1.344 ..

. ... . ...a: ,._

• Sida 1
•  Original

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1923: '.! :i

JUSTITIEDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE

M F. I)

FÖRSLAG'THJJLAG

OM ÄNDRING I VISSA DELAR AV LAGEN DEN 25 MAJ 1894 ANGÅENDE JORDFÄSTNING M. M.

AVGIVET AV

DÄRTILL UTSl—IDDA SAKKUXNIGA (RELIGIONSFRIHETSKOMMITTEN)

STOCKHOLM 1923 KENGL aoxrurcxnnu—zr. P. A. nons'n—znr & söxnn 230900

• Sida 2
•  Original

• Sida 3
•  Original

INNEHÅLL

Skrivelse. till chefen för jus!iticdcparicmcutct. . . . . . . , . . . . . . . . a')

I.:igförslag..............................6 Motiv .14

Översikt av utländsk lagstiftning . 42

• Sida 4
•  Original

• Sida 5
•  Original

Till

Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet.

Jämlikt nådigt bemyndigande den 21 maj 1918 tillkallade dåvarande chefen för justitiedepartementet fem personer att såsom sakkunniga biträda inom ,justitiedepartementet vid upprättande av förslag till den nya lagstiftning och de ändringar i gällande författningar, som ansåges erforderliga för en fullständig reglering av frågan om rätt till utträde ur statskyrkan, särskilt beträffande tillträde till vissa statsambeten oberoende av viss trosbekännelse samt beträffande s. k. borgerlig begravning. De sakkunniga antogo seder— mera benämningen religionsfrihetskommittén.

Sedan kommitténs arbete under senare delen av år 1921 legat nere samt kommittén under tiden fått en delvis ny sammansättning, återupptogs arbetet med början av innevarande år. I juni erhöl'lo de sakkunniga förständigande att med undanskjutande tills vidare av övriga uppgifter till slutlig behand- ling företaga frågan om s. k. borgerlig begravning. Berörda arbete är nu slutfört; och få de sakkunniga. härmed vördsamt överlämna

1) Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 25 maj 1894 angående jordfästning;

2) Förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 3 december 1915 angående kyrkoböckers förande;

3) Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 8 och 9 %% i kungörelsen den 14 september 1917 angående villkor för eldbegängelse

jämte. motiv samt en av undertecknad Kylander upprättad översikt av ut— lii ndsk lagstiftning angående begravning.

Stockholm den 30 december 1922. KARL NORDLUND.

HARALD HALLEN. ERIK HEDEN. J. JULEN. . . HADAR KYLANDER.

• Sida 6
•  Original

Förslag till

Lag

om ändring i vissa. delar av lagen den 25 maj 1894 (nr 36) angående jordfästnin".

Härigenom förordnas, att 2, 3, 7, 8 och 9 %% i lagen den 25 maj 1894 angående jordfästning skola erhålla följande ändrade lydelse:

2 %.

Den avlidne skall utom i fall, varom i 8 % 1 mom. förmäles, jordfästes på. sätt i denna lag sägs av präst i svenska kyrkan (jordfästning i svenska kyrkans ordning).

3 %.

Jordfästningen skall verkställas inom sex veckor efter dödsfallet, där icke giltiga orsaker till längre uppskov äro för handen. Den skall äga rum i den församling, där dödsfallet timat; dock mä den kunna förrättas i annan församling, om vederbörande det åstunda.

Jordfästning verkställes å. församlingens kyrkogård eller annan begrav- ningsplats eller ock ä rum, som församlingen för jordfästning anvisat. I kyrka må, dock endast sådan jordfästning, varom i 4 & sägs, äga rum.

Huruvida den, som avlidit i fängelse, å sjukhus eller &. annat därmed jäm- förligt ställe, mä därstädes kunna jordfästas, ankommer på Konungens pröv- ning.

7 %.

De särskilda formulär, efter vilka ovan omförmälda olika slag av jordfäst- ning skola förrättas, bestämmas i kyrkohandboken.

Vid jordfästning i vanlig ordning mä de i svenska kyrkan övliga ceremo- nier med klockringning, procession, sorgmusik och sång brukas, ävensom liktal hållas av präst, som därom anlitas och därtill finnes villig.

Ej må vid jordfästning, varom i 5 % sägs, klockringning äga rum. Vid jordfästning i stillhet böra endast närvara den dödes anhöriga. om sådana finnas och inställa sig, samt de personer, vilka äro oumbärliga för den dödes jordande. Ej må vid sådan jordfästning förekomma klockringning, sorgmusik, sång eller liktal.

Jordfäst lik mä icke begravas annorstädes än 21 kyrkogård eller annan plats, som blivit för sådant ändamål behörigen invigd.

• Sida 7
•  Original

8 %.

1. Har avliden medlem av svenska kyrkan i livstiden efter uppnådd ålder av adcrton år skriftligen förordnat om begravning utan jordfästning i kyr- kans ordning, lände det till efterrättelse. Är ej sådant fall för handen, som i första stycket avses, skall den avlidne ändock begravas utan jordfästning i svenska kyrkans ordning, då det av de närmaste efterlevande begäres; dock icke om den avlidne fyllt femton år och särskild anledning föreligger till antagande, att det skulle strida mot hans i livstiden hysta önskan. Förordnande eller framställning, varom i detta moment sägs, prövas av präst, som för kyrkoböckerna i den församling, vilken är rätt inskrivnings— ort för dödsfallet.

2. Ändå. att avliden icke tillhörde svenska kyrkan, må. jordfästning i kyr- kans ordning verkställas av präst, som därom anlitas och därtill finnes villig; dock icke om den avlidne fyllt femton år och särskild anledning föreligger till antagande, att det skulle strida mot hans i livstiden hysta önskan.

3. Vid begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning skall klock- ringning, om det begäres, äga rum i vanlig ordning.

9 %.

1. Kyrkogårdar och andra begravningsplatser skola städse hållas i ordnat Och värdigt skick. Vid begravning mä intet förekomma, som strider mot förrättningens helgd och allvarliga innebörd.

2. På Konungens prövning ankommer huruvida och under vilka villkor "enskild begravningsplats må. anläggas.

Denna lag träder i kraft den — —— .— — —.

• Sida 8
•  Original

Förslag till Förordning

om ändring i vissa delar av förordningen den 3 december 1915 (nr 476) angående kyrkoböckers förande.

Härigenom förordnas, att förordningen den 3 december 1915 angående kyrko- böckers förande jämte därtill fogade formulär skola i nedan intagna (letar erhålla följande ändrade lydelse:"

I. Kyrkoböeker. H. Död— och begravningsboken.

% 25. 1. Rätt inskrivningsort för dödsfall, jordfästning och begravning är den församling, där den avlidneär upptagen i församlingsboken eller boken över obefintliga.

å'27 .

1. Om jordfästning förrättats i den församling, som är rätt inskrivnings- ort för jordfästningen, av annan prästman än pastor i församlingen, åligger det den förre att därom ofördröjligen meddela pastor nödiga upplysningar för honom åliggande anteckningar i församlingens död- och begravningsbok.

2. Har jordfästning förrättats inom annan församling än den, som är rätt inskrivningsort för jordfästningen, skall den, som utfört förrättningen: a) ombesörja dess antecknande i död— och begravningsboken för den församling, där jordfästningen skett; samt b) ofördröjligen till pastor i den församling, som är rätt inskrivningsort för förrättningen, avsända bevis om jordfästningen för dess antecknande jämväl i denna församlings död- och begravningsbok. Stadgandet i a) tillämpas ej, om jordfästningen ägt rum å.. begravningsplats tillhörande den församling, som är rätt inskrivningsort för jordfästningen, men belägen inom annan församling, och ej heller i fråga om person, som är inta— gen å. sådan inrättning,-varom förmäles i % 15 mom. 1 andra stycket.

3. Myndighet eller annan, som förvaltar begravningsplats, åligger ombe- sörja, att anmälan om därstädes verkställd begravning skyndsamt göres till pastor i den församling av svenska kyrkan, till vilken begravningsplatsen hör, eller om begravningsplatsen icke tillhör sådan församling, pastor i den för—

• Sida 9
•  Original

samling, som är rätt inskrivningsort ,för begravningen; och skall pastor efter mottagen anmälan om begravningen ombesörja dess antecknande i sin försam- lings död- och begravningsbok. Är annan församling rätt inskrivningsort för begravningen, skall pastor därjämte skyndsamt avsända underrättelse om be- gravningen till pastor i sistnämnda församling för anteckning jämväl i denna församlings död- och begravningsbok. % 29.

Död— och begravningsboken för det löpande året skall såvitt möjligt omfatta alla under året inom församlingen avlidna, jordfästa eller begravna personer. Då anmälan om dödsfall _ —— — anteckningar lämnas öppet.

III. Prästbevis.

% 38.

1. Flyttnings-, ålders- och arbetsbetyg, äktenskapsbetyg, lysningsberis, aigsclbeeis, tillståndsberis för begravning ävensom utdrag av födelse- och dop-, konfirmations-, lysaings- och vigsel samt död- och. bcgravningsböckcrna, vilka utdrag böra användas jämväl för meddelanden pastorsämbetena emellan, skola utfärdas enligt bilagda formulär.

V. Regler till kyrkoböcker och prästbevis. Gr. Död- och begravningsboken.

Kol. 20 och 21. Här införas särskilda anteckningar om tid för jordfästning och begravning (likets jordande).

Årtalet utsättes endast, då. det är ett annat än det löpande året. Månadens namn skall alltid utskrivas med bokstäver.

Kol. 22. Dä tillförlitliga upplysningar icke kunnat inhämtas om avliden person, antecknas i denna kolumn, att de införda anteckningarna grunda sig endast på. de uppgifter, som om den avlidne kunnat vinnas.

Förordnande eller framställning om begravning av medlem i svenska kyrkan utan jordfästning i kyrkans ordning antecknas här. Har sådan framställning blivit avslagen, skall skälet i korthet angivas.

Sker jordfästning ä annan ort än den, där förrättningen antecknas, skall i denna kolumn jordfästningsorten angivas.

Sker begravning annorstädes än & begravningsplats, tillhörande den för- samling, där begravningen antecknas, eller har denna församling mer än en begravningsplats, skall i denna kolumn platsen för begravningen angivas. Här imföres ook» anteckning om likbränning.

Vid äktenskaps upplösning — —— —— make född) 70. Är den avlidne — — — mannen eller föräldrarna. xAvlider bevärings- eller —— »— —— Uppsk. eller Från'v.

Dä av läkare —— — —— den avlidne rädfrågats.

• Sida 10
•  Original

1.7| 2. »3.|4.: 5. | b.

”J 8. |:). linan.—

% i i ' *En—:? %; Död Rak. Född 5:15 ”= & nad till i" ?” åh” —— .. För— och tillnamn, 'rke, nationalitet och rcli ious— " . .. ." ig l >= for— ) g OWIfl Luft ', , ”nu; sa _ bekännelse (om främmande) och bostad samt för 0 l&lä— , 2 E. är li nån hustru mannens och för minderåriga deras föräldrars ! dao ICE | : få grå och dag ng namn, yrke och bostad ärl coli l , i ' ;; l l , 1 _- lå % mån. ilnän. -.?! flå plz—' , ,S'; ln k— ; m. k.,lm.l kull—ä: ;, : 1 ," , l a.. "" l , .1. Jan—_ 10 1. ;—. ”Karl.felet..le—ié'ewlt.f?.'r:w.(.l?is.åigazi9flätat—ibn ..... 7.8. , lf ..l 3 l ............................................................................. [ , i * 2. Fell—,,? . " 1 .Pirita.Ås./eaten.Inatijr.fill."sniflfitärilé Me./rön. N:? S " _ l 1 i l l 1 Forsby l, l , .................................................................. ii ' ; *? l 5. Jan'4.1.._.. 1 ..El'é?!€€.?fri?71»...f.19.f_f.f.=?i__.f?!.l._in./f?r".__Jr'lifl'm"...Pe'aea15. 1 . ' l , ....[ltév_..£'9'.isilf,'i _____________________________________________________ f 1 ...f. 31!er _33 — ——_ _Sqflqjlbhanxson, rid dödsfallet i Alrik. Föräldrar: 08 2,5 11 , .............................................................. . _ , __..I???näringarna:Ififfmrieléezeäen.9- li: ('.-. Arre. l Jönsson i Smedstor . Solna örsmnl. gl , l i P , " 1 l l...? Ärla 8 ..IÄ— .Ilari/f...UPUILf;.d_-._?'.'_'z/..f/_a.ar€,.”Bean 59” .” w | ..... I l i l l i ....................................................................... : ] i ' i , l l 6 Aug.: h _? 1 Jeanne Lucie Samnnre, guvernant pri Tfloxtorp, Mi 19,5 'I ! i , .. ......... . . . .. . . ............ .. ...................................... ..., , . , .- schweiziska, romersk-katolsk l ,l ! | ................................................................................ . 1 l , . 1 , f .. ' ( ....7. fällt-_l 2.5. 1 — Faeråirrl..?r.f.l_7i.8.13e:—f'9a ................................. eller ” —/.—, "i nl ' ..... l , ,' 0 mkr. * ,l *, * l ; i ------------------------------------------------------------------- 1 0 år , _.i ,_,_ ' % 1914” , ,; ,, i 8 Dec l 77 1 _ Erik Persson, själ/lan, II förs-. 7", ** o Il ' l , , 1 ______ .. ..................................................................................... , .. ., l ; I l l l , , ; l ......................................................................... ! il l ll , ! , , . l . * 53 , !! Dm: ? 1 _ Johan Stensson, koppar—slowrgcså'll, BJöi-nbo 77 ,s 1 ;, ”"”! . ......................................................... . .. . , ....... , l ------------------------------------------------------------------------------- , i; . i I, ;, , ll , ,, , i l 10 Okt?l 4 _ — Johan Gustaf Björkqvist, styrman, se nr 71918 i ,l, l l l ........ .......f "l 1 * , 'l l, i l ' .......................................................................... l [, l , , ÅOst Å blanketter enligt detta formulär skall sidans höjd vara 35 centimeter och sid'in's brezl 1:23

• Sida 11
•  Original

församling ochdess Begravningsbok för m— 19 1.5. .

1 1.5. | 16. lT.'lS. L lige. 1211 __ _ _ 22_._i_ __ "1 1Uppslag i Döds- Jordfästning Särskilda anteckningar, såsom om av-1 1 försam- atlesl Begravning sända. eller mottagna attester, förord-, . lingsbok __av_ ,nande eller framställning enl. jord- , (eller nzr D 6 d 50 H ! fästningslagen % 8 m. 1, jordfästning 1 och är i Dödsorsak 15 (om annan än i stillhet, jordfästningsort (utom för-,, 1 infiytt- ;? ,: hemorten) år och samlingen), begravningsort (utom för-, , nings— ?3' 15 månad 1dag samlingen). om liket ej anträfats,1 1 eller fö— 3 1ä 1 efterlevande makes födelseår, namn ' 1 dclsebok) 1.23 1 läkare, in. in. 1

IUI Lung/sol 1 , ...... .. . 1 ....... 1 1 , 1 519 ]ill'rllsllöl'fl 1 nf _— 1— mes/äl/uirm iir munnrn on: In'g/i'urn.__1fl1_ln 1 ,,,,, .. ................. .. ................. | B. F 00111 . . .. . . .......................... 1 ' 1 1 1 Förl.-];. 1 mer 9 '15115 1 * barnamord , '1 S chmla kans feber nu Solna, _ _ligw-qi-ys _(_1_._.»_u_1g_:__1_1-_,1._ _ _| Ih'olundw'. 1-1 Hjärt/”rl J. .Tuli'14 '. B. Juli, 16 1 där modern ännu 1101 1 . bo,- f(ulrrn 1'n_/al'nv.-I_) x(em äriläil. Ilan- 90 Injlnenm +1meu— I J. .-lng.112 lmlfir -' - omk — 9 00 . 1 """ .' """"""""""""" ' ' " ' ' ' 1 ' it"/'lo'li-ingu släkting/nr här [ 1-ik'eil".iöi—21j*.' 1 mania acutu B. fli/11112 hära/. ur pnxlur i rom.-kul. _ . i Sth/m.' ' ' ' ' ' ' ' """""""""""""""""" 1' ' en]. tll/ml lll/s. Altex! lill Siu/. i.u-11.153; , . 1_'Inj—'l.-].'. _ 1 _ 1113-81 1910” Drunkmng av 1 J. Sept.,20 Heinkel/Imi?"huriklniuy. ' , ......... rad!! _ erlägga blr/99.1! Bear,—1,90. . . ........ , , ......................... | 1 ' 1 4445! _ (:'nl(_1__f_cbc_r_'n____ BaliiaL'Brasilil'n f. _ __ [,'iulur'l'l'illrlxr från gmm-uzi-ousulaivi i Rio de . * .Imu'iro ankom :i/m. .se nöd.-B. a/lwf. 1 ........................................................... 1.. . ..............................................._.I ' 1917 1

år! Hängning,

självmord 1

• Sida 12
•  Original

50.03.4991wa—

10. 11. 12.

599374 5” PIF—9999.”-

fUtdrag av Död- och Begravningsbok.

Blev här jordfäst den .................................. i ..... Blev här begraven den ................................. å .................................... . ................... betygar ................................................ församling i ........................................ län- den ................................. år .............

, .................................................................................

född den ................................. år _____________ , död den ................................ år i .................................................. församling i .................................................. län, dödsorsak: ................................................ enl. attest av .................................... ..._., är berättigad att 1 efter 'ordfastning i svenska kyrkans ordning begravas

lutan J i ................................................ församling i ................................................... län, betygar ________________________________________________ församling i ........................................... län

Denna förordning träder i kraft den ....................................................

• Sida 13
•  Original

Förslag till

Kungörelse

om ändrad lydelse av 8 och 9 55 i kungörelsen den 14 september 1917 (nr 659) angående villkor för eldbegängelse.

Härigenom förordnas, att 8 och 9 %% i kungörelsen den 14 september 1917 angående villkor för eldbegängelse skola erhålla följande ändrade lydelse:

8 %. innan eldbegängelse företages, skall till styrelsen för anstalten för eldbe— giingelse avlämnas vederbörligt intyg om verkställd jordfästning eller därom, att begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning må äga rum.

9 %. Anstaltens styrelse åligger tillse, att, så snart eldbegiingelsen skett, askan nedsattes å kyrkogård eller annan begravningsplats antingen i grav eller ock i tillsluten urna, förvarad i överbyggt och instängt rum.

Denna kungörelse träder i kraft den — -—— ——

'5-2—230900.

• Sida 14
•  Original

Motiv.

Historisk Efter kyrkoreformationen i Sverige sökte man länge upprätthålla den evange- 1

översikt. lisk-lutherska kyrkans bekännelse såsom den i landet enda tillåtna. I överens— 1 stämmelse härmed stod, att begravning efter främmande religions bruk icke ' tolererades. Emellertid tvingade förhållandena i detta såväl som i andra av— 1 seenden till vissa eftergifter mot inkomna utlänningar av främmande trosbe- kännelse. Dessa förvägrades sålunda icke att själva. begrava sina döda, men, liksom utlänningarnas religionsfrihet i allmänhet var inskränkt till enskild husandakt, så fingo de främmande trosbekännarnas begravningar — med undan— tag för främmande makters beskickningar —— icke ske .under medverkan av deras egna präster eller under mera högtidliga former.1 .

De reformerta kommo med avseende på religionsövning tidigare än andra främmande trosbekännare till en något friare ställning. Det skedde genom privilegierna för Alingsås manufakturi den 22 december 1724 och kungl. kun- görelsen den 27 augusti 1741 angående fri religionsövnings förunnande i riket åt alla dem av den engelska och reformerta kyrkan.

På berörda privilegier kunde dock näppeligen grundas någon vidsträcktare rätt för de reformerta att efter sin ritual förrätta begravning. En sådan rätt följde däremot givetvis för bekännarna av den >>engelska och reformerta kyrkan» av kungörelsen den 27 augusti 1741, vilken tillförsäkrade nämnda trosbekän— nare att »icke allenast njuta en fri religionsövning härstädes samt hava till- stånd att uti sjöstäderna, Karlskrona undantagandes, få uppbygga och hava sina egna kyrkor, utan ock få njuta kungl. maj :ts nådiga beskydd samt alla övriga förmåner, varav alla andra undersåtar, enligt rikets lagar och regerings- form, sig hava att hugna».

För andra främmande trosbekännare gällde däremot fortfarande uti ifråga- varande hänseende de gamla bestämmelserna,2 ehuru de visserligen icke alltid

1 I 1667 års religionsplakat stadgades beträffande dem, »som av en annan religion äro, än den vi och vårt rike oss tillhekänna», att ai anseende av blotta religion skall ingen, som eljest av en kristen tro är, bliva sökt eller förolämpad, så. länge han efter vår lag. stadgar och ordningar sig rättar och förhåller». »Detta fria vistande» i riket avsåg dock endast lekmän men ingalnmda wpräster, klerkcr eller några andra, som med predikande eller lärande hemligcn eller uppenbarligen sig befattar. Undantag gjordes emellertid för de präster, som voro i tjänst hos främmamdc konungars eller staters ministrar och sändebud, eftersom samma ministrar och sändebud skulle åtnjuta en fri religionsövning i deras egna hus för dem och deras enskilda följe och tjänare. De fingo däremot icke »sträcka sin religionsövning utom deras hus och till några andra, som av ibe— mälda sändebuds och ministrars medfölje och hnsfolk icke äro, utan på. sin egen hand härri riket vistas, fastän de av lika religion med dem vara kunde». »Sknlle ock», hette det vidare, »nägon främmande ministers präst handla däremot, så att han med lärande, predikande eller sakna- menternas utdelande eller någon annan kyrkatjänsts jön-åttonde utom bemälde ministers thV och hus sig befattar, densamma skall icke mera såsom en sådan privilegierad person aktad hliwa, efter han därutom själv träder, utan bör för sitt brott hos sin husbonde anklagas, den i sådana fall ej vägra kan, honom ifrån sig skilja, då. han ock strax förvisas landet, och aldrig mer nnå. tillåtas komma. härin.» — 18 kap. 11 5 i 1686 års kyrkolag lydde: >De av främmande religiom, som dö här i riket, njuta faller kyrkogård och lägerstad, men ingen skola, sång eller likprediik- ning.) ? Se dock angående de grekisk-ryska trosbekännarna i Finland nedan 5. 42.

• Sida 15
•  Original

uppr-ätthöllos. Särskilt satte sig katolikerna ofta över desamma, vilket vållade många stridigheter.

Sedan emellertid ständerna vid 1779 års riksdag hos kungl. maj :t hemställt om fri religionsövning för de utlänningar, som ville inflytta i riket, utfärdades den 324 januari 1781 kungl. kungörelsen angående några omständigheter rörande den religionsfrihet, som beviljad är i anledning av 7 % uti Sveriges rikes stän— ders beslut av den 26 januari 1779. »Dem av främmande religioner, som an— tingen sig här i riket nedsatt eller framdeles sig härstädes nedsätta», blev nu tillåtet att bygga sina egna ky rkor, att förse sina kyrkor med klockor och egna begrzav ningsplatser och att till sina församlingar kalla ordentliga egna lärare av sin religion. De skulle också, efter sitt sätt, få föirätta beglavningar; och meddelat förbud emot missionärers antagande och avsändande inom eller utom riket skulle icke hindra deras lärare att, efter kallelse, besöka sina egna reli— gionsförvanter på sådana ställen i riket, där de icke hade kyrkor och försam— lingar inrättade, samt betjäna dem med — utom andra förrättningar _ be— gravning efter sitt sätt. De av främmande religioner övliga allmänna proces- sioner och ceremonier skulle väl vara dem förbjudna. Förbudet sträckte sig doek endast till publika platser, torg och gator men icke till invigning av deras kyrkor, kyrkogårdar, klockor eller någon av deras ceremonier, som inom slutna kyrko- och kyrkogårdsportar kunde förrättas. Lutherska prästerskapet borde för ingen del, och vid hårt ansvar till görandes, påtruga dem sin ämbets- tjänst, utan lämna deras frihet okvald att, ifrån andra orter, skaffa sig präster av sin religion till de förrättningar, som inom deras hus förefölle ; men däremot borde de lutherska prästerna, när de frivilligt därom anmodades, förrätta. utom annat, deras begravningar, som vore av främmande religion, utan all annan förändring av svenska handbokens formulär än av de ord, vilka om— ständigheterna vid varje tillfälle nogsamt utmärkte. Anständig lägerstad å kyrkogårdar och andra allmänna begravningsplatser borde alla av kristen religion så hädanefter som hittills för sina döda åtnjuta, och skulle de även, emot vanlig betalning till kyrkorna, få bruka klockor vid sina begravningar, antingen dessa av lutherska eller deras egna präster förrättades.

