1924. ÅRS SKATTEBEREDNING

STOCKHOLM 1927 ISAAC MARCUS' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

• Sida 2
•  Original

• Sida 3
•  Original

Förord.

Det häfte av statens offentliga utredningar, som härmed utgives, innehåller dels promemorior rörande landstingsbeskattningen och den kommunala pro- gressivskatten m. m. jämte tabeller, vilka tidigare offentliggjorts i Kungl. Maj:ts proposition nr 102 år 1927, dels ock en promemoria angående rätt till avdrag vid beskattningen för värdeminskning å inventarier, byggnader m. m. i rörelse eller yrke, vilken tidigare varit tryckt såsom korrektur.

Stockholm i september 1927. 1924 års skatteberedning

CARL W. U. KUYLENSTIERNA. HARALD WALLER.

• Sida 4
•  Original

• Sida 5
•  Original

P. M.

angående landstingsbeskattningen.

Den nuvarande landstingsorganisationen infördes genom förordningen om landsting den 21 mars 1862. 1 I fråga om den beskattningsrätt, som där- v1d tillerkändes landsting, stadgade förordningen, att de avgifter, som av landstinget blivit till uttaxering beslutade, skulle utgå i förhållande till den allmänna bevillning enligt bevillningsstadgan för fast egendom eller för inkomst av kapital eller arbete, som av en var skattskyldig till statsverket erladeS; dock att, där enligt lag andra grunder för kostnadernas uttaxering vore fastställda, vad sålunda vore stadgat skulle gälla. Enligt landstings- förordningen medgavs både en territoriell differentiering, så att olika skattesatser kunde bestämmas för olika delar av länet, och en differentie- ring efter skatteobjelct, så att bidragem för vissa företag exempelvis kunde utdebiteras allenast på jordbruksfastighet eller med ett högre belopp på jordbruksfastighet än på övriga beskattningsföremål.

Dessa bestämmelser för landstingsskattens utgörande skilde sig från de i förordningen om kommunalstyrelse på landet stadgade grunderna för kom- munalutskylders utgörande bland annat däruti, att för vissa staten till- höriga fastigheter kommunalskatt erlades men icke landstingsskatt. Vid 1904 års riksdag väcktes motionsvis förslag om sådan ändring i landstings- förordningen, att den skillnad, som förelåge beträffande grunderna för ut- görande av kommunalutskylder och landstingsskatt, måtte upphöra. I den skrivelse, som riksdagen med anledning av denna motion avlät till Kungl. Maj:t, anförde riksdagen, att riksdagen funnit det framförda förslaget för- tjäna beaktande. Enligt riksdagens åsikt förelåge intet giltigt skäl för den dåvarande åtskillnaden i berörda hänseende. Även landstingsskatten vore till sin natur en kommunalskatt, ehuru utgående för en större kommuns behov, och det syntes därför riksdagen rättvist och billigt, att densamma utginge efter samma grunder som annan kommunalskatt.

I proposition till 1905 års riksdag förklarade sig Kungl. Maj:t dela dessa riksdagens synpunkter. I propositionen föreslogs därför, att i lands- tingsförordningen skulle införas stadgande om att för sådan jordbruksfas- tighet, för vilken bevillning ej erlades, skulle påföras landstingsskatt efter det belopp, som, därest bevillning skulle utgått för densamma, på grund av taxeringsvärdet svarade mot sådan bevillning, varemot inkomst av arrende för sådan fastighet ej skulle vid påförandet av landstingsskatt tagas i be- räkning; och skulle vad sålunda stadgades gälla jämväl kronopark, som bildats vare sig av mark, som åt kronan inköpts efter 1874 års början, eller av staten tillhörig jordbruksdomän eller del av sådan. Denna proposition blev av riksdagen antagen.

* En fullständigare historik än den här meddelade finnes intagen i kommunalförfattnings— sakkunnigas betänkande IV med förslag till lag om landsting m. m., sid. 164 ff.

• Sida 6
•  Original

År 1909 erhöllo bestämmelserna om landstingets beskattningsrätt den ly— delsen, att de avgifter, som av landstinget blivit till uttaxering beslutade, skulle av en var skattskyldig utgöras i förhållande till hans inkomst, be— räknad för jordbruksfastighet till sex kronor och för annan fastighet till fem kronor för varje fulla etthundra kronor av taxeringsvärdet jämlikt se— nast fastställda taxeringslängd, samt i fråga om inkomst av kapital och arbete till det beskattningsbara belopp, för vilket bevillning till staten skulle jämlikt senast fastställda taxeringslängd erläggas. Beträffande fas- tighet, för vilken bevillning ej erlades, påfördes landstingsskatt endast för jordbruksfastighet samt för kronopark, som bildats antingen av mark, in- köpt åt kronan efter 1874 års början, eller av staten tillhörig jordbruksdo- män eller del av sådan. Inkomst av arrende av sådan jordbruksfastighet, för vilken bevillning ej erlades, skulle ej vid påförande av landstingsskatt tagas i beräkning.

I samband med 1920 års förslag till kommunalskattelag —— vilket som bekant bland annat upptog beskattningsfor-merna fastighetsskatt, närings— skatt och kommunal inkomstskatt _ framlade Kungl. Maj:t i särskild pro- position (nr 222) förslag till provisoriska ändringar i landstingsförord- ningen. I denna proposition anfördes, att man ansett riktigast att i så ringa grad som möjligt avvika från den gällande normen för skattskyldig- het i avbidan på ett slutligt fastställande av landstingets uppgifter, i vilket avseende, bland annat, frågan om väghållningsskyldigheten vore av vikt. Man hade därför tänkt sig skattskyl-digheten bestämd i förhållande till »dels inkomst av fast egendom, beräknad för fastighet med åsatt jordbruks- värde till sex kronor och för annan fastighet samt frälseränta till fem kro- nor för varje fulla etthundra kronor av taxeringsvärdet jämlikt senast fast— ställda taxeringslängd, dels ock annan inkomst, beräknad till det belopp, varmed den skattskyldiges till kommunal inkomstskatt beskattningsbara belopp kunde över—stiga hans vid taxering till kommunal inkomstskatt upp- skattade inkomst av fast egendom med tillägg, i förekommande fall, av hyreSVärdet motsvarande fem procent av taxeringsvärdet å fastighet, var— för fastighetsskatt utginge och som av ägaren begagnats i skattepliktig nä- ring eller eljest i rörelse ell-er yrke».

Detta förslag innebar således, att särskild taxering till landstingsskatt måste äga rum.

Då 1920 års riksdag avslog förslaget till kommunalskattelag och antog det nu gällande kommunalskatteprovisoriet, gjordes icke några ändringar i själva landstinglsförordningens beskattningsbestämmelser. Genom sär- skild förordning av år 1920 föreskrevs däremot, att vad i avseende å ut- lagors utgörande vore stadgat om b-evillningstaxerad eller till bevillning beskattningsbar inkomst av kapital och arbete beträffande utlagor, som skulle utgå i förhållande till taxeringarna till bevillning under vart och ett av åren 1921—1924, i stället skulle gälla bevillningstaxerad eller till be- villning beskattningsbar inkomst av fast egendom, kapital och. arbete. Denna förordning har år 1924 givits förlängd giltighet för åren 1925 och 1926. De i avseende å bevillningstaxeringen vidtagna ändringarna kommo härigenom att över hela linjen åter-verka på landstingsbeskattnin gen. Dessa ändringar beträffande bevillningstaxeringen — särskilt införande av rät- ten till allmänna avdrag samt orts— och familjeavdrag —— hava haft en mycket stor inverkan å det relativa trycket av landstingsskatten. An- gående förskjutninge—n i skattetrycket hänvisas till kommunal-skattekom— mittens betänkande sid. 204 ff.

• Sida 7
•  Original

Enligt den nu gällande lagen om landsting den 20 juni 1924 skall skyl— dighet att erlägga landstingsskatt åligga en var, som jämlikt senast fast- ställda tvaxeringslängder skall inom landstings—området påföras allmän be- villning av fast egendom eller av inkomst. Landstingsskatten utgår för fastighet i förhållande till beräknad inkomst, utgörande för jordbruks- fastighet sex kronor och för annan fastighet fem kronor för varje fulla etthundra kronor av taxeringsvärdet, samt för inkomst i förhållande till det beskattningsbara belopp, för vilket bevillning av inkomst skall erläggas jämlikt senast fastställda taxeringslängd.

Ur landstingslagen hava uteslutits bestämmelserna om landstingets rätt att bestämma särskild grund för beskattningen. Den territoriella diffe- rentieringen har däremot bibehållits.

På grund av stadgande i särskild därom gällande författning äga lands— tingen uttaga s. k. personliga sjukvårdsavgifter, varom emellertid i detta sammanhang ej är fråga.

Slutligen må erinras, att till landstingen icke utgår någon progressiv- skatt, ej heller sk-ogsaccis.

Innan frågan om landstingsbeskattmingens framtida ordnande behandlas, må här erinras om den ständigt fortgående ökningen av landstingens upp— gifter och verksamhet samt om den överflyttning av uppgifter från pri— märkommunerna till landstingen, som ägt rum. I sistnämnda avseende kan framhållas hälso- och sjukvård samt fattigvård. 'Ilill belysande av nyssnämnda förhållanden ävensom av landstingens ekonomiska ställning och landstingsområdenas struktur hänvisas till nedanintagna fem tablåer, tab. 2 och 4 hämtade ur Sveriges landstings tidskrift år 1925 och tab. 1 och 5 från kommunalförfattningssakkunnigas betänkande IV. Sistnämnda två tablåer hava kompletterats med uppgifter från statistisk årsbok och förberörda tidskrift. Uppgifterna -i tab. 3 hava erhållits från statistiska centralbyrån.

Tab. 1. Landstingens utgifter åren 1875—1925.[

Å r Totalluxtgifter ; Å r Totallultigifter ! 1875 ........................... 1 776 274 l92l ........................... 81 272 492 i 1895 .......................... 3 946 853 1922 . .......................... 80 725 668 , 1905 .......................... 7 865 743 i 1923 ......... . ................ 72 933 956 1913 ........................... 17 085 238 1924 ....................... . 62 536 698 | 1920 ........................... 70 409 098 1925 ........................... 65 580 649

* Siffrorna för åren t. o. m. 1922 avse de verkliga utgifterna; för de följande åren angi- vas de i staterna beräknade utgifterna.

• Sida 8
•  Original

Tab. 2. Landstingens för åren 1914—1925 i staterna beräknade utgifter i kronor.

i Upp- .. K.0m'3,1u' Ord- Nykter- Anslagtill Anslagtilll Räntor liberalt?- Forvalt- Under- Jordbruk nikatio- nings- Arbets— hets- 1 Kost- ”11191" fattigvård och av- a-

nings- Hälso-noch visnings- med hi- ner_utom och förmed— under- nader för pande av ochövriga betal- iii—' av- Övriga Summa kostnader sjukvard väsande näringar skjuts— polis- ling vis- folkpen- befarad sociala ningar ä 8 xvnm- utgifter 915111"

0- dyl. ' 11911" väsen ning sionering ”fb”? ändamål skuld gar .OCh ningen * loshet ”fint”—' tioner i

1914 298 572 11 607 224 1 391 635 691 516 763 974 174 854 98106 40 056 84 000 — 49 915 1 378 341 312 651 172 312 17 063156 1915 299 421 9 494 403 1 364 320 663 425 368 645 178 330 108 176 34 120 380 917 1 045 900 15 745 1 908 034 385 179 453 862 16 700 477 1916 309 294 10 848 280 1 452 572 697 358 303 969 190 469 113 122 40 456 575 414 788 893 14 080 1 969 423 422 399 510 033 18 235 762 1917 317 977 17 121 954 1 604 424 705 736 375 032 182 318 131 451 43 856 1 689 000 889 400 13890 3 078 598 674 399 514 145 27 342 180 1918 415 241 21 404 121 2 158 758 865 849 410 749 206 648 151 768 44 056 1 932 320 1 665 276 14 880 2 417 049 1 091 671 638 089 33 416 475 1919 555 320 33 937 489 3 332 475 1 264 682 593 577 331 110 206 951 56 554 2 055 950 1 384 200 1 236 804 3 441 948 1 966 136 2 439 558 52 802 754 1920 810 217 44 503 806 5 414 055 1 561 819 1 253 738 299 214 304174 447 207 1 936 100 1 545 700 2 161 980 4 222 815 3 922 645 3 102 340 71085 810 1921 1087 610 63 348 422 7 149 878 2 395 803 1 118 312 254190 354 646 55 604 2 239 000 1033 200 2 981 887 4 128 857 4 831 423 3 559 705 94 538 537 1922 1 ]60 053 51 205 669 4 870 553 1 737 897 905 092 231 085 338 887 51 100 3 388 000 4 697 533 4 527 225 4 909 543 8 892 203 2 689 130 89 603 970 1923 1 176 420 37 033 724 4 598 973 1 471 962 600 682 205 236 295 569 48 700 3 667 900 3 555 110 5 701 143 5 870 566 7 154 173 1 553 798 72 933 956 1924 1 107 702 32 399 115 3 772 547 1 466 266 832 545 195 189 284 745 45 670 3 799 000 446 800 6 589 520 5 310 770 5 193 122 1 093 707 62 536 698 1925 1 123 087 35 478 865 3 973 032 1 486 631 591 568 193 381 296 681l 50 3304 236 600 326 025 6 502 839 5 631 532!4 622 792l1 067 28665 580 649

1 För skiutshållning hava tidigare uttagits särskilda s. k. bidrag till skjutsentreprenaderna. Enligt 1924 års ändringar i landstingslagen m. ni. skall däremot länens andel i entreprenadbidragen utgå av landstingsmedel.

• Sida 9
•  Original

Tab. 3. Landstingens tillgångar och skulder den 31 december 1922.

L a n d e t i n g Tillgångar 1 Skulder

Stockholms läns ..................................................... 20 583 805 10 179 857 Uppsala » .................................................... 4 492 689 1 695 321 Södermanlands > ..................................................... 6 984 5,75 3 454 856 Östergötlands —> ...................................................... 10 681 052 5 326 667 Jönköpings ) ..................................................... 6 990 221 1 708 485 Kronobergs » ...................................................... 3 186 356 580 531 Kalmar läns norra .............................................................. 2 305 124 1 001 004 » södra .............................................................. 2 850 470 667 787 Gotlands läns .................................................... 1 250 898 449 357 Blekinge » ..................................................... 8 035 515 4 699 082 Kristianstads :> ..... . ....................... ' ......................... 5 772 213 1 730 606 Malmöhus » ..................................................... 14 113 662 3 690 622 Hallands >> .................................................... 6 504 993 1 774 952 Göteborgs och Bohus » .................................................... 8 865 270 5 109 944 Älvsborgs » ................................................... 12 051 959 2 880 531 Skaraborgs "» ....................................... . .............. 7 729 829 814 980 Värmlands » . ............................................... 10 527 711 864 606 Örebro » ...................................................... 5 765 693 941 565 Västmanlands » ...................................................... 6 979 455 1 383 829 Kopparbergs » .................................................... 12 291 670 1 632 241 Gävleborgs -> ...................................................... 9 791 130 506 567 Västernorrlands » ...................................................... 1 1 188 594 1 770 908 Jämtlands » ...................................................... 4 549 189 1 202 649 Västerbottens » ..................................................... 6 164 526 840 374 Norrbottens >> ...................................................... 7 250 623 2 824 145 Summa 196 907 227 57 781 466

Tillkommer för gemensamma anstalter ................................... 10172 790 168 (393 Summa 207 080 017 57 950 159

_1 Inräknat för 1923 års behov avsedda, men under år 1922 influtna skatter (i den mån de el använts redan under år 1922).

• Sida 10
•  Original

Tab. 4. Areal, folkmängd, skattetaxeringar, landstingsskatt 1 3 1.3 1 ) , Teater;;— * Areal land _ : å bevillnings— ' Därav Folkmängd ' 9103"de L a n d 5 t i n g e o m r ä (1 e 1 denlglgjan. 1 åkerjord den 1 j:sn. ___ i 1924 Jordbruks— 1 fastighet Hektai 1 Hektnr 1 Kronor 1 Stockholms läns ----------------- 738 982 162 358 254 488 250 165 700 Uppsala » ------------------ 512 087 154 110 139 519 163 393 100 Södermanlands » ------------------ 623 755 182 042 192 290 213 989 500 Östergötlands .................. 987 281 255 987 250 200 376 199 240 Jönköpings .................. 1 061 688 140 001 229 914 251 133 800 Kronobergs » .................. 890 666 101 562 158 648 176 297 400 Kalmar läns norra .......................... 531 998 79 378 93 238 126 041 400 Kalmar läns södra .......................... 563 867 117 711 137 529 146 535 8001, Gotlands läns .................. 311794 76 593 56 645 69 431 1001 Blekinge » ................. 290 863 62 550 148 872 97 871 0001 Kristianstads » .................. 624 280 248 273 244 119 330 788 600 Malmöhus » .............. 464 075 342 928 331 668 640 981 2001 Hallands ................ 476 961 147 010 150 010 197 349 5001 Göteborgs och Bohus .................. 482 516 98 201 207 259 182 864 6001 Älvsborgs ............... ] 167 811 220 481 307 400 300 870 2901 Skaraborgs » .................. 807 496 637 617 246 448 341 927 6001 Värmlands » .................. 1 746 444 195 133 269 971 391 109 500 Örebro » .................. 842 746 162 342 222 601 240 04 :) 0001 Västmanlands » .................. 643 819 165 708 168 022 181 176 300,1 Kopparbergs » .................. 2 824 847 106 027 255 331 390 823 3001 Gävleborgs » ................. 1 1 812 810 114 464 235 400 294 129 400,1 Västernorrlands » .................. f 2 412 797 97 960 271 357 296 506 800 Jämtlands » .................. 1 4 769 003 66 511 135 662 265 041 300 Västerbottens » ................. 1 5 557 087 90 683 190 177 283 161 800 Norrbottens » 1 9 866 009 42 195 188 434 213 605 000 Summa 41 011 682 3 767 858 5 085 20216 423 988 23% Städer, som ej deltaga i landsting ...... 1 46 454 13 966 920 557 68 633 0001 Summa för hela riket1 41 058 1361 3 781 824 6 005 75976 492 621 230

• Sida 11
•  Original

och personlig siukvårdsavgift för olika landstingsområden.

| 6 | 7 ' s 9 | 1 0 i 11 1 1 ;» värde i kr. 1 1 - . ) - o . _ 1 . glgilgråig fast 1 Bevillnings- 11 Därav 1 Laudstlngsskdgnågllåådlllåzä ms land:” , 235323? —ViAA 661233 ! bequtäil-mgs_ 1 På 100 kronors beräknad . * ayåiftär, He— 1 fattniäxrelt ! 1924 , bax m omst 1 " beskattningsbLiyr'lmistw vågiga 1] råpgåkftfade; [ & landsbygden 1 staderna 1 Kronor Kronor 1 Kronor Öre Öre Kronor I Kronor * 638 217 800! 223 574 060' 140 462 970 170 170 3 272 797 50000 5 191 925 300 99 751 390 59 649 760 150 150 1 183 424 28 000 243 376 300 121 473 178 68 877 650 165/218 150/190 1 565 022 30 000 1 260 052 600 135 109 241 76 914 090 160 160 1 804 444 50 000 1 226 470 450 117 060 280 70 460 630 190 190 1 839 751 47 500 1 105 503 100 68 342 243 35 699 390 190 190 982 375 30 000 1 62 405 100 38 170 535! 20 525 100 230 226 710 840 17 000 1 112 842 950 62 064 145 35 870 370 200 200 1 008 000 25 000 42 897 700 21 949 020 12 624 480 204/216 204 389 687 12 177 ; 159 716 100 76 738 330 45 998 420 268 250 1 534 963 24 500 1 204 766 900 112 844 403 63 675 220 140 140 1 243 968 47 000 ' 428 952 700 220 119 130 136 816 140 162 156 3 125 949 65 000 147 865 700 76 669 742 44 632 020 200 200 1 275 461 30 000 202 904 700 103 265 287 58 756 030 200 200 1 573 403 40 000 330 359 900 182 170 777 107 952 920 165 165 2 350 149 60 000 160 550 300 113 654 915 63 382 190 180 180 1 645 878 56 500 267 179 700 128 962 781 72 814 730 180 180 1 984 070 54 000 258 018 200 150 032 590 87 161 500 155 140/155 1 713 760 40 000 230 095 000 96 667 166 51 802 490,> 200 200 1 472 502 30 800 278 277 700. 130 163 887 73 326 930J 210 210 2 326 727 50 000 193 399 800;| 115 669 205 62 141 1801 190 190 1 698 830 45 200 274 635 340 163 116 421 92 930 920 225 225 2 797 903 59 009 75 323 500 64 423 490 36 150 090 195/275 203/275 1 132 000 25 000 98 721 200 79 076 872 40 908 280 279/290 287'5 1 795 808 39 887 156 035 200 108 800 850 _ 64 356 550 316 316 2 692 500 32 000 5 350 494 040 2 809 869 938 1 623 890 050; 140/316 140/316 43 100 211 988 573 4 154 222 550 1657 881 482 1 241062 1401 — — — — 9 504 716 590 4 467 751 420 2 864 952 190: 140/316 140/316 43 100 211, -—

• Sida 12
•  Original

Tab. 5. Landstingsskattens totala belopp jämfört med sammanlagda beloppet av utskylderna till primärkommunerna åren 1875—1925.1

= 1 . . 1 i 1 Landstings Kommunal- åatqutmgts-l ; | Ä r * skattens utskyldernas ls ; dens _ 5.011.- 1 1 totala belopp totala belopp e ! pioeest | . . av kommunal- ] kronor 1 kronor | utskylderna ] 1875 .............................................................. 404 950 19 711 610 2-1 1 1885 ............................................................... 713 343 28 256 321 2-5 1 1895 ............................................................. 1 077 332 35 799 203 3.0 1 1905 ............................................................. 3 019 758 57 608 778 5-2 ; 1910 ............................................................ 5 782 324 88 459 195 6'5 i 1915 ............................................................... 11 273 690 113 134 933 100 * 1920 ............................................................. 55 640 295 397 533 960 14-0 1 1921 ............................................................. 74 502 960 503 302 847 14-s & 1922 .............................................................. 68 764 278 434 626 891 ? 15-s 1 1923 .............................................................. 48 129 217 3096451723 15-5 , 1921 ............................................................... 40 656 155 264 368 7861 154 | ' 1925 ............................................................... 43 155 664 279 314 240"; 15—5 &

1 Siffrorna för tiden 1875—1915 avse de in/lutna skattebeloppen, från och med 1920 där- emot de för resp. års behov uldebilerudc beloppen. lkommunalutskyldernas totalbelopp ingå även dylika utskylder till städer, som ej deltaga i landsting. ” Häri ingår den kommunala progressivskattens kommunandel.

1921 års kommunalskattekommittés förslag till kommunalskattelag (det reviderade A-förslaget eller K-förslaget) —'vilket år av samma principiella innebörd som 1920 års förslag — upptager beskattningsformerna kommunal repartitionsskatt för fastighet, näring och inkomst ävensom skog-suskatt och progressivskatt. Av dessa äro fastighetsskatten och näringsskatten objekt- skatter, vilka utgå i förhållande till fastighets taxeringsvärde och närings på visst sätt beräknade s. k. skattevärde. Inkomstskatten är en personlig i huvudsak proportionell inkomstskatt. Skogsskatten utgår vid skogens av- verkning i förhållande till det taxerade rotvärdet. Den är en utbruten del av fastighetsskatten och är avsedd att kompensera den lättnad i fråga om den årliga fastighetsskatten, som den växande skogen under uppväxttiden åtnjuter därigenom, att för skogsvärde- repartitionstalet satts lägre än för jordbruksvärde. Progressivskatten ansluter sig liksom den nuvarande kom— munala progress-ivskatten till den statliga inkomst- och förmögenhetsbe- skattningen och utgår efter viss progressiv skala.

