SOU 1923:22
Betänkande och förslag i fråga om kvinnors tillträde till statstjänster
N 4-0 (;(
oå (-
- CDL"
&( 4. IoTe
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
STATEN'S OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1923':22 JUSTITIEDEPARTBMBNTET
BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG
, 1. FRÅGA OM ,
KVINNORS TILLTRÄDE TILL
STATSTJÄNSTER i'm-' '
KVINNAS BEHÖRIGHETW ATT INNEHAVA _ PRÄSTERLIG OCH ANNAN KYRKLIG TJÄNST
A M
- '_7 DISTRIBUERÅS A-V NIORD'ISKA BOKHÄNDELN Pris kr. 13— ' '
.— i.
'22',
.j 11722; » —
' äågiajaktta elser "frånflml drs riksdagsmannaval. _ v
E. v. Hei enstam. Norstedt. 20 s. Ju.
. statistisk undersökning rörande husbyggnsdsverk- * i_—samheten i Sveriges städer och stadshknande sam-'
*3.
..;
_ 6. _. .,; '.'. B.
'.9.
' .titel m. m.- Marcus.
139-
.liäll'en. Av B;Nyström. Norstedt. 208's. S. . gårnvii satyrelsens skrivelser till Kungl. Maj:t de apri få maj 1922 med åttrande över tull— och traktatkom- mittens'utlåtian e m. m. Sv. Tr.—aktieb. 22 s. K. Kl'imatets inverkan på. byggnader vid västkusten. . _Kungl. Byggnadsstyrelsens meddelande nr 1. Marcus.
413 s. K. 'Betänkande med förslag till förändrad kyrklig in- delning och organisation inom de till Kristianstads och Malmöhus 'län hörande delarna. av Lunds stift. "Häggström. 392 s. E. . Tillägg till betänkande och förslag betr. förråds- vé'rksamheten vid marinen. Tullberg. vj, 92 5. Få. "Betänkande rörande fiskerinäringens främjande. Baggström. 95 5. Jo. .
Utredning angående statsunderstöd för idrottens främjande, Tullberg. v, 124*s. 1 kart. E. ',Patentlagstiftningskommitténs betänkande 7. För— "slag. till. lag om rätåtill tidnings eller tidskrifts
8. H. *. . ,'Om lappskattela dsinstitutet och dess historiska 'utåecläling. Av ke Holinbäck._ Almqvist & Wik- ,se . o s. , S. ' . 11—12. Betänkande med förslag till lag nu ående kultur-
-'minn'esvård samt organisation av
' . anstalter.
14.
ulturmiunes- vården. .1. Historik,.memorial nu .minnesvårdens nuvarande ståndpunkt, utländsk lagstiftning samt *;bilugor. viij, 483 s. '3 kart. 2. Förslag och motiv. .xxiij, 197 s. Centraltr. E. . ' Högskolornas lönereglerinaskommittés betänkan— .4 den. 2. Fackhögskolor oci övriga vetenskapliga. Häggström. vj, 193 8. E. - _ 'Statsmakterna och bränsleansknffningen under krigsåren. Av bränslekommissionen avgiven" berät- ågåse över dess verksamhet åren 1917—1921. Marcus.
. * ; _ & H. -'15. .Stadstiksakkunnigas betänkande. Utredning och
' 16.
,'"l7.
, förslag till åtgärder för minskning av koatnaderua
för den officiella statistiken saint åstadkommande ' av en permanent kontroll över det statistiska ar- betet m. m. Beckman. x., 367 s.' Fi. Förslag till vissa ändringar i_ bestämmelserna rö- f rande jakt och fågelskydd. 2. Andringar i inktlugen, '_ fridlysningsbestämmelser m. m:. Marcus. 17 3. ,Jo. ,Betänkande och förslag rörande det akademiska. *beiordringsväsendet. Lund, Berling. 268 s. E.
f'l'l-SLVDet svenska lantbrukets produktionskostnader. 1. ' . Bokföiin vsåret 1919—1920. Av L. Nanneson. Medde-
lande från Kungl. Lantbruksstyrelsen nr 240 (Nr 6 "*1922). Norstedt. vij, 126 s. 'Jo. _—
' _19. '20. ' "21;
'22.
' .jv,
. Beckman. (41
Betänkande med förslag angående arrendators rätt till ;;"silttnling för elektrisk anläggning-£ Tullberg. s.' u. - — Mellanliandssakkunniges betänkande ang. olägenhe- .ternn vid inellunhandssystemet inom livsmedels- handeln. Eklund. 295 5. Jo. ' ' Om röstsammanräknin vid kommunala val enligt jlagaxns. den 951j_unisl9* 2. *Av E. v. Heidenstam. s. . Kolonisationskommitténs betänkande 1922. ' För- -'>, slag till kolonisation & krono arket i Norrland
' _23. 5.24.
2.5.
' och'Dularna jämte_förslag dels till utsträckt tilläm-
pande äv intensivt skogsbruk & de norrländska kro- '
_noparkerne. dels till kraftigare befrämjande av egna- hemshildning ä. enskild jord i Norrland. Centraltr. %), xvij', 433, 133.112 s. 1 kart. Jo. ' etänkande och förslag angående utbildningskurser Ö
tjinom tullverket. Tullberg. viij, 143 s,. . _ _ Utredning rörande den s. k. Nyköpings "kanal. _Meddelande från Kungl. Kwalk'oinmissionen. Nr 6. Häggström. 69 s. 3 pl. K. Förslag-till författningar angående handel med och import av utsädesfrd ävensom till oxnorvanisation av frökoutrollverksamheten 111. m. Bec man. iv, "131 s.' Jo. " _
Byggnadearlietarsakkunuigas betänkande 2. Arbets--
1922 med förslag till taxeändring samt den '
April—December '='
26.
21.
28.
Utkast-till 7] om'yvisstitryg nde av byggnads borgenärer—s färdringnnm..m. g'.lftullberg. 51 s. . » Redogöi'elseför de ecklesiastiks. boställens. 5. Vår gårds gin. Av -H.- Skoglund. Beckman. giv s. . . _ . .. Betänkande och förslag rörande bra-ndskyddsfljr
. skrifter och ordnandet'nv brandväsendet inom .
29.
'30.
. _ Marcus. &
49.
_fordon
"m. m. Norstedt. 302 's. S. ket. 7. Betänkande med förslag till Kungl. Maj! nådiga, stadga angående skydd för människor v)_-l_ ' brandfara inom industriella arbetslokaler. Beckme
5 5. K. . . . Flottans skolsakkunnigas betänkande 3 an den
skolreglemente för flottan. 1. Skolor,och ung, för sjömanskårens manskap, Tullberg. vij, 11-79,
bil. Fö. .
tgärder mot godsanhoguing i tullpackhus m. '1'u Generaltullstyre sens un erdaniga utlåtanden öv _ 1914 års tullkommissions betänkanden. 3. Marcus9 mrs. Pl. 1= Supplement nr'l till Sveriges familjenamn.' ' repa—anst. 12 s. E. '. ' _Bilagn. till kolonisatiouskommitténs' betänkande:
Redogörelser för inventering av odlingsjord. Av'E', Haglund. Centi'ultr.å2), 278 s. 11 kart. Jo.? :_- Förslag till revidera lag om arbetstidens begräns— nixig'jämte utredningar rörande arbetstidslagstiftg' ningens verkningar oc iarhetstldsförhullnndenuinoxn' vissa yrken." Norstedt. (2). 186, 109*vs. " S. _ Betänkande och förslaglavgivnaav den av Kungl. Maj: den 31 augusti 1920 ti lsutta kommitté för verkställs" lande' av utredning. huruvida. krigsdomstolarnai fredstid kunna avskaffas. Marcus. vij. 224 s. Ju.— 1921 års fasti lietskreditsukkunniga. Betänkande" 1: Utredning och förslag angående höjning av mammi-, ränsen fördeu- riinärajordbruksfastigh'otskrediteu. arcus. 26 s. , o. ' ' . * ,: Tull- och traktatkommitténs utredningar och hetltn kunden. 11. Pa persindustriens produktionsförhål landen. Av E. osssus. Tullberg. iv, 101 s. Pl. 4 Underdanigt utlåtande med förslag till förordning? angående tillverkning och beskattning av malt-
' day.—ker m. m. Marcus. 143 &. Fi.
Tull- och traktatkommitténs utredningar ochbetän— kunden. 13. 'Den svenska kautschukindustriens.utv; , veckling 1890—1913 med särskild hilnsyn till dess ställ-t
ning åren närmast före världskriget. Av B. Ohlin. Marcus. iv, 38 s. Fl. . . _ ": Betänkande med förslag till förordning om motor.- jamte därmed sammanhängande författd ningar. samt till' stadga. om trafiken & vägar och gator. V._Petterson. viij.25—l s. —4 bil. K.” '- _: Tull-. och traktstkommitténs utredningar och betan-_ kanden. 12. Mar arinin nstriens utveckling 'med särskild. hänsyn ti förhållandena. före världskriget.- Av J. Lublin. Tullberg. iv, 18»! s. Fl. '. , ': 'I'ull- och traktatkommitténs utredningar och betlm _ kunden. 14. Huvuddragen av det svenska. jordg brukets utveckling 1871—1919. Av A. Sjöström". 'Marcus. iv. 120 s. Pl. 3 Tull- och traktatkommitténs utredningar och betan-' kandenf—Jå. versikt av jordbrukets utveckling i" vissa främmande länder 1871—1913. Av E. Höijer-f Marcus. iv, 97 s. *Fi. ' — Betänkande 'med förslag till allmän sjukliusstadga'
Kommunikationsverkens lönekommitté 4. Bctlin kande angående pensionering av icke-ordinarie perso; nal vid postverket, telegrafve'rket. statensjärnvägar och statens vattenfallsverk. Tullber . x, 112 5. K. Odli'ngsorånnisaltionens verksamhet aren 1918—1922, 8. 0. ' Betänkande med förslag till lag om tvångsugpfostran' fit-unga- förbrytare m. m. Beckman. W, 2' 2 s.- Ju; Jordkommissionens betänkanden. 4. Om. bildande av nva jordbruk m'; m. Marcus. . .- Ju. Jord (ommi'ssion ens; betänkanden. 5. Redogörelse" 'för resultatet av Vissa av jordkommissionen före-
tagna eng'néter i jordfi-ägan. Av F. Sandberg. Marcus. Vil, 239 s. Ju. ' » . _" Utredning angående omorganisation av polisväsenä det i riket. Av S. Linnér. Beckman. ix, 416 s. * S;
JUSTITIEDEPARTEMENTET
BETÄNKANDE ()CH FÖRSLAG
1. FRÅGA (m
KVINNORS TILLTRÄDE 'TILL STATSTJÄNSTER
III
KVINNAS BRHÖRIGHE'I' ATT INNEHAVA PRÄSTICRLIG (')(IH ANNAN KYRKLIG TJÄNST
STOCKHOLM 19213 ISAAC MARCUS' BOKTRYCKERl-AKTIEBOLAG
Innohållsförteckning.
sid. Skrivelse till statsrådet och chefen för justitiedepartemontet .. .. .. 5
Lagförslag :
Förslag till lag innefattande bestämmelser angående kvinnas tillträde till prästerlig och annan kyrklig tjänst. .. .. .. .. .. . .. 7 Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 2,13 och 41 55 i lagen den 9 december 1910 angående tillsättning av prästerliga tjänster .
Inledning .. Utredning av professor Rodhe.. .. .. .. .. .. .. .. .. .. .
Kommitterades yttrande:
Allmän motivering.. .. .. .. Den föreslagna lagstiftningens innehåll Speciell motivering till lagförslagen Avlöning och pensionering
Särskilt yttrande av Edv. Rodhe .
Till
Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet.
Sedan sakkunniga för utredning av frågan om beredande av ut— sträckt behörighet för kvinnor att vinna tillträde till civil statstjänst i januari 1921 avlämnat sitt den 27 december 1920 dagtecknade betänkande del II, innefattande utredning och förslag i samtliga till uppdraget hö- rande ämnen med undantag av frågan om kvinnas tillträde till prästerlig eller annan kyrklig tjänst, har chefen för justitiedepartementet den 7 juni 1921 tillkallat undertecknad Rodhe att såsom sakkunnig deltaga i det återstående utredningsarbetet.
Vi få härmed överlämna del III av betänkandet, innefattande utredning och förslag i fråga om kvinnas tillträde till prästerlig eller annan kyrklig tjänst. Uppdraget är därmed slutfört.
Undertecknad Rodhe åberopar särskilt yttrande i viss del. Stockholm den 24 januari 1923.
EMILIA BROOME
AXEL AFZELIUS HARALD HALLEN AND. PERS
EDV. RODHE MATHILDA STAEL von HOLSTEIN
Förslag till
Lag innefattande bestämmelser angående kvinnas tillträde till prästerlig och annan kyrklig tjänst.
Med upphävande av vad i lag eller särskild författning finnes stadgat häremot stridande förordnas som följer:
16.
I fråga om behörighet att prästvigas och att innehava prästerlig tjänst skall med de undantag, i denna lag angivas, kvinna vara likställd med man.
26.
Kvinna må ej förordnas till prästerlig tjänstgöring eller utnämnas till prästerlig tjänst i annan församling än sådan, i vilken finnas minst två prästerliga tjänster och av dessa tjänster minst en har manlig innehavare.
Så.
Kvinna må ej innehava prästerlig tjänst, med vilken är förenad skyl- dighet att tjänstgöra vid armén eller marinen, eller prästerlig tjänst vid fångvårdsanstalt, allmän uppfostringsanstalt, allmän alkoholistanstalt eller annan dylik inrättning, såvida anstalten är avsedd huvudsakligen för män eller manliga minderåriga.
De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpning av vad så- lunda stadgats, utfärdar Konungen.
4å.
Kvinna må kunna prästvigas utan hinder därav, att förordnande till prästerlig tjänstgöring ej kan meddelas henne.
åå.
Innan förordnande till prästerlig tjänstgöring i församling meddelas kvinna, skall, där hinder för sådant förordnande ej möter på grund av
vad i 2 % stadgats, domkapitlet inhämta yttrande av vederbörande kyrko- råd. Har sådant yttrande ej inom förelagd tid inkommit, äge dom- kapitlet ändock företaga ärendet till avgörande.
66.
I fråga om behörighet att innehava kyrklig tjänst, vilken icke är att hänföra till prästerlig tjänst, skall kvinna vara likställd med man.
Denna lag skall träda i kraft den . . .
Förslag till
Lag om ändrad lydelse av 1, 2, 13 och 41 95 i lagen den 9 december 1910 angående tillsättning av prästerliga tjänster.
Härigenom förordnas, att 1, 2, 13 och 41 % i lagen den 9 december 1910 angående tillsättning av prästerliga tjänster skola i nedan angivna delar hava följande ändrade lydelse:
lå.
]. Har —————————— tidningarna.
2. Ordinarie prästerlig tjänst, vilken enligt 2 å i lag innefattande be— stämmelser angående kvinnas tillträde till prästerlig och annan kyrklig tjänst kan innehavas av kvinna, må ej kungöras till ansökning ledig förr- än trettio dagar förflutit från det tjänsten blivit ledig.
3. Vad i avseende ——————— Konungen.
26.
1. Sedan —————————— besättande.
2. Har församling i fall, som i 1 6 2 mom. avses, före tjänstens kun- .görande till ansökning ledig till domkapitlet inkommit med anmälan, att församlingen icke önskar tjänsten besatt med kvinna, må kvinnlig sö- kande icke uppföras på förslag.
13 $.
1. Hava ej tre behöriga sökande sig anmält, utsätte domkapitlet ny ansökningstid, och skall för sådant fall ansökningsrätt stå öppen för hela rikets prästerskap. Den eller de, som under första ansökningstiden an- mält sig och finnas behöriga, hava företräde till förslaget. Har försam- ling till domkapitlet inkommit med anmälan, som i 2 $ 2 mom. sägs, och har anmälan ej senare återkallats, må ej heller efter förnyad ansöknings- tids utgång kvinnlig sökande uppföras på förslaget.
2. Finnas —————————— erfordras.
3. Nöjes —————————— beslut.
1. Den —————————— nämnt.
_ 2. Har vid val till kyrkoherdetjänst, där fjärde provpredikant varit under omröstning, någon av de å förslaget uppförda erhållit mer än hälf- ten av de avgivna rösterna, och har minst en femtedel av samtliga i den justerade vallängden upptagna röstberättigade deltagit i omröstningen, äge Konungen att till tjänsten utnämna en av de å förslaget uppförda, dock att, där församlingen till domkapitlet inkommit med anmälan, som i'2 5 2 mom. sägs, och anmälan ej senare återkallats, kvinna icke må ut- nämnas till tjänsten med mindre kvinna såsom fjärde provpredikant vid i valet erhållit högsta röstetalet.
3. Har vid val till kyrkoherdetjänst, varom i 2 mom. förmäles, ej någon erhållit sådan röstövervikt, som där sägs, eller har ej av samtliga i den justerade vallängden upptagna röstberättigade det i 2 mom. an- givna antal deltagit i omröstningen, äge konungen att till tjänsten ut- nämna antingen en av de å förslaget uppförda eller ock någon till tjänsten behörig präst, som'jämlikt 43 & såsom sökande sig hos konungen anmält, dock att i fråga om utnämning av kvinna vad därom i 2 mom. är- stadgat skall äga motsvarande tillämpning.
4. Den —————————— sagt.
Denna lag skall träda i kraft den .....
Inledning.
Den är 1921 slutligt antagna nya lydelsen av 6 28 regeringsformen an- giver, att till ämbeten och tjänster, vilka äro av den egenskap att Ko— nungen fullmakter därå utfärdar, må med tillämpning av grunder, som av Konungen och riksdagen godkänts, även kvinnor kunna utnämnas och befordras, dock att kvinna ej må utnämnas till prästerlig tjänst, där ej annorledes blivit bestämt i den ordning, 87 8 2 mom. regeringsformen stadgar.
I första delen av förevarande betänkande (sid. 98—107) hava kommitte- rade i sin dåvarande sammansättning ur allmänna synpunkter behandlat frågan om kvinnors tillträde till prästerliga tjänster. I sammanfatt- ningen av betänkandets innehåll (del I sid. 108) uttalas den uppfattning, att genom bestämmelser av kyrkolags natur bör stadgas dels att kvinna skall kunna prästvigas och dels att kvinna skall äga behörighet att inne- hava prästerlig tjänst, dock med den inskränkning, att kvinnlig präst icke skall kunna anställas eller förordnas mot vederbörande församlings vilja.
I andra delen av betänkandet har frågan om kvinnors tillträde till prästerliga tjänster endast så till vida berörts, att i den av kommitterade föreslagna lag innefattande bestämmelser angående kvinnas tillträde till statstjänst en bestämmelse upptagits, enligt vilken eventuella regler angående kvinnas tillträde till prästerlig eller annan kyrklig tjänst för— klaras skola meddelas i annan ordning än genom den lag, som skall hava till ändamål att reglera kvinnas behörighet att innehava statstjänster i allmänhet. I det av Kungl. Maj:t genom proposition nr 241 till 1922 års riksdag framlagda förslaget till lag innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag var, i överensstämmelse med kommitterades nyssnämnda förslag, frågan om prästerliga eller andra kyrkliga tjänster utbruten till behandling i särskild lagstiftning.
De två första delarna av betänkandet utställdes i januari 1921 till yttrande av ett stort antal myndigheter. Med hänsyn till förslagets ' ställning till frågan om kvinnas tillträde till prästämbetet kunde re- missen formellt icke avse prästerliga tjänster såsom sådana, utan alle- nast — jämte övriga statstjänster — sådana tjänster, Vilka —— såsom fallet är med lärarbefattningarna vid de teologiska fakulteterna — utan att vara prästerliga, kunna eller skola innehavas av präster. Med ut— gångspunkt från det av kommitterade i del I gjorda uttalandet, vilket, såsom nämnt, icke avsåg att från kommitterades sida utgöra en slutlig eller uttömmande behandling av ämnet, avgåvos emellertid inom båda de teologiska fakulteterna yttranden, vilka berörde frågan i hela dess vidd. Fakulteten i Uppsala beslöt uttala sin anslutning till kommitte- rades uppfattning, att frågan om kvinnas eventuella tillträde till präst-
ämbetet borde regleras genom särskilda bestämmelser av kyrkolags na- tur, och fann sig, då förslag i sådant hänseende icke förelåge och en närmare utredning vore av nöden, sakna grund att tillstyrka förslaget om kvinnas tillträde till lärarbefattningar inom fakulteten. Särskilt yttrande avgavs av professor Linderholm, vilken, under instämmande i fakultetens gemensamma uttalande, tillkännagav sin anslutning till tan- ken om kvinnas principiella berättigande att kunna bekläda prästämbe- tet. Fakulteten i Lund, inom vilken avgåvos utförligt motiverade ytt- randen dels av professor Rodhe med instämmande av domprosten Pfan- nenstill och professor Aulén, dels av professor Aurelius, beslöt enhälligt uttala sin livliga övertygelse om värdet av ökat kvinnligt arbete i kyr- kans tjänst samt sin uppfattning, att från evangeliskt-kristlig stånd- punkt intet principiellt hinder förelåge för kvinnans tillträde till präst— ämbetet. Då emellertid kommitterade icke tillräckligt beaktat de stora svårigheter av praktisk art, som uppstode, när det gällde kvinnlig prästs ; anställning, avstyrkte fakulteten förslaget i dess föreliggande avfattning samt påpekade behovet av en utredning, vida mer ingående på konkreta förhållanden än den av kommitterade förebragta. Vidare beslöt fakul- teten, likaledes enhälligt, uttala, att den intet hade att invända mot för- slaget om kvinnas tillträde också till de teologiska lärarplatserna vid universiteten, men att, med avseende å hennes tillträde till teologisk lä- rarplats, som vore förenad med prebende, fakulteten ansåge ytterligare ut- redning nödvändig i anslutning till vad fakulteten yrkat i frågan om kvinnas prästvigning.
