SOU 1922:33a första serien
Skolkommissionens betänkande
SKOLKOMMISSIONENS BETÄNKANDE I:1
GRUNDER FÖR EN NY LÄROVERKSORGANISATION
UNDERDANIGT BETÄNKANDE
AVGIVET DEN 28 APRIL 1922
PA NORSTEDT TE SÖNER STOCKHOLM 1922
SKOLKOMMISSIONENS BETÄNKANDE I:1
GRUNDER FÖR EN NY LÄROVERKSORGANISATION
UNDERDAÅNIGT BETÄNKANDE
AVGIVET DEN 28 APRIL 1922
ROR SR AAA EA VE Reese PUCAT INTO CRSSNT SE DT T& ISF:OCN SE OR STOCKHOLM 1922
SKOLKOMMISSIONENS BETÄNKANDE Ifa
GRUNDER FÖR EN NY LÄROVERKSORGANISATION
UNDERDÅNIGT BETÄNKANDE
AVGIYVET DEN 28 APRIL 1922
STOCKHOLM 1922 KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER
INNEHÅLL.
Sid. Skrivelse till KONUNgZCEN oossosecers sorter rr sr kors ss IX Betänkande. 1 Kap. I. Skolformernas inbördes förhållande. . .......ssssco6s6 svs 8 1. I statsrådsprotokollet angivna riktlinjer . .. ...coo-o- RUE tb E I fö RRREA 2. Återblick på utvecklingen av skolformernas inbördes förhållande . ..... 4 Historik 4. — Nuvarande förhållanden 24. 3. Parallellskolesystemet . . . . . .. Ms ESR st, AP SRS ALTER Sd ESD SR20 Granskningssynpunkter 25. — Parallellskolesystemet ur undervisningssynpunkt 26. — Parallellskolesystemet ur uppfostrans synpunkt 54. — Parallellskolesystemet med hänsyn till studietiden 57. 4. Enhetsskolesystemet . . . .. ad SEE oa KR LE MU ST rä na SKR SS AR FER NGT Enhetsskolan ur social sy punkt 67. — Jinhetsskölan ur Dodde elak Sytpvakt 78. — Enhetsskolan ur statsfinansiell synpunkt 79. — Förutsättningar för reformen 81. 5 Kommissionens förslag till skolorganisation . . . . os ss cs coc sc cc cc > 2 Kap. II. Den manliga och den kvinnliga ungdomens undervisning. ... s$5 1; I statsrådsprotokollet angivna riktlinjet oo. c—>c cm des er rss sen sn 85 2. Historisk återblick på utvecklingen i Sverige. oo soss sc cs cc cc vv vc 81 3. Samskoleproblemet . . . . 08 Allmänna synpunkter 98. -— 'Betänkligheter framförda 0 Saman 100. 4 Kommisstonenst förslag. 4 cs Niss ds ale mise sm de ölen ESS SELL Kap. III. Skolformernas ställning till det allmänna. ....s.ccccccc oo. 114 1. Översikt av den historiska utvecklingen och nuvarande förhållanden . . . . . 114 Bla tiga lätoans Tallen. eldas sek ne da at el es ER LLA Kommunala läröanstalbört mo co es sm ss ers ser te dr rr re Rs « 115 Enskilda läroanstalter . . . . . . . ; ST kel TE RE 3 SSE Flickskolor 118. — Enskilda ove 125. — Erivatläroyerkone Vuvarande ställning till stat och kommun 127. — Anslagens nuvarande storlek 134.
SED STOL UED LS se be seal or be EE ed SLaR RR ERT T GL SOA ER REA ARISRA JENS SNSRREE . 137
2, Kommissionens förslag « «=: +: dee sor sc s beh inre tira sh a 0140 Allmänna synpunkter rörande läroverkens ekonomiska ställning . . .. wo... . 140 Läroverkens ekonomi i den framtida skolorganisationen . . .. oo. ....... . . 146 Nuvarande ekonomiska förhållanden 146. — Den framtida organisationen 148.
TIOKALS byEGISE Ne fs ke Ls LR R a ruesne ae so Lb SFR ÅR ön tf lod in, Vers ER si LST ÖVErgångsanordningar , . . . sb. lömseen te mole mere RA sön 183 Enskilda läroverk och enskild undervisning. . os. ss ss ss oss ooo. >. 186 Kap. IV. Arbetets inre organisation. Allmänna synpunkter ....... se LOK Kap: V. Fysisk fostran och skolhygien . . . .. ooo sss.ss.ss.... . 209 Historisk översikt 209. — Allmänna synpunkter 213. — Kommissionens förslag 219. Kap. VI. Realskolan och gymnasiet i deras inbördes förhållande. .... 230 Sättet för realskolans och gymnasiets anknytning 230. — Realskolans och gymnasiets antal klasser 237. — Ifrågasatt sexårig läroverkskurs för studentexamen 245. — Kom-
missionens förslag 246.
KÄPIVILSER 6 alS KOlA TG sögs bdgLe nd De ST a öda LAT «sia SRA He OT SANSAT Na, 50 EINER 5 Nr | sed Ng tlrela gp ST a fu RN SÄ ERIKSEN mek 247 Plats i skolsystemet 247. — Uppgift och mål 247. — Språkfrågan 248. 2. Inträde, flyttning och avgång ..o.mssosmsmsressssrsr ss sei resa 260 Inträdesålder och inträdesprövning 260. — Flyttningsbestämmelser 264. — Avgång 267. 55. UDUOrVISNINGSPlON ccs vs esta söetd «de ale id cle m KT RR RÄNDER la 269 Allmänna synpunkter 269. — Timplan 275. Kap: vill. "IGYMDaSIletl Jr. su Lb ss I & d sv Bele. rs & 8 - h RA RR stR mL 283 1; FÖRSÄNISALIONS - 0 döljer sf öd der ras le SN or MANS a Sn TA MSE 283 Den nuvarande gymnasieorganisationens brister 288. — Allmänna utgångspunkter för gymnasiets organisation 295. — Allmänna synpunkter i fråga om linjernas uppbyggande 306. 2. LOT Äde, MLytlningroohfsavgåÅng « sis klanen ska odsIaknne er ltr ba ERE 313 Inträdesprövning 313. — Flyttningsbestämmelser 320. — Avgång 322. 657 UDTÖLVISMID SPÅN oa fe, oder ag ER Eg nr ee RR Ef a te AS 322 Olika ämnens och ämnesgruppers ställning å gymnasiets skilda linjer 322. — Skriv- ningarnas anordning 329. — Arbetsbelastningen i skolan 332. -— Individualisering inom
de föreslagna linjerna 334. — Timplan 341.
KapslX: FNCKSKOlAN oc cc me os ön gle rie drar RE 343 1. Flickundervisningens uppgift och mål . so oss oso soo vv. Se 0 343 2. Organisation . ........ (ERT RR ES äl de ess RS Er 345 Olika typer av flickskolor 345. — Språkundervisningen 349. 3. Iuträde, flyttning OCh AVgÅOg <ocoseotostsmssess sees. es er 350 Inträdesfordringar 350. — Flyttningsbestämmelser 351. — Avgång 352. 4." Undervisningsplanör:. occ si. o« » ei a sie e dee seb RK a Rs LA a a 304
Allmänna synpunkter 354. — Arbetsbelastningen i skolan 360. — Timplaner 364.
Kap. X. Läroanstalter med avvikande organisation . .....ssscsccccc 366
Allmänna synpunkter 366. — Organisation 370. — Inträde, flyttning och avgång 371. Undervisningsplan 371. — Utkast till timplaner 375.
Kap. XI, Realexamen och studenteXamenN ... sosse srec so svs 378 RÖSlOXAMONS bo cbketo die a Grek La are NR SE HAS os verder vila a GD ikA Tea SS SNS a 378 Nuvarande bestämmelser 378. — Kommissionens förslag 381. StUdONtöxaReN oas e le a de dei or de oc srt efte grn bss ie dt RAN EAS nl Lens ER TE 388 Nuvarande bestämmelser 388. — Kommissionens förslag 392. Kap: XIL- Lärarnas: utbildning och kompöetenS. - s < e.d bits ih uj bl sd 408 Nuvarande bestämmelser 408. — Föreliggande framställningar 410. — Allmänna syn-
punkter 418. — Lektorstjänst 419. — Adjunktstjänst 424. — Behörighet till lektors-, respektive adjunktstjänst i ämnena religionskunskap och kristendom 429. — Ändrade kompetensbestämmelser i fråga om vissa ämnen 436. — Praktisk utbildning 442. — Avlöning för lärare med olika utbildning 445. — Ifrågasatta lättnader vid beredande av ledighet för studier m. m. 446. — Utbildningen av lärare i övningsämnen 447, — Behörighet till rektorstjänst m. m. 448, — Biträdande föreståndare och föreståndarinna 449.
Kap. XIII, "Köstnadsberäkningat . « . « : « sh «ale be a sl sne a sk 450 Allmänna förutsättningar 450. — Statens nuvarande kostnader 465. — Statens kost- nader, om organisationen år 1922 varit fullt genomförd 471. — Kommunernas utgifter
för skolväsendet 477.
Kap. XIV. Övergången till den nya läroverksorganisationen . . .. . . . . 478 1. ”EOkalbelow ... 3 LA fd see mögllag et da i RA ARV AL RE Sears 479 2. Hänsyn till nuvarande lärarpersonal . . oo. so. oss esse ro sr or oc 479 Allmänna beräkningar 479. — Olika lärargrupper 481. 3. Pensionering av de kommunala och privata läroanstalternas personal . . . . 487 4. Allmänna grunder för omorganisationens genomförande å de olika orterna . . 493 Oe AVVÖCklIngSPlaleE 2 roa 0 I 8 SR a oK oR är Ros RR ke SK MATE 496 6. Avveckling av nn utgående statliga bidrag till kommunala och enskilda läro- ANSAICÖE. om 7or a apa I åa pdeglee om pda ellep ov RA jfr ner Tire Less) Tefldsf fotoner RESELE & 504 Kap: XV. Förslag till kursplaner mu ds sla ccs sd as dd rd Nr 511 181 Renlskölanm” 4 stt sar den stR fe Ae gegen een or fe R SARAS ASAT TER BEN 511 Kristendom 511. — Svenska 512. — Engelska 513. — Tyska 514. — Franska 514. — Latin 514. — Historia med samhällslära 515. — Geografi 516. — Matematik 517. —
Biologi med hälsolära, fysik och kemi 518. — Teckning 519. — Musik 520. — Gymnastik med lek och idrott 522. — Slöjd och praktiskt arbete för gossar 523. — Kvinnlig slöjd 524. — Hushållsgöromål 525.
IG YMNDASLETE 15 Seder er ar RE SALSA EEC AREA EN SN PAST FL LINGEN ER FENA tl AE br TARAS RE 527 Latingymnasiet. Religionskunskap 527. — Psykologi 528. — Svenska 528. — Latin 529. — Grekiska 530. — Tyska 531. — Franska 531. — Historia med samhälls- och
ekonomilära 532. — Matematik 533. — Biologi 533. — Fysik 584.
Nyspråkliga gymnasiet. Religionskunskap 535. — Psykologi 535. — Svenska 535. — Engelska 536. — Tyska 537. — Franska 538. — Historia med samhälls- och ekonomi- lära 538. — Geografi 538. — Matematik 539. — Biologi 540. — Fysik 540. — Kemi 540.
Realgymnasiet. Religionskunskap 541. — Psykologi 541. — Svenska 542. — Engel- ska 542. — Tyska 542. — Franska 542. — Historia med samhälls- och ekonomilära 543. — Matematik 543. — Biologi 544. — Fysik 545. — Kemi 546.
Teckning 547. — Musik 548. — Gymnastik med lek och idrott 549.
66 PE IKORSKOlARSUY Po rod se AL UD I EET ISA Aa see SSE BEA TE RES SE St 550 Kristendom 550. — Psykologi 351. — Svenska 551. — Främmande levande språk 553. — Historia med samhällslära 555. — Geografi 556. — Matematik 557. — Biologi med hälso-
lära, fysik och kemi 558. — Teckning 560. — Musik 561. — Gymnastik med lek och idrott 562. — Kvinnlig slöjd 563. — Hushållsgöromål 563.
47 SR TICESKOLAR ND ör aa se ca lack Re and åR län de Kr enn föl fal SI Sen 565 Kristendom 565. — Psykologi 565. — Svenska 565. — Främmande levande språk 566. — Historia med samhällslära 566. — Geografi 567. — Matematik 567. — Biologi med hälso-
lära, fysik och kemi 567. — Teckning 568. — Musik 568. — Gymnastik med lek och idrott 568. — Kvinnlig slöjd 568. — Hushållsgöromål 569.
5 Utkast till kursplaner för lyCeer . sosse rss rer ss ss ss sa 57 Latinlyceum. Religionskunskap 570. — Psykologi 570. — Svenska 571. — Latin 57J. — Grekiska 572. — Tyska 573. — Franska 573. — Engelska 574. — Historia med samhälls- och ekonomilära 574. — Geografi 575. — Matematik 575. — Biologi med
hälsolära 576. — Fysik 576. — Kemi 576. Nyspråkligt lyceum. Religionskunskap 577. — Psykologi 577. — Svenska 577. — Tyska 577. — Franska 578. — Engelska 578. — Historia med samhälls- och ekonomilära 578. — Geografi 578. — Matematik 579. — Biologi med hälsolära 579. — Fysik 579. — Kemi 580.
Reallyceum. Religionskunskap 580. — Psykologi 580. — Svenska 581. — Tyska 581. — Franska 581. — Engelska 582. — Historia med samhälls- och ekonomilära 582. — Geografi 582. — Matematik 582. — Biologi med hälsolära 583. — Fysik 583. — Kemi 584.
Kap: XVI. Grunder till Kursplaåner mdc ferdrodrr rss rak s 585 1. Realskolan . .. ...... GATE ORISSA fr so rd RT ER SLE ISRN 580 Kristendom 585. — Svenska 591. — Moderna språk 597. — Latin 606. — Historia med samhällslära 607. — Geografi 610. — Matematik 615. — Biologi med hälsolära,
fysik och kemi 619. — Teckning 630. — Musik 632. — Gymnastik med lek och idrott 637. — Slöjd och praktiskt arbete för gossar 641. — Kvinnlig slöjd 644. — Hushålls- göromål 645.
3.
Gynmasielj (a. 2 bod Seen sena oe ek Ke ört SA ks sr es dh RASER AR AT RNE
Religionskunskap 648. 2 Psykolog! 654. — Svenska 657. — Latin 663. — Grekiska 665. — Främmande levande språk 666. — Historia med samhälls- och ekonomilära 676. — Geografi 682. — Matematik 686. — Biologi 689. — Fysik 693. — Kemi 696. — Teck- ning 699. — Musik 701. — Gymnastik med lek och idrott 702.
FITCkSKOLQNN 20 fe na a RT LA Sk de NE ae bg AR
Kristendom 704. — Psykologi 706. — Svenska 706. — 2 Wrämunsnd olevan syräk 709. — Historia med samhällslära 711. — Geografi 713. — Matematik 714. — Biologi med hälsolära, fysik och kemi 716. — Teckning 719. — Musik 721. — Gymnastik med lek och idrott 721. — Kvinnlig slöjd 721. — Hushållsgöromål 722
>
v vuwvuU8
v
N. Helger, J. Samuelsson och S. Söderlindh ang. kommunala bidrag för lärjungar, icke kemortsberättigade i läröverkskommunen .: . ss. +. ste s & sö a slels ss Vs sla sa
A. B. Bergstrand, W. Björck, J. Samuelsson, E. Stacfé och S. Söderlindh ang. J0kal styrelsens befogenhet . . . R. Fåhreus, G. Martin, Ez Staaff. I I Svändling ock äl Åström ang. det ehskilda SKkolväsendell « « a oo erg od Aes ER Ra a LE SSE ls ast sl rn od SER elee G. Martin, J. Samuelsson, E. Seen I Swartling och Al Sävströn. ang. Föbligatonisk ferieläsning . . Solar mel pj roar ADR sR ch ss Lt sige Se
N:! Helger och SS. Söder india ang. fy Sisi fostran SSE Est föl SC Set sa ke A. B. Bergstrand och G. Martin ang. lektionstidens längd - Äl bärs sr a a Bele Vär a Je G. Martin, J. Samuelsson, E. Staaff och S. Söder lindh ang. gymnasiets ställning inom
den föreslagna organisationen m. M. . ......e.....
I: Swartling och A. Åström ang. SSR i realskolan
S. Söderlindh ang. det tredje språket i realskolan . . secs R. Fåhreus och A. Åström ang. gymnasiets FIMPlAn SES SST ie dr sen SES
RB. Fåhreus, N. O. Ekström och I. Swartling ang. gymnasiets mplan. sr RS R. Fåhreus, G. Martin, E. Staaff, I. Swartling och A. Åström ang. flickskolans ställ- ning inom den föreslagna otganisationen . . . sf AN Ga rs ANKAN mr Pie a S W. Björck, N. 0. Ekström, N. Helger, J. Pålsson och ÅA. Sävström ang. flickskolans ställning inom den föreslagna organisationen Im. IM. . mos ss ses se se so oh J. Pålsson ang. examen i flickskola av A- och B-typ . ..
I. Stad. ang. studentexamens anordning oo. s . « a. sö böt ERE,
A. B. Bergstrand, W. Björck, J. Pålsson, J. Samuelsson cn Fk Staaff ang. Järarkom- PeElönsena SN me Mats ce mg ot SAS slö ide RD, skol SERA EEE FAR FAR INA 1 N. 0. Ekström, N. Helger och 4. Sa ang. Fiätarkon peer EES SE «SER R. Fåhreus och ÅA. Åström ang. lärarutbildningen . . . .....
J. Samuelsson och E. Staaff ang. lärarutbildningen SEE ERA EN ENE RSA A. B. Bergstrand ang. kvinnors tillträde till rektorsbefattningar vid SllmAnna OVE é A. Åström ang; läroverkslärarnas titelfrågä : «= . s « s I os d skade ske J. Pålsson och A. Sävström ang. kostnadsberäkningar . . . . ..
T27 729
731
734
736
739 741 745
747 753 a 760 768 765
768
Ti2 TI6 718
T79 781 786 789 793 794 798
TILL KONUNGEN.
Enligt beslut den 31 december 1918 uppdrog Eders Kungl. Maj:t åt en skolkommission att verkställa förarbeten för en revision av det allmänna skolväsendet i enlighet med de riktlinjer, som av statsrådet och chefen II—210409, I".
för ecklesiastikdepartementet i särskilt anförande till statsrådsprotokollet på följande sätt angåvos.
»Genom den stora skolreform, som av 1918 års riksdag beslutats, hava praktiska bildningslinjer skapats för den ungdom, som i folkskolan förvärvat sina grundläggande kunskaper. De praktiska ungdomsskolorna hava ordnats såsom ett sammanhängande skolsystem, där det ena skol- stadiet organiskt bygger på ett föregående, och det gamla kravet på folk- skolan som bottenskola har därmed för den praktiska undervisningen blivit genomfört. Även i övrigt tillgodoser detta riksdagsbeslut en rad av viktiga reformkrav, som påkallats av den samhälleliga utvecklingen.
För den mera teoretiska sidan av vår ungdoms utbildning är det i dessa avseenden vida mindre tillfredsställande ordnat.
Den gestaltning, som det högre undervisningsväsendet 1 vårt land genom 1904 års läroverksorganisation erhållit och som det därefter allt- jämt bibehållit, kan icke sägas fylla de anspråk, som med hänsyn till enhetlig och planmässig anordning kunna och böra ställas på det- samma. Betydelsefulla, läroverksorganisationen nära berörande föränd- ringar uti folkskolans och dess överbyggnaders ställning hava visserligen till avhjälpande av påtagliga brister kommit till stånd. Sålunda har den kommunala mellanskolan, upprättad på grund av beslut av 1909 års riksdag, i syfte att bereda studiebegåvade barn tillfälle till fortsatta stu- dier utöver den egentliga folkskolans mått, satt den ungdom, som 1i folk- skolan erhållit sin grundläggande undervisning, i tillfälle att fullfölja sin utbildning fram mot det mål, som för de allmänna läroverkens realskola, statens samskolor och den kommunala mellanskolan är gemensamt. Det förhållande, att kommunala mellanskolan kunnat uppvisa en kraftig utveckling — efter de beslut, som Eders Kungl. Maj:t i dag fattat, uppgår antalet verksamma sådana skolor i riket till 46 — har till fullo ådagalagt, att nämnda skolform förmått i vidsträckt mån tillvinna sig förtroende och därmed också uppfylla de förväntningar, som vid dess infö- rande från statsmakternas sida knötos vid densamma. Emellertid är det uppenbart, att med upprättandet av denna med flera förut bestående under- visningsanstalter parallella skola det spörsmålet måst inställa sig, huru för- hållandet mellan de olika skolformerna skulle kunna på ett tillfredsställande
sätt ordnas, I skrivelse den 30 maj 1913 angående regleringen av utgifterna under riksstatens åttonde huvudtitel har riksdagen ägnat detta spörsmål sin uppmärksamhet och därvid med utgångspunkt i nämnda förhållande givit uttryck åt den uppfattningen, att en allmän revision av läroverksfrågan och hela det offentliga undervisningsväsendet icke alltför länge skulle kunna undanskjutas. Från riksdagens sida har sedermera behovet av en sådan allmän revision vid upprepade tillfällen bragts i erinran. 9Så- lunda har vid prövningen av Kungl. Maj:ts förslag till 1914 års senare riksdag angående Södertälje samskolas ombildning till realskola uttalats, att betänkligheter måste resa sig mot att, innan den avsedda revisionen komme till stånd, ytterligare utveckla skolformer, vilkas ändamålsenlighet vid revisionen torde komma att undergå särskild omprövning. I sitt avstyrkande utlåtande år 1915 av Kungl. Maj:ts förslag rörande upp- rättande av en statssamskola i Sollefteå uttalade sig statsutskottet jämväl i fråga om riktningen av den av riksdagen förutsatta allmänna revisio- nen av undervisningsväsendet, om vilken utskottet förmenade, att man kunde draga den bestämda slutsatsen, att det ej kunde förväntas, att staten utvidgade sin medverkan till upprätthållande av två med var- andra parallella barndomsskolor.
Nyss omnämnda uttalanden från riksdagen giva vid handen, att man inom densamma länge haft sin uppmärksamhet riktad på nödvän- digheten av att företaga en revision av nu gällande läroverksorganisa- tion och andra därmed sammanhängande grenar av undervisningsvä- sendet.
En sådan revision iär även påkallad av andra än förut berörda omständigheter, i vilket avseende jag tillåter mig erinra om följande.
Den genom 1904 års läroverksreform inrättade särskilda avslut- ningsexamen vid avgången från realskolans sjätte klass har på grund av vunna erfarenheter blivit föremål för anmärkningar. Sålunda har det gjorts gällande å ena sidan, att den från realskolan utgående ungdomen gör sitt utträde ur skolan alltför tidigt för att vara fullt rustad för att med nödiga förutsättningar deltaga i arbetet å vissa av de skilda lev- nadsbanor, till vilka realskolexamen avser att lämna tillträde, men å andra sidan även hävdats, att avgången ur skolan med hänsyn till det
praktiska livet i allmänhet sker något senare, än vad som lämpligen bör vara fallet. Anmärkningarna, som var från sin utgångspunkt otvivel- aktigt innehålla ett starkt berättigande, peka enligt min uppfattning på önskvärdheten att verkställa en ingående undersökning, huruvida icke en anordning kan träffas, som undanröjer de påtalade olägenheterna. Här- utinnan bestående ordning kan icke anses tillfredsställande:
I samband med nyssnämnda omprövning påkallar jämväl en annan sida av det allmänna skolväsendet närmare uppmärksamhet. Det torde sålunda få anses obestridligt, att det sätt, på vilket staten sörjt för den högre flickundervisningen, giver anledning till berättigade invändningar. Särskilt innebära de höga terminsavgifterna vid privatskolorna samt sko- lornas svagare ekonomi och därmed i allmänhet följande sämre utrustning ävensom de där anställda lärarkrafternas dåliga avlöning och ofria rättsliga ställning påtagliga orättvisor. Även dessa förhållanden hava varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. På grund av vid 1918 års lagtima riksdag väckt förslag i syfte att genom statsåtgärder ordna den kvinnliga ung- domens undervisning har riksdagen varit i tillfälle att taga nämnda spörsmål under övervägande. Därvid har förslaget inom andra kamma- ren vunnit allmän anslutning och jämväl inom första kammaren rönt ett i stort sett gynnsamt mottagande.
I samma ärende har den år 1912 tillsatta lärarelönenämnden un- der loppet av året avgivit omfattande förslag till ordnande av privat- läroverkens ekonomiska förhållanden. Emellertid hava icke blott inom lönenämnden utan också vid det föreliggande förslagets behandling inom olika korporationer meningsskiljaktigheter på grundläggande punkter kommit till uttryck. Ärendet befinner sig över huvud taget i ett sådant skick, att jag icke ser mig i stånd att kunna tillstyrka Eders Kungl. Maj:t att föreslå instundande riksdag att på grundvalen av den förelig- gande utredningen företaga en slutlig reglering av ifrågavarande förhål- landen. Denna min ståndpunkt har erhållit ett kraftigt stöd av min be- stämda övertygelse, att kravet om beredande av lika möjligheter för all ungdom, manlig såväl som kvinnlig, att av samhället tillförsäkras den utbildning, som den individuella utrustningen medgiver och som med- borgarskapet förutsätter såsom nödvändig, innesluter en djup och ofrån-
komlig rättvisa. Den nuvarande ordningen låter sig efter min uppfatt- ning icke i längden försvaras. Jag finner det därför önskvärt, att änd- rade förhållanden härutinnan komma till stånd, och anser sålunda även nu berörda undervisningsfråga böra i sammanhang med prövningen av motsvarande skolstadiums organisation i fråga om den manliga ungdo- men upptagas till närmare övervägande.
Slutligen bör erinras därom, att omorganisation av gymnasiernas undervisning, under hänsynstagande till från läroverkshåll redan år 1909 framställda önskemål om starkare genomförd linjeuppdelning under åren närmast före studentexamen, sedan åtskillig tid stått på dagordningen. Sedan spörsmålet i fråga år 1912 från läroverksöverstyrelsens sida givit anledning till framställning till Kungl. Maj:t, åsyftande rätt för översty- relsen att tillkalla sakkunniga för att inom överstyrelsen biträda vid be- handlingen av frågan om gymnasiets omorganisation i riktning av be- gränsning utav antalet läroämnen samt anordnandet av flera bildnings- linjer, och Kungl. Maj:t den 11 oktober 1912 lämnat sitt bifall till be- rörda framställningar, påbegyntes, efter vad jag erfarit, vid början av nästföljande år utredningsarbetena för den ifrågasatta organisationen. Ett preliminärt förslag förelåg år 1913 och har sedan varit föremål för övervägande inom Överstyrelsen, utan att något resultat därav ännu kom- mit till synes.
Givet är, att frågan om gymnasiets ändamålsenliga organisation icke kan prövas och slutligt fastställas oberoende av de resultat, som framkomma vid den ifrågasatta revisionen av de skolor, som representera nederstadiet. Det synes mig därför nödvändigt, att även denna del av läroverksorganisationen .underkastas förnyad undersökning även ur syn- punkten av dels den i det föregående berörda övergången från realsko- lan, respektive mellanskolan till gymnasiet, dels också de välgrundade krav, som från den kvinnliga ungdomens sida kunna göras gällande att bliva i tillfälle att inom av det allmänna upprättade undervisningsanstalter kunna förvärva den utbildning, som i vårt land utgör förutsättningen för tillträde till universitet. Åtgärder i nyss antydd riktning från stats- makternas sida synas mig numera så mycket mera nödvändiga, som ge- nom beslut av innevarande års lagtima riksdag kvinna erhållit rätt att
innehava ordinarie ämneslärartjänst vid de allmänna läroverken och där- med jämförliga läroanstalter. Så länge icke möjligheter beretts den kvinnliga ungdomen att under enahanda villkor som den manliga för- värva föreskriven nödig utbildning, torde den nämnda rätten svårligen kunna undgå att te sig i ej ringa mån illusorisk.
Av vad som här framhållits torde det sålunda vara uppenbart, att många och omfattande uppgifter föreligga vid den i det föregående om- förmälda revisionen av läroverksorganisationen. Utan en ingående utred- ning ur enhetliga synpunkter och under hänsynstagande till välgrundade anspråk från skilda medborgarläger på lika omvårdnad från samhällets sida, jämväl i vad uppfostran och undervisning angår, kan denna revi- sion icke komma till stånd. Den utredning, som jag sålunda anser mig böra anbefalla till omedelbart igångsättande, bör alltså omfatta dels spörs- målet om förhållandet i allmänhet mellan de olika läroanstalter, i vilka de ungas utbildning under skilda åldrar försiggår, dels frågan om ett bättre ordnande av den kvinnliga ungdomens utbildning, dels ock frågan om gymnasiets ändamålsenliga organisation, varvid jämväl bör uppmärk- sammas önskemålet om möjlighet till avgång från skolan till det prak- tiska livet och till vissa tjänstemannabanor under bättre avpassade be- tingelser än de nu förefintliga.
Några allmänna riktlinjer, som synas mig böra vara vägledande för detta revisionsarbete, skall jag i det följande angiva. Som en första grundläggande princip bör uppställas, att skolväsendet i dess helhet skall i organisatoriskt hänseende utgöra en sammanhängande enhet med folk- skolan såsom den grund, på vilken övriga läroanstalter, organiskt för- bundna med varandra, bygga. Inom den blivande skolorganisationen bör följaktligen finnas rum för allenast en enda av staten understödd barn- domsskola. I den mån, som lärjungarnas individualitet kommer till be- stämdare uttryck, skola vägar öppnas för vinnande av fortsatt utbildning i praktisk eller teoretisk riktning. De praktiska överbyggnaderna på folkskolan ha ordnats genom 1918 års riksdagsbeslut; motsvarande an- ordningar böra vid revisionen skapas för den ungdom, som efter genom- gången folkskola förbereder sig för levnadsbanor, vilka förutsätta högre teoretisk utbildning. Därvidlag gäller det att tillse, att begåvningarna
tillvaratagas, från vilka samhällslager de än komma. Kraftiga statsåt- gärder i detta syfte äro nödvändiga, därest icke en av landets värdeful- laste tillgångar skall i väsentlig utsträckning förfaras.
Som en andra grundprincip för den anbefallda revisionen bör för- utsättas, att staten tar sig an flickornas utbildning i samma utsträckning som gossarnas. Denna princip förverkligas genom privatskolornas regel- mässiga ombildning till stats- eller kommunala skolor. Därmed avhjälpas de nuvarande olägenheterna med oskäligt betungande terminsavgifter och ekonomiskt svag utrustning av läroanstalterna, varjämte lärarpersonalen erhåller en ekonomiskt och rättsligt tryggad ställning. En sådan omor- ganisation får givetvis ej avse att ensidigt omskapa flickskolan efter mönstret av gosskolan, likasom den ej får gå förödande fram över det rikare pedagogiska liv, som pulserar vid en och annan av de nuvarande privatskolorna. Inom en god läroverksorganisation bör finnas plats för försöksläroverk under särskilt framstående pedagogisk ledning.
Som en viktig vägledande synpunkt vid den blivande revisionen framställer sig önskemålet, att de från gymnasiet utexaminerade gå kva- litativt bättre rustade för studier vid universitet och högskolor än för närvarande. Gymnasialreformen måste inriktas på en rikare linjeupp- delning, därvid visserligen någon del av det nuvarande mångläseriet till studentexamen försvinner, men där i stället uppnås ett större fördjupan- de inom den grupp av ämnen, som linjen i fråga omfattar.
Till en sådan kvalitativ höjning av nivån hos de från läroverken utexaminerade skulle det även bidraga, därest tillträdet till särskilt gym- nasiet i större utsträckning än nu gjordes beroende av verklig studie- begåvning. Åtgärder i sådan riktning motiveras även av hänsyn till en alltmer tilltagande överproduktion av studenter. Följaktligen synes detta spörsmål böra tagas under allvarlig omprövning.
I övrigt ligger det i sakens natur, att från de av mig förut an- givna utgångspunkterna spörsmål om terminsavgifternas bibehållande, om ordnande av flickskolornas ekonomiska förhållanden, om reglering av an- talet läroanstalter av olika slag och därmed sammanhängande frågor bliva föremål för övervägande.
Slutligen torde böra framhållas, att, även om övergången till en
ny ordning ej bör i något avseende onödigt fördröjas, förhållandena dock otvivelaktigt påkalla en viss varsamhet vid avfattandet av förslag till övergångsbestämmelser.
Den av mig nu förordade utredningen torde lämpligen böra upp- dragas åt en särskild kommission, 1 vilken så väl skolmyndigheter som olika av revisionen berörda skolarter ävensom viktigare ämnen eller äm- nesgrupper inom skolan bliva i skälig omfattning företrädda. Dessutom torde inom densamma riksdagserfarenheten böra representeras.»
Tillika bestämde Kungl. Maj:t, att kommissionen, vars överlägg- ningar skulle ledas av dåvarande statsrådet och chefen för ecklesiastik- departementet K. V. RYDÉN, skulle utgöras av följande ledamöter, näm- ligen generaldirektören och chefen för skolöverstyrelsen B. J:son BERG- QVIST, som tillika skulle kunna förordnas att vid Rydéns frånvaro leda kommissionens arbete, lärarinnan A. B. BERGSTRAND, dåvarande lektorn K. A. W. BJörcK, med uppdrag för Björck att tillika vara kommissionens sekreterare, läraren N. O. EKsTtTRÖM, rektorn G. R. FÅHRAUS, överläraren N. HELGER, skolföreståndarinnan G. MARTIN, ledamoten av riksdagens första kammare, hemmansägaren J. PÅLSSON, lektorn J. SAMUELSSON, professorn E. S. StAAFF, dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare, dispo- nenten ÅA. I. SwARTLING, ledamoten av riksdagens andra kammare, om- budsmannen A. V. SÄvstTRÖM, rektorn S. J. SöÖDERLINDH och läroverksrådet A. E. ÅSTRÖM.
Sedan Rydén den 28 november 1919 erhållit begärt avsked från statsrådsämbetet, förklarade Kungl. Maj:t genom beslut nämnda dag, att förordnandet för Rydén att såsom ordförande leda kommissionens över- läggningar fortfarande skulle gälla, samt förordnade tillika Bergqvist att vid Rydéns frånvaro tjänstgöra såsom ordförande hos kommissionen. Genom beslut den 27 februari 1920 erhöll Rydén på därom gjord ansök- ning entledigande från uppdraget att vara ordförande i kommissionen och förordnades i stället Bergqvist att bekläda ifrågavarande uppdrag. Sedan Kungl. Maj:t den 27 oktober 1920 utnämnt och förordnat Berg- qvist att vara statsråd och chef för ecklesiastikdepartementet, föreskrev Kungl. Maj:t den 29 oktober 1920, att Bergqvist för den tid han inne-
hade statsrådsämbetet skulle frånträda uppdragen såsom ledamot och ord- förande i skolkommissionen, och förordnades tillika ledamoten av kom- missionen Fåhreus att under samma tid vara ordförande i kommissionen. På grund av annat offentligt uppdrag befriades Bergqvist genom nådiga brev den 13 oktober 1921 samt den 20 januari och den 17 februari 1922 från det honom meddelade uppdraget att vara ordförande i kommissionen till och med den 16 mars 1922, och förordnades Fåhreus att fortfarande under sagda tid bestrida ordförandeuppdraget. På därom gjord underdånig fram- ställning entledigades Bergqvist genom nådigt beslut den 17 mars 1922 från uppdraget att vara ordförande i kommissionen, och förordnades till- lika Fåhreus att från och med nämnda dag vara ordförande i kommissionen.
Efter vederbörlig framställning erhöll kommissionen Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 februari 1919 dels att hos vederbörande ämbets- verk och myndigheter omedelbarligen påkalla avgivande av de yttranden och äska meddelande av de upplysningar, som kommissionen prövade er- forderliga för utförandet av det kommissionen lämnade uppdraget, dels ock att, i den mån sådant av kommissionen ansåges erforderligt, till- kalla andra sakkunniga personer för att vid behandlingen av särskilda frågor deltaga i kommissionens arbeten.
Med stöd av förstberörda bemyndigande har kommissionen infordrat ett flertal yttranden, bland annat från samtliga statens samskolor, kom- munala mellanskolor och enskilda statsunderstödda högre samskolor be- träffande erfarenheter rörande samundervisningen med hänsyn till under- visning, uppfostran och hygien. Jämväl har kommissionen i nämnda sammanhang genom förfrågningar hos vederbörande myndigheter i Dan- mark och Norge sökt vinna kännedom om de erfarenheter, som 1 dessa länder vunnits å samma område. Kommissionen har vidare från högre realläroverket 1 Göteborg påkallat yttrande rörande de erfarenheter, som vunnits vid försökslinjen med engelska som begynnelsespråk vid sagda läroverk, ävensom i samma ämne från en del enskilda läroanstalter. Kommissionen har ock anmodat skolöverstyrelsen att åvägabringa närmare utredning i fråga om den hittillsvarande förekomsten av enskild under-
o
visningsverksamhet å folkskolans stadium inom rikets olika folkskol- I11—210209. I".
inspektörsområden. Efter särskilda framställningar har åt kommissionen slutligen beretts tillfälle att taga del av såväl resultaten av den på skol- överstyrelsens föranstaltande verkställda eftergranskningen av skrivningarna i realskolexamen vid olika läroanstalter som ock de berättelser, vilka av vederbörande ombud under åren 1918—21 = avgivits rörande sagda examen.
På grund av nyssberörda bemyndigande att tillkalla särskilda sak- kunniga har kommissionen dels den 12 februari 1919 för utförande av erforderliga statistiska utredningar tillkallat dåvarande lektorn, numera byråchefen E. GÖRANSSON, och har Göransson från nämnda dag oavbrutet deltagit i kommissionens arbete, dels beträffande speciella undervisnings- frågor rådgjort med följande personer: lärarinnan S. L. ALEXANDERSSON, musikläraren B. ANREP-NORKRDIN, lektorn B. J. K. BEszow, undervisnings- rådet J. H. BeErG, skolföreståndarinnan E. Boman, biträdande förestån- darinnan M. L. BorGQvisr, professorn S. B. BriIsMAN, skolföreståndarinnan C. CAVALLIN, lektorn 8. P. EKMAN, seminarieföreståndarinnan A. ENEROTH, biträdande föreståndarinnan K. FJETTERSTRÖM, biträdande föreståndarinnan I. FruistaA, rektorn K. J. FurusKoG, byråchefen E. GÖRANSSON, skolföre- ståndarinnan A. HAMBERG, skolföreståndarinnan F. HJERTBERG, musik- direktören Ester F. E. HJorrt, musikdirektören C. O. HOLMBERG, profes- sorn G. ÅA. JAEDERHOLM, undervisningsrådet A. A. E. JOHANSSON, lektorn J. L. JOHANSSON, rektorn J. O. G. KJEDERQVIST, professorn H. LARSSON, lektorn O. I. V. LARSSON, lärarinnan D. LAURITZEN, lektorn K. G. E. LIEDGREN, teckningsläraren OC. E. MALMBERG, musikdirektören N. M. MALMBERG, f. d. lektorn T. Moir, professorn H. M. O. NELSON, förste folkskol- inspektören K. NORrDpLunpD, lektorn J. F. NORDWALL, professorn L. RAM- BERG, lektorn G. E. Ropur, lärarinnan E. K. RosBorG, lektorn S. H. SAMUELS- SON, adjunkten OC. A. SJövALL, lektorn L. G. STARCK, rektorn C. SVEDELIUS, rektorn H. SöDERBERGH, lektorn O. ÅA. WAHLGREN, konsulenten i skolöver- styrelsen INGEBORG WALIN, professorn H. T. S. WALLENGREN och tecknings- läraren CO. O. E. WERNER, dels beträffande olika skolhygieniska angelägen- heter överlagt med praktiserande läkarna ANNA KAIJSER, ÅDA NILSSON och C. SUNDELL samt provinsialläkaren G. I. TÖRNELL, dels slutligen vid planläggningen av åtgärder till främjande av skolungdomens fysiska
fostran rådfört sig med gymnastikdirektörerna G. O. V. AURELL och Maria KÄRRBERG, praktiserande läkaren ADA NILSSON samt rektorn CO. SVEDELIUS.
Kommissionen har i studiesyfte besökt kommunala mellanskolorna i Malmö, Nässjö, Huskvarna och Katrineholm, folkskoleseminariet i Göteborg, Göteborgs högre samskola, Lundsbergs skola, statens samskola i Filipstad, realskolan och flickskolan i Kristinehamn samt Djursholms högre samskola, varjämte enskilda ledamöter tagit känne- dom om arbetet i en del andra offentliga och enskilda läro- anstalter.
På därom gjord framställning medgav Kungl. Maj:t den 5 mars 1920, att vissa av kommissionens ledamöter skulle äga att vardera under högst två månader genom studieresor taga omedelbar kännedom om de reformer på undervisningsväsendets område, besläktade med dem, som kommissionens uppdrag avsåge, vilka dels redan genomförts och dels förbereddes inom Frankrike, Tyskland, Schweiz och England, och skulle därvid Ekström besöka Schweiz, Martin England, Samuelsson Tyskland och Staaff Frankrike. Samtliga ifrågavarande studieresor kommo under år 1920 till utförande.
I anledning av en framställning från svenska skolungdomens idrotts- förbund föreskrev Kungl. Maj:t den 22 april 1921 efter kommissionens hörande, att kommissionen skulle äga att utse fem personer att under högst fyra veckor år 1921 för kommissionens räkning vid skolor i Dan- mark och Norge studera ungdomens fysiska fostran, och uppdrog kom- missionen i anledning härav åt ovannämnda Svedelius, Aurell, Kärrberg och Nilsson samt filosofie licentiaten B. Lirir att företaga berörda stu- dieresa.
Kommissionens överläggningar togo sin början den 31 januari 1919 och fortgingo till den 23 maj för att åter upptagas den 26 juni och fort- satte till den 21 augusti samma år; förhandlingarna begynte ånyo den 8 september och pågingo till den 31 oktober samt fortsattes den 12 till och med den 17 december 1919. Under år 1920 arbetade kommissionen
i plenum från den 9 till och med den 24 februari samt från den 30 november till och med den 21 december; under den mellanliggande tiden utfördes förberedande utrednings- och redigeringsarbeten av olika delega- tioner, varjämte de av Kungl. Maj:t medgivna studieresorna företogos. Under år 1921 fortgingo kommissionens plenararbeten från och med den 18 januari till och med den 20 december, med avbrott under tiden 14 maj—3 juli, dock att jämväl under nämnda tid utredningsarbeten utför- des av en mindre delegation. Innevarande år har kommissionen sam- manträtt från och med den 16 januari till denna dag. Överläggningarna intill den 24 februari 1920, under vilken tid dåvarande ordföranden Rydén till huvudsaklig del ledde kommissionens förhandlingar, rörde grunderna till den föreslagna skolorganisationen i dess helhet, vilka där- vid . preliminärt fastställdes i väsentlig överensstämmelse med den plan, som i betänkandet närmare utformats. I anslutning till de under över- läggningarna fattade preliminära besluten påbörjades därefter under ied- ning av kommissionens dävarande ordförande Bergqvist utarbetandet av förslag till betänkande samt till timplaner och kursplaner för olika skol- former. Vid Bergqvists övertagande av statsrådsämbetet förelågo i utkast kapitlen I, II och IV. Under plenarförhandlingarna efter den 29 oktober 1920 hava definitiva beslut fattats i samtliga punkter, såväl i dem, rörande vilka tidigare preliminära beslut förelågo, som i åtskilliga andra, vilka under arbetets gång framträtt. Vidare hava under sistnämnda tid be- tänkandets kapitel III och YV—XVI utarbetats samt betänkandet i dess helhet slutligt justerats.
Såsom kommissionens sekreterare har på grund av Kungl. Maj:ts ovanberörda förordnande undertecknad Björck tjänstgjort, varjämte jäm- likt nådigt bemyndigande den 7 oktober 1921 notarien i skolöverstyrelsen G. BRUNNBERG från och med den 10 oktober 1921 innehaft uppdrag såsom bi- trädande sekreterare. De betänkandet åtföljande statistiska utredningarna äro samtliga utarbetade av byråchefen E. Göransson, vilken jämväl till- handagått kommissionen med de uppgifter av statistisk art, som finnas meddelade i betänkandet.
För betänkandet har kommissionen vidare tillgodogjort sig, i all den utsträckning detta varit möjligt, den inom dåvarande läroverksöver-
styrelsen. jämlikt Kungl. Maj:ts uppdrag verkställda utredningen rörande gymnasiets omorganisation, vilken utredning med ämbetsskrivelse den 4 juni 1919 överlämnades till kommissionen. Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 15 april 1921 har kommissionen ombesörjt offentliggörandet av den berörda utredning bilagda historiska framställningen av linjedelningen vid de svenska gymnasierna, utarbetad av numera förste folkskolinspek- tören K. Nordlund. De sagda utredning jämväl bilagda redogörelserna för det högre skolväsendet i vissa främmande länder finnas fogade till detta betänkande i det skick, vari de kommit kommissionen tillhanda.
Till kommissionen har av Kungl. Maj:t överlämnats ett stort antal framställningar dels att tagas i övervägande vid fullgörande av det kom- missionen meddelade uppdrag, dels för avgivande av särskilda utlåtan- den. Jämväl hava från myndigheter, korporationer och enskilda personer till kommissionen ingivits olika framställningar och skrivelser, i regeln berörande området för kommissionens verksamhet.
Av berörda remisser, framställningar och skrivelser torde följande få anses besvarade genom vad kommissionen i sitt nu föreliggande be- tänkande anfört:
underdånig framställning den 17 januari 1919 från generalpoststy- relsen angående större antal timmar för franska språket vid de allmänna läroverken;
skrivelse den 31 december 1918 från Kungl. Maj:ts beskickning i Buenos Aires angående studium av spanska språket vid rikets läroan- stalter;
underdånig framställning den 29 juni 1918 från de enskilda läro- verkens förbund och den 25 augusti 1918 från centralstyrelsen för flick- och samskoleföreningen om förhöjning av reservationsanslaget till privat- läroverk;
underdånig framställning den 14 november 1918 från skolförestån- darinnan G. von Sydow m. fl. angående införandet av vissa övergångs- bestämmelser till lärarelönenämndens förslag;
underdånig framställning den 11 januari 1919 från landsförenin- gen för kvinnans politiska rösträtt angående åtgärder för tillförsäkrande
åt flickor av lika gynnad ställning som gossar med avseende på den högre undervisningen m. m.;
Sveriges extralärareförenings framställning den 19 oktober 1918 om nya ordinarie ämneslärarbefattningar vid de allmänna läroverken m. m.;
riksdagens skrivelse till Konungen n:o 202/1919 angående vidta- gande av åtgärder för att på bästa sätt främja skolans karaktärsfost- rande verksamhet;
underdånig framställning i februari 1909 från lektorn H. Bergstedt m. fl. angående tillägg till $ 100 i gällande läroverksstadga;
underdånig framställning den 3 juni 1910 från ledamoten av riks- dagen K. Tengdahl rörande vissa förändringar i de nuvarande formerna för studentexamen m. m.;
underdånig framställning den 35 januari 1919 från borgmästaren C. Lindhagen om åtgärder för mellanfolklig överenskommelse om ett världspråk m. m.;
Sveriges allmänna exportförenings framställning den 31 maj 1919 om åtgärder för införande av undervisning i spanska språket vid de all- männa läroverken;
skrivelse den 22 juni 1919 från styrelsen för föreningen G. &. I. rörande gymnastikundervisningen;
skrivelse den 20 juni 1919 från lärarinnan I. Alexandersson m. fl. angående önskemål rörande teckningsundervisningen;
skrivelse den 12 juli 1919 från Sveriges flick- och samskolors lära- rinneförbund angående skolrevisionen;
skrivelse den 29 juli 1919 från svenska skolkökslärarinnornas för- ening med önskemål beträffande undervisningen i huslig ekonomi;
skrivelse den 16 augusti 1919 från sektionen för klassiska språk vid tjugoandra svenska läroverkslärarmötet i Gävle angående gymnasiets organisation;
skrivelse den 11 augusti 1919 från tolfte allmänna flickskolemötet i Porla med önskemål beträffande framtidens skola;
skrivelse den 3 december 1919 från professorn A. Hamberg m. fl. rörande geografiundervisningen 1 läroverken;
underdånig framställning den 18 november 1919 från Sveriges
slöjdlärarinneförening med vissa önskemål beträffande handarbetsunder- visningen:
skrivelse den 10 februari 1920 från Centralstyrelsen för flick- och samskoleföreningen rörande olika spörsmål inom det åt kommissionen överlämnade uppdrag;
underdånig framställning den 5 mars 1920 från Skogshögskolans lärarråd med önskemål beträffande undervisningen i botanik vid de all- männa läroverken;
skrivelse den 29 april 1920 från Sveriges husmodersföreningars riksförbund angående gemensamma måltidstimmar;
underdånig framställning den 9 oktober 1917 från brandkaptenen C. Borgenstierna angående införande i rikets skolor av undervisning om handhavande av elden;
underdånig framställning den 24 mars 1916 från lektorn L. G. An- dersson m. fl. om förbättrad ställning för de naturvetenskapliga ämnena i realskolan;
framställningar i april 1919 och oktober 1920 från modersmåls- lärarnas förening rörande modersmålsundervisningen vid de allmänna läroverken;
skrivelse den 6 november 1920 från föreningen Norden rörande utvid- gad undervisning i danska och norska språken vid de allmänna läroverken;
underdånig framställning den 2 november 1920 från svenska freds- och skiljedomsföreningens centralstyrelse angående engelskan såsom grund- läggande språk i statens skolor;
skrivelse den 4 augusti 1920 från representanter för flickskolor i Danmark, Norge och Sverige med önskemål rörande undervisningens ord- nande;
underdånig framställning den 8 juni 1920 från svenska naturskydds- föreningen angående åtgärder för undervisning i naturskydd;
underdånig framställning augusti 1908 från Anna Montelius m. fl. lärarinnor vid statssamskolor rörande ändring i gällande pensionslag ävensom därtill hörande handlingar;
skrivelse den 29 november 1920 från allmänna adjunktsföreningen angående lektorskompetensen m. m.;
skrivelse den 21 december 1920 från lektorn B. Rud. Hall med vissa önskemål beträffande lärarutbildningen m. m.;
skrivelse den 14 januari 1921 från teckningslärarnas riksförbund med önskemål beträffande teckningsundervisningen;
underdånig framställning den 7 januari 1921 från allmänna adjunkts- föreningen rörande adjunkternas befordringsmöjligheter;
underdånig framställning den 4 december 1920 från Nordiska djur- skyddsföreningens styrelse rörande undervisning om elden;
skrivelse december 1920 från svenska skolornas fredsförening med önskemål beträffande undervisningsplaner och läroböcker;
skrivelse den 25 februari 1921 från adjunkten H. Svenonius med önskemål beträffande undervisningen i välskrivning;
skrivelser den 29 mars och den 8 juni 1921 från Svenska läkar- sällskapet med skolhygieniska önskemål beträffande skolreformen;
underdåniga framställningar den 14 mars 1921 från filosofiska fakul- teten i Lund samt den 16 mars och den 30 april 1921 från lärarråden vid Göteborgs och Stockholms högskolor rörande allmänna adjunktstör- eningens ovanberörda framställning i kompetensfrågan;
underdånig framställning den 21 april 1921 från lektorn Hj. Alving m. £f. rörande upprätthållande av gällande bestämmelser om lektorskom- petens;
betänkande och förslag rörande kristendomslärartjänster vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter, avgivet den 31 juli 1915, jämte däröver avgivna utlåtanden;
underdänig framställning den 11 april 1921 från stadsfullmäktige i Hudiksvall angående intagande av kvinnliga lärjungar i därvarande la- tingymnasium;
underdånig framställning den 18 juni 1921 från stadsfullmäktige i Ystad angående intagande av kvinnliga lärjungar i därvarande real- gymnasium;
framställningar den 24 augusti 1920 och den 8 augusti 1921 från kollegiet vid högre allmänna läroverket i Örebro och stadsfullmäktige där- städes rörande avgifterna till läroverkens byggnadsfond;
underdåniga framställningar den 30 augusti och den 22 oktober
1921 från borgmästaren C. Lindhagen angående skolväsendets omorga- nisation;
skrivelse den 5 september 1921 från föreningen G. ÖO. I:s tredje fortbildningskurs rörande tillgodoseendet av fysisk fostran inom skolorga- nisationen;
förslag från universitetskanslern i underdånigt utlåtande den 18 mars 1921 angående undervisning i samhällslära och i hälsolära för bli- vande läroverkslärare;
underdånig framställning den 7 januari 1919 av professorerna L. Kjellberg och M. P:n Nilsson rörande examensämnets klassisk fornkunskap och antikens historia ställning i filosofiska examina;
utredning, avgiven den 20 december 1920, rörande uppehållande av verksamheten vid direktionen över Stockholms stads undervisnings- verk; samt
sakkunnigas betänkande rörande omläggning av nykterhetsunder- visningen m. m., avgivet den 19 oktober 1918.
I nedanstående ärenden har kommissionen på grund av nådiga remisser tidigare avgivit särskilda utlåtanden:
den 16 december 1919 angående framställning av Sven Karlsson m. fl. elever vid Linköpings folkskoleseminarium rörande tillstånd att efter godkänd folkskollärarexamen avlägga studentexamen med befrielse från prov i vissa ämnen;
den 12 februari 1920 angående framställningar rörande förstärkt ställning åt franska språket å de allmänna läroverkens timplan;
den 18 februari s. å. angående framställning från rektor vid Kungsholmens realskola, avseende läroverkets utvidgning med realgym- nasium;
den 20 februari s. å. angående en inom riksdagens första kammare väckt motion om inrättande från och med 1921 års början av 25 nya adjunktstjänster vid de allmänna läroverken;
den 24 februari s. å. angående framställning från stadsfullmäktige i Strängnäs rörande utvidgning av läroverket i Strängnäs med kommu- nalt realgymnasium; IV—210409. I".
den 30 november s. å. angående upprättandet av professurer i nä- tionalekonomi inom universitetens filosofiska fakulteter;
den 3 december s. å. angående ansökan av professorn G. A. Je&e- derholm om understöd för studieresa;
den 21 december s. å. angående förbättrad pensionering för lära- rinnor vid statsunderstödda privatläroverk;
den 22 december s. å. förnyat utlåtande angående ovanberörda framställningar om förstärkt ställning åt franska språket vid de allmänna läroverken;
den 12 april 1921 angående framställning från svenska skolung- domens idrottsförbund om understöd för studier av skolungdomens fysiska fostran i Danmark och Norge;
den 12 augusti s. å. angående framställning från stadsfullmäk- tige i Eskilstuna om statens övertagande av kommunala gymnasiet där- städes; ;
den 18 augusti s. å. angående skolöverstyrelsens framställning om tillkallande av sakkunniga rörande undervisningen i musik vid de all- männa läroverken;
den 24 januari 1922 angående Sveriges allmänna vaktmästare- förenings framställning rörande utredning av läroverksbetjäningens tjänst- görings- och löneförhållanden; samt
den 10 mars s. å. angående ifrågasatt lönetursrätt för lärare vid kommunala gymnasier vid övergång i statstjänst.
Det betänkande kommissionen härmed överlämnar till Eders Kungl. Maj:t avhandlar grunderna för den nya organisationen i allmänt organisa- toriskt, pedagogiskt och ekonomiskt avseende. Tillika har kommissionen funnit ändamålsenligt att i detta sammanhang framlägga en mera sum- marisk beräkning av de kostnader för staten, vilka reformen kan komma att medföra, ävensom en redogörelse för de anordningar, som lämpligen böra vidtagas vid övergången till den nya ordningen.
Kommissionen har för avsikt att sedermera avgiva detaljerade för- slag beträffande läroverksorganisationens gestaltning inom olika sam- hällen, under hänsynstagande till de framställningar i ärendet, som till
kommissionen överlämnats, samt erforderliga övergångsanordningar, i vilket sammanhang jämväl närmare kostnadsberäkningar skola framläggas.
I särskilda utlåtanden torde kommissionen slutligen böra besvara bland andra de av Kungl. Maj:t den 17 oktober 1919 för utlåtande överlämnade ärenden, avseende dels petition från f. d. elever vid högre lärarinnesemi- nariet rörande rätt för den, som avlagt godkänd avgångsexamen från dess tredje årsavdelning, att vinna inträde vid universitet och där av- lägga akademisk examen, dels framställning rörande åtgärder för folk- skollärares fortbildning i vetenskapligt hänseende, dels ock riksdagens skrivelse (n:r 268/1918) angående undersökning om eftergivande i sär- skilda fall av kravet på avlagd studentexamen såsom villkor för tillträde till vissa studier och levnadsbanor.
De i betänkandet ingående redogörelser och särskilda utrednin- gar (Betänkande II—IV) hava icke varit föremål för kommissionens granskning.
Inom kommissionen avgivna särskilda yttranden äro betänkandet vidfogade.
Stockholm den 28 april 1922. Underdånigst
RUDOLF FÅHRAEUS.
AXEL ÅSTRÖM. ANNA BRITA BERGSTRAND. WILHELM BJÖRCK. NILS ÖSCAR EKSTRÖM. Nirs HELGER. GERDA MARTIN. JÖNS PÅLSSON. JOHAN SAMUELSSON. ERIK STAAFE.
IVAR SWARTLING. ÅUGUST SÄVSTRÖM. SEM SÖDERLINDH.
BETÄNKANDE.
KAP. I. Skolformernas inbördes förhållande.
1. I statsrådsprotokollet angivna riktlinjer.
Vid överlämnandet av nu förevarande utredningsuppdrag åt skol- kommissionen har föredragande departementschefen, enligt det offentlig- gjorda utdraget av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet i statsrådet den 31 december 1918, inledningsvis bringat i erinran vissa av riksdagen och dess statsutskott gjorda uttalanden rörande spörsmålet om de skilda barn- och ungdomsskolornas inbördes förhållande,
Riksdagen hade sålunda såväl år 1913 som år 1914 givit uttryck åt kravet på »en allmän revision av läroverksfrågan och hela det offent- liga undervisningsväsendet». Jämväl påföljande år hade statsutskottet vid sitt avstyrkande av Kungl. Maj:ts förslag rörande upprättande av en statssamskola i Sollefteå uttalat sig i enahanda riktning men tillika an- givit, att den förutsatta allmänna revisionen av undervisningsväsendet kunde förväntas gå i sådan riktning, att staten icke skulle komma att utvidga sin medverkan till upprätthållandet av två med varandra parallella barndomsskolor. På grund av kamrarnas skiljaktiga beslut kom emeller- tid den föreliggande sakfrågan att avgöras genom gemensam votering, varför statsutskottets berörda uttalande icke vid detta tillfälle kunnat föranleda något formligt yttrande från riksdagens sida.
För den utredning av olikartade, svävande organisationsspörsmål rörande skolväsendet, som av Kungl. Maj:t anförtrotts åt kommissionen, skall, enligt i berörda statsrådsprotokoll angivna allmänna riktlinjer, såsom »>»en första grundläggande princip» gälla, att »skolväsendet 1 dess
Historik.
Menings- brytningar under 1800- talets förra hälft.
helhet skall i organisatoriskt hänseende utgöra en sammanhängande enhet med folkskolan såsom den grund, på vilken övriga läroanstalter, organiskt för- bundna med varandra, byggar. »Inom den blivande skolorganisationen bör följaktligen», enligt vad statsrådsprotokollet i fortsättningen giver vid handen, »finnas rum för allenast en enda av staten understödd barn- domsskola>.
Såsom av nyss anförda uttalanden framgår, har kommissionen vid planläggningen av den ifrågasatta revisionen av det allmänna undervis- ningsväsendet i första hand haft att till övervägande upptaga spörsmålet om enhetsskoletankens förverkligande i svensk skolorganisation.
2, Återblick på utvecklingen av skolformernas inbördes förhållande.
Kravet på enhetlighet i skolväsendets allmänna anordning har under ett helt århundrade gjort sig gällande i vårt land. Det tredje ståndets allmänna framryckande till politisk och social likställighet med tidigare maktutövare i samhället under 1700-talets sista och 1800-talets första årtionden återverkade också på förhållandena i vårt land. Den borgerliga medelklassens frigörelse medförde nya uppgifter för skolan, i främsta rummet uppgiften att tillgodose det starkt framträdande behovet av allmänt medborgerlig bildning. Och den uppgiften var den dåtida lärda skolan i Sverige lika litet som i andra länder vuxen att fylla. Den nya tiden krävde med nödvändighet nya former och nytt innehåll även på undervisningsväsendets fält. Meningsbrytningarna å det skolorganisatoriska området framträdde under 1800-talets första årtionden som ett allt bestämdare motsatsförhållande mellan vad man kallade det gamla och det nya skolsystemet, ett motsatsförhållande, som skarpt avspeglat sig i den >»stora uppfostringskommitténs> år 1828 avgivna betänkande.
De dåtida apologistskolorna voro ingalunda ägnade att tillfreds- ställa tidens krav på nödtorftig allmänbildning. Därtill kom, att en skol- organisation, som byggde på en starkt utpräglad dualism mellan apolo- gistskolan och lärdomsskolan, skilda allt från begynnelsen, och som så- lunda framtvang en uppdelning av nationens ungdom från tidigaste år
efter framtida levnadsställning, med fog kunde klandras för att uppfostra till kastanda och dåligt medborgarsinne. |
Det var mot detta gamla skolsystem, som det nya systemets män med skärpa uppställde kravet på en skola, vari de unga skulle fostras sida vid sida, oberoende av det sambhällslager, varifrån de utgingo, eller den ställning, de i framtiden skulle gå att bekläda. Sådan skolorganisa- tionen faktiskt gestaltade sig, måste kampen för den enhetliga barndoms- skolan med nödvändighet antaga karaktären av en strid mot klassicite- ten, i främsta rummet mot latinet, vars förhärskande ställning försvårade upptagande å skolornas program av för allmänbildningen ounidgängliga reala bildningselement. »Enhet och medborgerlighet> i undervisningen har sedermera under ett långt tidsskede utgjort de grundläggande reformkrav, som i det skolpolitiska meningsutbytet starkt skjutits i förgrunden från den sida, där man funnit de inträdda förskjutningarna i politiska och sociala förhållanden medföra en förpliktelse att för bredare folklager vidga möjligheterna att förvärva en högre allmänbildning.
Det ligger i sakens natur, att innebörden av programmet »enhet och medborgerlighet> skulle vinna en avsevärd fördjupning och ökad konkretion i samma stund, som den allmänna folkskolan icke längre ut- gjorde endast ett mera i fjärran hägrande mål för den nya skolans vän- ner. Folkskolestadgan av år 1842, som skapade den obligatoriska folk- skolan, med klart uttalat syfte att i främsta rummet fostra medborgare, lade grunden till den enhetliga medborgerliga utbildning, som utgjorde den nya skolans lösen. Strävandena i denna riktning förenade reform- vänner ur elementarläroverkens värld och folkskolans entusiastiska för- kämpar, vilka med sociala och pedagogiska utgångspunkter formulerade kravet på folkskolan såsom en för hela folket gemensam barndomsskola.
Ungefär samtidigt med den svenska folkskolans tillblivelse nådde de skolpolitiska meningsbrytningarna om enhetsskolan fram till riksdagens forum. Rikets ständer avläto nämligen år 1845 skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan, att Kungl. Maj:t täcktes förordna om en sådan förändring av elementarläroverken, att apologist- och lärdomsskola samt gymnasium måtte komma att utgöra en enda, fullständigt sammanhängande skola med två bildningslinjer.
Riksdagen uttalar st år 1845 för lärover- kets enhet- lighet.
Inför denna meningsyttring från ständernas sida utfärdade Kungl. Maj:t — sedan 1847—48 års riksdag i anledning av kungl. propo- sition höjt anslaget till lärarnas avlöning — den 6 juli 1849 den bety- delsefulla förordning, som åvägabragte den påyrkade yttre enhetligheten i läroverkens organisation och som därför betecknade början till ett nytt skede i de svenska -läroverkens historia. Nämnda förordning fastslog icke blott föreningen av lärdoms- och apologistskolan till ett läroverk utan innebar jämväl, att gymnasiet med förstnämnda båda skolor skulle utgöra ett sammanhängande läroverk. Därmed hade sålunda läroverket erhållit eh enhetlig organisation med den dubbla uppgiften att meddela såväl allmänt medborgerlig som grundläggande vetenskaplig bildning. Emellertid visade det sig i praktiken förenat med stora svårigheter att realisera vissa av den nya ordningens ledande grundsatser, vilka närmare
Skolstad- fixerats i 1856 års stadga. Efter verkställd utredning genom en särskild RES kommitté utfärdades 1859 en ny stadga, som medförde klarhet och ord-
ning, ehuru med eftergivande av vissa av de ursprungliga grundsatserna. Den medborgerliga bildningen skulle tillgodoses samtidigt med den lärda.
På samma sätt som den demokratiska rörelsen under 1800-talets första årtionden aktualiserat kravet på undervisningsväsendets: ordnande efter bredare linjer, gav också tillkomsten av de nya kommunallagarna år 1862 och det nya representationsskicket år 1866 ökad styrka åt det alltjämt förhandenvarande missnöjet med skolorganisationen. Man kla- gade över att den medborgerliga bildningen icke på långt när fått, vad densamma borde tillkomma. Man framhöll, att reallinjen smittats av latinlinjens vetenskaplighet. Mångläseriet och den därmed i samman- hang ställda överansträngningen utgjorde vidare då som nu en källa till bekymmer.
Krav på Ungefär samtidigt med att här i korthet antydda brister i skol- a beskärning organisationen kommit till uttryck vid olika riksdagar, gjorde sig också så aRerd kravet på folkskolan såsom bottenskola för det allmänna läroverket för och följande första gången gällande i praktisk politik. Vid 1862—63 års riksdag fram- riksdagar. k ö : o Se
kom i bondeståndet en motion, som påyrkade borttagande av läroverkets två lägsta klasser. Ett så vittgående reformkrav kunde helt näturligt
icke omedelbart påräkna att vinna gehör. Oppositionen lät sig emel-
lertid icke avskräckas av nederlaget för stunden. Yrkandena på de båda lägsta läroverksklassernas indragning återkommo i motioner vid riks- dagarna 1865—066, 1867 och 1868. Sistnämnda år anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande, huruvida icke första klassen vid de allmänna läroverken kunde indragas. En sådan indragning kom också till stånd genom kungl. kungörelsen den 10 mars 1869. Därmed hade lärokursen vid läroverket förkortats från tioårig till nioårig.
Såväl inom riksdagen som i det allmänna meningsutbytet i läro- verksfrågan framkommo emellertid även andra förslag till skolväsendets förbättring. Såsom den svåraste olägenheten i det bestående systemet utpekades med allt större bestämdhet saknaden av en avslutning före studentexamen, en »knutpunkt> på ett lägre stadium, varifrån de, som ej ville genomgå läroverket i dess helhet, kunde lämna detsamma och utgå i livet med någonting helt och avslutat av studier och insikter.
I fullt utformad gestalt förelåg reformvännernas program för under- visningsväsendets revision i sistnämnda punkt i motion vid 1870 års riks- dag. Det däri framlagda förslaget upptog en gemensam latinfri neder- skola med fem klasser och en där ovanpå byggd, från densamma strängt åtskild lärdomsskola på tvenie linjer, den klassiska och den reala. De skolorganisatoriska grundlinjer, som sålunda uppdragits, för- blevo under tre årtionden andra kammarens reformprogram i läroverks- frågan, medan första kammaren lika konsekvent avvisade försöken att åt den medborgerliga bildningen bereda ökat utrymme på klassicitetens be- kostnad. |
Med knapp röstövervikt genomdrevs emellertid i anledning av den ovannämnda motionen en riksdagsskrivelse med hemställan om revision av gällande skolstadga genom sakkunniga män. Den kommitté, åt vilken revisionsuppdraget sedermera anförtroddes, avgav år 1872 ett förslag, vilket på så gott som alla punkter stred mot andra kammarens önskningar och i vissa fall till och med principiellt anslöt sig till 1820 års skolord- ning. Läroverket skulle enligt kommitténs uppfattning >alltid och före- trädesvis under den tidigare delen av skolkursen hava till ögonmärke lär- jungens formella utveckling». Några genomförda kursavslutningar före stu- dentexamen inrymde förslaget icke. Kraven på utvidgad medborgerlig bild-
Riksdagen
ställer om
gällande skolstadga.
Kommittén år 1870— 2.
ning skulle tillgodoses genom två- och treklassiga pedagogier. Inom kom- mittén angåvos emellertid av tvenne reservanter i särskilda yttranden rikt- linjerna för en reform, som i viss mån tillmötesgick de av 1870 års andra Förslag om kammare framställda kraven. Det var också dessa reservationer och icke latinets uPP-kommittémajoritetens förslag, som utgjorde grundvalen för den år 1873
skjutande
ellen ', framlagda propositionen, vilken innebar dels latinets uppskjutande till fjärde
i kungl. pro- klassen, dels införande av kursavslutningar efter tredje och femte klasserna. post/ena " Oaktat riksdagen givit de i propositionen uttalade grundsatserna sin an- slutning, upptog emellertid den år 1878 utfärdade nya läroverksstadgan inga fullständigt utförda kursavslutningar.
Under dessa förhållanden låg det i sakens natur, att man inom riks- dagens andra kammare icke skulle uppgiva striden för en tidsenlig organisa- tion av undervisningsväsendet med tillgodoseende av de gamla önskemålen om vederbörligt beaktande av den medborgerliga bildningen samt kravet på närmare förbindelse mellan folkskolan och det allmänna läroverket. Så- väl år 1880 som år 1881 uttalade sig andra kammaren i anledning av väckta motioner för latinets uppflyttande till gymnasiet, varjämte, i syfte att uppnå en bättre anslutning till folkskolan, jämväl påyrkades indrag- ning av läroverkets första klass. Den bestående ordningen fann emeller- tid i första kammaren lika övertygade försvarare, och något riksdagens uttalande kunde sålunda icke komma till stånd.
1882-års År 1882 utfärdades ny folkskolestadga, som utvidgade ramen för FE folkskolans allmänbildande verksamhet och sålunda på sitt sätt bidrog att inom folkundervisningen tillgodose kravet på undervisning i medbor- Kungl. pro-gerliga ämnen. Samma år framlades också proposition om lönereglering re för läroverken, utan att spörsmålet om läroverksorganisationen därvid be- ving år 1882. rördes. Andra kammaren förband emellertid lönefrågans öde med krav på tillmötesgående av kammarens ståndpunkt i organisationsspörsmålet, med påföljd att propositionen icke av riksdagen bifölls. Bäroverke- En ny kommitté tillsattes, vars arbete, i likhet med vad som skett SRA ett decennium tidigare, utmynnade i ett förslag, som i fråga om den med- borgerliga bildningen gick i en helt annan riktning än opinionen inom andra kammaren. Alltjämt är den vetenskapliga synpunkten förhärskande. Det praktiska livets krav hade i kommitténs betänkande erhållit en mera under-
ordnad plats. Man tänkte sig dessa bl. a. tillgodosedda genom särskilda >kommunalskolor», avsedda närmast för sådana lärjungar, som efter en kor- tare skolkurs önskade gå ut i praktisk verksamhet. På grundvalen av Kungl. pro- kommittéförslaget framlades år 1887 en proposition i läroverksfrågan, som POS ggr. ÅT emellertid på grund av riksdagsupplösning icke blev föremål för behandling. En ny framställning i lönefrågan förelåg i proposition till 1890 års riks- Ny kungl. dag, med anslutning i stort sett till den organisationsplan, som år 1873 PP1800 blivit för riksdagen framlagd. Då emellertid andra kammaren som vill- kor för löneregleringens genomförande krävde en enhetlig, latinfri neder- skola, rönte propositionen i riksdagen ingen framgång. På grund av i andra kammaren väckta motioner beslöt kammaren tillika att vidhålla yrkandet från åren 1880 och 1881 om indragning av första klassen. En Riksdagar- : s ve : s Ae 7 : na år 1892 förnyad framställning om lönereglering vid 1892 års riksdag vann icke och 1893. heller riksdagens bifall. De gamla yrkandena såväl i fråga om första Föreg a klassens indragning som i latinfrågan återkommo ånyo. Kravet på »folk- ge ST skolan som bottenskola» accentuerades starkt i en inom andra kammaren framkom- väckt motion av synnerligen genomgripande innebörd. Motionärerna avsågo ES att åt särskilda läroanstalter med treårig lärokurs, >mellanskolor», anför- tro den uppgift, som de allmänna läroverkens mnederskola icke syntes kunna fylla, att meddela allmänt medborgerlig bildning åt de lärjungar, som kunde fortsätta sin skolgång utöver den egentliga folkskolåldern, men som vid konfirmationsåldern måste lämna skolan för att övergå till praktiska levnadsbanor. Förslagets oförtydbara syfte att förbereda enhetsskolans realiserande framgår av slutorden i motionärernas motivering: »Måhända skall man i en framtid, då ”mellanskolan” vunnit tillbörlig utveckling, taga steget fullt ut och här, som på sina ställen i utlandet, låta henne bliva grundvalen för gymnasiet». Motionen blev emellertid- i enlighet med statsutskottets hemställan av riksdagen avslagen. Den förnyades dock vid följande riksdag, då läroverksfrågan i viss utsträckning ånyo gjordes till föremål för proposition, och rönte nu ett annat öde. I statsutskottets utlåtande! förklarades uppslaget >förtjänt av synnerlig uppmärksamhet>, och utskottets majoritet förordade också en skrivelse till Kungl. Maj:t med. begäran, att Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande, huruvida icke flertalet av småläroverken skulle kunna indragas och ersättas av läroan- 2—210409. I. +
stalter, liknande de av motionärerna föreslagna. Denna hemställan bifölls av andra kammaren, medan första kammaren ställde sig på propositionens ståndpunkt.
Under det dessa formellt resultatlösa men för enhetsskoletankens slutliga genomförande i hög grad betydelsefulla meningsbrytningar rörande läroverkens allmänna organisation pågingo, fortskred alltjämt folkskolans
Folkskole- Utveckling mot medborgarskolan. Den nya folkskolestadga, som utfär- Sindgan "den dades den 10 december 1897, åsyftade att vara ett uttryck för denna ut- 1897. veckling. Om än strävandena för en vidgad och förbättrad folkbildning därigenom knappast erhållit några kraftigare impulser eller något verk- sammare understöd, så betecknar stadgan dock särskilt med hänsyn till det sakkunniga medinflytande på skolans angelägenheter, som den beredde lärarpersonalen, ävensom genom upptagandet av folkskolans Folkskolans högre avdelning verkliga framsteg. Icke långt dessförinnan hade ett Al ning närmare samband mellan folkskolan och de allmänna läroverken åvä- ket. gabragts därigenom, att inträdesfordringarna till läroverkets första klass föreskrevos skola ansluta sig till de kurser, som enligt gällande normal- plan genomgingos i första klassen av fast folkskola litt. A. Kungl. Maj:ts ifrågavarande beslut tillkom år 1894 på grund av framställning från sam- ma års riksdag i anledning av en inom andra kammaren väckt motion.
Inom riksdagen mognade emellertid alltmera tanken på organise- rande av de allmänna läroverkens nederskola i syfte att tillmötesgå de
Riksdagen Allt starkare kraven på medborgerlig allmänbildning. Behandlingen av de år 1896. motioner i denna riktning, som inom båda kamrarna framkommit vid 1896 ärs riksdag, ådagalade, att uppslaget med en särskild avslutningsexamen på mellanstadiet för dem, som önskade avgå till det praktiska livet, nu- mera även i första kammaren uppfattades såsom beaktansvärt. unglipros För femte gången på tjugo år framlade Kungl. Maj:t år 1898 för- Fr jo” slag till lönereglering för läroverkens lärare, fortfarande utan amtidigt ring år 1898. beaktande av organisationsspörsmålet. Att frågan under dylika omstän- digheter än en gång föll, verkar icke överraskande i betraktande av dess tidigare öden. Den hade dock otvivelaktigt »fallit framåt. Riksdagen Vid 1899 års riksdag framkommo inom båda kamrarna likalydande
4 9. . . . . . .” . . . o CA motioner, vari riktlinjerna för en tidsenlig läroverksreform angåvos. I dessa
motioner hemställdes, »att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om ut- arbetande och framläggande inför riksdagen av förslag till inrättande vid rikets fullständiga och femklassiga allmänna läroverk av en under offentlig kontroll ställd och av viss kompetens åtföljd avgångsexamen för lärjungar, som vid 15—16 års-åldern önska sluta sin skolgång, samt till de ovan (i motionerna) antydda ändringar i läroverkens organisation, som därmed stå i samband.> De ifrågavarande ändringarna avsågo i huvudsak läroverkets uppdelning i skola och gymnasium, varvid dess fem lägre klasser, till vilka borde fogas en med nedre sjätte klassen parallellt löpande särskild av- slutningsklass, skulle meddela allmän medborgerlig bildning och föra fram till nämnda avgångsexamen, under det att dess fyra högre klasser skulle utgöra ett å en real- och en latinlinje uppdelat gymnasium med uppgift att bibringa vetenskaplig förbildning och föra fram till mogenhetsexamen. En sådan omläggning skulle vidare förutsätta latinets och franskans upp- skjutande till gymnasiet, varjämte en viss valfrihet ansågs böra med- givas å detta.
Motionärernas yrkande vann båda kamrarnas bifall, varom riksda- gen i vederbörlig ordning avlät skrivelse till Kungl. Maj:t.
I anledning härav uppdrog Kungl. Maj:t den 26 maj 1899 åt en särskild kommitté, »läroverkskommittén>, att verkställa den begärda ut- redningen. Redan året förut hade emellertid åt särskilt tillkallade sak- kunniga anförtrotts att utreda vissa frågor, som berörde läroverkets ställ- ning till den medborgerliga bildningen. Till dessa frågor hörde såväl spörsmålet om anordnande av en särskild praktisk avslutningsklass som den aktuella stridsfrågan om första klassens indragning, varvid i sam- manhang härmed jämväl spörsmålet om folkskolans ställning till läro- verken angivits böra komma under beaktande. I sitt den 20 juni 1899 avgivna »Yttrande i läroverksfrågan> motsatte sig de sakkunniga bestämt en beskärning för det dåvarande av läroverkets lägre stadium. Skulle en indragning ske, borde den försiggå, först sedan den nya organi- sationen hunnit prövas, och genomföras successivt. I fråga om kursav- slutningen hävdades den ståndpunkten, att en för alla lärjungar gemensam kursavslutning i nedre sjätte klassen borde åvägabringas och de sex nedre klasserna i samband därmed ombildas till en enhetsskola för bibringande
Läroverks- kommittén år 1899— 1902.
av allmän medborgerlig bildning. Gymnasiet bleve med denna organisa- tion treårigt.
Läroverkskommittén avgav sitt betänkande den 8 december 1902. Med avseende på spörsmålet om undervisningens behöriga tillgodoseende av den medborgerliga bildningen anslöt sig kommittéförslaget i allt väsent- ligt till de av riksdagen givna riktlinjerna. De fem lägre klasserna av läroverket jämte en tillagd sjätte klass borde organiseras som en sexklas- sig skola för barna- och övergångsåldern, kallad realskola och avsedd att utöver omfånget för folkskolans verksamhet meddela allmän medborgerlig bildning. Realskolans lärokurs skulle avslutas med en under offentlig kontroll ställd och av viss kompetens åtföljd avgångsprövning, benämnd realskolexamen. De fyra översta årsklasserna av det högre allmänna läro- verket skulle organiseras som ett gymnasium, omfattande fyra årsklasser eller ringar och avsett att grundlägga de vetenskapliga insikter, som vid universitet eller högre tillämpningsskola vidare utbildas, samt avslutas med studentexamen. Rörande sambandet meilan realskolan och gymna- siet föreslog kommittén vidare, att gymnasiet skulle utgöra en överbygg- nad på realskolans fem lägre klasser, så att lärjunge, som flyttats till realskolans sjätte klass, därigenom även berättigades till inträde i gym- nasiets första ring.
Vad åter angick spörsmålet om folkskolans och läroverkets inbör- des förhållande, kom kommittén efter en ingående utredning till den upp- fattningen, att ingen ändring härutinnan vore tillrådlig. Från principi- ell synpunkt fann kommittén visserligen ingenting vara att erinra mot en indragning av första klassen. Folkskolan och realskolan hade nämligen delvis samma mål, i båda undervisades ungdom av samma ålder, och båda avsåge att meddela medborgerlig bildning, ehuru till olika utsträck- ning. Lika visst som de båda skolornas lärjungar en gång måste åtskiljas för att få olika utbildning, lika säkert vore, att de intill ett visst stadi- um utan skada kunde undervisas tillsammans. Var punkten för skils- mässan lämpligast borde förläggas, vore en pedagogisk erfarenhetsfråga, som till största delen måste bero på ifrågavarande skolors art och utveck- ling. Ur organisatorisk synpunkt läte det sig mycket väl tänkas, att folk- skolans anknytningspunkt till läroverket ryckte ett år högre upp, så att
övergången kunde ske från andra klassen av den bäst utrustade folksko- lan till realskolans andra klass. Avgörande borde härvid vara, huruvida en indragning av första klassen, med bibehållande av realskolans slutmål i olika ämnen, kunde genomföras utan alltför kännbara olägenheter för läroverken och för folkskolan. Kommittén skärskådade indragningsfrå- gan ur läroverkets och folkskolans skilda synpunkter och kom till det resultatet, att såväl den omständigheten, att folkskolan i de flesta trakter av vårt land ännu ej nått en sådan utveckling, att den — även om man bortsåge från tyskan — utan särskild undervisning vid sidan eller alltför stor tidsförlust för lärjungarna kunde förbereda till inträde i realskolans andra klass, som ock de erfarenheter, vilka redan vunnits genom våra grannländers åtgärder i detta avseende, syntes innebära en stark maning att i fråga om inskränkningen av läroverkens lägsta stadium gå till väga med varsamhet. Det befarades eljest lätt kunna hända, att man, i stället för att närma folkskolan och läroverket till varandra, skapade en klyfta dem emellan och, utan gagn för folkskolan, skadade det allmänna läro- verket genom att försvaga dess underbyggnad, så att antingen kunskaps- nivån sänktes eller överansträngning framtvingades. Emellertid betonade samtidigt kommittén, att den ansåge det »icke olämpligt, att försök med första klassens indragning anställas å orter, där kommunerna därtill befinnas villiga och folkskolan är väl utvecklad». Skulle dylika försök, utförda på olika orter och i tillräckligt antal, utfalla så gynnsamt, att de farhågor, åt vilka kommittén givit uttryck, därigenom undanröj- des, då skulle tiden enligt kommitténs uppfattning vara inne att till över- vägande upptaga frågan om första klassens indragning.
I huvudsaklig anslutning till kommitténs förslag framlade Kungl. Maj:t vid 1904 års riksdag proposition rörande läroverkens omorganisa- tion och lönereglering för den vid dem anställda lärarkåren. Av intresse torde vara att erinra därom, att föredragande departementschefen, som, på de av kommittén angivna skäl, motsatte sig första klassens indragning, sade sig icke hava något att invända mot den av kommittén fram- kastade tanken, att försök med indragning av första realskoleklassen måtte få anställas å sådana orter, där kommunerna så önskade och folkskolan vore väl utvecklad. Och departementschefen uttalade tillika, att dylika
Riksdagen år 1904. Läroverks- reformen genomföres.
försök måhända, med intresse övervakade och ledda av vederbörande läro- verksstyrelse, just kunde bliva rätta vägen att bringa denna organisations- fråga till mognad och slutligt avgörande i den ena eller den andra rikt- ningen. I anledning av propositionen framkommo inom riksdagen ett flertal motioner, innebärande yrkanden på grundväsentliga avvikelser från den av Kungl. Maj:t föreslagna organisationsplanen. Sålunda hemställdes, att realskolan måtte göras femklassig och förbindas med en avslutningsexa- men, innefattande prövning i minst ett främmande språk, samt att gym- nasiet måtte anordnas som påbyggnad på denna realskolas högsta klass. Likaledes hävdades av ett stort antal ledamöter av andra kammaren det gamla kravet på första klassens indragning, i samband varmed inträdes- fordringarna borde lämpas efter de i andra klassen av fast folkskola litt. A genomgångna kurser. Å andra sidan påyrkades från ett håll, att riksdagen måtte avvisa förslaget om inrättande vid de högre läroverken av en särskild avslutningsklass bredvid första ringen.
Det särskilda utskott, som hade läroverksfrågan- till förberedande behandling, skänkte emellertid regeringsförslagets grundläggande princi- per sin anslutning. Dock mötte man i utskottets motivering en viss sympati för strävandet att fastare knyta sambandet mellan folkskolan och läroverket genom första klassens indragning. Det framhölls nämli- gen, att utskottet under viss förutsättning icke skulle hava något att i princip erinra mot denna tanke. Men utförbarheten därav vore för det dåvarande enligt utskottets uppfattning förenad med alltför stora olägen- heter. Det hänvisades därvid särskilt till A-typens sparsamma förekomst, vilket ansågs medföra, att ett bortskärande av första realskoleklassen skulle på de flesta orter hämma övergången från folkskolan till de all- männa läroverken i stället för att befordra densamma. Utskottet ansåg följaktligen, att en indragning av första klassen under de då rådande förhållandena icke läte sig genomföras utan bestämda olägenheter. Men samtidigt uttalade utskottet tillika, att intet funnes att erinra med av- seende på den av departementschefen omfattade tanken, att försök med indragning av första klassen finge anställas å sådana orter, där kommu- nerna så önskade och folkskolan vore väl utvecklad.
Tanken på att frångå regeringsförslagets avslutningsexamen i en
med nedre sjätte klassen parallell klass, vare sig medelst anordnande av ett treårigt gymnasium, byggt på en sexårig realskola, eller ge- nom ett fyraårigt gymnasium och en femårig nederskola, avböjdes av utskottet med hänvisning till de under utredningen framkomna och av föredragande departementschefen angivna synpunkter. Ävenledes fast- höll utskottet vid en tvåspråkig realskola.
Den i stort sett avvisande ståndpunkt, som majoriteten inom det särskilda utskottet intog till strävandena att bereda väg för enhets- skoletankens framtida realiserande, rönte kraftig gensaga från inflytelse- rikt andrakammarhåll. I utförliga reservationer uppvisades, hurusom nederskolans utvidgande med ännu en klass icke var av något verkligt behov påkallat, vadan den fortfarande borde omfatta endast fem klasser. I en reservation hemställdes därför om bifall till de motionsvis fram- ställda yrkandena på en femårig nederskola. Samtidigt krävdes ävenle- des, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville hemställa, att Kungl. Maj:t måtte taga under omprövning, huruvida ej inträdesfordringarna till lägsta realskoleklassen kunde höjas till överensstämmelse med de för andra klassen av fast folkskola litt. A anvisade kurser. TI sistnämnda stridsfråga gick en annan reservant än längre genom att påyrka omedel- bart beslut om första klassens indragning. Riksdagens båda kamrar bi- föllo emellertid utskottsförslaget, första kammaren utan votering, andra kammaren med 147 röster mot 67, vilka senare avgåvos för sistberörda ståndpunkt. I överensstämmelse med detta riksdagens beslut utfärdades den 18 februari 1905 den läroverksstadga, som fortfarande är gällande.!
Läroverksfrågan hade omsider bragts i hamn i huvudsaklig överens- stämmelse med de grundsatser, som varit vägledande för 1899 års kommitté. Den medborgerliga allmänbildningens krav hade visserligen därigenom i vidgad mån tillgodosetts. Men på avgörande punkter hade dock enhets- skolesträvandena även denna gång måst giva vika inför motståndet från deras sida, som hyste betänkligheter mot att låta folkskolan i större ut- sträckning bilda grundvalen för den högre undervisningen.
1 Trots ovanberörda, i såväl propositionen som riksdagens skrivelse gjorda uttalanden rörande lämpligheten av indragning i försökssyfte av läroverkets första klass, hava sådana åtgärder icke någonstädes vidtagits.
Riksdagen år 1908.
Högre folk- kolon tid
På avgörandet följde ett par år utan större skolpolitiska riksdags- debatter. Enhetsskolans förkämpar voro dock icke overksamma.
När enhetsskoletanken nästa gång, vid 1908 års riksdag, fördes fram i motion i andra kammaren, fick man bevittna, att motionen icke blott enhälligt avstyrktes av det tillfälliga utskott, dit den hänvisats, utan också att kammaren utan votering följde utskottet. Orsaken till denna hållning låg icke i någon under de senaste åren inträffad ståndpunkts- ändring; därom ger den i sak ytterst välvilliga utskottsmotiveringen klart besked. Den bör fastmera sökas i det reformarbete, som under de när- mast förflutna åren nedlagts på folkundervisningens område i syfte att stärka och vidga folkskolans betydelse för meddelande åt folkets bredare lager av allmänt medborgerlig bildning, och den i samband därmed stå- ende kungl. propositionen till samma års riksdag med förslag till upp- rättande av kommunala mellanskolor.
I anledning av motion inom andra kammaren vid 1905 års riks-
års riks- dagar.
högre folkskolorna syntes vara i behov av ökad omvårdnad från statens sida. Efter verkställd utredning förelade Kungl. Maj:t 1907 års riksdag förslag till avsevärda förbättringar i den högre folkskolans ekonomiska och organisatoriska ställning, vilket förslag i huvudsak vann riksdagens bifall. Genom detta beslut kom denna skolform att klart framstå som en medborgerligt praktisk överbyggnad på folkskolan, avsedd icke, som fallet hittills varit, för allenast den kroppsarbetande klassens barn utan för fortsatt utbildning av barn ur olika samhällsklasser. Denna betydelse- fulla reform främjade i hög grad de högre folkskolornas utveckling i såväl yttre som inre avseende.
Sedan bestämmelserna om realskolexamen år 1905 tillkommit, in- riktades undervisningen i den högre folkskolan alltmera mot detta mål. Ett hinder för utvecklingen i denna riktning förefanns likväl i då gäl- lande bestämmelser, som begränsade statens understödjande medverkan till högst två årsklasser inom en högre folkskola och därtill inskränkte området för denna skolforms upprättande till landsbygden och städer utan allmänt läroverk.
Trots bestående förhållanden hade emellertid lärjungar, utgångna Kungl. pro- från folkskolans överbyggnader såväl i Malmö som i Stockholm, avlagt TöosangåsNe realskolexamen såsom privatister och därmed ådagalagt möjligheten att äre med folkskolan såsom grundval uppnå ett med realskolans likvärdigt till konumu- bildningsresultat. Med åberopande av bland annat dessa fakta framlade bilda LE Kungl. Maj:t år 1908 en proposition angående statsunderstöd till kom- anstalren munala och enskilda läroanstalter, som innebar ett undanröjande av be- stående hinder för strävandena att genom påbyggnad av folkskolan erhålla en med-realskolan fullt jämbördig skolform. Det var också framför allt med hänvisning till detta faktum, som andra kammaren vid samma riks- dag icke fann anledning göra särskild framställning om utredning röran- de bottenskoletankens realiserande. Propositionen i fråga inkom emellertid till riksdagen vid en så sen tidpunkt, att den icke hann upptagas till
saklig prövning.
Vid följande års riksdag framlades emellertid en proposition av Riksdagen år väsentligen likartat innehåll. Det ifrågavarande regeringsförslaget AVBÅL typrättande att samtidigt tillgodose flera olikartade bildningsintressen. TI främsta rum- (ARE KON Ne met hade de mindre städernas och de stadsliknande samhällenas skolfråga = skolor. erhållit förnyad aktualitet, sedan riksdagen förklarat sig icke vilja medverka till upprättande av smärre med folkskolan konkurrerande samskolor. Ut- vägen att tillgodose det allmänt medborgerliga bildningsbehovet inom ifråga- varande orter genom högre folkskolor var icke tilltalande, så länge genom- gåendet av sådana skolor icke medförde någon bestämd kompetens. Där- jämte förelåg ännu en viktig undervisningsfråga, som utan uppskov krävde sin lösning, nämligen åvägabringandet av förhöjt statsunderstöd åt de högre flickskolorna och övriga statsunderstödda enskilda läroverk, vilka läroanstalter kämpade med betydande ekonomiska svårigheter. Riksda- gen hade år 1907, vid prövning av sistnämnda läroverks anslagskrav, i skrivelse hemställt, att gemensam plan för fördelningen och användningen av de till enskilda läroanstalter utgående anslagen måtte utarbetas och för riksdagen framläggas. Förslag till en sådan plan hade sedermera blivit av överstyrelsen för rikets allmänna läroverk avgivet.
Då det gällde att bringa de föreliggande undervisningsfrågorna till
en snar och någorlunda betryggande lösning, låg det i öppen dag, att 3—210409. I." ;
andra kammarens medverkan icke skulle stå att vinna utan ett tillmötes- gående av de inom denna kammare sedan nära 50 år tillbaka fram- förda kraven på enhetlighet i skolorganisationen. Förslaget var också uppgjort med tanke på att tillgodose dessa synpunkter och avsåg upp- rättande av s. k. kommunala mellanskolor å de orter, där behovet av mera utvecklade överbyggnader på folkskolan gjort sig kännbart. TI syfte att mera än hittills samla de alltför splittrade bildningssträvandena å dessa orter sökte man nu förena den lägre samskolan med folkskolan och dess överbyggnader till en enda fortlöpande utvecklingskraftig bild- ningslinje, som kunde tillfredsställa såväl småsamhällenas speciella behov som det med den stigande allmänbildningen alltmera kännbara kravet på beredande av bättre möjligheter för den från folkskolorna utgående studiebegåvade ungdomen att under organisatoriskt tillrättalagda former kunna vinna ökad teoretisk utbildning.
Föredragande departementschefen utvecklade i sitt anförande till statsrådsprotokollet närmare dessa synpunkter. Därvid angavs också, att den nya skolformen vilade på den grundförutsättningen, att folkskolan skulle utgöra bottenskola inom de samhällen, som önskade begagna sig av ifrågavarande skolform. I samband härmed fästes uppmärksamheten på att ett eventuellt godkännande av det föreliggande förslaget icke kunde anses innebära ett principiellt godkännande av bottenskoletanken i hela dess omfattning. Vad som förelåge till avgörande, vore mera att be- trakta som en fråga av praktisk art, föranledd av de för tillfället rå- dande yttre förhållandena.
Enligt regeringsförslaget skulle den kommunala mellanskolan avse att meddela ungefär det kunskapsmått, som genom realskolexamen vits- ordas, vilket mål ansågs kunna uppnås, om den komme att omfatta minst tre årsklasser. Av det begärda anslaget till kommunala mellan- skolor skulle enligt regeringsförslaget understöd kunna utgå ej mindre: till skolor, vilka i avseende på inträdesfordringarna förutsatte det kun- skapsmått, som kunde inhämtas i högsta kursen av folkskola litt. A, än även till samskolor, som för år 1909 åtnjutit understöd av an- slaget till högre skolor för kvinnlig ungdom, ändock de ej utgjorde överbyggnader på folkskolan. Vederbörande kommun skulle i förstnämnda.
fall vara pliktig anslå de medel, som utöver skolans övriga inkomster vore erforderliga.
I anledning av propositionen väcktes inom båda kamrarna ett fler- tal motioner, som dels avsågo att utfylla vissa luckor i det föreliggan- de förslaget, dels åsyftade en mera konsekvent tillämpning av enhets- skolans princip. I främsta rummet vände man sig mot den oklarhet beträffande de allmänna grundernas tillämpning, som låg innesluten i ett medgivande åt de dåvarande enskilda samskolorna att erhålla statsunderstöd ur anslaget till kommunala mellanskolor, oaktat de icke byggde på folkskolans grund och ej heller voro av kommunen under- hållna. Av särskild betydelse i detta avseende blev en inom andra kammaren framburen motion, vari hävdades den uppfattningen, att det nya uppslaget skulle genomföras i mera organisk anslutning till den historiska utvecklingen på området och till de överbyggnader på folksko- lan, som arbetat sig fram, samt med iakttagande av även landsbygdens berättigade krav på ökade möjligheter för dess ungdom att inhämta den medborgerligt praktiska bildning, som realskolexamen avsåge att vitsorda. I anslutning härtill påyrkades, att den dittillsvarande skillnaden mellan privatskolor och kommunalskolor borde även framdeles upprätthållas samt att anslaget till understöd åt kommunala mellanskolor borde ställas i lämpligt samband med anslaget till understöd åt högre folkskolor.
Inom det särskilda utskott, som gick att behandla ärendet, bröto sig meningarna mycket starkt mot varandra, varvid första kammarens representanter sökte i möjligaste mån begränsa omfattningen av botten- skoleidéns genomförande, medan andrakammarrepresentanterna lika be- stämt hävdade de grundsatser, som inom denna del av riksdagen sedan gammalt gjort sig gällande. I följd härav företedde utskottsutlåtan- det ett brokigt virrvarr av meningar, vilka emellertid till slut sam- manjämkades på ett sådant sätt, att ett riksdagens beslut i sakfrågan kunde uppnås. Den kommunala mellanskolans samhörighet med folk- skolan och dess överbyggnader blev starkt framhävd därigenom, att denna skolform fullständigt frigjordes från allt samband med den privata sam- skolan och det enskilda undervisningsväsendet över huvud samt ställdes 1 naturlig förbindelse med den högre folkskolan. Därjämte hävdades den
uppfattningen, att mellanskolan, för att utan fara för överansträngning kunna uppnå ett med realskolans i alla avseenden likvärdigt slutresul- tat, borde göras fyraårig. I fråga om de enskilda samskolorna fastställdes, alt dessa efter en viss övergångstid för att erhålla fortsatt statsunderstöd måste ombildas till läroanstalter, som byggde på den allmänna folk- skolans grund.
Med godkännande av de av riksdagen vidtagna förändringarna i skolans organisation meddelade Kungl. Maj:t erforderliga författningsbe- stämmelser -den 29 oktober 1909, vilka med 1910 års ingång erhöllo gällande kraft. : Sedermera har av Kungl. Maj:t den 19 november 1918 särskild stadga för kommunala mellanskolor utfärdats, vilken författning närmare reglerar sagda skolforms organisation.
Den kommunala mellanskolans inrättande betecknar bottenskolepro- grammets partiella genomförande. Genom nämnda skolform har efter långvariga skolpolitiska meningsbrytningar omsider en direkt väg banats från folkskolan till realskolexamen och i väsentliga avseenden även till studentexamen. Den omfattning, som undervisningen i sagda skolform sedermera tagit, har nogsamt ådagalagt den beträdda vägens farbarhet.
Riksdagens Med utvecklingen av den kommunala mellanskolan har emellertid ställning till S 5 5 5 : frågan om en Organisatorisk dualism framträtt inom det nuvarande skolsystemet. masters. Det mindre tillfredsställande i en sådan sakernas ordning torde starkt
Pra hava bidragit att inom riksdagen aktualisera de tidigare, såsom ovan
framhållits, inom andra kammaren med stor skärpa framställda kraven på nederskolans beskärning med en eller två klasser. Tendenser i denna
1913 års riks- Tiktning förmärktes redan år 1913, då riksdagen, i samband med be-
dag. viljande av medel till nya tjänster vid de allmänna läroverken, ansåg
sig böra giva uttryck åt den uppfattningen, »att genom den under de senare åren inträffade starka stegringen i antalet ordinarie lärartjänster vissa svårigheter kunna uppstå vid den allmänna revision av hela läro- verksfrågan, som icke allt för länge torde kunna undanskjutas>, och att därigenom lärarbefattningar skulle bliva överflödiga, åtminstone i så måtto, att det vid vissa läroverk anställda antalet lärare icke vidare komme att vara av behovet påkallat. De då gällande bestämmelserna
angående lärares förflyttningsskyldighet till annat läroverk ansågos härutinnan icke erbjuda tillfredsställande garantier. Det kunde nämligen antagas, att vid ifrågavarande revision läroanstalter komme att uppstå, som, utan att vara högre allmänna läroverk eller realskolor, likväl in- ginge såsom ett led i den av staten helt eller till sin huvudsakliga del uppehållna allmänna läroverksorganisationen, och att därför möjlighet borde hållas öppen att förflytta lärare vid de allmänna läroverken jäm- väl till dylika läroanstalter. Med hänsyn härtill uttalade riksdagen sin förväntan, att föreskrifter meddelades angående skyldighet för blivande innehavare av nyinrättade lärartjänster vid de allmänna läroverken att underkasta sig förflyttning till annan med de allmänna läroverken jäm- förlig läroanstalt, för den händelse i sammanhang med en allmän revi- sion av läroverksorganisationen så påkallades. Genom berörda uttalande hade av riksdagen en indirekt anvisning lämnats rörande den väg, som för riksdagen tedde sig såsom den närmast till hands liggande för att få ovanberörda dualism hävd.
Påföljande års riksdag erinrade återigen i enahanda sammanhang om de farhågor, som riksdagen i nämnda avseende hyste. Enär emellertid i nådig kungörelse den 4 juli 1913 föreskrift av den innebörd, 1913 års riksdag påkallat, meddelats, fann riksdagen »ett visst korrektiv> mot miss-
heterna mot inrättandet av föreslagna nya tjänster falla.
Den förutsatta revisionen av det allmänna undervisningsväsendet gav anledning till. ett särskilt uttalande från riksdagens sida jämväl i samband med bifall till en av Kungl. Maj:t gjord framställning an- gående ombildning av statssamskolan i Södertälje till realskola för gossar. Riksdagen anförde därvid, att med hänsyn till revisionen en viss tveksamhet gjort sig gällande rörande lämpligheten av den ifrågasatta
den av riksdagen förut omnämnda revisionen kommit till stånd, ytter-
komma att undergå särskild omprövning». Riksdagen fann emellertid den föreliggande framställningen avse ett särskilt undantagsfall och hade med hänsyn härtill kunnat biträda densamma.
1914 års senare riks- dag.
1915 års riksdag.
En närmare antydning om den avsedda revisionens allmänna syft- ning gavs under behandlingen vid 1915 års riksdag av Kungl. Maj:ts förslag rörande upprättande av en statssamskola i Sollefteå. I särskild motion hade med utförlig motivering hemställts, att sagda förslag icke måtte av riksdagen bifallas. I motionen yttrades efter erinran om 1913 års riksdagsuttalande bl. a.: »Någon närmare utveckling av innebörden i detta riksdagsuttalande har visserligen ej blivit given, men alldeles påtagligt är, att den däruti omnämnda revisionen var avsedd att gå i en riktning fullständigt motsatt den, som skulle inslås, ifall riksdagen god- kände Kungl. Maj:ts nu föreliggande förslag om inrättande av sexklassig statssamskola i Sollefteå.»
Med hemställan om bifall till motionen och avslag å Kungl. Maj:ts framställning i ärendet anförde statsutskottet bl. a.: »Ett bifall till denna framställning skulle i sak innebära ett frånträdande av 1909 års riks- dagsbeslut, varigenom de enskilda samskolorna för sitt fortsatta bestånd efter 1920 års utgång hänvisades till att ombilda sig till mellanskolor, enskilda eller kommunala». — — — — — >Utskottet kan icke finna det påkallat, att staten med särskilda ekonomiska uppoffringar nu söker föra utvecklingen på skolväsendets område in på banor, som sedan mer än ett årtionde praktiskt taget varit övergivna». — — — — — — »Att ett direkt organiskt samband mellan den kommunala mellanskolan och gymnasiet icke förefinnes, innebär otvivelaktigt en brist i den nuvarande läroverksorganisationen». Efter att därefter hava erinrat om ovan be- rörda riksdagsuttalanden angående behövligheten av en revision av läro- verksorganisationen fortsatte utskottet: »Utskottet vill visserligen icke mera utförligt uttala sig om den riktning, i vilken denna revision kan förmodas komma att gå, men av det senaste årtiondets utveckling synes man dock kunna draga den bestämda slutsatsen, att det ej kan förväntas, att staten utvidgar sin medverkan till upprätthållandet av två med var- andra parallella barndomsskolor. De betänkligheter i organisatoriskt hän- seende, som senast av 1914 års riksdag sålunda uttalades, äro enligt ut- skottets uppfattning avgörande för ett avslag å Kungl. Maj:ts nu före- liggande framställning».
Bakom detta uttalande av statsutskottet stodo samtliga dess leda-
möter från andra kammaren samt 5 ledamöter från första kammaren. I avgiven reservation yrkade 7 ledamöter från första kammaren bifall till Kungl. Maj:ts förslag. Frågan föranledde i båda kamrarna vidlyftiga debatter, vilka väsentligen kommo att gälla principspörsmålet, huruvida den kommunala mellanskolans eller statssamskolans organisation vore den ur allmän synpunkt mest ändamålsenliga. Första kammaren biföll med 64 röster mot 54 reservationen, medan andra kammaren utan votering anslöt sig till utskottets ståndpunkt. Vid sedermera företagen gemen- sam omröstning biträdde riksdagen sistnämnda mening med 199 röster (58 från första och 141 från andra kammaren) mot 159 (84 från första och 75 från andra kammaren). På grund av hävdvunnen ordning innehåller vid sådant förhållande
riksdagens skrivelse ingen motivering till riksdagens beslut. Någon tvekan kan emellertid icke förefinnas därom, att utskottets utlåtande ger ett ade- kvat uttryck åt den inom riksdagsmajoriteten förefintliga åsikten i frågan och att sålunda avslaget betingades av en bestämd uppfattning, att den kommunala mellanskolans organisation vid den kommande revisionen borde utgöra förebilden.
Den av riksdagen ifrågasatta revisionen av undervisningsväsendet 1918 års lag- skymtade åter fram, då förslag vid 1918 års riksdag förelåg om ny me? Fe löne- och pensionsreglering för den vid läroverken anställda personalen. Kungl. Maj:ts förslag upptog, på hemställan av 1902 års lönereg- leringskommitté, bland de avlöningsvillkor, som skulle förbindas med den nya löneregleringen för läroverkens lärare, ett, som tog bestämt sikte på den ifrågasatta revisionen. Det nämnda villkoret, som vann riksdagens bifall — av Kungl. Maj:t föreskrivet i löneförfattningarna den 22 juli 1918 — innebar, att icke allenast en var, som efter in- gången av år 1919 tillträdde befattning vid allmänt läroverk, utan även alla förutsarande befattningshavare, som inginge på den nya staten, skulle vara pliktiga att, med bibehållande av tjänstegrad och avlöning, låta sig förflyttas från allmänt läroverk till annan befattning inom under- visningsväsendet, för den händelse i sammanhang med en allmän revision av läroverksorgamisationen deras tjänstgöring amnsåges lämpligen böra förläggas till annan med de nuvarande allmänna läroverken jämförlig läroanstalt.
Ungdoms- skolerefor-
Kravet på undanröjandet av den förefintliga dualismen i skolor-
och enhets- skolan.
Nuvarande förhållan- den.
vunnit ett stöd i och med den betydelsefulla undervisningsreform, som 1918 års riksdagsbeslut om upprättande av praktiska ungdomsskolor utgör. Genomförandet av denna reform, sett mot bakgrunden av den kommunala mellanskolans partiella förverkligande av enhetsskolan på den teoretiska utbildningslinjen, har ovedersägligen åt ovannämnda krav givit ökad aktualitet.
Den nuvarande skolorganisationen inrymmer sålunda en starkt framträdande dualism i förhållandet mellan folkskolan och de högre sko- lornas nederstadium. Inträdesfordringarna till läroverkets första klass äro, jämlikt. läroverksstadgans $$ 2 och 29 mom. 1, fastställda i anslut- ning till det i första klassen av fast folkskola litt. A inhämtade kunskaps- mått. Läroverkets lägre klasser meddela en i väsentliga avseenden med folkskolan parallell undervisning. Denna parallellism framträder ännu starkare i förhållandet mellan folkskolan å ena sidan samt de statsun- derstödda högre flickskolorna och de högre samskolorna å den andra si- dan, enär dessa skolor vanligen äro försedda med särskilda förberedande klasser, upptagande barn från och med sjunde levnadsåret.
Helt annat är förhållandet med den kommunala mellanskolan. I stadgan för kommunala mellanskolor $ 1 angives denna skolas ändamål vara att, såsom överbyggnad till den egentliga folkskolan, bereda lär- Jungar, som genomgått folkskola, anordnad enligt A-formen i gällande nor- malplan och omfattande minst sexårig lärokurs, eller på annat sätt vun- nit motsvarande kunskaper, tillfälle att inhämta den allmänt medborger- liga bildning, som vitsordas genom realskolexamen. I samma stadgas $ 29 föreskrives i fråga om intagningsvillkoren, i anslutning. till skolans: ändamål, att lärjunge, för att vinna inträde i Mellanskolmns första klass,. vid anställd offentlig prövning skall hava visat sig innehava det kun-. skapsmått, som inhämtas vid genomgång av minst fyra årsklasser av egentlig folkskola av A-formen. I de samhällen — för närvarande uppgå- ende till över ett 60-tal — där kommunala mellanskolor inrättats, är så- lunda enhetsskolan realiserad.
3. Parallellskolesystemet.
Finnas skäl för parallellskolesystemets bibehållande?
Efter denna översiktliga framställning av den nuvarande skolorga- Gransknings- nisationens historiska tillblivelse. med särskild hänsyn till brytningarna 7"? SRErEn mellan skilda skolpolitiska uppfattningar vill kommissionen till ett när- mare övervägande upptaga frågan om det inbördes förhållandet i den nya skolorganisationen mellan å ena sidan folkskolan och å den andra de skolformer, som hava till uppgift att meddela ett högre mått av allmänt medborgerlig eller förberedande facklig bildning. Vid behandlingen av detta spörsmål har kommissionen funnit sig i första hand böra ur prin- cipiell synpunkt underkasta parallellskolesystemet — varmed kommissio- nen förstår ett skolsystem, som innesluter parallella skolor för barnaål- derns stadium — en allsidig och ingående undersökning i syfte att ut- röna, huruvida sådana skäl kunna anföras för detsamma, att man har anledning förorda ett bibehållande därav även i en framtida skolorgani- sation.
Den föregående utvecklingen har, såsom framgår av den lämnade översikten, till fullo ådagalagt, att det föreliggande problemet obestridli- gen utgör ett av de på en gång mest svårlösta och till sin allmänna be- tydelse mest genomgripande, som den praktiska pedagogiken har att be- handla. De olika omständigheter, som tala till förmån förskolans re- lativt tidiga differentiering, äro för visso av den allvarliga beskaffenhet, att en anordning av undervisningsväsendet på denna grundval icke lätt- vindigt kan avvisas eller frågan därom utan vidare reduceras till ett oväsentligt moment vid organiserandet av framtidens skola. Under dessa förhållanden: har kommissionen ansett sig böra mera ingående pröva hållbarheten av de skäl, som kunna anföras till förmån för anordningen med två olika, sinsemellan parallella barndomsskolor.
"Kommissionen har därvid funnit sig lämpligen kunna inordna de framförda argumenten under tre skilda synpunkter, allteftersom de. avse
undervisning, uppfostran eller ekonomiska förhållanden. 4—210409. I."
Parallell- Ur ren undervisningssynpunkt har man i synnerhet tidigare till stöd skolesystemet
ur under- för ett parallellskolesystem hävdat den meningen, att en tidig differen- SJapGdkt tiering i undervisningen bildar en väsentlig förutsättning för ett beva- Nödvändig. rande av nationens kulturnivå, i den mån denna är beroende på att ett di di foten. visst mått av högre kunskaper och bildning är för handen hos ett er- tiering. forderligt antal individer. Man har därvid särskilt gjort gällande, att det för ett framgångsrikt inhämtande av högre bildning skulle vara av stor betydelse, att undervisningen redan från tidiga år inriktades på att grundlägga mera vetenskapliga studier. Folkskolans pedagogiska uppgif- ter te sig för detta betraktelsesätt så väsentligt skilda från läroverkets, att en radikal olikhet i själva undervisningsförfarandet skulle redan på bar- naålderns stadium vara därav betingad. Enligt den ifrågavarande upp-' fattningen skulle nämligen folkskolan i främsta rummet hava att bi- bringa sina lärjungar ett visst mått av elementära, för omedelbar prak- tisk användning avsedda kunskaper, vid vilkas meddelande någon sär- skild hänsyn till fortsatta högre teoretiska studier icke vore påkallad, medan den högre undervisningen i stället måste åsyfta att meddela mera systematiserade, historiskt och kausalt bestämda insikter, vilka redan från begynnelsen måste grundläggas med viss, både formell och mate- riell, anpassning efter slutmålet.
Beträffande de nu framhållna synpunkterna har kommissionen ej kunnat finna annat, än att ett betraktelsesätt som det här antydda för- biser det förhållandet, att, innan en individ förmår tänka eller arbeta vetenskapligt, han måste få tid att i enlighet med sin egen natur utveckla sig, därigenom att sinnena övas, iakttagelseförmågan och uppmärksamhe- ten skärpas, föreställningslivet utbildas och fantasien odlas, samtidigt med att förmågan av självständigt arbete befordras. Utan denna förberedelse måste hans framtida tänkande komma att lida brist på åskådlig friskhet och livfull konkretion och de kvasivetenskapliga insikter, han till äventyrs vid unga år inhämtat, bliva endast mekaniskt tillägnat minnesvetande. Tages erforderlig hänsyn till barnens psykiska utveckling, lär bibringandet av de allmänna förutsättningarna för varje kunskapstillägnelse, den må nu syfta åt det ena eller andra hållet, ej gärna kunna försiggå på mera än ett sätt. Likaledes torde man därvid vara hänvisad att sysselsätta sig med
i det väsentliga samma föreställningsinnehåll. I båda fallen gäller det nämligen barnaålderns skolstadium. All hittillsvarande pedagogisk erfa- renhet giver vid handen, att den psykiska mekanismen vid inlärandet av det elementära kunskapsmaterial, som här ifrågakommer, hos indivi- der å sagda åldersstadium fungerar i det hela på samma sätt, alldeles oberoende av om de förberedas för den ena eller den andra levnadsba- nan. Att vilja tvinga 10—11-åriga barn att vid sitt arbete tillämpa mera abstrakta metoder eller inhämta ett av dylika metoder bestämt ve- tande måste leda till en undervisning, som icke överensstämmer med lär- jungarnas verkliga utvecklingsstadium. I detta avseende föreligga inga- lunda alltid uppmuntrande erfarenheter -från det gamla läroverket, där man icke drog i betänkande att oförmedlat införa lärjungarna i ett redan från början tillrättalagt system eller att utan föregående induktivt arbete erbjuda dem allmänna abstrakta satser och regler. I samma mån som det första kunskapsinhämtandet får ske på sådant sätt, att det främjar indi- videns allmäntmänskliga utveckling, skall det ock bäst komma att tjäna som grundläggning för mera vetenskapliga studier. Även oberoende av berörda synpunkter måste en differentiering vid en tidig ålder ingiva betänkligheter, enär förutsättningar för ett riktigt val då knappast äro för handen.
Det har i detta sammanhang likaledes framhållits, att det skulle er- bjuda bestämda pedagogiska fördelar, om undervisningen 1 främmande språk grundlades på ett tidigt åldersstadium. Därvid skulle nämligen ett gott uttal kunna bibringas lärjungarna med större lätthet, varjämte även minnesförrådet av ord och fraser skulle kunna lättare och rikligare inhämtas, än om undervisningens påbörjande uppskötes till en senare tidpunkt.
Vad nu denna fråga beträffar, låter det sig visserligen icke förnekas, att det med hänsyn till de i språkundervisningen ingående imitativa momenten och denna undervisnings behov av mekanisk minneskunskap erbjuder vissa fördelar att börja densamma på ett så tidigt stadium som möjligt. Kommissionen kan dock icke föreställa sig, att barnet, som vid 10 års ålder äger förmåga att med framgång inhämta de elementära grun- derna av ett främmande språk, ett par år senare skulle kunna i avse-
Språkunder- visningen.
värd grad hava förlorat sina förutsättningar i detta avseende. Och då vid de kommunala mellanskolorna, där tyskan är första språk, goda resultat av språkundervisningen konstaterats, är man berättigad för- vänta ännu bättre frukter av denna undervisning, sedan vissa metodiska förbättringar blivit genomförda och sedan ordningsföljden, såsom kommis- sionen kommer att föreslå, blivit en annan, i det engelskan fått inträda såsom första språk.
Efter kommissionens uppfattning böra de olägenheter, som skulle komma att bliva en följd av uppskovet med språkundervisningens på- börjande, till en god del motverkas av den koncentrationsläsning, som enhetsskolan för med sig, i det undervisningen å barndomsskolans stadium uteslutande ägnas åt modersmålet och folkskolans övriga icke språkliga ämnen, under det på skolans mellanstadium de främmande språken in- träda med förstärkt timtal. Härtill kommer, att språkundervisningen å detta senare stadium med större lätthet kan anordnas på ett sätt, som motsvarar lärjungens egen utveckling, och genom förändrade me- toder göras mera fruktbringande än hittills. Undervisningen i främmande språk innesluter nämligen och måste innesluta vissa moment, som för- utsätta ej alltför ringa utvecklat medvetande och som därför endast kunna vinna på undervisningens uppskjutande till ett stadium, där lär- Jungarnas medvetande nått en sådan utveckling, att nämnda moment kunna vederbörligen tillgodoses. Jämväl i detta avseende har. kommis- sionen för riktigheten av sin uppfattning funnit stöd i föreliggande. erfarenheter från de läroanstalter, där uppskov med språkundervisningen av organisatoriska eller andra grunder ansetts önskvärt eller nödigt. Kommissionen vill emellertid i detta sammanhang betona vikten av att redan i folkskolan genom undervisningen i modersmålet en bred och säker grund lägges för undervisningen i främmande språk; den nya undervis- ningsplanen för folkskolan är också så avfattad, att man i detta avseende: kan förvänta ett bättre resultat av sagda undervisning än hittills.
Emellertid vill kommissionen ingalunda förneka, att inom enhets- skolan språkfrågans rationella ordnande i ett land, där tre främmande språk måste rymmas på skolschemat; medför svårigheter av pedagogisk och organisatorisk natur. Sålunda blir det oundgängligt att inom en
väl kort period sammantränga studiet av språk, som skulle vinna på en längre tids studium, och att språken komma att inträda i för snabb följd. Kommissionen förmenar emellertid, att olägenheter av här antydd natur i olika form möta varje skolorganisation, och att övervägandet av den i varje fall ändamålsenligaste anordningen måste försiggå under hänsyns- tagande till samtliga de förhållanden, som därvid göra sig gällande. Sker detta, torde här berörda vanskligheter i den framtida skolan kunna till sin räckvidd begränsas i minst lika hög grad som i den nuvarande kom- munala mellanskolan och icke föranleda någon sänkning av den allmänna bildningsnivån i språkligt avseende. Vid ståndpunktstagandet över huvud till frågan om enhetsskolesy- = Hittils-
: 56 . o varande er- stemets praktiska genomförbarhet i vårt land ur synpunkten av dess farenheter av
sannolika inverkan på den allmänna kunskaps- och bildningsnivån har enheteskolan i kommissionen icke kunnat stanna vid teoretiska överväganden utan sökt fotfäste på erfarenhetens mark. Kommissionen har därvid ansett sig böra ägna synnerlig uppmärksamhet åt arbetet i de läroanstalter, de kommunala mellanskolorna, vilka i sin undervisning redan nu direkt an- knyta till folkskolan.
Då kommissionen sökt gå denna väg, har det stått klart, att det för vinnande av ett säkrare omdöme rörande arbetet i en skolform kräves i första hand kännedom om och sakkunnigt bedömande av det sätt, varpå det dagliga arbetet där bedrives med hänsyn till undervisningsmetoder, lärjungarnas behandling, tillgodoseendet av skolhygienens krav m. m. Men därjämte måste en värdesättning av den art, kommissionen här avser att åvägabringa, givetvis byggas på gjorda erfarenheter rörande arbetsresultatet, sådana dessa föreligga i avlagda examina och avgivna vitsord.
De angivna båda synpunkterna måste vid nu ifrågavarande bedö- mande ömsesidigt komplettera och stödja varandra. Förbises får nämli- gen icke, att relativt tillfredsställande uppvisnings- och examensresultat kunna vinnas på bekostnad av lugn och gedigenhet vid undervisningen och sålunda framgå ur ett arbete, som i avseende på de former, under vilka det kommit till utförande, kan lämna rum för nog så vägande an- märkningar. Å andra sidan innebära mindre tillfredsställande examens-
resultat icke med nödvändighet, att det bakomliggande arbetet burit un- dermålighetens prägel.
Kommissionen har därför låtit sig angeläget vara att söka anlita båda nu antydda vägar för att komma till en bestämd uppfattning av den kommunala mellanskolans arbetsduglighet. |
För bedömande av undervisningsarbetets anordning och allmänna läggning har kommissionen i första hand haft att lita till de omdömen, som härutinnan föreligga från åtskilliga av dess ledamöter, vilka på grund av sin ämbetsställning eller föregående verksamhet varit i tillfälle att bilda sig en på en mera omfattande erfarenhet vilande uppfattning om det dagliga arbetet i skolor av olika typer uti landets skilda delar. Där- Jämte hava kommissionens samtliga ledamöter genom besök vid en del skolor sökt få en inblick i den kommunala mellanskolans organisation och undervisningsverksamhet.
Vad angår prövningen av resultaten av nu ifrågavarande läroanstal- ters arbete, har kommissionen sökt utnyttja det statistiska material, som föreligger från mellanskolans mer än tioåriga tillvaro i samhällen av växlande struktur.
Beträffande till en början de erfarenheter, som kommissionen för- värvat på den förstnämnda av dessa vägar, har kommissionen visserligen icke förbisett vanskligheterna att därur draga allmängiltiga slutsatser. Arbetet vid de kommunala mellanskolorna gestaltar sig nämligen på grund av individuella och lokala förhållanden i viss mån olika på skilda ställen. Därtill kommer, att en mångenstädes förefintlig strävan att ifråga om arbetsprestation icke stå efter de allmänna läroverken icke kun- nat undgå att utöva ett visst, för det dagliga arbetets lugna fortgång mindre gynnsamt tryck. Kommissionen har emellertid i stort sett haft ett fördel- aktigt intryck av undervisningsverksamheten vid de kommunala mellan- skolorna och finner sig på grund härav berättigad hysa bestämda förhopp- ningar, att sagda skolform, i synnerhet när den vunnit större stadga och yttre ro samt framförallt genom statsmakternas försorg erhållit starkare stöd för en fortsatt framgångsrik verksamhet, skall kunna väl fylla de anspråk, som kunna komma att ställas på densamma. Attisådant avseende anvisa lämp- liga utvägar och medel ingår jämväl i de kommissionen förelagda uppgifter.
Vad därefter vidkommer bedömandet av de vid mellanskolorna upp- nådda studieresultaten, må till en början erinras därom, att de berättelser, som till skolöverstyrelsen ingivits av de av överstyrelsen särskilt förord- nade ombuden vid realskolexamen — vilka ombud torde få tillerkännas synnerlig vittnesgillhet rörande det sätt, varpå mellanskolorna förmå fylla det för undervisningen uppställda målet — som regel betona de goda resultat, som vid mellanskolornas realskolexamen uppnås.
Dessa allmänna omdömen vinna också ett starkt stöd i undervis- ningsstatistikens vittnesbörd. En undersökning av fördelningen av de vid slutet av vårterminen 1918 avgivna vitsord i olika iäroämnen är i detta avseende mycket belysande. Sålunda utgjorde de i realskoleklasserna 3—5, respektive mellanskolans klasser 1—3, i modersmålet underkända lärjungarna vid de högre läroverken 14.34 &, vid realskolor för gossar 16.24 Zz, vid statens samskolor 16.93 2 (gossar) och 9.69 2 (flickor), vid de kommunala mellan- skolorna 17.90 2 (gossar) och 9.4 2 (flickor). I tyska utgjorde motsva- rande procenttal: 23.77; 25.57; 25.51 och 16.26; 23.80 och 16.42; i engelska (klas- serna 4—5, respektive 2—3): 12.11; 13.51; 11.91 och 8.14; 13.50 och 7.92 samt i matematik: 20.67; 22.82; 19.71 och 25.94; 18.79 och 19.72. Medan sålunda, vad modersmålet angår, de kommunala mellanskolornas gossar visa nå- got större antal underbetyg än de allmänna läroverkens, äro mellan- skolornas flickor i sagda hänseende något bättre ställda än samsko- lornas. I tyska måste mellanskolornas resultat närmast betecknas i det hela såsom något bättre, i engelska såsom något svagare än läroverkens. Vad slutligen beträffar ämnet matematik, giva de anförda siffrorna vid handen, att den kommunala mellanskolan i detta ämne kan uppvisa re- sultat, som ställa sig icke oväsentligt gynnsammare än de allmänna lä- roverkens. Undersökningens utsträckande till övriga läroämnen, där under- betygsprocenten dock icke når samma omfattning som i de här särskilt anförda, bekräftar det allmänna intrycket, att mellanskolornas undervisning intager en ståndpunkt, som fullt kan jämföras med motsvarande statliga läroanstalters.
Mot den bevisföring, som här kommit till användning, torde emel- lertid den anmärkningen kunna framställas, att de åberopade betygsre- sultaten skulle kunna härröra av en skonsammare tillämpning av gäl-
lande kunskapsfordringar vid mellanskolorna än vid läroverken. En dy- lik invändning kan emellertid tillbakavisas genom en hänvisning till de uppnådda slutresultaten, ådagalagda vid realskolexamen. FEnär uppgif- terna för den skriftliga prövningen, som bekant, utgivas av skolöversty- relsen. och då därjämte bedömandet, på grund av den av överstyrelsen företagna eftergranskningen, torde få anses försiggå efter vid olika läro- anstalter möjligast ensartade normer, äger man sålunda i de uppnådda resultaten en betydelsefull kontroll å riktigheten av de i det föregående dragna slutsatserna.
En jämförelse beträffande de i den skriftliga realskolexamen under åren 1913—1920 underkända lärjungarnas fördelning å allmänna läroverk och kommunala mellanskolor giver följande resultat.
| År | Högre läroverk | for Eössdr | Statssamskolor TNE | | Antal | $ | Antal | 4 Antal | « | Antal 6 | | | [OT ER IR SIF ÄEEASrGE RA (0 ra a OO TEIEGeL enn 3.5 | 12 6.2 AMA UTTER RE 351 ISB stumpar psi re gämarabent sme TÖLSLIR ONE SAMA SYER50A Cr Se id dp 49 11 Sör > dBA Be ölen ra RR färde lärd: LÄrgOna LR 0 gl st0r I ARKA Föglra [6 TIL EE 32 | Aa EAS Se Re Le ASEA OR 1918 SMENSN SA 19 as Rp 34 der NG 5.3 GR dre 2.6 | SETS sl RA 46 | 8.5 | 17 6.1 7 | be ISA er (RET OS OR NA Ar RS UA ESAN JANE 7.3 14 51 för | 62
Då det emellertid icke sällan torde inträffa, att examinander, vil- kas realskolexamen egentligen bort underkännas redan på grund av de "skriftliga proven, tillåtas deltaga i den muntliga examen och då den i detta avseende tillämpade praxis vid olika läroanstalter torde ställa sig rätt växlande, lärer det vara nödvändigt att skärskåda ovanstående siff- ror mot bakgrunden av resultaten jämväl i den muntliga realskolexamen. Nedanstående tabellariska sammanställning angiver antalet av de i sagda examen vid olika läroanstalter underkända examinanderna.
År Högre lärvverk | re Statssamskolor | SN
Antal | 2 | Antal | Lå Antal | «$ | Antal | Lå
LIG tramsa ss |. In 16 | 3.6 6 ir20 5 1:27 | 0 0.0
FÖL meet ar re sla | 25 | 5.9 5 | 16 | 0 0.0 | 4 | 1.4
1919. ....... 208 08 5 2.8 | 1 | 0.3 1916. ....... ES 0 RR Gren [ESD Ul bad 1.9 TOTT EUR Fö Bor STA Ao 2.6 8 | 3.5 FNs 19155 RS 200 ai 1.8 | 5 2.0 EL TE 1019. da 29 | ös lor 21 2 | 0.7 5 0.8 TOPO vs mag Se er Re 28 | 5.6 | 8 2.6 id rör de VAN
En fullständig bild av hithörande förhållanden skänker en sam- manställning av totala antalet i realskolexamen vid nu ifrågavarande lä- roanstalter godkända lärjungar:
AREAN RARE RENAR Ane RS NR rare A nr RA
4 I
År | Högre läroverk ekt Statssamskolor RIAA
| Antal | 4 Antal | 26 | Antal ho | Antal | Vå
ER EE | | | I FOTS FUEL a sfp AT | 1980 Ik 085:2 281 I 1912 246 94.6 | 182 93.8 LOL a ana rn | 367 | 33.9 306 | 94.7 243 97.6 | 279 952 | TOLO rele eler sf 366 | 83.9 271 | 94.8 202 92.7 | 316 | 94.3 | LOTGT FREE EE | 301 85.0 226 | 90.0 220 930 | 333 | 12 i TÖL a s 303 86.9 248 | 90.8 210 IL7 349 94.1 | TITS ER 392 | 87.5 280 | 93.4 239 95.6 408 FER TOLO TE Ear AN Cd NER 466 | 86.1 256 | 91.8 271 | 96.8 | 590 96.3 10205 LIN NR 426 85.0 274 90: 251 23 105 92.4 |
Det lär knappast vara möjligt att uti ovanstående sammanställ- ningar erhålla något stöd för påståendet om en lägre kunskapsnivå vid de kommunala mellanskolorna än vid statsläroverken. I den skriftliga examen förete de förstnämnda genomgående en avsevärt lägre kugg- ningsprocent än de högre läroverken. En mindre överlägsenhet fram- träder i regeln även i jämförelse med realskolorna. Endast statssamsko- lorna synas uppvisa något gynnsammare resultat i denna del av examen D—210499. 1."
än de kommunala mellanskolorna. Vad den muntliga examen angår, ligger kuggningsprocenten vid de kommunala mellanskolorna samtliga år utom ett väsentligt under de högre läroverkens, något under realsko- lornas samt för alla år utom två betydligt under även samskolornas.
Tages vid nu ifrågavarande jämförelse realskolexamen i dess helhet i betraktande, framträder i regeln en tydlig överlägsenhet hos de kom- munala mellanskolorna över såväl de högre läroverken som realskolorna. Under åren 1915, 1917, 1918 och 1920 har en liknande överlägsenhet varit förhanden i jämförelse med statssamskolorna, medan åter dessa under andra år kunnat framvisa fördelaktigare siffror. I det hela torde man vara berättigad jämställa mellanskolornas och samskolornas examens- resultat.
I det föregående har redan antytts, att den skriftliga realskole- examen genom <skolöverstyrelsens åtgörande underkastas fortlöpande kontroll i syfte att åvägabringa största möjliga likformighet vid provens bedömande. Då det därför gäller att avgöra, i vilken mån de ovan be- rörda examensresultaten objektivt sett kunna anses utgöra en riktig värde- sättning av de examinerades prov, ligger det i sakens natur, att den före- tagna eftergranskningens resultat måste tillerkännas avgörande betydelse.
Sagda eftergranskning verkställes av en för varje ämne tillkallad sakkunnig, vadan de olika proven efter fullt enhetliga synpunkter genom- gås och bedömas. De granskade skrivningarna bedömas därvid med en viss valör, växlande mellan 0 och 5. Omsatta i vanliga betygsbeteck- ningar angiver”valören 5, att provet förtjänat betyget A eller a, valören 4 betyget AB eller Ba, valören 3 betyget B, valören 2 betyget BC och valören 1 betyget C. Valören 0 användes bland annat, när examinanden inlämnat ett blankt papper.
I den statistiska delen av kommissionens betänkande lämnas en detaljerad sammanställning av såväl läroanstalternas egna betyg som eftergranskningens resultat beträffande vårterminerna 1912—1917, till vilken sammanställning kommissionen tillåter sig hänvisa. Här må alle- nast framhållas, att eftergranskningen otvetydigt pekar på att proven vid de olika läroanstalterna bedömas mycket välvilligt, och att ett icke obetydligt antal prov, som egentligen bort underkännas, erhållit godkänt
vitsord. I detta sammanhang har kommissionen icke anledning att dröja vid dessa i och för sig nog så betydelsefulla förhållanden. Av vikt är däremot att få utrönt, i vilken grad de vid olika läroanstalter åt lär- jungarna givna vitsorden visat sig utgöra verkliga uttryck för de olika provens beskaffenhet.
För belysning av detta spörsmål och sålunda för att utröna, om och i vad -:mån den konstaterbara skiljaktigheten mellan de olika läroanstal- ternas betygssättning och eftergranskningens resultat är ägnad att rubba de slutsatser, till vilka kommissionen i det föregående kommit rörande examensresultatet vid de kommunala mellanskolorna, har kommissionen för vårterminen 1918 — den enda examensperiod, för vilken primär- uppgifterna medgivit en dylik undersökning — beräknat de individuella medelvalörerna för samtliga skrivningar från olika läroanstalter. Resul- tatet av sagda beräkning meddelas i nedanstående tabell.
| Tyska Engelska
Lä ro arn sit a It Mor | Räkning = T = i Mn I Över- | Repro- | Över- | Repro- | sättning | duktion. | sättning | duktion Högre läroverk (427 examinander) . . . . . . 2.6 | 2.8 | 3.0 | 3.0 2.7 | 2.8 Realskolor (290 examinander) . . . . . ... 2.7 3.0 3.0 | 3.0 2.8 28 Statens samskolor (243 examinander) . . . . . 2.9 2.6 | 2:01 ta 2.8 2.9 I Kommunala mellanskolor (416 examinander) . -. | 2.9 3.3 | dd | 3.8 | 3.0 | 3.0 Privatskolor (275 examinander) . . . . . . . 29 I di JONA 29-11] 27 |
Undersökningen giver otvetydigt vid handen, att beträffande mo- dersmålsprovet de högre läroverken visa de sämsta resultaten, under det att lärjungarna vid statssamskolorna, kommunala mellanskolorna och privatskolorna uppnått samma medelvalör. Beträffande provräkningen ligger resultatet vid de kommunala mellanskolorna över samtliga övriga läroanstalters. I fråga om det tyska och det engelska översättnings- provet samt den engelska reproduktionen stå de kommunala mellan? skolornas lärjungar främst och i fråga om det tyska reproduktions- provet är resultatet enahanda vid jämförelse med de statliga läroanstal- terna, medan privatskolornas lärjungar häri äro i någon mån överlägsna.
Den verkställda undersökningen synes kommissionen utgöra en be- stämd bekräftelse på den av den nyss anförda statistiken framgångna slutsatsen, att examensresultaten vid de kommunala mellanskolorna äro icke blott fullt jämförliga med utan något överlägsna övriga läroanstalters. Eftergranskningen har jämväl ådagalagt, att betygsättningen vid berörda skolor icke utmärkt sig för större mildhet än vid motsvarande statliga läroanstalter. ;
De slutsatser, som framgått ur senast berörda undersökningar, torde med så mycket större berättigande kunna åberopas såsom argument mot den påstådda sänkning av kunskapsnivån, vilken av parallellskole- systemets förfäktare förmenas vara oskiljaktigt förbunden med enhets- skolans införande, som undervisningen vid de kommunala mellanskolorna, efter vad kommissionen utrönt, hittills i alltför ringa mån tillgodogjort sig de i folkskolan redan inhämtade kunskapsmoment, vartill kommer, att förhållandena i ekonomiskt och pedagogiskt avseende ofta nog torde vara mindre gynnsamma än vid de med rikare materiella resurser och även i övrigt bättre utrustade statsläroverken.
Den av kommissionen förebragta utredningen rörande nu föreva- rande spörsmål har sålunda lämnat skäl för den uppfattningen, att parallellskolesystemets bibehållande icke kan anses påkallat med hänsyn till fyllandet av det för realskolan angivna bildningsmålet. Med ledning av de gjorda erfarenheterna måste man vara berättigad göra gällande, att detta syfte i samma utsträckning kan tillgodoses även inom en på en- hetsskolans grund vilande organisation.
En annan fråga är emellertid den, huruvida ett i överensstämmelse med nämnda grundsats anordnat undervisningsväsen jämväl ur synpunkten av gymnasiets speciella bildningsmål kan vara ägnat att tillfredsställa berättigade anspråk. Ett omdöme härutinnan förutsätter kännedom om 1 vad mån den lagda grunden kan anses tillräckligt stark för att bära upp gymnasiet. De i det föregående anförda fakta giva visserligen ingen enledning till ett antagande, att så icke skulle vara fallet. Kommis- sionen har emellertid funnit det angeläget att underkasta jämväl det ifrågavarande spörsmålet en närmare undersökning och i detta syfte sökt tillgodogöra sig de erfarenheter, som redan föreligga rörande resultatet
av de från mellanskolorna utgående lärjungarnas gymnasiestudier. (Be- änkande III.) Enär med enstaka undantag realskolexamen avlades vid kommunal mellanskola först år 1912 och studentexamen av från mellan- skolorna utexaminerade lärjungar avlades första gången år 1914, har den statistiska undersökningen kunnat omfatta allenast de åren 1914—1919 i studentexamen deltagande lärjungar, som tidigare i kommunala mellan- skolor åtnjutit undervisning. Sagda undersökning har oförtydbart ådaga- lagt, att de ifrågavarande lärjungarna i allmänhet förmått tillgodogöra sig undervisningen å gymnasiet lika väl som de lärjungar, vilka erhållit sin grundläggande utbildning i en statens realskola, och detta icke minst i främmande språk.
Kommissionen vill därefter till undersökning upptaga spörsmålet, huruvida parallellskolesystemet med hänsyn till undervisningsarbetets bedrivande kan erbjuda andra fördelar av sådan beskaffenhet, att man av denna anledning bör ifrågasätta dess fortsatta bibehållande.
I sådant avseende har såsom skäl för parallellskolesystemets bibe- hållande anförts, att arbetet i de nuvarande läroverkens lägre klasser skulle vara befriat från vissa återhållande moment, som inverka försvå- rande på undervisningen i folkskolans motsvarande klasser.
Bland moment, som härvid förtjäna uppmärksamhet, vill kommis- sionen särskilt erinra, hurusom lärjungar, utgående från skilda sociala skikt, ansetts i avsevärd utsträckning besitta olika föreställningskrets eller över huvud väsentligen växlande psykologiska förutsättningar vid studiearbetet. Därjämte har framhållits, att folkskolan på grund av sin obligatoriska karaktär i större omfattning än läroverken måste meddela undervisning åt i begåvningshänseende svagt utrustade lärjungar, vilket förhållande med nödvändighet utövade ett mindre gynnsamt inflytande på undervisningen därstädes. Och slutligen torde böra uppmärksammas de omständigheter, som äga samband med folkskolungdomens tidiga deltagande i förvärvsarbetet.
Kommissionen vill till en början dröja vid det gentemot enhets- skolesystemet åberopade psykologiskt viktiga sakförhållandet, att lärjungar från skilda hem och samhällslager vid undervisningsarbetets början be-
Uppväxt- maljöns inverkan.
sitta växlande föreställningskretsar och ordförråd samt olika utvecklad uttrycksförmåga. I motsats till barn ur burgna och bildade hem för- menas barn ur ekonomiskt missgynnade och ur bildningssynpunkt till- bakasatta samhällsklasser ofta medföra en märkvärdigt liten fond av före- ställningar och erfarenheter. De senare antagas också ej sällan äga ett ringare ordförråd och en mindre uppövad förmåga att uttrycka sig. Man skulle här stå inför en alldeles obestridlig miljömverkan.
Kommissionen vill ingalunda förneka, att åtskilligt av vad som i nu förevarande avseende anmärkts motsvaras av faktiska förhållanden. Men kommissionen kan icke underlåta att erinra därom, att man vid bedömandet av nu föreliggande spörsmål bör gå fram med en viss varsamhet. Vad som ter sig såsom en allmän fattigdom på föreställ- ningar, kan nämligen ofta vara endast en brist på föreställningar inom ett visst livsområde, vilken kompenseras av en större rikedom på före- ställningar inom det område, vari individen befunnit sig. För undervis- ningen bör det obestridligen vara av viss fördel, att lärjungarna besitta erfarenheter från skilda livsområden. Det gäller därvid för skolan att tillgodogöra sig det för alla gemensamma för att sedermera på denna grundval successivt utbygga föreställningskretsen under omsorgsfullt ut- nyttjande av de bidrag, som från olika håll kunna lämnas. Icke alltför sällan torde det för övrigt vid detta arbete visa sig, att många av de erfarenheter och föreställningar, som härstamma från tiden före skol- gångens början, skola vara i behov av omgestaltning och korrigering.
Vidare är vid bedömandet av den förevarande frågan att märka, att föreställningslivets och uttrycksförmågans utveckling hos lärjungarna ingalunda kan sägas generellt korrespondera med hemmens sociala, än mindre med deras ekonomiska villkor. TI stället hänvisar erfarenheten därpå, att de individuella anlagen för den vidare utvecklingen äga en större betydelse än uppväxtmiljön, vars inflytande dessutom under skol- arbetets gång väsentligt modifieras.
Särskilt måste härvid uppmärksammas, att nyss antydda förhållande starkast gör sig gällande vid skolgångens början och att efter några års skolundervisning en utjämning av förhandenvarande differenser i allmän- het torde komma till stånd. Och det torde likaledes vara höjt över
varje tvivel, att denna utjämning måste för de olika lärjungarna bliva grundligare och betydelsefullare, i samma mån barn från skilda samhälls- klasser och ur växlande uppväxtmiljö i större utsträckning komma att i folkskolan gemensamt mottaga sin grundläggande undervisning.
Slutligen kan det förväntas, att, allt efter som det allmänna folkbild- ningsarbetet hinner fördjupas och sociala åtgärder vidtagas, som kunna vara ägnade att bereda föräldrarna möjlighet att skänka det uppväxande släktet en större omvårdnad, de fall, då barnen börja sitt skolarbete med en påfallande föreställningsfattigdom, skola bliva allt färre.
I den mån nu berörda svårigheter äro verkliga och icke låta sig undanröjas, torde det jämväl gälla, att de åtfölja varje skolsystem, som över huvud medgiver sammanförande av lärjungar från olika sociala skikt, och sålunda även det nuvarande. Utan att vilja underskatta dessa svårigheter hyser kommissionen likväl den uppfattningen, att de i framtiden på grund av en organisatorisk anordning, varigenom folk- skolans högsta klasser inträda såsom ersättning för läroverkets lägsta, icke med fog kunna sägas bliva nämnvärt större än för närvarande, särskilt som urvalet till den högre skolan kommer att ske på ett högre åldersstadium.
Om kommissionen sålunda icke ansett sig böra tillmäta ovanberörda Lärjunge- materialets
stor betydelse, måste kommissionen däremot erkänna, att den starkare blandningen i folkskolans klasser av begåvade och mindre begåvade lär- jungar uppenbarligen är ägnad att verka hinderligt på undervisnings- arbetet i denna skolform.
Visserligen kan det icke lämnas obeaktat, att differenser i nu ifrå- gavarande avseende äro tillfinnandes jämväl i läroverkens lägre klasser, men läroverken befinna sig dock i ett avgjort gynnsammare läge än folkskolan därigenom, att möjlighet föreligger att avvisa inträdessökande eller att relativt snart avlägsna de svagare begåvningarna, vilkas inträde möjlig- gjorts endast genom en därpå särskilt inriktad träning.
Åtgärder hava emellertid vidtagits i syfte att undanröja den ogynn- samma inverkan på folkskolans inre arbete, som berörda förhållande utövar. Sålunda möter man inom folkskolan å de större orterna en be-
begåvnings- synpunkt.
Det tidiga förvärvs- arbetets
menliga inflytande.
stämd strävan att genom upprättande av hjälpklasser frigöra det nor- mala undervisningsarbetet från beroendet av de mest efterblivna barnen. Om ock en sådan anordning för de mindre orternas och landsbygdens vidkommande icke hittills kunnat i någon större utsträckning komma i tillämpning, finner sig dock kommissionen böra erinra därom, att åtgärder av 1920 års riksdag vidtagits i syfte att åvägabringa en förbättrad lärar- utbildning för de efterblivna barnens rationella undervisning och att man av denna anledning kan våga hoppas på en vidsträcktare tillämpning av hjälpklassystemet. Icke minst med hänsyn till folkskolans ställning så- som bottenskola framstår en starkare utveckling av hjälpklassystemet såsom önskvärd.
Å andra sidan torde det ej böra möta oöverstigliga svårigheter att bereda särskilt studiebegåvade lärjungar i folkskolan möjlighet att gå fram genom skolans klasser på kortare tid än den normala. Om en lärjunge befunnes med avseende på utvecklingen i det hela något så när jämn- ställd med lärjungarna i en högre klass, borde han kunna överflyttas till denna, utan att någon onödig formalism finge göra sig gällande vid bedömandet av kunskaperna i de enskilda ämnena. Förefintliga luckor beträffande kunskaperna i ett eller annat ämne kunde utan tvivel snart utfyllas, för så vitt det vore fråga om en verklig begåvning. För att minska svårigheterna vid en dylik övergång torde särskild undervisning i vissa ämnen på ett eller annat sätt kunna anordnas.
Vad slutligen vidkommer det ovan berörda för folkskolans under- visning försvårande moment, som härrör av lärjungarnas tidiga delta- gande i förvärvsarbetet, vill kommissionen inskränka sig till att framhålla, att det oavbrutet fortgående arbetet för folkundervisningens främjande Jämväl avser åvägabringande av möjligheter för en förbättrad skolgång. Kommissionen anser sig härvid böra erinra därom, att riksdagen år 1917, i anledning av en inom andra kammaren väckt motion, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhållit om utredning, i vad mån och på vad sätt änd- ringar och tillägg i gällande skolförfattningar eller åtgärder annorledes borde vidtagas bl. a. för förhindrande av att ingen eller dålig skolgång förekomme. Den begärda utredningen pågår för närvarande inom skol-
överstyrelsen. För nu förevarande syftes uppnående har gällande lag- stiftning om minderårigas användande i industriellt arbete redan anvisat vissa utvägar. Kommissionen håller före, att det för folkskolans sunda utveckling är nödvändigt, att, i principiell anslutning till förenämnda riksdagsskrivelses hemställan, även andra arter av skolbarns förvärvs- arbete, som visat sig menligt inverka på skolgången, vid lagstiftningen beaktas och att åtgärder vidtagas till motverkande av sådana hinder för undervisningens effektivitet.
Efter kommissionens förmenande sammanhänga här berörda spörs- mål synnerligen nära med folkskolans allmänna utveckling, och då, såsom kommissionen funnit sig i annat sammanhang böra framhålla, parallell- skolesystemets bibehållande är ägnat att verka återhållande på strävan- dena för folkundervisningsväsendets förbättrande över huvud, lära de ifrågavarande förhållandena icke kunna med framgång åberopas till för- mån för ett bibehållande av en i enlighet med detta systems ledande grundsatser anordnad skolorganisation.
Såsom ett avgörande skäl för parallellskolesystemets bibehållande Hinder för a00 e o . s skolar har anförts, att detsamma skulle vara ägnat att åt arbetet inom de olika jältslendig! skolformerna bevara en önskvärd självständighet. Enhetsskolan har näm- ee ligen ansetts komma att verka förryckande på dessas arbete. Det torde icke låta sig förnekas, att vid varje organiskt uppbyggd skolorganisation lägre. den faran ligger nära till hands, att de skilda skolstadierna på var- andra skola utöva ett tryck, som kan innebära vissa risker för en lägre skolforms självständighet och ostörda verksamhet för sitt eget mål. Denna omständighet har också tagits till utgångspunkt för ett bestämt avböjande av ett på angivna sätt anordnat undervisningsväsen. Därest folkskolan i någon större utsträckning gjordes till grundval för läro- verkets nederstadium, skulle den, menar man, icke kunna undgå att er- hålla en karaktär av »passantskola», som nödvändigtvis skulle störande inverka på folkskolans egen bildningsuppgift. Arbetet skulle komma att ogynnsamt påverkas av den prövning, som skulle giva barnen tillträde till läroverket och som i många fall skulle bliva målet och normen för hela folkskolans verksamhet, till gagn för det fåtal av dess lärjungar, 6—210409. I."
som skulle beträda studiebanan, men till skada framförallt för dess upp- gift såsom uppfostringsskola.
Man har vidare pekat på att vid tidigare försök till realiserande av enhetsskolan vissa anspråk framställts på folkskolan, vilka, om de tillgodosåges, nödvändigtvis måste komma att utöva en menlig inverkan på folkskolans arbete. I sådant avseende har man erinrat därom, att från olika håll farhågor kommit till uttryck, att en odifferentierad grundskola, särskilt där den föres högre upp, icke skulle garantera en tillräckligt fast kunskapsgrund för den följande skolformen. Anspråk hava därför framkommit, som gått ut på att folkskolan skulle för de lärjungar, som önskade fortsätta med teoretiska studier, i sina översta klasser upptaga vissa nya läroämnen eller nya ämnesdelar, vilka skulle bilda en direkt grundläggning av den högre skolans undervisning men icke ägde någon omedelbar betydelse för folkskolans egen uppgift. An- språken gå vidare ut på att folkskolan i den högre skolans intresse skulle sysselsätta sig med vissa formella övningar, vilka icke äro på- kallade för folkskolans eget arbete, ja, icke ens nyttiga för detta arbete.
I organisatoriskt avseende har mot en sådan uppdelning eller gallring av folkskolans ur begåvningssynpunkt mycket blandade lärjunge- material rests starka invändningar. En dylik anordning har sålunda förmenats bliva till sin innebörd liktydig med att det val av bildningslinje, som enhetsskolan åsyftar att förlägga först mot folkskolekursens slut, bleve lärjungarna förelagt redan dessförinnan.
Ur pedagogisk synpunkt har man därjämte gjort gällande, att de nya ämnen eller ämnesdelar, som för den högre skolans räkning skulle inläggas i folkskolans undervisning, skulle komma att ytterligare öka det mångläseri, vilket redan nu såsom ett nödvändigt ont bereder arbetet i folkskolan stora svårigheter. Därigenom skulle komma att resas ett nytt hinder för den sammanhållning och koncentration i undervisningen, som utgör en betydelsefull förutsättning för detta arbetes lyckliga ut- förande. Det har vidare framhållits, att ett starkare belastande av folkskolans undervisning med formellt bildande element måste innebära ett menligt intrång på den rent sakliga undervisning, som folkskolans
lärjungar hittills i alltför ringa utsträckning erhållit men som för deras utbildning är av utomordentlig betydelse.
