honom effter Lagh tilkommer, honom jämväl medh något Nådetekn ihug- komma: Äfwen som dher emot dhen, hwilken så förgäten aff sin plicht fin- nes, att han sådant hittat Godz, anten aldeles förtijger, försmälter, eller an- norstädes här och der i Rijket försällier eller och Uthrijkes förskickar, skal » ---» ---» achtas och hållas för en sådan, som Oss och Cronan Wår rätt söker at försnilla, och fördenskull, såsom dhetta Wårt Påbudz Öfwerträdare, strängeligen effter Lagh straffat warda.»

Plakatet anknöt sig således till allmänna lagens bestämmelser om fynd

Fyndplakatet av år 1684.

• Sida 16
•  Original

av ifrågavarande slag. Dessa bestämmelser återfinnas i Konung Christoffers Landslag Tjuvabalken kapitlen 32 och 36, däri det hette: »Huar som findh hitter a wegh eller wtan weegh, hwat fynd thet helzt er, han seger hona lysa a weghenom wte fore waegfarande mannom the honom fölgia eller möta; eru ey the til, tha lyse j nesta by oc fore sinne Sokn oc heredz tinge och landztinge. Komber then mist hauer för 2en lyst er, oc sigher til merke oc Sau iertekne, tha Sweeri til sin meth twem mannam sielfwir tridi oc taki sitt ather wtan lösn; komber ey then epter som widher kennis jnnan nath oc aar, taki konungen twa luti oc tridiungh then som hitte» samt »Hitter man butn findh oc lyser laghlica, tha zeghir han halua findhb; komber engen then som viderkzennis laglica som för er sagt, tha aeghe konunger halfft widh han.»

Plakatet avsåg att i fråga om de däri angivna arterna av fynd bringa landslagens bestämmelser i erinran samt inskärpa angelägenheten av deras efterlevande. Att därvid i viss mån ett fiskaliskt intresse varit bestämmande för Kungl. Maj:t, är uppenbart, men att Kungl. Maj:t även och uppenbarli- gen till väsentligaste delen låtit sig leda av omsorgen om minnesvården fram- går ej mindre av beskrivningen på de utav plakatets bestämmelser omfat- tade föremålen, vilken beskrivning direkt framhäver deras egenskap av minnesmärken (gammalt hittemynt, föremål, som fordom nedsatts i jorden, »rare stycker» etc.) än även av plakatets slutord, som angiva syftemålet med plakatet vara, bl. a., att »sådane gamble och loflige ting til Fäderneslandetz heder, så och för curiositet skull, bijbehåldne warda», ävensom slutligen av, bland annat, de tillägg till landslagens bestämmelser angående behandlingen av fynd, som uti plakatet införts. Det viktigaste av dessa tillägg bestod uti proklamerandet av rätt för Kronan att göra sig helt till godo fyndets materia, mot det att Kronan tillhandahölle hittaren värdet av den andel utav fyndet, som efter lag tillkomme honom. Annorlunda torde nämligen icke kunna förstås plakatets stadganden, att hittaren icke finge någon del av fyndet un- dandölja, förskingra, försmälta eller på annat sätt förvandla utan skulle strax tillkännagiva fyndet, varefter Kungl. Maj:t ville vidtaga anstalt, för att hitta- rens andel måtte bliva honom avlöst, men Kronans efter lag förbehållen.

En annan nyhet i detta avseende, på sätt och vis en konsekvens av den förra, utgjordes av den nyss antydda föreskriften, att hittaren skulle till- kännagiva fyndet för Kungl. Maj:t eller dess underlydande myndigheter.

Uti dessa båda tillägg till landslagens stadganden om fynd har man att söka upprinnelsen till det rättsinstitut, hembudet, på vilket den följande lag- stiftningen om fornfynd uppbyggts.

• Sida 17
•  Original

Såsom åtminstone i någon mån ett utslag av det minnesvårdande intresset måste även betraktas följande bestämmelse i kap. 26 & 6 av 1686 års kyrko- lag: Finnes något rörligt gods kyrkan tillhörigt, såsom guld, silver, böcker, brev etc. eller något annat, som till de urgamla tiders ihågkommelse tjänar, det skall ingalunda till någon privat avlåtas; och om sådant allaredan vore skett, skall Kungl. Maj:ts arkiv därom berättas, att det med ägarens goda nöje kan tillbakaskaffas.

Ser man till början av samma paragraf, som stadgar, att ingen må för-

Maj:ts vetskap och tillåtelse, torde av sammanhanget framgå, att nyss om- nämnda bestämmelse angående kyrkans rörliga gods för sin tillkomst väl haft att tacka i främsta rummet administrativt-ekonomiska intressen, näm- ligen omsorgen om församlingarnas ekonomi och farhågan, att församling- arna för en omedelbar vinst skulle förspilla stora reella värden, men uppen- barligen har bestämmelsen tillkommit jämväl för att skydda kyrkligt rörligt gods av ideellt-antikvariskt värde.

Märkligt är emellertid, att även stadgandet i paragrafens första del om kyrkans fasta jordagods i tillämpningen kommit att tjäna antikvariska in- tressen, ehuru ingenting i stadgandets avfattning tyder på, att sådant vid dess tillkomst varit förutsatt eller ens förutsett. Ju mera minnesvårdens storaallmänna betydelse blivit uppenbar, desto mera har nämligen Kungl. Maj:t vid utövan- det av den befogenhet, som uti ifrågavarande stadgande förbehållits Kungl. Maj:t, tagit hänsyn till de antikvariska intressen, som i olika fall kunnat vara bundna vid kyrkliga byggnader och i främsta rummet kyrkor, som varit ifrågasatta till avyttring.

Jämnsides med den utveckling, lagstiftningen på minnesvårdens område under senare hälften av 1600-talet undergick, tillväxte det vetenskapliga in- tresset för minnesmärkena, och de senaste årtiondena av 1600- samt de första av 1700-talet utmärkte sig genom en betydande vetenskaplig verksam- het på ifrågavarande område. Genom brist på kritisk skärpa och allt för stor fantasirikedom hos en del av vetenskapsidkarna bragtes dock fornstu- diet så småningom i misskredit, och den följande tidens rationalism var ej någon gynnsam jordmån för hithörande intressens sunda utveckling.

Redan år 1692 hade antikvitetskollegiet ombildats på en blygsammare fot och såsom ett antikvitetsarkiv ställts vid sidan av kungl. biblioteket och riks- arkivet under kanslikollegium. Antikvitetsarkivet, vars närmaste chef var en sekreterare, som på samma gång var riksantikvarie, kom efter hand att föra en allt mer tynande tillvaro; dess arbetskrafter reducerades och dess

1686 års kyrkolag.

Antlikviltets- arkivet.

• Sida 18
•  Original

11734 års lag.

betydelse för den statliga minnesvården blev allt mindre och mindre, tills slutligen arkivet längre fram i tiden uppgick uti vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien.

Lagstiftningen angående fornfynd hade emellertid undergått vissa föränd- ringar genom 1734 års lag, som i 48 kapitlet 28 Missgärningsbalken innehöll följande, för effektiviteten av bestämmelserna om hembudsskyldigheten syn- nerligen betydelsefulla stadganden: >»Af nedgrafven skatt, botnfynd, eller annat slikt, ther ej fins ägare till, tage jordägaren halft, och halft then som hitte. Är thet gammalt mynt, gull, silfver, koppar, metall eller andra konst- stycken, då bör han thet Konungen biuda. Löser Konungen thet in, gifve honom fulla värdet, och en åttonde del ther till; then lösn behålle han, som hitte.»

Medan således med avseende på rätt till jordfynd i allmänhet jordägaren trätt i Konungens ställe, stadgades, beträffande sådana jordfynd, som med hänsyn till sin ålder och sitt material eller beskaffenhet i övrigt (»andra konststycken») borde såsom ur minnesvårdande synpunkt värdefulla hem- bjudas Konungen och vilka av Konungen inlöstes, att hittare av dylikt fynd skulle i lösen erhålla fyndets fulla värde med en åttondels förhöjning. Att full lösen skulle lämnas för sådana jordfynd, var ju endast en konsekvens av regeln, att Konungen (= kronan) icke längre hade någon andel i jord- fynd i allmänhet. Ett utslag av det minnesvårdande intresset var däremot stadgandet, att hela lösenbeloppet skulle tillfalla hittaren och icke uppdelas mellan honom och jordägaren, samt att hittaren därjämte skulle erhålla en åttondel utöver fyndets värde. En förändring av fornfyndslagstiftningen i den riktning, som sålunda vunnit de lagstiftande myndigheternas godkän- nande, hade redan år 1707 påyrkats av dåvarande sekreteraren vid antikvi- tetsarkivet och riksantikvarien Johan Peringskiöld. I en till Kungl. Maj:t samma år avlåten underdånig skrivelse hade denne nämligen fästat uppmärk- samheten på behovet av en för hittaren mera gynnsam lagstiftning än den, som kommit till uttryck i 1684 års fyndplakat, vilket ej verkat tillfredsstäl- lande. Erfarenheten hade ock givit vid handen, att hittare synnerligen ofta icke ställde sig bestämmelserna i fyndplakatet om hembudsskyldighet till efterrättelse, utan, där fyndet var av mera värdefullt material, undandolde detsamma för att dymedelst kunna tillgodogöra sig dess hela värde. Den förändrade lagstiftningen hade också sin grund i den övertygelsen, att enda vägen, på vilken verklig effektivitet kunde vinnas åt stadgandena om hem- budsskyldigheten, vore att bereda hittaren sådan ersättning, att varje frestelse att undanhålla fyndet undandroges honom.

• Sida 19
•  Original

Efter tillkomsten av 1734 års lag ökades väl så småningom antalet av hembjudna jordfynd, men ännu länge levde dock den stora allmänheten i den tron, att kronan ägde tillösa sig dylika fynd mot endast en del av deras värde, och följden blev, att mången fortfarande sökte undandölja av honom anträffade dyrbarare jordfynd.

För att sprida allmännare kännedom om gällande bestämmelser i ämnet Kungl. RE oeh göra desamma mer effektiva utfärdade ock Kungl. Maj:t, med anledning augusti 1755. av ett till Kungl. Maj:t från domstol i Finland fullföljt mål rörande ett fynd av gamla silverpenningar, den 20 augusti 1755 till landshövdingarna i Fin- land ett cirkulär, i vilket Kungl. Maj:t under erinran om 1684 års fyndpla- kat och allmänna lagens stadganden föreskrev, att från predikstolarna borde en gång om året allmänneligen kungöras: »att om någon finner gammalt mynt, Gull, Silfwer, Koppar eller andre Konst-Stycken, thet ware sig uti eller på jorden, i Sjöar eller Sjöstränder, så skall han thet straxt antingen genom Krono Betjente eller ock sjelf, Wåra Befallningshafwande tillkännagifwa, hvilka straxt på sådan erhållen kunskap skola förplichtade wara, Oss therom i underdånighet tillskrifwa och berättelse göra, både om sjelfwa fyndet och orten ther thet funnit är; tå WI Oss utan drögsmål i Nåder utlåta wele, om WI wilja thet inlösa, i hvilken händelse then som hitte kommer att undfå fulla wärdet, och en Åttondedel ther-till. Men then som sådant fynd icke således angifwer, utan försmälter, undandöljer, eller till andre bortsäljer, så att WI icke förr än långt therefter komma i kunskap theraf, tå thet anten är förskingrat, så att litet hos en eller annan öfrigit finnes, eller och aldeles borta och ur wägen; En sådan skall utan lösen mista thet han hitte, samt böta dubbelt så mycket, som han theraf förtegat eller försnillat hafwer.»

Bestämmelserna i detta cirkulär, som ju närmast tillkommit med anled- ning av förhållandena i Finland, vunno emellertid allmän tillämpning jäm- väl i det egentliga Sverige.

Ett nytt organ för den statliga minnesvården av den allra största betydelse NS skapades år 1786, då Gustaf III återupplivade den av Lovisa Ulrika år 1753 antikvitets- stiftade vitterhetsakademien och ombildade densamma till vitterhets-, historie- akademien. och antikvitetsakademien, vilken i sig upptog det på avskrivning ställda an- tikvitetsarkivets verksamhet. Riksantikvariens ämbete blev samtidigt förenat med sekreterarskapet inom akademien, vilken förening av tjänster alltjämt ägt och fortfarande äger bestånd. Från 1700-talets lagstiftning torde här böra erinras om Kungl. förordningen Kungl. för- ordningen den den 31 juli 1776 >»Angående Hwad hädanefter wid Publique Byggnader kom- 31 juli 1776.

• Sida 20
•  Original

mer at iakttagas,» vilken förordning i tillämpningen blev av stor vikt för den kyrkliga minnesvården. Förordningen är av följande lydelse: »Wi GUSTAF med Guds Nåde, Sweriges, Göthes och Wendes konung etc. etc. etc. Arfwinge til Norrige, samt Hertig til Schlesswig Hollstein etc. etc. Göre wetterligit, at såsom Wi med missnöje förnummit, huruledes, oaktadt the skyldigheter, som wid Publique Byggnaders upförande uti Wårt Rike böra i akt tagas, genom flere Förordningar tilförene blifwit utstakade, men i synnerhet medelst Rescriptet til Wår Öfwer-Ståthållare uti Stockholm och samtelige Landshöfdingarne af then 8 September 1752, samt 1 8. uti Förord- ningen om Kyrko-byggnader af then 22 Martii 1759 påbudits, at inga Kyr- kor eller andre allmänna Byggnader få upbyggas å nyo, eller til någon be- tydande del repareras, innan desseinerne tillika med Kostnads-Förslagen blif- wit til Oss i underdånighet ingifne, och, sedan the genom Wårt Öfwer-In- tendents Embetes åtgärd äro granskade och rättade, af Oss Sielfwe i Nåder gillas: Så har likwäl thenna Wår Nådiga wilja icke altid blifwit i akt tagen, och thymedelst Byggnader ofta tilkommit, som sakna både waraktighet, be- qwämlighet och anständigt utseende, utom thet, at genom Handtwerkares okunnoghet, wederbörande blifwit inledde i öfwerflödige och illa anwände utgifter; altså och til förekommande af thylika missbruk i framtiden, wele Wi icke allenast härmed å nyo bekräfta förenämde Wåre Nådige Påbud af then 8 September 1752 och 22 Martii 1759, utan ock ytterligare stadga och förordna, som följer:

1.183

Alla Kyrkor, Hus, Broar och flere Publique Byggnader i Städerne och på Landet, som antingen för Wår och Kronans räkning, eller ock af andre all- männa medel byggas, böra icke werkställas, innan ordenteligen författade Desseiner, så wäl som kostnads-förslager blifwit af Wåre Befallningshafwande til Oss i underdånighet insände, at, sedan the genom Wårt Öfwer-Intendents Embete äro öfwersedde, gillade eller omgiorde, af Oss Sielfwe i Nåder appro- beras och stadfästas. Hvwilket äfwen bör i akt tagas wid betydeliga Repara- tioner, som göra någon ändring uti thesse Byggnaders indelning eller utwärtes anseende.

På the orter, ther förfarne Byggmästare icke äro at tilgå, må wederbörande hafwa frihet, at directe wända sig til Wårt Öfwer-Intendents Embete om Desseiner, sedan alla the omständigheter blifwit upgifne, hwarpå sådane Desseiner böra sig grunda.

• Sida 21
•  Original

Inga Kyrkor, Residence-hus, Rådstufwor, Förrådshus, Hospitaler, Broar eller andre Byggnader, som för publique medel upföras, må hädanefter byg- gas af träd, utan böra the, efter tilgången på orterne, werkställas af Murtegel, Marmor, Sandsten, Tälgsten eller Gråsten. Skulle någon gång omständig- heter sig förete, som göra Träbyggnad oundwikelig, wele Wi, uppå under- dånig anmälan, Oss serskildt i Nåder utlåta, huruwida ändring eller inskränk- ning uti thenna Wår allmänna Författning må kunna bewiljas.

Wid Kyrkors inredning med Altare, Predikstolar, Orgwerk och andre hufwudsakeliga prydnader, hvartil ofta betydelige penninge-summor i brist af kunskap illa anwändas, bör hädanefter i akt tagas, at inga sådane Kyrko- prydnader förfärdigas, innan Desseinerne blifwit hos Oss i underdånighet företedde, at på sätt, som förut om Byggnader stadgat är, af Wårt Öfwer- Intendents Embete öfwerses, och sedermera med Wår Egen Nådiga appro- bation til werkställighet befordras.

4. 8.

Enär Grafwårdar eller andre Minnes-märken i Kyrkorne af enskildte per- soner upresas, wele Wi äfwen i Nåder hafwa förordnat, at Ritningarne theröfwer til Wår approbation i underdånighet upwisas, på thet at sådane Monumenter icke må, som ofta skedt, wanställa Kyrkorne, i stället för at pryda the samma, utan fast häldre wara et minne för efterwerlden om Wårt tidehwarfs insigt i Konster och Handaslögder.

Och på thet thenna nyttiga Författning icke må wara Wåre trogne Under- såtare til tunga, wele Wi i Nåder tillåta, at Wårt Öfwer-Intendents Embete med Desseiner och goda råd, utan någon afgift, går Private til handa, som sig anmäla, tå the wid handen gifwa omständigheterne, hwilka therwid komma att i akt tagas, och kostnaden, som the wilja anwända.

IS Om thet af Oss i Nåder påsyftade ändamålet, att förse Riket med bestän- dige och prydlige Byggnader, skal winnas, så är thet icke nog, at behörige goda Desseiner thertil författas; the måste äfwen af skickelige och förfarne Mäs- tare werkställas. Wår Nådige wilje är therföre, at til förfärdigande af the prydnader uti Architecture, Måleri och Bildthuggeri, som til Publique Bygg- nader göras för Wår och Kronans räkning, icke andre Konstnärer måge an-

• Sida 22
•  Original

1828 års forn- minnesförord- ning.

tagas och nyttias, än the, som äro ledamöter af Wår Målare- och Bildthug- gare-Academie, eller åtminstone af bemälte Academie agréerade och god- kände: hwilket äfwen bör i akt tagas wid the ornamenters och målningars exequerande, hwarmed Wåre Örlogs-Fartyg decoreras.

Hwad Epitaphier och flere Kyrko-prydnader widkommer, som på Priva- torum kostnad beställas, wele Wi wäl icke hafwa någon betagit, at efter behag anwända thess thertil ämnade medel; men som Wi förmode, at en hwar lärer finna nyttan af ofwanbemälte Wårt Nådiga Förordnande, och Wi jämwäl förunne alle som thet åstunda, at genom Wårt Öfwer-Intendents Embete, utan wedergällning bekomma wackra Desseiner; så förmode Wi ock, at the, som i så måtto gagnat sig af thenna förmon, äfwen lära för egen heder och båtnad skul nyttia the skickelige Mästare, som them af be- mälte Wårt Öfwer-Intendents Embete warda anwiste: Thet alle, som weder- bör, hafwe sig hörsammeligen at efterrätta. Til yttermera wisso hafwe Wi thetta med Egen hand underskrifwit och med Wårt Kongl. Sigill bekräfta låtit. Ekolsund then 31 Julii 1776.

GUSTAF.

(L. 5.) E. Schröderheim.»

Den franska revolutionens idéströmningar, de napoleonska krigen och de utilistiska tider, som följde närmast efter fredssluten, voro onekligen rent fientliga mot minnesvårdens idé. Genom att man gick till överdrifter i så- väl åskådning som handling framtvingades likväl snart en reaktion, vilken fordrade skydd för allt gammalt, som vittnade om förfädrens konstskicklig- het och kunde bidraga till förståelse av forna tiders kulturförhållanden. Romantikens känslighet, som växt upp ur ruinerna av allt, som blivit för- stört, bidrog ock till att i vida kretsar sprida pietet och vördnad för de gamla minnesmärkena. I vårt land togo sig dessa till nytt liv väckta gamla tankar offentligt uttryck dels i 1828 års fornminnesförordning och dels i den kyrkoinventering, som under åren 1828—1830 genom vederbörande kyrko- vårdares försorg utfördes.

Fornminnesförordningen den 17 april 1828 eller, såsom dess fullstän- diga rubrik lydde, »Kongl. Maj:ts Nådiga förordning, angående forntida Min- nesmärkens fredande och bewarande» var i främsta rummet märklig där- igenom, att i densamma minnesvårdsintresset första gången uppträdde en- hetligt. I förordningen gjordes nämligen till föremål för en i viss mån systé- matisk behandling samtliga de områden, å vilka inriktat sig de tid efter

• Sida 23
•  Original

annan i minnesvårdens intresse i olika sammanhang tillkomna föreskrifter, för vilkas väsentligaste innehåll i det föregående redogjorts.

I förordningen återfunnos såsom föremål för skydd först och främst fasta minnesmärken, motsvarande de i 1666 års plakat avsedda. Berörda föremål, vilka i 1828 års förordning upptogos under benämningen ålderdoms- minnesmärken, angåvos i förordningen, i likhet med vad fallet var i 1666 års plakat, genom en uppräkning. Jämföras dessa uppräkningar med var- andra, befinnes, att förordningen, utöver de i plakatet uppräknade, under minnesvården indragit jämväl vissa andra föremål såsom ruiner av gamla kyrkor, kloster, kapell »och andra märkliga byggnader» samt bautastenar och domarringar ävensom »andre större eller mindre föremål, som till åmin- nelse af forntidens heliga bruk eller någon märklig historisk bedrift, person eller ort kunna bidraga». Vissa av de tillkomna föremålen ådagalade i själva verket en betydelsefull förskjutning hos själva minnesvårdsintresset, ty under det att den psykologiska grunden för det skydd, som plakatet berett de däri uppräknade föremålen, onekligen var att söka i en känsla av stolthet över de minnesmärken, som vittnade om förfädrens dådkraft, hade denna känsla trätt tillbaka i 1828 års förordning, vilkens uppräkning av skyddsvärda fasta minnesmärken tydligen var baserad på den uppfattningen, att skyddsvärda vore alla gamla minnesmärken, som på ett eller annat sätt ägde förmåga att i allmänhet bidraga till ökad kunskap om svunna tider. Med denna upp- fattning sammanhängde f. ö. hela tendensen uti 1828 års förordning, som å samtliga de föremål, åt vilka skydd var ämnat att genom förordningen be- redas, uppställde det allmänna kravet, att de skulle kunna tjäna »till uplys- ning för Rikets Historia».

En annan olikhet emellan förordningen och plakatet bestod däri, att det senares starkt framhävda krav på synnerligen hög ålder hos minnes- märkena, för att de skulle anses skyddsvärda, i förordningen avsevärt mildrats.

En följd av de nämnda olikheterna blev givetvis, att förordningen kom att äga tillämplighet å ett väsentligt större antal fasta minnesmärken än pla- katet omfattat. Denna omständighet torde i sin ordning hava föranlett, att i förordningen (2 $) intogos vissa bestämmelser, som gingo ut på tillgodo- seende av vederbörande jordägares eller jordinnehavares intressen. De väsent- ligaste av dessa bestämmelser hade följande lydelse: »Åstundar ägare eller innehafware af jord å Landet eller i Stad, för tillämnadt byggnads- eller odlingsföretag eller af andra orsaker, borttaga eller förändra sådant Minnes- märke, som i nästföregående 8 nämndt är (förordningens 1 8 innehöll en

uppräkning av de »Ålderdoms-minnesmärken»>, som i förordningen avsågos);

• Sida 24
•  Original

tillkännagifwe det å Landet hos närmaste Kronobetjent och i Stad hos Ma- gistrat, hwilka det åligger, att genast hos Wår Befallningshafwande i Länet derom göra anmälan; och föranstalte Wår Befallningshafwande, att noggrann afteckning och beskrifning öfwer Minnesmärket blifwer werkställd, och till Wår Witterhets-, Historie- och Antiquitets-Academie insänd. Finner bemäldte Academie Minnesmärket, såsom af synnerlig historisk märkwärdighet, icke böra få borttagas eller förändras, göre derom hos Oss underdånig anmälan då Wi i Nåder wele förordna, om detsamma må bibehållas, i hwilken hän- delse, när jorden icke då är af Krono-natur, skälig ersättning för den werk- liga förlust eller olägenhet, ägaren af jorden derigenom kan anses lida, må honom, der han sådant yrkar, af Oss och Kronan tilldelas. Anser åter Wår Witterhets-, Historie- och Antiquitets-Academie Minnesmärket icke förtjena att bibehållas, gifwe Academien Wår Befallningshafwande sitt swar och ytt- rande i ämnet, hwarefter Wår Befallningshafwande tillstånd till Minnesmär- kets borttagande eller förändring ägaren eller innehafwaren af jorden, utan någon hans kostnad, låter meddela. Will Wår Witterhets-, Historie- och Antiquitets-Academie, innan borttagande eller förändring af Minnesmärket werkställes, detsamma låta besigtiga och widare afteckna, eller wid bort- tagandet eller förändringen deraf låta någon person, å Academiens wägnar, när wara, äge Academien dertill rätt; dock må icke ägaren eller innehafwaren af jorden oskäligt uppehåll eller olägenhet deraf tillskyndas».

Dessa i jordägarens eller jordinnehavarens intresse tillkomna bestämmelser innefattade en fullständig nyhet och betecknade ett rent avsteg från de prin- ciper, vilka kommit till uttryck i 1666 års plakat, som ej under några för- hållanden tillstadde borttagande eller förändring av i plakatet avsedda minnes- märken

Det skydd, som genom 1828 års förordning bereddes de fasta minnes- märkena, bestod, i likhet med vad fallet var i plakatet, uti ett förbud att förändra, rubba eller förstöra desamma. Däremot hade i förordningen ute- slutits den i plakatet förekommande bestämmelsen, att Kungl. Maj:t ville hålla sin hand över minnesmärkena, och den av denna bestämmelse här- flytande rätten för det allmänna att även mot ägarens bestridande å varje minnesmärke vidtaga för dess iståndsättande och bibehållande nödiga an- ordningar. I verkligheten torde dock denna rätt, ehuru icke direkt i för- ordningen uttalad, hava alltjämt fortlevat. Det nya innehåll, minnesvårds- intresset efter tillkomsten av 1666 års plakat erhållit, och som kom till uttryck i 1828 års förordning, vars grundåskådning ju var, att minnesmärkena skyd- dades huvudsakligen av den anledning att de kunde lämna upplysningar om

• Sida 25
•  Original

förgångna tider, föranledde för övrigt en ny art av ingripanden å minnes- märkena från statens sida, nämligen vetenskapliga undersökningar av desamma. 1828 års förordning beaktade ock denna sida av minnesvården, i det den tillerkände vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien en allmän rätt att, efter skedd tillsägelse åt ägaren eller innehavaren av jorden, låta undersöka minnesmärken samt öppna ättehögar och griftrör. Förordningen giorde dock, i överensstämmelse med sin åskådning i övrigt, denna rätt beroende därav, att skada eller olägenhet av undersökningen eller öppnandet icke förorsa- kades ägaren eller innehavaren av jorden, och att, om denne sådant yrkade, fornlämningen återställdes i dess förra skick.

1828 års förordning skilde sig även därutinnan från 1666 års plakat, att den i plakatet inryckta allmänna straftbestämmelsen borttogs och i förord- ningen ersattes med ett stadgande, att Kungl. Maj:ts befallningshavande på förekomna anledningar ägde för vissa bestämda minnesmärkens ofredande fastställa särskilda viten från tio till femtio riksdaler, angivarens ensak. I övrigt ålåg det, enligt 1828 års förordning, den, som obehörigen förändrat, rubbat eller förstört fast fornlämning, att återställa densamma i dess förra skick.

Vid tiden för tillkomsten av 1828 års förordning gällande bestämmelser angående fornfynd undergingo ej genom förordningen några mera väsentliga förändringar.

Förordningens bestämmelser i ämnet, vilka upptogos i förordningens 6 $, voro av följande lydelse: >»En hwar, som finner gammalt mynt, eller äldre arbeten i guld, silfwer, koppar, metall, sten och trä eller andre konststycken, det ware sig i jorden eller wattnet, ware, jemlikt 48. Cap. 2. 8. Missgernings- Balken, och Wårt Nådiga Bref den 20 Augusti 1755, skyldig Oss och Kronan det fynd hembjuda, samt i sådant afseende antingen sjelf eller genom Krono- Betjent, med uppgift om stället, der fyndet blifwit anträffadt och sättet huru sådant skett, detsamma till Wår Befallningshafwande ofördröjligen öfwer- lemna. Wår Befallningshafwande göre hos Oss skyndsamt härom anmälan, och insände sjelfwa fyndet der det lämpligen ske kan. Wilje Wi fyndet in- lösa, undfår uphittaren dess fulla wärde och en åttondedel derutöfwer; i annat fall kommer fyndet att till uphittaren, såsom dess tillhörighet, återställas. Den som sådant fynd, på sätt nu sagdt är, icke angifwer, utan nedsmälter, undandöljer eller till andra föryttrar, skall, då sådant uptäckt warder, utan lösen mista hwad af fyndet kan wara i behåll, samt böta dubbelt så mycket; som han deraf nedsmält, undandöljt eller föryttrat. Orkar han ej böta,

• Sida 26
•  Original

Till bevarande av minnesmärken i kyrkor och å kyrkogårdar föreskrev 1828 års förordning, bland annat, att en allmän inventering skulle företagas i rikets kyrkor, vid vilken noggrann och omständlig förteckning och beskriv- ning skulle upprättas å varje kyrkas byggnadstid, innanrede, bildhuggeriar- beten, målningar, inskrifter, gamla bilder, skrudar, klenoder, kärl, redskap och klockor, skrivna eller tryckta böcker och handlingar, så ock å gravar, gravkor, gravvårdar, epitafier, banér, sorgfanor, vapen, rustningar, run- och likstenar med mera, som, i egenskap av kyrkans tillhörighet, där eller å kyrkogårdar borde finnas eller händelsevis förvarades.

En sådan inventering kom ock till utförande under åren 1828—1830. Angående kyrkliga minnesmärken stadgade vidare 1828 års förordning, bland annat: att, då, enligt kapitlet 26 8 kyrkolagen, de kyrkorna tillhöriga lösören, som tjänade att förvara minnet av forntiden, icke finge till enskilda försäljas, församling icke ägde utan Kungl. Maj:ts tillstånd avyttra i dess kyrka varande sådana skrudar, bilder, klenoder, kärl eller icke väggfasta målningar, och att, om församling ville dem avlåta, de först skulle Kungl. Maj:t och Kronan hembjudas, på sätt om fynd i förordningen sades. För omgjutning av klockor lade förordningen ej något hinder i vägen, sedan de blivit veder- börligen beskrivna i inventarieförteckning och jämväl noga avtecknade.

Enligt förordningen skulle kyrkoherde och kyrkovärdar ansvara för, att kyrkans ovannämnda tillhörigheter och andra där varande minnesmärken vårdades och bibehölles samt icke i annan måtto eller på annat sätt, än i förordningen sades, avhändes, och sådant vid äventyr att det felande genast upprätta och ersätta.

Sistberörda stadgande liksom vissa i förordningen meddelade föreskrifter om inventering vid ombyte av präst i pastorat med mera inneburo i själva verket ej några avvikelser från förut i dessa ämnen gällande bestämmelser.

Ifrågavarande förordning innehöll slutligen vissa, till vad nu förstås med fornminneslagstiftning ej hänförliga stadganden, vilka antingen rörde offent- liga handlingars förvarande eller ock gingo ut på uppdagandet av enskilda tillhöriga »gamla ännu okända Skrifter och Handlingar, deraf Rikets Häfder kunna uplysas»>.

Såsom i det föregående antytts, låg den förnämsta förtjänsten hos 1828 års förordning däri, att genom densamma den statliga minnesvårdens hela inne- håll första gången i viss mån systematiskt ordnades. En annan förtjänst

• Sida 27
•  Original

låg givetvis däri, att den utveckling, själva minnesvårdsintresset undergått, i vissa avseenden kom till uttryck i författningen.

Utom i dessa hänseenden medförde emellertid den nya författningen inga mera väsentliga uppslag till minnesvårdens utveckling. I vissa delar, sär- skilt ifråga om fasta minnesmärken, betecknade den rent av ett steg bakåt, då den icke fullföljde de tendenser eller drog konsekvenserna av de prin- ciper, som redan i 1666 års plakat kommit till uttryck. Då härtill kom, att intresset för minnesvården under den följande tiden befann sig i stadigva- rande kraftig tillväxt, var det endast helt naturligt, att krav på en mera tids- enlig och mera effektiv författning snart började framträda.

Redan år 1857 avläto också rikets ständer till Kungl. Maj:t en underdånig Rikets stän- skrivelse angående åtgärder till skyddande av fäderneslandets fornlämningar. SEN ETEN

I denna skrivelse, dagtecknad den 6 juli 1857, anfördes huvudsakligen föl- = 1857. jande: Erfarenheten hade visat, vad hos rikets ständer även blivit andraget, att det ej sällan inträffat, att vårt fäderneslands dyrbara fornlämningar under- gått sådan förstörelse, som, där icke egennytta eller okynne densamma för- anlett, syntes hava sitt ursprung dels i allmänhetens bristande kännedom om forntida minnesmärkens betydelse och vikten av deras bevarande, dels ock i bristfälligheten utav de i ämnet gällande författningar, i vilket sist- nämnda avseende särskilt förekomme, att icke alla i 1828 års förordning givna föreskrifter vore fullt verkställbara, ävensom att de stadgade förbu- den, utan tillika bestämt ansvar eller med alltför obetydliga bötesbelopp, saknade erforderlig kraft. Ofullständigheten av ifrågavarande stadganden röjde sig bland annat därutinnan, att fasta fornlämningars kringgrävning eller höljande med jord, utan att de för övrigt förändrades eller skadades, blivit med tystnad förbigånget, de i vårt land talrikast förekommande lösa fornlämningar av järn icke blivit omnämnda likaså litet som de av ben, glas med flera beståndsdelar, vilka för kännedomen av Sveriges forntida för- hållanden syntes lika upplysande som de i författningen omförmälda forn- saker av sten och trä, vilka dock jämväl syntes böra närmare till art och beskaffenhet bestämmas. Även i avseende å erforderligheten av noggranna och fullständiga förteckningars upprättande över sådana minnesmärken, som borde från rubbning och åverkan fredas, sättet för anmälandet, besiktningen och hembjudandet av jordfynd, felande ansvar å olovligt köp därav, tjänlig- heten av ny inventering utav kyrkornas antikviteter med flera omständig- heter, vilka med detta ärende ägde sammanhang, hade anmärkningar hos rikets ständer blivit framställda, jämte förslag till vinnande av nödiga rät- telser, så ock att vid lantmäteriskiften, när därvid fornlämningar förekomme

• Sida 28
•  Original

av den vikt, att de borde bibehållas, den plats, där de stode, skulle från skifte undantagas och såsom samfälld tillhörighet anses, vartill skäl före- funnes i den uti svenska lagstiftningen från äldre tider uttryckta grundsats, det den enskilde icke ägde över fornlämningar förfoga, utan tillhörde de det allmänna; ävensom det vid förestående järnvägsarbeten syntes böra varda förbjudet att, annat än i högsta nödfall, rubba fornlämningar av värde. Där- emot finge jordägaren, sedan förteckning över dylika fasta fornlämningar upprättats och desamma blivit för åverkan och rubbning allmänneligen frid- lysta, åtnjuta fördelen av att i ganska många fall, där de å bördig jord be- fintliga minnesmärken ansåges vara av mera vanlig och obetydlig art och sålunda med skäl kunde uteslutas ur antalet av de fredade, draga nytta av sin mark, och envar vara i tryggad kunskap om gränsen för sin befogenhet i förevarande avseende. Rikets ständer, som ansåge angeläget vara, att åt landets minnen måtte beredas det fullständiga skydd, varav de, enligt ovan uppgivna förhållanden, befunnits vara i saknad, finge alltså, jämväl i ända- mål av fornforskningens befrämjande, anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes ut- färda ny författning till skyddande av landets fornlämningar, med stadgande av tjänliga ansvars- och vitesbestämmelser för förstöring av desamma, samt låta upprätta och sprida förteckningar å dessa minnesmärken ävensom i öv- rigt vidtaga de åtgärder, som för deras bevarande kunde anses lämpliga, och, där rikets ständers medverkan för sådant ändamål funnes nödig, i ämnet avlåta nådig proposition.

"I skrivelsen framskymtade således registreringsprincipen, en princip, som emellertid ej skulle komma till beaktande i den sedermera utfärdade forn- minnesförordningen.

Vitterhets-;. Sedan Kungl. Maj:t anbefallt vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien historte.. Och att i anledning av rikets ständers berörda skrivelse avgiva underdånigt ut- akademiens låtande ävensom till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till ny fornminnes- utlåtande den förordning, hemställde akademien i utlåtande den 27 oktober 1857 om till- 1857. sättande av särskilda tjänstemän, med åliggande att dels upprätta förteck- ningar och beskrivningar över landets fornlämningar dels ock vaka över deras vård och efterlevnaden av de författningar, som till deras fredande

och bevarande vore eller kunde bliva utfärdade m. m.

En sådan tjänsteman, benämnd antikvitetsintendent, blev ock sedermera, år 1861, tillsatt. Befattningen upphörde dock redan efter få år, varefter an- tikvitetsintendentens åligganden i stort sett övertogos av hos akademien an- ställda amanuenser. (Se vidare den särskilda redogörelsen för de periferiska organen för den statliga minnesvården sid. 63):

• Sida 29
•  Original

Förslag till ny fornminnesförordning hade emellertid överlämnats till Kungl. öra een istorie- och Maj:t av akademien med underdånig skrivelse den 12 juli 1859. De ledande antikvitets- tankarna uti förslaget funnos angivna uti ett detsamma bilagt utlåtande av föral Hli äG dåvarande riksantikvarien Bror Emil Hildebrand. I detta utlåtande hette fornminnes- det, bland annat: Onekligt vore, att 1828 års fornminnesförordning haft ett EG välgörande inflytande, företrädesvis på de rörliga fornlämningarnas eller 1859; fordfyndens tillvaratagande och hembjudande åt Kungl. Maj:t och Kronan. I denna del ansåge Hildebrand ej, att några mera ändamålsenliga föreskrifter kunde meddelas. För de fasta fornlämningarnas skydd hade däremot nämnda förordning föga eller intet kunnat uträtta, huvudsakligen av det skäl, att förordningens stadgande i avseende på dessa mera hade formen av en önskan eller uppmaning än av en lag, enär fornlämningarnas förstörande väl för- bjödes, men icke något straff bestämdes för överträdelsen, så framt man ej

som sådant ville anse föreskriften att det förstörda minnesmärket skulle återställas i sitt förra skick. Den ringa plikt, som åverkaren, på grund av något för ett visst monument utfärdat vitesförbud, kunde bliva dömd att er- lägga, betydde för honom föga, då materialierna i den förstörda fornläm- ningen måhända lämnat en vinst vida överstigande ett sådant bötesbelopp, som ej kunde utfästas högre än femtio riksdaler. Dylika vitesförbud kunde dessutom icke på en gång utsträckas till en större samling av fornlämningar, t. ex. en hel sockens, utan måste särskilt begäras för varje särskilt minnes- märke. Erfarenheten hade även visat, att dessa partiella förbud vanligen efter få år råkat i glömska och sålunda förlorat sin skyddande kraft. Om den städse mera tilltagande förödelsen av våra fasta fornlämningar skulle kunna stävjas, måste de alla, utan undantag, av lagen fridlysas medelst an-

senliga vitesförbud. Åtskilliga lagstiftare hade hyst och torde ännu hysa be- tänklighet vid att stadga ett sådant allmänt vitesförbud, huvudsakligen på grund därav, att man icke hos allmogen kunde förutsätta säker kännedom

om vad som vore fornlämning eller icke, måhända ock av någon tvekan huruvida icke ett sådant stadgande kunde vara ett ingrepp i jordägarens rätt.

Med avseende på dessa betänkligheter tilläte Hildebrand sig, på grund av 20-årig erfarenhet, nämna, att våra fornlämningar förstördes icke blott av all- mogen utan även, och icke sällan, av personer, vilkas högre bildning eller tjänstebefattning förutsatte, att de kunnat urskilja det förstörda monumentets betydelse och antikvariska värde. Vid de undersökningar och åtal, som på akademiens eller Hildebrands begäran blivit anställda, hade dock städse visat sig, att åverkaren rätt väl känt det olagliga i sitt förfarande och således icke av okunnighet överträtt lagens förbud. Föreställningen, att allmänt be-

• Sida 30
•  Original

stämda böter skulle vara ett ingrepp i jordägarens rätt, stode i strid mot 1666 års plakat, vilket, enligt Hildebrands förmenande, förklarade fornläm- ningarna vara statens och icke den enskildes egendom. Då vitesförbud kunde utsättas för åverkan å en särskild fornlämning, så bevisade ju detta, att jord- ägaren icke hade dispositionsrätt däröver; och då detta gällde för enskilda fall, måste väl samma skyddsåtgärd kunna lagligen erhålla en allmännare utsträckning.

De åsikter, Hildebrand sålunda uttalat, delades av akademien, som i sitt förslag till ny fornminnesförordning intog, bland annat ett uttryckligt stadgande, att alla fasta fornlämningar — dessa ord syntes akademien bättre angiva det avsedda begreppet än det i 1828 års förordning förekommande ordet ålderdomsminnesmärken — vore statens egendom.

Då det sedan gällde att angiva, vilka föremål skulle till fasta fornlämningar hänföras, lät icke akademien registreringsprincipen, som ju framskymtat i ständernas förberörda skrivelse, komma till beaktande, utan nöjde sig aka- demien med ett fullständigande och förtydligande av den uppräkning, som förekom i 1828 års förordning. I likhet med vad fallet var i denna, avslu- tades ock akademiens uppräkning med ett allmänt uttryck. Under det att detta i 1828 års förordning lydde: »eller ock andre större eller mindre före- mål, som till åminnelse av forntidens heliga bruk eller någon märklig historisk bedrift, person eller ort kunna bidraga», föreslog akademien, att det allmänna uttrycket skulle erhålla följande lydelse: »samt i öfrigt alla af menniskohand i fordna tider upförda minnesmärken». I akademiens vid dess förslag fogade motiv hette det uti ifrågavarande avseende allenast, att beskrivningen på fasta fornlämningar måste erhålla större utförlighet och bestämdhet än i 1828 års förordning, där åtskilliga slag av dylika »ålderdomsminnesmärken> vore förbigångna.

Enligt akademiens förslag skulle de fasta fornlämningarna icke få, utan akademiens tillstånd, av jordens ägare eller innehavare eller annan person användas, rubbas eller förstöras. Förslaget gick således längre än 1828 års förordning därutinnan, att det innehöll ett generellt förbud även mot an- vändande av fasta fornlämningar. Förslagets stadgande i denna del var ju endast en direkt konsekvens av akademiens förut angivna uppfattning om vem äganderätten till de fasta fornlämningarna tillkomme. I fortsättningen av förslaget intog emellertid akademien ännu längre gående föreskrifter, som ej kunde anses äga sin grund i akademiens berörda principiella upp- fattning. Sålunda föreslogs införande av en förpliktelse för ägare eller inne- havare av jord att själv omsorgsfullt vårda och tillse, att ingen annan ofre-

• Sida 31
•  Original

dade de fasta fornlämningar, som på ägorna funnes; jordens ägare eller innehavare skulle emellertid icke äga rätt att vägra någon fritt tillträde till fornlämning, såvitt ej växande gröda lade hinder däremot. Den, som genom sprängning, nedrivning, grävning, plöjning eller på annat sätt, utan därtill i vederbörlig ordning erhållet tillstånd, rubbade, undandolde, förstörde eller på annat sätt ofredade någon fast fornlämning, skulle enligt förslaget straffas med böter från 50 till 500 riksdaler riksmynt, eller, ifall han ej orkade böta, med motsvarande fängelsestraff efter lag; och skulle han vara pliktig att, såvitt möjligt vore, med samma eller liknande materialier återställa fornläm- ningen i dess förutvarande skick. Till dessa stadganden fogade akademien den synnerligen egendomliga bestämmelsen, att, där åverkan skett av annan person än jordens ägare eller innehavare och gärningsmannen icke kunde ertappas eller åt saken fällas, jordens ägare eller innehavare dock skulle vara pliktig att fornlämningen till det yttre i sitt förra skick återställa, om han icke kunde styrka, att åverkan skett utan hans vetskap, eller att han varit oförmögen att densamma hindra. I motiveringen till sistnämnda be- stämmelse hette det: Kunde jordens ägare eller innehavare förbjudas vid ansvarspåföljd att själv skada eller förstöra å hans jord befintliga fornläm- ningar, borde honom även kunna åläggas att ansvara för deras skydd mot andras åverkan. I annat fall skulle han genom att åt annan person uppdraga förstörelsearbetet kunna undandraga sig allt ansvar och ändå skörda frukterna av fornlämningens ödeläggande.

Akademiens förslag innehöll vidare, till utveckling av 1828 års förordnings bestämmelser i ämnet, ett stadgande om rätt för det allmänna att, efter skedd tillsägelse åt jordens ägare eller innehavare, låta uppresa och iståndsätta kullfallna runstenar och andra minnesmärken samt uppteckna eller medelst grävning eller på annat sätt undersöka fasta fornlämningar av alla slag, men gjordes denna rätt beroende av, att icke genom vårdnads- eller undersök- ningsåtgärderna skada eller kostnad förorsakades jordens ägare eller inne- havare; och skulle efter slutad undersökning fornlämningen, såvitt möjligt vore, i det yttre återställas i sitt förra skick.

Förslagets bestämmelser i övrigt rörande fasta fornlämningar voro huvud- sakligen av följande innehåll: Astundade ägare eller innehavare av jord för tillämnat byggnads- eller odlingsföretag eller av annan orsak begagna, förändra eller borttaga någon fast fornlämning, ägde han tillkännagiva det hos lokal myndighet, vilken det skulle åligga att genast därom göra anmälan hos Kungl. Maj:ts befallningshavande i länet, som borde ärendet till akade- miens handläggning insända. Akademien ägde avgöra, huruvida ansökningen

• Sida 32
•  Original

finge fullständigt eller under vissa villkor bifallas, eller densamma avslå. Vid anläggning av vägar, kanaler samt vid andra offentliga arbetsföretag finge icke sten, grus, jord eller annat byggnadsämne hämtas från fasta forn- lämningar. Om någon märkligare fornlämning skulle vara belägen i vägens eller kanalens riktning, skulle den undvikas, om sådant utan stor olägenhet kunde ske. — Funnes fasta fornlämningar å oskiftad jord, skulle, när laga skifte förrättades, fornlämningen med den mark, den upptoge, från skiftet undantagas såsom en allmän Kronans och hela skifteslagets tillhörighet. — Ville Kungl. Maj:t av någon anledning till Sig och Kronan inlösa marken, varå en eller flera fasta fornlämningar vore belägna, skulle, om icke frivillig överenskommelse kunde uppgöras, sådan jord, med tillämpning av gällande expropriationsförordning, åt Kungl. Maj:t och Kronan upplåtas.

Särskilt anmärkningsvärt är, att akademien -- för övrigt i överensstäm- melse med dess principiella ståndpunkt — ej, såsom 1828 års förordning, tillerkände jordägare, som fått avslag å ansökning om tillstånd att borttaga eller förändra fast fornlämning, rätt till ersättning för den förlust eller oläg- enhet, han därigenom kunde anses lida. Anmärkningsvärt är även, att aka- demien ej kraftigare än som skett betonade minnesvårdsintresset, när detta kom i konflikt med intressen, förenade med offentliga arbetsföretags utförande.

I fråga om fornfynd tillgodosåg akademien i sitt förslag i vissa avseenden minnesvårdsintresset kraftigare och i större omfattning än fallet var i 1828 års förordning. Förslagets bestämmelser i ämnet voro huvudsakligen av följande innehåll: En var, som på eller i jorden, gamla byggnader, vatten eller annorstädes funne forntida mynt, vapen, rustningar, redskap, prydnader, kärl av guld, silver, koppar, brons, järn eller annan metall, glas, ben, trä, flinta och annan sten, tyg, läder eller andra lämningar av kläder och ridtyg, krukor av bränd eller obränd lera eller annat ämne, konstarbeten, lämningar av båtar och andra farkoster eller andra lösa fornsaker av vad slag de vara kunde, skulle Kungl. Maj:t och Kronan sådant fynd hembjuda och för detta ändamål de funna mynten eller fornsakerna, utan att desamma genom brytning, filning eller på annat sätt skada, omsorgsfullt förvarade ofördröj- ligen inlämna antingen till närmaste kronobetjänt eller omedelbart hos Kungl. Maj:ts befallningshavande med noggrann uppgift om fyndstället, sättet huru fyndet blivit anträffat, om någon fast fornlämning funnes i grannskapet med vad mera kunde till upplysning i ämnet tjäna. Kungl. Maj:ts befall- ningshavande skulle ofördröjligen besörja fyndets insändande eller, om detta icke lämpligen kunde ske med posten, göra skriftlig anmälan till akademien. Funne akademien hela fyndet eller någon del därav böra för statens sam-

• Sida 33
•  Original

lingar inlösas, skulle den erlägga för vad som inlöstes av guld eller silver fulla metallvärdet med en åttondels förhöjning därutöver samt för fornsaker av ringa materiellt värde lösen, efter omständigheterna större eller mindre, i den mån de hembjudna fornsakerna vore väl bevarade och i övrigt anså- ges äga värde för de offentliga samlingarna. — Den, som undandolde, ned- smälte, förskingrade, bortskänkte eller föryttrade sådant fynd, innan det varit Kungl. Maj:t och Kronan hembjudet, skulle utan lösen mista vad han av fyndet kunde äga kvar och därjämte böta dubbla värdet av vad han därav nedsmiält, förskingrat, bortskänkt eller föryttrat och i alla fall minst 20 riks- daler. Föryttrade eller skänkte någon dylikt fynd åt utländsk person eller till ut- ländsk samling, innan hembud i laglig ordning förutgått, skulle han böta fyrdubbla värdet av vad han bortskänkt eller föryttrat, dock i intet fall under 40 riksdaler. Bleve någon övertygad att hava gjort sådant fynd men det- samma icke hembjudit, utan att likväl bestämd upplysning kunde vinnas om det gjorda fyndets värde, skulle han straffas med böter, efter omständig- heterna från 50 till 500 riksdaler. Om vid av det allmänna företagen under- sökning av fast fornlämning anträffades fornsaker av guld eller silver, skulle jordägaren för dem åtnjuta lösen, beräknad till fulla metallvärdet.

Beträffande kyrkor föreslog akademien, att äldre sådana, utmärkta genom ovanligt byggnadssätt eller åldriga arkitektoniska prydnader, vid vilka något historiskt minne eller någon folksägen vore fästade, eller försedda med mål- ningar och inskrifter å valv och väggar, icke skulle få nedbrytas, förändras eller till annat ändamål användas, samt att icke heller målningarna och in- skrifterna skulle få genom rappning eller nymålning utplånas, innan anmälan om dylik ifrågasatt åtgärd ingivits till Kungl. Maj:t, som skulle äga avgöra vad som borde bibehållas eller åtminstone genom avteckning och beskrivning åt eftervärlden bevaras.

Akademien föreslog yttermera, att denna bestämmelse skulle utsträckas att gälla jämväl övriga kyrkan tillhöriga byggnader samt äldre gravvårdar och andra fasta minnesmärken, som i kyrkor eller på kyrkogårdar förefunnes.

Angående kyrkors rörliga gods av kulturhistoriskt värde innehöll akade- miens förslag bestämmelser, som i sak i stort sett överensstämde med 1828 års förordnings stadganden i ämnet. Förslaget hade dock råkat erhålla en avfattning, som, genom att den blev bestämmande för den blivande lag- texten i ämnet, skulle komma att medföra den ödesdigra konsekvensen, att församlingarna ansåge sig kunna utan vidare avhända sig sina kyrkors lösa kul- turskatter, om staten, oaktat de blivit staten hembjudna, ej tillöste sig desamma.

Från akademiens förslag kan till sist anmärkas, att däri stadgades, att, om

• Sida 34
•  Original

Justitiekans- lersämbetets

Kungl. Maj:t ville till Sig och Kronan inlösa till omsmältning bestämd kyrk- klocka, densamma skulle av församlingen utlämnas mot ersättning av fulla metallvärdet, samt att förslaget, i likhet med 1828 års förordning, innehöll vissa stadganden rörande offentliga handlingars förvarande.

Över akademiens berörda förslag till fornminnesförordning infordrade

8 november 1859.

den 8 november 1859 anförde ämbetet, bland annat: Beträffande förslagets förklarande, att alla fasta fornlämningar vore statens egendom, torde det ingalunda vara överensstämmande med gällande begrepp om äganderätt, att den ena eller båda statsmakterna helt enkelt förklarade sådant vara statens egendom, som enskilda personer innehade och ansåge sig tillhörigt; fråga, om fast fornlämning skulle för statens egendom anses, borde bedömas efter vad ditintills varit antaget och stadgat, och yppad tvist angående vad som vore eller icke vore statens egendom måste för varje fall underkastas domar- maktens prövning; de föreskrifter, äldre författningar innefattade till doma- rens ledning i detta avseende, torde även finnas tillräckliga, och 1828 års förordning innehölle stadganden i detta ämne, vilka syntes mera varsamma och mindre tvetydiga än en del av de utav akademien föreslagna. Det vore visserligen möjligt, att en allmän beskrivning angående vad med fast forn- lämning menades skulle kunna göras så tydlig, att man, utan undersökning för varje fall av de särskilda fornlämningarna och vilka av dem, som borde åtnjuta det åsyftade skyddet, skulle kunna försäkra sådant åt alla fasta forn- lämningar, men, då stora svårigheter otvivelaktigt härvid mötte, torde det vara lämpligast att, innan dessa svårigheter blivit övervunna, i den ordning dittills skett, fridlysa vissa bestämda fornlämningar.

Justitiekanslersämbetets memorial innehöll för övrigt en mängd an- märkningar mot vissa delar av förslagets bestämmelser rörande fasta forn- lämningar. Bestämmelserna härom vore antingen överflödiga, olämpliga eller bättre uttryckta i 1828 års förordning. Särskilt avstyrktes vad förslaget innehöll angående skyldighet för jordägare att i förut befintligt skick åter- ställa av annan okänd person förstörd fornlämning, om jordägaren ej kunde styrka, att åverkan skett utan hans vetskap, eller att han varit oförmögen att densamma hindra.

Beträffande förslagets bestämmelser i övrigt, vilka icke syntes justitiekans- lersämbetet innehålla några nyheter av särdeles viktig beskaffenhet, ansåg sig ämbetet så mycket mindre böra upptaga Kungl. Maj:ts tid med fram- ställande av de vidare erinringar, vartill anledning kunde förefinnas, som ämbetet på grund av vad ämbetet redan anfört i fråga om förslagets

• Sida 35
•  Original

bestämmelser rörande de fasta fornlämningarna ansåg sig icke kunna till- styrka gillande av förslaget. Enligt ämbetets mening vore det för ernående av det önskvärda målet mest lämpligt, att åtgärder ofördröjligen vidtoges till upptecknande och noggränn beskrivning av alla ovan jord befintliga fasta fornlämningar, att därefter av vederbörande urskildes, vilka av dessa forn- lämningar, som borde bibehållas, samt vite äskades emot deras förändring, rubbning eller borttagande, ävensom att upprättade förteckningar å sådana fornlämningar avlämnades till vederbörande församlings kyrka för att där- städes socknemännen tillhandahållas samt uppläsas jämte de vitesförbud, som för dessa fornlämningars bibehållande blivit utfärdade.

Sedan Kungl. Maj:t den 17 maj 1861 till akademien överlämnat justitie- kanslersämbetets berörda memorial med befallning, att akademien, efter övervägande av memorialets innehåll och med ledning av vad senare tiders erfarenhet kunde giva vid handen i avseende på ändamålsenligaste sättet för fornforskningens befrämjande och förekommande av fornsakers förstöring, skulle till Kungl. Maj:t inkomma med förnyat förslag till de stadganden i ämnet, vilka kunde finnas lämpliga och av behovet påkallade, överlämnade akademien till Kungl. Maj:t med underdånig skrivelse den 14 februari 1865, vari akademien förmälde, att den ansett sig förpliktad att ytterligare inhämta någon tids erfarenhet och särskilt att tillgodogöra sig de upplysningar, som

Vitterhets-, historie- och antikvitets- akademiens

landsorterna, ett nytt förslag till fornminnesförordning, vilket förslag i vissa avseenden, särskilt i fråga om fornfynd, avvek från det av akademien förut avgivna.