Beträffande nu berörda uttalanden av de teologiska fakulteterna och av enskilda deras ledamöter få kommitterade i övrigt hänvisa till den genom justitiedepartementet utgivna publikation, i vilken samtliga med anledning av kommittébetänkandet, delar I och H, avgivna officiella yttranden äro fullständigt återgivna (»Yttranden av ämbetsmyndigheter- över vissa delar av betänkande och förslag i fråga om kvinnors tillträde— till statstjänster», Stockholm 1921, sid. 155—156 och 167—173.)
Frågan om kvinnors tillträde till prästämbetet i Vårt land har uppkom— mit i sammanhang därmed, att likställighet mellan man och kvinna med avseende å flertalet offentliga funktioner, bland annat i fråga om be— hörighet att i allmänhet innehava statstjänst, under de senaste åren blivit genomförd eller i varje fall principiellt fastslagen i lagstiftningen.. Det är då naturligt och med hänsyn till den offentligt—rättsliga ställ— ning, kyrkan i vårt land intager, konsekvent, att de till kyrkan hörande befattningarna, såväl prästerliga som andra, underkastas en motsvaran— de prövning med avseende å lämpligheten av reformens utsträckning ; även till dem. i
Då kommitterade nu gå att verkställa en sådan prövning, har det * synts lämpligt att, utöver vad i del I av betänkandet härom förekommer,. först meddela en utredande överblick över den ställning kvinnan, allt efter som uppfattningen i hithörande ting skiftat, intagit i det kyrkliga. arbetet under olika perioder av kyrkans liv. I denna utredning, som avfattats av en bland kommitterade, professor Rodhe, ingår även en översikt beträffande åtskilliga europeiska länder av den ställning man där f. n. intager till frågan om kvinnors tillträde till prästämbetet.
Utredning av professor Rodhe.
Vad traditionen inom den kristna kyrkan angår, är denna emot an- vändande av kvinnan såsom präst. Uppfattningen av prästämbetets innebörd har visserligen under tidernas lopp växlat, men med vederbör- lig hänsyn tagen härtill, torde man likväl kunna såsom faktum fastslå detta. Redan i den urkristna församlingen var den ledande ställningen och det offentliga uppdraget att i församlingen lära och undervisa och att handhava nådemedlen förbehållet männen. Härvidlag bör dock föl— jande beaktas. Det har intill senaste tid, då en viss reaktion har kunnat förmärkas, varit brukligt att beteckna organisationen i den urkristna församlingen såsom »karismatisk» (Karisma : andens nådegåva), en andens fria organisation under den första entusiasmens tid. Andens gåvor voro mångahanda, såsom aposteln Paulus säger i 1 Kor. 12: 4. I samma brevs kap. 14: 1 säger han: »Faren efter kärleken, men varen ock ivriga att undfå de andliga gåvorna, framför allt profetians gåva». Denna profetians gåva spelade en stor roll vid de kristnas gudstjänstliga sammankomster, såsom fortsättningen av nämnda kapitel ger vid han- den. Att profetians gåva kunde komma kvinnorna till del var för den urkristna församlingen en självklar sak. De stodo här inför obestrid- liga fakta. Man såg häri uppfyllelsen av det gammaltestamentliga ordet (hos profeten Joel): »Och det skall ske i de yttersta dagarna, säger Gud, att jag skall utgjuta av min Ande över allt kött, och edra söner och edra döttrar skola profetera, och edra ynglingar skola se syner, och edra gamla män skola hava drömmar; ja, över mina tjänare och tjänarinnor skall jag i de dagarna utgjuta av min ande, och de skola profetera.» (Apg. 2: 17, 18.) Också Paulus stod inför det faktum, att i Korint kvinnor undfått profetians gåva. Huru ställer han sig till det härav betingade offentliga uppträdandet av kvinnor vid den kristna gudstjänsten? Två. uttalanden i första Korinterbrevet komma härvid i betraktande, två utta- landen, som vållat forskningen stora svårigheter på grund av den mot— sägelse, vari de synas stå till varandra, nämligen 11: 5 och 14: 84. I kap. 11: 5 föreskriver han, att en kvinna icke skulle bedja eller pröfetera med ohöljt huvud. Det torde vara omöjligt att komma ifrån, att Paulus här förutsätter kvinnans offentliga framträdande vid gudstjänsten. Det är icke tal om något mera enskilt gudstjänsttillfälle, såsom man stundom sökt göra troligt. Texten ger icke anledning till att göra en dylik inskränk— ning.
I 1 Kor. 14:34 ff. åter säger Paulus: »Såsom kvinnorna tiga i alla de andras heliga församlingar, så må de ock tiga i edra församlingar. Det är dem icke tillstatt att tala, utan de böra underordna sig, såsom lagen bjuder. Vilja de hava upplysning om något, så må de hemma fråga sina män, ty det är en skam för en kvinna att tala i församlingen.» Här synes Paulus vara avgjort emot kvinnans offentliga uppträdande. En del for-
Den äldsta kristna kyrkan. Paulus.
skare anse också, att här föreligger en så uppenbar motsägelse mot kap. 11: 5, att det är omöjligt, att samma person kunnat skriva bägge ut- sagorna. Man tillgriper därför den radikala utvägen att förklara 14:34 ff. såsom en senare tillsats, influerad av den uppfattning, som kommer till synes i 1 Tim. 2: 11 ff., där det heter: »Kvinnan bör i stillhet låta sig undervisas och därvid helt underordna sig. Däremot kan jag ej tillstädja en kvinna att själv uppträda såsom lärare, ej heller att råda över sin man; fastmera må han leva i stillhet.» Att stryka ett bibelställe som be- reder svårighet är emellertid alltid en förtvivlad åtgärd, som får till— gripas först i sista hand och då skäl även i övrigt tala därför. Visser— ligen åberopas stundom i förevarande fall dylika skäl, enär en viss osä- kerhet i texttraditionen föreligger. Gemenligen anser man sig dock — och utan tvivel med rätta — icke befogad att på detta sätt komma undan svårigheten.
Andra vägar torde emellertid stå till buds för att vinna en tillfreds- ställande tolkning. Sannolikast torde vara, att Paulus i de bägge ut— sagorna icke talar om en och samma sak. Den ena gången yttrar han sig om profeterandet, den andra gången om talandet. En inblick i skillnaden mellan profeterandet och talandet ger 1 Kor. 14:29, där det heter: »Av dem som vilja profetera må två eller tre få tala, och de andra må döma om det som talas.» Vi ha således att föreställa oss tillväg-agångssättet vid de kristna sannnankomsterna så, att de' som hade profetians (gåva först uppträdde. Därefter framträdde andra, som yttrade sig om vad de profeterande andragit. De uttalade sin uppfattning om den profetia de hört, framställde kanske frågor eller begärde upplysningar. Å ena sidan »profeterade» man således, å den andra »talade» man. Sannolikt .ger nu Paulus föreskrifter ena gången angående kvinnornas förhållande till »profeterandet», den andra gången till »talandet». I förra fallet höjer sig Paulus för det faktum att kvin- norna kun-de hava profetians .gåva. De som hade den skulle få upp- träda vid gudstjänsten. I senare fallet åter ställer sig Paulus avvisan— de. Han ville icke att kvinnorna skulle tränga sig fram och blanda sig i det samtal som följde på profeterandet. Han säger; »Vilja de hava upplysning om något, så må de hemma fråga sina män.» Paulus mo- tiverar sin anvisning med den allmänna satsen att »såsom kvinnorna tiga i alla de andras heliga församlingar, så må de nock tiga i edra för- samlingar». I de övriga församlingar, som Paulus kände till, brukade kvinnorna icke gripa till ordet, och detta fann Paulus vara i sin ord- ning. Det överensstämde med hans uppfattning av det passande och skickliga.
Vi ha icke så god inblick i det inre tillståndet i någon församling som i den korintiska, och det just genom Pauli brev till denna försam- ling. Ja, man kan gå ett steg längre och säga, att vi knappt känna till det inre tillståndet i någon församling från den första tiden utom just den korintiska. Det är möjligt, att vad som förekom i den korintisk-a församlingen med avseende på kvinnornas offentliga framträdande ock—- så förekom i andra församlingar, som till sin struktur påminde om denna. Av den förut citerade utsagan i första Timoteusbrevet kan man kanske draga den slutsatsen, att samma tendenser, som Paulus ansåg sig böra motarbeta i Korint, yppat sig på andra håll och på en något senare tid. I alla fall kan men icke generalisera vad som förekom i den korintiska församlingen. Den allmänna regeln har varit den, Som Pau-
lus åberopar, att kvinnorna icke uppträdde offentligt i församlingen med mindre de hade profetians gåva.
Men härmed är ingalunda allt sagt om kvinnans ställning i försam- lingslivet under den första kristna tiden. Redan i evangelierna intaga ju kvinnorna en framskjuten plats. Samma blir förhållandet senare. Därom bära t. ex. hälsningarna i de paulinska breven vittnesbörd. Över huvud är det förvånande, i vilken utsträckning kvinnor här onmämnas, och det också, om man jämför antalet män med antalet kvinnor. Av de nämnda hälsningarna framgår att kvinnorna utförde ett stort och värdefullt arbete i missionens tjänst. Paulus yttrar sig i synnerligen erkännsamma ordalag om deras insats. Några exempel må anföras. I Rom. 16: G heter det: >>Hälsen Maria, som har arbetat så mycket för eder», v. 12: >>Hälsen Tryfena och Tryfosa, som arbeta i Herren. Hälsen Persis, den älskade systern, som har så mycket arbetat i Herren. » I Fil. 4: 2, 3 heter det vidare: » Evodia förmanar jag, och Syntyke förmanar jag att de skola vara ens till sinnes i Herren. Ja, också till dig, min Synsygus -— du som med rätta bär det namnet—har jag en bön: Var dessa kvinnor till hjälp, ty jämte mig hava de kämpat i evangelii tjänst, de så väl som Klemens och mina andra medarbetare, vilkas namn äro skrivna i livets bok.» Flera gånger nämnda i Nya testamentet äro de båda makarna Prisca och Akvila, vilka Paulus i Rom. 16: 3 kallar sina medarbetare. Om dem berättas i Apg. 18:24 ff., att de i Efesus togo sig an en till denna stad kommen jude, bördig från Alexandria, vid namn Apollos. Denne, synbarligen en framstående man, vilken senare kom att få en framskjuten roll i den korintiska, församlingen, fick först genom Prisca och Akvila den grund- ligare undervisning om »Guds väg», som satte honom i stånd att med framgång förkunna evangeliet. Den inblick, som de nytestamentliga skrifterna giva oss i kvinnornas missionsarbete, låter oss ana, vilken viktig faktor de denna tid voro just såsom missionsarbetare.
Men också på annat sätt än hittills blivit nämnt togs kvinnan i an— språk för kyrkligt arbete. Kvinnor utförd-e också en del praktiska upp- gifter som församlingslivet krävde. I 1 Tim. 3: 8 ff. talas det om huru- dana församlingstjänarna (diakonerna) bord-e vara. Omedelbart där— efter tillfogas några ord om huru kvinnorna borde skicka sig. Samman- hanget ger vid handen, att det här är fråga om kvinnor, som utförde en församlingstjänst, analog med de manliga församlingstjänarnas. Innebörden av denna tjänst må här lämnas därhän — den var i varje fall av annan art än och underordnad församlingsföreståndarens. Ock— så den frågan må lämnas oavgjord, i vad mån man på detta stadium av kyrkans utveckling kan tala om ett ämbete. Vi skola längre fram se, att man ett par århundraden senare, i fråga om ett då faktiskt före- fintligt kvinnligt diakonat, åberopar det nu berörda skriftstället. Här må. blott påpekas, att kvinnan under den första tiden verkligen hade en arbetsuppgift på ifrågavarande mera praktiska område.
Mångsidig har kvinnans användning i det kyrkliga arbetet varit un- der de första århundradena. En viktig faktor i kyrkans liv har hon ut— gjort. Det var ingen tillfällighet, när Celsus, den store motståndaren till kristendomen under det andra århundradet, hånade de kristna för . deras religion såsom en religion för obildade, slavar och kvinnor. Under förföljelserna bevisade många kvinnor en utomordentlig ståndaktighet, och många beseglade med sitt liv sin tro. Belysande är vidare, att när kejsar Licinius under förföljelsetiden i början på .trehundratalet sär-
Ämbete- organisa-
tioner i den gamla
kyrkan.
Den gamla kyrkans diakoniss— ämbete.
skilt hår-t ville drabba de kristna, han utfärdade ett edikt, som förbjöd kvinnornas deltagande i gudstjänsten.
I sista hand vilade kvinnans starka ställning i urkrist-endomen därpå, att hon religiöst fullt jämställdes med mannen. Det var något nytt i den antika världen, när Paulus såsom fullödigt uttryck för kristen upp- fattning kunde säga: »Här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri, här är icke man eller kvinna; alla ären I ett i Kristus Jesus.» (Gal. 3: 28.) Det viktiga och i själva verket revolutionerande var, att den här uttalade grundsatsen icke var resultatet av en abstrakt speku- lation, utan uttryck för en praktisk erfarenhet, åvägabragt genom den religiösa upplevelsen. Var-helst denna erfarenhet gjordes med ursprung- lig kraft, kom man till det resultat, som Paulus här uttalat.
Urk-ristendomens med nödvändighet mera vaga samfundsformer fingo med tiden vika för en fast, kyrklig organisation. Det skedde under en långvarig och invecklad historisk process. Dess innebörd och slut- resultat skola här endast flyktigt beröras, nämligen i den mån det blir fråga om kvinnans ställning i den kyrkliga organisation, som kom till stånd. Lyckades kvinnan hävda den ställning, hon dittills intagit i det kyrkliga livet? Frågan är ej så enkel att besvara. Nya förhållan— den inträdde. Ämbetsorganisationens utveckling både betingas av och betingar de urkristna »utomordentliga nådegåvornas» (karismernas) upphörande. I den mån dessa, och bland dem också profeterandet, för— svunne, upphörd-e kvinnornas offentliga uppträdande vid gudstjänsten. Någon ledande ställning i det kristna församlingslivet hade kvinnan ju icke haft. Det är därför icke överraskande att finna, att kvinnan icke hade tillträde till episkopat och presbyterat. Ledande ställning fick hon blott i vissa rörelser som gingo på sidan om kyrkan. Karaktäristiskt är, att-när >>profetian» väcktes till nytt liv inom den montanistiska rö- relsen i senare hälften av andra århundradet, detta återverkade på kvinnans ställning. Tvänne profeterande kvinnor, Prisca och Maxi— milla, intogo inom den nämnda rörelsen en den mest framskjutna ställ— ning, ja, voro under ett tidigare skede i viss mån de egentliga bärarna av densamma. Möjligen ha prästerliga rättigheter, såsom utdelande av nattvarden och förrättande av dop, kommit kvinnor till del inom den montanistiska kyrkan, dock ej överallt. Tertullianus, som ju blev montanist, är synnerligen skarp mot tendenser å kvinnornas sida att söka sig fram till ledande ställningar. Vad som försiggick inom monta— nismen hade en viss oroande återverkan på kvinnans position inom kyrkan. Somliga forskare ha velat tillägga reaktionen mot montanismen en avgörande betydelse i fråga om kyrkans hållning i kvinnofrågan. Detta torde emellertid knappast vara riktigt. Andra omständigheter ha säkerligen varit av större vikt. Vad som här blivit sagt om monta- nismen gäller också .gnosticismen, inom vilken kvinnor stundom inne- hade en auktoritativ ställning.
Vi komma nu fram till frågan om kvinnan verkligen fick en plats i den kyrkliga ämbetsorganisationen och i så fall vilken. Det kan till en början fastslås att kvinnan verklig-en, även sedan kyrkans första utvecklingsskede gått till ända, förmådde så hävda sin ställning eller rättare sagt att kyrkans ledning allt fortfarande satte så stort värde på kvinnans insats i det kyrkliga arbetet, att hon fick en funktion att fylla även i den kyrkliga ämbetsoriganisationen. Frågan om arten av denna funktion är ganska invecklad. Den har livligt sysselsatt den
.sista tidens kyrkohistoriska forskning, särskilt den engelska. En ut— märkt sammanfattning av forskningsresultaten ger det 1919 utkomna arbetet »Ministry of women».
När det gäller kvinnans ämvbertsfunktion, rör det sig om trenne kate- gorier av kvinnor: »änkor», »dia-konissor», »jungfrur». Det klassiska stället i Nya testamentet beträffande »änkorna» är 1 Tim. 5:3—16. Här framställas vissa krav på en »församlingsänka». Man har stundom ansett, att det här är tal om ett församlingsämbete med vissa funktio— ner. I allmänhet är man nu för tiden på det klara med att så icke är förhållandet. >>Änkorna» voro föremål för, icke medhjälpare i försam— lingens understödsverksamhet. Så var det från början, och så förblev det alltjämt. »Änkorna» voro icke något klerikalt stånd. Allmän praxis var det, att församlingarna sörjde för de värnlösa änkorna. Dessa hade sitt livsarbete bakom sig. Man begärde icke något arbete .av dem. Bön och förbön räknades såsom dessa kvinnors värv, varmed de tjänade församlingen, såsom det heter il Tim. 5: 5: »En rätt, värnlös änka, som sitter ensam, hon har sitt (hopp i Gud och håller ut i bön och åkallan natt och dag.»
I motsats till »änkan» är däremot diakonissan en kyrklig funktionär. Diakonissan, icke ordet, men funktionären, möter i den ovan berörda utsagan i första Timoteusbrevet, kap. 3:8 ff. Sedan inträder i littera— turen en lång tystnad. Bortser man från det bekanta brev, som Plinius d. y. i egenskap av ståthållare i Bithynien i Mindre Asien skrev till .sin vän, kejsar Trajanus, med begäran om förhållningsorder med av— leende på de kristna, i vil-ket brev tvenne kristna kvinnor omnämnas :såsom ministrae (församlingstjänare), omtalas diakonissan först om- kring år 300 i ett syriskt dokument. Av detta senare framgår att vid den tiden ett fullt utbildat diakonissämbete fanns i orienten, under det att västerlandet däremot står främmande för detta ämbete.
I den österländska kyrkans stora tid, i Basilii och Chrysostomi dagar, således under senare hälften av 300-talet och förra hälften av 400-talet, hade diakonissan en fast och inflytelserik position i kyrkan. Förmögna och förnäma kvinnor voro stundom bärare av ämbetet. De stora kyrko- mötena i Nice-a 325 och Kalcedon 451 utfärdade bestämmelser angående detsamma. Om det reorganiserades och nyskapades omkr. 300 eller om det har fortlevat från äldsta tid och genomlupit en jämn utveck- ling, är på grund av den sparsamma litteraturen omöjligt att avgöra. Diakonissans funktioner voro följande. Hon hade att gå biskopen till handa. Enligt ett författningsdokument, de 5. k. Apostoliska kon- stitutionerna, erhöllo kvinnor endast genom diakonissan tillträde till biskopen. Dia'konissan hade vidare att biträda vid kvinnors dop (dop .av vuxna var ännu vanligt; kvinna var dock aldrig dopförrättare), att bära sakramentet till de sjuka och besöka dessa, att giva undervis- ning åt kvinnliga katekumener, samt slutligen attvidgudstjänsten be- vaka dörren och ordna med kvinnornas platser. Författningshistoriskt viktigt är, att diakonissan invigdes genom handpåläggning av biskop. Kvinnans erkända plats i den kyrkliga ämbetsorganisationen markeras därav, att hon räknades till klerus, det andliga ståndet, en viktig om— ständighet på denna tid, då man började uppdraga en skarp skiljelinje mellan kl-erus och lekmän.
Vi komma så till den tredje kategorien, »jungfrurna». Tidigt ägna— des särskild heder åt dem som frivilligt, för himmelrikets skull, höllo fast
Medel- tiden. Den ro— merska kyrkan.
vid det ogifta ståndet. Men samtidigt ansågs det, att celibatslöftet icke var något att berömma sig av. Man skulle icke stoltsera därmed inför människor. Både Ignatiu-s, i början av andra århundradet, och Ter- tullianus, ungefär hundra år senare, hålla för-e att Gud allena skulle veta något om löftet. »Jungfrurna», som voro mera framträdande i västerlandets än i orientens kyrk-oliv, blevo emellertid så småningom en särskild klass — så var det på Cypriani tid, omkring år 250. I fjärde århundradet blevo de, under inflytande av det då up-pblomstrande »mu-nkväsendet, vars djupaste rötter ligga på utomkristet område, ett särskilt stånd.
