Chefen för Kungl. Socialdepartementet

Avdelning I

,_ *.frw

STOCKHOLM 1924 xenon. BOKTRYCKERIET. P. A. roasran'r & sömn

243385

• Sida 2
•  Original

• Sida 3
•  Original

Till

Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet.

Sedan Herr Statsrådet enligt skrivelse den 9 oktober 1923, på grund av Kungl. Maj:ts bemyndigande, tillkallat undertecknad att såsom sakkunnig inom Social- departementet bitråda med utredning angående ordnandet av fattigvården bland lapparna i riket, får jag härmed vördsammast överlämna sagda utredning.

I det huvudsakliga är utredningen grundad på det material, som för ända- målet insamlats av den s. k. 1919 års lappkommitté, men som densamma till följd av sin upplösning med utgången av maj månad 1923 ej hann med att be- arbeta. Dessutom har jag begagnat mig av en del genom vederbörande myn— digheter av mig införskaffade senare uppgifter i åtskilliga av utredningen be- rörda spörsmål samt av erfarenheter och upplysningar, inhämtade under en av mig med Herr Statsrådets medgivande nästliden sommar företagen resa i Norr- bottens län.

Beträffande den med ovannämnda fråga på det närmaste sammanhängande frågan om lappallmogens likställighet i beskattningshänseende med den övriga befolkningen genom upphävande av dess befrielse från beskattning för inkomst av renskötsel har, enligt meddelat uppdrag, utredning av mig verkställts och bifogas uti en särskild avdelning.

Vördsamt JOHAN WIDEN. Stockholm den 25 september 1924.

• Sida 4
•  Original

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet

Kap. 1. Uppkomsten och utvecklingen av lapparnas särskilda fattigvård

Betydelsen av den särskilda lapska fattigvården och grunden för densamma i allmän- het. —- Sockenindelningen i Lappmarkerna. Norr- och Västerbottens län. — Jämtlands län. — Mantalsskrivningcn i Lappmarkerna. Norr- och Västerbottens län. — Järnt- lands län. —— Civilregistreringens betydelse för fattigvården. — Lapska fattigvården. Anslutning till kyrkan och de kyrkliga myndigheterna. _ Denna anslutnings betydelse för lappfattigvården. — Lappfattigvården ej föremål för särskilda bestämmelseri lagstiftningen. — Fattigvården bland lapparna ordnad först under senare tid. — Biskop Bergmans motion vid 1850—51 års riksdag. — Kungl. brevet den 10 febr. 1852 ang. statsbi- drag till lapparnas fattigvård. — Statsbidragets förnyandel under den följande tiden; dess övergång till stående. — K. B:s redogörelser ang. bidragets användning. — Stats- bidragets gradvisa förhöjning under den följande tiden. — Statsbidragets olika omfatt— ning inom de tre länen. — Oklarhet ang. statsbidragets karaktär.

Kap. II. Omfattningen och organisationen av den lapska fattigvården

Lappbefolkningens storlek. Enligt lappkommitténs beräkningar. — Svårigheter vid beräkning av lapparnas antal. —- Lappbefolkningens storlek enligt de allmänna folk- räkning-arna. — Lappbefolkningens storlek den 31 dec. 1922 och 1923. — Äro lapparna en utdöende nationalitet? — Fjällappar och skogslappar. — Renskötande och icke rcn- skötande lappar. —— Lupparnas övergång från renskötseln till annan sysselsättning. — Existensminimnm av renar. — Olika former för övergången. — Lapparnas fördelning på yrken. — Statistik ang. lappfatttgvården. Brist på. tidigare uppgifter ang. lappfat- tigvården. — Lappkommitténs undersökning ang. lappfattigvården 1920. — Undersök- ningar ang. lappfattigvården 1922. — Antalet lapska. understödstagare 1920. — Dto 1922. — Antalet lapska understödstagare i jämförelse med antalet nnderstödstagarci hela riket. —- Understödstagnrnas fördelning på. renskötande och icke renskötande 1920. — Undantagsförhållanden i Karesuando och Jukkasjärvi. — Understödstagarnas fördel— ning på renskötande och icke renskötande 1922. — Understödstagarnas fördelning på olika åldrar. — Orsakerna till fattigvårdsbehov. — Sinnessjnka och sinnesslöa under- stödstagare. — Full eller delvis stadigvarande försörjning; tillfälligt understöd. —— Fat- tigvårdskostnader. Statsbidragcns fördelning och storlek i olika kommuner. — Kommu- nala bidrag till den lapska fattigvården. —- Värdet per år av en understödstagares fulla försörjning. — Formerna för den lapska fattigvården. Utackordering och anstalts- vård. -— Anstalter för lapparnas fattigvård och barnavård. —Lappålderdomshem. -— Lappharnhem. — Arbetsstugorna i Norr- och Västerbottens län. — Organisationen av den lapska fattigvården. Norr- och Västerbottens län. — Lappförsamlingarna i Jämtlands län; styrelser för dessa. — Sättet för statsbidragets handhavande. — Stats- bidragets utdelning till de behövande. —— 1923 års bestämmelser i ämnet. — Tillsyn om

Sid. III

• Sida 5
•  Original

Sid. fullgörande av försörjningsplikt. — Återkrav enligt 40—42 %% fattigvårdslagen. — Bettleri. — Hemförande av fattiga lappar från Norge. — Län för reninköp. — Folkpensionerin- gen bland lapparna.

Kap. III. Uttalanden och önskemål rörande den lapska fattigvården .

Rundfråga från lappkommittén. — Önskemål ang. lappfattigvårdens organisation. Från fattigvårdsstyrelserna. — Länsstyrelsen i Norrbottens län. —— Lappfogden i Väster- bottens län. — Lappfogden i Jämtlands län. — Länsstyrelsen i d:o. — Statsanslagets fördelning. Länsstyrelserna i Norr— och Västerbottens län. _— Lappfogden i Jämtlands län. —— Länsstyrelsen i d:o. - Lappfattigvårdens former. Behovet av ålderdomshem. Fattigvärdsstyrclsernas yttranden. _ Länsstyrelsen i Norrbottens län. -—— Sammanträde i Jnkkasjärvi den 30 nov. 1919: Anstaltsfrägan. _— Lappfogden i Jämtlands län. — Jordbruk åt arbetsföra fattiga lappar. —— Sammanträdet den 30 nov. 1919; Upplåtelse av jordbrukslägenheter. -— Länsstyrelsen och lappfogden i Jämtlands län. — Uttalanden vid lappkommitténs sammanträden med lapparna; Anstaltsfrägnn. —— Län för reninköp; jordupplätelser. — P. M. av sekreteraren i Iappkommittén Aastrup; Statsanslaget till lnppfattigvården bör avvecklas. — Yttranden över Aastrups P. M. —— Nomadskolinspektören E. Bergström. -— Lappfogdarna i Norrbottens län. _ Länsstyrelsen i Norrbottens län. —— Landshövdingen i d:o. —— Länsstyrelsen i Västerbottens län. —— Lappfogden i d:o. — Lappfogden i Jämtlands län. —— Länsstyrelsen i d:o.

Kap. IV. Brister i den nuvarande lappfattigvården

Den ovanligt stora. omfattningen av den lapska fattigvården. —- Den omfattande fattig— vården bland icke renskötande; slutsatser därav. — Lappfattigvärdens dyrhet. — Ojämn— heter i lappfattigvärden inom olika kommuner och församlingar. —- Stor frekvens av delvis och tillfällig fattigvård. — Lappfattigvärdens olika. organisation i de sär- skilda länen. —— Det lokala intresset alltför litet engagerat. -— Bristande medverkan av lapparna. — Lapparnas ekonomiska bidrag utkräves i otillräcklig grad. — Lapparna hållas utanför fattigvårdsarbetet. —— Bristande effektivitet. —- Fattigvärdskostnad per understödstagare. — Vården i hemmet. —- Utackordering. — Anstaltsvärden. — Bristande utkomstmöjligheter. — Lappfattigvärdens säregenhet.

Kap V. Grunder till lappfattigvårdens särställning

Lapparnas särställning i yrke och levnadssätt. — Vidsträcktheten hos det av lap- parna upptagna landområdet. — Dess omfattning i förra tider. —— Inskränkningari lapparnas landområde: a) I förhållande till angränsande stater. — b) Inom landet. —— Följder av dessa intrång i lapparnas näringsfäng. — Renskötselns betydelse såsom pro- duktionsgren. — Med renskötseln förbundna svårigheter och deras inverkan på. lapp- fattigvärden. — Lapparnas dyttningar. — Det mödosamma livet i fjällen. — Renskötselns ekonomiska risker. —- De bofastas ställning till lappfattigvärden.

Kap. VI. Organisationen av den lapska fattigvården

Princip för lappfattigvärdens organisation. —— Fattig'vårdslagen bör gälla även för lappfattigvården. Ingen egen lapsk fattigvård, skild från den allmänna fattigvår- den. — Primärkommunen enhet även för lappfattigvården. — Omläggning av Jämtlands— lapparnas mantalsskrivning. —- Lapparna föras i mantalslängden särskilt för sig. — Lapparnas kyrkoskrivning. —— Jämtlandskommunernas ställning till omläggningen av lappfattigvärden. _ Förslag ang. lappfattigvärdens kommunalisering. — Särskilda an- ordningar för lappfattigvärden i vissa avseenden erforderliga. — Inom vilka kommuner

• Sida 6
•  Original

behov härav föreligger; utredningens omfattning. — Lappamas medverkan inom lapp- fattigvården. Ingen särskild styrelse eller särskilda bestämmelser om fattigvårdsstyrel- sens sammansättning. — Distriktsindelning, värdaresystem, lappar som vårdare. —— Lapp- fogdarnas närvaro vid fattigvårdsstyrelsernas sammanträden. —- Tillfällig fattigvård; sättet för dess beviljande. — Lappfattigvårdens former. Understöd i hemmet. —- Utackorderiug av äldre personer. —— Den lapska barnavården. — Lappbarnhemmens lämplighet. — För- hållandet till skolundervisningen. — Anstaltsvärden. — Särskilda ålderdomshem för lappar, deras antal och fördelning. — Ålderdomshemmens storlek. -— Deras verksam- hetsområden. —-— Ålderdomshemmen avsedda närmast för nomadiserande lappar men även för andra. — Hemmens belägenhet. — Deras anordning. — Deras administration, regle- mente. — Intagning å. hemmen. — Deras skötsel. — Sammanfattande förslag ang. lapp- ålderdomshemmen. — De nu befintliga. ålderdomshemmen ingå i planen. — Arbetshem. —— Fattigvärdslagens bestämmelser i övrigt. -— Särskild förteckning ä lapska fattiga. —— Inspektionen; lappfogdarnas tillsyn. — Centralstyrelse för ålderdomshemmen avstyrkes.

Kap. VII. Kostnaderna för lapparnas fattigvård

Primärkommnnen i första hand ansvarig för kostnaderna för lappfattigvärden. — Sekundär ansvarighet av landsting och staten. —— Lappfattigvårdens särställning i eko- nomiskt avseende. — Lappfattigvärdens stora omfattning. —— Kommunernas belastning för den lapska fattigvården. — Skattetrycket i lappkommunerna. —-— Betydelsen av lap— parnas ifrågaställda kommunala skattskyldighet. — Ekonomiska skäl föreligga för stats- bidrag till lappfattigvärden. — Humanitära skäl för lappfattigvärdens ekonomiska sär— ställning. — Särskilt statsbidrag till lappfattigoården tillstyrkes. —- Till vilka kommuner bör statsbidrag utgå? —- Statsbidragets karaktär. — Statsbidragets omfatt- ning: Allenast för renskötande lappar? Eller i viss omfattning för andra? — Statsbidra- gets storlek; Endast en kvotdel av fattigvårdskostnaden. — Statsbidraget utgår i efter- skott. — Ansökning ärsvis till länsstyrelsen. — Dess vidare behandling. —— Samman- fattande hemställan rörande statsbidraget. —— Särskild övergångsbestämmelse för kom— munerna i Jämtlands län? —— Statsbidraget bör utgå av förslagsanslaget för fattigvården i allmänhet. — Statsanslag till uppförande av lappälderdomshem. — Statens anlvarighet för ålderdomshemmens drift.

Kap. VIII. Förebyggande åtgärder .

Bristande utkomstmöjligheter för lappar, som övergivit renskötseln; utvägar däremot. — Län till reninköp. — Markupplätelser till lappar. — Lappkommitténs förslag härom. — Förslagens tillgodogörande ur fattigvårdssynpunkt.

Sid.

102

116

• Sida 7
•  Original

KAP. I.

Uppkomsten och utvecklingen av lapparnas särskilda fattigvård.

Då man talar om en särskild fattigvård bland läpparna,-får man bemärka, Bet dels??? att denna icke grundar sig på någon lapparnas särställning 1 den allmänna fat— agkildiib lå”? tigvårdslagstiftningen. Den nu gällande fattigvårdslagen av den 14 juni 1918 ska attis- omfattar, utan åtskillnad till nationalitet, alla rikets invånare, således även vårdån och lapparna. grunden fö'f

Emellertid intaga lapparna faktiskt i vissa hänseenden en särställning i fråga där??-%& i om fattigvården. Denna särställning sammanhänger med lapparnas säregna lev- ' nadsförhållanden samt det näringsfång, de av ålder idkat såsom huvudsakligen renskötande nomader. Detta har gjort att behovet av fattigvård hos dem fram- ställt sig till tiden senare samt till omfattning och beskaffenhet i viss mån skilj- aktigt mot vad som är fallet med rikets övriga invånare. Alldeles särskilt har härvid inverkat, att lapparnas näringsfång medfört en obestämdhet i deras bo- stadsförhållanden, som återverkat på deras borgerliga registrering med därpå beroende rättigheter och skyldigheter. Denna registrering har således först sent, i några trakter mycket sent, blivit ordnad och år i viss mån ännu skiljaktig från vad som gäller för riket i övrigt. Härmed sammanhänger att lapparna i avseen- de på skyldigheten att bidraga. till de allmänna behoven, skattskyldigheten, in- tagit och ännu intaga, en särställning. Detta har återigen medfört, att de med avseende å samhörigheten med de lokala borgerliga enheterna, socknen och senare kommunen, icke blivit likställda med rikets övriga invånare, vilket i sin ord- ning inverkat på deras fattigvårdsförhållanden.

I avseende å lapparnas registrering råda skiljaktiga förhållanden inom Norr- bottens och Västerbottens län samt inom Jämtlands län. Denna skiljaktighet har sin grund i lapparnas olika bosättningsförhållanden i de skilda länen samt i de olika grunder, efter vilka indelningen av de lokala enheterna, socknarna eller församlingarna, kommit att äga, rum. -

Här liksom annorstädes i vårt land är det den kyrkliga. indelningen, som före- gått och legat till grund för den borgerliga.

Inom Norrbottens och Västerbottens läns av lapparna huvudsakligen upptag- Sockenindel- na delar, de i egentlig mening s. k. Lappmarkerna, var det behovet av andlig ”ingen/101717— vård i första hand för lapparna och därefter för de nybyggare, som så småningom ”'a'/("”a där slogo sig ned, vilket gav anledning till kyrkors anläggande och den första Norrbottens församlingsindelningen. Denna indelning blev därför gemensam för lappar och ålägga?” nybyggare. ”' _ De första kyrkorna i Lappland anlades i början av 1600-talet. Det var Karl IX, som började visa större intresse för förhållandena i denna landsända och de där boende lapparna., rörande vilkas undersåtliga ställning och skattskyldighet han hade tvister med Danmark—Norge. På mångfaldigt sätt ingrep han kraftigt i lapparnas och lappmarkernas förhållanden, bland annat även för

• Sida 8
•  Original

Jämtlands län.

utbredning av den andliga odlingen därstädes. Lycksele kyrka uppbyggdes omkring år 1600, Jokkmokks och Jukkasjärvi i första årtiondet av 1600-talet; Arvidsjaurs och Arjepluogs kyrkor äro från 1640, Åsele från 1648, Sorsele från omkring 1650. Med kyrkorna som samlingspunkt bildades de första socknarna, vilka, till en början av en mycket betydande utsträckning, sedermera genom delning i kapell Och annexer gåvo upphov till nya. sockensammanslutningar. Vid den tid, då dessa socknar först uppkommo, var de bofasta nybyggarna-s antal ännu högst litet. Pastorernas verksamhet omfattade i främsta rummet de inom pastoratet vistande lapparna, vilka ock fingo ej oväsentligt efter dåtidens förhållanden bidraga till dessa pastorers underhåll. De nybyggare, som voro bosatta inom pastoratet eller efter hand där slogo sig ned, fingo räknas till lappförsamlingarna Och utgjorde en enhet med dessa. Med tiden blevo så ny— byggarna flerstädes den huvudsakligaste delen av församlingarna, men detta förändrade ingenting i organisationen. När sedermera kommunindelningen in—

fördes och ordnades så, att varje socken på landet bildade en kommun, över- gingo de ur lappförsamlingarna uppkomna socknarna till kommuner, omfat— tande inom var sitt territoriella område såväl den bofasta befolkningen som de lappar, vilka där hade sitt huvudsakliga vistande.

Inom Jämtlands län gjorde sig en annan utvecklingsgång gällande. Där har lapparnas egentliga bosättning, om man får kalla det så, omfattat endast de västligast bland fjällen belägna delarna. Någon uteslutande bosättning av lap— par har emellertid icke ens i dessa trakter ägt rum, utan av ålder har där redan före lapparnas invandring funnits en skandinavisk befolkning, vilken där upp— tagit spridda nybyggen, förmedlande samfärdseln mellan Norge och Sverige.

Den anläggning av kyrkor och den sockenindelning, som där ägde rum. hade uteslutande avseende på de bofasta skandinaverna ; på lapparna var därvid alls icke tänkt, om de ock vid tiden för anläggningen funnos där.

Först ganska sent synes man inom Jämtlands län hava vidtagit åtgärder för beredande av religionsvård åt de där vistande lapparna; visserligen voro dessa, kanske redan vid en rätt så tidig tidpunkt, kristnade, men denna kristendom synes ej hava tagit synnerligen djupt. För prästerliga förrättningar, som ej kunde undvikas, användes närmast boende präst. Efter många klagomål över lapparnas okunnighet och vantro tillsattes 1746 en särskild pastor lappmmm,

nämligen kyrkoherden i Föllinge, vilken församling då avsöndrades från Lits

pastorat. Denne, som således var pastor i en bestämd lokal församling, fick tillika uppgiften att vara pastor för alla lappar, som funnos i Jämtland och Härjedalen. Över lapparna fördes särskild kyrkobok och de hade ingen annan förbindelse med Föllinge socken, än att pastorn var gemensam. Denna anord— ning gav upphov till att samtliga lappar i Jämtlands län under en lång tid räknades utgöra den s. k. Föllinge lappmark. Samtidigt med nämnda anord— ning tillsattes en kapellan i Föllinge, som tillika skulle vara skolmästare vid den lappskola, som där inrättades; denna kapellan indrogs dock redan 1762. Sedermera, då det visade sig, att en pastor icke kunde utöva den omvårdnad och tillsyn om lapparna i de nämnda båda provinserna, som borde tillkomma honom, sattes till hans hjälp redan 1758 komministern i Undersåker och något senare även brukspredikanten i Ljusnedal. vilkens befattning med lapparna sedermera. övergick till pastor i Hede. Då kapell i slutet av 1700-talet upp— rättades i Frostviken och Hotagen, överflyttades befattningen med lapparna i dessa trakter från kyrkoherden i Föllinge till predikanterna i dessa kapell. Då det vidare i Undersåkers pastorat blev två komministrar, förenades befatt- ningen som pastor lapponum för dithörande lappar med komministraturen i Kall. På detta sätt uppstodo de fyra. ännu bestående lappförsamlingarna: Frostviken, Föllinge (Hotagen), Undersåker (Kall) och Hede (Tännäs). För lappbefolkningen inom dessa föres särskild kyrkobok och denna befolkning har

• Sida 9
•  Original

på det hela taget icke något gemensamt med de liknämnda svenska församlin- garna eller de där bosatta svenskarna. Lapparna deltaga ej i kyrkostämmor och utgöra inga avgifter till kyrka och skola samt efter 1910 års lönereglerings- lag, med oväsentligt undantag, ej heller till prästerskamet.1 De ha sina egna kyrkor eller kapell. som uppförts huvudsakligen av statsmedel. '

Då sedermera kommunallagarna kommo till stånd. föranledde nu skildrade förhållanden, att lapparna i Jämtlands län, fastän intet undantag för dem gjor- des i lagen, kommo att stå utanför den kommunala indelningen och icke räknades till någon kommun.

_Liknande skiljaktighet, som ovan angivits i avseende å lapparnas kyrkoskriv- Mantalsskriv- nmg. emellan förhållandena i Jämtlands län och de båda nordligaste länen har ”'”gen'LaPP' varit rådande med avseende på deras mantalsskrivning. Jämväl på detta om— råde är denna skiljaktighet emellertid icke huvudsakligen grundad på några författningsbestämmelser; det är de faktiska förhållandena som gestaltat sig väsentligen olika.

Den första särskilda allmänna författningen, om mantalsskrivningen2 eller, som den hette, »Kungl. Maj:ts nådiga förordning angående mantals- och skatt— skrivningarne i riket» den 30 september 1812 gör intet undantag för lapparna eller meddelar några särskilda bestämmelser med avseende på dem för vare sig Jämtlands eller Väster— .och Norrbottens län. Lika litet göres något sådant i den författning, som utfärdades i avseende å verkställigheten av mantalsskriv— ningarna, _»Kungl. Maj:ts nådiga påbud angående vissa omständigheter, vilka böra iakttagas i avseende på mantalsskrivningar, förhörsböcker och prästbevis» den 28 oktober 1812. Men då mantalsskrivningen förnämligast grundade sig på husförhörsböckerna —— vilka för övrigt den tiden icke fördes efter något en- hetligt system utan på skiftande sätt i de olika stiften _ måste den kyrkliga registerföringen bliva bestämmande för den borgerliga.

Ett fullt konsekvent genomförande av bestämmelserna angående mantalsskriv— ning skulle väl nu fordrat, att lapparna blivit förda i mantal inom den socken, där de kunde anses boende. Svårighet måste emellertid möta att bestämma, inom vilken socken bosättningen ägde rum; härför komme givetvis kyrkoskriv- ningsförhållandena att bliva av betydelse. Denna svårighet synes föranlett, att icke ens inom Väster- och Norrbottens län, där dock kyrkoskrivningen även för lapparna var ordnad sockenvis, någon mantalsskrivning av dem synes hava kom- mit till stånd förr än rätt så sent. Inom Jämtlands län åter medförde de rå- dande kyrkoskrivningsförhållandena, att någon mantalsskrivning i enlighet med förordningens föreskrifter knappast kunde äga rum och ej heller vidtogs. Kungl. förordningen angående mantals- och skattskrivningarnas förrättande den 20 juli 1861, vilken avlöste 1812 års författning, hade ej heller några särskilda föreskrifter angående lapparnas mantalsskrivning, men i dess 12 %2 mom. stadgades. att författningen icke gällde med hänsikt till lappmarkerna.

För Väster— och Norrbottens läns lappmarker utfärdades sedermera den 9 november 1866 en särskild författning rörande mantalsskrivning eller folkräk— n1ng, vilken i det huvudsakliga överensstämde med den för riket i övrigt gäl- lande, men som tillika medgav vissa avvikelser därifrån, bland andra, att man- talsskrivningen beträffande lappallmogen borde ske stam_ eller byavis. Först i och_med tillämpningen av denna författning torde någon mantalsskrivning av de icke bofasta lapparna ägt rum. Det bör bemärkas, att denna författning

¹ I_ sistberörda avseende gäller enahanda förhållande för samtliga lappmarker; likaså i avseende å avgifter till skolan. Det ovanberörda undantaget avser Undersåkers och Hede lappförsamlingen ? Tidigare, liksom även efter den särskilda mantalsskrivningsförfattningens utfärdande intill 1861 förekomma vissa, dock tämligen knapphändiga, föreskrifter om mantalsskrivning i bevillnings— författningarna.

markerna.

Norr— och Väster- bottens län.

• Sida 10
•  Original

gällde ej blott för lapparna utan även för den bofasta svenska befolkningen i lappmarkerna. Härigenom blevo mantalsskrivningsförhållandena för lapparna i Väster— och Norrbottens län ordnade till huvudsaklig enlighet med den som gällde för riket i övrigt. Den särskilda författningen för lappmarkerna i dessa län är numera upphävd; men enligt 16 å i den för riket gällande mantals- skrivningsförordningen av den 6 augusti 1894 äro vissa särskilda bestämmelser meddelade rörande de ovan nämnda lappmarkerna, däribland, utöver vad ovan nämnts, att i mantalslängden skall antecknas även varje persons nationalitet och språk. Jämtlands För lapparna i Jämtlands län hava icke meddelats några särskilda bestäm- lfm- ' melser, vare sig i samband med 1861 års författning eller sedermera. Då till

följd av de där rådande egendomliga förhållandena i avseende å lapparnas in- delning i församlingar sådana bestämmelser varit minst lika nödiga som för de övriga lappmarkerna, synes det varit ett avgjort misstag att så ej skedde. Rätte- ligen skulle nu denna underlåtenhet emellertid föranlett, att lapparna inom J ämt- lands län voro underkastade den allmänna, för riket gällande författningen och således borde mantalsskrivits i enlighet med denna, d. v. 5. inom de kommuner där de voro boende eller, som det heter, »i följd av sitt vistande borde anses hava sitt bo och hemvist». Så skedde dock icke, utan lapparna inom Jämtlands län hava allt intill senaste tid icke alls upptagits i några mantalslängder. I moti- veringen till sitt den 7 december 1872 avgivna förslag till ny mantalsskrivnings- förordning — vari icke heller föreslås några bestämmelser om jämtlandslapparna — uttala kommitterade den meningen, att nyss berörda förhållande att dessa lappar ej mantalsskrivits måste berott på ett förbiseende av författningens före- skrifter; någon uttrycklig bestämmelse till undanröjande av denna missuppfatt— ning ansågo de icke vara av nöden.

Aven om man måste giva kommitterade formellt rätt härutinnan, får man dock å andra sidan medgiva, att tillämpningen av 1861 års författning med avseende å jämtlandslapparna i vissa delar måste möta svårigheter och särskilt föranleda tvekan, huru i förekommande fall mantalsskrivningsorten rätteligen borde bestämmas, helst någon analogisk tillämpning av den särskilda, för Väster- och Norrbottens län gällande författningen ej kunde anses medgiven. I ett ytt— rande till statistiska centralbyrån rörande lapparnas registreringsfråga av den 10 april 1893 försvarar ock Konungens befallningshavande den nämnda under- låtenheten därmed, att >>lapparnas inrangering under kommunerna vore omöjlig, då de i följd av sitt näringsfångs beskaffenhet måste administreras efter andra regler än som äro gällande för den bofaste».

Numera har från och med år 1912 mantalsskrivning av lapparna, på grund av länsstyrelsens därom meddelade föreskrift, ägt rum jämväl inom Jämtlands län, därvid emellertid medgivits,1 att lapparna finge mantalsskrivas inom vissa. bestämda kommuner allt efter de lappbyar de tillhörde, samt därjämte före- skrivits, att lapparna för varje kommun skulle sammanföras i en särskild längd utan sammanblandning med kommunens övriga invånare.

Civil- I lapparnas nu skildrade särställning i avseende på deras civila registrering :ragistre- och därmed sammanhängande ställning inom kommunerna ligger till en del or— ?” %” b.?" saken till den särskilda ställning de faktiskt intagit i avseende å fattigvården.2 yfgagågfor Särskilt har man att därur förklara det egendomliga förhållandet, att inom gå,-dm Jämtlands lån på sidan om lagstiftningen de territoriella kommunerna kunnat bliva helt och hållet fritagna från handhavande av fattigvården för lapparna och från kostnaderna för densamma.

1 Det kan dock vara ovisst, om ett sådant medgivande haft stöd i författningarna. * Att andra orsaker i hög grad medverkat visas i det följande.

• Sida 11
•  Original

Av ålder har fattigvården ivårt land varit ansluten till kyrkan Och de kyrk- liga institutionerna. Alltifrån det fattigvården kom att betraktas som en offentlig angelägenhet och ej allenast som en ren privatsak, var det kyrkan som egentligen tog saken om hand; så var förhållandet så gott som undantagslöst under hela medeltiden. Då med reformationen vården om de behövande började att behandlas som en det borgerliga samhällets angelägenhet, var det i allt fall prästerna och de kyrkliga myndigheterna, åt vilka det förnämligast var upp- draget att handhava fattigvården och sätta bestämmelserna därom i verkställig— het. Upprepade gånger tillkommo ock dessa bestämmelser i form av resolutio- ner på prästerskapets besvär; och även där så ej var fallet, var det i stort sett prästernas ingripande, som framkallade reformerna på omrädet. Kyrkolagen av år 1686 upptog stadganden om fattigvård och sjukvård uti sitt 24 kap. I 24 5 av detta kap. pålägges kyrkoherden såsom en ämbetsplikt tillsynen därom, att »de husarme och tiggare i hans socken ej lämnas oförsörjde, ej heller något olovligt tiggeri emot tiggareordningen i socknen tillåtes». Uppbörden och handhavandet av för fattigvården anslagna medel vilade ock enligt gällande föreskrifter huvud- sakligen på de kyrkliga myndigheterna. Aven sedan efter mitten på 1700—talet fattigvården definitivt gjorts till en kommun-al angelägenhet, var det prästerna, som hade den främsta platsen i detta kommunala arbete. Det var sockenstäm- morna, som hade att behandla fattigvårdsärenden eller som det heter i förordnin- gen om sockenstämmor och kyrkoråd den 26 februari 1817 »frågor om socknens fattigas försörjande och överläggningar om mindre arbetsföre personers inflyt— tande från andra socknar». I dessa stämmor var kyrkoherden som regel ord- förande och väl även den ledande och mest inflytelserike. Det är först med de senare fattigvårdsförfattningarna och kommunallagarna, som prästens ställning gradvis förändrats, till dess med 1918'år-s fattigvårdslag till och med hans rätt att deltaga i fattigvårdsstyrelsens överläggningar och beslut, som ända till dess kvarstått, borttagits och honom tillerkänts allenast rätt att närvara vid fattig- vårdsstyrelsens sammanträden och deltaga i dess förhandlingar.

Utan tvivel har denna fattigvårdens allmänna karaktär att från början och långt fram i tiden vara förnämligast en kyrkans och prästerskapets angelägen- het haft ett stort inflytande på utvecklingen av lapparnas fattigvård och bidra- git till dess särställning. Detta inflytande har givetvis visat sig så mycket star- kare i lappmarken än inom riket i övrigt, i den mån prästerskapet i lappmarken haft en större betydelse än annorstädes. >>Här måste i själva verket», säger

- Laestadius,1 »en präst vara som en annan Moses, sitt folks både präst och profet, läkare och lagstiftare och — sit venia verbo — konung». Av det föregående framgår och det ligger för övrigt i sakens natur, att lapparnas anslutning till den borgerliga kommunen måste vara av en vida lösare beskaffenhet än de bofasta svenskarnas. De förstnämndas sammanslutning i församlingar hade sin grund i omsorgen om deras religiösa behov. Deras förhållande till prästerskapet i för— samlingen måste bliva vida intimare än till .de nybyggare, som slagit sig ned och blivit bofasta därstädes. I vissa avseenden, såsom t. ex. barnens undervisning, måste anordningarna bliva skiljaktiga för lapparna och de bofasta. Av Konun— gens befallningshavandes längre fram omnämnda redogörelser för lapparnas fat- tigvård vid mitten av 1800-talet framgår nogsamt, att den svenska befolkningen ansåg fattigvården för lapparna vara något densamma icke vidkommande. Det intresse och den omsorg för lapparnas fattigvård, som verkligen kom till synes, kom egentligen från de kyrkliga myndigheterna; om de borgerliga befattade sig med denna angelägenhet, gjorde de det motvilligt och utan intresse. Lappfattig- vården var något, som låg eller enligt kommunmedlemmarnas mening borde

1 Petrus Laestadius: Journal för första året av hans tjänstgöring såsom missionärilappmarken, Stockholm 1831, sid. 26.

Lapska fattigvården. Anslutning till kyrkan och de kyrk- liga myndig- heterna.

Denna anslutnin s betydelse är

lappfattig— verden.

• Sida 12
•  Original

ligga utanför kommunens gemensamma angelägenheter. Inom Jämtlands län gick detta så långt, att det blev den kyrkliga lappförsamlingen, vilken ej sam- manföll med någon territoriell kommun, som fick övertaga handhavandet av lapparnas fattigvård. Men även för lappmarkerna i de två nordligaste länen fingo de nu anmärkta förhållandena en stor betydelse för lappfattigvårdens ut- veckling och dess förhållande till kommunens fattigvård i övrigt. Anspråket inom kommunerna att vara befriade från fattigvården, åt de icke bofasta lap- parna framträder ännu i dag och har i ovan angivna förhållanden funnit en näring och ett stöd.:[ 13qu attig- Uti de tid efter annan gällande författningarna om fattigvården har emeller— fååååf ”är tid, såsom förut antytts, icke givits någ-on som helst hemul för någon lapparnas sänka a särställning i detta avseende. Varken i 1600-talets tiggareordningar eller i de bestämmel- på 1700—talet utkomna författningar, som gjorde fattigvården till en angelägen- SFT i, lag- het för varje kommun samt gåvo de första knapphändiga bestämmelserna om hem- stzftnmgen. ortsrätten, förekommer något om lapparna. Ej heller skedde detta i vår första mera fullständiga fattigvårdslag, Kungl. förordningen angående fattigvården i riket den 25 maj 1847, elleri de därpå följande fattigvårdsförordningarna den 13 juli 1853 ooh den 9 juni 1871; likasom ej heller i den nu gällande lagen om fattigvården den 14 juni 1918.

Zattiglvåfi _ Någon offentlig fattigvård bland lapparna omnämnes ej förr än långt fram i lågmält; tiden. Sådan torde ej heller på länge där känts behövlig, ej_ av brist på nöd men ordnad först på uppfattning av ett sådant behov. De lappar, som till följd av ålder eller Sjuk- under_senare dom ej längre orkade arbeta, voro väl hänvisade till sina släktingars eller gran- tld- nars förbarmande och omsorg; samma var nog förhållandet med barn, som för- lorat sina föräldrar. Brast det i möjlighet att erhålla uppehälle på sådant sätt, fick tiggeriet komma till hjälp hos grannar eller bofasta.

I sin förut omnämnda journal,2 behandlande förhållandena inom vissa delar av Norrbottens och Västerbottens län i slutet av 1820-talet, säger Laestadius, att lapparna, även de eljest mera välsituerade nomadiserande bland dem, när de ge- nom olyckor eller egen slösaktighet förlorat sin renhjord, icke hade annan utväg >>än att bliva fiskare eller ock slå sig på tiggeri eller båda tillsammans eller ock det ena först och det andra sedan». Nybyggare kunna de sällan bliva; »men så blygas de däremot icke att tigga». Ofta företagas rätt långa färder för sådant ändamål. Redan tidigt förekomma klagomål över lapparnas kringströvande och tiggeri på det nedre landet. Laestadius citerar en visitationsakt från år 1657, vari förekommer en erinran om åtgärders vidtagande mot detta missbruk.

Visserligen talar Laestadius även om lappar, som åtnjuta fattigvård, fattig- hjon. Men denna fattigvård torde till stor del bestått däruti, att de fått sitt uppehällei form av allmosor av de mera välsituerade. Av lapparna äro, säger han, en hel mängd »både tiggare och allmosehjon3 vid fattigvården icke blott uti alla socknar i lappmarken utan även i de flesta av Västerbotten>>.* I flera. församlingar av lappmarken, säger han vidare — och härav bestyrkes vad här ovan sagts i detta hänseende — har påstående gjorts av svenskarna, att lapparna ensamma måtte bekosta sin fattigvård. Sådant hade dock av prästerskapet" blivit avstyrt, vartill Laestadius själv ock medverkat.

Utan tvivel förekom under sådana förhållanden mycken nöd bland lapparna: många omkommo säkerligen av svält och umbäranden. Men det var ingen som fäste sig synnerligen därvid; det fördolde sig i fjällviddernas och skogarnas ödslighet.

1 Se nedan kap. III. ? Laestadius auf. a., sid. 195, 213 m. fl. 5 Knrsiverat av undertecknad. 4 Härmed förstås provinsen Västerbotten (= kustlandet av Norr- och Västerbottens län).

• Sida 13
•  Original

Först vid mitten av 1800—talet upptogs frågan om fattigvården bland lap- Båko? parna till offentligt dryftande. Aven nu var det prästerskapet som gick 1 måjåzwåå spetsen. 1850—51 års

Den 18 december 1850 uppläste i prästeståndet biskopen Israel Bergman i riksdag. Härnösand — det liknämnda stiftet omfattade då jämväl lappmarkslänen — en motion om anslag för [beredande av fattigvård åt lapparna. I motionens motive- ring erinrar han om, att lapparna genom odlingens utbredningi de nejder, där de av ålder uppehållit sig och betat sina renar, blivit alltmer och mer undanträngda mot fjällen från »de vidsträckta skogland, som de i förra tider innehade,» och de- ras möjlighet att finna bete för sina renar alltmera inskränkts. Ej nog med att nybyggarna för att bereda bete åt sin boskap tagit i besittning marker, där lap- parna förr betade sina renar, de hade ock, för att utvidga dessa betesmarker och bereda bättre bete, genom brand förstört ofantliga landsträckor, varigenom det arma lappfolkets utvägar till bärgning blivit alltför mycket förminskade. Lap- parna måste nu, för att finna bete åt sina renar, varje höst och vår företaga långa och mödosamma flyttningar nedåt kustlandet och tillbaka till fjällen. Un- der dessa färder voro de blottställda för många vidrigheter och farligheter. Ge- nom alla dessa omständigheter ökades fattigdomen bland lapparna; en stor del av dem vore utfattiga eller befunne sig i knappa omständigheter; ja motionären målar den sorgliga framtidsutsikten »att denna nation i en icke långt avlägsen framtid säkert skall upphöra att finnas». Vidare erinrar han om att genom missionsskolors inrättande åtskilligt gjorts för de lapska barnen. »Men», säger han, >>härmed äro icke de åldrige och utlevade lappar bärgade, som redan be- höva hjälp och den förutan skulle vara blottställde för en onaturlig död”». Yt- termera heter det: »Bland lapparna själva har av flera orsaker aldrig någon reglerad fattigvård kunnat åstadkommas, och hädanefter är, i anledning av den jämnt tilltagande allmänna fattigdomen bland dem, ännu mindre därpå att tänka. Socknarna åter eller nybyggareallmogen anse sig varken pliktiga eller förmögna att underhålla de lapska fattiga, vilkas antal årligen ökas. Hårt synes det ock i sanning vara att ålägga dem detta onus, då de, med möda livnäran—de sig av den knappa och osäkra avkastning, jorden i dessa nordliga regioner giver, hava en nog dryg börda i underhållandet av sina egna fattiga. Jag inser därför ingen annan utväg till dessa olyckligas räddning givas, än genom allmänna medel.»

Motionen gick ut på beviljande av ett årligt statsanslag på 1,200 riksdaler banko, att fördelas med 200 rdr för Jämtlands och Härjedalens lappar, 200 rdr för Ångermanlands eller s. k. Åsele lappmark, 200 rdr för Umeå eller Lyck- sele lappmark, 200 rdr för Piteå eller Arjepluog och Arvidsjaur, 120 rdr för Luleå eller Qvikkjokk och Jokkmokk, 80 rdr för Kalix eller Gällivare samt 200 rdr för Torneå eller Jukkasjärvi och Karesuando. Denna fördelning grundade Slg, säger motionären, på inhämtade upplysningar av redlige och sakkunnige man.

Slutligen gåvos i motionen anvisningar angående sättet för utdelningen av medlen. Motionen avslutas med en vädjan till prästeståndet och rikets ständer; och motionären säger sig hoppas, att det framställda anspråket icke måtte anses för stort, >>om det inskränker sig till begäran om ett understöd, som kunde freda åtminstone de mest behövande från att förgås i nöd och elände».

Efter motionens uppläsning heter det i prästeståndets protokoll för dagen: >>Häruti hördes ståndet enhälligt instämma.»

Motionen överlämnades för förberedande utredning till statsutskottet, SOm behandlade densamma i sammanhang med regleringen av utgifterna under åt- tonde huvudtiteln. Utskottet omnämner, att även vid föregående riksdagar framställningar, fastän utan framgång, blivit gjorda om anvisande av allmänna medel till förbättrande av lappbefolkningens nödställda belägenhet. Även ut- skottet fann den väsentligaste orsaken till lappbefolkningens försämrade ställ—

• Sida 14
•  Original

ning vara att söka »i 'de tätare nybyggesanläggningar, som i dessa trakter ägt rum på senare tiden och varigenom detta nomadfolk allt mer och mer blivit un- danträngt åt fjällen och rättigheten till [deras vidsträckta betesmarker förnär- mad». Utskottet fann därför det vara billigt och rättvist, att det allmänna borde mellankomma till deras förmån. Det ansågs dock mindre lämpligt — av skäl, bland andra, att någon allmän fattigvård »icke lärer kunna bland lapparna in- rättas» — att föreslå särskilda medels anvisande för ändamålet, utan ansåg man medel kunna anvisas att utgå av det i riksstaten uppförda förslagsanslaget å 10,000 rdr banko till fattigvården i allmänhet. Utskottet tillstyrkte alltså, att rikets ständer ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att av nyssnämnda för- slagsanslag något understöd måtte efter Kungl. Maj:ts beprövande kunna bliva till utfattiga lappars försörjning ändamålsenligt använt. Detta blev också rikets ständers beslut, vilket anmäldes hos Kungl. Maj :t medelst skrivelse den 26 augusti 1851. Kungl. bre" Med anledning av denna skrivelse infordradcs yttranden från landshövdin- väggar? garna i de tre berörda länen samt domkapitlet i Härnösand rörande beloppets 1852 ang. storlek, grunderna för dess fördelning samt sättet för dess ändamålsenliga använ- statsbidrag dande. I överensstämmelse med inkomna förslag förordnade sedermera Kungl. ”” lap???" Maj:t enligt brev till domkapitlet och de tre Konungens befallningshavandena målgång" den 10 februari 1852, att av anslaget till den fattigvård, som hör av staten ' bekostas, en summa av 1,200 riksdaler banko skulle under tre års tid utbetalas till Konungens befallningshavande. Av detta belopp bor-de inom Jämtlands lappmarker Föllinge, Hede och Undersåkers församlingar erhålla vardera 80 rdr, tillsammans 240 rdr, inom Åsele och Lycksele lappmarker Vilhelmina församling 180 rdr, Sorsele 100 rdr och Stensele 80 rdr, tillsammans 360 rdr, samt inom Norrbottens lappmarker Arjepluogs och Arvidsjaurs församlingar vardera 100 rdr, Jokkmokks och Qvikkjokks tillhopa 120 rdr, Gällivare 80 rdr, Karesuando 100 rdr och Jukkasjärvi 100 rdr eller sammanlagt 600 rdr. Medlen skulle utbetalas till disposition av Konungens befallningshavande, som hade att överlämna beloppen till vederbörande församlingars fattigvårdsstyrelser. Rörande medlens användning föreskrevs, att de skulle inom varje församling stå under förvaltning av en kommitté, bestående av pastor, kronolänsman, kyrko- värdar samt några andra sakkunnige män; att denna kommitté skulle åligga att, så långt anslaget försloge, hos välkända och pålitliga nybyggare inackor- dera utfattiga, åldriga, orkeslösa eller sjukliga lappar, men tillika, såvitt till— gång funnes, sörja för understöd åt sådana fattiga, ännu arbetsföra lappar, som genom olyckor blivit bra-gta till fattigdom, varvid förnämsta syftet syntes böra bliva att förhjälpa dem till fortsättande av deras yrke antingen såsom nybyggare eller nomader. I fråga om redovisning föreskrevs, att varje kommitté skulle vid årets slut inför Konungens befallningshavande avlämna redovisning för omhänderhavda medel medelst behörigen verificerad räkning, varav en av- skrift borde lämnas till domkapitlet. Tillika förständigades befallningshavan- dena att före tredje årets utgång inkomma till Kungl. Maj :t med yttranden, i vad mån den vidtagna åtgärden befunnits leda till det därmed avsedda ända- må et. b.'ätat8't Anslaget avsåg, såväl enligt ständernas beslut som Kungl. Maj:ts skrivelse, fårigåååe den på riksdagen närmast följande statsreglermgsperioden. Beslutet därom under den ansågs därför böra förnyas för varje följande statsregleringsperiod. Så skedde följande ock vid riksdagarna 1853—54 samt 1856—58. Vid riksdagen 1859—60 anhöllo ""de”." de.” emellertid ständerna i sin skrivelse till Kungl. Maj:t att, då det icke kunde oveågizzfåjm antagas, att den lapska befolkningen mer än hittills bleve i tillfälle att utan ' bidrag från statens sida underhålla sina fattiga samt beloppet av understöd således sannolikt komme att fortfara under en längre tid, Kungl. Maj:t täcktes »för nästinstundande statsregleringsperiod och framgent, så länge sådant kan

• Sida 15
•  Original

vara behövligt», till nödställda lappars försörjning anvisa medel till det belopp, som efter nådigt prövande av sig därvid företeende omständigheter, Kungl. Maj:t kunde finna skäligt bestämma. ' Uti de yttranden, som jämlikt 1852 års kungl. brev, Konungens befallnings- K_.Bl.s "do" havande hade att avgiva, vitsordade dessa statsbidragets behövlighet, i det man golf,—512223? framhåller lapparnas i allmänhet nödställda belägenhet. Landshövdingen ianvändning. Umeå vitsordar särskilt i sina redogörelser för de trenne första anslagsperio- derna (brev av den 10/4 1855, den 8/12 1857 och den 13/12 1860) den betungande fat- tigvården inom de fattiga lappförsamlingarna, »särdeles», säges det, »som den svenska befolkningen inom dessa församlingar icke egentligen anser sig hava någon förbindelse att underhålla största delen av de lappar, som påkalla och behöva fattigunderstöd, enär lapparna i allmänhet ej lämna bidrag till fattig- vården», ett uttalande, som bekräftar den här förut framlagda uppfattningen, att den kommunala fattigvården till lapparna icke var av större betydenhet och att den ännu vid den tid detta skrevs var alldeles otillräcklig. Från Jämtlands län heter det samtidigt (brev den 2"**/3 1855, den 12/1 1858 samt den 31/12 1860), att hos lappallmogen under de senare åren uppenbarat sig en större medel- löshet, ett omdöme, som för det sista av de anförda åren yttermera förstärkes, då det heter, att »det länge iakttagna förhållandet att lappallmogens ekonomiska tillstånd allt mer och mer försämras jämväl under senast förflutna tre år be-_ klagligtvis vunnit ytterligare bekräftelse». Aven i yttrandena från Norr- bottens län (brev den 4/5 1854, den 24/9 1857 och den 3/12 1860) framhålles, att bidraget varit synnerligen behövligt; fattigvårdstungan skulle utan anslaget blivit större än den fattiga lappallmogen förmått bära. I det sista brevet heter det helt förhoppningslöst, att »denna allmoges ekonomiska bestånd, såsom det synes, alltmer undergräves». Det framhålles emellertid, att anslaget varit till stort gagn, ehuru det varit otillräckligt. Särskilt synes föga eller intet därav kunnat användas till det i 1852 års brev i andra hand framhållna behjärtans- värda syftet att förhjälpa arbetsföra fattiga lappar till återupptagande av deras förra yrken, i det anslaget gått åt för att förskaffa orkeslösa och åldriga lap- par en mera dräglig tillvaro.

Till och med år 1863 hade anslaget utgått för treårsperioder, sammanfallande med statsregleringsperioderna. Men från och med år 1864 inträder, väl med hänsyn till riksdagens begäran att Kungl. Maj:t allt framgent så länge behovet fortfore skulle anslå medel för ändamålet, härutinnan den förändringen, att medel av Kungl. Maj:t anvisas årligen på framställningar från vederbörande Konungens befallningshavande. Fortfarande utgå statsbidragen av förslags- anslaget till fattigvården i allmänhet.

Anslagets belopp hade från början varit ganska litet, endast 1,200 rdr banko Stats- eller 1,800 kronor. Vid denna summa förblev det under de följande åren, bidragets oaktat Konungens befallningshavandes erinringar om anslagets otillräcklighet. fegis—%& För treårsperioden 1861—1863 har det beträffande Jämtlands län höjts till 720 &%%(,” kronor men kvarstår med samma belopp för de båda andra länen. Då med år 1864 anslagen 'begynna att av Kungl. Maj:t anvisas årligen, har det för Jämtlands län höjts till 1,360 kronor; varmed detta län tagit det försteg i fråga om anslagsbehov och bidragsbelopp framför Västerbottens och Norrbottens län, som det sedan har hållit. Inalles uppgick anslaget då till 2,800 riksdaler. Dess gradvrsa höjning under den följande tiden, vid vilken Jämtlands län städse gått 1 spetsen, framgår av följande tabell:

o'l 'ande ftfde'n.

• Sida 16
•  Original

. Norrbottens län Västerbottens län J ämtlands län S amma A r . Kronor öre Kronor öre Kronor öre Kronor öre 1865 ........ 900 —— 540 — 1,851 17 3,291 17 1870 ........ 900 -— 950 — 2,032 50 3,88). 50 1875 ........ 900 — 1,500 — 4,410 58 6,810 58 1880 ........ 900 — 2,000 —— 6,684 5 0 9584 5 0 1885 ........ 1,500 —— 2,000 —— 6,000 —— 9,500 — 1890 ........ 2,300 — 2,650 — 6,000 — 10,950 —— 1895 ........ 3,250 -— 4,440 — 7,250 — 14,940 — 1900 ........ 5,000 — 5,350 — 8,981 45 19,331 45 1905 ........ 8,400 — 8,100 —- 16,19?» 13 32,69?) 13 1910 ........ 10,600 — 10,850 —— 16,054 49 37.504 4 9 1915 ........ 17,500 — 14,800 — 21.602 49 53,902 49 1920 ........ 28,700 —- 25,400 — 35,593 4 4 89,693 44 1921 ........ 28,700 — 32,400 — 37,885 14 98,98?) 14 1922 ........ 28,700 — 32,900 —— 40,096 —— 101,696 — 1923 Första halvåret1 14,350 — 16,450 — 18,153 — 48,953 — l/1 1923—50/5 1924 . 28,700 — 31,500 — 24,606 , 40 84,806 40

Rörande denna tabell är att märka, dels att för några år, åtminstone inom Jämtlands län, på grund av särskilda framställningar i förekommande fall, utöver här upptagna belopp, beviljats särskilda ersättningsbelopp till kommuner utanför lappförsamlingarna, dels att för flera är, särskilt de senare, en del av det årligen beviljade anslaget avsett det föregående året och en annan del det löpande året, utan att man av de kungl. breven alltid kan se, huru stort belopp som avsett det ena eller andra året. För syftet att giva en bild» av anslagens onäfalttnzing och fortgående stegring synas dessa omständigheter dock utan be— ty e se.

_Stats- I avseende på de här ovan meddelade anslagsbeloppen märkes, att än— 233390ng slagen för-Jämtlands län tydligen omfatta all den fattigvård, som utgått till fattning lapparna 1 länet, undantagande möjligen en eller annan post, som utom den inom de tre vanliga ordningen kunnat beviljas någon kommun på särskild framställning. länen. Ingen del av fattigvårdsbördan för lapparna har där någonsin vare sig före eller efter statens med år 1852 inträdda mellankomst vilat på de borgerliga kom- munerna; naturligen är det ej uteslutet att i något enstaka fall kunnat hända, att en kommunal fattigvårdsstyrelse låtit en lapp få understöd utan att dess utlägg blivit ersatt av staten. Härigenom förklaras ock, varför stegringen av statens bidrag till lappfattigvården är så mycket mer framträdande i Jämtlands län än i Väster- och Norrbottens län.

Vad angår de båda andra länen har statsbidraget allenast varit en hjälp, som lämnats lappmarkskommunerna, vilka ock därjämte själva haft att be- kosta en del av fattigvården åt de i kommunen bosatta lapparna. Sannolikt har emellertid denna på kommunerna fallande del, såsom ock redan tidigare antytts, från början varit ganska obetydlig för att först längre fram något stiga. Det sista har särskilt varit händelsen inom lappmarkskommunerna i Norrbottens län. Huru utvecklingen i detta avseende fortgått inom de särskilda kommunerna under det sist förflutna decenniet kommer att närmare klargöras i kap. II.

¹ På. grund. av statsbudgetens omläggning beviljades anslag allenast för 1/2 år. 2 En närmare undersökning angående dessa förhållanden av diarier och registratur skulle taga längre tid, än som motsvarades av värdet i de upplysningar som därigenom kunde vinnas; en sådan har därför underlätits.

• Sida 17
•  Original

Av den nu lämnade redogörelsen för kostnaderna för lappfattigvården fram- går, att en viss oklarhet från början synes förelegat rörande förhållandet mellan statsbidraget och kostnaderna i övrigt för den lapska fattigvården. Då för— slaget härom framkom och anslaget beviljades, synes man hos ständerna hava utgått från en oklar föreställning att lapparna själva hade att sörja för sina fattiga, åtminstone för så vitt de funnos inom lappmarkerna eller lappförsam- lingarna. Då de ej mäktade detta och nybyggarna voro ovilliga att träda till och avhjälpa nöden —- vartill dessa för övrigt ansågos sakna förmåga — beviljades statsanslag såsom ett bidrag till lapparna för avhjälpande av den svåraste nöden. Man tänkte sig i enlighet härmed från början medlens fördel- ning, som skulle äga rum direkt till lapparna, skola verkställas icke genom de kommunala fattigvårdsstyrelserna utan genom särskilda för ändamålet anord- nade kommittéer inom församlingarna.

En konsekvent tillämpning av detta betraktelsesätt skulle närmast lett till att staten fått ikläda sig hela kostnaden för lappfattigvården. Så blev det visser- ligen icke till fullo. Av de yttranden från länsstyrelserna, som föregingo och lågo till grund för bestämmelserna i Kungl. brevet den 10 februari 1852, samt än mer av de redogörelser för anslagets användning under de första åren, som avgåvos av länsstyrelserna, framgår, att enligt detta brev anslaget vore att be- trakta som ett bidrag till lindrande av den fattigvård, som legalt ålåg de kom- munala enheterna, fastän man visserligen också hade i sikte att därigenom för- bättra den otillräckliga fattigvården bland lapparna.

Egentligen är det endast i Norrbottens län, som nämnda synpunkt i avseende på statsbidraget genomförts. Inom detta län uppgå de kommunala kostnaderna. för lappfattigvården, såsom nedan kommer att närmare beröras,1 till ganska av- sevärda belopp, ej obetydligt överstigande statsbidraget, fastän även detta un- dergått en betydlig höjning. Inom Västerbottens län, där dock lapparnas fattig- vård formellt påvilat kommunerna, har de sistnämndas bidrag till kostnader— na i själva verket stannat vid en obetydlighet, under det statsbidraget vuxit till mycket höga belopp, så att man kan säga att lappfattigvården åtminstone under de senare årtiondena nästan helt och hållet fallit på staten. I Jämtlands län har, såsom redan förut är berört, staten fått ensam bekosta det hela. Det är ock inom detta län, som statsbidraget vuxit till i förhållande till lappbefolk- ningens hela antal inom länet orimligt höga belopp. Att under allra sista tiden i Viss mån nya principer gjort sig gällande, vilka för Västerbottens och Jämt- lands län, såsom ock utvisas av den ovan meddelade tabellen, medfört anslagens sänkning, kommer att närmare beröras i följande kapitel.

1 Sid. 32 ff.

Oklarhet ang. stats- bidragets karaktär.

• Sida 18
•  Original

Lappbefollr- ningens storlek.

Enligt la pp- kommitténs beräkningar.

Svårigheter- vid beräk- ning av lapparnas antal.

KAP. II.

Omfattningen och organisationen av den lapska fattigvården.

Enligt den av 1919 års lappkommitté verkställda utredningen uppgick anta- let lappar i riket den 31 december 1920 till sammanlagt 8,129 personer, därvid såsom lappar räknades alla de personer, vilka »på grund av härstamning och levnadsförhållanden samt andra på frågan inverkande omständigheter voro att anse såsom tillhörande den svenska lappallmogen». I detta antal var, i enlighet med sagda klassifikationsgrund, inräknat ett antal halvlappar, d. v. s. personer med endera lapsk fader eller moder men med den andra av föräldrarna svensk eller finsk, av 1,430 personer, utgörande 17.6 % av hela antalet.

Fördelningen av lapparna på rikets län var enligt kommitténs beräkning föl- jande:

i Norrbottens län

lappmarksdelen . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4,384 nedom lappmarksgränsen . . . . . . . . . . . . . 563 4347 i Västerbottens län

lappmarksdelen. . . . . . . . . . . . . . . . . . 2,024

nedom lappmarksgränsen . . . . . . . . . . . . . 8 2032 i Jämtlands län

lappförsamlin arna . . . . . . . . . . . . . . . . 809 övriga försam ingar . . . . . . . . . . . . . . . 164 973 i Västernorrlands län . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 164

iövrigalän.......................13

Summa 8,129

Kommittén anmärker i fråga om dessa siffror, att kommittén vid sin beräk- ning av lapparnas antal medtagit endast sådana personer av lapsk härkomst, vilka kunnat anses såsom hellappar eller halvlappar, varemot den bortsett från personer av mera utspädd blandras. Kommittén anser emellertid att det finnes ett mycket avsevärt antal av sådan blandras, fjärdedelslappar, åttondelslappar o. s. v., ett antal som dock har varit omöjligt att utröna. Även för antalet verk- liga hel- och halvlappar lärer, enligt vad från kommitténs sekreterare medde- lats, de ovan angivna talen böra betraktas såsom minimital och därtill alltså få läggas ytterligare något 50- eller 100-tal.