Uti sin underdåniga skrivelse anförde akademien, bland annat: Av anti- kvitetsintendentens för åren 1861—1863 inkomna berättelser ävensom av de meddelanden, akademien fått emottaga från flera bland de i landsorterna bildade fornminnesföreningarna samt från enskilda forskare, hade akademien inhämtat alltför många bevis på den vanvård och den förstörelse, för vilka landets forntida minnesmärken fortfarande vore blottställda, att akademien skulle kunna underlåta att i sitt förslag till ny fornminnesförordning intaga föreskrifter, som kraftigare än 1828 års förordnings kunde bereda skydd åt fornlämningarna och förekomma deras förstöring utan giltiga skäl och utan att tillfälle bereddes att låta sakkunniga personer, när sådant funnes nödigt, därvid vara närvarande för att iakttaga och anteckna vad som kunde bi- draga till den historiskt-antikvariska vetenskapens befrämjande. Av dessa skäl hade akademien icke kunnat i sitt nya förslag frångå den grundsats i avseende på dispositionsrätten över de fasta fornlämningarna, som innehölles

• Sida 36
•  Original

i 1666 års plakat och genom alla senare till ämnet hörande författningar blivit upplivad. Akademien hade likväl, i fråga om imputabiliteten, ansett sig böra föreslå en mera utsträckt prövningsrätt åt domaren, på det icke någon måtte oskyldigt bliva lidande genom grundsatsens tillämpning.

Att emellertid akademiens egen uppfattning om innebörden av berörda grundsats efter avgivandet av akademiens förra förslag undergått vissa för- skjutningar, framgick av det senare förslagets avfattning. I det senare för- slaget proklamerades nämligen icke längre satsen, att de fasta fornlämnin- garna vore statens egendom, utan uttalades endast, att de vore, fortfarande som dittills, ställda under lagens hägn och således icke finge av jordens ägare eller innehavare eller annan person användas, rubbas eller förstöras annat än under vissa i förslaget angivna villkor, i allt huvudsakligt överens- stämmande med de av akademien förut föreslagna.

Trots den i viss mån förändrade principiella utgångspunkten och vissa skiljaktigheter i form var det nya förslaget, i vad det avsåg fasta fornläm- ningar, i stort sett av samma innehåll i sak som det föregående. TI likhet med detta senare angav det vilka föremål som skulle anses såsom fasta forn- lämningar genom en uppräkning, men innehöll det nya förslaget en annor- lunda formulerad generalklausul, så lydande: »Andra likartade minnesmärken af den ålder, att de numera icke kunna anses tillhöra enskild egare».

I akademiens motivering hette det bland annat: Lika med justitiekanslers- ämbetet hade akademien insett vikten av fullständiga förteckningars upp- rättande över landets fornlämningar och för detta ändamål under flera år, så vitt akademiens tillgångar medgivit, vidtagit nödiga åtgärder medelst ut- sändande av särskilda forskare samt genom uppmaningar och understöd till åtskilliga fornminnesföreningar, men då en lång tid erfordrades, innan dylika förteckningar kunde hinna upprättas över hela vårt vidsträckta fädernesland, och erfarenheten visat förnyade forskningar vara behövliga för att få de redan upprättade förteckningarna fullständiga, och då det även för den mest erfarne fornforskare vore omöjligt att utan närmare undersökning med visshet av- göra vilka fornlämningar borde anses företrädesvis äga märkvärdighet, enär detta icke alltid berodde på yttre beskaffenhet och storlek, ansåge akademien nödigt, att lagens allmänna skydd måtte fortfarande bibehållas, samt att medgivandet av vissa fornlämningars borttagande finge, såsom dittills, för varje fall, då tillstånd därtill begärdes, bero på särskild prövning.

På huvudsakligen dessa grunder fann akademien registreringsprincipen ej böra komma till uttryck i den nya förordningen.

• Sida 37
•  Original

Det i det äldre förslaget intagna stadgandet angående expropriation av mark, på vilken fornlämningar äro belägna, utelämnade akademien i det nya förslaget, »alldenstund den gällande Kongl. Förordningen om jords eller lägenhets avstående till allmänt behof icke torde kunna för det här afsedda ändamålet tillämpas».

I akademiens senare förslag uttalades uttryckligen, att den, som ofredade fast fornlämning, kunde straffas härför, allenast om det befunnes, att han känt eller antagligen bort känna, att det var en fornlämning; och utelämnade akademien nu vad den tillförne föreslagit angående skyldighet för jordägare att i förut befintligt skick återställa av annan okänd person förstörd forn- lämning, om jordägaren ej kunde styrka, att åverkan skett utan hans vetskap, eller att han varit oförmögen att densamma hindra.

Om således, beträffande fasta fornlämningar, bestämmelserna i akademiens senare förslag ej så väsentligt avveko från det äldre förslagets, var förhållan- det ett annat i fråga om fornfynd. I denna del föreslog nu akademien stadganden, baserade på principer, angivna i akademiens underdåniga skri- velse, vari det hette, bland annat: I avseende på föreskriften om fynds hem- bjudande åt Kungl. Maj:t och Kronan hade akademien ansett sig böra föreslå en väsentlig avvikelse från vad som i 1828 års förordning funnes stadgat och i akademiens förut avgivna förslag blivit hemställt, i det akademien ansett den ovillkorliga skyldigheten att hembjuda anträffat fynd böra in- skränkas till fynd av guld, silver, koppar och metall (brons). Däremot hade akademien i avseende på andra tillfälligtvis anträffade fornsaker av ringare materiellt värde föreslagit, att det måtte bero på innehavarens gottfinnande, om han ville sådant fynd hembjuda åt staten, utom i den händelse han skulle vilja avyttra de funna fornsakerna till utländsk person eller samling eller till uppköpare för sådana. Denna förändring hade blivit föranledd dels av vunnen erfarenhet, att fynd av denna art jämförelsevis sällan och i ringa antal blivit till Kungl. Maj:ts befallningshavande avlämnade att Kronan hembjudas, dels ock av övertygelse, att dessa fornsaker, vilkas värde hittaren vanligen icke förstode att uppskatta, säkrast bleve tillvaratagna och komme vetenskapen till gagn, om enskilda forskare bleve lagligen berättigade att av dem bilda samlingar, vilka dock förr eller senare komme att i de offentliga museerna ingå.

Övriga delar av akademiens ifrågavarande förslag överensstämde i allt väsentligt med motsvarande delar av det äldre förslaget.

Sedan jämväl akademiens senare förslag överlämnats till justitiekanslers- ämbetet, vilket hade att med underdånigt utlåtande i ämnet till Kungl.

• Sida 38
•  Original

SE Maj:t inkomma, avlät ämbetet den 14 november 1865 till Kungl. Maj:t sådant förslag den Utlåtande, vid vilket var fogat ett av ämbetet uppgjort nytt förslag till forn- 14 se minnesförordning. Ämbetets förslag, som var upprättat med huvudsaklig "ledning av akademiens senare förslag, men skilde sig därifrån i vissa avse- enden, särskilt i fråga om fasta fornlämningar och fornfynd, var redigerat i överensstämmelse med åsikter, som av ämbetet uttalats i dess underdåniga utlåtande.

I samma utlåtande anförde ämbetet, bland annat: Uttrycket fast fornläm- ning syntes väl bättre än ordet ålderdomsminnesmärke passa till den beskriv- ning, som i 1828 års förordning lämnades å vad som där menades med begreppet i fråga. Däremot vore det ytterst betänkligt att ändra denna be- skrivning, då många rättsfrågor angående dessa fornlämningar torde komma att efter densamma bedömas. Det kunde ock vara tvivel underkastat, om den i akademiens förslag lämnade beskrivning ägde något företräde, i avse- ende å tydlighet och bestämdhet vid sådana frågors avgörande, framför den äldre, som därför borde bibehållas. — Genom vissa i ämbetets förslag ifrå- gasatta åtgärder borde inom kort bestämd tid alla, åtminstone mera märk- liga, fasta fornlämningar i hela riket kunna bliva antecknade och kännedom därom allmänt spridd. Det torde, med förutsättning av tillbörligt nit hos dem, åt vilka sådant anförtroddes, icke bliva svårt att finna personer, vilka åtoge sig att inom en socken eller annat mindre distrikt anteckna där be- fintliga fasta fornlämningar, särdeles om formulärer meddelades dem till lättnad och ledning vid anteckningarna. För kommunerna vore saken av den vikt, att man kunde vänta, det kommunalstyrelserna däråt ägnade nödig omtanke. Å ena sidan torde nämligen böra antagas, det alla vore måna att bibehålla historiska minnen och märkvärdigheter i den ort, där de vore födda och uppfödda eller valt sin bostad. Å andra sidan vore det först då, när tillförlitlig underrättelse lätt kunde erhållas därom, vad som borde såsom ett dylikt minne eller märkvärdighet bevaras, som jordbrukaren kunde plöja sin teg utan dels fara att ofrivilligt kunna skada eller förstöra saker, angå- ende vilkas tillvaro eller värde han saknade all kännedom, och dels fruktan att oskyldigt bliva utsatt för åtal eller chikan av någon okunnig åklagare eller fanatisk forndyrkare. Det vore först sedan man vidtagit dylika regi- streringsåtgärder eller andra, ledande till samma mål, som lagstiftaren syntes kunna rättvist med verkande straffbestämmelser hota och belägga dem, som förstörde fäderneslandets dyrbara minnesvårdar.

Den paragraf i ämbetets förslag, som handlade om fornfynd (14 $), var av följande lydelse:

• Sida 39
•  Original

»Finner någon gammalt mynt, forntida arbete af guld, silfver, koppar eller annan metall eller af sten eller trä, eller ock forntida konststycke, skall den som fynd af dylik fornsak gjort, utan att genom brytning, filning, skurning eller annorledes ändra eller skada den funna fornsaken, densamma, om- sorgsfullt förvarad, ofördröjligen (sednast inom — — — dagar derefter), in- lämna å landet till Kommunal Nämnden, i stad till Magistraten, med noggrann skriftlig eller muntlig uppgift om fyndstället, sättet huru fyndet blifvit an- träffadt, om fast fornlemning var belägen i grannskapet, med hvad mera, som kan till upplysning i ämnet tjena.

Sedan anmälan derom skett hos Vår Befallningshafvande och vederbörlig kungörelse blifvit i allmänna tidningarne införd, skall, derest icke någon inom i lag bestämd tid visar sig vara rätt ägare till den funna fornsaken, densamma insändas till Vår Vitterhets-, Historie- och Antiquitets Akademi genom Vår Befallningshafvande, eller, om sådant icke lämpligen kan ske, skriftlig underrättelse Akademien meddelas. Finner Akademien hela fyndet eller någon del deraf böra för Statens samlingar inlösas, erlägge då, för hvad som inlöses af gammalt mynt eller forntida arbete af guld eller silfver, fulla metallvärdet med en åttondedels förhöjning, samt för forntida arbete af kop- par eller annan metall eller af sten eller trä, eller för konststycke, dess, af ojäfvige sakkunnige personer, bestämda vetenskapliga fulla värde, med en åttondedel derutöfver. Kan bemälda Akademi icke af de för sådant ända- mål på Stat uppförda medel lösen bestrida, göre då hos Oss underdånig an- mälan, hvarefter Vi vilje pröfve, huruvida fyndet må af andra medel inlösas eller ägaren återställas.

Tills vidare eller intilldess Vi annorlunda förordna, må dock den, som hittat eller blifvit innehafvare af funnen fornsak, som icke är af guld, silfver, koppar eller brons, befrias från skyldighet att från sig lemna och till inlösen hembjuda sådan fornsak, derest han, när anmälan angående fyndet hos Kommunal Nämnden eller Magistraten sker, tillkännegifver sin önskan att åtnjuta dylik befrielse, hvarom Vår Befallningshafvande då underrättas.»

I justitiekanslersämbetets motivering till berörda paragraf hette det, bland annat: Sedan ämbetet senast avgivit yttrande i detta ämne, hade ny allmän strafflag blivit antagen. Statsmakterna hade därvid, i överensstämmelse med de av lagberedningen hyllade grundsatser, i strafflagen endast stadgat straff å den, som icke läte så lysa fynd och hittegods, som i lag stadgat vore, samt å den, som förtege fynd och hittegods, men däremot ansett övriga stadgan- den uti 48 kapitlet 1, 2 och 3 $8 Missgärningsbalken angående fynd och hittegods böra från strafflagen uteslutas. Dessa stadganden, otvivelaktigt till-

• Sida 40
•  Original

hörande civillagen, vore dock tills vidare införda i promulgationslagen till strafflagen. Ehuru sådant då varit nödigt, torde det dock icke finnas fort- farande lämpligt, att man i en dylik författning måste eftersöka berörda, civil- lag tillhörande föreskrifter; men dessutom vore av stor vikt att undanröja den villrådighet, som i flera avseenden förut ägt rum vid tillämpning av 48 kapitlet Missgärningsbalken, jämfört med 1828 års förordning och åtskil- liga äldre stadganden, särdeles i avseende å ej mindre skyldighet att låta lysa angående nedgraven skatt, bottenfynd m. m., såsom angående annat hittegods än ock jordägarens rätt till nedgraven skatt, bottenfynd m. m., en vill- rådighet, vilken sannolikt skulle bliva ännu större efter den genom nya straffla- gen skedda lagförändringen. Justitiekanslersämbetet ansåge under sådana förhål- landen, att en revision borde företagas av alla civillagsstadganden angående fynd och hittegods, på det att dels stridigheterna dessa emellan måtte undanröjas och dels de nya civillagstadgandena måtte passa till 22 kapitlet 19 $ Strafflagen.

Justitiekanslersämbetet, som hemställde, att Kungl. Maj:t täcktes framlägga proposition till rikets ständer angående antagandet av lag om fynd och hitte- gods i huvudsaklig överensstämmelse med av lagberedningen avgivet förslag i ämnet, anförde vidare i sitt ifrågavarande utlåtande: Skulle ämbetets be- rörda hemställan vinna bifall, torde i författningen angående forntida min- nesmärkens bevarande endast böra meddelas de speciella föreskrifter, som, för verkställighet av skyldigheten att hembjuda fornsaker, dessas bevarande ocH inlösen funnes av nöden. I fråga om vad i detta avseende innefattades uti akademiens ifrågavarande förslag ansåge ämbetet sig därför för det då- varande endast böra vidare yttra:

att, då tankarna ännu vore mycket delade därom, huruvida det för beva- rande av fornsaker skulle befinnas ändamålsenligt att i mer eller mindre mån eftergiva hembudsskyldigheten och statens lösningsrätt till funna forn- saker, det torde vara lämpligast, att denna rätt i lagen tills vidare bibehölles, helst densamma, en gång eftergiven, svårligen torde kunna återfås;

att emellertid, om Kungl. Maj:t så för gott funne, det kunde förklaras, att för- söksvis under viss bestämd tid eller intill dess Kungl. Maj:t annorlunda förord- nade, i överensstämmelse med akademiens ifrågavarande förslag, endast fornsak, som vore av guld, silver, koppar eller brons, ovillkorligen skulle till inlösen i stadgad ordning hembjudas, men att, i avseende å annan funnen fornsak, därtill ägare sig icke inom i lag stadgad tid anmält, det finge bero å den, som fyndet gjort, huruvida han ville fornsaken till staten hembjuda eller icke;

att det likväl torde befinnas enklare och mera ändamålsenligt att bibe- hålla hembudsskyldigheten i hela dess vidd, men också, sedan alla hittade

• Sida 41
•  Original

fornsaker således en gång blivit staten hembjudna, fortfarande lämna inne- havare av sådan fornsak fri dispositionsrätt däröver, än att, såsom akade- miens ifrågavarande förslag innefattade, eftergiva en del av hembudsskyl- digheten för den, som funnit, men sedermera inskränka dispositionsrätten för alla samlare och innehavare av inhemska fornsaker och utsätta dem för ansvar, i händelse de avyttrade fornsak till uppköpare för utländsk räkning (akademiens förslag);

att, till förekommande därav, att fäderneslandet berövades viktiga föremål för dess forskare och historiska minnen, andra utvägar syntes böra sökas än föreskrifter, vilka, om de än icke ansåges alltför vexatoriska och emot andan av den övriga lagstiftningen stridande för att kunna antagas, likväl efter all sannolikhet oftast skulle kringgås av den mindre samvetsgranne men lätt bliva en snara för den enfaldige och i allmänhet så sällan vinna tillämpning, att de för det goda ändamålet bleve föga verksamma;

att det snarare torde vara på belöningarnas och uppmuntringarnas väg än genom hot med stundom kanske nog oförskyllt straff och förluster som efter- forskning, för samling nödiga köp eller utbyten av fornsaker och dessas beva- rande åt fosterlandet kunde vinnas; samt

att exempelvis beredande av medel för inköp icke blott åt museum i hu- vudstaden utan även åt undervisningsanstalter i landsorterna, noggrannt urval, men frikostig ersättning för det valda, offentliga utmärkelser för samlare, särdeles dem, vilka överläte eller hembjöde det samlade till allmän inrätt- ning eller uppläte detsamma till allmänhetens begagnande, torde vara att anlita för vinnande av det mål, vilket såsom mest betryggande mot bortfö- rande av fornsaker borde sökas, nämligen det att för svenska fornsaker den svenska marknaden bleve den bästa, där de bäst betalades.

Ansåges — fortsatte justitiekanslersämbetet — icke ens temporär eftergift av skyldigheten att hembjuda vissa fornsaker kunna ske annat än i sam- manhang med stadgande att, innan fornsak såldes till utländsk man eller upp- köpare för utländsk räkning, densamma skulle hembjudas, så syntes bättre att stadga hembud av alla fornsaker genast, efter det fyndet skett. Särskilda be- vakningsanstalter å innehavare och samlare av fornsaker skulle eljest, då ingen kontroll vid export funnes, av behovet påkallas, om lagen icke skulle bliva endast en död bokstav. Från den av ämbetet föreslagna 14 $ borde då ute- slutas den sista punkten.

Till sist anmärkte justitiekanslersämbetet, att fornminnesförordningen icke borde innehålla föreskrifter angående andra allmänna handlingar än sådana äldre, som för fornforskningen ägde värde.

• Sida 42
•  Original

Anmodad yttra sin mening rörande justitiekanslersämbetets förslag, över-

yttrande rö- rande justitie- kanslersämbe- tets förslag.

en promemoria av den 23 mars 1866, däri det hette, bland annat: Just där- för att rättsfrågor rörande angrepp å fasta fornlämningar skulle komma att bedömas efter den nya liksom dittills skett efter den gamla ännu gällande fornminnesförordningen, hade akademien trott, att en kort uppnämning och beskrivning på de vanligast förekommande fasta fornlämningarna, med an- förande av deras i skrift antagna eller bland allmogen kända benämningar, skulle för en var, och särskilt för parter och domare, bliva mera upplysande än de av justitiekanslersämbetet bibehållna uttrycken i 1828 års förordning, vilka i de flesta delar vore så svävande och obestämda, att de näppeligen torde kunna förstås och i förekommande fall tillämpas av annan än den, som gjort speciella antikvariska studier, och alltså kunde giva anledning till svekfullt ursakande, å ena, samt godtycklig, kanske någon gång obillig dom, å andra sidan.

Vad justitiekanslersämbetet föreslagit i fråga om upprättande av förteck- ningar å landets fasta fornlämningar och urskiljande genom vederbörande (akademien), vilka av dessa fornlämningar, som borde bibehållas och för all åverkan fredas, funne Hildebrand icke leda till det åsyftade målet. Om ock för dylika förteckningars upprättande lämpliga personer funnes i varje socken eller härad, vilket erfarenheten icke gåve anledning förmoda, kunde man icke vänta, att dessa personer skulle kunna och vilja åtaga sig, med betyd- lig uppoffring av tid och penningar, det mödosamma uppdraget att ströva genom skog och mark för att inom en socken — stundom av flera kvadrat- mils innehåll — uppsöka, anteckna och beskriva där befintliga fornlämningar. Och huru beskaffade skulle dessa förteckningar och beskrivningar bliva? Utan tvivel de flesta, om icke alla, mycket ofullständiga, i många fall orik- tiga och vilseledande, även om ett formulär kunde sättas i hand på dessa upptecknare. För inhämtande av uppgifter om föga kända förhållanden och i ämnen, som förutsatte ej blott allmän bildning utan vetenskapliga spe- cialstudier, bleve formulärer varken tjänliga eller ens möjliga. I vårt land funnes åtskilliga slag av fasta fornlämningar, vilka ännu icke blivit med nödig omsorg och insikt undersökta och vore allt för litet kända, att en be- stämd beskrivning skulle kunna uppsättas i formulär- eller tabellform. Andra åter, ehuru mera kända, företedde inom olika provinser, stundom inom samma trakt, flerfaldiga variationer eller hade genom tidens eller männi- skors åverkan blivit svåra att igenkänna, andra, ehuru till det yttre lika, vore i det inre väsentligt skiljaktiga. Att iakttaga och bestämma dessa olika slag

• Sida 43
•  Original

av fornlämningar vore stundom svårt för den kunnige forskaren och bleve omöjligt för den oerfarne. Dessutom fordrades vid forskningar av denna art ett genom lång erfarenhet vant öga och ett genom grundlig och mång- sidig vetenskaplig underbyggnad utbildat omdöme för att alltid med säker- het kunna skilja vad som vore människoverk från vad som vore naturbild- ning. Huru dessa förväxlades, kände en var, som försökt att bland allmogen, ja även hos personer med högre bildning begära upplysning om ortens forn- lämningar. De utskickade formulären skulle således på många, på de flesta ställen komma att fyllas med mycket tvetydiga anteckningar, ofta utan allt värde, medan från andra håll de skulle återställas tomma eller med högst ofullständiga uppgifter. Det vore väl onekligen av stor vikt att få upprättad en fullständig och tillförlitlig antikvarisk topografi över fäderneslandet, eme- dan härpå berodde möjligheten att kunna bestämma utbredningen av de olika folkstammar, som i forntiden bebott vårt land, samt utforska, på vilka vägar och vid vad tid eller åtminstone i vilken tidsföljd de hade hit inkom- mit, men om detta ändamål skulle vinnas, måste forskningar anställas och förteckningar upprättas av sakkunniga personer. Åtgärder i denna syftning hade ock under flera år blivit av akademien vidtagna i så utsträckt omfatt- ning, som tillgången på tjänliga personer och användbara medel sådant med- givit. Anslag hade för detta ändamål blivit lämnade åt flera bland de i landsorten stiftade fornminnesföreningarna, och särskilda forskare hade år- ligen med understöd av staten eller av akademien blivit utsända. Akademien hade sålunda fått emottaga åtskilliga sockenförteckningar av stort värde, men det låge i sakens natur, att dessa förteckningar ännu icke kunde anses full- ständiga, och att de icke heller kunde omfatta vidsträckta områden av fäder- neslandet. Det vore ock för en var, som hade någon kännedom om saken, tydligt, att upprättandet av dylika antikvariska förteckningar och beskriv- ningar, om desamma skulle äga någon tillförlitlighet och något värde, ej kunde hinna över hela vårt land utföras på långliga tider. En fornlämnings värde för vetenskapen berodde för övrigt icke på dess yttre betydenhet och kunde i de flesta fall icke bestämmas allenast efter en yttre besiktning. Det vore icke möjligt för någon, även den mest skarpsynta och erfarne forskare, att på förhand avgöra, vilka fornlämningar på grund av deras inre beskaf- fenhet borde framför andra bevaras. Ville man därför, att de upplysningar, som av fornlämningarna kunde inhämtas, skulle komma vetenskapen till godo, måste de alla, liksom dittills varit fallet, åtnjuta skydd av lagen utan någon godtycklig klassindelning och deras undanrödjande endast medgivas efter särskild anmälan, på grundade skäl och sedan tillfälle blivit berett att,

• Sida 44
•  Original

där så prövades nödigt, låta sakkunnig person, före eller vid förstörandet av fornlämningen, anställa en närmare undersökning av densamma. Vidkommande de av justitiekanslersämbetet föreslagna bestämmelserna rörande fornfynd anmärkte Hildebrand, bland annat: Akademien hade i sitt senare förslag tillstyrkt, att hembudsskyldigheten måtte inskränkas till fynd av guld, silver, koppar eller brons (s. k. metall), i överensstämmelse med det gamla stadgandet i 1734 års lag (Missgärningsbalken, 48 kap. 2 8). Skyldig- heten att hembjuda även fynd av sten och trä hade införts först genom 1828 års förordning. Anledningen varför akademien ansett sig böra utesluta detta senare tillägg hade varit en allmänt uttalad önskan, att enskilda personer måtte berättigas att av sådana materiellt värdelösa fornsaker bilda samlingar för egna studier samt den antikvariska forskningens befrämjande och spri- dande. Erfarenheten hade också visat, att nämnda tillägg i 1828 års för- ordning varit tämligen kraftlöst, emedan dylika fornsaker jämförelsevis mera sällan blivit på officiell väg Kungl. Maj:t och Kronan hembjudna, utan tvivel av det skäl, att hittaren icke ansett det löna mödan, att besvära Kungl. Maj:ts befallningshavande med inlämnandet av dylika fynd, vilka dessutom icke bekvämligen kunde försändas med posten. En stor mängd av sådana forn- saker hade emellertid blivit från förstöring räddad genom enskilda personer, som därav bildat egna samlingar, av vilka många, efter hand, blivit sålda eller skänkta till statens eller andra offentliga museer inom landet. Akade- miens förslag avsåge således att legalisera ett förhållande, som länge ägt rum, och vars förhindrande skulle varit omöjligt och därjämte i hög grad skad- ligt; ty utan de enskilda samlarnas nit att var i sin ort tillvarataga dylika fornsaker skulle de flesta antagligen blivit tanklöst förstörda eller bortförda av främmande uppköpare och måhanda dragit med sig många fynd av guld, silver eller brons, som dock dittills vanligen blivit i laglig ordning åt staten hembjudna. Det hade därför synts akademien vara ändamålsenligast att icke hålla på en rättighet, som varken vore gammal eller för staten medfört någon väsentlig direkt fördel, men vars eftergivande däremot beredde forn- sakernas tillvaratagande, vetenskapliga stndiers befrämjande! och slutligen det säkraste medlet att i stor skala rikta de offentliga museerna, på samma gång en välförtjänt uppmuntran lämnades åt den enskilde samlaren. Men skulle detta ändamål vinnas, så. vore nödigt likasom det vore billigt att Kungl. Maj:t såsom villkor för den ifrågasatta eftergiften förbehölle sig rättigheten att i första rummet erhålla anbud att inlösa den samling, en enskild person fått, för tillfredsställande av sitt kunskapsbegär, bilda men icke längre ville behålla — ett villkor, som icke kunde anses vara någon inkräktning på den

• Sida 45
•  Original

enskilda äganderätten. Utan tvivel skulle genom denna av akademien före- slagna anordning av fyndlagen beredas såväl de offentliga samlingarna och den vetenskapliga forskningen som enskilda samlare större fördelar än om man, på sätt justitiekanslersämbetet föreslagit, fasthölle skyldigheten att direkt hembjuda även fynd av annan materia än guld, silver, koppar eller brons, men på samma gång uppreve detta stadgande genom ett medgivande tills- vidare, att det icke behövde iakttagas, om hittaren eller innehavaren icke så ville. Sistnämnda tillvägagångssätt skulle nämligen vara säkraste sättet att uppmuntra enskilda spekulanters kommers med dylika fornsaker och hava till följd, att dessa endast undantagsvis skulle komma de svenska offentliga museerna till godo. Justitiekanslersämbetet förutsatte ju icke ens, att hitta- ren eller innehavaren av fyndet skulle hava eller åberopa någon avsikt att bilda en enskild samling, utan, sedan han tillkännagivit sin önskan att be- frias från den bestämda hembudsskyldigheten, skulle han kunna, när det honom behagade, föra fyndet ur landet eller avyttra det till förstkommande uppköpare för utländska samlare eller samlingar. Värdigare för lagstiftaren och gagneligare såväl för fäderneslandets museer som för hittaren vore det då att, såsom akademien hemställt, obetingat eftergiva skyldigheten att hem- bjuda dylika fornsaker av ringare materiellt värde, men med förklarande, att den som ville hembjuda även sådana fynd, kunde påräkna, i fall de an- såges böra för statens museum behållas, en lösen motsvarande deras veten- skapliga eller raritets värde.

Hildebrand anmärkte vidare: Då justitiekanslersämbetet föresloge, att fynd icke blott av guld, silver och koppar utan även av »annan metall eller af sten eller trä eller ock forntida konststycke» skulle hembjudas, så väckte det förvåning, att dessa materier, sten eller trä, speciellt anfördes, men icke ben eller horn, glas, bärnsten, bränd lera, tyg, läder m. m., ehuru fornsaker av dessa ämnen vanligen vore av långt större vikt för vetenskapen och muse- erna än fornsaker av sten, som vore mycket allmänna, och av trä, vilka naturligtvis ytterst sällan kunde förekomma. Att man vid utfärdandet av 1828 års förordning ej kommit att tänka härpå vore förklarligt och ursäkt- ligt, men i en förordning, utgiven på 1860-talet, skulle en slik uraktlåtenhet vittna om alltför stor obekantskap med den fråga, för vilken man lagstiftade. Enligt 1828 års förordning kunde dock fornsaker även av ben m. fl. icke uppgivna ämnen förstås under orden: »eller andra konststycken» (intagna ur K. Cirk. d. 20 aug. 1755), och så hade även vid författningens tillämpning skett, men i justitiekanslersämbetets förslag medgåve ordalagen icke en sådan tydning. Tvärtom visade ordställningen — »eller ock forntida konststycke» —

• Sida 46
•  Original

att där med »konststycke» menades något helt annat än »forntida arbete». Akademien hade, utan tvivel på goda skäl, i sitt förslag undvikit begagnande av ordet »konststycke», vilket vore otjänligt, antingen man, såsom ordalagen i 1828 års förordning antydde, därmed förstode allt, som av människohand blivit arbetat, eller ock, såsom förhållandet tycktes vara i justitiekanslers- ämbetets förslag, därmed åsyftade vad man i egentlig mening kallade konst- alster. Om fynd av sådana skulle förekomma i svensk jord, inbegreps det otvivelaktigt under den allmänna benämningen: forntida arbete eller forn- saker. Ansåge Kungl. Maj:t hembudsskyldigheten av även andra fynd än de av guld, silver, koppar och brons böra i förordningen bibehållas, så torde bliva nödigt att intaga den specifikation på dylika fynd, som förekomme i akademiens äldre förslag av den 12 juli 1859.

Att, på sätt justitiekanslersämbetet alternativt föresloge, bestämma ett visst antal dagar, inom vilka hittaren skulle till hembud avlämna sitt fynd, vore, enligt Hildebrands förmenande, olämpligt, emedan denna föreskrift skulle i många fall icke kunna fullgöras eller åtminstone kunde föranleda särskild kostnad för hittaren. Det torde således vara tjänligare att fortfarande an- vända det i 1828 års förordning begagnade och även i akademiens förslag intagna ordet »ofördröjligen». För justitiekanslersämbetets förslag, att hittare skulle inlämna fyndet till kommunalnämnden eller till magistraten, hade icke något skäl blivit av ämbetet anfört. Förslaget syntes icke vara ända- målsenligt, då det endast föranledde en onödig omväg och tidsförlust samt skulle betunga de nämnda myndigheterna med ärenden, som icke kunde anses tillhöra området för deras verksamhet och i avseende på vilka något annat åtgörande icke kunde komma i fråga än att till Kungl. Maj:ts befall- ningshavande fortskaffa fyndet jämte de upplysningar, hittaren avgivit. Vida enklare och fullkomligt lika betryggande vore, att hittaren själv besörjde detta, antingen direkt hos Kungl. Maj:ts befallningshavande eller genom när- maste kronobetjänt, såsom dittills skett och varav någon olägenhet aldrig varit förspord.

Beträffande justitiekanslersämbetets förslag, att funnen fornsak skulle först efter det vederbörlig kungörelse blivit i allmänna tidningarna införd och endast under förutsättning att icke någon inom i lag bestämd tid visade sig vara rätt ägare till densamma insändas till akademien, anmärkte Hildebrand bland annat: Om här vore fråga om vad som i äldre lagar kallades vägafynd eller i allmänhet fynd av sådana saker, som inom kort tid förlorades och återfunnes, så skulle en kungörelse i tidningarna vara gagnelig, på det ägaren måtte er- hålla underrättelse, var han kunde återfå det han förlorat. I avseende på

• Sida 47
•  Original

sådana fynd föreskreve 48 kap. 1 8 Missgärningsbalken, vilken paragrafs stadganden bibehållits genom promulgationslagen till strafflagen (16 $ 2 mom.), bland annat, att hittaren borde genast kungöra fyndet och låta lysa tre sön- dagar å rad i närmaste kyrka å landet eller i alla stadens kyrkor så ock å häradsting eller rådstuva, på det den, som mist hade och visade, att det hörde honom till, måtte, mot erläggande av skälig hittelön, få sitt åter. Men helt andra föreskrifter meddelades i den ävenledes bibehållna 2$ av samma kapitel (promulgationslagen 16 8 3 mom.) rörande sådana fynd, om vilka nu vore fråga att lagstifta, nämligen nedgraven skatt, bottenfynd eller annat slikt, där ej finnes ägare till. I denna paragraf likasom i 1684 års fynd- plakat, Kungl. Cirkuläret den 20 augusti 1755 och 1828 års förordning funnes icke ifrågasatt någon lysning eller något kungörande av sådant fynd, natur- ligtvis av det skäl att en dylik åtgärd skulle vara utan ändamål, då ingen kunde finnas, >»som mist hade». Tvärtom föreskreves i de nämnda fornmin- nesförfattningarna, att dylika fynd skulle strax (ofördröjligen) av hittaren in- lämnas och strax (skyndsamt) av Kungl. Maj:ts befallningshavande till Kungl. Maj:t insändas eller anmälas. — Vore justitiekanslersämbetets mening, att offentligt kungörande av fynd av ifrågavarande slag borde ske av det skäl, att hittaren möjligtvis icke skulle förstå att skilja mellan de olika slag av fynd, som i de nyss omförmälda lagparagraferna omnämndes, så hade er- farenheten visat, att en dylik farhåga vore fullkomligt ogrundad. Under de 33 år Hildebrand haft tillfälle att granska alla åt Kungl. Maj:t och Kronan i offentlig väg hembjudna fynd hade ännu aldrig förekommit något, till vilket någon skulle kunnat anmäla sig som ägare, och icke vittnade handlingarna vid statens museum, att något sådant fall under föregående år inträffat. Det sätt, på vilket fornsaker vanligen anträffades, måste dessutom förtaga all tvekan i detta avseende. Det torde väl även kunna förutsättas, att Kungl. Maj:ts befallningshavande icke mottoge, för att åt staten hembjudas, sådana saker, som på grund av deras ålder, utseende eller bestämmelse kunde an- tagas tillhöra en senare tid. Men det föreslagna kungörandet av dylika fynd vore icke blott obehövligt, det skulle även bliva i hög grad skadligt. En av hittaren inlämnad fornsak skulle, enligt justitiekanslersämbetets förslag, icke av Kungl. Maj:ts befallningshavande hembjudas till inlösen, förrän, sedan kungörelse varit i allmänna tidningarna införd, det visat sig, att inom i lag bestämd tid ingen annan styrkt sin äganderätt till densamma. Hittaren skulle således nödgas vänta natt och år, innan han kunde bekomma lösen för sitt fynd eller ens få veta, huruvida det av staten inlöstes eller icke. Det vore klart, att de flesta hittare, hellre än att underkasta sig en slik lång

• Sida 48
•  Original

väntan, skulle bemöda sig att för vederbörande myndigheter dölja sitt fynd och försöka att i tysthet, om också långt under värdet, föryttra detsamma till någon guldsmed eller vem som helst, som ville genast lämna betalning. — Kungörandet skulle naturligtvis vara förenat med kostnad. Av vem skulle denna bestridas? Icke torde väl Kungl. Majt:s befallningshavande vara be- rättigad att därtill anvisa allmänna medel. Skulle kostnaden av hittaren bestridas, antingen genast vid inlämnandet, då han ännu icke visste, om fyndet bleve av kronan inlöst, eller medelst avkortning på lösesumman, när denna sent omsider utfölle, så bleve detta ett nytt skäl för honom att på annat håll i smyg försälja vad han funnit. Ifrågasatta stadgande skulle så- ledes hava till säker följd, att månget dyrbart fynd skulle för statens sam- "lingar gå förlorat, och att hittaren skulle icke blott frestas att bliva lagbrytare utan jämväl draga mindre fördel, än han enligt gällande bestämmelser hade att påräkna, av den skatt, lyckan fört i hans händer. — Justitiekanslersäm- betets förslag innehölle vidare, att, när fynd av forntida arbete av koppar eller annan metall (än guld eller silver) eller av sten eller trä, eller konst- stycke blivit hos akademien hembjudet och av akademien ansåges böra in- lösas, så skulle fyndets av ojäviga sakkunniga personer bestämda vetenskap- liga fulla värde med en åttondel därutöver erläggas. Därvid uppstode frågan: Av vem skulle det vetenskapliga värdet bestämmas? Ansåges akademiens ledamöter ojäviga och sakkunniga. Förmodligen icke, ty i sådant fall hade naturligtvis förslaget innehållit, att det vetenskapliga värdet skulle, såsom dit- tills skett, av akademien bestämmas. Således måste dessa ojäviga sakunniga personer sökas utanför akademien. Men var? Och i vad form skulle ett officiellt yttrande från dem inhämtas? Och vad säkerhet hade man att deras omdöme skulle vara tillförlitligare och mera opartiskt än det, som avgåves av akademiens ledamöter, vilka onekligen måste i avseende på dylika frågor hava en större erfarenhet och genom en närmare bekantskap med samlin- garnas innehåll vore i tillfälle att säkrare bedöma vad som vore sällsynt och ägde vetenskapligt värde? Och varför skulle akademiens ledamöter anses jäviga? Statens museum tillhörde icke akademien; de medel, som till inlös- ning av fynd användes, vore statens, icke akademiens. Någon egen nytta kunde således icke antagas inverka på akademiens omdöme. Allmänt hade ock erkänts, att akademien även för mindre sällsynta fornsaker utan ma- teriellt värde betalade mera än vad enskilda inhemska samlare vanligen ville erlägga. Även för fynd av guld eller silver betalade akademien, så snart fyndet ägde särskilt raritets värde, mer eller mindre utöver den lagligen be- stämda en åttondels förhöjningen. Att betala utomordentliga så kallade

• Sida 49
•  Original

amatörpriser torde icke vara möjligt för en offentlig samling, allraminst med de anslag, som till ökande av statens historiska museum vore anvisade. Akademien hade således icke uraktlåtit vad som i justitiekanslersämbetets motiver rekommenderades som bästa medlet att hindra fornsakernas ut- förande ur landet. Men detta medel att förekomma fynds bortförande vore icke så ofelbart som ämbetet förmenade, ty först och främst kunde det icke vara för alla hittare bekant, huru staten betalade, icke heller kunde varje hittare bedöma värdet av det fynd han anträffat, vartill komme den starka lockelsen för en fattig person att hellre av förstkommande uppköpare taga en kontant penning, om också vida under fyndets värde, än att, oviss om utgången, hembjuda fyndet åt kronan, även om han kunde hava anledning hoppas att därifrån efter någon tid (enligt justitiekanslersämbetets förslag, efter mycket lång tid) få en högre lösen. Sådana uppköpare funnes redan i stor mängd, vilka lockade hittare att för en obetydlig ersättning avyttra funna fornsaker, dem dessa köpare sedan med vinst försålde till utländska samlare. Utan tvivel skulle deras yrke bliva ännu mera riktande, om den av justitiekanslersämbetet föreslagna fyndlagen bleve antagen, och följden härav bliva förlust för hittarne och förlust för staten, som, ifall den ville förvärva ett sådant föryttrat fynd, skulle nödgas underkasta sig dessa obe- höriga affärsmäns godtyckliga prejerier.

Efter den behandling frågan om förändrad minnesvårdslagstiftning sålunda / an ÅG undergått utfärdade Kungl. Maj:t den 29 november 1867 ny förordning angående = ordning. forntida minnesmärkens fredande och bevarande. Genom denna förordning, som i huvudsakliga delar ännu är gällande, upphävdes 1828 års förordning ävensom övriga i ämnet meddelade föreskrifter, såvitt de stredo emot vad som stadgades i den nya förordningen. Denna utfärdades liksom alla före- gående minnesvårdsförfattningar av Kungl. Maj:t utan riksdagens hörande, men angavs i ingressen till den nya förordningen, att densamma tillkommit, sedan rikets ständer hos Kungl. Maj:t anhållit om utfärdande av ny författ- ning till skyddande av fäderneslandets fornlämningar med stadgande av tjän- liga ansvars- och vitesbestämmelser för förstöring av desamma.

I alla mera väsentliga delar överensstämde 1867 års förordning med aka- demiens senare förslag. Sålunda angavs i fråga om fasta fornlämningar för- ordningens ntgångspunkt genom en förklaring i dess 1 $, att alla fasta forn- lämningar, bevarande minnet av fäderneslandets inbyggare i forntiden, vore ställda under lagens hägn och alltså icke finge av jordens ägare eller inne- havare eller annan person förändras, rubbas eller förstöras annat än under vissa i förordningen bestämda villkor. Då förordningen således avsåg att

• Sida 50
•  Original

bereda skydd åt alla fasta fornlämningar, måste tydligen, såsom ock skedde, i förordningen utförligt angivas innebörden uti och omfattningen av begreppet fast fornlämning. Enligt förordningens 28 utgjordes fasta fornlämningar av: ättehögar och gravkullar från hednisk tid, av jord eller grus, stundom för- sedda med stenkrets kring foten, någon gång med sten på toppen; griftrör (kummel) av hopförda stenar; gravar eller andra byggnader, uppförda av resta stenar och hällar, täckta med hällar eller stenblock, fristående eller omgivna av jordkullar eller rör, i vissa orter med täckt ingång från sidan (jättestugor, dyrhus, hällkistor, gånggrifter); stensättningar och stenläggningar av stenar, resta eller lagda i bestämd form, runda, avlånga eller ovala, mot ändarna avsmalnande, fyrkantiga, trekantiga med utlöpande uddar o. s. v. (domarringar, domarsäten, offerkretsar, skeppsformer, treuddar m. m.); resta stenar, antingen enstaka stående eller flera spridda utan bestämd ordning sinsemellan (bautastenar, vårdhällar); stenar och klippblock med runskrift (runstenar); inskrifter och bilder av människor, djur m. m., inristade på berg och hällar, (runeberg, hällristningar); ringmurar av sten, jordvallar eller andra märkligare kvarlevor av forntida borgar, slott och fästen; lämningar av fordom övergivna kyrkor, kapell, kloster, bönehus och andra märkliga offentliga byggnader; stenkors och andra vårdar, under avlägsen tid upp- resta för andaktsövningar eller till minne av någon tilldragelse, samt andra likartade minnesmärken av den ålder, att de numera icke kunde anses till- höra enskild ägare.

Såsom ovan antytts kunde emellertid under vissa i förordningen bestämda villkor fasta fornlämningar få förändras, rubbas eller förstöras. Undantags- bestämmelser voro ju också tydligen av nöden, då förordningens allmänna utgångspunkt var, att alla fasta fornlämningar skulle åtnjuta skydd.

Dessa undantagsbestämmelser återfunnos i förordningens 3, 4 och 5 88. Det i praktiken mest omfattande av dessa undantag behandlades i 4 8, som i sin ursprungliga lydelse var av följande huvudsakliga innehåll: Åstun- dade ägare eller innehavare av jord, för tillämnat byggnads- eller odlings- företag eller av annan orsak, begagna, förändra eller borttaga någon fast fornlämning, skulle han tillkännagiva det, med bilagd noggrann beskrivning över fornlämningen, å landet hos närmaste kronobetjänt och i stad hos ma- gistrat, vilka det ålåge att genast därom göra anmälan hos Kungl. Maj:ts be- fallningshavande i länet, som borde insända handlingarna till vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien. Akademien ägde därefter avgöra, huru- vida ansökning kunde med eller utan villkor bifallas eller icke. I hän- delse bifall lämnades att förändra eller borttaga sådan fornlämning, ägde

• Sida 51
•  Original

akademien förut låta närmare besiktiga och avteckna densamma eller vid förändringen eller borttagandet låta någon person å akademiens vägnar när- vara; dock finge icke ägaren eller innehavaren av jorden oskäligt uppehåll eller olägenhet därav tillskyndas. Vidare stadgades i samma paragraf, att, om i sådan fornlämning lösa fornsaker anträffades, desamma skulle Kungl. Maj:t och Kronan hembjudas, samt att, om någon annan önskade för veten- skaplig undersökning öppna en eller annan viss uppgiven fornlämning, han ägde därtill begära tillstånd av akademien, som, i händelse av bifall, när- mare bestämde, huru därvid skulle förfaras.

Från motsvarande bestämmelse i 1828 års förordning företedde nyss refe- rerade paragraf, bland annat, den olikheten, att jordens ägare eller inne- havare icke längre under några omständigheter berättigades till ersättning, därest gjord ansökning om tillstånd till borttagande eller förändring av en fast fornlämning icke bifölls. Genom denna ändring sattes stadgandet mera i överensstämmelse med den gamla principen, att det enskilda jordägarin- tresset borde under alla omständigheter vika, när det i fråga om fasta forn- lämningar råkade i kollision med ett verkligt betydelsefullt fornminnesin- tresse.

Ett annat undantag från stadgandet, att fasta fornlämningar ej finge för- ändras, rubbas eller förstöras, gjordes genom de nytillkomna bestämmelserna i förordningens 5 $, som föreskrev, att, om vid anläggning av väg, järnbana, kanal eller vid annat offentligt arbetsföretag någon märkligare fast fornlämning skulle vara belägen i vägens eller kanalens riktning eller för arbetets utförande hinderlig, och fornlämningens rubbning icke kunde utan stor olägenhet und- vikas, så skulle, innan sådan rubbning skedde, ritning av fornlämningen jämte beskrivning till vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien insändas och till- fälle beredas akademien att, om så ansåges behövligt, genom därtill förordnad person undersöka densamma, utan att likväl arbetet finge därigenom obe- hörigt uppehållas.

Under det att således 4 8 reglerade minnesvårdsintressets ställning till det enskilda jordägareintresset och genomförde detta reglerande så, att ett av- gjort försteg lämnades åt det förstnämnda intresset, inneburo bestämmelserna i 5 $ ett skiljande mellan minnesvårdsintresset och andra offentliga intressen, nämligen sådana av mera praktisk natur, ett skiljande, som emellertid inne- fattade ett långt gående medgivande åt de praktiska intressena på minnes- vårdsintressets bekostnad.

Såsom ett tredje undantag från det allmänna förbudet mot vidtagande av åtgärder, varigenom fasta fornlämningar förändrades eller rubbades, intogs

• Sida 52
•  Original

i förordningens 3 $ en bestämmelse om rätt för vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien att genom riksantikvarien eller särskilt utsedd person, efter skedd tillsägelse åt jordens ägare eller innehavare, låta uppresa och iståndsätta kullfallna runstenar och andra forntida minnesmärken samt avteckna och medelst grävning eller på annat sätt undersöka fasta fornläm- ningar.

Ehuru denna bestämmelse till formen innebar ett undantag från omför- mälda allmänna förbud, stod den i sak i full överensstämmelse med den princip, som låg till grund för detta förbud, nämligen principen om före- trädesrätt till de fasta fornlämningarna för det allmänna framför de enskilda Jordägarna, i det att genom ifrågavarande bestämmelse jämväl rätten till po- sitiva ingrepp å fornlämningarna i minnesvårds- eller vetenskapligt syfte er- kändes. En sådan rätt hade för övrigt proklamerats redan uti 1666 års plakat, ehuru den där icke blivit i detalj reglerad. I 1828 års förordning hade motsvarande bestämmelse utrustats med en inskränkning, som beteck- nade ett avsteg från den angivna principen, i det att i samma förordning akademiens undersökningsrätt gjorts beroende därav, att ägaren eller inne- havaren av jorden icke förorsakades skada eller olägenhet av undersök- ningen. Uti ifrågavarande 3 $ återinfördes nu för det allmänna (akademien) en oinskränkt vårdnads- och undersökningsrätt, varvid dock, såsom natur- ligt var, det medgivandet åt jordägarintresset gjordes, att ägaren eller inne- havaren av jorden skulle åtnjuta ersättning för honom genom det offentliga ingripandet möjligen förorsakad skada eller kostnad; och stadgades vidare, att fornlämningen efter slutad undersökning skulle, såvitt möjligt vore, i det yttre återställas i sitt förra skick.

I 1867 års förordning (6 $) inflöt jämväl, i huvudsaklig överensstämmelse med vad akademien i sitt senare förslag hemställt, ett stadgande att, då skifte av jord, varå funnes fast fornlämning, skulle företagas, det skulle åligga skiftes- förrättaren att uppmana samtliga delägare att låta den mark, fornlämningen upptoge, såsom en skifteslagets gemensamma tillhörighet från skiftet undan- tagas.

Rörande förordningens bestämmelser ifråga om fasta fornlämningar torde ytterligare böra framhållas, att i förordningen (7 8) stadgades straff för olov- liga ingrepp å alla fasta fornlämningar, och att förordningen alltså även i detta hänseende innehölle en avvikelse från 1828 års förordning, som ju gjorde inträdandet av straff beroende av att särskilt vite blivit fastställt för ofredande av den fornlämning, å vilken olovligt ingrepp skett. I den nya förordningen betonades dock, att straff skulle följa, allenast om det befunnes,

• Sida 53
•  Original

att gärningsmannen känt eller bort känna, att det var en fornlämning, som han ofredat. — Såvitt möjligt vore skulle fornlämningen av den, som ofredat densamma, återställas i dess förutvarande skick. — I den nya förordningen intogos ock (12 $) bestämmelser om, att vissa eller viss orts fornlämningar kunde offentligen fridlysas, samt att, där åverkan å sålunda fridlyst fornläm- ning ändock skedde, sådant skulle som försvårande omständighet vid sakens bedömande anses.

I fråga om fornfynd stadgade den nya förordningen (8 $), i enlighet med akademiens senare förslag, hembudsskyldighet allenast beträffande fynd av guld, silver, koppar eller brons (s. k. metall). Däremot upptog förordningen icke vad akademien föreslagit i fråga om hembudsskyldighet beträffande andra tillfälligtvis anträffade fornsaker av ringare materiellt värde, vilka innehavaren ville avyttra till utländsk person eller samling eller till uppköpare för sådana. I förordningen intogs emellertid, jämlikt akademiens hemställan, ett förkla- rande, att, om innehavare av tillfälligtvis anträffade fornsaker av ringare materiellt värde önskade hembjuda desamma Kungl. Maj:t och kronan, sådant kunde ske genom Kung. Maj;ts befallningshavande, samt att akademien skulle för vad av sådana fynd ansåges böra för statens museum behållas er- lägga lösen, efter omständigheterna större eller mindre, i den mån de hem- bjudna fornsakerna vore väl bevarade och i övrigt ansåges äga värde för nämnda museum och för vetenskapen.

Beträffande förordningens bestämmelser om fornfynd är vidare att märka, att förordningen icke anknöt sig till det genom 16 $ 3 mom. promulgations- lagen till strafflagen bibehållna stadgandet om fornfynd i 48 kapitlet 2 $ Missgärningsbalken, utan helt allmänt förklarade, att hembudsskyldig vore envar, som i jorden, i vatten, i gamla byggnader eller annorstädes funne forntida mynt, vapen, redskap, prydnader, kärl eller andra fornsaker av guld, silver, koppar eller brons (s. k. metall). Då nyssberörda stadgande i promulgationslagen emellertid föreskrev, att av nedgraven skatt, bottenfynd eller annat slikt, därtill ej funnes ägare, skulle hembjudas icke allenast gammalt mynt, guld, silver, koppar och »metall» utan även »andra konst- stycken», kom samma stadgande ej att stå i full överensstämmelse med den nya förordningens bestämmelser i denna del. Ej heller i fråga om sättet för beräknande av lösen för hembjudna fynd rådde full överensstämmelse mellan ifrågavarande stadgande i promulgationslagen och den nya förord- ningens föreskrifter i ämnet, i det enligt promulgationslagen för varje inlöst föremål skulle erläggas dess fulla värde och en åttondel därtill, medan 1867 års förordning föreskrev, att i lösen skulle erläggas för föremål av guld eller

• Sida 54
•  Original

silver fulla metallvärdet med en åttondels förhöjning samt för föremål av koppar eller brons vad utöver metallvärdet kunde anses motsvara föremålets veten- skapliga värde.

Vidkommande tillvägagångssättet vid fynds hembjudande och påföljden för underlåtenhet att vederbörligen fullgöra hembudsskyldighet gjordes genom 1867 års förordning ej några väsentliga avvikelser från vad 1828 års förord- ning härom stadgade.

Vad akademien föreslagit till skyddande av vissa äldre kyrkor och där- med likställda fasta minnesmärken vann i den nya förordningen (9 8) i allt huvudsakligt beaktande. Likaså upptog den nya förordningen (10 och 11 88) i oförändrat skick det mesta av vad akademien föreslagit till skyddande av kyrkors rörliga gods av kulturhistoriskt värde. Särskilt är att märka be- stämmelsen i 10 8 första stycket i förordningen, att dylikt gods finge, »i över- ensstämmelse med kyrkolagens stadgande i 26 kap. 6 8, icke till enskilda personer, inhemska eller utländska samlingar avlåtas, utan att förut hafwa warit Oss och kronan hembjudna, wid answar »— — — — — >», Såsom förut antytts kom denna formulering av ifrågavarande bestämmelse att med- föra den ödesdigra konsekvensen, att församlingarna ansågo sig kunna utan vidare avhända sig sina kyrkors lösa kulturskatter, om staten, oaktat de blivit staten hembjudna, ej tillöste sig desamma.

Till sist kan anmärkas, att i den nya förordningen ej inflöto några stad- ganden rörande offentliga handlingars förvarande.

der Såsom förut nämnts är 1867 års förordning i huvudsakliga delar ännu gäl- den 30 Te lande. Av de ändringar, den under årens lopp emellertid undergått, gjordes Renar AG den första, som angick bestämmelserna om fynd, år 1873. görelsen Ändringen föranleddes av en hos Kungl. Maj:t av svenska fornminnes- samma 'dag. föreningens styrelse gjord framställning, däri styrelsen anhöll att Kungl. Maj:t, för att göra det fornforskare möjligt att i vidsträcktare mån än dittills kunnat ske lagenligt verka för de svenska fornminnenas bevarande och tillgodogö- rande för den allmänna odlingen, måtte vidtaga den förändring i I mom. av 8 $ i 1867 års förordning, att även bronsfynd, liksom nedan enligt för- ordningen fynd av sten och järn samt andra fornsaker av ringa materiellt värde, måtte av finnaren få fritt disponeras.

Till stöd för framställningen anfördes huvudsakligen följande: Dittills gällande stadgande, som förhindrade vetenskapsidkare och samlare i landet att bilda forn- sakssamlingar ej blott av guld och silver utan även av brons, hade lett till, att sådana fornsaker efterforskades och förvärvades av utländska kringresande uppköpare, så att t. o. m. en systematisk transitohandel med dylika saker ägde

• Sida 55
•  Original

rum över Danmark till England och andra främmande länder. Enahanda skäl, som föranlett upphävandet av den i äldre författningar stadgade skyldigheten att hembjuda fornfynd av mindre värdefullt material, gällde även i avseende å sådana av brons. Sammanförandet på ett enda ställe av bronsfynd till obegränsat antal vore onödigt och för den vetenskapliga forskningen menligt. För att höja och liva intresset för fornforskningen vore det nödvändigt, att forn- fynden vore forskaren lätt tillgänliga och att han själv finge anlägga sam- lingar därav. Förbudet att göra detta med avseende å bronsfynd förhind- rade forskaren från studiet av den viktiga period i vår utvecklingshistoria, som kallades bronsåldern. Hade avsikten med bronsens undantagande varit, att statens historiska museum skulle erhålla den möjligast fullständiga sam- ling från bronsåldern, så hade detta sannolikt lättare uppnåtts, om förbudet aldrig funnits, ty en stor del av bronsföremålen i museet hade erhållits från enskilda samlingar, som oaktat lagens förbud blivit bildade och som utan tvivel skulle funnits i större antal, om något hinder ej varit för deras an- läggande. Fornforskarna hade ock allmänt uttalat den önskan, att lagstift- ningen måtte ändras så, att med bevarande av möjligheten för statens histo- riska museum att inrymma de fornsaker, som företedde ett allmännare in- tresse, landskapsmuseer och enskilda samlingar av fornsaker kunde bilda sig.