Den stora vikten av de här anförda synpunkterna vill kommis- sionen ingalunda söka förneka, så mycket mindre som kommissionen är medveten om att man vid varje omläggning av folkskolans verksamhet eller förändring av grunderna för densamma beträder ett område av synnerligen ömtålig natur. Kommissionen anser sig dock böra erinra om att här ifrågavarande anspråk ursprungligen gjort sig gällande i de länder, där folkskolan omfattar flera årsklasser än i vårt land och där i följd härav problemet om dess inordnande såsom grundläggande barndomsskola måste te sig vida mera svårlöst än hos oss, där den sex- åriga folkskolan alltjämt är avsedd att utgöra den normala skoltypen.
Frågan om folkskolans differentiering kan ses ur olika synpunk- ter. Å ena sidan framspringa nämligen strävandena i denna riktning ur en berättigad önskan att åt arbetet inom folkskolan giva en med hänsyn till denna skolas egna syften mera ändamälsenlig läggning. Å andra sidan kan kravet på en dylik differentiering utgå från förhällan- den, som icke äga omedelbart samband med folkskolans eget arbete.
I den mån dessa differentieringssträvanden hava karaktär av en folkskolans inre angelägenhet, äro de givetvis även för kommissionens föreliggande uppgifter av intresse och från synpunkten av kommissionens arbetsuppgifter värda allt understöd, så till vida som de skulle bidraga att göra enhetsskolan med avseende på organisation och arbetssätt starkare. Kommissionen tänker härvid i främsta rummet på åtgärder i syfte att tillgo- dose individuella anlag och begåvningar. I samma mån som inom folkskolans egna gränser en differentiering i här angivna riktning åvägabringas, måste den nämligen komma att utöva en fördelaktig inverkan på denna skolform även i dess egenskap av grundval för det högre undervisnings- väsendet, på samma gång den måste bliva betydelsefull ur den synpunk- ten, att den giver anvisning och vägledning för lärjungarnas fördelning på olika fortbildningslinjer i praktisk och teoretisk riktning.
Vad åter beträffar de framkomna önskemålen om en differentiering inom folkskolans undervisning med särskild tanke på den fortsatta ut- bildningens krav, vilken fråga på det närmaste sammanhänger med det
Folkskolans kompetens såsom bot-
tenskola.
åt kommissionen meddelade uppdraget, har kommissionen funnit sig böra bestämt hävda den principiella uppfattningen, att grundvalen för varje skolorganisation måste vara, att en lägre skolform icke genom tryck ovanifrån får sin egentliga och självständiga uppgift förändrad eller för- svårad. De olika skolformernas anknytning till varandra bör ske med omsorgsfull anpassning av undervisningen i den högre skolformen till det kunskapsmätt, som av lärjungarna inhämtats i den lägre, detta givetvis under skäligt hänsynstagande till den omständigheten, att den lägre skol- formen skall utgöra underlag för den högre.
Under den diskussion, som «alltsedan bottenskoleprogrammets första framträdande förekommit kring detsamma i vårt land, har för- utom de i det föregående berörda svårigheterna med styrka framhållits, att folkskolan ännu icke nått en sådan utveckling, att den på ett till- fredsställande och med de allmänna läroverken fullt likvärdigt sätt skulle kunna, i större utsträckning än redan vore fallet, övertaga uppgiften att grundlägga de kunskaper, som i läroverket skola vidare utvecklas. Detta betraktelsesätt genomgår redan 1880-talets kommittéutredningar, och ar- gumentet sköts såsom avgörande i förgrunden, då vid senaste läroverks- reform frågan om första klassens indragning ställdes på framtiden.
Helt nyligen hava liknande synpunkter ånyo framförts såsom tungt vägande invändningar mot enhetsskolan. Det har därvid erinrats om att ordet >»folkskola> i vårt land har en icke oväsentligt skiftande innebörd. De skilda skoltypernas kvalitet vore inom olika landsdelar så avsevärt växlande, att ett generellt genomförande av bottenskoleprogrammet re- dan av denna anledning låge utanför möjligheternas område. Om emel- lertid endast den bäst utvecklade skoltypen upphöjdes till rang, heder och värdighet av bottenskola, skulle detta innebära ett obehörigt gyn- nande av de större samhällenas barn på bekostnad av de smärre sam- hällenas, där skolväsendet vore mindre väl ordnat. Det kunde under dessa omständigheter med visshet förutses, att enskilda läroanstalter skulle komma till stånd med särskilt syfte att utfylla det i de sämre folkskolorna inhämtade kunskapsmåttet, så att de för inträde i lärover- ket uppställda kunskapsfordringarna uppnåddes.
i De svårigheter, som äro förbunduva med enhetsskolans förverkligande och som härröra av folkskolans växlande beskaffenhet i skilda lands- ändar, kunna naturligen icke förbises eller avvisas. Obestridligt är näm- ligen, att man i denna omständighet måste se ett hinder för ett reali- serande inom en näraliggande framtid av enhetsskoletanken i den me- ningen, att lärjungarna i den högre skolformen utan vidare upptagas från en lägre. Lika visst är också, att folkskolan, om den nått högre utveckling och större homogenitet, skulle varit bättre skickad att över- taga uppgiften såsom grundläggande skolform. Men å andra sidan får det icke heller förgätas, att folkskolan, stödd av statsmakternas oavlåt- liga omvårdnad, just under senare år kunnat uppvisa en synnerligen kraftig utveckling.
I detta avseende torde förhållandena erhålla sin bästa belysning genom anförande av några statistiska fakta. Lämpligen torde man här- vid till en början böra bringa i erinran, huru förhållandena å området gestaltade sig vid tidpunkten för de tre senaste utredningarna i läroverks- frågan, vid vilka. samtliga spörsmålet angående första läroverksklassens in- dragning förelåg och i följd härav frågan om folkskolans förmåga att övertaga motsvarande undervisning underkastades särskild prövning.
Vidkommande sagda angelägenhet framhöll 1882 års läroverkskom- mitté, hurusom vårt land år 1881 räknade 2 350 skoldistrikt med 3 148 fasta folkskolor, av vilka blott 229 ägde flera än en lärare (endast en del av dessa motsvarade sålunda den nuvarande A-formen). Av hela antalet folkskolor i riket — 4 952 — voro då blott 4.s 2 försedda med flera än en lärare. En något fördelaktigare bild av folkundervisningens läge kunde de särskilda sakkunniga framlägga vid avgivandet år 1899 av yttrande i läroverksfrågan. Antalet folkskolor av den nämnda typen hade nämligen . år 1896 vuxit till 536 och sålunda mer än fördubblats sedan år 1881. Detta innebar, att de ifrågavarande »bättre» skolorna av rikets 6 263 folkskolor utgjorde 8.6 Z. Den år 1899 förordnade kommittén kunde vid avgivande av sitt betänkande tre år senare, på grundvalen av statistiska uppgifter för år 1899, fastslå, att folkskolor av den nya nor- malplanens typ litt. A då funnos i 54 av landets 93 städer samt dess- utom å 28 platser å landsbygden till ett antal av 143. I dessa skolor
undervisades 86 796 lärjungar, vilket motsvarade 11.7 Zz av rikets samt- liga i folk- och småskolor undervisade barn. Till jämförelse torde böra nämnas, att enligt senast tillgängliga statistiska uppgifter, avseende redo- visningsåret 1918—19 (vårterminen 1919), funnos 2422 fasta folksko- lor med flera lärare, vilket utgör 34.74 2 av totala antalet — 6 971 — sådana skolor. Av de nämnda skolorna voro 1263 — därav å landsbyg- den 456 och i städerna 807 — av typen litt. A, med ett sammanlagt barnantal av 163 088, utgörande 331 2 av samtliga i folkskolor och mindre folkskolor undervisade.
| Redan av det här anförda torde det hava framgått, att de senaste åren medfört synnerligen omfattande förändringar till det bättre i folk- skoleväsendets tillstånd. En klar översikt av denna utvecklings närmare förlopp och innebörd lämnar nedanstående statistiska sammanställning av vissa skolförhållanden under åren 1901—1920. Sammanställningen avser att belysa den försiggående utvecklingen av folkskolan dels genom den successiva ökningen av lärjungeantalet i skolformerna litt. A (varje årsklass har sin lärare) och heltidsläsande litt. B (två årsklasser hava en lärare), dels genom den alltjämt fortgående inskränkningen av de i de mindervärdiga folkskolorna undervisade lärjungarnas antal (folk- skolor och mindre folkskolor med halvtidsläsning). I omstående ta- beller har kommissionen därför sammanställt uppgifter rörande dels to- tala antalet lärjungar i folkskolor och mindre folkskolor i riket, dels an- talet lärjungar i folkskolor av typerna litt. A och heltidsläsande litt. B, dels antalet av de i folkskolor och mindre folkskolor med halvtidsläsning undervisade barn. Därjämte meddelas i tabellen en procentisk beräkning av de i nämnda olika skolformer undervisade lärjungarnas antal i för- hållande till hela antalet i folkskolor och mindre folkskolor undervisade barn.
Under den ifrågavarande 20-årsperioden har antalet av de i folk- skolor av A-typ undervisade lärjungar ökats från 96 097 till 163 759, vilket relativt innebär en ökning från 18.7 till 32.7 Zz. I närvarande stund är man sålunda berättigad utgå ifrån att i genomsnitt ungefär '/3 av Sveriges samtliga folkskolebarn erhålla sin grundläggande utbildning i den bäst kvalificerade folkskolan. Än kraftigare är den utveckling, som den
Översikt av folkskolornas utveckling under åren 1901—1920." 1. Hela riket.
rr === "= | Antal lärjungar Lärjungarnas fördelning i procent på | E i folksko-| i heltids- He un | | heltids- ör Mandl | År lor och i folksko-) läsande | mindre folk- | läsande AS och folksko- | mindre | lor av | folksko- |folksko- Iskolor av! folksko- | heltids | 10r och | folksko- | A-typ | lor av |lor med A-typ | lor av fäsande mindre | lor B-typ B-typ | B. typ folksko- | . äsning lor | Ar T00E= TT SENSE 512 745 | 96097 | 35860 | 290344 | 18.7 7.0 20.7 36.6 JÖRG: 514 306 | 99561/| 35467 | 288411 | 19.4 6.9 26.3 56.1 1908 so...) 519424 | 104 7981 36482 | 288140 i 20.2 7.0 27.2 55.5 TOTTI TE fee Asse 523 636 | 109.209 | 38251 | 284677 20.9 7.8 28.2 34.4 100582 525829 | 112505 | 42229 | 275362 | 21.4 8.0 29.4 D2.4 100612 5 SES 528 794 | 117 816 | 45853 | 267119 | 22.3 57 31.0 50.5 TÖ07 TE ATS RS 532 828 | 122175 | 49578 | 259252 | 22.9 9.8 32.2 48.7 GOSSE 537 417 | 128066 | 55813 | 252584 | 23.8 10.4 34.2 47.0 FOR TT rea EE Tp 541 861 | 133 678 | 58168 | 249186 | 24.7 10.7 30.4 46.0 J9l0- RN 547 586 | 140 310 | 59968 | 245800 | 25.6 11.0 36.6 44.9 TONER 552 996 | 148117 | 62815 | 240 672 | 26.8 11.4 38.2 43.5 TORG TTT ENN TEN 558 623 | 156 036 | 64599 | 237 789 | 27.9 11:6 39.5 | 42.6 FÖLSTEE SES 562 536 | 162 877 | 67785 | 230407 | 29.0 12.0 41.0 | 41.0 TOA SE: 566 289 | 171 641 | 68766 | 224208! 30.3 12.1 42.4 39.6 FÖL or RR SE 490 278 | 150 929 | 60141 | 190598) 30.8 12.3 431 | 389 TORA SN 489 643 | 156 769 | 63519 | 176 853 | 32.0 13.0 45.0 36.1 JOT8F AA ESA 491 849 | 160 629 | 67547 | 169 269 | 32.7 13.7 46.4 34.4 1 492 166 | 163 088 | 71629 | 162368 | 33.1 14.6 47.7 33.0 JÖROG da ss ssd 500 950 | 163 759 | 80317 | 148824 | 32.7 16.0 48.7 20:17
1 Före år 1901 innehåller den officiella statistiken inga upplysningar om lärjungarnas fördelning på skolor av olika littera. Till och med år 1914 omfatta uppgifterna rörande statistiken kalenderår, från och med år 1915 redovisningsår, räknat från !/7 ena året till ”/e nästa år. I de äldre uppgiftsformulären användes mera vaga uttryck. Så t. ex. fattade många, kanske flertalet uppgiftsgivare, innebörden av ut- trycket »antal lärjungar under kalenderåret» så, att de uppgåvo alla lärjungar, som överhuvudtaget under kalenderåret tillhört skolan. I den mån det blev brukligare, att läsåret tog sin början på hösten och slu- tade på våren — i äldre tider sammanföll oftast läsåret med kalenderåret — kom detta att leda till att uppgifterna om lärjungeantalet blevo missvisande. Så t ex. medräknades i en vanlig fyraklassig folkskola både de lärjungar, som avgingo på våren, och de, som togos in på hösten. Fjärde klassen blev sålunda un- gefär dubbelt större än den normala, i det den upptog både dem, som avgingo vid vårterminens slat, och dem, som efter flyttning tillhörde klassen under höstterminen. De nya uppgifterna avse förhållandena den 30 juni eller sista läsdagen dessförinnan. Det anförda förklarar den diskontinuitet beträffande lärjungean- talet, som inträder år 1915. — Typbeteckningen är den, som användes i 1900 års normalplan. Begreppet folkskola är taget i den betydelse, som samma normalplan ger åt ordet. Före 1920 räknades som A-skolor även sådana skolor, där 4 klasser undervisades av 3 lärare. År 1920 hava till mindre folkskolor endast hänförts skolor, i vilka avgångsprövning förekommer.
2. Städer. — = "= — —— At — = —— = = Antal lärjungar Lärjungarnas fördelning i procent på | | 3 halvtids-| Å | I heltidsla. i folkskolor heltids- | "215SKO- | läsande | | i folkskolor]. föllknkolor]s d NE | och mindre | folksko- | läsande A och folksko-/ och mindre |! "9!58 EG or AA & - | folkskolor | lor av |folksko- | ,,,.2 lor och | ; e av A-typ | skolor av I heltids- | — | folkskolor ” B-tvp | med halv- | A-typ | lor av läsande | Mindre | "EYP tidsläsning | B-typ ande | folksko- | | I Bayp lor 18 01 Er Re | 75 960 74 502 1969 2191 I44 | 2.5 96.9 2.8 PODS ES rst be ee a Ii 79992 75 886 1651 1653 94.9 2.1 97.0 2.1 TYO03EA RER ol 1 081101 TT SIA 1421 1698 On 8 Nr ITS dd I I IE O0AEE i hola ed | 2970 | 79436 | 1307 1667 | 95.7 17 DA 2.0 THG EEE Ns ste 80359 79 647 1157 150751 955 1.9 97.4 1.8 LOGAN | 8627 | 8247 1821 1894 | 95.6 21 | 97.7 2.2 [TORG sa | 89077 34 626 2 207 1417 95.0 2.5 7.5 1.6 TO08:- EI VE sla 91 059 87.553 1747 1269 96.1 1.9 98.0 1.4 T909- ho res de 193055 39 856 1730 624 96.6 1.9 98.5 OR [90 | 95584 | 92441 1857 212 | 96.7 1.9 | 98.6 0.2 HÖLL söt enerr 101 906 98 491 2010 442 96.6 2.0 98.6 | 04 FOFGT Cl osdtrae ara | 104 492 101 038 2141 453 | 96.7 2.0 98.7 | 04 I TOlGL de SN er | 108257 104 724 2321 350 96.7 2.1 98.8 0.3 ARG CR | 111 204 107 569 2 364 200-11 67 2.1 98.8 0:2 FÖRGK TTR 100 954 97 894 2489 500 I7.0 2.5 99:50 0.5 | TOLYNS so GER ee 103 647 100 362 2 783 430 96.8 2.7 99.5 0.4 TÖlÖ TS mr nm sd a | 105621 | 101992 2836 704 96.6 2.7 99.8 0: | FJOL sr are I 107130 103 731 2 217 507 96.8 2:1 98.9 0.5 | TOZ05TE IR I 107888 | 103867 2213 589 96.8) | 21 98.4 .5 |
heltidsläsande folkskolan av typen litt. B undergått. Medan lärjungeantalet i sådana skolor år 1901 utgjorde 35860, uppgick det år 1920 till 80 317, vilket utgör en ökning från 7.0 4 till 16.0 4 av totala antalet folkskole- barn. För närvarande undervisas sålunda i folkskolor av de bästa for- merna i det närmaste halva antalet av Sveriges skolbarn. Belysande för utvecklingens allmänna riktning, liksom ock för den snabbhet, varmed den under här förevarande period försiggått, är jämväl, att de i sämre
Översikt av folkskolornas utveckling under åren 1901—1920. 3. Landsbygd.
Antal lärjungar Lärjungarnas fördelning i procent på I I - I ra |. | | - | halvtids- Å i i heltidslä- || folkskolor heltids- EE | läsande ; Ar i foikskolorl; folkskolor! 1 id öl och mindre | folksko- | läsande A- och | folksko- [öck mindre bo Ta ao pa TD folkskolor | lor av |folksko- |, sa. | lor och | | folkskolor | 2Y Å-tYP | skolor aV | med Balv- | A-typ | lor av heltidé-"| mindre | BAYP lisa er | 2 | lASände lgonrien | | tidsläsning B-typ | folksko- | | | STB 1 | | å or | | | | 1901 3 Gc oc me sr 4533 780 21595 33891 | 288153 | 50 | 78 12.8 | 66.4 I I I FELODRI ES. 4534 314 23675 33816 286 758 55 | 78 | 18.3 66.0 | 1903. sc ss oc: 438 323 27 399 30 061 286442 | 6.8 80 | 14.8 | 65.3 | 19082 440 666 29773 | 36 854 283010 | 6.8 3.4 15:2 | 64.2 LIGE RER 442 470 32 858 | 40 659 | 273855 7.4 9.2 | 16.6 | 61.9 | 1006: kle da. 442 5283 30345 | 44082 | 265225 8.0 | 10.0 | 18.0 59.9 | T90C I Res 443 751 37549 | 47371 257835 8.5 | 10.7 | 19.2 1- 58.1 11908. oss 446 358 40513 | 54066 | 251315 | 91 | 121 | 212 | 56.3 1909... soc 448806 4382 | 56488 | 248562 | 98 | 12.6 | Ma I 554 [190 452 002 47 869 | 58111 245 588 10.6 | 12.9 | 23.5 54.3 | IE os ög 451 090 49 626 | 60 805 240 230 | 11.0 | 13.5 | 24.5 | 53.3 IRL 454 131 54 998 | 62 458 237336 | 121 | 13.8 | 25.9 | 52.3 VELOdOL fa RR 454 279 78153 | 65464 230057 | 12.8 | 14.4 | 27.2 50.6 | 1914. oss saa 455 085 64072 | 66402 | 223932 | 14.1 | 14.6 | 287 49.2 I I I | I | | | | | 389324 | 53085 | 57652 | 190098 | 13.6 ' 14.8 | 284 i 488 VÄSTER 385996 | 56407 | 60736 176423 | 14.6 j 3 | 30.8 | 45.7 VOR KSS 386 228 | 58637 | 64 711 168565 | 15.2 | 16.8 | 32.0 | 436 | | 199 a 380036 59357 | 69412 161 861 154 | 180 | 33.4 | 42.0 | [kORO SE ae 393 062 59892 | 78104 148 255 15.2 | 19.9 | 351 | 37.7 |
skolformer undervisade lärjungarnas antal nedgått från 290 344 år 1901 till 148 824 år 1920, eller från 56.6 &£ till 29.7 « av samtliga i folkskolor och mindre folkskolor undervisade.
Ser man på huru den sålunda påvisbara, oavbrutet fortgående förbättringen av folkundervisningen fördelar sig å städer och lands- bygd, konstaterar man, att även landsbygden under senare år gått framåt med snabba steg. "Till en början må erinras om de åtgärder 1—210409. I."
för folkskolans höjande å landsbygden, vilka åsyftat halvtidsläsningens ersättande med olika heltidsläsande skolformer. År 1901 uppgick an- talet av de i halvtidsläsande skolformer å landsbygden undervisade barnen till ej mindre än 288153 eller 66.4 Z av samtliga landsbyg- dens folkskolebarn. Detta antal har år 1920 nedgått till 148 235, vilket utgör endast 37.7 Z av totalantalet. För städerna spelar halv- tidsläsningen ingen roll; det i statistiken redovisade barnantalet — inalles 589 — hänför sig till skolor inom städernas utmarker eller nyinkorporerade områden. I detta sammanhang bör jämväl i förbi- gående antydas, att riksdagen i skrivelse år 1917 understrukit vikten av dessa strävandens konsekventa fullföljande genom att bland annat påkalla åtgärder för en planmässig inskränkning i användandet av min- dervärdiga skolformer. Sammanställningarna (sid. 48 och 49) lämna där- jämte en översikt av det läge, vari stad och landsbygd med hänsyn till de högst utvecklade folkskolorna — litt. A och litt. B — befinna sig samt i vilken mån detta läge under perioden 1901—1920 förskjutits till särskilt landsbygdens förmån.
I städerna är sålunda i närvarande stund praktiskt taget A-skolan fullständigt realiserad. Ej mindre än 96.3 2 av samtliga lärjungar till- hörde år 1920 denna skola, medan detta år 1901 var fallet med I4.4 2. Det i B-skolorna undervisade barnantalet har varit i det när- maste konstant, år 1901 1969, år 1920 2213, utgörande 2.5, resp. 2.1 z av totalantalet. Medan år 1901 96.9 Zz av städernas folkskolebarn un- dervisades i dessa skolformer, utgjorde procenten år 1920 98.4, sålunda praktiskt taget samtliga barn.
På landsbygden har antalet av de i A-skolor undervisade lärjun- garna under den angivna tidsperioden i det närmaste tredubblats. Det utgjorde år 1901 21595 men uppgick år 1920 till 59 892. Procentuellt innebär detta en ökning från 5.o « till 15.2 Zz av totala antalet. Vad angår fördelningen av lärjungarna på heltidsläsande skolor av typen litt. B, konstaterar man under den angivna perioden en avsevärd ökning av dessa skolors barnantal. De 33891 barn, som år 1901 undervisades i skolor av denna typ, utgjorde endast 7.s & av folkskolans hela lärjunge- antal, medan år 1920 ej mindre än 78 104 barn eller 19.9 x av totala
antalet erhöllo undervisning i dylika skolor. Situationen är alltså för närvarande den, att ”/100 av städernas och mer än !/3 av landsbygdens samtliga folkskolebarn erhålla sin grundläggande undervisning i folkskola av någon av typerna litt. A eller heltidsläsande litt. B.
Genom vad senast framhållits, har kommissionen sålunda kunnat närmare belysa den betydande utveckling folkskolan i organisatoriskt avseende undergått sedan början av innevarande århundrade. Helt visst är man berättigad förvänta, att densamma skall i ökat tempo fort- sättas. Förbises kan emellertid icke, att utvecklingen för närvarande försvåras av den bristande tillgång på lärare med vederbörlig kompe- tens, som sedan några år gör sig gällande. Sagda omständighet har likväl redan varit föremål för uppmärksamhet från såväl skolöverstyrel- sens som statsmakternas sida, och kommissionen har sig ävenledes bekant, att energiska åtgärder förberedas och delvis redan vidtagits i syfte att undanröja missförhållandet i fråga. Då därtill kommer, att, efter vad kommissionen inhämtat, tillströmningen till lärarutbildningsanstalterna åren 1920 och 1921 visat en betydande ökning, som sistnämnda år möjliggjort intagande av beräknade högsta antalet elever vid samtliga rikets semi- narier, torde man hava grundad anledning räkna med att det icke skall dröja alltför länge, innan den olägenhet, som ligger i bristen på lärare, skall vara undanröjd, allrahelst som den vidtagna ekonomiska förbättringen av folkskollärarnas löner icke kan undgå att härvid utöva en fördelaktig inverkan. Kommissionen har av denna anledning icke kunnat tillerkänna berörda förhållande någon avgörande betydelse ur synpunkten av beting- elserna för enhetsskolans framtida förverkligande.
Vad kommissionen hittills anfört rörande den nuvarande folksko- lans förutsättningar att övertaga uppgiften såsom grundläggande skol- form, har närmast haft avseende på de yttre betingelserna för en ända- mälsenlig anordning av folkskolans arbete. Givet är emellertid, att dessa icke ensamma här böra komma i betraktande. Ännu viktigare är up- penbarligen, att den redan på många håll försiggående omläggningen av folkskolans inre arbete i stegrad grad tillgodoses och påskyndas, vartill den nya undervisningsplanen för folkskolan helt visst kommer att giva
impulser och vägledning. Till denna sida av frågan skall kommissionen längre fram återkomma.
I detta sammanhang vill kommissionen därjämte erinra om den genomgripande omorganisation av folkskoleseminarierna, som enligt beslut vid 1913 års riksdag under de senast gångna åren genomförts. Efter denna omorganisation torde folkskolans lärare numera erhålla en utbild- ning, som låter förvänta, att folkskolan bättre, än eljes skulle vara fallet, skall till hela sin utsträckning kunna tjäna som grundval för den högre skolundervisningen.
Såsom ovan med hänvisning till den åvägabragta utredningen framhållits, befinner sig såväl landsbygdens som städernas skolväsen i stark utveckling. Med all rätt torde man kunna förutsätta, att folksko- lans organiska förbindelse med läroverket skall utöva en befordrande och påskyndande inverkan på denna utveckling. I samma mån som folkskolan kommer att få mottaga lärjungar från alla de olika befolk- ningslagren inom samhället, skall den också se de inflytelserikare sam- hällsklassernas intresse för sin utveckling växa. Folkskolan kommer därigenom helt visst att bliva föremål för en sådan omvårdnad och om- sorg, att den ej blott skall draga till sig goda lärarkrafter utan även i övrigt sättas i stånd att på ett bättre sätt än för närvarande fylla sina olika uppgifter.
Om än sålunda, på grund av anförda omständigheter, skolför- hållandena på landsbygden icke inom den närmaste framtiden kunna väntas i sådan omfattning förbättrade, att de här avsedda båda högsta formerna av folkskola fullständigt ersatt de s. k. undantagsformerna, har detta förhållande icke funnits vara av beskaffenhet att böra undanskjuta enhetsskoletankens principiella förverkligande, därest de skäl, som stå att anföra för densamma, göra en anordning av undervisningsväsendet på enhetsskolans grund önskvärd och berättigad. För kommissionen har härvid varit bestämmande dels folkskolans ovan påvisade hastiga ut- veckling, dels också det sakförhållandet, att denna utveckling redan lett dithän, att ovannämnda eller övriga s. k. huvudformer äro företrädda 1 åt- minstone någon skola inom det stora flertalet skoldistrikt.
Kommissionen vill emellertid i detta sammanhang tillika giva ut-
tryck åt sin uppfattning, att man genom ändamålsenliga åtgärder bör eftersträva att i möjligaste mån undanröja de med omläggningen för- bundna olägenheter, vilka sammanhänga med folkskolans växlande stånd- punkt i skilda landsdelar och som i det föregående utförligt berörts.
Sålunda bör det icke ifrågakomma — och veterligen har så icke någonsin föreslagits av enhetsskolesystemets anhängare — att tilldela någon annan än den högst utvecklade folkskolan (undervisningsplanens A-form) ställningen av omedelbart underlag för läroverket. TI detta avseende har man för övrigt endast att anknyta till gällande ord- ning i fråga om inträdesfordringar vid såväl de allmänna läroverken som de kommunala mellanskolorna. Genom en säadan anordning fastslås beträffande kunskapsnivån en fullt bestämd norm vid övergången från folkskolan till de högre teoretiska utbildningsanstalterna. Garantier, att samtliga lärjungar besitta det föreskrivna kunskapsmåttet, oberoende av huruvida de erhållit sin undervisning i en bättre eller i en sämre ut- rustad folkskola, böra astadkommas därigenom, att särskild prövning stadgas såsom villkor för inträde i läroverket.
Mot en sådan särskild inträdesprövning kunna visserligen betänk- ligheter anföras ur den synpunkten, att därigenom för den enskilda un- dervisningen skulle öppnas ett vidgat verksamhetsfält för att utfylla, vad som komme att skilja den mindervärdiga folkskolans lärokurs från de uppställda inträdesfordringarna. Även om man erkänner det berät- tigade i en sådan invändning, måste det dock betonas, att vad som vid genomförd enhetsskola möjligen kan erfordra utfyllnad, måste komma att väsentligen understiga, vad som under nuvarande förhållanden kräves för att möjliggöra för en ur folkskolan avgången lärjunge att vinna in- träde i en mot åldersutvecklingen svarande klass uti läroverket. Kom- missionen åsyftar härvid särskilt det förhållandet, att kunskaper i främ- mande språk icke vid enhetsskolesystemets tillämpande skulle erfordras för inträde i läroverkets lägsta klass.
Giver erfarenheten vid handen, att å vissa orter ett mera känn- bart behov av en dylik kompletterande undervisning, betingat av folk- skolans å orten bristfälliga anordning (exempelvis halvtidsläsning), skulle komma att förefinnas under en övergångsperiod, förmenar kommissionen,
Inträdes- prövning.
Komplette- rande folk- skolunder- visning.
att det i dylikt fall bör ankomma på det allmänna att vidtaga erforder- liga åtgärder för att tillfälle till sådan kompletterande undervisning vid lämpliga folkskolor må kunna beredas. I såväl Norge som Schweiz hava tidigare motsvarande anordningar funnits av förhållandena påkallade.
Övergång I detta sammanhang önskar kommissionen slutligen betona, att till eventuell g : ; ; / ; ä ny ordning. folkskolans växlande utveckling och olika organisatoriska anordning å skilda orter vid övergången till en förändrad skolorganisation nödvän- diggör ett hänsynstagande till de olika orternas förhållande i avseende å den tid, inom vilken reformen skall vara i full utsträckning förverkligad.
Sålunda är det uppenbart, att det för folkskolan i de större städerna skall möta betydande svårigheter att omedelbart övertaga ett avsevärt antal lärjungar, som hittills erhållit undervisning i läroverket. Ett brådstörtat avskaffande av parallellskolesystemet skulle onekligen i dessa samhällen framtvinga, att undervisningen finge bedrivas i brist- fälliga lokaler och å olämpliga tider. Härigenom skulle också lätte- ligen enhetsskolan löpa fara att av den allmänna meningen erhålla ett mindre välvilligt mottagande, som ingalunda vore ur principiell synpunkt motiverat.
Efter kommissionens uppfattning bör, till undvikande av olägen- heter av här antydd art, övergångstiden, inom vilken den nya ordningen skall vara genomförd, fastställas under behörigt hänsynstagande till de ä varje ort rådande förhållandena och med sorgfälligt iakttagande av att sådana åtgärder undvikas, varigenom skolorganisationen utsättes för en påfrestning, som kan innebära fara för undervisningsarbetets framgångs- rika bedrivande.
Med hänsyn till vad sålunda anförts, finner kommissionen de i det föregående berörda, med folkskolans utveckling sammanhängande förhållandena icke vara av natur att väsentligen försvåra en organisa- tion av undervisningsväsendet på enhetsskolans grund.
FAL Vid den hittills förebragta utredningen har kommissionen övervägt skolesyste- 3 : / j RES met ur upp- frågan om parallellskolesystemets bibehållande ur undervisningens syn-
fostrans säte EES Ö 53 ; se o Sfäpurke punkt. Kommissionen har därefter att till prövning upptaga spörsmålet
om sagda skolsystems betydelse med hänsyn till skolans uppfostrande uppgifter.
Det är därvid ett ofta hört inkast mot enhetsskolan, att ett sam- manförande av barn från skilda samhällslager i gemensamma undervis- ningsanstalter skulle vara förenat med vissa olägenheter med hänsyn till de ungas uppfostran till goda vanor och goda seder, i det barn från samhällets lägre skikt förmenats kunna skadligt inverka på sina med- lärjungar genom osnygghet, råhet eller andra yttringar av försummad uppfostran.
Vad renlighetssynpunkten beträffar, kan kommissionen icke under- låta att rikta uppmärksamheten på de i detta hänseende avsevärt för- bättrade förhållanden, som på grund av vidtagna åtgärder, skolbad, tand- vård, automatiska dricksanordningar m. m., inträtt, vadan härutinnan framkomna farhågor torde vara i stort sett överdrivna. Även barn från fattiga hem äro numera för det mesta rena och snygga, då de infinna sig i skolan, och lärarna torde allmänt utöva tillsyn över hithörande förhållanden. Förnekas kan emellertid icke, att här ännu mycket åter- stär att göra och att många hem icke äro i stånd att i fråga om ren- lighet och hyfsning taga nödig vård om sina barn. HEnär dessa yttre levnadsvanor ur rent hygienisk synpunkt uppenbarligen kunna medföra obehag och vådor av olika slag och därjämte kunna utöva ett menligt inflytande i moraliskt avseende, har ett sådant sammanförande av barn från olika håll, som enhetsskolan förutsätter, förmenats komma att utgöra ett försvårande moment vid skolans uppfostrande verksamhet i fysiskt och sedligt hänseende. Alldeles särskilt har man betonat, att farorna i detta avseende i storstäderna med deras större antal vanvårdade barn äro mycket stora.
Här berörda olägenheter sammanhänga nära med rådande sam- hällsordning och torde böra bedömas väsentligen såsom ett socialt spörs- mål, vilket påkallar åtgärder från det allmännas sida, oberoende av eventuella reformer inom undervisningsväsendets område. Och ser man frågan från skolans synpunkt, torde man med allt fog kunna åt folk- skolornas i yttre avseende välvårdade lärjungar kräva enahanda skydd, som man varit angelägen att förbehålla kamraterna inom läroverken. För
att denna synpunkt skall vinna allmännare beaktande, finner kommis- sionen också önskvärt, att i folkskolestadgan intagas närmare bestäm- melser rörande lärjungarnas yttre omvårdnad, avseende dels att hos folk- skolans myndigheter ytterligare framhålla behovet av vissa sanitära åt- gärder, såsom allmännare anordnande av skolbad och duschinrättningar, anskaffande av tvättställ o. dyl., för främjandet av de hygieniska för- hållandena i skolan, dels att bland lärjungarna starkare inskärpa kravet på snygghet och renlighet i fråga om såväl kropp som klädedräkt.
Och vad angår det förhållandet, att de från de bredare folklagren härstammande lärjungarna skulle kunna genom råhet eller andra ytt- ringar av försummad uppfostran utöva ett mindre gynnsamt inflytande på de från bättre lottade samhällsskikt utgående, synes man icke böra tillerkänna detsamma alltför stor betydelse. Den allmänna uppfattningen bland dem, som känna de faktiska förhållandena, är säkerligen, att folk- skolans lärjungeskara i stort sett i sedligt avseende kan fullt jämföras med de allmänna läroverkens, liksom att dessa senares lärjungar icke undantagslöst äro att hänföra till de välartades skara. Men erkännes detta, då mister också det åberopade argumentet sin väsentliga betydelse. De sedligt välartade av folkskolans lärjungar måste nämligen med samma rätt som kamraterna vid läroverken kunna kräva skydd mot de dåliga exemplens fördärvbringande inflytande. Slutsatsen kan sålunda icke bliva den, att i sedligt avseende försummade och vanartade gossar och flickor skola fortfarande få i folkskolan menligt inverka på jämnåriga från fat- tiga hem, medan däremot de ekonomiskt välsituerades barn skola hållas skyddade mot moralisk smitta genom att insättas i det allmänna läro- verkets lägre klasser. Den måste fastmera bliva den, att där sådana vanvårdade eller vanartade barn förekomma, böra de avskiljas för att i särskilda för ändamålet lämpade anstalter erhålla nödig omvårdnad och såmedelst om möjligt räddas åt samhället. Ett dylikt krav måste emel- lertid oförändrat uppställas, vare sig skolorganisationen anordnas i an- slutning till parallellskolans eller enhetsskolans grundsatser. Under alla förhållanden åligger det lärarna att noga övervaka lärjungarnas upp- förande och allvarligt beivra alla yttringar av råhet eller omoraliska ten- denser, som hos dem förspörjas.
Innan kommissionen avslutar nu förevarande undersökning av spörsmålet om den med hänsyn till undervisnings- och uppfostrings- arbetets bedrivande ändamålsenligaste läroverksorganisationen, har kom- missionen ansett sig böra till skärskådande upptaga ett ytterligare skäl, som anförts till stöd för ett fortsatt bibehållande av den nuvarande an- ordningen med parallella barndomsskolor, gående ut på att enhetsskolan skulle föranleda en onödig och skadlig förlängning av studietiden, ett spörsmål, som berör såväl den enskildes som samhällets ekonomi.
Att en förlängning av skolstudierna, rent teoretiskt beräknat, måste bliva en följd av enhetsskolesystemets införande, sådant kommissionen tänker sig detsamma, låter sig visserligen icke förnekas. Vägen till student- examen från folkskolans tredje klass över realskolan och gymnasiet kräver för närvarande teoretiskt en tid av 12 år. Vid en enhetsskoleorganisation med sexårig folkskola och, såsom kommissionen tänker sig, sjuårig läro- verkskurs skulle studentexamen kunna uppnås först efter 13 års skol- studier. Genomsnittsåldern för studentexamens avläggande skulle så- lunda komma att höjas med ett år, från att för närvarande utgöra i medeltal något över 19 till i medeltal något över 20 år. Man torde emellertid äga berättigad anledning göra gällande, att vad som härvid står såsom en teoretisk beräkning, i verkligheten skall komma att i ej ringa mån lida inskränkning. Det starkare urval av lärjungarna, som enhetsskolesystemet förutsätter att realisera såväl vid övergången från folkskolan till realskolan som alldeles särskilt vid övergången från sist- nämnda läroanstalt till gymnasiet, torde kunna förväntas inverka i sådan riktning, att den genomsnittliga åldersstegringen skall kunna i ej oväsentlig mån nedbringas. En sådan uppfattning erhåller ett viktigt stöd i fak- tiskt bestående förhållanden. |
Sedan år 1910 har realskolexamen avlagts även av lärjungar, som erhållit sin utbildning vid kommunala mellanskolor under tillämpning av grundsatsen folkskolan såsom bottenskola. En undersökning av de ifrågavarande lärjungarnas ålder vid realskolexamen bör alltså kunna väntas klargöra, i vilken mån påståendet om folkskolevägens försenande inverkan på studierna äger berättigande, i det att de ifrågavarande lär- jungarna teoretiskt böra för sin utbildning till realskolexamen hava tagit 8—210409. I."
Parallell- skolesyste-
met med hänsyn till studietiden.
Teoretiskt beräknad studietid.
Nuvarande förhållan- den.
i anspråk en tid av 10 skolår (6-årig folkskola -F 4-årig mellanskola), medan läroverkens alumner erhålla motsvarande utbildning på 9 år (3-årig folkskola + 6-årig realskola). Emellertid giver undersökningen vid handen, att genomsnittsåldern hos mellanskolornas lärjungar vid realskolexamens avläggande föga skiljer sig från läroverkens, varvid dock siffrorna något förskjutas till de kommunala mellanskolornas för- mån på grund av den höga åldern för de högre läroverkens lärjungar. Att äålderssiffran för dessa senare är jämförelsevis hög, har sin grund däri, att vid de högre läroverken de mera studiebegåvade lärjungarna i regeln från femte klassen övergå till gymnasiet och att i sjätte klassen vid dessa läroverk antalet lärjungar, som varit kvarsittare, är relativt stort.
Följande sammanställning av medelåldern hos de i realskolexamen godkända lärjungarna åren 1910—1919 är i detta avseende belysande.
| Högre |
|
| 5 Real- Statssamskolor I . Kommunala mellanskolor | År Jallmänna skolor för Samtliga ge ed se on 4 | | läroverk | gossar | gossar | fickor |samtliga | gossar | fickor |samtliga | I I | | 191057: 17.02 | 16.90 | 16.83 | 16.85 | 16.84 16.95 | 16.88 | 16.60 | 16.32 | 1911. 17.13 | 16.81 | 16.91 | 16.73 | 18.88 16.97 | 16.92 | 16.89 | 16.91 | INSE 17.09 16.80 | 16.86 16.53 16.70 16.91 16.70 16.78 | 16.73 | | 1913. 17.16 | 16.79 | 16.70 | 16.42 | 16.55 | 16.88 | 16.70 | 16.78 | 16.74 | | 1914. 17.06 | 16.69 | 16.59 | 16.58 | 16.58 | 16.81 | 16.66 | 16.69 | 16.67 | | 1915. 17.07 | 16.61 | 16.69 | 16.52 | 16.60 | 16.81 | 16.88 | 16.87 | 16.85 | | 1916. 17.01 16.66 16.59 16.34 16.45 | 16.74 16.70 16.68 | 16.69 | köer. 16.93 > 16.57 | 16.64 | 16.36 | 16.48 | 16.71 > 16.75 | 16.85 | 16.80 | | 1918. 17.00 > 16.60 | 16.67 | 16.52 | 16.58 | 16.77 | 16.80 | 16.84 | 16.82 | | 1919. | 17.06 | 16.68 | 16.56 | 16.51 | 16.54 |- 16.80 | 16.84 | 16.90 | 16.87 | Medelålder 1910 | | | | | | | po | —-19 | 17.06 16:71) 16:71 16.53 16.62 16.81 16.77 16.82 | 16.79 Medelåldern hos de från de kommunala mellanskolorna utexami-
examen avlagts.
dantag för året 1915 samt åren 1917—1919, då den med 0.94, respektive 0.09, 0.05 och 0.07 år översteg de senares. I genomsnitt för nämnda tio- årsperiod hava de kommunala mellanskolornas lärjungar varit 0.05 år yngre än läroverkens. En detaljgranskning giver vidare vid handen, att i genomsnitt mellanskolornas gossar konstant äro yngre än de högre läroverkens men något äldre (0.o6 år) än realskolornas och samskolornas gossar och att mellanskolornas kvinnliga lärjungar vid examens avläg- gande i regeln äro äldre än samskolornas flickor (0.29 år i medeltal för tioårsperioden).
En mera åskådlig bild av åldersfördelningen vid här ifrågavarande läroanstalter erhåller man, om man fördelar examinanderna. från hela tioårsperioden 1910—19 på de åldersklasser, de vid examens avläggande tillhört.
De i realskolexamen godkändas ålder 1910—1919.
| Högre allm. | Fealékolor ( Statssamskolor jr: RE Kommunala mellanskolor |
| läroverk f för gossar | Gossar Flickor Gossar Flickor Åldersår | Procen-' Procen- Procen- | Procen-| I Procen- I Procen- | Antal fördel Antal fördel | ÅRtal | fördel | Antal fördel- | Åtal | fördt. | Antal | fördel | ning | | ning | | ning | ning | ning | ning | RS SS Re En SSE NANA ga ee 3) 007) 4| 015) 4| 084 6) 0.50 81- 0.61 6| 0.47 [15 ... 209) 5121 214| irl 991 Baz) 147) 1219) 108] B28| 115) 9:02 116. .. . 1065) 26.12 965) 36.56) 481) 36.90) 490| 40.63| 392| 29.85) 338| 26.53 EPZ os oa | 15251 ST:00 939 35.58) 3941 33.73) 376) Bdl18) 556) 42.341 557) 43.72 18. ... 907 22.24| 428) 16.22] 189| 16.18] 149 1235] 191) 14.55] 2051 16.09] [9,1 305) Tas) Tj sel - 3k -Ssil 301 dal Al Bee ST 2.90 (20... . 53) 180)- 11 O42) -10) 086) 8 066) 101-076) | 0551 ara vt a015 seas lo 2 oa) ao 00 RR a 2 1] 002) — o—I I) 0098 — — 31 0:28 2 0.16 23 hn RR IE lt ena er — 10.08 24 — oo — — SS I ll —- — 21 0.16] RE RR SE EES NE 008 | S:a | 4078 | 100.00 | 2639 | 100.00 | 1168 | 100.00 | 1206 | 100.00 | 1313 | 100-00 | 1274 | 100.00 Medelålder | 17.06| — —I 16.71 —l16n| —| 1658) —H16.77 Ses
Enhetssko- lans sanno- lika inver- kan på me-
studentexa- men.
Vid studentexamen har medelåldern hos de från de allmänna läro- verken utexaminerade lärjungarna under perioden 1910—1919 varit i det allra närmaste konstant, växlande mellan 19.z2 och 19.4 eller i genom- snitt för sagda period 19.37 år. På grund av den högre medelåldern hos de från enskilda läroanstalter eller enskild undervisning kommande exa- minanderna ligger dock medelåldern för samtliga examinander något högre, växlande mellan 19.69 och 19.79 år.
I en på enhetsskolans grund vilande läroverksorganisation torde man vara berättigad förutsätta, att studentexamen i regeln uppnås efter tre års ytterligare studier från tidpunkten för realskolexamens avläggande. Tagas de nu vid kommunala mellanskolorna rådande förhållandena till utgångspunkt för en beräkning av den sannolika medelåldern vid stu- dentexamen, skulle denna således komma att för samtliga lärjungar (gossar och flickor) utgöra omkring 197/+ år. Medelåldern skulle med andra ord kunna förväntas bliva omkring 0.4 år högre än den nu vid läroverken för de manliga examinanderna påvisade. De kvinnliga abi- turienter, som utgått från enskilda skolor under tioårsperioden 1910—19 (sammanlagt 2 304), hava i medeltal varit något äldre än de allmänna läroverkens eller 19.69 år, vadan för deras del åldersförhöjningen kan be- räknas uppgå allenast till 0.1 år.
På grundvalen av den nyss lämnade utredningen rörande ålders- fördelningen av realskoleabiturienterna i de kommunala mellanskolorna under tioårsperioden 1910—19 skulle med ovan angivna förutsättning förhållandena för gossarna vid studentexamens avläggande komma att gestalta sig på följande sätt: omkring 8 z skulle avlägga studentexamen under det kalenderår de fyllde 18 år, 30 z det kalenderår, under vilket de fyllde 19 år, 42 Zz det kalenderår, under vilket de fyllde 20 år, och 15 2 det kalenderår, under vilket de fyllde 21 år. På grund av kvarsittning eller andra omständigheter torde förhållandena i realiteten komma att ställa sig något ogynnsammare, än de anförda siffrorna giva vid handen.
De i studentexamen godkändas ålder 1910—1919.
—-—-- -É/- i [( (cz? - - nppgsomm;mn——m—mnm——— Om— --LQ 2 = ="D===—=>—=—>—>—>>=————-——s————=====> | | Enskilda skolor. | Högre allm. läroverk. | N ; i Åldergår SO SR L Gossar. il ae Flickor, | | | Antal. | fördelning. | Antal. |föräotning | Antal: | fördelning. | | | | | | | fö I ÖRE AT ESR rs 1 0.04 SEN TOM sr mr le FREE 10 | 0.08 4 0.17 — — | felt hed RE 170 | — 185 63 2.72 24 1.04 | lilla ön sc HSE 2700 | 21.40 302 13.05 275 | 11.94 | | RR ERE LE 4755 | 87.69 | — 604 26.10 | — 819 35.55 | [055 SAR EES 3135 | 24.85 | 455 19.66 755 32.77 ag EEE RN 1292 | 10.24 | 296 | 12.79 306 | 18.28 EO. dec 398 | Za | 20 9.08 70 3.04 [Beer rr rs 95 | 0785 | Mi | 4.80 | 2 | 0.95 ETTER 36 0.29 73 3.16 10 0.44 | [FO dr TSE 16 | 0.18 | 50 216 | 10 | 0.44 | RE 9 | — 0.07 | 40 1.78 4 0.17 | 37 re Et PR 2 | 0.01 | 39 1.69 2 0.09 328. Fr DA TREE: Sr 2 | 001 | 19 0.82 8 0.09 | [RO SEEN 2 | 0.01 | 13 0.56 = = ; 30 SIA 9 FÄR PAT ERS 1 | 0.01 | 14 0.61 X 0.04 | EO 4 on vbn sp Se få a ee -— | — | 3 0.18 di 0.04 | | 80 «sara seen SN 1 4 0.17 1 0.04 3 = I — | 3 0.18 1 0.04. | fe a a ke — — | 2 0.09 = | Fn Pag ETS a RR = | — | 4 0.17 | 1 | 004 | [Bö sd rg — | = 201 0.09 | — — [Bl ee re nr a ss GM — | 00 = — | 390 KE =! 10104 — | — | Summa | 12617 | 100.00 | 2814 | 100.00 | 2304 | 10000 Medelålder «. sr 19.37 — | 20.59 | — | 19.69 | EN
Vid en jämförelse mellan dessa ålderstal och de vid de allmänna läroverken under tioårsperioden 1910—19 konstaterade finner man, att av dem, som nämnda period avlade studentexamen,
21.42 fyllde 18 år det kalenderår, under vilket de blevo studenter,
31.1 > » 19 >» » » » 24.9 » » 20 >» » » » » » > 10.27 > 21 >
Mot nuvarande procenttal 21, 38, 25 och 10 för respektive ålders- är 18, 19, 20 och 21 skulle man kunna motse procenttalen 5, 90, 49 och 15 för samma åldersår.
En motsvarande undersökning för de kvinnliga lärjungarnas del giver till resultat, att av dessa 9 z kunna beräknas avlägga studentexamen det kalenderår, de fylla 18 år, 27 Zz det kalenderår, de fylla 19 år, 44 « det kalenderår, de fylla 20 år, och 16 z det kalenderår, de fylla 21 år.
För närvarande gestalta sig förhållandena så, att av de kvinnliga studentexaminanderna från enskilda dimissionsberättigade skolor under tioårsperioden 1910—19 .
11.9 2 fyllde 18 år det kalenderår, under vilket de blevo studenter,
JOG ) 19 >» , » 32.8 2 20 » 13.3 » 2
Mot nuvarande procenttal 12, 36, 33 och 13 för respektive åldersår 18, 19, 20 och 21 skulle man kunna motse procenttalen 9,21, 44 och 16.
Av den lämnade redogörelsen framgår sålunda, att för de manliga lärjungarnas del en förskjutning uppåt kan förutses, vilken förskjutning starkast torde komma att göra sig kännbar beträffande den grupp lär- Jungar, som nu avlägger studentexamen i 18-årsåldern. I fråga om de kvinnliga lärjungarna är förskjutningen mindre framträdande och mest utpräglad beträffande 19- och 20-årsgrupperna.
Med hänsyn till den stora betydelsen av här berörda förhållanden har det varit kommissionen angeläget att söka erhålla jämväl andra håll- punkter för ett säkert bedömande av enhetsskoleorganisationens inverk- ningar i förevarande avseende.
Vid de nyss anställda jämförelserna har kommissionen utgått ifrån att de nu vid de kommunala mellanskolorna förefintliga ålderstalen skulle vara att anse såsom representativa även vid en enhetsskoleorgani- sation. I syfte att klargöra, i vad mån denna förutsättning kan vara i
de faktiska förhållandena grundad, har kommissionen funnit sig böra från något andra synpunkter än de redan berörda skärskåda ålderstalen hos läroverkens och mellanskolornas lärjungar. HEnär emellertid, såsom ovan antytts, vissa förhållanden, förbundna med det nuvarande skolsystemets organisation, ofördelaktigt inverka på ålderstalen för realskoleabiturien- terna vid de allmänna läroverken i det hela, hat kommissionen, 1 syfte att vinna i möjligaste mån säkra utgångspunkter för sina överväganden, i det följande inskränkt undersökningen till att omfatta statens samskolor å ena sidan och de kommunala mellanskolorna å den andra. Dessa läro- anstalter arbeta nämligen under mycket likartade yttre förhållanden, bortsett därifrån, att de förra ansluta sin undervisning till folkskolans tredje årskurs, de senare däremot till dess sjätte. Det har därvid fram- gått, att lärjungarna i samskolans klass 3 vid höstterminens början varit i genomsnitt 12.5 år gamla, medan motsvarande tal för mellanskolans klass 1 varit 12.s' år. Åldersskillnaden utgör sålunda omkring 0.3 år till samskolans förmån. Någon nämnvärd skillnad å berörda utvecklingssta- dium mellan de manliga och de kvinnliga lärjungarnas medelålder har icke förefunnits. De i det föregående meddelade statistiska uppgifterna rörande realskoleabiturienternas genomsnittsålder giva vid handen, att medeltalet av åldersdifferenserna mellan samskolans och den kommunala mellanskolans lärjungar vid tidpunkten för realskolexamen varit för gos- sar 0.06 år, för flickor 0.29 år till samskolans förmån. Då förstnämnda låga tal tydligen sammanhänger med den hos gossarna iakttagna starkare avgången från samskolans näst högsta klass till gymnasium, bör man vid jämförelsen i främsta rummet hålla sig till den beträffande flickorna påvisbara åldersskillnaden. Den åldersförskjutning uppåt, som skulle kunna föranledas av en allmän omläggning av läroverksorganisationen i sådan riktning, att densamma genomgående anslutes till folkskolans sjätte klass, kan alltså, på grund av vad sålunda utrönts, uppskattas till om- kring 0.3 år.
Mot här utvecklade tankegång kan resas den gensagan, att den allt-
1! Dessa medeltal, som hämtats ur den officiella statistiken, avse förhållandena vid samskolor under höstterminerna 1914 och 1919 samt vid kommunala mellanskolor höstter- minerna 1915 och 1919.
för mycket byggts på abstrakta medeltal. Kommissionen har, i medve- tandet om att en sådan invändning kan komma att göras, jämväl sökt för sig närmare klargöra, huru förhållandena i antydda avseende skulle komma att gestalta sig i verkligheten.
De erfarenheter, som föreligga beträffande lärjungarnas genomsnitts- ålder vid olika läroverk, giva vid handen, att ganska avsevärda avvikel- ser från medeltalet kunna spåras vid åtskilliga av dessa. Särskilt hava sådana avvikelser låtit sig påvisas vid läroverk, vilka antingen rekryteras ensidigt från läroverksstaden eller ock i större utsträckning erhålla sina lärjungar från den kringliggande landsbygden. I förra fallet tenderar lärjungarnas medelålder att understiga, i senare fallet att överstiga den för riket i dess helhet beräknade genomsnittsåldern. Utan tvivel äro här anmärkta förhållanden att i väsentlig mån tillskriva det faktum, att lands- bygdens barn hittills hårdare drabbats av den nu bristfälligt ordnade över- gången mellan folkskolan och läroverket än städernas eller rättare den del av dessa senare, som i nioårsåldern kunnat inträda i läroverket. Svå- righeten att vid denna tidiga ålder säkert avgöra en gosses studieförut- sättningar har gjort, att föräldrarna, med hänsyn jämväl till de bety- dande kostnader, varmed uppehållet i närmaste läroverksstad varit för- bundet, ofta uppskjutit att besluta rörande gossens fortsatta studier, tills denne hunnit avsluta sin folkskolekurs. Men då gossen i allmänhet icke haft möjlighet att i sin hemort erhålla nödig språkundervisning, måste han söka inträde i en klass i läroverket, som är lägre, än den hans åldersutveckling skulle betinga. Härigenom har medelåldern vid de läro- verk, vilka mera utpräglat rekryteras från landsbygden, kommit att för- skjutas uppåt. Då man tillika betänker, att av barn i skolpliktsåldern (7—14 år) från landsbygd under år 1920 endast omkring 1.2 Zz, medan ifrån städerna 13.3 Zz undervisas i de allmänna läroverken och med dem jämförliga läroanstalter, så inses härav utan vidare, vilket betydande för- steg städernas befolkning innehar framför landsbygdens, då det gäller möjligheter för vidare utbildning på teoretiska studiebanor.
Vad som här sagts rörande barnen från landsbygden, har givetvis i viss grad sin tillämpning även i fråga om de stadsbarn, som utgå från ekonomiskt mindre välsituerade hem. Även i dessa fall gäller nämligen,
att föräldrarna ofta låta barnen fortsätta och avsluta sin folkskolekurs för att såmedelst vinna visshet rörande barnens studieförutsättningar. Vid inträdet i läroverket göra sig också här språksvårigheterna påminta med enahanda påföljd, som nyss framhållits.
Det är ej nog med att stadsbarnen sålunda i mångdubbelt rikare mått hava möjligheter att vinna högre teoretisk utbildning, den nuvarande skolorganisationen tvingar det fåtal landsbygdsbarn, liksom det begrän- sade antal stadsbarn ur fattigare hem, som hava tillfälle fortsätta sin ut- bildning i läroverken, att påbörja och alltså även avsluta studierna i dessa vid en högre ålder än kamraterna inom stadssamhällenas burgnare kretsar.
Då man i ljuset av det senast anförda söker bilda sig en före- ställning om enhetsskolans sannolika inflytande på åldern vid slutad skol- gång, torde man knappast misstaga sig, om man gör gällande, att åldern visserligen i många fall kommer att bliva högre för den grupp, som sär- skilt gynnas av den nuvarande organisationen, nämligen de lärjungar, som antingen alls icke begagnat folkskolan eller ock avgått från dennas tredje klass. Men lika visst är också, att åldern för många lärjungar skall genom en organisk förbindelse mellan folkskola och läroverk kunna nedbringas under den nuvarande och detta särskilt beträffande dem, vilka ett försenat utträde i livet måste hårdast drabba. I betraktande av vad här framhållits, måste enhetsskolan från nu förevarande synpunkt sägas tillgodose ett socialt rättfärdighetskrav. De barn, som utgå ur städernas välsituerade hem, få offra något av sina hittillsvarande företrä- desrättigheter, medan landsbygdens och städernas fattigare barn samtidigt erhålla möjligheter att förkorta utbildningen för framtida levnadsställnin- gar. Det är kommissionens övertygelse, att den utjämning, som på detta sätt framtvingas, skall befinnas vara till avsevärt och bestående gagn för samhället i det hela. :
Vad nu senast sagts, har närmast avseende på de manliga lärjun- garna. I fråga om de kvinnliga har kommissionen redan i det föregå- ende påvisat, att förseningen är mindre framträdande. För dessa lär- Jungars del torde en enhetsskoleorgånisation icke blott möjliggöra stu- dentexamens uppnående vid i stort sett oförändrad genomsnittsålder utan I—210409. IX.
även väsentligt öka utsikterna för särskilt landsbygdens ungdom att vinna ifrågavarande bildning.
Även om det sålunda icke är möjligt att såsom ogrundade tillbaka- visa de framkomna farhågorna beträffande skoltidens förlängning för en del lärjungar vid enhetsskolesystemets realiserande, bör det å andra sidan icke förbises, att i framtiden lika väl som nu utvägar torde förefinnas för begåvade lärjungar att förkorta vägen till studiemålet genom att vinna inträde i högre klass vid tidigare år, att gå över klasser o. dyl. I detta sammanhang tillåter sig kommissionen hänvisa till vad härutinnan i det föregående anförts (sid. 40). Därtill kommer, att man icke utan vidare bör godtaga den uppfattningen, att en mindre höjning av levnads- åldern vid slutad skolgång skulle under alla förhållanden innebära en olägenhet för fortsatta teoretiska studier. Och vad angår studentexamen i dess egenskap av förberedelse för det praktiska livet, torde dess bety- delse i detta avseende på goda grunder kunna antagas för framtiden minskad. Man torde nämligen vara berättigad antaga, att åtskilliga lär- jungar komma att övergå till de praktiska ungdomsskolor, som numera. upprättats. Vidare är att förvänta, att, sedan realskolexamen efter kom- missionens förslag inlagts i skolorganisationen på sådan plats, att läro- verkets samtliga lärjungar måste normalt passera densamma, antalet lär- jungar, som avgå med realskolexamen, torde komma att ökas. Under sådana omständigheter bör nu berörda höjning av åldern vid student- examens avläggande icke tillmätas så stor betydelse, att den bör anses avgörande vid ståndpunktstagandet till det föreliggande huvudspörsmålet.
Kommissionen är emellertid ingalunda blind för de olägenheter, som ur åtskilliga synpunkter måste vara förbundna med här berörda förläng- ning i vissa fall av studietiden. Det kan naturligen icke bestridas, att det för den uppväxande ungdomen, likaväl som för föräldrarna, och däri- genom jämväl för samhället måste vara till bestämd nackdel, att utträdet i det praktiska livet, på sätt ovan framhållits, kan komma att uppskjutas.
Vid bedömande av det företräde, som parallellskolesystemet i nu ifrågavarande avseende uppvisar, få emellertid icke förloras ur sikte de svagheter, vilka i övrigt vidlåda detta system. Mot nu anmärkta olägen- het hos enhetsskolesystemet måste ställas en motsvarande praktisk olägen-
het i den nuvarande organisationen. Kommissionen åsyftar härvid den tidsförlust för den enskilde och det ödslande med nationella krafttill- gångar, som är den ofrånkomliga följden av att många genom det allt- för tidiga valet av studieväg ledas in på en bana, som de icke mäkta fullfölja eller som för dem till en plats i livet, vilken icke motsvarar deras anlag. Denna olägenhet vidlåder i långt mindre grad enhetsskole- systemet. Vid sorgfälligt övervägande av fördelar och nackdelar har därför den beräknade förlängningen i studietiden icke kunnat tillmätas sådan vikt, att den skulle kunna utgöra ett hinder för ett på enhetssko- lans grund vilande undervisningsväsen.
Sedan kommissionen genom den nu verkställda utredningen sökt uppvisa, att de skäl, som åberopats till förmån för ett fortsatt bibe- hållande av en anordning med parallella barndomsskolor, icke kunna anses hava lämnat övertygande stöd för den uppfattningen, att den nu- varande skolorganisationen med hänsyn till undervisningens eller upp- fostrans krav skulle vara den enda eller den bästa möjliga, vill kommis- sionen angiva sin ställning till det grundläggande spörsmålet om den ändamålsenligaste organisationen av de för barndomsstadiet avsedda un- dervisningsanstalterna i vårt land.
4, Enhetsskolesystemet.
Den stora vinsten av ett undervisningsväsen, anordnat i enlighet na med enhetsskolans grundsatser, ligger i främsta rummet på det sociala synpunkt. området. Enhetsskolan ådagalägger på ett oförtydbart sätt känslan av samhörighet mellan nationens alla medborgare, i det den utan avseende på levnadsställning eller ekonomiska villkor i övrigt bereder alla sam- hällsmedlemmar lika tillfälle till undervisning och uppfostran. Ropen på enhet i det allmänna undervisningsväsendets organisation hava icke någon- sin ljudit så starka och så bestämda som under skeden av förstärkt sam- hällelig konsolidering, då för nya medborgargrupper öppnats möjlighet till medinflytande vid avgörandet av statens öden. Ett sådant samband är i själva verket också helt naturligt. Ökat inflytande föder ökat ansvar, och båda hava till oeftergivlig förutsättning ej blott nödiga kunskaper om de
förhållanden, som under ansvar skola regleras, utan ock en vidgad all- mänbildning och en odlad
kommunala gck politiska val, som a aka besluten vid 1918 års urtima och 1921 års riksdag åvägabragts, enligt vilka det samhälleliga medin- flytandet utsträckts till nya stora medborgargrupper, som tidigare varit därifrån avstängda, måste givetvis i sin ordning komma att framkalla krav även på vidgade möjligheter att vinna erforderlig utbildning för de nya samhällsuppgifternas fyllande. De senaste årens varandra snabbt avlösande världshändelser hava vidare kraftigt bidragit att i vårt land, lika väl som inom övriga europeiska kulturstater, göra kravet på en tids- förhållandena motsvarande organisation av undervisningsväsendet i syn- nerlig grad aktuellt.
Kommissionen har nyss erinrat därom, att de fördelar i socialt av- seende, med vilka enhetsskoletankens förverkligande kan väntas förbundet, utgöra det förnämsta skälet för undervisningsväsendets organiserande efter enhetsskolans linjer. I en tid, då förödelsen gått härjande fram över mänskliga och ekonomiska värden, är det uppenbart, att dessa syn- punkter skola göra sig gällande med väsentligt ökad styrka. Den oer- hörda omfattningen av de uppbyggandets och återställandets uppgifter, som överallt stå i förgrunden, tvingar till största möjliga ekonomiserande med mänsklig arbetskraft och påkallar av denna anledning kraftiga åt- gärder för utnyttjande av varje samhällsindivid på den plats, vartill hans begåvning och egenskaper i övrigt göra honom mest skickad. En- dast genom ett omsorgsfullt tillvaratagande och utvecklande av de re- surser, som uti ifrågavarande avseende äro förhanden, kan nationen åt sig förvärva det ytterligare krafttillskott, som för ett framgångsrikt del- tagande i den internationella tävlingskampen är erforderligt.
En av förutsättningarna — och för visso ej den minst viktiga — för ett genomförande av grundsatsen: begåvningarnas tillvaratagande för fyllande av de mera krävande samhällsuppgifterna, oberoende av det sam- hällsskikt, varifrån de utgå, är emellertid, att valet av levnadsbana icke förlägges till en så tidig tidpunkt av individens liv, att han ännu icke äger bestämda hållpunkter för träffande av det ur olika synpunkter rik-
tiga valet. En skolorganisation, vilken i likhet med vår nuvarande nödvändiggör, att ett så betydelsefullt och för den kommande levnads- banan i de flesta fall avgörande val skall träffas, då barnet är i nioårs- åldern, kan icke sägas tillfredsställande motsvara den angivna förutsätt- ningen. Det torde vidare icke låta sig förnekas, att den nuvarande skol- organisationen, även om den i mindre grad än 1 månget annat land stått hindrände i vägen för en rationell ståndscirkulation, likväl genom nyss be- rörda brist kommer att leda till en sortering av lärjungematerialet efter målsmännens ställning och yttre omständigheter, en sortering, som är äg- nad att bestämt motverka det sunda urval, vilket i det föregående an- givits såsom en betydelsefull samhällsangelägenhet.
Det härvid avgjort svåraste hindret ligger efter kommissionens för- menande i det bristfälliga sätt, varpå folkskolans anslutning till lärover- ket är ordnad. Erfarenheten giver nämligen vid handen, att i de sam- hällen, där någon organisk förbindelse icke åvägabragts mellan folksko- lan och läroverket, skolorganisationen ofta nog utgör ett hinder för en ur avslutad folkskola utgående studiebegåvad lärjunge att vinna den önskvärda högre teoretiska utbildning, vartill anlag och utrustning kunna berättiga. Svårigheterna att från folkskolans högsta klass vinna inträde i en mot åldersutvecklingen svarande klass i läroverket nödvändiggöra så omfattande enskild undervisning, att de därmed förbundna ekono- miska uppoffringarna för flertalet torde vara oöverkomliga eller åtmin- stone svåra att övervinna. Krav på undanröjande av detta hinder kan med fullaste rätt resas av dem, för vilka genom detsamma möjligheten att fritt välja kommande levnadsbana så avsevärt begränsats. Endast genom ett sådant undanröjande bliva den enskilda individens befogade anspråk på en efter måttet av hans anlag avpassad utbildning vederbör- ligen tillgodosedda.
Vare sig spörsmålet sålunda skärskådas ur synpunkten av sam- hällets sanna fördel eller individens välgrundade krav, framstår en an- ordning av undervisningsväsendet, där valet av bildningslinje förlägges till en senare tidpunkt, såsom förbunden med påtagliga reella fördelar, i det den möjliggör en av tidsförhållandena betingad rationell stånds- cirkulation.
Vid intagande av denna ståndpunkt har kommissionen icke kunnat förbise, att de obestridliga fördelar, som i det föregående berörts, på sina håll ansetts vara åtföljda av så bestämda och avsevärda olägenheter 1 socialt avseende, att dessa senare skulle fullt uppväga, vad som i andra avseenden stode att vinna.
I främsta rummet har man därvid framhållit faran därav, att de vidgade utsikterna för de fattigare klassernas barn att vinna eftersträvade teoretiska utbildningsmöjligheter skulle medföra en ökad obenägenhet att ägna sig åt det praktiska livets uppgifter och att därigenom särskilt de kroppsarbetande klasserna skulle bliva utsatta för en åderlåtning på sina mest dugande och bäst utrustade medlemmar, vilka i stället skulle lockas in på det intellektuella arbetets mera »ansedda» fält. Följden därav an- ses kunna bliva en minskad tillgång på kunniga och sin ansvarsfulla ställning fullt vuxna ledarepersonligheter inom arbetarklassen, vilket var- ken ur social, ej heller ur allmänt politisk synpunkt vore lyckligt. I sammanhang därmed har enhetsskoletankens genomförande förmenats kunna framkalla en överproduktion av intellektuellt utbildade krafter, vilket i sin ordning skulle medföra en ödesdiger ökning av »det lärda proletariatet”.
En prövning av de framkomna betänkligheterna har emellertid övertygat kommissionen därom, att de ifrågavarande olägenheterna, i varje fall för vårt lands vidkommande, till sin betydelse i hög grad överskattats.
Vad först beträffar den befarade flykten från det praktiska livet, torde det kunna förväntas, att det av 1918 års lagtima riksdag beslutade systemet av praktiska ungdomsskolor skall kraftigt bidraga att motverka en osund sugning till de teoretiska utbildningslinjerna. I och med det att en väg tillrättalagts, som från folkskolans högsta klass leder ut till olika praktiska bildningsområden, torde man nämligen vara berättigad förutsätta, att denna väg också skall beträdas av ett avsevärt antal där- för lämpade individer ur skilda samhällsklasser, vilka nu av brist på ut- bildningsmöjligheter, anpassade för deras anlag, lockats över att anlita teoretiska undervisningsanstalter. Givetvis föreligger ingen anledning att förmoda, att den nämnda vägen i högre grad skall bliva en tillflyktsort
för lärjungar med svag begåvning — detta ord fattat i sin vidsträcktaste betydelse såsom avseende även den praktiska begåvningen — än fallet är med folkskolans teoretiska överbyggnader. Tvärtom torde man hava grundad anledning hysa den förhoppningen, att de praktiska levnads- banorna hädanefter skola erhålla bättre tillgång än för närvarande på både kunskapsrikt och fackutbildat folk.
I detta avseende torde man ock vara berättigad knyta de största förväntningar till folkskolans alltjämt fortgående utveckling, vilken vid fullt genomfört enhetsskolesystem kan väntas ytterligare främjad. Kom- missionen tänker härvid ej blott på det i det föregående berörda orga- nmisatoriska arbetet för den egentliga folkskolans förbättring samt på ut- formandet av det system av överbyggnader, som för närvarande är un- der upprättande, utan även och i främsta rummet på den betydelsefulla omläggning av folkskolans inre arbete, som under senare år raskt skjutit fart. Folkskolans verksamhet ledes i allt större omfattning av strävandet att låta de ungas intressen och anlag komma till sin rätt samt väcka deras eftertanke över de skilda möjligheter, som öppna sig efter slutad skolgång. Därigenom skapas förutsättningar för ett betydelsefullt sam- rådande mellan skola och föräldrar om de ungas framtid, vilket måste bliva av grundläggande betydelse för åvägabringandet av ett förnuftigt yrkesval.
Det säger sig självt, att kommissionen med denna syn på skolarbetets uppgifter och mål är benägen att bereda ett ökat utrymme även i vår högre skolundervisning åt det praktiska arbetet. Genom en sådan anordning väckes till liv icke blott aktning och lust för kroppsarbete, utan såmedelst öpp- nas jämväl ökade möjligheter att under skoltiden vinna ett säkert om- döme om de ungas anlag och förutsättningar för skilda levnadsbanor.
Med en efter dessa riktlinjer anordnad grundläggande skolundervis- ning och i anslutning därtill organiserade praktiska utbildningsmöjligheter skola enligt kommissionens förmenande de högre teoretiska läroanstal- terna förlora mycket av sin för närvarande alltför stora dragningskraft, i vad det gäller sådana lärjungar, vilkas anlag avgjort anvisa dem ett eller annat praktiskt verksamhetsfält.
Till en sådan sakernas ordning skall säkerligen också bidraga den
ökade uppskattning av den praktiska mannens eller kvinnans värv, som med nödvändighet måste följa därav, att en bestämd utbildning förut- sättes såsom nödvändig jämväl å dessa arbetsområden. Den uppfatt- ningen, som redan nu har ett starkt stöd i tidsandan, skall därigenom mer och mer tränga igenom, att det icke blott ur samhällets synpunkt är fördelaktigare utan också för den enskilde individen lyckligare, om denne blir en duglig hantverkare eller köpman, än om han utan erfor- derliga förutsättningar envisas att söka sin utkomst på läkarens, Juris- tens eller lärarens bana. I den mån detta mera nyktra betraktelsesätt vinner terräng, skall man förvisso med förtroende kunna överlämna den unge åt den gemensamma bottenskolans omvårdnad, tills den individuella egenarten framträder med tillräcklig tydlighet för att möjliggöra ett klokt val av utbildningsväg.
Till underlättande härav bör efter kommissionens uppfattning genom skolans åtgöranden en lämplig upplysningsverksamhet komma till stånd. Denna verksamhet bör åsyfta att för såväl målsmän som lärare och lär- jungar klargöra de praktiska skolornas stora betydelse och likvärdighet med de för teoretisk utbildning avsedda och såmedelst hava till främsta uppgift att söka utveckla de ungas sociala sinne och stärka deras ansvars- känsla. För en ändamålsenlig inriktning av de olika lärjungarnas fort- satta utbildning torde lärarnas under skolarbetet förvärvade erfarenhet rörande deras individuella förutsättningar kunna bliva av synnerligt värde. Måhända kan skolan härvid i framtiden påräkna ett stöd i den psyko- tekniska vetenskapen.
I och med det att här berörda praktiska skolsystem byggts upp, i syfte att leda in de unga på praktiska utbildningsvägar, har sålunda grunden ryckts undan för de farhågor, som i det föregående omförmälts. Detta så mycket mera som de nya ungdomsskolorna till övervägande del organiserats så, att de unga under studierna i desamma alltjämt förbliva kvar i sin praktiska verksamhet. Även vid anordnandet av de högre formerna av sådana utbildningsanstalter har man låtit sig ange- läget vara att söka möjliggöra elevernas upptagande direkt ur arbets- livet.
Och vad angår nyssnämnda farhågor, i den mån de avse de teo-
retiska utbildningslinjerna, torde man äga fullgiltig anledning göra gäl- lande, att genomgåendet av den sexåriga folkskolan 1 högre grad än nu rådande ordning skall vara ägnat att bevara lärjungarnas tillgiven- het för den miljö, i vilken de vuxit upp. Från vårt eget land lär det icke vara möjligt att få det i det föregående berörda påståendet vits- ordat, att ökade möjligheter till teoretisk utbildning skulle för de folk- liga rörelserna förminska utsikterna att erhålla tillgång till lämpliga och sin uppgift fullt vuxna ledare. Snarast synes den omständigheten, att dessa rörelser i vårt land sett åtskilliga av sina främsta ledande person- ligheter framgå ur de teoretiskt bildade klasserna, giva vid handen, att teoretisk skolning icke kan betraktas såsom hinderlig i ifrågavarande avseende. Kommissionen anser för övrigt, att nu förevarande spörsmål icke bör ses från klassynpunkt utan från samhällets synpunkt. Och för samhället måste det vara en obestridlig fördel, om genom en bättre skol- organisation syskon ur samma syskonkrets, alltefter inneboende anlag, i framtiden komma att intaga olika platser i samhället. Detta torde i sin mån kunna bidraga till att avlägsna de skrankor, som nu hämma utveck- lingen och skilja medborgarna från varandra.
Det återstår att i detta sammanhang ägna någon uppmärksamhet även åt det ofta hörda talet om de med enhetsskolan förbundna farorna för det »lärda proletariatets» ökning.
Redan vad som i det föregående anförts, torde visserligen hava varit ägnat att undanröja åtskilliga av de möjligen förhandenvarande betänkligheterna i detta avseende. Kommissionen finner det dock ange- läget, ur synpunkten av enhetsskolespörsmålets allsidiga belysning, att ytterligare betona, att de nämnda farhågorna torde få tillskrivas ett orik- tigt bedömande av enhetsskolans grundläggande förutsättningar. Den ifrågasatta omläggningen av undervisningsväsendets allmänna anordning åsyftar nämligen ingalunda att fortfarande hålla den teoretiska utbild- ningens väg öppen för samtliga de lärjungar, vilka oavsett därför lämplig begåvning önska därå framgå, och att därutöver öppna densamma för från fattigare befolkningslager kommande lärjungar, vilka nu i endast alltför ringa utsträckning hava möjlighet att ernå den utbildning, vartill
deras anlag berättiga. I stället bör skolsystemet så anläggas, att det 10—210409. I".
förmår tillgodose den dubbla uppgiften att å ena sidan uppfordra de för ifrågavarande bildningsväg icke lämpade, från vilka samhällslager de än må utgå, att söka sin framtid på någon anman än den teoretiska banan och å andra sidan underlätta för alla begåvningar ur olika ekonomiska skikt att vinna erforderlig utbildning. Skolsystemets grundläggande upp- gift blir sålunda att främja ett utbyte av teoretiskt obegåvade, ekono- miskt välsituerade lärjungar mot begåvade och fattiga, att ersätta ett nu i alltför hög grad av ekonomiska omständigheter behärskat urval med ett sådant, där de individuella anlagen i största möjliga utsträckning få fälla utslaget. Det gäller med andra ord att söka åvägabringa en anordning, vilken på bästa sätt tillvaratager de fattiga begåvningarnas rätt, och att fastslå såsom en skyldighet för det allmänna att i görligaste mån sörja för att den rätte mannen sättes i tillfälle att intaga den rätta platsen i samhället.
Den av kommissionen utvecklade tankegången stödjes också av all hittillsvarande erfarenhet om enhetsskolans uti nu ifrågavarande avseende praktiskt ådagalagda resultat. Överproduktion på bokligt bildade per- soner, »ett lärt proletariat», är nämligen en företeelse, som icke gjort sig särskilt märkbar i de länder, där enhetsskolan sedan länge nått sitt förverkligande, t. ex. Förenta Staterna och Schweiz. Men väl har från vissa kulturstater med strängt genomfört parallellskolesystem, t. ex. Tysk- land, upprepade klagomål försports rörande en i förhållande till efterfrå- gan överflödande tillgång på teoretiskt utbildade medborgare. Enhets- skolan bör sålunda, av dessa förhållanden att döma, kunna infria de för- väntningar, man med hänsyn till organisationens syfte varit berättigad hysa rörande dess förmåga att på ett tillfredsställande sätt reglera sam- hällets tillgång på i olika riktningar skolade arbetskrafter.
I det föregående har kommissionen skärskådat nu ifrågavarande problem närmast från socialekonomisk synpunkt. Givet är emellertid, att i den mån sagda synpunkt genom enhetsskolan tillgodoses, främjas jämväl individens känsla av samhörighet med samhället och med den föreliggande livsuppgiften. Och detta åter kan icke gärna undgå att ut- öva ett gynnsamt inflytande på samhällstrevnaden.
Kommissionen är därmed inne på en annan betydande social för-
del, som är förbunden med ett efter enhetsskolesystemets grundsatser an- ordnat undervisningsväsen. Kommissionen åsyftar härvid det utjämnande av motsättningarna i samhället, som kan förväntas bliva en följd därav, att lärjungar ur alla samhällsklasser i barndomsskolan gemensamt upp- fostras och under det gemensamma arbetet få lära känna varandra och betrakta varandra såsom kamrater. Barndomens kamratskap i allvar och lek är ägnat att bidraga till en ömsesidig förståelse under livets senare skeden, som otvivelaktigt utgör en ingalunda betydelselös faktor i sam- hällets utveckling.
Även i detta avseende hava emellertid tvivelsmål framkommit, huruvida den gemensamma barndomsskolan verkligen förmår infria de till densamma knutna, stora förhoppningarna. De finnas till och med, som göra gällande, att den gemensamma undervisningen och det dagliga umgänget med kamrater från ekonomiskt välsituerade hem hos de mindre lyckligt lottade lärjungarna snarare skulle framkalla en sinnets bitterhet inför förefintliga sociala och ekonomiska ojämnheter än bidraga till ska- pande av ökad förståelse och ökat samförstånd. En dylik mening saknar dock, såvitt kommissionen kunnat finna, stöd i föreliggande erfarenheter. För barnens uppfattning är ett betraktelsesätt som det ovan uttryckta för visso främmande. Och då man hos ekonomiskt välsituerade föräldrar torde kunna påräkna en rätt insikt om deras sociala plikter, borde hemmen genom att vinnlägga sig om önskvärd enkelhet i barnens uppträdande i sin mån kunna bliva ett verksamt stöd för skolans strävanden att hos lärjungarna inplanta en sund och riktig uppfattning i fråga om människornas värde.
Erhålla de unga sin grundläggande utbildning i skilda skolor, be- roende på deras olika levnadsställning, kan man på goda grunder be- fara, att de redan tidigt få känning av de sociala motsättningar, som samhället erbjuder. Helt visst bidrager ett sådant tillstånd till skärpande av de förefintliga klassmotsatserna. En gemensam barndomsskola bör däremot vara ägnad att motverka ifrågavarande missförhållande, var- jämte den omständigheten, att barnen tidigt bliva i tillfälle förvärva er- farenhet om den intellektuella utrustningens oberoende av yttre förutsätt- ningar, kan förväntas ytterligare förebygga uppkomsten och underhållandet av osunda och antisociala klasskänslor.
Skolans förmåga att, på sätt kommissionen här utvecklat, verka socialt utjämnande har från vissa håll betvivlats, och man har gjort gäl- lande, att så skulle vara förhållandet endast i samhällen med relativt mindre motsättningar. För de starkare motsatserna skulle däremot hennes krafter icke räcka till, något som symptomatiskt funnits framträda i den rikare förekomsten av privatskolor vid sidan av folkskolan inom sam- hällen med utpräglade sociala klyftor. Emellertid kan värdet av den argumentation, som härvid framförts, efter kommissionens uppfattning på goda grunder bestridas. Vad som i storstäderna bidrager att åt privat- skoleväsendet giva en rikligare näring än annorstädes, är säkerligen mindre de förefintliga sociala motsättningarnas styrka än den större tillgången på ur förmögna hem utgående barn, som gör det ekonomiskt möjligt att upprätthålla enskilda läroanstalter. I de mindre samhällena är antalet barn från ekonomiskt välsituerade hem i regeln icke så betydande, att privatskoleväsendet kan erhålla erforderlig näring. I här berörda för- hållande har man efter kommissionens uppfattning att söka huvudorsaken till storstädernas många enskilda läroanstalter med klasser parallella med folkskolans.
I nära anslutning till nyss berörda anmärkning har mot den ge- mensamma bottenskolan jämväl gjorts gällande bestämda farhågor be- träffande en osund ökning av den enskilda undervisningsverksamhetens omfattning. Om staten icke tillhandahåller läroanstalter, som fullt till- fredsställa förefintliga klasskänslor och individuella önskemål av olika slag, skulle, resonerar man, såsom en oundviklig följd ett rikt utvecklat system av privata läroanstalter uppstå, vilka skulle antaga en avgjort mera utpräglad klasskaraktär av >»rikemansskolor> än de nuvarande ganska demokratiska allmänna läroverken. Dessa privatskolor skulle se sin förnämsta uppgift i att meddela »överklassens> barn de för inträde i den beskurna realskolans lägsta klass nödvändiga kunskaperna. Den demokratisering av samfundsandan, som utgör ett av enhetsskoletankens främsta syften, skulle därigenom obestridligen motverkas.
Därest de privata läroanstalterna, på sätt hittills skett, jämväl i framtiden skulle komma i åtnjutande av det allmännas ekonomiska och organisatoriska stöd, kunde även efter kommissionens uppfattning här
antydda farhågor i allt väsentligt anses väl grundade. Detta så mycket mera som icke blott nyss antydda klassfördomar utan även förhoppnin- garna om tidsvinst vid studiemålets uppnående kunna förutsättas under- hålla en benägenhet att under alla förhållanden föredraga den privata läroanstalten framför statens gemensamma bottenskola.
Men om de privata skolorna icke längre hava att påräkna statens stöd utan bliva för sin existens helt hänvisade till egna hjälpmedel, blir situationen väsentligt förändrad. Staten är nämligen 1 fråga om materiella resurser och möjligheter att i olika avseenden höja sina sko- lors ståndpunkt så överlägsen de enskilda, huvudsakligen av terminsav- gifterna beroende företagen, att man redan av denna anledning i längden knappast torde behöva frukta någon privat konkurrens av be- tydelse. Kommissionen känner sig dessutom förvissad om att, därest statens undervisning gestaltas och utvecklas i huvudsaklig överensstämmelse med de grundprinciper, kommissionen i sitt förslag sökt följa, densamma ganska snart skall tillvinna sig förtroende även från de håll, där motstånd till en början kan befaras.
Emellertid skall det ingalunda förnekas, att, särskilt under den första tiden efter organisationens genomförande, det kan finnas anledning att sorgfälligt aktgiva på att en utveckling i den ovannämnda allt annat än önskvärda riktningen förhindras. Den avveckling av det nuvarande stats- understödda enskilda undervisningsväsendet, som föranledes av statens övertagande av den teoretiska ungdomsutbildningen över huvud, förut- sätter, att staten jämväl vidtager effektiva åtgärder för åvägabringande av en utsträckt kontroll över eventuellt förefintliga enskilda läroanstalter. Den grundsatsen, vilken för övrigt redan sedan länge finnes fastslagen i gällande folkskolestadga, att övervakandet av det sätt, varpå ett lands ungdom erhåller sin uppfostran, utgör ett betydelsefullt allmänt intresse, torde icke från något håll hava varit föremål för bestridande. Kommis- sionen har emellertid ansett sig först i ett senare sammanhang böra lämna en mera utförlig redogörelse för huru nu ifrågavarande olägenhet skall kunna undvikas eller till sina verkningar avsevärt begränsas, och vill därför här inskränka sig till att framhålla, att samhället ingalunda behöver ställas maktlöst gentemot en osund utveckling av det enskilda
Enhets- skolan ur pedagogisk synpunkt.
undervisningsväsendet. Betydelsefulla skyddsmedel härutinnan föreligga dels uti skärpta krav såväl beträffande de privata läroanstalternas lokaler och materiella utrustning i övrigt som ock i fråga om kompetensen hos de där anställda lärarkrafterna, 1 förening med en effektiv inspektion rörande de givna föreskrifternas efterlevnad, dels därutinnan, att de ifråga- varande läroanstalterna icke må åtnjuta några som helst av det allmänna erkända förmåner eller rättigheter, vare sig i avseende på avgångsbetygens kompetensvärde, ej heller med avseende på lärarpersonalens ställning. Åtgärder i denna riktning, genomförda med erforderlig bestämdhet och nödig konsekvens, skola efter kommissionens mening omöjliggöra en ut- veckling av det enskilda undervisningsväsendet, som motverkar syftet med statens skolorganisation.
Även ur pedagogisk synpunkt kunna enligt kommissionens mening vägande skäl anföras till förmån för enhetsskolan. Alldeles särskilt vill kommissionen i detta avseende erinra om den ifrågavarande organisa- tionens betydelse för främjande av folkskolans allmänna utveckling. Genom ett energiskt och målmedvetet arbete har folkskolan visserligen från en oansenlig början utvecklats till en ytterligt betydelsefull bild- ningsfaktor i nationens hela liv. Det får emellertid å andra sidan icke fördöljas, att folkundervisningens tillstånd inom vissa delar av landet ingalunda kan göra anspråk på att betraktas såsom tillfredsställande . Ett mäktigt hinder för folkskolans höjande har legat och ligger i det förhållandet, att denna skolform mottagit sina lärjungar övervägande ur de fattigare befolkningslagren. Uppenbarligen skulle förhållandena kunna gestalta sig på ett väsentligen annat sätt, om folkskolan rekryterades från alla folkklasser och sålunda kunde påräkna direkt intresse och om- vårdnad från föräldrar inom alla samhällslager. I detta avseende kan en övergång till enhetsskolesystemet väntas medföra en grundlig och be- tydelsefull förändring.
I och med det att folkskolan infogas såsom ett led i ett organiskt uppbyggt system och därmed erhåller ställningen av en hela samhällets grundläggande barndomsskola, ligger det i sakens natur, att den ock skall kunna se sina intressen beaktade och främjade på ett bättre
sätt än hittills. Verkningarna härav komma med nödvändighet att göra folkskolan ur ren undervisningssynpunkt mera skickad att fylla sina uppgifter. Sålunda har man anledning förvänta, att ett bättre eko- nomiskt tillgodoseende av skolan skall medgiva knytande till densamma av ännu bättre lärarkrafter, varjämte den materiella utrustningen utan tvivel kommer att bliva avsevärt mera tillgodosedd än för närvarande. Här be- rörda faktorer komma säkerligen att verksamt bidraga till ett kvalitativt höjande av folkskolans undervisningsresultat.
För realskolan och i viss mån även för gymnasiet ligger den peda- gogiska betydelsen av enhetsskolans realiserande på ett annat område. En av de största olägenheterna vid undervisningsarbetets bedrivande i real- skolan har varit det ur begåvningssynpunkt ojämna lärjungematerial, som särskilt i skolans lägre klasser varit förhanden. I detta förhållande kom- mer med all sannolikhet en förbättring att inträda med övergången till ett organiskt uppbyggt skolsystem. Ansökningarna till inträde i realsko- lan kunna förväntas bliva långt flera, i den mån barn från de samhälls- klasser, som hittills i stor utsträckning hänvisats till folkskolan, få ökade tillfällen att fortsätta i den högre skolan. Och detta kommer givetvis att möjliggöra en strängare tillämpning av inträdesfordringarna och så- lunda medföra, att urvalet till denna skola blir bättre. Härtill kommer, att avgörandet för den enskilda individen framflyttas till en tidpunkt, då håg och anlag mera utpräglat framträda. Det blir under dessa omstän- digheter möjligt att på ett helt annat sätt än för närvarande bedöma riktningen av dessa anlag. Frånsett de fördelar en sådan möjlighet erbju- der lärjungarna och deras föräldrar — denna synpunkt lämnas i detta sammanhang åsido — innebär densamma med hänsyn till undervisningen be- stämda företräden, därigenom att de alltför talrika lärjungar i den nuvarande realskolan, vilka sakna tillräckliga förutsättningar för teoretiska studier, få lämna rum för studiebegåvade kamrater. Att detta utbyte av lärjungar på undervisningen måste hava ett befrämjande inflytande, ligger i öppen dag.
Kommissionen har slutligen icke kunnat underlåta att vid bedöman- Enhetssko- a - o 2 o . lan ur stats- det av nu förevarande spörsmål uppmärksamma också de ekonomiska finansiell
förhållanden, som därmed äga sammanhang. Sygmugner
I sådant avseende har kommissionen ansett sig böra undersöka, vilket inflytande enhetsskoletankens realiserande kan beräknas komma att utöva i fråga om statens ekonomiska uppoffringar för skolväsendet. Det ligger emellertid i sakens natur, att man svårligen skall kunna åväga- bringa en fullt tillförlitlig utredning rörande de å detta område verkligen inträdande förändringarna på grund av enhetsskolans genomförande. Under dessa omständigheter har kommissionen i stället valt att vid bedömandet av nu förevarande spörsmål till utgångspunkt taga de för närvarande rådande förhållandena, då efter kommissionens förmenande dessa förhållanden äro väl ägnade att belysa, i vilken riktning statsverkets utgifter för undervisningsväsendet kunna komma att påverkas av ett bort- skärande av läroverkets lägre klasser och ett förläggande av den däri med- delade undervisningen till folkskolan. På grundvalen av 1919 års stat har verkställts en sådan utredning över statens utgifter under detta år för varje lärjunges undervisning vid såväl de allmänna läroverken som folkskolorna.
Av denna utredning framgår, att under sagda år statens genom- snittliga omkostnader för undervisningen i den egentliga folkskolan kunna beräknas uppgå till 76 kronor för lärjunge, i allmänt läroverk i klasserna 1—3 till 236 kronor för lärjunge, i klass 6 till 490 kronor för lärjunge och i gymnasiet till ej mindre än 541 kronor för lärjunge. Vad angår de anförda kostnadsuppgifterna, torde vidare böra framhållas, att icke obe- tydliga växlingar låta sig påvisas vid läroanstalter av olika art. Sålunda uppgår sagda kostnad i de högre läroverkens klasser 1—5 till 232 kronor, i realskolornas till 250 kronor, i samskolornas till 226 kronor. I klass 6 utgöra samma kostnader respektive 502, 608 och 388 kronor. Statens kostnader för undervisningen av en lärjunge i folkskolan belöpa sig så- ledes till allenast !/3 av samma kostnad för en lärjunge i läroverkets nedre klasser.
Med stöd av de anförda förhållandena är man sålunda berättigad göra gällande, att en övergång till ett organiskt uppbyggt skolsystem i och för sig för statsverket måste vara förbunden med en icke oväsentlig minskning i utgifterna för undervisningsväsendet. Då emellertid det of- fentliga undervisningsväsendet samtidigt utvidgas att omfatta jämväl den kvinnliga ungdomen, föranledas härav ökade utgifter, vilka endast delvis
kunna. täckas av den besparing, imdragningen av läroverkens lägre klasser medför. De anförda kostnadsberäkningarna giva emellertid bestämt vid handen, att folkskolan är i tillfälle att meddela den grundläggande. un- dervisningen under för statsverket väsentligt fördelaktigare villkor än de högre läroanstalterna å motsvarande skolstadium. Vid det förhållande; att det allmännas övertagande av flickornas skolutbildning med bibehållet parallellskolesystem skulle föranleda avsevärt större kostnader, än vad fal- let blir vid en samtidig övergång till enhetsskolesystem, framstår kravet på enhetsskolans genomförande ur statsfinansiell synpunkt starkt motiverat.
På grund av vad kommissionen sålunda anfört rörande enhetsskolans Skolorgani-
3 . ö : sationen bör
betydelse ur social, pedagogisk och ekonomisk synpunkt, finner sig kom- AnOFdAAS a missionen, vid övervägande av alla på frågan inverkande förhållanden, dyGr asken kunna och böra biträda den uppfattningen, att den framtida svenska skol- enhetsskole- organisationen må anordnas i överensstämmelse med enhetsskolesystemets Bron grundsatser.
Vid intagandet av denna ståndpunkt har kommissionen emellertid Förutsätt- ansett sig böra utgå från vissa grundläggande förutsättningar, vilka, ehuru fena i det föregående mer eller mindre utförligt berörda, kommissionen här önskar i korthet sammanfatta.
Av synnerlig betydelse är, att folkskolans nu pågående omlägg- ning ur synpunkten av organisation och arbetssätt fullföljes, ävensom att de praktiska ungdomsskolorna alltjämt utvecklas.
Oeftergivligt förmenar kommissionen krav böra uppställas på en effektivt kontrollerad inträdesprövning vid övergång såväl från folkskolan till realskolan som från realskolan till gymnasiet.
Vidare anser kommissionen, att lärjungarnas tillträde till de högre skolformerna icke bör bindas genom föreskrifter om bestämd minimiålder.
Ytterligare finner sig kommissionen böra som en väsentlig förut- sättning för reformens genomförbarhet uppställa en omläggning av arbetssättet i de högre skolformerna efter de riktlinjer, kommissionen i det följande uppdrager.
Slutligen håller kommissionen före, att. övergången till den nya ordningen, i enlighet med de i förberörda statsrådsprotokoll angivna di-
11—210409. I".
rektiv, bör försiggå med nödig varsamhet samt i huvudsaklig anslutning till den plan, som av kommissionen i detta avseende framlägges. TI re- geln böra de allmänna läroverkens första och andra klasser ingenstädes fullständigt indragas tidigare än hösten 1926, vid vilken tidpunkt den nya undervisningsplanen för den sexklassiga folkskolan hunnit i full utsträckning tillämpas.
5. Kommissionens förslag till skolorganisation.
Grunderna Kommissionen vill till sist i korthet angiva grundlinjerna till det för skolorga- föreslagna skolsystemet.
Landets undervisningsväsen bör så anordnas, att det underlättar för envar att erhålla den utbildning, som med hänsyn till individuella anlag och samhällets verkliga intresse påkallas. I detta syfte bör åt skolsyste- met givas en sådan gestaltning, att möjlighet beredes varje lärjunge att i organiskt med varandra förbundna läroanstalter successivt vinna en mot anlagen svarande utbildning. Vad angår utbildningen för praktiska lev- nadsbanor, hava sådana möjligheter öppnats genom redan av statsmak- terna vidtagna åtgärder. Kommissionens förevarande förslag avser att åvägabringa en motsvarande anordning av den teoretiska utbildningen.
I anslutning till vad i det föregående angivits, vill kommissionen i sådant avseende föreslå, att med folkskolan såsom grundval ett system av läroanstalter uppbygges, som under lika villkor tillgodoser den manliga och den kvinnliga ungdomens teoretiska utbildning för olika levnadsbanor.
Den grundläggande undervisningen skall meddelas i den allmänna sexåriga folkskolan, vadan inga med denna skolform parallella läroanstal- ter må av stat eller kommun ekonomiskt understödjas, ej heller i annan form komma i åtnjutande av särskilda statsförmåner.
Skolformer. För den högre undervisningen upprättas: realskolor, flickskolor, gym- nasier och lyceer.
Realskolan skall hava till mål att i anslutning till det i folkskolan inhämtade kunskapsmåttet åt såväl gossar som flickor meddela allmänt medborgerlig bildning samt utgöra underlag för gymnasiet. Realskolan avslutas genom särskild prövning, realexamen.
Den speciella flickutbildningen tillgodoses, i väsentlig anslutning till det för realskolan fastställda allmänna bildningsmål, genom särskild flickskola, anknuten antingen till sexårig folkskola eller till realskolans tredje, respektive fjärde klass, varvid må gälla, att vid denna speciella utbildning avslutningsexamen icke bör förekomma.
Lärjunge må vinna inträde i realskola eller ovan angivna på folk- skolan omedelbart byggande flickskola efter vederbörligen godkänd inträ- desprövning, vilken skall avse det för sexklassig folkskola av A-formen föreskrivna kunskapsmått och för övrigt åsyfta att utröna den inträdes- sökandes förutsättningar för fortsatta teoretiska studier.
Undervisningen i gynmmastet, vilket i likhet med realskolan göres till- gängligt för såväl manlig som kvinnlig ungdom, skall utgå från det i realskolan meddelade kunskapsmåttet och har, utöver den allmänbildande uppgift, som det har gemensamt med realskolan, till särskilt ändamål att grundlägga de vetenskapliga insikter, som vid universitet eller högre till- lämpningsskolor vidare utbildas.
Gymnasiet differentieras å en latinlinje, en nyspråklig linje och en reallinje. Härvid bör dock gälla, att latinundervisningen förberedes redan i realskolans högsta klass.
De lärjungar, som inhämtat det för realskolan föreskrivna kunskaps- måttet och vid anställd prövning ådagalagt erforderliga studieförutsätt- ningar, må vinna inträde vid gymnasium.
Lyceet, som bygger omedelbart på sexklassig folkskola av A-formen, har samma mål som gymnasiet och differentieras på enahanda sätt. För inträde å lyceum gäller, vad ovan sagts angående inträde till övriga skolor, som bygga omedelbart på folkskolan.
Vid gymnasie- eller lyceikursens slut anställes särskild avgångs- prövning, studentexamen. En begränsning av antalet ämnen i gymnasiets båda högsta ringar och å lyceets motsvarande stadium skall möjliggöra en önskvärd koncentration i studierna kring vissa huvudämnen och även föranleda vissa förändringar i sättet för studentexamens anställande.
Vid sidan av nu i korthet antydda organisation skulle enligt kom- missionens mening kunna ifrågakomma jämväl andra statliga försöks- och komplementsläroverk.
Tillika har kommissionen, i överensstämmelse med i statsrådsproto- kollet uppdragna riktlinjer, förutsatt, att ett starkt begränsat antal en- skilda läroanstalter alltjämt må ifrågakomma till erhållande av stats- understöd, då sådant med hänsyn till särskilda omständigheter kan anses påkallat.
Det här i korthet skisserade skolsystemet åsyftar sålunda att sammansluta de teoretiska och praktiska läroanstalterna till en enhet i organisatoriskt avseende och att såmedelst åt undervisningsväsendet i dess helhet giva ett betydelsefullt sammanhang. Undervisningsväsendet har därvid erhållit sin utformning under bestämt beaktande av att den för all skolutbildning oundgängliga allsidigheten och rörligheten vederbör- ligen tillgodoses.
KAP: I:
Den manliga och den kvinnliga ungdomens undervisning. Samundervisning—särundervisning. 1. I statsrådsprotokollet angivna riktlinjer.
I det förut åberopade protokoll över ecklesiastikärenden, hållet i statsrådet den 31 december 1918, har föredragande departementschefen berört jämväl spörsmålet om den kvinnliga ungdomens undervisning. Det framhålles i detta avseende, att det sätt, på vilket staten sörjt för den högre flickundervisningen, obestridligen gåve anledning till berättigade invändningar. Särskilt innebure de höga terminsavgifterna vid privat- skolorna samt skolornas svagare ekonomi och därmed i allmänhet följande sämre utrustning, ävensom de där anställda lärarkrafternas dåliga av- löning och ofria rättsliga ställning påtagliga orättvisor. Det erinras vidare därom, att riksdagen i anledning av en vid 1918 års lagtima riksdag väckt motion varit i tillfälle att taga spörsmålet om att genom tatsåtgärder ordna den kvinnliga ungdomens undervisning i övervägande, varvid förslaget inom andra kammaren vunnit allmän anslutning och jämväl inom första kammaren rönt ett i stort sett gynnsamt mot- tagande.
Efter att därefter hava framhållit, att det av 1912 års lärarelöne- nämnd framställda förslaget till ordnande av privatläroverkens eko- nomiska förhållanden icke varit av beskaffenhet att kunna läggas till grund för en slutlig reglering av ifrågavarande förhållanden, uttalade departementschefen i fortsättningen: »kravet om beredande av lika möj- ligheter för all ungdom, manlig såväl som kvinnlig, att av samhället till-
försäkras den utbildning, som den individuella utrustningen medgiver och som medborgarskapet förutsätter såsom nödvändig, innesluter en djup och ofrånkomlig rättvisa. Den nuvarande ordningen låter sig efter min uppfattning icke i längden försvaras. Jag finner det därför önsk- värt, att ändrade förhållanden härutinnan komma till stånd, och anser sålunda även nu berörda undervisningsfråga böra i sammanhang med prövningen av motsvarande skolstadiums organisation i fråga om den manliga ungdomen upptagas till närmare övervägande.
Jämväl vid. avhandlandet av frågan om gymnasiets reformerande betonar departementschefen nödvändigheten av att denna del av läro- verksorganisåtionen underkastas förnyad undersökning även ur synpunkten av »de välgrundade krav, som från den kvinnliga ungdomens sida kunna göras gällande, att bliva i tillfälle att inom av det allmänna upprättade undervisningsanstalter kunna förvärva den utbildning, som i vårt land utgör förutsättningen för tillträde till universitet Åtgärder i denna riktning från statsmakternas sida syntes så mycket mera nödvändiga, som "genom beslut av 1918 års lagtima riksdag »kvinna erhållit rätt att innehava ordinarie ämneslärartjänst vid de allmänna läroverken och därmed jämförliga läroanstalter. Så länge icke möjlighet beretts den kvinnliga ungdomen att under enahanda villkor som den manliga för- värva föreskriven nödig utbildning, torde den nämnda rätten svårligen kunna undgå att te sig i ej ringa mån illusorisk.»
Vid angivande av de allmänna riktlinjerna för nu förevarande ut- redning har föredragande departementschefen såsom en grundprincip fast- slagit, att »staten tar sig an flickornas utbildning i samma utsträckning som gossarnas». Denna princip borde förverkligas genom »privatskolornas regelmässiga ombildning till stats- eller kommunala skolor». Därmed skulle de nuvarande olägenheterna med oskäligt betungande terminsav- gifter och ekonomiskt svag utrustning av läroanstalterna undanröjas, var- jämte lärarpersonalen skulle erhålla en ekonomiskt och rättsligt tryggad ställning. Det framhålles slutligen, att »en sådan omorganisation givet- vis ej får avse att ensidigt omskapa flickskolan efter mönstret av gOSS- skolan, likasom den ej får gå förödande fram över det rikare pedagogiska liv, som: pulserar vid en och annan av de nuvarande privatskolorna».
2, Historisk återblick på utvecklingen i Sverige.
Statens åtgärder för främjande av den högre undervisningen i vårt land voro i lång tid ensidigt inriktade på tillgodoseendet av den manliga ungdomens bildningsbehov. Att detta skulle vara förhållandet, så länge präst- och ämbetsmannautbildningen utgjorde det främsta målet för läro- anstalternas arbete, ligger i sakens natur. Menu även sedan det med- börgerliga bildningskravet efter det nittonde århundradets inbrott gjorde sig gällande med alltjämt växande styrka, förblev hänsynen till gossarnas undervisning ensamt bestämmande under åtskilliga tiotal år.
I och med att folkskolan genom 1840—41 och 1856— 58 års riks- dagars beslut fastslagits såsom en det allmännas, kommunens och statens skola, kom den offentliga undervisningen dock att omfatta såväl gossar som flickor. Det övervägande antalet svenska folkskolor hade då sorh nu samskolekaraktär. De allmänna läroverken förblevo emellertid under hela 1800-talet och några år in på detta århundrade uteslutande goss- skolor.
Några för flickor avsedda motsvarande utbildningsanstalter funnos till en början icke. Ansatser till åstadkommande av sådana läroanstalter läto också länge vänta på sig. Under det sistförflutna seklets första decennier tillgodosågos anspråken på nödtorftig boklig utbildning för den kvinnliga ungdomen helt och hållet genom hem- eller pensionsundervis- ning. Den upplysta opinionen såväl inom som utom riksdagen mötte dock pensionsundervisningens många bristfälligheter med vaken kritik. Förändrad uppfattning angående kvinnans allmänna ställning och ej minst de första försöken, under 1830-talet, att upprätta verkliga flick- skolor bidrögo att mera allmänt öppna blicken för den dittillsvarande flickuppfostrans svagheter. Fordran på kvinnoundervisningens förbätt- råände erhöll vid århundradets mitt en allmän social motivering, som icke kunde undgå att utöva inflytande på samtiden. Fredrika Bremer fram- köm då med sina uppmärksammade inlägg rörande kvinnans uppgifter och rättigheter inom samhället, och därvid fick även kravet på likställig- het med mannen i bildningshänseende en klar och otvetydig formulering.
Tidigare förhål- landen.
Strävanden Vid 1844—453 års riksdag förelåg för första gången motion om upp-
bringa Stat: rättande av en statens normalskola för fruntimmersundervisningen. Den
FREE föll emellertid, och samma öde rönte tre år senare ett regeringsförslag av
RR samma innebörd. Motionen från 1844 förnyades sedermera vid följande riksdagar, därvid yrkandet utsträcktes att omfatta även statliga flick- skolor i flera av rikets städer. Sedan lärarinneutbildningen på grund av beslut vid 1859—60 års riksdag tillgodosetts genom upprättande av det högre lärarinneseminariet, beviljade 1862—563 års riksdag medel även till en med seminariet förenad normalskola, vilken hösten 1864 började sin verk- samhet.
Frågan om ordnandet av flickornas undervisning blev sedan, såsom närmare beröres i det följande, under en följd av 'år föremål för täta överläggningar inom riksdagen. Även om vissa sympatier till en början torde hava förefunnits för inrättande av statliga flickskolor, blevo de ekonomiska betänkligheterna mot en sådan anordning slutligen av- görande; och riksdagen, som år 1873 avslagit en proposition av dylik innebörd, fastslog i anledning av proposition vid 1874 års riksdag genom beviljande av understöd till högre skolor för kvinnlig ungdom grund- satsen om flickundervisningens enskilda karaktär. Denna principiella ståndpunkt har riksdagen sedermera vidblivit, ehuru år 1918 andra kam- maren, liksom en betydande minoritet inom den första, på sätt förut be- rörda statsrådsprotokoll omförmält, givit sin anslutning åt ett av enskild motionär framfört krav på utredning rörande statens övertagande av den kvinnliga ungdomens högre skolutbildning.
Försök med Ungefär samtidigt med att riksdagen första gången medverkade till ini a flickundervisningens ekonomiska understödjande, hade i Stockholm »den AR praktiska arbetsskolan för barn och ungdom» börjat sin verksamhet under | tillämpande av samundervisningens grundsatser. Den nämnda läroan- stalten, sedermera efter sin grundläggare benämnd Palmgrenska sam- skolan, daterar sig från 1876 och utgjorde den första skola i den skandi- naviska Norden, där samundervisningen uppställts som den naturliga och för ungdomens karaktärsutveekling bästa skolformen. Skolans utveckling fortskred raskt. Från och med år 1883 kom den i åtnjutande av stäts- understöd, och fem år senare erhöll den dimissionsrätt till universitet.
gående
vid framkom den - tanken, att spörsmålet om de s. k. småläroverkens 5! ställning inom skolsystemet skulle kunna erhålla en tillfredsställande lösning i samundervisningens tecken. Det förslag till de lägre läro- verkens indragning och ombildning till »kommunalskolor», som år 1884 framlades av den år 1882 förordnade läroverkskommittén, föranledde yrkanden från vissa av de kommuner, vilkas läroverk ifrågasattes till indragning, att de mindre besökta läroverken skulle öppnas för flickor. Ungefär samtidigt föreslogs i en uti första kammaren väckt motion vid 1885 års riksdag, att flicka måtte erhålla rätt att intagas i läroverkens 6:e och 7:e klasser på samma villkor som yngling. Motionen avstyrktes visserligen av vederbörande tillfälliga utskott, bland annat med hänvis- ning till undervisningsfrågornas svävande läge samt under betonande av vanskligheten att låta ynglingen och den unga kvinnan mötas i skolan »först vid den period av deras levnad, då deras hela, såväl yttre som inre, utveckling är i sin skarpaste vårbrytning, då fantasien och känslan hava sitt starkaste välde över sinnet». Kammaren följde utskottet. Redan påföljande riksdag förelågo emellertid åter yrkanden på sam- undervisning inom den bestående läroverksorganisationens ram. TI en mo- tion hemställdes, att andra kammaren måtte för sin del besluta, att riks- dagen i skrivelse ville hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes dels före framläggandet för riksdagen av det förslag till läroverksreform, vartill den senaste läroverkskommitténs utlåtande till äventyrs kunde komma att framdeles föranleda, taga under övervägande frågan om flickors till- träde till statens elementarläroverk, dels före nästa hösttermin utfärda förklarande, att tillträde till allmänna läroverken och pedagogierna stode öppet även för kvinnliga lärjungar, till det antal, som vid varje särskilt läroverk, där ej oövervinneliga svårigheter hindrade kvinnliga lärjungars antagande, kunde vara av Kungl. Maj:t bestämt. En annan motion med mindre vittgående syftning avsåg skrivelse med anhållan, att Kungl. Maj:t ville, i ändamål att vinna erfarenhet om fördelarna av gemensam undervisning för gossar och flickor, låta vid något eller några av statens allmänna läroverk anordna sådan gemensam undervisning. 12— 210409. I".
atens läro- verk för kvinnlig ungdom.
I avgivet utlåtande hemställde det tillfälliga utskott, till vilket de nämnda motionerna remitterats, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande, huruvida icke, i ändamål att vinna erfarenhet om fördelarna och olägenheterna vid gemensam undervisning för gossar och flickor, försök i detta syfte borde anställas, vare sig genom att vid några av statens läroverk an- ordna sådan undervisning eller genom att åt enskilda läroverk, som ville under statens kontroll anordna samundervisning, meddela statsunderstöd. Reservationer hade emellertid avgivits av tre utskottsledamöter.
Utskottets ståndpunkt motiverades ur principiell synpunkt dels därmed, att ett bifall till det förstnämnda yrkandet skulle innebära ett godkännande av grundsatsen, att staten borde i samma mån bekosta flickors och gossars elementarundervisning, en grundsats, som riksdagen dittills icke velat godtaga, dels därmed, att utskottet >»under erkännande av de stora fördelar i flera avseenden, som med skäl kunna förväntas av gemensam undervisning för gossar och flickor, likväl icke funnit lämp- ligheten för våra förhållanden av sådan samundervisning tillräckligt styrkt, för att nu kunna förorda en i läroverkens organisation så ingripande reform». Därjämte hänvisade utskottet till de svårigheter i praktiskt av- seende, ' som föranleddes av den under förberedelse varande läroverks- reformen. Emellertid ville utskottet, såsom framgår av dess ovan om- förmälda hemställan, med hänsyn till spörsmålets mycket stora allmänna intresse, förorda, att försök anställdes för erhållande av tillräcklig vägled- ning för frågans bedömande. i
Frågan föranledde en rätt omfattande debatt, varvid tanken på samundervisning vann mycken anslutning från olika håll. Därunder be- rördes jämväl spörsmålet om flickundervisningen av flera talare, varvid bl. a. från inflytelserikt lantmannahåll uttalades, att >en flicka bör hava samma rätt att få undervisning av det allmänna och till likadant pris som en gosse». Kammaren avslog emellertid såväl utskottets hemställan som. motionerna.
Kl. proposi: Redan 1887 års riksdag fick emottaga en kungl. proposition i läro- tion år 1557 verksfrågan, däri kraven på. samundervisning delvis beaktats, i det
ang. vissa
nd att de till ombildning föreslagna småläroverken ifrågasattes kunna efter
vederbörande kommunalstyrelses beprövande öppnas för flickor till det antal, som utrymme och lärarekrafter utan skada medgåve. Till följd av riksdagens upplösning kom emellertid förslaget icke under behandling.
I början av följande år avgåvo kommitterade för undersökning av 1885 års Sveriges högre flickskolor sitt betänkande, vari de, med hänvisning bl. a. Tommitté till i utlandet vunna erfarenheter av samundervisningen, förordade, attförgslar in- 32 av landets lägre läroverk måtte förvandlas till samskolor. Anledningen samskolor. till detta förslags framställande var närmast »omöjligheten att på så många ställen utan alltför kännbara kostnader upprätthålla fullt till- fredsställande separata flickskolor». Men därjämte framhöllo kommitterade, att dessa läroverk utan större svårighet kunde modifieras så, att de komme att meddela en allmänt medborgerlig bildning, motsvarande det praktiska livets behov för de många, som icke fortsatte studierna utöver 15—16 års. ålder. Mot kommittéförslaget i denna del avgåvos reservationer, vilka vunno understöd från flertalet hörda myndigheter.
Vid 1890 års riksdag framlades ånyo i proposition 1887 års förslag om K. proposi- småläroverkens organisation med vissa, samskoleprincipen icke berörande 1890 och 1892 jämkningar. Såsom förut påpekats, strandade emellertid hela organisa- sie tionsförslaget även denna gång på latinfrågan: När i stort sett samma samskolor. proposition återkom vid 1892 års riksdag, hade tanken på samundervis- ning tagit mera fasta konturer i det avseendet, att flickors tillträde till de ifrågavarande läroanstalterna icke längre gjordes villkorligt eller be- roende av utrymme. Vid samma riksdag framställdes motionsvis, i an- slutning till en vid 1890 års särskilda utskotts betänkande fogad reserva- tion, förslag om inrättande av för både gossar och flickor tillgängliga överbyggnader på folkskolan, »mellanskolor». Statsutskottet, som anslöt sig till 1884 års kommittéförslag om kommunalskolor med bl. a. den förändringen, att i dessa skolor samundervisning skulle kunna förekomma, avstyrkte såväl regeringsförslaget som den nämnda motionen. Då första kammaren biföll propositionen, andra kammaren utskottets hemställan, hade frågan än en gång fallit.
> Läget vid följande års riksdag var i huvudsak likartat. Båda kam- rarna anslöto sig till samskoletanken, andra kammaren till förslaget om
mellanskolor, första kammaren till det föreliggande regeringsförslaget.
1896 års När spörsmålet vid 1896 års riksdag ånyo förelåg, var den all- pilen le männa situationen icke oväsentligt förändrad. I åtskilliga samhällen understöd åt hade samskoletanken genom enskilt initiativ redan tidigare nått sitt för-
RE verkligande. Så hade privata samskolor anordnats i Sollefteå år 1883, i Bollnäs år 1888 och i Djursholm år 1891. Därtill kom nu, att genom riksdagens år 1890 fattade beslut om indragning av pedagogierna i åt- skilliga smärre samhällen behovet av elementär undervisning inom dessa samhällen hade befunnits på ett ekonomiskt fördelaktigare sätt kunna tillgodoses genom samundervisning än genom särundervisning. Emel- lertid mötte en stor svårighet för en allmännare tillämpning av denna organisationsform därutinnan, att statsbidrag ur anslaget »till högre sko- lor för kvinnlig ungdom> icke med visshet ansågs kunna tillkomma så- dan läroanstalt, där gossar mottagits till undervisning i de egentliga flick- skoleklasserna, varigenom läroanstalten faktiskt övergått till samskola: I proposition till 1896 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t, att ifrågava- rande anslag måtte höjas från 100 000 till 250 000 kronor, därvid sam- tidigt ifrågasattes, att understöd ur anslaget måtte kunna anvisas även åt samskolor med minst fem klasser över de förberedande å de orter, där allmänt läroverk för gossar icke funnes.
Riksdagens beslut utföll i principiell överensstämmelse med pro- positioner, och därmed kom samskoletanken att vinna ytterligare ut- bredning inom landets mindre och medelstora samhällen. Med hän- syn till det vid bidraget fästade villkoret rörande fem årsklasser kommo samskolorna i fråga att i regeln motsvara läroverkens fem nedre klasser.
1902 och 1903 Den försiggående utvecklingen innebar å andra sidan en bestämd
dar fara därutinnan, att de små samskolornas antal på ett oroväckande sätt ökades. utan hänsyn till folkskolans överbyggnader inom samma orter. I syfte att i tid förekomma denna utveckling begränsades genom beslut av 1902 års riksdag rätten till statsbidrag att omfatta de samskolor, som redan vore i åtnjutande av sådant, vilket beslut dock av påföljande riksdag på så sätt modifierades, att understöd skulle kunna utgå till så- dana läroanstalter, som före utgången av år 1902 fullgjort då gällande villkor för erhållande av understöd från ifrågavarande anslag.
Jämsides med sist berörda utveckling av småsamhällenas läroverks- fråga i samskolans tecken hade emellertid efter den Palmgrenska sam- skolan även organiserats ett antal andra enskilda läroanstalter, avsedda att meddela högre bildning åt såväl manliga som kvinnliga lärjungar. För närvarande finnas följande högre samskolor: Palmgrenska skolan, Sofi Almquists samskola, Wehitlockska samskolan, Stockholms samgym- nasium, samtliga i Stockholm, Djursholms samskola, Uppsala: enskilda läroverk, Göteborgs högre samskola, Eslövs högre samskola, Saltsjöbadens samskola och Landskrona stads gymnasium. De nämnda läroanstalterna innehava alla dimissionsrätt till universitet samt åtnjuta numera stats- understöd från det genom beslut av 1909 års riksdag beviljade anslaget till högre goss- och samskolor. Anslaget har tidigare, jämlikt beslut av 1898 års riksdag, utgått under titeln »till understöd åt enskilda läroverk>.
Genom det förslag, som år 1902 avgavs av 1899 års läroverks- kommitté, inträdde samundervisningen i vårt land i ett nytt, betydelse- fullt skede. Kommittéförslaget upptog nämligen som en bärande grund- sats inrättandet av statssamskolor, motsvarande realskolor, i åtskilliga mindre samhällen. |
Den erfarenhet om samundervisningen, som vunnits dels inom vårt eget land, dels ock i vidsträcktare omfattning på flera håll utom- lands, och för vars viktigaste resultat kommittén lämnat redogörelse, syntes kommittén i pedagogiskt avseende på det hela tala till förmån för denna undervisning, tillämpad med vissa inskränkningar och under vissa förutsättningar. Dess användande vid realskolor i vissa smärre samhällen borde, efter vad kommitténs undersökningar givit vid handen, icke förorsaka några allvarliga olägenheter, vare sig med hänsyn till själva undervisningen, lärjungarnas hälsa eller deras sedlighet, men väl kunna medföra vissa fördelar. Avgörande vid kommitténs ståndpunkts- tagande torde i särskild grad de ekonomiska skälen hava varit.
Enskilda samskolor från 1800- talets sista
årtionden.
Förslag om statssam- skola. 1899 års läroverks- kommitté.
i läroverks-
för förslaget anförde föredragande departementschefen, efter att hava er- inrat om den dittills vunna erfarenheten å området, bland annat: Denna erfarenhet har, såsom kommittén uppvisat, varit av beskaffenhet att allt-
mera undanröja de farhågor, som i hygieniskt, moraliskt och pedagogiskt avseende rests mot den nya skolformen.- Man har funnit samskolan både från ekonomisk synpunkt och från allmän uppfostringssynpunkt er- bjuda så stora fördelar, att den i flera protestantiska stater med utveck- lat skolväsen hastigt erövrat terräng.» Förslaget innebar upprättande av inalles 18 statssamskolor.
Inom riksdagen mötte tanken på samskolans upphöjande till orga- nisationsform för statliga läroanstalter intet nämnvärt motstånd. Det för läroverksfrågans behandling tillsatta särskilda utskottet erinrade i sitt avgivna utlåtande därom, att förslag fyra gånger från Kungl. Maj:ts sida väckts i syfte att åt vissa kommuner med mindre besökta lägre läro- verk medgiva rätt att ombilda dessa till samskolor samt att riksdagens båda kamrar två gånger, ehuru i olika form, godkänt en sådan anord- ning. Utskottet framhöll vidare, att den lämnade utredningen gåve vid handen, att »samundervisningen över huvud taget är en skolform, som, om den också icke överträffar den separata undervisningen, dock utan grundade farhågor kan förordas till användande, där övriga förhållanden göra sådant önskligt>. Och det syntes utskottet kunna ifrågasättas, huru- vida icke motståndet mot samskolan mera berodde på sakens förmenta nyhet än på ett närmare övervägande av dess fördelar och olägenheter. På åtskilliga håll, där man yttrat sig emot kommitténs förslag i denna punkt, tycktes man alldeles hava förbisett, att sedan gammalt sam- undervisning förekommit i våra folkskolor ända upp till konfirmations- åldern, att det då i vårt land funnes ett tjugutal enskilda samskolor med statsunderstöd, av vilka tre erhållit dimissionsrätt till universiteten, samt att i åtskilliga andra enskilda läroverk och i en del fackskolor sam- undervisning länge förekommit å ett lägre eller högre stadium. Av dessa faktiska förhållanden framginge, att den allmänhet, som verkligen haft erfarenhet av samundervisningen, hyste förtroende till dess lämp- lighet. Utskottet kunde ej heller inse, varför icke de olika könen skulle kunna sammanföras i skolarbetet likaväl som å andra livets områden, vare sig det gällde lekplatsen eller arbetet.
Utskottet tillstyrkte propositionen, och riksdagens beslut utföll i enlighet härmed:
Sedan genom beslut av 1914 års riksdag Södertälje samskola om- bildats till realskola för gossar, finnas statssamskolor för närvarande an- ordnade i följande städer: Norrtälje, Vadstena, Vimmerby, Ängelholm, Trälleborg, Strömstad, Alingsås, Åmål, Falköping, Filipstad, Askersund, Sala, Köping, Arboga, Örnsköldsvik, Skellefteå, Piteå och Haparanda.
inrättandet av de kommunala mellanskolorna. Då frågan härom första gången förelåg till prövning genom proposition, till 1908 års riksdag, fanns visserligen ingen uttrycklig föreskrift därom, att skolan skulle vara avsedd för såväl gossar som flickor. Sedan nämnda proposition, såsom i annat sammanhang påpekats, icke kunnat sagda år göras till föremål för realbehandling, återkom Kungl. Maj:t med förslaget till 1909 års riksdag. Nu hade emellertid bland villkoren för statsunderstöd inryckts jämväl den bestämmelsen, att, om kommun ägde endast en kommunal mellanskola, denna skulle vara avsedd för såväl gossar som flickor. Riksdagen anslöt sig i detta avseende till propositionens ståndpunkt. Kommunala mellanskolor hava sedermera inrättats i stort antal. Vid 1922 års början voro de 66, samtliga anordnade som samskolor.! Den här lämnade redogörelsen giver sålunda vid handen, att sam- undervisningen i vårt lands skolorganisation, från att ursprungligen hava varit hänvisad uteslutande till folkskolan och vissa fackliga läroanstalter, så småningom erhållit ett betydande rum å realskolans stadium, i såväl de statliga som framför allt de kommunala läroanstalterna. Å gymnasie- stadiet hava dessutom statsunderstödda läroanstalter i icke obetydlig ut- sträckning tillämpat samskolans grundsatser. På särskild framställning har Kungl. Maj:t vidare medgivit, att jämväl kvinnliga lärjungar må vinna inträde vid det med realskolan i Eksjö förbundna kommunala gymnasiet samt vid de av kommunen bekostade gymnasielinjerna vid högre all- männa läroverken i Hudiksvall och Ystad. Enligt den officiella statistiken utgjorde höstterminen 1920 sammanlagda antalet lärjungar i läroanstalter med samundervisning 15486, därav 7 907 gossar och 7 579 flickor. Här- av kommo på statens samskolor 3228, därav 1671 gossar och 1 557
1 : cd e é . . Vid Malmö kommunala mellanskola undervisas gossar och flickor i skilda klasser.
mellan- skolor.
Samunder- visningens nuvarande omfattning.
Samman- fattning.
flickor, på kommunala mellanskolor 6 932, därav 3 398 gossar och 3534 flickor, på enskilda mellanskolor 1 495, därav 723 gossar och 772 flickor samt på högre samskolor 3 831, därav 2115 gossar och 1716 flickor. Slutligen torde i detta sammanhang böra framhållas, att beträffande ut- bildningen av lärare för folkskolan riksdagen förklarat sig intet hava att erinra mot att vid folkskoleseminariet i Luleå såväl manliga som kvinn- liga elever vinna inträde. I överensstämmelse härmed har Kungl. Maj:t medgivit, att under. läsåren 1919—20, 1920—21 och 1921—22 även kvinnliga elever vid sagda seminarium må erhålla utbildning.
Av vad som här anförts torde det vidare hava framgått, att sär- skolornas ursprungliga organiserande icke föregåtts av ett övervägande, som lämnat otvetydiga skäl för deras pedagogiska överlägsenhet över sam- skolorna. - Tids- och samhällsförhållandena voro vid dessa läroanstalters tillkomst sådana, att någon anledning icke förefanns att då taga under särskild omprövning spörsmålet, under vilka former kvinnan skulle kunna bliva delaktig av den högre - allmänbildning, som de ifråga- varande - läroanstalterna avsågo att meddela. Under sådana omstän- digheter kunde givetvis icke heller problemet om gemensam eller särskild undervisning under ungdomsåren äga någon aktualitet för dåtida skol- organisatörer.
När långt senare, under 1840—50-talen, krav på ökade möjlig- heter att erhålla medborgerlig och förberedande facklig bildning från kvinnornas -sida med växande styrka gjorde sig gällande, hade statsmak- terna att taga ståndpunkt till frågan, på vad sätt dessa anspråk ända- målsenligast skulle kunna tillgodoses. Icke heller vid detta övervä- gande inställde sig tanken på att hänvisa den kvinnliga ungdomen till samma läroanstalter som den manliga. En sådan anordning måste hava förefallit mindre naturlig i en tid, då de döda språken undansköto real- bildningens element och tvingade till en stark begränsning av de levande språken å de allmänna läroverkens timplan. Kvinnobildningen krävde enligt sakens natur ett långt större hänsynstagande till det praktiska livets förhållanden, än som då inom gossläroverken var möjligt. Under dessa omständigheter var upprättandet av särskolor för kvinnlig ungdom
den enda väg, som ledde fram till det uppställda målet, ökade bildnings- möjligheter för den kvinnliga ungdomen.
Med ändrade samhällsförhållanden vidgades kvinnans anspråk till att omfatta fordran på samma bildningsmöjligheter, som av ålder till- kommit mannen. Under tiden hade skolorganisationen vunnit allt större anpassning efter samhällsutvecklingens krav, varigenom läroverkens ne- derstadium kommit att bringas i nära överensstämmelse med den i de speciella flickskolorna meddelade undervisningen. Då de ekonomiska syn- punkterna med stor styrka talade mot en onödig splittring av den elemen- tära skolundervisningen och då därjämte av reformvännerna den gemen- samma undervisningen allt starkare påyrkades och dess stora betydelse jämväl praktiskt ådagalagts, kom vid det fortsatta övervägandet frågan om samundervisnings anordnande att allt bestämdare träda i förgrunden. Visserligen bröto sig meningarna om dess lämplighet med hänsyn till undervisning och uppfostran fortfarande starkt mot varandra, och från vissa pedagogiska kretsar sökte man i det längsta energiskt bekämpa varje omläggning av skolorganisationen i riktning mot samundervisning. När riksdagen emellertid på ett relativt tidigt skede av denna skolstrid hade att taga ställning till principfrågan, tillmättes de mot samskolan framförda betänkligheterna icke något större avseende. Utslagsgivande vid ståndpunktstagandet voro utan tvivel de synnerligen tungt vägande ekonomiska fördelar, som en anordning med för gossar och flickor ge- mensamma läroanstalter erbjöd. Dessutom förefanns en starkt rotad övertygelse om det oberättigade i att undantaga skoltiden från den natur- liga samvaron mellan könen, som för övrigt sträcker sig över livets alla åldrar. Icke minst inom de kretsar, där en närmare förtrogenhet med folkskolan och dess verksamhet förefanns, torde de personliga upplevel- serna hava varit av beskaffenhet att kunna effektivt neutralisera påstå- enden och profetior i motsatt riktning.
En gång i erforderlig utsträckning prövad även å elementarunder- visningens fält, visade sig samskolan kunna i det hela infria de förhopp- ningar, som knutits till densamma. Då det därför gällde att år 1904 inordna statssamskolan såsom en beståndsdel i svensk läroverksorganisa- tion, hade motståndet från skolmän och allmänhet väsentligt försvagats. 18—210409. I,
Allmänna synpunkter.
Teoretisk utbildning.
Och de betänkligheter, som på ett eller annat håll tidigare varit tillfin- nandes inom riksdagen, hade helt övervunnits.
3. Samskoleproblemet.
Såsom 1 det föregående framhållits, måste ur synpunkten av de syften, som den förevarande omorganisationen av vårt högre undervis- ningsväsen avser att ernå, spörsmålet om samundervisningen till- erkännas en långt större betydelse än tidigare. Möjligheterna att i full utsträckning realisera kravet på den kvinnliga ungdomens likställighet med den manliga i nu ifrågavarande hänseende bliva nämligen i hög grad beroende av den ställning, man intager till sagda spörsmål. Med hänsyn härtill har kommissionen funnit det synnerligen angeläget att ägna frågan om samundervisningen ett ingående övervägande från olika synpunkter.
Samskoleproblemet innebär ur teoretisk synpunkt den frågan, huru- vida förvärvandet av i det väsentliga samma kunskapsinnehåll bör upp- ställas som mål för gossars och flickors undervisning. Besvaras den frågan nekande, så är givetvis därmed också samskolan dömd.
Ur själva det teoretiska kunskapsbehovets synpunkt torde det vara tillräckligt att erinra därom, att erfarenheten i stort sett visat överens- stämmelse mellan manlig och kvinnlig ungdom. Om det än icke torde kunna förnekas, att vissa ämnesområden utöva en starkare eller svagare dragningskraft på olika kön, så torde å andra sidan icke kunna bestridas, att det, som förenar gossar och flickor, är långt betydelsefullare än det, som skiljer dem. Därför hava ock de särskilda flickskolornas studie- kurser, utan något statligt ingripande, kommit att i många stycken sam- manfalla med de kurser, som även gossarna på sina håll inhämtat. Detta resultat av den allmänna utvecklingen, vilken är gemensam för alla kulturländer, visar att från synpunkten av det teoretiska kunskapsstoff, som utgör undervisningens föremål, samundervisning är naturlig. Att icke desto mindre vissa på könens skiftande anlag beroende nyanser böra beaktas, är obestridligt.
Om sålunda gossar och flickor, trots den differentiering beträffande håg och anlag för skilda studieområden, som sammanhänger med könens olika egenart, efter kommissionens uppfattning med fördel kunna åtnjuta samundervisning i teoretiska ämnen, ter sig problemet något annorlunda ur synpunkten av de praktiska ämnen, i vilka gossar och flickor böra erhålla utbildning. I fråga om vissa betydelsefulla praktiska färdigheter ställas nämligen män och kvinnor i livet inför vitt skilda krav, och dessa skilda krav måste vid undervisningen i skolan vinna vederbörligt beak- tande. Viktigast i nu berörda hänseende synes den omständigheten vara, att kvinnan, även då hon i stort sett syftar åt samma utbildning som mannen, likväl på grund av sin natur och den ställning, i vilken denna försätter henne till hemmet, bör erhålla en åtminstone elementär utbild- ning i husligt arbete. Åt detta förhållande har kommissionen funnit sig böra ägna särskild uppmärksamhet.
I själva verket lägges såväl den teoretiska som den praktiska bild- ningens första grund i hemmet, där i flertalet fall bror och syster under ömsesidig påverkan vinna sin första kunskap om tingen och varelserna samt sin första färdighet att komma till rätta med livet i världen. Under gemensamt manligt och kvinnligt hägn få de där ock sin första fostran, i sämja och strid, och tvingas tidigt nog att böja sin egenvilja under gemensamma hänsyn. Tidigt vidgas också hemmets värld med systrars och bröders vänner. Formerna för hemmets liv synas tala för den skol- form, som i flera väsentliga stycken återspeglar familjen. Beaktas bör också i detta sammanhang, att samma skola för bror och syster ur flera synpunkter är ett praktiskt familjeintresse. I samhället leva kvinnan och mannen sitt liv sida vid sida. Samhällsutvecklingen har överallt steg för steg fört dem närmare varandra. Med de senaste årens demokratiske genombrott har kvinnans ställning i samfundslivet i själva verket blivit så förvandlad, att frågan om Ööverensstämmelsen i den blivande man- nens och den blivande kvinnans intellektuella fostran efter kommissio- nens uppfattning inträtt i ett alldeles nytt läge. Man har tidigare möj- ligen kunnat hysa tvivel angående lämpligheten av samma kunskaps- meddelelse för gosse och flicka med hänsyn till mannens och kvinnans naturliga uppgift i livet. Utvecklingen har emellertid för en mängd kvin-
Praktisk utbildning.
Samskola. familj och samhälle.
Betänklig- heter fram- förda mot samskolan.
nors del passerat den problemställningen. Kvinnan har kämpat sig fram till en med mannen lika berättigad ställning i det moderna samhället och av statsmakterna godkänts som tävlande part vid tillsättningen av en mång- fald statstjänster. Under sådana förhållanden synes det ofrånkomligt, att staten i sina offentliga läroanstalter bereder de blivande kvinnorna möj- lighet. att begagna sig av det vunna likaberättigandet. Då alltså för fram- tiden ett avsevärt antal flickor för sitt levnadskall kommer att behöva samma slags kunskaper som gossarna, synas viktiga samhällsintressen kräva, att gossar och flickor erhålla en med avseende på sitt innehåll likartad undervisning. Sett från denna synpunkt ter det sig naturligt, att samma skola gemensamt fostrar dem, som en gång skola stå sida vid sida i arbetet för ett gemensamt samhälle.
Efter kommissionens förmenande kunna sålunda ur det allmän- mänskliga kunskapsbehovets, familjens och samhällets synpunkt starka skäl för samundervisning anses föreligga. Lägger man så därtill, att — såsom kommissionen längre fram utvecklar — en så beskaffad anordning jämväl påkallas av betydelsefulla hänsyn av ekonomisk natur, kan kom- missionen icke finna annat, än att denna skolform är både berättigad och önskvärd.
Emellertid övergår kommissionen nu att närmare skärskåda de skäl, som ur olika synpunkter pläga framföras emot samundervisningen.
Alltifrån samskoletankens framkomst och under samskolans jäm- förelsevis korta historia hava starka betänkligheter kommit till uttryck mot gossars och flickors sammanförande i gemensam skola.
Motståndet har förnämligast härrört från sådant håll, där man väsentligen utgått ifrån teoretiska antaganden och överväganden och där man icke ägt omedelbar erfarenhet av samskolans liv och arbete. De framkomna betänkligheternas tyngdpunkt har förlagts till olika om- råden. Medan till att börja med de uttalade farhågorna främst hade avseende på det moraliska området, har kritiken senare sökt sitt för- nämsta stöd i vissa iakttagelser av psykologisk och fysiologisk art rörande de båda könens olika själsliga och kroppsliga struktur. Särskilt har man under de senaste åren ur undersökningarna av den s. k.
pubertetsålderns psykiska och fysiska förlopp ansett sig kunna hämta väl- grundade skäl mot samundervisning och samuppfostran.!
Det torde vara en känd och erkänd sak, att både flickor och gossar Undervis- utvecklas med något. olika hastighetsgrad under olika perioder, liksom ERS att i detta avseende en bestämd skillnad råder mellan de båda könen. tempo. Särskilt har man kunnat iakttaga, att flickorna under elementarskolans tidigare år förete större andlig livaktighet än gossarna på motsvarande åldersstadium, i synnerhet märkbar genom större receptivitet, varemot de under brytningsåren på den nuvarande skolans mellanstadium i regeln visa större andlig eller fysisk trötthet än gossarna. På det högsta skolstadiet synes ynglingen genom sin senare framträdande större för- djupning liksom genom sin större fysiska styrka och sin därav beroende större motståndskraft icke blott taga igen sin kvinnliga kamrats tidigare företräden utan ofta nå ett stycke framom henne.
Denna olikhet i utvecklingstempo har man tagit till intäkt mot samundervisningen. Man har sökt göra gällande, att flickornas tidigare framgångar skulle vara ägnade att nedtrycka gossarnas mod, göra dem håglösa och liknöjda inför den föga hoppfulla utsikten att upptaga en framgångsrik tävlan. Å andra sidan har man starkt framhävt vådorna dels av att flickorna skola nödgas arbeta i samma takt som gossarna under övergångsåldern, dels av den nivåsänkning på undervisningens högre stadium, som förmenas bliva en följd av hänsynstagandet till den kvinnliga partens underlägsenhet i förhållande till den nu mognade yng- lingen just i fråga om några för djupare studier avgörande krav: reda, sammanhang, överskådlighet och blick för det väsentliga.
Vad beträffar farhågorna för flickornas överansträngning under brytningsåren, skall kommissionen senare återkomma härtill. I övrigt äro efter kommissionens uppfattning de nu berörda farhågorna åt- skilligt överdrivna och besannas näppeligen av erfarenheten. Någon mod- löshet hos gossarna, som skulle hava sin grund i flickornas obestridligt
1 I detta avseende hänvisas till Betänkande II, där en sammanfattning lämnas av de yttranden, som rektorer och föreståndare för statens samskolor, de kommunala mellan- skolorna och de privata högre samskolorna avgivit på hemställan från kommissionen, varvid anhållits om redogörelse för de rön angående samundervisningen, som gjorts med avseende på undervisning, uppfostran och hygien.
»Läggning och egenart».
iakttagna tidigare framgångar, har icke försports i samskolorna. Emot den härutinnan uttalade farhågan torde man för övrigt med fullt fog kunna åberopa den iakttagelsen, att flickornas konstaterade livaktighet eggar gossarna till större ansträngningar och att över huvud taget — detta gäller såväl låg- som högstadiet — den tävlan mellan lärjungarna, som kommer till synes i alla skolor bland all sund ungdom, i en samskola framträder förstärkt såsom en tävlan mellan könen, vilken, rätt använd, kan tjäna till undervisningens och uppfostrans bästa. Vad beträffar studienivåns befarade sänkning på det högre skolstadiet, kan det icke be- stridas, att samundervisningen i detta avseende under ogynnsamma för- hållanden kan medföra en risk. Men genom den prövning, som enligt kommissionens förslag skall äga rum vid inträdet å gymnasiet och som skall fortgå vid flyttningen från lägre till högre klass, bör dock denna risk kunna avvärjas. Är flickornas studiebegåvning på detta stadium mindre än gossarnas, torde följden bliva den, att antalet flickor å gymnasiet även av denna anledning minskas i förhållande till gos- Sarnas.
Att emellertid i stort sett inga allvarliga klagomål över svårigheter, beroende på könens olika utvecklingstempo, försports från våra sam- skolor, är efter kommissionens uppfattning knappast ägnat att förvåna. Förhållandet är nämligen ingalunda, att på ett visst åldersstadium alla flickors mogenhetsgrad är överlägsen alla gossars, lika litet som mot- satsen äger rum på annat stadium. Flickor inbördes såväl som gossar inbördes förete på alla stadier en mångfald gradationer i sin allmänna utveckling. Vad som vid en detaljundersökning av en större mängd fall kan framträda som en nog så betydelsefull gruppåtskillnad, tilldrager sig knappast uppmärksamhet och spelar i varje fall en jämförelsevis under- ordnad roll, när man har att göra med smärre blandade grupper. Till en viss grad måste all god undervisning individualiseras. Detta gäller för särskolorna lika väl som för samskolorna.
I könens olika läggning och egenart har man funnit ett annat faktum, som borde låta samundervisningen framstå såsom mindre natur- lig. Kan det vara riktigt och lämpligt, spörjer man, att sammanföra till undervisning i samma fack och under likartade former lärjungar, vilkas
intressen, tycken och anlag peka åt skilda håll och vilkas kunskaps- tillägnelse framträder på olika sätt?
Vid bedömandet, om och i vilken mån detta förhållande kan vara ägnat att beröva samundervisningen dess existensberättigande, torde man till en början böra konstatera, att den hittillsvarande erfarenheten i viss mån bekräftar satsen om gossars och flickors olika håg och anlag med hänsyn till de särskilda ämnena. Flickorna intressera sig mera för litteratur och levande språk än gossarna och äro dem i regeln överlägsna i dessa ämnen. Gossarna å sin sida visa större fallenhet för naturveten- skap och matematik och lämna på detta område flickorna bakom sig med avseende på studieresultatet. Det är likaledes vittnat av erfaren- heten, att gossarnas kunskapstillägnelse — särskilt, såsom ovan redan berörts, på ett mera framskridet stadium — mera går på djupet och söker nå fram till en insikt i företeelsernas sammanhang, medan flickorna å sin sida hava en mera utpräglad förkärlek för minneskunskap, kanske även för detaljer, men också för estetiska värden.
Emellertid bör det icke heller förbises, att man icke förmärkt någon synnerlig klagan från samskolehåll på denna punkt. Även härvidlag torde det böra uppmärksammas, att den ovan omtalade individuella olikheten synnerligen starkt framträder, när det gäller intressen och an- lag. Långt ifrån alla flickor sakna begåvning för matematik, liksom det finns utmärkta språktalanger bland gossarna, och på enahanda sätt för- håller det sig i andra ämnen. «Liknande iakttagelser hava gjorts beträffande kunskapstillägnelsen. Motsvarande individuella olikheter i avseende på anlag eller intressen komma till synes även i särskolornas klasser.
Även om olikheten skulle framträda ännu starkare, än den faktiskt gör, kunde detta efter kommissionens uppfattning icke utgöra någon anledning att avböja ett skolsystem, vari samskolan ingår som en in- tegrerande del. När flickorna visa ett långt drivet intresse för detaljer och minneskunskap, så beror detta till icke ringa grad på deras större samvetsgrannhet och flit. Utan tvivel hava gossarna i detta stycke mycket att lära av sina kvinnliga kamrater. Å andra sidan är gossarnas sinne för sammanhang och översikt ägnat att motverka flickornas ängsliga
fasthållande av småsaker och att förhjälpa dem till klarare överblick. Och såmedelst kan man förvänta, att ur angivna synpunkter den gemen- samma undervisningen skall giva ungdomen av båda könen värdefullare resultat än särundervisningen.
Mot här framförda betraktelsesätt har emellertid invänts, att de speciella begåvningarna skulle nå längre å respektive håll, om de ut- bildades åtskilda och sålunda icke riskerade att hållas tillbaka av dem, som på grund av sin läggning äro dömda att bliva efter. Efter kom- missionens uppfattning utgår ett dylikt betraktelsesätt från en i hög grad ensidig värdesättning av skolans uppgifter. Vad som möjligen genom särundervisningen kunde vinnas under en renodling av specialiteten, så långt denna över huvud gör sig förnimbar som en könslig egenart, lär näppeligen kunna uppväga den vinst, som den för tillfället svagare motparten kan draga av gemensamt arbete. Uppenbart är sålunda, att exempelvis företeelser inom biologien, fysiken och kemien ställas i rikare belysning för flickorna därigenom, att dessa bliva förtrogna med gossarnas sätt att taga på dessa ämnen, de frågor de göra, de speciella problem de inrikta sig på, och likaledes måste det för gossarna vara av synner- ligt värde att göra bekantskap med flickornas renare och ledigare uttal av de främmande språken, deras större impulsivitet och snabbare reak- tion. Så torde man kunna fortsätta så gott som skolschemats alla ämnen igenom. Överallt föreligger möjlighet för ett givande och tagande, för ett rikare liv. Långt ifrån att i könens olika läggning och egenart se något hinder för samundervisningen har man på samskolehåll med stor enstämmighet häri velat se en vinst. I detta sammanhang bör erinras därom, att en rätt vanlig erfarenhet på lärarehåll, manligt som kvinnligt, gör gällande, att undervisningen går lättare, under trevligare stämning, i en blandad klass än i en klass av enbart gossar eller enbart flickor. Förnekas kan icke, att arbetsresultatet i väsentlig grad är beroende av den lust, varmed arbetet bedrives. Ger alltså själva samskolelivet ett stämningsunderlag, som skapar större trivsel på skolbänk och i kateder, så tillföres därmed samskolans arbete en betydande vinst.
Om således de betänkligheter, som i nu förevarande hänseende framkommit, synas kommissionen i det hela ogrundade, så gäller detta
alldeles särskilt den ålder, då skolämnenas för alla, oberoende av håg och fallenhet, nödvändiga elementer skola inhämtas. På ett senare skol- stadium kan i många fall en specialisering vara önskvärd eller nödvändig, och med fullt behjärtande härav har kommissionen i den skolorganisa- tion, som här föreslås, sökt på detta stadium inrymma så många val- möjligheter, att ingen lärjunge, som över huvud är bekväm för studier, behöver tvingas in på områden, för vilka han eller hon saknar håg och intresse. Det har redan inledningsvis berörts, att de betänkligheter, som först Uppfostran. restes mot samskolan ur uppfostrans synpunkt, rörde det moraliska OR området. Man frågade sig särskilt, vad följden väl skulle bliva av ett sammanförande av vuxna gossar och flickor till dagligt och förtroligt umgänge i skolan. Den hittills gjorda erfarenheten har enligt såväl föräldrars som lärares vittnesbörd bragt dessa farhågor grundligt på skam, såsom ock framhållits av 1899 års läroverkskommitté och i riksdagens upprepade uttalanden i denna angelägenhet. Man har tvärtom kunnat konstatera, att förhållandet mellan de vuxna ungdomarna i allmänhet är fritt från den »flirtton», som eljest icke är denna ålder främmande. Förmärkes något dylikt i en samskola, så härrör det i regeln från främ- mande element, som från särskolor eller enskild undervisning vid en jämförelsevis framskriden ålder råkat in i en skolform, som till en av sina väsentligaste förutsättningar måste hava ett kamratskap från tidi- gare år.
Trots hemlivet och dess umgängesformer, som i alla tider sam- manfört gossar och flickor, har dock i stort sett den skilda uppfostran i olika läroanstalter bidragit att isolera dem från varandra och gjort gos- sars och flickors värld relativt exklusiv. Av natur och ohindrad vana har i regeln en pojke rätt tidigt lagt sig till med ett ganska utpräglat flickförakt, och flickan å sin sida har icke utan vissa skäl lärt sig be- trakta sin motpart som en bråkig fridstörare. I ungdomsåren förändras som bekant stämningen ömsesidigt, men den form, varunder de relativt obekanta parterna ofta nog närma sig varandra, mera tillfälligt utan för hemmet och i nöjeslivet, är just icke ägnad att förmedla en djupare kännedom. Den bästa form för umgänge är otvivelaktigt den, som skapas 14—210409. I".
under gemensamt arbete och i samling kring gemensamma intressen. Under dessa omständigheter erbjuder undervisningen i samskola tillfälle till ett naturligt och otvunget umgänge bland ungdomsskaror av olika kön. Efter kommissionens uppfattning utgör en av samundervisningens främsta förtjänster just den ton och anda, som utvecklas genom gossars och flickors ömsesidiga uppskattning av varandras arbete och genom den verkliga kännedom, de vinna om varandra under den dagliga arbetsbe- röringen.
Givetvis kan det dock sägas, att en och annan lärjunge på grund av sin läggning till större fördel både för sig själv och skolan kunnat åtnjuta undervisning i särskola. Helt visst passera också ej så få sam- skoleelever skolan utan någon synnerlig entusiasm för samundervisningen. Ävenledes förmärkes en viss olikhet i gossars och flickors ställning till varandra på olika skolstadier. Småbarnen leka och kivas med varandra som syskon. På mellanstadiet inträder hos gossarna en viss obenägen- het att hava någon närmare beröring med flickorna, medan på gymnasiet kamratskapet ofta utvecklar sin bästa form. Särskilt är det uppenbart, att föreningslivet (gymnasieförbund, litterära och naturvetenskapliga före- ningar o. d.) på ett synnerligen lyckligt sätt sammanför de ledande krafterna inom respektive grupper.
Samundervisningens betydelse ur uppfostrans synpunkt vitsordas också allmänt av de lärare, som undervisa i samskolorna. Kommissionen hänvisar härutinnan till den förut nämnda utredningen. Från statens samskolor, där erfarenheterna i andra avseenden äro nog så växlande, har intet kollegieuttalande haft något att invända mot samundervisningen i ovanberörda avseende, och majoriteten konstaterar i mer eller mindre bestämda ordalag goda verkningar av samuppfostran i skolorna, en upp- fattning, som så gott som enhälligt biträdes av lärarna i övriga sam- skolor.
Vid bedömandet av samskolans värde ur uppfostringssynpunkt kan efter kommissionens förmenande icke heller förbigås betydelsen där- av, att ungdomen i denna skolform sannolikt i större utsträckning än i andra kommer att ställas under det dubbla inflytandet av manliga och kvinnliga handledare. För gossarna måste det sålunda vara välgörande
att, vid sidan av en fostrare, som står deras eget kynne nära och liknar far därhemma, göra bekantskap med en annan, väl kanhända något strängare än mor, men omisskänligt av samma väsen som hon. Ännu mera betydelsefullt är det kanske för flickorna att i skolan möta fostrare, som, själva familjefäder, känna barn ur annan synpunkt än skolans. Över huvud torde betydelsen av det dagliga samarbetet mellan lärare och lärarinnor och det ömsesidiga givandet och tagandet icke kunna nog högt uppskattas. Också lär det sociala värdet därav, att ungdomens fostran uppbygges på en förtroendefull samverkan mellan män och kvin- nor, vilka i ömsesidig aktning för varandras insatser mötas kring ett gemensamt mål, icke få förbises.