Över huvud taget visar »det sig förenat med åtskilliga svårigheter att finna en fullt exakt siffra för lapparnas antal i riket. Detta förhållande beror främst på den ovan antydda rasblandniugen, som gör dels att ovisshet råder hos myn- digheterna, vilka äro att räkna som lappar eller icke — särskilt är detta fal- let med avseende på lappar, som icke idka renskötsel — och dels att avkom- lingar av lappar så småningom uppgå i den övriga befolkningen samt i kyrko- böcker och mantalslängder icke upptagas som lappar. Härutinnan följas ock

• Sida 19
•  Original

av myndigheterna olika principer på olika orter och vid olika tidpunkter, var- igenom uppkomma ojämnheter och osäkerhet i uppgifterna. Det är därför svårt att finna fullt jämförbara siffror för olika tidsperioder, liksom de för samma period kunna visa ojämnheter emellan olika områden och län. _ Enligt de vid 1920 års allmänna folkräkning erhållna siffrorna utgjorde vid ångzg-zgåå: 1920 års slut antalet lappar i riket allenast 7.162, fördelade på följande sätt: lekgmljgt de (I. manna Norrbottens län . . . . . . . . . . . . . . . . 4,437 folkräk- Västerbottens län . . . . . . . . . . . . . . . 1.679 ningarna- Jämtlands län . . . . . . ._ . . . . . . . . . . 897 Övrigalän.................. 149

Summa 7,162

Sistberörda siffror skilja sig alltså högst avsevärt från lappkommitténs. Det— ta beror utan tvivel därpå, dels att de uppgifter, varpå folkräkningen grundar sig, insamlats enligt andra och för fullständigheten mindre effektiva metoder än uppgifterna till lappkommittén, dels ock att den sistnämnda bland lappar- na medräknat en del personer, särskilt halvlappar på mödernet, som av myndig- heterna i allmänhet icke upptagas som lappar. För en jämförelse angående lappbefol-kningens storlek vid olika tidsperioder torde emellertid folkräknin- gens siffra vara lämpligare än lappkommitténs, även om denna. sistberörda måste anses mera exakt. Folkräkningarnas siffror torde nämligen grunda sig på sinsemellan i det stora hela överensstämmande principer.

Epligt tidigare folkräkningar uppgiingo lapparna i Sverige till följande anta :

år 1870 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6,711 1880 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6,404 1890 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6,846 » » 1900 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .6,983 > 1910 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7,138

För tiden efter 1920 har en sådan genomförd undersökning, som den lapp- Lappbefolk- kommittén verkställde," ansetts vara förenad med alltför stort besvär och därför ningens star- icke lämpligen böra. sättas i verket, utan man har nöjt sig med att få fram läcd'gieål siffror i huvudsak analoga med dem, som vunnits vid folkräkningen. Enligt 1922 och

(f9I228åhmda gjorda utredningen utgjorde lappbefolkningen den 31 december 1923.

i Norrbottens län . . . . . . . . . . . . . . . 4,559 1 i Västerbottens län. . . . . . . . . . . . . . . 1,623 i Jämtlands län . . . . . . . . . . . . . . . . 880

Summa 7,062

Beträffande riket i övrigt hava, med hänsyn till förevarande utredning, några siffror av enahanda skäl som ovan angivits icke ansetts böra införskaf- fas; de skulle för frågan om ordnandet av den lapska fattigvården sakna egent- lig betydelse.

1 För kommunerna nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens län hava. några. nya sik'ror för lapparnas antal icke erhållits, vadan dessa här ingå med samma antal som för den 31 december 1920. Sannolikt skulle med uppgifter, insamlade enligt samma metod som för folkräkningen, erhållpså ettdmgiådre antal. Angående siffrorna för Jokkmokk och Arvidsjaur, som ingå i slutslffran, se no 51 . .

• Sida 20
•  Original

Aro lappar-

na en utdö-

ende natio- nalitet?

Till ovanstående siffra bör emellertid givetvis vid en jämförelse med den ovan anförda för år 1920 läggas en siffra för antalet lappar inom rikets övriga län. Under antagande att denna vore lika med den 31 dec. 1920 eller 149, skulle alltså antalet lappar den 31 dec. 1922 varit 7,211. Jämfört med folkräkningssiffran skulle detta utvisa en ökning av 49 på de två åren. _ Den 31 december 1923 utgjorde lappbefolkningen enligt den nu införskaffa- de utredningen:

i Norrbottens län . . . . . . . . . . . . . . . 4,587 1 i Västerbottens län . . . . . . . . . . . . . . . 1,696 i Jämtlands län . . . . . . . . . . . . . . . . 875

Summa 7,158

Alltså i jämförelse med 1922 en ytterligare ökning med 96. Differensen sy— nes något stor, vilket beror på den anmärkta mindre exaktheten i uppgifterna. Man torde kunna antaga som sannolikt att siffran för 1922 är något för låg.

En sammanställning av siffrorna för tioårsperioderna från och med 1870 till och med 1920 samt för de båda senaste åren visar sålunda en stadigt fortgående' ökning, ehuruväl ej särdeles stor, av lappbefolkningen i riket; på 50 år om- kring 450 personer. Denna ökning vore naturligen vida större, om man ej vid registerföringen hade att räkna med den avgång från lappbefolkningen till den övriga befolkningen, som förorsakas av den ovan antydda rasblandningen och ombyte av näringsfång.

Såsom betecknande för beskaffenheten av denna avgång må anföras vad lapp- fogden i Norrbottens läns norra distrikt i sin den 22 mars 1924 avgivna upp- gift rörande antalet lappar inom distriktet anför beträffande Gällivare socken. Han säger: »Inom Gällivare socken är uppgiften angående icke renskötande skogslappar tämligen osäker, enär inom ett flertal byar, särskilt i socknens södra del, nybyggarna äro lappar som blivit bofasta för flera tiotal, ja i vissa fall hundratal år sedan och helt lämnat sina lapska namn och nu ha namn på -son. I vad mån dessa inbyggare äro rena skogs— eller fjällappar, kan endast en mycket noggrann utredning utvisa. I uppgifterna här ovan2 ha endast per- soner som på fädernet äro lappar blivit upptagna.»

Ett konstaterande av det faktum att lapparna, oaktat de anförda motverkan- de förhållandena, dock enligt de anställda beräkningarna utvisa en stadigt fort- gående ökning är av stort intresse med hänsyn till frågan, om _lappar- na äro en utdöende folkstam eller icke. Man var förr, och är kanske i viss mån ännu, inom vida kretsar av den uppfattningen att lapparnas antal är statt i stadig minskning och att de möjligen i en ej så avlägsen framtid skulle upphöra att finnas till såsom en särskild nationalitet. Ovan3 är omnämnt, hurusom i biskop Bergmans motion vid 1850—51 års riksdag ställes framtidsperspektivet att den lapska nationen >>i en icke långt avlägsen framtid säkert skall upphöra att finnas». I landshövdingarnas i de tre nordligaste lä- nen tidigare berättelser över användningen av det beviljade statsanslaget till lapparnas fattigvård4 framlyser också en ganska stark pessimism i fråga om lapparnas förmåga att ekonomiskt bestå, varmed givetvis deras bestånd som nationalitet måste vara nära förknippat. Och än i dag får man ej sällan höra framhållas, att lapparna såsom nationalitet äro i tillbakagång. Gentemot dy- lika framtidsperspektiv ådagalägga emellertid de ovan framställda folkmängds- siffrorna, att lapparnas bestånd såsom särskild folkstam i riket för närvarande

1 Se not 5. föreg. sida. 2 Ingå i uppgifterna här ovan för 1922 och 1923. 3 Sid. 7. 4 Sid. 9.

• Sida 21
•  Original

alls icke är hotat, utan att man, för så. vitt icke en vittgående ändring i deras existensförhållanden inträder, har att räkna med att denna nation i en lång framtid kommer att befolka de trakter, som nu utgöra deras egentligaste och huvudsakliga uppehållsort. Det är därför och kommer i överskådlig framtid att bliva en statens angelägenhet av vikt att foga sådana anstalter, att lap- parna ekonomiskt och i andra hänseenden icke sättas efter rikets övriga med— borgare.

Lapparna hava av ålder haft sitt huvudsakliga näringsfång i skötandet av renar, vilka varit deras husdjur och lämnat det egentliga bidraget till deras uppehälle. Därjämte hava de idkat jakt och fiske. Av sättet för renskötseln och beskaffenheten av de områden där den bedrivits har man inom lapparna, åtminstone vad angår Norrbottens och Västerbottens län, skilt mellan fjällappar och skogslappar. De förra hava sina renbetesmarker på fjällen från finska gränsen i norr så långt söderut som över huvud taget några lappar finnas, d. v. s., om man medräknar även Jämtlands och Härjedalens lappar, ända ned till Idre socken i Dalarna. Inom dessa fjälltrakter uppehålla de sig med sina renar som- martiden, på vissa orter hela året, i några fall på vissa kortare tider inom an- gränsande trakter i Norge, men företaga i regel vintertiden med sina hjordar vidsträckta vandringar ned till skogs- och kustlandet i Sverige. De benämnas med avseende härpå även flyttlappar. Skogslapparna åter, vilka numera före- komma allenast i Norrbottens län samt i Malå socken av Västerbottens län, uppehålla sig hela året om med sina renar i skogslandet, där de företaga allenast korta vandringar alltefter behovet och tillgången av bete för renarna.

Den senaste lappkommittén tillämpade indelningen i fjällappar och skogslap— par på lappbefolkningen i dess helhet och beräknade då antalet av vartdera sla- get på följande sätt:

.

Fjällappar Skogslappar Summa Norrbottens län 2.931 2,016 4,947 Västerbottens län ...... 1,699 333 2.032 Jämtlands län ——- 973 Övriga län 6 177

2,355 8,129

I själva verket-har emellertid indelningen i fjäll- och skogslappar betydelse endast för de lappar som idka renskötsel. Med avseende på de andra saknar det all betydelse, om de äro att hänföra till det ena eller andra slaget.

Ursprungligen har renskötseln varit, jämte jakten och fisket, lappbefolknin- Renskötande gens enda n'äringsfång, varmed samtliga lappar som varit arbetsföra syssel- satt sig. Och länge nog, i viss mån ända in i senaste tid, har man inom vida kretsar ansett det vara den enda näring, för vilken de ägnade sig. Under ti- dernas lopp ha emellertid förhållandena i detta hänseende väsentligen ändrats. Lapparna ha i allt större omfattning och till allt större antal övergivit ren- skötseln och därjämte eller i dess ställe ägnat sig åt andra näringsfång.

Enligt de genom folkräkningen erhållna siffrorna utgjorde antalet renskö- tande lappar från och med 1870-talet:

är 1870 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4,884 » 1880 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4,573 » 1890 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4,098 » 1900 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3,985 » 1910 . . . . . . . . . . . . . . . . . - . . 3,671

För folkräkningen år 1920 hava inga dylika siffror ännu framkommit. Där- emot har lappkommittén verkställt en undersökning om förhållandena i detta

Fjälla par och s ogs- lappar.

och icke renskötande

lappar.

• Sida 22
•  Original

hänseende vid 1920 års slut. Enligt denna ställde sig antalet renskötande och icke renskötande lappar på följande sätt:

”dinappar.” renskötande icke renskötande Summa Norrbottens län ...... 1,690 1,241 2,931 Västerbottens län ..... 306 1,393 1,699 Jämtlands län ....... 295 678 973 Övriga län ......... ' —— 171 171

2,291 3,483 5,774

skogslappar: Norrbottens län ...... 428 1588 2,016 Västerbottens län ...... 56 277 333 Övriga län ......... -—- 6 6 484 1,871 2.355

De icke renskötandes antal uppgick alltså vid sagda tidpunkt till nära det. dubbla mot de renskötandes. Av lapparnas hela antal var endast 34.2 % ren— skötande, under det de icke renskötande utgjorde 65.8 %. I de renskötandes antal äro därvid inräknade kvinnor och barn inom de familjer, vilka hava ren— skötsel till näringsfång. Det visar sig av de anförda siffrorna, att bland skogs— lapparna övergången från renskötseln till andra yrken varit vrida större än bland fjällapparna, ett förhållande som otvivelaktigt. beror på de större möj- ligheter till en dylik övergång. som för skogslapparna erbjuda sig på grund av deras bostads- och näringsförhållanden.

För den 31 december 1922 ställa sig —— beträffande de län där renskötsel före- kommer1 —— nu omhandlade förhållanden på följande sätt:2 Norrbottens län renskötande icke renskötande fjällappar ............... 1,88?) n skogslappar .............. 327 27947 , Västerbottens län fjällappar ............... 120 skogslappar .............. 30 Lag Jämtlands län .............. 312 568 2,674 4,388

Härav visar sig att, under det de renskötandes antal bland fjällapparna nå- got ökats på de två åren, från 2,291 till 2,317, det bland sk-ogslapparna min— skats betydligt eller från 484 till 357. Detta sammanhänger uppenbarligen med den ovan påpekade starka utvecklingen bland dessa senare lappar av rensköt- selns övergivande för annan sysselsättning. Att siffran för icke renskötande lappar ställer sig så mycket lägre än lappkommitténs siffra för 1920 beror givet- vis på den olika principen för uppgifternas insamlande. I själva verlnet får man antaga ökning snarare än minskning i de icke renskötandes antal.

Lapparnas Vid en sammanställning av folkräkningssiffrorna med lappkommitténs siff- övergång ror och dem som erhållits för år 1922 synes, som om den stora flykten från fm" "”' nomadlivet skulle vara att hänföra egentligen till det senaste decenniet. Det affåjfåågäb skulle dock vara forhastat att draga en dylik slutsats av dessa Siffror. Efter sättning. 1 Beträffande övriga län har, av skäl som tidigare angivits, någon undersökning ej ägt rum såsom saknande intresse för förevarande fråga. _ _ * Några. särsitfror för fjällappar och skogslappar bland zcke renskötande hava ej erhållits.

* Rörande beräkningen av detta antal se not sid. 13.

• Sida 23
•  Original

all sannolikhet äro i de tidigare folkräkning-arna siffrorna alltför höga beträf- fande antalet renskötande; och det är nog så att, om än det senaste årtiondet av allt att döma utmärkts genom en proportionsvis större minskning i antalet ren- skötande lappar, denna minskning dock ej varit så koncentrerad till denna tid— rymd, som de angivna siffrorna utvisa, utan fortgått, fastän utan att märkas i de statistiska uppgifterna, sedan längre tid tillbaka.

Lapparnas övergång från renskötseln till andra yrken eller sysselsättningar sker huvudsakligen på två olika sätt, än mera direkt och omedelbart, än me- delst en gradvis fortgående utveckling till ett fullständigt övergivande av no- madlivet.

För att lappen må kunna leva av sina renar måste renhjorden uppgå till ett visst större antal. Detta ställer sig, såsom naturligt är, olika alltefter familjens storlek; det har nog också ställt sig olika under olika tider. Kyrkoherden i Karesuando, den ryktbare Lars Levi Laestadius, vilken behandlat lapparnas för— hållanden på 1820-talet, beräknade då 15 renar vara det minsta, varpå en per- son kunde uppehålla sig. Hans broder, den likaledes framstående lappkänna- ren och organisatören av lappskolcväsendet Petrus Laestadius, som anför detta, finner detta antal dock alltför litet.1 »Ty», säger han, »om man ock däriblanrl supponerar 10 vajor,2 så måste man ändå supponera, att de alla skola lyckligen bära kalv, och att ingen ren skall förolyckas, Om han» (= lappen) »möjligen skall kunna bärga sig: han får ändå icke slakta många om året och hans liv måste bliva ganska magert —— men just så är», tillägger han, »de flesta lap- pars liv».

Av andra, som behandlat detta ämne, har antalet beräknats vida högre, mer ju senare de yttrat sig. Numera torde minimum icke kunna sättas under 50 renar eller mera. Och ju större familjen är, dess större antal erfordras. Vid sammanträde, som lappkommittén den 4 april 1920 höll med Karesuandolap— parna, ansåg en närvarande ordningsman att >>under goda år» 150 renar kunde vara tillräckligt för att bereda uppehälle åt en familj av man, hustru och 4—5 barn. Vid ett annat dylikt sammanträde i Jokkmokk den 4 februari 1921 ytt- rades, att, om ej antalet renar för en medelstor familj kunde bringas upp till minst 100 stycken, lönade sig icke att staten bidroge med lån för reninköp. Li- kaså vid sammanträde den 11 februari 1921 i Arjepluog. Vid ett tämligen tal- rikt besökt sammanträde inför länsstyrelsen .i Norrbottens län i Jukkasjärvi kyrkoby den 30 november 1919 antecknades såsom den allmänna meningen, »att en lappfamilj av normal storlek bärgade sig med en hjord av 200 djur».

Det inträffar nu ej så sällan, att genom s. k. flenår (tjuocke)3 eller andra naturförhållanden betet för renarna tryter eller blir otillräckligt, varigenom försorsakas svält och större dödlighet bland dem, eller ock att rovdjurshärjnin- gar eller pest eller dylikt decimera renhjorden. Lappen kan då inom ganska kort tid se sin hjord gå förlorad eller bliva förminskad under det minimum, som han behöver för att livnära sig av den. Då återstår för honom, såvitt han ej kan eller vill taga tjänst hos annan renskötande lapp, ingen annan utväg än att ägna sig åt annan verksamhet. Förr i tiden blev han då 5. k fiskarlapp, d. v. s. han satte sig ned vid någon fiskrik sjö och försörjde sig med fiske. Denna utväg väljes, i all synnerhet i det nordligaste länet, ännu i dag. Fisket förenas oftast med någon boskapsskötsel. Aro förhållandena ogynnsamma, blir härvid ofta resultatet att han slutar som fattiglapp, blir fattighjon. Men

1 P. Laestadius: Fortsättning av journalen över missionsresor i lappmarken åren 1828—1832, Stockholm 1833, sid. 42.

2 = renkor. & Då. genom efter snöväder inträffande regn och därpå följande hastig köld den övre delen av

snötäcket till stor tjocklek fryser till en isskorpa, som hindrar renarna att komma ned till ren- mossan.

Existens- mtmmum av renar.

Olika for— m er för övergången.

• Sida 24
•  Original

Lap arnas för elm'ng på yrken.

jämte denna utväg har det, framförallt inom vissa för jordbruk mera lämpade orter, blivit allt vanligare, att lapparna, då de övergiva renskötseln och nomad- livet men fortfarande äro arbetsföra, övergå till att bliva jordbrukare, nybyg- gare, antingen, om de hava någon tillgång, på självständigt jordbruk eller ge- nom att träda i tjänst hos andra jordbrukare. En dylik utväg väljes i all syn- nerhet av sådana, som frivilligt och icke av nödtvång övergiva nomadlivet, ett förhållande som ej så sällan inträffar. Har en lapp en gång gjort en sådan Övergång, kvarstannar han nästan alltid i den nya ställningen; det är ytterst sällsynt att en övergång äger rum i motsatt riktning.

Jämte en sådan mera direkt övergång från renskötseln till andra sysselsätt- ningar, som här ovan omnämnts, kan man ock iakttaga ett delvis och så små- ningom försiggående vändande från nomadlivet till andra förvärvsgrenar. En renskötande lapp skaffar sig, jämte renarna, en del andra för nybyggare i dessa trakter vanliga husdjur; till en början kanske allenast några getter; dessa utökas med någon ko; antalet dylika husdjur växer; slutligen tillkommer till och med en häst, ja kanske ett par. För skötseln av dessa husdjur måste han skaffa sig en fast bostad med ladugårdshus; han kan icke mera följa renarna utan måste överlämna skötseln av dessa åt tjänare eller andra lejda skötare. Renskötseln övergår till att bliva en binäring; och förr eller senare, helst om ogynnsamma förhållanden för renskötseln inträda, övergives den alldeles.

Denna övergång från renskötande lapp till icke renskötande har, såsom fram— deles närmare beröres, en stor betydelse för omfattningen och behovet av fattig- vård bland lapparna. En undersökning angående den omfattning, vari lappar- ' na övergått till andra yrken, har därför för nu förevarande ämne ett ganska stort intresse.

Enligt de av lappkommittén gjorda undersökningarna, vilka hänföra sig till förhållandena den 31 december 1920, fördelade sig lapparna efter yrken i föl- jande huvudgrupper, nämligen '

a) renskötande: antal procent enbart renskötande .............. 2,038 25.1 renskötsel och jordbruk ........... 676 8.3 renskötsel och annat yrke än jordbruk ..... 61 0.8

2,775 34.2

b) icke renskötande.- enbart jordbrukande ............. 2,886 35.6 annat yrke än jordbruk ........... 261 3.2 . tjänare hos icke lappar ........... 82 1.— lösa arbetare ................ 604 7.4 övriga icke renskötande ........... 1,521 18.7

5354 65.8

Det visar sig av dessa siffror, att de lappar, för vilka renskötsel utgör det egentliga försörjningsmedlet, numera utgöra allenast en fjärdedel av hela antalet lappar. Därtill kommer icke fullt 1/10 sådana som jämte renskötseln idka jordbruk eller andra yrken. Särskilt bland skogslapparna, inom vilka, som förut är nämnt, övergivandet av renskötseln fortgått kraftigast, är det endast 1/4 av de renskötande, som hava enbart renskötsel till yrke. Bland de 484 renskötande skogslapparna äro nämligen endast 118 eller 24.4 % enbart renskötande. Hos fjällapparna är proportionen av enbart renskötande vida större; av 2,291 ren- skötande äro 1,920 eller 83.8 % enbart renskötande. Men det är ytterligare att märka, att även bland den fjärdedel av lapparna, som helt ägnar sig åt ren- skötseln, ett betydligt antal vänt sig från det nomadiserande levnadssättet och,

• Sida 25
•  Original

i stället för att bo i kåta, åt sig uppfört fasta bostäder av timrade stugor eller torvgammer med murad spis.

Rörande omfattningen och beskaffenheten av den lapska fattigvården har Statistik ang. lappkommittén föranstaltat en mycket fullständig undersökning, avseende lll/”Emmy" förhållandena under år 1920. För den föregående tiden föreligger däremot "('den ingen som helst dylik utredning; och det torde icke ens vara möjligt att nu 3,71." På åstadkomma någon sådan. De genom länsstyrelserna avgivna årsredogörel— Jia-%%; serna rörande användningen av statsbidragen till lapska fattigvården och fåånd, deras framställningar om ytterligare bidrag innehålla visserligen åtminstone lappfattig- under de senaste årtiondena — tidigare äro de mera knapphändiga — uppgifter varde”- å antalet understödstagare, som fått eller föreslås att få del av detta bidrag. Då emellertid, vad angår Väster- och Norrbottens län, kommunerna själva be- kosta en del av den lapska fattigvården och för övrigt redovisningarna omfatta endast de kommuner som erhållit statsbidrag, samt de i de flesta fall endast upptaga huvudpersonerna eller familjefäderna, får man av dessa handlingar icke någon exakt kännedom om antalet lapska understödstagare i dessa län. Från Jämtlands län, där staten bekostar all fattigvård åt lapparna, torde visserligen antalet understödstagare kunna någorlunda tillförlitligt utletas ur ansöknings- handlingarna, ehuruväl icke heller detta fullständigt, enär även dessa hand- lingar mestadels endast upptaga huvudpersonerna och ej familjemedlemmarna i övrigt. För detta län liksom för de två övriga lämna emellertid nämnda hand— lingar endast en mycket ofullständig ledning för bedömande av understöds- tagarnas ålder, om de äro barn eller äldre, och ej heller innehålla de någon upplysning om formerna för fattigvården, orsakerna till .fattigvårdsbehovet m. fl. ämnen, som äro av betydelse för bedömande av förevarande fattigvårds- fråga. Den officiella statistiken lämnar ej heller några upplysningar angående fattigvården bland lapparna. I den mån de lapska understödstagarna äro in- räknade i de kommunala primäruppgifterna — vad Jämtlands län angår är så icke fallet — skiljes icke på understödstagarnas nationalitet. Att för en flera år tillbaka liggande tidrymd infordra uppgifter från de kommunala myn- digheterna skulle förorsaka dessa alltför stort besvär, om ens uppgifter från dem över huvud taget st-ode att få. På grund härav har man, så intressant det än skulle vara att kunna få en närmare föreställning om utvecklingen på före- varande område, sett sig nödsakad att avstå från en undersökning härom. Man har alltså åtnöjt sig med lappkommitténs undersökning angående förhållandena år 1920 samt, till fullständigande av den sålunda erhållna bilden, verkställt en liknande undersökning. om än i mindre omfattning, rörande förhållandena år 1922, eller det senaste år, för vilket man kunnat begära uppgifter.

Den av lappkommittén föranstaltade undersökningen rörande lapska fattig- Lappkom- vårdens tillstånd 1920 var i huvudsaklig mån lagd efter samma principer som mittens fattigvårdslagstiftningskommitténs statistiska undersökningar rörande fattig- undersök- vården i riket i allmänhet.1 Den omfattar alltså: lappfattigvårdens' organisa- [gång;-å". tion; antalet understödstagare och deras fördelning i åldersklasser; orsakerna går-£” 1920, till fattigvårdsbehovet; fattigvårdens beskaffenhet av att vara varaktig eller ' tillfällig, samt om den förra utgjort full eller delvis försörjning; understödets former, såsom utackordering, anstaltsvård och understöd i hemmet, särskilt med hänsyn till vissa grupper av varaktigt försörjda understö—dstagare; åtgärder till förebyggande av fattigvårdsbehov; årliga medelvärdet av en understödstagares fulla försörjning 1920; fattigvårdskostnader under åren 1909—1920; åtgär- der mot försumliga försörjare ; antalet i Norge understödda och därifrån hem—

¹ Se Fattigvårdslagstiftningskommitténs betänkande rörande fattigvårdslagstiftningen, Del III: »Statistiska undersökningar rörande den svenska fattigvården», Stockholm 1915.

• Sida 26
•  Original

Undersök- ningar rörande

lapåifattig-

når en 1922

Antalet lap— ska under- stödstagarc 20.

sända lappar m. fl. med de anförda huvudämnena sammanhörande frågor. Uti flera av ovan upptagna ämnen har dock undersökningen sträckt sig allenast till kommunerna ovan lappmarksgränsen i Norrbottens och Västerbottens län samt lappförsamlingarna i Jämtlands län.

Det visade sig emellertid mycket svårt att få in exakta uppgifter i samtliga de avseenden, som de utsända frågeformulären omfattade. Från flera kom- muner voro de inkomna uppgifterna bristfälliga eller påtagligen oriktiga, och det visade sig mycket svårt att få dessa brister avhjälpta. En av de större kom- munerna i Norrbottens län, Gällivare, underlät oaktat påminnelser helt och hål- let att lämna uppgifter. Den utredning, som på det inkomna och med mycket besvär nödtorftigt kompletterade materialet kan åstadkommas, måste därför förete bristfälligheter och luckor. Att nu efteråt få detta rättat låter sig ej göra, utan materialet måste begagnas sådant det är.

De uppgifter, som på sätt förut antytts under nu förevarande utredning in— fordrats rörande lapska fattigvårdens tillstånd under år 1922, huvudsakligen i syfte att få något jämförelsematerial, hava med hänsyn till de ovan antydda svårigheterna för uppgifternas åstadkommande begränsats till vissa mera vik— tiga förhållanden, nämligen: lappbefolkningens antal och fördelning i fjällappar och skogslappar, renskötande och icke renskötande; antalet understödstagare och deras fördelning i åldersklasser, varvid man dock skilt allenast på barn under 16 år samt äldre personer; understödstagarnas fördelning efter formerna för fattigvården, utackorderade och i anstalt vårdade; antalet fullt försörjda fattiga; antalet sinnessjuka eller sinnesslöa understödstagare; kommunernas kostnader för fattigvården; åtgärder mot försumliga försörjare och förekom- sten av bettleri. Dessutom har undersökningen huvudsakligen begränsats till att avse allenast lappmarkskommunerna i Norrbottens och Västerbottens län samt lappförsamlingarna i Jämtlands län. De särskilda anordningar, som vid- tagits med avseende å lapparnas fattigvård, ha nämligen varit inskränkta till lappar, som tillhöra ovannämnda kommuner eller lappförsamlingar.

Antalet understödstagare år 1920 bland sistberörda kategori av lappar enligt lappkommitténs utredning framgår av nedanstående tablå, i vilken för jämfö- relses skull även upptages hela antalet lappar i vederbörande kommuner och församlingar:

Norrbottens län: Hela antalet lappar Understödstagare

Karesuando ...... ' .......... 673 147 Jukkasjärvi ................ 879 151 Gällivare .................. 709 uppgift saknas Jokkmokk ................. 517 70 Arjepluog ................. 667 181 Arvidsjaur ................. 939 378 Västerbottens län: Malå. ................... 300 82 Stensele ................. '. 131 25 Tärna ................... 621 19 Sorsele .................. 444 29 Åsele ................... 59 2 Vilhelmina ................. 462 50 Lycksele, Örträsk, Fredrika och Dorotea . . . 7 -—

• Sida 27
•  Original

Jämtlands län:

Frostvikens lappförsamling ......... 219 38 Föllinge (Hotagen) d:o ......... 150 52 Undersåker (Kall) d:o ......... 261 31 Hede (Tännäs) d:o ......... 186 44 7,224 1,299 '

Lappkommitténs undersökning omfattade jämväl antalet understödstagare bland lapparna inom andra orter än de ovan nämnda. Beträffande särskilt kommunerna inom Norrbottens län hava uppgifterna härom ett visst intresse, då det satts i fråga behövligheten av särskilda åtgärder för lappfattigvården även inom dessa kommuner. Naturli en medtogos härvid inga andra kommuner än de, inom vilka lappar funnos. är 1920 ställde sig förhållandena i nedan nämnda kommuner på följande sätt:

Hela antalet Understöds—

lappar tagare Pajala med Muonionalusta ............ 139 7 Junosuando .................. 12 — Tärendö .................... 48 9 Korpilombolo .................. 51 — Övertorneå ................... 33 5 Hietaniemi, Nedertorneå, Karl Gustav, Överkalix och Nederkalix ................ 136 — Råneå ..................... 87 20 Edefors .................... 36 2 Boden ..................... 2 l Överluleå ................... 2 2 Nederluleå ................... 9 3 Älvsby .................... 8 — 563 49

Vad angår Västerbottens län nedanom lappmarksgränsen har för där bosatta 8 lappar uppgivits en understödstagare; för kommunerna i Jämtlands län utom lappförsamlingarna med 164: lappar 17 understödstagare samt för övriga län med 177 lappar 15 understödstagare, samtliga tillhörande Västernorrlands län.

På hela antalet lappar av sist omhandlade kategori, inalles 912 personer, uppgick alltså understödstagarnas antal till 82. Inom ingen av de ifrågava- rande kommunerna, icke ens inom Norrbottens län, visar sig enligt lappkommit- téns utredning antalet understödstagare uppgå till något mera avsevärt antal.2

Vill man i procent angiva relationen mellan antalet understödstagare och hela antalet lappar, som äro bosatta inom lappmarken i Norrbottens och Västerbot— tens län samt lappför'samlingarna i Jämtlands län —— därvid siffran för hela antalet lappar inom Gällivare kommun måste utgå — visar sig detta utgöra den höga siffran av 19.95 %.3 För lappar, boende utanför dessa områden, utgör enahanda procenttal omkring 9.

1 Denna siffra är, såsom framgår av en noggrannare undersökning och jämförelse med förteck- ningarna på dem som åtnjutit del av statsbidraget, för liten och borde varit åtminstone ett 100-tal högre. Det synes som om uppgifterna från en del kommuner, särskilt i Västerbottens län, skulle omfatta endast familjefäderna, ej deras hustrur och barn. Huru stort det verkliga antalet är kan ej numera exakt utrönas. Man har därför måst taga. siErorna sådana. de äro. För ändamålet äro de ock fullt användbara. ? Se om Råneå., sid. 108 not 2. 3 Denna. siffra. är något för låg; jfr not 1.

• Sida 28
•  Original

123113??? Vid en jämförelse med förhållandena i förevarande avseende under år 1922 " " —— varvrd medtages endast lappmarkssocknarna i de två nordligaste länen samt

"058535.” lappförsamlingarna i Jämtlands län — visar antalet understödstagare följande Siffror.

Norrbottens län: Helig???” Unfågåiåd” Karesuando .................. 539 132 Jukkasjärvi ................. 864 197 Gällivare .................. 564 80 Jokkmokk ................... 516 1 43 Arjepluog .................. 594 166 Arvidsjaur .................. 919 1 294

Västerbottens län:

Malå. .................... 262 91 Stensele ................... 100 41 Tärna .................... 541 35 Sorsele ...... 4 ............. 351 - 47 Åsele .................... 27 1 Vilhelmina .................. 320 111 Lycksele, Örträsk, Fredrika och Dorotea . . . . 22 -—

Jämtlands län:

Frostviken .................. 217 45 Föllinge (Hotagen) .............. 148 66 Undersåker (Kall) .............. 263 46 Hede (Tännäs) ................ 201 40

' 6,448 1,435

Antalet understödstagare, jämfört med förhållandet 1920, Visar en ej så obe- tydlig ökning; talen äro respektive 1.299 för 1920 och 1,435 för 1922. Uttryckt i procent av antalet lappar blir antalet understödstagare för 1922 22.25 % mot 19.95 % år 1920. Denna höjning torde emellertid till en del vara mera skenbar än verklig, beroende därpå, dels att man för år 1922 på grund av uppgifternas förut berörda mindre exakthet rör sig med en för liten folkmängdssiffra och dels att, såsom förut antytts, siffran för understödstagare 1920 är för låg. Med hänsyn till den i nästföregående kapitel påvisade stora ökningen av statsbidra- gen till lapska fattigvården, en ökning som fortgått även under tiden mellan 1920 och 1922, är visserligen en ökning av understödstagarnas antal förklarlig. Ökningen av statsbidragen torde emellertid icke uteslutande vara att tillskriva sagda förhållande utan jämväl en även efter 1920 fortgående höjning av under- stödens belopp. Att en ökning ägt rum av understödstagarna lärer dock få anses som visst.

Antalet lap- En jämförelse i avseende å förhållandet mellan antalet understödstagare inom ' sdfg "”de?” '. rikets befolkning i sin helhet och bland lapparna utfaller, såsom var att vänta, ”";-(är;;(åggåiz betydligt till de senares nackdel. År 1920 utgjorde antalet understödstagare i med antalet samtliga landskommuner i riket allenast 3.36 % av befolkningen. I städerna var understöds- procenten något högre, nämligen 5.82 %. För hela riket utgjorde procenttalet tagligiåthela 4.09. År 1922 voro motsvarande siffror för landsbygden 3.79 %, för städerna

1 För Jokkmokk och Arvidsjaur saknas i mantalslängderna anteckning, huruvida en person är lapp eller icke; av en jämförelse mellan renlängderna och mantalslängderna har framgått antalet renskötande lappar. Däremot har svårighet mött att få fram antalet av de icke renskötande. Siffrorna för dessa ha därför upptagits efter 1920 års statistik, vilket lappfogden ansett kunna utan avsevärd mlssvisning äga rum. ,

• Sida 29
•  Original

6.39 % samt för riket i sin helhet 4.58 %. — Härtill bilda de ovan anförda pro- centtalen för lapska understödstagare, vare sig man avser talet för 1920 19.95 % eller för 1922 22.25 %, en verkligen beklämmande motsats.

Ett synnerligen högt procenttal visar Arvidsjaurs kommun, där understöds- tagarna utgjorde år 1920 omkring 40 % och år 1922 omkring 32 % av hela lapp- befolkningen, ett förhållande som onekligen måste förefalla i hög grad onor— malt.1 Förklaringen häri torde enligt inhämtade upplysningar vara att söka, förutom i de allmänna orsaker som verka till större frekvens av understöds- behövande bland lapparna i ett flertal lappmarkskommuner, i uppkomsten inom kommunen utav ett proletariat av icke renskötande lappar; en utan plan och beräkning sedan längre tid fortgående nedsättning av fattiga lappar såsom ny- byggare utan medel eller förmåga att ta sig fram såsom jordbrukare på sina, i många fall alltför små lägenheter. Det uppgives också, att till följd av de exceptionella förhållanden som rådde under krigsåren en del oarter i avseende på anlitandet av offentlig understödsverksamhet insmugit sig hos befolkningen och därefter icke kunnat bortarbetas. Det klagas över att slöhet och lättja gripit omkring sig samt över att antalet barn utom äktenskap bland den ifrågava- rande befolkningen är mycket stort. Såsom i det följande kommer att när- mare visas, är det de delvisa eller tillfälliga understöden till icke renskötande lappar, som i ojämförlig grad betinga det stora antalet understödstagare.

En undersökning, huru understödstagarnas antal förhåller sig till antalet ren- Undm'Stöd—S'" skötande och icke renskötande lappar inom de särskilda lappmarkssocknarna och lappförsamlingarna enligt lappkommitténs utredning för 1920, visar föl- jande resultat:

Hela antalet Understödstagare ren- icke ren— ren- icke ren- Norrbottens län: , skötande skötande skötande skötande Karesuando ............. 562 111 118 29 Jukkasjärvi ............. 604 275 64 87 Gällivare .............. 293 416 uppgift saknas Jokkmokk .............. 282 235 11 59 Arjepluog .............. 205 462 13 168 Arvidsjaur .............. 172 767 47 331 Västerbottens län: Malå. ................ 55 245 9 73 Stensele ............... — 131 — 25 Tärna ................ 65 556 — 19 Sorsele ............... 82 362 1 28 Åsele . . ............. —— 59 —— 2 Vilhelmina .............. 160 302 6 44 Lycksele, Örträsk, Fredrika och Dorotea —— 7 — — Jämtlands län: Frostviken .............. 77 142 2 36 Föllinge (Hotagen) .......... 28 122 3 49 Undersåker (Kall) .......... 125 136 2 29 Hede (Tännäs) ............ 65 121 — 44 2,77?) 4,449 276 1,023

1 För år 1922 överträffas visserligen Arvidsjaur i detta hänseende av Vilhelmina, där procenten av understödstagare var ej mindre än 34.69; men dels är detta års siifra för hela antalet lappar i Vilhelmina, såsom framgår av en jämförelse med talet för 1920, utan tvivel alldeles för liten, dels synes stegringen mera tillfällig, i det år 1920 procenten var endast omkring 10.

• Sida 30
•  Original

Undantage- förhållan- den i Kare- suando och Jukkasjärvi.

De relativa talen —— varvid av förut angivet skäl bör bortses från Gällivare samt av grunder som nedan angivas jämväl från Karesuando —— utgöra för de renskötande lapparna omkring 8.3 % understödstagare och för de icke renskö— tande omkring 253 % understödstagare av hela antalet lappar inom vardera kategorien.

Proportionen av understödstagare visar sig alltså betydligt större för de icke renskötande än för de renskötande lapparna. Detta sammanhänger d'elvis där— med att en stor del bland icke renskötande lappar just är sådana, som av en eller annan orsak avyttrat eller förlorat sina renar och slagit sig ned såsom bofasta, men i och med det att de lämna renskötseln, sitt dittillsvarande för- sörjningsmedel, mycket ofta övergå till understödstagarnas klass. Ofta. nog sker en sådan övergång efter ett mellanstadium som fiskarlapp; utan till- gångar, vilka gått sin väg före yrkesombytet, och med dåliga fiskredskap för- lora dessa lappar all energi i kampen mot nöd och svält och så äro de färdiga som s. k. fattiglappar, vilka hava i fattigvården eller bettleri enda möjlig— heten att få sitt livsuppehålle.1 En annan med den förra sammanhängande orsak till det anförda sakförhållandet är ock otvivelaktigt att söka däri, att ren- skötseln, där den rätt bedrives, är ett lönande yrke, som föder sin man; och att det dessutom sedan generationer är lappens speciella yrke, för vilket hans anlag och uppfostran göra honom särskilt skicka-d, under det att han i allmänhet icke på samma sätt lämpar sig för andra yrken och därför har svårare att taga sig fram uti dessa.

Det må emellertid kunna sättas i fråga, om gränsen mellan renskötande och icke renskötande allestädes blivit fullt riktigt och konsekvent tillämpad, när det gällt att avgöra, om en understödstagare skall hänföras till de renskötande lapparna eller icke. Då man talar om en befolkning såsom i sin helhet till- hörande en viss förvärvsgren, såsom jordbruk, fiskerinäring, industri m. m., synes till densamma böra räknas ej blott de som direkt syssla därmed jämte deras hustrur Och hemmavarande barn utan även de som i sin arbetsföra tid varit sysselsatta i näringen, men för ålder eller orkeslöshet eller andra orsaker måst upphöra därmed utan att kunna ägna sig åt annat näringsfång. En närmare undersökning synes giva vid handen att, åtminstone för Västerbottens och Jämtlands län men även för vissa delar av Norrbottens län, bland antalet icke renskötande lapska understödstagare upptagits många, som efter nyss anförda klassifikationsgrund borde räknas till de renskötande. Aven om emellertid pro- centsiffran understödstagare av detta skäl rätteligen borde ställa sig något för- månligare för de icke renskötande lapparna, ände ovan anförda talen utmärka, är det emellertid otvivelaktigt att de sistnämnda lämna en proportionsvis vida större kontingent till fattigvården än de lappar som förblivit vid renskötseln. Att detta sakförhållande bör hava ett visst inflytande såväl på frågan om ord- nandet av den lapska fattigvården som även i sin mån på lappfrågan i sin helhet, är uppenbart.

Såsom av den lämnade tablån framgår visar sig Karesuando socken i ovan berörda hänseende utgöra ett beaktansvärt undantag. Proportionen av under- stödstagare bland renskötande och icke renskötande lappar är där alldeles om— vänd mot det eljest normala. Av 147 understödstagare voro 118 hänförliga till renskötande och endast 29 till icke renskötande. Detta förhållande har sin motsvarighet i hela lappbefolkningens inom kommunen fördelning i renskötande och icke renskötande; av dess 673 lappar äro nämligen 562 renskötande och 111 icke renskötande. Endast Jukkasjärvi har att uppvisa ett i viss mån liknande förhållande, i det där förekomma 604 renskötande lappar mot 275 icke renskö- tande; där är ock understödstagarnas antal visserligen större bland de icke ren-

1 Jfr G. von Däben: 'Om Lappland och lapparna», Stockholm 1873, sid. 35.

• Sida 31
•  Original

skötande än bland de renskötande, men i mindre grad än eljest i allmänhet är fallet. Inom alla andra kommuner i Norrbottens län och än mera i Västerbottens län samt även i lappförsamlingarna i Jämtlands" län är antalet understödstagare bland icke renskötande lappar däremot betydligt övervägande.

Man har sökt på olika sätt förklara nämnda förhållande med avseende på Karesuandolapparna. Så har sekreteraren i lappkommittén, hovrättsrådet Ph. Aastrup, i en den 3 januari 1923 dagtecknad P. M. angående det särskilda stats- bidraget för understöd bland lapparna uttalat den förmodan, att det skulle sam- manhänga med att renskötseln i Karesuando icke stode »på den höga nivå, som från vissa håll städse framhålles». Och såsom bidragande omständighet skulle, enligt hans förmenande, kunna anföras den omständigheten att statsbidraget, som huvudsakligen utdelats bland renskötande lappar, uppfattades mera såsom en årlig premie åt lapparna än såsom medel att avhjälpa fattigdomen bland dem. Av andra har denna tanke mött gensägelse. Så anse såväl nomadskolinspek- tören E. Bergström som lappfogden i Norrbottens läns norra distrikt J. O. Holm, att det ifrågavarande sakförhållandet sammanhänger därmed, att den på andra håll vanliga bosättningen av fattiga lappar och det därmed i samband stående övergivandet av renskötseln tagit en synnerligen ringa omfattning i Karesuando. De där boende nomadlapparna bibehålla gärna renskötseln som näringsfång, även sedan renantalet nedgått under existensminimum, till ett 20- eller till och med 10-tal och ändå lägre. De fattiga hålla sig kvar vid rensköt- seln såsom biträden åt renägande lappar och räknas följaktligen, även då de bliva understödstagare, till dessa. I viss mån vitsordas förhållandet vara liknande i Jukkasjärvi, även om, enligt vad som upplyses. på senaste åren en något livligare bosättning där börjat äga rum. Att den sistberörda förklaringe— grunden är den riktiga, torde vara uppenbart. Förhållandet står för övrigt tyd— ligen i direkt samband med proportionen mellan renskötande och icke renskötande i sin helhet inom kommunen. Vad' angår Jukkasjärvi gives i ovanberörda P. M. den förklaringen till det motsvarande förhållande, som där råder, att >>i flera av socknens lappbyar renskötseln bedrives med otillfredsställan-de energi och vaksamhet, vilket å sin sida dels medför förlust av renar, dels ock stora kontanta ersättningar för skador å bofastas ägor». Aven riktigheten härav synes kunna sättas i fråga; åtminstone inom de sydligare kommunerna i Norrbottens län samt i- de båda andra länen synes renskötseln bedrivas snarare sämre än i Jukkasjärvi.

En uppdelning av understödstagarna bland lapparna år 1922 på renskötande Understöd—95 och icke renskötande har visat sig ganska svår att åstadkomma, en svårighet som beror på den osäkerhet som råder rörande vilka som äro att hänföra till den ena eller andra kategorien, i det myndigheterna klassificera dem på olika sätt. Sär-

tagarnas fördelning på renskö-

tande och

skilt har denna svårighet framträtt med avseende på kommunerna i Västerbot- 507” "”Skö- tens län, där svårigheten därjämte ökats därav att det varit så gott som omöjligt — liksom förhållandet var även vid lappkommitténs undersökning — att få fullt exakta siffror för antalet understödstagare. De här nedan angivna talen göra därför ej anspråk på exakthet, men de giva i allt fall en god bild av ställ- ningen i sin helhet.

Hela antalet Understödstagare

ren- ' icke ren— ren- icke ren-

Norrbottens län .' skötande skötande skötande skötande Karesuando ............. 494 45 115 17 Jukkasjärvi ............. 700 164 58 139 Gällivare .............. 348 216 2 78 Jokkmokk ............. 281 235 2 41 Arj cplnog .............. 237 357 9 157 A rvidsj anr ............. 152 767 10 284

tande 1922.

• Sida 32
•  Original

de arbetsföra åldersklasserna.

_, _. ren- icke ren- ren- icke ren-

Vastcrbottens lan: - skötande skötande skötande. skötande Malå ................ 30 232 12 79 Stensele .............. — 100 —— 41 Tärna ............... 10 531 — 35 Sorsele .............. 41 310 4 43 Åsele ................ — 27 — 1 Vilhelmina ............. 69 251 5 106 Lycksele, Örträsk, Fredrika och Dorotea — 22 — —

Jämtlands län:

Frostviken ............ * 1 44 Föllinge (Hotagen) ......... l _ — 66 Undersåker (Kall) ......... J 312 017 _ 46 Hede (Tännäs) ........... — 40 2,674 3,774 218 1,217

0

I avseende a relationen mellan understödstagarnas antal och antalet renskö- tande eller icke renskötande lappar utgör inom de förra understödstagarna om- kring 8.15 % och för de icke renskötande antalet inom vardera kategorien. prooenttalen resp. 4.7 och 32.19. som den tidigare undersökningen givit vid handen.

Om även här Karesuando frånräknas, bli Här framter sig alltså enahanda förhållande,

Av ganska stort intresse är en undersökning, huru de lapska understödsta-

ej mindre än omkring 32.26 % av hela 7 l l

garna fördela sig på olika åldrar. I all synnerhet är det av betydelse att få veta, i vad mån fattigvård utgivits till barn eller till äldre personer; och vad angår de sistnämnda vore det av vikt att kunna se, huruvida bland lapparna fattigvård i större omfattning tillgodokommit personer, som i allmänhet kunna räknas till Av lappkommittén föranstaltades en undersök- ning i sagda avseende för år 1920, men de inkomna uppgifterna äro delvis de—

mån torde ofullständigheten nog bero på att de begärda åldersuppgifterna varit alltför detaljerade och därför svårare att åstadkomma. Från Gällivare kommun saknas i detta som i andra avseenden alla uppgifter; och även från Arjepluog och fekta och kunna icke sammanställas till någon fullständig generalbild. I' viss Arvidsjaur äro de mycket ofullständiga.

Den bild av nu omhandlade förhållanden, som framgår av uppgifterna från

fattigvårdsstyrelserna i lappmarkskommunerna och lappförsamlingarna, ställer sig på följande sätt:

Hela antalet Barn under 16—30 är 30—60 ä r över 60 år

Norrbottens län: understödda 16 år Karesuando ......... 147 42 19 45 41 Jukkasjärvi ......... 151 54 15 48 34 l

Gällivare .......... uppgift saknas *

Jokkmokk .......... 70 19 3 15 33 , Arjepluog .......... 181 38 (över 16 år 47+96 tilll". understödda) *

Arvidsjaur .......... 378 141 (över 16 år 164; ang. 73 saknas uppgift)1 i l

1 I de av vederbörande fattigvårdsstyrelser avgivna uppgifterna. redovisas endast 305 under- stödstagare; övriga 73 understödstagare hava i lappkommitténs beräkningar tillförts ur de från prästerskapet lämnade uppgifterna; huru dessa fördela sig på. olika åldrar kan man ej se. De hava. därför ej medtagits i ovanstående beräkning.

• Sida 33
•  Original

Västerbottens län: understödda 16 år _ över 60 5" Malå ............ 82 45 6 11 20 Stensele ........... 25 11 2 4 8 Tärna ............ 19 5 1 4 9 Sorsele . . . ........ 29 3 6 8 12 Åsele ............ 2 1 1 — -— Vilhelmina .......... 50 21 3 14 12

Jämtlands län:

Frostviken .......... 38 13 2 7 16 Föllinge ........... 52 17 4 18 13 Undersåker ......... 31 7 1 9 14 Hede ...... . ..... 44 16 — 12 16

1,29?! 433 63 195 228;

vartill kommer för Arjepluog och Arvidsjaur ett antal försörjningstagare över 16 år av 287.

Uttryckt i relativa tal visar sig av hela antalet understödstagare barn under 16 år utgöra omkring 33.5 % och äldre personer 66.5 %. De sistnämnda fördela sig på de olika åldersklasserna _ därvid siffrorna från Arjepluog och Arvidsjaur icke medtagits — med omkring 19.85 % på åldern 16—60 år, därav ej mindre än 63 personer utgörande 8.51 % i åldern 16—30 år, samt omkring 30 % på åldern över 60 år.

Någon med den ovan upptagna jämförlig detaljerad undersökning rörande ål— dersfördelningen bland understödstagarna —— vilken för övrigt ej återfinnes vare sig i den officiella fattigvårdsstatistiken eller i den av fattigvårdslagstiftnings- kommittén gjorda statistiska utredningen och således ej kan leda till jämförelse med förhållandet i riket i sin helhet — har man för en senare period ej ansett sig kunna besvära myndigheterna med. I huvudsaklig överensstämmelse med vad som ägt rum i den officiella statistiken har för år 1922 införskaffats allenast uppgifter rörande understödstagarnas fördelning i barn under 16 år och äldre personer. I detta hänseende utvisa de från fattigvårdsstyrelserna i lappmarks- kommunerna och lappförsamlingarna erhållna uppgifterna följande fördelning:

Norrbottens län : Barn Äldre personer Karesuando ................. . 21 111 Jukkasjärvi .................. 82 115 Gällivare ................... 35 45 Jokkmokk ................... 15 28 Arj epluog ................... 59 ' 107 A rvidsj aur .................. 189 105

Västerbottens län:

Malå ..................... 46 45 Stensele ................... 25 16 Tärna .............. I ...... 14 21 Sorsele .................... 16 31 Åsele ..................... — l Vilhelmina .................. 59 52

3—243385. Bet. ang. lapparna.

• Sida 34
•  Original

Orsakerna till attig- vår sbehov.

Sinnessjuka och sinnes- slöa under- stödsta gare.

Frostviken .................. 15 30 Föllinge ................... 29 37 Undersåker .................. 13 33 Hede ..................... 12 '28

630 805

De relativa talen utvisa här en något större procentsiffra för barn och mindre för äldre personer än uppgifterna för 1920. De äro nämligen för 1922 för barn omkring 43.91 % och för äldre omkring 56.99 % av hela antalet understöds— tagare. Någon avsevärdare förskjutning i detta avseende under de två åren torde emellertid knappast kunna antagas hava ägt rum. Den mest betydande skill- naden framträder för kommunerna i Norrbottens län, särskilt Arvidsjaur och Arjepluog, från vilka uppgifterna i allmänhet visat sig mycket osäkra; från- räknas dessa kommuner, blir skillnaden jämförelsevis obetydlig. Man lärer där- för vara berättigad antaga, vad som är det naturligaste, att fördelningen av understödstagare på olika åldrar ställer sig i huvudsak lika under de olika perioderna.

I avseende å äldersfördelningen av understödstagarna på barn och äldre per- soner visar en jämförelse med förhållandena i hela riket icke någon mera avse- värd avvikelse för den lapska fattigvården. År 1920 utgjorde de av fattigvår- den understödda barnen i hela riket 38.2 % av samtliga understödstagare och de äldre understödstagarna 61.8 %. År 1922 voro motsvarande siffror resp. 39.6 % och 60.4 %. Dessa siffror hålla ungefär medelvägen mellan de lapska procent- talen för 1920 och 1922.

I likhet med fattigvårdslagstiftningskommittén avsåg lappkommittén att åstadkomma en utredning rörande orsakerna till fattigvårdsbehovet. Såsom var att vänta voro dock de i detta hänseende inkomna uppgifterna än mindre full— ständiga och exakta än uppgifterna i andra avseenden. De saknas helt ooh hållet från Gällivare kommun samt äro högst bristfälliga från Arvidsjaur och Arjepluog, ett förhållande som, fastän i mindre omfattning, även gäller beträf- fande en del andra kommuner. Någön fullständig fördelning av samtliga un- derstödstagare efter orsakerna till deras fattigvårdsbehov har därför icke kunnat verkställas.

Man har därför inskränkt sig till att här angiva antalet understödstagare med avseende å vilka sådana speciella, i allmänhet till större kostnader föranle- dande orsaker förelegat som sinnessjukdom och sinnesslöhet.1 De sålunda. er- hållna talen för år 1920 —— därvid kommunerna Gällivare, Arjepluog, och Ar- vidsjaur ej medtagits —— framgå av följande tablå:

Hela antalet Sinnes- Norrb 0 itt-ms län .' understödstagare sj uka Karesuando ................... 147 3 Jukkasjärvi ................... 151 11 Jokkmokk ................... 70 1 Västerb ottens län : Malå ..................... 82 4 Stensele ..................... 25 —-— Tärna ..................... 19 —— Sorsele ..................... 29 8 Åsele ..................... 2 — Vilhelmina ................... 50 6

¹ Angående antalet sinnesslöa understödstagare saknas uppgifter för 1920.

• Sida 35
•  Original

Jämtlands län: understödstagare sjuka Frostviken ................... 38 1 Föllinge .................... 52 3 Undersåker ................... 31 — Hede ..................... 44 3

740

40

För år 1922 ställa sig siffrorna på följande sätt, varvid de tre ovan uteslutna kommunerna i Norrbottens län medtagits:

__ Hela antalet Sinnes- Sinnes-

N orrbottens la”: understödstagare sjuka slöa Karesuando ........... 132 — 1 Jukkasjärvi ........... 197 14 12 Gällivare ............ 80 4 1 Jokkmokk ............ 43 — —— Arjepluog ............ 166 4 — Arvidsjaur ........... 294 4 5

Västerbottens län : Malå. .............. 91 4 7 Stensele ............. 41 — — Tärna .............. 35 1 — Sorsele ............. 47 2 1 Åsele .............. 1 — — Vilhelmina ........... 111 4 8

Jämtlands län : Frostviken ............ 45) l 1 Föllinge ............. 66 — 2 Undersåker ........... 46 2 —— Hede .............. 40 3 —

1,435 43 1 33 1

Undersöker man huru antalet understödstagare av ovanberörda kategorier förhåller sig till hela antalet understödstagare finner man, att för år 1920 antalet sinnessjuka understödstagare utgjorde omkring 5.4 % av hela antalet. År 1922 voro de sinnessjuka understödstagarna endast 3.1 % av hela antalet; men läggas härtill de sinnesslöa —— som i 1920 års uppgifter sannolikt till någon del med- räknats bland de sinnessjuka — blir procenttalet 5.3, således ganska nära sam— manfallande med det för sistberörda år.

Jämfört med förhållandena i riket — detta i enlighet med fattigvårdslagstift- ningskommitténs utredning, vilken avser förhållandena år 1907 — Visar sig, att antalet på grund av sinnessjukdom understödda inom hela riket var propor- tionsvis mindre, nämligen 3.5 %; först om man medtager även samtliga sinnesslöa kommer man till en med förhållandet bland lapparna jämförlig procentsiffra, nämligen 5.7.2 Detta bekräftar en iakttagelse, som man redan förut haft an- ledning göra, nämligen att bland fjällbygdernas invånare och framförallt bland lapparna finnes en större mottaglighet för sinnessjukdom än bland rikets in- vånare i allmänhet.

1 Det är dock att antaga, att döma av uttalanden från läkarehåll, ett siffrorna för såväl sinnes- sjuka som sinnesslöa fattige äro för små: gränserna för den psykiska nndermåligheten äro svävande. 2 Härvid bemärkes, att de osäkra och stora. siffrorna på antalet understödstagare från Arvids- jaur möjligen ock kunna verka fögryckande, så att i själva verket procenttalet för sinnessjuka bland lapparna borde vara än större. A andra sidan äro jämförelsetalen för hela riket något väl långt tillbaka i tiden liggande.