Två reservanter inom kommittén förorda ett skattesystem (det reviderade C-förslaget eller R_förslaget), som i princip överensstämmer med nu gällan- de ko'mmunalskatteprovisorium. Detta förslag upptager fastighetsskatt, skogsskatt, inkomstskatt ooh progressivskatt. Såväl fastighetsskatten, vil. ken utgår i förhållande till fastighets taxeringsvärde, som skogsskatten, Vilken utgår i förhållande till taxerat rotvärde, ingå emellertid i detta för- slag såsom led i garantiskattesystemet. Det mot en beräknad minimiinkomst

• Sida 13
•  Original

svarande belopp, som blivit beskattat genom fastighetsskatten och skogs— skatten, får således vid beräkningen av den till inkomstskatten beskatt- ningsbara inkomsten avdragas (s. k. procentavdrag).

Enligt såväl K—förslaget som R-förslaget skall den nuvarande skogsac— cisen upphöra.

Då det nu är meningen att upptaga kommunal/skattefrågan beträffande såväl primär—kommunerna som sekundärkommunerna till definitiv lösning, torde det redan av taxeringstekniska skäl få anses såsom en ganska självklar förutsättning, att några andra skatte-former än de, som anlitas antingen för statsbeskattningen eller för beskattningen till primärkommunerna, icke skola sökas för sekundärkommunernas vidkommande. En särskild taxering för de senares räkning bör om möjligt undvikas. Skulle de skatteformer, som före— slagits beträffande primä'rkommunerna, i ett eller annat avseende befinnas mindre väl lämpade att upptagas beträffande sekundärkommunerna, bör man alltså hellre än att för sekundärkommunernas vidkommande införa särskilda mer eller mindre olikartade skatteformer ömsesidigt jämka, så att skatteformerna bliva någorlunda lämpade för båda slagen av kommuner. Att för sekundärkommunernas vidkommande söka anslutning till den stat- liga inkomstskattetaxeringen torde av flera skäl icke böra ifrågakomma — här må allenast hänvisas därtill, att vid statsbeskattningen någon fördel- ning av inkomsten till beskattning inom olika beskattningsområden icke förekommer.

Om man utgår ifrån, att någon särskild taxering för sekundärkommuner- nas vidkommande icke skall äga rum, så innebär antagandet av ett garanti- skattesystem för primärkommunerna, att — på grund av den vid garanti— beskattningen förefintliga sammankopplingen av objekt- och inkomstskat- ten —— man för sekundärkommunerna måste hava identiskt samma skatte- system som för primärkommunerna, därest man icke vill för sekundär- kommunerna antingen avstå från all inkomstbeskattning och nöja sig med allenast objektbeska-ttning eller och införa en fristående objektbeskattning vid sidan av garantibeskattningen i överensstämmelse med vad som för närvarande gäller i fråga om vägbeskattningen. Det bör nämligen obser- veras, att, därest icke en lucka skall uppstå i sekundärkommunernas in- komstbeskattning, en sänkning av reparrtitionstalen för den i garanti— skatten ingående objektskatten förutsätter en motsvarande nedsättning av de 8. k. procentavdragen vid ink-omstbeskattningen. Denna sänkning krä— ver särskild taxering, som ej kan ske annorledes än genom en ny inkomst- beräkning på grundval av deklaration-erna. Däremot kan, utan särskild taxering, en höjning av repartitionstalen för objektskatten vidtagas utan motsvarande höjning av procentavdrragen vid inkomstbeskattningen, vilket faktiskt innebär en fristående objektbeskattning vid sidan av garantibe- skattn-ingen.

Har man äter för primärkommunerna ett system med fristående objekt— .beskattning vid sidan av en inkomstbeskattning, medför detta större frihet 1 fråga om möjligheterna att ordna sekundärkommunernas beskattning. Sålunda kunna repartitionstalen för objekten sättas både högre och lägre än vid beskattningen till primärkommunerna, liksom ock ett vid dessas beskattning använt objekt kan uteslutas vid beskattningen till sekundär- kommunerna.

• Sida 14
•  Original

Vad nu särskilt landstingsbeskattningen angår, så fullfölja landstingen —— såsom av bestämmelserna i 4 © landstingslagen framgår ——- i många av- seenden samma ändamål som primärkommunerna, och gränsen mellan landstingens och primärkommunernas verksamhetsområ-den ligger ej fullt klar. Utvecklingen synes snarast hava gått i den riktningen att, i den mån det sociala livet utvecklas och de kommunala uppgifterna svälla ut, låta landstingen såsom kommuner av större ordning verka i skatteutjäm— nande syfte genom övertagande av uppgifter, som förut ansetts tillhöra primärkommunerna.

I detta sammanhang må erinras om frågan om väghållningsbesvärets övertlyttande till landstingen, en fråga som emellertid för närvarande icke torde befinna sig i det läge, att spörsmål-et om landstingsbeskattningens definitiva ordnande bör för dess skull skjutas på framtiden.

Skulle man taga konsekvenserna fullt ut av vad nu sagts om landstingens förhållande till primärkommunerna, så bonde Väl detta medföra, att — vare sig K-förslag-et eller R-förslaget komme till användning inom primärkom- munerna — samma beskattningsregler skulle i all-o tillämpas jämväl vid landstingsbeskattnringen. I detta sammanhang må erinras om det förut ci- terade uttalandet av 1904 års riksdag, att landstingsskatten till sin natur vore en kommunalskatt, ehuru utgående för en större kommuns behov, och att det därför syntes riksdagen rättvist och billigt, att densamma utginge efter samma g-runder som annan kommunalskatt. De ändringar, som sedan landstingsförordningens tillkomst vidtagits i fråga om landstingsbeskatt- ningen, hava också gått ut på att bringa denna i närmare anslutning till kommunalbeskattningen. Numera föreligger ock överensstämmelse mellan landstingsbeskattningen och beskattningen till primär-kommunerna, om man bortser från skogsaccisen och den kommunala progressivskatten samt den olikhet, som finne-s beträffande frågan om vem som är skattskyldig för fastighet.

Några skäl att beträffande repartitionsbeskattningen övergiva den nuva- rande överensstämmelsen mellan primärkommunernas och landstingens be- skattningsregler synas knappast föreligga. Införes R—förslaget i primär- kommunerna är man, såsom förut framhållits, praktiskt taget bunden att jämväl använda detta system obeskuret för landstingens vidkommande.

Vad härefter angår frågan om progressivitet vid landstingens inkomst- beskattning bör märkas, att denna icke är en ren landstingsskattefråga. Progressionen vid beskattningen av inkomst måste nämligen alltid avvägas med hänsyn till det sammanlagda trycket av de olika inkomstskatterna — statsskatten samt skatterna till primär- och sekundärkommunerna. Då spörsmålet om ändring i denna progression faller utanför ramen för denna P. M., så bortses här från tanken på särskilda anordningar för Vinnande av progressivitet vid landstingsbeskattningen.

Särskilt beaktande måste här ägnas frågan om skogsbeskattningen. En— ligt det av kommunalskattekommittén framlagda K—förslaget har för jord- bruksfastlighet —frånsett tomt- och industrivärde—beräknats ett reparti- tionstal av 0.04. I fråga om skogsvård-et har dock detta repartitionstal upp- delats sålunda, att obj-ektskatten för skogsvärdet utgår efter ett repwarti- tionstal av allenast 0.01, under det att den skatt, som svarar mot återstående 0.03 procent av skogsvärdet, kompenseras genom en skogsskatt, utgående vid skogens avverkning i förhållande till det avverkade virkets taxerade rotvärde. I denna skogsskatt erhålla emellertid landstingen icke någon andel. Om således det av kommittén förordade K-förslaget skall läggas

• Sida 15
•  Original

till grund för kommunalbeskattningen, bör —— därest det relativa skatte- trycket av landstingsskatten såsom hittills skall bliva lika med det relativa skattetrycket av primärkommnnernas repartitionsbeskattning (inklusive skogsskatten) _ repartitionstalet för fastighetsskatten å skogsvärde vid landstingsbeskattningen sättas till 0.04, såvida man ej föredrager att även för landstingens vidkommande inrätta en motsvarande skogsskatt, vilket dock givetvis skulle medföra en komplricering av skattesystemet, som om möjligt bör undvikas. Att vid Iandstingsbeskattningen bestämma ett lägre repartitionstal för skogsvärde än för j—ordbruksvärde och kompensera denna lättnad för skogsvärdet med en ökning av skogsskatten till primär- kommunerna är en utväg, som icke gärna synes böra ifrågakomma med hänsyn till att skogsskatten i primärkommunerna kommer att utgå med mycket växlande belopp i olika kommuner och därför är mindre lämpad att ersätta en lättnad i den enhetliga landstingsskatten.

Här må emellertid erinras om följande. Enligt 1920 års förslag till kom- munalskattelag utgjorde repartitionstalen för fastighetsskatten 0.06 för jordbruksvärde, 0.045 för annat värde och 0.03 för skogsvärde, därvid med skogsvärde avsågs värde av Växande skog utöver husbehov. Någon skogs- accfis av betydelse skulle enligt förslaget ej utgå. Till skillnad från för- hållandet enligt kommunalskattekommitténs förslag var således skogsvår- det väsentligt lindrigare belastat av objektskatten än jordbruksvärdet. En dylik lättnad för skogsvärdet i förhållande till jordbruksvärdet har ock ofta påyrkats (jfr prop-. 191/1920 sid. 270 och kommitténs betänkande sid. 568). Därest man skulle önska tillgodose detta krav på lättnad för skogs- värde't vid objektbeskattningen, kan såsom en möjlighet att realisera detta tänkas att vid landstingsbeskattningen behålla samma repartitionstal för skogsvärdet som vid kommunalbeskattningen eller 0.01 utan att införa någon skogsskatt till landstingen. En variation av denna tanke är att sätta repartitionstalet för skogsvärde till 0.02 vid såväl kommunalbeskattningen som landstingsbeskattning-en. I förra fallet blir det 0.03 och i senare 0.02 procent av skogsvärdet, som i jämförelse med jordbruksvärdet fritages från fastighetsskatt vid landsting-sbeskattningen. Om repartitionstalet för skogsvärdet vid kommunalbeskattningen höjes från 0.01 till 0.02, synes en motsvarande nedsättning i den kommunala skogsskatten böra ske.

Att på sätt nu framkastats bestämma repartiti-onstalen lika för kommu- nalskatten och för landstingsskatten medför den debiteringstekniska för— delen, att antalet skattekronor för varje skattskyldig varder lika för båda skat-terna — under förutsättning dock, att den nu förefintliga olikheten mellan kommunalskatten och landstingsskatten i fråga om vem som är skattskyldig för fastighet undanröjes.

Även det av huvudreservanterna inom kommunalskattekommittén föror— dade R-förslaget *upptager en kommunal skogsskatt. Denna är emellertid, på sätt förut nämnts, anordnad såsom ett led i en garantibeskattning av inkomsten av skogsbruket. För sextio procent av det avverkade virkets eller den till avverkning upplåtna skogens taxerade r-otvärde erlägges skogsskatt. Vid beräkningen av skattepliktig inkomst av fastighet med- gives, förutom övriga procentavdrag, avdrag för vad sålunda blivit genom skogsskatt beskattat.

Då skogsskatten i R—förslaget är på detta sätt inarbetad i skattesystemet samt, såsom förut framhållits, olika ink-omstberäkning för kommunalbe— skattningen och landstingsbeskattningen av taxeringstekniska skäl icke synes böra ifrågasättas, återstår — därest R-förslaget skall användas vid

• Sida 16
•  Original

kommunalbeskattningen — för landstingsbeskattningen endast den möj- ligheten, att denna även i förevarande hänseende anordnas i full överens- stämmelse med kommunalbeskattningen. Detta innebär, att i landstings- beskattningen skall ingå en skogsskatt av samma konstruktion som R- förslagets.

Enligt såväl Kförslaget som R-för-slaget skall viss del av den i lands- kommun utgående kommunala skogsskatten i utjämnande syfte fonderas. Då landstingen med sin rikligare tillgång på beskattningsför-emål knappast äro i behov av denna fondering, torde det måhända vara lämpligast och enklast att vid landstingsbeskattningen låta eventuellt förekommande skogsskatt i Sin helhet årligen komma till användning.

I anslutning till vad här ovan anförts synes kunna ifrågasättas, om icke den naturligaste lösningen av spörsmålet om landstingens beskattning vore följande. Vare sig K-förslaget eller R—förslaget lägges till grund för pri- märkommunernas beskattning, ordnas landstingsbeskattningen efter sam- ma system, som blir gällande för primärkommunernas repartitionsbeskatt- ning, samt med de för denna gällande repartitionstalen. Om Kiörsla-gets grundprinciper godkännas men någon skogsskatt till landstingen anses icke böra utgå, ingår dock fastighets skogsvärde vid landstingsbeskatt- ningen i repartitrionen med samma repartitionstal som jordbruksvärde. Skall skogsskatt —— vare sig enligt K-förslaget eller R—förslaget —— utgå till landstingen, äger någon fonder-ing av denna sko-gsskatt icke rum.

Stockholm i augusti 1925. ERLAND GEIJ ER.

• Sida 17
•  Original

P. M.

angående den kommunala progressivskatten och anskaffning av medel för kommunal skatteutjämning.

Sedan infordrade yttranden numera inkommit över dels 1921 års kommunal— skattekommittés förslag till kommunalskattelag m. m. dels skatteberednin— gens promemoria angående landstingsbeskattningen, dels ock beredningens betänkande angående den kommunala skatteutjämningen, torde i ett sam— manhang böra beröras vissa med frågan om den kommunala progressiv— skatten och anskaffningen av medel för skatteutjämning sammanhängande frågor.

Enligt nuvarande bestämmelser gäller i fråga om den kommunala pro- gressivskatten i huvudsak följande.

Kommunal progressivskatt utgöres efter viss skala för varje till inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbart belopp, som överstiger, i fråga om andra skattskyldiga än svenska aktiebolag och solidariska bankbolag, 3,000 kronor samt i fråga om bolag, som nu nämnts, 6 procent av det bolagets kapital, vartill hänsyn skall tagas vid bolagets taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt.

Av progressivskattens grundbelopp skola sjuttiofem procent (kommun— andelen) i den utsträckning nedan angives användas till täckande av vederbörande kommuners, församlingars och skoldistrikts skattebehov. Åter- stående tjugofem procent (utjämningsandelen) skola i den utsträckning och i enlighet med de föreskrifter, som särskilt stadgas, uttagas för användning till utjämning av skattetrycket olika kommuner eller andra menigheter emellan. Uppbörd av utjämningsandel skall äga rum först sedan Kungl. Maj:t för varje år, efter att hava prövat hela behovet av medel för utjäm- ning, meddelat särskild föreskrift därom. Uppbörden verkställes av kom— munen och på dess ansvar, varefter medlen inlevereras till statsverket. Innevarande år uttages av utjämningsandelens grundbelopp 75 procent.

Skattskyldig uppföres till kommunandel av progressivskatten i den eller de kommuner, där han under näst föregående år åtnjutit inkomst av be- skaffenhet att kunna där taxeras till bevillning, och till utjämningsandel i den kommun, där han taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt. Har skattskyldig inom olika kommuner åtnjutit inkomst av beskaffenhet att kunna taxeras till bevillning i samma kommuner, skall å honom belöpande kommunandel av progressivskatten fördelas mellan kommunerna i för— hållande till storleken av hans inom varje kommun till bevillning upp— skattade, till jämna hundratal kronor reducerade inkomst, beträffande in- komst av fast egendom, rörelse eller yrke utan det avdrag av fem resp. sex procent av fastighets taxeringsvärde, som skett vid bevillningstaxeringen. 2 — 4917,

Gällande regler om kommunal progressiv- skatt.

• Sida 18
•  Original

Har skattskyldig icke inom någon kommun åtnjutit inkomst av beskaf- fenhet att kunna taxeras till bevillning, upptages han till kommunandel av progressivskatt i den kommun, där han taxeras till inkomst- och för— mögenhetsskatt. Detsamma skall gälla, om kommunandelen icke uppgår till 200 kronor. Därest vid fördelning av progressivskatt annan kommun än den, där skattskyldig taxeras till inkomst— och förmögenhetsskatt, skulle tillföras belopp understigande 50 kronor, uppföres skattskyldig jämväl till detta belopp i sistnämnda kommun.

Taxeringen till kommunal progressivskatt verkställes uti den kommun, där skattskyldig taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt, i samband med taxeringen till dylik skatt. Förslag till fördelning av kommunal progressiv- skatt mellan olika kommuner upprättas av taxeringsnämnden, men beslut angående fördelningen fattas av prövningsnämnden. För att möjliggöra denna fördelning är ett särskilt underrättelseförfarandet stadgat.

Därest efter anförda besvär över taxeringsnämnds, prövningsnämnds eller kammarrättens beslut eller eljest taxering till bevillning eller inkomst- och förmögenhetsskatt ändras eller bliver någon åsatt, skall samtidigt vidtagas den ändring i taxeringen till progressivskatt eller verkställas den taxering till sådan skatt, som därav må föranledas.

I den mån tillgängligt belopp av kommunandelen därtill förslår, skall densamma utom i nedan angivet undantagsfall i första hand användas till täckande av högst en fjärdedel av det belopp, som av kommunalstämma, kommunalfullmäktige, allmän rådstuga eller stadsfullmäktige till utdebite— ring beslutats. Är tillgängligt belopp av kommunandelen av den storlek, att det icke sålunda behövt i sin helhet tagas i anspråk, skall överskottet avräknas på vad kyrkostämma eller kyrkostämmor till utdebitering beslutat, dock med högst en fjärdedel av utdebiteringens hela belopp. Består en för- samling av flera skoldistrikt eller ett skoldistrikt av flera församlingar, skall progressivskatten i första hand användas för den större enhetens behov. Består en församling eller ett skoldistrikt av flera kommuner, skall rätten att i första hand använda progressivskatt tillkomma församlingen eller skol- distriktet.

Kommunalj Kommunalskattekommitténs förslag beträffande den kommunala progressiv- 335.235”- skatten innebär i huvudsak följande. beträfand'z Kommunal progressivskatt skall efter viss skala utgå för varje till in- kommunal komst- och förmögenhetsskatt beskattningsbart belopp, som överstiger, 1 progressiv fråga om andra skattskyldiga än svenska aktiebolag och solidariska bank- Skatt' bolag, 3,000 kronor samt i fråga om bolag, som nu nämnts, 6 procent av det bolagets kapital, vartill hänsyn skall tagas vid bolagets taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt.

Skattskyldig taxeras till kommunal progressivskatt i den kommun, där han taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt. Överstiger progressiv- skattens belopp 300 kronor, skall progressivskatten utgå till den eller de kommuner, där den skattskyldige taxeras till kommunal repartitionsskatt för inkomst. Är han till sådan skatt taxerad i flera kommuner, skall pro- gressivskattebeloppet uppdelas mellan kommunerna efter förhållandet mellan den skattskyldiges inom varje kommun till kommunal repartitionsskatt be- skattningsbara inkomst, avrundad nedåt till jämna hundratal kronor. Därest vid sådan fördelning annan kommun än den, där den skattskyldige taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt, skulle erhålla progressivskattebelcpp understigande 50 kronor, skall sådant skattebelopp tillföras sistnämnda

• Sida 19
•  Original

kommun. Överstiger progressivskattens belopp icke 300 kronor eller är den skattskyldige icke i någon kommun taxerad till kommunal repartitionsskatt för inkomst, utgår progressivskatten i dess helhet till den kommun, där han taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt.

Av den kommunala progressivskatt, som utgöres inom en kommun, skall för täckande av skattebehovet för kommunala, kyrkliga och skoländamål användas en tiondel för varje krona och en tusendel för varje öre, som per skattekrona utdebiteras i kommunal repartitionsskatt till kommun, försam- ling och skoldistrikt (kommunandelen). Är kommun delad i eller mellan olika församlingar eller skoldistrikt, skall beräkning, som nu är sagd, göras särskilt för varje sådan kommundel. Återstoden av vad som inom kom- munen utgöres i kommunal progressivskatt skall inlevereras till statsverket för att användas till utjämning av skattetrycket olika kommuner eller andra menigheter emellan (utjämningsaudelen).

Av kommunandelen skall utgå först vad som belöper å utdebiteringen för kommunala behov, därefter och i den mån tillgång därtill finnes vad som enligt nyss angiven grund belöper å utdebiteringen för kyrkliga behov samt sist vad som belöper å utdebiteringen för skolans behov. Består församling eller skoldistrikt av flera kommuner eller skoldistrikt av flera församlingar, skall av kommunandelen i första hand utgå vad som belöper å utdebite— ringen inom den större enheten.

Därest efter anförda besvär över taxeringsnämnds, prövningsnämnds eller kammarrättens beslut eller eljest taxering till inkomst- och förmögenlietsskatt eller till kommunal repartitionskatt för inkomst ändras eller bliver någon åsatt, skall samtidigt vidtagas den ändring i taxeringen till kommunal pro- gressivskatt eller verkställas den taxering till sådan skatt, som därav må föranledas.

I avseende å den kommunala progressivskatten hava emellertid inom kom- mittén framställts reservationer — bakom majoritetsförslaget stå kommitténs ordförande och fyra ledamöter. Tre reservanter hava ansett kommittén sakna anledning att inlåta sig på den beträffande skatteutjämningen sekun- dära frågan om beredande av medel åt statsverket att bestrida utgifterna för sådan utjämning. Dylika utgifter utgjorde reella statsutgifter, för vilkas täckande olika alternativ kunde tänkas, exempelvis med de inkomster, som stode statsverket till buds. Den kommunala progressivskatten borde alltså i sin helhet tillfalla vederbörande primärkommuner efter i huvudsak ena- handa grunder som dem, kommittémajoriteten föreslagit, d. v. s. så att viss bråkdel av progressivskattens grundbelopp skulle få uttagas för varje pro- cents utdebitering av allmän kommunalskatt i kommunerna. Maximum skulle enligt reservanternas mening vara 150 procent av grundbeloppet, som skulle uttagas vid 15 procents eller högre utdebitering i allmän kommunal- skatt. En av majoritetens fyra ledamöter (landskamreraren Eiserman) har ut- arbetat ett särskilt utkast till grunder för skatteutjämningen, vilket ävenledes innebär, att frågan om anskaffning av medel för skatteutjämningen skulle frigöras från spörsmålet om den kommunala progressivskatten.

De olika uppfattningar, som gjort sig gällande angående skalans avväg- ning, torde i detta sammanhang sakna betydelse.

I det av skatteberedningen avgivna betänkandet angående den kommunala skatteutjämningen har anknytning sökts till det nu gällande sättet för med- delande av utjämningsbidrag. Frågan om medelsanskaffningen har däremot i nämnda betänkande lämnats öppen. Beträffande de synpunkter, som

Skattebered- ningens för- slag angående skatteutjäm- ning.

• Sida 20
•  Original

Yttranden ang. kom- munala pro- gressivskatten och skatte- utjämningen.

Skattebered- ningen ang.

landstings- skatten.

därv'ådlag varit vägledande, hänvisas till betänkandet, företrädesvis sid. 48— 1.