Under femte och sjätte århundradena började de nu nämnda katego- rierna, änkorna, diakonissorna och jungfrurna, att gå in i varandra. De förutvarande skiljelinjerna utsuddades. >>Änko|rna>> fingo här och var funktioner som påminde om diakonissans, och »änka» och »jungfru» ten— derade att bliva en synonym beteckning för dem som levde i frivilligt celibat. Utvecklingen sammanhänger med diakonissämbetets nedgång och förfall. Olika orsaker bidrogo till detta. Dopet av vuxna trädde tillbaka för barndopet, den socialt avskilda ställning, i vilken orientens kvinnor i viss mån levde, upphörd-e. Därmed ansågs diakonissämvbete-t ha förlorat sitt berättigande. Det manliga diakonämbetet, vars auktori— tet var i stadig tillväxt, ansågs kunna fylla diakonissans funktioner. Men det som framför allt verkade upplösande på de äldre formationerna var munkidealets seger. De tre linjerna, änka, diakonissa, jungfru, löpte samman i kvinnoklostret. Dia-konissan blev abedissa, till en bör- jan med bibehållande av sina funktion-er såsom diakonissa. Men när dessa bortföllo, uppgick diakonissan i abedissan. De bägge orden blevo synonymer, och till slut, fram i medeltiden, upphörde man att bruka ordet diakonissa. Denna utveckling innebar emellertid — och det är här att lägga märke till — att kvinnans organiserade, religiösa verksamhet flyttades bakom klostermurarna från det levande, rörliga kyrkliga ar— betet i församling—en. Där fick kvinnan såsom kyrklig funktionär ingen. plats. Man kunde tycka, att kvinnan liksom förut och trots kloster— väsendet skulle kunnat få behålla klerikal grad. En bidragande orsak till att så icke skedde har man funnit i den omständigheten, att kyrkan tog sin organisation i arv från den romerska staten. Denna kände icke kvinnliga ämbetsmän. Men den omstädigheten, att kyrkan i viss mån kopierade den romerska staten, ja efterträdde denna, innebar en seku— larisering. Sekularisationen av kyrkan medförde således kvinnans un— danträngande i det kyrkliga arbetet. Såsom en sammanfattande ka.- raktäristik av kvinnans ställning i den gamla kyrkan kan det därför sägas, att under den skapande perioden i kyrkans historia tages kvin— nan i anspråk, men under tillbakagångens tid skjutes hon åt sidan.
Av den givna framställningen framgår således att kvinnan i det spe— cifikt kyrkliga arbetet hade en mera framskjuten plats i den äldsta ky-r- kan än vad hon fick under den utgående gamla tiden och den tidigare medeltiden. Under tolfte till fjortonde århundradena inträdde en änd— ring härutinnan. Genom den utveckling munkväsendet då tog — man erinre sig här hela den rörelse, som kristalliserade sig i tiggarmunks— ordnarna —— Varigenom nya och friare former skapades, kom kvinnan att i stor utsträckning tagas i anspråk på det kyrkliga arbetsfältet. Det gällde närmast den kristliga kärleksverks-amheten, icke prästämbetet, ty den kanoniska lagens bestämmelse, att endast mån kunna ordineras till
präster, har aldrig rubbats. Den romerska kyrkan håller än i dag lika orubbligt fast vid densamma som den medeltida kyrkan gjorde. Under den nämnda perioden gjorde kvinnan en storartad insats på diako— niens område, men under den utgående medeltid-en inträdde förfall och tillbakagång på detta liksom på. andra områden. Väsentligen annor— lunda blev det i den romerska kyrkan under den katolska restauratio- nens och motreforma'tionens dagar, således på 1500- och 1600—talen. I stigande grad tillgodogjorde man sig nu kvinnans arbete, särskilt i fråga om diakonien, men också i fråga om undervisningen. Er— inras må om Ursulinnornas kongregation, om Visitantinnorna och framför allt om Soeurs de charité, de barmhärtiga syst- ra rna, Vincentius' av Paulo skapelse, de sistnämnda alltjämt 'den mest betydande kvinnliga organisation-en inom den romer— ska kyrkan. Över huvud ha de kvinnliga organisationerna allt sedan motreformationens dagar haft den allra största betydelse så väl för den romerska kyrkans inre liv som för den yttre expansionen.
I de reformerade kyrkorna var utgångspunkten en annan än i den romerska, i det man där av principiella, religiösa skäl bröt med munk- väsendet. För tillfället innebar detta en försämring beträffande lös- ningen av en del uppgifter, som klosterf-olket dittills haft i sina hän— deI', varvid man dock måste räkna med klosterväsendets dåvarande förfall. I jämförelse med den restaurerade romerska kyrkan kom emel- lertid den evangeliska kyrkan, i stort och såsom enhet betraktad, i efter— hand vad den frivilliga kristliga kärleksverksamheten angår. Gentemot den medeltida och romerska uppfattningen av en >>högre andlighets» större förtjänstfullhet framhävde reformationen den religiösa likvär— digheten av varje jordisk kallelsegärning. Detta betydde för kvinnan, att hemmets gärning blev ärad och aktad. I hemmet hade kvinnan framför allt att finna den uppgift, som ålåg henne. Det var reforma- tionens mening att de uppgifter, som klostren omhänderhaft, skulle över- lämnas åt det kristna samhället. De skulle fullgöras, icke .av personer i särskilt andligt stånd, utan såsom ett kallelsearbete liknande övriga »Världsliga» kallelseuppgifter. Här-igenom skedde en inskränkning i det specifikt kyrkliga arbetet. Behovet av en kvinnornas insats förelåg icke. Kyrkans uppgift var att förkunna Guds ord rent och .klart och att utdela sakramenten. De särskilt av den lutherska reformationen bestämda kyrkorna hade därför blott ett ämbete, prästens. Han var en ordets tjänare. Den under upplysningstiden i Sverige brukliga benäm- ningen predikoämbetet, vilkens anor gå tillbaka till de svenska refor- matorerna, ger vid handen, varuti man såg det väsentliga i prästens gärning. Men den offentliga förkunnelsen ansågs icke vara kvinnans uppgift. På denna punkt var Luther fullt bestämd. »Darum fordert die Ordnung, Zucht und Ehre, dass Weiber sehweigen, wenn die Män- ner reden. Wenn aber kein Mann pre-digt, so Wär's v-onnöthen, dass die Weiber predigten» (»Von dem Missbrauch der Messe»). Det var över huvud icke tal om att man inom de reformerade kyrkorna skulle bryta med den gamla, kanoniska bestämmelsen att endast män skulle lor-di— neras.
Inom de reformerta kyrkosamfunden, särskilt i Nederländerna och vid Rhen, med deras mera utgrenade organisation, gjordes likväl tidigt ansatser till inrättandet av ett .diakonissämbete, så också hos mennoni- terna i Holland. I större omfattning togs kvinnan i anspråk för det
Reforma- tions- tiden.
Kvinnan i kristen- domsun- dervis- ningens tjänst.
Diako- nissan.
Kvinnan och den yttre missionen
religiösa arbetet i de större eller mindre samfund som uppkommo genom den fortskridande differentieringen inom den reformerta kristenheten.
Men också inom de evangelisk-lutherska kyrkorna drogs kvinnan så småningom in i det organiserade religiösa arbetet. Utvecklingen är tämligen ensartad, och i det följande beaktas särskilt förhållandena inom den svenska kyrkan. Från begynnelsen lade de lutherska reformations— kyrkorna mycken vikt vid bibringandet av kristlig kunskap. Folket skulle lära sig katekesen och lära sig läsa i bibeln. Bibringandet av kris tendomskunskap och av 'läskunskap gick sida vid sida. Uppgiften ålåg hemmen, där modern i första hand blev den, som uppbar ansvaret i detta avseende, samt vidare prästerskapet, vilket å sin sida kunde påfordra hjälp av klockaren. I början med nära anslutning till det kyrkliga arbetet och den kyrkliga organisation uppstodo, särskilt från slutet av 1700—talet, folkskolor. Dessa erhöllo en planmlässig organisation och gjordes obligatoriska genom f—olkskolestadgan av år 1842. I folkskolorna, likasom i övriga undervisningsanstalter av ena eller andra slaget, öpp— nade sig för kvinnan ett vidsträckt arbetsfält, något som så länge och i den mån kristendomen ansågs som skolans viktigaste eller i varje fall ett för skolan synnerligen viktigt ämne, betydde, att kvinnan vid sidan av sin uppfostringxsgärning i hemmet kom att spela en högst viktig roll .i det organiserade religiösa arbetet. Man tond—e, med blick på för- hållandena i Sverige för närvarande, kunna såsom ett faktum fastslå att kvinnans insats — såväl vid den direkta undervisningen som genom religiösa föredrag vid morgonbönen etc. — på detta område är av oer- sättligt värde. *
1800-talet har öppnat ännu ett område av religiöst och kyrkligt arbete för kvinnan, nämligen :diakoniens. Därvid ligger saken (så, att diakoni-en eller den kristliga kärlekusverksam-hieten kunnat organiseras och uppta- gas i stor stil först därigenom att ett nytt kvinnligt ämbete skapats, diakonissans. Namnet har upptagits från den gamla kyrkan, men så- som man av den i det föregående givna framställningen kan finna, skiljer sig diakonissämbete't i modern tid väsentligt från den gamla kyrkans likabenämnda ämbete. Diakonissämbetet har skapats i första rummet av Theodor Fliedner (död 1864). Den av honom grundlagda anstalten i Kaiserswerth har blivit mönstret för många liknande an- stalter i vitt skilda länder. Till Kaiserswefrtih var det man från Sive— rige sände en kvinna, som blev ,den första svenska diakonissan. Den 1851 grundade, 1862 till Ersta flyttade d-iakonissanstalten, vilken under J. 0. Brings ledning (1862—1898) nådde en storartad utveckling, har öppnat vägen för många svenska kvinnor till arbete i kyr— kans tjänst. Detsamma kan sägas om det 1893 grundade Sama- riterhemmet i Uppsala genom sin utbildning av diakonissor och för- samlingssystrar. Diakonissan har en stark ställning i den svenska kyr- kan. Hon har vunnit den genom uppoffrande arbete på kärleksverk— samhetens och församlingslivets olika områden.
Ett vidsträckt arbetsfält ha Vidare kvinnorna fått, då deras krafter tagits i anspråk i den yttre missionens tjänst. 1874 erhöll svenska kyr— kans mission en självständig ställning genom den då inrättade mis- sionsstyrel—sen. Det är märkligt att se, hurusom i den yttre missionen över huvud kvinnan tages i anspråk på ett .sätt som erinrar om den äldsta kyrkans tid. Det är ganska naturligt, ty den äldsta kyrkan var framför allt en missionerande kyrka. Kvinnans kyrkliga funktioner
på missionsfältet bliva vida mer omfattande än i hemkyrkan. Hon an- vändes där icke blott i skolverk-samheten, i sjukvården, i barnhemsar- bet-et o. s. v., utan också i det s. k. evangelisationsarbetet, den friare, mera formlösa förkunnelsen vid sidan av gudstjänsten. Kvinnans arbete på missionsfältet har återverkat på kvinnans ställning i hemkyrkan. Därom må några ord sägas. Först må påpekas att kvinnorna för upp- rätthållandet och organisationen av arbetet i hemlandet i och för vid— makthållandet av den yttre missionen ha inlagt ofantligt stora förtjän- ster. Den delaktighet i ledningen av missionsarbetet som svarar mot deras andel i arbetet har dock, anmärkningsvärt nog, ännu icke kommit dem till del. Alltnog, kvinnorna äro i stor utsträckning bärare av mis— sionsintresset. Detta missionsintresse stärkes i hög grad därigenom att missionärer vid besök i hemlandet förtälja om sina erfarenheter på mis-- sionsfä-lten. Under sin ledighet i hemlandet ha missionärerna därför en viktig arbetsuppgift, som tager både tid och krafter ianspråk. Vid lö— sandet av denna uppgift ha de kvinnliga missionärerna ingalunda trätt tillbaka för sina man-liga kamrater. För kvinnans ställning i all-— mänhet i det religiös-a och kyrkliga arbetet har detta varit. av stor be— tydelse. De kvinnliga, missionärerna ha vant församlingarna vid of- fentligt uppträdande av kvinnor. Ingen församling tillbakavisar ett m'issionsföredrag därför att det skall hållas av en kvinnlig missionär. Lokalen för missionsföredragen växlar, beroende på olik-a om.-ständig— het—er. Icke sällan har lokalen varit kyrkan. I allmänhet torde man ha fullt vant sig vid föredrag av kvinnlig missionär i kyrka. Regel är att, när föredrag hållas i kyrka och det således icke är fråga om guds- tjänst, föreduragshållaren, manlig eller kvinnlig, talar från en framför altaret ställd talarestol. Men fall torde ha förekommit, då kvinna, på grund av akustiska eller andra skäl, talat också från predikstol. Redan här torde, ehuru mera i förbigående, böra påpekas, att det offentliga upp— trädande i kyrka av kvinna, för vilket kvinnliga missionärer brutit mark och vid vilket man numera vant sig ute i församlingarna, går utöver Pauli ord i 1 Kor. 14: 34: »Såsom kvinnorna tiga i alla andra de heligas för- samlingar, så må de ock tiga i edra församlingar. Det är dem icke tillstatt att tala, utan de böra underordna sig, såsom lagen bjuder.»
Så väl diakoniss—sak-en som den yttre missionen höra till det frivilliga, kyrkliga arbetet. Varken Diakonissanstalten på Ersta eller Samariter- hemmet äro inlemmade i den kyrkliga organisationen. En viss kyrklig auktorisation, formellt sett åtminstone, utöver den som diakonissa-n och den kvinnliga missionären förut ägde, har kommit dem till del, sedan, efter 1920 års kyrkvomöt—es beslut, i kyrkohaudboken, som ju omfattar svenska kyrkans officiella ritual, formulär intagits för huru missionär (manlig eller kvinnlig) inställes i sitt kall och för huru diakonissan må inställas i sitt kall.
Diakonissans ämbete och den yttre missionen ha fört till ett arbete i församlingarna efter andra linjer än som i äldre tider följdes. Nya tider skapa nya arbetsformer. Församlingsarbete i mera modern me- ning började i vår kyrka upptagas alltifrån 1890-talet och. har sedan dess befunnit sig i stadig utveckling. Särskilt har man sökt taga hand om ungdomen. Runt om i församlingarna ha nngdo-mskretsar eller ung- domsföreningar bildats, ofta sammanslutna i stift-sförbund. I somliga stift ha ungdomsförbunden tillsatt särskild re-sesekreterare, som i flera fall varit kvinnlig, med hänsyn till det stora antalet. kvinnliga medlem—
Kvinnan och för— samlings- arbetet.
Frågan om ett nytt för- samlings— arbete.
mar i ungdomskr—etsar-na. Också genom dessa i ungdomsverksa-mheten anställda kvinnor ha församlingarna vant sig vid offentligt uppträ— dande av kvinnor. I många fall har det varit fråga om rena uppbyggel- seföredra , som således komma den vanliga predikan ganska nära. Icke sällan ha de hållits i kyrka. De nämnda kvinnliga funktionärerna ha icke varit inordnade i den officiella kyrk-oinstitutionen. Hela ungdoms— verksamheten är lagd på frivillighetens basis. Emellertid erhåller den ett stöd i en för svenska kyrkan betydelsefull officiell institution, den genom kyrkomötets beslut 1910 inrättade Svenska kyrkans diakonisty- relse. Denna styrelses ställning är så till vida egendomlig som den bil- dar en förbindelselänk mellan det ämbetsbestämda och det frivilliga ar— betet. Styrelsens medlemmar väljas av kyrkomötet, men sin verksam- het bedriver den med medel, som uppbringas på frivillighetens väg. Dia- konistyrelsen har bland andra uppgifter också den att stödja den kyrk— liga ungdomsverksa-mheten och har för detta ändamål anställt tvenne ungdomssekreterare. Den ena av dessa är kvinnlig. Saken omnämnes därför att den kvinnliga resesekreteraren på sätt och vis intager en of- ficiell ställning.
Det moderna församlingsarbe-tet har skapat också andra arbetsformer än de nu nämnda; över huvud har det prästerliga arbetet differentierat sig. Nya arbetsuppgifter ha tillkommit, för vilkas fyllande prästen har behov av verksamt understöd, därest hans tid och krafter skola räcka till för övriga ämbetsgöromål. Lekmännens krafter tagas därför mera än förut i anspråk, varvid kvinnorna i främsta rummet ställt sig till förfogande. Man kan tänka på det ganska utbredda. söndagss—koleaur- betet. Också vid anordnandet av s. k. församlings-aftnar och försam- lingsveckor ha kvinnor medverkat. Vid en dylik församling-svecka i en av Stockholms församlingar uppträdde under hösten 1921 en kvinna med predikan från predikstolen utan att detta synes ha väckt något uppseende. Liknande fall ha förekommit också i landsorten, där kvin- nor vid några tillfällen uppträtt från predikstolen vid vesperguds- tjänster i större kyrkor.
Vidare mål, när det [gäller kvinnans ställning till kyrkans verksamhet, nämnas, att densamma ändrats i och med att kvinna numera kan vara ledamot av kyrkorådet och väljas till kyrkomötesombud. Det föränd— rade tidsläget visar sig också härutinnan, att kvinnor ha börjat studera teologi vid de teologiska fakulteterna och vid dem avlägga teologiska examina.
Slutligen bör det framhållas, att man på ledande kyrklig-t håll i vårt land synes börja intressera sig för att giva det frivilliga kyrkliga för— samlingsairbetet ett mot dess värde svarande auktoritativt erkännande, vilket för kvinnornas vidkommande skulle kunna ske genom att giva det kvinnliga arbetet mera fasta former utöver dem som redan finnas i diakonissans och den kvinnliga missionänens ämbeten.
I betraktande kommer därvidlag ett uttalande av de svenska bisko- parna. Vid en biskopskonferens 1919 fattades följande resolution: »Då förslag om kvinnors anställande såsom präster framkommit och då en- ligt biskopsmötets mening är uppenbart att vissa prästerliga verksam— hetsformer icke kunna åt kvinnor överlämnas, men att å andra sidan skäl finnas för kvinnors arbete med bestämda uppgifter i kyrkans tjänst, så finner biskopsmötet lämpligt att tillsätta en nämnd för frågans utredande.»
Den tillsatta. nämnden förebra—gte den begärda utredningen, vid ny biskopskonferens 1920 upptogs frågan ånyo och gjordes då till föremål för ett ganska ingående uttalande. Några utdrag ur detsamma må här göras. Först framhålles, att enligt det allmänna prästadömets idé all kristen kvinnogärning är en gärning i kyrkans tjänst. »Sådan kyrklig gärning ha kristna kvinnor i vårt land utfört under århundraden och därmed varit med om att bygga upp Guds herravälde i vårt folk. Vad kvinnan sålunda utfört i makans och moderns, i dotterns eller lärarin— nan-s eller annan kvinnlig gärning kan ej överskattas.» Vidare på—, pekas, hurusom inför en ny tids krav ett växande antal kvinnor trätt in i ett mera direkt församlingsarbete. Särskilt dröjer uttalandet vid diakonissans gärning. Det heter härom: »Inom den kyrkliga diakonien finnes obegränsat utrymme] för kvinnogärning i kyrkans tjänst. Och även för universitetsbilda-de och i övrigt högt kvalificerade kvinnor finnas här uppgifter, som vänta på dem och som kanske utan dem ej kunna lösas. Den kvinnliga diakoni-en är nu mer än någonsin i behov av den bildade kvinnan för en ledande, uppfostrande och själavårdande gärning, t. ex. vid kvinnofängelser, i uppfostringsanstalter och på andra arbetsområden.» Sedan missionär-skallet berörts, talas om nya uppgif— ter på församlingslivets område. För detta behöver kyrkan allt flera, väl utbildade kvinnliga arbetskrafter, säges det. Om dem, som redan är-o i arbete, heter det, att det säkerligen skulle fördjupa deras gärning, om den bleve kyrkligt organiserad och auktoriserad. På detta område torde nya uppgifter under den närmaste framtiden komma att erbjuda. sig för kvinnan, t. ex. i kyrklig undervisning av barn och ungdom sam—t övrigt församlingsarbete. Särskilt torde för kvinnor med teo- logisk examen här öppna sig nya möjligheter. Vilken befogenhet som på dessa områden skall tillerkännas kvinnan, måste bliva beroende av den erfarenhet som vinnes.
Det—ta uttalande präglas av särskild omtanke om den kvinnliga dia— konien, men även övrigt. församlingsarbete beaktas. Blott i allmänna ordalag talas om att förläna det kvinnliga församlingsarbetet mera fasta, auktoritativa formler. I linje med biskoparnas uttal-ande ligger emellertid otvivelaktigt den också i andra kyrkor framförda tanken på ett ämbete motsvarande diakonissans, men med huvudvikten lagd icke på den sociala hjälpv-erksamheten, utan på undervisningen och själavård-en, eventuellt förkunnelsen. Viktiga skäl ha anförts mot ett dylikt ämbete. Man har sagt, att därigenom lekmannaarbetet såsom sådant skulle inskränkas och att det är viktigare att tillvarataga detta än skapa nya ämbeten. Svårigheter har man också funnit vid bestäm— mandet av omfånget och arten av det föreslagna ämbetets uppgifter. Å andra sidan har det framhållits, att man måste låta betänkligheterna fara, om man vill kom-Ina till rätta med det kyrkliga läget. Det gäller, säger man, endast att organisera det frivilliga arbete, som redan utföres, för att därigenom stärka och utveckla detsamma. När ett spontant framvuxet arbete hunnit en Viss utvecklings-grad, betyder utebliven organisation tillbakagång. Slutligen har man påpekat, att man på den föreslagna vägen skulle komma till ett rikligare utnyttjande av den kvinnliga arbetskraften, varefter man över allt inom kyrkorna och ock— så inom vår egen kyrka strävar.
Frågan om huruvida ett ämbete av den art som nu antytts, bör komma till stånd, måste givetvis i första hand bedömas med hänsyn till
kyrkans behov där-av. Skulle den uppfattningen tränga igenom, att ett dylikt behov verkligen föreligger, är det att förvänta att mlan från veder— börligt håll föranstaltar om utredning och framlägger de» förslag, som kunna leda till inrättandet av dylika tjänster. Förebilder torde man i sådant fall kunna finna i de Pfarrgehilfinnen och Pfarrhelferinnen som redan finnas i Tyskland och Schweiz.
[Ser man tillbaka på den nu skisserade utvecklingen, kännetecknas denna av att man på det religiösa och kyrkliga arbetsfältet i stigande grad tagit kvinnan i anspråk. Det är att märka, att ingen önskan fram— trätt, gående ut på att man (skulle tag-a något steg tillbaka på den väg man slagit in på. Tvärtom rör sig frågan om i vilken riktning nästa steg skall tagas.