• Sida 36
•  Original

_ Av lappkommittén insamlades ock material för utredning i vad mån fattig— delms sta' vården till lapparna _varit till sin art full eller delvis stadigvarande försörjning eller allenast tillfälligt understöd. För resultatet av de härom inkomna upp- gifterna redogöres i nedanstående tablå:

Varaktig full Varaktig delvis Tillfälligt

Norrbottens län : 1 försörjning försörjning understöd Karesuando ........... 6 22 11.9 Jukkasjärvi .......... 17 108 26 Jokkmokk ........... 10 50 10 Arjepluog ........... 17 68 96 Arvidsjaur ? .......... 10 164 131

Västerbottens län :

Malå. ............. 21 40 21 Stensele ............ — 25 -— Tärna ............. 1 4 14 Sorsele ............. 5 19 5 Åsele ............. 1 1 —— Vilhelmina ........... 10 36 4

Jämtlands län :

Frostviken ........... 2 4 32 Föllinge ............ 5 39 8 Undersåker ........... 8 1 9 4 Hede ............. i 7 37 —

120 636 470

1 procent uttryckt utgjorde de varaktigt fullt försörjda allenast omkring 9.8 %, under det de varaktigt delvis försörjda uppgingo till omkring 52 % och de tillfäl— ligt understödda till omkring 38.2 %. Jämfört med förhållandet i detta avseende i hela riket enligt den officiella statistiken, som utvisar 33.6 % varaktigt fullt för- sörjda, 47.6 % varaktigt delvis försörjda samt 18.8 % tillfälligt understödda, finnas de varaktigt fullt försörjda bland lapparna utgöra en överraskande låg siffra; varemot de delvis försörjda och de tillfälligt understödda utgöra ett jämförelsevis stort antal. Det är härav uppenbart, att med avseende å lapparna en övervägande del av kostnaderna för fattigvården kommer på sådana per- soner, för vilka fattigvården endast utgör ett tillskott till det underhåll, de kunna själva förskaffa sig.

Aven rörande detta förhållande har för år 1922 införskaffats utredning, som emellertid ansetts kunna begränsas till att omfatta allenast antalet av stadig- varande fullt understödda lapska underhållstagare. Detta ställer sig för sagda år på följande sätt:

Norrbottens län:

Karesuando. . . . . . . . . . . . . . . . . . 6 Jukkasjärvi . . . . . . . . . . . . . . . . . . 24 Gällivare. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3 Jokkmokk . . . . . . . . . . . . . . . . . . . & Arjepluog . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13 Arvidsjaur . . . . . . . . . . . . . . . . ., . . 30

1 Från Gällivare kommun saknas uppgift. * Rörande 73 understödstagare saknas uppgift; jfr ovan sid. 26, not 1.

• Sida 37
•  Original

Malå.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 26 Stensele . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 Tärna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9 Sorsele . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10 Asele . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . — Vilhelmina . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20 Jämtlands län:

Frostviken . . . . . . . . . . . . . . . . 3 Föllinge . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4 Undersåker . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6 Hede . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14

Summa 174

Detta utgör i procent uttryckt för varaktigt fullt försörjda 12.12 % av hela antalet understödstagare, då delvis eller tillfälligt understödda utgöra 87.88 %. Detta utvisar visserligen ett något större procenttal för de varaktigt fullt un- derstödda än 1920. Men det understiger dock väsentligt procenttalet för hela riket, utgörande 30.8 % mot 69.2 % delvis och tillfälligt understödda. Härav bekräftas sålunda ytterligare det ovan med ledning av 1920 års siffror an- märkta förhållandet.

Beträffande kostnaderna för den särskilda lapska fattigvården har i kap. I FattigVål'f/S- redogjorts för uppkomsten och utvecklingen intill närvarande tid av statens kosmade" medverkan i denna fattigvård. Statsbidra-

Det torde emellertid icke sakna sitt intresse att se, i vilken mån statsbidra-gegnfogåfz' gen fördelats på de särskilda kommunerna och lappförsamlingarna. Huru hår- smäck i med på de senare åren förhållit sig framgår av nedanstående tablå, vilken ut- olika kom- visar sagda fördelning för året 1920 samt räkenskapsåret den 1/7 1923 till och mun"- med den 30/6 19241?L

Statsbidrag Statsbidrag Norrbottens län: 1920 1/7 1923—30/01924 Karesuando ............ 5,000. -— kr. 5,000.-— kr. Jukkasjärvi ............ 6,500. —- » 6,500. — » Gällivare ............. 5,000. — » 5,000. -— » Jokkmokk ............. 3.200. —— » 3,200. — » Arj epluog ............. 4,000. —- » 4,000. —- » Arvidsjaur ............ 5,000. — ) 5,000. -—— ) 28,700. — kr. 28,700. — kr. Västerbottens län: Malå ............... 9,250. — kr. 9,500. -— kr. Stensele ............. ],300. — > 2,400. —- » Tärna .............. 1.850. — > 2,900. — » Sorsele .............. 2,900. — » 5,200. — » Vilhelmina ............ 10,100 — » 11,500. — » 25,400. — kr. 31,500. — kr. Jämtlands län: Frostviken ............ 6,150.-—— kr. 5,475. — kr. Föllinge ............. 5,600. — » 6,370. — > Undersåker ............ 5,933. 30 » 5.811. 40 » Hede ............... 9.650. — » 6.950. — » 27333. 30 kr. 24,606. 40 kr.

1 Om anledningen till att förlägga det sista årets begynnelsepunkt till den 1 juli se not 1 sid. 10.

• Sida 38
•  Original

Kommunala bidrag till den lapska fattigvår-

den.

I avseende å denna tablå märkes, att vad angår Jämtlands län det för år 1920 angivna beloppet icke överensstämmer med det i tabellen på sid. 10 an- givna. Anledningen härtill är, att för sagda år ett belopp av 8.260 kr. 14 öre av statsbidraget utgick, icke till någon av lappförsamlingarna, utan till tvenne kommuner i länet, Ytterhogdal och Sveg. Från och med den 1 januari 1923 har emellertid något statsbidrag icke utgått till dessa kommuner från de till lapska fattigvården anvisade medel, i det Kungl. Maj:t genom brev till läns- styrelsen i Jämtlands län den 23 februari 1923 förklarat, att sagda kommu— ner, vilka jämte Ovikens kommun begärt statsbidrag jämväl av 1923 ars anslag, icke beviljades något dylikt bidrag, varemot på länsstyrelsen ankomme att pröva, om ersättning kunde tillkomma dem på någon av de grunder, som angåves i 1918 ars fattigvårdslag. — Genom tillfogande till anslagsbeloppet för varje län och kommun eller församling av bestämningen »högst» har ock utmärkts, att vad av statsbidraget icke utdelas skall ' ' " som väl även förut bort ske och i vissa fall även skett. För övrigt har även beträffande statsbidragen till lappmarkskommunerna och lappförsamlingarna nödvändigheten att hejda den stadigt fortgående stegringen föranlett, att framställningarna därom av Kungl. Maj:t på sista tiden underkastats en mera ingående prövning. Från och med 1923 har detta föranlett en minskning av bidragsbeloppen, såsom ock framgår av den ovan meddelade redogörelsen för dessa bidrag. Detta har dock gällt endast Västerbottens och Jämtlands län, inom vilket sistnämnda, där minskningen varit kraftigast, den utgjort ej mindre än 15,489 kronor 60 öre för räkenskapsåret 1923—1924, jämfört med 1922, i vilket belopp dock ingå de förut omförmälta bidragen till Ytterhogdals och Svegs kommuner.

Inom Jämtlands län bestrider staten, såsom förut framhållits, hela kostnaden för lappförsamlingarnas fattigvård. Det här ovan upptagna bidragsbeloppet representerar därför allt fortfarande hela kostnaden för den särskilda lapska fattigvården därstädes.

Inom Norrbottens och Västerbottens län har, såsom framgår av den i kap. I lämnade historiska utredningen, även kommunerna haft, särskilt inom det först— nämnda länet, ganska avsevärda kostnader för fattigvården åt lapparna. Rö-' rande beloppet av dessa kostnader har av lappkommittén verkställts en under-

Kornmunernas i Norrbottens och Västerbottens

År År Är Är Är K 0 m m ” ” 1911 1912 1913 1914 1915 Norrbottens län. Karesuando ........... 1 690 — 2 100 —— 2 000 —— 2 415 — 840 — Jukkasjärvi ........... 2 255 90 3 743 70 6 610 7 6 213 80 6 972 42 Gällivare ............ uppgif saknas Jokkmokk ............ — — — —— — — —— Arjepluog ............ 3 934 25 2 544 55 1 987 03 1 674 85 1 862 19 Arvidsjaur ............ 4 331 27 3 739 91 3 463 47 4 005 36 4 901 19 Västerbottens län.

Malå. .............. 7 31 50 87 232 73 572 76 643 19 Stensele ............. 411 06 414 36 —— — _— — —— —- Tärna .............. 2 13 133 67 _— -— — 303 75 Sorsele ............. 29 52 45 — 4 6" 5 68 151 66 Asele .............. — — —- — — — Vilhelmina 15 96

• Sida 39
•  Original

sökning, sträckande sig ett tiotal år tillbaka i tiden, en undersökning som sedermera fullföljts även för år 1922. Resultatet av denna undersökning fram— går av bifogade tabell (Litt. A).

Läggas till de i tabellen angivna siffrorna för år 1922 beloppen av statsbidra- get, visar sig att totalkostnaden för lappfattigvården sagda år inom nedan angivna kommuner i Norrbottens och Västerbottens län utgjort:

Norrbottens län.

Karesuando . . . . . . . . . . . . . . 7,127.86 kr. Jukkasjärvi . . . . . . . . . . . . . . 31,764.52 » Gällivare . . . . . . . . . . . . . . . . 9,650.— » Jokkmokk . . . . . . . . . . . . . . . 9,809.75 » Arje luog . . . . . . . . . . . . . . . 6,859.17 » Arvi sjaur . . . . . . . . . . . . . . . 12,500.— »

77,711.30 kr.

Västerbottens län.

Malå. . . . . . . . . . . . . . . . . . 10,334.45 kr. Stensele . . . . . . . . . . . . . . . . 3,141.75 » Tärna . . . . . . . . . . . . . . . . . 3,769.36 » Sorsele. . . . . . . . . . . . . . . . . 5,714.75 »

sele (intet statsbidrag) . . . . . . . . 163.50 » Vilhelmina . . . . . . . . . . . . 12,847.78 »

35,971.59 kr.

Rörande värdet per år av en understödstagares fulla försörjning, varom lapp- Värdet pe,- kommittén införskaffat utredning avseende förhållandena år 1920, äro uppgif— år av f*n terna mycket växlande. Från kommunerna Gällivare och Arvidsjaur i Norrbot- "”dersmds'

tens län samt Stensele, Sorsele och Åsele i Västerbottens län saknas uppgifter %%;fåffågl 1 detta hänseende. För de övriga lämnas följande siffror: . län bidrag till den lapska fattigvården. Lätt. A. Är Är År Är Är År A .. k . 1916 1917 1918 1919 1920 1922 ”m” "mg” 910 — 1 692 — 1 593 — 3 090 — 2 700 — 2 127 86 8 236 41 7 486 70 6 639 65 13 079 80 16 622 35 25 264 52 uppgift saknas 4 650 — — —— 4 273 63 4 960 — 6 609 75

307419 mäss 156661 344345 634396 "285917 435651 301756 510853 487125 771545 7500—

582 27 198 08 2 204 71 237 84 2 492 05 824 45

-— —— — -— — — — — —— —- 7 1 75

370 85 2 44 272 39 667 95 69 36 5 54 13 71 " 0 26 * 0 23 1 635 37 214 75 * Tillgång sannolikt i

— — — — —— ** 649 70 —— — 163 50 statsbidrag, fr. föreg. år. 222 47 408 63 1 499 46 902 42 1 910 01 1 047 78 ** Bidrag fr.Vilhelmina.

• Sida 40
•  Original

Karesuando kommun . . . . . . . . . 215.— kr. Jukkasjärvi » . . . . . . . . . . . 728.— » Jokkmokks » . 550.50 » Arjepluogs » 500.— » Malå » 380.-— » Tärna » 250.—- » Vilhelmina » . . . . . . . . . . . 316.-—— » Frostvikens lappförsamling. . . . . . . . . 540.— » Föllinge » . . . . . . . . . 360— » Undersåkers » . . . . . . . . . 300.— » Hede » . . . . . . . . . 600.— »

Över huvud taget torde dock dessa siffror sakna större betydelse. Redan de växlande beloppen giva vid handen, att någon enhetlig princip vid beräkningen ] icke följts; och det är för övrigt uppenbart, att meningarna skola vara högst växlande om vad som" bör inbegripas i den fulla försörjningen. Ej heller lärer år 1920 kunna i detta avseende få anses såsom något normalår.

?”?”ka Beträffande formerna för fattigvården är det naturligt, att den allra största » fall,/"91238: delen understödstagare skall hava erhållit sin fattigvård under form av under- * ' stöd i hemmet. Detta sammanhänger givetvis med att den övervägande delen

av fattigvården utgjorts av endast delvis försörjning eller tillfälligt understöd, ]vilka i de allra flesta fall äro förenade med att den understödde förbliver i sitt *

em.

ligga!)???" Av intresse är det att se, i vad mån utackordering eller anstaltsvård kom—

anstalte- mit till användning. Härom visa de undersökningar, som verkställts för åren vård 1920 och 1922, följande resultat:

För år 1920:

" Utackor- Vårdade & | Norrbottens lan: dei-ade anstalt Karesuando .................. 5 — Jukkasjärvi .................. 11 10 Gällivare .................... uppgift saknas Jokkmokk ................... 4 15 Arjepluog ........... . ....... 2 24 Arvidsjaur ................... 5 28 1 Västerbottens län: *, Malå ..................... 10 4 i Stensele .................... 1 — ? Tärna ..................... 5 2 * Sorsele ..................... 6 4 Åsele ..................... 1 1 Vilhelmina ................... 13 6 Jämtlands län: Frostviken ................... 4

Föllinge .................... -— Undersåker ................... 5

090301»?!

.....................

• Sida 41
•  Original

Norrbottens län : Uäzgfå; Våägzåltå Karesuan do ................... 6 — Jukkasjärvi ................... 12 16 Gällivare .................... 1 6 Jokkmokk . ................ 5 10 Ar _] epluog .................... 1 11 A rvidsj nur ................... 28 3

Västerbottens län:

Malå ...................... 10 2 Stensele ..................... l 2 Tärna ..................... 5 1 Sorsele ..................... 12 12 Åsele ...................... — —— Vilhelmina ................... 21 21

Jämtlands län:

Frostviken ................... 3 — Föllinge .................... 2 3 Undersåker ................... 5 6 Hede ...................... 10 1

122 94

Det visar sig alltså, att det är endast ett ganska ringa antal fattiga, som kom- mit i åtnjutande av försörjningsform'erna utackordering och anstaltsvård. År 1920 utgjorde dessa respektive 77 och 110 av hela antalet 1.299 understöds- tagare, motsvarande omkring 5.9 och 8.5 %. För år 1922 voro de respektive 122 och 94 av 1,435 eller i procent omkring 8.5 och 6.4. Jämfört med förhållandena inom hela riket, där år 1922 utackorderade understödstagare utgjorde 11.8 % samt i anstalt vårdade 26.1 %, utvisa siffrorna för lapparna en betydligt in- skränkt användning av dessa understödsformer. I all synnerhet gäller detta om anstaltsvården, vilket också synes helt naturligt, då bristen på anstalter för tillgodoseende av den lapska fattigvårdens behov är mycket stor. Givet- vis möter ock i de rådande förhållandena med avseende på lapparna svårighet att för dem finna lämpliga utackorderingshem, om än denna brist icke visat sig fullt så svårartad.

Beträffande de utackorderade har för år 1922 verkställts en undersökning, i vad mån utackordering ägt rum hos lappar eller bofasta. Det visar sig här- vid, att det senare är vida övervägande, 97 hos bofasta mot 25 hos lappar. Här- av bestyrkes, att det möter svårigheter att för utackorderingen av lappar fin- na lapska hem. Uppenbart är ock, att detta måste vara fallet med hänsyn till dels de renskötande lapparnas levnadsförhållanden och dels den stora fattig- domen hos en stor del av de icke renskötande lapparna. I viss mån torde dock det anmärkta förhållandet sammanhänga med att fattigvårdsstyrelserna bestå av bofasta och att lapparnas medverkan i dem är på det hela taget utesluten.

Vad angår utackordering av barn, med avseende på vilka denna understöds- form inom den allmänna fattigvården har sin egentliga betydelse och utgör den vanliga och i allmänhet bästa formen, förekommer sådant inom lappfattigvår- den i synnerligen ringa omfattning. Detta sammanhänger tydligen med den jämförelsevis stora utvecklingen av den privata barnhemsverksamheten för lap— pars barn. Vad de nomadiserande lapparnas barn beträffar så följa dessa i all- mänhet föräldrarna på deras flyttningar och, där föräldrarna äro döda, någon anhörig eller förmyndare.

• Sida 42
•  Original

Anstalter för lappar- nas fattijg-

vård oc » barnavård.

Lappålder- domshem.

De anstalter, som kommit till användning för lapparnas fattigvård, äro dels kommunernas anstalter (ålderdomshem, sjukhem), dels av landstingen under- hållna länslasarett eller därmed likställda sjukstugor, dels staten eller vissa för ändamålet bildade korporationer tillhöriga specialanstalter för sinnessjuka m. fl., som äro i behov av specialvård, dels ock slutligen privata, särskilt för lapparna anordnade anstalter. Intagna på kommunala anstalter voro år 1920 38 fattiga lappar; 1922 uppgives detta hava varit fallet allenast med 15; upp- gifterna för 1920 synas dock osäkra. På länslasarett eller sjukstugor vårdades vartdera året omkring 20. Sinnessjuka lappar voro intagna på statens hospital, några få med speciella defekter behäftade fattiga på andra specialanstalter. Det största antalet vårda—des emellertid på de privata, för lapparna inrättade anstalterna eller hemmen.

Av nu befintliga anstalter av sistnämnda slag är att i första rummet nämna lappålderdomshemmen. Sådana finnas tre i Norrbottens län, ett i Västerbottens län och två i Jämtlands län.

De tre hemmen i Norrbottens län äro följande:

110) Drottning Viktorias sjukhärbärge och lappålderdomshern i Karesuando, Viktorlahernmet.

Detta uppfördes åren 1921—1922 på föranstaltande av H. M. Drottning Victoria, som därtill anskaffade de nödiga medlen, och öppnades i december 1922. I sjukhärbärget få intagas 4 patienter —— i nödfall finnes dock plats för flera — och i ålderdomshemmet är plats för 10 åldringar. Uti en intill uppförd stuga finnas därjämte två lägenheter på 1 rum vardera, avsedd' för 4 personer. På tomten, som tillhör anstalten och har en areal av omkring 1 hektar, finnes utrymme för ytterligare åtminstone en dylik stuga. Anstal- ten står under en särskild styrelse av 7 medlemmar och 2 suppleanter, utsedda gemensamt första gången av H. M. Drottningen och kommunalnämnden i Ka- resuando socken samt sedermera av länsstyrelsen i Luleå och kommunalnämn- den; landshövdingen i Norrbottens län är däri för närvarande ordförande och biskopen i Luleå vice ordförande. Den närmare förvaltningen ombesörjes av ett arbetsutskott och en verkställande ledamot, som tillika är sekreterare. För skötseln av anstalten äro antagna en förestånderska, som tillika är distrikts- sjuksköterska i Karesuando, samt en husmoder. För förvaltningen gäller i öv- rigt ett av länsstyrelsen fastställt reglemente. Driften och underhållet av an— stalten uppehålles medelst legosängsavgifter och landstingsanslag för patien- ter intagna å sjukhärbärget, avgifter för å lapphemmet intagna åldringar, pensionsbelopp som tillkomma dessa, ett mindre statsanslag till visst ändamål, ett kommunalt anslag, för närvarande å 500 kronor, samt slutligen frivilliga gåvor. Avgifterna för åldringarna betalas antingen för de fattiga av kommu- nen, som därtill använder jämväl det statsbidrag, som utgår till å anstalten in- tagna fattiga lappar, eller av de intagna själva eller deras anhöriga med ett av arbetsutskottet fastställt skäligt belopp. På lapphemmet mottagas nämligen ej blott fattiga lappar utan även, i den mån utrymmet medgiver, sådana, för vilka de själva eller deras anhöriga kunna betala. Sådan betalning mottages även in natura. Detta har befunnits särdeles ändamålsenligt; och lapparna visa sig angelägna att icke det sämsta utan det bästa lämnas, t. ex. en >>riktigt bra» ren, som anstalten får helt och hållet tillgodogöra sig. En del livsförnö- denheter såsom mjöl. specerier m. m. upphandlas gemensamt för anstalten och Norrbottens arbetsstugor.

Å anstalten, som hittills varit fullt upptagen, voro i april 1924 intagna 10 lappar och på sjukhärbärget 4. I den lilla särskilda stugan bodde i den ena lägenheten en man och hans hustru, i den andra två lappkvinnor. Enligt en för år 1923 uppgjord inkomst- och utgiftsstat voro utgifterna beräknade till

• Sida 43
•  Original

8,750 kronor, varav löner och arvoden 1,400 kronor; på inkomstsidan fanns en brist av 1,000 kronor, beräknad att fyllas genom insamling av frivilliga gåvor.

Vid besök, som undertecknad sommaren 1924 avlade vid anstalten, gjorde den ett mycket gott intryck och de där intagna syntes finna sig väl. Hos invånarna i den lilla särskilda stugan var rent och fint; föreståndarinn-an meddelade att någon svårighet att få de inneboende att hålla snyggt icke mött. Enligt ett av länsstyrelsen avgivet omdöme synes hemmet av lapparna ha omfattats med tacksamhet och vara inrättat efter på en gång praktiska och humanitära rikt- linjer.

2zo) Lapphemrn'et i Jokkmokk samt 3:o) Lapphernmet i Arjepluog, Båda dessa hem hava för sin tillkomst att tacka initiativ av biskopen i Luleå Olof Bergqvist, som även genom insamling hopbragt de därför nödiga medlen, likasom han ock medelst insamlade medel uppehåller deras drift, i den mån den ej täckes genom avgifter för de å hemmet intagna samt kommunala anslag.

Hemmet i Jokkmokk öppnades i januari månad 1911. Det har plats för 10 år 12 åldringar och har städse varit besatt. Det är inrymt uti en förhyrd lokal, belägen ett stycke utanför Jokkmokks kyrkoby. För hemmet är tillsatt en särskild lokalstyrelse med kyrkoherden i Jokkmokks pastorat i spetsen. Skötseln ombesörjes av en förestånderska med hjälp av en tjänarinna, vilka ha— va lön samt fritt vivre i hemmet. Kostnaderna för driften uppgingo år 1921 till 8,172 kronor 50 öre och ar 1922 till 6, 290 kronor, i vilka belopp hyran mgår med 250 kr. för år, däri jämväl inberäknat kostnaden för belysning. För un- derhållsdag utgjorde kostnaden sistnämnda ar 1 krona 61 öre. Avgift för de a hemmet intagna fattiga betalas av kommunen med 100 kr. för person och år; därjämte uppbär hemmet de intagnas pensionsbelopp, varav dock en del får disponeras av dem själva till kläder och tobak. För resten av driftskostnaden håller sig anstaltsstyrelsen till biskop Bergqvist, som med insamlade medel be- strider densamma. Intagning i hemmet sker enligt beslut av styrelsen. De som önska komma in göra anmälan därom hos styrelsen, som prövar behovet. Hittills ha endast sådana ålderstigna intagits, som varit nomadiserande; det har ej varit rum för andra. I allmänhet råder stor tävlan om att komma in på hemmet och anmälningar göras långt i förväg. I mån av utrymme intagas även sådana åldringar, som kunna betala för sig själva eller för vilka betalning er- lägges av anhöriga. __

Lapphemmet i Arjepluog öppnades i början av år 1913. Aven detta är in- rymt i förhyrd lokal, vackert belägen på en udde i Hornavan snett emot Arje- pluogs kyrka. Om detta hem gäller i huvudsak detsamma som om hemmet i Jokkmokk. Med hemmet är förenat ett litet jordbruk, som lämnar något po- tatis samt foder; där födas 2 kor och ett par getter, vilket anses vara till stor fördel för hushållet, helst tillgången till mjölk på platsen är ringa. Utgifterna för driften uppgingo år 1922 till 6,761 kronor 95 öre, varav hyra 600 kronor; dagkostnaden utgjorde 1 kr. 45 öre. Arjepluogs kommun betalar för varje där intagen fattig lappman eller kvinna 90 kr. om året, däri inberäknat den andel som bestrides med statsbidraget.

Helt nyligen har för lapphemmet 1 Arjepluog för ett pris av 17, 000 kronor inköpts ett hemman om 2 skäl 1 närheten av kyrkoplatsen, dit det är avsett att snarast ske kan överflytta detsamma. Hemmanet är bebyggt med ett nytt, delvis ännu oinrett boningshus om 5 rum och kök, ladugård samt vedbod och visthusbod. På hemmanet kan gott födas 2 år 3 kor, varjämte skog finnes till husbehov och något även till avsalu.

Båda hemmen skötas som det synes mönstergillt och äro föremål för taek- samhet och kärlek av de där intagna.

Vissa tider har det enligt uppgift mött svårighet att få in frivilliga bidrag

• Sida 44
•  Original

i tillräcklig omfattning till uppehållande av hemmens verksamhet. Med an- ledning härav gjordes år 1919 framställning av biskop Bergqvist att hemmen, till betryggande av deras verksamhet, måtte övertagas av staten, en framställ- ning som dock hittills icke föranlett till någon åtgärd. På den sista tiden ha gåvor influtit jämförelsevis rikligt, så att hos biskopen vid 1924 års ingång innestod en behållning för de båda. hemmens räkning av 26,47 4 kr. 74 öre.

För ett blivande lappålderdomshem i Jukkasjärvi innehar biskop Bergqvist en av honom hopsamlad fond, som den 1 juli 1924 uppgick till 13,813 kronor 27 öre. Platsen för detta hem ansåg biskopen lämpligast böra bliva invid J uk- kasjärvi kyrkoby. _ _

Inom Västerbottens län finnes ett lappålderdomshem Avid Ornäsudden i Sor- sele socken. Detta, som äges och underhålles av lappmissionsföreningen i Gö- teborg, avser att åt gamla orkeslösa nomadiserande lappar, som ej orka med livet i fjällen och ej kunna försörja sig själva, lämna full försörjning. Det är inrymt uti en för ändamålet uppförd fastighet, värderad till 10,000 kronor (1919) och har omkring 15 platser. För år 1917 åtnjöt hemmet från kommu- nen ett anslag av 826 kronor.

Till ett blivande lappålderdomshem i Vilhelmina har av biskop Bergqvist insamlats en fond, som den 1 juli 1924 utgjorde 13,147 kronor 72 öre jämte 87 aktier i Stockholms rederiaktiebolag Svea.

För Jämtlands län finnas följande lappålderdomshem: 110) Älderdomshemmet å Fjällgård i Undersåkers socken. Detta hem till- hör och underhålles av föreningen »Kvinnliga Missionsarbetare» (K. M. A.) i Stockholm. Det är avsett för ålderstigna behövande lappar från Jämtlands län och lämnar för närvarande full försörjning åt 24 åldringar, därav 6 i den nedan omnämnda sjukstugan, med plats i största nödfall för ytterligare 2 styc— ken. I den fulla försörjningen är inbegripet läkarvård och medicin samt klä- der för sådana åldringar, som hava fattigunderstöd, vilket i sådant fall upp- bäres av hemmet. Åldringar som hava pension från folkpensioneringen lämna till hemmet 2/3 av pensionen, 1/3 få de behålla själva. Åldringar, som äro så raska att de kunna göra tillfälliga besök hos anhöriga i fjällen, återfå av under- stödsmedlen vad som belöper för den tid de äro borta.

Föreningen började sin verksamhet för åldriga lappar redan år 1906 i en li- ten förhyrd stuga. Det nuvarande ålderdomshemmet invigdes vid nyårsmässan 1909, sedan de gamla inflyttat föregående höst. Fastigheten var år 1918 vär- derad till 23.800 kronor. Underhållskostnaden, d. v. s. slitning, inventarier, hus— hållet, uppgavs 1920 draga en årlig kostnad av omkring 10,000 kronor. Det av föreningen uppburna fattigunderstödet utgjorde omkring 2,800 kronor.

Med ålderdomshemmet är sedan augusti månad 1923 förenad en sjukstuga för (tiuberkulösa åldringar, vilken också tillhör föreningen och underhålles av

enna.

Hemmet och sjukstugan, som äro synnerligen vackert belägna invid lands- vägen ett stycke från Hållands station å tvärbanan till Norge, göra såväl till sitt yttre som inre ett mycket fördelaktigt intryck. De där intagna åldringar— na synas mycket belåtna med och lovorda detsamma.. Vid sammanträde inför lappkommittén i Vallbo den 30 juni 1920 uttalade sig de närvarande lapparna, som ansågo hemmet ändamålsenligt, för att staten måtte antingen övertaga det eller eljest ekonomiskt trygga dess fortvaro. ,

2:0) Fridsbergs ålderdomshem vid Hillsand i Ströms socken, beläget intill det nedan omförmälta barnhemmet i närheten av Ströms Vattudal. Det är in- rättat av en privatperson, frikyrkopastorn Mikael Sandell, och tillhör numera hans stärbhus. Hemmet underhålles helt och hållet medelst frivilliga gåvor och är avsett att lämna full försörjning åt värnlösa åldriga lappar; där motta- gas dock även gamla värnlösa personer av svensk härstamning. Platsantalet

• Sida 45
•  Original

är 10. Hemmet är inrymt i en för ändamålet uppförd fastighet, värderad till 20.000 kronor (1918). '

Såsom i viss mån tjänande den lapska fattigvården äro vidare att nämna de på privat initiativ tillkomna lappbarnhem eller missicmsskolor för lapska barn, som finnas i samtliga de tre nordligaste länen. Dessa äro nämligen avsedda att lämna åt de där omhändertagna barnen ej blott undervisning utan även försörj- ning. Sedan numera såväl det allmänna som det lapska skolväsendet blivit full- ständigare ordnat, torde deras huvudsakliga uppgift ha övergått till att sörja för de omhändertagna barnens underhåll under skoltiden. Åtminstone är detta, såsom det nedan anförda exemplet från Lappträsk giver vid handen, förhål- landet med vissa av dem.

Av sist angivna slags anstalter har Svenska Missionssällskapet inrättat sex skolor och barnhem inom de tre ifrågavarande länen. För dessa är antaget ett reglemente av den 16 februari 1905, enligt vilket desamma ha till ändamål att bereda >>kristlig undervisning och uppfostran åt barn av lappallmogen, som därav äro i behov». Till inträde äro berättigade barn av lapsk härkomst, såväl hel— som halvlappar ; men därjämte må, om utrymmet det medgiver, även andra barn i skolåldern under Vissa betingelser mottagas; barnen böra vid mottagan- det ha fyllt 9 år. Enligt reglementet erhålla fattiga barn genom sällskapets försorg underhåll och kläder. Hava föräldrarna råd därtill, skola de dock själva bekosta sina barns underhåll under skoltiden och deras kläder.

De av__sällskapet anordnade anstalterna av detta slag äro: lzo) Ange barnhem i Undersåkers socken av Jämtlands län. Detta är ett egentligt barnhem, varest lämnas bostad och underhåll för omkring 20 lapp- barn. Under senaste tiden har ett antal barn av nomadiserande lappar på sta- tens bekostnad varit inackorderade i barnhemmet. I avseende på undervisnin- gen existerar ett samarbete mellan missionssällskapet och nomadskolväsendet, så att barnen få. sin undervisning av statens nomadskollärare.

2:0) Gavsele missionsskola i Åsele socken och 33:e) Gargnäs missionsskola i Sorsele socken, båda i Västerbottens län. An— talet äZrn har under innevarande år varit vid.' den förra allenast 2, vid den se— nare .

4:o) Bäsksele barnhem i Vilhelmina socken, Västerbottens län. Detta är egentligen ävenledes en skola och ej ett barnhem, hade innevarande år 16 barn.

5:o) Lappträsk-s missionsskola i Arvidsjaurs socken med innevarande år 17 barn samt

6:o) Racksunds missionsskola i Arjepluogs socken med 15 barn, båda i Norr- bottens län.

Samtliga dessa skolor och hem äro numera icke att anse som verkliga hem rande lappar. Barnen inackorderas genom sällskapets försorg och på dess be- kostnad i bondehem i grannskapet av den socknens skola, där barnen få sin un- dervisning tillsammans med bygdens övriga barn. Kostnaderna för barnens utan som inackorderingsanordningar för skolbarn, tillhörande icke nomadise— underhåll, däri inbegripet även skolmateriel och vid behov sjukvårdskostnader, uppgingo för missionssällskapet år 1923 till 31,099 kr. 25 öre. Medlen erhöl— los genom en av Kungl. Maj:t beviljad kollekt samt frivilliga gåvor; kommu- nerna eller staten lämna icke något bidrag. Under de tider, då skolundervis- ningen ej pågår, vistas barnen hemma hos sina föräldrar. En del fattiga barn åtnjuta något underhåll även under ferierna.

För att giva en uppfattning om huru saken varit ordnad vid dessa missions- skolor må här meddelas de iakttagelser, som gjorts vid besök sommaren 1924 av den s. k. missionsskolan vid Lappträsk. Benämningen »skola» för anord- ningen i fråga synes numera vara ganska oegentlig. Tidigare existerade en verklig skola för lapska barn, som underhölls av missionssällskapet; och under- v1sn1ngen där sköttes av en av sällskapet anställd och avlönad lärarinna. Bar-

Lappbarn— hem.

• Sida 46
•  Original

Arbets—' stugorna i Norr- och Västerbot- tens län.

Organisatio- nen av den lapska fattigvården.

Norr- och Västerbot- tens län.

nen, huvudsakligen lapska men även svenska, fingo på sällskapets bekost- nad underhåll, kläder och skolböcker under läst-iden. Något gemensamt hem hade de ej utan voro inackorderade 1 goda hem i Lappträsks by. År 1919 upphörde denna skola och densamma övertogs av församlingen; endast två lappbarn voro då i åtnjutande av sällskapets underhåll och anordningen syntes skola upphöra. Genom ingripande av en förutvarande lärarinna upptogs emel— lertid den del av verksamheten, som avsåg barnens underhåll; 1920 omhänder- togos på detta sätt 4 år 5 barn och under vårterminen detta år har deras antal varit 17. Till det mesta tillhöra dessa bofasta fattiga lappar, men även några renägande sådana. Endast undantagsvis har det hänt, att föräldrarna lämnat något till barnens underhåll. Anordningen med barnens inackordering och försörjning ligger helt och hållet på den nämnda förutvarande lärarinnan; huru det skall gå, då hon ej längre kan fortsätta därmed, är för närvarande obestämt. Kostnaden uppgick år 1923 till 4,360 kr. 96 öre, vartill kom det som tillsläpptes in natura av missionssällskapet, såsom tyg till kläder m. rn. De barn, som skola åtnjuta ifrågavarande förmåner, utses efter ansökning av föräldrarna.

Inom Jämtlands län finnes en liknande inrättning, Frålsbergs lappbarn- hem vid Hillsand i Ströms socken. Det grundades år 1877 av den förut- nämnde pastorn Mikael Sandell 0011 tillhör numera hans stärbhus. Det under- hålles helt och hållet medelst frivilliga gåvor, till största delen inflytande från södra Sverige. Avgifter för barnen betalas endast i undantagsfall, då kom- mun eller enskilda inackordera något barn. Platsantalet är 50 a 60.

Till detta hem, det 5. k. stora barnhemmet, ansluter sig det s. k. lilla barn- hemmet, som mottager små barn utan avseende på nationalitet, men i första hand är avsett för lapska barn. Platsantalet här är 10 å 12. Det uppehålles på samma sätt som det stora.

I detta sammanhang bör även erinras om' de 5. k. arbetsstugorna i Norr- bottens och Västerbottens län, så till vida som även dessa mottaga lapska barn. I dessa anstalter få de där intagna barnen, vilka åtnjuta undervis— ning i de vanliga folkskolorna, under skoltiden fritt underhåll. Arbets- stugorna äro egentligen avsedda för bofastas barn, som på grund av lång väg till skolan, fattigdom och hemmets vanvård eller annan liknande orsak löpa fara att bliva i avsaknad av nöjaktig skolundervisning eller fostran i allmänhet. I den mån lapparna äro bofasta, kunna alltså även lapska barn mottagas i arbetsstugorna, vilket emellertid endast i mindre omfattning synes hava ägt rum; särskilt i arbetsstugorna i Jokkmokks och Malå socknar upp- gives dock ingå en något större procent lapska barn. Sådana arbetsstugor finnas inom Norrbottens lån på, bland andra platser, Arjepluog, Arvidsjaur, Jokk- mokk, Jukkasjärvi, Karesuando och Nattavaara, samt inom Västerbottens län i Vilhelmina, Stensele, Sorsele och Malå.

I avseende å organisationen av den lapska fattigvården är redan förut be- rört, att en särskild sådan organisation finnes endast i Jämtlands län. Inom Norrbottens och Västerbottens län är handhavandet av den lapska fattigvården överlämnad till fattigvårdsstyrelserna i de borgerliga kommunerna och skötes i samband med kommunens övriga fattigvård. Någon särskild instruktion eller reglemente för skötseln av lapparnas fattigvård finnes icke; ej heller innehålla de särskilda kommunernas fattigvårdsreglementen några föreskrifter härom annat än undantagsvis. Så stadgas i reglementet för Jukkasjärvi, att för handhavande av lappallmogens understöd fattigvårdsstyrelsen skall till- kalla minst tre icke understödsbehövande nomadlappar. I allmänhet lärer vid det sammanträde, då de fattigas underhåll för året fastslås, 4 lappar, till—

• Sida 47
•  Original

syningsmän eller vice tillsyningsmän, om vilka mera härnedan, tillkallas. Även lappfogden, som är boende inom kommunen, plägar då vara tillstädes.

Endast i enstaka fall äro också särskilda anordningar gjorda för fattigvården bland lappallmogen. Så finnas i Jukkasjärvi särskilda s. k. tillsyningsmän, äl ordinarie och 4 vice, tillsatta för lapparnas fattigvård; till dessa befattningar utses personer, vilka äro särskilt förtrogna med lapparnas såväl ekonomiska som andra förhållanden och vilka äro boende i de byar, förbi vilka lapparna färdas vid sina flyttningar; halva antalet av dem är lappar. Dessa till- syningsmän hava att mottaga anmälningar om fattigvårdsbehov; de skola ock stå fattigvårdsstyrelsen till tjänst med upplysningar om de behövande. De äro, som förut nämnts, tillstädes vid fattigvårdsstyrelsens sammanträden, då årsunderstöden bestämmas; och dessemellan förekommande tillfälliga under- stöd utdelas efter deras hörande eller på deras förslag. Kontroll över under- stödens användning utövas av den tillsyningsman, som själv är lapp och vistas bland lapparna i respektive distrikt eller lappby. I ett lappdistrikt, Saarisvuoma lappby, omhänderhavas distriktstillsyningsmännens uppgifter av en distriktsstyrelse, bestående av tre personer.

Det uppgives, att också i Gällivare socken en något liknande anordning börjat tillämpas.

I övrigt förekommer icke någon särskild distriktsindelning med avseende på den lapska fattigvården och ej heller sådana särskilda tjänstemän eller sty- relser, som omförmälas i 19 % fattigvårdslagen. Fattigvården för lapparna är helt och hållet sammanförd med den för den svenska befolkningen, blott att särskilt statsbidrag utgår till denna fattigvård.

Vad angår Jämtlands län har redan tidigare, kap. I, omtalats, hurusom den lapska fattigvårdens handhavande är förlagd inom de där för kyrkliga ändamål tillkomna s. k. lappförsamlingarna, Frostviken, Föllinge, Undersåker och Hede. Inom varje av dessa är för besörjande av denna angelägenhet tillsatt en fattigvårdsstyrelse. Denna styrelse, vid vars sammansättning hän- syn i viss mån tagits till föreskrifterna i kungl. brevet den 10 februari 1852, är något olika sammansatt inom *de särskilda församlingarna, dock alltid be- stående uteslutande av svenskar. Inom Frostvikens lappförsamling består fattigvårdsstyrelsen av fyra ledamöter; i de övriga lappförsamlingarna av tre. Ordföranden, vartill i främsta rummet anses böra utses pastor lapponum eller eljest pastor i den församling, inom vilken lapparna ha sitt huvudsakliga hem- vist, tillsättes likasom ledamöterna i övrigt av länsstyrelsen. I Frostviken ut— göres styrelsen av kyrkoherden i Frostvikens församling, landsfiskalen i Frost- vikens distrikt samt socknens två kyrkovärdar; i Föllinge lappförsamling är det, sedan pastor i Hotagen för några år sedan avsade sig uppdraget, nu- mera tre hemmansägare i orten; i Undersåkers lappförsamling pastor lapponum samt tvenne hemmansägare och i Hede pastor i Tännäs, landsfiskalen i distrik- tet samt ordföranden i Tännäs kommuns fattigvårdSStyrelse. Ej heller i dessa lappförsamlingar förekommer någon distriktsindelning eller några särskilda tjänstemän eller andra anordningar för fattigvårdens handhavande. Denna v11ar egentligen på ordföranden, vilken i regel synes ha föga hjälp av de öv- riga ledamöterna.

Beträffande sättet för statsbidragets handhavande och fördelning har redan förut i kap. I redogjorts för huru denna angelägenhet enligt de av Kungl. Maj:t vid anslagets första beviljande meddelade bestämmelser skolat ordnas. g Det 'är dock ovisst och framgår ej av länsstyrelsernas redogörelser, huruvida och huru länge d_essa bestämmelser blivit i sin helhet tillämpade. I varje fall ha de inom samtliga länen numera i väsentliga avseenden frångåtts. För Väster-

sam I arna

12 Jäm lands län; st rel— ser ftir dessa. La pför- n

Sättet för statsbidra- ets hand- havande.

• Sida 48
•  Original

Statsbidra- geta utdel— ning till de behövande.

bottens och Jämtlands län ha under senare tid icke heller uti de kungliga. breven om statsbidragens beviljande meddelats några föreskrifter om sättet för anslagens utdelning bland de behövande, utan det har ankommit på veder- börande länsstyrelse att tillse, att saken ordnades på lämpligt sätt. Så har vad angår Västerbottens län för åtskilliga år sedan länsstyrelsen i föreskrifter till kommunernas fattigvårdsstyrelser erinrat om angelägenheten av att noggrant undersöka, huruvida i varje fall verkligt behov förelåge; vid besluts fattande borde för fullständig utrednings vinnande tillkallas en eller flera ekonomiskt oberoende lappar, detta i enlighet med av Kungl. Maj :t lämnad föreskrift. Huruvida detta verkligen allmänt iakttagits, kan dock sättas i fråga. Från Vilhelmina kommun uppgives, att man, på grund av svårighet att få fatt i lappar, som voro villiga att infinna sig vid fattigvårdsstyrelsens samman- träden för ifrågavarande ändamål, hos länsstyrelsen begärt att föreskriften om lapparnas närvaro måtte få bortfalla; något bifall härtill synes ej hava lämnats, men förfarandet har numera i allt fall upphört att tillämpas. I några av länets lappmarkssocknar, bland andra Vilhelmina, har det även, enligt vad som uppgives, praktiserats, att fattigvårdsstyrelsen lämnat läns- mannen en förteckning över lappar, som under sistförflutna året erhållit under- stöd, för att lappallmogen kunde höras vid sammanträde inför honom och bliva i tillfälle att framställa sina anmärkningar mot den skedda utdelningen. Aven detta förfarande torde dock endast undantagsvis kommit till användande och iakttages numera icke ens i Vilhelmina. Under de senaste åren har läns- styrelsen plägat infordra yttrande från lappfogden över fattigvårdsstyrelser- nas ansökningar om förnyat statsanslag; i vissa fall har denne därvid enligt uppgift lämnat lappallmogen tillfälle att vid sammanträde yttra sig över för- slaget till statsbidragets fördelning.

Vad angår Jämtlands län, där statsbidragets omhänderhavande och utdel- ning varit anförtrott åt de särskilda lapska fattigvårdsstyrelserna, har i före- varande avseende följts ungefär enahanda praxis som i Västerbottens län, (1. v. s. att vederbörande fattigvårdsstyrelsers framställningar Om bidrag över- lämnats till lappfogden för granskning och yttrande; denne plägar vid de enligt 11 å i renbeteslagen föreskrivna årliga sammanträdena med lapparna höra dessa i ämnet för att uti därvid vunna upplysningar få stöd för sin gransk- ning.

För Norrbottens län har sedan lång tid tillbaka iakttagits ett särskilt för- farande i avseende å statsbidragets utdelning, som mera överensstämmer med de ursprungliga föreskrifterna i ämnet. I de kungliga breven om statsbidragets beviljande har nämligen föreskrivits, att >>i vederbörande fattigvårdsstyrelses överläggningar och beslut om utdelning åt behövande av understöd från ifråga- varande anslag skola deltaga minst tre icke understödstagande lappar, där- av minst två nomadlappar»; varjämte vidare bestämts, att vid redovisningen över bidragets användande skulle fogas protokoll, utvisande vilka lappar i beslutet deltagit. I allmänhet hava ock såväl inom södra som norra lappfogde- distriktet lappfogdarna varit närvarande vid de sammanträden av fattigvårds- styrelserna, då utdelningen av bidragen ägt rum.

Beträffande den form, varunder statsanslagen inom de särskilda kommu- nerna och lappförsamlingarna kommit vederbörande understödstagare tillhanda, råda vissa olikheter inom de ifrågavarande tre länen. Inom Jämtlands läns lappförsamlingar har tillgått så, att församlingens fattigvårdsstyrelse-varje år uppgör en beräkning med ledning av det gångna årets fattigvårdstilldel- ning av vad envar understödstagare antages behöva under det nästkommande året, vid vilken beräkning jämväl plägar upptagas en summa av några hundra kronor för oförutsedda understöd. Detta förslag ingives till länsstyrelsen, som, på sätt förut är berört, låter lappfogden granska detsamma och på grund

• Sida 49
•  Original

härav gör framställning om bidrag hos Kungl. Maj:t. Sedan Kungl. Maj:ts brev om bidragets beviljande kommit länsstyrelsen tillhanda, översändas be- loppen till fattigvårdsstyrelsens ordförande, som ombesörjer utdelningen därav till lapparna, därvid såvitt möjligt det av Kungl. Maj:t godkända rekvisitionsförslaget följes. Understödet utbetalas i de flesta fall kontant till den behövande; ibland lämnas även inköpta varor in natura eller utgår till- delningen i likvid för tagna varor eller för arbete, som utförts åt understöds— tagaren. Är denne utackorderad eller intagen på anstalt, lämnas likvid för vårdkostnaden direkt till vårdaren eller anstalten. Stundom händer ock att av statsbidraget ersättes vad någon kommunal fattigvårdsstyrelse utgivit i fattigvård till lapp, som vistats inom kommunen. Bidraget lämnas alltså till lappförsamlingen såsom förskott för den fattigvård. som beräknas utgå under det löpande året.

Inom Västerbottens län går utdelningen av statsbidragen genom de kom— munala fattigvårdsstyrelserna. Med ledning av vad fattigvårdsutgifterna till lapparna utgjort under föregående året göres av fattigvårdsstyrelsen ansökan om statsbidrag för det löpande året. Fattigvården för lapparna under året bestrides av fattigvårdsstyrelsen på samma sätt som till kommunens övriga fattiga och det erhållna. statsbidraget ingår såsom en inkomst i kommunens fat— tigkassa. Härav följer, att den del av den lapska fattigvården, som ej täckes av statsbidraget, faller på kommunen. Redovisning för utgifterna till lap— parnas fattigvård bilägges framställningen om bidrag för nästpåföljande år och ligger, som nyss nämndes, till grund för denna.

Vad angår Norrbottens län besörjes ock utdelningen av statsbidragen utav kommunernas fattigvårdsstyrelser under medverkan, såsom förut är nämnt. av därtill utsedda lappar. För övrigt synas vissa olikheter råda inom de sär— skilda kommunerna. I Karesuando utdelas medlen kontant till de behövande själva och hållas fullkomligt skilda från den kommunala fattigvården. I Jukkasjärvi verkställes vid sammanträde i slutet av november eller i början av december bestämmandet angående de s. k. ordinarie understöden för nästkom- mande år för såväl bofasta som lappar. Medlen, som åtgå för den lapska fattig- vården, såväl den mera varaktiga som den tillfälliga, tagas ur kommunal- kassan, vari statsbidraget ingår som en inkomst. Inom Gällivare socken verk- ställes utdelningen direkt till de behövande lapparna eller för gäldande av anstaltsvård, som kommit dem till del på annan än kommunens anstalt. I Jokkmokk har utdelning av statsbidraget mestadels skett kontant till de behö- vande lapparna; i vissa fall har därav utgått ersättning till kommunens fattig- vård, där den övertagit underhållet. Inom Arjepluog och Arvidsjaur har för- delningen mestadels skett kontant till de behövande själva; understöden ha. utgjort tillägg till den fattigvård, som lämnats av kommunens medel och aldrig ansetts utgöra full försörjning. I enstaka fall ha medlen använts till be- talning av inackorderingskostnad. För dem, som varit intagna på Berg— qvistska ålderdomshemmet i Arjepluog, har av statsmedlen utgivits ett mindre belopp i underhållsbidrag, för innevarande år utgående med 40 kronor för person.

I sammanhang med den mera ingående prövning av behövligheten av de begärda statsbidragen, vilken, såsom förut omnämnts, från och med år 1923 ägt rum hos Kungl. Maj:t, ha också meddelats nya. och utförligare, för alla tre länsstyrelserna gemensamma bestämmelser angående användningen av stats- bidraget och dess fördelning. Genom Kungl. breven till de tre länsstyrel- serna den 23 februari 1923 anbefalldes nämligen dessa tillse, att de medel: som av Kungl. Maj:t anvisas för ifrågavarande ändamål, >>i första hand kom- ma till användning för beredande av understöd åt renskötande fjällappar och endast med största varsamhet tagas i anspråk för understöd åt andra lap-

1923 års bestämmel- ser i ämnet.

• Sida 50
•  Original

par; att vederbörande fattigvårdsstyrelses beslut om meddelande av under- stöd åt lappar av dessa medel föregås av en noggrann undersökning av det i varje fall föreliggande behovet; samt att lämpliga kontrollåtgärder, såsom påfordrande av att åldersbetyg företes till styrkande av understödssökandes lapska nationalitet, vidtagas i syfte att understöd av ifrågavarande medel bliva tilldelade endast sådana, som enligt meddelade bestämmelser böra ifrågakomma därtill». Enahanda bestämmelser hava även influtit uti de sedermera utgivna Kungl. breven angående beviljande av statsbidrag till lappfattigvården. Tillsyn om Synnerligen bristfälligt synes det enligt de från fattigvårdsstyrelserna in- fullgörande komna uppgifterna inom den lapska fattigvården vara ställt med tillsyn över ?,?75225233 att föräldrar eller andra anhöriga fullgöra sin försörjningsplikt. Det frivilliga. ' ' fullgörandet av denna skyldighet lärer ock lämna åtskilligt övrigt att önska. Föräldrarna ha i allmänhet bland lapparna intet emot att fattigvården eller den privata välgörenheten tager hand om barnens försörjning. Genom lappsko- lorna och lappbarnhemmen äger sådant rum i ganska stor omfattning, och den lätthet, som härigenom erbjudit sig för lapparna att få hjälp till barnens vård och uppfostran, har utan tvivel i ej oväsentlig grad bidragit att utveckla detta mindre goda förhållande. I avseende på anhörigas villighet att fullgöra sin försörjningsplikt i övrigt torde dock ställningen bland lapparna icke vara sär— deles skiljaktig från den hos den svenska befolkningen. Från vissa orter (t. ex. Jokkmokk) uppgives till och med, att lapparna mera än svenskarna äro be— nägna att hjälpa sina anhöriga.

De från fattigvårdsstyrelserna inkomna uppgifterna, avseende förhållandena åren 1920 och 1922, meddela för det förra året intet fall och för det senare endast 11 fall, alla inom Jukkasjärvi socken, då åtgärder vidtagits mot försörjare för erhållande av gottgörelse för utgiven fattigvård. I ett av de inkomna svaren tillägger man, att ingen försörjningsskyldig finnes, som har tillgång att er— sätta med. Detta torde väl dock vara en sanning med modifikation. Visserligen råder nog.bland lapparna och även hos de svenskar, som också kunna vara be- talningsskyldiga till den lapska fattigvården, större brist på medel än annor— städes, men utan tvivel skulle ersättningskrav, som nu uteblivit, i flera fall varit berättigat och kunnat medföra resultat.

Det synes dock som man icke finge taga fattigvårdsstyrelsernas ifrågakomna uppgifter alldeles efter orden. I flera fall har man sedermera vid muntliga förfrågningar uppgivit, att krav verkligen ägt rum och att den däremot stri— dande uppgiften i de skriftliga svaren berott på missuppfattning eller därpå att »man ej tänkt sig för». Lappfogden i Norrbottens läns södra distrikt har ock bekräftat det förhållandet, att ersättningskrav ägt rum i flera fall då sådant ej uppgivits, samt uttalat den förmodan att man i de avgivna skriftliga svaren bortsett från de fall, då betalning följt utan lagsökning hos länsstyrel- sen, eller Ock tänkt allenast på krav mot lappar, ej mot svenskar, då dessa varit försörjningspliktiga såsom t. ex. för lapska utom äktenskap födda barn.

Uti intet fall uppgives föreläggande hava givits för försumliga försörjare enligt 71 % i fattigvårdslagen. Att så varit fallet torde åtminstone till stor del vara att tillskriva det förhållandet att något sådant arbetshem, som. om— nämnes i 33 % fattigvårdslagen, icke finnes i något av de tre nordligaste länen eller ens i hela Norrland utom Gävleborgs län. Över huvud synes något tvång för framkallande av försörjningspliktens fullgörande icke hava förekom-

_ mit inom den lapska fattigvården. siter/grav I vad mån, beträffande den lapska fattigvården, fattigvårdsstyrelserna be— 4 01";th & 'gagnat sig av sin återkravsrätt gentemot landstinget enligt 40—42 %% i fattig- fattigåå'i-Fls-Värdsmgenr framgår icke av de lämnade uppgifterna. Vid det förhållande ' lagen. att för lapparna säkerligen icke i mindre grad än för andra medborgare anli- tats de i sagda paragrafer omnämnda sjukvårdsanstalterna, är det dock sanno—

• Sida 51
•  Original

likt att sådant återkrav i åtminstone en del fall ägt rum. Detta lärer dock endast gälla Norrbottens och Västerbottens län, där lappfattigvården besörjes av de kommunala fattigvårdsstyrelserna. För lappförsamlingarna i Jämtlands län synes någon återkravsrätt enligt de anförda lagrummen icke kunna göras gällande. Vid förfrågan hos landstingsdirektören i Norrbottens län har den— ne upplyst, att vid intagande å landstingets anstalter eller vid återkrav enligt nyssberörda paragrafer någon uppgift ej kräves eller lämnas på de vårdades nationalitet, men att av deras namn och andra förhållanden kunde med säker- het slutas, att lappar i ej så ringa antal bekommit vård å sådana anstalter. som här är fråga om, samt att återkrav för anstaltsvården för dem ägt rum och lämnats. Utan tvivel är förhållandet enahanda i Västerbottens län. Man tor— de dock av det förhållandet att i fattigvårdsstyrelsernas uppgifter intet nämnes om dylika återkrav få draga den slutsatsen, att återkrav i regel ej ägt rum i sådana fall då den ifrågavarande vården bekostats av statsbidraget. Intresset för återkravsrätten har då icke varit nog starkt. Beteeknande i detta avseende är att en fattigvårdsstyrelse i sitt svar på frågan om ersättningskrav (mot för- sörjningsskyldig) säger, att det är staten som bör se till att den får ersättning för fattigvården, då sådan står att få.

Uti kap. I är berört, hurusom under äldre tider tiggeri florerat bland lappar— na och före den statsunderstödda lappfattigvårdens tillkomst varit de fattiga lapparnas snart sagt förnämsta utväg att få sitt uppehälle, samt hurusom lap— parna i äldre tider företagit verkliga tiggarfärder till det nedre landet. Det har oek framhållits, att tiggeriet i stor omfattning visat sig sammanhänga med lapparnas övergivande av renskötseln, i det att ett sådant övergivande varit för- bundet med eller haft till följd fattigdom och oförmåga att förvärva nödiga exi- stensmedel.

Utan tvivel hava förhållandena. i detta. avseende under tidernas lopp blivit bättre, utan att tiggeriet ännu kan sägas hava helt och hållet upphört. Så gjordes år 1918 anmälan hos länsstyrelsen i Gävleborgs län, att lappar från Jämtland och Härjedalen, särskilt det sistnämnda landskapet, färdades om'— kring på landsbygden i Hälsingland, där de tiggde ihop livsmedel, som de med häst eller till och med på järnväg hemsän—de. Tiggeriet underlättades, sades det, av den bland allmogen rådande föreställningen, att lapparna hade så att säga ett särskilt privilegium på att bedriva sådant, samt även därav att de ansågos trollkunniga och därför icke saklöst kunde lämnas utan de allmosor som de begärde. Anmälan föranledde länsstyrelserna i Gävleborgs oeh Jämt- lands län att genom allmänna kungörelser varna lapparna för övande av bett- leri, under erinran tillika om den påföljd, som lagligen därå kunde följa, samt anmaning till polismyndigheterna att hålla uppsikt över kringstrykande lappar och, i fall av bettleri, med dem förfara enligt lag. Redan tidigare hade för öv- rigt landshövdingen i Jämtlands län vid sammanträde med lapparna i Härje— dalen meddelat dem dylika varningar.

Numera synes kringresande i ändamål att bettla. enligt meddelanden från myndigheterna hava så gott som helt och hållet upphört och även tiggeriet i öv- rigt väsentligt avtagit. Länsstyrelsen i Norrbottens län meddelar sålunda, att, såvitt den har sig bekant, kringresande för bettleri numera ej förekommer och ej heller i övrigt något bettlande. Från Västerbottens län, där genom lands- fiskalerna verkställts en undersökning i saken, lämnas enahanda vitsord; tig— geri förekommer enligt landsfiskalernas uppgifter endast undantagsvis och i enstaka fall. Från Jämtlands län inberättas dock, att det ibland inträffar att lappar från Vilhelmina m. fl. socknar färdas fram genom östra delarna av sist- nämnda län och där bettla. Enligt vad landsfiskalerna meddela förekommer ock inom Jämtlands län bettleri av lappar ännu här och där. även av kringre-

.Bettleri.