Beträffande mosaiska trosbekännare innehöll omförmälda kungörelse. att kungl. maj :t ville för dem låta utfärda ett särskilt >>handelsreglemente», i vil— ket iiven villkoren för den dem förunnade religionsfrihet komme att utsättas och förklaras. Ett sådant reglemente blev genom kommerskollegium utfärdat den 27 maj 1782. Det innehöll, bland annat, att judarna tillätes att i varje av vissa för dem utsedda städer1 inrätta synagoga s_amt därvid hålla rabbin med erforderlig betjäning och att för judarna skulle 1 var och en av dessa städer utses och anordnas en särskild begravningsplats.

I allmänhet var religionsfriheten för judarna enligt ifrågavarande handels; reglemente mera inskränkt än för andra främmande trosbekännare enligt 1781 års kungörelse. Denna gällde uppenbarligen endast främmande kristna tros— bekännare, ehuruväl detta uttryckligen säges endast i fråga om rätt till läger— stad å kyrkogårdar och andra allmänna begravningsplatser samt rätt att, emot vanlig betalning till kyrkorna, bruka klockor vid begravningar. »Okristna» fingo således i allt fall icke begravas å. kyrkogårdarna eller andra allmänna begravningsplatser, och kyrkklockorna fingo ej användas vid deras jordande.

Mosaiska trosbekännare blevo genom förordningen den 30 juni 1838 angående mosaiska trosbekännares skyldigheter och rättigheter här i riket i allmänhet likställda med främmande kristna trosbekännare. Dock innehöll en särskild ordning, publicerad genom kom.-koll. cirk. den 13 augusti 1838, angående

¹ Efter 1860 fingo iuländska och efter 1873 jämväl utländska mosaiska. trosbekännare bosätta sig överallt inom riket. (K. F. 26/10 1860 och K. K. 23/2 1873.)

• Sida 16
•  Original

vad mosaiska trosbekännare hade att iakttaga i avseende på utövningen av de- las religion och bestyret inom deras församlingar den bestämmelsen, att mosaiska trosbekännare såsom förut ägde att beglava sina döda a särskild be— gravningsplats, som därtill kunde utses.

Kungörelsen den 24 januari 1781 gällde vidare icke »avfällingar». Över- gång från den evangeliskdutherska läran var fortfarande förbjuden. Kungö— relsen innehöll, att vad som uti missgärningsbalkens 1 kap. 3 % stadgades om den, som avfölle från den rätta evangeliska läran och trädde till en villfarande, skulle på det nogaste handhavasfL Den, som en gång blivit medlem av svenska kyrkan; var således i fråga om begravning, såväl som i andra avseenden, ovill- korligt underkastad kyrkans ordning. En annan sak är, att man såsom ett straff eller av annan orsak kunde bliva utesluten från >>kristlig begravning».2

Regeringsformen av år 1809 fastslår religionsfrihetens grundsats med stad- gandet i % 16, att »Konungen bör _ — — ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda var och en vid en fri utövning av sin religion, så vitt han därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer». Detta stadgande ansågs dock icke påkalla ändring i bestämmelserna om avfall från den evangelisk lutherska läran.

År 1860 öppnades emellertid möjlighet för medlem av svenska kyrkan att övergå till annan troslära. Genom förordningen den 23 oktober 1860 angående ändring i gällande bestämmelser om ansvar för den, som träder till eller ut- sprider villfarande lära,3 upphävdes straffbestämmelserna. med undantag av ämbetets förlust för präst, för avfall från svenska kyrkans bekännelse, och genom förordningen samma dag angående främmande trosbekännare och deras religionsövning bestämdes, under upphävande av kungörelsen den 24 januari 1781 och med ändring av vad för övrigt i strid mot förordningens bestämmelser funnes stadgat, dels under vilka villkor utträde ur statskyrkan finge äga rum, dels vilka rättigheter och skyldigheter i allmänhet tillkomme främmande trvos- bekännare.

Av bestämmelserna isistnämnda förordning må nämnas, att främmande trros— bekännare hädanefter liksom hitintills ägde å allmänna begravningsplatser ner- hålla lägerstad för sina döda. Genom förordningen skedde ej ändring av vad i avseende å mosaiska trosbekännare var stadgat.

Ifrågavarande förordning blev snart föremål för ändringsförslag, och iskri— velse till kungl. maj :t den 13 maj 1869 anhöll riksdagen om utfärdande av en ny författning i ämnet. Med anledning härav framlades vid 1873 års riksdlag proposition med förslag dels till förordning angående ändring i vissa delar av kyrkolagen med därtill hörande författningar och dels till förordning angåemde främmande trosbekännare och deras religionsövning. Förslagen blevo av rilks- dagen i huvudsak antagna och, sedan även kyrkomötet godkänt förstnämmda förslag, utfärdades bägge förordningarna den 31 oktober 1873.

Genom förordningen angående främmande trosbekännare och deras religions- övning upphävdes, med visst undantag, varom nu ej är fråga, alla angåemde främmande trosbekännare och deras religionsövning förut gällande bestämmiel— 'ser, dock att beträffande mosaiska trosbekännare i. allmänhet ingen ändrimg skedde 1 vad förut var stadgat. I förordningen angående ändring i vissa dellar av kyrkolagen m.m. stadgades, bland annat, att främmande trosbekännare ä.ga att efter anmälan hos vederbörande kyrkoherde, på allmän begravningsplats erhålla lägerstad för sina döda.

¹ Se ock kyrkolagen kap. 1 5 2. 2 Se härom 1890 års kyrkolagskommitté, Bet. II 5. 78. ” Sedermera ersatt av förordningen 11.16 nov. 1869 angående ansvar för den, som söker förr-må annan till avfall från den evangeliskt lutherska läran.

• Sida 17
•  Original

Föirordningarna av den 31 oktober 1873 äro uti ifrågavarande delar ännu gällande. Den 25 maj 1894 tillkom en lag angående jordfästning.

Mued lagen angående jordfästning kommer i lagstiftningen till uttryck en be- stimd skillnad mellan själva begravningen eller likets jordande och den därmed förknippade kyrkliga handlingen, jordfästningen.1 Lagen avser, såsom i moti- ven :angives, >>huvudsakligen den kyrkliga handling, jordfästningen, som före- går den döda kroppens överlämnande åt förgängelsen». I 8 och 9 %% förekomma dock även stadganden angående begravning och begravningsplatser.

Jordfästningslagen förutsätter, att vid dödsfall inom svenska kyrkan jord— fästning skall äga rum. Den stadgar, att jordfästningen ej må förrättas av annan än präst i svenska kyrkan, samt meddelar närmare föreskrifter rörande den kyrkliga jordfästningen.

Jordfästningslagen handlar däremot icke om jordfästning i annan än svenska kyrkans ordning. Sådan jordfästning är icke i lag närmare reglerad. Jord- fästning enligt främmande trosbekännares ritual lärer dock vara tillåten i kraft av dem tillerkänd rätt till fri utövning av sin religion. Med avseende därål är visserligen skillnad att göra emellan främmande trosbekännare, tillhörande. av staten erkänd församling, och andra främmande trosbekännare, i det de. förra men icke de senare enligt förordningen angående främmande trosbekän-l nare och deras religionsövning hava rätt till offentlig religionsövning. Sådan rätt innebär, att en av vederbörande funktionär företagen jordfästningsakt kan godtagas såsom jordfästning och särskilt antecknas i kyrkoboken. I övrigt torde berörda skillnad uti ifrågavarande avseende icke hava mycket att betyda. Stadgandet i förordningen angående ändring i vissa delar av kyrkolagen m. 111. om rätt för främmande trosbekännare att på allmän begravningsplats erhålla lägerstad för sina döda, vilket stadgande gäller såväl det ena som det andra slaget av främmande trosbekännare, innebär uppenbarligen rätt för de främ- mande trosbekännarna icke blott att få sina döda nedmyllade på de allmänna begravningsplatserna utan även att i samband härmed å dessa företaga religiösa ceremonier.? Härvid äro vederbörande naturligtvis underkastade för begrav- ningsplatsen i allmänhet gällande ordningsföreskrifter, och intet får före— komma, som — med hänsyn jämväl till platsens helgd _ kan väcka. allmän förargelse, men myndigheterna hava icke befogenhet att härutöver meddela inskränkande bestämmelser.3 Dessutom kunna givetvis icke blott mosaiska trosbekännare (komm.—koll. cirk. d. 13 aug. 1838) utan även andra främmande trosbekännare erhålla tillstånd att anlägga särskilda begravningsplatsen”l

Mosaiska trosbekännare äro i allmänhet att jämställa med andra främmande trosbekännare med rätt till offentlig religionsövning. Bestämmelserna om främmande trosbekännare utan rätt till offentlig religionsövning gälla även

1 Aldre bestämmelser gjorde icke en sådan skillnad. Kyrkolagen upptog i sitt kapitel »om kristlig begravning», vilket upphävdes genom 1894 års lag. bestämmelser säväl om begravning i egentlig mening som om det därmed förbundna kyrkliga handlandet. Ett är 1873 framlagt för— slag till ny kyrkolag fortgick på denna väg. Vid förslagets granskning i högsta domstolen anmärk- tes emellertid av domstolens flesta ledamöter. att det icke läge inom kyrkolagens område att med— dela föreskrifter om begravning och begruvningsplatser, varom kungl. majzt ock i annan ordning, såsom i hälsovårdSStadgan, lagstiftat. samt att kyrkolagen här endast hade att stadga om den kyrk- liga akt, som läge i jordfästningen. I överensstämmelse härmed hemställdes, att kapitlets över- skrift och dess särskilda paragrafer måtte så avfattas, att de gällde icke begravning utan jord- fästning. Förslaget kom i denna del aldrig under riksdagens prövning. ” I 1860 års förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsövning förekom- mande förbud för främmande församling att förrätta offentliga kyrkobruk och andaktsövningar anåiorstädes än inom församlingens kyrka, bönhus eller kyrkogård återfinnes icke i 1873 års för- or ning. . 3 Jfr ang. förhållandena i Danmark före tillkomsten av 1907 års Lov om forskellige Furhold vedmrende Regravelser nedan ss. 46 ff. "* Se jordfästningslagen 5 9 och 1890 års kyrkolagskommitté, Bet. II 3. 84.

Översikt av gällande rätt.

• Sida 18
•  Original

andra icke kristna trosbekännare, och med dessa torde i tillämpliga delar få likställas de, som icke tillhöra vare sig svenska kyrkan eller något främ— mande trossamfund.

Jordfästningslagen förbigår vidare med tystnad spörsmålet, huruvida svensk präst äger jordfästa lik efter annan än medlem av svenska kyrkan. Kyrkans medverkan vid jordandet av lik efter kyrkan utomstående personer har emel- lertid, såsom av den historiska översikten framgår, sedan gammalt förekommit. I 1860 års förordning angående främmande trosbekännare och deras religions— övning stadgades, att främmande trosbekännare ej skulle anses oberättigad att påkalla ämbetsåtgärd av svenska kyrkans prästerskap; dock att vid sådan för— rättning kyrkans handbok skulle användas. Berörda bestämmelse saknar mot- svarighet i 1873 års förordningar. Anledningen härtill torde vara uttalandet i riksdagens skrivelse den 13 maj 1869, att »det borde vara mera en samvetssak än en ämbetsplikt, mera en rättighet än skyldighet» för svenska kyrkans präster— skap att lämna av främmande trosbekännare påkallad ämbetsätgärd. I 1860 års förordning hette det Vidare, att prästen ej ägde påtvinga någon medlem av tillåtet främmande religionssamfund sin ämbetsåtgärd. Sistberörda i sam— manhang med det förra stadgandet förekommande bestämmelse återfinnes icke heller i 1873 års lagstiftning på området, men anledning torde ej vara till antagande, att på denna punkt en återgång till äldre åskådningssätt åsyftats. Fasthellre lärer få anses, att grundsatsen numera gäller alla främmande tros— bekännare och även konfessionslösa. Prästerskapet torde således hava rättighet men icke skyldighet att på. vederbörandes framställning förrätta jordfästning av kyrkan utomstående avliden. Någon skyldighet för sådan avlidens anhöriga att föranstalta om eller tillåta jordfästning i svenska kyrkans ordning lärer däremot icke finnas, vare sig jordfästning i annan ordning äger rum eller icke. Ett sådant resultat synes också överensstämma med grunderna för 13 % första stycket i 1873 års förordning angående främmande trosbekännare, däri det heter, att de för särskilda kyrkliga förrättningar stadgade avgifter till svenska kyrkan eller hennes prästerskap och betjäning ej må påföras främmande tros- förlvlalnlt i annat fall, än att slik förrättning blivit på hans egen begäran verk— stä (.

Då det gäller avliden medlem av svenska kyrkan, är det däremot vederbörande prästs ämbetsplikt att tillse, det jordfästning äger rum.2 De efterlevande sakna således befogenhet att motsätta sig jordfästningens företagande, ehuruväl straff för underlåtenhet från de efterlevandes sida att föranstalta om jordfästning icke finnes stadgat.

Emellertid är det intet, som hindrar, att vid sidan om den legala jordfäst— ningen företagas religiösa ceremonier av annat slag, och, blott icke god ordning störes eller något anstötligt förekommer, kunna dessa jämväl äga rum å den

1 Jfr dock kungl. kungörelsen d. 14 sept. 1917 aug. villkor för eldbegängclse, & 8. * Skulle begravning likväl ske utan att jordfästning ägt rum, lärer emellertid böra därvid bero, då jordfästningen efter gravens igenfyllande torde fä anses praktiskt outförbar. Ett dylikt fall har varit föremål för kungl. maj:ts bedömande. En avliden medlem av svenska kyrkan hade, jämlikt hans i livstiden uttalade önskan, blivit begraven utan biträde av präst. Efter anmälan av vederbörande pastor hos domkapitlet hemställde domkapitlet hos kungl. maj:t om föreskrift till upprätthållande i detta fall av lagen angående jordfästning. I infordrat utlåtande anförde justitiekanslersämbetet, att då. straffpåföljd icke meddelats för det fall att begravning förrättas på. sätt i förevarande fall skett, samt gällande lagstiftning ej heller anvisat annan utväg för upp— rätthållande av de angående jordfästning givna bestämmelser, kungl. majzt mätte lämna dem- kapitlets framställning ntan avseende. Kungl. majzt fann domkapitlets framställning icke till någon kungl. majzts vidare åtgärd föranleda. Kungl. brev till domkapitlet i Växjö (1. 3 okt.1903. Se ock justitiekanslersämbetets utlåtande d. 22 nov. 1922 aug. und. ansökan av prästman om befrielse från föreläggande att i visst fall förrätta jordfästning. —— Dock har det, enligt vad de sakkunniga hava sig bekant, förekommit, att präst förrättat jordfästning, sedan graven blivit helt igenfylld, därvid jordpäläggningen verkställts & den igenfyllda graven.

• Sida 19
•  Original

allmänna begravningsplatsen.1 Så har inom frireligiösa sammanslutningar inom svenska kyrkan sedan lång tid tillbaka vid åtskilliga tillfällen tillämpats det tiillvägagångssättet, att i anslutning till döds gravsättning samfundets pre- dikaznt i närvaro av de anhöriga förrättar begravningsceremonier, vilka av dessa betraktas som den egentliga jordfästningen, varefter för vederbörande prästman återstår att, efter gravsättningen och sedan de anhöriga avlägsnat sig, jämlikt sin ämbetsplikt förrätta den legala jordfästningsakten.

Dien motsättning mellan de efterlevandes —— och ofta även den avlidnes —— önskan med avseende å förrättandet av begravningsceremonier, å ena sidan, och lagens föreskrifter, å den andra, som vid ovan anförda tillvägagångssätt träder i dagen, utjämnas väl i det yttre vanligen genom vänlig överenskommelse på det sätt, att den legala jordfästningsakten förrättas i omedelbar anslutning till de av det frireligiösa samfundets officiant förrättade ceremonierna. Emel- lertiud har ur nu antydda förhållanden inom frireligiösa kretsar framvuxit en allt starkare önskan, att lagen måtte ändras därhän, att begravning av medlem i svenska kyrkan må kunna ske utan föregående kyrklig jordfästning och att det må stå frireligiös officiant fritt att ensam förrätta daremot svarande religiös ceremoni.

Sålunda uttalade sig allmänna frikyrkomöten 1910 och 1919 för att frikyrklig predikant eller pastor, vare sig han ställt sig under dissenterlagen eller icke, måtto erhålla samma rätt som statskyrklig präst i fråga om att förrätta be— grävning.

Aven från andra håll hava avhörts önskemål, avseende upphävande av det. kyrkliga jordfästningstvånget för medlem av svenska kyrkan. Sådana önske— mål hava företrädesvis avsett personer, vilkas ställning till svenska kyrkan eller kristlig livsåskådning över huvud skulle vara av den art, att den kyrkliga jordfästningsceremonien för dem själva i livstiden och för de efterlevande måste te sig som ett pinsamt tvång, oförenligt med den anda, i vilken begravnings— högtidligheten bör begås.

Därjämte må i förevarande sammanhang erinras om att stundom vid jordfäst- ningar förekommit episoder och mer eller mindre pinsamma konflikter, vilka va— rit ägnade att ytterligare stärka sympatierna för kravet på upphävande av det kyrkliga jordfästningstvånget. Sålunda hava, särskilt från vissa trakter av landet, hörts klagomål över att en officierande prästman stundom kunnat vid jordfästningstillfällen beröra den dödes livsgärning i ordalag, som känts pin— samma för de efterlevande. Å andra sidan har från mästerligt håll klagats över opassande uppträdande från de vid jordfästningstillfället närvarandes sida.

Stundom har det kommit till öppen konflikt mellan den officierande präst— mannen och begravningsföljet rörande någon detalj i ceremonielet vid begrav- ningstillfället.2

Krav på upphävande av det kyrkliga jordfästningstvånget hava från skilda håll gjort sig hörda även inom riksdagen. I sammanhang härmed hava även hithörande förhållanden med avseende å kyrkan utomstående personer kommit att beröras.

Vid 1910 års riksdag väckte herr J . Byström motion om skrivelse till kungl. maj :t angående sådan lagändring, »att även annan person än präst i statskyrkan

' Jfr ang. förhållandena i Danmark före tillkomsten av 1907 års Lov om forskellige Forhold veldrerende Begravelser nedan se. 46 ff. Jfr ock ovan s. 17 not. 3. De mera restriktiva bestämmelserna rörande begravningar på danska folkkyrkans kyrkogårdar torde i sin mån hava. bidragit till att förevarande lagstiftningsfråga tidigare trängt sig till en lösning i Danmark än i Sverige och i Norge, där förhållandena. synas i berörda. hänseende mera likna de svenska för- hållandena.

? Se J. 0:s ämbetsberättelse 1910 s. 88111; 1911 s. 6.

Krav på ändring i gällande rätt.

Frågans be— handling i riksdagen.

1910 års riksdag.

• Sida 20
•  Original

Motion om rätt för annan än präst i svenska kyr- kan att för- rätta jord- fästning.

och den, som enligt kungl. maj :ts nådiga förordning angående främmande tros— bekännare den 31 oktober 1873 är jämställd med statskyrkopräst, må kunna berättigas att förrätta begravning». Efter att hava påpekat, hurusom även andra än svenska kyrkans präster utövade predikoverksamhet och betjänade nattvardsgäster samt förrättade dop och vigsel, anförde motionären huvudsak- ligen följande. Annu ett område funnes, där man skulle kunna, utan våda för god sed och god ordning, låta andra än statskyrkans präster vara officianter. Det vore vid jordandet av döda. En pastor för en frikyrklig församling skulle likaväl som en statskyrklig präst kunna förrätta jordfästning. Den predikant, som tjänat en person i fråga om hans andliga fostran från det han blev döpt och tills han somnat i döden, borde kunna -— om han ville och vederbörande familj det önskade _ göra den avlidne den sista tjänsten. Dock vore det må— hända icke lämpligt, att alla frikyrkoförsamlingars föreståndare bekläddes med legal rätt att förrätta jordfästning. Det kunde bero på deras större eller mindre utbildning för sitt kall och därpå, om de ägnade sig helt åt en predikares verksamhet. Motionären hade därför tänkt, att särskilt forum skulle avgöra, åt vilka denna rätt kunde anförtros. Ett sådant forum kunde man tänka sig i vart och ett kyrkosamfunds predikantseminarium eller teologiska läroverk eller i samfundets överstyrelse eller högsta ledning. Rättigheten skulle emeller— tid kunna givas vederbörlig person, antingen han utträtt ur statskyrkan eller ej. Sedan rekommendation blivit utfärdad, skulle saken prövas av någon offi- ciell myndighet, som hade att sanktionera eller vägra den ifrågasatta rättig- heten, exempelvis kungl. maj :t eller kungl maj :ts befallningshavande.

Lagutskottet yttrade angående motionen: Herr Byström åsyftade att ut- sträcka befogenheten att jordfästa även till andra personer än svenska kyrkans eller till offentlig religionsutövning här i landet berättigad församlings präster— skap. Med avseende härå ville utskottet till en början erinra, att härvid natur- ligen ej varje mer eller mindre löslig sammanslutning kring en avvikande kristligt religiös ståndpunkt kunde komma i betraktande, lika litet som den ifrågasatta rätten borde kunna tillerkännas varje föreståndare eller predikant inom sammanslutningen. Att i dessa avseenden uppdraga gränsen någonstädes utanför den av dissenterförordningen fastslagna skulle väl alltid vålla svårig- het. Önskade de med den nuvarande ordningen missnöjde övergå till annat tr-os- samfund eller ville de bilda eget sådant samfund, som här i landet kunde få utöva sin religion, stode det dem alltid fritt att utträda ur kyrkan; och borde det väl ofta vara anhängarna av en särskild religiös åskådning angeläget :att giva sitt samfund den fasthet i organisationen, att de kunde bliva delaktiga av dissenterförordningens förmåner. Den åter, som funne med sin fördel mera förenligt att kvarstå i kyrkan, borde väl finna sig i dess fastställda ordning och bruk, även om en eller annan enskildhet ej tillfredsställde honom. Emiel— lertid vore i omförmälda hänseende att beakta, att riksdagen i skrivelse dem 9 mars 1909 hos kungl. maj :t anhållit, att kungl. maj :t ville taga i över— vägande, under vilka villkor det kunde tillåtas medlem av svenska kyrkan att, även utan uppgiven avsikt att övergå till annat trossamfund, utträda ur kyrkan, ävensom huru gällande lagstiftning lämpligast kunde ändras därhiän. att främmande trosbekännare och de, som anmält sig till utträde ur kyrkan,. ej på grund därav uteslötes från rätt att deltaga i avgörandet av frågor, som icke prövades vara av beskaffenhet att höra allenast av kyrkans medlemmar handläggas. Genom den lagstiftning, som kunde bliva en följd av denna iut- redning, torde deras ställning i allmänhet, vilka, ehuru hittills kvarstående in(om kyrkan, inom densamma bildat mer eller mindre fasta religiösa sammansliut— ningar, bliva reglerad. På grund av. vad sålunda anförts hemställde utskottet, att motionen ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Sex reservanter ansågo, att utskottet bort tillstyrka motionen.

• Sida 21
•  Original

Hänvisningen till de frireligiösa att utträda ur kyrkan och bilda egna tros— samfund enligt dissenterförordningens föreskrifter upprepades i andra kamma- ren. Från frireligiöst håll svarades därtill, bland annat, att kyrkan borde ådagalägga större månhet om att genom tillmötesgående behålla kvar de fri- religiösa, hellre än de många, som, utan att personligen omfatta någon religiös tro, tillhörde svenska kyrkan.

Motionen avslogs utan debatt i första kammaren, men erhöll i andra kam- maren 107 röster mot 94.