Med den kyrkliga utvecklingen för ögonen tord-e man kunna fastslå, att frågan om kvinnors tillträde till prästämbetet fått. aktuali- tet icke blott genom det onekliga sambandet med frågan om kvinnans tillträde till de statliga ämbetena, utan ock genom den omfattning, kvin— nans arbete på det kyrkliga området tagit. Tanken på kvinnan såsom präst har emellertid mött mycket motstånd, och den teckning av kvin- nans insats och ställning i det kyrkliga arbetet, som i det föregående bli— Vit gjord, skulle vara ofullständig, därest icke det. nämnda motståndets art i någon mån karakteriserades. .
I vida kretsar inom kyrkan är den uppfattningen förhärskande, att troheten (mot bibelord-et kräver ett avvisande av tanken på kvinnliga präster. Grundläggande för denna uppfattning, i all synnerhet där den framträder i mer or-eflzekterad form, har helt- visst varit Pauli kända ord, att >>kvinnan tige i församlingen». Djupt torde denna sats i sin lätt tillgängliga avfattning ha inträngt i mångas medvetande, ej minst bland de i kyrkolivet deltagande lekmännen. Allenarådande är den emellerid icke. Icke minst på ledande kyrkligt håll, där me— ningarna väl kunna skifta angående lämpligheten över huvud av kvinn— liga präster eller i varje fall om den utsträckning, i vilken tanken på kvinnliga präster bör förverkligas, synes den ståndpunkten alltmer stad— gas, att den föreliggande frågan icke ligger inom det i djupare mening religiösa området. Man gör här gällande, att det icke kan anses över— ensstämma med den evangeliska kristendomens ande att låta en utsaga av Paulus, sådan som den ovan anför-da, [gälla såsom ett yttre lagbud för alla tider. Representativt torde vara ett uttalande av Lavmbethkon— ferensen 1920, om vilken mera ingående i det följande skall talas, ett ut— talande- som rör just Pauli ord om kvinnans ställning i församlingsh- vet: »Att med slavisk bokstavstrohet överflytta apostelns föreskrifter till vår egen tid och till alla delar av världen skulle vara att på en gång avstå från det ofrånkomliga ansvar vi bära för våra omdömen och från den frihet, vartill Kristus har frigjort oss. »
När man med den uppfattning av bibeln, som här kommer till synes, likväl ställer sig avvisande mot tanken på kvinnliga präster, så är motståndet i detta fall orienterat från mera yttre, man skulle säga ren-t praktiska synpunkter. Man brukar peka på de mångskiftande uppgif— ter av olika slag, som åligga församlingsprästen, och håller före, att dessa i många fall äro av den art, att en kvinnlig präst måste före— falla vara mindre skickad för desamma.
kvinnliga präster, om man stannar vid vad nu blivit antytt. Den innersta tendensen är, av skäl som av det följande skola framgå, icke så lätt gri-pbar. Man kommer kanske denna tendens lättast på spåren, om man fördjupar sig i innebörden av de paulinska utsagor om kvinnans ställ— ning, som bruka med religiös begrundning anföras mot tanken på kvinnliga präster. En dylik fördjupning kastar också nytt ljus just över den nämnda religiösa begrundningen.
Det är en given sak, att man för att få det riktiga greppet på Pauli föreskrifter om kvinnans ställning i församlings- och gudstjänstlivet måste sätta sig in i den tid och de omständigheter, under vilka de bli- vit givna. Ävenså bör man över huvud aktgiva på det sätt, varpå Pau— lus argumenterar angående kvinnans offentliga uppträdande.
I 1 Kor. 11:13 ff. heter det: »Dömen själva: höves det en kvinna att ohöljd bedja till Gud? Lär icke själva naturen eder att det länder en man till vanheder, om han har långt hår, men att det länder en kvinna till ära, om hon har långt hår? Håret är ju henne givet såsom slöja. Om nu likväl någon vill vara g-enstri dig, så må han veta att. vi för vår del icke hava en sådan sedvänja, ej heller andra Guds församlingar.» N är Paulus här argumenterar för sin uppfattning, söker han knappast övertyga med rationella skäl, utan han appellerar i stället till känslan för vad som är skickligt och passande. Han har att göra med känsloskäl, och han inser det gagnlösa i att söka komma dessa till livs med rationella argument. Därför avklipper han en diskussion, som blott skulle leda till onyttigt disputerande, och säger, att sådan var sedvänjan i Guds försam— lingar. På liknande sätt avvisar han i 1 Kor. 14:36 invändningar mot hans uppfattning av kvinnans offentliga uppträdande i församlingen med frågan: »Eller är det från eder som Guds ord har utgått? Eller har det kommit allenast till eder?»
Det är icke vanskligt att förstå Paulus i dessa uttalanden. Sin känsla i berörda ting hade han fått från sin judiska uppfostran. Inom juden— domen intog kvinnan en aktad ställning, och hemlivet var rent. Men traditionen hade givit kvinnan en underordnad ställning och denna tradi- tion var obruten. När Paulus nu kom till Grekland, där kvinnan rörde sig socialt friare, har detta burit honom emot. Det sårade hans känslor, och han ville icke tillåta att dessa friare principer tillämpades inom den kristna församlingen. Han menade, att denna därigenom skulle diskre- ditera sig. Så kände han det själv. Man kan icke heller undra över Pauli bekymmer för den korintiska församlingen. Korint var känt för sina lösaktiga kvinnor, och tempelprostitutionen var där i sitt flor. Icke en skugga av misstanke Ville han skulle falla på den kristna försam- lingen, så mycket mindre som den kristna etiken just med avseende på det sexuella området trädde i den skarpaste motsats mot den förhanden- varande degenerationen och den rådande lösliga uppfattningen.
Det har stundom gjorts gällande, att Pauli uttalanden angående kvin— nans offentliga uppträdande icke ligga i nivå med den religiösa princip, han uttalar också i första Korinterbrevet, men klarast och tydligast i Gal. 3: 28: >>Här är icke man eller kvinna; alla åren I ett i Kristus Jesus.» Han är influera—d, säger man, av den orientaliska uppfattningen av kvin- nan och har icke kunnat göra sig fri från densamma. Hans uttalanden i kvinnofrågan äro med andra ord betingade av fördomar och komma
Dock har man icke nått fram till den djupaste innebörden av det från KäDSloll befarade praktiska olägenheter orienterade motståndet mot tanken på "mmm" '
oss icke vid. Nu låter det sig visserligen icke förneka, att Pauli uppfatt- ning är präglad av den judiska uppfostran han fått. När han argumen— terar mot kvinnans offentliga uppträdande, har han som utgångspunkt kvinnans underordnade ställning inom äktenskapet och vill icke tillåta något som rubbar denna, uppenbarligen därför, att han därigenom såg äktenskapet såsom sedlig institution hotat. Nu för tiden följer man icke denna Pauli argumentering, men ofta nog kommer man till samma re— sultat som Paulus med avseende på kvinnans offentliga uppträdande och enkannerligen kvinnans uppträdande såsom präst. Detta synes giva vid handen, att Pauli instinktiva känsla, åt vilken han giver uttryck i första Korinterbrevet, har också andra rötter än den s. k. orientaliska uppfatt— ningen av kvinnan.
Vad som därvidlag kunde vara bestämmande för Paulus formulerar Lambethkonferensen i sitt redan berörda yttrande på följande sätt:
>>Det är vår plikt att söka klargöra för oss den oföränderliga lag, som låg till grund för Pauli stränga, men lokala och tillfälliga regler. Vi tro, att det var följande. Då den mänskliga naturen nu en gång är sådan den år, måste Kristi kyrka, vars plikt och önskan det är att hålla sig obefläckad av världen och att söka likna ett hem för bröder och systrar i enighet med varandra, utöva en aldrig slumrande vaksamhet för att intet tillfälle till ont eller ens till misstanke för ont må lura i dess bestämmelser för gudstjänstfirandet i församlingen, intet tillfälle till förvecklingar eller strid, intet som är oförenligt med det renaste och strängaste ideal av frid, tukt och ordning.»
Här är icke fråga om att avgöra vad som var det utslagsgivande för Paulus, när han gav sina föreskrifter beträffande kvinnans offentliga uppträdande, antingen den uppfattning av kvinnans sociala ställning, som gått honom i blodet genom hans judiska uppfostran, eller hans instink- tiva känsla för vad han ansåg vara decorum, hans känsla således för vissa värden i den mänskliga samlevnaden, imponderabilia, som äro av högsta vikt, men som endast med svårighet låta sig rationellt uttryckas, värden som, om de förloras, äro vanskliga nog att återvinna. Ej heller är det fråga om att söka avgöra huruvida dessa föreskrifter, därest de förestavades av hans instinktiva taktkänsla, verkligen voro av nöden. Huvudsaken är själva analysen av Pauli position. Den ger nyckeln till att förstå motståndet i allmänhet mot kvinnliga präster.
Arten av detta motstånd, både förr och nu, är uppenbar: det ligger mera på instinktens och känslans än på det rationella området. Olika faktorer ingå i detta känslomotstånd. Även om bibeln icke uttolkas lagiskt, utövar Pauli uppfattning, fastän den inses vara historiskt be— tingad, dock ett visst inflytande. Andra faktorer kunna inbegripas under rubriken fördomar av ena eller andra slaget, växlande som de varit under tidernas lopp. Men där ingår också en instinktiv taktkänsla, som reagerar till skydd för värden, som kännas vara hotade. Sällan har känslomot- ståndet bringats till rationellt uttryck. Snarare förvånas man över huru litet detta lyckats. Det imponerar föga nu för tiden, när Thomas ab Aquino finner ett viktigt argument mot kvinnan som präst i den omstän- digheten, att hon icke kan bära tonsur. Av samma värde är det, när man i våra dagar pekar på omöjligheten för den kvinnliga prästen att bära prästkappa eller mässhake. Men sådana skäl möter man oupphörligt ända från den gamla kyrkans dagar tills nu (det bibliska argumentet har naturligtvis i första rummet framhävts, men man har icke nöjt sig med
detta). Man måste ju säga, att såsom rationella argument väga de syn— barligen ganska lätt. De skola emellertid icke bedömas från rationell synpunkt, utan såsom utslag av känslomotståndet. Har man kommit till insikt om att man i frågan om kvinnliga präster i första hand har att göra med känslomotstånd, synes man också ha fått möjlighet att bedöma den föreliggande situationen klart och lidelsefritt. Det förhåller sig icke så, att förespråkare för kvinnliga präster ha rätt att bedöma allt motstånd som fördom. I motståndet kan ingå ett instinktivt värnande av vissa värden i samlevnaden, som synas vara hotade. Ett sådant värnande bör rimligtvis icke anses som fördom och det kan icke heller nedslås av ratio- nella argument, som framföras med anspråk att gälla utan hänsyn till samlevnadens många imponderabilia. Å andra sidan går icke skilje- linjen så, att motståndarna utgöras av dem, som ha den instinktiva käns— lan för takt och ordning, och förespråkarna av dem, som sakna sinne härför. Förespråkare och motståndare torde kunna enas om att gemen- samt söka bevara de värden, som många känna vara hotade.
Den analys av motståndet mot tanken på kvinnliga präster, som här blivit gjord, äger sin tillämpning också på det motstånd, som förebringar religiös begrundning, varvid troheten mot bibelordet, exempelvis Pauli ord om att kvinnan skall tiga i församlingen, åberopas. Även det så— lunda orienterade motståndet torde i själva verket i ringare grad vara motiverat av bibeltrohet än av känslomotiv av ovan antydd art. Det framgår därav att man, även där man kräver bokstavlig underkastelse un- der den nyss nämnda utsagan av Paulus, faktiskt icke accepterar alla dennes föreskrifter med avseende på kvinnans ställning, t. ex. den i 1 Kor. 11: 10 givna. Likaså tolererar man ett kvinnornas offentliga framträdande i det kyrkliga livet, som faktiskt sträcker sig utöver de gränser, som upp— dragas genom Pauli ord att kvinnan skall tiga i församlingen. Vad som skett i. såväl det ena som det andra fallet är naturligtvis detta, att känslo— motståndet på ifrågavarande punkter givit vika, en beaktansvärd finger- visning, när det över huvud taget gäller frågan om kvinnliga präster.
Till belysning må slutligen framdragas förhållandena i andra kyrkor. Läget i dessa har icke blott ett teoretiskt, utan ock ett visst praktiskt in- tresse. Under senare tid har med ökad styrka den kristna enhetstanken gjort sig gällande. De olika kyrkorna sträva, med mer eller mindre fram- gång, att komma ut ur sin isolerade ställning. Med bibehållande av sin religiösa egenart och sin rörelsefrihet söka de olika religiösa samfunden betona det gemensamma i de dem föreliggande uppgifterna och, utan att - uppgiva sin övertygelse, undvika sådant som kan verka skiljande och söndrande. Känslan av gemenskap har i vissa fall också tagit sig sär- skilda uttryck. Så må erinras om att Lambethkonfercnsen 1920 fattade en resolution, gående ut på en viss gemenskap med den svenska kyrkan. Att i nuvarande internationella situation ett eventuellt beviljande i Sve— rige åt kvinna att innehava prästerligt ämbete kommer att inom andra kyrkor väcka icke ringa uppmärksamhet, torde vara påtagligt. Detta gäller icke blott de med den svenska kyrkan nära besläktade övriga nor— diska kyrkorna, utan också, såsom av det nyss anförda framgår, den anglikanska, en omständighet som i detta sammanhang icke bör lämnas opåaktad.
Såsom i det föregående flera gånger omnämnts, söker man också i andra kyrkor att bättre än hittills tillgodogöra sig den kvinnliga arbets-
Läget inom and- ra kyrkor.
Den ang— likanska kyrkan.
kraften, ingenstädes söker man hämma den utveckling, som fört till en allt större insats från kvinnans sida i det kyrkliga arbetet. Snarare förebrår man sig på kyrkligt håll, att man hittills icke tillräckligt upp— skattat kvinnans arbete. Strävan att giva detta mera auktoritativa for- mer är allmän.
Av synnerlig vikt och intresse är vad som har åtgjortvs iden anglikanska kyrkan. Härvid kommer i betraktande det uttalande som gjordes vid den år 1920 hållna Lambethkonfercnsen. Det torde icke vara ur vägen att här giva några upplysningar i allmänhet om Lambethkonfercnsen och dess ställning i den anglikanska kyrkan. Lambethkonfercnsen sam— manför de anglikanska biskoparna över hela världen till gemensamma överläggningar. På initiativ av den kanadensiska provinsialsynoden sammanträdde konferensen i Lambeth Palace —— därav namnet _ första gången 1867 och har sedan dess samlats 1878, 1888, 1897, 1908 och 1920. Dessa konferenser äro uttryck för enhetssträvandena inom de olika angli— kanska kyrkorna i det brittiska imperiet. Genom dem har faktiskt »the anglican communion» blivit en enhet. Denna enhet är så tillvida av ideell natur som Lambethkonfercnsen icke har någon som helst beslu- tanderätt över de anglikanska kyrkorna i olika delar av världen. Men dess resolutioner tagas över allt i noggrant övervägande, och faktiskt ha Lambethkonfercnserna utgjort huvudlinjen i det sista halvseklets angli- kanska kyrkohistoria. Lambethkonferenserna ha genom sina resolu— tioner bidragit till att, såsom nyss nämndes, skapa »the anglican com- munion», en kyrkobildning som i omfattning överträffas endast av den romersk-katolska kyrkan. Vid konferensen 1920 voro 252 anglikanska biskopar från alla delar av världen samlade. Lambethkonfercnsen bru- kar sammanfatta sina beslut i resolutioner. Dessa åter grunda sig på rapporter, som ingivas av kommittéer, tillsatta av konferensen för re- spektive frågor.
Det följande citatet, vars längd försvaras av uttalandets synnerligen representativa karaktär, är hämtat från »Report of the comittee appoin- ted to consider and report upon the position of Women in the councils and ministrations of the Church».
Det heter här: »I varje fall, då vi skärskåda om än icke hela, så dock vissa delar av den engelska kyrkans senaste historia, äro vi tvungna att erkänna, att kyrkan uraktlåtit att behandla kvinnliga arbetare frikostigt eller ens rättvist. Det är en gammal sanning, att något av det mest värdefulla arbetet inom kyrkan utförts av kvinnor, och detta med enastående tåla- mod och samvetsgrannhet, med enastående kraft och skicklighet, med enastående hängivenhet åt Herren. Men de kvinnor, vilka vi hava att tacka för allt detta, ha rönt blott ett knapphändigt erkännande från kyrkans sida, både vad beträffar verklig avlöning, uppskattning och an- svarigt deltagande i ledningen — såväl den centrala som den inom de enskilda församlingarna befintliga — av kyrkans olika verksamhets- grenar eller politik.»
Vidare säges det: »Man erkänner numera, efter vad vi tro, om ock icke över allt, så dock i allmänhet, att framtiden måste te sig olik det för- flutna. Kvinnans utbildning har gått framåt på ett sätt, som skulle ha synts våra fäder otroligt. Som exempel härpå kan anföras den ställning, som kvinnor nu intaga vid de nya,. ja, t. o. nu. vid de gamla universiteten. Å andra sidan befinner sig kyrkan på de flesta områden inom vårt sam-
fund i en ny omgivning av sociala förhållanden, som det är oss omöjligt .att förbise. Kvinnor äro medlemmar av lagstiftande och municipala myndigheter. De yttra sig offentligt i alla slags frågor, sociala, ekono— miska, politiska, och därvidlag visa de sig behärska sitt ämne på ett sätt som en gången generations kvinnor aldrig skulle ha varit i stånd till. Måhända se vi de faror, som denna revolution innebär, men vi kunna dock icke låtsa oss vara okunniga om dess existens eller vägra den att utöva inflytande på vårt tänkesätt.»
Det påpekas så hurusom kvinnor uppträtt såsom religiösa talare. »De ha på ett sätt, som utesluter varje möjlighet till tvivel, Visat, att kvinnor äro i besittning av en underbar evangelistisk begåvning. I deras före- drag är det ett hjärta, som talar till ett annat.»
Slutresultatet uppsummeras med följande ord: »Detta äro de fakta som föreligga, och om vi skänka dem ett missunnsamt och otillräckligt erkännande, kunna vi vara vissa om att detta kommer .att ge upphov till åtminstone två allvarliga olägenheter. Vi löpa fara att förspilla en rik andlig kraftkälla, som — därom äro många fast övertygade — det är Guds vilja att vi skola ösa ur för att kunna tjäna honom bättre. Vi löpa även fara att avlägsna från kyrkan, ja, t. o. m. från kristendomen icke så få av dessa dugliga och högsinnade kvinnor, för vilka banor, fyllda av stort, alltjämt växande ansvar, stå öppna, om de vilja ägna sig åt social verksamhet eller åt uppfostrarens kall.»
Lambethkonfercnsen föreslår nu vad den anser vara återupplivandet av det gammalkyrkliga diakonissämbetet. Dess funktioner komma ej att sammanfalla med diakonissans inom den svenska kyrkan. Det förut— sättes, att diakonissan intresserar sig för social hjälpverksamhet, men ämbetet Såsom sådant avser icke detta arbetsfält. Resolutionerna giva följande definition: »Diakonissans åliggande är framför allt att skänka andlig och lekamlig hjälp, i synnerhet åt kvinnor, och bör inrättas sna- rare i enlighet med det primitiva än det moderna diakonatet för män. Följande ämbetsåligganden skulle kunna anförtros åt diakonissan för- utom den ordinarie tjänstgöring, som på grund av sin natur blir hennes självskrivna plikt:
a. Att förbereda katekumener och konfirmander till resp. dop och natt—
vard. b. Att biträda vid förrättande av dop och att, i kraft av sitt ämbete, i
nödfall själv förrätta dop. c. Att bedja med och giva råd åt sådana kvinnor, som önska hjälp i
svårighet eller förlägenhet. (1. Att med biskopens och församlingsprästens medgivande och under
de villkor, som tid efter annan skola föreskrivas av biskopen, 1. föreläsa morgon— och aftonbön i kyrkan samt litanian med un— dantag av de delar, som äro avsedda endast för prästen; 2. att i kyrkan även leda bön, och, med biskopens tillstånd, under— visa och förmana församlingen.
Den sistnämnda punkten 2 antogs med 117 röster mot 81. Diakonissan erhåller en kyrkligt auktoritativ ställning. Ämbetet räknas såsom »an order of ministry». Hon skall invigas av biskop med handpåläggning. Mycken vikt lägges vid att den blivande diakonissan genomgår >>en lämp- lig utbildningskurs, omfattande rent religiös påverkan samt praktisk och intellektuell skolning. Särskilt bör man vinnlägga sig om ett grund-
ligt studium av bibeln, den kristna läran, Common prayer book och kyrkohistorien. Det torde vara av synnerlig vikt att upprätthålla kravet på en hög nivå i fråga om intellektuell insikt.»
Till jämförelse med svenska förhållanden må påpekas, att Lambeth- konferensen slagit in på den väg, som antydes i de svenska biskoparnas uttalande eller i varje fall ligger i linje med detta, nämligen inrättandet av ett nytt församlingsämbete, med mindre omfattning än det präster- liga. Med avseende på det nya ämbetets funktioner går emellertid Lam- bethkonfercnsen längre än vad som diskussionsvis gjorts gällande i Sve— rige i denna sak.