• Sida 52
•  Original

Hem förande av fattiga lappar från. Norge.

från för ren— mk'o'p.

sande, som med lånad häst begiva sig nedåt kusten, Medelpad eller Hälsing- land. Emellertid ha, upplyses det, dessa resor numera avtagit, likasom tigge- riet bland lapparna i allmänhet. Då dessas uppträdande alltid är vänligt och försynt, mottagas de i regel välvilligt av befolkningen, som gärna giver dem vare sig de framställa begäran därom eller ej. Någon anmälan om deras bett— lande göres därför icke, vadan någon behandling av dem som bettlare icke före- kommit. Av upplysningar, som vid resa i Norrbottens län sistliden sommar muntligen meddelats av fattigvårdsmyndigheter och andra, vill dock framgå, att bettleri av lappar dock icke är så sällsynt, som myndigheternas uppgifter giva vid handen. Från flera håll (t. ex. Arvidsjaur och Arjepluog) säges tig— geri av lappar ej sällan förekomma, till och med resor nedåt kustlandet för det- ta ändamål.

Uppenbart är emellertid, att hos lappbefolkningen själv alltmera framvuxit uppfattningen att tiggeri är skamligt och icke bör få förekomma. Detta sam— manhänger med den hos lapparna, i all synnerhet de mera tongivande bland dem, framträdande strävan att i såväl rättigheter som skyldigheter bliva lik- ställda med den övriga svenska befolkningen. Till tiggeriets upphörande har dock naturligen även bidragit den rikligare tilldelning av fattigvård, som möj- liggjorts genom de väsentligt ökade statsbidragen.

Bland undersökningar, som av lappkommittén anordnades, var även, i vad mån under åren 1916—1920 förekommit att nödställda lappar understötts i Norge och hemsänts därifrån. Enligt de inkomna uppgifterna har emellertid sådant icke i något fall förekommit. Vid sådant förhållande har någon under- sökning i detta avseende för 1922 icke funnits böra göras.

Uti den tidigare omnämnda, av sekreteraren i lappkommittén uppsatta P. M. angående det särskilda statsbidraget till lapparnas fattigvård omnämner han såsom en ytterligare form av understöd bland de renskötande lapparna de lån för inköp av renar, som utlämnas åt fattiga dylika lappar. Det synes dock näppeligen riktigt att jämställa dessa lån med de statliga fattigvårdsbidragen. Snarare torde de böra jämföras med de odlings- eller premielån, som för olika ändamål utlämnas till den jordbrukande befolkningen.

Då emellertid dessa lån otvivelaktigt även hava till syftemål att bereda exi— stensmöjligheter åt behövande arbetsföra lappar samt de därigenom hava en viss återverkan på fattigvården bland lapparna, har det ansetts lämpligt att här något närmare beröra denna statliga låneverksamhet.

Tidigast började dylika lån utlämnas inom Jämtlands län. Detta skedde i samband med eller såsom en följd av bildandet för detta län av den s. k. Jämt- ländska lappväsendets fond. Genom Kungl. Maj:ts brev den 31Vmaj 1901, varigenom förordnades om bildande och förvaltning av sagda fond, föreskrevs rörande användningen av dess avkastning bland annat, att därav finge under år 1901 disponeras ett belopp av högst 3,000 kronor till utlämnande åt fattiga eller mindre bemedlade lappar för inköp av renar av lån på högst fem års betal- ningstid mot ränta av tre procent samt säkerhet av borgen; tillika bestämdes, att sådant lån icke för någon låntagare skulle få överstiga 2,000 kronor. Det första lånet utlämnades år 1902 å ett belopp av 1,000 kronor. Medgivandet har sedermera av Kungl. Maj:t på länsstyrelsens framställning för varje år förnyats. Beträffande villkoren har numera enligt Kungl. brevet den 8 de— cember 1914 vidtagits den förändringen, att föreskriften om ställande av sä- kerhet borttagits, att lånen utlämnas på högst 10 års återbetalningstid, därav de fyra första åren utan ränta och amorteringsskyldighet, samt att de icke må. för någon låntagare överstiga 1,000 kronor; räntan är 3 % och de skola, ef- ter det amorteringstiden inträtt, avbetalas med. 1/6 årligen. Under de första åren utgick i allmänhet icke hela anslaget; men under de senare åren har detta

• Sida 53
•  Original

undantagslöst varit händelsen. I början voro lånebeloppen mindre, mången gång 200 år 300 kronor, sällan över 500 kronor. Från och med 1917, då med penningvärdets fall renarna blevo dyrare i inköp, har intet lån utlämnats på mindre belopp än 1,000 kronor.

Vad angår Norrbottens och Västerbottens län har en liknande låneverksamhet ordnats först på senare tiden. Lånen utlämnas från de lappfonder, som med grundkapital genom anslag ur Jämtländska renbetesfjällens skogsfond bildats för nämnda län, benämnda »Norrbottens lappfond» och »Västerbottcns lapp- fond». De första lånen utlämnades inom det förstnämnda länet 1915 och i det sistnämnda 1914. Villkoren hava varit och äro för Västerbottens län ännu de- samma som enligt 1914 års Kungl. brev gälla för Jämtlands län. Lånebelop— pen hava här i allmänhet från början varit mindre än i Jämtlands län, ända ned till 100 kronor. Högsta utlämnade lånebeloppet har varit 1,000 kronor. vilket dock de första åren förekommit endast undantagsvis. På. senaste åren Eava lånen uppgått till i allmänhet högre belopp och icke understigit 500

romer.

Inom Norrbottens län har på senaste tiden efter särskilda framställningar lämnats vida högre anslag till lån än förut och något maximum för lånen ej föreskrivits utan länsstyrelsen bemyndigats att, efter vederbörande lappfog— des förslag, bestämma storleken av varje lån. Anledningen till denna utsträck- ning av möjligheten att utlämna lån till reninköp uppgives vara, att tillämpning av bestämmelserna i gällande renbeteslag om förbud att nedom lappmarksgrän— sen mottaga skötesrenar från bofasta av annan än lapsk nationalitet tvingat till försäljning i utsträckt omfattning av sådana bofastas renar, samt att ut— lämnandet av reninköpslån till större belopp avsett att, till gagn både för de bo— fasta och renskötseln, sätta lapparna i tillfälle att i ökad omfattning inköpa re— nar från bofasta, som voro nödsakade att avhända sig dem.

De utlämnade lånen hava intill 1923 års slut uppgått till följande belopp. nämligen: för Jämtlands län 79 lån å tillhopa 54,500 kronor, för Västerbottens län 32 lån å tillhopa 22,700 kronor samt för Norrbottens län 99 lån å samman- lagt 83,500 kronor, varav under åren 1921—1923 ej mindre än 57 lån å till- hopa 58,200 kronor.

I fråga om principen för utlämnande av reninköpslånen har man funnit, att det är angeläget, för såvitt lånen skola gagna syftet att främja renskötseln, att låneverksamheten så ordnas, att låntagaren sättes i stånd» att skaffa sig så stor renhjord att han därpå kan hava sin bärgning. I det föregående är berört, hu— ru pass stor renhjorden bör vara för att detta skall vara fallet.1 Inom Norr— bottens län har därför på senare tid fastslagits som grundsats, att reninköps- lån icke utlämnas med mindre låntagaren förut har så pass mycket renar, minst 50 a 60, att han kan reda sig på detta med tillägg av det antal som in- köpes. Ät lappdrängar som vilja bli renägare utlämnas ej lån, förr än de förvärvat sig det nödiga renantalet; >>till dess detta skett böra de fortfarande va— ra drängar». Aven inom de andra länen har man funnit det angeläget att vid reninköpslånens utlämnande tillse, att köparen må bliva i stånd att därigenom förskaffa sig för renskötselns framgångsrika bedrivande erforderligt renantal. Dock synes, vad särskilt angår Jämtlands län, lån i icke så ringa utsträckning hava utlämnats åt lappdrängar, som velat sätta bo och bliva sina egna renskö- tare, då de genom att jämte sina egna sköta renar åt- andra haft utsikter att taga sig fram.

De under de första tiotal åren inom Jämtlands län utlämnade lånen hava i allmänhet ordentligt amorterats av låntagarna. Under de senaste åren ha dock förhållandena härutinnan blivit'mera otillfredsställande. Vad angår de två

' Sid. 17.

• Sida 54
•  Original

övriga lånen synas ock svårigheter hava mött att ordentligt få in amorterings— beloppen.

Från Jämtlands län meddela-s sålunda, att de av de utlämnade 79 lånen till 1924 års början inlösts 36 stycken med 21,700 kronor jämte ränta, 31 stycken å tillhopa 21,300 kronor delvis amorterats, av vilka 10 st. å återstående 4,419 kr. 1 öre få lov att avskrivas på grund av låntagarnas iråkade fattigdom. Un— der de senare åren. heter det vidare, synas låntagarna hava blivit »allt mer och mer liknöjda att fullgöra sina avbetalningar». Av länsstyrelsen i Västerbottens län säges: »Att döma av erfarenheterna beträffande de äldre lånen torde kun- na antagas, att ofta. svårigheter skola uppstå för låntagarna att fullgöra den stadgade betalningsskyldigheten.» Länsstyrelsen i Norrbottens län uppgiver allenast, att »återbetalningsskyldigheten hitintills endast delvis fullgjorts».

Falkpensio- För en fullständig bild av understödsverksamheten bland lapparna må läm— lne'm-qe" nas jämväl en utredning i vad mån till dem utgå pensioner enligt bestämmelser- ;land lap- . .. .. . .. _ - . . .. parna. na om pensmnsforsakring. Harom har av lappkommitten införskaffats _upp— gifter, avseende ställningen år 1920. Enligt dessa uppglfter utgingo inom de ovan upptagna lappmarkskommunerna samt inom de kommuner i Jämtlands län, inom vilka lappbyarna äro belägna och där lapparna enligt den förut angivna anordningen för närvarande mantalsskrivas, följande årliga. pensions— belopp till invalida eller åldriga lappar:

Norrbottens län :

Karesuando kommun . . . . . . . . . . . . . . . Kr. 3,160.60 Jukkasjärvi » . . . . . . . . . . . . . . . : 4,774.72 Gällivare x . . . . . . . . . . . . . . . : 3,022.80 Jokkmokks » . . . . . . . . . . . . . . » 4,752.61 Arj epl uogs >. . . . . . . . . . . . . . . . =. 4,47 7 . 2 0 Arvidsjaurs »; . . . . . . . . . . . . . . . 4,341.40 g4__529_33 Västerbottens län: Malå kommun . . . . . . . . . . . . . . . . Kr. 2,536.50 Stensele » . . . . . . . . . . . . . . , . . » 884.40 Tärna > . . . . . . . . . . . . . . . . 2,748.90 Sorsele . . . . . . . . . . . . . . . . :» 2,787.60 Asele . . . . . . . . . . . . . . . . 509.20 Vilhelmina » . . . . . . . . . . . . . . . . » 1,034.80 10,501_40 Jämtlands län: Frostvikens kommun . . . . . . . . . . . . . . . Kr. 1,038.—- Hotagens » . . . . . . . . . . . . . . . » 982.40 Kalle > . . . . . . . . . . . . . . . 1,337.40 Undersåkers :. . . . . . . . . . . . . . . . 1,574.50 Tännäs ;...............»544.80 Storsjö : . . . . . . . . . . . . . . . —. 638.40 (531550

Kr. 41,146.23

En jämförelse mellan de inkomna förteckningarna å pensionstagare och un- derstödstagare giver vid handen, att ett ganska stort antal uppbär både pen- sion och understöd. Även där så ej är fallet, äro nog de pensionstagande lap— parna till övervägande del fattiga som, om de ej finge pension, skulle vara i behov av fattigvård. De utgående pensionerna utgöra. alltså ett betydande

• Sida 55
•  Original

tillskott till den lapska fattigvården. För en stor del av pensionärerna utgöres pensionen. såsom naturligt är, ännu endast av pensionstillägg enligt övergångs— bestämmelserna i pensionslagen. Pensionsavgifterna, där sådana erlagts, ha i de flesta fall utgjorts av pensionärerna själva, endast mera undantagsvis av kommunen. Härmed är dock icke sagt. att dessa, som erlagt sin pensionsav- gift och dårå åtnjuta pension, icke tillika äro fattiglljon och erhålla fattig- understöd; tvärtom visar en undersökning", att så i många fall äger rum. I de flesta fall utgöra dock de erlagda. avgifterna och därå belöpande pensioner mycket obetydliga belopp.

• Sida 56
•  Original

R-zmd frå ga från lapp- ammittén.

Onskemå/ ung. lapp- fattigvårdens organisation.

Från fattig- vårdsstyrel—

serna.

KAP. III.

Uttalanden och önskemål rörande den lapska fattigvården.

Uti den av lappkommittén föranstaltade utredningen ingick även _en rund— fråga till myndigheterna rörande deras uppfattning av den lapska fattigvårdens tillstånd och de önskemål, som hystes med avseende å densamma.

Sålunda begärdes, i sammanhang med infordrande av utredningen uti de i _

föregående kapitel berörda frågor, yttranden från Konungens befallningshavan— de, huruvida. och i vilka avseenden nu gällande bestämmelser angående förvalt— ningen och fördelningen av statsanslaget till understöd åt fattiga lappar visat sig föranleda missbruk, varjämte begärdes yttrande rörande de riktlinjer i stort sett, efter vilka den framtida organisationen av den lapska fattigvården borde genomföras. I sammanhang med infordrande av de förut berörda uppgifterna rörande lapska fattigvården anmodades vidare fattigvårdsstyrelserna i lapp- markskommunerna i Norrbottens och Västerbottens län samt lappförsamlingar- na i Jämtlands län att framställa sina anmärkningar och önskemål rörande lapp— fattigvårdens former och organisation.

Beträffande först frågan om lappfattigvårdens organisation synas de hörda fattigvårdsstyrelserna i allmänhet icke önska någon förändring i de bestående förhållandena. Allenast i fråga om vem som bör bekosta fattigvården har man i de gjorda uttalandena framställt önskemålet att detta borde helt vila på staten. Så säges från Jukkasjärvi: —

»Då statsmakterna befriat lappallmogen från skyldigheten att erlägga kom— munalskatt trots det att bland dem finnes välbärgat och förmöget folk liksom bland bofasta, bör staten bekosta lapparnas fattigvård.»

Från Arvidsjaur ansluter man sig till samma mening. Man skulle, heter det, gärna se, att det bleve en lapparnas och statens sak att—understödja fattiga lappar. Detta komme att lätta fattigvården för svenskar. Fattigvårdsstyrelsen i Malå påyrkar statsbidrag till hela den verkliga kostnaden för fattigvården till lappar- na. Från Tärna framhålles också, att kommunen bör helt befrias från den lapska fattigvården, som bör övertagas av staten; såsom skål härtill angives det förhållandet att lapparna äro fritagna från kommunalskatt. Statsbidraget borde utbetalas till kommunerna kvartalsvis i förskott. då kommunerna hade svårt att förskottera de erforderliga medlen.

I fråga om själva organisationen synes man i allmänhet anse att några Vidare förändringar ej äro behövliga. Detta omdöme avgives ej blott av de kommunala fattigvårdsstyrelserna i Norrbottens och Västerbottens län, utan även av styrel- serna för lappförsamlingarna i Jämtlands län, i den mån de yttrat sig i saken. Från de förra framhålles, att de lapska fattiga åtnjuta precis samma behand— ling som andra kommunens fattiga; och detta anses även vara det lämpligaste. Någon särskild lapsk fattigvårdsstyrelse anses ej lämplig. Endast ifall den lapska fattigvården fullkomligt skildes från kommunens övriga fattigvård, så- ger fattigvårdsstyrelsen i Arvidsjaur, kunde vara skäl diskutera en förändring 1 organisationen; att ordna en särskild fattigvård för lappar efter särskilda grun—

• Sida 57
•  Original

der borde ej åläggas kommunen. Beträffande fattigvårdsstyrelsens samman— sättning uttalas från ett håll, fattigvårdsstyrelsen i Tärna, att det'kunde ifråga— sättas, om ej lapparna borde vara representerade i styrelsen »för att styrelsens åtgärder kunde för lapparna verka mera förtroendeingivande». Räkenskap och bokföring anses deck av nämnda fattigvårdsstyrelse böra vara särskilda i fråga om lapparna, liksom de statistiska uppgifterna; härigenom bereddes möjlighet till utövande av kontroll över statsbidragets användning. Jokkmokks fattig- vårdsstyrelse framhåller såsom gagneligt, att för flyttlapparna utses lämpligt antal vårdare, t.. ex. för varje lappby, med enahanda befogenhet och skyldig— heter, som enligt fattigvårdsreglementet tillkomma distriktsföreståndare.

Uti sitt till lappkommittén avgivna, yttrande anför länsstyrelsen i Norrbottens län i nu förevarande avseende:

»Beträffande frågan om vem som i framtiden skall omhänderhava lapparnas fattigvård synes detta fortfarande böra tillkomma kommunerna, som redan äga härför lämpade organ. Med hänsyn därtill att lapparna praktiskt taget icke betala skatt till kommunerna torde däremot kostnaderna för fattigvården böra. till huvudsakligaste del åtminstone, påvila staten.»

Uti ett genom Konungens befallningshavande i Västerbottens län infordrat yttrande från lappfogden i sagda län meddelar denne, under konstaterande av att lapska fattigvårdens framtida organisation är en fråga av mångsidig be- skaffenhet, som fordrar sin särskilda utredning, att på sin tid dåvarande kyrko- herden i Jukkasjärvi C. Edqvist framkastat det förslaget, att fattiga lappar på ålderns dagar familjevis borde på någon lämplig plats i fjällen vid fiskrik sjö med god, därintill belägen jaktmark erhålla en stuga med daglig tillsyn, allt på statens bekostnad. Detta förslag, som enligt lappfogdens mening nog tilltalade lapparna själva, ansåg han dock icke böra förverkligas såsom medförande allt— för stora kostnader och innefattande ett privilegierande av lapparna i jämförelse med andra fattiga. .

Lappfogden i Jämtlands län har uti ett genom Konungens befallningshavan— de infordrat utlåtande livligt uttalat sig för det stora behovet av förbättringar inom den nuvarande lapska fattigvårdsorganisationen. Han anser visserligen osäkert, huruvida fattigvårdsutgifterna härigenom kunde nedvbringas. Detta torde, säger han, knappast låta sig göra förrän lapparnas bosättningsfråga blivit behörigen ordnad, ty utan att så sker torde ingen nämnvärd nedsättning av nu utgående anslag vara att påräkna, huru än organisationen med den lapska fattigvården genomföres. Beträffande det närmare ordnandet och handhavandet av den lapska fattigvårdsförvaltningen omnämner han först, hurusorn enligt till honom lämnat meddelande lappkommittén ursprungligen haft för avsikt att, för uppnående av önskemålet att uppfostra lapparna till självständigt tänkande och under ansvar handlande personer, söka anordna en viss självstyrelse för lap- parna, omfattande både kyrkliga och kommunala ärenden med eget kyrkoråd, Skolråd, fattigvårdsstyrelse m. m., ehuru dessa myndigheter, med tanke på de betydande ekonomiska intressen staten har att inom lappkommunen bevaka, skulle vara av mera rådgivande än beslutande art. Detta förslag finner lapp— fogden beaktansvärt och förmenar, att häri också skulle kunna ligga en rikt- linje för den lapska fattigvårdens framtida ordnande. Men om denna själv- styrelse ej kunde förverkligas, tänker han sig fattigvårdsförvaltningen, speciellt inom Jämtlands län, böra, ordnas medelst en av länsstyrelsen uppgjord särskild distriktsindelning, på sätt närmare av honom angives. Om förvaltningens ord- nande inom dessa distrikt uttalar han sig därefter på följande sätt:

»F ör vart och ett av dessa distrikt skulle länsstyrelsen tillsätta ordföranden och en ledamot (svensk eller lapp) — möjligen ock en suppleant — så ock före— ståndare för ålderdomshem och arbetsinrättningar, varjämte ordningsmännen för varje lappby skulle vara självskrivna ledamöter och äga ovillkorlig skyldighet

Läns-st rel- sen % 1 orr— lmttens (än.

Luppfogden i Väster- bottens län.

Lappfogden i Jämtlands

län.

• Sida 58
•  Original

Länssh rel- sen 1. ('imt- lands län.

att vid fattigvårdsstyrelsens sammanträden närvara. Styrelsens ordförande skulle åligga att minst en månad före sammanträdet kalla distriktets samtliga ledamöter till sammanträde, som såvitt möjligt borde utsättas och avhållas under sommarens lappinässor i Ankarede, Jensmässholmen. Vallbo och Ljusnedal. Härigenom skulle dels ledamöterna själva beredas gott tillfälle att förskaffa sig erforderliga uppgifter rörande understödssökandenas behov av understöd samt uppgifter om deras ekonomiska förhållanden och förmåga att genom arbete försörja sig, samt huruvida de ägde anförvanter, som voro skyldiga ooh hade förmåga att bidraga till deras underhåll, samt dels många av understödstagarna bli i tillfälle att själva inför ledamöterna framlägga sin sak. Härigenom skulle. en grundligare prövning än vad nu är för handen vinnas rörande fattigvårds— ärendena.

Over vad vid sammanträdet förekommit skulle föras protokoll som, därest olika. åsikter bland ledamöterna gjort sig gällande vid ett ärendes behandling, borde angiva dessa. Detta protokoll jämte det vid sammanträdet upprättade specificerade förslaget å behovet för kommande årets understödstagare skulle senast 14 dagar efter sammanträdet insändas till lappfogden i länet., som, efter det samtliga förslagen till honom inkommit, skulle äga att över dessa avgiva yttrande och därefter ofördröjligen översända detta jämte inkomna. förslagen och protokoll till länsstyrelsen.»

Uti sitt eget yttrande framhöll länsstyrelsen i Jämtlands län såsom brister i den nuvarande organisationen av lappfattigvården, sådan den ordnats i sagda län, att fattigvårdsstyrelserna vore olämpligt sammansatta, beroende på nödvän— digheten att koncentrera medlemmarna till ordförandens närhet; att ledamöterna, bland vilka inga lappar förekomme, saknade intresse för sin uppgift, att inga ordentliga sammanträden hölles och att ordföranden skötte det hela mer eller mindre slentrianmässigt. Vidare anmärktes, att ingen kretsindelning eller upp— delning av arbetet förefunnes, att ordföranden ej förmådde ensam sköta ärendena som sig borde samt att ingen eller så gott som ingen undersökning av behövet. eller övervakning av understödens användning verkställdes, varav följde stor lätthet att få understöd utan närmare prövning. Hos de underordnade myn- digheterna, framhölls det yttermera, finnes intet intresse att iakttaga sparsam- het, enär hela understödsbeloppet utginge av statsmedel; och när frågan komme till lappfogdens och länsstyrelsens behandling kunde vanligen intet eller obetyd— ligt åtgöras.

I fråga om vilka åtgärder som borde vidtagas till avhjälpande av bristerna anfördes:

»Enligt länsstyrelsens mening fordras härför en från grunden gående om- organisation, därvid lapparnas egen medverkan i möjligaste mån tages i anspråk. Två vägar synas därvid erbjuda sig:

Alternativ A. Lapparnas fattigvård sammanslås med de lokala kommuner— nas på sådant sätt att lapparna mantalsskrivas och likställas med andra med— borgare så i skyldigheter som rättigheter. Såsom följd därav bör lappallmogens skattefrihet för inkomst av renskötseln upphöra.. Möjligen bör i kommuner, som omfatta renbetesland och där lappar i större antal bo, en särskild avdelning inom fattigvårdsstyrelsen bildas för den lapska fattigvården med särskilda or- gan, kretsombud, för denna.

Alternativ B. Lapparna sammanföras där de hava sina boplatser, d. v. s. å renbeteslanden, till särskilda kommunala enheter antingen för kommunala ären— den i sin helhet eller enbart för fattigvården.

I båda fallen torde bidrag av statsmedel erfordras i större omfattning och enligt andra grunder, än till fattigvården i allmänhet. Någon del av kostnaden boHKde dock dragas av enheterna själva., så att de få ett ekonomiskt intresse i sa en.»

• Sida 59
•  Original

l fråga om valet mellan dessa utvägar anförde länsstyrelsen: »AIternativ A. torde möta mycket stort motstånd från kommunernas sida-, ett motstånd, som icke heller kan anses helt obefogat. Aven andra svårigheter kunna befaras, såsom motsättningar i det kommunala livet mellan lappar och bofasta, helst andra slitningsanledningar icke heller saknas.

Alternativ B. sammanhänger på det närmaste med lappkommitténs förslag i övrigt angående beredande åt lapparna av en viss kommunal självstyrelse, vil— ken utan tvivel skulle vara ägnad att i hög grad verka uppryckande och öka lapparnas tillit till sig själva,.»

Men även härförutan borde, fortsätter länsstyrelsen, en omorganisation av fattigvårdsstyrelserna äga rum. Distriktsindelningen borde ändras och krets— indelning komma till stånd inom distrikten. Fattigvårdsstyrelscrnas samman- sättning måste ändras. Ordförande och vice ordförande borde efter förslag av lappfogden och möjligen efter lapparnas hörande utses av länsstyrelsen; övriga ledamöter borde väljas av lapparna inom eller utom dem själva; även lappkvin— nor. såsom lärarinnor och duktiga lapphustrur, borde medverka i styrelserna. Over huvud borde fattigvårdsstyrelserna och deras verksamhet bringas mera i enlighet med den vanliga fattigvården. Lappordningsmännen borde vara såväl berättigade som förpliktade att deltaga i sammanträdena, vilka skulle hållas på regelbundet återkommande tider eller i annan föreskriven ordning. Alla var- aktiga understöd borde prövas av fattigvårdsstyrelsen vid sammanträde. Dess— emellan skulle meddelas endast provisoriskt understöd i hastigt påkommande fall. Försumliga försörjare borde efterhållas, för vilket ändamål de av landstin- gen upprättade arbetshemmen torde kunna anlitas. Över huvud taget borde den gällande fattigvårdslagen, i vilken ej gjordes något undantag för lapparna, till- lämpas såvitt möjligt även på den lapska fattigvården.

Vad därefter angår den till länsstyrelserna ställda frågan rörande utfallet och verkningarna av bestämmelserna angående förvaltningen och fördelningen av statsanslaget till fattiga lappar, meddela länsstyrelserna i Norrbottens eeh Västerbottens län, att förhållandena i sådant avseende inom sagda län icke givit anledning till anmärkning. Vad angår Norrbottens län hade vid fördelningen av statsmedlen, vilken skett genom en särskild nämnd, däri lapparna varit före- trädda, behovet i de särskilda fallen så nära som möjligt följts vid fördelningen. Länsstyrelsen i Västerbottens län förordar till förekommande av framtida miss— bruk ett av lappfogden i hans förut omnämnda yttrande framställt förslag. En- ligt detta borde, till utredning av att verkligt behov förelåge, fattigvårdsstyrel- serna tillförbindas att årligen tillhandahålla vederbörande lappfogde förteck- ning i tvenne exemplar å fattiga lappar, som senast åtnjutit och fortfarande a_n- såges böra åtnjuta fattigvård; efter dess mottagande skulle det åligga lappfog- den att, då så funnes nödigt, så fort ske kunde å sammanträde höra lappallmo— gen eller på annat sätt vinna tillförlitliga uppgifter om fattigvårdsbehovet, var- efter ena exemplaret skulle återställas till fattigvårdsstyrelsen efter anteckning om de vunna upplysningarna; det andra exemplaret av förteckningen skulle för- varas på lappfogdekontoret.

Vad angårförhållandena i Jämtlands län hava myndigheterna däremot starkt framhållit, att sättet för handhavandet och fördelningen av statsbidraget icke är tillfredsställande. Så yttrar lappfogden i sitt förut berörda utlåtande:

»Givet är att den lapska fattigvårdsstyrelsen har oändligt mycket svårare än andra fattigvårdsstyrelser att kunna rätt bedöma en undersstödssökande lapps verkliga behov av understöd. De flesta. understödstagarna äro nämligen i regel _helt okända för ledamöterna i fattigvårdsstyrelsen samt —— om de ock äro bosatta inom samma socken som desamma — så avlägset boende och så kringspridda i fjälldalarna, att något besök hos dem ej kan ifrågakomma. Än svårare blir för-

Statsans/a- gets förde/— ning. Länsst rel-

sernai orr- bottens och Västerbot— tens (än.

La pp f ogden i Jämtlands liin.

• Sida 60
•  Original

Länsst_ rel- sen % ämt- lands län.

Lappfattig- vårdens former.

Behovet av å lderrlo m 8- hem. Fattig'vårds- styrelser-nas yttranden.

hållandet då understödstagarna, fastän kyrkoskrivna inom en av lappförsam— lingarna, äre boende inom andra socknar. Då lapparna och deras förhållanden oftast ock äro helt okända för den bofasta befolkningen, har lapska fattigvårds- styrelsen därför alltför ofta till stöd för sina förslag till understöd endast att hålla sig till den understödssökandes egna eller förespråkares uppgifter, vilka ej alltid äro så att lita på. Understöden bliva härigenom för mycket beroende av en understödstagares förmåga att hålla sig >>framme» hos styrelsen. Till följd av dessa förhållanden kunna jämförelsevis unga och arbetsdugliga lappar erhålla ett betydande understöd, då däremot gamla och orkeslösa kunna få nöja sig med ett obetydliga-re och de, som ej alls göra sig påminta, bliva helt utan. Detta ej beroende på någon som helst avsikt från fattigvårdsstyrelsens sida att gynna den ene lappen framför den andre, utan endast på de svårigheter den i många fall på grund av ovan relaterade förhållanden har att skaffa sig tillför- litliga uppgifter om de understödssökande verkligen äro i behov av understöd. eller om ej det föregivna behovet till allra största delen är beroende på deras lik— nöjdhet att söka sig arbetsförtjänst eller genom eget arbete hemma försöka för— sörja sig. Att detta senare är förhållandet med flera av understödstagarna torde ej kunna förnekas.»

Såsom belysning av det sagda framhåller lappfogden vidare det stora antalet understödstagare bland lapparna vilket ämne, liksom de stora kostnaderna för den lapska fattigvården, berörts i nästföregående kapitel.

Uti sitt yttrande beträffande förevarande ämne framhåller även länsstyrelsen i Jämtlands län, att lapska fattigvården icke är anordnad som den bör vara. Till följd därav anser länsstyrelsen ej heller förvaltningen och fördelningen av de statliga understödsmedlen för närvarande vara tillfredsställande. Den framhål— ler den disproportion, som framträder emellan å ena sidan lappbefolkningens an— tal i sin helhet och å den andra antalet understödstagare samt kostnaderna för fattigvården. Huru länsstyrelsen för sin del tänkt sig bristerna härutinnan kun- na avhjälpas framgår av dess här ovan relaterade yttrande i fråga om organi- sationen.

I fråga om den lapska fattigvårdens former innehålla de avgivna yttrandena ävenledes en del påpekanden. I främsta rummet beröra dessa den redan för— ut omnämnda bristen på anstalter. Men även andra ämnen vidröras, såsom sät- tet för de fattigas inackordering m. m.

Så framhåller fattigvårdsstyrelsen i Jokkmokk behovet av ålderdomshem för lappar, vilket borde vara förenat med en sjukavdelning. Statsbidrag påyrkas till uppförande av sådana och jämväl till driften. Lapska barn anses däremot av nämnda fattigvårdsstyrelse kunna vårdas i vanliga barnhem tillsammans med svenska barn. Enahanda yrkande beträffande statens medverkan till an— ordnande av ålderdomshem framställes av fattigvårdsstyrelsen i Tärna. Vilhelmina sockens fattigvårdsstyrelse erinrar om svårigheten att få gamla svår- skötta hjon inackorderade i familjer samt. framhåller behovet av ålderdomshem för sådana-.

Fattigvårdsstyrelsen i Frostvikens lappförsamling anför, att det är svårt att finna inackorderingshem för lapparna; lappen trivs ej hos den borgerliga be— folkningen. Därför vore det önskvärt att få till stånd en koloni med kåtor för understödsbehövande lappfamiljer, hos vilka även ensamma lappar kunde inac- korderas. En dylik koloni borde anläggas på sådan plats att den utan svårighet kunde bliva föremål för inspektion. Tännäs (Hede) lappförsamlings styrelse framhåller ock behovet av ålderdomshem. Enligt dess mening vore det fördelak- tigt att ha fattiggård (ålderdomshem) gemensamt med kommunen. Härigenom kunde uppnås att man icke behövde befara dyrbarare underhållskostnad; annars bleve det gärna så att underhållskostnaden blir dyr, då staten betalar. I samband

• Sida 61
•  Original

med fattiggården borde finnas sjukrum för smittosamt sjuka samt ett rum för sinnessjuka. »Fattigvårdsstyrelsen>>, heter det, >>är under nuvarande förhållan- den mången gång rådlös».

Konungens befallningshavande i Norrbottens län erinrar i förevarande av- . seende först om lapparnas säregna levnadsvanor och karaktär, deras genom gene- rationer nedärvda oförmåga att förstå och anpassa sig efter regelbundenhet i måltider och dagordning, fordringar i avseende på hygien och annat inom ett samhälle. »Ett visst mått av frihet måste lämnas lappen, även om han omhän— dertas av fattigvården.» Av de vårdformer, som förekomma med avseende på lapparna, understöd i hemmet, utackordering och vård på anstalt, är den sist— nämnda allt för litet tillgodosedd. Lapparnas intagning på de vanliga kommu- nala ålderdomshemmen, som nu i viss omfattning äger rum, kan svårligen med- giva den anpassning efter lapparnas livsbetingelser, som här ovan uppställts som önskvärd. Däremot syntes tanken på särskilt för lapparna avsedda ålder- domshem vara värd att vidare utformas. I sådant avseende åberopar länssty- relsen förhandlingarna vid ett inför Konungens befallningshavande den 30 no- vember 1919 i Jukkasjärvi hållet sammanträde, varom mera här nedan. Det er— inras jämväl om det dåmera under omläggning varande ålderdomshemmet, Drott- ning Viktorias stiftelse i Karesuando, vilken sedan den trätt i verksamhet torde kunna lämna ledning i fråga om lämpligheten av systemet.

Det ovan åberopade sammanträdet, som avsåg överläggning inför Konungens befallningshavande i Norrbottens län och representanter för lappkommittén i fråga om åtskilliga lapparna-s förhållanden berörande ämnen, bevistades, för- utom av ovanberörda myndigheter och representanter, av lappfogden i Norrbot- tens läns norra distrikt samt ett 20-tal lappar, åtskilliga bofasta och andra in- tresserade. I nu omhandlade fråga framhöll lappfogden, att av olika skäl under— håll i penningar till orkeslösa lappar icke vore lämpliga, utan att dessa lappar borde omhändertagas i särskilda ålderdomshem. I fråga om anordningarna där— vid förordade han mindre stugor med plats för tre år fyra skyddslingar, som kun- de ta—ga vård om sig själva, och enisärskild byggnad för sådana som vore oför- mögna att reda sig utan hjälp. I dessa hem borde även beredas plats för ålder- stigna lappar, som med egna medel kunde bestrida eller bidraga till sin försörj— ning därstädes. Den förut omnämnde kyrkoherden Edqvist framhöll också, bland annat, att med hänsyn till lapparnas av deras föregående levnadssätt al— strå-de obenägenhet för och svårighet att finna sig i regelbundna förhållanden borde ett ålderdomshem för lappar vara grundat på principen att medgiva de däri intagna den största. möjliga frihet. Ur denna synpunkt borde hemmet inrättas med stugor om två rum med skilda ingångar, vartdera avsett för två skyddslin- gar som kunde reda sig utan skötsel. Därjämte skulle finnas byggnad med sjukrum samt byggnad för föreståndarinna och sjuksköterska. Föreståndarin- nan skulle tilldela de i stugorna boende proviant, varav dessa på egen hand finge tillaga sin mat var för sig. De som sålunda bodde för sig själva skulle äga fri- het att komma och gå som dem lyste på jakt- och fisketurer, besök i bygden eller dylikt med skyldighet endast att anmäla när de avlägsnade sig och vart de äm- nade sig. I hemmet kunde även något bemedlade lapska åldringar få inackor- dera sig. — De närvarande lapparna, vilka ock yttrade sig för arbetslösa lap- pars intagande på ålderdomshem i stället för inackordering, instämde i det av kyrkoherden Edqvist skisserade förslaget.

Lappfogden i Jämtlands län förordar i sitt förut berörda yttrande utackorde-

Länsstyrel- sen i Norr- bottens län.

Sanz man — träde i Juk- kasjärvi den 30 nov 1919.

Anstalts-

frågan.

Lappfogden

ringssystemets ersättande med vård på ålderdomshem, där alla gamla, sjukligai Jämtlm'ds

och arbetsodugliga skulle intagas, samt en arbetsinrättning, där sådana som en- dast på grund av sin håglöshet för ordentligt arbete kommit i behov av under- stöd, skulle intagas _och hållas till arbete. Ägarna till de nuvarande privata ålderdomshemmen i Ange och Hillsand kunde möjligen tänkas villiga att över—

län.

• Sida 62
•  Original

Jordbruk (lt arbetsföra. fattiga lap- par.

Samman- trädet den 30 nov. 1919. Upplåtelse av jord— brukslägen - heter

Länsstyrel- sen och lapp— fogden % Jämtlands län.

låta dessa till staten, som borde påtaga sig kostnaderna för ifrågavarande an— stalter. Genom anordnandet av ålderdoms- och arbetshem torde kunna väntas större återhållsamhet beträffande fordringarna på underhåll och försörjning från statsverket.

Även länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller brister på vårdanstalter. lämp— liga för lapparna.

En fråga, nära. sammanhängande med den här ovan behandlade om försörj- ningssättct för behövande lappar, är den om beredande av möjlighet för fattiga. men ännu något arbetsföra lappar att genom annan verksamhet än renskötsel försörja sig eller åtminstone bidraga till sitt uppehälle. Detta spörsmål har upp— kastats på. grund av det i föregående kap. omhandlade förhållandet, att olycks- fall med renarna eller andra omständigheter kunna tvinga lappen att övergiva renskötseln. Och man har för sådana fall sett sig om efter möjlighet att för honom öppna andra förvärvskällor, främst jordbruk!

Nu berörda spörsmål var föremål för livligt intresse vid det ovan omtalade mötet inför Konungens befallningshavande. i Norrbottens län den 30 november 1919. Man ansåg allmänt att tillfälle till bosättning borde beredas för sådana. lappar, som av annan anledning än orkeslöshet nödgats övergiva. nomadlivet. Lappfogden i Norrbottens läns norra distrikt framhöll därvid, att sådan bosätt- ning icke, såsom hittills skett, borde få äga rum vid fiskesjöar var som helst, enär höbärgning och odling med nödvändighet åstadkommo hinder för renskötseln: bosättningen borde ske efter lämpliga föreskrifter. Aven en del av lapparna liksom kyrkoherden Edqvist framhöllo, att förefintligheten av en del dylika bo- sättningar på renbeteslanden voro till hinder för renbetet och att sådana därför ej borde tillåtas, utan en del redan anlagda byar i stället avfolkas. Ej heller borde det tillåtas att anlägga dylika byar i lapparnas flyttningsvägar. Beträf— fande omfattningen av de till bosättning upplåtna lägenheterna ansåg en av lap— parna (Johan Turi), att därtill borde anslås så stort område, att därifrån redan från början kunde bärgas foder till två kor "med möjlighet till någon utökning av foderskörden i framtiden, varjämte borde finnas jord till potatisland, Bosätt— ningen borde äga rum vid fiskesjöar, där det funnes tillgång till goda ängar och fiskevatten. Av en annan lapp (Per Larsson Huuva) påyrkades, att den upp- låtna lägenheten borde tilldelas skog även till avsalu samt att innehavaren av lägenheten borde medgivas rätt att hava skötesrenar hos andra lappar utan be» gränsning av antalet. Den för sitt intresse för lapparna och dem berörande frå— gor kände disponenten Hjalmar Lundbohm, vid sammanträdet närvarande, utta- lade som sin mening, att de lappar, som ej mäktade med eller ej passade för no- madlivet, borde så helt som möjligt avkopplas från detsamma och därför bosätta sig i böndernas byar. Jämväl flera bland lapparna framhöllo, att bosättning borde äga rum i anslutning till byarna, så att lappen därigenom finge tillfälle att av bönderna lättare kunna tillägna sig kunskap i jordbruk. Detta blev ock av mötet uttalat som ett allmänt önskemål. I fråga om former för upplåtelserna uttalade sig de närvarande allmänt för att detta borde ske med äganderätt.

Länsstyrelsen och lappfogden i Jämtlands län framhålla såsom viktigt för åstadkommande av en ekonomiskt mindre betungande fattigvård bland lap— parna, att bosättningsfrågan ordnas för dem, som nödgats upphöra med ren- skötseln. Länsstyrelsen meddelar, att såsom förberedelser till lösningen av nu omhandlade spörsmål kunna anses de åtgärder, som vidtagits i fråga om

1 Denna fråga har behandlats av lappkommittén i dess förslag angående lapparnas renskötsel m. 111. (Stockholm 1923). Men då uttalandena härom från lappar och myndigheter hava. stort in- tresse även för fattigvårdsfrågan, med vilken de på det närmaste sammanhänga, samt giva vägande anvisningar för sakens praktiska. genomförande, har man ansett sig böra. här lämna en framställ- ning av uttalandena även i detta. stycke, helst någon sådan icke gjorts i kommitténs betänkande.

• Sida 63
•  Original

upplåtelse till lappar av jordbruksarrcnden å de till utvidgning av renbeteslanden inköpta hemman. Så hade år 1910 upplåtits arrendet av ett dylikt hemman i Östra Vålådalen i Undersåkers socken till en lappman, som brukade det till sin död 1917 och fann god bärgning för sig och sin familj, vilken dock ej ville fortsätta med arrendet. År 1922 gjordes ett nytt liknande försök med ett hemman i Juthatten i Hotagens socken. För vinnande av erfarenhet i mindre omfattning angående ordnandet av ett lappnybygge har länsstyrelsen utverkat ett anslag ur jämtländska renbetesfjällens skogsfond av 60,000 kronor för ord- nande av odlings- och byggnadsförhållandena i det redan förut upptagna lappnybygget Jensmässholmen i Offerdals socken, där ett antal lappar tidigare bosatt sig och börjat idka något obetydligt jordbruk i förening med boskaps— skötsel. Någon nämnvärd erfarenhet angående lapparnas utsikter att livnära. sig på jordbruk och boskapsskötsel hade dock ännu icke kunnat vinnas, då de pla- nerade åtgärderna icke fortskridit tillräckligt långt för detta. ändamål.

Såsom lappkommittén i sitt den 31 maj 1923 avgivna betänkande omnämnt, hade kommittén under resor i lappmarken åren 1919—1921 sökt på ort och ställe, under hörande av lapparna och även den övriga befolkningen, inhämta kännedom om lapparnas förhållanden. Bland de frågor som därunder behand- lats var även fattigvårdsfrågan, särskilt anstaltsväs-endet. Enligt de vid sam- manträdena med lapparna förda protokollen anslöt man sig nästan utan undan— tag till det uttalande angående behovet av anstalter och dessas anordnande, som gjorts vid det förut relaterade mötet i Jukkasjärvi den 30 november 1919 och vilket härvid ytterligare preciserades och utformades. Orkeslösa fattiga lappar skulle omhändertagas till vård och försörjning i ett av staten inrättat ålderdoms- hem, anordnat såsom koloni dels med mindre stugor om två rum med skilda ingån— gar, rummen inredda i möjligaste män i överensstämmelse med lapparnas bruk och seder och avsedda ett vart av dem att hysa två sådana åldringar, som icke vore beroende av särskild vård, dels ock med en större byggnad, inrymmande sjuk- rum för av vård beroende lappar samt rum för hemmets husföreståndarinna och en sjuksköterska. De åldringar som voro inhysta i stugorna skulle av förestån- darinna-n tilldelas proviant och övriga förnödenheter, varmed de var för sig finge hushålla. De skulle äga frihet att företaga jakt- och fisketurer eller besök ibygden mot skyldighet endast att därom förut göra anmälan. 1 kolonien skulle även i mån av utrymme mera bemedlade lapska åldringar kunna vinna inträde mot skälig betalning, och borde även anförvanter till de fattiga åldringarna efter råd och lägenhet lämna bidrag till dessas underhåll. Kolonien skulle förläggas till någon plats, som vore lätt tillgänglig för besök av anförvanter och varest funnes tillgång till läkare och präst samt anskaffandet av förnödenheter ej mötte större svårigheter.

I fråga om åtgärder för åstadkommande av möjlighet till försörjning för sådana fattiga lappar, som ännu hade arbetsförmåga, dryftades vid samman— trädena huvudsakligen tvenne utvägar: den ena att genom lån till reninköp sätta dem i tillfälle att fortsätta med renskötseln och den andra upplåtelse av lämpliga områden för bosättning och drivande av jordbruk.

I det förra avseendet var man allmänt av den meningen att, såvitt ej renantalet kunde uppbringas till det förut angivna existensminimum, det ej vore lönt att lämna lån till reninköp. Man fordrade därför att lånebeloppen måtte höjas utöver de nu utgående. Vid ett sammanträde (i Ljusnedal i Härjedalen) fram- ställdes anspråk på att lån till reninköp skulle lämnas utan återbetalnings— skyldighet, enär låntagaren kunde ånyo utsättas för ogynnsamma år, »och då vore han icke blott av med sina renar, utan häftade även i skuld utan möjlighet att betala den». Andra opponerade sig emellertid häremot och ansågo orätt att bidraget till reninköp skulle hava formen av gåva. Vid ett annat sammanträde

Uttalanden vid lappkom- mitténs sam- manträden med lapparna.

Anstalts— frågan.

Lån för ren— inköp; jord- upplåtelser.

• Sida 64
•  Original

P. M. av se- kreteraren i lappkommit- tén Åastrup.

Statsansla- get till lapp- fattigvården bör avveck-

las.

framhölls från något håll, att lämnande av penninglån till inköp av renar icke vore lämpligt, då det kunde hända att pengarna ej användes till reninköp utan till annat; det vore då lämpligare att staten inköpte renarna och lämnade dem till renskötaren.

I ganska stor omfattning ställde man sig vid sammanträdena tveksam till effektiviteten av denna låneverksamhet dels på grund av att lånen ej kunde räcka till för inköp av önskvärt antal renar dels på grund av obenägenheten hos lappar som en gång övergivit renskötseln att återgå till densamma. Vida verk— sammare tycktes man anse upplåtelser av jord för drivande av jordbruk. Inom Norrbottens och Västerbottens län överensstämde uttalandena i allmänhet med dem, som gjorts vid mötet i Jukkasjärvi den 30 november 1919. Olika meningar rådde dock, huruvida nybyggesanläg gningar av sådant slag borde upplåtas ovan eller nedanom odlingsgränsen. Å ena sidan framhölls, att lappens vanor och trev- nad fordrade att han ej avlägsnades för långt från fjällen samt att även ovanför odlingsgränsen funnos för jordbruk goda lägenheter, utan att intrång behövde orsakas för renskötseln; å andra sidan förmenade man, att lägenheter för jord— bruk borde lämnas längre nedåt landet, där jordbruket verkligen kunde löna sig. I allmänhet ansågs lämpligt att nybyggesanläggningarna för lapparna skedde på lämpliga platser kolonivis; men det framhölls även från något håll, att detta medförde olägenheter dels för tillgången på foder åt djuren, som lätt bleve otill— räckligt, dels för fisket, som förstördes genom vattendragens utfiskning, om kolonisterna på en plats bleve många. Bosättningen borde ej ske högre upp än att potatis kunde odlas. För att underlätta bosättningen och hjälpa lapparna över de svåra begynnelseåren borde hjälp lämnas av staten till den första be— byggelsen samt jämväl någon del av marken förut vara försatt i brukbart skick. I varje fall borde jordupplåtelsen regleras av myndigheterna, så att icke bosättv ning finge ske efter den enskildes gottfinnande.

Vid sammanträdena med lapparna i Jämtlands län uttalades i allmänhet samma åsikter i denna fråga. Av anledning att där genom inköp av hemman till utvidgning av renbeteslanden finnas en del sådana hemman, som upplåtits till arrendatorer, framställdes av lapparna på några håll det yrkandet, att dessa hemman främst borde upplåtas åt lappar, som ville ägna sig åt jordbruk.

Beträffande upplåtelseformen synes man vid dessa sammanträden i allmänhet hava anslutit sig till den meningen, att lägenheterna borde upplåtas med ägande- rätt. I något fall har man dock även framhållit såsom lämplig upplåtelseform en tryggad besittningsrätt med rätt för lapp, som mistade lägenheten, att få ersättning för vad han å densamma nedlagt.

I det föregående är omnämnt, att sekreteraren i lappkommittén. hovrätts- rådet Ph'. Aastrup, avgivit en P. M. angående det särskilda statsbidraget för understöd bland lapparna, närmast avsett till ledning för statsbidragets bestäm— mande år 1923 och den reduktion av detsamma, som då åsyftades samt i viss omfattning även vidtogs. I denna P. M. uppdrog han vissa riktlinjer för den lapska fattigvården, över vilka yttranden inf—ordrades från länsstyrelserna i de tre nordligaste länen samt genom dem från vederbörande lappfogdar ävensom domkapitlen i Luleå och Härnösand. Såväl denna P. M. som de däröver av— givna yttrandena äro av stort intresse för bedömande av den föreliggande frågan.

Enligt Aastrups mening har statsbidraget varit avsett i främsta rummet för lappar, vilka äro eller varit aktiva renskötare; det vore alltså ett missbruk av detsamma att det ofta kommit lappar till godo, som aldrig deltagit i renskötsel. och 1 ett flertal fall utdelats även till svenskar eller personer, vilkas lapska här- komst varit mer än tvivelaktig. Ävenledes hade det vid statsbidragets utdelande brustit i så måtto, att fattigvårdsmyndigheten underlåtit på behörigt sätt un—

• Sida 65
•  Original

dersöka, huruvida understödstagaren varit i verkligt behov av understöd eller om försörjningsskyldighet möjligen ålegat anförvant eller annan; återkrav från försumlig försörjare hade aldrig förekommit.

Denna förskjutning av hjälpverksamheten till förmån för den icke renskötande lappbefolkningen är enligt Aastrups mening en av anledningarna till att stats— bidraget från att i början hava hållits inOm rimliga gränser år från år ökats. De renskötande lapparna torde, säger han, så länge de förmå utöva sitt yrke, stå sig relativt bra, varemot övriga lappar, isynnerhet de som befunne sig på övergången till bofasta ofta råkade i ekonomisk misär. I samma mån som ren- skötseln övergåves och antalet icke renskötande lappar ökades, måste därför med nödvändighet de understödsbehövandes antal ökas och, sedan man en gång släppt den ursprungliga tanken för statsbidraget, detta stadigt höjas.

Det kunde emellertid ifrågasättas, huruvida icke numera huvudskälet bortfal- lit att vid sidan om gällande fattigvårdslag, som ju icke innehåller något undan- tag med avseende på lapparna, för dem bibehålla en särskild undantagsställ- ning. Då statsbidraget första gången beviljades, syntes man hava utgått ifrån att någon ordnad fattigvård bland lapparna icke kunde åstadkommas. Läppar— na antogos nämligen till övervägande delen vara nomadiserande d. v. s. sakna fast bostad. Denna uppfattning torde icke numera kunna vidhållas. Den över- vägande del av lappbefolkningen, som upphört med renskötseln, torde leva under i det närmaste liknande förhållanden som den övriga befolkningen i de lands— ändar varom nu vore fråga. Svårigheten att bland dem anordna fattigvård enligt allmänna grunder borde därför icke heller vara större än vidkommande deras medinvånare i hithörande socknar. Vad beträffade den renskötande de- len av den lapska allmogen torde bland skogslapparna, som drevo sitt yrke i de nedre delarna av landet, inom en snar framtid icke finnas någon, som kommer att sakna fast bostad. Redan nu vore endast en försvinnande del bland dem helt nomadiserande, medan de övriga vore hemmansägare, torpinnehavare, ny- byggare Och dylikt. F ör de renskötande skogslapparnas del torde således icke heller kunna anföras något avgörande skäl för deras bibehållande i någon undan- tagsställning med avseende å fattigvården. Vad de nomadiserande fjällapparna- anginge syntes med den utveckling kommunikationer, odling och andra förhål- landen medfört i de trakter där de vistades och med den ingående kännedom om deras förhållanden, som under senare tider vunnits, samt de tendenser i rikt- ning mot bofast levnadssätt, som bland dem kunde skönjas, svårigheterna att inrangera även dem under den allmänna fattigvården icke vara av den beskaf— fenhet, att de i längden skäligen motiverade någon undantagsställning. Att låta kommunerna helt och hållet övertaga vården och försörjningen av samt- liga nödställda bland den lapska allmogen synes numera även vara mest till- talande för den allmänna rättskän'slan.

Det erinrades emellertid, att denna fråga sammanhängde med spörsmålet om lapparnas ställning i beskattningshänseende. Men om lapparnas befrielse från skatt för inkomst av renskötsel borttoges och även de renskötande lapparna i beskattningshänseende helt likställdes med den övriga befolkningen i kommu— nerna, syntes några principiella betänkligheter icke möta mot att lapparna även i fattigvårdshänseende likställdes med kommunernas övriga medlemmar.

Det syntes likväl vara med billigheten överensstämmande, att en respittid fastställdes, inom vilken kommunerna hade att förbereda sig på det fullstän— diga övertagandet av lappfattigvården. Denna borde bestämmas med hänsyn till förhållandena inom de olika kommunerna. Att nu fastslå ett särskilt pro- gram härför vore icke möjligt. Vad anginge de renskötande fjällapparna syn— tes skäligt, att någon bestämd övergångstid ej fastställdes, utan statsbidrag för denna grupp av lappar fortfarande ställdes i utsikt. Beträffande däremot

5—243385. Bet. ang. lapparna.

• Sida 66
•  Original

Yttranden över Aa- strups P. M.

gruppen icke renskötande lappar ävensom gruppen renskötande skogslappar syntes en övergångstid böra bestämmas, lämpligen icke överstigande fem år.

I fråga om vilka som skulle hänföras till renskötande fjällappar framhölls, att dit i främsta rummet borde räknas sådana, vilka personligen vore aktiva renskötare d. v. s. yrkesmässigt sysselsatte sig med och personligen deltoge i fjällrenskötsel. Dit borde dock vidare räknas sådana lappar, som sysslat med renskötsel och allenast på grund av sjukdom, ålderdom, orkeslöshet, oförvållade olyckor eller andra därmed jämförliga omständigheter nödgat-s upphöra därmed, åtminstone intill dess "de möjligen kunde förskaffa sig något annat levebröd. Till denna grupp borde däremot ej räknas fjällappar, vilka frivilligt eller så- ledes av andra än nyssnämnda orsaker övergivit renskötseln. För att utröna, i vad mån någon vore att hänföra till gruppen renskötande fjällappar eller icke, syntes ett intimt samarbete böra påbjudas mellan vederbörande fattig- vårdsstyrelse och lappfogden. Den sistnämnde kunde nämligen förutsättas besitta eller med lätthet kunna inhämta kännedom om alla, som inom hans distrikt borde klassificeras såsom renskötande fjällappar. Vid de samman— träden, som årligen enligt 11 % i lapplagen skulle hållas med varje lappby, borde lappfogden åläggas att efterforska, vilka lappar, tillhörande ifrågava- rande grupp, under året kunde antagas komma i behov av fattighjälp, orsaken därtill m. m. ävensom storleken av det ifrågasatta understödet samt därefter insända protokoll i denna del till fattigvårdsstyrelsen, på vilken det ankomme att begära ett efter förhållandena avpassat bidrag av statsmedel. Å andra sidan borde fattigvårdsstyrelsen, som hade att föra förteckning över socknens fattiga, överlämna förteckningen, i vad anginge fattiga lappar, till gransk- ning och yttrande av lappfogden.

Skulle det anses, att de renskötande skogslapparna även borde i avse-ende å statsbidrag likställas med fjällapparna, borde vid avgörande av frågan vem som vore att hänföra till dem förfaras på enahanda sätt.

Vad anginge de renskötande fjällapparna i Jämtlands län, vilka vore bosatta inom för dem särskilt avsatta s. k. renbetesland, kunde man ifrågasätta, menar Aastrup, att indela dessa land i särskilda distrikt i anslutning till lapparnas indelning i lappbyar. Det vore ej mer än rättvist att staten upphörde med att helt bekosta deras fattigvård. Dels borde de renskötande jämtlandslap— ' parna själva bidraga till sina fattigas försörjning, dels borde även de kom-

muner inom vilka de vore mantalsskrivna bidraga därtill.

Det anmärktes slutligen, att vad anginge de icke renskötande lapparna dessa kunde antagas framdeles bliva mindre i behov av fattigvård, om den tanken komme att fullföljas att bereda dem bland lapparna som nu sakna existensmöjligheter egna lägenheter. Under övergångstiden borde emellertid för denna grupp uppställas vissa strängare villkor för utbekommande av un- derstöd av statsmedel. Dels borde sålunda med prästbevis styrkas att veder- börande är kyrkobokförd som lapp, innan han erhölle del av statsbidraget. dels borde noggrannare än hittills undersökas att han saknade möjlighet att för- sörja sig själv. Lappar, som av lättja underläte att bidraga till sin försörj- ning, borde intagas på arbetshem, där sådana funnes, eller i allt fall tillhållas att hos andra arbeta för sitt uppehälle. Försumliga försörjare borde efterhållas.