De invändningar, som under senaste tid med den största skärpan riktats mot samundervisningen, hava till utgångspunkt tagit just här senast berörda förhållanden. I den ömsesidiga påverkan lärjungarna emellan och det dubbla inflytandet från manliga och kvinnliga lärare har man spårat en ny fara. En pojke skall vara pojke, och en flicka skall vara flicka. Det inflytande, som de utöva på varandras karaktärs- daning och uppträdande, har förmenats hota att utplåna eller utjämna deras instinktiva egenart. Gossens — den blivande mannens — person- lighetsfostran skulle icke utan fara kunna anförtros åt en kvinna, som, »vad hon än kan bliva, aldrig kan bliva man», och flickans ömtåliga själ har ansetts kräva en vårdande hand, mjukare i greppet än mannens.
Då det gäller att värdesätta betydelsen av här antydda invänd- ning, i den mån den avser samundervisningen, vill kommissionen till en början betona, att ingen velat ifrågasätta, att gossarna skola uppfostras av enbart lärarinnor eller flickorna av enbart lärare. Men därjämte kan kommissionen icke underlåta att fästa uppmärksamheten på den ringa beviskraften i det ifrågavarande betraktelsesättet. Det kan icke förbi- ses, att man på nu berörda liksom på många andra områden, då det gäller framförande av betänkligheter mot samskolan, i alltför stor ut- sträckning rör sig med förmodanden. Maskuliniseringen av kvinnan och feminiseringen av mannen har icke hittills kunnat konstateras såsom varande en följd av samskolan. Det är sålunda närmast en teoretiskt uppkonstruerad framtidsfara, som varningsropet åsyftar. Då det gäller
>Maskulinise- ring och fe- minisering>.
Övergångs- åldern.
att bedöma denna faras sannolikhet från de till grund för sagda upp- fattning liggande förutsättningarna, må det vara nog att rikta uppmärk- samheten på den motsägelse, som icke sällan kommer till synes 1 kri- tiken. Å ena sidan är man nämligen angelägen att starkt understryka den grundåtskillnad, som förefinnes mellan kvinna och man. Och det är just denna väsensolikhet, som förmenas utgöra ett naturligt hinder för samuppfostran. I detta sammanhang tillerkännes sålunda det man- liga och det kvinnliga en nog så hållfast och oförstörbar kvalitet. A andra sidan synes den ängsliga varningen för den ömsesidiga påverkan och rädslan för det maskulinas och det femininas utsuddande nära nog förvandla den eljest så starkt framhävda egenarten hos könen till en hart när betydelselös faktor.
Efter kommissionens uppfattning förråder 1 själva verket kritiken på denna punkt en långt gående obekantskap med allt vad både erfaren- het och teori lära om den. i naturen grundade väsensegenskapens fort- bestånd. Trots all förtroendefull samverkan och vad övrigt som kan sägas om gossars och flickors naturliga umgänge 1 en samskola, ett be- tygas dock enstämmigt av dem, som varit verksamma i samskolan: att den instinktiva särklyvningen kommer till synes i mycket påfallande former. - Även i en samskola iakttages utanför klassen i regeln den tradi- tionella uppdelning av könen, som av ålder bänkat männen och kvinnorna på var sin sida om kyrkans mittelgång.
Slutligen torde särskild uppmärksamhet böra ägnas spörsmålet om lämpligheten av samuppfostran under den s. k. övergångsåldern. Obe- stridligen träffar mycket av vad som angående denna ålder anförts i sammanhang med kritiken av samskolan i själva verket skolan över huvud. Man framhåller, att den omvälvning i såväl kroppsligt som själsligt avseende, som flickor och gossar genomgå vid övergången till ungmö- och ynglingastadiet, är av så genomgripande natur, att de över huvud icke borde ansträngas med intellektuellt arbete under denna tid, synnerligast som deras psykiska tillstånd därunder i sin helhet är föga balanserat och icke ägnat för kollektivt arbete eller kollektiv behandling.
Utan tvivel är det av stor vikt, att såväl lärare som målsmän ha sin uppmärksamhet fäst vid detta för de unga, särskilt för de unga
flickorna, verkligt betydelsefulla förhållande. Det kan emellertid icke förbises, att det måste möta de största svårigheter att på skolorganisa- torisk väg åstadkomma en fullt tillfredsställande lösning av det problem, som den intellektuella fostran under pubertetsåldern uppställer. Dels sammanfaller pubertetstiden ingalunda ens för alla individer av samma kön, dels är den individuella reaktionen skäligen olikartad. Här kräves för visso en särbehandling från fall till fall, och lämpligheten av att låta en lärjunge för en tid avbryta sin skolgång kan ingalunda bestämt avvisas. Kommissionen har ock, såsom i det följande närmare utvecklas, sökt att i görligaste mån tillgodose det berättigade kravet att bereda särskilt flickorna önskvärd eller nödvändig lindring i det teoretiska ar- betet under nu ifrågavarande brytningsperiod.
Avgjort betänksam måste kommissionen emellertid ställa sig mot ett yrkande, som i detta sammanhang framkommit beträffande samskole- problemets lösning. En del pedagogiska författare, som i det hela ställt sig skeptiska till samskolan men dock funnit sig föranlåtna att accep- tera samundervisningens princip, hava bestämt avvisat varje tanke på gemensam skolgång för gossar och flickor under övergångsåldern. Me- dan man icke direkt velat underkänna samskolans lämplighet för barnstadiet eller förnekat, att den för den vuxna ungdomen vore an- vändbar, har man bestämt motsatt sig en anordning, som skulle inne- bära, att gossar och flickor finge störande påverka varandra under den kritiska period, då den kvinnliga och manliga egenarten har sin egent- liga knoppningstid. En på grundval av en sådan tankegång uppbyggd skolorganisation skulle medföra, att samundervisning skulle förekomma på låg- och det tidigare mellanstadiet samt högstadiet, medan särunder- visning skulle förekomma på det högre mellanstadiet. Representanterna för en sådan tankegång hava knappast tagit i beräkning betraktelse- sättet hos de unga människor, vilkas utveckling man velat skydda ge- nom en direkt hänvisning på den fara, de förmenas utgöra för varandra. Över huvud torde väl en klok psykologi bjuda, att övergångstiden vis- serligen övervakas men så litet som möjligt för vederbörande själv bringas till aktualitet såsom något märkligt och säreget än mindre ris- kabelt. Med fullt fog torde man vara berättigad spörja, med vilka ögon
gossarna och flickorna skulle betrakta varandra vid den förnyade kon- frontationen, sedan man genom skolsystemets egen anordning inriktat deras självobservation på det hemlighetsfulla och farliga, som försiggår i kropp och själ under isoleringstiden. Efter kommissionens uppfattning skulle en så uppbyggd skolorganisation innebära de allvarligaste faror för det unga släktets fostran till harmoniskt utvecklade människor.
Nu berörda spörsmål sammanhänger nära med de betänkligheter, som ur allmänt hygienisk synpunkt gjorts gällande mot samskolan. Liksom under pubertetstiden den feminina organismen synes vara den, som det är angelägnast att skydda mot intellektuell överansträngning, så ifrågasättes stundom lämpligheten över huvud av att utsätta flickorna för samma krävande arbetsuppgifter som gossarna.
Det kan visserligen icke förnekas, att de hygieniska kraven ställa samskolan inför vissa svårigheter. De undersökningar, som av kommis- sionen verkställts i syfte att utröna de erfarenheter, som i nu ifråga- varande avseende föreligga från samundervisningen i olika läroanstalter i vårt land, giva likvisst vid handen, att dessa svårigheter tillmätts allt- för stor betydelse. Vid statssamskolorna hava 7 kollegier uttalat, att inga olägenheter i hygieniskt avseende låtit sig förmärkas, 7 kollegier angivit, att tendens till överansträngning hos flickorna förefunnits, och 4 kollegier hava funnit sig kunna konstatera överansträngning hos flic- korna. Vid de kommunala mellanskolorna hava 29 kollegier uttalat, att inga olägenheter gjort sig märkbara, 7 hava konstaterat tendens till överansträngning hos flickorna och 2 hava uppgivit, att överansträngning hos de kvinnliga lärjungarna förekommit. Inom de privata högre sam- skolorna synas förhållandena i det stora hela vara tillfredsställande. Det bör tilläggas, att, där överansträngning spårats hos flickorna, detta ut- tryckligen angivits hava varit så gott som uteslutande i klasserna 4—6. Sagda omständighet låter sig lätteligen förklaras, utom av pubertetstidens säregna förhållanden, även av vad som ovan anförts angående flickornas större lätthet för språk och större receptivitet över huvud men mindre fallenhet för matematik, fysik och kemi, alltså ämnen, av vilka det ena först på detta stadium börjar bliva krävande, medan de andra äro nya.
Den sålunda föreliggande erfarenheten bekräftas även av vad som
inhämtats från Danmark och från vissa håll i Norge, där emellertid meningarna för närvarande skarpt bryta sig mot varandra, framförallt på grund av den nuvarande samskolans brist på anpassning efter flic- kornas behov (se Betänkande IT). TI betraktande av att samskolan även i vårt land i flera avseenden varit anordnad på ett mindre tillfredsstäl- lande sätt, måste efter kommissionens mening erfarenheterna betecknas såsom 1i stort sett gynnsamma för samundervisningen såsom sådan. Den på flera håll uttalade uppfattningen, att flickorna i nuvarande samskolor äro mer än rimligt belastade med intellektuellt arbete, synes kommissio- nen emellertid böra vid skolorganisationens utformande beaktas, i syfte att åt sagda organisation må förvärvas den anpassningsförmåga och smi- dighet, som utgör en oavvislig förutsättning för att särskilt de kvinnliga lärjungarna under .pubertetsåren icke må över hövan betungas med in- tellektuellt arbete, något, som framstår såsom ett lika betydelsefullt skol- hygieniskt som samhällshygieniskt intresse.
4. Kommissionens förslag.
En överblick av skälen för och emot samskolan synes kommissionen otvetydigt giva vid handen, att samskolan under förutsättning av att vid dess organisation nödig hänsyn tages ej mindre till hygienens krav än även till den differentiering vid undervisningen, som könens olik- artade uppgifter påkalla, är en god skolform både i fråga om undervis- ning och uppfostran.
I betraktande härav och med särskild hänsyn till skäl av ekono- misk art håller kommissionen före, att på varje ort, där läroverk skall finnas, detta i första hand bör anordnas såsom samskola.
På grund av den ställning kvinnan numera erhållit i samhället är det givetvis statens plikt att bereda henne möjlighet till utbildning i läro- anstalter, som leda fram till studentexamen. Då det torde vara uteslu- tet, att i flertalet kommuner, vid sidan av förut befintliga manliga gym- nasier, nya sådana skulle kunna upprättas för kvinnliga lärjungar, är samgymnasiet uppenbarligen den väg för vinnande av sagda mål, som anvisas redan av praktiska hänsyn. HEmär vidare all föreliggande erfaren-
het av samundervisningen såväl i vårt eget land som i främmande län- der inskärper vikten av samundervisning från tidigare år, synes det i hög grad eftersträvansvärt, att lärjungarna i samgymnasiet hava erhållit sin grundläggande undervisning i en läroanstalt av samskolenatur. Ur an- förda synpunkt är det enligt kommissionens mening synnerligen önsk- värt, att vid folkskoleundervisningen samskoleprincipen må vinna allmän- nare tillämpning.
Vid inrättandet av den nya samskolan bör emellertid i större ut- sträckning än i den hittillsvarande statssamskolan och kommunala mel- lanskolan, vilka i stort sett varit gosskolor, till vilka flickor erhållit till- träde, i fråga om arbetsordning, timplan och disciplin hänsyn tagas till könens olikhet.
Av vikt är också, att vid bedömandet av skickligheten hos sö- kande till lärarbefattning vid samskola vederbörlig hänsyn jämväl tages till den sökandes förutsättningar för framgångsrik verksamhet vid sådan läroanstalt. I samband härmed torde ock böra erinras om den synner- liga betydelsen av att ett lämpligt avvägt förhållande råder mellan an- talet kvinnliga och manliga medlemmar i samskolekollegiet. I samskolor torde också, ehuru ansvaret i sista hand bör vila hos en, tillbörligt infly- tande vid skolans ledning böra beredas såväl den kvinnliga som den manliga parten.
I samhällen, där förhållandena medgiva anordnande av två eller flera läroanstalter å såväl mellan- som högstadiet, bör enligt kommissio- nens mening — med hänsyn till i föregående framställning antydda svå- righeter av pedagogisk och hygienisk art och till historiskt givna förhål- landen samt för att undervisningsväsendet må erhålla önskvärd smidig- het och omväxling — tillbörligt utrymme givas åt särundervisning av så- väl gossar som flickor, i det att läroanstalter av särskoletyp där må upp- rättas vid sidan av samskolan. :
Vid anordnandet av undervisningen för flickor, det må nu vara i samskolor eller särskolor, synes det naturligt, att man i största möjliga utsträckning söker tillvarataga den bildningstyp, som så småningom ut- formats i den s. k. åttaklassiga flickskolan. Ett sådant hänsynstagande står i full överensstämmelse med vad föredragande departementschefen
anfört i ofta berörda statsrådsprotokoll över ecklesiastikärenden den 31 de- cember 1918, att flickskolan ej får ensidigt ombildas efter mönstret av goss- skolan. Kommissionen föreslår alltså, att antingen, ilikhet med vad som redan sker vid vissa samskolor, från lämpligt stadium i realskolan en uteslutande för flickor avsedd bildningslinje må utlöpa eller också att på folkskolan uppbygges en särskild flickskola. Båda dessa skolformer hava ansetts böra utan examen leda fram till ett bildningsmål, motsvarande det, som nu berättigar till s. k. normalskolekompetens. Genom studiernas utsträck- ning över ett större antal år, genom frånvaro av examenstvång och ge- nom åtskilliga lättnader i ämnesval och studieanordning i övrigt kan inom dessa skolformer åstadkommas den behövliga avspänning i ansträng- ning och arbetstakt, som kräves särskilt för mera känsliga flickor under övergångsåldern, varjämte dels en fördjupning av kunskaperna inom vissa läroämnen bör kunna äga rum, dels mera utrymme vinnas för husligt arbete.
läroverk.
KAP: TEL: Skolformernas ställning till det allmänna. Statsskolor — kommunala skolor — enskilda skolor.
1. Översikt av den historiska utvecklingen och nuvarande förhållanden.
De i det förut omförmälda statsrådsprotokollet den 31 december 1918 gjorda uttalandena angående flickskolan och den enskilda under- visningen hava för kommissionen inneburit en uppfordran att vid full- görandet av det åt kommissionen meddelade uppdraget till övervägande upptaga spörsmålet om de skilda skolformernas ställning till det all- männa särskilt i ekonomiskt hänseende. Inom nuvarande skolsystem kunna i förevarande avseende tre olika grupper läroanstalter urskiljas: statliga, kommunala och enskilda.
Statliga läroanstalter.
I det föregående har redan framhållits, hurusom statens undervis- ningsverksamhet ursprungligen haft sin upprinnelse i behovet att utbilda ämbetsmän i kyrkans eller över huvud i samhällets tjänst. I detta för- hållande har man att söka anledningen till att det allmännas åtgöranden ensidigt varit inriktade på att tillgodose den manliga ungdomens högre undervisning. På angivna väg hava de nuvarande allmänna läroverken kommit till stånd. Under skilda perioder hava de, visserligen under skiftande benämningar, 1 väsentliga avseenden växlat karaktär men dock i sin organisatoriska ställning till staten alltjämt förblivit orubbade. En- dast de år 1904 beslutade statssamskolorna erbjuda så till vida en orga-
nisatorisk nyhet, som därvid även kommunens ekonomiska medverkan, utöver den hävdvunna skyldigheten att tillhandahålla läroverkshus och rektorsbostad, i viss utsträckning tagits i anspråk för bestridande av kost- naderna för lärarpersonalens avlöning.
Framställda anspråk på beaktande av även den kvinnliga ung- domens bildningsbehov möttes först vid en förhållandevis sen tidpunkt och i synnerligen blygsam utsträckning av förståelse från statsmakternas sida. Än i dag utgör den genom beslut av 1862—63 års riksdag tillkomna normalskolan för flickor i Stockholm landets enda statliga flickskola.
Kommunala läroanstalter.
Medan staten sedan länge sökt tillgodose det föreliggande behovet av skolor för högre bildning, möter man först framemot förra seklets mitt mera allmänt åtgärder från kommunernas sida i syfte att möjliggöra för ungdomen inhämtande av elementära bokliga kunskaper. Dessa åt- göranden gå tillbaka till tidpunkten för den lagstadgade folkskolans till- komst genom beslut av 1840—41 års riksdag. Den undervisning för fol- ket, som tidigare förekommit, hade övervägande varit av enskild natur. Den på grund av nyssnämnda riksdagsbeslut den 18 juni 1842 utfärdade folkskolestadgan ålade varje församling att upprätta minst en, helst fast, skola med vederbörligen godkänd lärare. Omkostnaderna skulle enligt stadgan helt bestridas av församlingarna, varvid dock medellös försam- ling kunde erhålla statsunderstöd av högst 50 rdr om året för lärarens avlöning. I detta förhållande inträdde snart nog en principiellt betydelse- full förändring, därigenom att staten iklädde sig skyldighet att regelbun- det i viss utsträckning bidraga till läraravlöningen. Jämlikt beslut av 1862—63 års riksdag fastställdes nämligen folkskollärares minimilön till 400 rdr, varav hälften skulle utgå av statsmedel, med rätt för skoldistrikt, som med ytterligare 100 rdr höjde lönen, att i statsbidrag erhålla ytter- ligare högst 50 rdr. Genom beslut av 1875 års riksdag höjdes statsbidra- get till ”/3 av minimilönen. I anledning av proposition till 1906 års riks- dag medgav riksdagen, att jämväl det belopp, varmed manlig lärares älderstillägg överstege kvinnlig lärares, skulle utgå av statsmedel. Genom
Normal- skolan för flickor.
Folkskolan.
Högre folk- skolan.
Kommunala mellan- skolan.
beslut av 1914 års riksdag höjdes statsbidraget ytterligare och utgår nu med ?/120 av grundlönen för kvinnlig lärare, varjämte skillnaden mellan manlig och kvinnlig lärares grundlön ävensom samtliga ålderstillägg be- stridas av statsmedel. Alltjämt åligger det kommunen att tillhandahålla såväl ändamålsenliga lokaler och nödig undervisningsmateriell som bostad m. m. åt läraren. Folkskolan har sålunda alltifrån sin lagstadgade till- komst bibehållit sin karaktär av kommunal skola, ehuru staten i vidgad omfattning lämnat bidrag till bestridande av kostnaderna för lärarnas av- löning.
På samma sätt, som fallet varit beträffande folkskolan, har ut- vecklingen förlupit i fråga om folkskolans överbyggnader. När den högre folkskolan genom beslut av 1856—58 års riksdag tillkom, bestämdes, att staten skulle bidraga till skolornas underhåll med ett belopp, uppgående till högst dubbla beloppet av vad som i distriktet sammanskötes, dock högst 1000 rdr. Detta bidrag har sedermera, senast genom beslut av 1918 års lagtima riksdag, höjts och uppgår nu till 2 400 kronor för varje ärsklass vid skola med mera allmän läggning av sin undervisning och 2 650 kronor vid skola, där undervisningen är inriktad på visst yrke eller yrkes- grupp, samt därutöver vissa fastställda bidrag till vederbörande lärares avlöning.
Vid bestämmande av grunder för statsbidrags utgående till kom- munala mellanskolor beslöt 1909 års riksdag, att sådant bidrag skulle utgå med 4800 kronor till varje skola, varjämte till undervisningen i huslig ekonomi vid skola, däri flickor undervisades, skulle kunna utgå ett särskilt understöd, ej överstigande 600 kronor. Dessutom skulle i fråga om bidrag till lärares avlöning och pensionering gälla, vad i så- dant hänseende vore för högre folkskola stadgat. Sistnämnda bidrag skulle utgå med ?/3 av ålderstilläggen till lärares åvlöning. Senast genom beslut av 1918 års lagtima riksdag vidtogos i samband med ny löneregle- ring för skolornas lärarpersonal betydelsefulla ändringar i dessa bestäm- melser. Sålunda fastställdes ett bidrag av 11200 kronor till varje skola samt därutöver 2 800 kronor till varje parallellavdelning och högst 600 kronor till undervisning i huslig ekonomi. Härförutom skulle till varje kommunal mellanskola utgå följande bidrag: för varje manlig ordinarie
ämneslärare 500 kronor; för varje manlig extra ordinarie eller vikarie- rande ämneslärare med full tjänstgöring 300 kronor; för rektor ?/3 av det stadgade särskilda arvodet och för biträdande föreståndarinna det till henne utgående särskilda arvodet; för varje ordinarie ämneslärare ett belopp, motsvarande de läraren tillkommande ålderstillägg. Därjämte skulle vissa bidrag utgå till avlöning av vikarierande lärare.
För de båda senast berörda slagen av läroanstalter gäller, på samma sätt som i fråga om folkskolan, att kommunen är skolans måls- man och såsom sådan har ej blott att tillhandahålla erforderliga lokaler och undervisningsmateriell samt bostäder åt vederbörande lärare utan ock att ikläda sig förbindelser mot lärarna, varigenom åt dessa tillförsäkras en tryggad rättslig ställning.
I dessa hänseenden föreligger en bestämd olikhet gentemot en an- Kommunala nan grupp läroanstalter, som pläga gå under benämningen kommunala, It kolor” nämligen dels av vissa stadskommuner upprättade kommunala gymnasier, FER dels i vissa fall av kommun underhållna flickskolor och högre samskolor.
Upphovet till kommunala läroanstalter av förstnämnda typ har man att söka i utvidgningen av vissa statsläroverks gymnasier. Så medgav Kungl. Maj:t år 1906, att undervisningen vid läroverket i Sunds- vall utan kostnad för statsverket finge på vissa villkor utsträckas till omfatt- ning, motsvarande latingymnasium utan grekiska. Emnahanda medgivande lämnades följande år även åt läroverket i Ystad. År 1910 erhöll läroverket i Hudiksvall rätt att på stadens bekostnad utsträcka undervisningen till att omfatta jämväl reallinjen. Genom beslut av 1913 års riksdag har emellertid latinlinjen vid Sundsvalls läroverk övertagits av stats- verket. |
Därjämte hava tillkommit åtskilliga av vederbörande städer be- kostade gymnasier, anordnade såsom överbyggnader på statens realskolor. Medgivanden 'att upprätta sådana överbyggnader lämnades år 1911 be- träffande fyraårigt realgymnasium i Eskilstuna, sedermera (år 1917) ut- vidgat med latingymnasium, samt beträffande treårigt realgymnasium i Skövde, sedermera (år 1915) omändrat till fyraårigt, år 1912 beträf- fande treårigt real- och latingymnasium (utan grekiska) i Uddevalla, år 1913 beträffande treårigt realgymnasium i Söderhamn, år 1914 beträffande
Flickskolor. Uppkomst.
fyraårigt real- och latingymnasium i Södertälje samt år 1915 beträffande fyraårigt real- och latingymnasium (utan grekiska) i Eksjö.
Här ifrågavarande medgivanden, vilka innesluta jämväl rätt att anställa studentexamen, hava av Kungl. Maj:t förbundits med vissa vill- kor rörande bland annat lärarkompetensen. Kostnaderna för undervis- ningens upprätthållande bestridas helt av kommunen. Beträffande lä- rarnas löneförmåner och rättsliga ställning hava inga andra föreskrifter lämnats, än att avlöningen med visst belopp skall överstiga den för kom- petent extralärare stadgade.
En principiellt likartad organisation hava tvenne kommunala gym- nasier, vilka åtnjuta statsunderstöd ur anslaget till högre goss- och sam- skolor. Såsom underbyggnad till det ena av dessa, Landskrona gymna- sium, tjänstgör statens realskola i Landskrona, medan det andra, Eslövs gymnasium, bygger på stadens kommunala mellanskola.
Av de läroanstalter, som erhålla understöd från anslaget till privat- läroverk, ägas och underhållas flera av kommunen. Detta är fallet med de högre samskolorna i Djursholm och Saltsjöbaden samt flickskolorna i följande 11 städer: Härnösand, Karlstad, Lidköping, Linköping, Marie- stad, Oskarshamn, Skara, Sundsvall, Södertälje, Varberg och Vänersborg. Dessa läroanstalter hava principiellt samma ställning som de statsunder- stödda privatläroverken. Kommunen har genom bl. a. tillhandahållande av skollokaler övertagit de uppgifter, vilka eljest tillkomma den ekono- miska sammanslutning, som äger skolan. HLärarpersonalen har i rättsligt avseende i regeln samma ställning som vid enskilda läroanstalter.
I samband med de ökade statsbidrag eller andra statsförmåner, varav de kommunala läroanstalterna kommit i åtnjutande, har staten genom mera detaljerade föreskrifter och utsträckt inspektion sökt närmare reglera och övervaka deras verksamhet.
Enskilda läroanstalter.
Uppkomsten av särskilda läroanstalter för flickor, motsvarande de för gossar redan av gammalt förefintliga, daterar sig från en ganska sen
! Rörande detaljerna i dessa läroanstalters utveckling får kommissionen en gång för alla hänvisa till den i Betänkande II lämnade översikt, som utarbetats av dess ledamot Åström.
tidpunkt. Ännu vid 1800-talets ingång existerade knappast några så- dana. Under det nittonde århundradets första decennier möter man de första egentliga flickskolorna, av vilka dock flertalet efter en mer eller mindre kort tillvaro upphörde. Av ännu bestående högre flickskolor äro Fruntimmersföreningens skola i Göteborg, upprättad år 1815, Wal- linska skolan i Stockholm, upprättad år 1831, samt Kjellbergska flick- skolan i Göteborg, som började sin verksamhet år 1835, de äldsta. Med dessa läroanstalter såsom mönster grundlades under 1840—50-talen i åtskilliga samhällen högre flickskolor. Samtliga voro ekonomiskt väsent- ligen hänvisade till sig själva och för sin existens starkt beroende av lärjungeavgifterna. Även om dessa voro ganska höga, blev dock i regeln skolornas ekonomiska ställning svag.
Först vid seklets mitt började bestämda krav göra sig gällande, att staten skulle vidtaga åtgärder för kvinnobildningens tillgodoseende.
År 1844 framställdes inom riksdagen för första gången förslag om Förslag vid 1844 och
upprättande av en >»statens normalskola för fruntimmersundervisningen? ;g35—58 års utan att dock föranleda någon åtgärd. riksdagar om HMlickunder-
Vid den ur folkbildningssynpunkt betydelsefulla 1856—58 års riks- visningens dag kröntes emellertid strävandena att under statens medverkan bereda den rönen kvinnliga ungdomen en högre skolundervisning med någon framgång. I anledning av väckt motion beslöto nämligen då ständerna att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om framläggande av förslag till undervis- ningens ordnande för den kvinnliga ungdomen, med huvudsakligt avse- ende fästat på bildandet av lärarinnor.
Ständernas nämnda beslut föranledde avlåtande till riksdagen 1859 1859—60 års —60 av en proposition, vilken dock endast i begränsad utsträckning gick slet Un ständernas uttalade önskan till mötes. Föredragande departementschefen av Miata anförde till statsrådsprotokollet, att det av ständerna begärda fullstän- kr diga förslaget till undervisningens ordnande för den kvinnliga ungdomen : åtminstone för det dåvarande ej vore av behovet väsentligen påkallat och kunde tänkas leda till allehanda betänkliga konsekvenser. Han an- såg därför, att man borde inskränka sig till vidtagande av åtgärder för utbildningen av lärarinnor. I detta syfte förelades riksdagen en utred- ning med alternativa förslag. Ett omedelbart anvisande av medel för
ändamålet påkallades icke från Kungl. Maj:ts sida. I anledning av en- skilda motioner beslöt emellertid riksdagen, efter tillstyrkan av stats- utskottet, att för upprättande av ett seminarium för utbildande av lärarinnor bevilja dels ett årligt anslag av 15000 rdr, dels ock ett engångsanslag å 5000 rdr för anskaffande av undervisningsmateriell 0. dyl.
Ett år därefter, den 1 oktober 1861, trädde högre lärarinnesemi- nariet i verksamhet. Den för den pedagogiska utbildningen oundgäng- liga övningsskolan, »normalskolan för flickor», tillkom dock, såsom redan framhållits, först genom beslut av 1862—63 års riksdag, och hösten 1864 kunde den första och hittills enda statliga flickskolan öppna sina portar. Vid sistnämnda riksdag framställdes ånyo krav, ehuru alltjämt utan framgång, att staten skulle ordna och understödja den högre skolunder- visningen för kvinnlig ungdom. Utförliga organisationsförslag för upp- rättande av allmänna elementarläroverk för flickor framställdes i motio-
1865—66 års Ner vid 1865—66 års riksdag, varvid dock alternativt påyrkades avlå- vikedag hem- tande av skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan om utredning och
ställer om ut-
Teäning. Så förslag rörande inrättande av dylika läroanstalter. Motionerna rönte ett äRd dods
nande av gynnsamt mottagande, och statsutskottet uttalade i avgivet utlåtande, att Homes det möjligen kunde ifrågasättas, om icke, i den mån fullt skickliga lära- verk. rinnor hunne utbildas, staten borde även på ett mera direkt sätt åtaga sig omsorgen om den kvinnliga ungdomens ändamålsenliga undervisning. I brist på nödig utredning tillstyrkte utskottet emellertid endast, att ständerna 1 skrivelse ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, dels i vad mån offentliga läroanstalter för kvinnlig ungdom kunde anses ytterligare böra på det allmännas bekostnad upprättas, dels ock huru, i sådan händelse, dylika anstalter borde organiseras, samt att Kungl. Maj:t för en kommande riksdag ville framlägga denna utredning och därav föranledda förslag. Riksdagen biföll utskottets hemställan. 1866 års kom- I anledning av nyssnämnda riksdagsbeslut uppdrog Kungl. Maj:t mitté före" den 7 december 1866 åt en särskild kommitté att verkställa den begärda liga flick- utredningen. Kommittén avgav två år senare sitt betänkande, vari före- | slogs upprättande av två slags statsflickskolor, högre flickskolor och
lyceer, de förra avsedda att under en 6-årig, undantagsvis 3-årig, läro-
kurs lämna en mera elementär allmänbildning, de senare med särskild uppgift att såsom en 2-årig överbyggnad på den högre flickskolan med- dela sådana kunskaper, som mera direkt avsågo inträdet i vissa yrken eller befattningar i allmän eller enskild tjänst. Beträffande ordnandet av de ekonomiska förhållandena ifrågasatte kommittén, att staten borde be- tala två tredjedelar av omkostnaderna och den återstående tredjedelen erhållas genom lärjungeavgifter, som av kommunen garanterades, var- jämte kommunen skulle tillhandahålla lämpliga lokaler samt bostad ät rektor eller föreståndarinna.
På grundvalen av kommittéförslaget förelåg vid 1873 års riksdag en proposition, som avsåg att inleda förverkligandet av kommitténs pro- gram genom upprättande av treklassiga flickskolor i de fyra största stä- derna, varvid dock den betydelsefulla avvikelsen från kommittéförslagets principer gjorts, att de ekonomiska förhållandena bragts i överensstäm- melse med vad som gällde för gossläroverken. Genom propositionen hade sålunda Kungl. Maj:t uttalat sig för upprättande av statliga flicksko- lor. Det särskilda utskott, som hade de vid denna riksdag föreliggande stora undervisningsfrågorna till förberedande behandling, hyste i två av- seenden en mot propositionen avvikande uppfattning. Förslaget vore ä ena sidan för begränsat så till vida, att de ifrågasatta treåriga läroverkens lärokurs vore alltför obetydlig, och å den andra sidan i ekonomiskt hän- seende alltför vittgående, i det att det innebure ett vidsträcktare er- kännande av statens skyldighet att vidkännas uppoffringar för kvinnans bildning, än landet kunde eller borde åtaga sig. Man borde i stället slå in på den av 1866 års kommitté anvisade vägen med samverkan mellan stat och kommun för ändamålets vinnande. Staten borde under uppställande av vissa villkor beträffande skolornas omfång, lärar- kompetensen, skolavgifternas storlek, kontroll över skolornas verksamhet m. m. understödja av kommunerna upprättade undervisningsanstalter för kvinnlig ungdom. Utskottet hemställde därför, att riksdagen med av- slag å propositionen ville i skrivelse hos Kungl. Maj:t hemställa om framläggande för påföljande riksdag av förslag i den av utskottet an- givna riktning. Riksdagens beslut utföll i enlighet med utskottets hem- ställan.
16—210409. I."
K. proposi-
angående statliga HMickläro- verk.
I proposition till 1874 års riksdag hemställde Kungl. Maj:t om ett förslagsanslag av 50000 kronor till understöd åt av kommunerna upp-
Hickläro- verk. föregående år ifrågasatts. Därutöver skulle kommunerna bidraga till un- dervisningsmateriell och ikläda sig vissa garantier beträffande skolornas inkomster av lärjungeavgifter. Vad som ytterligare kunde erfordras för skolas upprätthållande, skulle utgå såsom statsbidrag till visst maximi- belopp.
Oaktat det av riksdagen föregående år uttalade önskemålet om kommunernas deltagande i kostnaderna för flickundervisningen sålunda av Kungl. Maj:t beaktats, ansåg sig statsutskottet icke kunna tillstyrka bifall till propositionen i oförändrat skick. Utskottet fann förslaget in- nebära, att staten måste bestrida den betydligaste delen av kostnaderna för undervisningen, och hemställde, att propositionen allenast på det sät- tet måtte bifallas, att på extra stat för år 1875 anvisades 30 000 kronor att användas till understöd, med högst 3 000 kronor till varje, åt sådana högre skolor för kvinnlig ungdom, som prövades därav vara i behov, under villkor bl. a. att elevernas årsavgifter icke överstege 50 kronor, att frielever till det antal, som av Kungl. Maj:t bestämdes, vid skolan antoges, samt att skolan skulle vara underkastad den kontroll och de villkor i övrigt, Kungl. Maj:t kunde finna gott bestämma. Detta förslag vann riksdagens bifall.
Därmed hade sålunda riksdagen för första gången i handling läm- nat ett principiellt erkännande av statens förpliktelse att skänka flick- undervisningen sitt ekonomiska stöd, vilket förhållande utgjorde den be- tydelsefullaste innebörden i 1874 års riksdagsbeslut.
Understödet visade sig emellertid till en början föga begärligt. främst på grund av de stränga villkoren beträffande frielever och års- avgifternas begränsning. I samband med sedermera beviljade höjningar av anslaget, som år 1878 uppfördes på ordinarie stat, medgav emellertid riksdagen vissa jämkningar i villkoren för statsunderstödets utgående, varigenom detta blev mera eftersökt.
I början av 1880-talet framställdes i motioner inom riksdagen krav
på ytterligare höjning av anslaget. Motionerna avslogos med hänvis- ning till bristande utredning rörande flickskolundervisningens beskaffen- het och resultat. För undanröjande av denna invändning hemställde
till Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t ville låta undersöka, huru undervis- ningen i de enskilda högre skolorna för kvinnlig ungdom bedreves och
de upplysningar, som genom undersökningen erhållits.
Med anledning härav tillsattes den 6 november 1885 en särskild kommitté med uppdrag att verkställa den begärda undersökningen, vil- ken kommitté den 19 januari 1888 avgav ett vidlyftigt betänkande. Detta utmynnade däri, att staten i 32 mindre städer skulle inrätta sam- skolor samt att i 41 större städer särskilda flickskolor skulle bibehållas till ett antal av 45 (4 i Stockholm, 2 i Göteborg). Var och en av dessa skulle erhålla ett årligt statsunderstöd av 4000 kronor under vissa vill- kor, oberoende av lärjungeantal; i regeln skulle-i varje kommun endast en flickskola understödjas. Bland de ifrågasatta villkoren för stats- understöd må särskilt erinras om följande: kommun eller av kommun understött bolag skulle svara för anskaffande och underhåll av lämplig skollokal, vederbörligen godkänd av den myndighet, åt vilken Kungl. Maj:t uppdroge att utöva tillsyn över hithörande förhållanden; skolan skulle äga minst sju årsklasser utöver småskolans stadium; lärarinnelö- nerna skulle icke understiga vissa angivna minimibelopp; lärjunge- avgifterna finge ej överstiga 120 kronor för år, varjämte ungefär var tionde lärjunge skulle åtnjuta undervisning antingen kostnadsfritt eller för en avgift, som icke överstege hälften av den föreslagna högsta avgiften. |
Emellertid gav kommittéförslaget icke omedelbart anledning till någon principiell förändring i flickskolans ställning.
I det föregående har redan erinrats därom, att Kungl. Maj:t vid 1896 års riksdag ifrågasatte sådan ändring i villkoren för statsunderstö- dets utgående till enskilda läroanstalter, att anslag skulle kunna tilldelas även samskolor med minst 5 klasser över de förberedande å orter, där allmänt läroverk för gossar icke funnes. Samtidigt föreslogs förhöjning
het.
1885 års kommitté.
1896 års riksdag.
Rektor L. M. Wcerns ut- redning år
1901.
K. proposi- tion år 1902.
av understödet till det av 1885 års kommitté förordade beloppet, 4 000 kronor för varje skola, vilket erfordrade en höjning i anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom med 150 000 kronor.
I detta Kungl. Maj:ts förslag vidtog riksdagen en principiellt be- tydelsefull förändring. Riksdagen gjorde gällande, att, då befolkningen å den ort, där dylik skola vore förlagd, i främsta rummet hade gagn av dess verksamhet, borde vederbörande kommun eller enskilda åläggas lämna bidrag till dess upprätthållande till ett värde, motsvarande minst det belopp, som staten tillsköte. Med hänsyn härtill ansåg sig riksdagen kunna begränsa anslagsökningen till 100 000 kronor, varigenom anslaget kom att uppgå till 200 000 kronor. Av samma skäl bibehölls maximi- beloppet, 3 000 kronor, för statsbidraget till varje skola. Tillika uttalade riksdagen, att bidragets storlek borde bliva i någon mån beroende av lär- Jungeantalet och utgå med högst 30 kronor för varje lärjunge i klasserna över de förberedande.
Nu omförmälda riksdagsbeslut innebar obestridligen en betydelse- full förändring i flickskolornas ställning till det allmänna. Stat och kom- mun skulle för framtiden bidraga i helt annan omfattning än tillförene till undervisningens ekonomiska stödjande. Härigenom kom läroanstal- ternas enskilda karaktär att mindre framträda än tidigare. I samma riktning verkade jämväl det förhållandet, att skolorna samtidigt under- kastades en ur olika synpunkter önskvärd och gagnande kontroll från det allmännas sida.
Den vid sekelskiftet inträdande dyrtiden gjorde emellertid frågan om de enskilda undervisningsanstalternas ekonomiska förhållanden snart nog på nytt aktuell. På uppdrag av chefen för ecklesiastikdepartemen- tet verkställde dåvarande rektorn L. M. Wern en förnyad utredning rörande hithörande spörsmål. I utredningen, vilken år 1901 förelåg färdig, föreslogs, att anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom och samsko- lor skulle höjas därhän, att bidragen till skolorna kunde utgå med minst 530 Zz högre belopp, än dittills varit fallet. Därjämte ifrågasattes, i syfte att stärka skolornas ekonomiska ställning, någon jämkning i villkoren för statsunderstödets utgående.
I huvudsaklig anslutning till detta förslag avlät Kungl. Maj:t till
1902 års riksdag proposition, vari äskades höjning av ifrågavarande an- slag till 360 000 kronor. I samband härmed föreslogs sådan ändring i gällande villkor, att maximiunderstödet skulle utgå med 45 kronor för varje lärjunge, dock högst 4500 kronor för varje skola. Riksdagen stan- nade emellertid vid en höjning till 347 500 kronor. Samtidigt uttalade riksdagen, att såsom villkor borde ytterligare föreskrivas, att ämneslära- rinna med minst 24 timmars tjänstgöring i klasserna över de förberedande under 36 läsveckor borde i avlöning erhålla minst samma belopp, som tillkom lägst avlönade ordinärie folkskollärarinna inom samma kommun, naturaförmånerna inberäknade.
Vid samma riksdag beslöts vidare, enligt vad i det föregående om- förmälts, viss begränsning i möjligheterna för enskilda samskolor att komma i åtnjutande av understöd ur här ifrågavarande anslag, ett be- slut, som emellertid följande år i någon mån modifierades. Efter genom- förandet av 1904 års läroverksreform utsträcktes dock genom beslut av 1906 års riksdag rätten till statsunderstöd att omfatta även sådana sam- skolor, som upprättats å orter, vilkas läroverk i samband med läroverks- reformen underkastats indragning, varvid anslaget till högre skolor för kvinnlig ungdom samtidigt höjdes till 380 000 kronor.
På grund av den genom beslut av 1906 års riksdag medgivna för- höjningen av den lägsta lagstadgade lönen för folkskollärarinna från 700 till 900 kronor och den därav betingade höjningen av lönen för jämväl ämneslärarinna vid de statsunderstödda flick- och samskolorna inträdde ökade utgifter för dessa läroanstalter. På Kungl. Maj:ts förslag bevil- jades från och med år 1907 erforderliga medel för bestridande av dessa merkostnader.
Hittills har i denna översikt av de enskilda läroanstalternas ut- veckling i dess förhållande till det allmänna uteslutande berörts de egent-
! Benämningen enskilda läroverk användes före år 1909 såsom beteckning på en- skilda samskolor och gossläroverk, vilka till undervisningens omfattning och allmänna syft- ning voro sidoordnade med statens allmänna läroverk. En annan grupp av enskilda läro- anstalter utgjorde de högre flickskolorna. Från anslaget till högre skolor för kvinnlig ung- dom utgick från år 1897 understöd till ett växande antal samskolor med 5 å 6 klasser. Gränsen mellan dessa samskolor och vissa av de samskolor, som hänfördes till gruppen enskilda läroverk, var ganska oklar. 1
1906 års riksdag.
> Enskilda läroverk>.!
.
liga flickskolorna samt de ur dessa framgångna enskilda samskolorna. Vid sidan av dessa läroanstalter hade emellertid under 1800-talets sista . decennier uppstått en ny grupp enskilda skolor, nämligen högre samsko- lor och läroanstalter för gossar'med studentexamen såsom mål. De högre samskolorna hava i annat sammanhang redan uppmärksammats. Tidigare Det dröjde ganska länge, innan statsmakterna funno anledning Muta det ekonomiskt understödja den av dessa enskilda läroverk utövade undervis- stöd. ningsverksamheten. Vid flera riksdagar under 1870—1880-talen fram- kommo visserligen motionsvis förslag om : beviljande av statsunderstöd Jämväl åt dessa läroanstalter utan att dock vinna beaktande. Även en av Kungl. Maj:t gjord framställning i enahanda syfte år 1889 lämnades av riksdagen utan bifall. 1890 års En första ljusning för sagda läroanstalter i nu ifrågavarande av- riksdag med- seende inträdde, då 1890 års riksdag, på framställning av Kungl. Maj:t, .
giver stats-
a dee medgav, att av reservationerna å anslagen till de allmänna läroverken 1 enskulda läroverk,som ett belopp av högst 20 000 kronor årligen finge användas efter de närmare
Re bestämmelser, som Kungl. Maj:t kunde finna lämpligt föreskriva, till un-
eramen. derstöd åt enskilda läroverk, vilka förberedde till studentexamen. Detta
riksdagens medgivande betingades uppenbarligen dels av en önskan att främja den vid läroanstalterna bedrivna pedagogiska försöksverksamheten, dels också därav, att upprätthållandet av nämnda enskilda läroanstalter ansågs bidraga att begränsa statens utgifter för de allmänna läroverken. Av de sålunda anvisade medlen tilldelades från och med år 1891 under- stöd åt Palmgrenska samskolan och Beskowska skolan i Stockholm samt Fjellstedtska skolan i Uppsala.
Särskilt an- Sedan riksdagen år 1897 på statsutskottets hemställan med väl-
US villig motivering avslagit väckta motioner om väsentligt höjda statsun-
läroverka. derstöd till här förevarande läroanstalter, gjorde Kungl. Maj:t till 1898
års riksdag framställning om ett förslagsanslag å ordinarie stat av högst 40 000 kronor att utgå till understöd åt enskilda läroverk, enligt de när- mare bestämmelser Kungl. Maj:t kunde finna gott föreskriva. Riksdagen beslöt på det sättet bifalla propositionen, att den till understöd åt en- skilda läroverk, vilkas undervisningsformer och metoder av Kungl. Maj:t prövades lämpliga, uppförde ett förslagsanslag av högst 35 000 kronor,
varav understöd skulle utgå med högst 9 000 kronor åt sådana läroverk, som förberedde till mogenhetsexamen, och med högst 3 000 kronor: åt sådana, som motsvarade j-klassiga läroverk med tillägg av en särskild avslutningskurs.
Anslaget visade sig emellertid alltför knappt tillmätt, varför en 1902 års höjning till 60000 kronor kom till stånd genom beslut av 1902 års vekegag. riksdag.
Även efter denna förhöjning blev anslaget emellertid snart otill- Läroverks- räckligt, och överstyrelsen för rikets allmänna läroverk anbefalldes den öm 31 mars 1905, i anledning av en underdånig framställning om höjda ""”9 år fe statsunderstöd till ifrågavarande läroanstalter, verkställa nödig utredning rörande erforderligt understöd av statsmedel samt de villkor, som för dylikt understöds åtnjutande borde uppställas. Denna utredning utmyn- nade i förslag om en fördubbling av anslaget. På grundvalen av sagda förslag avläts också proposition till 1907 års riksdag. Riksdagen fann visser- 1907 års ligen talande skäl föreligga för ett ökat understöd till de enskilda lärover- Vern ken men ansåg hela frågan om de enskilda läroanstalternas understöd- utredning
rörande
jande påkalla ytterligare utredning för åstadkommande av en gemensam Unge - enskilda a- plan för samtliga till dem utgående anslag. Riksdagen inskränkte sig roanstalters under dessa förhållanden till att för understödjande av de enskilda läro- avsiedsr verken på extra stat för år 1908 anvisa 50 000 kronor utöver det ordi- narie anslaget å 60 000 kronor. Därjämte hemställde riksdagen, att Kungl.
Maj:t måtte låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till gemen- sam plan för fördelningen och användningen av de då utgående anslagen till enskilda läroanstalter. Denna riksdagens hemställan blev utgångs- punkten för den omläggning och närmare utformning av statens under- stödsverksamhet i fråga om de privata läroanstalterna, som under de föl- jande åren förbereddes och genomfördes och som i det väsentliga fort- farande är gällande.
+
Det ifrågavarande utredningsarbetet överlämnades åt överstyrelsen Privatläro- verkens nuva-
för rikets allmänna läroverk, och denna utarbetade, delvis med anlitande rande ställ-
få . . - LG — ning till stat av utomstående sakkunniga, ett vidlyftigt betänkande, som den 14 novem- dc; kommun.
ber 1907 överlämnades till Kungl. Maj:t. Överstyrelsen betonade däri
Läroverks- överstyrel- sens betän- kande år 1907.
angelägenheten av att anslagen till de enskilda läroanstalterna avsevärt höj- des, detta särskilt i syfte att möjliggöra en välbehövlig lönereglering för deras lärarpersonal. En sådan vore så mycket mera påkallad, som de all- männa läroverkens lärare fått sina löner reglerade i samband med 1904 års läroverksreform. Överstyrelsen framlade jämväl ett detaljerat förslag till lönebestämmelser för lärarpersonalen i fråga, byggt på principen om grundlön och ålderstillägg, varjämte särskilda kompetensvillkor ifrågasat- tes till införande. Enligt detta förslag skulle de enskilda läroanstalternas ekonomiska ställning till det allmänna regleras på grundvalen av samver- kan mellan stat och kommun. Varje skola skulle av staten erhålla ett ärligt understöd, beräknat dels efter antalet lärartjänster, dels efter lär- Jungarnas antal. Därjämte skulle lärarpersonalens ålderstillägg bestridas delvis av statsmedel, återstoden av vederbörande kommun. Tillika skulle kommunen till skolan lämna ett anslag, uppgående till minst samma be- lopp som statens årsanslag, dock att sådant kommunalt bidrag till skolor, som dittills åtnjutit understöd från anslaget till enskilda läroverk, ej skulle behöva uppgå till större belopp än statens halva bidrag.
För statsunderstöd till sistnämnda skolor hade dittills icke krävts kommunalt tillskott. De hade nämligen såsom försöksläroverk eller av andra grunder ansetts vara av ett mera allmänt än egentligen kommunalt intresse. Överstyrelsen förmenade emellertid, att även dessa läroanstalter i regeln, åtminstone i viss utsträckning, tillgodosåge ett kommunalt behov; varför det vore billigt och lämpligt, att kommunerna lämnade bidrag även till dem, om ock endast till statsunderstödets halva belopp. Häri- från borde dock vissa undantag göras, vilka i detta sammanhang icke torde behöva närmare beröras. De enskilda läroverken borde i övrigt understödjas efter enahanda grunder som de högre flickskolorna, dock skulle de erhålla vissa särskilda bidrag, bland annat till avlönande av manliga lärare. Enligt överstyrelsens förslag borde statsunderstöd från ett gemensamt anslag till enskilda skolor kunna enligt föreslagna grunder utgå till följande grupper av skolor:
a) högre flickskolor med minst 7 klasser (över de förberedande),
b) högre samskolor och högre gosskolor med huvudavdelningar, motsvarande realskola och gymnasium,
ec) sexklassiga samskolor å orter, där allmänt läroverk ej funnes,
d) sexklassiga gosskolor.
Därjämte hemställde överstyrelsen, att särskilda medel skulle anvisas dels till understödjande av skolor av ny typ, som kunde förtjäna upp- muntran, dels även till understödjande av pedagogiskt viktiga försök vid skilda läroanstalter. I sammanhang härmed föreslog överstyrelsen ett särskilt anslag till understöd åt enskilda lärarinneseminarier, vilka under senare tid uppstått.
De av överstyrelsen föreslagna anslagen uppgingo till ett sammanlagt belopp. av 781 000 kronor, vilket innebar en ökning utöver vad som för ändamålet anslagits för år 1908 med 213 000 kronor.
På grundvalen av det av överstyrelsen framlagda förslaget, ehuru med åtskilliga betydelsefulla förändringar, avlät Kungl. Maj:t proposition i ärendet till 1908 års riksdag. Emnär propositionen i fråga kom riksdagen tillhanda vid en alltför sen tidpunkt, fann sig statsutskottet förhindrat ingå i realprövning av densamma, och propositionen blev i enlighet med utskottets hemställan av riksdagen lämnad utan bifall.
Vid 1909 års riksdag förelåg en proposition av i huvudsak samma innebörd som den nyssnämnda propositionen av 1908. I denna föreslog Kungl. Maj:t riksdagen att under rubrik >»kommunala och enskilda läro- anstalter» uppföra:
ett anslag med titel: kommunala mellanskolor å 85 000 kronor, ett anslag med titel: högre flickskolor å 375 000 kronor, ett anslag med titel: enskilda läroverk å 120 000 kronor och ett anslag med titel: enskilda lärarinneseminarier å 20000 kronor, vilka fyra anslag skulle utgöra ett gemensamt reservationsanslag, samt dessutom
ett förslagsanslag med titel: lönetillägg åt lärarinnor vid statsunder- stödda kommunala och enskilda läroanstalter å 190 000 kronor;
samt att godkänna vissa för respektive grupper föreslagna närmare bestämda grunder och villkor för tilldelande av understöd från nämnda anslag.
Slutligen upptog propositionen särskilda bestämmelser för lärarin-
nornas avlöning vid samtliga ifrågavarande läroanstalter. 17—210409. I."
K. proposi- tioner åren 1908 och 1909.
Beträffande avgränsningen av de understödsberättigade skolarterna och grunderna för understöds utgående avvek propositionen på väsentliga punkter från det av överstyrelsen framställda förslaget: Den principiellt mest betydelsefulla avvikelsen förelåg ovedersägligen däri, att över- styrelsens båda till understöd föreslagna grupper: »sexklassiga samskolor å orter, där allmänt läroverk icke finnes», samt »sexklassiga gosskolor» icke förekommo i propositionen. I stället föreslog Kungl. Maj:t en ny skoltyp, den kommunala mellanskolan, till vilken anslag under särskild rubrik skulle utgå. Kungl. Maj:ts förslag inbegrep härunder dels av kommun upprättade mellanskolor, dels enskilda av kommun under- stödda mellanskolor, varjämte hit fördes med oförändrad organisation de lägre samskolor, som redan åtnjöto understöd. De motiv, som varit avgörande vid detta förslags framställande, hava i annat sammanhang gjorts till föremål för närmare omnämnande.
Även vid fastställande av grunderna för understöd åt högre flick- skolor fann sig Kungl. Maj:t böra intaga en från överstyrelsen avvikande ståndpunkt. Enligt sagda förslag skulle nämligen endast sådana högre flickskolor kunna komma i åtnjutande av statsunderstöd, vilka omfattade minst 7 klasser. Ett dylikt stadgande skulle innebära, att anslag icke skulle kunna utgå till sådan skola, om en eller flera av dess lägre klasser indroges. Enligt föredragande departementschefens uppfattning borde staten emellertid varken framtvinga eller förhindra bibehållande av med folkskolan parallella klasser utan i denna fråga intaga en fullt neutral hållning. Villkoret i fråga borde därför endast innebära, att skolan hade ett visst antal årsklasser utöver den egentliga folkskolan, med full frihet för skolans målsmän att inrätta lägre klasser till det antal, som för- hållandena påkallade eller medgåve. I anslutning härtill borde stats- understödet beräknas efter antalet årsklasser utöver folkskolan, minst 4, vartill skulle i enlighet med överstyrelsens förslag komma särskilt anslag för eventuella gymnasieklasser.
Vad därefter angår den tredje gruppen läroanstalter, de enskilda läroverken, omfattande en del högre goss- och samskolor, föreslog Kungl. Maj:t, att understöd under denna rubrik skulle tillkomma allenast sådana läroanstalter, som genom framgångsrik och för de allmänna gagnelig
verksamhet på uppfostrans och undervisningens område gjorde sig för- tjänta av understöd från statens sida. Med hänsyn till den mera all- männyttiga karaktär, som dessa skolor sålunda borde äga, förordades, att de liksom dittills skulle erhålla statsunderstöd utan villkor av något motsvarande understöd från kommunen.
I anledning av propositionen framkommo i flera motioner åt- skilliga ändringsyrkanden, vilka såväl inom det särskilda utskott, som handlade ärendet, som ock inom riksdagen delvis vunno beaktande.
Utskottets utlåtande i ärendet kom därigenom att på åtskilliga punkter innebära avvikelse från Kungl. Maj:ts proposition. Sålunda ansåg utskottet, i anslutning till motionsvis framförda förslag, att an- slaget till de kommunala mellanskolorna borde helt utbrytas ur det före- slagna reservationsanslaget och uppföras såsom förslagsanslag under särskild rubrik. Vidare tillstyrkte utskottet, att propositionens anslags- rubrik »enskilda läroverk» ersattes av rubriken >»högre goss- och sam- skolor». Ett annat i motion framställt yrkande, att de lägre samskolorna ej skulle vara berättigade till statsunderstöd längre än till utgången av år 1914, därest de icke ombildades till mellanskolor, tillstyrktes av utskottet och bifölls av andra kammaren men avslogs av första kammaren. Vid sammanjämkning av kamrarnas skiljaktiga beslut bortföll detta villkor. På grund av en förefintlig inadvertens i riksdagsbeslutet rörande denna punkt måste frågan emellertid underställas 1910 års riksdag, varvid statsunderstöd till ifrågavarande läroanstalter efter år 1920 gjordes be- roende av senast vid nämnda tidpunkt genomförd ombildning till mellan- skola.
I övriga punkter vann propositionen i huvudsak riksdagens gillande ock sålunda jämväl i vad den avsåg lönereglering för skolornas lärar- personal.
På grundval av detta riksdagens beslut utfärdade Kungl Maj:t K. kungö- den 29 oktober 1909 erforderliga föreskrifter angående avlöning av, ml lärarinnorna vid statsunderstödda enskilda läroanstalter samt angående statsunderstöd åt dessa läroanstalter m. m. Dessa föreskrifter med vissa sedermera vidtagna ändringar, som huvudsakligen avse höjningar i an- slagsbeloppen, äga i det väsentliga fortfarande giltighet.
Vad angår bidraget till lönetillägg åt lärarinnor vid statsunderstödda enskilda läroanstalter, har man funnit det angeläget att frigöra läroan- stalterna från varje ekonomiskt intresse av att använda lärarinnor med olika kompetens eller i lägre lönegrader. Statsbidrag utgår med hänsyn härtill dels med skillnaden mellan den för lärarinnor med högre och sådana med lägre kompetens fastställda grundlönen, 200 kronor, dels med två tredjedelar av ålderstilläggen, varvid i regeln vederbörande kommun har att tillskjuta den återstående tredjedelen.
Anslaget för berörda lönetillägg utgår numera, efter en vid 1913 års riksdag företagen ökning, med 280 000 kronor.
Vidkommande bestämmelserna rörande anslaget till högre flickskolor har redan erinrats såväl därom, att understödsberättigad skola skall om- fatta minst 4 årsklasser: utöver den egentliga folkskolan, som ock om villkoret, att kommun eller enskilda donatorer lämna vederbörligt bidrag, samt om den befrielse från och nedsättning i terminsavgifter, som i viss omfattning skall förekomma. Statsunderstödet utgår med högst 4400 kronor till skola med fyra klasser över folkskolan, eljest med högst 5 200 kronor för år, vartill kan komma särskilt understöd till undervisningen i huslig ekonomi, ej överstigande 1000 kronor.
Är med skolan förbundet gymnasium, kan understödet ökas med högst 2000 kronor för år, under förutsättning bl. a. att gymnasiet om- fattar minst 3 årsklasser samt att studentexamensrättighet tillkommer läroanstalten. Understödsberättigad flickskola kan sålunda erhålla stats- bidrag från nu ifrågavarande anslag till ett belopp av 6 200 kronor samt kommunalt bidrag till enahanda belopp, sammanlagt alltså 12 400 kronor. Finnes dessutom gymnasium, utgör det högsta sammanlagda statliga och kommunala bidraget 16 400 kronor. i
Under år 1921 utgick anslaget med 450 000 kronor, vilket belopp av 1921 års riksdag höjdes till 470 000 kronor. För treårsperioden 1919— 1921 tilldelades understöd åt 79 flickskolor, varav 11 jämväl erhöllo bidrag till gymnasieklasser.
Till enskilda mellanskolor har statsbidrag utgått efter i huvudsak enahanda villkor, som gälla för flickskolorna, under förutsättning att skolan utgör överbyggnad på den egentliga folkskolan och omfattar minst 4
klasser, med ett högsta belopp av 4800 kronor, vartill kan komma högst ett belopp av 600 kronor såsom bidrag till undervisning i huslig ekonomi. Sedan åtskilliga av de till understöd från detta anslag berättigade läro- anstalterna ombildats till kommunala mellanskolor, har anslaget av 1921 års riksdag kunnat nedsättas till 20 000 kronor.
Beträffande vidare bestämmelserna i fråga om anslaget till högre goss- och samskolor utgår understöd därifrån till sådana skolor, vilka genom värdefulla pedagogiska försök eller eljes genom framgångsrik verksamhet på uppfostrans och undervisningens område befinnas i särskild grad gagna skolväsendet i det hela, utan villkor om motsvarande bidrag från kommunen eller enskilda donatorer. Med hänsyn till nämnda uppgift erhöllo läroverken i fråga en friare ställning än förutnämnda grupper av privatläroverk. Så föreskrevos inga villkor rörande klassernas antal eller organisationsförhållandena i övrigt, ej heller beträffande läsårets längd. Lika litet uppställdes fordran på att dessa skolor skulle medgiva ned- sättning i eller befrielse från terminsavgifter.
Statsunderstödet till de högre goss- och samskolorna utgår med högst 9000 kronor för det skolstadium, som i avseende på undervis- ningens mål motsvarar realskolan, och högst 6 000 kronor för det skol- stadium, som i nämnda avseende motsvarar gymnasiet. Därutöver kunna de erhålla särskilda understöd efter fastställda grunder, dels till avlöning av manliga lärare, dels för undervisning i huslig ekonomi, i slöjd eller annat praktiskt arbete. Anslaget har höjts genom beslut av riksdagarna åren 1912, 1914, 1918 och 1921 samt är i riksstaten för år 1922 upp- fört med ett belopp av 232500 kronor. Under senaste period (1919— 21) utgick understöd till 14 läroanstalter, därav 9 samskolor och 5 goss- läroverk, samtliga fullständiga och med rätt att anställa studentexamen. Högsta understödsbeloppet utgjorde 22 150 kronor för år.
Det torde i detta sammanhang böra framhållas, att här ifrågava- rande läroanstalter hava i organisatoriskt avseende en ganska växlande karaktär. Egenskapen av försöksläroverk torde hos åtskilliga icke vara alltför starkt framträdande. Vissa av dem tillgodose i första hand och väsentligen ett lokalt behov av högre skolbildning, andra hava ur denna synpunkt ingen eller liten betydelse för den ort, dit de äro förlagda.
Ett par av läroverken ägas av vederbörande kommuner, andra äro rent enskilda och ekonomiskt fullt fristående institutioner.
Vad slutligen beträffar den fjärde gruppen understödsberättigade enskilda läroanstalter, de enskilda lärarinneseminarierna, torde här endast böra nämnas, att det för dessa avsedda anslaget genom beslut av 1919 års riksdag utgår med 28500 kronor. Något kommunalt anslag förut- sättes icke såsom villkor för statsunderstödets utgående.
Anslagens Reservationsanslaget till privatläroverken är i riksstaten för år "törer" 1922 uppfört med ett belopp av 751 000 kronor. Det särskilda förslags- Anslaget till anslaget till lönetillägg åt lärarinnor vid statsunderstödda enskilda läro- P rEcaClana- anstalter utgår sedan år 1914 med 280 000 kronor.
Emellertid är vid den föregående redogörelsen hänsyn icke tagen till den del av statens utgifter för det privata undervisningsväsendets understödjande, som betingas av riksdagens åtagande att dels i viss ut- sträckning bidraga till pensionering av de vid nu ifrågavarande läroan- stalter anställda lärarinnor, dels ock med visst årligt belopp bidraga till de enskilda läroverkens vikariatskassa.
Pensione- Anslag för förstberörda ändamål beviljades första gången av 1896 SUL Ae YE äng riksdag på framställning av Kungl. Maj:t. Det ifrågavarande an- Kers Drar slaget har sedermera vid flera tillfällen höjts, senast i anledning av pro- position till 1910 års riksdag, då riksdagen beslöt att dels, med uteslu- tande av det å tionde huvudtiteln uppförda förslagsanslag å 40 000 kro- nor med titel bidrag till pensionering av lärarinnor vid högre flick- och samskolor, å samma huvudtitel uppföra ett ordinarie förslagsanslag å 68 000 kronor med titel bidrag till pensionering av den kvinnliga lärarper- sonalen vid enskilda läroanstalter, dels ock godkänna samtidigt föreslagna grunder för bidrags utgående. I samband härmed beslöts även upprät- tandet av >»Lärarinnornas pensionsanstalt, i vilken med vissa undantag varje vid statsunderstödd enskild läroanstalt anställd lärarinna skulle vara skyldig ingå som delägare.
Det ifrågavarande statsbidraget utgår med en tredjedel av den fastställda lägsta pensionsavgiften, under villkor att, beträffande delägare, anställd vid enskild mellanskola eller flickskola, vederbörande kommun
135 ” eller enskilda donatorer och, beträffande delägare, anställd vid högre goss- eller samskola eller vid enskilt lärarinneseminarium, läroanstalten bidrager med en tredjedel av samma lägsta pensionsavgift. För utgö- rande av i varje fall återstående del av pensionsavgiften skall vederbö- rande läroanstalt ansvara, med rätt att av delägarens lön avdraga erfor- derligt belopp.
Vid 1917 års riksdag beviljades, jämväl på framställning av Kungl. Maj:t, för år 1918 ett belopp av 40 000 kronor för beredande av till- läggspensioner åt vissa lärarinnor vid enskilda läroanstalter. Enligt be- slut av 1921: års riksdag utgår anslaget med ett till 150 000 kronor för- höjt belopp.
I proposition till 1913 års riksdag hemställde Kungl. Maj:t, att anslag av statsmedel på vissa angivna villkor måtte få utgå till-en vi- kariatskassa för de statsunderstödda enskilda läroanstalterna, med ändamål att i viss utsträckning lämna bidrag till bestridande av avlöningen för på grund av sjukdom tjänstlediga lärarinnors vikarier och sålunda be- trygga rätt för dylika lärarinnor att bibehålla en del av sina löneförmå- ner. För detta syfte begärdes ett förslagsanslag å ordinarie stat av 12.000 kronor. Vad Kungl. Maj:t föreslagit, biföll riksdagen. Genom beslut av 1920 års riksdag höjdes anslaget till 19 000 kronor.
Läggas jämväl sistnämnda tre anslag till de förut omförmälda, upp- gå statens hittills berörda omkostnader för det enskilda undervisnings- väsendets understödjande till 1268 000 kronor. Kommunernas eller en- skilda donatorers motsvarande bidrag uppgick år 1919 till 991 000 kronor.
Uppenbart är emellertid, att alltjämt, trots förefintligheten i vissa fall av donationer för skolornas upprätthållande, privatläroverkens eko-
Bidrag till de enskilda läroverkens vikariats- kassa.
rande uppnått en betydande storlek. Under år 1920 belöpte sig flick- skolornas, de högre goss- och samskolornas samt de enskilda mellansko- lornas inkomster av terminsavgifter till ej mindre än 6 754 040 kronor.
Slutligen torde i detta sammanhang böra omnämnas, att kristidens fördyrande inverkan gjort sig i hög grad kännbar för samtliga här före- varande läroanstalter, icke minst tryckande för lärarpersonalen, vars av-
Kristidsåt- gärder.
"136 löningsförhållanden, vilka redan vid tidpunkten för krigsutbrottet måste betecknas såsom mindre tillfredsställande, också, jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 10 oktober 1913, gjorts till föremål för särskild utredning ge- nom den år 1912 förordnade lärarelönenämnden. TI syfte att i någon mån avlyfta kristidens tryck hava alltifrån år 1917 från statsmakternas sida en rad betydelsefulla åtgärder vidtagits.
Riksdagen år Sålunda beviljade 1917 års riksdag på grund av proposition ett
SK förslagsanslag av 275000 kronor såsom bidrag enligt närmare angivna grunder till beredande av tillfällig löneförbättring under år 1918 åt lä- rare och lärarinnor vid statsunderstödda enskilda läroanstalter, varvid staten skulle bidraga med två tredjedelar av det för varje fall bestämda belop- pet, under villkor att den återstående tredjedelen tillskötes av kommun eller enskilda donatorer eller utginge av medel, som eljest stode till ve- derbörande läroanstalts förfogande. I anledning av motioner beslöt samma riksdag tillika bevilja före- ståndare och ämneslärare med full tjänstgöring vid ovanberörda läroan- stalter krigstidshjälp för år 1917, och skulle denna bestridas av staten ensam. För detta ändamål anvisades å extra stat ett förslagsanslag å 220 000 kronor. 1918 års riks- På i huvudsak samma villkor, som gällde för den tillfälliga löne- her förbättringen under år 1918, beslöt 1918 års lagtima riksdag att såsom bidrag till beredande under år 1919 av sådan löneförbättring anvisa på extra stat ett förslagsanslag av 550 000 kronor. Genom beslut av samma ärs urtima riksdag tillerkändes här ifrågavarande lärarpersonal dessutom för senare delen av 1918 extra krigstidstillägg, vilket skulle helt bestri- das av statsmedel, och anvisades för detta syfte ett förslagsanslag av 280 000 kronor. Lagtima riks- Liknande tillfällig löneförbättring utgick, jämlikt beslut av 1919 dagen år 1919. 3,s lagtima riksdag, även under år 1920. Lönetilläggen, som nu avse- värt höjdes, fastställdes till 1500 kronor för föreståndare eller förestån darinna samt ämneslärare med grundlön av 1400 kronor, 1200 kronor för ämneslärare med grundlön av 1200 kronor samt med visst belopp för veckotimme för tim- och övningslärare. Ävenledes vidtogs den föränd- ringen, att löneförbättringen skulle bestridas helt av statsmedel, under
villkor, vad anginge enskild mellanskola och högre flickskola, att en summa, motsvarande 20 2 av det sammanlagda till lärarpersonalen vid vederbö- rande skola i tillfällig löneförbättring utgående beloppet, för skolans verk- samhet i övrigt ansloges av kommun eller enskilda donatorer eller ut- ginge av medel, som stode till vederbörande läroanstalts förfogande. Avsikten med denna modifiering i villkoren var att söka i någon mån för- skaffa läroanstalterna förbättrad utrustning. Det fleråriga ekonomiska trycket hade inskränkt skolornas möjligheter att i önskvärd utsträckning tillgodose hithörande behov. Det för löneförbättringen anvisade förslags- anslaget uppgick till 2 000 000 kronor.
Samma riksdag anvisade därjämte, på grund av Kungl. Maj:ts därom gjorda framställning, på tilläggsstat för år 1919 för beredande av dyrtidstillägg under år 1919 åt lärare vid privatläroverken ett belopp av 1030000 kronor. Dyrtidstillägget skulle gäldas helt av statsmedel.
För år 1921 åtnjöt privatläroverkens lärarpersonal tillfällig löne- 1920 och 1921 förbättring till samma belopp som för år 1920. Enahanda är förhållan- " "iksdagar det beträffande år 1922. Genom beslut av 1920 års riksdag höjdes de till lärarpersonalen vid dessa skolor utgående dyrtidstilläggen avsevärt. Även för år 1922 utgår till privatläroverkens personal dyrtidstillägg efter i huvudsak samma grunder som under år 1921. |
Jämväl vederbörande kommuner hava, likvisst uti mycket växlande omfattning, under nu ifrågavarande period sökt genom särskilda dyr- tidsanslag förbättra lärarpersonalens ekonomiska ställning.
Enligt uppgifter från de särskilda läroanstalterna har under är 1920 statsbidraget, inberäknat dyrtidstillägg, utgjort 6 807 227 kronor, un- der det att bidraget från kommun och landsting uppgick till 2580 654 kronor. Terminsavgifterna belöpte sig till 6 754 040 och övriga inkomster till 5383 682 kronor.
Sammanfattning.
Statens ställning till undervisningsväsendet har sålunda under det senaste århundradet undergått en bestämd förskjutning. Från att ur- sprungligen hava avsett enbart den manliga ungdomens skolundervisning i de sedan gammalt existerande allmänna läroverken vidgades statens 18—210409. 1."
hithörande verksamhet under 1860-talet att i blygsam utsträckning om- fatta även den kvinnliga ungdomen.
Icke långt därefter slogo statsmakterna emellertid in på nya vägar vid ställningstagandet till de ökade anspråk på medverkan vid under- visningsarbetets bedrivande, som med tiden framkommo. Den från be- gynnelsen av kommunerna helt bekostade folkskolan kom i åtnjutande av statens ekonomiska stöd, vilket sedermera erhållit en alltjämt vidgad omfattning, så att denna skolform och de därå vilande överbyggnaderna för närvarande till väsentlig del upprätthållas på statens bekostnad.
I liknande riktning har utvecklingen fortskridit även i fråga om privatskoleväsendet. Statsunderstöd beviljades enskilda läroanstalter, i första hand fickskolorna, till undervisning å skilda skolstadier. Detta understöd har erhållit en allt större omfattning, samtidigt som statsmak- terna funnit det angeläget att genom utsträckt kontroll bereda sig ökat inflytande på undervisningsarbetets utförande.
Även ett annat strävande kan i denna utveckling följas. Stats- makterna hava målmedvetet sökt tillgodogöra sig kommunernas ekono- miska medverkan vid understödjandet av de enskilda skolorna, varigenom dessa läroanstalters beroende av det allmänna blivit mera framträdande. | Den grundsatsen har sålunda numera vunnit statsmakternas obe- tingade erkännande, att den uppväxande ungdomens undervisning och uppfostran utgör en samhällets angelägenhet, för vilken det åligger det allmänna att ikläda sig ekonomiska förpliktelser.
Ur synpunkten av statens ställning, ekonomiskt och rättsligt, till de olika grupperna av här ifrågavarande skolor kunna flera typer ur- skiljas. Ur rent ekonomisk synpunkt skilja sig dessa typer från var- andra genom omfånget av den understödsskyldighet, staten iklätt sig gentemot de under de olika typerna fallande läroanstalterna. Helt eller i det närmaste helt statliga äro endast Nya elementarskolan 1 Stockholm samt Statens normalskola för flickor, vilka båda läroverk intaga en un- dantagsställning däri, att staten har det ekonomiska ansvaret även för deras lokaler. Närmast efter dessa komma de högre läroverken och real- skolorna för gossar, för vilka statens ekonomiska ansvar delas av kom- munen i så måtto, att denna tillhandahåller skollokaler och bostad
åt rektor. Statens samskolor avvika i någon mån från sistnämnda typ, i det att kommunen i viss utsträckning bidrager även till lärarnas av- löning. Nästa typ utgöres av folkskolor, högre folkskolor och kommunala mellanskolor, beträffande vilka kommunen svarar för alla kostnader, med visst bestämt bidrag av staten, väsentligen avsett till lärarnas avlöning. Övriga läroanstalter, d. v. s. enskilda sådana, svara själva för undervis- ningslokaler samt avlöningsförmåner åt lärare men erhålla ofta i olika utsträckning understöd av staten, i regeln kombinerat med förbindelse för kommunen att även bidraga.
Terminsavgifter förekomma vid alla nu-berörda läroanstalter utom folkskolan, flertalet högre folkskolor och vissa kommunala mellanskolor.
Vid konstituerandet av de allmänna läroverken såsom statliga läro- anstalter till åtskillnad från folkskolorna, de högre folkskolorna och de kommunala mellanskolorna! såsom kommuwnala läroanstalter är emellertid lärarpersonalens rättsliga ställning det principiellt avgörande. Vid de stat- liga läroanstalterna äro de ordinarie lärarbefattningarna uppförda å stat samt tillsättas genom fullmakt av Kungl. Maj:t eller av skolöverstyrel- sen. Lärarna vid de kommunala läroanstalterna äro icke statens befatt- ningshavare utan anställas av kommunen eller dess befullmäktigade organ, varvid dock från statens sida bestämda garantier krävts, i syfte att till- försäkra lärarpersonalen en rättsligt tryggad ställning.
Vad angår samtliga enskilda läroanstalter, hava statsmakterna vid understödets beviljande i stort sett icke formellt förbehållit sig inflytande på lärarpersonalens rättsliga ställning i annan mån, än som betingas av den allmänna kontroll, som skolöverstyrelsen utövar över sagda läroanstalter. Då emellertid de läroanstalterna tilldelade examensrättigheter och stats- bidrag måste förutsätta bestämd prövning av det sätt, varpå undervis- ningen handhaves, torde man dock vara berättigad göra gällande, att ett statligt inflytande i viss utsträckning även beträffande dessa läroanstalter förefinnes 1 nu ifrågavarande hänseende.
! De kommunala gymnasierna samt de av kommuner upprätthållna flickskolorna och samskolorna äro i fråga om lärarnas rättsliga ställning i regeln likställda med de enskilda läroanstalterna.
140 2. Kommissionens förslag.
Allmänna synpunkter rörande läroverkens ekonomiska ställning.
Vid ståndpunktstagandet till spörsmålet om de av kommissionen förordade skolformernas ställning till det allmänna har kommissionen funnit sig böra i möjligast största utsträckning anknyta till den utveck- lingsgång, som i det föregående framhållits såsom utmärkande för för- hållandena i vårt land. Vid denna utveckling har, såsom ovan visats, den grundsatsen vunnit oförbehållsamt erkännande, att det uppväxande släktets undervisning och uppfostran utgör en av samhällets största och betydelsefullaste uppgifter. Den uppfattningen har också hos oss gamla traditioner, att det för staten är en plikt att ikläda sig ekonomiskt an- svar för undervisningsväsendets upprätthållande. Beträffande den wt- sträckning, vari denna ekonomiska ansvarighet med hänsyn till förelig- gande omständigheter och förhållanden i det hela kan och bör genom- föras, hava helt naturligt under olika tider växlande åskådningssätt gjort sig gällande. I det avseendet har emellertid i senare tid icke någon meningsskiljaktighet förefunnits, att statens ifrågavarande skyldigheter icke kunna begränsas att gälla ensidigt den manliga ungdomen.
Den olikhet, som hittills med hänsyn till omfattningen varit rå- dande i statens sätt att tillgodose gossarnas och flickornas högre skol- undervisning, har kunnat principiellt upprätthållas, så länge mannen och kvinnan i fråga om medborgerliga rättigheter och allmänna förvärvs- möjligheter inlogo en grundväsentligt skild ställning. Sedan numera i båda dessa åvseenden genom statsmakternas åtgöranden nya och ändrade förhållanden inträtt och kvinnan politiskt erhållit enahanda rättigheter som mannen samt grundlagsenlig rätt att vinna befordran till stats- tjänster i vidsträckt omfattning, lär det icke längre vara ändamåls- enligt eller möjligt att i undervisningshänseende- upprätthålla en i övrigt undanröjd olikställighet. Kommissionen har därför med hänsyn till nu berörda förhållanden funnit sig böra vid planläggningen av läroverks- organisationen såsom en allmän grundsats fasthålla den manliga och den kvinnliga ungdomens lika rätt till samhälleligt stöd och omvårdnad i avse- ende på utbildningen för den framtida livsuppgiften.
Då kommissionen anslutit sig till denna uppfattning, har den där- med icke velat eller kunnat förneka den enskildes rätt och skyldighet att efter förmåga sörja för sina barns undervisning och uppfostran. I den mån denna viktiga uppgift utan samhällets omedelbara medverkan tillfredsställande tillgodoses på sätt och genom medel, som icke hindra "eller försvåra tillvaratagandet av statens intressen, böra därför enligt kommissionens åsikt möjligheterna för enskild undervisning icke genom lagbud avskäras.
Den långa tidsperiod, varunder den svenska ungdomens högre skolundervisning i mycket betydande utsträckning varit anförtrodd åt en- skilda läroanstalter, har skapat de bästa förutsättningar att bedöma, om och i vad mån ett så ordnat undervisningsväsen förmått fylla sin upp- gift. Det erkännandet har därvid icke förvägrats, att de ifrågavarande läroanstalterna under ofta svåra förhållanden utfört en i stort sett myc- ket förtjänstfull gärning. Värdefulla pedagogiska initiativ hava vid vissa av dessa skolor framkommit och kunnat närmare prövas, nya bildnings- moment hava tillförts undervisningen, tidsenligare organisationsformer hava till gagn för undervisningsväsendet i det hela kunnat fritt vinna tillämpning. Å andra sidan kan och får icke förbises, att det under se- nare år erbjudit alltjämt ökade svårigheter för de enskilda skolorna att fylla de stora ekonomiska anspråk, som undervisningens behöriga upp- rätthållande i våra dagar ställer. I många fall har anstaltens verk- samhet möjliggjorts endast genom utkrävandet av synnerligen höga ter- minsavgifter samt genom lärarnas underbetalning. Alldeles särskilt har sistnämnda förhållande verkat ofördelaktigt i den riktning, att det för åtskilliga av dessa läroanstalter varit förbundet med stora vanskligheter att under någon längre tid behålla dugande lärarkrafter. Att dessa om- ständigheter i längden måste komma att utöva en mindre gynnsam in- verkan på resultatet av läroanstalternas arbete, därutinnan torde ingen meningsskiljaktighet förefinnas.
Då kommissionen hävdar undervisningsväsendets karaktär av en det allmännas angelägenhet, hava sålunda icke uteslutande principiella skäl varit avgörande. Vid sidan härav har i detta avseende varit be- stämmande jämväl övertygelsen om omöjligheten att för framtiden upp-
rätthålla enenskild undervisningsverksamhet, som kan hålla måttet i fråga om lärarkrafter och undervisningsmateriell, utan så avsevärt ökade bidrag från stat eller kommun, att den hittillsvarande särprägeln därigenom i det väsentliga skulle utplånas.
Kommissionen övergår härefter att till närmare övervägande upp- taga spörsmålet om de i det föregående omförmälda skolarternas framtida förhållande till det allmänna i ekonomiskt och rättsligt avseende. Härvid torde lämpligen varje skolform böra underkastas särskild prövning.
I första hand har kommissionen funnit sig böra undersöka, om och i vilken mån förändringar rent principiellt sett kunna anses påkallade i den ordning, som i förevarande hänseende gäller beträffande de allmänna läroverken. |
Realskolor.
förefinnas därutinnan, att de böra bibehållas vid sin nuvarande karaktär av statliga läroanstalter i den mening, vari detta uttryck ovan blivit an- vänt. Deras särskilda uppgift att förbereda vetenskaplig utbildning med- för, att vid bedömandet av deras betydelse med hänsyn till statens och ortens behov rikssynpunkten så avgjort träder i förgrunden, att man icke med fog kan eller bör ifrågasätta väsentligt större uppoffringar från det samhälles sida, dit de förläggas, än som nu gäller om de allmänna läro- verken. Därtill kommer vidare såsom en i detta sammanhang mycket betydelsefull omständighet, att staten bör på ett effektivare sätt än hit- tills hava i sin hand att ensam bestämma antalet dylika läroanstalter. Detta antal bör icke överskrida det verkliga behovet. Skulle så bliva fallet, uppstode därigenom en fara för att den vid inträdet å gymnasiet anordnade prövningen av lärjungarnas förutsättningar för gymnasial- studier förlorade den karaktär den bör äga, därigenom att man ansåge sig hellre böra antaga mindre väl utrustade inträdessökande än låta läro- anstalternas resurser bliva till en del oanvända. Detta skulle innebära en risk såväl med avseende på studienivåns upprätthållande som även från social synpunkt.
Vidkommande därefter spörsmålet om den ställning i förevarande avseende, som de för realskolans stadium ifrågasatta läroanstalterna
böra intaga, möter avgörandet så till vida större svårigheter, som den nuvarande skolorganisationen uppvisar två, eller om man så vill, tre olika anordningar ur synpunkten av det ekonomiska förhållandet till det allmänna. Å ena sidan föreligga i de högre läroverken och realskolorna för gossar samt i statssamskolorna statliga läroanstalter med, såsom förut erinrats, sinsemellan något skiljaktig ställning, å den andra i de kom- munala mellanskolorna statsunderstödda kommunala läroanstalter.
Vid det framtida ordnandet av undervisningen å realskolans sta- dium kan man följaktligen, med utgångspunkt från nu bestående förhål- landen, tänka sig bibehållande av två avvikande organisationstyper. Men man har givetvis också att taga under övervägande möjligheten av en likformig anordning i den ena eller andra riktningen och sålunda låta en av de bestående typerna utgöra mönster för samtliga skolor. Och slutligen framställer sig såsom en tänkbar utväg att genom en på ett eller annat sätt modifierad organisationstyp åvägabringa en önskvärd en- hetlighet beträffande ifrågavarande undervisningsanstalter.
En anordning med bibehållande av såväl statliga som kommunala läroanstalter erbjuder den fördelen, att därigenom en viss rörlighet 1 or- ganisatoriskt avseende uppnås. Alltefter förhållandenas utveckling under skilda tider och på olika orter kunna under sådana omständigheter kom- munala läroanstalter komma till upprättande vid sidan av de genom bes slut av Kungl. Maj:t och riksdag fastställda statliga.
Mot en dylik anordning kunna emellertid efter kommissionens upp- fattning flera tungt vägande invändningar resas. Avgörande vid nu ifrå- gavarande ståndpunktstagande är efter kommissionens mening den om- ständigheten, att det svårligen låter sig försvaras att anordna undervis- ningen på realskolans stadium på ett för olika samhällen i ekonomiskt avseende principiellt olika sätt. Det lärer nämligen icke stå att anföra något vägande skäl för en organisation av undervisningsväsendet, som ålägger mindre orter andra och mera betungande ekonomiska förpliktelser för undervisningens upprätthållande än sådana med större invånarantal. Ett dylikt tillvägagångssätt skulle illa överensstämma med den uppfatt- ning av den ifrågavarande undervisningens uppgifter och mål, som för kommissionen varit vägledande. Uppenbarligen måste det vara ett be-
stämt statsintresse, icke blott att inom skilda orter tillfälle beredes gossar och flickor med håg och fallenhet för teoretiska studier att inhämta den ökade medborgerliga bildning, som realskolan avser att meddela, utan även att dessa möjligheter förefinnas i tillräckligt mått och rättvist för- delade över landet i dess helhet. Det är då också naturligt, att ansvaret för detta intresses tillgodoseende och regleringen av skolornas antal vilar på staten.
Kommissionen har vid ställningstagandet till det föreliggande spörs- målet även beaktat, att det i längden är för skolväsendets allmänna ut- " veckling hinderligt, om undervisningen å ett och samma skolstadium skall upprätthållas av lärare, som intaga en principiellt olika ställning till det allmänna. Ingen tvekan kan därför råda därutinnan, att man vid avvägandet av realskolans organisatoriska förhållanden måste tillse, att likformighet i berörda hänseenden åvägabringas. På så sätt öppnas ut- sikter jämväl till ett betydelsefullt närmare samarbete mellan de olika orternas skolor samt ökade möjligheter för ett önskvärt utbyte av lärar- krafter dem emellan.
Vid övervägandet, huru likformighet i nu förevarande avseende lämpligen skall åstadkommas, framställa sig i första hand tvenne alter- nativa möjligheter, den kommunala eller den statliga organisationsformen. Till förmån för det förstnämnda alternativet, varigenom den nuvarande kommunala mellanskolans ställning i princip skulle komma att bliva nor- merande för samtliga undervisningsanstalter å realskolans stadium, kan anföras den i det föregående antydda större möjlighet till anpassning efter de lokala förhållandena, som sålunda skulle skapas. Därjämte torde böra framhållas, att erfarenheten giver vid handen, att den kommunala mel- lanskolan förmått i större utsträckning än de allmänna läroverken taga i anspråk det personliga intresset inom orten.
Å andra sidan torde emellertid icke kunna bortses ifrån att en omläggning av de nuvarande statsläroverken till kommunala läroanstalter ur många synpunkter måste bliva förenad med synnerligen betydande svårigheter. Kommissionen har i det föregående hävdat den uppfatt- ningen, att gymnasierna böra bibehålla sin hittillsvarande karaktär av statliga läroanstalter. Ett fastställande i princip av enahanda ställning
även för realskolan skulle efter kommissionens mening erbjuda åtskilliga påtagliga fördelar. Starkast framträda dessa fördelar i fråga om de real- skolor, som anordnas i omedelbart samband med gymnasium. Kommis- sionen har härvid utgått ifrån att de nuvarande högre läroverkens lokaler med tillhörande uppvärmnings- och belysningsanordningar icke utan av- sevärda svårigheter skulle kunna begagnas av tvenne läroanstalter av så olika natur som de statliga och de kommunala och till äventyrs under olika ledning. Med hänsyn framförallt till sådana för hela läroanstalten gemensamma lokaler som laboratorier, teckningssalar m. fl. skulle givetvis betydande olägenheter vara förbundna med en dylik anordning. Alldeles analogt är förhållandet beträffande undervisningsmateriellen, som nu med fördel anlitas för undervisningen i såväl realskolan som gymnasiet. Jäm- väl torde böra uppmärksammas, att det för undervisningen innebär av- sevärda fördelar, om en viss frihet vid de tillgängliga lärarkrafternas användning å de olika stadierna kan upprätthållas.
Slutligen vill kommissionen erinra om de vanskligheter, som i nu ifrå- gavarande avseende möta beträffande lärarpersonalens ställning. Den om- organisation av realskolan, som kommissionen redan i det föregående i dess huvuddrag antytt och som i det följande skall närmare beröras, kan göra en viss omflyttning av lärarkrafter erforderlig. Det torde få anses ligga i öppen dag, att den nämnda omläggningen låter sig vida lättare och med mindre slitningar genomföras, därest samtliga läroanstalter er- hålla enahanda ställning, som nu tillkommer statens läroverk.
Av här framlagda skäl har det synts kommissionen ofrånkomligt, att de med gymnasierna förenade realskolorna erhålla en i ekonomiskt avseende med gymnasierna principiellt överensstämmande ställning. I det föregående har starkt betonats nödvändigheten av att realskolan uti nu förevarande hänseende tilldelas en enhetlig organisation. Med hänvisning härtill har kommissionen för undvikande av den hittills be- stående organisatoriska dualismen funnit sig böra förorda, att även samtliga för realskolans stadium avsedda undervisningsanstalter ordnas såsom statliga läroverk, med tillvaratagande så vitt möjligt av de fördelar, som äro för- knippade med vissa läroanstalters kommunala karaktär.
Beträffande flickskolan vill kommissionen erinra, att de till upp- Flickskolor. 19—210409. I1.+
rättande förordade flickskolorna av olika typer ur synpunkten av upp- gifter och bildningsmål i det väsentliga sammanfalla med realskolan. Med hänsyn härtill och då flickundervisningens krav efter kommissionens i det föregående framställda förslag böra tillgodoses dels genom real- skolor, dels genom viss tillbyggnad på dessa läroanstalter, dels slutligen genom särskilda flickläroverk, har det funnits naturligt, att flickskolan i sin helhet ekonomiskt och rättsligt intager enahanda ställning till det all- männa som realskolan.
Läroverkens ekonomi i den framtida skolorganisationen.
Nuvarande Såsom i det föregående erinrats, vilar de nuvarande allmänna läro-
GRE a verkens ekonomi på bidrag från stat och kommun samt på lärjungeav-
Allmänna gifter; från donationer och ett fåtal stiftskassor bortses i detta samman-
Pirsperk. hang, liksom från de särskilda förhållanden, som gälla i fråga om Nya elementarskolan och Statens normalskola för flickor. Statens andel Staten svarar vid samtliga läroverk för lärarnas hela avlöning, dock
| kostnaderna. att vid samskolorna visst bidrag lämnas av vederbörande kommun. Av
statsmedel utgå vidare arvoden till skrivbiträde åt rektor, till skolläkare och till bibliotekarie. Under krisåren hava statsmedel därjämte tagits i anspråk för bestridande i viss utsträckning av de abnormt stegrade kost-
Kommunens Naderna för bränsle och belysning. Kommwnens förpliktelser omfatta be-
SR träffande de högre läroverken och realskolorna som regel byggande och
underhåll av läroverkshus. TI de få fall, där kommun icke uttryckligen åtagit sig sagda skyldighet, bestridas berörda utgifter ur läroverkens byggnadsfonder och stiftens byggnadskassor. Kommun är dock alltid skyldig att för läroverkshus och dithörande byggnader kostnadsfritt upp- låta byggnadsplats. Likaledes skall kommun anskaffa och underhålla bostad åt rektor eller lämna skälig hyresersättning, såvida icke annor- lunda i särskilt fall är föreskrivet. I själva verket hava numera alla kommuner, där allmänt läroverk är inrättat, med undantag av Strängnäs, Kalmar, Lund, Kristianstad och Östersund, iklätt sig skyldighet att bygga och underhålla läroverkshus samt bostad åt rektor eller lämna rektor skälig
hyresersättning.
Lärjungeavgifterna utgå dels till statsverket med för varje termin 30 kronor för lärjunge i gymnasiet och 20 kronor för lärjunge i real- skolan (vid samskolorna uppbäres denna avgift av kommunen), dels till vederbörande läroverks kassor, vilka senare avgifter kunna sägas bestrida läroanstaltens driftkostnader.
Varje allmänt läroverk skall äga ljus- och vedkassa, biblioteks- och materiellkassa, premie- och fattigkassa samt byggnadsfond.
Ljus- och vedkassan bestrider kostnaderna för belysning, uppvärm- ning och renhållning av de för läroverket avsedda eller upplåtna lokaler ävensom för tillfälliga anordningar i dessa eller likartade avseenden samt för avlöning åt vaktmästare, eldare och övrig betjäning. Intill år 1921 har därjämte ur nämnda kassa till skolläkaren utgått en avgift av en krona för varje under höstterminen närvarande lärjunge. Ur biblioteks- och materiellkassan bestridas kostnaderna för anskaffande och underhåll såväl av böcker och undervisningsmateriell som av annan för läroverket behövlig materiell. Denna kassa lämnar ock medel till bekostande av årsredogörelse och övriga trycksaker. Premie- och fattigkassans. årliga inkomster användas dels till belöningar åt lärjungar för flit och framsteg, dels till understöd och sjukvård för de mest behövande bland skolung- domen samt till begravningshjälp, då någon medellös lärjunge avlidit. Byggnadsfonden är avsedd att tagas i anspråk för byggnad och under- håll av läroverkshus i de fall, då kostnaderna därför icke åligga kom- mun, ävensom för brandförsäkring och andra läroverkets fastigheter på- vilande utgifter.
Lärjungeavgifterna fördelas på nämnda kassor enligt 1 läroverks- stadgan föreskrivna grunder. De utgöras dels av en inskrivningsavgift av 10 kronor, dels av terminsavgifter till växlande belopp.
Ljus- och vedkassan tillföres 4 kronor 50 öre av varje inskrivnings- avgift samt en terminlig avgift, som vid högre läroverk och realskola för gossar av rektor och kollegiet, vid samskola av styrelsen i mån av behov till lika belopp ålägges varje lärjunge. Biblioteks- och materiellkassans inkomster utgöras av 3 kronor av varje inskrivningsavgift och en termin- lig avgift av 4 kronor 50 öre av varje lärjunge, som ej därifrån 1 före- skriven ordning befrias. Denna avgift har under senare år enligt riks-
Lärjunge- avgifter till statsverket och lärover- kets kassor.
dagens medgivande kunnat höjas intill 10 kronor. Premie- och fattig- kassans inkomster utgöras av dels frivilliga gåvor och kollektmedel m. m., dels 2 kronor 50 öre av varje inskrivningsavgift. Till byggnadsfonden utgår en terminlig avgift, som med 5 kronor erlägges av varje lärjunge, som ej därifrån i föreskriven ordning befrias.
Från nämnda avgifter, med undantag av de till ljus- och vedkassan utgående, kunna obemedlade ävensom mindre bemedlade lärjungar enligt i läroverksstadgan angivna grunder helt eller delvis befrias. Kommunala I fråga om de kommunala mellanskolorna och privatläroverken gäl- nar LON såsom i det föregående utförligare framhållits, att staten lämnar ett läroverk. efter av riksdagen bestämda grunder utgående bidrag, medan vid de förra kommunen, vid de senare vederbörande skolas huvudman, med eller utan tillskott av kommunala medel, svarar för skolans finansiering.
Den framtida Efter denna orientering vill kommissionen övergå till en närmare organisatio- prövning av spörsmålet om läroverkens ekonomi i den nya skolorganisa- tionen. Lärar- Vad till en början angår avlöning av rektor och lärare, följer av avlöningar. det ovan anförda, att kommissionen finner den nu vid de högre allmänna läroverken och realskolorna för gossar härutinnan stadgade ordningen böra alltjämt fortfara samt utsträckas att gälla samtliga efter den före- slagna organisationen upprättade statsläroverk. För statens samskolor utgör detta ett avsteg från hittillsvarande ordning, i det, såsom förut erinrats, läroverkskommunen varit skyldig bidraga i viss utsträckning till läraravlöningen. Denna förändring torde emellertid icke för statsverket innebära avsevärt ökade ekonomiska förpliktelser. Beträffande åter nu- varande kommunala eller privata läroanstalter, vilkas uppgift enligt kommissionens förslag skulle övertagas av allmänna läroverk, är en vä- sentlig ökning av statens utgifter i avseende på lärarpersonalens avlöning oundgänglig. Under- Vad därefter vidkommer vederbörande kommuners bidrag till det "lokala offentliga undervisningsväsendets upprätthållande, synes anledning icke mom föreligga att vidtaga någon ändring i den kommunen beträffande de allmänna läroverken och de kommunala mellanskolorna nu åliggande
skyldighet att tillhandahålla erforderliga skollokaler samt bostad eller ersättning därför åt rektor. Sagda åliggande bör emellertid självfallet utsträckas att gälla även, nyupprättade läroverk och sålunda jämväl flick- skolor. Däremot torde den nu i fråga om kommunala mellanskolan stad- gade skyldigheten för kommun att tillhandahålla eller lämna ersättning för bostad åt ordinarie lärare böra bortfalla.
Vidkommande slutligen de egentliga driftkostnaderna, såsom ut- gifter för inredning, uppvärmning, belysning och undervisningsmateriell, påkallar sättet för dessa kostnaders bestridande särskilt övervägande. Såsom i det föregående framhållits, hava ända till allra senaste tid sagda utgifter vid de allmämna läroverken så gott som uteslutande bestritts medelst lärjungeavgifter. Vad angår de kommunala mellanskolorna, har förhållandet varit 1 viss mån annorlunda, i det att vid dessa skolor veder- börande kommun, jämlikt gällande stadga, varit skyldig svara för utgif- terna i fråga. I verkligheten hava dock för berörda utgifter även vid dessa skolor i betydande utsträckning terminsavgifter tagits i anspråk. Vid privatläroverken hava motsvarande kostnader i regeln täckts med lärjungeavgifter.
Vid övervägandet av frågan, på vad sätt i en framtida skolorga- nisation här förevarande utgifter skola bestridas, synes det i första hand erforderligt att till prövning upptaga det principiellt grundläggande spörs- målet, huruvida lärjungeavgifter för ifrågavarande ändamål alltjämt böra utgå, varjämte det i samband härmed torde böra undersökas, om anled- ning föreligger att bibehålla de nuvarande avgifterna till statsverket.
Upprinnelsen till skolavgifter vid de allmänna läroverken i vårt land torde böra sökas i de frivilliga bidrag, som av lärjungarna i äldre tid lämnades till lärarnas underhåll. Bidrag till särskild skolkassa om- talas första gången i 1649 års skolordning, där det föreskrevs, att en sådan skulle bildas till inköp av böcker, musikaliska instrumenter och belöning för flitiga lärjungar. I 1724 års skolordning fastställdes inskriv- ningsavgifter för alla icke veterligen utfattiga lärjungar, vilka avgifter dels skulle tillfalla rektor och vederbörande klasslärare, dels bibliotekets kassa vid läroverket. Jämväl skolordningen av år 1807 stadgade be- stämda avgifter till rektor, klasslärare och bibliotek.
Drift- kostnader.
Lärjunge- avgifter.
De missförhållanden, som voro förbundna med de frivilliga bidra- gen till lärarna, synas hava utgjort den närmaste anledningen för 1812 års kommitté att ifrågasätta bestämda terminsavgifter, >»undervisnings- gäld>, till avlönande av läroverkets lärare. Samma kommitté föreslog ock en höjning och fixering av avgifterna till läroverkets kassor. Emel- lertid upptog 1820 års skolordning fasta avgifter allenast till läroverkets kassor. Förslaget om undervisningsgäld föranledde sålunda ingen ätgärd.
Frågan om lärjungeavgifterna sysselsatte även 1825 års uppfost- ringskommitté. Sagda kommitté uttalade såsom allmän grundsats, att det vore »oriktigt och skadligt, att någon inskränkning göres i den nästan kostnadsfria eller åtminstone föga betalda offentliga undervisningen, vil- ken hittills överallt i riket öppnat tillfälle för hyddans son att, riket till heder och nytta, uppstiga till statens högsta äreställen». Denna grundsats ansågs ej lida intrång av de obetydliga bestämda avgifterna men väl av de obestämda och de s.k. frivilliga, vilka genom en tävlan, vari även fattigare föräldrar deltogo, underkastades en beständig stegring. Kommittén höll på denna grund före, att dessa senare borde förbjudas, men fann de redan stadgade bestämda avgifterna böra fortfara och före- slog, att av varje lärjunge därjämte skulle erläggas till läroverkets kassa »en terminsavgift av minst 24 sk. bkox». Från denna sistnämnda avgift skulle veterligen fattiga kunna befrias, under det att de förmögnare skulle få teckna sig för en högre. Emellertid föranledde berörda förslag ingen ändring i dittills rådande förhållanden.
Frågan om en bestämd avgift såsom bidrag till lärarnas avlöning förelåg ånyo först vid 1847—48 års riksdag, i samband med förslag om en omfattande lönereglering för lärarkåren. Såsom bidrag till bestridande ken beräknades skola årligen inbringa 60000 rdr bko eller ungefär hälften av det belopp, som för regleringen erfordrades utöver befint- liga tillgångar. Förslaget inrymde dock möjlighet till hel befrielse eller nedsättning till hälften för »veterligen medellöse», dock med iakt- tagande därav, att vid varje läroverk sammanlagt minst hälften av full avgift för samtliga lärjungar inflöte.
Inom riksdagen gjorde sig emellertid betänkligheter gällande mot
förslaget. Statsutskottet tillstyrkte visserligen en avgift av högst 10 rdr bko men med obegränsad rätt för vederbörande att efterskänka avgiften héålt eller delvis. Såsom garanti mot ett alltför vidsträckt bruk av be- frielserätten föreslogs, att vad som inflöte utöver halv avgift för samtliga lärjungar finge tagas i anspråk för läroverkets egna behov. Riksdagens beslut blev, att, emot upphörandet av terminspenningarna till lärarna, en skolavgift av 5 rdr bko för terminen skulle av varje lärjunge erläg- gas, endast med det undantag, att medellösa befriades. I anslutning härtill blev ett större belopp än det av Kungl. Maj:t äskade anvisat för löneregleringens genomförande. Genom kungl. cirkulär år 1849 trädde beslutet i verkställighet.
Den föreskrivna nya avgiften väckte emellertid missnöje, och redan vid 1850—51 års riksdag framkommo flera motioner med yrkande på dess upphörande eller minskning. Statsutskottet uttalade i avgivet be- tänkande, att nu nämnda terminsavgift kunde falla sig tryckande för mången familjefader, som kämpade med knappa tillgångar utan att dock vara så medellös, att befrielse kunde komma i fråga. Riksdagen beslöt också att nedsätta avgiften till 3 rdr bko, vilket beslut stadfästes genom kungl. cirkulär år 1851.
Enligt 1856 års stadga utgjordes en lärjunges avgifter, förutom av nämnda terminliga »skolavgift>, av vissa inskrivningsavgifter, vidare av »den avgift, som i mån av behov lärjungarna ålägges till avlöning av vaktmästare», samt slutligen av »frivilliga gåvor, vartill de förmögnare lärjungarnas föräldrar böra uppmanas». Medellösa lärjungar voro be- friade från inskrivnings- och skolavgift. De ifrågavarande skolavgifterna till statsverket överflyttades jämlikt beslut av 1856—58 års riksdag till läroverkets egen kassa för att disponeras för inköp av undervisnings- materiell. Samtidigt med denna förändring avskaffades ock de frivilliga avgifterna.
De enligt 1859 års stadga utgående lärjungeavgifterna överens- stämde i huvudsak med de i föregående stadga angivna. »Skolavgiften> var upptagen bland den egna kassans tillgångar, och den avgift, som i mån av behov ålades lärjungarna, skulle användas såväl till avlöning åt vaktmästare som till lyshållning och inköp av ved. Avgiften till
byggnadsfonden daterar sig från 1863, på grund av beslut av 1862—63 ärs riksdag. Ljus- och vedkassan avskildes som särskild kassa genom läroverksstadgan den 1 november 1878. Motsvarande avgifter hade doék av ålder utgått och redovisats i samband med >»skolans egen kassa», vars ändamål före 1859 varit detsamma som den nuvarande ljus- och ved- kassans.
Förslag 1 motion inom andra kammaren år 1871 om återinförande av terminsavgifter till statsverket avvisades av kammaren. I samband med ifrågasatt lönereglering för läroverkens lärare föreslogs emellertid av vederbörande kommitté år 1879 en avgift till statsverket att erläg- gas av alla icke medellösa lärjungar. Under tiden därefter framkommo vid ett flertal riksdagar såväl från Kungl. Maj:ts sida som i motioner förslag av liknande innebörd, ehuru de, på grund av sammankoppling med löne- och organisationsspörsmål, icke ledde till något positivt re- sultat.
Frågan förelåg på nytt för 1899 års läroverkskommitté. Kommittén ägnade mycken uppmärksamhet åt spörsmålet om det berättigade i ter- minsavgifter till statsverket. Sagda fråga skärskådades av kommittén ur olika synpunkter, sålunda icke på sätt dittills skett, väsentligen ur
statsregleringssynpunkt, utan såsom en principfråga av social och pedago- gisk natur.
»För sin del, yttrar kommittén, >»har kommittén efter omsorgsfull prövning stannat vid den uppfattningen, att, för så vitt frågan om ter- minsavgifter betraktas såsom en social och pedagogisk principfråga, med hänsyn tagen till i vårt land för närvarande rådande förhållanden, men utan hänsyn till statsverkets möjligen förhandenvarande behov av inkomst, de skäl, som tala mot de ifrågasatta avgifterna, äro väsentligen starkare än de skäl, som anföras till deras förmån». Kommitténs förslag upptog icke heller sådana avgifter; däremot innebar detsamma, att vid stats- samskolorna en terminlig avgift skulle kunna utgå till kommunen. Tre kommittéledamöter påyrkade emellertid i avgivna reservationer införande av särskilda avgifter till statsverket.
Den till 1904 års riksdag i läroverksfrågan avlåtna propositionen anslöt sig till den av reservanterna inom kommittén uttalade tanken på
särskilda lärjungeavgifter till statskassan. Avgifterna skulle utgå med 20 kronor i terminen av lärjungar i realskolan samt med 30 kronor av lärjungar i gymnasiet. Tillika föreslogs, att befrielse från eller nedsätt- ning i dessa avgifter skulle, enligt närmare av Kungl. Maj:t givna föreskrifter, kunna meddelas efter bestämmande av en särskild uppskatt- pingsnämnd.
Efter föredragande departementschefens till statsrådsprotokollet ut- talade uppfattning innebure förslaget icke införandet av en alldeles ny art av avgifter, enär likartade avgifter alltid utgått och även för det dåvarande utginge vid de allmänna läroverken. Visserligen hade dessa avgifter under olika tider använts till olika ändamål, även till lärarnas avlöning; men denna omständighet vore, särskilt från deras sida betrak- tad, som hade att erlägga avgifterna, av föga praktisk betydelse. Hade nämligen ej de dåvarande terminsavgifterna funnits, skulle staten måst bestrida de omkostnader, som genom dem täcktes, vadan dessa med fog kunde anses såsom indirekt ingående till statskassan. Såge man sålunda saken i dess historiska sammanhang samt sådan den i verkligheten ställde sig och ej från ensidigt formella synpunkter, vore det icke fråga om över- gång till ett för vårt land främmande system utan endast om en förhöjning av de redan utgående skolavgifterna. Lämpligheten av en sådan förhöj- ning syntes departementschefen icke vara en fråga av principiell natur, på vilken något allmängiltigt svar kunde givas. Allt berodde på huru saken ordnades. Departementschefen ingick i fortsättningen på en detaljerad kritik av kommittémajoritetens ståndpunkt.
Riksdagens vederbörande utskott anslöt sig under särskilt fram- hållande av de statsfinansiella synpunkterna till den i propositionen fö- reträdda åsikten och biträdde i huvudsak Kungl. Maj:ts framställning. En reservant från andra kammaren påyrkade likväl, att förslaget 1 nu berörda del icke borde av riksdagen bifallas. Riksdagen biföll emellertid utskottets förslag.
I likhet med 1899 års läroverkskommitté håller kommissionen före, att mycket starka principiella skäl kunna åberopas till stöd för att grundsatsen om kostnadsfri undervisning utsträckes även till elementarskolans stadium. 20—210409 I."
I första hand vinner en sådan ståndpunkt stöd i det sakförhållan- det, att den offentliga undervisningen för övrigt i vårt land i stor om- fattning är avgiftsfri. Så har fallet i flera årtionden varit beträffande folk- skolan och fortsättningsskolan. HEnahanda är principiellt förhållandet med den högre folkskolan. Och vad angår den kommunala mellanskolan, föreskri- vers tadgan för dessa skolor, att terminsavgifter icke skola utgå. Att Kungl. Maj:t, sannolikt därvid påverkad av dyrtidens säregna ekonomiska förhål- landen, sett sig föranlåten att efter framställning i varje särskilt fall åt det övervägande flertalet sådana läroanstalter medgiva rätt att upptaga lärjungeavgifter, rubbar givetvis ingenting i den legislativt fastslagna ståndpunkten i berörda hänseende. Vid statens seminarier erläggas inga som helst terminsavgifter. Vidare torde böra erinras, att vid våra uni- versitet och åtskilliga högre tillämpningsskolor den offentliga undervis- ningen icke är direkt förbunden med några avgifter från de studerandes sida. Och i fråga om olika statens fackskolor gäller, att eleverna där i avsevärt mindre grad betungas av undervisningsavgifter än de allmänna läroverkens lärjungar.
I detta sammanhang får ej heller förbises, att tidigare rådande förhållanden icke låta sig anföras såsom stöd för ett bibehållande av lärjungeavgifterna. Obestridligen hava läroverken under det gångna år- hundradet bestämt skiftat karaktär så till vida, att deras tidigare huvud- uppgift att grundlägga utbildningen för blivande vetenskaps- och ämbets- män avgjort fått träda i skuggan för deras nuvarande mest framträdande uppgift att meddela ett högre mått av allmänt medborgerlig bildning. Denna sida av läroverkens verksamhet har i den av kommissionen före- slagna skolorganisationen än kraftigare betonats, åtminstone vad real- skolan beträffar. |
Uppenbart är, att avgifterna, i större eller mindre grad allt efter deras storlek, måste verka hämmande på läroanstalternas verksamhet för den högre medborgerliga bildningens och över huvud taget upplysningens spridande bland ungdom ur möjligast breda folklager. Ofta har ock vid de överläggningar, som i nu föreliggande fråga förts inom riksdagen, med all rätt uttalats, att undervisningsavgifter icke riktigt höra tillsammans med en offentlig skola för medborgerlig bildning. TI detta avseende vill
kommissionen erinra om vad en medlem av riksdagens andra kammare år 1890 yttrade: »Säkert är det, att i fråga om erhållandet av en kost- nadsfri bildning är det kännbarare för en liten och fattig nation än för en stor och rik, om man skulle göra inskränkningar och därigenom lägga hinder för bildningens spridning.»
Ur social och pedagogisk synpunkt torde sålunda icke någon tve- kan kunna råda därom, att möjlighet att erhålla den högre undervisning, som vid läroverken meddelas, bör stå öppen för en var, som besitter nödiga förutsättningar härför, oavsett ekonomiska villkor. Förnekas kan icke, att tillämpningen av denna efter kommissionens åsikt självklara grundsats skulle, frånsett av skolan icke beroende hinder, lida en bestämd inskränk- ning, därest deltagandet i undervisningen förbundes med viss även ganska måttlig avgift. Visserligen har hittills möjlighet förelegat att beträffande mindre bemedlade och medellösa lärjungar lämna nedsättning i eller be- frielse från avgifterna till samtliga kassor med undantag av ljus- och ved- kassan. Redan sistnämnda avgift kan emellertid för de verkligt medellösa vara betungande nog, att nu icke tala om de ej så få behövande lärjungar, vilka av en eller annan anledning avhålla sig från att ansöka om den befrielse eller nedsättning, vartill de kunde vara berättigade. Erfaren- heten giver också vid handen, att stora praktiska svårigheter möta för ett rättvist fastställande av terminsavgifternas storlek för lärjungar i skilda ekonomiska villkor. Trots företeendet av handlingar, avsedda att utvisa föräldrarnas ekonomiska ställning, har avgörandet i många fall måst träffas utan säker förvissning, att beloppet avvägts på ett för vederbörande i alla avseenden rättvist sätt. Gränsen mellan de olika förmögenhetsgrup- perna är nämligen, såsom redan av 1899 års kommitté framhållits, ytterst svår att uppdraga, ty i själva verket sammanfaller den icke med någon viss inkomstsumma. Även för föräldrar ur medelklassen, vilkas barn icke enligt gängse uppfattningssätt lära kunna betecknas såsom medellösa, torde det ofta nog vara förbundet med svårigheter att erlägga fastställda avgifter, synnerligast om lärjungen ej kan åtnjuta förmånen av att under skoltiden vistas i föräldrahemmet. Förbises bör ej heller, att redan utgifterna för skolmateriell och böcker numera uppgå till icke obetydliga belopp. Det lärer ej av dem, som härutinnan besitta någon längre tids erfarenhet, kunna
förnekas, att skolavgifterna med sin största tyngd träffa en viss mellan- klass, i mer än ett avseende känslig för detta tryck. Också har tidigare denna omständighet varit särskilt ägnad att ingiva betänkligheter mot skolavgifterna.
Det har visserligen understundom framhållits, att avgifterna skulle äga betydelse genom att för gymnasiets del i någon mån minska till- strömningen till den »>»lärda banan». Härmed må vara huru som helst, men visst är, att, om detta äger sitt berättigande, avgifterna ofelbart medföra en förändring i proportionen mellan antalet studenter av skilda förmögenhetsklasser inom befolkningen. Den gallring, som av- gifterna tilläventyrs mäkta åstadkomma, måste ensidigt drabba lärjun- gar ur de samhällsklasser, som befinna sig i mindre god ekonomisk ställning. Dess verkan torde alltså kunna angivas vara att i någon mån minska konkurrensen till förmån för de förmögnare, och det re- sultat, som på denna väg skulle kunna nås, vore sålunda endast det, att dessa, då det gäller av teoretiska studier betingade samhällsställ- ningar, vunne ett oberättigat försteg framför de ekonomiskt mindre lyck- ligt lottade. Klart är, att en anordning, som direkt eller indirekt gynnar en sådan gallring, icke kan bidraga till främjande av den uppgift, som kommissionen uppställt såsom ett av de främsta målen för den föreslagna skolorganisationen: att underlätta för en var att uppnå den ställning i livet och samhället, som svarar mot anlag och begåvning.
I betraktande av samtliga här berörda omständigheter har kom- missionen kommit till den övertygelsen, att det vore ur principiell syn- punkt riktigast, att inga som helst terminsavgifter förekomma i fram- tidens skola.
Kommissionen har emellertid icke kunnat förbise, att det förelig- gande spörsmålet icke uteslutande kan eller får skärskådas från skolans eller bildningens synpunkter, utan att jämväl hänsyn av annan art måste vid det slutliga ställningstagandet göra sig gällande.
Vad först angår de nuvarande avgifterna till statsverket — i vissa fall utgående till vederbörande kommun — vilka avgifter, såsom ovan visats, vid tiden före den senaste läroverksreformen icke ägde någon motsvarighet och som tillkommit trots bestämt avstyrkande av 1899 års läroverkskom-
mitté, torde ur statsfinansiell synpunkt icke alltför stor betydelse kunna tillmätas dessa. Under läsåret 1919—20 uppgingo sagda avgifter till 659 165 kronor, och motsvarande till kommunerna utgående avgifter vid statssamskolorna belöpte sig till 900355 kronor. I rikets budget torde det belopp, som staten går förlustig genom dessa avgifters bort- tagande, icke kunna anses vara av den betydelse, att man med hänsyn därtill skulle prisgiva alla de mycket avsevärda företräden, som en av- giftsfri undervisning inrymmer. På grund av vad ovan anförts i prin- cipiellt hänseende, anser kommissionen, att de statsfinansiella skälen icke kunna tillfredsställande motivera ett bibehållande av de ifrågavarande av- gifterna. Det har under dessa omständigheter icke inom kommissionen förefunnits någon memningsskiljaktighet därom, att inga särskilda ter- minsavgifter till statsverket böra upptagas inom den framtida skolan.
Något annorlunda gestaltar sig onekligen förhållandet i fråga om terminsavgifterna till läroverkens egna kassor. Under läsåret 1919—1920 fördelades dessa på följande sätt:
högre allmänna läroverk . . . . . . . . . 816 641 kronor, FealskolOr . som et RR rv a se ens 220 fö > statens samskolör « : . s « » = « « « « « 140 356 »
tillsammans 1 186 131 kronor.!
Härtill böra för översiktens skull läggas motsvarande avgifter vid de kommunala mellanskolorna, för kalenderåret 1920 uppgående i runt tal till 236 000 kronor. Likaledes bör i detta sammanhang icke lämnas oanmärkt, dels att till de allmänna läroverken ett avsevärt statsunderstöd under läsåret 1919—20 utgick för att möjliggöra avgifternas till ljus- och vedkassan begränsning till rimligt belopp, dels ock att en avskriv- ning av terminsavgifterna vid ett samtidigt övertagande av den kvinn- liga ungdomens undervisning på i övrigt enahanda villkor skulle nöd- vändiggöra tillskott av allmänna medel till betydande belopp. En mera exakt uppskattning av härutinnan erforderliga medel låter sig emellertid icke åvägabringas. Givet är likväl, att det belopp, varmed lärjungeav- gifterna vid de statsunderstödda privatläroverken nu utgå — år 1920 1
Häri ingå avgifter även av lärjungar, tillhörande kommunala gymnasier.
Tidigare över
1899 års läroverks- kommitté.
158 6 754 000 kronor — avsevärt överstiger, vad som i en överskådlig fram- tid kan komma att för motsvarande ändamål krävas. Dels inrymmer beloppet i fråga avgifter från klasser, som icke hava sin motsvarighet i läroverket, dels hava sagda avgifter tagits i anspråk för jämväl andra ändamål än dem, för vilka terminsavgifterna vid statsläroverken äro av- sedda, hyror för undervisningslokaler, lärarlöner m. m.
Men även med vederbörligt beaktande av senast berörda omstän- digheter torde de anförda siffrorna giva vid handen, att en omedelbar övergång till ett system med fullständigt avgiftsfri undervisning, därvid antingen staten eller kommunen eller bägge i förening skulle hava att svara för driftkostnaderna i deras helhet, svårligen kan i nuvarande stats- finansiella läge vara genomförbar. Kommissionen håller emellertid före, att, så snart förhållandena det medgiva, en successiv övergång bör ske till den ordning, som efter kommissionens uppfattning är den enda, vilken på ett fullt tillfredsställande sätt tillgodoser de i det föregående berörda sociala och pedagogiska kraven. Innan kommissionen emellertid går att framställa förslag till fördelningen av kostnaderna för läroverkens finan- siering under den övergångsperiod, som sålunda är oavvisligen nödvändig och under vilken terminsavgifter i viss utsträckning skulle tagas i anspråk för täckande av läroverkens allmänna driftkostnader, anser sig kommis- sionen först böra lämna en redogörelse för den ordning, som härutinnan bör vinna tilllämpning, sedan terminsavgifter ej längre ifrågakomma.
Då det vid förberedandet av 1904 års läroverksreform gällde att söka åvägabringa en lämplig anordning för tillgodoseendet av de mindre orternas behov av elementär undervisning, föreslog den för frågans ut- redning förordnade kommittén upprättande av en ny typ läroverk, stats- samskolorna. Framställandet av ifrågavarande förslag föregicks av ett övervägande, huruvida icke kommunala bidrag till lärarnas avlöning borde i någon form utgå antingen till alla läroverk, såväl realskolor som högre allmänna läroverk, eller till alla realskolor, vare sig de vore fristående eller utgjorde lägre avdelningar av högre allmänna läroverk, eller slutli- gen till helt och hållet nya läroverk. Det sistnämnda alternativet, som avsåg att skapa garantier för att nyupprättade läroverk motsvarades av
verkliga behov, kunde efter kommitténs mening sägas vara så till vida opåkallat, som man torde kunna antaga, att intet nytt läroverk därefter av staten upprättades, utan att behovet gjort sig tydligt gällande samt blivit av riksdag och regering vederbörligen prövat. Dess antagande skulle ock medföra en skillnad mellan gamla och nya läroverk, som endast i det fallet kunde anses berättigad, att de befintliga statsläroverken vore efter fullt rättvisa grunder fördelade över hela landet, vilket ingalunda vore hän- delsen, och att dåvarande förhållanden med avseende på befolkningens för- delning och bildningsbehovets omfattning i olika landsdelar även framdeles komme att i huvudsak äga bestånd, vilket alls icke vore sannolikt. En sådan invändning kunde visserligen efter kommitténs uppfattning icke göras mot förslaget om kommunala bidrag till alla läroverk av samma slag, ty det skulle ställa alla orter i lika förhållande till statsverket. Måhända skulle ock ett större intresse för läroverkens uppgifter och be- hov utbildas inom kommunerna, om de bleve mera ekonomiskt intresse- rade i läroverkens upprätthållande, än vad hittills varit fallet. Kom- mittén förmenade dock, att alla förslag, att till skolor av samma slag som de dåvarande allmänna läroverken skulle utgå obligatoriska kommu- nala bidrag utöver de redan lagstadgade besvären, tillhandahållande av läroverkshus och rektorsbostad, skulle alltför mycket strida mot vårt folks vanor och föreställningar, för att fråga om en dylik förändring med hopp om framgång skulle kunna väckas, i synnerhet som en ganska stark tendens att överflytta ekonomiska bördor från kommunerna till statsverket gjorde sig gällande.
Kommittén kunde därför icke tillstyrka, att några nya kommunala bidrag avfordrades de städer, där gamla läroverk tydligen fyllde sin upp- gift eller där nya läroverk obestridligen vore av behovet påkallade. Med lärjungeantalet såsom mätare av varje läroverks betydelse föreslog kom- mittén, att realskolor för gossar skulle upprättas å orter, där man på fem klasser kunde påräkna minst 100 lärjungar, och helt bekostas av staten. Å de orter åter, där detta antal icke påräknades, skulle, under förutsättning att antalet gossar i fem klasser beräknades uppgå till minst 50, samskolor upprättas. Dessa läroverk borde efter kommitténs uppfattning upprätthållas av stat och kommun gemensamt. TI enlighet
Riksdagen år 1904.
Erfaren- heter av nuvarande samarbete.
med ett av 1882 års kommitté framställt förslag beträffande kommunens bidrag till de då ifrågasatta kommunalskolorna förordade kommittén, att de kommunala bidragen lämpligen kunde bestämmas till en tredje- del av lärarnas minimilöner. Ålderstilläggen borde däremot helt be- kostas av statsmedel, för att utnämnandet av lärare icke på något sätt skulle kunna beröra kommunens ekonomiska intressen. Då det vore lämpligt, att alla samskolornas lärare, i likhet med lärarna vid övriga läroverk, genom statsverket finge uppbära sina löner, borde de kom- munala bidragen inbetalas till statskontoret. Samtidigt med att detta bidrag till skolans upprätthållande ålades kommunen, skulle denna enligt kommittéförslaget äga rätt att av skolans lärjungar uppbära termins- avgifter, intill ett belopp av högst 20 kronor för varje icke medellös lärjunge. E
Med hänsyn till den ekonomiska ställning, kommunen sålunda skulle komma att intaga till samskolorna, förordade slutligen kommittén, att vid varje sådan skola skulle finnas en särskild lokalstyrelse. Denna anordning vore efter kommitténs uppfattning motiverad jämväl ur syn- punkten av att samskolan till följd av sin grannlaga uppgift mera än andra läroanstalter behövde arbeta under medverkan från allmänhetens sida och av det samhälle, vari den befunne sig, betraktas med förtro- ende och omhuldas som en viktig samhällets angelägenhet.
Kungl. Maj:ts proposition i läroverksfrågan till 1904 års riksdag anslöt sig i huvudsak till kommitténs ovan angivna ståndpunkt. Riks- dagen vidtog emellertid sådan ändring i förslaget, att kommunens bi- drag begränsades till en fjärdedel av lärarnas begynnelselöner. Sam- skolans ekonomiska och organisatoriska ställning har sedermera, såsom redan erinrats, författningsenligt utformats i enlighet med de av riks- dagen godkända grundsatserna.
Den samverkan mellan stat och kommun, som sålunda i fråga om statssamskolorna kommit till stånd, har måhända icke till fullo motsva- rat de förväntningar med avseende på kommunens livligare intresse för skolan, som man hade vid dess tillkomst, detta kanske beroende på att skolans styrelse ej haft så synnerligen vidsträckt befogenhet. Emellertid är det att förvänta, att en lokal styrelse med större befogenhet än den,
som nu tillkommer samskolestyrelserna, skall komma att känna sig mera samhörig med skolan och då också knyta skola och kommun starkare och närmare samman.
Så har förhållandet visat sig vara vid de kommunala mellansko- lorna, vilkas ekonomiska och organisatoriska ställning betingat ett star- kare medinflytande på läroanstaltens ledning från kommunens och ortens sida, än som i fråga om samskolorna varit fallet. Kommunens skyldig- het att bidraga till sådan skolas underhåll är, såsom redan framhållits, väsentligt mera omfattande, än vad som gäller beträffande allmänt läro- verk. Intet tvivel lärer kunna förefinnas därom, att det av berörda anordning betingade administrativa samarbetet mellan läroverkskommunen och skolans ledning möjliggör en närmare förbindelse mellan skolan och det lokala samhällsintresset, vilket i viss mån är att likställa med för- äldraintresset inom orten. Den vinst, som ett dylikt medinflytande å vederbörande skolas ledning medför för arbetet inom läroanstalten, måste efter kommissionens uppfattning skattas mycket högt. De erfarenheter särskilt från de kommunala mellanskolorna, som sålunda vunnits, rörande betydelsen av en genomförd samverkan mellan stat och kommun i ekono- miskt avseende samt ett därav betingat inflytande på läroanstalternas ledning, hava ådagalagt den utsträckta kommunala medansvarighetens förmåga att på ett lyckligt sätt till läroanstalten knyta samhällets in- tresse för och omsorg om skolan och dess verksamhet.
Med utgångspunkt från här berörda sakförhållande har kommissio- Kommunala nen funnit sig böra till förnyat övervägande upptaga spörsmålet om en AE genomförd samverkan mellan stat och kommun vid ordnandet av det dviftkost- högre skolväsendets ekonomiska förhållanden. i
En direkt anledning till ett sådant övervägande har för kommis- sionen förelegat däri, att den omläggning av sagda undervisningsväsende, som kommissionen har att förbereda, bl. a. angivits skola tillgodose flickundervisningens krav i samma utsträckning som undervisningen för den manliga ungdomen. Såsom redan i det föregående erinrats, har kommissionen funnit denna grundsats böra realiseras dels medelst sam- undervisning i betydligt vidgad omfattning, dels genom upprättande av 21—210409. I".
flickskolor av olika slag. Vare sig flickundervisningen anordnas enligt den ena eller den andra formen, kommer den verksamhet, som nu upp- rätthålles genom kommunalt understödda flickskolor, att övertagas av statliga läroanstalter, vilket för många kommuner skulle medföra en viss lättnad i ekonomiskt avseende. <Likaledes innebär kommissio- nens i det föregående framställda förslag beträffande läroanstalternas principiella ställning till det allmänna, att de kommunala mellanskolornas verksamhet övertages av statliga läroanstalter. Jämväl denna anordning är ägnad att från vederbörande kommuner avlyfta nu mycket kännbara ekonomiska bördor.
För att närmare belysa, vad statens övertagande av ifrågavarande läroanstalter i ekonomiskt hänseende innebär för de samhällen, som därav beröras, torde det vara ändamålsenligt att erinra om de anslag, som år 1919 utgingo från vederbörande kommuner till å ena sidan privatläro- verken och å den andra de kommunala mellanskolorna.
Vad angår förstnämnda läroanstalter, har i det föregående redan framhållits, att såsom villkor för statsbidrags utgående till sådan läroanstalt stadgats, att kommun eller enskild donator skall förbinda sig att lämna ett årligt bidrag, som är minst lika stort som hela stats- bidraget till skolan, ävensom att bidraga med hälften av lärarinnor- nas ålderstillägg samt med avgifter till lärarinnornas pensionering. Repartitionsskyldighet har jämväl föreskrivits i fråga om dyrtidstillägg under åren 1917 och 1918 samt, i viss mån, beträffande tillfällig löne- förbättring åt den vid skolorna anställda personalen. Enligt den officiella statistiken utgjorde kommunernas ördinarie bidrag till de statsunderstödda privatskolorna år 1919, det sista år, för vilket specifieerade uppgifter föreligga,
till högre flickskolor . . . . . sc. oc +. sc. . -« . kronor 721 683: 92 » enskilda mellanskolor . . . . .c. s.cccoco.c. ? 148 764: 05 > högre goss- och samskolor . . . +. + +++ + > — 120935: 78
tillsammans kronor 991 383: 75.
til högre flrckskölöf so. so os so so ro RR kronor Fl84 slö: IE ar enskilda. möllanskolöt.: : = 6 4 se « ITA » 108 784: 85 2 högre! goss-" och samskolor =: sf > 301 294: 86
tillsammans kronor 1 594 894: 82.
Beträffande de kommunala mellanskolorna äro kommunens skyldig- heter, såsom jämväl redan framhållits, väsentligt mera omfattande. Så- lunda åligger det vederbörande kommun att icke blott tillhandahålla skolan lokaler utan även förse den med inrednings- och undervisnings- materiell samt bekosta uppvärmning, belysning och städning, ävensom avlöna betjäning. Vidare är statens bidrag avpassat så, att det skall täcka utgifterna för ämneslärarnas kontanta avlöning, vadan kommunen även får på sin lott att ensam bekosta undervisningen i övningsämnen samt avlöna extra lärare och timlärare i kunskapsämnen, i den mån sådana lärare erfordras. Slutligen är föreskrivet, att kommun skall förse ej blott rektor utan även samtliga ordinarie ämneslärare med bostad och bränsle eller lämna ersättning därför. Under kalenderåret 1919 belöpte sig de till de kommunala mellanskolorna utgående anslagen från kom- munerna till ej mindre än 820000 kronor. Sagda bidrag hade emellertid med nödvändighet kommit att uppgå till vida högre belopp, därest icke Kungl. Maj:t i stor utsträckning medgivit skolorna att av lärjungarna upptaga terminsavgifter.
I samband med den förändring i undervisningsanstalternas all- männa «ställning, som förordats, därigenom att lärarnas avlöning föreslås böra helt bestridas av statsmedel, synes ögonblicket vara inne att ifrågasätta den utsträckning av den kommunala bidragsskyldigheten till andra områden, som vid föregående utredningar ansetts sakligt väl motiverad, men som icke funnits lämpligen kunna vid angivna tillfällen föreslås till generellt genomförande. Uppenbart är, att det icke kan an- ses obilligt, att vederbörande kommuner ikläda sig vidsträcktare bidrags- skyldighet till statens läroverk, när samtidigt statsverket åtager sig väsentligt ökade kostnader ej blott för gossarnas utan även för flickornas
Kostnader för byggna- der och in- rednings- materiell.
undervisning. Under förutsättning, att de kommunala bidragen väl av- vägas, torde man kunna utgå ifrån att i de mindre samhällen, vilkas undervisningsbehov nu tillgodoses av kommunala mellanskolor, en minsk- ning av utgifterna för skolväsendet skall inträda. Och jämväl för de samhällen, där flickundervisningen hittills tillgodosetts genom flickskolor av enskild eller kommunal natur, bör en omläggning av bidragsskyldig- heten, på sätt kommissionen nedan går att förorda, icke eller i varje fall icke i avsevärd mån medföra ökade omkostnader för det högre skolvä- sendet.
Den tankegång, kommissionen ovan fullföljt, utgör i själva verket ingenting annat än ett konsekvent hävdande av de grundsatser 1904 års riksdag fastslog genom godkännande av statssamskolans särskilda orga- nisationstyp, ehuru tillämpad på ett i formellt avseende något avvikande sätt. Den förändrade anordning, som kommissionen går att föreslå, be- tingas, såsom ovan erinrats, av dess uppfattning, att undervisningen i statsläroverken bör vara för lärjungarna avgiftsfri. Detta innebär, att medborgarna i samhället befrias från vissa av de direkta utgifter, som hittills varit förbundna med barnens undervisning. Jämväl häri måste kommissionen se ett skäl, som kan tillfredsställande motivera en utökning av samhällets ekonomiska förpliktelser. Och slutligen har kommissionen i det förhållandet, att driftkostnaderna i vissa delar — kommissionen åsyftar härvid främst kostnaderna för uppvärmning — bliva nära be- roende av det sätt, varpå byggnadsskyldigheten fullgöres, funnit ett starkt sakligt motiv för att taga i anspråk kommunens ekonomiska med- verkan jämväl till täckande av läroanstalternas driftkostnader.
Under senare tid hava vederbörande kommuner vid ny- eller om- byggnad av de för de allmänna läroverken avsedda undervisningsloka- lerna utan att vara därtill förpliktade plägat i väsentlig mån bekosta erforderlig möbelutrustning, såsom pulpeter, stolar, bänkar, bord, svarta tavlor och karthängare, ävensom gymnastiklokalernas inredning. TI de fall, då så ej skett, har med Kungl. Maj:ts medgivande bidrag för ända- målet kunnat utgå ur läroverkets byggnadsfond, såvida ett betydligare anslagskrav förelegat. FEljest skola medel för anskaffande och underhåll
av här omnämnd materiell tillhandahållas av läroverkets biblioteks- och materiellkassa. Efter kommissionens mening bör för framtiden skyldig- het att förse lärorum och gymnastiksalar med nödig inredning åligga kommun, där allmänt läroverk redan finnes eller kommer att inrättas. Beträffande de kommuner, där här förevarande undervis- ningsbehov tillgodosetts genom kommunala mellanskolor, innebär kravet i fråga icke någon utwidgning av åtagna förpliktelser, och jämväl för övriga kommuner anknyter detsamma nära till i senare tid tillämpad praxis. Med kommunens övertagande av berörda utgifter synes böra följa jämväl det ekonomiska ansvaret för inredningsmateriellens underhåll.
Vägande skäl kunna även anföras för att kommunen åtager sig alla läroverkets fastigheter åliggande kostnader för brand- försäkring, gårds- och gaturenhållning m. m. Därigenom vinnes också den praktiska fördelen, att särskild byggnadsfond icke längre bliver behövlig. Nämnda fonds uppgift, att, då kommun icke åtagit sig byggnadsskyldighet, jämte stiftets byggnadskassa bekosta nybyggnader eller reparationer av läroverkshus, har i senare tid visat sig vara alltför krävande i förhållande till fondens inkomster, vilka utgöras av en terminlig avgift å 5 kronor av lärjunge, som icke blivit i vederbörlig ordning därifrån befriad. Sådan befrielse medgives i allmänhet både obemedlade och mindre bemedlade lärjungar. Höstterminen 1918 erlades terminsavgift till byggnadsfonden av 69 Zz av lärjungarna vid de högre allmänna läroverken samt av 55 4, respektive 63 2 av lärjungarna vid realskolor för gossar och statens samskolor. Avsevärda skulder vidlåda också byggnadsfonden vid flera läroverk, såsom i Lund, Växjö och Häl- singborg, vid slutet av år 1919 uppgående till ett sammanlagt belopp av omkring 110000 kronor. I Stockholm samt även å några andra orter inbetalas de till byggnadsfonden inflytande terminsavgifterna av rektor till stadens kassor.
Det synes uppenbart, att med den anordning, kommissionen nyss förordat för nu ifrågavarande utgifters bestridande, vederbörande kom- muner må äga att övertaga respektive byggnadsfonders befintliga tillgån- gar. I de fall, då fonden är belastad med skulder, torde sättet för om-
organisationens genomförande i nu förevarande avseende påkalla särskilt
övervägande. Kostnader I det föregående har redan erinrats därom, att kostnaderna för be- LÖR lysning, uppvärmning m. m. av de allmänna läroverkens lokaler bestri-
renhållning, das ur ljus- och vedkassorna. Avgift till kassan måste, såsom jämväl betjäning förut framhållits, erläggas av samtliga lärjungar. Befrielse medgives så- PEN Junda icke, men å andra sidan skall avgiften regleras efter behovet, så att egentlig fondbildning icke får förekomma. På grund av de under kristiden starkt ökade utgifterna för nu ifrågavarande ändamål har stats- bidrag från och med höstterminen 1918 utgått till nämnda kassa. TI an- ledning av Kungl. Maj:ts framställning medgav 1918 års lagtima riks- dag, att statsbidrag skulle utgå, i den mån lärjungarnas avgifter eljest skulle komma att överstiga 15 kronor för termin. På enahanda villkor förnyades anslaget av 1919 års lagtima riksdag, under det att riksdagen år 1920 föreskrev, att bidrag skulle utgå, i den mån terminsavgiften till kassan Ööverskrede 20 kronor. Jämlikt beslut av 1921 års riksdag har bidraget begränsats att utgå med det belopp, varmed terminsavgiften i fråga överstiger 25 kronor.
För nu förevarande utgifters bestridande, sedan lärjungeavgifter upp- hört att utgå, kunna givetvis olika utvägar tänkas anlitade. Sålunda kan det tänkas, att, på sätt nu sker i fråga om exempelvis de tekniska lärover- ken och folkskoleseminarierna, i varje läroverks stat upptages ett anslag av statsmedel för samtliga berörda ändamål eller åtminstone för belys- ning, uppvärmning och renhållning. Å andra sidan kan ock ifrågasättas, att sagda kostnader bestridas av vederbörande kommun. Sistnämnda stånd- punkt finner stöd i det förhållandet, att sådana driftkostnader, som be- tingas av uppvärmning, belysning och städning, nära ansluta sig till läroverkets fastighet och dess inredning. Detta gäller även kostnaderna för avlöning av betjäning, som bland annat har vården om fastigheten och den närmaste uppsikten över densamma sig anförtrodd.
Mot förstberörda anordning låta sig däremot vägande skäl anföras. Betydande svårigheter möta nämligen att för samtliga läroanstalter av- passa anslagets storlek efter i verkligheten föreliggande behov. Och där-
till kommer som en i detta sammanhang mycket betydelsefull omstän- dighet omöjligheten att skapa tillfredsställande garantier för att tillbör- lig sparsamhet städse iakttages. I båda dessa avseenden torde praktiska skäl tala för lämpligheten av att vederbörande kommun åtager sig att svara för utgifterna i fråga. Förutom det att den kommunala represen- tationen har väsentligen större förutsättningar att kunna utmäta ansla- get efter det i varje fall föreliggande behovet, lära de kommunala orts- myndigheterna besitta helt andra möjligheter än staten att vederbörligen kontrollera de för ändamålet anslagna medlens användning. Därtill kom- mer vidare, att kommunen ofta från eget gas- eller elektricitetsverk eller från annat kraftverk, med vilket kommunen kontrakterat om leverans av ström, utan alltför betungande ekonomiska uppoffringar lär kunna till- handahålla läroverket erforderlig gas eller elektricitet. Och vad angår uppvärmningen, torde det få anses ligga i sakens natur, att kommunens vederbörande organ skola vara i stånd att, eventuellt i samband med inköp av bränsle för olika kommunala verk och inrättningar, träffa över- enskommelse om leverans till ortens läroverk på fördelaktigast möjliga villkor.
Mot senast ifrågasatta form för förevarande angelägenhets ordnande kunna emellertid också vissa betänkligheter anföras. Så har erfarenheten från de kommunala mellanskolorna, där en motsvarande ordning, såsom förut framhållits, är gällande, givit vid handen, att kommunen icke utan svårighet förmått bestrida här ifrågavarande utgifter, vadan man i fler- talet fall av Kungl. Maj:t erhållit medgivande att, såsom bidrag till omkostnaderna för berörda ändamål, uppbära terminsavgifter av lär- jungarna.
Med hänsyn till nu anförda omständigheter har kommissionen för sin del funnit mest lämpligt, att kommunen med visst bidrag av statsmedel bestrider kostnaderna i fråga.
Det möter visserligen stora svårigheter att finna en rättvis och rationell grund för sagda statsbidrags beräknande. Den princip, som hittills i berörda avseende tillämpats vid fördelning av det av riksdagen för ändamålet anvisade anslag, lärer få anses föga tillfredsställande och kan därför icke vara ägnad att läggas till grund för en mera definitiv
ordning. En i detalj genomförd undersökning av här ifrågavarande ut- gifter vid olika läroverk under senare år har nämligen övertygat kom- missionen därom, att sagda utgifter vid skilda läroverk ställa sig så vä- sentligt olika, att anledningen måste sökas i antingen uppvärmnings-, ventilations- och belysningsanordningarnas beskaffenhet eller byggnads- sättets mer eller mindre luxuösa karaktär eller ock dessa omständigheter i förening. För att anföra ett exempel utgjorde under femårsperioden 1915—1919 de årliga medelkostnaderna vid högre realläroverket å Öster- malm i Stockholm för varje undervisningsavdelning 1536 kronor 50 öre och för lärjunge 52 kronor 89 öre, medan vid högre latinläroverket å Norrmalm samma kostnader uppgingo till respektive 1035 kronor 48 öre och 35 kronor 89 öre. Efter kommissionens uppfattning bör beräknings- grunden med nödvändighet så väljas, att staten icke bestrider merkost- nader, som föranledas av byggnadens inredning och anordning eller sät- tet för värmeledningens och belysningsanordningens skötande. Det torde därför närmast förtjäna att tagas under omprövning, huruvida icke stats- bidraget bör till beloppet bestämmas i förhållande till antingen antalet lärjungar eller antalet undervisningsavdelningar vid varje läroverk.
För att erhålla hållpunkter för ett bedömande av frågan, vilken av angivna båda beräkningsgrunder som med största fördelen låter sig bringas i tillämpning, vill kommissionen till en början framlägga resultatet av en undersökning av ljus- och vedkassans utgifter under femårsperioden 1915—1919 vid samtliga läroverk.
Den gjorda sammanställningen giver vid handen, att ljus- och ved- kassornas utgifter under den ifrågavarande perioden högst avsevärt stigit, från omkring 616 000 kronor år 1915 till omkring 1670 000 kronor år 1919. Stegringen är relativt störst vid realskolorna, där den uppgår till 222 Zz. Genomsnittliga stegringen för femårsperioden utgör för samtliga läroverk 742. Betraktas genomsnittliga årskostnaden under ifrågava- rande femårsperiod för varje lärjunge, utgör denna vid de högre läro- verken omkring 42 kronor, vid realskolorna omkring 40 kronor och vid samskolorna omkring 46 kronor.
Skulle de sistnämnda beloppen läggas till grund vid beräkningen av statsbidraget, lärer det ej kunna undgås, att detsamma vid de mindre
Anm.
Högre allmänna läroverk
Kassans utgifter
Realskolor för gossar
Kassans utgifter
Statssamskolor
Kassans ntgifter
Samtliga allmänna läroverk |
Kassans utgifter
i pro- i pro- i pro- i pro- cent av cent av cent av cent av a utgif- - utgif- 5 utgif | . utgif- i kronor tölna i kronor terna i kronor terna i kronor förna I år år år år 1915 1915 1915 1915 1915, INS | 433 370: 76| 100 106 694: 638| 100 75 917: 52] 100 615 982: 91| 100 | 19163 5 Le sa 537 035: 81] 124 136 099: 86) 128 105 023: 32] 138 778 158: 49] 126 FÖLL de oa ge RE 642 306: 22) 148 174 245: 60) 163 110 659: 25] 146 92211: 07) IL] TÖS 955 215: 44] 220 247 169: 85] 232 169 414: 27| 223 | 1371 799: 06] 223 191 1098 411:383| 253 343 351: 22] 322 227 812: 46] 300 | 1669 575:01) 271 Medeltal för åren 1915—1919 Hela kostnaden . . 733 267:91, 169 201 512: 038] 189 137 765:36| 181 | 1072 545:80, 174 För läroverk: « . « 19 818:05] 169 10 075: 60) 189 7250: 81] 181 14 112: 44] 174 För undervisnings- avdelning . . . 1022:40] 167 1021:87)| 179 1 017:47| 1738 1021:67)] 170 För lärjunge 42:22] 165 39:93] 175 46: 04] 165 42: 20) 167 |
Höst- A | sen | EE | AP | Ef | Sa MR | 707 | 187 | 129 | 1023 1916 74 191 131 1036 1917 717 197 137 1051 | 1918 72 203 139 1064 | CI9T9 726 208 141 1075 | "Medeltal 717.2 197.2 | 1854 | — 10498
läroverken bleve föga effektivt. Vid Enköpings realskola hava t. ex. ljus- och vedkassans utgifter under femårsperioden i medeltal belöpt sig till 77 kronor 65 öre för lärjunge. Givet är, att kommunen i sådana fall, vid ett efter lärjungeantalet utgående generellt bidrag, skulle komma att få vidkännas proportionsvis avsevärt större kostnader, än fallet vore med de folkrika kommuner, som inrymma mera besökta läroverk.
En undersökning av kostnadernas fördelning i genomsnitt på lär- jungeavdelningarna under berörda period lämnar till resultat, att sagda kostnad vid alla tre grupperna läroanstalter uppnår i det hela samma storlek, för de högre läroverken och realskolorna 1022 kronor, för sam- skolorna 1 017 kronor eller genomsnittligt för samtliga 1022 kronor. I nyss berörda fall, Enköpings realskola, uppgingo kostnaderna till 1 021 kronor, medan de, såsom nyss visats, beräknade för varje lärjunge vid sagda skola, voro nära dubbelt så höga som i medeltal för samtliga realskolor.
Av det anförda framgår, att en beräkning av ett eventuellt stats- bidrag efter antalet lärjungeavdelningar, varvid som särskild avdelning bör räknas en grupp lärjungar, som i övervägande mån åtnjuter under- visning för sig, kan förutsättas utgöra en rättvis grundsats vid utmätandet av sagda bidrag. Kommissionen håller med hänsyn härtill före, att vid det framtida ordnandet av läroverkens ekonomiska förhållanden kom- munen med statsbidrag till visst fastställt belopp för undervis- ningsavdelning bör bestrida utgifterna för uppvärmning, belys- ning och renhållning av läroverkets lokaler samt för avlöning ät vaktmästare, eldare och övrig betjäning.
Att i detta sammanhang ingå på ett närmare övervägande av bi- dragets storlek lärer knappast få anses nödvändigt med hänsyn därtill, att de förhållanden, som kunna föreligga vid här föreslagna grundsatsers praktiska tillämpning, icke nu kunna med någon säkerhet överblickas. Endast i syfte att giva en föreställning om den ungefärliga storleken av för ändamålet erforderligt belopp har kommissionen ansett sig böra med- dela en summarisk överslagsberäkning. Kommissionen har därvid utgått ifrån att statens bidrag bör utgöra ungefär halva genomsnittskostnaden per lärjungeavdelning, medan andra hälften skulle bestridas av veder-
börande kommun. Härvid kan det givetvis icke vara riktigt att grunda beräkningarna på det abnormt höga prisläge, som under de senare krigs- åren varit rådande. Därest siffrorna för år 1915 tagas till utgångspunkt för beräkningen, skulle totala utgifterna kunna uppskattas till omkring 450 kronor för lärjungeavdelning. Med skälig marginal för inträdande prisdifferenser torde man kunna utgå från att en kostnad av 500 kronor kan betraktas som ett lämpligt medeltal. Med det antal läroanstalter, som kommissionen räknar med, skulle det erforderliga statsbidraget efter 250 kronor för lärjungeavdelning komma att uppgå till omkring 500 000 kronor. Kommunernas kostnader skulle, såsom följer av det ovan anförda, kunna beräknas komma att belöpa sig till ungefär enahanda summa.
Enligt nu gällande bestämmelser bestridas kostnaderna för nyan- Kostnader skaffning och underhåll av såväl böcker och undervisningsmateriell som seninge- och annan för läroverket behövlig materiell av biblioteks- och materiell- Uiblioteks- kassan. Från densamma bestridas jämväl trycknings- och expeditions- kostnader m. m. Kassans ordinarie inkomster utgöras av dels en av- gift av 3 kronor för varje lärjunge, som inskrives vid läroverket, dels en terminlig avgift av 4 kronor 50 öre för lärjunge, som icke därifrån i föreskriven ordning befrias. Enligt gällande praxis åtnjuta endast obemedlade lärjungar befrielse från avgift till denna kassa. Höstter- minen 1918 erlades avgifter av 80 Zz av lärjungarna vid de högre läro- verken, av 76 Zz vid realskolorna och av 83 z vid samskolorna. Med hänsyn till otillräckligheten i kassornas inkomster medgav 1911 års riks- dag, att den terminliga avgiften, vilken alltsedan 1850-talet utgått med nyssnämnda belopp, från och med höstterminen 1911, dock högst till och med vårterminen 1916, skulle kunna få ökas till högst 7 kronor. Av 1916 års riksdag förnyades medgivandet, dock högst till och med vår- terminen 1919. Slutligen har 1919 års riksdag medgivit, att avgiften till kassan till och med vårterminen 1922 må kunna höjas till 10 kronor i terminen.
De av kommissionen verkställda undersökningarna hava givit vid handen, att kristiden, tack vare bl. a. ovanberörda höjning i avgifterna, icke i allmänhet medfört någon försämring av kassans ställning, ehuru å andra
sidan inkomsterna uppenbarligen i regeln torde hava varit otillräckliga för att nöjaktigt tillgodose de behov, för vilka de äro avsedda.
På enahanda sätt, som i det föregående skett beträffande ljus- och vedkassorna, har kommissionen för att erhålla utgångspunkter för ett bedömande av hithörande förhållandens lämpliga ordnande i den nya skolorganisationen funnit sig böra till en början meddela en samman- ställning av biblioteks- och materiellkassornas utgifter under femårsperio- den 1915—=1919.
Tabellen utvisar, att utgifterna för samtliga läroverk stegrats med 55 2. Genomsnittliga årskostnaden under femårsperioden för lärjunge utgör ungefär 12 kronor 50 öre, högst vid de högre läroverken 13 kro-
Biblioteks- och materiellkassornas utgifter åren 1915—1919.
Anm. Nya elementarskolan är icke medräknad.
Högre allmäpna Realskolor för Samtliga allmänna | läroverk gossar Statens samskolor läroverk Kassans utgifter Kassans utgifter Kassans utgifter Kassans utgifter År = YA Fr ;
i pro- i pro- i pro- i pro- cent av cent av| cent av cent av
| i kronor TE i kronor VE i kronor RA i kronor utgif
år år år år
1915 19157 1915 | 1915 — HH — Är Är Är TR 201 664: 45] 100 42 762: 49] 100 29 368:41] 100 273 795: 35] 100 | FOTS | 207 043: 55| 103 46 843: 22) 110 28 940: 92] 99 282 827:69) 108 LOL NN a cs NB 208 343: 37) 103 51 918:26] 121 29 097: 07 99 289 358: 70) 106 j MÖTS ENN 232 606: 08] 115 59 294: 86] 139 31 742: 51] 108 323 642: 90] 118 | LOTIRTET ENE 300 600: 99| 149 78 289: 22! 183 44 202: 06] 151 423 092: 27) 155
Medeltal för åren 1915—1919 Hela kostnaden . . 230 051: 68) 114 55821:51] 131 32 670: 18] 111 318543:37; 116 För läroverk . | 6 217: 61] 114 2:791:08]- 131 1 719:48),. lik 4191:36] 116 För undervisnings- avdelning . . . 320: 76) 112 283: 07] 124 241: 29! 106 303:43| 113 För lärjunge . . . 13:25) TIL 11:06) 121 10:92] 101 12:58) Li
nor 25 öre, lägst vid samskolorna 10 kronor 92 öre. Beräknad efter antalet undervisningsavdelningar uppgår medelkostnaden till 303 kronor. I motsats till vad fallet var beträffande ljus- och vedkassorna, växlar emellertid genomsnittskostnaden ganska avsevärt, mellan 321 kronor vid de högre läroverken och 241 kronor vid samskolorna; realskolornas medelkostnad utgör 283 kronor.