Omförmälda framställning av fornminnesföreningens styrelse remitterades till vitterhets- historie- och antikvitetsakademien, som i ärendet infordrade yttrande från riksantikvarien.

Denne sökte i ett vidlyftigt utlåtande ådagalägga:

alt den ifrågasatta förändringen i förordningen skulle tillintetgöra möj- ligheten att fortfarande giva statens historiska museum, som just i följd av hembudsskyldigheten i rikedom och vetenskapligt värde stode långt framom likartade samlingar i andra länder, med undantag av den i Köpenhamn, en större och för vetenskapens främjande önsklig utveckling;

att erfarenheten visat, att dittills gällande lag icke hindrat bildandet av andra offentliga och även enskilda samlingar inom fäderneslandet och icke heller i ringaste mån verkat menligt för den arkeologiska vetenskapens ut- bildning och spridande;

att förändringens genomförande skulle hava till följd, att våra fornsaker skulle i större mängd och mera obehindrat än dittills av uppköpare föras ur landet;

samt att förändringen skulle för hittaren medföra betänklig skada, enär den gällande förordningen tillförsäkrade honom för bronsfynd vad som ut- över metallvärdet kunde anses motsvara fyndets vetenskapliga värde, vilket

• Sida 56
•  Original

akademien otvivelaktigt bestämde med större säkerhet än kringströvande uppköpare.

På grund av vad han sålunda anfört ansåge riksantikvarien, att styrelsens anhållan borde lämnas utan avseende.

Akademien anförde i underdånigt utlåtande: Samlingen av bronsantikvi- teter uti statens historiska museum vore ännu jämförelsevis fattig och be- hövde fortfarande ökas. Erfarenheten hade visat, att dittills gällande be- stämmelser icke medfört någon olägenhet för den arkeologiska vetenskapens befrämjande och spridande och icke heller lagt hinder i vägen för bildandet av andra offentliga och även enskilda samlingar. Den ifrågasatta ändringens genomförande skulle ofelbart få till följd, att våra fornsaker mera än dittills skulle. bortföras ur landet. — På dessa skäl avstyrkte akademien bifall till styrelsens hemställan om ändring i 1867 års förordning, under erinran tillika att ändringen ej kunde genomföras utan att 16 $ 3 mom. av promulgations- lagen till strafflagen samtidigt ändrades, vilken senare ändring ej kunde ske i annan ordning än $ 87 regeringsformen bestämde.

Uti sedermera till 1873 års riksdag avlåten proposition angående förändrad lagstiftning i ämnet anfördes, bland annat: Frågan, huruvida föreskriften om bronsfynds hembjudande borde upphävas, vore att bedöma med avseende å den arkeologiska vetenskapens eget bästa. I detta hänseende torde det vara klart, att, om en var berättigades, utan hembud till staten, samla även in- hemska bronsfynd, allt flera personer inom landet skulle fatta intresse för bildande av samlingar av fornsaker, vilka de ägde ostört behålla, föröka och studera, utan fruktan för anspråk från statens sida att därur bekomma de måhända värdefullaste föremålen. Med visshet torde det ock kunna an- tagas, att de allra flesta sådana samlingar i sinom tid, antingen genom gåva eller genom köp, komme att övergå till statens historiska museum, vilket just på detta sätt skulle vinna den största förkovran. Om ock lagens stadgande angående hembudsskyldigheten och påföljderna för dess underlåtande icke i verkligheten skulle tillämpas, syntes det dock mindre riktigt att bibehålla ett lagbnd, vars blotta tillvaro måste för en samvetsgrann medborgare göra betänkligt att förvärva sig dylika fynd, även om därigenom kunde förhindras deras avyttrande till utländsk man. Kungl. Maj:t funne således goda skäl tala för upphävande av skyldigheten att hembjuda bronsfynd; och då denna skyldighet grundade sig å stadgandet i 16 8 3 mom. av promulgationslagen till strafflagen, varav 8 $ 1 mom. i 1867 års uti administrativ väg utfärdade fornminnesförordning endast utgjorde en tillämpning, ville Kungl. Maj:t före- slå riksdagen antagandet av förordning av i propositionen angiven lydelse

• Sida 57
•  Original

angående nedgraven skatt, bottenfynd eller annat dylikt, vartill ägare ej finnes.

Till Kungl. Maj:ts omförmälda framställning lämnade riksdagen sitt bifall, och den 30 maj 1873 utfärdades den nya förordningen. Genom denna, som ännu är gällande, upphävdes 16 $ 3 mom. av promulgationslagen till straff- lagen. Samtidigt med den nya förordningen utfärdades ock en Kungl. kun- görelse angående ändring i 88 1 mom. av 1867 års fornminnesförordning.

Utom det att genom 1873 års lagstiftning hembudsskyldighet bibehölls allenast beträffande fornfynd av guld, silver eller koppar, ordnades genom samma lagstiftning på ett mera otvetydigt sätt än förut varit fallet rättsför- hållandet mellan upphittare av nedgräven skatt, bottenfynd eller annat dy- likt, vartill ägare ej finnes, och vederbörande jordägare, varjämte fornmin- nesförordningens bestämmelser om fynd och den nya förordningens stad- ganden i ämnet anknötos till och gjordes fullt överensstämmande med varandra. Härigenom undanröjdes således den förut påpekade oegentlighet,

tionslagen till strafflagen ej hade fullt samma innehåll som motsvarande föreskrifter i 1867 års förordning.

År 1886 gjordes för andra gången ändringar uti 1867 års förordning. Till dessa ändringar, som angingo bestämmelserna om fasta fornlämningar, hade initiativet tagits av dåvarande riksantikvarien Hans Hildebrand, vilken i en den 23 oktober 1885 avlåten underdånig promemoria hemställt om viss änd- rad lydelse av förordningens 2 8. Berörda promemöria synes närmast hava föranletts därav, att på Hildebrands föranstaltande väckt talan om ansvar för otillbörliga grävningar i den bekanta så kallade svarta jorden å Björkö genom Kungl. Maj:ts utslag den 27 augusti 1885 ogillats av det skäl, att samma jord icke, såsom Hildebrand förmenat, innefattades bland de i nyssnämnda paragraf omförmälda föremål, vilka vore att såsom fasta fornlämningar anse.

I Hildebrands promemoria föreslogs, att åt paragrafen i fråga måtte givas följande lydelse: Fasta fornlämningar äro: av människor under forntiden uppförda högar av jord eller sten (gravhögar och stenrösen o. s. Vv.); grav- byggnader av stenar med deras hölje av Jord och stenar, när sådant finnes; andra forntida gravar och gravplatser; lagda eller resta stenar, enstaka eller förekommande i rader eller grupper, med eller utan viss inbördes ordning; stenar "och bergytor med inskrifter och bilder; stenkors och andra vårdar; lämningar av forntida bostäder och sådana bildningar, som genom mänsk- ligt åtgörande uppkommit å eller i närheten av äldre boplatser; lämningar av borgar, slott, kyrkor, kloster, kapell samt andra offentliga byggnader och

Kungl. kun- görelsen den 21 april 1886.

• Sida 58
•  Original

anläggningar; övriga minnesmärken, som på grund av vetenskapliga iaktta- gelser befunnits vara fasta fornlämningar. I tvistiga fall äger riksantikvarien att avgöra, vad som är en fast fornlämning eller ej. Den sig ej nöjer med hans utlåtande må inom den i Vår nådiga förordning av den 14 december 1866 bestämda tid i Vårt ecklesiastikdepartement däröver inlämna underdå- niga besvär. I dessa fall skola besluten sökanden kostnadsfritt meddelas.

Om vissa av de i förslaget använda ordalagen yttrade sig Hildebrand i sin promemoria på följande sätt:

Av människor uppförda: Detta drag vore regelbundet uppmärksammat av allmogen och vore dessutom i och för sig så viktigt, att det förtjänade inta- gas i förordningen.

Högar: Ordet gravhögar såsom huvudord torde böra undvikas, emedan vid åtal regelbundet svarades, att man ej visste, att högen innehölle en grav.

Andra forntida gravar och gravplatser: Det senare ordet vore tillkommet med särskilt avseende på underjordiska gravar, som icke vore på jordytan utmärkta. Sådana av stor märklighet funnes, hörande till viktiga delar av såväl brons- som järnåldern. Som de ej vore genom något märke ovan jord angivna, kunde de endast genom en tillfällighet upptäckas. Som upptäckaren icke »känt eller bort känna» tillvaron av en sådan gravplats, kunde han för dess första skadande ej åtalas. Men om en sådan underjordisk grav upp- täckts, fordrade det vetenskapliga intresset, att förödelsen ej sträckte sig vi- dare, utan att vetenskaplig undersökning företoges. Gravplatser av detta slag kunde innehålla hundraden av gravar.

Lämningar av forntida bostäder och sådana bildningar, som genom mänsk- ligt åtgörande uppkommit å eller i närheten av äldre boplatser : Lämningarna av vårt lands forntida bostäder kunde tydligen vara av samma intresse för forskningen som ruiner av kyrkliga och andra offentliga byggnader. Den svarta jorden på Björkö vore en bildning, som genom mänskligt åtgörande tillkommit å eller i närheten av en äldre boplats. Om någon kjökkenmöd- ding lik de danska, d. v. s. hörande till stenåldern, upptäcktes i Sverige, innefattades även en sådan under det här föreslagna uttrycket. Man kunde väl skriva: Sådana bildningar, som genom mänskligt åtgörande uppkommit å eller i närheten av äldre boplatser och bevara minnet av forntidens dag- liga liv, men ett sådant tillägg syntes mindre behövligt.

Övriga minnesmärken, som på grund av vetenskapliga iakttagelser befun- nits vara fasta fornlämningar: Det torde vara nödigt att avsluta uppräk- nandet med en allmän kategori, avsedd förnämligast för sådana fornläm- ningar, som framtida forskningar kunde upptäcka, i någon mån för säker-

• Sida 59
•  Original

hets skull även för sådana, som, redan förut kända, möjligen syntes icke kunna lämpligen hänföras till någon av förut uppräknade grupper. Dessa vore dock, enligt Hildebrands uppfattning, i förslaget så betecknade, att det näppeligen funnes någon fornlämning i vårt land, som ej kunde hänföras till någon av grupperna.

Hildebrand anförde vidare: De i gällande formulering förekommande detaljbeskrivningarna och delvis numera utdömda namnen vore överflödiga och hade snarare skadat än gagnat. Någon utvidgning i sak av paragrafen hade enligt Hildebrands förmenande ej skett. De tillägg, som blivit gjorda, tillhörde egentligen formuleringen av paragrafen och omfattade intet, som icke måste antagas från början hava räknats som fasta fornlämningar. Då frågan om något vore en fast fornlämning eller ej vore av uteslutande veten- skaplig natur, och då staten krävde fornlämningarnas vård, syntes det nödigt, att föreskrift funnes om vem, som skulle officiellt avgöra, om något vore en fornlämning eller ej. I sådant hänseende syntes det lämpligt, att riksanti- kvarien, såsom varande en fackman, fällde det avgörande ordet. Bleve hans förklaring överklagad, inträdde den fördel, att Kungl. Maj:t kunde av vitter- hets-, historie- och antikvitetsakademien infordra utlåtande, d. v. s. icke blott av riksantikvarien, vars uppfattning i förevarande fall väckt missnöje.

Till sist anmärkte Hildebrand i sin promemoria, att någon föreskrift, att svarta jorden å Björkö eller liknande fornlämning finge brukas i ytlagret, ej torde böra i förordningen förekomma — 4 8 föreskreve ju, huru jordägare eller innehavare skulle förvärva sig tillåtelse att för byggnads- eller odlings- företag »begagna» fast fornlämning; och någon ansökan om rätt att begagna t. ex. ytlagret av den svarta jorden å Björkö torde för övrigt ej behöva komma, då sådan rätt aldrig varit bestridd.

Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien, som änbelulden avgiva un- derdånigt utlåtande i anledning av omförmälda förslag till ny lydelse av fornminnesförordningens 2 38, tillstyrkte förslaget med allenast den jämkning, att den punkt i detsamma, som började med orden »lämningar av forntida» och slutade med orden »äldre boplatser», måtte utbytas mot en punkt av följande lydelse: lämningar av forntida och sedan äldre tider övergivna bo- städer samt sådana bildningar, som i forntiden genom mänskligt åtgörande uppkommit å eller i närheten av boplatser.

Uti infordrat underdånigt utlåtande över förslaget anförde därefter justitie- kanslersämbetet, bland annat: Enligt 1828 års fornminnesförordning hade vederbörande jordägare eller jordinnehavare varit tillförsäkrad rätt till ersätt- ning, i händelse mot hans tillkännagivna önskan förordnades, att forntida

• Sida 60
•  Original

minnesmärke å hans ägor icke finge borttagas eller förändras. Genom 1867 års förordning hade förbjudits att utan särskilt vederbörligt tillstånd rubba, undanröja, förstöra eller på annat sätt ofreda sådana minnesmärken, som denna förordning hänförde till fasta fornlämningar; men i samma förord- ning saknades stadgande om rätt till ersättning åt jordens ägare eller inne- havare för den händelse att sådant tillstånd skulle förvägras honom. Redan vid utfärdandet av 1867 års förordning torde väl, efter vad ämbetet antoge, någon betänksamhet hava förefunnits mot att, på sätt därigenom skedde, till förmån för det allmännas och vetenskapens intresse, inskränka den en- skilda äganderätten. De föremål, vilka genom denna författning såsom fasta fornlämningar undandroges jordägarens eller jordinnehavarens disposition, torde dock vara av det ringa omfång och den beskaffenhet i övrigt, att något avsevärt ekonomiskt intresse icke kunde anses vara trätt för nära genom författningens bestämmelser. Vissa av de i förslaget upptagna stadgandena syntes ämbetet däremot skola, om de upphöjdes till lag, i detta avseende medföra väsentliga förändringar, vilka, om de än lände till fromma för vetenskapen, dock torde befinnas vara för den enskildes rätt alltför mycket kränkande. Utöver de minnesmärken, vilka, enligt gällande föreskrifter, vore såsom fasta fornlämningar ställda under lagens hägn, skulle, efter vad förslaget innehölle, till fasta fornlämningar vidare räknas, bland annat, även forntida »gravplatser». Med detta ord syntes riksantikvarien förstå platser, å vilka underjordiska, på jordytan ej utmärkta forntida gravar före- komme. Då, enligt vad riksantikvarien upplyste, gravplatser av detta slag kunde innehålla hundraden av gravar, torde de väl även kunna omfatta nog betydliga jordområden för att ej den enskilde jordägaren eller jordinne- havaren torde böra till förmån för ett allmänt intresse utan ersättning be- rövas sin dispositionsrätt däröver. Detta syntes ämbetet i ännu högre grad gälla om ett följande stadgande i förslaget eller att till fasta fornlämningar jämväl skulle räknas sådana bildningar, som genom mänskligt åtgörande uppkommit å eller i närheten av äldre boplatser. Till dylika bildningar hänförde riksantikvarien, utom kjökkenmöddingar från stenåldern, om så- dana skulle i Sverige anträffas, även den så kallade svarta jorden å Björkö, vilken jord i domstolsväg förklarats icke innefattas bland de i 1867 års för- ordnings 28 omförmälda föremål, vilka vore att såsom fasta fornlämningar anse. Om denna svarta jord hade riksantikvarien upplyst, att den omfattade omkring 18 tunnland, att det översta lagret till ett djup av !/; till 1 fot, som utgjordes av gammal åker och genom odlingsarbeten blottats på fornsaker, vore utan särskilt intresse för vetenskapen, men att däremot under detta

• Sida 61
•  Original

lager förekomme flera lager, innehållande kol och aska samt en myckenhet av ben och fornsaker. Dessa sistnämnda lager av jorden, vilka i allmänhet tillhopa hade en mäktighet av 4 till 6 fot, hade ej blivit rubbade genom od- lingsarbetena i ytan; och det vore denna del av jorden, som riksantikvarien ville med det föreslagna stadgandet skydda. Han ansåge, att jordägarna borde fortfarande såsom dittills få, utan att särskild ansökan därom erford- rades, bruka ytlagret av svarta jorden å Björkö eller en liknande fornläm- ning, men funne någon bestämmelse om denna jordägarens rätt ej böra i lagen förekomma. Ifrågavarande föreslagna stadgande skulle således, beträf- fande svarta jorden på Björkö, innebära, att på ett område av omkring 18 tunnland vederbörande jordägare eller jordinnehavare icke skulle utan sär- skilt tillstånd få bearbeta sin jord djupare än Z/, till 1 fot och således ej heller utan särskilt tillstånd få tillgodogöra sig de undre lagren, vilka, efter vad upplyst vore, innehölle, bland annat, ben av ej obetydligt värde. Ett så allvarsamt ingrepp i äganderätten, som förslaget därutinnan innebure, syntes ämbetet ej böra ifrågakomma. Vare det allmännas intresse att för framtida forskning bevara svarta jorden på Björkö orubbad nog stort för att motsvara erforderliga kostnader, torde utväg finnas att, utan förnärmande av enskild rätt, därutinnan tillgodose det allmännas och vetenskapens intresse.

Förslagets bestämmelse, att till fasta fornlämningar skulle räknas övriga minnesmärken, som på grund av vetenskapliga iakttagelser befunnits vara fasta fornlämningar, syntes ämbetet vara alldeles för obestämd och uttänjbar samt för den enskildes rätt lämna alltför ringa trygghet mot de resultat, var- till vetenskapliga iakttagelser kunde komma, för att böra såsom lag påbjudas.

I fråga slutligen om det föreslagna stadgandet, att riksantikvarien skulle i tvistiga fall äga avgöra vad som vore en fast fornlämning eller ej, anförde justitiekanslersämbetet, att detta stadgande, varigenom riksantikvarien, som ägde till åtal angiva överträdelser av föreskrifterna i 1867 års förordning, jämväl skulle bliva domare i första instans i frågor om ett föremåls egen- skap av fast fornlämning, ingalunda syntes lämpligt, utan att det torde vara bättre, att, såsom dittills, jämväl denna fråga hörde till domstols bedömande, därvid riksantikvarien ju ägde låta för domstolen framlägga de skäl, som kunde stödja påståendet, att det ifrågavarande föremålet borde såsom en fast fornlämning anses. ;

På grund av vad justitiekanslersämbetet sålunda anfört ansåg sig ämbetet förhindrat tillstyrka, att 28 i 1867 års förordning förändrades i överensstäm- melse med vare sig riksantikvariens eller akademiens förslag.

I anledning av justitiekanslersämbetets yttrande avgav på nådig befallning

• Sida 62
•  Original

vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien förnyat utlåtande, däri det hette bland annat: Om den gällande förordningens föreskrift, att ättehögar, grav- kullar, stensättningar och stenläggningar skulle vara fredade, icke ansåges innebära kränkning av något avsevärt ekonomiskt intresse, gällde detta i ännu högre grad om de underjordiska gravplatserna. Ättehögar, gravkullar, stensättningar och stenläggningar förekomme regelbundet i större och mindre flockar, vilka ofta innehölle flera hundrade av högar eller stensättningar. Högen eller stensättningen upptoge av jordytan dels det utrymme, som själva graven hade, dels ock det utrymme, som den graven omslutande jordfyll- naden, stenröset eller stensättningen upptoge. Mellan gravkullarna och sten- sättningarna funnes en mindre eller större öppen yta, vilken dock regelbun- det vore för liten för att kunna för något jordägarens eller jordinnehavarens ändamål användas, utan att de bredvid liggande fornlämningarna rubbades. Inom den underjordiska gravplatsen däremot saknade gravarna skrymmande jordhölje och stensättning; de förekomme därför regelbundet närmare intill varandra. Om en samling gravkullar och dylikt ovan jord och en under- jordisk gravplats innehölle lika många gravar, intoge den senare regelbun- det ett mindre utrymme. Då genom gällande förordning samlingar av grav- kullar vore ställda under lagens hägn, vore det en stor inkonsekvens, därest icke detsamma gällde en samling av underjordiska gravar från förhistorisk tid, enär dessa kunde vara av lika stort värde för den arkeologiska forsk- ningen, då det icke kunde vara den graven omslutande jorden eller sten- massan, som enbart gjorde gravhögen eller röset till en fornlämning, utan det i högen eller röset förekommande gravinnehållet, vilket vore utmärkande även för den underjordiska graven. Ytterst betydelsefulla underjordiska grav- platser kunde anträffas, och det vore i högsta måtto beklagligt, därest dessa ej skulle vara tagna under lagens hägn, i synnerhet då i detta fall jordäga- rens eller jordinnehavarens intresse i vida mindre grad kränktes, än vad händelsen skulle varit, därest gravarna varit anlagda på jordytan samt om- slutna av sten- eller jordhölje, icke blott därför att — såsom nyss framhål- lits — den underjordiska gravflocken regelbundet upptoge ett mindre ut- rymme än den på jordytan liggande, utan även därför att den senare med dess kullar och stensättningar alltid vore igenkännbar, nu och för all fram- tid genom lagens bud fritagen från åverkan, under det att däremot å den plats, där en underjordisk gravflock funnes, jordägaren eller jordinnehavaren icke vore på ringaste sätt hämmad i sin dispositionsrätt över jorden, intill dess den underjordiska gravflocken av en tillfällighet blivit upptäckt. Hade en sådan upptäckt skett, och jordägaren eller jordinnehavaren av omtanke

• Sida 63
•  Original

för sitt eget intresse därom gjort anmälan, måste akademien, av omtanke för de vetenskapliga intressena, se till, att den underjordiska gravflocken bleve fullständigt undersökt. Skulle genom undersökningen större olägen- het vållas jordägaren, gåve 1867 års förordning honom rätt till ersättning. Sedan undersökningen blivit fullbordad, funnes ingen möjlighet att för fram- tiden bevara den underjordiska gravflocken, från vilken efter en uttömmande undersökning allt, som gjort platsen till en gravplats, försvunnit. I detta fall finge således jordägaren eller jordinnehavaren efter en kort tid åter in- träda i full disposition av sin jord, vilket däremot icke vore händelsen, därest en flock av högar eller rösen blivit genomsökt, ty av högen eller rö- set skulle, enligt lagen, det yttre efter gjord undersökning återställas för att åt framtiden bevaras. Akademien kunde därför icke finna, att de föreslagna bestämmelserna skulle bereda jordens ägare eller innehavare någon verklig olägenhet, ännu mindre en sådan, som kunde berättiga vårdslösandet av ett ytterst stort vetenskapligt intresse eller en inkonsekvens i fornvårdsförord- ningens bestämmelser. Justitiekanslersämbetet syntes hava fäst sig vid, att den svarta jorden å Björkö hade en så stor utsträckning, att den uppskatta- des till ungefär 18 tunnland. Akademien ansåge sig på grund därav böra framhålla, att den jord å Björkö, som upptoges av gravhögar och andra ovan jord synliga fasta fornlämningar, hade betydligt större utsträckning än den svarta jorden. Även därest lagen, på grund av vetenskapens förklaring att denna svarta jord vore en fornlämning, uttryckligen intoge den grupp av fornlämningar, till vilken den hörde, lände detta vederbörande jordägare till mindre förfång än som vållades dem genom förbudet att rubba fasta forn- lämningar i övrigt, alldenstund det icke rimligen kunde förmenas dem att fortfarande med plog eller spade bearbeta det av gammalt odlade översta lagret till det djup, som vore för åkerbruk fullkomligt tillräckligt, varemot en jordägare icke kunde under plogen lägga ens den största och mest skrym- mande gravhög. Akademien kunde icke finna det så betänkligt, att jord- ägaren eller jordinnehavaren behövde anhålla om tillstånd för att bearbeta jorden i fråga djupare än vad dittills skett eller för att tillgodogöra sig de undre lagren, vilka innehölle ben av ej obetydligt värde. Någon egentlig olägenhet kunde nämligen ej vållas jordens ägare eller innehavare genom skyldigheten att på förhand begära tillstånd till den tillämnade rubbningen av de undre jordlagren. Även därutinnan åtnjöte innehavarna av den svarta jorden en fördel framför dem, som å sina ägor hade andra fasta fornläm- ningar av skrymmande omfång, att en ansökan om tillstånd till djupgräv- ningar inom den svarta jorden svårligen torde komma att vägras, allenast

• Sida 64
•  Original

arbetet verkställdes under sådan kontroll, att vetenskapens intressen till- godosåges, under det däremot det mycket lätt hände, att tillstånd vägra- des, när det vore fråga om rubbande av en annan icke blott genom sin tillkomst och sitt innehåll utan även genom sin yttre form märklig forn- lämning.

Vid akademiens utlåtande var fogat ett särskilt av riksantikvarien avgivet yttrande, däri denne, gent emot justitiekanslersämbetet, sökte ådagalägga hefogenheten och lämpligheten av förslagets bestämmelser, att till fasta forn- lämningar skulle räknas även »övriga minnesmärken, som på grund av vetenskapliga iakttagelser befunnits vara fasta fornlämningar», samt att i tvistiga fall riksantikvarien skulle äga avgöra vad som vore en fast fornläm- ning eller ej.

Kungl. Maj:t utfärdade sedermera — den 21 april 1886 — kungörelse om ändrad lydelse av 2, 4 och 7 88 i 1867 års förordning.

Vid angivandet i 28 av vilka föremål vore att hänföra till fasta fornläm- ningar följde Kungl: Maj:t nästan ord för ord riksantikvariens förslag med däri av akademien gjord jämkning; dock att paragrafens uppräkning av fornlämningsgrupperna avslutades, ej, såsom riksantikvarien och akademien hemställt, med uttrycket »övriga minnesmärken, som på grund av veten- skapliga iakttagelser befunnits vara fasta fornlämningar», utan med följande redan enligt paragrafens ursprungliga lydelse i detta sammanhang brukade ord »andra likartade minnesmärken av den ålder, att de numera icke kunna anses tillhöra enskild ägare»>.

Förslaget, att riksantikvarien skulle i tvistiga fall äga avgöra vad som vore en fast fornlämning eller ej, vann icke beaktande.

Den ändring, 4 & undergick, bestod i, att till densamma fogades ett nytt moment (mom. 1) av följande lydelse: 6

»Fast fornlämning, som redan nyttjas till åker, äng eller betesplats, må fortfarande för sådant ändamål brukas, dock ej till större djup än hittills skett», varjämte i sammanhang härmed i paragrafen vidtogos några obetyd-. liga formella ändringar utan betydelse i sak.

Det nya momentets tillkomst berodde uppenbarligen på den utsträckning, som — i motsats till vad riksantikvarien förklarat sig anse — genom den nya formuleringen av 2 $ faktiskt givits åt begreppet fasta fornlämningar. Momentets omfattning gjordes dock så vid, att momentet i själva verket — även om sådant måhända ej var avsett — kom att gälla även i fråga om en del fasta fornlämningar, som förut ingått bland de grupper av fornläm- ningar, vilka omförmälts i 2 $ enligt dess ursprungliga lydelse.

• Sida 65
•  Original

Ändringen i 78 bestod väsentligen allenast i en obetydlig omformulering, som betingades av tillkomsten av det nya momentet i 48.

I 1867 års förordning gjordes slutligen en ändring år 1911. I januari samma år hade vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien uti en till Kungl. Maj:t ingiven skrivelse anhållit, bland annat, att samma förordning måtte så ändras, att kyrkliga antikviteter ej finge till enskilda personer, in- hemska eller utländska samlingar avlåtas, utan att Kungl. Maj:t, där sär- skilda omständigheter sådant föranledde, därtill givit tillstånd, men däremot finge av vederbörande församling, om akademien det medgivit, i svensk offentlig samling deponeras med villkor, att de till församlingen vid anford- ran återställdes.

Vid denna akademiens framställning till Kungl. Maj:t var fogad en skri- velse till akademien från riksantikvarien, vilken däri anfört, att en omar- betning av fornminnesförordningen även i andra punkter visat sig önskvärd, samt att akademien också beslutat utarbeta ett förslag till ny redaktion av nämnda förordning. En händelse, som på sista tiden inträffat — nämligen ett förslag av en norsk biskop, att ett dyrbart, Köpings stadskyrka tillhörigt altarskåp skulle förvärvas till Trondhjems domkyrka, även om det skulle be- talas med 100,000 kronor — ävensom amerikanska strävanden att från Eu- ropa förvärva värderika äldre konstverk hade emellertid visat nödvändig- heten av, att åtgärder så fort som möjligt vidtoges för att åt landet bevara bland annat dess kyrkliga konstskatter från äldre tid, och riksantikvarien hade därför föreslagit akademien att ingå till Kungl. Maj:t med ovannämnda framställning utan att avvakta omarbetandet av fornminnesförordningen i dess helhet.

Sedan frågan om undanröjande av faran för kyrkliga antikviteters försking- ring och av olägenheterna av det s. k. depositionssystemet sålunda redan av akademien dragits under Kungl. Maj:ts prövning, gjordes uti särskilda vid 1911 års riksdag väckta motioner framställning om att en utredning genom Kungl. Maj:ts försorg måtte komma till stånd rörande huru vården av vårt lands fornsaker bäst borde ordnas för att motsvara sitt ändamål.

Motionerna, i vilka framhölls behovet av ändrade bestämmelser rörande, bland annat, de kyrkliga minnesskatternas bevarande, utmynnade i en den 20 maj 1911 av riksdagen till Kungl. Maj:t avlåten skrivelse, däri riksdagen anhöll, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huru vården av rikets fornsaker borde för att motsvara sitt ändamål bäst ordnas, samt, i den mån riksdagens medverkan därför erfordrades, för riksdagen framlägga de förslag, vartill en sådan utredning kunde föranleda.

Kungl. kun- görelsen den 29 seplember 1911.

• Sida 66
•  Original

För innehållet i skrivelsen, däri riksdagen förklarade sig anse ändrade bestämmelser rörande vården av våra fornminnen vara i åtskilliga i skri- velsen angivna hänseenden av verkligt behov påkallade, skall framdeles när- mare redogörelse lämnas. Här må endast anmärkas, att riksdagen i skri- velsen uttalade, att de ändringar i fornminnesförordningen beträffande kyrk- liga antikviteters bevarande, varom akademien gjort framställning hos Kungl. Maj:t, syntes riksdagen vara av den brådskande beskaffenhet, att deras ge- nomförande i administrativ väg, så fort ske kunde, vore önskvärt, medan åter, beträffande ordnandet av fornminnesvården i övrigt, närmare utredning om därutinnan påkallade åtgärder först syntes vara erforderlig.

Med anledning av akademiens ifrågavarande framställning samt nyssberörda uttalande i riksdagens skrivelse utfärdade Kungl. Maj:t den 29 september 1911 en kungörelse om ändrad lydelse av 10 8 första stycket i 1867 års för- ordning. Den vidtagna ändringen bestod i att uttryckligt förbud meddelades mot avlåtande till annan än statens historiska museum av i författningsrummet avsedda kyrkliga minnesskatter, utan att Kungl. Maj:t, där särskilda omstän- digheter sådant föranledde, därtill givit tillstånd.

or RA I detta sammanhang må anmärkas, att genom en Kungl. kungörelse den

juli 1913. 4 juli 1913 förordnades, att kyrka tillhörig lös egendom, varom i 10 8 av

1867 års förordning förmäldes, icke finge avföras ur det inventarium över befintlig lösegendom, som efter lag skulle finnas vid varje kyrka, med mindre riksantikvarien sådant medgåve.

Här må till sist erinras om, att genom den nya lagen om expropriation stadgats, att fastighet, som tillhör annan än Kronan, må, om Konungen prö- var det nödigt, tagas i anspråk genom expropriation, bland annat, för att i Kronans ägo överföra synnerligen märklig fast fornlämning, vars bevarande ej kan på annat sätt tryggas, jämte därför erforderlig mark.

De minnes- Jämsides med de åtgärder från statsmakternas sida till utveckling av min-

vårdande TS $ : 5 5 myndig- Nesvårdslagstiftningen, för vilka i det föregående redogjorts, gjorde sig gällande heterna. jämväl strävanden att närmare utbilda och fullända de former samt förbättra de villkor, varunder de statsorgan, vitterhets-, historie- och antikvitets aka- demien samt riksantikvarien jämte statens historiska museum och dess tjän- stemän, åt vilka vården om landets minnesmärken anförtrotts, hade att verka

för att fylla sitt ändamål.

Sedan akademien, på sätt i det föregående antytts, år 1786 övertagit den befattning med avseende på nämnda vård, som dittills tillkommit antikvitets- arkivet, hade nämligen någon ytterligare utveckling av de minnesvårdande

• Sida 67
•  Original

organen icke ägt rum. Förutom av akademien själv, som under de närmaste årtiondena efter år 1786 inriktade sin verksamhet huvudsakligen på de övriga uppgifter, som enligt dess instruktion överlämnats åt densamma samt dess- utom på grund av hela sin organisation icke var ägnad att omedelbart lägga hand vid den minnesvårdande verksamheten, omhänderhades denna ensamt av riksantikvarien, vilken samtidigt var akademiens sekreterare och förestån- dare för statens historiska museum. Då emellertid riksantikvarien, som alltså skulle vara det verkställande organet för minnesvården, på grund av den obetydliga ersättning, som för hans ifrågavarande arbete bestods honom, tvingades att söka sin utkomst även på annat håll, är det förklarligt, att ett visst stillestånd uti det från statsorganens sida bedrivna minnesvårdande arbetet måste göra sig gällande. Detta tillstånd varade ett gott stycke in på 1800-talet.

Först genom Götiska Förbundets stiftande i början av nämnda århundrades andra decennium, framför allt genom Geijers, Adlerbeths, Tegnérs och flera andras i förbundets tidskrift »Iduna» intagna skrifter, samt genom riksanti- kvarierna Hallenborgs och Liljegrens verksamhet åstadkoms en brytning uti den alltför långvariga kallsinnigheten för Nordens minnesmärken, en föränd- ring, vars följder snart visade sig, bl. a. genom en något hastigare tillväxt av statens historiska museum. Antalet av de för detta museum erhållna fynd, vilket under århundradets två första decennier sällan översteg ett eller två på året, höjde sig så småningom till 10 å 15. Den egentliga brytningen in- träffade dock först med Bror Emil Hildebrands utnämning till riksantikvarie år 1837. Från denna tid kan man datera museets uppblomstring. Förut hade huvudvikten lagts vid myntkabinettet, men efter Hildebrands tillträde kom den egentliga fornsaksavdelningen att intaga en allt mer framstående plats, utan att därför myntkabinettet försummades.

Denna utveckling visas bäst med följande siffror: År 1837 innehöllo samlingarna omkring 200 fornsaker från stenåldern och 60 från bronsåldern. År 1875 utgiorde antalet fornsaker av sten 16,000 och antalet bronsföremål 1,350. Av de i Sverige till ett betydligt antal funna och för kännedomen om den äldre järnåldern i så hög grad viktiga romersk- byzantiska mynten hade före år 1837 icke mer än 210 blivit inlösta, under det att år 1875 omkring 4,000 sådana i svensk jord anträffade mynt voro med samlingarna införlivade. Samma förhållande kan iakttagas i fråga om fornsaker av guld och silver, i det att år 1837 endast 130, men år 1875 upp till 600 dylika funnos inordnade uti samlingarna.

Före Hildebrands tid hade visserligen vid museet funnits anställd en ordi- narie amanuens, men, då denne icke hade något arvode, betraktade han be-

• Sida 68
•  Original

fattningen mer som en hedersanställning och ägnade intet eller endast obe- tydligt arbete åt museet. Under Hildebrands tid anställdes däremot två amanuenser, först på extra stat men så småningom 1 ordinarie befattning.

Genom det energiska arbete, Hildebrand nedlade å minnesvården, drogs jämväl akademiens intresse allt mera åt denna sida av dess verksamhet. Vid den betydelsefulla nydaning av minnesvårdslagstiftningen, som på Hil- debrands initiativ år 1867 tillkom, lämnade akademien ett i hög grad vär- defullt bistånd åt riksantikvarien liksom också senare vid 1873 och 1886 års ändringsförslag.

Det arbete, som Hildebrand samtidigt igångsatte för åstadkommande av en beskrivning ur minnesvårdssynpunkt av de olika orterna av vårt land och som fann sitt mest pregnanta uttryck uti tillsättande av de s. k. antikvitets- intendenterna (se därom sid. 64), fann också en intresserad och inflytelserik befrämjare uti akademien.

Detta växande intresse för minnesvården återspeglades jämväl uti de av Kungl. Maj:t den 17 oktober 1890 fastställda förnyade stadgarna för akade- mien samt uti samtidigt utfärdad instruktion för riksantikvarien och aka- demiens tjänstemän ävensom reglemente rörande vården av de under akade- miens inseende ställda samlingarna.

Till upplysning om akademiens nuvarande ur nyssberörda stadgar, in- struktion och reglemente framgångna organisation samt dess och riksanti- kvariens åligganden jämte därmed sammanhängande förhålländen må här lämnas följande summariska redogörelse för vad nämnda stadgar, instruktion och reglemente, sådana de lyda efter däri genom kungl. kungörelsen den 10 december 1909 gjorda ändringar, härom innehålla

Akademien, som har till bestämmelse alt främja studiet av historien, ar- keologien och numismatiken, med särskilt avseende på fäderneslandet; att hava högsta tillsyn över landets fornlämningar samt över de statens samlingar, som äro eller varda åt akademiens vård anförtrodda; att granska förslag till medaljer, som skola präglas å Kungl. Myntet, ävensom förslag till offentliga inskrifter; samt att i frågor, som höra till området för akademiens verk- samhet, avgiva utlåtanden, när sådana av Kungl. Maj:t infordras eller av offentlig ämbetsmyndighet begäras, utgöres av högst tio hedersledamöter, tjugufem arbetande ledamöter, högst tjugu utländska ledamöter samt korres- pondenter till obestämt antal, vilka cke äga rätt att deltaga i akademiens överläggningar och beslut.

Akademien väljer årligen bland sina inländska ledamöter en preses att föra

• Sida 69
•  Original

Akademiens ordinarie tjänstemän äro sekreteraren, vilken befattning stän- digt uppehålles av riksantikvarien, och fyra antikvarier.

Sekreterarens åligganden äro: att emottaga till akademien inkommande hand- lingar samt att i akademien föredraga dem såväl som övriga förekommande ären- den; att utfärda kallelse till akademiens och dess förvaltningsutskotts samman- träden; att föra protokoll vid akademiens sammanträden; att uppsätta, kontra- signera och avsända akademiens utgående skrivelser samt ombesörja såväl aka- demiens brevväxling som dess registratur; att ombesörja verkställandet av akade- miens beslut; att före den 1 mars till justitiekanslersämbetet avlämna balansför- teckning angående de hos akademien förekomna mål och ärenden, som vid när- mast föregående kalenderårs utgång icke blivit slutligen handlagda; att under sin vård och tillsyn hava akademiens handlingar och övriga tillhörigheter; samt att i övrigt ägna omsorg åt de ärenden, som höra till akademiens verksamhet.

Sekreteraren biträdes i sina göromål av antikvarierna. Akademiens förvaltningsutskott består av preses, sekreteraren, äldste anti- kvarien samt två av akademien valda ledamöter. Utskottet åligger, bl. a., att å akademiens vägnar hava inseende över akademiens egendom samt att fatta beslut i frågor om utbetalningar för samlingarna, om rubbande eller borttagande av fornlämningar samt om åtgärder till fornlämningars vård ävensom att avgiva förslag till akademiens utlåtanden i alla frågor, som ej enligt akademiens beslut på annat sätt handlägges, samt bereda de ären- den, som av akademien till utskottet hänskjutas.

Akademien utser årligen inom sig en historisk och en antikvarisk nämnd, vardera bestående av tre personer. Dessa nämnder, var för sig, skola, bland annat, behandla de vetenskapliga frågor och andra ärenden, som till dem av akademien hänskjutas.

Ordinarie sammanträde hålles av akademien första helgfria tisdag i varje månad. Extra sammanträde kan äga rum, när preses prövar sådant nödigt.

Riksantikvarien är föreståndare för de under akademiens inseende ställda samlingarna, och är han Kungl. Maj:t ansvarig för dessas noggranna vård. Honom åligger i denna egenskap: att sörja för samlingarnas tillväxt, varvid han i fråga om inköp har att förfara, på sätt reglementet för nämnda sam- lingar föreskriver; att efter en bestämd plan leda och kontrollera arbetet för samlingarnas förtecknande, ordnande och vård; att tillse, att samlingarna i så vidsträckt mån, som omständigheterna medgiva, göras tillgängliga för all- mänheten; att verka därför, att kunskap om dem sprides genom tryckta arbeten och avbildningar; samt att verkställa de beslut, som rörande sam- lingarna av akademien eller dess förvaltningsutskott fattas.

• Sida 70
•  Original

Riksantikvarien har vidare att utöva tillsyn och vård över landets forn- lämningar. I sådant avseende åligger honom: att företaga besiktningar och verkställa undersökningar av fornlämningar; att då hos akademien ansökning göres om tillstånd att undersöka, rubba eller borttaga fast fornlämning, ut- låtande i ämnet avgiva; samt att, då han finner gällande föreskrifter angå- ende forntida minnesmärkens fredande och bevarande vara överträdda, sådant till åtal hos vederbörande anmäla. Är riksantikvarien hindrad att företaga besiktning eller undersökning, som han finner nödig, äger han att uppdraga åt annan person att verkställa densamma.

Å akademiens vägnar äger riksantikvarien att efter tillsägelse hos kyrko- herde och vederbörande kyrkoföreståndare anställa inventering i landets kyrkor för att förvissa sig om den vård, som ägnas de kyrkliga fornlämning- arna. Slutligen äger riksantikvarien att hos Kungl. Maj:ts befallningshavande till fridlysning anmäla vissa bestämda eller viss orts fornlämningar, varjämte det åligger honom att till Kungl. Maj:t avgiva årsberättelse över de under akademiens inseende ställda samlingarnas tillstånd samt över åtgärder vid- tagna för fornlämningars förtecknande och vård.

Var och en av de hos akademien anställda fyra antikvarierna har såsom avdelningsföreståndare närmaste vård om viss del av samlingarna på det sätt, att två av de på stat uppförda antikvarierna äro avdelningsföreståndare för de delar av statens historiska museum, som omfatta hednatiden, den tredje för den del av museet, som omfattar medeltiden och nyare tid, samt den s. k. Hjertbergska antikvarien för myntkabinettet. I fråga om den sist- nämnda befattningen bör märkas, att densamma för sin tillkomst har att tacka ett testamentariskt förordnande, upprättat den 15 oktober 1881 av E. G. Hjertberg, varigenom denna förordnat, att vid hans död all hans egendom, fast och lös, av vad beskaffenhet den vara månde, odelad skulle tillfalla vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien att användas till förmån för det under akademiens vård ställda myntkabinettet och statens historiska museum, på sätt akademien funne gott att bestämma.

Utav avkastningen av denna fond har akademien anslagit ett årligt belopp av 5,800 kr. till avlöning åt en antikvarie, som skall vara föreståndare för myntka- binettet, varjämte ur donationen dessutom skall utgå två ålderstillägg till inne- havaren av befattningen å 500 kr. vardera efter respektive 5 och 10 års an- ställning.

För fullständighetens skull bör emellertid samtidigt framhållas, att vid denna anordning icke bundits någon ovillkorlig bestämmelse, att den med medel ur fonden avlönade antikvarien uteslutande skall sysselsättas med de

• Sida 71
•  Original

uppgifter, som komma i fråga vid myntkabinettet. Bredvid dessa uppgifter kan han handlägga även ärenden, som beröra statens historiska museum i dess helhet.

Det åligger avdelningsföreståndarna att för ett inventarium utarbeta beskriv- ning över de föremål, som införlivas med eller tillhöra avdelningen, att för densamma upprätta den i reglementet för samlingarna nämnda förteck- ning över de i varje skåp eller annat förvaringsrum befintliga föremål, samt att inom avdelningen utställa föremålen och hava närmaste tillsyn över dem. Ändringar i anordningen av större omfattning eller av principiell natur äger han ej företaga utan medgivande av riksantikvarien, som bestämmer före- målens fördelning mellan de olika avdelningarna. Finner riksantikvarien nödigt att inom någon avdelning av samlingarna ändringar företagas, verk- ställas dessa först, sedan han om dem överlagt med avdelningsföreståndaren.

Antikvarie skall varje år, under den tid och inom den del av landet som akademien bestämmer, företaga arkeologiska forskningar. Över iakttagel- serna under resan skall han utan dröjsmål avgiva skriftlig berättelse.

Extra ordinarie tjänstemän antagas av akademien. Tjänsteman är skyldig att biträda riksantikvarien i de göromål, vilka åligga denne såsom akademiens sekreterare.

De under akademiens inseende ställda samlingarna omfatta följande fyra avdelningar:

1. Statens historiska museum, som är avsett att bevara minnen av kultur- utvecklingen i Sverige och omfattar en samling av svenska arkeologiska och historiska föremål jämte en mindre samling främmande fornsaker, tjänande till jämförelse med och belysning av de svenska;

2. Kungl. mynikabinettet eller statens samling av mynt och medaljer, svenska och utländska;

3. Det i samband med statens historiska museum stående antikvariskt topogra- fiska arkivet, som är avsett att genom avbildningar och beskrivningar lämna en så fullständig bild som möjligt av landets kulturhistoriska topografi, och vari inordnas anteckningar om och bilder av förhistoriska och historiska minnen;

4. Biblioteket, innehållande företrädesvis arkeologisk, konsthistorisk och numismatisk litteratur. Därest de för samlingarnas ökande avsedda anslag visa sig otillräckliga, skall därom ofördröjligen göras anmälan hos akademien, vilken äger vidtaga Sr

AE er ge nå De periferiska de åtgärder, som omständigheterna föranleda. organen för

Allt eftersom minnesvårdsintresset ute i bygderna fördjupades, uppstodo den statliga

RE : ; / s EM 5 i år- för akademien och riksantikvarien svårighet att erhålla en överblick över TER å

• Sida 72
•  Original

Antikvitets- intenden- terna.

Instruktion för antikvi- tetsintenden- ten den 7 maj 1861.

hela landets kulturminnesbestånd och att på ett mera effektivt sätt kunna följa dess vårdande. Dessa svårigheter insågos väl av dem själva, liksom det också stod klart för dem, att den enda utväg, som stode till buds för uppnåendet av en verkligt effektiv vård, vore att ute i bygderna erhålla organ, som kunde hålla centralmyndigheten underrättad om, vad där försigginge.

Den första ansatsen i denna riktning gjordes år 1860 genom inrättandet av en antikvitetsintendentsbefattning. Efter motion av professor F. Carl- son hade Rikets Ständer, såsom jämväl i det föregående (sid. 19) anmärkts, i skrivelse av den 6 juli 1857 hos Kungl. Maj:t anhållit, att förteckningar över rikets minnesmärken måtte upprättas och spridas. I sitt den 27 okt. samma år till Kungl. Maj:t ingivna yttrande i ärendet föreslog vitterhets- akademien i detta avseende att »tvenne ordinarie tjänstemän med benäm- ningen antikvitets-intendent måtte antagas och förses med en fast årlig lön av 2,000 Rdr riksmynt vardera, samt att dessutom måtte på ordinarie stat, till bestridande av resekostnader och andra extra utgifter för dem, uppföras år- ligen 2,000 Rdr samma mynt, ställda till akademiens disposition att efter hand användas».

Under förklaring, »att mycket kunde redan anses vunnet, om en tjänste- man funnes med de av akademien antydda åliggandena tillsatt och att någon erfarenhet borde samlas, innan större kostnader giordes» avlämnades till 1859 års riksdag proposition med begäran om upptagande på ordinarie stat av 2,000 Rdr riksmynt till lön åt en antikvitetsintendent, »vars åliggande skulle vara att vaka över vården av fornlämningar m. m.» samt av 1,000 Rdr. »till bestri- dande av resekostnader och andra extra utgifter, som med Intendentens ålig- gande ägde gemenskap». Detta anslag beviljades av ständerna för tiden 1861— 1863. I skrivelse av den 29 december 1860 underrättades akademien om detta ständernas beslut. Den 4 juni 1861 förordnades också adjunkten Per Arvid Säve i Visby till antikvitetsintendent och innehade denna befattning till år 1865, då han efterträddes av N. G. Djurklou, vilken i sin ordning bestred be- fattningen till år 1870.

Enligt den instruktion, som den 7 maj 1861 av akademien utfärdades för antikvitetsintendenten, skulle det åligga denne att årligen företaga resor inom landet och varje år inom någon viss landsort anställa noggranna special- forskningar samt avfatta socknevis upprättade förteckningar över där befint- liga fornlämningar. Skulle intendenten finna, att fornlämning vore blott- ställd för rubbning eller förstöring eller att förordningen om forntida min- nesmärkens fredande och bevarande överträtts, skulle detta :av honom an- mälas. Fornlämning, som av tidens åverkan eller av annan orsak skadats,

• Sida 73
•  Original

skulle genom antikvitetsintendentens försorg återställas. Vidare skulle han äga rätt att anställa grävningar, därvid fynd, som anträffades, skulle inlämnas till statens historiska museum. Han skulle bland allmänheten sprida kun- skapen om fornlämningars betydelse och värde, om det skydd, lagen för dem stadgat, samt om plikten att till kronan hembjuda anträffade jordfynd. Kyrkor och andra äldre monumentalbyggnader samt ruiner av sådana skulle under- sökas jämväl med avseende på målningar och inventarier samt förslag upp- rättas på sådana föremål, som kunde förtjäna intagas i statens samlingar. Slutligen skulle han ägna sin uppmärksamhet åt »sådana forntidsminnen, som ännu kvarleva hos folket i form av sägner, folkvisor, vallsånger och lekar med tillhörande melodier, vidskepelser, huskurer, märkedagar, ord- språk o. s. Vv.» samt åt »dokumenter på pergament eller papper från medel- tiden och andra i något avseende märkvärdiga handskrifter».

Under sin intendentstid bereste Säve huvudsakligast Öster- och Västergöt- land, varemot Djurklou till största delen förlade sin verksamhet till mellersta Sverige. ;

Då Djurklous intendentstid år 1870 utgick, hade frågan om ökning av de arbetskrafter, som skulle stå till akademiens förfogande blivit aktuell. Det hade samtidigt gjorts gällande, att, därest två ordinarie amanuensbefattningar, vilka i sådant hänseende ansågos nödvändiga, bleve inrättade, de nya be- fattningshavarna skulle kunna övertaga jämväl antikvitetsintendentens verk- samhet. I följd härav tillsattes vid Djurklous avgång ingen ny intendent och, då år 1871 de tvänne amanuenstjänsterna inrättades, indrogs samtidigt antikvitetsintendentsbefattningen. Beräkningen, att amanuenserna skulle kunna ersätta intendenten, visade sig emellertid felaktig, i det att hela deras kraft togs i anspråk för det centrala arbetet i akademien och historiska museet.

Behovet av lokala minnesvårdande organ gjorde sig därför alltfort gällande. Riksantikva- Man tillgrep då under den följande tiden utvägen att på frivillighetens väg riens ombud. tillgodose detta behov genom inrättande av de s. k. »riksantikvariens ombud i orterna», vilken institution allt fortfarande äger bestånd. Det karaktäristiska för densamma är, att enskilda för minnesvården intresserade personer åtaga sig att inom sina respektive hemtrakter tillhandagå riksantikvarien med utförande av de mindre uppdrag, som inom samma områden komma ifråga ävensom med överbringandet av upplysningar angående vad som i minnes- vårdsavseende i trakten tilldrager sig såsom anträffandet av ett jordfynd, upptäckten av en fast fornlämning e. d.

Sedan år 1906 hava de för övrigt utrustats med skriftliga fullmakter, vari deras åliggande sålunda angivits:

• Sida 74
•  Original

Framställ- ningar till Kungl. Maj:t med förslag till utvidg- ningar och reformer in- om minnes- vården.

»att hos ortens befolkning sprida kunskap om och väcka intresse för forn- minnen och deras bevarande;

att till riksantikvarien göra anmälan om skedd åverkan å fasta forn- lämningar samt inlämna meddelanden om eljest gjorda iakttagelser, särskilt rörande förut okända fornminnen;

att verka för att fynd av guld, silver och koppar samt fynd, som anträffats vid rubbande av fasta fornlämningar (även gravar under flat mark), bliva lagenligt hembjudna åt staten till inlösen;

samt slutligen att för statens historiska museums räkning söka förvärva fornsaker av andra slag, med möjligast noggranna uppgifter om fyndort och fyndomständigheter».

Fullmakten skall varje år förnyas. Det lider icke tvivel, att den tanke, som legat till grund för inrättandet av ifrågavarande ombudsinstitution, är riktig och att institutionen inom sig bär möjligheter att i avsevärd mån verka till befordrande av minnesvården i riket. Institutionen har dock, ehuru redan nu genom densamma i vissa avseenden beaktansvärda resultat ernåtts, hittills varit alltför outvecklad och, framför allt, i sin organisation alltför ojämn, för att man skall kunna räkna med densamma annat än som en periferisk hjälp vid minnesvården vid sidan av de ordinarie institutionerna.

Utöver de befullmäktigade ombuden i enskild ställning har riksantikvarien emellertid i de olika bygderna erhållit en värdefull hjälp genom förestån- darna för flertalet därvarande kulturhistoriska museer, vilka museiförestån- dare, oavsett om de ägt fullmakt såsom ombud eller icke, alltid villigt ställt sig till riksantikvariens förfogande. Dessutom har denne anlitat ett stort an- tal enskilda personer, framför allt bland den stora skara av för de arkeolo- giska och konsthistoriska studierna intresserade studerande, som under de senare årtiondena uppvuxit vid rikets universitet och högskolor.

Utöver de framställningar, som lett till de efter tillkomsten av 1867 års förordning på fornminneslagstftningens område vidtagna, i stort sett föga genomgripande förändringarna ävensom till att de minnesvårdande myndig- heterna fått sin organisation bestämd och sin verksamhet reglerad på sätt nu är fallet, hava vid olika tillfällen gjorts även andra framställningar om ändringar i och tillägg till gällande minnesvårdsbestämmelser, vilka fram- ställningar huvudsakligen föranletts därav, att genom den kraftiga och om- fattande utveckling, själva minnesvårdsintresset under årens lopp undergått, samma intresse kommit att omfatta allt flera och större, delvis helt nya

• Sida 75
•  Original

områden, i sammanhang varmed på de minnesvårdande myndigheterna ställts krav, som enligt sakens natur ej kunna av dem med deras nuvarande orga- nisation fyllas.

Bland dessa framställningar är först att märka en av akademien för de fria konsterna i skrivelse den 21 mars 1902 gjord underdånig hemställan om

Akademiens för de fria konsterna

I skrivelsen meddelades till en början, hurusom framställning gjorts hos akademien av en dess ledamot, arkitekten Ferdinand Boberg, att akademien måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande, huruvida icke skäl förefunnes att i högst väsentlig grad skärpa gällande be- stämmelser och förordningar rörande restaurering och underhåll av gamla byggnadsverk av någon betydelse i landet, i syfte att deras ursprungliga, ofta från flera perioder stammande karaktär måtte så vitt möjligt och i alla hän- delser på ett långt mera genomgående sätt än dittills skett bibehållas, var- jämte i sammanhang därmed skulle tillses, att sådana, nämnda byggnader tillhörande äldre detaljer, anordningar, byggnadspartier o. d., vilka genom senare tillsatser och andra förändringar blivit under tidernas lopp dolda, måtte framdragas i sitt ursprungliga, låt vara ofullständiga skick, med ett ord att dessa gamla minnesmärken, som förfäderna lämnat oss i arv, måtte, så vitt möj- ligt vore, få tala sitt eget språk utan att förvanskas av pietetslösa restaureringar.