I avgivna yttranden över kommunalskattekommitténs förslag har beträf- fande den kommunala progressivskatten anslutning givits dels till kommitté- majoritetens, dels till reservanternas ståndpunkt. Röster hava emellertid ej saknats, vilka velat göra gällande, att progressivitet i primärkommunernas beskattning alls ej borde ifrågakomma.

I fråga om skatteutjämningen har man med ett par undantag anslutit sig till skatteberedningens principiella ståndpunkt, att de nuvarande grund- reglerna i huvudsak böra bibehållas.

Slutligen må här erinras, att frågan om progressivitet vid den kommu- nala beskattningen äger en viss aktualitet även beträffande landstings- beskattningen.

I en inom skatteberedningen av assessorn E. Geijer utarbetad, till trycket befordrad och i_ vederbörlig ordning remitterad promemoria i detta ämne anföres i dylikt avseende:

»Vad härefter angår frågan om progressivitet vid landstingens inkomst- beskattning bör märkas, att denna icke är en ren landstingsskattefråga. Progressionen vid beskattningen av inkomst måste nämligen alltid avvägas med hänsyn till det sammanlagda trycket av de olika inkomstskatterna — statsskatten samt skatterna till primär- och sekundärkommunerna. Då spörs— målet om ändring i denna progression faller utanför ramen för denna P. M., så bortses här från tanken på särskilda anordningar för vinnande av pro— gressivitet vid landstingsbeskattningen.>>

I vissa av de över denna promemoria infordrade yttranden har frågan om progressivitet i landstingsbeskattningen berörts.

Länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter, huruvida ej skäl kunde före- ligga att för landstingens del söka anslutning till den statliga inkomst- skattetaxeringen. Landstingets i Malmöhus läns förvaltningsutslcott ifråga- sätter progressivitet även för landstingsskattens vidkommande och yttrar följande: »Förvaltningsutskottet föreställer sig, att denna fråga skall kunna ordnas på så sätt, att Viss del av den kommunala progressivskatten iförsta hand avsättes till landstingen. Härigenom skulle även uppnås ett utjäm- ningsförhållande kommunerna emellan i skatteavseende. Det händer näm- ligen, att många kommuner, ofta mycket skattetyngda, icke äro i tillfälle att få tillgodogöra sig någon som helst progressivskatt, under det att andra kommuner äro i detta hänseende synnerligen lyckligt lottade. Fingc lands- tingen för sina behov avskära en del av progressivskatten, synes detta ut- skottet icke vara annat än rimligt och rättvist.» Länsstyrelsen i Östergöt— lands län, som avstyrkt progressivitet vid primärkommunernas beskattning, finner sig därav icke förhindrad ifrågasätta, att, därest det finnes önskvärt att anordna en progressivskatt för kommunala behov, utredning företages angående lämpligheten att anordna en dylik skatt för landstingsbeskatt- ningen. »Det kan tänkas», yttrar länsstyrelsen, »att åtskilliga av de olägen- heter, som ansetts förknippade med den kommunala progressivskatteni dess nuvarande gestalt, i någon mån kunna undvikas vid en för den större kom- munen, landstinget, anordnad progressivskatt.» Kammarrätten yttrar i före- varande punkt, bland annat: >>I frågans nuvarande läge och i brist på ut- redning i denna del vill kammarrätten allenast uttala, att rätt till progressiv beskattning bör tillkomma landstingen endast i den mån de fullgöra upp-

• Sida 21
•  Original

gifter av statlig natur, att det emellertid är ett praktiskt önskemål att an- talet fristående skatter icke ökas, samt att den samlade progressionen av inkomst- och förmögenhetsskatten samt den kommunala progressivskatten även enligt de föreliggande skatteförslagen kommer att bliva så stark att, om landstingen tillerkännes rätt till progressiv beskattning, motsvarande minskning måste ske med avseende å de eljest utgående progressiva skat- terna. Skulle det befinnas önskvärt att vid landstingsbeskattningen införa ett moment av progressiv art, torde _ med hänsyn därtill, att vissa städer icke deltaga i landsting -— detta måhända kunna ske så att kommuner, som deltaga i landsting, till dessa senare avstå viss del av sin kommunala pro- gressivskatt. >>

När frågan om progressiviteten i den kommunala beskattningen och om medelsanskaffningen för kommunal skatteutjämm'ng skall besvaras, gäller det givetvis först att undersöka, huruvida ej den redan nu tillämpade ord- ningen är tillfredsställande. I detta avseende må anföras följande.

Mot själva normen för progressiviteten kan anmärkas, att progressiv- skatten är lika stor oberoende av utdebiteringssiffran för den allmänna kommunalskatten. Denna fråga skall vidare behandlas i det följande.

Mot bestämmelserna om progressivskattens fördelning på olika kommuner hava i olika sammanhang framställts anmärkningar på grund av det besvär, som denna fördelning förorsakat taxeringsmyndigheterna. Den viktigaste anmärkningen i detta avseende lärer väl gälla det förhållandet, att en ändring i bevillningstaxeringen i en enda kommun medför ändring i den kommu- nala progressivskatten ej blott i denna kommun utan i alla de övriga kom- muner, där vederbörande är bevillningstaxerad. Uppenbart är, att där det, såsom stundom inträffar, gäller bolag, som äro skattskyldiga i hundratals kommuner, en dylik ändrad fördelning skall förorsaka oproportionerligt och stundom orimligt besvär dels för den beskattningsmyndighet, som skall verkställa omräkningen, dels för alla dessa kommuner, som skola verk- ställa tilläggsdebitering eller restitution, ehuru de själva ej vidtagit minsta åtgärd för överklagande av taxeringen i kommunen och ej heller de skatt- skyldiga anmärkt mot taxeringen, dels ock slutligen för de skattskyldiga själva, som skola reglera om sina mellanhavanden med samtliga kom- munerna.

Reglerna om rätt för kommuner av olika slag — borgerlig primärkommun, församling, skoldistrikt — att taga i anspråk kommunal progressivskatt samt om den inbördes ordningen mellan kommunerna härutinnan äro in- vecklade och lära på sina håll knappast efterföljas. Särskilt svår blir tillämpningen av nämnda regler, när den skall ske samtidigt med en till- lämpning av reglerna om skogsaccis till kommuner av olika slag. Att i detalj utveckla dessa svårigheter skulle föra för långt. I vissa undantags- fall möta i själva verket problem, som knappast torde kunna erhålla en rationell lösning.

Över sättet för utjämningsandelens uttagande genom kommunernas för- sorg har ofta klagats å kommunalt håll. Utjämningsandelen har ansetts förorsaka besvär och kostnader för uppbörd och redovisning, som ej stå i rimligt förhållande till de belopp, det gäller att uttaga. Någon möjlighet att mäta dessa kostnader föreligger uppenbarligen icke.

Olägenheter med gällande regler om kommunal progressiv- skatt.

• Sida 22
•  Original

Olägenheter

nalskatte— kommitténs

komunal progressiv- skatt. med kommu- förslag ang.

Hur ställer det sig då med kommunalskattekommitténs förslag i nu an- givna och övriga avseenden?

Vad först frågan om normen för progressiviteten beträffar, så förefaller det onekligen vid första påseendet tilltalande, att progressiviteten ställes i förhållande till utdebiteringen i kommunen. Men det bör märkas, att enligt majoritetsförslaget den omständigheten, att kommunen får uppbära blott viss bråkdel av progressivskatten, ej spelar någon som helst roll för de skatt— skyldiga själva, då dessa alltid få betala skattens hela grundbelopp; det föreslagna förfaringssättet äger betydelse blott för bestämmande av huru mycket kommunen skall betala för utjämningsändamål. Till denna fråga skola vi återkomma i det följande.

Mera bestickande förefaller i vissa avseenden reservantförslaget, som ställer själva utdebiteringen av progressivskatten i förhållande till utdebiteringen av allmän kommunalskatt, så att vad som ej stannar hos kommunen över— huvud ej skall uttagas. Fråga är dock, om denna regel i verkligheten innebär ett högre mått av rättvisa än den nu gällande regeln.

Det torde nämligen vara ostridigt, att en progressivskala, som utgår från en lägre genomsnittsprooent, kan och bör förete en relativt starkare stegring än en progressivskala, som utgår från en högre genomsnittsprocent. Börjar skalan med procenttalet 1 vid låg inkomst, kanske man anser det rimligt, att den slutar med procenttalet 10 för stora inkomster. Men om skalan börjar med procenttalet 10 för låga inkomster, kan den ej sluta med tio— dubbla siEran eller 100 för höga inkomster, ty det är orimligt att uttaga hela inkomsten i skatt; i stället bör man kanske i sistnämnda fall stanna vid siffran 30. Om man, såsom riktigt är, tager hänsyn till både den pro- portionella och den progressiva kommunalskatten, så blir i själva verket enligt nu gällande bestämmelser nämnda villkor uppfyllt —— progressiviteten är betydligt starkare med 1 procents allmän kommunalskatt än med 10 procents allmän kommunalskatt. Den kommunala progressivskattens grund- belopp varierar för närvarande (betr. andra än aktiebolag) mellan V., och 6 procent för olika inkomster. Är nu den allmänna kommunalskatten 1 pro- cent, så kommer den sammanlagda skatten att variera mellan 1 och 7 procent; är den allmänna kommunalskatten 10 procent, kommer den sammanlagda skatten att variera mellan 10 och 16 procent. Den högsta siffran i skalan är i det förra fallet 7 gånger större än den lägsta, i senare fallet blott 1.6 gånger större. Stegringen i skalan är alltså betydligt starkare i förra fallet.

Enligt reservanterna i kommunalskattekommittén skulle, under förutsättning av samma grundbelopp som nu, om allmänna kommunalskatteutdebiteringen är 1 procent, variationen komma att äga rum mellan 1 och 1.6 procent och, om den allmänna kommunalskatteutdebiteringen utgör 10 procent, mellan 10 och 16 procent. Detta betyder i båda fallen ett förhållande mellan högsta och lägsta siffran av 1.6 — d. v. s. den relativa stegringen i skalan blir precis densamma vid 1 procents grundutdebitering och vid 10 procents grund— utdebitering, ett resultat, som enligt vad nyss påvisats är oriktigt.

Nu kan det utan tvivel med visst fog göras gällande, att progressiviteten enligt nuvarande system (liksom enligt kommunalskattemajoritetens förslag) är jämförelsevis alltför hög vid låg kommunal utdebitering, men det må ifrågasättas, om detta är ett större fel än felet i reservanternas förslag, som innebär, att progressiviteten är jämförelsevis för låg i de bäst ställda kom- munerna. I förbigående må anmärkas, att reservanterna tänkt sig uttagande av progressivskatt intill 1 1 ._, gånger progressivskattens grundbelopp, Vilket skulle ske vid 15 procents utdebitering av allmän kommunalskatt, och det

• Sida 23
•  Original

må ifrågasättas, om ej progressionen i sistnämnda fall blir alltför hög. Såsom nedan närmare utvecklas, torde emellertid progressiviteten böra be- dömas med hänsyn till alla stats- och kommunala, direkta och indirekta skatter. Vad som står fast är dock, att principen i reservantförslaget knappast är riktigare än nu gällande betydligt enklare grunder, även om reservant- förslaget vid första påseendet förefaller rättvisare.

Kommittéförslaget synes i vissa fall kunna föranleda en benägenhet hos kommunerna att höja den kommunala utdebiteringen för att få taga i an— språk större del av den kommunala progressivskatten. Påfallande blir denna risk, om den kommunala progressivskattens grundbelopp är synnerligen stort i förhållande till kommunens utdebiteringsbehov. Risken kan emellertid minskas, om man kompletterar kommitténs regel med en föreskrift sådan som den nu gällande, att ej mer än en fjärdedel av utdebiteringsbehovet får fyllas med progressivskatt. Även med denna begränsning torde det emel- lertid ligga nära till hands för kommunerna att öka sin egen utdebitering för att slippa avstå progressivskatt till främmande kommuner. Sistnämnda olägenhet förefinnes uppenbarligen icke med reservantförslaget, men väl en ökad möjlighet att votera mindre nödiga utgifter med visshet om att dessa till största delen komma att drabba ett fåtal inkomsttagare.

Vidare kan givetvis mot både kommittéförslaget och reservantförslaget anmärkas, att, om de nu gällande bestämmelserna äro svåra att tillämpa för kommunerna, de föreslagna bestämmelserna komma att bliva väsentligt svårare och antagligen i många fall föranledande felaktigheter och klagomål. Komplikationer med reglerna om uttagande av skogsskatten — vilken ju blir vida mer betydelsefull än den nuvarande skogsaccisen — synas även vara att förutse. Graden av dessa svårigheter torde erhålla en viss belys- ning redan av de i kommunalskattekommitténs betänkande intagna exemplen till ledning vid tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser (se anvis- ningarna till 82—84 samt 91 och 92 % i förslaget), men svårigheterna bleve än större, om man, på sätt här ovan ifrågasatts, införde en regel om be- gränsning av progressivskattens storlek i så måtto, att genom dylik skatt må fyllas högst en fjärdedel av kommunens skattebehov. Anledningen att beivra begångna felaktigheter vid kommunens utdebitering av progressiv- skatt för egen räkning kommer enligt kommittémajoritetens förslag att ökas, ty staten torde böra bliva pliktig tillse, att utjämningsmedlen komma att utgå med det riktiga beloppet.

Svårigheterna med fördelningen av den kommunala progressivskatten på olika kommuner hava enligt kommittéförslaget något minskats genom höjande av de belopp, som skola vara undantagna från fördelning. För de svåraste fallen, (1. V. s. beträHande stora belopp, som skola fördelas på en mängd kommuner, torde dock ej svårigheterna bli avsevärt mindre än nu.

Reglerna för uppbörd och redovisning av utjämningsmedel har kommittén själv ansett förbättrade. Ett av landskamreraren Eiserman i detta avseende utarbetat förslag, vilket avviker från kommitténs, har dock förordats i ett stort antal utlåtanden. Att här närmare ingå på denna — mera sekundära — fråga torde ej vara nödvändigt.

Vidare frågas, huruvida de av kommittémajoriteten föreslagna reglerna för medelsanskaffning till skatteutjämning äro rationella. Såsom vi förut framhållit, har kommitténs förslag beträffande begränsning av kommunernas rätt att taga i anspråk kommunal progressivskatt betydelse allenast för denna fråga; förslaget innebär i detta avseende, att kommunerna skola avstå medel till skatteutjämning efter grunder, som taga hänsyn till dels utdebiterings—

• Sida 24
•  Original

Förslag att utbyta den kommunala progressiv- skatten mot en progressiv landstings-

skatt.

procentens storlek, dels tillgången på progressivskatteföremål i kommunen. M. a. o., en kommun med jämförelsevis låg utdebitering skulle betala till skatteutjämning på den grund, att i kommunen funnes en eller annan sär— skilt hög inkomsttagare, medan däremot en annan kommun med lika låg eller lägre utdebitering men med inkomsterna jämnare fördelade på flera inkomsttagare skulle slippa undan. Det förefaller svårligen kunna anses rättvist, att en kommun med exempelvis 8 procents utdebitering och goda progressivskatteföremål skulle till skatteutjämning avstå ett belopp, motsva- rande 1/5 av progressivskattens grundbelopp, medan en kommun med endast 2 procents utdebitering men utan progressivskatt skulle helt slippa att be- tala till skatteutjämning. Den nuvarande metoden för medelsanskaffning till skatteutjämning är såtillvida mera rationell, som den innebär, att medlen till skatteutjämning uttagas av de skattskyldiga efter grunder, som gälla för statsskatten, ehuru skatten bär kommunalskattens namn och uppbäres av kommunerna.

I det följande skall nu närmare behandlas ett framkommet uppslag att ut- byta den kommunala progressivskatten mot en progressiv landstingsskatt. Detta skulle enklast kunna tillgå så, att den nuvarande kommunandelen av progressivskatten i stället för till primärkommunen ginge till landstinget, dock att städer, som ej deltaga i landsting, givetvis skulle behålla sin kom- munandel.

Vid en granskning av detta uppslag måste först ihågkommas, att, om veder— börande skola betala skatt efter sin förmåga, denna förmåga måste bedömas med hänsyn till samtliga förmågeskatter: statliga, sekundärkommunala och primärkommunala skatter av olika slag. Det bör även beaktas, att en pro— gressiv inkomstskatt alltid kan klyvas i en proportionell och en progressiv skatt, den förra med det procenttal, som är det lägsta i den ursprungliga skalan, och den senare med de procentsatser, som utgöra skillnaden mellan de ursprungliga siffrorna och den proportionella skattens procenttal. Vår gällande inkomst— och förmögenhetsskatt kan exempelvis utbytas mot en proportionell skatt om 3 procent (i grundbelopp) och en progressiv skatt, som börjar med 1 procent, i den mån inkomsten överstiger 10,000 kronor, och fortsätter med 2 procent, i den mån inkomsten överstiger 20,000 kronor, 0. s. v. Om det av praktiska skäl visar sig lämpligt, kan man sålunda förlägga hela progressiviteten till exempelvis statsbeskattningen och nöja sig med proportionella skatter till primärkommuner och landsting, utan att i stort sett någon ändring i varje skattedragares börda uppstår. På samma sätt kan progressiviteten förläggas till exempelvis endast staten och lands- tingen eller endast staten och primärkommunerna (vilket nu sker), utan att detta i det hela innebär någon olikhet för de enskilda.

Om den nuvarande kommunandelen av den kommunala progressivskatten går till landstingen eller primärkommunerna, så betyder detta med avseende å denna skatts belopp för de skattskyldiga ingen skillnad, under förutsätt- ning att hela kommunandelen uttages, och från de undantagsfall, då detta ej sker, d. v. s. där kommunandelen utgör mer än fjärdedelen av kommunens utdebiteringsbehov, kan här bortses. Summan allmän kommunalskatt och landstingsskatt blir också inom landstingsområdet såsom helhet alldeles den— samma som förut, d. v. s. lika med skillnaden mellan å ena sidan lands— tingets och primärkommunernas sammanlagda utdebiteringsbehov och å andra sidan progressivskattens belopp. Däremot kan uppenbarligen en olikhet

• Sida 25
•  Original

i den sammanlagda kommunal- och landstingsskattens belopp inträda i för- hållandet mellan de olika kommunerna, i det de skattskyldiga i de kom- muner, som ha goda progressivskatteföremål, få ökning i sin skatt och de skattskyldiga i de kommuner, som ha dåliga progressivskatteföremål, få minskning i sin skatt. Ty den proportionella landstingsskatten minskas lika för hela länet, men den proportionella skatten till primärkommunerna ökas mer eller mindre i olika kommuner. Huruvida denna ökning representerar ett större eller mindre belopp än minskningen i den proportionella landstings- skatten blir avgörande för om i det hela en ökning eller minskning av skatten uppstår. Regeln är nu tvivelsutan den, att de kommuner, som hava goda progressivskatteföremål, också hava ett gott underlag för den proportionella skatten, medan kommunerna med dåliga progressivskatteföremål ofta hava ett sämre underlag jämväl för den proportionella skatten. Det kan därför antagas, att det i allmänhet blir de skattskyldiga i de bättre ställda kom- munerna, som få ökning i sin sammanlagda skatt, och de skattskyldiga i de sämre ställda kommunerna, som få sin sammanlagda skatt minskad. Här— igenom skulle i viss utsträckning en skatteutjämning vinnas utan ett särskilt utjämningsförfarande.

En verkställd statistisk utredning (tab. 1—3) bekräftar, att ett dylikt resultat verkligen är att vänta. Utredningen har avsett att med hänsyn till 1924 års utdebiteringar till primärkommuner och landsting visa, i vad mån en förskjutning av skattetrycket skulle inträtt, därest den kommunala progressivskattens kommunandel utgått till landstingen i stället för till pri- märkommunerna. Vid statistikens utarbetande har man vid beräkning av utdebitering för landstingens behov utgått från den förutsättningen, att varje landsting skulle få disponera hela kommunandelen för alla de skattskyldiga (bolag såväl som enskilda), vilka inom landstingsområdet taxerats till inkomst- och förmögenhetsskatt.

Utredningen visar, att i stort sett de förskjutningar, som skulle uppstå genom progressivskattens förändring till landstingsskatt, bliva obetydliga. Vad landskommunerna beträffar, så skulle en ökning i det sammanlagda skattetrycket inträtt i 303 kommuner, medan skattetrycket skulle minskats eller förblivit oförändrat i 2,107 kommuner. Detta resultat skulle lätt kunna leda till en förmodan, att för städernas vidkommande genomgående en ökning skulle inträtt. Det visar sig dock, att även i 36 städer skattetrycket skulle minskats eller förblivit oförändrat, medan 69 städer förete ökning i skatte— trycket (städer, som ej deltaga i landsting, inbegripas givetvis ej i under- sökningen). Den omständigheten, att utdebiteringens ökning koncentreras till så jämförelsevis få kommuner, visar givetvis, att även progressiv— skatteföremålen äro koncentrerade till ett mindretal kommuner, och att så— lunda den kommunala progressivskattens betydelse såsom kommunal skatte— källa är jämförelsevis inskränkt. Det visar sig också, att det i stort sett är i de bäst ställda kommunerna —— där behovet av en progressivskatt är minst — som ökningen i skattetrycket skulle inträtt. Detta gäller såväl städer som landsbygd. Av kommunerna med låg utdebitering är det jämförelsevis många, som visa ökning. Vad beträffar kommuner med hög utdebitering visar sig en ökning i mycket få fall; att dessa fall ej äro än färre, sammanhänger bland annat därmed, att vissa län genomgående förete mycket höga siffror på skattetrycket samt att enligt sakens natur även i dessa län vissa kom- muner måste utvisa ökning. Betraktar man varje län för sig, faller ökningen genomgående i stort sett på de bättre ställda kommunerna ilänen. Samma är förhållandet beträffande städerna i riket.

• Sida 26
•  Original

Det förut anmärkta förhållandet, att ökningen i skattetrycket koncentreras till så jämförelsevis få kommuner, skulle vidare lätt kunna föranleda det antagandet, att ökningen i dessa kommuner skulle bliva jämförelsevis stor. Ej heller detta visar sig vara fallet. I 105 av de 303 landskommunerna stannar ökningen vid högst 1/10 procent av inkomsten. Endast i 53 lands— kommuner kommer siffran över 1/2 procent av inkomsten, och av dessa kom- muner hava 22 haft högst 4 procent och 20 mellan 4 och 6 procent utdebi— tering. I städerna skulle ökningen blott i 3 fall överstigit If., procent. Av dessa städer hade 2 mindre än 6 procent och 1 mellan 6 och 8 procent utdebitering.

Någon närmare undersökning har icke verkställts rörande storleken av den sammanlagda utdebiteringens minskning i olika kommuner, men då den kommunala utdebiteringen i intet fall blir minskad, kan man av minsk- ningen i utdebiteringen till landstingen få ett maximum för minskningen. I sådant avseende kan omnämnas, att minskningen är störst i Hallands län med 0.38 procent och minst i Västerbottens län med 0.10 procent.

Trots det att resultatet av den statistiska utredningen måste anses Visa, att i stort sett en förskjutning av skattetrycket i önskvärd riktning skulle inträda, så kvarstår dock det faktum att några få synnerligt skattetyngda landskommuner och städer skulle se sin skattebörda ökad. I och för sig kan detta ej betecknas såsom i egentlig mening orättvist, men det är i alla fall beklagligt, då det skulle innebära en försämring för vederbörande kommuner i förhållande till vad som nu gäller. Resultatet kan emellertid genom sär- skilt stadgande undanröjas i skatteutjämningsväg — delaktighet i skatte- utjämningen är ju nu ifrågasatt även för synnerligt skattetyngda städer.