Beaktande förtjänar också en annan resolution av Lambethkonfercn— sen: »Tillfälle bör beredas åt kvinnor likaväl som åt män, vederbörligen kvalificerade och gillade av biskopen, att tala såväl i kyrkor som ock annorstädes och att leda bön, vid andra tillfällen än kyrkans regelbundna och lagstadgade gudstjänster.» I detta sammanhang bör erinras om att i anglikanska kyrkan s. k. läsgudstjänster hållas, ledda av lekmän, som fått kyrkans uppdrag därtill. Uppdraget är icke ett ämbete, utan gives åt därtill lämpade män, som stanna kvar i sin hittillsvarande sysselsätt— ning. Den sist anförda resolutionen torde innebära att kvinna skall kunna erhålla uppdrag som Lay reader.
Lambethkonfercnsens resolutioner pläga diskuteras i de olika angli- kanska kyrkornas beslutande församlingar. På dessa beror det om bi- skoparnas uttalanden komma att få någon organisatorisk effekt. I Eng— land synes, åtminstone vad »Canterbury convocation» angår, Lambeth— konfercnsens uttalanden ha förefallit allt för vittgående. Emellertid är det ännu för tidigt att yttra sig om verkan av konferensens resolutioner.
Så starkt Lambethkonfercnsen än vill taga kvinnan i anspråk för det kyrkliga arbetet, ställer den sig dock avvisande mot kvinnans tillträde till prästämbetet. Bestämmande har därvid endels varit hänsynen till den princip, som Paulus enligt konferensens uppfattning följt (ovan citerad). Dess tillämpning i våra dagar synes konferensen medföra kvin- nans uteslutande från prästämbetet. Det ser dock ut, som om hänsynen till den kyrkliga traditionen varit den utslagsgivande faktorn. Det heter: »Vi tro att, när det gäller kvinnor. diakonissans ämbete är den enda form av kyrkligt ämbete, som bär prägeln av apostoliskt gillande.»
Frågan om kvinnas tillträde till prästämbetet har i den engelska kyr- kan sedan en del år fått särskild aktualitet genom den anmärkningsvärda insats, som några kvinnor gjort i det kyrkliga arbetet på områden, som hittills varit förbehållna prästerna. Den mest uppmärksammade torde för tillfället vara Miss Maud Royden, vilken visat sig vara i besittning av en sällsynt förmåga av fängslande kraft och klarhet såsom religiös talare. I ett flertal kyrkor tillhörande engelska kyrkan ha vederbörande präster öppnat predikstolen för Miss Royden såväl vid föredrag och predikningar vid särskilda tillfällen som för predikningar vid vanliga gudstjänster. Dessa medgivanden ha visserligen framkallat åtskilliga protester, vilkas udd dock något brutits av det brinnande nit Miss Royden visat den kyrka, inom vilken hon blivit född och uppfostrad. En omständighet, som i detta sammanhang förtjänar beaktande, är att kvinnans ställning i det religiösa arbetet inom hela den anglosachsiska världen i ganska vid- sträckt omfattning påverkats av Catherine Booth, Frälsningsarméns »moder», vilken för egen del som religiös talare bröt nya vägar och till vilkens inflytande man kan hänföra att Frälsningsarmén blev den reli—
'giösa organisation, som först och fullständigast genomfört den principen, att i det religiösa arbetet icke bör göras någon skillnad mellan man och kvinna.
Vad Tyskland angår, så kan man först fästa uppmärksamheten på Tyskland. att där finnas särskilda utbildningsanstalter för kvinnor till socialt arbete antingen i statens eller kyrka-ns tjänst. Dylika ».sociala skolor för kvinnor» måste .hava en teoretisk-praktisk utbildningstid av två år för att få offentlig examensrätt. Bland dylika skolor må nämnas det 1905 upprättade kristligt sociala .kvinnoseminariet i Hannover. Sedan 1909 har (den preussiska kyrkans centralkommitté för inre mission en stor skola av denna art i Berlin. I de världsliga sociala skolorna utbildas kvinnor till sociala befattningar i statens eller kommunens tjänst, i dylika skolor med kristligt program inriktar man sig på det kristligt- sociala arbetet.
Vad som nu blivit nämnt är så till vida av intresse för den föreliggan— de frågan som några av dem, som fått utbildning vid de nämnda sociala skolorna, blivit anställda såsom assistenter utill församlingsp-räster. I västra Tysklands städer finnas för närvarande ett tjugotal dylika s. k. Pfarrgehilfinnen. Somliga av dessa ha tagit teologisk universitetsexa— men. 1920 upprättades i Mönster, ianslu'tning till diakonissanstalten där— städes, ett seminarium för Pfarrgehilfinnen och kristendomslärarinnor. Unga kvinnor skulle här införas i kristendom-sundervisningens teori och praxis. Dessutom vill seminariet genom att giva utbildning i ung— domsvård, katekumenundervisning och kvinnlig själavård sätta sina elever i stånd att tjänstgöra såsom Pfarrgehilfinnen. Av det sist an- förda framgår ungefär omfånget av det nya ämbetets funk-tioner. De röra framför allt ungdomsvården och konfirmationsläsningen. Linjer— na synas ännu ej vara fullt klara. Den teologiska utbildningen varie- rar och därför också anställningen-s karaktär. I Baden har man gjort början med att anställa kvinnor, som fått en med prästerna jämförlig teologisk utbildning, vid sjukhus och fängelser för kvinnor. Också i det tyska Schweiz finnas dylika kvinnliga biträden i det prästerliga arbetet. Frågan om kvinnliga präster synes i Tyskland ännu sakna aktualitet. Den :har icke på allvar blivit! förd fram på dagordningen. I det tyska Schweiz däremot har man i ett fall, nämligen i kantonen Ziirichs kyrka, tagit steget fullt ut (och skridit till ordination av kvinna. Då de därmed förbundna omständigheterna äro av intresse, skall saken här något utförligare omnämnas.
I kantonen Zii-richs kyrka väljas prästerna av församlingarna. Av— Schweiz- löningen utgår från staten. Till de ordinarie präster-nas hjälp finnas vissa likaledes av staten avlönade vikarier, som av vederbörande hög- sta kantonala kyrkomyndighet, Kirchenrat, missiveras, när ansökan om vikarie föreligger. Tillfälliga vikariat kunna tillgodoses på mindre officiell väg, i vilket fall församlingarna emellertid själva betala vika- riens avlöning. I dylikt fall vidtager antingen församlingen eller prästen de nödiga åtgärderna för att få lämplig person. Den kan också vända sig till Kirch—enrat, som kan giva anvisning på lämpliga personer. Så— som dylika tillfälliga vikarier tjänstgöra ofta teologie studerande, som ! avlagt. sin första teologiska ämbetsexamen vid universitetet. För att bliva ordinerad och således kunna innehava ordinarie prästtjänst eller
av staten avlönad vikariatstjänst k-räves utom den nämnda examen ännu en, nämligen inför kyrklig myndighet. Denna myndighet utgöres av en prövningskommission, gemensam .för ett antal kantoner, som i denna angelägenhet sammanslutit sig till ett s. k. konkordat. De, som för denna prövningskominission avlagt examen, kunna bliva ordinerade i de kyrkor, som anslutit sig till konkordatet. Denna anordning är av staten godkänd, vadan man kan säga, att staten till kommissionen överlåtit den prövningsrätt, som tillkommer staten med avseende på. prästerna i deras egenskap av statsavlöna-de.
Nu inträffade det, att ett par kvinnliga teologie studerande begärde. att! få avlägga examen för den nämnda prövningskommissionen. Denna resolverade emellertid, att gällande statuter tydligen avsåge blott män.. Då (1913) hemställde universitetet i Ziirich, attt teologiska fakulteten- skulle få »pröva dem, som icke ägd-e tillträde till konkordatsprövningen, dock utan att denna prövning skulle berättiga till prästerlig tjänst- Denna hemställan beviljades med det nämnda förbehållet. För kvin- nornas vidkommande betydde detta, att de efter dylik fakultetspröv— ning kun-de av Kirchenrat hänvisas till mera betydande uppgifter inom-. församlingarna. En grannförsamling till staden Ziirich begärde nu. hos Kirchenrat, att viss namngiven person, en av .de nyssnämnda kvinn— liga teologerna, skulle förordnas 'till tillfällig predikolijälp. De nödiga kvalifikationerna förelågo, och den framställda anhållan beviljades, Liknande ansökningar inkommo också från andra församlingar, och jämte den nyssnämnda personen blev också den andra av de kvinnor, som bestått fakultetsprövningen, flerfaldiga gånger utsänd såsom till- fällig predikohjälp. Vid kyrkosynodens sammanträde 1917 förklarade- Kirchenrat, att detsamma på grund .av överväganden av principiell. natur och med hänsyn till de utmärkta vittnesbörden om de två kvinn— liga teologernas flit och förmåga samt dittillsvarande prakt-iska verk— samhet vore villigt att öppna på sådant sätt kvalificerade kvinnor väg— till arbete inom kyrkan, så vitt] .det kunde ske inom ramen av gällande lag (reli-gionsundervisning, själavård vid sjukhus m. m.). Synoden gav Kirchenrat anvisning att tillmötesgå ansökningar om missiv av kvinn— liga teologer till aktiv predikotjänst.
En ny situation inträdde, då en församling i Ziirich begärde, att en av de förut nämnda kvinnorna skulle förordnas till vikarie med full tjänst— göring vid församlingens kyrka. Därför krävdes ordination. Kirchen-y rat skred verkligen till ordination, dock ej utan en viss tvekan. Det förklarade emellertid sin uppfattning vara den, att gällande lag til-läte- tolkning i den riktning, att kvinnliga kandidater icke voro uteslutna från ordination. Skulle en församling uttryckligen önska och besluta att välja en kvinna till ledig prästerlig tjänst, ansåg sig kyrkorådet kunna träffa åtgärder för val i vanlig ordning, .dock med förbehåll att den valda kvinnliga prästen icke skulle ha del i den statliga änke— och pupillkassan och att hon skulle anses ha frånträtt sin befattning,. därest hon trädde i giftermål.
Vid syn-Oden 1919 blev kyrkorådets åtgöran-de föremål för behand- ling. Man fäste sig särskilt vid den juridiska sidan av saken. Kyrko— rådets president dr Herold medgav, att kyrkorådet varit något tvek— samt med avseende på lagligheten av sin åtgärd. Det kunde sägas, att man, under omständigheternas tryck, gått utvecklingen något *i förväg. Synoden beslöt, att kyrkorådet för påföljande synod skulle
framlägga utredning av frågan, huruvida och under vilka villkor kvinnor kunde få fullt tillträde till det prästerliga ämbetet och, om den förra frå- gan bejakades, huruvida kyrkoordningen och kyrkolagen behövde för- ändras eller icke samt i förra fallet, vilka förändringar, som voro av no en.
Vid synoden 1920 framlade kyrkorådet den begärda utredningen. Skäl anför-des för den gjorda tolkningen av gällande lag, det föreslogs vidare från kyrkorådets sida, att synoden skulle låta det bero vid det provis-orium, som åstadkommits, och att den skulle fasthålla vid de av kyrkorådet uppställda villkoren v-i-d kvinnas ordination. Den fullstän— diga lagliga regleringen borde företagas i sammanhang med antagan— det av en ny kantonal vallag, som skulle innehålla bestämmelser bland annat om kvinnors aktiva och passiva valrätt med hänsyn till kyrk— liga angelägenheter. Till synod-en hade från den församling i Ziirich, där den kvinnliga prästen vikarierade, inkommit petitioner, i vilka be— gärdes att synoden måtte besluta medgiva kvinnor fullt tillträde till det prästerliga ämbetet. Petitionärerna framhöllo den utomordentliga framgång personen i fråga haft. Man hade inom församlingen på olika sätt givit uttryck åt sitt starka intresse för att få behålla den kvinn- liga prästen under en mera stadigvarande anställningsform än som vikarie. Den förhoppningen uttalades, att synoden skulle taga hänsyn till de omständigheter, som sålunda framhållits.
Debatten inom synoden blev livlig, och meningarna stodo hårt emot varandra. Kyrkorädet försvarade sitt handlingssätt. Man hade mot. detta invänt, att det strede mot den demokratiska principen om folk- omröstning. Men då nyligen företagen folkomröstning .om kvinnlig rösträtt giv-it negativt resultat, måste man antaga, att det skulle gå på samma sätt beträffande kvinnliga präster. Härigenom skulle en- skilda församlingar, som Ville ha kvinnliga präster, lida oförrätt. För— hållandena i stad och på land vore olika. Vad som passade i storstad-s- fönsamlingen Neumiinster i Ziirich passade icke ute på landet. Men då skulle ej heller landsförsamlingarna i denna fråga ha bestämmande— rätt över ustadsfönsamlingen. Kyrkorådet försvarade vidare de berörda villkoren för kvinnas ordination. Det gjordes gällande, att kvinnlig präst, som trädde & gifte, därmed valde en ny kallielseuppgift, som helt måste taga henne -i anspråk. Olägenheterna med gifta lärarinnor skulle i stegrad grad vara förbanden i fråga om gifta, kvinnliga präster.
Från andra sidan gjordes gällande, att frågan ovillkorligen enligt författningen först måste hänskjutas till folkomröstning. Till dess ut- slaget fallit genom denna, skulle kvinnor kunna tjänstgöra såsom Pfarrhelferinnen, icke såsom Pfarre—rinnen (präster). De vanliga argu- menten mot kvinnliga präster anfördes. Huvudvikten [lades vid de religiösa. Frågan hann icke slutdebatteras, utan uppsk-öts till ett sy- nodenzs extra sammanträde mars 1921.
Vid detta sammanträde gjorde tvenne juris-ter, professorerna J uzi och Huber, gällande, att frågan om kvinnliga präster vore .att betrakta såsom en intern, kyrklig fråga och att fordran på folkomröstning där— för borde förfalla. En revision av kyrkoordningen vore emellertid av nöden; den hittillsvarande tolkningen av kyrkoordningens föreskrifter vore ej bärkraftig nog. De föreslogo, att kvinnliga prästers valbarhet skulle vara inskränkt till de församlingar, som had-e mer än en präst, samt att kvinnliga präster, som trädde i gifte, skulle avgå från sin be—
D anmark.
Norge.
fattning. Efter en långt utdragen diskussion ställde" sig synoden, dock med knapp majoritet, på kyrkorådets och de bägge juristernas sida. Dock ströks i deras förslag momentet om inskränkning av kvinnas val- barhet till de församlingar, .som hade mer än en präst.
Det positiva beslut, som syn-eden sålunda fattat i frågan om kvinn— liga präster, skulle emellertid stöta på avgörande förhinder. Oppo— sitionen i syn-Oden fick rätt vad den formella sidan av saken angick. Den kantonala regeringen ansåg sig nicke kunna godkänna den på grundval av synodens beslut utarbetade förändringen i kyrkoordningen, enär den lagliga grundvalen för val av kvinna till prästämbete sak— nades. Regeringens ståndpunkt, som överklagades hos Bundesgericht (det schweiziska statsförbundets högsta domstol), blev av denna slut— giltigt fastställd. De kvinnliga teologernas möjlighet att anställas så- som statsavlönad-e präster beror alltså nu av den folkomröstning, som omsider skall äga rum i kantonen Ziirioh angående den förut omnämn- da allmänna vallagen.
Den församling i staden Ziirich, där en prästerlig tjänst under ett par år upprätthållits av en kvinnlig vikarie, har emellertid, då den icke velat gå miste om denna—s insats i det kyrkliga arbetet, med en majoritet av 98 proc. — röstberättigade äro endast män _ beslutit för hennes räkning inrätta en av församlingen helt och hållet avlönad extra prästerlig tjänst som ger henne tillfälle att -i fortsättningen ut— öva en verksamhet alldeles likartad med den hon .förut upprätthållit.
Vad beträffar våra nordiska grannländer må påpekas att man i Dan- mark haft förslag uppe att giva kvinnor tillträde till prästerliga be- fattningar. Det framlades såsom ett led i ett lagförslag, som avsåg att i allmänhet öppna tillträde till statens ämbeten för kvinnor. Lagen i sin helhet antogs av folketinget 1919 och 1920, men föll bägge gånger— na 'i landstinget just på frågan om kvinnliga präster. Landstingets motivering var följande. Det ansågs, att en reform inom folk-* kyrkan av så vittgående natur och därtill okänd i lutherska länder icke borde ske utan att kyrkan och församlingarna efter nödigt övervä- gande själva framkommo med önskningar 'i berörda hänseende. Det framlagda förslaget skulle eljest kännas såsom ett övergrepp från stats- maktens sida i de kyrkliga angelägenheterna och sannolikt framkalla en kyrkostri-d, som borde undvikas. Lagen om kvinnors tillträde till ämbeten antogs sedermera år 1921 av riksdagen med det av landstinget krävda förbehållet: »Denne Lov berener ikke kvinder-s Adgang til mili— taere Tj-enest-estillin-ger og Hverv eller kirkelige Embeder der udkreever Ordination.» Anmärkas bör att frågan i Danmark skulle hava avgjorts ensamt av regering och riksdag, emedan där icke finnes någon motsva— righet till den behandling, som frågor av kyrkolags natur undergå i Sverige, 'i det att enligt 87 $ 2 mom. regeringsformen för stiftande, änd— ring eller upphävande av kyrkolag erfordras samtycke jämväl av all— mänt kyrkomöte.
I Norge har icke heller majoritet inom den lagstiftande församlingen kunnat vinnas för förslag om den prästerliga banans öppnande för kvin- nor. Vid olika tillfällen alltsedan 1891 har dock frågan varit föremål för behandling inom stortinget och hos vederbörande myndigheter. Då flertal-et statsämbeten år 1912 i Norge öppnades för kvinnor, undantogos
»geistlige embeder i statskirken». För undantaget avgåvos 'i odelstinget 49 röster mot 39, i lagtinget 15 röster mot 15. Frågan har fått ny aktua— litet, då 1921 en kvinnlig teolog med församlingsprästens medgivande predika-de vid en aftonsång, således vid en ordinär gudstjänst. Livlig diskussion uppkom, huruvida gällande bestämmelser angående lekmäns uppträdande i kyrka tilläte detta. Diskussionen om denna sak bragte naturligtvis det större spörsmåle't om kvinnliga präster i förgrunden. Stortinget 1921 beslöt, att detta spörsmål skulle .bliva föremål för ut— redning och föreläggas ett kommande storting. Ärendet överlämnades sedan av kyrkodepartementet till den teologiska fakulteten, som uttalade sig dels — tillstyrkande — angående kvinnors rätt att såsom lekmän få uppträda i kyrka, dels om kvinnors tillträde till prästämbete, i vilken fråga flertalet förordade avlägsnande av nu förefintliga hinder, med hänvisning bl. a. till att församlingarna 'i framtiden komm-e att få infly- tande på prästvalet, vidare till rådande prästbrist samt till talrika hän— vändelser i ärendet från intresserat håll. En reservant ville, att hela frågan skulle underställas menighetsrådens uttalande, vilket majoriteten emellertid uttryckligen avstyrkte.
Biskoparna ha vid möte behandlat frågan, varvid numera framlidne biskop Tandberg höll före, att kvinnor omedelbart borde få rättighet att såsom lekmän predika och att intet principiellt motstånd borde resas mot tanken på kvinnliga präster, ehuru tiden ännu icke vore mogen för dess förverkligande. De övriga fem biskoparna ansågo, att troheten mot bibelord-et krävde ett avvisande av tanken på kvinnliga präster, varför de för sin del icke skulle kunna ordinera någ-on kvinna. Med åberopande av bibeln ställde de sig också, överhuvud, synnerligen tvek- samma mot kvinnas offentliga uppträdande i kyrka.
Sakens vidare behandling torde nu närmast bero på kirkeministeren. Beträffande Norge och Danmark hänvisas i övrigt till vissa uppgif— ter som meddelats redan i del I av betänkandet (sid. 8—14 och 101—102).
Jämte Danmarks och Norges kyrkor kommer också Finlandsibetrak tan-de. I denna synes frågan om kvinnliga präster för närvarande icke vara aktuell.
Finland;
Allmän motive- ring.
Kommitterades yttrande.
När kommitterade nu hava att slutligt angiva sin ställning till frå- gan om kvinnors tillträde till prästerliga tjänster, må först framhållas, att enligt kommitterades mening den avgörande synpunkten här ännu mindre än beträffande statstjänster i allmänhet bör vara tillgodoseendet av ett abstrakt likställighetssträvande. Framför allt bör hänsyn tagas till de samhälleliga intressen, som beröras av denna fråga. Avgörande måste vara, huruvida förutsättningar finnas för att kvinnan i kyrkans tjänst skall kunna fylla de krav, som äro förenade med det prästerliga. kallet. Och bedömandet härav blir otvivelaktigt i väsentliga avseen- den ett annat än då frågan gäller de flesta andra v-erksamhetsområdeu på .grund av den särställning, de prästerliga tjänsterna i många hän- seenden intaga. Med hänsyn till den personliga hågen och kallelsen, vilkas särskilda betydelse för ett rätt fyllande av prästens uppgift icke torde bestr—idas, kunna väl män och kvinnor helt jämställas. Ej heller i fråga om de personliga förutsättningarna för handhavandet av fler- talet prästerliga ämbetsuppgifter torde finnas tillräcklig anledning att göra en åtskillnad mellan män och kvinnor. I den mån de fysiska krafterna därvid äro av direkt betydelse gäller härutinnan detsamma som i fråga om många andra slag av offentlig verksamhet. Betänklig- heter i nämnda hänseenden torde också väsentligen undanröjas genom de inskränkningar i kvinnas rätt att innehava prästerlig tjänst, vilka kommitterade i det följande komma att föreslå. Av större vikt äro emellertid de hänsyn, som måste tagas till den allmänna och folkliga uppfattningen av prästens ställning. Redan i del I av betänkandet har framhållit-s, att på denna punkt mot kvinnors anställande såsom präster svårigheter möta, vilka icke böra förbises eller underskattas.