Beträffande sättet för förevarande utgifters framtida bestridande bör ihågkommas, att efter kommissionens i det föregående framställda förslag sådana utgifter, som betingas av anskaffning och underhåll av egentlig inredningsmateriell, skola påvila vederbörande kommuner. Ett utsträckande av kommunens förpliktelser i berörda avseende att om- fatta jämväl undervisnings- och biblioteksmateriellen möter efter kommis- sionens förmenande avgörande betänkligheter. På intet område av sko- lans verksamhet är överdriven sparsamhet mera olämplig än här. TI all- mänhet torde det nämligen gälla, att, ju bättre och fullständigare materiell som står till undervisningens förfogande, desto bättre kvalificerad bör undervisningen kunna bliva. Skulle det ankomma på vederbörande läro- verkskommun att sörja för skolans förseende med erforderlig undervis- ningsmateriell, torde anslagen för ändamålet, då det svårligen låter sig göra att författningsmässigt fastställa bestämda belopp, mångenstädes — särskilt under ekonomiska depressionsperioder — komma att utmätas med sådan knapphet, att fara kan uppstå för att de icke skola visa sig tillräckliga. De ogynnsamma följderna av en bristfällig materielltillgång hava, särskilt under den förflutna kristiden, gjort sig starkt kännbara. Det har under dessa omständigheter synts kommissionen i hög grad angeläget att söka åvägabringa sådana anordningar, att de olika läroanstalterna må kunna erhålla bestämda garantier för tillräckliga medel till undervisningsmateriel- lens vidmakthållande. Ur denna synpunkt torde den ändamålsenligaste ut- vägen vara, att anslag lämnas direkt av statsmedel, beräknat efter på förhand bestämda, för de olika skoltyperna enhetliga grunder. Till befordrande av nödig varsamhet vid materiellanskaffningen bör stats- bidraget ej beräknas större, än att det med klok hushållning förslår till mötande av läroverkets normala behov, varvid emellertid av praktiska skäl möjlighet för skolans ledning bör finnas att, om besparing något år kan
göras, ett följande år disponera de sålunda uppkomna besparingarna. Med hänsyn härtill torde det få anses lämpligt, att vid varje läroverk allt framgent en biblioteks- och materiellkassa finnes, från vilken angivna kostnader bestridas och till vilken statsbidraget bör inflyta.
En närmare undersökning av karaktären hos de utgifter, vilka bib- lioteks- och materiellkassan för framtiden skulle komma att bestrida, har övertygat kommissionen därom, att dessa 1 vissa delar äro i väsent- lig grad beroende av antalet undervisningsavdelningar vid läroverket. Till detta slag av utgifter höra underhållet av kartor och planscher, av fysiska och kemiska apparater för demonstrationer och försök under lek- tionerna, av preparat och museiföremål för undervisningen i biologi m. m. I andra avseenden måste lärjungeantalet anses utslagsgivande för ma- teriellbehovet. Detta är fallet med t. ex. antalet av de vid vissa lek- tioner erforderliga handböcker i litteratur, som det icke åligger varje lärjunge att anskaffa, ävensom en del förbrukningsmateriell, såsom kemikalier vid laborationerna. Och slutligen kan det icke förnekas, att vissa utgifter, som äro att hänföra till expeditionskostnader, för olika läroverk av samma typ kunna anses i viss mån oberoende av skolans storlek.
Med hänsyn till berörda faktiska förhållanden har det synts kommis- sionen ändamålsenligt, att statsbidragen till här ifrågavarande ända- mål utgå av ett gemensamt reservationsanslag till undervisnings- och biblioteksmateriell samt expeditionskostnader m.m. Sagda an- slag torde lämpligen kunna efter närmare angivna grunder av skolöverstyrel- sen fördelas på de olika läroverken. Kommissionen har därvid föreställt sig, att, till underlättande av arbetet med anslagets fördelning och främjande av ett sunt ekonomiserande med de tillgängliga medlen, vissa grund- belopp borde för de olika läroverkstyperna fastställas, med vilka veder- börande skolas ledning alltid hade att räkna. Fastställandet av såväl sagda grundbelopp som de allmänna principer, efter vilka fördelningen i övrigt bör äga rum, torde böra ankomma på riksdagen i samband med anslagets beviljande. Att för närvarande angiva några säkra hållpunkter i fråga om beloppens och därmed jämväl beträffande anslagsbehovets storlek möter givetvis stora svårigheter, så mycket mera som den här
ifrågasatta anordningen, såsom redan erinrats, icke av kommissionen föreslås till omedelbar tillämpning och det icke är möjligt att överblicka vare sig behov eller prisläge en tioårsperiod framåt.
Med utgångspunkt från vad ovan framhållits rörande anslagsbe- hovets relation till antalet undervisningsavdelningar vid varje läroverk samt storleken av utgifterna ur biblioteks- och materiellkassan under fem- årsperioden 1915—1919, torde man kunna uppskatta anslagsbehovet vid läroverk utan parallellavdelningar för undervisnings- och biblioteksmateriell samt expeditionskostnader till omkring 300 kronor för lärjungeavdelning, varjämte för bestridande av sistnämnda kostnader ytterligare ett belopp av 300 kronor för realskola eller flickskola och 500 kronor för realskola och gymnasium i förening, i varje fall utan parallellavdelningar, böra beräknas.
Klart är, att ett läroverk med parallellavdelningar har större materiellbehov än sådant utan dylika, liksom för övrigt att medelbehovet icke växer proportionellt med antalet sådana avdelningar, enär materiellen delvis utan olägenhet kan i stor utsträckning brukas gemensamt. Jäm- väl torde det böra beaktas, att behovet för gymnasiets del av anslag för undervisningsmateriell måste anses något större än för real- eller flick- skola. Realgymnasiet påkallar sålunda bl. a. dyrbar experimentell utrust- ning, medan latingymmnasiet och det nyspråkliga gymnasiet, särskilt med hänsyn till den läggning av undervisningen, som kommissionen tänkt sig, torde böra vida bättre än hittills förses med materiell i form av böcker och planschverk.
De belopp, som med tillämpning av här antydda grundsatser sy- nas böra tillkomma de olika läroverkstyperna för bestridande av deras normala utgifter till här förevarande ändamål, utgöra:
för realskola 1 5300 kronor,
> realskola, förbunden med flickskola av C-typ 1800 kronor, >» realskola, förbunden med flickskola av B-typ, där flickskolans lägsta klass är att betrakta såsom parallellavdelning till real- skolans högsta, 2 300 kronor, för realskola, förbunden med gymnasium 1700 kronor med tillägg
av 1000 kronor för varje gymnasielinje,
Tillfälligt understöd- Jjande av be- hövande lär- jungar.
för flickskola av A-typ 2100 kronor,
>» lyceum 2700 kronor. Utöver det anslagsbelopp, som betingas av de ovan angivna »nor- malanslagen> till de skilda läroverken, måste med hänsyn till växlande förhållanden, såsom förekomsten av parallellavdelningar, olika gymnasie- linjer, lärjungefrekvensen vid läroanstalten i fråga m. m., stå till för- fogande ett ej alltför knappt tilltaget belopp, ur vilket efter närmare prövning ytterligare anslag kunna tilldelas läroverk, där omständig- heterna göra sådant nödvändigt. Enligt av kommissionen verkställda beräkningar rörande de tillämnade läroverkens antal och omfattning torde det årliga anslagsbehovet kunna uppskattas till omkring 600 000 kronor, varav 450 000 kronor beräknas motsvara de ovannämnda normal- anslagen och 150 000 kronor tilläggsanslaget.
Härvid är särskilt att märka, dels att de nyupprättade flickskolorna i begynnelsen erfordra större belopp för anskaffande av oundgänglig materiellutrustning, vilket krav ovan tillgodosetts därigenom, att bidraget från början föreslagits böra utgå med fullt belopp, dels och framför allt att den obligatoriska undervisningen i slöjd och husligt arbete ställer krav på materielltillgång, vartill de nuvarande allmänna läroverken icke hava att förete någon motsvarighet.
I det föregående har erinrats, att premie- och fattigkassans årliga inkomster av rektor och kollegium må användas dels till belöning åt lär- Jungar för flit och framsteg, dels till understöd vid sjukdom för de mest behövande av skolungdomen samt till begravningshjälp, då någon medel- lös lärjunge avlidit. Förutom av frivilliga gåvor m. m. utgöras kassans inkomster av viss andel i den avgift, som lärjunge erlägger vid inskriv- ningen.
Storleken av kassans utgifter framgår av vidstående översikt. Efter kommissionens uppfattning bör här ifrågavarande kassa i något modifierad gestalt förefinnas även inom den nya skolorganisatio- nen. Erfarenheten giver vid handen, att det mången gång kan vara av synnerlig betydelse för läroverket att äga möjligheter att bringa snar eko- nomisk hjälp åt lärjungar, som därav äro i behov. Denna sida av kas-
Premie- och fattigkassornas utgifter åren 1915—1919.
Anm. Nya elementarskolan är icke medräknad.
n— nmumnm---—— ---——>-—SS—>C +-2? 22? ?X2XX X- -- + =+« « « Q 2 === ===
Samtlig än Statens samskolor |” möliga allmäna
läroverk gossar läroverk
Högre allmänna | Realskolor för I
Kassans utgifter Kassans utgifter Kassans utgifter Kassans utgifter År ANT rg OT Ti [SSR DE TER AR st [Ar i pro- (i pro- i pro- i pro- cent av |cent av cent av Icent av i kronor | Re i kronor | ir i kronor ER i kronor | Ae | år år år år | 1915 | 1915 | 1915 1915 | lr | (101 | 19112:80 100 | 5 895: 90 100 | 3397:63 | 100 28 406: 33 | 100 1-FOIGIT TIN | 22486: 82 118 | 5 871: 93 100:1- 83025 31 6€0:— | 111 I LÖT TEES je ae | 22951: 79 | 120 6 243: 24 106 | — 4217:15 | 124 | 33412:18 | 118 | | 1918. rr rs 25 692:58 | 134 | 8 761: 58 | 149 | — 4419:50 | 130 | -38873:66 | 137 | 1919. «ov vs cl 27636:89 | 145 | 8960:87 | 152 | —4816:78 | 142 | 41414:54 | 146 | Medeltal för åren | 1915—1919 | I i | Hela kostnaden . . | 23576:18 | 123 | 7146:70 | 121 4 030: 46 119 34753: 34 | 122 | För läroverk . . .| 637:19 | 123 | 357:34 | 121 212:138 | 119 457:28 | 122 I För undervisnings- | avdelning . . . | 32:87 | 122 36: 241 115 293) 5 Bo: T0rEr EI9 | För lärjunge —. . .| 1:86 |; 120] 1:42 | 126 1:35 | 108 | 187
sans uppgift träder efter kommissionens förmenande alldeles bestämt i förgrunden. Däremot hyser kommissionen den åsikten, att premieutdel- ningen icke är av någon större betydelse för undervisningsarbetet, sär-: skilt med hänsyn till svårigheten att på ett fullt rättvist sätt fördela pre- mierna så, att de verkligen komma att utgöra den uppmuntran, som där- med avses. Den del av här ifrågavarande kassas inkomster, som nu tages i anspråk för inköp av premier, torde få en vida bättre användning, om medlen i stället utginge i form av understöd åt behövande lärjungar. Kommissionen vill därför föreslå, att kassan under namnet läroverkets understödskassa får till uppgift att lämna sådana understöd. Även under förutsättning, att de medel av olika slag, som nu in-
flyta till premie- och fattigkassan, kollektmedel, ersättning för helgon- 23—210409. I".
skyld m. m., fortfarande komma att utgå, torde det befinnas ändamålsenligt, att de lärjungar, som icke äro att anse såsom medellösa, vid in- skrivningen i läroverket alltjämt erlägga en inskrivningsavgift, vilken oavkortad bör tillfalla understödskassan. Denna avgift torde böra fastställas till ett lämpligt belopp, förslagsvis 20 kronor, varvid nedsättning i densamma skall lämnas mindre bemedlade lärjungar. Däri- genom garanteras understödskassan en fast, jämförelsevis betydande in- komst, som kan möjliggöra ett önskvärt understödjande av särskilt fattiga lärjungar, vilkas antal inom läroverken med den nya skolorganisationen kan väntas i avsevärd mån stegrat.
Kommunala Slutligen vill kommissionen bringa i erinran ett annat spörsmål, bidrag för . ke ; sd Lse o eder som i nu förevarände sammanhang med nödvändighet påkallar syn-
Verättigade i Derligt beaktande. De i det föregående framställda förslagen till be-
SEO une stridande av de allmänna läroverkens utgifter utgå från den förutsätt- ningen, att vederbörande läroverkskommuners ekonomiska förpliktelser i vissa avseenden omedelbart vidgas. Härmed tränger sig den frågan fram till ökad aktualitet, i vad mån läroverkskommunen i en eller annan form kan anses berättigad att tillgodoräkna sig ersättning för sina direkta utgifter (lokaler, bränsle, belysning m. m.) för undervisningen av sådana lärjungar, som hava hemortsrätt i andra samhällen. Ett stort antal allmänna läroverk och åtskilliga flickskolor mottaga för närvarande i betydande utsträckning — genomsnittligt omkring 30 procent — lär- jungar med hemortsrätt utanför läroverksstaden. Och jämväl i fråga om de kommunala mellanskolorna föreligga ej sällan liknande förhål- landen. I flera fall har man beträffande sistnämnda läroanstalter sett sig föranlåten avfordra lärjungar från främmande kommuner särskilda ter- minsavgifter. .
Det torde icke kunna förnekas, att det, särskilt då de i läroverks- kommunen icke hemortsberättigade lärjungarnas antal når mycket avse- värd omfattning eller läroverket är förlagt till ett mindre samhälle med mera betungande kommunalutskylder, från kommunens synpunkt måste förefalla obilligt, att kommunen skall för sitt skolväsen vidkännas ut- gifter, som i väsentlig mån betingas av att lärjungar från andra kom-
179 muner, utan kostnad för dessa, erhålla sin utbildning vid ortens läro- verk. Å andra sidan får icke förbises, att tillvaron av ett stats- läroverk inom orten för befolkningen medför avsevärda fördelar i olika hänseenden, och att det med hänsyn härtill och i betraktande Jämväl av det betydande bidrag av statsmedel, som till ifrågavarande undervis- ningsverksamhet utgår, icke kan anses orimligt, att lärjungar utan hem- ortsrätt i samhället i viss omfattning vid läroverket mottagas. Hmeller- tid torde det få anses befogat, att vederbörande kommun på ett eller annat sätt hålles i någon mån skadeslös för de ökade utgifter, som kunna framkallas av den ifrågavarande lärjungetillströmningen.
Vid lösandet av här berörda spörsmål torde olika utvägar kunna tänkas anlitade. Sålunda har kommissionen övervägt, huruvida läro- verkskommunen skulle äga att för samtliga icke därstädes hemorts- berättigade lärjungar uppbära gottgörelse med det belopp, som kunde anses täcka kommunens direkta omkostnader för de ifrågavarande lär- jungarnas undervisning. Enär emellertid enligt kommissionens förut ut- talade uppfattning terminsavgifter framdeles icke skola förekomma, bör i sådant fall icke lärjungen eller hans målsman svara för nämnda kost- naders ersättande. I stället torde vederbörande hemkommun skäligen böra åläggas att till läroverkskommunen utgiva ersättningen. En dylik ståndpunkt finner ett starkt stöd i det förhållandet, att förstnämnda kommun, om inom densamma funnits upprättad sådan skola, som här avses, i annan form skulle haft att bestrida kostnaderna för den i den- samma boende ungdomens undervisning. Däremot torde, även frånsett den rent principiella ställning, kommissionen intagit i fråga om lär- Jungeavgifterna, icke någon rättsgrund stå att åberopa till förmån för en anordning, som pålägger den enskilde ökade direkta kostnader för undervisnings erhållande på grund av frånvaron å en ort av en viss skolform.
Kommissionen har emellertid jämväl övervägt, om icke hemkom- munens ersättningsskyldighet på olika sätt kunde och borde begränsas. Det kan nämligen göras gällande, att lärjungar, vilkas hem äro belägna så nära 'intill den läroanstalt, vari de åtnjuta undervisning, att de där kunna bo, ur läroverkskommunens synpunkt intaga en annan ställning
än de, som äro hänvisade att under lästerminen bo i läroverksorten, och att man i anslutning härtill skulle kunna finna en lämplig utgångs- punkt för begränsning av den främmande kommunens skyldighet att lämna gottgörelse för de med undervisningen förenade kostnader. Och vidare kan framhållas, att den särskilda ställning inom skolsystemet, som gymnasierna onekligen intaga, ävensom den stora betydelsen därav, att gymnasiernas rekrytering av studiebegåvade elever på allt sätt underlättas, för gymnasierna motiverar andra bestämmelser än för real- och flickskolor.
Vid övervägande av samtliga på ärendet inverkande omständig- heter har kommissionen funnit så avgörande praktiska svårigheter vara förbundna med en begränsning av hemkommunens ersättningsskyldighet enligt förstnämnda alternativ, att kommissionen icke velat ifrågasätta en sådan anordning. Vad åter angår tanken, att gymnasiets lärjungar skulle undantagas från en eventuell ersättningsplikt, måste det efter kom- missionens uppfattning anses ligga i öppen dag, att de jämförelsevis få samhällen, där dylika läroanstalter bliva förlagda, genom förekomsten av ett gymnasium åtnjuta en så betydande förmån framför andra samhällen, att man redan häri har en tillräcklig anledning att icke ifrågasätta någon särskild ersättning för i gymnasium undervisade lärjungar med hemorts- rätt i annan kommun än läroverksstaden. I samma riktning talar jäm- väl med styrka vad ovan framhållits rörande gymnasiets ställning inom skolorganisationen samt vikten av gymnasiernas rekrytering med lärjun- gar från skilda håll.
Kommissionen får därför föreslå, att kommun, i vilken realskola eller flickskola är belägen, må äga rätt att för lärjunge i någon av dessa skolor, som tillhör annan kommun, av denna kommun uppbära en ur synpunkten av läroverkskommunens kostnader för vederbörande lärjunges undervisning skälig ersättning. Beträffan- de storleken av sagda ersättning har kommissionen på grundval av de kostnader, som beräknats med ovan föreslagna ordning skola i genomsnitt komma att påvila vederbörande kommuner, ansett sig kunna för närva- rande uppskatta ersättningen i fråga för varje lärjunge till 60 kronor för läsår. Givetvis måste sagda ersättning, då berörda ordning vinner till- lämpning, avvägas efter då rådande prisläge samt lämpligen fastställas
till ett för hela riket gällande belopp. Åt vederbörande lokala styrelse torde böra uppdragas alt uppbära avgifterna i fråga.
I detta sammanhang vill kommissionen slutligen erinra därom, att så- dana lärjungar, vilka, ehuru de i sin hemort äga läroanstalt av den typ, vari de önska åtnjuta undervisning, likväl undervisas å annan ort än hem- orten, böra underkastas särskilda bestämmelser. För här ifrågavarande lärjungar torde i regeln icke föreligga något nödtvång att förlägga skol- gången till annan ort än hemorten, och det kan ej anses billigt, att vid sådant förhållände hemkommunen skall vara pliktig att lämna ersättning för sådan lärjunges undlervisning å annan ort. TI de fall, varom här är tal, synes lärjunge eller hans målsman böra åläggas att till läroverks- kommunen utgiva gottgörelse till fastställt belopp.
Uteslutas kan emellertid icke, att sådana förhållanden i särskilda fall kunna föreligga, att kommun eller lärjunge skäligen bör befrias helt eller delvis från utgivandet av berörda gottgörelse. Med hänsyn härtill torde vederbörande lokala styrelse böra äga att efter företagen prövning lämna den nedsättning eller befrielse, som föreliggande omständigheter kunna betinga.
Till sist torde böra erinras, att ovan antydda anordning givetvis icke kan eller bör få förhindra samverkan på överenskommelsens väg mel- lan närliggande kommuner vid åvägabringandet av möjligheter till un- dervisning å realskolestadiet inom en ort. Tvärtom utgör en dylik samverkan enligt kommissionens uppfattning den ändamålsenligaste for- men för här ifrågavarande angelägenhets ordnande. Sålunda träffat av- tal torde böra träda i stället för den reglering, kommissionen här för- ordat.
Lokal styrelse.
Såsom redan antytts, synes nu förordade omläggning av veder- börande orters ekonomiska förpliktelser för läroanstalternas upprätthål- lande böra föranleda, att ett visst medinflytande vid läroverkets förvalt- ning tillerkännes medborgarna inom orten. På sätt nu är fallet beträf- fande ej blott statens samskolor utan också de tekniska läroverken, torde detta önskemål kunna realiseras därigenom, att såväl real- och flick-
skolorna som ock gymnasierna och lyceerna ställas under inseen- de av en lokal styrelse med ej alltför begränsad befogenhet. Häri- genom skulle jämväl utsikt vinnas att kunna draga fördel av och till läro- verken fastare knyta det intresse för skolan och dess verksamhet, som kan förväntas vara tillfinnandes hos föräldrar och målsmän inom olika sam- hällslager, och såmedelst åvägabringa en livligare förbindelse mellan hem och skola, än som för närvarande förefinnes vid de allmänna läroverken. Där inom samma ort två eller flera läroanstalter förekomma, synes som regel lokalstyrelsen böra vara gemensam, eventuellt uppdelad i flera nämn- der. Skulle emellertid svårigheter för en sådan anordning yppa sig, vilket inom de stora samhällena icke torde kunna uteslutas, och det sålunda skulle befinnas mera ändamålsenligt, att skilda styrelser utses för olika läroanstalter eller olika grupper av sådana, böra under alla omständig- heter garantier för en på ett betryggande sätt ordnad samverkan mellan de skilda styrelserna åvägabringas. Jämväl önskar kommissionen betona vikten därav, att samverkan kommer till stånd mellan här ifrågavarande styrelse och folkskolans ledning inom orten.
Beträffande regleringen av området för sagda lokalstyrelses verk- samhet torde den närmaste förebilden böra sökas dels i den nuvarande styrelsen för statens samskolor, dels i motsvarande myndighet vid de tekniska läroverken samt vid de kommunala mellanskolorna. Sålunda torde styrelsen lämpligen böra öva allmän tillsyn över skolan, framför allt i vad som rör dess ekonomiska och hygieniska förhållanden, varvid styrelsen städse har att tillvarataga läroanstaltens intressen. Vidare synes åt styrelsen böra uppdragas att antaga vissa lärare (CEX e:0; lärare för kortare tid samt timlärare), att, i anslutning till vad nu sker i fråga om de tekniska läroverken, avgiva yttrande vid tillsätt- ningen av lärare och rektor, ävensom befogenhet att handlägga vissa disciplinära ärenden rörande lärjungarna. Tillika bör styrelsen främja god ordning och gott samarbete vid vederbörande läroanstalt genom att söka utjämna möjligen uppkommande misshälligheter eller, om detta icke skulle visa sig möjligt, hos närmast överordnade myndighet påkalla er- forderliga åtgärder. Jämväl torde styrelsen böra avgiva förslag till tjänstgöringsbetyg för rektor samt äga rätt att uttala sig vid utfärdande
av tjänstgöringsbetyg för lärare. Enär den organisation, som av kom- missionen förordas, inrymmer åt de skilda läroanstalternas ledning en viss grad av rörlighet (beträffande språkföljd m. m.), synes den lokala sty- relsen jämväl i dessa avseenden kunna erhålla ett betydelsefullt verk- samhetsfält. Över huvud önskar kommissionen giva uttryck åt den upp- fattningen, att den här föreslagna styrelsen bör finna sin förnämsta upp- gift i att i olika hänseenden förmedla det för skolans hela verksamhet djupt betydel sefulla samarbetet mellan samhälle, hem och skola, samt att styrelsen, för att vinna all den handlingsfrihet, som lämpligen anses böra tillkomma densamma, må erhålla så vidsträckt befogenhet, som förhål- landena kunna betinga. Givetvis bör styrelsens arbete försiggå under lämpligt avpassad samverkan med kollegiet.
Ur nu berörda synpunkter är det angeläget, att nämnda sam- band erhåller ett klart uttryck vid fastställandet av styrelsens sam- mansättning. Kommissionen finner sig icke hava anledning att i detta sammanhang närmare inlåta sig på sagda spörsmål utan inskränker sig att betona, att å ena sidan vederbörande anslagsgivare, stat och kommun, å den andra skolans lärare och lärjungarnas föräldrar därvid böra bliva företrädda. Staten synes lämpligen kunna representeras på det sätt, att styrelsens ordförande för viss tid förordnas av Kungl. Maj:t eller skolöverstyrelsen. Läroverkskommunen torde böra äga rätt att genom vederbörande kommunalrepresentation utse visst antal ledamöter. Läroanstaltens rektor bör vara självskriven ledamot av styrelsen, var- Jämte, i enlighet med vad nu gäller 1 fråga om folkskolans lokala myn- dighet, åt en av kollegiet utsedd representant torde böra tillförsäkras rätt att i överläggningarna deltaga.
Övergångsanordningar.
Kommissionens i det föregående utvecklade förslag beträffande läro- verkens framtida ekonomiska förhållanden hava till förutsättning termins- avgifternas avskaffande. Såsom redan erinrats, hyser kommissionen den uppfattningen, att denna förutsättning icke omedelbart och i ett slag låter sig realiseras, bland annat på grund av de icke oväsentligt ökade krav, som därigenom komma att ställas på kommunens och statens eko-
nomiska bistånd, och med hänsyn jämväl därtill, att det icke är möj- ligt att på förhand bilda sig en säker föreställning om omfattningen av de förpliktelser, som med en dylik anordning skulle åläggas det allmänna. Kommissionen har alltså funnit försiktigheten bjuda, att den nya ordningen härutinnan, liksom i fråga om skolornas organisation i det hela, allenast successivt bringas i tillämpning från en tid- punkt, som det må ankomma på riksdagen att bestämma. Under avvecklingens första tid, förslagsvis en tioårsperiod, böra terminsavgifter alltjämt utgå till bestridande av vissa delar av läroverkens driftkostnader, på sätt nedan närmare antydes. Vid utformandet av planen för termins- avgifternas avskrivning har kommissionen eftersträvat att åvägabringa en anordning, som, på samma gång den tager bestämt sikte på det framtida tillståndet, är så avvägd, att den medgiver ett närmande stegvis mot slut- målet med den hastighet, som förhållandena må anses medgiva. Underhåll Beträffande till en början anskaffning och underhåll av lärover- och inred- 5 : s s SS ning av läro- kens lokaler och inredningsmateriell samt fastigheten åliggande verkets avgälder synes det rimligt, att kostnaderna härför från början bestri- das av vederbörande kommuner. En motsatt anordning kunde lätte- ligen leda till att man, i avvaktan på de nya bestämmelsernas ikraftträdan- de, uraktläte att anskaffa och vederbörligen underhålla materiellen i fråga. Och vad angår upprättandet av nya skolor, torde kostnaderna för nyan- skaffning av behövlig inredningsmateriell bliva så betydande, att de icke skäligen kunna bestridas medelst lärjungeavgifter utan med nödvändighet påkalla ekonomiskt bistånd av kommun eller stat. Tanken på anslag av statsmedel till här förevarande ändamål under en relativt kort övergångs- period måste redan ur principiell synpunkt tillbakavisas, då det enligt kom- missionens åsikt ligger i en övergångsanordnings natur, att den icke be- stämt strider mot såväl gällande som blivande ordning. Jämväl torde det böra beaktas, att ett åläggande för vederbörande kommun att svara för utgifterna i fråga formellt lämpligen bör komma till stånd i samband med beslut om ordnande av vederbörande orts läroverksorganisation. På grund av det anförda håller kommissionen före, att kommuns
förpliktelser i här berörda avseende omedelbart böra bringas i tillämp-
ning. Härigenom skulle en del utgifter, som nu bestridas genom lärjunge- avgifter, komma att övertagas av kommunen och sålunda inga avgifter till byggnadsfonden behöva upptagas.
Vidkommande därefter sättet för bestridande av omkostnaderna för uppvärmning, belysning och rengöring torde det, med hänsyn till vad förut erinrats angående den minskning i de kommunala utgifterna för det högre skolväsendet, som i det stora flertalet samhällen skulle inträda i och med den föreslagna reformens genomförande, kunna anses rimligt, att kommunen i viss utsträckning bidrager till ifrågavarande kostnaders bestridande redan under övergångstiden. Vid över- vägandet, i vilken utsträckning detta lämpligen bör ske, har kommis- sionen ansett sig berättigad ifrågasätta, att till en början minst en fjärdedel av sagda kostnader böra påvila kommunen för att successivt ökas, i samma mån som terminsavgifterna, där sådana förekommit, av- skrivas. Ifrågavarande bidrag må icke påfordras till större belopp, än som motsvarar hälften av nämnda kostnader, därest icke kommunen tidigare i större omfattning bestritt desamma, såsom fallet varit vid vissa kommunala skolor. Jämväl synas starka skäl föreligga för att den vid respektive läroverk behövliga vaktbetjäningen utan uppskov anställes på kommunens stat, och kommissionen har med hänsyn härtill funnit åt- gärder i berörda syfte böra i samband med nyorganisationen omedelbart påkallas.
På de i det föregående anförda grunder böra under nu ifråga- varande övergångsperiod kostnaderna för anskaffande och vid- makthållande av undervisningsmateriell och böcker bestridas, på sätt som hittills skett vid de allmänna läroverken. Lämpligast torde vara, att ensartade normer i berörda avseenden tillämpas, vare sig läroverket utgör samskola, goss- eller flickläroverk och oberoende av huru- vida avgifter förut upptagits eller icke.
Genom successiv ökning av statens och kommunens bidragsskyl- dighet i enlighet med fastställda grunder kunna terminsavgifterna efter hand ytterligare nedbringas.
På den för varje läroverk fungerande lokala styrelsen bör det
ankomma att omhänderhava prövningen av terminsavgiftsärenden enligt 24—210409. I +.
Uppvärm- ning, belys- ning m. m.
Under- visnings- materiell.
grunder, som av statsmakterna fastställas och som i det hela torde kunna överensstämma med de nu gällande. Allenast den förändringen synes lämpligen böra komma till stånd, att för medellösa lärjungar befrielse eller nedsättning må kunna meddelas även beträffande den del av avgif- ten, som utgår för bestridande av kostnaderna för uppvärmning och be- lysning.
Enskilda läroverk och enskild undervisning.
De riktlinjer, som för nu förevarande utredningsarbete angivits i protokollet över ecklesiastikärenden den 31 december 1918, innebära, att de nuvarande privatläroverken äro avsedda att inom den blivande skol- organisationen regelmässigt ersättas av statliga eller kommunala läro- anstalter. I den mån fortvaro — givetvis i begränsad omfattning — av läroanstalter av nyssnämnda art jämväl i framtiden kan befinnas vara av betydelse, skall dock grundsatsen om folkskolan såsom den enda, gemensamma barndomsskolan vara vägledande även å nu ifrågavarande område.
Då det gällt att taga ståndpunkt till skolreformen i denna del, har kommissionen icke kunnat förbise, att privatskoleväsendet i samband med försöken att i andra länder förverkliga enhetsskolan visat tendens att på ett osunt sätt tilltaga i omfattning. HEnär farhågor givetvis kunna före- finnas och jämväl kommit till uttryck, att en liknande icke önskvärd ut- veckling skulle komma att äga rum också i vårt land, har det för kom- missionen varit en angelägenhet av synnerlig vikt att ägna särskild om- prövning åt spörsmålet, huru staten vid en förändrad organisation av undervisningsväsendet skall kunna reglerande ingripa till förhindrande av uppkomsten utav möjliga missförhållanden härutinnan.
Kommissionen har vid övervägande av detta spörsmål, såsom redan i det föregående framhållits, funnit förhållandena nödvändiggöra en stark begränsning av de nuvarande statsunderstödda privatläroverkens antal. Atticke de nämnda läroanstalterna enligt kommissionens mening böra i full ut- sträckning ersättas av statliga läroverk, har sin grund uteslutande däri, att det ur synpunkten av undervisningsväsendets utveckling ansetts önsk- värt att fortfarande äga tillgång till ett mindre antal läroanstalter, vilka
genom en friare organisation skulle kunna med framgång dels tjänstgöra såsom försöksläroverk i egentlig mening, dels även i vissa hänseenden komplettera statens undervisningsanstalter.
De enskilda, statsunderstödda läroverkens föregående verksamhet har ådagalagt, att åtskilliga av dessa skolor, särskilt under vissa perio- der av sin tillvaro, varit av stor betydelse för undervisningsväsendets allmänna utveckling i egenskap av vägröjare för nya uppslag och värde- fulla reformer å undervisningens område. Erfarenheten har sålunda givit bestämt stöd för den uppfattningen, att en friare organisation i förening med insiktsfull och dugande ledning kan utgöra en viktig för- utsättning för en framgångsrik pedagogisk försöksverksamhet. Därtill kommer, att vissa av de nuvarande statsunderstödda enskilda läroverken genom sin organisatoriska anordning och sina verksamheten föresatta mål måste anses på ett lyckligt sätt fylla uppgifter, som icke kunnat i lika mån tillgodoses i statens hittillsvarande läroanstalter.
Såsom i det föregående närmare utvecklats, torde emellertid, vad som nu sagts, efter vad kommissionens undersökningar givit vid handen, numera äga giltighet endast beträffande ett mindretal av de ifrågava- rande skolorna. De ekonomiska svårigheter, varunder det övervägande antalet enskilda läroverk under de senast gångna åren nödgats utföra sitt arbete, hava icke kunnat undgå att i visst avseende ogynnsamt in- verka på detta. Utan ett understöd från det allmänna, vida kraftigare än det normalt utgående, torde någon förbättring härutinnan i framtiden icke komma att inträda, ej heller de orimligt höga terminsavgifterna kunna nedbringas.
Då kommissionen funnit sig, på sätt uttalandena till statsråds- protokollet angiva, böra påkalla fortsatt statsunderstöd endast till ett starkt begränsat antal enskilda läroanstalter, har detta skett med hänsyn tagen dels till den omständigheten, att den av kommissionen föreslagna framtida skolorganisationen är avsedd att tillgodose jämväl den kvinn- liga ungdomens undervisning inom statliga läroanstalter, dels också där- till, att nämnda skolorganisation erhåller en högre grad av rörlighet än den nuvarande, varigenom värdet av nya organisationsformer och under- visningsmetoder lättare kan prövas även vid statens läroanstalter. Givet
Principer för det framtida understöd- Jjandet av enskilda läroanstal- ter.
är, att under här angivna förhållanden behovet av enskilda läroanstalter av motsvarande karaktär skall bliva avsevärt mindre framträdande än för närvarande. Det bör dock icke anses uteslutet, att staten för framtiden i vissa fall kan finna lämpligt understödja en pedagogisk verksamhet, som visat sig vara därav i särskild grad förtjänt och som icke har natur- lig plats inom statens organisation.
Det torde böra förbehållas en senare, i samband med det slutliga övervägandet av skolväsendets anordning å varje särskild ort företagen detaljprövning att undersöka, vilka enskilda läroanstalter av ena eller andra anledningen böra ifrågakomma till fortsatt statsunderstöd. De all- männa grundsatser, som efter kommissionens uppfattning vid sagda urval böra vinna tillämpning, torde emellertid, utöver vad redan skett, böra här upptagas till något utförligare belysning.
Kommissionen håller sålunda före, att ett fåtal av våra bästa en- skilda skolor, vilka med hänsyn till tradition och förutsättningar för fram- gångsrik pedagogisk försöksverksamhet kunna anses förtjänta av fortsatt understöd, böra bibehållas vid sin hittillsvarande karaktär av enskilda. Vid här ifrågavarande urval synes böra uppmärksammas, dels att under- undervisningsarbetets olika sidor bliva behörigen tillgodosedda, dels att vissa existerande enskilda läroanstalter, som nu fylla alldeles säregna upp- gifter inom undervisningsväsendet, i den mån dessa uppgifter icke över- tagas av staten, jämväl i framtiden må kunna ifrågakomma till åtnju- tande av statsunderstöd. Av sistnämnda läroanstalter åliggande särskilda uppgifter må här framhållas såsom ur allmän synpunkt företrädesvis be- tydelsefulla dels prövande av internatundervisningens lämplighet, dels beredande av möjlighet för till mognare ålder komna studiebegåvade lär- jungar att vinna utbildning till real- och studentexamen, vilken utbildning icke med fördel synes kunna försiggå inom de normala realskolorna och gymnasierna.
Då kommissionen sålunda för sin del vill förorda ett begränsat antal enskilda skolor till fortsatt understöd av det allmänna, har kommissionen emellertid tillika ansett det nödvändigt att betona, att understödet för framtiden bör erhålla större effektivitet än för närvarande och sålunda de ifrågavarande läroanstalternas nuvarande ekonomiska beroende av lär-
jungarnas terminsavgifter må kunna förminskas. Endast på denna väg synes det vara möjligt att behörigen tillgodose det synnerligen viktiga önskemålet, att de statsunderstödda läroanstalterna förhindras att antaga en ensidig klasskaraktär.
I betraktande av den betydelse, som här berörda sida av under- visningsväsendets organisation ur principiell synpunkt måste tillerkännas, har kommissionen ansett sig böra ifrågasätta, att icke blott de närmare formerna för understödjandet utan jämväl antalet understödsberättigade läroanstalter underställes riksdagens prövning.
Vad därefter angår organisationen av de till statsunderstöd ifråga- satta enskilda undervisningsanstalterna, finner kommissionen angeläget att jämväl på denna punkt klart angiva sin ståndpunkt till den bety- delsefulla frågan om dessa skolors förhållande till folkskolan.
Som bekant hava statsmakterna för närvarande beräknat stats- understödet till högre flickskolor på sådant sätt, att understöd icke utgår för klasser motsvarande folkskolans stadium, om ock samtliga enskilda läroanstalter fått fastställda bidrag till löne- och ålderstillägg även för lärarinnorna i de med folkskolan parallella elementarklasserna.
Då det gällt att taga ställning till frågan om det framtida ord- nandet av nu förevarande angelägenhet, har kommissionen icke kunnat förbise, att ur synpunkten av den vid läroanstalterna bedrivna peda- gogiska försöksverksamhet, som utgör förutsättning för statsunderstödets utgående, vissa skäl kunna låta sig anföras mot nyssnämnda begränsning vid statsunderstödets beräknande. Därest sagda begränsning bortfölle och de ifrågavarande läroanstalterna sålunda komme att omfatta såväl folkskolans som läroverkets undervisningsstadier, skulle nämligen möj- lighet öppnas till utförande av pedagogiska försök under enhetlig ledning å skilda ålders- och skolstadier. Häremot kan emellertid erinras, att något oundgängligt behov av en dylik utsträckning av försöksverksamhe- ten till att omfatta även folkskolans stadium knappast i och för sig kan anses föreligga. Erfarenheten giver nämligen vid handen, att såväl folk- skolorna i allmänhet som alldeles särskilt de med folkskoleseminarierna förbundna övningsskolorna, på grund av de jämförelsevis fria former, under vilka de verka, på ett fullt tillfredsställande sätt fylla behovet av
De enskilda statsunder- stödda läro- anstalterna och botten skolan.
dylik pedagogisk försöksverksamhet med barn i ifrågavarande ålder. Skulle det i något speciellt fall befinnas vara av betydelse, att sådana försök under enhetlig ledning omfatta skilda stadier, bör det dock givas möjlighet att i samråd med vederbörande lokala myndigheter och, i den mån så kan vara erforderligt, efter vederbörligt tillstånd av statsmakterna, ävägabringa den kontinuitet i arbetet, som omständigheterna kunna påkalla.
På grund av vad här anförts har kommissionen icke funnit an- ledning att för försöksläroverken ifrågasätta någon annan anordning be- träffande ställningen till folkskolan än den förut i betänkandet beträf- fande statens läroverk principiellt fastslagna. Jämväl för nu förevarande läroanstalter bör sålunda efter kommissionens bestämda uppfattning grundsatsen om organisk förbindelse mellan folkskolan och läroverket konsekvent upprätthållas och hittills härutinnan bestående inadvertenser följaktligen undanröjas.
Den av kommissionen föreslagna skolorganisationen förutsätter, så- som ovan erinrats, att enskilda läroanstalter endast i undantagsfall DR ifrågakomma till understödjande av det allmänna. Det har emellertid ingalunda förbisetts, att enskilda läroanstalter kunna komma att fram- deles liksom hittills existera utan att taga statens ekonomiska bistånd i anspråk. Såsom förut framhållits, kunna skolor av denna karaktär i framtiden av flera anledningar förväntas erhålla ett utvidgat verksam- hetsfält. Särskilda privata undervisningsanstalter kunna tänkas upprättade, i syfte att till tjänst för de föräldrar, som icke för sina barn vilja be- gagna sig av folkskolan, övertaga denna skolas uppgift att förbereda till realskolans lägsta klass. Därjämte kunde sådana läroanstalter tänkas erbjuda sina elever en särskild fördel, som för många säkerligen skulle utöva en viss lockelse, genom att förkorta den för inträde i realskolan erforderliga utbildningen. Och slutligen kan den privata undervisnings- verksamheten förmodas erhålla en viss uppgift att komplettera de från mindervärdiga folkskolformer kommande lärjungarnas kunskaper till den omfattning, som förutsättes för inträde i realskolan.
Givetvis måste spörsmålet, vilken ställning staten skall intaga till
här berörda privata undervisningsverksamhet, vara av stor betydelse vid bedömandet av den föreliggande frågan om undervisningsväsendets all- männa organisation. Kommissionen har ock i betraktande härav funnit sig böra ägna denna angelägenhet en ingående omprövning.
Någon meningsskiljaktighet har icke förefunnits därutinnan, att ett allmänt förbud mot bedrivande av privat undervisningsverksamhet icke bör eller kan ifrågasättas. Men å andra sidan har det också synts kom- missionen uppenbart, att statsförmåner av det ena eller andra slaget, sedan organisationen hunnit fullt genomföras, icke böra tillerkännas sagda läroanstalter. Någon motsvarighet till de examens- och dimissionsrättig- heter eller annan kompetens, som enskilda skolor, vilka uppfylla därför stadgade villkor, för närvarande kunna erhålla, bör sålunda icke i framtiden få förekomma. I nu berörda avseende synas jämväl åtgärder böra vidtagas, som garantera, att de olika kommunerna icke genom eko- nomiskt understöd främja uppkomsten av enskilda läroanstalter i strid mot grundprinciperna för det allmänna skolväsendets organisation.
Det ligger i sakens natur, att undervisningen 1 enskilda läro- anstalter, vilka lämnas åt sig själva, som regel icke kvalitativt kan uppnå samma ståndpunkt som den i offentliga läroanstalter meddelade. Då det för samhället måste anses vara en bjudande plikt att tillse, att det upp- växande släktets undervisning och uppfostran städse försiggår under gynn- sammast tänkbara förhållanden, har staten att beträffande eventuellt existerande enskilda skolor genom effektiva kontrollföreskrifter förebygga meddelandet av i ena eller andra avseendet mindervärdig undervisning.
Vad angår samhällets kontrollerande inflytande över den enskilda undervisningsverksamheten, befinner sig kommissionen i principiell över- ensstämmelse med den ståndpunkt, som gällande folkskolestadga intager "i fråga om den enskilda undervisningsverksamhetens övervakande. Kom- missionen har visserligen icke förbisett, att ifrågavarande stadganden för närvarande knappast i full utsträckning praktiskt tillämpas. Emellertid lärer det icke erbjuda alltför stora svårigheter att härutinnan åväga- bringa erforderlig ändring. Till främjande härav torde åt den centrala skolmyndigheten böra inrymmas en vidsträcktare befogenhet att regle- rande ingripa, än fallet för närvarande är, varjämte ock skärpta och
mera detaljerade bestämmelser rörande den enskilda undervisningens övervakande böra komma till stånd, särskilt i syfte att förhindra, att undervisningen avbrytes, utan att åtminstone det kunskapsmått, gällande folkskolestadga förutsätter, vederbörligen inhämtats. Beträffande inne- börden av hithörande enligt kommissionens uppfattning erforderliga be- stämmelser torde i detta sammanhang följande allmänna synpunkter böra framhållas.
Med fasthållande av grundsatsen, att undervisningen i de enskilda läroanstalterna bör försiggå under förhållanden, vilka i yttre avseende så nära som möjligt ansluta sig till de i offentliga läroanstalter rådande, torde sålunda föreskrifter böra lämnas beträffande beskaffenheten av de för undervisningen erforderliga lokaler samt dessas inredning och utrust- ning med undervisningsmateriell. Kontrollen härutinnan bör givetvis tillkomma den centrala skolmyndigheten. Vidare torde det få anses ofrånkomligt, att jämväl de i anspråk tagna lärarkrafternas förutsättningar att meddela undervisning underkastas vederbörlig prövning. Det har nämligen synts kommissionen ur det allmännas synpunkt föga välbe- tänkt, att på samma gång som samhället aktat nödigt att fastställa viss vederbörligen prövad kompetens för rätt att utöva läkaryrket, samhället funnit överflödigt att förbinda rättigheten att under ett betydelsefullt skede av de ungas liv omhänderhava deras psykiska utveckling med krav på härför oundgängliga förutsättningar. Föreskrift synes böra lämnas därom, att en var, som önskar leda en skola eller över huvud förvärva behörighet att mot ersättning meddela undervisning i den omfattning eller under sådana omständigheter i övrigt, att den med fog kan rubri- ceras såsom yrkesmässig skolverksamhet, skall av vederbörande skolmyn- dighet hava förklarats behörig att handleda de ungas undervisning och fostran.
Med vad som här yttrats har kommissionen endast i stora drag önskat angiva, att efter dess uppfattning en verksam kontroll över den enskilda undervisningsverksamheten ur det allmännas synpunkt måste betraktas såsom starkt sakligt motiverad. En sådan kontroll bör säker- ligen vara ägnad icke blott att i det allmännas intresse begränsa om- rådet för ifrågavarande verksamhet utan framför allt att åstadkomma,
att den enskilda undervisningsverksamhet, som kommer att bestå, erhåller en sådan anordning, att den med fog kan sägas fylla de krav, som i det föregående angivits.
Efter kommissionens förmenande torde ett reglerande ingripande efter de allmänna linjer, som nyss blivit antydda, vara ägnat att i det väsentliga undanröja de betänkligheter, som kommit till uttryck ur syn- punkten av den vid enhetsskolesystemets genomförande befarade skad- liga ökningen av den enskilda undervisningens omfattning.
25—210409. I."
Betydelsen
av arbetets
inre organi- sation,
KAP. IV. Arbetets inre organisation.
Allmänna synpunkter.
Kommissionen har i det föregående företrädesvis uppehållit sig vid den yttre organisationen av det allmänna skolväsendet samt därvid angivit de grunder, som enligt dess mening böra bliva bestämmande för denna organisation. Därvid har i främsta rummet ägnats uppmärksamhet åt det inbördes förhållandet mellan de särskilda skolformer, vilka hava till upp- gift att på grundvalen av den allmänna folkskolan bibringa ungdomen den fortsatta högre utbildning av övervägande allmänt medborgerlig natur, som för olika syften kan vara erforderlig.
Kommissionen har nu att närmare redogöra för sin ståndpunkt angående gestaltningen av en var av de olika skolformer, som ingå i det av kommissionen förordade skolsystemet, och att i fråga om varje sär- skild skolform utveckla de grunder, som böra bliva bestämmande för dess speciella organisation. Av huvudsaklig betydelse i förevarande avseende blir den undervisningsplan, som vinner tillämpning. Härvid gäller det främst att angiva det bildningsmål, till vilket skolformen i fråga har att föra lärjungarna. Med hänsyn härtill böra de olika läro- och övnings- ämnen, som tillhöra denna, närmare bestämmas, varjämte redogörelse bör lämnas för det sätt, på vilket ämnenas läroinnehåll synes böra för- delas i fråga om årskurser och veckotimtal. Då emellertid på grund av undervisningsarbetets natur vissa mera generella grundsatser av pedago- gisk art måste bliva i huvudsak gemensamma för samtliga nu ifråga- varande skolformer, har kommissionen funnit ändamålsenligt att, innan
den speciella redogörelsen för dessa lämnas, i ett sammanhang angiva vissa allmänna synpunkter, som i detta avseende böra vara vägledande. Ett sådant tillvägagångssätt har funnits påkallat redan av det praktiska skälet, att kommissionen därigenom undgår att vid behandlingen av de särskilda skolformerna återupprepa i huvudsak samma synpunkter. Men framför allt har det för kommissionen varit av stor betydelse att på detta sätt giva ett mera samlat uttryck för sin övertygelse om vikten och värdet av att den inre anordningen av skolarbetet icke tränges i skug- gan för omsorgerna om skolformernas yttre organisation. Ty även om denna i väsentliga avseenden måste bestämmas med hänsyn till sociala och praktiska förhållanden, kan dock skolväsendet i dess helhet icke ordnas med utsikt till framgång, utan att största möjliga uppmärksamhet ägnas frågan om lämpliga former för det inre arbetet.
Vid angivandet av de viktigaste allmänna synpunkter, vilka böra läggas på den inre organisationen av skolarbetet, har kommissionen fun- nit det praktiskt lämpligt att utgå från en granskning av detta arbete, sådant det för närvarande i regeln bedrives inom de läroanstalter, som nu äro i fråga. Kommissionen har därvid i första hand haft att stödja sig på de erfarenheter, som förefinnas hos dess ledamöter eller som inhäm- tats under överläggningar med de av kommissionen tillkallade särskilda sakkunniga. Därjämte har kommissionen givetvis, så långt sådant varit möjligt, sökt tillgodogöra sig de anmärkningar och önskemål, som under de senare årens ganska livliga pedagogiska diskussion i nu förevarande avseende från skilda håll framförts. Kommissionen har givetvis varit an- gelägen om att grunda sin uppfattning på de rön och slutsatser, till vilka den nutida pedagogiska forskningen med någon större grad av säkerhet kan anses hava kommit i fråga om de förhållanden, som här närmast avses.
Det nuvarande skolarbetet har från åtskilliga håll varit utsatt för kritik. Av de anmärkningar, som därvid framkommit, har ingen synts kommissionen vara mera betydelsefull än den, som innebär, att den ung- dom, som för närvarande går ut från våra skolor, i allt för stor utsträck- ning skulle sakna den vana vid och den förmåga av mera självständigt arbete, vilka utgöra oundgängliga villkor för ungdomens fortsatta utbild- ning eller verksamhet, denna må nu falla inom det ena eller andra området.
Det nuva- rande skol- arbetet och dess brister.
Även om det står klart, att den sålunda framställda anmärkningen i väsentligen olika grad drabbar undervisningen i olika läroanstalter och i skilda ämnen, har kommissionen dock icke kunnat frånkänna den ett visst berättigande. Oaktat de ansatser till en bättre sakernas ordning, som man vid ett rättvist bedömande av det nutida skolarbetet icke kan undgå att erkänna, torde dock gälla, att undervisningen i våra skolor ännu alltjämt i stor utsträckning bedrives efter metoder, vilka trots det arbete, som ålägges lärjungarna, lämna dessa i en passivitet, som måste ogynnsamt inverka på deras skickliggörande för en fram- tida verksamhet av mera självständig art. Följderna härav visa sig bland annat däri, att de från skolorna utgående lärjungarna vid sina fortsatta studier vid universitet eller högskolor ej sällan sakna den förmåga av mera självständigt arbete, som utgör en grundförutsätt- ning för sagda studiers framgångsrika bedrivande. Det inträffar där- Jämte alltför ofta, att lärjungar, som från skolan mera direkt övergå till det praktiska livet, stå mer eller mindre handfallna inför de upp- gifter, som där möta dem, och ej sällan i en med deras åldersutveckling föga överensstämmande grad visa brist på förmåga att reda sig på egen hand.
I nära och naturligt sammanhang med den anmärkningen mot skolarbetet, som kommissionen nu berört, står det särskilt under de senare åren ofta med skärpa formulerade påståendet, att de från skolorna utgå- ende lärjungarnas kunskaper skulle lida av en viss ytlighet och obe- stämdhet, ja, förete betänkliga luckor och brist på användbarhet i livet. Anmärkningen i fråga har kommit såväl från det praktiska livets måls- män som också från de högre läroanstalter, som mottaga en del av de från skolorna utgående lärjungarna.
Då kommissionen med stöd av de erfarenheter, över vilka den för- fogar, sökt bilda sig en föreställning om riktigheten av den senast berörda anmärkningen, har kommissionen trott sig finna, att densamma ej sällan härflyter ur ett anspråk på mångvetande, som måste tillbakavisas. Varje försök att tillfredsställa anspråk av denna art skulle nämligen efter all sannolikhet leda till ett tillstånd, som vore sämre än det, mot vilket klandret riktas. Till en viss utsträckning torde också anmärkningen i fråga
197 föranledas av ett förbiseende eller ett underskattande av lärjungarnas kun- skaper på andra områden än dem, som utgöra föremål för kritiken. Man glömmer ofta det faktum, att studenterna numera lämna skolan med betyd- ligt djupare insikter på flera områden, än vad fallet var före den senaste läroverksreformen. Det är t. ex. obestridligt, att våra dagars studenter i genomsnitt äga en mera grundlig och allsidig kännedom om svensk litteratur än äldre åldersklasser. Såväl realskolans som gymnasiets lärjungar inhämta nu för tiden i de naturvetenskapliga ämnena kunskaper, som kvalitativt och i vissa avseenden även kvantitativt överträffa dem, som förefunnos hos de för ett par årtionden sedan från läroverken utgående adepterna. Givet är, att man vid ett generellt bedömande av det i skolan uppnådda studie- resultatet icke får godtyckligt utvälja ett visst begränsat ämnesområde, utan att man därvid är pliktig se till studieresultatet i det hela.
Säkerligen har även vid den kritik, som särskilt från universitetshåll riktats mot senare studentgenerationers i skolan förvärvade bildning, sist- nämnda synpunkt icke, som sig bort, beaktats. Denna kritik torde när- mast grunda sig på erfarenheter rörande kunskaperna i de språkliga äm- nena, vilka antingen direkt genom kursernas beskärning, såsom latin och franska, eller indirekt till följd av förlusten av sålunda beskurna ämnens stöd genom 1904 års läroverksreform erhållit en mindre gynnsam ställning. Förbises får icke heller, att här berörda klagomål framkommit ungefär samtidigt med att de förberedande filosofiska examina avskaffats eller omlagts, vilken omständighet säkerligen icke oväsentligt påverkat åsikts- bildningen i den föreliggande frågan. De påtalade bristerna hava må- hända stundom överdrivits, men anmärkningarna kunna å andra sidan icke helt avvisas såsom ogrundade. Emellertid böra dessa brister av- hjälpas i specialiseringens, icke i mångläseriets tecken.
Om sålunda den kritik, som riktats mot resultaten av den nuva- rande undervisningen, är delvis missvisande, har likväl den farhågan icke kunnat undertryckas, att organisationen av skolarbetet lätteligen kan medföra en ofördelaktig inverkan på de från skolorna utgående lär- jungarnas kunskaper. Denna organisation har onekligen under trycket av rådande förhållanden i många fall lett till sådana undervisningsmeto- der, enligt vilka kunskapsinhämtandet företrädesvis sker i form av meka-
nisk minnesläsning. Detta i sin ordning har till följd, att lärjungar- nas vetande, i synnerhet som detta avser en mångfald vitt skilda områ- den, lätt blir ytligt och mindre säkert, just därför att det ofta kommer att sakna fotfäste i en verklig sakkännedom och ej bringas i nödigt samband med lärjungarnas aktiva personlighetsliv. Kommer därtill, att en organisatorisk anordning sådan som den för gymnasiet gällande bort- valsrätten i betydande omfattning missbrukas, i det lärjungarna inom de särskilda bildningslinjerna understundom bortvälja till och med ringens huvudämne, å den klassiska linjen latin, å den reala matematik, och i övrigt ofta utnyttja sagda rätt fullständigt planlöst, är det jämväl lätt förklarligt, att nog så betänkliga luckor kunna yppa sig i lärjungarnas kunskaper.
I visst sammanhang med de anmärkningar i fråga om vårt nuva- rande skolarbete, med vilka kommissionen hittills sysselsatt sig, står den på senare tiden med allt större bestämdhet framförda förebråelsen, att detta arbete alltför ensidigt tager lärjungarnas förståndsverksamhet i anspråk med försummande av de sidor av de ungas personlighetsliv, på vilkas odlande deras karaktärsdaning i väsentlig mån måste uppbyggas. Det är självfallet, att ett skolarbete, som i stor utsträckning försiggår efter de i det föregående berörda metoderna, lätt nog kommer att erhålla en ensidigt intellektualistisk riktning till förfång för en djupare person- lighetsfostran. En sådan missriktning i skolans arbete har så mycket lättare kunnat uppkomma, då, såsom förhållandet onekligen i icke ringa grad varit och ännu är i våra skolor, tillfällena till undervisning och övning i mera praktiska verksamhetsgrenar varit starkt beskurna, medan samtidigt de bidrag av karaktärsbildande natur, som en välorganiserad fysisk fostran skulle kunnat lämna, icke tillräckligt tillvaratagits.
Att ett skolarbete med en så ensidigt intellektuell orientering som det nuvarande lätteligen kan, i all synnerhet om det lämnar lärjungarna i en högre grad passiva, bliva missvisande i fråga om dessas anlag och individuella begåvning, är icke ägnat att väcka förundran. Naturligt är också, att, i samma mån som från samhällets sida behovet att klarlägga individernas lämplighet för olika samhällsuppgifter med stegrad styrka framträder, en anordning av skolans arbete, som icke bidrager till att
lämna önskvärd vägledning i fråga om de ungas personliga anlag utan tvärtom i nämnda avseende stundom är missvisande, måste bliva föremål för anmärkningar och klander.
Då kommissionen inför de brister, som framträda i det nuvarande skolarbetet, sökt bilda sig en föreställning om vad som bör åtgöras för att råda bot på desamma, har det synts i hög grad angeläget, att de yttre formerna för våra skolors arbete så ordnas, att de i betydligt större utsträckning, än vad nu är fallet, befrämja uppkomsten av arbetsmetoder, som, genom att taga lärjungarnas självverksamhet i anspråk på ett annat sätt än hittills, åstadkomma en förbindelse mellan de ungas intel- lektuella liv och övriga sidor av personlighetslivet, av vilkas fostran karaktärsdaningen beror. Endast medelst sådana arbetsmetoder kunna skolorna sättas i stånd att hos de unga möjliggöra en fri utformning av det egna själsinnehållet samt väcka lust till och skapa förmåga av sJälv- ständigt tänkande och självständigt arbete, på samma gång man kan vänta, att de ungas kunskaper vinna i säkerhet och stadga samt att en med verk- ligheten mera överensstämmande värdesättning av deras anlag och begåv- ning redan inom skolan blir möjlig. Av en utomordentlig betydelse har det tillika synts kommissionen vara, att inom ramen av skolornas arbets- planer största möjliga utrymme lämnas åt arbete av mera omedelbart praktisk art, samt att de ungas fysiska fostran tillgodoses på ett fullt tillfredsställande sätt. Kommissionen vill härvid erinra om den betydelse, som det praktiska arbetet äger för utvecklande av lärjungarnas iakt- tagelseförmåga och sinne för precision. Jämväl ökas därigenom de ungas möjligheter att lösa de praktiska uppgifter, vilka möta i livet, på samma gång de vinna en rätt förståelse av såväl det manuella ar- betets som samarbetets stora betydelse. Undervisningen i praktiska ämnen har sålunda en viktig pedagogisk och social uppgift att fylla. Vad slut- ligen beträffar undervisningen i gymnastik och idrott, är denna ägnad att grunda en på lärjungarnas självstyrelse inriktad självdisciplin, vilken måste lämna betydelsefulla bidrag såväl till främjandet av lärjungarnas arbetsduglighet som till utbildändet av deras karaktärer och samfundsanda.
Nödvändig- heten av ny- orientering i skolar- betet.
Vid en granskning av nu gällande undervisningsplaner med till- hörande anvisningar har kommissionen funnit, att desamma i ej ringa utsträckning uppbäras av strävanden att giva skolarbetet en organisation i den riktning, som i det föregående antytts. Det nu sagda gäller fram- . för allt de naturvetenskapliga ämnena. På detta område måste de nu- varande undervisningsplanerna anses hava inlett en ny tid för de svenska skolorna. Av gammalt hava ju också här i landet slöjd och gymnastik gjort det möjligt att på ett lyckligt sätt tillgodose lärjungarnas övning i praktisk verksamhet och deras fostran i fysiskt avseende. Det lider icke heller något tvivel, att de lärarkrafter, som för närvarande äro verk- samma vid våra skolor, i stor utsträckning besjälas av en åstundan att undervisa och uppfostra ungdomen efter grundsatser, som överensstämma med de av kommissionen angivna eller åtminstone äro med desamma nära besläktade.
. UK See Att vårt skolarbete oaktat dessa förhållanden lider av de förut antydda bristerna, torde enligt kommissionens mening i främsta rummet bero på den frånvaro av samling och koncentration, som gör sig gällande på så många områden av skolornas liv och arbete. de Mest påtagligt och starkast framträder bristen på samling vid en antalet sam- blick på den långa rad av läro- och övningsämnen, som upptaga sko- RÅ Jiitelornas timplaner, eller med andra ord i den ämnesträngsel, som i de fursemnenkerflesta av våra skolformer är för handen. I nära sammanhang därmed står den tendens att ägna tid och arbete åt oväsentliga detaljer utan att i erforderlig grad skilja mellan huvudsak och bisak, vilken till stor del såsom en följd av läroböckernas beskaffenhet utmärker under- visningen i flera av våra skolors läroämnen. Enligt kommissionens be- stämda uppfattning måste på nu antydda punkter åtgärder träffas, som leda till inskränkning av den förhandenvarande splittringen. Det ligger nämligen uti själva sakens natur, att en arbetsmetod, som åsyftar att på ett verkligt effektivt sätt låta lärjungarna aktivt taga del i skolarbetet, så att frukterna av detta arbete i väsentliga avseenden framstå såsom produkter av lärjungarnas egen verksamhet, med nödvändighet förut-
sätter, att viktigare, mera typiska partier av de olika ämnena allsidigt
och ingående genomarbetas. Skall detta åter kunna ske, fordras givet- vis, att tillräcklig tid och nödigt utrymme vinnas för ett dylikt genom- arbetande. Detta nödvändiggör återigen inom de särskilda ämnena en utsöndring av alla sådana kunskapsmoment, vilka icke kunna anses äga en huvudsaklig betydelse för den insikt i ämnet, som den särskilda skol- formen avser att bibringa. Men det förutsätter därjämte, att ämnet på den allmänna timplanen får sig ett utrymme anvisat, som är till: räckligt för att de i ämnet ingående huvudsakliga momenten skola på ett ur arbetsmetodisk synpunkt tillfredsställande sätt kunna genomgås. Härav följer i sin ordning, att en utgallring ifrån den allmänna timpla- nen måste ske av sådana ämnen, vilka icke kunna sägas med nödvän- dighet erfordras för att skolformen skall kunna lösa sin uppgift, eller en minskning i de samtidigt lästa ämnenas antal.
Utgöra sålunda den förhandenvarande ämnesträngseln och detalj- överflödet de förnämsta bristerna i den inre organisationen av våra sko- lors arbete, så har det givetvis för kommissionen måst stå som en av dess viktigaste uppgifter att framlägga förslag till åtgärder, som kunna vara ägnade att råda bot på det anmärkta missförhållandet.
Vad närmast angår ämnesträngseln, har kommissionen tagit i nog- grant övervägande, i vad mån och på vad sätt densamma skulle kunna förebyggas, och i sådant syfte i det följande framlagt vissa förslag. Be- träffande åter en önskvärd utgallring av detaljer inom de särskilda ämne- nas kurser, har kommissionen i sammanhang med de framlagda förslagen till kursfördelning för de olika ämnena sökt giva vissa riktlinjer i det antydda -avseendet, vilka enligt kommissionens mening böra närmare utformas i undervisningsplanens metodiska anvisningar. Det är emeller- tid uppenbart, att dessa grundsatsers tillämpning i mycket hög grad blir beroende av beskaffenheten av de läroböcker, som kunna komma till an- vändning, samt de lärarkrafter, åt vilka skolornas arbete anförtros.
Står det sålunda klart för kommissionen, att den i allmänhet för- handenvarande splittringen i fråga om våra skolors läroämnen måste genom lämpliga åtgärder undvikas, så är det emellertid tillika uppenbart, att, vad särskilt beträffar den i det föregående berörda ämnesträngseln, med de nutida kraven på medborgerlig allmänbildning en ordning icke 26—210409. I."
Koncentration i fråga om be- släktade och samhöriga kunskaps- moment.
står att uppnå, som ur pedagogisk synpunkt kan anses vara fullt till- fredsställande. Lättast låter saken ordna sig på de högre skolstadierna. Den där begynnande specialiseringen i olika bildningslinjer medgiver nämligen undervisningens successiva samlande kring ett mindre antal centrala ämnen. Svårare ställer sig frågan, när det gäller realskolans stadium, där krav med ungefär lika styrka framställas på en mångfald kunskapsområden och där ett tillfredsställande av dessa krav lätt leder till ett sidoordnande av ett flertal i det hela lika betonade läroämnen. Här måste andra utvägar anlitas för åstadkommande av en rationell or- ganisation av de ungas arbete.
Det är emellertid icke blott den nu anmärkta splittringen i fråga om undervisningen i våra skolor, som försvårar uppkomsten av ett ar- bete, ägnat att tillgodose på en gång kraven på verklig kunskapstill- - ägnelse och på personlighetsbildning. Det förefinnes även i åtskilliga andra avseenden inom skolans liv och verksamhet en för ett gynnsamt arbetsresultat hindrande splittring, som måste undvikas. Kommissionen avser härvid närmast det sätt, varpå undervisningen inom enskilda läro- ämnen i fråga om med varandra besläktade och varandra stödjande moment ej sällan på många punkter är ordnad. Hur har icke, för att anföra endast ett par exempel, vid undervisningen såväl i modersmålet som i historia av gammalt en sönderstyckning ägt rum med hänsyn till de olika moment av ämnet, vilka, ändamålsenligt förbundna, kunnat bidraga till att lärjungen både med tidsvinst och med kraftbesparing erhållit en för hans vetande och allmänna odling betydelsefull helhetsbild av det ifrågavarande läroinnehållet. I detta avseende måste enligt kom- missionens uppfattning rationellare metoder bringas i tillämpning, en angelägenhet, som i blivande undervisningsplaner bör beaktas och som jämväl måste bliva föremål för de enskilda lärarnas och läroboksförfattar- nas omsorger.
"Även i fråga om samarbetet. mellan de olika läroämnena måste det sörjas för att samhöriga och besläktade moment komma att stödja och komplettera varandra, därigenom att de i största möjliga utsträck-
vis kursplanerna en viktig uppgift att fylla. Men mycket, om ej det
mesta, beror dock även här på det sätt, varpå skolarbetet i verkligheten bedrives. Där en och samma lärare undervisar en klass i mera än ett ämne, är uppenbarligen möjligheten att tillgodose nu ifrågavarande önskemål större, än då de olika ämnena ligga i olika lärares händer. I sistnämnda fall är det av särskild vikt, att, såsom redan nu gällande läroverksstadga beträffande de allmänna läroverken föreskriver, kon- ferenser mellan målsmännen för de olika ämnena regelbundet komma till stånd i syfte att planmässigt ordna samarbetet.
I samband med önskemålet om en större koncentration beträffande läroinnehållet har kommissionen ansett sig böra fästa uppmärksamheten därpå, att en sådan icke låter sig genomföras, om icke en väsentligt större samling i fråga om den till de olika läroämnena anslagna tiden åstad- kommes. Som det nu är, trängas ofta 5, ja, ända till 6 ämnen på en enda dags arbetsschema, vartill för de unga dessutom i regeln komma förberedelser i form av hemläxor inom ytterligare andra ämnen. Det är uppenbart, att det både för stadga och lugn i arbetet, för sammanhåll- ningen av lärostoffet och för en sund ekonomisering såväl med lärjun- garnas som med lärarnas krafter skulle vara en avgjord vinst, i fall de timmar, som varje vecka anslås till ett visst ämne, på arbetsschemat i större utsträckning än hittills lades i följd eller i varje fall så nära var- andra, att det till dessa timmar förlagda arbetet icke allt för mycket sönderstyckades genom störande avbrott. Från nu angivna synpunkt före- faller det kommissionen vara av särskild vikt, att vid blivande tim- planers uppgörande den nuvarande anordningen med s. k. entim- mesämnen = ersättes med mera koncentrerad läsning av respektive ämnen. Det synes i övrigt uppenbart, att skolarbetet ur samma synpunkter skulle hava mycket att vinna, om en koncentration av de särskilda ämnenas timmar under ett visst läsår kunde 1i större eller mindre utsträckning åstadkommas genom en sådan periodläsning, som under den sista tiden med framgång praktiserats vid några enskilda läroanstalter och varigenom de timmar, över vilka ett ämne under arbetsåret förfogar, koncentrerades till en viss period av året, under det att samma ämne under en annan del av året låge helt eller delvis nere och då lämnade rum för annat eller andra ämnen. Denna anordning skulle
Koncentra- tion i fråga om undervis-
ningstiden.
Koncentra- tion i fråga om lärar- krafterna.
hava till följd en reduktion av de samtidigt behandlade ämnenas antal, varigenom den förut berörda ämnesträngseln i någon mån skulle minskas. Den fara för bristande omväxling i arbetet, som en genomförd koncentra- tionsläsning förmenats medföra, är för visso mera tänkt än verklig. Varje ämne erbjuder nämligen en sådan mångfald möjligheter till variation, att farhågorna för enformighet kunna alldeles lämnas å sido. Väl skulle en periodläsning av nu antydda art komma att medföra vissa tekniska svårigheter vid arbetsordningens uppgörande, men dessa svå- righeter komme helt säkert att till en del uppvägas av den större lätt- heten att kunna åstadkomma en i pedagogiskt avseende mera tillfreds- ställande läsordning. I alla händelser torde nämnda svårigheter icke bliva större, än att den vinst för skolarbetet, som därigenom uppnås, väl motiverar det ökade arbete, som uppgörandet av arbetsordningen kunde komma att föranleda. I de förslag till undervisningsplaner, som i det föl- jJande framläggas, har kommissionen också beträffande åtskilliga ämnen utgått ifrån att en sådan anordning av undervisningen normalt skall komma till stånd.
I detta sammanhang har kommissionen icke ansett sig kunna lämna obeaktat, hurusom en för undervisningsarbetet menlig splittring uppstår på grund av det sätt, varpå lärarkrafterna vid våra läroverk ej sällan disponeras. Det är i detta avseende anmärkningsvärt, att understun- dom den anordningen ännu tillämpas, att ett och samma läroämne inom samma årsklass uppdelas på olika lärarhänder. Enligt kom- missionens uppfattning föreligger här ett betänkligt missförhållande, som måste undanröjas. Därjämte har kommissionen ansett sig böra fram- hålla önskvärdheten av att de synpunkter, som kommit till uttryck i nu gällande läroverksstadgas bestämmelser i fråga om klasslärarsystemets tillämpning i de nedre klasserna, måtte i den framtida skolan vinna beak- tande, i den utsträckning detta är möjligt. Såväl för sammanhanget i lär- Jungarnas arbete och därav beroende fasthet och stadga i deras kun- skaper som ock, och kanske allra mest, för skolans personligt fostrande arbete ligger det utan tvivel en mycket stor vikt uppå att en och samma lärare, särskilt på det ägre stadiet, får omhänderhava undervisningen i så många av klassens läroämnen, som hans utbildning medgiver.
Det står vidare för kommissionen såsom ett önskemål, vilket bör eftersträvas, att lärarna i de särskilda läroämnena, under förutsättning att de äga nödig kompetens, måtte kunna följa sina lärjungar genom så många klasser som möjligt. Vinsten av en sådan anordning med hänsyn till samling och sammanhang i undervisningen ligger i så öppen dag, att det förefaller anmärkningsvärt, att den vid våra skolor icke till- lämpas i större utsträckning, än nu synes vara fallet.
Mot de av kommissionen här förordade anordningarna i fråga om dispositionen av lärarkrafterna torde möjligen den anmärkningen komma att resas, att skolans lärjungar därigenom skulle gå miste om den förmån av nya och skiftande synpunkter i fråga om undervisning och uppfost- ran, som skulle beredas dem, därest de komme under personligt infly- tande av ett större antal av skolans lärare. Kommissionen förbiser vis-
kan bidraga till att åstadkomma en större samling i skolans arbete, såsom så betydelsefull, att denna i främsta rummet bör tillgodoses.
Med de yrkanden ej mindre på koncentration i skolarbetet än även på lärjungarnas mera aktiva deltagande i detta arbete, som i det före- gående blivit gjorda, följer med nödvändighet kravet på att antalet av de i en klass samtidigt undervisade lärjungarna måtte kunna så in- skränkas, att läraren får bättre tillfälle till en individuell behandling av dessa, än nu ofta i större klasser är fallet. Det står nämligen för kom- missionen klart, att de förhärskande massmetoderna, som icke kunna taga tillbörlig hänsyn till de särskilda lärjungeindividernas olika anlag och utveckling, innebära de största hinder för en undervisning och uppfostran enligt de av kommissionen angivna riktlinjerna. Endast ge- nom en förnuftig individualisering av arbetet vinnas nödiga förutsätt- ningar såväl för rationella undervisningsmetoder som för ett personligt fostrande arbete. ;
För beredande av möjligheter till en anordning av denna syftning har kommissionen förutsatt, att de naturvetenskapliga ämnenas labora- tionsarbeten likasom undervisningen i vissa övningsämnen försiggå under uppdelning, där så påkallas, av de olika klasserna. Men jämväl vid un-
Begräns- ning av an- talet sam- tidigt un- dervisade lärjungar.
Skolarbete och hem- arbete.
dervisningen i övrigt synes en motsvarande anordning väl förtjäna att finna tillämpning, där så låter sig göra. De gynnsamma erfarenheter, som bland annat från folkskoleseminarierna och statens normalskola för flickor samt åtskilliga enskilda skolor föreligga beträffande i större ut- sträckning individualiserade studier, synas icke böra lämnas obeaktade vid uppdragandet av grundlinjerna för det allmänna skolväsendets arbets- metoder.
I fråga om den inre organisationen av skolornas arbete anser sig kommissionen' böra framhålla nödvändigheten av att förhållandet mellan lärjungarnas undervisning i skolan och deras därav betingade arbete i hemmen måtte ordnas på ett för deras arbetsprestationer och deras per- sonliga utveckling mera rationellt” sätt, än nu ofta är fallet trots de. direktiv, som gällande metodiska anvisningar i detta avseende giva. På denna punkt har kritiken merendels riktat sig åt två skilda håll. Å ena sidan har anmärkts, att många lärjungar på grund av bristande förbere- delse i skolan nödgas anlita enskild undervisning i hemmet för att kunna nöjaktigt inhämta föreskrivna kurser, å andra sidan klandras, att skolan genom användandet av en pedagogiskt olämplig »>instoppningsmetod> dödar lärjungarnas egna initiativ. Hur motsägande än denna kritik kan synas vara, innehåller den dock, trots vissa överdrifter, en obe- stridlig sanningskärna. Givet är, att i framtidens skola, där lärjungar från fattiga hem kunna förväntas få sin undervisning i större utsträck- ning än i den nuvarande, sådana metoder, som nödvändiggöra särskild handledning i en eller annan form vid sidan av skolans undervisning, i än högre grad än hittills böra undvikas. Men lika viktigt är, att lär- Jungarnas hemarbete fö beredes på ett sätt, som icke förkväver deras självverksamhet. De brister beträffande denna förberedelse, som på vissa håll påtalats, skola enligt kommissionens mening kunna undanröjas, om lektionstimmarna i skolan i större utsträckning än hittills bliva verkliga undervisningstimmar. Det lärer icke kunna förnekas, att i våra dagars skolarbete det kontrollerande förhöret (läxförhöret) till sin betydelse i viss mån överskattats och att denna del av skolans arbete därför i regeln fått sig tillmätt ett alltför stort utrymme till men för den egentliga
undervisningen. Ofta förbises den sanningen, att en kontroll av lär- jungarnas kunskaper och mognad mången gång lättare sker genom ett fortgående i studierna än genom ett mekaniskt förhör av det redan inlärda. Den tid, som genom en omläggning av metoderna sålunda kunde vinnas, skulle helt visst kunna utnyttjas på det bästa sätt, om lärjungarna under lärarnas ledning fördes vidare inom det behandlade ämnesområdet och därvid även finge tillfälle att i mån av förmåga pröva egna krafter. Med sådana metoder skulle läxläsningen i hemmet kunna vä- sentligen underlättas men lärjungarna ändock förmås till ett mera aktivt deltagande vid inhämtandet av kunskaperna. Särskilt på det högre stadiet bör åt hemarbetet givas en form, som i möjligaste mån avpassas efter lärjungarnas personliga läggning och på samma gång kan bidraga att utveckla deras förmåga av mera självständig verksamhet.
Med denna uppfattning finner kommissionen det ingalunda olämp- ligt, att en eller annan sammanhängande studieuppgift förelägges lär- jungarna till utförande även under ferierna. Kommissionen avser här- med visserligen icke, att de år 1904 avskaffade obligatoriska s. k. ferie- arbetena skulle återinföras i den form, vari de tidigare förekommit. Men det har med den läggning av undervisningen, som kommissionen efter- strävat, tett sig naturligt, att till främjande av litteraturkännedomen stu- diet av någon författares verk kunde anvisas lärjungarna såsom syssel- sättning och förströelse under ferierna utan att behöva kännas alltför betungande. Jämväl är det för biologiens del påkallat, att växtinsam- ling alltjämt i viss utsträckning ålägges lärjungarna såsom ferieuppgift. Uppenbarligen kan det ock tänkas, att undervisningen även i andra äm- nen med fördel kan tillgodogöra sig sådana mera fria studier, vilka efter lärarens anvisningar av lärjungarna kunna frivilligt bedrivas under ferierna. Nödvändigt är emellertid, att skolans ledning sörjer för att uppgifterna väl avpassas efter lärjungarnas ståndpunkt och studieintresse, ävensom att de icke erhålla en omfattning, som kan vara ägnad att be- taga ferierna deras egentliga karaktär.
De principer rörande det inre arbetets organisation, som kommis- sionen ovan förordat, kräva som förutsättning för framgångsrik tillämpning,
Undervis- ningsplan.
Fysisk fostran.
att de framtida undervisningsplanerna icke göras alltför strängt bindande, utan att möjligheter erbjudas till undervisningens nödiga anpassning efter skiftande lokala och individuella förhållanden. Med hänsyn härtill synes det framdeles böra gälla, dels att kursplanerna inom alla de olika skol- formerna hava till uppgift att tjäna till huvudsaklig ledning vid under- visningen, dels ock att timplanerna böra lända till allmän efterrättelse, men att skolöverstyrelsen må äga att, där särskilda omständigheter så- dant påkalla, efter framställning av vederbörande skolas styrelse, medgiva mindre jämkningar i timfördelningen.
Slutligen anser sig kommissionen böra betona, hurusom i fråga om den inre organisationen av skolans arbete en utomordentlig vikt ligger på att lärjungarnas fysiska fostran blir på ett ändamålsenligt sätt tillgodo- sedd. Åt denna angelägenhet vill kommissionen ägna särskild uppmärk- samhet i följande kapitel.
KAP: V:
Fysisk fostran och skolhygien.
Den stora betydelsen av att skolungdomens fysiska fostran blir rätt tillgodosedd har först jämförelsevis sent blivit till fullo beaktad. Åt- gärder för främjande av denna skolans viktiga uppg gift påkallades emel- lertid vid mitten av förra århundradet av rikets ständer, som i skrivelse till Kungl. Maj:t den 20 februari 1858 framhöllo >nödvändigheten därav, att den offentliga uppfostran hädanefter komme att avse den kroppsliga utvecklingen mera, än dittills varit fallet».
Spörsmålet om den fysiska fostrans främjande blev under den föl- jande tiden föremål för åtskilliga officiella utredningar. Vid dessa be- tonades särskilt vikten av att varje lärjunge erhölle minst en timmes daglig gymnastik, »till förekommande av en ensidig och överdriven själs- ansträngnings menliga följder». Vidare förordades, att 60, högst 70 lär- jungar skulle övas i varje avdelning, ehuru vid marschövningar och dylikt med mindre gossar detta antal kunde få ökas till högst 100, samt att vid läroverk med 200 lärjungar eller därutöver en biträdande gym- nastiklärare skulle anställas. Genom 1878 års läroverksstadga skedde emellertid ingen ändring i de dittills i fråga om undervisningen i gym- nastik rådande förhållandena. Nya föreskrifter lämnades först i den plan för undervisningen i övningsämnena vid de allmänna läroverken, som av Kungl. Maj:t fastställdes den 19 augusti 1895, och vilken i förevarande avseende i allt väsentligt ännu är gällande. Enligt denna skola samt- liga klasser övas i pedagogisk gymnastik minst en halv timme varje dag. Där hinder möter för en sådan anordning, må övningarna fördelas på 21—210409. I".
Historisk översikt.
annat sätt, dock så att ingen gymnastikavdelning erhåller mindre än tre timmars övning i veckan. De båda högsta klasserna skola dessutom övas i fäktning 2 timmar varje vecka, med möjlighet till befrielse för lär- Jungar i övre avdelningen av sjunde klassen. Därjämte stadgades utbyte av sagda övningar vid höstterminens början mot militärövningar, längre fram benämnda skjututbildningsövningar, vilka emellertid numera enligt beslut av 1917 års riksdag upphört. Rörande lek och idrott bestämmer undervisningsplanen allenast, att >»den pedagogiska gymnastiken bör un- derstundom utbytas mot rörelselekar, utförda under lärarens ledning och tillsyn, helst under bar himmel». :
Under tiden efter år 1900 hava åtskilliga förslag framkommit och Jämväl vissa åtgärder vidtagits i syfte att bättre tillgodose den fysiska fostran vid de allmänna läroverken. I särskilt yttrande till 1899 års läroverkskommittés betänkande uttalade kommitténs ledamot Ernst Carl- son sitt beklagande av att lek och idrott icke av kommittén upptagits på skolans program såsom i någon mån obligatoriska ämnen samt framhöll, att kommittén »ingalunda ägnat den viktiga angelägenhet, som lärjungens kroppsliga uppfostran måste erkännas vara, den uppmärksamhet, som vederbort>. I detta uttalande instämde i huvudsak ledamöterna H. Dahl- gren och F. W. Åmark. I underdånig skrivelse den 28 februari 1908 föreslog svenska gymnastikläraresällskapet bland annat, att lek och idrott måtte upptagas såsom ämne i skolan och att för varje lärjunge under en eftermiddag i veckan minst två timmar eller motsvarande tid på förmid- dagen måtte anslås åt vistelse i fria luften under lämpliga kroppsövningar. Framställningen förordades av direktionen över gymnastiska centralinstitutet.
Efter förberedande utredning genom särskilt tillkallade sakkunniga avgav dåvarande överstyrelsen för rikets allmänna läroverk den 25 februari 1909 underdånigt förslag till ny plan för gymmnastikundervis- ningen vid de allmänna läroverken. Förslaget innebar i huvudsak, att för en var av realskolans sex klasser samt gymnasiets första ring skulle anslås 4 veckotimmar åt gymnastik samt 2 veckotimmar åt idrottsövnin- gar och lek, antingen fördelade på två dagar eller sammanförda till en och samma dag. För gymnasiets tre högsta ringar föreslogos enligt ett alternativ obligatoriska gymnastik- och fäktövningar, förlagda till en var
av veckans sex läsdagar, samt därutöver frivilliga idrottsövningar. Av de sex obligatoriska lektionstimmarna skulle antingen åt gymnastik anslås 4 och åt fäktning 2 eller ock åt gymnastik 5 timmar och åt fäktning 1 timme. Ett andra alternativ upptog gymnastik och obligatorisk idrott Jämte frivilliga idrottsövningar. Fördelningen av timmarna skulle här ske antingen så, att gymnastik fick 5 samt idrottsövningar 2 timmar på visst antal skrivdagar, eller ock så, att gymnastik fick 4 timmar, fäkt- ning 1 timme samt idrottsövningar 2 timmar, likaledes förlagda till visst antal skrivdagar. Vad de frivilliga idrottsövningarna under skolans ledning beträffade, borde lärjunge, om han deltoge i obligatoriska idrotts- övningar, endast en dag i veckan äga rätt deltaga i de frivilliga, eljest två dagar i veckan. TI anledning av förslaget i fråga underströk lärar- kollegiet vid gymnastiska centralinstitutet behovet av daglig ordnad kroppsrörelse om minst 45 minuter. Berörda framställning föranledde emellertid ingen annan Kungl. Maj:ts åtgärd, än att föreskrift den 14 maj 1909 lämnades därom, att undervisningen i gymnastik skulle, där så ansåges lämpligt, kunna anordnas sålunda, att varje lärjunge, som deltoge i nämnda undervisning, övades varje vecka i gymnastik fyra gånger, varje gång 45 minuter, samt att undervisningen i fäktning skulle inom läroverkets fyra högsta årsklasser kunna anordnas två gånger i veckan, 45 minuter varje gång.
Inom medicinska kretsar har under senare år jämväl förmärkts ett livligt intresse för skolungdomens fysiska fostran. Här torde böra erinras därom, att svenska provinsialläkareföreningen år 1909 uppdrog ät en kommitté att utreda vissa skolhygieniska spörsmål rörande folk- och småskolor å landsbygden. I det betänkande, som denna kommitté fem år senare avgav, betonades starkt skolans plikt att kraftigt bidraga till folkets höjande i fysiskt avseende genom rationellt genomförd under- visning i gymnastik, ordnade lekar och idrottsövningar. Tillika fram- hölls, att, även om gymnastiken vore den viktigaste av ämnets grenar, leken och idrottsövningarna dock måste betraktas såsom nödvändiga supp- lement och icke finge försummas. Först alla tre dessa hjälpmedel i förening gåve barnen den harmoniska utbildning till själ och kropp, som den fysiska fostran avsåge.
Jämväl svenska läkaresällskapet har vid flera tillfällen givit uttryck åt bestämda önskemål beträffande ett bättre tillgodoseende av den fysiska fostran vid skolundervisningen. Dessa önskemål har sällskapet vid sam- manträde den 30 november 1920 sammanfattat i ett uttalande, som över- lämnats till kommissionen. Däri uppställas följande krav: åt den fysiska fostran böra ägnas minst 45 minuter dagligen i alla klasser; lek och idrott böra införas vid sidan av den Lingska gymnastiken; en dag i veckan böra lektionerna efter frukostlovet helt ägnas åt utbildning i lek och idrott.
Slutligen må framhållas, att de utredningar, som under det senaste decenniet företagits i fråga om gymnastiska centralinstitutets omorgani- sation, haft anledning att sysselsätta sig även med kraven på ett bättre tillgodoseende av den fysiska fostran i skolorna. Därvid hava fordringar på ökat utrymme åt denna gren av skolans verksamhet med konsekvens och skärpa framställts.
Vid behandlingen av spörsmålet om lärjungarnas fysiska fostran får icke förbises den betydelse skolläkarinstitutionen i sagda avseende haft och har. Då denna institution erhöll sin första utformning, ställdes den i nära samband med den obligatoriska skolgymnastiken. Visserligen funnos skolläkare redan på 1830—40-talen, ehuru de ej omnämndes 1 den dåtida stadgan. De hade emellertid sannolikt ej andra åligganden än att vid inträffade sjukdomsfall lämna nödig läkarvård. Men år 1856 framkommo från auktoritativt håll yrkanden på läkarekontroll vid gym- nastikundervisningen, och i ett cirkulär den 9 januari 1863 angående undervisningen i gymnastik och militärövningar vid elementarläroverken m. fl. läroanstalter omnämndes de s. k. gymnastikmönstringarna. Först 1878 års läroverksstadga lämnar emellertid bestämda föreskrifter om anställande vid skolorna av läkare samt om de skyldigheter, som skulle åligga dessa. Läkaren skulle vårda medellösa lärjungar, undersöka de omständigheter, som kunde menligt inverka på lärjungarnas hälsotill- stånd, vid lästermins början och mot dess slut anställa besiktning av lärjungarna (»gymnastikmönstring») samt lämna redogörelse för hälsotill- ståndet vid läroanstalten.
På grundvalen av de omfattande förslag, som 1882 års läroverks-
kommitté framställt, erhöll skolläkarinstitutionen genom kungl. kungörelse den 16 december 1892 en väsentligen förstärkt ställning. Därigenom avsågs att möjliggöra en noggrann kontroll av lärjungarnas fysiska till- stånd. Åt läkaren uppdrogs jämväl att undersöka skollokalernas be- skaffenhet. I huvudsak samma uppgifter åligga skolläkaren även enligt 1905 års stadga. Här föreskrives bl. a., att läkaren skall utöva uppsikt över lärjungarnas fysiska fostran och sundhetsförhållandena vid läroverket och i detta syfte minst en timme i veckan vara inom läroverkshuset till- städes för att därvid gå rektor, lärare och lärjungar tillhanda med de råd, som lärjungarnas hälsotillstånd och sundhetsanordningarna vid läro- verket påkalla. Vidare stadgas skyldighet för läkaren att taga kännedom om den arbetsordning, som vid läroverket tillämpas, samt att, därest densamma ur hygienisk synpunkt befinnes giva anledning till anmärk- ning, sådant för rektor anmäla. I samband med upprättandet av över- styrelsen för rikets allmänna läroverk erhöll denna till sitt förfo- gande en konsulent för skolhygien. För inspektion av gymnastikunder- visningen finnes inom överstyrelsen anställd en särskild inspektör, vilken jämväl är konsulent för ärenden rörande fysisk fostran.
Såväl de kommunala mellanskolorna som privatläroverken hava i regeln åt gymnastikundervisningen anslagit ett lägre timantal än de all- männa läroverken. Endast i rena undantagsfall har vid någon skola gymnastikundervisningen större utrymme. Enligt gällande stadga skall vid mellanskolorna särskild skolläkare finnas anställd; dennes uppgifter sammanfalla i allt väsentligt med dem, som äro föreskrivna vid de all- männa läroverken. Jämväl vid privatläroverken finnas numera läkare med enahanda åligganden anställda.
Efter kommissionens mening är det en bjudande plikt att vid skol- arbetets planläggning och organiserande städse hava för ögonen vikten av ungdomens fostran till sunda och friska människor. Lämpligt anord- nade och avvägda kroppsövningar äro i hög grad ägnade att motverka följderna av ett ansträngande intellektuellt arbete. Förbises får emeller- tid icke heller, att skolan jämväl bör meddela undervisning om förutsätt- ningarna för ett ändamålsenligt arbets- och vilosätt för att även i detta
Allmänna synpunkter:
Ökade möj- ligheter till friluftsliv med lek och idrott.
hänseende befordra en god kroppskultur. Stor uppmärksamhet måste ock ägnas åt de lämpligaste formerna för skolans handläggning av de många- handa hygieniska spörsmål, som sammanhänga med dess undervisande och uppfostrande verksamhet.
Kommissionen har funnit det mest ändamålsenligt att, efter en kortfattad redogörelse för de önskemål och krav, som under den förda diskussionen rörande dessa frågor gjorts gällande, framlägga ett allmänt program för tillgodoseendet av den fysiska fostran i de skilda skolfor- merna under vederbörlig hänsyn till berättigade fordringar på en för- bättrad skolhygien och möjligheterna att förverkliga desamma.
Enligt gällande läroverksstadga bör arbetet vid de allmänna läro- verken »i sin helhet anordnas och utföras med sorgfällig hänsyn till lär- Jungarnas hälsa och fysiska förutsättningar. Därvid böra särskilt vid- tagas åtgärder för att hos lärjungarna främja en sund kroppsutveckling samt förebygga överansträngning och andra på deras välbefinnande men- ligt inverkande omständigheter». En undersökning rörande den prak- tiska tillämpningen av dessa allmänna grundsatser giver vid handen, att onekligen en del brister härutinnan framträtt. Visserligen måste myc- ket av vad som i denna fråga anförts till kritik av nu rådande ordning betecknas såsom överdrifter, till synes närmast föranledda av ett alltför starkt generaliserande av i enstaka fall iakttagna missförhållanden. I den mån de överklagade förhållandena sammanhänga med det sätt, varpå det intellektuella arbetet hittills ordnats, har kommissionen redan i det föregående sökt angiva vissa grundsatser för de nämnda bristernas av- hjälpande. Kommissionen vill alltså nu ägna uppmärksamhet allenast åt sådana frågor, som mera omedelbart äga samband med' det förelig- gande spörsmålet.
I första hand vill kommissionen erinra därom, att skolan för närvarande icke i tillräcklig utsträckning har inriktat sitt intresse på att tillgodose lärjungarnas behov av friluftsliv i förening med stärkande och roande kroppsövningar under idrottens och lekens form. För en dylik uppfattning kan kommissionen åberopa dels följande uttalande av 1913 års gymnastik- och idrottskommitté: >»Leken och idrotten böra ha sin be- stämda tid på skolans arbetsordning och regelbundet övas icke blott vår
och höst utan under hela läsåret», dels också det krav, som av svenska läkaresällskapet upprepade gånger framställts på en sammanhängande friluftsledighet en gång varje vecka.
Visserligen hava en del idrottsorganisationer liksom även enskilda personer i och utom skolan med framgång lyckats intressera även skol, ungdom för idrott och friluftsliv. Men detta arbete på frivillighetens grund lider dock av den svagheten, att det huvudsakligen är de i fysiskt avseende väl utrustade eller i socialt eller annat avseende lyckligt lot- tade lärjungarna, som kommit med i den nuvarande idrottsrörelsen bland skolungdomen. Stora skaror av dem, som bäst behöva den motvikt mot det stillasittande intellektuella arbetet och på samma gång den kropps- liga och andliga rekreation, sunda idrottsövningar i förening med stär- kande friluftsliv förmå skänka, stå alltjämt utanför rörelsen i fråga. Till detta missförhållande bidrager, förutom den på vissa skolstadier obestridligen stora belastningen av intellektuellt arbete, bristen på lämp- liga idrottsplatser, badhus m. m. samt på för skolans behov pedagogiskt utbildade lek- och idrottsledare. Beklagligt nog har det ock visat sig, att såväl lärjungarnas målsmän som skolans representanter alltjämt mån- genstädes lägga i dagen en bristande förståelse för de ungas idrotts- och friluftsliv, ej sällan beroende därpå, att idrottsledningen i många fall saknat eller ansetts sakna erforderlig pedagogisk erfarenhet och takt.
En påtaglig brist i de nuvarande bestämmelserna för fysisk fostran anser kommissionen vara, att man uraktlåtit att framhålla gymnasti- kens, lekens och idrottens betydelse för lärjungarnas karaktärsdaning. Med allt fog har 1913 års gymnastik- och idrottskommitté betonat, att »rätt bedrivna kroppsövningar äro ett utmärkt medel icke blott att giva kroppen en sund och harmonisk utveckling utan även att framkalla och uppodla för en sund karaktärsdaning viktiga själsegenskaper». Att en undervisning i gymnastik, väl avpassad efter olika åldersstadiers behov och allmänna utveckling, kan gynnsamt påverka den unges karak- tärsutveckling, har ock länge varit erkänt. Den utvecklar sådana egen- skaper som lydnad, vakenhet, hurtighet, energi och viljestyrka. De allt- för stora gymnastikavdelningarna i ett flertal läroverk hava dock ut- gjort ett hinder för ledaren att ägna dem, han sålunda haft att på en
gång undervisa, nödig individuell omvårdnad och fostran. Därför har gymnastikundervisningen vid sådana läroverk ofta i hög grad förblivit, vad man kallat kommandogymnastik, och sålunda ej med avseende på de ungas karaktärsfostran förmått uträtta, vad den under gynnsammare eförhållanden skulle kunnat.
Lek och idrott hava, även de, rätt ledda och utövade, stor bety- delse för karaktärens daning. TI fråga om leken har detta faktum i vårt land länge varit insett. Men även idrottens fostrande betydelse synes bliva allt mer och mer uppmärksammad. Det ligger i lekens och idrot- tens natur, att de kräva ett jämförelsevis stort mått av personlig frihet för sina utövare. De lämna rikligt utrymme för lärjungarnas egna ini- tiativ, bjuda ofta tillfälle till val mellan olika alternativ och kräva in- bördes samverkan för uppnående av ett gemensamt resultat. De erbjuda ock, ej minst under utflykter i skog och mark, osökta tillfällen att visa prov på rådighet, på inbördes hjälpsamhet, på ansvarskänsla gent emot kamrater, på ledarebegåvning. Det har med fullaste rätt sagts om leken, att den har »stor betydelse för utvecklingen av barnets sociala egenskaper”. Detsamma gäller för visso om idrott och ordnat friluftsliv under sakkun- nig ledning. Förbises får ej heller, att läraren under ledningen av lärjun- garnas lekar, idrottsövningar och ordnade friluftsliv kommer dem närmare än någonsin eljest, lär känna dem bättre individuellt, vilket är en viktig förutsättning för hela det fostrande inflytande, han inom skolan kan på dem utöva.
En viktig grundskillnad mellan undervisningen i gymnastik å ena sidan, i lek och idroit å den andra är den, att i det förstnämnda ämnet det i huvudsak är en serie kommandoord, som skola åtlydas, i de båda senare lekens och idrottens regler och lagar. Denna väsentliga olikhet motsvaras av ett olikartat inflytande på karaktärsdaningen. Gymnasti- ken har i detta avseende sin uppgift att fylla, leken och idrotten sin.
Med avseende på idrotten må jämväl framhållas, att den i våra dagar är på väg att utvecklas till en omfattande folkrörelse. Det synes då vara ett verkligt statsintresse, att lärjungarna särskilt i våra högre undervisningsanstalter genom skolans män och kvinnor, väl utbildade för denna uppgift, erhålla en rationell idrottslig undervisning och led-
ning, så att de efter slutad skolgång på kommande skilda verksamhets- områden kunna göra en värdefull insats i ledningen av den nationella idrottsrörelsen. På detta sätt skulle skolan, särskilt den högre skolan, jämväl på idrottsrörelsens framtida utveckling kunna utöva det inflytande, den bör äga i folkuppfostrans tjänst på alla ett demokratiskt samhälles olika områden.
I detta sammanhang bör ock bringas i erinran det gamla kra- vet på sådan omläggning av undervisningen i gymnastik, lek och idrott vid läroverken, att dagliga kroppsövningar för samtliga lärjungar möjlig- göras, men vidare att antalet i varje avdelning undervisade lärjungar på lämpligt sätt begränsas.
Kommissionen vill vidare med några ord beröra en betydelsefull Hygieniska uppgift, som ansetts lämpligen kunna tillgodoses vid gymnastikundervis- Nr ningen, nämligen en mera praktiskt lagd undervisning i vissa hygieniska frågor, som äga omedelbar betydelse för de ungas kroppskultur. Visser- ligen skola vid undervisningen i hälsolära jämväl sådana synpunkter uppmärksammas, men det ligger i öppen dag, att åtskilliga praktiska vin- kar och råd liksom en orienterande framställning av vikten och betydel- sen av ett hygieniskt levnadssätt med fördel och naturligen anknytes till undervisningen i gymnastik, vilken såmedelst också skulle erhålla ett teoretiskt inslag av värde. I detta avseende har 1915 års gymnastikkom- mitté framhållit, att det nutida kulturlivets skadliga inverkan på folkhälsan säkerligen skulle vara väsentligt mindre, därest icke okunnigheten om vill- koren- för hälsa och sundhet ännu vore så stor och allmänt utbredd. Kun- skaper om dessa villkor måste därför tillhöra en väl ordnad fysisk fostran.
Erfarenheterna från skollivet giva tydligt vid handen, att okunnig- heten om kroppslig hygien i hemmen mångenstädes är anmärkningsvärt stor. Den ej sällan otillräckliga omvårdnad, barnen till följd härav i hemmen erhålla, nödvändiggör därför ytterligare kontroll och vägledning i detta avseende från skolans sida. En systematiskt och klokt lagd upp- lysningsverksamhet, åtföljd av lämplig kontroll, skulle i samband med kroppsövningarna vara ägnad att icke blott främja kunskap om utan även väcka intresse för den personliga hygienen och dess krav, vilkas tillgodo- seende är av stor betydelse.
Skolläkarin- stitutionen.
Vad beträffar skolans åtgärder för övervakande och förbättrande av lärjungarnas allmänna hälsotillstånd, synes åt vissa nu framträdande brister böra ägnas närmare uppmärksamhet.
Den medicinska omvårdnaden i skolorna är till sin natur och måste vara av preventiv art. Även om skolläkaren icke i regeln är »behandlande>, måste dock skolan tillse, att vissa positiva åtgärder vidtagas, varvid målet bör vara icke endast, att en och annan åkomma blir föremål för behandling, utan framför allt, att goda hygieniska vanor bibringas lärjungarna. Så t. ex. bör genom skolans försorg beredas möjlighet till bad, lämplig föda, fysisk träning m. m. Då numera i folkskolorna anordningar av ifråga- varande art för förbättrande av lärjungarnas hälsotillstånd mångenstädes redan vidtagits, exempelvis genom bad, tandvård och polikliniker, är det givetvis synnerligen önskvärt, att motsvarande samhällsvårdande upp- gifter tillgodoses även i de läroanstalter, som mottaga vår ungdom för vidare utbildning.
Därjämte har skolan underlåtit att effektivt sörja för de i fysiskt avseende svagast utrustade lärjungarnas behov av individuell behandling och omvårdnad. Denna synpunkt har ock betonats av 1913 års gym- nastik- och idrottskommitté, som framhållit, att skolan har samma för- pliktelser mot de svaga som mot de starka lärjungarna. Ofta befriades en stor procent av lärjungarna från all gymnastikundervisning, men sko- lan tillsåge ej, att dessa finge annan övning eller behandling i stället.
Visserligen undersökes lärjungarnas hälsotillstånd två gånger årligen. Men detta sker ofta på ett skäligen summariskt sätt, och själva un- dersökningen torde mera gå ut på att konstatera vissa avvikelser från normalt hälsotillstånd och att därpå grunda en serie statistiska uppgifter än på att åstadkomma den positiva omvårdnad och noggranna tillsyn, som kan bringa effektiv hjälp. Ty konstaterandet genom skolläkaren av fysiska eller psykiska defekter är framför allt viktigt, när därigenom sjukdom eller sjuklighet kan förekommas eller botas. Under nuvarande förhållanden torde jämväl saknas ett önskvärt samarbete mellan skol- läkare, gymnastiklärare och ämneslärare, framför allt klassföreståndaren, varförutan en genomgripande förbättring på detta viktiga område svår- ligen kan uppnås.
Efter denna framställning av de viktigaste bland önskemålen beträf- Kommigaros.
nens forsta
fande skolans fysiska fostran vill kommissionen närmare överväga de åt- 2 gärder, som böra vidtagas för tillgodoseende av desamma. TI korthet kunna
dessa önskemål sammanfattas på följande sätt: daglig ra kroppsövningar i skolan med mera tid åt en ändamålsenligt bedriven gymnastikunder- visning samt bestämd plats på skolans arbetsordning för lek och idrott i förening med ordnat friluftsliv; vidare en i samband med kroppsöv- ningarna meddelad undervisning om betydelsen av hygien och kropps- vård samt slutligen en tidsenlig organisation av skolläkarinstutionen. Vad till en början angår det gamla kravet på beredande av Halvdags- ökad tid åt den egentliga gymnastiken, måste givetvis detta bedömas "Fifurtsli. ur synpunkten av såväl skolans arbetsuppgifter i det hela som ock den omfattning, vari den fysiska fostran i övrigt blivit tillgodosedd. Det har för kommissionen stått klart, att i främsta rummet det önske- mål kan göra anspråk på beaktande, som avser att å timplanen be- reda nödig sammanhängande tid åt lek, idrott eller över huvud åt stärkande friluftsliv. Med denna uppfattning har kommissionen varit angelägen att i samtliga skolformer anordna undervisningsarbetet på sådant sätt, att en halv dag varje vecka lämnas helt fri från lektioner för att användas väsentligen till idrottsövningar av olika slag. Fram- hållas bör emellertid, att kommissionen icke velat ensidigt begränsa nämnda ledighets uppgift. Den rekreation och motvikt mot det intellek- tuella arbetets ansträngningar, som med ledigheten avses, kan jämväl åvägabringas genom annat friluftsliv, t. ex. utflykter i skog och mark, varvid ock sådana idrotter kunna övas, som fordra större utrymme, ävensom orienteringsövningar. Likaledes synas exkursioner i ena eller andra syftet med fördel kunna emellanåt omväxla med idrottsövningarna och utflykterna. Även praktiska arbeten i det fria, t. ex. anläggning och underhåll av lek och idrottsplatser, skogsplantering, trädgårdsarbete samt annat stärkande och omväxlande friluftsarbete torde mångenstädes kunna visa sig lämpliga. Såmedelst skulle den ifrågavarande ledigheten kunna bidraga att lära de unga att genom omedelbar kontakt med naturen uppskatta kroppsarbetets värde och samtidigt bibringa dem kärlek till och kunskap om naturen på ett sätt, som eljest icke skulle föreligga.
Önskvärt är givetvis, att ledningen av de unga under denna fritid utövas av därför lämpliga lärare, vilka för ändamålet erhållit särskild utbildning. Genom lärarnas aktiva deltagande skulle, såsom kommissionen inledningsvis betonat, en livligare förståelse kunna hos ung- domen väckas för den fysiska fostrans stora betydelse i skolans liv, sam- tidigt med att de förra till båtnad för sin uppfostrande och undervisande verksamhet skulle sättas i tillfälle att komma i närmare personlig kontakt med sina lärjungar. Självfallet måste i gymnastiklärarens tjänståligganden alltid ingå skyldigheten att i lämplig omfattning leda och övervaka även de kroppsövningar, som skulle på antytt sätt anordnas. Det torde emellertid, i varje fall vid de medelstora och större läroanstalterna, bliva oundgängligt att bland de äldre, därtill lämpade lärjungarna utvälja sär- skilda biträdande ledare. Detta är även ur uppfostringssynpunkt syn- nerligen önskvärt, då därigenom osökta tillfällen erbjuda sig för ut- veckling av lärjungarnas förmåga av självdisciplin, självstyrelse och överhuvud ordnad samverkan under gemensamt ansvar.
Beträffande förläggningen av ifrågavarande ledighet har kommis- sionen haft att välja emellan att förorda antingen en anordning med en bestämd, för läroverket i dess helhet gemensam dag, varvid det ansetts vara till avgjord fördel, att lördagens timmar efter frukostlovet för än- damålet disponerades, eller ock en anordning med ledigheten förlagd till växlande dagar och timmar å dagen, för att timförlusten måtte likfor- migt drabba de olika ämnena.
Det lärer få betraktas såsom utan vidare uppenbart, att det syfte, som med den föreslagna åtgärden närmast avses, att bereda lärjungarna tillfälle till stärkande friluftsliv under ordnade former, endast på ett mycket ofullkomligt sätt skulle kunna realiseras, därest alternativet med rörlig friluftsdag väljes. Kommissionen vill inskränka sig att härutinnan erinra, dels att morgonlektionernas användbarhet för friluftsliv i stora delar av landet under en avsevärd del av läsåret är mycket ringa, dels ock att tidens rationella utnyttjande skulle i hög grad försvå- ras, därest omedelbart på en ansträngande idrottsövning skulle följa flera timmars lektioner i teoretiska eller praktiska ämnen och det sålunda städse måste noga tillses, att den kroppsliga ansträngningen under idrotts-
övningarna icke menligt inverkade på dagens övriga skolarbete. Och ur allmänt organisatorisk synpunkt torde jämväl betydande olägenheter vara förbundna med ett varje vecka återkommande, till tiden städse växlande utbyte av lektionstimmar mot friluftsliv.
Med hänsyn till vad sålunda anförts har kommissionen funnit det mest ändamålsenligt att förorda förläggning av ifrågavarande ledighet till fast veckodag, och har kommissionen därvid ansett, att föreskrift bör lämnas om att en halv dag efter frukostlovet en gång i veckan, i regeln lördag, skall lämnas fri från lektioner och anslås till idrottsövningar, utflykter samt exkursioner. Emellertid möta jäm- väl med en dylik anordning vissa svårigheter, som påkalla särskilt över- vägande. De uppgjorda förslagen till timplaner inrymma efter kommis- sionens uppfattning det minimum av timmar för olika ämnen, som för det uppställda målets vinnande är oundgängligen nödvändigt. En ytterligare inknappning av antalet lektioner har icke funnits möjlig att åväga- bringa. Om därför den föreslagna friluftsledigheten förlägges till be- stämd veekodag, måste den för sagda ledighet erforderliga tiden nödvän- digtvis vinnas genom en motsvarande ökning av antalet lektioner un- der veckans övriga dagar. Härigenom skulle emellertid den dagliga ar- betstiden i skolan komma att flera dagar i veckan i icke önskvärd grad utsträckas och därmed jämväl fara för lärjungarnas alltför stora arbets- belastning inträda.
Nu berörda olägenhet har kommissionen trott sig kunna undgå genom att förorda en mindre förkortning av tiden för vissa lektioner. Sålunda böra tre lektioner, i regeln morgonlektionerna, varje dag hava den hittillsvarande längden av 45 minuter, medan övriga lektioner — alltså i regeln de till tiden efter frukostlovet för- lagda — avkortas till 40 minuter. Därigenom beredes möjlighet att, utan att den ur olika synpunkter otillfredsställande anordningen med eftermiddagslektioner behöver annat än i undantagsfall tillgripas, under vissa dagar å läsordningen inlägga intill 7 lektioner. En ytterligare ine skränkning av tiden för lärjungarnas vistelse i skolan torde kunna vin- nas därigenom, att rasterna efter såväl första morgonlektionen som första lektionen efter frukostlovet, då lärjungarnas trötthet icke torde göra når
gon längre ledighet erforderlig, förkortas till 5 minuter. Efter kommis- sionens åsikt bör en dylik anordning genomföras, där förhållandena göra sådant lämpligt.
Berörda åtgärder möjliggöra upptagande å läsordningen av 7 dag- liga lektioner utan nämnvärt längre tid i skolan, än som hittills krävts för 6 lektioner.
Beträffande den yttre ramen i övrigt för lektionernas förläggning har kommissionen funnit anledning ifrågasätta en från nu rådande för- hållanden avvikande ordning allenast i ett avseende. Därigenom att lektionernas antal vissa dagar, enligt vad nyss framhållits, uppgår till 7, kan lätteligen, i varje fall i real- och flickskolan, möjligen även i gymnasiets första ring, antalet av de i de olika klasserna varje dag förekommande ämnena komma att bliva större, än som ur synpunkten av en rationell koncentration av skolarbetet kan anses lämpligt eller ens för- svarligt. En bestämd förutsättning för den här förordade åtgärdens ge- nomförande måste därför vara, att, beträffande de skolformer och sta- dier, där fara i berörda avseende föreligger, en särskild föreskrift lämnas angående det högsta medgivna antalet läroämnen för varje dag. TI sådant avseende har kommissionen funnit sig böra föreslå, att antalet läro- ämnen icke någon dag må överskrida 4, där icke tvingande skäl föreligga för en mindre avvikelse från regeln.
Mot ovan förordade förkortning av vissa lektioner torde icke från pedagogisk synpunkt några mera vägande invändningar kunna göras. Särskilt må framhållas, att vid en anordning med rörlig friluftsledighet och oförändrat antal lektioner den verkliga förlusten i lästid under läsåret skulle blivit ännu större än genom här föreslagna anordning. I Schweiz har sedan länge en med kommissionens förslag jämförlig ordning beträf- fande lektionernas längd på sina ställen varit i tillämpning, och helt nyligen har man av enahanda anledning i vissa tyska stater infört lektioner av 40 minuters längd.
Vad angår deltagandet i här föreslagna idrottsövningar och utflykter, har kommissionen funnit lämpligt, att detta göres obligato- riskt för samtliga lärjungar i realskolan och gymnasiets första ring samt å flickskolans motsvarande stadium. För gymnasiets
andra och tredje ringar har emellertid med hänsyn till lärjungarnas ålders- utveckling och mera utpräglade intresseläggning samt arbetets mera själv- ständiga inriktning å detta skolstadium ett sådant deltagande icke fun- nits lämpligen böra obligatoriskt fastslås. Tvärtom måste det ur flera synpunkter anses mest välbetänkt, att större frihet lämnas lärjungarna i dessa ringar att under den från lektioner lediga tiden tillgodose de be- rättigade intressen, som ligga dem nära om hjärtat. I den mån ledig- heten i fråga disponeras för exkursioner, gemensamma för en hel klass, torde emellertid avgörande skäl få anses tala för att samtliga lärjungar häri deltaga. Ett liknande betraktelsesätt torde kunna göras gällande i fråga om flickskolans högsta klass. Dessa nu framhållna omständigheter motivera efter kommissionens mening en sådan bestämmelse, att fri- luftsledigheten för nämnda avdelningar avser frivilliga idrotts- övningar och utflykter samt för klassen gemensamma exkur- sioner.
Vad beträffar önskemålet att åstadkomma en förbättrad gymnastik- Gymnastik- undervisning, torde ingenting i högre grad verka främjande än en minsk Mg ning av gymnastikavdelningarnas storlek. Med de nuvarande ofta läggning. stora avdelningarna hava möjligheterna för läraren att ägna tillräck- lig uppmärksamhet åt de enskilda lärjungarnas hållning och rörelsernas riktiga utförande över hövan begränsats och därmed övningarnas effek- tivitet väsentligen minskats. Jämväl har sammanhållningen icke sällan ernåtts genom anlitande av en militärisk drill, som ej varit till gagn för undervisningen i dess helhet och ofta skadligt inverkat på lärjungar- nas intresse för densamma. Gymnastiken har därigenom mången gång kommit att verka fysiskt och psykiskt tröttande, på ett sätt som efter den medicinska sakkunskapens mening varit ägnat att ingiva allvarliga betänkligheter.
Redan ur angivna synpunkter måste det därför anses utgöra ett betydelsefullt önskemål, att avdelningarnas storlek begränsas, så långt detta är ekonomiskt och med hänsyn till förefintliga lokaler möjligt. Däri- genom skulle jämväl den fördelen åtminstone på vissa håll kunna upp- nås, att de i varje gymnastikavdelning ingående lärjungarnas ålder bleve
mindre växlande, än för närvarande är fallet, och således också rörel- serna kunna bättre än nu avpassas efter respektive åldersstadiers utveck- ling och behov. I enlighet med vad av 1915 års gymnastikkommitté ifrågasatts, har kommissionen vid beräkningen av antalet erforderliga lärartimmar i gymnastik ansett sig böra utgå ifrån att avdelningarna normalt icke omfatta mer än omkring 60 lärjungar, motsvarande två klassavdelningar. i
Genom berörda åtgärd torde det på goda grunder kunna förväntas, att gymnastikundervisningen skall bliva väsentligen mera effektiv än för närva- rande. I betraktande härav och med hänsyn tagen jämväl till den avsevärda tid, som, enligt vad kommissionen ovan föreslagit, varje vecka skulle anslås åt ordnat friluftsliv, håller kommissionen före, att ett antal av 4 gymnastiklektioner för vecka kan anses i det hela tillfredsställande. Vis- serligen tillgodoses icke på detta sätt det gamla önskemålet om dagliga kroppsövningar. Hänsyn till skolarbetet i övrigt har emellertid gjort det omöjligt att anslå större timtal åt gymnastik. HErinras må jämväl därom, att det praktiska arbetet inom den av kommissionen föreslagna skolorganisationen i såväl real- som flickskolan erhållit väsentligen ökat utrymme och behovet av motvikt mot ensidigt intellektuellt arbete så- lunda tillgodosetts även på annan väg. Endast i fråga om en klass, realskolans klass 3, har föreslagits ett lägre timtal än 4, nämligen 3. Men kommissionen har i denna klass anslagit 4!/2, resp. 3'/2 veckotim- mar för tillgodoseendet av det synnerligen viktiga intresset att bereda den kvinnliga ungdomen tillfälle till utbildning i hushållsgöromål och den manliga i praktiskt arbete av olika slag. Då samtidigt det teoretiska arbetet i sagda klass inskränkts, har kommissionen funnit det försvarligt att förorda ett något reducerat timantal för gymnastik.
Vid intagandet av antydda ståndpunkt i den här avhandlade hu- vudfrågan hava för kommissionen jämväl varit bestämmande de mycket avsevärda praktiska svårigheter, som skulle inträda vid ett samtidigt in- förande av mindre gymnastikavdelningar och ett för alla klasser ökat antal lektionstimmar. Därigenom skulle nämligen vid större högre läro- verk behov yppa sig av två gymnastiksalar, vilket givetvis skulle vara
ägnat att icke oväsentligt öka de med övergången till den nya ordningen förenade kostnader. ;
Det är kommissionens övertygelse, att genom de här föreslagna åtgärder den fysiska fostrans välgrundade krav med avseende på tim- tal skola kunna anses väsentligen bättre tillgodosedda än i den nuvaran- de organisationen. I särskilt hög grad framträder detta vid jämförelse med de kommunala mellanskolorna och privatläroverken.
Den tid, som av kommissionen anslagits åt undervisningen i gym- nastik, bör emellertid icke odelat tagas i anspråk för rent gymnastiska övningar. Lek och idrott, vilkas stora betydelse kommissionen i det före- gaende understrukit, böra även under de egentliga gymnastiklektionerna bedrivas och därigenom en önskvärd omväxling i övningarna åstadkom- mas. Sedan gammalt omfattar begreppet gymnastik jämväl lek och sund idrott. Vid skapandet av sitt gymnastiksystem upptog Ling först och främst ett urval av de i folkbruket vanligast förekommande rörelse- formerna, i den mån de hade ett för organismens harmoniska utveckling tjänligt syfte och dessutom även i psykiskt och estetiskt avseende voro av värde. Vidare upptog han rörelsetyper från våra inhemska lekar och danser, som han antingen använde oförändrade eller i någon mån ansade. Slutligen utarbetade han en del ställningar och rörelser, som han ansåg nödvändiga för en allsidig utveckling. Det torde ock gälla, att gymna- stikundervisning i Lings anda ej kan för vissa åldersklasser bedrivas, utan att lek och idrott ingår i dagövningen. Det har synts kommis- sionen nödvändigt att särskilt betona detta sakförhållande på grund av de motsatta uppfattningar, som stundom kommit till uttryck i vissa ut- talanden, då det gällt att ensidigt hävda de rent gymnastiska övningar- nas allenaberättigande.
en lämpligt inriktad upplysningsverksamhet komma till stånd, avseende” dels enkla praktiska anvisningar och råd av hygienisk art rörande ett ändamålsenligt arbets- och vilosätt, behandling av olycksfall o. s. v., dels också den frivilliga gymnastikens och idrottens betydelse och or- ganisation. I den mån sagda undervisning lämpligen kan stödja den 29—210400. I."
åd och an- visningar.
Amnets be- nämmning.
Skolläkarin- stitutionen.
egentliga undervisningen i hälsolära, bör samarbete åvägabringas mellan lärarna i här berörda ämnen.
Med hänsyn till det väsentligt vidgade utrymme, som beretts leken och idrotten vid nu ifrågavarande undervisning, har det synts kommis- sionen ur alla synpunkter riktigast, att denna förändrade läggning av ämnet kommer till uttryck i dess benämning. Kommissionen vill där- för, 1 anslutning till vad som redan gäller i fråga om såväl folkskole- seminarierna som folkskolan, föreslå, att den nuvarande beteckningen gymnastik måtte utbytas mot benämningen gymnastik med lek och idrott.
Det är redan i det föregående antytt, att skolläkarinstitutionen enligt kommissionens åsikt bör utvecklas i syfte att dels uppnå en fasta- re anknytning till skolans verksamhet i övrigt, dels bringa läkarens ar- bete i bättre överensstämmelse med de grundsatser nutida forskning upp- dragit för verksamhet av ifrågavarande art.
Skolläkarens allmänna uppgifter böra vara att utöva uppsikt över och befrämja åtgärder till gagn för lärjungarnas kroppsutveckling och fysiska fostran samt att övervaka sundhetsförhållandena vid läroanstalten. I detta syfte bör skolläkaren vid behandling av frågor, som röra lär- Jungarnas hälsotillstånd och skolans sundhetsförhållanden, ävensom av ärenden, som angå lärjungarnas fysiska fostran i det hela, hava säte och stämma i lärarkollegiet samt vara skyldig att deltaga i skolstyrelsens överläggningar, som röra här ifrågavarande angelägenheter. Jämväl synes han böra deltaga i de ämneskonferenser för gymnastik med lek och idrott, som kommissionen förutsätter komma till stånd.
I överensstämmelse härmed bör skolläkarens verksamhet i främsta rummet vara av rådgivande och övervakande art. Han bör varje vecka vara tillgänglig på bestämd tid å läroverket för att tillhandagå rektor, lärare och lärjungar med råd och upplysningar. Ävenledes bör läka- ren, innan arbetsordningen för året fastställes, taga kännedom om den- samma och därvid framföra de önskemål av hygienisk art, vartill anled- ning kan föreligga.
Läkarens övervakande verksamhet bör först och främst omfatta en
grundlig undersökning av de nyintagna lärjungarnas kroppsutveckling och hälsotillstånd samt deras syn- och hörselförmåga. Vid denna under- sökning torde vederbörande klassföreståndare böra vara tillstädes, vai- jämte även lärjungens målsman bör inbjudas närvara. För att möjlig- göra fortlöpande iakttagelser rörande hithörande förhållanden böra lär- jungarna vid sagda undersökning journalföras på ett för var och en av dem upplagt hälsoregister enligt fastställt formulär. Vid lärjunges över- gång till annan läroanstalt bör utdrag av sagda register biläggas ansökan om inträde. En motsvarande grundlig och omfattande undersökning bör företagas vid lärjunges inträde å gymnasium eller motsvarande ålders- stadium i flickskolan. De lärjungar, som vid undersökningen befun- nits behäftade med någon åkomma eller svaghet, böra vid det fort- satta skolarbetet omsorgsfullt iakttagas och underkastas vidare under- sökning, så ofta detta anses nödigt. Likaledes bör, därest lärjunge av rektor eller vederbörande lärare av hälsoskäl hänvisas till skolläkaren, denne vara skyldig att kostnadsfritt verkställa undersökning.
De åtgärder, som kommissionen nyss förordat, äro icke avsedda att göra de hittillsvarande årliga eller terminliga undersökningarna överflö- diga. Vid varje termins början bör en reviderande granskning av samt- liga lärjungars kroppsutveckling och hälsotillstånd företagas, särskilt i syfte att bestämma över deras deltagande i de ordnade kroppsövningar- na. Vid nämnda undersökning bör gymnastikläraren vara tillstädes.
Det torde få anses ligga i sakens natur, att skolläkaren, med det utvidgade utrymme gymnastik med lek och idrott fått sig tilldelat i det av kommissionen framställda organisationsförslaget, erhåller en betydelse- full uppgift i att övervaka kroppsövningarnas bedrivande, så att dessa med sorgfälligt undvikande av alla överdrifter verkligen fylla det avsedda ändamålet. Ävenledes böra givetvis skolans alla socialhygieniska åtgär- der för lärjungarnas bästa, såsom simundervisning, skolbad och tand- vård, bliva föremål för läkarens intresse. Det bör åligga skolläkaren att, så ofta anledning därtill föreligger, besiktiga läroanstaltens lägenheter, ur hygienisk synpunkt granska dess undervisningsmedel och inventarier, ävensom att tid efter annan ägna uppmärksamhet åt läroanstaltens hy- gieniska förhållanden i övrigt och särskilt dess renhållning, luftväxling,
Sakkunnig inspektion.
uppvärmning och belysning samt gå rektor och lärare tillhanda med råd och upplysningar i nämnda avseenden. Vid fall av smittosam sjukdom bland lärjungarna, inom läroverkets närmaste omgivning eller inom lärares familj bör det likaledes tillkomma skolläkaren att lämna rektor nödiga råd och vidtaga lämpliga åtgärder för att hindra smittans spridande.
Liksom hittills varit fallet, bör vid läsårets slut läkaren avgiva berättelse för sin verksamhet i enlighet med fastställt formulär. Med de ändrade förhållandena torde innehållet av och formen för nämnda berättelse böra väsentligen omläggas.
Ännu en angelägenhet, nära sammanhängande med de olika läro- anstalternas ätgöranden för främjande av lärjungarnas kroppsliga vård, vill kommissionen i detta sammanhang beröra. Enligt erfarenheterna från våra grannländer, där skolläkarinstutionen erhållit en gestaltning, i princip överensstämmande med den kommissionen nyss angivit, liksom även från vissa folkskolor i vårt land, har det vid större läroanstalter visat sig ändamålsenligt, att skolan till sitt förfogande äger en särskild sjuksköterska, skolsköterska. Förutom det att hon biträder vid förekom- mande undersökningar, kan hon — givetvis under läkarens överinseende — behandla lindrigare utvärtes åkommor. Åt henne kan vidare anförtros kontrollen över att skolläkarens råd och föreskrifter av lärjungarna följas. Det bör emellertid särskilt betonas, att åt ett sådant biträde icke torde kunna beredas full sysselsättning annat än vid mycket stora läroverk. Över- vägas bör dock, om icke i större städer med flera läroverk till en början en gemensam skolsköterska kunde anställas och anordningens lämplighet på så sätt närmare prövas.
Slutligen vill kommissionen med några ord beröra en organisato- risk fråga, som äger omedelbart sammanhang med de åtgärder, kommis- sionen i det föregående förordat till vidtagande. Såsom inledningsvis erinrats, har speciell sakkunskap inom skolväsendets centrala ledning funnits påkallad i fråga om såväl skolhygien som fysisk fostran, och särskilda inspektörer och konsulenter hava för ändamålet förordnats: Med 'den ökade betydelse denna sida av skolarbetet i kommissionens för- slag tillerkänts, måste det särskilt övervägas, om det fortfarande kan.
vara lämpligt, att ifrågavarande ledande poster hava karaktär av bisysslor åt befattningshavare, vilkas fulla arbetskraft tages i anspråk av deras ordinarie tjänster. Vad särskilt konsulenten i skolhygien angår, önskar kommissionen betona, att den betydelsefulla verksamhet, denne har att leda och övervaka, ligger väsentligen på sidan av de ordinarie överstyrelse- medlemmarnas närmaste erfarenhetsområde. Det synes med hänsyn härtill föreligga starka skäl att omsorgsfullt pröva, om icke behov är för handen i varje fall av en till överstyrelsen fastare anknuten skolöverläkare. Däri- genom skulle även vinnas tillgång till speciell sakkunskap å skolhygie- nens djupt betydelsefulla område. HErinras må ock, att åtgärder i detta syfte redan år 1912 föreslagits av folkundervisningskommittén i dess betänkande angående gemensam skolöverstyrelse. Måhända skulle, utan merkostnad för statsverket, frågan kunna tillfredsställande ordnas på så sätt, att befattningen såsom läkare vid två eller flera av huvudstadens läroverk kunde förenas med skolöverläkartjänsten. På detta sätt komme skolöverläkaren att alltjämt bibehålla kontakten med det praktiska arbetet vid skolorna.
Över huvud önskar kommissionen till slut giva uttryck åt sin åsikt, att åtskilliga av de åtgärder, som här ifrågasatts, mindre äro ägnade att påkalla ändringar i nu gällande föreskrifter än att bringa de i dessa innefattade önskemålen till en vidsträcktare och effektivare tillämpning med hänsyn till den stora betydelse, som den fysiska fostran bör äga i sko- lans liv.
KAP: VI Realskolan och gymnasiet i deras inbördes förhållande.
Innan kommissionen går att närmare redogöra för organisationen
skolans och gymnasiets förhållande till varandra, i vad det avser sättet för de båda skolstadiernas inbördes anknytning, samt om utmätandet av deras längd. Då detta spörsmål icke kan avgöras utan samtidigt hän- synstagande till såväl realskolans som gymnasiets särskilda uppgifter och krav, har kommissionen funnit lämpligt att till behandling upptaga den föreliggande frågan i ett sammanhang, varvid beträffande realskolan ej blott denna skolforms självständiga mål utan ock dess uppgift att ut- göra underlag för den fortsatta undervisningen å gymnasiet måste tagas i betraktande.
Under meningsbrytningarna i samband med den nuvarande läro- verksorganisationens tillkomst framträdde i fråga om realskolans och gymnasiets förhållande till varandra tvenne principiellt oförenliga upp- fattningar. Enligt den ena borde realskolan i sin fulla utsträckning ut- göra grundvalen för gymnasiet, enligt den andra borde gymnasiet an- knyta till realskolans näst högsta klass och sistnämnda skolstadium sålunda erhålla en fullt självständig avslutningsklass, parallell med gymnasiets första ring. Den förstnämnda åskådningen företräddes dels av de tre sakkunniga, som tillkallats år 1898 i syfte att utreda vissa på dagord- ningen stående skolorganisatoriska frågor, dels av en minoritet inom 1899 års läroverkskommitté; de härvid framställda förslagen avsågo upp-
rättande av en sexårig realskola och ett treårigt gymnasium. Den andra uppfattningen representerades av sistnämnda kommittés majoritet, vars förslag i denna punkt vann riksdagens bifall vid läroverksreformens genomförande år 1904. Vid behandlingen inom riksdagen erhöll dock principen om gymnasiets byggande på fullt avslutad realskola anslut- ning från motionärer inom andra kammaren, vilka emellertid, i motsats till de under nyssberörda båda utredningar framkomna förslag, påyrkade en femårig realskola och ett därpå grundat fyraårigt gymnasium.
Då det för kommissionen gällt att intaga ståndpunkt till frågan om realskolans och gymnasiets organisation i det framtida skolsystemet, har det ur olika synpunkter tett sig mest ändamålsenligt att först ingå i en prövning av det för dessa skolstadiers hela gestaltning grundläggande spörsmålet, huruvida gymnasiet skall vila på fullständigt avslutad realskola eller om den härutinnan nu gällande ordningen bör principiellt bibehållas. Allteftersom avgörandet i denna punkt träffas till förmån för det ena eller det andra alternativet, måste nämligen de organisatoriska förutsätt- ningarna för realskolans och gymnasiets uppbyggande bliva väsentligen olika.
I stort sett torde man vara berättigad göra gällande, att de betänk- ligheter, som, enligt vad ovan antytts, under förarbetena för den nuva- rande läroverksorganisationen från skilda håll framkommo mot en sär- skild med första gymnasieringen parallell avslutningsklass, genom den vunna erfarenheten erhållit bekräftelse. För belysning härav torde till en början böra erinras om vad sålunda förekommit.
I det nyss berörda yttrande i läroverksfrågan, som av förutnämnda sakkunniga avgavs den 20 juni 1899, uttalas bland annat beträffande ett inom riksdagen framkommet förslag till en organisation i enlighet med de principer, som sedermera vunno läroverkskommitténs förord och stats- makternas gillande, följande: »Vill man vidare söka göra sig reda för, vilka lärjungar som komma att inträda i den praktiska avslutnings- klassen, så torde man få utgå från det antagandet, att nästan alla de lärjungar, som nöjaktigt följt undervisningen på den gemensamma linjen, och som icke sakna håg och fallenhet för studier, ej heller tillgångar att bestrida en fortsatt skolgång, skulle välja en av de linjer, den klassiska eller den reala, som föra fram till studentexamen och därigenom öppna
1598 års sakkunniga om särskild avslutnings-
klass.
vida större utsikter för framtiden. Den nya klassen skulle då komma att befolkas, dels av sådana mera bemedlade lärjungar, som sakna tillräck- lig fallenhet för studier för att inträda på de andra linjerna, dels av sådana, som visserligen hava tillräcklig fallenhet men sakna tillgångar att bestrida en fortsatt skolgång, dels slutligen av sådana, som sakna både fallenhet och tillgångar. Man tyckes således kunna med visshet förutse, att den nya klassen huvudsakligen skall komma att bestå av sådana lärjungar, som — huru förträffliga de för övrigt än kunna vara — antingen med avseende på studiebegåvning eller med avseende på denna världens goda äro mindre lyckligt lottade. Det särmärke, som klassen redan härigenom ohjälpligen får, förstärkes ytterligare därav, att dess lärjungar redan äro predestinerade att aldrig förvärva den vita mössan och att i framtiden för alltid stanna på samhällets blygsammare platser. Men då har man infört kastväsendet i skolan och brutit mot den idé, som inom skolan sist borde övergivas, jämlikhetens. Därför är det också alldeles obefogat att jämföra den praktiska avslutningsklassens examen med motsvarande examina i Norge och Danmark, ty dessas väsentliga styrka ligger just däri, att de skola avläggas av alla. Just detta har gjort, att de blivit så populära och så eftersträvade, att man numera ej skulle kunna tänka sig möjligheten av att undvara dem. Vår praktiska avslutningsklass däremot, väsentligen befolkad av ynglingar med ett ringare mått av stu- diebegåvning eller existensmedel, skulle aldrig vinna det yttre anseende hos föräldrar och målsmän, att de, annat än av nödtvång, skickade sina barn till densamma.»
1899 års kom- Under överläggningarna i läroverkskommittén framkommo motsva- mit ma rande eller besläktade betänkligheter, vilka erhöllo sitt uttryck i utförliga RNA reservationer från tre ledamöter, i princip överensstämmande därutinnan, : att realskolans högsta klass förutsattes böra vara för samtliga lärjungar gemensam och att på densamma borde grundas ett treårigt gymnasium.
Den av reservanterna inom läroverkskommittén, H. Dahlgren, som
mest utförligt uppehöll sig vid nu ifrågavarande spörsmål, gjorde gäl- lande, att, då sjätte klassen med den utformning, den av kommittén er-
hållit, snarare måste anses representera ett förkortat gymnasium än
en medborgerlig bildningsriktning, som på ett karakteristiskt sätt skiljer
sig från gymnasielinjernas, det vore vanskligt att förmena de lärjungar, som genomgått första gymnasieringen, den kompetens, som genom- gåendet av en sjätte realskoleklass medförde, och ännu svårare att från denna kompetens utestänga dem, som genomgått andra gymnasie- ringen. I reservationen avhandlas vidare de redan i tremannakommitténs ovan anförda uttalande berörda farhågorna med avseende på klassens ställning i socialt avseende. Och slutligen dröjer reservanten vid kom- mittéförslagets svagheter ur synpunkten av de betänkligheter, som måste möta med hänsyn till tidpunkten för valet av levnadsbana. Sin ståndpunkt i den föreliggande frågan sammanfattar Dahlgren i följande ord, vilka synas kommissionen i ljuset av nu förefintlig erfa- renhet kunna i det väsentliga göras till kommissionens egna: »Så mycket torde vara klart, att den särskilda sjätte klassens ställning vid sidan av gymnasiet icke är för densamma gynnsam. Den behöver en stark till- strömning av lärjungar, om den, såsom önskvärt är, skall komma att te sig som det lägre skolstadiets raka fortsättning och spets, under det att gymnasiet synes som en utgrening åt sidan. Får den ej livskraft nog, skall den själv komma att synas som ett litet sidoskott på den raka stammen. Det vore ingen svårighet för handen, om lärjungarna villigt och förståndigt förfogade sig dit de enligt skolorganisationen borde gä: de för högre studier danade till gymnasiet, den övriga stora skaran till den avslutningsklass, som för dem gjorts i ordning på ett i pedagogiskt avseende i allo förträffligt sätt. Men om nu denna klass icke erbjuder lärjungen tillfälle till ett kunskapsförvärv av annat slag än det, som även å " gymnasiet kan vinnas, om den icke tillförsäkrar honom en kompetens, som icke även ett eller ett par år tillbragta å gymnasiet kan medföra, om den icke lockar honom genom det anseende, som den inom och utom läroverket äger, då skall helt visst i allt för många fall gymnasiets drag- ningskraft varda starkare än avslutningsklassens. Av skäl sådana som dessa fruktar jag, att den särskilda sjätte klassen skall bliva, väl icke tom, men ingalunda så befolkad, att den kan anses fylla sitt ändamål. Förfelas åter detta, så har man förfelat huvudsyftet med den reform, som nu skall företagas.
Med en gemensam sjätte klass åter får man alla lärjungar fram 30—210409. 1."
Kritik av den nuva- rande anord- ningen.
till en avslutad skolkurs och ett givet examensmål till oomtvistligt gagn för det flertal, som i varje fall icke når studentexamen. Man slipper att mellan lärjungarna införa en åtskillnad, som möjligen kan bliva av förhatlig natur. Man är oförhindrad att vid realskolexamen binda den ifrågasatta vidsträckta kompetensen utan att därmed göra sig skyldig till någon orättvisa. Man uppskjuter ännu ett år för lärjungen bestämmandet av levnadsbana och ställer honom och hans målsman inför valet mellan de olika möjligheterna först då, när lärjungen verkligen vunnit ett resultat av offentligen vitsordat och i det praktiska livet gångbart värde. Man dra- ger gränsen bestämd och synlig mellan skola och gymnasium och drager den så, att den ej blir utan gemenskap med den gräns, som skiljer gO0S- sen från ynglingen. Med en gemensam sjätte klass har man klart sagt ifrån, att realskolan är en självständig, inom sig avslutad skolform, vars kurs från början till slut betecknar en bildning, som för alla dess lär- Jungar är lika behövlig, den gemensamma grundvalen för all följande fackbildning, vare sig boklig eller praktisk, allt i enlighet med den upp- fattning, som under ett århundrades meningsstrider småningom arbetat sig fram och blivit erkänd som utgångspunkt för läroverksfrågans lösning.»
Om det vid tidpunkten för nu anförda uttalandens tillkomst kunde göras gällande, att betänkligheterna i fråga väsentligen vore att betrakta som teoretiska konstruktioner, vilka i verkligheten icke skulle vinna bekräftelse, befinner sig frågan numera i ett helt annat läge, sedan en femtonårig erfarenhet kan läggas till grund för omdömet rörande den särskilda avslutningsklassens ställning inom skolorganisationen. Det kan därvid efter kommissionens åsikt icke råda något tvivel, att anord- ningen i fråga tämligen allmänt befunnits vara mindre lycklig. Den efter de första åren relativt ringa anslutningen till klassen vid de högre läro- verken och alldeles särskilt det förhållandet, att lärjungefrekvensen seder- mera i stället för att ökas i stort sett ej oväsentligt avtagit, måste efter kommissionens sätt att se hava sin grund i rent organisatoriska svag- heter. Säkerligen torde man icke taga miste, om man gör gällande, att det framför allt varit dessa omständigheter, som starkt påverkat den i pedagogiska kretsar förhärskande uppfattningen i denna fråga.
Från hösterminen 1906 till höstterminen 1921 har det samman- lagda lärjungeantalet i avslutningsklassen vid nämnda läroverk sjunkit från 722 till 558. Att klassen i konkurrensen med gymnasiet icke för- mått göra sig gällande, giver jämväl en undersökning av lärjungefre- kvensen i sagda klass vid vart och ett av nu ifrågavarande läroverk vid handen. Under det år 1906 klassens lärjungeantal vid endast 6 högre läroverk understeg 10, ägde samma förhållande år 1921 rum vid icke mindre än 15 högre läroverk. Vid 4 läroverk understeg antalet höstter- minen 1921 5. Det genomsnittliga antalet lärjungar har nedgått från 19.5 höstterminen 1906 till 14.7 höstterminen 1921. Samtidigt har det totala antalet lärjungar vid ifrågavarande läroverk ökats från 15 848 år 1906! til 19134 är 19218:
vid de högre läroverkem verkligen, på sätt vid de förberedande utred- ningarna förutsagts, är att söka i det urval till det sämre och det därav
klassens ringa lär-
densamma, får ett indirekt stöd däri, att förhållandena i berörda hänseende gestalta sig icke oväsentligt annorlunda såväl vid de fristående realskolorna som vid de kommunala mellanskolorna. Avslutningsklassen utgör vid nämn- da läroanstalter i vida högre grad den naturliga toppunkten i organisationen, någon omedelbar konkurrens med ett rivaliserande gymnasium föreligger i regeln icke, och det framstår därför såsom en naturlig sak, att lärjungarna lämna skolan med realskolexamen. Belysande för den inverkan, förhanden- varon av möjligheter till gymnasieutbildning i detta avseende utövar på an- slutningen till klass 6, är ock, att realskolorna i Eksjö, Eskilstuna, Lands- krona, Skövde och Södertälje, där i samband med respektive realskolor fyraåriga kommunala gymnasier numera äro anordnade, höstterminen 1921 uppvisade sammanlagt endast 46 lärjungar i sagda klass, medan antalet vid rikets övriga 16 gossrealskolor utgjorde tillsammans 332. Trots den ovan berörda minskningen i avslutningsklassens lärjunge- antal vid de högre läroverken har det absoluta antalet lärjungar i nämnda klass vid samtliga statens läroanstalter hållit sig i stort sett konstant. Under perioden 1906—1910 utgjorde detta antal genomsnittligt 1 064,
under perioden 1911—15 genomsnittligt 953, under perioden 1916—20 genomsnittligt 1045 och år 1921 1239. Relativt sett innebär emellertid detta en tillbakagång. Det totala lärjungeantalet i realskolans klasser 1—6 har nämligen successivt stigit från 15 798 år 1906 till 21 998 år 1921 eller med ej mindre än 39.24. Lärjungeantalet i klass 6 utgjorde under de båda nämnda åren respektive 1026 och 1 239.
En undersökning av förhållandet mellan antalet lärjungar i av- slutningsklassen och realskolans hela lärjungeantal giver vid handen, att detta vid de högre läroverken sjunkit från 7.1 Z år 1906 till 4.3 4 år 1921. Även vid realskolorna för gossar spåras, ehuru mindre starkt, samma av- tagande frekvens i avslutningsklassen. År 1906 utgjorde dess lärjungar 3.0 Z av skolornas hela lärjungeantal, år 1921 uppgick procenttalet till 6.7. Vid statens samskolor kunde organisationen genomföras endast i mycket ringa utsträckning år 1906 — antalet lärjungar i klass 6 utgjorde då sammanlagt 9, samtliga gossar. Medan år 1910 11.1 4 av dessa läro- anstalters gossar och 11.s 4 av flickorna tillhörde avslutningsklassen, ut- gjorde år 1921 avslutningsklassens gossar 7.8 4 och dess flickor 10.3 4 av totalantalet.
De kommunala mellanskolornas lärjungeantal har på grund av dessa skolors hastiga utveckling, med för varje år ökat antal, befunnit sig i snabbt stigande. År 1910 utgjorde lärjungarna i dessa skolor 178, därav 138 gossar och 40 flickor, år 1921 ej mindre än 7 766, därav 3 848 gossar och 3918 flickor. Härav undervisades i högsta klassen respek- tive 24 (18 gossar, 6 flickor) och 1224 (565 gossar, 659 flickor). Rela- tivt sett innebär detta, att frekvensen i avslutningsklassen stigit från 13.5 till 15.3 Z av mellanskolornas lärjungar.
En bidragande orsak till här senast påvisade förhållande är helt visst, att de kommunala mellanskolorna med ett par undantag äro för- lagda till orter, som sakna statsgymnasium eller annat gymnasium. Real- skolorna åter befinna sig i flera fall i samma stad som statens gymnasier och äro likaledes 1 åtskilliga fall förbundna med kommunala gymnasier. Med samskolorna är detta visserligen icke förhållandet, men erfarenheten giver dock vid handen, att gossarna i stor utsträckning från femte klassen söka sig över till gymnasium. Möjligheterna att från kommunala mel-
lanskolans näst högsta klass avgå till gymnasiets första ring äro där- emot starkt begränsade, och sådan övergång är städse förbunden med kontrollerad examen. I dessa här i korthet antydda omständigheter torde man hava att söka de väsentligaste anledningarna till den olikhet i avgångsklassens lärjungefrekvens, som de kommunala mellanskolorna uppvisa gentemot realskolorna.
Den sålunda konstaterbara utvecklingen ledde därhän, att man redan vid utredningen inom läroverksöverstyrelsen av frågan om gym- nasiets omorganisation vunnit klarhet därom, att uppehållandet vid en hel del av de högre läroverken av en särskild sjätte klass måste be- traktas såsom en i förhållande till lärjungeantalet betänkligt dyrbar an- ordning. I betraktande härav övervägdes också åtgärder att genom en enklare och för det allmänna mindre kostsam anordning uppnå väsentligen samma bildningsresultat, som med den särskilda avslutningsklassen avsetts.
Vad i det föregående yttrats rörande svagheten i den nuvarande anordningen med tvenne i stort sett parallella avdelningar, sjätte real- skoleklassen och första gymnasieringen, skulle givetvis hava sin tillämp- ning jämväl på en motsvarande organisation i den nya realskolan, om också i och med införandet av skärpta inträdesfordringar å gymnasiet en viss skillnad skulle kunna uppstå. Kommissionen vill härjämte be- tona, att det ur synpunkten av dessa inträdesfordringars noggranna upp- rätthållande torde vara av obestridligt värde, att de flesta inträdessökande redan erhållit ett vitsord, som medför viss kompetens och betecknar upp- nåendet av ett självständigt bildningsmål.
På grund av det ovan anförda anser kommissionen, att en framtida förbindelse mellan realskola och gymnasium måste sökas på en annan väg än den hittills följda. Efter kommissionens uppfattning bör realskolan i sin helhet utgöra grundvalen för gymmasiet, ehuru, såsom i det följande skall närmare beröras, avgångsexamen från realskolan icke behöver krävas, ej heller i och för sig bör få utgöra tillräcklig kvalifikation för inträde å gymnasiet.
Sedan kommissionen sålunda angivit sin ståndpunkt till den grund- läggande frågan om realskolans och gymnasiets anknytning till varandra,
RBealskolans och gymna-
siets antal klasser.
gäller det att, på grundvalen av det sålunda träffade avgörandet, när- mare överväga de båda skolstadiernas längd.
Med hänsyn till vad i annat sammanhang anförts, har det funnits uppenbart, att den sammanlagda längden av realskolans och gymnasiets kurs ieke bör eller kan få normalt överstiga sju år. Det har ock synts i hög grad önskvärt, att de mellan folkskolans avslutning och student- examen fallande skolåren kunde nedbringas till sex, varför möjligheterna för åvägabringande av organisatoriska anordningar i sådant syfte även gjorts till föremål för särskild undersökning.
Realskolan. För realskolans del framställa sig tvenne alternativ, dels en treårig, dels en fyraårig skola. I enlighet med vad ovan antytts beträffande de båda skolformernas sammanlagda längd, kan vid förstnämnda alter- nativ gymnasiet bliva antingen treårigt eller fyraårigt, enligt det sist- nämnda åter endast treårigt.
Treårig Till stöd för anordningen med en treårig realskola kunna anföras
realskola. väsentligen följande omständigheter. Med en sådan organisation skulle avgångsexamen i regeln komma att avläggas vid 15—16 års ålder eller Just vid en ålder, som ännu möjliggör en smidigare anpassning till vissa levnadsbanor, för vilka sagda examen avser att vara en förberedelse. Inga svårigheter skulle förefinnas för grundande av ett fyraårigt gym- nasium på fullt avslutad realskola. Och slutligen skulle det, med hän- syn till vad i det föregående anförts rörande vikten av den speciella kvinnoutbildningens behöriga tillgodoseende, lätteligen låta sig göra att på den avslutade realskolan grunda en särskild flickskolelinje.
Å andra sidan är det ur synpunkten av realskolans bildningsmål knappast möjligt att i en treårig realskola, byggd på folkskolans sjätte klass, kunna vinna en utbildning, likvärdig med den, som för närva- rande vitsordas genom avlagd realskolexamen. Visserligen torde efter kommissionens uppfattning en mera genomförd anpassning till folksko- lans lärokurser med säkerhet kunna väntas medföra en förbättring av undervisningsresultatet. Erfarenheten har nämligen givit vid handen, att den kommunala mellanskolan hittills vid kursplanernas utformning ej tillräckligt beaktat det förhållandet, att skolan bygger på avslutad folk- skolekurs. I stället har man mångenstädes ansett nödvändigt att inpressa
den sexåriga realskolans kursinnehåll i väsentligen obeskuret skick uti en fyraårig skola. Härigenom har givetvis en icke oväsentlig del av under- visningen kommit att utgöra allenast en upprepning av i folkskolan redan inhämtade kunskapsmoment. En rationell omläggning i detta avseende måste givetvis för undervisningen komma att innebära en bestämd för- del. Att därigenom en så avsevärd vinst skulle kunna göras, att ett skolår utan men för det slutliga utbildningsresultatet skulle kunna bort- falla, torde man dock svårligen från något håll våga göra gällande.
Under sådana omständigheter torde det också säkerligen komma att möta stora vanskligheter att i en treårig kurs meddela lärjungarna en sådan utbildning, att de med hänsyn till det praktiska livets förhål- landen skola kunna upjipnå samma kvalifikationer, som den nuvarande sexåriga realskolan skänlger och som jämlikt hittills gällande bestämmel- ser varit stadgade såsom villkor för tillträde till ett antal fackskolor och statstjänster. Särskilt skulle utbildningen för vissa tjänstemannabanor bliva lidande. På denna grund torde det kunna med bestämdhet antagas, att vid en sådan anordning krav från skilda håll skola framkomma, av- seende en komplettering av det i realskolan meddelade kunskapsförrådet antingen under genomgång av en eller två gymnasieringar eller ock genom särskilda kurser.