Vid statistikens utnyttjande bör beaktas följande. Såsom förut påpekats bygger statistiken på den förutsättningen, att varje landsting skulle få dis— ponera kommunandelen för de skattskyldiga, som inom landstingsområdet taxerats till inkomst— och förmögenhetsskatt. Det har visat sig, att den pro- gressivskatt, som samtliga landsting tillsamman skulle få disponera, är mindre än summan av de belopp av kommunandelen, som varit tillgängliga för de ilandstingsområdena ingående kommunerna. Detta beror självfallet därpå, att de städer, som icke deltaga i landsting, skulle få mer än enligt nu gäl- lande bestämmelser, något som torde finna sin förklaring däri, att uti dessa städer till inkomst— och förmögenhetsskatt taxerats enskilda skattskyldiga och framförallt bolag, vilkas inkomst förvärvats även i andra kommuner och vilkas progressivskatt alltså enligt nu gällande bestämmelser fördelats även på kommuner, som deltaga i landsting. Resultatet av omläggningen torde särskilt för landskommunernas del bliva bättre, om, såsom i det följande alternativt ifrågasättes, aktiebolagens och bankbolagens progressivskatt för- delas på olika landstingsområden efter ungefär de regler, som nu gälla för fördelningen olika kommuner emellan.

Det lärer svårligen kunna påstås, att det nu gällande systemet ger en idealisk fördelning av progressivskatteföremålen på kommunerna. I stort sett torde den ifrågasatta anordningen med den kommunala progressivskatten som landstingsskatt innebära ett steg i riktning mot en bättre fördelning än den nuvarande. *

Vad progressiviteten beträffar, så skulle denna genomsnittligt bliva den— samma som nu och densamma som enligt kommunalskattekommitténs majo- ritetsförslag (från olikheterna i själva skalan bortses här). Däremot skulle progressiviteten bliva en annan än enligt kommittéreservanternas förslag;

• Sida 27
•  Original

men enligt vår mening skulle resultatet snarast bliva bättre än enligt reser— vantförslaget. För de skattskyldiga i gemen torde det med hänsyn till de jämförelsevis obetydliga variationerna i landstingens utdebitering av propor- tionell skatt bli lättare att förstå en bestämmelse om likartad progressiv- skala för landstingens vidkommande än den nu gällande bestämmelsen om likartad progressivskala för primärkommunerna med deras skiftande utdebi- teringssiffror.

Ur rättvisans synpunkt lärer således kunna göras gällande, dels att pro- gressivskattens överflyttning till landstingen ej skulle innebära någon stor förändring, dels att den förändring, som dock skulle inträda, i huvudsak kan betecknas som god.

En omständighet av en viss betydelse är den, huruvida något eller några landsting skulle i progressivskatten erhålla så betydande beskattningsföre- mål, att fara skulle föreligga för onödig utdebitering av den proportionella landstingsskatten. En sammanställning (se tab. 4) visar emellertid, att med den nuvarande fördelningen av progressivskatteföremålen på de olika lands- tingsområdena så jämförelsevis måttliga belopp komme att falla på varje område, att dylika farhågor ej torde behöva hysas.

De mest påtagliga fördelarna med progressivskattens anordning som lands- tingsskatt skulle emellertid komma till synes på det rent praktiska området.

De olägenheter, som nu äro förenade med att små kommuner, försam- lingar och skoldistrikt skola manipulera med progressivskattemedel, skulle bortfalla. Landstingen äga sådana förvaltningsorgan, att progressivskattens handhavande ej bör bereda dem några svårigheter.

Framför allt skulle emellertid de olägenheter, som nu äro förenade med att kommunandelen vid taxeringen skall fördelas på olika kommuner, kunna högst väsentligt förringas eller helt undanröjas. För andra skattskyldiga än aktiebolag (inkl. solidariska bankbolag) och ekonomiska föreningar synes all dylik fördelning kunna undvaras. Ett i det stora hela rättvist resultat synes kunna uppnås, om progressivskatten från andra än aktiebolag stannar i det landstingsområde eller den i landsting icke deltagande stad, där vederbörande taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt. Denna tanke avvisades år 1920 för primärkommunernas vidkommande, men frågan ställer sig påtagligen helt annorlunda, när det gäller så stora områden som landstingsområdena. Det är att antaga, att i det stora hela resultatet i fråga om nu nämnda skattskyldiga bleve ungefär detsamma utan fördelning som med fördelning. Beträffande aktiebolag och ekonomiska föreningar åter torde vissa ej önsk— värda resultat uppstå, om hela progressivskatten skulle få stanna där taxeringen till inkomst- och förmögenhetsskatt sker, d. v. s. där styrelsen har sitt säte. Vissa storstäder skulle härigenom bliva otillbörligt gynnade. Detta förhållande föranledde 1920 års kungl. förslag, att av aktiebolagens progressivskatt 90 procent skulle gå till skatteutjämning. Nu erbjuda sig be- träHande aktiebolagens och ekonomiska föreningarnas progressivskatt närmast två olika möjligheter, antingen att verkställa en fördelning av dessas progressivskatt på olika landstingsområden och städer i huvudsaklig anslut- ning till de grunder, som nu gälla beträffande primärkommunerna, eller att i anslutning till 1920 års tankegång låta viss del av progressivskatten från aktiebolag och ekonomiska föreningar gå till skatteutjämning.

En fördelning av allenast aktiebolagens och de ekonomiska föreningarnas progressivskatt på blott landstingsområden och städer, som icke deltaga i landsting, skulle uppenbarligen kräva en mycket mindre apparat än den

• Sida 28
•  Original

nuvarande fördelningen av jämväl enskildas progressivskatt på samtliga pri- märkommuner. Huru denna apparat skulle anordnas, torde här ej behöva beröras.

Fråga är emellertid, om ej den andra ifrågasatta utvägen eller att låta aktie- bolags progressivskatt till viss del gå till skatteutjämning, har åtskilligt, som talar för sig. Vederbörande hemortsområde torde i dylikt fall böra behålla viss del, exempelvis 20 a 25 procent av progressivskatten, medan återstoden skulle gå till skatteutjämning. Ett teoretiskt försvar av en viss bärighet för ett dylikt förfaringssätt torde kunna åstadkommas. En av bristerna i beskattningssystemet måste alltid bli en ofullkomlig fördelning av beskattningsföremålen i allmänhet. Denna brist är en av anledningarna — låt vara ej den viktigaste —— för skatteutjämningsförfarandet. Det ligger då intet orimligt i att en viss skatt, för vars fördelning på olika kommuner det i och för sig torde vara särskilt svårt att finna rationella grunder —— den nuvarande fördelningsgrunden beträffande den kommunala progressivskattens kommunandel torde kunna betecknas som rätt godtycklig — fördelas på kommunerna i riket under anläggande av skatteutjämningssynpunkten. Även denna fördelningsmetod är givetvis teoretiskt ofullkomlig men synes dock erbjuda fördelen av att utgöra ett praktiskt grepp, som samtidigt löser den svåra frågan om medelsanskaffningen för skatteutjämning. De medel, som på detta sätt skulle erhållas, torde i huvudsak räcka till utjämnings- behovet, om detta skall beräknas ha ungefär samma omfattning som för närvarande.1 Vad som ytterligare skulle behövas kunde fyllas med stats— medel. Att alltför mycket medel på denna väg skulle erhållas, kan givet— vis förekommas genom en lämplig avvägning av skatteskalan. En möjlighet, som torde ha vissa skäl för sig, är att giva den del av aktiebolagens pro- gressivskatt, som skulle gå till skatteutjämning, uttrycklig karaktär av stats— skatt, vilket lämpligast skulle ske genom att inlägga skatten under den vanliga aktiebolagsskatten genom en sammanslagning av de båda skatte- skalorna.

Anses nu berörda metod för anskaffning av medel för skatteutjämning icke lämplig, ifrågasättes, att dylika medel uttagas efter i huvudsak nuvarande grunder, men att den för ändamålet avsedda skatten uppföres å kronodebet— sedeln. Numera böra i förväg approximativa beräkningar kunna verkställas både av vad som skall komma att inflyta i skatt och av vad som kan väntas erforderligt för skatteutjämning. Det skäl, som föranledde 1920 års riksdag att antaga de nu gällande bestämmelserna, torde i huvudsak ha bortfallit. Ett slags fondbildning i analogi med vad som gäller beträffande statsverkets kassafond skulle äga rum av utjämningsmedel, så att överskott ett Visst år finge täcka underskott ett följande år 0. s. v. Denna form för medelsan- skaffning till skatteutjämning synes oss vara den lämpligaste, även om den kommunala progressivskatten skulle behållas av primärkommunerna, såvida man ej är beredd att taga steget fullt ut och låta skatteutjämningen verk— ställas med vanliga statsmedel.

Vad debitering och uppbörd beträffar, så skulle genom den kommunala progressivskattens överflyttande till landstingen en betydande förenkling vinnas. Kommunerna — med undantag av de städer, som ej deltaga i landsting — skulle helt befrias från allt besvär med progressivskatten.

1 Hela grundbeloppet av aktiebolagens kommunala progressivskatt utgjorde år 1925 4,915,292 kronor (beräknat); hela beloppet till skatteutjämning har år 1926 uppgått till 3,982,944 kronor 25 öre.

• Sida 29
•  Original

Denna skulle debiteras med sitt enhetliga, på förhand bestämda belopp samtidigt med landstingsskatten i samband med kronouppbörden, (städer, som ej deltaga i landsting, skulle dock själva fortfarande handha debi- tering och uppbörd av de medel, som skulle stanna hos dessa städer). Debitering och uppbörd av medel till skatteutjämningen skulle helt om- händerhas av staten. Landstingen skulle allenast underrättas om huru stort belopp de hade att bekomma i progressivskatt samt hade att taga hänsyn till detta belopp vid uppgörande av sin utgifts- och inkomststat. Medlen skulle därpå tillsammans med övrig landstingsskatt inflyta till landstingens kassa. Även landstingen skulle alltså vara fria från allt besvär med denna skatt, .och deras kostnad för debitering och uppbörd skulle ej genom den ifrågasatta anordningen ändras. För staten slutligen torde det ökade besväret på grund av skattens debitering och uppbörd ej bliva synnerligen stort, då det här gäller ett ringa antal skattskyldiga. Å andra sidan skulle det besvär, som nu åvilar staten med mottagande av redovisning av utjämningsmedel, däri inbegripet riksräkenskapsverkets arbete med kontrollen å desamma, bortfalla.

Det torde böra anmärkas, att, i den mån de nuvarande grunderna för fördelning av progressivskatt o. d. frångås, resultatet kommer att te sig något annorlunda än vad den förut anförda statistiken utvisar. Den statis- tiska utredningen visar dock, i vilken riktning det framlagda uppslaget skulle komma att verka.

Såvitt vi kunna finna, innebär det anförda en bärande saklig motivering för att utbyta den kommunala progressivskatten mot en progressiv landstings- skatt av samma storlek. Frågan uppställer sig då, om ej några skäl finnas, som tala till förmån för den nu gällande anordningen. I detta avseende må erinras, dels att ett bibehållande av det bestående torde förorsaka mindre friktion än en övergång till ett nytt system skulle göra — en på beskatt— ningsväsendets område ej betydelselös omständighet _ dels att en utbredd folkmening, som ej beaktar de ovan angivna synpunkterna, möjligen före— drager en progressiv skatt till primärkommunerna framför en progressiv lands— tingsskatt trots de därmed förenade större olägenheterna.

Vi hava emellertid trott det här behandlade uppslaget vara av det värde, att vederbörande myndigheter m. fl. borde beredas tillfälle att yttra sig över detsamma. Detta synes kunna ske utan att detaljerade förslag i olika avseen- den behöva föreligga.

Vi tillåta oss alltså vördsamt hemställa, att yttranden från vederbörande myndigheter m. fl. inhämtas över vad i föreliggande promemoria anföres med särskilt beaktande av följande huvudpunkter:

I stället för den nuvarande kommunala progressivskatten inrättas en pro- gressiv skatt att tillfalla landsting och städer, som ej deltaga i landsting, efter lika grund för riket i dess helhet och av en storlek, som ungefär mot- svarar den nuvarande progressivskattens kommunandel. Någon fördelning av progressivskatten beträffande andra skattskyldiga än aktiebolag och eko— nomiska föreningar äger ej rum, utan skatten stannar hos det landstings- område respektive den stad, där taxering sker till inkomst— och förmögen— hetsskatt. Aktiebolagens och de ekonomiska föreningarnas progressivskatt stannar blott till viss mindre del där taxeringen till inkomst- och förmögen- hetsskatt sker, medan återstoden av denna skatt användes för skatteutjämning; eller (alternativt) nämnda skattskyldigas progressivskatt fördelas på lands—

• Sida 30
•  Original

tingsområden och i landsting ej deltagande städer efter ihuvudsak nu gällande grunder. Om ej nämnda metod för anskaffande av medel för skatteutjämning anses lämplig, så inrättas i stället för ändamålet en sär- skild statsskatt, i huvudsak motsvarande den kommunala progressivskattens nuvarande utjämningsandel.

Stockholm i september 1926.

1924 års skatteberedning

CARL W. U. KUYLENSTIERNA. HARALD WALLER.

• Sida 31
•  Original

3 1 Bilaga till P. M. angående den kommunala progressivskatten m. m.

Tab. !. För-skjutning i utdebiteringen per 100 kronor inkomst år 1924 av samman- lagd kommunal- och landstingsskatt, därest kommunandelen av kommunala pro- gressivskatten tillfallit landstingen i stället för primärkommunerna. Fördelning länsvis på landskommunerna med hänsyn till storleken av den kommunala ut—

debiteringen. _ * Efi i Antal kommuner, däri kommunalskatten år 1924 utgjorde Landsting—Winråde i högst 4.01— 6.01— 8.01— 10.01_ 12.01_ över Summ 14% 69; 8% 10%,129319311525. ** 1 Stockholms län. Minskad eller oförändrad utdebit. 1 21 36 16 14 8 — 96 ()kad utdebitering --------------------- 2 9 tl __ __ _ _ 17 Uppsala län. llinskad eller oförändrad utdebit. 2 14 36 1." | 8 4 — 79 Okad utdebitering ..................... 1 3 3 _ l _ _ _ 7 Södermanlands län. ; Minskad eller oförändrad utdebit. 5 36 20 ' 5 5 —— 72 Ökad utdebitering .................. 3 9 5 1 i -— _— _ 18 Östergötlands län. Minskad eller oförändrad utdebit. ?" , 32 63 19 8 l _ 128 Okad utdebitering ..................... 2 7 4 5 _ _ __ 18 Jönköpings län. Minskad eller oförändrad utdebit. 2 33 42 25 6 — 1 109 Okad utdebitering ..................... 5 5 5 1 1 __ __ 17 Kronobergs län. Minskad eller oförändrad utdebit. D 12 33 15 8 2 — 75 Okad utdebitering ..................... l 8 1 l 1 —- -- 12 Kalmar län. ] klinskad eller oförändrad utdebit. 1 9 29 26 12 0 4 i 90 Okad utdebitering .................... 1 3 6 3 1 — _ , 14 Gotlands län. Minskad eller oförändrad utdebit. 1 10 27 24 14 8 b 90 Okad utdebitering ..................... —— 2 — -— _ — _ 2 Blekinge län. Minskad eller oförändrad utdebit. * -— 6 5 5 8 6 30 Okad utdebitering ..................... — — 9 1 _— _- 5 Kristianstads län. Minskad eller oförändrad utdebit. 5 33 53 22 10 4 1 128 Okad utdebitering .................. 4 4 6 3 — _ — 17 Malmöhus län. llinskad eller oförändrad utdebit. 17 86 66 15 4 2 1 191 Okad utdebitering ..................... 9 30 6 1 1 — — 47 Hallands län. Minskad eller oförändrad utdebit. 1 13 23 25 :> 14 — 81 ()knd utdebitering ..................... 1 1 2 _ __ _ 5

• Sida 32
•  Original

Antal kommuner, däri kommunalskatten år 1924 utgjorde

LalldStingsomVåde högst 4.01— 6.01—38.01—510.01_ 12.014 över q 4 % 6 % 8 %" l 10 %; 12 % 15 %] 15 % tumma Göteborgs och Bohus län. Minskad eller oförändrad utdebit. 2 6 12 20 13 17 82 Ökad utdebitering ..................... 1 4 _ _ _ _ 5 Älvsborgs län. Minskad eller oförändrad utdebit. 3 39 63 44 22 20 9 200 Ökad utdebitering ..................... 7 8 2 — 1 _ 1 19 Skaraborgs län. Minskad eller oförändrad utdebit. 6 59 93 41 31 14 3 247 Ökad utdebitering ..................... 2 15

Värmlands län.

Minskad eller oförändrad utdebit. Ökad utdebitering .....................

Örebro län.

Minskad eller oförändrad utdebit. Ökad utdebitering .....................

Västmanlands län.

Minskad eller oförändrad utdebit. Ökad utdebitering .....................

Kopparbergs län. Minskad eller oförändrad utdebit. Ökad utdebitering ............ . ........

Gävleborgs län. Minskad eller oförändrad utdebit. Ökad utdebitering ....................

Västernorrlands län.

Minskad eller oförändrad utdebit. Ökad utdebitering ..................

Jämtlands län.

Minskad eller oförändrad utdebit. Ökad utdebitering ....................

Västerbottens län.

Minskad eller oförändrad utdebit. Okad utdebitering .....................

Norrbottens län.

Minskad eller oförändrad utdebit. Ökad utdebitering ........ _ .............

Hela riket.

Minskad eller oförändrad utdebit. Ökad utdebitering ....................

Minskad eller oförändrad utdebite-

ring; kommunerna angivna i % __ av samtliga ........................... Ökad utdebitering; kommunerna angivna i % av samtliga .........

).;

Hm

)—l

|...

59 43

57.8 %

(OO!

|-

433 129

77.0 % 42.2 %123.o %

09 310

[O 090

763

75

91.1% 8.9,9/o

[0 [0 ha

447 37

92.4 % 7.6 %

03

NJ

CD

10

us 4

H»:—

208 1 1

95.0 % 5.0 %

ga

»— on [0 t—l =)!

H»

143

97.3 %

|_-

lå

HO? r—-

OI 2107 303

• Sida 33
•  Original

Tab. 2. Förskiutning i utdebiteringen per 100 kronor inkomst år 1924 av samman- lagd kommunal- och landstingsskatt, därest kommunandelen av kommunala pro- gressivskatten tillfallit landstingen i stället för primärkommunerna. Fördelning på landskommuner med ökad utdebitering efter ökningens storlek.

Antal kommuner, däri kommunalskatten år 1924 utgjorde

Ökad utdebitering i procent av " __ * inkomsten hogst 4.01— 6.01— 8.01— 10.o1_12.01_, over lSumma

4% S% S% 10%12%15% 15%1 i

_0.o1—0.10 ................................. 5 45 28 18 5 3 1 105 0.11—0.25 ............................... s 29 17 13 3 _ 3 73 030—0.50 ................. . ............. 8 3.5 24 4 1 __ _ 72 0.51— ....................................... 22 20 6 2 2 1 — 53

Summa, 43 129 75 37 11 4 4 303

Tab. 3. Förskjutning i utdebiteringen per 100 kronor inkomst år 1924 av samman- lagd kommunal- och landstingsskatt, därest kommunandelen av kommunala pro- gressivskatten tillfallit landstingen i stället för primärkommunerna. Fördelning på städerna i riket med hänsyn till storleken av den kommunala utdebiteringen samt, beträftande städer med ökad utdebitering, ökningens storlek.

Antal kommuner, däri kommunalskatten år 1924 utgjorde

i

högst 4.01— 6.01— 8.01— 10.01- 12.01_ över 4 % 6 % 8 % 10 % 12 % 15 % 15 % summa | Minskad eller oförändrad utdebite- ' __ ring i summa städer ............... _ 1 13 19 2 1 l — 36 Ökad utdebitering i summa städer 1 12 34 18 3 1 l — 69 Utdebiteringen i procent av in- ' komsten ökad med - 0.01—0.10 .......................... _ 1 14 | 8 1 — — 24 * 011—0.25 ......................... 1 7 16 9 1 1 — 35 Om:—0.50 ........................... — 2 3 I 1 ' 1 — ] — 7 0.51_ ................................ — 2 1 — — —— i — 3

3 — 1917.

• Sida 34
•  Original

Tab. 4.

progressivskatten för varje landstingsområde år 1924.

_ —_

2

8

Utdeblterlng av landstingsskatt samt kommunandel av den kommunala

Landstingaskatt

Kommunandel av kommunal progressivskatt

1 Landstingsområde

Stockholms läns ................................. Uppsala >> ................................. Södermanlands » ................................. Östergötlands » ................................. Jönköpings » ................................. Kronobergs » ................................. Kalmar läns norra ......................................... Kalmar läns södra .......................................... Gotlands läns .................................

Blekinge » Kristianstads * Malmöhus » Hallands » Göteborgs och Bohus » ................................. Älvsborgs » Skaraborgs » Värmlands » Örebro »

Västmanlands ">

Kopparbergs » Gävleborgs »

Västernorrlands » ................................. _

Jämtlands » ................................ : Västerbottens » ................................ | Norrbottens " ............................... | Summa'

3,185,525 666,329 1.185,744 258,182 21.3 1,571,612 326,295 20.8 1,799,819 287,660 16.0 1,84o,191 205,760 11.2 979,495 87,16] 8.9 låååggi 140,627 8.2 391,190 31,369 8.0 1,536,252 111,404 7.3 1.312,652 236,113 18.0 3.143,326 509,152 16.2 1,277,326 183,094 14.3 1,596,863 156.349 9.8 2,351,632 396,803 16.9 1,654,656 288,08?» 17.4 1,973,525 172,637 8.7 1,713,603 356,441 20.8 1,487,157 124,438 8.4 2321494 226,119 9.8 1.699,720 126.266 7.4 2,800,195 207,104 7.4 1,130,864 71,924 6.4 1,794,630 57,766 3.2 2,685,292 92,543 3.4 43,155,664 5,321,619 12.3

• Sida 35
•  Original

Tabeller

rörande den kommunala progressivskatten.1

Tab. 1. Förskjutning l utdebiteringen per 100 kronor inkomst år 1923 av samman- lagd kommunal- och landstingsskatt, därest kommunandelen av kommunala pro- gressivskatten tilltallit landstingen i stället för primärkommunerna. Fördelning länsvis på landskommunerna med hänsyn till storleken av den kommunala ut-

debiteringen. ? Antal kommuner, däri kommunalskatten år 1923 utgjorde Landstingsområde ; högst 4.01— 6.01— 8.01— 10.01—112.o1— över Summa ,4% S% S% 10% 12%[1523 15% Stockholms län. Minskad eller oförändrad utdebit. —— 18 38 20 8 7 -— 91 Ökad utdebitering .............. 4 12 4 2 — — — 22 Uppsala län. Minskad eller oförändrad utdebit. 4 20 29 20 5 1 —— 79 Ökad utdebitering ..................... 2 5 _ _ _ _ _ 7 Södermanlands län. Minskad elle1 oförändrad utdebit.1 11 36 16 8 2 — 74 Ökad utdebitering ..................... l 4 6 5 I — -— i —— ; 16 Östergötlands län. i Minskad eller oförändrad utdebit. 2 41 54 24 2 3 I _ 126 Ökad utdebitering ..................... 4 8 8 — — — i — 20 Jönköpings län. ! Minskad eller oförändrad utdebit. 1 31 46 30 4 — ] 1 , 113 Ökad utdebitering ................... 2 5 4 _ 2 _ .' '— I 13 Kronobergs län.