Då kyrkan såsom religionsvårdande institution icke i första hand fram- träder såsom ett ämbetsverk, kan man där icke, såsom t. ex. inom post eller telegraf, helt enkelt dekretera om kvinnas rätt till anställning och befordran. Friheten i personligt hänseende är på det kyrkliga området genomförd i en helt annan utsträckning än på andra områden av sam- hällslivet. Ingen tvingas att gå i kyrkan, men därav följer, att det personliga momentet inom kyrkan spelar en mycket stor roll och där- med också det personliga förtroendeförhållan-det.
Det lärer näppeligen från något håll förnekas, att ett framgångsrikt utövande av prästens ämbetsgärning i hög grad betingas av hans ställ— ning ti-ll den menighet, inom vilken han har att verka. Det är härvid icke fråga endast om det rent personliga förhållandet eller de indivi— duella fömtsättningarna att vinna aktning och förtroende inom försam- lingen. Måhända ännu mer inverkar uppfattning-en av prästens ämbete och hans uppgift att vara den främste vårdaren av de religiösa intres— sena inom den honom givna verksamhetskretsen. Sedan urgammal tid
torde inom vida lager av befolkningen, i synnerhet å landsbygden, denna uppfattning vara i viss mån präglad av föreställningar, som ha-va sin rot i den religiösa känslan. För en sådan föreställning ligger det nära att även åt det av kyrkans ordning, vilket blott är form och yttre skick, giva helgden av religiösa institutioner, bundna av bibliska föreskrifter eller vördnadsvärda kyrkliga traditioner. Härav förklara-s, att tanken på ett prästerskap, .som i sig innesluter även kvinnor, på många håll röner ett bestämt motstånd, vilket lägger huvudvikten vid en sådan reforms förmenta oförenlighet med den kristna kyrkans lära och grund- satser. Hur en dylik opinion än må bedömas, torde det icke kunna be— tvivla-s, att alltför ovarsam-ma försök till dess brytande kunna vara äg- nade att framkalla rörelse och söndring av den art, att för det kyrkliga livet icke någon vinning utan tvärtom skada bleve reformens verkan. Många tecken tyda dock på att i detta avseende en friare uppfattning börjat tränga igenom. I den mån en dylik åskådning vinner en all- männare utbredning inom de kyrkliga menig-heterna, un-dlanröjes det förnämsta hindret för att medgiva kvinna behörighet till utövande av prästämbetet.
En annan orsak till att uppfattningen på sina håll endast med en viss svå- righet kan göra sig förtrogen med tanken på kvinnliga präster, torde kunna sökas däri, att under gångna tider prästen, i synnerhet å lands- bygden, ofta uppbar en väsentlig del av kommunens administrativa och representativa uppgifter samt framstod såsom en bygdens för-troende— man ej blott i andliga utan ock i världsliga ting. Under den tid och de förhållanden, som härmed åsyftas, var det uteslutet att en kvinna skulle kunna intaga en dylik ställning; kvinnornas deltagande i vården av offentliga angelägenheter tillhör ett senare .tidsskede. Förhållandena hava härutinnan i mångt och mycket förändrats, men inom landsbefolk- ningen torde hos många leva kvar en uppfattning om prästens uppgift och ställning i allmänhet, vilken bidrager till att ställa dem främman- de för tanken att prästen skulle kunna vara en kvinna '
Sannolikt måste man utgå från den uppfattning, att opinionen inom flertalet svenska församlingar ännu ställer sig avvisande mot kvinn- liga präster. I den mån motståndet är grundat på en strävan att värna om vissa mera instinktivt fattade värden, kan det, såsom förut framhål- lits, icke mötas enbart med rationella argument. Och då det här gäller ett område, det religiösa, där just känslolivet intager en central plats, är det mer än eljest angeläget att visa hänsyn mot en opinion, som vä— sentligen grundas på känsla och instinkt.
Det spörsmålet uppställer sig då. om det måhända vore riktig-ast att avföra frågan om kvinnliga präster från dagordningen till en tid, då församlingarna själva begärde kvinnliga präster. Häremot kan dock anföras, att men icke väntade med att införa diakonisstjänsten, till dess församlingarna begärde en diakonissa. Diakonissan fick tillfälle att i de församlingar, där motstånd icke mötte, visa vad genom henne kunde uträttas. Motståndet mot det nya ämbetet försvann i samma mån dia- konissorna utövade sin verksam-het. På analogt sätt förhåller det sig utan tvivel med frågan om kvinnliga präster. Församlingarnas ställ- ning till denna fråga kan endast i ringa mån påverkas genom princip- skäl och än mindre genom maktspråk, utan blott därigenom, att kvin— nan får tillfälle att Visa vad hon duger till såsom präst. Att utstaka de gränser, inom vilka detta bör medgivas, är utan tvivel en ömtålig
och svårlöst uppgift. En nödig varsamhet tonde kräva, icke att man helt avstår från att för kvinnor öppna tillfälle att utöva prästerlig verksamhet, men väl att man vid reformens genomförande, åtminstone till en början, inskränker denna verksamhet till sådana områden, där otvivelaktigt förutsättningar finnas för att den skall kunna vara till verkligt gagn. -
Vill man undersöka, huruvida det för kyrkan är förbundet med något verkligt intresse att tillträde till prästämbetet öppnas även för kvinnor, ledes tanken lätt till den omständigheten, att kyrkan i närvarande tid hårt tryckes av bristen på personliga krafter till utförande av hennes allt mer mångsidigt utvecklade verksamhet. Oriktigt och olämpligt vore det för visso att bedöma frågan huvudsakligen ur synpunkten av kyrkans obestridliga behov av ökad arbetskraft, men iakttages den av särskilda hänsyn motiverade begränsning, varom ovan talats, torde det för kyrkan vara av ett obestridligt värde att genom anställande av kvinnliga präster kunna för det kyrkliga livet tillgodogöra sig ett helt nytt, aktivt verkande element.
Prästämbetet är brännpunkten i det kyrkliga arbetet. Det ger rikast tillfällen till religiös påverkan av andra. Från kyrkans synpunkt måste det således vara önskvärt, att de personer, vilka äga håg och fallenhet, med ett ord de inre och yttre betingelserna, för det arbete i kyrkans tjänst, vilket för henne är det centrala, ägna sig åt det prästerliga kallet. Inom kyrkan har städ-se funnits varmt intresse för att varje ung man, som har håg och fallenhet för prästerlig verksamhet, skall kunna nå det må], vartill hans inre kallelse och hans begåvning draga honom. Bestämmande har därvid varit övertygelsen, att den, som har den inr-e kallelse-n och den däremot svarande yttre fallenheten, också har en gärning att utföra såsom präst. I och för sig bör tydligen detta gälla ej mindre om kvinna än om man. Något skäl av principiell natur, varför icke den kvinna, som har håg och fallenhet för den prästerliga gärningen, skulle kunna intaga den plats, där hon har de rikaste möj- ligheterna att arbeta i kyrkans religiösa uppgift, torde icke kunna före— bringas. Från kyrkans egen synpunkt måste det te sig som en miss- hus-hållning, om hon icke skulle utnyttja den dynamiska kraft, som ligger i ett med fallenhet förenat starkt kallelsemedvetande.
Vad kvinnans fallenhet för den religiösa uppgiften i prästgärningen angår, är hen-nes begåvning visserligen icke i allmänhet likartad med mannens. Men detta förhållande torde icke i och för sig kunna brukas— såsom argument mot att bereda kvinnor tillträde till prästämbetet. Be- traktas det moderliga draget såsom något specifikt kvinnligt, torde kvinnan just i denna sin egenskap äga en förutsättning att göra sin sär— egna insats i det arbete, kyrkan utför genom sina präster, ty moders— vård och själavård ha i alla tider hört nära samman.
Tydligen kan man icke med visshet förutsäga, hur kvinnans fram- trädande såsom präst kan utfalla. Pr-esumtionen, med hänsyn till vad” kvinnan, särskilt under det sista århundradet, uträttat på det kyrkliga arbetsfältet, talar dock avgjort till kvinnans förmån. Den erfarenhet, som, om ock sparsamt, föreligger från andra länder om kvinnors verksam— het såsom präster, är också av sådan art, att den stöder förhoppningarna om ett för kyrkan värdefullt resultat av den ifrågasatta reformen. [ detta sammanhang kan erinras om ett förut meddelat citat från Lam— bethkonfercnsen: »Vi löpa fara att förspilla en rik andlig kraftkälla,
som —— därom äro många fast övertygade _ det är Guds vilja, att vi skola ösa ur för att kunna tjäna honom bättre.»
Såsom en ytterligare synpunkt må slutligen framhållas, hur det för den enskilda kvinnan — säkerligen i högre grad än då det gäller andra värv — kan kännas synnerligen hårt, om hon hindras att ställ-a sina
, krafter i kyrkans tjänst på det sätt, som bäst motsvarar hennes egen- art. På många håll, där motståndet mot kvinnliga präster bottnar för- nämligast i hänsyn till en vördnadsvärd kyrklig tradition, torde också. ansvarskänslan inför en människa, som drives av en med fallenhet för— enad inre kallelse, komma att väga tungt gent emot obenägenheten att på detta område beträda Vägar, vilka ännu framstå som nya och obe- kanta.
Om det alltså måste anses föreligga principiella skäl för att den prästerliga banan öppnas för kvinnor, göra sig dessa skäl med särskild styrka gällande i vad angår vissa prästerliga befattningar, där det en- lig-t kommitterades mening är sannolikt och lämpligt, att kvinnor till en början finna ett levnadskall.
Det är uppenbart, att nutidens komplicerade förhållanden kommit att medföra en differentiering av det präster-liga arbetet. Inom storstads- församlingar eller industriella församlingar torde man kunna tänka sig, att en kvinnlig präst med hänsyn till en del .av församlingens kvinn— liga element skall kunna nå längre än en manlig präst. En kvinnlig präst torde i den enskilda själavården ha större möjligheter att i själa- vårdande syfte komma personligen nära t. ex. vid en stor fabrik ar— betande kvinnor. Den själavårdande hjälpen kommer nämligen ofta att möjliggöras genom att man bringar hjälp i råd och dåd i rent per- sonliga, kanske yttre omständigheter, och att räcka dylik hjälp i före— varande fall ligg—er onekligen en kvinna närmare än en man. Den erfa- renhet, man haft av kvinnans arbeteikristendomsundervisningens tjänst, ger vidare vid handen, att en kvinnlig präst i många fall skulle nå goda resultat vid k—onfirmationsundervisningen, där en manlig präst, just där— för att han är man, icke kan finna de rent personliga anknytningar, vilka ofta bilda en förutsättning för en konfirmandberedelse, som vill nå sitt djupaste syfte. Man kan slutligen tänka på själavårdande upp— gifter av mera speciell natur, såsom vid kvinnliga konektionsanstalter, vid vissa sjukhus, där en kvinnlig präst just såsom sådan kan ha större förutsättningar än en manlig präst. Erhåller kvinna rätt att präst- vigas, torde det kunna antagas, att hon kommer att användas just för uppgifter av nu antydd art. Då speciella platser för kvinnliga präster icke lära ifrågakomma, måste emellertid genom generell lagstiftning plats inom den nuvarande kyrkoorganisationen beredas de kvinnliga prästerna.
Den insats en kvinna i sist berörda fall skulle kunna göra, är bero— ende av att hon är präst. Det torde icke med framgång kunna göras gällande, att hon skulle kunna göra samma insats, därest hon utan att vara präst blott vore biträdande hjälp till präst. Därmed är icke sagt, att icke dylika biträdande krafter vore av stort värde. Det kan visserligen icke tillkomma kommitterade att till behandling upptaga det vittomfattande spörsmålet, huruvida eller på vad sätt förändringar inom den nuvarande kyrkliga organisationen böra komma till stånd. Den föreliggande utredningen lärer icke kunna stiäckas längre än till att avse frågan, huruvida inom den nuvarande organisationens ram
LL
kvinnor kunna lämnas tillträde till kyrkliga tjänster. På vissa håll,. där intresset för att kvinnor må erhålla tillträde till prästämbetet är stort, synes framträda en benägenhet att avvisa varje sammanhang mel— lan denna fråga och tanken på nya kyrkliga tjänster, i första hand av— sedda för kvinnor. Utan tvivel har man i ett dylikt sammanställande av frågorna velat se en fara för att kvinnornas tillträde till prästäm— betet därigenom sknlle försvåras och kvinnorna bliva hänvisade till att i kyrkans tjänst intaga en underordnad eller tillbakasatt ställning. Kom— mitterade kunna dock ej biträda en sådan uppfattning. Är det näm— ligen för kyrkan till gagn att kunna på olika sätt taga kvinnliga kraf— terr i anspråk och är det för kvinnor med olika håg och fallenhet ett be— hov att tjäna kyrkan, lära alla utvägar böra hållas öppna för att kvin— nans kyrkliga arbete skall pådet bästa och mest fruktbärande sätt kunna tillg-odogöras. Detta mål torde, om hänsyn tages till de faktiska för— hållandena och alla föreliggande praktiska svårigheter, icke uppnås en— bart genom ett medgivande för kvinna att utöva prästämbetet, lika visst som det icke vinnes, därest man på grund av inrättandet av något före- trädesvis för kvinnor avsett församlingsämbete anser sig böra uppgiva tanken på kvinnas tillträde till prästämbetet.
Då kommitterade alltså, efter övervägande av frågans olika sidor, anse sig böra förorda en lagstiftning, enligt vilken kvinna skall erhålla behörighet att innehava prästämbete, vidhålla kommitterade den i del I av betänkandet uttalade uppfattningen, att i en dylik lagstiftning jämväl böra ingå föreskrifter i syfte att förebygga anställandet av kvinnlig präst i sådan församling, inom vilken en avsevärd del av församlingens medlemmar ställer sig avvisande mot en dylik anordning. Utöver vad” förut anförts i detta avseende må här såsom ytterligare skäl för denna ståndpunkt framhållas följande. Skulle de, som i en församling mer eller mindre regelbundet besöka kyrkan, påtvingas en kvinnlig präst, kunde, där känslomotståndet är starkt, för gudstjänstlivet inträda men- liga följder. Den kvinnliga prästen skulle väl ha kvar den yttre ar— betsformen, men litet eller intet skulle denna betyda, när de egentliga betingelserna för hennes arbete saknades. Den främsta synpunkten vid lösningen av frågan om kvinnliga präster måste ju vara den, att en ut- vidgning av kvinnans kyrkliga verksamhet skall åsyfta en större in— sats å hennes sida i kyrkans arbete än den, som hittills varit möjlig. Man får då ej förbise, att en forcerad lösning kan komma att verka i diametralt motsatt riktning. Den skulle kunna försvaga och upplösa det kyrkliga livet. Härtill kommer, att den svenska kyrkans författning är starkt demokratisk i och därigenom att, efter urgammal tradition, församlingarna i allmänhet själva välja sina präster. Inskränkningar i denna rätt äro stadgad-e i gällande prästvalslag, exempelvis genom före- skrifterna att ledig prästerlig befattning skall anslås till ansökan ledig och att förslag skall upprättas. Men det vore uppenbart stridande mot den gällande lagstiftningens anda, om man med tillhjälp av dessa in— skränknin-gar skulle söka påtvinga en församling en kvinnlig präst. Möj— ligheten därtill bör alltså i den nya lagstiftningen förebyggas.
ligt kommitterades uppfattning en lagstiftning 1 syfte att bereda kvinna tillträde till prästämbetet bör innehålla en allmän regel om behörighet för kvinna att erhålla prästvigning samt att bekläda prästerlig tjänst, dock under sådana förbehåll, att kvinnlig präst icke kommer att utöva församlingstjänst mot vederbörande församlings vilja. Därjämte torde till den allmänna behörighetsrcgeln böra anknytas vissa undantagsbe— stämmelser, avseende prästerliga tjänster, vil-ka över huvud icke skola kunna innehavas av kvinna.
Vad först angår prästvigningen, utgör denna en nödvändig förutsätt- ning för behörighet att utöva prästämbete. Såsom villkor för präst— vigning gäller, frånsett dispensfall, att sökan-den avlagt teologie kandi— datexamen och undergått föreskrivna praktisk—teologiska prov. Där- jämte skall sökanden inför domkapitlet idet stift, där han önskar tjänstgöra, avlägga den s. k. prästexamen. Prästvigningen skall enligt kyrkolagen förrättas av biskopen, på vilken det ankommer, huru— vida sökanden får prästviga-s. Enligt kommitterades förslag skall kvinnlig sökande i deSSa avseenden vara likställd med manlig. Da någon skyldighet att prästviga manlig sökande icke åligger vederbö- rande biskop, skall således ej heller kvinnlig sökande med åberopande av föreskrivna meriter kunna göra gällande ett ovillkorligt anspråk att erhålla prästvigning.
I fraga om prästv1gningen gäller ännu stadgandet 1 19 kap. 6 å i 1686 års kyrkolag, att »ingen skall ordineras till präst, som icke allaredan haver ett visst ämlbete uti skolor, gymnasier eller akademier, varigenom han sig redligen nära och föda kan; eller också någon annan viss lägen— het är ledig till vilken han kan befordras», varför det ock »allvarligen förbjudes» biskop-arna »att viga flera präster, än som nödtorfteligen be- hövas, och med lägenheter kunna för-ses». Till grund för detta ålder— domliga stadgande ligger en vid lagens stiftande ännu aktuell erfaren— het om vådan av att skapa ett alltför talrikt obefordrat prästerskap. Dessa präster, vilka voro hänvisade till att såsom clerici vagantes föra en tillvaro utan fast verksamhet och under brist på livets nödtorft, hade u-t- gjort en verklig fara för kyikans och prästerskapets anseende. Tideina äro i detta avseende förändrade; antalet aspi1anter till de lägre präster— liga beställningarna är för närvarande i 1egeln otillräckligt för fyllande av behovet, och någon anledning att av den i lagrummet uppgivna or- saken vägra prästvigning torde således mera sällan förekomma. I varje fall äger stadgandet fortfarande den praktiska betydelsen, att med präst— vigningen följer skyldighet för domkapitlet att förse den ordinerade med missiv inom stiftet och för honom en motsvarande skyldighet att mot— taga sådant missiv. Undantag från skyldigheten att mottaga missiv gäl- ler för den, som redan har särskild prästerlig befattning, exempelvis vid sjukvårdsinrättning, fängelse el. dyl., samt för den, som har ordinarie anställning vid statens läroverk. Präster, vilka tjänstgöra såsom extra ordinarie eller vikarierande lärare vid läroverken äro visserligen under— kastade skyldigheten att mottaga missiv, men erhålla undantagslöst ledighet från den prästerlig-a tjänstgöringen.
De torde vara uppenbart, att med den uppställda regeln, att en för-- samling icke mot sin vilja skall vara skyldig mottaga en kvinnlig präst, icke kan förenas ett stadgande, som likställer kvinna med man med avse—
slagna lagstift- ningens innehåll.
Prästvig- ningen.
Försam- lingamas bestäm- mande- rätt.
ende å prästvigningens alla konsekvenser. För att den förstnämnda regeln skall kunna upprätthållas, kräves vid den senare ett förbehåll, som befriar domkapitlet från den eljest ovillkorliga plikten att förse den prästvigda kvinnan med missiv inom stiftet. Den omständighet, att på grund av Lagens bestämmelser missiv i vissa fall icke kan meddelas kvinnlig präst, bör dock icke medföra, att av denna anledning prästvig- ning förvägras henne. I många fall är det att antaga, att en kvinnlig präst— kandidat icke eftersträvar att inträda iförsamlingstjänst utan önskar ägna sig åt kristendomsund-ervisnmgen eller en kyrklig verksamhet av mera Speciell art. För den händelse en sådan möjlighet icke stå-r henne till buds, kan det väl inträffa, att hon för längre eller kortare tid efter prästvigningen icke kommer att utöva prästerlig verksamhet inom för— samling; men några svårigheter av den art, som föranlett kyrkolagens förbud mot prästvigning av större antal prästkandidater än behovet kräver, torde vara praktiskt sett uteslutna då det gäller kvinnliga präster. För den kvinnliga prästen själv innebär omöjligheten att er— hålla förordnande tydligen i ekonomiskt hänseende en olägenhet, då med missiv följer rätt till avlöning. Denna olägenhet tord-e i vissa fall mildras därigenom, att hon av domkapitlet i det stift, där hon präst— vigts, kan erhålla tillstånd att av annat domkapitel mottaga missiv till församling, som icke motsätter sig hennes anställande. En annan svårighet, .som inträder för kvinnlig präst, vilken icke kan erhålla missiv, ligger .däri, att hon icke under sin nödtvungna ledighet kan räkna prästerliga tjänsteå-r. Härvid är dock att märka, att tjänste— årsberäkningen numera för befordran har långt mindre betydelse än förr. Emellertid anse sig kommitterade i detta sammanhang böra ifrågasätta, huruvida för prästvigda kvinnor, vilka icke omedelbart kunna erhålla missiv till tjänstgöring i församling, skulle kunna med— givas att såsom prästerliga tjänsteår räkna viss tjänstgöring vid under- visningsanstalt. Detta spörsmål, på vilket kommitterade här icke kunna ingå, synes vara förtjänt av ett närmare övervägande.
I fråga om de bestämmelser, som erfordras för att genomföra grund- satsen om församlingarnas fria bestämmanderätt med avseende å anstäl- landet av kvinnliga präster, hava kommitterade såsom i det föregående antytts utgått från att en långt gående varsamhet är av nöden. Det kan härvid knappast ifrågakomma att låta en dylik fråga helt enkelt avgöras genom majoritetsbeslut; en minoritet har i detta fall särskilda anspråk på beaktande. En utväg att tillgodose berättigade krav har synts ligga däri, att i församling, där blott en prästerlig befattning finnes, kvinna icke skall kunna anställas, samt att i övriga fall församlingen beredes tillfälle att före val eller tillsättning av präst uttala sig, huruvida för— samlingen vill mottaga en kvinnlig präst.