Man kunde Också tänka sig att, i stället för vad ovan föreslagits. under övergångstiden lämna årligt statsbidrag till kommunen utan redovisningsskyl— dighet, men årligen minska bidraget till dess det efter övergångstidens slut helt upphörde. _

Uti de yttranden, som avgivits över denna P. M. ansluta sig samtliga myn- digheter till den tanken att lapparnas fattigvård liksom fattigvården i allmän- het bör vila på kommunerna. Således borde vad angår Jämtlands län de sär— skilda lappförsamlingarna icke Vidare utgöra lokala enheter för fattigvården

• Sida 67
•  Original

samt lapparna kyrkoskrivas och mantalsskrivas i likhet med den svenska be- folkningen inom de kommuner, där de hade sitt bo och hemvist, såsom redan nu ägde rum för Norrbottens och Västerbottens län. (

Domkapitlen i Luleå och Härnösand hava i sina yttranden huvudsakligen anslutit sig till ett av dem från nomadskolinspektören E. Bergström infordrat yttrande. Uti detta har denne sammanfattat sin ståndpunkt i den förevarande frågan uti följande huvudpunkter:

»Att de kommuner, inom vilka lapparna hava sitt hemvist, förklaras i prin- cip skyldiga att helt sörja för fattigvården bland lappbefolkningen; i samband härmed böra lapparna inom de icke territoriella lappförsamlingarna i J ämt— lands län mantalsskrivas inom respektive territoriella församlingar;

att statsbidrag för fattigvård bland lapparna allenast må utgå dels för ren- skötande fjällappar, så länge de lbedriva renskötsel som stadigvarande yrke, dels för förutvarande renskötande fjällappar, som av orkeslöshet eller sjukdom upphört med renskötseln och äro intagna på särskilda lapska ålderdomshem;

att dessa ovan angivna förhållanden dock icke skola inträda, med mindre lapparna i beskattningshänseende bliva jämställda med den övriga befolk— ningen;

att statsbidrag skall utgå i efterskott och ansökan om bidrag åtföljas av detaljerade verifikationer över i åberopade fall gjorda utbetalningar; skolande lappfogden avgiva yttrande över varje särskild ansökan;

att vederbörande kommun fortast möjligt underrättas om de tilltänkta för- ändringarna samt meddelas, att de nya bestämmelserna komma att träda i kraft från och med året efter det, då ny lag om lapparnas beskattning blivit av riksdagen antagen; skolande tiden intill nämnda datum gälla som över- gångstid;

att lappfogdarna på lämpligt sätt beredas för_sin blivande uppgift med avseende på fattigvården :bland lapparna, varvid särskilt tillses, att enhetliga grunder komma att tillämpas inom samtliga lappfogdedistrikt; börande jämväl vederbörande fattigvårdsstyrelser erhålla underrättelse om dessa grunder.»

Uti motiveringen till detta sitt förslag har nomadskolinspektören bland annat starkt framhållit det stora behovet av speciellt för lapparna inrättade ålder- domshem. De vanliga ålderdomshemmen vore icke lämpliga för lappar, vilka även såsom orkeslösa hade andra synpunkter och önskemål än bofasta perso— ner i samma läge. De på privat väg ordnade hemmen, Fjällgård i Jämtlands län och Drottning Viktorias stiftelse i Norrbottens län, ansåg han i förevarande avseende efterföljansvärda. Staten »borde därför tillse att dessa komme att bibehållas samt verka för att nya ålderdomshem komme till stånd där de sak- nades. Det vore ej lämpligt, att staten själv övertoge de befintliga hemmen eller anlade nya, enär bland annat ur ekonomisk synpunkt förefintligheten av ett privat eller kommunalt intresse vore av fördelaktig verkan. Däremot borde staten ekonomiskt stödja de förutvarande ålderdomshemmen i vad de avsåge vården av fattiga förutvarande nomader samt icke ställa sig avvisande beträf- fande bidrag till uppförande av nya ålderdomshem vare sig privat eller genom kommunala myndigheter. Kunde ledningen av ålderdomshemmen, vare sig länsvis eller för lappområdet i dess helhet, underordnas en centralstyrelse i intim kontakt med den lapska administrationen, skulle detta innebära ett ytter- ligare steg i rätt riktning.

Nomadskolinspektören har vidare framhållit, hurusom det vore ett national— ekonomiskt intresse att även de fattigare lapparna, särskilt fjällapparna, bibe- hölles vid renskötaryrket. Det rådde nämligen särskilt i de sydligare trak— terna brist på arbetsfolk för denna näringsgren och fjällrenskötseln hade av sådan anledning därstädes ofta icke kunnat bedrivas på det sätt och i den utsträckning som varit önskligt. I händelse de fattiga men dock arbetsföra

Namadskol- ins aktören . Berg- ström.

• Sida 68
•  Original

Lappfog- darna 1 Norrbottens län.

nomadfamiljerna hölle sig kvar vid renskötseln i stället för att slå sig ned som bofasta, skulle mycket vara vunnet beträffande tillgången på arbetskraft. Ur denna synpunkt hade det ovannämnda förslaget framställts, att statsbidrag borde tillkomma endast sådana förutvarande renskötande lappar, vilka vore såsom orkeslösa intagna på särskilt lapskt ålderdomshem.

I fråga om sättet för .statsbidragets bestämmande och önskvärdheten av dess utgående i efterskott — i olikhet med vad som föreslagits i Aastrups P. M. — framhölls, att det ej vore lämpligt att så att säga på förhand utpeka de personer som [behövde fattigvård, utan borde kommunerna själva i första hand ombestyra de fattiga lapparnas försörjning med kommunalmedel. Först sedan fattigvårdsräkenskaperna för året avslutats, borde kommunerna hos länssty- relsen ansöka om statsbidrag för de lappar, som i sådant avseende borde komma ifråga. Dessa ansökningar skulle sedan ingående prövas av vederbörande lapp- fogde, eventuellt efter lapparnas hörande, varefter länsstyrelsen hade att ingå med framställning till Kungl. Maj:t. Risken för kommunerna att deras äskan- den- på grund av den verkställda prövningen kunde komma att i större eller mindre omfattning beskäras skulle utgöra en ej sällan behövlig garanti med avseende på fattigvårdens handhavande.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har till sitt utlåtande över Aastrups P. M. bifogat yttranden från de båda lappfogdarna i länet. Dessa framhålla, att de föreslagna inskränkningarna i statsbidragen till kommunerna för lappfattig- vården icke billigtvis kunde genomföras, förr än frågan om lapparnas likstäl- lighet i beskattningshänseende med kommunens övriga invånare blivit avgjord.

Lappfogden i norra distriktet framhåller såsom skäl för statens plikt att lämna bidrag till lapparnas fattigvård, de bofastas med statsmakternas begi— vande under en lång tid fortgående inträngande på de lapska renbeteslanden. Renskötseln är, säger han, en näringsgren, som ej tillåter att alltför stränga bestämmelser tillämpas, varför ock den renskötande lappen måste ha en viss frihet vid utövandet av sin näring. Denna frihet fanns, så länge fjällmarkerna med dalgångar icke voro upptagna, men sedan fjälldalgångarna lämnats till de bofasta, minskades friheten, varav följden naturligtvis måste bli att ren- skötaren måste övergå till annan näring, även om den nya näringsgrenen till att börja med icke gav tillräckligt levebröd. Därför har också överallt, där bofasta i större mängder trängt in på lapparnas områden, de renskötandes antal undan för undan minskats. Likasom den Aastrupska P. M. framhåller lapp- fogden såsom ett önskemål, att genom statens föranstaltande lappar, som ej kunna fortsätta med renskötseln, förhjälpas till att på annat sätt finna sin bärgning. Härigenom vore det först möjligt att minska kostnaderna för lapp- fattigvården och bringa denna fråga i ett nytt läge.

Lappfogden i södra distriktet, som anser att, sedan lapparnas likställighet med den övriga befolkningen blivit fastslagen, kommunerna böra helt övertaga lappfattigvården, men att intill dess statsbidrag bör utgå till denna fattig- vård, framhåller angelägenheten av att en enhetlig princip följes vid bestäm- mande av detta statsbidrag. Under erinran att en stor del lappar, tillhörande grupperna icke renskötande lappar och renskötande skogslappar, redan nu betalar skatt till kommunen, uttalar han den meningen, att sådana lappar icke böra komma i åtnjutande av understöd av statsmedel. Dylika medel böra endast utgå till ersättning av utgifter, som kommunen haft för lappar, som ej betala skatt till kommunen. Vid fördelningen av statsbidraget borde lämp- ligen ordningsmännen för de olika lappbyarna samt dessutom ytterligare en av lapparna utsedd representant för varje lappby ävensom lappfogden vara när- varande; och borde samtliga äga rätt att jämte medlemmarna i kommunens fattigvårdsstyrelse deltaga i besluten om fördelningen av statsbidraget.

• Sida 69
•  Original

Till sistberörda förslag ansluter sig även länsstyrelsen i Norrbottens län. För övrigt framhåller den, att icke ens efter det lapparnas beskattningsfråga blivit på antytt sätt ordnad statsbidraget till lappfattigvården lämpligen kan helt indragas. Sådant bidrag borde fortfarande utgå till fattiga fjällappar med renskötsel till stadigvarande näringsfång. Tillika bor-de staten understödja tillkomsten av och lämna bidrag till särskilda ålderdomshem för lappar efter skäliga grunder. En annan uppgift som borde tillkomma staten vore öppnande av kolonat för sådana lappar, vilka av fattigdom eller dylikt nödgades lämna renskötseln men ännu ägde full kroppslig vigör.

I en senare till lappkommitténs ordförande ställd skrivelse uttalar lands- hövdingen i Norrbottens län som sin uppfattning, att för de svagaste lapp- kommunerna, Karesuando och Arjepluog samt även Jokkmokk, en avveckling av statsunderstödet till fattiga lappar och lapska fattigvårdstungans läggande helt på kommunerna vore en mycket vansklig sak. Karesuando t. ex. försva- gades mycket av den pågående dislokationen, bestående däri att de bästa lapp- familjerna flyttade därifrån och lejonparten av svaga och sjuka bleve kvar.1 Det vore därför nödvändigt att undersöka grunden, skattekraften, innan man lade på belastningen. Det ginge ej att härvid falla tillbaka på möjligheten att giva kommunerna vederlag av skatteutjämningsmedel; utan man måste bereda dem möjligheter att hålla skattetungan under den gräns, vid vilken skatteutjämningsmedel kunde erhållas, för att icke den ekonomiska ansvars- känslan måtte gå förlorad. Statsbidrag till lapska fattigvården torde därför även efter beskattningsproblemets lösning bliva nödvändiga. De borde givas dels till speciella ålderdomshem för lappar, dels till nomader som strävade att trots fattigdom hålla sig kvar vid renskötseln. Sannolikt vore det bäst att det sistberörda slaget av bidrag lämnades till kommunerna, tillmätt i för- hållande till där boende nomadiserande lappar och fördelat på sätt som läns— styrelsen i Norrbottens län antytt.

Länsstyrelsen i Västerbottens län ifrågasätter riktigheten av själva principen om lappfattigvårdens överflyttande helt och hållet på kommunerna. Lapparna äro, säger den, till stor del icke att betrakta som vanliga medlemmar av en kommun utan intaga alltjämt en särställning. Alltsedan kronan gjorde gäl- lande sin äganderätt till de gamla lappskattelanden, hade staten tillvaratagit lapparnas intressen, så att de skulle kunna utöva sin näring såvitt möjligt ostört av den alltmera tilltagande nybyggesanläggningen i lappmarkerna. Det erinrades i sådant hänseende om den särskilda lagstiftningen för lapparna, om lapparnas skattefrihet m. m. I den omvårdnad, som på olika sätt från statens sida ägnats lapparna, syntes det länsstyrelsen som den huvudsakliga anled- ningen borde sökas till statens understödsverksamhet för de fattiga bland lap- parna. Och enligt länsstyrelsens mening borde det knappast sättas i fråga att icke staten fortfarande borde fortsätta med denna sin omsorg om lapparna.

Ett överförande av försörjningsskyldigheten för de nödställda bland lap- parna helt och hållet på vederbörande kommuner skulle, säger länsstyrelsen, åt- minstone för vissa av dem bliva så kännbart, att staten om än i annan ordning nödgades bispringa dem. Själva fattigvården skulle också sannolikt bliva mindre effektiv. Gällande bestämmelser om lapparnas rätt till bosättning lade ock hinder i vägen för att de på detta sätt kunde vinna utkomstmöjligheter sedan de måst upphöra med renskötseln.

Länsstyrelsen ansåg på grund härav, att någon väsentlig inskränkning uti statsbidraget för närvarande icke kunde ske. Förutsättningen för ett över- flyttande på kommunerna av omsorgen för lapparnas fattigförsörjning vore dels att lapparnas skattefrihet upphörde, varvid dock erinrades om de synnerliga

1 Om denna s. k. dinlokation se närmare not & sid. 106.

Länsst, rel- sen i orr- bottens län.

Landshöv- din en i Norr ottens län.

Länsstyrel- seni Väster- bottens län.

• Sida 70
•  Original

Lappfogden i Västerbot- tens län.

La pfa den i Jämtlands län.

Länsst 'rel- sen i ämt— lands län.

svårigheter, som av förhållandenas natur komme att uppstå vid beskattningen, dels ock, att lapparna bereddes utkomstmöjligheter genom bosättning eller annorledes, så att de h_ärutinnan bleve i görlig grad likställda med kommunens övriga medlemmar. Åtgärder i detta senare syfte skulle emellertid medföra en fullständig omläggning av statens hittills bedrivna verksamhet för de noma- diserande lapparnas vidmakthållande och för renskötselns rationella bedrivande.

Uti ett från lappfogden i Västerbottens län genom länsstyrelsen infordrat yttrande framhåller denne, att någon indragning av statsbidraget ej bör äga rum förr än bestämmelsen om lappallmogens beskattning blivit löst och ålderdomshem blivit inrättade. Till fattiga renskötande lappar anser han något understöd icke böra lämnas i annan form än lån till reninköp; så länge lappen är renskötande livnär han sig nog av sitt yrke.

I sitt genom länsstyrelsen i Jämtlands län infordrade yttrande samman— fattar lappfogden i sagda län sin mening på följande sätt:

att samtliga lappar i Jämtlands län och Idre i Kopparbergs län snarast möjligt skola överföras från de nu befintliga fyra icke territoriella lappför- samlingarna och kyrkoskrivas var och en inom den församling, där han har sitt rätta. hemvist;

att lapparna därefter vid först inträffande mantalsskrivningsförrättning med denna församling där ock mantalsskrivas;

att sedan dessa kyrko- och mantalsskrivningsåtgärder vidtagits, de nuva- rande särskilda lapska fattigvårdsstyrelserna entledigas och lapska fattigvår— den därefter helt överlåtes på de lokala kommunerna, med rätt dock för de kommuner som visa sig därigenom bliva hårt betungade att av statsmedel erhålla ett i förhållande till fattigvårdstungan för lapparna skäligt årligt statsbidrag, som dock bör utgå med högst 65 % av verkliga årliga utgiften för lapparnas fattigvård; samt

att detta bidrag ej bestämmes för någon viss tidsperiod utan ställes i utsikt att utgå så länge anledning till bidrag finnes med avseende på kommunens bärkraft och fattigvårdstungan för lapparna samt de för renbeteslanden utgå— ende kommunala utskylderna.

Länsstyrelsen i Jämtlands län, som ävenledes anser de särskilda lappför- samlingarna böra bortfalla samt kyrko- och mantalsskrivning av lapparna äga rum enligt vanliga regler i de lokala kommunerna, framhåller, att till förekom- mande av motsättning och slitningar mellan lappar och bofasta vissa anord- ningar böra vidtagas för att inom de lokala fattigvårdssamhällena försäkra sig om att tillbörliga hänsyn komma att tagas till lapparnas särskilda ställning och förhållanden. Visserligen, säges det, torde det icke vara lämpligt att för dessa fall genom lagändring söka åstadkomma någon särskild sammansättning av fattigvårdsstyrelserna. Men däremot borde man genom bestämmelser i fat- tigvår-dsreglementena sörja för att där länsstyrelsen funne lappfattigvårdens omfattning det påkalla, lapparna sattes i tillfälle att genom utsedda represen- tanter, som ej åtnjuta fattigvård, vara tillstädes och lämna upplysningar, när frågor om fattigvård åt lappar behandlades, samt att tilläventyrs få sm menlng antecknad till protokollet; därjämte borde genom distriktsindelning sörjas för att de särskilda förhållandena på den lapska fattigvårdens område vunne nödigt beaktande och att lapparnas egen medverkan med tillämpning av 1? % fattig- vårdslagen i erforderlig och lämplig mån anlitades. Dylika anordningar hade betydelse även ur den synpunkten, att fattigvårdens handhavande och hand— havare kunde hos lappbefolkningen erhålla det förtroende som vederborde.

Vidare uttalar sig länsstyrelsen för särskilda lapska ålderdomshem. Det kan icke rimligen fordras att kommunerna anordna dylika hem._ Denna ange— lägenhet synes länsstyrelsen bäst kunna ordnas genom att det privata intresset

• Sida 71
•  Original

får beakta detta behov samt att detta intresse av staten på lämpligt sätt genom anslag eller underhållsbidrag eller båda delarna framkallas och uppmuntras.

I fråga om lapparnas beskattning, i vilket avseende länsstyrelsen, såsom förut är antytt, anser dem böra likställas med landets övriga befolkning, uttalas den förmodan, att de skattebelopp, som härigenom komma att tillfalla kommu- nerna, ej skulle bliva synnerligen betydande. Större betydelse anser läns- styrelsen skatteintäkterna från renbeteslanden hava för kommunerna, ehu- ruväl dessa intäkter icke fördela sig i proportion till den tunga, som för fattigvården faller på kommunerna. Därför torde det visa sig nödvändigt att statsbidrag lämnas till kommunerna för den lapska fattigvården i något större omfattning än för den vanliga.

Vad angår statsbidragens anordnande ansluter sig länsstyrelsen i Jämtlands län närmast till Aastrups P. M. Statsbidrag borde utgå till renskötande lap- par, vidare till sådana som på grund av ålderdom, sjukdom, orkeslöshet, oför- vållade olyckor eller andra därmed jämförliga omständigheter nödgats upphöra med renskötsel, ävensom sådana som av andra orsaker tvingats att övergiva renskötseln och ej kunnat skaffa sig annat levebröd, inbegripet dessas familjer. Att göra skillnad på orsakerna, varför någon måst upphöra med renskötseln, fölle sig svårt. Statsbidragets storlek borde bestämmas av Kungl. Maj:t i varje fall efter fattigvårdstungans storlek och de skattebidrag, som kommunen fått åtnjuta från lapparna och åt dem upplåtna renbetesland.

Vad beträffade övergången från den gamla till den nya anordningen, ansåge länsstyrelsen, att en sådan övergång kunde ordnas enligt samma principer, som anvisats i 91 % 3 mom. fattigvårdslagen med avseende på där omförmälta under- stödstagare. Därav följde, att fattigvårdssamhällets ersättning skulle utgå i efterskott enligt avgiven och vederbörligen granskad räkning, som borde av— lämnas årsvis. I och med det att de nuvarande understödstagarna avginge, skulle denna statens ersättningsskyldighet helt bortfalla.

Genomförandet av de nya anordningarna borde helst ske i samband med fast- ställande av lapparnas skattskyldighet i likhet med andra rikets invånare och i varje fall ej tidigare än att vederbörande kommuner hunne att i god tid underrättas om de nya anordningarna och nödiga åtgärder vidtagas för att på. bästa sätt sätta dessa i verket.

• Sida 72
•  Original

Den ovan- ligt stora, omfattnin- qen av den la. ska. at- tåvårdin.

Den om fat- tandefattig- vården bland

icke ren-

skötande;

slutsatser därav.

KAP. IV.

Brister i den nuvarande lappfattigvården.

Vad som vid den i det föregående (kap. II) lämnade redogörelsen för den lapska fattigvårdens närvarande anordning genast faller bjärt i ögonen är det i förhållande till lappbefolkningens antal stora antalet understödstagare. Det är redan förut anmärkt, att understödstagarna bland lapparna utgjorde år 1920 19.95 % av hela antalet lappar och år 1922 ännu något mera eller 22.25 %. Samtidigt utgjorde inom riket i sin helhet understödstagarna 1920 allenast 4.09 % av befolkningen och 1922 4,58 %; för landsbygden enbart än lägre eller respek- tive 3.36 och 3.79 %. Inom de olika lapplänen ställer sig procenten understöds- tagare något olika, dock utan någon större fluktuation. Således utgjorde år 1922 understödstagarna bland lapparna i procent av hela lappbefolkningen i Norrbottens län omkring 22.8 %, i Västerbottens län 20.08 % och i Jämtlands län 23.76 %. För den allmänna fattigvården i dessa län 1922 äro procenttalen 5.79, 3.61 samt 4.85 — således betydligt lägre.

Åtskillnaden mellan förhållandena bland» lapparna och i hela riket i detta av- seende är så stor, att den icke låter sig förklaras enbart genom ett skäligt hän- synstagande till de mera prekära förhållanden, under vilka lapparna såsom no- madiserande leva och söka sin utkomst, utan därjämte hänvisar på en brist i själva organisationen.

Detta blir än tydligare genom den sammanställning, som gjorts mellan för- hållandena i avseende på fattigvården bland de renskötande och icke renskö- tande lapparna. Det hårda, kroppens och själens krafter särskilt påfrestande i lapparnas liv skulle väl närmast och egentligen hänföra sig till deras yrke såsom nomader, vilket för dem förtager förmånen av ordentliga, fasta bostäder samt under de ständiga flyttningarna utsätter dem för klimatets och årstider- nas ogynnsamma inverkningar samt för faror av flerahanda slag. Men rela- tionen mellan antalet understödstagare bland renskötande och icke renskötande lappar utmärker — om man bortser från undantagsförhållandet inom Kare- suando — icke någon högre fattigvårdsfrekvens bland de renskötande lapparna utan tvärtom. År 1920 utgjorde hos dessa, som förut är anmärkt, understöds— tagarna allenast omkring 8.3 % av hela antalet lappar, under det bland de icke renskötande motsvarande procenttal var 25.3. För år 1922 voro procenttalen respektive 8.15 och 32.26. Även om man får hänföra någon del av denna stora åtskillnad till den i viss mån icke fullt riktiga klassifikation av renskö- tande och icke renskötande lappar, varom i det föregående talats)L vittnar i allt fall dessa procentsiffror tydligt därom att den omfattande fattigvården bland lapparna icke enbart eller ens huvudsakligen sammanhänger med eller har sin grund i deras yrke som nomadiserande renskötare.

Den omständigheten att det största fattigvårdsbehovet framträder bland dem som lämnart renskötseln hänvisar på, att det är de förut delvis antydda missför- hållanden, vilka uppstå därigenom att 'lapparna nödtvunget eller självvilligt

* Sid. 24.

• Sida 73
•  Original

upphöra med utövandet av sitt fäderneärvda yrke, som hava största skulden till att fattigvården bland lapparna tagit så stora dimensioner. Des-sa missförhål- landen måste alltså i görligaste mån avhjälpas, om man skall kunna minska denna fattigvård. Att den nuvarande anordningen och organisationen av under- stödsverksamheten bland lapparna icke fyller måttet i detta hänseende lärer ej kunna förnekas, även om den ej bär hela skulden. Förhållandet visar hän på angelägenheten att lägga det allmännas verksamhet i högre grad än nu på be— redande av förvärvsmöjligheter åt lappar, som icke kunna försörja sig med ren- skötsel.

De anförda siffrorna rörande understödstagarnas antal bland lapparna böra kompletteras med uppgifter rörande fattigvårdskostnadernas storlek. Aven här äro talen stora i jämförelse med landet i övrigt, naturligtvis ej absolut, men i för- hållande till befolkningstalet. Man finner att för år 1922 kostnaderna för lapska fattigvården, statens och kommunernas tillsammans, uppgingo för Norrbottens län till omkring 22.88 kr. per individ av lappbefolkningen i sin helhet och för Västerbottens län till 22.17 kr. För lappförsamlingarna i Jämtlands län, där hela kostnaden bestrides av statsmedel, uppgingo utgifterna för fattigvården till ej mindre än 48.37 kr. per individ av lappbefolkningen. För hela riket, där den officiella statistiken icke lämnar motsvarande siffror senare än för år 1919,1 uppgingo då fattigvårdskostnaderna per individ av befolkningen till 12.25 kr., varav på landsbygden 8.82 kr. och i städerna 20.6 kr. per individ. Dessa siffror utvisa, helst om man tager i betraktande att lappfattigvården omfattar så gott som ingen anstaltsvård, en merkostnad för denna fattigvård, som måste anses avsevärd. Aven med nödig hänsyn tagen till de särförhållanden, som under alla omständigheter måste göra lappfattigvården särskilt omfattande och kost- sam, peka dessa förhållanden på att någon brist måste finnas i dess handha»- vande, som man måste söka avlägsna.

Såväl i avseende på understödstagarnas antal som kostnaderna för fattigvår-

Lapp fa ttig- vårdens dyr- het.

0 'ämnheter

den röjer sig emellertid en ganska stor åtskillnad mellan de olika kommunerna."; aPPfattig' Åtskillnaden löper dock ingalunda jämsides i båda dessa avseenden, så att ett” större _antal understödstagare givet betingar en högre fattigvårdskostnad och omvänt. Sålunda visar sig, att i Arvidsjaur, där understödstagarnas antal, så- som tidigare omnämnts,2 var anmärkningsvärt stort, 30 a 40 % av lappbefolk- ningen i sin helhet, fattigvårdskostna-den år 1922 utgjorde 12,500 kronor eller per individ av denna befolkning 13.60 kronor, under det den i Jukkasjärvi med ett såväl absolut som relativt vida lägre antal understödstagare samtidigt uppgick till ej mindre än 31,764 kr. 52 öre eller per individ 36.76 kronor. Osed- vanligt stora i förhållande till procenten av understödstagare visa sig ock fat- tigvårdskostnaderna för lappförsamlingarna i Jämtlands län.

Såväl den ena som den andra av de anmärkta skiftningarna utvisa en myc- ket stor ojämnhet i fattigvårdens handhavande inom de olika fattigvårdssam- hällena. I viss mån förklaras detta förhållande genom de lokala skiftningarna i fattigvårdsbehovet och de olika principer, som i olika samhällen göra sig gäl- lande i avseende på understödsbeloppens utmätande, och lärer ej kunna undvi- kas vid ett kommunalt ordnande av fattigvården. Men i någon gra-d få ojämn- heterna ock antagas hänföra sig till förefintliga brister i själva organisationen, särskilt brist på effektiv inspektion. , .

n annan egendomlighet med avseende på den lapska. fattigvården, som pe- kar åt samma håll, är det förut3 anmärkta förhållandet att de lapska fattig— understöden till övervägande grad utgå i form av delvis försörjning eller till-

rden inom olika kom- muner och församlin- gar.

Stor fre- kvens av delvis och tillfällig

* Med hänsyn till att dyrtidens verkningar redan då gjort sig i viss mån gällande, torde talen fattigvård. för 1919 vara användbara för en jämförelse. * Se sid. 23. ' Sid. 30 f.

• Sida 74
•  Original

Lappfattig— vardens olika orga- nisation i de särskilda länen.

Det lokala intresset allför litet engagerat.

fälligt understöd, för år 1922 ej mindre än 87.88 % mot 69.2 % i den allmänna fattigvården. Man har förklarat och försvarat detta förhållande därmed, att detta slags understöd har en särskild betydelse för uppehållande av rensköt- seln. Tillfälliga olyckor, dåligt bete, sjukdomar, rovdjurshärjningar eller an- nan nöd kunna leda till minskning av renhjorden och, om den nedgår under exi- stensminimum, nödga lappen till försäljning av hela renhjorden för erhållande av existensmedel samt såsom följd därav till upphörande med renskötseln. Ett tillfälligt understöd kan då sätta honom i stånd att bärga sig tills vidare, intill dess renhjorden åter kan bringas upp i antal eller han kan få sig ett lån för inköp av ytterligare renar. Utan tvivel kunna i många fall dylika förhållanden inträffa. Mest gäller detta dock sådana kommuner som Karesuando och Jukkas— järvi, där understödsverksamheten i större grad omfattar renskötande lappar. Men i andra, där understödsverksamheten i övervägande grad avser de icke ren- skötande, synes förklaringen knappast kunna gälla. Aven om det bland de icke renskötande lapparna ej så sällan kan ifrågakomma att genom ett tillfälligt un— derstöd hjälpa en lapp, som har ett yrke eller idkar jordbruk, att bibehålla detta _ och med avseende på lappar torde detta oftare vara fallet än med bo— fasta — har man svårt att undgå den uppfattningen, att lapparna, så snart ett tillfälligt behov inträder, vant sig att utan försök att själva reda upp saken gå till fattigvården och begära hjälp, som då kanske utan någon noggrann pröv- ning lämnas. Helst där staten helt och hållet eller till en stor del bekostar fat— tigvården, ligger nära till hands, att ett sådant tillvägagångssätt kunnat in- smyga sig. I varje fall pekar det anmärkta förhållandet också på angelägen— heten att bereda utkomstmöjligheter åt arbetsföra behövande lappar, så att de i förekommande fall må kunna reda sig själva utan tillitande av fattigvården.

I avseende å lappfattigvårdens anordning och organisation föreligger, såsom framgår av redogörelsen i kap. Il, en väsentlig skillnad mellan förhållandena i Jämtlands län och i de två nordligaste länen. I de senare är det de kommu- nala fattigvårdsstyrelserna, som handha jämväl fattigvården bland lapparna; i det förra länet är lappfattigvården helt skild från den kommunala och anför- trodd åt särskilt tillsatta styrelser med andra lokala verksamhetsområden än kommunerna. Denna skiljaktighet medför ock en betydande olikhet i sättet för fattigvårdens handhavande. En betydande och icke mindre verkningsfull skiljaktighet, i viss mån sammanhängande med den nyss nämnda, är att i Jämt- lands län staten bekostar hela den lapska fattigvården, under det i de båda andra länen även kommunerna hava att bidraga därtill, i Västerbottens län obetydligt men i Norrbottens län med rätt betydande belopp. Betydelsen av denna skilj- aktighet i dess återverkan på fattigvården framträder särskilt i den högre kost- nad, som lappfattigvården i Jämtlands län, enligt vad här ovan påpekats, med- för i jämförelse med de andra länen, och de onormalt höga statsbidrag, som till denna fattigvård utgått.

För alla tre länen gemensamt är dock, att i den nuvarande organisationen av den lapska fattigvården det lokala intresset är i alltför ringa grad engagerat. Detta sammanhänger ock med den omfattning och det sätt, varpå statens bidrag utgår till denna fattigvård. Inom lappförsamlingarna i Jämtlands län är så— lunda det lokala intresset alldeles borteliminerat, en naturlig följd därav att staten bekostar hela fattigvården. Men även i de andra länen är det lokala in— tresset för lappfattigvården väsentligen förminskat därigenom, att staten be— kostar en betydande del av densamma och att statsbidraget icke är så avpassat, att det främjar ett ekonomiskt handhavande. Det är uppenbart att ort-smyndig- heterna på grund av dessa förhållanden skola hava i förra fallet alls ingen och i de senare en alltför ringa sporre till att begränsa fattigvårdsutgifterna; något som också fulleligen framgår av de höga, i vissa fall orimligt höga, belopp, till vilka dessa utgifter stigit. Ej nog härmed; statsbidragens utmätande efter de

• Sida 75
•  Original

utgivna penningbeloppen förtager ock intresset att genom ändamålsenliga an- ordningar, vilka icke låta sig direkt evalveras i penningar, åstadkomma bätt- re och effektivare vård åt understödstagarna eller bereda utväg för och upp- kalla deras självverksamhet för sin försörjning. Det framstår på grund härav såsom synnerligen angeläget att kommunernas intresse för ett på samma gång rationellt och ekonomiskt ordnande av den lapska fattigvården höjes.

Härmed sammanhänger ock, att den befolkning som denna fattigvård när— mast rör eller lapparna själva står alltför mycket utanför saken. Man får vid

Bristande med verkan,

.. . .. .. . . v . , . _ den undcrsoknmg, som agt rum rorande organisationen och handhavandet av den a Mumma

lapska fattigvårdsförvaltningen, ett starkt intryck av att denna behandlats och behandlas såsom lappbefolkningen icke på annat sätt vidkommande, än att de fattiga lapparna ha att begära fattigvården och taga emot den, då den lämnas. Lapparnas egen medverkan tages för närvarande icke i anspråk, i allt fall på långt när icke i önskvärd omfattning, vare sig ekonomiskt eller i handhavandet av deras fattigvård. —

Vad det ekonomiska angår äro lapparna praktiskt taget frikallade från skatt- skyldighet till såväl stat som kommun därigenom att inkomstskatt eller bevill— ning ej äger rum för inkomst av renskötsel. Väl äro de som andra medborgare k förpliktade att betala skatt för annan inkomst likasom för fast egendom; menr fall då lappar hava beskattningsbar sådan inkomst eller egendom äro endast mera sällsynta undantag. Uti en del yttranden från de kommunala myndigheter— na framhålles ock med skärpa det oegentliga i detta förhållande och obillighe- ten i att kommuner, där lappar i större antal äro bosatta, skola ombesörja deras fattigvård utan att av dem få utkräva någon skatt, även där de mäkta betala sådan.

Denna lapparnas ekonomiska undantagsställning framträder även i andra av— seenden beträffande deras förhållande till fattigvården. Av den i kap. IP läm- nade redogörelsen framgår, att ersättningskrav för utgiven fattigvård icke, i varje fall icke mot lapska försörjningspliktiga, i avsevärd mån ägt rum.

Det är ock förut påpekat, att hos lapparna icke heller råder någon större be- nägenhet att frivilligt fullgöra försörjningsplikten mot anhöriga, särskilt att de i stor omfattning lämna sina barns försörjning och uppfostran åt andra, lapp- skolor, lappbarnhem. Denna bristande pliktkänsla mot sina anhöriga synes av ålder hava varit ett missförhållande hos lapparna. Så säger v. Diibenf delvis med åberopande av äldre författare, att lapparna äro mycket likgiltiga om sina föräldrar och försumma dem; det är med knapp nöd som barnen underhålla sina föräldrar på ålderdomen. Petrus Leestadius, som framhåller ungefär detsamma, anför i sin journal3 ett drastiskt exempel härpå. En gammal utfattig fiskare- lapp gästade, för att få sitt uppehälle, någon tid hos sin son, som var i goda omständigheter. Denne, som fann en sådan långvarigare gästning betungande, berättades sedermera hava slagit sin hustru för det hon gav sin svärfader för mycket mat/' Från dylika enstaka exempel, som nog kunna givas även från den svenska befolkningen, får ej dragas för vittgående allmänna slutsatser. Men man har svårt att komma ifrån den föreställningen, bekräftad från många håll, att allt i detta stycke icke varit som det bör vara. Även om det nu är bättre, såsom förut blivit antytt, åtminstone på vissa orter, råder nog ännu i dag i huvudsaklig mån samma. missförhållande; och att de nuvarande anordningarna beträffande lappfattigvården icke äro ägnade att göra saken mera tillfreds- ställande, är uppenbart.

1 Sid. 44. 2 v. Diiben, Anf. arb., sid. 206. 3 Journal lzsta året, sid. 450. * Betecknande för saken och exemplifierande för lapparnas kända. gästfrihet är att samma lapp, som var så njugg mot sin far, samtidigt väl undfägnade oskylda besökande, som kommo till honom.

Lappm'nas ekonomiska

bidrag ut— räves i otill- äcklig grad.

• Sida 76
•  Original

Lappama hållas utan- ör attig- vårdlag-arbe- tet.

Bristande

efektim'tet.

Det är visserligen sant, att lapparnas förmåga att själva bidraga till sina fattiga anhörigas försörjning icke i allmänhet får sättas så särdeles hög. I många fall torde de bidrag, som man kan göra anspråk på, icke vara vidare avsevärda; och i synnerligen många fall lärer få antagas existera ren oförmåga. Men principen om försörjningsplikten bör även gentemot lapparna upprätthållas samt fattigvårdslagens grundsats, att fattigvården är ett förskott eller lån, som bör återbetalas av den som varit pliktig att bestrida underhållet, gälla och i praktiken tillämpas även för den lapska fattigvården.

Liksom lapparnas ekonomiska medverkan vid deras fattigvård alltför litet tagits i anspråk, har så varit fallet även i fråga om deras deltagande i fattig- vårdens handhavande. Endast mera undantagsvis lärer det förekomma att en lapp är ledamot i den kommunala fattigvårdsstyrelsen ; i fall så äger rum, har hans inval säkerligen icke skett med särskild hänsyn till lappfattigvården. Icke ens i de särskilda fattigvårdsstyrelserna för lappförsamlingarna i Jämt- lands län har plats beretts för lappar. Lapparnas medverkan vid fattigvårds- arbetet har i allmänhet icke heller på annat sätt tagits i anspråk. De enstaka ansatser härtill, som i det föregående1 anförts från Jukkasjärvi, hava, såvitt upplyst är, endast i ett enda fall vunnit någon efterföljd. Vad som i fråga om utdelningen av statsbidragen inom Norrbottens län varit förordnat har också gällt allenast denna speciella angelägenhet, icke den lapska fattigvårdsförvalt- ningen i allmänhet. Uti de från och med år 1923 gällande nya bestämmelserna i ämnet har för övrigt någon föreskrift om lapparnas tillkallande vid statsbidra- gens utdelning icke influtit. Betecknande är ock vad som anförts i fråga om Vilhelmina socken,2 nämligen att man hos Konungens befallningshavande begärt eftergift i föreskriften om lappars tillkallande vid fördelningen av statsbidraget under framhållande av svårigheten att få fatt i lappar som vore villiga att in- finna sig, samt att man, ehuru svar på framställningen ej givits, i allt fall upphört med tillkallandet.

I de yttranden till lappkommittén, som avgivits av fattigvårdsstyrelserna, uttryckas också nästan undantagslöst, att man är belåten med styrelsernas nu- varande sammansättning, d'äri som anmärkts i regel ej ingå några lappar, samt med den lapska fattigvårdsförvaltningen över huvud taget. Understundom för- stärkes denna belåtenhet med det bestående genom uttryck för olämpligheten av en förändring, såsom då det heter från fattigvårdsstyrelsen i Arvidsjaur, att, endast ifall den lapska fattigvården helt skildes från kommunens övriga fattig— vård, kunde vara skäl diskutera en förändring i organisationen. Man har tyd- ligen icke alls fått upp ögonen för angelägenheten av lapparnas deltagande i arbetet med deras fattigvård, det vare nu för väckande av deras ansvarskänsla eller för stärkande av deras förtroende för och tillfredsställel-se med det sätt varpå fattigvården handhaves. Endast från en enda kommun, Tärna socken, ifrågasättes, att lapparna borde vara representerade i fattigvårdsstyrelsen, detta av det skäl att styrelsens åtgärder därigenom kunde för lapparna verka mera förtroendegivande.

Uppenbart är att, vilka svårigheter än må möta för att på lämpligt sätt ordna lapparnas medverkan i det lapska fattigvårdsarbetet —— och att sådana finnas är obestridligt, — de nu skildrade förhållandena innebära en väsentlig och kon- stitutiv brist. Den liknöjdhet och ansvarslöshet, som denna brist måste fram- kalla och nära hos lapparna med avseende å deras fattigvård, kunna icke undgå att oförmånligt inverka på denna fattigvård såväl ekonomiskt som i avseende på dess effektivitet. .

I fråga om den lapska fattigvårdens ändamålsenlighet och effektivitet torde man knappast kunna säga att den håller måttet, åtminstone icke i förhållande

1 Sid. 41. ' Sid. 42.

• Sida 77
•  Original

till de kostnader den drager. Detta förhållande framträder visserligen mindre om man ser på det verkliga värdet per person, i penningar uttryckt, av den fat- tigvård som lämnas, än med avseende å de former, under vilka fattigvården kommer de behövande till del.

Vad först angår värdet av den fattigvård, som var enskild fattig åtnjuter, är nog ställningen i avseende på lappfattigvården liksom fattigvården i allmän— het ganska olika inom olika fattigvårdssamhällen. En sammanställning av an- talet fattiga och kommunernas fattigvårdskostnader, sådana de angivits i kap. 11, visar i detta avseende mycket stora skiljaktigheter. Under det, för att taga ett par exempel, i Jukkasjärvi av fattigvårdskostnaden för år 1922 kommer på varje understödstagare 16124 kronor, visar sig detta i Arvidsjaur utgöra 42.52 kronor och i Karesuando 54 kronor; i Vilhelmina kommun är motsvarande siffra 115.75 kronor, i Malå 113.565 kronor och i Frostvikens lappförsamling 121.657 kronor. Dessa siffror hava dock mindre betydelse, då härvid icke kan skiljas på varaktig och tillfällig fattigvård eller på full och delvis försörjning. På sin höjd kunna de angiva den ten-dens som råder inom de olika kommunerna. Större betydelse skulle då kunna fästas vid de meddelade siffrorna för värdet av en understödstagares fulla försörjning,1 ehuruväl, såsom redan blivit an; märkt, även dessa siffror äro mindre tillförlitliga och jämförbara såsom upp- gjorda efter växlande principer. Aven enligt dessa kommer Jukkasjärvi främst med ett värdebelopp för den fulla försörjningen av 728 kronor, under det den i Jokkmokk uppskattades till 550.50 kronor, i Karesuando till allenast 215 kro- nor, i Vilhelmina till 316 kronor, i Malå till 380 kronor och i Frostvikens lapp— - församling till 540 kronor. Utan tvivel kan man härav draga den slutsatsen — även om t. ex. siffran från Karesuando icke får anses bevisa att lappfattig- vården där är särskilt dålig, vilket icke synes vara fallet —— att fattigvården inom vissa samhällen utmätts rikligare än inom andra. Med de anförda talen som premiss borde man alltså kunna sluta, att fattigvården i Jukkasjärvi är synnerligen riklig; detta stämmer ock med den uppgift, som erhållits vid besök på platsen, nämligen att fattigvården i sagda kommun på grund av kommu- nens mera rikliga tillgångar och de principer, som göra sig gällande hos fattig— vårdsstyrelsen, tillmätes åt både svenskar och lappar i jämförelsevis rikligt mått.

För ett bedömande av den lapska fattigvårdens värde i förhållande till fattig- vården i allmänhet är det emellertid av större intresse att se, huru de ovan be- rörda talen för värdet av en fattigs fulla försörjning ställer sig till de siffror, som enligt den officiella fattigvårdsstatistiken gälla för riket i övrigt. År 1920, för vilket år de ovan anförda talen gälla, utgjorde för hela riket medeltalet av en understödstagares fulla försörjning 507 kronor, för Norrbottens län 437 kro- nor, för Västerbottens län 400 kronor och för Jämtlands län 590 kronor. Högsta värdet av en understödstagares fulla försörjning utgjorde för de tre nämnda lä- nen, för. Norrbottens län 946 kronor, för Västerbottens län 767 kronor och för Jämtlands län 1,20? kronor; det lägsta i Norrbottens län 200 kronor, i Väster- bottens län 189 kronor och i Jämtlands län 330 kronor. Som synes utgöra de för lappfattigvården erhållna siffrorna icke några onormala tal, utan de hålla sig väl inom ytterligheterna. Från denna synpunkt, vad fattigvården för varje individ kostar, kan alltså icke av den verkställda utredningen någon slutsats dragas om en sämre ställning för de fattiga inom den lapska fattigvården än inom rikets fattigvård i allmänhet.

Emellertid är dock obestridligen förhållandet det, att den lapska fattigvården i_jämförelse med den allmänna fattigvården brister i ändamålsenlighet och effek- tivitet! Undersökningen beträffande formerna för fattigvården? giva detta klarligen vid handen.

' Sid. 34. * Sid. 34 &.

Fattigvårds—

kostnad per

understöds- tagare.

• Sida 78
•  Original

Vården i hemmet.

Utackorde- ri n g.

Anstalts- vården.

Den största omfattningen har inom lappfattigvården i ojämförlig grad till- delande av fattigvård i hemmet. Detta sammanhänger givetvis nära med det förut anmärkta förhållandet att den delvisa och tillfälliga fattigvården bland lapparna intager så stort rum. En sådan understödsverksamhet måste nämligen enligt sin karaktär utövas huvudsakligen genom tilldelande av bidrag för för- sörjning i hemmet; och så länge det nämnda förhållandet fortfar, lärer ingen väsentlig ändring häri vara att påräkna. Men oavsett detta ådagalägges genom den verkställda undersökningen, vilken därtill stötts av personliga iakttagelser, att försörjning i hemmen tillitas och måste tillitas i många fall, då denna un- derstödsform är förkastlig. Det visar sig alltså, att orkeslösa, som tarva andras Vård, sinnesslöa och även sinnessjuka lämnas att sköta sig själva i hemmet, i bästa fall med biträde av någon nästan lika orkeslös eller eljest därtill föga kvalificerad anhörig eller närstående.

Genom undersökningen har vidare ådagalagts, att understödsf ormen utackorde- ring i mycket ringa utsträckning förekommer inom lappfattigvården; år 1922 voro utackorderade 8.5 %, barn och äldre, av samtliga understödstagare mot 11.8 % inom hela riket. För såvitt gäller äldre personer torde mot detta förhållande %cke vara något att anmärka, då formen utackordering beträffande sådana ej orde vara att i allmänhet anbefalla. Men fall kunde nog givas, då utackorde— ring i ett gott hem vore att föredraga framför en otillräcklig vård i det egna hemmet. Såsom redan anmärkts möter emellertid inom den lapska fattigvården stor svårighet att finna lämpliga inackorderingshem. Det största antalet in- ackorderingar har ägt rum och torde även för framtiden få lov att sökas hos de bofasta; och uppenbart är, att den fattige lappens vistelse i ett sådant hem i regel icke skall bliva behaglig vare sig för honom själv eller för hans värd. En rätt så vanlig klagan förspörjes ock från lapparna över olägenheterna härav. Möjligt är, såsom förut anmärkts, att denna olägenhet i viss mån kan samman- hänga med att lapparna själva icke i regel hava att öva någon medverkan vid den lapska fattigvårdens handhavande, och att deras aktivare deltagande däri skulle vara ägnat att i någon mån avhjälpa densamma.

Vad som emellertid är vida svårare än den nyssberörda olägenheten är bristen på anstalter för gamla och orkeslösa lappar, som icke kunna sköta sig själva. Denna brist är också allmänt både känd och erkänd. Den i kap. IH lämnade redogörelsen ger sådant tydligen vid handen. Såväl lapparna själva som fattig- vårdsmyndigheterna, lappfogdarna och länsstyrelserna uttala sig med en säll- spord enighet härom. En personlig undersökning av förhållandena i de olika orterna bestyrker detsamma.

Det är också uppenbart, att behovet av anstaltsvård skall göra sig om möjligt ännu mera gällande inom den lapska fattigvården än eljest. Vad de nomadise— rande lapparna. angår måste ett kringförande av de gamla orkeslösa lapparna på flyttningsresorna bliva i högsta grad besvärligt för de arbetsföra renskötarna, och de gamlas vård måste också därunder bliva högst otillfredsställande. Därför medföras de ej heller utan lämnas i allmänhet kvar i huvudvistena, där de få sköta sig själva bäst de kunna, möjligen kunna få till sin hjälp en annan kvar- lämnad nästan lika orkeslös lapp eller lappkvinna. Den som skriver detta på— träffade en gång vid ett besök i ett lappläger i J ämtlandsfjällen en gammal blind lapp. som lämnats ensam kvar i en kåta med litet livsmedel, under det de övriga lapparna med alla renar och tillhörigheter dragit bort till en annan avlägset belägen trakt.. Den gamle klagade bittert sin nöd och huru svårt han hade det och visste ej huru länge hans ensamhet skulle vara eller när någon skulle komma för att se till honom och förnya livsmedelsförrådet. Sådana exempel som detta kunde'framdragas i mycket stort antal. Finnas tillgångar, kan en arbetsduglig sköterska anskaffas, som kan nödtorftligen vårda den gamle; men i de flesta fall är det ej så. Något som motsvarar de bofastas födoråd

• Sida 79
•  Original

finnes ej annat än undantagsvis och i ofullkomlig grad hos de nomadiserande lap— parna. Föga bättre ställer det sig för de gamla orkeslösa bland de icke ren— skötande lapparna, för så vitt de bibehållit sin lapska egenart och icke helt och hållet gått upp i de bofasta. De flesta av dessa vårdas givetvis i hemmen; hurudan vården blir i dessa har redan här ovan berörts. Några bland de an- staltsvård behövande äro, såsom utredningen utvisar,1 intagna på kommunernas ålderdomshem. Men det vittnas allmänt om olämpligheten härav. Lappen van— trives där, livet i anstalten med dess regelbundenhet har han mycket svårt att finna sig i; själva sättet för måltidernas anordnande och intagande är honom främmande och plågsamt; han behöver frihet att röra sig utanför anstalten, att komma och gå, mer än som lämnas de andra i anstalten intagna. Dessa kunna ej heller finna sig väl till rätta med lappen och hans sätt att vara och sköta sig i det dagliga livet. Ordningen å anstalten i sin helhet lider och där uppstå slitningar, osämja och missbelåtenhet. I den allmänna fattigvården får utackorderingen ersätta den även där ännu rådande bristen på anstalter. Med avseende på lapparna tryter som oftast denna utväg. Här möter nämligen den förut anmärkta stora svårigheten att för lapparna finna lämpliga inackorde- ringshem. Det är, såsom en fattigvårdsstyrelse uttrycker det, så att den >>är under nuvarande förhållanden mången gång rådlös».

Allt som allt, beredandet av en tillräckligare och bättre anstaltsvård är för den lapska fattigvården av en så huvudsaklig betydelse, att därförutan någon verkligt effektiv fattigvård icke kan komma till stånd.

Redan tidigare har något berörts ett förhållande, som, även om det icke kan Bristande sägas innebära en bristfällighet i den lapska fattigvården, likväl på det när- ?éFkomSt' maste sammanhänger med denna fattigvård och på densamma utövar en oför—mthgheter' månlig inverkan. Detta är det ofullkomliga sätt, varpå det är sörjt för möjlig— heterna att finna utkomst för lappar, som övergivit eller varit nödsakade att övergiva renskötseln. Det är ett beklagligt faktum, visserligen icke tillkommet på senare tid utan av ålder bestående, vilket redan på flera ställen i det före— gående blivit berört,” att lappar under en sådan situation som den nyssnämnda mycket ofta av brist på försörjningsmöjligheter förfalla till fattighjon. Det är ock här ovan antytt, att man häri har att söka en av orsakerna till fattigvår— dens stora frekvens bland lapparna, i det att det mycket stora antalet av sådana, som åtnjuta delvis försörjning eller tillfällig fattigvård, just är att söka bland dem som övergivit renskötseln och som på grund av oförmåga att själva genom arbete tillgodose mer än en mindre del av levnadsbehoven måste för bristens fyl- lande anlita fattigvården.

För att råda bot på detta onda erbjuda sig huvudsakligen två vägar, den ena att sätta lapparna i stånd att bibehålla eller återgå till sitt förra yrke, rensköt- seln, och driva detta med framgång, den andra att bereda dem tillfälle att utom renskötseln genom övergång till annat yrke finna sin bärgning. Det yrke som i senare avseendet förnämligast erbjuder sig är jordbrukarens. Frågan om upp- låtelse av mark till lappar som lämnat renskötseln har ock behandlats av lapp- kommittén, vilken i avseende hårå framlagt förslag, som kommer att vidare beröras i det följande.

Vid behandlingen av fattigvården bland lapparna, bristerna i densamma och utvägarna att avhjälpa dessa får man emellertid alltid lov att beakta de egen- domliga förhållanden, under vilka denna fattigvård har att arbeta och som vä- sentligen skilja sig från dem, som råda med avseende å de bofasta. Huru myc— ket man än kan hava att anmärka mot organisationen och handhavandet av den lapska fattigvården, är det dock mycket i denna fattigvårds ofullkomlighet, som ej kan läggas organisationen till last eller genom förbättringar i denna till

1 Sid. 36. ” Sid 17 och 24.

vårdens sär-

• Sida 80
•  Original

fullo avhjälpas. Orsakerna till denna ofullkomlighet måste till mycket stor del sökas i de nyss antydda egendomliga förhållandena. Dessa bestå såsom förut delvis berörts huvudsakligen uti lapparnas spridning över ett mycket vidsträckt, till klimat och övriga n-aturförhållandlen hårt land, där kulturen icke kunnat så som i landets av naturen mer gynnade trakter tillkämpa sig herraväldet över naturens förstörande och förintande makter; uti deras nomadiserande yrke, som icke tillåter dem att bliva stilla på fasta boplatser utan driver dem att före— taga oupphörliga vandringar, utsatta för klimatets och årstidernas växlingar och för faror av varjehanda slag, samt slutligen i lapparnas, åtminstone delvis av detta yrke men även av deras härkomst och naturanlag beroende, egendom- liga levnadsvanor och karaktärsegenskaper, så vitt skilda från den övriga sven— ska befolkningens. En kortfattad skildring av dessa förhållanden skall bliva föremål för nästa kapitel.

• Sida 81
•  Original

KAP. V.

Grunder till lappfattigvårdens särställning.

Det har i det föregående upprepade gånger framhållits, att fattigvården bland PGPPP'W” - .. .. . .. . .. sarstallnmg lapparna intager en sarstallning gentemot den allmanna fattigvarden. Och det i yrke och har med statistiska data ådagalagts, att denna särställning faktiskt framträder levnadssätt, i en i förhållande till befolkningstalet större frekvens av fattiga samt jämväl i en i förhållande till understödstagarnas antal större dyrhet än vad med avseende på fattigvården i övrigt är fallet. Det har ock antytts, att, även om åtskilligt av detta kan förklaras genom brister som råda i avseende å den lapska fattig— vårdens organisation och handhavande, orsakerna dock ligga djupare och bottna i de säregna förhållanden, under vilka lapparna leva och driva sin näring. Det är av vikt, för att komma till en rätt uppfattning av förevarande spörsmål, att om än i största korthet något närmare beröra dessa förhållanden.

Lapparna hava av ålder intagit de nordligaste och mest ogästvänliga trakterna av vårt land. Här är icke anledning att inlåta sig på spörsmålet, när de där satt sig ned eller huruvida landets befolkande skett först genom dem eller av andra; det torde nu vara konstaterat, att lapparna senare inkommit till de syd— ligare delarna, till Jämtland och Härjedalen först in i nyare tiden. Så långt ett produktivt tillvaratagande av dessa avlägsna landsdelars hjälpkällor kan spåras tillbaka i tiden, är det i huvudsaklig mån lapparna, som utfört detta arbete. Det sätt, varpå detta. av ålder genom dem skett, har varit nomadens i förening med jägarens och fiskarens. Deras husdjur ha varit hunden och renen, deras yrke renskötseln. Beskaffenheten av detta yrke har för var enskild yrkes- idkare betingat driftens utsträckning över ett mycket vidsträckt område. Lap- parna ha varit nödsakade att följa sina renhjordar alltefter som dessa strövat omkring till olika trakter, där de bäst kunnat finna bete.

Detta kringflyttande levnadssätt har i äldre tider föranlett lapparnas sprid- Vidsträckt- ning över ett mycket vidsträcktare område än nu. Hela den nordligaste delen hetel” hos det av Skandinavien och Finland utgjorde långt fram i nyare tiden av kulturen (sååå-(31521: ännu i det hela oberörda skogs- och fjälltrakter, med bosättning av skandi- landområ— naver eller finnar allenast utmed kusterna av Ishavet och Bottniska viken det. samt ett stycke uppefter de i dem utfallande floderna. Närmare upp emot Dess om. fjällryggen, som utgjorde gränsen mellan Sverige och Norge, sträckte sig fattniagi d_essa skogs- och fjällmarker ända ned till fjällkanten i nordligaste Dalarna. form "de'" Över hela detta vidsträckta område ha lapparna under århundraden strövat om— kring med sina renar, fritt begagnande sig av land och vatten jämte vad som växte därpå eller levde däri. Någon skillnad behövde de ej göra, om landet tillhörde den ena eller andra av de om herraväldet i dessa trakter tävlande rikena, Sverige, Danmark-Norge och även Ryssland. Dessa tvistade sins emel— lan om handelsrättigheterna med lapparna och om vilken skulle hava att taga skatt av dem, men lapparnas rättighet att flytta omkring och draga nytta av landets möjligheter för sin renskötsel, sitt fiske och sin jakt, efter vad behovet krävde och gammal sedvana utstakade, sattes under äldre tider i det hela icke

• Sida 82
•  Original

I " 810177) 1."— ningm i lap— pm nas land-

mm (ide.

) T förhål- lande till angränsande stater.

b) Inom lan- det.

i fråga. Givet är att ett sådant. tillstånd måste vara av stor fördel för ren— skötselns bedrivande, likasom ock jakten, särskilt av pälsbärande djur, samt fisket inom de Vidsträckta, av lapparna så gott som odelat utnyttjade områdena gåvo rikt utbyte. För dessa förmåner fingo visserligen lapparna utgöra skatt. stundom till både Sverige och Norge, och deras behandling av skattekrävarc och handelsmän var icke alltid den mildaste och bästa. Men för deras näring och materiella förkovran var det en förmånlig tid; man har all anledning att antaga, att de under dessa tider i ekonomiskt avseende stått sig väl.