Obenägenheten att tillmötesgå det av herr Byström framburna önskemålet torde delvis haft sin grund i den uppfattningen, att det vore riktigare att söka lösa frågan i ett större sammanhang, så att rätt till begravning utan med— verkan. av präst i svenska kyrkan skulle kunna medgivas, vare sig den döde tillhört frireligiöst samfund eller icke. Denna uppfattning, som under de- batten i andra kammaren kom till uttryck på socialdemokratiskt håll, uttalades särskilt under hänvisning till en av herr Knut Kjellberg vid samma riksdag väckt motion.

Herr Kjellbergs motion utmynnade i hemställan om skrivelse till kungl. maj :t med anhållan om förslag till lag angående s. k. borgerlig begravning. I moti- veringen till sin hemställan anförde motionären, att det lagstiftningsarbete, som rörde sig på statens och kyrkans gemensamma eller fordom gemensamma område, alltmera gått i riktning att frigöra svenska kyrkans medlemmar från kyrkligt tvång och att detta vore ett glädjande tecken på tillmötesgående mot nyare tiders allt större krav på samvetsfrihet. Kyrklig jordfästning vore emellertid alltjämt obligatorisk för den, som vid sitt frånfälle tillhörde svenska kyrkan. Men om ritualen, som därvid följdes, ej motsvarade grunduppfatt- ningen hos dem, på vilka eller inför vilka den tillämpades, om den innehölle sådant, som den döde, medan han levde, och hans närmaste anhöriga ansåge strida mot deras uppfattning, då måste erkännas, att den högtidliga akt, genom vilken en bortgången överlämnades åt den sista vilan, i betänklig grad förvanskades. Ett slentrianmässigt användande av kyrkliga ritualer utan motsvarande anda och utan motsvarande uppfattning hos dem, bland vilka de förekomma, måste verka stötande för de i djupare mening religiösa och förslö— ande på känslan för sanning och ärlighet. Var och en, som önskade ärlighet även i religiösa ting, måste ogilla tvånget till jordfästning. Efter att hava hänvisat på det olämpliga sätt, varpå statskyrkans präster ibland kunde upp- träda, och efter att hava anfört utdrag ur Danmarks »Lov om forskellige Forhold vedrarende Begravelser af den 19 :de April 1907»,1 uttalade motionären, att tiden nu syntes vara inne för en sådan lagstiftning, som för medlem av svenska kyrkan möjliggjorde s. k. borgerlig begravning (utan föregående kyrk- lig jordfästning), då behörigt intyg utvisade, att den avlidne i livstiden själv förordnat eller uttalat bestämd önskan därom eller, då fråga vore om minder- åriga. den avlidnes föräldrar sådant önskade. De föreskrifter rörande jord— fästning och begravning, som gällde med hänsyn till sanitära, rättsmedicinska och statistiska krav, kunde göras lika effektiva i de fall, där begravning icke föreginges av jordfästning.

Lagutskottet avstyrkte även denna motion. Utskottet hänvisade till skri— velsen av den 9 mars 1909. Den, som efter den väntade lagen om vidgad rätt till utträde ur kyrkan likväl kvarstode såsom medlem av kyrkan, torde väl sällan komma att begagna sig av den rätt, som motionären ville bereda, att efter döden behandlas såsom saknande varje gemenskap med den kyrka, han i livstiden tillhört. Utskottet ifrågasatte även, om ifrågavarande krav över huvud uppbures av någon allmännare opinion.

1 Se nedan ss. 49 f. #3—230900.

Motion ang. lagstiftning om borgerlig begravning.

• Sida 22
•  Original

Fyra reservanter ansågo, att utskottet bort tillstyrka motionen. I andra kammaren rönte detta krav på frihet från kyrklig jordfästning jäm- förelsevis mindre motstånd. Motionen bifölls där med 109 röster mot 86. I första kammaren delade motionen samma öde som herr Byströms motion; den avslogs utan någon själva saken angående debatt.

1212 års Nästa gång kravet på begravning utan medverkan av präst i svenska kyrkan *"I'Sdag' återkommer, går det i avgjort frikyrklig riktning. Vid 1912 års riksdag väck— Mgtionfer ang. tes nämligen två likalydande motioner — av herr W'ilh. Gullberg i första kam— katfkfi? gl: maren och _av herrar Felix Hamrin och Axel Modig i andra kammaren _ om sainlingsföie- skr1velse till kungl. maj :t med begäran om förslag till en lag. som gåve ståndare att frikyrkoorganisation rätt att för sin församlingsföreståndare begära fullmakt förrätta_jord- och tillstånd att förrätta dop och jordfästning, som enligt gällande kyrkolag fämmg- endast tillkomme prästman. _

I den del av motiveringen, som hade avseende på jordfästning, yttrade mo- tionärerna, att, ehuru straffpåföl-jd numera ej torde ifrågakomma, därest den frikyrkliga församlingsföreståndaren åtoge sig jordfästning av församlingens medlemmar, man likväl vanligen av lojalitet anmodade kyrkans prästerskap att förrätta akten. I regel kunde också uppgörelse i bästa samförstånd träffas om tid och förhållanden vid jordfästningen, men nog skulle det för de frikyrk— liga familjerna kännas bäst, om de i allo finge ordna med saken, som de helst önskade. För god ordnings skull och till alla parternas båtnad syntes därför saken kunna så ordnas, att frikyrkoorganisation, vars medlemsantal av myndiga män och kvinnor uppginge till minst femtio, vilka icke ville ställa sig under den s. k. dissenterlagen utan alltfort stode kvar i svenska statskyrkan. skulle kunna för församlingsföreståndaren hos kungl. maj :ts befallningshavancle eller annan myndighet begära fullmakt att för en tid av högst fem år i sänder fullgöra ifrågavarande förrättning. Skulle missbruk på ett eller annat sätt ske, kunde fullmakten återkallas. Jordfästning av en med dylik fullmakt för— sedd person skulle emellertid vara av fullkomligt legal natur.

Lagutskottet fann en ändring i hithörande bestämmelser i den riktning. nuo— tionärerna föreslagit, av behovet påkallad. Tvånget i fråga om formen för begravning inom svenska kyrkan torde i vida kretsar bland de frikyrkliga kän- nas tryckande, och jämväl från prästerligt håll hade uttalats, att åtskilligt vore att önska beträffande lagstiftningen i detta hänseende. Aven medlemmar av frikyrkliga samfund, som ej utträtt ur statskyrkan, syntes böra få ordna med begravningen av sina döda i enlighet med sin uppfattning av denna för- rättnings rätta innebörd och därav beroende form; onekligen måste det anses för den avlidnes anhöriga mera tilltalande och överensstämmande med deras religiösa känsla, att den person, av vilken den avlidne under livstiden mottagiit andlig uppbyggelse, även finge förrätta jordfästningen. Skäl syntes icke förte— ligga att i lagstiftningen förbehålla de statskyrkliga formerna en obligatorisk karaktär, som icke överensstämde med den allmänna uppfattningen av dessa formers nödvändighet och betydelse för det religiösa livet. Mot motionärernais förslag hade visserligen framhållits, att de frikyrkliga organisationer, som åsyftades, skulle genom att bilda egna trossamfund av den i dissenterförordl- ningen avsedda beskaffenheten kunna förskaffa sig den rätt, de eftersträvadce. Men, enligt vad erfarenheten visat. hade i många fall hinder yppat sig för dylikt frikyrkligt samfund att ställa sig till efterrättelse nämnda förordnings före)- skrifter om villkoren för utträde ur statskyrkan. I mycket stor omfattning hade sådant utträde ej heller ägt rum. Den anvisade möjligheten måste därför i en mycket stor mängd fall anses, praktiskt taget, ej föreligga. Utskottezt tillade, att med jordfästningens religiösa karaktär sammanhörde, att man__ickre kunde undgå att ställa vissa krav på den. som verkställde förrättningen. Avern de åligganden, som pålagts begravningsförrättare med avseende å kyrkobok-

• Sida 23
•  Original

firingen m. m., ställde anspråk på förrättarens personliga kvalifikationer där- utimnan, att säkerhet måste finnas för ett behörigt fullgörande av dessa ålig- ganden. På grund av det anförda hemställde utskottet, att riksdagen, i anled— ring av förevarande motioner, ville i skrivelse till kungl. maj:t anhålla, det täcktes kungl. maj:t låta utreda, under vilka villkor annan person än präst inom svenska kyrkan kunde tillåtas att inom svenska kyrkan förrätta jord- fästning.

Fyra reservanter yrkade, under hänvisning till riksdagsskrivelsen av den 9 mars 1909, att motionärernas framställning icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

I kamrarna betonades den av 1910 års lagutskott framhållna svårigheten att fastställa, när en sådan religiös samfundsbildning förelåge, att jordfästningsrätt för samfundets föreståndare kunde ifrågakomma. Det anmärktes, att det vore orimligt att låta en sammanslutnings numerär vara förutsättning för erhållande av berörda rätt; och lika orimligt vore det att lägga den erforderliga pröv- ningen i händerna på länsstyrelsen.

Av ledamöter i lagutskottet besvarades dessa invändningar med att utskottet icke tagit ståndpunkt till de mer detaljerade direktiv för utredningen, som motionärerna rekommenderat. Man hade velat överlåta åt kungl. maj :t att efter utredning föreslå de villkor, under vilka annan än präst kunde medgivas rätt att förrätta jordfästning.

Motståndarna till den ifrågasatta reformen framhöllo vidare, att de frireli- giösa samfundens föreståndare och predikanter skulle kunna bliva ett slags officiella funktionärer, utan att i tillfredsställande grad bleve klargjort, under vilka garantier och förutsättningar detta skulle ske. Anmärkningar i denna punkt framkommo från såväl statskyrkligt som frikyrkligt håll. Biskop Bil- ling yttrade, att om kungl. maj :ts befallningshavande skulle äga att godtaga person som jordfästningsförrättare, det skulle skapas ett slags »polismyndig— hetsprästerskap», och från frikyrkligt håll uttalades, under hänvisning till en i tidningspressen offentliggjord mot motionen riktad artikel av lektorn P. Wal- denström, fruktan för skapandet av ett nytt, »halvofficiellt prästerskap» samt antyddes, att meningarna med avseende härå inom frikyrkosamfunden hos de breda lagren å ena sidan och predikantkåren å den andra torde i viss mån gå i sär (herr Räf).

Utskottsförslaget förkastades i första kammaren med 59 röster mot 56, men antogs i andra kammaren med 76 röster mot 70.

Ar 1914 upprepade herr Byström sin motion från år 1910. Lagutskottet för— nyade, med reservation av fem ledamöter, sitt utredningsyrkande från 1912 års riksdag. Andra kammaren biföll motionen med 85 röster mot 46 efter en kortare debatt, varunder inga egentligen nya synpunkter framkommo.

I första kammaren framhöllo flera talare, bland dem biskop Bergqvist. den desorganisation av kyrkan, som detta sätt att häva jordfästningstvånget skulle skapa. Utskottet hade tagit hänsyn till de frikyrkliga sammanslutningarna, men icke till svenska kyrkan och hennes samfundsintressen, och givit stöd åt en strävan sedan fyrtio år att bringa oreda i de kyrkliga förhållandena och undanskjuta det kyrkliga ämbetet. Resonemanget vore detta: »Vi äga icke samma uppfattning i en hel mängd frågor som kyrkan utan tvärtom, vi ogilla kyrkans uppfattning i många delar, men vi vilja ändå stå kvar inom henne, och emedan vi vilja stå kvar, skola vi också äga rätt att utöva funktioner icke _blott i kultuellt utan även i administrativt hänseende på sådant sätt, som står i överensstämmelse med vår uppfattning» — något som vore att spränga sönder och försvaga kyrkan inifrån. —— Kyrkoherde Stadcner anmärktejatt det vore inkonsekvent att medgiva tjänstemannaställning åt personer, i fråga om vilkas kvalifikationer för uppdraget ej ifrågasattes någon egentlig kontroll från sam-

1914 års riksdag.

Motion om rätt för annan än präst i svenska kyr- kan att för- rätta jord- fästning.

• Sida 24
•  Original

191 7 års riksdag.

Motion om rätt för annan än präst i svenska kyr- kan att för- rätta. jord- fästning.

hällets sida. Såvitt talaren kunde förstå, funnes två vägar till en lösning av ifrågavarande spörsmål. Den ena vore, att de frikyrkliga församlingarna sökte och erhölle lagligt erkännande genom att säga till staten, att de underkastade Sig statens kontroll. Staten skulle svara med att giva fullmakt av samma slag, som kyrkan hade för sina ämbetslärare. Den andra vägen vore införande av borgerlig begravning —— en ingalunda tilltalande utväg, men acceptabel, ty det vore en fullt klar linje att lösa frågan på. .

1 första kammaren avslogs utskottets hemställan med 80 röster mot 36, som avgåvos för reservationen.

Vid 1917 års riksdag återkom herr Byström ånyo med sin motion. Lagutskottet intog nu en i viss mån ändrad ställning till frågan. Utskottet yttrade: För mången, som intagit en avvisande hållning till ifrågavarande uppslag, torde skälet för denna hållning icke varit att söka i någon bestämd motvilja mot att över huvud begravning av en svenska kyrkans medlem finge äga rum utan att jordfästning förrättades av statskyrkopräst. Tvärtom torde även bland statskyrkans egna representanter och dem i åskådning närstående den uppfattningen vunnit allt större utbredning, att, sedan dopet icke längre vore obligatoriskt och äktenskap kunde slutas genom borgerlig vigsel, borde ock i sådana fall, där den döde stått främmande för kyrkligt liv och hans när- maste efterlevande måhända rent av hyste motvilja för en kyrklig jordfästning, jordafärden kunna försiggå utan medverkan av kyrkans funktionär. Däremot framginge av kamrarnas diskussioner 1912 och 1914, att, försåvitt jordfäst— ningsakten skulle äga en kyrklig karaktär, man från nämnda håll hade be— stämda betänkligheter emot att denna akt finge, om den döde vore medlem av svenska kyrkan, förrättas av annan än inom denna kyrka vederbörligen ordi- nerad präst. Man menade, att uppgivande av denna fordran innebure ett sönderbrytande av kyrklig ordning, som icke kunde tillåtas. Å andra sidan vore det av motionären ånyo framburna förslaget ej heller ägnat att tillfreds— ställa dem, som ansåge religionsfrihetens grundsats kräva, att i sådana fall, där, ehuruväl den döde var medlem av svenska kyrkan, han stått främmande både för statskyrkan och frireligiösa riktningar, gravsättningen borde kunna få äga rum utan någon som helst religiös akt. Härutinnan möttes i själva verket denna åskådning och den ovannämnda inom statskyrkokretsar företrädda. Ut— skottet hade under sin handläggning av ärendet funnit bestyrkt, att sakläget verkligen vore det nyss angivna. Men av detta förhållande hade det synts utskot— tet framgå, att frågan mognat för en lösning av i viss mån annan beskaffenhet än den av motionären påyrkade, nämligen den, att det medgåves, att begravning av en svenska kyrkans medlem kunde likasom vigsel till äktenskap få försiggår antingen i kyrklig eller i borgerlig form. Med denna anordning skulle i själva, verket ock de frireligiösa samfundens önskemål på ett fullt tillfredsställande sätt bliva uppfyllt. Den inom samfundet verkande själasörjarens befattning;- vid jordfästningen bleve visserligen icke av någon officiell karaktär. Mem härpå torde icke heller kunna läggas någon vikt. Däremot vunnes genom dem medgivna valfriheten mellan kyrklig och borgerlig legal akt, att de, som önskade: medverkan av statskyrkopräst till jordfästning efter ritualen, kunde erhållet sådan, medan de, som icke önskade den, kunde välja den borgerliga formen.. I båda fallen stode det tydligen öppet att låta en av frikyrklig själasörjare ledd uppbyggelsestund erhålla en central ställning vid begravningshögtidlig—- heten.

Angående det närmare utformandet av detta sätt för frågans lösning villex utskottet ej. anvisa några bestämda direktiv. Frågan om den _dödes vilja såsom helt avgörande för valet av begravningsform och om garantierna för en tillförlitlig inregistrering av icke kyrkliga begravningar samt spörsmålet om eventuella garantier för Viss ordning vid de rent borgerliga begravningarna ville-

• Sida 25
•  Original

utskottet lämna helt öppna för en blivande utredning. Utskottet förordade därför en skrivelse till kungl. maj:t med anhållan, det täcktes kungl. maj :t taga tnder övervägande, huruvida och under vilka villkor 5. k. borgerlig begravning kunde medgivas, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill detta över- vägande kunde föranleda.

Tre ledamöter hemställde, att motionen icke måtte föranleda någon riks- dagens åtgärd.

Det betydligt klarare läge, vari frågan nu kommit, bidrog uppenbarligen t:ll att i andra kammaren intet som helst motstånd denna gång avhördes, utan bifölls där utskottets förslag utan debatt.

I första kammaren framfördes väl invändningar, men dessa gingo efter nya lznjer. I lagutskottet hade tre präster biträtt förslaget. Av en annan kyrkans representant, herr Bergqvist, framfördes emellertid vissa invändningar. Han betvivlade, att ett verkligt behov uppbar utskottets framställning. De av ut- skottet skisserade linjerna för den borgerliga begravningen fann han dessutom vaga och oklara. Fall kunde tänkas, då oenighet yppade sig i en familj angå— ende den begravningsform, som skulle tillämpas, o. s. v. En borgerlig begrav- ningsakt skulle även få något utblottat och torftigt över sig. Klockringning skulle näppeligen kunna ifrågakomma. Samma tanke framförde även herr Hjärne, som därjämte ifrågasatte, om borgerliga begravningar kunde ske på svenska kyrkans kyrkogårdar. En talare (herr Stadener) gav uttryck för ett vemodigt beklagande av den oundvikliga splittringen på det religiösa om—. rådet men framhöll också, att denna splittring vore ett faktum, som lagstift— ningen måste taga hänsyn till. '

dUltskottets förslag avslogs i första kammaren med tillhjälp av den förseglade se e n.

Än en gång skulle frågan återkomma, i det att herr Kjellberg år 1918 i av- given motion hemställde om skrivelse till kungl. maj :t med den av lagutskottet föregående är gjorda anhållan, vilken av 1918 års lagutskott med reservation av fem medlemmar upptogs.

Inom första kammaren hävdade en talare (herr Rogberg), att de, som krävde denna frihet, vore ett så ringa fåtal, att hänsyn till dem ej kunde tagas i lag- stiftningen. Gent emot detta framhölls från annat håll, att det just vore mino- riteterna, som behövde religionsfrihetsskyddet, icke majoriteten. Av en annan talare (herr Hjärne) betonades, att statens ansvar för sin egen kyrka krävde, att intet tolererades, som på något sätt undergrävde henne. Såväl utskottet som motionären fastnade, ansåg han, i den ytliga ensidighetcn att uteslutande skär- skåda denna fråga från den ändringssökande individens eller från den tjänst- förrättande prästens synpunkt. De högre utvecklade och organiserade religiösa samfunden lade stor vikt på att trygga även sina begravningsplatser mot obe— hörigt intrång från främmande åskådningssätt. Så gjorde även vår svenska kyrka, som vi på grund av dess mångahanda förbindelser med statsmakten plä- gad—z helt enkelt kalla »statskyrkan». Dennas ställning underminerades otvivel- aktigt, om dess rättigheter, dess anseende försvagades i jämförelse med andra i vårt land förefintliga religiösa samfund. Såväl romerska katoliker som mosaiska trosbekännare ägde sina särskilda begravningsplatser, och det fölle väl ingen in att genom statens lagstiftning tvinga dem till att där inrymma lokaler för s. k. borgerlig begravning. Varför skulle då staten förfara så par— tiskt just emot statskyrkan, emedan den händelsevis just befunne sig i offentlig förbindelse med staten?

Kravet på att det kyrkliga tvånget till jordfästning skulle kvarstå hävdades därjämte av herr K. J. Ekman, som uttalade, att i fråga om den, som tillhörde kyrkan vid sin död, den kristna församlingen hade både rätt och plikt att vid graven påminna om uppståndelsen. Det uttalades ingen dom över den avlidne,

1918 års riksdag.

Motion ang. medgivande av borgerlig begravning.

• Sida 26
•  Original

Behovet av lagändring.

men det uttalades vid graven, att allt där icke vore slut. Det läge i det ordet en tröst och en varning. Det vore kyrkans plikt att uttala detta tröste- och varningsord över det döda stoftet. Häremot genmältes, bland annat, 'att, då kyrkan lämnat sin medverkan till att häva tvånget vid dop, konfirmation och vigsel, konsekvensen krävde, att medborgarna även finge frihet att välja mellan borgerlig och kyrklig form för begravningsakten.

Utskottsförslaget avslogs i första kammaren med 72 röster mot 18 men antogs i andra kammaren utan debatt eller votering.

De sakkunniga övergå nu till motivering av sin egen ståndpunkt. Först torde då till behandling böra upptagas spörsmålet, huruvida över huvud ändring i gäl— lande lagstiftning är av behovet påkallad i den riktning, som de framkomna reformyrkandena giva vid handen.

De sakkunniga anse sig härvid böra särskilt framhålla, att förevarande re— formkrav bör ses i ljuset av den allmänna utvecklingstendensen på den kyrkliga lagstiftningens område. Enligt gällande bestämmelser föreligger, såsom de sakkunniga förut framhållit, kyrkligt tvång i fråga om jordfästning av per— soner, tillhörande svenska kyrkan. Utvecklingen i vårt land har emellertid under senare tid avgjort gått i riktning mot frigörelse från kyrkligt tvång med avse- ende å kyrkliga kulthandlingar. Det kyrkliga doptvånget har sedan länge upphört att gälla." Konfirmationstvång föreligger icke heller; den kyrkliga konfirmationen är enligt kungl. cirkulär den 25 oktober 1878 en fullkomligt frivillig handling. Obligatorisk nattvardsg'ång avskaffades genom förordningen den 16 november 1863. Beträffande folkskollärarkåren gällde dock fortfa— rande, att ingen kunde vinna inträde såsom elev i folkskoleseminarium utan att hava begått nattvarden, men även i denna del har tvånget sedermera borttagits, i det att enligt nu gällande stadga för statens folkskoleseminarier av den 3 juli 1914, % 28, erfordras för inträde i seminarium uti ifrågavarande hänseende allenast att vara medlem av svenska kyrkan. En borgerlig form för äktenskaps ingående blev införd genom särskilda författningar åren 1863, 1873 och 1880. Väl hade civiläktenskapet enligt dessa författningar huvudsakligen karaktär av s. k. nödciviläktenskap, så att den borgerliga formen kunde användas alle- nast då den kyrkliga av en eller annan anledning ej var tillåten, men genom lagen den 6 november 1908 om äktenskaps ingående blev principen om fakul- tativt civiläktenskap erkänd, och den nya giftermålsbalken (lagen den 12 no- vember 1915 om äktenskaps ingående m. m.) har byggt vidare på denna princip.

Vidare må i detta sammanhang framhållas, att riksdagen genom särskilda skrivelser år 1909 dels uttalat sig för avskaffande av edstvånget genom edgångs utbytande mot högtidlig försäkran, dels ock begärt utredning angående rätt för medlem av svenska kyrkan att även utan uppgiven avsikt att övergå till annat trossamfund utträda ur kyrkan.

Berörda lagstiftningsåtgärder och riksdagsbeslut äro alla att betrakta såsom led i pågående utveckling mot vidgad religions- och samvetsfrihet.

Det synes de sakkunniga uppenbart, att kravet på befrielse från kyrkligt jord- fästningstvång också avser ett led i denna utveckling. Emellertid har, särskilt från kyrkligt håll, förnekats, att här föreligger en religionsfrihetsfråga. Så- lunda bestred herr Billing vid 1912 års riksdag, att i fråga om jordfästning över huvud förekommer samvetstvång. Där läses, yttrade han, »en kort bön, mot vilken väl aldrig något kristet samvete reagerar; så läses ett par bibelspråk, ett par psalmverser samt Fader vår och välsignelsen. Kan detta på något sätt besvära en människas samvete? Sedan får den frikyrkliga predikanten hålla hur mycket tal han vill vid graven, och ingen människa hindrar honom därifrån. Är här skäl att uppväcka strid och bitterhet?» _

Gent emot den av herr Billing anförda uppfattningen måste, enligt de sak-

• Sida 27
•  Original

kunnigas mening, hävdas, att för dem, som väl omfatta kristen livsåskådning men anslutit sig till frireligiöst samfund inom kyrkan, önskan, att det centrala momentet i begravningsceremonien helt får sin prägel av deras tillhörighet till det egna samfundet, kan te sig så naturligt berättigad, att en jordfästning i officiellt kyrklig form kännes som kränkande samvetstvång, som religions- tvång. Sådant tvång kan även föreligga, när den avlidnes och de anhörigas livsåskådning och livsföring stå i utpräglad motsättning till kyrkligt och reli— giöst liv över huvud.