Då — fortsatte akademien — erfarenheten särskilt från de närmast förut gångna årtiondena visade, att fara vore å färde, och att de gamla byggnads- verken trots gällande författningar stode tämligen försvarslösa gentemot den sig alltmera kringgripande restaureringsmanien, hade akademien ansett Bo- bergs framställning vara ett ord i sinom tid — vilket för Övrigt framginge därav, att under denna frågas behandling adresser med ett flertal namnun- derskrifter tillställts akademien i samma syfte från konstnärliga och veten- skapliga kretsar varför akademien velat begagna det givna tillfället att för Kungl. Maj:t såväl framlägga sina betänkligheter mot ett ostört fortgående på den inslagna vägen som ock framhålla några synpunkter i fråga om av- hjälpande av de rådande missförhållandena.

Sedan akademien härefter lämnat en kort redogörelse för den svenska lagstiftningen i hithörande frågor, konstaterade akademien, att våra gamla minnesmärken, trots vad som funnes stadgat rörande deras bevarande, icke varit tillräckligt skyddade för följderna av en överdriven och ofta pietetslös restaurering.

Beträffande uppkomsten av denna pietetslösa och över nästan hela Europa utbredda restaureringslust, framhöll akademien, att den utan tvivel innerst

den 21 mars 1902.

• Sida 76
•  Original

hade sin grund just i pietet, i vördnad för det äldsta, det ursprungliga i de gamla byggnadsverken. Man hade nämligen ansett senare tiders tillsatser i en gammal byggnad i de flesta fall vara ett förgripande på densammas helgd, en vandalism, ett misstag, som tillkommit av okunnighet och bristande pietet och som man ansett sig skyldig att snarast möjligt gottgöra. Då det gällt att göra nya, mer eller mindre nödvändiga tillsatser, hade man ryggat till- baka för att i dessa inlägga något individuellt för att icke göra sig skyldig till samma brist på pietet som förgångna tider. Så hade man börjat plocka bort från den gamla byggnaden först alla tillsatser från mitten av förra år- hundradet — de hade i allmänhet ansetts sakna konstvärde eller hade dolt de äldre delar, som synts värdefullare och intressantare. Så hade turen kommit till de närmast äldre tillsatserna och så hade empiren och fram- för allt rokokon fått giva vika, till dess så småningom allt borttagits, som ansetts främmande för byggnaden, sådan den från början framstått. I detta utplundrade skick hade byggnaden naturligtvis icke kunnat lämnas. Nu hade restaureringen vidtagit, varefter upphjälpandet av ett parti snart givit anled- ning till att taga itu med ett annat. Därmed hade man helt varit framme vid målet, den stilrena rekonstruktionen. Numera syntes emellertid få betraktas såsom självklart, att denna stilrenhet vore av minst sagt underordnad be- tydelse, då det gällde ett från äldre tider stammande och genom århundra- den av förfädren använt byggnadsverk, i vilket tvärtom de under olika tider och av olika skäl gjorda tillsatserna, som ju alltid hade sitt givna intresse och berättigande ur kulturhistorisk synpunkt, i många fall just utgjorde charmen.

De fyra å fem senaste (intill 1902) årtiondenas pietet för landets minnes- märken syntes alltså omfatta endast de äldsta delarna hos dessa, under det att den, då det gällde senare århundradens tillsatser, förkvävts och övergått till fullständig vandalism. Avsikten, viljan hade nog från början — och med hänsyn till den tidens uppfattning — varit god, ehuru de uttryck, den under senare årtionden tagit sig, måste anses vara i många fall synnerligen förkast- liga. Men icke heller yttringarna av pietet för de äldsta delarna av ett bygg- nadsverk vore, enligt akademiens förmenande, helt lyckliga, då det gällde restaureringar. I stället för att hava till ögonmärke att utföra restaureringen på ett sätt, som bevarade monumentets äkthetsprägel, restaurerade man för restaureringens egen skull och ginge i allmänhet därvid så tillväga, att man med anslutning till något eller några förnämligare byggnadsverk från samma tid i större eller minde grad omskapade byggnaden, som i sitt nyrestaure- rade skick miste sin historiska prägel och ensamt bleve en för övrigt högst

• Sida 77
•  Original

ointressant illustration till den restaurerandes uppfattning och tillämpning av en viss konsthistorisk stilart. I korthet sagt, byggnaden bleve en modern efterbildning i sin helhet eller i sina detaljer. Dess egenskap av historiskt originalverk hade därmed ohjälpligen försvunnit. På den vägen vore det som förstörelsen hotade de gamla byggnadsverk, som ännu skonats av re- staureringsmanien. Här gällde det att gripa in, medan tid ännu vore, att söka bibringa det allmänna medvetandet en annan uppfattning än den för närvarande gängse av vårt ansvar och våra skyldigheter i detta hänseende. Huru sådana frågor icke sällan behandlades av vederbörande i de olika landsdelarna, framginge bland annat av en i akademiens skrivelse omför- mäld underdånig framställning av överintendentsämbetet, ur vilken akademien tilläte sig att framdraga några belysande exempel: Enligt gällande föreskrifter hade församling, som önskade i större eller mindre omfattning restaurera eller förändra sin kyrka, att för prövning och stadfästelse till Kungl. Maj:t överlämna för ändamålet uppgjort ritningsförslag. Sedan Kungl. Maj:t där- efter genom remiss infordrat överintendentsämbetets yttrande öfver detsamma, syntes, enligt vad ämbetet anfört, oftast vara händelsen, att ämbetet av an- förda skäl antingen läte upprätta nya ritningar eller ock underkastade de underställda ritningarna en efter omständigheterna väsentligare eller ringare omarbetning, varpå Kungl. Maj:t nära nog - utan undantag plägade gilla det ifrågavarande ritningsförslaget, sådant detsamma blivit av ämbetet nyritat eller i vissa delar förändrat. Nu inträffade emellertid icke så sällan, att ve- derbörande församling, utan avvaktan på Kungl. Maj:ts beslut i ärendet, redan påbörjade det tillärnade restaureringsarbetet efter de av församlingen uppgjorda ritningarna eller åtminstone för arbetets utförande efter samma ritningar vidtoge förberedande åtgärder till den utsträckning, att någon för- ändring i arbetsplanen icke utan avsevärda kostnader eller andra svårig- heter sedermera läte sig genomföra. En följd härav bleve den, att, då i sinom tid de av överintendentsämbetet omarbetade och av Kungl. Maj:t stad- fästade ritningarna blivit församlingen tillställda till efterrättelse vid arbetets verkställande, församlingen nödgades att, under åberopande av nyss angivna förhållanden, hos Kungl. Maj:t anhålla att få till större eller mindre del följa det ursprungliga ritningsförslaget, därvid ett avslag oftast befunnes för församlingen medföra olägenheter av den betydande art, att Kungl. Maj:t funne sig böra, på sätt som skett, om än med uttalande av sitt misshag över vad sålunda blivit åtgiort, likväl låta därvid bero.

Huru de gamla byggnadsverken, fortsatte akademien, skulle lida av ett sådant sakernas tillstånd särdeles i en tid, då känslan av pietet gent emot

• Sida 78
•  Original

det gamla undertrycktes av den härskande restaureringslusten, vore i ögonen fallande; och förhållandena bleve så mycket beklagligare, som det ofta hände, att vederbörande anlitade oförfarna personer ej mindre för upprättande av de för stadfästelse avsedda huvudritningarna än även för verkställande av själva arbetet.

Av vad akademien sålunda tillåtit sig anföra framginge otvetydigt, att gäl- lande lagstiftning visserligen sökte skydda en del gamla byggnadsverk från vanvård och förstörelse, men att densamma långt ifrån visat sig vara till- räckligt effektiv. En var, som haft sin uppmärksamhet riktad på denna an- gelägenhet, måste med smärta vidgå, att månget byggnadsverk, som tiden jämförelsevis skonat under århundraden, i mångt och mycket blivit ohjälp- ligt förstört just på grund av ett missriktat restaureringsnit. Det vore där- för mot detta, som man i främsta rummet och strängare än dittills skett hade att vända sig. Detta hade insetts flerstädes i det övriga Europa, där förhållandena varit och voro likartade och varifrån för övrigt restaure- ringslusten kommit över till oss. För fornminnen intresserade krafter hade där sammanslutit sig, hållit möten och kongresser samt diskuterat och fram- lagt förslag till förbättrde bestämmelser, vilka förslag omhändertagits av de lagstiftande myndigheterna.

Sedan akademien härefter meddelat en kort redogörelse för den kultur- historiska byggnadsvården i vissa främmande länder, i vilka lagstiftningen särskilt haft sin uppmärksamhet fästad på bevarandet av äldre byggnads- verk, fortsatte akademien: Av vad anförts rörande lagstiftningen i föreva- vande frågor i utlandet kunde inhämtas, att en bestämd rörelse därstädes påginge i syfte att åvägabringa en allmännare uppskattning av det värde, som gamla byggnadsminnen ägde, och en tendens att i möjligaste mån bi- behålla dem i oförändrat skick. Och då akademien funne i högsta grad be- aktansvärd den rörelse i samma riktning, som otvetydigt förefunnes även i vårt land, hade akademien icke tvekat att ställa sig som tolk för denna rörelse och att föreslå vidtagandet av lämpliga åtgärder i syfte att i vidsträck- tare mån bibehålla och vårda äktheten i vårt lands gamla byggnadsminnen. Det första, som enligt akademiens mening borde åtgöras i denna viktiga fråga, vore upprättandet av en fullständig förteckning över landets alla gamla byggnader av något konstnärligt, arkeologiskt eller historiskt värde.

Över många av dessa byggnader funnes visserligen både ritningar och be- skrivningar uppgjorda. Så förekomme t. ex. i överintendentsämbetet såväl uppmätningar av som restaureringsprojekt eller ombyggnadsplaner rörande en mängd av de byggnader runt om i landet, med vilka under förra år-

• Sida 79
•  Original

hundradet mer eller mindre genomgripande förändringar vidtagits, eller be- träffande vilka omdaningsförslag varit ifrågasatta. I vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien funnes likaledes uppmätningar och beskrivningar av särskilt många intressanta kyrkor och av andra gamla byggnader; så även i arkiven hos de fornminnesföreningar, som uppstått i landsorten, i nordiska museet i Stockholm samt undantagsvis måhända även hos hushållningssäll- skapen samt i flera kyrkors arkiv. Dessutom funnes åtskilliga uppmätningar och teckningar samt framför allt fotografier i enskilda personers ägo.

Skulle emellertid allt detta material bliva till verklig nytta, måste man för- utsätta, att det redan befintliga på lämpligt sätt hopsamlades, katalogiserades och beskreves, samt att medel ansloges till ett fortsatt uppmätande och upp- ritande av alla gamla byggnader, på det så småningom måtte finnas samlade hos vederbörande centralmyndighet systematiskt ordnade, uttömmande do- kument rörande landets alla byggnadsminnen av något värde. Som detta arbete dock av många skäl toge en betydande tidrymd i anspråk, syntes man ej kunna hoppas på att i närmaste tid se denna tanke realiserad, så viktigt akademien än ansåge det vara att snarast möjligt nå detta mål. Det som däremot kunde göras för jämförelsevis ringa kostnad och på mycket kort tid vore upprättandet av en med beskrivningar och fotografiska avbild- ningar fullständigad förteckning över alla värdefullare, staten, kommun eller enskilda tillhörande gamla minnesmärken (byggnader, monument m. m.). Dessa skulle därmed i likhet med vad fallet vore flerstädes i utlandet för- klaras för historiska monument och vara ställda under liknande skydd, som för närvarande vore berett åt rikets fornlämningar, och med motsvarande ansvarspåföljd, därest sådan lag överträddes. Den frågan, huruvida detta arbete lämpligen skulle utföras av någondera av de nu befintliga institutioner, som ägde taga befattniug med våra minnesmärken, eller huruvida vid sidan av dessa borde inrättas ännu en fackmyndighet, åt vilken då skulle över- lämnas icke blott ovannämnda arbeten utan ock uppdraget att övervaka lagarnas efterlevnad vad våra byggnadsminnen beträffade, ansåge sig aka- demien icke behörig att inlåta sig på.

En sådan eventuell myndighet kunde åläggas dels att söka intressera en- skilda ägare av värderika byggnadsverk o. d. att med aktning och omvårdnad förfara med dem visserligen enskilt tillhöriga men för den svenska konst- historien allmänt betydelsefulla ägodelar, dels att tillhandagå vederbörande ägare med alla de råd och anvisningar, som i vart enskilt fall av föränd- ringsåtgärder kunde vara påkallade, dels ock att hos vårt folk söka väcka

• Sida 80
•  Original

och vidmakthålla insikten om nödvändigheten att noga vårda minnen av förflutna tidevaryvs konst och konstfärdighet.

Redan förefintligheten på centralt håll av ett av Kungl. Maj:t stadfäst re- gister över landets »historiska monument» skulle, enligt akademiens tanke, vara ägnad att i väsentlig mån öka vördnaden för alla dessa minnen, vilka i olika riktningar lärde oss att känna skilda tiders och trakters kultur.

Vid upprättandet av en sådan förteckning och vid byggnadernas inregi- strering såsom »historiska monument» framträdde i förgrunden bland andra två faktorer, som även vore av största betydelse vid eventuella ombyggnads- eller ändringsförslag, nämligen frågan om äganderätten till de olika minnes- märkena samt, vad byggnaderna beträffade, dessas karaktär av, som det tekniska språket kallade det, »döda» eller »levande».

Rörande den förra kategorien av byggnadsverk, varmed skulle förstås sådana, vilka blivit till den grad förfallna, att de övergått till vad man i dagligt tal kallade ruiner, eller sådana, om vilkas användande det aldrig kunde bliva fråga, ansåge akademien det vara ställt utom allt tvivel, att dessa borde lämnas fullständigt orubbade i det skick, vari de befunnes, eftersom de i sitt, låt vara förfallna, tillstånd dock vore av kulturellt intresse och skulle förvanskas av även de bäst utförda rekonstruktioner. Endast i de fall, då sådana byggnader vore till den grad angripna av tidens tand, att de helt eller delvis hotade att förgås, finge, enligt akademiens åsikt, åtgärder vidtagas till deras försättande i sådant skick, att deras framtida bestånd bleve tryggat, men likväl endast i den utsträckning, som vore oundgängligt nödvändig för ernåendet av sagda mål, och med iakttagande därav, att de vid- tagna anordningarna bleve så utförda, att de tydligen framträdde såsom till- komna uteslutande i nämnda syfte och icke med några som helst anspråk att ingå som arkeologiskt eller arkitektoniskt kompletterande delar av bygg- naden.

Mera komplicerad bleve frågan, då det gällde »levande» byggnader, med vilka menades sådana, som fortfarande helt eller delvis användes för sitt ursprungliga ändamål eller för något helt nytt. Som regel ansåge akademien det vara i högsta grad önskvärt, att även dessa i möjligaste mån bibehölles i det skick, vari de befunne sig, och att man aldrig borde skrida till några ändringar eller omdaningar inom ett gammalt byggnadsminne, om icke tungt vägande skäl förelåge för ett inskridande.

Emellertid förekomme ofta verkliga anledningar till förändringar och om- eller tillbyggnader av gamla byggnader, bland andra särskilt de gamla landskyrkorna. Det gällde då att för varje särskilt fall finna det lämpligaste

• Sida 81
•  Original

tillvägagångssättet för omdaningens verkställande. Självklart kunde härvid- lag ingen generell regel uppställas, men akademien ansåge obetingat, att ett långt försiktigare förfarande borde användas än ofta tyvärr varit fallet, och att man, som sagt, borde vara angelägen att till det minsta möjliga inskränka de omändringar, som vore oundgängliga, i stället för att, som ej sällan hänt, utan verklig anledning riva gammalt och ersätta det med nytt. Utan tvivel vore en av orsakerna till de många i vår tid företagna genomgripande restaure- ringsarbetena den, att respektive byggnad under en lång följd av år dessför- innan saknat den omvårdnad och tillsyn, som genom ofta återkommande pietetsfulla reparationsarbeten sökte bevara byggnaden. Men även under förutsättning av sådant omsorgsfullare underhåll kunde t. ex. genom för- ändring av en byggnads bestämmelse eller genom ur praktisk synpunkt nöd- vändiga tillbyggnader mera genomgripande förändringar bliva nödvändiga. Och i de fall, då tillsatser eller förändringar icke kunde undvikas, borde dessa, enligt akademiens tanke, företagas på sådant sätt, att de i konstnär- ligt hänseende kunde sägas stå i harmoni med förut befintliga anordningar, men utan att därför slaviskt behöva ansluta sig till den eller de i byggnaden härskande historiska stilarna, och så att någon förväxling av gammalt och nytt ej behövde ifrågakomma, utan att det gamla borde få förbliva ostört med sin karaktär vid sidan av det nya. Akademien ansåge dock, att, om gamla intressanta detaljer och anordningar eller dekorationer befunnes dolda under senare tiders tillsatser, desamma finge undantagsvis bringas i dagen och bibehålla den plats, de från början haft. Den frågan, huruvida dylika framdragna, oftast fragmentariska dekorationer borde fullföljas och färdigkom- poneras i samma anda, vore naturligtvis ytterst delikat och svår att för alla fall besvara. Akademien uttalade dock som sin åsikt, att sådana detaljer måtte, om möjligt, lämnas orörda, sådana de framkommit, icke restaureras eller fullföljas i de delar, som gått förlorade, utan omsorgsfullt bevaras så- som ett dyrbart historiskt dokument. I flera fall syntes det dock möta oöverstigliga praktiska hinder att bibehålla dylika fragment orörda, och det sade sig självt, att i sådana fall arbetet med deras fullföljande måste efter noggrannaste studium anförtros åt de bästa och hänsynsfullaste krafter, som för ändamålet stode till buds, varvid fragmenten dock före kompletteringen borde noggrant kopieras och kopiorna hos central myndighet förvaras.

Till sist ville akademien framhålla det önskvärda däri, att alla hithörande frågor underkastades en ur såväl konstnärlig som arkeologisk och historisk synpunkt allsidigare och grundligare utredning än dittills varit fallet: Det kunde ifrågasättas, huruvida icke vid grannlaga eller mera komplicerade fall

• Sida 82
•  Original

det kunde vara rådligt eller nödvändigt att, såsom någon gång redan före- kommit, vid sidan av eller i samarbete med den eller de myndigheter, som vore eller bleve sysselsatta med kontrollen över hithörande åtgärder, tillsätta en särskild kommission med jämförelsevis stort antal ledamöter inom olika hit gränsande bildningsområden, just för att ernå den mogna och allsidiga granskning, som dessa problem ovillkorligen krävde. Häremot syntes möj- ligen kunna anmärkas, att ett alltför betydligt antal medlemmar i en kom- mission för studium av en dylik fråga kunde vålla ett uppskjutande av pro- blemets lösning. Ett sådant uppskov med eventuella åtgärders vidtagande kunde dock ej annat än gagna saken ur de synpunkter, som här ovan fram- hållits. Att märka vore ju, att just ett alltför brådstörtat tillvägagångssätt varit orsaken till de resultat, som man flerstädes beklagade.

Vad beträffade frågan om äganderätten till olika byggnadsverk, vore det givet, att densamma vore förknippad med stora, ofta kanske oövervinneliga svårigheter, då det t. ex. kunde hända, att en privatperson, som vore ägare av ett intressant slott, ville, för att kunna fördelaktigt använda detsamma, omskapa hela dess inredning i fullt modern anda, måhända med bortta- tagande av äldre värdefulla dekorationer eller byggnadspartier, eller att en församling ansåge sig nödsakad ändra eller ombygga sin kyrka, med uppoff- rande av forna, intressanta anordningar. Också insåge akademien mycket väl, att genom de åtgärder, som akademien ville föreslå i meranämnda syfte, vidrördes problem, som både ur lagstiftningssynpunkt och särskilt med hän- syn till den ekonomiska sidan uppställde betydande svårigheter. Akademien vågade dock hoppas, att det för vår gamla konst och kultur så behjärtans- värda ändamålet måtte även i så måtto vinna uppmärksamhet, att även ur ekonomisk synpunkt söktes en utväg till säkert ordnade förhållanden här- utinnan, och det vore i denna förhoppning, som akademien hemställde, att Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande, huruvida icke skäl förefunnes att skärpa och precisera förut befintliga bestämmelser och förordningar samt, där så behövdes, låta utfärda nya sådana rörande reparation och underhåll av gamla svenska byggnadsminnen av konstnärligt, arkeologiskt eller histo- riskt intresse, i syfte att deras ursprungliga, ofta från flera perioder stam- mande karaktär måtte så vitt möjligt och i alla händelser på ett långt mera genomgripande sätt, än dittills skett, bibehållas samt i sammanhang därmed vidtaga de åtgärder, som i ekonomiskt avseende funnes erforderliga för ändamålets vinnande.

Vad akademien i sin skrivelse anfört sammanfattade akademien i följande önskemål, nämligen

• Sida 83
•  Original

först och främst att en fullständig systematisk förteckning upprättades över landets alla gamla minnesmärken av intresse eller värde ur ovan nämnda synpunkter, och att desamma därmed förklarades vara inregistrerade såsom »historiska monument» och vederbörligen skyddade; samt att, då det mesta- dels vore landets kyrkor, som vore i fara, det måtte utarbetas och på lämp- ligt sätt över land och rike spridas cirkulär, innefattande anvisningar och råd i enlighet med ovan anförda synpunkter att beakta vid uppgörande av eventuella ändrings- eller reparationsförslag;

att vidmakthållandet av gamla byggnader måtte med yttersta försiktighet och pietet successivt fortgå, på det att mera genomgripande reparationer eller eventuellt restaureringar icke behövde ifrågakomma;

att vid grannlaga eller mera komplicerade fall kommissioner måtte, på sätt ovan nämnts, tillsättas;

att förändringar eller om- och tillbyggnader av våra minnesmärken måtte, så vitt möjligt, undvikas och ej företagas i andra fall, än där tungt vägande skäl förelåge;

att, då förändringar i vissa fall befunnits oundgängligen nödvändiga, de måtte företagas i minsta tänkbara utsträckning och så, att tillsatserna utför- des i harmoni med, men utan att därför slaviskt behöva ansluta sig till den eller de i byggnaden härskande »historiska stilarna»; samt slutligen

att åtgärder vidtoges för upprättande, där så icke redan skett, av fullstän- diga uppmätningar, ritningar och beskrivningar av alla ifrågavarande minnes- märken, på det att såvitt möjligt fullständiga dokument måtte föreligga rö- rande deras utseende och historia.

Över akademiens för de fria konsterna ifrågavarande skrivelse avgav vitter- hets-, historie- och antikvitetsakademien, på grund av remiss, den 2 juni 1903 utlåtande, vari akademien åberopade en av riksantikvarien den 30 där- förutgångna maj till akademien avgiven promemoria i ämnet. I nämnda promemoria anförde riksantikvarien, efter att hava redogjort för de allmänna principer, som uttalats i konstakademiens skrivelse, huvudsakligen följande:

Ordet restaurering hade i nyare tid alltför ofta blivit använt på ett tvetydigt sätt. Man måste noga skilja mellan konservering och restaurering. I fråga om ruiner vore det konservering, som behövdes. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien hade alltid i fråga om behandling av ruiner hållit på konservering, på det nuvarande släktets plikt att åt sina efterkommande lämna vad vi mottagit som arv från gångna tider. Men även när det gällde att konservera en ruin, måste stundom tillsatser göras, naturligtvis med den största försiktighet, varpå riksantikvarien nämnde två konkreta exempel, det

Riksanti- kvarien.

• Sida 84
•  Original

ena från S:t Katarinas kyrkoruin i Visby och det andra från Bohus fäst- ningsruin.

Beträffande de byggnader, som ännu användes, borde desamma, när de vore gamla, konserveras, men här inträdde frågan om restaurering. Med avseende å de restaureringar, som företagits å en del mera betydande kyrko- byggnader, hade vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien och riksanti- kvarien vidkommande vissa ej alls fått tillfälle att uttala sig och beträffande en del andra åter tillfrågats, dock endast angående vissa detaljer. Genom riksantikvariens initiativ bleve emellertid numera akademien tillfrågad rörande förslag till rivning eller ändring av varenda kyrka i Sverige.

Lika litet som akademien för de fria konsterna godkände riksantikvarien den purism, som ville omskapa varenda kyrka efter den ursprungliga an- läggningens stil. Men han ansåge, att frågan om restaurering av en kyrka eller annan offentlig byggnad måste underkastas en något mera ingående analys än den, som nämnda akademi gjort i den föreliggande skrivelsen. Flera fall kunde icke blott tänkas, utan förelåge faktiskt.

Därest ett århundrade icke mäktat fullborda en större byggnad, utan fort- sättandet och avslutandet av uppförandet överlåtits åt följande generationer och århundraden, då måste vart tidevarvs arbete av oss röna erkännande och bevaras. Redan det faktum, att ett tidevarv icke mäktat åstadkomma den planlagda byggnaden, måste tydligt framträda. Detta vore ur kultur- historisk synpunkt av största betydelse. För att grundligt känna de förgångna tidevarven måste vi veta såväl vad de velat göra som vad de förmått göra. Att reformera det senare byggda — vilket icke vore någon godtycklig tillsats, utan en nödvändig fortsättning av något ofullbordat — till överensstämmelse med den ursprungliga anordningen vore utom all fråga en barbarisk kränk- ning av de fortsättandes arbete och innebure en förfalskning av ett histo- riskt minnesmärke, ty här gällde absolut den regel, som uttrycktes i orden suum cuique.

Men annorledes ställde sig förhållandena, när en senare tid företagit änd- ringar av en byggnad, uppförd under en föregående tid; smaken växlade under tidernas lopp; vad en tid ansåge skönt ansåge en annan tid för oskönt. Det vore för alla bekant, att den smak, som började göra sig gällande under 1700-talet, var i yttersta grad fientlig mot de byggnadsstilar, som under före- gående tider varit gällande. Vad man under denna sena tid gjort för att godtyckligt ändra äldre byggnader eller byggnadsdelar borde icke respekteras, därest det ursprungliga kunde återställas, så att det bleve verklligen återställt icke nygjort i ungefärlig överensstämmelse med den ursprungliga stilen. — Till

• Sida 85
•  Original

vårt tidevarvs heder hörde, att det mycket noggrant studerat de tidigare stilarterna, men forskningen fortginge alltjämt, och uppfattningen om de äldre stilarna kunde i följd därav undergå betydande skiftningar. Vi finge akta oss för att nu göra restaureringar, som möjligen av nästa generations sakkunniga, vilka helt säkert visste mer än vi, ansåges felaktiga och som de därför ville ändra. Därigenom framkallades ett ändrande och ett ändrande, som icke innebure någon trygghet för framtiden men med nödvändighet framkallade dryga utgifter; och nämnde riksantikvarien för att närmare klargöra sin mening åtskilliga exempel.

Under den senaste tiden, fortsatte riksantikvarien, hade överintendents- ämbetet och vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien, utan någon dem emellan träffad överenskommelse, samstämmande yrkat på bevarande icke blott av predikstolar utan även av andra kyrkornas konstnärligt utförda in- ventarier, och hade dessa i huvudsak lika lydande framställningar blivit av Kungl. Maj:t godkända.

Vida mera invecklat bleve problemet, när man ginge över till själva bygg- naderna, såsom av ett anfört exempel framginge. |

I skrivelsen från akademien för de fria konsterna yrkades, att de spår av äldre förhållanden, som vid en restaurering uppdagades, endast undantagsvis skulle bibehållas, samt att en komplettering av dessa spår icke borde annat än undantagsvis, på grund av tvingande skäl, företagas. Riksantikvarien ansåge, att akademien för de fria konsterna i detta avseende gått för långt. Ett konstföremål i ett museum borde bibehållas sådant det vore vid inta- gandet i museet, med avlägsnande av godtyckliga tillsatser. Annorledes ställde sig förhållandet med kyrkor, som fortfarande användes för gudstjänst och som icke vore att anse som museilokaler. Att rester av äldre konstruk- tioner bibehölles, hade flera århundradens hävd för sig. Vår tid, som stu- derade konstens utveckling, hade så mycket större skyldighet att bevara alla rester av de ursprungliga anordningarna, som uppdagades, till nytta för vår egen tids och för kommande tiders forskare. Rester av ursprungliga anord- ningar borde därför i regel bibehållas.

Vad komplettering av sådana rester beträffade, kunde somliga bevaras utan att det väckte uppseende av eller minsta anstöt hos den menighet, som besökte sin kyrka. Men i vissa fall behövdes kompletteringsåtgärder, för att resterna icke skulle väcka störande uppmärksamhet. Sådana fall inträftade så ofta, att riksantikvarien icke ville underskriva det nyss anförda uttrycket »undantagsvis». Om på en kyrkas mur anträffades en återstod av en mål- ning, som fordom täckt murar och valv, och denna återstod ansåges så viktig,

• Sida 86
•  Original

att den borde bevaras, fordrades en omramning av denna rest, så att pryd- lighet vunnes. Om rester av en målad eller skulpterad list anträffades, och det vore tydligt, att denna list fortgått så eller så långt, borde en komplette- ring vidtagas. Det vore klart, att detta kompletteringsarbete borde företagas med allra största försiktighet och av en person, som grundligt satt sig in i förhållandena.

Hos många av våra arkitekter visade sig ett ytterst lovvärt intresse för bevarande av det gamla i byggnader, med vilka de hade att taga befattning. Men å andra sidan uppenbarade sig alltför ofta begäret att förbättra, vilket innebure ändringar eller tillägg; och framhöll riksantikvarien även i detta avseende exempel.

Inom hela den civiliserade världen hade arkitekterna en stor uppgift att lösa, särskilt med avseende på forntida byggnadsverk, som tarvade restau- rering, och våra arkitekter hade i många fall visat det mest lovvärda intresse att verka i god anda. Men brister förekomme ännu. För att avhjälpa dessa funnes endast ett medel, vilket icke berörts i den underdåniga framställ- ningen från akademien för de fria konsterna, och det vore den undervisning, som borde meddelas blivande arkitekter och övriga konstnärer. De borde uppfostras icke blott till kunskap om konstens lagar och konstens historia utan ock till insikt om den grannlagenhet, som erfordrades för att företaga en restaurering.

Detta vore likväl en kärnpunkt i hela denna fråga. I detta sammanhang ansåge riksantikvarien sig skyldig att framhålla en detalj.

När det vore fråga om att restaurera en svensk kyrka, vore det icke nog att känna de principer, som i den allmänna konstutvecklingen gjort sig gäl- lande inom de olika tidevarven. Erfarenheten hade visat, att konsten upp- trädde i vårt land i olika former inom de olika områden, som bestämdes av stiftgränserna — ja även inom samma stift kunde olika delar hava en väsentligen skild utveckling i avseende på konsten. Riksantikvarien ville i detta avseende påminna om Linköpings stift under medeltiden, till vilket Gottland hörde: den gottländska byggnadskonsten hade en helt annan ka- raktär än den, som vore bestämmande för kyrkorna inom Östergötland. Detta måste noga beaktas, men det hade ingalunda alltid beaktats.

På grund av det ansvar, som vilade på riksantikvarien såsom den officielle vårdaren av Sveriges fornminnen, hade han velat klargöra sin ställning med avseende på denna viktiga fråga. Han överginge därefter till de förslag, i vilka den underdåniga skrivelsen utmynnade.

• Sida 87
•  Original

Det första gällde upprättande av en fullständig förteckning över landets alla gamla byggnader av något konstnärligt, arkeologiskt eller historiskt värde. Dessa skulle förklaras som historiska minnesmärken, vilka icke finge utan vidare rubbas.

Akademiens för de fria konsterna skrivelse gåve vid handen, att denna akademi icke kände till, vad i detta avseende redan blivit i Sverige uträttat. Visserligen nämndes antikvarisk-topografiska arkivet, men mera i förbigående.

Under en mycket lång följd av år hade vitterhets-, historie- och antikvi- tetsakademien insamlat dels uppgifter från äldre tider om offentliga och en- skilda byggnader, dels fotografier, teckningar, uppmätningar o. s. v. av sådana. Det under akademiens inseende ställda antikvarisk-topografiska arkivet hade under de senaste åren fått en ytterligt stor och glädjande till- växt. Det ökades icke allenast genom vad tillfälligtvis erbjödes till inköp eller som gåva utan genom systematiska undersökningar av landets olika delar, genom kopior av de teckningar, som funnes i överintendentsämbetets förvar och inom andra offentliga verk. Detta samlande arbete fortginge ytterst energiskt inom måttet av de ekonomiska tillgångar, som stode akade- mien till buds. Det antikvarisk-topografiska arkivet vore i dåvarande stund synnerligen rikt och ökades alltjämt. De i arkivet förekommande tecknin- garna med mera vore katalogiserade på ett för alla forskare lätt åtkomligt sätt. I katalogen vore antecknad varenda bild av en offentlig byggnad, som förekomme i samlingen, men i katalogen vore även intagna hänvisningar till teckningarna i de många manuskript, som förekomme i akademiens för- var. Ett omfattande förarbete vore gjort för antecknande i katalogen av de bilder, som förekomme i tryckta arbeten. Riksantikvariens mening vore, att man i denna katalog skulle finna allt, som blivit tecknat eller på annat sätt avbildat i ifrågavarande hänseende.

Denna samling vore utan fråga den rikaste, som funnes i Sverige, och den vore tillräckligt rik för att utgöra en grundval för forskningen.

Man skulle således med begagnande av denna samling kunna upprätta en förteckning över historiskt märkliga byggnader, vilka skulle ställas under ett alldeles särskilt skydd. Men låt vara, att man till exempel i Danmark vid- tagit en dylik åtgärd, riksantikvarien måste på det bestämdaste avråda från något sådant. Vårt land vore stort och alla dess minnesmärken hade ännu icke hunnit uppsökas, beskrivas och avbildas. Så länge man icke kunde med full trygghet försäkra, att förteckningen vore fullständig, dömde man de minnesmärken, som ännu icke blivit upptagna i förteckningen, till en ganska säker undergång — dem skulle vederbörande anse sig hava rätt att

• Sida 88
•  Original

behandla efter gottfinnande. Det vore vida bättre att bibehålla vad i för- ordningen den 29 november 1867 föreskreves med avseende på äldre, på ett eller annat sätt märkliga kyrkor. Då föreskriften vore formulerad på detta allmänna sätt, ägde riksantikvarien att ingripa överallt, vilket han icke kunde göra, därest skada drabbade en byggnad, som icke vore upptagen i förteckningen.

Akademien för de fria konsterna önskade, att det redan befintliga materi- alet hopsamlades, katalogiserades och beskreves — vad med »beskreves» avsåges, förstode riksantikvarien icke — och att medel ansloges till fortsatt ar- bete i denna riktning. Vad denna akademi sålunda önskade vore ju redan i full gång, och det behövde allenast fortsättas. Att fortsätta det hörde till de uppgifter, som Kungl. Maj:t satt för vitterhets-, historie- och antikvitetsaka- demien.

Akademien för de fria konsterna sade sig visserligen i en punkt icke be- hörig att göra ett uttalande, men det framginge dock ganska tydligt, att aka- demien tänkte sig upprättandet vid sidan av vitterhets-, historie- och anti- kvitetsakademien och överintendentsämbetet av en centralmyndighet, som skulle systematiskt samla och ordna dokument rörande landets alla bygg- nadsminnen av något värde, och som skulle övervaka lagarnas efterlevnad särskilt vad byggnadsminnena beträffade, det ville säga till denna nya myn- dighet skulle överflyttas en del av de uppdrag, som av gammalt varit an- förtrodda åt vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien och riksantikvarien.

Riksantikvarien ansåge detta förslag synnerligen opraktiskt. Att föreslå upprättandet av ett nytt ämbetsverk med anslag och löner syntes icke kunna leda till någon påföljd. Och varför skulle detta nya verk upprättas? Vitter- hets-, historie- och antikvitetsakademien och riksantikvarien hade under lång tid fullföljt samlandet, ordnandet och katalogiserandet. Riksantikvarien övervakade lagens efterlevnad och han hade så ofta gripit in, att till sist en biskop vid ett prästmöte förklarat, att kyrkoherdarna icke behövde fästa sig vid vad riksantikvarien yrkade. Detta akademiens och riksantikvariens verk- samhetsområde och den inom detta utförda verksamheten syntes nästan hava varit okända för akademien för de fria konsterna.

I nämnda akademis skrivelse talades även om sådana forntida märkliga byggnader, som tillhörde enskilda personer. Sådana byggnader stode dessvärre icke under lagens skydd, men riksantikvarien kunde icke inse, att de efter de rättsprinciper, som vore i vårt land gällande, kunde ställas under ett sådant utan ingrepp i äganderätten. Det enda botemedlet låge däri, att man sökte hos allmänheten allt djupare ingjuta insikten, att de gamla minnes- märkena vore dyrbara och därför måste bevaras.

• Sida 89
•  Original

Riksantikvarien avslutade sin promemoria till vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien sålunda:

»Den underdåniga skrivelsen från kungl. akademien för de fria konsterna utmynnar i följande hemställanden:

Att en fullständig systematisk förteckning upprättas över landets alla min- nesmärken av intresse, och att desamma förklaras inregistrerade som histo- riska monument;

Jag har redan utförligt visat, att det förra redan skett och sker och att det andra medför stora vådor.

Att vidmakthållandet av gamla byggnader måtte med yttersta försiktighet och pietet successivt fortgå, på det att mera genomgripande reparationer eller eventuellt restaureringar icke behöva ifrågakomma;

Vad kyrkorna angår, visiteras de allt emellanåt av kyrkliga myndig- heter, vilka göra anmärkningar mot all vanvård. Rikets äldre slott visi- teras regelbundet av kungl. överintendentsämbetet. Riksantikvarien och hans ombud hava tillträde till minnesmärken av båda slagen. Att vid grannlaga eller mera komplicerade fall kommissioner tillsättas;

Arenden av denna art behandlas i regel först av en ortkommitté, sedan av kungl. överintendentsämbetet och kungl. vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien var för sig eller i direkt samverkan, såsom t. ex. med avseende på Borgholms slottsruin och Simris kyrka har skett. När ärendet är av större vikt, nedlägges därpå inom båda ämbets- verken ett synnerligen grundligt arbete. Att utöver detta tillsätta sär- skilda kommissioner synes mig onödigt. Att ändringar, om- och tillbyggnader av våra minnesmärken må, såvida möjligt är, undvikas; Detta är något, om vilket svårligen en allmän bestämmelse kan givas. Man måste i vart särskilt fall pröva, huruvida de tillämnade åtgärderna äro lämpliga eller icke. Att, då ändringar befunnits nödvändiga, de måtte företagas i minsta tänk- bara utsträckning samt utföras i harmoni med, men ej i slaviskt beroende av de i byggnaden förekommande historiska stilarna;

Detta framkallar samma svar, som givits å den föregående punkten. Jag tycker icke om uttrycket »slaviskt>, ej heller uttrycket »utföras i harmoni med> i denna sammanställning av motsatser. Ändringar böra utföras i så fullständig harmoni med det bestående som möjligt.

6. KE. Fornminnesvårdskommitténs betänkande.

• Sida 90
•  Original

Vitterhets-. historie- och antikvitetls- akademien.

Vad i främsta rummet behöves är följande: Det längesedan började arbetet med avbildande och beskrivande av minnes- märkena fortsättes under samma ledning som hittills. Önskligt är, att ökade penningtillgångar möjliggöra ett påskyndande av fortsättningsarbetet.

Resultaten av detta arbete böra göras för allmänheten tillgängliga i skrif- ter, som helst böra utgivas för landskap eller delar av ett landskap. Även detta är ytterst en penningfråga.

Av synnerlig vikt är, att de personer, som utbildas till arkitekter, från början få sin uppmärksamhet fäst vid vikten av det gamlas bevarande och vid den pietet, med vilken det bör behandlas.

Att inom allmänhetens alla lager upplysning om minnesmärkenas betydelse sprides genom skrifter och föredrag. Livligt övertygad om den stora bety- delsen av denna åtgärd, har jag åtagit mig att innevarande sommar hålla för prästmän en serie föreläsningar rörande kyrklig konst.

På grund av denna min framställning får jag yrka, att kungl. vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien ville hos Kungl. Maj:t hemställa, att ifråga- varande underdåniga skrivelse från kungl. akademien för de fria konsterna för närvarande icke må föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Framledes skall jag inkomma med framställningar rörande skärpta lagbe- stämmelser till fornlämningars skydd samt rörande andra åtgärder, som kunde främja arbetet för deras bevarande.»

Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien anslöt sig i sitt förenämnda utlåtande i allt huvudsakligt till riksantikvariens ovan nämnda promemoria och framhöll dessutom för sin del med åberopande av vad riksantikvarien i ärendet anfört, ej minst ifråga om äganderättens betydelse i avseende å historiska minnesmärkens vård, att, om förut befintliga bestämmelser och förordningar skulle skärpas och preciseras samt nya sådana utfärdas rörande reparation och underhåll av gamla svenska byggnadsminnen av konstnärligt, arkeologiskt eller historiskt intresse, arbetet härmed måste bliva av den om- fattning och betydelse, att, innan lagbestämmelser meddelades, en grundlig undersökning, icke minst från andra håll än det ensidigt konstnärliga, sådant det för dagen framträdde, bleve nödig.

I alla händelser syntes de önskemål, som av akademien för de fria kons- terna sammanfattningsvis angivits, svårligen kunna få form i en fullständigt och i detalj utarbetad lagtext, åtminstone så till vida, att de för framtiden icke finge lägga band på den prövnings- och bestämmanderätt, som Kungl. Maj:t dittills utövat och alltjämt antoges komma att utöva, efter inhämtande av

• Sida 91
•  Original

upplysningar från fullt kompetenta myndigheter. Då det gällde frågor av sådan art som de nu förevarande, borde uppenbarligen de särskilda fallen noga prövas, om ock deras inordnande under de mera allmänna regler, som redan funnes eller därutöver ansåges kunna meddelas, kunde och borde äga rum så, som befunnes bäst passa för vart och ett. Utan tvivel innefattade de nu framställda önskemålen uppslag till ändamålsenliga föreskrifter i både ett och annat, ävensom ledning för omdömet om vad som borde göras, då spe- ciell fråga förelåge och i behörig ordning skulle skärskådas till sin konkreta och egendomliga beskaffenhet.

I avseende på de åtgärder, som kunde anses böra vidtagas för åstadkom- mande av systematiska förteckningar över samt ritningar och beskrivningar av landets i fråga varande gamla minnesmärken, ville akademien, likaledes med hänvisande till riksantikvariens upplysningar om vad som redan i den vägen vore vidgjort, fästa uppmärksamheten på den stora omfattningen, även ekonomiskt sett, av förslaget härutinnan, vilket före avgörandet genom stats- makterna uppenbarligen förutsatte en genomgående behandling.

I likhet med riksantikvarien finge akademien på anförda grunder hem- ställa, det akademiens för de fria konsterna underdåniga skrivelse ej för det dåvarande måtte lända till någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Vad i skrivelsen anförts om behovet av förändrade bestämmelser med av- seende å vården av landets historiska byggnadsminnen har delvis vunnit beaktande vid överintendentsämbetets omdanande till det nya ämbetsverket, byggnadsstyrelsen. För denna styrelses befattning med hithörande frågor skall redogörelse framdeles lämnas i annat sammanhang.

Bland framställningar om ändringar i och tillägg till gällande minnesvårds-

till Kungl. Maj:t avlåtna skrivelse, däri riksdagen anhöll, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huru vården av rikets fornsaker borde för att motsvara sitt ändamål bäst ordnas, samt, i den mån riksdagens medverkan därför er- fordrades, för riksdagen framlägga de förslag, vartill en sådan utredning kunde föranleda.

I skrivelsen, däri riksdagen förklarade sig anse, att 1867 års förordning i väsentliga delar icke längre motsvarade tidens krav och därför vore i behov av omarbetning, berördes först den brist i förordningen, som sedarmera blivit avhjälpt genom här förut refererade kungl. kungörelse den 29 september 1911 om ändrad lydelse av 10 8 första stycket i förordningen.

Riksdagen, som även berörde de olägenheter, som följde med det i stor skala bedrivna systemet, att i museer och andra samlingar deponera kyrkorna

• Sida 92
•  Original

tillhöriga konstskatter, yttrade vidare i skrivelsen till stöd för sin däri fram- ställda anhållan huvudsakligen följande:

I de motioner, som föranlett skrivelsen, hade påpekats, bland annat, att rörande en särskild grupp av kyrkornas tillhörigheter, klockorna, vilka ofta vore av det allra största antikvariska, konstnärliga och vetenskapliga intresse, 1867 års förordning icke ens stadgade rätt för Kungl. Maj:t att hindra deras omgjutning genom att till deras värde inlösa desamma. Enligt vad riksdagen inhämtat torde gällande föreskrifter om omgjutning av ringklockor och där- med förenad anmälningsskyldighet i praxis i allmänhet tillämpas så, att an- mälan om alla till omsmältning bestämda klockor gjordes till vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien, således även då de ej vore försedda med inskrifter eller bilder av ovanlig beskaffenhet. I en blivande ny fornminnes- förordning syntes emellertid anmälningsskyldigheten med avseende å till omsmältning bestämda ringklockor böra utvidgas så, att den i enlighet med ovannämnda praxis komme att omfatta alla sådana ringklockor. Likaledes torde stadgande böra inflyta i fornminnesförordningen angående rätt för staten att i varje fall inlösa dylik klocka.

I fråga om anmälningssättet beträffande fornfynd och fornlämningar an- såge riksdagen, att, i samband med omarbetning av fornminnesförordningen, lämpligen borde stadgas, att kronobetjäningen skulle direkt insända dylik anmälan till vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien och Kungl. Maj:ts befallningshavandes mellanhand därigenom undvikas. Det syntes dock jäm- väl böra stå hittare öppet att direkt göra anmälan till nämnda akademi eller till riksantikvarien, men i så fall borde, till kontroll över att anmälan verk- ligen gjordes, det åligga hittaren att genast om dylik anmälan underrätta närmaste kronobetjänt, som det torde tillkomma att befordra meddelandet därom till akademien eller riksantikvarien.

Vidare syntes, ehuru, enligt vad riksdagen inhämtat, gällande föreskrift i fornminnesvårdsförordningen, att för guld- och silverfynd hittaren skulle vid inlösen erhålla fulla metallvärdet med 1/g förhöjning, i praxis tolkats så, att hittaren skulle bekomma minst 1/g över metallvärdet, uti en ny fornminnes- förordning uttryckligt stadgande i sådant hänseende böra inflyta.

I motionerna hade jämväl ifrågasatts lämpligheten dels av att på ett museum, statens historiska museum i Stockholm, koncentrera alla grävningsfynd, i stället för att, såsom förhållandet exempelvis vore i Norge, uppdela landet i arkeolo- giska intressesfärer, dels ock av att chefskapet för statens historiska museum fortfarande vore förenat med riksantikvariebefattningen. Detta vore emellertid en fråga av stor räckvidd, vilket bäst torde framgå därav, att, under det vid

• Sida 93
•  Original

fornminnesförordningens tillkomst år 1867 i vårt land knappast funnits något annat museum av ifrågavarande art att tala om än statens historiska museum, sedan dess med anlitande huvudsakligen av den enskilda offervilligheten upp- vuxit ett stort antal museer, vilka med hus och samlingar hade ett högst betydligt värde. Riksdagen ansåge sig emellertid icke böra inlåta sig på något som helst bedömande av frågan, huruvida och på vad sätt en sådan orga- nisation, som här antytts, borde komma till stånd, utan syntes densamma böra bero på en närmare undersökning genom Kungl. Maj:ts försorg.

Även de i gällande fornminnesförordning upptagna föreskrifter om fasta fornlämningar syntes — yttrade riksdagen till sist — vara i behov av änd- ring i så måtto, att ersättning borde beredas den, som i god tro förvärvat mark, å vilken fornlämning funnes, för förlust, som tillskyndats honom genom av vederbörande myndighet för fornlämnings skyddande utfärdat förbud mot bearbetande av sådan mark.

Över riksdagens ifrågavarande skrivelse avgavs, på grund av remiss, under-

dånigt utlåtande av vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien den 3 sep- tember 1912. : . Uti sitt utlåtande hänvisade akademien först till följande av vissa dess leda- möter, nämligen förre riksantikvarien Oskar Montelius, riksantikvarien Bern- hard Salin och antikvarien Emil Ekhoff, med biträde av akademiens tjänste- män utarbetade förslag till ny författning rörande minnesvården:

Sk

»Alla fasta fornlämningar äro, såsom bevarande minnet av fäderneslandets in- byggare i forntiden, ställda under lagens hägn. De få icke av jordens ägare eller innehavare eller annan person förändras, rubbas eller borttagas under annat villkor, än här nedan i $$ 5—38 stadgas.

$ 2

Fasta fornlämningar, som i $ 1 avses, äro lämningar av forntida bostäder och sådana bildningar från äldre tid, som tillkommit genom människohand eller som vittna om, att människor i äldre tider där uppehållit sig; ruiner och andra lämningar av forntida befästningar och borgar, slott, kyrkor, kapell och kloster samt andra forntida byggnader och anläggningar; kult- och offerplatser, jämte älvkvarnar, stenkors och andra minnen av äldre religionsbruk; forntida gravar, antingen de äro synliga ovan jord eller icke; lagda eller resta stenar (bautastenar och andra vårdar, domarringar och andra stensättningar), stenar och bergytor med inskrifter och bilder (runristningar, hällristningar o. d.)

Till fasta fornlämningar räknas även sådana naturföremål (stenar, träd, källor, jättegrytor m. m.), vid vilka märkligare åldriga bruk eller sägner äro fästade.

Vitterhets-, historie- och antikviletls- akademiens kommittera- des förslag till ny min- nesvårdsför- fattning.

• Sida 94
•  Original

K. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien har högsta tillsyn över landets fornlämningar. S

Vård och tillsyn av dem utövas av Riksantikvarien med biträde av Akademiens tjänstemän, varjämte de ombud, vilka Riksantikvarien äger att utse, var i sin ort härvid medverka.

$ 4.

Riksantikvarien äger rätt att, efter skedd tillsägelse åt jordens ägare eller inne- havare, vidtaga nödiga åtgärder för fornlämningarnas behöriga vård.

Om det visar sig, att ett fornminne av synnerligen märklig beskaffenhet icke på annat sätt kan skyddas, må Akademien vidtaga åtgärder för att genom expro- priation bereda nödigt skydd.

8 5.

Riksantikvarien samt den, som av honom därtill förordnats, äger rätt att, efter skedd tillsägelse åt jordens ägare eller innehavare, avbilda, uppmäta, iståndsätta och medels grävning eller på annat sätt undersöka fornlämningar.

Ägaren eller innehavaren av jorden skall åtnjuta ersättning för honom möjligen därigenom förorsakad skada eller kostnad, såvida ej undersökningen företagits i följd därav, att han gjort sådan ansökan om fornlämningens förändring eller bort- tagande som i 8 7 säges.

Det, som vid sådan undersökning anträffats, skall utan annan ersättning till jordens ägare eller innehavare, än den i mom. 2 nämnda, överlämnas till Statens Historiska Museum, varvid det beror på Akademiens prövning, om det skall där förbliva, eller om och på vilka villkor det kan avlåtas till annat museum i landet.

Önskar någon av vetenskapligt intresse undersöka fornlämning, må han därtill begära tillstånd av Akademien. Bifalles ansökningen, gälle om undersökningen och det, som därvid kan anträffas, vad ovan är sagt.

$ 6.

Om mark, där fornlämning ligger, redan nyttjas till åker, äng eller betesplats, må den fortfarande därtill brukas, dock ej på sådant sätt, att fornlämningen därav tager skada.

MN

Om vid jordarbete anträffas i viss ordning lagda stenar, fornsaker, lämningar av bearbetat trä, kol, ben eller annat, vilket visar tillvaron av en sådan forn- lämning som i $ 2 omtalas, skall arbetet genast avbrytas och anmälan ofördröj- ligen göras till Riksantikvarien, som äger att fortast möjligt låta undersöka för- hållandet, så att arbetets fortsättande ej må oskäligt uppehållas.

• Sida 95
•  Original

87 $ 8.

Åstundar ägare eller innehavare av jord, för tillämnat byggnads- eller odlings- företag eller av annan orsak, att förändra eller borttaga någon fornlämning, göre därom skriftlig ansökan, som insändes till Riksantikvarien, antingen direkt eller genom hans ombud i trakten. Ansökan kan ock inlämnas genom närmaste kronobetjänt, om fornlämningen ligger på landet, eller genom magistraten, om fornlämningen ligger i stad, varefter det åligger dem att genast därom göra an- mälan hos Konungens Befallningshavande i länet, som bör handlingarna till Riks- antikvarien insända.

Finner Riksantikvarien att fornlämningen bör, innan ansökningen kan prövas, undersökas, skall detta ske på sådant sätt, att ärendets avgörande ej oskäligt fördröjes. Jordägaren vare skyldig att utan kostnad för statsverket lämna så stor del av den för undersökningen nödiga arbetskraften, som finnes skäligt.

Anträffas fornsaker, förfares med dem såsom i $ 5 stadgas. Ansökningen föredrages av Riksantikvarien i Akademien, som äger avgöra, huru- vida den må med eller utan villkor bifallas eller icke.

Akademiens beslut meddelas den sökande jämte hänvisning att, där han åt beslutet ej nöjes, inom den i Kungl. förordningen den 14 december 1866 bestämda tid i Kungl. Ecklesiastikdepartementet däröver anföra underdåniga besvär.

Besluten skola sökanden kostnadsfritt meddelas.

SN

Om vid utstakande av gata, landsväg, järnbana eller kanal eller vid annat offentligt arbetsföretag fornlämning befinnes vara belägen i vägens eller kanalens riktning eller för arbetets utförande hinderlig, så skall, innan planen för arbetets utförande fastställes, anmälan göras till Riksantikvarien. Finner han fornläm- ningen vara av den art, att den icke bör få rubbas, men företagets ledning anser dess rubbande icke kunna undvikas, anmäler Akademien saken för Kungl. Maj:t. Måste fornlämningen borttagas, skall tillfälle beredas Riksantikvarien att låta undersöka densamma utan att likväl arbetet må härigenom obehörigt uppehållas. De för undersökningen nödiga kostnaderna bestridas av företagets ledning. An- träffas vid sådan undersökning fornsaker, skola de utan ersättning överlämnas till Statens Historiska Museum.

10;

Skall skifte av jord företagas och finnes därå fast fornlämning, åligge det skiftes- förrättaren att uppmana samtlige delägare att låta den mark fornlämningen upp- tager, såsom en skifteslagets gemensamma tillhörighet, från skiftet undantagas. Kan sådan överenskommelse icke frivilligt träffas, gälle dock om fornlämningen, vad rörande sådanas vård här ovan är stadgat.

SH

En var, som genom sprängning, nedrivning, grävning, plöjning eller på annat sätt olovligen förändrar, rubbar eller borttager fornlämning, straffes, om det

• Sida 96
•  Original

befinnes, att han bort känna, att det var en fornlämning, med böter från till kronor eller vid synnerligen försvårande omständigheter med fängelse intill månader, och vare pliktig att, såvitt möjligt är, återställa densamma i dess förutvarande skick. ”Tredskas han att sådant fullgöra, må återställandet på hans bekostnad verkställas.

Såsom försvårande omständighet anses: dels om åverkan ägt rum, oaktat fornlämningen varit fridlyst, eller jordens ägare eller innehavare på annat sätt blivit underrättad om att det är en forn- lämning,

dels om gravar plundrats i syfte att för vinnings skull åtkomma däri befint- liga fornsaker.

Om vid olovlig rubbning av fornlämningen fornsaker anträffats, skola dessa till Statens Historiska Museum avlämnas, och ankomme på prövning, huruvida någon ersättning för desamma må givas.

Har sådant fynd inkommit till annan samling i landet, skall anmälan oför- dröjligen göras till Akademien. Fyndet må förbliva i nämnda samling, såvida ej Akademien finner det vara synnerligen viktigt för Statens Historiska Museum.

$ 12.