Kring medlet av 1700—talet började emellertid inskränkningar göras i lappar- nas hittills tämligen obegränsade rätt att begagna sig av det land, där de förut strövat kring. På 1750- talet uppgicks och fast ställdes en bestämd gräns emellan lappmarken och kustlandet. Härigenom förbehölls det nedanför denna gräns belägna landet åt nybyggarna och bönderna. Meningen var nog, att denna gränsbestämning skulle utgöra ett skydd även för lapparna, ehuru verk— ligheten i denna del icke alldeles kom att motsvara intentionerna. Ungefär sam— tidigt, genom traktaten av den 7 oktober 1751 med därtill hörande kodicill om lapparnas flyttningar m. m., bestämdes gränsen mellan Sverige och Norge samt ordnades de svenska lapparnas hittills endast av sedvana reglerade rätt att föra sina renar på bete i Norge; varigenom lapparnas förra betesområden och fri- het att flytta med sina renar väsentligen inskränktes. 1809, genom freden i Fredrikshamn mellan Sverige och Ryssland, avskildes en del av det svenska Västerbotten och Lappland till Finland; därvid insköts genom delningen av Enontekis socken mellan Sverige och Finland en kil emellan den svenska lapp- marken och den intill liggande norska Finmarken, där lapparna av ålder hade rätt till bete; de svenska lapparna fingo dock tills vidare nyttja sina betesmar— ker på finska sidan. År 1852 stängdes gränsen mot Finland helt och hållet för de norska lapparnas renhjordar, vilket föranledde en massöverflyttning av norska renar till Sverige. År 1889 stängdes den även för de svenska lapparna, varigenom Karesuandolapparna berövades möjligheten att begagna sina förut— varande vinterbetesmarker. Att av alla dessa inskränkningar skulle följa stort men för lapparnas renskötsel är naturligt. An ytterligare inskränkningar hava blivit en följd av de senaste underhandlingarna med Norge, vilka lett till kon- ventionen av den 5 februari 1919. Genom denna ha viktiga förut begagnade betesområden i Norge blivit stängda för de svenska lapparna samt de betes— områden, som de fortfarande få begagna, noggrant bestämda till sina gränser. Antalet renar, som får överföras på bete i Norge, har minskats och blivit till siffran noga fastställt; härigenom har nödvändiggjorts en förflyttning av ren- hjordar och lappar (Karesuando) till nya områden, där de äro oberoende av betesrätten i Norge. Den förut medgivna rätten för lapparna att i de trak— ter, där sådant efter gammal sedvänja ägt rum under vilken årstid som helst. beta sina renar på ömse sidor om gränsen har så gott som helt och hållet bort— tagits; den har ock på de få ställen där den äger rum inskränkts till tvenne sommarmånader. Stränga påföljder ha bestämts för överträdelser av betes— rätten eller mot renars överskridande av gränsen där ingen betesrätt medgivits.

Genom dessa uppgörelser och överenskommelser ha betingelserna för de sven— ska lapparnas renskötsel väsentligen försämrats. Men än mer har detta skett genom det ständigt fortgående intrång på lapparnas betesmarker, som varit en följd av nybyggesanläggningarnas inkräktningar, varemot den uppdragna lapp- marksgränsen visat sig vara ett nog så vanmäktigt skydd. Denna utbredning av jo1dbrukskulturen, mot vilken ur allmänt ekonomisk synpunkt i huvudsak intet torde vara att erinra, har, i stort sett med uppmuntran och stöd från myn- digheternas sida, fortgått ända till senare tider, då man genom varjehanda författningar alltsedan senare delen av förra århundradet sökt sätta vissa grän- ser därför. Senast har genom Kungl. kungörelsen den 3 juni 1915 förordnats,

• Sida 83
•  Original

att ndlingslägenheter å kronomark i lappinarkerna icke annat än undantagsvis finge äga rum ovanom den s. k. odlingsgränsen.1 Vid sidan av den av stats— makterna uppmuntrade oeh reglerade nybyggesbildningen har ock inom lapp— marken pågått ett oreglerat besittningstagande av mark genom sådana, som utan tillstånd slagit sig ned och upptagit större eller mindre lägenheter, ett be' sittningstagande, vartill lappar som lämnat renskötseln nog i stor omfattning medverkat. Ett flertal av dessa lägenheter ha på senare tid efter verkställd » utredning upplåtits till sina innehavare med en viss nyttjanderätt. ' Genom dessa nybyggens och lägenhet-ers upptagande inom lappmarkerna ha de till begagnande för renskötseln tillgängliga markerna alltmera förminskats. så, mycket mer, som det varit de gräsrikaste och bördigaste områdena som isyn— nerhet upptagits, liksom även de till lapparna upplåtna förmånerna av jakt och fiske lidit intrång. Men icke nog härmed: då renarna icke kunnat avhällas från nybyggarnas odlingar och höstackar, har detta framkallat skadeståndsanspråk mot lapparna, som varit för dem ganska besvärliga. Genom upprepade före— skrifter för nybyggarna att lägga sitt hö i lador eller kringgärda sina höstac— kar vid äventyr att de själva skulle stå risken av renarnas skadegörelser har man sökt förekomma de svåraste olägenheterna härav; vid de senare upplåtel- serna av lägenheter ovan odlingsgränsen har man i samma syfte förbundit upplåtelsen med skyldighet för lägenhetsinnehavaren att själv skydda sina ägor för skadegörelse av renar. Men dessa bestämmelser hava blott berört en del av de områden, där lapparna driva renskötsel. Skadeersättningar för skador av förevarande slag hava flerstädes uppgått till avsevärda belopp.

Aven den konkurrens om arbetskraften mellan renskötseln och jordbruket. som nybyggesväsendet fört med sig, har i sin mån inverkat menligt pä lappar— nas huvudnäring. Allt flera och flera av lapparna, särskilt bland de yngre. hava dragits från det mera besvärliga renskötaryrket till att taga anställning hos de bofasta eller själva slå sig ned som sådana. Det klä-gas med fog, att allt större svårighet möter att kunna få tillräcklig personal för renarnas bevakande som sig bör.

Redan tidigt — samtidigt med den första uppkomsten av en särskild fattig-_ Följder-_ m- värd bland lapparna — möta klagomål över dessa intrång i lapparnas näring; dessa m'

oeh det framhålles hurusom den minskning i deras försörjningsmöjligheter som gräla; i;? därigenom vållats är en mäktigt bidragande faktor till fattigdomen bland dem. ringsfåmg, 1 den förut anförda motion av biskop Bergman, som grundlade statens första ingripande till förmån för fattigvården bland lapparna, framhäves skarpt det intrång i sin näring lapparna ledo genom nybyggarna.2 och huru deras utvägar till bärgning därigenom förminskats. Man kan nog med tämlig säkerhet antaga. att det var dessa sannmålningar, som förnämligast framkallade rikets stän— ders benägenhet att bifalla motionen. I landshövdingarnas redogörelser för fat- tigvårdsanslagets användning under de tidigare åren genljuder ungefär samma klagan; man går så långt att man säger. det >>lappallmogens ekonomiska bestånd alltmera undergräves». An i denna dag höras liknande röster. Renskötseln kräver, säger t. ex. lappfogden i Norrbottens läns norra distrikt,” en viss frihet för att kunna utövas med framgång. »Denna frihet fanns, så. länge fjällmar— kerna med dalgångar icke voro upptagna, men sedan fjälldalgångarna lämnats till de bofasta, minskades friheten»; och lappfogden sätter minskningen i de ren-

1 En gräns, som i sammanhang med avvittringcn skulle fastställas emellan de delar av lapp- marken, som äro tjänliga för odling, och den mark, där nybyggesanläggningar icke vidare må till— lätas. Enligt Kungl. brev den 13 december 1867 blev i avbidan på avvittringen en provisorisk sådan gransSilåesåämd för Västerbottens län 1868 och för Norrbottens län 1870.

8 Sid.. 62.

• Sida 84
•  Original

skötandes antal och ökningen av fattigvården i direkt sammanhang med nyss anförda företeelser.

Lapparnas särställning i fattigvårdshänseende och särskilt statens ingri— pande däri visar sig alltså framträda såsom en naturlig följd av den ekonomiska utvecklingen i de landsändar där lapparna driva sin näring och de stadigt fort- gående förändringarna i betingelserna för utövningen av denna näring. I det stora hela måste det ock sägas, att de förhållanden i nyssnämnda avseende, som grundat denna särställning, allt fortfarande bestå. Lapparnas i sagda för- hållanden grundade anspråk på statens ekonomiska medverkan till bestridande av kostnaderna för deras fattigvård hava till sin befogenhet med tiden snarare vuxit än förminskats.

Re-nskötselqs Om än således betingelserna för renskötselns bedrivande blivit mindre för- betydelse sa- månliga och den som näringsfång fått kvantitativt maka åt sig, har den därför som praduk— . . . . .- Hmmm-en. icke torlorat- utan fastmera vux1t_1 betydelse som produktionsgren. Renantalet ' utgjorde enligt 1921 års renräkning 161,577. Värdet av en ren, som år 1921 i Norrbottens län uppskattades till ett saluvärde av 75 kronor, lärer nu, över det. hela, icke kunna sättas lägre än 30 kronor.1 De svenska lapparnas renar skulle alltså, lågt räknat, tillsammans representera ett kapital av omkring 5 miljoner kronor, varav ensamt i Norrbottens län omkring 3.5 miljoner. Den statsekonomiska betydelsen av lapparnas produktion ökas emellertid därigenom att den gör fruktbärande sådana trakter av landet., där i stort sett, med undan- tag av den allenast till vissa punkter koncentrerade bergverksrörelsen, någon annan produktionsverksamhet icke kan idkas. Utan renskötseln skulle ju de stora fjällvidderna i norr och utmed riksgränsen vara så gott som helt och hållet en improduktiv, folktom ödemark. Har detta näringsfång under gångna tider fått maka åt sig till förmån för jordbrukskulturen, så att det slutligen begränsats huvudsakligen till just de ofruktbaraste delarna av landet, finnes så mycket mera skäl för staten att. tillse det livsbetingelserna för dess idkare icke alltför mycket få stå efter dem för landets invånare i gemen; och dit hör även att foga sådana anstalter, att lapparna såsom gamla och orkeslösa kunna föra ett drägligt och, såvitt möjligt, sorgfritt liv. såiålå%r- . Anledning till ett kraftigare statsingripande i sistberörda avseende föreligger bundna sm; jämväl 1 det förhållandet, att lapparna just genom beskaffenheten av srtt nä- righgter och ringsfång och naturen hos de trakter där det drives äro, såsom förut antytts, i deras _inver- vida högre grad än rikets övriga invånare utsatta för att drabbas av arbetsoför— k'm Pa lam”- måga och fattigvårdsbehov.

t' " - - .. - o .. .. - .. fat få?” Redan Vidsträcktheten 1 det område, varöver lapparna ha att rora srg for att La MMS kunna driva sin näring, ger en föreställning om de svårigheter som härvid flyg,-”ga,, möta. Detta område sträcker sig från Sveriges nordspets, ja om man tager

hänsyn till Norgesflyttningarna än nordligare, till nordändan av Dalarna, ett avstånd inom Sverige av över 800 km. eller omkring halva landets längd, samt från norska gränsen omkring 150 år 200 km. nedåt landet eller bortemot Sveriges halva bredd. Inom detta område, omfattande en areal av omkring 130,000 kvadratkm., hava de jämförelsevis fåtaliga lapparna att föra omkring och sköta sina omkring 160,000 renar.

Detta vidsträckta område har tillika den mest ogästvänliga natur. Det utgöres till största delen av den riksskiljande fjällryggens utgreningar åt öster med deras sluttningar, inneslutande stora ödsliga fjällvidder utan eller längre ned med en sparsam vegetation av fjällbjörk, viden och gräs, därnedanför vidsträckta myrmarker och skogar samt först längst ned i älvdalarna fruktbarare marker,

* Priserna växla naturligen ganska mycket och hava betydligt sjunkit sedan 1921; saluprisen på slaktdjur dock mindre. En »sats» (: 10 renar av olika slag) betingar, enligt meddelade upp- lysningar, i Västerbottens län, skogsrenar omkring 350 kr., fjällrenar omkring 300 kr. I Norr— bottens län uppgives prisläget något högre.

• Sida 85
•  Original

där vegetationen och gräsväxten äro rikligare. Detta område saknar till allra största delen farbara vägar; endast stigar för fotvandrare eller klövjande ; fort- komsten hindras av strida eller djupa vattendrag, som vår och höst kunna vara så gott som oöverkomliga, samt djupa vattendränkta myrar. Vintertiden ligger snön till flera meters djup.1

Man förstår att renskötseln, då naturförhållandena äro sådana, skall vara ett mödosamt yrke. Därtill kommer att detta yrke till sin egen beskaffenhet är sådant, att det är förbundet med stora mödor och svårigheter. Renen är även i tamt tillstånd ett halvvilt djur. Han är van att vandra oupphörligt från en plats till annan, allteftersom betet tryter eller är rikligare. Därjämte är han beroende av klimatet samt känslig för Väder och vind. Och det är ej små om- råden, som renarna-s vandringar omspänna; de gå ofta många mil i sträck och plats ombytes ofta dag efter dag. Då renen vill bryta upp, måste lappen följa med antingen han vill eller ej; han kan endast till en Viss grad bestämma över färden och dess kosa.

Svårigheterna minskas knappast därav att en viss regelbundenhet äger rum i renens vanor och lapparnas därav beroende flyttningar. Om sommaren vistas renen på högfjället, högre upp ju varmare vädret är, för att där undvika de be— svärliga myggorna, bromsarna och andra insekter. I trakter, där sådant är tillåtet, gå flyttningarna in i Norge. Under denna tid måste vid en ordentlig renskötsel renarna vaktas dag och natt. Vid hösten övergives fjällen och re- narna föras ned i skoglandet, där hjordarna förbliva tämligen stilla under vinter— månaderna, då renslaktningen pågår. Vid vårens annalkande, då betet i sko— garna börjar bli sämre eller mindre åtkomligt till följd av snöns mängd och hårdhet, ställes färden äter upp mot fjällen till dessas sluttningar, där lapparna i regel ha sina huvudvisten i björkregionen och renkornas kalvning mestadels föregår; där flyttningen till Norge sker tidigare, försiggår den därstädes.

Dessa ständiga flyttningar, under vilka lapparna medföra sina barn och en stor del av sitt bohag, äro givetvis mycket besvärliga. Man får en mycket livlig föreställning om lappens mödosamma liv i den av Jukkasjärvilappen Jo- han Turi författade skildringen av lapparnas'(närmast Tornelapparnas) liv.2 I målande ord beskriver han där, t. ex. huru det under flyttningen kan vara så kallt, att tältduken fryser, så att han icke kan böjas och måste torkas vid en stor eld innan resan kan anträdas, huru det började snöa, så att kläderna blevo våta ända intill kroppen, och det blev så kallt att kläderna fröso. och, fortsätter han såsom skildrande ett bestämt fall ur verkligheten, »då hans kläder voro frusna, så att de icke kunde böjas, kröp han ihop vid sidan av en stor sten. Och han hade icke eld, och så frös han ihjäl.» Eller han beskriver renvaktarens sorg, då han icke finner hjorden som kommit bort för honom i snöyran; »då är det trist för renvaktaren, om han därtill är halvt barn ännu, då springer han och gråter och vet icke vart han skall gå. Och en sådan, han finner nog icke hjorden, han bliver ofta själv borta också.» Eller han målar i ord, huru när de flytta, det är så fullt av tuvor, att slädarna slänga från tuva till tuva och från sten till sten, och de skyggaste renarna springa tvärs för och bakom tråden och slädarna hänga fast bakom sten och tuvor; >>och barnen gråta, när slädarna ruska så hårt att barnets huvud icke tål det». Eller huru, då snön är djup, re—

1 Uti P. Lastadius förut omförmälta. journal förekomma. flera målande skildringar av de be- svärligheter, resorna i lappmarken på. 1820-talet förorsakade en svensk resande. Om man förlägger skådeplatsen något tiotal mil högre upp mot fjällen, kunde nog hans skildringar vara. riktiga än i dag. Se t. ex. jnurnalen över första året, sid. 252 ff. Först på. senaste tiden ha genom de av staten bekostade s. k. ödebygdsvägarna utsikter öppnats och delvis redan förverkligats att få. framkomliga körvägar även in i lappmarkerna, dock endast till av fasta bebyggare mer upptagna platser. 17»Mnittalns samid bina», med dansk översättning, Kinbenhavn 1910; i svensk översättning

• Sida 86
•  Original

])at mödo- samma tzr-ct : fjällen.

liens/röt- selns ekono- Anz'zslra maker.

narna sjunka ned i snön, som knappast nOg bär släden. »Den första släden här den och den andra, men så börja de slädar som komma efter att sjunka ned och då orka renarna icke att; draga, när,den främsta renen drager och de bakersta re— narna hålla igen emedan de icke orka att draga, då snön är djup och den översta. snön så hård, att det begynner göra ont i renens ben»; och då är det ingen annan råd än att lappen får giva sig till att draga själv.

Men det är ej blott flyttningarna som medföra mödor och besvärligheter. Hela fjällappens liv är sådant. Turi skildrar, huru kåtan på högfjället rives upp av stormen, »och då bliver både barnen och barnens moder utan skydd och det är icke annat att göra än att samla ihop och täcka över dem, om det icke är en annan kåta i närheten, dit de kan gå». Snön kan ock komma in i kåtan, om den så än står uppe. >>0m morgonen kan allt i kåtan vara täckt av snö, så att det ligger en aln tjockt över folket, och när man då skall tända morgoneldcn. är det ett stort arbete att skovla snön ut ur kåtan och få elden att brinna». Röken i kåtan är ock svår. Kåtan kan ibland vara så fylld med rök, att det rent förstör ögonen >>och därför äro många lappar halvblinda». '

Lapparnas liv som renskötare är sålunda ett mödosamt och påfrestande liv. Det kan emellertid levas samt medföra styrka och levnadsglädje därför att det är ett enkelt liv i den fria naturen under omedelbar påverkan av dess icke blott förstörande utan även välgörande krafter. Man skulle begå ett stort misstag om man på grund av Turis och liknande skildringar tänkte sig lapparna såsom några vildar eller som olyckliga proletärer. Detta är så långt ifrån händelsen. att deras ställning såväl ekonomiskt som socialt är fullt jämförlig med den svenske nybyggarens; ja hos ej så få torde höja sig däröver.

Det må dock bemärkas, att vad här ovan skildrats gäller egentligen om de renskötande fjällapparna. Skogslapparna föra ett levnadssätt och hava en ställ- ning ungefär liknande den svenske nybyggarens. Och bland dem, som övergivit renskötseln, ha många hemfallit till en lott, som i yttre hänseende torde kunna kallas proletärens, om de än till sin inre ställning genom sin i allmänhet stora förnöjsamhet och religiositet i regel hålla sig vida ovanför dennes.

Men en stor kraftförbrukning kräver fjällappens levnadssätt. Han är mycket utsatt för sjukdomar, helst sådana som äro beroende av klimat och naturförhål— landen. han åldras jämförelsevis tidigt och han blir lätt invalid. I psykiskt avseende alstras genom naturens dysterhet och naturkrafternas obehärskade spel omkring honom och med honom lätt en viss tungsinthet, som ej sällan övergår till verklig sinnessjukdom. Fallen av sådan äro, som förut blivit an- märkt, bland lapparna jämförelsevis talrika.

Dessa nu senast berörda förhållanden inom lapparnas yrke och liv bidraga till att de vid en jämförelsevis tidigare ålder än den svenska befolkningen gå för— lustiga __sin arbetsförmåga eller åtminstone finna den mer eller mindre förmin— skad. Ar det då så att de för sin utkomst äro hänvisade endast till vad de genom sitt arbete kunna förvärva, bliva de objekt för fattigvården.

Här tillkommer ännu ett annat förhållande som för lapparna ökar risken för en dylik eventualitet. Det har ovan sagts, att renskötseln är en näring som giver god inkomst; och en renhjord av t. ex. 500 år 1,000 renar representerar ett ganska avsevärt kapital. Men detta kapital är dock rätt så osäkert; i högre grad än kapital i allmänhet utsatt för att utan ägarens förvållande gå förlorat. Det inträffar t. ex. ett så kallat flenår,1 då den hårda isskorpan på snön hindrar renarna från att komma åt sitt foder, renarna svälta och kalvar och andra sva— gare individer dö. Det anföres exempel på att förmögna lappar på ett enda flenår blivit bragta till tiggarstaven. En cpidemisk sjukdom inkommer i ren— hjorden, mul- och klövsjuka, mjältbrand m. fl., och renarna dö i hundratal.

' Om betydelsen av denna term se sid. 17, not 3.

• Sida 87
•  Original

Dess hämmande försvåras genom renarnas spridning över stora otillgängliga. områden. Man såg t. ex. helt nyligen i tidningarna, huru inom Kalls och Frostvikens lappbyar i Jämtlands län hundratals renar dogo i en epidemisk sjukdom, vars beskaffenhet man ej närmare kände utan måste bli föremål för särskild undersökning. Eller vargar och järvar kunna härja renhjorden och döda hoptals av djur eller skrämma, dem, så att de gå förlorade. Växlingarna från rikedom eller burgenhet till fattigdom äro så mycket mera påfrestande. som de ofta nog komma oberoende av lappens egna åtgöranden och ej kunna genom sådana förekommas.

Till dessa från lapparnas yrke härflytande orsaker till en jämförelsevis mera betungande fattigvård och ett behov av statens ingripande till lindrande av dess tryck sluta sig även andra, mera utanför lapparnas förhållanden liggande skäl till ett sådant ingripande. Det kommer att i det följande närmare beröras,1 huru- som skattetrycket i en del av lappkommunerna nödvändiggör en statssubvention för att de skola kunna bära påfrestningen av jämväl den lapska fattigvården. .Xv den historiska redogörelsen2 framgår ock, att redan vid statens första mellan- komst med hjälp till denna fattigvård detta förhållande varit en kraftigt dri- vande faktor. De ordalag. vari detta skäl framföres, kastar ett ljus över en sida härav, som också är anledning att i detta sammanhang beakta. Det säges nämligen, att nybyggarallmogen i socknen anser sig varken pliktig eller för— mögcn att underhålla de lapska fattiga och att det är hårt att ålägga den detta onus. Därför påkallades statens hjälp; och vi ha sett att denna somligstädes blivit ganska effektiv. , Utan tvivel ligger i den bofasta befolkningens nu antydda betraktelsesätt i fråga om den lapska fattigvården, vilket såsom av det föregående framgår ännu ' existerar.”? en sida av lappfattigvårdens särställning, som är av stor betydelse. Det föreligger i det nämnda förhållandet en fara för att denna särställning. om lappfattigvården skall helt överlämnas till kommunerna, kan komma att framträda i en kvalitativ mindervärdighet hos denna fattigvård. Detta synes sa mycket snarare kunna befaras, som lapparnas egendomliga levnadsvanor och andra för dem säregna förhållanden verkligen lägga åtskilliga svårigheter i vägen för de vanliga fattigvårdsmyndigheterna såväl i fråga om en rätt insikt uti vad denna fattigvård kräver som beträffande deras förmåga att ordna den— samma på ett tillfredsställande sätt. Dessa svårigheter samt huru de skola neu— traliseras och avhjälpas bliva föremål för behandling i de nästföljande kapitlen. Ytterst peka de antydda svårigheterna, vilka även föra med sig ekonomiska kon— sekvenser, på ett statens ingripande med ekonomisk hjälp.

1 Sid. 104 ff. & Sid. 7 ff. 3 Se kommunahnyndigheternas yttranden sid. 50 f. Jfr ock Jämtlandskommunernas protester, som beröras här nedan 51 sid. 86 f.

De bo fastna sh'illmng till lappfattig- rården.

• Sida 88
•  Original

KAP. VI.

Organisationen av den lapska fattigvården.

_Principen Då man talat om angelägenheten eller nödvändigheten av en omläggning av på." itf—åf?" den lapska fattigvården, har det, såsom förklarligt är, varit dess stora omfatt— oganiga—S ning och dyrbarhet samt särskilt de dryga kostnader, den förorsakar staten, tion. som på senaste tiden åtminstone fäst blickarna härpå. Det har därför ock le— gat närmast till hands att tänka sig denna omläggning så, att staten frigjordes från all särskild bidragsskyldighet till lapparnas fattigvård, vilken helt borde överföras på kommunerna. Det kommunala intresset skulle då, under den med- verkan av statsmyndigheten, vartill fattigvårdslagen föranleder, utan vidare framkalla ett ändamålsenligt och ekonomiskt handhavande av denna fattigvård på lika sätt och i lika mån som inom den allmänna fattigvården. Visade det sig, att fattigvården för de ifrågavarande kommunerna medförde alltför stor tunga, finge de söka hjälp häremot i samma ordning som rikets kommuner i övrigt. Av den redogörelse för den lapska fattigvården och bristerna däri, som i de föregående kapitlen lämnats, torde framgå, att en så enkel lösning av spörsmå— let som det ovan skisserade icke skulle göra lappfattigvården lämpad att på ett tillfredsställande sätt fylla sin uppgift. För detta ändamål måste omlägg- ningen göras på annan bog, i viss utsträckning träffa själva organisationen. Det ögonmärke, som härvid måste uppställas och följas, är givetvis —— detta får ej förbises —— att få denna fattigvård billigare och, om möjligt, nedbringa sta- tens kostnader för densamma; men på samma gång måste det tillses, att detta ej sker medelst eller föranleder till minskning av fattigvårdens effekti— vitet, utan att denna i stället ökas, så mycket mer som det redan nu brister ej så litet i detta avseende. Fattigvårds- Det första spörsmål som framställer sig, då det gäller att komma till en än- __/age_n häl-_ damålsenlig organisation av den lapska fattigvården, är detta: skall man för Qij/l" ”Ve”, för denna fattigvård hava behov av och därför söka åstadkomma en särskild orga— appfatt/g- u - .. - . - .; u .. ., o .. vården. nisation och en sarskild lagstiftning. Sasom av_det foregaende framgar gal— In m e en ler nu för lapparna formellt den allmänna fattigvårdslagen, fastän densam— laåsk at- ma vad Jämtlands län angår icke alls och beträffande Norrbottens och Väster— tigvård, bottens län allenast på ett ofullkomligt sätt tillämpats. Det har ock, särskllt skild från vad förstnämnda län vidkommer, satts i fråga att särskilda, med kommunerna 7nå'å7åaalldt- icke sammanfallande distrikt för lappfattigvården skulle inrätta—s, varav bleve Hymni,” en följd att fattigvardslagens bestämmelser icke kunde för densamma bliva gällande. Aven inom de två övriga länen ha från kommunalt håll röster höjts för att helt skilja lappfattigvården från den kommunala fattigvården, vilket ju också skulle innebära ett frångående av grundprincipen i fattigvårdslagen.

Man torde icke vid framkastandet av dessa förslag närmare tänkt sig in uti konsekvenserna av dem eller huru avskiljandet av den lapska fattigvården skulle genomföras. För kommunerna har intresset varit det rent ekonomiska att bliva

• Sida 89
•  Original

fria från den kostsamma lapska fattigvården och låta densamma vila helt och hållet på staten. En sådan anordning skulle alltså gå i alldeles motsatt riktning mot den här ovan angivna. Man har tilläventyrs också tänkt sig att lappfat- tigvården borde vila på lapparna själva. En sådan tanke har åtminstone un- der vissa gångna tidsperioder icke varit så alldeles främmande för dem, som haft att syssla med denna fråga. Förhållandena med avseende på lapparnas renskötsel, på vilken man härvid torde hava tänkt såsom det ekonomiska un- derlaget för en sådan lapparnas ansvarighet, äro emellertid nu helt andra än förr. Såsom framdeles kommer att närmare beröras, lärer det numera icke kunna tillrådas att lägga den lapska fattigvården på sagda näring, utan staten lärer fortfarande såsom hittills få lov att träda till. I varje fall är det utom allt tvivel att fattigvården genom en sådan tudelning skulle bliva icke billi— gare utan betydligt kostsammare än nu.

Det finnes icke heller någon anledning att antaga att den skulle bliva bättre eller mera ändamålsenlig. Tvärtom peka erfarenheterna från Jämtlands län, där staten bekostar det hela och särskilda styrelser hava fattigvården om hand, i alldeles motsatt riktning. Stadgandet i gällande fattigvårdslag att under- stöd bör lämnas på sådant sätt, att den behövande må bliva i stånd att för fram- tiden genom eget arbete försörja sig och de sina, vilket är en kardinalprincip för en god fattigvård, lärer man, vad beträffar nämnda fattigvårdsförvaltning, utan överdrift kunna beteckna som en död bokstav. Likaså är det i stort sett med grundsatsen att den enskildes egna medel och egen arbetsförmåga böra utnyttjas — 11. b. med nödig urskillning och blick på framtiden _ innan fat- tigvården träder emellan. I dessa som i andra avseenden äro förvisso den för— farenhet och det intresse som de kommunala institutionerna förvärvat och sitta inne med och som även framträder och visar goda frukter inom arbetet på fat- tigvården, en grund att bygga på, som erbjuder möjligast goda säkerhet för ett gott resultat. Den bör därför ej lämnas oanvänd även då det gäller lappar— nas fattigvård.

Svårigheter skulle det Ock möta i praktiken att bestämma gränserna. för en sådan särskild lapsk fattigvård. Huru vitt skulle den sträcka sig? Om den- samma begränsades till att omfatta allenast de nomadiserande lapparna, skulle, särskilt vad beträffar Jämtlands och Västerbottens län men även för stora de— lar av Norrbottens län, det mesta, ja nästan så gott som alltsammans av vad nu faller under den lapska fattigvården, stanna utanför. Detta" skulle innebä— ra en lösning, som både för många. av de härav berörda kommunerna och för de behövande lapparna själva kunde bliva nog så ödesdiger. Ja det vore med hänsyn till den del av den lapska fattigvården, som nu är mest tyngande, ingen lösning alls. Å andra sidan kunde denna särskilda lapska fattigvård ej heller lämpligen utsträckas att omfatta alla behövande, som äro av lapsk nationa- litet. En mycket stor del av dessa hava under tidernas lopp blivit lika bo- fasta som svenskarna samt till näringsfång och levnadssätt sammansmält med dessa; de begagna sig av de kommunala institutionerna och äro skattskyldiga till kommunerna. En icke så liten del av dem är därjämte spridd i kommuner långt utanför de egentliga lappmarkerna eller renbetesområdena. Några bestämda gränser kunde icke dragas för vad som skulle lämpligen hänföras till lapska fattigvården vare sig lokalt eller med hänsyn till personerna. '

Det visar sig alltså i själva verket omöjligt att uppdraga en riktig och i prak- tiken användbar gräns mellan denna särskilda lapska fattigvård och den all- männa fattigvården. Man torde invända att så dock hittills skett vad beträf- far Jämtlands län. Härvid är dock att bemärka, för det första att den gräns , som där dragits är långt ifrån tillfredsställande, vadan starka krav också * framträtt på att borttaga densamma. Och vidare har lapparnas övergång till och sammanblandning med de bofasta nybyggarna av särskilda skäl där ej ta-

• Sida 90
•  Original

git på långt när den omfattning som i de två nordligaste norrlandslänen. Det skulle därför vara olämpligt och beteckna en omvandling till det sämre, om det ock läte sig genomföras, att på de sistnämnda länen tillämpa en sådan organi- sation som den som för närvarande faktiskt tillämpas inom Jämtlands län. Tvärtom lärer det vara den sistnämnda, som utan hemul i lagstiftningen och utgörande en av historiska skäl framkallad oegentlighet måste utbytes mot en annan och mera—ändamålsenlig anordning.

Till de ovan anförda skälen för ett sammanförande av den lapska och den allmänna. fattigvården kommer ytterligare ett, om man så får säga, politiskt sådant. Det är redan i förbigående antytt, att hos lapparna själva, särskilt hos vissa. mera tongivande kretsar inom de sydligare lappområdena, framträtt en strävan att lapparna måtte i fråga om medborgerliga rättigheter och skyl— digheter bliva fullt likställda med rikets övriga invånare. För en sådan strä- van har under senare tid framträtt såsom tolk det tidningsorgan »Samefolkets egen tidning», vilken uppsatts och ntgives i syfte att genom det offentliga or— det- tillvarataga lapparnas (: samefolkets) ekonomiska och kulturella intressen.' Så långt denna strävan förenas med bibehållandet av renskötseln såsom lappar— nas huvudsakliga yrke, vars övergivande utan tvivel skulle såväl ekonomiskt som socialt visa sig medföra skadliga följder icke minst för lapparna själva, är därom intet annat än gott att säga. Det synes vara allt skäl för statsmakterna att gå den till mötes så långt förhållandena det medgiva-. Från denna synpunkt skulle ett avskiljande av lapparna i fattigvårdsavseende framstå såsom synner- ligen olämpligt och otidsenligt. Ett inordnande av lapparna, så långt detta låter sig göra, i de lokala kommunerna. inom vilka de leva och driva sin näring. under gemensamma rättigheter och plikter med kommunens övriga medlemmar kan ej annat än för både stat och kommun vara. önskligt och böra befrämjas.

I detta sammanhang torde böra omnämnas ett tidigare under sysslandet med förevarande fråga framställt förslag, att med bibehållande av den kommunala fattigvårdsstyrelsen såsom en gemensam sådan ekonomiskt skilja lappfattig— vården inom kommunen från den allmänna. Detta förslag, som i medlet på 1870—talet på grund av Kungl. Maj:ts uppdrag framlades av dåvarande revi— sionssekreteraren E. Poignant, åsyftade en lagstiftning rörande ordnandet av lapparnas kommunalförhållanden i Västerbottens och Norrbottens läns lappmar— ker och synes _varit avsett att framläggas för riksdagen, ehuru sådant seder- mera icke ägde rum. Enligt detta förslag skulle lapparna inom varje "fattig— vårdssamhälle bilda en särskild rote, så till vida att den bofasta befolkningen befria-des från utgifter för vården om lapparnas fattiga och lapparna fritoges från att bidraga till underhållet av fattiga som tillhörde de bofasta; men verk— ställighet och förvaltning skulle tillkomma den gemensamma fattigvårdsstyrel— sen. Kostnaderna för lappfattigvården skulle bestridas dels med en på visst sätt uträknad, lapparna tillkommande andel i fattigvårdssamhällets inkomster enligt då gällande fattigvårdsförordning, dels med socknens andel i statsbidraget till understöd åt fattiga bland lappallmogen och dels slutligen med tillskott från lapparna själva.

Detta förslag, som på sin tid framställdes för underlättande av kommunal— lagarnas tillämpning inom lappmarkskommunerna under förhållanden. som icke voro jämförliga med de nu föreliggande, torde numera sakna aktualitet. Det strider ej mindre än de här förut omförmälta mot den nu gällande fattigvårds— lagen, som dessutom borttagit roteindelningen. Och det har icke under den av lappkommittén verkställda eller den nuvarande utredningen av någon bland de intresserade återupptagits. Mot detsamma gäller i övrigt de här ovan fram—

¹ Tidningen började utgivas i november 1918 och utkommer 4 gånger om året: utgivare är landsstatstjänstemannun Torkel Tomasson.

• Sida 91
•  Original

lagda skälen mot avskiljande av lappfattigvården från kommunernas allmänna fattigvård. _ På grund av vad här ovan anförts tillstyrkes alltså,

att någon särskild lapsk fattigvårdsförvaltning ej må komma till stånd, utan att. för fattigvården bland lapparna bör gälla den all— männa fattigvårdslagen och ett ordnande av densamma följaktligen äga rum såvitt möjligt i överensstämmelse med denna lag.

Fattigvårdslagen, såväl den nu gällande som de föregående, har gjort fattig-_ Prinu'zfrkom- vården till en kommunal angelägenhet. Det är primärkommunen, som skyldig- "(VM” m.fl” 0 - .. - .. - ( . _ .. .. foi'lqppjaf- heten pav11ar att sorja for sma fattiga medlemmar och som darfor har att t,_g,.(,,.dm_ ordna sin fattigvård i enlighet med fattigvårdslagens föreskrifter. Redan nu är, såsom i det föregående påvisats, inom Norrbottens och Västerbottens län även lapparnas fattigvård principiellt lagd på kommunerna; och där innebär således tillämpningen av ovan angivna grundsats intet nytt. Inom Jämtlands län däremot, där lappfattigvården besörjes av de från kommunerna fristående s. k. lappförsamlingarna, måste, om fattigvårdslagen skall bliva gällande även i praktiken, liksom den är det formellt, en omläggning äga. rum. I fråga om vilka personer, som skola i fattigvårdshänseende tillhöra en Omläggjliny - . . ' ' -- P ' ' ' av./amf- kommun, ai mantalsskrivningen bestämmande. Denna eter al 1 srn ordnlng la'nlslaJ ar- i viss mån vilande på kyrkoskrivningen. Dessa registreringsåtgärder äro emel- ,,,,s',,,,,£,%',,,,, lertid vad angår lapparna i Jämtlands län, såsom framgår av redogörelsen skrivning. i kap. 1, vid sidan av författningarna ordnade på ett mot vad som gäller för riket i övrigt i viss mån avvikande sätt. En omläggning av lapparnas fattigvård förutsätter därför en omläggning av det praktiserade sättet för dessa lappars kyrko- och mantalsskrivning. Dessa registreringsåtgärder måste även här verkställas i full enlighet med författningarna-. Svårigheten att avgöra., inom vilken kommun de nomadiserande lapparna skola anses hava sitt bo och hemvist, vilken svårighet varit anledningen till den avvikelse från det lagenliga förfarandet som hittills ägt rum, lärer ej vara oöverkomlig. I varje fall är den för Jämtlands län ej större än i de två nordligare länen. För dessa sistnämnda läns lappmarker gäller emellertid, såsom tidigare an- märkts,1 enligt % 16 mom. 1 i Kungl. förordningen den 6 augusti 1894 an— gående mantalsskrivning, sådant detta lagrum lyder enligt Kungl. förordningen den 11 juni 1918, vissa särskilda bestämmelser rörande lapparnas mantals- skrivning. Enligt dessa skall den del av lappbefolkningen, som kringflyttar utan stadiga boningsplatser (: de nomadiserande lapparna), mantalsskrivas stam- eller byvis. Därjämte skall till mantalsskrivningen uppgivas och i mantalslängden antecknas varje persons nationalitet och språk. Härmed kan jämföras vad som genom Konungens befallningshavandes i Jämtlands län skrivelser till vederbörande hära-dsskrivare den 10 november 1911, den 2 februari 1912 och den 21 februari 1919 föreskrivits rörande lapparna i Jämt- lands län, nämligen att lapparna skola mantalsskrivas inom vissa bestämda kommuner allt efter de lappbyar de tillhöra samt att de för varje kom— mun skola sammanföras i en särskild längd. De kommuner, inom vilka på grund av denna föreskrift lapparna äro mantalsskrivna och för vilka alltså berörda föreskrifter äro tillämpliga, äro Frostviken, Hotagen, Offerdal, Kall, Hallen, Undersåker, Tännäs och Storsjö. Vad angår de till Idre lappby hörande lapparna, äro dessa kyrkoskrivna i Tännäs socken av Jämtlands län men synas icke vara. någonstädes mantalsskrivna.” Att märka är att de an-

1 Sid. 3. 2 Det är emellertid ifrågasatt, att. det av Idrelapparna upptagna betesområdet i Kopparbergs län skall. till följd av renbeteskonventionen med Norge, helt, evakueras.

• Sida 92
•  Original

förda specialföreskrifterna för Jämtlands län för närvarande tillämpas både på nomadiserande (renskötande) oc-h bofasta lappar, vilket gör, att beträf— fande dessa senare mantalsskrivningsorten icke alltid sammanfaller med bo— stadsorten.

Det synes lämpligt att enahanda principer, som gälla för de nomadiserande lapparna inom lappmarkerna i de två nordligaste länen, få gälla även be- träffande Jämtlands län, så att även inom detta län de nomadiserande (ren— skötande) lapparna mantalsskrivas efter de lappbyar de tillhöra, d. v. s. inom den kommun, där lappbyn har sitt huvudviste. Detta bör emellertid gälla allenast de verkligt renskötande lapparna jämte hustrur och minderåriga. barn, ej dem som hava upphört med renskötsel och äro boende på en viss be- stämd plats. Dessa senare böra givetvis mantalsskrivas inom de kommuner, där de äro boende.

Huruvida för Jämtlands läns ifrågavarande kommuner bör gälla föreskrif— ten om anteckning i mantalslängden av befolkningens nationalitet och språk, saknar i förevarande sammanhang större betydelse. Vad särskilt anteckning om språk angår, kan sådant givetvis icke komma i fråga inom Jämtlands län, där samtliga lappar tala svenska och talandet av lapska endast förekom- mer lapparna emellan.

Lappurna Däremot synes praktiskt att för socknarna inom lappmarkerna, liksom för de ftötiaf] ”&le ovan angivna kommunerna i Jämtlands län enligt Konungens befallnings- ååälffå? havandes föreskrift redan nu äger rum och såsom det för övrigt av lapp- sig. kommlttén föreslagits 1 fråga om kyrkoskrivningen, upptaga föreskriften att i mantalslängden lapparna skola. föras för sig, skilda från den övriga befolk— ningen. Härigenom underlättas väsentligt genomförandet av de särskilda an— ordningar beträffande den lapska fattigvården, som i det följande komma att ifrågasättas. Detta är emellertid en verkställighetsföreskrift, som ej kräver någon författningsändring och som kan anpassas efter omständigheterna. Lappamas Vad kyrkobokföringen angår har denna för förevarande fråga icke bety— kyf'kPSkTW' delse i annan mån än genom dess sammanhang med mantalsskrivningen. Enligt "mg" lappkommitténs förslag till lagar om fjällrenskötsel och om skogsrenskötsel skall kyrkoskrivningen bliva avgörande för huruvida en person skall anses för lapp eller icke. »Såsom lapp», heter det, »anses i denna lag envar, vilken på grund av härstamning och med hänsyn jämväl till att han eller hans förfäder drivit renskötsel blivit såsom lapp kyrkoskriven». Med hänsyn till den betydelse, kyrkoskrivningen alltså skulle komma att få, har kommittén ock framhållit såsom nödvändigt, att till vederbörandes ledning särskilda be- stämmelser utfärdas angående densamma; och kommittén har uppdragit vissa allmänna riktlinjer härför. Givet är, att de bestämmelser i ämnet, som i enlighet härmed komma att utfärdas, även böra gälla för kyrkoskrivningen av lapparna i Jämtlands län. Således skola, såsom ock lappkommittén fram— håller, föreskrifterna om lapparnas i Jämtlands län kyrkoskrivning i fyra icke territoriella lappförsamlingar, Frostviken, Föllinge (Hotagen), Unders- åker (Kall) och Hede (Tännäs), upphöra att gälla och lapparna därstädes kyrkoskrivas i vederbörande territoriella församlingar på enahanda sätt som om deras mantalsskrivning här ovan blivit framställt,

Jämtlands— Givet är emellertid att för de kommuner inom Jämtlands län, som mest kågwlffåiflt- skulle träffas av den ifrågavarande omläggningen, d. v. 5. de egentliga lapp— m—hg till om_ kommunerna, denna kommer att ställa sig ganska motbjudande. Vissa av läggningen dem höra ock redan nu till de av skatter mera betungade, och de motse med v_ app at— en förklarlig räddhåga den ytterligare förhöjning i denna tunga, som hotar "gm" 9” dem genom överförande på kommunerna av den lapska fattigvården. Protester ha ock redan avhörts från dem i anledning av de förslag i ärendet, som

• Sida 93
•  Original

framställts uti den av sekreteraren i lappkommittén avgivna, förut omnämnda P. M.

Nämnda förhållande kan dock icke tillmätas någon avgörande betydelse gentemot de stora fördelar, såväl ekonomiska som i avseende på effektiviteten, vilka omläggningen kan förväntas medföra. Farhågorna torde dessutom till stor del få anses som överdrivna och obefogade. Det kan icke med fog förut- sättas, att lappfattigvården, rätt omhänderhavd, för ifrågavarande kommuner kan bereda större svårigheter än den nu gör för många kommuner i Norr- bottens län. För flertalet av ifrågavarande kommuner, inom vilka renbetes— landen äro belägna, ha också de kommunalskatter, som genom tillämpning av nya principer i avseende å renbeteslandens kommunala beskattning inflyta från dessa, fått ett betydande tillskott till fyllande av de kommunala behoven just från de områden, som blivit avsatta för lapparnas räkning. Visserligen till- föras dessa inkomster kommunerna icke i direkt förhållande till de mantals- skrivna lapparnas antal inom de olika kommunerna, utan efter de ifrågavarande områdenas belägenhet; och de bliva därigenom icke heller någon direkt kom- pensation för den lapska fattigvården. Men samtliga de kommuner, inom vilka lappar mantalsskrivas, erhålla dock ganska betydande belopp. År 1920 utbetaltes alltså enligt uppgift av lappfogden i kommunalutskylder för renbeteslanden och för de till dessas utvidgning inköpta hemmanen till nedan- nämnda kommuner följande belopp: Undersåker 6,212 kronor 70 öre, Åre 525 kronor 84 öre, Offerdal 1,028 kronor 32 öre, Oviken 9,435 kronor 66 öre, Hallen 928 kronor 80 öre, Kall 1,678 kronor 74 öre, Hotagen 2,68?) kronor 80 öre, Frostviken 5,129 kronor 88 öre, Tännäs 3,233 kronor 45 öre, Storsjö 36 kronor 33 öre och Hede 137 kronor 78 öre. Genom folkpensioneringen har dessutom även den lapska fattigvården i avsevärd mån lättats. Det må er- inras, att enligt förut meddelade uppgifter1 för år 1920 till sex av de ovan nämnda kommunerna utgått i pensionsbelopp för lapska pensionärer tillhopa 6,115 kronor 50 öre.

Några särskilda skäl att låta kommunerna i Jämtlands län bibehålla sin undantagsställningi fråga om de där boende lapparnas fattigvård finnas alltså icke; utan böra de likställas med kommunerna i de två nordligaste länen.

Det är dock uppenbart, att genom läggande på dessa kommuner av fattig- vården för lapparna inom de kommuner, där den egentliga lappbefolkningen är tillfinnandes, deras förut i många fall betydande skattebörda skall be- komma en kännbar ökning. Och detta utgör utan tvivel en ytterligare or— sak att genom statens mellankomst bringa dem, i likhet med kommunerna i Norrbottens och Västerbottens län, en lättnad, varom mera framdeles.

Det tillstyrkes alltså, Förslag i de std. 85—87

att primärkommunerna skola, liksom i fråga om fattigvården i belymdlade allmänhet, utgöra de lokala enheterna för den lapska fattigvården, ""m"" samt '

på grund härav,

att den för lapparna i Jämtlands län gällande indelningen i lapp— församlingar med särskild fattigvård skall bortfalla.

För genomförande härav tillstyrkes vidare,

att lapparnas mantalsskrivning inom sist sagda län sker enligt de för mantalsskrivningen i allmänhet gällande bestämmelser; dock att beträffande de nomadiserande lapparna mantalsskrivningen må ske efter lappbyar såsom om lappmarkerna är stadgat. ' Sid. 48.

• Sida 94
•  Original

Särskilda anordnin- yarförlapp- fattigvår- ((en i vissa avseenden erforderliga.

Inom vilka kommuner behov härav föreligger, utrednin- gens om,/'att- nmg.

Lappamas

medverkan

inom lapp- fattigvården. Ingen sär— skild styrelse eller sär— skilda be—

Vidare synes det vara lämplfgt, såsom av lappkommittén föreslagits i fråga om kyrkoskrivningen,

att beträffande lappmarkskommunerna samt de egentliga lapp— kommunerna i Jämtlands län lapparna i mantalslängderna upptagas för sig, skilda från den övriga befolkningen.

l fråga om den närmare organisationen bör såsom en konsekvens av det föregående fattigvårdslagen såvitt möjligt följas. Emellertid äro, såsom framgår av den i föregående kapitel lämnade redogörelsen, förhållandena bc— träffande lapparna så pass säregna och fattigvården för dem för närvarande behäftad med så stora brister, att särskilda anordningar äro erforderliga för att göra den på samma gång ekonomisk och ändamålsenlig.

Ett spörsmål som härvid till en början framställer sig är. vilken ut— sträckning, lokalt sett, dessa särskilda anordningar böra givas eller med andra ord, vilka kommuner utredningen i denna del bör avse. Det är behovet av dylika anordningar, som härutinnan bör bliva avgörande; och detta är å andra sidan beroende av huruvida och i vilket antal lappar finnas inom kommunen och i vad mån de äro föremål för fattigvård. Av det föregående fram— går, att fattiga av lapsk nationalitet i något större antal finnas allenast inom lappmarkskommunerna i Norrbottens län, inom Malå, Stensele, Sorsele, Tärna och Vilhelmina socknar av Västerbottens län samt lappförsamlingarna i Jämt— lands län. Till dessa kommuner och församlingar är också statens deltagandt i fattigvårdskostnadernas bestridande för närvarande inskränkt. Visserligen finnas inom en del kommuner nedanför lappmarksgränsen i Norrbottens län ett jämförelsevis stort antal lappar. Men den av lappkommittén verkställda undersökningen1 har ådagalagt, att bland dessa lappar antalet fattiga är mycket ringa.. Aven om man får antaga, att det istatistiken framkomna antalet understiger det verkliga och att en av bristande tillgångar förorsakad njugg- het i tilldelandet av fattigvård håller antalet nere under vad det borde vara. synes det i varje fall alltför litet för att i och för sig motivera särskilda an— ordningar. Därtill kommer, att största delen av de lappar, som bo i dessa kom- muner, till yrke och levnadssätt äro likställda med den övriga. bofasta be.— folkningen.2 Vad angår Västerbottens och Jämtlands län är antalet lapska fattiga utanför de ovan uppräknade lappmarkssocknarna och lappförsamlin— garna så ytterligt ringa, att några särskilda anordningar med avseende på dem icke ens kan ifrågasättas.

På grund härav har ock den följande utredningen rörande de särskilda anordningar, som böra. komma till stånd med hänsyn till den lapska fattig— vården, begränsats till att avse allenast ovan omförmälda kommuner inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker samt dem. som skulle komma attnmotsvara lappförsamlingarna i Jämtlands län.

Aven inom dessa kommuner är emellertid antalet lappar ganska växlande och behovet av fattigvård för dem skiftande. Det kan därför tänkas att jäm— väl för dessa kommuner behovet av särskilda anordningar för lappfattigvården framträder på olika sätt och med olika styrka samt att anordningarna. om än i huvudsak desamma, också höra i viss mån anpassas därefter.

Såsom en bland de huvudsakligaste anmärkningarna mot den nuvarande or— ganisationen av den lapska fattigvården har i det föregående framhållits, att lapparnas egen medverkan vid fattigvårdens handhavande endast i mycket 1 Sid. 21.

2 En närmare utredning av dessa kommuners ställning med avseende ä lappfattigvården lämnas i samband med undersökningen om statsbidrags utgående till denna fattigvård och vilka kommuv ner därav borde komma i åtnjutande. Sid. 107 f.

• Sida 95
•  Original

ofullkomlig grad tagits i anspråk. För att råda bot på detta missförhållande skulle det ligga nära till hands antingen att för den lapska fattigvården inom kommunen inrätta en särskild fattigvårdsstyrelse med lappar som bisittare, eller ock att, såsom från något håll blivit ifrågasatt, såsom obligatoriskt före- skriva insättandet av ett visst antal lappar i kommunens fattigvårdsstyrelse. Härigenom skulle, förmenar man, denna styrelse på en gång tillföras erfor- derlig sakkunskap i lapska förhållanden och tillförsäkras önskvärt förtroende från lapparnas sida.

Även om man måste giva sin anslutning till riktigheten i sistberörda re- sonemang, synes likväl ingendera av dessa åtgärder kunna tillstyrkas. Vad först angår förslaget om en särskild lapsk fattigvårdsstyrelse, låter sig detta näppeligen förena. med bibehållande av kommunen såsom enhet för fattig— vårdens lokala ordnande. Man skulle därmed falla tillbaka på en särskild lapsk fattigvård, skild från kommunens allmänna fattigvård, med uppgivande av de fördelar, som man velat vinna genom lappfattigvårdens kommunala ordnande. Att med bibehållande av den kommunala gemensamheten anordna två fattigvårdsstyrelser vid sidan av varandra för olika delar av befolkningen skulle otvivelaktigt föranleda slitningar och olägenheter samt motverka det samfällda intresse för fattigvårdens ändamålsenliga handhavande, man velat framkalla. Rimligare synes det andra alternativet med insättande av lappar i kommunens fattigvårdsstyrelse. Men jämväl en sådan anordning skulle vara förbunden med allvarliga olägenheter. Utom de rent tekniska svårigheter. som skulle uppstå i sammanhang med själva valet, såsom rörande antalet lappar som borde ingå i styrelsen m. m., vilka väl vore överkomliga. skulle en sådan anordning till förmån för en viss kategori av kommunens medlemmar framstå såsom stridande mot den strävan till likställighet mellan dessa, som med fog ansetts böra främjas. Det kunde ock i flera fall tänkas uppstå svårighet att bland lapparna i en kommun finna någon som vore lämplig och villig att ingå åfattigvårdsstyrelsen eller i tillfälle att åt detta uppdrag ägna erforder— lig ti .

Härtill kommer, att en anordning sådan som den här ifrågasatta skulle kräva ändring i fattigvårdslagen, något som, då man vill att denna lag skall gälla även för den lapska fattigvården, bör i möjligaste mån undvikas.

På grund av dessa skäl bör man alltså icke påfordra någon särskild sam- mansättning av kommunens fattigvårdsstyrelse med hänsyn till lapparnas fat— tigvård. Kommunen bör vara. oförhindrad att bland sina medlemmar till leda— möter i fattigvårdsstyrelsen utse dem som finnas därtill mest lämpade utan avseende på nationalitet. F innas lappar, som anses lämpliga, är det givet— vis en fördel, om sådana även komma med i styrelsen, men man bör låta detta. ankomme på de väljandes eget bedömande. På detta sätt erhålles den säkraste utsikten att åt fattigvårdsstyrelsen vinna och bevara den kapacitet och det. för- troende, som äro önskvärda och kunna stå till buds. Den för lappfattigvården nödiga speciella sakkunskap, som fattigvårdsstyrelsen härigenom tilläventyrs kan gå miste om, får man söka vinna på annat sätt. Det gives möjligheter att även utanför själva styrelsen vinna lapparnas medverkan i deras fattig- vård, blott man vill på ett rationellt sätt tillgodogöra sig de föreskrifter och anvisningar fattigvårdslagen lämnar.

Det är 19 % fattigvårdslagen, som för sagda ändamål bör komma till an— vändning. Dess bestämmelser om distriktsindelning, om utseende av s. k.

stämmelser om fattig- L'r'lwlsstyrel- sens sam- mansätt- ning.

Distrikts— indelning, vårdare-

vårdare och om distriktsstyrelser giva möjlighet att utan överskridande av fat- system-, lap- tigvårdslagens ram anlita lapparnas medverkan såväl för erhållande av alla nö- pm- som når- diga. upplysningar rörande behövande lappar och deras förhållanden som även för understödens tillhandahållande och tillsynen över deras användning. Uti

dare.

• Sida 96
•  Original

kap. IP är omnämnt, hurusom inom Jukkasjärvi kommun en viss använd— ning av det i ovanberörda paragraf anvisade systemet kommit till stånd. De där tillsatta s. k. tillsyningsmännen, av vilka halva antalet skall utgöras av lappar, äro i själva verket sådana vårdare, som omtalas i 19 % 2 mom., fastän föreskriften därom icke influtit i kommunens fattigvårdsreglemente. Även distriktsindelning äger där rum, likaledes utan omnämnande i regle- mentet; och i åtminstone ett av distrikten utövas tillsyningsmännens funk- tion av en distriktsstyrelse. La-ppar till ett visst antal inkallas till det sam— manträde, då årsunderhållet till varaktigt försörjda lappar bestämmes, lik— som tillsyningsmännen höras angående under mellantiden förekommande frågor om fattigvård till lappar.

Enligt lappfogdens i distriktet vittnesbörd, liksom ock enligt vad som med- delats vid besök i orten, har den i Jukkasjärvi sålunda vedertagna ordningen visat sig ändamålsenlig. Man har därför anledning att fortgå på denna väg. därvid anordningarna böra i möjligaste mån bringas i överensstämmelse med föreskrifterna i 19 % i fattigvårdslagen. Utan tvivel är det. lämpligt att därvid. liksom skett i Jukkasjärvi, använda sig av en blandad sammansättning av fat- tigvårdsstyrelsens organ, så att däri, då det gäller lappfattigvården, ingå både svenskar och lappar. En sammansättning av t. ex. en distriktsstyrelse av enbart lappar kan möjligen föranleda till att styrelseledamöterna bliva alltför benägna att tillgodose sina stamfränder -— exempel därpå lära enligt hittills vunna er- farenheter ej saknas —— eller åtminstone kunna de bliva misstänkta härför. Här— till kommer, att den största delen av fattigvårdskostnaderna torde komma att även efter ändring i fråga om lapparnas skattskyldighet falla på den svenska delen av kommunen.

För att försäkra sig om nödig sakkunskap hos distriktsstyrelserna eller vårdarna samt om tillgodoseende av de särskilda hänsyn, som lapparnas sär— egna förhållanden kräva, synes lämpligt att. vid distriktsindelningen iakttaga att lapparna. d. v. 3. de som i kyrkoboken och mantalslängderna äro upp— tagna. som sådana, komma att utgöra särskilda distrikt, ett eller flera allt— efter behovet. Någon skillnad torde däremot icke behöva göras, om lapparna äro renskötande eller icke. Denna skillnad kommer, såsom framdeles närmare beröres, att hava betydelse med avseende på statens bidrag till lappfattig— vården, men i fråga om fattigvårdens handhavande synes den kunna lämnas å sido, såvitt ej andra förhållanden göra det lämpligt att hänföra de renskö- tande lapparna till särskilt distrikt.

Vad angår vårdare eller tillsyningsmän. vilken sistnämnda benämning synes något oegentlig, bör deras antal inom varje kommun eller fattigvårdssamhälle bestämmas efter behovet, med iakttagande att därtill inom varje distrikt utses såväl lappar som svenskar. Därjämte bör tillses, att de såvitt möjligt få sina boningsplatser och verksamhetsområden så bestämda, att lapparna vid be— hov utan svårighet kunna vända sig till dem, likasom att de själva utan svå— righet kunna göra. sig underrättade, huru de behövande lapparna hava det och huru lämnade understöd användas. Det synes härvid särdeles praktiskt att. såsom skett i Jukkasjärvi, värdarna, där flyttlappar finnas, äro boende in- 'till dessas flyttningsvägar. Vårdarna böra hava rätt och plikt enligt 23 % fattigvårdslagen att mottaga samt till fattigvårdsstyrelsen eller dess ordfö- rande fortskaffa. anmälningar om behov av fattigvård. I allmänhet torde det vara lämpligt att ordningsmännen i lappbyarna erhålla uppdrag som vår— dare; dessa torde nämligen få anses särskilt förtrogna med lapparnas inom byn såväl ekonomiska som andra förhållanden. Det bör ej heller vara ute-

1 Sid. 41.

• Sida 97
•  Original

slutet, utan där möjlighet gives tvärtom lämpligt, att för fattigvården in— tresserade kvinnliga lappar t. ex. lapska skollärarinnor erhålla uppdrag som vårdare.