Visserligen komme ifrågavarande tvång i och med vidgad rätt till utträde ur svenska kyrkan att automatiskt hävas för dem, som med begagnande av sådan rätt utträdde ur kyrkan. Frågan angår emellertid icke blott de personer, som kunna vilja utträda ur statskyrkan men av lagen hindras därifrån, utan framför allt de mycket utbredda och talrika meningsgrupper, som önska kvarstå inom kyrkan men på detta såsom på andra områden kräva frihet i förhållande till de kyrkliga kulthandlingarna. Att tillmötesgå en sådan önskan även i fråga on. jordfästning överensstämmer uppenbarligen med den ovan skildrade all- männa utvecklingen inom kyrkan.

När i Danmarks huvudstad för ett par decennier sedan en agitation igång— sattes mot kyrkligt jordfästningstvång, anhöllo också ledande män inom folk- kyrkan om upphävande av jordfästningstvånget, och med den nya ordning, som i Danmark på grund av detta initiativ kom till stånd, är man allmänt och ej minst på kyrkligt håll fullt tillfredsställd.

[ Norge har norska kyrkans presteforening vid upprepade tillfällen under åren 1910—1913 gjort framställning hos kirke- och undervisningsministeriet om beredande av möjlighet för statskyrkans medlemmar att erhålla borgerlig begravning. Frågan bragtes av regeringen inför stortinget men strandade där på meningsskiljaktighet angående den närmare gestaltningen av den ifrågasatta reformen.1 För närvarande torde Norge och Finland jämte Sverige vara de enda länder, där lagligt tvång uti ifrågavarande avseende gäller.

På grund av det anförda anse de sakkunniga, att en lagändring bör åväga- bringas, som under vissa förutsättningar medgiver begravning av medlem i svenska kyrkan utan jordfästning i kyrkans ordning. "

Men härvid framställer sig till besvarande, huru förfaras skall, när jord- I???” grande fästning av medlem i svenska kyrkan icke skall äga rum i kyrkans ordning. ” emm"

. ,, - ' t Av de framkomna förslagen till ordnande, helt eller delvrs, av denna fraga 335023?

mi _först till behandling upptagasdet av herrar Gullberg, Hamrin och Modig imng i sven- 1n>troner vid 1912 års riksdag framförda förslaget. De yrkade, såsom förut Ska kyrka”-3 nämnts, att frikyrkoorganisation inom svenska kyrkan skulle under vissa ”dnm-q" omständigheter kunna för sin församlingsföreståndare hos kungl. maj :ts be- Jordfämfliflg fallningshavande eller annan myndighet begära tillstånd och fullmakt att med gigfilåögli laga verkan förrätta jordfästning. Med anledning av berörda motioner anhöll funktionär_ 1912 års lagutskott om utredning, under vilka villkor annan person än präst inom svenska kyrkan kunde tillåtas att inom svenska kyrkan förrätta jord- fästning.

En reform i sådan riktning synes emellertid mer än någon annan lösning av frågan möta motstånd på kyrkligt håll. Ur kyrkans synpunkt har man, såsom lagutskotten vid 1917 och 1918 års riksdagar anfört, gjort gällandea bestämda betänkligheter emot att jordfästning av medlem i svenska kyrkan, on akten skall hava kyrklig karaktär, får förrättas av annan än inom kyrkan vederbörligen ordinerad präst. Man menar, att ett sådant tillvägagångssätt slulle innebära ett sönderbrytande av kyrklig ordning, som icke kan tillåtas.

De sakkunniga anse sig i detta sammanhang böra erinra om den motion

' Se nedan ss. 44 ff.

• Sida 28
•  Original

rörande en friare samfundsbildning inom svenska kyrkan, vilken av herr Sta- dener frambars vid 1913 års riksdag och till vilken han under debatten i jord- fästningsfrågan vid 1914 års riksdag hänvisade. Motionen avsåg åstadkom— mande av en kyrklig ordning, som i viss utsträckning skulle överlåta kyrk- liga funktioner åt förtroendemän i religiösa samfund inom kyrkan. Denna fråga ligger emellertid i det hela utanför de sakkunnigas uppdrag, och de sak- kunniga anse sig så mycket mindre hava anledning att med avseende å den nu föreliggande frågan förorda en sådan utväg, som en tillfredsställande lösning, såsom de sakkunniga senare "skola utveckla, torde kunna- ernås utan kränkande av hittills gällande kyrklig ordning med avseende å de kyrkliga kulthand— lingarnas ombesörjande.

Gent emot vad de sakkunniga sålunda anfört skulle visserligen kunna sägas, att förrättande av jordfästning genom frireligiöst samfunds funktionär icke behöver betraktas såsom en kyrklig förrättning utan kan fattas såsom en bor- gerlig förrättning, som en form av s. k. borgerlig jordfästning. Förslags- ställarna synas själva icke varit främmande för en sådan uppfattning, då de närmast tänkt sig, att den frireligiösa funktionären skulle be- fullmäktigas av borgerlig myndighet; och i den av herr Byström vid flera tillfällen framburna motionen kommer ett sådant betraktelsesätt än tyd— ligare till uttryck. De sakkunniga hålla emellertid före, att, huru än jord- fästning, förrättad av funktionär i frireligiöst samfund inom svenska kyrkan, formellt må betraktas, skulle densamma, då med all sannolikhet ceremonielet i allmänhet komme att nära ansluta sig till det statskyrkliga ceremonielet. sä- kerligen i realiteten så fattas, att frireligiös funktionär legalt befullmäktigats att i prästs ställe förrätta jordfästning.

Om sålunda ur svenska kyrkans synpunkt bestämda betänkligheter kunna göras gällande mot att åt frireligiöst samfunds funktionär tillerkänna rätt att förrätta legal jordfästning, så kan å andra sidan från dessa samfunds synpunkt invändas, att en sådan lösning kunde med avseende å samfundens rättsställning och organisation medföra konsekvenser, som vore ägnade att i viss grad binda deras hittillsvarande nästan obegränsade självbestämningsrätt och rörelsefri- het. Skola dessa samfunds funktionärer såsom sådana betros med statlig befa— genhet i visst hänseende, så ligger nära tillhands, att staten måste ställa vissa krav på funktionärernas utbildning och kvalifikationer i övrigt. Fastställande av huruvida predikant eller församlingsföreståndare må anses vara av veder— börande frireligiösa samfund till erhållande av bemyndigande som jordfäst- ningsförrättare föreslagen kan leda till statliga krav på och statlig kontrofl över dessa samfunds inre ordning. Ett meddelande av sådant bemyndigande kunde vidare medföra, att det för jordfästningen använda ceremonielet måstce underställas granskning och godkännande av laga myndighet. Och slutligein torde laga ansvar såsom för ämbetsförsummelse böra vid fel eller försummelse kunna utkrävas av funktionär. Över huvud synes en lösning av jordfästnings- frågan i enlighet med de i riksdagen från frireligiöst håll framburna motioner-- na kunna medföra begynnelsen till en statlig reglering och kontroll av de frireligiösa samfunden, på vilken det, ej minst ur dessa samfunds egen syn».- punkt, knappast kan vara lämpligt att slå in utan klar överblick över konsekven- serna och dessasförenlighet med nämnda samfunds uppgifter och verksamhet:.

Vidare må i avseende å ifrågavarande uppslag framhållas, att den offentliga. myndighet, vilken skulle äga att åt frireligiösa samfunds funktionärer meddelar. legitimation som jordfästningsförrättare, bleve ställd inför en mycket svårlös1t uppgift. Med den nästan obegränsade formrikedom, som gärna utmärker dem religiösa samfundsbildningen, och de högst varierande personliga egenskaper, som i det allmänna prästadömets tecken betinga utkorelsen till andlig ledare och lärare, bleve det nästan omöjligt att uppdraga fasta kompetensgränser. Oclh

• Sida 29
•  Original

bleve vissa religiösa grupper och delas ledare avvisade, kunde det alltid sägas, att religionsfrihetens princip genom lagstiftning och lagtillämpning endast ofull—. komligt vore realiserad.

De anförda synpunkterna hava av de sakkunniga ansetts så talande, att de sakkunniga ansett sig icke kunna förorda lagbestämmelser om en särskild form av jordfästning för medlemmar av frireligiösa samfund inom svenska kyrkan. De sakkunniga kunna föi sin mening i denna del jämväl åberopa de av lag- utskotten vid 1917 och 1918 ars riksdagar 1 ärendet avgivna utlåtandena, och' dessa utlåtanden hava icke unde1 ärendets behandling i riksdagen från fri- religiöst håll rönt gensägelse.

Det ifrågavarande förslaget skulle dessutom icke innebära lösning av frågan i hela dess vidd, då det givetvis icke är ägnat att tillfredsställa dem, som anse, att begravning bör kunna få äga rum utan någon som helst religiös prägel. Man bleve således i allt fall nödsakad att av hänsyn till dessa personer vid sidan om begravning med s. k. frikyrklig jordfästning hava någon form v s. k. borgerlig begravning. Det ligger då nära till hands, att, såsom de nämn a lag- utskotten föreslagit, låta denna begravningsform komma till användning i alla de fall, då jordfästning i svenska kyrkans ordning icke skall äga mm. Med en sådan anordning skulle. enligt de nämnda lagutskottens mening, i själva verket ock de frireligiösa sainfundens önskemål på ett fullt tillfredsställande sätt bliva uppfyllt. »Den inom samfundet verkande själasörjarens befattning vid jordfästningen blir», heter det i utskottsutlåtandena, »Visserligen icke av någon officiell karaktär. Men härpå lärer icke heller kunna läggas någon vikt. Däremot vinnes genom den medgivna valfriheten mellan kyrklig och borgerlig legal akt, att de, som önska medverkan av statskyrkopräst till jordfästning efter ritualen kunde erhålla sådan, medan de, som icke önska den, kunna välja den borgerliga formen. I båda fallen står det tydligen öppet att låta en av frikyrklig själasörjare ledd uppbyggelsestund erhålla en central ställning vid begravningshögtidligheten.»

I detta yttrande kunna de sakkunniga instämma, dock icke utan en viktig reservation. Utlåtandena synas nämligen för borgerlig begravning förutsätta medverkan av en genom offentlig myndighet utsedd jordfästningsförrättare och föreskrift om visst ceremoniel för borgerlig jordfästning. En sådan anordning kan väl synas ligga nära till hands med hänsyn därtill, att med begravning i vårt land av ålder varit förknippad en legal ceremoni, en jordfästningsakt, men vid närmare undersökning inställa sig vägande skäl emot en sådan lösning.

För ställningstagande till frågan om införande av borgerlig jordfästning så- som en legal akt är det, enligt de sakkunnigas uppfattning, av stor betydelse att för sig klargöra, vilka motiv kunna ur samhällelig (borgerlig) synpunkt an- föras för jordfästningsakten. Ett sådant klargörande är så mycket mer av behovet påkallat, som jordfästning till skillnad från begravning hittills varit en uteslutande kyrklig, icke borgerlig akt samt jordfästning enligt gällande lag- stiftning endast är föreskriven i fråga om medlem av svenska kyrkan.

Under debatterna i riksdagen framfördes synpunkter, avsedda att hävda jord- fästningsaktens samfundsmässiga karaktär. >>Jordfästningsceremonien är», yttrade sålunda herr Stadener vid 1912 års riksdag, »något annat än en privat akt, som åsyftar de sörjandes uppbyggelse. I själva verket är den en samhälls- handling. Det är samhällsorganisationen, som i gestalt av en sin representant tager avsked i, låt vara enkla, men högtidliga former av den döde. >> Enligt de sakkunnigas mening saknar denna uppfattning stöd 1 det hittills tillämpade jordfästningsformuläret. Formulärets centrala del, de högtidliga orden vid jord- påläggningen, innebär den dödes vigande till jordens vila och uttalande av det kristna uppståndelsehoppet. De övriga momenten i jordfästningscerem'o- mien, ord om död och uppståndelse samt böner, avse närmast de närvarandes

Jordfästning genom bor- gerli g funktionär.

• Sida 30
•  Original

religiösa uppbyggelse. Därmed må ej förnekas, att jordfästningshögtidligheten mången gång får karaktären jämväl av ett samhällets avsked till den döde, men denna karaktär erhåller den icke genom jordfästningsritualen utan genom de tal till den dödes minne, som fungerande jordfästningsförrättare eller andra vid tillfället hålla samt av anslutningen till högtidligheten från samhällsmed- borgares sida.

Vid samma riksdag motiverade herr Bergqvist på annat sätt jordfästningens karaktär av »samfundshandling». Prästen handlar därvid, yttrade han, som representant för kyrkan, men därjämte som representant för staten, »därigenom att han sedanbokför denna förrättning och tillser, att allt sker ordentligt och utan någon fara för samhället», och i ett senare anförande utförde han när- mare vad han med de sista orden åsyftade; det kunde förekomma dödsfall, som inträffade under sådana omständigheter, att en viss försiktighet måste iakt— tagas, innan jordfästning sker. Det synes emellertid vara uppenbart, att det så- lunda anförda ligger på sidan om frågan, huruvida själva jordfästningsakten har karaktär jämväl av samfundshandling. Den omständigheten, att jordfästnings— förrättare utövar kontroll och avgiver vissa intyg i samband med bcgravning. är icke något för själva jordfästningsceremonien karakteristiskt utan utgör ett komplext av beledsagande ämbetshandlingar, vilka icke med nödvändighet be— höva utföras av jordfästningsförrättare.

Vidare må i detta sammanhang erinras därom, att jordfästningsakten är påbjuden som en kyrklig kultakt och att det ur den borgerliga ordningens syn- punkt icke har någon betydelse, om död i anslutning till begravning jordfästes eller ej. ' Härutinnan skiljer sig jordfästning på ett avgörande sätt från vigsel, med vilken akt den i detta sammanhang ofta jämförts. Ur det borgerliga sam- hällets synpunkt är det alltså icke på samma sätt motiverat att skapa en bor- gerlig motsvarighet till den kyrkliga jordfästningsakten för de fall, då den senare icke önskas, som förhållandet varit i fråga om vigselakten.

Härtill kommer, att stora svårigheter måste yppa sig att giva en borgerlig jordfästningsreform en tillfredsställande gestaltning och bringa densamma i till- lämpning. Skall borgerlig jordfästning infogas i rättsordningen såsom ett sär- skilt institut, måste åt densamma givas en klar och bestämd karaktär, närmast med uttryck i ett borgerligt jordfästningsformulär. Men då en borgerlig jord— fästningsakt icke lärer kunna hämta sin innebörd från kristligt-religiös eller någon viss livsåskådning över huvud, måste en sådan jordfästningsakt få sig påstämplad en helt annan innebörd, vilken må kunna ställas i samband med borgerlig samhällsåskådning. Detta torde komma att vålla betydande svårig— heter vid formulärets avfattande ; och det lärer icke kunna undvikas, att vid ett tillfälle, då de deltagande i särskild mening ställas in— för livets och dödens gåta, en jordfästningsritual, där orden icke färgas av en bestämd livssyn, komme att te sig synnerligen färglös och torftig samt föga ägnad att förläna akten den avsedda högtidligt stämningsfulla prägeln.

På grund av berörda förhållande skulle i själva verket införande av bor— gerlig jordfästning som obligatoriskt alternativ till den kyrkliga jordfäst- ningen ur samvetsfrihetens synpunkt kunna komma att innebära, att ett rådande tvång bleve ersatt med ett annat. För personer med religiös åskådning har nämligen jordfästningen nedärvd, traditionell karaktär av en religiös handling. och det torde kunna tagas för visst, att på den grund en borgerlig jordfäst- ning, d. v. 5. en jordfästningsakt utan religiöst innehåll, för dessa personer skulle verka profanerande och stötande. Den borgerliga jordfästningsakten skulle till följd härav utan tvivel komma att av de efterlevande i vida större utsträckning åsidosättas än vad förhållandet är med den i folkmedvetandet med stark pietet uppburna kyrkliga jordfästningen. Särskilt torde kunna för— väntas, att det åsidosättande av den officiella jordfästningsförrättaren, som

• Sida 31
•  Original

i samband med jordande av medlemmar inom” frireligiösa samfund, såsom förut antytts, stundomförekommit, skulle alltmer vinna utbredning, därest borgerlig jordfästning påbjödes.

På grund av nu anförda omständigheter hava de sakkunniga ansett sig icke ' kunna biträda förslaget om anordnande av borgerlig jordfästning enligt fast- ställt formulär och av särskilt förordnade jordfästningsförrättare. Ett starkt stöd för denna sin mening hava de sakkunniga trott sig finna däruti, att en sådan ordning, såvitt de sakkunniga hava sig bekant, icke existerar i något annat land. Särskilt må nämnas, att vid upphävandet i Danmark av det kyrkliga jordfästningstvånget icke infördes borgerlig jordfästning av legal karaktär.

Den lösning av frågan. som de sakkunniga anse vara den formellt och sakligt Gmmdlinjm- mus-t lämpliga, innebär i korthet följande.

Den enda formen av lagligen reglerad jordfästning är jordfästning i svenska kyrkans ordning. Jordfästning enligt av staten erkänt främmande trossam- funds ritual kan dock, såsom för närvarande sker, godtagas såsom jordfäst- ning och efter vederbörlig anmälan antecknas i död- och begravningsboken.

Under förutsättning, som nedan skall närmare behandlas, är begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning medgiven, även när fråga är om med- lem av denna kyrka. A andra sidan må med viss inskränkning, varom mera i det följande, präst i svenska kyrkan, därest han därtill är villig, efter an- modan enligt kyrkans ritual jordfästa jämväl avliden, som icke vid dödsfallet tillhörde kyrkan.

Då jordfästning i svenska kyrkans eller av staten erkänt främmande tros- samfunds ordning icke äger rum, står det de efterlevande fritt att själva an- ordna begravningsceremonier med tal och sång ; och kan sådant såsom för när- varande även förekomma vid sidan om den legala jordfästningsakten.

Genom den föreslagna ordningen möjliggöres, att olikartade, ej sällan nog så subjektivt färgade åskådningar hos dem, som känna behov att undandraga sig den kyrkliga jordfästningsakten, kunna utan tryckande tvång sätta sin prägel på begravningsceremonierna.

Här—emot kommer utan tvivel att sägas, att denna frihet innebär fara för be— gravningshögtidlighetens värdiga innehåll och förlopp. De sakkunniga vilja emellertid med avseende härå erinra om — vad även under riksdagens förhand- lingar i ämnet framhölls _ att även med nuvarande ordning de efterlevande hava frihet att vid sidan av den officiella jordfästningsceremonien hålla tal samt anordna ceremonier utan att någon förhandskontroll härå i allmänhet från jordfästningsförrättarens sida förekommer eller ifrågasättes. De härvid vunna erfarenheterna tala bestämt för att risken uti ifrågavarande avseende icke är stor. Respekten för graven och döden har en inneboende förmåga att tvinga till allvar och eftertanke och att sätta en värdig prägel på begravningens yttre inramning. I Danmark, där de efterlevande hava rätt att själva anordna cere- monierna vid s. k. borgerlig Begravelse, har erfarenheten också bestämt bekräf- tat, att allvarligare farhågor härutinnan icke äro motiverade. Borgerliga begrav- ningar förekomma där företrädesvis i Köpenhamn, dock i mycket ringa utsträck— ning: 2 a 3 gånger i månaden på i genomsnitt c:a 500 begravningar. Enligt vad de sakkunniga inhämtat såväl från det kommunala begravningsväsendets led— ning som även från kyrkligt håll hava inga berättigade anmärkningar kunnat riktas mot dessa borgerliga begravningar. För tillfället lämpade, värdigatal hållas, exempelvis av någon politiskt, socialt eller kulturellt framträdande per- sonlighet. Ceremonien utfylles gärna av sång, ej sällan vanligen förekom- mande begravningspsalmer eller begravningssånger eller särskilt författade sånger till vid kyrkliga begravningar förekommande melodier; någon gång kan hela ceremonien bestå av musik. De sakkunniga äro förvissade om, att även i Sverige medgiven frihet i avseende å anordnande av begravning utan prästerlig

till de sak- kunnigas

förslag.

Invänd- m'ngar mot de sak- kunnigas förslag.

• Sida 32
•  Original

medverkan i stort sett icke kommer att missbrukas eller äventyra begravnings- högtidlighetens djupt allvarliga karaktär.

Med något större rätt torde kunna göras gällande en viss farhåga för att tal och ceremonier stundom komme att lida av en viss torftighet och brist på andlig lyftning. De sakkunniga hålla emellertid före, att även i detta hän- seende betänkligheterna knappast äro berättigade. Får man döma av den opinion, som i första hand framfört kravet på hävande av det kyrkliga jord- fästningstvånget, torde en lagstadgad frihet härutinnan, åtminstone under den första tiden, företrädesvis komma att utnyttjas inom frireligiösa kretsar; och helt säkert komme de frireligiösa samfunden att låta sig angeläget vara att skapa begravningsritual, motsvarande de krav på högtidlighet och värdighet. som skäligen böra ställas. I fråga om övriga samhällsgrupper torde med all sannolikhet, här som i Danmark, den kyrkliga jordfästningen i regel komma att begagnas. För visso komme härutinnan att bekräftas riktigheten av herr Sta- deners uttalande i denna punkt under överläggningen vid 1917 års riksdag: >>J ag *tror, att vi i regel vid sådana tillfällen behöva tröst i de klara, fasta och enkla former för jordfästnings förrättande, som kyrkan bjuder. I sådana stunder, då känslorna äro så revolterade som vid dödsfall, finner människosinnet icke uti den tillfälliga och oberäkneliga improvisationen någon fast stödjepunkt. Men denna säkra mark har man i kyrkans gamla enkla och kärva formulär för jordfästningsceremonien.» I den mån begravning utan kyrklig jordfästning kan komma att vinna någon utbredning bland sådana folkgrupper, som icke äro anslutna till de frireligiösa samfunden, torde man emellertid kunna förutsätta, att på frivillighetens väg komma att framskapas former eller ritual för jorda— färden. Där sådant skulle visa sig vara av behovet påkallat, står det givetvis också vederbörande kommunala myndighet fritt att tillhandahålla dem av kom— munens medlemmar, som så Önska, en funktionär, en >>borgerlig» jordfästnings- förrättare, som på lämpligt sätt leder den högtidlighet, varmed man vill över— lämna den döde åt vilan. Särskilt i större samhällen är det tänkbart. att fall kunna inträffa, där vederbörande sakna möjlighet att ordna härmed själva och där det därför äger sin betydelse, att det allmänna erbjuder sin hjälp.

Kvar står visserligen möjligheten, att begravning komme att äga rum genom ett enkelt nedmyllande av den döde utan någon som helst högtidlig form, vilket kunde vara ägnat att stöta hävdvunna begrepp om vördnaden inför döden. Due sakkunniga hålla emellertid före, att det allvar, som är förknippat med dö- dens inträde i en krets av människor, nästan undantagslöst är ägnat att utan några samhällets reglerande föreskrifter förläna en värdig prägel åt deras upp-— trädande, som överlämna den dödes stoft åt förgängelsen. De sakkunniga viljza för övrigt erinra därom, att enligt gällande lag jordfästning icke är obligato- risk i fråga om annan än medlem av svenska kyrkan. Det finnes alltså redam nu möjlighet för att begravning kan äga rum utan iakttagande av rituell eller på annat sätt bestämd form. Jordfästning och begravning äga dessutom ofta rum å skilda platser, och, när detta är fallet, är det icke ovanligt, att själva begravningen försiggår utan högtidlig form.

Sedan de sakkunniga i det föregående angivit och motiverat grundlinjerna till sitt förslag till jordfästningsfrågans lösning, övergå de sakkunniga till behand- flin av hithörande specialfrågor.