En var, som i jorden, i vatten, i lämningar av övergivna byggnader eller annorstädes finner forntida mynt av guld, silver eller koppar eller andra forn- saker, vilka helt eller delvis äro av guld eller silver, skall till fullgörande av den honom åliggande skyldighet att fyndet till Staten hembjuda, de funna före- målen, utan att desamma genom brytning, filning, skurning eller på annat sätt skada, omsorgsfullt förvarade ofördröjligen till Akademien inlämna, antingen direkt eller genom Konungens Befallningshavande med noggrann uppgift om fynd- stället, sättet hur fyndet blivit anträffat, med vad mera kan till upplysning i ämnet tjäna. Konungens Befallningshavande besörjer ofördröjligen fyndets insän- dande, eller om detta icke lämpligen kan ske med posten, avgive skriftlig anmälan till Akademien. Finner Akademien hela fyndet eller någon del därav böra för Statens Historiska Museum eller K. Myntkabinettet inlösas, erlägge då för det, som inlöses av guld eller silver, fulla metallvärdet med minst en åttondedels förhöjning, samt för kopparmynt, vad utöver metallvärdet kan anses motsvara fyndets vetenskapliga värde.

Kan Akademien icke av de för sådant ändamål på hennes stat uppförda medel lösen bestrida, göre då hos Kungl. Maj:t anmälan, varefter Kungl. Maj:t vill pröva, huruvida fyndet må av andra medel inlösas.

Den som undandöljer, nedsmälter, bortskänker eller föryttrar sådant fynd, som ovan omtalas, eller del därav, innan fyndet varit till Staten hembjudet, straffes med böter från till kronor; för det som av honom till staten inlämnats, erhåller han ej större lösen, än som motsvarar metallvärdet.

Önskar innehavare av andra tillfälligtvis anträffade fornsaker desamma till Statens Historiska Museum hembjuda, må sådant kunna på det sätt, som i mom. 1 säges, ske genom Konungens Befallningshavande; och skall Akademien för vad

• Sida 97
•  Original

av sådana fynd anses böra för Statens Historiska Museum förvärvas erlägga lösen efter omständigheterna större eller mindre, i den mån de hembjudna fornsakerna äro väl bevarade och i övrigt anses äga värde för nämnda museum och för vetenskapen.

8 13.

Kyrkor äldre än 50 år, må ej nedbrytas eller förändras innan anmälan i veder- börlig ordning blivit hos Kungl. Maj:t gjord, på det Kungl. Maj:t efter vederbörandes hörande må efter omständigheterna kunna avgöra, huru förfaras skall.

Samma lag gälle även äldre kyrkogårdsmurar, samt kyrkogårdsportar, klock- staplar och övriga kyrka tillhöriga byggnader. För förändring av ett med kyrka sammanbyggt, enskild släkt tillhörigt gravkor fordras dessutom ägarens med- givande.

Fråga om ny kyrkas uppförande för en församling, som redan äger en kyrka, får ej av vederbörande myndigheter behandlas annat än i samband med en undersökning om den nuvarande kyrkans lämplighet att fortfarande användas till gudstjänst.

Om församlingen icke vill underhålla kyrka, som ej längre användes för för- samlingens behov, skall Akademien, om kyrkan är av den ålder och det kultur- historiska värde, att den bör åt framtiden bevaras, hos Kungl. Maj:t göra fram- ställning om, att byggnaden må på Statens bekostnad underhållas, mot villkor att församlingen till Staten överlåter äganderätten till kyrkan med förpliktelse för församlingen att låta kyrkan stå kvar, så länge Kungl. Maj:t prövar lämpligt.

$& 14.

Om i kyrka äldre målningar påträffas under putsen, får denna borttagas endast av person, vars kompetens av Riksantikvarien godkännes, och på sätt som den senare bestämt. För åtgärder till målningarnas restaurerande lämnar Riksanti- kvarien föreskrifter.

8 15.

Finnes i kyrka, på kyrkogård eller eljes i kyrkas vård rörligt gods, som tjänar att bevara minnet av forntidens bruk och konstfärdighet och icke tillhör nu levande enskild person eller släkt, såsom gamla skrudar, antependier, altardukar och andra vävnader, kalkkläden, bilder, altartavlor, kors, klenoder, kärl, dopfuntar, rökelsekar, avlatsskrin, fattigbössor, primklockor, icke väggfasta målningar och andra konstarbeten, minnesvårdar och gravstenar, epitafier, banér, vapensköldar, sorgfanor, vapen och rustningar, gamla brev, skrifter och tryckalster m. m., må sådana icke förstöras eller till annan än Statens Historiska Museum avlåtas, utan att Kungl. Maj:t, ifall särskilda omständigheter sådant föranleda, därtill givit nådigt tillstånd, vid ansvar för dem, som däröver böra å ämbetets vägnar hava vård, såsom för tjänstefel.

I kyrka eller i ett med kyrka sammanbyggt gravkor förvarat föremål av nu nämnda slag tillhörande nu levande person eller släkt, må icke från kyrkan eller

• Sida 98
•  Original

gravkoret utan såväl ägarens som Akademiens och församlingens medgivande avlägsnas.

Åtgärder för iståndsättande av sådana i kyrka förvarade föremål, som i mom. 1 omtalas, få endast utföras under ledning av person, vars kompetens av Riks- antikvarien godkännes.

Finnes runsten inlagd i kyrkas golv eller mur, äger Riksantikvarien rätt att, såvida ej kyrkan därigenom tager skada, låta uttaga stenen för att uppställa den på lämplig plats.

Vill församling låta omgjuta ringklocka, skall skriftlig anmälan därom jämte avbildning av klockan insändas till Akademien, vilken äger att avgöra, huruvida klockan får omgjutas, eller om klockan bör bevaras genom att för Statens Histo- riska Museum eller för annan offentlig samling inköpas, i vilket fall i lösen er- lägges, vad malmen enligt gängse pris skulle hava betingat. Om församlingen vill på annat sätt avyttra ringklocka, gäller härom vad i mom. 1 säges.

$ 16.

Över det i kyrka förvarade rörliga gods, som i 8 15 omnämnes, skall särskilt inventarium finnas. Däri upptages allt det, som förvaras i kyrkan eller kyrkans hus, såväl det, som tillhör församlingen, som det, som tillhör nu levande enskild person eller släkt.

Vid kyrkoherdeombyte och vid visitation skall noggrant undersökas, att allt finnes efter detta inventarium i god ordning. Riksantikvarien äger rättighet att själv eller genom utsedd person anställa sådan inventering efter förut skedd till- sägelse hos vederbörande pastor.

Kyrkoherde och kyrkovärdar skola vid ansvar efter, vad härom särskilt är stadgat, tillse, att sådan ovan nämnd lösegendom icke av vanvård fördärvas; och skall åt dylika saker, där de icke mera för kyrkans bruk användas, tjänligt förvaringsrum i kyrkan eller dess hus beredas.

Finner Riksantikvarien, att sådana föremål, som i $ 15 omtalas, ej äro på lämpligt sätt förvarade i kyrkan, och om tillfälle ej gives att där bereda dem en skyddad plats, äger Riksantikvarien rätt föreskriva, att de skola deponeras i Statens Historiska Museum eller en av de andra offentliga samlingar, som av Akademien förklarats berättigade att mottaga deposita.

$ Ir

Profana byggnader och andra profana kulturminnesmärken.

8 18.

Konungens Befallningshavande och Konsistorierna samt vederbörande präster- skap och kronobetjänte skola, i allt vad på dem kan ankomma, tillse att, vad i denna lag stadgat är, noga iakttages.

• Sida 99
•  Original

Konungens Befallningshavande äge att, på anmälan av Riksantikvarien låta offentligen fridlysa vissa bestämda eller viss orts fornlämningar; och skall, där åverkan å sålunda fridlyst fornlämning ändock sker, sådant såsom försvårande omständighet vid sakens bedömande anses.

Om denna lag befinnes i någon måtto vara överträdd, äge Riksantikvarien sådant till åtal hos vederbörande anmäla.»

Till motivering av förslaget hade kommitterade anfört:

Enligt de av Kungl. Maj:t fastställda statuterna äger Akademien att utöva högsta tillsynen över landets fornminnen. Akademien har också under årtionden sökt verka för att minnena från gångna tider i så stor utsträckning som möjligt blivit bevarade orubbade åt eftervärlden. Så småningom har det härunder vid tolk- ningen av 1867 års förordning utbildat sig en praxis, som i stort sett kan sägas hava följt med de förändringar av grundsatserna för forminnesvården, vilka efter hand utvecklat sig, och långt innan de motioner framställdes i Riksdagen, vilka föranledde Riksdagens till Akademien remitterade skrivelse, har Akademien varit betänkt på att kodifiera denna under årens lopp utbildade och hävdvunna praxis. Men, då Riksdagen utan att vilja angiva några grundlinjer uttalat, att en ny lag- stiftning ej vore obehövlig, torde det ej vara skäl att inskränka sig endast till en kodifiering av den praxis, som 1867 års förordning möjliggjort, utan riktigast, att taga steget fullt ut och angiva, vad den nu rådande uppfattningen kräver av en modern lagstiftning i fornminnesvård i dess vidsträcktaste betydelse.

Fornminnesvården lik all övrig verksamhet i vår tid har benägenhet att spe- cialisera sig, uppdela sig i mindre verksamhetsområden, vilket väl är mindre att undra på, då dess intressesfär alltjämt vidgas på grund av det alltjämt stigande intresset för minnena från svunna tider. Det blir därför allt mer och mer omöjligt för en person att såsom i första handen sakkunnig kunna handlägga mål från alla delar av fornminnesvårdens så vittomfattande fält. Överallt i de mer framskridna europeiska staterna har man redan organiserat sig eller håller man för närvarande på att organisera sig i förhållande härtill, och även vårt land behöver i hög grad en utsträckt specialiserad fornminnessvård.

Just den grupp av föremål, som i de stora kulturstaterna nu äro det allmänna intressets skötebarn, de profana byggnaderna av konst- och kulturhistoriskt värde, de falla helt utom den ram, som 1867 års förordning uppdrager, och dock äro dessa byggnaders bevarande av en synnerligen stor betydelse. Vad våra förfäder tänkt och utfört bäst i skrift, i toner, målning eller skulptur, det bevara vi som våra dyrbaraste skatter, men vad de utfört som bäst inom profanarkitekturen och konsthantverket, det lämna vi utan något som hälst skydd, och dock äro just dessa minnesmärken framför allt utsatta för fara att förstöras genom deras ständiga kontakt med det praktiska livets krav.

Övriga minnesmärken från svunna kulturepoker äro ej mindre i behov av skydd och vård än byggnaderna, och överallt i utlandet har man insett detta, och offrar ej obetydliga medel för detta ändamål. För vidmakthållande av valv- och väggmålningar i kyrkor (kalkmalerier) och kyrkoinventarier offrar Danmark, som endast har hälften av Sveriges folkmängd, av offentliga medel mer än 12,000

• Sida 100
•  Original

kronor årligen. I svenska statens budget finnes ingen motsvarande årlig utgifts- post upptagen, och dock äro en stor del av våra kyrkor lika rika om ej rikare än de danska på kulturminnesmärken, väl förtjänta att tillvaratagas.

Nödvändigt är det därför, att staten under sitt skydd tager i så vidsträckt mån som möjligt alla dessa minnesmärken från förgångna tider, under förutsätt- ning att de äro av den betydelse, att deras bevarande bör anses vara ett allmänt in- tresse, oberoende om de härleda sig från senare kulturepoker, från medeltiden eller förhistorisk tid, fasta lika väl som rörliga föremål, vilka alla, de må nu hän- föras till de bildande konsterna, till arkitekturen eller till hantverket med ett gemensamt namn kunna betecknas som kulturminnesmärken. Fornminnesvården skulle staten således utsträcka till en kulturminnesvård.

Efter det material denna kulturminnesvård har att arbeta med, uppdelas den på helt naturligt sätt i trenne grupper: 1) den förhistoriska, 2) gruppen med rörliga föremål yngre än hednatiden samt 3) byggnadsgruppen. Dessa grupper böra motsvaras av var sin avdelning i den blivande lagen om kulturminnesvård. Där det i de två senare avdelningarna framställes förslag för utvidgning av kulturminnesvårdens intressesfär utöver 1867 års förordning, hava vi endast i stora drag och utan att ingå i någon som hälst detaljbehandling kunnat angiva de önskvärda riktlinjerna för en kommande lagstiftning. För att kunna ingå i någon mer detaljerad behandling kräves en mångsidigare belysning av frågorna än den en kommitté av uteslutande kulturhistoriska fackmän kan giva.

Första avdelningen borde således omfatta endast förhistorisk tid, men det här bilagda lagförslaget innesluter bestämmelser om fynd i allmänhet och således även om fynd från senare tider än hednatiden, samt därjämte föreskrifter om ruiner från medeltiden och senare tid.

Förslaget är avfattat i paragrafform, men dessa paragrafer göra ingalunda an- språk på att vara slutgiltigt formulerade. Vid utarbetandet av förslaget ha strä- vandena gått ut på att tillgodose de krav, som de senaste årtiondenas erfarenhet och vetenskapens utveckling givit vid handen, varjämte till förmån för fornminnes- intresset införts tillämpning av den alltmer framträdande rättsåskådning, att när den enskildes och det allmännas intresse stå i strid med varandra det förra får vika.

Såsom motivering för en del viktigare ändringar få vi i korthet anföra följande. Förordningen av den 29 november 1867 och de till denna fogade tillägg syssla huvudsakligen med skyddandet av de materiella minnesmärkena av förgångna tider. Under de senare årtiondena har emellertid uppmärksamheten i synnerligen hög grad blivit riktad på det förhållande, att även mycket av våra förfäders andliga egendom ännu kan räddas undan förintelsen. Man har nämligen kon- staterat det sakförhållande, att hos företrädesvis allmogen kvarlever eller har ända intill det sista kvarlevat åskådningssätt och föreställningar, som från gene- ration till generation fortplantats ända ifrån kulturens allra mest primitiva stadier. Män sådana som Dybeck, Säve, Hyltén-Cavallius, Djurclou m. fl. hava nog i viss mån haft ögonen öppna för dessa sakförhållanden, men det är först under de senare årtiondena, framför allt genom engelska vetenskapsmäns forskningar, som detta kulturhistoriska material blivit på ett fullt vetenskapligt sätt bearbetat, och har därigenom blivit fastslaget dess ofantliga betydelse för förståendet av folkens

• Sida 101
•  Original

utvecklingshistoria. Dessa kvarlevor försvinna dock snabbt även hos oss, allt för snabbt. Industrialismen i hela dess omfattning och folkupplysningen i ett visst skede äro de makter, som nedriva dessa minnesmärken, de kunna ej genom något lagbud skyddas.

Men då urgamla åskådningar eller bruk äro fästade vid något naturföremål såsom vid heliga träd, boträd, heliga källor (offerkällor) eller dylikt, eller ur- gamla sägner äro anknutna till vissa stenar (t. ex. att en viss sten vid åter- kommande tillfällen höjer sig upp på guldpelare m. m.), så har det synts lämp- ligt, att dessa i materiellt avseende i allmänhet ganska värdelösa föremål måtte komma under lagens skydd. De äro därför införda under lagförslagets paragraf 2. Då dessa föremål till det yttre föga eller intet skilja sig från dylika i deras omgivning, vore det praktiskt, att sagda föremål, i den mån sådant kan ske, för- sågos med anslagstavlor, som angåve, att de äro av lagen skyddade minnesmärken.

Av de föremål, som genom denna utvidgning av fornminnesvårdens intresse- sfär skulle dragas in under den blivande lagens hägn, sammanfalla till äventyrs några med en del, som genom lagen angående naturminnesmärkens fredande av den 25 juni 1909 måhända redan äro ställda under lagligt skydd, men, då det endast är i några enstaka punkter de båda lagarnas områden kunna komma att täcka varandra, bör detta ej på något sätt kunna hindrande inverka på nu före- liggande lagförslag.

En del av de fornlämningar, som i paragraf 2 omtalas, äro av den natur, att de ofta nog numera kunna vara i större eller mindre grad betäckta av jord; sådana fornlämningar äro boplatser, kultplatser, offerplatser m. m., under det andra forn- lämningar, såsom gravar, understundom äro nedgrävda i jorden, utan att något märke är satt att beteckna platsen eller åtminstone numera å denna finnes kvar. Dessa fornlämningar anträffas självfallet endast tillfälligtvis under jordarbeten, och äro gravar av denna beskaffenhet, vad innehållets vikt och betydelse be- träffar, fullt att jämnställa med sådana gravar, som på något sätt äro betecknade ovan jord. Bo-, kult- och offerplatser redan tidigt betäckta av jord eller av moss- bildning äro sannolikt av större betydelse än de, som måhända legat blottade intill nu och således under längre tid varit utsatta för möjligheten av störande påverkning. Det är därför av största betydelse, att, när dylika fornlämningar anträffas, anmälan därom göres och arbetet genast avbrytes, till dess platsen av sakkunniga blivit undersökt.

Dylik anmälningsskyldighet är redan i nu gällande förordning föreskriven, när det gäller gravar och, då dessa fornlämningar utan jämförelse äro de talrikaste — de torde kunna räknas i hundraden när övriga här åsyftade fornlämningar räknas i enheter — så torde den nu föreslagna utvidgningen ej verka i någon märkbar grad betungande, men i vetenskapligt avseende vara av allra största värde.

Den allmänna uppfattningen av fornlämningarnas vikt och betydelse har sedan 1867 undergått en betydande förändring, i det att de allt mer och mer uppskat- tats till sitt verkliga kulturhistoriska värde, och fornminnesvården har blivit ett intresse, för vilket staten gör allt större uppoffringar. Det kan därför ej anses annat än olämpligt, att vid utförande av offentliga arbeten Akademiens rätt att

• Sida 102
•  Original

bestämma över formlämningar helt och hållet dispenseras, såsom förhållandet är enligt nu gällande forordning. Det har visserligen någon gång lyckats att genom ett personligt samarbete mellan den fornminnesvårdande myndigheten och den arbetsutförande på frivillighetens väg åvägabringa överenskommelser, som skydda en hotad fornlämning, men det principiellt riktigaste vore att, såsom i förslagets paragraf 9 föreslås, Akademien sattes i tillfälle att uttala sig om hotad fornlämning, innan det offentliga arbetets plan fastställdes, och att, när Akade- mien och det offentliga arbetsföretagets ledning ej kunde enas om behandlingen av ett fornminne, d. v. s. då tvänne offentliga intressen stode i strid mot var- andra, avgörandet av frågan lades hos Kungl, Maj:t.

Då det numera enligt den allmänna uppfattningen finnes vissa fornlämningar, som äro av den betydelse för hela landet, att de måste anses vara omistliga, är det nödvändigt, att det finnes ett medel att tillgripa för att rädda ett sådant hotat fornminne, om övriga bestämmelser i detta förslag till äventyrs skulle visa sig vara otillräckliga. Ett sådant medel är expropriation och borde Akademien äga rätt att hos Kungl. Maj:t föreslå expropriation av ett med undergång hotat omistligt fornminne jämte så mycket av den kringliggande jorden, som anses nödvändigt för dess effektiva skydd.

Benägenheten att bilda smärre samhällen i närheten av större städer har på ett alldeles ej fördelaktigt sätt återverkat på våra fornminnen. Mer än en gång har det hänt, att på de i regel mycket små tomter, i vilka ett dylikt samhälles område är uppdelat, fornlämningar förekommit på ett sådant sätt, att det varit alldeles omöjligt att, förrän det där belägna fornminnet blivit borttaget, använda tomten till det ändamål, för vilket den inköpts. För att om möjligt förekomma dylika situationer har föreslagits, att, om tomt av nu omtalad art blivit försåld, utan att köparen meddelats, att fornlämning förefanns, ehuru säljaren bort äga kännedom om fornlämningens tillvaro, bör köpet återgå, om köparen så fordrar. Men, då detta stadgande mera torde höra hemma i lagen om köp än i denna lag, vore önskligt, om något stadgande i den här angivna riktningen kunde i lagen om köp inflyta.

Medgiver Akademien, att en fornlämning efter ansökan av jordens ägare eller innehavare må borttagas, sedan dep blivit undersökt, förefaller det endast rimligt, att jordens ägare eller innehavare, som säkerligen gjort ansökan om fornläm- ningens borttagande, emedan han därigenom skulle vinna någon direkt fördel, även i skälig mån deltager i kostnaden för undersökningen. Han blir ju befriad från ett servitut, som det allmänna intresset lagt på hans jord, och att han då något bidrager till, att det allmännas uppoffring till förmån för hans enskilda intresse blir så ringa som möjligt, förefaller vara uteslutande rättvist. Om forn- minnet genom undersökning visat sig vara av så omistlig natur, att Akademien ej kan medgiva fornminnets borttagande, borde det åligga Akademien att ersätta jordens ägare eller innehavare för den hjälp, han vid undersökningen eventuellt har lämnat, emedan han ju under sådant förhållande ej haft någon fördel av den företagna undersökningen, som då endast varit till gagn för det allmänna.

Stadgandet om hembud av i jorden etc. funna föremål av guld eller silver är så till vida ofullständigt, att det ej lämnar föreskrift om, huru förfaras skall, då

• Sida 103
•  Original

t. ex. föremålet till äventyrs är gjort av en legering av 45 & guld och 55 & koppar, eller om föremålet är sammansatt av guld och annat ämne, varvid guldet utgör den mindre delen. Till undvikande av varje missförstånd och för att rädda ett större antal föremål har därför föreslagits, att utvidga hembuds- skyldigheten till alla i jorden etc. funna föremål, som helt eller delvis äro av guld eller silver.

Vid förarbetena till nu framlagda förslag hava vid flera tillfällen diskuterats, huruvida ej det rationellaste vore, att alla jordfunna föremål av kulturhistoriskt intresse — vilket i praktiken väl skulle betyda alla i jorden funna föremål, då man ej kan tillerkänna flertalet av hittare det omdöme, att de kunna avgöra, om det funna kan vara av intresse eller ej — skulle hembjudas staten eller åtmin- stone anmälas, på det att vederbörande myndighet måtte bliva i tillfälle att av- göra, om det skulle stanna i statens historiska museum eller erbjudas något provinsmuseum av de eventuellt statsunderstödda till inlösen. Verkningarna av ett sådant stadgande är svårt att beräkna, och var och en torde ej komma längre än till subjektiva förmodanden.

I Österrike har en specialkommission i det österrikiska Herrenhaus framlagt lagförslag, vari anmälningsskyldighet av funna föremål ålagts såväl hittaren som jordägaren. I Frankrike har likaledes ett lagförslag under 1911 behandlats, i vilket är intaget anmälningsskyldighet för alla funna föremål av kulturhistoriskt intresse. Föremålen behandlas olika, allteftersom de äro funna i jord tillhörig offentlig eller enskild ägare. I Norge, där i lag anmälningsskyldighet påbjudits för alla funna föremål, vilken lag utfärdats 1905, säger man sig ej hava märkt någon som helst ändring vare sig i frekvensen av inkommande fynd eller med avseende å prisen. I Danmark förefinnes ingen hembudsskyldighet, och likväl torde i intet land de förhistoriska fynden blivit bättre tillvaratagna än just där. Skulle emellertid ett dylikt påbud införas i svensk lag och skulle verkningarna härav i någon mån motsvara förslagsställarnes förhoppningar, räcka de arbets- krafter ej till, vilka Akademien för närvarande har till sitt förfogande.

Dessutom bör framhållas, att, åtminstone under tiden mellan 1828 års plakat och till dess nu gällande bestämmelser trädde i kraft, fanns ej blott anmälnings- skyldighet utan hembudskyldighet för allt av antikvariskt intresse, som hittades i svensk jord. Helt säkert verkade denna hembudsskyldighet ej till de arkeo- logiska intressenas fördel, eftersom den för flera årtionden sedan borttogs.

En annan sida av saken är, huruvida det i själva verket skulle lända de anti- kvariska intressena till fördel att helt avstänga eller åtminstone göra det synner- ligen besvärligt för enskilda att kunna bilda fornsakssamlingar. Det enskilda samlarintresset har onekligen hitintills i ej ringa grad bidragit till att sprida intresse i vida kretsar för kulturhistorisk forskning, på samma gång som det undan förstörelse räddat ofantligt mycket och däribland många av de mest värde- fulla fynd, som vi nu äga. Ovisst torde även vara, om de i detta lagförslag införda Riksantikvariens ombud skulle i dessa hänseenden kunna komma att utveckla samma energi och arbetsintensitet som en för sin sak intresserad samlare.

I de fall, där hittaren enligt lag är skyldig att hembjuda ett funnet föremål till staten, ligger en stor fara för effektiviteten av detta lagbud däri, att, om hittaren

• Sida 104
•  Original

försäljer det hembudspliktiga föremålet till annan person under sådana förhål- landen, att denne kan anses vara i god tro, köparen går fri från laga ansvar. Ännu betänkligare är, att, även om köparen ej är i god tro, han likväl ej kan straffas enligt den tolkning nu gällande förordning fått. Utgångspunkten för hitta- rens hembudsskyldighet torde väl numera få anses vara den, att det funna är av vikt för det allmänna, och att därför hans fria dispositionsrätt av hittegodset inskränkes, om ock lagen tillförsäkrar honom god betalning för fyndet. Men är hittegodset av intresse för det allmänna, när det befinner sig i hittarens hand, är det väl det även, om annan person innehar det, varför rätteligen hittarens hembudsskyldighet bör överföras på innehavaren.

Då penningvärdet betydligt sjunkit sedan 1867, och då fornlämningarna numera på helt annat sätt hotas av merkantila och industriella företag med så stora kapital till sitt förfogande, att, även om böterna äro ganska avsevärda, ett sådant företag kan anse det vara för sig tördelaktigt att borttaga fornlämningen och betala böterna, så har föreslagits, dels att böterna för förseelse mot lagen skulle betydligt höjash, dels att vid försvårande fall även fängelsestraff skulle kunna ådömas. Samma straff borde även kunna tillämpas mot personer, som på egen eller annans mark utplundra gravar för att direkt försälja gravgodset och därigenom bereda sig vinning. Önskligt vore, om åtminstone de, som upp- köpa dylikt gravgods till återförsäljning, kunde ställas till laga ansvar.

& Ax :

Andra avdelningen i lagförslaget behandlar rörliga föremål yngre än hedna- tiden och av den kulturhistoriska betydelse, att deras bevarande bör anses vara ett allmänt intresse. I nu gällande fornminnesförordning äro föremålen av denna art, som befinnas i kyrkorna, skyddade, och är i bifogade i paragrafform av- fattade lagförslag 88 15 och 16 ytterligare åtgärder föreslagna till deras betryggande.

Paragraf 15 är, vad de uppräknade föremålen beträffar, något utförligare än förut framför allt med avseende på textilföremål. Erfarenheten har nämligen givit vid handen, att våra kyrkor understundom äro i besittning av ytterst värde- fulla textilalster, ofta nog i följd av oförstånd och likgiltighet utsatta för synner- lig vanvård. Vidare är i lagförslaget infört senaste av Kungl. Maj:t utfärdade förordning avsedd att förhindra otillbörlig avsöndring från kyrka av rörligt gods.

De föremål, förvarade i kyrka eller med kyrka sammanbyggt gravkor, vilka tillhöra nu levande person eller släkt, intaga i rättsligt avseende onekligen en egendomlig ställning. Dylika föremål hava i regel kommit till kyrka eller grav- kor i samband med någon persons begravning och hava lämnats där i avsikt att de för evärdliga tider skulle minna om den person, som begravts. Synnerligen ofta torde det hava inträffat, att dylika föremål under flera generationer ej blivit på något sätt vårdade av dem, som härstamma från den avlidne. Däremot måste man anse, att församlingen, som står i ansvar för kyrkan, även i viss mån är ansvarig för det, som inom hennes kyrka finnes inrymt, och, då dessa föremål ej så sällan torde hava bidragit att giva åt kyrkan en viss prägel, kan det väl

1) Till vilket belopp hava vi ej velat yttra oss om.

• Sida 105
•  Original

näppeligen anses olämpligt att församlingen får något att säga om dem, då hon länge hyst dem i sin kyrka. Därför är föreslaget, att dylika föremål ej skulle få från kyrkan avlägsnas utan medgivande av såväl ägaren som församlingen och Akademien. Härigenom är jämväl förebyggt, att församlingen utan vidare från kyrkan avlägsnar dylika föremål, vilket säkerligen mer än en gång skett.

Övriga ändringar och tillägg äro huvudsakligen endast kodifiering av hävd- vunnen praxis.

För det allmänna medvetandet står det likväl sedan länge klart, att alla kul- turhistoriska föremål av ovan omtalade betydelse böra vara i möjligaste mån skyddade, oberoende var de befinna sig. När staten erkänt behov av skydd, då det gäller de kyrkliga föremålen, fordrar konsekvensen, att detta skydd utsträckes även till profana föremål av sagda betydelse, ty det är ju ej den omständigheten, att de förvaras i kyrka, som giver dem kulturhistoriskt värde. Alla dylika före- mål av här omtalade beskaffenhet böra därför, när de befinna sig i statens ägo eller tillhöra kommuner, församlingar, landsting, universitet och akademier d. v. s. i offentlig ägo, vara underkastade bestämmelser, som så vitt görligt trygga deras bestånd. Förteckningar böra upprättas över dem, vilka förteckningar skola av Kungl. Maj:t godkännas. På dessa förteckningar upptagna föremål få sedermera ej till annan lokal förflyttas, renoveras eller restaureras, försäljas eller från be- fintlig inventarielista avföras utan medgivande av vederbörande övervakande myn- dighet. Huru vid meningsskiljaktighet mellan innehavaren och den vårdande myndigheten förfares, omnämnes senare.

För att fortast möjligt få en överblick över antalet dylika föremål borde respektive innehavare åläggas att i samråd med en sakkunnig, som av den vår- dande myndigheten godkänts, upprätta dylika förteckningar och dem till respektive vårdande myndigheter insända. Synnerligen lång tid torde ej åtgå för upprättandet av dessa provisoriska förteckningar, som skulle vara gällande intill dess från central- myndigheten den officiella förteckningen blivit uppsatt och av Kungl. Maj:t fastställd.

Största svårigheten erbjuder naturligtvis de i privat ägo befintliga föremålen av den vikt och betydelse, att de böra räknas till nu ifrågavarande kategori.

I de allra flesta lagar angående dessa förhållanden har man ej vågat mot ägarens vilja ingripa i den enskildes fria dispositionsrätt över sin egendom. Det är, så vitt vi hava oss bekant, endast i Italien man gått så långt, att man, när ett konstverk är av allra största betydelse, även mot ägarens vilja påtvingat honom ej obetydliga inskränkningar i hans handlingsfrihet med avseende på konstverket. I allmänhet nöjer man sig med att på övertygelsens väg söka för- må en ägare att frivilligt underkasta sig vissa inskränkningar. Såsom här nedan, när det gäller privatbyggnader, vidlyftigare utföres, torde det få anses lämpligt att erbjuda den enskilde någon fördel, när han för det allmänna bästa uppmanas att underkasta sig begränsning av sin handlingsfrihet.

Vad det allmänna intresset strävar till är, att dylika i privat ägo befintliga föremål ej på något vis skadas eller förstöras. För att i möjligaste mån und- vika detta är det därför nödvändigt, att den vårdande myndigheten ständigt hålles au niveau med, varest dessa föremål befinna sig, samt att de ej på ett för före- målen fördärvbringande sätt underkastas renovering eller restaurering.

• Sida 106
•  Original

Genom att efter anmälan lämna den vårdande myndigheten tillträde till det registrerade föremålet tillförsäkrar sig ägaren kontroll att föremålet ej tager skada, där det förvaras, och därigenom, att den vårdande myndigheten måste förutsättas äga den största erfarenhet i renoverings- och restaureringsfrågor, vinner han att, när dylik åtgärd är av nöden, han då är tillförsäkrad att genom den anvisning den vårdande myndigheten avgiftsfritt giver och genom dess övervakande av arbetets utförande föremålet tager minsta möjliga skada. Att föremålets livslängd genom dessa åtgärder ökas liksom att härigenom dess kommande värde höjes är onekligt. Uteslutande till föremålets fördel är ägarens skyldighet att, om han försäljer föremålet, omedelbart underrätta den vårdande myndigheten, till vem han av- yttrat det.

& &x

Den tredje avdelningen i lagförslaget omfattar byggnader av den betydelse, att deras bevarande bör anses vara av ett allmänt intresse. Av dylika äro redan de kyrkliga väl skyddade genom nu gällande förordning, som även framgent skulle äga giltighet med de förändringar, som här bilagda i paragrafform avfat- tade lagförslag innehåller.

Dessa förändringar innebära i allmänhet endast en kodifiering av redan nu be- fintlig praxis. Då de myndigheter, som i första hand hava att göra med kyr- korna, ej äro kompetenta att avgöra, huruvida en kyrkobyggnad är av kultur- historiskt intresse eller ej, har föreslagits, att alla kyrkor äldre än 50 år skola för den kulturminnesvårdande myndigheten anmälas, när någon som helst änd- ring av dem blivit föreslagen och av församlingen antagen till utförande. Samma tidrymd av 50 år förekommer i liknande lagbestämmelser även i andra länder.

Mer än en gång har det visat sig, att en församling, sedan den byggt sig ny kyrka, i hög grad ångrat detta och helst velat hava den gamla kvar. Till före- byggande av att en gammal kyrka utan stort nödtvång övergives, och att ett kultur- minnesmärke därigenom utsättes för förstörelse, har föreslagits, att fråga om ny kyrkas uppförande för en församling, som redan äger en kyrka, ej får av veder- börande myndigheter behandlas annat än i samband med en ingående under- sökning, huruvida ej kyrkan genom ändringar kan bringas att motsvara de an- språk, församlingen ställer på sin gudstjänstlokal.

Vad i 8 13 mom. 4 föreslås med avseende på ödekyrkor är ett fastslående i lag av vad förut mera än en gång kommit till tillämpning. Men frågan om landets ödekyrkor är därmed ej slutbehandlad. Bliva de ej av staten underhållna eller kunna de ej till något praktiskt ändamål apteras, lämnas de att gå en långsam undergång till mötes på ett sätt, som är allt annat än tilltalande. Med ett ojämnt förmultnande tak instörtat, med utslagna fönsterrutor och öppna dörrar prisgives denna byggnad, som förr endast med vördnad beträddes, allt för ofta åt ung- domens tanklöshet, för att ej säga, att ungdomen där låter sina mindre goda böjelser få fritt spelrum. Detta kan ej vara vår tid värdigt. — Om det förfa- ringssätt som i 8 13 mom. 4 föreslås blir lag, är det att hoppas, att alla öde- kyrkor av kulturhistoriskt värde bliva räddade, d. v. s. nödtorftigt underhållna. De övriga ödekyrkorna, som ej hava kulturhistoriskt värde undandraga sig häri-

• Sida 107
•  Original

genom den kulturminnesvårdande myndighetens omsorg. Men vi kunna ej undgå att framhålla det önskvärda däri, att de myndigheter, som denna sak närmast vidkommer, ålades tillse, att kyrkobyggnaden även under sitt förfall hölles så, att den ej väckte anstöt.

Genom indragande under allmänt skydd av profanbyggnader skulle den kultur- historiska intressesfären få sin betydelsefullaste utvidgning erkänd såsom ett statsintresse. I flertalet av de europeiska kulturstaterna äro numera lagar stif- tade till skydd för dylika byggnader. När staten redan erkänt, att de kyrkliga byggnadernas vård är statsintresse, där de kulturhistoriska synpunkterna böra få göra sig fullt gällande, fordrar konsekvensen som en nödvändighet, att samma kulturhistoriska intresse får komma till sin fulla rätt, när det gäller statens egna profana byggnader, likaväl som när det gäller byggnader, tillhöriga landsting, kommuner, universitet och akademier. Alla dylika kulturhistoriskt värdefulla byggnader skulle genom den fornminnesvårdande myndighetens försorg förteck- nas, vilken förteckning skulle av Kungl. Maj:t fastställas och finge därefter inga förändringar eller reparationer vare sig det gällde en sådan byggnads yttre eller inre företagas, utan att den fornminnesvårdande myndigheten bleve i tillfälle att tillvarataga de kulturhistoriska intressena. Där den fornminnesvårdande myn- digheten och den byggnadsarbetet utförande ej kunde enas, skulle Kungl. Maj:t avgöra frågan. Vid tillfällen, då det från konserveringssynpunkt vore av nöden att vissa konserveringsarbeten företogos, skulle dessa av den byggnadsarbetet utförande myndigheten verkställas på rekvisition från den fornminnesvårdande myndigheten.

Svårare blir frågan, när det gäller i enskild ägo befintliga byggnadsminnes- märken av nu omtalad art. Såsom enskilda byggnader betraktas även sådana som tillhöra stiftelser och samfund. I andra länder har man gått synnerligen långt i inskränkning av ägarens fria dispositionsrätt över en byggnad av kultur- historiskt intresse. I länder med sådana traditioner som England och Sverige torde det likväl bliva synnerligen svårt att genomföra lagbestämmelser, som allt för mycket ingripa i den enskildes rätt att fritt förfoga över sin egendom. Nöd- vändigt synes vara, att, om ett allmänt intresse, i detta fall kulturminnesvården, vill införa restriktioner i en privatmans fria förfogande över sin egendom, det allmänna i så fall giver den enskilde någon ersättning för detta intrång, det vill i nu förevarande fall säga, att det allmänna framträder och hjälper den enskilde just i det ögonblick, denne känner sig bunden i sin rörelsefrihet genom det tvång det allmänna intresset pålagt honom. |

Tillvägagångssättet skulle vara följande. Av den fornminnesvårdande myndig- heten i samråd med någon lokal statsmyndighet upprättas en förteckning på sådana privatbyggnader, vilka på grund av kulturhistoriskt värde böra helt eller delvis i så orubbat skick som möjligt bevaras. Ägaren och även innehavaren meddelas, att byggnaden blivit uppförd på förteckningen och samtidigt, vilka fördelar som kunna beredas honom, om han i tid anmäler tilltänkta ändringar på densamma. Önskligt vore, om ägaren eller innehavaren kunde lagligen åläggas att anmäla, när han tilltänkte en förändring av byggnaden eller dess nedrivande.

• Sida 108
•  Original

När den kulturminnesvårdande myndigheten erhållit kunskap om, att föränd- ringar skola vidtagas å registrerad byggnad, skulle det åligga denna myndighet att söka åvägabringa sådan överenskommelse med ägaren, att helst ingen eller åtminstone den minsta möjliga rubbning av kulturhistoriskt intressanta partier behövde förekomma,

Till underlättande av en sådan uppgörelse skulle den kulturminnesvårdande myndigheten äga rätt att av medel, för detta ändamål ställda till dess förfogande, bestrida kostnaderna dels för utarbetande av ritningar till det, som avser be- varande av det kulturhistoriskt intressanta, dels för det arbete, de genom den kulturminnesvårdande myndighetens ingripande vidtagna åtgärderna kunnat för- anleda, utöver vad eljest varit nödvändigt. Några så synnerligen betydande belopp torde för dessa ändamål ej vara av nöden.

Dessa medel böra hälst ställas till den fornminnesvårdande myndighetens omedelbara disposition, så att denna ej för varje gång behöver gå till Kungl. Maj:t eller Kungl. Maj:t och Riksdag. Dylika privata byggnadsföretag äro näm- ligen i regel av brådskande natur och säkerligen skulle dröjsmål verka därhän, att den enskilde skulle känna sig ovilligare att ingå på den kulturminnesvårdande myndighetens förslag, vilket i hög grad skulle verka menligt för de intressen, som avsikten vore att skydda.

Skulle det förtecknade minnesmärket rivas, borde den kulturminnesvårdande myndigheten äga rätt att dessförinnande låta uppmäta och avbilda detsamma, och skulle byggnaden vara av sådan utomordentlig betydelse för kulturhistorien, att den anses vara omistlig, skulle den fornminnesvårdande myndigheten äga hos Kungl. Maj:t anhålla om dess inköpande för statens räkning och eventuellt om dess exproprierande. +x &x

Det är säkerligen av stor vikt, att de här i lagförslaget införda ganska stränga bestämmelserna finnas att tillgripa, om ett effektivt skydd av kulturminnesmär- kena skall kunna åvägabringas, men å andra sidan kunna en del överträdelser hava skett av okunnighet och utan att i synnerlig hög grad tillfoga fornminnes- intressena någon betydande skada. Att i lagstiftningen kunna draga några fasta gränser mellan det straffbara och det, som man möjligen kan hava överseende med, torde vara vara omöjligt. I stället har tillgripits den utvägen att föreslå, det Riksantikvarien ensam skulle äga befogenhet att låta åtala överträdelser av denna lag. Likaså skulle det vara Riksantikvarien ensam, som genom Konun- gens Befallningshavande har att låta fridlysa fornminnen, ty det är honom det åligger att taga närmaste vården om landets fornminnen.

För att här föreslagna restriktioner i kommuners och enskildes åtgöranden ej skall kännas tyngre än nödigt är, måste en hel del ärenden snabbt kunna expe- dieras. Det ligger i sakens natur, att en Akademi med tolv sammanträden om året ej lämpligen kan vara den beslutande myndigheten, om det gäller frågor, som snabbt måste avgöras och expedieras. Med tanke härpå har till Riksanti- kvarien överflyttats alla rent expeditionella avgöranden, under det att hos Akade- mien kvarstår avgörandet av sådana frågor, där det gäller att i sista hand väga

• Sida 109
•  Original

mellan det rena sakintresset och andra intressen, som kunna resa sig mot detta. Rätt till klagomål hos Kungl. Maj:t över Akademiens beslut bibehålles. I sak är förändringen ej så stor, då Riksantikvarien även förut väl i själva verket varit den avgörande för alla frågor, som här åsyftats, ehuru väl den formella rätten att besluta legat hos Akademien. Det torde väl näppeligen i Akademiens proto- koll från de senare årtiondena kunna uppletas ett enda exempel, då Akademien mot Riksantikvariens förslag avgjort något sådant ärende, som nu föreslagits att Riksantikvarien skall äga att avgöra.

Men det är icke lagen i och för sig, som verkar till förmån för de intressen, den är tillkommen att skydda, det är nödvändigt att tillse, det den efterleves. När det gäller ett så stort land som vårt, är det ogörligt för en Riksantikvarie med tillhjälp av tre eller fyra ordinarie tjänstemän att räcka till, även om de ej hade annat att göra och ägde obegränsade medel för sina resor. Enligt nu gällande förordning skall visserligen kronobetjäningen biträda vid fornminnes- vården; det är dock nästan orimligt begära, att den på något verkligt effektivt sätt skall kunna ingripa, då den ju är överhopad med en mängd andra uppdrag, som i allmänhet mer intressera den än fornminnesvården.

I nu framlagda lagförslag har man sökt råda bot för dessa svårigheter, däri- genom att man infört medhjälpare åt Riksantikvarien. Redan tillförene har Riksantikvarien ägt s. k. Riksantikvariens ombud, vilka frivilligt åtagit sig att på grund av sitt intresse för fornminnesvården biträda honom. Genom att om- nämna dessa Riksantikvariens ombud i lagen har man velat sanktionera en förut prövad anordning, som funktionerar till lättnad för såväl Riksantikvarien som allmänheten, i det att allmänheten direkt kan vända sig till dem för att få de råd och upplysningar, som den eljest genom brev eller direkta samtal med Riks- antikvarien måste inhämta. Dessa ombud skulle av Riksantikvarien utses på sådana platser och i så stort antal, som han kunde finna lämpligt. De böra vara personer som hava intresse för sin hembygds minnesmärken, och böra inrapportera sådant, som kan vara för fornminnesvården fördelaktigt att Riks- antikvarien får kännedom om. Vidare böra de äga rätt att på statens bekost- nad utföra de fornminnesvårdande uppdrag, som Riksantikvarien kan giva dem, Med deras tillhjälp torde det bliva möjligt att på ett långt effektivare sätt, än nu är fallet, kunna övervaka landets fornminnen, men säkerligen fordras härtill större anslag för resor och undersökningar än vad, som nu står till förfogande.»

Av de kommitterade hade antikvarien Eckhoff samt av de i utredningen deltagande tjänstemännen antikvarierna Arne, Janse och Frödin uttalat i vissa avseenden från kommitterades majoritet avvikande meningar i olika hän- seenden.

Antikvarien Eckhoff anförde: Antikvarien Eckhoffs

»Till herrar O. Montelius” och B. Salins samt undertecknads skrivelse till Aka- skiljaktiga demien med motivering av det inlämnade förslaget angående ny fornminneslag Mening. samt till nämnda förslag får jag härmed foga följande avvikande mening.

• Sida 110
•  Original

1. Angående i privat ägo befintliga föremål av den kulturhistoriska betydelse, att deras bevarande bör anses såsom allmänt intresse. De inskränkningar i äganderätten, ägare till dylikt föremål skulle efter före- målets inregistrering vara underkastad, angivas böra vara följande: — ägare äger ej rätt att vägra den vårdande myndighetens tjänsteman tillträde till det förteck- nade föremålet; — ägare äger ej rätt att låta verkställa renovering eller restau- rering på annat sätt än vårdande myndighet medgiver och under dess kontroll; — ägare skulle slutligen vara skyldig underrätta den vårdande myndigheten, när och till vem han försålt det förtecknade föremålet, omedelbart efter försäljningen. Förtecknande eller inregistrering av föremål skulle visserligen ske endast efter medgivande av ägaren och då synes därom vara mindre att invända, nämligen under förutsättning, att föremålet vid ombyte av ägare upphör att vara inregi- strerat. Skulle åter, såsom av sammanhanget synes framgå, ett en gång inregi- strerat föremål, även sedan det genom arv eller köp eller på annat sätt över- gått till annan ägare, fortfara att vara inregisterat, inträda helt andra förhållanden. Genom ingreppet i sin dispositionsrätt kan den nya ägaren tillskyndas ej allenast obehag utan även ekonomisk förlust t. ex. genom svårighet vid försäljning, vid förpantning m. m. Hela lagbestämmelsen synes mig vidare fullkomligt sakna fast grund. Var skall gränsen dragas mellan sådana föremål, som äro önskvärda att inregistrera, och andra till äventyrs även kulturhistoriskt viktiga. Denna gräns måste bliva ej allenast fullkomligt godtycklig utan även mycket föränderlig efter de inregi- strerande myndigheternas rent subjektiva tycken på olika tider. Drages gränsen för snäv, så att endast ett fåtal föremål faller inom densamma, synas bestäm- melser därom i allmän lag ej vara på sin plats. Utvidgas åter gränsen, inträda däremot lätt sådana förhållanden, som lägga oöverstigliga hinder i vägen för lagens efterlevnad. Var skall gränsen dragas mellan t. ex. svenska konstnärers verk? Skall gränsen bestämmas av den tid konstverket tillhör eller av dess inre värde? Skall ett medelmåttigt konstverk, som innehar en viss ålder, inre- gistreras, under det ett nyare konstverk av högsta rang ej bör ifrågakomma? Huru skall förfaras med en antikvitetshandlares lager, där första klassens verk förekomma? Eller vid en auktion, i stad eller på land, där även monument av verkligt kulturhistoriskt värde kunna förekomma? Dessa frågor och säkerligen ännu andra måste, innan lagen blir verklighet, finna sin lösning, men en dylik lösning möter säkerligen oöverstigliga hinder. Ägarens fullkomliga rättslöshet vid ett inregistrerat föremåls renovering eller restaurering är även ägnat att väcka stor betänklighet. Den får nämligen ej ske på annat sätt än den vårdande myndigheten medgiver och under dess kontroll. Någon högre instans medgives icke. Vid en kyrkas och dess inventariers repa- ration och renovering har det varit praxis att så långt som möjligt tillmötesgå församlingens uttalade önskningar; såväl Akademien som Kungl. Överintendents- ämbetet ha som regel handlat därefter. I förslaget tillmätes emellertid ej den enskilde ägaren av inregistrerat före- mål något som helst inflytande på frågan om renovering av hans lagliga egen- dom. Detta synes dock vara att driva förmyndarskapet allt för långt.

• Sida 111
•  Original

Ej fullt konsekvent synes vidare vara att ett inregistrerat föremål, så länge det befinner sig i inhemsk ägo, skall stå under så noggrann kontroll, men att å andra sidan ägaren när som helst och utan inskränkning kan försälja det till utlandet. Det följdriktigaste borde väl vara att lagen förbjöde sådan försäljning. Av skäl, på vilka jag här ej torde behöva ingå, kan ett dylikt stadgande dock ej ifrågasättas. '

Slutligen synes mig hela lagförslaget så att säga sväva i luften, enär ingen straffpåföljd för lagens överträdande är stadgad. Enär en dylik väl näppeligen torde kunna tänkas, blir således lagens bud endast en from önskan, som ägare av inregistrerat föremål när som helst utan äventyr kan ignorera.

På grund av vad jag sålunda anfört, får jag anmäla min reservation mot ifrågavarande punkt i motiveringen samt yrka att ifrågavarande bestämmelser utgå ur förslaget.

2, Angående i enskild ägo befintliga byggnadminnesmärken av kulturhistorisk betydelse.

Enligt skrivelsen skulle tillvägagångssättet med avseende på sådana byggnader vara bland annat följande: »Av den fornminnesvårdande myndigheten i samråd med någon lokal statsmyndighet upprättas en förteckning på sådana privatbygg- nader, vilka på grund av kulturhistoriskt värde böra helt eller delvis i så orubbat skick som möjligt bevaras. Ägaren och även innehavaren meddelas, att bygg- naden blivit uppförd på förteckningen, och samtidigt vilka fördelar, som kunna beredas honom, om han i tid anmäler tilltänkta ändringar på densamma. Önskligt vore, om ägaren eller innehavaren kunde lagligen åläggas anmäla, när han till- tänker en förändring av byggnaden eller dess nedrivande».

Då de >»lokala statsmyndigheterna» ej såsom sådana hava någon som helst kompetens att bedöma hithörande frågor, är det svårt att inse betydelsen av deras samverkan med den fornminnesvårdande myndigheten. Lika litet som den lokala statsmyndigheten äger kompetens att bedöma, att en byggnad bör inregi- streras, lika litet kan han bedöma, att den icke bör inregistreras. En dylik myn- dighet äger nämligen ej någon överblick över de byggnadsverk i landet i dess helhet, som böra komma ifråga till inregistrering, och kan således ej tänkas utgöra någon lämplig hämsko på tilläventyrs för långt drivet nit att inregistrera. Vilka synpunkter det skulle vara den lokala statsmyndighetens uppgift att beakta, synes därför svårt att inse. Inregistreringen bör ju ske endast på grund av byggverkets egen beskaffenhet. Några härav oberoende allmänna grunder synas ej böra ifrågakomma.

Enär lokal statsmyndighet är nämnd som deltagare i inregistreringen, är det tydligen meningen, att förrättningen skall ske efter på platsen skedd undersökning av byggnaden, vilket ju ock är självfallet, enär avbildningar av alla de byggnads- verk, vilka kunna komma ifråga till inregistrering, ingalunda förefinnas. Efter undersökning och inregistrering underrättas ägaren, att byggnaden blivit uppförd på förteckningen. Om ägarens tillstånd till undersökningen nämnes intet. Ett dylikt tillstånd synes dock här som i fråga om kulturhistoriskt viktiga föremål böra anses nödvändigt. I

Skrivelsen framhåller, att det vore önskligt, om ägare eller innehavare kunde lagligen åläggas att anmäla, när han tilltänker en förändring av byggnaden eller

• Sida 112
•  Original

dess nedrivande. Enär intet äventyr för uraktlåtenhet föreslås, torde lagbudet bliva en död bokstav. Skulle åter straffbestämmelse stadgas, och lagen därigenom bliva effektiv, samt inga åtgärder få vidtagas förr än efter underhandlingar och överenskommelser med vederbörande myndighet, torde det vara lätt att inse, till vilken tidsutdräkt och andra svårigheter detta skulle leda för den enskilde ägaren.

En av de för forskningen otvivelaktigt viktigaste grupperna av byggnadsverk äro allmogehusen; nämligen genom de konstruktionsdetaljer och andra motiv från flydda tider, som finnas hos dem. Och detta gäller kanske ej förnämligast bonings- husen, vilka mest undergått modernisering, utan uthusen, lador, bodar m. m. Dessa borde således företrädesvis förtecknas. Men är det troligt, att en allmoge- man i t. ex. ett avlägset landskap skulle känna sig förpliktad att vid förändring av någon sådan byggnad, härom göra anmälan och avvakta resultat av kanske

ganska långvariga underhandlingar?

Slutligen är det här som i fråga om inregistreringen av kulturhistoriskt vik- tiga föremål givet, att gränsen måste bliva ej allenast fullkomligt godtycklig, beroende på den inregistrerandes subjektiva tycke, utan även svävande d. v. s. föränderlig från tid till tid.

På anförda grunder får jag därför härmed anmäla reservation mot skrivelsens motivering och yrka, att ifrågavarande punkter måtte ur lagförslaget utgå.

3. Angående övergivna kyrkor (öde kyrkor) utan kulturhistoriskt intresse, vilka ej uriderhållas. Beträffande dylika kyrkor yttras i skrivelsen: >De övriga ödekyrkorna, som ej hava kulturhistoriskt värde, undandraga sig härigenom den kulturminnesvår- dande myndighetens omsorg. Men vi kunna ej underlåta att framhålla det önsk- värda däri, att de myndigheter, som denna sak närmast vidkommer, ålades tillse, att kyrkobyggnaden även under sitt förfall hölles så, att den ej väckte anstöt». Såvitt jag känner, finnes emellertid ingen myndighet »som denna sak närmast vidkommer» och under det förhållandet, att församlingen ej har någon under- hållningsskyldighet, torde ingen myndighet kunna >tillse, att kyrkobyggnaden även under sitt förfall ej väcker anstöt. Att staten skulle vidkännas kostnaden för underhållet av dessa kulturhistoriskt icke viktiga byggnader kan ju ej förutsättas. Dessa så att säga självdöende kyrkor äro emellertid en verklig skamfläck för vår kultur. Lika sannt torde ock vara, att var och en utomstående, som be- traktar ett sådan halvraserat ofta om ytterlig råhet vittnande kyrkligt minnes- märke, gör den fornminnesvårdande myndigheten ansvarig för det sorgliga till- ståndet.

Det synes därför önskligt att genom en bestämmelse i fornminneslagen råda bot härför. Denna bestämmelse borde innehålla, att sådan övergiven kyrka, som ej underhålles, skall, om den är av trä, rivas och, om den är av sten, antingen rivas eller efter allt trävirkes borttagande lämnas att kvarstå som ruin. Kost- naden härför, som ej kan bliva betydlig, enär en del därvid vunnit material kan hava ett visst värde, torde kunna åläggas församlingen. Möjligen bör stadgas, att övergiven kyrka av den beskaffenhet, varom nu är fråga, ej skall rivas förr än efter viss tid, exempelvis fem år, efter den nya kyrkans uppförande.»

• Sida 113
•  Original

: z ; Antikvarien Antikvarien Arne uttalade: Årnes' skiljak

»I fråga om $ 12 anhåller undertecknad att få framföra en avvikande mening. tiga mening. I det föreliggande förslaget till lagstiftning rörande fornlämningars vård stad- gas skyldighet för hittaren att till statens samlingar hembjuda alla guld- och silverfynd samt myntfynd och att inlämna alla gravfynd (mot ersättning eller icke, allt efter omständigheterna). Dessa skyldigheter åligga hittaren även enligt nu gällande Kungl. Förordning, som i det nya lagförslaget blott underkastats de förändringarna, att begreppet guld- och silverfynd utvidgats att omfatta även föremål av delvis guld eller silver, under det att den nuvarande kategorien: före- mål av koppar inskränkes till att omfatta blott kopparmynt. I själva verket kan det starkt ifrågasättas, om ej det 1873 borttagna stadgandet om skyldighet att hembjuda kopparregleringen brons borde återinsättas i lagen. I fråga om den måhända övervägande mängden av fornsaker stadgas ingen hembudsskyldighet. I den Kungl. Förordningen av 1828 var hembudsskyldigheten utsträckt till snart sagt alla fornsaker. I princip torde också alla (jordfunna) fornsaker böra be- traktas som statsegendom. De ha intet direkt samband med nutida kultur, med nu levande personer eller institutioner, till vilka de knappast någonsin — åtmin- stone i vårt land — kommit genom arv eller på annat sätt, släktled efter släkt- led alltifrån de ursprungliga innehavarna. Jordägaren har som bekant ingen rätt till de lösa fornsakerna, utan denna har efter 1828 års förordnings upp- hävande överlåtits åt hittaren, som dock i vissa fall har hembuds- eller avläm- ningsskyldighet.