Jämväl kunna efter kommissionens uppfattning i språkpedagogiskt avseende mycket tungt vägande betänkligheter göras gällande mot en till tre år begränsad realskolekurs. Kommissionen åsyftar härvid svårig- heten, att icke säga omöjligheten, att under nämnda tid på ett tillfreds- ställande sätt till önskvärd omfattning inhämta kunskaper i två främ- mande språk. Härigenom skulle givetvis olägenheter uppkomma såväl ur synpunkten av den avlagda examens betydelse såsom kvalifikation för det praktiska livets olika banor som ock med hänsyn till språkundervis- ningen å gymnasiet. Nu berörda olägenheter kunna efter kommissionens åsikt icke effektivt undanröjas, med mindre en så organiserad realskola göres enspråkig, en anordning, som jämväl ingått i den ursprungliga organisationsplanen för den en gång aktuella femåriga nederskolan. Om emellertid redan tidigare de praktiska betänkligheterna mot en enspråkig allmänbildningsskola efter kommissionens förmenande varit väl grundade,
måste en så beskaffad skola under nu rådande yttre förhållanden, med de genom världskriget skärpta folkmotsatserna, på än starkare skäl av- böjas. Behovet av en orientering åt skilda håll framstår i våra dagar såsom mera trängande än någonsin. Betydelsen av möjligast grundliga och omfattande språkbildning hos bredast möjliga folklager blir härigenom ytterligare vidgad.
Slutligen måste i detta sammanhang synnerlig vikt, ej mindre ur praktisk-ekonomisk än ur pedagogisk-moralisk synpunkt, tillerkännas det sakförhållandet, att en inskränkning av realskolans kurs till tre år för befolkningen i de orter, där realskola men icke gymnasium eller annan högre skola upprättades, i många fall komme att med ett år förkorta den tid, under vilken den kunde få behålla den där hemmahörande ung- domen under hemmets fostran och vård.
Fyraårig Till stöd för kravet på en fyraårig realskola kan i främsta rum- realskola. met anföras, att en så beskaffad skola skulle bliva skickad att övertaga den nuvarande realskolans fulla funktioner, både med avseende på bild- ningsresultat och kompetens. Härvid kunna de i det föregående när- mare berörda erfarenheter från de kommunala mellanskolorna sägas hava vitsordat, jämväl 1 fråga om språkundervisningen, att en fyraårig utbild- ning efter avslutad folkskolekurs lämnar resultat, som uthärda en jäm- förelse med dem, som vinnas i realskolans sex klasser. Den omstän- digheten, att den nuvarande kommunala mellanskolan redan är anordnad i fyra klasser, måste uppenbarligen ävenledes anses utgöra en bestämd styrka för en framtida organisation med fyraårig realskola, i det att man därvid har förmånen att kunna bygga på en redan under mer än ett ärtionde förvärvad erfarenhet.
En fördel är även, att inrättandet av en fyraårig realskola bereder de orter, där nu fristående sexklassiga realskolor eller fyrklassiga kom- munala mellanskolor finnas, möjlighet att i högre grad, än vad fallet vore med en treårig, utnyttja de lokaler m. m., som redan anskaffats för nämnda skolor. Vidare besparas hemmen, såsom ovan antytts, de utgif- ter, som äro förenade därmed, att lärjungarna undervisas å annan ort, än där de hava sitt hemvist.
De : svagheter, som vidlåda en skolorganisation med fyraårig real-
skola, sammanhänga främst med åldersförhållanden. : Lärjungarna för- menas efter genomgången av en sådan skola bliva för gamla för att med önskvärd lätthet kunna anpassa sig efter olika praktiska levnads- banor. Men därjämte hava farhågor framkommit, att man på denna väg skulle skapa en anordning, som åstadkomme en för skolväsendet i allmänhet osund sugning av lärjungar till gymnasiet, framkallad av den minskade skillnaden mellan studietiden för realexamen och den för stu- dentexamen. Och slutligen har med styrka gjorts gällande, att den med den fyraåriga realskolan förbundna konsekvensen, gymnasiets beskärande med en årsklass, skulle utöva en ödesdiger inverkan på den högre bild- ningen i landet.
Om kommissionen till en början skärskådar frågan uteslutande från realskolans synpunkt, sålunda med bortseende från dess sammanhang med spörsmålet om gymnasiets organisation, torde anledning föreligga att först uppmärksamma den i det föregående berörda olägenheten av ett uppskov med avgången ur realskolan.
Givet är, att en sådan försenad avgång med hänsyn till åtskilliga praktiska levnadsställningar måste förefalla mindre lämplig. Men å andra sidan bör mot sagda olägenhet ställas den icke mindre framträdande svagheten, att en treårig realskola icke förmår giva en tillräcklig för- bildning för vissa fackliga läroanstalter och för ett flertal lägre admini- strativa tjänster hos staten och kommunen. Då det gällt avgöra, vilken av nu framhållna synpunkter skall tillerkännas största betydelsen, har kommissionen för sin del stannat vid den sistnämnda. Och kommissionen förmenar så mycket starkare skäl föreligga till intagande av en sådan ståndpunkt, som berörda spörsmål kommit i ett helt nytt läge därigenom, att de praktiska ungdomsskolorna öppnat nya bildningsvägar i riktning mot olika yrken. HBSärskilt får kommissionen i detta sammanhang erinra om de möjligheter härutinnan, den yrkesbestämda högre folkskolan erbjuder den ungdom, som ungefär vid konfirmationsåldern utgår i praktiska livet.
I nära samband med nu avhandlade sida av den föreliggande frågan står också den i det föregående i korthet berörda farhågan, att en fyraårig realskola, förbunden med ett treårigt gymnasium, skulle komma att medföra en osund sugning till gymnasiet och studentexa- 31—210409. I”.
men. Den nämnda betänkligheten bygger på en förmodan, att till följd av den allt starkare konkurrens om tjänstemannaplatser och befattningar inom affärslivet, som av flera anledningar kan motses mellan tävlande med olika slag av utbildning, det praktiska livets snabbare utkomstmöj- ligheter för många av dem, som ämnat avgå från skolan efter avlagd realexamen, skola te sig alltför osäkra i jämförelse med de utsikter till en, om ock något fördröjd utkomst, som en efter ytterligare endast tre års studier avlagd studentexamen öppnar. Häremot måste dock invändas, att samma farhågor kunna göras gällande beträffande en treårig real- skola, då denna för att skänka önskad kompetens säkerligen i ett flertal fall måste kompletteras med genomgång av en eller två gymnasieringar. Under dylika omständigheter, då lärjungarna en gång vunnit inträde å gymnasiet, skulle säkerligen lockelsen att under ytterligare två eller tre år fullfölja studierna å detta skolstadiwm fram till studentexamen kunna befaras bliva mången övermäktig.
Om kommissionen därför, med avseende fäst vid den ur realsko-
ur gymna- siets syn- punkt.
förda måste fasthålla vid den fyraåriga, på fullständigt genomgången folkskola byggande realskolan, varvid givetvis de hittills förvärvade erfa- renheterna rörande en på likartat sätt organiserad skolforms förmåga att fylla sina uppgifter tillerkänts tungt vägande vitsord, måste spörsmålet före ett definitivt ställningstagande skärskådas med speciell hänsyn till en sådan organisations återverkan på gymnasiet.
Såsom förut påpekats, kan, om realskolan göres treårig, gymnasiet bliva antingen fyrårigt eller treårigt, om realskolan däremot göres fyra- årig, kan gymnasiet icke bliva mer än treårigt. Beträffande de farhågor, som i avseende på gymnasiebildningens kvalitet kommit till uttryck, vill kommissionen icke förneka, att en fyraårig gymnasiekurs i och för sig måste te sig fördelaktigare än en treårig. En treårig lärokurs torde under vissa förhållanden lätteligen kunna tänkas leda antingen till gym- nasiebildningens försvagande eller ock till lärjungarnas överansträngande. Från denna synpunkt skulle alltså under angivna förutsättningar en tre- ärig realskolekurs vara att föredraga.
Emellertid får det å andra sidan ingalunda förbises, att en fyra- årig realskola utgör ett avsevärt starkare underlag för ett gymnasium än en treårig, och detta särskilt därför, att det koncentrerade kunskaps- materialet och det mera forcerade arbetssättet i en treårig realskola kunna förväntas bidraga att även kvalitativt försämra utbildningsresultatet i en så anordnad skolform. I stort sett torde väl ock kunna sägas, att samma bildningsresultat borde kunna nås inom ett treårigt gymnasium, byggt på en fyraårig realskola, som inom ett fyraårigt gymnasium, byggt på treårig real- skola; i bägge de tänkta fallen utgör den sammanlagda studietiden sju år.
För en allsidig belysning av nu föreliggande problem bör dock icke lämnas obeaktat, att undervisningen i realskolan och å gymnasiet i vissa fall siktar åt olika mål. Undervisningen inom den förra avser allmänt : medborgerlig bildnimg och måste enligt sin natur vara mera elementär. Undervisningen å gymnasiet däremot har att grundlägga de vetenskap- liga insikter, som wid universitet eller högre tillämpningsskolor skola vidare utbildas, och bör därför hava en mera vetenskaplig prägel. Så- väl mål som metoder äro här skiljaktiga. Skarpast framträder måhända olikheten, om man tänker på arbetet inom den årsklass, som, alltefter olika alternativ, kommer att bliva antingen realskolans högsta eller gym- nasiets lägsta klass. TI förra fallet kommer denna klass att få till upp- gift att bringa vissa kurser till avslutning, vadan repetitioner i viss ut- sträckning icke kunna undvikas, under det att den i senare fallet kom- mer att lägga den första grunden för i viss mån vetenskapliga special- studier. Klassens karaktär blir i väsentliga avseenden beroende av om den ' genom den nya organisationen lägges till realskolan eller till gymnasiet.
Kommissionen vill ej heller förneka, att åtminstone i vissa ämnen kursfördelningen lättare låter sig anordnas i ett fyrårigt än i ett treårigt gymnasium. Alldeles särskilt gäller detta de klassiska språken. För ett något så när ingående latinstudium är en treårig gymnasiekurs otillräck- lig, vartill kommer, att, vid latinets inträde i första ringen av ett treårigt gymnasium, oövervinneliga svårigheter möta att bereda grekiska och det tredje moderna främmande språket behörig plats å detta gymnasium. För latinlinjen måste därför med nödvändighet, enär undervisningen i grekiska fortfarande anses böra tillkomma skolan, särskilda anordningar vidtagas.
De svårigheter, som här ovan berörts, avse dock huvudsakligen ett treårigt gymnasium med den organisation i övrigt, som för närvarande utmärker gymnasiet. Kommissionen har emellertid, såsom redan i det föregående antytts, för avsikt att föreslå ett gymnasium av en i väsent- liga avseenden annan typ än det nuvarande. Enligt detta förslag skulle gymnasiet bliva rikare linjedelat och varje linje skulle omfatta ett mindre antal ämnen än de nuvarande, så att den ämnesbelastning, som för närvarande tynger och förrycker de gymnasiala studierna, avsevärt lättas. Om ämnenas antal för varje linje göres mindre — och detta kan endast genomföras, om den allmänbildning, som realskolan giver, är till- räckligt grundlig — kan åt varje ämne därinom beredas en starkare plats, vare sig genom ökat timtal eller genom den större självständighet i lär- jungarnas arbete, som torde bliva specialiseringens viktigaste resultat. Un- der dessa förutsättningar finner kommissionen, att ett treårigt gymnasium bör kunna skänka en sådan utbildning, att fortsatta studier vid univer- sitet eller högre tillämpningsskolor bliva på ett tillfredsställande sätt förberedda. Endast med hänsyn till latinet föreligga, såsom ovan är sagt, skäl att vidtaga sådana anordningar, att kursen 1 detta språk göres fyraårig.
För ett treårigt gymnasium talar jämväl den omständigheten, att en prövning av lärjungarnas lämplighet för gymnasialstudierna på goda grunder kan förväntas giva säkrare utslag, ju senare en sådan prövning äger rum. Erfarenheten från det nuvarande läroverket giver bestämt "stöd för den uppfattningen, att lärjungarnas övervägande flertal vid tid- punkten för uppflyttningen i andra ringen besitter en helt annan mogen- hetsgrad än tidigare, delvis betingad därav, att den avgörande perioden inom brytningsåldern då är passerad.
Slutligen har efter kommissionens mening den hittillsvarande erfa- renheten såväl vid enskilda läroanstalter i vårt land som över huvud i grannländerna lämnat övertygande vittnesbörd om möjligheten att under en treårig kurs meddela en fullt tillfredsställande gymnasiebildning. I samma riktning kunna för övrigt nu gällande föreskrifter beträffande realskolexamens värde såsom kvalifikation för inträde i gymnasiets andra ring aäses tala. Sålunda är det för närvarande stadgat, att lärjunge,
som avlagt realskolexamen och vid nästföljande hösttermins början önskar vinna inträde i gymnasiets andra ring, vid prövningen är fritagen från förhör i modersmålet, tyska, engelska, geografi och biologi, såvida han i nämnda examen erhållit minst vitsordet godkänd i dessa ämnen. Be- träffande lärjunge, som söker inträde å realgymnasiet, omfattar alltså prövningen ämnena kristendom, historia, matematik, fysik och kemi samt beträffande lärjunge, som söker inträde å latingymnasiet, ämnena kristen- dom, latin, historia, matematik och fysik. Mot sagda anordning hava inga invändningar blivit framställda.
Då sålunda i fråga om såväl modersmålet som främmande levande språk realskolans undervisning hittills funnits kunna utgöra en tillräcklig grundval för en treårig gymnasieutbildning, och då den nu föreskrivna prövningen i övriga ämnen, bortsett från latinet, betingas allenast av den olikhet i kurser, som gäller för högsta realskoleklassen och första gym- nasieringen, lär det icke med fog kunna anses ogörligt att med en efter realskolan lämpligen avpassad kursfördelning organisera det framtida gymnasiet treårigt. Anmärkningsvärt är ock, att läroverksöverstyrelsen i sitt förut omnämnda förslag till gymnasiets omorganisation, däri dock icke ifrågasattes någon omläggning av realskolan, icke ställt sig helt av- visande mot en sådan anordning av realgymnasiet.
På grund av det nu anförda finner kommissionen ådagalagt, att ett treårigt gymnasium icke med fog kan betecknas såsom ägnat att försvaga gymnasieutbildningen, under förutsättning, dels att ämnenas antal lämpligen begränsas å de olika bildningslinjerna, dels att språkanhopningen å latingymnasiet genom ändamåls- enliga anordningar avlägsnas, särskilt därigenom att åtgärder vidtagas i syfte att möjliggöra en under fyra år utsträckt under- visning + latin, :
Innan kommissionen går att slutligt angiva sin ståndpunkt till nu förevarande organisationsproblem, önskar kommissionen i korthet dröja vid den i det föregående antydningsvis berörda frågan om möjligheterna att förkorta den mellan folkskolans avslutning och studentexamen fal- lande tiden till sex år.
Ifrågasatt sexårig läro- verkskurs för
student- examen.
Såsom förut angivits, kan en sådan förkortning av utbildningstiden efter kommissionens åsikt icke lämpligen uppnås genom anordningar, som åsyfta gymnasieutbildningens grundande på ofullständigt genom- gången realskola. Två möjligheter till vinnande av nyss antydda syfte hava synts vara av beskaffenhet att böra göras till föremål för närmäre diskussion, den ena innebärande en treårig realskola med därpå vilande likaledes treårigt gymnasium, den andra utgörande den i det föregående an- tydda anordningen med ett direkt på folkskolan vilande sexårigt gymnasium.
En skolorganisation i enlighet med båda här omförmälda alterna- tiv skulle medföra den betydande fördelen, att den sammanlagda studie- tiden till studentexamen ej ens teoretiskt skulle behöva utsträckas över den nuvarande. Enär emellertid kommissionen i det föregående funnit en treårig realskola för svag med hänsyn såväl till realskolans självständiga uppgift som ur synpunkten av gymnasiets krav på en säker grundval, nödgas kommissionen avvisa en organisation med en treårig realskola och ett tre- årigt gymnasium såsom ägnad att sänka den nuvarande bildningsnivån.
Vad däremot angår spörsmålet att inom ett sexårigt gymnasium direkt från folkskolan vinna en tillfredsställande utbildning till student- examen, ligga förhållandena i viss mån annorlunda än i nyss be- rörda fall. I anslutning till vad kommissionen ovan uttalat rörande den olikhet i syftning och läggning, som förefinnes mellan realskolans och gymnasiets undervisning, torde visserligen, därest studierna från begynnelsen kunna inriktas direkt på slutmålet, svårigheten att under en sexårig utbildningstid uppnå ett bildningsresultat, motsvarande det, som ernås genom en fyraårig realskola och ett därpå grundat treårigt gymna- sium, bliva mindre. En mera ingående prövning av organisationspro- blemets olika sidor har emellertid övertygat kommissionen därom, att en tillfredsställande anordning av studierna icke för närvarande kan ernås i en så beskaffad läroanstalt.
Nommissio= På grund av här lämnade utredning anser sig kommissionen böra
nens förslag. a.. å Å
förorda, dels att gymnasiet grundas på avslutad realskola, dels ock att realskolan anordnas fyraårig och gymnasiet treårigt.
KAP: VII
Realskolan.
1. Organisation.
Kommissionen har i det föregående givit uttryck åt sin principiella
Realskolans plats i
Då kommissionen i överensstämmelse med de i statsrådsprotokollet den 31 december 1918 angivna riktlinjer funnit skolväsendet i dess helhet böra i organisatoriskt hänseende utgöra en sammanhängande enhet med den sexklassiga folkskolan såsom den grund, på vilken övriga läroanstal- ter, organiskt förbundna med varandra, bygga, är därmed realskolans plats given såsom den skolform, som närmast bygger på folkskolan.
En efter dessa grundsatser anordnad realskola erhåller i stort sett samma uppgift som den nuvarande realskolan och kommunala mellan- skolan. Den skall sålunda meddela sina lärjungar den allmänt med- borgerliga bildning, som kräves för vissa studiebanor och levnadsställ- ningar, för vilka genomgången folkskolekurs icke är tillräcklig, men för vilka studentexamen icke är erforderlig. Dessa levnadsställningar äro sådana, som dels tillhöra det allmänna närings- och förvärvslivet, dels utgöras av vissa administrativa befattningar i statens och kommunens tjänst. Emär de senare på omfattningen och beskaffenheten av lärjungarnas kunskaper torde ställa kvalificerade krav, som icke bestämt påkallas av de förra, men dessa återigen medföra särskilda anspråk på lärjungarnas avgång vid en ej alltför sen levnadsålder, kommer en viss divergens att inträda i realskolans allmänna uppgift, en divergens, som emellertid icke
Realskolans uppgift och
mål.
Antal klas-
ser.
Språk- frågan.
kan anses vara av sådan betydelse, att den bör föranleda en motsva- rande differentiering vid kursernas utformande.
Om än, efter vad nyss angivits, den nya realskolans mål i stort sett sammanfaller med det, som realskolan hittills haft att fullfölja, kan det dock icke lämnas obeaktat, att den av kommissionen förordade real- skolan vid lösandet av sin uppgift kommer att i betydelsefulla avseen- den intaga en annan ställning än den hittillsvarande. Härvid böra följande tre omständigheter, alla på det närmaste sammanhängande med enhetsskolesystemets grundtankar, uppmärksammas. Sålunda skall den nya realskolan bygga på avslutad folkskolekurs och erhåller däri- genom för sitt arbete en annan utgångspunkt än den nuvarande. HEnär vidare den nya realskolan i hela sin utsträckning skall bilda grundvalen för den fortsatta undervisningen i gymnasiet, kommer den att intaga en annan ställning till gymnasiet, än vad fallet är med den nuvarande real- skolan. Och slutligen skall den nya realskolan i viss utsträckning sam- arbeta med flickskolan och kommer sålunda att till denna skolform intaga en ställning, som hittills varit främmande för realskolan.
Såsom kommissionen i det föregående angivit, skall realskolan in- rymma fyra klasser. i
Redan i samband med den grundläggande diskussionen rörande skolväsendets allmänna organisation har kommissionen haft anledning att från vissa synpunkter skärskåda realskolans språkproblem och har där- vid funnit sig böra ägna uppmärksamhet väsentligen åt spörsmålet om åldersutvecklingens betydelse för inhämtandet av elementära språkliga insikter. Kommissionen har ansett det önskvärt att här i ett samman- hang till närmare behandling upptaga de mångahanda olika spörsmål, som beröra ifrågavarande angelägenhet.
Ur skolans egen synpunkt kan det för visso synas mången befogat, att undervisningen å realskolans stadium omfattar allenast ett främman- de språk. Det kan nämligen innebära avgjorda fördelar, om lärjungarna vinna verklig förtrogenhet med ett kulturspråk i stället för att såsom nu nödgas splittra sin uppmärksamhet på två eller tre främmande språk
samtidigt. Vad som genom en dylik anordning förloras i mångsidighet, torde kunna till fullo uppvägas av den obestridliga vinst, som den ge- nom ett koncentrerat studium förvärvade större grundligheten utgör. I valet mellan å ena sidan en visserligen mera mångsidig men ytlig språk- bildning och å den andra en begränsad men mera djupgående sådan måste principiellt ett bestämt företräde givas åt det sistnämnda alterna- tivet. Med hänsyn till realskolans i det föregående angivna uppgifter att ej mindre meddela allmänt medborgerlig bildning och förbereda för vissa lägre tjänstemannabefattningar än även utgöra den grund, varpå gym- nasiets undervisning skall bygga vidare, har kommissionen emellertid, såsom redan erinrats, funnit ofrånkomligt att inom realskolan bereda ut- rymme för två främmande språk. Likaledes har, på sätt förut antytts, den föreliggande världssituationen med starkt skärpta motsättningar mellan de båda i världskriget deltagande maktkonstellationernas folk manat till synnerlig betänksamhet, då det gällt att skärskåda frågan om en eljest önskvärd begränsning av språkens antal å skolstadiet i fråga.
Kommissionen, vars åsikt är, att språkbildningen hos individen bör göras möjligast grundlig, hos nationen möjligast mångsidig, har över- vägt, i vad mån det låter sig göra att utan men för grundligheten till- godose det sistnämnda önskemålet, och därvid funnit det synnerligen angeläget, att en viss rörlighet åvägabringas, så att icke blott som hit- tills tyskan och engelskan i en viss fastställd ordning obligatoriskt ingå å realskolans kursplan, utan att denna ordning vid en del skolor må kunna omkastas, och att även det tredje stora kulturspråket, franskan, vars huvudsakliga plats visserligen fortfarande i regeln bör vara gymna- siet, i vissa fall må kunna i realskolan inträda i stället för ett av de båda germanska språken. Till undvikande av de praktiska olägenheter, som vid övergången till gymnasiet kunna bliva en följd av "berörda organisatoriska rörlighet, har kommissionen emellertid funnit det nöd- vändigt att fastslå vissa bestämda typer med avseende på den ordnings- följd, vari språken böra inträda, ävensom med avseende på de olika kombinationer, som lämpligen böra ifrågakomma.
Det har sålunda för det första befunnits oundgängligt att bestämma Den språkliga
j - - typen. en normaltyp, som skall förekomma å alla orter, där realskola finnes, Törnaltypen 32—210409. I".
Begynnelse- språk.
och som å vederbörande gymnasium skall motsvaras av en till densamma anpassad språkföljd.
De språk, som böra ingå i denna typ, äro tyskan och engelskan, detta i överensstämmelse med vad som redan nu är fallet. Även om franskans praktiska betydelse hos oss är i tillväxt, håller kommissionen dock före, att ur denna synpunkt behovet av engelska och tyska för oss svenskar fortfarande kommer att bliva allmännare än motsvarande behov av franska.
Däremot har det ingalunda synts kommissionen lika tydligt, att den nuvarande ordningen mellan dessa båda språk är den lämpligaste. Visserligen torde de betänkligheter mot tyskan såsom begynnelsespråk på ett så tidigt stadium som den nuvarande första klassen, vilka med mycken styrka gjorts gällande, icke med samma berättigande kunna anföras mot detta språks inträde i den av kommissionen föreslagna real- skolans första klass. Lärjungarna äro nämligen där två till tre år äldre och skulle således till följd av såväl ökad förståndsmognad som redan vid modersmålsundervisningen inhämtade kunskaper vara bättre skickade att tillgodogöra sig undervisningen i det tyska språket. Men kommissionen hyser icke desto mindre starka tvivel om det berättigade i en anordning, enligt vilken tyskan fortfarande i regeln skulle inträda såsom första språk vid skolundervisningen.
Alltsedan den tid vid mitten av förra århundradet, då de nyare språken fingo den framskjutna plats å de högre läroverkens timplan, som de sedan dess i växlande grad intagit, har frågan om det lämpligaste begynnelsespråket eller, som det också plägar kallas, »det grundläggan- de språket» stått på dagordningen. Till en början rörde sig striden om möjligheten att utbyta latinet såsom begynnelsespråk mot ett av de moderna språken utan att därigenom äventyra undervisningens resultat. Man sökte då i latinets ställe insätta det levande språk, som antogs kunna i grammatiskt avseende bäst ersätta detta, och efter en tids tvekan lät man tyskan år 1859 intaga den plats såsom begynnelse- språk i våra läroverk, som detta språk sedan dess bibehållit. Tyskans ställning såsom begynnelsespråk är således ett indirekt arv från latin- skolan.
Enligt den teori, som ligger till grund för åsikten, att latinet eller i dess ställe tyskan är lämpligare såsom begynnelsespråk än något annat, har det först studerade språket — därför betecknat såsom det grund- läggande — till uppgift att bibringa lärjungen en viss fond av formellt grammatiskt vetande, som skall vara honom till hjälp vid hans studier av andra språk. Den grammatiska kunskapen blir för honom ett slags intellektuellt förvaringsrum, försett med ett stort antal hyllor och fack, i vilka han har att inpassa det språkmaterial, som han så småningom inlär, det må vara tyska, engelska eller franska. Denna teori utgår från uppfattningen av grammatikens lagar såsom stående utom eller över språket och efter vilka språket har att rätta sig. Men en grammatisk regel är ju i själva verket ingenting annat än angivandet av ett visst språkbruk, som av olika anledningar utvecklat sig till en viss — aldrig absolut — regelbundenhet. Språkmaterialet är det primära, grammati- ken det sekundära.
Därför står också emot den nyssnämnda åsikten en annan, enligt vilken det vid språkundervisningen gäller att från det språkmaterial, som studeras, sluta till de grammatiska reglerna, att genom riklig läsning förvärva känsla för språket och på så sätt tillägna sig de lagar, som så småningom utvecklat sig för språkbruket, och att i allmänhet till- gripa den grammatiska regeln, först då behovet därav gör sig gällande. Givet är, att med denna senare uppfattning frågan om det »grund- läggande» språket ter sig på ett helt annat sätt. Själva termen »grundläggande språk» blir då oegentlig, ty varje språk studeras för sin egen skull, vilket naturligtvis icke hindrar, att de olika språken i flera avseenden vid undervisningen lika väl som i livet stödja var- andra.
Enligt denna åsikt, som kommissionen håller för riktig, kvarstår visserligen alltjämt spörsmålet om det bästa begynnelsespråket även såsom en pedagogisk fråga men av väsentligt mindre betydelse, än man förr tillerkände den. Ty om man utgår från den sanningen, att ett ratio- nellt studium av varje språk skänker ett vetande, som är till stöd vid studiet av andra språk, så inskränker sig i här förevarande fall det pe- dagogiska momentet till frågan, huruvida detta i så mycket högre grad
gäller om tyskan än om engelskan, att häri en anledning kan ligga till tyskans företräde. Härvid må först erinras därom, att, om tyskan å sin sida är ägnad att lägga en bredare grund för det grammatiska vetandet, det synes minst sagt tvivelaktigt, huruvida det första åt språkstudier ägnade skolåret verkligen bör i övervägande grad ägnas åt grammatik och icke snarare utnyttjas för enklare uppgifter, vid vilka minnet och imitationsförmågan spela huvudrollen, såsom fallet är vid den första un- dervisningen i engelska, vars svåra uttal, enligt vad erfarenheten visar, lättare tillägnas vid tidigare ålder. Och vidare får det icke förglömmas, att, vilket språk som än blir det första, så inträder enligt kommissio- nens förslag det andra språket redan följande år och kan således ganska snart börja lämna det allmänna tillskott till språkkunskaper, varav det är mäktigt.
Då kommissionen av skäl, som här nedan skola anföras, ansett sig böra såsom begynnelsespråk i realskolans normaltyp föreslå engelskan, är det av stort värde att för en sådan anordnings pedagogiska duglighet kunna åberopa även erfarenhetens vittnesbörd.
Försök med Mångåriga försök med en sådan språkföljd hava nämligen kommit Decymeno. till utförande såväl vid tvenne statsläroverk som vid flera enskilda språk. skolor, och dessa försök hava i stort sett krönts av framgång. Visserligen hava dessa försök gjorts under något andra förutsättningar än dem, som komma att råda i den av kommissionen föreslagna skolorganisationen. Engelskan har nämligen vid nämnda försök börjat i nuvarande första klassen (vid en skola i klass 2) och tyskan inträtt i fjärde (eller i ett fall i tredje), medan i den nya realskolan det första språket skulle såsom enda främmande språk läsas blott i en klass och det andra inträda redan året därefter. Icke desto mindre måste kommissionen tillmäta de vid försöken vunna erfarenheterna synnerlig betydelse. Ty även om dessa erfarenheter, i vad de avse engelskans större lämplighet än tyskan för det lägsta åldersstadiet, icke vid nu föreslagna läroverks- organisation längre äga samma beviskraft, så lärer dét vara av stort
värde att utröna, huruvida själva språkföljden givit anledning till olägen- heter, huruvida engelskan genom sin relativa fattigdom på gramma- tiska former gjort, att lärjungen alltför oförberedd måst gripa sig an med
tyskan och därför tilläventyrs icke kunnat ernå avsedda kunskaper i detta språk, ävensom över huvud vilken inverkan anordningen i fråga haft på undervisningen i dess helhet.
För vinnande av större överblick anser sig kommissionen här böra erinra allenast om huvuddragen av sålunda vunna erfarenheter och får, vad angår försökens allmänna förutsättningar och anordning ävensom de därunder uppnådda resultaten, hänvisa till Betänkande II.
Vid Göteborgs realläroverk, där man alltsedan år 1908 förvärvat erfarenhet av engelskan såsom begynnelsespråk och där parallellt med den engelska försökslinjen förekommit en linje med tyska såsom begyn- nelsespråk, har man å försökslinjen med 7 års undervisning i engelska (klass I — ring II) och 6 års undervisning i tyska (klass 4 — ring IV) i båda språken uppnått resultat, likvärdiga med de å huvudlinjen upp- nådda med 6-årig undervisning i engelska (klass 4 — ring IV) och 9-årig undervisning i tyska (klass 1 — ring IV). Vid flyttning ur andra ringen innehava försökslinjens lärjungar för godkänd studentexamen stadgade kunskaper i engelska, liksom lärjungarna i sjätte klassen ä denna linje utföra samma skriftliga examensprov i tyska som de, för vilka sistnämnda språk varit begynnelsespråk. Tillika har man trott sig kunna konstatera, att de ungas begåvning i vissa andra ämnen, t. ex. modersmålet och matematik, kommit bättre till sin rätt och utvecklats under gynnsammare betingelser på försökslinjen.
I någon mån annorlunda utfalla omdömena om det tyvärr kort- variga försöket — det omfattade endast tre årgångar — vid Nya ele- mentarskolan. Efter försöksledarens uppfattning måste nämligen provet för engelskans del betraktas som förfelat, vilket möjligen berodde på särskilt ogynnsamma omständigheter. Däremot förmenar han, att under- visningen i tyska utfallit fullt tillfredsställande. I studentexamen upp- nåddes alldeles samma resultat av de lärjungar, vilka påbörjat tyskan i klass 4 och undervisats sammanlagt 26 veckotimmar, som av dem, vilka läst detta språk i samtliga klasser, således 34 veckotimmar. Försöks- ledaren gör jämväl gällande, »att den ledande tanke, som bl. a. låg till grund för provet, att nämligen den tidsförlust, som tyskans senare in- trädande innebar, borde kunna kompenseras av lärjungarnas större recep-
tivitet i förening med en starkare koncentrering av ämnet, i detta fall visat sig riktig och att sålunda intet hinder möter för att befria läro- planen i de lägsta klasserna från en av dess i varje fall mera omstridda bildningsfaktorer, nämligen tyskan».
Av vad kommissionen inhämtat från vissa enskilda läroanstalter, där prov med engelska såsom begynnelsespråk företagits — Uppsala enskilda läroverk, Wallinska skolan, Sofi Almquists skola, Lundsbergs skola och Gävle borgarskola — framgår otvetydigt, att man över allt i stort sett iakttagit de bästa resultat av försöken. I den redogörelse, som avgivits av Uppsala enskilda läroverk, framhålles sålunda, att lärjungarna, oaktat någon under- lägsenhet i det skriftliga studentprovet, hava »ett bättre och säkrare uttal, ett fastare grammatiskt vetande, ett rikare förråd av idiomatiska vändning- ar, större och framförallt lättare tillgängligt (reproducerbart) ordförråd samt följaktligen också större förmåga att muntligt och skriftligt behär- ska språket inom ett deras åldersstadium passande område». I tyskan har trots detta språks förändrade ställning uppnåtts fullt tillfredsställan- de resultat, ehuru de lärjungar, som läst tyska från första klassen, hava varit de lärjungar, med vilka nyssnämnda försök anställts, något över- lägsna i studentexamen. I samma riktning gå omdömena från de båda ovannämnda enskilda huvudstadsläroverken.
De vid Gävle borgarskola inhämtade erfarenheterna erbjuda så till vida ett mera omedelbart intresse för den nu föreliggande frågan, som läroanstaltens organisation fullständigt sammanfaller med den av kom- missionen förordade realskolan. Då skolan i fråga, sedan år 1910 orga- niserad i likhet med de kommunala mellanskolorna, alltifrån år 1912 är utbyggd med ett handelsgymnasium, där lärjungar mottagas även från andra skolor, har tillfälle funnits att med skolans lärjungar jämföra så- dana från alla slags läroanstalter kommande (högre allmänna läroverk, realskolor, samskolor m. fl.), där tyskan varit begynnelsespråk. Därvid vitsordas (D. Elfstrand, Forum 1919) jämförelsen hava utfallit till Borgar- skolans fördel. >»Icke blott i fråga om teoretiskt och praktiskt grepp på det engelska språket utan ock i avseende på allmän grammatisk träning» hava Borgarskolans elever »i allmänhet stått framför kamraterna från andra skolor.»
På grundvalen av de inhämtade omdömena finner kommissionen ådagalagt, att engelskans studium på det tidigare åldersstadiet snabbare leder till ett användbart resultat än studiet av tyskan. HLikaledes hava försöken givit vid handen, att engelskan visat sig lämpligare och bättre avpassad för de unga lärjungarnas förståndsmognad och förmåga av språkligt tillägnande, medan å andra sidan undervisningen i tyska, på- börjad å ett något senare stadium, visat sig kunna föras till fullt till- fredsställande resultat.
Kommissionen finner i nu relaterade rön en bekräftelse på riktig- heten av den uppfattning, som redan av teoretiskt pedagogiska grunder gjorts gällande, att engelskan synnerligen väl lämpar sig till begynnelse- språk. Med en sådan anordning skulle den naturliga gången för språk- undervisningen bliva den att efter ett elementärt studium av modersmålets byggnad skrida till inlärande av det främmande huvudspråk, som i mindre grad än de övriga ställer grammatiska anspråk på lärjungen, men som dock är väl ägnat att utveckla hans språkliga insikter, och den pedagogiska regeln från det lättare till det svårare skulle även i fråga om språkföljden komma till sin rätt.
Men även om tyskan eller franskan skulle ur ovan berörda Syn- praktiska skäl punkter kunna jämnställas med engelskan, förmenar kommissionen andra för engelskan. synpunkter av så vägande art tala för det sistnämnda språket, att det- samma även under sådana förhållanden för närvarande bör tillerkännas platsen såsom det första språket i realskolans normaltyp.
Det har under diskussionen rörande begynnelsespråk ej sällan yrkats, att härtill bör väljas det språk, som representerar den högsta eller åtminstone för oss viktigaste kulturen. Skulle denna synpunkt läggas på frågan såsom avgörande, vore den efter kommissionens mening olöslig. Vart och ett av de tre ifrågavarande kulturspråken representerar en högtstående kultur, och en gradering blir i viss mån en smaksak. Säkert är, att vi behöva en livlig beröring med alla tre nu avsedda folks kultur och att skolan måste i första hand sörja för att detta tredubbla behov blir tillgodosett. Det bör emellertid i detta sam- manhang erinras därom, att vår intellektuella odling hittills varit alltför ensidigt inriktad åt det tyska hållet och att vi göra klokt i att mera jämnt
256 utmäta våra möjligheter till kulturella förvärv. Men detta är en sak, som måste ses i relation till skolbildningen i dess helhet. De kulturella för- bindelserna med utlandet tillgodoses, i vad de bero på skolan, genom en fruktbringande undervisning 1 kulturspråken, vart och ett på det därför avpassade stadiet av skolkursen.
Då det, såsom här är fallet, gäller realskolestadiet, blir frågan, sedan den pedagogiska synpunkten beaktats, rent praktisk. För realskole- abiturienterna gäller det att framför allt studera det språk, som är för dem under deras framtida verksamhet av den största nyttan. Och kommissionen tvekar icke att påstå, att detta i de festa fall är engelskan.
Det engelska språket har i våra dagar nått en utbredning, som läm- nar de båda övriga kulturspråken långt bakom sig. Engelskan är mo- dersmål för stora folkgrupper i alla världsdelar, och kunskapen i engelska är för visso bland icke engelska folk mera spridd än kunskapen i något annat språk. Så stark är engelska språkets ställning i våra dagar, att många och framstående ivrare för ett s. k. världsspråk övergivit tanken på ett artificiellt sådant och göra gällande, att engelskan redan är på väg att intaga platsen såsom det universella språket och att man bör göra allt för att främja denna utveckling. Sveriges praktiska beröring med engelsktalande folk, som redan förut var betydande, vare sig man tänker på England eller på Amerika med dess stora antal engelsk- talande svenskar, kommer sannolikt att till följd av de ändrade inter- nationella förhållandena bliva allt större. Allt detta gör, att för flertalet av dem, som sluta skolgången med realskolan, i språkligt avseende intet — näst goda kunskaper 1 modersmålet — kan vara viktigare än att äga en kunskap i engelska, som sätter dem i stånd att med en viss lätthet använda detta språk. Härtill kommer, att, såsom ovan antytts, anord- ningen med engelska såsom begynnelsespråk möjliggör för lärjungen att i detta — intill en viss gräns relativt lättlärda — språk vid avgången ur realskolan äga en större färdighet, än som på motsvarande tid skulle kunna nås i något av de andra språken.
Kommissionen anser på anförda grunder, att i realskolans normal- typ engelskan bör inträda såsom det första främmande språket och att tyskan bör studeras såsom det andra språket.
Såsom redan nämnts, vill kommissionen emellertid föreslå anord- nandet av vissa avvikande typer vid sidan av normaltypen. Och då kommissionen inser, att lärjungar kunna finnas, för vilka tyskan spelar en större roll än engelskan, vill kommissionen i främsta rummet föreslå en typ med normaltypens båda språk i omkastad ordning, således med tyska och engelska, detta så mycket hellre, som ju den hittillsvarande ord- ningen visat sig kunna giva tillfredsställande resultat och det därför kan synas olämpligt att helt bryta med densamma.
Kommissionen anser visserligen, såsom redan blivit antytt, att franskan har sin egentliga plats på gymnasiet, men finner det dock i hög grad lämpligt och önskvärt, att tillfälle lämnas att studera även detta språk såsom ett av de båda realskolespråken. De berättigade protester, som så allmänt och ihärdigt höjts med anledning av den tillbakasatta ställning franskan vid den senaste läroverksreformen erhöll i vår under- visningsplan, hava väl huvudsakligen avsett den svaga studentbildningen i detta språk, vilken haft till följd en avsevärd minskning i vårt folks möjligheter att tillägna sig något av den högtstående franska kulturen. Men det är obestridligt, att även rent praktiskt sett ett starkt behov gör sig gällande av kunskaper i franska, beroende på våra tilltagande kom- mersiella och industriella förbindelser med Frankrike.
Kommissionen vill därför förorda dels en typ med tyska såsom begynnelsespråk och franska såsom andra språk, dels för enstaka fall en typ med engelska såsom första, franska såsom andra språk. Tyskan, respek- tive engelskan hava i dessa kombinationer ansetts böra inträda såsom första språk, dels därför att de på detta stadium i regeln äro av större vikt än franskan, dels därför att det senare språket för de lärjungar, som övergå till gymnasiet och för vilka en väsentligt starkare utbildning kräves däri, på detta sätt torde kunna bättre tillgodoses.
Att trots den utomordentliga betydelse, kommissionen tillerkänner engelskan, dock en kombination föreslås utan detta språk, beror därpå, att kommissionen vill tillgodose det praktiska behovet för så många som möj- ligt och finner det sannolikt, att realskolabiturienter komma att finnas, för vilka med hänsyn till deras blivande verksamhet franskan och tyskan kunna vara av större vikt än engelskan, liksom det i vissa fall för så-
Avvikande språktyper.
dana lärjungar, vilkas begåvning och anlag redan från början predesti- nera dem för gymnasiet, kan synas fördelaktigare att börja med de båda nämnda språken för att i stället på gymnasiet såsom nytt språk möta endast den vida lättare engelskan.
Kommissionen har icke ansett sig böra föreslå några flera typer. De tre tänkbara kombinationerna äro 1 de föreslagna typerna företrädda, i kombinationen engelska och tyska med möjlighet till olika ordnings- följd mellan språken. En tablå över de föreslagna typerna får följande utseende.
A. Normaltypen: engelska-tyska. B. Avvikande typer: 1) tyska-engelska,
2) tyska-franska, 3) engelska-franska.
Vad angår dessa typers förekomst vid olika läroverk, bör givetvis hänsyn tagas till de gymnasier, till vilka de särskilda realskolorna kunna beräknas komma att i regeln avlämna sina lärjungar. Såsom redan nämnts, bör å varje ort, där realskola finnes, normaltypen vara representerad. I enkel realskola å ort, där normaltypen redan är i erforderlig mån till- godosedd, liksom i varje realskola med parallellavdelningar böra de av- vikande typerna efter vederbörande lokalstyrelses beprövande kunna kom- ma till användning. I varje typ bör det andra språket inträda i andra klassen och således studeras i tre år.
Det torde emot kommissionens förslag komma att invändas, att fyra, resp. tre år (med 17, resp. 16 veckotimmar) är en alltför kort tid, för att en solid kunskap, användbar för praktiska ändamål, under den skulle kunna inhämtas. Gentemot en sådan invändning må emellertid hän- visas till de kommunala mellanskolorna, vid vilka en nu mångårig erfa- renhet visar, att tillfredsställande språkinsikter kunna inhämtas på denna tid. Det är kommissionens förhoppning, att resultatet skall bliva bättre än det, vartill de kommunala mellanskolorna hittills i regeln kommit, dels därför att urvalet av lärjungar är avsett att bliva strängare, dels än den nu på många håll förekommande torde kunna åstadkommas, dels slutligen därför att kommissionen påyrkar en bättre lärarutbildning än
den, som hittills fordrats vid dessa skolor. Dessa trenne synpunkter finnas närmare belysta var på sitt håll i kommissionens betänkande.
I detta sammanhang bör också erinras om en anordning, som kom- Utbyte av. missionen vidtagit särskilt i den kvinnliga ungdomens intresse, men som Hl. 4 mot det även för en del av den manliga torde bli av betydelse. Kommissionen "je språket. har ansett det lämpligt att i fjärde klassen medgiva utbyte av matematik mot det tredje språket, alltså 1 normaltypen mot franska. Matematik är ett ämne, som, enligt vad erfarenheten visat, i många fall icke förmår tillvinna sig de kvinnliga lärjungarnas intresse i samma grad som de manligas. Då nu de i de tre första klasserna inhämtade kunskaperna i detta ämne i vissa fall synas vara tillräckliga för det praktiska livets behov, medan en, om också elementär bekantskap med ett tredje språk kan bliva till avsevärd nytta, anser kommissionen den nu nämnda anordningen vara av förhållandena viäl motiverad. Det synes sannolikt, att de språk- kunskaper, som under ett år med fem timmars undervisning i veckan kunna inhämtas, skola bliva överlägsna dem, som den hittillsvarande frivilliga kursen i franska med 4 veckotimmar, fördelade på två år, kan bibringa.
I syfte att inom realskolan åvägabringa en i och för sig önskvärd SOT s . o . rd de avspänning av det teoretiska skolarbetet under pubertetsåldern för de av ett s. k. kvinnliga lärjungar, som därav kunna vara i behov, har kommissionen 7; realsko. haft under övervägande en anordning, varigenom ifrågavarande lärjungar !ens flickor. vid avgången från andra klassen skulle beredas tillfälle till ett års under- visning med väsentligen praktisk läggning och därefter 1 vanlig ordning genomgå realskolans tredje och fjärde klasser. Ehuru berörda uppslag ur teoretisk synpunkt kan förefalla mången nog så tilltalande, har för- slagets realiserande funnits medföra sådana svårigheter av pedago- gisk, organisatorisk och ekonomisk art, att kommissionen med hänsyn härtill funnit sig förhindrad förorda en dylik anordning. Kommissionen har ansett så mycket starkare skäl föreligga för intagande av en sådan ståndpunkt, som kommissionen vid planläggningen av den särskilda flick- undervisningen sökt behörigen tillgodose här förevarande önskemål på ett i pedagogiskt avseende tillfredsställande sätt. Kommissionen finner
Inträdes- ålder och inträdes- prövning.
emellertid önskvärt, att uppslaget i fråga vid den pedagogiska försöks- verksamhet, som enligt kommissionens förslag bör komma till stånd, lämpligen göres till föremål för närmare prövning och därigenom ytter- ligare erforderlig utredning vinnes rörande den ändamålsenligaste formen för flickundervisningens tillgodoseende inom ramen av här föreslagna organisation.
2. Inträde, flyttning och avgång.
Kommissionen har i det föregående angivit, att undervisningen i realskolan skall anknyta till genomgången fullständig folkskolekurs. I överensstämmelse härmed har kommissionen föreslagit, att för inträde i realskolan skall krävas ett kunskapsmått, motsvarande det, som inhämtas enligt gällande undervisningsplan i sexklassig folkskola av A-formen. För utrönande av att de inträdessökande verkligen besitta erforderliga kunskaper bör särskild inträdesprövning företagas.
Till övervägande har kommissionen jämväl upptagit frågan, huru- vida, i överensstämmelse med vad nu gäller beträffande inträde i läro- verken, viss minimiålder bör stadgas. Såsom förut betonats, åsyftar det av kommissionen framlagda organisationsförslaget att underlätta för en var att uppnå en levnadsställning, som överensstämmer med hans anlag och utrustning. Utan tvivel skulle det vara ägnat att motverka detta syfte, därest bestämda krav på minimiålder uppställdes. Däremot måste det anses väl överensstämma med reformens hela anda att medgiva in- träde i skolan, när helst förutsättningar därför prövas föreligga. Med hänsyn härtill har kommissionen funnit sig böra hålla möjligheter för inträde i realskolan öppna oberoende av om den inträdessökandes lev- nadsålder understiger minimiåldern för avgång från folkskola eller 13 år. Annorlunda ter sig frågan, huruvida en viss maximiålder bör fastställas. Såsom i det föregående erinrats, har kommissionen för avsikt att beakta det faktiskt föreliggande behovet av särskilda läroanstalter för utbild- ning av till mera framskriden ålder hunna lärjungar. Då sålunda möj- lighet kommer att finnas för den, som först sent satts i tillfälle att på-
börja sina studier, att vinna nödig utbildning, har det synts ur allmänt pedagogiska synpunkter lämpligt och önskvärt att i nu ifrågavarande avseende begränsa tillträdet till de för yngre lärjungar avsedda läroan- stalterna. Kommissionen håller före, att inträde i första klassen bör stå öppet intill fyllda 16 år. Undantag från denna regel synes dock; där omständigheterna sådant föranleda, på sätt hittills stadgats i fråga om inträde vid de allmänna läroverken, böra kunna medgivas av skolans styrelse efter kollegiets hörande.
Vad därefter angår spörsmålet om formerna för inträdesprövningens anordnande, har kommissionen funnit det nu tillämpade sättet för mot- svarande prövningars verkställande i vissa avseenden mindre tillfredsstäl- lande. Särskilt måste det efter kommissionens uppfattning vara ägnat att försvåra en rätt värdesättning av de inträdessökande lärjungarnas kun- skaps- och studieförutsättningar, att såväl prövningen som bedömandet av densamma försiggår utan något ordnat samarbete med de lärare- krafter, genom vilka de inträdessökande vunnit sin föregående ut- bildning. I den mån tidpunkten för inträdet i realskolan framflyttas, framstår åvägabringandet av en sådan ordnad samverkan mellan folk- skolans och realskolans lärare såsom mera nödvändigt än under rå- dande förhållanden, då de kunskapsförutsättningar, som prövningen nu avser att ådagalägga, hava en mera begränsad omfattning, än som i fram- tiden blir fallet... Kommissionen - håller före, att en samverkan av här antytt slag bör stadgemässigt fastslås såsom ett normalt led i inträdes- prövningen. De avlämnande lärarna böra sålunda meddela skriftliga omdömen dels rörande den inträdessökandes kunskaper, dels ock be- träffande vissa personliga egenskaper hos denne. Omdömena torde böra avse- en icke alltför snävt begränsad tidsperiod för att såmedelst kunna lämna en mera trogen bild av vederbörande lärjungars studieförutsätt- ningar. I samband med avgivandet av berörda omdömen torde jämväl en statistisk översikt över samtliga inom den inträdessökandes klass un- der sista året utdelade vitsord böra tillhandahållas.
Vad angår karaktärsomdömena, torde dessa visserligen böra avgivas ur bestämda synpunkter men möjlighet också hållas öppen för deras meddelande jämväl i mera fri form. Stor. betydelse måste nämligen
efter kommissionens uppfattning tillmätas den omständigheten, att nu ifrågavarande omdömen erhålla en omedelbar och adekvat prägel. Till underlättande av detta syftes uppnående vill kommissionen förorda, att, då så lämpligen kan ske — kommissionen tänker här särskilt på de många mindre orter, där realskolor komma att finnas och där dessa rekryteras väsentligen av en eller några få folkskolor inom orten — personliga konferenser mellan de avlämnande och mottagande lärarna må komma till stånd. Helt visst bör ett allsidigt och rättvist bedömande därigenom väsentligen underlättas. Det torde knappast behöva från kommissio- nens sida särskilt betonas, att här ifrågavarande omdömen från den av- lämnande läroanstalten i intet fall avses vara för den prövande läraren bindande utan allenast böra tjäna till ledning.
Vidare är kommissionen av den uppfattningen, att större vikt, än vad hittills som regel torde hava varit fallet, bör läggas på en mera allsidig under- sökning av den inträdessökandes såväl förståndsutveckling som kunskaper. I överensstämmelse härmed torde det få anses ändamålsenligt, att pröv- ningen särskilt inriktas på sådana ämnen, vilka antingen på grund av sin egenart (t. ex. modersmålet och matematik) eller med hänsyn till de olika inträdessökandenas individuella anlag och fallenhet kunna vara ägnade att låta vars och ens förutsättningar för ett framgångsrikt full- följande av studierna träda i dagen. Lägges prövningen så, får lärjungen bäst tillfälle att visa, vad han duger till.
Av olika skäl har det synts kommissionen mindre lämpligt, att inträdesprövningarna erhålla offentlig karaktär. Den garanti gentemot eventuellt godtycke vid prövningens bedömande, som offentligheten kan sägas utgöra, lärer på ett betryggande sätt kunna vinnas därigenom, att prövningarna förrättas i närvaro av den lokala styrelsens med- lemmar, möjligen utökade med ett eller annat av vederbörande kommu- nala representation utsett vittne. I syfte att prövningarna vid olika läro- anstalter verkligen må motsvara det ändamål, som med dem avses, samt bedrivas under möjligast likartade former och med tillämpning av i hu- vudsak enhetliga grunder, har kommissionen ansett sig böra påfordra, att de skola av skolöverstyrelsen särskilt kontrolleras.
I detta sammanhang må ytterligare framhållas, att kommissionen
jämväl haft under övervägande möjligheten att för bedömande av de in- trädessökandes förståndsutveckling taga i anspråk metoder, som kommit till användning vid de s. k. intelligensprövningarna. De erfarenheter, som härutinnan föreligga, synas emellertid kommissionen visserligen hava ådagalagt de tillämpade metodernas användbarhet för bedömande av in- telligensen, där den tenderar mot endera av ytterligheterna, medan de genom berörda prövningar uppnådda resultaten te sig mindre tillförlitliga, när det rör sig om olika gradationer av mera normal begåvning. Då härtill kommer, att kommissionen icke känt sig övertygad därom, att sagda prövningsform i sitt nuvarande skick är ägnad att allsidigt belysa de personliga egenskaper, som äro av avgörande betydelse för ett fram- gångsrikt studiearbete, har kommissionen icke ansett sig kunna förorda dylika metoders användande för närvarande såsom grundval för bedö- mandet av de inträdessökandes studieförutsättningar.
Med anledning slutligen därutav, att farhågor från vissa håll fram- kommit, att den ifrågasatta inträdesexamen skulle komma att innebära en missvisande och alltför sträng »gallring> av de inträdessökande, fin- ner sig kommissionen föranlåten framhålla, att de nämnda farhågorna säkerligen skola visa sig överdrivna. Ett urval är givetvis oundgängligen nödvändigt, och ett sådant förekommer även vid inträdet i den nuvarande realskolan och kommunala mellanskolan. För att giva en allmän före- ställning om den karaktär, som gallringen för närvarande antager, vill kommissionen erinra därom, att år 1919 i inträdesprövningarna till första klassen vid rikets samtliga allmänna läroverk och kommunala mellan- skolor av 6 136 vid vårterminens slut prövade endast 4 085 godkändes, d. v. s. 66.6 4, medan 2051 underkändes. Av de godkända inträdes- sökandena kunde emellertid allenast 3 647 intagas, vilket utgör 89.3 4 av de godkända. Vid höstterminens prövningar godkändes 1 930 av 2 554 prövade eller 75.6 4. Härav kunde 1776 intagas eller 92.02. Särskilt ogynnsamma, såväl i avseende på prövningsresultatet som ur synpunk- ten av de intagna godkända inträdessökandenas antal, ställa sig förhål- landena vid de högre allmänna läroverken och realskolorna för gossar.
Det är kommissionens övertygelse, att den inträdesprövning, vars huvuddrag förut angivits, blir mera rättvist vägledande än den nuva-
Plyttnings- bestäm- melser.
rande, ieke minst med hänsyn därtill, att de inträdessökande till den nya realskolan komma att befinna sig på ett högre åldersstadium, vari- genom möjligheten att utröna deras verkliga studieförutsättningar vä- sentligen ökas. En samverkan, sådan som kommissionen ovan före- slagit, mellan den skola, där de inträdessökande tidigare åtnjutit under- visning, och den, där inträde sökes, liksom en mera rationell form för prövningen är också i hög grad ägnad att motverka ett ensidigt bedö- mande vid lärjungarnas intagande.
Det är också kommissionens förvissning, att, om vid det slutliga utformandet av bestämmelserna rörande inträdesprövningen de här i huvuddrag antydda synpunkterna vinna :beaktande, de moment av till- fällighet, som ”vidlåda de nuvarande inträdesprövningarna till olika läro- anstalter, kunna anses i möjligaste mån avlägsnade eller till sina verk- ningar väsentligen begränsade. I de fall, då prövningen av en eller an- nan anledning kan hava medfört en underskattning av den sökandes studieförutsättningar, föreligger för övrigt numera möjlighet för denne att genom fortsatta studier i folkskolans olika praktiska överbyggnader för- värva nödiga kunskaper för vidare utbildning i åtskilliga högre fack- och tillämpningsskolor och sålunda på en annan väg nå fram till väsentli- gen likartade bildningsförmåner, som undervisningen i läroverken avser att giva. Även denna sistberörda omständighet måste noga beaktas, då det gäller att bedöma den av kommissionen föreslagna inträdespröv- ningens faktiska innebörd.
Enligt gällande bestämmelser anställes vid läsårets slut allmän flyttning, och uppflyttas därvid till högre klass eller ring de lärjungar, som i samtliga läroämnen wundfått minst vitsordet godkänd. Därjämte föreskrives, att beträffande lärjunge i realskolans fem lägre klasser och gymnasiets två lägsta ringar bristande insikter i ett eller högst två läro- ämnen icke må utgöra hinder för flyttning, såvida han blivit godkänd i modersmålet och kollegiet på grund av hans insikter i andra läroämnen finner honom: böra flyttas.
Vad -beträffar de bestämmelser, som; för framtiden böra fastställas för flyttning inom realskolan, har: kommissionen ansett, att skärpta vill-
kor påkallas. Redan under nuvarande förhållanden torde det endast sällan hava förekommit, att lärjunge i någon av realskolans klasser, som underkänts i två ämnen, blivit uppflyttad, utan har han måst underkasta sig prövning vid höstterminens början. Det synes uppenbart, att möj- lighet att flyttas med två underbetyg framdeles under inga förhållanden må förefinnas. Såsom en allmän regel vill kommissionen uppställa krav på godkända insikter i samtliga läroämnen. Emellertid förbiser kommissionen icke, att ett undantagslöst upprätthållande av en sådan föreskrift i vissa fall skulle verka alltför strängt. Sålunda synes det knappast vara med billigheten överensstämmande, att en lärjunge, som erhållit underbetyg i ett måhända mera periferiskt ämne, men som ge- nom ådagalagda grundligare insikter inom andra kunskapsområden visat sig hava på ett i det hela tillfredsställande sätt tillgodogjort sig under- visningen under läsåret, skulle vara nödsakad att vid höstterminens bör- jan undergå prövning. Under sådana omständigheter anser kommissio- nen, att flyttning icke bör vara helt utesluten utan göras beroende av vissa villkor. TI betraktande av den särskilda vikt och betydelse, som å skolans alla stadier måste tilläggas ämnet svenska, vill kommissionen emellertid framhålla, att godkänt betyg i detta ämne måste uppställas som ett oeftergivligt krav för flyttning. I fråga om underbetyg i annat ämne däremot torde för flyttning böra fordras, att de bristande in- sikterna i ämnet kompenseras genom överbetyg i ett eller flera andra. Därjämte bör det villkoret uppställas, att två tredjedelar av vederbörande lärare vid anställd omröstning finna lärjungen äga förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen i den högre klassen. För att emellertid lärjunge icke må år efter år flyttas till högre klass med bristande in- sikter i ett ämne, torde det vidare böra stadgas, att flyttning med un- derbetyg icke medgives lärjunge, som vunnit inträde i klassen med icke godkänt vitsord i det ifrågavarande ämnet.
I detta sammanhang vill kommissionen erinra om att vitsord i öv- ningsämnena för närvarande icke öva någon inverkan på flyttning klasserna emellan... Att detta förhållande mången gång varit anledning till att lär- jungarna visat bristande intresse för och uraktlåtit att tillgodogöra sig un- dervisningen i dessa ämnen, torde icke vara tvivel underkastat. Då givet- 34—210409. I".
vis Öövningsämnena hava ett bestämt värde såsom bildningsmedel, är det också av vikt, att åtgärder vidtagas för att få ovan berörda miss- förhållande såvitt möjligt avlägsnat. I sitt förevarande förslag har kommissionen också tillerkänt övningsämnena i realskolan och flicksko- lans olika typer en i flera avseenden starkare ställning, än vad förut varit fallet. Inom kommissionen har därjämte ifrågasatts, huruvida icke med hänsyn till denna övningsämnenas ökade betydelse flyttningen från klass till klass borde göras beroende jämväl av lärjungarnas i dessa ämnen erhållna vitsord. Kommissionen har likväl icke ansett sig kunna förorda, att övningsämnena i flyttningshänseende skulle likställas med läroämnen och att lärjunge sålunda skulle förvägras flyttning till högre klass på grund av underbetyg i övningsämne. Däremot finner kommis- sionen det helt naturligt, att i tveksamma fall skälig hänsyn tages till övningsämnena vid avgörandet, huruvida flyttning må äga rum eller icke.
Enligt gällande bestämmelser skall lärjunge, som tillbragt två år i samma klass eller ring vid samma eller olika läroverk men likväl icke befunnits äga de kunskaper, som för uppflyttning till högre-klass eller ring erfordras, med vederbörligt betyg från läroverket skiljas, såvida icke kollegiet prövar sjuklighet eller andra giltiga skäl böra föranleda undan- tag, och må sådan lärjunge icke i samma klass vid annat läroverk mot- tagas. Kommissionen finner uppenbart, att i nämnda avseende för fram- tiden strängare bestämmelser böra fastställas. Att lärjunge, som visar sig sakna fallenhet och förutsättningar för ett framgångsrikt studiearbete, i tid avvisas från skolan, måste endast vara till fördel såväl för veder- börande lärjunge själv som för undervisningen i dess helhet. Å andra sidan torde man härvid icke få lämna ur sikte det värde, som genomgången realskola och avlagd realexamen alltid kommer att äga. Det gäller där- för att härvidlag gå fram med nödig varsamhet och söka avväga villko- ren så, att de ej komma att verka alltför strängt. I likhet med vad hittills varit fallet, bör lärjunge såsom regel icke få deltaga i undervis- ningen i en och samma klass under mer än två läsår, men denna rätt bör enligt kommissionens mening stå lärjunge till buds endast två gån- ger. Således skulle lärjunge få begagna sig av undervisningen i real- skolan under sammanlagt högst sex år, dock: böra enligt kommissionens
mening högst fyra år få användas för att genomgå de tre lägsta klas- serna.
Såsom kommissionen redan i det föregående angivit, bör realskolan avslutas genom en examen, benämnd realexamen.
Vid de överläggningar, som föregingo den nuvarande realskolexa- mens införande under förarbetena för 1904 års läroverksreform, fram- trädde bestämda yrkanden på realskolans avslutande med en starkare kontrollerad examen. Det uppslag med denna syftning, som framkom från den för reformens planläggning förordnade kommittén, ledde emel- lertid som bekant icke till något positivt resultat, väsentligen på grund av det motstånd, som inom läroverken restes däremot. Kommissionen har på grund av de vid sagda examen gjorda erfarenheter kommit till den uppfattningen, att frångåendet i princip för de allmänna läroverkens del av kommitténs förslag i berörda hänseende måste betecknas såsom ett missgrepp. De klagomål, som från åtskilliga håll riktats mot realskol- examen, och de brister, som funnits vidlåda densamma, torde i väsent- liga avseenden kunna återföras på det faktum, att de för examen stad- gade kunskapsfordringarna icke i tillbörlig grad upprätthållits. Häri måste kommissionen ock se den närmaste anledningen till den otillräck- liga uppskattning, som från allmänhetens sida här och var kommit till uttryck i fråga om de kvalifikationer, denna examen skänker. Det torde också få anses vitsordat av erfarenheten, att en prövning, som i ena eller andra formen göres till föremål för kontrollåtgärder från det all- männas sida i syfte att åvägabringa ett över hela landet enhetligt be- dömande, måste i allmänhetens ögon mötas med större förtroende och uppfattas såsom ett vederhäftigare uttryck för verkligen förhanden- varande kunskaper, än en sådan, som företages utan några egentliga kontrollåtgärder.
I närvarande stund torde det knappast från något håll bestridas, att de fordringar, som gällande läroverksstadga uppställer för realskol- examens godkännande, icke utgöra en effektiv garanti för förefintligheten av den allmänbildning, för vilken examen dock avser att vara ett ut- tryck. Då kommissionen emellertid är bestämt övertygad såväl därom,
Avgång.
att det kunskapsinnehåll, som realskolans kurs erbjuder, i det hela är väl avvägt, som ock därom, att en avslutningsexamen å det ifrågava- rande skolstadiet rent praktiskt sett är starkt motiverad, har kommissio- nen icke tvekat att i den föreslagna skolorganisationen bibehålla en mot- svarande examensprövning. Det har emellertid under ovan anmärkta omständigheter synts angeläget att därvid söka former för densamma, som undanröja de missförhållanden, vilka nyss blivit berörda.
Till en början vill kommissionen i detta avseende betona den omständigheten, att enligt dess organisationsförslag lärjungarna normalt komma att avlägga realexamen. Därigenom utplånas det drag av minder- värdighet, som vidlått sagda examen, särskilt vid de högre allmänna läroverken, och som betingats därav, att ett flertal examinander på grund av bristande läggning för teoretiska studier utgått ur tävlingen om stu- dentexamen - för att nöja sig med en lägre examen. Med en anordning åter, som låter realexamen framstå som en naturlig hållpunkt på en väg, som leder vidare dels till studentexamen, dels till högre fackliga läroanstalter, dels till praktiska yrken och levnadsställningar, måste för- hållandena komma att gestalta sig väsentligen annorlunda. Då man där- jämte torde kunna utgå ifrån att den i det föregående omförmälda pröv- ningen vid inträdet till realskolan skall bidraga till skapande från början av ett bättre lärjungematerial, måste häri ses ett ytterligare stöd för strävandet att höja realexamens anseende.
Enligt vad i det föregående anförts, måste emellertid en väsentlig vikt läggas vid en höjning av fordringarna 1 examen. Möjligast säkra garantier måste skapas för att de examinerade verkligen besitta de kun- skaper och den allmänna bildning, som realskolan åsyftar att bibringa. I sådant avseende påkallas med nödvändighet skärpta villkor för examens godkännande. Å andra sidan måste förebyggas, såväl genom noggrant upprätthållande av kravet på fullgoda kunskaper vid flyttning från klass till klass som ock genom behörigt hänsynstagande vid examens- resultatets bedömande till de förut bedrivna skolstudierna, att ett forcerat examensstudium får sätta sin- prägel på sista skolårets arbete. Därjämte vill "kommissionen ävenledes förorda, att examen ställes under starkare kontroll från den centrala skolmyndighetens sida vid samtliga läroanstal-
ter. Endast genom ett sådant förfarande kan den enhetlighet i bedö- mandet uppnås, som utgör en av förutsättningarna för att examens kom- petensvärde höjes. ;
Slutligen har kommissionen, som i det följande vill närmare ingå på frågan om formerna för examens anordnande, ansett sig böra i detta sammanhang uttala, att den omläggning av den nuvarande realskolexamen, vars grunddrag här antytts, synes till fullo motivera, att det spörsmålet upptages till allvarligt övervägande, huruvida icke examens behörighets- område kunde ökas. Kommissionen har icke kunnat förbise, att student- examen för närvarande kräves såsom förutsättning för flera levnadsbanor, där man äger grundad anledning ifrågasätta, om icke ett lägre teoretiskt kunskapsmått kunde vara tillfyllest.
3. Undervisningsplan.
I det föregående har redan betonats, att kommissionen i stort sett finner den nuvarande realskolans lärokurser väl fylla sitt ändamål och därför ägnade att läggas till grund för anordnande av undervisningen i den nya realskolan. Kommissionen har emellertid låtit sig angeläget vara att tillse, vilka omläggningar krävas med hänsyn till dess i det föregående utvecklade grundsatser för läroplanens anordning och stu- diernas bedrivande.
Särskilt har kommissionen tagit under omprövning, huruvida och i vad mån den nuvarande ganska stora anhopningen av ämnen i realsko- lan skulle kunna minskas, men det har därvid befunnits, att några in- skränkningar i ämnenas antal icke låta sig vidtagas. Realskolans kurs måste ju bestämt inriktas på att tillgodose den medborgerliga allmän- bildningens krav, och ur denna synpunkt torde samtliga de på realskolans timplan för närvarande upptagna ämnena få anses oundgängligen nöd- vändiga.
Emellertid har kommissionen funnit sig böra tillse, huruvida icke genom en koncentration av undervisningen de olägenheter, som medfölja ovannämnda anhopning av ämnen, skulle kunna i någon mån undanröjas.
Till främjande av detta syfte har kommissionen i sitt förslag fill
Allmänna synpunkter.
undervisningsplan för realskolan konsekvent sökt undvika, att något ämne göres till föremål för undervisning allenast en veckotimme. T de fall, där ett ämne på timplanen representeras av en veckotimme, har före- skrift ansetts böra lämnas därom, att koncentrationsläsning skall åväga- bringas på sådant sätt, att all undervisning i ämnet förlägges till viss del av läsåret, varigenom en begränsning av de samtidigt lästa ämnenas antal inträder. Motsvarande anordningar hava i vissa fall förordats även beträffande ämnen med större timtal, nämligen fysik, kemi och biologi. Beaktas dessa anvisningar, kunna de samtidigt förekommande teoretiska ämnena i den blivande realskolans klass 1, 2, 3 och 4 begränsas till resp. 7, 8 å 9, 8 å I och 9. Genom sådan utsträckt koncentrationsläs- ning, som kommissionen i det föregående förordat, lärer möjlighet till ytterligare minskning av de samtidigt lästa ämnenas antal kunna uppnås.
I detta sammanhang bör jämväl en annan synpunkt framhållas. Vid den anpassning av de skilda läroämnenas kurser till det i folkskolan inhämtade kunskapsmåttet, vars nödvändighet kommissionen i det före- gående ansett sig böra betona, torde lämpligen också en ingående pröv- ning böra komma till stånd rörande de kunskapselement, som böra tillhöra de olika läroämnenas kurser. Det är kommissionens upp- fattning, att man hittilldags i våra läroanstalter i gemen ägnat alltför ringa uppmärksamhet och omsorg åt en av vetenskapens fortskridande specialisering betingad sovring av det kunskapsmaterial, man vid under- visningen bjuder de unga. Givet är, att en sådan sovring eller, om man så vill, beskärning av lärokursernas traditionella innehåll måste erbjuda stora vanskligheter. Kravet därpå måste emellertid tillgodoses, och detta oberoende av den organisatoriska reformen såsom sådan. De ödesdigra verkningarna av den detaljträngsel vid undervisningen, som kommissionen 1 det föregående omnämnt, torde icke kunna undanröjas, med mindre åtgärder i nu antydd riktning komma till stånd. I syfte att befordra en sådan utvecklingsgång har kommissionen funnit sig böra redan vid ut- formandet av förslagen till kursplaner för de olika läroanstalterna söka i stora drag antyda, hur denna stoffsovring i vissa fall bör åvägabringas.
Kommissionen önskar jämväl i detta sammanhang fästa uppmärk- samheten å det förhållandet, att de nu särskilt på realskolestadiet an-
vända läroböckerna i vissa ämnen ur nyss angivna synpunkter ofta lämna rum för berättigade anmärkningar. Framgången av de av kommissionen framlagda reformplanerna kommer i mycket hög grad att bliva beroende av läroböckernas omarbetning till överensstämmelse med vad sålunda på- yrkats. Uteslutet är ingalunda, att det kan komma att befinnas nödvän- digt, att det allmänna, till främjande av en snabb utveckling i önskvärd riktning, härvid ingriper stödjande.
Vad därefter angår den andra sidan av undervisningsplanen, det praktiska arbetet, har kommissionen i det föregående mera utförligt an- givit sin principiella anslutming till de krav, som från åtskilliga håll bli- vit framställda på vidgat utrymme åt övningar i handens arbete. Vid tillämpningen av denna grundsats på realskolans undervisning har det, med hänsyn till den förefintliga ämnesträngseln, visat sig synnerligen svårt att bereda utrymme för ett tillmötesgående av anspråken härut- innan i önskvärd utsträckning.
Kommissionen har emellertid allvarligt bemödat sig att söka åstad- komma en sådan anordning av arbetet i skolan, som möjliggör ett reali- serande av önskemålen i fråga. I detta avseende bör till en början er- inras, hurusom de naturvetenskapliga ämnenas laborationsövningar — ett av den senaste läroverksreformens mest fruktbringande initiativ — fastare infogats i skolans arbete genom att erhålla obligatorisk karaktär. Däri- genom möjliggöres ett direkt utnyttjande av det praktiska arbetets re- sultat för det teoretiska kunskapsinhämtandet, vilket synts kommissionen vara av synnerligt pedagogiskt värde, men som icke kunnat i erfor- derlig utsträckning ske, så länge ej samtliga lärjungar deltagit i labora- tionerna.
Vidare har kommissionen såsom obligatoriskt ämne ansett sig böra upptaga slöjd, manlig såväl som kvinnlig, i skolans alla klasser. I såväl samskolor som realskolor för flickor har därjämte ämnet hushållsgöromål erhållit ställning av självständigt undervisningsämne i klass 3. Under motsvarande tid sysselsättas även gossarna med praktiskt arbete.
I detta sammanhang må slutligen erinras, att kommissionen, med tanke på realskolans speciella uppgift, funnit det angeläget, att tillfälle beredes att i skolan genomgå en särskild kurs i bokföring. Detta har
Delning av klass vid undervis- ning i vissa ämnen.
möjliggjorts genom utbyte i viss utsträckning av ämnet teckning i högsta klassen. Genom en sådan anordning kunna särskilt de avgående lär- jungar, som för sin framtida verksamhet hava behov äv färdighet å detta område, erhålla en förberedande utbildning.
I det föregående har vikten av en utsträckt individualisering av undervisningen betonats. "Till främjande av detta syfte har kommis- sionen funnit sig böra förorda delning av klass vid undervisningen i vissa ämnen. En dylik anordning bör kunna bliva av väsentlig bety- delse för en effektiv undervisning i flera såväl teoretiska som prak- tiska ämnen. Förutom de naturvetenskapliga ämnena biologi, fysik och kemi, där vid laborationsövningar lärjungarnas uppdelning å skilda undervisningsavdelningar redan i betydande utsträckning vunnit till- lämpning, synas ämnena främmande språk, svenska och matematik kunna draga avsevärd fördel av sagda anordning. Givet är, att, då antalet lärjungar i en klass är jämförelsevis lågt, sådan åtgärd icke kan vara påkallad. Men då lärjungeantalet i en klass överstiger ett visst antal, förslagsvis 16, vilken siffra hittills betecknat ett ungefär- ligt maximum för undervisningsgrupper vid laborationer, slöjd m. m., bör delning i två undervisningsavdelningar kunna äga rum. Kom- missionen har föreställt sig, att föreskrift lämpligen bör meddelas därom, att med angivna inskränkning undervisningen under ett visst högsta antal veckotimmar efter vederbörande lokalstyrelses beprövande må kunna meddelas i delad klass.” Detta antal torde med hänsyn till föreliggande behov skäligen böra för realskola utan parallellavdel- ningar fastställas till 10 samt vid annan realskola i proportion: till nämnda antal. Då det emellertid kan tänkas i vissa fall vara önskligt, att möjlighet till delning av klass under ytterligare en eller annan timme hålles öppen, synes skolöverstyrelsen böra bemyndigas att, givetvis inom ramen av för detta ändamål anvisat anslag, efter vederbörlig framställ- ning medgiva detta, där sådant kan finnas skäligt.
Vad därefter angår ämnena slöjd, hushållsgöromål och praktiskt arbete, är det uppenbart, att ett motsvarande behov av reducerade lär- ungeavdelningar även här är förhanden. De härutinnan för olika läro-
anstalter nu gällande bestämmelser hava ock i fråga om slöjd och hus- hållsgöromål avfattats med klart beaktande av detta behov. Med hänsyn till de olikartade förhållanden beträffande lokaler m. m., som i berörda avseende kunna föreligga vid skilda läroverk, har det icke synts kom- missionen lämpligt eller möjligt att genom generella föreskrifter reglera uppdelningsmöjligheterna, på sätt som funnits kunna i viss mån ske i fråga om de teoretiska ämnena, utan torde det böra ankomma på skol- överstyrelsen att efter framställning i varje särskilt fall medgiva erfor- derlig uppdelning vid undervisningen.
Vad slutligen beträffar gymnastikundervisningen, har kommissionen i det föregående givit uttryck åt kravet på en minskning av avdelningar- nas storlek och vid beräkningen av antalet erforderliga timmar i gym- nastik utgått ifrån att avdelningarna normalt icke böra omfatta mer än omkring 60 lärjungar.
Vidkommande därefter frågan om skrivningarnas anordning finner sig kommissionen, i syfte att så mycket som möjligt inskränka det lär- jungarna åliggande hemarbetet, böra förorda, att skrivningarna i största utsträckning förläggas till lärorummet. I klasserna 1—3 torde i regeln såväl skrivningarna i främmande språk som provräkningarna med fördel kunna, under vederbörande lärares ledning, försiggå under de åt respek- tive ämnen anslagna timmar. Detta bör så mycket lättare kunna ske, som det även ur andra synpunkter måste anses önskvärt, dels att lär- jungarna vid de skriftliga arbetenas utförande vänja sig vid en raskare arbetstakt, dels att nämnda uppgifter till omfattningen något begrän- sas. Skulle det understundom befinnas lämpligt att giva lärjungarna uppgifter, vilkas lösande kräver längre tid, lärer genom lektionsbyte lätt någon utsträckning av tiden för skrivningen kunna vinnas. Jämväl de svenska uppsatserna i nämnda klasser torde ofta lämpligen kunna ut- arbetas under enahanda förhållanden. Med hänsyn till önskvärdheten, att lärjungarna i klass 4 sättas i tillfälle att utföra skriftliga arbeten under omständigheter, som nära ansluta sig till de vid examensprovet rådande förhållandena, har det emellertid synts kommissionen nödvän- digt, att för denna klass medgivande lämnas att i erforderlig omfattning 30—210409. I".
Skriv- ningarnas anordning.
Ledighet från under- visningen.
för de skriftliga arbetenas utförande taga i anspråk jämväl åt andra ämnen anslagna timmar.
Det har för kommissionen utgjort ett betydelsefullt önskemål, att den enligt erfarenhetens vittnesbörd för lärjungarnas hälsa synner- ligen gynnsamma fördelningen av skolarbete och ferier, som hittills va- rit gällande, icke måtte rubbas. Vid intagandet av denna ståndpunkt har kommissionen kunnat stödja sig på en enhälligt uttalad uppfattning av de medicinska sakkunniga, vilkas mening kommissionen varit ange- lägen att i denna som i andra hithörande frågor inhämta. Enär emel- lertid enligt kommissionens i det föregående framställda förslag en tid, motsvarande 4 lektionstimmar i veckan, skulle ägnas åt stärkande friluftsliv och sålunda lärjungarnas behov av frihet från egentligt skol- arbete i viss mån tillgodosetts, har det synts uppenbart, att krav samtidigt med fullt fog kan uppställas på att läsåret i övrigt fullt effektivt utnyttjas för den egentliga undervisningen, och att sålunda den ledighet, som enligt nu gällande bestämmelser av olika anledningar kan givas lärjungar i realskolans högre klasser och gymnasiets ringar, i någon mån inskränkes. Fara föreligger eljest, att den åt egentlig undervisning anslagna tiden i alltför hög grad beskäres och sönder- styckas. I sådant syfte vill kommissionen därför ifrågasätta, att de hit- tillsvarande månadsloven böra försvinna, då för dessas bibehållande med den föreslagna friluftsledigheten och den förändrade anordning av skriv- ningarna, kommissionen förordat, något avgörande skäl icke längre torde kunna anföras. Jämväl synes den nu vid åtskilliga läroanstalter väl rikligt utmätta ledigheten vid termins början och slut kunna och böra något begränsas.
Däremot har kommissionen icke funnit skäl föreligga att ifråga- sätta någon ändring i den rektor enligt nu gällande bestämmelser ålig- gande skyldighet att lämna lärjungarna ledighet från undervisningen un- der minst 4, högst 6 dagar av läsåret. Självfallet är nämligen, att möj- ligheter alltjämt böra förefinnas att för främjande av olika syften dispo- nera ett mindre antal dagar under läsåret.
Vid sitt ovanberörda förslag angående halvdagsledighet för frilufts- liv har kommissionen, som förut framhållits, utgått ifrån att tre lektioner varje dag, i regeln morgonlektionerna, omfatta 45 minuter, övriga lek- tioner 40 minuter. Jämväl har ansetts, att rasterna efter första morgon- lektionen och första lektionen efter frukostrasten må kunna begränsas till 5 minuter. Slutligen må erinras, hurusom i enahanda sammanhang be- tonats nödvändigheten av att föreskrift meddelas, att antalet läroämnen icke någon dag må överskrida 4, där icke tvingande skäl föreligga för en mindre avvikelse från regeln.
Efter dessa allmänna anmärkningar till den avsedda undervisnings- planen vill kommissiomen med några ord särskilt beröra det föreliggande förslaget till timplan fför realskolan. Vid dess utarbetande har kommis- sionen funnit sig i huvudsak kunna utgå därifrån, att den arbetsbelast- ning, som nu påvilar gossarna i realskolan, icke kan anses över hövan betungande. Från flera håll hava däremot klagomål framförts, att det mått av arbete, som för närvarande kräves av flickorna i statens samsko- lor, skulle vara alltför stort. Jämväl från enstaka kommunala mellansko- lor hava önskemål uttalats rörande en lindring av arbetet i sagda skolform. i
Med hänsyn till vad sålunda förekommit och då de av kommissio- nen tillkallade skolhygieniska sakkunniga betonat vikten av att.arbetet i skolan hålles inom tillbörliga gränser, har kommissionen låtit sig an- geläget vara att undersöka, huruvida en lättnad i arbetsbördan skulle kunna åvägabringas utan eftersättande av realskolans allmänna bildnings- mål. Kommissionen har därför sökt begränsa tiden för lärjungarnas ar- bete på lärorummet i all den utsträckning, som med hänsyn till studie- arbetet funnits kunna ske, utan att en framför allt ur hygieniska syn- punkter betänklig förlängning av läsåret måst tillgripas.
För närmare belysning av den med den föreslagna timplanen för- bundna arbetsbelastningen torde en jämförelse böra anställas med de tim- planer, som nu gälla beträffande realskolor (inklusive statssamskolor) och kommunala mellanskolor.
Enligt gällande undervisningsplan för realskolan utgör timtalet för
Lektioner- nas längd m. m.
Timplan.
läsämnena i klasserna 3—6, vilka här ifrågakomma till jämförelse, resp. 27, 28, 28 och 28. Övningsämnena välskrivning och teckning upp- taga i samma klasser resp. 3, 2, 2 och 2 timmar. Den obligatoriska undervisningen i musik och gymnastik har i var och en av nämnda klas- ser åt sig anslagna 1—2, respektive 4 timmar. Ytterligare tillkomma i växlande omfattning utom timplanen i klasserna 4, 5 och 6 frivilliga labora- tioner i ämnena fysik, kemi och biologi, ävensom frivillig undervisning i franska. Vidare bör erinras, att den valfria undervisningen i slöjd för gossar omfattar för varje däri deltagande lärjunge 2 veckotimmar. Till slut bör också påpekas, att för flickorna vid statens samskolor förekommer utom timplanen undervisning i kvinnligt handarbete 2 timmar i veckan i varje klass, från vilken undervisning befrielse dock lämnas efter skriftlig anmälan från målsman. Denna möjlighet till befrielse har emellertid i ytterst ringa utsträckning tagits i anspråk, varför timplanen för de kvinn- liga lärjungarna i var och en av statssamskolans klasser praktiskt taget ökas med 2 timmar.
De kommunala mellanskolorna uppvisa för närvarande såsom regel timplaner, vilkas sammanlagda antal veckotimmar i obligatoriska läsämnen överstiger realskolans, och vilka därför jämväl torde få anses för lärjun- garna medföra en något större arbetsbelastning. Kommissionen vill i detta avseende erinra därom, att enligt den officiella statistiken under läsåret 1919—20 medeltalet av de kommunala mellanskolornas veckotimtal i nbligatoriska läsämnen utgjorde 113.s mot realskolans 111 i klasserna 3—6, medan i övningsämnena välskrivning, teckning och handarbete kommunala mellanskolan hade 11.s mot realskolans 17 veckotimmar. Härtill måste för mellanskolans del i några fall läggas obligatoriska laborations- övningar samt bokföring. Högsta sammanlagda timtalet för vecka i obligatoriska läsämnen och övningsämnena välskrivning, teckning och handarbete utgjorde sagda läsår för kommunala mellanskolan 136 mot realskolans 128. Jämväl i den kommunala mellanskolan tillkomma labo- rationsövningar samt valfri undervisning i franska. Såsom i annat sam- manhang framhållits, hava emellertid några menliga hygieniska verknin- gar icke i allmänhet låtit sig förmärkas vid ifrågavarande läroanstalter.
Det av kommissionen framlagda förslaget till timplan för realskolan
upptager för klasserna 1—4 respektive 27, 29, 27 och 30 undervisnings- timmar för vecka i teoretiska ämnen. Därtill komma för övningsämnena teckning, musik, gymnastik med lek och idrott, slöjd samt praktiskt ar- bete för gossar och hushållsgöromål för flickor respektive 9.5, 9.5, 11 och 8 timmar. Härigenom kommer sålunda det sammanlagda timtalet för vecka att belöpa sig till 36.5 timmar i klass 1 och till 38.5 timmar i klass 2 samt till 38 timmar i klasserna 3 och 4. Det bör emellertid till dessa siffror anmärkas, dels att de till omkring halva antalet avse lektioner av kortare längd än de nu faktiskt förekommande, dels och framför allt, att de i motsats till de nyss anförda utgöra ett uttryck för den samlade arbetsbelastningen i slkolan, så till vida som de inbegripa såväl samtliga laborationsövningar i de naturvetenskapliga ämnena som ock undervisning i slöjd.
En detaljerad jämförelse mellan timplanerna för den nya och den nuvarande realskolan ger vid handen, att antalet åt teoretiska ämnen anslagna timmar i klass 1 överensstämmer med vad som gäller beträf- fande klass 3, i klass 2 med 1 timme överstiger och i klass 3 med 1 timme understiger timtalet i resp. klasser 4 och 5 i den nuvarande real- skolan, men att undervisningen i dessa ämnen i klass 4 av den nya real- skolan skulle komma att kräva 2 veckotimmar mera än i nuvarande klass 6. Härvid är att särskilt uppmärksamma, att det av kommissionen framställda förslaget vid jämförelse med nu gällande undervisningsplan för motsva-
rande klasser, om tiden för laborationsövningarna inräknas — det över- vägande flertalet lärjungar deltager enligt erfarenhetens vittnesbörd i dem — för klass 2 sammanfaller med denna plan och för klass 3, även bortsett från laborationerna, innebär en lättnad i arbetsbördan, enär i timtalet 29 i klass 2 ingår 1 timme och i timtalet 27 i klass 3 ingå 2 timmar sådana övningar, vilkas nuvarande motsvarighet, såsom nyss erinrats, ligger utom timplanen. Och i fråga om högsta klassen i den nya realskolan gäller, att av dess 30 teoretiska veckotimmar 152 timmar äro anslagna åt laborationsövningar, varigenom sålunda timtalet i denna klass, om tiden för laborationerna frånräknas, icke eller i varje fall endast med !/2 timme kommer att överskrida det nu föreskrivna. Vad därefter angår övningsämnena, överensstämma de i förslaget
upptagna timtalen för teckning och musik i huvudsak med de nu för motsvarande klasser gällande. För gymnastik med lek och idrott har ifrågasatts 1 timme mindre i en klass, för slöjd 1 timme mindre i en var av 2 klasser. Den utökning, som skett, avser uteslutande ämnena praktiskt arbete, resp. hushållsgöromål, vilka ämnen inträda iklass 3 med 3.5, resp. 4.5 veckotimmar. Det totala antalet timmar i övningsämnena enligt kommissionens förslag kommer att med 1 timme understiga an- talet dylika timmar i den nuvarande skolan, om i detsamma inräknas även den för gossar valfria slöjden.
Med det nu sagda tror sig kommissionen hava uppvisat, att arbets- belastningen i form av arbete å lärorummet i den nya realskolan icke blir större än den, som nu å motsvarande skolstadium förefinnes och som i stort sett befunnits kunna utan men bäras av lärjungarna. För en dylik upp- fattning föreligga så mycket starkare skäl, som, enligt vad ovan erinrats, omkring halva antalet lektioner skulle erhålla kortare längd än de nuva- rande. Särskilt för fickorna, som i statssamskolorna läsåret 1918—19 i nu ifrågavarande klasser faktiskt deltogo i undervisningen under i medel- tal -157.7 lektioner, kommer kommissionens förslag, upptagande 151 lek- tioner att medföra lindring i arbetsbördan.
Kommissionen är emellertid väl medveten därom, att det mått av arbete; som deltagandet i undervisningen pålägger lärjungarna, icke kan bedömas uteslutande ur synpunkten av timplanernas siffror. För en rätt uppskattning därav, i den mån en sådan på förhand låter sig åstad- kommas, erfordras givetvis ett behörigt hänsynstagande jämväl till den tid, -som åtgår för nödig förberedelse i hemmet. I det föregående har kommissionen utförligt uppehållit sig vid de allmänna grundsatser, som vid undervisningsarbetet böra vara vägledande och bestämmande. Där- vid har ävenledes framhållits, att studierna i realskolan böra så läggas, att en rationell fördelning kommer till stånd mellan lärjungarnas arbete i skola och hem, i syfte att sistnämnda del av arbetet må kunna i möj- ligaste mån inskränkas. Då därtill kommer, att de skriftliga arbetena i regeln skola utföras i skolan, torde det med fullt fog kunna göras gäl- lande, att arbetsbelastningen i själva verket för samtliga klasser skall understiga den nu faktiskt iläroverken och de kommunala mellanskolorna
Ämne
Anm.
BH RM WH I
19
I
| i I | | |
fi. 9.5
Summa
9 16 ur 14 (6) 13
8 19) 7 (1) 5 (2) 3 (1) 111 (10)
i I
8
Exempel å timplaner för kommunala mellanskolor läsåret 1919—20.
Ljungby. Malmö. Nederkalix. I I | Antal lektioner i veckan. Antal lektioner i veckan. a lektioner i veckan. I
Il AA mne SN I Rs a -
Kl. 1/K1.2| 1. 8 | K1. 4|Summa| KL. 1| KL 2/1. 3/1 Kl. 4 | Samma — FS nt free | T Fordjal MIO Ar vig | FT | Kristendom | 2| 2) 2 | 2 2 | Stl eka 7 Hsu eng Sm EES fa | | Modersmålet .| 5 | 4| 3 | 8& | 15 | 4 | 4, IfA | KG bl 5 4 SE AR | | Tyska sv =p na Let er SS fal aln kö falsklast tet 9 By vocal, Bit lö 84 Engelska . | — | 5 | 5 | 4 I 14 — | 5 5 4 | 14 — — 8 6 14 i Franska. « + — | — 1! (2) | (3 | (9 I—- = 10 1Å | 0 I-1=- 10 | |» | | Historia. . | 31! 31 3 4 13 3 3 SD 2 Mi 3) 3 3 3 2 I I I | Geografi. . | 21 21 2 2 | 8 2 2 2 TS TE 2j 2 2 2 8 Matematik . . 6 | 5| 4 | 5 | 20 | 5 HT REL ee HN GS Mi 20 | Biologi. . | 21) 1] 2 | 3 Ens 2 per seg Ersta sie Irans 8 IBysik 00) —nlesolt jus first ud keane |Eeni sv ff) EO | PO (rt (0) yra SC ören a RT 4 | Bokföring . J—|—|—- |J—- | — WERE le 4 —|—- SINE 0 | 27 | 28 | 284) 282) 1116) a 30 | 26()|28(4)| 11149 |28 3 | 330330» pl gng | | I | I I | I | I i krk | | | | | | Välskrivning.| 1|—1|— SR ib Nin |— i i 1 — FE ätnsa5gak 1 Stenografi och | I | | maskinskriv- I | | | | i | ; DID: « tl an I — (1) 12 I | 3 lf | — = | | | | Jun Fl | | | Pecknjngrissela | dur? rk ATTENTAT ga HR GR Gymnastik. .| 21 212 | 2 Segt knökaloda törn bar? Su Saklnsretsökakt? | Sång - 7 0) 2222 bi esr WD 1 4 IaNrEG dd SON a 4 Handarbete. | —|—1— |— — 120 — — ik sd DSS EE
| Te | 233) | | | p 23 SN 62 5 fm ? 8 |8 8 | B
7) 6 | 0. ias0 | 25 | Sä (1) 6 | d 24. | | | |
Anm. Siffror inom parentes avse valfri undervisning.
1 Avse obligatoriska laborationstimmar. ? Infördes under vårterminen.
Anmärkningar
I 1) 2 timmar halva läsåret. |
?) Härav 1 timme labo- rationer var eller varannan vecka.
3) Härav 1 timme labo- rationer.
1) Härav 1 timme labo- rationer varannan vecka.
5y 9 vecka.
timmar varannan
Huvudtyp. gR———————— LL AA "=== ===" ==" — "===" === = "== - Klass Å mon e EE ag | Summa Fr a 3 EA —r—e rn —a=>srvrvrvsvnyis$>rsssr b bb rio oo Oonjnnnvoowosoosoomnn | | Kristendom . . . 2 2 1 Ala | 7 Svenska . ...scccc 6 4 3 | 3 16 Eogalskä Nn die gle & sd 6 4 4 | 3 | 17 Tyska, hytt s sera dc = 6 5 | DM NG Historia med samhällslära . 3 3 2 40 12 | GBOSTA I sel ur see FS kele «a 3 2 2 I 2 9 Matematik 5 4 8 RET Biologi med hälsolära . . . 2 12) 2 | 2) | 7 Fynk OR — | 39) Brut 2 Z FST OSTAR. ALE Ne = | = 32) | 20) 5 AE | | - 2 g. | 8zg Teckning . . sc. 2 | 2 1 äl 2 | 74 Musik . . .. soc cc 1.5 | 15 ad RN " Gymnastik med lek och idrott | 4 | 4 ST STöjd or RS DTS JE: 15) TEA GG Praktiskt arbete för gossar — | — 3.58. — 3.5 g | Hushållsgöromål . . . + + + ad 4.51.) — FRA 9.5 | 95 | 1 8 38 Anm. 1. 'Tre morgonlektioner varje dag omfatta 45 minuter, övriga lektioner 40 minuter. > 2. En halv dag efter frukostlovet en gång i veckan, i regeln lördag, skall lämnas fri från lektioner och anslås till idrotts- övningar, utflykter samt exkursioner. > 3.
»
»”
2»
»
Rn
SE
Åt lärjungar i klass 4, som så önska och som icke läsa latin, meddelas undervisning i franska 3 timmar. Dessa lärjungar befrias från undervisningen i matematik. Åt lärjungar i klass -4, som så önska, meddelas-undervisning i bokföring 1 å 2 timmar. Dessa lärjungar befrias från under- visning i teckning under motsvarande antal timmar. Kvinnliga lärjungar, som hava för avsikt att övergå till flick- skola typ B, kunna i klass 3 befrias från undervisningen i matematik. När samma lärare meddelar undervisning i fysik och kemi eller eljest när så ske kan, koncentreras i klass 3 undervis- ningen i dessa ämnen på sådant sätt, att kemi erhåller samt- liga åt ämnena anslagna timmar under förra delen (7/5) av läsåret och fysik alla timmar under återstoden av läsåret. När samma lärare meddelar undervisning i biologi och kemi eller i fysik och kemi eller eljest när så ske kan, koncentreras undervisningen 1 dessa ämnen i klass 4 på sådant sätt, att kemi erhåller samtliga åt ämnena anslagna timmar under förra hälften, biologi, respektive fysik samtliga timmar under senare hälften av läsåret. Laborationer må, när så befinnes lämpligt, koncentreras å dubbeltimmar. Undervisning i körsång meddelas 1 timme varannan vecka un- der den åt musik anslagna tiden åt lärjungar i klasserna 1—3.
KAP: VIE
Gymnasiet.
1. Organisation.
I det föregående har kommissionen redan uttalat sin principiella uppfattning i fråga om gymnasiets allmänna ställning inom skolsystemet. Kommissionen har jämväl utförligt angivit sin ståndpunkt beträffande gymnasiets och realskolans inbördes förhållande och därvid funnit sig, med frångående av nu gällande ordning, böra förorda gymnasiets an- knytning till avslutad realskola. Undervisningen 1 gymnasiet skall så- lunda utgå ifrån lärjungarnas i realskolan inhämtade kunskapsmått och, utöver realskolans allmänbildande uppgift, hava till särskilt ändamål att grundlägga de vetenskapliga insikter, som vid universitet eller högre till- lämpningsskola vidare utbildas. I fråga om gymnasiets uppgift och mål sammanfaller kommissionens uppfattning alltså med den, som erhållit ett uttryck i gällande läroverksstadga.
I samband med sitt ståndpunktstagande till frågan om realskolans antal klasser har kommissionen sett sig föranlåten ingå på ett principi- ellt dryftande jämväl av spörsmålet om gymnasiekursens längd ur såväl realskolans som gymnasiets synpunkt och därvid kommit till den upp- fattningen, att gymnasiet bör göras treårigt, men att dess latinundervis- ning bör förberedas i realskolans högsta klass, vilket möjliggöres genom en modifierad timplan för denna klass.
Kommissionen har jämväl i det föregående framlagt sin ståndpunkt i fråga om de allmänna betingelser, varunder den manliga och den
Gymnasiets
uppgift och mål.
Antal års- klasser,
Samunder- visning.
kvinnliga ungdomens gymnasieutbildning bör försiggå. Kommissionen vill i detta sammanhang allenast erinra därom, att i dess organisations- förslag ingå såväl samgymnasier som skilda goss- och flickgymnasier. Beträffande deras förekomst å olika orter har den grundsatsen för kom- missionen varit bestämmande, att å varje ort, där gymnasium funnits böra upprättas, tillfälle till utbildning skall föreligga för såväl manliga som kvinnliga lärjungar. I samhällen med allenast ett gymnasium bör i följd härav detta organiseras såsom samgymnasium. Å sådana orter, där lärjungeantalet beräknas nödvändiggöra två eller flera gymnasier, har kommissionen, i överensstämmelse med sin förut angivna åsikt,
förutsatt anordnande av såväl samgymnasium som särgymnasium.
Linjedel- Det för gymnasiets organisation grundläggande spörsmålet om
Hagler studiernas ändamålsenliga differentiering har efter genomförandet av
stra di90ra 1904 års läroverksreform varit föremål för livligt och ingående menings- utbyte inom pedagogiskt intresserade kretsar och jämväl föranlett vissa åtgöranden från myndigheternas sida.
I syfte att giva denna fråga en allsidig belysning har kommissionen funnit det nödvändigt att lämna en översiktlig framställning av hittills- varande strävanden och åtgärder härutinnan, varvid kommissionen be- träffande det svenska gymnasiets historiska utveckling vill hänvisa dels till bilagda, av dess ordförande FÅnrevs utarbetade framställning, dels till den av K. NORDLUND på uppdrag av dåvarande läroverksöverstyrelsen lämnade redogörelse för det svenska gymnasiets linjedelning, som tidigare offentliggjorts. Till grund för kommissionens här lämnade utredning har 1 väsentliga avseenden lagts ett inom läroverksöverstyrelsen utarbetat men där icke slutgiltigt granskat betänkande och förslag rörande gymnasiets omorganisation, vilket med departementsskrivelse den 4 juni 1919: före- fintligt skick till kommissionen överlämnats.
Under diskussionen om 1902 års kommittébetänkande ävensom vid läroverksfrågans riksdagsbehandling år 1904 gjorde sig åtskilliga röster hörda, som ' kritiserade kommitténs förslag ur den synpunkten, att det icke tillbörligt tillgodosåge gymnasialbildningens behov, och i anslutning härtill förordade en i viktiga avseenden annorlunda beskaffad organisation
av gymnasiet än den, som i berörda betänkande föreslagits. Särskilt torde härvid böra erinras därom, att kritik riktades mot den av kom- mittén förordade valfriheten i gymnasiets två högsta ringar. Yrkanden framkommo ock på dess ersättande med en anordning, varigenom antalet läroämnen på varje bildningslinje skulle begränsas med hänsyn till lin- jernas olika uppgifter.
Sedan kommittéförslaget genom 1904 års riksdagsbeslut blivit i huvudsak godkänt och valfriheten i 1905 års läroverksstadga fastslagits såsom ett led i organisationen, dröjde det endast ett par år, innan den meningen började göra sig gällande bland skolans män, att verklig- heten givit farhågorna rätt. Redan år 1911 framkom också i motion inom riksdagens första kammare yrkande, att lämplig lindring i rådande uniformitetstvång i de allmänna läroverkens organisation och undervis- ningsplan måtte åvägabringas. Motionen, som vann första kammarens bifall, blev visserligen av andra kammaren avslagen, men vederbörande tillfälliga utskott lämnade för avslagsyrkandet en välvillig motivering, vari utskottet beträffande bortvalsrättens ersättande med en rikare linje- delning anförde, att >»kravet på en förnuftig och ändamålsenlig uppdel- ning av gymnasiet på flera bildningslinjer torde emellertid varken kunna eller böra avvisas.
Redan dessförinnan, år 1909, hade nittonde allmänna svenska lärarmötet i Falun ingått till Kungl. Maj:t med en framställning om anställande av försök snarast möjligt vid ett eller flera av statens läro- verk med anordnande av undervisningen i gymnasiets båda högsta ringar på sådant sätt, att studentexamen måtte få avläggas 1 väsent- ligen minskat antal ämnen. På grund av remiss avgav läroverks- överstyrelsen den 30 december 1911 utlåtande över lärarmötets hem- ställan. I detta uttalade överstyrelsen, att bortvalsrätten 1 stort sett icke blivit använd på ett sådant sätt, att den motsvarat de förväntningar, man ställt på densamma, att gymnasiet hade för många ämnen och för få bildningslinjer, och att man följaktligen borde eftersträva en starkare ämneskoncentration och en mera individuell linjebildning. Emellertid höll överstyrelsen tillika före, att den nya organisationen ännu haft för kort tid på sig för att hinna visa, vad den skulle kunna duga till,
och att man därför tills vidare icke borde tänka på någon mera genom- gripande omorganisation utan nöja sig med att reglera bortvalsrätten på ett sådant sätt, att man med dess tillhjälp skulle kunna närma sig målet: ett ökat antal bildningslinjer under genomförande av en verklig ämnes- koncentration. Överstyrelsen framlade i sistnämnda syfte ett detaljerat och omfattande förslag. Framställningen föranledde dock i den egent- liga huvudfrågan icke någon Kungl Maj:ts åtgärd. ;
Vid allmänna läroverkslärarmötet i Norrköping år 1912 stod frågan om gymnasiets omläggning främst på dagordningen. Trots stora skilj- aktigheter i detaljer rådde därvid full enighet om grundprincipen: »val- frihet mellan ett fåtal fasta, olika utbildningslinjer»>.
Den 13 september 1912 ingick läroverksöverstyrelsen till Kungl. Maj:t med underdånig framställning om rätt att tillkalla sakkunniga för att inom överstyrelsen biträda vid behandlingen av frågan om gymnasiets omorganisation. Sedan framställningen vunnit Kungl. Maj:ts bifall, på- börjades utredningsarbetet inom överstyrelsen. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 31 december 1918 att underkasta olika skolorganisatoriska spörsmål utredning genom skolkommissionen upphörde det inom över- styrelsen pågående, delvis slutförda arbetet, och utredningsresultatet ställdes, såsom förut nämnts, till kommissionens förfogande.
Innan kommissionen går att antyda de grundlinjer, som enligt överstyrelsens berörda förslag skulle vara ledande vid gymnasiets fram- tida anordning, torde i korthet böra erinras om en den 6 septem- ber 1913 från filosofiska fakulteten vid universitetet i Uppsala ingiven underdånig framställning, vari fakulteten påyrkade vissa förändringar i studentexamen och i gymnasiets organisation. Fakulteten påkallade bort- valsrättens upphörande och dess ersättande med vissa bildningslinjer, eventuellt tillval av nya ämnen. Linjens samtliga ämnen måste förut- sättas bilda ett helt och tillsammans tillförsäkra framför allt nödig allmän- bildning och även, i den mån det utan eftergivande av kravet på allmän- bildning läte sig göra, lämplig gemensam förberedelse för en större grupp av speciella studieriktningar vid universitet eller annorstädes. Fakulteten ansåg, att linjerna borde vara så få som möjligt och att åtminstone från universitetens synpunkt icke flera än de nu befintliga krävdes.
gymnasium — kommissionen bortser härvid från sagda organisations- förslag, i vad det avser förändringar beträffande sjätte klassens och första gymnasieringens inbördes ställning vid åtskilliga läroanstalter — var den allmänna utgångspunkten erkännandet av det principiellt berättigade i kravet på ett starkare specialiserande av studierna å det högre skolstadiet. Ett dylikt krav vore enligt överstyrelsens me- ning starkt motiverat dels av den moderna kulturens fortgående ut- veckling, dels av hänsyn till lärjungarnas personlighetsutveckling, dels slutligen av gymnasiets ställning såsom förberedelse för kommande levnadsbanor, i första rummet för fortsatta studier vid högskolor och universitet.
De brister, som vidlåda nuvarande gymnasieorganisation, borde efter överstyrelsens uppfattning undanröjas genom en något mera genomförd linjedelning än den nu förefintliga, en linjedelning, som borde förbindas med en starkare koncentration på ett studieområde med i huvudsak orga- niskt sammanhörande obligatoriska ämnen, därvid vissa huvudämnens mera framskjutna ställning dock icke borde få utesluta ett rationellt tillgodo- seende av allmänbildningskravet.
Efter ett ingående övervägande ur olika synpunkter av det faktiska behovet av skilda linjer kom överstyrelsen till följande resultat. Gymna- siet borde delas i två huvudlinjer, det humanistiska gymnasiet och real- gymnasiet, det humanistiska gymnasiet i sin ordning i en helklassisk och en halvklassisk linje, det senare alternativt inrymmande en större kurs i matematik, realgymnasiet åter i tre linjer, en nyspråklig, inrymmande alternativt det ryska språket, en matematisk-fysisk och en biologisk linje. Under vilka förutsättningar dessa linjer borde finnas vid de olika läro- verken vid sidan av varandra, fordrade efter överstyrelsens åsikt sitt särskilda övervägande. På denna punkt föreligger emellertid från över- styrelsens sida ingen detaljerad utredning. i Det inom överstyrelsen utarbetade organisationsförslaget framlades i sina huvuddrag vid läroverkslärarmötet i Jönköping år 1915 av då- varande rektorn -K. Nordlund och blev där föremål för överläggningar. Därvid uttalades från vissa håll anslutning till förslagets principer, me-
dan man på andra håll ställde sig mera betänksam eller avvisande gent- emot den starka linjedelning, som förslaget innebar.
I anledning av ett inom riksdagen motionsvis framfört förslag, åsyf- tande bland annat, att studentexamen måtte omläggas i viss riktning samt att tillträde i vissa fall måtte medgivas till högre bildningsanstalter och praktiska banor utan sådan examen, uttalade 1918 års lagtima riksdag, att de förefintliga bristerna i den nuvarande studentexamen såsom grund- val för fortsatt utbildning och särskilt i fråga om kompetensen för studier vid universiteten torde böra undanröjas genom reformering av densamma, Vägen till en sådan reformering syntes riksdagen böra gå genom en differentiering, som, med behörigt avseende fästat vid läroverkens upp- gift att meddela ett visst mått av allmänbildning och utan sänkande av studentexamens kvalitet, klöv undervisningsväsendet på det högre sta- diet i flera linjer än hittills, på samma gång som antalet ämnen på varje linje förminskades. Utbildningen i varje linjes ämnesgrupp kunde då bliva gedignare, än det nuvarande ytliga mångläseriet tilläte.
Statsrådspro- Spörsmålet om gymnasiets organisation har jämväl särskilt berörts tokeerä i de riktlinjer för kommissionens arbete, som av föredragande depar- ärenden den tementschefen i uttalande till statsrådsprotokollet angivits. Därvid ytt- 1918. rades bl. a.: »Som en viktig vägledande synpunkt vid den blivande re- visionen framställer sig önskemålet, att de från gymnasiet utexaminerade gå kvalitativt bättre rustade för studier vid universitet och högskolor än för närvarande. Gymnasialreformen måste inriktas på en rikare linjer uppdelning, därvid visserligen någon del av det nuvarande mångläseriet till studentexamen försvinner, men där i stället uppnås ett större för- djupande inom den grupp av ämnen, som linjen i fråga omfattar».
Den nuvaran- Efter den sålunda lämnade redogörelsen för de under senare tid Ens framträdande strävandena att åt gymnasiet giva en förändrad organisa- nens brister. tion vill kommissionen övergå till att, under huvudsaklig anslutning till och på grundvalen av läroverksöverstyrelsens förberörda förslag, angiva sin uppfattning rörande de huvudsakliga bristerna i gymnasiets nuvarande organisation, i den mån hithörande förhållanden icke redan avhandlats. De mest framträdande av dessa brister kunna efter kommissionens för-
menande återföras på å ena sidan ämnesträngseln och å den andra på vad man skulle kunna kalla lärjungeträngseln eller det förhållandet, att på gymnasiet en stor mängd lärjungar förefinnas, som ur begåvnings- synpunkt icke lämpa sig för högre teoretiska studier. Särskilt menligt göra sig dessa missförhållanden gällande i gymnasiets båda högsta ringar. Orsakerna till ämnesträngseln ligga huvudsakligen inom själva gymnasie- organisationen, orsakerna till lärjungeträngseln sammanhänga, såsom i det föregående närmare framhållits, till god del med det sätt, varpå realsko- lans och gymnasiets inbördes anknytning reglerats.
Under det tidigare meningsutbytet har ämnesträngseln eller mång- läseriet särskilt skjutits i förgrunden, medan lärjungeträngselns åter- hållande inflytande på gymnasieutbildningen först vid överstyrelsens ut- redningsarbeten blivit vederbörligen uppmärksammat.
Såsom kommissionen i det föregående utförligt betonat, resulterar ämnesträngseln dels i en brist på koncentration i arbetet, dels också i vissa fall i en risk för de ungas överansträngning. Den bristande kon- centrationen medför, att den mera självständiga, i viss mån elementärt vetenskapliga arbetsmetod, för vilken den nuvarande organisationen av- sett att bereda rum å gymnasiet, i de flesta fall knappast kunnat komma i fråga annat än beträffande en och annan lärjunge med utpräglad special- begåvning. Olägenheterna härutinnan hava från flera håll framhållits, bland annat av generaldirektör Bergqvist i ett anförande vid invigningen av en läroverksbyggnad, varvid han yttrade: >»Den åt de olika läroämnena i regeln njuggt tillmätta tiden försvårar eller omöjliggör — trots alla goda an- satser i våra dagar och trots alla undervisningsplaner — uppkomsten av arbetsmetoder, som göra det möjligt för lärjungen att på ett verkligen aktivt och produktivt sätt deltaga i arbetet. Det måste fastmer gälla att med första bästa gottköpsmetod komma till något så när drägligt exa- meéensresultat. För lärjungen, som får sig vetandet mera passivt tillfört, kommer detta att bliva väl starkt konglomeratartat. Det kommer lätt nog att i hans medvetande saknas den fasta organisation, som är ett villkor för att han skall kunna sammanhålla, behärska och använda det
förvärvade vetandet. Och — vad som är mest att beklaga — den splitt- 37—210409. I".
Amnesträng- seln.
ringens sönderslitenhet, som uppstår inom hans intellektuella liv, kommer förr eller senare att utöva ett skadligt och hinderligt inflytande på hans personliga liv, på hans viljas och karaktärs daning. För denna behövs fasthet och ordning inom föreställnings- och kunskapslivet.>
Den brist på harmonisk intellektuell och etisk daning, som här framhålles, röjer sig tydligast däri, att lärjungarna ej sällan lämna gymnasiet utan förmåga eller håg att arbeta på egen hand. De klago- mål, som i detta avseende förnummits, liksom beträffande deras stundom påtagligt svaga faktiska kunskaper, torde i ej ringa mån sammanhänga med här berörda svagheter i själva organisationen och därav följande olägenheter.
I syfte att råda bot för den redan tidigare uppmärksammade äm- nesträngseln upptogs i 1904 års läroverksorganisation den s. k. bortvals- rätten. Om densamma hade 1899 års kommitté yttrat, att den »synes vara en naturlig lösning av den svåra frågan om undervisningsämnenas koncentration eller mångläseriets inskränkande>, en lösning, som skulle ge studierna en friare, mognare och självständigare prägel, låta »de indivi- duella anlagen mera än hittills komma till sin rätt och bereda möjlig- het för lärjungen att »redan i skolan mera speciellt ägna sig åt de äm- nen, som komma att vara för hans framtida kall mest behövliga>.
Erfarenheten har på denna punkt, alldeles som i fråga om den praktiska avslutningsklassen, ådagalagt, att det eftersträvade målet icke kunnat vinnas på den valda vägen. Av verkställda undersökningar, om- fattande de under åren 1910—1918 från de allmänna läroverken utgå- ende studenterna, har det framgått, att årligen av i medeltal 1257 stu- denter 546, eller 43.4 4Z, icke begagnat sig av rätten till bortval. Redan denna siffra angiver, att bortvalet icke nått den omfattning, att det för det stora flertalet lärjungar skulle kunna hava en effektivt lindrande in- verkan på ämnesträngseln. Detta förhållande blir än tydligare, om man något närmare undersöker bortvalsrättens användning. Man kan då till en början konstatera en avgjord olikhet i bortvalsfrekvens mellan latin- och reallinjerna. Av latinarna hava i medeltal 69.9 4, av realisterna i medeltal endast 46.5 4 tagit bortvalsrätten i anspråk. Vidare befinnes det, att av de bortväljande ett ganska betydande antal valt bort antin-
gen ett ämne, som i högsta ringen har 1 veckotimme (huvudsakligen bio- logi) och således kräver ett minimum av både skol- och hemarbete, eller teckning, som icke kräver något hemarbete, eller också förenat båda dessa möjligheter. Sammanlagt är det — utöver de 43.4 Z, som alls icke ut- nyttjat bortvalsrätten — 30.2 Z, som använt den på ett sådant sätt, att den lindring i ämnesträngseln, de på detta sätt vunnit, måste anses obe- tydlig. Om man också här skiljer på latinare och realister, framgår det, att 38.6 4 av de förra och 23.7 Z av de senare begagnat bortvalsrätten i den nämnda ringa utsträckningen. .
Det anförda giver vid handen, att de, som under ovannämnda år antingen icke alls eller på berörda ineffektiva sätt använt bortvalsrät- ten, i medeltal för nioårsperioden i fråga utgjorde 73.6 4 (latinare 68.7 4, realister 77.2 4). De anförda talen, vilka, såsom ovan erinrats, avse de ur ring IV avgångna studenterna, torde i det hela hava giltighet i fråga om högsta gymnasieringen över huvud. Genom en motsva- rande undersökning beträffande ring III under den tidsperiod, då fler- talet av här ifrågavarande studenter genomgingo densamma, har utrönts, att bortvalsrätten i denna ring i ännu mindre utsträckning tagits i an- språk. Av latinarna hade endast 53.7 4, av realisterna allenast 32.e 4, i:det hela endast 41.s Z, sålunda mindre än hälften av lärjungarna, be- gagnat densamma.
Till här påvisade brist i sättet för bortvalsrättens faktiska utnytt- jande måste läggas ytterligare en annan. Kommissionen vill härutinnan erinra om den från lärarhåll mångfaldiga gånger betygade erfarenheten rörande den nyckfullhet och tillfällighet, som behärskar lärjungarnas bort- val, och som för många fall kan uttryckas så, att man snarare väljer bort lärare än ämnen.
Jämväl kunna i fråga om bortvalet statistiskt påvisas vissa kon- stanta företeelser, som måste sägas vara av rätt betänklig art, enär de tyda, om icke på ren planlöshet, så dock på en planmässighet av tvivel- aktigt värde. Sålunda har det kunnat konstateras, att ungefär 5 4 av samtliga studenter under åren 1910—1918 valt bort franska, varigenom alltså det förhållandet kommit att inträffa, att ungefär var tjugonde stu- dent icke åtnjutit mera än ett års undervisning i detta' språk. Lägges
Lärjunge- trängseln.
så härtill, att inga garantier förefinnas, att en lärjunge, som i ring III begagnar sin bortvalsrätt, har nöjaktiga insikter i den förut genomgångna kursen, samt att bortvalet kan träffa jämväl linjens huvudämnen, torde det icke erbjuda några svårigheter att förklara de otillfredsställande re- sultat av skolbildningen, som obestridligen stundom kunna konstateras.
Slutligen finner sig kommissionen böra hänleda uppmärksamheten på en med bortvalsrätten förbunden olägenhet, som kvarstår, hur väl rätten än användes, nämligen att den gör en avdelning ännu mer heterogen, än en skolavdelning enligt sakens egen natur måste vara. I en och samma av- delning sitta lärjungar, som ha valt bort olika ämnen men för övrigt under- visas tillsammans. Följden blir, att de studera de icke bortvalda ämnena med så olika förutsättningar, att det kan bliva ganska svårt att hålla ihop klassen. Man tänke sig t. ex., hur försvårad undervisningen i kyrkohis- toria och litteraturhistoria skall bliva, därigenom att en del av klassen har valt bort historia, eller undervisningen i fysik, därigenom att en del valt bort matematik eller kemi.
Givet är, att denna olägenhet i stegrad grad skall framträda vid universitet och högre fortbildningsskolor, där man i följd av det nyck- fullt använda bortvalet nödgas mottaga en i fråga om förbildningen ännu mera heterogen skara studenter än förr och har svårare än någonsin att bygga sin undervisning på förutsättningen av en något så när ge- mensam fond av allmänbildning.
Det här anförda torde vara tillfyllest för att uppvisa, att den hit- tillsvarande bortvalsrätten icke varit ägnad att åstadkomma en rationell studiekoncentration. Åtskilligt av vad som utrönts synes jämväl giva vid handen, att det nämnda syftet svårligen kan uppnås på grundvalen av en bortvalsrätt, som icke närmare reglerats.
Den andra huvudbristen hos gymnasierna utgör, såsom kommissio- nen i det föregående erinrat, lärjungeträngseln. Sedan gammalt hava läroverkens övre klasser inrymt en del lärjungar, vilka varit obekväma för högre teoretiska studier. Detta missförhållande har givetvis fram- trätt starkare, i den mån som den livligare tillströmningen till lärover- ken uppdrivit lärjungeantalet i gymnasiets olika avdelningar och därmed
gjort arbetet mera tyngande, varjämte denna tillströmning under de se- naste decennierna framkallat en stigande överproduktion på studenter, vilken kommit det tunga arbetet med obegåvade lärjungar å övre stadiet att från samhällssynpunkt framstå såsom alltmera meningslöst.
Kommissionen har redan i det föregående haft tillfälle framhålla, hurusom realskolexamen icke varit ägnad att effektivt minska tillström- ningen till gymnasiet. I stället för den avsedda minskningen av antalet studenter har man fått bevittna studentantalets successiva stigande, vilket följande tabell är ägnad att belysa.
I Ad Antal ny bliv"Imotala antalet
5 "Vd alm. PYblivna sta kvinnliga
| läroverk [EE a AE RS (ESA SSL RES a Ag |I906: 0 AE a 1042 1367. ol It [CL O0TENLA sr BST LR | TA 1519 | 148 [TOS re a NE LE 1235 1622 | 141 | 1900 1262 1666 172 [EÖTOR SAR ao ad | 1184 | 154 187 LST SOA TS sen 1107. | 1535 196 |A TOR es De RT 1185 1685 218 [ITS GLARRAAr a GRS 1249 1780 245 | JOLA EES a sion al bl RT LIG P0 836 270 (SL 15 EE RR ES jfr male 1341 1936 288 [5 TOTTE ERE Se Ene 1333 TGS 206 EST AT OR ae AL fe 1354 90 306 | | SOT BTN arR s J A sar. [8480 0 Rl088 1 324 | TDI. ont belek eb rdr blä NGT 1301 1960 324 oj TÖR0 Aa fn ua, re | 1870 | 2048 377
De anförda siffrorna giva vid handen, att studentantalet från år 1906 till år 1909 kraftigt stigit. Vid tillämpningen första gången år 1910 av den nya organisationen, i vad den avser studentexamen, visade sig visserligen någon nedgång, men redan år 1912 översteg antalet siffran från år 1909. Sedermera är stegringen i det hela jämn till och med år 1918, medan därefter inträder en mindre tillbakagång.
I allt fall uppgår stegringen från år 1906 till år 1920 till nära 50 4. Ökningen i antalet av de från statsläroverken utexaminerade försiggår i stort sett parallellt med totalantalets stegring. Nedgången år 1910 kom- mer uteslutande på statsläroverken, vid vilka antalet studenter först år 1914 översteg siffran från 1909. Under åren 1915—1920 har detta antal varit i stort sett konstant. Procentuellt uppgår ökningen vid läroverken från år 1906 till år 1920 till 31.5 4. Särskilt anmärkningsvärd är den betydande ökningen av de kvinnliga studenternas antal, vilken för sagda period uppgår till ej mindre än 222.2 4.
Liksom ämnesträngseln inverkar icke blott på arbetet vid gymna- sierna själva utan också på de fortsatta studierna vid universitet och högskolor, så måste fallet bliva enahanda med lärjungeträngseln; det produceras både för många och för klent förberedda studenter, som det blir svårt att vidare utbilda och placera i livet.
Det ligger i sakens natur, att här berörda missförhållanden starkast skola göra sig kännbara vid universiteten, och det är därför icke ägnat att överraska, att klagomålen mot den nuvarande ordningen därifrån leda sitt egentliga ursprung. När det gäller andra levnadsbanor, sär- skilt då kvalifikationerna därför förvärvas vid högre fackliga utbildnings- anstalter av olika slag, utövas ofta en hälsosamt gallrande inverkan dels därav, att för tillträde till sagda högskolor uppställas fordringar på visst slag av studentexamen, dels därav, att antalet tillgängliga platser i regeln är begränsat. Härigenom vinnes, att endast de bäst eller åtminstone relativt väl kvalificerade alumnerna få inträde på dessa banor. Det är under dessa omständigheter ganska naturligt, att t. ex. från tekniska högskolan inga nämnvärda klagomål försports över den nuvarande gym- nasieorganisationen.
Helt annorlunda är det, såsom ovan framhållits, ställt med uni- versiteten. Såväl läroverksstadgan som universitetsstatuterna garantera rätt för student att efter hurudan studentexamen som helst bliva in- skriven som studerande vid universitet. Till universiteten strömma där- för, utom verkliga studiebegåvningar, säkerligen ej så få av de stu- denter, som icke lyckats komma in på andra banor eller icke ha ut- präglad håg för någonting bestämt. Och det blir följaktligen universi-
teten, som få bära tyngsta bördan såväl av studenternas alltför stora antal som av deras otillräckliga förbildning. Den förra sidan framträder bl. a. däri, att de från de allmänna läroverken avgångna studenter, som uppgivit sig skola idka fortsatta studier vid universitet, avsevärt stigit, från 292 år 1902 till 457 år 1920. Högsta antalet, 567, uppnåddes år 1911. Hur starkt den otillräckliga förbildningen gör sig gällande, framgår bl. a. därav, att de olika fakulteterna vid universiteten funnit sig föranlåtna att som villkor för studier inom särskilda fack uppställa mångfaldigt skiftande fordringar på studentexamen av olikartad beskaffenhet. Detta förhållande har återigen haft till följd, att antalet nödvändiga komplet- teringar av studentexamen ökats, något som måste beklagas både därför, att sådana kompletteringar sällan medföra fullt solida kunskaper, och därför, att studietiden på så sätt förlänges.
' Efter denna framställning av de huvudsakliga brister, som vidlåda pA anna utgångsp unk-
den nuvarande gymnasieorganisationen, vill kommissionen övergå till attter för gym- angiva sin ställning i fråga om de anordningar, vilka böra vidtagas för TEE undanröjande av berörda brister. ; Starkare
En allmän utgångspunkt i förevarande avseende har för kommis- sionen, liksom tidigare för överstyrelsen, varit erkännandet av det prin- reset cipiellt berättigade i kravet på en starkare specialisering av studierna å gymnasialstadiet. Den ökning av kunskapsstoffet, som den moderna kulturens fortgående starka utveckling på bredden och djupet medfört, gör redan i och för sig en sådan differentiering i de högre skolstudierna nödvändig, om studiearbetet skall motsvara sitt ändamål. I samma mån fordringarna i studiehänseende äro högre kvalificerade, måste nämligen på grund av kunskapsstoffets alltjämt försiggående tillväxt en starkare koncentration i skolarbetet åvägabringas. Därmed är icke kravet på en högre kvalificerad allmänbildning såsom resultat av gymnasiestudierna förnekat; det måste blott fasthållas, att detta krav endast i mera begrän- sad omfattning kan förverkligas, om nödig fasthet och fördjupning på de väsentliga punkterna av det för ynglingen eler flickan utstakade studieområdet skola kunna ernås.
En viss studiekoncentration å gymnasialstadiet kräves jämväl, såsom
läroverksöverstyrelsen i sin ovanberörda utredning betonat, av hänsynen till gymnasiets uppgift att förbereda för kommande levnadsbanor, i första rummet för fortsatta studier vid universitet och högskolor. Lika sant som det är, att högskoleutbildningen för att kunna fylla sin uppgift måste bygga på ett visst mått av allmänbildning, lika ovedersägligt är det, att högskolestudierna såsom en förutsättning kräva grundliga för- studier i de ämnesgrupper, vilka särskilt ingå såsom grundstommar i högskolornas olikartade fackliga utbildningsområden. Därjämte bör alltid fasthållas, att endast en relativ koncentration och fördjupning av de högre skolstudierna kan fostra till den andliga mognad och förmåga av fruktbringande självstudier, som är den kanske viktigaste förutsättningen för högskoleutbildningen.
I det föregående har kommissionen utförligt angivit, att den nuva- rande skolorganisationen i det hela misslyckats i strävandet att å det övre skolstadiet förmedelst bortval individualisera och fördjupa studie- arbetet. Då det därför gällt för kommissionen att söka finna en väg, som skulle kunna leda fram till det önskade målet, har det stått klart, att detta kan uppnås endast genom en mera genomförd linjedelning än den å det nuvarande gymnasiet förefintliga, i huvudsaklig anslutning till de grundsatser, som läroverksöverstyrelsen i sitt ovanberörda organisations- förslag sökt tillämpa.
Grunder för Vid övervägandet av spörsmålet, huru linjedelningen bör prak-
SEA tiskt anordnas, måste det från början göras klart, att gymnasiets linjer
icke låta sig konstrueras från en synpunkt allena, med ett enda för-
härskande " syftemål. Synpunkterna liksom syftemålen äro och måste
nödvändigtvis vara flera, och de måste samt och synnerligen beaktas. I stort sett torde man i anslutning till det nyss anförda kunna säga, att det föreliggande spörsmålet är dels ett kulturproblem, dels ett peda- gogiskt-psykologiskt problem, dels slutligen ett rent praktiskt-ekonomiskt problem.
En återblick på den högre skolans historia visar till fullo, att sko- lans fortgående differentiering utgör en naturlig återverkan av kulturens egen utveckling. I första hand hava vetenskapernas alltmer vidgade om- råden dragit med sig skolans splittring. Den gamla enhetliga lärda sko-
lan har, efter fåfänga försök att inom ramen av en högre allmänbildning sammanhålla det gamla och det nya vetandet, sprängts sönder. Natur- vetenskapens , landvinningar och den väsentligt vidgade betydelsen av kunskaper i moderna språk hava var i sin mån kraftigt bidragit till denna utvecklingsgång. Denna återverkan på skolan av vetenskapens specialisering och utvidgning av sitt område har förstärkts därav, att allt flera arbetsområden kommit i direkt växelverkan med vetenskapen och följaktligen i stigande grad framkallat krav på högre kvalificerad utbildning hos de ledande inom skilda yrkesgrupper. Jämsides med universitetet hava under det senaste århundradet speciella fackhög- skolor växt fram, och i stort sett måste man fasthålla vid att den högre skolans linjeförgreningar praktiskt taget föranletts av den högre special- utbildningens krav på en lämpligt tillrättalagd förutbildning. Med hänsyn härtill torde det ock kunna sägas, att ingen linje har existens- berättigande, som ej bildar underlag för en grupp av närbesläktade spe- ciella studieområden. Vid linjernas uppläggning bör man därför enligt kommissionens uppfattning söka konstatera, vilka sinsemellan befryndade yrkesgrupper tillsammans äro av den betydelse och omfattning, att sär- skilda förutbildningslinjer kunna vara därav motiverade och med hänsyn till sannolik tillströmning av lärjungar bärkraftiga.
När det gäller själva utformningen av organisationen, måste, beträf- fande de allmänna bildningsriktningar, som av de praktiska utbildningsbe- hoven anvisas, pedagogiska och psykologiska synpunkter på mångahanda sätt spela in. Kommissionen har i det föregående angivit, att det pedago- giska kravet på studiekoncentration i och för sig motiverar en linjedelning. Än mera måste emellertid detta krav komma till sin rätt vid linjernas uppbyggande, då det gäller att så inpassa ämnena, att de organiskt stödja varandra och i sin sammanfogning främja en målmedvetet in- riktad studiekoncentration. Även i andra hänseenden äro här berörda synpunkter att beakta. Så är av vikt, att linjevalet förlägges till det rätta åldersstadiet, och att icke linjemöjligheterna genom sin brokiga mångfald verka förvirrande i stället för vägledande.
Slutligen är det givetvis av synnerlig vikt i här ifrågavarande sam- manhang, att de ekonomiska faktorerna behörigen uppmärksammas. I
vårt land med dess stora antal gymnasier med relativt låga lärjungeantal kan icke gärna en fullständig linjeuppdelning komma till stånd vid varje läroverk. En begränsning av linjernas antal vid de mindre besökta gymnasierna måste av statsekonomiska hänsyn anses ofrånkomlig. Jäm- väl bör av enahanda orsak samläsning mellan de olika linjerna möjlig- göras.
Behovet av I anslutning till vad nyss yttrats rörande de grundsatser, som för olika gym- 3. = : - 3 5 led 3 nasielinjer. linjedelningen böra vara bestämmande, vill kommissionen nu närmare utveckla sin ståndpunkt beträffande behovet av olika gymnasielinjer. Vid lösandet av detta spörsmål torde det faktiska behovet av förutbild- ning för olika fackhögskolor och levnadsbanor böra i första hand bilda utgångspunkten. Visserligen möter det betydande svårigheter att erhålla en fullt säker uppfattning rörande dessa förhållanden. Att få exakta uppgifter å det procentuella antal studenter, varav olika arbetsområden i samhället hava behov, låter sig givetvis icke göra, bl. a. av det skälet, att samhällsbehoven undergå ständiga förskjutningar. Inskränker man sig emellertid till att söka konstatera, vilka sinsemellan närbesläktade yrkes- grupper tillsammans äro av den betydelse och omfattning, att särskilda förutbildningslinjer synas vara motiverade och med hänsyn till sannolik tillströmning av lärjungar bärkraftiga, kunna dock vissa relativt använd- bara resultat uppnås. Vid en undersökning av det faktiska behovet av förutbildningslinjer torde man lämpligen kunna utgå från de nuva- rande båda huvudlinjerna och därvid tillse, i vad mån dessa linjer böra ytterligare specialiseras samt i vad mån de kunna sägas inom sin allmänna ram tillgodose nämnda behov. Latingymna. Vad då till en början angår det nuvarande latingymnasiet, torde Sm ingen tvekan kunna föreligga därom, att såväl allmänt kulturella skäl som ock hänsynen till nödvändig förutbildning för ett stort antal levnadsbanor med styrka motivera förekomsten av ett humanistiskt gymnasium, för vilket studiet av de klassiska språken, i främsta rummet latin, och klassisk kultur över huvud bildar tyngdpunkten. Framför allt kräves ett sådant gymnasium som förutbildning för studier inom universitetets teologiska fakultet och inom den filosofiska
fakultetens humanistiska sektion. Den nu gällande stadgan för teologiska examina förutsätter normalt för idkande av teologiska studier studentexamen på klassisk linje med godkänt studentbetyg i historia och latin. I fråga om studierna inom den filosofiska fakultetens humanistiska sektion har veder- börande sektion vid Uppsala universitet den 6 september 1913 i allmänhet betonat kravet på godkänd studentexamen i tyska och franska och, med undantag för studier i ämnena pedagogik, statskunskap, statistik och natio- nalekonomi, jämväl i latin samt slutligen, med undantag för studier'i ämnet pedagogik, även i historia. I liknande riktning uttalar sig i det hela den humanistiska sektionen vid Lunds universitet i yttrande den 1 december 1913. I stort sett torde det gälla, att humanistisk-språklig utbildning, även i latin, är i vissa fall en nödvändig, i andra en åtminstone viktig förutsättning för bedrivande av humanistiska studier vid universitet. Vid en av kommissionen verkställd undersökning har det framgått, att av de åren 1910 till 1918 från de allmänna läroverken avgångna stu- denterna omkring 3 4 ägnat sig åt teologiska studier och cirka 9 2 åt humanistiska studier inom filosofisk fakultet, sammanlagt alltså omkring 12 4.
Även studierna inom juridiska fakulteten kräva enligt bestämmel- serna i stadgan för juridiska examina den 29 april 1904 närmast förut- bildning å latingymnasium. Sålunda föreskrivas för avläggande av juris kandidatexamen minst godkända studentinsikter i historia, filosofisk propedeutik, latin och ett främmande levande språk; för avläggande av kansliexamen krävas dock inga speciella kvalifikationer beträffande studentexamen. Ehuru delade meningar synas råda i fråga om latin- studiets behövlighet för juridiska studier, torde man, intill dess annor- lunda varder stadgat, böra räkna med att en humanistisk linje med latin utgör den lämpligaste förutbildningen för mera kvalificerade juri- diska studier. Antalet under ovanberörda tidsperiod nyblivna studenr ter, som ägnade sig åt sådana studier, uppgick till cirka 9 4. Sam- manlagt cirka 21 4 av studentantalet kräva alltså språkligt humanis- tisk förutbildning med latin. Härtill torde slutligen böra fogas ett mindre antal bland dem, som ägna sig åt andra studie- och levnads- banor. I runt tal kunna 25 4 av studenterna beräknas vara i
Differentie- ring inom latin- gymnasiet.
behov av klassisk-humanistisk förutbildning. Tilläggas bör, att latin- gymnasiet för närvarande faktiskt inrymmer ännu större del av lärjunge- antalet — läsåret 1920—21 44.5 Z — med någon tendens till -procen- tuell ökning sedan år 1905. .
Inom latingymnasiet, vars fortbestånd sålunda visar sig vara nödvän- digt, kunna differentieringar i olika riktningar tänkas. I första hand bör härvid tagas i övervägande frågan om den s. k. helklassiska linjens fort- varo. Denna linje är som bekant vid ett flertal läroverk mycket litet besökt, och det samlade årliga antalet studenter å denna linje vid de allmänna läroverken har under de senare åren utgjort omkring 150: Antalet lärjungar å linjen i fråga höstterminen 1920 utgjorde 305 eller något mer än 23 4 av de båda högsta latinringarnas hela lärjungeantal. Vid 13 läroverk översteg linjens lärjungeantal sagda termin icke 3, vid ytterligare 10 höll det sig emellan 53 och 10, och vid 10 läroverk upp- gick lärjungeantalet till 11 eller däröver.
Då det gäller att bedöma behovet av en motsvarande linjes fort- varo inom skolorganisationen, lärer man emellertid icke ensidigt kunna anlägga en numerisk synpunkt. Synnerligt avseende måste efter kom- missionens mening fästas vid det förhållandet, att det för landets högre humanistiska bildning är av djupgående betydelse, att en del av latingymnasiets studenter sättes i tillfälle att redan inom skolan vinna den närmare känning med den klassiska kulturen i dess helhet, som kunskapen i latinska språket allena icke förmår skänka. Ur universi- tetets synpunkt torde det ock gälla, att ett bestämt behov av skol- studier i grekiska föreligger, och att med hänsyn härtill en humanistisk linje med grekiska alltjämt är väl motiverad. Så torde för högre kvali- ficerade språkligt-historiska studier inom den filosofiska fakulteten kun- skaper i grekiska vara synnerligen nyttiga och önskvärda. Och jämväl de teologiska studierna kräva såsom underlag en elementär kännedom om grekiska språket, vilken icke utan tidsutdräkt och olägenheter kan inhämtas vid universitetet.
"På grund av ett sålunda faktiskt påvisat behov har kommissionen funnit det motiverat, att möjlighet beredes till en differentiering av latingymnasiet med undervisning i grekiska. Självfallet måste dock vid
4 fastställandet av de läroverk, där sådana differentieringsmöjligheter böra förefinnas, noga tillses, att lärjungefrekvensen når en sådan storlek, att anordningen låter sig ekonomiskt försvaras. Ur sist berörda synpunkt lärer det bliva oundgängligt att begränsa förekomsten av här förevarande differentierade linje till ett mindre antal läroverk. Till denna fråga åter- kommer kommissionen i det följande.
Vidkommande därefter behovet av ett realgymnasium med — såsom =: Real- förhållandet är med den nuvarande reallinjen — dominerande ställning FS anvisad åt den matematisk-naturvetenskapliga ämnesgruppen, torde det från alla håll erkännas, att ett sådant behov i eminent grad förefinnes. Givet är ock, att en motsvarande linje alltjämt bör kunna påräkna en stark anslutning. Den för ovan angivna tid utförda beräkningen hänvisar under denna linje i första hand följande yrkesgrupper: större delen av medicinarna med 3.5 4, — cirka 1 4 har förts över till latinlinjen — vidare veterinärer, tandläkare, apotekare, jägmästare och agronomer med sammanlagt 9.s 4, största delen av de studerande inom den matematisk- naturvetenskapliga sektionen vid universiteten med 3.2 4, militärer med 12.7 Z samt ingenjörer med 13.o 4Z, sammanlagt å realgymnasiete alltså 46.2 4 av det årliga studentantalet.
Fråga uppstår då, om för denna betydande grupp en relativ linje- Differentie- differentiering kan vara påkallad. Från rent teoretisk ämnessynpunkt "Yynasict. ligger nära till hands att tänka sig en uppdelning i en matematisk-fysisk linje, vilken under alla förhållanden måste bliva här förevarande gymna- siums huvudlinje, och en starkare betonad empiriskt-naturvetenskaplig linje med bl. a. biologi såsom huvudämne. En sådan uppdelning har haft intresserade förespråkare i den förda pedagogiska diskussionen och jämväl upptagits i det preliminära organisationsförslag, som framlades av läroverksöverstyrelsen. Ett rent pedagogiskt stöd finner en dylik anordning i det ofta iakttagna förhållandet, att en del av realgym- nasiets lärjungar med medelmåttiga matematiska anlag visar utpräglat intresse för de empiriska naturvetenskaperna. Uppenbart är emellertid, att en anordning 1 berörda syfte icke kan av kommissionen förordas, därest det icke låter sig påvisas, att åt den föreslagna s. k. biologiska linjen
kan givas en sådan gestaltning, att den kan påräkna tillräcklig anslut- ning från lärjungarnas sida.
Av de yrkesgrupper, som borde kunna draga särskild nytta av en dylik differentierad linje av realgymnasiet, är i främsta rummet att nämna den medicinska. Enligt den medicinska examensstadgan den 28 juni 1907 skall den, som vill inskriva sig i medicinsk fakultet, förete bevis, att han vid avlagd studentexamen eller fyllnadsprövning till samma examen erhållit vitsord om minst godkända insikter i biologi samt i matematik å latin- eller realgymnasium, ävensom enahanda vitsord i fysik och kemi å real- gymnasium. De anförda bestämmelserna synas närmast peka på en linje med mer begränsad matematikkurs än den för närvarande å realgymna- siet föreskrivna men med fylligt utrymme för de mnaturvetenskapliga ämnena. Att en större kurs i biologi, ävensom i kemi, härvid skulle bliva av särskilt värde, ligger i sakens natur, så mycket mera som det helt visst skulle underlätta genomgåendet av de till universitetet förlagda för- kurser i jämförande anatomi och i allmän kemi, vilka trätt i stället för den forna medicinsk-filosofiska examen. HLikaledes torde det av nära till hands ”liggande skäl få anses befogat att förutsätta, att här ifrågasatta inriktning av studierna måste betraktas som en lämplig förutbildning för veterinärer, tandläkare, apotekare, jägmästare och agronomer. Och jäm- väl torde till denna grupp böra hänföras flertalet av dem, som vid uni- versitetet ärna koncentrera studierna kring ämnena zoologi och botanik. På grundval av förut meddelade siffror lärer det kunna förutsättas, att 1 det närmaste 20 4 av det årliga studentantalet skulle för sin fortsatta utbildning draga särskild nytta. av en »biologisk> linje. Detta procenttal är visserligen icke tillräckligt stort för att tillfredsställande motivera en linjedifferentiering med skärpt specialisering å de empiriska naturveten- skapernas studieområde vid samtliga gymnasier, men den är utan all fråga tillfyllest för att möjliggöra dess anordnande vid sådana läroverk, där nödig anslutning kan påräknas, alltså i första hand vid de större läroverken.
På grund av vad sålunda anförts, håller kommissionen före, att möjlighet till differentiering i här berörda allmänna riktning bör föreligga inom realgymnasiet.
g Det preliminära förslag till gymnasieorganisation, som av läroverks- Nyspråkligt överstyrelsen utarbetats, upptog, såsom redan antytts, jämväl en s. k. Re nyspråklig linje. Intet tvivel torde kunna råda därom, att ett relativt betydande antal av de nuvarande läroverkens studenter icke erhåller en för den framtida verksamheten fullt lämplig förutbildning vare sig å latin- eller realgymnasiet. Och det torde på goda grunder kunna förutses, att denna grupp bliver ännu större, sedan tillfälle beretts den kvinnliga ung- domen att på enahanda villkor som den manliga vinna utbildning till studentexamen. Enligt tillgänglig statistik återstå — frånsett omkring 4 4, vilka i årsredogörelserna angivits såsom till universitet avgångna men icke kunnat i katalogerna återfinnas — följande grupper, vilka i det föregående icke förts under någon av de redan nämnda linjerna: av- gångna till handel och handelsinstitut cirka 16 4, till civila tjänste- mannabanor cirka 4 4 — en mindre del av denna grupp, 1 4, är förut inräknad under latingymnasiet — till andra levnadsbanor cirka 14 — 0.5 4 av denna grupp är likaledes förut förd under latingymnasiet — samt utan bestämt angiven levnadsbana 3.7 4, sammanlagt alltså cirka 254. Det stora flertalet inom denna grupp kan med hänsyn till lämplig bildningslinje sägas vackla mellan latin- och realgymnasiet och torde väl närmastavara betjänat med en linje av realskolans mer modernt all- mänbildande karaktär med blandat modernspråklig och matematisk-natur- vetenskaplig ämnesgruppering. Av en sådan linje skulle ock med fördel åtminstone en del av de blivande militärer kunna begagna sig, vilka icke äro i behov av en speciellt matematisk-naturvetenskaplig förutbild- ning; man kan lämpligen beräkna antalet av dessa till 4 4 av hela stu- dentantalet, vilket ungefärligen motsvarar det antal blivande officerare, som under den undersökta perioden utgått från latinlinjen. Här berörda linje synes alltså från den beräknade frekvensens synpunkt vara ganska väl försvarad.
Emellertid torde mot en dylik anordning en i viss mån befogad pedagogisk invändning kunna göras. En linje med den blandat huma- nistiska och naturvetenskapliga inriktning, som ovan antytts, kan lätteligen komma att lida av brist på verklig studiekoncentration och följaktligen vara föga ägnad att realisera det pedagogiska syftemål, som med den
starkare linjedifferentieringen avsetts. Ehuru kommissionen ingalunda kunnat förbise berörda förhållande, torde det dock gälla, att huvudparten av dem, som tänkas komma att fylla linjen i fråga, i första hand åsyfta att för sin kommande bana vinna ett högre mått av allmänbildning över realskolans nivå, och att det i och för sig kan anses lämpligt, att gym- nasiet vid sidan av det å övriga linjer mera koncentrerade studiearbetet bereder möjlighet för dem, vilkas fortsatta utbildning i mindre grad kräver specialisering av skolstudierna, att bedriva gymnasiestudier å en dylik mer allmänbildande linje. För övrigt torde timplanen för en sådan nyspråklig linje kunna så uppgöras, att en verklig studiekoncentration, åtminstone i högsta ringen, skall kunna åstadkommas. ;
Beträffande sättet för den nyspråkliga linjens inpassning i organisa- tionen kunna två möjligheter tänkas. Antingen upplägges linjen såsom en från och med första ringen självständig linje vid sidan av latin- och realgymnasiet, eller ock bildar densamma en förgrening högre upp av endera bland dessa.
I det förslag till gymnasieorganisation, som av läroverksöversty- relsen utarbetats, har den nyspråkliga linjen infogats såsom en förgrening från gymnasiets andra ring. Det för överstyrelsen avgörande skälet för denna ståndpunkt synes hava varit, att enligt statistikens vittnesbörd vid valet i ring I mellan de nuvarande båda huvudlinjerna ett relativt stort antal lärjungar välja en från den blivande specialutbildningens synpunkt oriktig linje, och att det vid sådant förhållande ansågs ännu mera be- tänkligt att redan där ställa den unge i valet mellan tre huvudlinjer. Till denna omständighet komme efter överstyrelsens mening, att den ny- språkliga linjens förgrenande från en av de två linjerna skulle medföra den pedagogiska fördelen, att efter avgreningen en relativ studiekoncen- tration vore lättare att åstadkomma, då man finge förutsätta, att genom linjens sammansmältande inom de lägsta ringarna med antingen det hu- manistiska gymnasiet eller realgymnasiet så pass mycket skulle undan- göras inom huvudlinjens speciella ämnesgrupp, att i de högsta ringarna studierna mera kunde inriktas åt annat håll.
Då det för överstyrelsen gällde att bestämma, å vilketdera gym- nasiet den nyspråkliga linjen borde inbyggas, syntes alla skäl tala
för att den reala linjen bleve stammen i den nyspråkliga linjeförgrening- en. I främsta rummet anfördes härvid arten av de levnadsbanor, för vilka linjen i fråga närmast skulle förbereda; dessa banor ansågos näm- ligen icke kräva förutbildning i latinska språket. Därtill komme såsom ytterligare en i detta sammanhang beaktansvärd omständighet det förut berörda förhållandet, att de nyblivna studenterna ofta gå till andra lev- nadsbanor än dem, för vilka deras skolutbildning närmast förberett. Enligt överstyrelsens mening utgjorde anledningen härtill i ej ringa mån svårigheten för ynglingen att vid 15-årsåldern träffa ett bestämt av- görande i fråga om kommande levnadsbana. Delvis ansågs den ock bero på bristande kännedom om den förutbildning, som skilda levnads- banor fordrade. I den mån sådana orsaker kunde genom skolans åtgöran- den undanröjas, borde rättelse härutinnan ske. Dock måste man alltid räkna med att ej så få lärjungar, som tillhörde en viss huvudlinje, till anlag och böjelser utvecklades i annan riktning, än vad vid inträdet å gymnasiet kunnat skönjas. Just med hänsyn till det relativt stora antalet av dem, som valde olämplig huvudlinje, syntes det böra särskilt övervägas, om ej i de högsta ringarna möjlighet borde lämnas öppen att vid mog- nare eftersinnande med hänsyn till anlag och intressen i någon mån justera det tidigare gjorda felaktiga valet. Härvid borde beaktas ej blott rent praktiska synpunkter utan även det pedagogiskt önskliga uti att å det högsta stadiet tillfälle bereddes lärjungarna att studera ämnen, för vilka de hade håg och fallenhet. Även denna synpunkt talade enligt överstyrelsens åsikt för att inrymma inom realgymnasiet en linje med i viss mån humanistisk läggning i de högsta ringarna, på samma sätt som det av överstyrelsen framlagda förslaget inneslöt ett matematiskt alternativ inom det humanistiska gymnasiet.
Uppenbart är, att frågan om det nyspråkliga gymnasiets lämpliga infogande i organisationen kommit i ett väsentligen annat läge med de förändrade förutsättningar i allmänt organisatoriskt avseende, från vilka det av kommissionen framlagda förslaget utgår. De i och för sig be- aktansvärda synpunkter, vilka överstyrelsens berörda förslag avsåg att närmast tillgodose, kunna givetvis icke med samma fog åberopas till förmån för den nyspråkliga linjens utgrening från något av de båda
andra gymnasierna, sedan gränsen mellan gymnasiet och realskolan för- skjutits ett år uppåt. Och vad angår den i detta sammanhang i övrigt anförda argumenteringen, synes densamma i det hela peka hän på en anordning av undervisningsplanen, som möjliggör samläsning i viss utsträckning särskilt under första gymnasieåret men därefter successivt ökar differenserna mellan de skilda linjerna. På denna väg torde kravet på mera genomförd studiekoncentration under det sista eller de båda sista gymnasieåren kunna vederbörligen tillgodoses. Det har under dessa omständigheter för kommissionen tett sig organisatoriskt mest tilltalande, att den nyspråkliga linjen uppbygges såsom ett särskilt gymnasium redan från första ringen.
På grund av vad sålunda anförts, vill kommissionen föreslå, att gymnasiet uppdelas å tre linjer: latingymnasiet, det nyspråkliga gym- nasiet och realgymnasiet, ävensom att inom latingymnasiet möjlighet till differentiering med undervisning i grekiska samt inom realgymnasiet möjlighet till en motsvarande differentiering med ökat utrymme åt natur- vetenskaperna beredes.
Allmänna syn- I främsta rummet har kommissionen vid uppbyggandet av de olika
fråga Mer in gymnasielinjerna eftersträvat att begränsa studierna å de skilda bildnings-
ägande linjerna till ett mindre antal ämnen med huvudvikten lagd på de för Ämneskon- Varje linje karakteristiska. Denna koncentration har i all synnerhet centration. genomförts i gymnasiets högsta ring, då å detta stadium förutsättnin- garna för fördjupade studier äro störst. Genomgående har sålunda an- talet läsämnen i sagda ring begränsats till sju. Emellertid har kom- missionen, i den mån sådant låtit sig göra, jämväl i andra ringen sökt nedbringa antalet och genom en successiv avslutning av vissa ämnen möjliggjort en vidsträcktare koncentration redan här.
Nämnda grundsats har å de skilda linjerna tillämpats särskilt inom ett speciellt ämnesområde, nämligen det nyspråkliga. De anmärkningar, vilka under senare år riktats mot resultaten av läroverkens språkunder- visning, torde, vad gymnasieundervisningen vidkommer, i den mån de äro berättigade, främst kunna återföras därpå, att hittills intet modernt språk av brist på utrymme å gymnasiet kunnat göra sig
gällande såsom ett verkligt huvudspråk med möjlighet till mer grundliga, allsidiga studier. Särskilt gäller detta i fråga om latingymnasiet, varemot å realgymnasiet engelskan härutinnan intagit en jämförelsevis gynnsam ställning. I föreliggande förslag hava å latingymnasiet och det ny- språkliga gymnasiet franskan samt ett av de germanska språken väl tillgodosetts, under det att å realgymnasiet franskan är huvudspråk, medan engelskan med hänsyn till sin förändrade ställning inom realskolan funnits utan olägenhet kunna något inskränkas. Efter kommissionens uppfattning torde, vad de båda språkliga linjerna beträffar, en större grundlighet och säkerhet i den allmänna språkutbildningen kunna för- väntas bliva en följd av berörda åtgärder.