Minskad eller oförändrad utdebit. 2 16 33 18 5 5 — 79 Ökad utdebitering . .................. 1 5 2 —— — — — 8 Kalmar län. : Minskad eller oförändrad utdebit. 1 6 39 21 8 13 5 93 Okad utdebitering .................. 1 4 3 3 1 _ _ 12

Gotlands län. Minskad eller oförändrad utdebit. 3 14 17 25 18 4 9 90 Ökad utdebiteling ..................... _ 2 _— — -— — — 2 Blekinge län. Minskad eller oförändrad utdebit. — — 6 5 6 5 8 30 Ökad utdebitering ............... __ 1 _ 3 1 _ _ 5 Kristianstads län. Minskad eller oförändrad utdebit. 5 47 43 15 11 3 — 194 Ökad utdebitering ..................... 6 5 7 3 — —— — 21 Malmöhus län. Minskad eller oförändrad utdebit. 25 85 68 13 2 —— 1 194 ' Ökad utdebitering ..................... 12 21 8 3 — — — 44

1 Här nedan intagna tab. 1—7 hava utarbetats eftei avlämnandet av förestående prome- moria.

• Sida 36
•  Original

Antal kommuner, däri kommunalskatten år 1923 utgjorde

Landsmgsomfåde högst 4.01— 6.01— 8.01— 10.01— 12.01416ve1 S m 4% 6% $% 10% 12% 15% *”” Hallands län. ( Minskad eller oförändrad utdebit. 3 10 26 19 15 7 1 81 Ökad utdebitering ..................... 1 1 2 -— — 1 _. 5 Göteborgs och Bohus län. Minskad eller oförändrad utdebit. 2 7 14 17 i 10 21 13 84 Ökad utdebitering .................... 1 1 1 — _ _ __ 3 Älvsborgs län. Minskad eller oförändrad utdebit. 6 41 76 32 20 20 6 201 ökad utdebitering ..................... 5 7 2 2 2 _ _ 18 Skaraborgs län. Minskad eller oförändrad utdebit. 17 56 92 45 24 8 2 244 Okad utdebitering ..................... 4 9 3 1 1 — — 18 Värmlands län. Minskad eller oförändrad utdebit. 1 13 33 18 12 3 — 80 Ökad utdebitering ................. — 2 2 5 —— — — 9 Örebro län. Minskad eller oförändrad utdebit. 2 18 19 13 —— — —— 52 Okad utdebitering .................... 2 2 4 — — —— —— 8 Västmanlands län. Minskad eller oförändrad utdebit. _ 10 21 12 8 2 — 53 Ökad utdebitering ..................... —— 4 5 3 1 -— — 13 Kopparbergs län. Minskad eller oförändrad utdebit. 1 11 18 9 1 1 —— 41 Okad utdebitering ..................... 4 2 1 2 —— — —— 9 Gävleborgs län. Minskad eller oförändrad utdebit. 1 4 14 14 5 4 1 i 43 Ökad utdebitering ................... 1 1 5 1 — —— —— 8 Västernorrlands län. Minskad eller oförändrad utdebit. 1 7 17 16 12 5 2 60 Ökad utdebitering ..................... 1 — 1 _ —- ] — 3 Jämtlands län. Minskad eller oförändrad utdebit. — 3 18 16 10 6 1 54 Ökad utdebitering ..................... —— 3 1 1 —— — — 5 Västerbottens län. ' Minskad eller oförändrad utdebit. 1 7 7 4 4 1 1 25 Ökad utdebitering ..................... — _ — — 2 — _ 2 Norrbottens län. Minskad eller oförändrad utdebit. — — 2 3 1 7 5 18 Ökad utdebitering ..................... — 1 — 3 1 1 1 7 Hela riket. Minskad eller oförändrad utdebit. 79 476 766 425 199 128 56 2129 Okad utdebitering ................. 55 107 68 33 11 3 1 278 Minskad eller oförändrad utdebite- ring; kommunerna angivna i % 1 av samtliga ....................... 59.0 % 81.6 % 91.8 % 92.8 % 94.8 % 97.7 % 98.2 % 88.5 % Ökad utdebitering; kommunerna i angivna i % av samtliga ......... 41.0 % 18.4 % 8.2 % 7.2 % 5.2 % 2.3 % 8 %;111» %

• Sida 37
•  Original

Tab. 2. Förskiutning i utdebiteringen per 100 kronor inkomst år 1923 av samman- lagd kommunal- och landstingsskatt, därest kommunandelen av kommunala pro- gressivskatten tillfallit landstingen i stället för primärkommunerna. Fördelning på landskommuner med ökad utdebitering efter ökningens storlek.

(_ Antal städer, däri kommunalskatten år 1923 utgjorde Okad utdebitering i procent av " » " inkomsten hogst 4.01— 6.01— 8.01— 10.01— 12.01— over Summa 4% 6% 8% m% m%4w% w% 0.01—0.10 ................................. 10 32 30 16 9 1 98 011—0.25 ................................. 15 32 19 11 1 3 — 81 0.26—70.50 ................................. 12 18 12 3 1 — — 46 0.51— ...................................... 18 25 7 3 — — — 53 'Sununa] 55 107 68 33 11 3 1 278|

Tab. 3. Försklutning i utdebiteringen per 100 kronor inkomst år 1923 av samman- lagd kommunal- och landstingsskatt, därest kommundelen av kommunala pro- gressivskatten tillfallit landstingen i stället för primärkommunerna. Fördelning på städerna i riket med hänsyn till storleken av den kommunala utdebiteringen samt, beträffande städer med ökad utdebitering, ökningens storlek.

Antal städer, däri kommunalskatten år 1923 utgjorde | högst 4.01— 6.01— 8.01— 10.01— 12.01— över S ma 4% $% 8% m% m% m% m% m 1 Minskad eller oförändrad utdebite- ring i summa städer .............. — 2 11 15 1 2 — 31 Ökad utdebitering i summa städer 1 11 42 18 2 — —— 74 Utdebiteringen i procent av in- | komsten ökad med » 0.01—0.10 ........................... _ 1 15 8 2 — —— 26 011—0.25 ........................... 1 7 22 8 — — — 38 [ Oms—0.50 ............................ —— 2 5 2 — — —— 9 om— ................................. _ 1| _ _ — _ — 1l

',

• Sida 38
•  Original

Tab. 4. Förskjutnfng l utdebiteringen per 100 kronor inkomst år 1925 av samman- lagd kommunal- och landstingsskatt, därest kommunandelen av kommunala pro- gressivskatten tillfallit landstingen i stället för primärkommunerna. Fördelning länsvis på landskommunerna med hänsyn till storleken av den kommunala ut- debiteringen.

Antal kommuner, däri kommunalskatten år 1925 utgjorde landstingsområde högst [4.01— _6.01— 8.01— 10.01— 12_01_ över S 4%|6% S% 10% 12% 15% 15% ”mm Stockholms län. Minskad eller oförändrad utdebit. — 16 30 30 9 6 1 92 Ökad utdebitering ..................... 3 8 8 1 l — — 21 Uppsala län. ? Minskad eller oförändrad utdebit. 2 15 30 17 5 5 — 74 ' Ökad utdebitering ..................... 1 4 5 2 _ _ __ 12 Södermanlands län. . Minskad eller oförändrad utdebit. l 9 28 13 12 — -— 63 Ökad utdebitering ................... 3 8 13 2 __ .— _. 26 Östergötlands län. . Minskad eller oförändrad utdebit. 2 30 54 33 6 2 — [27 ; Ökad utdebitering ..................... 2 s s 1 _ _ _ 19 * Jönköpings län. * Minskad eller oförändrad utdebit. 3 24 47 27 8 — — 109 Ökad utdebitering ..................... 3 6 e _ _ _ _ 17 Kronobergs län. Minskad eller oförändrad utdebit. 3 9 29 22 7 3 — 73 Okad utdebitering ................... — 7 4 3 —— — — 14 Kalmar län. Minskad eller oförändrad utdebit. —-— 6 33 20 15 10 2 86 Ökad utdebitering .................... _ 4 9 5 _ _ _ 18 Gotlands län. Minskad eller oförändrad utdebit. 1 14 21 25 13 7 8 89 Ökad utdebitering ..................... _- 2 1 _ _ _ _ 3 Blekinge län. Minskad eller oförändrad utdebit. — 1 4 4 6 8 6 29 Ökad utdebitering ..................... — — 2 4 1 _. _ 7 Kristianstads län. _ Minskad eller oförändrad utdebit. 4 29. 50 28 9 5 1 126 Ökad utdebitering .................... 3 7 5 4 — — — 19 Malmöhus län. Minskad eller oförändrad utdebit. 20 76 74 13 3 3 -— 189 Okad utdebitering ..................... 7 30 9 1 2 —- — 49 Hallands län. Minskad eller oförändrad utdebit. 1 11 22 20 12 12 2 80 Ökad utdebitering ..................... 1 2 2 — 1 — -— 6 Göteborgs och Bohus län. Minskad eller oförändrad utdebit. 2 4 8 22 14 23 7 80 Ökad utdebitering ..................... i 1 1

• Sida 39
•  Original

Antal kommuner däri kommunalskatten år 1925 utgjorde landstingsområde högst 4.01— 6.01— 8. 111—*1001— 12.01— över 5 4% 6% $% 1o%he% 15% 15% "m”" Älvsborgs län. Minskad eller oförändrad utdebit. 4 34 58 45 7 21 9 198 Ökad utdebitering ................... 8 8 3 — __ 2 _ 21 Skaraborgs län. Minskad eller oförändrad utdebit. 4 44 88 59 16 3 244 Ökad utdebitering ..................... 6 5 5 1 — 1 _ 15 Värmlands län. Minskad eller oförändrad utdebit. 1 9 24 27 8 6 —— 75 Ökad utdebitering ..................... — 4 3 5 2 — _ 14 Örebro län. Minskad eller oförändrad utdebit. 1 19 13 19 1 —— — 53 Ökad utdebitering --------------------- i — 4 4 — — _ _ 3 Västmanlands län. Minskad eller oförändrad utdebit. —- 6 27 12 4 4 1 54 Ökad utdebitering ..................... _— 4 6 2 _ _ _ 12 Kopparbergs län. Minskad eller oförändrad utdebit. — 11 21 4 1 1 —— 38 Ökad utdebitering ..................... 4 2 5 1 —— -— _ 12 Gävleborgs län. Minskad eller oförändrad utdebit. — 7 18 11 2 3 1 42 Ökad utdebitering ..................... l 3 3 3 — — .— 10 Västernorrlands län. MinSkad eller oförändrad utdebit. — 5 16 14 8 9 3 55 Ökad utdebitering ..................... 1 1 2 2 1 1 _ 3 Jämtlands län. Minskad eller oförändrad utdebit. —— 4 16 18 9 2 2 51 Ökad utdebitering ..................... — 3 5 1 _ _ _ 9 Västerbottens län. Minskad eller oförändrad utdebit. — 5 8 8 4 l 1 27 Ökad utdebitering ..................... — _ _ 1 _ _ _ 1 Norrbottens län. Minskad eller oförändrad utdebit. —— -— — 2 —- 5 15 Ökad utdebitering ..................... —— 2 — 2 2 2 2 10 Hela riket. * Minskad eller oförändrad utdebit. 49 388 719 493 ' 213 152 '5 2069 Ökad utdebitering ..................... 44 124 111 42 11 7 2 341 Minskad eller oförändrad utdebite- ring; kommunerna angivna i % av samtliga .. ......................... 52.7 % 75.8 % 86.6 få 92.1 % 95.1 % 95.6 % 96,5 % 85.9 % Ökad utdebitering; kommunerna angivna i % av samtliga 47.3 % 24.2 %13.4 % 7.9 % 4.9 % 4.4 % 3.5 % 14.1 %

• Sida 40
•  Original

Tab. 5. För-skjutning i utdebiteringen per 100 kronor inkomst år 1925 av samman- lagd kommunal- och landstingsskatt, därest kommunandelen av kommunala pro- gressivskatten tillfallit landstingen i stället för primärkommunerna. Fördelning på landskommuner med ökad utdebitering efter ökningens storlek.

Antal kommuner, däri kommunalskatten år 1925 utgjorde i

Ökad utdebitering i procent av __ " inkomsten hogst 4.01— 6.01— 8.01—1 10.01_12.o15I over Summa' 43; 6% S% 10% 12%115%115% ; * i 0.01—0.10 ............................. 7 38 49 21 4 4 — 123 1 011—0.25 .............................. 10 27 29 11 2 1 2 82 & 0.26—0.60 ............................. 12 29 21 | 5 2 — 69 0.51— .................................... 15 30 12 | 5 3 | 2 _ 67 | Summa] 44 124 | 111 | 42 11 | 7 2 341 i

Tab. 6. Förskiutning i utdebiteringen per 100 kronor inkomst år 1925 av samman- * lagd kommunal- och landstingsskatt, därest kommunandelen av kommunala pro- : gressivskatten tillfallit landstingen i stället för primärkommunerna. Fördelning i på städerna i riket med hänsyn till storleken av den kommunala utdebiteringen

samt, beträffande städer med ökad utdebitering, ökningens storlek. !

Antal kommuner, däri kommunalskatten år 1925 utgjorde 4

| högst 4.01— 6.01— 8.01—'10.o1—12.01— över 8 4% 63; 8% 10%!12% 15% 15% mm” Minskad eller oförändrad utdebite— ring i summa städer -------------- — 1 14 19 4 1 — 39 , Ökad utdebitering i summa städer 1 11 30 24 — 1 — 67 i Utdehiteringen i procent av in- ! komsten ökad med 0.01—0.10 ........................... _ 1 8 1 _ 22 | 011—0.25 .......................... 1 6 18 | 0.26—0.60 ........................... — 3 4 _ 1 _

• Sida 41
•  Original

Tab. 7. Sammanställning av de landskommuner med mer än 8 procents kom- munal utdebitering, i vilka något av åren 1923—25 en ökning av den sammanlagda utdebiteringen i kommunal- och landstingsskatt med mer än 50 öre per 100 kronor inkomst skulle uppstått på grund av den kommunala progressivskattens överförande till landstingen.1

__ 1923 1924_ 1925 Kommunal Utdebiterin- Kommunal Utdebiterin- Kommunal Utdebiterin- utdebite- gen ökad eller utdebite- gen ökad eller utdebite- gen ökad eller ring minskad med ring minskad med ring minskad med Stockholms län. "Alsike ..................... 8.80 0.75 9.44 —O.16 8.50 —O.18 Jönköpings län. Rettele .................. 6.7 0 0.80 11.00 1.35 6.60 1.29 Blekinge län. Listerby ................. 9.70 0.57 9.90 0.37 9.70 0.2 7 Ringamåla ..... 13.3 0 — 0.1 7 11.60 0.52 10.50 -— 0. 18 Hjortsberga ............ 8.90 0.2 8 8.00 0 21 8.10 1.33 Kristianstads län. . Trolle-Ljungby ......... 9.72 —— 0.17 10.67 — 0.20 9.81 0.68 Hallands län. Asige ..................... 8.10 — 0.20 9.80 —— 0.29 10.05 0.75 Skaraborgs län. Härja ......... . ........... 12.10 — 0.13 15.10 — 0.23 14.60 0.57 Värmlands län. Svanskog ............... 9.00 0.80 10.00 1.1 8 10.00 0.94 ' Bogen 10.20 — 0.13 7.58 0.04 10.20 1.29 Gävleborgs län. Log ..................... 7.87 0.88 9.56 1.05 9.98 0.97 Västernorrlands län. Skön ..................... 9.10 —0.10 9.00 —0.07 8.60 0.90 'Trehörningsjö ......... 7.00 _ 0.15 11.00 — 0.13 11.00 1.11 Alnö ..................... 12.00 —- 0.14 14.00 —— 0.13 15.00 - 1.54 Norrbottens län. ' Junoumndo ............ 14£0 011 1420 068 1410 028

Sammanställning av de städer, i vilka något av åren 1923—25 en ökning av den sammanlagda utdebiteringen i kommunal- och landstingsskatt med mer än 50 öre per 100 kronor inkomst skulle uppstått på grund av den kommunala progressiv- skattens överförande till landstingen. *

1923 1 924 1 92 5 Kommunal Utdebite- Kommunal Utdebite- Kommunal Utdebite- utdebite- ringen höjes utdebite- ringen höjes utdebite- ringen höjes ring med ring med ring med

Värmlands län. * | Karlstad ................. 7.00 [ 0.14 8.00 | 0.12 8.50 1.13 Arvika .................. 7.00 0.42 7.00 0.59 7.20 0.42

Stockholms län. Djursholm - ........... . . 4.15 0.66 4.30 0.60 4.05 0.71 .

Malmöhus län. ' " Eslöv ..................... 5.20 0.46 5.40 0.51 5.40 0.39 ,

1 De icke kursiverade siffrorna angiva förhållandena de år, då nämnda iörutsättningar

ej föreligga.

• Sida 42
•  Original

P. M.

angående rätt till avdrag vid beskattningen för värdeminskning å inventarier, byggnader m. m. i rörelse eller yrke.

"”ni”—"- Såsom ett led uti det pågående arbetet med en revision av lagstiftningen

rörande den direkta beskattningen till stat och kom.-mun ingår jämväl en allmän revision av de olika detaljbestämmelser, som skola gälla vid in- komstbeskattningen. Såväl 1918 års inkomstskattesakkunniga som 1921 års kommunalskattekommitté hava framlagt förslag till dylika detaljbe- stämmelser i olika avseenden, och i regel synes det icke möta någon större svårighet att på grundval av dessa förslag och med ledning av de över desamma inkomna yttrandena utarbeta detaljbestämmeber, avsedda att 1 infogas i det förslag till kommunalskatteförfa—ttning, som kommer att ! framdäggas för riksdagen. I vissa. avseenden synes dock ytterligar-e ut- * redning vara erforderlig, innan slutgiltiga förslag till detaljbestämmelser kunna utarbetas.

Ett av de områden, där detta synes vara fallet, är det, som berör frågan om rätt för skattskyldig att vid taxeringen av inkomst åtnjuta avdrag för av- skrivning å inventarier och andra tillgångar för stadigvarande bruk i rörelse eller yrke ävensom frågan om den förvärvskälla, till vilken man bör hänföra. vinst eller förlust vid försäljning av dylika. tillgångar. Inom skatteberedningen hava diskuterats vissa uppslag till lösning av dessa frågor, vilka uppslag möjligen kunna erbjuda en tillfredsställande lösning. Dessa uppslag torde emellertid ej böra läggas till grund för en lag- stiftning, utan att sakkunnig-a myndigheter samt representanter för de skattskyldiga, som närmast beröras, h-aft tillfälle att yttra sig. För den skull har skatteberedningen ansett sig böra nu framlägga ett förslag till lösning av frågorna, över vilket förslag utlåtanden kunna inhämtas.

Innan skatteberedningen övergår till att redogöra för uppslagen i fråga och de olika möjligheterna för lösning av hithörande frågor, torde lämnas en

0

redogörelse för tidigare föreslagna bestämmelser a området.

Tidigare förslag.

Avdrag för Enligt nu gällande bestämmelser får vid taxeringen avdrag fit-njutas för 33:83:55 värdeminskning, som även med noggrant underhåll och aktsam vård drab— mmmg m. m_ bar inventarier, vilka användas i annan förvärvsverksamhet än jordbruks- näring, och skall avdrag-et ske under form av viss efter värdeminskningen

avpassad årlig avskrivning.

• Sida 43
•  Original

Sedan länge hava framkommit yrkanden, att mera utförliga bestäm- melser måtte meddelas rörande rätten till dylika avdrag. Vid 1913 och 1914 års riksdagar väcktes sålunda motioner, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande av förslag till skattefria avskriv. ningvskvoter för vanligast förekommande grupper av inventarier, men motionerna avslogos. I skrivelse den 22 juni 1915 har Sveriges industri- förbund anhållit, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om utredning rörande fullständiga bestämmelser om rätt till avdrag för värdeminskning även- som låta upprätta avskrivning-sta-beller. Slutligen hava de av svenska handelskammarföreningen, Sveriges industriförbund och svenska bank— föreni-ngen tillsatta så kallade skattedelegerade uti skrivelse den 18 juni 1921 framhållit behovet av närmare bestämmelser rörande beräknings- grunderna beträEande avdrag för värdeminskning. Dessa två framställ— ningar hava ännu icke prövats av Kungl. Maj:t. Därjämte hava gjorts en del framställningar rörande avskrivningsfrågor, vilka framställningar redan blivit av Kungl. Maj:t prövad-e, men icke föranlett någon åtgärd. Här skall blott erinras om att Sveriges redareförening uti skrivelser den 5 december 1919 och den 25 augusti 1921 hemställt, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för att möjliggöra, att vid taxering till skatt ökad av— skrivning finge åtnjutas å tonnage, som efter världskrigets utbrott för- värvats till då gällande abnormt höga priser.

Enligt kommunalskattekommitténs förslag till kommunalskattelag får vid beräkning av inkomst av rörelse eller yrke avdrag ske för värde- minskning genom slitning eller utrangering av rörelse- eller yrkesidkaren tillhöriga maskiner eller inventarier, men har icke i förslaget upptagits några bestämmelser rörande sättet för beräkning av avdraget.

Inkomstskatt-esakkunniga hava i sitt förslag till förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt (9 % samt anvisningarna till 9 9 I och IV) upptagit bestämmelser om rätt till avdrag för anskaffning av sådana inventarier och redskap, som äro underkastade hastig förbrukning eller slitning, för amortering på grund av ålder och slitning av maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier samt för förlust vid utrangering av i driften använda maskiner och inventaiier. Enligt de i anvisningarna till 9 % IV meddelade närmare bestämmelserna om avdragsrätten gäller, att avdraget för amortering i regel skall fördelas på flera år med vrssa efter tillgängens varaktighet så avpassad-e belopp, att anskaffningskostna- den kan till fullo avdragas under den tidrymd, tillgången är för sitt ändamål användbar, att, därest under något år intäkten icke förslår till täckande av sedvanlig amortering, motsvarande högre amortering får ske ett följande år, att, om en tillgång, innan kostnaden för densamma fått i sin helhet avdragas, blir utsliten eller föråldrad, den resterande an- skali'ningskostnaden får avdraga-s såsom förlust, samt att vad som influtit vid försäljning av en utrangerad tillgång skall upptagas såsom inkomst av rörelsen eller yrket.

• Sida 44
•  Original

Vidare erinras om den i anvisningarna till 10 $ 4 mom. av de sakkun- nigas förslag intagna bestämmelsen, att för skattskyldig, som enligt lag varit pliktig föra handelsböcker, inkomstbe-räkningen i regel skall följa bokföringen. På sätt de sakkunniga i motiveringen framhållit följer här- av, att i regel avdrag ej skola medgivas för andra avskrivningar än de bokförda. För det fall att taxeringsmyndigheterna något år av en eller annan anledning frångått bokföringen på det sätt, att de medgivit lägre avskrivning än den bokförda, måste dock för följande år i beskattnings- avseende medgivas högre avskrivningar än de då bokförda, enär den skatt- skyldige eljest icke skulle komma i åtnjutande av avdrag för hela anskaff- ningskostnaden.