Det ökade allmänna intresset för våra fornlämningar och den under de senare de- cennierna vunna insikten om alla fornsakers vetenskapliga betydelse liksom även den allmänna strävan att mer än förr tillvarataga samhällets rätt synas tala för, att skyl- digheten att hembjuda det funna åt staten utsträckes till att omfatta alla fornsaker.

Vore en fullständig organisalion av vårl lands museiväsen genomförd, så att provinsmuseerna ägde statsanslag och stode under statskontroll samt befunne sig i bestämda relationer till centralmuseet, skulle jag obetingat rösta för en dylik utsträckning av hembudsskyldigheten. De inkomna fynden skulle då kunna för- delas på de olika museerna, och blott privatsamlarna, men framför allt anti- kvitetshandlarna och gravplundrarna skulle bli lidande på ett sådant stadgande. De privata samlarna av förhistoriska fornsaker äro emellertid relativt få och deras betydelse i vetenskapligt avseende numera ringa. Skulle en privatperson av vetenskapligt intresse vilja ägna sig åt fornsakssamlande, kan den utvägen tänkas, att han under vissa villkor av Riksantikvarien erhåller en koncession att samla, gällande för livstid eller så länge hans intresse varar, varefter samlingen hem- bjudes till inlösen åt staten efter en viss betalningsnorm.

Vore den förut omnämnda museiorganisationen genomförd, synes mig alltså en allmän hembudsskyldighet böra inträda. För att emellertid ej överhopa central- museet eller riksantikvarien med arbete och ej heller lamslå provinsmuseernas företagsamhet, men dock tillföra centralmuseet det vetenskapligt värdefullaste materialet, borde i detta fall hembuden ske så, att de kategorier av fornsaker, som redan nu tillfalla Statens Historiska Museum fortfarande sändas dit, under det att de övriga, möjligen med undantag av de s. k. depåfynden, hembjudas

• Sida 114
•  Original

antingen till Statens Historiska Museum eller det landsortsmuseum, inom vars rayon fyndet gjorts (de statskontrollerade provinsmuseernas intressefärer i detta avseende borde vara på förhand bestämda). För centralmuseet måste en möjlig- het skapas att genom byte och gallring ur provinsmuseerna övertaga särdeles viktiga fynd.

Då tillämpandet av den allmänna hembudsskyldigheten under nuvarande om- ständigheter synes mig stöta på praktiska svårigheter — genom densamma skulle blott centralmuseet komma att riktas, och man finge ytterst svårt att övervaka lagens efterlevnad, enär man sannolikt ej längre kunde räkna med provinsmuse- ernas intresse — bör emellertid det mesta möjliga göras för att åt vetenskapen rädda det viktigaste fornsaksmaterialet. Till detta höra ovillkorligen jämte grav- fynden (och i viss mån guld- och silverfynden) de s. k. depåfynden, till vilka jag ej blott räknar de föremål, som funnits lagda i varandras omedelbara när- het, utan även sådana, som fördelats på en större yta, t. ex. mossfynden. Ett depåfynd kan visserligen bestå av ett enda föremål men torde i regeln utgöras av 2 eller flera och har i ett eller annat, vanligen religiöst, syfte nedlagts i jorden. Antalet depåfynd, som årligen göres i Sverige, torde ej vara synnerligen stort — till Statens Historiska Museum inkommer högst ett 30-tal. Men ett enda fynd — t. ex. ett mossfynd — kan innehålla en mångfald föremål, och i vetenskapligt avseende äro depå- och mossfynden ofta de intressantaste och värdefullaste. Ett särskilt skydd behöva även de fynd, som göras på forna boplatser, av vilka numera ofta intet annat spår än de lösa sakerna synes — jag tänker särskilt på stenåldersboplatser med fynd av keramik, vapen, benföremål o. s. v.

Då det är känt, att åtskilliga av dessa depå-, moss- och bostadsfynd försking- rats utan att komma vetenskapen till godo och f. n. intet med lagens hjälp kan göras häremot utom möjligen i fråga om den sistnämnda kategorien, synes det helt naturligt att i den föreslagna lagen införa ett stadgande av ungefär följande lydelse:

»Om två eller flera fornsaker av trä, sten, ben, horn, metall, glas, vävnader eller dylikt anträffas i jord eller vatten på samma plats (under omständigheter, som tyda på, att de antingen nedlagts samtidigt eller vid upprepade tillfällen efter varandra på grund av en till platsen knuten tradition eller fortsatt användning i visst syfte) skola de till Statens Historiska Museum hembjudas. Om inlösen sker, bör betalningen motsvara fulla vetenskapliga värdet. Inlämnas dylikt fynd genom enskild samlare eller annat offentligt museum, som önskar detsamma förvärva, göre denne eller detta samtidigt härom framställning till Akademien, som äger i ärendet avgöra.»

Genom ett dylikt stadgande skulle åtskilliga gravfynd (t. ex. ensamgravfynd från stenåldern) komma vetenskapen till godo, under det att de eljes lätt för- skingras, emedan inga ben på grund av förmultning eller bristande iakttagelser hittats tillsammans med fornsakerna. Det torde även kunna påstås, att skillnaden mellan ett avsiktligt nedlagt s. k. votivfynd och ett gravfynd under flat mark ofta är nästan ingen.

Långt ifrån att genom en dylik utsträckt hembudsskyldighet något allvarligt intrång skulle ske i den personliga äganderätten — som, enligt vad jag ovan

• Sida 115
•  Original

anfört, i fråga om fornsaker torde vara av synnerligen chimärisk beskaffenhet — skulle hittaren tvärtom genom densamma få sin honom av staten medgivna rätt till ersättning för fyndet fullt tryggad. Hittaren av dylikt fynd, som i regeln ej själv torde vara samlare, önskar naturligtvis framför allt få väl betalt för fyndet. Vid denna art fynd blir också det vetenskapliga, ej det materiella värdet utslags- givande. Att överväga är också, huruvida något slags skiljedomare bör utses ä de fall, då hittaren och statssamlingen ej kunna enas om priset. I den norska lagen finnes härom ett stadgande.

Genom det föreslagna stadgandet är det fortfarande sörjt för möjligheten, att provinsmuseerna och t. o. m. privatsamlarna få i sin vård mottaga fynd av den här nämnda kategorien. Emellertid synas vetenskapligt värdefulla fynd i regeln blott böra hamna i Statens Historiska Museum eller i universitetsstädernas museer, där möjligheten till vetenskaplig bearbetning föreligger. Provinsmuseerna i övrigt synas ha den dubbla uppgiften att tjänstgöra å den ena sidan som uppsamlingsställen och förvaringsplatser, å den andra som folkbildningsanstalter. Från dessa båda synpunkter torde också deras insamlingsarbete böra bedrivas.

Jag får alltså föreslå att vid redigeringen av $ 12 särskild hänsyn tages till depå-, moss- och boplatsfynd, ungefär i överensstämmelse med den av mig ovan angivna formuleringen. Vid försummelse att efterkomma stadgandet torde an- tingen samma straffpåföljd böra bestämmas som för försummelse att hembjuda guld- och silverfynd, eller ock förlust av rättigheten till ersättning för det funna.>

Antikvarierna Janse och Frödin förenade sig om följande mening: Anltikvarierna Janses och

»Beträffande 8 12 anhålla undertecknade på följande grunder att få anföra Frödins skilj- avvikande mening. aktiga me-

Enligt nu gällande Kungl. Förordning föreligger hembudsskyldighet blott be- REA träffande dels fynd, som gjorts vid rubbande av fast fornlämning, dels »forntida mynt, vapen, redskap, prydnader, kärl eller andra fornsaker av guld, silver eller koppar». Bestämmelsen angående jordfynd av koppar har aldrig tillämpats annat än i fråga om mynt och har i det nu uppgjorda förslaget blott bibehållits för denna kategori. Däremot har uttrycket »helt eller delvis av guld eller silver» föreslagits i st. f. det nu gällande. Visserligen innebär denna formulering någon utvidgning av hembudsskyldigheten, men även om detta förslag bleve lag, skulle blott en mindre del av de fornfynd, som årligen komma i dagen i vårt land, bliva indragna under lagens skydd och därmed komma den vetenskapliga forsk- ningen till godo. Och ändock äro dessa så att säga rättslösa fynd i vetenskap- ligt hänseende fullt likvärdiga med de av lagen skyddade kategorierna. Det bör ihågkommas, att guld-, silver- och myntfynden ej sällan representera föga mer än det materiella värdet.

Bland de fynd, som nu — därest de ej äro av guld eller silver eller bestå av mynt — ej på något sält beröras av lagen, är det särskilt en klass, som enligt vår mening framför allt är vanlottad, nämligen de i vetenskapligt hänseende så betydelsefulla depolfynden. Vi behöva naturligvis ingalunda för Akademien fram- hålla dessa fynds stora vetenskapliga värde, men vilja blott nämna, att de hittills anträffade depotfynden i anförda hänseende icke blott äro jämställda med, utan

• Sida 116
•  Original

i många fall överlägsna de fynd, som nu enligt lag till staten hembjudas. En omständighet, som även bör tagas i betraktande, är vidare, att dessa depotföre- mål av sina ursprungliga ägare med full avsikt nedlagts i jorden (ev. vattnet) och ofta äro att betrakta som minnen av en religiös akt, varför dessa depoter, synes det oss, egentligen hava karaktären av fast fornlämning. Följaktligen böra be- träffande depotfynden — oberoende av deras i regel stora vetenskapliga bety- delse — samma bestämmelse gälla som beträffande fynd från fast fornlämning i allmänhet, d. v. s. hembudsskyldighet.

Slutligen bör framhållas, att föremålen i en skelettgrav, där alla spår av skelettet försvunnit, vanligen av lekmännen tolkas — och även av fackmännen i flera fall hava tolkats — som ett depotfynd, vilket naturligtvis visar, att en brist förefinnes i nu gällande bestämmelser om hembudsskyldighet för gravfynd, en brist, som enligt vår mening endast kan avhjälpas på så sält, att denna hem- budsskyldighet utsträckes till att gälla även depotfynden.

Att emellertid i lag på ett sådant sätt definiera uttrycket depotfynd, att det avsedda ändamålet med den nya bestämmelsen vunnes, torde vara synnerligen svårt. Så har intet av de inom kommittén diskuterade förslagen visat sig till- fredsställande; ett sådant uttryck som »två eller flera föremål, som anträffas på samma plats», el. dyl. är ej lämpligt, ty dels kan ett av flera föremål bestående depotfynd anträffas i olika repriser med ett föremål för varje gång, dels blir hittarens uppfattning av uttrycket >på samma plats» ofta i sista hand beroende på det inbördes avståndet mellan de i fyndet ingående objekten, och dels bestå depotfynden ej sällan av blott ett enda föremål, ja, flera av vårt museums allra märkligaste depotfynd tillhöra just denna kategori.

En i allo tillfredsställande lösning på dessa svårigheter vinnes enligt vår upp- fattning endast på det sättet, alt hembudsskyldigheten utsträckes till att omfatta alla lösa fornsaker av vad slag och material de än vara må.

En sådan lagbestämmelse skulle vi dessutom vilja föreslå även av andra skäl. Enligt vår mening äro de tillfälligt förekommande fornsakerna, de s. k. lösa fynden, i vetenskapligt hänseende synnerligen betydelsefulla, en åsikt, som under de senaste decennierna gjort sig alltmera gällande. Ett stort antal av vårt museums intressantaste föremål tillhöra just denna kategori, och t. o. m. sådana till det yttre så oansenliga fornsaker som exempelvis stenyxor av enklare former kunna, om möjlighet finnes att förvärva eller åtminstone erhålla kännedom om ett i möjligaste mån rikhaltigt material lämna ovärderliga upplysningar om t. ex. be- folkningsförhållanden o. d. under stenåldern.

Då varje fast fornlämning i vårt land är ställd under lagens hägn, synes det oss även följdriktigast och i princip rättast, att bestämmanderätten över alla i svensk jord funna fornsaker tillkommer staten. Om sålunda det enskilda intresset i detta fall finge vika för det allmänna, skulle detta ingalunda betyda ett otill- börligt ingrepp i den enskilda äganderätten, snarare tvärtom, i det att den en- skilde hittaren genom en sådan bestämmelse, som ovan föreslagits, bleve till- försäkrad fyndets fulla ej blott materiella, utan även vetenskapliga värde, vilket nu som bekant långt ifrån alltid är förhållandet. I förbigående må nämnas, att de flesta lösa fynd, som museet köper, inkomma genom mellanhänder. En sådan

• Sida 117
•  Original

generell hembudsskyldighet skulle endast innebära ett servitut på äganderätten, fullständigt analogt med, men ofantligt mindre kännbart än det servitut, som f. n. vilar på äganderätten till fast fornlämning.

En lagstiftning i nu antydda riktning skulle så mycket mindre innebära ett ingrepp i den privata äganderätten, som hembudsskyldighet redan förut och av ålder funnits i vårt land och således är ett uttryck för en urgammal svensk rättsuppfattning. Såväl Östgötalagen som Magnus Erikssons och Kristofers lands- lagar stadga hembudsskyldighet till konungen av alla »jord- och bottenfynd», ett stadgande, som ytterligare preciseras i Kungl. Maj:ts den 5 juli 1684 utfärdade »Plakat angående allehanda gammalt hittemynt, och fynd, uti guld, sölff, koppar och metallkäril, sampt andra rare stycker, som myckit uppfinnes och undan: döllies>. I 1734 års nya allmänna lag är ingen annan ändring företagen än att hittaren, som förut varit tillförsäkrad blott en tredjedel eller hälften av värdet, nu skall erhålla fulla värdet jämte en åttondel därav. Genom Kungl. Förord- ningen av den 17 april 1828 förtydligas ytterligare de äldre bestämmelserna på så sätt, att de äldre författningarnas uttryck »sampt andra rare stycker» — >»eller andra konststycken»> utbytas mot »sten och trä» (mynt samt fornsaker av guld, silver, koppar och »metall» nämnas uttryckligen i den allmänna lagen). Först genom Kungl. Förordningen av den 29 november 1867 borttages hembudsskyldig- heten rörande fornsaker av järn, sten och trä m. m. (i det att hädanefter endast fornsaker av guld, silver och koppar eller brons behöva hembjudas), en efter- gift, som tiilstyrkes av Akademien på den grund, att Statens Historiska Museum nu anses äga »högst betydliga förråd av fornsaker av ringa materielt värde, sär- deles av sten, och sålunda inom denna avdelning icke vidare behöver annan tillökning, än av enstaka pjeser, som i avseende på form eller fyndort eller av annan orsak ega särskild märkvärdighet> (B. E. Hildebrand i Antiqvarisk Tid- skrift IV, sid. 269). En dylik uppfattning om de materiellt mindrevärdiga före- målens vetenskapliga betydelse var vid denna tidpunkt ganska naturlig, men torde väl numera av ingen kunna förfäktas.

Genom Kungl. Förordningen av den 30 maj 1873 borttages slutligen hembuds- skyldigheten rörande föremål av brons, detta trots dåvarande Riksantikvarien Bror Em. Hildebrands den 6 juni 1871 dagtecknade, utförligt motiverade avstyr- kande, vari Akademien i sitt beslut den 12 juli samma år instämt.

Till ytterligare stöd för vår uppfattning, att en återgång till förhållandena före år 1867 är av behovet synnerligen påkallad, vilja vi anföra, att i Norge, där man så sent som år 1905 erhållit en ny fornminneslag, vilken ju får antagas vara utar- betad med hänsyn till vad en modern fornminnesvård kräver, införts — i form av anmälningsskyldighet — bestämmelsen om hembudsskyldighet beträffande alla lösa fornfynd från den förkristna tiden och medeltiden. Den tid, denna lag varit gällande, kan anses tillräckligt lång, för att en uppfattning om nämnda bestäm- melses värde bör hava kunnat bildas. I avsikt att erhålla ett utlåtande härom har undertecknad, Frödin, tillskrivit cheferna för de historiska avdelningarna vid Bergens och Stavangers museer. Föreståndaren för Oldsamlingen i Bergen, d:r H. Schetelig, har med anledning härav meddelat, att han »gjennemgaaende har meget gunstige erfaringer med hensyn til den gjennemförte pligt til at anmelde

• Sida 118
•  Original

alle forhistoriske og middelalderske fund>, trots det att lagen i denna punkt ej utövas rigoröst; >vor lovbestemmelse medförer ogsaa at privat handel med nor- ske oldsaker er förbudt og at museene er uavhengige av enhver markedspris paa oldsaker»; av synnerlig vikt är vidare det stöd museerna äga i polismyndigheterna, som äro skyldiga att anmäla, tillvarataga och insända samt anskaffa upplysningar om anträffade fynd; »forholdene er blit sikrere og fastere, og museenes arbeide i höi grad lettet derved at statens myndigheter direkte arbeider for os naar det behöves»; d:r Schetelig anför slutligen, att »det antal fund og oldsaker som museene faar fat paa er i det hele omtrent det samme nu som for vi fik loven og museene betaler gjennemgaande omtrent de samme priser». Denna uppgift, att priserna — som före år 1905 tydligen ej varit oskäligt höga och således ej behövt nedpressas — kunnat bibehållas, är värd det största beaktande. Fort- sätter nämligen i Sverige den prisstegring, för vilken genom mellanhänders och utländska konkurrenters framfart museerna under de senaste åren varit utsatta, är det uppenbart, att lämpligt arkeologiskt material ej utan de allra största eko- nomiska uppoffringar för staten skall kunna förvärvas av statssamlingarna och därmed komma vetenskapen till godo. Vad åter beträffar uppgiften, att förvär- vens antal ej ökats, visar detta blott, synes det oss, att man i Norge — eller åtminstone vid Bergens museum — redan före 1905 kunnat överkomma de flesta av de tillfälliga fynden, något som naturligtvis underlättats därav, att dessa till numerären här äro betydligt färre än hos oss. Upplysningen, att lagen ej till- lämpas rigoröst, bör dessutom i detta sammanhang ihågkommas.

Att den norska lagen varit av den största betydelse, framgår även av d:r A. W. Broggers i Stavanger meddelande. Han säger: »Det kan ikke vare mere end én mening om at bestemmelsene i 8 6 og 7 av vor lov er av en serdeles betydning, og at de allerede i den korte tid loven har virket har veeret overmaade gavnlige. Jeg tror jeg har alle vore samlingsbestyrere med naar jeg sier, att loven vilde bare gjore halv nytte hvis icke bestemmelsene om paabudt anmeldelse av hvil- ketsomhelst lose oldsaksfund hadde eksistert>.

Slutligen må nämnas, att prof. G. Gustafsson i Kristiania om den nya lagen i dess helhet säger (Norges Oldtid, sid. 149): »Ved disse lovbestemmelser er en lenge onsket beskyttelse givet för oldtidsminderne, en beskyttelse, som allerede har vakt glede inden landet og tiltrukket sig anerkjendende opmerksomhed i udlandet»>.

Även i Danmark förefinnes en vidsträckt hembudsskyldighet, den gamla bestäm- melsen om Danefxe. I de medeltida lagarna omfattar Danef&e blott föremål av guld och silver; år 1737 utvidgas emellertid hembudskyldigheten genom en för- ordning, i vilken det heter: »Guld, Sölv, Metal og al anden Skat, som findes enten nedgravet eller forborget i Jord, Skov, Mark, Hus eller andensteds, og ingen kender sig ved, det kaldes Danefze og hörer Kongen til og ingen anden». I ett plakat av den 7 aug. 1752 understrykes denna bestämmelse ytterligare och hittaren tillerkännes en fyndets värde motsvarande ersättning. Detta plakat, som fortfarande har gällande kraft, motsvarar således i fråga om hembudsskyldighetens omfattning 1684 års plakat i Sverige. Med »Kongen» menas naturligtvis staten, och de hembjudna fynden komma nu (sedan det Kungelige Kunstkammer upp- hört att existera) till Nationalmuseet i Köpenhamn.

• Sida 119
•  Original

Hur Danefz-bestämmelsen f. n. tillämpas framgår av Sophus Möllers framställ- ning i »Nationalmuseet 100 år efter grundlzeggelsen», Köpenhamn 1907, sid. 77 f., där det heter:

»Som alt naevnt må ikke blot Verdimetal og egentlige Kostbarheder, men også sjeldne og meerkelige Sager fra Oldtiden og fra gammel historisk Tid henregnes til Danefe. Dog har Museet kun overfor den förste Art af Sager hevdet Lovens Bestemmelser, og det fuldt ud, også med Hensyn til Genstande, der kun for en ringe Del består af Guld og Sölv, anvendt som Belzxegning eller til Ornamenter. Ingen andre Sager er blevet kravet som Danefzx, men dette nermest fordi det aldrig har veret nödvendigt. Man har foretrukket ikke at anvende Loven, idet Sagen altid under den almindelige Velvilje overfor Museet har kunnet ordnes ved, at Fundet skenkedes eller overgaves til Museet mod en Godtgörelse eller ved Köb. Der er imidlertid neppe Tvivl om, at Museet vilde anvende Loven i sin fulde Udstrekning, dersom det skulde hende, at der ikke kunde trzeffes en Ordning ad Frivillighedens Vej. I to Tilfzelde, i 1865 og 1889, har det veret nerved, at det kom hertil, idet szerlig betydningsfulde Bronzesager var kommet i Haenderne på Handelsmend, der vilde udbyde dem til Salg i Udlandet. Begge Gange var dog en Meddelelse om, at Danefze-Loven i fornödent Fald vilde blive anvendt, tilstrekkelig til att foranledige en Afståelse ved rimeligt Köb>.

Härav framgår således, att staten (d. v. s. Nationalmuseet) har i sin makt att infordra alla fynd av vetenskaplig betydelse. Lagen tillämpas ej rigoröst. Men detta behöves ej heller på grund av vissa för Danmark speciella förhållanden. Möller framhåller det stora allmänna intresse, varmed Nationalmuseet omfattas, ett intresse, som bl. a. tagit sig uttryck i provinsmuseernas ställning till det- samma. De mer betydande av dessa (detta gäller åtminstone 12 st.) hava näm- ligen i sina stadgar förbundit sig att i form av byte till centralmuseet avstå sällsynta och vetenskapligt värdefulla föremål. Tack vare denna organisation, landets ringa utsträckning, som gör att märkligare fynd snart bliva kända, samt allmänhetens intresse för hithörande frågor torde den illojala trafiken med forn- fynd i huvudsak kunna stävjas och det i vetenskapligt hänseende värdefulla mate- rialet komma forskningen till godo.

Lagens stora betydelse ligger däri, att den fastslår principen om statens rätt till fornfynden och ger myndigheterna befogenhet att vid behov ingripa.

R 2. +

På de skäl vi ovan anfört få vi således föreslå, att såsom mom. 2 av nu ifråga- varande $ följande mom. införes (varvid mom. 4 naturligtvis bör utgå):

» Anträffas fornsaker av annat material än i mom. 1 angives, såsom av koppar brons, järn och annan metall, trä, ben, horn, bernsten, glas, tyg, läder m. m., göre hittaren ofördröjligen anmälan härom till Akademien antingen på sätt ovan stadgas eller genom Riksantikvariens ombud i orten, med noggranna uppgifter om fyndstället, sättet huru fyndet blivit anträffat samt vad mera kan till upp- lysning i ämnet tjäna. Finner Akademien, att fyndet eller någon del därav bör för statens samlingar inlösas, erlägge då för det, som inlöses, fulla vetenskapliga värdet.»

• Sida 120
•  Original

Såsom tillägg till det av kommittén föreslagna mom. 3, vilket i tillämpliga delar även bör gälla det nu formulerade momentet, föreslå vi följande:

»Befinnes hittare av sådant fynd som i mom. 2 angives, hava underlåtit det- samma till Akademien anmäla, ankomme på Akademiens prövning, huruvida någon lösen för detsamma må givas>.

En dylik bestämmelse om allmän hembudsskyldighet skulle enligt vår mening bringa reda och system i behandlingen av de lösa fornfynden. Den skulle i möj- ligaste mån förhindra den illojala handeln med fornsaker ävensom inskränka det dilettantmässiga samlande, som blott eller huvudsakligen går ut på att åstad- komma största möjliga antal föremål, men däremot föga eller intet tar hänsyn till att en samlings förnämsta värde ligger i de upplysningar, som kunnat er- hållas om de i densamma ingående objekten, m. a. o. vad man vet om dessa.

Det positiva resultatet bleve, att staten finge disposilionsrätt över de fornsaker, som vore värda att för framtiden bevaras. När vi nu föreslå ett sådant stadgande, är det ingalunda vår mening, att alla de lösa fynd, som här närmast avses, skulle hamna i de under Akademiens vård ställda statssamlingarna; detta vore av prak- tiska skäl varken möjligt, ej heller önskligt. En dylik bestämmelse skulle varken få lägga hinder i vägen för, än mindre döda det berättigade samlarintresset, vare sig detta representeras av museer eller privatsamlare. Vårt förslag avser att för sådana samlingar (statens eller icke statens), som äro grundade på en riktig upp- fattning om samlandets egeniliga uppgift, m. a. o. där de vetenskapliga principerna äro ledande, reservera det värdefulla vetenskapliga material, som de lösa fynden representera. De museer och enskilda, som visa sig äga de härför nödvändiga förutsättningarna böra således erhålla rättighet såväl att mottaga anmälan om, som att inlösa de nu ifrågavarande fyndkategorierna. Det har framhållits, att i fråga om dessa den fria konkurrensen bör få råda. Detta är ej vår uppfattning. Konkurrens, som naturligtvis alltid måste medföra prisstegring, bör ej råda mellan de kulturhistoriska samlingarna, vilka ju hava samma stora mål, att tjäna den kulturhistoriska forskningen. Här är i stället en sammanslutning på sin plats, ett i system satt gemensamt insamlingsarbete med en exempelvis årligen återkom- mande fördelning av de inkomna fynden, varvid de olika intressena böra få komma till sin rätt. Än mindre böra de samlingar, som väl i en nära framtid komma att erhålla statsunderstöd, konkurrera inbördes och med statens museer. Att staten med sina medel skulle understödja ett större eller mindre antal sins- emellan rivaliserande samlingar, kan ingalunda vara förenligt med en sund eko- nomi. I detta fall bör saken ordnas t. ex. så, att de anmälda fynden av de därtill berättigade museerna inlösas för statens medel och således betraktas som statens egendom, tills den årligen återkommande fördelningen ägt rum, varvid de sär- skilda intressena (centralsamlingarnas, universitetsmuseernas, provinsmuseernas 0. sS. v.) här liksom i förra fallet behörigen böra tillgodoses.»

Vitterhets-, Efter att hava anmärkt att ovanintagna utredning av de kommitterade Pr Htillkommit före riksdagens ovan återgivna skrivelse och att genom denna hela akademien. frågan delvis kommit i ett annat läge, angav vitterhets-, historie- och anti-

kvitetsakademien, som sade sig sakna anledning att ingå i granskning av de

• Sida 121
•  Original

»Den i $ 2 mom. 2 angivna utsträckning av fornminnesvården till naturföre- mål, vid vilka åldriga sägner eller bruk äro fästa, finner Akademien riktig. I fråga om skyldigheten att hembjuda fynd anser Akademien, i likhet med kom- mitterade, denna skyldighet väsentligen böra vara så begränsad, som gällande författning bestämmer eller till föremål som helt eller delvis äro av guld eller silver. En utsträckning av denna skyldighet utöver denna gräns skulle av den allmänna meningen icke uppfattas såsom berättigad och en sådan föreskrift skulle därför antingen bliva en död bokstav eller, om den skulle bliva effektiv, föran- leda ett ständigt ingripande från åtalsmyndigheternas sida, vilket vore allt annat än önskvärt. Med stigande intresse hos allmänheten för fornfyndens bevarande och ökad uppskattning av statsmuseernas betydelse för fornkunskapen och forn- minnesvården skola enligt Akademiens tanke utan dylikt tvång statens samlingar kunna med sig förena sådana fynd, som för dem äro av verklig betydelse.

Beträffande borttagande av fasta fornlämningar ansluter sig Akademien till, vad kommitterade i $ 8 mom. 2 föreslagit angående kostnaden för undersökning av fornlämning, som blivit ifrågasatt att borttagas, samt i 8 9 angående sättet att förfara, när fornminne beröres av ett till utförande ifrågasatt allmänt arbete. Akademien instämmer jämväl i kommitterades uppfattning, att, där en fornläm- ning må anses vara särskilt märklig och därför omistlig, det må vara det all- männa öppet att genom expropriation inlösa densamma; och hemställer därför Akademien att vid utarbetande av ny expropriationslagstiftning denna fråga må vinna behörigt beaktande. Föreskriften i $ 5 mom. 3, angående rätt för Aka- demien att till andra offentliga samlingar avlåta vid undersökning av fasta forn- lämningar gjorda fynd, finner Akademien lämplig såsom utryck för det naturliga sambandet mellan statens museum och övriga offentliga samlingar i landet av detta slag.

Vidkommande påföljden för överträdelser av de till fornminnens bevarande givna föreskrifter anser Akademien, lika med kommitterade, en skärpning av straffet till fängelse vara under särskilt försvårande omständigheter påkallad, liksom också Akademien delar kommitterades mening, att den, som tillhandlar sig föremål av beskaffenhet att böra till inlösen hembjudas, när han handlat i samråd med hittaren eller eljes med vetskap om det olagliga i transaktionen, också bör vara underkastad straffpåföljd.

Akademien anser den omvårdnad, som från fornminnessynpunkt nu ägnas kyrkor och där förvarade föremål, lämpligen böra utsträckas till profanbyggnader av kulturhistorisk betydelse, även där dessa icke kunna räknas till fornlämningar, jämte där förvarade föremål, och finner därför önskligt att dessa bliva under former, som kunna finnas lämpliga, underkastade uppsikt och kontroll. Detta dock endast såvida byggnaden är av publik natur och står under statens eller annan offentlig myndighets vård. Att söka utsträcka denna uppsikt och kontroll

Vitterhets-, historie- och anlikvitets- akademiens utlåtande den 3 september

1912:

• Sida 122
•  Original

till byggnader eller föremål i enskild ägo anser Akademien icke vara förenligt med den i vårt land rådande uppfattningen av äganderätten och ägarens frihet att förfoga över vad som tillhör honom.

Beträffande särskilt kyrkorna finner Akademien den i $ 13 mom. 3 intagna föreskriften om en förberedande undersökning, innan beslut fattas om ny kyrkas uppförande, vara välbetänkt. Därest ny kyrka uppföres och den gamla kyrkan icke finnes böra för statens räkning övertagas, synes det böra åligga församlingen att genom lämpliga åtgärder sörja för att icke den övergivna kyrkan kommer att kvarstå i ett skick, som är ägnat att väcka anstöt.

Slutligen vill Akademien för sin del tillstyrka förslaget i vad det innefattar befogenhet för Riksantikvarien att vidtaga vissa åtgärder, vilka nu ankomma på Akademien. Denna anordning är ägnad att befordra den skyndsamhet vid be- handlingen av dessa ärenden, vilken helt naturligt är önskvärd, men nu icke alltid kunnat iakttagas.»

SEED Riksdagens meromnämnda skrivelse ävensom anförda utlåtande från vitter- vaäardskommit- . . , . : . : 2 ten den 21 no. REets-, historie-och antikvitetsakademien föranledde tillsättandet den 21 novem- vember 1913 ber 1913 av den kommitté, vars betänkande här föreligger.

ER Under den tid, kommittén arbetat, hava, en del åtgärder i minnesvårdande oktober 1919 Syfte från statsmakternas sida tillkommit, bland vilka den mest anmärknings- värda torde vara fastställandet av insamlingsområden för centralmuseerna i Stockholm genom Kungl. Maj:ts brev av den 1 oktober 1919.

I en till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet ingiven skrivelse av den 25 maj 1915 hade nämligen riksantikvarien hemställt om verkställ- ande av utredning i fråga om det inbördes förhållandet mellan statens histo- riska museum, nationalmuseum, livrustkammaren och nordiska museet.

Efter härå erhållen remiss hade riksantikvarien, chefen för nationalmuseum, föreståndaren för livrustkammaren och styresmannen för nordiska museet i gemensamt, den 6 december 1915 dagtecknat utlåtande dels redogjort för sagda museers dåvarande verksamhetsområden, sådana de gestaltat sig på grund av gällande bestämmelser och praxis, dels avgivit förslag till närmare reglering av gränserna för museernas respektive områden, dels ock föreslagit, att åt de fyra museicheferna skulle uppdragas att i samråd övervaka, det vart museum för sig ej överskrede sitt område, samt att museicheferna och föreståndaren för kungl. husgerådskammaren skulle erhålla uppdrag att vid gränsregleringens genomförande gemensamt bestämma depositionen inom museerna av förefintliga samlingar.

Infordrade yttranden i ärendet, dagtecknade respektive den 11 januari,

• Sida 123
•  Original

den 26 april och den 28 juni 1916, hade inkommit från vitterhets-, historie- och antikvitets akademien, nordiska museets nämnd och riksbibliotekarien, varefter förnyade sådana ytlranden avgivits den 18 april 1917 av de fyra museicheferna, den 5 juni 1917 av akademien och den 11 oktober 1917 av nordiska museets nämnd.

I sistberörda yttrande hade nordiska museets nämnd förklarat, att nämnden ansåge sig oförhindrad av museets stadgar att, för den händelse Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter rörande gränserna för de tre statsmuseernas verk- samhet m. m., i instruktion för nordiska museets styresman intaga

dels följande förtydligande av grundstadgarna för nordiska museet:

>Nordiska museet omfattar dels svensk allmogesamling, innefattande även en avdelning för de svenska lapparna samt norsk, dansk, isländsk och finsk dylik samling med tyngdpunkten förlagd till svenska föremål, dels samling belysande den profana kulturen hos de högre stånden i Sverige, dels föremål belysande de borgerliga yrkena i Sverige, dels slutligen komparativa samlingar av utländska föremål inom ovan angivna grupper.

Kyrkliga föremål, i den mån förvärv av dylika kan ifrågakomma, må inköpas endast när de anses behövliga för inredningen av till Skansen överflyttad kyrka. Likaledes må inköpas sådana i kyrka förvarade föremål, som kunna anses mera belysande för den profana än den kyrkliga kulturen.

I fråga om alster av konsthantverk gäller som allmän regel, att för nordiska museet må förvärvas föremål av övervägande kulturhistoriskt intresse, under det att föremål med övervägande konstnärligt intresse böra förbehållas nationalmusei avdelning för konsthantverk, vilket dock icke utesluter att estetiskt och konst- närligt fullödiga föremål må av nordiska museet förvärvas, när så visar sig för samlingarnas fullständigande önskvärt. Alster av de inhemska keramiska fabri- kerna från 1700-talet må av nordiska museet förvärvas endast i den mån de icke kunna anses behövliga för kompletterande av nationalmusei avdelnings för konst- hantverk samling av dylika föremål.

Vidkommande förvärvande av vapen o. d. till nordiska museets samlingar må, på sätt överenskommelsen mellan staten och nordiska museet av den 20 november 1905 bestämmer, endast förvärvas sådana föremål som begagnats av allmogen.

Oberoende av ovan angivna begränsningar må föremål av vad slag det vara må mottagas i form av gåva eller deposition;»

dels ock följande föreskrift:

»Styresmannen åligger att vid inköp till samlingarna tillse, att de sålunda angivna gränserna för nordiska museets samlande, där dessa beröra statens historiska museums, nationalmuseums och livrustkammarens samlingsområden, icke överskridas, samt att på områden, som nordiska museet har gemensamma med något av dessa museer, söka samarbeta med dessa museers chefer för und- vikande av konkurrens; och åligger det därför även styresmannen att söka till

• Sida 124
•  Original

förmån för rätt samling avböja erbjudna gåvor och depositioner utan att där- igenom föremålets övergående i offentlig ägo äventyras.»

Slutligen hade infordrade underdåniga utlåtanden i ämnet avgivits den 17 december 1917 av justitiekanslersämbetet och den 21 juni 1919 av forn- minnesvårdskommittén.

Uti sitt ovannämnda brev hade Kungl Maj:t med fäst avseende å, vad nordiska museets nämnd i omförmälda yttrande den 11 oktober 1917 förklarat, funnit gott föreskriva, att vid tillämpning av gällande bestämmelser rörande statens historiska museums, nationalmuseets och livrustkammarens verksam- hetsområden och uppgifter följande skulle tills vidare lända till efterrättelse:

»Statens historiska museum bör, jämte en mindre, jämförande samling, omfatta allenast föremål från Sverige, d. v. s. dels sådana som äro funna i svensk jord, dels ock sådana som antingen äro gjorda i Sverige eller varit i bruk här. Från- sett den jämförande samlingen skall museet omfatta föremål från den förhisto- riska tiden och från medeltiden av såväl kyrklig som profan art ävensom före- mål från nyare tid av kyrklig art. Med. statens historiska museum är mynt- kabinettet förenat.

Nationalmuseet bör innehålla samlingar av konst och konsthantverk. Konst- samlingarna omfatta måleri, plastik, handteckningar, mångfaldigande konst, allt oberoende av ursprungsort dock med tyngdpunkten förlagd till inhemska alster samt ur synpunkt att föremålen skola vara estetiskt eller konsthistoriskt värde- fulla. Konsthantverksamlingen omfattar alster av konstindustri och handaslöjd från olika länder ur synpunkt att de skola äga utpräglade skönhets- och stilvärden och endast vad beträffar inhemsk keramik från 1700-talet även på grund av före- målets tekniskt-historiska betydelse. Med nationalmuseet äro förenade statens konstsamlingar å de kungl. slotten, så framt de ej äro ställda under annan myndighets vård.

Livrustkammarens samlingsområde omfattar föremål, som belysa samhällets främste jämte dessas omgivning och tjänare (svit) med avseende å deras yttre uppträdande, under nyare tid och inom det indoeuropeiska kulturområdet. Liv- rustkammarens samlingar fördela sig i två avdelningar, en kunglig, statslig och historisk avdelning med företrädesrätt till föremål, som tillhört kungl. personer eller som belysa kröningar, stats- och andra profana ceremonier eller som äga utpräglad historisk karaktär, samt en allmänt vapenhistorisk avdelning, i fråga om vilken gäller att livrustkammaren ej har företrädesrätt till föremål av utpräglad allmogekaraktär eller till föremål av för armé -och flotta fastställd modell.

Utan hinder av dessa föreskrifter skall nordiska museet äga att genom köp förvärva dels sådana föremål av inhemsk keramik, som ej behövas för att full- ständiga nationalmuseets keramiska samlingar, dels kyrkliga föremål från nyare tiden, avsedda för en eller flera kyrkor inom friluftsmuseet å skansen eller ägnade att belysa den profana kulturen i högre grad än den kyrkliga, dels ock alster av karaktäristisk konst, erforderliga för att tillgodose vissa av museets behov.

• Sida 125
•  Original

Nu givna föreskrifter skola ej utgöra hinder för vederbörande museer att genom donation eller deposition förvärva besittningen av föremål, som enligt föreskrifterna rätteligen tillhöra annat museums verksamhetsområde; dock skola de tre statsmuseernas chefer i likhet med vad nordiska museets nämnd förväntas komma att ålägga detta museums chef, museets styresman, söka till förmån för rätt samling avböja erbjuden gåva eller deposition, såvitt ej föremålets övergående i offentlig samlings besittning därigenom äventyras.»

Vidare föreskrevs av Kungl. Maj:t, att cheferna för de tre statsmuseerna skulle låta sig angeläget vara att under samverkan med nordiska museets chef tillse, det vederbörande föreskrifter rörande statsmuseernas och nordiska museets omfattning vid tillämnade nyförvärv tillbörligen upprätthölles. För ändamålet borde, då fråga uppkommit om förvärv för något museums räk- ning av föremål, som ej otvetydigt tillhörde museets område, vederbörande museichefer meddela sig med varandra, och om någon av dem så fordrade, borde de fyra museicheferna, nordiska museets styresman jämlikt detta museums nämnds förständigande, på kallelse av den, som vore äldst i tjänsten, sammanträda till personliga förhandlingar i frågan. Vid dessa sammanträffan- den borde museicheferna i övrigt samråda angående angelägenheter i allmänhet, som kunde befrämja de intressen, de representerade. Minst en gång om året borde ett sammanträffande, där sådana allmänna angelägenheter avhand- lades, äga rum.

Den redogörelse för minnesvårdens hittillsvarande utveckling här i landet och FT de önskemål, som framställts med avseende på de riktlinjer, efter vilka denna duken mink utveckling synts böra framgå, har så gott som uteslutande berört de åtgärder, vitterhets-, hi-

2 s z E storie- och som från statsmakternas sida vidtagits, och av dessa endast dem, som stått äntikoitets- i sammanhang med själva den centrala vården, representerad av akademien, akademien,

³ S : 4 s x se riksantikva- riksantikvarien och statens historiska museum. Även om härmed den statens ,ien och sta verksamhet, som betingats av minnesvårdande syften, uttömmande angivits, tens historiska ISP KEN : s : museum. förtjänar i detta sammanhang att anmärkas, att staten inom andra områden utövar en verksamhet, uti vilken minnesvårdande moment ingå, även om dessa icke ursprungligen varit avgörande för verksamhetens upptagande. Härmed åsyftas förefintligheten av vissa statssamlingar såsom nationalmuseum, kungl. husgerådskammaren, livrustkammaren, artillerimuseum, marinmuseum, postmuseum, musikhistoriska museet och de båda universitetsmuseerna i Upp- sala och Lund. Under det att de båda senares tillkomst och utveckling beröres i

sammanhang med den följande redogörelsen för utvecklingen av den kultur-

• Sida 126
•  Original

National- museum.

historiska museiverksamheten i landet utanför statens historiska museum, torde det vara lämpligt att här angiva de huvudsakliga karaktäristika rörande de övriga ovannämnda samlingarna.

Nationalmuseum, som egentligen är en konstnärlig kvalitetssamling, men som sådan helt naturligt med avseende på i densamma ingående konstverk från äldre tider har ett stort kulturhistoriskt intresse, härleder sitt ursprung från de samlingar av inländsk och utländsk konst, som konungarna av Holstein-Gottorpska ätten, främst Gustaf III, men även Adolf Fredrik, hop- bragt. Vid den senares död inköptes större delen av hans samlingar av Gustaf III, som jämväl för statens räkning år 1777 från sin moder änke- drottning Lovisa Ulrika förvärvade besittningsrätten till Drottningholms slott med alla där förvarade av drottningen hopbragta konstskatter. De ifråga- varande två samlingarna bildade sedan stommen till det tavelgalleri, som Gustaf III inrättade. Men även för åstadkommandet av en skulptursamling var han verksam och inköpte för sådant ändamål under sin vistelse i Italien en samling antika skulpturverk.

Vid Gustaf III:s död förklarades med några få undantag för tavelsamlingen samtliga ovannämnda samlingar, som då voro inrymda dels på Stockholms slott och Fredrikshof dels ock på de kungliga lustslotten, för kronans egendom.

Det hade utan tvivel varit Gustaf III:s avsikt att av samlingarna bilda ett offentligt museum, ehuru han själv aldrig kom i tillfälle att realisera denna tanke. Detta blev i stället förbehållet förmyndarregeringen för hans son, som genom ett kungl. brev av den 28 juni 1792 av samlingarna upprättade ett museum. «Till lokal för detta utsågs till en början hela nedre våningen i nordöstra flygeln av Stockholms slott.

Genom ovannämnda kungl. brev hade jämväl särskild föreståndare för museet tillsatts. Till hans biträde förordnades vissa tjänstemän, som skulle handhava den närmaste vården av samlingarna. Dessa voro en garde des tableaux, en garde des marbres och en garde des médailles. Den först- nämnde hade till åliggande att rengöra, restaurera och i övrigt vårda de väggfasta som de lösa målningarna, under det att garde des marbres skulle vårda och alltid i gott stånd underhålla samt, då de tarvade upphjälpande, utan särskild kostnad restaurera de »ålderdomens konststycken»>, som i form av antika marmorarbeten ingingo i samlingarna. Vad slutligen garde des médailles'-sysslan beträffar, är att märka, att då år 1793 Johan David Flin- tenberg förordnades till sekreterare vid vitterhets-, historie- och antikvitets- akademien, i hans fullmakt insattes, »att han och hans efterträdare hädan- efter alltid komma att tillika vara Gardes des médailles vid Wårt museum,

• Sida 127
•  Original

under dess intendents överinseende»; »Och är det Wår vilja», heter det vidare, »att de der ock på Drottningholm härtills förvarade medaljkabinettena numera sammanslås och utgöra en del av till Wårt museum hörande sam- lingar.» Sannolikt hava dock dessa samlingar aldrig varit inordnade med Kungl. museum, vilket var museets officiella benämning, ehuru Garde-des- médailles-ämbetet fortfarande och ända till år 1817 kom att upptagas såsom tillhörande detsamma. Allt efter som historiska museet, som sorterade under vitterhetsakademien och därför omhänderhades av dess sekreterare, vilken samtidigt var riksantikvarie, utvecklades, måste sekreterarens huvud- sakliga verksamhet förläggas till detta, i följd varav jämväl garde-des-mé- daillesbefattningen så småningom allt mera erhöll karaktären av ett snarare med nämnda museum än med kungl. museum sammanhörande ämbete.

Kungl. museum, som ursprungligen upptagits under kungliga hovstaten, kom redan år 1795 i nära förhållande till överintendentsämbetet. Från nämnda år var nämligen chefen för detta ämbete självskriven föreståndare för kungl. museum. Först år 1863 skedde i samband med uppförandet av en särskild byggnad för museet jämte statens övriga kulturhistoriska sam- lingar, historiska museet, myntkabinettet, livrustkammaren och klädkammaren, en utbrytning av kungl. museum såsom självständig institution.

Byggnaden, som avsåg att vara ett nationalmuseum i ordets egentliga mening och också erhöll denna benämning, stod år 1866 färdig att mottaga de samlingar, som voro avsedda att där inrymmas. I sammanhang härmed ändrades därför kungl. musei ställning i administrativt hänseende, i det att detsamma, som numera benämndes nationalmusei konstavdelning, genom en kungl. stadga av den 31 december 1868 ställdes under ecklesiastikdepar- tementet. Vid samlingarna anställdes en intendent och två amanuenser, varjämte ledningen av museet anförtroddes åt en av Kungl. Maj:t förordnad nämnd, bestående av fem utav Kungl. Maj:t utsedda ledamöter, av vilka dock preses i akademien för de fria konsterna och museets intendent alltid skulle vara självskrivna. Intendenten utövade tillika föreståndarskapet för livrust- kammaren intill år 1907, då denna samling överflyttades till nordiska museet.

Den 20 december 1880 utfärdades en ny museistadga för nationalmusei konstavdelning, jämlikt vilken denna skulle vara uppdelad i tre huvudav- delningar; nämligen

I. samlingar, hörande under bildhuggarkonst, omfattande skulpturverk i marmor och metall, originalarbeten i gips, modeller och skisser, plastiska efterbildningar ävensom samlingarna av egyptisk-orientaliska och av grekisk- romerska fornsaker.

• Sida 128
•  Original

II. samlingar, hörande under målarekonst och omfattande målningar i olja, vattenfärg och kritor, handteckningar samt gravyrer samt därmed besläktade konstalster;

och III. samlingar av konstslöjdföremål, såsom snidade, keramiska, textila m. fl. arbeten.

Till museet hörde dessutom en boksamling, omfattande arbeten rörande bildande konst och därmed i närmare sammanhang stående ämnen.

Museets personal utgjordes av en intendent, två amanuenser och en kon- servator, de tre förstnämnda utnämnda och den sistnämnde förordnad av Kungl. Maj:t. Museinämnden bibehölls och undergick endast den föränd- ringen, att, i stället för akademiens preses, museets konservator skulle vara självskriven ledamot.

År 1912 den 31 december utfärdade emellertid Kungl. Maj:t nya stadgar för museet. Det förtjänar att anmärkas, att i dessa museet första gången officiellt benämnes national museum och icke endast nationalmusei konst- avdelning. Uti stadgarna, vilka fortfarande gälla, angives museets ändamål vara att verka för konstsinnets väckande och fostrande hos folket samt för konstens och konstvetenskapens främjande. |

Museets indelning har genom dessa stadgar även i så måtto förändrats att museet visserligen är uppdelat på tre avdelningar, men dessa omfatta en bildhuggare- och målarekonst, en annan handteckningar och gravyrer samt en tredje konsthantverk. Till avdelningen för bildhuggarekonst höra jämväl samlingarna av egyptiska och grekisk-romerska fornsaker samt till gravyr- avdelningen fotografisamlingen.

Museets ordinarie personal består av en överintendent och chef samt tre intendenter (avdelningsföreståndare), varförutom vid museet finnes anställd en konservator. Senare har därjämte tillkommit en särskild intendent med uppdrag att öva inspektion över museets å olika platser i landet deponerade föremål samt att verka för utbredning av konstintresset utanför själva museet.

Den förutvarande museinämnden har numera ersatts av en annan nämnd, bestående av intendenterna under ordförandeskap av överintendenten. Denna nämnds befogenheter äro emellertid väsentligt mindre än den förutvarandes, i det att nämnden, som på kallelse av ordföranden sammanträder minst en gång i månaden, endast har att yttra sig i frågor rörande inköp, utgallring av dupletter, mottagande av gåvor och testamenten, restaureringar av föremål i samlingarna samt skrivelser till Kungl. Maj:t rörande avsöndring av före- mål ur samlingarna genom byte, försäljning eller i form av deposition. Vid

• Sida 129
•  Original

handläggning av konserveringsfrågor skall jämväl konservatorn närvara i nämnden.

Den egentliga bestämmanderätten i museet utövas emellertid numera av överintendenten, vilken det i främsta rummet åligger tillse, att museet mot- svarar sin bestämmelse, och som är Kungl. Maj:t ansvarig för samlingarnas vård och förkovran samt göromålens jämna gång. I sådant hänseende åligger det honom, bl. a.,

att efter museinämndens hörande uppsätta förslag till besättande av lediga intendents- och konservatorsbefattningar;

att antaga amanuenser och andra extra ordinarie tjänstemän samt övriga biträden ävensom betjäning;

att handhava den ekonomiska förvaltningen, inom gränsen av därför till- gängliga medel bestämma arvoden och gratifikationer åt extra ordinarie befattningshavare, ombesörja inköp av brännmaterial, bohagsting och dylikt samt ansvara för redovisningen av de för museet anslagna medlen;

att i enlighet med särskilda föreskrifter i instruktionen besluta om inköp för samlingarna, om utgallring av dupletter samt om mottagande av gåvor och testamenten, vid vilka ej fästs något särskilt för staten betungande villkor, ävensom till Kungl. Maj:t ingiva framställningar i frågor angående avsöndring av föremål ur samlingarna genom byte, försäljning eller i form av deposition;

att efter vederbörande intendents hörande besluta rörande mottagandet av depositioner av konstverk i museet, när därav ej föranledes någon för staten betungande förpliktelse;

att i överensstämmelse med av Kungl. Maj:t fastställd grundplan för sam- lingarna efter samråd med vederbörande intendent besluta om föremålens anbringande och ordnande i för dem avsedda lokaler;

samt alt, efter nämndens och konservatorns hörande, besluta angående restaureringar av föremål i samlingarna och att låta till protokollet anteckna, i vilka hänseenden restaurering bör ske och huru densamma utfallit.

Beträffande nyförvärv till museet äger överintendenten att av tillgängliga medel, dock icke sådana som äro upptagna på det å museets stat uppförda reservationsanslaget till inlösen av levande konstnärers arbeten, själv eller genom sakkunnig person, som av honom utses, verkställa inköp. Inköp för medel från nyssnämnda reservationsanslag beslutas däremot av Kungl. Maj:t på förslag av överintendenten.

Vid ifrågavarande stadgar finnes tillagt ett särskilt bihang, avseende sam- lingarna i de kungl. slotten, uti vilket bestämmes, att under överintendentens överinseende skola stå jämväl de staten tillhöriga samlingarna av konst- och

• Sida 130
•  Original

Kungl. husgeråds- kammaren.

konstvärdeföremål å kungl. slottet i Stockholm och Drottningholms, Grips- holms, Rosersbergs, Strömsholms, Haga och Ulriksdals slott samt statens i andra offentliga inrättningar befintliga konstverk, för såvitt desamma ej äro ställda under annan myndighet, ävensom att i avseende på handläggningen av frågor rörande förvärv för ifrågavarande samlingar genom köp, gåva eller på annat sätt samt rörande restaureringar, avsöndring av föremål och inven- tarieförteckningars förande i tillämpliga delar skall gälla vad som är stadgat för nationalmusei samlingar.

Kungl. husgerådskammaren omfattar alla de staten tillhöriga föremål å de kungl. slotten — Stockholm, Drottningholm, Gripsholm, Haga, Strömsholm, Tullgarn och Ulriksdal — som disponeras av den regerande konungen och användas av konungen, drottningen och kronprinsen (delvis) samt — efter vissa bestämmelser — av vid hovhållningen anställda personer. Bland dessa föremål ingår ett avsevärt antal, som har ett synnerligen högt kulturhistoriskt värde. Då dessa emellertid äro avsedda att användas uti hovhållningen, kunna i kungl. husgerådskammaren befintliga minnesmärken icke jämställas med museiföremål i egentlig mening, i fråga om vilka just deras frihet från användning är ett huvudkännetecken.

Samlingarna förvaltas, såsom nämnt, av konungen genom hans riksmar- skalksämbete och under detta omedelbart av en överintendent. Såväl uti den för denna fastställda instruktionen som även vid vården i allmänhet hava åtminstone under senare tid tillämpats de principer, som känneteckna den moderna minnesvården.

Anslag till samlingarnas vård utgår på första huvudtiteln. För överintendenten, som närmast är ansvarig för samlingarnas vård, har riksmarskalksämbetet den 30 december 1915 fastställt en av konungen gillad instruktion av följande innehåll:

78 1. Överintendenten utövar i egenskap av chef högsta överinseendet över kungl. husgerådskammaren. 82

De under överintendentens vård ställda samlingarna utgöras av vad i kungl. husgerådskammarens inventarium 1914 finnes upptaget ävensom av senare till dessa samlingar gjorda förvärv. Under överintendentens vård och ansvar äro likaledes ställda deras majestäter konungen och drottningen enskilt tillhöriga föremål, konung Oscar II:s stiftelse etc. enligt därom särskilt utfärdad instruktion.

• Sida 131
•  Original

123 $ 3.

Överintendenten åligger:

a) att över samtliga kungl. husgerådskammarens samlingar föra accessions- inventarium som fortsättning av 1914 års huvudliggare;

b) att över kungl. husgerådskammarens samlingar föra särskild beskrivande och med avbildningar försedd förteckning;

c) att efter bestämd plan vetenskapligt bearbeta de under hans vård ställda konstsamlingarna, särskilt inriktande sitt arbete på utförandet av ett fullständigt beskrivande och illustrerat, för publicering avsett inventarium över samtliga, kungl. husgerådskammaren tillhöriga konstföremål;

d) att ansvara för det metodiskt fortsatta underhållet och den fackmässiga vården av kungl. husgerådskammarens samlingar, som årligen böra undersökas och vid behov under tillsyn av fackbildad person ofördröjligen repareras, så att de ständigt hållas i gott stånd; att personligen bestämma, leda och övervaka inom kungl. husgerådskammarens samlingar förekommande konserveringsarbeten;

e) att vid tillfällen av inom de kungl. slotten förekommande fester, rengöringar etc. efter avtal med förste hovmarskalken och vederbörande ståthållare låta vid- taga sådana anordningar, eventuellt bortflyttningar av kungl. husgerådskammarens dyrbarare konstföremål, som vården av dessas bevarande kräver;

f) att ansvara för och leda de olika kungl. slottens, respektive slottsrummens möblering med bestämd hänsyn till byggnadens eller rummets historiska karaktär ;

g) att minst tvenne gånger årligen besöka de av hans maj:t konungen dispo- nerade, men ej bebodda slotten, de övriga så ofta deras skötsel sådant kräver;

h) att årligen före mars månads utgång till riksmarskalksämbetet inkomma med årsberättelse;

i) att, såvida hinder ej möta, varom i så fall anmälan till riksmarskalksäm- betet bör ske, vart femte år anställa inventering av kungl. husgerådskammarens samlingar och om sådan inventering till riksmarskalksämbetet avgiva berättelse;

j) att i ämbetsrummet finnas för besökande på bestämd tid tillgänglig.