Huruvida värdarna böra sammansluta sig till distriktsstyrelser, bör lämp- ligen bero på förhållandena inom varje särskild ort. Där så kan ske, synes en sådan sammanslutning vara att anbefalla såsom ägnad att giva stadga. och enhet åt fattigvårdsarbetet.

Ur samma synpunkt bör såväl distriktsindelningen som vårdareinstitutionen göras till föremål för bestämmande i kommunens fattigvårdsreglemente, så- som ock i 19 % 2 mom. fattigvårdslagen förutsättes. Det bör ankomma på vederbörande länsstyrelse, som har att fastställa dylikt reglemente, att hålla hand däröver att så sker, likasom den ock har att tillse det reglementets be— stämmelser i denna del vederbörligen följas.

I enlighet med vad i det föregående utvecklats tillstyrkes alltså,

att uti ifrågavarande kommuner distriktsindelning enligt 19 % 1 mom. fattigvårdslagen införes, därvid lapparna hänföras till ett eller flera särskilda distrikt,

att för lappfattigvården inom kommunen utses vårdare enligt. 19 % 2 mom. fattigvårdslagen, varvid bör tillses, att inom varje lapp- fattigvårdsdistrikt må finnas vårdare av både lappar och bofasta, samt att därtill företrädesvis böra kallas ordningsmännen i lapp- byarna;

att dessa ordningsmän och vårdare, vilka böra hava rätt och plikt att mottaga samt till fattigvårdsstyrelsen eller dess ordförande fort- skaffa anmälningar om behov av fattigvård, inkallas att för upp; lysningars meddelande vara tillstädes vid det eller de sammanträden med fattigvårdsstyrelsen, då årsunderhåll för varaktigt försörjda lappar bestämmes; samt

att erforderliga bestämmelser i dessa avseenden intagas i kommu- nernas fattigvårdsreglementen, varöver, likasom över föreskrifternas iakttagande, vederbörande länsstyrelse har att hålla hand.

' Med hänsyn till den ställning, som lappfogdarna intaga till lapparna inom sina distrikt, och den omfattande kännedom de böra äga om lapparnas inom di- striktet förhållanden och villkor synes det vidare lämpligt,

att lappfogdarna var inom sitt distrikt äga att närvara och yttra sig vid de sammanträden med fattigvårdsstyrelserna, där frågor om fattigvård åt lappar förekomma, samt att de fördenskull såvitt möjligt böra erhålla kännedom om dessa sammanträden.

Ett dylikt lappfogdarnas deltagande i behandlingen av ärenden rörande lapp- fattigvården, vilket man emellertid med hänsyn till deras övriga tjänstegöro— mål icke kan ålägga dem som en skyldighet, har sin stora betydelse även därutinnan, att lappfogdarna, som äro i tillfälle att överblicka förhållandena inom hela sitt distrikt, kunna medverka därtill, att de lapska fattigvårds- ärendena få en något så när enhetlig behandling hos de olika kommunerna inom distriktet.

Givet är, att icke alla frågor om behov av fattigvård kunna samman- föras till behandling vid fattigvårdsstyrelsens ordinarie sammanträden, utan att sådana frågor för lapparna likasom för kommunens övriga invånare, ja kanske mera än för dessa, mången gång-"måste tarva att vid påkommande oförutsett behov ofördröjligen prövas. För sådana fall måste den ordföranden

Lappfoa: (larnas nar- varo vid at—

tigvår s- styrelsernas

samman-

träden.

Tillfällig fattigvård; sättet för dess bevil-

jande.

i 24 % fattigvårdslagen tillagda rätten att tills vidare bevilja fattigvård kom—' ma till tillämpning. Det kan därvid visa sig nödvändigt att vidtaga åtgärder 7—243385. Bet. ang. lapparna.

• Sida 98
•  Original

Lappfattig- vårdens for- mer.

Understöd i hemmet.

U tackarde— ring av äldre personer.

utan att tillfälle gives att meddela sig med vårdare eller lappordningsman; och i sådan händelse vore det icke riktigt att uppskjuta åtgärden i avbidan på att sådant meddelande kunde äga rum. Men som regel bör gälla, att även vid beviljande av dylik tillfällig fattigvård den vårdare, som haft eller borde haft fallet under behandling, eller vederbörande lappordningsman höres; och med den utsträckning, som särskilt telefonen erhållit, möter detta numera vida mindre svårigheter än förr. Det vore ock lämpligt, om den ordningen all- männare kunde komma till tillämpning, att framställningar om fattigvård ginge genom vederbörande vårdare, som därigenom bleve i tillfälle på för- hand utreda saken. Givetvis förutsätter detta för att kunna vara till avsett gagn att vårdarna äro intresserade och sitt uppdrag fullt vuxna. I tveksamma fall synes vederbörande lappfogdes yttrande böra inhämtas, om sådant utan större omgång kan ske. I allmänhet bör även vid den tillfälliga fattigvården, där, såsom framgår av det föregående, missbruk för närvarande genom för stor lättvindighet i beviljandet äger rum, anvisningarna i 25 % fattigvårds- lagen komma till ett noggrannare iakttagande än för närvarande är fallet. Detta har ju ock uti Kungl. Maj:ts brev till de tre länsstyrelserna den 23 februari 1923 angående utdelandet av statsbidragen till lappfattigvården framhållits såsom angeläget, då det heter, att vederbörande fattigvårdsstyrelses beslut om meddelande av understöd åt lappar av sagda medel >>bör föregås av en nog— grann undersökning av det i varje fall föreliggande behovet». Samma regel bör fortfarande komma till tillämpning och gälla allt beviljande av fattigvård, oavsett om man önskar få det ersatt genom statsbidrag eller icke.

På grund härav bör det för lappfattigvården, liksom för fattigvården i all— mänhet, gälla,

att vid allt beviljande av fattigvård, även sådan av tillfällig be— skaffenhet, en noggrann undersökning skall äga. rum om den nöd— ställdes levnadsförhållanden och fattigvårdsbehov med iakttagande därvid av ovan givna anvisningar för undersökningens omsättande i praktiken.

_Och bör för att säkrare åstadkomma ett noggrant iakttagande härav anvis- ning härom införas i kommunens fattigvårdsreglemente.

I fråga om fattigvårdens former böra även för lappfattigvården fattigvårds- lagens bestämmelser gälla.

Likasom hittills varit fallet kommer allt fortfarande understöd i hemmet att bliva den vanligaste formen; detta ligger i sakens natur och gäller för lap— parna i ännu högre grad än i den allmänna fattigvården. Ett noggrannare iakttagande av föreskrifterna i 28 % fattigvårdslagen, än vad nu äger rum, bör dock komma till stånd.

Beträffande utackordering i enskilt hem har detta försörjningssätt, såsom av den lämnade redogörelsen framgår, hittills vunnit jämförelsevis ringa an— vändning i lappfattigvården såväl i fråga. om äldre personer som barn. Vad de förra angår, är det uppenbart, att tillfälle att erhålla lämpliga inackor- deringshem skall inom lappfattigvården av anledningar som förut antytts vara än svårare än inom den allmänna fattigvården. Med än större skäl gäller därför inom den lapska fattigvården, att utackordering av äldre per- soner icke bör komma till användning utom då särskilda förhållanden göra ett sådant försörjningssätt lämpligt. Såsom exempel på dylika särskilda för— hållanden angivas i fattigvårdslagstiftningskommitténs betänkande1 >>fall av _ sinnesslöhet eller lättare sinnessjukdom, då ett enskilt hem kan vara att före-

1 Se betänkandets Del I, sid. 128 ff.

• Sida 99
•  Original

draga framför en större anstalt med dess olika uppgifter». Detta torde vara tillämpligt även här. Blott det må härvid bemärkas, att valet av hem inom lappfattigvården på grund av lapparnas säregna levnadssätt och vanor är Vida svårare och på samma gång viktigare än inom den allmänna fattigvården och därför kräver mycket stor försiktighet och omtanke. Så länge bristen på an- stalter är så stor som för närvarande, måste dock inackordering ej så sällan allt fortfarande anlitas. Av utredningen har framgått,1 att utackordering av fat- tiga lappar hittills ägt rum i övervägande grad hos bofasta; och man har även sökt angiva anledningarna därtill. En ändring härutinnan, så att lap- parna, då utackordering måste ifrågakomma, erhölle sådan hos sina stamför- vanter, vore utan tvivel önskvärd. Man har ock skäl att hoppas, att lap- parnas mera aktiva deltagande i fattigvårdsarbetet i förening med den för- ordade distriktsindelningen och vårdaresystemets genomförande skall erbjuda bättre möjligheter. Man får dock härvid komma ihåg, att i fattigvården ett tanklöst schablonmässigt handhavande icke får vinna insteg; man får icke glömma, att inackorderingshemmets lämplighet är det första kravet, det må vara hos lappar eller bofasta.

I enlighet härmed bör inom lappfattigvården iakttagas,

att utackordering av behövande äldre personer äger rum endast i sådana fall, då särskilda förhållanden göra detta försörjningssätt önskvärt, samt såvitt möjligt i lapska hem, dock alltid med iakt- tagande att hemmets lämplighet är det viktigaste kravet.

Påfallande är, såsom redan tidigare anmärkts,1 den jämförelsevis ringa om- Den lap—9750 fattning, varuti utackordering av barn förekommer inom den lapska fattig- vården; anledningarna därtill hava ock tidigare angivits. Vad angår de noma- diserande lapparna, där barnen i regel åtfölja föräldrar eller anhöriga på deras flyttningar, är det givet, att barnen under sådana förhållanden skola vara ut- satta för faror och bristfällig vård. Under de överläggningar, som hållits med lappfogdarna och andra vederbörande rörande detta ämne, har emeller- tid gjorts gällande, att någon förändring icke vore önskvärd i detta stycke. Förhållandet mellan föräldrar och barn blir intimare och för barnens karaktärs- utveckling mera välgörande; och de sistnämnda insättas redan från de tidigare åren uti sitt blivande yrke. I varje fall kan man icke tänka sig att från- taga föräldrarna att, i den mån barnens fostran och skolundervisning icke med nödvändighet kräva annat, hava och fostra barnen hos sig. Och man har då icke heller anledning att för de fattiga barnen, om vilka här är fråga, fordra andra eller bättre anordningar än för de självförsörjandes barn.

De icke renskötande lapparnas barn erhålla, såsom förut anmärkts, i stor om- fattning underhåll och vård uti de på privat väg tillkomna lappbarnhemmen och lappmissionsskolorna.2 Detta gäller deck egentligen för barn i skolåldern. Yngre barn intagas endast undantagsvis i dessa anstalter, och för sådana barn är nog utackordering den vanliga formen, för så vitt ej barnen kunna vårdas hos föräldrarna eller ifråga om barn utom äktenskap hos modern, eller ock hos anhöriga, såsom mor- eller farföräldrar.

Beträffande de ovannämnda lappbarnhemmen och skolorna hava meningarna varit i hög grad delade om deras lämplighet. Av lappfogdarna, åtminstone inom Norrbottens län, och även andra för lapparna och deras framtida väl intres- serade har framhållits, att barnen genom vistandet i barnhemmen och skolorna under en för deras utveckling och förberedelse för deras eventuella yrke så- som renskötande betydelsefull tid hållas borta från sin naturliga omgivning l 1 sid. 35.

2 Aven barn av renskötande lappar intagas ej så sällan i dylika hem och skolor.

barnavår— den.

Lappbarn- hemmens lämplighet.

• Sida 100
•  Original

samt därunder insupa vanor och föreställningssätt, som göra dem odugliga. eller i allt fall mindre dugliga till detta yrke. Å andra sidan har man bestritt, att så är förhållandet. Barnens vistande i barnhemmet eller skolan är, framhåller man, i regel icke så oavbrutet, att de helt avlägsnas från kontakten med för- äldrarna och dessas sysselsättningar; barn som ha föräldrar i livet få under som— martiden vistas hos de sina uppe i fjällen och denna vistelse framstår för det stora flertalet lappbarn såsom något särdeles lockande. »Det har också visat sig», sägs det t. ex. om Fridsbergs barnhem,]L »att intet av de vid hemmet fostrade barnen, tillhörande nomadlapparna, saknat lust att återvända till det mödosamma livet i fjällen». Liknande omdömen har man ock hört uttalas av lapparna själva rörande t. ex. barnhemmet och missionsskolorna i Väster— bottens län. I detta liksom i andra avseenden torde det icke vara möjligt att, med anspråk på full riktighet, giva ett generellt omdöme. Förhållandena kun— na växla dels med avseende på olika anstalter, dels och framför allt efter de vårdade barnens individualitet och levnadsförhållanden.2 I varje fall har det ej funnits anledning att i detta sammanhang framställa några särskilda för- _ slag med avseende på ifrågavarande barnavårdsanstaltcr. Fil-”lalla” Detta har så mycket mindre funnits påkallat, som dessa anstalters ställning det till.-?kPZ- 1 f.. .. - t f f.. d 1, k b 'n 1 ot ' t f.. ? itt _ undermmm-Om or ovrig ormerna or en aps &. arnavarc en, a. mms one or sa v1 an gen. går de mera vuxna barnen, ganska nära sammanhänga med lösningen av lap— parnas undervisningsfråga. Denna föreligger icke här till behandling utan har varit föremål för särskild utredning av lappkommittén, som avgivit förslag i ämnet.3 Detta förslag avser närmast barn av nomadiserande lappar, men kan hava betydelse jämväl för andra lapska barn, vilka visserligen i allmän- het skola undervisas tillsammans med den övriga befolkningens barn men ef- ter nomadskolinspektörens beprövande kunna intagas i nomadskolorna. För— slaget omfattar även frågan om barnens inkvartering under skoltiden och kom- mer alltså, för så vitt angår dessa barn, att hava inverkan på lappbarnhemmens och de privata lappskolornas ställning härtill. . För övrigt får i fråga om vården av de fattiga lapska barnen givetvis anli— tas enahanda former som inom den kommunala barnavården i allmänhet, d. v. 5. hjälp till vård i hemmet, inackordering samt undantagsvis vård å anstalt, då sådan finnes att tillgå. Det är ock klart, att för de lapska barnen gälla bestämmelserna i den all— männa barnavårdslagstiftningen rörande såväl tillsynen över deras sedliga fostran som i övriga avseenden såsom kontrollen över fosterbarnsvården m. m. Detta gäller emellertid icke enbart de fattiga barnen utan barn i allmänhet och ligger utanför förevarande utredning. . Anstalts- Den brist inom den lapska fattigvården, som gjort sig starkast kännbar och våmm- allmännast påpekats, är såsom tidigareA berörts den otillräckliga omfattning, varuti behovet av anstalter för åldriga och orkeslösa lappar är tillgodosett. De kommunala ålderdomshem, som finnas eller jämlikt fattigvårdslagen skola in- rättas, kunna icke, såsom jämväl förut framhållits, tillgodose detta behov,; för lapparna måste inrättas särskilda ålderdomshem. Från vederbörande myn— digheters sida, kommunala som statliga. har också ordnandet av anstaltsfrå— gan ställts i främsta planet bland åtgärder som krävas för ett ändamålsenligt ordnande av fattigvården bland lapparna.5

¹ Se Svenska fattigvårdsförbundets tidskrift, årgång 1909, sid. 105.

* Jfr ock 1919 års Jappkommitté i nedan citerade betänkande, sid. 32. _ _

5 Se 1919 års lappkommittés »Förslag till stadga angående nomadundervisningeni riket: m.m., Stockholm 1923. * Sid. 72 f. 5 Jfr sid. 54 f., 57 och 61.

• Sida 101
•  Original

I fråga om behovet av ålderdomshem för lappar hava myndigheterna i Norr— bottens län uttalat sig för att ett sådant borde finnas i var och en av de sex lappmarkskommunerna Karesuando, Jukkasjärvi, Gällivare, Jokkmokk, Arje— pluog och Arvidsjaur. Beträffande Västerbottens län synas dylika hem böra inrättas i Vilhelmina och Sorsele. Därutöver torde ett hem böra upprättas i Malå med avseende å de där bosatta skogslapparna, beroende på huruvida fat- tigvården även i avseende på anstaltsvården därstädes lämpligen kan besörjas gemensamt för dem och den svenska befolkningen eller icke, vilket synes böra göras till föremål för närmare undersökning. För Jämtlands län torde krävas tre hem, två för Jämtland och ett för Härjedalen.

I fråga om de principer, som vid uppgörandet av denna plan varit bestäm— mande, har hänsyn tagits dels till det antal understödstagare, som kan vara i behov av anstaltsvård, och dels även därtill att anstalterna böra. vara någor- lunda jämnt och lämpligt fördelade med hänsyn till lapparnas huvudsakliga boningsplatser. Givet är, att behovsprincipen ej kunnat så jämnt tillgodoses, att varje ålderdomshem kommer att betjäna ett lika stort antal understödstaga- re. Men ojämnheterna härutinnan få komma i betraktande vid bestämmandet av hemmens storlek. Ej heller är det möjligt, att samtliga lappkommuner kun- na få lika lätt tillgång till det för dem avsedda hemmet; men dylika olikheter kunna naturligen ej undvikas. Uti den ovan angivna planen har man dock sökt fördela hemmen så jämnt som möjligt. Att man beträffande Norrbottens län tillmötesgått kravet på ett ålderdomshem för varje kommun beror icke enbart på det jämförelsevis stora antalet fattiga lappar i dessa kommuner — antalet understödstagare över 60 år understeg år 1920 icke i någon av dem trettiotalet — utan även det förmånliga för administrationen m. m. att bibehålla kommunen som enhet.

I viss mån har naturligen vid uppgörande av planen för ålderdomshemmens fördelning måst tagas hänsyn till den storlek, man tänkt sig för desamma, även om denna fråga sedan måste lösas olika för varje hem med hänsyn till det för dess område föreliggande behovet. Härvid har man måst taga hänsyn dels till att de områden, för vilka hemmen äro avsedda, icke böra bliva alltför stora och dels till att ur kostnadssynpunkt de icke heller få bliva alltför många. De redan vunna erfarenheterna ha ock till en viss grad kunnat lämna ledning. I sistberörda hänseende förekommer, att intet av de nu befintliga, på privat ini— tiativ upprättade ålderdomshemmen överskrider ett platsantal av 20 a 24 och vidare att av dessa ålderdomshem ej blott de äldre i Jokkmokk och Arjepluog utan även det nyinrättade i Karesuando med var för sig 10 a 12 platser intygats vara otillräckliga. Man synes på grund härav och med hänsyn till de här ovan angivna synpunkterna kunna utgå ifrån att platsantalet i de blivande hem- men åtminstone tills vidare bör bliva omkring 20. *

Av de sålunda ifrågasatta ålderdomshemmen anses givetvis, att de inom Norrbottens län skola vara till förfogande vart och ett för den kommun, var- inom det är beläget. Av hemmen i Västerbottens län är det i Sorsele avsett för lappar inom denna ävensom Stensele och Tärna socknar samt hemmet i Vil- helmina för lappar från sagda socken jämte eventuellt de övriga lappmarkskom- munerna i Västerbottens län. Beträffande det eventuellt ifrågasatta hemmet i Malå har redan förut angivits, att detta skulle vara avsett närmast för där bo- ende skogslappar. De två hemmen i Jämtland, vilka tänkts förlagda det ena i Frostviken eller Ström och det andra i Undersåker, äro avsedda, det förra för fattiga lappar från de kommuner, som motsvara Frostvikens och Hotagens nu— varande lappförsamlingar, och det senare för lappar från övriga delen av pro- vinsen. Det tredje hemmet för detta län, förlagt inom Härjedalen, tänkes tjäna för lappar inom detta landskap. Emellertid bör denna plan för ålder- domshemmens användning ingalunda vara exklusiv, utan samtliga hem i mån

Särskilda ålderdoms- hem för lappar; de- ras antal och fördel— ning.

Älderdoms— hemmens storlek.

Åldertloms- hemmens verksamhets- områden.

• Sida 102
•  Original

Älderdoms- hemmen av- sedda när- mast för nama ise- mnde lap- par men även för andra.

Hemmens belägenhet.

Ålderdoms- hemmens anordning.

av utrymme vid behov vara tillgängliga även för lappar utanför de områden. för vilka hemmet närmast är avsett. I all synnerhet måste detta bliva. fallet under de närmast kommande åren. då det lärer få antagas, att hemmen komma till stånd icke alla på en gång utan successivt.

Då det mest framträdande behovet av anstaltsvård förefinnes med avseende på de nomadiserande lapparna, för vilkas åldringar och orkeslösa föreligger största svårigheten att bereda lämplig vård, äro ålderdomshemmen givetvis i första hand avsedda för dessa. Men det bör alls icke vara uteslutet utan är tvärtom avsett, att desamma i mån av utrymme skola stå öppna för intagande även av vårdbehövande andra lappar, vilka bibehållit det lapska levnadssättet och icke uppgått uti eller till levnadsvanor, klädedräkt m. m. sammansmält med den bofasta befolkningen. Ett reserverande av dessa hem uteslutande för de nomadiserande lapparna skulle, med den ringa frekvensen inom ett flertal kommuner, särskilt i Västerbottens och Jämtlands län, av understöds- tagare bland de renskötande lapparna,1 medföra, att det så starkt framträdande och framhållna behovet av lämplig anstaltsvård för åldriga och orkeslösa lappar så gott som alls icke bleve för dessa kommuner tillgodosett. Många av de lappar, som upphört med renskötseln, äro för resten fortfarande i för- hållande till de bofasta att betrakta såsom fullkomliga lappar eller stå i alla händelser vida närmare till lapparna än till kommunernas icke lapska befolk— ning. Härtill kommer, såsom i det föregående framhållits, att rätt så olika principer gjorts gällande i fråga om klassifikationen av renskötande OCh icke renskötande lappar. I varje fall lärer det begränsade platsutrymmet, vilket icke bör eller kan så utsträckas, att det under alla förhållanden motsvarar efter- frågan, jämte de eventuella vårdkostnaderna förekomma anstalterna—s beläggande med fattiga lappar av andra kategorier än dem, för vilka de äro avsedda eller som lämpligen böra där vårdas.

I fråga om belägenheten av ålderdomshemmen lärer undersökning böra gö- ras i varje fall, då fråga uppstår om inrättande av sådant hem. Platsen för hemmet måste i viss mån bero av tillgången på lämpliga byggnadsplatser och priset på dessa. Uti de vid lappkommitténs sammanträden med lapparna gjorda uttalandena har framhållitsf' att hemmen borde förläggas till någon plats, som vore lätt tillgänglig för besök av anförvanter och varest funnes tillgång till läkare och präst samt anskaffandet av förnödenheter icke mötte större svårigheter. Dessa önskemål synas vara välgrundade och böra. i möj- ligaste mån tillgodoses. Härtill kan läggas, vad delvis därav följer, att hem- men böra förläggas intill eller i närheten av allmän kommunikationsled, men att å andra sidan det icke heller är lämpligt att de förläggas intill järnvägs- station eller tätare bebyggt samhälle, varigenom fara kunde uppstå för stö- rande inverkan på livet i hemmet, eller de där intagna åldringarna utsättas för obehag genom främmandes närgångenhet. Givetvis böra de om möjligt så förläggas, att de där vårdade hava i sin närhet en natur, liknande eller åtminstone icke alltför skiljaktig mot den varvid de förut varit vanda.

Med avseende på den närmare beskaffenheten av och anordningarna vid lappålderdomshemmen kunna i viss mån de lokala förhållandena få göra sig gällande. Så kan man t. ex. tänka sig, att ålderdomshemmen inom J ämt- lands län kunna inrättas mera i överensstämmelse med de vanliga ålderdoms- hemmen, under det att för dem i Norrbottens län mera. avseende behöver göras på de där bosatta lapparnas säregna levnadsförhållanden. I allmänhet torde man dock kunna såsom efterföljansvärda godtaga de vid sammanträdet i Jukkasjärvi den 30 november 1919 gjorda uttalandena, sådana de ytterligare

1 Jfr sid. 23 och 26. 2 Sid. 57.

• Sida 103
•  Original

utformats vid lappkommitténs sammanträden med lapparna..1 Enligt dessa böra ålderdomshemmen anordnas såsom kolonier dels med mindre stugor om två rum med skilda ingångar och inredda i möjligaste överensstämmelse med lapparnas seder och bruk, vartdera rummet avsett för två personer, vilka icke vore beroende av särskild vård, och dels med en större byggnad, som skulle inrymma hemmets kök, bostäder för dess föreståndarinna och betjäning samt dessutom rum för lappar, som ej kunde vårda sig själva. Naturligtvis kunde efter förhållandena vissa ändringar i denna plan finnas ändamålsenliga. Så synas för sparande av kostnad och utrymme, där detta är knappt, de mindre stugorna mycket väl kunna byggas tillsammans två och två med gemensam mellanvägg; detta har bland annat ifrågasatts för utvidgning av hemmet i Karesuando. Det har ock framställts förslag därom, att ålderdomshemmet borde förses med en avdelning för sjuka lappar antingen i själva huvudbygg- naden, såsom förhållandet nu är vid hemmet i Karesuando eller ock än hellre i en särskild för ändamålet avsedd byggnad såsom vid ålderdoms- hemmet 1 Ånge. Utan tvivel skulle gagnet av hemmet härigenom väsentligen ökas. På vissa håll, t. ex. i Jokkmokk, har en viss tvekan uttalats om behovet och lämpligheten av de smärre kolonistugorna; de skulle försvåra hem- mets skötsel, vidmakthållande av ordning. renlighet m. m. De lapska åldrin- garna hade ej heller ådagalagt något särskilt intresse att bo utanför själva hem- met, då tillfälle därtill erbjudits. Givet är, att uppförandet av dylika smärre stugor icke bör äga rum annorstädes än där önskvärdheten av sådana fram— ställer sig.

Beträffande skötseln och ordningen vid ålderdomshemmen bör i enlighet med uttalandena vid ovanberörda sammanträden större rörelsefrihet medgivas och en mindre preciserad dagordning gälla, än vid de vanliga ålderdomshem- men. De å hemmet intagna borde således äga frihet att företaga jakt— och fisketurer eller besök i bygden mot skyldighet allenast att därom förut göra anmälan. En viss frihet att själva reglera sina måltider borde vara dem medgiven. De åldringar, som bo i de särskilda stugorna, borde själva få laga sin mat och sköta sitt hushåll med från det allmänna hushållet bekommen proviant. och övriga förnödenheter. Vunnen erfarenhet giver ock vid handen, att, även med lämnande åt lapparna av dylika friheter, svårighet ej möter för upprätthållande av tillbörlig ordning; snarare underlättas detta, då lap- parna eljest i allt fall taga sig sådana friheter och ständiga överträdelser av givna föreskrifter, slitningar och otrevnad framkallas. Over huvud taget be— fordras trevnaden i hemmet på samma gång som skötseln av detsamma under- lättas, om vid ordnandet av dess dagliga liv hänsyn i möjligaste mån tages till lapparnas före deras intagande i hemmet förda levnadssätt. En sådan hänsyn får dock icke inkräkta på den renlighet och snygghet, som i hem- met måste fordras, samt får ej urarta till överseende med obehörigt självs- våld. Även i detta avseende kunna förhållandena ställa sig olika på skilda orter och i olika hem, varför åt administrationen och styrelsen för hemmet måste överlåtas att ordna efter omständigheterna.

Ålderdomshemmens administrationmåste i viss mån bero på huru kostnads- Hemmcns frågan för deras inrättande och drift kommer att lösas. Under alla för- administra- hållanden synes emellertid lämpligt, att för varje hem tillsättes en särskild Wagge” styrelse, i vilken det kommunala intresset skall vara representerat och i vilken ' därjämte skall vara plats för självförsörjande lappar. Därest såsom fram- deles kommer att föreslås, en utsträckt medverkan av staten i det ekonomiska kommer till stånd, synes även i styrelsen böra finnas plats för en represen- tant för det allmänna. Denne synes böra tillsättas av vederbörande läns-

1 Sid. 55 och 57.

• Sida 104
•  Original

Intagning å hemmen.

Hemmens skötsel .

Förslag i det sid. 94—98 behandlade

ämne.

styrelse. De övriga ledamöterna torde lämpligen kunna utses av vederbörande kommunalfullmäktige eller kommunalstämma eller eljest på det sätt som för varje särskild styrelse varder bestämt. Antalet ledamöter i styrelsen må be- stämmas efter omständigheterna i varje särskilt fall; i allmänhet torde det ej böra understiga fem. F ör hemmet fastställes av länsstyrelsen ett regle- mente, där nödiga bestämmelser i detta och övriga erforderliga, hemmets för- valtning och skötsel rörande hänseenden meddelas. .

Bland styrelsens funktioner bör ingå att besluta om intagning å hemmet. på framställning av vederbörande fattigvårdsstyrelse eller anhöriga. Utövan- det av denna funktion kräver givetvis mycken urskillning samt personal- och lokalkännedom. Härpå beror, om hemmen skola kunna behållas för den kategori av lappar, för vilka de egentligen äro avsedda. Det skulle uppen- barligen vara ett missgrepp och bör ej äga rum, att till hemmen förflytta det ej ringa antal mer eller mindre arbetsföra fattiga lappar, vilka nu ned- satt sig vid någon fiskelägenhet eller annan lägenhet och där med något understöd från det allmänna framleva sina dagar efter det sätt, som ingått i deras vanor. Ålderdomshemmen äro närmast avsedda för de orkeslösa, som ej kunna vårda sig själva eller vilkas vård på grund av denna deras orkes- löshet eller andra förhållanden är sådan, att den påkallar intagande å an- stalt, samt för sådana, för vilka tillfälle till annan lämplig vård icke gives. Med andra ord skulle detta kunna angivas så, att ålderdomshemmen böra i allmänhet komma till användning i sådana fall, då härförutan inackordering eller intagande på ett kommunalt ålderdomshem vore enda utvägen för bere— dande av erforderlig vård.

På sätt vid de ovanberörda sammanträdena framhållits, bör det icke vara uteslutet att i mån av utrymme medgiva inträde för bemedlade lapska åld- ringar mot skälig, av styrelsen fastställd betalning, vilken även kunde läm- nas av anförvanter eller eljest närstående. Härigenom kommer hemmets egen- skap av vårdhem att vinna och gagnet av detsamma att väsentligt ökas. Denna förmån synes dock lämpligen icke böra tillkomma andra lappar än dem, som tillhöra den nomadiserande befolkningen. Erfarenheten från de nu befintliga hemmen bestyrker gagneligheten av en dylik anordning. Aven för sådana fattiga, vilkas underhåll i övrigt bekostas av det allmänna, har det visat sig förmånligt att icke helt och hållet släppa förbindelsen med de an- höriga i avseende å bidrag till underhållet. Från hemmet i Karesuando med— delas sålunda, att de å hemmet intagnas anhöriga visa sig mycket intresserade av att lämna sina bidrag, vilka oftast givas in natura, såsom matvaror och dylikt; det händer t. ex. att de då och då komma med en ren eller del därav. och de visa sig då angelägna, att det skall vara >>en bra ren».

Den närmare skötseln vid hemmet bör vara överlämnad åt en förestån- darinna, som tillsättes av styrelsen; möjligen kan det vara lämpligt att vid hennes sida ställa någon person inom eller utom styrelsen såsom verkstäl- lande ledamot, till vilken hon kan vända sig vid mera viktiga, under den dagliga förvaltningen förefallande spörsmål. Vid valet av föreståndarinna ligger mycken vikt, då av hennes lämplighet och duglighet hemmets förmåga att fylla sin uppgift är väsentligen beroende. Gagneligt är att hon _förut är något förtrogen med lapparna och deras förhållanden. Övrig behövhg be- tjäning antages av styrelsen i samråd med föreståndarinnan.

Även för de lapska ålderdomshemmen skola för övrigt gälla de bestäm-. melser, som rörande ålderdomshem äro meddelade i fattigvårdslagen.

På grund av vad sålunda. blivit anfört, tillstyrkes i fråga om anstaltsvården" för fattiga bland lapparna.,

• Sida 105
•  Original

att särskilda ålderdomshem för åldriga och orkeslösa fattiga lap- par inrättas, ett inom varje till lappmarken hörande kommun 1 Norr- bottens län, två eller eventuellt tre inom Västerbottens län samt tre inom Jämtlands län;

att dessa ålderdomshem, vilka äro avsedda i främsta rum- met för orkeslösa och åldringar, tillhörande den nomadiserande lappbefolkningen, men å vilka därjämte i mån av utrymme och be— hov må intagas andra lappar, som i levnadssätt och vanor äro jäm- ställda med denna befolkning, skola anordnas och skötas efter huvud- sakligen de grunder som här förut angivits;

att för varje hem skall finnas en särskild styrelse, i vilken det kommunala intresset skall vara representerat samt därjämte skall be— redas plats för lappar och en representant för det allmänna;

att för hemmet skall finnas ett av länsstyrelsen fastställt regle- mente, innefattande nödiga bestämmelser angående hemmets förvalt- ning och skötsel;

att styrelsen har, jämte fullgörande av övriga på en styrelsei allmänhet ankommande funktioner, att på vederbörlig framställning besluta om intagning å hemmet;

att å ålderdomshemmen må i mån av utrymme intagas och vårdas även bemedlade orkeslösa eller åldringar tillhörande den nomadise- rande lappbefolkningen mot skälig, av styrelsen fastställd betalning; samt

att härjämte för dessa ålderdomshem skola gälla fattigvårdslagens bestämmelser om ålderdomshem i allmänhet.

Vid genomförande av denna plan till inrättande av ålderdomshem för lap- parna är det uppenbart, att man bör tillgodogöra sig vad som redan på privat väg blivit gjort för denna sak. De redan befintliga ålderdomshemmen böra alltså komma till användning. Av dessa är hemmet i Karesuando in- rättat i huvudsaklig enlighet med här ovan angivna principer. Jämväl ålder- domshemmet i Ånge måste anses vara synnerligen väl lämpat för sitt ända- mål. De Bergqvistska hemmen i Jokkmokk och Arjepluog, vilka erbjudits till övertagande av det allmänna, äro, visserligen otillräckliga och såsom in— rymda i förhyrda lokaler icke fullt lämpliga eller möjliga att utvidga. Vad hemmet i Arjepluog angår, har dock därför helt nyligen förvärvats en fastig— het som synes lämplig. Båda dessa hem kunna tills vidare väl användas för sitt ändamål. Detta gäller även för det lappmissionsföreningen i Göteborg till- höriga ålderdomshemmet å Örnäsudden i Sorsele socken. Vad slutligen an- går Fridsbergs ålderdomshem synes detta vara så till vida olämpligt som det för närvarande är förbundet med tvenne barnhem; och även i övrigt torde det få anses icke fullt lämpligt. Aven detta kan dock tills vidare med för- del tjäna sitt nuvarande ändamål. Samtliga dessa hem böra därför god- tagas att tills vidare ingå i planen. Härigenom ernås förmånen, att arbetet i första hand kan ägnas åt att åstadkomma nya hem på de orter, där inga sådana nu finnas. Av vem och på vilket sätt detta skall göras, är väsent- ligen en kostnadsfråga, som kommer att behandlas i sammanhang med frågan om bekostandet av den lapska fattigvården i sin helhet.

Bland bristerna i den nuvarande lapska fattigvården har framhållits, att försörjningsplikten mot anhöriga i alltför ringa grad utgöres och utkräves. För att kunna göra-lagens bestämmelser i denna del fullt effektiva kräves tillgång till arbetshem, vilket nu saknas. Vid ordnandet av denna angelägen- het kan uppenbarligen icke komma 1 fråga att inrätta sådant enbart för lap- parna, utan bör även med avseende på dem kunna anlitas samma arbets-

De nu. ha— fintliga ål— dei-domshem— men ingå 'i

planen..

Arbets-hem.

• Sida 106
•  Original

Fattigvårds- lagens be- stämmelser 'i övrigt.

Särskild förteckning

å lapska

fattiga.

Inspektio-

nen ; la 1) p-

fugdarnas tillsyn.

hem som för den övriga befolkningen i dessa orter. Något arbetshem fin- nes nu icke i något av de tre ifrågavarande länen. Utredning är emellertid igångsatt för ordnande av ett arbetshem gemensamt för de fyra nordligaste länen; och kan detta hem, om det kommer till stånd, jämväl betjäna den lapska fattigvården. Oberoende härav bör emellertid ett verksammare efterhållande av försumliga försörjare komma till stånd inom den lapska fattigvården; och man torde kunna hoppas, att de förändringar som föreslagits i organisationen av denna fattigvård även uti ifrågavarande avseende skola hava ett hälsosamt inflytande.

Därigenom att lapparnas fattigvård sammanförts till gemensamt handha— vande med den kommunala fattigvården även där så icke förut varit förhål- landet, följer av sig självt att fattigvårdslagens stadganden i samtliga övriga, här ovan icke särskilt berörda avseenden bliva tillämpliga.

För att man må kunna utan svårighet hålla reda på och vid behov få upp— lysning om vilka personer äro föremål för den lapska fattigvården —— något som ur flera synpunkter är av betydelse _ bör uti de kommuner, om vilka här är fråga, den förteckning över fattigvårdstagare, som enligt 10 å i fattig- vårdslagen skall föras av fattigvårdsstyrelsen, upptaga de lapska understöds- tagarna för sig utan sammanblandning med kommunens övriga fattiga.

I fråga om uppsikten över fattigvården inom kommunerna följer ock av den lapska fattigvårdens inordnande i den kommunala, att fattigvårdslagens be- stämmelser om den offentliga fattigvårdsinspektionen skola gälla även för den lapska fattigvården. Så är, åtminstone formellt, förhållandet redan nu inom Norrbottens Och Västerbottens län. I samband med behandlingen av frågan om statsbidrag till lapparnas fattigvård har emellertid såväl av lappkommit- téns sekreterare i hans oftaberörda P. M. som av nomadskolinspektören ifråga— sattsl, att ett intimt samarbete'borde anordnas mellan fattigvårdsstyrelserna och lappfogdarna samt de senare tilläggas en viss granskande myndighet. Det har till och med ifrågasatts, att lappfogdarna på lämpligt sätt borde beredas för denna sin uppgift, särskilt i syfte att enhetliga grunder skulle komma att tillämpas för fattigvården inom de särskilda lappfogdedistrikten. Vid över- läggningar inom orterna har jämväl framhållits, att lappfogdarna borde an— förtros en vis uppsiktsmyndighet över lappfattigvården, utan att man dock velat draga densamma undan den allmänna statsinspektionen. Att detta sist— nämnda ej bör komma i fråga synes uppenbart. Därav torde ock följa, att någon med statsinspektionen konkurrerande uppsiktsmyndighet ej bör till- komma lappfogdarna. Men deras ställning till lapparna, särskilt de ren— skötande, samt den befattning med statsbidragen, som enligt vad framdeles kommer att närmare beröras måste anförtros åt dem, göra, att det bör tillkomma dem att noga följa med det sätt, varpå fattigvården bland lapparna handhaves. Redan här förut har tillstyrkts, att de böra hava att i viss mån deltaga i fattigvårdsstyrelsens förhandlingar i fråga om beviljande av fattigvård m. m. Härutöver tillstyrkes såsom lämpligt, '

att lappfogdarna tilläggas rättighet och skyldighet att under sitt vistande bland lapparna och eljest noga följa det sätt, varpå lappar- nas fattigvård handhaves, samt hos länsstyrelsen göra de anmärk- ningar, till vilka de härunder kunna finna. anledning.

Den befattning lappfogdarna alltså skulle få beträffande lappfattigvården synes icke vara av beskaffenhet, att den påkallar, att de skulle behöva undergå någon särskild beredelse eller undervisning för denna sin uppgift. Den känne-

' Sid. 60 och 61.

• Sida 107
•  Original

dom de härom behöva torde av dem utan svårighet kunna förvärvas under uppdragets utförande, i den mån de ej förut äga den.

I detta sammanhang bör något beröras det under meningsutbytet i denna fråga framkastade förslaget om en centralstyrelse över de lapska ålderdoms- hemmen. Det skall icke bestridas, att en dylik centralmyndighet kunde för- väntas medföra vissa fördelar, särskilt i avseende på enheten och effektivi- teten i administration och skötsel. Med det intresse, som hittills inom de respektive länsstyrelserna visats för lappväsendet och lappfattigvården, synes man emellertid höra med all trygghet kunna överlämna åt dessa att fortfarande handhava övervakand'et av ålderdomshemmen och utgöra så att säga en lokal överstyrelse för dem. För den centrala tillsynsverksamheten och överuppsikten synes det vidare vara tillräckligt sörjt genom statens centrala inspektions- myndighet, under vilken även den lapska fattigvården bör höra. Någon cen- tralmyndighet vare sig för lappfattigvården i sin helhet eller särskilt för de lapska ålderdomshemmen synes alltså icke vara behövlig.

Centralsty— relse för ål- derdomshcm- men avstyr- kes.

• Sida 108
•  Original

KAP. VII.

Kostnaderna för lapparnas fattigvård.

Primär-kogn— Av lappfattigvårdens inordnande i den allmänna kommunala fattigvården föiiisifåmliaiz d med primärkommunerna såsom enheter bör också följa, att primärkommunerna hmmm-q få,. hava att 1 första hand svara för de kostnader, som äro förbundna med denna kostnad./ma fattigvård, enligt de grunder som i fattigvårdslagen angivas. Detta har ock för lngPfat' varit från början avsett, ja ingått som ett huvudmoment i den organisation av

”guarden' lappfattigvården som i det föregående utstakats; det är just på det ekonomiska

området som man avsett att genom engagerande av det kommunala intresset i den lapska fattigvården få in sundare hushållsprinciper än dem som hittills framträtt.

Kostnaderna för fattigvården bland kommunens lapska befolkning skola alltså utgöras såsom i 5 kap. fattigvårdslagen är föreskrivet med kommunens kost- nader för fattigvården i allmänhet och gemensamt med dessa. Några inkomst— källor, avsedda särskilt för lapparnas fattigvård, bliva icke anvisade och någon särskild kassa för detta ändamål behöver ej förekomma. Lapparna äro med- lemmar av kommunerna och för deras fattiga skall sörjas i lika mån som för kommunens övriga fattiga. Härav följer, att med den nu framlagda organi- sationen något utrymme icke finnes för det i föregående kap.1 refererade för- slaget att låta lapparna och de bofasta vidkännas envar den på deras fattiga belöpande andelen därav.

Sekundär Av denna lappfattigvårdens fulla likställighet med den övriga kommunala ansvarigt)??? fattigvården följer ock, att även för den förra skola tillämpas bestämmelserna ”gcåmäljfzng i fattigvårdslagen om rätt till gottgörelse av landsting för vissa slag av fattig—

' ”' vård m. m., vilka bestämmelser torde i praktiken i stor omfattning vara en död bokstav.2 I den mån dessa bestämmelser vinna tillämpning kommer alltså även en viss, och kanske ej så liten, del av kostnaderna för lappfattigvården att falla på landstingen. Likaså skola givetvis även för lappfattigvården gälla de i 8 kap. fattigvårdslagen meddelade stadgandena om gottgörelse för fattigvård av staten, vilket har sin betydelse för den del av den lapska fattigvården, som skall falla på kommunen att slutligen bekosta. Att bestämmelserna om hemortsrätt och hemortskommunernas ersättningsskyldighet gälla även för lappfattigvården är ock utan vidare uppenbart.

Lappfattig— Det är emellertid obestridligt, att lapparnas fattigvård för de kommuner, världen-? sär- om vilka det i denna utredning är fråga, ställer sig i viss mån olika mot den sjallnmgk; allmänna fattigvården i avseende å den ekonomiska ansvarigheten därför. Av 223233, den lämnade historiska redogörelsen framgår, att detta från första början. allt- . sedan det kunnat talas om fattigvård bland lapparna, varit insett och erkänt. Man har att häruti finna grunden till den särställning, som statsmakterna låtit

' Sid. 84. 2 Jfr sid. 44 f.

• Sida 109
•  Original

lappfattigvården i ekonomiskt hänseende intaga och som den ännu intager, i det att staten bekostar en stor del, på vissa orter det hela, av denna fattigvård. Ett huvudsyfte med förevarande utredning är nu att utröna, i vad mån en sådan ekonomisk särställning gentemot staten för den lapska fattigvården är be- rättigad och bör fortfara eller icke.

Skälen för denna särställning äro av både ekonomisk och humanitär eller, om man så får säga, social art.

Otvivelaktigt är, att den lapska. fattigvården medför i förhållande till lapp- befolkningens hela antal en onormalt stor belastning, större än inom den all- männa fattigvården. Den förut meddelade statistiken1 lämnar ett vältaligt vittnesbörd om den stora procent, som de fattiga bland lapparna utgöra av hela denna. befolkning i jämförelse med vad förhållandet är med den svenska be f olknm men Även om de anordningar man tänkt sig för att åstadkomma bättring i detta Dförhållande skulle kunna något uträtta härutinnan, kommer dock med all säkerhet behovet av fattigvård för lappbefolkningen att föreligga vida ut- över vad som kan betecknas såsom det normala. Detta behov sammanhänger nämligen, såsom i det föregående erinrats, med lapparnas näringsfång, hård- heten av klimatet i förening med vidsträcktheten och vildheten i de trakter, där de huvudsakligen vistas, samt deras genom det mödosamma levnadssättet jäm- förelsevis tidigt påkommande invaliditet. Dessa förhållanden lära nog fort- farande komma. att bestå, även om det kan förväntas att, med stigande upplys- ning och lättad tillgång till hjälp vid förefallande behov, de ogynnsamma verk- ningarna av med nomadlivet naturenligt förknippade mödor och svårigheter komma. att något mildras.

Kostnaderna för lappfattigvården uppgå, såsom framgår av den i det före— gående lämnade redogörelsen,2 för närvarande till ganska avsevärda belopp. Huru dessa kostnader, därest de 1 sin helhet skulle drabbat kommunerna, skulle ställt sig i förhållande till utgifterna för den allmänna fattigvården utvisas av här nedan gjorda sammanställning, avseende förhållandena år 1922.3

Kostnad för lapp- Kostnad för allmänna fattigvården 1922 fattigvården 1922

Norrbottens län: Kronor _ Kronor Karesuando ............. 7,127.86 2,970.— Jukkasjärvi ............ 3l ,764.5'2 273582.— Gällivare .............. 9,650.—- 313,923.— Jokkmokk ............. 9,809 75 134,705.—» Arjepluog ............. 6,859.17 24,461.— Arvidsjaur ............. 12,500.— 91,148.—

Västerbottens län:

Malå . .............. 10,334.4ö 23,53?— Stenselc .............. 3,14l.7ö 30,902.— Sorsele ............... 5,714.75 12,600.— Tärna ............... 3,769 36 8,599.-+ Vilhelmina ...... - ...... 12,847.78 .75,126.— . '

1 Sid. 20 ff. och 66 f. " Sid. 31 och 34. Jfr sid. 67. 3 För kommunerna. i Jämtlands län har använts en av lappfogden A. Staaff verkställd uträkning av de belopp, varmed kostnaderna för lappfattigvården 1922 skulle drabbat vederbörande mantals- skrivningskommuner, om dessa skulle ansvarat för samma kostnader. * Siffran för Karesuando nngiver det kommunala anslaget till fattigvården i stället för fattig- vårdens totalutgifter för året.

Lapapfattig- vardens stora om- fattning/.

Ii” om muner— nas belast— ning 57 den lays (» faf— tzgvården

• Sida 110
•  Original

Skatten-yc- ket i lapp- kommu- nama.

Kostnad för ]app- Kostnad för allmänna fattigvården 1922 fattigvården 1922

Jämtlands län: Kronor Kronor Frostviken ............. 6,365.— 15,900.—— Hotagen .............. 2,630.— 5227.— Ofl'erdal .............. 4,470.— 41,726.— Kall ................ 2,230.— 14,015.— Undersåker ............. 200.— 455369.— Hallen ............... 3,933.5 0 10,000.— Tännäs ............... 7,150.— 16.356.— Storsjö ............... 250.—— 4298.—

Visserligen utvisa icke dessa siffror, att kostnaderna för lappfattigvården i allmänhet uppgå till några särdeles höga belopp i förhållande till kostnaderna för den allmänna fattigvården; särskilt är så ej fallet, såsom naturligt är, i de större kommunerna., framför allt de stora industrikommunerna Jukkasjärvi och Gällivare. Men för ett flertal av dem äro de nog så beaktansvärda och kunna väl förklara att kommunerna finna denna belastning hård och däremot inlägga sina protester.

Denna belastning framträder tydligare, då den ses mot bakgrunden av den skattebörda, som kommunerna hava att bära oavsett lappfattigvården. Med ledning av den officiella statistiken har gjorts en sammanställning av debite— ringen för kommunala och kyrkliga ändamäl samt till prästerskapet1 inom nedan angivna kommuner dels för åren 1923 och 1924, dels i årligt medeltal för åren 1914—1923.

Utdebitering per 100 kr. inkomst

medeltal 1923 1924 1914—1923

Norrbottens län : ' Kr. Kr. Kr. Karesuando ............ 7.— 8.— 8.82 Jukkasjärvi .......... . . 4.40 4.40 5.61 Gällivare ............. 8.50 8.50 7.20 Jokkmokk ............. 13.58 14.— 10.56 Arvidsjaur ............. 9.20 13.30 8.90 Arjepluog ............. 8.60. 8.70 7.85

Västerbottens län: Malå ............... 8.-—— 8.—— 7.93 Stensele .............. 6.20 7.— 5.94 Sorsele .............. 6.65 8.40 8.30 Tärna ............... 12.99 20.61 12.01 Vilhelmina ............. 11.35 10.70 10.19

Jämtlands län: Frostviken ............. 6.75 9.— 8.63 Hotagen .............. 12.— 10.— 10.49 Offerdal ......... - . . . . 9.65 11'13 8.84 Kall ................ 11.— 11.—— 8.30 Undersåker ............ 7.13 6.60 7.29 Hallen ............... 7.60 8.—— 8.68 Tännäs .............. 12.20 13.66 11.77 Storsjö .............. 13.58 20.04 15.11

1 Utdebiteringen till prästerskapet ingår i de meddelade siffrorna endast för de år från och med 1918, som 1910 års prästlöneregleringslagar tillämpats inom de olika församlingarna.

• Sida 111
•  Original

Härutöver tillkommer för dessa kommuner landstingsskatt och vägskatt samt bidrag till skjutsentreprenaderna, sjukvårdsavgift m. m. Landstingsskatten utgjorde år 1923 inom Norrbottens län 2.80 kronor per 100 kronor taxerad in- komst, inom Västerbottens län 2.46 kronor och inom Jämtlands län 1.87 kronorl. Vägskatten, som utgår efter vägfyrk2 och med olika belopp för jordbruksfastig— het Och andra beskattningsföremål, utgick åren 1921 och 1922 inom de väghåll- ningsdistrikt till vilka ifrågavarande kommuner höra med nedan angivna belopp för vägfyrk på grund av inkomst. '

. 1921 1922

Norrbottens län.: öre öre Karesuando tingslag ............... 62 29 Jukkasjärvi d:o ............... 25 25 Gällivare d:o ............... 30 30 Jokkmokks d:o ............... 53 53 Arvidsjaurs d:o ............... 64 64 Arjepluogs d:o ............... 35 32

Västerbottens län: Malå och Norsjö tingslag ............. 55 60 Stensele socken ................. 39 37 Sorsele d:o ................. 50 50 Tärna d:o ................. 130 68 Vilhelmina d:o ................. 50.3 50.3

Jämtlands län: Hammerdals tingslag (Frostviken) ......... 29 30 Lite d:o (Hotagen) ....... - . . . 35 40 Offerdals d:o . , .............. 37.8 30.8 Undersåkers d:o (Kall, Undersåker) ...... 45 45 Hallens d:o ............... 38 38 Hede d:o (Tännäs, Storsjö) ....... 29 29

För jämförelse bemärkes, att medeldebiteringen för kommunala ändamål inom rikets landskommuner utgjorde år 1923 kronor 6.94 och år 1924 kronor 7.05, alltså omkring 7 kronor för 100 kronors inkomst. Landstingsskatten i medeltal för samtliga län utgjorde år 1923 kronor 1.77 per 100 kronors inkomst. Väg- skatten i medeltal för alla rikets väghållningsdistrikt utgjorde år 1921 23.48 öre för vägfyrk på grund av inkomst.

Man finner alltså, att i fråga om medeltalet debitering för åren 1914—1923 samtliga ifrågavarande kommuner utom två och beträffande debiteringen för åren 1923 och 1924 alla utom en komma ovanför medeldebiteringen för hela riket för samma tidsperioder. Landstingsskatten överstiger, särskilt i Norr- bottens och Västerbottens län, betydligt medeltalet för riket; och även väg— skatten ligger i samtliga distrikt, i några högst betydligt, över riksmedeltalet.

Ovriga här ovan antydda skatter hava mindre betydelse; dock uppgå bi— dragen till skjutsentreprenaderna inom de norrländska länen till i jämförelse med rikets övriga län ganska höga belopp.

För åtskilliga av dessa kommuner såsom Karesuando, Tärna, Hotagen, Tännäs, Storsjö gäller dessutom, att deras tillgångar och resurser äro synner- ligen små och begränsade, så att de hava föga eller ingen rygg att bära en på- frestning, därest en sådan skulle påkomma. Så t. ex. uttalas från Karesuando * farhågor med anledning av den där företagna s. k. dislokationen av renskötande

* För är 1924 är landstingsskatteu höjd till respektive 3.16 kr., 2.75 kr. och 1.95 kr. 2 För inkomst påföres en vägfyrk för varje 30 kronor av den beskattningsbara andelen därav.

• Sida 112
•  Original

lappar och deras renar, vilken föranletts av den senaste konventionen med Norge, som medfört nödvändigheten att av brist på ,betesmöjligheter nedbringa antalet renar i Karesuando. Då man betänker att lapparna därstädes på grund av frivilligt åtagande betalat omkring hälften av kommunens utskylder, samt att å andra sidan kommunens tillgångar och skulder för både den borgerliga och kyrkliga kommunen vid 1922 års slut balanserade på ett så obetydligt belopp som 14,217.16 kronor, kan man väl förstå dylika farhågor.1

Ball/delse" ifrån dem som påyrkat att lappfattigvården skall helt överflyttas på kommu— 9328 åligga nerna har såsom förutsättning härför föreslagits, att den lapparna nu med—

ställda kom- givna friheten från beskattning för inkomst av renskötsel skulle bortfalla. munala Denna fråga kommer att i en särskild avdelning av denna utredning upptagas ”kål.”;tkåll' till behandling. Men det bör redan här anmärkas, att de inkomster, som genom 79 e ' införande av en sådan skattskyldighet skulle tillföras kommunerna, icke kunna förväntas bliva av större betydelse och säkerligen icke motsvara kostnaderna

för lapparnas fattigvård.

Härvid torde anmärkas, att kommunen är att anse som en enhet, där de kom— munala förmånerna böra komma alla lika till godo; det är icke så, att de för olika klasser eller kategorier av kommunens medlemmar kunna avpassas efter de bidrag, som från dessa lämnas till de kommunala behoven. Riktigheten av detta resonemang kan icke bestrides. Det är icke heller avsett annat än. såsom framgår av det föregående, att. den lapska fattigvården skall ingå i den kommu- nala fattigvården och kostnaderna därför utgöras av kommunen i sin helhet. Men väl kan man förstå att kommunerna finna sin belastning med den lapska fattigvården, utan att lapparna i avsevärdare mån bidraga. till de kommunala be- hoven, innebära en obillighet, vilken saknar motsvarighet inom andra kom— muner.

Ekonomiska Från ekonomisk synpunkt föreligger alltså för ett flertal av ifrågavarande

til/fal få!; kommuner grundade skäl för deras fordran på statens mellankomst till lättande

”ägg,-drag av den börda, som kostnaden för fattigvården bland lapparna, om den lades

till lappfat- helt och hållet på dem, skulle medföra.

tigvården- Ett sådant lättande skulle emellertid kunna tänkas ske i samma ordning som numera äger rum med avseende å vissa skattetyngda landskommuner enligt särskilda därom givna föreskrifter. Lättnaden bleve därigenom, säger man. avpassad efter skattetrycket i sin helhet i kommunen: och något särskilt stat."— bidrag till den lapska fattigvården behövdes ej.

Humanitära Denna vid ett ytligt betraktande enkla utväg synes emellertid icke i före-

Skf'il f 5?" varande fall vara lämplig. Detta sammanhänger med de humanitära eller so-

3_£i?£;ttg (',. ciala skäl, som tala för att fattigvården bland lapparna fortfarande såsom

nomiska hittills bör i ekonomiskt avseende intaga en särställning i förhållande till den särställning. kommunala fattigvården i övrigt.

Det är obestridligt, att lapparna, särskilt de nomadiserande men även andra i den mån de bibehållit lapparnas levnadssätt och namn, inom kommunerna intaga en helt annan ställning än dess övriga invånare av svensk eller finsk nationalitet. De hava ej sammansmält med kommunens övriga medlemmar till ett mer eller mindre homogent helt utan utgöra någonting särskilt för sig. De skilja sig från de andra väsentligt i levnadsvanor och karaktär, likasom till en stor del även i försörjningssätt. De kräva i många avseenden särskilda för dem egna institutioner och anordningar. De hava ofta nog skilda ekonomiska

* Ett antal av 9,147 renar, tillhörande 56 renägande lappar, har sålunda överförts till Gällivare, Jokkmokk och Arjepluog. De utflyttade lapparna anses hava tillhört de förmöguare av nomadlap- parna i kommunen. Medeltalet renar per renskötande familj i Karesuando har dock stigit något de senare. åren (frän 124 år 1920 till 180 år 1924), vadan läget icke försämrats så mycket, som kunde slutas av dislokationen, . .