För en bestämmelse, som begränsar kvinnlig prästs möjlighet att er- hålla anställning till församling med två eller flera präster, synas åt— skilliga skäl tala. Åtminstone under en längre tid framåt torde bland de kyrkligt intresserade församlingsmedlemmarna alltid komma att finnas ett avsevärt antal — även om det icke varit tillräckligt stort för att utgöra majoritet vid fattande av beslut — vilket motsätter sig anstäl- landet av en kvinnlig präst. Denna minoritet synes icke med fog kunna känna sig kränkt i sitt kyrkliga intresse, om det är sörjt för att bland för— samlingens prästerskap måste finnas åtminstone en manlig präst. Den
otvivelaktigt på många håll rådande motviljan för anställande av kvinn- liga präster torde till ej ringa del hava sin grund i ett misstroende till kvinnors förmåga att tillfredsställande utföra. den liturgiska delen av den offentliga gudstjänsten. Om i församlingen finnes minst en manlig präst, kunna uppgifterna med avseende å gudstjänstens förrättande så fördelas, att den kvinnliga prästen icke behöver tjänstgöra som liturg. I övrigt lärer det icke kunna bestridas, att under närvarande förhållanden, innan praktisk erfarenhet ännu föreligger om kvinnors lämplighet såsom präster, och veterligen på många håll en stark opinion riktar sig emot denna reform, det skulle vara synnerligen obetänkt att omedelbart öppna möjlighet för en kvinna att ensam förvalta prästämbetets många olika uppgifter i en församling. Där två eller flera präster finnas, kunna dessa uppgifter åtminstone i viss mån läggas i olika händer allt efter individuell lämplighet. Den kvinnliga prästen har då långt större utsikt att med framgång skilja sig från sin uppgift än om hon ensam skall bära ett ansvar, som på grund av förhållanden, över vilka hon icke råder, kan bliva henne övermäktigt. I varje fall synes föga kunna invändas mot en sådan anordning, åtminstone om den betraktas såsom en övergångsform, till dess att erfarenheten kan läggas till grund för en mera utvidgad an- vändning av kvinnliga präster. För den närmaste tidens kvinnliga aspi- ranter till prästerliga tjänster torde härmed erbjudas fullt tillräckliga befordringsmöjligheter. Kommitterade äro för sin del fullt övertygade, att denna reform bäst gagnas genom den begränsning, som sålunda föreslås.
Beträffande härefter frågan om det närmare innehållet av bestämmel- ser i det nu angivna syftet att tillvarataga församlingarnas berättigade krav att icke mot sin vilja erhålla kvinnliga präster, följer av det före- gående, att enligt kommitterades förslag kvinnliga präster skola kunna anställas endast i sådana församlingar, i vilka finnas två eller flera prästerliga befattningar och av dessa befattningar minst en har manlig innehavare.
Vad först angår tillvägagåendet, då en prästerlig befattning inom dylik församling är ledig och förordnande att uppehålla densamma skall av vederbörande domkapitel meddelas kompetent person, möter frågan, på vad sätt domkapitlet skall erhålla kännedom om församlingens önskan med avseende å ett eventuellt förordnande för kvinnlig präst. Måhändakan det synas ligga närmast att ålägga domkapitlet skyldighet att hänskjuta ärendet till kyrkostämman. Med ett dylikt förfarande skulle emellertidvissa olägenheter vara förenade. Frånsett den tidsutdräkt, Vilken bleve ound— viklig och under vissa omständigheter skulle kunna verka i hög grad menligt, måste en dylik procedur i verkligheten komma att erhålla karak- tären av prästval. I fråga om här avsedda förordnanden kan detta icke anses lämpligt. Missiveringen och därmed möjligheten för domkapitlet att ordna och upprätthålla det prästerliga arbetet i församlingarna be- tingas av att de missivera-de icke väljas av församlingarna och att dy- lika tillfälliga förordnanden icke meddelas efter ansökning. Endast genom upprätthållande av detta system torde det, åtminstone i vissa stift, för domkapitlet givas möjlighet att förse även avlägsna orter med tillfälliga prästerliga krafter i mån av behov. Att med avseende å dylika
Fö rord— nande att uppehålla prästerlig
tj änst-.
Tillsätt- ning av ordinarie tjänst.
förordnanden införa en maskerad valprocedur kan därför icke förordas. Ändamålet synes i stället kunna vinnas på den väg, att domkapitlet i fall, då fråga kan uppstå om förordnande för kvinnlig präst, inhämtar kyrkorådets yttrande i ärendet. Kyrkorådet torde få anses tillräckligt representativt för församlingen för att dess utlåtande skall kunna giva domkapitlet erforderlig ledning för bedömande av församlingens ställ- ning till frågan. Att binda domkapitlets beslut vid kyrkorådets utta- lande i den ena eller andra riktningen synes mindre lämpligt; det torde icke finnas anledning till antagande, att domkapitlet skall underlåta att taga tillbörlig hänsyn till kynkorådets uttalande, där detta verkligen är uttryck för en bestämd uppfattning. Skulle misstag i detta avseende bliva begångna, kan rättelse jämförelse-vis lätt vinnas genom missivets återkallande.
Vad angår tillsättande av ordinarie beställning i sådan församling, där mer än en prästerlig befattning finnes, uppstår fråga, huruvida vid inträdd ledighet ansökningsrä'tt skall utan förbehåll stå öppen även för kvinnlig präst. Denna fråga kan besvaras jakande, om man uteslutande fäster avseende därvid, att församlingen vid valet har tillfälle att göra sin mening gällande. Med fog kan dock häl-emot invändas, att, om man vill med-giva församlingen rätt att över huvud förhindra anställandet av kvinnlig präst, för en församling, där en dylik uppfattning gör sig bestämt gällande, ett förslag till tjänstens återbesättande, vilket upp— tager en, eventuellt två eller tre, kvinnliga präster, i realiteten är ofull- ständigt eller lt. o. ni. kan vara ägnat att betaga församlingen rätten att erhålla manlig präst. Därför tonde böra tillses, att domkapitlet redan vid förslagets upprättande äger officiell kännedom om församlingens ställning till frågan om den lediga tjänstens eventuella besättande med kvinnlig präst. Denna kännedom kan icke för-värvas, sedan ansökning— arna redan inkommit. Ansökningarna äro offentliga, ochenförfrågan till- församlingen skulle därför innebära, att församlingens uttalande komme att a-vse, icke frågan om anställande av kvinnlig präst i allmänhet, utan ett omdöme om den ell-er de personer, som sökt tjänsten, med andra ord ett föregripande av den efterföljande lagliga valhan-dlingen. Det torde icke vara av nöden att närmare utveckla .de betydande olägenheter, som skulle kunna följa av en dylik anordning. En annan och lämpligare utväg skulle kunna ligga däri, att domkapitlet samtidigt med att tjän- sten förklara-des till ansökan ledig, begärde församlingen-s yttrande om eventuellt uppförande av kvinnlig präst å förslaget. En dylik procedur synes emellertid innebära en, med hänsyn till de utan tvivel under en närmare framtid ganska sällsynta fall, då kvinnlig präst kan ifråga— komma till sådan tjänst, onödig ti-dsultdräkt och därjämte i många fall vara ägnad att framkalla en fullkomligt överflödig och onyttig diskus- sion om detta spörsmål. Kommitterade hava därför stannat vid att föreslå det sätt för frågans lösning, att det skall ankomma på försam- lingen att själv hos domkapitlet giva tillkänna, att församlingen icke önskar kvinnlig präst uppför-d å förslaget. Har sådan anmälan icke inkommit inom viss bestämd tid efter ledigheten—s inträde, skall dom- kapitlet hava att i vanlig ordning kungöra tjänsten till ansökning ledig utan något förbehåll beträffande kvinnlig präst. Har anmälan inkom— mit skall kvinnlig sökande icke kunna erhålla rum å förslaget. Den
tid, inom vilken sådan anmälan skall hava inkommit till domkapitlet, har synts kunna bestämmas till trettio dagar från ledighetens inträde. I de fall, då kvinnlig präst kan ifrågakomma, har domkapitlet alltså att avvakta denna tid, innan kungörelse utfärdas.
De bestämmelser, vilkas innehåll nu antytts, beröra icke omedelbart frågan om kvinnas kallande till fjärde provpredikant. Av de föreslagna stadgan-dena torde följa, att kvinna kan lagligen kallas till fjärde pröv- predikant endast i sådan församling, som har mer än en prästerlig be- fattning och där minst en av dessa befattningar har manlig innehavare. Skulle i dylik församling kvinna kallas till fjärde provpredikant, oaktat församlingen tidigare anmält sin önskan att kvinna icke skall uppföras å förslag, lärer detta innebära, att härutinnan en förändrad uppfatt- ning gjort sig gällande inom församlingen. För att församlingen otve- tydigt skall anses hava frånträtt sin tidigare ståndpunkt i detta av — ende, torde emellertid kvinnas kallande till fjärde provpredikant icke vara i och för sig tillräckligt. Kommzitterade hava ansett, att kvinna i dylikt fall bör kunna utnämnas [till tjänsten endast under förutsätt- ning, ant-ingen att kvinna såsom fjärde provpredikant vid valet erhål— lit högsta röstetalet eller ock att församlingen formligen återkallat sin tidigare gjorda anmälan till domkapitlet.
I fråga om sådana prästerliga tjänster, vilka över huvud icke böra kunna innehavas av kvinna, torde i tillämpliga delar gälla vad i be— tänkandets föregående avdelningar anförts beträffande undantag från den allmänna regeln om kvinnas likställdhet med man i fråga om be- hörighet att innehava statstjänst. Av dylika undantag kunna, vad prästerliga tjänster angår, enligt kommitterades uppfattning ifråga- komma endast sådana befattningar, med vilka är för-enad skyldighet att tjänstgöra vid krigsmakten eller vid fångvårds— och korrekti-onsan- stalter, huvudsakligen avsedda för män eller manlig ungdom. Huru— vida det kan vara nödvändigt att dessa undantag uttryckligen angivas i lag, kan vara tvivelaktigt, men då så skett beträffande motsvarande statstjänster, har det synts lämpligast att här förfara på samma sätt. Vad det senare av dessa undantag beträffar, få kommitterade erinra, att styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona, vilken är av— sedd uteslutande för kvinnor, i si tt yttrande över delarna ]. och II av detta betänkande (yttrandena sid. 186) framhållit lämpligheten av att .själavå'rden vid anstalten — åtminstone i vad den avsåge den andliga vård, som erfordrades utöver den officiella gudstjänsten — snarast möj- ligt bleve överlämnad till en kvinna, enär erfarenheten visade hän på att en kvinna hade lättare än en man att komma 'till rätta med de indi— vider, som funnes å anstalten, just i det avseendet, som tillkomme en själasörjare. _
I vissa fall torde det kunna ställa sig mindre lämpligt, att kvinna. erhåller anställning såsom präst i svensk utlandsförsamling. Något lagbestämt undantag från den allmänna regeln tor-de emellertid icke vara erforderligt med hänsyn till formerna för dessa tjänstens tillsät- tande, lika litet som beträffande legationspräster. I övrigt torde f. n. icke i någon av dessa församlingar mer än en präst vara anställd, varav följer, att kvinna enligt kommitterades förslag icke är behörig att inne- hava dylik tjänst.
Präster- liga be— fattning- ar, vilka icke skola
kunna. innehavas av kvinna.
Gift kvinnas behörig-
het att in- nehava
prästerlig tjän st.
Andra kyrkliga tjänster.
I del II av betänkandet har behandlats frågan om gift kvinnas ställ- ning i statstjänsten och hava kommitterade i sin dåvarande samman— sättning därvid utan meningsskiljaktighet föreslagit, att med avseende å behörigheten att innehava statstjänst gift kvinna skall vara likställd med ogift. Denna ståndpunkt har godkänts av Kungl. Maj:t i propo— sitionen nr 241 till 1922 års riksdag.
Att ur allmänna synpunkter här ingå på detta ämne, torde icke böra ifrågakomma. I detta avseende få kommitterade hänvisa till vad där- om anförts i del II av betänkandet och den kungl. propositionen. I detta sammanhang lärer endast böra besvara—s spörsmålet huruvida med av- seende å prästerliga tjänster sådana särskilda förhållanden kunna anses vara för handen, att en avvikelse från den förut uppställda regeln kan vara påkallad. Det har försports, att en bestämd uppfattning även hos många, vilka icke äro principiella motståndare till att kvinna bered-es tillträde till prästämbetet, skulle ställa sig avvisande till att gift kvinna skulle kunna utöva prästerlig befattning. Även med beaktande av att prästerliga tjänster i många och väsentliga avseenden skilja sig från de 'vanliga statstjänsterna och att en bestämmelse, som i fråga om en speciell tjänstegrupp försätter den gifta kvinnan i en särställning, var— ken i principiellt eller praktiskt hänseende kan tillmätas samma bety- delse som om den tillagts giltighet beträffande större eller mindre om- råden av staltsförvaltningen i allmänhet, hava kommitterade dock icke funnit övertygande skäl kunna förebringas för att nu förorda. en be- gränsning av förevarande lagstiftning till att gälla endast ogift kvinna. Då i de lagförslag, som åtfölja denna utredning, icke upptagits någon bestämmelse rörande giftkvinn-a, följer därav, att behörigheten att in- nehava prästämbetet avses skola i lika män gälla gifta .som ogifta kvinnor.
Under en lagstiftning, med vilken åsyftas att reglera kvinnas tillträde— till prästerlig befattning, torde böra inbegripas bestämmelser ll samma avseende rörande övriga kyrkliga tjänster-. I fråga om organistbefatt- ning är redan genom kungörelse den 8 mars 1861 bestämt, att till före- stående av dylik befattning, där den ej är med klockaresyssla förenad, må kunna antages kvinna, och i ett flertal fall har Kungl. Maj:t på särskild ansökan tillåtit kvinna att söka även klockarebefattning. Vidare må i detta hänseende erinras, att Kungl. Maj:t till 1921 års riksdag framlagt av 1920 års kyrkomöte bifallna förslag till lag angående kan- torer, lag om mässfallsgudstjänst samt lag om anställanvde i vissa fall av kyrkoskrivare å pastorsexp-editionerna. Dessa förslag blevo icke bi- fallna av riksdagen. De kyrkliga befattningar, som i förslagen omnäm- nas, äro kantor, klockare eller kyrkofogde, organist och kyrkoskri—vare. Beträffande kvinnas behörighet att innehava dylik befattning förekom i förslagen ej annan bestämmelse än att kant-orsbefattning skulle kunna sökas av kvinna, kantorsdistniktet dock obetaget att beträffande kan- torsbefattning, som ej vore slkolkan—torsbefattning, vid befat—tningens ledigförklarande bestämma, att befattningen finge sökas endast av man eller av kvinna endast såvida :hon vore ogift, samt att, om till befatt- ningen utsåges ogift kvinna, hon skulle vara skyldig frånträda befatt— ningen, såvida hon ingiinge i gifte. Beträffande ifrågavarande till den s. k. kyrkobetjäningen hörande eller i övrigt för biträde å't prästerska- pet avsedda befattningar, vilka för närvarande äro endast ofullständigt
reglerade genom lagstiftning, bör enligt kommitterades uppfattning lik— ställighet mellan man och kvinna kunna, där den icke redan finnes, genomföras utan särskilda inskränkningar. Särskilt torde detta gälla om, på sätt nu föreslås, kvinna erhåller tillträde till prästämbetet.
Innehållet av de lagförslag, vilka åtfölja den föreliggande utred— ning-en, torde vara i det väsentliga angivet i det föregående. Utöver vad sålunda anförts synes följande böra tilläggas.
Förslaget till lag innefattande bestämmelser angående kvinnas till— träde till prästerlig och annan kyrklig tjänst är avfattat i nära över- ensstämmelse med motsvarande lagförslag i fråga om statstjänsterna i allmänhet. I tillämpliga delar torde därför få hänvisas till den i del II av betänkandet och i den kungl. propositionen nr 241 till 1922 års riks- dag förebragta motiveringen för sistnämnda lagförslag. I likhet med detta förslag upptager det nu föreliggande i ingressen en allmän be- stämmelse om upphävande av vad annan lag eller författning inne- lhåll-er stridande mot den föreslagna lagen. Något angivande i detalj av de lagrum i kyrkolagen, prästvalslagen eller andra lagar, vilka genom nya lagen sättas ur kraft, avses sålunda icke skola ifrågakomma.
Beträffande 1 % må anmärkas, att prästvigning enligt gällande lag utgör en 'oeftergivlig förutsättning för behörigheten att utöva präst- ämbetet och att härutinnan icke avses att föreslå någon förändring. Då emellertid, på sätt av den föregående framställningen lärer följa, det i fråga om kvinnliga präster måste antagas, att i vissa fall deras präst- vigning icke kommer att efterföljas a—v prästerlig tjänstgöring i försam— ling eller i Vaxrje fall, att omedelbart förordnande till sådan tjänstgö- ring icke alltid kan meddelas, har det synts lämpligt att uttryckligen i lagen angiva kvinnas behörighet att erhålla prästvigning. Att detta kan ske oberoende av möjligheten för vederbörande domkapitel att förse henne med missiv, följer av det i 4 5 upptagna stadgan-det. Redan i det föregående är anmärkt, att kvinna lika litet som man har en ovillkor- lig rätt till prästvigning, utan att detta är beroende av vederbörande biskops åtgärd. *
2 5 innehåller den förut motiverade bestämmelse, vilken innebär, att kvinna icke skall kunna anställas såsom präst i annan församling än sådan, i vilken finnes mer än en prästerlig tjänst och minst en tjänstgö- rande manlig präst. Genom sin avfattning torde det fömeslagna stad— gan—det utmärka, att regeln gäller både. tillfälliga förordnanden (missiv, vakanser) och tillsättning av ordinarie tjänst. Tydligen är med bestäm— melsen icke avsett, att kvinna, som innehar prästerligt förordnande, skall vara skyldig frånträda detta i det. fall, att genom rinträffande ledighet å annan prästerlig tjänst inom församlingen denna kommer att för någon tid sakna manlig präst. Under beteckningen »manlig linne- ha-vare» torde inrymmas såväl ordinarie innehavare som en för viss tid förordnad präst.
Beträffande 3 % torde särskilt yttrande icke vara erforderlig-t utöver vad som anförts i fråga om motsvarande bestämmelse i lagförslaget angående kvinnas tillträde till statstjänst i allmänhet.
Den i 4 % upptagna bestämmelsen innebär, såsom i det föregående nämnts, befrielse, såvd'tt angår kvinna, för domkapitlet från kyrkolagens föreskrift att den, som blivit prästvigd, ovillkorligen skall förses med missiv inom stiftet.
Speciell motive- ring till lagför- slagen. Behörig- hetslagen .
Prästvals- lagen.
I fråga om stadgan-det i 5 © hänvisas till den förut i detta betänkande lämnade motiveringen. Då stadgandet har avseende endast å tillfälliga förordnanden och regler angående dylika äro givna endast i kyrkola- gen, torde detsamma böra införas i förevarande lag. De föreskrifter som skola iakttagas & fall, då kvinna kan ifrågakomma vid besättande av ordinarie prästerlig tjänst lära däremot hava sin plats i prästvals— lagen. Av den föreslagna bestämmelsen torde framgå, att domkapit- lets hänvändelse till kyrkorådet icke behöver gå utöver ett beredande av tillfälle för kyrkorådet att uttala sin uppfattning om ett eventuellt förordnande för kvinna att uppehålla en inom församlingen ledig präst— tjänst. Om kyrkorådet icke inom den av domkapitlet utsatta tiden, vilken enligt sakens natur i allmänhet måste vara kort, begagnar sig av tillfället att avgiva yttrande, skall domkapitlet vara oförhwindrat att meddela förordnande för kvinna. Förut har anmärkte, att [domka- pitlet, vare sig yttrande avgivits eller (icke, vild beslutets fattande har fri prövningsrätt.
I fråga om 6 % hänvisas till den föregående framställningen. Slutligen anmärkes, att lagförslaget, Il saknad av bestämmelser rörande gift kvinna, avser att genomföra likställighet mellan ogift och gift kvinna, samt att förslaget icke har avseende å avlönings— och pensione- ringsförhållanden.
Med de föreslagna ändringarna i prästvalslagen avses att i fråga om ordinarie tjänster genomföra [de inskränkningar i kvinnas behörighet att utöva prästämbetet, vilka funnits påkallade med hänsyn till för- samlingar-nas bestämmanderätt i detta avseende. Dessa ändringar ut— göra härutinnan komplement till regeln i 2 9 i den föreslagna lagen angående kvinnas tillträde .till prästerlig och annan kyrklig tjänst.
Såsom förut framhållits, utgår förslaget från att församlingen själv har att taga initiativ till att kvinna icke uppföres å förslag till ordi- narie prästerlig tjänst i församlingen. Sin mening i detta avseende har» församlingen enligt förslaget att framföra genom en anmälan till dom— kapitlet, att fö1 samlingen icke önskar tjänsten besatt med kvinna. Har sådan anmälan inkommit innan tjänsten kungjorts 1ill ansökan ledig, skall kvinna icke kunna erhålla rum å förslaget. Denna anmälan av_ ser endast förslaget; skulle en annan uppfattning göra sig gällande inom församlingen, innan tjänsten blivit besatt, erbjuder således rätten att kalla fjärde provpredikant en utväg att, där tillräcklig anslutning finnes, låta en kvinnlig präst ifrågakomma vid tillsättningen.