Förutsätt— % sin motion vid 1910 års riksdag yttrade herr Kjellberg. att medlem av sven»- "Mgar för ska kyrkan borde kunna erhålla borgerlig begravning, då behörigt intyg utvi— be'-grammy sade, att den avlidne i livstiden själv förordnat eller uttalat bestämd önskam av medlem ,, ., _, . ., . . .. .. o isvenska darom eller, da fraga vore om minderåriga, den avlidnes foraldrar sadantt kyrkan utan önskade. Lagutskottet anförde med anledning av motionen, att, då begravningem jord äsming tillika hade karaktären av en de efterlevandes eller samhällets gärd åt dem

7. å/rkans or mng.

• Sida 33
•  Original

döde, det syntes riktigt och billigt, att hänsyn i viss mån toges jämväl till de- ras uppfattning eller att åtminstone den avlidnes egen under någon viss form ut- talade mening om sättet för hans jordande ej borde bliva ensam bestämmande därför. J.Ja-gutskotten vid 1917 Och 1918 års riksdagar uttalade, att det efter de faktiska förhållandena bäst avpassade möjligen vore, att den borgerliga be- gravningsformen endast finge tillämpas med stöd av en av den döde efter- lämnad skriftlig hemställan därom, men att å andra sidan en dylik hemställan ej finge vara till hinder för de efterlevande att, om de så önskade, anlita den kyrkliga formen.

När det gäller eldbegängelse, erfordras enligt kungl. kungörelsen den 14 sep- tember 1917 angående villkor för eldbegängelse, bland annat, en till anstalten för eldbegängelse ställd ansökan, åtföjd av intyg, att den avlidne i livstiden förordnat om eldbegängelse eller därom uttalat bestämd önskan, eller, där den avlidne vid dödsfallet icke fyllt 15 år och ansökningen ej göres av hans måls- man, förklaring av denne, att han önskar eldbegängelse skola äga rum. Emel— lertid är efter framställning den 30 juni 1922 av Stockholms stadsfullmäktige upder omprövning hos kungl. maj :t fråga om vissa lättnader i gällande villkor för eldbegängelse. Enligt berörda framställning borde möjlighet beredas för de närmaste efterlevande att bestämma eldbegängelse, därest den avlidne i livs- tiden ej avgivit däremot stridande förklaring.

Enligt ,den danska lagen av den 19 april 1907 om forskellige Forhold ved- rcrende Begravelser kan medlem av danska folkkyrkan bliva begraven utan medverkan av präst inom kyrkan, när den avlidne genom en i testamentsform avfattad förklaring träffat bestämmelse därom. För att förordnandet om bor— gerlig begravning skall bliva gällande, erfordras dock, att vederbörande vid förklaringens avgivande fyllt 15 år och var vid förståndets fulla bruk. När sådan förklaring avgives av personer i åldern mellan 15 och 18 år, måste dess— utom föräldrars eller förmyndares samtycke föreligga. I fråga om personer, som icke fyllt 15 år, är det tillräckligt, att föräldrar eller förmyndare begära borgerlig begravning. Emellertid hava, enligt vad de sakkunniga inhämtat, önskemål framställts därom, att avgörandet i förevarande hänseende måtte helt läggas hos de efterlevande. Styrelsen för Köpenhamns begravningsväsen har gjort framställning om lagändring i denna riktning. Framställningen har emel- lertid ej föranlett någon åtgärd.

När frågan om borgerlig begravning upptogs i Norge, fann man de av den danska lagen fordrade förutsättningarna för medgivande av sådan begravning för stränga. Enligt det utkast till lov angaaende begravelse uten prestelig medvirken, som fanns bifogat proposition i ämnet till 1914 (och 1918) års stor- ting, skulle medlemmar av statskyrkan begravas utan medverkan av präst inom kyrkan, då begäran därom framställts antingen av den avlidne själv eller av dem. som hade att ombesörja begravningen, då dessa uttalade som sin över- tygelse, att det var den avlidnes önskan att bliva begraven utan medverkan av präst. Var den avlidne under 15 år gammal, skulle sådan begravning kunna ske efter begäran av föräldrar eller förmyndare.

Med utgångspunkt ifrån att svenska kyrkans kulthandlingar icke böra på— tvingas någon utan endast bjudas dem, som önska bliva delaktiga därav, kunde det synas riktigast, att jordfästning i kyrkans ordning endast förekomme, när begära-n därom blivit framställd. Då den avlidne vid dödsfallet tillhörde kyr- kan. torde man dock såsom regel kunna antaga, att den avlidne önskat kyrk— lig jordfästning. Vid sådant förhållande synes, när det gäller avliden med— lem av svenska kyrkan, någon viljeyttring i stället böra erfordras för att be- gravning utan jordfästning i kyrkans ordning må äga rum. -

De sakkunniga anse nämligen skyldig pietet mot den avlidne kräva, att hans i livstiden hysta önskan med avseende å formen för begravningen bliver respek—

• Sida 34
•  Original

terad. De sakkunniga kunna icke ansluta sig till den av 1917 (och 1918) års lagutskott antydda uppfattningen, att en av avliden medlem i svenska kyrkan efterlämnad skriftlig hemställan om borgerlig begravning ej finge vara till hin- der för de efterlevande att, om de så önskade, anlita den kyrkliga formen. För— slaget innehåller därför den bestämmelsen, att, om den avlidne i livstiden skrift- ligen förordnat om begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning, förordnandet skall lända till efterrättelse, givetvis under förutsättning att det» samma icke blivit bevisligen återkallat. Såsom förordnande om begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning lärer i allmänhet även få anses för— ordnande om jordfästning i viss annan Ordning.

Har den avlidne icke efterlämnat skriftligt förordnande, synes man däremot i regel böra lita till de närmaste efterlevandes kännedom om och pietet för den avlidnes önskan. De sakkunniga anse på grund härav en framställning av den avlidnes närmaste efterlevande om begravning utan jordfästning i svenska kyr— kans ordning i regel böra gälla framför den på den avlidnes medlemskap i kyr- kan grundade presumtionen. Om däremot till denna kommer särskild anled— ning till antagande, att den avlidne önskat kyrklig jordfästning. bör sådan dock äga rum. Förhållandet kan exempelvis vara. att avliden medlem av svenska kyrkan, vilken önskat kyrklig jordfästning, icke litat på sina närmaste anhö- rigas respekt för hans vilja och därför skriftligen förordnat om jordfästning i kyrkans ordning. De efterlevande vidgå måhända eller kunna åtminstone icke förneka, att den avlidne önskat kyrklig jordfästning, men begära dock att slippa sådan. Den avlidne har kanske varit en flitig nattvardsgäst eller eljest stått i särskilt intimt förhållande till kyrkligt församlingsliv, eller ock föreligga andra vittnesbörd om kyrkligt sinnelag, som för ett opartiskt bedömande måste anses gälla mer än de närmastes framställning.

I fråga om vilka, som skola anses som den avlidnes närmaste efterlevande, hava de sakkunniga trott sig icke böra föreslå uttryckliga bestämmelser. Vid tolkning av detta uttryck lära stadgandena i 9 kap. 1 % ärvdabalken om bo- uppteckningsskyldighet kunna tjäna till ledning. I regel är väl den, som an- mäler dödsfallet och ombesörjer begravningen, behörig att framställa begäran av ifrågavarande slag. Den omständigheten, att en av flera lika närstående uträttar dessa angelägenheter, bör dock givetvis icke utesluta de övriga från inflytande, därest de önska göra det gällande. Vid oenighet emellan flera, som måste anses lika närstående, torde regeln, att jordfästning, då skriftligt förordnande av den avlidne om motsatsen icke föreligger, skall ske i svenska kyrkans ordning, böra gälla. '

Åldersgränsen för behörighet att upprätta förordnande om begravning utan jordfästning i kyrkans ordning kunde anses böra sättas till konfirmationsåldern. Kungörelsen angående eldbegängelse stadgar 15 år såsom åldersgräns för bue- hörighet att förordna om eldbegängelse, och i den danska lagen angående Be- gravelser återfinnes också nämnda åldersgräns. Den danska lagen uppställer dock, såsom nämnt, för tiden intill 18-årsåldern uti ifrågavarande avseende så- som villkor samtycke av föräldrar eller förmyndare. Med hänsyn till de ungas under åren efter konfirmationsåldern ofta mindre utvecklade andliga mogen- het och stadga hava de sakkunniga ansett, att medlem av svenska kyrkan iclke förrän efter uppnådd ålder av 18 är bör kunna mot föräldrars eller andra nätr- maste anhörigas vilja med laga verkan förordna om begravning utan jordfäst- ning i kyrkans ordning. De sakkunniga vilja till stöd för denna uppfattnimg jämväl åberopa, att enligt förordningen angående främmande trosbekännare för behörighet att anmäla sig till utträde ur svenska kyrkan erfordras att hawa uppnått 18 års ålder och att ej heller någon må före nämnda ålder upptagas; i främmande församling. Beträffande person. som icke fyllt 18 år, ligger auv- görandet således hos de närmaste efterlevande, dock med den inskränkningezn,

• Sida 35
•  Original

att, om särskild anledning föreligger till antagande, att den avlidne önskat jord- fästning i svenska kyrkans ordning, sådan jordfästning skall äga rum. För att en sådan önskan skall kunna anses hava förelegat, fordras strängt taget icke viss uppnådd ålder utan endast en viss andlig mogenhet. De sakkunniga hava emellertid ansett, att, om den avlidne icke uppnått 15 års ålder, avgörandet bör kunna utan inskränkning lämnas åt de närmaste efterlevande.

I fråga om jordfästning i svenska kyrkans ordning av avliden, som icke till— hörde kyrkan, anse de sakkunniga vad enligt de sakkunnigas mening för när— varande gäller1 böra i det hela bibehållas. De sakkunniga hålla emellertid före. att uttryckliga bestämmelser i denna del böra meddelas. Den nuvarande bristen på sådana har nämligen medfört en viss osäkerhet i uppfattningen om gällande rätt på området. Dessutom anse de sakkunniga, att en viss modifika— tion i den enligt de sakkunnigas mening gällande ordningen bör göras. För närvarande torde jordfästning i svenska kyrkans ordning av kyrkan utom- stående avliden pä begäran av vederbörande efterlevande kunna företagas obe- roende av den avlidnes i livstiden hysta önskan. Om särskild anledning före- ligger till antagande, att jordfästningens företagande skulle strida mot den av- lidnes önskan, bör den emellertid icke äga rum. För att hänsyn skall behöva tagas till en sådan önskan, bör den avlidne dock hava uppnått ovannämnda ålder av 15 år.

Förordnande eller framställning om begravning av medlem i svenska kyrkan utan jordfästning i kyrkans ordning torde i allmänhet böra prövas av pastor i den församling, som är rätt inskrivningsort för dödsfallet. Lika med kyrko- bokföringsförordningen (% &) förstå de sakkunniga härvid med pastor även komminister eller kapellpredikant i annex— eller kapellförsamling med egen kyrkobokföring. Emellertid anse de sakkunniga, att hänvändelse i angelägen- het av ifrågavarande slag bör kunna ske jämväl till den präst, som faktiskt sköter expeditionen i kyrkobokföringsfrågor. De sakkunniga hava därför i förslaget valt det i 3 kap. 1 % m. fl. stadganden i giftermålsbalken förekom- mande uttrycket präst, som för kyrkoböckerna. Slutligen är det givetvis intet, som hindrar, att förordnandet avlämnas eller framställningen göres vid anmälan enligt kyrkobokföringsförordningen av dödsfall i annan församling än den, som är rätt inskrivningsort för detsamma. Förordnandet eller framställningen bör. i så fall överbringas till prästen i kyrkobokföringsorten för att av denne prövas.

Prästen har naturligtvis att fatta sitt avgörande under ämbetsansvar; och, om förhållandena det medgiva, kan hans beslut dragas under högre myndighets prövning.

Då det gäller jordfästning i svenska kyrkans ordning av avliden, som icke tillhörde kyrkan, torde präst, som därom anlitas och därtill finnes villig, böra själv avgöra, om jordfästningen må äga rum. I tveksamma fall synes han dock lämpligen böra meddela sig med prästen i rätta inskrivningsorten, då denne i alllmdänhet lärer jämte de närmaste anhöriga hava den bästa kännedomen om den av 1 ne.

På sätt lagutskottet vid 1876 års riksdag i utlåtande över väckt motion om tillstånd för enskilda att inrätta särskilda gravställen uttalat, torde för kristna trosbekännare begravningsplatsen hava karaktär av ett heligt rum och betrak- tas såsom en till kyrkobyggnaden hörande del, kyrkogård, vilken liksom själva kyrkan bör för sitt ändamål högtidligen invigas. I 8 & jordfästningslagen stadgas också, att jordfäst, d. v. s. i svenska kyrkans ordning jordfäst, lik icke må begravas annorstädes än å kyrkogård eller annan plats, som blivit för sådant ändamål behörigen invigd.

1 Se ovan 5. 18.

Jordfäst- ning ?. sven- ska, kyrkans ordmng av

kyrkan utom- stående.

Prövning av förordnan- de eller framställ- ning om be- gravning i viss form.

Rätt till lå” erstazl å a lmän be- gravnlngs-

plats.

• Sida 36
•  Original

Vid begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning kan givetvis användas begravningsplats, som icke är av kyrkan invigd. Enligt komm.- koll. cirk. d. 13 aug. 1838 äga mosaiska trosbekännare, såsom förut nämnts, be— grava sina döda å särskild begravningsplats, som därtill kan utses. Särskilda begravningsplatser för nämnda trosbekännare finnas på några ställen i landet. Därjämte finnes i Stockholm särskild begravningsplats för romersk-katolska trosbekännare. Därutöver förekomma icke, såvitt de sakkunniga hava sig be- kant, särskilda begravningsplatser för främmande trosbekännare. Men sådana kunna med vederbörligt tillstånd inrättas för personer, som icke skola jord— fästas i svenska kyrkans ordning. Å andra sidan synes intet hindra, att med- lemmar av svenska kyrkan erhålla tillstånd att hava enskild begravningsplats, där begravning utan jordfästning i kyrkans ordning icke får förekomma.

I allmänhet äro emellertid för närvarande främmande trosbekännare och kon— fessionslösa hänvisade till de allmänna begravningsplatserna, och begravning får där äga rum utan jordfästning i svenska kyrkans ordning. Enligt 3 % i 1873 års förordning angående ändring i vissa delar av kyrkolagen m. m. äga näm— ligen främmande trosbekännare att, efter anmälan hos vederbörande kyrko— herde, på allmän begravningsplats erhålla lägerstad för sina döda. Med främ- mande trosbekännare förstås här även bekännare av icke kristen tro, och med dessa torde, på sätt förut framhållits, uti ifrågavarande hänseende få likstäl- las de, som icke tillhöra vare sig svenska kyrkan eller något främmande tros- samfund. De allmänna begravningsplatserna skola således vara tillgängliga för alla inom landet kyrkoskrivna och andra, som dö inom landet; och uppen- bart lärer utan särskilt stadgande vara, att, om det kyrkliga jordfästnings- tvånget för svenska kyrkans medlemmar häves, jordande å de allmänna begrav- ningsplatserna icke kan förmenas medlem av svenska kyrkan på den grund, att jordfästning i kyrkans ordning icke äger rum.

I fråga om de allmänna begravningsplatsernas användande vid begravning utan kyrklig jordfästning av medlem i kyrkan hava emellertid framställts be- stämda invändningar. Under debatterna vid 1917 och 1918 års riksdagar an- fördes sålunda från kyrkligt håll, att de kyrkorna tillhöriga kyrkogårdarnas och begravningsplatsernas helgd skulle därigenom profaneras. Det skulle för de kristna kännas pinsamt, att deras griftegårdar icke finge vara fridlysta mot en sådan demonstration emot deras livsåskådning, som dylik begravning kunde innebära. Kyrkogårdarna vore kyrkans begravningsplatser och de, som icke ville veta av kyrklig jordfästning, borde icke heller få åtnjuta förmånen att nyttja dessa begravningsplatser. De frikyrkliga och de konfessionslösa borde därför skaffa sig egna begravningsplatser.

Såsom synes leder denna tankegång tillbaka från den i 1873 års förordning godtagna principen till äldre betraktelsesätt.

De sakkunniga kunna icke förorda sådan ändring i 1873 års förordning; och särskilt obilligt skulle det enligt de sakkunnigas mening vara att förvägra med- lem av svenska kyrkan att jordas å kyrkans begravningsplatser. Med lag- bestämmelser av antytt innehåll skulle också hinder möta för begravning i fa- miljegrav å kyrkogård av person, som icke blivit kyrkligt jordfäst. De sak- kunniga vilja i denna del med instämmande åberopa ett anförande, som under diskussionen i ämnet i första kammaren vid 1917 års riksdag hölls av en präst- man inom statskyrkan (herr Stadener). Skulle det verkligen, frågade han, vara önskvärt, att griftegårdarna allestädes i landet klöves i två olikartade avdel- ningar, den ena för kyrkligt sinnat folk och den andra för övriga medborgare? Med undantag för Stockholm gjordes ingen skillnad mellan olika trosbekän— nare med hänsyn till lägerstad, utan bekännare av vilken kyrka som helst bleve nu på våra kyrkogårdar begravna sida om sida med svenska kyrkans medlemmar. Dessutom vore här fråga om medlemmar av svenska kyrkan, vil-

• Sida 37
•  Original

kas jordafärd visserligen skulle ordnas utan följe av präst men som dock vore och måst anses vara medlemmar av svenska kyrkan. Man borde behålla, slu— tadle talaren, åtminstone den enhetlighet, som kommer till synes därigenom, att svenskar vila efter sin död i samma kyrkogård.

I debatten framhölls jämväl, att det i själva verket vore kommunen, som ägde begravningsplatsen och att alla kommunens medlemmar hade del i den- samma, varför den borde vara fri för alla och det icke borde vara möjligt att. därifrån utestänga någon. '

I nära samband med frågan om rätt att begrava i kyrklig ordning icke jord— fäst lik å allmän begravningsplats står frågan om anordnande av begravnings- ceremonier i sammanhang därmed. Då begravningsceremonierna i det stora flertalet fall omedelbart ansluta sig till själva begravningen och enligt sakens natur böra så göra, torde med rätt till begravning å de allmänna begravnings- platserna böra följa rätt till företagande å dessa av vissa ceremonier. Men givetvis är det ett allmänt och kyrkligt intresse, att platsens helgd icke även- tyras genom ceremonier av i ett eller annat hänseende olämplig beskaffenhet. I sådant avseende torde väl gällande bestämmelser om förargelseväckande be- teende å allmän plats erbjuda tillräcklig trygghet. Emellertid föreslå de sak— kunniga i anslutning till 8 % andra stycket (9 % 1 mom. enligt de sakkunnigas förslag) i jordfästningslagen ett stadgande av innebörd, att vid begravning intet får förekomma, som strider mot förrättningens helgd och allvarliga inne- börd. Overvakande härav tillkommer givetvis den myndighet, som har till- syn över begravningsplatsen. Denna myndighet — kyrkoråd, kyrkogårds- styrelse eller särskilt utsedd person — äger självfallet att för underlättande av sådant övervakande med de närmaste efterlevande på förhand överenskomma om tid för begravning. Likaledes höra på förhand lämpliga ordningsföreskrifter kunna meddelas.

Den danska lagstiftningen upptager förbud mot jordpåläggning vid borgerlig begravning, och även i Norge har sådant förbud ifrågasatts. De sakkunniga anse icke tillräckliga skäl för dylikt förbud föreligga. J ordpåläggningsceremo- nien är icke så förknippad med det specifikt kyrkliga ceremonielet, att ett för- bud kan därav motiveras. Ceremonien kan historiskt spåras tillbaka till för— kristen tid och ingår endast i vissa kristna länder i det officiella kyrkliga jord- fästningsceremonielet; på andra håll, exempelvis i England, är det brukligt, att i begravningsföljet deltagande kasta jord på kistan. På förekommen an- ledning förklarade också kyrkoministern under frågans behandling i danska riksdagen, att förbudet endast avsåge den i folkkyrkans ritual föreskrivna ceremonien med de ord, som därvid utsägas. Men ickeens med avseende å ce— remonien i den bestämda rituella formen synes tillräcklig anledning till förbud föreligga. Önska deltagarna i begravningshögtidligheten hämta uppbyggelse av de gamla, djupt gripande och innehållsdigra ord, som i svenska kyrkans ritual beledsaga de tre skovlarna mull på kistan, synes sådant icke böra för- vägras, så mycket mindre som begravningsceremonier utan medverkan av präst i svenska kyrkan i flertalet fall torde komma att äga rum på föranstaltande av kristna trossamfund. Under frågans förutgående behandling har ej heller sådant förbud från kyrkligt håll ifrågasatts.

De sakkunniga hava ovan framhållit, att rätt till gravplats å allmän begrav— ningsplats för sådana, vilka icke jordfästas i svenska kyrkans ordning, själv— fallet medför, att även vissa begravningsceremonier må vid sådana personers begravning äga rum å allmän begravningsplats. I konsekvens härmed torde

Anordnande av begrav— ningscere- monter å all- män begrav— ningsplats.

även å begravningsplatsen befintligt gravkapell böra för sådana begravnings- _ ceremonier upplåtas. Uttryckligt stadgande härom synes emellertid ej vara erforderligt. ' '

• Sida 38
•  Original

Kyrkas upplåtande rid begrav— ning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning.

Vida svårare ter sig frågan om kyrkas upplåtande för berörda ändamål. I Danmark är sådant upplåtande vid >>borgerlig Begravelse» icke tillåtet, och i Norge har frågan varit föremål för starka meningsbrytningar. Även i vårt land har denna tanke mött starkt motstånd på kyrkligt håll.

För egen del behjärta de sakkunniga i hög grad det verkliga behov, som, särskilt å landsbygden, vid otjänlig väderlek föreligger att få kvrkorna upp- låtna för anordnande av begravningsceremonier i fall, då jordfästning i svenska kyrkans ordning ej äger rum. Visserligen kan tänkas, att för sådant ändamål andra lokaler, såsom missionshus och ordenshus, kunna befinnas tjänliga. Men där sådana lokaler ej finnas i kyrkogårdens närhet, ställer sig saken onekligen ömmande.

Å andra sidan kunna icke för rätt till disponerande av kyrka åberopas sam— ma bärande skäl som i fråga om rätt till jordande å kyrkogård. Själva be- gravningen är i grunden en rent borgerlig angelägenhet och kyrkogården tjänar följaktligen även ett borgerligt ändamål. Men ett religionssamfund tillhörig kyr— ka är avsedd för gudstjänster och andra kulthandlingar, förrättade enligt sam— fundets ritual och av dess prästerskap. Det måste under sådana förhållanden naturligen väcka betänkligheter att stadga ovillkorlig rätt för andra än kyrko— samfundets eget prästerskap att i kyrka i anslutning till begravning anordna. ceremonier, vilka kanske giva uttryck åt åskådningssätt och livsideal, som starkt kontrastera mot kyrkosamfundets egen förkunnelse och ritual. Mot be— tänkligheter av denna art är icke till fyllest ett åberopande av att den av— ' lidne i livstiden må hava tillhört svenska kyrkan, då själva platsen för ceremoni—

Användande av kyrk- klockor vid 'ickc- kyrklig begravning.

erna — kyrkolokalen _ i alldeles särskild mening tjänar kyrkans rent religiösa. syften. Visserligen har förslag varit uppe om åstadkommande av en lagstift— ning med syfte att, i vidare utsträckning än vad nu äger rum, möjliggöra OCllL reglera utnyttjande av kyrkolokalerna för profana ändamål. Men innan denna fråga upptagits till behandling och erhållit sin lösning i ett större sammanhang,. anse de sakkunniga icke lämpligt att i en enskild punkt och därtill en sär—— skilt grannlaga sådan föreslå bestämmelse, som skulle innebära ett avsteg fråm hittills gällande regel, att kyrkorna utnyttjas för andra än rent kyrkliga ända— mål endast i de fall, då vederbörande myndighet anser sig härtill kunna lämna. medgivande. De sakkunniga hålla således före, att frågan om kyrkas upp— låtande i anslutning till begravning må avgöras efter prövning i de särskilda, fallen på samma sätt, som eljest vid kyrkas upplåtande sker. Det torde kunna. förväntas, att i flertalet fall genom ömsesidigt tillmötesgående och hänsyns— tagande den ömtåliga frågan kommer att tillfredsställande ordnas. Den allt. mer utpräglade toleransen i vårt land mellan olika tänkande på det religiösa: området synes innebära ett varsel om att svårigheterna icke böra bliva allt; för stora. ' Med avseende slutligen å rätt till användande av kyrkklockor i anslutning till icke-kyrklig begravning anse de sakkunniga, att avgörande betänkligheter- icke föreligga mot stadgande av sådan rätt under samma villkor som i fråga om klockringning vid begravning med jordfästning i svenska kyrkans ord— ning. Visserligen har den högtidliga klockringningen i kyrkorna i folkmed— vetandet genom tiderna omgärdats med en egendomlig, religiöst betonad helgd.. Men i grunden är klockringningen intet annat än en »sammanringning», ett tecken, att menigheten skall komma tillsammans till gudstjänst eller andra kyrk- liga kulthandlingar, och som bekant utnyttjas kyrkklockorna på liknande sätt även för vissa profana ändamål, t. ex. mångenstädes vid eldsvådor samt vid allmän mobilisering. Med hänsyn till vad sålunda anförts hava de sakkun— niga i sitt förslag (jordfästningslagen % 8 mom. 3) upptagit stadgande, att vid begravning utan jordfästning i svenska kyrkans ordning klockringning— skall, om det begäres, äga rum i vanlig ordning, d. v. s. i fall, där klockring—

• Sida 39
•  Original

l.ll].lg vid begravning med jordfästning i svenska kyrkans ordning är tillåten, och på vanliga villkor.