• Sida 113
•  Original

intressen gentemot dem som icke tillhöra deras nationalitet. Till reglering av deras yrkesutövning givas särskilda lagar, vilka till stor del just gå ut på att ordna deras mellanhavande med de bofasta samt förekomma och slita tvister med dessa. I den viktiga och omfattande kommunala verksamhet, som avser folkskoleväsendet hava de nomadiserande lapparna icke något med kommunen att göra; för dem hava 1 detta avseende skapats särskilda anordningar, i viss mån jämväl avseende lappar 1 allmänhet. Och även inom fattigvården har, såsom vi sett, ansetts nödigt att för lapparna få till stånd särskilda anordningar, särskilt 1nom den viktiga och jämförelsevis kostsamma anstaltsvården.

Det är dessa förhållanden som kanske mera än de rent ekonomiska skälen ha gjort, att den lapska fattigvården alltifrån första begynnelsen kommit att räknas såsom något för sig, även där om-besörjandet av densamma anförtrotts åt kom- munerna. Denna fattigvårds ekonomiska särställning har framgått såsom en naturlig konsekvens av de rådande förhållandena. Det har ock därför med stor enstämmighet av såväl kommunerna som av alla de myndigheter, som haft och hava med lapparna att göra, framhållits att, för att man må kunna lägga på kommunerna bördan av den lapska fattigvården, kräves ett särskilt ekono— miskt tillskott för denna fattigvård, vilket måste lämnas av staten. Detta krav kan icke på tillfredsställande sätt tillgodoses allenast genom en mera osäker tilldelning av skattejämkningsmedel, beroende på förhållanden som ligga utan- för dcn lapska fattigvården.

Utan tvivel ligger det ock i denna fattigvårds eget intresse, att statens bi— dragsgivande ställning till densamma icke upphör. I de allra. flesta kom- muner äro lapparna i minoritet och därtill en minoritet, som av många orsaker, både lokala och personliga, har svårt att göra sig gällande. Det är högeligen att befara, att en indragning av statens bidragsgivande skulle komma att mer eller mindre, avsiktligt eller icke, gå ut över de lapska fattiga. Visserligen borde en effektivt utövad inspektion kunna ingripa härutinnan, men så effektiv kan den aldrig bliva att icke åtskilliga missförhållanden skulle undandraga sig dess uppmärksamhet. Egendomligheten i naturförhållandena och i lapparnas levnadssätt skulle befordra ett sådant undandragande.

Till de ekonomiska skälen för ett fortsatt lämnande av statsbidrag till fattig- Särskilt statS- vården ansluta sig därför synnerligen starka humanitära och sociala sådana På grund av dessa skäl tillstyrkes alltså,

att särskilda statsbidrag fortfarande skola utgå till fattigvården bland lapparna.

Den föregående utredningen har huvudsakligen endast omfattat de egentliga lappmarkskommunerna i Norrbottens och Västerbottens län, för det sistnämnda icke ens alla dessa utan allenast vissa av dem, i vilka lappar till något större antal förekomma, samt de kommuner i Jämtlands län, som antagits motsvara de nuvarande lappförsamlingarna. Därvid har man utgått ifrån att endast dessa kommuner, vilka för närvarande åtnjuta statsbidrag till lappfattigvården eller skola träda i stället för de bidrag åtnjutande lappförsamlingarna, skulle komma i fråga att för framtiden undfå sådant bidrag.

Emellertid har vid sammanträde med lappfogdarna och länsstyrelsen i Norr- bottens län framhållits, att även andra kommuner i Norrbottens län än de ovanberörda borde komma i åtnjutande av sådant särskilt statsbidrag till lapp- fattigvården som här är i fråga. Såsom kommuner med vilka detta är för- hållandet har man framhållit Tärendö, Korpilombolo, Pajala med Muonionalusta, Junosuando. Övertorneå Överkalix, Hietaniemi, Råneå och Edefors. Otvivelak- tigt äro ur ekonomisk synpunkt flera av dessa kommuner 1 lika stort eller större behov av stöd och hjälp än många av de egentliga lappkommunerna. Antalet fat- tiga lappar är emellertid i samtliga dessa kommuner enligt de gjorda undersök-

bidrag till

lappfattig-

vården till- styr/res.

Till vilka

kommuner

bör stats- bidrag utgå ?

• Sida 114
•  Original

Statsbidra- gets karak- tär.

S tatsbidra- gets omfatt- ning. Allenast för renskötande lappar? Eller i viss omfattning för andra?

ningarna1 alltför litet2 för att motivera en utsträckning av det särskilda stats- bidraget till lappfattigvården även till dem. Det har framhållits, att det ringa antalet understödstagare bland lapparna i flera av dessa kommuner skulle bero på att fattigvården där av brist på medel vore otillräcklig, så att många som behövde få understöd icke kunde erhålla sådant; ett förhållande som rådde även bland dessa kommuners svenska eller finska befolkning. Å andra sidan har man ock vittnat såsom t. ex. fattigvårdsstyrelsens ordförande i Pajala, där endast 2 lappar under år 1920 åtnjutit fattighjälp: »Lapparna äro ett folk, som sällan behöva anlita fattigvård; de hjälpa varandra och hava dessutom mycket små fordringar för sitt livs uppehälle.» I varje fall saknas grund att nu föreslå en avvikelse från vad hittills ägt rum i fråga om statsbidraget. Lika litet synes en dylik avvikelse kunna grundas på det såsom antagligt framhållna förhållandet, att ett genomförande av den uti lappkommitténs förslag till ny lagstiftning om renskötsel ifrågasatta utsträckningen av rätten att driva ren— skötsel nedanför lappmarksgränsen kan komma att medföra ökning av antalet renar och lappar inom ifrågavarande kommuner. Skulle det komma att visa sig att utgifterna för lappfattigvården skulle i någon eller några av de här be- rörda kommunerna i större grad ökas, kan det bliva anledning att taga under förnyat övervägande, om och på vad sätt staten därvid bör träda till med eko- nomiskt stöd. Särskilt för det tänkbara fallet att en genom de nya bestämmel— serna framkallad utsträckt renskötsel i dessa kommuner skulle visa sig få lov att efter någon tid nedläggas såsom ekonomiskt ofördelaktig, och nöd till följd därav uppstå, kunde ett sådant förnyat övervägande bliva erforderligt.

För närvarande synes man alltså böra utgå ifrån att inga andra kommuner böra komma i fråga att åtnjuta statsbidrag än de kommuner inom Norrbottens och Västerbottens län som nu erhålla dylikt bidrag samt i Jämtlands län de kommuner, som komma att övertaga de nuvarande lappförsamlingarnas fat- tigvård. Det bör likväl icke en gång för alla fastslås, att den eller den kom- munen skall erhålla statsbidrag till sin lappfattigvård, utan frågan härom lik- som om storleken av statsbidraget bör bliva föremål för bedömande, då den i varje fall föreligger.

Av det föregående framgår, att det statsbidrag varom här är fråga är likasom det nu utgående avsett att vara ett bidrag till de särskilda kostnader, som den lapska fattigvården genom sin säregna natur för med sig. Den är alltså icke en subvention i skatteutjämningssyfte till mera betungade kommuner. Följakt— ligen skall dess utgående icke vara beroende av att kommunen i fråga är sär- skilt skattetyngd, även om denna synpunkt spelat in såsom ett skäl till att statsbidrag över huvud taget borde ifrågakomma.

Även om alltså statsbidrag fortfarande bör utgå till den lapska fattigvården ungefär i samma form som nu, synes dock en förändring vara önskvärd såväl i avseende å dess omfattning och storlek som beträffande ordningen för dess utgående.

I avseende å omfattningen har det ifrågasatts, att statsbidrag skulle utgå allenast för fattiga bland de nomadiserande lapparna eller, som lappkommitténs sekreterare uttrycker det, renskötande fjällappar. Till sådana skulle emellertid räknas även sådana lappar, som sysslat med renskötsel och allenast på grund av sjukdom, ålderdom. orkeslöshet, oförvållade olyckor eller andra därmed jämförliga omständigheter nödgats upphöra därmed. Till dem borde däremot ej räknas lappar, vilka frivilligt utan nödtvång övergivit renskötseln.

Häremot har anmärkts. att det icke är så lätt att i varje fall avgöra, om ett övergivande av renskötseln skett frivilligt eller icke. Man måste, om man

1

” ålåhlzltåneå socken uppgåvos år 1920 20 lapska fattiga; men enligt vad fattigvårdsstyrelsens ordförande meddelar angående förhållandena 1922 fanns då ingen fattig inom socknen, :som har eller haft renskötsel till sin utkomst».

• Sida 115
•  Original

eljest ville gå den anvisade vägen, söka finna en mer objektiv gräns för de fall, där statsbidrag borde utgå. I sådant avseende har ock ifrågasatts, att stats- bidraget skulle i fråga om lappar, som ej vore renskötande, begränsas till att utgå till sådana, som vore intagna på särskilda lapska ålderdomshem.

Denna gräns synes emellertid icke heller vara lämplig. Det lärer ofta kunna bero av tillfälligheter, om någon blir intagen på ett sådant hem eller icke; och för närvarande, då ålderdomshem till stor del saknas, är den än mindre an- vändbar.

Bland dem som sysslat med leppväsendet torde det vara en samstämmig mening därom, att statsbidrag i enlighet med grunden och syftet med detsamma bör i främsta rummet utgå för fattiga bland de renskötande lapparna. En begränsning till allenast fjällappar, som äro renskötande, synes däremot icke behövlig eller riktig, så länge inom flera kommuner renskötsel bedrives av andra lappar än fjällappar, vilka icke därjämte hava annat yrke och bland vilka en stor del fattiga finnas, som äro likställda med de fattiga bland fjäll- lapparna. Då det vidare är ett faktum att en lapp som sysslat med renskötsel, när han blir utan tillgångar och nödgas söka hjälp hos fattigvården, oftast upphör med renskötsel och således icke längre är renskötande, eller att fattiga lappar finnas, som, fastän de icke direkt deltagit i renskötseln, likväl på grund av födsel oclf levnadsförhållanden egentligen borde räknas till de renskötande lapparna, måste, för så vitt statsbidraget skall fylla. sitt syfte, detsamma få utgå även till andra än renskötande i egentlig mening. Man har från statsmakternas sida genom de senare årens lagstiftning sökt ordna förhållandena med lapparnas näringsfång, skolundervisning m. m. med aktgivande på att renskötseln såsom deras av ålder bestående yrke måtte underlättas och uppmuntras. Aven med detta syftemål synes mest förenligt att icke i avseende på fattigvården från deras stamfränder skilja orkeslösa och invalida lappar, som, fastän icke delta- gande i renskötseln, dock till födseln samt likhet i levnadssätt och andra förhål- landen i själva verket tillhöra de renskötande lapparna. Huru onaturligt, för att inte säga orimligt, ett annat förfarande skulle ställa sig synes bäst framgå därav, att t. ex. i Jämtlands län efter den vedertagna klassifikationsgrunden år 1922 endast en understödstagare skulle vara att räkna som renskötande lapp, för vilken alltså statsbidrag finge utgå.

Då det gäller att rätt kunna uppdraga gränsen i nu behandlade avseende, synes det till en början vara klart att, om en lapp nedsatt sig i en kommun såsom idkare av annat yrke än renskötsel, såsom jordbrukare, hantverkare, grovarbe- tare, yrkesfiskare1 eller vilket annat yrke som helst utom renskötsel, denne bör vara fullt likställd med kommunens övriga medlemmar. Råkar han eller hans familj i nöd och komma i behov av fattigvård. bör kommunen vara skyldig att lämna sådan i likhet med åt andra dess medlemmar utan att kunna fordra statshjälp därtill. Vidare bör förhållandet vara enahanda, om lappen visser- ligen idkar renskötsel men tillika bedriver ett annat yrke, som ger honom en del av hans levebröd. An tydligare blir detta, om han såsom ofta är fallet är skattskyldig för inkomsten av detta yrke; men även om denna skattskyldighet av fattigdom eller annan orsak ej utgöres eller upphört, bör förhållandet bliva detsamma.

Uteslutas de nyss nämnda, torde de kvarstående kunna betecknas såsom så- dana, för vilka statsbidrag bör utgå. Till dessa skulle alltså höra dels ren— skötande lappar (fjäll- eller skogslappar), som icke tillika hava eller haft annat stadigvarande yrke, och dels sådana icke renskötande lappar, som på grund av hög ålder, orkeslöshet eller fattigdom upphört med renskötseln eller, ehuru till födsel och levnadsförhållanden tillhörande de renskötande lapparna, på grund

1 Fiske, som av fattiga lappar bedrives allenast i ringa omfattning till husbehov, synes ej böra utesluta från delaktighet i statsbidraget.

• Sida 116
•  Original

Statsbidra- gets storlek.

Endast en kvotdel av

fattigvårds-

kostnaden.

av orkeslöshet eller fattigdom icke kunnat sysselsätta sig med sådan skötsel samt, i båda fallen, icke hava eller haft annat stadigvarande yrke.

Det har Ock varit ifrågasatt, att statsbidrag skulle utgå allenast för sådana lapska fattiga, som åtnjutit varaktig, full eller delvis, försörjning, men ej för tillfällig fattigvård. Härigenom skulle förekommas en alltför frikostig tilldel— ning av dylik fattigvård, varöver hittills klagats.1 Detta har emellertid av- styrkts av såväl lappfogdarna som de fattigvårdsmyndigheter, som yttrat sig härom, huvudsakligen på grund av de svårigheter, som därigenom kunde bere- das för beviljande av tillfälliga understöd i fall, då verkligt behov föreligger. Det synes ock genom de ovan anförda begränsningarna tillräckligt sörjt för att statsbidrag icke kommer att utgå, då sådant ej kan anses tillbörligt.

I fråga om statsbidragets storlek bör bemärkes, att detta under inga för- hållanden bör utgå till sådant belopp, att det kommunala intresse för lappfattig- vårdens ekonomiska och rationella handhavande som man velat vinna' neutrali— seras. Det bör därför icke komma i fråga, att statsbidraget såsom nu i de fall det lämnas kommer att utgöra ersättning för hela fattigvårdskostnaden. Någon del av denna bör drabba kommunen. Alltså bör statsbidraget utgå al- lenast med en viss kvotdel av den i varje fall utgivna fattigvårdskostnaden. Huru hög denna kvotdel bör bestämmas kan vara föremål för olika meningar. Den synes i varje fall icke böra vara större än 3/4 eller mindre än 2/3; det sist- nämnda torde vara lämpligast. Kommunen finge i sådan händelse vidkännas 1/3, vilket borde vara tillräckligt för att bevara intresset hos densamma att lhandhava saken rationellt och ekonomiskt.

Vidare bör det vara uppenbart, att statsbidrag icke utgår för kostnad, var— för ersättning kan uttagas av försörjningsskyldig, landsting eller annan kom- - mun. Där rätt och möjlighet att uttaga sådan ersättning föreligger, bör ett

Statsbidra- get utgår i efterskott.

Ansökning

årsvis till

länsstyrel- sen.

sådant uttagande först hava ägt rum.

Hittills har statsbidraget utgått i förskott efter en av fattigvårdsstyrelsen med ledning av föregående års kostnader gjord beräkning av behovet, vartill ofta lagts ett avrundat belopp för tillfällig eller oförutsedd fattigvård. Detta förfaringssätt, som lätt leder till att hänsyn icke tages till de rådande förhål- landena, utan att beloppet utgives utan avseende på om behovet minskats under tiden, bör ej få vidare fortgå. Statsbidraget bör alltså utgå i efterskott. Fat— tigvårdsstyrelsen har, utan avseende på om statsbidrag må komma att utgå eller icke, att sörja för de fattigas underhåll och vård, med iakttagande vad lapparna angår allenast av de former som i det föregående angivits. Först efteråt läm- nas på rekvisition av styrelserna i föreskriven ordning statsbidrag med de be— lopp, som kunna beviljas. Härav följer, att statsbidraget icke, såsom" nu är fallet, utgives till den behövande eller den som vårdar honom utan ingår i kom- munens kassa.

Från en del fattigvårdsstyrelser, vilka, i den mån de varit i tillfälle att till— spörjas härom, synas funnit den nu förordade ordningen riktig, har framställts en önskan att statsbidragen måtte beviljas halvårsvis, så att fattigkassans för- skott måtte bli mindre kännbart. För de minsta kommunerna med jämförelse— vis stor lappfattigvård kunde detta möjligen spela någon roll. Men genom de begränsningar i statsbidragets omfattning och storlek som föreslagits torde det- sammas utgående hel- eller halvårsvis icke få mera avsevärd betydelse. Det synes därför vara lämpligt att, till likhet med vad som föreskrivits i 61 % fat- tigvårdslagen, ansökning om statsbidrag göres hos vederbörande länsstyrelse inom februari månad året efter det, då fattigvården utgivits eller kommunens ansvarsskyldighet därför blivit fastställd. .

Vid ansökningen böra fogas erforderliga handlingar för att visa att fattlg-

* Sid. 67 f.

• Sida 117
•  Original

vården beviljats i behörig ordning samt att den utgivits och med vilket belopp. Således böra bifogas: utdrag av fattigvårdsstyrelsens protokoll över fattigvår- dens beviljande samt verifikationer —— kvitto från understödstagaren eller den som för hans räkning mottagit understödet — å de utgivna beloppen, vilka allt- så böra vara specificerade. I ansökningen bör uppgivas, huruvida understöds- tagaren eller målsmannen, om det är en minderårig, är renskötande eller på vil- ken annan grund han är att hänföra till "sådana lappar, för vilka understöd bör utgå.

Ansökningen skall därefter av länsstyrelsen remitteras till vederbörande lapp- De” ”"t"” fogde, vilken har att granska densamma. särskilt med hänsyn till understöds- bEhandlmg ' tagarnas hänförande till sådana lappar, för vilkas fattigvård statsbidrag utgår. Sedan lappfogden återsänt handlingarna med sitt yttrande, har länsstyrelsen att jämte sitt eget yttrande insända ansökningshandlingarna till Kungl. Maj:t. Det hela bör så bedrivas, att handlingarna äro inne hos Kungl. Maj:t före den 1 maj. Sedan bidragen fastställts, skola de genom länsstyrelsen utbetalas till vederbörande fattigvårdsstyrelse.

På grund av vad sålunda blivit anfört tillstyrkes i fråga om de särskilda Hemställan. statsbidragen till lappfattigvården,

att bidrag må tillgodokomma kommunerna för fattigvård dels till sådana lappar eller deras familjer vilka äro renskötande, och dels, bland icke renskötande, åt sådana lappar eller deras familjer, vilka antingen på grund av hög ålder, orkeslöshet eller fattigdom upphört med ren— skötseln eller ock, ehuru genom födsel och levnadsförhållanden tillhö— rande de renskötande lapparna, på grund av orkeslöshet eller fattig- dom ioke kunnat driva renskötsel; dock att i intet fall statsbidrag må utgå, därest lappen i fråga har eller haft annat stadigvarande yrke än renskötsel;

att statsbidragen skola utgå med två tredjedelar av den verkliga fat- tigvårdskostnad som drabbat kommunen;

att statsbidragen skola utgå i efterskott; att rekvisition å ersättning skall av fattigvårdsstyrelsen göras hos vederbörande länsstyrelse inom februari månad året efter det då fattig- vården utgivits eller kommunens ansvarighet därför blivit fastställd; samt

att rekvisitionerna skola, efter det de granskats av vederbörande lapp— fogde, av länsstyrelsen med eget yttrande före den 1 maj insändas till Kungl. Maj:t, som beviljar bidragen och låter genom länsstyrelsen ut— betala dem till vederbörande kommuner.

Såsom i det föregående1 erinrats innebär den nu föreslagna omläggningen av Särskild lappfattigvården en mycket avsevärd ny kommunal börda för de kommuner i övergångs— Jämtlands län, vilka skulle få övertaga de förutvarande lappförsamlingarnas 1753”?de skyldigheter i detta avseende; de hava ock häremot skarpt protesterat. Det har ”26,22?” med anledning härav ifrågasatts att, till underlättande av övergången till det Jämtlands nya, staten skulle, i enlighet med den princip som tillämpats i 91 % 3 mom. lä”? fattigvårdslagen påtaga sig fattigvårdskostnaden för de lappar, som vid tiden för övergången åtnjuta fattigvård av lappförsamlingarna, samt svara för den- samma så länge fattigvårdsbehovet för dem fortfore. Den här ovan lämnade utredningen angående dessa kommuners bärkraft och omfattningen av den fat- tigvårdstunga, som överflyttningen skulle för dem medföra,2 synes emellertid icke giva anledning till att, utöver de även för dessa kommuner föreslagna stats-

! Sid. 86 f. ” Se sid. 87 och 104 f.

• Sida 118
•  Original

Statsbidra- get bör utgå m; lförsla s- ana aget ör fattigvården i allmänhet.

Statsanslag till U. 17— föran e. (w lappåltler— domshem.

bidragen, något ytterligare statens bidragande till lappfattigvården för dem vore nödig. Den enda kommun som med hänsyn till förutvarande uttaxering av kommunalskatt och lappfattigvårdens omfattning synes komma att något hår- dare betungas är Tännäs; men även för denna synes ställningen ej böra bliva svårare, än det är för vissa kommuner i Norrbottens och Västerbottens län. Den lättnad i det kommunala trycket, sompå vissa håll till äventyrs kan anses på- kallad, synes böra lämnas i annan ordning.

Statsbidraget till den lapska fattigvården har hittills utgått av förslags— anslaget för fattigvården i allmänhet. I detta förhållande torde icke föreligga skäl till ändring. Den begränsning, som föreslagits i fråga om de särskilda kommunbidragens omfattning och storlek, ävensom de i samband därmed jämväl skärpta bestämmelserna i fråga om dessa bidrags bestämmande och utgående böra utan tvivel medföra en rätt betydande minskning i anslagsbehovet. Till dess närmare erfarenhet härom vunnits, torde emellertid icke heller i fråga om berörda anslags belopp någon ändring i anledning härav böra vidtagas.

Utöver dessa så att säga ordinarie bidrag av staten till fattigvården bland lapparna, vilka torde böra utgå tills vidare till dess i avsevärdare mån ändrade förhållanden tilläventyrs påkalla en annan ordning, lärer staten icke kunna und- gå att även i annan ordning lämna tillskott till den lapska fattigvården, om den skall kunna på ett tillfredsställande sätt fylla sin uppgift.

Det har i det föregående framhållits, att den största bristen inom den lapska fattigvården med avseende på dess effektivitet är de bristande möjligheterna till erforderlig anstaltsvård. I den mån, som ansatser gjorts att avhjälpa den- na brist, har det varit det privata initiativet som varit verksamt. På detta ini- tiativ hava tillkommit tvenne ålderdomshem, som äro fullt tjänliga för sitt än- damål, samt fyra, som åtminstone tills vidare kunna användas. Man kunde ock tänka, att även de återstående (i ä 7 hemmen som anses erforderliga möjligen kunde åstadkommas på samma sätt. Och det har från sakkunnigt håll fram— hållits, otvivelaktigt med goda skäl, att ett anlitande av det privata intresset för denna angelägenhet skulle medföra fördelar i avseende både på anstalternas anläggning och administration.

Emellertid synes ett replierande uteslutande på det enskilda initiativet lämna alldeles för liten säkerhet såväl för att anstalterna över huvud taget inom nöj- aktig tid skulle komma till stånd som ock för ett tryggande av att de allt fort- farande skola stå till buds för sitt ändamål. Det har därför påyrkats, att sta- ten eller kommunerna här måtte träda till och sörja för inrättande av de ytter— ligare erforderliga ålderdomshemmen.

Vad då först angår kommunerna hava dessa, i den mån de gjort sin röst hörd, på det skarpaste protesterat mot att dem skulle påläggas en sådan skyldighet. Otvivelaktigt skulle det ock för flertalet av dem bliva alltför tungt att, utom det ålderdomshem som det enligt lag åligger dem att inrätta för den allmänna fattigvården, inrätta ännu ett speciellt för den lapska fattigvården. För många av dessa kommuner torde redan inrättandet av det förstnämnda förorsaka eko- nomiska svårigheter och bekymmer; och för många torde också ännu återstå att fullgöra detta åliggande. Man får därutöver icke förglömma. att fattigvårds- lagen, vilken ser lapska fattigvården som ett helt med den allmänna fattigvår- den, icke talar om mer än ett ålderdomshem inom kommunen. Det synes alltså av dessa skäl uteslutet att tänka sig upprättandet av särskilda ålderdomshem för lapska fattiga såsom ett kommunalt åliggande.

Det återstår alltså endast att staten antager sig denna angelägenhet. Sådant har också påyrkats av nästan alla myndigheter, kommunala som statliga, vilka yttrat sig i denna fråga, samt av lapparna själva.

• Sida 119
•  Original

I den mån privata krafter tagit denna anstaltsfråga om hand eller äro be- nägna att ytterligare göra det, bör emellertid staten icke stöta bort den värde— fulla hjälp, den på detta sätt fått eller kan få. Den bör tvärtom uppmuntra och stödja denna privata företagsamhet. I detta hänseende erinras, att såsom i det föregående meddelats1 för närvarande under biskop Bergqvists förvaltning för blivande ålderdomshem i Jukkasjärvi och Vilhelmina finnas ganska avse— värda belopp, vilka han förklarat sig ställa till disposition, därest staten går i författning om uppförande av dessa hem. För den händelse staten, såsom det blivit påyrkat, övertager de båda mera provisoriska. hemmen i Jokkmokk och Arjepluog, är han desslikes beredd ställa till statens förfogande jämte vad till hemmen hörer det hos honom innestående belopp. som insamlats till förmån för dessa hem, eller vad därav vid övertagandet kan återstå.

Staten bör naturligen beredvilligt göra sig till godo vad som alltså redan åstadkommits. Och den bör även i fortsättningen tillgodogöra sig all den med— verkan från privata krafter, som genom de lokala myndigheternas, statliga och kommunala, initiativ och åtgöranden kan åstadkommas. Man kan tänka sig ett sådant initiativ verksamt särskilt med hänsyn till möjligheten att på så- dant sätt åstadkomma ett tidigare inrättande av ett önskvärt hem.

Det är emellertid staten, som bör påtaga sig anordnandet av de nya ålder- domshemmen enligt den plan, som förut angivits.2 Det torde dock icke böra ifrågakomma att uppföra samtliga dessa hem på en gång. Till kostnadernas fördelande bör uppförandet ske successivt allt eftersom behovet framträder star- kare eller mindre starkt. Till en början synas de båda synnerligen behövliga hemmen i Jukkasjärvi och Vilhelmina, till vilka medel redan till en del finnas, böra komma till stånd. Den ordning i vilken uppförandet skall ske synes därutöver icke böra nu bestämmas utan överlämnas åt vederbörande myndig— heters initiativ för saken. Beslutet angående ett. hems uppförande liksom om anslag därtill fattas givetvis av Kungl. Maj:t särskilt för varje fall. Om an- slagsbehovet för ändamålet för varje år begränsas till ett efter medelstill— gången avpassat belopp, torde medlen härtill kunna tagas av förslagsanslaget till fattigvården i allmänhet, varå de föreslagna begränsningarna av det stående anslaget till lapska fattigvården åtminstone under de närmaste åren torde lämna utrymme härför. .

Vad angår de redan befintliga ålderdomshemmen, synas de i Karesuando och Änge lämpligen böra få fortsätta sin verksamhet under vederbörande förenin- gars ledning och ansvar så länge dessa äro villiga att fortfara därmed. Det- samma torde oek, efter närmare prövning, kunna gälla om ålderdomshemmet vid Örnäsudden, Då föreningarna icke längre vilja eller kunna fortsätta verk- samheten, böra hemmen övertagas av staten. Vidkommande de båda Bergqvist- ska hemmen i Jokkmokk och Arjepluog, om vilkas övertagande av staten — varmed skulle följa statens skyldighet att sätta dessa hem i det skick att de bliva fullt tillräckliga och tjänliga för ändamålet — framställning redan bli- vit gjord, bör ett sådant övertagande äga rum. Tidpunkten härför synes böra bestämmas framdeles; dock torde härmed kunna anstå till dess det mest trän- gande behovet av ålderdomshem på andra orter blivit tillgodosett. Beträffande slutligen Fridsbergs ålderdomshem synes det böra bero på närmare utredning, i vad mån och på vad sätt det må kunna såsom ålderdomshem ingå i den upp— gjorda planen.

Vad beträffar anstalternas drift har från åtskilliga håll blivit påyrkat att Statens "75." staten även skulle påtaga sig denna eller därtill lämna bidrag. Vilken som 1 sqarzghetfor

sistberörda fall borde ansvara för driften synes man i allmänhet ej hava gjort

* Sid. 37 tf. ”2 Sid. 95.

• Sida 120
•  Original

klart för sig. Man synes hava tänkt på privata föreningar, vilka skulle äga anstalterna, eller på kommunerna; väl företrädesvis det sistnämnda.

Till de nu befintliga privata ålderdomshemmens drift lämnar staten icke något bidrag; vid hemmet i Karesuando utgår allenast ett mindre anslag till sjukvårdsändamål. Däremot lämna kommunerna anslag dels medelst. avgifter för intagna skyddslingar, dels medelst bestämda årsanslag. För övrigt bestri- des driften medelst insamlade medel.

Vid lösningen av detta spörsmål synes det till en början icke i" enlighet med fattigvårdslagen vara möjligt att lägga ansvaret för ålderdomshemmens drift på kommunerna. Dessa torde icke enligt denna lag kunna anses skyldiga att. upprätta, underhålla och driva ett särskilt ålderdomshem för lapparna utöver det de hava att hålla för fattiga i allmänhet inom socknen. Däremot äro de tydligen skyldiga att betala vad fattiga lappars underhåll och vård på hemmet kostar.

Då det naturligtvis ej heller kan tänkas att uppehållandct av de av staten anordnade hemmen kan grundas på enskildas bidrag, synes ingen annan utväg återstå än att staten bör bära. ansvaret för driften av dessa. Finnes någon fond till förmån för ålderdomshemmen eller lämnas eljest bidrag till dem, böra givetvis även sådana medel komma till användning; och det synes all anledning att förvänta att dylika medel icke heller för framtiden skola utebliva. Men staten bör bära ansvaret för att erforderliga medel finnas. För övrigt bör be— talningen för de å hemmen intagna åldringarna eller orkeslösa så avpassas att den utgör full ersättning för vad vården därstädes kostar, däri inberäknat av- löningar och smärre reparationer men icke några räntor eller amorteringar å byggnadskostnaderna. Kommunerna, som äro skyldiga att betala för de å hem- met intagna fattiga, få härigenom i själva verket på ett indirekt sätt betala driften av anstalten. Men om av en eller annan anledning, såsom svårighet att riktigt avmäta vårdavgiftens belopp eller annat oförutsett förhållande. brist uppstår, bör den falla på staten. Om kommunen för att betinga sig billigare avgift finner lämpligt att lämna ett visst årligt anslag, bör detta räknas kom— munen till godo. Givet är att, därest skyddslingar mottagas, som betala själva eller för vilka betalas av anförvanter, för dessa bör erläggas enahanda vård— avgift. Det ankommer på den för ålderdomshemmet tillsatta styrelsen att i enlighet med givna direktiv ordna denna angelägenhet. Då vid anstaltens öpp- nande något rörelsekapital torde vara för styrelsen behövligt, ankommer det på staten att, tillhandahålla sådant, för vilket styrelsen har att redovisa. Me- ningen är alltså att, medan staten ytterst står i ansvar för driftskostnaderna å anstalten, förvaltningen där skall ordnas så, att denna. kostnad i själva verket gäldas av dem som där äro intagna, eller den kommun som är ansvarig för deras fattigvård. Endast genom en dylik anordning torde man kunna tillför- säkra sig att anstalten, fastän den drives för statens räkning, skötes på ett fullt ekonomiskt sätt. Det. är emellertid icke lätt att nu överblicka. huru kostnaderna kunna ställa sig å de blivande statliga ålderdomshemmen. Det kan tänkas att dessa kostnader bliva så dryga, att avgifterna för vården, om de skulle utgå efter hela totalkOstnaden, bleve så höga att de verkade avskräckande för in- tagningen å hemmet. I sådant fall torde bliva nödigt att staten träder till med ett direkt anslag till anstaltens skötsel. Sådant bör dock ej ske utan tvingande skäl och efter prövning i varje särskilt fall.

Vad beträffar de privata hemmen, vilka nu äro i gång, böra i konsekvens med vad ovan anförts även dessa vara berättigade att för där intagna fattiga lappar av kommunerna fordra betalning för vårdkostnadens verkliga belopp, en rättighet för övrigt, vilken lärer redan nu tillkomma dem, fastän den icke torde i någon större utsträckning anlitas.

• Sida 121
•  Original

Därest kommunen för en å ålderdomshemmet intagen lapps fattigvård enligt här ovan föreslagna regler skulle böra åtnjuta statsbidrag, bör sådant uppen— garligen utgå även för den av kommunen utgivna vårdkostnaden med fastställt

elopp.

I enlighet med vad sålunda anförts tillstyrkes,

att staten skall ansvara för inrättande av behövliga särskilda ålderdomshem för lappar samt för dessas uppehållande enligt här ovan givna grunder, med skyldighet för kommunerna eller andra för vårdkostnaden ansvariga att erlägga vårdavgift, beräknad efter vård- kostnadens hela belopp.

• Sida 122
•  Original

Bristande utkomstmöj- ligheter för lappar, som

övergivit renskötseln ; utvägar här-

emot.

Lån till ren- inköp.

KAP. VIII.

Förebyggande åtgärder.

Till de förhållanden, vilka i det föregående betecknats som brister vid den lapska fattigvården, är också att räkna svårigheten för lappar, som över— givit eller nödgats övergiva renskötseln, att finna utkomstmöjligheter, så att de icke må falla fattigvården till last.1 Det har ock förut berörts, hurusom i åt- skilliga myndigheters yttranden och vid de sammanträden som hållits med lap- par och andra rätt så livligt dryftats frågan, huru man skulle avhjälpa den- na brist.2

Det är två vägar, som man tänkt sig kunna gå för att hjälpa i detta hänseen- de. Den ena är att sätta sådana lappar, som av nödtvång övergivit renskötseln eller för vilka det står som en hotande nödvändighet att övergiva detta yrke, i stånd att återgå till eller bibehålla detsamma. Den andra vägen är att för— hjälpa lappar, som av tvång eller andra orsaker lämnat renskötseln, till att kun- na få ett nytt yrke.

Vad den första utvägen, lån till reninköp, angår har den redan förut varit rätt länge anlitad.3 Genom de lån, som för sådant ändamål under årens lopp utlämnats av därtill anvisade allmänna medel, hava nog också åtskilliga lappar kunnat bibehållas vid renskötseln, vilka eljest skulle hava övergivit detta nä— ringsfång. Från lapparnas eget håll har emellertid framställts tvivel på ef- fektiviteten av denna statens låneverksamhet. Förnämligast hava dessa tvivel grundats på att lånen varit för små för att med det stegrade köpvärdet på re— nar kunna sätta den nye renägaren i stånd att bärga sig på sitt yrke. Dessa betänkligheter hava även framhållits av ortsmyndigheterna. Man har därför på senare tider allmänt låtit lånen utgå med det hittills bestämda maximum 1,000 kronor och därjämte tillsett, att lån ej utlämnats utan att låntagaren förut haft så mycket renar att dessa tillsammans med de nyförvärvade kunna till- försäkra honom full bärgning, eller ock att han genom renskötsel åt andra kun- nat förvärva erforderlig fyllnad. Vid de på senaste tiden inom Norrbottens län utlämnade lånen har, såsom förut blivit omnämnt,4 något maximum icke varit fastställt av Kungl. Maj:t, utan lånets storlek fått efter förslag från lapp- fogden bestämmas av länsstyrelsen.

Det synes uppenbart att, om man vill åstadkomma något avsevärdare resul- tat i fråga om att få lappar, som lämnat eller befaras skola lämna rensköt- seln, att återvända till eller kvarstanna vid densamma, man måste bedriva den därhän syftande låneverksamheten med mera energi och målmedvetenhet än hittills. Till en början äro de lånebelopn som årligen därtill anslås, 3.000 kro— nor om året som det hittills varit för Västerbottens och Jämtlands samt ända till allra sista tiden även för Norrbottens län, alldeles för små. Då detta he-

1 Sid. 73. ? Sid. 56 och 57 f. 3 Sid. 46 f. 4 Sid. 47.

• Sida 123
•  Original

lopp "först bestämdes, voro prisen på renar helt andra än nu; vad som då var tillräckligt för inköp av ett för renskötselns framgångsrika idkande erforder- ligt antal renar räcker numera icke alls för ändamålet. Minst det dubbla be- loppet borde årligen få användas för detta ändamål. Först då lån av erforder- lig storlek kunna lämnas åt ett något större antal lappar, som därigenom sättas i tillfälle att bliva renägare och självförsörjande, kan man vänta sig att få i gång en allmännare anslutning härtill; det är först de många, som draga till sig de många.

Vidare är det tydligt, att ett maximum av 1,000 kronor för varje renlån är alldeles för litet. För detta belopp kan erhållas högst _1/4 är 1/3 av det antal renar som kan anses såsom existensminimum. Visserligen kan och bör man i all- mänhet tillse att i första rummet den får lån, som förut äger ett antal renar, varmed han kan fylla det behövliga antalet; men det torde icke vara riktigt att begränsa möjligheten att få lån till endast sådana. Strävan att bliva sin egen och driva yrke för egen räkning bör även hos lapparna liksom hos den övriga befolkningen uppmuntras; och att få sätta eget bo är för den mogne unge lappen ofta nog ett synnerligen lockande önskemål. Det synes därför vara lämpligast att, på samma sätt som på sista tiden fått ske i Norrbottens län, överlämna åt länsstyrelsen att, utan att vara bunden av något maximum, efter förslag från vederbörande lappfogde bestämma lånebeloppets storlek efter sig företeende omständigheter i varje förekommande fall.

Beträffande lånevillkoren i övrigt synes någon ändring i desamma sådana de hittills varit bestämda knappast behövlig eller önsklig. Att medlen böra läm- nas såsom lån och icke som gåva, såsom från ett visst håll påyrkats, synes vara uppenbart. Ej heller synes det vara tjänligt att, såsom jämväl föresla- gits, staten själv ombesörjer reninköpen och att lånen således lämnas in natura. För att erhålla nödig säkerhet att lånet verkligen kommer till användning för det avsedda ändamålet torde det däremot vara lämpligt, att låntagaren, innan lånet utlämnas, får visa att han träffat avtal om eller har säkerhet för att få köpa. ett mot lånet svarande antal renar.

Det har klagats, att på senaste tiden Visat sig en större underlåtenhet att fullgöra den ordentliga inbetalningen av lånen. I viss mån torde detta något sammanhänga med att lånen varit för små för att trygga ett framgångsrikt bedrivande av renskötseln. För att råda bot på denna oordentlighet synes icke vara skäl att återgå till den från början uppställda fordran av borgen för låne- beloppet. I detta avseende torde någon annan utväg icke vara att anbefalla än en noggrannare uppsikt över amorteringarnas ordentliga fullgörande samt ett snabbare och effektivare efterhållande av försumliga låntagare.

På grund av vad sålunda blivit anfört tillstyrkes:

att anslagen till lån åt lappar för reninköp väsentligen höjas, samt att något maximum för lånen ej fastställes, utan det överlämnas åt länsstyrelsen att på förslag av vederbörande lappfogde efter sig före- teende omständigheter i varje fall bestämma lånets belopp.

Den andra vägen, som man tänkt på för att sättafattiga lappar i stånd att försörja sig, eller deras förhjälpande till att vid behov skaffa sig ett nytt yrke, då de icke längre äro i tillfälle att driva renskötsel, har varit föremål för ett livligt dryftande sedan lång tid tillbaka och senast under de förberedande ar- betena för lappkommitténs utredning och i samband därmed hållna överlägg- ningar. Det yrke, som ansetts i detta fall kunna förnämligast och så gott som uteslutande komma i fråga, är jordbruk samt dess binäringar boskapsskötsel och fiske.

Under de överläggningar— som hållits med lapparna har vid denna fråga lagts synnerligen stor vikt; och det framgår att lapparna själva fästa stor betydelse

Mar-kupp.- låtelser till lappar.

• Sida 124
•  Original

Lappkom- mitténs för - slag.

F örslagens tillgodo- gör-(mde ur fattigvår ds- synpunkt.

vid och tillförse sig mycket stor effekt av ett allmännare anlitande av utvägen att åt lappar som det önska bereda jordbruksmöjligheter. Utan tvivel är det av ett stort allmänt intresse, då det visat sig att en mycket betydande och all"- jämt tillväxande del av lapparna icke är i tillfälle att ägna sig åt renskötsel, att åt dessa kan beredas andra förvärvsmöjligheter, vartill givetvis i sådant fall jordbruk och boskapsskötsel närmast lämpa sig. Det måste för att cffektuera detta falla på staten att tillhandahålla den för ändamålet behövliga jorden, vil- ket av flera skäl helst bör ske uti eller i närheten av de trakter, där lapparna hava sina huvudsakliga boplatser. Tilläventyrs kan statens medverkan erfordras även i annan form. Men det bör å andra sidan även bemärkas, att lapparnas förmåga att slå sig igenom som jordbrukare icke får övervärderas. Det är och blir en oomkullkastlig sanning att renskötseln är lapparnas naturligaste och ekonomiskt mest betryggande näringsfång, som ej kan, åtminstone för den fram— tid som nu kan överskådas, i ekonomiskt avseende ersättas av något annat. Jordbruket blir för lapparna allenast ett surrogat av sekunda betydelse, som bör anlitas endast i nödfall. I detta hänseende hava även från lapparnas egen sida tveksamma röster låtit höra sig. Det synes ock vara angeläget att, åtmin- stone till en början till dess stadigare erfarenhet i detta hänseende vunnits, fram— gå med försiktighet, då det gäller jordbrukets användning såsom utväg till fattigvårdens lättande.

Från lappkommittén föreligger uti dess förslag till lagar om fjällrenskötsel och om skogsrenskötsel förslag till lagstiftning i nu ifrågavarande hänseende. Enligt dessa förslag skulle nytt janderättsupplåtelser å kronomark till lappar eller för deras räkning förekomma 1 två eller, om man så vill, i tre former. I första rummet skulle å överloppsmarker, kronoparker eller annan kronomark inom lappmarkerna och renbetesfjällen områden kunna av Kungl. Maj:t upp- låtas för inrättande av hem åt orkeslösa eller ålderstigna lappar, s.k. central— hem. Vidare skulle a mark som nyss nämndes av Kungl. Maj :t avsättas vissa områden till upplåtelser genom Konungens befallningshavande av jord till bo— ningsplats åt lappar, vilka idkat renskötsel men, utan att vara helt arbetsodug- liga, likvisst av ålder eller sjukdom icke kunna fortfara med renskötseln. Med dessa upplåtelser vore förenade eller kunde efter särskilt medgivande förenas vissa förmåner i avseende på virkesfångst, jakt och fiske. Båda dessa upplå- telseformer avse allenast lappar som äro eller varit renskötare. Den tredje upp— låtelseformen avser däremot lappar i allmänhet och innebär, att Kungl. Maj :t kan åt lapp upplåta lägenheter eller mark under nyttjanderätt å kronomark inom lappmarkerna eller å renbetesfjäll, så framt upplåtelsen prövas ej lända till för-fång för de renskötande lapparna.

Då alltså förslag i ämnet föreligger, saknas skäl att vid förevarande utred— ning inlåta sig på den synnerligen omdebatterade och svårlösta lapparnas bo- sättningsfråga. Man torde blott hava att se till, huru önskemålen om tillgodo- seende av förvärvsmöjligheter för lappar, som eljest skulle hemfalla under fat— tigvården, kunna till den sålunda föreslagna lagstiftningen anpassas.

Vad då först angår upplåtandet av områden å kronomark inom lappmarker— na till s. k. centralhem, .skulle väl dessa centralhem motsvara de i det före- gående föreslagna särskilda lapska ålderdomshemmen, med den skillnad lik— väl att dessa sistnämnda äro avsed-da icke blott för renskötande utan även för andra lappar. Med den ringa frekvensen av fattiga bland de renskötande lap- parna, som med undantag allenast för ett par norrlandskommuner i allmänhet visat sig vara rådande, skulle i själva verket ålderdomshem för enbart de ren—_ skötande lapparna vara varken motiverade eller kunna fylla sitt ändamål. I själva lagtexten har ej heller någon sådan inskränkning kommit till synes.

1 Lappkommitténs förslag till lag om fjällrenskötsel 53 5 och dess förslag till lag om skogs— renskötsel 54 å.

• Sida 125
•  Original

Det vill synas, som om lappkommittén tänker sig dessa centralhem belägna uppe i fjällen i närheten av de renskötande lapparnas huvudsakliga visten. Av den föregående utredningen framgår, att frågan om hemmens belägenhet, med stöd av uttalanden just vid lappkommitténs sammanträden, ansetts böra lösas något annorlunda. Om såsom i det föregående föreslagits ålderdomshem- men skola inrättas genom statens försorg och således bliva statens tillhörighet, lärer något upplåtande av byggnadsplats från statens sida i den mening att staten avhänder sig dispositionsrätten icke ifrågakomma. Däremot skulle det kunna tänkas, att en lagstadgad rätt till upplåtelse av byggnadsplats för ål; derdomshem kunde få sin betydelse, om sådana skulle komma att upprättas ge- nom privat initiativ.

Vad angår den andra formen av markupplåtelser till lappar lärer det be— hov som därmed skolat tillgodoses i viss mån betjänas genom de mindre stu- gor, som planerats i anslutning till ålderdomshemmen. Dessa stugor har man dock tänkt sig i ålderdomshemmens omedelbara närhet och icke "förenade med någon husdjursskötsel, än mindre med jordbruk; de skulle vara i avseende å förnödenheters anskaffning och tillhandahållande sammanslutna med ålder- domshemmet. Några särskilda upplåtelser har man därvid ej tänkt sig; de skulle utgöra en del av och tillhöra själva hemmet.

Sådana upplåtelser, som lappkommittén tänkt sig i närheten av och i anslut- ning till centralhemmet, torde emellertid även kunna ske med fördel, om förhål- — landena eljest äro tjänliga därför. I anslutning till de redan nu befintliga ål- derdomshemmen kunna de ej gärna tänkas möjliga, och med den belägenhet, som blivit förordad för ålderdomshemmen, finnas, synes det, ganska små förut- sättningar för dylika upplåtelser i omedelbar närhet av själva hemmet. Där— emot torde sådana upplåtelser eljest kunna ske på lämpliga områden å de ifrå- gavarande kronomarkerna. Helst synas de då böra ordnas kolonivis och under medverkan av myndigheterna, länsstyrelsen jämte lappfogdarna, för att på detta sätt bereda garanti för bebyggelsens ändamålsenlighet. Emellertid kan man knappast förutsätta, att >>åldriga och sjuka» eller sjukliga lappar skola rå med att själva ånyo upptaga dylika lägenheter, utan lärer, såsom ock lappkommittén synes förutsätta, nödiga med-el böra av staten beredas för ko- lonisternas eller nyttjanderättshavarnas förhjälpande såväl till lägenheternas bebyggande som tilläventyrs även till markens avdikning, vägars anläggning m. 111.

För att dylika lägenhetsupplåtelser må bliva till någon mera avsevärd lätt.- nad för den lapska fattigvården böra de dock icke begränsas till att avse alle- nast renskötande lappar. Den statistiska utredningen visar, att det är framför allt fattigvården för de icke renskötande lapparna som behöver lättas. Aven bland dessa finnas säkerligen många, vilka för närvarande ligga fattigvården till last men kunde förhjälpas till fullständig eller åtminstone delvis självför- sörjning genom att få en bostadslägenhet av ifrågavarande slag; under det de å andra sidan sakna tillgångar och förmåga att begagna sig av en upplåtelse av en nybyggeslägenhet i egentlig mening. Med en begränsning till allenast renskö- tare skulle den nu ifrågavarande upplåtelseformen inom Jämtlands län knappast kunna i närvarande stund tillgodokomma en enda behövande lapp. De med denna liknande upplåtelser, som man enligt Kungl. Maj:ts medgivande tänkt ordna vid Jensmässholmen, skulle t. ex. icke vara möjliga mer än i ett enda fall, det minst ömmande av allesammans.

På grund härav förordas alltså,

att den av lappkommittén föreslagna rätten att inom för ändamå— let anvisade områden upplåta bostadslägenheter jämte vissa därmed" förbundna förmåner måtte utsträckas till att kunna avse även andra lappar än renskötande.

• Sida 126
•  Original

I förevarande avseende gäller emellertid i eminent grad vad här ovan blivit antytt om iakttagande av mycken försiktighet och omsikt. Det människorna— terial, varmed man här har att göra, åldriga och sjuka, om än icke helt ar- betsodugliga lappar, gör faran stor att framkalla samlingar av ett lapskt pro- letariat och på detta sätt göra förhållandena sämre än de voro förut.

Den sista av de föreslagna upplåtelseformerna avser upplåtelser av verkliga jordbrukslägenheter, vilket skulle kunna ske även åt andra lappar än renskö— tande. Upplåtelserna skulle göras med nyttjanderätt. Om övriga villkor näm- nes intet; dessa torde ankomma på Kungl. Maj:t, som beviljar upplåtelsen, att bestämma i varje särskilt fall. Det synes emellertid vara önskligt för höjan— det av nybyggarens intresse att åt upplåtelsen gives större beständighet an- tingen genom upplåtelseformen eller medgivande av optionsrätt.

Aven upplåtelser under denna form kunna utan tvivel bliva till lättnad för den lapska fattigvården. Då den kategori av lappar, man här har att göra med, måste både i avseende på tillgångar och arbetsförmåga hava en mera god och tryggad ställning än de om vilka förut varit fråga, blir nyttan för fattigvården mera indirekt och syftande på framtiden än en direkt hjälp för det närvarande.

För det fall att en lapp, som icke orkar driva renskötsel, icke önskar för- värva egen lägenhet, utan slår sig ned hos någon [bofast _ fall som ej sällan ' förekomma — har i lagförslaget intagits föreskrift om rätt för Konungens befallningshavande att, till lättnad i hans försörjning, medgiva honom att å kronomark, som förut är nämnt, dels till husbehov taga bränsle och slöjdvirke och dels att jaga och fiska samt låta beta ett visst antal getter.

Om man vill att nu ifrågasatta markupplåtelser åt lapparna skola med- föra en verkligt avgörande förbättring i särskilt de icke renskötande lapparnas sociala ställning, måste de sättas i system och ordnas på ett fullt ändamåls- enligt och omsiktsfullt sätt. Redan tidigare har satts i gång ett eftersökande av områden, som kunna ägna sig för det ena eller andra slaget av upplåtelser. Dessa böra fullföljas och saken energiskt tagas om hand. Det bör ankomma på länsstyrelserna att härvid taga initiativet och vidare driva saken. Det synes emellertid icke vara praktiskt att sätta i gång en kostsam allmän inven- tering av å dessa kronomarker befintliga, för förevarande ändamål möjligen lämpade områden; det bör till en början vara nog att, med tillgodogörande av den kännedom myndigheterna redan nu otvivelaktigt äga, göra vissa områden eller trakter, som antagas kunna erbjuda särskilt lämpliga upplåtelsemöjlig- heter, till föremål för närmare undersökning och, om de därvid befinnas tjän— liga, förslag hos Kungl. Maj:t.

De för ändamålet nödiga medlen torde kunna tagas från de inom de tre nordligaste länen befintliga, för lappväsendet avsedda fonderna, Jämtländska ren'betesfjällens skogsfond samt Norrbottens och Västerbottens lappfonder. Genomförandet av de planer, som i förevarande hänseende uppgöras, bör där- vid ordnas så, att anslagen för varje år kunna avpassas efter fondernas för— måga att kunna bära dem utan att inkräkta på de övriga ändamål desamma skola tillgodose. Då emellertid fonderna, särskilt de båda sistnämnda, för närvarande torde vara väl små för att kunna fylla de behov som varit avsett med dem.1 torde böra tillses, huruvida de icke skulle kunna ökas medelst läg— gande till dem av vissa från lappmarkerna flytande inkomster, som för när— varande gå åt annat håll.

1 Jämtlandlka renhetesfjällens skogsfond ägde den 30/5 1923 en tillgång av 1,033,666.58 kronor; Västerbottens Iappfond hade vid samma tid en behållning av 547,791.60 kronor och Norrbottens lappfond av 830,19359 kronor. — Den i det föregående omnämnda Jämtländska lappväsendets fond hade en behållning av 271,856.02 kronor.

• Sida 127
•  Original

»” utmaningen. %. & man); p%mäiåfåfäelektnäe ng vi”"dab

g 831 __ _ nmgen _ * slag;. minä" 'rhqtfveiring :spem mbti—v tip

Eryekm—t ej _nngivesh är ti-yckprben Stockholm. Bokens amn. med fetstil utgöra begjntnelseboks en , _ ' nder vidket. utredningen avgivits, t. ex. = eckIesinstikdepartementet, Jo. Enligt kungörelsen den 3 febr. '1922 mg. steama ofantliga ut'/red 'ngurs yttre anordning nri slag.- med enhetlig rar-g _för var;-je departement , _ . _ ,_ ,

• Sida 128
•  Original

Statens offentliga utr—odrningari'1924 Systematisk förteckning -

(Siffrorna inom klammer beteckna ntredningsmas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lngstlftnlng. Butt-iklpnlng. Fångvård.

1

Smtuförfnttning. *Allmlin statsförvaltning.

l9'."l års pensionskmnmittés lutänknndu. 3. [56]

Kommmmlförrnltning.

Statens och kommunernas flnansväsen.

'l'nll- och ti'uktntkommitténs utredningar och betänkanden. 25. Hundels» och prisövorsikter rörande spannmål. [55] '26. Ljnsindnstrien. [3.1]. 27. Ylleindnstrien. [35] 28. Tegelindnstricn. [86] 36. Betänkande ang. tnllsysto— mets verkningar. Del 1. [87] Del 2. [38] 13.021. års kommnnalsknm-kmnmittC-sx lut-tänkande. Del 2. [54]

J)('l ]. [53]

Pollli.

! Handledning vid nLnrbctundct av brundordningar för lands- kommuner. [28]

Socialpolitik.

Inkttagelsor rörande soci-nliseringen i Östeirikc. [14] Det svenska tobaksmonopnlot. [15] Statens järnvägar. [22] Statens järnvägar som allmänt. nfl'lirsverk. [30] . Sveriges vnttcnkrn fttillgängar och vattenkraftprodnktion. [39] Kommunal affärsverksamhet. [45] letiinknnde med förslag till lag om modersbjälp. [57] Pntligvårdcn bland lapparna. Avd. 1. [58] Avd. '.' Lap- varnas beskattning. [59]

Hälso» och sjukvård.

Allmänt näringsväsen. K. l—llektrilioringskorumitténs meddelanden. T. Ang. t-lcktri' deringen av landsbygden inom Kristianstads län. [50] 9. Ang. elektrilierlng uv landsbygden inom Hallands län. [18] 11. Aug. elcktriliering av landsbygden inom Blekinge län. [10] 12. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Kopparbergs liin. [3] 13. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Västmanlands [inr.[s] 14. Ang. elektrifiering avlands- bygden inom Värmlands lim. [9] 15. Ang. elcktriliering nv inndsbygdcn inom Jämtlands län. [11] 16. Ang. elektrifiering uv landsbygden inom Norrbottens län. [28] 17. Aug. elektrifiering iw landsbygden inom Jönköpings län. [44] 18. Aug. elektridcrlng av landsbygden inom Gotlands län. [12] lll. Ang. clektriliering av landsbyg- den inom Västernorrlands län. [17] 20. Ang. elektri- fiering av landsbygden inom Västerbottens län. [29] 2") Förteckning över elektriska hamnanläggningar i Sverige är 1923. [48] lnzzoniör N. Ekwalls ntrednipgar. 1. Angående elektrifiering av landsbygden inom ()stcrgötlnnds län. [46] 2. Ang. elektrifiering nv landsbygden inom Orebro län. [51] 3. Ang. elektrifiering av landsbygden inom Kalmar län. [49] 4. Aug. elektrifiering av landsbygden inom Kro- nobergs 12111. [47]

Utredning betr dc elektriska distributionsii'ylhctagéus n lnml's- bygden ekonomiska svårigheter och möjlighrternn fiir ' dessas avhjälpande. [52] . ' Förslag till lag om liirlingsväsendct i vissa yrken. [41]

Fust egendom. Jordbruk med binäringar.

Det svenska lantbrukets produktionskostnnder. '.'. Bokfö- ringsåren 1920—1921 och 1921—1922. [2] ' ' Fxstigbetsregisterkonunissioncns meddelanden. ]' . Till frågan om ny jorddelningslngstiftning. [40] Kolonisntiou ii. kronoparker i Norrland och Dalarna. [43]

Vattenväseu. Skogsbruk. Berg.—dunk.

Betänkande med förslag till gruvlng. [16] Malmkommissionens slutbetänkande. [32]

; Mnlintillgängeni Norrbottens län. [33]

Förbrukning av virke till husbehov på Värmlands läns lands- bygd. [42]

Industri.

Celnent— och betongbcstämmelser. [25]

Handel och sjöfart. Skeppstjänstkommitterndes betänkande. 3. [20]

Kommun ikationsväson.

Utredning rörande ny vattenväg mellan Östersjön och Vänern jämte bihang. [6] Anvisningar rörande vägv'n'scndet och antomobiltrsliken. Hill..

Bank-, kredit- och penningvliseu.

Försäkringsvlisen.

Kyr kovlisen. Undervisningsvilsen. Andlig odling i övrigt.

Supplement nr 2 till Sverges familjenamn 1920. 24] Betänkande angående det trio och frivilliga folkbildninge- arbetet. [5] Betänkande och fdrslag angående läroverks— och landsbiblio-

tok. [7]

Förslag till lönereglering för befattninzshuvaro vid allmänna läroverk m. ii. läroanstalter. [13] K. skolöverstyrelsens utlåtande över skolknmiuissinnens he- tänknnden 1—5. [24 ] Sjstemutiskt utforskande av allmogeknlturcn. ]. [26] 2.

Utredning rörande kungl. teaterns verksamhet. [lil]

Försvarsväsen.

Internationell rätt.

Angående ordnandet av statens kommersiella informations- verksnmhet. [1]

Utrikes ärenden.