Av länsstyrelserna hava tre tillstyrkt inkomstskattesakkunnigas för— slag om avdrag för värdeminskning och en (överståthå-llarämbetet) har mot förslagets bestämmelse om rätt för skattskyldig att, om något år in— täkten icke försloge ti-ll sedvanlig amortering, åtnjuta motsvarande högre amortering ett följande år anmärkt, att förslaget strede mot den eljest tillämpade principen, att varje beskattningsår skall ses för sig. En läns- styrelse (Malmöhus län) har ansett intetdera förslaget innefatta en till- fredsställande lösning av förevarande problem, och har länsstyrelsen i samband därmed framhållit vissa önskemål beträffande frågans lösning. Övriga länsstyrelser hava icke uttryckt sin ställning till förslagen, ehuru ett par av dem framställt erinringar i vissa detaljer.

De sakkunnigas förslag har tillstyrkts av samtliga handelskammare, ävensom av svenska bankföreningen, Sveriges industriförbund och Sve— riges redareförening. Smålands och Blekinge handelskammare anför här- om, bland annat:

»Uti inkomstskattesakkunnigas motivering angives, att då en affärsman törer handelsböcker och dessa äro förda enligt god köpmanssed, dessa böra läggas till grund för taxeringen. Det anföres vidare, att detta bör» anses innebära, att avskrivningarnas storlek bör fixeras i överensstäm- melse med räkenskaperna, varigenom näringsidkaren själv skulle till—mätas en icke ringa rätt att bestämma avdraget å driftsinventariern'a. Det synes handelskammaren önskvärt, att detta steg i god riktning tages fullt ut, och att det sålunda föreskrives, att näringsidkare, som före-r handelsböcker, skall åtnjuta det avdrag å driftsinventar-ier, som han själv gör i räken- skaperna vare sig genom nedskrivning å konto eller genom avsättning till en nyansk'affningsf-ond. Avdraget borde ej få bliva varken större eller mindre. Införandet av denna bestämmelse kunde visserligen medföra be- hovet av övergångsbestämmelser för dem, som nu i sina räkenskaper gjort större nedskrivningar än åtnjutna avdrag. Denna övergående olägenhet skulle otvivelaktigt sist upphävas av fördelarna. Ett stort antal tvister skulle komma att utan vidare försvinna. Stadgad rätt för näringsidkaren att själv bedöma en sak, som han vet att han själv bäst förstår, skulle innebära befrielse för ett stort irritament; och om _ som sig bör —— be- skattning-sfrågan ses på lång sikt, skulle bestämmelsen innebära god ga: ranti mot missbruk. Bli inventarierna avskrivna för kraftigt och fort, fal- ler avdraget dess fortare bort. Slutligen kunde bestämmelsen i någon mån

• Sida 45
•  Original

bli en uppmuntran att under de goda Vinståren göra stora avskrivningar och därmed konsolidera affären, en sak, som visserligen genom progres- sionens mindre effektivitet skulle minska årets intäkter för det allmänna, men i gengäld skydda själva skattekällan. Betydelsen av dennas vår-d har tyvärr ej alltid vid skattelagstiftningen blivit tillräckligt beaktad.»

Handelskammaren i Gävle har framhållit ungefär samma synpunkter men därjämte uttalat, att det icke borde vara uteslutet att medgiva av- skrivningar i skattehänseende utöver de bokförda, uti vilka fall avskriv- ningarna dock borde begränsas till en på bokföringsåret belöpande skä- lig amortering.

Kammarrätten har i sitt utlåtande icke yttrat något rörande de båda förslagen i förevarande avseende.

Därjämte hava inkomstskattesakkunniga i 9 % g) av sitt förslag upptagit bestämmelser om rätt till avdrag för överpris och merkostnad, som under extraordinära konjunkturförhållanden skattskyldig fått vidkännas för an- skaffande av för stadigvarande bruk avsedda anläggningar, maskiner och andra driftsmedel av betydligare värde, och hava ianvisningarna till 9 QX upptagits närmare bestämmelser om avdraget. Rörande detta avdrag hava de sakkunniga anfört: Avdraget i fråga behövde näppeligen motiveras, men det kunde framhållas, att överpriset eller merkostnaden varit en nödvän- dig förut-sättning för förvärvandet av den extraordinärt stora vinst, var— till konjunkturförhål—landena kun—de hava givit anledning. Vid sådant för- hållande syntes det ligga i sakens natur, att avdrag för merkostnaden finge äga rum i första hand från den vinst, som kunnat förvärvats endast tack vare den skattskyldiges åtgärder att underkasta sig den merkostnad, som för konjunkturernas utnyttjande krävts.

Inkomstskattesakkunnigas förslag om rätt till avdrag för överpris och merkostnad har tillstyrkts av en och avstyrkts av två länsstyrelser, under det att övriga länsstyrelser icke yttrat sig i frågan. Förslaget har vidare tillstyrkts av samtliga handelskammare med undantag av en, som icke berört frågan, ävensom av bankföreningen, industriförbundet och redare- föreningen. Kammarrätten har i sitt utlåtande icke berört förslaget i denna del.

Frågan om rätt till avdrag för överpris och merkostnad har tidigare varit föremål för utredning. Uti sin förut omnämnda framställning den 5 december 1919 hemställde red-areföreningen, att Kungl. Maj:t måtte vid- taga åtgärder, som satte rederierna i stånd att under några år framåt företaga avskrivningar så efter krigsutbrottet. förvärvat tonnage med be- lopp, vilka möjliggjorde, att sagda tonnage kunde nedskrivas till ett värde motsvarande 300 kronor per ton d. W. Såsom skäl härför framhölls, att sjöfartsnäringens utövare icke torde bliva i tillfälle att i sin kommande näringsutövning förränta det efter världskrigets början förvärvade ton- naget, enär detsamma befunne sig på en prisnivå, som måste betecknas så-

Avdrag för överpria och merkostnad.

• Sida 46
•  Original

som alltför hög i relation till såväl den allmänna världsmarknaden som framtidsutsikterna, samt att någon möjlighet att nedbringa denna pris— nivå genom den av skattemyndigheterna dittills medgivna avskrivningcn av fem procent på anskaffningsvärdena icke förefunnes, enär avskriv- ningen för detta ändamål vore alldeles otillräcklig.

Över denna framställning avgav kammarrätten den 15 januari 1920 ut— låtande, däri kammarrätten bland annat erinrade därom, att enligt gäl- lande skatteförfattningar avdrag medgåves för värdeminskning, som upp— stode även med noggran-t underhåll och aktsam vård, med andra ord för normal slitning, samt att avdraget finge ske under formen av viss efter värdeminskningen avpassad årlig avskrivning. Kammarrätten fortsatte därefter:

»Andra grunder för hithörande värdeminsknings-avdrag känna författ- ningarna icke. Det avdrag, som nu ifrågasättes beträffande viss—a fartyg, är för övrigt icke ett värdeminskningsavdrag enligt vanlig terminologi. Det är snarare fråga om kapitalförlust, därför avdrag fölrfaxttningsenligt icke är tillåtet.

Om det således är klart, att, såsom jämväl för-eningen förutsatt, rätt till det önskade avdraget icke inrymmes i gäll—ande skattelagar, inställer sig spörsmålet, om en dylik avdragsrätt kan eller bör, låt vara provisoriskt, införas. I detta avseende måste kammarrätten ställa sig avvisande. En sådan åtgärd skulle bryta systemet beträffande principerna för skatteav- drag och helt visst medföra konsekvenser å olika ställen i författningarna, som ej i detta sammanhang kunna överblickas. I varje fall vill kammar- rätten bestämt hävda, att ett eventuellt avdrag för kap-italförlust icke bör inskränkas till någon viss näring. Vill staten särskilt omhulda en näring, bör detta ske på annat sätt än genom privilegier- i skatteväg. Grundsatsen om beskattningens j-ämnhet och likhet bör, såvitt möjligt, upprätthållas utan undantag.»

Framställningen föranledde ingen Kungl. Maj:ts åtgärd. Uti skrivelsen den 25 augusti 1921 gjorde redareföreningen, bland annat, förnyad hemställan, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för att be- reda idkare av rederiröne-lse rätt att vid taxering till skatt komma i åt- njutande av ökad avskrivning å tonnage, som efter världskrigets utbrott förvärvats till då gällande abnormt höga priser.

Över denna framställning avgavs den 12 september 1921 yttrande av in- komstskattesakkunniga. Uti detta yttrande anförde de sakkunniga efter att hava redogjort för skatteförfattningarnas bestämmelser i dithörande avseenden :

»Den generella regeln torde vara den, som uttryckes i punkt 5:0) av anvisningarna till för-ordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt, att alla omkostnader för inkomstens förvärvande och bibehållande få av- dragas, d. v. s. från bruttointäkten skall dragas allt, som har karaktären av omkostnad. Dessa omkostnader hava sedermera uppdelats i två kate- gorier, de, som hava formen av direkta utgifter, och de, som motsvaras

• Sida 47
•  Original

av värdeminskning å föremål, som användas i den skattskyldiges verk- samhet.

Vid utformandet av bestämmelserna om avdrag för värdeminskning har lagstiftaren tydligen tänkt på det förhållandet, att ett föremål småningom förslites och därigenom blir obrukbart för sitt ändamål, samt ansett, att den genom denna slitning uppkomna värdeminskningen bör få avdragas liksom annan omkostnad, så att föremålets hela anskaffningsvärde så små— ningom blir amorterat.

Avdraget för värdeminskning måste alltså anses böra ske icke med hän- syn till det verkliga värde, föremålet varje särskilt år äger, utan med hän- syn till den faktiska anskaffningskostnaden, vare sig denna varit hög eller låg, och i praxis sker avskrfivningen i allmänhet på det sätt, att varje år får avdragas en fix procent antingen å anskaffningskostnaden eller ock å bokförda värdet. Vid normala förhållanden samt i fråga om företag, vilka lämna någorlunda jämn avkastning år från år, så att avskrivning årligen kan ske, utan att bokslutet utvisar förlust, kommer med tillämp- ning av de i praxis använda metoder den faktiska anskaffningskostnaden att i sin helhet få avdragas i beskattningshänseende, även om denna an- skaffningskostnad beroende på särskilda konjunkturer varit osedvanligt hög, och det blir av mindre betydelse vilket år a-vskrivningen sker.

Annorlunda ställer det sig, när, såsom i fråga om rederirörelsen särskilt under nuvarande förhållanden, intäkterna äro mycket olika under olika år. Därest man vill vinna rättvisa i beskattningen, kan man icke vidhålla kravet, att under varje år av ett fartygs livslängd skall ske lika stor av— skrivning oberoende av dess avkastning. Redan under normala förhållan— den är inkomsten av rederirörelse underkastad starka växlingar, så att vissa år god Vinst uppstår, under andra är däremot en ringa vinst eller rent av förlust. Under dessa år med ringa eller ingen vinst kan avdrag för värdeminskning icke åtnjutas. enär vinsten icke är så stor, att den motsvarar avdraget. Därest man icke tillåter, att värdeminskning ett år får avdragas under något annat år, kommer sålunda en del av värde- minskningen genom slitning icke att motsvaras av ett avdrag vid in- komstens uppskattning. Om man tager den tidsperiod, som ett fartyg kan anses ”leva”, kommer hela fartygets vände icke att. avdragas vid beräk- ningen av inkomsten under samma tid, under det att vid t. ex. en fabriks- rörelse med någorlunda jämn årlig avkastning avdrag kommer att åt- njuta-s med hela värdet av däri förslitna maskiner. Den orättvisa i be- skattningsavseende, som kan träffa företag med växlande avkastning, lärer också i praxis hava lett därtill, att i vissa fall näringsidkare fått ett år åtnjuta avskrivningar, som strängt taget belöpt på tidigare år, då på grund av avkastningens ringa storlek avskrivning icke kunnat ske.

Vad sålunda beträffande rederirörelsen gäll—er redan under normala tider kommer att i ovanligt hög grad gälla under nuvarande förhållan- den. Det torde vara allmänt känt, att rederierna under krigsåren för ny- förvärvade fartyg betalt pris, -som flerdubbelt överstigit icke blott de pris, som gällde före kriget, utan även dem, som nu gälla. Anledningar-na till att dylika överpris betalts torde vara kända, tonnagebristen, som ytter- ligare förvärrades genom den långsamma expedieringen, nödvändigheten att, om man icke vil-le upphöra med sin rörelse, anskaffa tonnage i stället för det, som blivit torpederat eller minsprängt, tvånget att anskaffa 'kom— pensationsfartyg' för lösgörande av tonnage i ententehamnar m. 111. Dessa höga pris betalades tydligen i förhoppning att tack vare de uppdrivna

• Sida 48
•  Original

frakterna vinsten skulle bliva så stor, att vad som betalats för mycket i förhållande till normala priser snart skulle intjänas och fartygen sålunda stå ägaren ,-i ett pris, som ungefär motsvarade fredspriset. Innan någon vinst i vanlig mening på inköpet kunde uppstå, måste först det erlagda överpriset betalas; eventuellt kunde amorteringen av överpriset fördelas på två eller flera år, om haussen kunde beräknas så länge, men överpriset framstod såsom en omkostnad, som skulle täckas just under den hausse- period, som rådde vi inköpet. Man kunde icke beräkna, att efter hausse- periodens slut avkastningen skulle kunna bliva så stor, att denna skulle räcka till sedvanlig årlig avskrivning å det höga inköpspriset.

Såvitt de sakkunniga hava sig bekant, hava beskat—tningsmyndigheterna i regeln icke tillåtit, att vid taxeringen amortering av detta ö—verpris fick avdragas från enbart de goda årens vinster, utan blott medgivit sedvan- lig avskrivning i förhållande till fartygens beräknade livslängd. Detta förfarande har av kammarrätt-en i dess yttrande över en från tionde sven- ska han—delskammarmötet den 12 september 1918 inkommen framställning försvarets bland annat därmed, att man icke kunde med säkerhet veta, i vad mån inventarier genom en konjunkturförändrzing kunde komma att förlora sitt värde, och att det därför vore omöjligt att bestämma storleken av den avskrivning, som det eventuellt kunde komma i fråga att medgiva för värdeminskning på grund av konjunkturförhållanden. Först på allra sista tiden har kammarrätten i några fall rörande krigskonjunkturbeskatt- ning, som äro kända för de sakkunniga, tillåtit en ökad avskrivning på grund av de nedåtgående konjunkturerna. En normal avskrivningspro— cent, tillämpad å de under kriget betalade inköpsprisen, kommer att med- föra så hög årlig avskrivning, .att man kan antag-a, att vinsten å rörelsen icke ens under normala år, och sålunda ännu mindre under dåliga år, kom- mer att uppgå till motsvarande belopp. Följ-den av en jämn årlig avskriv— ning komme alltså att bliva den, att blott en jämförelsevis ringa del av anskaffningskostnaden för det under kriget- förvärvade tonnaget under I årens lopp finge avdragas såsom omkostnad. Vill man upprätthålla huvud— » regeln, att hela anskaEningsvärdet för föremål, som förleitas i rörelse, * skall få avdragas såsom omkostnad, måste man därför frångå det i praxis * tillämpade sättet för beräknandet av den årliga avskrivning-en och till- låta olika stora avskrivningar under olika år.

Enligt de sakkunnigas åsikt kan man redan med nuvarande bestämmel- ser, utan särskild lagstiftning, åtminstone inom vissa gränser tillmötesgå kravet på rätt till ökad avskrivning under krigsåren. Härvid är först att tänka på de fall, då överpriset för ett fartyg framstår så att säga så- som en omkostnad för förvärvandet speciellt av en viss tidsperiods vinst. Under en del av kriget tillät t. ex.. om de sakkunniga icke missminna sig, England icke fartyg, tillhörande ett visst rederi, att avgå från engelsk hamn eller åtminstone icke att intaga bunkerkol, innan ett fartyg av mot- svarande storlek, tillhörande samma rederi, ankommit till engelsk hamn med last .av beskaffenhet, som engelska regeringen ansåg önskvärd. Därest rederiet då icke ägde fartyg, som för ögonblicket kunde disponeras på dy- likt sätt, kunde det hända, att rederiet, för att lösgöra det första fartyget, måste inköpa ett nytt fartyg. Överpriset för det nya fartyg-et framstår då såsom en omkostnad direkt för att möjliggöra fraktfart under viss del av kriget med det äldre fartyget, och öv'erpriset bör då också avdragas från vinsten för samma tidsperiod. Likartat var förhållandet med lämnandet av s. k. kompensationsfartyg enligt handelsavtalen mellan Sverige och en-

• Sida 49
•  Original

tenten. Rederierna måste mot jämförelsevis låg frakt ställa en del av sitt tonnage till ententens förfogande för att med sitt övriga tonnage få driva annan fraktfart, och de rederier, som icke disponerade lämpligt ton- nage för ententens behov, måste till högt pris inköpa dylikt. Överpriset för detta tonnage synes då också kunna betraktas såsom en direkt om- kostnad för förvärvandet av vinsten på rederiets övriga fraktfart. Det lär till och med hava hänt, att mindre rederier, vilka vardera haft blott ett fartyg, tillsammans inköpt ett fartyg att överlämnas till ententen, och detta lär hava skett i den formen, att. det ena rederiet ställt sig såsom köpare av fartyget, under det att det andra till det förra erlagt en summa penningar, motsvarande dess andel i överpriset för fartyget. Den pen— ningsu-mma, som sålunda erlagts, måste naturligtvis betraktas såsom en ren omkostnad, som omedelbart skulle avdragas från årets vinst, och likaledes bör då för det rederi, som ställt sig såsom ägare av fartyget, dess andel i överpriset betraktas såsom en omkostnad för året eller för den tid, handelsavtalet gällde.

I nu omnämnda och därmed likartade fall synes enligt de sakkunnigas åsikt det vara i full överensstämmelse med nu gällande lagstiftning att medgiva avdrag för överpriset eller en del av detsamma såsom omkostnad för förvärvande av en viss kortare tidsperiods vinst. Tvivelaktigare stäl- ler sig saken i de fall, då ett rederi utan något dylikt tvång under kriget inköpt ett fartyg till högt pris. Även i dessa fall kunde man möjligen ifrågasätta, huruvida icke den del av köpeskillingen, som motsvarar över- pris över det normala priset, utgör en omkostnad just för att komma i åt- njutande av de större vinstmöjligheterna under kriget, och därför bör i beskattningshänseende få avdragas just från dessa vinster. De sakkun- niga vilja dock icke för närvarande uttala sig om, huruvida man vågar anlägga denna synpunkt, men anse att i huvudsak samma resultat kan vinnas från en annan utgångspunkt. Såsom förut framhållits kan man nämligen i fråga om företag med mycket växlande avkastning icke strängt fasthålla vid kravet, att avskrivning skall varje år ske med lika stort be- lopp. utan för att vinna rättvisa i beskattningen bör man låta avskrivningen variera med hänsyn till avkastningens storlek, för att på detta sätt låta värdeminskningen i dess helhet komma till avdrag vid beskattningen. Medgiver man i princip ett dylikt till- vägagångssätt, torde det icke möta någ-ot hinder att vid beskattningen av rederiernas krigsvinster låta en stor del av överprisen för nyförvärvat tonnage komma till avdrag. Olägenheten av att medgiva dylika varieran- de avdrag är ju den, att, om man de första åren medgiver stora avdrag å ett fartyg, rederiet därefter kan sälja fartyget till ett pris, överstigande dess bokförda värde, och skatt sålunda nn-dandragas staten. För att före- komma detta bör måhända under normala tider dylika varierande avdrag i regel blott givas i den form, att man ett senare år får åtnjuta den av- skrivning, som man under föregående är icke kunnat tillgodogöra sig. Under nuvarande fönhållanden föreligger emellertid icke denna olägenhet. Prisen å tonnage hava fallit högst avsevärt och det finnes möjlighet att medgiva mycket betydliga avskrivningar, utan att därefter fartygens bok— förda Vänden komma att bliva så låga, att man kan befara, att de pris, som vid en framtida försäljning kunna erhållas, skola komma att överstiga bokfönda värdet. Det av kammarrätten åberopade skälet, att man icke kunde bedöma, huruvida. eller i vad mån tonnageprisen skulle komma att nedgå, existerar icke längre.

• Sida 50
•  Original

De sakkunniga få alltså såsom sin åsikt uttala, att det finnes möjlighet att med gällande bestämmelser på inkomstbeskattningens område i avse. värd grad tillmötesgå de från redareföreningens sida framställda önske- målen om hastig avskrivning å tonnage, som förvärvats till de under kriget rådande höga pris-en, och att sålunda utan lagändring åtminstone svårare orättvisor kunna undvikas. De sakkunniga vilja dock framhålla, att det naturligtvis icke är givet, att de sakunnigas åsikt häru—tinnan delas av de domstolar, som hava att avdöma beskattningsrnål. För att med visshet nå det av redareföreningen önskade målet torde det därför vara nödvändigt att för nästkommande års riksdag framlägga förslag om kompletterande bestämmelser i förordningen om inkomst— och förmögen— hetsskatt, vilka. bestämmelser skulle erhålla återverkande kraft.»

Ej heller denna framställning föranledde i förevarande avseenden någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Frågan om avdrag för värdeminskning på inventarier hänger emeller- tid nära samman med frågan om beskattning av den vinst, som kan upp- stå vid avyttring av ännu bruk-bara inventarier, som använts i rörelse eller yrke, och om rätt till avdrag för förlust, som uppstår vid en dylik avytt- ring. Därest hög avskrivning skett, kommer ofta att vid avyttringen upp- stå en vinst; har däremot ,avskrivningen varit för låg, kommer vid av- yttringen en förlust att visa sig. Resultatet behöver dock icke bliva det nu angivna. Så kan vid nedåtgående konjunkturer en avyttring ske med förlust, oaktat det skett större avskrivningar än vad som motsvarar den procentuella värdeminskningen på grund av slitning, och å andra sidan kan en tillgång avyttras med bokföringsmässig vinst, oaktat å densamma gjorts mycket liten eller rent av ingen avskrivning. Talrika exempel härpå hava givits under världskriget och 'den därpå följande kristiden.

Spörsmålet, huruvida vinst vid försäljning av inventarier bör beskat- tas och huruvida förlust vid dylik försäljning bör få avdragas i beskatt- ningsavseende, har nyligen i viss omfattning varit föremål för riksdagens prövning. År 1920 anmodades inkomstskattesakkunniga av dåvarande chefen för finansdepartementet att undersöka, huruvida det icke vore möjligt att omedelbart, om än provisoriskt, revidera bestämmelserna om beskattning av realisations— och konjunkturvinster i syfte att undanröja vissa olägenheter av den dåvarande lagstiftningens oklarhet. Vad som givit anledning till detta uppdrag var, att i ett flertal fall såsom inkomst av rörelse beskattats vad som influtit vid försäljning av fartyg, som idkare av rederiverklsamhet innehaft mer än fem år, liksom ock i ett fall såsom inkomst beskattats upp-buren försäkringssumma för ett förlist fartyg.

I promemoria den 31 januari 1921 förklarade de sakkunniga sig kunna förorda en provisorisk lagstiftning, som huvudsaklige-n åsyftade att mot varandra avgränsa begreppen inkomst av rörelse eller yrke och inkomst av icke yrkesmässig avyttring av egendom (realisationsvinst) och som ledde till en från nyligen införd praxis avvikande begränsning av beskattningen

• Sida 51
•  Original

i fråga om sadana förvärv, som enligt förut gällande uppfattning varit att anse icke såsom inkomst utan såsom förmögenhetsförvärlv. Vid promemorian fanns fogat förslag till ändrad lydelse av bland annat avdelning 3:0) av de vid förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt fog—ade särskilda an- visningar till ledning vid taxeringen. Enligt detta förslag skulle, om en näringsidkare avyttrade andra föremål än sådana, som han förde i handel eller tillverkade, den Vinst, som härigenom kunde uppkomma, icke anses såsom inkom-st av rörelse eller yrke utan såsom realisationsvinst, vilken skulle beskattas såsom inkomst endast under de för sådant fall givna för- utsättningar.