Självfallet är, att församlingens beslutanderätt i fråga om sådan an- mälan, varom här är fråga, utövas av kyrkostämman. Med hänsyn till innehållet av 10 å kyrkostämmoförordningen torde icke erfordras sätr- skild bestämmelse i syfte att trygga enskilda församlingsmedlemmars rätt att bringa ärende .av detta slag under kyrkostämmans prövning.
Till 1 $ prästvalslagen har i förslaget fogats ett nytt moment, vilket innehåller den för beredande av rådrum åt församlingen erforderliga bestämmelsen, att domkapitlet i fall, då kvinna kan ifrågakomma vid besättande lav prästerlig tjänst, har att viss tid dröja. med utfärdande av kungörelse om ledigheten.
I 2 % har upptagits föreskriften, att, där församling avgivit förkla— ring om sin önskan att icke erhålla kvinnlig präst, kvinna icke kan av domkapitlet uppföras å förslag-et. Då 2 6 har avseende endast å första
ansökningstiden, har det icke ansetts lämpligt att öppna möjlighet för återkallande inom den angivna tiden av sådan förklaring. I viss mån annorlunda torde förhållandet vara, om förnyad ansökningstid måste utsättas. En viss ej alltför kort tid har då hunnit förflyta från det förklaringen avgavs, och inför utsikten att erhålla ofullständigt för— slag eller svårigheten att få tjänsten besatt kan församlingen tänkas vara benägen att frångå sin först uttalade uppfattning i fråga om kvinnlig prästs uppförande å förslag. I 13 9, som avhandlar förfa— randet vid fortsatt ansökningsprocedur, har därför införts en bestäm- melse, genom vilken det skulle lämnas församlingen öppet att hos domkapitlet återkalla sin förut gjorda anmälan. Sådan återkallelse skall enligt förslaget föreligga, innan domkapitlet efter förnyad an- sökningstids utgång går att upprätta förslag.
För de fall, som avses i 41 $ 2 och 3 mom., torde erfordras bestämmel- ser i syfte att församlingens genom anmälan till domkapitlet uttalade önskan med avseende å tjänstens besättande med manlig präst blir iakt- tagen även då utnämningsrätten tillhör Kungl. Maj:t. Om kvinnlig präst blivit kallad till fjärde provpredikant och vid valet erhållit högsta röstetalet, synes därigenom med tillräcklig styrka hava kommit till ut- tryck, att församlingen ej längre vidhåller sin genom anmälan till. domkapitlet angivna ståndpunkt. Förslaget utgår därför från att i detta fall Kungl. Maj:t bör vara oförhindnad att, utan hänsyn till dy— lik anmälan, utnämna en kvinna. Har däremot i de fall, som avses i 41 $ 2 och 3 mom. kvinnlig fjärde provpredikant icke vid valet erhål- lit högsta röstetal-et, torde böra krävas en särskild åtgärd från försa—m- lingens sida för att församlingen skall anses hava, frånträtt sin förut yttrade mening. I dessa fall synes det lämpligt, att församlingen genom åter-kallelse av förut gjord anmälan skall kunna tillkännagiva en förändrad uppfattning i fråga om tjän- stens besättande med kvinna. Denna återkallelse bör även i dessa fall kunna göras hos domkapitlet, vil-ket för sådan händelse jäm- likt 42 & har att bringa å—terkalllelsen till Kungl. Maj:ts kännedom. Något hin-der torde emellertid icke böra uppställas för att återkallelsen göres direkt hos Kungl. Maj:t. Under de i 41 ä 2 mom. angivna för— hållanden har Kungl. Maj:t vid utnämning att hålla sig till de å för— slaget uppförda personerna; detta medför —— om från församlingen föreligger en icke åter-kallad anmälan och således endast kvinnlig präst, som varit fjärde provpredikant, är uppförd å förslaget -—— att annan kvinnlig präst icke kan utnämnas. För det i 41 $ 3 mom. av- sedda fallet är Kungl. Maj:t, under nu angivna förutsättningar, oför- hindrad att till tjänsten utnämna även annan enligt 43 © behörig kvinn— lig präst än den, som varit fjärde provpredikant.
Vad angår frågan om de avlöningsförmåner, vilka böra tillkomma kvinnliga präster eller andra kyrkliga betattningshavare, finna kom— mitterade särskilt yttrande icke vara erforderligt, då kommitterade härutinnan intaga samm—a ståndpunkt som i fråga om avlöningsprin— ciper beträffande kvinnliga statstjänare i allmänhet (jmfr del II av be— tänkandet sid. 138—165).
Med avseende å pensioneringen torde med hänsyn därtill, att någon pensionering i verklig mening icke införts i fråga om prästerliga be—
Avlöning och pensione- ring.
fattningshavane, särskilda regler beträffande kvinnliga präster icke böra meddelas. I fråga om pensionering av efterlevande bör, under förutsättning att även gift kvinna erhåller behörighet att innehava prästerlig tjänst, i enlighet med den uppfattning, som ligger till grund för kommittenades motsvarande framställning i del II av betänkan- det (sid. 198—199), möjlighet beredas för pensionering av efterlevande minderåriga barn. Kommitterade äro icke i tillfälle att härntinnan avgiva ett detaljerat yttrande, utan torde frågan därom böra upptagas i samband med förestående förändringar i fråga om änke- och pupill- pensioneringem för prästerliga befattningshavare.
Särskilt yttrande.
Då jag icke deltagit i kommitterades tidigare behandling av frågan om kvinnors tillträde till vissa ämbeten, sådan denna föreligger i be— tänkanden I och-II, och således icke varit i tillfälle att i antytt sam— manhang fatta ståndpunkt i vissa principfrågor som'i nämnda betän- kanden avhandlats, är det mig icke heller möjligt att i det föreliggande betänkandet med kommitterade deltaga i hänvisning till förut intagna positioner, vilka medfört konsekvenser även för den fråga, som nu va- rit under behandling. I ett avseende måste jag särskilt anteckna. av- vikande mening. Enligt min uppfattning bör lagstiftning om kvin- nas tillträde till prästämbetet begränsas till att gälla ogift kvinna. Bortsett från övriga skäl finner jag att som stöd härför kunna an— föras omständigheter, som särskilt gälla prästämbetet. Det lärer icke kunna förnekas, att för den händelse kvinnlig präst trädde i giftermål, synnerligen vanskliga komplikationer av olika slag, vilka här i de- talj icke behöva framdragas, skulle komma att uppstå. Att beakta är särskilt att i olikhet med vad i allmänhet fallet är vid statstjänster vissa prästerliga ämbetsfunktioner icke äro bundna vid innehavandet av en viss anställning, utan få utövas på grund av den akt, som över huvud öppnar tillträdet till prästämbetet, nämligen prästvigningen. Rätten att utöva dessa funktioner, som även kunna ha offentligt—rätts- lig natur, bör rimligtvis icke bibehållas av en kvinnlig präst, som trä- der i giftermål och som kanske anser sig för övrigt, på grund av om— fattande nya plikter, böra avstå från innehavd prästtjänst. Icke minst för att på förhand och en gång för alla avskära alla möjligheter till komplikationer anser jag det vara obetingat nödvändigt att i lagen den bestämmelsen införes, att kvinnlig präst, som träder i giftermål, skall därmed anses ha nedlagt det prästerliga ämbetet. Det förtjänar att erinras därom att i kantonen Ziirichs kyrka, den enda kyrka med sedan gammalt offenligt—rättslig ställning, där kvinnliga präster fin- nas, den av synoden föreslagna ordningen upptager den nämnda be— stämmelsen, Edv. Rodhe.
”” finansrätt...” ;: " ; 't.
_, ,,
'; F i i
. 'x"
3 N..]. .:.-."11, .4 -.-, w_- .
. . . _ , _, ;éi._ * "utveckling. Peh' in_uvärioudéf-organisathn _ ', %&mteäkort-översiko avldesapr suisationtr» Vissa.
rämmande länder samt i-int'erua. io'rieli't hänseende.. ." Av S. Wicksell. Beckman." .—118' s., wFl.- '
51. Flottans skolsakkunni as betänkande-1, angående— undervisninispla'u för & olor och kurser vid sjömans—
,kårcn. Tull erg; xj, 146 s. 2 bil. F .
|
i . 2. Tull- och tmktiitkommitténs utredningar och betun- kanden. 16. 'Den svenska järnhanteringons litveck- _
. ling madsärskild hänsyn till åren 1890—1913. Av ' S. K. Stockman. Marcus. iv, 102 _s. Fl. _- ..Tull- och traktatkommitténs utrednin ur och be- tänkanden. 17. Den svenska. lusinduståens utveck— ling med särskilddiänayn. till dess ställning åren närmast före världskriget. Av B. Ohlin. Marcus. iv, 101 s. FI. . _ '
' 1923
1. Betänkande med förslag angående magistraternas ' befriande i visst avseende från ansvarförkronoupp- börden m. m. Norstedt. 57 s. *Fl- . ' __ '
2. Förslag till lag om lösdrivares behandling m.fl.för- fnttningar. Del 5 av fattigvårdslagatiftningskommit- tens-betänkanden. Palmquist. xj, 423 s. S. 3.4 Spannmålsmarknadssokkunnigas betänkande. Nor: stedt. 41 s. Jo. . ' ' . 4.' Betänkande med förslag till lag om församl'in s-j styrelse samt till bestämmelser omfolkskoleiiren e- nas överflyttning från den kyrkliga. till den borger- liga. kommunen m. m.—Palmquist., vj, 304 5. E.
5. Skolkommissionens betänkande 5. Organisatoriska och ekonomiska utredningar. Norstedt. 236 5. E.
6. Utredning ' angående vissa spörsmål rörande städer— nus domstolsväseu. Av N. Herlitz. Norstedt 164 s..]u.
7. Statens ställningtill järnvävurnn iolika. främmande länder. Av-A._Lilienberg. ullbergi 4113. K. 78. Folkomröstningskommitténs utredningar angående referendum i främmandellinder 4. Folkomröstninge- in'stitiitet iNordamerikns förenta. stater. Av H. Ting— sten. Tullberg. iv, 400 s.. Ju. . , .,
9. Förslag till straffla . allmänna. delen, samtvförslag till lag angående vi Ikorlig frigivning jämte motiv. *Marcus. xiij. 534 &. Ju. ' * '
10. Folkomröstningskommitténs utredningar angående referendum i främmande länder 3. Folkomröst- ningsinstitutet i den schweiziska demokratien, dess förutsättningar, former _oeh funktioner. Av A. Bruse witz.. Tullberg. 8819. Ju.
Anm. Öm sai-skild tryekortej angivas, är tryckorten
bokstäverna. till det departement, under vilket utredningen av "vits, t. ex. _ . . =jordbruksdepartementet. Enligt. kungörelsen den 3 febr. 192 aug. [statens offentliga utredmugnrs yttre'aur ordning _(nr 98) utgivas utredningarna iomsl'ag med enhetlig färgvfm' varje departement. ' _ — » ; '
r Svefa -
,. förvaltningens— sjuk-vårdsstårel'se lydande statsu'pui. »,tek.5V.-Petterson*.'1623. ' ö. ' _ _ — :. ',,i '”: 55.5 Bokföriu en vid försvarsförvaltuingen. Til'lägg'till.” 'betänkan e och förslag angående organisation avf ;géen ningen försva; förvaltningen. Palmquist. (5), ' s. . ' , " . ' " SB., K. Socialstyrelsens utlåtande med förslag till lag . angående hyresregleringens avveckling m. m. Nor-'- ' stedt. .42 s. Ju. . — ' .! 57. Utredning och förslag rörande förskaffande— Vv lik- för den för läkareutbildnin en nödväudi & anato miska undervisningen. Av .Broman. Lu ti,/B ling. 63 s. . 58. Ut ätande över forsla till omorganisation av poli . väsendeti riket. Bee man. 20 s. -. '59. Socialförsäkriugskommittén 3. Betänkande" och för.- slug angående offentlig arbetsförmedlingoch stats bidrag till nrbetslöahetskassor. Norstedt. 11,4 s:-_S.
nal samt; utsträckning av kanalen från Smedjebacken till Ludvika._ Meddelande från Kungl. Kanalkom missionen. Nr 5. Häggström. 133 s. 2 kart. _K. 12. Betänkande och förslag angående det'ecklesiastikn ' &rrcndeväsendet. Beckman. xij. 239 s.- E._' 13. Vägkommissionens betänkanden. 4. Forsa till-lag, om enskilda. vägar m. m. Marcus. 147 s.. lå. _ j 14. Betänkande med förslag till avtal rörande Stock- holms bangärdsfråga. Beckman. 46 s. 10 kart. K 15—17. Eörs—varsrevisionens betänkande 3'. Betänkande . *» och' forsla rörande revision av Sveriges försvaga väsende el 1. Inledande avdelning. lantförsvare vij, 561 s.. Del 2. Sjöförsvaret,sammanfattnin av revisionens förslag,-särskilda yttranden. vij,"l & 5. Del 3. Ililaoor. ij. 468 s. Beckman. FB.: ' 4' 18. Kommunalförfattningssakkunnigas betänkandeåi. 'ååd förslag till lagom landsting mum. Beckm
, 5- _ ' -, . . * . , - ' 19. Betänkande. angående decisiv folkomröstning,u ' givet av folkomröstningskommittén. Tullberg; "493.
I'll. Utredning rörande ombyggnad av Strömsholms kal—'"
Ju. . . , . .. 20. Folkomröstningskommittéus utredningar angående ' refereudumi främmande länder &. Folkomröstninge— institutet utanför S_chweiz och Förenta. staterna. Tullberg.. 71 s. Ju. ." f f ." Betänkande an åeude ordnandet sv.smckhölnm för- _ ortsbanefraga. Iom. 127 5. K. — » _ " . *, 22. Betänkande och förslngi fråga. om'kvinnors tillträd till statstjänster 3. Kvinnas behörighet att;.i'nneliavaj prästerlig och annan kyrklig tjänst. Marcus 51 s.!u:
21.
Stockholm. Bokstäverna. ,med fetstil utgöra begynnels; E. =ecklesiastikdepartemenletg .!
' Allmän lagstiftning., Rättsklpnlng. Fångvårdå - 'U'tknst .till la enl-visst tryggande av byggnadsbor'ge- . niirerå for ringm- m. m. [. ' 21920 års krigslngstiftningskommittés'betänkande. [34] Förslag till lag om tvångsuppfostran. . ' ' _ Förslag till lag ang. hyresregleringens avveckling. [56] ' Utrednin ror. städernas domstolsväsen. [192326] ' _örslan till strafflag, allmänna delen, samt till lag ang.
* vil (orlig frigivning. [192319] ' Statslörlattnlng. Allmän statslörvaltulng. ' _Nå'gra iakttagelser från 1921 års riksdagsmannaval. [l ' S.ta'tistiksnkknnnigas betänkande. [15] Bilaga till d:o. [50 . 'Kommunikationåverkens lönekommitté 4. 44 . ”. 'Folkomröstningskommitténs utredningar 3. Folkom- *' .' 'röstnin sinstitutet i den schweiziska demokratien. [19%le 4. Folkomröstningsinstitutet i Nordame- 4 '. rikas förenta stater. [192318] 5. Folköimröstnixlgs ! institutet utanför Schweiz och Förenta staterna. - ; ' '[1923120] '
_Folkomröstningskommitténs betänkande ang. decisiv folkomröstning. [15239 "' ”Betänkande och "förslagzi råga om kvinnors tillträde ,. tillstntstjänster ä. vinnas behörighet att inneha-va
?. prästerlig och annan kyrklig tjänst. [192äz22] '
. .Kommunallörvallnlng.
' 4 *Om röstsammnnrlikning vid kommunala val. [21] _ 'Kommunalförfattningssakkunnigasbetänkande-1.[1923:18]
— Statens och kommunernas nnansväsen.
. _.Betänkzmde och förslag ang. utbildningskurser inom ' 'tnllverket. [% ' " .- Ät ltrder mot gocsanhopning i tullpackhus m. m. [30] 'T 1— och traktatkommitténs utredningar och betän— . '.kunden.- 11. Pup ersindustriens produktionsförhål- landen. [36] 12. Bärgninindustriens utveckling. [40] 13.— Den'svenska kautschukindnstriens utvec ling. [38] 14. Huvuddragen av det svenskajordbrukets ut- 'veckling. [41] 15. Översikt av 'ordhrukets utveck— ling i Vissa främmande länder. 42] 16. Den svenska järnhanteringens utveckling. 52] 17. Den svenska _. .glssindustriens utvecklin r. [5 ] ' Förslag till förordning ang. ti lverkning och beskattning — , av maltdrycker rn. m. [37] .. Magistraternus befriande från ansvar för kronouppbör— den m. m. [1923: 1] '
Poll".
. Betänkande och förslag rörande hrnnflskyddsföreskrifter ; . och ordnandet av brandväsendet inom riket. 7. [28] 'Förslag till omoggsnisation av polisväsendet. [49] .. ,. Utlåtande över örslug till omorganisation av polisvä- ' T.. Asendet. 158] . Förslag till ng om lösdrivares behandling, [1923:2]
.. ' - . ' . Socialpolitik.
".l Byg ndssrbetarsakkunnigas betänkande 2. [I]! ("Föra ag till reviderad lag om arbetstidens begr nsning
_ & [m. m. L33] _ '_Socialförsii ringskommittén 3. [59]
. . _ ! Hälso- och sjukvård. Förslag till allmän sjukhusstadga. [43]
' £.". ' ' Allmänt näringsväsen. "Fate-utlagstiftningskommitténs bet. 7. Förslag till lag
.mn rätt till tidnings eller tidskrifts titel m. m. [9]
.g'tren. [14] ' . 'Mellnnhandssakkunniges betänkande. [20]
" Fust egendom. Jordbruk med binär-ingar. , Betänkande rörande fiskerinäringens främjande. '[7] om Iappska'ttelnnd'sinstitutet. [1 ]
Förslag till vissa: ”ändringar i bestämmelserna rörande _.Jakt och fågelskydd. .. [16] . '
' . (Siffrorna. ino.m.klmnmer beteckna; utredningarnaspdmgmern de"”kr
. IStatsmakterna och bränsleanskaffningen under krigs—'
? _ [
Det svenska lantbrukets.produktdonskostnader. 1. "Bok— föringsaret 1915—1920. [18]'__ : ' Betänkande med förslag angående arrendators rätt till ersättning för elektrisk anläggning. [19] Koloulsationsåimmitténs 'betä unde 1922.
till d:o. . - Förslag till 51— attningnr angående handel med och im-
port av ntsiidesfrö ävensom till omorganisation av frökontrollverksamheten m. m. [26] Redogörelse för de ecklesiastika boställena. 5. Värm- lands län. [27] _ ' ' Odlingsorganisationens verksamhet. [45] Jordkommissionens betänkanden. 4. Om bildande av nya jordbruk. ]47] 5. Redog. för resultatet av WEBB. enquéter i jord tågen. [48] Spannmålsmurknadssakknnnigas betänkande. [1923z3] Betiéngkgnlgf ang. det .eck'lesiu'stika nrrendevilsendet. ! - :'
Vattenvlsen. Skogsbruk. Bergshruk.
' , Industri.
Klimatets inverkan på. byggnader vid västkusten. [4]. '. '
Handel och sjöfart.
Kommunlkatlonsväsen.
Järnvägsstyrelsens skrivelser till IKungl. Maj:t den 28 '
april och 5 maj 1922. [3] Utrednin rörande den s. k. Nyköpings kanal. Förslag till förordning om motorfordon. Statens ställning till järnvägarna i frammande länder.
[24]
[1923:71 Utredning rörande Strömsholms kanal. [1923511] Vägkommissionens betänkanden. 4. [111231 13] Förslag till'avtal rör. Stockholms bangardsfråga. 1923:14] Betänkande ang. Stockholms förort anefrågn. 1923: 21
Bank-,” kredlt- och penningvllsen. 1921 års fastingetskreditsakkuuniga. Betänkande 1. [36] ' Försäkringsvnsen.
Kyrkovlisen. Uhdervlsulngsväsen. Andlig ' odling I. övrigt. '
Betänkande'med forsla till förändrad kyrkligindelning '
och organisation 1 kåne. [å] , Utredn. ang. statsunderstöd för idrottens främjande. [8] Betänkande med förslag till lag angående kulturminnes-
vård. 1. Historik etc; samt bilagor. [11] 2. Förslag
och motiv. [12] . . Högskolornas löner-egleringskommittés bet. .2. Fackbög-
skolor och övriga vetenskapliga anstalter. HBL Betänkande och förslag rörande det akademis s. be-
fordringsväsendet. [17 . Supplement nr 1 till Sveriges familjenamn. [31] __ - Förslag rör. förskaffande av lik för den anatomiskann-
dervisnin'gen. [57]1 _ . Betänkande med förs ag till lagom församlingsstyrelse
m. m. [1923:4] ' Skolkommissioncns betänkande 5.
ekonomiska utredningar. [1925]: 5]
Försvarsväsen.
Tillägg till bet. betr..förrådsverksamheten vid'mnriuen. [6], Flottans skolsakknnnigas betänkande 3 an åen'de skol-.
reglemente] för flottan.
- .nmgsplun för skolor och kurser vm sjömvanskdren. [51] .. Förslag om upgrättande av att—under K. Arméförvalt— nin ens sju
Försvarsrevisionens betänkande 3. . delning, lantförsvaret. [1923215] Del 2. Sjöförsvsret, _sammanfattning ,av revisionens försla . särskilda'ytt randen. [1923: 16] Del 3. Bilagor. [1 23: 17] ' ,
[se] Bilaga .
Organisatoriska och Ö.
[29] 4 angåen e.undervis-. '_
. vårdsstyrelse lydande statsapdtekd [54] ' Bokförmgen v—id försvarsförvaltnin en. [53] _ cl 1. Inledande av-I ..
”'.;
-. .: '