Såsom redan antytts, har strävan att å de skilda linjerna genomföra Tidigare av- en starkare ämneskoncentration som given konsekvens fört med sig, att ids för vissa ämnen en avslutning måst anordnas i någon av gymnasiets två lägre ringar. En sådan anordning är som bekant icke någon nyhet inom svensk läroverksorganisation. Så avslutades före år 1895 tyska och naturalhistoria i övre sjätte klassen, vidare före den senaste läroverks- reformen geografi redan i klass 53, och enligt den nuvarande organisa- tionen avslutas kemi för latingymnasiets lärjungar i klass 5, geografi å gymnasiets olika linjer i ring II samt matematik å den helklassiska linjen likaledes i ring II, varjämte utnyttjandet av bortvalsrätten inne- bär avslutandet av ett eller två läroämnen i ring II, eventuellt i ring III. I det föreliggande förslaget har en sådan tidigare avslutning an- ordnats i större omfattning, än vad förut varit fallet. Härvid har dock — i motsats mot vad nu är förhållandet vid bortvalen — vid kurs- planernas uppgörande noga tillsetts, att vid ämnenas avslutande i någon mån avrundade kurser inhämtats.
Då det gällt att råda bot på det nuvarande mångläseriet i den ena Återupp-
5 s SIG S v 4 fagande av
eller andra av gymnasiets ringar, har kommissionen vidare sett sig nöd-vissa ämnen. sakad att i enstaka fall tillgripa den åtgärden, att ett ämne återupptages efter ett års vila. Givet är, att en sådan anordning kan vara förbunden med vissa olägenheter. Kommissionen har till undanröjande av dessa sökt begränsa anordningen till sådana ämnen, där den föregående kursen har karaktären av ett avslutat helt och de nytillkommande kursmomen-
ten utgöra en mera oberoende och självständig beståndsdel av det ifråga- varande ämnet. Under sådana förhållanden torde återupptagandet av ämnet kunna förväntas skänka studiet därav ny friskhet. Allmänbild- Den starkare ämneskoncentration och mer utpräglade linjedelning, speciilbild- som med förevarande organisation eftersträvats, innebär ingalunda, att ning. de föreslagna linjerna äro avsedda att bliva verkliga facklinjer. Detta framgår i viss mån redan därav, att för deras uppbyggande i ej ringa grad rent pedagogiska synpunkter varit bestämmande. Men det framgår framför allt därav, att de allmänbildande momenten å de skilda linjerna, så långt sig göra låtit, fått sig anvisade ett skäligt utrymme.
Det bör över huvud noga fasthållas, att de högre läroverken hava såsom en mycket viktig uppgift att sörja för en — övervägande teore- tiskt lagd — allmänbildning. Och vad särskilt gymnasiet angår, bör det erinras därom, att det gives allmänbildning av högre och lägre art, alltså av olika kvalitet. Visserligen har understundom hävdats, att det är real- skolans speciella uppgift att tillgodose den mer allsidigt lagda allmän- bildningen samt att sålunda gymnasiet med densamma som grundval kan föra utbildningen vidare i riktning mot mer utpräglad fackbildning. Härvid har emellertid merendels förbisetts, att betydelsefulla moment av allmänbildningen på grund av lärjungarnas relativa omogenhet icke kunna tillbörligt tillgodoses av realskolan, samt att dessa moment icke böra saknas hos de lärjungar, vilka gymnasiet förbereder för de vetenskapligt lagda högskolestudierna.
I allmänhet torde karaktärsskillnaden mellan realskolans och gym- nasiets allmänbildande uppgift i formellt hänseende kunna sägas vara den, att realskolans undervisning i övervägande grad är inriktad på konkret åskådning och faktisk kunskap, under det att gymnasiets under- visning i stor utsträckning avser kombinerande av fakta, fostrar till ele- mentärt vetenskapligt tänkande. Så t. ex. upplöser sig historieundervis- ningen i realskolan väsentligen i skildringar av konkreta händelser och tidsbilder, medan den å gymnasiet måste i stigande grad inriktas på reflexion över företeelserna, på det historiska sammanhanget. Likaledes har den naturvetenskapliga undervisningen i realskolan företrädesvis till uppgift att meddela faktisk kunskap med användande av en brett lagd
åskådningsmetod, å gymnasiet åter avser den därjämte att skänka en föreställning om naturvetenskaplig forskningsmetod och tankegång. Men dessa å gymnasiet tillkommande nya bildningselement inom skilda ämnes- områden äro för den högre allmänbildningen, alltså den allmänbildning, som de vetenskapliga studierna kräva, av den betydelse, att de böra inrymmas å samtliga linjer, om det med gymnasialstudiet avsedda ända- målet i behörig grad skall vinnas. Ett inrymmande av dessa nu an- tydda bildningselement torde för övrigt så mycket lättare kunna ske, som desamma äro av övervägande kvalitativ art och ej nödvändigt kräva ett inom skilda ämnen mer allsidigt vidgat kunskapsinnehåll; så kan inom biologien utvecklingsläran belysas genom exempel, hämtade från ganska begränsade områden av djur- och växtvärlden, och kräver icke för sitt förstående stöd i fakta till väsentligt större omfattning, än det i realskolan meddelade kwnskapsstoffet medgiver.
Om sålunda ävem gymnasiet har till uppgift att lämna tillskott till allmänbildningen och av denna anledning en alltför strängt genomförd begränsning av ämnesamtalet icke kan av kommissionen förordas, så måste å andra sidan fasthållas, att ett motiv för en å gymnasiet genomförd starkare linjedelning är, att gymnasiet såsom en av sina huvuduppgifter dock har att förbereda den högre fackutbildningen genom fostran till självständigt arbete samt genom ett grundligare studium av vissa för skilda större yrkesgrupper särskilt betydelsefulla ämnen. TI det hela torde sålunda efter kommissionens uppfattning gymnasiets uppgift i fråga om allmänbildningens omfång kunna formuleras på följande sätt: gymnasiet bör främja allmänbildningen men ej, såsom realskolan, en likformigt utbredd allmänbildning utan en sådan, där, med bibehållande så långt möjligt av' kontakten med skolans ämnesområde i det hela, tyngdpunkten för- lägges till vissa mera enhetliga ämnesgrupper.
Det är naturligen en ingalunda lätt uppgift att väl avväga, vilka tillskott från skilda ämnesområden den högre allmänbildningen kräver. Synpunkterna måste härvid ganska avsevärt gå i sär. Mest välbetänkt har det därför synts kommissionen vara att i tvivelaktiga fall gå fram med en viss varsamhet, även om på sina håll krav göras gällande på ett mer radikalt bortskärande från den ena eller andra gymnasielinjen
Tidpunkten för den starkare linjeför- greningens
inträdande.
av inom vår högre skola traditionellt förefintliga allmänbildningselement. Kommissionen vill i det följande närmare utveckla sina synpunkter på frågan om de skilda ämnesgruppernas ställning till gymnasiets allmän- bildningsproblem.
Det är redan framhållet, att läroverksöverstyrelsens preliminära organisationsförslag byggde på den grundsatsen, att den starkare linje- förgreningen borde inträda i det fyraåriga gymnasiets tredje ring. Efter överstyrelsens uppfattning borde i första hand beaktas, att valet emellan de starkare specialiserade linjerna förlades till en alder, då ynglingens anlag och böjelser i fråga om studieriktning kunde för- väntas med större tydlighet framträda. Den i det föregående berörda omständigheten, att en stor del lärjungar i första ringen inginge å annan linje än den ur synpunkten av den kommande levnadsbanan mest lämpliga, ansågs böra mana till försiktighet, när det gällde att bestämma tidpunkten för den starkare linjeförgrening, varom här vore fråga. I följd härav borde så ordnas, att lärjungen i första ringen endast hade att välja mellan humanistiska gymnasiet och realgymnasiet. Starka skäl syntes överstyrelsen jämväl tala för att även i andra ringen låta linjedelningen stanna härvid. Hade det mången gång visat sig svårt att i första ringen träffa ett riktigt val av linje, så förefunnes stor sannolikhet för att ett ytterligare val mellan mera speciella linjealternativ redan året därefter skulle vålla ökade svårigheter. Enligt vad erfaren- heten gåve vid handen, sammanfölle den egentliga s. k. övergångsåldern för lärjungarna i regeln med den första gymnasialringen; åtminstone skönjdes där mest utpräglad den passivitet i förhållande till skolarbetet och å andra sidan de mångahanda utåtriktade intressen, vilka vore för denna kritiska ålder särskilt utmärkande. Men ännu i andra ringen för- märktes ofta för övergångsåldern karakteristiska drag hos ungdomen, på samma gång som dock den inre samling och mognad gjorde sig gällande, vilken i de båda högsta ringarna allt tydligare framträdde. Det syntes därför Överstyrelsen vara ett psykologiskt missgrepp att redan till be- gynnelsen av det andra gymmnasieåret, innan ännu ynglingen i regeln hunnit vinna större mognad, förlägga ett val av linje, vilket i själva
verket förutsatte en starkare utvecklad självkännedom och målmedveten- het. Dessa skäl och omständigheter syntes avgörande tala för ett upp- skjutande till tredje ringen av en mera genomförd linjedelning. Men därtill komme en annan omständighet, som nära sammanhängde med det nu berörda. Den starkare linjeförgreningen avsåge icke minst att genom en avsevärd minskning av ämnesantalet möjliggöra fördjupning av stu- dierna i förening med ett mera omfattande självarbete. Skulle en sådan läggning av studierna med framgång kunna genomföras, måste givetvis hos lärjungarna förutsättas en medveten strävan efter självständighet och fasthet i det andliga arbetet. Enligt en ofta gjord erfarenhet framträdde just i andra ringen de första tydliga tecknen till något i egentlig mening personligt hos lärjungarna. Även dessa förhållanden, i den mån de vore av mera allmängiltig art, syntes hänvisa till övergången mellan andra och tredje ringarna såsom en lämplig gränspunkt i här ifråga- varande avseende. .
Kommissionen har med den utförlighet, som nu skett, funnit sig böra återgiva den av överstyrelsen anförda principiella motiveringen för gymnasiedifferentieringens genomförande, enär den däri uttalade uppfatt- ningen i allt väsentligt överensstämmer med kommissionens. Såsom i det föregående erinrats, har den övergångsperiod, under vilken gossen utvecklas till yngling och som överstyrelsen på goda grunder ansett sig böra förlägga på gränsen mellan första och andra ringen, för kommissio- nen utgjort ett starkt talande skäl för att förlägga övergången mellan' realskola och gymnasium till ifrågavarande åldersskede. Därmed är i själva verket ock utsagt, att studierna därefter böra anordnas på ett väsentligen annat sätt än tidigare såväl rent allmänt som med särskild hänsyn till differentieringen. Kommissionen finner sig ävenledes böra biträda ovan antydda mening därutinnan, att den vidare differentieringen av respektive latin- och realgymnasiet icke lämpligen bör äga rum förrän i det treåriga gymnasiets andra ring. Att den av överstyrelsen anförda motiveringen för gymnasiedifferentieringens inträdande och genomförande äger giltighet även beträffande det förslag till gymnasiets organisation, som kommissionen framlagt, skulle möjligen kunna ifrågasättas på den grund, att kommissionens förslag synes innebära en förskjutning i
lärjungarnas ålder av ett år uppåt. I detta avseende vill kommissionen emellertid hänvisa till vad i det föregående (sid. 57 ff.) anförts rörande den sannolika storleken av denna åldersförskjutning, som beräknats komma att genomsnittligt uppgå till allenast omkring 0.3 år. Med hän- syn härtill har kommissionen funnit överstyrelsens synpunkter i fråga om gymnasiets differentiering i det hela tillämpliga på sitt organisations- förslag. Vad angår den kvinnliga ungdomen, med vilken överstyrelsen vid sin gymnasieutredning ej hade anledning att räkna, synes gången av dess allmänna utveckling vara sådan, att den av kommissionen före- slagna gymnasieorganisationen ur här berörda synpunkter torde kunna anses ej komma i strid med utan på ett fullt tillfredställande sätt till- godose även dess intressen.
Allenast i en punkt innebär kommissionens förslag i nu föreva- rande avseende en viss avvikelse från de grundsatser, som för översty- relsens organisationsförslag varit vägledande, nämligen därutinnan, att kommissionen ansett sig av förut angivna skäl böra anordna det nyspråk- liga gymnasiet såsom en särskild linje redan från första gymnasieringen. Med den allmänna läggning, som undervisningen å sagda gymnasium erhållit, torde emellertid inga berättigade gensagor kunna riktas mot en dylik anordning, som mera skenbart än i verkligheten innebär ett avsteg från de grundsatser, vilkas riktighet kommissionen ovan erkänt. Det får nämligen icke förbises, att gymnasiet i fråga å ena sidan i det väsentliga bibehåller realskolans mer allmänbildande uppgift och å andra sidan i avseende på undervisningsplanen för första ringen i stor utsträck- ning nära ansluter sig till realgymnasiets motsvarande ring.
Såsom den i-det följande meddelade timplanen giver vid handen, är den starkare linjeförgreningens förläggande till andra ringen konse- kvent genomfört i föreliggande förslag. I denna ring utgrena sig så- lunda latingymnasiets differentierade linje med grekiska och realgym- nasiets s. k. biologiska linje. Efter kommissionens förmenande vinnes genom en dylik anordning, oavsett de pedagogiska och psykologiska motiv, som för densamma legat till grund, en ur teknisk synpunkt klar och överskådlig linjebyggnad.
2. Inträde, flyttning och avgång.
I förutberörda statsrådsprotokoll över ecklesiastikärenden den 31 = nträdes- december 1918 har angivits, att den förestående omorganisationen av Prövning. HE op SG . STR Allmänna undervisningsväsendet bland annat borde avse att åvägabringa åtgärder synpunkter. mot den allt mer tilltagande överproduktionen av studenter. Tillika har det framhållits, att de från gymnasiet utexaminerade böra utgå »kvalitativt bättre rustade för studier vid universitet och högskolor än för närva- rande». Till en sådan kvalitativ höjning av nivån hos de från lärover- ken utgående studenterna syfta de i det föregående föreslagna åtgärderna i fråga om gymnasiets omorganisation. Men för visso skulle effektiviteten av desamma allvarligt äventyras, om det icke samtidigt sörjdes för att, på sätt nyss anförda statsrådsprotokoll förutsatt, »tillträdet till särskilt gymnasiet i större utsträckning än nu gjordes beroende av verklig stu- diebegåvning» eller med andra ord, att kraven på de i gymnasiet inträdes- sökande ställas högre, än vad hittills varit fallet.
Då kommissionen, enligt vad i det föregående framhållits, ifråga- satt en anordning av realskolans och gymnasiets inbördes anknytning på sådant sätt, att gymnasiet bygger på fullständigt genomgången realskola, har därmed en betydelsefull förutsättning skapats för en bättre rekryte- ring av gymnasiets lärjungar, därigenom att dels tidpunkten för inträdet å gymnasiet förskjutes uppåt ett år, dels ock realskolutbildningens avslut- ning bildar en naturlig utgångspunkt antingen för fortsatta studier å gymnasium och i olika fackskolor eller för direkt inträde å praktiska levnadsbanor. Den frågan inställer sig nu, huruvida avlagd realexamen i och för sig skall medföra behörighet till inträde å gymnasium, eller om särskild inträdesprövning bör krävas. Ävenledes måste i detta sam- manhang övervägas, om realexamen bör utgöra ett obligatoriskt villkor för fortsatta studier å gymnasiet eller icke.
Efter kommissionens förmenande måste det ur nyssberörda syn- punkt utan vidare anses uteslutet, att vilken realexamen som helst kan få utgöra en tillräcklig kvalifikation för inträde å gymnasium.
Och även mot tanken, att en på visst sätt kvalificerad realexamen
skulle i och för sig medföra rätt till inträde å gymnasium, kunna avgö- 40—210409. I.
rande betänkligheter anföras. Det lärer nämligen icke kunna undvikas, att realskolans arbete bleve lidande på en sådan anordning. WSäkerligen skulle därigenom studierna i realskolans högsta klasser erhålla karaktär av forcerad examensläsning och undervisningen löpa stor fara att för- ryckas. Realskolans självständiga uppgift skulle därmed äventyras. Därtill kommer, att en sammankoppling av realexamen och rätt till in- träde å gymnasiet inför den allmänna meningen lätteligen skulle komma att framstå såsom en föga tilltalande uppdelning av realexaminanderna i mer- och mindervärdiga. Med stor sannolikhet skulle därjämte bety- dande praktiska svårigheter kunna väntas möta vid verkställandet av det urval bland dessa examinander, som är önskvärt med hänsyn till gymnasiets särskilda krav, och således gymnasiet icke garanteras det bättre kvalificerade lärjungematerial, som åsyftats.
Det har för kommissionen tett sig såsom en obestridligen riktig grundsats, att en lärjunges rätt att vinna inträde å gymnasium bör bedömas uteslutande ur synpunkten av gymnasiets särskilda ställning och uppgifter. Även med hänsyn härtill har tanken att lägga realexa- men till grund för nämnda bedömande ansetts böra avvisas. Det kan nämligen icke undgås, att realexamen, i likhet med varje examen, i första hand måste komma att gestalta sig såsom en undersökning av vederbörande examinanders kunskapsmått. Prövningen av en lärjunges lämplighet för gymnasiestudier bör emellertid icke begränsas enbart till ett konstaterande av att ett visst, för studiernas fortsättande erforderligt mått av kunskaper är för handen. Den måste i lika hög grad avse att utröna, huruvida den inträdessökande besitter de kvalifikationer i av- seende på studiehåg och studiebegåvning, utan vilka ett framgångsrikt fullföljande av teoretiska studier icke är möjligt.
Då sålunda alla skäl synas kommissionen bestämt peka hän på att tillträdet till gymnasiet icke bör göras beroende enbart av eventuella resultat i realexamen, återstår endast den möjligheten att såsom villkor stadga särskild inträdesprövning.
Spörsmålet blir då, under vilka former en dylik prövning bör komma till stånd för att så vitt möjligt garantera, att gymnasierna verkligen erhålla ett bättre lärjungematerial än för närvarande. Det har
härvid för kommissionen utgjort ett betydelsefullt önskemål, att prövningen göres å ena sidan fullt effektiv och å den andra så litet betungande för de inträdessökande, som möjligt är. Prövningen bör vara effektiv i den meningen, att den blir verkligt vägledande beträffande den prövades studieförutsättningar. Med hänsyn härtill bör den omfatta en undersök- ning av den inträdessökandes förutsättningar såväl i fråga om nödiga förkunskaper som ock beträffande intelligens och ådagalagd vilja att med allvar bedriva teoretiska studier. Huvudvikten vid prövningen bör läggas på sådana ämnen, som äro särskilt ägnade att giva en inblick i lärjungarnas allmänna studiebegåvning och förmåga av självständigt arbete, varvid eventuellt förefintlig, av personlig intresseläggning framkallad specialise- ring under tidigare skolstudier må vederbörligen beaktas.
Uppenbart är ock, att, på samma sätt som av kommissionen förordats i fråga om inträdesprövningen till realskolan, ett ingående samarbete mellan den avlämnande och den mottagande läroanstaltens lärare även vid anordnandet av nu förevarande prov bör komma till stånd. Denna samverkan torde böra åvägabringas därigenom, att de inträdessökande lärjungarna förete dels betyg, avseende en ej alltför kort period av deras föregående studier (exempelvis de tre sista terminerna), vederbörligen belysta genom sammanfattande statistik, dels ock personliga, mera all- mänt hållna vitsord om tidigare studie- och arbetsresultat.
Beträffande frågan, under vilka former bedömandet av de till gym- Sättet för nasiet inträdessökande lämpligen må försiggå, har kommissionen, med Prövningen. beaktande av nu framhållna synpunkter, funnit tvenne olika möjligheter föreligga. Antingen kan avgörandet, sedan lärjungarna tagits på prov i första gymnasieringen under viss tid, grundas på de erfarenheter, som där- vid vunnits rörande de egenskaper, vilka böra komma i betraktande, när det gäller att bestämma, vilka lärjungar som skola intagas å gymnasiet och vilka som skola avvisas. Eller ock kan en särskild kortare inträdes- prövning anordnas med bestämt syfte att vinna omedelbar upplysning rörande de sökandes allmänna förutsättningar för gymnasiestudier.
En anordning enligt förstnämnda alternativ har sin motsvarighet ferstädes i utlandet och har jämväl vid några svenska privatskolor i viss utsträckning tillämpats. Det lider intet tvivel, att en dylik försökstid
av icke alltför kort varaktighet erbjuder goda möjligheter för ett riktigt värdesättande av lärjungarnas lämplighet för fortsatta teoretiska studier. Obestridligt är emellertid också, att en dylik anordning är för- bunden med stora och allvarsamma olägenheter. I första rummet torde i detta avseende böra erinras om att arbetet i första gymnasieringen under en del av läsåret skulle, särskilt vid de större läroverken, komma att tyngas av ett betydande antal lärjungar, som egentligen icke hade hemortsrätt å stadiet i fråga. Svårigheterna i detta avseende bliva givet- vis desto. större, ju längre prövningsperioden blir. Med berörda olägenhet sammanhänger jämväl, att lärjungarna efter prövningarnas avslutning mångenstädes torde komma att koncentreras å färre avdelningar, varvid lärarbyten under pågående läsår svårligen skulle kunna överallt undvikas och i varje fall en minskning i de behövliga lärarkrafternas antal skulle inträda.
Om sålunda redan ur skolans synpunkt avgörande betänkligheter inställa sig emot anordningen i fråga, så gäller ock, att densamma ur lärjungarnas mera personliga synpunkt måste te sig synnerligen olycklig. Det skulle nämligen för alla dem, som icke hava sina hem i gymnasie- staden, bliva nödvändigt att där sörja för inackordering under de veckor eller månader prövningen ägde rum. De, som efter prövningstidens slut avvisades, skulle därigenom åsamkas onödiga kostnader. Vidare torde gälla, att själva avlägsnandet av ett större eller mindre antal ur den en: gång slutna kamratkretsen svårligen skulle kunna undgå att på de avvisade sätta en stämpel av mindervärdighet, som säkerligen för mången mera känslig yngling eller flicka skulle bliva nog så tung att bära och som ur allmän uppfostringssynpunkt är mycket litet tilltalande. Och slutligen skulle stora svårigheter yppa sig för de på grund av prövnings- resultatet avvisade att under samma läsår komma i åtnjutande av annan lämplig utbildning. Dessa omständigheter skulle därjämte lätteligen kunna föranleda, att en överdriven mildhet vid bedömandet komme att göra sig gällande.
På grund av de avgörande betänkligheter, vilka, enligt vad kom- missionen sålunda uppvisat, äro förbundna med nu berörda anordning, har kommissionen funnit sig böra avvisa detta alternativ. Kommissionen
håller däremot före, att en planmässigt anordnad inträdesprövning under tillräckligt antal dagar bör kunna skänka erforderliga hållpunkter för nu ifrågavarande bedömande.
Då det gällt att närmare bestämma de former, under vilka pröv- ningen bör anordnas, hava de i det föregående framhållna synpunkterna fått vara vägledande. Prövningen bör vara såväl skriftlig som muntlig. Det har emellertid för tillgodoseendet av önskemålet, att den må bliva så litet betungande för lärjungarna som möjligt, synts lämpligt, att de skriftliga proven sammanfalla med motsvarande prov för realexamen. Därigenom vinnes ock, att denna del av prövningen försiggår efter fullt enhetliga grunder vid rikets samtliga läroanstalter. Sedan proven i fråga granskats - och bedömts, skola de efter realexamen översändas till rektor vid den läroanstalt, där lärjunge ansökt om inträde. Efter kommissionens me- ning böra sålunda samtliga inträdessökande deltaga i de skriftliga pro- ven för realexamen, vare sig de hava för avsikt att avlägga sagda exa- men eller icke. | Den muntliga prövningen, vars närmaste uppgift bör vara att skaffa omedelbara hållpunkter för bedömande av lärjungarnas allmänna studieförutsättningar, har för att uppnå nödig effektivitet funnits böra om- fatta 4 å 5 av realskolans ämnen. Obligatoriska för samtliga prövande skulle vara två av följande ämnen: svenska, ett främmande levande språk och matematik, sistnämnda ämne dock ersatt av latin beträffande sådana lärjungar, vilka i realskolans klass 4 läst detta språk. Examinanden själv bör äga rätt att påkalla prövning i ett särskilt uppgivet ämne inom realskolans ämneskrets. I prövningen bör vidare ingå ett eller två av Övriga på realskolans timplan upptagna ämnen, och torde vid ämnes- valet särskilt böra iakttagas, att prövningen må bliva möjligast allsidig. Jämväl synes det synnerligen angeläget, att antalet prövningsförrättande lärare ej blir alltför ringa. Kommissionen har utgått ifrån att sagda antal aldrig bör understiga 3.
Vad nu sagts, har avseende på de inträdessökande (givetvis det över- vägande flertalet), som avlagt realexamen med godkända vitsord i samt- liga läroämnen eller ock företett godkända betyg i dessa ämnen från realskolans klass 4. Då emellertid efter kommissionens mening intet
skäl finnes att uppställa krav på avlagd realexamen eller över huvud genomgången realskola såsom oeftergivligt villkor för inträde å gymna- sium, torde även sådana sökande anmäla sig till inträde å gymnasiet, vilka icke på nämnda sätt styrkt sig hava inhämtat realskolans kunskaps- mått. Dessa sökande måste underkastas en mera omfattande och mång- sidig prövning, i syfte att nödiga garantier må vinnas för att de kun- skapsförutsättningar, varå studierna i gymnasiet skola bygga och vilka sammanfalla med dem, som genom realexamen vitsordas, verkligen äro till fullo för handen. Denna kunskapsprövning måste alltså även omfatta de ämnen, som icke ingå i den särskilt för utrönande av studieförutsätt- ningarna avsedda prövningen.
Vad angår tidpunkten för den muntliga prövningens avläggande, har det synts kommissionen angeläget, att denna så nära som möjligt må ansluta sig till tiden för realexamen. Kommissionen vill i detta av- seende förorda, att prövningen må äga rum omedelbart efter vårtermi- nens slut. Det är för lärjungarna av vikt att i god tid erhålla visshet. om hur deras vidare utbildning under följande läsår skall anordnas, om genom inträde på gymnasiet eller med begagnande av annan utbildnings- möjlighet. Önskvärt är jämväl, att sommaren icke normalt tages i an- språk för förberedelse till prövningen, utan att lärjungarna, vilken stu- diebana de än kunna komma att beträda, må med friska krafter infinna sig till arbetet vid läsårets början. Slutligen har det med hänsyn till planläggningen av skolans arbete under påföljande läsår funnits väl motiverat att förlägga prövningen till vårterminens slut. Av ovannämnda skäl har det ej heller synts lämpligt att annat än i undantagsfall med- giva inträdesprövning vid annan tidpunkt. Sålunda har möjlighet an- setts böra stå öppen för lärjunge, som på grund av sjukdom eller annan dylik anledning varit förhindrad deltaga i muntlig prövning vid vårterminens slut, att efter medgivande av skolöverstyrelsen undergå sådan prövning vid höstterminens början. Jämväl torde lärjunge, vilken, utan att hava åtnjutit föreskriven undervisning i latin, vunnit inträde å gymnasiet, böra erhålla möjlighet att vid läsårets början redovisa fjärde klassens latinkurs.
Ansökan om inträde i gymnasium torde böra i god tid före vår-
terminens slut ingivas till rektor vid det gymnasium, där inträde önskas, förslagsvis senast 1 maj. Ansökan skall innehålla uppgift om sökandens föregående skolutbildning och betyg, avseende de tre sistförflutna ter- minerna jämte statistisk översikt av vederbörande avdelnings betyg under samma tid. Tillika bör bifogas ett av vederbörande rektor efter klass- konferensens hörande och i huvudsaklig avslutning till fastställt formu- lär avgivet, särskilt omdöme rörande lärjungens studieanlag, arbetsför- måga och studieintensitet samt övriga förhållanden, som i detta samman- hang förtjäna beaktande. Så snart ske kan, skola handlingarna kom- pletteras med dels de av vederbörande lärjunge utförda skriftliga proven i realexamen, dels betyg över avlagd sådan examen, respektive termins- betyg avseende senaste termin.
Det lärer få anses ligga i öppen dag, att redan en granskning av de inträdessökandes handlingar i månget fall kan på ett fullt tillfreds- ställande sätt ådagalägga vederbörande lärjunges synnerliga lämplighet för fortsatta teoretiska studier. Vid sådant förhållande har det synts kommissionen ändamålsenligt, att de prövningsförrättande lärarna erhålla befogenhet att meddela befrielse från muntlig inträdesprövning åt de lärjungar, om vilkas studieförutsättningar prövningskollegiet, på grund- valen av företedda skriftliga prov och handlingarna i övrigt, finner ingen tvekan råda. En sådan anordning måste anses önskvärd och befogad icke blott ur lärjungarnas utan även ur skolans synpunkt. Det kan nämligen icke undgås, att det särskilt vid de större läroverken kan möta betydande praktiska svårigheter att med erforderlig grundlighet och inom rimlig tid medhinna muntlig prövning av samtliga inträdessökande. I de fall, då vederbörande sökandes studieförutsättningar med tillräcklig tydlighet framgå av de företedda handlingarna, synes det därför inne- bära en misshushållning med tid och arbetskraft att av uteslutande for- mella skäl påkalla sådan.
En analog diskretionär prövningsrätt synes jämväl i ett annat av- seende böra tillkomma de prövningsförrättande lärarna. Kommissionen har ovan förutsatt, att den inträdessökande skall styrka sig besitta god- kända insikter i samtliga realskolans läroämnen. Då så icke är fallet, har särskild fullständig kunskapsprövning ansetts böra stadgas såsom
villkor för inträde. Det kan emellertid i enstaka fall inträffa, att lär- Junge, som saknar godkänt vitsord i något av realskolans ämnen, genom vitsorden i övrigt röjer obestridlig studiebegåvning. I sådant fall böra de prövningsförrättande lärarna äga rätt att avgöra, om och i vad mån denna brist må kunna uppvägas av sökandens vitsord i övrigt, varvid jämväl skälig hänsyn må tagas till lärjungens tillämnade studielinje.
. I betraktande av den uppgift, som här berörda inträdesprövning har att fylla, har kommissionen icke ansett det ändamålsenligt att upp- ställa detaljerade regler för dess slutliga bedömande. Bestämmelserna synas i angivna avseende allenast böra fastslå, att lärjunge på grund av ädagalagda studieförutsättningar i det hela må av de prövningsförrättande lärarna förklaras berättigad att vinna inträde å gymnasium. Kommis- sionen har förutsatt, att, såväl vid nu ifrågavarande prövning som ock vid bedömandet av densamma, medlemmar av läroverkets styrelse böra vara tillstädes och såsom representanter för föräldrar och allmänhet sättas i tillfälle att följa även denna betydelsefulla sida av skolans verk- samhet.
Slutligen torde det böra särskilt framhållas, att godkänd inträdes- prövning vid ett läroverk funnits böra medföra rätt till inträde utan prövning jämväl vid annat läroverk. En dylik ståndpunkt, som över- ensstämmer med nu gällande föreskrifter för analoga fall, torde icke kräva särskild motivering. Erinras må allenast därom, att bristande utrymme kan tänkas vid ett läroverk omöjliggöra samtliga godkända lärjungars intagande. I ett sådant fall vore det givetvis alldeles obilligt att för- mena vederbörande inträde vid annat läroverk, där plats finnes. Kom- missionen vill därför förorda, att lärjunge, som godkänts i prövning vid ett läroverk men av brist på utrymme icke därstädes vunnit inträde, må utan ytterligare prövning intagas vid annat läroverk, där utrymmet så medgiver.
Beträffande flyttning inom gymnasiet torde böra erinras om att kommissionen på anförda grunder föreslagit en skärpning av nu gällande bestämmelser angående flyttning realskolans olika klasser emellan. De synpunkter, som därvid gjorts gällande, torde i det hela äga tillämplighet
även i fråga om gymnasiet. Kommissionen anser sålunda, att flyttning till högre ring med underbetyg i två läroämnen icke under några om- ständigheter må få förekomma. Såsom ett oeftergivligt krav för inträde i högre klass i realskolan har kommissionen, med hänsyn till den bety- delse, som måste tillmätas ämnet svenska, uppställt fordran på godkänt vitsord i detta ämne, under det att för lärjunge, som erhållit underbetyg i annat ämne, möjligheten att flyttas icke skulle vara helt utesluten utan göras beroende av vissa villkor. I fråga om gymnasiet, där enligt kommis- sionens mening i ämnet svenska särskilda vitsord skulle givas för lärjun- garnas förmåga av skriftlig framställning och deras 1 ämnet för övrigt ådagalagda insikter, synes endast underbetyg i ämnets skriftliga del böra utgöra hinder för flyttning till högre ring. Spörsmålet om flyttning med annat underbetyg torde böra bedömas med beaktande av den av kom- missionen föreslagna specialiseringen å gymnasiet, som tillåter varje lär- Junge att inrikta sina studier på det ämnesområde, för vilket han äger särskilt intresse och anlag. Med hänsyn härtill synes full anledning före- ligga att i förevarande avseende uppställa strängare bestämmelser än för flyttning under enahanda förhållanden i realskolan, och anser sig kommis- sionen böra föreslå, att för inträde i högre ring alltid skall krävas godkänt betyg i samtliga å vederbörande gymnasielinje ingående centrala ämnen.
För flyttning mellan gymnasiets olika ringar vill kommissionen så- lunda som villkor fordra godkända vitsord för svenska språkets skriftliga behandling ävensom i de för respektive gymnasielinjer centrala ämnen, medan däremot underbetyg i ett mera periferiskt skulle kunna kom- penseras genom ådagalagda grundligare kunskaper i andra ämnen, under villkor likväl att vid verkställd omröstning minst två tredjedelar av veder- börande lärare finna lärjungen i fråga äga förutsättningar att tillgodo- göra sig undervisningen i den högre ringen. Denna möjlighet skulle dock icke stå öppen för lärjunge, som vunnit inträde i ringen med under- betyg 1 samma ämne, och givetvis ej heller för den, som är underkänd 1 ett förut avslutat.
Vad beträffar den tid lärjunge skulle äga att begagna sig av under- visningen å gymnasiet, har kommissionen ansett, att denna i regeln bör begränsas till fyra år.
41—210409. I".
Avgång. Vad slutligen angår avgången från gymnasiet efter avslutad kurs, har någon meningsskiljaktighet icke rått därom, att denna, såsom hit- tills skett, bör förbindas med en vederbörligen kontrollerad examen. Då de former, under vilka sagda examen bör försiggå, lämpligen avhandlas, sedan en närmare framställning av gymnasiets undervisningsplan läm- nats, har kommissionen för avsikt att i det följande i ett samman- hang angiva sin ståndpunkt till denna betydelsefulla fråga.
3. Undervisningsplan.
Olika läro- I det föregående har kommissionen uppdragit de yttre konturerna
TTR av gymnasiets organisation, ävensom angivit de allmänna grunder, som
öns å oym- DÖTA bliva bestämmande för de skilda linjernas uppbyggande. Innan
FA kommissionen går att närmare utveckla de synpunkter, som efter dess mening böra vara vägledande vid uppgörandet av undervisningsplaner för sagda gymnasielinjer, har det synts lämpligt att förutskicka en orien- terande redogörelse för de olika ämnenas och ämnesgruppernas tillämnade ställning å de skilda linjerna.
Humanis- Vad till en början angår de humanistiska sakämnena: religions- Eat kunskap, svensk litteratur och litteraturhistoria, historia och psykologi, har någon meningsskiljaktighet icke förefunnits därutinnan, att nämnda ämnen måste intaga en framstående plats å latingymnasiets timplan. Den tvekan rörande den s. k. filosofiska propedeutikens betydelse för skolbild- ningen, som kom till uttryck i det av 1899 års läroverkskommitté av- givna betänkandet, har icke delats av kommissionen. Efter dess sätt att se kan undervisningen i ifrågavarande ämne, rätt lagd, lämna ett värdefullt tillskott till bildningen, särskilt i betraktande av den psykologiska veten- skapens alltjämt stigande betydelse å olika områden. Att tyngdpunkten vid denna undervisning bör förläggas till psykologien, har ansetts böra komma till ett klart uttryck i ämnets benämning. TI övrigt är att märka, att kommissionen funnit sig böra föreslå, att religionsundervisningen erhåller en väsentligen annan prägel än hittills, därigenom att de histo- riska, religionspsykologiska och etiska momenten starkt skjutas i för- grunden. Jämväl i fråga om historieundervisningen har kommissionen
funnit förhållandena påkalla en omläggning, åsyftande i främsta rummet att bereda erforderligt utrymme åt samhällslära, ävensom åt ekonomi- lära. Det krav på en grundlig upplysning om samhällets ekonomiska för- hållanden, som med stor styrka framställts såväl inom riksdagen som av en allmän mening, synes kommissionen buret av så starka sak- liga skäl, att man icke i våra dagar från gymnasiet kan utesluta en orienterande kurs i hithörande spörsmål. Då det emellertid är av syn- nerlig betydelse, att antalet ämnen hålles inom rimliga gränser, har det, i betraktande av historiens, samhällslärans och ekonomilärans nära inre samhörighet, synts ändamålsenligast att å undervisningsplanen samman- hålla berörda kunskapsmoment, varvid det dock funnits böra uttryckligen angivas, att ämnet omfattar historia med samhälls- och ekonomilära.
Beträffande det nyspråkliga gymnasiet och realgymnasiet hava i den pedagogiska diskussionen förslag framkommit av innebörd, att vissa av de nämnda humanistiska ämnena, t. ex. de nuvarande ämnena kri- stendom, historia och filosofisk propedeutik, måtte i avsevärd grad kring- skäras eller rent av uteslutas från nämnda gymnasier. I det hela synas dessa åskådningar vara präglade av en alltför ensidig syn på gymnasie- problemet. Nu ifrågavarande ämnen kunna gemensamt sägas förmedla människo- och samhällskunskap, och en sådan kunskap är av vikt redan därför, att de unga, som träda ut i livet, dock i främsta rummet skola bildas till personligheter och samhällsmedborgare. Det får efter kom- missionens mening icke förbises, att den högre skolan har sig den bety- delsefulla uppgiften förelagd att utbilda medborgare, vilka i stor ut- sträckning komma att framdeles intaga en mer eller mindre ledande ställning. Under dessa omständigheter måste det vara ett vitalt samhälls- ' intresse, att skolan erbjuder en tillfredsställande orientering i allmänt- mänskliga och samhälleliga problem.
Till samma resultat i fråga om de nämnda ämnenas betydelse kom- mer man, om hänsyn tages till de olika levnadsbanor, för vilka sist- nämnda gymnasielinjer i regeln komma att förbereda. Em del av lär- jungarna i fråga går till universitetet i och för idkande av vetenskapliga studier. Arten av deras fortsatta studier synes med nödvändighet kräva ett högre mått av grundläggande utbildning 1 humanistiska ämnen, än
realskolan kan förmedla. En annan huvudgrupp går efter kortare eller längre fackstudier att intaga olika ledande ställningar såsom arbetsgivare, arbetsledare, militärer o. s. v. Med hänsyn till dessa yrkesgruppers stora ansvar synes det vara av vikt, att de icke äro främmande för nutidens andliga, sociala och politiska rörelser, deras uppkomst och utveckling.
Det torde icke heller kunna alldeles lämnas ur sikte, på vad sätt man i främmande länders högre undervisning tillgodogjort sig de humanistiska ämnena på motsvarande bildningslinjer. På det starkt linjedelade danska gymnasiet upptager denna ämnesgrupp a den matematisk-naturveten- skapliga linjen ungefär samma utrymme som å de humanistiska linjerna, vilket för övrigt även gäller det specifikt danska ämnet »oldtidskund- skab». Å det norska gymnasiet intaga de humanistiska ämnena i huvud- sak samma ställning å nu berörda linjer som i Danmark. Vid de tyska och österrikiska läroverken har man jämväl låtit sig angeläget vara att på de reala linjerna giva de »>»etiska> ämnena — kristendom, moders- målet och historia — en stark ställning. Och i Frankrike, där i vissa hänseenden säregna förhållanden möta, intaga motsvarande ämnen, sär- skilt i de båda högsta klasserna, ungefär samma ställning å samtliga linjer, med undantag för filosofien, vilket å latinlinjen mycket starkt till- godosedda ämne är något svagare företrätt å den matematiska linjen.
Om kommissionen sålunda med stöd av det anförda finner sig böra hävda, att nu ifrågavarande humanistiska ämnen böra hava sin plats även å det nyspråkliga gymnasiet och realgymnasiet, så följer därav dock icke, att de böra erhålla samma utrymme eller i allo samma kursplaner som å latingymnasiet.
I fråga om religionskunskap synes å förstnämnda båda linjer under- visningen böra tidigare övergå till en orienterande framställning av strömningarna i nutidens religiösa liv, under det att å latingymnasiet mera uppmärksamhet ägnas åt utvecklingen och gestaltningen av det religiösa livet och tänkandet under skilda tidsperioder. TI fråga om stu- diet av svensk litteratur har kommissionen funnit det riktigast att å nyspråkliga gymnasiet giva det samma utrymme som å latingymnasiet. Å realgymnasiet måste visserligen timtalet i någon mindre mån be- gränsas, i syfte att bereda nödigt utrymme åt gymnasiets huvud-
ämnen, men kommissionen har funnit det angeläget att giva ämnet star- kast möjliga ställning, så mycket mer som textläsningen i främmande språk å övriga gymnasielinjer skänker ett tillskott i litteraturstudier, som realgymnasiet endast i mindre grad kan lämna. Beträffande historia med samhälls- och ekonomilära har såsom i fråga om det svenska litte- raturstudiet det nyspråkliga gymnasiet i det hela likställts med latin- gymnasiet. Däremot synes det för realgymnasiets vidkommande tillräck- ligt, om utrymme beredes åt den moderna historien samt samhälls- och ekonomiläran. Och vad slutligen angår ämnet psykologi, finner kommis- sionen av dess allmänna betydelse starkt motiverat, att åt detsamma å nu förevarande gymnasielinjer samma utrymme beredes som å latingymnasiet.
En andra huvudgrupp av ämnen bilda språken. Inom denna grupp har svenska sitt oomtvistliga allmänbildningsvärde; den muntliga såväl som skriftliga behandlingen av modersmålet har följaktligen sin givna plats å samtliga gymnasielinjer. Latinet har visserligen numera icke samma förhärskande ställning såsom moment i allmänbildningen som un- der en svunnen tid. Fortfarande är dock, såsom redan framhållits, å latingymnasiet dess betydelse ställd utom all diskussion, och detta språk har därför inom den nya skolorganisationen synts böra erhålla en något starkare ställning än för närvarande. Vad beträffar grekiska, har kom- missionen i det föregående betonat ämnets stora betydelse för en allsidig klassisk utbildning och på denna grund sökt bereda ämnet enahanda ställ- ning, som för närvarande är fallet. De moderna språken äro oumbärliga för all högre allmänbildning. På grund av ämnesträngseln hava emel- lertid, där icke å de särskilt språkliga linjerna ett större utrymme åt dem kunnat beredas, anspråken på och målet för språkutbildningen i regeln måst begränsas till förmåga att förstå medelsvår text. En allsidi- gare lagd litteraturläsning såväl som högre uppdriven förmåga att munt- ligen och skriftligen uttrycka sig å det främmande språket måste hän- visas till den språkliga specialutbildning, som, där icke skolan kan åtaga sig densamma, tillhör de på skolutbildningen byggda fortsatta teoretiska och praktiska studierna. Av skäl, som förut angivits, har dock å varje linje åtminstone ett av de moderna språken fått en jämförelsevis fram- skjuten ställning sig anvisad.
Språk- ämnen.
Matematik.
På gränsen mellan det humanistiska och det matematisk-natur- vetenskapliga området står geografi. Detta ämne har såsom allmänbild- ningsmedel i vår tid ett mycket högt värde såväl genom själva kun- skapsstoffet i och för sig som genom kombinerandet av fakta från skilda vetenskapers områden. I det väsentliga torde emellertid gälla, att ämnet genom 1904 års läroverksreform från allmänbildningssynpunkt erhållit ett tillfredsställande utrymme. Det torde ock kunna sägas, att den nu- varande realskolans kurs i det hela skänker ett gott utbyte och att skill- naden mellan densamma och den å gymnasiet meddelade icke är mera påfallande. Såsom förut erinrats, har kommissionen, i anledning av vad särskilt tillkallade sakkunniga i sådant avseende framhållit, funnit sig böra bereda ämnet en något starkare ställning i realskolan, i avsikt att 1 fall utsträckning tillgodose alla berättigade krav på geografisk allmän- bildning inom ramen för denna skolas allmänna mål. Med hänsyn här- till och i betraktande jämväl därav, att ämnet ekonomilära enligt kom- missionens förslag ingår som ett särskilt moment i gymnasiets undervis- ning å samtliga linjer, har kommissionen ansett sig böra upptaga ämnet geografi endast å det nyspråkliga gymnasiet, vars särskilda uppgift så- som speciell förutbildning för blivande affärsmän och industriidkare m. fl. gör en sådan åtgärd starkt motiverad. Ämnet har där beretts ett för- hållandevis rikligt utrymme. j
Vidkommande åter matematik har detta ämnes traditionellt starka . ställning som :allmänbildningsämne vid våra läroverk alltsedan nyhumanismens dagar varit betingad av dess betydelse för den for- mella bildningen, för den logiska tankens rykt och ans. Denna mate- matikens betydelse har emellertid i senare tider varit omstridd, och det har ifrågasatts, om ej densamma överskattats, och erinrats om att även annan undervisning, ej minst en grundlig och redig språkunder- visning, kan lämna tillfredsställande bidrag till tankens fostran. Den praktiska erfarenheten har därjämte ansetts giva vid handen, att, där ej matematik behöves för fortsatta specialstudier, kunskaper i detta ämne utöver aritmetik, algebrans element och geometri i flertalet fall ej få an- vändning ute i livet och följaktligen ej kunna sägas tillhöra den egent- liga allmänbildningen. Efter kommissionens mening äger vad sålunda
anförts i mycket sitt berättigande, och med hänsyn jämväl till betydel- sen av att ämnenas antal å de olika linjerna begränsas, för att under- visningen må i erforderlig mån inriktas å de för vederbörande linje vär sentliga ämnena, har kommissionen ansett matematik å latingymnasiet böra studeras endast i sådan omfattning, att lärjungarna bliva i tillfälle att komplettera sitt matematiska See med huvudsakligen sådana kun- skapsmoment, som utgöra en hjälp för det fysikaliska studiet. Å real- gymnasiets huvudlinje har ämnet av näraliggande skäl beretts enahanda ställning som å nuvarande realgymnasium. Å samma gymnasiums diffe- rentierade linje har åt matematiken anvisats en mellanställning mellan allmänbildningsämne och fackämne, i det att här inpassats en kurs 1 ämnet, i omfång väsentligen motsvarande den å nuvarande latinlinjen B förefintliga men delvis med annat innehåll. Å det nyspråkliga gymna- siet har ämnet funnits böra erhålla en svagare ställning.
Vad slutligen de naturvetenskapliga ämnena angår, står det för kom- Naturveten- missionen klart, att dessa ämnens betydelse för den högre allmänbild-?ferliga äm ningen befinner sig i alltjämt fortgående stigande, detta med hänsyn ej mindre till deras för vår tids praktiska liv betydelsefulla kunskapsinne- håll än även och framförallt ur synpunkten av det naturvetenskapliga betraktelsesättets djupgående inflytande på det vetenskapliga tänkandet över huvud. I det hela har därför, trots strävandena hän emot en starkare ämneskoncentration, åt vissa av de naturvetenskapliga ämnena anvisats ett försvarligt utrymme även å latingymnasiet. Medan JäT- jungarna å sagda gymnasium i kemi ansetts kunna åtnöjas med de i realskolan inhämtade kunskaperna, har i fråga om fysik och biologi möj- lighet beretts till förvärvande av mera ingående kunskaper. Huvud- vikten måste härvid städse läggas på att giva lärjungarna en inblick i såväl den allmänna lagbundenheten i naturen som ock de arbetsmetoder, med vilkas hjälp den moderna naturvetenskapen gjort sina landvinningar. Å det nyspråkliga gymnasiet hava samtliga tre nämnda ämnen funnits böra vara företrädda, biologien i samma utsträckning som å latingym- nasiet, kemi och fysik med en i förhållande till realgymnasiet reducerad kurs. Å sistnämnda gymnasiums huvudlinje har ett fylligt utrymme beretts såväl fysik som kemi. Och biologi har här erhållit samma ställ-
Samman- fattning.
Övningsäm- nen. Teckning och slöjd.
ning som å övriga linjer. WSistberörda gymnasiums differentierade linje har erhållit ett ökat timantal främst i biologi men även i fysik och kemi, i syfte att bereda större utrymme åt räkneuppgifter och experimentellt arbete. Slutligen torde i detta sammanhang böra framhållas, att den na- turvetenskapliga undervisningen förutsättes i stor utsträckning bygga på lärjungarnas egna laborationer, vilka av enahanda skäl, som angivits för realskolan, erhållit obligatorisk karaktär.
Med tillämpning av de i det föregående antydda grundsatser kom- mer läroämnesfördelningen å de olika gymnasielinjerna att gestalta sig på följande sätt:
latingymnasiets huvudlinje: religionskunskap, psykologi, svenska, latin, tyska, franska, historia med samhälls- och ekonomilära, matematik, bio- logi och fysik;
samma gymnasiums differentierade linje: samma ämnen med den avvikelse, att grekiska tillkommer, medan ämnena tyska och fysik utgå;
nyspråkliga gymnasiet: religionskunskap, psykologi, svenska, engel- ska, tyska, franska, historia med samhälls- och ekonomilära, geografi, matematik, biologi, fysik och kemi;
realgymnasiet: religionskunskap, psykologi, svenska, engelska, tyska, franska, historia med samhälls- och ekonomilära, matematik, biologi, fysik och kemi.
Av berörda ämnen skulle samtidigt studeras | å latingymnasiet: i ring I 8, i ring II huvudlinjen 8, differentierade linjen 7, i ring III 7;
å nyspråkliga gymnasiet: i ring I 10, i ring II 9—10, i ring III 7 samt å realgymnasiet: i ring I 8, i ring II 8—9 och i ring III 7. Kommissionen vill därefter övergå till att i detta sammanhang även med några ord beröra de s. k. övningsämnenas ställning å gymnasiet. Vad först teckningen angår, har i det av läroverksöverstyrelsen utarbe- tade förslaget ämnet funnits böra utgå ifrån det humanistiska gymnasiets timplan. Jämväl kommissionen håller före, att teckningsundervisningen å gymnasiet i främsta rummet är motiverad såsom förberedande fackut- bildning, och att ämnets allmänbildande uppgift tillfredsställande tillgodo- setts genom den plats detsamma erhållit å realskolans timplan. Då nu latin-
gymnasiet icke är i första hand avsett såsom förskola för sådana levnads- banor, där behovet av en högre utbildning i teckning är framträdande, har kommissionen ansett det riktigast att endast å det nyspråkliga gymnasiet och realgymnasiet inpassa teckningen såsom obligatoriskt ämne. Tillfälle till frivillig utbildning i ämnet bör emellertid, i överensstämmelse med vad nu är fallet, föreligga för lärjungar å samtliga gymnasielinjer. Rå samma sätt torde möjlighet till frivillig undervisning i slöjd alltjämt böra beredas gymnasiets lärjungar.
I fråga om musik och gymnastik har kommissionen ansett sig böra upptaga enahanda timantal som i realskolan. Likaså torde den fysiska fostrans berättigade krav påkalla, att jämväl gymnasiets lärjungar sättas i tillfälle att någon dag i veckan mera odelat ägna sig åt idrottsövningar, ut- flykter samt för klassen gemensamma exkursioner eller med andra ord fri- luftsliv över huvud taget. Kommissionen vill i detta syfte förorda, att en halv dag i veckan, i regeln lördagen, efter frukostlovet lämnas ledig från lektioner. Sagda ledighets användande för idrottsövningar m. m. har emellertid i betraktande av lärjungarnas åldersutveckling och mera ut- präglade intresseläggning icke funnits lämpligen böra obligatoriskt fastslås för lärjungarna i gymnasiets båda högsta ringar. Tvärtom måste det anses ur flera synpunkter mest välbetänkt, att frihet lämnas dessa lär- jungar att under den från lektioner lediga tiden tillgodose de berättigade intressen, som ligga dem närmast om hjärtat. I den mån ledigheten i fråga disponeras för exkursioner, gemensamma för en hel klass, torde emellertid avgörande skäl tala för att samtliga dess lärjungar häri deltaga.
Vad angår sagda ledighets förläggning, föreligga enahanda skäl, som kommissionen närmare utvecklat i samband med realskolan, för det regel- mässiga fastställandet av en för läroanstalten i dess helhet gemensam, fast veckodag för densamma, vilken dag i regeln bör vara lördagen. Därav följer ock, att samma anordning beträffande lektionernas längd, som för realskolan förutsatts, jämväl för gymnasiet bör komma i tillämpning och att sålunda tre lektioner dagligen, i regeln förlagda till tiden före fru- kostlovet, böra omfatta 45 minuter samt övriga lektioner 40 minuter.
I likhet med vad redan skett beträffande realskolan och av ena-
handa anledning finner sig kommissionen böra förorda, att skrivningarna 42—210409. I".
Musik och
gymnastik
med lek och idrott.
Skrivning- arnas an- ordning.
å gymnasiet i största möjliga utsträckning förläggas till skolan. I första ringen torde i regeln en tid av tre timmar för varje skrivning vara till- fyllest. Det har jämväl tett sig önskvärt, ur synpunkten av att lärjun- garna må förvärva färdighet att med större snabbhet slutföra dem före- lagda uppgifter, att tiden för skriftliga arbeten i de främmande levande språken även i övriga ringar fastställes till högst tre timmar. Åt skriv- ningarna i svenska, latin, matematik, fysik och kemi torde i andra och tredje ringarna något längre tid i regeln böra beredas. Kommissionen föreställer sig, att i detta avseende en tid av 4, högst 5 timmar måste anses fullt tillräcklig.
Av det nu sagda följer, att i regeln endast inom gymnasiets andra och tredje ringar särskilda skrivningsdagar torde böra ifrågakomma. För beredande av härför nödig tid har kommissionen förutsatt, att, i prin- cipiell överensstämmelse med vad nu härutinnan gäller, lärjungarna i de båda högsta ringarna under två dagar varje månad skola åtnjuta ledighet från undervisningen, vilken ledighet delvis må användas till ut- förande av sådana skriftliga arbeten, vilka icke kunna utföras å halv dag, delvis till enskilt arbete efter lärarens anvisning.
Vid Öövervägandet av frågan, huruvida skolskrivningarna böra fast inpassas på det ordinarie veckoschemat eller förläggas på rörliga skriv- dagar, har kommissionen funnit de starkare skälen tala för ett fasthål- lande vid nuvarande ordning med rörlig skrivdag.
Den i den pedagogiska diskussionen främst anförda invändningen mot rörlig skrivdag har varit det ojämna sätt, på vilket de skilda äm- nena ej sällan drabbats vid det oundvikliga bortfallandet av undervis- ningstimmar i samband med skrivningar å lärorummet. Därvid synes man dock mest hava fäst sig vid vissa här och var förefintliga missför- hållanden och mindre beaktat den frågan, huruvida dessa verkligen med nuvarande ordning äro ofrånkomliga. Det torde dock enligt kommis- sionens mening icke behöva möta oövervinneliga svårigheter att så för- lägga de rörliga skrivdagarna, att dessa jämte särskilda lovdagar täm- ligen jämnt fördela sig på veckans olika dagar. Ett dylikt hänsyns- tagande torde också i överensstämmelse med gällande bestämmelser vid skrivschemats uppställande i regeln förekomma. MBSant är, att en sådan plan-
mässig fördelning av skrivdagarna icke skulle alldeles undanröja olägen- heterna. Sålunda skulle, där skriv- och lovdagarnas antal under läsåret icke bleve jämnt delbart med 6, en viss ojämnhet kvarstå. Och härtill skulle vidare komma sådana mera tillfälliga lovdagar, vilkas placering icke kan på förhand säkert beräknas. "Det kan dock anmärkas, att den förra olägenheten, i varje fall under ett helt läsår, icke kommer att i mer avsevärd grad göra sig gällande och att den senare olägenheten skulle i lika grad framträda vid anordning med fast skrivdag.
De anmärkningar, vilka riktats mot anordningen med rörlig skriv- dag, hava särskilt exemplifierats med de s. k. entimmesämnena, för vilka stundom två och, om det vill sig illa, flera veckor kunna för- gå mellan tvenne på varandra följande lektioner. Det bör framhållas, att dessa entimmesämnen enligt det föreliggande förslaget till timplan icke vidare skulle förekomma, varför denna speciella olägenhet i före- varande sammanhang saknar betydelse.
Å andra sidan bör erinras, att införandet av fast skrivdag särskilt i ett hänseende är ägnat att väcka betänklighet. Det torde från alla håll vitsordas, att nuvarande möjligheter att tämligen fritt utplacera skriv- dagar medfört vissa fördelar. Sålunda har man vid terminens början kunnat dröja med anordnande av skrivning, till dess de under ferierna något förlegade kunskaperha hunnit bliva hjälpligt uppfriskade eller något nytt kapitel, lämpligt att läggas till grund för skriftlig behandling, hun- nit genomgås. Vidare torde ofta skrivdagar i olika ämnen under veckorna framemot terminssluten hava samlats 1 syfte att giva dem karaktär av avslutande provskrivningar, och ett liknande förfaringssätt tillämpas även för högsta ringen under den närmaste tiden före studentskrivningarna. Och slutligen brukar man gärna, med hänsyn till svårigheten att med- hinna rättande och genomgång i klassen av de skriftliga arbetena, und- vika anordnande av skrivningar under de allra närmaste dagarna före terminsavslutning. Sådana och liknande hänsyn skulle svårligen kunna göra sig gällande, därest en fast skrivdag infördes. Den rörliga skriv- dagen medgiver sålunda större anpassning till praktiska hänsyn vid skrivningarnas förläggning än den fasta skrivdagen.
Läsårets Till främjande av läsårets effektiva utnyttjande för undervisnings- ktiva ut- 2 ED : . Mae arbetet förordar kommissionen, att enahanda föreskrifter varda meddelade,
som i det föregående framhållits i fråga om realskolan.
Arbets- Då det gällt att taga ståndpunkt till frågan om arbetsbelastningen Persenegen det omorganiserade gymnasiet, har kommissionen funnit sig kunna utgå
därifrån, att för den blivande första gymnasieringens del icke föreligger anledning till nämnvärd timreduktion. Såvitt känt är, hava icke allvar- ligare eller allmännare symtom till överansträngning inom de båda
lägsta gymnasieringarna hittills gjort sig märkbara. Ferierna, lovdagarna
under läsåret samt gymnastiken och idrotten i förening synas i det hela hava utgjort tillfredsställande garantier mot denna fara. Icke heller synas för nämnda ring särskilda skäl föreligga att genom timreduktion under- lätta - ett ökat, självständigt lagt hemarbete, då studierna på detta sta- dium, med hänsyn till ungdomens ännu endast mera ofullständigt ut- vecklade håg för självständigare andligt arbete, alltjämt torde böra bedrivas med hemarbetets tyngdpunkt förlagd till den dagliga förberedelsen av förelagda uppgifter. På dessa grunder har för första ringen samman- lagda veckotimtalet för teoretiska ämnen samt teckning funnits kunna föreslås till väsentligen oförändrad siffra eller till 30 timmar mot nu- varande 31. :
Annorlunda ställer sig saken för de båda högsta ringarna. Det nuvarande veckotimtalet är här 33, vartill utom timplanen ofta tillkomma frivilliga laborationsövningar, vadan antalet för läroämnen och teckning avsedda timmar ej sällan stiger till 35. Visserligen är ju sant, att här en lindring kan ernås genom utnyttjande av bortvalsrätten. Men det är att märka, dels att denna i avsevärd utsträckning icke tages i anspråk, dels att ingen garanti finnes för att den tillvaratages i syfte att förhindra överansträngning, då ju, som bekant, fruktan för underkännande i skrift- lig eller muntlig studentexamen ej sällan avhåller medelmåttigt begåvade lärjungar från att bortvälja läroämne, vartill kommer, att de i följd av bortval lediga timmarna ofta äro så förlagda å läsordningen, att de icke kunna tillgodogöras för hemarbetet. Enligt kommissionens förslag skulle ingen rätt till bortval förekomma, men i stället har timtalet för de båda
högsta ringarna inskränkts. Syftet med berörda åtgärd är emellertid ingalunda att komma de klent begåvade till hjälp, ty, såsom det redan anförda giver vid handen, förutsätter kommissionens förslag, att gymna- siet för framtiden befrias från lärjungar, vilka visa sig mindre lämpade för högre skolstudier. I stället har kommissionen avsett att för de nor- malt begåvade möjliggöra ett grundligt och solitt tillägnande av skol- kursen utan den till ytlighet frestande forcering av skolstudierna, vartill det nuvarande antalet av veckotimmar och ämnen i de båda högsta ringarna ej sällan ger anledning. Särskilt är att förvänta, att en reduk- tion av timtalet skall lämna något större utrymme för självverksamhet i hemarbetet med mer omfattande studieuppgifter, vilket ju väl lämpar sig för detta mognare åldersstadium. En utveckling av studiearbetet i denna mycket önskvärda riktning torde för övrigt ytterligare i hög grad främjas genom minskningen i ämnesantalet, varigenom gymnasiearbetet i det hela å här ifrågavarande stadium bör kunna vinna i koncentra- tion och samling.
Det antal veckotimmar, som å timplanen för andra och tredje ringarna upptagits, är något växlande å olika linjer, och hänsyn har härvid tagits till den sannolika omfattningen av åtföljande hemarbete. För latingymnasiet, där hemarbetet i det hela torde bliva mest krävande, föreslås 29 (30), respektive 28 (29) veckotimmar. För realgymnasiet, där dels laborationer i mera betydande omfattning förekomma, dels åt teck- ning givits större utrymme, har antalet veckotimmar funnits kunna före- slås till 30. Samma antal upptager jämväl timplanen för det nyspråk- liga gymnasiets andra ring, medan siffran för detta gymnasiums tredje ring på grund av saknaden av laborationstimmar nedbragts till 29. I det hela har sålunda timtalet i jämförelse med nuvarande maximiantal reducerats med i genomsnitt 4 å 5 veckotimmar.
Genom här antydda anordning samt genom den samtidigt åväga- bragta minskningen av antalet ämnen torde det angivna syftemålet, även i fråga om genomsnittslärjungarna, kunna förväntas bliva vunnet. Emellertid får icke förbises, att för olika begåvade lärjungar det nödiga minimiarbetet kräver högst olika mått av tid och krafter. Efter kom- missionens mening kan det endast vara till fördel, att även de bättre
begåvningarna i skolan få lära sig arbeta med full kraft. För att så må bliva fallet, har det ansetts lämpligt att söka anordna frivilliga spe- cialkurser, särskilt avsedda för sådana mera begåvade lärjungar.
Behövlig- I detta sammanhang torde särskild uppmärksamhet böra ägnas
hälen av. sh den frågan, huruvida den föreslagna linjedelningen i och för sig kan
ann anses tillräckligt främja den individualisering i arbetet, som särskilt för
Re den mognare ungdomens utveckling är av synnerlig vikt, eller huru- "vida man icke genom ytterligare organisatoriska anordningar inom eller vid sidan av de olika linjerna bör söka tillgodose det individuella intresset.
I det hela torde kunna sägas, att en verkligt god skoluppfostran använder både tvång och frihet, å ena sidan garanterar planmässighet i studiernas anordning och därmed skolans auktoritet, å andra sidan även lämnar utrymme åt individens intresse och känsla av eget ansvar. Det torde även gälla, att tvångsmomentet bör mera framträda på skolans tidigare stadier än på de senare. Detta har ock såväl i nu gällande som i den föreslagna organisationen tillbörligen beaktats därigenom, att redan gymnasiets linjedelning i viss mån tillmötesgår detta individuali- seringskrav å det övre skolstadiet. Fråga är då, om linjedelningen ensam vederbörligen fyller detta krav.
Under det i ärendet förda meningsutbytet har det uttalats, att fri- heten för lärjungen och hemmet borde inskränkas till rätten att välja linje, och att det vore skolans sak att med auktoritet och planmässighet organisera linjen samt med fast hand leda studierna 1 den genom linje- valet angivna riktningen. Härtill kan beträffande förevarande förslag också fogas den erinran, att med den begränsning i ämnesantalet å det högsta stadiet, som detsamma innebär, behovet av ytterligare individuali- sering ej synes vara särskilt trängande. Emellertid lär å andra sidan icke kunna förnekas, att även det å högsta stadiet starkt begränsade ämnesområdet innesluter ämnen, på vilka lärjungens intresse ofta kan förväntas i en rätt olika proportion fördela sig, och att det följaktligen föreligger anledning att överväga, huruvida icke behörigt utrymme och
verklig ledning bör givas åt ett otvetydigt framträdande specialintresse
inom en linjes ämnesområde, låt vara att anordningar i sådan riktning torde böra träffas endast i mera begränsad omfattning.
För en sådan individualisering inom en viss huvudlinje hava hit- tills tvenne olika metoder kommit till användning, bortvals- och tillvals- metoden. I fråga om bortvalet erbjuder den svenska skolhistorien en syn- nerligen rikhaltig men föga uppmuntrande erfarenhet. Så mycket torde därav framgå, att bortvalsmetodens tillämpning i mer utsträckt grad alltid visat sig vara ett riskabelt experiment, som i regeln lett till bak- slag. En sådan påföljd framträdde vid metodens tillämpning enligt 1849 års cirkulär och 1856 års läroverksstadga. Och kommissionen har i det föregående närmare utvecklat, att även nu gällande läroverksstadgas ifrågavarande bestämmelser i sina verkningar visat sig mindre lyckliga. I betraktande av sålunda gjorda erfarenheter och med hänsyn jämväl till de förutsättningar, varpå kommissionens organisationsförslag bygger, synas tillräckliga motiv saknas för ett bibehållande av en, om ock modifierad bortvalsrätt. Därest linje i stort sett väljes riktigt — och detta måste vara förutsättningen i det hela — föreligger föga risk för att lärjungen på det begränsade ämnesområdet möter ämnen, som absolut bära emot. Icke heller torde med förevarande förslag bortvals- rätten behövas såsom ett slags säkerhetsventil mot faran för överan- strängning. Denna fara torde med det reducerade timtalet och det minskade antalet ämnen å det högsta stadiet — och ensamt där synes bortval kunna ifrågasättas — vara väsentligen undanröjd. Och för öv- rigt torde anledning saknas att för framtiden vid gymnasiets organise- rande taga hänsyn till verkligt svaga begåvningar.
Den individualisering av skolstudierna, som kommissionen sålunda ansett böra närmare övervägas, kan åvägabringas även genom anlitande av tillvalsmetoden. I princip är tillvalet av särskilda ämnen, som icke äro upptagna å den ordinarie timplanen, ingen nyhet i vårt land. Så- lunda infördes genom 1820 års skolordning engelska och teckning såsom frivilliga tillvalsämnen. I senare tid hava engelska och hebreiska haft samma ställning å den helklassiska linjen, och för närvarande är förhål- landet enahanda med franskan i realskolans femte och sjätte klas- ser. Såsom tillvalsämnen kunna även räknas slöjd och instrumental-
musik. Motsvarande anordningar hava jämväl flerstädes i utlandet vid- tagits.
På vissa håll förekommer därjämte tillval i form av specialkurser i ämnen, som redan äro å timplanen upptagna. I denna form har bland annat tillvalet använts vid gymnasier i Tyskland på ett sätt, som till- dragit sig uppmärksamhet inom den pedagogiska diskussionen. Kurserna hava vanligen avsett fördjupande av någon begränsad del av ett ämnes- område, t. ex. i språk grundligt studium av någon författare, i historia en översikt av Tysklands kulturutveckling o. s. v. Villkoret för deltagande i sådan kurs är, att de ordinarie studierna ordentligt skötas; sker så icke, avbrytes deltagandet. I England synas liknande specialkurser i rätt stor utsträckning förekomma. I vårt land kan för närvarande deltagande i den frivilliga teckningen samt i de frivilliga laborationsövningarna i det hela betraktas såsom en tillämpning av en likartad metod.
Det lider efter kommissionens mening intet tvivel, att tillvalet är en vida mer lämplig form för fördjupandet av studierna än bortvalet. Det torde ock med allt skäl kunna sägas, att tillämpningen av tillvalet i vårt land hittills icke givit anledning till mer vägande anmärkningar. Tillvalet saknar ock bortvalets särskilda svagheter. Det förutsätter som grundstomme för studieplanen den fasta linjen. Denna fasta linje ga- ranterar planmässighet i arbetet och ger det minimum av kunskaper, som ovillkorligen måste inhämtas. Tillvalet blir närmast uttryck för positivt studieintresse vid sidan av det obligatoriska arbetet, förenar så på ett rationellt sätt tvånget med friheten samt hindrar, för så vitt det obliga- toriska arbetet är med måtta utmätt, att den ena principen gör sig obe- hörigen gällande på den andras bekostnad.
Tillvalsmetoden lärer även från en annan synpunkt kunna moti- veras. Den erfarenheten kan ej sällan göras, att lärjungar, som i skolan utan svårighet erövrat de högre betygen, sedermera ute i livet icke fyllt de på dem ställda förväntningarna, under det att omvänt mera medelmåttigt begåvade, vilka i skolan haft det strävsamt, sedan skött sig vida bättre. Det torde ligga nära till hands att såsom en vik- tig orsak till denna företeelse peka på det förhållandet, att, såsom vår skola nu är ordnad, de verkliga begåvningarna i skolan alltför ofta skäm-
mas vort, vinna sina framgångar till alltför billigt pris och över huvud icke lära sig arbeta med tillbörlig uthållighet och energi, helt enkelt eme- dan de icke behövt arbeta allvarligare för att med framgång reda sig i skolan. Det synes därför vara en synnerligen viktig uppgift för skolan att tillse, att de bättre begåvade lärjungarna få sig arbete förelagt i rim- ligare proportion till sin arbetsförmåga, än vad hittills skett. Då det torde få anses uteslutet att för vinnande av detta syfte inrätta särskilda begåvningsklasser med mer forcerat drivna studier, synes den lämpligaste utvägen vara den, att man bereder tillfälle för begåvade lärjungar till arbete utöver det stadgade minimimåttet. "Tillvalsmetoden synes i nu berörda avseende erbjuda så stora fördelar, att kommissionen icke tvekat att tillvarataga densamma i här föreliggande förslag.
Vid inpassandet av tillvalsmetoden i den föreslagna organisationen har det synts kommissionen mest ändamålsenligt, att tillvalskurserna byggas på frivilligt åtagande från lärjungarnas sida och sålunda komma som ett plus till linjens obligatoriska minimiarbete.
Härav följer, att sådan specialkurs icke kan utnyttjas av alla lär- jungar, måhända icke ens av Hfertalet. Skola de fastslagna lärokurserna behörigen och utan överansträngning inhämtas, synes det bliva nödvän- digt, att lärjunge får deltaga i specialkurs, endast om klasskonferensen anser, att så kan ske utan men för de obligatoriska studiernas skötande. Denna klasskonferensens prövning bör även avse lärjunges särskilda förut- sättningar att tillgodogöra sig specialkursen så, att det därmed avsedda ändamålet vinnes. Skulle det befinnas, att lärjunge, som deltager i så- dan kurs, i det ena eller andra avseendet icke håller måttet, bör han efter uttalande av klasskonferensen kunna förhindras att vidare deltaga. Genom en sådan anordning åvägabringas garantier för att allvar i det obligatoriska studiearbetet fasthålles såsom primär fordran. Även om tillvalet såmedelst får en mera begränsad räckvidd, lärer det få anses obestridligt, att med den föreslagna anordningen detsamma kan komma just dem till godo, som äga förutsättningar för ett fördjupat och intres- serat specialstudium.
I detta sammanhang har kommissionen ansett sig böra framhålla lämpligheten av att sådana lärjungar, som i något ämne visa synnerligen
Tillvals- kursernas föremål.
goda kunskaper, av rektor lämnas befrielse från undervisningen helt eller delvis i sagda ämne för att erhålla ökad tid för studium av tillvalskurs, i vilken han deltager. I sådant avseende torde böra stadgas, att lär- Junge 1 berörda syfte efter särskild ansökan och vederbörande ämnes- lärares hörande må av rektor kunna helt eller delvis befrias från skyl- digheten att deltaga i lektionerna i visst läroämne, däri han visat sig äga sådana kunskaper, att han kan förutsättas till fullo svara för den fastställda lärokursen, trots den medgivna befrielsen.
De sålunda föreslagna tillvalskurserna, som skulle kunna förekomma i andra och tredje ringarna, böra i regeln planläggas för helt läsår med var och en tvenne veckotimmar. I fråga om ämnena torde största möjliga frihet böra medgivas vederbörande läroverks lokala styrelse under behörigt hänsynstagande å ena sidan till lärjungarnas uttalade önskningar, å andra sidan till tillgången på för uppgiften villiga och intresserade lärare. Efter kommissionens åsikt bör sådan kurs kunna avse dels å den ordinarie timplanen icke upptaget ämne, dels ett specialområde inom redan före- fintligt ämne. I förstnämnda hänseende kunde t. ex. tänkas anordnande av fortsättningskurs i ett enligt den ordinarie timplanen redan avslutat ämne, exempelvis något språk, matematik, biologi eller kemi, eller ock kunde ett å linjens ordinarie timplan icke befintligt ämne upptagas. Sålunda skulle möjligen vid läroverk utan latinlinje en elementär kurs i latin för mången elev visa sig värdefull, liksom en motsvarande kurs i grekiska vid läroverk utan helklassisk linje kan förutsättas vinna an- slutning. Jämväl kan det tänkas, att de krav, som blivit framställda på en ur handelssynpunkt tvivelsutan betydelsefull undervisning i ryska eller spanska språket, skulle kunna i någon mån tillgodoses genom här ifrågavarande kurser. Ett sådant specialämne som konsthistoria skulle ock kunna tänkas ifrågakomma. Ävenledes kan geografi erbjuda synner- ligen lämpliga studieuppgifter för de gymnasielärjungar, i vilkas undervis- ning ämnet icke normalt ingår. Den närmaste avsikten med sådan till- valskurs får dock anses vara att bereda möjlighet till ytterligare fördjup- ning i ett för den särskilda linjen karakteristiskt huvudämne. Härvid kunna ju möjligheterna betydligt variera. Den i kursplanen för ämnet svenska förordade undervisningen i danska och norska kan sålunda lämp-
ligen på denna väg utvidgas. I språken kunna givas kurser, omfattande specialstudium av en eller annan mer central författare eller mera om- fattande kurser i realia med stöd av landets egen litteratur. TI historia med samhälls- och ekonomilära finnas en mängd tacksamma uppgifter, och den populärvetenskapliga speciallitteraturen i dessa ämnen erbjuder ett flertal av arbeten, vilka kunna tjäna till utgångspunkt för studium av särskilda epoker eller sidor av utvecklingen. Enahanda är förhållandet med matematik och naturvetenskaperna.
I anslutning till här ifrågavarande tillvalskurser böra lärjungarna gärna få bedriva mer sammanhängande, självständigt arbete, såsom att med ledning av tillgänglig litteratur i längre uppsatser utförligare be- handla något kapitel av det genomgångna eller företaga mera omfattande laboratorieundersökningar på egen hand, där så är möjligt. Över huvud taget synas de erfarenheter, som vunnits vid det s. k. enskilda arbetet vid folkskoleseminarierna, vara ägnade att skänka god ledning vid plan- läggningen och det närmare utformandet av specialkurserna å gym- nasiet.
I fråga om antalet kurser vid de olika läroverken synes lämpligen antalet till- endast ett maximum böra på förhand fastställas. Där intresset hos lärare Lr och lärjungar icke alls eller icke i tillräcklig grad är förhanden, böra kurserna icke genom tvångsåtgärder komma till stånd. Specialkurserna höra med andra ord endast så till vida införlivas med gymnasieorganisa- tionen, att de beteckna möjligheter att tillvarataga, där verkliga förut- sättningar för deras effektiva användande förefinnas. Vad angår maximi- antalet, torde vid mindre läroverk kunna anses tillfyllest att medgiva två kurser i var och en av de båda högsta ringarna å varje linje. En nägot rikare valmöjlighet bör dock kunna beredas dels därigenom, att nagon kurs, exempelvis i biologi eller historia, kan utnyttjas av lär- Jjungar från olika linjer, dels därigenom, att lärjungar i olika ringar kunna deltaga i samma kurs. Vid större läroverk med parallellavdel- ningar inom samma linje torde antalet kurser inom varje ring och hu- vudlinje kunna utsträckas till tre å den dubblerade linjen, även där med frihet för lärjunge att deltaga i annan rings eller linjes kurs. Varje lär- Junge bör i regeln endast tillåtas att samtidigt deltaga i en kurs. Blott
i undantagsfall, då fråga är om avgjorda och utpräglade studiebegåv- ningar, må deltagande i två kurser medgivas. Såsom specialkurs räknas härvid jämväl deltagande i frivillig teckning.
Det synes likaledes uppenbart, att ett visst minimiantal lärjungar bör krävas för att en kurs skall komma till stånd. I betraktande av de jämförelsevis mindre betydande kostnader, varmed kurserna bliva för- bundna, och då syftet med åtgärden främst är att tillvarataga och vidare utveckla de mer utpräglade begåvningarna, synes berörda antal böra sät- tas jämförelsevis lågt, förslagsvis till fyra lärjungar.
De sålunda föreslagna tillvalskurserna hava i det föregående mo- tiverats av behovet av studiernas individualisering och fördjupande å det högsta stadiet samt av önskan att bereda även särskilt väl begåvade lär- jungar tillfälle till full sysselsättning. Ännu en viktig synpunkt torde härvid vara värd beaktande. Det synes kommissionen uppenbart, att här ifrågavarande kurser, därest de utvecklas i den avsedda riktningen, skola öppna möjlighet att i rikare mån än eljest utnyttja de för sina ämnen intresserade lärarkrafterna, på samma gång som åt dessa erbjudas till- fällen att mer mångsidigt än eljest företaga pedagogiska experiment. De tilltänkta kurserna skulle kunna fullt ut få sin prägel av den enskilda lärarpersonligheten, av hans intresse och pedagogiska läggning. Härige- nom kommer även för läraren ett individuellt moment in i undervisningen, vilket säkerligen skall vara ägnat att ytterligare främja den utveckling mot större frihet och rörlighet i organisationen, som kommissionen funnit så betydelsefull för skolan lika väl som för landets högre bildning i det hela.
Förslag till timplan för gymnasiet.
FRAS I
Nyspråkligt gym-
Latingymnasium 3 3 nasium
Realgymnasium
Ä m nen i | Sum] —— | Sum: | Sn 8 |Sum- TF TE Ra SE rr | ma | TSRESTI SE fog
| il Å | | |
Ring Ring
Fn rn nn RR mere
RATE Br > Religionskunskap .- . . - - - 2 12 | 211062 E SR TN 12) = 3 | Psykologi: iii: gilieas si ibisee ciel 2 2 2 2 (2 2 Svenska . ...cccc cc 3 14 406 TE SEA 4 ll goes fr are 9 Tatra SN SER RS 7 | 7 7) 21— Re EN fe a FEN Jul gelikar obe a TR TE TEA EE Er [Sr De pe ES Te fem LE ES Tyskå . sc sms 1518) 38) 111 23 383 3» 10 2 |— |—- 2 Franska Fn. BAS RO Bin 6) GE] DA are 66 EE a Pa
Historia med samhälls- och | | | |
ekonomilära. . . . . + + - | 3 33 | 101 3 Be 410 4 de Geografi . . ss » - «= 5 & [—- — — | | 2 — | 3 Föll | SS | Matematik . . . soc cc AES [TO a ae Re [rr are AR a re IBiologd .. sn ho. ME FA SS Bj (Ar AN 3 Fysik air ln KA 35) 29 —| 51 35 29 3: 81 4 45 59 1831 Kanin 5 omvlleugglta sn TNE EEE 35) 9 180 |29 28! 8729 |29 | 271 sl28 128 128 |
Antalet samtidigt lästa läro- | | | | | SE |
ämnene dd. > ebba. | ESH ks z 10 9—10 ? | 8 8-9] 7
II I I i I "TECKNING ss 3 ssk oss — 1—- | —- = | 1 | Mg | 4) 2 | 2 12 | 6 | MBK mn og scen ol (EES 1 | 4 | 1.5] För AE TA | Gymnastik med lek och idrott . | 4 | 4 | 41 12 I CS | 12 4 | 4 | 4 12. | 5.5 | sol Se Fes 6 7) 20] 75| 75) 7 | 22
1) 2 timmar halva läsåret.
”) Därest antik historia förlägges till den egentliga historieundervisningen, minskas fimantalet för ämnet latin till 6, och ämnet historia med samhälls- och ekonomilära erhåller i ring II 4 timmar. a
3) Ämnena tyska och engelska förutsättas kunna alternera. ' Härav 1 timme laborationer var eller varannan vecka. ”) Härav 1 timme laborationer. $") Härav 1 timme laborationer varannan vecka.
Anm. 1. Tre morgonlektioner varje dag omfatta 45 minuter, övriga lektioner 40 minuter.
Anm. 2. > . ) 4. » ÖJ. ) 6. » ve
En halv dag efter frukostlovet en gång i veckan, i regeln lördag, skall lämnas fri från lektioner och anslås till idrotts- övningar, utflykter samt exkursioner; deltagandet i idrotts- övningar och utflykter är i ringarna II och TIT frivilligt. De lärjungar i ring II å latingymnasiet, som önska läsa grekiska, erhålla undervisning i detta ämne 7 timmar i veckan. Dessa lärjungar deltaga ej i undervisningen i tysk: och fysik samt åtnjuta undervisning i franska blott 4 timmar. De lärjungar i ring III å samma gymnasium, som önska läsa grekiska, erhålla undervisning i detta ämne 7 timmar i veckan. Dessa lärjungar deltaga ej i undervisningen i tyska samt åt- njuta undervisning i franska blott 3 timmar. De lärjungar i ring II å realgymmasiet, som önska begagna sig av möjligheten till ytterligare specialisering inom den natur- vetenskapliga ämnesgruppen, erhålla undervisning i biologi 5 timmar i veckan. Dessa lärjungar deltaga i undervisningen i matematik blott 4 timmar. De lärjungar i ring MI å samma gymnasium, som önska begagna sig av möjligheten till ytterligare specialisering inom den naturvetenskapliga ämnes- gruppen, erhålla undervisning i biologi 5 timmar i veckan, i fysik 6 timmar i veckan, i kemi 4 timmar i veckan. Dessa lär- Jungar deltaga ej i undervisningen i matematik. Laborationer må, när så befinnes lämpligt, koncentreras å dub- beltimmar. Undervisning i körsång meddelas 1 timme vårannan vecka under den åt musik anslagna tiden åt lärjungarna i ringarna I och IL. Då med hänsyn till läsavdelningarnas storlek vid visst läro- verk samläsning med lärjungar tillhörande olika gymnasielinjer utan olägenhet kan äga rum, må timplanen efter medgivande av skolöverstyrelsen, inom ramen av de åt de särskilda ämnena anslagna sammanlagda timtal, modifieras, i syfte att sådan sam- läsning i lämplig utsträckning må kunna anordnas.
KAP TN Flickskolan.
1. Flickunderrvisningens uppgift och mål.
I anslutning till det för undervisningen vid statens normalskola för flickor uppställda målet angiva gällande bestämmelser, sådana dessa föreligga i kungl. kungörelsen den 29 oktober 1909 angående avlöning av lärarinnorna vid statsunderstödda enskilda läroanstalter m. m., såsom de högre flickskolornas uppgift »att utöver omfånget för folkskolans verk- samhet meddela allmän medborgerlig bildning». Undervisningen vid läroanstalterna i fråga har på samma gång avsett att giva viss författ- ningsmässigt fastslagen behörighet för åtskilliga lägre administrativa befattningar ävensom för inträde vid vissa fackskolor och specialkurser (s. k. normalskolekompetens). Vid sidan härav har den högre fick- undervisningen i vårt land sedan länge inrymt en särskilt framträdande plats åt den kvinnliga ungdomens utbildning för hemmets uppgifter och förhållanden.
När det gällt att intaga ståndpunkt till spörsmålet om flickunder- visningens tillgodoseende inom det framtida skolsystemet, har det för kommissionen, såsom i det föregående redan framhållits, stått klart, att sagda undervisning i åtskilliga hänseenden har sina speciella, från goss- undervisningen skilda uppgifter. Samma uppfattning har fått ett uttryck i de riktlinjer, som i oftaberörda statsrådsprotokoll uppdragits för nu förevarande utredning rörande undervisningsväsendets omorganisation, då det däri uttalats, att omorganisationen ej får avse »att ensidigt omskapa flickskolan efter mönstret av gosskolan>.
I den mån flickundervisningen åsyftar att meddela allmänt med- borgerlig bildning och skänka kvalifikationer för vissa levnadsställningar, sammanfaller målet givetvis i princip med det för realskolan uppställda. Vid flickundervisningen bör emellertid speciell hänsyn tagas till det för den kvinnliga ungdomens psykiska och kroppsliga konstitution egendom- liga, och vidare bör denna undervisning särskilt inriktas på utbildningen för hemmets uppgifter och krav. Det är dessa förhållanden, som efter kommissionens uppfattning motivera anordnandet av särskild undervis- ning för flickor.
Såsom förut betonats, kunna emellertid även dessa flickundervis- ningens speciella uppgifter i viss utsträckning tillgodoses inom real- skolans ram, och kommissionen har i anslutning till denna sin allmänna ståndpunkt i det föregående förordat, att realskolan som regel erhåller karaktär av samskola, varvid dock med hänsyn till de kvinnliga lär- Jungarna en viss differentiering i undervisningen skall inträda. Denna differentiering avser i främsta rummet att bereda erforderligt utrymme åt det kvinnliga praktiska arbetet men kan jämväl beröra vissa sidor av. den teoretiska undervisningen.
Det får emellertid icke förbises, att den utbildning, som i sagda läroanstalter kommer den kvinnliga ungdomen till del, icke i alla hän- seenden uthärdar en jämförelse med den, som i regeln hittills har kunnat meddelas i en åttaårig flickskola. Därtill är skoltiden för kort. En un- dersökning av det kunskaps- och bildningsresultat, som vid undervis- ningen i dessa läroanstalter, rätt ledda, uppnåtts, har övertygat kom- missionen därom, att det måste anses önskvärt och befogat, att möjlig- heter till . erhållande av en motsvarande utbildning fortfarande bibehål- las, där förhållandena sådant medgiva. För det stora flertalet flickor torde alltjämt verksamheten i hemmet såsom maka och moder bliva den närmaste och egentliga livsuppgiften. Det synes därför fullt berättigat, att läroanstalter finnas, som särskilt taga sikte på denna uppgift, på samma gång de jämsides med realskolan men i något saktare takt än denna, förbereda för deltagande i det praktiska förvärvsarbetet. Genom en sådan skolform vinnes även den. fördelen, att man från tävlan om platser å gymnasiet avlägsnar den del av den kvinnliga ungdomen,
som visserligen önskar en mera fördjupad allmänbildning, än den real- skolan kan meddela, men som icke har särskild anledning eller särskilda förutsättningar att följa gymnasiets mera teoretiskt lagda studiebanor.
Åt arbetet i de för flickor avsedda skolorna bör lämpligen givas en från realskolan något avvikande karaktär, betingad av deras här ovan nämnda uppgifter. Kommissionen har velat tillgodose nu berörda syn- punkter genom att, på sätt nedan närmare omförmäles, vid flickunder- visningens planläggning förorda en för ändamålet lämpad organisation, så långt detta kan ske med hänsyn till skilda orters växlande förhål- landen.
Målet för den speciella flickundervisningen, oberoende av de for- mer, under vilka den kommer till stånd, bör alltså i enlighet med vad nyss framhållits vara dels meddelande av allmänt medborgerlig bildning i något vidare omfattning än i realskolan, dels ock förberedande i Viss utsträckning av praktisk verksamhet, särskilt å hemmets område, allt under hänsynstagande till den kvinnliga ungdomens egenart i andligt och kroppsligt avseende.
2. Organisation.
I det föregående har redan angivits, att kommissionen funnit det orika typer av synnerligen angeläget, att flickundervisningen icke inordnas i snäva eller Mikro stela former. En motsatt ståndpunkt skulle i många samhällen omöjlig- göra tillgodoseendet av de önskemål med avseende på beredandet av ut- bildningsmöjligheter för den kvinnliga ungdomen, som kommissionen funnit berättigade och beaktansvärda. I belysning av de starkt växlande folkmängdsförhållandena å skilda orter i vårt land framstår nödvändig- heten av organisationens anpassningsförmåga 1 klar dager. : Å sådana orter, där antalet lärjungar icke medgiver anordnande av särundervisning, kar den speciella flickundervisningens krav kunnat tillgodoses endast genom modifikationer i realskolans timplan, som avse dels att bereda ökat utrymme för praktiskt arbete, dels att i någon .mäån lämpa undervisningen efter flickornas anlag och studiehåg. Jämväl torde i huvudsaklig anslutning till nu gällande bestämmelser möjlighet för 44—210409. IX.
Flickskola av C-typ.
Flickskola av B-typ.
kvinnliga: lärjungar till befrielse från någon del av realskolans undervis- ning. böra :beredas:. / i ;
Utom genom nu nämnda anordningar bör emellertid enligt kom- missionens mening samma syfte ytterligare tillgodoses genom en på- byggnad av realskolan medelst en till densamma knuten särskild flick- skoleklass, av kommissionen betecknad flickskola typ &C. Undervis- ningen skulle där avse dels en utvidgning och fördjupning av den i realskolan inhämtade allmänbildningen, dels bibringande av ökade färdig- heter i praktiskt arbete. Med hänsyn till de ungas uppnådda ålder och mogenhet torde det komma att befinnas ändamålsenligast att låta arbetet försiggå under mera fria former, erinrande om dem, som erhållit sin lyckliga organisatoriska gestaltning i den svenska folkhögskolan. Frihet har sålunda funnits böra föreligga för vederbörande skolas ledning såväl att begränsa antaiet.veckotimmar som ock att koncentrera arbetet på ett mindre antal ämnen. Kommissionen föreställer sig emellertid, att det skall befinnas mest lämpligt, att undervisningen till sitt innehåll anord- nas i huvudsaklig anslutning till vad som föreslås i fråga om de full- ständigare flickskoletyperna. En motsvarighet till här förordade organi- sationstyp förefinnes redan i den praktiska fortsättningskurs för kvinnlig ungdom, som genom Kungl. Maj:ts beslut den 3 augusti 1917 kommit till upprättande vid statens samskola i Örnsköldsvik och vartill bidrag av stat och kommun alltsedan läsåret 1917—1918 utgått. Undervis- ningen 1 sagda fortsättningskurs har omfattat modersmålet, franska, samhällslära, hälsolära och samaritkurs, huslig ekonomi, sömnad och vävning samt bokföring.
Å andra orter, där lärjungeantalet väl icke påkallar upprättandet av särskola för flickor men dock når en sådan storlek, att parallellav- delningar inom de olika klasserna måste upprättas, synes den speciella flickundervisningen böra anordnas på det sätt, att flickorna från någon
viss klass i realskolan — kommissionen har i sådant avseende stannat för att föreslå den näst högsta — få övergå till en särskild flickskole- linje, vars uppgift är att under ytterligare tre års särundervisning föra flickorna till ungefär samma kunskapsmått, som nu inhämtas i en åtta- arig flickskola. Denna linjedelning skulle enligt kommissionens förslag
förberedas redan i tredje realskoleklassen genom att de flickor, som ämna övergå till flickskolelinjen, befrias från undervisningen i matematik. Givet- vis skulle flickundervisningens särskilda krav, ej minst fordran på större lugn i arbetet, genom en sådan anordning i avsevärd grad kunna till- godoses. Lärjungarna å en sådan linje skulle bland annat kunna undgå det mera forcerade arbete, som förberedelsen för realexamen alltid torde komma att medföra. Det ligger emellertid i sakens natur, att den ifrå- gavarande skoltypen, vilken kommissionen i det bilagda förslaget till kurs- och timplaner rubricerat såsom flickskola typ B, förutsätter, att de kvinn- liga lärjungarnas antal å orten är så stort, att anordningen låter sig eko- nomiskt försvaras. Även denna organisationstyp har förut prövats i vårt land, i det att flera enskilda samskolor upprättat särskilda flickskolelinjer, vilkas organisation i större eller mindre grad överensstämmer med den av kommissionen för B-skolan föreslagna. Den för tredje realskoleklassen för- ordade modifikationen i kursplanen för de flickor, som skola övergå till flickskolan, har också sin motsvarighet i flera skolor.
Vad slutligen angår de samhällen, där antalet manliga och kvinn- liga lärjungar uppnår en sådan storlek, att det kan anses motivera till- varon av mer än en enda läroanstalt, förmenar kommissionen, att man i regeln bör upprätta särskilda fristående flickskolor i omedelbar an- slutning till folkskolans sjätte klass. Beträffande organisationen av sist- nämnda läroverk har kommissionen funnit starka skäl föreligga att i det väsentliga söka förebilden i den nuvarande åttaklassiga flickskolan, vars lämplighet för den speciella kvinnobildningen kommissionen finner uppenbar. HEnär å de orter, där tillfälle till utbildning i sådan läroan- stalt kommer att erbjudas, möjligheter städse förefinnas för de flickor, som så önska, att i realskola erhålla undervisning, synes det kommissio- nen lämpligt, att den speciella flickskolan får en i viss mån annan lägg- ning. Den skulle då komma att utgöra ett värdefullt komplement till realskolan och sålunda bidraga att åt undervisningsväsendet i dessa samhällen giva en i och för sig önskvärd mångsidighet.
Här ifrågavarande skolform bör, i likhet med förutnämnda flick- skola av B-typ med hänsyn till sin allmänna ställning inom skolsystemet i vissa av de teoretiska ämnena meddela en undervisning, som når
Flickskola av A-typ
något längre än realskolans, varvid det också bör sörjas för att lärjun- garnas kunskaper erhålla ett innehåll och en läggning, som äro in- riktade särskilt på kvinnans uppgifter i hemmet och samhället. Ävenledes bör ett större utrymme på timplanen beredas praktiska ämnen, såsom kvinnlig slöjd, huslig ekonomi samt hemmets skötsel och vård.
Ur synpunkten av skolans nu antydda allmänna uppgift har kom- missionen även funnit det önskvärt, att tillfälle beredes lärjungarna att vid sidan av skolarbetet deltaga i göromålen i föräldrahemmet. Den dagliga arbetstiden bör av denna anledning begränsas något mera, än som i realskolan skett. Det ligger i sakens natur, att ett tillgodoseende av nu angivna önskemål nödvändiggör skolkursens utsträckning utöver det tidsmått, som föreslagits för realskolan. Spörsmålet blir då, huruvida den erforderliga förlängningen kan inskränkas till ett år, eller om den bör om- fatta två skolår och skolan sålunda organiseras i fem eller i sex årsklasser.
Till stöd för kravet på en sexårig skola kan anföras, att en lärotid av denna längd lämnar utrymme för en anordning av arbetet i enlighet med de grundsatser, som i det föregående angivits, vilket icke skulle i önskvärd utsträckning låta sig genomföras i en skolform, vars lärotid med endast ett år överstiger realskolans. En femårig flickskola anknyter å andra sidan nära till den nuvarande anordningen, där de tre lägre klasserna hava sin motsvarighet i fjärde till och med sjätte folkskole- klassen. I samma riktning talar vidare dels den omständigheten, att lärjungarna vid avgång ur en sexårig flickskola skulle teoretiskt sett nå en väl hög ålder, dels också att skillnaden mellan den tid, som erford- ras för avläggande av studentexamen, och den, som flickskolevägen skulle kräva, skulle bliva alltför ringa för att motivera den olikhet i behörig- hetsavseende, som de båda utbildningsvägarna skänka.
Om än kommissionen icke kunnat undgå att fästa avseende vid senast antydda organisatoriska vanskligheter, har kommissionen likväl, synnerligast som från flickskolans egna representanter förmärkts ett starkt intresse att till sitt förfogande erhålla en mera utsträckt lärotid, funnit sig böra förorda, att den fristående flickskolan — i det bilagda förslaget till kurs- och timplaner angiven såsom flickskola av typ A — organi- seras såsom sexklassig. Avgörande vid detta ställningstagande har varit,
att kommissionen vid undersökning av möjligheterna att under en fem- årig lärotid anordna arbetet i skolan i överensstämmelse med de allmänna grundsatser, som härvid ansetts böra komma i tillämpning, funnit avse- värda svårigheter möta att i erforderlig utsträckning tillgodose såväl den teoretiska undervisningens krav som de praktiska synpunkter, vilka i det föregående närmare berörts.
Av de skilda skolformer, som sålunda speciellt skulle tillgodose den kvinnliga ungdomens bildningsbehov, torde endast den sistnämnda i organi- satoriskt avseende här påkalla en utförligare behandling. Kommissionen har redan i huvudsak antytt den allmänna planläggningen av flicksko- lans C-typ. Och vad angår B-typen, har denna funnits böra mycket nära ansluta sig till motsvarande stadium av typ A, vadan en särskild redo- görelse för densamma i detta sammanhang icke torde vara av nöden.
De allmänna grundsatser, som ansetts böra komma till uttryck vid anordnandet av den särskilda flickskolan, hava redan i det föregående med tillräcklig utförlighet berörts. Kommissionen vill här endast såsom en sammanfattning angiva, att skolan avser att såsom kvinnlig ung- domsskola bereda flickor, som genomgått fullständig folkskolekurs, möj- lighet att utvidga och fördjupa sina kunskaper till ett mått, som i vissa avseenden motsvarar, i andra når utöver det, som i realskolan genomgås, och att därigenom förvärva ett högre mått av teoretisk och praktisk utbildning med särskild hänsyn till kvinnans uppgifter i hemmet och sam hället.
Av det nu sagda följer, att intet av de undervisningsämnen, som förekomma i realskolan, i flickskolan kan lämnas åsido. Däremot har det, med hänsyn till den större mogenhet, som lärjungarna i flickskolans övre klasser innehava, befunnits önskvärt att till de i realskolan före- kommande ämnena lägga ännu ett, psykologi. Därjämte har åt kurs- innehållet i flera andra ämnen givits en vidare syftning, än omständig- heterna medgivit i realskolan. Till dessa förhållanden återkommer kom- missionen i det följande.
I samband med skolans allmänna organisation påkallar anordnin- gen av språkundervisningen särskilt beaktande. I överensstämmelse med vad för realskolan föreslagits, bör undervisning obligatoriskt meddelas
Språk under- visningen.
inträdes- fo rdringa sår
i två främmande språk. Men därutöver bör tillfälle till valfri undervis- ning i ett tredje språk beredas de lärjungar, som så önska, varvid detta inträder i stället för fortsatt undervisning i matematik.
Undervisningen i det första språket bör efter kommissionens åsikt påbörjas i första klassen. Däremot synes studiet av det andra främ- mande språket utan olägenhet kunna uppskjutas till tredje klassen. Genom en sådan anordning vinnes välbehövligt lugn för inhämtandet av det första språkets grunder. Undervisning i det tredje språket synes böra meddelas under de båda sista skolåren.
De med övergången till gymnasiet sammanhängande skäl, som göra det nödvändigt att för realskolan fastslå en viss normaltyp med avseende på språkföljden, föreligga icke här. Full frihet bör medgivas vederbö- rande skolmyndigheter att välja den språkföljd, som med hänsyn till för- hållandena synes lämplig. Då i de på realskolan byggda typerna av flickskolan franskan i regeln måste bli det tredje, valfria språket, synes det kommissionen särskilt önskvärt, att detta språk i A-typen må kunna med samma rätt som tyskan eller engelskan inträda såsom första eller andra språk. Denna rätt skulle, ur synpunkten av skolans betydelse i stort sett för vår bildnings förbindelsemöjligheter med de tre största kultur- länderna, innebära en viss utjämning, och kommissionens i det föregående framhållna önskemål, mångsidighet i den nationella språkbildningen, skulle därigenom ytterligare kunna tillgodoses.
3. Inträde, flyttning och avgång.
Det ligger i sakens natur, att förhållandena beträffande behörig- heten för inträde i flickskolelinje eller särskild flickskola komma att ge- stalta sig väsentligen olika, alltefter de skilda former, under vilka under- visningen anordnas.
Vid flickskolans anordnande såsom överbyggnad å realskolan, typ C, synes avlagd realexamen böra utan vidare medföra behörighet för fort- satta studier i den kvinnliga fortsättningskursen och i regeln böra för in- träde fordras. I de fall, då flickskolelinjen anknytes till realskolans tredje klass, typ B, bör utom beträffande ämnet matematik för inträde gälla att
hava fyllt villkoren för flyttning till realskolans fjärde klass. Vad slut- ligen angår den särskilda flickskolan, typ A, håller kommissionen före, att enahanda villkor böra stadgas, som gälla för inträde vid realskola. Beträffande sättet för inträdesprövningens anordnande synas de för real- skolan föreslagna bestämmelserna böra äga tillämpning jämväl å nu före- varande inträdesprövning.
Önskar lärjunge vinna inträde i annan klass än den första, skall vid prövningen i tillämpliga delar gälla, vad som föreslagits i fråga om prövningen till första klassen. Inträdessökande till flickskola av B- eller O-typ, som icke genom deltagande i realskolas undervisning fyllt stad- gade förutsättningar, skall givetvis genom prövning styrka sig hava in- hämtat erforderligt kunskapsmått.
Jämväl i fråga om åldern vid inträde i skolan torde de av kom- missionen i samband med realskolan framhållna synpunkterna äga till- lämpning. För inträde i särskild flickskola, typ A, bör sålunda ingen minimiålder föreskrivas, och beträffande maximiålder bör, med motsvarande möjlighet till undantag, gälla, att lärjunge må vinna inträde i första klassen intill fyllda 16 år, i annan klass vid häremot svarande ålder. Enahanda bestämmelse torde i tillämpliga delar böra givas beträffande flickskola av B-typ.
Vid fastställandet av bestämmelser för flyttning inom flickskolan Flyttnings- torde de synpunkter, som framhållits i samband med denna frågas Peso behandling för realskolans del, i det hela äga tillämpning, varför nu endast må hänvisas till vad därvid anförts. Kommissionen håller alltså före, att för flyttning till högre klass inom flickskolan må föreskrivas samma villkor, som i sådant avseende föreslagits beträf- fande realskolan. Sålunda torde under alla omständigheter böra upp- ställas krav på godkänt betyg i svenska. Däremot skulle lärjunge, som blivit underkänd i något annat läroämne, kunna flyttas, därest vid verk- ställd omröstning två tredjedelar av vederbörande lärare finna henne äga förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen i den högre klassen. Flyttning under angivna omständigheter bör emellertid även förbindas med det villkoret, att lärjungen ådagalagt grundligare kunskaper i andra
Argång.
läroämnen, och bör härvid skälig hänsyn jämväl tagas till vitsorden i övningsämnen. Dock skulle möjligheten att flyttas med icke godkända insikter i ett ämne icke stå öppen för lärjunge, som vunnit inträde i klassen med underbetyg i det ifrågavarande ämnet.
I likhet med vad kommissionen föreslagit i fråga om realskolan, bör lärjunge i flickskolan såsom regel icke få deltaga i undervisningen i en och samma klass mer än två läsår. Inom flickskola av A-typ synes enligt kommissionens mening denna möjlighet böra stå lärjunge till buds två gånger, en gång inom klasserna 1—3 och en gång inom klasserna 1—6, inom flickskola av B-typ bör rätt att åtnjuta undervisning i samma klass två år medgivas lärjunge endast en gång. För genomgående av flickskola av A-typ skulle sålunda få användas högst åtta år och för flickskola av B-typ högst fyra år.
Avgångsbetyg från fullständig flickskola, som tillerkänts s. k. nor- malskolekompetens, medför för närvarande i stort sett samma behörighet som realskolexamen. Pfter kommissionens uppfattning kan någon tvekan icke råda därom, att jämväl i framtiden genomgång av flickskola av A- eller B-typ bör medföra bestämd kompetens såväl för befattningar i sta- tens tjänst som för inträde vid vissa fackskolor och specialkurser. Vid ett motsatt förhållande föreligger grundad anledning befara, att den högre flickundervisningen skulle komma att erhålla karaktär av ett de ekono- miskt välsituerades privilegium. Den kvinnliga ungdom, som är hän- visad att efter erhållen skolutbildning deltaga i förvärvsarbetet, är näm- ligen nödsakad att under alla omständigheter taga i anspråk de utbild- ningsmöjligheter, som förbindas med författningsenligt fastslagen behö- righet i nu ifrågavarande avseende. Såsom i det föregående betonats, måste det ur allmän uppfostringssynpunkt anses vara synnerligen olyck- ligt, om en grupp läroanstalter erhålla prägeln av klasskolor, vadan kom- missionen redan av denna anledning sett sig föranlåten påyrka likställig- het i nu förevarande avseende mellan realskolan och flickskolan.
Då det därefter gäller att taga ställning till spörsmålet, på vilket sätt ifrågavarande behörighet skall dokumenteras, har kommissionen haft att välja mellan tvenne olika vägar. Ftt sätt är att, i överens-
stämmelse med vad nu gäller, medgiva, att godkänt avgångsbetyg må medföra enahanda behörighet som realexamen, ett annat att åvägabringa den önskvärda likställigheten genom införande även i flickskolan av en kontrollerad avslutningsexamen.
Givetvis låta sig åtskilliga skäl anföras till förmån för den sist- nämnda ståndpunkten. I och för sig måste full likformighet uti nu ifrågavarande avseende beträffande gossarnas och flickornas behörighets- villkor betecknas såsom ett berättigat önskemål. Kommissionen för- biser icke heller, att realskolans undervisning, därest frihet från slut- examen jämväl i framtiden förbehålles flickskolan, lätteligen, ehuru givetvis utan verklig grund, kunde komma att framstå såsom varande i behov av en särskild kontroll, som icke vore påkallad i fråga om flickskolan.
Vid nu förevarande övervägande har kommissionen funnit särskild uppmärksamhet böra ägnas den omständigheten, att flickundervisningen i läroanstalter av såväl A- som B-typ utsträckes över en tid, som med två år överstiger realskolans. Beträffande B-typen är detta förhållande särskilt anmärkningsvärt, enär ju denna skolas lärjungar, i stället för att efter ytterligare ett studieår i realskolan avlägga examen, använda ej mindre än tre år för fortsatt utbildning i flickskolan. Efter kommissio- nens förmenande kan med hänsyn till detta förhållande någon tvekan icke råda därom, att undervisningen i sagda läroanstalter — givetvis under förutsättning av vederbörlig kontroll från den centrala skolmyn- dighetens sida — faktiskt måste komma att leda till ett med realexamens fullt likvärdigt studieresultat, även om en kontrollerad examen icke kom- mer till stånd.
Enär sålunda något verkligt behov av examenskontroll vid flick- skolan icke kan anses föreligga, synes avgörandet, huruvida en avgångs- examen här skall komma till införande, böra träffas uteslutande på grund- valen av en sådan examens sannolika inverkan på undervisningsarbetet i skolan. Från flickskolans håll har man städse med mycken obenägen- het mött förslag om införande av examen, under hänvisning till den för- ryckande inverkan på studierna och det skadliga inflytande på lärjungar- nas hälsa, som examen förmenas medföra. Om än vad som härutinnan anförts innebär vissa överdrifter, har kommissionen icke kunnat för- 45—210409. 1".
Allmänna synpunkter.
bise, att en mer eller mindre forcerad examensförberedelse, i betrak- tande av arbetets anordning och dess starkt framträdande praktiska in- riktning, kan komma att i berörda hänseenden utöva ett mindre gynn- samt inflytande. Härtill kommer, att det ur allmänt pedagogiska syn- punkter befunnits önskvärt, på sätt nedan omförmäles, att genom tidigare avslutning av vissa ämnen motverka ämnesträngseln i flicksko- lans högsta klass. En sådan anordning medför emellertid bestämda svå- righeter, för den händelse avgången ur skolan förbindes med en examen, vari skolans arbetsresultat skola i sin helhet redovisas.
På grund av det nu anförda finner sig kommissionen böra förorda, att, utan att avgångsexamen anställes vid flickskola av A- eller B-typ, avgångsbetyg från sådan flickskola måtte medföra enahanda behörighet som betyg över avlagd realexamen. För undvikande av missbruk torde dock böra stadgas, att lärjunge 1 vanlig ordning skall hava genomgått minst de båda högsta klasserna av sådan skola för att komma i åtnjutande av sagda behörighet.
4. Undervisningsplaner.
Kommissionen har redan i det föregående angivit, att flickskolans lärokurs i huvudsak bör motsvara realskolans, varvid emellertid på åt- skilliga punkter en utvidgning och fördjupning av de teoretiska studierna ansetts kunna och böra åvägabringas. Härigenom erhåller flickskolans teoretiska undervisning, särskilt givetvis i de högre klasserna, en viss av lärjungarnas ålder och mogenhet betingad frändskap med den å gymna- siet meddelade. "Till nu anmärkta förhållande kommer såsom ett andra utmärkande drag det större utrymme, som ansetts böra beredas praktiska ämnen av betydelse med hänsyn till kvinnans uppgifter i hemmet och samhället.
Vad till en början beträffar den teoretiska undervisningen, har redan antytts, att läroämnena i det hela böra vara gemensamma med realskolan. Såsom obligatoriska ämnen upptager det bilagda förslaget till undervisningsplan: kristendom, psykologi, svenska, två främmande språk, historia med samhällslära, geografi, matematik, biologi med hälso-
lära, fysik "och kemi; såsom frivilligt ämne tillkommer i utbyte mot matematik under de båda sista skolåren ytterligare ett främmande språk. Utöver realskolans ämnen har tillkommit endast ett, nämligen psykologi. Det har synts kommissionen viktigt, att möjlighet beredes blivande mödrar och uppfostrare att på skolans högsta stadium inhämta en elementär kun- skap om själslivets viktigare företeelser såväl hos de vuxna som hos barnet och den växande individen. Kommissionen har vid framställandet av detta förslag utgått ifrån att den unga kvinnan bör förvärva en när- mare kännedom om elementerna av de vetenskaper, vilka i ordets egentliga mening kunna rubriceras såsom världsorienterande, d. v. s. äro ägnade att skänka en närmare förtrogenhet med den omgivande världen och dess viktigaste företeelser, dessa må anknyta sig till naturens eller människornas värld. De naturvetenskapliga ämnena och religionshistoria fylla härvid betydelsefulla uppgifter, men för att lärjungarna må erhålla en allsidig överblick, fordras ock den kunskap om själslivet, som endast undervisning i psykologi kan skänka. Det har därför synts kommissionen angeläget, att ämnet psykologi upptages å flickskolans läroplan. Lärokursen i kristen- dom har ock gjorts något fylligare än i realskolan.
I intet avseende torde den av kommissionen föreslagna undervis- ningsplanen erbjuda så betydande avvikelser från nuvarande förhållan- den som i fråga om de naturvetenskapliga ämnenas ställning inom skolan. Laborationsövningar, vilka nu endast undantagsvis förekomma i flick- skolorna, hava ansetts böra ingå som ett obligatoriskt moment i under- visningen. I överensstämmelse med skolans allmänna uppgift har åt hälso- läran tilldelats en i jämförelse med realskolan förstärkt ställning, varjämte ärftlighets- och utvecklingsläran ansetts böra och kunna fylligare behandlas, än vad förhållandena i denna skola medgiva. Vad angår ämnena fysik och kemi, har tyngdpunkten funnits böra läggas på det sistnämnda, framför allt på grund av dess å olika livsområden alltmera framträdande praktiska. betydelse. Ämnet har erhållit en något starkare ställning än i realskolan, vilket torde möjliggöra meddelande av en utvidgad kunskap i organisk, måhända även i någon mån i teoretisk kemi.
Beträffande här framhållna huvudsynpunkters tillämpande å de skilda ämnena torde vidare några omständigheter av mera principiell
innebörd böra bringas i erinran. I fråga om svenska har särskilt åt litteraturläsningen och därmed jämväl den litteraturhistoriska sidan av ämnet kunnat beredas större utrymme än i realskolan. Likaledes har det för kommissionen varit angeläget att söka möjliggöra för lärjungarna att förvärva någon förtrogenhet med våra nordiska grannländers förnämsta diktverk, varigenom väg skulle banas för en djupare förståelse för frände- folkens kultur.
Den omläggning av historieundervisningen, som kommissionen fun- nit sig böra ifrågasätta inom alla skolstadier, har erhållit ett uttryck redan i ämnets rubrik: historia med samhällslära. Jämväl i detta ämne kan givetvis undervisningen föras längre, än som i realskolan är möj- ligt. Kommissionen har funnit sådana moment böra vid historieunder- visningen företrädesvis beaktas, som äro av större betydelse för förstå- endet av vår egen tids kultur, dess samfundsliv och sociala förhållanden. På grundvalen av denna undervisning bör vidare meddelas kunskap om samhällets byggnad och verksamhet samt om medborgarnas förpliktelser och rättigheter, varvid åt kvinnans ställning och uppgifter i samhället bör ägnas särskild uppmärksamhet. Vid historiestudiet i högsta klassen har slutligen en framställning av konsthistoriens huvudepoker funnits väl försvara sin plats.
I fråga om undervisningen i det första språket har flickskolans studiemål med hänsyn till den ökade tid, som står till förfogande, samt lärjungarnas högre mogenhetsgrad och det av all erfarenhet vitsordade stora intresse, som den kvinnliga ungdomen hyser för studiet av främ- mande språk, kunnat sättas åtskilligt högre än realskolans. Denna syn- punkt har erhållit ett uttryck redan i målbestämmelserna. Sålunda har för detta språk undervisningens uppgift angivits böra vara förmåga att uppfatta innehållet av en ej alltför svår text, att bibringa en viss färdig- het att förstå språket samt slutligen att skänka någon inblick i språkets litteratur; allt krav, som ej ansetts i samma utsträckning kunna upp- ställas i fråga om realskolans undervisning.
Efter denna översiktliga framställning av de synpunkter, som vid utarbetandet av kursplanerna i de teoretiska ämnena varit vägledande, har kommissionen att i korthet angiva, hur kommissionen tänkt sig för-
verkligandet av det andra grundläggande kravet: det praktiska arbetets inordnande såsom en av skolans huvuduppgifter.
Härvid torde till en början uppmärksamheten böra fästas vid det förhållandet, att de s. k. övningsämnena i allmänhet i den nuvarande flickskolan erhållit en avsevärt starkare ställning än i realskolan. Kom- missionen har utgått ifrån att ungefär en tredjedel av skolarbetet bör ägnas åt denna grupp av ämnen. TI skolans två lägsta klasser företräder den kvinnliga slöjden ensam det praktiska arbetet, men därvid har förutsatts, att teckningsundervisningen skall erhålla en sådan läggning, att ett gag- nande samarbete med slöjdundervisningen kommer till stånd. TI tredje och femte klasserna av A-skolan tillkommer undervisning i hushållsgöromål i mer än dubbelt så stor utsträckning som i realskolan. Och vad B-skolan beträffar, har ämnet upptagits i såväl fjärde som femte klassen. Under sista skolåret skulle därtill komma undervisning i elementär sjukvård och i barnavård, i samband med praktiska övningar, där sådant låter sig göra.
Slutligen bör framhållas, att kommissionen jämväl vid planlägg- ningen av det teoretiska skolarbetet sökt främja den praktiska verk- samhetens synpunkt. De naturvetenskapliga ämnenas i detta avseende betydelsefulla obligatoriska laborationsövningar hava redan varit föremål för omnämnande. Ett annat uttryck för samma strävande möter i kom- missionens förslag till kursplan för matematikundervisningen. Det har med stor enstämmighet vitsordats, att matematiken, särskilt geometrien, för den kvinnliga ungdomen i allmänhet utgör ett mindre fruktbart stu- dieområde. Kommissionen har jämväl av andra grunder funnit real- skolans matematikkurs i flickskolan icke påkalla någon utvidgning å äm- nets egentliga område. Däremot har kommissionen med hänsyn till de krav, som det praktiska livet i våra dagar ställer, ansett det synnerligen önskvärt, att elementär utbildning i vad till kontorsarbetet hör meddelas redan i flickskolan. TI detta syfte har i skolans båda högsta klasser upp- tagits såväl bokföring som stenografi, varvid tillika förordats, att någon del av den åt stenografien anvisade tiden må, där så befinnes lämpligt, utbytas mot undervisning i maskinskrivning. Undervisningen i stenografi, vilken tänkes valfri, torde lämpligen böra anordnas såsom en samman- hängande, koncentrerad kurs.
Koncentra- tionsläsning.
Fysisk fostran.
Vid uppgörandet av det bilagda förslaget till kurs- och timplaner har kommissionen låtit sig ledas av samma strävan att i möjligaste mån nedbringa de samtidigt studerade läroämnenas antal, som kommit till uttryck beträffande realskolan. >»Entimmesämnena>» äro sålunda alldeles utmönstrade. Och i sådana ämnen, som behandlas av samma lärare, är koncentrationsläsning anbefalld såsom regel. Uttrycklig föreskrift härom har ansetts böra meddelas beträffande de naturvetenskapliga ämnena.
Förutom genom sagda åtgärder har kommissionen även sökt att inskränka de samtidigt lästa ämnenas antal genom tillämpning av en grundsats, som vid ordnandet av gymnasiets arbete funnit vidsträckt an- vändning i liknande syfte, nämligen avslutandet av vissa ämnen före in- trädet i högsta klassen. Detta har ansetts kunna äga rum beträffande ämnena kristendom, geografi och kemi i A-typen samt i B-typen därjämte i fråga om andra språket. Genom här berörda åtgärder har antalet samtidigt studerade läroämnen i flickskolan av A-typ i de olika klasserna på föl- jande sätt kunnat begränsas: i klass 1 till 7, klass 2 till 8, klass 3 till 8, klass 4 till 8, klass 5 till 9 (8) och klass 6 till 8. B-typen blir i fråga om ämnesantalet i klass 4 likställd med A-typen, medan ämnesantalet i vardera av de båda högsta klasserna med 1 understiger motsvarande antal i A-typen. Kommissionen har sålunda sökt råda bot på ämnes- trängseln för att därigenom skapa möjligheter för större lugn och för- djupning i studierna.
Jämväl i annat avseende har kommissionen sökt bidraga till vin- nande av samma mål. Kommissionen har konsekvent eftersträvat att beträffande de ämnen, där sådant låtit sig göra, framför allt historia och kristendom, uppnå liktidig behandling av de studerade tidsskedena och även i Övrigt avsett att åvägabringa en ur pedagogisk synpunkt värde- full koncentration av undervisningsstoffet.
Flickskolans lärjungar böra, i likhet med vad som enligt kommis- sionens i det föregående framställda förslag skall gälla realskolans och gymnasiets, under en halv dag varje vecka sättas i tillfälle att idka stär- kande friluftsliv. I detta syfte har kommissionen vid uppgörande av tim- planer för såväl A- som B-typen utgått ifrån att en hålv dag efter
frukostlovet, i regeln lördag, en gång i veckan skall lämnas fri från lektioner och anslås till idrottsövningar, utflykter samt exkursioner.
I fråga om användningen av berörda ledighet har kommissionen sålunda icke ansett sig böra avvika från vad som beträffande realskolan föreslagits. Kommissionen finner sig dock böra uttala, att med hän- syn till den högre ålder, som lärjungarna i flickskolans högsta klass besitta, det knappast synes lämpligt, att deltagandet i idrottsövningarna på detta stadium göres obligatoriskt, utan torde förhållandena härutinnan kunna närma sig de i gymnasiets högsta ringar rådande. Möjlighet bör sålunda förefinnas för lärjungar i flickskolans klass 6 att, därest de så önska, med rektors medgivande använda ledigheten i fråga till ordnat självständigt arbete i skola och hem eller annat berättigat ändamål. Deltagande i exkursioner eller utflykter i studiesyfte bör emellertid här liksom å gymnasiet städse vara obligatoriskt.
Av vad som nyss anförts beträffande friluftsledigheten följer, att kommissionen finner sig för flickskolorna böra förorda enahanda föreskrif- ter rörande lektionernas och rasternas längd samt antalet läroämnen, som må kunna upptagas på varje dags läsordning, vilka i det föregående föreslagits att gälla för realskolan.
Liksom kommissionen ifrågasatt, att i realskolan till främjande av en önskvärd individualisering delning av klass vid undervisningen i vissa läro- och övningsämnen må förekomma, så bör även i flickskolan en motsvarande anordning kunna vidtagas under enahanda villkor och förhållanden i övrigt, som beträffande realskolan föreslagits. Jämväl synes, vad i berörda sammanhang anförts rörande begränsning av gymnastikavdelningarnas storlek, hava full: giltighet också för flick- skolan.
Vidkommande därefter sättet för skrivningarnas anordning, bör, i likhet med vad som ifrågasatts för realskolan, skrivningarna i största möjliga utsträckning komma till utförande i skolan. För klasserna 1—3 torde ock kunna gälla enahanda regler, som för realskolans mot- svarande klasser förordats. Skrivningarna i klasserna 4—6 böra omfatta
Delning av klass.
Skrivning- arnas an- ordning.
Ledighet från under- visningen.
Arbetsbe- lastningen i skolan.
högst 3 timmar, med det undantag allenast, att den för svensk skrivning i de bägge högsta klasserna anslagna tiden vid behov må kunna utsträc- kas till 4, högst 3 timmar, varvid i sistnämnda fall skrivningsdagens lektioner böra bortfalla.
I fråga om läsårets effektiva utnyttjande samt möjligheterna till allmän ledighet från undervisningen bör för flickskolan gälla, vad som förut föreslagits för realskolan.
Innan kommissionen går att avsluta framställningen av de till grund för undervisningsplanerna liggande allmänna principerna, varvid i de delar, som här icke blivit särskilt berörda, må hänvisas till vad som tidigare anförts dels rörande det inre arbetets allmänna organisation, dels under realskolan och gymnasiet, finner sig kommissionen böra 1 största allmänhet uppehålla sig vid frågan om arbetsbelastningen i den före- varande skolformen.
Med hänsyn till lärotidens utsträckning under ett större antal är har kommissionen ansett, att för lärjungarna i nu ifrågavarande skola den dagliga undervisningstiden borde bliva något mindre, än vad som beträf- fande motsvarande klasser i realskolan förslagits. Detta gäller särskilt de teoretiska ämnena. Minskningen 1 sistnämnda ämnens timtal uppgår vid flickskola av A-typ i klasserna 1—4 till 4 å 6 för vecka. Total- antalet veckotimmar understiger med 3—5 realskolans motsvarande tim- tal. I fickskola av typ B har för de teoretiska ämnena i klass 4 be- räknats 9 veckotimmar mindre än i realskolans motsvarande klass. Den i denna klass genomförda minskningen har möjliggjort en ökning av den åt det praktiska arbetet anslagna tiden. I klasserna 4, 5 och 6 under- stiger de teoretiska veckotimmarnas antal med resp. 3, 2 och 3 det för A-skolan beräknade. Totala antalet timmar för vecka kommer att i de tre klasserna uppgå till 35, 33.5 och 32.5, vilket i klass 4 med en halv timme överstiger, i klasserna 53 och 6 med 2, resp. 1 timme för vecka understiger samma antal i flickskola av A-typ.
Enär dessutom, såsom ovan erinrats, skrivningarna äro avsedda att i största utsträckning utföras i skolan, och då vidare genom ändamålsenlig förläggning av det praktiska arbetet hemarbetet vissa dagar kan väsentligen
inskränkas, torde arbetsbelastningen i de för flickor särskilt avsedda läro- anstalterna kunna med fog betecknas såsom mycket måttlig.
Slutligen får icke förbises, att enligt kommissionens förslag åt lär- jungarna skall beredas tillfälle till stärkande friluftsliv en halv dag varje vecka, vilket givetvis ytterligare är ägnat att i sin mån bidraga till lär- jungarnas skyddande mot överansträngningens fara.
I det följande meddelas kommissionens förslag till timplaner för flickskolan typ A och typ B. Dessförinnan upptagas till jämförelse nu gällande timplaner dels för statens normalskola för flickor, dels för två enskilda högre flickskolor, den ena i Göteborg och den andra i Malmö. Beträffande normalskolans timplan må anmärkas, att matematik och det tredje främmande språket visserligen äro valfria ämnen i klasserna 7 och 8, men att ettdera av dessa ämnen så gott som undantagslöst väljes och att t. o. m. icke så få lärjungar deltaga i undervisningen i bäggedera. I de båda privata skolorna äro under vissa förutsättningar det andra och tredje främmande språket alternativt valfria.
Kristendomskunskap . . . Svenska språket Tyska språket
Franska och engelska språ- ken (alternativ) . . . .
Engelska och franska språ- ken (valfria alternativ) . Historia
Geografi Matematik Naturkunnighet
Hälsolära
Välskrivning Teckning
Handarbete och träslöjd . Gymnastik Hushållsgöromål
Anm.
Anm.
| KK IA BS I | - 5 EET Ugh, MESA pa rå — | Summa | Anmärkningar. 1:12 | 8: 4 | jog 8 |
SENT Aes BN rena Ne 2 | 16 1) Dessutom 1 tim- 4 |4 |4 |3 |35) 4 | 4 | 4 | 805 |me för de i ämnet
| | svagare lärjungarna.
494 da [838 8 2 25. |
— — 4 1411 8) 8 3 17
TE EE AN 0 | ES ES EG a |
BLS kr NS. Sr NSL oa 4123 | gle 2 Rega US
Eee HSV SLE Sf SAL Rao
I 0k2r) 8 82 Bb lg Bör 2 I AS
ee SLET Se = 2 I 2
17 118.519 22 22.5 | 23.5 22.58) 22.58) 167.5 (6)
12 12 | 1.5/— = — — | 5.5 |
2 |2 12 |1.5) 15/2 (1.5)) (1.5) 11 (3)
I UR EN EO TOO SEG
3 13 138 12 [18318 | Öl Öl uu. |2 |25)4 4 J4 4 4 |a4 28.5 |
| ER EN —
10 10.5 11.5 | 8.5) 8 | 850 545) 545) 67 40)
Exempel å timplaner för högre flickskolor läsåret 1920—21.
i | Majornas elementarläroverk Malmö högre läroverk för flickor | åå mne la 213|415/|6| 7) 8 |Sammal1/2/3 4/51] 6 | 7) 8 |Summal | | | | fc Ae | Kristendom . .| 2 | 2 2 | 2 21 2 2 2 16 2 2 2 2 2 2 2 2 16 | Modersmålet .| 6 | 4.5| 5 | 3.5, 4/33 4 | 83 | 5 55 | 453 |4 | 38-132 I Tyska 4 14 185 3.6 3-3 213 | 26 I 4 al d ialse jar | 2 7 | Engelska . ..|— |— |—- | 3 | 38/3 313 | 15 |—-|-|- | 443 13 | 2 116 | Franska. . .|= 1= = = 1-1 918 | AM I-I-I- 1-9 19 12 19 | | Historia . . . | 2 |-3 2 | 4 |-21 3 33 | o2 el alla seja 8 er | Konsthistoria .|— |— |= |— 1 —|—-— = — ll —-— NE i 1 | Geografi . . .| 25) 2/3 | 2| 21 3 1)1 | 1551] 2 2 2 2 A15l1i | i 13.5 | Matematik . .| 8 | 31|3|831| 3 3 3/3 | 24 | 4/3 31 3 33 13 | 200) 240) | Biologi m. häl- Ed | | TE | - | | oroar 212) 2 2143 2 | 19 h22 a 2 25l3 | 25 17 | Fysik och kemi i CS a KN | Skrivningar . . |— |— |— FER 2) SFS TE ÖRE EE — | — — 21.5 20.5 20.5 23 | 28 SN 180.5(7)) 20] 20| 20 | 24 24218) 228) 18.5(8) 169.5(9) | | | | Välskrivning 3 Sr EN FÖRE 1.0 1=— — ST le I Teckning . 12/2) 1 212 2/2 |14 TTT ASEA a 0 AR | SÄ0g 1l1/ 1181 211210) 20 al ala falal 2 is) 1.5 | 10 |Gymnastik . . | 3 | 313131 3 3 3 | 3. | 24 gla 4 aa ala la 31 | Handarbete . . | 2 | 2 18) 21 20 4—|- | 12 3 "| 3 | 1 2 11 |— |14 | Huslig ekonomi |— |— |=— |—- | —|—-— | 1 1 —|—-— J-l—- —- - 5 D |
|
| | 9/10 |10:5] 8 |: 91-71 6
I €
61): 65.5(0| 10) 11] 11 | 8 sj 8 | 7.511 | 745
Anm. Siffror inom parentes avse valfri undervisning.
o é
Amn. Vid Malmö högre läroverk för flickor har fast skrivdag varit å schemat inlagd för klasserna 6—38, utan att dock timtalen angivits. Undervisningen i huslig ekonomi vid Majornas läroverk har om- fattat 33 timmar, fördelade å 8 veckor.
Förslag till timplan för flickskola typ A.
2 Ki ras Ämne - ft I - Summa | Anmärkningar. TR ROR RE | 6 1 | | | | Kristendom . . . .... Ar 2 2 FREE | — | 9 1) 2 timmar halva läs- | Psykologi. . . . ...- | rr le mja er åre Te | | | ”) Härav 1 timme la- "Svenska . oo soc cc | 5 4 öra KE 3 3 | 21 borationer. 3 i = Första språket . . . . . EG 5 3 2 20 1:33 oj 21 VHravi Irtimme Ja | | | | borationer varannan |Ämdra' so os & se | — —- 15 6 | Sr sere) LT Ki vecka | SN JR N FS EE Ng | +) Härav 1 timme la- | iöredie ER Se | | | (4) (2 | (8) borationer var eller var- | Historia med samhällslära | 3 2 | 3 Sutare | 16 annan vecka. I Geozraf lg 2 | 13) 2 | 2 RM Sö 9 5) 2 timmar varannan STAM en sid ee dne | | | | Ro | Matematik . . . .... | 3 4 | SJ 3 3 3 | 19 | Biologi med hälsolära . «| 2 (2 | 1231 12) | 2 HN Fysik sas ser sas | —- 1 2231 29]— |—- 89) 7 KÖRD da tg Leda hb e.g | — [ce | 32 sr | 6 23 | 23 | 22 | 24 | 22 (1) 23 a) 137(2) | | I | Stenografi : ss «so cv) — | — | — Ta (1) i (2) (3) | Teckning . . ...... Bj kak 8 11 Eg 10 M G3i) | Send ed aren el (EG 9 Gymnastik med lek o. idrott — 4 4 | 4 4 4 | 4 | 24 Slöjd ESR. et Rs [Ce SE BH 3 2 | 2 140 Hushållsgöromål . . . . . | RS | SEE NOEL ib jo—— it | I | 10.5] 10.5 | 12.5 | 10.5 |13.31) 10.5(2)) 6S(3) |
Anm. Siffror inom parantes avse valfri undervisning.
Anm. 1. Tre morgonlektioner varje dag omfatta 45 minuter, övriga lek- tioner 40 minuter.
> 2. En halv dag efter frukostlovet en gång i veckan, i regeln lör- dag, skall lämnas fri från lektioner och anslås till idrottsövningar, utflykter samt exkursioner.
ESA lärjungar i klasserna 3 och 6, som så önska, meddelas under- visning i det tredje språket. Dessa lärjungar befrias från un- dervisningen i matematik, dock att i typ B lärjungarna i klass 5 deltaga i undervisningen i bokföring 1 timme. > 4. Den ena av de åt stenografi i klass 6 anslagna timmarna må, där så befinnes lämpligt, användas till maskinskrivning.
|
|
bk K 17088 | |
Å mo on e 2 re fe a Summa Anmärkningar. |
öl |
Kristendom . . 2 2 = 4 | 1) Härav 1 timme labora- | z c c | tioner.
z = —- g 2 | | Psykologi .. - 2 T | -”) Härav 1 timme labora-/ Svenska 2 3 4 9 | tioner varannan vecka. | Första språket 3 2 a 7 | 3) Härav 1 timme labora- |
SSREE d 7 tioner var eller varannan | Andra > 3 3 = 6 | vecka. | nöd - / +) 2 timmar halva läsåret. | Predje ” id 0 (2) (5) | 5) 5 timmar varannan vecka. | ; Historia med gamhällslära . . 2 | 2 4 8 |
Geografl > a ssd 3 = — | 3
Matematik 4 4 3 | Id | | | » Biologi med hälsolära — 5) Sö 3 | | Fysik = = 3 3) 3 | | | Kemi 22) Le = | 3 | | 21 20 (1)| 20 (1) 612 | | | | | Stenografi = (0 I (3) | Teckning . . 2 1 a 8 6 | I
I Musik . 1.5 1.5 | 1 4,5 | | Gymnastik med lek och idrott 4 | 4 4 12 | | Slöjd. . . . sr AE ES JANEE | | Hashållsgöromål . . 2.55) | 5 1 5 | | 14 | 18.501) 1250) 40 | |
Anm.
Anm.
Sc
eller eljest
under !/4
av läsåret.
- o
3 på
» >
Laborationer må, när så befinnes lämpligt, koncentreras å dub- beltimmar. Undervisning i körsång meddelas 1 timme varannan vecka un- der den åt musik anslagna tiden.
Allmänna synpunkter.
KAP. X. Liiroanstalter med avvikande organisation.
Kommissionen har i det föregående vid upprepade tillfällen fram- hållit, att det med hänsyn till undervisningsväsendets allmänna uppgifter måste vara synnerligen önskvärt, att kraven på frihet och rörlighet inom organisationen tillgodoses, så långt förhållandena det medgiva. Den av kommissionen föreslagna skolorganisationen har i det huvudsak- liga fått en karaktär av enhetlighet, för vilken tungt vägande praktiska, pedagogiska och sociala skäl låta sig anföras. Genomförandet av sagda organisation bör emellertid ske under behörigt hänsynstagande till de berättigade önskemål, som härvid kunna göras gällande. »Enhetlighet, där sådan är nödvändig, frihet, där sådan är möjlig, är en i den peda- gogiska diskussionen framhållen grundsats, vars innebörd i stort sett lärer få anses riktig. Å ena sidan måste i görligaste mån möjlighet skapas för alla till erhållande av samma bildningsförmåner samt kravet på nödig klar- het och reda i skolsystemet tillgodoses. Å den andra får icke den olikhet förglömmas, som föreligger i bildningsbehoven, och de skiftande förhål- landen av olika slag, som låta sig anföras för växlande anordningar av undervisningen. Emnhetligheten bör sålunda icke få utmynna i enformig- het eller schablon. Berättigade önskningar hos grupper eller individer böra i görligaste mån tillfredsställas och möjlighet att i varje fall åstad- komma det bästa tillvaratagas 1 all den utsträckning detta kan ske utan eftergivande av reformens allmänna förutsättningar och det grundläggande kravet på reda och sammanhang. Organisationen bör med andra ord icke göras så strängt enhetlig, att rimliga anspråk på smidighet och an- passning efter växlande förhållanden lämnas obeaktade.
Genom åtskilliga av de i det föregående framställda förslagen har kommissionen sökt tillämpa dylika synpunkter. Kommissionen vill här inskränka sig till att erinra om de möjligheter till växlande språk- följd, som skola föreligga inom de' olika skolformerna, en anordning, vid vilken kommissionen fäster synnerlig vikt, om de ämnesalternativ, som införts i såväl real- och flickskolan som gymnasiet, om de olika flickskoletyper, som förslaget omfattar, ävensom därom, att beträffande kursplanerna en relativ frihet tänkes medgiven. Kommissionen håller ock före, att organisationen i allmänhet icke får i högre grad bindas, än att väl planlagda och betydelsefulla försök med nya metoders tillämpande må kunna i vidsträckt omfattning komma till utförande. I detta syfte bör också tagas under särskilt övervägande lämpligheten av att ett eller annat statligt läroverk erhåller karaktär av speciellt försöksläroverk under framstående pedagogisk ledning. Likaledes bör det efter kommis- sionens åsikt i samband med prövningen av de olika läroanstalternas fördelning på skilda orter omsorgsfullt undersökas, om och i vad mån vissa nu förefintliga enskilda läroanstalter på grund av sin egenartade organisation eller därigenom, att de tillgodose speciella bildningsintressen, böra infogas i organisationen såsom statliga komplementsläroverk, eller om några sådana böra bibehållas såsom enskilda läroverk med statsunderstöd.
Om det sålunda torde få anses ligga i sakens natur, att planen för och den närmare anordningen av de försöks- och komplementsläroverk, varav efter kommissionens åsikt ett oavvisligt behov föreligger, på detta stadium av förarbetena för den blivande läroverksreformen icke i allmän- het låta sig slutgiltigt angivas, kan undantag göras beträffande en grupp av sådana läroanstalter, vilka kunna sägas hava till syfte att på en gång utgöra ett betydelsefullt komplement till den i det föregående föreslagna organisationen och att bereda vidgad möjlighet att pröva lämpligheten av en annan anordning av undervisningen. Kommissionen åsyftar härvid den i det föregående berörda typen av läroanstalter, vid vilka undervisningen från början skulle inriktas direkt på gymnasiets bildningsmål.
Den regelbundna studievägen från folkskolan till studentexamen består av två skilda stadier, den fyraåriga realskolan, som avslutas med realexamen, och det treåriga gymnasiet. Givet är, att denna indelning i
tvenne perioder måste för lärogången i de olika ämnena liksom för dessas fördelning på de olika klasserna och ringarna medföra vissa konsekven- ser. Realexamen förutsätter ett på bestämt sätt begränsat och karak- teriserat bildningsmått och betingar således förläggandet av vissa ämnen och kurser till realskolan, medan återstoden av de för studentexamen erforderliga kunskaperna måste inhämtas å gymnasiet. Samma anord- ning har i princip varit grundvalen för den nuvarande organisatio- nen. Efter kommissionens mening medför en dylik tudelning inga all- varliga olägenheter, då undervisningen i flertalet ämnen nödvändiggör en anpassning av lärostoffet efter lärjungarnas ålder och mogenhet och där- för icke medgiver ett slutligt behandlande redan å ett relativt tidigt stadium av vissa ämnen eller delar av ämnen. Men klart är, att utan en sådan tudelning en lärogång skulle kunna anordnas, som ur vissa synpunkter skulle vara att föredraga. En onödig dubbelläsning av en del kursmoment skulle i vissa fall kunna undvikas och tid sålunda vinnas för andra ändamål, i andra fall skulle en pedagogiskt fördel- aktig omläggning av studiet kunna ske. Slutligen — och framför allt — skulle vissa ämnen, som i det ordinarie läroverket måste vara hänvisade till det högre eller högsta stadiet, kunna inträda tidigare och utan intrång på andra ämnens rätt vinna en gynnsammare ställning. Speciellt gäller detta de klassiska språken, vilka vid här antydda anord- ning skulle kunna erhålla ett utrymme och en ställning, starkare än för närvarande. I betraktande av dessa omständigheter håller kommissionen före, att genomgången av ett sammanhängande läroverk, som icke upp- delats i realskola och gymnasium, skulle kunna meddela avgjort studie- begåvade lärjungar en utbildning, som bleve något avvikande från den, som förvärvas på den vanliga vägen, och i vissa avseenden överlägsen densamma.
Dessa förhållanden hava ock mångenstädes i utlandet beaktats, vare sig så, att real- eller mellanskolestadiet fått representeras av särskilda läroverk, vilka icke utgöra grundlaget till gymnasiet, medan gymnasiet fått omfatta hela tiden från folkskolan till studentexamen, eller så, att en del av mellanskolan gjorts parallell med en del av gymnasiet. Sist- nämnda princip har kommit till uttryck jämväl i vår nu gällande läro- verksorganisation.
Å andra sidan får emellertid icke förbises, att en anordning av undervisningen, som öppnar en från början utstakad väg mot slutmålet, nämligen den bildning, som vitsordas genom studentexamen, bestämt stri- der mot den år 1904 beslutade ordningen. Kommissionen åsyftar härvid det sakförhållandet, att de lärjungar, som vinna inträde i en så beskaffad läro- anstalt, av organisationen tvingas att göra sitt val av studiebana vid en tidpunkt av livet, då anlagen ännu ej med full bestämdhet eller med samma tydlighet framträtt, som fallet är vid avgången från realskolan. Vidare är det från ekonomisk synpunkt svårt för många föräldrar att nödgas planlägga sina barns studier för en längre tid framåt. Då där- till kommer, att andra praktiska olägenheter av olika slag inställa sig, t. ex. att ett sådant läroverk icke medgiver den särskilda prövning vid övergången till gymnasiet, vilken prövning kommissionen funnit sig böra tillmäta synnerlig betydelse, har kommissionen ansett det icke kunna bliva tal om att bringa densamma i allmännare tillämpning vid den före- stående reformen.
De anförda olägenheterna förlora emellertid till stor del sin bety- delse, om man räknar allenast med en eller annan läroanstalt av sagda typ och om eventuella sådana läroverk bliva förlagda i samhällen, där den ordinarie typen redan är företrädd. Hittills vunnen erfarenhet giver vid handen, att det om ett ingalunda ringa antal gossar och flickor redan vid inträdet i det nuvarande läroverkets första klass kan sägas, att de hava förutsättningar för studiernas fortsättande fram till studentexamen. Med ännu större säkerhet bör detta kunna bedömas, då inträdet i läro- verket kommer att ske först två eller tre år senare, vid en ålder, då anlagen ytterligare preciserats. Emellertid torde varsamhet vara av nöden vid prövandet av nu förevarande organisationstyp, och en nödvändig förut- sättning måste därför vara, att anordningar vidtagas, som möjliggöra för de lärjungar, som utan tillräckliga förutsättningar vunnit inträde vid sådan läroanstalt, att efter ett eller annat år övergå till realskolan.
Med beaktande av de synpunkter, som senast framhållits, har kom- missionen funnit sig böra föreslå, att vid ett mindre antal läroverk sär- skilt i större städer sådana organisatoriska anordningar vidtagas, som möjliggöra ett direkt inriktande av studierna på studentexamen. Då de 47—210409. IX.
Organisation.
ifrågavarande läroanstalterna utgöra självständiga läroverk, torde de lämp- ligen kunna benämnas Jlyceer, medan de i de fall, då de föreslås böra utgöra en beståndsdel i ett läroverk av den normala typen, riktigare be- tecknas såsom lyceilinjer.
Då det gällt att närmare bestämma organisationen av dessa läro- anstalter, har kommissionen i första hand haft under övervägande, huru- vida den tidsvinst, som genom realexamens bortfallande kunde ernås, skulle möjliggöra ett sexårigt läroverk, ledande till samma resultat som fyraårig realskola och treårigt gymnasium, men funnit en dylik inskränk- ning av studietiden för närvarande omöjlig. Det är således icke för att i vissa fall förkorta studietiden, som kommissionen i sitt förslag upptagit de ifrågavarande lyceerna och lyceilinjerna, utan ur de rent kvalitativa bildningssynpunkter, som i det föregående närmare berörts. Lärotiden i berörda läroverk föreslås sålunda till 7 år.
Kommissionen har redan i det föregående erinrat därom, att det i främsta rummet är den humanistiska utbildningen, som i lyceet kan för- delaktigare anordnas. Vissa språk, de klassiska språken och franska, kunna införas på ett tidigare stadium. Vad särskilt latinstudiet beträffar, kunna lärjungarna i ett lyceum erhålla en förmånligare timplan än de lär- Jungar, som i fjärde realskoleklassen välja detta ämne. Med hänsyn härtill är det helt naturligt, att kommissionen vid sitt förslag om upprättande av lyceer i första hand ansett sig böra tillgodose den studielinje, som motsvarar realskolan och latingymnasiet. Det har emellertid funnits lämp- ligt att i försökssyfte anordna utbildningslinjer, motsvarande även real- skola och nyspråkligt gymnasium, respektive realgymnasium. Även å dessa linjer kan större frihet beredas i fråga om språkföljden så till vida, att det tredje främmande språket kan inträda i fjärde årsklassen. Otvivelaktigt är, att jämväl andra ämnen, såsom historia och matematik, kunna vinna på att studierna planläggas på ett tidigare stadium med inriktning så att säga på längre sikt.
Förslagsvis har kommissionen tänkt sig, att latinlinjer med grekiska skulle anordnas i 6 olika städer, fördelade på landets skilda delar, ny- språkliga linjer i 3 städer och reallinje i 1 stad. I 2 städer skulle
undervisningen förläggas till fristående lyceer, inrymmande det ena samt- liga linjer, det andra latinlinje och nyspråklig linje. I övriga fall skulle särskilda lyceilinjer anordnas i de högre läroverken.
skolan. Men då dess lärjungar icke lämpligen kunna underkastas sär- skild prövning för inträde å gymnasium, har det ansetts skäligt, att större stränghet beträffande flyttning mellan klasserna tillämpas, så att kvar- sittning medgives endast på grund av sjukdom. TI övrigt böra de för
motsvarande stadium av lyceet. Vad angår studentexamen, som avlägges vid lyceum, bör enahanda ordning gälla, som beträffande sådan examen vid gymnasium föreslagits.
Ehuru lyceets egentliga existensberättigande, såsom ovan framhål- lits, ligger i dess skiljaktighet från den ordinarie skoltypen, har det be- funnits ur olika synpunkter välbetänkt att icke lägga onödiga hinder i vägen för övergång till andra skolformer. I den mån sådant utan från- gående av principerna för lyceets anordning varit möjligt, har sålunda överensstämmelse bibehållits med realskolan och gymnasiet, och särskilt hava kurserna för de båda lägsta klasserna gjorts i det närmaste lika med realskolans. Med avseende på språkföljden gäller emellertid överens- stämmelsen icke realskolans normaltyp utan den av de avvikande typerna, i vilken tyska är första, franska andra språk. Denna typ tänkes före- trädd i de större städerna, där även lyceer skola förläggas, och här- igenom blir det möjligt att för lyceerna principiellt föreslå språkföljden tyska-franska-engelska, som i detta fall synes erbjuda stora fördelar.
De skäl, vilka bestämt kommissionen att för realskolans normaltyp föreslå engelskan till begynnelsespråk, äro här icke så bärande. Viktigast av dessa skäl har varit behovet av praktiskt användbara kunskaper i engelska för dem, som avsluta skolstudierna med realexamen. För lyce-
huvudsakligen med hänsyn till det bästa sättet att utnyttja en sjuårig av examen icke avbruten studietid. Kommissionen har därvid sökt draga
ning och avgång.
Undervis- ningsplan.
fördel av det förhållandet, att studiet av engelska, då detta språk in- träder först i de högre klasserna och ordförrådets inlärande sålunda underlättats genom föregående studier i franska och eventuellt latin, kan med ett lägre timtal leda till samma färdighet, vars uppnående å ett tidigare åldersstadium skulle kräva avsevärt längre tid. Den för lyceerna valda språkföljden har ju under lång tid praktiserats med framgång vid de högre allmänna läroverken och är för närvarande föremål för ett, efter allt att döma, framgångsrikt försök vid Nya elementarskolan.
Kommissionen har emellertid icke förbisett, att i något fall lämp- lighetsskäl kunna tala för en annan språkföljd än den här föreslagna, men har ej ansett nödigt att med hänsyn härtill utarbeta särskild under- visningsplan.
Å latinlyceet inträder latin enligt föreliggande förslag i klass III och läses i fem år, grekiska inträder valfritt och i utbyte mot vissa andra lektioner i klass V och läses i tre år, båda språken med något högre timtal än å gymnasiet. Vad de moderna språken angår, inträder tyska i klass I och läses under 5 år med inalles 23 (för grekerna 22) veckotimmar, franska begynner i klass II och läses med 18 timmar fram till student- examen (för grekerna med 14 timmar t. o. m. klass VT), engelska läses från och med klass IV med tillsammans 14 (för grekerna 12) veckotimmar.
Å det nyspråkliga lyceet läses tyska till klass VI med 25 timmar, franska inträder i klass II, har 21 timmar och blir huvudspråk i student- examen, engelska begynner i klass IV och föres med 16 veckotimmar fram till studentexamen.
Å reallyceet slutligen läses tyska med 22 timmar till klass VI, franska från klass II till klass V med 16 timmar, engelska i klasserna IV—VII med 14 timmar.
Det tredje språket, engelska, har således å latin- och nyspråkliga lyceet en timsumma, som är obetydligt underlägsen motsvarande timtal för det tredje språket å den ordinarie läroverkstypen, medan å reallyceet förstnämnda språk erhållit en högre timsumma än det tredje språket å nämnda typ. Då härtill kommer, att gymnasiets tredje språk eller franska är vida mera krävande än engelska samt att undervisningen i engelska äå lyceet kunnat bredas ut på 4 år, under det att gymnasiets tredje språk
(franska) läses endast 3 år, torde det med fog kunna påstås, att det tredje språket å lyceet snarast har en starkare ställning än motsvarande språk å gymnasiet. Otvivelaktigt bör således ett fullgott resultat kunna ernås även i engelska. "Trots den minskning i totalsumman av de åt moderna språk ägnade timmar, som lyceets timplan uppvisar i jämförelse med det ordinarie läroverkets, tror kommissionen, att till följd av de anordningar av olika slag, som här varit möjliga, språkbildningen i det hela å lyceet skall komma att bliva överlägsen den, som å gymnasiet kan åstadkommas. Ehuru vissa av de övriga ämnena fått sin ställning å timplanen försvagad, torde denna omständighet endast vad beträffar matematik å greklinjen behöva medföra någon egentlig minskning av kunskapsresultatet.
Utan att för öwrigt ingå på några detaljer rörande kursplanerna är kommissionen övertygad därom, att dessa i många ämnen skola kunna ordnas på ett i vissa avseenden mera rationellt sätt, då man har frihet att uppgöra dem utan hänsyn till den avslutning på mellanstadiet, som realexamen är avsedd att vara.
Vad i övrigt amgår undervisningens allmänna anordning, bör för klasserna I—IV gälla i tillämpliga delar, vad i det föregående anförts rörande realskolan, och för klasserna V—VII på samma sätt de grund- satser, som kommissionen förordat för gymnasiet. Jämväl har kommissio- uven förutsatt, att undervisningen upprätthålles i klasserna I—IV av adjunkter och i klasserna V—VII av lektorer.