Såsom av rubriken till detta betänkande framgår, avser de sakkunnigas för— Lagen (1. 2.3 dag huvudsakligen ändring i vissa delar av lagen den 25 maj 1894 angående maj 1894 jordfästning. mag-t Je"-

Det i 1 % av nämnda lag omförmälda tillkännagivandet av dödsfall är, liksom fu' mn” ' jordfästning, föreskrivet allenast beträffande medlem av svenska kyrkan men för sådant fall obligatoriskt. Då nu jordfästning enligt förslaget icke skall vara oblligatorisk för kyrkans medlemmar, kunde ifrågasättas att ändra lagrummet därhän, att icke heller tillkännagivandet ovillkorligen behövde förekomma. Till- kännagivandet torde emellertid icke i egentlig mening vara av kyrklig karaktär utan snarare jämförligt med andra rent borgerliga tillkännagivanden från predikstolen. Det lärer för närvarande i praktiken förekomma angående icke blott kyrkans medlemmar utan alla i församlingen kyrkoskrivna. De sak- kunniga hava med hänsyn till det anförda lämnat paragrafen oförändrad.

Det är på 2 % jordfästningslagen, som det kyrkliga jordfästningstvånget beträffande kyrkans medlemmar grundar sig. De sakkunnigas förslag om upp— hävande under vissa förutsättningar av detta tvång har erhållit sin plats i ett nytt första moment av 8 %, till vilket lagrum i 2 % intagits en hänvisning.

Med jordfästning i svenska kyrkans ordning förstås enligt förslaget den i jordfästningslagen närma-re angivna kulthandlingen, utförd av präst inom kyr- kan. För närvarande heter det, att jordfästningen ej må förrättas av annan än präst i kyrkan. De sakkunniga anse hinder ej böra möta för annan än präst att i samband med begravning utföra ceremonier i överensstämmelse med kyr- kans ritual för jordfästning, men detta blir icke en jordfästning i svenska kyr— kans ordning.

Bestämmelsen om den tid, inom vilken jordfästning i svenska kyrkans ord- ning skall äga rum, har framflyttats till 3 %,1 som i övrigt är oförändrad. Oförändrade äro ock 4—6 %%. I 7 % enligt förslaget har upptagits första stlyekeét av den nuvarande 8 %. Andra stycket av sistnämnda % har överflyttats ti l 9 '.

Beträffande den nya 8 % hänvisas till det föregående, ss. 33 ff. o. 35 (mom. 1), 35 (mom. 2) samt 38 f. (mom. 3). Med hänsyn till stadgandet i 9 % av kungl. kungörelsen den 14 september 1917 angående Villkor för eldbegängelse hava de sakkunniga ansett ordet begravning användbart även i fall, då eldbe- gängelse äger rum.

I anslutning till andra stycket i nuvarande 8 % (9 % 1 inom. enligt förslaget) har införts det ovan å s. 37 berörda stadgandet. Den nuvarande 9 % kvarstår enligt förslaget såsom ett andra moment till denna paragraf.

De sakkunnigas förslag påkallar även vissa ändringar i förordningen den 3 Iförov'dzliwr deeember 1915 angående kyrkoböckers förande. 6” d' '” det"

Enligt % 32 i kyrkobokföringsförordningen skall dödsfall skyndsamt anmälas ”jag;/ååå”)?

till pastor.2 Här avses tydligen pastor i den församling, där dödsfallet timat. förande. Har dödsfallet timat inom annan församling än den, som är rätt inskrivnings— ort för dödsfallet, skall, enligt å 26, pastor i den församling, inom vilken döds—

1 Stadgande om tid, inom vilken begravning skall äga rum, finnes numera icke. (Jfr & 4 idet upphävda 18 kap. kyrkolagen.) Emellertid torde andra bestämmelser göra ett sådant stadgande obehövligt. Se särskilt S. L. 11: 4, lagen om fattigvården d. 14 juni 1918, 23 5, samt hälso- vårdsstadgan d. 19 juni 1919, 29 5. '=' I församling av främmande trosbekännare med rätt till egen kyrkobokföring skall dock sådan anmälan ske hos församlingens föreståndare; och åligger det denne att skyndsamt meddela. pastor i vederbörande församling av svenska kyrkan erforderliga underrättelser för inskrivning i denna församlings kyrkoböcker. Jfr % 2.

• Sida 40
•  Original

fallet timat: a) införa föreskrivna anteckningar därom i sin församlings död- och begravningsbok; samt b) ofördröjligen till pastor i den församling, som är rätt inskrivningsort för dödsfallet, avsända de för anteckning i denna försam- lings död- och begravningsöok erforderliga uppgifter.1 Om rätt inskrivningsort för dödsfall stadgas i % 25.

Enligt sistnämnda paragraf är rätt inskrivningsort för dödsfall också rätt inskrivningsort för begravning (jordfästning). Orden begravning och jordfäst- ning synas här betraktas såsom likabetydande. Detta framgår än tydligare av 27.2

En sådan sammanblandning av begreppen begravning och jordfästning synes oegentlig redan med nuvarande bestämmelser rörande jordfästning. Med de sak— kunnigas förslag låter den sig än mindre förena. Då enligt förslaget jord- fästning kan komma att utebliva även när det gäller avliden medlem av svenska kyrkan, synes själva begravningen (likets jordande) böra i stället för jordfäst— ning bliva det ur registreringssynpunkt väsentliga. Dock anse de sakkunniga, att kyrkoböckerna höra i den utsträckning, som för närvarande är fallet, lämna upplysning även om den kyrkliga handlingen, jordfästningen.

I överensstämmelse med det anförda hava de sakkunniga till införande i % 25 mom. 1 och % 29 föreslagit i stället för uttrycket begravning ( jordfäst- ning) orden jordfästning och. begravning, resp. jordfästning eller begravning. Bestämmelserna i % 27 om begravning (jordfästning) böra i stället gälla jord- fästning; och kunna motsvarande bestämmelser om begravning enligt de sak- kunniga; mening lämpligen erhålla sin plats i ett nytt moment av sistnämnda paragra .

Då, begravning skall äga rum i annan församling än den, som är rätt in- skrivningsort för dödsfall och begravning, erfordras, enligt gängse praxis, till- ståndsbevis för begravningen av präst i sistnämnda församling. Till berörda bevis användes allmänt ett formulär av följande innehåll:

Tillståmlsbevis för begravning i annan församling.

Att __________________________ ,. ................................................................................... från ....................................... . _________________ i ................................................... församling i ______________________________________________________ län, född den ........ år ____________ död den .............. år 19 ...... i ................................................... församling dödsorsak: ......................................................................................... enl. attest av läkare, är berättigad att kristligen begravas i församling, betygar _____________________ församling i ............................................ län den ................ är 19.

Kyrkoherde v. Pastor Komministcr Pnstoratsadjunkt Pastorsudjunkt

Jordfäst hårstädes den 19 ______ betygar ______________________________ församling

i .......................................... län den ........................... 19 _______

Kyrkoherde v. Pastor Komminister Pastoratsndjunkt Pastorsadjunkt

1 Dessutom innehåller 5 26 föreskrift om anmälan av dödsfall & barnbördshns, sjukhus m. fl. inrättningar. ” Duck stadgas i Regler till kyrkoböcker och prästbevis, Död- och begravningshoken, följande: Där för pastor är känt, att den avlidne gravsatts å annan ort än den där, jordfästningen skett, bör här jämväl antecknas gravsättningsorten. Se ock formulär till Död- och Begravningsbok, kol. 22.

• Sida 41
•  Original

Förordnande eller framställning om begravning av medlem i svenska kyrkan utan jordfästning i kyrkans ordning skall, på sätt förut nämnts, enligt för- slaget prövas av präst i den församling, som är rätt inskrivningsort för döds- fallet; och resultatet av denna prövning måste i det ovannämnda fallet del- givas vederbörande å begravningsorten. De sakkunniga hava därför vidtagit erforderliga ändringar å ifrågavarande formulär, vilket synes böra, jämte en hänvisning till detsamma i % 38, införas i kyrkobokföringsförordningen. For- muläret kan också användas, när den avlidne icke tillhörde svenska kyrkan, Och, i den form, de sakkunniga givit detsamma, jämväl vid begravning i rätta inskrivningsorten i stället för bruklig s. k. gravöppningssedel. I sistnämnda fall kan dock även, särskilt i mindre församlingar, ett mera formlöst tillväga— gångssätt tillämpas.

Ansvaret för att vederbörlig anmälan om begravning sker synes böra åvila den, som förvaltar begravningsplatsen. De allmänna begravningsplatserna förvaltas i regel av vederbörande kyrkoråd, undantagsvis, såsom i Stockholm och Göteborg samt vissa andra städer och möjligen även landsförsamlingar, av särskild nämnd eller delegation. Den katolska och de mosaiska begravnings- platserna i Stockholm förvaltas av resp. församlingar, den katolska genom för- samlingens kyrkoråd och de mosaiska genom särskild styrelse. Enahanda torde förhållandet vara med andra mosaiska begravningsplatser i riket. Av enskild begravningsplats kan givetvis enskild person vara förvaltare. Då kungl. maj :t äger bestämma, om och under vilka villkor enskild begravningsplats må upp- rättas, synes hinder emellertid icke möta att även i fråga om enskild begrav- ningsplats anförtro ifrågavarande anmälningsskyldighet åt vederbörande för- valtare av begravningsplatsen. De sakkunniga föreslå därför, att myndighet eller annan, som förvaltar begravningsplats, skall ombesörja, att anmälan om därstädes verkställd begravning skyndsamt göres till vederbörande pastor.

I anslutning till vad för närvarande och enligt förslaget gäller om jordfäst- ning torde anmälan om begravning i regel böra göras till pastor i den försam- ling av svenska kyrkan, till vilken begravningsplatsen hör. När det gäller begravningsplats, s0m icke tillhör sådan församling, synes anmälningen kunna ske direkt till pastor i den församling, som är rätt inskrivningsort för döds- fallet och begravningen.1 I förra fallet bör pastor, som mottagit anmälningen, om densamma skyndsamt underrätta pastor i sistnämnda församling.

De sakkunniga föreslå även vissa ändringar i Regler till kyrkoböcker och prästbevis, Död- och begravningsboken. För nämnda bok kan dock den nu- varande uppställningen i det hela bibehållas. Vissa jämkningar i formuläret hava föreslagits, men dessa äro icke av den omfattning, att nya böcker behöva uppläggas. Även i formuläret till Utdrag av Död- och Begravningsbok har en ändring föreslagits.

Slutligen föreslå de sakkunniga vissa följdändringar i 8 och 9 %% i kungl. Kungörelsen

kungörelsen den 14 september 1917 angående villkor för eldbegängelse. (5911; åå!” * Jfr % 26 andra stycket samt 5 27 mom. '2 andra stycket. villågäföl'

bcgängelsc.

• Sida 42
•  Original

Översikt av utländsk lagstiftning angående begravning.

Finland.

Om man bortser från de grekisk-ryska trosbekännarna i Finland, bestodo i detta land länge på det kyrkliga området de förhållanden, som rådde vid lan- dets skiljande från Sverige.1 Ar 1869 tillkom emellertid en ny kyrkolag för den evangelisk-lutherska kyrkan.

De grekisk-ryska trosbekännarna intogo redan under den svenska tiden, i synnerhet efter freden i Stolbova år 1617, en särställning i förhållande till andra främmande trosbekännare; och efter Finlands förening med Ryssland förändrades deras ställning ytterligare genom en mängd administrativa för- foganden till dess slutligen genom kejserligt brev den 7 maj 1817 de grekisk- ryska församlingarna i Finland förklarades i alla delar lyda under metropo— litens i Petersburg inseende. Av detta brev följde, bland annat, att den inom grekisk-ryska kyrkan gällande ordningen, att medlem av denna kyrka ej finge skilja sig från henne, utsträcktes till Finland.

Enligt den nya kyrkolagen för den evangelisk-lutherska kyrkan upphävdes alla bestämmelser om straff för avfall från denna kyrka och stadgades, att medlem av kyrkan, som på grund av sin övertygelse önskade skilja sig från kyrkans gemenskap och övergå till annat kyrkosamfund, ej borde av kyrkan hindras därifrån.

Sistberörda stadgande förutsatte tydligen en dissenterlag. En sådan till- kom dock först den 11 november 1889 och gällde endast kristna religionssam- fund av annan protestantisk troslära än den evangelisk-lutherska. l överens- stämmelse härmed var utträde ur statskyrkan enligt dissenterlagen tillåtet blott i händelse vederbörande anslöte sig till annat protestantiskt trossamfund.

Sedan under år 1905 i Ryssland beretts möjlighet för anhängarna av den grekisk—ryska kyrkan att utträda ur denna, upphävdes i Finland genom en förordning av den 22 februari 1906 förbudet mot övergång från grekisk-katolsk till evangeliskluthersk trosbekännelse.

Genom lag den 12 januari 1918 fingo mosaiska trosbekännare rätt att i Fin- land bilda församlingar eller religiösa samfund och den 14 augusti samma år tillkom en lag angående befogenhet för regeringen att, till dess trosfrihets— lag stiftats, utfärda bestämmelser om de villkor, på vilka i Finland bosatta. personer, som icke tillhörde den evangelisk-lutherska kyrkan eller något på grund av förordningen den 11 november 1889 eller lagen den 12 januari 1918 lega- liserat trossamfund, finge i Finland bilda trossamfund. Med stöd av lagen den 14 augusti 1918 utfärdades den 26 november samma år förordning angående grekisk-katolska kyrkosamfundet i Finland. ,

Enligt 1919 års regeringsform äger finsk medborgare rättighet till offent- lig och enskild religionsövning, så vitt lag eller god "sed därigenom ej kränkes,

* Jfr ovan ss. 15 f.

• Sida 43
•  Original

ävensom, enligt vad därom är särskilt stadgat, frihet att utträda. ur det reli— gionssamfund han tillhör samt frihet att ansluta sig till annat religionssam- fund. Nya religionssamfund må grundas med iakttagande av vad därom i lag stadgas.

rFill 1920 års riksdag framlade regeringen proposition (nr 2) med förslag till religionsfrihetslag. Förslaget blev enligt riksdagens svar den 4 maj 1921 antaget att i något ändrad lydelse vila till första efter nya val sammankom— mande riksdag och har i denna form vid 1922 års riksdag blivit slutligen an- taget.1

I 1869 års kyrkolag. kap. 11, stadgas >>om begravning och jordfästning», bland annat, följande. Då dödsfall timat, skall, efter ofördröjligen därom hos församlingens kyrkoherde skedd anmälan, den avlidne sist ett halvt år efter dödsfallet begravas antingen å allmän begravningsplats eller å särskilt grav— ställe. som han själv före sin död eller hans anhöriga därefter med vederbörligt tillstånd för honom utsett.- Jordfästning skall förrättas på sätt i kyrkohand— boken är föreskrivet.2 Vid jordfästning få de inom församlingen vanliga cere— monier med procession, klockringning m. in. efter vederbörandes åstundan be— gagnas.3 Jordfästning må förrättas antingen vid graven, eller i kyrkan, eller "å särskilt rum, som därtill av församlingen begagnas, eller ock i den avlidnes bostad, där omständigheterna sådant påkalla.3 ()m den avlidnes make eller när— maste anförvanter det åstunda, må i sammanhang med jordfästningen även lik— predikan hållas av präst, som därtill är villig.

Enligt stadgande i 1889 års förordning voro bekännare av annan protestan- tisk troslära än den evangelisk-lutherska berättigade att, om de så önskade, på evangelisk-luthersk församlings begravningsplats emot stadgade avgifter er- hålla lägerstad för sina döda. De kunde emellertid också inrätta egna begrav- ningsplatser och voro i allt fall berättigade att efter egen ritual begrava sina döda. Sistberörda befogenheter tillkomme givetvis också bekännare av den grekisk-katolska kyrkan.

I den nya religionsfrihetslagen heter det, bland annat: Begravningsplats, som iclze är avsedd att tillhöra evangelisk-luthersk eller grekisk-katolsk församling, samt enskilt gravställe ävensom likbränningsanstalt må med vederbörligt till- stånd inrättas. Den, som vid sin död ej tillhör evangelisk-lutherska kyrkan, må, om för honom ej finnes annat gravställe, jordas å evangelisk—luthersk för- samlings begravningsplats. Avgift för sådan gravplats skall erläggas enligt vederbörligen fastställd taxa. Ej må vid sådan begravning företagas något. son är ägnat att väcka förargelse i församlingen. Anstötlig inskrift eller bild låte kyrkorådet från grav avlägsna. Var, som sålunda väcker förargelse eller anstöt, straffes med böter ej över femhundra mark. Om på evangelisk-luthersk församlings område är bosatt ett avsevärt antal församlingen icke tillhörande personer, kan statsrådet på anhållan av församlingen ålägga dem att inrätta särskild begravningsplats.

Norge.

I Danmarks og Norges kirkeritual av den_25 juli 1685, kan. IX, heter det, bland annat: >>ej heller maa nogen begrave sme dade stiltiende uden praestens tjeneste med at kaste jord derpaa»; och Kong Christian den femtes norske lov

* Se Finlands författningssamling 1922, nr 267. *- Enligt förordning den 1 juli 1910. Förut skulle jordfästning förrättas på. ett av två 'i hand- boken föreskrivna sätt.

iEnligt förordning den 1 juli 1910. Förut gällde detta stadgande endast deti handboken upjtagna fullständigare sättet eller s. k. högtidlig jordfästning. För »stilla jordfästning» gällde andra bestämmelser.

• Sida 44
•  Original

(1687), 2—10—1, stadgar: >>praesterne skulle kaste jord paa de dade, naar de ere hensatte eller i jorden nedsatte». Tillvägagångssättet är närmare bestämt i 1889 års alterbok för norska kyrkan, 2 avd. L.

Bestämmelserna om obligatorisk jordpåläggning hava tid efter annan blivit inskärpta genom reskript, föranledda därav, att man flerstädes begravt sina döda »uten enten at forlange preestens jordpaakastelse eller engang at give praesten det tilkjende». Sålunda har kirke- og undervisningsdepartementet i skrivelse den 12 december 1904 (intagen i Norsk Lovtidende) uttalat, att, även om en avlidens släktingar icke önska jordpåläggning, sådan bör av prästen företagas utan hänsyn till att släktingarna tilläventyrs icke inställa sig. Dessa kunna nämligen, när den avlidne tillhört statskyrkan, icke lagligen hindra jord— påläggningen, vilken åligger prästen såsom en ämbetsplikt.

Den sålunda gällande ordningen har varit föremål för ändringsförslag. I maj 1910 gjorde norska kyrkans presteforening under åberopande av in- träffade händelser hos kirke- og undervisningsdepartementet framställning om beredande av möjlighet för statskyrkans medlemmar att erhålla borgerlig be- grävning,1 och i november samma år insände biskopen i Hamar stift C. Brun till departementet ett utkast till bestämmelser om sådan begravning. Sedan övriga biskopar och teologiska fakulteten i avgivna yttranden i huvudsak till- styrkt biskop Bruns förslag, framlades i nära överensstämmelse härmed till 1914 års storting proposition med »utkast til lov angaaende begravelse uten prestelig medvirken».

Departementet anförde i sammanhang därmed: Gällande ordning med obli— gatorisk kyrklig begravning för statskyrkans medlemmar kunde icke längre an- ses överensstämma med tidens krav på religiös frihet, och allt tvång på ifråga— varande området borde därför upphävas. Kyrkans förmåner borde icke på- tvingas någon utan endast bjudas dem, som av fri vilja önskade mottaga desam- ma. Detta gällde också i fråga om begravning, så att sådan borde kunna äga rum utan medverkan av präst och utan kyrkliga ceremonier, när den avlidne eller de efterlevande på den avlidnes vägnar uttalat önskan därom.

Förslaget var av följande lydelse: »5 1. Medlemmer av statskirken skal begraves uten medvirken, av prest in- den denne, naar begjeering derom er fremsat enten av den avdode selv eller av dem, som har at sarge for begravelsen, og disse uttaler som sin forvissning, at det var den avdedes onske at bli begravet uten saadan medvirken av prest; var den avdede under 15 aar, kan saadan begravelse ske efter begjaering av for- aeldre eller vzerge.

Disse bestemmelser g'jaelder ogsaa for likfaerd, hvor likbreending finder sted. % 2. Ved saadan begravelse eller likfeerd maa der ikke foretages jordpaa- kastelse, likesom kirke ikke maa benyttes; derimot kan ringning med kirkens eller kirkegaardens klokker finde sted efter gjaeldende regler, naar begjeering derom fremsaettes.

% 3. For benyttelse av gravkapel og kirkegaard er vedkommende under— kastet de herom ved lov eller av myndigheterne givne forskrifter.»

Med avseende å % 3 i förslaget hänvisade departementet till lov om kirker og kirkegaarde av den 3 augusti 1897 %% 37——39 och 42. I nämnda lagrum stad- gas, bland annat, att på församlingskyrkogård skall finnas tillgång till av- giftsfri gravplats för församlingens medlemmar. För gravplats åt annan kan betalning utkrävas enligt av myndigheterna fastställda bestämmelser, så ock under alla. omständigheter för gravöppning, ringning, nyttjande av gravkapell o. (1. Enligt gällande dissenterlag av den 27 juni 1891 får klockringning äga

1 Framställningen förnyades 1911 och 1913.

• Sida 45
•  Original

rum, då den allmänna kyrkogården användes av kristna dissentcr, unitarier eller mosaiska trosbekännare.

Propositionen hänsköts till kyrkokommiltén men blev sedermera uppskjuten till behandling vid nästa storting.

N är kyrkokommitténs utlåtande lades fram för 1915 års storting, förelågo inom densamma två olika meningar. Majoriteten ansåg, att frågans behandling borde uppskjutas och regeringen anmodas inhämta herredsstyrelsernas och för- samlingarnas utlåtanden angående förslaget. En minoritet framlade däremot ett nytt förslag i ämnet. Detta skilde sig från propositionen i två avseenden. För det första borde enligt minoritetens förslag kyrklig medverkan vid begrav— ning icke äga rum i annat fall än då begäran därom framställdes. En sådan ordning vore, menade man, i själva verket en följd av departementets motivering. Vidare vore det ej rimligt att förbjuda kyrkans användning vid tillfällen, då präst ej medverkade. Kyrkan vore dock uppförd för medel, som kommunens. alla medlemmar —— med undantag av dissenters —— sammanskjutit. Det vore för övrigt fullt betryggande, att, såsom minoriteten förordade, kirketilsynets— tillåtelse skulle inhämtas och dess bestämmelser om kyrkans användning efter- kommas.1 '

Kommittémajoritetens förslag blev antaget. Av deltagarna i utlysta församlingsmöten röstade 52,187 personer eller 782 procent för bibehållande av gällande ordning med obligatorisk kyrklig begrav— ning för kyrkans medlemmar och 12,603 personer eller 182) procent för pro— positionen. 592 personer röstade för kommittéminoritetens förslag och 1,138 personer gåvo sin anslutning till ett av professorn Taranger framställt förslag av innebörd att borgerlig begravning endast skulle komma till användning för dem, som själva därom framställt uttrycklig begäran, vilken skulle vara att be- trakta såsom anmälan om utträde ur statskyrkan. Av kommunalstyrelsernaf röstade 303 eller 47—27 procent för propositionen och 282 eller 44 procent för den gällande ordningen. Återstående (56) kommunalstyrelser gillade kom- mittéminoritetens förslag.