$ 4.

Överintendenten åligger vidare:

a) att planlägga och leda arbetet inom kungl. husgerådskammaren och dess verkstäder;

b) att bland kungl. husgerådskammarens betjänte söka i möjligaste mån ut- breda kunskap om vården av dyrbarare föremål samt att bland betjäningen särskilt utbilda en för vården av konstföremål lämpad person, åt vilken dylikt arbete företrädesvis bör anförtros, och åt vilken platsen som husgerådsvakt- mästare bör reserveras;

c) att för den dagliga skötseln av de i kungl. slotten utställda konstföremål till resp. oldfruar lämna tydliga, kortfattade instruktioner. Beträffande oldfruar å Drottningholms, Gripsholms och Strömsholms slott, vilkas avlöning fortfarande utgår från vederbörande slottskassor (jämf. 8 8), gäller den bestämmelse, att anmärkningar, som göras av chefen för kungl. husgerådskammaren mot deras

• Sida 132
•  Original

sätt att sköta tjänsten, och vilka ej beröra de åligganden instruktionen omfattar, skola av honom anmälas till vederbörande ståthållare.

8 5.

Överintendenten äger rätt att med hans maj:t konungens medgivande i offentlig samling för tillfällig eller längre utställning deponera för kungl. husgerådskam- maren obehövliga föremål, som äga vetenskapligt intresse. Anmälan härom göres till riksmarskalksämbetet. Om avskrivning av för kungl. husgerådskam- maren obehövliga föremål skall noggrant motiverad begäran av honom hos riksmarskalksämbetet göras.

B46,

Överintendenten äger ensam rätt att lämna tillstånd till eller neka tillstånd till kopiering, avbildning eller dylikt av kungl. husgerådskammaren tillhörigt föremål, av vad slag det vara må. För slotten erforderliga inträdeskort undertecknas av förste hovmarskalken, eventuellt resp. ståthållare samt chefen för husgerådskammaren.

FVude

Överintendenten äger antaga och avskeda för kungl. husgerådskammaren be- hövlig personal samt fastställa löner inom de gränser, som nedan i $ 8 angivas.

$ 8.

Överintendenten äger att inom de av hans maj:t konungen bestämda titlarna disponera över användningen av kungl. husgerådskammarens årliga anslag. Räk- ningarna, av överintendenten attesterade, betalas av kamreraren.

5,00)

Överintendenten äger att jämte förste hovmarskalken och vederbörande ståt- hållare deltaga vid bestämmandet av sättet för visning av de kungl. slotten och därvid göra sådana dispositioner, att minsta risk för föremålens skadande eller borttagande uppstår;

att på uppdrag av förste hovmarskalken eller vederbörande ståthållare och mot särskild ersättning författa och låta trycka för besökande avsedda kataloger över de kungl. slott, som för allmänheten visas, och låta utföra lämpliga, till försäljning avsedda vykort.

8 10.

Överintendenten äger rätt till sex veckors semester årligen, om liden för vilken han har att överenskomma med hans maj:l konungens förste hovmarskalk och göra anmälan till kungl. riksmarskalksämbetet.»

• Sida 133
•  Original

Stommen i den nuvarande livrustkammaren bildas i stort sett av trenne med varandra nära besläktade äldre institutioner, stora och lilla rustkam- rarna samt klädkammaren, samtliga ursprungligen förvarade på Stockholms slott. Till en början och in på 1500-talet synas gränserna dem emellan och mellan andra kungl. förrådskamrar, t. ex. skattkammaren och husgeråds- kammaren, hava varit ganska obestämt fixerade, och även under senare tider inkommo ofta till den ena eller andra av dessa kamrar föremål, som snarare hörde hemma i någon av de andra. Ofta förekommande regleringar dem emellan visa dock, att man strävat efter naturliga gränser, för vilket ändamål dittills administrativt skilda men till arten samhörande delar ofta hava lokalt sammanförts, innan de funnit sin slutgiltiga, naturliga förening.

Äldsta ännu i samlingen befintliga föremål (en hjälm med krona) upptogs 1548 i förteckningen över Gustaf Vasas klädkammare. I samma förteckning upptogos även, bland andra rustningar, vapen, kläder och sadlar, de båda svärd, som nu ingå bland regalierna i skattkammaren. I förteckningen över den fångne konung Erik XIV:s tillhörigheter antecknades däremot rustningar och vapen för sig såsom ingående i en särskild rustkammare.

Från och med år 1630 finnas fullständiga förteckningar över den stora rustkammaren i Stockholms slott. I denna, som väsentligen utgjordes av kronans vapenförråd och sorterade under militär myndighet och på 1500- talet hade sin motsvarighet i Archliet, förvarades då även såsom orörliga persedlar en del kungl. rustningar, vapen, fanor, troféer och riksbanér. I lilla rustkammaren, vilken hade sin lokal i omedelbar närhet till den stora, förvarades materiellt dyrbara vapen, sadlar m. m., som använts och användes av de kungl. personerna. Att rustningar, banér m. m skiljts från de övriga kungl. vapnen, torde sannolikt berott på, att de såsom mera skrymmande icke fått plats i den lilla rustkammaren.

Denna, som sannolikt redan då liksom på 1670-talet stod under vård av hovmyndighet, nämligen riksmarskalksämbetet, ägde redan karaktär av hi- storisk samling, på den grund att äldre konungars vapen kvarblivit i den- samma. År 1627 fick den en än mera medvetet bestämd historisk karaktär genom inlämnandet dit av de vapen och dräkter, som burits av Gustaf II Adolf vid olika tillfällen, då han varit utsatt för livsfara under det preussiska fälttåget. Härmed blev denna rustkammare landets äldsta historiska samling.

År 1640 avsöndrades en hel del mindre föremål från stora rustkammaren, såsom pistoler, klubbor, armborst m. m., vilka torde överförts i lilla rust- kammaren, då några av dessa vapen kunna igenkännas i äldsta befintliga inventarier över denna (antagligen från tiden strax före 1670).

Livrust- kammaren.

• Sida 134
•  Original

Någon gång före nämnda år flyttades lilla rustkammaren, Kungl. Maj:ts livrustkammare, till lusthuset vid Kungsträdgården, (nuvarande lantmäteri- kontorets hus), medan stora rustkammaren torde hava stannat kvar i slottet.

År 1671 överfördes till livrustkammaren en del märkligare rustningar och vapen ävensom rena. troféer ur det polska bytet från Karl X Gustafs krig, vilket byte ursprungligen i sin helhet år 1656 hamnat i husgerådskammaren.

Lilla och stora rustkammaren flyttades år 1691 till Arsenalen, medan klädkammaren fortfarande stannade kvar i slottet. Rustkamrarna förde dock fortfarande skilda inventarier samt stodo under skild förvaltning, var- emot de av besökandes beskrivningar att döma varit lokalt så förenade, att de för allmänheten framstått såsom en samling.

Samtidigt med slottsbranden år 1697 flyttades den räddade klädkammaren till kungshuset.

År 1752 överlämnades från skattkammaren de praktfulla beslagen till Gustaf II Adolfs kröningssadel, som inlagts i skattkammaren, emedan de icke blevo färdiga i tid och sålunda aldrig kommo till användning. De hörde samman med i livrustkammaren förvarade aigretter. Jämte dessa överläm- nades även ett tartariskt båg- och bilkoger, liksom tidigare under 1700-talet ännu ett dylikt samt betslet till Gustaf II Adolfs diamantsadel likaledes er- hållits från skattkammaren.

Under 1700-talet gingo en stor del livrustkammaren tillhöriga kungl. be- gravningssirater, möbler samt porträtt över kungl. personer till husgeråds- kammaren, varjämte efter år 1803 den stora serien med Karl XI:s av Ehren- strahl målade hästar bortlämnades.

År 1783 beslöts att från de båda rustkamrarna i Arsenalen avskilja alla arméns förråder och blott låta de historiska föremålen kvarstanna. Redan år 1785 träffades emellertid ett nytt förfogande, i det att då bestämdes, att Arsenalen helt skulle utrymmas och båda rustkamrarna i sin helhet flyttas till Fredrikshof. Lilla rustkammaren hade år 1778 ställts under riksstall- mästareämbetet.

Med upphörande av detta ämbete år 1803 förlades lilla rustkammaren åter under riksmarskalksämbetet, dock under närmare tillsyn av överhov- stallmästaren. Samma år beslöts, i sammanhang med båda samlingarnas förflyttande till orangeribyggnaden, att de skulle ställas under gemensam vård av en person. Vid denna flyttning medföljde ej den rent militära delen av stora rustkammaren (arméns förråd).

Sedan det emellertid visat sig, att fukten i orangeribyggnaden ingåve fara, att de där förvarade samlingarna skulle fördärvas, beslöts år 1816, att den

• Sida 135
•  Original

för fukt mest ömtåliga delen, nämligen trofésamlingen, skulle flyttas till Riddarholmskyrkan och utredning företagas om anskaffandet av lokaler för den övriga delen.

Denna utredning resulterade i, att förutom troféerna jämväl de mera historiska rustningarna och vapnen redan år 1817 kommo till Riddarholms- kyrkan, under det att först år 1823 de båda sammanslagna rustkamrarna, numera kallade livrustkammaren, fördes till ny lokal, nämligen confidencen vid Ulriksdal.

I början på 1820-talet hade en mindre del skjutvapen från livrustkammaren överlämnats till krigsakademien på Karlberg. 1823 sändes även en del till Gripsholms slott.

Samtidigt med flyttningen till confidencen ställdes samlingen under krigs- collegium; dock synas de dyrbaraste föremålen nu hava överflyttats till klädkammaren på kungl. slottet, med vilken då redan var förenad den stora samling av pretiosa m. m., som tidigare ingått i skattkammaren och husge- rådskammaren.

I samband med reorganisationen av statens historiska museum år 1843 överfördes till. detta icke endast från klädkammaren den nyssnämnda pre- tiosaavdelningen utan jämväl en del livrustkammare- och klädkammare- föremål. Den större delen av klädkammaren samt de dyrbarare sakerna i livrustkammaren stannade dock fortfarande kvar på slottet. Redan tidigare hade för övrigt statens historiska museum eller dess föregångare mottagit en del föremål från skattkammaren.

År 1850 överflyttades livrustkammaren från Ulriksdal till arvfurstens palats, och år 1851 införlivades klädkammaren med de där förvarade föremålen med densamma. i

Dock sorterade den egentliga livrustkammaren fortfarande under krigs- collegium, under det att klädkammaravdelningen stod under riksmarskalks- ämbetets överinseende.

Från och med denna reorganisation av livrustkammaren kan samlingen börja betraktas som ett museum i mer modern bemärkelse. Den började nu även utvidgas genom nyförvärv, huvudsakligen genom gåvor och testa- menten, men även genom inköp av såväl enskilda vapen som större sam- lingar.

Dessutom återlämnades redan år 1853 de rustningar och historiska vapen, som följt med troféerna till Riddarholmskyrkan, samt år 1858 de till Grips- holm översända vapnen.

År 1858 överflyttades livrustkammaren till hyrd lokal i Brunkebergs hotell.

• Sida 136
•  Original

Här stannade den dock icke länge, ty redan år 1863 förordnade Kungl. Maj:t, att livrustkammarsamlingen skulle beredas plats i den då nyuppförda nationalmuseibyggnaden, något som också år 1865 ägde rum. I samband med denna flyttning avsöndrades från samlingen ett icke obetydligt antal, väsentligen förhistoriska föremål, men även en hel del föremål från senare tider, som icke hade livrust- eller klädkammarekaraktär, såsom möbler, dryckeskärl m. m., vilka överlämnades till statens historiska museum. Nästan alla dessa föremål hade inkommit till livrustkammaren med skänkta samlingar.

År 1866 förändrades livrustkammarens administrativa ställning, i det att den ställdes under överintendentsämbetet och därmed under finansdeparte- mentet, till vilka myndigheter följande år även klädkammaren förlades.

Redan år 1868 skedde emellertid en ny förändring, i det att, samtidigt med vården över nationalmusei konstavdelning, även överinseendet över livrustkammaren uppdrogs åt nationalmusei intendent och samlingen följ- aktligen därmed »såsom en för vetenskapliga ändamål och konstodlingens främjande inrättad anstalt>, blev förlagd under ecklesiastikdepartementet. År 1881 erhöll livrustkammaren en särskild föreståndare, sorterande under nationalmusei nämnd.

År 1884 överflyttades samlingen till f. d. kungl. bibliotekets och stenmusei lokaler i kungl. slottet.

Under denna tid började samlingen alltmera antaga karaktären av en vetenskaplig institution, under det att den tidigare kunnat betraktas mera som blandat konstindustriell och personhistorisk samling. Inköp för bespa- rade medel bedrevos numera planmässigt till samlingens kompletterande ur instruktiv och vetenskaplig synpunkt. Därjämte indrogos till samlingen en del rester av den äldre rustkammaren, exempelvis svenska fanor, som av misstag kommit med till Riddarholmskyrkan, vissa av de på sin tid till Gripsholm översända föremålen, samt en del av de livrust- och klädkam- mareföremål, som år 1843 lämnats till statens historiska museum m. m.; därjämte överlämnades från detta museum, i olika repriser, vapen från nyare tiden, som hamnat i dess samlingar.

I samband med 1884 års flyttning reglerades samlingens område, i det att man överlämnade till nationalmusei konstavdelning en del konstindustriella föremål, till det nybildade artillerimuseet en avsevärd samling armévapen och för armén fastställda modeller, av vilka en del ingått i den gamla större rustkammarens bestånd, en del inkommit med dit skänkta samlingar, samt till etnografiska museet större delen av samlingens exotiska vapen, även dessa ur skänkta samlingar.

• Sida 137
•  Original

Sista skedet i livrustkammarens utveckling ingick år 1906, då samlingen de- ponerades i nordiska museet; allt fortfarande står den dock under en av Kungl. Maj:t förordnad föreståndare. Nordiska museets nämnd har övertagit natio- nalmusei nämnds funktioner, varjämte Kungl. Maj:t förordnar en inspektor.

I samband med denna flyttning företogs åter en reglering, i det att till etnografiska museet avsöndrades återstående utomeuropeiska vapen med undantag av dem, som avsågo den europeiska kulturen i- Amerika och den till Europa närmast gränsande islamitiska kulturen; med artillerimuseet företogs en reglering, varvid i stort sett den grundregeln tillämpats, att jakt- och praktvapen borde tillkomma livrustkammaren, för armén fastställda modeller däremot artillerimuseet.

Återförvärvandet av föremål, som tillhört den äldre rustkammaren, har dessutom fortsatts. År 1906 överflyttades troféerna från Riddarholmskyrkan till nordiska museet, varjämte år 1907 föreståndaren för livrustkammaren förordnades att hava närmaste vården och uppsikten över troféerna samt in- spektor för livrustkammaren överinseendet över desamma. Trofésamlingen sorterar likväl fortfarande under försvarsdepartementet. Undantager man troféernas förläggande under detta departement samt att ett fåtal äldre liv- rustkammarsaker ännu icke blivit förda tillbaka till livrustkammaren, äro sålunda de gamla rustkamrarnas och klädkammarens samlingar återförenade till en enhet och ställda i vetenskapens och undervisningens tjänst.

Den ställning, livrustkammaren för närvarande i administrativt hänseende intager, torde bäst belysas genom en hänvisning till innehållet uti den, i sammanhang med samlingarnas deponerande i nordiska museet, mellan svenska staten och nordiska museet träffade överenskommelsen, vilken är av följande lydelse:

SR

Livrustkammarens samlingar magasineras i nordiska museets nya byggnad å Lejonslätten från den tid, då samlingarna hinna dit överflyttas, och intill dess nordiska museet hunnit inventera till sig dessa, vilket senast bör hava skett till den 1 juni 1906. Nordiska museet övertager vården av samlingarna, allt efter som dessa inventeras över till museet. De föremål, som museet ej inventerat till sig, förvaras i slutna lårar eller montrar, och förbinder sig museet att åt dem bereda en året om jämn temperatur och låta dem komma i åtnjutande av de allmänna skyddsåtgärder mot eldfara och inbrott, som vidtagits för museets egna samlingar, men ansvarar museet i övrigt icke för dessa föremål. Såväl de nedpackade som de till museet överlämnade föremålen stå under närmaste vård av livrustkammarens föreståndare. Först sedan inventeringen i sin helhet avslutats, överlämnas förvaltningen av livrustkammarens medel till nordiska

9. K. Fornminnesvårdskommitténs betänkande.

• Sida 138
•  Original

museet, och härifrån räknas depositionstiden, alltså senast från och med den 1 juli 1906 och till den 1 juli 1931. Inpackning och flyttning av livrustkammarens samlingar ombesörjas och bekostas av staten, varemot nordiska museet anordnar och bekostar samlingarnas uppställning i museet och därför erforderliga montrer samt övrig utställningsmateriel. Önskar staten eller nordiska museet, att depo- sitionen skall upphöra före den 1 juli 1931, må det tidigast ske tre år efter uppsägning från statens sida och fem år efter uppsägning från nordiska museets sida. Om depositionen i följd av. uppsägning från statens sida upphör före den 1 juli 1931, skall staten ersätta vad nordiska museet visar sig hava i enlighet med gängse pris utgivit för samlingarnas installering i museet. Har uppsägning ej skett från nordiska museets sida minst fem år eller, från statens sida, minst tre år före utgången av den ursprungligen bestämda depositionstiden, anses denna förlängd med tio år och sedermera under motsvarande förutsättningar med ytter- ligare en tioårsperiod i sänder; dock att depositionstiden även då kan förkortas genom uppsägning på sätt förut nämnts.

2.

Livrustkammarens samlingar skola, så snart sig göra låter, ordnas i de för dem särskilt upplåtna lokaler i nordiska museet, där de under depositionstiden skola utan sammanblandning med nordiska museets egna föremål vara uppställda och hållas för allmänheten avgiftsfritt tillgängliga under vissa timmar en söckendag i varje vecka samt dessutom de sön- och helgdagar, då museet i övrigt hålles öppet. De ifrågavarande lokalerna äro den genom museibyggnadens hela längd gående centralhallen med undantag av utrymmet mellan huvudingången och absiden, vidare 'den över huvudingången belägna, utåt hallen öppna avdelning, som ursprungligen avsetts till museets vapensal, och, om så erfordras, någon del av mittpartiet i södra flygelns bottenvåning.

3.

För depositionstiden ställer staten till förfogande av nordiska museets nämnd ett anslag av 6,200 kronor, för år räknat, vilket anslag skall användas till vård, bevakning, underhåll och förökande av livrustkammarens samlingar. Av detta anslag skola för år räknat avses:

till arvode åt livrustkammarens föreståndare .................. Kr. 2000: > » > > TISPORTOT Sa a virsdssissinet lera År NDUUE AS 51: SKRIN Dar DAS ÖRGIGC bygshoserees snusen ara sila svinn alv ras rs sr 4: TF

Den nettovinst, som under deposilionstiden uppkommer genom försäljning av kataloger över samlingarna, skall jämväl, i mån av behov, användas för livrust- kammaren, men tillfaller i övrigt nordiska museet, vilket även äger förfoga över de medel, som under depositionstiden inflyta för samlingarnas förevisning.

4.

Under depositionstiden stå livrustkammarens samlingar under förvaltning av nordiska museets nämnd, som, utan anspråk på vidare bidrag från statens sida

• Sida 139
•  Original

än här ovan sägs, ansvarar för samlingarnas behöriga vård och underhåll samt inför kammarrätten redovisar för förvaltningen av livrustkammarens medel, i den mån de ej på grund av särskilda bestämmelser handhavas av annan insti- tution eller myndighet. Frågor om avsöndring eller lån av föremål från livrust- kammaren ävensom angående väsentligare ändringar i avseende å de för livrust- kammarens samlingar bestämda lokalers användning skola underställas Kungl. Maj:ts prövning och avgörande.

De

Vid inköp av föremål till livrustkammaren och nordiska museet bör konkurrens mellan samlingarna undvikas. Såsom regel gäller, att för livrustkammaren inköpas huvudsakligen vapen och av andra föremål sådana, som tillhört kungliga personer eller äga utpräglad historisk karaktär, samt att nordiska museet endast inköper sådana vapen, som begagnats av allmogen.

6.

Närmaste vården och tillsynen över livrustkammaren utövas av dess förestån- dare, som utses av Kungl. Maj:t efter förslag av nordiska museets nämnd. Denne föreståndare må tillika vara anställd såsom tjänsteman vid nordiska museet.

7

Kungl. Maj:t äger förordna en inspektor att övervaka förvaltningen av liv- rustkammarens angelägenheter. Denne inspektor har att hos nordiska museets nämnd göra de framställningar, han kan finna av omständigheterna påkallade, samt, ifall han anser nämnden hava vid berörda förvaltning giort sig skyldig till fel eller försumlighet, därom göra anmälan hos Kungl. Maj:t, som äger med- dela de föreskrifter, vilka kunna finnas erforderliga; dock att nordiska museet ej därigenom må tillskyndas några särskilda kostnader utöver vad som kan anses skäligt på grund av vad museet i allmänhet åtagit sig beträffande livrust- kammaren. Skulle inspektor finna ett av museinämnden fattat beslut kunna medföra svårare äventyr för livrustkammaren, äger han förbjuda beslutets verk- ställighet, varmed då skall anstå, i avvaktan på vad Kungl. Maj:t kan finna skäligt i frågan bestämma.

8.

Nordiska museet övertager i sin tjänst nuvarande ordinarie vaktbetjäning vid livrustkammaren, nämligen en vaktmästare och en eldare, vilka fortfarande, så länge de kvarstå i sina befattningar, skola avlönas med minst 800 kronor om året vardera. För den vaktbetjäning, som erhåller avlöning från det av riksdagen beviljade anslaget till livrustkammaren, åtager sig nordiska museet ej att bereda pensioner.

• Sida 140
•  Original

Artlilleri- museum.

Kungl. Maj:t äger att efter hörande av nordiska museets nämnd meddela när- mare instruktioner för livrustkammarens inspektor och föreståndare.

10.

Denna överenskommelse utgör ej hinder för Kungl. Maj:t att i anledning av därom nu väckt fråga förordna om överförande till artillerimuseum av en del av livrustkammarens samlingar; dock bör nordiska museets nämnd bliva satt i till- fälle att över detaljerat förslag i detta ärende yttra sig, och är nordiska museet fritaget från fullgörandet av denna överenskommelse, därest Kungl. Maj:t mot museinämndens uttalade mening medgiver överflyttning av föremål till artilleri- museet i en sådan utsträckning, att livrustkammarsamlingarnas nuvarande karaktär enligt nämndens före frågans avgörande tillkännagivna uppfattning skulle där- igenom förryckas. På det att nordiska museets öppnande för allmänheten ej må bliva försenat genom denna fråga, är det nödvändigt, att densamma varder avgjord i så god tid att den för livrustkammarens uppställande nödiga utställ- ningsmaterialen kan beställas redan under hösten 1905.»

En annan statssamling av huvudsakligen kulturhistoriskt innehåll är artil- lerimuseet.

Redan vid mediet av 1700-talet hade översten vid artilleriet, generalfält- tygmästaren Thomas Cunningham (—1739), inrättat en »modellkammare för artillerivetenskapen» i Stockholm och senare beslöt Kungl. Maj:t genom nådigt brev den 4 maj 1807, att, samtidigt med bildandet av en artilleristah, en artillerimodellkammare skulle inrättas å artillerigården i Stockholm samt ställas under inseende av chefen för det även då nybildade artilleriarkivet. Båda här omnämnda modellkammare utgjordes huvudsakligast av artilleri- modeller samt modeller av handvapen m. m. De voro ej avsedda för besök av allmänheten, utan tjänade väl huvudsakligen såsom åskådningsmateriel vid undervisningen inom Svea artilleriregementes s. k. informationsverk. Artillerimodellkammaren i Stockholm synes emellertid småningom nästan hava råkat i glömska och var väl okänd t. o. m. för flertalet artilleriofficerare, ehuru dess inventarier regelbundet upptogos å tygmästarens i Stockholm behållningslistor.

Den 5 september 1877 anbefallde emellertid generalfälttygmästaren och chefen för artilleriet, friherre C. G:son Leijonhuvud, dåvarande löjtnanten vid Svea artilleriregemente sedermera majoren F. A. Spak att uppgöra för- slag till ordnande av en historisk vapen- och modellsamling vid artilleri- gården. Sedan härmed ett dylikt förslag — grundat på behållningen av

• Sida 141
•  Original

äldre, inom rikets alla artilleriförråd för handen varande och för ändamålet passande materiel och modeller av alla slag — blivit uppgjort och därför avsedda lokaler i tyghuset iordningställda, påbörjades hösten 1878 under Spaks ledning ordnandet av ett artillerimuseum, såsom den tillämnade vapen- och modellsamlingen numera officiellt benämndes. Samlingarna tillökades snart med värdefulla gåvor eller depositioner från konung Oscar II, artilleri- och ingeniörshögskolan, krigsskolan, livrustkammaren, de flesta svenska regementen och kårer, kungl. flottan, norska och danska artilleristyrel- serna samt ett stort antal enskilda personer och korporationer. Av de på artillerigården liggande pjäserna bibehöllos samtliga troféer, varemot av de svenska kanonerna så många utgallrades, att endast ett exemplar av varje sort återstod. De i tyghuset inrymda avdelningarna invigdes den 1 juni 1879.

Museet, vilkets samlingar omfatta all slags till krigsmakten hörande beväp- ning, ammunition och utredning, lyder omedelbart under artilleristyrelsen (kungl. arméförvaltningens artilleridepartement) och benämnes till följd därav Artillerimuseum, men är på grund av samlingarnas rikhaltiga omfång i själva verket ett fullständigt armémuseum, omfattande, vad artilleriet beträffar, tiden från krutets allmännare införande, alltså tiden från slutet av 1300-talet, intill nuvarande tid och beträffande övriga grupper tiden från 1500- å 1600- talet likaledes intill vår tid.

Till artillerimuseet hör även ett bibliotek, omfattande böcker, handskrifter och ritningar, belysande såväl artilleriets som handvapnens historiska utveck- ling. Denna samling, som är katalogiserad, står, efter anmälan hos museets föreståndare, till tjänst för forskare å förenämnda områden.

Artillerimuseums ordinarie anslag, upptaget under »>fjärde huvudtiteln>, utgör kronor 4,500:—, varjämte emellertid för vartdera av åren 1919. och 1920 ett extra anslag av kronor 1,500:— beviljats.

Museets personal består av en föreståndare och ett biträde åt denne, vilket biträde emellertid tillika är tygskrivare vid Stockholms tygstation, samt en förste vaktmästare, vilken därjämte är vaktmästare vid artillerigården. Dess- utom tjänstgöra vid vissa tillfällen, såsom då museet är öppet om onsdagarna, 3 extra vaktmästare. Under visningstiden på söndagarna bestrides vakthåll- ningen av 1 konstapel och 9 man ur Kungl. Svea artilleriregemente.

I ersättning till ovannämnda museipersonal utgår, förutom till vaktpersonal, till föreståndaren och biträdet vardera ett årligt arvode om respektive 600 och 400 kronor, vilka arvoden, som upptagas under fjärde huvudtiteln, utgått oförändrade sedan år 1887, men fr. o. m. den 1/; 1920 t. o. m. den 31/;> 1921 ökats genom tillfälliga dyrtidsanslag till respektive 1,200 och 800 kronor:

• Sida 142
•  Original

Statens sjökrigs- historiska samlingar.

En samling av synnerligen stort kulturhistoriskt värde utgöra statens sjökrigshistoriska samlingar, i dagligt tal vanligen benämnda marinmuseet.

Dessa samlingar äro f. n. fördelade på tre olika avdelningar, av vilka de två förnämsta äro inhysta dels på Kastellholmen i den paviljong, som förut begagnats till klubbhus för svenska segelsällskapet, dels ock i gamla riks- bankhuset vid Järntorget. Den förra samlingen består av ett 20-tal vackra fartygsmodeller av äldre och moderna typer jämte åtskilliga tavlor och gra- vyrer. Lokalutrymmet är emellertid så trångt, att allmänheten ej kan lämnas tillträde. Den senare samlingen består av ett 40-tal fartygsmodeller av olika slag och värde i historiskt hänseende, bland vilka dock finnas sådana dyr- bara och vackra modeller som femtiokanonskeppet »Amaranthe»> (1650), sextiokanonskeppet »Kronprins Gustaf Adolf» (1782), fyrtiokanonfregatten » Bellona» (1780-talet) samt ett sextiokanonskepp från 1780-talet, en holländsk ostindiefarare »Welvaren» (1780), modeller av kanonslupar och kanonjollar, modell av ett vikingaskepp (Gokstadskeppet) jämte några galerer och båtar, uniformspersedlar, medaljonger, medaljer och tavlor m. m. I denna lokal är en verkstad inrymd, där reparationsarbeten av gamla modeller ständigt pågå.

Är utrymmet trångt på Kastellholmen, så äro i lokalen vid Järntorget förhållandena ännu mycket värre. Föremålen äro packade tillsamman och de större skeppsmodellerna kunna, till följd av att rummen äro så låga, ej fullständigt riggas upp. Att verkställa nödiga reparationer och hålla före- målen fria från damm är förenat med de största svårigheter.

Alla större montrer jämte gamla kanoner och lämningar efter det gamla danska skeppet »Enigheden> äro förvarade i källare under gamla bankhuset.

För att i någon mån minska trängseln i dessa två nu nämnda lokaler hava några modeller blivit deponerade som prydnadsföremål dels i sjökrigs- skolan, dels i det förutvarande sjöförsvarsdepartementets lokaler i arvfurstens palats.

Den tredje avdelningen slutligen är förvarad i ett stort eldfarligt skjul på kungl. skeppsvarvet i Stockholm. Den består av skeppsornament, galjonsbilder, flygbåtar, kanoner, torped- och minmaterial, maskiner m. m.

På kungl. skeppsvarvet i Stockholm finnas dessutom en hel mängd föremål, som framdeles böra införlivas med statens sjökrigshistoriska samlingar. Där- ibland märkas den rikt ornerade akterspegeln av Gustaf III:s »Amphion>, den av amiralen H. av Chapman konstruerade »Vasa Orden>, som vanligen går under benämningen »Kungsslupen», Gustaf III:s roddslup, Zar Peters båt med hans egenhändiga skulptur m. fl. Dessa äro ej modeller utan original.

• Sida 143
•  Original

På kungl. skeppsvarvet i Karlskrona finnas flera modeller av fartyg och andra maritima föremål samlade i den s. k. Chapmanssalen. Från denna samling är det för övrigt, som en stor del av de i Stockholm befintliga mo- dellerna härstamma, i det att de med anledning av 1897 års konst- och industriutställning i Stockholm utbrötos och fördes till Stockholm för att där utställas. I det nya tyghuset i Karlskrona förvaras en vacker samling av vapen, modeller till kanoner, lavetter, skeppsbatterier, mörsare m. m. På samma varv finnes å Lindholmen en vacker samling galjonsbilder, som till- hört linjeskepp och fregatter, såsom »Äran», »Försiktigheten», »Wladislaff>, » Dristigheten», »Fäderneslandet», »Camilla», »Fröja», (alla från 1700-talet), samt »Carl XIIID>, »Carl XIV Johan», »Göteborg» och »Thor» (från 1800-talet). Dessa bilder äro utförda i ek av verkliga konstnärer.

De i Karlskrona förvarade föremålen böra naturligtvis införlivas med statens sjökrigshistoriska samlingar för att ingå i ett blivande verkligt marinmuseum.

Vad administrationen av samlingarna beträffar, hava alla förenämnda föremål ursprungligen lytt under respektive varvschefer och således under marinförvaltningen i första hand. Från och med maj 1907, då den avdelning, som nu finnes i gamla riksbankshuset, flyttades från Karlskrona till arvfurstens palats, erhöllo de samlingar, som nu gemensamt bilda »Statens sjökrigshi- storiska samlingar», en särställning i administrativt hänseende, i det att de såsom en självständig avdelning förlades direkt under marinförvaltningens nautiska avdelning, i sammanhang varmed en särskild tillsyningsman för dem tillsattes.

Museets utgifter bestridas från ett av Kungl. Maj:t beviljat årligt anslag av 7,950: — kronor. Medlen rekvireras och redovisas månadsvis i kungl. marin- förvaltningen. Några andra inkomster finnas icke. Personalen utgöres av tillsyningsmannen, vilken förordnas av marinförvaltningen, en flaggunder- officer som biträde åt tillsyningsmannen med skyldighet att även egenhändigt utföra restaureringsarbeten samt slutligen en riggare.

Uti raden av de statssamlingar, som hava en kulturhistorisk karaktär, in- Postmuseum. går även postmuseet.

Detta museum, som anordnades år 1906 och sorterar under generalpost- styrelsen, är inrymt i posthuset Lilla Nygatan 6, Stockholm, där detsamma disponerar 14 rum. Föreståndare för museet är en posttjänsteman, som för detta bestyr icke åtnjuter någon särskild ersättning. Vid museet är dessutom anställt ett extra kvinnligt biträde, som handhar vården och ordnandet av den i museet ingående frimärkssamlingen. Vid ytterligare behov av biträde förordnas någon posttjänsteman att tillfälligtvis på kortare tid tjänstgöra i

• Sida 144
•  Original

minnesvår- dande verk- samheten.

Nordiska museet och skansen.

museet. För inköp av föremål till museet finnes ett årsanslag av tvåtusen kronor, som utgår av postverkets driftkostnader. Museet omfattar föremål av alla slag, som använts för postbefordringen eller på ett eller annat sätt hava sammanhang med postväsendet.

Vid sidan av den minnesvårdande verksamhet, staten utövat, har på enskilt initiativ uppkommit och utvecklat sig en minnesvård av aktningsvärda mått. Det ligger endast i sakens natur, att denna verksamhet i främsta rummet inriktat sig på de områden, som hittills icke varit genom statens ingripande reglerade.

Ett rum för sig uti denna enskilda verksamhet intager nordiska museet med skansen, vilket f. ö. står på övergången till statssamling.

Grunden till detta museum lades av dr. Artur Hazelius, som hösten 1873 kunde öppna dess första avdelning under namn Skandinavisk-etnografiska samlingen i den s. k. södra paviljongen, Drottninggatan 71, i Stockholm. Samlingarna ökades hastigt och redan 1874 öppnades den s. k. norra pavil- jongen; under följande årtionden inhystes museets samlingar i andra fastig- heter vid Drottninggatan, huvudparten i husen n:o 77 och n:o 79.

Redan 1874 testamenterade dr. Hazelius de då hopbragta samlingarna till svenska staten, och i skrivelse den 30 september 1879 framställde han till Kungl. Maj:t förslag om, att staten skulle övertaga museet utan annan skyl- dighet än att ikläda sig ansvaret för museets skulder samt garantera dess framtida vård och utveckling. Sedan regering och riksdag avböjt detta anbud, gjorde Hazelius genom ett överlåtelsebrev den 18 april 1880 sitt museum till en självständig institution under namn av nordiska museet, vilken såsom »svenska folkets egendom> ställdes »under en särskild styrelse för att under all framtid och i alla väsentliga delar orubbad uti Sveriges huvudstad för- varas, vårdas och förevisas»; till denna institution överlät Hazelius ägande- rätten till hela museet och alla dess tillhörigheter. Den 28 april 1880 under- skrevos nordiska museets stadgar av de fem personer, som Hazelius tillkallat för att jämte honom utgöra museets styrelse (sedermera kallad nordiska museets nämnd). Själv antog han befattningen som nordiska museets sty- resman och styrelsens sekreterare.

Under hela sin livstid var Hazelius den ledande för museiarbetet i alla detaljer, och anställde, alltefter som samlingarna tillväxte och nya lokaler tillkommo, medhjälpare, såväl manliga som kvinnliga.

Samlingarna, som ursprungligen omfattade föremål, belysande endast all- mogens levnadssätt, utvidgades snart att omfatta även övriga samhällsklasser; till grund för deras uppdelning lades den gamla fördelningen av svenska

• Sida 145
•  Original

folket i fyra stånd, varvid allmogeavdelningen bildade den ena, avdelningen för de högre stånden den andra stora huvudavdelningen; till dessa slöto sig skråavdelningen samt de norska, danska och finländska avdelningarna, som huvudsakligen omfattade föremål, belysande dessa länders folkliga (allmoge-) kultur. Med avseende på de i samlingarna ingående föremålens ålder be- gränsades samlingarna till att omfatta tiden från och med nyare tidens början (renässansen) intill vår egen tid. Detta program har sedermera obrottsligt följts och nordiska museet därigenom blivit centralinstitutionen för föremål, belysande de nordiska folkens, i främsta rummet det svenska folkets, liv under nyare tiden.

Den största utvidgningen i yttre avseende ägde rum i och med grundandet av nordiska museets friluftsavdelning å skansen, som öppnades inom sitt första anspråkslösa område den 11 oktober 1891. Skansenområdet utvidgades emellertid under 1890-talet genom förvärv av det ena området efter det andra, så att nordiska museet den 29 april 1901, en knapp månad före Hazelii död (27 maj 1901), kunde tillträda besittningsrätten till hela det område — några smärre gränsregleringar oräknade — som skansen nu omfattar.

Samtidigt ökades museets samlingar oavlåtligt och pågingo arbetena med anskaffandet av ett värdigt hem för dessa växande samlingar. Redan i april 1882 erhöll nordiska museet besittningsrätten till den tomt å Lejonslätten å kungl. djurgården, där museets byggnad nu reser sig. Arbetet med uppför- andet av museibyggnaden började år 1889, men först den 8 juni 1907 kunde museets portar öppnas för allmänheten, sedan samlingarna från de olika lokalerna vid Drottninggatan blivit dit överflyttade och uppställda.

Efter åtskilliga förändringar, som museets organisation undergått under institutionens utveckling, ter sig densamma nu sålunda:

Enligt de för museet fastställda stadgarna utövas den högsta ledningen av museet av en styrelse, nordiska museets nämnd, som numera består av sju ledamöter.

Nämnden äger enligt stadgarna att komplettera sig själv med undantag för en ledamot, som skall tillsättas av Kungl. Maj:t.

Styresmannen, som tillika är nämndens sekreterare, handhar ledningen av institutionen i dess helhet med chefskap över dess samtliga tjänstemän och befattningshavare.

Under styresmannen handhavas museets angelägenheter närmast av fyra intendenter, vilka äro föreståndare var och en för en av museets huvudav- delningar, nämligen:

allmogeavdelningen,

• Sida 146
•  Original

Musikhisto- riska museet.

avdelningen för de högre stånden, skansens kulturhistoriska avdelning, och skansens naturvetenskapliga avdelning.

Vid museet äro anställda 4 manliga och 9 kvinnliga amanuenser med tjänstgöringsskyldighet inom de tre första av ovannämnda avdelningar.

Därjämte har vid museet fästats en professur i nordisk och jämförande folklivsforskning, till vilken medel utgå från en av greven och grevinnan W. von Hallwyl år 1919 upprättad donation.

Nordiska museet är, i enlighet med sina stadgar, en självständig institution under egen styrelse samt »svenska folkets egendom>; styrelsen (nämnden) äger, såsom redan nämnts, att komplettera sig själv med undantag för en ledamot, som tillsättes av Kungl. Maj:t. Styrelsens förvaltning och museets räkenskaper granskas, likaledes enligt stadgarnas föreskrift, av revisorer, som årligen utses av kungl. vetenskapsakademien.

Nordiska museet är sålunda icke statsinstitution. Genom sin verksamhet fyller detsamma dock en museal och vetenskaplig uppgift, för vilken staten icke har egna organ och som i själva verket uppvuxit med och utvecklats genom museet, nämligen såsom den museala och vetenskapliga centralin- stitutionen i vårt land för kunskapen om nyare tidens kulturhistoria.

Denna dess uppgift har för övrigt länge varit erkänd av statsmakterna, vilket erkännande de facto tagit sig uttryck uti de tid efter annan ökade anslag, som riksdagen på Kungl. Maj:ts förslag årligen beviljat museet, samt uti Kungl. Maj:ts på riksdagens föranledande såsom förutsättning för anslaget meddelade föreskrift, att museets tjänstemän skola vara avlönade i likhet med motsvarande befattningshavare i statens tjänst. Anslaget uppgick år 1920 till i runt tal 260,000: — kr. |

Därjämte har genom Kungl. Maj:ts ovan (sid. 114) återgivna brev museets förhållande till de övriga huvudstadsmuseerna med avseende på deras insam- lingsområden reglerats.

Museets stadgar, som fingo sin ursprungliga avfattning i sammanhang med instiftandet år 1880 av museet såsom en självständig stiftelse, kunna ändras endast genom nämndens samstämmande beslut vid två på varandra följande ordinarie sammanträden — nämnden är pliktig att årligen hålla två ordinarie sammanträden, ett i april och ett i november — samt under förutsättning av revisorernas godkännande av ändringen.

Till samma typ av museer som nordiska museet hör det s. k. musik- historiska museet. Detta tillkom på enskilt initiativ år 1899 och har till syfte att samla äldre musikalier, instrument, musikhistoriska verk, manu-

• Sida 147
•  Original

skript till kompositioner o. d. Museet besitter för närvarande en synner- ligen intressant samling instrument. Därjämte är museet innehavare av en ganska fullständig samling föremål, som tillhört den svenska skalden och kom- positören Gunnar Wennerberg.

Sedan ett tiotal år tillbaka åtnjuter museet statsunderstöd.

De institutioner, kring vilka det enskilda minnesvårdsintresset i övrigt dd CE huvudsakligen samlat sig, äro fornminnesföreningarna, landsortsmuseerna dande verk- och museiföreningarna. SONG

Flera år, innan antikvitetsintendentsbefattningen genom statens försorg in- övrigt. rättades, hade kulturhistoriskt intresserade personer i landsorten insett nöd- vändigheten av att ute i bygderna erhålla en fast organisation av korrespon- derande organ åt vitterhetsakademien ävensom önskvärdheten av att i de större städerna erhålla museer, ägnade att dels underlätta akademiens in- samliagsarbete dels ock stärka det historiska intresset och den fosterländska känslan i allt vidare kretsar bland folket. Den förste, som gav form åt denna tanke, var Nils Gabriel Djurklou.

Redan år 1854 hade han med Bohusläns hävdatecknare Axel Em. Holm- berg dryftat möjligheten för upptagandet i landsorten av dylik verksamhet. Holmberg ställde sig avböjande, men trots detta stiftade Djurklou två år senare den första av de nu så talrika fornminnesföreningarna, vilken erhöll namnet »föreningen till samlande och ordnande av Nerikes folkspråk och fornminnen». Redan under andra året av sin verksamhet påbörjade föreningen insamlandet av fornsaker. De svenska fornminnes- och hembygdsföreningarna kunna sålunda räkna sin tillkomst från år 1856 och våra landsortsmuseer i GG sin nuvarande gestalt från år 1857. Året därefter gick Djurklou ett steg ri samlande vidare. Hans planer rörde sig nu om att i varje svenskt landskap få till Sr REN stånd föreningar av samma slag som den ovannämnda, vilka föreningar folkspråk och skulle i förhållande till vitterhetsakademien intaga samma ställning som fornminnen. hushållningssällskapen till lantbruksakademien. Här föreligger sålunda för första gången ett förslag till ett planmässigt organiserande utanför statsorganen av landets antikvariska utforskande och vården om dess minnesmärken. Djurklou dryftade sitt förslag med, bl. a., Leonh. Fr. Rääf i Ydre. Rääf ställde sig emellertid avvaktande, då han fruktade, att statssamlingarna uti de många landsortssamlingarna skulle erhålla farliga konkurrenter, varigenom de förra icke skulle erhålla den fullständighet, som ur vetenskaplig synpunkt vore önskvärd. Nerikesföreningen fullföljde emellertid Djurklous tanke och inordnade sig under vitterhetsakademien; exemplet följdes av flera under det följande årtiondet tillkomna sammanslutningar av motsvarande art. Kon-

• Sida 148
•  Original

År 1805. Lunds universitets historiska museum.

Gymnasie- samlingar.

sekvent genomfört blev visserligen icke Djurklous uppslag, men så mycket större betydelse fick det såsom inledning till en självständig minnesvårdande verksamhet runt om i landet utan samband med den statliga minnes- vården.

Det torde emellertid för klarläggande av det historiska sammanhanget vara lämpligt att före redogörelsen för denna verksamhet närmare undersöka de förutsättningar för densamma, som även före nerikesföreningens tillkomst förefunnos. Denna förenings fornsakssamling var visserligen den första, som uppstod inom en fornminnesförening, men den första museisamlingen utanför Stockholm var den däremot icke.

Under det första halvseklet av sin tillvaro — sedan 1670 — hade statens historiska museums samlingar oupphörligt vuxit. De inre politiska svårig- heterna under 1700-talets första årtionden medförde, att vetenskapen måste inrikta sig på andra uppgifter än de historiska storhetsdrömmarna under Karl XII:s tid. Ännu fram till 1740 kan emellertid en icke obetydlig tillväxt i de historiska samlingarna iakttagas, men då synes ett långvarigt stillastå- ende hava inträtt, samtidigt som den Rudbeckianska historieuppfattningen, vilken haft samma grunder som de tidigare antikvariska forskningarna, för- härligandet av Svea rikes uråldrighet, förlorade sitt välde över sinnena.

Rudbecks tidevarv efterföljdes i vår bildningshistoria av Linnés, och ur detta senare kan vårt andra historiska museum, Lunds universitets historiska museum, sägas ha vuxit. Detta museum kan nämligen som sin grundläggare räkna Linnés lärare Kilian Stobaeus, vilken år 1735 vid universitetet inrättade en s. k. naturaliekammare. Denna institution inriktade nämligen sin verk- samhet även på insamlandet av förhistoriska föremål. Under hela 1700-talet sammanhöllos de historiska samlingarna med naturaliesamlingarna, men år 1805 hade de förra vuxit till en så betydande omfattning, att de måste skiljas från naturaliekammaren och hädanefter bildade en fristående institution vid universitet. Dennas första föreståndare var Nils Henrik Sjöborg.

Under tiden hade även de mindre bildningshärdarna i landsorten — gym- nasierna — anlagt samlingar av antikviteter, ofta i anslutning till gymnasiebi- blioteket. Den första av dessa gymnasiesamlingar synes hava varit Skara, som kan räkna sin tillkomst från omkring år 1750. Närmast i ordningen kom Här- nösands gymnasiesamling år 1793. År 1797 grundades genom gåva av biskop Vallqvist en liknande samling 1 Växiö, vilken samling under en lång följd av år var inrymd itett fom” domkyrkan. Året därefter grundlades gym- nasiesamlingen i Kalmar. Den ännu i Visby kvarlevande gymnasiesamlingen tillkom omkring år 1830, från vilket tidsskede även en liknande samling i

• Sida 149
•  Original

Karlstad räknar sin födelse. Ehuru säkra uppgifter därom icke kunnat er- hållas, kan det anses såsom sannolikt, att även samlingarna vid våra andra äldre gymnasier såsom Västerås, Strängnäs och Örebro äro av hög ålder.

Samma år som nerikessamlingen påbörjades, erhöll också Uppsala univer- sitet sitt museum, i det att vid Joh. Henr. Schröders död år 1857 hans rika fornsakssamling genom testamente övergick till universitetet.

Utom dessa vid universiteten och gymnasierna knutna samlingar voro redan före 1800-talets mitt två stora stadsmuseer under danande, museerna i Göteborg och Malmö. Båda dessa museer hade från början ett uteslut- ande naturhistoriskt program. Det förra kan leda sitt ursprung tillbaka till ett under 1770-talet med Göteborgs gymnasium förenat naturaliekabinett. År 1838 stiftades naturhistoriska museet i Göteborg och år 1860 vidgades dettas program till att omfatta även kulturhistoria, varvid namnet ändrades till det nuvarande, Göteborgs museum. År 1841 grundades en naturhistorisk sam- ling i Malmö i förbindelse med den nyinrättade Nya skolan därstädes. Musei- verksamheten upphörde efter två år, men 1851 återupptogs den på nytt i skånskt naturhistoriskt museum, vilket redan under sina första verksamhetsår vidgade sitt program till att omfatta även kulturhistoriska, framför allt för- historiska föremål.

Ansatser till de av Djurklou föreslagna landsortsmuseerna förefunnos så- lunda redan före 1850-talets mitt. Djurklous tanke, hur god den för övrigt än var, skulle dock icke burit frukt, om icke andra utanför liggande om ständigheter medverkat till dess utveckling. I främsta rummet kommer härvid i betraktande, att den impuls till kulturhistorisk verksamhet, som Djurklous initiativ innebar, med entusiasm upptogs och knäsattes av lands- orten självt, där ett livligt intresse för tillvaratagande av minnesmärkena gjorde sig märkbart.

Av ännu större betydelse blev emellertid, att detta intresse möttes av en motsvarande större livaktighet från centralmuseets sida. Vid detta, som under avsevärd tid legat i dvala, hade nämligen år 1833 Bror Emil Hildebrand erhållit anställning närmast för att ordna museets myntsamling. Hildebrand hade då några år varit anställd vid museet i Lund, vilket under Sjö- borgs ledning utbildats till en plantskola för en hel rad unga arkeologer, samt dessutom under någon tid erhållit utbildning vid dåtidens främsta museum, Oldsagssamlingen i Köpenhamn. Då han år 1837 blev riksantikvarie, stod han fullt färdig att uti den statliga minnesvården tillämpa de idéer, han under -sin förutvarande verksamhet insupit.

Centralmuseets samlingar voro vid denna tid inrymda i två små rum i den s. k.

• Sida 150
•  Original

kommendantsflygeln av Kungl. slottet. Inga anslag funnos till deras förkov- rande. Redan år 1839 begärdes och erhölls emellertid av riksdagen ett an- slag på 1,000 Rdr. banko till nyanskaffningar. Genom den starka ökning, samlingarna nu erhöllo, blev ett större utrymme nödvändigt. År 1845 upp- läts också översta våningen i gamla Ridderstolpeska huset för museets ända- mål, och här kunde föremålen nu ordnas överskådligt och i överensstäm- melse med tidens vetenskapliga fordringar. Dessutom upptog Hildebrand det i Köpenhamn tillämpade tillvägagångssättet med offentliga demonstra- tioner av samlingarna, vilka demonstrationer tillvunno sig starkt intresse hos allmänheten.

Denna begynnande livaktighet från centralmuseets sida påverkade givetvis synnerligen förmånligt det spirande intresset i landsorten. Detta intresse erhöll dessutom en betydande näring från den av Rickard Dybeck vid ungefär samma tid grundade tidskriften Runa, som på ett synnerligen förtjänstfullt sätt väckte och spridde lusten för antikvarisk verksamhet även bland lek- männen.

Åren närmast efter nerikesföreningens tillkomst höra till de livaktigaste i den svenska kulturforskningens annaler, i det att från denna tid finnes att anteckna tillkomsten av ett flertal dylika föreningar på skilda håll i landet Den första av dessa var Helsinglands fornminnessällskap, till vars bildande upprop utsändes redan år 1859. Innan sällskapet den 17 december 1860 hann konstitueras, hade redan en tredje förening, föreningen för Söderman- lands läns fornminnen, hunnit stiftas den 24 september 1860. Denna följdes av motsvarande sammanslutningar i Västmanland (1861), Gästrikland och Dalarna (1862), Värmland och Västergötland (1863), Östergötland (1864), Skåne och Halland (1865), samt Uppland (1869). Sistnämnda år är för övrigt ett märkesår för den enskilda minnesvärden, i det att från detsamma den första hela landet omfattande sammanslutningen i minnesvårdande syfte, svenska fornminnesföreningen, räknar sin upprinnelse.

Med undantag för Helsinglands fornminnessällskap, vars första uppgift var att vårda »Enångers gamla kyrka och den samling av fornsaker, som där komme att sammandragas> samt dessutom att föranstalta om en antikvarisk- topografisk beskrivning av landskapet — således ett rent antikvariskt pro- gram — hade de övriga av de nämnda föreningarna lagt sin verksamhet efter samma linjer som nerikesföreningen. Deras stadgar följde i allt väsent- ligt en och samma förebild, och deras program var i överensstämmelse här- med mycket mångsidigt. Främst upptog detsamma ett antikvariskt-topo- grafiskt utforskande av landet med uppmätningar och beskrivningar av dess

• Sida 151
•  Original

fornlämningar. Vidare upptog det förvärvande i original eller teckning av fornsaker av alla slag samt likaledes i original eller avskrift gamla hand- lingar och permebrev. Slutligen skulle enligt planen uppteckningar verk- ställas dels rörande folkspråket, upptagande »ord och talesätt, ordspråk, sagor och sägner, folkvisor med melodier m. m. med uppgift på stället, där de äro gängse», dels ock rörande »seder och bruk vid alla slags samkväm, egen- heter i utseende, lynne, klädedräkt, vidskepliga bruk och fördomar m. m.»

Det material, som genom dessa föreningar, särskilt under de första åren av deras verksamhet, hopbragtes är för folklivsforskningen och den topogra- fiska forskningen, stundom även för dialektforskningen, av ett betydande värde.

Den icke minst betydelsefulla sidan av föreningarnas verksamhet var, att de påbörjade utgivandet av flera utav de ännu existerande tidskrifterna för minnesvård.

I stort sett kan om dessa 1860-talets fornminnesföreningar fällas det om- dömet, att de angivit riktlinjerna för den minnesvårdande verksamhet av enskild natur, som ännu i dag består. Skulle någon kritik drabba deras verksamhet, vore det den, att man väl mycket förbisåg vikten av det rent museala arbetet. Detta sammanhänger emellertid med, att vid tiden för deras uppkomst under begreppet museiverksamhet innefattades endast samlandet av förhistoriska och kyrkliga minnesmärken och att detta samlande så gott som uteslutande var förbehållet statens historiska museum.

Redan år 1872 stiftades emellertid i Kalmar en museiförening, uti vars program museisynpunkten väsentligt kraftigare betonades, liksom också uti denna förenings program ordet »etnologiskt> första gången förekom; såsom föreningens uppgift angavs nämligen, bl. a., insamlandet av »sådana fornläm- ningar, som äro av betydelse i etnologiskt, kulturhistoriskt eller konsthistoriskt hänseende».

I själva verket innebar detta, att den svenska kulturforskningen och den svenska museihistorien höll på att inträda i ett nytt skede. Vändpunkten hade inträffat år 1867, då C. O. Hyltén-Cavallius i en skrivelse till Växjö domkapitel hade överlämnat en samling svenska allmogeföremål med före- skrift, att de skulle förenas med de Vallmarkska samlingarna från år 1797 och tillsammans med dessa utgöra ett museum för den småländska folkkul- turen. Hyltén-Cavallius” skrivelse torde vara den första programskrift i värl- den, där planen till ett museum för det egna landets etnografi medvetet an- givits. Växjömuseet blev dock blott en ansats. Sitt fulla förverkligande fick däremot tanken fem år senare genom grundandet av de »de skandinaviskt- etnografiska samlingarna» i Stockholm, det nuvarande nordiska museet.

• Sida 152
•  Original

Museiför eningar.

Genom att man fått ögonen öppnade för det museala värdet av även sådana saker, som icke tillhörde hednatiden och medeltiden, öppnades ett nytt och vida större arbetsfält för fornminnesföreningarna. Kalmar forn- minnesförening var årsbarn med nordiska museet; dess program gav också, såsom nyss antytts, ett fullödigt uttryck för de strömningar inom minnes- vården, som gjorde sig märkbara i tiden. Tre år efteråt stiftades föreningen Gotlands fornvänner i Visby (1875). Kalmarföreningen hade vid sidan om sitt museala syfte även uppgiften att »efterforska, undersöka och bekantgöra» fornlämningar. Gotlandsföreningen, som efter sin stiftare P. A. Säves plan tillkom helt på nordiska museets program, tog nu steget fullt ut till att endast »vårda och i Gotlands fornsal i Visby samla öns fornminnen». I följd- riktig överensstämmelse med den nya riktningen inom kulturforskningen an- gav också en några år senare, år 1877, tillkommen sammanslutning, för- eningen för Smålands fornminnen och kulturhistoria, redan genom sitt namn en vidare uppgift för sin verksamhet än den rent antikvariska. Samma år

tiftades fornminnesföreningarna i Karlskrona och Kristianstad. Fem år därefter tillkom åter en förening med ett av den nya riktningen genomsyrat program, nämligen kulturhistoriska föreningen för södra Sverige (1882).