Beträffande målet för undervisningen i de olika ämnena har kom- missionen ansett, att detta bör i det hela överensstämma med real- skolans och gymnasiets i förening, varför det icke funnits behövligt att i undervisningsplanen upptaga särskilda målbestämmelser. Rörande läro- stoffet för och den metodiska behandlingen av de olika ämnena torde den i det föregående angivna allmänna planläggningen kunna äga tillämpning även för lyceets undervisning. Kommissionen har väsent- ligen på denna grund funnit sig kunna inskränka sig till att framlägga ett utkast till kursplaner för läroämnena, som kan tjäna såsom led- ning vid bedömandet av undervisningens läggning. Vad angår övnings- ämnena, beträffande vilka ingen ändring gjorts i de totala timtalen för
realskola och gymnasium, om ock någon mindre avvikelse i fråga om fördelningen å de olika klasserna föreligger, torde de för realskolan och gymnasiet föreslagna kursplanerna utan vidare kunna anses tillämpliga.
Med avseende på timplanen må slutligen framhållas, att kom- missionen, med hänsyn till förevarande läroanstalters allmänna uppgift, varit angelägen att söka i de högre klasserna bereda lärjungarna ut- sträckt möjlighet till självstudier. I detta syfte — och sålunda givetvis ingalunda för att bereda lärjungarna någon opåkallad lättnad i arbets- bördan — har det sammanlagda timtalet för läroämnena i dessa klasser i regeln något minskats i jämförelse med det för gymnasiet föreslagna. Å latinlyceet äro sålunda läroämnenas sammanlagda timtal 29 (30), 27 (29) och 26 (27) för respektive klasser V, VI och VII mot 30, 29 (30) och 28 (29) för respektive ringar I, II och III, å nyspråkliga lyceet 30, 28 och 26 mot 29, 29 och 27 samt å reallyceet 29, 28 och 27 mot 28, 28 och 28. I de klasser, som motsvara realskolans stadium, har i allmänhet föreslagits samma timtal, som för sagda skola ifrågasatts. Den väsentligaste av- vikelsen drabbar övningsämnena i klasserna III och IV, beträffande vilka för åstadkommande av en utjämning klasserna emellan en mindre om- gruppering företagits.
För minskande av antalet samtidigt studerade läroämnen hava sär- skilda anordningar vidtagits, varigenom det högsta antalet icke i någon klass överstiger 10. Genom ändamålsenligt bedriven koncentrationsläs- ning avses detta antal ytterligare nedbragt såväl i klasserna I—TITV som i klasserna V—VII.
Vad för övrigt angår den organisatoriska gestaltningen av lyceernas arbete, bör i tillämpliga delar gälla, vad i det föregående framhållits för realskolans och gymnasiets vidkommande. För undvikande av upprep- ning får kommissionen därför hänvisa till vad i dessa hänseenden anförts i berörda delar av betänkandet.
I
| K l1-& 808 Real- Ämnen CAT 50 Sj HUMmMS börd Anm. TE IE HL Cl IV Y NIE VII | siom | | I | | no La SN tes Ng 2 2 12 1118 1) 2 timmar; Religionskunskap . IN 2 | 2 i ES oe 2 2 2 = 10 | 10 halva läsåret. RI 2002 1): 1912 |? . 10 | 10 2) Härav 1 t:e Psykologi sl 7 so 5 — |— SER == 2 | 2 2 laborationer Lo 6) 8 | å | 3 3 4 4 26 27 var CHEE var-' Svenska . . . .. (5 6 IA or BB oh 24 lär är KLAR RT Tr SE jannansveckar | R| 6 | 408 SAS 8 LS 25 25 3) Härav1 t:e a: | | en | laborationer Latimt ss cc de fd RE 2 SL ykrjö veckas Grekiska . . . . « L FN — | — (5) 16) (6) (16) (14) 4) Härav1 tel fel 6 | 6 4 4 3 (2)— — 23 (22) 25 (19)laborationer Myska ss N| 61 5 5 4 SN 23 26 varannan vec-/ IR) 6) 4 OS RS 1: 18 = ka. | föl — | 3 3 | 3 |3 183 (M3 (O18 1416 (12) Franska . . . .. NI — | 4 rö 3 3 LSE Or Sk 16 IR |Sök 4 6 i | 3 kr 5 (3) 14 (12) 17 Engelska . . . . - N|j— = — | 4 4 | 3 5 | 16 22 R — = fu sd 3 3 3 | 14 22 Historia med sam- j d : | : | : | å å | d - | - Ez | — hälls- och ekono- IN I i | milära . . . . FR 19 Tl3 8 3 | — —- = — 9 9 | Geografi . . » . - Ni cor 2 2 2 = 3 | 14 14 RE SE HE JE 51 4 2 3 3 (0— — 17 (14) 18 Matematik N| 51 4 3 5 4 4 — 25 2D | IR 6 | 4) 4 16 16 (07 (036 EN 37 0 I a a 42 | I Biologi med hälso- SN 3 2 5 | SN 23 — 10 10 IUTÄr oTeg onR IR 2] 1) 2 22) — 3 2)5) (5) 10 (17)! 10 (17) (L| — | 39) — 32) 132) | 2 (0- 11 (9) 12 (10) KYSK SE N| — | 38) 23) | — 48 RR 15 R | — | 3) 2) 3?) | 42) 2) 5 6) 20 (21) 20 (21) Tj | 83! 249l=- = - 5 5 Kömi a ses ole N| — |— 3?) 22 2 — 9 9 IR 1) 397) 29/3 132 1324) 14 (5) 14 45) L 27 29 | 29 | 29 129 B0)27 (2926 (27)196 (200)203 (206) N | 27 128 | 26 29 130 28 26 194 198 R | 27 129 | 28 | 29 129 28 27 197 197 KN | | 9 8 i | Antal ämnen . .SN I; 7! 9 10 10 LS 2 I é — | — R | I i |
»
»
»
+
| K Ina rss Real- | Ämnen SKL Sf AAA FENA AN Anm. (EE ET CV vy | VI VIL sium | | EO | | JL 2 12 | — | 8311 | — | — — |&6; 5. 6; f.ö) Teckning . N| 2 |2 18 239.1| sak 1 1 |g.12;fl.11 g.12; fl.11 ÅR 2 12 201 2 | 2 | 2 | 2 |gl4;f.13lgl4;n13 Mugikarwo I 1.5) 1.5) 1.5 1.5 | 1.5) 185 I 10 9.5 Gymnastik med lek och I | | idrott . . . 4 |4 3 400 id 4 4 27 STEL | Slöjd . 2 Roe SA RR ELSE NG 6 I Praktiskt arbete för | | | | | gossar Sj NE ER — — I — — 1 gg. 3.5 g. 3.5 Hushållsgöromål = — | 1.4.5 — — | — — fl. 4.5 | fl. 4.5 L | 9.5 | 9.5 |g.8; 11.9 /g.9.5; f.8.5| &5) ös) & | 825 | 52 | N | 9.5 | 9.5 10 9.5 | 251 65 6 38.5 | 5$ R | 95/95] 10 | 95 75 75 7 | 605 | 6 |
Tre morgonlektioner varje dag omfatta 45 minuter, övriga lek- tioner 40 minuter. En halv dag efter frukostlovet en gång i veckan, i regeln lördag, skall lämnas fri från lektioner och anslås till idrotts- övningar, utflykter samt exkursioner; deltagandet i idrottsöv- ningar och utflykter är i klasserna VI och VII frivilligt. De lärjungar å latinlyceet, som önska läsa grekiska, erhålla undervisning i detta ämne 35 timmar i klass V, 5 timmar i klass VI och 6 timmar i klass VII. Dessa lärjungar deltaga i klass V icke i undervisningen i matematik och åtnjuta under- visning i tyska blott 2 timmar, i klass VI icke i undervisnin- gen 1 fysik och åtnjuta undervisning i franska blott 2 timmar samt i klass VII icke i undervisningen i franska och åtnjuta undervisning 1 engelska blott 3 timmar.
heten till ytterligare specialisering å den naturvetenskapliga ämnesgruppen, erhålla i klass VI undervisning i biologi 5 tim- mar i veckan. Dessa lärjungar deltaga i undervisningen i ma- tematik blott 4 timmar. De lärjungar å samma lyceum i
klass VII, som önska begagna sig av möjligheten till ytterli- gare specialisering å den naturvetenskapliga ämnesgruppen, er- hålla undervisning i biologi 53 timmar i veckan, 1 fysik 6 tim- mar i veckan, i kemi 4 timmar i veckan. Dessa lärjungar del- taga ej i undervisningen i matematik.
Laborationer må, när så befinnes lämpligt, koneentreras å dub-
beltimmar.
> 6. Undervisning i körsång meddelas 1 timme varannan vecka under den åt musik anslagna tiden åt lärjungar i klasserna I—VI. I klass VII är deltagandet i denna undervisning frivilligt.
Anm. 3.
KAP., XI;
Realexamen och studentexamen.
Realexamen.
Nuvarande Enligt gällande bestämmelser är prövningen i realskolexamen dels bestämmelser. skriftlig, dels muntlig.
Skriftlig prövning anordnas i modersmålet, tyska, engelska och matematik. Proven utgöras av en svensk uppsats över ett bland flera givna lättare ämnen, en översättning från svenska till tyska, alternativt reproduktion av en lättare tysk text, en översättning från svenska till engelska, alternativt reproduktion av en lättare engelsk text, samt en provräkning. Proven i modersmålet, ett av de främmande språken och matematik äro obligatoriska, under det att lärjunge, som så önskar, icke behöver deltaga i provet i det andra främmande språket. För rätt att undergå muntlig prövning fordras betyget godkänd för den svenska upp- satsen och ett annat skriftligt prov. Den muntliga prövningen omfattar minst fyra av de läroämnen, som äro upptagna å timplanen för sjätte klassen. I vilka ämnen prövning skall äga rum, fastställes av skolöver- styrelsen för varje läroverk.
Ordningen för den muntliga prövningen bestämmes av rektor, som därjämte tillser, att lärjungarna fördelas i lämpliga examensgrupper och att varje lärjunge underkastas förhör i samtliga för examen bestämda ämnen. Prövningen må icke för någon lärjunge utsträckas över fyra timmar. Lärarna i sjätte klassen förrätta prövningen i de delar av sjätte klassens kurs, som bestämmas af eforus eller inspektor eller när- varande examensvittne.
Vid bedömandet av den muntliga prövningen skola vitsord avgivas av vederbörande lärare över lärjungarnas insikter i samtliga å timplanen upptagna läroämnen, och skall därvid hänsyn tagas såväl till den skrift- liga prövningen, där sådan i ämnet förekommit, som till lärjungens förut och huvudsakligen under sista läsåret ådagalagda insikter. Lärjunge är berättigad erhålla betyg över godkänd examen, därest han erhållit minst vitsordet godkänd i samtliga å sjätte klassens timplan upptagna läro- ämnen. Sådant betyg skall också utfärdas för lärjunge, som underkänts i ett eller högst två läroämnen, såvida minst två tredjedelar av de i be- dömandet deltagande lärarna finna honom på grund av hans ståndpunkt i det hela böra i examen godkännas. Därjämte föreskrives, att vid examens bedömande hänsyn icke må tagas till underbetyg i franska eller i övningsämnen.
För realskolexamen vid kommunala och enskilda läroanstalter gälla enahanda stadganden med tillägg av nedan omförmälda bestämmelser rörande examens övervakande.
Behovet av en avgångsexamen å mellanstadiet hade länge med styrka gjort sig gällande, då 1899 års läroverkskommitté framlade förslag om att de fem lägre klasserna av det allmänna läroverket jämte en tillagd sjätte klass skulle organiseras som en sexklassig realskola och att denna skolas lärokurs måtte avslutas med en under offentlig kontroll ställd och av viss kompetens åtföljd examen, benämnd realskolexamen. TI enlighet med beslut av 1904 års riksdag fastställdes i den följande år utfärdade läroverksstadgan de bestämmelser för denna examen, som ännu i stort sett lända till efterrättelse. I fråga om villkoren för godkännande har emellertid en betydelsefull ändring blivit vidtagen. Enligt först gällande bestämmelser ägde lärjunge, som saknade godkänt vitsord i mer än ett läroämne, icke rätt att erhålla betyg över godkänd examen. I den nya undervisningsplanen för realskolan, som fastställdes den 2 mars 1906, uppdelades emellertid ämnet naturlära i de tre ämnena biologi, fysik och kemi. Då underbetyg i naturlära enligt de ursprungliga bestämmelserna icke ovillkorligen hade medfört examens underkännande, ansågs det billigt, att efter detta ämnes uppdelning i tre särskilda å undervisnings- planen upptagna ämnen villkoren för godkännande i någon mån mildrades,
De mui-
nas till- komst.
Den nu- varande ordningens brister.
och genom nådig kungörelse den 1 november 1907 erhöll så stadgandet i fråga sin nuvarande, nyss omförmälda lydelse.
I detta sammanhang torde ock böra erinras därom, att läroverks- kommittén tänkt sig realskolexamen anordnad under en strängare kon- troll, än vad sedermera blev fallet. Sålunda hade föreslagits, att i led- ningen av examen skulle deltaga av Kungl. Maj:t förordnade censorer, vilka skulle hava en vidsträckt befogenhet i fråga om examens godkän- nande. Enligt kommitténs förslag skulle lärjunge icke erhålla godkänt betyg, såvida mer än halva antalet censorer, som övervarit hans examen, funne honom på grund av bristande insikter eller bristande förstånds- utveckling böra underkännas. Om lärjunge blivit av censor underkänd, skulle skälen därtill angivas i protokollet. Dessa kommitténs förslag ledde emellertid, såsom ovan nämnts, icke till positivt resultat.
Vid den nuvarande läroverksorganisationens genomförande mötte för övrigt hela den ifrågasatta avslutningsexamen på många håll starka gensagor. De då mot förslaget uttalade betänkligheterna hava emellertid i verkligheten antingen icke alls vunnit bekräftelse eller i varje fall visat sig vara 1 avsevärd grad överdrivna.
Från enstaka håll hava dock alltjämt röster höjts mot lämpligheten och behovet över huvud av realskolexamen. Liksom mot varje annan examen har mot denna gjorts gällande, dels att rena tillfälligheter ofta kunna väsentligt förrycka resultatet, dels också att den utövade en oför- delaktig inverkan på undervisningen i dess helhet, särskilt under det sista skolåret, som därigenom komme att sakna nödigt lugn.
Kritiken har emellertid icke närmast riktat sig mot examen såsom sådan utan särskilt vänt sig mot olika brister i den nuvarande anord- ningen av densamma. I fråga om de skriftliga översättningsproven i främmande språk har sålunda, såsom redan i annat sammanhang fram- hållits, från fackmännens sida den uppfattningen med styrka gjorts gäl- lande, att översättning från svenska till ett främmande språk icke stode i god överensstämmelse med språkundervisningens huvudsyfte att bibringa lärjungarna förmåga och färdighet att förstå det främmande språket i tal och skrift. De nuvarande bestämmelserna hade lett in denna under- visning på vägar, som vore till avgjord skada för och verkade förryc-
kande på språkundervisningen i dess helhet. Denna undervisning hade nämligen mångenstädes kommit att anpassa sig efter översättningsprovet och därigenom erhållit en ensidigt grammatikalisk inriktning, till förfång för studiet av det talade och skrivna språket.
Kommissionen har redan vid behandlingen av frågan om avgång från realskolan framhållit, att de klagomål, som särskilt synts kommis- sionen beaktansvärda, framför allt hade sin grund däruti, att de för examens godkännande stadgade fordringarna icke i vederbörlig ordning upprätthållits. Det torde ej heller kunna bestridas, att förhållandena i detta avseende lämnat åtskilligt övrigt att önska. Särskilt synes den år 1907 vidtagna ändringen rörande villkoren för den muntliga prövningens godkännande hava i tillämpningen medfört konsekvenser, som knappast varit avsedda. Att, såsom nu är fallet, lärjunge äger möjlighet att bliva godkänd i examen med underbetyg i två läroämnen och med två icke godkända skriftliga prov, och detta utan att hava ådagalagt grundligare insikter inom andra ämnen, måste givetvis vara ägnat att ingiva allvarliga betänkligheter. Berörda missförhållanden föranledde på sin tid läroverksöverstyrelsen att i cirkulär den 21 november 1914 erinra samtliga läroanstalter om vikten av att stadgade fordringar måtte strängare upprätthållas, och även vid andra tillfällen har överstyrelsen funnit sig föranlåten vidtaga åtgärder i samma riktning. Det är under anförda för- hållanden förklarligt, att realskolexamen 1 allmänhetens ögon icke kom- mit att vinna den uppskattning, som vid dess införande varit avsett.
Enligt kommissionens mening torde en annan viktig anledning till undervärderingen av sagda examen vara att söka däri, att den i stor utsträckning försiggår under sådana former, att erforderlig kontroll saknas. Vid avläggandet av realskolexamen vid statens läroanstalter äga visserligen eforus eller inspektor samt av vederbörande kommunalstyrelse utsedda vittnen, ävensom vid samskola dess styrelse att närvara, men denna anordning utgör i och för sig ingen effektiv garanti för att den 1 realskol- examen godkände lärjungen verkligen inhämtat de fastställda kurserna.
Om kommissionen sålunda för sin del icke förnekar, att vissa av de framställda anmärkningarna mot den nuvarande realskolexamen äro
Kommissio- nens förslag.
Examen bör bibehållas.
Former för realexamen.
Skriftlig prövning.
befogade, ej heller att varje examen ur pedagogisk synpunkt kan med- föra olägenheter, är kommissionen likväl övertygad om att en avgångs- examen å mellanstadiet är väl motiverad och har en bestämd uppgift att fylla såsom garanti för ett vederbörligen uppnått kunskapsresultat. Såsom redan förut angivits, har kommissionen också föreslagit, att un- dervisningen i realskolan även framdeles skall avslutas genom en examen, henämnd realexamen.
I detta sammanhang torde böra erinras därom, att realexamen normalt skulle komma att avläggas av alla skolans lärjungar, vare sig de efter genomgången realskola ämna utgå i det praktiska livet eller de hava för avsikt att fortsätta sina studier å gymnasiet eller vid högre facklig läroanstalt. Enligt kommissionens mening torde redan en dylik anordning vara ägnad att i sin mån bidraga till att tillförsäkra realexa- men ökat värde i allmänhetens ögon.
Av synnerlig vikt är emellertid, att examen så anordnas, att ovan anmärkta missförhållanden så vitt möjligt undanröjas, och att starkare garanti skapas för att de fastställda fordringarna för lärjungarnas god- kännande hållas uppe.
Beträffande frågan, under vilka former realexamen skall avläggas, anser sig kommissionen böra tillstyrka bibehållande av en skriftlig och en muntlig prövning, båda anordnade på ett i det stora hela med de nu- varande förhållandena överensstämmande sätt.
Den skriftliga prövningen har kommissionen 'funnit böra begränsas till att omfatta allenast tre ämnen. Gemensamt för alla lärjungar bör uppställas kravet på författandet av en svensk uppsats över ett av flera förelagda ämnen. Vidare bör, såsom i det föregående närmare motiverats, fordras en reproduktion, avseende det första främmande språket, ävensom en provräkning. Enligt den för realskolan beträffande språkföljden före- slagna normaltypen skulle alltså skriftliga prov äga rum i svenska, en- gelska och matematik; för lärjungar med tyska som första språk skulle det engelska provet utbytas mot sådant i tyska. För sådana lärjungar slutligen, som begagnat sig av den förefintliga möjligheten att i fjärde klassen utbyta ämnet matematik mot ett tredje främmande språk, skulle det matematiska provet ersättas med skriftlig prövning i det andra å un-
dervisningsplanen inträdande främmande språket, enligt normaltypen allt- så i tyska och enligt de avvikande typerna i respektive engelska eller franska.
Enligt kommissionens mening skulle även i framtiden behörighet att undergå muntlig examen göras beroende av den skriftliga prövningens godkännande.
Självklart är, att lärjunge, som erhållit vitsordet godkänd eller där- utöver i samtliga skriftliga prov, utan vidare förklaras berättigad att undergå muntlig examen; någon tvekan kan icke heller råda där- om, att sådan rätt icke bör tillkomma examinand, som godkänts i alle- nast en skrivning. I de fall åter, då lärjunge erhållit godkänt betyg i två men underbetyg i det tredje provet, synes frågan om tillträde till den muntliga examen böra bedömas med hänsyn till det ämne, i vilket exa- minand blivit underkänd. Då graden av lärjungens allmänna utveckling i väsentlig mån ådagalägges genom det skriftliga provet i svenska, anser kommissionen, i betraktande jämväl av detta ämnes särskilda vikt' och betydelse för den bildning realskolan avser att bibringa, att underbetyg för den svenska uppsatsen i allmänhet bör utgöra hinder för undergå- ende av muntlig prövning. Om sålunda godkänt betyg för den svenska skrivningen 'måste uppställas såsom regelmässigt villkor för tillträde till muntlig examen, synes emellertid ett eftergivande av detta krav undan- tagsvis böra kunna ifrågakomma. Kommissionen åsyftar härvid sådana fall, då uppsatsen blivit underkänd på den grund, att lärjunge uppen- barligen missuppfattat det givna ämnet, eller då uppsatsen på grund av andra särskilda omständigheter befinnes bestämt missvisande i fråga om examinandens förmåga att i skrift behandla det svenska språket. Att under nämnda förhållanden en lärjunge skulle vara alldeles avstängd från möjligheten att avlägga examen, synas knappast vara med billig- heten överensstämmande. Uppenbart är å andra sidan ock, att här ifråga- varande, dess bättre ganska sällsynta fall, måste noga prövas med hänsyn till de olika omständigheter, som vid bedömandet böra vara avgörande. Jämväl synes det önskvärt, att berörda prövning möjligast likformigt genomföres vid olika läroanstalter. I detta syfte vill kommissionen före- slå, att lärjunge under angivna omständigheter må kunna av överstyrel-
sen förklaras berättigad att undergå muntlig prövning, givetvis under förutsättning, att han blivit fullt godkänd i övriga prov.
Vidkommande därefter de båda andra skriftliga proven bör under- betyg i ettdera av dem icke med nödvändighet medföra examens under- kännande. Å ena sidan synes därvid hänsyn böra tagas till lärjunges förut ådagalagda kunskaper i ämnet i fråga, å andra sidan till beskaffen- heten av hans övriga skriftliga examensprov. Kommissionen håller före, att lärjunge, som icke erhållit godkänt vitsord för översättningsprovet i främmande språk eller för provräkningen, bör tillåtas undergå muntlig prövning, under förutsättning att hans skriftliga arbeten under läsåret i förevarande ämne genomgående varit goda eller ock att han kan upp- visa överbetyg i båda de andra skriftliga proven eller åtminstone i ett- dera av dem. Möjligheten till godkännande i dylika fall synes dock böra förbindas med det villkoret, att minst två tredjedelar av de lärare, för vilka examinanden under det sista läsåret åtnjutit undervisning, vid an- ställd omröstning finna. honom med hänsyn till ådagalagda kunskaper i det hela böra undergå muntlig examen.
Enligt nu gällande bestämmelser användes såsom vitsord över de skriftliga arbetena 1 realskolexamen ettdera av uttrycken godkänd eller icke godkänd, under det att lärjungarnas insikter i läro- och övnings- ämnen bedömas med graderade betyg. HNistnämnda princip bör enligt kommissionens mening komma till användning i realexamen jämväl vid bedömandet av de skriftliga proven.
Beträffande betygsgivningen i övrigt vill kommissionen emellertid förorda, att examensbetyget upptager allenast ett vitsord för varje ämne med undantag för svenska, varvid beträffande de ämnen, vari skriftliga prov förekommit, skälig hänsyn bör tagas jämväl till dessa. I svenska böra givas särskilda vitsord för ämnets skriftliga och muntliga del, och bör på ena- handa sätt, som nyss sagts, vid förstnämnda vitsord skäligt avseende fästas vid det skriftliga provet i realexamen. För underlättande av ett sådant hänsynstagande böra emellertid de skriftliga proven värdesättas efter ena- handa grundsatser som kunskaperna i övrigt. ;
Berörda anordning är sålunda ägnad att möjliggöra ett mera en- hetligt och verklighetstroget bedömande av de examinerades allmänna
mognad och kunskapsståndpunkt. Men den kan erhålla praktisk bety- delse jämväl ur den synpunkten, att vid den förut omförmälda prövningen av de till gymnasium inträdessökande lärjungarnas studieförutsättningar de skriftliga proven i realexamen skola vara i viss mån grundläggande. Även med avseende fäst vid detta förhållande synes det motiverat, att dessa prov överlämnas till vederbörande prövningskollegium med mera nyanserade omdömen, än den hittillsvarande ordningen medgiver.
Vad den muntliga prövningen i övrigt beträffar, skulle denna, så- som förut framhållits, anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med de bestämmelser, som i sådant avseende äro givna för realskolexamen. Kommissionen anser sålunda, att den muntliga prövningen bör omfatta minst fyra å timplanen för realskolans högsta klass upptagna ämnen. I fråga om den nuvarande realskolexamen fastställer överstyrelsen för varje läroverk, i vilka ämnen muntligt förhör skall äga rum. Enligt kom- missionens mening bör i framtiden avgörandet härutinnan tillkomma av överstyrelsen särskilt för varje läroverk förordnat ombud, som, enligt vad här nedan säges, förutsättes såsom examensledare närvara vid realexamen.
Vidkommande den muntliga prövningens och därmed hela examens godkännande har kommissionen redan i det föregående givit uttryck åt sin åsikt, att villkoren härför böra fastställas med nödig stränghet. Kom- missionen har såsom ett missförhållande betecknat den nuvarande möj- ligheten för examinand att i realskolexamen erhålla godkänt avgångsbe- tyg med underbetyg i två skriftliga prov och därjämte icke godkänt vits- ord över insikter i två å timplanen upptagna ämnen. Att en sådan möj- lighet framdeles icke bör få förefinnas, anser kommissionen uppenbart. I den allmänbildning, som genom realexamen vitsordas, synas inga mera betydande luckor böra få förekomma. För godkänd realexamen vill kom- missionen därför såsom allmän regel uppställa krav på minst godkända insikter i samtliga ämnen. Det synes emellertid väl strängt att alldeles omöjliggöra för en examinand, som blivit underkänd i allenast ett läro- ämne, att få sin examen godkänd. I sådant fall bör enligt kommissio- nens mening frågan om godkännande göras beroende av den omständig- heten, huruvida vederbörande genom ådagalagda grundligare insikter i andra läroämnen kan sägas i det hela hava förvärvat den allmänbildning, 49—210409. I",
Muntlig prövning.
Kontroll.
som realexamen avser att bibringa. Kommissionen föreslår därför, att för realexamens godkännande måtte gälla följande villkor: lärjunge, som erhållit minst betyget godkänd i samtliga å timplanen upptagna läro- ämnen, skall vara berättigad att erhålla betyg över godkänd realexamen; sådan rätt må jämväl tillkomma lärjunge, som blivit underkänd i ett läroämne, därest denna brist kompenseras genom överbetyg i andra läro- ämnen; dock att lärjunge under inga förhållanden får vara underkänd i svenska språkets skriftliga behandling.
Beträffande realexamens övervakande har kommissionen redan förut betonat vikten av en effektiv kontroll. Enligt nu gällande bestämmelser skola, såsom redan framhållits, vid den muntliga prövningen i realskol- examen närvara eforus eller inspektor samt minst tre av vederbörande kommunalstyrelse utsedda examensvittnen, ävensom vid samskola dess styrelse. Vid de allmänna läroverken ledes examen av rektor, och ho- nom tillkommer också att bestämma ordningen för den muntliga pröv- ningen. I stadgan för kommunala mellanskolor åter föreskrives, att exa- men skall övervakas och ledas av någon medlem av överstyrelsen eller ett av överstyrelsen för varje gång förordnat ombud. Denna anordning, som tillämpas också vid de enskilda läroanstalterna, har visat sig vara till bestämt gagn och torde i icke ringa grad hava bidragit till det för- hållandevis goda resultat, som i fråga om realskolexamen i regeln vun- nits vid sagda läroanstalter. Kommissionen anser sig därför böra förorda, att ombudsinstitutionen utvidgas och utsträckes till att i framtiden omfatta samtliga läroanstalter, där realexamen kommer att avläggas. Enligt kom- missionens mening bör ombudet också erhålla något större befogen- het, än vad nu gäller beträffande ombuden vid senast berörda läroan- stalter. Sålunda synes ombudet lämpligen böra äga att jämväl fastställa ämnen för det muntliga förhöret, jämte det att han har att leda och i övrigt övervaka examen. Vägande skäl torde dock tala för att frågan om examens godkännande eller underkännande liksom nu för- behålles vederbörande lärares avgörande. Givetvis bör emellertid om- budet tillerkännas befogenhet att till protokollet göra det uttalande i ena eller andra riktningen, vartill förhållandena vid examen kunna giva an- ledning. Redan enligt nuvarande bestämmelser lära hinder för ett dy-
likt uttalande icke förefinnas, även om i regeln ombudet torde hava in- skränkt sig till att i den berättelse, han varit skyldig avgiva till skol- överstyrelsen, i mer allmänna ordalag redogöra för sina erfarenheter fråga om examen och uttala sin uppfattning om lärjungarnas kunskaps- nivå och dylikt. Då det emellertid icke torde vara utan betydelse, att förenämnda befogenhet uttryckligen fastslås, vill kommissionen föreslå, att en föreskrift i sådan riktning må komma att ingå bland bestämmel- serna för realexamen.
Om sålunda kommissionen icke funnit lämpligt, att ombudet er- håller inflytande på examens godkännande, synas förhållandena i berörda avseende gestalta sig väsentligen annorlunda, då ledamot av överstyrel- sen fungerar såsom examensledare. Åtskilliga omständigheter kunna an- föras till förmån för att examensledaren i detta fall utrustas med en vid- sträcktare makt. Till överstyrelsen ingivas från samtliga läroanstalter examinandernas skriftliga prov för granskning, dit inkomma också om- budens berättelser och redogörelser över examen, liksom vederbörliga be- tygsuppgifter. Såväl härigenom som genom sin inspektionsverksamhet erhålla överstyrelsens medlemmar en vidsträckt överblick över examens- resultatet och kunskapsnivån vid rikets olika läroanstalter. Överstyrel- sens medlemmar besitta sålunda förutsättningar för ett enhetligt bedö- mande av examinandernas prestationer och dessas förhållande till de be- dömande lärarnas vitsord, till vilka förutsättningar övriga ombud i regeln icke äga någon motsvarighet. En eventuell censorsbefogenhet synes emellertid lämpligen böra begränsas till sådana fall, där vederbörande lärare uppenbarligen visat en överdriven mildhet vid godkännandet av examinandens kunskaper, medan däremot det motsatta förhållandet, vil- ket bland annat på grund av examens omfattning undandrager sig ett fullt säkert bedömande, icke synes böra falla inom området för berörda censorsbefogenhet.
Vad slutligen angår lärjungar från enskild undervisning, förutsätter rärjungar kommissionen, att examen för dessa anordnas på i huvudsak enahanda?” enskild sätt som för närvarande med de förändringar, som föranledas av kom- = ning. missionens i det föregående framställda förslag.
Nuvarande bestäm- melser.
Skriftlig prövning.
Muntlig prövning.
Studentexamen.
Enligt nu gällande bestämmelser är studentexamen uppdelad i en skriftlig och en muntlig prövning.
Den skriftliga prövningen omfattar å samtliga gymnasielinjer en svensk uppsats över ett bland flera uppgivna ämnen. Å latinlinjen före- kommer därjämte för samtliga lärjungar ett översättningsprov från latin till svenska och ett översättningsprov från svenska till tyska, alternativt en på tyska författad uppsats över ett bland flera uppgivna lättare äm- nen, vartill för de lärjungar, som icke deltaga i undervisningen i gre- kiska, även kommer ett matematiskt arbete. Å reallinjen utgöra motsva- rande prov en översättning från svenska till engelska, alternativt en på engelska författad uppsats över ett bland flera uppgivna lättare ämnen, en översättning från svenska till tyska, alternativt en på tyska författad uppsats över ett bland flera uppgivna lättare ämnen, ett matematiskt och ett fysikaliskt arbete.
Lärjunge skall å den bildningslinje, hans examen avser, deltaga i minst tre av de för vederbörande gymnasium angivna skriftliga prov men äger utbyta å realgymnasiet det skriftliga provet i tyska eller en- gelska emot motsvarande prov i franska samt å latingymnasiet provet i tyska emot motsvarande prov i engelska eller franska.
För rätt att undergå muntlig prövning kräves minst vitsordet god- känd för den svenska uppsatsen och två andra skriftliga prov, varvid dock tillika gäller, att lärjunge å realgymnasiet, som varken i matematik eller i fysik avlagt godkänt skriftligt prov, samt lärjunge, som deltagit i endast tre skriftliga prov och därvid erhållit minst vitsordet godkänd för den svenska uppsatsen och ett av de båda andra, må undergå munt- lig prövning endast för det fall, att två tredjedelar av de lärare, som under sista terminen undervisat honom i de till den muntliga pröv- ningen hörande ämnen, anse sådant böra medgivas.
I den muntliga prövningen är lärjunge skyldig att underkasta sig förhör 1 kristendom och modersmålet samt i minst åtta av övriga läro- ämnen, som finnas upptagna å vederbörande bildningslinjes timplan för
fjärde ringen, eller i sju av dessa ämnen, såvida de två återstående läro- ämnena ej upptaga tillsammans mera än sex veckotimmar.
Ordningen för den muntliga prövningen bestämmes av vederbö- rande censorer i samråd med rektor. Prövningen må icke för någon lär- junge utsträckas utöver en dag, ej heller utöver sex timmar. Den bör omfatta minst sju av de å vederbörande fjärde rings timplan upp- tagna läroämnen, som av censorerna för varje läroverk fastställas, samt huvudsakligen hava till föremål de i gymnasiets två högsta ringar ge- nomgångna lärostycken. Lärarna i fjärde ringen verkställa prövningen inom den del av ämnet, som censor bestämmer, med rätt dock för censor att själv övertaga prövningen, därest han så finner lämpligt. Härvid gäller emellertid jämlikt instruktionen för censorerna den 22 april 1910, att censor i sådant fall skall, oavsett om han övertagit prövningen från dess början eller låtit vederbörande lärare påbörja densamma, därmed fortsätta, till dess prövningen i ämnet blivit i fråga om enskild lärjunge eller viss examensgrupp avslutad.
Vad angår bedömandet av den muntliga prövningen, skola vitsord i de olika ämnena avgivas av vederbörande lärare med hänsyn tagen så- väl till den skriftliga prövningen, när sådan i ämnet förekommit, som till lärjungens förut och huvudsakligen ' under de båda sista läsåren ådagalagda kunskaper. Examen godkännes, därest lärjungen erhållit minst vitsordet godkänd i minst tio av de å timplanen för vederbörande bildningslinjes högsta ring upptagna läroämnen eller i nio av dessa äm- nen, om de båda återstående läroämnena å timplanen tillsammans ej upptaga mer än sex veckotimmar. Dock äga censorerna rätt att under- känna examinanden på grund av bristande insikter och mogenhet, för så vitt mera än halva antalet censorer finner sådant böra ske.
Därjämte föreskrives, att lärjunge, som förklarats berättigad att undergå muntlig prövning men icke undergått sådan eller blivit under- känd, nästföljande termin må avlägga examen med tillgodoräknande av de skriftliga proven.
Mot den nuvarande studentexamen hava åtskilliga anmärkningar blivit framställda. Sålunda har från vissa håll gjorts gällande — och liknande anmärkningar torde, såsom redan erinrats, få anses drabba
Anmärk- ningar mot den nuva- rande ord-
ningen.
varje form av examensprövning — att studentexamen utövar en oför- delaktig inverkan på undervisningen å gymnasiet, särskilt under de sista skolåren, som erhölle en starkt framträdande prägel av exa- mensjäkt och detaljerat minnesplugg, till skada för verkligt fördjupade och allvarliga studier. Vidare har man framhållit, att de allmänna be- tingelser, varunder prövningen, särskilt den skriftliga, försigginge, vore så avvikande från normala förhållanden, att prövningens resultat icke bleve tillräckligt vägledande. Tillika har anförts, att studentexamen i dess nuvarande form innebure ett misstroende mot arbetet på gymnasiet, som vore ägnat att verka nedstämmande på arbetslusten hos gymnasiets lärare.
Även från deras sida, som icke ' och för sig vilja frånkänna stu- dentexamen existensberättigande, hava mot den nuvarande anordningen därav flera vägande anmärkningar framkommit. Beträffande den skrift- liga prövningen har kritiken riktat sig företrädesvis emot den svenska uppsatsen samt proven i främmande språk. Det har sålunda gjorts gäl- lande, att det svenska uppsatsprovet, såsom det för närvarande anordnas, i många fall icke bleve något egentligt >modersmålsprov», där lärjungar- nas förmåga att skriftligen behandla språket komme till uttryck, utan snarare ett fackprov, som möjliggjorde för den 'med vederbörliga fackliga insikter utrustade att utan större förmåga att behandla svenska språket i skrift ändock erhålla tillfredsställande vitsord. Från detta håll hava med hänsyn härtill krav blivit framställda på en sådan omläggning av nu ifrågavarande prov, att det verkligen möjliggör en riktig värdesätt- ning av de olika lärjungarnas förmåga beträffande skriftlig behandling av svenska språket.
Vad åter angår de skriftliga proven i främmande språk, hava emot dem från fackmännens sida riktats i det hela samma anmärkningar, som ovan i sammanhang med realskolexamen blivit omnämnda, nämligen att översättning från svenska till ett främmande språk icke stode i önskvärd samklang med språkundervisningens huvudsyfte utan verkat förryckande på denna undervisning, som därigenom i många fall erhållit en alltför utpräglat grammatisk läggning. Mot det nu möjliga alternativet med uppsats över förelagt ämne å främmande språk har likaledes anmärkts,
att dylika uppgifter ur flera synpunkter vore mindre lämpliga, bland annat på grund av lärjungarnas alltför ringa förmåga ätt behärska de främmande språkens fraseologi.
Slutligen har såsom en allmän anmärkning mot sättet för de skrift- liga provens bedömande framhållits, att alltför ringa hänsyn därvid tages till lärjungarnas under de föregående skolåren ådagalagda studieresultat.
Vad därefter beträffar den muntliga prövningen, har kritiken drab- bat anordningarna i deras helhet, i främsta rummet det stora antalet av de ämnen, vari lärjungarna skola vara beredda att underkasta sig förhör under loppet av sex timmar under en enda dag. Det vore i och för sig en orimlig fordran att vid ett examenstillfälle kräva ingående och solida kunskaper i ända till 11 ämnen. Därtill komme, att den tid, som stode till buds för prövningen av varje särskild lärjunge, vore så kort, att det låge helt utanför möjligheternas område att bereda honom till- fälle att på ett tillfredsställande sätt ådagalägga sitt kunskapsmått. Följ- den bleve med nödvändighet, att examen i dess nuvarande skick utgjorde en prövning i »mångveteri> och »plugg», vars utfallande icke kunde sä- gas vara någon tillförlitlig mätare på gymnasiestudiernas verkliga re- sultat. Till denna sakernas mindre tillfredsställande ordning ansågs jäm- väl i sin mån den omständigheten bidraga, att de i sista hand avgö- rande, censorerna, ej alltid företrädde de i examen förekommande ämnena och ofta saknade den ingående erfarenhet på elementarundervisningens område, som vore en betydelsefull förutsättning för ett rätt värdesättande av skolans arbete.
Till avhjälpande av nu i korthet berörda brister i anordningen av den muntliga studentexamen hava olika reformförslag framkommit. Sär- skilt torde i detta sammanhang förtjäna erinras därom, att man, för åstadkommande av större effektivitet i kontrollen av lärjungarnas inhäm- tade kunskaper, ifrågasatt den muntliga examens ersättande med skrift- liga uppsatser i de skilda fackämnena, avsedda att behandla olika, lär- jungarna förelagda uppgifter. Jämväl har påyrkats hela examens utby- tande mot avgångsbetyg, upptagande vitsord i de särskilda ämnena, givna av vederbörande lärare.
Kommis- sionens förslag. Examen alltjämt önskvärd.
Examens anordning.
Skriftlig prövning.
Vid behandling av nu föreliggande fråga har inom kommissionen full enighet varit rådande därom, att åtskilliga av de framkomna, i det föregående i korthet berörda anmärkningarna mot den nuvarande stu- dentexamen måste anses befogade. Kommissionen har emellertid också känt sig övertygad därom, att botemedlet icke med fördel kan sökas i ett avskaffande av en avslutningsexamen vid avgången från gymnasiet. Ingen meningsskiljaktighet har sålunda förefunnits rörande nödvändig- heten av en särskild examensprövning. Det har nämligen synts ound- gängligt, att full säkerhet vinnes för att kunskaperna hos de från läro- verken utexaminerade lärjungarna hållas uppe, så att de ej sjunka under en bestämd miniminivå. För tillgodoseendet av detta i och för sig fullt berättigade krav torde ingen annan praktiskt användbar väg stå att finna än en vederbörligen kontrollerad examen. Därest densamma avskaffades, föreligger grundad anledning befara, att krav skola resas på införandet av särskilda inträdesexamina vid de universitet och högskolor, där studen- terna gå att fullfölja sin utbildning. Förbises får ej heller, att den kon- trollerade studentexamen äger obestridligt existensberättigande jämväl såsom garanti för ett fullt objektivt bedömande.
Emellertid synes det kommissionen angeläget, att den ifrågavarande examen anordnas under sådana former, att den på ett fullt effektivt sätt ådagalägger, att lärjungarna ej blott inhämtat de kunskaper, som gym- nasiet avser att meddela, utan samtidigt också förvärvat den allmänna mognad i omdömet och den förmåga av mera självständigt arbete, som är en betydelsefull förutsättning för ett framgångsrikt fullföljande av den utbildning, som gymnasiestudierna hava till syfte att grundlägga.
Vad angår de allmänna former, under vilka studentexamen skall avläggas, har kommissionen, som saknat anledning förorda ovanberörda anordning med uteslutande skriftliga prov, funnit sig böra föreslå bibe- hållande av en skriftlig och en muntlig prövning, båda likvisst anordnade på ett från de nuvarande förhållandena i flera betydelsefulla avseenden avvikande sätt, varigenom nu förhandenvarande brister i görligaste mån undanröjas.
I fråga om den skriftliga prövningen bör efter kommissionens me- ning gälla, dels att antalet prov å samtliga linjer blir lika, dels att prov
endast ifrågakommer i sådana ämnen, som äro att uppfatta såsom huvud- Provens för- ämnen å respektive linjer. Med hänsyn härtill synes det kommissionen EN lämpligt, att den skriftliga prövningen omfattar tre ämnen. ;
För lärjungar från samtliga gymnasielinjer bör uppställas kravet på författande av en svensk uppsats över ett av flera förelagda ämnen. Å latingymnasiets huvudlinje bör härtill komma dels en översättning från latin till svenska, dels en översättning från tyska till svenska. TI stället för sistnämnda prov bör å den differentierade linjen komma ett översätt- ningsprov från grekiska till svenska. Motsvarande prov å det nyspråk- liga gymnasiet böra utgöras av översättningar till svenska över förelagd text från de båda språk, som å gymnasiets timplan ingå i tredje ringen: sålunda franska samt ettdera av tyska eller engelska språken, vartill, så- som redan framhållits, skulle komma ett översättningsprov från svenska till något av sistnämnda språk med text av ungefär samma innehåll som över- sättningen från det främmande språket. Beträffande proven i främmande levande språk å såväl latingymnasiet som nyspråkliga gymnasiet synes emellertid alltjämt böra gälla, att examinanderna må äga rätt att utbyta det normala provet mot motsvarande prov i annat å gymnasiet studerat främmande språk. Å realgymnasiets huvudlinje böra förutom den svenska uppsatsen förekomma ett matematiskt och ett fysikaliskt arbete. Med hänsyn därtill, att å sistnämnda gymnasiums differentierade linje under- visning i ämnet matematik icke alls förekommer i högsta ringen och i den näst högsta endast i begränsad omfattning, har det synts kommis- sionen olämpligt att av denna linjes lärjungar kräva skriftligt prov i matematik. Då emellertid ämnet kemi å sagda linje erhållit en starkare ställning än å huvudlinjen och då ämnets karaktär, efter vad utrönt bli- vit, gör detsamma väl ägnat för avläggande av skriftligt prov, har kom- missionen ansett sig såsom en lämplig ersättning för det matematiska arbetet böra föreslå ett skriftligt prov i ämnet kemi för lärjungarna å linjen i fråga.
Om kommissionen sålunda i princip funnit fullgiltig anledning << Provens föreligga att fasthålla vid den skriftliga prövningen i studentexamen, Karaktär. har kommissionen likväl, såsom redan erinrats, ansett den nuvarande anordningen av sagda prövning i flera viktiga avseenden påkalla en 50—210409. I".
revision. Utgångspunkten för ifrågavarande revision torde böra vara, att de båda olika delarna av examen sättas i nära samband å ena sidan med varandra, å den. andra med den föregående undervisningen, dess medel och mål. Härvid böra i främsta rummet undervisningens berät- tigade intressen vida bättre än hittills tillvaratagas. Jämsides härmed bör eftersträvas en högre grad av effektivitet, än som för närvarande kan uppnås, på samma gång som kravet på behörigt tillgodoseende av exa- minandernas goda rätt att under mera naturliga former bliva i tillfälle att redovisa för sin kunskapsståndpunkt icke får eftergivas.
I enlighet med denna kommissionens uppfattning bör den skriftliga prövningen närmare förbindas med den muntliga, så att examens båda sidor komma att utfylla och i viss mån kompensera varandra och så- medelst giva möjligast sanna och fullständiga bild av examinandens kun- skapsnivå och allmänna mognad. Tillika bör i enahanda syfte pröv- ningen till sin yttre anordning erhålla en gestaltning, som förebygger, att examinanden försättes i en situation, som alltför mycket strider mot de allmänna psykologiska förutsättningarna för ett produktivt andligt ar- bete eller som låter de rena tillfälligheterna i alltför hög grad spela in.
Ett närmare samband mellan å ena sidan den skriftliga och den muntliga prövningen, å andra sidan mellan examen och det föregående skolarbetet kan åvägabringas därigenom, att skälig hänsyn tages till an- tydda omständigheter jämväl vid bedömandet av examensproven. Detta mål torde kunna vinnas på så sätt, att visserligen liksom hittills exami- nandernas skriftliga arbeten värdesättas med graderade betyg och att ett godkännande i den skriftliga prövningen, enligt nedan närmare ut- vecklade grunder, utgör förutsättningen för att den muntliga prövningen skall komma till stånd, men att särskilda vitsord rörande resultatet av förstnämnda prövning i främmande språk, matematik, fysik eller kemi icke meddelas i det över studentexamen avgivna betyget. Vad däremot svenskan beträffar, synes på grund av detta ämnes särställning skilda vitsord i studentbetyget böra avgivas över lärjungarnas förmåga av skriftlig framställning och deras i ämnet för övrigt ådagalagda insikter. Vid bestämmande av förstnämnda betyg bör givetvis hänsyn närmast tagas till det skriftliga examensprovet, men torde därvid i motsats mot
nu rådande ordning böra gälla, att till grund för omdömet i fråga skola läggas jämväl vederbörande lärjunges å lärorummet utarbetade svenska uppsatser under det sista skolåret. En sådan anordning förutsätter emel- lertid å ena sidan, att ifrågavarande skrivningar äga rum under betryg- gande garantier för arbetets fullt självständiga utförande, å den andra att bedömandet försiggår under i huvudsak likartade förhållanden be- träffande medbedömarskap, som i studentprövningen är fallet.
Vidare vill kommissionen jämväl i detta sammanhang betona vikten av att de skriftliga proven såväl i svenska som i främmande språk an- ordnas under sådana former, att de stå i överensstämmelse med de för undervisningen i vederbörande ämnen angivna mål och de därå anlagda allmänna synpunkter.
Ämnena för det svenska uppsatsprovet böra sålunda efter kommis- Svenska upp- sionens mening icke väljas och proven icke bedömas så, att uppsatsen FROVE av lärare och lärjungar betraktas i främsta rummet såsom ett prov på examinandens fackkunskaper i ett visst ämne eller på hans förmåga att för tillfället i minnet uppsamla och bevara ett större eller mindre kvan- tum detaljer inom ett visst ämnesområde. Ej heller böra ämnena väljas på sådant sätt, att den föregående undervisningen, framför allt i sådana läroämnen, där faran för ett ensidigt minnesvetande ligger nära till hands, t. ex. historia, kyrkohistoria och litteraturhistoria, därigenom tvingas in på banor, som, i stället för att leda till kunskapernas mognad och konsolidering, in i sista skolminuten föra till ett splittrande och nervöst jäktande efter detaljerat minnesplock.
Vid ämnesvalet synes likaledes böra sorgfälligt undvikas, att det erfarenhets- eller kunskapsmaterial, varpå uppsatsen skall bygga, inne- sluter en redan i det hela tillrättalagd disposition, ett uppsamlat före- ställningsinnehåll el er ett givet ordförråd. Och slutligen bör man und- vika ämnen av sådan beskaffenhet, att det sakliga innehållet nödgar till ett ymnigt användande av rent tekniska termer eller specifikt veten- skapliga uttryckssätt, varigenom uppsatsens språkliga dräkt blir så tunn, att provet icke utgör ett verkligt uttryck för examinandens allmänna för- måga att behandla modersmålet i skrift. Å andra sidan böra ej heller sådana ämnen förekomma, att bristen på sakligt objektivt innehåll eller
en alltför vag och allmän formulering inbjuder till innehållslöst prat eller tomma fraser och floskler.
Vid valet av ämnen för det svenska uppsatsprovet böra efter kom- missionens mening följande allmänna synpunkter vara vägledande. Upp- satsen bör vara ett prov på examinandens förmåga att moget och själv- ständigt sammanställa och ordna sina föreställningar inom ett visst om- råde samt att giva en korrekt och vårdad språklig klädnad åt sitt föreställ- ningsinnehåll. Examinanden bör sålunda sättas i tillfälle att på en gång lägga i dagen sin förmåga av självständig komposition, av följdriktigt tänkande och av korrekt språkbehandling. För möjliggörande härav böra ämnena väljas inom områden, där examinanden kan förutsättas äga så- dana erfarenheter och kunskaper, att han besitter ett både lätt tillgäng- ligt och tillräckligt material för sin föreställnings-, fantasi- och tanke- verksamhet och ett material, vilket tillika från examinandens sida på- kallar självständig behandling såväl i fråga om idéalstring, kombination och omdöme som i fråga om skapande språklig förmåga av skriftlig fram- ställning. Ämnena böra av denna anledning, enligt kommissionens för- menande, väljas så, att de till examinanderna mindre rikta en fråga: hur mycket vet du om?, vad kan du berätta om?, vad minns du om? än en fråga: vad tänker du om?, vad tror du om”?, vilka intryck har du av?, varpå kan det bero att?, vad kan man vänta av?, hur kommer man till det och det påståendet?, vad innebär det påståendet eller det eller det rönet? Uppsatsen bör med andra ord anläggas mindre som en berättelse eller en redogörelse för ett visst inlärt händelseförlopp, en kombination av flera sådana eller skildring av någon enstaka företeelse ur historien, naturvetenskapen eller tekniken (person eller sak), än som en undersök- ning av en viss företeelse eller vissa komplexer av företeelser (ur livet, litteraturen, naturen), ett motiv till litterär idéproduktion och dylikt.
Med dessa utgångspunkter har kommissionen funnit sig böra för- orda, att ett större utrymme beredes, såväl vid undervisningen som vid prövningen, åt uppsatser över sådana ämnen, som leda till ett av detalje- rade minneskunskaper mera obundet författarskap av analyserande, un- dersökande, självständigt refererande eller dömande art. I de fall, då ämnen anses böra givas, vilka för en tillfredsställande behandling förut-
sätta förhandenvaron av mera detaljerade kunskaper inom ett visst om- råde, synes det ändamålsenligt, att kunskapsmaterialet på lämpligt sätt tillrättalägges, t. ex. genom tillhandahållande av litteratur eller genom sakliga promemorior.
Det är kommissionens förhoppning, att ett i enlighet med ovan angivna allmänna grundsatser valt uppsatsprov, bedömt i anslutning till de här framställda synpunkterna, skall visa sig ägnat att undanröja de betänkligheter, som anförts mot ifrågavarande del av studentprövningen.
Vad därefter vidkommer de skriftliga proven i främmande levande Proven i främ-
språk, har kommissionen redan i det föregående angivit, att den nuvarande = språk. anordningen jämväl beträffande dem påkallar en genomgripande revision. Såsom ovan erinrats, innebär kommissionens förslag i nu berörda avse- ende en principiell omläggning av Ööversättningsproven. Från att allt hittills hava utgjort översättningar av en förelagd svensk text till något av de främmande språken skulle proven i fråga enligt kommissionens förslag utgöras av översättning från de främmande språken till svenska, å det nyspråkliga gymnasiet i ett fall kombinerad med ett översättnings- prov från svenska till det främmande språket. De skäl, som ligga till grund för förslaget, hava närmare utvecklats i sammanhang med redo- görelsen för de allmänna grundsatserna för språkundervisningen å sko- lans skilda stadier. I samma stund som nya mål blivit uppställda för ifrågavarande undervisning å gymnasiet, har det givetvis framstått som ett oavvisligt önskemål att bringa jämväl examensprövningen att har- moniera med undervisningens allmänna syftning. En åtgärd i denna riktning är också i själva verket en konsekvent tillämpning av de grund- principer för examensprövningens anordnande, vilka i det föregående ut- vecklats. Kommissionen är ock förvissad därom, att sistberörda förslag skall visa sig kunna på en gång undanröja de överklagade missförhål- landena hos denna sida av prövningen och medverka till ett mera frukt- bringande resultat av språkundervisningen än det, som under hittills rå- dande förhållanden stått att uppnå.
Vad slutligen angår önskemålet om åvägabringande av närmare Villkor för samband mellan studentexamens båda delar, har kommissionen funnit vrvusens prövningens detsamma kunna tillgodoses, förutom genom de i det föregående berörda sodkännande.
åtgärder, jämväl därigenom, att det slutgiltiga avgörandet av det skrift- liga provets värde i vissa tveksamma fall försiggår i samband med den muntliga prövningens bedömande. Ett sådant tillvägagångssätt förut- sätter emellertid, vad som likvisst även ur andra synpunkter synes i hög grad önskvärt, att åt censorsmyndigheten inrymmes befogenhet att ingå i prövning även av den skriftliga examen. En förändring i denna rikt- ning vill kommissionen i det följande förorda.
Såsom ovan erinrats, skall även i framtiden behörigheten att un- dergå muntlig examen vara beroende av den skriftliga prövningens god- kännande.
Vad angår de krav, som för sådan behörighet böra ställas på de skriftliga proven, synes det uppenbart, att lärjunge, som för samtliga prov erhållit vitsordet godkänd eller därutöver, utan vidare bör vara be- rättigad att undergå muntlig prövning. Ingen tvekan lärer vidare kunna råda därom, att, därest sådant vitsord icke erhållits för mer än ett av proven, sådan rätt icke bör tillkomma lärjungen. TI de fall däremot, då examinand erhållit vitsordet godkänd eller därutöver för endast två av proven, torde böra erinras om att kommissionen ansett frågan om till- träde till den muntliga prövningen i realexamen under sådana omstän- digheter böra bedömas med hänsyn tagen till det ämne, i vilket godkänt betyg icke erhållits. I det hela synas samma synpunkter böra anläggas i fråga om rätten att undergå muntlig studentexamen. Kommissionen håller sålunda före, att underbetyg för den skriftliga prövningen i svenska på grund av den särskilda vikt och betydelse, som måste tillmätas detta ämne, i regeln bör utgöra hinder för admittering till muntlig exa- men. Endast under förutsättning, att lärjunge blivit underkänd till följd av uppenbar missuppfattning av ämnet eller att hans arbetsresultat be- träffande svensk skrivning under läsåret giver vid handen, att provet tyd- ligen är missvisande för hans allmänna ståndpunkt härutinnan, synes undantag från denna regel böra kunna förekomma. Med hänsyn därtill, att även den skriftliga prövningen föreslås böra ingå i censorernas di- rekta befogenhetsområde, torde bedömandet i här föreliggande fall utan olägenhet kunna påvila vederbörande lärare. Efter kommissionens åsikt bör sålunda under angivna förhållanden lärjunges rätt att undergå munt-
lig prövning göras beroende av att minst två tredjedelar av de lärare, för vilka han under läsåret åtnjutit undervisning, finna sådan böra medgivas honom. Vidkommande åter underbetyg i endera av de övriga examens- skrivningarna vill kommissionen föreslå, att lärjunge, som i någon av dessa icke erhållit godkänt vitsord, må, när minst två tredjedelar av veder- börande lärare anse sådant böra ske, undergå muntlig prövning, därest hans skriftliga arbeten i samma ämne under läsåret eller ock hans andra skriftliga examensprov genom sin beskaffenhet skäligen kunna anses upp- väga ifrågavarande brist.
Den i det föregående utförligt berörda omorganisationen av gym- nasiet nödvändiggör i och för sig vissa förändringar i sättet för den muntliga studentprövningens verkställande. Vid sagda omorganisation har bland annat den grundsatsen varit vägledande, att gymnasiestudierna under näst sista och alldeles särskilt under sista läsåret böra koncentre- ras kring ett mindre antal ämnen. Enligt kommissionens i det före- gående framställda förslag uppgår sagda antal under sista läsåret till 7.
I likhet med vad som hittills undantagslöst skett, böra sådana äm- nen, vilkas studium bragts till avslutning före uppflyttningen i högsta gymnasieringen, icke bliva föremål för särskild prövning i studentexamen. Den omständigheten, att antalet av sådana på ett tidigare skolstadium avslutade läroämnen med den föreslagna organisationen blir större än för närvarande, har icke synts kommissionen utgöra skäl för att i detta avseende påkalla en annan ordning. Huvudsyftet med ämneskoncentra- tionen skulle eljest löpa fara att i väsentliga avseenden förfelas. Det torde emellertid få anses utan vidare klart, ej mindre att studentbetyget bör upptaga vitsord i samtliga å vederbörande gymnasielinje förekom- mande läroämnen, än även att ifrågavarande vitsord för tidigare avslu- tade ämnen böra utgöras av de senast erhållna terminsbetygen.
På grund av det nyss sagda bör sålunda muntlig prövning kunna ifrågakomma allenast i de sju ämnen, som under sista året varit föremål för studier å vederbörande gymnasielinje.
För närvarande omfattar emellertid examen, såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen härutinnan, i regeln icke alla utan endast
Muntlig prövning.
Allmänna synpunkter.
en del av högsta ringens läroämnen. Kommissionen har ansett, att icke heller i framtiden den muntliga prövningen, om den skall kunna anord- nas på ett mera rationellt sätt, lämpligen bör omfatta samtliga sju äm- nen. Kommissionen har funnit sig böra utgå från att den muntliga prövningen så till vida bör göras mera effektiv, att examinanderna böra sättas i tillfälle att i examen genom mera sammanhängande redogörelser eller genom demonstrationer och experiment ådagalägga sina kunskaper och sin mognad. En ofrånkomlig förutsättning för en dylik omläggning av prövningen är emellertid, att en utsträckt tid står till förfogande för densamma. Att på en halv eller tre kvarts timme kunna tillfredsstäl- lande bedöma omfattningen och grundligheten av 4 till 6 examinanders kunskapsmått och mogenhet, vilkas studier man förut icke varit i till- fälle att följa, lärer i regeln få betecknas såsom en orimlighet. De an- märkningar, som i detta avseende blivit framställda- emot sättet för den muntliga studentexamens förrättande, torde få anses fullt befogade. Enligt kommissionens åsikt kräver ett säkert avgörande av en exa- minands kunskapsståndpunkt, att vid prövningen i varje ämne en längre tid, än vad hittills varit fallet, står till förfogande. Att emellertid i så- dant avseende nu i detalj fastställa vissa regler synes mindre lämpligt, då härvidlag hänsyn givetvis måste tagas såväl till de särskilda ämnenas olika behov som till lärjungarnas genom tidigare betyg vitsordade insikter. Kommissionen vill därför endast föreslå, att vid examinationen i varje ämne må 1 genomsnitt beräknas minst en kvart för varje examinand, varvid det torde vara lämpligt, att examinanderna sammanföras i smärre grupper. Endast en prövning med dessa yttre förutsättningar kan för- väntas skänka önskvärd säkerhet åt omdömet om examinandens kunska- per och allmänna mognad. Därest prövningen skulle omfatta samtliga å högsta ringens timplan upptagna ämnen, torde det med nyss antydda anordning kunna bliva nödvändigt att för varje examinand utsträcka den- samma utöver mer än en dag. En utsträckning av tiden för den munt- liga prövningen över en väsentligt längre tidrymd än för närvarande skulle emellertid, då kommissionen, såsom redan antytts, fasthåller vid kravet på censorer vid studentexamen, otvivelaktigt medföra allvarliga praktiska olägenheter. Vid det förhållandet, att några tvingande sakliga
skäl icke synts föreligga för att i berörda avseende frångå hittills till- lämpad ordning, har kommissionen funnit prövningen kunna inskränkas till ett mindre antal ämnen, i regeln 4. För särskilda fall synes dock möjlighet böra föreligga för en utsträckning av antalet i examen ingåen- de ämnen. Efter kommissionens mening böra sålunda vederbörande cen- sorer äga att vid särskild anledning påkalla prövning i även ett femte ämne, såsom när examinand icke erhållit godkänt vitsord i samtliga skriftliga prov eller föregående terminer visat svaga eller mindre till- fredsställande insikter.
Vid fastställandet av de ämnen, vari förhör skulle förekomma, synas vissa bestämda grundsatser böra tillämpas. Sålunda torde det få anses önskvärt, att huvudämnena å de olika linjerna alltid ifråga- komma till muntlig prövning. Kommissionen anser även lämpligt, att svenska obligatoriskt ingår i examen å någon linje, och föreslår, att detta sker å det nyspråkliga gymnasiet, vars mera på allmänbildningen syf- tande läggning väl motiverar, att detta ämne här tillerkännes en mera central ställning. Å latingymnasiets huvudlinje skulle latin och ett främ- mande levande språk, å dess differentierade linje latin och grekiska, å det nyspråkliga gymnasiet svenska och ett främmande levande språk, å realgymnasiets huvudlinje matematik samt fysik eller kemi och å dess differentierade linje biologi samt fysik eller kemi obligatoriskt göras till föremål för muntlig prövning.
Valet mellan här berörda alternativa ämnen liksom fastställandet av examens båda övriga ämnen bör ankomma på censorerna. Dock måste vid valet av examensämnen även hänsyn tagas till fordran, att examensprovet skall vittna om examinands allmänbildning, och detta sålunda innefatta ämnen från gymnasiets olika ämnesgrupper. Vidare synes med hänsyn till den i det föregående berörda angelägenheten av ett nära samband mellan studentexamens båda delar böra iakttagas, att ämne, vari exami- nand 1 den skriftliga prövningen icke uppnått godkänt vitsord, ovillkor- ligen bör göras till föremål för muntlig prövning.
I överensstämmelse med nu gällande föreskrifter synes den munt- liga prövningen såväl i här nämnda som i övriga i examen förekom- mande ämnen huvudsakligen böra hava till föremål de i gymnasiets två
Villkor för den muntliga prövningens godkännande.
högsta ringar genomgångna lärostycken. Den möjlighet, som för när- varande förefinnes, att i vissa ämnen (kristendom, svensk litteratur och biologi) för redovisning i studentexamen på förhand uppgiva särskild på lämpligt sätt avpassad lärokurs, på vilken den föregående undervisningen företrädesvis inriktats, torde emellertid böra bibehållas och eventuellt ut- sträckas jämväl till andra ämnen, beträffande vilka en sådan anordning kan befinnas ändamålsenlig.
Slutligen torde i detta sammanhang böra erinras om att vid be- dömandet av den muntliga prövningen hänsyn bör, efter därom lämnade närmare bestämmelser, jämväl tagas till de av vederbörande examinan- der under det sista skolåret utförda frivilliga arbeten eller genomgångna specialkurser inom olika ämnesområden. Ett sådant tillvägagångssätt står efter kommissionens mening i god överensstämmelse med de allmänna grundsatser, som i det föregående utvecklats såväl för studiearbetets be- drivande å gymnasiet som för detta arbetes värdesättning vid avgången från skolan.
Kommissionen kommer så till frågan om den muntliga prövningens och därmed jämväl hela studentexamens godkännande. Detta spörsmål måste givetvis bedömas under hänsynstagande till bestämmelserna för flyttning från gymnasiets olika ringar. I detta sammanhang torde där- för böra erinras om att kommissionen såsom villkor för flyttning å gym- nasiet uppställt krav på godkänt betyg 1 de för respektive gymnasielinjer centrala ämnena. Å alla linjer skulle därjämte för inträde i högre ring fordras godkänt vitsord för modersmålets skriftliga behandling, medan däremot underbetyg i ett mera periferiskt ämne ansetts kunna kompen- seras genom insikter inom andra kunskapsområden, under villkor att vid verkställd omröstning minst två tredjedelar av vederbörande lärare funne lärjungen i fråga äga förutsättning att tillgodogöra sig undervis- ningen i den högre ringen. Denna möjlighet skulle dock icke stå öppen för lärjunge, som vunnit inträde i ringen med underbetyg i samma ämne eller är underkänd 1 förut avslutat ämne.
Inom kommissionen har enighet rått därom, att, på grund av ej mindre den möjliggjorda specialiseringen, som tillåter varje särskild lär- junge att successivt inrikta sina studier på det ämnesområde, för vilket
han äger särskilda anlag, än även med hänsyn till den föreslagna revi- sionen av sättet för studentexamens anordnande, full anledning förefinnes att vid bedömandet av prövningen förfara med nödig stränghet.
Kommissionen har förut framhållit, att studentbetyget bör upptaga vitsord över vederbörande gymnasielinjes alla läroämnen och att ifråga- varande vitsord i det fall, då ämne tidigare avslutats, skall utgöras av det senast erhållna terminsbetyget. För godkänd studentexamen böra alltså enligt kommissionens mening i regeln fordras godkända insikter i samt- liga å vederbörande gymnasielinje ingående läroämnen. Med hänsyn till flyttningsbestämmelserna har det synts kommissionen billigt, att lärjunge, som i studentexamen icke erhållit godkänt vitsord i ett mera periferiskt ämne, icke utan vidare får hela sin examen underkänd. Kommissionen vill därför föreslå, att för den muntliga studentexamens godkännande må fordras minst godkända insikter i alla å vederbörande bildningslinje upp- tagna ämnen, således även i de tidigare avslutade, dock att lärjunge, som erhållit godkänt vitsord för såväl förmåga att skriftligt behandla svenska språket som ock i de för respektive gymnasielinjer centrala äm- nena, må kunna godkännas i examen med underbetyg 1 ett ämne, därest han visat goda insikter inom andra kunskapsområden.
I det föregående har redan angivits, att kommissionen funnit sig Censorsinsti- böra förorda ett bibehållande med vissa jämkningar av den hittillsva- "tonen rande anordningen med censurerad studentexamen.
Det har mot de nuvarande anordningarna för studentexamen riktats den anmärkningen, att examens bedömande av så gott som uteslutande ur högskollärarnas krets hämtade censorer vore ett onödigt och opåkallat förmynderskap från universitetens och högskolornas sida över läroverken, vilket tillika innebure ett visst misstroende mot de för examen ansvariga lärarnas sätt att fullgöra sina åligganden.
Kommissionen kan icke dela den till grund för den framställda anmärkningen liggande åskådningen. Även om <censorsmyndigheten vore ägnad att uppfattas och allmänt uppfattats såsom en väsent- ligen kontrollerande myndighet, är det efter kommissionens mening lika litet berättigat att betrakta tillvaron av en sådan myndighet såsom ett
uttryck av misstroende, som det vore att anlägga dylika synpunkter på varje annan form av kontroll över olika statsorgans sätt att fylla sina funktioner. Därtill kommer som ett härvidlag särdeles betydelsefullt mo- ment, att den här i förgrunden skjutna synpunkten beträffande censors- institutionen åtminstone icke numera kan anses vara den viktigaste. Denna institutions främsta uppgift torde hava varit och är alltjämt att åvägabringa nödig enhetlighet vid bedömandet av examinander vid skilda läroanstalter. Den faran skulle eljest ligga nära till hands, att tillämp- ningen av gällande föreskrifter skulle komma att i alltför hög grad växla från läroverk till läroverk, vilket i sin ordning vore ägnat att giva an- ledning till befogad kritik från de högre utbildningsanstalter, som skola mottaga de dimitterade, samt till berättigat missnöje hos de om inträde vid sagda anstalter konkurrerande studenterna. Jämväl ur synpunkten av ett önskvärt närmare samarbete mellan skolan och de högre bildnings- anstalterna har kommissionen funnit censorsinstitutionen äga ett avgjort berättigande.
Trots detta synes censorsinstitutionen 1 dess nuvarande gestaltning i vissa avseenden lämna rum för befogad kritik. Åtgärder synas också böra vidtagas i syfte bland annat att åt denna institution giva ökad effektivitet. Kommissionen vill härvid till en början betona önskvärd- heten av att de olika vid examen tjänstgörande censorsgrupperna inrym- ma tillräcklig sakkunskap såväl i pedagogiskt avseende som med hänsyn till de i examen förekommande ämnena. Det synes nämligen kommissionen vara av synnerlig vikt, att båda de angivna synpunkterna bliva behörigen beaktade vid valet av censorer. De förutberörda anmärkningar, som gjorts gällande mot institutionen såsom sådan, torde i främsta rummet hava för- anletts av de brister, som i sagda avseenden yppat sig och som näppe- ligen torde förnekas ens av censorerna själva. Med hänsyn härtill synes det ock kommissionen vara angeläget, att till censorer jämväl utses per- soner med ingående kännedom särskilt om den högre skolundervisningen och dess olika ämnesgrenar. Detta kunde ske därigenom, att ett antal förtjänta och erfarna ämneslärare eller f. d. ämneslärare vid läroverken finge mottaga förordnande som censorer, i den utsträckning så utan olä- genhet för läroverken låter sig göra. Genom en sådan anordning skulle
kravet på såväl teoretisk som pedagogisk sakkunskap inom respektive censorsgrupper kunna lättare tillgodoses. En strävan att i högre grad än nu tillmötesgå detta krav torde måhända medföra en utökning av an- talet censorer i varje grupp och sålunda föranleda stegrade kostnader, men kommissionen har funnit förändringen i fråga vara av så central betydelse för en tidsenlig anordning av studentexamen, att kommissio- nen icke av denna anledning tvekat att bestämt förorda dess genom- förande.
Slutligen torde i detta sammanhang böra framhållas, att, såsom redan i det föregående erinrats, kommissionen kommit till den uppfatt- ningen, att censorerna böra äga befogenhet att ingå i särskild prövning av jämväl de skriftliga arbetena. Det måste nämligen ur synpunkten av studentexamens rättvisa och allsidiga bedömande betecknas som en bestämd olägenhet, vilken icke sällan gör sig märkbar, att censorerna för närvarande i vissa fall sakna möjlighet att ingripa vid förekomsten av mindre tillfredsställande skriftliga prov, sedan dessa vunnit vederbörande lärares godkännande. Då föreliggande förslag till revision av student- examen åsyftar att bringa dessa båda delar under möjligast enhetliga bedömande, ligger det i öppen dag, att kommissionen icke funnit sig kunna tillstyrka bibehållande av en bestämmelse, som måste leda till en olämplig dualism i ifrågavarande hänseende. Kommissionen vill sålunda föreslå, att censorernas bedömande av vederbörande examinanders kun- skaper och allmänna mognad må mer än hittills försiggå under hänsyns- tagande till resultatet av examensprövningen, den muntliga och den skrift- liga, betraktad som en helhet.
Enligt gällande bestämmelser anställes studentexamen mellan den EE 1 april och den 21 juni med de lärjungar i gymnasiets högsta ring, examen för
. seja ät s es ss : SL => lärjungar
vilka därtill anmält sig, varjämte föreskrives, att lärjunge, som varit från enskild berättigad att undergå muntlig prövning för studentexamen men under ak vårterminen icke undergått sådan eller blivit underkänd, må, 1 hän- delse han önskar nästföljande hösttermin avlägga examen, före den 15 september därom göra vederbörlig anmälan. På överstyrelsen ankommer det därefter att utsätta tid och ort för prövningenp. Studentexamen an- ordnas alltså för närvarande två gånger varje år, på våren och vid de
läroverk, där så erfordras, även under hösten. Det ligger emellertid i sakens natur, att examen i regeln avlägges på våren, under det att antalet examinander under hösten inskränker sig till ett ringa fåtal. Undervis- ningen vid läroverken är också uppenbarligen planlagd med tanke på att studentexamen skall avläggas vid läsårets slut. Anordnandet och överva- kandet av studentexamen vid flera olika läroverk i riket även under höstterminen är för övrigt förenat med avsevärda kostnader, som enligt kommissionens mening knappast stå i rimlig proportion till det låga an- talet examinander. Med hänsyn till dessa omständigheter och då det för de lärjungar, vilka på våren anmält sig till men icke avlagt studentexamen, i regeln torde vara fördelaktigare att uppskjuta avläg- gandet av examen till följande vårtermin, vill kommissionen föreslå, att studentexamen för skolans egna lärjungar framdeles endast må äga rum under våren, för så vitt icke vid en del läroverk undervisningens anord- nande, t. ex. genom starkt genomförd koncentrationsläsning, skulle kunna påkalla ett frångående av denna regel.
Beträffande studentexamen för lärjungar från enskild undervisning förutsätter kommissionen, att denna anordnas i huvudsaklig överens- stämmelse med nu gällande ordning, dock med beaktande av de all- männa synpunkter, kommissionen i det föregående gjort gällande i fråga om denna examen med skolans egna lärjungar.
Även för lärjungar från enskild undervisning anordnas för närva- rande studentexamen två gånger varje år. Kommissionen anser, att för- hållandena gestalta sig väsentligen annorlunda för dessa lärjungar och att för deras vidkommande åtskilliga omständigheter tala för ett bibe- hållande av studentexamen även vid höstterminens slut. Erfarenheten giver nämligen vid handen, att antalet privatister jämväl vid denna exa- mensperiod ofta är betydande. Lärjungar från enskild undervisning av- lägga de skriftliga proven vid de läroverk, som av överstyrelsen bestäm- mas, varefter de godkända examinanderna för undergående av muntlig prövning fördelas på särskilda examensnämnder, i regeln förlagda en till Stockholm, en till Göteborg och en till Lund. Till följd härav bliva också de med denna examens anordnande förenade kostnaderna jäm- förelsevis ringa. Det torde därjämte böra framhållas, att ett icke litet
antal av dessa lärjungar utgöres av personer, hos vilka studiehågen först senare vaknat eller som av ekonomiska skäl eller andra omständigheter hindrats att gå den vanliga skolvägen. För dessa måste det anses vara av särskild vikt, att examen icke onödigtvis fördröjes. Med hänsyn till vad sålunda blivit anfört, anser sig kommissionen böra föreslå, att för lärjungar från enskild undervisning möjligheten att undergå studentexa- men under höstterminen även framdeles må stå öppen.
Givetvis möter intet hinder, att lärjunge vid allmänt läroverk, som av en eller annan anledning icke avlagt examen under våren och som önskar avlägga densamma redan nästföljande hösttermin, undergår pröv- ning såsom lärjunge från enskild undervisning i samband med nyss om- förmälda examen.
Nuvarande bestämmel- ser.
Lektors- tjänst.
Kap. XII.
Lärarnas utbildning och kompetens.
Ämneslärarna vid de läroanstalter, vilkas omorganisation ingår i det kommissionen anförtrodda utredningsuppdraget, hava för närvarande väsentligt olikartad utbildning och kompetens. Ifrågavarande ordinarie lärare utgöras vid de högre allmänna läroverken av dels lektorer, dels adjunkter, vid realskolorna av adjunkter, vid statens samskolor av dels ad- Junkter, dels ämneslärarinnor samt vid de kommunala mellanskolorna av manliga och kvinnliga ämneslärare. Härtill komma vid privatläroverken ämneslärare och ämneslärarinnor med utbildning och kompetens av skif- tande art.
Såsom villkor för behörighet till lektorstjänst, som endast om- fattar kristendom, fordras jämlikt läroverksstadgan $ 180: antingen teologie licentiatexamen eller ock filosofie licentiatexamen jämte teologie kandidatexamen med betyget med beröm godkänd eller därutöver i gamla och nya testamentets exegetik, dogmatik och kyrkohistoria, ävensom 1 bägge fallen filosofisk ämbetsexamen eller ock sådan särskild prövning, som omförmäles i $ 27 av nådiga stadgan angående filosofiska examina den 1 november 1907, samt disputationsprov inför teologisk fakultet, vilket i avseende å såväl författandet som försvaret vitsordats med minst betyget godkänd. Då tjänsten omfattar kristendom jämte annat ämne, fordras, förutom nyss angivna villkor, jämväl vitsordet med be- röm godkänd eller därutöver i filosofisk ämbetsexamen eller i särskild prövning i det eller de examensämnen, som motsvara det andra i tjänsten ingående ämnet. Beträffande tjänst, som icke omfattar ämnet kristen- dom, gälla följande behörighetsvillkor: dels filosofisk ämbetsexamen med
betyget med beröm godkänd eller därutöver i samtliga de examensämnen, som motsvara tjänstens ämnen, dels filosofie licentiatexamen med betyget med beröm godkänd eller därutöver i ett av de examensämnen, som motsvara tjänstens ämnen, dels slutligen godkänt disputationsprov för filosofisk doktorsgrad. ”Tillika stadgas närmare bestämmelser angående behörighetsområdet för vissa examensämnen, som icke omedelbart äro att hänföra till skolämnenas krets.
Särskilda villkor för behörighet till adjunktstjänst äro: där tjänsten omfattar kristendom jämte annat ämne: teologie kandidatexamen samt vitsordet godkänd eller därutöver i det eller de examensämnen, som motsvara det andra i tjänsten ingående ämnet, antingen i filosofisk äm- betsexamen eller i ovan omförmälda särskilda prövning; där tjänsten omfattar en grupp av två ämnen, i vilken kristendom ej ingår: filosofisk ämbetsexamen med vitsordet med beröm godkänd eller därutöver i de examensämnen, som motsvara tjänstens ämnen, dock att för adjunkts- tjänst i modersmålet erfordras betyget med beröm godkänd eller därut- över i nordiska språk och betyget godkänd eller därutöver i litteratur- historia med poetik samt att för adjunktstjänst i biologi erfordras betyget med beröm godkänd eller därutöver i ettdera av ämnena botanik och zoologi och betyget godkänd eller därutöver i det andra av dessa ämnen; där tjänsten omfattar tre ämnen: filosofisk ämbetsexamen med vitsord i två av tjänstens ämnen, efter vad här ovan sagts, och med avseende på det återstående ämnet betyget godkänd eller därutöver 1 det eller de mot detsamma svarande examensämnena.
Adjunkts- tjänst.
tjänst att hava genomgått stadgad provårskurs i det eller de ämnen, i vilka tjänsten kungjorts ledig, dock att behörighet till tjänst, som kun- gjorts ledig i två eller tre ämnen, jämväl må tillkomma sökande, ändock att han saknar provårsbetyg i ett av dessa ämnen, därest han i detta ämne antingen avlagt föreskrivet undervisningsprov eller ock under minst två lästerminer meddelat undervisning vid vissa i stadgan omförmälda läroanstalter och därvid ådagalagt nöjaktig skicklighet. Slutligen kräves tjänstgöring under minst två läsår vid någon under överstyrelsens inseende ställd läroanstalt till den omfattning, som åligger lektor eller adjunkt. D2—210409. I".
adjunkts- tjänst.
Arean Beträffande behörighet till lärarinnebefattning vid samskola stadgas statssam- Jämlikt läroverksstadgan $ 186 antingen enahanda krav, som gälla lektor skola. = eller adjunkt, eller ock genomgående av den treåriga kursen vid statens
högre lärarinneseminarium, ävensom enahanda tjänstgöring, som nyss nämnts, i detta fall fullgjord efter examens avläggande.
Lärartjänst Behörighet till ordinarie lärartjänst vid kommunal mellanskola för-
vid kommu- .. sla ; K Ze st ;
nal mellan- VärvaSs enligt $ 55 mom. 5 av gällande stadga för kommunala mellan-
skola. skolor, sådan denna paragraf lyder enligt nådiga kungörelsen den 30
juni 1920, genom att med avseende på avlagda examina och genom- gängen provårskurs uppfylla villkoren för behörighet till ordinarie ämnes- lärar- eller ämneslärarinnebefattning vid allmänt läroverk eller folkskole- seminarium samt därjämte hava under minst två läsår med nit och skicklighet vid läroanstalter av närmare angivet slag bestritt tjänstgöring till den omfattning, som kan anses minst motsvara den, som åligger ämneslärare. vid kommunal mellanskola. Vidare vinnes sådan behörighet genom att med goda vitsord hava genomgått folkskoleseminarium samt därefter med hänsyn till fortsatta väl vitsordade studier i ämnen, till- hörande kommunala mellanskolans ämneskrets, och väl vitsordad tjänst- göring under minst två år vid kommunal mellanskola m. fl. läroanstalter eller annan tjänstgöring av den art, som ovan sagts, hava blivit av Kungl. Maj:t efter skolöverstyrelsens hörande förklarad behörig att an- tagas till ordinarie lärare vid kommunal mellanskola. Kompetens i nu ifrågavarande avseende vinnes slutligen jämväl genom att vid universitet hava förvärvat goda vitsord om genomgången prövning i ämnen, tillhö- rande kommunala mellanskolans ämneskrets, samt beträffande pedagogisk utbildning och undervisningsskicklighet hava antingen med goda vitsord avlagt folkskollärarexamen och fullgjort sådan tjänstgöring, som i sist- nämnda fall föreskrives, eller ock hava på annat sätt förvärvat motsva- rande utbildning och erfarenhet samt i varje fall därefter hava av Kungl. Maj:t efter överstyrelsens hörande förklarats behörig att antagas till or- dinarie lärare vid kommunal mellanskola.
Föreliggande Vid handläggningen av frågan om ämneslärarkompetensen vid de framställ- 33 ös SG SA - g- s ningar. allmänna läroverken har kommissionen, jämlikt Kungl. Maj:ts beslut,
haft att taga i övervägande dels ett av särskilda sakkunniga den 31 juli 1915 avgivet betänkande rörande kompetensbestämmelserna för lärar- tjänster i kristendom vid de allmänna äroverken och folkskoleseminarierna jämte samtliga däröver av olika myndigheter avgivna utlåtanden, dels en av allmänna adjunktsföreningens verkställande utskott den 7 janu- ari 1921 ingiven underdånig framställning angående ändrade kompetens- bestämmelser för lektorstjänster vid de allmänna läroverken m. m., dels en av lektor Hj. Alving m. fl. den 21 april 1921 ingiven underdånig framställning av innebörd bland annat, att gällande fordringar för lektors- kompetens måtte i sin fulla omfattning upprätthållas, dels skrivelser från filosofiska fakulteten vid Lunds universitet samt lärarråden vid Stockholms och Göteborgs högskolor i samma ämne, dels ock samtliga handlingar rörande ifrågasatt utbildning av blivande läroverkslärare i samhällslära och i hälsolära. Kommissionen har därjämte i ärendet fått mottaga skrivelser från allmänna adjunktsföreningen samt seminarielektor B. Rud. Hall, förstnämnda skrivelse av i det väsentliga samma innebörd som ovan- berörda underdåniga framställning av samma korporation, den sistnämnda avseende vissa ändringar i bestämmelserna för filosofisk ämbetsexamen.
Vad angår de omförmälda framställningarna från allmänna ad- Behörighet junktsföreningen, erinrar föreningen därom, att gällande läroverksstadga lf?” img föreskriver, att lektor borde meddela undervisning å gymnasiet, medan Almänna ad- intet nämnes om det stadium, på vilket adjunkt skulle tjänstgöra. Emel- lertid vore stadgat, att adjunkt, som hade sin huvudsakliga tjänstgöring för- ställning. lagd till realskolans sjätte klass och gymnasiet, vore skyldig meddela under- visning 20 till 22 timmar i veckan, d. v. s. samma timtal som i regeln fastställts för lektor, annan adjunkt 24 till 28 timmar. Denna bestäm- melse gåve enligt föreningens mening med tydlighet vid handen, att ad- junkten vore en för tjänstgöring på läroverkets alla stadier avsedd lä- rare, och en verkställd undersökning ådagalade också, att detta överens- stämde med rådande förhållanden. Därjämte framhålles, att nu gällande befordringsgrunder för de allmänna läroverkens ämneslärare fastställdes genom nådiga stadgan angående filosofiska examina år 1907 efter för- slag av universitetsexamenskommittén och att för alla icke-teologer så- som villkor för behörighet till ordinarie lärarbefattning bestämdes av-
läggande av filosofisk ämbetsexamen. Genom examens begränsande till i regeln tre ämnen och kursernas omläggning till större bredd iförening med väsentligt höjda fordringar hade kommittén velat skapa garantier för en god kunskapsgrund hos alla lärare, på vilket stadium de än komme att undervisa.
Kommittén hade emellertid icke funnit denna examen tillräcklig för lektorsbefattning. Kravet på att skillnaden i adjunkternas och lek- torernas teoretiska utbildning skulle utjämnas, så att adjunkter lättare än dittills måtte kunna befordras till lektorer, hade kommittén visserligen funnit beaktansvärt men å andra sidan känt sig övertygad om att »den fordran på vetenskapligt omdöme och förmåga av vetenskaplig produk- tion, som hittills ställts på lektorerna, varit läroverken till båtnad, däri- genom att de på så sätt kommit i närmare kontakt med det vetenskap- liga forskningsarbetet och erhållit en aldrig sinande tillförsel av nya syn- punkter och modernt vetenskapliga betraktelsesätt». Genom att inskränka licentiatexamen till endast ett ämne hade kommittén ansett sig i till- räcklig grad hava tillmötesgått yrkandet på underlättande av adjunkternas befordringsmöjligheter.
Kommitténs lösning av adjunkternas befordringsfråga i sådan rikt- ning hade resulterat i att lektorsbrist i det närmaste nu förelåge och att staten utan att i övrigt medgiva möjlighet till likställighet nödgats för en högre tjänst ekonomiskt utnyttja en grupp av lägre befattningshavare i en utsträckning, som vore enastående inom förvaltningen. En av adjunkts- föreningen verkställd undersökning rörande lärarnas tjänstgöringsförhållan- den utvisade, att under perioden 1910—1920 enbart å gymnasiet i me- deltal tjänstgjort 304.9 lektorer med 5 097.4 timmar och 456.3 adjunk- ter med 4593 timmar. Vid provårsläroverken hade å samma stadium adjunkternas antal i medeltal uppgått till 62.3 4Z och deras timtal till 51.2 Z. Vid ett flertal andra läroverk vore proportionen i stort sett lik- artad, en omständighet, som enligt föreningens mening vore ägnad att ädagalägga behovet av ett ökat antal lektorer. Medtoges även sjätte klassen, utgjorde medelsiffrorna för samma tidsperiod 304.9 lektorer med 3 240.2 timmar och 495.7 adjunkter med 5 447.e timmar. Flertalet gym- nasielärare utgjordes alltså av adjunkter utan föreskriven lektorskompe-
tens, och av dem hade en stor del även sin huvudsakliga tjänstgöring förlagd till gymnasiet, där de utförde ett arbete, som av statsmakterna syntes bedömas likvärdigt med lektorernas.
Föreningen framhåller vidare, att lektors tjänstgöring i regeln om- fattade två ämnen. Då emellertid numera endast ett ämne fordrades i licentiatexamen, innehade ofta lektorn högre kompetens allenast i det ena av sina undervisningsämnen. Utan överdrift kunde därför enligt för- eningens åsikt sägas, att ”/+ av gymnasieundervisningen snart skulle kom- ma att meddelas av i ämnena icke lektorskompetenta lärare. Ej heller gjordes under provåret någon skillnad mellan lärare med olika kompe- tens, utan den blivande adjunkten utbildades därunder på samma sätt som lektorn för tjänstgöring på läroverkets olika stadier.
Med hänsyn såväl till anförda omständigheter som till den star- kare specialisering med väsentligt höjda fordringar, som stadgats jämväl för de lägre examina, vore, enligt föreningens mening, även om man mår- ste hysa den största respekt för det vetenskapliga arbetets värde, den nuvarande lektorskompetensen icke ett ur undervisningens synpunkt nöd- vändigt krav.
Även andra skäl kunde anföras såsom stöd för kravet på en revi- dering av nu gällande kompetensbestämmelser. Under de senare åren hade det ofta mött stora svårigheter att besätta de lediga lektorsbefatt- ningarna, och föreningen ville erinra därom, att medeltalet sökande till varje lektorat nedgått från 3.6 och 4.6 inom humanistiska, resp. mate- matisk-naturvetenskapliga ämnen under år 1910—1911 till 1.6, resp. 1.4 under år 1919—1920. Den minskade tillströmningen till vederbörande fakulteter vid universiteten i förening med de utomordentligt stora ut- bildningskostnaderna gåve anledning antaga, att depressionen icke skulle bliva av kortvarig beskaffenhet.
Med dessa fakta för ögonen ansågs det med skäl kunna ifråga- sättas, om icke gymnasieundervisningen bleve bättre tillgodosedd, ifall lektoraten även kunde besättas med pedagogiskt skickliga personer med blott den nuvarande adjunktskompetensen, vilken ju reellt erkändes till- räcklig, än genom att upprätthållas med ofta ombytta vikarier eller över- lämnas åt mången gång i pedagogiskt hänseende mindre väl kvalificerade
personer. Med visshet kunde förutses, att en fri konkurrens om befatt- ningarna direkt skulle komma undervisningen till godo. Möjligheten att nå de högre befattningarna skulle säkerligen på helt annat sätt än nu stimulera till fortsatta vetenskapliga, undervisningen gagnande studier, och vid tillsättandet av lektoraten skulle man hava att räkna med ett bättre och rikligare urval, än vad hittills mången gång vore fallet.
Hela denna fråga stode för övrigt i nära samband med tillström- ningen till läroverkslärarbanan över huvud. Orsaken till den rådande bristen på lärare vore säkerligen att söka icke blott i de dåliga löneför- hållandena utan även i de ringa befordringsmöjligheterna. Läroverks- adjunkternas ifrågasatta placering i lönehänseende mellan första och andra gradens tjänstemän skulle i och för sig icke öka lärarkårens rekryte- ring. Önskade statsmakterna till läroverken draga dugande krafter, vore det oundvikligt att fastställa en rimlig kompetens även för erhållande av lektorat.
För att vinna inträde i den centrala statsförvaltningen fordrades i regeln endast en examen, och kompetensen för den högre befattningen ut- gjordes där av förvärvad erfarenhet och vunnen skicklighet på en lägre tjänst med ofta annat arbetsområde. En läroverksadjunkt däremot er- kändes visserligen av staten fullt kompetent att jämsides med lektorn sköta den högre befattningen, men på grund av ett formellt hinder kunde han icke, ej ens med den största pedagogiska skicklighet och grundliga kunskaper, förvärva den ställning och lön hans verksamhet eljest berätti- gade honom till. Enligt föreningens mening vore också en förändring av lektorskompetensen endast en akt av billighet och rättvisa mot de enbart adjunktskompetenta lärarna.
Föreningen hänvisar därefter till motsvarande förhållanden i andra länder och framhåller, att t. ex. i Norge, Danmark m. fl. stater utbild- ningen till gymnasielärare fullgjordes på en avsevärt kortare tid, än vad som vore möjligt i vårt land.
Svårigheten att med nuvarande fordringar erhålla kompetenta sö- kande jämte de i förhållande till lektorslönen oerhörda ekonomiska upp- offringar, varmed en graduering vore förknippad, hade på sista tiden givit ökad styrka åt kravet på disputationsprovets avskaffande så-
som kompetensvillkor. Enligt föreningens bestämda mening skulle emellertid ej heller en anordning med licentiatexamen som kompe- tensminimum i längden bliva tillfredsställande. Säkerligen skulle det visa sig svårt att även med licentiater på lämpligaste sätt besätta lektoraten, samtidigt som man måste taga hänsyn till svårigheterna för i tjänst varande lärare att bedriva de systematiska och till samman- trängd tid förlagda studier, som erfordrades för avläggande av högre examen. Följden av en i sådan riktning gående reform skulle därför bliva, att mången kunnig och skicklig lärare alltjämt funne vägen till en välförtjänt befordran stängd.
För behörighet till lektorsbefattning borde krävas endast de för de nuvarande gymnasielärarna vanligaste examina. Givetvis skulle ådaga- lagd lärarduglighet tillmätas den största betydelse. För en utöver dessa fordringar gående lärarutbildning kunde givas lämpligt vederlag vid tjänst- årsberäkning för uppflyttning i högre lönegrad.
Under åberopande av vad sålunda anförts, hemställer föreningen, att, utöver vad som i läroverksstadgan $$ 179 och 180 mom. 3 säges, såsom villkor för behörighet till lektorsbefattning måtte föreskrivas, 1) där tjänsten omfattade ämnet kristendom: att innehava kompetens för ad- junktstjänst i kristendom enligt äldre bestämmelser eller att hava avlagt teologie kandidatexamen med minst 11 betygsenheter jämte filosofie kan- didatexamen enligt äldre bestämmelser eller filosofisk ämbetsexamen eller ock särskild prövning jämlikt $ 27 i nådiga stadgan angående filosofiska examina den 1 november 1907 samt 2) för övriga lektorstjänster: att inne- hava adjunktskompetens enligt äldre bestämmelser eller att hava avlagt filosofisk ämbetsexamen med betyget berömlig i minst ett av tjänstens ämnen, dock att, i sådana fall då tjänsten omfattade modersmålet eller biologi, alltid skulle fordras i förra fallet betyget berömlig 1 ettdera av ämnena nordiska språk och litteraturhistoria med poetik och minst be- tyget med beröm godkänd i det andra samt i senare fallet betyget be- römlig i ettdera av ämnena botanik och zoologi och minst betyget med beröm godkänd i det andra. Därjämte borde, utöver vad i läroverksstad- gan $ 179 mom. 8 säges, krävas minst tre års väl vitsordad tjänstgö-
Lektor Hj. Alvings m. fl. framställning.
sådana i tjänst varande lärare, som avlagt teologie kandidatexamen en- ligt 1903 års stadga eller filosofisk ämbetsexamen men icke uppfyllde ovan angivna examensfordringar, att genom komplettering förskaffa sig erforderlig kompetens.
I den av lektor Alving m. fl. gjorda framställningen understrykes, att nu gällande fordringar för behörighet till lektorsbefattning obestrid- ligen varit till undervisningens gagn. Att under för övrigt lika omstän- digheter den lärare vore den dugligare, som hade det större kunskaps- måttet, vore en sats, som för alla tider komme att stå som oemotsäglig och i alldeles särskild grad hade sin giltighet för gymnasiet. Rent på- tagligt bleve den vetenskapliga specialutbildningens värde i fråga om de naturvetenskapliga ämnena, där ock tillgodoseendet och vården av de dyrbara institutionerna krävde grundlig fackutbildning. Det vore jämväl lätt att inse, att de mer djupgående och mer självständiga studierna framför allt komme till sin rätt vid undervisning i ämnen, som berörde de djupare kultursammanhangen, t. ex. kristendom, litteraturhistoria, historia. Slutligen förtjänade väl att framhållas, att i ett land med så begränsat antal universitet och högskolor som vårt gymnasiernas lektorer genom sin närmare kontakt med det vetenskapliga arbetet vid universi- teten även utanför skolan hade uppgifter i den andliga odlingens tjänst.
Det förhållandet, att adjunkter i viss utsträckning meddelade un- dervisning å gymnasiet, kunde för ingen del giva stöd åt den av ad- Junktsföreningen uttalade meningen, att den nuvarande lektorskompeten- sen ej vore ett ur undervisningens synpunkt nödvändigt krav. Förenin- gen hade dock icke sökt visa, vad som skulle och borde anses som ett
att adjunkternas arbete på gymnasiestadiet av statsmakterna bedömdes >officiellt likvärdigt med lektorernas>. Detta påstående förringade emel- lertid på intet sätt betydelsen av att till undervisningens gagn gällande fordringar på lektorskompetens upprätthölles och kunde ej innebära något annat eller mera, än att adjunkter utan lektorskompetens av statsmak- terna ansåges vara i stånd att meddela undervisning på gymnasiet, var- med naturligtvis ingalunda från något håll kunde anses uttalat, att ford- ringarna för adjunktskompetens på samma sätt och i samma grad som
villkoren för lektorskompetens kvalificerade för undervisning på gymna- siet. Efter den utredning adjunktsföreningen i denna del av sin skri- velse förebragt kunde dess slutliga hemställan i själva verket lika väl tänkas gå i den riktningen, att lektorernas antal måtte så ökas, att ad- junkterna kunde befrias från att undervisa på gymnasiet.
Den rådande knappheten på sökande till lektorsbefattningar vore ingalunda ett bevis för att fordringarna för lektorskompetens vore orim- ligt höga. Före år 1907 hade dessa fordringar varit än högre, utan att någon lektorsbrist då förmärktes. Ej heller kunde man, 1 likhet med adjunktsföreningen, alldeles förbise kristidens inverkan på studielivet vid våra universitet och högskolor samt de omorganiserade seminariernas ab- sorberande av lektorskompetenta lärarkrafter. Vad vidare beträffade för- hällandena i andra länder och adjunktsföreningens uppgift, att utbild- ningen till gymnasielärare där fullgjordes på kortare tid än i vårt land, krävde dessa förhållanden en vida mer ingående granskning, än föreningen ägnat dem. Föreningen hade så t. ex. fullständigt förbisett de strävan- den till lärarkompetensens höjande, som i Norge helt nyligen vunnit statsmakternas sanktion och resulterat i en lag, enligt vilken en adjunkts- och en lektorsexamen inrättats. För den högre examen, lektors- examen, krävdes vetenskapliga specialstudier och produktivt vetenskap- ligt arbete.
Ett krav i den riktningen däremot, att befordringsmöjligheter ska- pades för de adjunkter, vilka utan att vara formellt lektorskompetenta dock genom fortsatta studier och vetenskapligt författarskap förvärvat reell lektorskompetens, vore väl värt att vinna statsmakternas beaktande. Ett sådant krav vore ur rättvisans och billighetens synpunkt välgrundat. Genom särskild dispens från gällande fordringar för lektorskompetens kunde en sådan möjlighet till befordran ernås. Denna dispens kunde tänkas beviljad av Kungl. Maj:t, sedan den efter vederbörlig ansökan blivit underkastad sakkunnig prövning och av skolöverstyrelsen = till- styrkt, med rätt dessutom för överstyrelsen att utan särskild ansökan efter enahanda prövning föreslå viss förtjänt adjunkt till erhållande av dispens.
På grund av det anförda hemställa petitionärerna, att gällande 53—210409. IX,
Kommissio- nen.
Allmänna synpunkter.
fordringar för lektorskompetens måtte i sin fulla omfattning upprätthållas och att sålunda allmänna adjunktsföreningens verkställande utskotts skri- velse ej måtte till någon åtgärd föranleda. I anslutning till föreliggande framställning har från en del lärare vid de högre läroverken i Göteborg dessutom särskilt framhållits svårigheten att i praktiken upprätthålla de nuvarande fordringarna för lektorat, om icke åtgärder vidtoges för under- lättande av de ekonomiska svårigheter, som vore förbundna med förvär- vandet av vederbörlig kompetens. Detta ansågs kunna ske genom att staten bekostade doktorsavhandlingarnas tryckning ävensom därigenom, att lektorslönen höjdes, så att den gåve tillräcklig kompensation för de kostnader, som den högre utbildningen krävde. I annat fall torde det bliva nödvändigt att sänka fordringarna för lektorskompetensen därhän, att behörighet kunde vinnas genom en filosofie licentiatexamen med tyngdpunkten lagd på visad förmåga av självständigt vetenskapligt arbete. I ett tillägg från lärare vid Katarina realskola understrykes vikten av att något göres för att undanröja det nuvarande inom adjunktskåren rådande missnöjet, som hade sin grund i de ringa befordringsutsikterna för adjunkter. Dispenser verkade emellertid ojämnt. Bättre vore att bevilja adjunkter tjänstledighet för studier med bibehållande av en av- sevärd del av lönen och såmedelst bereda dem möjlighet att förvärva kompetens till lektorsbefattning. Av en del petitionärer påpekas ock, att bristen på lektorskompetenta sökande hade sin grund framför allt i otill- fredsställande löneförhållanden. Från lärare vid ett par läroverk fram- hålles, att avläggande av licentiatexamen borde grunda lektorskompetens, och från ett annat håll framföres den tanken, att tryckning och försva- rande av doktorsavhandling ej borde fordras.
Vid handläggningen av den föreliggande frågan synes det kommis- sionen mest ändamålsenligt att först till behandling upptaga de två grundläggande, med varandra sammanhängande spörsmål, som problemet om ämneslärarkompetensen i den nya skolorganisationen erbjuder, nämligen å ena sidan frågan om behörighet för tjänst med undervisningen förlagd till gymnasiet och å den andra frågan om behörighet för tjänst med undervisning i real- och flickskolan. Vid det förhållandet, att den ifråga-
varande problemställningen kan synas i viss mån innebära ett principiellt ståndpunktstagande i aktuella stridsfrågor, har kommissionen velat i kort- het angiva de motiv, som härvid varit bestämmande.
Kommissionen vill då, under hänvisning till vad i det föregående anförts rörande skiljaktigheten i gymnasiets och realskolans undervis- ning, till en början erinra om att verksamheten å de skilda skolstadierna i framtiden i lika hög grad som hittills kräver olika förutsättningar med avseende på arten och omfattningen av lärarnas vetenskapliga utbildning. Det kan med hänsyn härtill enligt kommissionens åsikt icke vara lämp- ligt att tillmötesgå dem, som under åberopande av vissa utländska före- bilder påyrkat införande av en fullt enhetlig kompetens för läroverkens lärare, även om med detta krav skulle förbindas fordran på en något högre utbildning, än som nu gäller för adjunktstjänst. Att en dylik an- ordning måste bestämt avvisas, synes kommissionen så mycket tydligare, som med det nya gymnasiets starkare specialisering och kortare studie- tid behovet av vetenskapligt väl kvalificerade lärare å detta skolstadium blir mera framträdande än för närvarande och det givetvis icke kan vara av sakliga grunder motiverat att jämväl för realskolans lärare uppställa krav på självständig vetenskaplig verksamhet, på sätt för gymnasiet är nödvändigt. Det torde vidare väl förtjäna beaktande, att man i Norge, vilket land bland andra i detta sammanhang plägat anföras såsom förebild, helt nyligen övergivit den hittillsvarande anordningen och stadgat sär- skilda kompetensvillkor för gymnasiets och för mellanskolans lärare. Enligt kommissionens uppfattning tala sålunda vägande skäl med mycken styrka för ett bibehållande av skilda behörighetsvillkor för gymnasiets och realskolans lärare även i den framtida skolan.
Vad angår flickskolan, har den förut lämnade utredningen givit vid handen, att densamma beträffande sitt allmänna bildningsmål i stort sett kan anses motsvara realskolan. Med hänsyn härtill synes det na- turligast, att flickskolans lärare i kompetensavseende böra likställas med realskolans.
Till utgångspunkt för kommissionens handläggning av den prin- cipiella frågan om kompetensfordringarna för lektorat hava tjänat de
Lektors- tjänst.
förut omförmälda framställningarna i ärendet, som av allmänna adjunkts- föreningen och av lektor Alving m. fl. ingivits.
Beträffande förstnämnda framställning torde böra betonas, att den omständigheten, att ett avsevärt antal lärare utan föreskriven lektors- kompetens för närvarande tjänstgöra å gymnasiet, icke kan tillmätas nåä- gon avgörande betydelse för bedömandet av frågan om gymnasielärarnas kompetens i en framtida skolorganisation. Däremot kunna givetvis för- hållandena i fråga med fog åberopas till stöd för krav på ett i erfor- derlig utsträckning ökat antal lektorstjänster. Icke heller det sakförhål- landet, att antalet sökande till lektorstjänster under senare år visat en bestämt nedgående tendens, lärer bevisa, att de nuvarande behörighets- bestämmelserna ur skolans synpunkt äro för högt tillmätta. Bortsett från att åtskilliga omständigheter, såsom nyupprättandet under åren 1918— 1921 av ett stort antal lektorstjänster vid folkskoleseminarier och tek- niska läroverk, ävensom avgången till praktiska levnadsbanor av veten- skapligt utbildade personer samt kristidens säregna ekonomiska svårig- heter, delvis kunna förklara den nu förhandenvarande bristen på lektors- aspiranter, lärer det väl knappast kunna a priori förnekas, att en med hänsyn till utbildningskostnaderna rättvist avvägd avlöning skall utgöra en starkare garanti för gymnasielärarnas tillfredsställande rekry- tering än åtgärder, vilka i sina konsekvenser svårligen kunna undgå att leda till ett försvagande av gymnasielärarnas vetenskapliga utbildning och på samma gång eventuellt medföra, att tillräcklig ersättning icke erhålles för de ökade studiekostnader, som för en fullgod utbildning till gymnasielärare äro ofrånkomliga. Att slutligen i befordringspraxis inom administrationen söka en anledning till att sänka kraven på gymnasiernas lärarkår synes kommissionen icke hållbart i betraktande av de väsentligt skiljaktiga förhållanden, som äro rådande inom skolans värld. Ävenledes torde det sätt, varpå en förändring av lektorskompetensen skulle uppfattas av »dem det närmast gäller, nämligen de enbart adjunktskompetenta lärarna», icke kunna anses utgöra ett tillräckligt skäl för åtgärder i petitionens syfte.
Enär kommissionen sålunda i nyssberörda framställning icke funnit några avgörande skäl åberopade för de däri anförda kraven på en vä-
sentlig sänkning av fordringarna för behörighet till lektorstjänst, hava de i densamma framställda positiva förslagen i denna riktning icke heller kunnat erbjuda användbara hållpunkter för en rationell lösning av den föreliggande frågan, och kommissionen har därför varit hänvisad att pröva andra utvägar härutinnan.
I princip har inom kommissionen rått enighet därom, att kravet på förmåga av självständigt vetenskapligt arbete hos gymnasiets lärare alltjämt måste upprätthållas, främst med hänsyn till gymnasieundervis- ningens behöriga tillgodoseende men jämväl ur synpunkten av landets vetenskapliga odling. Ävenledes förmenar kommissionen, att detta krav så till vida måste vidgas, att gymnasiets undervisning, i all den utsträck- ning detta är sakligt motiverat och praktiskt möjligt, bör meddelas av lärare med sådan kompetens. Kommissionen har därför förutsatt, att adjunkternas tjänstgöring å gymnasiet för framtiden begränsas till den omfattning, som betingas av undervisningens art eller av organisatoriska hänsyn, varigenom en väsentlig inskränkning av de å gymnasiet tjänst- görande adjunkternas antal blir möjlig.
Med den sålunda antydda ståndpunkten är det för kommissionen klart, att de nuvarande bestämmelserna i ämnet i princip böra väsent- ligen bibehållas. Emellertid torde det icke kunna förnekas, och detta har jämväl särskilt under den senaste tidens livliga meningsutbyte i frågan starkt betonats även från håll, där man varit angelägen att slå vakt kring gymnasielärarnas vetenskapliga utbildning, att grundlig vetenskap- lig skolning och förmåga av självständigt vetenskapligt arbete kunna förefinnas även hos lärare, vilka icke förvärvat sin utbildning på den väg, som hittills varit och som enligt kommissionens mening även i fram- tiden skulle bliva den normala, filosofie licentiatexamen och doktorsdisputa- tion eller, beträffande ämnet religionskunskap, däremot svarande teolo- giska prov. Kommissionen önskar i detta avseende erinra därom, att Kungl. Maj:t under det senaste årtiondet på ansökan beviljat dispens från disputationsprov i ett antal fall, där det på ett tillfredsställande sätt styrkts, att vederbörande sökandes vetenskapliga författarskap skä- ligen kunnat anses motsvara sådant prov och där tillika lärarverksam- heten varit väl vitsordad. Betonas må emellertid, att dispensen i samt-
liga ifrågavarande fall avsett allenast disputationsprovet, och att så- lunda vederbörandes vetenskapliga studier städse dokumenterats genom filosofie licentiat- eller däremot svarande teologisk examen.
Det synes kommissionen böra övervägas, huruvida icke ett le- galiserande av berörda praxis må kunna ske, utan att därmed kom- petensfordringarna reellt avprutas. Ett särskilt skäl att ifrågasätta lätt- nader i nu berörda avseende finner kommissionen däri, att det slutliga utformandet och tryckningen av doktorsavhandling i våra dagar äro för- bundna med mycket betydande kostnader. Skulle, såsom från flera håll föreslagits, universitetsmyndigheterna anse sig utan men för den veten- skapliga produktionen i stort sett kunna inskränka sina fordringar på tryckt doktorsavhandling, vore i detta avseende mycket vunnet. Ur läro- verkens synpunkt föreligger intet nödtvång att strängt upprätthålla ett formellt krav på fullgjort avhandlingsprov eller avlagda examina i sådana fall, där det på ett fullt betryggande sätt styrkes, att aspiranten genom vetenskapliga studier och vetenskapligt författarskap förvärvat de förut- sättningar, som de nu stadgade behörighetsvillkoren innebära. Det synes emellertid uppenbart, att i här berörda fall den eventuella bristen i den vetenskapliga utbildningens fullständighet enligt nu gällande bestämmel- ser skäligen bör kompenseras av företräden på något annat område. Efter kommissionens sätt att se kan någon tvekan icke råda därom, att i åsyftade fall detta företräde bör ligga å det praktiskt pedagogiska om- rådet och att sålunda behörigheten bör förbindas med krav på större lärarskicklighet, än som genomsnittligt gäller för formellt fullt kompe- tenta lärare.
Även om hittills, såsom ovan erinrats, för kompetens till lektors- tjänst vid läroverk undantagslöst och vid seminarium med mycket få undantag krävts avlagd licentiatexamen, synes det kommissionen icke nödigt att bestämt fastslå, att de vetenskapliga studierna skola vara vits- ordade genom dylik examen. Det synes vara tillfyllest, om behörigheten göres beroende av förefintligheten av vetenskapliga studier och. veten- skapligt författarskap till omfattning och värde jämförliga med de för filosofie doktorsgrad föreskrivna prov. Därvid böra de vetenskapliga stu- dierna kunna anses tillräckligt vitsordade genom författarskap, under för-
utsättning att detta är av synnerligt omfattande och mångsidig art. Likaledes bör givetvis ett antal vetenskapliga undersökningar av mindre omfång kunna uppväga en större avhandling, liksom pedagogiskt författarskap av verkligt vetenskaplig läggning må kunna tagas i betraktande. Genom bestämmelser av sådan innebörd kunna efter kommissionens mening fullt betryggande garantier skapas för att gymnasiets lärarkår besitter den ut- bildning, som för undervisningens meddelande oundgängligen erfordras. Möjlighet att efter särskild prövning av Kungl. Maj:t på detta sätt förvärva behörighet för lektorstjänst i ett eller flera ämnen bör författ- ningsmässigt fastslås i en blivande läroverksstadga.
Erfarenheten giver emellertid stöd för den uppfattningen, att en och annan lärare i adjunktsgrad, utan att besitta till fullo dokumenterad vetenskaplig kompetens, dock genom en flerårig verksamhet såsom lärare å gymnasiestadiet kan hava ådagalagt ej mindre synnerligen grundliga kunskaper än även en särdeles framstående lärarskicklighet och lämplighet för meddelande av undervisning på ifrågavarande stadium och sålunda visat sig i det hela sitta inne med full reell kompetens för bestridande av lektorstjänst. Med den uppfattning, åt vilken kommissionen ovan givit uttryck, bör det icke vara uteslutet, att formellt icke lektorskompe- tenta lärare med kvalifikationer av nu antydd art i framtiden erhålla möjlighet att ävenledes efter-särskild prövning uppnå lektorat. En dylik möjlighet måste för adjunktskåren utgöra en sporre till fortsatt teoretisk och praktisk utbildning. För de säkerligen mycket fåtaliga fall, där lek- torsbehörighet kan komma att förvärvas på senast antydda väg, synes det emellertid efter kommissionens mening icke påkallat, att bestämda föreskrifter lämnas i författningsväg. De mycket betydande svårigheterna att författningsmässigt otvetydigt angiva kvalifikationernas grad, liksom ock deras skiftande art, anvisa i stället såsom en naturlig väg i här förevarande fall den diskretionära prövning av Kungl. Maj:t, som hittills i motsvarande fall städse tillämpats, varvid behörighet således genom särskild dispens meddelats. Kommissionen ser ingen olägenhet i en så- dan anordning, som medgiver en prövning under anläggande av möjligast vida synpunkter och med allenast ett mål, att åt gymnasieundervisningen förvärva de insiktsfullaste och skickligaste lärarna utan eftergivande i sak
Adjunkts- tjänst.
på de krav, som i vårt land av ålder ansetts böra i förevarande avseende upprätthållas.
I fråga om behörighet för lektorstjänst, vari ämnet religionskunskap icke ingår, får kommissionen sålunda föreslå, att sådan behörighet må författningsenligt tillkomma den, som fullgjort nu stadgade prov, ävensom den, vilken på grund av dels vetenskapliga studier och vetenskapligt för- fattarskap, som till omfattning och värde prövas i det hela kunna jäm- ställas med de för filosofie doktorsgrad föreskrivna prov, dels ock synner- ligen väl vitsordad lärarverksamhet av Kungl. Maj:t förklarats behörig till lektorstjänst.
Vad angår tjänst i ämnet religionskunskap, vill kommissionen i det följande med tillämpning av här antydda grundsatser framställa särskilt förslag.
I det föregående har redan framhållits, att kommissionen funnit enahanda behörighetsvillkor böra fastställas för realskolans och flickskolans lärare.
Då det gäller att taga ståndpunkt till spörsmålet, hur behörigheten för nu ifrågavarande lärare för framtiden bör ändamålsenligast ordnas, möter en betydande svårighet så till vida, att utgångsläget här är väsent- ligen mindre klart än beträffande gymnasiet. Det har redan erinrats, att den nuvarande lärarpersonalen vid realskolor, statssamskolor, kom- munala mellanskolor och högre flickskolor i formellt behörighetsavseende uppvisar mycket skiftande förhållanden. Jämväl ur realkompetensens synpunkt lärer det få anses obestridligt, att nämnda lärargrupper med hänsyn till såväl teoretisk som praktisk utbildning för lärarkallet göra ett allt annat än homogent intryck. I stort sett torde i sistnämnda avseende fyra olika från varandra mer eller mindre klart avgränsade grupper kunna urskiljas. Realskolornas adjunkter samt de övriga skolornas formellt adjunktskompetenta lärare innehava samtliga aka- demisk utbildning, vitsordad genom examen inför filosofisk eller teolo- gisk fakultet, och hava, med enstaka, i dispensväg medgivna undantag, genomgått föreskriven provårskurs. Flertalet ämneslärarinnor vid stats- samskolorna, flickskolorna och de kommunala mellanskolorna har vunnit sin teoretiska och praktiska utbildning vid statens högre lärarinne-
seminarium eller annan därmed jämställd utbildningsanstalt. Ett mindre antal av flickskolans och mellanskolans lärare har förvärvat sin grund- läggande utbildning i folkskoleseminarium och sedermera kompletterat densamma genom dels fortsatta studier, dels praktisk lärarverksamhet. Och slutligen förefinnes, särskilt vid den kommunala mellanskolan, ett betydligt antal lärare, som företett vitsord om akademiska studier inom filosofisk eller teologisk fakultet utan att dock hava förvärvat praktisk utbildning för lärarkallet genom deltagande i provårskurs.
Det har synts kommissionen uppenbart, att de krav, som under- visningen å realskolans och flickskolans stadium inom den föreslagna skolorganisationen kommer att ställa på de där verksamma lärarna, inga- lunda kunna sägas bliva mindre än de, som nu faktiskt föreligga inom realskolan. Två omständigheter bidraga enligt kommissionens mening till att i vissa fall större fordringar på kunskaper och lärarskicklighet än de nuvarande för framtiden måste uppställas. Kommissionen vill i så- dant avseende för det första erinra därom, att den nya realskolan, lik- som flickskolan, icke skall inrymma klasser, motsvarande den nuva- rande realskolans, resp. flickskolans två lägsta, vadan följaktligen under- visningen i det hela kommer att ligga på ett högre stadium. Och vidare gäller beträffande realskolan, att den föreslagits skola 1i hela sin ut- sträckning bilda underlaget för ett treårigt gymnasium, och sålunda innefatta ett stadium, som kan anses i stort sett motsvara det nuva- rande gymnasiets lägsta ring, en organisation, som givetvis i sin mån ställer stora anspråk på undervisningens kvalitet. Även om läget för flickskolans del icke är detsamma, är det å andra sidan ofrånkomligt, att denna skolas utsträckta lärotid, med därav följande större fördjup- ning i de föreskrivna kurserna, jämväl starkt motiverar fordran på skolans förseende med lärarkrafter av minst samma kompetens som real- skolans.
I betraktande av sålunda faktiskt föreliggande förhållanden har inom kommissionen den uppfattningen varit rådande, att för framtiden kraven beträffande vetenskapliga studier och praktisk utbildning för lä- rarkallet på de inom nämnda skolor verksamma lärarna icke kunna sänkas under dem, som nu uppställas för adjunktstjänst vid allmänt 54—210409. I".
läroverk eller ämneslärarinnetjänst vid statssamskolor. Kompetens- bestämmelserna böra sålunda fastställas på sådant sätt, att sagda be- hörighetskrav realiter fyllas. I första hand böra alltså nu för ad- Junktstjänst gällande stadganden äga giltighet även för framtiden, med de jämkningar i detaljer, som föranledas av kommissionens nedan om- förmälda förslag beträffande dels lärartjänster i kristendom, dels vissa detaljbestämmelser i fråga om ämneskombinationer i filosofisk ämbets- examen.
Spörsmålet blir vidare, huruvida adjunktskompetens skall kunna jäm- väl i annan ordning normalt förvärvas. I detta avseende vill kommissio- nen erinra därom, att utbildningen vid statens högre lärarinneseminarium av ålder i viss mån jämställts med den utbildning, som vunnits genom studier vid universitet och deltagande i provårskurs. Det torde ock gälla, att de lärarkrafter, som sålunda utbildats, på ett i det hela för- tjänstfullt sätt fyllt sin uppgift, även om det ligger i sakens natur, att de i fråga om kunskaper, särskilt i de naturvetenskapliga ämnena, på grund av den hittills vida kortare utbildningstiden i många fall måst vara underlägsna de akademiskt utbildade lärarna. I ett par avseenden torde emellertid seminarievägen kunna tillerkännas ett företräde framför den akademiska, dels så till vida som den möjliggör en grundligare prak- tisk-pedagogisk utbildning, förvärvad under ett flerårigt, parallellt med studierna bedrivet arbete i skolans olika klasser, dels därigenom att seminarieutbildningen mer direkt inriktas på lärarkallet än den akade- miska undervisningen. Med hänsyn såväl härtill som till det förefintliga stora behovet av kvinnliga lärarkrafter i framtidens samskolor och i än- nu högre grad i dess flickskolor, har det för kommissionen tett sig såsom en betydelsefull uppgift att söka åvägabringa en sådan anordning av utbild- ningen vid högre lärarinneseminariet, att genom densamma skulle möjlig- göras uppnående av ett resultat, vilket i det väsentliga även ur de vetenskap- liga studiernas synpunkt vore likvärdigt med det, som genom universitets- studier vitsordas. För vinnande av detta syfte bör seminariets kurs, på sätt av dess kollegium och dåvarande läroverksöverstyrelsen tidigare ifrågasatts och av Kungl. Maj:t föreslagits i proposition till 1909 års riksdag, normalt omfatta 4 år och sålunda förlängas med ett år. Där-
jämte har som hittills en valfri årskurs tänkts böra ingå i organisationen. Vidare torde det böra tillses, dels att de vid seminariet förekommande ämnesgrupper så nära som möjligt ansluta sig till de för ämbetsexamen gällande, dels ock att den praktiska lärarutbildningen må komma att omfatta undervisning av såväl gossar som flickor. Vad slutligen angår inträdesfordringarna, vill kommissionen, som lika litet därutinnan som i fråga om läroanstaltens organisation i övrigt anser sig böra ingå i detaljer, framhålla nödvändigheten av att i detta avseende stadga något högre krav, än som nu gälla (exempelvis i vissa ämnen fordran på kun- skaper, motsvarande de för studentexamen stadgade). Endast vid ett dylikt förfarande torde den ovan berörda utsträckningen av seminariets kurs kunna förväntas möjliggöra uppnåendet av ett med universitets- studierna i det hela likvärdigt resultat.
Vid intagande av antydda ståndpunkt har för kommissionen jäm- väl. en annan omständighet varit av väsentlig betydelse. Enligt kommis- sionens förslag skulle i samband med skolreformens genomförande, såsom förut framhållits, de nuvarande kommunala mellanskolorna i regeln ombildas till statssamskolor. I likhet med vad nu är fallet, komma säkerligen vid de många skolor med relativt litet lärjungeantal, som skulle ingå i orga- nisationen, svårigheter att uppstå för ett tillfredsställande ordnande av undervisningen i övingsämnena genom vederbörligen fackutbildade lärare. Det timantal, för vilket sådan lärare skulle erhålla ersättning, blir näm- ligen vid skola utan parallellavdelningar så litet, att enligt hittills gäl- lande bestämmelser särskild ordinarie lärare knappast skulle kunna an- ställas. I syfte att bereda möjlighet för en bättre sakernas ordning i berörda avseende har kommissionen, med hänsyn tagen jämväl därtill, att för närvarande det övervägande flertalet av seminariets elever under hela sin seminarietid erhålla undervisning i ett eller flera övningsämnen samt även undervisas i övningsämnenas metodik, velat ifrågasätta, att en var av seminariets elever obligatoriskt erhåller utbildning, såväl fackligt som pedagogiskt, i ett övningsämne och att tillfälle beredes sådan elev att efter genomgången av seminariet deltaga i en kortare kurs vid vederbörlig facklig utbildningsanstalt eller annorledes. Den närmare planläggningen av sagda kurser torde böra förbehållas ett senare
övervägande. Efter förvärvande av nämnda utbildning böra eleverna i fråga erhålla kompetens för anställning såsom timlärare och biträdande lärare i respektive övningsämnen. Därmed har kommissionen givetvis icke tagit ståndpunkt till frågan om behörighetsvillkoren för ordinarie lärare 1 övningsämne.
Slutligen torde i detta sammanhang ytterligare en annan omstän- dighet böra bliva föremål för uppmärksamhet. Sedan tillträdet till olika befattningar vid de allmänna läroverken öppnats även för kvinnor, kan det icke anses vara med rättvisa och billighet överensstämmande att förbe- hålla utbildningen vid högre seminariet uteslutande för dessa. En sådan anordning skulle med fog kunna möta gensagor såsom innebärande ett obehörigt gynnande av kvinnokönet, och för densamma låta sig icke några skäl anföras, om man bortser från de historiska. För kom- missionen har det därför synts helt naturligt, att tillträdet till högre seminariet i framtiden skall stå öppet för såväl manliga som kvinnliga elever.
Beträffande därefter spörsmålet om kompetens för adjunktur enligt de förut berörda föreskrifter, som nu gälla för ämneslärarbefattning vid den kommunala mellanskolan, har kommissionen icke funnit anledning att för framtiden ifrågasätta särskilda bestämmelser i syfte att trygga möjligheten för icke formellt kompetenta lärare att vid fall av reell kom- petens vinna befordran till adjunktstjänst.
De ifrågavarande aspiranterna tillhöra för närvarande två olika grupper, dels universitetsutbildade lärare, som icke genomgått före- skriven provårskurs, dels lärare, som efter avlagd folkskollärarexamen bedrivit fortsatta studier och verkat såsom lärare på här ifrågavarande skolstadium. Vad angår den förstnämnda gruppen, vilken är den avgjort mångtaligare av de två, synes varje anledning saknas att genom sär- skilda stadganden garantera densamma rätt till behörighet. På sätt hit- tills skett i fråga om adjunktstjänst vid allmänt läroverk, synes det ur alla synpunkter mest ändamålsenligt, om jämväl i framtiden för varje särskilt fall individuellt prövas, i vad mån ådagalagd praktisk lärardug- lighet må ersätta brister i den formella utbildningen. Behörighet för
lärare med här omförmäld utbildning torde därför lämpligen böra i dispensväg meddelas.
Vidkommande den andra gruppen vill kommissionen erinra, att endast ett mycket litet antal lärare enligt berörda bestämmelser vunnit behörighet under de tolv år, under vilka den kommunala mellanskolan hittills existerat. Vid detta förhållande synes det ändamålsenligt, att jämväl dessa fall, vilka med mycket fog lära kunna rubriceras såsom undantagsfall, i dispensväg bliva föremål för särskild prövning. Framhållas bör emel- lertid, att enhetsskoleorganisationen gör det i hög grad önskvärt, att lärare med utbildning för och kännedom om verksamheten i folkskolan sättas i tillfälle att efter vunnen fortsatt utbildning arbeta i realskolan. För underlättande av de vidare studier, som i sådant avseende äro er- forderliga, har kommissionen i här förevarande sammanhang förordat till- träde även för manliga elever till det nuvarande högre lärarinneseminariet. Och kommissionen har att senare överväga ytterligare åtgärder för främ- jande av enahanda syfte i samband med handläggningen av frågan om rätt för folkskollärare att vinna tillträde till universitet.
Beträffande slutligen frågan om de nu vid skilda läroanstalter tjänstgörande lärarnas behörighet för framtida ordinarie anställning i statens tjänst förutsätter kommissionen, att enligt nu gällande bestäm- melser redan förvärvad behörighet till ämneslärarbefattning må berättiga till. anställning såsom adjunkt vid läroanstalter inom den nya organisa- tionen.
Frågan om ändrade bestämmelser beträffande behörighet för lärar- Behörighet ss : : 2 ; or | så fö 8 till lektors-. tjänst, i vilken kristendom ingår såsom ensamt ämne eller i förening respektive med annat ämne, har länge varit aktuell. För frågans närmare utred- FO YA SHORE ning tillkallades enligt Kungl. Maj:ts beslut den 14 maj 1915 särskilda POR sakkunniga, vilka den 31 juli s. å. avgåvo betänkande. Sedan sagda kristendom. betänkande gjorts till föremål för yttrande från olika myndigheter, har gakkunnig-
ärendet genom nådig remiss den 20 juni 1921 överlämnats till kommis- den BI fli
sionen för att tagas i övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag. 1915. De sakkunniga hava funnit nu gällande föreskrifter i ämnet i åt- skilliga hänseenden otillfredsställande och framlagt särskilda förslag till
åvägabringande av en bättre ordning. WSakkunniga uttala den uppfatt- ningen, att de för lärarverksamheten erforderliga fackinsikter böra vid ansökning till tjänst vitsordas genom betyg över avlagda examensprov vid universitet eller högskola. Vidare framhålles, att varje kristendoms- lärare, även 1 det fall att hans tjänst varit ledigförklarad i ämnet kri- stendom ensamt, bör vara skyldig att undervisa i ännu ett ämne, enligt bestämmande av läroverkets rektor efter samråd med vederbörande lärare, och att med hänsyn härtill den, som utbildar sig till lärare i kristen- dom, bör avlägga förutom viss teologisk examen även examensprov i något ämne inom filosofiska fakulteten, motsvarande visst skolämne.
Vad beträffar erforderliga teologiska fackinsikter, anse sig sakkun- niga böra uppställa såsom normalfordran i fråga om adjunktstjänst det mått av kunskap, som vitsordas genom teologie kandidatexamen, och i fråga om lektorstjänst den grad av lärdom, för vilken teologie licentiat- examen är uttryck. I fråga om normalmåttet för insikter i ämne, vilket ingår i samma tjänst som kristendom, hålla sakkunniga före, att detta vid lektorstjänst bör utgöras av insikter motsvarande betyget med beröm god- känd i filosofisk ämbetsexamen och beträffande adjunktstjänst av insikter motsvarande betyget godkänd i samma examen. Därtill bör i fråga om lektorstjänst för styrkande av sökandes förmåga av och vana vid veten- skaplig forskning och framställning fordras godkänt disputationsprov in- för teologisk fakultet, vilket dock i visst fall kan ersättas av dylikt prov inför filosofisk fakultet.
En huvudpunkt i de sakkunnigas förslag är vidare, att komplette- ring av studierna inom filosofiska fakulteten icke med nödvändighet må verkställas först efter avlagda teologiska examina. Till främjande av nämnda syfte ifrågasätta de sakkunniga, dels att vitsord i filosofie kan- didatexamen må tillgodoräknas såsom likvärdigt med sådant i filosofisk ämbetsexamen, dels att kvalificerade betyg i teologisk-filosofisk examen må giva enahanda behörighet. För sådant ändamål skulle erfordras med- givande, att studerande finge i sistnämnda examen medtaga, förutom de nu föreskrivna tre obligatoriska ämnena, även ett eller flera av de ämnen, som motsvara skolämnena modersmålet, historia och latin, d. v. s. ett eller flera av ämnena nordiska språk, litteraturhistoria med poetik, histo-
ria och latin. Vidare vore föreskrift påkallad därom, att kurserna inom de examensämnen, som äga motsvarighet bland skolämnena, måtte så anordnas, att betyget med beröm godkänd i teologisk-filosofisk examen komme att motsvara betyget godkänd i filosofisk ämbetsexamen och be- tyget berömlig i teologisk-filosofisk examen betyget med beröm godkänd i filosofisk ämbetsexamen. Slutligen bleve det givetvis erforderligt att medgiva efterprövning till teologisk-filosofisk examen på samma sätt, som redan tillämpas i fråga om övriga filosofiska examina. Tillika för- utsättes vitsord om genomgång av sådan kurs i psykologi samt peda- gogikens teori och historia, som för filosofisk ämbetsexamen är före- skriven.
Vidkommande utbildningen å det teologiska området påyrka de sak- kunniga sådan ändring av gällande föreskrifter, att endast den, som i avlagd teologie kandidatexamen blivit godkänd i samtliga i examen in- gående ämnen, skall anses behörig till kristendomslärartjänst. För lek- torstjänst skulle,-i likhet med vad för närvarande är föreskrivet, två alter- nativa vägar stå öppna, en med tyngdpunkten förlagd till den teologiska utbildningen och en annan med en viss utjämning mellan den teologiska och den humanistiska utbildningen.
För det första av dessa alternativ skulle beträffande den teologiska utbildningen fordras teologie licentiatexamen, varvid denna examen skulle bygga på en genom vissa överbetyg kvalificerad teologie kandidatexamen och omfatta allenast två ämnen. En reservant bland de sakkunniga har i denna punkt uttalat avvikande mening och påyrkat föreskrift därom, att teologie licentiatexamen även må kunna avläggas i endast ett bland ämnena gamla testamentets exegetik, nya testamentets exegetik, kyrkohistoria eller dogmatik, under förutsättning av minst betyget med beröm godkänd i sagda ämne. Beträffande utbildningen inom de ämnen, som tillhöra den filosofiska fakulteten, föreslå de sakkunniga antingen filosofisk ämbetsexamen eller ock filosofie lieentiatexamen eller filosofie kandidatexamen eller teologisk-filosofisk examen, i de senare tre fallen med bestämd föreskrift om att i examen skall ingå åtminstone ett skol- ämne med minst betyget godkänd, om ämnet medtagits i filosofie licen- tiatexamen, med minst betyget med beröm godkänd, om ämnet ingår i
filosofie kandidatexamen, samt med betyget berömlig, om ämnet förekom- mer endast i teologisk-filosofisk examen.
Vad beträffar det andra av berörda alternativ, föreslå de sakkun- niga i fråga om den teologiska utbildningen — teologie kandidatexamen Jämte disputationsprov — att examinand skall hava erhållit efter fritt val av ämne betyget berömlig i minst ett av de i examen ingående äm- nena. MSakkunniga hålla nämligen före, att, då i det nu förevarande be- hörighetsalternativet ingår jämväl fordran på disputationsprov, det bör tillses, att vederbörande studerande redan genom anordningen av sina examensstudier förvärvar sig förutsättningarna för att kunna åstadkomma vederbörlig avhandling. För att emellertid den föreslagna anordningen icke måtte komma att förorsaka någon mera kännbar förlängning av studietiden, hava sakkunniga ansett sig kunna föreslå en in- skränkning i de nu gällande examensfordringarna i så måtto, att ifrågavarande behörighet må kunna förvärvas, om examinand erhållit minst betyget med beröm godkänd i endast tre examensämnen, valda bland ämnena teologisk encyklopedi och teologiska prenotioner, gamla testamentets exegetik, nya testamentets exegetik, kyrkohistoria och dogma- tik. Har examinand erhållit betyget berömlig i något av dessa ämnen, skulle alltså för behörighet erfordras betyget med beröm godkänd endast i två av de övriga ämnena. I betraktande av det utrymme, som numera beretts religionshistorien vid kristendomsundervisningen, hava sakkunniga, såsom synes, ansett sig bland de ämnen, som böra i främsta rummet ifrågakomma, även upptaga ämnet teologisk encyklopedi och teologiska prenotioner.
Vad angår de i nu ifrågavarande alternativ ingående filosofiska examensprov, så finna de sakkunniga avlagd filosofie licentiatexamen vara synnerligen väl ägnad att ådagalägga de högre vetenskapliga insikter, som här böra fordras, men anse sig dock böra yrka, att i denna examen eller i förut avlagd filosofisk ämbetsexamen eller filosofie kandidatexamen skall ingå något eller några av de ämnen, som motsvara skolämnena modersmålet, historia, latin, grekiska och filosofi. Å andra sidan hålla de sakkunniga emellertid före, att även filosofisk ämbetsexamen med minst betyget med beröm godkänd antingen i vart och ett av ämnena nordiska
språk och litteraturhistoria med poetik eller i något av ämnena historia, latinska och grekiska språken samt teoretisk filosofi må ensam, utan att efterföljas av filosofie licentiatexamen, kunna i detta fall godtagas som behörighetsvillkor jämte på nyss angivna sätt kvalificerad teologie kandi- datexamen.
Vidkommande slutligen det disputationsprov, som enligt de sakkunnigas mening «fortfarande bör = bibehållas, framhålla dessa önskvärdheten av att provet skall avse ämne, som ingår i eller står i samband med någon sida av de teologiska vetenskaperna. Dock anse de sakkunniga, att disputationsprov inför filosofisk fakultet, berörande något ämne inom de ej så få gränsområdena mellan de teologiska och de filo- sofiska vetenskaperna, må kunna godtagas som behörighetsvillkor. I så- dant fall skulle dock krävas, att teologisk fakultet på därom av veder- börande studerande gjord framställning förklarat ämnet för avhandlingen stå i sådant sammanhang med något av de till teologiska fakulteten hö- rande examensämnen, att det ur denna synpunkt kunde godtagas såsom prov för lektorstjänst i kristendom.
För behörighet till adjunktstjänst skulle enligt de sakkunnigas för- slag fordras teologie kandidatexamen, varvid, såsom ovan erinrats, god- känt vitsord skulle krävas i samtliga ämnen. Beträffande de filosofiska 'examensproven hava de sakkunniga föreslagit samma alternativ som i fråga om lektorstjänst, alltså antingen filosofie licentiatexamen eller filo- sofisk ämbetsexamen eller filosofie kandidatexamen eller teologisk-filosofisk examen, med bestämmelse om att i den avlagda examen skall ingå ämne eller ämnen, som motsvara minst ett skolämne, men att i detta eller dessa ämnen skall hava erhållits vitsord allenast motsvarande minst betyget godkänd i filosofisk ämbetsexamen.
De sakkunnigas förslag hava i allmänhet vunnit understöd av de hörda myndigheterna. HEnär det emellertid torde kunna förväntas, att frågan i nuvarande läge bliver föremål för förnyad remiss, och då kom- missionen, såsom nedan skall närmare angivas, finner sig böra förorda Jämväl ett annat sätt för den föreliggande frågans lösning, synes det icke nödvändigt att ingå på en närmare redogörelse för de synpunkter, som under den senare handlägghingen framkommit. Kommissionen vill d50—210409, I".
Kommissio- nen.
härutinnan inskränka sig till att erinra därom, att inom filosofiska fakul- teten i Uppsala framkommit ett uppslag av innebörd att i filosofisk äm- betsexamen upptaga såsom nytt ämne teologi med särskild studieplan och principiellt motsvarande krav, som gälla för ämnena inom filosofiska fakulteten.
Det synes kommissionen uppenbart, att det föreliggande sakkunnig- förslaget erbjuder värdefulla synpunkter för ordnande av frågan om be- hörighet för lärartjänster i kristendom och religionskunskap även inom den nya skolorganisationen. Den förändrade läggning av undervisningen å såväl realskolans som gymnasiets stadium, som enligt kommissionens i det föregående framställda förslag skulle komma till stånd, torde i det hela väl låta sig tillgodoses genom de behörighetskrav, som av de sak- kunniga föreslagits, särskilt som åt ämnet teologisk encyklopedi och teolo- giska prenotioner vid lärarutbildningen tillerkänts en ställning, som måste anses utgöra en nödvändig förutsättning för genomförandet av den ifråga- satta nyorienteringen å förevarande undervisningsområde.
Om kommissionen med denna ståndpunkt icke desto mindre anser sig till övervägande böra framställa ännu en annan väg för frågans lös- ning, sker det med hänsyn framför allt till önskvärdheten av att för samt- liga läroanstalter, även de mindre, med förhållandevis ringa timantal för ämnet kristendom (religionskunskap), må kunna förvärvas fullt kvalifice- rade lärare för den lika betydelsefulla som krävande undervisningen.
Med utgångspunkt i det ovan antydda inom filosofiska fakulteten i Uppsala framkomna förslaget har kommissionen funnit sig böra ifråga- sätta, att såsom en alternativ väg för vinnande av behörighet till såväl adjunkts- som lektorstjänst skulle anordnas en teologisk-filosofisk ämbets- examen, motsvarande i det hela, sålunda även i fråga om studie- tiden, den nuvarande ämbetsexamen inom filosofiska fakulteten. Exa- men skulle, såsom redan namnet antyder, omfatta ämnen ur såväl teolo- giska som filosofiska fakulteten, med huvudvikten av nära till hands liggande skäl fäst vid förstnämnda ämnesområde. Av den nuvarande teologie kandidatexamens ämnen böra i examen vara företrädda 1 lämp- ligt begränsade kurser: teologisk encyklopedi och teologiska prenotioner, exegetik med huvudvikten lagd på nya testamentet, kyrkohistoria,
dogmatik och etik. Från filosofiska fakulteten skulle obligatoriskt ingå ett eller två ämnen, motsvarande minst ett skolämne, efter fritt val bland följande: teoretisk filosofi, latin, grekiska, nordiska språk, litteratur- historia med poetik och historia. För behörighet till adjunktstjänst torde böra krävas minst betyget med beröm godkänd i tre av de i examen ingå- ende ämnena, varav minst två teologiska. Då enligt kommissionens mening det centrala i den ifrågasatta kursen i gamla testamentets exegetik skulle vara av historisk art, anser kommissionen, att ingen förberedande teologisk-filosofisk examen erfordras.
För behörighet till lektorstjänst skulle krävas dels minst betyget med beröm godkänd i ovannämnda examen i förslagsvis tre teologiska och ett humanistiskt ämne, dels ytterligare antingen teologie licentiatexamen eller ock filosofie licentiatexamen, vilka båda examina kommissionen förutsätter komma att kunna avläggas såsom påbyggnad på nämnda ämbetsexamen. För vinnande av full jämnställdhet mellan nyssnämnda bägge vägar synes det önskvärt, att teologie licentiatexamen, på sätt en reservant bland de sakkunniga med understöd av universitetskanslern föreslagit, må kunna begränsas till att omfatta allenast ett ämne, i vilket fall för godkännande skulle krävas minst vitsordet med beröm godkänd. TIfrågasättas bör, om icke vid sådant förhållande ur synpunkten av undervisningens krav valet av nämnda ämne bör inskränkas att gälla de för de teologiska studierna mera centrala ämnena, teologisk encyklopedi och teologiska prenotioner, kyrkohistoria, gamla testamentets exegetik, nya testamentets exegetik, teolo- gisk etik och dogmatik. Licentiatexamen inom filosofiska fakulteten torde böra omfatta antingen ett av de ovannämnda i teologisk-filosofisk ämbetsexa- men ingående humanistiska studieämnena eller ock ämnet religionshistoria.
Det torde få anses ligga i sakens natur, att den här föreslagna förändringen av teologie licentiatexamen Jämväl bör inträda, då sagda examen bygger på teologie kandidatexamen. Med ovan framställda krav på kvalificerade vitsord i den föregående examen, vare sig denna utgör teologie kandidatexamen enligt de sakkunnigas förslag eller teologisk- filosofisk ämbetsexamen "enligt kommissionens ovan framställda åsikt, torde någon fara för en sänkning av kompetensnivån icke genom en dylik åtgärd vara att befara.
Med den anordning, som kommissionen här förordat, torde den av de sakkunniga föreslagna utvägen att beträffande lärartjänster 1 kristen- dom låta examensbetyg i filosofie kandidatexamen eller teologisk-filosofisk examen skänka behörighet för lärartjänst icke behöva anlitas. Sistnämnda utväg måste redan i och för sig vara ägnad att väcka stora betänk- ligheter, synnerligast som de båda nämnda examina hava en väsentligen annan uppgift än att utbilda för framtida lärarverksamhet. Vitsorden i fråga skulle för viss ämneskombination medföra en kompetens för lärar- tjänst, som däremot icke skulle tillkomma dem i annan kombination. Förslaget har ock i denna del rönt gensagor bland annat från läro- verksöverstyrelsen.
Vad slutligen angår disputationsprovet, synes detta böra utgöra antingen doktors- eller lektorsdisputation inom teologisk fakultet eller ock doktorsdisputation inom filosofisk fakultet. Härvid synes emellertid beträffande avhandling i ämnet religionshistoria icke behöva påkallas det av de sakkunniga förordade förfarandet med viss prövning inför teologisk fakultet.
Kommissionen vill slutligen framhålla, att jämväl för befattningar av nu förevarande art de allmänna grundsatser beträffande sättet för behörighetens förvärvande i fråga om såväl lektors- som adjunktstjänst, vilka i det föregående närmare avhandlats, förutsättas komma i tillämp- ning. Kompetens till lektorstjänst i ämnet religionskunskap eller detta ämne i förening med annat ämne skall sålunda kunna vinnas såväl genom behörighetsförklaring av Kungl. Maj:t enligt de härutinnan före- slagna grunder som efter särskild dispens, då anledning därtill kan före- ligga, och på samma sätt kompetens till adjunktstjänst i kristendom eller detta ämne i förening med annat ämne kunna vinnas genom exa- men från högre seminariet, ävensom efter särskild dispens, då anledning därtill kan föreligga.
Ändrade Då det därefter gäller att från principiella synpunkter överväga Oe ende särskilda behörighetskrav, som för undervisningen i de olika ämnena
i fråga om böra uppställas, har kommissionen först velat betona den synner-
vissa ämnen. .. . j : S : : 5 laga liga vikten därav, att universitetens kunskapsfordringar i filosofisk äm-
betsexamen avvägas, på sätt gällande examensstadga uppenbarligen av- sett, under bestämt hänsynstagande till skolundervisningens behov, och att detsamma må gälla beträffande den av kommissionen föreslagna teolo- gisk-filosofiska ämbetsexamen. Om än ifrågavarande förhållanden nu- mera gestalta sig icke oväsentligt gynnsammare, än vad fallet tidigare varit, torde en fortsatt utveckling mot en bättre anpassning av nämnda kunskapsfordringar efter skolans anspråk i åtskilliga ämnen utgöra ett betydelsefullt önskemål. I detta syfte synes det kommissionen med mycket fog kunna ifrågasättas, att skolmyndigheterna vid fastställandet av nämnda fordringar böra få tillfälle att göra sina synpunkter gällande. Endast med en sådan anordning kan man förvänta, att skolans krav bliva behörigen beaktade. Det. torde särskilt böra understrykas, att anord- ningen avses tillämpad i första hand beträffande ämbetsexamina och att kommissionen givetvis saknar varje anledning att påkalla ett mot- svarande förfaringssätt i fråga om filosofie kandidatexamen, vilken omedelbart åsyftar att förbereda rent vetenskapliga studier. Men jäm- väl angående filosofie licentiatexamen vill kommissionen anbefalla en revision av gällande fordringar i syfte att möjliggöra, särskilt be- träffande de moderna språken, en sådan läggning av kurserna, att de mera än hittills inriktas på nutidens språk, under motsvarande inknapp- ning av fordringar rörande de äldre språkskedena.
Kommissionen vill härefter övergå till ett närmare övervägande av de ändringar i gällande detaljföreskrifter å området, som kunna ifråga- sättas i anledning av undervisningens förändrade läggning eller av annan orsak.
Beträffande först ämnet psykologi lärer anledning saknas till änd- ring i nu gällande bestämmelser rörande ämnet filosofisk propedeutik. Såsom hittills synes alltså examen i ämnet teoretisk filosofi böra med- föra behörighet till lärarbefattning 1 psykologi. Ifrågasättas kan emel- lertid, om icke jämväl åt examen i pedagogik, med den nära anknyt- ning, som förefinnes mellan detta ämne och filosofi, bör tillerkännas ena- handa behörighet.
I likhet med vad för närvarande gäller i fråga om modersmålet, bör för behörighet till lärartjänst i svenska stadgas krav på examen i
Psykologi.
Svenska.
Latin.
Historia med sam- hälls- och
ekonomi-
lära.
såväl nordiska språk som litteraturhistoria med poetik. Det måste emel- lertid efter kommissionens mening betecknas såsom ett missförhållande, att sistnämnda ämne icke ingår i någon av de för filosofisk ämbets- examen föreskrivna ämnesgrupper. Full anledning synes föreligga att beträffande ämnet svenska tillämpa enahanda ordning, som nu föreskrives i fråga om ämnet biologi, och sålunda låta båda de skolämnet motsva- rande examensämnena ingå i de uppställda examensgrupperna. Kom- missionen får därför hemställa, att åtgärder vidtagas för att i $ 14 av stadgan angående filosofiska examina den 1 november 1907 litteratur- historia med poetik må införas i samtliga ämnesgrupper, som innesluta ämnet nordiska språk.
Då krav på kunskaper i realia ingå i fordringarna för ämnet latin i filosofisk ämbetsexamen och då numera vidare, jämlikt kungl. kungörelse den 26 september 1921, ämnet klassisk fornkunskap och an- tikens historia utgör obligatoriskt ämne i femte ämnesgruppen tillsam- mans med latinska språket och grekiska språket, synas betryggande garan- tier föreligga för att blivande lärare i klassiska språk skola erhålla en sådan utbildning, att de kunna meddela den undervisning i klassisk kulturhistoria, som kommissionen ovan föreslagit böra ingå alternativt i latin- eller historiekursen. Vid sådant förhållande saknar kommissio- nen anledning att förorda de ytterligare åtgärder i ärendet, som påyrkats i en till kommissionen remitterad underdånig framställning från pro- fessorerna L. Kjellberg och M. P:n Nilsson. Kommissionen vill sålunda beträffande ämnet latin icke förorda någon avvikelse från nu gällande kompetensbestämmelser.
Den förändring, som undervisningen i historia med sam hällslära, respektive med samhälls- och ekonomilära enligt kommissionens förslag skulle erhålla, nödvändiggör en omläggning jämväl av kompetensbestäm- melserna i fråga om detta ämne. Uppenbart är nämligen, att med- delandet av en tillfredsställande undervisning i såväl samhälls- som eko- nomilära kräver väsentligen andra förutsättningar än undervisningen i det nuvarande ämnet historia. Vad ekonomilära angår, lärer det icke kunna råda tvivel därom, att studier i nationalekonomi väl motsvara sådana krav. Vidkommande åter samhällslära ådagalägger den utred-
ning, som verkställts i anledning av förslag, framställt av de för ut- redning av frågan om nykterhetsundervisningens omläggning den 30 ok- tober 1917 tillkallade sakkunniga, vilken utredning av Kungl. Maj:t över- lämnats till kommissionen för att tagas i övervägande vid fullgörande av dess uppdrag, att examensämnet statskunskap icke utgör en fullgod mot- svarighet till sagda ämne. Samhällsläran innesluter nämligen viktiga moment jämväl av examensämnena nationalekonomi och statistik, vilka icke lämpligen kunna inläggas i det akademiska läroämnet statskunskap.
Därest sålunda krav på särskilda vitsord i ämnets alla delar skulle uppställas för behörighet till lärartjänst, skulle detta innebära, att för såväl adjunkts- som lektorsbefattning i historia med samhällslära skulle er- fordras vitsord i fyra universitetsämnen. En sådan anordning kan kom- missionen av nära till hands liggande skäl icke förorda, enär densamma skulle, utan att vara alldeles nödvändig, väsentligen försvåra eller omöj- liggöra förvärvandet av kompetenta lärarkrafter för här ifrågavarande undervisning. I stället synes utbildningen kunna tillgodoses, enligt ett av ovannämnda sakkunniga framställt förslag, vilket även vunnit under- stöd av flera av de akademiska myndigheter, som i ärendet yttrat sig, därigenom, att vid universiteten anordnades en lämpligt tillrättalagd sär- skild kurs i samhälls- och ekonomilära för blivande lärare i dessa ämnen, vilken i huvudsak skulle omfatta statskunskap och nationalekonomi. Den närmare planläggningen av kursen i fråga, vilken bör vara obligatorisk för blivande lärare i historia med samhällslära eller med samhälls- och ekonomilära, torde böra ske under samråd med universitetsmyndigheterna.
Om kommissionen sålunda nödgats avböja uppställandet av krav på särskilda vitsord för studier i vart och ett av de ämnen, som närmast motsvara samhälls- och ekonomilära, ligger det i öppen dag, att det länder till undervisningens fromma, om lärarna i så stor utsträckning som möjligt förvärva sig grundligare vetenskaplig utbildning å området. Det torde ock kunna” förväntas, att särskilt gymnasielärarna i många fall skola vara angelägna att stärka och vidga sin kompetens genom sådana examensvitsord. Till främjande av detta syfte anser sig kommissionen böra föreslå, att, i likhet med vad nu är fallet med ämnet statskunskap, ämnet nationalekonomi upptages bland de i $ 15 av stadgan angående
filosofiska examina omförmälda ämnen, som må ingå i filosofisk ämbets- examen.