Sifferuppgifterna från församlingsmötena åtföljdes av nya utlåtanden av ri- kets biskopar, vilka nu med anledning av omröstningsresultatet i allmänhet ställde sig antingen avvisande eller åtminstone mera tvekande gentemot ändring i det bestående. Endast biskopen i Hamar stift vidhöll uttryckligen sin förut uttalade mening. Från ytterligare något håll uttalades emellertid den åsikten, att spörsmål av ifrågavarande art måhända icke vore lämpade att föreläggas— församlingsmötena.

Frågan upptogs ånyo i stortinget år 1918. Regeringsförslaget erhöll nu med några mindre jämkningar majoritet i kyrkokommittén. En medlem (Trzedal) föreslog, att orden i % 2 »likesom' kirke ikke maa benyttes» skulle utgå och en annan medlem (Gjnstein) upptog sitt eget och minoritetens förslag från 1915.

Vid votering i odelstinget segrade kommittémajoritetens förslag med 68 röster- mot 19, som tillfölla Gjesteins förslag. Trzedals mening bifölls därefter med 57 röster mot 29.

När ärendet behandlades i lagtinget, förelåg-o opinionsyttringar från korpo- rationer och enskilda i olika delar av landet mot det sistnämnda beslutet. F rå- gan om kyrkans användning vid borgerlig begravning blev också den centrala punkten i debatten. Vid voteringen segrade den kungl. propositionen i denna del med 17 röster mot 13.

Odclstinget stod andra gången med 43 röster mot 30 fast vid sitt förra be- slut, vilket även andra gången av lagtinget förkastades med 17 röster mot 13.

¹ I_ kirkeloven (% 16) förutsättes kyrka kunna upplåtas för möten och konserter. 2 Aven städernas kommunalstyrelser hördes.

• Sida 46
•  Original

Vid plenumbehandling i stortinget samlade odelstingets beslut 63 röster IV 102 avgivna. Då lagstadgad majoritet sålunda icke uppnåtts, hade frågan får— fallit.

Danmark.

Angående obligatorisk kyrklig begravning gällde i Danmark enligt Kong Christian den femtes Danske Lov (_1683) och 1685 års Kirkeritual motsva- rande bestämmelscr som enligt samma kyrkoritual och 1687 års norska lagför Norge; och även i Danmark hava dessa bestämmelser senare (18851 blivit ytter- ligare inskärpta. Tvånget till kyrklig begravning för danska folkkyrkans med- lemmar upphävdes emellertid på vissa villkor genom Lov indeholdende nogle Bestemmelser vedrorende Jordfaestelse av den 13 februari 1903,L sedermera ersatt genom Lov om forskellige Forhold vedrorende Begravelser av den 19 april 1907.

Icke heller i fråga om begravning av personer utanför folkkyrkan rådde full frihet utan gällde i f olkkyrkans intresse viktiga inskränkningar.

Enligt ovannämnda kyrkoritual skulle »de, som ikke var af den rene og rette Bekendelse med vor Kirke», begravas på kyrkogården bland andra av— lidna kristna, men de kyrkliga handlingar, som enligt samma kyrkoritual till— hörde »en kristelig Begravelse», nämligen jordpåläggning av prästen (»Af J ord est Du kommen; til Jord skal Du blive; af Jorden skal Du igen opstaa»), sång och, om det begärdes, likpredikan, voro förbjudna vid dessa begravningar, lik- som vid begravning av avrättade, självmördare, bannlysta och ärelösa.” Lov om Brugen af Kirkerne av den 25 mars 1872,3 % 7, tillerkände varje försam- lingsbo rätt att oberoende av trosbekännelse bliva begraven på församlingens kyrkogård. Emellertid gällde fortfarande, att endast folkkyrkans präster hade rätt — och i förhållande till folkkyrkans medlemmar plikt _ att officiera vid begravningar på folkkyrkans kyrkogårdar. Andra trossamfunds präster kunde blott efter särskilt tillstånd erhålla en starkt begränsad rätt uti ifrågavarande avseende. Vid begravning annorstädes än å. folkkyrkans kyrkogårdar rådde friare förhållanden, men möjligheten att erhålla sådan begravning var icke blott av praktiska skäl utan även rättsligt mycket begränsad.

Kgl. Anordning den 22 januari 1897 ang. Begravelser paa Folkekirkens Kirkegaarde af Personer, som ikke here til Folkekirken, reglerade närmare ifrågavarande förhållanden, vilka sedermera genom förutnämnda lag av år 1907 om forskellige F orhold vedrorende Begravelser blivit slutligen ordnade.

Förenämnda lag av den 13 februari 1903 föranleddes av framställningar till Ministeriet for Kirke- og Undervisningsvmsenet dels från präster i Köpenhamn och Fredriksberg och dels från förste stiftsprosten i Själlands stift samt Själ- lands biskop. I skrivelserna framhölls, att i Köpenhamn bildats en förening för borgerlig begravning, vars ändamål var »at samle dem. der ikke anerkende Praesternes aandelige Formynderskab, til feelles Arbejde for Gennemferelse af saadanne Reformer paa Begravelsesvaesenets Omraade, som sikre Befolknin- gen Ret til at begrave de dade uden praestelig Medvirkning». Föreningens stad— gar förpliktade medlemmarna att avvisa all prästerlig medverkan vid begrav- ning. Krävde prästen icke desto mindre, att lagen skulle följas och att jord- påläggning skulle äga rum vid begravning av personer, som tillhörde folkkyr-

1 Med likbränning kunde redan tidigare borgerlig likbegängelso ägo. rum. Lov om Ligbraenåiug den 1 april 1892, g 5. ” Sistberörda s. k. begravning i stillhet av förbrytare och självmördare avskaffades (utom i fråga om avrättade) genom den allmänna borgerliga strafflagen år 1866. ³ Ny lag den 15 maj 1903.

• Sida 47
•  Original

kan, demonstrerade föreningens medlemmar genom .att icke en enda människa mötte, när prästen skulle fungera. Familjen och gravföljet hade å annat ställe ombesörjt en eller annan begravningshögtidlighet. I samtliga skrivelser beto- nades, att för folkkyrkans värdighets skull snarast möjligt borde utfärdas be— stämmelser om huru prästerna hade att förhålla sig gent emot medlemmar av nämnda förening, och särskilt uttalade prästerna i Köpenhamn och Fredriks- berg den önskan, att de måtte befrias från skyldighet att medverka vid begrav— ningar, där man ej önskade deras medverkan. Biskopen över Själland för— klarade, att det otvivelaktigt från kyrklig synpunkt skulle vara att beklaga, om det bleve allmänt att begrava de döda utan medverkan av präst. och detta borde från kyrkans sida motarbetas, såvitt det kunde ske med andliga medel, men det borde icke betecknas som en brytning med folkkyrkan. Ministeriet med- delade vid framläggande av lagförslag i ämnet. att det varit meningen att i sammanhang med frågan om borgerlig begravning upptaga samtliga bestäm- melser om kyrkogårdarna, deras användning och vård m. m. till behandling. Som förhållandena utvecklat sig, hade man emellertid ansett det riktigt att redan nu framlägga föreliggande lagförslag, detta i främsta rummet för att tillmötesgå prästernas önskan. Man vore nämligen enig med dem däri. att det knappast vore kyrkan värdigt att tvinga på sina medlemmar prästerlig med— verkan på områden, där principiella kyrkliga hänsyn ej gjorde detta nödvän- digt. Och man hänvisade till, att redangenom lagen om likbränning (1892) gjorts en så principiell avvikelse från det i kyrkan nedärvda, att den förändring, som här önskades, syntes vara mycket ringa i förhållande därtill. Likbrän— ningslagen hade för övrigt tagits till mönster för ifrågavarande lagförslag. Ri— kets övriga biskopar, som fått tillfälle yttra sig angående lagförslaget, hade tillstyrkt detsamma, ”om än under beklagande av att de särskilda förhållandena i Köpenhamn och Fredriksberg gjorde en sådan åtgärd nödvändig.

Förslaget rönte ett välvilligt mottagande i riksdagen. Det antogs med vissa jämkningar enhälligt av båda tingen.

Lagens innehåll var väsentligen följande: Envar till folkkyrkan hörande man eller kvinna, som uppnått 14 års ålder och var vid förståndets fulla bruk, kunde genom skriftlig förklaring i testamentsform bestämma, att hans eller hennes lik skulle begravas utan medverkan av folkkyrkans präster. I fråga om personer i åldern mellan 14 och 18 år skulle förordnandet dock för att bliva giltigt biträdas av föräldrar eller förmyndare. För personer under 14 år hade föräldrar eller förmyndare samma bestämmanderätt. Jordpåläggning fick icke förekomma vid ifrågavarande begravningar, ej heller tal; men det var tillåtet att vid graven läsa Herrens bön och sjunga psalmer ur folkkyrkans autorise- rade psalmböcker.

I fråga om vad, som vid dessa begravningar fick företagas på kyrkogården, överensstämde lagen (liksom förslaget) väsentligen med förut enligt 1897 års Anordning gällande bestämmelser om begravningar på folkkyrkans kyrkogår- dar utan medverkan av präst med rätt att där förrätta begravning. I denna del blev förslaget i riksdagen föremål för anmärkningar. Det framhölls. att hänsyn väl tagits till prästerna men alltför litet till den avlidne och de efter— levande. En vän eller en släkting måste kunna få tala vid graven.. Annars bleve det två slags begravningar, en med och en utan tal, och den senare finge icke samma värde som den förra. Ett ändringsförslag av nu berörd innebörd togs emellertid tillbaka, sedan vederbörande minister förklarat meningen vara, att denna fråga skulle tagas upp i ett större sammanhang.

Kort efter antagandet av ifrågavarande lag tillkom Lov om et kirkeligt Ud- valg (1903), och följande år begärde ministeriet utskottets utlåtande angående begravningar på kyrkogårdarna under medverkan av främmande trossamfunds präster eller såsom rent borgerliga begravningar. Med anledning härav inkom

• Sida 48
•  Original

utskottet med ett >>Fnrslag om forskellige For-hold vedrnrende Begravelser». Förslaget, som var enhälligt, åtföljdes av en skrivelse från utskottets ordfö- rande. Däri anfördes, bland annat, följande. Enligt gällande bestämmelser om begravningar på folkkyrkans kyrkogårdar utan medverkan av folkkyrkans eller något annat trossamfunds präster vore det vid dessa begravningar allenast till— låtet att vid graven läsa Herrens bön och avsjunga vissa psalmer; tal finge icke hållas och annan högtidlighet ej äga rum på kyrkogården. Utskottet menade, att dessa bestämmelser icke vore tillfredsställande. Folkkyrkans kyrkogårdar vore avsedda för envar, som avlede i landet, och det syntes vid sådant förhål- lande knappast överensstämma med trosfrihetens princip och allmän borgerlig rättfärdighet att förbjuda en sådan högtidlighet på kyrkogårdarna som tal vid graven, då det gällde begravning utan medverkan av präst. Att hänvisa av- hållandet av tal och annan högtidlighet till hemmen eller församlingshusen eller annan plats utanför kyrkogårdarna vore icke rätt och billigt. Det hade vidare stått klart för utskottet, att det icke kunde anses tillfredsställande att avskilja vissa delar av folkkyrkans kyrkogårdar och dit hänvisa de borgerliga begrav- ningarna. Därigenom skulle dessa för den allmänna uppfattningen komma att framstå såsom begravningar av lägre klass, och vederbörande skulle kunna uteslutas från begravning i familjegrav. A andra sidan hade inom utskottet gjorts gällande, att full frihet vid borgerliga begravningar förutsatte en för- ändring av folk—kyrkans kyrkogårdar till borgerliga begravningsplatser. Det erkändes emellertid, att en sådan förändring dock icke påkallades av något mera allmänt krav på borgerlig begravning. Ett sådant steg skulle tvärtom i de breda lagren ute i landet möta mycket motstånd och komma att sakna för— ståelse. Och den minoritet, som önskade borgerlig begravning, skulle säker- ligen just på grund därav att det gällde ett mindretal i förhållande till ett stort flertal finna det naturligt och billigt, att på folkkyrkans kyrkogårdar toges Vissa hänsyn till detta flertal. Utskottet hade därför stannat vid att en tillfredsställande ordning på det hela taget kunde och måste uppnås därigenom, att utan uppdelning eller förändring av folkkyrkans kyrkogårdar den frihet, som kunde förenas med vissa hänsyn till folkkyrkan, medgåves vid borgerliga begravningar åkyrkogårdarna. Dock hade man på sätt, som av förslaget när- mare framginge, velat öppna möjlighet till anläggande av borgerliga begrav- ningsplatser. Slutligen hade man ansett, att på samma gång. som möjligheten att erhålla borgerlig begravning vidgades och större frihet vid sådana begrav- ningar medgåves, vissa bestämmelser borde meddelas, avseende att undanröja de förhållanden, som hos medlemmar av folkkyrkan framkallat benägenhet att välja borgerlig begravning. Med anledning därav hade i förslaget jämväl upp- tagits bestämmelser om' begravningar under medverkan av folkkyrkans präs- ter.

Förslaget framlades på hösten 1906 i väsentligen oförändrat skick för riks- dagen samt antogs slutligen i nedan upptagen lydelse enhälligt med 79 röster i folketinget och 54 röster i landstinget.

Lagen utfärdades den 19 april 1907. Den angår >>forskellige li'orhold ved- rorende Begravelser» men avser icke att fullständigt reglera hithörande för- hållanden. Endast i fråga om begravningar på folkkyrkans kyrkogårdar är lagen mera fullständig. Av lagens tio paragrafer röra 1—5 samt 8 uteslu- tande sådana begravningar. å 1 handlar om begravningar, vid vilka folkkyr- kans präster medverka, %% 2—*—4 om förut i 1903 års lag behandlade begrav- ningar av folkkyrkans medlemmar utan medverkan av folkkyrkans präster (borgerliga begravningar), % 5 om förut i 1897 års förordning behandlade be- gravningar av personer, som stå utanför folkkyrkan, och % 8 om de tider, på vilka begravningar kunna äga rum på folkkyrkans kyrkogårdar. I % 6 med- delas bestämmelser om kommunala begravningsplatser och särskilda begrav-

• Sida 49
•  Original

ning'splatser för trossamfund utanför folkkyrkan samt angående begravning å dylika begravningsplatser. % 7 handlar om ringning med kyrkans eller be- gravningskapellets klockor vid, som det synes, alla slags begravningar. Genom % () upphäves 1903 års lag och % 10 handlar om lagens tillämplighet i viss del av riket.

Lagen är av följande lydelse: Vi Frederik den Ottende, af Guds Naade Konge til Danmark, etc. etc. Gere vitterligt: Rigsdagen har vedtaget og Vi ved Vort Samtykke stadfaestet fel- gemile Lov:

% 1. Ved Begravelser paa Folkekirkens Kirkegaarde, ved hvilke Folke- kirkens Praester medvirke, skal J ordspaakastelse foretages overensstemmende med Folkekirkens Ritual. Preesten er ikke pligtig at holde Ligtale, ej heller berettiget hertil imod de nzermestes Guske. (Önske disse, at en bestemt af de i Sognet ansatte faste Preester eller en udensogns Praest skal forrette Begravelsen, skall dette tilstedes, naar der ikke derved fragaar den til at forrette Begravel- sen berettigede Przest noget af hans lovlige Indtaegt.

Efter Begzering af den, som har bestilt Begravelsen, kan den fungerende Preset tillade Leegmzend at tale i Kirken eller i Begravelseskapellet eller ved Graven, naar saadan Beggering er fremkommen, forinden Handlingen begyn-

å ?. Folkekirkens Medlemmer kunne begraves paa Folkekirkens Kirke- gaarde og fra dens Begravelseskapeller uden Medvirkning af Folkekirkens Priester (borgerlig Begravelse), naar den afdnde ved en i Testamentsform af- fat-tet Erklfering, der kan skrives paa ustemplet Papir, har truffet Bestemmelse heroin.

For at Erklzeringen om at ville begraves borgerlig kan tages til Felge, ud— kreeves, at den paageeldende, da han afgav Erklaeringen. var fyldt 15 Aar og ved sin Fornufts fulde Brug. Naar saadan Erklazring afgives af Personer i Alderen mellem 15 og 18 Aar, maa desuden Foraeldres eller Vzcrgers Sam- tykke foreligge. For Personers V edkommende, som ikke ere fyldte 15 Aar, er det tilstraekkeligt, at Forzeldre eller Veerger begfere borgerlig Begravelse, naar de bestille Begravelsen.

S' 3. Ved borgerlige Begravelser tillades paa Begzering af den, som bestiller Bcgravelsen, Tale og Sang, Medbringelse af Faner og anden Hojtidelighed, dog at intet maa foretages, som strider imod den Snmmelighed og Orden, der ber ia-gttages paa Kirkegaarde, og imod det Hensyn, der skyldes Folkekirkcn. Ved disse Begravelser foretages ikke Jordspaakastelse. Ingen Tale maa holdes eller Sang afsynges imod de naermestes Onske.

Ansvaret for, at alt foregaar semmeligt og med Orden, paahviler den, der har bestilt Begravelsen hos Kirkegaardsbestyrelsen.

% 4. Aftale om borgerlig Begravelse treeffes i Kebenhavn og andetsteds. hvor der findes et eget Begravelsesvaasen, med dettes Bestyrelse og ellers med vedkommende Sognepraest, hvilke have at paase, at de Bevisligheder, der maa forelaegges, forinden Begravelse kan ivaerkszettes, foreligge, og at saadan Be- gravelse ikke finder Sted samtidig med en anden Begravelse paa samme Kirke- gaard, samt at den ikke ansaettes til en Tid og under Omstzendigheder, hvorved den kan virke forstyrrende paa Gudstjenestes Afholdelse eller kirkelige Hand- lingers Foretagelse i Sognekirken. _

% 5. Ved Begravelser paa Folkekirkens Kirkegaarde af Personer, der staa udenfor Folkekirken, finde de ovenfor under %% 3—4 om borgerlige Begravel- ser indeholdte Bestemmelser tilsvarende Anvendelse. _

Medlemmer af et anerkendt Trossamfund eller et her i Landet bestaande kristent Trossamfund, der ikke har Statens Anerkendelse, kunne ogsaa faa Be— gravelse forrettet paa Folkekirkens Kirkegaarde eller fra dens Kapeller af Sam-

• Sida 50
•  Original

fundets Praester. Saafremt det anskes, at der ved disse Begravelser skal kunne- foretages andet, end hvad der i Henhold til Bestemmelsen i % 3 er tilladt v—sd borgerlige Begravelser, eller at andet Ritual end F olkekirkens Ritual for J ords— paakastelse skal kunne benyttes, kan dette tilstedes, naar Handlingen foregaar efter et af Ministeriet for Kirke- og Undervisningsvaesenet godkendt Begri— velsesritual, der dog intet maa indeholde, som strider imod det Hensyn, der skyl— des Folkekirken, ligesom der heller ikke i samme maa vzere foreskrevet Ceremo— nier, der tilsigte at give Begravelsesstedet en ny Indvielse. De mermere Regler for Godkendelsen af disse Ritualer fastszettes ved kongelig Anordning.

% 6. Paa Andragende fra en Kommunalbestyrelse kan der af Ministeriet meddeles Tilladelse til, at der i en Kommune paa dennes Bekostning anlzegges kommunale Begravelsespladser med like Adgang for alle Kommunens Beboere til at blive begravede paa samme og for alle Trossamfunds Preester til at for- rette Begravelser der med Benyttelse af deres Trossamfunds Ritual.

Paa saadanne Begravelsespladser skal der af Kommunen opferes mindst et Begravelseskapel, der paa lige Vilkaar skal kunne overlades til Brug ved alle Begravelser, som foregaa paa Kommunens Begravelsesplads, ligesom det ogsaa skal staa ethvert Trossamfund aabent paa sin Bekostning at opfere egne Ka- peller paa denne.

Trossamfund udenfor Folkekirken kunne, naar de anske det, anlzegge egne Kirkegaarde eller Begravelsespladser med Iagttagelse af de for Kirkegaardes Anlaeg m. v. til enhver Tid foreskrevne Regler.

Ved en af Ministeriet for Kirke- og Undervisningsvacsenet stadfaestet Over- enskomst mellem Bestyrelsen for et saadant Trossamfund udenfor Folkekirken og vedkommende Kirkegaardsbestyrelse kan ogsaa, hvor F orholdene tilstede det, en Del af en folkekirkelig Kirgegaard overlades Trossamfundet til szerskilt Brug, mod at der herfor ydes en billig Erstatning til vedkommende Kirke eller Begravelsesvaesen.

% 7. Forsaavidt det er almindelig Skik paa det paagaeldende Sted. at Kir— kens eller Begravelseskapellets Klokker ringe ved Begravelser, skal Begasring herom tages til Falge paa Stedets szedvanlige Vilkaar.

% 8. Med Hensyn til Dagene og Tiderne, paa hvilke Begravelser kunne fore- gaa paa F olkekirkens Kirkegaarde, kunne de fornadne Regler gives ved konge- lig Anordning, dog at der fremdeles saavel i Kabstaederne som paa Landet skal vaere'Adgang til at f'aa Begravelser forrettede paa Sen- og Helligdage med Undtagelse af furste J uledag, farste Paaskedag og ferste Pinsedag.

% 9. Lov indeholdende nogle Bestemmelser vedrorende Jordfaestelse af 13. Februar 1903 ophaeves. '

% 10. Regeringen bemyndiges til ved kongelig Anordning at saette denne Lov i Kraft paa Fmraerne med de Lempelser, som ifalge disse Gers szerlige For— liold maatte findes hensigtsmzessige.

Hvorefter alle vedkommande sig have at rette. Av en jämförelse mellan %% 1 och 5 kunde synas framgå. att den förra para- grafen endast handlar om' begravning av folkkyrkans medlemmar. Emellertid är det folkkyrkans präster icke förmenat att på begäran medverka vid begrav- ning av folkkyrkan utomstående personer, och bestämmelserna i ä 1 torde även vara tillämpliga på sådana begravningar, när de äga rum på. folkkyrkans kyrkogårdar. Bestämmelserna innebära huvudsakligen upphävande av flera med avseende å ifrågavarande begravningar förut gällande inskränkningar. I utskottets och ministeriets förslag förekommo i andra stycket efter" ordet Leeg- intend orden: der here til Folkekirken.

I stället för >>en i Testamentsform affattet Erkleering» ( % 2) hade förslagen >>en vidnefast af given skriftlig eller muntligErklaering». På denna punkt åter- gick man således till överensstämmelse med 1903 års lag, varemot utskottets

• Sida 51
•  Original

förslag om höjande av den i samma paragraf förekommande åldersgränsen till 1.3 år blev antaget. Bestämmelse om föräldrars eller förmyndares samtycke. när den, som avgivit förklaringen, icke uppnått 18 års ålder, hade av utskottet stru— kits men återinsattes under förslagets behandling i riksdagen.

Huvudbestämmelsen om större frihet vid borgerlig begravning förekommer i % 3. Lagen går i sådant hänseende längre än förslagen, som stadgade, att icke utan kyrkoherdens tillåtelse finge sjungas annat än psalmer, som funnes upptagna i folkkyrkans psalmböcker. Enligt lagen gäller detsamma om sång, som utskottet föreslagit om tal. Angående stadgandet, att vid ifrågavarande begravningar jordpåläggning icke får förekomma, förklarade ministern i båda tingen, att med jordpåläggning givetvis förstodes jordpåläggning med använ— dande av folkkyrkans ritual och att det blott vore en sådan jordpåläggning, som förbjödes vid borgerlig begravning.