Uti promemorian omnämnde de sakkunniga, att 1916 års riksdag uti skrivelse till Kungl. Maj:t anhållit om utredning rörande utsträckt be- skattning av vinst vid försäljning av fartyg samt att regeringsrätten uti ett par under åren 1919 och 1920 avgjorda mål såsom inkomst av rörelse eller yrke beskattat Vinst, som för ett rederiaktiebolag uppstått vid för- säljning av fartyg, som bolaget ägt längre tid än fem år. De sakkunniga anförde därefter:

»Enligt vad de sakkunniga inhämtat har den med anledning av riks- dagens skrivelse påbörjade utredningen ännu icke blivit slutförd. Det Spörsmål, som av riksdagen framlades till förnyat övervägande-, har visat sig vara mycket vittomfattande och komplicerat och torde icke kunna be— svaras endast från den utgångspunkt, som angives i riksdagens skrivelse. Frågans slutliga och fullständiga lösning synes böra ske i samband med en mera omfattande revision av samtliga med frågan sammanhängande be- stämmelser. En utvidgning av inkomstbegreppet lärer ovillkorligen böra medföra en motsvarande rätt till avdrag för åtskilliga förluster, Vilka nu betraktas såsom kapitalförluster, frågan om rätt till avdrag för värde- minskning å fastigheter, inventarier och dylik egendom bör ävenledes i sammanhang härmed underkastas revision, varjämte lämpligen bör utredas, om och i vad mån verkställda. avskrivningar för sådan värdeminskning kunna inverka vid beräkningen av skattepliktig inkomst vid inventariernas försäljning, samt huruvida även vid egendoms förstörande genom brand eller skeppsbrott belopp, varmed fönsäkringssumman överstiger den förstörda egendom-ens värde, skall räknas såsom skattepliktig inkomst. Vidare och under förutsättning, att utredningen ger anledning till en utvidgning av inkomstbegreppet till intäkter av här antytt slag, behöver undersökas, huru vinsten å realisation av här avsedd egendom bör beräknas, huru- vida dess bokförda värde är att anse såsom anskaifningsvärde vid realisa- tionen eller om det förhandenvarande verkliga värdet bör antagas såsom anskaffningsvärde i och för försäljningsvinstens bestämmande, m. fl. frågor, som vid en full-ständig omläggning av nuvarande bestämmelser på hithörande områden måste teoretiskt och praktiskt lösas. Givetvis är det icke lämpligt att låta en sådan omläggning endast omfatta realisations— vinster vid avyttring av fartyg; även realisationsvi—ns-ter av alla andra slag synas böra indragas under utredningen.

Det oss givna uppdraget torde innebära, bland annat, att den påbörjade utredningen på detta område skall i sin fulla omfattning fortsättas, och de sakkunniga förmena, att ett fullständigt resultat av utredningsarbetet

• Sida 52
•  Original

52 möjligen skall kunna framläggas under loppet av innevarande år. Redan nu äro dock de sakkunniga beredda att särskilt framlägga. ett förslag till provisoriskt reglerande av skatt-eplikten i fråga om sådan vinst genom realisation av vissa tillgångar, som enligt här ovan refererad ny praxis i Sverige börjat tagas till beskattning såsom inkomst av rörelse.

De sakkunniga äro däremot icke beredda att nu taga definitiv ställning till frågan, huruvida efter övervägande av alla de omständigheter, som böra undersökas och beaktas, innan ett förslag till lagstiftning i ämnet framlägges, en lösning av det ifrågavarande be—skattningsproblemet bör sökas på den väg, på vilken regeringsrätten i särskilda fall numera slagit in. Det kan måhända visa sig ändamålsenligt och praktiskt att även i vårt land sök-a genomföra en utvidgning av skattskyldigheten i fråga om s. k. realisations- eller konjunkturvinster ävensom att vid den inkomstberäk- ning, som sker för beskattningsändamål, mera än hittills varit fallet an- sluta beräkningen till det bokföringsmässiga resultatet av affärsföretag, för vilka ordentliga räkenskaper föreligga. Men det synes påtagligt, att en i sådan riktning gående lagstiftning bör omfatta även andra realisa— tions- och konjunkturvinster än dem, som uppkomma vid försäljningar av fartyg, samt att, därest bokföringsresultatet lägges till grund för inkomst- beräkningen, hänsyn bör tagas icke blott till de bokföringsmässiga vinsterna utan även till de förluster och andra berättigade avd-ragsposter, som vid en rätt anordnad bokföring böra komma till synes i räkenskaperna. Att tillerkänna räkenskaperna vitsord endast så till vida, att vinster beskattas, utan att avdragsposterna i motsvarande omfattning beaktas, kan givetvis icke vara rättvist. Huruvida den nuvarande lagstiftningen i Vårt land angående handelsböcker är så tillfredsställande, att en skattelags-tiftning i sådan riktning är att förorda, måste härvid tagas i övervägande. Sär- skilt måste även övervägas, om icke mera bestämda regler för vinstberäk- ningen måste givas, innan en dylik omläggning av skattelagstiftningen verkställes.»

Uti ett den 17 februari 1921 avgivet utlåtande yttrade kammarrätten rörande inkomstskattesakkunigas förslag i denna del:

»De sakkunniga hava utgått därifrån, att våra nu gällande beskatt- ningslagar under begreppet inkomst av rörelse och yrke innefatta allenast sådan intäkt, som faller inom ramen av den verksamhet, som rörelsen eller yrket avser, det vill säga vinst av den yrkesmässiga verksamheten, men däremot icke sådan vinst, som kan uppkomma vid en tillfällig, till den yrkesmässiga verksamheten icke hörande avyttring av fast eller lös egen- dom, även om denna egendom varit använd i rörelsen eller yrket. I fråga om vinst å sådan tillfällig avyttring av egendom (realisationsvinst) gälla i beskattningsavseende särskilda regler, som väsentligen gå ut därpå, att vinsten beskattas allenast om egendomen varit i säljarens hand under kor- tare tid än tio år för fast och fem år för lös egendom. I sammanhang här- med gäller, att förlust å dylik avyttring (realisationsförlust) icke får av- dragas från inkomst .av annan inkomstkälla eller i annat fall än att, om avyttringen medfört vinst i stället för förlust, vinsten skolat beskattas. Med denna uppfattning av gällande lagars innebörd innebär det remitte- rade förslaget i stort sett allenast ett förtydligande av lagstiftningen, som visat sig behövligt till följd av vissa under senare tid meddelade utslag i beskattningsmål. Kammarrätten delar de sakkunnigas uppfattning av

• Sida 53
•  Original

vad gällande skatteförfattningar få anses innehålla i ovanberörda ämne och har alltså. intet att erinra mot det förtydligande av gällande bestäm— melser .härutinnan, som i avbidan på en fullständig och gen-omgående re— vision av inkomstskattelagstiftningen är med det remitterade förslaget åsyftat.»

I proposition (nr 213) till 1921 års riks-dag framlades förslag till bestäm- melser på förevarande område, avfattade i överensstämmelse med de sak- kunnigas förslag, och anförde vid förslagets anmälande föredragande de- partementschefen:

»Jag delar den av d-e sakkunniga och kammarrätten uttalade åsikt rö- rande lämpligheten att införa bestämmelser för att närmare mot var- andra avgränsa begreppen inkomst av rörelse eller yrke samt inkomst av icke yrkesmässig avyttring; och anser jag, att, på sätt de sakkunniga före- slagit, en dylik avgränsning bör ske efter den principen, att vinst, som en näringsidkare förvärvar genom avyttring av föremål, som han Vicke för i handel eller tillverkar, icke hänföres till inkomst av rörelse eller yrke utan till realisationsvinst, och detta även om de avyttrade föremålen an- vänts i rörelsen eller yrket. Denna princip synes stå i god överensstäm- melse m-ed den nuvarande skattelagstiftningen i övrigt och vara ägnad att i tider med växlande penning-värde, sådana som de nuvarande, befordra rättvisa och billighet vid beskattningen. Att hänföra vinst av berörda art till inkomst av rörelse eller yrke torde för övrigt icke medföra ur statsfinansiell synpunkt enbart gynnsamma konsekvenser. Om vinsten å dylika. avyttringar skall hänföras till inkomst av rörelse eller yrke, måste följdriktigt förlust å liknande transaktion betraktas såsom förlust i rörelse eller yrke och sålunda utan inskränkning få avdragas från den skattskyldiges inkomst. Med nuvarande depression å affärslivets område kan man vänta, att dylika förluster (i stor utsträckning komma att upp- stå, och detta skulle, om avdrag för förlusterna medgåves, i själ-va verket komma att medföra minskning av statens inkomster. Man kunde rent av befara, att fartyg och andra inventarier i vissa fall skulle komma att rea- liseras enbart i avsikt att därigenom konstatera en förlust, som skulle få avdragas vid taxeringen.»

Kungl. Maj:ts förslag i denna del godkändes av riksdagen.

Kommun-alskattekommittén har i anslutning till nu gällande bestäm- melser uti sitt förslag i anvisningarna till 33 % upptagit den bestämmel- sen, att till intäkt av rörelse eller yrke icke skall räknas sådan inkomst, som till den skattskyldige kan inflyta vid sidan av rörelsen eller eljest utanför vad som normalt är att anse såsom wdriftinkomst, såsom exempel— vis vid avyttring av personlig lösegendom eller vid realisation av till- gångar till stadigvarande bruk i rörelsen, utan att den intäkt, som kan erhållas genom en dylik, oberoende av rörelsen verkställd avyttring, skall tagas i betraktande vai-d inkomstberäkningen för förvärvskällan tillfällig förvärvsverksamhet och bedömas efter de för denna förvärvskälla stad- gade grunder.

Inkomstskattesakkunnigas förslag upptager uti anvisningarna till 7 åIV motsvarande bestämmelser, dock med den skillnad i det avseende, varom

• Sida 54
•  Original

Avskrivninga- begreppet.

nu är fråga, att såsom intäkt i rörelse eller yrke skall räknas vad som in- flyter vid försäljning av utrangerade tillgångar till stadigvarande bruk i rörelsen.

Vad angår förlust vid försäljning av tillgångar till stadigvarande bruk i rörelse, innehåller kommittéförslaget i anvisningarna till 34 © vissa be- stämmelse—r angående vad som skall anses såsom driftförlust samt upptager därjämte, såsom förut nämnts, i 34 å den bestämmelsen, att såsom drift- kost-nad får avdragas värdeminskning Igenom slitning eller utrangering av rörelse- eller yrkesidkaren tillhöriga maskiner eller inventarier.

Inkomstskatte-sakkunniga medgiva på sätt förut omnämnts i 9 % avdrag för förlust genom utrangeri'ng av i driften använda maskiner.

Enligt båda förslagen k-ommer alltså att medgivas avdrag för den för- lust som kan uppstå därigenom, att vid försäljning av inventarier till stadigvarande bruk i rörelse eller yrke, vilka utrangerats, försäljnings- summan är lägre än invent-ariernas nedskrivna värde. Sker försäljningen av ej utslitna inventarier däremot utan samband med utrangering och uppstår därvid en förlust, anses denna vara kapitalförlust, vilken icke får avdragas vid inkomstberäkningen.

Värdeminskning å inventarier.

Närmast torde här i ett sammanhang böra till prövning upptagas frågorna om rätt till avskrivning för värdeminskning å inventarier, d. v. s. lösa tillgångar till stadigvarande bruk, och om behandlingen i beskattningsavseende av vinst eller förlust, som uppstår vid avytt— ring av inventarier. Svårigheterna att komma till rätta med dessa spörsmål sammanhänga med omöjligheten att exakt beräkna storleken av den värdeminskning, som ett inventarium, t. ex. en maskin, varje särskilt år undergår på grund av slitning eller därmed jämförlig or— sak, såsom att den föråldras på grund av nya uppfinningar. Vid den undersökning av olika möjligheter till lösning av frågorna, som skall göras i det följande, utgår skatteberedningen från att det nu- varande allmänna inkomstbegreppet för fysiska personer kommer att i huvudsak bibehållas oförändrat. Skulle inkomstbegreppet komma att ut- formas i enlighet med vad professorerna Davidson och Wicksell uti sina reservationer till inkomstskattesakknnnigas betänkande föreslagit, så skulle de nu förevarande problemens lösning te sig vida enklare.

Vid ett försök till lösning av förevarande problem synes man böra utgå från det fall, att det gäller en rörelse, däri finnes ordnad bokföring.

Med avskrivning lärer i bokföringsavseende förstås en planmässig suc- cessiv fördelning av den ursprungliga anskaEningskOstnaden ned till noll—

• Sida 55
•  Original

punkten på ett så stort antal år, som anses motsvara den ekonomiska livs- längden.

Från avskrivning skiljes nedskrivning, som förekommer i fråga om va- ror, produkter och förbmkningsartiklar m. m., samt betecknar en nedsätt- ning av värdet efter årlig värdering och som kan motsvaras av uppskriv- ning för det fall, att värderingen giver vid handen, att en ökning av vår- det ägt rum.

Avskrivningen motsvarar på sätt och vis ett slags amortering av ett ursprungligt värde; emellertid användes sistnämnda uttryck inom affärs- livet i den specifika betydelsen avbetalning av skuld, varför det tordevara lämpligt, att lagstiftningen undviker en sammanblandning av de båda begreppen.

Syftet med avskrivningar inom ett aHäzrsföretag lärer vara att tillse, att en minskning av det i inventarier och dylikt nedlagda kapitalets real- värde kommer till synes i årsresultatet av rörelsen. Vid förändringar i penningvärdet betyder detta, att avskrivning rätte-ligen bord-e ske med den i avskrivningsplanen bestämda kvoten, evalverad till det nya penn-ing- värdef. Om penningvärdet minskats, låter detta sig tekniskt genomföra genom avskrivning å vederbörande inventarie- eller liknande konto med kvotdelen av anskaffningsvärdet utan evalvering och avsättning till en speciell förnyelsefond (inflationsfond) av skillnaden mellan det evalverade och det icke evalverade beloppet. Om penningvärdet ökats, bör fort- farande avskrivning ske å vederbörande irnventarie— eller liknande konto med kvotdelen av anskaffningsvärdet utan evalvering, men samtidigt något annat konto, t. ex. nyssnämnda inflationskonto eller ett särskilt de— flationskonto, debiteras för skillnaden mellan avskrivningsbeloppet och kvotdelens evalv-erade värde.

Det vore naturligtvis högeligen önskvärt, om hänsyn till penningvärdets ändringar kunde tagas vid skattelagstiftningen. De tekniska svårigheter, som skulle bliva förenade med ett sådant hänsynstagande, äro emellertid så stora, att taxeringsmyndigheterna i allmänhet svårligen skulle kunna gå i land med en kontroll därå, att avskrivningarna under tidernas lopp bleve riktiga. Skatteberedningen har fördenskull ansett det riktigast att undvika den komplicerade frågan om hänsynstagande till penningvärdet och liksom den nuvarande lagstiftningen utgå ifrån förutsättningen av oförändrat penningvärde. Skulle penningvärdet i framtiden komma att förete mera betydande växlingar, finnes emellertid otvivelaktigt skäl att upptaga demia fråga till förnyad behandling.

Ur beskattningssynpunkt synes det vara självklart, att en skattskyldig mim-pewa bör vara berättigad att i en eller annan form åtnjuta avdrag för anskaff- fö? ”äta”" ningskostnaden för tillgångar, som förbrukas i rörelsen, vare sig de för— 722222??? brukas omedelbart eller, såsom fallet är med inventarier, förbrukningen beskattningen- sker successivt. Någon skillnad synes ej heller kunna göras mellan det

• Sida 56
•  Original

fall, att förbrukningen är rent fysisk, så att inventarierna bliva utslitna, och det fall, att inventarierna på grund av nya uppfinningar och dylikt bliva föråldrade, så att de icke längre kunna ekonomiskt användas utan måste ersättas med [nya, innan de blivit utslitna. Anskaffningskostnaden har alltid varit en utgift, som varit nödvändig för rörelsens bedrivande och som i likhet med alla andra utgifter för rörelsen bör komma till av- drag vid beräkning av inkomsten från rörelsen. Frågan gäller blott den form, under vilken avdraget lämpligen bör ske i beskattningsavseende.

Är det fråga om inventarier, vilka förbrukas jämförelsevis hastigt, exempelvis på kortare tid än fem år, synes man kunna. tillåta den skatt- skyldige, att, om han så önskar, erhålla avdrag för anskaffningskostnaden under det år, då anskaffningen ägt rum, vilket innebär, att dylika till- gångar icke behöva upptagas till något värde. Anskaffningskostnaden avföres direkt å omkostnadskonvtot. Någon anledning att tvinga den skatt- skyldige att fördela en dylik utgift på flera år synes knappast föreligga.

Annorlunda ställer sig saken, då det är fråga om inventarier med längre varaktighet. Skulle man här tillåta avdrag för hela anskaffning-Skolsma- den under anskaHningsåret och inventarierna alltså icke upptagas såsom en tillgång, så skulle man komma till ett ur bokföring-ssynpunkt oniktigt resultat. Dessutom skulle ett dylikt förfaringssätt vara till nackdel för den skattskyldige, enär det ofta kunde inträffa, att han-s intäkter under anskaffningsåret icke vore tillräckligt stora för att täcka .anskaifningskost- naden. Man torde fördenskull böra, i överensstämmelse med det bokfö- ringsmässigt riktiga och i likhet med vad nu sker, i beskattningsav- seende fördela anskaHningskostnaden på de år, under vilka inventa— rierna i fråga kunna anses vara för sitt ändamål ekonomiskt användbara. Fördelningen av anskaffningsk-ostnaden på de olika åren kan dock bereda vissa svårigheter. Dessa svårigheter bero därpå, att det är omöjligt att exakt beräkna, huru stor del av det uti inventarierna nedlagda kapitalet som förbrukas varje särskilt år. Vore en dylik beräkning möjlig, borde just så stor del av anskaffningskostnaden få avdragas under året, som beräkningen utvisar, men en dylik beräkning torde vara omöjlig att verk- ställa.

Gäller det inventarier, som användas i rörelsen ända till dess de äro ut- sl—itna eller icke längre ekonomiskt användbara, synes det vara jämförelse- vis lätt att på ett praktiskt sätt lösa problemet om avskrivningar. Hela anskaffningskostnaden med undantag av vad som influtit vid de utrange- rade inventarier—nas försäljning skall då få avdragas och det blir av mera underordnad betydelse, huru avdraget fördelar sig på de olika åren. Man kunde antingen fördela hela anskaffningskostnaden lika på de år, under vilka inventarierna kunna antages vara användbara, eller ock g-odtaga den fördelning, som den skattskyldige i sin bokföring verkställt, under antagande att den skattskyldige själv bäst kunde bedöma, huru hastigt avskrivningen borde ske. I båda fallen skulle såsom intäkt upp—

• Sida 57
•  Original

tagas vad som kunde inflyta vid försäljning av de utrangerade inventa— rierna. Skulle det visa sig, att avskrivningarna varit felaktigt beräknade, hade detta blott ringa betydelse; hade avskrivningarna varit för små, finge den återstående anskaffningskostnaden avskrivas i samband med utrangeringen, hade avskrivningarna varit för stora, bleve hela anskaff- ningskostnaden desto tidigare avskriven och den skattskyldige finge där- efter under inventarierna-s återstående varakt'ighetstid icke åtnjuta något avdrag för avskrivning.

Svårigheterna visa sig egentligen först när det gäller inventarier, vilka säljas, innan de blivit utslitna eller ekonomiskt oanvändbara. Säljes ett begagnat inventarium, t. ex. en begagnad maskin, till ett pris, som över- stiger avsknivningsvärdet, d. v. s. anskaffningskostnaden minskad med i beskattningsavseende tidigare medgivna avskrivningar, kan detta bero på två orsaker: antingen hava de medgivna avskrivningarna varit större än som motsvarat maskinens nedgång i värde på grund av slitning eller ock hava konjunkturerna av en eller annan anledning undergått en förändring, som medfört att maskiner av förevarande slag stigit i värde.1 Har vinsten vid försäljningen berott därpå, att de medgivna avskrivningarna varit för stora, synes det närmast över- ensstämma med grunderna för nu gällande lagstiftning att beskatta denna vinst såsom inkomst av rörelse eller yrke och på så sätt verkställa en korrigering av de tidigare vidtagna åtgärderna. Hava däremot de medgivna. avskrivningarna varit riktiga, föreligger en konjunkturvinst, och denna borde enligt grunderna för gällande lagstiftning beskattas en— dast om betingelserna för skattepliktig realisationsvuirirst föreligger, d. v. s. om avyttri-ngen sker inom fem år efter förvärvet. Försäljning av blott halvslitna maskiner torde nämligen icke kunna anses såsom en normal företeelse i rörelsen. Understiger köpeskillingen avskuivningsvärdet, kan detta bero antingen på att de medgivna avskrivningarna varit för små eller på att en konjunkturförsämring inträtt. I överensstämmelse med vad nyss gjorts gällande i fråga om vinst borde förlust i förra fallet an— ses såsom förlust i rörelse eller yrke och i senare fallet såsom en realisa- tionsförlust.

Enligt nu gällande lagstiftning och praxis har avskrivningsfrågan lösts på följande sätt. En årlig avskrivning på inventarfiet i fråga med-gives med viss procent. Procenttalet bestämmes med hänsyn till inventariets värde och beräknade varaktighe-tstid (d. v. s. 5 procent vid 20 års varaktig- hetstid, 10 procent vid 10 års varaktighetstid o. s. v.). Säljes inventariet,

[ Det förda resonemanget avser närmast prisändringar på grund av egentliga konjunktur- förändringar och icke de prisändringar, som kunna bero på förändringar i penningvärdet. Då det tidigare antagits bliva omöjligt att meddela särskilda bestämmelser med hänsyn till ändringar i penningvärdet, komma dylika ändringar att hava samma verkan som egentliga konjunkturförändringar.

Olägenheter med nuvaran- de regler.

• Sida 58
•  Original

betraktas försäljningen såsom en realisati-onsaffär; hava mindre än fem år förflutit mellan inköp och försäljning, beskattas vinsten såsom realisa- tionsvinst och förlusten får avdragas såsom realisationsförlus-t, i den mån eventuellt förefintlig skattepliktig realisationsvinst därtill förslår. Har mer än fem år förflutit mellan inköp och försäljning, tages vid beskattnin- gen ingen hänsyn till vinst eller förlust vid försäljningen.