Biologi med Enär hälsolära enligt kommissionens förslag skulle erhålla ett mera
hälsolära. s ; : ; SE så 3e 5 s AS framskjutet rum vid biologiundervisningen än för närvarande, vilket för- hållande jämväl kommit till uttryck i ämnets förändrade benämning, måste det anses nödvändigt, att lärarna vinna erforderlig särskild utbild- ning i denna gren av ämnet, vilket icke lämpligen kan ske vid universi- tetsundervisningen i zoologi. Ovannämnda sakkunniga för nykterhets- undervisningens omläggning hava även i detta hänseende framställt för- slag, som varit föremål för myndigheternas prövning. Sagda förslag, vil- ket i princip rönt välvilligt mottagande vid universiteten, avser bland annat, att för de blivande biologilärarna en särskild kurs i hälsolära skulle anordnas på föranstaltande av de medicinska fakulteterna och karolinska institutet. Med hänsyn därtill, att undervisning i fysiologi numera ingår som ett viktigt moment vid universitetsstudierna i zoologi, synes den ifrågavarande kursen icke behöva bliva alltför betungande för de stude- rande utan kunna inskränkas till att omfatta bakteriologi, hygien och medicinsk ärftlighetsforskning.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle kursen vara obligatorisk för alla blivande biologilärare och tillika utgöra en förutsättning för betyg i ämnet zoologi i ämbetsexamen. I förstnämnda avseende vill kommissio- nen helt ansluta sig till sakkunnigförslaget. Vad åter angår kursens ställning såsom villkor för betyg i ämbetsexamen, finner sig kommissio- nen, med hänsyn till vad som från universiteten härutinnan anförts, böra avstyrka bifall till sakkunnigförslaget i denna del.
Vad vidare beträffar det av de sakkunniga framhållna önskemålet, att för högre betyg i ämbetsexamen samt i filosofie licentiatexamen skulle anordnas en alternativ studielinje, genom vilken möjliggjordes, att för medicine professor redovisade, mer omfattande kurser i hygien och an- gränsande områden kunde genom särskild överenskommelse tillgodoräknas examinand som merit för betyget i zoologi, vill kommissionen förorda en dylik anordning. Härigenom skulle nämligen, såsom de sakkunniga erinrat, vinnas, att bland lärare i biologi med hälsolära funnes en och annan, som på ifrågavarande område ägde mera djupgående insikter.
densamma i stort sett kan anses vara god, ytterligare förbättringar i en del avseenden böra eftersträvas, så mycket mera, som kommissionen 1 sitt förslag sett sig nödsakad att kvantitativt i någon mån beskära denna undervisning, en beskärning, som måste ersättas genom dess kvali- tativa höjning. I viss mån kan detta mål anses tillgodosett genom de omläggningar av olika slag, som i det föregående blivit berörda. Några andra hithörande frågor böra emellertid i detta sammanhang uppmärk- sammas.
Det är en ganska allmän och helt säkert också riktig uppfattning, att, bortsett från undantagsfall, en lärare icke kan verkligt behärska mer än ett främmande levande språk. Detta förhållande har beaktats i ut- landet, där på många håll språklärartjänster omfatta undervisningsskyldig- het i blott ett språk. Ett främmande levande språk skiljer sig i så måtto från övriga skolämnen, att det hos läraren icke kräver blott teoretiska kunskaper utan också — och detta är lika viktigt — praktisk färdighet. Att uppehålla en hög nivå i båda dessa avseenden i tvenne språk är för de flesta ogörligt. Koncentreras däremot undervisningsskyldigheten till endast ett språk, så har läraren väsentligt större möjlighet att nå ett fullgott resul- tat. Hans praktiska och teoretiska intresse för ämnet eggas genom med- vetandet, att han får röra sig inom ett område, som det är honom möj- ligt att behärska, i stället för att nödgas splittra sina krafter på ett sätt, som omöjliggör att vare sig inom det ena eller andra området nå det maximum av kapacitet, till vilket bör syftas.
Dessa synpunkter föranleda kommissionen att såsom önskemål fram- hålla, dels att undervisningsskyldighet i tre främmande levande språk icke bör förekomma, dels att lektorat, då så kan ske med hänsyn till tjänstgöringsskyldigheten, må omfatta endast ett främmande levande språk. Skulle en lektors tjänstgöringsskyldighet därmed icke kunna fyllas, torde det främmande levande språket lämpligen kombineras med ett annat ämne.
I sammanhang med dessa önskemål synes en utökning av antalet i examensstadgan för filosofisk ämbetsexamen upptagna ämneskombina- tioner böra ifrågasättas; särskilt böra kombinationerna nordiska språk— 56—210409. I".
levande språk.
Övriga ämnen.
Praktisk utbildning.
franska och latin—franska ifrågakomma, men även kombination mellan ett av de germanska språken och latin vore säkerligen lämplig. De nya kombinationerna skulle bliva av stort värde för ordnandet av den valfria språkundervisningen, särskilt i latin, vid de smärre real- skolorna.
Med hänsyn till vikten av att undervisningen i språk liksom i varje annat ämne redan på det lägre stadiet uppbäres av verklig sakkunskap, vill kommissionen i detta sammanhang även uttala ett önskemål, att beträffande undervisningen i främmande levande språk läroverksstadgans $ 132 mom. 2 icke annat än i undantagsfall till- lämpas, såvida icke läraren i det ifrågavarande ämnet äger nödig kom- petens.
Slutligen bör här betonas det trängande behovet därav, att våra språklärare sättas 1 tillfälle att i vida större utsträckning än hittills idka språkstudier i utlandet. Stipendier böra inrättas såväl för studerande, som bereda sig till språklärarens kall och som givetvis, innan de börja sin lärarverksamhet, helst böra hava å ort och ställe inhämtat färdighet 1 det språk, vari de skola undervisa, som även, i större omfattning än vad för närvarande är fallet, för lärare. Dessa stipendier böra erhålla den storlek, att de möjliggöra relativt lång vistelse i utlandet, och de böra vara så talrika, att de medgiva jämförelsevis ofta återkommande resor. Detta är, såsom även vid föregående utredningar framhållits, ett oavvisligt krav, om vår språkundervisning alltigenom skall kunna hållas på den nivå, att den fullt motsvarar sitt ändamål.
Vidkommande övriga, här ej särskilt avhandlade läroämnen har kommissionen ej funnit anledning att ifrågasätta ändring i gällande kompetensbestämmelser.
Vad därefter beträffar anordningen av den praktiska utbildningen av lärare vid de allmänna läroverken, har kommissionen, enligt vad i det föregående framhållits, angivit, att denna utbildning närmast bör vinnas på sätt hittills skett, antingen genom deltagande i provårskurs eller ock medelst genomgående av högre seminariet.
I fråga om provårskursernas allmänna anordning anser kommissio-
nen icke av förhållandena påkallat att i detta sammanhang ingå på ett mera detaljerat övervägande av de förändringar i nu bestående ordning, vilka kunna påfordras av den omläggning av undervisningsväsendet, som kommissionens förslag åsyftar. i
Kommissionen finner sig i sådant avseende allenast böra under- stryka vikten av att lärarkandidaterna under provåret jämväl vinna när- mare förtrogenhet med folkskolans arbete, dess mål och medel. Detta krav måste anses starkt motiverat av det nära samband, som genom en- hetsskolan åvägabringas mellan folkskola och läroverk. Det torde därvid få anses utgöra en oundgänglig förutsättning för en rätt samverkan mellan folkskolan och läroverket, att lärarna i det senare hava en på erfarenhet grundad uppfattning såväl om undervisningens allmänna an- ordning i folkskolan som ock om de kunskapsresultat, som vid densam- ma uppnås i de olika ämnena. Sådan erfarenhet kan vinnas antingen genom en utsträckt auskultation i folkskolans olika klasser eller ock ge- nom en fördelning av provåret mellan läroverk och folkskoleseminarium. Gällande provårsstadganden anvisa i princip såväl den ena som den andra vägen, men torde det efter kommissionens uppfattning vara nöd- vändigt att för framtiden giva åt anordningen i fråga fastare former, än som hittills funnits nödigt. Jämväl är det uppenbart, att i provåret måste ingå en teoretisk-pedagogisk framställning av folkskolans organisa- tion, dess undervisningsplan och metoder.
Ävenledes vill kommissionen såsom ett allmänt önskemål fram- hålla, att provårsutbildningen, liksom lärarutbildningen över huvud, in- riktas på att meddela erfarenhet rörande undervisningen av såväl man- liga som kvinnliga lärjungar, ett förhållande, som givetvis påkallar sär- skild uppmärksamhet vid organiserandet av de olika provårsläroverken. Åtgärder i sådan riktning betingas icke minst av den utsträckta tillämp- ning, samundervisningen skulle erhålla inom den föreslagna läroverks- Organisationen.
Vidare finner sig kommissionen böra i detta sammanhang uttala, att det av modersmålslärarnas förening berörda önskemålet om införande i provårsutbildningen av en för samtliga provårskandidater obligatorisk kurs i skriftlig framställning lämpligen synes böra komma under när-
mare omprövning vid den revision av gällande bestämmelser rörande provåret, vars nödvändighet kommissionen ovan betonat.
Ett annat krav, som synes böra vinna beaktande vid provårs- utbildningens förestående omläggning, är, att kursen i skolhygien må erhålla en utvidgad omfattning.
Ytterligare en angelägenhet torde i detta sammanhang böra upp- märksammas. Liksom nu är fallet, lärer jämväl i framtiden ej sällan inträffa, att för ämneslärarbefattning vid läroverk kan påräknas sökande, som fullgjort föreskrivna villkor beträffande vetenskaplig utbildning och som före eller efter förvärvande av densamma genomgått folkskolesemi- narium samt någon tid tjänstgjort vid här förevarande läroanstalter. Det synes kommissionen uppenbart, att i sådana fall vederbörande efter skolöverstyrelsens beprövande bör kunna erhålla befrielse från ge- nomgående av provårskurs, för den händelse att han dels med goda vitsord genomgått folkskoleseminarium, dels under den tid och till den omfattning, som för behörighet till ordinarie befattning kräves, fullgjort väl vitsordad tjänstgöring vid allmänt läroverk. Intet tvivel lärer näm- ligen kunna råda därom, att genom en dylik anordning, vilken i sak endast utgör ett lagfästande av hittills tillämpad praxis, möjligheterna att förvärva lärare med mera ingående kännedom om folkskolans arbete skulle väsentligen ökas, till gagn för undervisningsväsendet i det hela.
Slutligen vill kommissionen i detta sammanhang framhålla den stora betydelsen för vårt undervisningsväsen därav, att provårsläroverken erhålla de med hänsyn till såväl kunskaper som skicklighet bäst kvalifice- rade lärarkrafter, som stå att få. I detta syfte böra först och främst. löneförmånerna vid dessa läroverk göras sådana, att de kunna utgöra en tillräcklig dragningskraft för dugande lärare att här mottaga an- ställning. - Men det torde därjämte kunna sättas i fråga, huruvida icke för nående av detta mål formerna för tillsättning av läraretjänster vid provårsläroverk i någon mån böra ändras i enlighet med läroverksöver- styrelsens förslag den 30 december 1914, så att det blir möjligt för skol- överstyrelsen att i vissa fall kunna till en tjänst utan ledigförklarande av densamma föreslå lärare av erkänd duglighet.
Innan kommissionen lämnar spörsmålet om lärarutbildningen inom Avlöning för den framtida läroverksorganisationen, torde ännu en fråga böra beröras, ME are som principiellt nära sammanhänger med rätten att vinna behörighet för ning. adjunktur genom examen från högre seminariet, en rätt, som kommis- sionen under vissa förutsättningar i det föregående motiverat. Såsom därvid erinrats, kommer sagda utbildningsväg att bliva något kortare än universitetsvägen. För närvarande torde kunna beräknas, att för examen från högre lärarinneseminariet åtgår en tid, som med minst 2!/s-år understiger tiden för avläggande av filosofisk ämbetsexamen och genom- gång av provår. Genom den i det föregående förordade förlängningen av kursen vid seminariet med 1 år, skulle skillnaden i tid reduceras till omkring 1'/2 år, vartill kommer, att den ifrågasatta förhöjningen av in- trädesfordringarna till seminariet kan väntas i någon mån minska den beräknade skillnaden i utbildningstid.
Det spörsmålet föreligger nu, huruvida sagda olikhet i utbildnings- tid påkallar bibehållande av den skiljaktighet i avlöningshänseende, som för närvarande vid statssamskolorna och de kommunala mellanskolorna förefinnes mellan akademiskt utbildade lärare med provår och seminarie- utbildade lärare. Kommissionen har i det föregående framhållit såsom sin åsikt det olämpliga uti att för såväl till omfattningen som till arten enahanda tjänstgöring stadga olika löneplan. Däremot synes det kom- missionen rimligt och billigt, att åtgärder vidtagas, dels till förhindrande av att den kortare utbildningsvägen möjliggör ett snabbare uppnående av ordinarie anställning, dels till åvägabringande av skälig gottgörelse för de merkostnader, varmed universitetsvägen är förbunden.
I förstnämnda avseende har kommissionen föreställt sig, att, med bibehållande i övrigt av hittillsvarande bestämmelser rörande tjänstgöring under minst två läsår vid vissa läroanstalter för behörighet till ordinarie tjänst, särskild föreskrift kan lämnas därom, att sökande, som förvärvat behörighet genom examen från högre seminariet, skall hava fullgjort sådan tjänstgöring, som nyss nämnts, under minst tre läsår för att kunna befordras till ordinarie anställning.
Vad angår avlöningen för ordinarie befattning, synes skillnaden i utbildningskostnader kunna skäligen kompenseras på så sätt, att begyn-
Ifrågasatta
ledighet för studier m. m.
nelselönen för den seminarieutbildade läraren fastställes att med ett lämp- ligt belopp, motsvarande högst ett ålderstillägg, understiga begynnelselönen för lärare med akademisk utbildning. Vid intagande av denna ståndpunkt har för kommissionen varit avgörande dels övertygelsen, att slutlönen i varje befattning icke bör påverkas av den omständigheten, att utbildningen vunnits på något kortare eller något längre tid, dels också det förhållan- det, att avlöningsgrunderna vid de kommunala mellanskolorna för när- varande äro fastställda i enlighet med här föreslagna princip.
Enär frågan om lönereglering för befattningshavarna vid de all- männa läroverken m. fl. läroanstalter för närvarande är föremål för sär- skild utredning, har kommissionen ansett sig böra inskränka sig till att i förevarande avseende giva uttryck åt sin nyss antydda principiella uppfattning i fråga om avlöningsbeloppens utmätande för olika katego- rier av befattningshavare.
I anledning av oftanämnda av lektor Alving m. fl. ingivna petition har kommissionen haft att taga i särskilt övervägande frågan om bere- dande av lättnader vid lärares tjänstledighet för studier. Sådana lätt- nader kunna tänkas åsyfta dels ökade möjligheter till erhållande av sammanhängande ledighet för studier eller vetenskapligt arbete, dels ock att för berörda ändamål tjänstledig lärare må kunna i avlöningshän- seende erhålla gynnsammare villkor än för närvarande under den tid, ledigheten omfattar.
Beträffande förstnämnda angelägenhet synes det kommissionen utgöra en konsekvens av dess i det föregående intagna ståndpunkt rörande önskvärdheten av att adjunktskompetenta lärare sättas i tillfälle att fortsätta sin vetenskapliga utbildning för vinnande av kompetens till lektorstjänst, att ledighet från skolarbetet i skälig utsträckning beredes. För närvarande torde gälla, att för sådant ändamål sammanhängande tjänstledighet medgives under högst ett läsår. Om det sålunda ur ve- derbörande lärares synpunkt framstår såsom ett berättigat önskemål, att tiden för ledigheten under här angivna förhållanden i erforderlig mån utsträckes, får å andra sidan icke förbises, att hänsyn ock måste tagas till undervisningens och läroanstaltens berättigade intressen. Det måste
bliva den tjänstledighetsbeviljande myndighetens uppgift att efter be- skaffenheten av varje särskilt fall avgöra, i vad mån sistberörda förhål- landen må kunna medgiva någon utökning av den tid, under vilken tjänstledighet för studier eller vetenskapligt arbete må åtnjutas.
Vad därefter angår spörsmålet om avlöningsförmånerna under tjänstledighet för här ifrågavarande ändamål, utgör detta närmast en löneteknisk angelägenhet, som givetvis låter sig slutgiltigt bedömas en- dast i sammanhang med andra besläktade frågor. TI saknad av möjlig- het att ingå i en allsidig prövning av de konsekvenser, som kunna vara förbundna med ett tillmötesgående av de i petitionen uttalade önskemål, vill kommissionen inskränka sig till att förorda, att åt ärendet ägnas närmare uppmärksamhet vid pågående utredning av olika lönefrågor, i syfte att därvid få utrönt, om och i vad mån lättnader i här berörda avseende må kunna åvägabringas.
Beträffande det vidlyftiga spörsmålet om en ändamålsenlig såväl facklig som pedagogisk utbildning av lärare i ämnena teckning, musik, gymnastik med lek och idrott, manlig och kvinnlig slöjd samt hushålls- göromål har kommissionen ansett sig sakna anledning ingå i närmare överväganden av detsamma, utan synes denna angelägenhet lämpligen böra bliva föremål för särskild utredning, sedan statsmakterna varit i tillfälle att träffa avgörande i princip rörande skolorganisationens fram- tida gestaltning. Kommissionen har emellertid icke kunnat underlåta att starkt understryka den synnerliga vikten av att statsåtgärder snarast möjligt därefter vidtagas för upprättande av statliga anstalter för ut- bildning av lärare i manlig och kvinnlig slöjd ävensom för utvidgande av berörda möjlighet beträffande lärarinnor i hushållsgöromål. I sam- manhang härmed torde kunna ifrågasättas, att utbildning av lärare i slöjd, åtminstone i vad den avser den kvinnliga, lämpligen anordnas i samband med det högre seminariet, på sätt redan är fallet med utbildande av lärarinnor i hushållsgöromål.
Slutligen torde böra tagas i övervägande, huruvida icke i större utsträckning än hittills tillfälle i vissa fall må kunna beredas för sam- tidigt förvärvande av kompetens i mer än ett övningsämne.
Utbildningen
av lärare i övnings- ämnen.
el Den av allmänna adjunktsföreningen ingivna framställningen åsyf- tjänst m. m. tar jämväl sådan ändring i gällande bestämmelser rörande behörighet till rektorstjänst vid högre läroverk, att även lärare med endast adjunkts- kompetens skulle kunna befordras till rektor vid sådant läroverk. Med hänsyn till den pedagogiskt ledande ställning rektor bör intaga i sin läroanstalts hela undervisnings- och fostringsarbete kan det efter kommissionens uppfattning icke råda mera än en mening därom, att mycket stora krav i fråga om såväl utbildning som erfarenhet böra uppställas på rektorsbefattningarnas innehavare. Kommissionen vill emellertid betona, att här ifrågavarande personliga egenskaper icke ound- gängligen och alltid förutsätta förhandenvaron av den högre vetenskap- liga utbildning, som uppställts såsom villkor för behörighet till lektors- tjänst. Förbises får likväl icke, att i rektors tjänsteåligganden ingår att värdesätta gymnasielärarnas undervisning och att det med hänsyn härtill torde få anses påkallat, att ledaren för vederbörande läroanstalt genom sin föregående utbildning och verksamhet besitter erforderliga förutsätt- ningar i angivna avseende. Efter kommissionens mening böra med hän- syn till senast berörda omständighet rektorstjänsterna vid de högre läro- verken i regeln besättas med lärare å gymnasialstadiet. Vid sådant för- hållande och i betraktande jämväl därav, att enligt kommissionens ovan uttalade mening framstående lärare även utan formell lektorskompetens i hävdvunnen bemärkelse skulle kunna erhålla behörighet till lektors- befattning, torde kravet på rektorstjänsternas öppnande för samtliga ordinarie ämneslärare sakna större praktisk betydelse. Kommissionen har därför icke funnit anledning föreligga att förorda en generell för- ändring i hittills å området gällande bestämmelser i denna riktning. Däremot synes berörda önskemål så till vida böra beaktas, att möjlig- het öppnas för skolöverstyrelsen att utan ansökan till förordnande så- som rektor vid högre läroverk föreslå jämväl icke lektorskompetent äm- neslärare, som funnits besitta såväl framstående lärarskicklighet å gym- nasiet som grundliga kunskaper. En sådan anordning är ägnad att tillgodose det allmänna intresset att för staten bereda möjlighet att, utan hänsyn till formella kompetenskrav, tillgodogöra sig verkligt du- gande arbetskrafter å den plats, där dessa kunna göra sina bästa in-
satser. Med hänsyn till de särskilda uppgifter, som åligga rektor vid provårsläroverk, och de krav, som av denna anledning böra uppställas å sådan rektor, torde sistnämnda förfarande dock icke böra äga tillämp- ning i fråga om rektorstjänst vid sådan läroanstalt.
Kommissionen har i detta sammanhang icke funnit anledning att Biträdande föreslå någon avvikelse från hittills beträffande allmänna läroverk, resp. ch förostån. statens seminarier gällande ordning, att rektor vid läroanstalt med en- = darinna. dast manliga lärjungar skall vara man, vid läroanstalt med både manliga och kvinnliga eller endast kvinnliga lärjungar man eller kvinna. I annat sammanhang har emellertid kommissionen framhållit vikten av att såväl det manliga som det kvinnliga elementet blir vederbörligen företrätt vid ledningen av ungdomen i en samskola. Detta önskemål bör tillgodoses genom förordnande av särskild biträdande föreståndarinna eller förestån- dare, som bör utrustas med nödig befogenhet. Förfarandet torde av principiella skäl böra utsträckas att gälla även flickläroverk med manlig rektor.
Till sådan biträdande föreståndarinna eller föreståndare bör kunna förordnas därtill lämplig ordinarie ämnes- eller övningslärare vid veder- börande läroanstalt.
Allmänna förutsätt- ningar.
KARPECSTIT
Kostnadsberäkningar.
Det har synts kommissionen önskvärt att redan i detta samman- hang lämna möjligast noggranna hållpunkter för bedömande av de kost- nader, som ett genomförande av kommissionens i det föregående fram- ställda förslag till en ny läroverksorganisation skulle föranleda. Emel- lertid ligger det i öppen dag, att en sådan kostnadsberäkning på utred- ningens nuvarande stadium endast kan erhålla approximativ giltighet. Jämväl är att beakta, att kostnaderna under de närmaste åren, med hänsyn till de föreslagna anordningarna under en relativt lång över- gångsperiod, icke låta sig beräknas utan äro beroende på den hastighet, varmed omorganisationen kan komma att å de olika orterna genomföras. Kommissionen har vid sådant förhållande begränsat uppgiften till en Jämförelse å ena sidan mellan de faktiska utgifterna för det nuvarande högre skolväsendet under ett visst år, 1922, sådana dessa kunna beräknas enligt riksstatens siffror och beträffande förslagsanslag med den korrek- tion, som föranledes av de faktiska utgifterna under år 1921, och å andra sidan de kostnader, som skulle föranletts av den av kommissionen föreslagna organisationen, därest denna 1 sin helhet varit tillämpad under år 1922. Förstnämnda belopp utgör alltså ett möjligast verklighetstroget uttryck för statens nuvarande utgifter för det högre skolväsendet, sist- nämnda belopp åter har karaktär av en beräknad maximisiffra för orga- nisationens kostnader vid en tidpunkt i framtiden, därest nu gällande grunder för siffrornas beräkning tillämpas.
De utgifter, som <:betingas av kommissionens förslag till av- skrivning av lärjungeavgifterna till läroverkets kassor, hava icke med-
tagits, då åtgärden i fråga dels icke av kommissionen förutsatts skola omedelbart realiseras, dels icke kan sägas stå i oupplösligt samband med organisationen i övrigt. Däremot har hänsyn tagits till den minskning i statens inkomster, som kommer att uppstå därigenom, att terminsav- gifterna till statsverket skulle omedelbart upphöra.
Det torde emellertid böra särskilt framhållas, att de verkliga ut- gifterna för undervisningsväsendet år 1922, därest organisationen då börjat genomföras, skulle väsentligen wnderstigit det belopp, som av kom- missionen beräknats under förutsättning av dess fullständiga genomförande från och med nämnda år.
De typer av läroanstalter, vilka enligt kommissionens föregående framställning böra ersätta de nuvarande allmänna läroverken, kommunala mellanskolorna och statsunderstödda privatläroverken, äro följande:
1) realskola, fyraårig, anslutande sig till sexårig folkskola av A- formen,
2) gymnasium, treårigt, byggt på realskolan samt försett med tre bildningslinjer,
a) latingymnasium (A-linjen), i de båda högsta ringarna förgrenat i en huvudlinje och en linje med grekiska,
b) nyspråkligt gymnasium (B-linjen),
c) realgymnasium (C-linjen), i de båda högsta ringarna förgrenat i en huvudlinje och en linje med begränsad kurs i matematik men med utförligare kurser i biologi och kemi,
3) flickskola, sexårig, byggd direkt på sexårig folkskola (flickskola av A-typ),
4) flickskola, treårig, byggd på realskolans tredje klass (flickskola av B-typ).
Till samrealskolorna skall ock kunna anknytas en ettårig fortsätt- ningsklass för flickor, som fullständigt genomgått realskolan (flickskola av C-typ).
Dessutom skola anordnas ett mindre antal sjuåriga lyceer och lycei- linjer, direkt anslutande sig till den sexåriga folkskolan, varjämte ett fåtal privata försöks- eller komplementsläroverk avses erhålla statsunder- stöd samt möjligen något statligt försöksläroverk upprättas.
Allmänna synpunkter.
Vid realskolor, gymnasier och lyceer skola i regeln gossar och flic- kor undervisas gemensamt. Endast å större orter kunna förekomma realskolor och gymnasier för enbart gossar eller enbart flickor. Vidare skall gymnasium alltid vara förenat med en realskola under en gemen- sam rektor. |
För korthetens skull användas i det följande benämningarna sam- realskola, gossrealskola och flickrealskola, allt efter som det avses en realskola för gossar och flickor eller en realskola uteslutande för gossar eller uteslutande för flickor. I analogi härmed användas benämningarna samgymnasium, gossgymnasium och flickgymnasium. En realskola jämte gymnasium kallas högre läroverk, och i överensstämmelse med det före- gående erhållas tre slag av högre läroverk, nämligen högre samläroverk, högre gossläroverk och högre flickläroverk.
Å de orter, där det för närvarande finnes statssamskolor eller kom- munala mellanskolor, har kommissionen beräknat, att samrealskolor i re- geln komma att upprättas. Om antalet flickor i fjärde klassen visar sig vara tillräckligt stort, bör en flickskola av OC-typ kunna anordnas.
Å de orter, där det för närvarande finnes realskola för gossar utan gymnasium — statligt eller kommunalt — och en högre flickskola, har kommissionen, därest lärjungantalet befunnits icke vara större, än att gossar och flickor lämpligen kunna undervisas i en samrealskola, förut- satt, att den nuvarande flickskolan och realskolan sammanföras till en samrealskola. Där lärjungeantalet i flickskolan synes göra sådant önsk- värt, bör samrealskolan kombineras med en flickskola av B-typ.
På de festa orter, där det för närvarande finnes både ett högre allmänt läroverk och en högre flickskola, bör det högre allmänna läro- verket ombildas till ett högre samläroverk. Om flickskolan vid det all- männa läroverkets ombildning kan väntas få ett tillräckligt stort lärjunge- antal, bör en flickskola av A-typ upprättas. Beräknas åter de båda högsta flickskoleklasserna bliva fåtaligt besökta, bör i stället för flickskola av A-typ till det högre samläroverket anknytas en flickskola av B-typ.
I några fall har kommissionen emellertid beräknat flickskolor av
A-typ, ehuru de nuvarande flickskolornas högsta klasser icke kunna sägas vara så talrikt besökta, att en A-skola därav tillräckligt motiveras. Hän- syn har emellertid ansetts böra tagas till stadens geografiska läge, vidare till samhällets folkmängd, huruvida bekväma kommunikationer finnas till en angränsande stad med en flickskola av A-typ o. s. v.
Samma synpunkter hava ock gjort sig gällande vid ställnings- tagandet till frågan om nuvarande gymnasiers bibehållande. Därvid har naturligtvis också hänsyn tagits till förefintligheten av realskolor å an- gränsande orter, från vilka gymnasiet skulle komma att rekryteras, vidare till samhällets utvecklingstendenser, till folkmängdens tillväxt under en tioårsperiod 0. 8. v.
1899 års läroverkskommitté framhöll, att, alldenstund över halva studentantalet numera icke går till universitetet, flertalets behov främst borde tillgodoses genom att reallinje inrättades vid gymnasium å ort, där sådan linje icke funnes, och att således rena latingymnasier icke vidare skulle förekomma å ort, där det endast fanns ett gymnasium. Då emellertid latinlinjen valdes av ett mycket stort antal lärjungar, ville kommittén icke förorda latinlinjens indragning vid läroverk, där sådan linje redan fanns.
I kommissionens förslag ingår, såsom redan nämnts, inrättandet av tre gymnasielinjer, nämligen utom de sedan år 1849 förefintliga real- och latinlinjerna en humanistisk linje utan latin med huvudvikten lagd vid moderna språk, B-linjen. Denna sistnämnda linje, som således har en mera indifferent läggning, synes vara mest lämpad för det praktiska livets behov, och särskilt kan man vänta sig, att denna studieriktning skall omfattas av kvinnliga lärjungar. Därför förefaller det ändamåls- enligt, att det å varje ort med gymnasium 1 regeln skall finnas gymna- sium med B-linje. Å vissa orter är emellertid lärjungeantalet icke så stort, att tillräcklig anledning synes föreligga att upprätta gymnasier med samtliga bildningslinjer. Då å andra sidan B-linjen näppeligen kan lämna ersättning för någondera av de två bildningslinjerna, som sedan gammalt funnits vid dessa gymnasier, hava i sådana fall linjerna A och C beräknats i regeln böra förekomma därstädes. I övrigt beräknas i en- staka fall gymnasium med enbart B-linje å vissa orter med nyupprättade
Olika gym- nasielinjer på olika orter.
eller eljest föga utvecklade gymnasier, ävensom undantagsvis gymnasier med enbart O-linje.
Av det anförda framgår alltså, att vid gymnasium, som är så litet besökt, att endast en linje kan förekomma, en B-linje beräknas bliva inrättad (undantagsvis O-linje), att vid läroverk, där redan real- och latingymnasium finnas men lärjungeantalet icke synes räcka till för tre linjer, dessa linjer (A- och C-linjerna) behållas samt att vid gymnasier med tillräckligt stort lärjungeantal även en B-linje inrättas. Vid gymna- sium, där latinlinje icke funnits och lärjungeantalet är tillräckligt stort, beräknas gymnasium med B- och C-linje.
Vid övervägande av frågan, huruvida undervisning i grekiska språ- ket (differentierad A-linje) bör beräknas alltjämt bibehållen eller icke, har hänsyn tagits till antalet lärjungar, som under de senast gångna ären undervisats i grekiska vid de särskilda läroverken. Denna omstän- dighet har dock icke fått vara ensamt avgörande, utan hänsyn har jäm- väl tagits till andra omständigheter, såsom ortens läge m. m.
Vid beräkning av behövliga antalet differentierade C-linjer har i allmänhet den frekvens, UC-linjen kan väntas erhålla, fått vara väsentligen avgörande.
Antalet nu- Med bortseende från vissa läroanstalter, som i ett eller annat av- varande och . ALE SD GG se a S föreslagna Seende intaga en särställning och därför ej vid beräkningarna medtagits, läroverk. fanns vid början av kalenderåret 1922 följande antal under skolöversty- relsens inseende stående läroanstalter för den högre undervisningen: 38 högre allmänna läroverk, 6 realskolor med kommunalt gymnasium, 13 » utan gymnasium,
18 statssamskolor,
66 kommunala mellanskolor, 12 högre flickskolor med gymnasium, ÖKE ar ? utan 16 övriga skolor med gymnasium, 4 » > utan » S Några av gymnasierna äro ofullständiga. Hela antalet här beräk- nade läroanstalter uppgår alltså till 242, fördelade å 134 orter. Gym-
nasiernas antal är 72, nämligen 44 gossgymnasier, 12 flickgymnasier och 16 samgymnasier. Gymnasier finnas å 47 orter.
Enligt kommissionens preliminära beräkningar skulle, frånsett ett fåtal enskilda försöks- och komplementsläroverk, den nya skolorganisa- tionen omfatta:
52 högre läroverk,
106 realskolor och
26 flickskolor av A-typ!,
d. v. s. 184 läroanstalter. Av de 52 gymnasierna äro 9 gossgymnasier, 3 flickgymnasier och 40 samgymnasier. Av realskolorna äro 3 goss- realskolor och de övriga 103 samrealskolor. Kommissionen har vidare beräknat inrättandet av 32 flickskolor av B-typ, av dem 17 vid högre samläroverk, en vid högre flickläroverk och de övriga 14 vid samreal- skolor. Flickskolor av O-typ tänkas upprättade vid 29 läroverk, näm- ligen en vid högre läroverk och de övriga vid samrealskolor. 19 gym- nasier antagas komma att erhålla alla tre bildningslinjerna, 25 två linjer och 8 en linje. De beräknade 184 läroanstalterna tänkas i regeln för- lagda till samma 134 orter som de nuvarande. Gymnasier föreslås komma att förläggas till 38 orter, under det att de nuvarande högre all- männa läroverken äro fördelade på 33 städer.
Det är vanskligt att med ledning av nuvarande lärjungeantal be- räkna lärjungeantalet efter läroverkens ombildning. På grund av de nu- mera väsentligt ökade möjligheterna för kvinnor att nå befordran till statstjänst och då därjämte de nu höga skolavgifterna för flickor bort- falla, torde man emellertid kunna utgå ifrån att antalet flickor, som komma att besöka de högre läroanstalterna, icke oväsentligt kommer att ökas. Av den omständigheten, att vid statens samskolor i klasserna 3—6 flickornas antal utgör 90 procent av gossarnas, har kommissionen i de fall, då flickornas antal understiger detta tal, räknat med »ett relativt flickantal> i den nya realskolan, uppgående till 90 procent av gossarnas antal å samma skolstadium.
För beräkningarna har lagts till grund lärjungeantalet under läs- året 1920—1921, dock att hänsyn jämväl tagits till kommunala mellan-
! Egentligen 28, men 2 förlagda till högre flickläroverk.
Beräknat antal lär- Jjungar.
skolor, som bildats höstterminen 1921 eller vilkas uppkomst är nära förestående. Kommissionen har icke förbisett, att, om samhällets demo- kratisering fortgår och en höjning av befolkningens levnadsstandard in- träder, de högre skolorna, särskilt realskolorna, bliva mera besökta, än hittills varit fallet. Å andra sidan har man emellertid att vänta Sig, att i och med upprättandet av praktiska ungdomsskolor tillströmningen till realskolan kommer att bliva mindre, än man eljest skulle kunnat för- moda. Vidare torde inträdesprövningarna till realskolan komma att ske med något större skärpa, än vad som sannolikt för närvarande är fallet vid vissa kommunala mellanskolor. Erfarenheten har givit vid handen, att antalet av dem, som avgå utan att fortsätta studierna vid annan kommunal mellanskola eller vid annat allmänt läroverk eller vid privat- skola, är större vid de kommunala mellanskolorna än vid de allmänna läroverkens klasser 3—6. Sålunda utgjorde under vart och ett av åren 1914-—-1919 den procent lärjungar, som avgått utan att fortsätta studierna vid läroanstalt av nyssnämnda slag och utan att hava avlagt realskol- examen, vid kommunala mellanskolornas klasser 1—4: 12.o, 11.4, 12.4, 15.0, 10.3, 11.1 och vid de allmänna läroverkens klasser 3—06: 8.1, 9.1, 3.9, 8.0, 8.1 och 3.8. De anförda talen angiva de under ett år avgångna i procent av lärjungeantalet under vårterminen.
Sannolikt beror den stora förtidsavgången från de kommunala mel- lanskolorna väsentligen därpå, att många lärjungar besöka dessa läro- anstalter utan avsikt att fortsätta fram till realskolexamen, endast där- för att de, då de genomgått folkskolan, saknat annan lämplig utbild- ningsanstalt och i avbidan på anställning deltagit i mellanskolans under- visning. Denna kategori lärjungar skulle säkerligen haft större utbyte av att besöka en praktisk skola eller folkskolans högre avdelning. Men den möjligheten är nog icke alldeles utesluten, att i skolorna intagas en del lärjungar, som i saknad av förutsättningar för teoretiska studier icke mäkta följa undervisningen fram till realskolexamen och därför måste lämna skolan.
På grund av det anförda har kommissionen som en utgångspunkt för sina beräkningar antagit, att antalet gossar å de olika skolstadierna är detsamma som läsåret 1920—1921, men att antalet flickor å mellan-
skolestadiet på de ställen, där samundervisning icke redan äger rum, kom- mer att utgöra 90 procent av gossarnas antal å samma stadium. Vidare har antagits, att å ort, där flickgymnasium eller samgymnasium hittills icke funnits, ett nyupprättat samgymnasium kommer att besökas av minst hälften så många flickor, som nu besöka den högre flickskolans båda högsta klasser.
Om man fortfarande bortser från de i det föregående särskilt undan- tagna läroanstalterna, undervisades höstterminen 1920:
vid allmänna läroverk . . . . . . . . 26262 gossar och 1568 flickor » kommunala mellanskolor . . . . . 3399 > > 35334 >» 2ahögrerthiekskolor sak oss en st da SAT » > 24 5TT » högre goss- och samskolor . . . . 2838 > 2176 > vienskilda! mellanskolortret more 667 » > 482 >
eller tillsammans 35 490 gossar och 31 877 flickor,
d. Vv. s. 67 367 lärjungar. Om den nya skolorganisationen då varit ge- nomförd, skulle 22 830 av dessa lärjungar hava undervisats i folkskolan. Således återstå 44 537 lärjungar för de högre skolorna. Av dem tillhörde 5 132 gossar och 1 841 flickor eller tillsammans 6 973 lärjungar gymnasiets tre högsta ringar. Av de högre flickskolornas och några andra privat- skolors lärjungar tillhörde 3 473 flickor klasserna 7 och 8 samt gymnasiets första ring. De klasser, som motsvara kommunala mellanskolans stadium, voro således läsåret 1920—1921 besökta av 34 091 lärjungar, av vilka på flickskolorna kommo 10 028 och på övriga läroanstalter 24 063.
Enligt kommissionens detaljerade beräkningar med tillämpning å varje särskilt fall av de i det föregående angivna beräkningsgrunder skulle lärjungeantalet vid realskolorna komma att utgöra:
vid högre läroverk . sc st Gc Il 015 gössar och 6 675 fickor » realskolor samt fickskolor av B- och C-typl os ca SEE 0 > > 7460
eller tillsammans 19 010 gossar och 14 135 flickor,
d. v. s. 33 145 lärjungar. Flickskolor av A-typ beräknas komma att be- sökas av 6 350 lärjungar och gymnasierna av 7370, nämligen av 5 355 gossar och 2 015 flickor. H8—210409. I".
Antal lärar- timmar i läsämnen.
Vidare har förutsatts, att klassavdelning i real- och flickskola om- fattar 30 lärjungar samt i gymnasiet 25 lärjungar.
De vid dessa beräkningar undantagna läroanstalterna räknade höstter- minen 1920 1 614 lärjungar, av vilka 114 tillhörde folkskolestadiet, 834 mellan- skolans stadium, 543 gymnasiet och 123 de båda högsta flickskoleklasserna.
Antalet erforderliga lärartimmar i läsämnen vid en realskola utan parallellavdelningar utgör enligt kommissionens förslag till timplan 113 i veckan. Därtill kunna komma 5 timmar, i händelse undervisning i det tredje främmande språket är anordnad, samt ytterligare 5 timmar, ifall tillfälle till undervisning i latin beredes lärjungarna. I händelse av stort lärjungeantal i vissa klasser kommer antalet lärartimmar att ytterligare ökas, därför att klasserna vid undervisningen i vissa ämnen behöva upp- delas i två avdelningar. Med hänsyn härtill har timantalet i en real- skola beräknats komma att i medeltal uppgå till 118 timmar, om ingen valfri undervisning tänkes anordnad, till 123 timmar, om antingen under- visning i latin eller i det tredje språket tänkes anordnad, samt till 128, ifall båda slagen av valfri undervisning förekommer. Enligt kom- missionens beräkning skulle valfri undervisning i latin förekomma för 129 avdelningar samt valfri undervisning i tredje språket för 244 avdel- ningar. Om realskolan har till överbyggnad en flickskola av B-typ, har timantalet per vecka i läsämnena beräknats komma att ökas med 74.
Då till fjärde klassen fogas en för flickor avsedd femte klass, flick- skola av C-typ, har antagits, att genom denna anordning skolan kommer att behöva ytterligare en lärarkraft, men att denna till en början upp- föres å extra stat, enär ifrågavarande anordning tills vidare är att betrakta som ett försök.
För en flickskola av A-typ hava beräknats 154 lärartimmar per vecka, i vilket antal ingå de timmar, som erfordras för undervisning i det tredje (valfria) språket, som tänkes anordnad vid alla ifrågavarande skolor, samt för delning av klasser.
Enligt kommissionens förslag till timplan för gymnasierna utgör antalet lärartimmar per vecka i läsämnena å A-linjen 87, å B-linjen 85 och å C-linjen 84. Om ingen samläsning mellan lärjungarna å olika bildningslinjer äger rum, erfordras alltså
vid gymnasium med linjerna Av Boel (Ci är ed 2006, ) > ) ADC RT Ta dag SU Tate dest STOR » ) » SA LSS SR MER TR tas NN » , » BIE Or Sr a SME is fn IG
lärartimmar per vecka. Om differentierad A-linje skall förekomma, ökas linjens timantal med 14, och om differentierad C-linje skall anordnas, kommer linjens timantal att ökas med 9.
Då med hänsyn till undervisningsavdelningarnas storlek vid ett läroverk samläsning med lärjungar tillhörande olika gymnasietyper utan olägenhet kan äga rum, skall enligt kommissionens förslag timplanen inom ramen av de åt olika ämnen anslagna timantal modifieras i syfte, att sådan samläsning i lämplig utsträckning må kunna anordnas. Om detta iakttages, komma de i det föregående angivna timtalen att vid dessa gymnasier minskas. När samläsning förekommer i lämplig ut- sträckning mellan olika bildningslinjer, kommer timantalet att utgöra: vid” gymnasium. med linjerna, A,B och CIS Sö 02, » » » AOC SB en RR SSA EN FI a AL » » » SÄ ra ål CEN bee Far I EE RE [AN » » » B ? ( . . . . . . . . . . . . TAG:
För beräkning av erforderliga antalet lärartimmar i veckan har för varje läroverk antecknats antalet parallellavdelningar i de olika klasserna, varvid hänsyn tagits till de i de särskilda fallen förutsatta förhållandena beträffande valfri undervisning, samläsning mellan skilda gymnasielinjer i olika utsträckning o. s. v. Som slutresultat framgår, att de beräknade läroverken skulle kräva följande antal lärartimmar per vecka i läsämnena, varvid bör bemärkas, att lärartimmarna för flick- skolan typ C icke hava medräknats: Fristående realskolor, inklusive 14 flickskolor av B-typ . 19968 Realskolor vid högre läroverk, inklusive 18 flickskolor av
B-typ: samt 2 flickskolor, av A=type ds deres : 201544 40812 GYMNASIE a je er elle ER RE L016 fö Fristående flickskolor av A-typ . . . .— . ss scr rss + 6467
summa lärartimmar 57 954.
Lärares wn- dervisnings- skyldighet.
Enligt nu gällande bestämmelser är undervisningsskyldigheten per vecka för olika kategorier av lärare följande:
rektor vid högre allmänt läroverk . . . . . . . . . . 12—16 timmar ANT alskola re 1820 lektor, som är domkapitelsledamot . . . . . . .. . . 18—20 ATITLAÄTURL ER TOT SN Ert Re kes felet LR ik fet se ESF LU 2 0 = adjunkt med huvudsaklig tjänstgöring å gymnasium eller IK 1a8S HÖ Male lör el sne olnskislns te dd rn Nee 02 AN ANNA CTR SE Es EA ER AR FÖ LSTAN LÄTT Da Ser Sr rr ee an 0 ==) annan ämnesläfadrinhå cos om sr de rd ee ran 22-96
Rektors undervisningsskyldighet kan minskas vid högre allmänt läroverk intill 8 timmar och vid realskola i vissa fall intill 14 timmar i veckan. Likaledes kan lärare i vissa fall få angivna minimitjänstgöring nedsatt, dock icke utan skolöverstyrelsens medgivande med mer än 2 timmar i veckan.
För närvarande finnas vid statens samskolor två kategorier av kvinnliga ämneslärare, nämligen adjunkter och ämneslärarinnor. De senare hava, såsom framgår av det föregående, mindre omfattande un- dervisningsskyldighet än adjunkterna. Vid beräkning av kostnaderna har kommissionen emellertid förutsatt, att manliga och kvinnliga lärare komma att få samma undervisningsskyldighet.
Enär frågan om lärarnas tjänstgöringsskyldighet lärer bliva före- mål för prövning i samband med pågående utredning i lönefrågan, har kommissionen ansett sig böra alltjämt räkna med nu gällande undervis- ningsskyldighet och icke vidtagit den eventuella jämkning, som kan för- anledas av kommissionens i det föregående framställda förslag rörande förkortad tid för vissa lektioner. Rektor vid högre läroverk med tre- dubbelt gymnasium antages komma att undervisa 8 timmar i veckan. Vid högre läroverk med dubbelgymnasium förutsättes rektor skola under- visa 12 timmar och vid högre läroverk med enkelt gymnasium 14 timmar i veckan. Vid realskola med minst dubbla avdelningar förutsättes rektor undervisa 15 timmar, rektor vid annan realskola 18 timmar. Vid flick- skola av A-typ med enkla avdelningar förutsättes rektor komma att
undervisa 15 timmar och vid större flickskola 12 timmar i veckan. Vidare har räknats med att lektor kommer att undervisa i medeltal 21 och adjunkt i medeltal 25 timmar i veckan. Kommissionen har vidare ansett, att rektorer och lärare vid flickskolor av A-typ icke skola av- lönas efter andra grunder eller lärare åläggas annan undervisningsskyl- dighet än vid realskolor.
Vid kostnadsberäkningen har antagits, att undervisningen i kun- skapsämnen meddelas av rektorer, lektorer, adjunkter, extralärare och timlärare samt att avlöningen utgår efter de grunder, som fastställdes av 1918 års lagtima riksdag.
I Kungl. Maj:ts proposition till sagda riksdag angående löne- och pensionsreglering för lärarpersonalen vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter uttalades den meningen, att de för avlöningen erforderliga beloppen borde i staten upptagas med hänsyn till manliga tjänstinne- havare. Emellertid har dock vid beräkningen av anslagen i samma pro- position denna regel icke följts, utan det är räknat, som om antalet tjänster, som besattes av män och av kvinnor respektive, förbleve för all framtid oförändrat, så att exempelvis vid de högre allmänna läro- verken och realskolorna för gossar alla ämneslärartjänster alltjämt skulle bliva besatta med män, att vid samtliga allmänna läroverk alltid 47 teckningslärartjänster skulle innehavas av män och 30 av kvinnor, att vid folkskoleseminarierna allt framgent skulle finnas 56 manliga och 11 kvinnliga lektorer o. s. v.
Det har synts kommissionen, att man skulle kunna räkna med att i framtiden kvinnliga lärare skulle komma att utgöra minst en fjärdedel av hela antalet.
I fråga om ålderstilläggen ansåg sig departementschefen i nyss anförda proposition icke beredd att för det dåvarande framlägga för- slag till en rationell beräkning av det för ändamålet erforderliga be- loppet. Frågan, som sedan år 1912 varit föremål för utredning, vilken förelåg avslutad år 1915, behövde underkastas förnyad utredning med hänsyn till inträdda ändrade förhållanden. Den nu förestående om- organisationen av de högre skolorna gör en ytterligare utredning av detta problem ännu mera ofrånkomlig. Kommissionen, som hänfört sina be-
räkningar till år 1922, har därför gjort en särskild beräkning av ålders- tillägg för nuvarande lärare vid de allmänna läroverken och antagit, att alla övriga för förslagets genomförande erforderliga lärare komma i första lönegraden vid sin anställning i statstjänst. Det är självklart, att de sålunda beräknade kostnaderna för ålderstillägg inom kort komma att visa sig otillräckliga, i den mån som de nya statsanställda lärarna komma att uppflyttas i högre lönegrad. aäinkler Höstterminen 1919, den sista för vilken officiella uppgifter före- tjänstgöring ligga, utgjorde antalet lärotimmar i läsämnena vid de högre allmänna tälralärare läroverkens gymnasier 10369. Då antalet lektorer samma termin var om 280, skulle deras undervisningstimmar med i medeltal 21 timmar på varje lektor hava uppgått till 5880. Om man vidare räknar med att rektorerna i medeltal undervisade 14 timmar i veckan, så skulle lektorer och rektorer hava tillsammans undervisat 6 412 veckotimmar eller ombe- sörjt 61.s procent av hela undervisningen. För uppehållandet av under- visningen i de tre högsta ringarna erfordrades samma hösttermin 8 057 lärartimmar, vadan, om samtliga lektorers och rektorers undervisning varit förlagd till dessa ringar, dessa lärarkrafter kommit att till 79. procent ombesörja lärjungarnas i dessa ringar undervisning i läsämnena. Den del av ifrågavarande undervisning, som icke uppehålles av lektorer och rektorer, bestrides av adjunkter och extralärare.
Givetvis måste alltid adjunkter och extralärare uppehålla en del av undervisningen å gymnasium, då det merendels uppstår övertimmar, som icke räcka till för en lektors tjänstgöring, och då det vid de minsta gymnasierna torde vara omöjligt, att ämne med litet timantal på gymna- siet alltid kan bliva företrätt av en lektor. Ofta behöva ju ock parallell- avdelningar tillfälligtvis inrättas. Kommissionen har tidigare uttalat, att undervisningen å gymnasiet, i all den utsträckning detta är sakligt motiverat och praktiskt möjligt, bör meddelas av lektorer och adjunkternas tjänst- göring å detta stadium begränsas till den omfattning, som betingas av undervisningens art eller av organisatoriska hänsyn. Med tillämpning av dessa grunder beräknar kommissionen, att efter omorganisationen skulle av 10675 lärartimmar på gymnasiet 1499 eller 14.0 procent uppehållas av extralärare eller adjunkter mot för närvarande omkring 38 procent.
Höstterminen 1919 krävde undervisningen vid de allmänna läro- verken (de kommunala gymnasierna icke inberäknade) 31 546 lärartim- mar. Av statsmedel avlönades nämnda termin 175 extralärare. Om var och en av dem i medeltal undervisat 26 timmar i veckan, så skulle 4 550 lärartimmar eller 14.4 procent av hela undervisningen vid de all- männa läroverken hava uppehållits av extralärare. Höstterminen 1919 utgjordes lärarpersonalen i läsämnena vid de allmänna läroverken (de kommunala gymnasierna icke medräknade) av 77 rektorer, 280 lektorer, 796 adjunkter, 56 ämneslärarinnor och 175 extralärare eller tillsammans av 1384 lärare, vadan antalet extralärare utgjorde 12.s procent av hela antalet.!
Det ligger i sakens natur, att extralärare icke kunna helt undvaras, då vissa undervisningsavdelningar förekomma, som endast hava efemär tillvaro, varjämte undervisning i valfritt ämne under ett läsår kan vara anordnad men ett annat år icke. Man kan således icke räkna med att all undervisning i läsämnena skall skötas av rektorer, lektorer och ad- junkter. 1899 års läroverkskommitté, som åsyftade en grundlig inskränk- ning av extralärarsystemet, räknade dock med ett 30-tal extralärare, d. v. s. med ungefär 3 procent av det dåvarande antalet ämneslärare, vilken avsikt emellertid aldrig förverkligats.
Kommissionen har räknat med 142 extralärare, nämligen med 73 vid högre läroverk, 54 vid realskolor och 15 vid flickskolor av A-typ. Hela antalet erforderliga lärare, timlärare oräknade, skulle enligt kom- missionens beräkning komma att utgöra:
vid högre läroverk
TORTORST 20, 527 HIT IGN ETT rLA ITA RER Nee TT RN KITE JektöreT dos a a RR RO OA ESA CLJ UELKE ÖT 27 fp oe lig as BARN US ERS SANS ERA EDO extralärare: fran 335
1! Samma termin tjänstgjorde vid de kommunala gymnasierna 41 e. o. lärare, som icke avlönades av statsmedel, och vid de kommunala mellanskolorna uppgick vid slutet av läsåret 1919—20 antalet ämneslärare med full tjänstgöring till 321, av vilka 99 voro extra ordinarie lärare. Vid privatskolorna undervisade, frånsett ett betydande antal timlärare, vid nämnda läsårs början 1534 lärare i läsämnen, av vilka 271 hade sin tjänstgöring uteslu- tande förlagd till de förberedande klasserna.
Lärare i övnings- ämnen.
vid fristående realskolor
TOETOTGT SRS steder lie Sa ser ikea ar
SA JURRTER MG TIL A0 ke dkdB ru birdies IRALÖSO
EXITALÄDATE SI Sr ole Nie Jolie RN LLLST rd LER LN 24 790 vid fristående flickskolor av A-typ
TER TOT er I rss IOWA ER an SF UkeE firar] rf DR 196
Bun kter OR AG SE Rae Dan sd
GXTTAlÄLATG. ve le see I Re i 2 NE 12500
summa ämneslärare 2 378.
Av dessa 2378 ämneslärare skulle alltså 142 eller 6.0 procent vara extralärare. Visserligen äro här icke inberäknade de 29 extralärare, som till en början skulle tillkomma, ifall flicklinje C inrättades till den av kommissionen föreslagna utsträckningen. Om dessa medräknas, kommer antalet extralärare att uppgå till 171 eller 7.1 procent av hela ämnes- lärarantalet, som då bleve 2407. Sistnämnda 29 extralärare tänkas emellertid bliva ersatta med ordinarie lärare i den mån, som flicklinjen C blir bestående vid de särskilda samrealskolorna.
Om man fortfarande räknar med en medeltjänstgöring av 26 tim- mar för en extralärare, så komma på samtliga 142 extralärare 3 692 lärartimmar. Extralärarnas undervisning kommer således att utgöra 6.4 procent av hela antalet lärartimmar vid samtliga föreslagna läroverk, vilket antal, såsom förut är sagt, uppgår till 57 954.
Tager man hänsyn till att alla lärare vid de kommunala gymna- sierna kunna närmast likställas med extralärare och att detsamma är fallet med en avsevärd del av lärarpersonalen vid de kommunala mellan- skolorna och de privata läroanstalterna, är i själva verket den minsk- ning i antalet obefordrade lärare, som förslagets genomförande kommer att medföra, avsevärt mycket större, än vad som framgår av den här anställda jämförelsen mellan å ena sidan förhållandena vid de allmänna läroverken, de kommunala gymnasierna oberäknade, och å andra sidan den föreslagna organisationen.
Enligt nu gällande bestämmelser beräknas vid de allmänna läro- verken m. fl. läroanstalter övningslärarnas avlöning efter ett för varje
lönegrad bestämt belopp per veckotimmes undervisning, dock att avlö- ningen i varje lönegrad beräknas efter ett visst minimiantal av undervis- ningstimmar per vecka. Å andra sidan är också maximiantalet timmar bestämt för tjänstgöringen. Med hänsyn till att de båda lägsta klasserna enligt kommissionens förslag skulle indragas vid de allmänna läroverken, torde det bliva nödvändigt att för lärare i vissa övningsämnen, vilka anställas efter en viss tidpunkt, nedsätta minimiantalet timmar, efter vilket lönen beräknas. Även av andra anledningar fordras vissa jämk- ningar i ifrågavarande timantal.
På grund av den ställning, som ämnet manlig slöjd enligt kom- missionens förslag erhåller vid realskolorna, böra även slöjdlärarnas löner definitivt regleras. En provisorisk reglering av dessa löner har vidta- gits av 1920 års riksdag, som fastställde slöjdlärares arvode till 85 kro- nor per veckotimme.
Likaledes erfordras en lärarinna i hushållsgöromål för varje högre samläroverk, samrealskola och flickläroverk, och torde till grund för avlöningens beräkning böra läggas samma ersättning per veckotimme som för undervisning i kvinnligt handarbete. Vid folkskoleseminarierna äro nämligen dessa båda lärarinnekategorier avlönade efter samma grunder.
Som lönen för samtliga nu ifrågavarande lärare beräknats efter visst belopp per veckotimme, har kommissionen ansett sig böra tillämpa samma beräkningssätt för den nya organisationen utan uppdelning i or- dinarie timmar och övertimmar. Avlöningen per veckotimme har vid flickskolor av A-typ antagits utgå med samma belopp som vid realskola.
För att komma till en uppfattning om storleken av avlöningssum- man vid de allmänna läroverken år 1922 har kommissionen skaffat sig uppgifter om antalet lärare den 1 januari 1922 och dessas fördelning i lönegrader vid nämnda tidpunkt. Av vidstående tabeller och den vid desamma fogade uträkningen framgår, att vid de allmänna läroverken lönerna uppgå till följande belopp, frånsett ålderstillägg:
för rektorer och ämneslärare . . . . . . 6 325 340 kronor
3 JÖVBLESSLÄRATOL sr ed je Rek ee RS . JBN04E
summa 6 910 585 kronor, BI9—210409. I".
Statens nuva- rande kost- nader.
vartill komma ålderstillägg: till NAM RESIATAFO TAR dere AEA ERT ST IN 950:300: kronor TO VR INS SlARATS Tse oddset teer Ulskddett eden et KLOT) TA
summa 1 067 039 kronor,
så att hela avlöningssumman utgör 7 977 624 kronor, varvid dock ingen hänsyn tagits till det arvode å 500 kronor, som utgår till 18 första lära- rinnor, och icke heller till de särskilda arvoden, som utgå till lärare vid provårsläroverk. Av tabellerna framgår, att alla arvoden till lärare i teckning, gymnastik, musik och handarbete ingå i dessa belopp.
I det nuvarande reservationsanslaget till de allmänna läroverken ingår en post på 250 000 kronor till arvoden åt extralärare och vikarier samt för oförutsedda behov. I propositionen till 1918 års lagtima riks- dag om ny lönereglering för vissa lärare begärdes dessutom till extra och vikarierande lärare 460 000 kronor i form av extra anslag. Med kännedom om antalet dåvarande extralärare kan man beräkna, att till arvode åt vikarier och för oförutsedda behov avsetts icke fullt 100 000 kronor. :
Följande sammanställning lämnar en översikt av kostnaderna för de högre läroanstalterna för år 1922, varvid övriga uppgifter utom de förut anförda äro hämtade från riksdagens skrivelser. I sammanställ- ningen ingå icke dyrtidstillägg, anslag till studieresor, fortbildningskurser m. m. och ej heller statsbidrag till de allmänna läroverkens ljus- och vedkassor, vilket sistnämnda anslag torde vara av mera tillfällig art.
Statens kostnader för år 1922 för de allmänna läroverken, kommunala mellan-
skolorna och privatläroverken.
Allmänna läroverken:
Töner och arvoden. cs cp biidjd ardtEe KTÖOROT (1077 ,:024 Till vikarier och oförutsedda behov -... » 100 000 BIb110 bekaArLeri folk fell ser strejken ae STR > 10rr30 Biträden å rektorsexpeditioner . . . . . . > 35 000 UNdervisping(uSlöjGk ssd EE: > 38 700
Vissa kostnader för slöjdundervisningen . . kronor 200 Arvoden åt skolläkare, reservationsanslag . > 30 700
> > > förslagsanslag . . . > 116 600 Tillfällig löneförbättring 0752 EE » 906 300
Kommunala mellanskolorna:
Understödfs=s roa SIT ST ärr KRONA "425-800 Undervisning 1 manlig och kvinnlig slöjd > 10 500 Tillfällig löneförbättring 3 FER LENE 2 195-900
Privatläroverken:
Enskilda mellanskolor . . . . . . . . . . kronor . 20-100 Flögres flickskolosi CE EeEN SE SES oe Le > 453 700 Högre” goss-"0och"samskolor, sto mo sd » 210 800 Extra understöd åt vissa privatläroverk . . > 250 000 Lönetillägg” ät, lärarinnör s «. os =. s H:s > 449 700 NMIKAaTlatskossaly rs A us hejgeg fees SR » 22 200 "Fillfällig-löneförbättringe= sma ov iska > 2352 300
9 221 559
1630 200
3 758 800
ders bidrag till statens samskolor, vilket i den nyss anförda
propositio-
och privatläroverk beräknas alltså utgöra 14 476 620 kronor.
Rektorer och ämneslärare vid de allmänna läroverken den 1 januari 1922. sos——=—==———;K—"?=———————=— === ===
Beast tning Sv FAN Summa Anmärkningar I Rektorer vid högre allm. läroverk . . . . . . = 33 > > ETOBISKOLOT I:s Se tker soner Mr ksilöred = 39 rd Toktorer, Manliga. « Es se sia gts & se d 46 > 5 JiGet neo äl nen: Häls ot 2 60 Därav 1 över stat. > ir a JAR ISA I KRA RES E S ALE 3 161 > NEkansvikafier i: «dk ol ss dee aria Stadler LG 281 Adjunkter; manliga — ss dc sitae « a Sie 1 114 > STILIG RUT SKR Visan Te 2 179 > Fu BÄTTRE, PR eler sl BRN re 3 164 | » Tj Fp IEA Fa RSA NA = ara a Se er mala 4 327 > kVINNIGA sö se se Ses ben KK 1 3 > VAkansvikarier os so ss mc so STO ARLO N 803 | Åmneslärarinnor. . «ses se 0 cc 1 9 1 ERE TAS REVIR (ARE Bk gm a 2 15 STEEN G ry AS Kr Ne ah 3 20 Dar siE LR ES SN Et LR NL AR earl el ant LP 4 2 51 Extralärare med full tjänstgöring . . . . . 5 SS — 184 | För läsåret 1921—1922. Timlärare för 81 timmar , . . . .. cc. s — = > > > >
Övningslärare vid de allmänna läroverken den 1 januari 1922.
1:sta 2:dra 3:dje 4:de lönegraden | lönegraden fönsgraden lönegraden | Summa | Befattning - - Er = | SO
Över- Över- Över- Över- Över-
Antal | tim= ta | tim- |A | time | An | tim- | Antal| tim-
mar mar mar mar mar
"Teckningslärare vid h. a. 1., manliga . 3 SS SLIUNN8T 108122 11850 36 548 > > > kvinnliga = —T| 1 I) Ful på — 2 del! > > realsk., manliga . 2 125 1-8 36 | I | T07 13 164 > > > > + kvinnliga 4 33 | 3 TS LÖR SEO 98 26 205 Gymnastiklärare vid h. a. 1., manliga .| +11 34 | 14 66 | 8 61 | 5 20 38 181 > > realsk., manliga 216 20.15 100179 211 1 2 31 53
» > > , kvinnliga . 6 == 1 2 6 | — — | — = 8 6 Musiklärare vid h. a. 1., manliga . . . | 311 141 SMED HOI 14 38 37 > > realsk., > : SR 218 JL 6 | 10 8 30 19 > > > , kvinnliga — — 1 1 — | 2 TT — 4 1 Lärarinnor i kvinnligt bandarbete 118 | 106 | — — 1 — — | — — 18 106 Biträdande teckningslärare, manliga. . — — | — — |! — — | — — 28 | 5 482 > > , kvinnliga . — — | — — | — — | — — 6 | > 100) ! Därav 1 vakansvikarie. — ? Därav 4 vakansvikarier. .— > Därav 2 vakansvikarier. — + Därav 3 vakansvikarier. — > Hela timantalet.
Årsavlöning. Frånsett ålderstillägg: Rektorer vid högre allm. läroverk . . . -38x7500 = 285000 kronor Rektorer vid realskolor. . . . «+» «os 39 x 6400 = 249 600 TEKtorer/ A fom ss tig ei se sd 267 x 5 800 = 1548 600 Adjunkter, manliga . ss « « ss 784 x 4 300 = 3 371 200 30 KVINNLER 0 alueet are 3x3600= 10800 Ämneslärarinnor. . . .. . .. . .. 51x 2800 = 142 800 VUkansvikarleR 1. so dd es oedere stR 30x3300 = 99 000 5 707 000: kronor KXtralärarö. s tel ole sj see ere a 184 x 3300 = 607 200 kronor Timläräret : lans: « dec «ale ss 8lx 140= 11340 618540: kronor Ålderstillägg: Till lektorer och adjunkter . . : . « « 1870 x -500 = 935 000 kronor > ämneslärarinnor . . . « ss » . c 71x 300= 21300 > 956 300 kronor Summa 7 2S1 $40 kronor Årsavlöning. Lön Övertimmar Summa Frånsett ålderstillägg: Teckningslärare vid h. a. 1., manliga . . . . « 36 x 1800 = 64 800 | 5348 x 120 = 65 760 130 560 > 20, I, AKVINNNgA, + Led dd a 2Xx150-— 3100 11:x105:= 1185 4 305 | > realsk., manliga. . . » . .| 13x1150 = 14950 | 164x115 = 18 860 33 310 > 25 kvinnliga! «. s os «3 26 x 1000 = 26 000 | 255x 100 = 25 500 51 500 | Gymnastiklärare vid h. a. 1., manliga . . . . . 38x 2520 = 95 760 | 181x120 = 21 720 117 480 > realsk., manliga . . . . . 31 x 1495 = 46 345 HJ 6098 52 440 > + os EVINNLIgA. + + > a 8x 1300 = 10 400 6x100= 600 11 000 Musiklärare vid h. a. 1., manliga . . .«.«. « s « 38 x 1800 = 68 400 37x120 = 4440 72 840 > realsk., manliga . . . . ..« 30 x 1035 = 36 225 19x115= 2185 38410 > 3rr i, KVIRDUIPA oj spå se a de a 4x 900 = 3600 FRRTO0=100 3 700 Lärarinnor i kvinnligt handarbete . . . . . « « 18x 480 = 8640 | 106x 80 = 8480 17 120 Biträdande teckningslärare, manliga . . . . . « = 482x 90 = 43 380 > KVINNAN ar os — 1005-85 8500 Summa kronor — 585045 Å lön Å övertimmar Summa Ålderstillägg: Teckningslärare vid h. a. 1., manliga. . . . . . 30 Xx 220: 19 for LIL ANT 19105 38 880 > 3; kvinnliga «+ . a «ce 4x180= 720 JKT 352 3.1, röalsk;, MANligA, « . ss cs 28x 150 = 4200 402 x15 = 6 030 10 230 > > kvinnliga . . . .. 50x120= 6000 | 525x12= 6300 12 300 Gymnastiklärare vid h. a. 1., manliga . . . . . 45x315= 14 175 248x15= 3720 17 895 31 realsk., manliga. . . .« « «| 20x190= 3010 dJ3x15 870 5 940 > 307 Ukvinnliga soo s sh: 2 150=0 12 Ox d84 Musiklärare vid h. a. 1., manliga . . . . . . . | 62 x 225 = 13 950 H5KLI1ö 370 14 820 > realsk., manliga. . . . . . . . [BOX 130=007 965 30 x 10 585 8550 > TSV IN DlISAL sole os 8x108= 864 2x12 888 Lärarinnor i kvinnligt handarbete . . . . so «os — Summa kronor — 110 739
+ Inberäknat flickskolor av B-typ.
Al] RR 1 ÄR eatng BRAIN OR k | Fecko- Per Del- Total- Lärare | fmmar| Fer år GA summa | summa Rektorer vid högre läroverk, manliga . . . . . . . 39 — 75007 — | 292500 > kvinnliga . . ov... 13| —| 6200) —I| 80600 » » "realskoölor;! manliga . = Odo. di + 80 == 16400 — | 512 000 std OG 00 9 Rbåfimliga cb sa ad 26 — |: 5000 — | 130 000] > > ficksk. av A-typ, manliga . . . . . . 19 — 1! 6 400 —1 | 121600 > > > > > , kvinnliga . : . . . Z — | 5000 | —1 35 000) 1 171 700 JIPKTOTET, JUAN Pos teiesirar orre tra SE SR ARS 309 — | 5800 — 11792 200/ 20 KVÄNNIISA Vs er el delen ake fv de gle are TR 103 — | 4800 — | 494 400! 2 286 600 Adjunkter, manliga . css ss ss sor ser 1230 —] 4300: | — 15 289 000 > SUKVINDIIGA oh oa ers FöLe SiA s sLAR ee 410 — 1! 3600 — |1 476 000) 6765 000 Extralärgrej manliga SÖN la sl GR st: Rs AR 128 — | 3300 — | 422 400 > sFRKSABNIL DA 17 ost stred fel SLR Ce (Rp Co ide 43 —1 3000 — | 129 000 Mimlärare, ANanlga= us date ka fue Re —1 1415 — 140 198100 ir KVABDLIGA NS a lj er TN KAN sö SN ENE Fl —1| 472 — 130 | 61360 810860 Övningslärare: i teckning vid högre läroverk, manliga . . . . . . —]| 1359 | — 120 | 163 080 » > > > 2 0, KVInnliga «co. «oo « 10 0358 — 105 47565 > > > realskolor,' manliga . . . .. . .« = 982 — 115] 112 980 » å » 20 RIK VIinnN par enligt jess — 328 — 100 | 32 800 > > >» flicksk. av A-typ, manliga . . . . . — 302 — 115 40 480 > > » > , > , kvinnliga. . . . . = lil — 100 | 11700 408555 i gymnastik vid högre läroverk, manliga =. . . . . —| 1347 — 120 | 161 640 I > >» > >, kvinnliga . . . . . —! 449 TOS ATLAS > > >" realskolor," manliga . s ss os —1| 1013 — 115 | 116495 3 » >. > SF KVIDDlIgg As ess ie gi « — 337 = 100 | 33 700 > > > flicksk. av A-typ, manliga . . . . — 3438 — 115 | 39445 > > » > > 3 ra KVIDDLISAGL ck 3 — 115 — 100 11500) 409 925 Transport 11 852 640
FRIN
Si pl err le E Befattniinrg a se I Per : | särare| 22 er är| väcker | på | Fot | | | | Transport | | | 11 852 640 |. i musik vid högre läroverk, manliga +. . «+ + > | SA 487 = 120| 58440 Jr 2» a > > oc, KVinnlUga + + oe sc cc = 162 | —| 1051 17 010 der > realskolor,! manliga . . « «oc sc «+ — 444 | — 115 51060 | cl tsdlå Ta 302 EVinnligalios öd de SER — 148 | 100 | 14800 | ”itdp > flicksk. av Å-typ, manliga . . . . + «+ + 143 = 115) 16445 [ab > » 3; a KVÄNDNIIGAN Ta oj le ga = 481 a 100 | 4800) 162555) | i manlig slöjd vid högre läroverk . . . + + + + > = —111001 = 95 |-104 500 | Hoa kyl 2! realskölor! .M:sia. död sked sis ses MT 988 | Fi 95 23 860) 198 360 | i kvinnlig slöjd vid högre läroverk + . . «+ ++ | B46 80 | 67600 | > > Bö IA realskol0n ik el fre = 978 = 801 78 240 | > > > > flicksk. av Å-typ . « « « » IA a 80 | 89 120] 234 960| | i hushållsgöromål vid högre läroverk . . . «+.» + SÄ 779 = 80.) 62 320 | > > FT TSRISKOLORE If fbr sta Le rele le = 865 — 801 69 200) | > » >». licksk. av Å-byp satt. > ses = 362 = 80 | 68960 200 480 Summa kronor | | 112 648 993)
! Tnberäknat flickskolor av B-typ.
Av den meddelade tablån framgår, att avlöningar frånsett ålders- statens kost- tillägg skulle uppgå till 12648 995 kronor. Härvid bör emellertid an- SKE nen märkas, att de verkliga förhållandena i vissa avseenden torde komma varit fullt ge- att avvika från kommissionens beräkningar. Så t. ex. är det sannolikt, 1922. att de kvinnliga adjunktsbefattningarna i mycket stor utsträckning Läroverken, komma att besättas av seminarieutbildade innehavare, vilka enligt kom- missionens förslag skulle åtnjuta lägre begynnelselön. Likaså torde den i beräkningarna schematiskt gjorda fördelningen av tjänster mellan man- liga och kvinnliga innehavare i verkligheten bliva en annan. I stort sett torde emellertid avvikelsernas verkningar komma att upphäva varandra och den beräknade summan snarare vara för hög än för låg. Om man på tidigare anförda grunder räknar med de under år 1922 utgående
ålderstilläggen, svarande mot fördelningen i lönegrader vid årets början,
skulle ovannämnda belopp ökas med 1067 039 kronor, varigenom totala avlöningssumman skulle utgöra 13 716 034 kronor.
I denna avlöningssumma ingå icke arvoden för frivillig undervis- ning i teckning, gymnastik och musik. Om man i fråga om teckning antager, att vid realskolor och flickskolor med 4—5 avdelningar 2 timmar anslås till frivillig teckning, i skolor med 6—9 avdelningar 3 timmar, i skolor med 10—13 avdelningar 4 timmar, i skolor med 14—17 avdel- ningar 5 timmar och i skolor med 18—21 avdelningar 6 timmar samt vid gymnasium med &C- eller B-linje 2 timmar, med B- och C-linjer 3 timmar, med B- och dubbla C-linjer 4 timmar samt med B- och tredubbla C-linjer 5 timmar, så finner man, att den frivilliga undervisningen i detta ämne skulle komma att kräva följande antal timmar:
vid högre läroverk, realskolor . . . 232 gymnasier. . . 187 369
>» realskolor och flickskolor av B-typ SA SKCKSKOlOT av: Artype s a mo sc fe a NTA
summa 737 timmar.
Om man beträffande ämnet gymnastik förutsätter, att 3 extratimmar förekomma, om det ordinarie timantalet uppgår till 8—32 timmar, men att antalet extratimmar uppgår till 6, därest ordinarie timantalet över- stiger 32, så skulle de extra gymnastiktimmarnas antal bliva följande :
VidihösTe latOverk co sa dels sl se 28Å 2TUTeAISKOlOR Tee Er sea el a 2 2LENLICkSKOlorsav FARtyDpi are 78
summa 5390 timmar.
Räknar man i fråga om ämnet musik med 1 extratimme, när or- dinarie timantalet uppgår till 5, med 2 extratimmar, om ordinarie tim- antalet är 6—10, och med 3 extratimmar, när ordinarie timantalet över- stiger 10, så kommer man till följande antal extratimmar:
MIC Hö Te Faåroverktstelsris RAL 2 RT GaLSKOLOD NA ek jer id felis gel lo Nea KL? Fel iCkSskolors av cASbyDi oe made (0
summa 336 timmar.
Antages, att en fjärdedel av dessa timmar uppehållas av kvinnor och tre fjärdedelar av män, och beräknar man arvodet efter samma grun- der som för en ordinarie lärare i första lönegraden, så skulle den fri- villiga undervisningen draga följande kostnader:
i teckning = stat, sa. Rh RUS 000F kronor > gylmnastikis . a os sn fä RR 67000 > 5 TSE a år es rk aan 000 »
summa 189 000 kronor.
Försiktigheten torde vidare bjuda, att vid beräkningarna förutsätta, att tillfällig löneförbättring kommer att utgå till samtliga lärare enligt de grunder, som tillämpades år 1921 för de allmänna läroverkens lärar- personal, ehuru givetvis kommissionen icke härigenom avser att föregripa det slutliga ståndpunktstagandet i denna fråga. Kostnaderna för denna beräknas utgöra
till rektorer, lektorer och adjunkter, manliga . 1006 200 kronor
> "0 > » > kvinnliga. 307 450 > ; Fextralaärare, manliga cc sf. d re SE: 60 160 > > » KY As NR SON 18 060 > 3 timlärare,. manligä, oh cb be sie esi 20-715 » ? > Kvinnliga, 3 fee dee rel nere ke 9 204 > NANSEN oa RE Re ge DEN >
a 1 706 749 kronor.
Anslaget till arvoden åt bibliotekarier torde lämpligen ökas i för- hållande till antalet läroverk, d. v. s. 184:77 = 2.39, och anslaget till biträden å rektorsexpeditionerna i förhållande till det förändrade lärjunge- antalet, d. v. s. 46 865 :27 830 = 1.68. Därigenom skulle det förra an- slaget uppgå till i runt tal 38000 kronor och det senare till 60 000 kronor. Anslaget till vikarier och till oförutsedda behov torde kunna sättas till 150 000 kronor. Till skolläkare utgår från och med år 1923 ett fast arvode på 500 kronor vid högre och 300 kronor vid lägre läroverk samt därutöver med 3 60-—-210409, I".
kronor för varje under höstterminen närvarande lärjunge. Ehuru det möj- ligen skulle kunna ifrågasättas, att det fasta arvodet bör undergå någon minskning med hänsyn därtill, att antalet klasser vid realskolorna är minskat från 6 till 4 och antalet ringar å gymnasiet från 4 till 3, har kommissionen dock, i betraktande av den ökning i skolläkarens arbets- börda, som skulle bliva en följd av kommissionens i det föregående framställda förslag, funnit sig böra beräkna, att detsamma utgår med nuvarande belopp eller med 500 kronor vid högre läroverk och 300 kro- nor vid realskolor och flickskolor av A-typ. Läkararvodena skulle alltså uppgå till följande belopp: z vid högre läroverk 52 X 500 = 26 000 kronor > Övriga » 132 X 300 = 39600 > samt 3 X 46 865 140595
summa 206 1935 kronor.
Sammanfattas det ovan anförda, finner man, att statens kostnader för de allmänna läroverken, om omorganisationen varit fullt genomförd år 1922, skulle utgjort i avrundade tal
till löner och arvoden. . . .. .. .. . . 13716 000 kronor >» frivillig undervisning i övningsämnen . 189 000 ? > vikarier och för oförutsedda behov . . 150 000 » SMetillfallig löneförbättringg fa. ET 707-000 5 » bibliotekarier = so =. ss. rr ka 38 000 ) > biträden å rektorsexpeditioner . . .. 60 000 > 27 SKOLÄKALS so strl ie see sun db Hald Er js ole 206 000 »
summa 16 066 000 kronor.
I likhet med vad fallet varit vid beräkning av kostnaden för de nuvarande läroverken, hava följande poster icke medtagits: djäknepen- ningersättningar, ersättning för förlorad helgonskyld m. m., vidare kost- naden för resestipendier, för anordnandet av provårskurser, särskilda ar- voden till ämneslärare vid provårsläroverk samt arvode till biträdande föreståndare, respektive föreståndarinnor. Å andra sidan har icke i nå- gotdera fallet avdrag gjorts för bidrag från prebenden, donationer o. dyl.
Den merkostnad för det högre skolväsendet, som kommissionens
organisationsförslag, därest det varit genomfört år 1922, skulle hava direkt medfört för statsverket, utgör alltså skillnaden mellan 16 066 000 kronor och 14 477 000 kronor, d. v. s. 1589 000 kronor. Slutligen bör i detta sammanhang tagas i betraktande den minskning i statens inkomster, som skulle inträda enligt kommissionens i det föregående framställda för- slag, att terminsavgifterna till statsverket skulle omedelbart upphöra. Med ledning av 1921 års siffror torde sagda post kunna uppskattas till 750 000 kronor.
Vidare är att märka, att statens utgifter för den nya organisatio- Ökade stats- nen skulle komma att indirekt ökas därigenom, att statens bidrag till folk- "Pike skoleväsendet bliva större, än de för närvarande äro. Av de 22 830 barn, vilka enligt det föregående nu besöka de högre skolorna, men som, om skolreformen varit genomförd, skulle hava tillhört folkskolan, komma i runt tal 2 500 på vardera av de båda första folkskoleklasserna, 2 519 på den tredje, 7 223 på den fjärde och 8088 på den femte folkskoleklassen. Lärjungarna avgå nämligen till de högre skolorna från olika folkskole- stadier. Då omorganisationen av det högre skolväsendet medför, att bar- nen fullständigt skola genomgå 6 klasser av folkskolan, kan man räkna med att reformen medför en ytterligare ökning av folkskolans barnantal med en kontingent, ungefär lika stor som det barnantal, som enligt det föregående skulle hava tillhört femte klassen, d. v. s. 8 088, så att hela tillskottet i folkskolans barnantal skulle komma att uppgå till 30 918 eller i runt tal till 31 000.
Vid undersökning av antalet här ifrågavarande barn å en viss ort, tillhörande klasser, vilka i en framtid skulle överflyttas till folkskolan, bör man erinra sig, att läroverksstadens folkskolor icke komma att ökas med hela detta lärjungeantal. En del av de högre skolornas lärjungar hava nämligen sina hemorter inom andra skoldistrikt än det, inom vilket läroverket är beläget. Så hade av realskolans lärjungar höstterminen 1918 endast 78 procent sin hemort i läroverksstaden. I de högre flick- skolornas förberedande klasser voro 94 procent och i samma skolors båda lägsta elementarklasser 86 procent från läroverksstaden. De lärjungar bland de ovan anförda, som icke tillhöra läroverksstadens skoldistrikt, torde kunna uppskattas till 4 600, av vilka 450 tillhöra småskolestadiet.
Dessa 4600 barn äro emellertid fördelade på så många skolor och skol- distrikt å landsbygden, att deras inrymmande i folkskolan näppeligen i och för sig skulle kräva ökat utrymme för folkskolan eller en ökning av dess lärarkrafter. Ett betydande barnantal eller omkring 26 400 skulle emeller- tid i alla händelser efter hand komma att tillföras folkskolan i läroverks- städerna efter läroverksreformens genomförande. Nämnda antal utgör ungefär 15 procent av hela antalet lärjungar i städernas folkskolor.
Som bekant undervisas i Stockholm även folkskolans båda lägsta årsklasser av folkskollärare. Hela det antal barn, varmed folkskolan i Stockholm skulle ökas, har beräknats till 7 100. På landets Övriga stä- der komma följaktligen efter hand ett tillskott av 19300 barn, av vilka 3 000 beräknas tillhöra småskolestadiet och 16 300 folkskolestadiet. Räk- nar man med ett barnantal av 30 i varje klass, skulle reformen medföra en ökning av folkskolans lärarpersonal med 780 folkskollärare och 100 småskollärarinnor. Till avlöning av lärare i första lönegraden bidrager staten med följande belopp: till manlig folkskollärare med 1 910 kronor, till kvinnlig folkskollärare med 1710 kronor och till småskollärarinna med 1080 kronor. Med nuvarande relation mellan manliga och kvinn- liga lärare skulle omkring ”/s av antalet av de tillkomna folkskollärar- befattningarna beklädas av män och ?/5 av kvinnor, vadan reformen kom- mer att medföra följande ökning i statens lönetillskott:
för folkskollärare, manliga 300 X 1910 = 573 000 kronor > » kvinnliga 480 X 1 710 = 820 800 > > småskollärarinnor 100 X 1080 = 108 000 »
summa 1 301 800 kronor.
Emellertid bör erinras om att i själva verket tillskottet i läraranta- let sannolikt är för högt beräknat, då i många fall de särskilda skolorna komma att ökas med så litet barnantal, att ny lärarkraft icke erfordras.
Kommissionen har förut framhållit, att understöd till ett begränsat antal enskilda försöks- och komplementsläroverk bör kunna ifrågakomma. Ehuru givetvis det för detta ändamål erforderliga beloppet blir beroende av det antal sådana läroanstalter, vilka kunna komma att tillerkännas understöd, har kommissionen ansett sig böra vid beräkningarna pre-
liminärt upptaga ett belopp av 400000 kronor för ifrågavarande ändamål.
Fogas till först beräknade kostnadsökning för löner m. m. vid de högre skolorna, nämligen 1 589000 kronor, dels sagda ökning i stats- bidrag till ökad lärarpersonal vid folkskolor, 1 runt tal 1 5302 000 kronor, dels ock det för understöd åt enskilda försöks- och komplementsläroverk beräknade beloppet 400 000 kronor, skulle således skolreformen, om den varit fullt genomförd år 1922, hava medfört en ökad kostnad för stats- verket av 3491 000 kronor. Vidare bör tagas i betraktande ovanberörda av terminsavgifternas till statsverket upphörande föranledda inkomst- minskning av 750 000 kronor, varigenom således den beräknade totala kost- nadsökningen för statsverket skulle uppgå till 4 241 000 kronor.
Skulle emellertid) sistnämnda avgifter alltjämt bibehållas vid ena- handa belopp och med enahanda villkor för befrielse eller nedsättning, som nu gälla, inträder i stället en inkomstökning, vilken lär kunna beräk- nas uppgå till omkring 320000 kronor, och skulle därigenom statens merkostnader för den nya organisationen begränsas till 2 971 000 kronor.
Till här ovan anförda siffror bör den erinran knytas, att, såsom ovan framhållits, den beräknade kostnadsökningen avser tidpunkten för organisationens fullständiga genomförande, och att under avvecklingsperio- den kostnaderna måste ställa sig lägre än de här angivna.
Kommissionen har ock underkastat frågan om den föreslagna Kommunernas
5 5 å S å : utgifter för
reformens inverkan på de olika kommunernas utgifter för skolväsendet skolväsendet. en förberedande undersökning. HEnär emellertid en fullständig utred- ning av hithörande förhållanden måste bliva synnerligen omfattande och nödvändigtvis förutsätter ett definitivt ställningstagande till läroverks- organisationens gestaltning å varje särskild ort, anser sig kommissionen först i sammanhang med förslag i berörda del kunna närmare inlåta sig på spörsmålet i fråga. Det lär dock icke erbjuda alltför stora svårig- heter för de skilda kommunerna att med ledning av de i betänkandet angivna grundsatser och på grundvalen av föreliggande förhållanden i stort sett bilda sig en uppfattning om den riktning, vari kommunens utgifter för skolväsendet å respektive läroverksorter påverkas av reformen.
KAP: XIV: Övergången till den nya läroverksorganisationen.
I ofta omnämnda statsrådsprotokoll över ecklesiastikärenden den 31 december 1918 har föredragande departementschefen beträffande sättet för den ifrågasatta läroverksreformens genomförande betonat, »att, även om övergången till en ny ordning ej bör i något avseende onödigt för- dröjas, förhållandena dock otvivelaktigt påkalla en viss varsamhet vid avfattandet av förslag till övergångsbestämmelser».
I betraktande av de sålunda givna riktlinjerna och med hänsyn till de många delvis mycket svårlösta problem av väsentligen ekonomisk art, med vilka övergången till den nya ordningen är förbunden, har det för kommissionen framstått som en bjudande nödvändighet att vid plan- läggningen av hithörande förhållanden iakttaga all den varsamhet, som, utan att medföra onödig tidsutdräkt vid den nya ordningens införande, påkallas såväl ur synpunkten av att vederbörande läroverkssamhällen må bliva i stånd att vidtaga de beträffande folkskola och läroverk nödiga åtgärder som ock i syfte att möjliggöra utnyttjande av de nu för här ifrågavarande undervisning i anspråk tagna lärarkrafterna i största möj- liga utsträckning.
Nämnda synpunkter böra efter kommissionens åsikt beaktas dels så, att den nya organisationen icke träder i kraft omedelbart, utan att ett, låt vara ej alltför stort, antal år beräknas förflyta, innan densamma överallt och fullständigt genomföres, dels ock därigenom, att vid den planläggning av övergångsförhållandena å de olika orterna, som kommis- sionen har att överväga, skälig hänsyn tages till lokala förutsättningar och till de önskemål, som i berörda avseende kunna komma att uttalas.
1. Lokalbehov.
En av kommissionen vidtagen förberedande undersökning av de allmänna läroverkens och privatskolornas lokaler på de särskilda orterna har givit vid handen, att vid de högre skolornas ombildning lokalutrym- me mångenstädes blir tillgängligt, vilket åtminstone till en början torde kunna tillgodose folkskolans behov. Detta är särskilt fallet å orter, där den högre flickskolan blir obehövlig genom det nuvarande allmänna läro- verkets ombildning till samläroverk. I större städer torde dock beredande av ökat lokalutrymme för folkskolan vara förenat med vissa svårigheter. Men även de ombildade läroverkens lokalbehov föranleder i åtskilliga fall ombyggnader och i några fall nybyggnader, vilka senare dock i allmän- het torde hava varit erforderliga oberoende av omorganisationen. MSär- skilt må erinras om att i ett flertal fall inredning kräves av lokaler för skolköksundervisning, kvinnligt handarbete och laborationer m. m. Ge- nom de i det följande meddelade exemplen på speciella övergångsplaner har kommissionen sökt giva en allmän föreställning om olika vägar, som vid övergången till den nya organisationen lämpligen kunna anlitas. Det torde ligga i sakens natur, att mera detaljerade anvisningar i detta sammanhang icke kunna meddelas.
2. Hänsyn till nuvarande lärarpersonal.
Vad angår spörsmålet om den nya ordningens inflytande på lärar- Sa personalens vid de olika läroanstalterna ställning, torde från de av om- organisationen berörda lärargrupperna befogade krav kunna resas på att erhålla klarhet rörande såväl dess sannolika inverkan på det framtida behovet av lärarkrafter vid nuvarande och blivande statsläroverk som ock de villkor och bestämmelser, som kunna komma att reglera de nu kom- munal- eller privatanställda lärarnas eventuella övergång i statens tjänst.
Det har varit kommissionen angeläget att planlägga övergångs- anordningarna på sådant sätt, att å ena sidan förflyttning av befatt- ningshavare från en ort till en annan med därav följande olägenheter
för den enskilde och kostnader för det allmänna må kunna i all tänk- bar utsträckning undvikas och att å andra sidan åt de lärarkrafter, som nu äro verksamma vid de av omorganisationen berörda skolorna, må kunna, i den mån utbildningen så medgiver, beredas anställning i en eller annan form i den nya organisationen.
Enligt ovan (sid. 463) meddelade uppgifter togo de högre skolorna, frånsett timlärare, i anspråk följande antal ämneslärare:
de allmänna läroverken . . . 1384 rektorer och ämneslärare,
> kommunala gymnasierna . 41 e. o. lärare,
> kommunala mellanskolorna 321 rektorer och ämneslärare,
privata läroanstalter . . . . 1534 föreståndare, föreståndarinnor och | ämneslärare,
d. v.s. tillhopa 3280 ämneslärare,
under det att, när omorganisationen blir fullt genomförd, det skulle, fortfarande med bortseende från timlärare, erfordras 2 407 rektorer och ämneslärare, varjämte den beräknade tillökningen i folkskolans lärjunge- antal skulle kräva högt räknat 880 lärare.
Av privatläroverkens lärare hade läsåret 1918—1919, enligt till kommissionen meddelade uppgifter, 53 avlagt folkskollärarexamen och 217 småskollärarinneexamen, under det att de förberedande klassernas lärarinnor, vilka inberäknats 1 förut angivna 1534, uppgå till 271. De lärarinnor, som enligt gällande bestämmelser omedelbart skulle kunna vinna anställning i folkskolans tjänst, kunna således beräknas till om- kring 270. Ett stort antal av övriga lärarimnor, som eventuellt icke behövas vid de högre skolorna, kunna enligt gällande författningar vinna ordinarie anställning vid folkskolorna först efter genomgången ettårig seminariekurs.
Den nya organisationen skulle, när den blivit fullt genomförd, kräva 1943 lärare med adjunktskompetens, under det att enligt ovan gjorda beräkning antalet rektorer vid realskolor, adjunkter, ämneslärarin- nor och: extralärare vid de allmänna läroverken tillsammans med kommu- nala mellanskolornas ordinarie ämneslärare uppgår till sammanlagt 1288.
Skillnaden, uppgående till 655 lärare, torde till väsentlig del kunna fyllas av lärare vid sådana privatläroverk, vilkas uppgifter skulle övertagas av statliga läroanstalter, samt av e. o. lärare vid kommunala läroanstalter. Större svårigheter synas möta att omedelbart erhålla kompetenta lektorer. Antalet rektorer vid de högre läroverken och lektorer skulle nämligen efter omorganisationens genomförande uppgå till 464 mot för närvarande 318, d. v. s. det erforderliga tillskottet uppgår till 146 lektorskompetenta lärare.
Det förhåller sig alltså på det sättet, att, om man ser på hela ämneslärarantalet vid de högre skolorna efter och före omorganisationen, 873 lärarkrafter bliva övertaliga, vilka praktiskt sett alla skulle er- fordras för fyllande av folkskolans behov av ökade lärarkrafter. Ser man åter på lärarnas kvalifikationer, finner man, att såväl de nya läroverken som folkskolorna kräva lärarkrafter av annan kompetens än den, som en stor del av nuvarande lärare besitter. Även om skillna- den i kompetens är av formell art och vad som brister ofta nog kan förvärvas genom ett eller annat års studier, talar det anförda för att omorganisationens genomförande icke bör fortgå i alltför hastigt tempo.
Då det gäller att ur principiell och statsekonomisk synpunkt be- döma de rätts- och billighetsanspråk, som från de olika lärargruppernas sida kunna resas, lärer det icke kunna bestridas, att de nuvarande stats- läroverkens lärare intaga en ställning för sig. Ävenledes torde det få anses klart, att de nuvarande kommunalanställda ordinarie lärarna i sin ordning befinna sig i ett annat läge än privatskolornas.
Utan vidare torde det gälla, att de statsanställda ordinarie lärarna böra dels i första hand tagas i anspråk för den nya organisationen, dels också erhålla företräde till anställning å den nuvarande tjänstgö- ringsorten. I förstnämnda avseende kunna oavvisliga rättsanspråk åbe- ropas; till stöd för sistnämnda sats kan jämväl anföras den kostnad för statsverket, varmed tvångsförflyttning av lärare författningsenligt är för- bunden. I fråga om de extra och vikarierande lärarna föreligga visser-
Olika lärar- grupper. Allmänna
synpunkter.
tala för att åt de nuvarande provårsutbildade lärarna av dessa katego- rier beredes motsvarande anställning efter reformens genomförande.
Vad beträffar de vid de kommunala mellanskolorna anställda ordinarie lärarna, torde till en början böra framhållas, att det av kommissionen framlagda förslaget möjligen kan tänkas föranleda ett forcerat upp- rättande av mellanskolor för att såmedelst skaffa stöd åt eventuella krav från olika orter på inrättande av framtida statsläroverk. Vid det för- . hållande, att det erbjuder stora svårigheter att omedelbart inom den nya organisationen bereda anställning för hela den redan verksamma och för statsanställning kompetenta lärarpersonalen, måste det efter kommissionens mening vara angeläget att fastslå, att de lärare, som efter framläggandet av kommissionens förslag vinna anställning vid de kommu- nala mellanskolorna, icke kunna göra anspråk på det hänsynstagande från statens sida, som bör komma de tidigare där anställda lärarna till del. I den mån därför vederbörande kommuner hädanefter finna lämp- ligt att anställa nya ordinarie lärare, torde det få anses utgöra veder- börandes sak att bereda dessa lärare anställning i kommunens skolor. Enligt kommissionens mening böra också omedelbart åtgärder vidtagas i syfte att tills vidare begränsa eller helt förekomma anställandet av nya ordinarie lärare vid de kommunala mellanskolorna.
Med hänsyn till omöjligheten att med full säkerhet garantera samt- liga lärare, som före berörda tidpunkt vunnit ordinarie anställning vid de kommunala mellanskolorna, omedelbar övergång till statsläroverk, i den mån vederbörande läroanstalt, där de tidigare varit anställda, upp- hör att existera, torde ytterligare begränsning av de i första hand anställningsberättigade bliva nödvändig, i syfte att i främsta rummet sörja för de lärare, vilka någon längre tid ägnat sitt arbete åt de läroanstalter, varom här är fråga. Vid övervägandet, huru en sådan be- gränsning lämpligen bör åstadkommas, har kommissionen, i anslutning till den ståndpunkt, som statsmakterna hävdat för de allmänna läro- verkens del, funnit sig böra ifrågasätta, att tidpunkten för här före- varande utredningsarbetes igångsättande må utgöra den gräns, till vilken den starkare moraliska förpliktelsen gentemot de ifrågavarande lärarna sträcker sig. HFEmnär efter nämnda tidpunkt riksdagen tills vidare inställt
åtgärder för ökande av de allmänna läroverkens ordinarie lärarkår, torde det med fog kunna göras gällande, att de yngre lärare, som först efter samma tidpunkt erhållit ordinarie anställning vid kommunala mel- lanskolor, icke böra utan vidare få sig tillförsäkrade enahanda förmåns- rätt till lärarbefattningarna vid den nya läroverksorganisationen som de lärare, vilka under en längre tid tjänstgjort vid dessa skolor.
Vad de statsunderstödda enskilda läroanstalterna beträffar, hava dessas målsmän i regeln icke påtagit sig någon skyldighet att behålla de lärare, som anställts. Här föreligga visserligen icke de juridiska förpliktelser för det allmänna, som dikterat kommissionens ställnings- tagande i fråga om den kommunala mellanskolans lärare. Men tungt vägande billighetsskäl kunna dock åberopas för att vid omorganisationen ordinarie anställning i största möjliga utsträckning beredes för de lärare vid sagda läroanstalter, vilka prövas i fråga om anställningsformer och tjänstgöring vara i sak likställda med ordinarie befattningshavare. Då emellertid även i detta fall en begränsning av de i första rummet anställ- ningsberättigade tydligen är nödvändig, har kommissionen i anslutning till ovan utvecklade tankegång tänkt sig en uppdelning av dessa i två grup- per, den ena omfattande sådana, som tillsatts i med ordinarie jämförlig ställning före den 1 januari 1919, och den andra omfattande sådana, som efter nämnda tidpunkt vunnit dylik anställning.
Efter dessa allmänna anmärkningar vill kommissionen framhålla, att övertagandet av den icke statsanställda personalen lämpligen torde kunna i princip försiggå enligt den ordning, som vunnit tillämpning vid folkskoleseminariernas omorganisation enligt beslut av 1918 års lagtima riksdag. Det torde sålunda vara ändamålsenligt, att de lärare, som enligt kommissionens förslag äro formellt kompetenta eller som genom dispens erhålla behörighet, överföras på ordinarie stat, med placering vid visst läroverk. De icke formellt kompetenta lärare, som icke kunna ifråga- komma till dispens, men som kunna inom en framtid tänkas förvärva formell behörighet, torde böra uppföras på övergångsstat med placering tills vidare vid visst läroverk och med lägre avlöning än adjunkt. De slutligen, vilka på grund av hög ålder eller av annan anledning icke lämpligen böra tagas i anspråk inom den framtida skolorganisationen,
Kommunala mellan- skolan.
Privat- läroverken. Anställning i statstjänst.
torde, efter prövning i varje särskilt fall, böra överflyttas å pensionsstat, oberoende av om stadgad pensionsålder uppnåtts eller icke.
Med tillämpning av i det föregående antydda grundsatser finner kommissionen nu förevarande förhållanden kunna regleras i enlighet med följande ordning, varvid till en början allenast ämneslärarna tagas i be- traktande.
De av de kommunala mellanskolornas ordinarie lärare, som tillsatts före den 1 januari 1919, böra samtliga av Kungl. Maj:t utnämnas till adjunkter, i den utsträckning de förklara sig önska ifrågakomma till be- fordran och med förbindelse att underkasta sig de villkor och bestäm- melser, som av statsmakterna fastställas. Enär vederbörande kommuner obestridligen lära få anses skyldiga att framgent svara för sina gentemot lärarna vid anställandet åtagna förpliktelser och staten ingår såsom sko- lans huvudman, håller kommissionen före, att nämnda lärargrupp bör 1 sin helhet övertagas av staten, utan hänsyn till huruvida dess olika medlemmar fylla formella villkor för anställning såsom adjunkt vid all- mänt läroverk.
Vad åter angår dem av sagda skolors ordinarie lärare, vilka till- satts efter den 1 januari 1919 men före den 1 maj 1922, torde det i första hand böra undersökas, om och i vad mån de kunna finna använd- ning inom vederbörande kommuners ungdomsskolor. Så långt detta är möjligt, torde de: böra, jämlikt $ 63 i stadgan för kommunala mellan- skolor, förflyttas till andra skolor inom vederbörande kommun. TI den mån åter en dylik förflyttning icke kan ifrågakomma, torde de lärare, som enligt kommissionens förslag äro för statsanställning kompetenta, böra övertagas av staten. .
Så långt detta är möjligt utan kränkande av andras rätt, torde nu nämnda lärare, särskilt då det gäller lärare med längre tids tjänstgöring å samma ort, böra ifrågakomma till anställning vid läroverk å orten i fråga.
Vidkommande därefter privatläroverkens lärare bör givetvis synner- ligt avseende fästas vid långvarig väl vitsordad tjänstgöring. Åt de enligt kommissionens förslag. för statsanställning kompetenta lärare, vilka före
den 1 januari 1919 innehaft med ordinarie jämförlig befattning vid stats- understödda privatläroverk, vilkas uppgift övertages av statliga läroan- stalter, bör, i all den utsträckning förhållandena medgiva, beredas ome- delbar ordinarie anställning vid allmänt läroverk. Vad angår anställnings- orten, torde böra gälla, vad nyss sagts beträffande lärare vid kommunala mellanskolor.
Starka billighetsskäl kunna enligt kommissionens mening jämväl åberopas för att de nu vid privatläroverken anställda ämneslärare, som med goda vitsord under minst 20 år tjänstgjort huvudsakligen i klasserna över de förberedande och som icke i annan ordning kunnå vinna befor- dran till adjunktur, uppföras på särskild övergångsstat för läroverken med lägre lön än adjunkt och med tjänstgöring vid visst läroverk.
För de lärare vid privatläroverken, som icke efter ansökan erhållitAnstelniog I anställning vid allmänt läroverk i ordinarie befattning eller såsom extra ordinarie eller vikarierande lärare, böra särskilda anordningar vidtagas såväl för deras anställande vid folkskolan och dess överbyggnader som för underlättande av deras utbildning för dylik anställning.
I fråga om sagda lärares anställande i folkskola eller högre folk- skola gäller visserligen, att avgörandet i sådant avseende icke tillkommer något statens organ. Men man torde dock vara berättigad utgå ifrån att i föreliggande situation, då en reform av det allmänna undervisnings- väsendet av statsmakterna genomföres, som för vederbörande samhällen medför avsevärda fördelar, de olika kommunerna skola låta sig angeläget vara att med behjärtande av de svårigheter, som under övergångstiden äro ofrånkomliga, i görligaste mån bidraga till minskande av dessa svå- righeter. I förvissning, att så i regeln skall bliva fallet, och i betrak- rande jämväl av nu rådande stora brist på lärare för folkskolan, har kommissionen ansett sig kunna räkna med att de flesta examinerade folk- och småskollärarinnor, som nu hava anställning vid privatläroverken, skola tagas i anspråk inom folkskolan. Uppmärksammas bör härvid, att Kungl. Maj:t tidigare på därom av skoldistrikt gjord framställning med- givit, att sådana lärarinnor må av skolråd förordnäs till ordinarie vid folkskola utan tjänstens ledigförklarande. Ett tillämpande av detta för-
faringssätt är ägnat att väsentligen minska svårigheterna vid övergången till den nya ordningen.
En annan grupp av lärare, som icke med visshet kunna för den närmaste framtiden påräkna anställning vid statsläroverk, säkerligen till större delen bestående av sådana, som efter den 1 januari 1919 vunnit anställning vid olika privatläroverk, innehava kompetens för tjänster inom den högre folkskolan och torde där kunna finna sin utkomst. Då emel- lertid detta lär kunna ske endast i mera begränsad omfattning, har kommissionen ansett sig böra framhålla den synnerliga vikten av att åt- gärder från statsmakternas och myndigheternas sida omedelbart vidtagas i syfte att möjliggöra för de skoldistrikt, som så önska, att anställa så- dana lärare för undervisning i den egentliga folkskolans högsta klasser och folkskolans högre avdelning, där i samband härmed ämnesläsning i större utsträckning än hittills kan anordnas.
Emellertid torde de avsedda åtgärderna icke böra inskränkas här- till. Det måste utgöra ett betydelsefullt samhällsintresse att på allt sätt för samtliga privatläroverkens lärare, vilka icke kunna vinna anställning vid de allmänna läroverk, som övertaga privatläroverkens uppgifter, underlätta utbildningen för ordinarie anställning vid folkskola. I ej ringa utsträckning torde de ifrågakommande lärarnas föregående utbildning och förvärvade erfarenhet göra dem skickade att, i enlighet med därom givna bestämmelser, i dispensväg erhålla behörighet för dylik anställning. I den mån så icke kan ske, torde förhållandena med styrka tala för att utbildningstiden i skälig omfattning förkortas. Enligt gällande bestäm- melser äga de från högre lärarinneseminariet utexaminerade eleverna rätt att genomgå ettårig seminariekurs för studenter. Det synes kommissio- nen rimligt och billigt, att lärarna i fråga under viss tid tillförsäkras företrädesrätt vid ansökan om genomgående av dylik kurs. Därjämte torde starka billighetsskäl få anses tala för att lärare, som under mera avsevärd tid, förslagsvis minst 5 år, med goda vitsord tjänstgjort vid privatläroverk, kommunal mellanskola eller annan dylik läroanstalt, efter skolöverstyrelsens prövning under viss angiven tid medgives rätt att på en termin genomgå dylik utbildningskurs. Genom en åtgärd i denna rikt- ning öppnas jämväl möjlighet att utan merkostnad för statsverket på-
skynda utbildningen av ifrågavarande lärarinnor för tjänstgöring 1 folk- skola. Kommissionen föreställer sig, att med hänsyn till de särskilda för- hållanden, som betingat förslaget i fråga, de betänkligheter, som givetvis kunna inställa sig mot detsamma, skola kunna vika.
Vad slutligen angår de med ordinarie lärare jämförliga lärare i oninge övningsämnen vid de kommunala mellanskolorna och här ifrågavarande i privatläroverk, vilkas tjänstgöring haft sådan omfattning, att den kan sägas utgöra vederbörandes väsentliga sysselsättning, synas enahanda grundsatser i tillämpliga delar böra och kunna komma i tillämpning, som ovan angivits för ämneslärarnas del.
3. Pensionering av de kommunala och privata läroanstalternas personal.
Kommissionen, som saknar anledning att ingå på frågan om rät- tigheten att räkna tjänstår i kommunal eller enskild tjänst för lönetur vid övergång till statstjänst, har emellertid ansett sig böra taga under övervägande vissa riktlinjer för lämpligt ordnande av pensioneringen för de lärare, som på grund av läroverksreformen skulle komma att uppföras på pensionsstat eller övergå till statstjänst efter att förut hava varit an- ställda i kommunal eller enskild tjänst. MHithörande spörsmål komma visserligen med all sannolikhet att behandlas av 1921 års pensionskom- mitté, som tillsatts för att utreda vissa till pensionsväsendet hörande frågor, men kommissionen har dock ansett sig böra principiellt klargöra, hur denna fråga skulle kunna ordnas i nära anslutning till nu gällande bestämmelser.
Vad de kommunala mellanskolornas lärare beträffar, synes frågan Kommunala
ev s ss EG . 2 Z s mellan- om deras tjänstepension vara jämförelsevis lätt ordnad. Dessa lärare äga skolan. för närvarande uppbära pension från statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. Enligt anstaltens reglemente tillkommer rätt till uppskjuten pension den, som avgår från befattning utan rätt till genast börjande pension och som vid den tidpunkt, då pensionen skulle börja utgå, icke har rätt att vid avgång från då innehavd tjänst räkna sig till
godo den tjänstgöring, varpå rätten till uppskjuten pension skulle grunda
sig. Föranledes avgången därigenom, att befattningen indrages — och detta torde kunna anses bliva fallet, då kommunal mellanskola upphör och er- sättes med ett statsläroverk — äger den avgångne att vid fastställandet av den uppskjutna tjänstepensionen tillgodoräkna sig den fond, som finnes samlad för honom. icke blott genom hans egna avgifter utan ock genom den årliga avgift, som huvudmannen och staten för hans räkning haft att årligen inbetala, varvid den avgift, som härrör från staten, till sin storlek avpassats så, att den enligt försäkringsteknisk beräkning skulle förslå att bereda honom i reglementet tillförsäkrad pension vid uppnådd pensionsålder eller vid avgång dessförinnan på grund av vissa i regle- mentet närmare angivna omständigheter, såsom arbetsoförmåga till följd av sjukdom eller olycksfall m. m.
Den totala tjänstepension, en sådan lärare kan påräkna efter en av den kommunala befattningens indragning föranledd övergång från kommunal tjänst till statstjänst, torde således icke avsevärt komma att avvika från den, som han skulle hava fått uppbära, om han från början haft anställning vid statsläroverk.
Vad åter familjepensionen angår, ligger det i sakens natur, att det omorganiserade allmänna läroverkets lärare skola komma att tillhöra lä- rarnas vid elementarläroverken nya änke- och pupillkassa. Även beträf- fande familjepension har lärare, som lämnar anställning, vilken medför delaktighet i statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. f., rätt till den pension för sina efterlevande, som enligt försäkringsteknisk be- räkning svarar mot den familjepensionsavgift, som enligt reglementet ålegat honom.
Förnekas kan emellertid icke, att genom övergång till lärarnas vid elementarläroverken nya änke- och pupillkassa vederbörande kan komma i en ogynnsam ställning, i det att även med hänsyn tagen till ovannämnda rätt till uppskjuten familjepension från statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. familjepensionen med nuvarande bestämmelser i vissa fall kommer att bliva lägre, än den skulle blivit, om han vid döds- fallet tillhört sistnämnda kassa antingen i egenskap av lärare vid kom- munal mellanskola eller i egenskap av pensionerad mellanskollärare. Emellertid må erinras om att frågan, huruvida och på vilka villkor lä-
rarnas vid elementarläroverken nya änke- och pupillkassa bör inordnas under statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl., är föremål för utredning av för ändamålet på grund av Kungl. Maj:ts beslut den 22 oktober 1920 tillkallade sakkunniga, vilkas arbete dock uppskjutits, till dess större klarhet vunnits rörande de blivande löneförmånerna för de av uppdraget berörda lärargrupper. På grund av det anförda finner kommissionen önskvärt, att, intill dess denna fråga blir slutgiltigt ordnad, ämneslärare vid kommunal mellanskola må kunna medgivas att efter över- gång till statstjänst stå kvar i den pensionsinrättning han tillhör med oförändrat familjepensionsunderlag.
En annan utväg att bringa enhetlighet i lärarnas tjänste- och familjepensionering vore, att, då omorganisationen av läroverken tager sin början, statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. finge övertaga pensioneringen av läroverkens lärare och deras efterlevande, möjligen med undantag av vissa äldre lärarinnor vid privatläroverken, rörande vilkas pensionering kommissionen i det följande föreslår vissa andra åtgärder. Genom en dylik anordning bereddes ifrågavarande lärare vissa beaktansvärda förmåner, bland annat rätt till uppskjuten egen och familjepension vid utträde ur statstjänst, varjämte familjepensionerna komme att regleras automatiskt, när lönerna regleras.
Lärarinna vid statsunderstött privatläroverk är skyldig att under termin, då hennes undervisning uppgår till minst 10 timmar i veckan, för sin pensionering erlägga bidrag till lärarinnornas pensionsanstalt, vil- ken upprättades med ingången av år 1911. Pensioneringen möjliggöres utom genom avgifter av lärarinnorna genom bidrag från stat samt kom- mun och i vissa fall, då bidragsskyldighet icke åligger kommun, genom bidrag av läroanstalt eller enskilda donatorer. Före upprättandet av lärarinnornas pensionsanstalt var möjlighet beredd för en lärarinna att erhålla pension från endera eller båda av två äldre pensionsanstalter. Genom: beslut av 1896 års riksdag lämnades statsbidrag till den ena av dessa pensionsinrättningar, och enligt beslut av 1903 års riksdag kunde statsbidrag utgå även till den andra, dock icke för samma lärarinna till mer än en pensionskassa. Statsbidragets utgående var beroende av att ett visst belopp inbetalts för vederbörandes räkning. 62—210409. I".
Privatläro- verken.
Den korta tid, under vilken omnämnda tre pensionsinrättningar existerat, och de relativt små belopp, som inbetalts, hava icke möjlig- gjort beredande av en tillnärmelsevis tillfredsställande pension åt de lära- rinnor, som redan avgått på grund av uppnådd pensionsålder eller som under en följd av år framåt komma att avgå. Statsmakterna hava också behjärtat dessa förhållanden genom beredande av tilläggspensioner enligt kungl. kungörelser år 1917 och år 1921. Den senare av dessa åsyftar lärarinnor, vilka avgå med pension från och med utgången av juni månad 1921, och har till syfte att ersätta den pensionsreglering, som för dessa lärarinnor på grund av vissa omständigheter, bland annat kommissionens utredningsarbete, icke tidigare blivit genomförd.
Rätt att komma i åtnjutande av pension inträder det år, då del- ägare fyller 55 år, skyldighet att avgå från tjänst det år, då delägare fyller 60 år. Under förutsättning av tillräckligt omfattande tjänstgöring och tillräckligt lång tjänstgöringstid kan lärarinnas pension komma att uppgå till 2400 kronor. Uppmärksammas må, att rätt till förtidspen- sion icke är medgiven här ifrågavarande befattningshavare.
Lärarinna, som blivit urståndsatt till tjänstgöring på grund av varaktig arbetsoförmåga, förorsakad av sjukdom, har för närvarande rätt att komma i åtnjutande av viss del av sina löneförmåner. Från de enskilda läroanstalternas vikariatskassa utgår nämligen bidrag till avlönande av sjuk lärarinnas vikarie under 180 veckor, d. v. s. i all- mänhet under fem läsår, och får den sjuka själv uppbära, om hon är i första lönegraden, hälften och, om hon är i högre lönegrad, tre fjärde- delar av sin lön, varjämte hon erhåller hela den tillfälliga löneför- bättringen ävensom dyrtidstillägg enligt gällande bestämmelser. När bidraget upphör att utgå från vikariatskassan, finnes fortfarande möjlig- het för vederbörande att bereda henne tillfälle att behålla en viss del av avlöningen, nämligen skillnaden mellan hennes egen och vikariens avlö- ning samt därutöver den tillfälliga löneförbättringen. Är vikarien, såsom ofta torde vara fallet, i lägre lönegrad än den sjuka, erhåller den senare således något högre belopp än den tillfälliga löneförbättringen; äro de i samma lönegrad, får den sjuka uppbära den tillfälliga löneförbättringen; är vikarien slutligen i högre lönegrad än den sjuka, kommer den senare
således icke att uppbära mer än en del av den tillfälliga löneförbättrin- gen. Emellertid torde det icke vara uteslutet, att läroanstalten har juri- disk rätt att avskeda sjuk lärarinna, sedan anstalten under 180 veckor uppburit bidrag till vikariens avlöning.
Av det anförda framgår, att det icke för närvarande är på ett till- fredsställande sätt sörjt för lärarinna, som är varaktigt oförmögen till arbete och som således i likhet med kommunalt eller statligt anställda lärare borde komma i åtnjutande av förtidspension. Möjlighet torde dock föreligga att ordna förtidspensioneringen på ett tillfredsställande sätt genom ändring av grunderna för tilläggspensionens utgående, och under denna förutsättning finner kommissionen ändamålsenligt, att så- dana lärarinnor, som vid omorganisationen befinnas böra uppföras å pensionsstat, fortfarande erhålla pension på i huvudsak enahanda sätt som för närvarande. |
De lärarinnor, som vid övergång till statstjänst icke hava 30 år kvar till uppnådd pensionsålder, skulle enligt lagen om civila tjänstinne- havares rätt till pension, icke komma i åtnjutande av hel pension. Detta kunde dock nås därigenom, att de i pensionshänseende finge tillgodoräkna sig viss tjänstgöring vid privatläroverk. Med hänsyn till att flertalet av dessa lärarinnor oftast tillhöra två av de tre pensionsanstalter för lära- rinnor, från vilka pensioner enligt gällande bestämmelser i allmänhet skola utgå, även om vederbörande lämnat den art av anställning, som ursprungligen berättigade till medlemskap, förefaller det kommissionen vara mera ändamålsenligt, om dessa lärarinnor alltjämt bibehölle sin del- aktighet i lärarinnornas pensionsanstalt, till vilken anslutning för när- varande är obligatorisk. Under denna förutsättning kunna deras pen- sionsförmåner bringas i överensstämmelse med vad de skulle utgjort, om lärarinnornas hela tjänstetid ägnats åt statstjänst, genom lämpliga ändrin- gar i bestämmelserna om tilläggspension, gående ut därpå, att lärarinnan för varje tjänsteår finge tillgodoräkna sig ett för berörda ändamål av- passat statsbidrag, vilket skulle för tid, under vilken staten bidragit till hennes pensionering i någon av de nuvarande pensionsinrättningarna, minskas med sistnämnda bidrag.
Genom en dylik anordning bleve frågan om statens mellanhavande
med de två äldsta pensionsanstalterna, som hava en mera privat karak- tär än lärarinnornas pensionsanstalt, löst på ett tillfredsställande sätt. Beträffande de lärarinnor, som icke uppnått 30 års ålder vid övergång till statstjänst, torde det knappast förekomma, att statsbidraget utgått till någondera av de två äldsta pensionsinrättningarna, då för de lärarinnor, som tillkommit, sedan lärarinnornas pensionsanstalt med 1911 års ingång upprättades, statsbidraget utgått till denna anstalt. För denna senare grupp torde böra stadgas, att, i och med det att pension utgår på grund av vederbörandes anställning 1 statens tjänst, hon icke äger uppbära pen- sion från lärarinnornas pensionsanstalt.
Den av kommissionen sålunda förordade anordningen har en viss motsvarighet i den av 1921 års riksdag beslutade åtgärden att låta befattningshavare vid drottning Sofias stiftelse fortfarande vara bibehållna vid delaktighet i dövstumlärarnas pensionsinrättning, ehuru med ändrade delaktighetsbelopp, sedan de övergått till tjänst vid vårdanstalten i Lund för blinda med komplicerat lyte.
Vad slutligen privatläroverkens manliga lärare beträffar, har staten hittills ieke bidragit till deras pensionering och icke heller till deras av- löning vid sjukdom, ehuru framställningar därom blivit gjorda. Om ock staten vid privatskolors eventuella nedläggande i samband med skol- reformen icke har skyldighet att sörja för dessa lärares pensionering, för så vitt pensionsrätten tänkes grundad på den föregående anställningen vid privatläroverket, synas dock billighetsskäl tala för att i särskilda fall medgivande må kunna lämnas sådan lärare att för pension i viss utsträck- ning tillgodoräkna sig tjänstgöring, fullgjord vid privatläroverk. Då an- talet sådana lärare är starkt begränsat, torde en dylik anordning icke kunna anses medföra några mera avsevärda statsekonomiska konsekvenser.
Kommissionen håller således före, att beträffande lärare vid kom- munala mellanskolor, vilka övergå till statstjänst, lagen om civila tjänst- innehavares rätt till pension kan tillämpas, utan att dessa lärare få rätt att tillgodoräkna sig tjänstetid vid kommunal läroanstalt, därför att de äga rätt till uppskjuten pension från den pensionsanstalt, som de för närvarande tillhöra, och att för lärarinnor, som tillhöra lärarinnornas pen- sionsanstalt och hava kortare tid än 30 år kvar till pensionsålderns upp-
nående, anordningar kunna vidtagas, så att de fortfarande bliva pensio- nerade från nämnda pensionsanstalt. Åt de lärarinnor, som genom in- dragning av respektive skolor förlora sin anställning, men icke komma att övergå till stats- eller folkskolor, synes möjlighet böra beredas att, även om de icke under 10 års tid tillhört lärarinnornas pensionsanstalt, få kvarstå i denna med rätt till uppskjuten pension, grundad på samt- liga av och för dem inbetalade pensionsbidrag.
4. Allmänna grunder för omorganisationens genomförande å de olika orterna.
Tänker man sig, att vid de allmänna läroverken första klassen vid en viss tidpunkt indrages, så skulle för varje avdelning en ämnes- lärarbefattning bliva överflödig vid varje allmänt läroverk, och under enahanda förutsättning bleve förhållandet detsamma vid privatskolorna. Emellertid kan den tidpunkt, då lärarkrafter bliva övertaliga vid ett visst läroverk, framflyttas, om samtidigt med indragningen av nuvarande första klass en klass av den nya realskolan upprättas. Ett sådant förslag kan möjligen synas mindre lämpligt med hänsyn därtill, att man i nämnda fall icke kän påräkna, att den första klassen i den nya realskolan erhåller tillräckligt "antal lärjungar. : Emellertid rekryteras för närvarande de högre skolorna till en viss grad av lärjungar, som avgått från folkskolan efter att hava genomgått sex klasser. Hur stort deras antal är vid de all- männa läroverken, är icke bekant, men av de högre fickskolornas 23406 lärjungar höstterminen 1918, om vilka uppgifter i detta hänseende meddelats kommissionen, hade 1254 eller 5.4 4 fullständigt genom- gått folkskolan. Till dessa komma 1064 eller 4.6 4 av hela antalet, som från början gått i folkskola, men om vilka icke kunnat utrönas, huruvida de fullständigt genomgått folkskolan eller icke. Man torde så- ledes kunna räkna med att åtminstone i större samhällen den nya real- skolan, när helst den upprättas, kan påräkna ett icke så obetydligt antal lärjungar. Därtill kommer, att kännedom om att omorganisationen inom ett eller annat år stundar kan väntas medföra, att föräldrar låta sina
Allmänna läroverk. -.
barn fortsätta sin folkskolekurs, med hänsyn därtill, att den nya orga- nisationen är direkt anpassad efter fullständigt genomgången sexårig folk- skola. Även med risk, att den nyupprättade första klassen icke blir full- taligt besökt, finner kommissionen önskvärt, att också i mindre samhällen första klassen av det omorganiserade läroverket inrättas samtidigt med indragandet av första klassen av det nuvarande.
Å orter, där de allmänna läroverken hava parallellklasser, böra emellertid enligt kommissionens mening icke första klassens olika avdel- ningar indragas på en gång utan första året endast en. Upprättas sam- tidigt en avdelning av första klassen av den nya realskolan, blir vid läroverket i fråga ingen lärarkraft för ögonblicket övertalig. Först efter två eller tre år, i undantagsfall ännu flera, torde alla avdelningarna av den nuvarande första klassen böra indragas.
Med denna anordning skulle det vid de större läroverken dröja minst två år och vid de mindre läroverken fyra år, efter det omorganisa- tionens genomförande tagit sin början, innan ämneslärare vid allmänt läroverk eventuellt bliva övertaliga. För närmare detaljer hänvisas till i det följande anförda exempel på övergångsanordningar.
Under denna övergångstid komma åtskilliga av de nuvarande befatt- ningshavarna att avgå på grund av dödsfall, uppnådd pensionsålder eller av andra anledningar, och enligt kommissionens mening böra under nämnda tid ledigblivna tjänster icke besättas med ordinarie innehavare, därest tvekan kan råda om deras behövlighet efter omorganisationen. De lärare, som skulle komma på övergångsstat, vinna genom denna an- ordning tid för förvärvande av behörighet för anställning vid de omorga- niserade läroverken; beträffande de lärare åter, som måste förtidspensio- neras eller eventuellt förflyttas till indragningsstat, är det från statsfinan- siell synpunkt av betydelse, att den ålder, vederbörande då innehar, är så hög som möjligt. Slutligen beredes dem av privatskolornas lärare, vilkas anställning eller utbildning icke är av sådan beskaffenhet, att de omedelbart kunna övergå i statens tjänst, rådrum att under övergångs- tiden skaffa sig annan sysselsättning eller förvärva sig behörighet för anställning vid de nya läroanstalterna eller vid folkskolan.
Slutligen bör i detta sammanhang beaktas, att enligt den allmänna
planen för omorganisationen det nya gymnasiet skulle bliva fullt färdigt efter förloppet av sex år. Det synes emellertid önskvärt, dels med hän- syn till vikten av att de tillgängliga lärarkrafterna må kunna i så stor utsträckning som möjligt utnyttjas, dels på grund av svårigheter att under en kort period erhålla väl kvalificerade sökande, att upprättandet av nya lektorstjänster icke forceras utan utbredes över en icke alltför kort period, exempelvis femton år.
att omorganisationen av realskolan påbörjats, bör de kommunala mellan- skolornas ombildning taga sin början samtidigt med ombildningen av de allmänna läroverken.
Med hänsyn till att frågan om gymnasiernas omorganisation en längre tid stått på dagordningen —- redan år 1912 erhöll dåvarande läroverksöverstyrelsen bemyndigande att tillkalla sakkunniga för berörda ändamål — håller kommissionen före, att denna omorganisation bör i största möjliga mån påskyndas, vadan genom lämpliga modifikationer av föreslagna kurser den nuvarande första ringen torde böra om bildas till en högsta realskoleklass i samband med att en sådan klass första gången upprättas enligt det av kommissionen framlagda förslaget. Vidtages denna anordning, vinner man också, att därpå följande läsår det nya gymnasiets första ring kan upprättas med samtliga linjer, som den är avsedd att omfatta.
Kommissionen har haft under övervägande, huruvida organisatio- nens genomförande bör ske på olika sätt å olika orter, varvid hänsyn kunde tagas till de särskilda orternas önskemål. Från organisationssyn- punkt vore det givetvis en obestridlig fördel, om övergången samtidigt bleve fullständigt genomförd över hela riket. Emellertid kan det icke förbises, att i de största städerna svårigheterna att i folkskolan bereda utrymme för de nytillkommande lärjungar, som hittills undervisats 1 läro- verkens två lägsta klasser, kunna bliva så betydande, att å dessa orter den nya ordningen måste tillämpas med särskild varsamhet. Kommis- sionen har därför förutsatt, att den tid, inom vilken den nya organisa- tionen här slutligt genomföres, fastställes under skäligt hänsynstagande till de å orterna i fråga rådande särskilda förhållandena, även om däri-
mellan- skolan.
Gymnasiet.
Olika orter-
genom reformen för dessa städer skulle komma att fördröjas utöver vad som annorstädes blir fallet.
Även med en dylik mjuk övergång torde det genom lämpliga modifikationer i undervisningsplanen kunna uppnås, att realskolexamen, respektive studentexamen efter nu gällande bestämmelser för sista gången avlägges överallt samtidigt, samt att de nya bestämmelserna rörande dessa examina vid samtliga ifrågavarande läroanstalter kunde börja till- lämpas med samma vårtermin. Med tillämpning av denna princip vill kommissionen i det följande anföra några exempel på olika övergångs- anordningar. ' I "alla de anförda fallen antages, att den nya realexa- men avlägges första gången vårterminen 1928, att det nuvarande gym- nasiets avveckling tager sin början höstterminen 1927, att det nya gym- nasiets första ring upprättas höstterminen 1928 och att den nya stu- dentexamen första gången avlägges vårterminen 1931. Bortsett från eventuella undantag med hänsyn till kvarsittare och privatister skulle således 'realskolexamen och studentexamen efter nu gällande bestämmelser avläggas sista gången vårterminen 1927 och vårterminen 1930 respektive.
3. Avvecklingsplaner.
Om man höstterminen 1924 (jfr plan 2) indrager en av första klassens parallellavdelningar, bliva de lärjungar, som skulle hava intagits i den in- dragna avdelningen av första klassen, överflyttade till folkskolans fjärde klass. Vårterminen 1927 hava dessa normalt genomgått folkskolans sjätte klass, vadan de först höstterminen samma år kunna göra sitt inträde i det nya samläroverket. "De, som på grund av indragning av ytterligare en parallellklass höstterminerna 1925 och 1926 hänvisats till folkskolan, äro först höstterminerna 1928 och :1929 respektive färdiga att mottagas i samläroverkets första klass. Det vill därför synas, som om den nya realskolans första klass icke förr än höstterminen 1929 behövde vara utrustad med 4 parallellavdelningar, i det att höstterminen 1927 behövde upprättas en andra, höstterminen 1928 en tredje och höstterminen 1929 en fjärde. Men hänsyn till den samtidigt pågående ombildningen av den högre flickskolan, vilken. bland annat föranlett parallellklassernas
ökning till 4 i den färdigbildade realskolan, förefaller det dock, som om inrättandet av nya parallellklasser behövde fortgå något raskare, särskilt som erforderliga lärarkrafter finnas tillgängliga, så att en andra parallell- avdelning till första klassen upprättas höstterminen 1925, en tredje höst- terminen 1927 och den fjärde höstterminen 1928.
1. Plan för ombildning av kommunal mellanskola till samrealskola.
T | Kommunal mellanskola
| Samrealskola |
I i |) Fr dÄ ET EE HR I
Höstterminen år | Antal avdelningar i klass I Antal avdelningar i klass I
på Fa Sn re ARR
[SBR reg fra kl fa för ob ES
| | | Se IR IS RE
LÖRS hr slots Ng Kr le JT 1 1 | — | — — 19240 Reed AN SR = Re 1 FRE I -d] TORD sr Sr SE == | — | id | d 1 | 1 TORG Tf sned Ae FA 5 cr Ae | 1 | 1 | 1 1 — JORI orka State SK HANSA SN stig fn SR eta i i 1
2. Plan för ombildning av ett högre allmänt läroverk med tre parallellavdelningar till högre samläroverk med fyra parallellavdelningar i realskolan.
| Högre allmänna läroverket Högre samläroverket | Hösttermi- | Antal avdelningar Antal avdelningar Summa nen år | fer ST JE ort avdel- | i klass | i ring i klass i ring Hingar [12 3 4 sjejrilmjurfiwvi]2]3 4 | I mmm] i I l | | I 1923 . TT SE 30 3) SSR 1924. ÄR SA 11 3) 3) 3l al 1l—-1=) -I-I-)-) 2 11925. 1 21838 8 8) 113813) 3 8) 2/1 1/- -I-!l-I-) 2 |EL9261- de re Rn ESS il 3 38 8l2 2111 —-I-I-)]=) 27 (4927. TA SI 31 3313 AIF ET 6 1928 . SN NN 3 SN 4 3 REON Se RE (1929. 1 —--]-/—-) 3] 4] 4) 3240) 3) 3l-| 25 119305 EES SE SEE AO | 198 EE EE RE EE ES EE EE AA RA AN SAS ESA ER
Anm. I denna liksom i övriga tabeller anger parentesen övergångsklass med modifierad undervisningsplan 63—210409. I".
Som av plan 2 framgår, tänkas i överensstämmelse med förut an- förda synpunkter det nuvarande läroverkets sjätte klass och första ring höstterminen 1927 komma att undervisas efter en modifierad undervis- ningsplan, så att deras lärjungar höstterminen 1928 skola vara beredda att tillsammans med den första uppsättningen lärjungar i den nya realskolan bilda en fulltalig uppsättning av det nya gymnasiets första ring. HLär- jungar i sådan övergångsklass torde böra åtnjuta en från den nya real- skolans fjärde klass åtminstone delvis skild undervisning. På grund av att sjätte klassen är fåtaligt besökt, torde lärjungarna i denna klass tillsammans med dem, som eljest skolat utgöra tre avdelningar av första ringen, väl inrymmas i 3 parallellavdelningar.
Av planen framgår, att höstterminen 1926 hela antalet avdelningar kommer att minskas med en, från och med höstterminen 1927 med ytter- ligare en och från och med höstterminen 1929 med ytterligare en.
3. Plan för ombildning av ett högre läroverk med två parallavdelringar i klass I och i övrigt som föregående.
| Högre allmänna läroverket Högre samläroverket | Höst- | Antal avdelningar Antal avdelningar | Summa ; terminen HN S RE i Pr Ci . avdel- år | sea ningar i klass | i ring i klaes | i ring | an E Va | 112138 )4 5 [6 kan fmjiv 1/2 34 iu IL | | | | | | | | | FE | 1923... 2.1 21 31 31 31 8113) 313 38l-l== ===) 27 1924... 118] 3] al 38 H3 338 8lilj-l--l-l-1-) 2 LÖO EE TE SE SE ELSA EL 3) 3 al alalas fela 27 1926 «us | — | 1121-818) 1 LST 26 ES EE 3) 2) eh+- | -—-) 3 ee SE JES 4|.3| 22+0) 3J—|—] 25 TÖS EEE Le RN = 8leesp+0 3 31] 24 FRE ed SfE a 4] 4) 413+(1D) 31 3) 3j 2 ES EE 44 4) 4) Bl 8 81 25
Om, såsom ofta är fallet vid ett läroverk med denna omfattning, första realskoleklassen endast har 2 parallellavdelningar men de övriga 3, d. v. s. inalles 27 avdelningar, kommer övergången att modifieras på i plan 3 angivet sätt. I detta fall dröjer det till höstterminen 1926, innan minskning inträder i antalet avdelningar, vilket efter ombildningen upp- går till 25.
4. Plan för ombildning av ett högre läroverk med dubbla avdelningar till ett högre samläroverk med tredubbla avdelmingar och alla tre gymnasielinjerna.
Högre allmänna läroverket Högre samläroverket Höst- Antal avdelningar Antal avdelningar Samma terminen i Sr FR al Orr Ir ER EN a: a sett vävdes år | SE j faner ningar i klass | i ring i klass i ring f1f2]3al4l5lefrjirjmjvjij23 4 | rf) | | ann | | | 19285. a. US ES 2 SE Sr fl KR RR I | i I I | I I 111924 srlornen 15) s2j 2 RIE BAT Sevan Re Te 1—-l—-] —-|—-I—1—] 19 |. 19850 a okesl deför ATS Sr Nr ae era frn LÄNGD | ar rn Si [192605 a SE ne ee Rene a [ 1927. «ol =|=) 11 11 2-1 —1| 21 21 213) 21 21+0-—--1 20 fl Eira ES EO Ps lene a ar Nike | oe AES KEN ERS — | 21 1920) opel Ale Lee — 1! 21 3) 3 32+(01 3 3 — 21 1980. SV SER 3 3| 33+(0) 31 31 3 22 | | | | | 1931. ...—-| = |—-1—1I—-I-I—- 1-1 —-1 18 3181 3 I 3131 3 21
En ökning av antalet avdelningar inträder här redan höstterminen 1925, och höstterminen 1931 är det slutliga antalet uppnått.
5. Plan för ombildming av ett högre allmänt läroverk till ett högre samläroverk med tredubbel realskola och två gymmnasielinjer.
Högre allmänna läroverket Högre samläroverket | | Höst: = | Antal avdelningar Antal avdelningar Summa | terminen 2 avdel- | år | I I Ma I LJ ningar | i klass | i ring i klass | i ring | beta — då II I 1l21]3]4]5leljr)ir[mnmivjil2]3) 4 frli)n | | | | - | | T i - Höggren je 2 EN RN RAR 2 Re ae ren 19 LIE ITS NES linsen, 3) ISRN ryker SF ft) 1925 a en au se fe en an 0 006 SR SAL 2 BA a 21 2 2 Aja I 20 | 922 22 re) 20 1928... 1 —-|—]— 1 | 1j—)— | 21! 2131 3 Sr) 2 20 | 1929. vn) = 1-0) ) 21 33) 8R+0y 21 2-1] 19 | 1930... === —-1—=)-I—- 1-1 —1=—1 3) 31 3)8+0 2) 2/1 21 19 1081 NaN 28. AE pg 0 fn le De LE 33 8 | 21 21 21 18
Av planen framgår, att läsåren 1925—1929 antalet avdelningar utgör 20 men från och med höstterminen 1931 utgör 18.
6. Plan för ombildning av en realskola till en samrealskola med flickskola av B-typ.
Realskolan Samrealskolan EE av. |
Hö Pax een inen Antal avdelningar i Antal avdelningar i | Antal avdel- | SM |
| klass LR klass Å ningar klass ningar |
de SrlHSNA ös SGT & | 3 | 4 |4B/5B)6B| |
[OSA BER Da EE 00 5 Je NA An FOS | seg es a el
190000 rer TS | = | ll —-]-]—-]-) 6 19045 Ara JE Sa sn a ke EE SE EE 6 19257 ee er er en a EE 6
1920 Sr AN I BE eg = 11 111 1 1l—-—- —- -1-)- 6 | TITLE SNRA ENT ET 0 I | = fö 7
| 1928 Es ren a =|=) =! 11 10-12 21 11 DV I-1—)— 8 I 1990: rer UR Esa NS 21+0) 1-1 10 19305 fa ng SA EE ESA 20 ae TT TSL ESR SER 2 SES) ST TG KR LE
I överensstämmelse med förhållandena vid de högre läroverken antages (plan 6), att läsåren 1927—1931 sjätte klassen i den gamla realskolan undervisas efter en modifierad kursplan, så att lärjungarna efter dess genomgång kunna intagas i det nybildade gymnasiets första ring. Flickskolans samtidiga avveckling åskådliggöres genom följande plan.
7. Plan för avvecklingen av den högre flickskolan å ort, där en flickskola av B-typ inrättas.
Höstterminsa Antalet avdelningar i klass Femme å r AE (La SLR ss SS fe SR SLR SEE (LLA SN od 2 Ög | a | av | öv | ve | var | vm ningar | ge | To 1928 0 a oh ad RR ad FE Et ÅG BR få eden dal ae ble sal) Sn a | | | | | | IBA TS SE HG SE SR lar Fd ol skalet ooh [1925 NE NEAR ==) or or) äl 1] 2] ' FE 8 17.926 5 EEE TSAREN ALENA ES AS RN TA ECT ER SA a Ed ÖR [OS RR NA hen SS re je L | BA LONA er ED ön Glan 19987: a ES AN JE Em SE SN 1929 et och PR INA (el e - - - ESR EA är 1 3 | 1930 än ESR AIN SYN BEE RE EN 11 1
De förberedande klasserna torde omedelbart höstterminen 1924 kunna överföras till folkskolan. Lärarinnorna beräknas kunna vinna anställning som små- eller folkskollärarinnor, och eventuellt kunna även flickskolans lokaler provisoriskt tillgodose folkskolans behov av ökat lokal- utrymme. Givetvis finnes intet hinder för att i detta som i liknande fall även de förberedande klasserna successivt indragas, blott att avveck- lingen av den övriga skolan därigenom icke fördröjes utan fortgår enligt planen. Från och med höstterminen 1929, då den lägsta klassen av flickskolan av B-typ BORSRIN torde flickskolans sjätte klass kunna indragas.
Högre allmänna läroverket Högre samläroverket SE Se = SA EE i - z s tal Ini Vik 1 1- RE RS avdelningar i klass eller ring pra Tr ne Fen ag IG: I1[2/8|4|5|6|1|mjmlivil2/3] 4 |I|m2|m)48|5B|en| is. falafalalalalafafalileel feel RR AA OR ar je mr så a 1 NA är of) aa pafa snfafril me — )-)arikel a RS ASEA 192830 FN EE ESSENS uren LEE ERS da Fo EE nl [SNS a SCR (DS LET 1 — 19500 ENE EI SaE EIg allallar fälad
i:
Summa avdel- ningar
10 10 10 10 10 12 13 14
| Högre flickskolan See av
Höst- = : ;
Sa Antal avdelningar i klass SAL SVESOREar z
1 | 218) Im ariv)v | vit ve vila) 21341 516
I | i
T923 EA ra le TA Sn RR Ae EE 2 fran enl Selsrsen 1904 I ES CS a Te ro | ro EG EO a ET fa fl ES EE ja RS 5] 25 EE | SES fr NT | RO a a Sr ER fa er en a ERA ar a NESS SEN ARG ERA TR SN Et SN SE 1997 | EES AE fe OL a el Sä rag SIR fr 292 ra EE NE al eler te | es en de TYSON RE fr er ng rn rr a RS [1980. 0. ff) 120 21 2021 2) 21 21 1111 ELO TREE En Eu a [EN er Er RR Sj ONS ONS ed fikBR es RE EEE EES a FR FÖ AE [EI 33 ef ES [ET ES ere fran en ren eg ga Et ol oja Ira el
Summa avdel- ningar
22 16 16 15 15 15 15 14 13 13 12
nasielinjer.
Höst- Antal avdelningar terminen år | KR | ba i klass i ring i klass I Stl. Bus GLAS 3 | 4 | 5 1.6 1 | ||] FAT SE f DAN fe SR RR H 1928... .] 8] 3[ 3038 31 833 al----| 1924 2 SST 8 ar [1925 Sj Se SA sn rask SNES kas SIE om ERE 1998-78 Mee Prag een a ar a ET OA | TTR 212 2 1:21]: 8 |] =) 38) sel rlil1+0) FR AR I a a I ERE 19295 «sj LR 33 22-00) | 19805 RR fe ES ae (1981... f-) =) 1) 21 2-1 - 1-1 —-|-) 4) 4) 3240 |[CE982 ES rn Bron ES En ET pe a 43+02) | 1983... — = |) 1H-E- == = | 4/ 414+0Q) |A AE EE NE 4| 4/4+(1) a RA SG SR |
Omorganisationen av de
i ring IC | I ra = Ole ; 3 | 3 3 | 3 | ov vv vw vä vä UD
avdel-' ningar I
Avveckling av statens bidrag till lärarnas av- löning.
504 stadium som hittills, ehuru i allt mera begränsad omfattning. Enahanda medgivande torde ock böra lämnas vissa av ortens privatläroverk. En dylik anordning behöver ingalunda framflytta tidpunkten för den nya skolorganisationens genomförande, om, såsom i det föregående föresla- gits, från och med höstterminen 1927 de, som blivit flyttade till sjätte klassen och första ringen, undervisas efter en modifierad undervisnings- plan, så att i fråga om dem den för det nya gymnasiet uppgjorda planen kan tillämpas från och med höstterminen 1928. En dylik långsammare över- gångsanordning exemplifieras i plan 10. Givetvis kan ett påbörjande av den nya organisationens genomförande ytterligare uppskjutas, utan att omorganisationen av realskolexamen och gymnasiet fördröjes, men enligt kommissionens mening böra anstalter vidtagas för att med folk- skolan parallella klasser icke allt för länge bibehållas. I plan 10 är antaget, att en klass av den nya realskolan upprättas höstterminen 1924 samtidigt med indragande av en parallellavdelning av det nuvarande läroverkets första årsklass och att den sista återstoden av nuvarande första klassen upphör först med vårterminen 1930. Den nya skolorganisatio- nen skulle då vara fullt genomförd först från och med höstterminen 1935.
6. Avveckling av nu utgående statliga bidrag till kommunala och enskilda läroanstalter.
Frånsett tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg utgår statsbidrag till kommunala mellanskolor och privatläroverk dels i form av bidrag till lärarnas avlöning, dels i form av ett grundanslag till skolan. Dessutom utgår understöd för undervisning i slöjd, i huslig ekonomi eller i andra praktiska ämnen.
Såsom i annat sammanhang omförmälts, utgår statsbidraget till lärarnas avlöning vid kommunal mellanskola med ett belopp, som mot- svarar samtliga ålderstillägg till ämneslärare, samt för manliga ämnes- lärare därutöver skillnaden mellan manlig och kvinnlig lärares begynnelse- lön. Därjämte bidrager staten med ?/3 av rektorsarvodet samt med det till biträdande föreståndarinnan utgående särskilda arvodet. Till privat-
läroverkens lärarinnor och föreståndarinnor utgå av statsmedel ?/3 av samtliga ålderstillägg, varjämte staten bidrager med 200 kronor till av- löningen av ämneslärarinna med s. k: högre kompetens. Till högre goss- och samskolor, som anlita manliga lärarkrafter till minst 14 Zz av sam- manlagda antalet undervisningstimmar i läsämnen i klasser över det för- beredande skolstadiet, kan ytterligare utgå ett bidrag med 20 kronor år- ligen för varje av sådan lärare bestridd veckotimmes tjänstgöring.
I överensstämmelse med den i det föregående lämnade framställ- ningen av Öövergångsanordningarna tänker sig kommissionen, att en plan uppgöres för avvecklingen av varje kommunal mellanskola och av varje privatläroverk, som skall upphöra med sin verksamhet. TI den mån årsklasser eller avdelningar av årsklasser övergå till det omorganiserade eller nyupprättade statsläroverket, kommer statsbidraget till kommunal- och privatanställda lärares avlöning automatiskt att minskas. I all- mänhet torde indragning eller ombildning av en klassavdelning av den nuvarande organisationen komma att medföra, att en ämneslärare blir överflödig för det äldre läroverket. Vad övningslärartjänsterna angår, torde deras tillsättande med ordinarie innehavare böra anstå, till dess omorganisationen är fullt genomförd, och böra övningslärarna under över- gångstiden avlönas såsom timlärare med statsmedel, i den mån som de- ras arbete tages i anspråk vid statsläroverket.
För närvarande kan statsbidrag utgå till undervisning i huslig Avveckling ekonomi vid kommunala och enskilda mellanskolor samt vid högre flick- bidraget till skolor med högst 400 kronor för en kurs i ämnet omfattande en lärjunge- , ndervis-
sei S ; ning i huslig grupp samt därutöver med följande belopp: vid kommunal mellanskola ekonomi, i
med högst 200 kronor för ytterligare undervisning i ämnet, vid högre "Praktiska flickskola och enskild mellanskola med ytterligare högst 200 kronor för SER, varje tillkommande lärjungegrupp, dock med begränsning till ett maximi-
belopp av 600 kronor per år för kommunal och enskild mellanskola samt till 1000 kronor per år för högre flickskola. Till högre goss- och samskola kan för undervisning i huslig ekonomi utgå statsunderstöd med högst 15300 kronor för år på det sätt, att ett belopp av högst 600 kronor utgår för kurs i ämnet omfattande en lärjungegrupp samt ytter- ligare 300 kronor för varje därutöver tillkommande lärjungegrupp. | 64—110409. I”.
Avveckling av det som
utgående statsbidra- get till vissa läro- anstalter.
Kommunal mellanskola kan för undervisning i manlig och kvinnlig slöjd eller i handarbete erhålla statsbidrag med 150 kronor årligen för varje avdelning, och till högre goss- och samskola kan enahanda belopp utgå för varje arbetsavdelning i slöjd eller annat praktiskt arbete, dock att vid sistnämnda läroanstalter årsanslaget är begränsat till 2 000 kronor.
Det synes kommissionen vara ändamålsenligt, att under övergångs- tiden må till undervisning i ifrågavarande ämnen kunna utgå understöd efter hittills gällande grunder till varje arbetsavdelning:av lärjungar, till- hörande den del av läroverket, som icke avvecklats, och torde fast- ställande av ett lägre maximibelopp än ' det nuvarande knappast vara av behovet påkallat, då givetvis antalet arbetsavdelningar minskas, i sam- ma mån som det nuvarande läroverket avvecklas. Några ändrade be- stämmelser för utgående av statsbidraget till undervisning i huslig eko- nomi, slöjd eller annat praktiskt arbete torde därför icke vara erfor- derliga. |
Vad slutligen angår grundanslaget till ifrågavarande av omorgani- sationen berörda läroanstalter, utgår det årligen med följande belopp: till kommunal mellanskola 11200 kronor samt därutöver 2 800 kronor till varje parallellavdelning av årsklass, till enskild mellanskola högst 4800 kronor, till högre flickskola, därest skolan omfattar fyra årsklasser utöver den egentliga folkskolan, högst 4400 kronor och, därest skolan omfattar flera sådana klasser, högst 5 200 kronor, varjämte till skola, som är förbunden med gymnasium, därest föreståndaren eller föreståndarinnan har rätt att anställa studentexamen, därutöver kunna utgå högst 2 000 kronor, samt till högre goss- och samskola för det skolstadium, som mot- svarar realskolan, högst 9000 kronor och för det skolstadium, som mot- svarar gymnasiet, högst 6 000 kronor.
Eftersom statsbidraget till kommunal mellanskola utgör 2 800 kro- nor för varje klassavdelning, bör tydligen grundanslaget till skolan min- skas med detta belopp för varje sådan avdelning, som omorganiserats.
Vad de högre flickskolorna angår, tillkommer dem intet statsbidrag för de förberedande klasserna och icke heller för de tre första elementar- klasserna. Någon inskränkning av statsbidraget torde således icke böra ifrågasättas förrän i samband med omorganisationen av fjärde elementar-
skoleklassen. Då för närvarande statsbidrag icke kan sägas direkt utgå för parallellklass utan läroanstaltens merkostnad för upprättande av så- dan i allmänhet torde få anses täckt genom terminsavgifter av klassens lärjungar, lärer icke heller en nedsättning av statsbidraget böra ifråga- komma, förrän fjärde klassen enligt uppgjord plan fullständigt indragits. Det synes således vara skäligt, att den högre flickskolans grundanslag nedsättes i förhållande till det fulla antal årsklasser från och med den fjärde, vilka ersättas av det nya statsläroverket. Nedsättning av ansla- get till gymnasiet torde ock böra ske, i samma mån som ringar i det nya samgymnasiet eller flickgymnasiet upprättats, varvid dock, där gym- nasiet är fyraårigt, en fjärdedel av anslaget torde böra indragas, när den fjärde klassen vid det omorganiserade statsläroverket blivit upprät- tad, alldenstund de lärjungar, som ämna övergå till det nya treåriga statsgymnasiet, lämpligen böra genomgå denna klass, vars lärjungeantal under de första åren på förut anförda grunder torde bliva litet.
Flertalet av de enskilda mellanskolorna hava numera övergått till kommunala mellanskolor. Med något enstaka undantag äro de organi- serade som sistnämnda skolor. Anslaget torde således böra anses utgå till det skolstadium, som motsvarar kommunala mellanskolans, och bör således minskas med en fjärdedel för var och en av dessa klasser, allt efter som de enligt den uppgjorda planen övergå i den nya organisa- tionen.
Enligt nyss anförda bestämmelser utgår statsbidrag till högre goss- och samskolor med ett visst belopp för skolstadium motsvarande realskolan - och med ett visst belopp för skolstadium motsvarande gymnasiet. Med hänsyn härtill skulle det ligga närmast till hands, att statsunderstödet till det förra skolstadiet för varje enligt avvecklingsplanen indragen klass minskas med en femtedel, därest realskolan omfattar fem klasser, men med en sjättedel, därest nämnda skolstadium räknar sex klasser. Och analogt skulle understödet till gymnasiet minskas, där det är fyraårigt, med en fjärdedel vid upprättandet av det nya statsläroverkets fjärde klass, och med ytterligare en fjärdedel för varje nytillkommen ring i det treåriga statsgymnasiet. Där gymnasiet redan är treårigt, borde i så fall anslaget till detta minskas med en tredjedel för varje ring, som upp-
rättas av det nya statsgymnasiet. Emellertid skulle vid tillämpande av sådant förfaringssätt här ifrågavarande läroanstalter komma i en väsent- ligt ogynnsammare ställning än de högre flickskolorna, utan att för en dylik skiljaktighet sakliga skäl låta sig anföras, och kommissionen har vid sådant förhållande ansett sig böra förorda, att avvecklingen av stats- understödet till de högre goss- och samskolorna försiggår enligt enahanda grunder, som nyss ifrågasatts för de högre flickskolorna.