Vid begravning under medverkan av präst i främmande kristet trossamfund är enligt 5 % jordpåläggning enligt folkkyrkans ritual tillåten. Däremot är vid sådan begravning för jordpåläggning enligt annan ritual särskilt tillstånd erforderligt. I fråga om godkännande av främmande trossamfunds begrav- ningsritual äro för övrigt i lagen upptagna bestämmelserna i 1897 års förord- ning.

Nya äro i % 6 bestämmelserna om kommunala begravningsplatser. Vidare erhöllo först nu de icke erkända trossamfunden samma rätt, som de erkända sam— funden länge haft, med avseende å särskilda begravningsplatser.

Enligt förslagen fordrades för att klockringning skulle kunna erhållas vid begravning (% 7), att den avlidne genom dopet blivit upptagen i de kristnas samfund; och, även om detta var förhållandet, skulle klockringning kunna ne- kas, då särskilda grunder funnes tala däremot.

Såsom av ifrågavarande lag framgår, gälla i allmänhet samma regler angå- ende begravningskapell, som angående den begraVningsplats, av vilken "kapellet. utgör en del. Detta är ingen nyhet och synes betraktas såsom en självklar sak. Kyrkornas användning vid begravningar utan medverkan av folkkyrkans präs-v ter ifrågasattes däremot vid lagens tillkomst icke på något håll.

Tyskland.

Lagstiftningen angående begravningsväsendet var under medeltiden kyrkans sak. Sedermera har staten ingripit på detta område och därvid dels bekräftat dels ändrat den kyrkliga rätten.

De allmänna begravningsplatserna äro antingen konfessionella eller kom- munala. De förra äro vederbörande kyrkosamfunds egendom; de senare till- höra de borgerliga kommunerna. Aganderätten är emellertid i båda fallen in— skränkt med hänsyn till allmän ordning och hälsovård samt religionsfrihetens krav.

På de konfessionella kristna kyrkogårdarna få enligt bestämmelse i west— faliska freden även begravas medlemmar av annat kristet trossamfund, då detta icke å ifrågavarande ort eller i närheten därav har egen begravningsplats. Vid sådan begravning förbjuder katolska kyrkan på sina kyrkogårdar varje religiös akt. Detta förbud är dock, när det gäller medlem av evangeliska kyrkan eller an- nat trossamfund med »Korporationsreeht», enligt flera staters lagar icke giltigt.. Däremot måste lekmän hava vederbörande prästs tillåtelse för att få tala på de konfessionella kyrkogårdarna, och till lekmän räknas även präst i religions- samfund utan »Korporationsrecht».1 För de kommunala begravningsplatserna

# * Sådan rätt kan emellertid enligt författningen av den 11 augusti 1919, art. 137, erhållas av varje religionssamfund, som genom sina stadgar och sitt medlemsantal erbjuder garanti för varaktighet.

• Sida 52
•  Original

gälla uti ifrågavarande hänseende som regel allmänna bestämmelser rörande yttrande- och församlingsfrihet. De kommunala begravningsplatserna äro emel- lertid stundom uppdelade i särskilda avdelningar för olika trosbekännare, och, när detta är fallet, står varje sådan avdelning under uppsikt och förvaltning av vederbörande kyrkosamfund.

Tidigare bestämmelser om' >>unehrliches Begräbnis» äro upphävda. Kyrkan kan vägra sin medverkan vid begravning men icke utesluta den avlidne från kyrkogården eller anvisa en vanhedrande plats å densamma. Den avlidne eller den, som begravningsplikten åligger, kan anordna »unfeierliehes Begräbnis», d. v. s. begravning utan någon som helst kyrklig medverkan.

Österrike.

Genom ett >>Hofdecret» påbjöds i Österrike år 1783 upprättande av gemen- samma begravningsplatser för katoliker och icke-katoliker. Senare förordnade emellertid de kyrkliga myndigheterna, att på katolska kyrkogårdar blott finge begravas katoliker och att på de gemensamma begravningsplatserna bekännare av annan tro endast finge begravas å en från begravningsplatsen i övrigt av- skild del. Följden härav blev, att för det mesta upprättades »konfessionella» begravningsplatser, så att varje religionssamfund hade att sörja för begravning av sina medlemmar å sin egen begravningsplats.

Enligt en lag av den 30 april 1870 ålades de borgerliga kommunerna att sörja för anskaffande av begravningsplatser. Härigenom förändrade icke de förut- varande begravningsplatserna karaktär, men, i den mån kommunerna anlade nya begravningsplatser eller utvidgade förut befintliga, blevo de nya begrav- ningsplatserna och de nyanlagda delarna av de gamla begravningsplatserna av kommunal karaktär.

Emellertid'hade redan tidigare (1868) stadgats, att intet religionssamfund ägde förvägra anständig begravning på sin begravningsplats av lik efter sam- fundet icke tillhörig avliden, då fråga vore om begravning i familjegrav eller om i den församling, där dödsfallet timat eller liket påträffats, icke funnes nå- gon för medlemmar av det religionssamfund, som den döde tillhört, avsedd be- gravningsplats. Vederbörande kyrkliga myndighet anses dock äga rätt att för begravning av samfundet utomstående anvisa en särskild del av begravnings- platsen. Detsamma gäller om begravning av lik, vilka enligt katolska kyrkans (eller annat religionssamfunds) föreskrifter icke hava rätt till kyrklig begrav- ning.

Bestämmelser om begravning utan medverkan av präst finnas eljest icke, men sådan kan givetvis förekomma, då tvång icke råder att tillhöra något religiöst samfund.

England.

Då någon dör, åligger det de >>efterlevande» att taga hand om den döda krop- pen. Emellertid saknas uttryckliga bestämmelser såväl med avseende å frågan om vilka personer denna skyldighet åvilar, som ock angående innebörden av samma skyldighet. Icke desto mindre anses densammas åsidosättande kunna medföra ansvar för den försumlige.

Den, som den avlidne därtill förordnat, torde vara närmast att taga hand om den döda kroppen. Därnäst komma efterlevande make och närmaste släktin- gar. I sista hand åligger det den bofasta person, hos vilken liket finnes, att sörja för omhändertagandet. I fråga om lik efter fattighjon, självmördare och okända svara myndigheterna.

• Sida 53
•  Original

Med den döda kroppen skall förfaras på ett sätt, som står i överensstäm— melse med den avlidnes ställning i livet. och den får icke under några förhål— landen behandlas kränkande eller anstötligt. Däremot föreligger icke skyldig— het att iakttaga vad den avlidne själv med avseende å. förfogandet må hava. förordnat, utan ligger avgörandet helt och hållet hos de efterlevande. Man an- ses nämligen icke kunna med laga verkan disponera över sin kropp efter döden. Från denna regel gälla dock tvenne undantag. Så kan en person giva gällan— de föreskrifter med avseende å anatomisk behandling av den döda kroppen, och eldbegängelse får icke äga rum, då det är känt. att den avlidne skriftligen annor— lunda förordnat.

lingen fordrar icke, att begravning skall äga rum, utan endast. att den döda kroppen på ett tillfredsställande sätt omhändertages. I överensstämmelse här— med ansågs eldbegängelse tillåten redan före tillkomsten (1902) av den lag, genom vilken detta institut numera är närmare reglerat. Dä begravning sker, fordrar lagen icke, att jordandet skall äga rum på någon särskild plats. och, om det sker annorstädes än i jord, som blivit av engelska kyrkan invigd. icke heller, att det försiggår på något visst sätt. Begravning i enskild jord är till— läten. blott icke annans rätt därigenom kränkes eller hälsovårdshänsmi åsido— sättas. En sak för sig är. att valet av begravningsplats kan innebära krän— kande behandling av den döde.

Varje medlem av en kommun eller invånare i densamma samt var och en, som dör i kommunen. har enligt common law rätt att bliva begraven å kommu— nens kyrkogård eller begravningsplats.

Atskilliga kommuner hava både invigd och icke invigd begravningsplats. antingen helt skilda från varandra eller utgörande olika delar av en gemen— sam kommunal >>gravgård>>. och på den oinvigda begravningsplatsen eller den oinvigda delen av gravgården finnas ofta särskilda avdelningar för olika reli- giösa samfund. Men många kommuner hava —- eller hade åtminstone förr — icke mer än en begravningsplats, nämligen kyrkogården. Och över kyrko- gården. som alltid är i sin helhet invigd, ansågs kyrkan råda. Kyrkan tillät emellertid icke begravning i vigd jord av odöpta, exkommunieerade. självspil— lingar med flera från kyrklig jordfästning uteslutna personer. Dessutom ford— rade kyrkan under alla. omständigheter jordfästning i kyrkans ordning såsom villkor för begravning i vigd jord. '

Till följd av berörda förhållanden uppstodo många. stridigheter. vilka bila— des genom Burial Laws Amendment Act, 1880, i sin tur föremål för ändringar och tillägg genom Burial Act. 1900.

Enligt Burial Laws Amendment Act. får, efter skriftlig anmälan av den, som har begravningen om hand, till den myndighet. som har tillsyn över be- gravningsplatsen, begravning utan jordfästning i engelska kyrkans ordning äga rum å invigd kommunal begravningsplats antingen utan någon religiös ceremoni å. begravningsplatsen eller med jordfästning därstädes efter annan kristen ritual än kyrkans. Anmälan skall innehålla förslag å dag och klockslag för begrav- ningen. Myndigheten kan under vissa omständigheter och inom vissa gränser utsätta annan tid för begravningen. I så fall skall vederbörande därom under- rättas. I övrigt får ingen skillnad göras. om begravning äger rum med eller utan jordfästning i engelska kyrkans ordning. Uttryckligen säges, att begrav- ning enligt ifrågavarande lag skall försiggå. på ett ordentligt och värdigt sätt och att vid sådan begravning intet får förekomma, som kan kränka den krist- na religionen eller kristen övertygelse eller gudsdyrkan. Slutligen tillerkänner lagen engelska kyrkans präster rätt att företaga jordfästning i kyrkans ord— ning vid begravning i oinvigd jord i fall, där sådan jordfästning vid begrav- ning i invigd jord ä-r tillåten, och att med avseende & odöpta. exkommunieerade. självspillingar med flera från kyrklig "jordfästning uteslutna personer före-

• Sida 54
•  Original

taga ett slags jordfästning i mindre högtidlig ordning. Varken i det ena eller 1 det andra avseendet föreligger dock tvång för någon präst att medverka.

F 'ankrike.

I Frankrike hava. konnnune-rna enligt le déeret du 2?» prairial an Xll (den 12 juni 1804) att sörja för anskaffande av begravningsplatser. De franska be- gravningsplatserna tillhöra därför i allmänhet kommunerna. Emellertid kunna religiösa samfund och andra lagliga sammanslutningar erhålla tillåtelse att hava sina särskilda begravningsplatser. Dessutom har varje jordägare rätt att bliva begraven på sin egendom, förutsatt att det kan ske på visst avstånd från stad eller köping. Denna rätt är dock rent personlig; densträeker sig ieke till släktingar eller anhöriga.

Omförmälda förordning föreskre ' även. att i kommuner. där flera. religions-- samfund vore representerade. det borde finnas en särskild begravningsplats för varje religionssamfund och att. om i en sådan kommun tillgång iz'ke funnes till me ' än en begravningsplats. denna i allt fall skulle medelst murar. häekar eller gravar uppdelas i särskilda avdelningar med egna ingångar för de olika tros- bekännarna. Berörda bestämmelse kom dock så. småningom ur bruk och upp- hävdes uttryckligen år 1881.

Såsom av det föregående framgår rådde vid ifrågavarande tid frihet för olika trossamfund att förrätta begravning efter sin ritual. Rätt att anordna begravningar utan någon religiös form synes ocksa" hava förefunnits. Emel— lertid blevo hithörande förhållanden närmare reglerade genom en lag av den 15 november 1887 sur la liberté des funérailles. Anledningen till denna. lag torde närmast hava varit. att de administrativa myndigheterna. genom utfärdande av åtskilliga bestämmelser lade hinder i vägen för de borgerliga begrzwningarnia. vilka hade börjat bliva allt vanligare. Så. hade t. ex. myndigheterna på. vissa platser föreskrivit. att. borgerliga begravningar skulle äga rum kl. tl på morgo- nen. oeh. när det var fråga om att visa den avlidne militä 'a hedersbetygelser. förvägrades detta. om begravning ieke ägde rum under religiösa former.

Lagen föreskriver. att i de bestämmelser. som av myndigheterna utfärdas a n— gående begravningar. icke får göras någon som helst; skillnad mellan religiös oeh borgerlig begravning.

Vidare stadgas. att envar. som är behörig att avgiva vittnesmål. kan genom ner) i testamentsform gjord förklaring meddela föreskrifter angående sin begrav- ning. Man äger sålunda bestämma ieke blott om begravningmi skall äga. rnim under religiös eller borgerlig form utan även angående omständigheterna i (liv- rigt vid begravningen. Ett dylikt testamentariskt förordnande har samma kraft oeh verkan som ett vanligt testamente. och gälla angående återkallelse där::iv samma regler som beträffande testamenten.

Utförandet. av begravningsanordningarna kan anförtros en eller flera peir- soner. Sådant förordnande är icke underkastat uttryckliga bestämmelser utzan kan ske enligt allmänna rättsregler. Då den avlidne ieke utsett någon 'dtll övervaka. utförandet av hans dispositioner. tillkommer detta familjen: i försita rummet efterlevande make: där sådan ej finnes. föräldrar: därefter barn o..-h slutligen närmaste arvingar. Doek anses denna rätt icke tillkomma en slälk— ting, som levat i tvedräkt med den avlidne. eller make i fall av skilsmässca. hemskillnad eller varaktig söndring makarna emellan. . ,

Alla. tvister med avseende å begravningsvillkoren avgöras av fredsdomarien a platsen för dödsfallet. ()ver fredsdomarens beslut kan klagan föras hos pr'e- sidenten i distriktets eivildomstol. Den förre har att giva sitt beslut samnna dag, som f *ågan underställes honom. oeh den senare inom 21 timmar. Om bie-

• Sida 55
•  Original

slutet underrättas mären. som har verkställigheten om hand. Det är oeksä han. som i egenskap av polismyndighet. har att svara för ordningen vid begrav- ningar oeh tillse. att sanitära h_änsxn it-ke äsidosättas. ] 1887 års lag stadgas uttryckligen. att genom densamma icke göres någon inskränkning i märens rätt att i fråga om begravningar träffa. bestämmelser angående vad som bör iakt— tagas ur hälsovärdssynpunkt.

Slutligen stadgar ifrågava 'ande lag stra ff för överträdelse av den för begrav— ningar enligt myndigheternas föreskrifter samt den avlidnes förordnamle eller domarens avgörande gällande ordning.

Schweiz.1

Den schweiziska förbundsförfattningen av den 29 maj 1874 innehåller i sin 521 art.. andra stycket. följande stadgande: »Die Verfiigung iiber (lie Begräbniss- plätze steht den biirgerliehen Behörden zu. Sie. haben dafiir zu sorgen. dass jeder Verstorbene schieklieh beerdigt werden kann.»

Innebörden av detta stadgande framgår av en sannaanställning med andra bestämmelser i författningen.

Så innehåller art. 49 följande: »Die Glaubens— und (iewissensfreiheit ist unverletzlieh. , * Niemand darf zur Teilnahme an einer h)eligionsgenossensehaft, oder an einem religiösen Unterrieht. oder zur Vornahme einer religiösen Hand— lung gezwungen. oder wegen Glaubensansivhten mit Strafen irgendweleher Art belegt werden.»

Art. Öt) lyder: »Die freie Ausäbung gottesdienstlieher Handlungen ist inner— halb der Sehranken der Sittliehkeit und der öffentliehen Ordnung gewährleistet. _ Den Kantonen. sowie dem Bunde bleibt vorbehalten. zur Handhabung der (*)rdnung und des öffentlichen Friedens unter den Angehörigen der versehiedenen Religionsgenossensehaften. sowie gegen Eingriffe kirehlieher Behörden in die iteehte der Biirger und des Staates. die geeigneten Massnahmen zu treffen.»

[ 53 artikeln stadgas. att eivilståndsregistrens förande är en de borgerliga myndigheternas sak. oeh i 54 artikeln förklaras, att rätten till äktenskap står under förbundets skydd och icke får inskränkas av kyrkliga hänsyn.

'lförbundsförfattningen. som fastslagit tros— och samvetsfrihetens princip ooh i tillämpning därav fritagit, den borgerliga. existensen från beroendet av kyrk- liga myndigheter på olika områden. har sålunda även velat betrygga en värdig begravning åt. avlidna, som icke önskat eller ieke skulle kunna erhålla kyrklig beg 'avning. För vinnande av detta syfte har begravningsväsendet. ställts un- der de borgerliga myndigheternas ledning. Borgerlig begravning är icke obli- gatorisk. Enligt den avlidnes eller de efterlevandes önskan kan begravningen på grund av den erkända kultfriheten få karaktär av en religiös akt-. ehuru det även med avseende å, sådana fall tillkommer de borgerliga myndigheterna. att meddela föreskrifter till uppehållande av den offentliga ordningen. Men det är de borgerliga myndigheternas plikt att sörja för att även icke religiösa begrav- ningar erhålla en värdig prägel. I fråga om vad som tillhör en »anständig» begravning. växlar givet-vis uppfattningen på olika orter. och det är efter denna uppfattning de kantonala och kommunala myndigheterna hava att rätta sina mera detaljerade föreskrifter i ämnet. I vissa trakter anses klockringning höra till en hederlig begravning. och där får icke klockringning vägras vid en be— gravning av helt borgerlig karaktär. Till en anständig begravning hör givetvis. att icke en avliden begraves är en plats särskilt avsedd för sådana. som icke anses värdiga att vila i samma jord som andra. Dylikt äga de borgerliga myn-

1 Framställningen är hämtad ur skr. "än 1919, nr 347, från beskickningen i Schweiz till utri- kesministern.

• Sida 56
•  Original

digheterna att förhindra med utövande av sin beslutanderätt beträffande kyrko- gårdarna. På vissa orter har också föreskrivits, att alla avlidna skola begravas på samma kyrkogård och gravarna anordnas i följd. Emellertid förekomma. på, sina ställen särskilda kyrkogårdar för personer tillhörande viss trosbekän- nelse, och detta förhållande anses icke strida mot författningen, om blott möj- lighet till en »anständig» begravning finnes för alla.

Nederländerna.

I Nederländerna försiggår begravning ofta på helt borgerligt sätt. Begrav— ningsfirandet ombesörjes därvid i allmänhet på landet av den avlidnes grannar Och i städerna av en begravningsentreprenör. I fråga om religiösa ceremonier råder emellertid full frihet enligt grundlagen. som stadgar, att. alla. kyrkosam— fund i riket åtnjuta lika skydd och att offentlig religionsövning ä sådana plat— ser som begravningsplatserna är tillåten med undantag allenast för nödiga in- skränkningar med hänsyn till allmän ordning och lugn.

Om begravning och begravningsplatser gäller en lag av den 10 april 1869. Ur denna mä anföras följande.

De allmänna begravningsplatserna tillhöra kommunerna. Särskilda begrav— ningsplatser kunna emellertid inrättas. Tillstånd att anlägga särskild begrav- ningsplats för medlemmar av ett kyrkosamfund kan icke vägras, då därtill an- visad plats uppfyller lagens villkor; och varje jordägare har rätt att å sin mark anordna begravningsplats för medlemmar av sin släkt, blott de allmänna reglerna för upprättande av begravningsplatser därigenom icke trädas för nära..

De allmänna begravningsplatserna skola så anordnas, att, på begäran av kyrkosamfund, som icke har egen begravningsplats, lik efter medlemmar av detta samfund kunna bliva begravna i en särskild, för samfundet uteslutande avsedd del av begravningsplatsen. Varje sådan avdelning skall vara avgrän- sad frän begravningsplatsen i övrigt medelst mur, staket, galler eller häck Och hava en särskild ingång, ehuruväl huvudingången till begravningsplatsen kan vara gemensam. Inrättandet av sådan avdelning sker genom kommunens för— sorg efter det vederbörande kyrkosamfunds styrelse blivit hörd.

Om begravning å. de allmänna begravningsplatserna skall anmälan göras hos en kommunal myndighet, som utsätter tid för begravningen. Tiden skall så. ut- sättas, att det blir möjligt att på begravningsdagen företag-3. de högtidligheter, som jämlikt bruk i det kyrkosamfund, till vilket den avlidne hörde, skola. äga rum.

Amerikas Förenta Stater.

I Amerikas Förenta Stater finnes icke någon borgerlig lagstiftning angåenuile religiösa eller andra ceremonier vid begravning. De olika kyrkliga samfunden hava väl sina bestämmelser rörande gudstjänst vid begravning, och det: ameri» kanska folket gör såsom regel bruk av kyrklig begravning; men intet finne-s. som ur laglig synpunkt hindrar, att vem som helst begraves utan några som helst ceremonier.

I Belgien och Italien, där liksom i Amerikas Förenta Stater icke finnes någon statskyrka, råder uti ifrågavarande hänseende samma förhållande som i sistnämnda. land.

• Sida 57
•  Original

• Sida 58
•  Original

Stat n.,s o£ entllga utredningar 1923 "Systematisk !örteckffning. -' — . (Siffrorna inom iklamnxor beteckna Inspelningarna nummer i den kronologiska Iörtecknlngen. ) A_Jlmlin lagstiftning. Rittakipning. Finmhd.

.Utredning rör. städernas domstolsvllson. [1928: 6] Förslag till straflag, allmänna delen, samt till lag ang. villkorlig frigivning. [mm. 91

Statsförfattnmg. Allmän statsförvaltning.

Folkomröstningskommitbéns utredningar 8 Folkomröstninge- institutet i den schweiziska demokratien. [1923r10] 4. Folkomröstningsinstitutet i Nordamerikas förenta. stater. [1928: 8] 5. Folkomröstningsinstitntst utanför Schweiz och Förenta staterna. [1931201 Folkomrösmmgskommitténs betänkande ang. decisiv folkom-

A röstning. [1923: 19] Betänkande och förslag i fråga. om kvinnors tillträde till ' statstjänster 3. Kvinnss behörighet att innehavn präs— terlig och annan kyrklig tjänst. [1921—1: 22]

. Ä _ ' Kommunalm'valtnlng. » Kommunalförlnttningssnkknnnigas betänkande 4. (1928: 18]

Statens och kommunernas amnsvllm.

_ Maglsuaurnas befriande från ansvar för kronouppbärden —. m.m _ . [1923:1]

remi.-

"' Förslag till lag .om lösdrivare—s behandling. (1328: 21

Socialpolitik. Hillso- och sjukvård.

* _ Allmänt näringsväsen.

' Utredning rörande Strömsholms kanal.

Försvarsrevisionens betänkande 3.

Fast egendom. Jordbruk "sned blnärlngara Spannmålsmarknadssnkknnnlgss betänkande. [1923: 3] ' Betänkande ang. det ecklesinstikn arrendeviisendet. [19281z12]

Vattenvlisen. Skogsbruk. : Bergsbruk.

Industri. ' Handel och sjöfart.

kommunikationsväsen.

Statens ställning till järnvägarna ikämmnnda länder. [192280] 11923: 11] Vägkommissionens betänkanden. 4. [1928513] ¹ Förslag till avtalnrör. Stockholm bnngårdsiråga. [1928z114]

Betänkande ang. Stockholm förortsbnnefräga. [1923z 21l]

Bank-, kredlt- och penningvasen.

Försäkringsväsen.

Kyrkovlison. vUndervlsningsväsen. Andlig. 5 ' odling i övrigt.

' Betänkandejmed förslag till lag om församungsstymlse m.. m. [1928'4 Skolkommissionens betänkande 5. Organisatoriska och esko— nomiska utredningar. [1923: 5] Förslag till ändringar i jordfästningslngen. (1928: 23]

Försvar—svanen.

Del ]. Inledande ava-del- ning, lanttörsvnret. [1923: 16] Del 2. sjöförsvaret, seam— manfattnlng av revisionens förslag. särskilda yttrandden. ; [1923z16] Del 8. Bilagor. [19231 17] .

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

stockholm 1923.

P. A. Norstedt & Söner.

930900