Innan sistnämnda förening kom till, hade emellertid uppfattningen om den minnesvårdande verksamhetens uppgifter och mål ernått en ytterligare pregnans och utformning, i det att det museala inslaget i densamma med större skärpa betonats. Detta kom redan år 1880 till uttryck genom stiftandet nämnda år av Västernorrlands läns museisällskap, som redan i sitt namn antydde den ifrågavarande begränsningen av sin uppgift. Samma tendens kunde även på andra håll under 1880-talet konstateras. Förutom de nyss- nämnda föreningarna samt Västerbottens (1885), Göteborgs och Bohusläns (1886) och Jämtlands (1887) fornminnesföreningar samt sällskapet för got- ländsk forskning i Visby (1884) stiftades nämligen under detta årtionde Öster- götlands museiförening (1884), Hallands museiförening (1886) och Norrbottens museiförening (1886).

Av sistnämnda föreningar var en, hallandsföreningen, ingen nybildning i egentlig mening utan endast en förnyelse under delvis andra former av den gamla Hallands fornminnesförening. Den första livaktigheten under 1860- talet hade nämligen icke blivit så långvarig, som man hoppats, vadan man redan 20 år efteråt befann sig på förnyelsens stadium. Den första fornmin- nesföreningen, som slutade sina dagar, var följdriktigt den äldsta, nerikes- föreningen, vilken upplöstes redan 1873. Den var också den första, som återuppstod, i det att år 1878 Nerikes fornminnesförening konstituerades.

• Sida 153
•  Original

Samma år, nerikesföreningen upplöstes, uppgick Hallands fornminnes- förening i de de skånska landskapens historiska och arkeologiska förening, en utvidgning av den gamla skånska fornminnesföreningen. År 1886 för- nyas den sålunda under namnet Hallands museiförening. En annan av de första fornminnesföreningarna, som på 1880-talet levde upp på nytt, var Gästriklands, vars verksamhet upphört år 1877, men jämnt 10 år senare åter- upptogs.

En mycket kort tillvaro fick Blekinge fornminnesförening (1877—1883); först år 1899 återuppstod en ny förening i Blekinge, nämligen Blekinge musei förening i Karlskrona.

Med år 1887 inträdde en långvarig stagnation i den förra livaktigheten. Frånsett den nyssnämnda Blekinge museiförening hade under åren 1887— 1901 endast en fornminnesförening tillkommit, nämligen i Funäsdalen i övre Härjedalen (1894). Denna förening var till en början rent lokal, men ut- vidgades senare till den nuvarande Härjedalens fornminnesförening. Det är en händelse, som ser ut som en tanke, att först vid denna tid den livliga minnesvårdande verksamheten från landets övriga delar hunnit sprida sig till de avlägsna bygderna kring Kölen. — Men nere i landet låg intresset för en tid i lägervall.

Två ytterligare data i svensk museihistoria äro emellertid att anteckna från 1890-talet. . Det är skansens grundande år 1891 och Lunds kulturhisto- riska museums inflyttning i sina nuvarande lokaler år 1892. Härmed har nämligen den nya museityp, friluftsmuseet, skapats, som sedan skulle få en så stor betydelse för formen av museianläggningar såväl här hemma som i främmande land.

Såvitt det varit möjligt att därom erhålla upplysningar, funnos vid sekel- skiftet, förutom gymnasie- eller andra skolsamlingar, 33 landsortsmuseer i Sverige, därav 23 tillhörande fornminnes- och museiföreningar samt 10 till- hörande kommuner eller institutioner. De senare äro Lund, Malmö, Upp- sala, Göteborg, Uddevalla, Åmål, Vänersborg, Köping, Bergslagets museum i Falun samt Trelleborg. Dessutom funnos två mindre bygdesamlingar, näm- ligen i Vrigstad i Småland och i Marby i Jämtland, vilka bägge tillhörde de kommuner, inom vilka de upprättats. Utom de 23 föreningar, som ägde museisamlingar, funnos fyra, som icke ägde sådana. Dessa voro de skånska landskapens historiska och arkeologiska förening i Lund, Upplands fornmin- nesförening, Göteborgs och Bohusläns fornminnesförening samt sällskapet för gotländsk forskning i Visby.

10. K. Fornminnesvårdskommiltténs betänkande.

• Sida 154
•  Original

Tillkomsten av frilufts- museer och deras avläg- gare i lands- orten, hem-

Det nya seklet inleddes: med stiftandet av norra Smålands fornminnes- förening och kulturhistoriska museet i Jönköping den 25 november 1901. Redan under sitt första verksamhetsår förvärvade museet Bäckaby gamla kyrka och en timrad marknadsbod, för vilken plats uppläts i Jönköpings

och hem- bygdsför- eningar.

nu burit frukt och jönköpingsmuseet betecknade inledningen till en hel rad av museiföretag landet runt, anlagda efter mönster av de stora förebilderna i Stockholm och Lund. Det ligger emellertid i sakens natur, att, även om den bakomliggande tanken var. densamma som för dessa förebilder, de vä- sentligt mindre resurserna måste medföra, att vid planens realiserande for- merna merendels blevo blygsammare. Så uppstod den form av frilufts- mäseer, som benämnes »hembygdsgårdar» och som skiljer sig från före- bilden »hembygdsmuseet> därutinnan, att uppgiften begränsats till att an- ordna en eller ett fåtal byggnader med inventarier av den för orten karak- täristiska typen. De första exemplen på denna museiform voro Funäsdalens museum samt det år 1902 tillkomna västbomuseet vid Smålandsstenar.

Från år 1901 daterar sig dessutom grundandet av två museer av en från de tidigare behandlade avvikande typ, röhsska konstslöjdmuseet i Göteborg och Linköpings stads museum för skön konst.

År 1902 grundades museet i Hälsingborg och året därpå »de sju häradernas»> museum i Borås, vilket redan från början -upplades helt och hållet efter fri- luftsmuseets plan. Härmed erhöll museitanken nytt liv och knappast ett år förflöt utan att nya föreningar och museer tillkommo. Antalet föreningar; som i syfte att främja den arkeologiska och etnografiska forskningen stiftats under åren 1901—1919, utgjorde, såvitt. man känner, minst 100. Av dessa ägde minst 75 museisamlingar. Dessutom hava under samma tid'14 museer och hembygdsgårdar, vilka äro kommunal egendom, tillkommit. Utveck- lingen har under de senare åren gått i en ständigt ökad takt, varom följande siffror för nybildade föreningar, om vilka kommittén kunnat införskaffa upp- lysningar, bära vittne.

ÅR SSE 1910 1911 1912 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 Antal föreningar... 5 3 3 8? 2 8 4 8 Fr 8

Att det ständigt växande intresse, varur denna utveckling härflutit, haft och alltjämt har en mycket stark och allmän bärvidd, därom vittnar även den

1 Därav dock föreningen Örebro. länsmuseum. genom. sammanslagning av länets museiförening och fornminnesförening. 2 Därav Östergötlands fornminnes- och museiförening genom sammanslagning av länets mu- seiförening och fornminnesförening.

• Sida 155
•  Original

ständigt ökade sympati, varmed samlingarna, såsom i det följande skall på- visas, omfattats från det allmännas sida.

Ett tecken i samma riktning är även tillkomsten av tvenne nya central- grupperingar bredvid den förut existerande svenska fornminnesföreningen för hithörande syftens främjande, nämligen samfundet för hembygdsvård (1916) och föreningen för svensk kulturhistoria (1918).

De flesta av de ovan berörda under de två sista årtiondena tillkomna föreningarna äro fornminnes- och kulturhistoriska föreningar. Ett par mu- seiföreningar, i Hälsingborg och Kristianstad, hava efter därvarande museers grundande tillkommit för att stödja dessa, en motsvarighet sålunda till de i Stockholm: bildade nationalmusei- och nordiska museets vänner. En rent lokal uppgift för att utforska en viss orts historia och kulturhistoria hava sådana föreningar som samfundet S:t Erik i Stockholm, S:t Ragnhilds Gille i Söderköping och föreningen det gamla Lund i Lund. Ännu en ytterligare kategori utgöra de s. k. folkminnesföreningarna, folkminnesföreningen i Lund och västsvenska folkminnesföreningen i Göteborg, vilka i sin planläggning kom- mit de äldsta fornminnesföreningarna av nerikes-typen mycket nära, i det att deras huvudsakligaste uppgift är antecknandet av folkliga traditioner och andra kulturföreteelser, varemot föremålsinsamling endast undantagsvis in- går i deras program. De skilja sig emellertid från fornminnesföreningarna därutinnan, att deras uppgift icke är antikvarisk utan' helt och Hållet etno- logisk. Till dessa mera specialiserade föreningar kan i viss mån även räknas skånska föreningen för byggnadskultur.

Huvudparten av föreningarna och den typ, som i detta sammanhang har intresse; fornminnesföreningarna, har som sin uppgift ställt insamlandet och bevarandet av kulturhistoriska föremål. Vid sidan om denna museala upp- gift hava de dock mycket ofta även inriktat sig på att uppteckna sådant, som kan vara belysande för traktens historia, folkspråk och seder. År 1909 har för första gången den nya riktningen inom kulturvården kommit till uttryck uti själva namnet på en förening. Härmed åsyftas föreningen för norrländsk hembygdsforskning. Detta innebär emellertid vida mer än en namnfråga, i det att det betecknar, att hembygdsforskningen och hembygdsvården med- vetet inrymts bland de kulturhistoriska intressena. Därifrån var emellertid steget ieke långt till att inom ramen för föreningarnas verksamhet innesluta jäm- väl vården om den natur, varur den gamla kulturen vuxit. Första gången detta moment beaktades i ett kulturhistoriskt föreningsprogram, var, då Norr- bottens museiförening i Luleå år 1886 bildades. Då riktade sig emellertid intresset för naturen ännu enbart å dess egenskap att kunna utgöra föremål

• Sida 156
•  Original

för forskning och insamling. Först med det nya seklet vaknar begreppet naturskydd. Hembygdsföreningarna fullfölja emellertid samtidigt ett rent praktiskt syfte genom att medverka till, att vid nydaningar så vitt möjligt de för orten gängse traditionerna tillämpas, så att det nya bygges på det gamlas grund, att denna grund lägges stark och säker genom en allsidig kännedom om den gamla odlingens art och att i överensstämmelse därmed de ned- ärvda traditionerna i materialets behandling o. d. vid nybyggnader komma till heders.

Dessa nya strävanden kunna icke belysas bättre än genom att redogöra för det program, någon av de under senare tid tillkomna föreningarna upp- ställt för sin verksamhet. Tunabygdens fornminnes- och hembygdsför- ening har sålunda som sin uppgift satt att i Stora Tuna i Dalarna anordna ett bygdemuseum, att uppteckna och bevara i bygden kvarlevande sagor, sägner, berättelser och minnesvärda händelser, visor och låtar, byars och släkters historia, gamla namn, bomärken o. dyl., vilka skriftligen uppteck- nade jämte gamla dökument sammanföras till ett för forskning tillgängligt bygdearkiv, liksom samlingarna i övrigt ställas till skolornas förfogande för undervisning i hembygdskunskap, samt att verka för skyddande av ortens kultur och naturminnen och väcka intresse för återupplivande av den för bygden säregna byggnadsstilen, i den mån den låter anpassa sig efter nu- tidens fordringar. Slutligen vill föreningen »genom föredrag, samkväm och fester underhålla intresset för hembygdsvård och forskning samt bereda till- fälle för hembygdens befolkning ur skilda klasser och partier att lära känna varandra och den bygd och kultur, de tagit i arv.>

Man har stundom kunnat påträffa den uppfattningen, att fornminnesför- ening och museum i grunden vore ett och samma begrepp, beroende på att den museala sidan av föreningarnas verksamhet var den, som vid ytligt be- traktande först föll i ögonen. Det torde av hela den föregående framställ- ningen hava framgått, att den kulturhistoriska föreningsverksamheten ligger på ett mycket högre och bredare plan. Ännu vidare perspektiv öppnas emellertid genom det nyss anförda föreningsprogrammet och, efter hand som dessa nya fördjupade synpunkter hinna genomtränga även de äldre för- eningarna — i flertalet av dessas program äro ju redan förutsättningar där- för givna —, kan av de nu skildrade landsortsorganisationerna förväntas en kulturell verksamhet av den allra största räckvidd och betydelse i den kultur- historiska forskningens och minnesvårdens, i skolornas och folkbildningens och även i det sociala arbetets tjänst.

Det är helt visst ett betydande:arbete i denna riktning, som utförts av

• Sida 157
•  Original

våra fornminnesföreningar. Genom sina tidskrifter — sådana utgivas av de flesta större föreningar — och andra publikationer, genom föredrag vid sam- mankomster och vid de åtminstone av de mindre föreningarna årligen an- ordnade hembygdsfesterna samt genom exkursioner till minnesrika platser har vid sidan av den museala gärningen hembygdskunskap spritts bland folkets alla klasser. Så har sedan ett flertal år tillbaka exempelvis Upplands fornminnesförening årligen anordnat en större utflykt till någon kulturmin- nesrik bygd och därvid på olika platser stämt möte med ortsbefolkningen samt genom föredrag och demonstrationer av viktigare kulturminnen till sina egna medlemmar och till folket i trakten spritt kännedom om land- skapets historia. Flera av dessa föreningar hava även ställt sina krafter till den populära föreläsningsverksamhetens disposition. Så är bl. a. fallet med Västmanlands fornminnesförening.

Man har på flera håll med ett visst misstroende följt den stora tillväxten Hembygdsför- av de mindre hembygdsföreningarna och museerna, i det att man menat, <Pund. att densamma varit resultat av en plötsligt uppflammande entusiasm, som snart skulle svalna, varefter hela byggnaden skulle falla sönder. I många avseenden kan ett sådant tvivel oförnekligen vara berättigat, så länge varje förening står isolerad för sig och stundom existerar genom en eller ett par personers intresse för saken, ett intresse, som av ett nytt släktled måhända icke kommer att upprätthållas. Tendenser till en fastare organisation hava emellertid icke saknats. Främst hava dessa gjort sig gällande i Dalarna genom det år 1915 stiftade Dalarnas hembygdsförbund. Detta har tillkommit i syfte att vara den sammanhållande och ledande kraften bland alla de små ortsföreningarna. Utom dessa äro till hembygdsförbundet anslutna alla land- skapets hemslöjdföreningar samt andra föreningar i hembygdsvårdande eller nationellt syfte såsom Dalarnes djurskyddsförening, Dalarnes jaktvårdsför- ening, Dalarnes trädgårdsodlareförbund, Västmanlands-Dala nation i Uppsala och dalaföreningen i Stockholm. Samtliga uppteckningar rörande folklivet och anteckningar rörande kultur- och naturminnen, som göras inom lokal- föreningarna, liksom de fotografier och avbildningar, som insamlas bland dem, dubbleras, varefter ett exemplar förvaras i ortsföreningens arkiv och ett annat överlämnas till hembygdsförbundets arkiv i Falun. Härigenom erhålles ett stort generalarkiv för kännedomen om Dalarnas kulturhistoria, och den svårighet för forskningen, som splittringen på ett flertal händer skulle medföra, har sålunda upphävts, samtidigt som varje ortsförening dock har kvar sin förstahandsbesittning av materialet. Genom sin sekre- terare kan förbundet överblicka hela det forskningsarbete, som bedrives i

• Sida 158
•  Original

landskapets olika delar, och genom dennes besök vid de olika ortsförenin- garna erhålla dessa råd och upplysningar rörande ordnandet av arkiv och samlingar, uppläggning av museikataloger, etiketteringar av föremålen 0. s. v. En annan sammanslutning av i någon mån närbesläktad art, nämligen hembygdsförbundet för Dalsland, stiftades år 1918 och erhöll omedelbart tillslutning från sex lokalföreningar inom landskapet. area Till sin verksamhet besläktade med hembygdsföreningarna äro hemslöjds- IAN föreningarna. Främst har detta tagit sig uttryck inom föreningen Jämtslöjd eller som dess fullständiga namn lyder, »Jämtslöjd, förening för hemslöjd och kulturella mål i Jämtlands län». Denna förening har invid Östersund anlagt en präktig fornby, »Jamtli>, vilken äger en samling av omkring 6,000 före- mål, huvudsakligast från jämtländsk allmoge. Även hemslöjdsföreningarna hava ställt som sin uppgift vårdandet av ärvda traditioner och uppbyggan- det av en ny kultur på gammal nedärvd grund. För detta ändamål hava också flertalet av dem grundat smärre samlingar av allmogeslöjd, vilka sam- lingar närmast hava till syfte att tjänstgöra såsom mönstersamlingar. Bland de främsta av dylika mönstersamlingar torde kunna räknas hemslöjdens i Leksand, Malmöhus läns och övre Helsinglands hemslöjdsföreningars även- som Mora hemslöjdsförenings samlingar. En mellanställning mellan mön- stersamling och ren museisamling intar, förutom Jämtslöjds samlingar, för- eningen Härjedalsslöjds samlingar i Sveg. Kulturhisto- I det föregående har om också endast antydningsvis anmärkts, att landets riska samlin- . i . : . a $ 5 gar vid läro- Vid sidan om de två universiteten uti gångna tider så gott som enda högre anstalter. bildningsanstalter, gymnasierna, ofta utgjort centralpunkter för den på en- skilt initiativ bedrivna minnesvården. Allt efter som det kulturhistoriska intresset spritts bland en större allmänhet och uppkallat denna till själv- verkan för minnesvårdens befrämjande genom stiftandet av föreningar och anläggandet av museer, hava väl gymnasiernas betydelse för minnesvården förflyktigats. Helt upphört har den dock icke. Dessutom hava gymnasi- ernas efterföljare bland högre läroanstalter av annan typ upptagit traditionen. Flertalet gymnasiesamlingar hava dock helt eller delvis uppgått i fornminnes- föreningarnas museer. Så är fallet med samlingarna i, bl. a., Kalmar, Nyköping, Skara, Visby och Örebro, varest alla förhistoriska och allmogeföremål över- lämnats till därvarande museer; mynt- och medaljsamlingar hava dock som regel kvarstannat vid läroverket, liksom detta även understundom behållit en del förhistoriska föremål och etnografica för att användas vid undervis- ningen. Ännu finnas dock läroverk, som under sin vård hava kvar bety- dande samlingar, såsom läroverken i Ystad och Landskrona, av vilka det

• Sida 159
•  Original

förra äger en fornsakssamling, som uppgår till 3,500 huvudsakligen förhisto- riska föremål och minnesmärken av skånsk allmogekultur, stundom av högt vetenskapligt värde. Landskrona läroverks museum upptager omkring 6,400 föremål, varav dock 4,300 äro mynt och medaljer. Till denna art av museer kan även räknas Aug. Fribergs museum i Lidköping, omfattande c:a 1;200 fornsaker och c:a 1,000 mynt; museet är ställt under Lidköpings realskolas förvaltning. Sammanlagda antalet kända läroverkssamlingar är 16.

Slutligen "komma folkhögskolornas samlingar. Antalet sådana äro, såvitt upplysningar därom kunnat erhållas, 8, nämligen Bollnäs (Gävleborgs län), Gamleby (N:a Kalmar län), Hemse (Gotlands län), Herrljunga (Älvsborgs län), Katrineberg (Halland), Sjögestad (Östergötland), Tomelilla (Sydöstra Skåne) och Tärna. En av de äldsta torde vara Gävleborgs läns folkhögskoleelevför- bunds fornsakssamling i Bollnäs, vilken grundades redan år 1885. Flertalet folkhögskolesamlingar hava en ringa omfattning och torde huvudsakligast vara avsedda att tjäna undervisningens behov. Men även betydande sam- lingar finnas knutna till vissa av folkhögskolorna. Den främsta är Älvsborgs läns folkhögskolas lantbruksmuseum i Herrljunga, grundat hösten 1908. Säam- lingen upptager '1;700 nummer, varav omkring !/, utgör lantbruksredskap och '/, omfättar hemslöjd och hantverk. Folkhögskolaän äger utom denna museisamling även en del förhistoriska föremål och mynt, vilka ingå i skolans undervisningsmaterial.

Efter denna allmänna redogörelse för de olika institutioner, som "arbeta i den svenska kulturforskningens tjänst, lämnas här nedan en förteckning på dem, ordnad efter landskap. Vid förtecknandet av hemslöjdsföreningarna har 'hemslöjdskommitténs år 1918 avgivna betänkande följts:

Blekinge:

Karlshamns och Bräkne härads fornminnesförening, stiftad '"/, 1914, med fornsamlingen i Karlshamn.

Blekinge museiförening, stiftad ”'/, 1899, med Blekinge museum, Karlskrona. Sölvesborgs och Listers härads fornminnesförening, stiftad 19 okt. 1913, med fornstugan i Sölvesborg.

Bohuslän:

Göteborgs och Bohus läns fornminnesförening, stiftad ??/. 1886. Föreningen Vikarfvet, stiftad '"/, 1915. Norra Bohusläns hembygdsförbund. Västsvenska folkminnesföreningen, stiftad ”"/, 1919.

• Sida 160
•  Original

Lysekils vänners fornminnnesförening, stiftad ”'/, 1907, med Lysekils vänners fornminnesförenings museum i Lysekil.

Strömstads museum, grundat på 1870-talet. Uddevalla museiförening, med Uddevalla museum, grundat 1861. Göteborgs och Bohusläns hemslöjdsförening, stiftad 1913.

Dalarna:

Dalarnas fornminnesförening, stiftad ”'/, 1862 med Dala fornsal, Falun. Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolags museum, Falun, grundat 1894. Dalarnas hembygdsförbund, stiftat "/, 1915. Bjursås fornminnesförening, stiftad juli 1907 med Bjursås fornstuga. Gagnefs minnesstuga, grundad 1905.

Grytnäs hembygdsförening, stiftad ”/, 1919, med Grytnäs gammelgård. Föreningen Hedemora gammelgård, stiftad ”'"/, 1908, med Hedemora gammelgård.

Järna hembygdsförening, stiftad '/, 1910, med Järna hembygdsmuseum. Leksands hembygdsmuseum. Lima fornminnesförening, stiftad 1916, med Lima fornstuga. Ludvikabygdens fornminnes- och hembygdsförening, stiftad ”'/,, 1920. Malungs hembygdsförening, stiftad ?”/, 1919, med Malungs hembygds- museum.

Orsa Skattunge hembygdsförening, stiftad "/, 1910. Rättviks hembygdsförening, med Rättviks hembygdsmuseum. Sollerö hembygdsförening, stiftad 1916, med Sollerö hembygdsmuseum. Tunabygdens fornminnes- och hembygdsförening, stiftad december 1915, med Tunabygdens hembygdsmuseum i Stora Tuna.

Särna fornminnesförening, stiftad ”""/. 1908, med fornsamlingen i Särna gammelkyrka.

Föreningen för hembygdsvård i Säters stad och socken, stiftad !/, 1918, med Säters hembygds- och planteringssällskaps museum.

Åls fornminnesgård med Åls minnesgård. Älvdalens hembygdsförening, stiftad ”/,, 1911, med Rot skans, Älvdalen.

Leksands hemslöjdsförening, stiftad sommaren 1904. Morahemslöjdens vänner, stiftad 1905. Rättvik—Boda hemslöjdsförening, stiftad 1908.

Dalsland:

Dalslands fornminnesförening, stiftad i början av 1870-talet, upptagande

• Sida 161
•  Original

Eds med omnejd lokalförening med fornsamlingen i Dals-Ed, Östra kretsen med Åmåls museum, Västra kretsen, stiftad 10/., 1906, med Dalslands forn- sal i Ödeborg.

Dalslands: hembygdsförbund, stiftat '"/, 1918, upptagande lokalföreningar i Bengtsfors, Brålanda, Bäckefors, Ed, Mellerud, Åmål.

Gotland:

Föreningen kulturhistoriska museet i Bunge, stiftad 1911, med kultur- historiska museet i Bunge.

Torsborgs hembygdsförening, stiftad '"/,, 1919, med strandridarebostället i Ljugarn.

Hoburgs hembygdsförening, stiftad 1918, med Bottarvegården i Vamlingbo. Föreningen Gotlands fornvänner, stiftad ”?/; 1875, med Gottlands fornsal i Visby.

Sällskapet för gotländsk forskning i Visby, stiftad 1884. Visby h. allm. läroverks samlingar grundade omkring år 1830. Gottlands läns folkhögskolas i Hemse samling.

Gästrikland: Gästriklands kulturhistoriska förening, stiftad ”/, 1862, med Gävle kultur- historiska museum. Hedesunda fornminnes- och hembygdsförening, stiftad '"/,, 1912, med Hedesunda fornminnes och hembygdsförenings minnesstuga.

Föreningen för hembygdsvård, Öster Färnebo, stiftad ”9/, 1918, med Koversta- stugan i Öster Färnebo.

Gästriklands hemslöjdsförening, stiftad hösten 1912.

Halland:

Hallands museiförening, stiftad (1865) ”'/, 1886, med Hallands museum, Halmstad.

Nordhallands hembygdsförening, stiftad ?"/, 1917 med hembygdsmuseet i Kungsbacka.

Södra Hallands hembygds- och fornminnesförening, stiftad '"/, 1917, med Södra Hallands hembygdsmuseum, Laholm.

Norra Hallands kulturhistoriska förening, stiftad ””/, 1916, med Varbergs museum i Varberg.

Halländska hemslöjdsföreningen Bindslöjden, stiftad 1908. Hallands folkhögskolas å Katrineberg samling.

• Sida 162
•  Original

Hälsingland:

Arbrå hembygdsförening, stiftad 1920. Bollnäs hembygdsförening, stiftad 1920.

Hälsinglands fornminnessällskap, stiftat '"/,, 1860, med Hälsinglands museum i Hudiksvall.

Ljusdals fornminnesförening, stiftad ”/,, 1910. Ovanåkers hembygdsförening, stiftad september 1920, med hembygds- museet i Edsbyn, Ovanåker.

Föreningen södra Hälsinglands fornminnesvänner, stiftad ?”/,, 1912, med hembygdsmuseet, 'Söderhamn.

Arbrå hemslöjdsförening, stiftad 1911. Bollnäs hemslöjdsförening, stiftad 1909.

Föreningen Hälsingeslöjd, stiftad 1911. Övre Hälsinglands hemslöjdsförening, stiftad 1911. Söderhamns läroverks samlingar. Gävleborgs läns folkhögskoleförbunds fornsakssamling, Bollnäs, grundad 1885.

Härjedalen:

Härjedalens fornminnesförening, stiftad ('/ dalens fornminnesmuseum i Funäsdalen.

Älvros gamla kyrka. Föreningen Härjedalsslöjd, stiftad ?"”/, 1913, med Föreningen Härjedals- slöjds minnesstuga i Sveg.

1894) '”/,, 1899, med Funäs-

1

Jämtland:

Bräcke hembygdsförening, stiftad 1920.

Marby gamla kyrka, samlingen grundad 1885. Mörsils fornstuga, grundad '!/,, 1903.

Jämtlands läns fornminnesförening, stiftad '”/, 1887, med Jämtlands läns fornminnesförenings museum i Östersund.

Jämtslöjd, Förening för hemslöjd och kulturella mål i Jämtlands län, stiftad ?0/,, 1908, med fornbyn Jamtli i Östersund.

Jämtlands läns konstmuseum i Östersund.

Medelpad:

Medelpads fornminnesförening, stiftad '”/ Sundsvall.

1907, med Medelpads fornhem,

4

• Sida 163
•  Original

Medelpads hemslöjdsförening, stiftad 1909. Sundsvalls h. allm. läroverks historisk-etnografiska samlingar.

Nerike :

Gällersta forngårdsförening, stiftad 1918, med Gällersta forngård.

Laxå bruks museum. i

Föreningen Sköllersta forngård, stiftad '!/, 1918, med Sköllersta forngård. Föreningen Örebro läns museum, stiftad (1856, 1878, 1906) '/, 1911, med Örebro läns museum, Örebro.

Örebro läns slöjdförening, stiftad (maj 1883) 1908. Karolinska läroverkets i Örebro samlingar.

Skåne:

Eslövs museum, grundat 1917.

Hälsingborgs museum, grundat ?'/, 1902. Hälsingborgs museiförening, stiftad '/,, 1908.

Kristianstads museum, grundat 1908.

Kristianstad museiförening, stiftad ?”/, 1915. Landskrona museum, grundat (omkr. 1910) ”"'/, 1920. Lunds universitets historiska museum, grundat (1735) 1805.

Lunds universitets konstmuseum. De Skånska landskapens historiska och arkeologiska förening, Lund, stiftad (1865) 1873.

Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige, stiftad '”/,, 1882, med kulturhistoriska museet, Lund.

Etnologiska föreningen, Lund, stiftad ?"/,, 1903. Folkminnesföreningen, Lund, stiftad 1913: Föreningen det gamla Lund, stiftad ”'/, 1918. Skånska föreningen för byggnadskultur, stiftad 1915. Malmö fornminnesförening, stiftad 1911. Malmö museum, grundat (1841) ”"/, 1851. Malmö sjöfartsmuseum. Föreningen för fornminnes- och hembygdsvård i sydöstra Skåne, stiftad 1917, med föreningens för fornminnes- och hembygdsvård i sydöstra Skåne museum i Simrishamn.

Trelleborgs fornminnesförening, grundad ”/, 1896.

Ystads fornminnesförening, stiftad ?”"/; 1907, med Ystads fornminnesför- enings samlingar i Ystad.

• Sida 164
•  Original

Fröken Charlotte Berlins i Ystad stiftade museum, grundat 1916. Ängelholms museum.

Önnestads hembygdsförening.

Ö. Göinge hembygdsförening, stiftad 1920 med Östra Göinge hembygds- museum i Östra Broby.

Malmöhus läns hemslöjdsförening, stiftad 1905. Kristianstads h. allm. läroverks historiska museum, grundat på 1850-talet. Landskrona läroverks museum, grundat ”"/, 1859.

Trelleborgs samskolas samlingar.

Ystads h. allm. läroverks museum.

Sydöstra Skånes folkhögskolemuseum, Tomelilla, grundat !"/,, 1908.

Småland:

Alseda sockenmuseum, grundat ?”/, 1914. Eksjö och Vedbo fornminnesförening, Eksjö med museum i Eksjö. Fornminnesföreningen Njudung, stiftad ”'"/, 1910, med fornminnesför- eningen Njudungs museum i Vetlanda.

Norra Smålands fornminnesförening, stiftad ?"/,, 1901, med kulturhisto- riska museet, Jönköping.

Kalmar läns fornminnesförening, stiftad ”/, 1872, med Kalmar museum.

Nässjö hembygdsvårdsförening.

Mellersta Kalmar läns hembygdsförening Döderhultsgården, stiftad 1915. Rumskulla hembygdsförening, stiftad ”"/,, 1918, med Rumskulla hembygds- museum.

Västbo fornminnesförening, stiftad ”"/, 1902, med Västbo fornstuga, Små- landsstenar.

Holavedens fornminnes- och hembygdsförening, Tranås.

Vissefjärda hembygdsförening. Vrigstad sockens fornminnessamling, grundad ?'/,, 1886. Tjustbygdens kulturhistoriska förening, stiftad ”"/, 1918, med Tjustbygdens kulturhistoriska museum, Västervik.

Föreningen för Smålands fornminnen och kulturhistora, stiftad ”/, 1877, med Smålands fornsal, Växjö.

Hyltén-Cavalliusföreningen för hembygdskunskap och hembygdsvård, Växjö, stiltad —"/,, 1919:

Ålems hembygds- och naturskyddsförening, stiftad ?'/, 1918. Jönköpings läns hemslöjdsförening, stiftad ”/, 1909. Kronobergs läns hemslöjdsförening, stiftad ”/, 1915.

• Sida 165
•  Original

Norra Kalmar läns hemslöjdsförening, stiftad 1910. Södra Kalmar läns hemslöjdsförening, stiftad 1908. Jönköpings h. allm. läroverks samlingar. Kalmar h. allm. läroverks samlingar, grundade 1795.

Norra Kalmar läns folkhögskolas i Gamleby samling, grundad på 1880-talet.

Södermanland:

Rademachersmedjan i Eskilstuna, grundad '?/,, 1903.

Eskilstuna museum i Eskilstuna, grundat 1920. Föreningen Södermanlands länsmuseum, stiftad ””/, 1913, med Söderman- lands länsmuseum, Nyköping.

Södermanlands fornminnesförening, stiftad ?'/, 1860, med Södermanlands fornminnesförenings kyrkomuseum i Strängnäs domkyrka och Strängnäs fornsaksmuseum i Strängnäs.

Östra Södermanlands kulturhistoriska förening, stiftad '?/, 1918, med Östra Södermanlands museum i Södertälje.

Södermanlands läns hemslöjdsförening, stiftad 1916. Nyköpings h. allm. läroverks samlingar.

Uppland:

Sydvästra Upplands kulturhistoriska förening, stiftad '"/, 1908, med syd- västra Upplands kulturhistoriska museum, Enköping.

Roslagens fornminnes- och hembygdsförening, stiftad ''/, 1918, med Ro- slagens fornminnes och hembygdsförenings museum i Norrtälje.

Sigtuna fornhem, grundat 1915.

Solna hembygdsmuseum, förberett våren 1920.

Söderby-Karls fornminnes- och föreläsningsförening, stiftad "”/, 1918, med Söderby-Karls fornminnesmuseum i Söderby-Karl.

Museet för nordiska fornsaker, Uppsala, grundat 1857. Uppsala universitets konstsamlingar, grundade år 1834. Uppsala domkyrkas skrud- och silverkammare, ordnad 1908—1909. Upplands fornminnesförening, stiftad ”'"/, 1869, med upplandsmuseet i Uppsala.

Föreningen Urd, Uppsala, stiftad 1902. Föreningen Uppsala läns hemslöjd, stiftad november 1914.

Värmland:

Västra Värmlands fornminnesförening, stiftad '/,, 1904, med Arvika museum.

• Sida 166
•  Original

Värmlands naturhistoriska och fornminnesförening; stiftad '"/, 1863, med Värmlands museum i Karlstad.

Värmlands hembygdsvårdsförbund, Karlstad: Fornminnes- och slöjdföreningen Nordmarksstugan, stiftad ""/,, 1911, med Nordmarksstugan i Töcksfors.

Föreningen Värmlands hemslöjd, stiftad hösten 1907. Filipstads hemslöjdsförening, stiftad 1916. Kristinehamns realskolas samlingar.

Väster- och Norrbotten:

Norrbottens museiförening, stiftad RA 1886, med Norrbottens museum, Luleå. Västerbottens läns fornminnesförening, stiftad ””/,, 1885; med Västerbottens läns fornminnesförenings museum i Skellefteå och Västerbottens läns: forn- minnesförenings museum i Umeå.

Västerbottens läns hembygdsförening, stiftad ””/, 1919: med hembygds- museet i Umeå.

Västerbottens läns hemslöjdsförening, stiftad ””/;, 1909.

Västergötland:

Kullings härads hembygdsförening, Alingsås, stiftad juni 1920, med hem- bygdsmuseet i: Alingsås.

De sju häradernas kulturhistoriska förening, stiftad: '/, 1904: med de sju häradernas kulturhistoriska museum i Borås: i;

Åse och Viste hembygdsförening, Grästorp, stiftad oktober 1919, med Åse och Viste hembygdsmuseum i Grästorp.

Kållandsö hembygds- och fornminnesförening, stiftad '”/, 1919, med: Läckö- stugan, Kållandsö.

Hembygdsmuseet i Larv, grundat våren 1920. Vadsbo hembygds- och fornminnesförening, stiftad ?"/, 1917, med Vadsbo hembygds- och fornminnesmuseum, Mariestad.

Svältornas fornminnesförening, stiftad '/; 1905, med Svältornas museum, Ornunga:

Rackeby fornminnesförening, stiftad 7””/, 1915, med Rackeby skol- och hembygdsmuseum.

Västergötlands fornminnesförening, stiftad ''/, 1863, med Västergötlands fornminnesförenings museum i Skara.

Tråvads fornminnesförening, stiftad jan. 1915, med Tråvads fornminnes- förenings samlingar i Tråvad.

• Sida 167
•  Original

Ulricehamns hembygdsförening, stiftad augusti 1917, med Ulricehamns fornhem.

Vänersborgs museum, grundat 1884. Skaraborgs läns hemslöjdsförening, stiftad januari 1909. Alingsås allm. läroverks historiska. samlingar.

Aug. Fribergs museum, Lidköping (realskolan), grundat '?/. 1912. Älvsborgs läns follsbögskolas lantbruksmuseum, Herrljunga, grundat hösten 1908.

Museer och föreningar i Göteborg:

Göteborgs museum, grundat (1833) ””/,, 1861. Röhsska konstslöjdmuseet, Göteborg, grundat '/, 1901. Röhsska konstslöjdmuseets vänner, stiftad '?/,, 1917. Föreningen Göteborgs sjöfartsmuseum, stiftad ?/, 41917, med Göteborgs sjöfartsmuseum i Göteborg.

Västmanland:

Fellingsbro hembygds- och fornminnesförening, stiftad '”/, 1920, med Fel- lingsbro hembygdsmuseum.

Fläckebo hembygdsförening, stiftad april 1913, med' Fläckebo hembygds- museum.

Kila hembygdsförening, stiftad 1919. Köpings museum, grundat omkr. 1890. Möklinta hembygdsförening, stiftad '”/,, 1919, med hembygdsmuseet i Möklinta.

Bergslagernas fornminnesförening, stiftad ?"/, 1909, med Bergslagernas fornminnesförenings museum i Lindesberg. Salabygdens. fornminnesförening, stiftad ””/, 1913, med Sälabygdens forn- minnesförenings museum i Sala.

Hembygdsmuseet i Surahammar. Väster Färnebo hembygdsförening, stiftad ?"/,, 1915, med Väster Färnebo hembygdsförenings museum i Väster Färnebo.

Västmanlands fornminnesförening, stiftad ”'/, 1861, med Västmanlands fornminnesförenings museum i Västerås.

Västmanlands hemslöjdsförening, Västerås, stiftad 1915. Norbergs hemslöjdsförening, Norberg, stiftad 1915. Västerås h. allm. läroverks samlingar. Tärna folkhögskolas samlingar.

• Sida 168
•  Original

Föreningen för norrländsk hembygdsforskning, stiftad (1880) 1909, med Norr- lands kulturhistoriska museum i Härnösand.

Norra Ångermanlands fornminnesförening, stiftad '/, 1910, med norra Ångermanlands fornminnesförenings museum i Örnsköldsvik.

Ångermanlands hemslöjdsförening, stiftad 1909.

Härnösands h. allm. läroverks myntsamling, grundad 1793.

Öland:

Ölands kulturminnesförening.

Östergötland:

Kisa museum med Kisa museiförening.

Östergötlands fornminnes- och museiförening, stiftad (1864, 1884) '/, 1913, med Östergötlands museum i Linköping.

Linköpings stads museum för skön konst, grundat 1901. Motala museiförening, stiftad ?/,, 1911, med Motala museum.

Norrköpings konstmuseum, grundat ??/,, 1913. Risinge museiförening, stiftad '?/, 1916, med Risinge hembygdsmuseum. S:t Ragnhilds Gille, stiftat ”/, 1918, med gillets samlingar i Söderköping.

Föreningen för Birgittamuseet i Vadstena, stiftat 1910, med Birgittamuseet Östergötlands läns hemslöjdförening, stiftad ?"/. 1910. Norrköpings h. allm. läroverks samlingar.

Östergötlands folkhögskolas samlingar, Sjögestad.

Efter denna redogörelse för den enskilda minnesvårdens s. a. s. geografiska utsträckning och rent programmatiska system torde det vara betingat att övergå till en granskning av själva museisamlingarna, deras omfattning, mu- seala vård och ekonomi.

Samlingar- - Vad först samlingarnas omfattning angår, kan man endast i ett fåtal fall Ag Ar tala om specialmuseer. Såsom sådana äro emellertid i främsta rummet att punkten av betrakta konstmuseerna i Linköping, Norrköping och Östersund samt Uppsala re och Lunds konstsamlingar, om de överhuvud kunna hänföras till museer i här berörda mening. Vad Norrköpingsmuseet vidkommer, äger detsamma dock vid sidan om konstsamlingarna även en mindre samling föremål från förhisto- risk tid samt från de högre samhällsklasserna i nyare tid. En annan kate-

• Sida 169
•  Original

gori bilda Rademacher-smedjan i Eskilstuna och Bergslagsmuseet i Falun, vilka var på sitt sätt illustrera vår yrkes- och brukshistoria. Bergslagmuseet omfattar dels en samling av mynt och medaljer, tillverkade vid Falu gruva, och dels en samling porträtt utav till de svenska konungahusen hörande medlemmar ävensom av personer, vilkas verksamhet varit knuten till gruvan.

I Uppsala skrud- och silverkammare samt i Birgittamuseet i Vadstena äga vi tvenne kyrkliga specialsamlingar. Till denna grupp kan också räknas Strängnäs kyrkomuseum, ehuru detta icke enbart omfattar domkyrkans före- mål utan kyrkliga föremål från hela stiftet, vilka insamlats genom Söder- manlands fornminnesförening.

Röhsska museet i Göteborg utgör vårt lands enda konstindustrimuseum. Att detta även rymmer en betydande samling svenska allmogetextilier beror på, att dessa äro av högt konstindustriellt värde.

En avsiktlig begränsning av samlingsområdet efter de linjer, som följas av statens historiska museum och nordiska museet i Stockholm, kan konsta- teras hos de två stora museerna i Lund, där universitetets historiska museum samlar föremål från tiden före år 1500 samt efter samma tid endast kyrk- liga föremål, under det att kulturhistoriska museets huvudsakliga intresse är förlagt till nyare tid. För att komparativt belysa senare tiders material har sistnämnda museum även upptagit europeiska och utomeuropeiska föremål i sina rika keramiska och textila avdelningar. Slutligen äger detta museum i sin samling av jordfynd från Lunds stad den sannolikt rikaste samling av medeltidsarkeologi, som något europeiskt musem besitter.

Ett museum för en viss tidsepoks historia är slutligen Sigtuna fornhem, upptagande huvudsakligast jordfynd från Sigtuna stad.

Alla övriga landsortsmuseer — här inräknas icke hemslöjdsföreningarnas och skolornas samlingar — fullfölja i sitt samlingsarbete intet specialpro- gram, utan äro kulturhistoriska samlingar i detta ords vidaste mening. Har ett museum i sitt samlingsarbete lagt tyngdpunkten vid den förhistoriska kulturen och ett annat vid allmogekulturen, beror detta på, att det förra museets samlingsområde fallit inom en trakt rik på förhistoriska minnen, medan det senares ligger inom en trakt, där svensk etnografi är rikt före- trädd. Det är alltså den kulturhistoriska jordmånens beskaffenhet, som i regel präglat de olika museernas skaplynne, och att denna beskaffenhet i olika delar av landet är mycket olika, torde vara allmänt känt.

I avseende på anläggningstypen kunna däremot tre huvudtyper av museer museernas särskiljas, nämligen sådana, som endast samla lösa föremål, vilka de in- gruppering

3 s 2 - är E $ efter anlägg-

rymma i museisalar, sådana, som dessutom äga större eller mindre frilufts- ningstyp.

• Sida 170
•  Original

avdelningar, innehållande historiskt trovärdigt inredda allmogebyggnader i original, och slutligen sådana, där samtliga föremål äro inrymda i från trakten ditflyttade byggnader eller på platsen kvarstående gårdar.

Av dessa är den sistnämnda typen den yngsta, samtidigt som den kan sägas vara normaltypen för de små bygdemuseerna. Exempel på större museer, som äro helt byggda på friluftmuseets plan, utgöra museerna i Borås och Sundsvall. Antalet sådana museer är trettiofem. I de allra flesta fallen äro byggnaderna flyttade till platsen från andra orter. I några fall har man varit nog lyck- lig att icke behöva tillgripa en sådan utväg. Så har varit fallet med Bottarve- gården i Vamlingbo på Gotland. I hela gårdsanläggningen i trädgården med de gamla fruktträden och de gamla örtagårdssängarna har man här åt framtiden kunnat konservera en hel äkta gotlandsgård. Liknande är förhållandet med den gamla ryggåsstugan i Vippentorp, Ysby socken, ehuru här flera av de till den tidigare gårdsanläggningen hörande byggnaderna äro rivna. Till samma grupp hör också »Fröken Charlotta Berlins i Ystad stif- tade museum>, bestående av ett borgarhus i Ystad med inredningen kvar- stående i orubbat skick i huvudsak sådant det lämnades vid ägarinnans död.

I de flesta fallen har man emellertid måst nöja sig med några få stugor, uppställda utan hänsyn till en gårdsplan och sålunda endast bildande stycken av den organism, som gården i sin helhet utgör. På många håll har man emellertid börjat inse, att även andra byggnader än de egentliga bostadshusen hava sitt historiska värde och att det är gårdsanläggningen i sin helhet, man bör åt eftervärlden dokumentera. Särskilt har detta varit fallet i Dalarna.

I ett fall har en ny form av kulturminnesvård inletts genom Stora Kop- parbergs Berslags aktiebolags beslutatt till sin anläggning och sina byggnader bevara en hel by, Koversta by, i Östra Färnebo i Gästrikland.

Antalet museer, tillhörande den andra typen, som vid sidan av en stom- samling i en särskild museibyggnad hava större eller mindre friluftsavdel- ningar, är fjorton. Härunder räknas då även kulturhistoriska museet i Bund; med samlingarna i »Herrehuset> och »Ystadshuset> som den egentliga mu- seistommen, kring vilka övriga byggnader och utställningsrum gruppera sig såsom friluftsavdelning. Till de förnämsta museerna inom denna grupp kunna jämväl föras samlingarna i Jönköping och Härnösand, det förra med huvud- samlingen inrymd i stadens gamla rådhus vid torget samt friluftsavdelningen i stadsparken utanför staden, det senare likaledes med huvudsamlingen förlagd till en äldre byggnad inne i Härnösand samt friluftsavdelningen å det s. k. Murberget. Redan i flera år har Hälsingborgs museum i sin trädgård haft uppställda en kvarn och några nordskånska stugor. Sedan museet för om-

• Sida 171
•  Original

kring två år sedan fick i gåva emottaga Fredriksdahls herregård invid sta- den, har man förhoppning på att här erhålla en sällsynt storstilad museal an- läggning. Planer för denna äro redan uppgjorda.

Vid Västmanlands fornminnesförenings museum i Västerås har sedan några år ett friluftsmuseum planerats; även för detta föreligger planen nu helt utarbetad. Likaledes kommer den lilla friluftsavdelningen vid Skara museum att under de närmaste åren betydligt utvidgas. Bland andra museer, som genom flyttning av hela byggnader gjort början till friluftsavdelningar, må nämnas museerna i Karlskrona, Halmstad, Linköping, Örebro, Hudiks- vall mf

Slutligen kan på visst sätt även hit räknas museet i Östersund, om man som en helhet får uppfatta Jämtlands läns fornminnesförenings museum och Jämt- slöjds samlingar. Det förra är inrymt i stadens biblioteksbyggnad och de senare till största delen i den ståtliga fornbyn Jamtli, som ännu delvis står under uppförande, varjämte de kyrkliga samlingarna förvaras i gamla biblio- tekshuset å Frösön samt en del av de till allmogekulturen hörande före- målen äro deponerade och utställda i fornminnesföreningens samlingar. Båda samlingarna hava numera gemensam föreståndare.

De museer, som icke ännu upptagit friluftsanläggningar i någon form, äro sålunda den mindre delen av hela antalet museer. Av dessa planera dock museerna i Västervik, Gävle, Karlstad, Umeå och Luleå friluftsanläggningar. För Umeå föreligger till och med redan en så gott som definitiv plan. I några fall kan gränsen mellan nu ifrågavarande museer och friluftsmuseer av exempelvis Bottarvegårdens typ vara flytande, då samlingarna inrymts i kul- turhistoriskt värdefulla byggnader, men samtidigt stå under museiledningens vård, såsom fallet är med det lilla bygdemuseet i Fläckebo i Västmanland, vars samlingar äro uppställda i ett gammalt sockenmagasin invid kyrkan. Liknande kan förhållandet sägas vara i Särna i Dalarna och Ornunga i Västergötland, där vederbörande föreningars samlingar äro uppställda i den äldre nu övergivna sockenkyrkan. Skillnaden mellan dessa museer och friluftsmuseerna blir den, att inom de förra alla interiöruppställningar äro uteslutna; likheten åter är, att båda tagit kulturhistoriskt värdefulla bygg- nadsminnen under sin vård.

Uppställda i kulturhistoriskt värdefulla byggnader äro även de samlingar, som erhållit lokaler upplåtna i slott eller andra staten tillhöriga byggnader, såsom museerna i Nyköping, Kalmar, Varberg, Mariestad, Luleå, eller, bland de förut nämnda museerna, Örebro, Västerås och Halmstad. Men i dessa fall äro museerna endast gäster mot en mindre hyra eller hyresfritt och

• Sida 172
•  Original

Museernas ekonomi:

utan inflytande på lokalernas vård och underhåll. Ett flertal museer äga dessutom egna fastigheter med äldre till museum inredda byggnader så- som fallet är med museerna i Göteborg och Visby, eller med helt för mu- seumsändamål uppförda nybyggnader, såsom museerna i Malmö, Kristianstad, Växjö, Vänersborg och Falun. Slutligen äro en del — särskilt mindre — samlingar såsom de i Arvika och Umeå inhyrda i privata byggnader.

I viss mån en särställning bland nu anförda museer intager Gotlands fornsal i Visby. Dess huvudsamlingar äro inrymda dels i egen byggnad — det gamla kronobränneriet — dels ock i ett angränsande kronän tillhörigt medeltidshus. Vidare äro en del föremål ordnade som interiörer i dets. k. Burmeisterska huset med bevarad inredning från 1600-talets början. Slut- ligen äger museiföreningen tre byggnader på Gotlands landsbygd, ruinerna av medeltida bondgårdar vid Vallings i Fole, Lauks i Lokrume och Bunges i Norrlanda, resterna av en hustomtning från vikingatiden vid Levida i Vall samt ett större område med rester av byggnader från romersk järnålder det s. k. Vallhagar i Fröjel. På visst sätt ligger häri en tendens i riktning mot museum med huvudsamling och friluftsavdelning. Men sistnämnda musei- typ kan åtminstone på södra och mellersta Gotland aldrig komma till stånd i den form, som på fastlandet är den vanliga, då gårdarna i regel här äro byggda av sten och sålunda icke kunna flyttas. Det enda museum utom Gotlands fornsal, som äger dylika »utgårdar», är museet i Örebro med bergs- mansgården »Siggebohyttan» i Linde socken i Västmanland.

En enskildhet ifråga om arten av själva samlingarna, som icke bör förbi- gås, är, att icke mindre än 15 landsortsmuseer begagnat sig av förmånen att få från nationalmuseum emottaga depositioner av konstföremål, en förmån som, allteftersom den blir alltmera känd, utan tvivel kommer att utnyttjas på allt flera håll. Därmed har ytterligare en uppgift lagts till de andra kulturella syften, landsortsmuseerna med deras föreningar företräda. De museer, som emottagit dylika depositioner, äro museerna i Härnösand, Jön- köping; Kalmar, Karlskrona, Kristianstad, Malmö, Norrköping, Nyköping, Sölvesborg, Uddevalla, Visby, Vänersborg, Växjö, Örebro och Östersund.

De medel, museerna för att kunna fullfölja sin verksamhet behövt, hava på olika vägar hopbragts. Inkomstkällorna hava utgjorts av offentliga an- slag, enskilda donationer, inkomst av inträdesavgifter och försäljning av pub- likationer samt medlemsavgifter till förening, som tillkommit för att stödja museets verksamhet. I detta sammanhang skola endast de offentliga ansla- gen beröras.

• Sida 173
•  Original

De offentliga anslag, de kulturhistoriska museerna och föreningarna åt- njutit, hava utgått från staten, landstingen, hushållningssällskapen samt de kommuner, inom vilka museerna äro förlagda. Av dessa hava understöd till rent minnesvårdande ändamål från hushållningssällskap utgått endast till Göteborg och Bohusläns fornminnesförening under tiden 1886—1905 för att sätta denna i stånd att fortsätta det beskrivande av länets fornminnen, som igångsattes av hushållningssällskapet redan år 1874. I övrigt hava anslag från hushållningssällskapen beviljats endast under förutsättning, att en för- ening vid sidan av den rent museala drivit en praktisk ekonomisk verksam- het, såsom fallet varit med kulturhistoriska föreningen i Lund, som erhållit sådant anslag för att kunna förverkliga sina strävanden för den skånska hemslöjdens återupplivande.

Konstant statsanslag utgår endast till kulturhistoriska föreningen i Lund, sedan 1903 års riksdag för följande år beviljat sådant anslag att utgå med 5,000 kr. År 1908 höjdes anslaget till 10,000 kr., med villkor att vetenskap- ligt och musealt kvalificerade amanuenser skulle vid museet anställas. An- slaget har sedan dess i olika repriser höjts. Dessutom hava tillfälliga stats- anslag beviljats visby- och härnösandsmuseerna.

Såsom statsunderstöd äro jämväl att räkna de fall, då ett museum utan eller mot en ringa ersättning erhållit lokaler för sina samlingar upplåtna i statens byggnader. Dylika fall äro: Gotlands fornsal i Visby, delvis inrymd i kronans hus hyresfritt; Varbergs museum, i Varbergs fästning, årshyra 100 kr.; Örebro läns museum i Örebro slott, hyresfritt; Kalmar läns forn- milinestördnina! samlingar i Kalmar slott mot ersättning till slottskassan av "/, av inträdesavgifterna; Södermanlands länsmuseum i Nyköpings slott, hyres- fritt; Nersbotlens museum i Luleå, gamla landsstatshuset, hyresfritt ; Vadsbro herbbygdse och fornminnesmuseum i Mariestad, kansliflygeln vid Marieholm, ärshyra 100 kr.; Västmanlands fornminnesförenings museum i Västerås slott, hyresfritt.

Slutligen har understundom hjälp beviljats från statens sida för vissa sär- skilda ändamål såsom till Närkes fornminnesförening med 500 kr. till iord- ningsställande av museilokalen i Örebro slott.

De institutioner, som lämnat den regelbundnaste hjälpen, äro landstingen. Från alla Sveriges landsting utom Göteborgs och Bohusläns samt Norrbottens läns utgå i närvarande stund anslag till kulturhistoriska föreningar och museer ehuru med rätt olika belopp, växlande mellan 250 kr. (Söderman- lands län) och 4,300 kr. (Kopparbergs län) per år.

För att erhålla en samlad översikt över dessa understöd hava uppgifter

Offentliga anslag.

1) Hushåll- ningssäll- skapen.

2) Staten.

3) Lands- tingen.

• Sida 174
•  Original

rörande anslagets form och nuvarande storlek infordrats från de olika lands- tingens förvaltningsutskott. Såsom alldeles fullständiga kunna dessa upp- gifter icke betraktas; de torde dock vara tillräckliga för ett tecknande av de stora konturerna av denna landstingens verksamhet. Uppgifterna hava sam- manställts uti en särskild vid betänkandet fogad tablå (bilaga I).

Landstingsanslag utgå för närvarande till 36 föreningar, vilka alla, med undantag av etnologiska föreningen i Lund, äro förbundna med museal verksamhet. I regel åtnjuta dessa föreningar anslag endast från ett lands- ting, undantag härifrån äro Södermanlands fornminnesförening med anslag från Stockholms och Södermanlands län, Upplands fornminnesförening med anslag från Stockholms, Uppsala och Västmanlands län samt Västergötlands fornminnesförening med anslag från Skaraborgs och Älvsborgs län. Intill år 1918 åtnjöt även Kalmar läns fornminnesförening anslag från länets såväl norra som södra landsting, men med detta år överflyttades norra landstingets anslag till den nybildade Tjustbygdens kulturhistoriska förening i Västervik.

Beträffande tidpunkten för anslagets första beviljande hava de från lands- tingen erhållna uppgifterna i regel visat sig icke tillfredsställande