De nuvarande bestämmelserna medföra i flera avseenden olägenheter. Det värde, varå den årliga avskrivningen beräknas, utgör ibland anskaff- ningskostnaden, ibland det bokförda värdet å inventarierna, Vilket sist- nämnda värde alltid måste tillgripas, då, såsom ofta är förhållandet, ut- redning angående anskaifningsvärdet saknas. Procenttalet torde dock i allmänhet bestämma-s med hänsyn till avskrivningens beräknande å an- skaffningsvärdet. Beräknas i skatteavseende avskri—vningen å bokförda värdet, torde den skattskyldige i regel gå miste om en del av det värde- minskningsavdrag, vartill han är berättigad. Inventarierna bliva nämligen bokföringsmässigt till fullo avskrivna och försvinna ur böckerna, innan värdeminskningsavdrag i skatteavseende erhållits till fulla anskaffnings- värdet. Även om den skattskyldige erhåller avskrivning med viss procent av anskaffningskostnaden, inträffar ofta, att avdrag för fulla värdet icke erhålles. Den skattskyldige gör nämligen ofta i sina böcker värdeminsk- ningsavdrag med stör-re belopp än de av taxeringsmyndigheterna till- mätta procentuella avdragen. Inventarierna försvinna då ur böckerna, in- nan avdrag för hela anskaffningskostnaden i skatteavseende åtnjutits, och ofta är den skattskyldige icke underkunnig om att han kan i skatteavseende erhålla värdeminskningsavdrag å inventarier, som] försvunnit ur böckerna och som kanske ej heller längre användas i rörelsen. Men även motsatsen, eller att den skattskyldige får värdeminskningsavdrag till för stora belopp, kan inträffa. Tillämpas indirekt avskrivningsmetod (avsättning till för- nyelse- eller avskrivningsfond) och är inventariets faktiska varaktighets- tid längre än den vid avskrivningsprocentens fastställande beräknade, så finnas inventarierna kvar i den skattskyldiges böcker även sedan inventa- rierna i skatteavseende avskrivits till fullo. I sådana fall riskerar man givetvis, att den skattskyldige i skatteavseende erhåller värdeminsknings- avdrag till belopp överstigande anskaffningskostnaden. Dettakan ock in- träffa, om den skattskyldige, såsom understundom händer, i böckerna verk- ställer avskrivningar till mindre belopp än dem han erhåller i skatteavse- ende. För att undvika, att den skattskyldige, på sätt nu nämnts, erhåller värdeminskningsavdrag till för små eller för stora belopp, erfordras givet- vis, att de skiljaktigheter, som föreligga mellan den verkliga bokföringen och »skattebokföringen», fullt utredas. De härför erforderliga anteck— ningarna torde dock jämförelsevis sällan göras av den skattskyldige eller av taxeringsmyndigheterna (i regel till de skattskyldiges nackdel). Olägen— heterna av den bristande överensstämmelsen mellan den verkliga bokförin— gen och »skattebokföringen» visa sig ock vid inventariers försäljning. Säl-

• Sida 59
•  Original

jas inventarier inom fem år efter förvärvet, skall realisationsvinst beskat- tas och realisationsförlust avdragas, men denna vinst eller förlust torde ofta beräknas med hänsyn till det bokförda värdet enligt den verkliga bok— föringen i stället för enligt »skattebokföringen»'. Har försäljningen skett till pris understigande det bokförda värdet enligt »skattebokföringen», men överstigande bokföringsvärdet enligt den verkliga bokföringen, kommer den skattskyldige på detta sätt ofta att beskattas för vinst, som icke existerat i beskattningsavseende. Å andra sidan torde vid fastställan- det av realisationsvinstens belopp icke alltid iakttagas, att de värdeminsk- ningsavdrag, som den skattskyldige erhållit i skatteavseende, skola från— räknas anskaffningskostnaden.

Med hänsyn till de oriktigheter i beskattningsavseende och de ständiga tvister om värdeminskning-savdrag, som vållas av de nu gällande bestäm- melserna och deras tillämpning, vore det önskvärt, om nya bestämmelser rörande avdragsrätt- för avskrivningar kunde införas.

Vid prövning av olika möjligheter för införande av dylika nya bestäm- melser synes till en början böra undersökas, huruvida man kun—de stadga, att i samband med avyttring av inventarier en korhgering skulle verkstäl- las av tidigare i beskattningsavseende medgivna avskrivningar. Detta skulle, på sätt tidigare berörts, stå väl i överensstämmelse med grunderna för nuvarande lagstiftning. Vad detta skulle innebära, torde framgå av följande exempel.

En viss maskin med en anskaffningskostnad av 6,000 kronor har vid taxeringarna antagits hava en varaktighe-tstid av 15 år, och har det för— denskull medgivits en årlig avskrivning av 400 kronor, så att maskinen efter 6 år står i ett värde av 3,60() kronor. Säljes maskinen för 4,000 kronor, uppstår en vinst av 400 kronor, och fråga uppkommer då, huruvida denna vinst bör vara skattepliktig eller icke. För att kunna avgöra detta måste man fastslå, huruvida de tidigare gjorda avskrivningarna varit rik- tiga, och enklaste sättet att avgöra detta torde vara att undersöka, huru den begagnade maskinens värde förhåller sig till värdet av en ny maskin av samma beskaffenhet. Befinnes därvid den begagnade maskinens värde utgöra 3/, av en ny maskins värde, hava de medgivna avskrivningarna varit riktiga, eftersom 2/, av anskaffningskostnaden avskrivits, och vinsten är en konjunkturvinst, som icke bör beskattas. Är värdet 2/3 av en ny maskins värde, borde blott 1/3 av anskaffningskostnaden eller 2,000 kronor hava fått avskrivas, och den uppkomna vinsten har berott på för höga avskriv- ningar, vadan den bör beskattas såsom inkomst av rörelse eller yrke. Är värdet 3/4 av en ny maskins värde, borde avskrivningarna utgjort blott 1,500 kronor och den för mycket medgivna avskrivningen 900 kronor skall beskattas såsom inkomst av rörelse. Genom försäljningen av maskinen till pris understigande det riktiga avskrivningsvärdet, 4,500 kronor, har

Möjlighet till korrigering av oriktiga

avskriv— ningar.

• Sida 60
•  Original

uppstått en förlust av 500 kronor, men denna förlust måste antagas utgöra konjunktur-förlust och får fördenskull icke avdragas. Därest slutligen de tidigare medgivna avskrivningarna varit för små och det visar sig, att i verkligheten maskinens halva värde borde hava avskrivits och att det riktiga avskrivningsvärdet utgjort 3,000 kronor, bör den skattskyldige till- erkännas en ytterligare avskrivning av 600 kronor. Det har då genom avyttringen uppstått en konjunkturvinst av 1,000 kronor, vilken icke är skattepliktig.

Skulle maskinen sålts inom fem år efter förvärvet, bliva förhållanden-a ännu mera invecklade. Konjunkturvinst skulle nämligen då beskattas efter de för beskattning av realisationsvinst gällande regler och förlust skulle få vid beskattningen avdragas såsom realisationsförlust, d. v. s. endast från skattepliktig realisationsvinst. Förutsätt, att den nyss såsom exempel antag- na maskinen i stället sålts tre år efter inköpet, att avskrivning fått åtnjutas efter 400 kronor om året med tillhopa 1,200 kronor, och att maskinen alltså stått i ett värde av 4,800 kronor. Den säljes för 5,000 kronor och det upp- står en vinst av 200 kronor, vilken vinst skall beskattas såsom realisations- vinst, därest avskrivningarna varit riktigt beräknade. Befinnes vid en undersökning, att avskrivningarna varit för stora och att de rätteligen bort utgöra blott 900 kronor, skall den för höga avskrivningen, 300 kronor, upptagas såsom intäkt av rörelse eller yrke. Då maskinen rätteligen bort stå i ett värde av 5,10() kronor, har genom försäljningen uppstått en kon- junkturförlust av 100 kronor, vilken får avdragas endast; enligt de för realisationsförlust gällande regler, d. v. s. avdrag får ske endast från skattepliktig realisationsvinst. Befinnes det åter, att den medgivna av- skrivningen varit för låg och rätteligen bort utgöra 1,500 kronor, skall den skattskyldige från sin intäkt av rörelse eller yrke åtnjuta avdrag för ytterligare avskrivning med 300 kronor. Avskrivningsvärdet blir där- efter 4,500 kronor och, då köpeskillingen varit 5,000 kronor, uppstår det. en skattepliktig realisatilonsvinst av 500 kronor.

De lagbestämmelser, som skulle vara erforderliga, därest man ville gå fram den nu antydda vägen, kunde lämpligen intagas i anvisningarna till 33 % kommunalskattelagen (enligt kommunalskattekommitténs förslag) och skulle exempelvis erhålla följande lydelse:

»Avyttras uti rörelse eller yrke använda inventarier, sedan de blivit ut- slitna eller så föråldrade, att de icke äro i driften ekonomiskt användbara, skall vad som inflyter vid avyttringen upptagas såsom intäkt av rörelse eller yrke, men får å andra sidan avdrag ske för anskaHningskostnaden till den del, densamma icke redan avdragits vid ink-omstberäkningen för ti- digare år. Avyttras uti rörelse använda maskiner eller andra inventarier, medan de fortfarande äro för sitt ändamål användbara, skall undersökas, huruvida de avdrag för värdeminskning å tillgångarna, som tidigare medgivits vid taxeringarna, varit riktiga. Därest det vid dylik un— dersökning visar sig, att avdrag medgivits för mer än vad som mot-

• Sida 61
•  Original

svarat den verkliga vär-demimskningen genom slitning eller därmed jäm- förlig orsak, skall skillnaden upptagas såsom intäkt av rörelse eller yrke; befinnes åter den verkliga värdeminskningen överstiga summan av tidi- gare medgivvna avdrag, får skillnaden avdragas vid beräkning av inkomsten av rörelsen eller yrket. Tillämpningen av här givna bestämmelser är icke beroende av huruvida avyttringen såsom sådan medfört vinst eller förlust för den skattskyldige. Även om en avyttring skett med vinst, kan den skattskyldige vara berättigad att vid beräkning av inkomsten av rörelse eller yrket åtnjuta avdrag på grund a-v att tidigare medgivna avdrag för värdeminskning varit för låga, men om förutsättningar föreligga för be— skattning av vinsten såsom realisationsvinst, kommer detta endast att med- föra att inkomsten av tillfällig, förvärvsverksamhet blir desto större. Har avyttringen skett med förlust, kan det detta oaktat inträffa, att den skatt- skyldige skall beskattas för intäkt av rörelse eller yrke på den grund, att tidigare medgivna avdrag varit för höga.»

För att förekomma det korrigering behöv—de ske, när skillnaden mellan den verkliga värdeminskni-ngen och de tidigare medgivna avskrivningarna vore blott obetydlig, kunde därjämte föreskrivas, att vad sålunda stad- g—ats icke skulle tillämpas, om nämnda skillnad utgjorde exempelvis mindre än 10 procent av ansk—affningskostnaden.

Bestämmelser sådana som de nu ifrågasatta skulle emellertid säkerligen medföra nära nog oöverk-omliga svårigheter vid tillämpningen. Det bleve oftast omöjligt att objektivt avgöra, huru stora avdragen för värdeminsk— ning borde hava varit, och det skulle därför uppstå ständig-a tvister härom.

Skatteber-edningen får härefter övergå till en redogörelse för grunderna för den lösning av hithörande spörsmål, som enligt dess åsikt skulle vara möjlig.

Vid en undersökning angående rätten till avdrag för värdeminskning på grund av slitning och därmed jämförliga förhållanden torde man kunna utgå från det fall, att intet inventariu-m avyttras, innan det förbrukats. Det förefaller för dessa fall lämpligast att i fråga om inventarierirörelse,där bokföring finnes, ordna avskrivningen på sätt inkomstskattesakkunniga uti sitt år 1923 avgivna betänkande föreslagit. Man skulle sålunda i regel vid taxeringen godkänna de avskrivningar, rörelseidkaren själv gjort i sina böcker, men å andra sidan ej heller medgiva avdrag för värdeminskning, vartill näringsidkaren icke tagit hänsyn i sin bokföring. Ett dylikt sy- stem symes erbjuda stora praktiska fördelar. Det uppmuntrar till att verk— ställa ur .affärssynpunkt tillräckliga avskrivningar; ty näringsidkaren vet. å ena sidan, att han vid taxeringen får åtnjuta avdrag för hela den verk- ställda avskrivningen, och å andra sidan, att han icke får något avdrag, om han icke gjort avskrivning i böckerna. Man undgår vidare flertalet av de tvister rörande avskrivningarnas storlek, som nu i stor utsträckning förekomma. Samtidigt får man garanti för att icke mer än anskaffnings-

Grunderna för skatte— beredningens förslag.

• Sida 62
•  Original

kostnaden kommer att avskrivas; detta dock under förutsättning att det icke sker en u—ppskrivning av inventarierna, något varmed man i regel icke torde hava att räkna. Då de avskrivningar, som ligga till grund för taxe- ringarna, komma att överensstämma med dem, som skett i bokföringen, behöver den skattskyldige, i motsats till vad nu är fallet, icke föra sär- skilda anteckningar över de vid taxeringen godkända avskrivningarna. Någon direkt vinst för den skattskyldige genom att påskynda avskrivnin— garna kan i regel icke uppkomma, då rätten till avskrivning kommer att upphöra desto förr och det fömtsättes, att ett inventarium icke försäljes förrän det är utslitet. I vissa fall kan dock en vinst uppkomma beroende på den progressiva skatteskalan och den växlande kommunala utdebite- teringen, nämligen om avskrivningen koncentreras till de år, då inkomsten och utdebiteringen äro höga. Å andra sidan kan en hastig avskrivning medföra ökad skatt, nämligen om inkomsten och utdebiteringen bliva höga under följande år, då intet fi-nnes att avskriva. Man torde dock icke kunna absolut bin-da taxering-smyndigheterna vid de i bokföringen gjorda avskriv- ningarna, utan man lärer böra förbehålla dem rätt att f ångå bokföringen i de fall, där de bokförda avskrivningarna varit orimligt höga; ett dylikt frångående bör dock äga rum endast i undantagsfall. I dessa fall kommer bokföringen icke att överensstämma med taxeringarna. I nu omnämnda fall bör tydligen en skattskyldig äga att vid taxeringen ett senare år tillgodo- räkna sig avdrag för de avskrivningar, som under tidigare år gjorts i bokföringen utan att då godkännas vid taxeringen. När i bokföringen ett år gjorts så stora avskrivningar, att intäkten icke förslår till täckande av desamma, utan bokföringen utvisar förlust, och den skattskyldige ej heller vid taxeringen kan erhålla fullt avdrag för avskrivningarna, kan det däremot vara tveksamt, huruvida den skattskyldige bör få vid ett följande "års taxering tillgodoräkna sig dylik avskrivning. Å ena sidan kan man med överståthållarämbetet ställa sig på den ståndpunkten, att detta icke bör tillåtas, enär därigenom de olika beskattningsåren icke komma att hållas i sär. I förevarande fall kan man nämligen säga, att det tidigare årets verksamhet resulterat i en förlust och att den skatt- skyldige enligt vanliga regler icke är berättigad att vid ett följande» års taxering åtnjuta avdrag för denna förlust. Å andra sidan kan göras gällande, att avdraget för värdeminskning å ett visst inventarium icke till så och så stor del hänför sig till varje speciellt år, utan är ett av- drag, som är gemensamt för inventariets hela varaktighetstid; det är omöjligt att fullt objektivt avgöra, huru mycket som i verkligheten bör hänföra sig till ett speciellt år. Det skulle från denna synpunkt vara av underordnad betydelse, huru avskrivningen fördelas på de olika åren. Den senare ståndpunkten har intagits av inkomstska—t-tesakkunniga. Till för- män för den senare ståndpunkten skulle kunna anföras, att med nuvarande höga direkta beskattning näringsidkare kunna avskräckas från att under dåliga år göra de avskrivningar, som eljest kunde anses önskvärda, därest

• Sida 63
•  Original

de veta, att de då på grund av den låga intäkten icke få åtnjuta avdrag för avskrivningarna, men däremot få göra detta, om de uppskju'ta avskriv- ningarna till ett följande år med högre intäkt. Med den ståndpunkt, som intages i detta förslag, nämligen att i regel följa bokföringen för det sär- skilda året, stämmer emellertid bäst överens att icke medge en dylik av- dragsrätt under ett påföljande år för ett tidigare års avskrivning.

Vad angår det av inkomstskattesakkunniga föreslagna avdraget för överpris och merkostnad, innebär detta, på sätt länsstyrelsen i Malmöhus län framhållit, i realiteten, att man under extraordinära förhållanden till. låter en hastigare avskrivning än som eljest skulle anses befogad, och detta just i avsikt att möjliggöra avskrivning av hela anskaffningskost- naden, innan föremålet i fråga blivit utslitet. Erfarenheterna från de se— nast förflutna åren, särskilt i fråga om fartyg, torde tillfullo hava visat ö-nskvärdheten att i beskattningsavseende tillåta en dylik hastigare av- skrivning. Har ett aktiebolag ett enda fartyg och har detta inköpts till de åren 1919 och 1920 gällande höga priserna, torde det visa sig omöjligt att un- der fartygets livslängd avskriva anskaffningskostnaden, därest under alla år blott en och samma procent av anskaffningskostnaden får avskrivas. In- köptes t. ex. år 1919 för en miljon kronor ett fartyg med en återstående livs- längd av 20 år, så torde det hava visat sig omöjligt att efter år 1920 med detta fartyg årligen intjäna så mycket, att efter avdrag för övriga omkostnader, bland annat kostnader för reparationer och klassificeringar, till avskriv- ning återstår 50,000 kronor. Likaledes torde man knappast kunna antaga, att under fartygets återstående livstid intäkten skall förslå till en årlig avskrivning av 50,000 kronor jämte andel i den avskrivning, som icke kunnat verkställas åren 1921—1925. Man kan beträffande ett dylikt far- tyg antaga, a-tt köpeskillingen tillfullo intjän-ats — huvudsakligen under ärren 1919 och 1920 — men detta oaktat kan det med hittills tillämpade regler inträffa, att bolaget icke vid taxeringarna får avdrag för hela anskaffningskostnaden, enär det icke fått åtnjuta tillräckligt stora avskrivningar under de år, då inkomsterna varit höga. Detta synes vara ett mindre tillfredsställande resultat. Skulle däremot konjunkturerna kom— ma att gestalta sig så, att intäkten av fartyget i framtiden förslår till av- skrivning av 50.000 kronor om året och eventuellt lämnar vinst därutöver, eller har bolaget annan inkomst, t. ex. inkomst av annan rörelse eller iu- komst av fast egendom, från vilken inkomst avdrag kan ske för underskott å rederirörelsen, komma nuvarande bestämmelser, sådana de tillämpas, att medföra i annat avseende egendomliga konsekvenser. Omi det förut antagna fallet årligen till och med år 1926 avskrivits 5 procent och inkomsten alla år räckt till en så hög avskrivning, har fartyget år 1927 i beskattningsavseende ett avskrivningsvärde av 600,000 kronor. Säljes fartyget år 1927, kommer köpeskillingen säkerligen icke att uppgå till sistnämnda belopp utan kan an- tagas utgöra t. ex. 200,000 kronor, vadan det uppstår en förlust av 400,000 kronor, som icke får avdragas vid beskattningen. Köpes för de erhållna

• Sida 64
•  Original

penningarna ett annat fartyg, får för framtiden åtnjutas avskrivning blott efter det lägre pris, som det nya fartyget betingat, eller 200,000 kronor och alltså efter 5 procent årlig avskrivning 10,000 kronor om året. Behålles däremot det gamla fartyget, får bolaget till och med år 1938 år- ligen avskriva 50,000 kronor, och alltså blir i detta fall den skattepliktiga inkomsten under 12 år 40,000 kronor lägre än om det gamla fartyget sålts och det nya inköpts. Efter en skattekvot för stats- och kommunalskatt av tillhopa 15 procent, vilket, särskilt för ett aktiebolag, icke är någon hög siffra, då det här rör sig om den sist-a och alltså högst beskatta-de delen av inkomsten, gör bolaget genom att utbyta det gamla fartyget mot ett nytt en förlust av 6,000 kronor om året under 12 år (t. o. 111. år 1938). Förhållandena kunna fördenskull vara sådana, att en skattskyldig rent av anser sig icke hava råd att verkställa ett i övrigt önskvärt utbyte av fartyg utan behåller ett gammalt fartyg, för vilket han har rätt att åtnjuta hög avskrivning. Enligt vad skatteberedningen har sig bekant, har det nu anförda exemplet sin motsvarighet i verkligheten.

Om det blott gällde att ordna avskrivningar på inventarier, vilka av den skattskyldige behållas till dess de äro utslitna, synes inkomstskatte— sakkunnigas förslag innebära stora fördelar framför nu gällande regler, utan att några egentliga olägenheter vore att befara.

Nu förhåller det sig ju, på sätt tidigare påpekats, emellertid icke så, att inventarier alltid behållas i en rörelse till dess de äro utslitna. Det mest typiska fallet erbjuder väl även här rederirörelsen, där fartyg ofta säljas, innan de äro så gamla, att de hava blott skr'otvärdue; men det torde även rätt ofta hända, att försäljning sker av maskiner, medan de ännu äro an— vändbara, t. ex. vid en utvidgning eller omläggning av driften. Härvid kunna uppstå. svårigheter, därest man, på sätt ink-omstskattesakkunniga föreslagit, låter de av den skattskyldige i hans bokföring gjorda avskriv- ningarna v-ara i huvudsak avgörande för storleken av de avskrivningar, som medugivas i beskattningsavseende.

Man kan exempelvis antaga, att ett fartyg inköpts för en miljon kronor och därvid beräknats kunna fortfarande användas under 20 år, så att det under förutsättning av oförändrade konjunkturer efter fem år har ett värde av 750,000 kronor. Har det under dessa fem år rått goda konjunk- turer, kan den skattskyldige för att vara på den säkra sidan hava av- skrivit 10 procent eller 100,000 kronor om året, så att fartyget har ett bok- fört värde av 500,00() kronor. Säljes fartyget på det sjätte året för 750,000 kronor, uppstår en vinst av 250,000 kronor, vilken vinst under nuvarande förhållanden icke blir beskattningsbar. Hava konjunkturerna varit då- liga eller har den skattskyldige antagit, att fartyget skulle kunna använ— das under 25 år, har han kanske avskrivit endast 4 procent om året eller under fem år tillhopa 200,000 kronor, och han gör då vid försäljningen en förlust av 50,000 kronor, vilken förlust icke får avdragas vid taxerin- gen. Under nuvarande förhållanden, då taxeringsmyndigheterna i regel

• Sida 65
•  Original

ine-.lgiva allenast låga avdrag för värdeminskning, torde det vanliga vara, att tillgångar till stadigvarande bruk försäljas under det värde, till vilket i beskattningsavseende avskrivning ägt rum, och att sålunda den skattskyl— dige, efter skattebokföringen räknat, lider en förlust, för vilken han vid taxeringen icke får avdrag. Därest man åter låter taxeringen följa bok- föringen, torde det bliva vanligare, att köpeskillingen för försålda, ännu användbara inventarier kommer att överstiga avskrivningsvärdet, vari- genom en vinst upp-står, vilken enligt nuvarande regler icke blir skatteplik— tig, därest inventarierna innehafts mer än fem år. Dessutom föreligger ju alltid möjligheten att samma år, som försäljningen sker, verkställa en stor avskrivning. Vill man låta avskrivningarna i beskattningsavseende följa de i bokföringen gjorda avskrivningarna, torde fördenskull starka skäl föreligga att med ändring av nuvarande bestämmelser föreskriva, att vad som inflyter vid försäljning av inventarier till stadigvarande bruk i rörelse eller yrke skall anses såsom intäkt i rörelsen eller yrket. Härigenom skulle man, bland annat, vinna en korrigering utav avskrivningar, vilka tidigare gjorts.

Man skulle alltså slå in på den väg, som regeringsrätten anvisat i 1919 och 1920 års prejudikat rörande beskattning av vinst, som uppkommit ge- nom försäljning av fartyg, samt konsekvent genomföra den tanke, som tagit sig uttryck i nämnda prejudikat. Man skulle då förutsätta, att försäljning av mer eller mindre utslitna inventarier är en normal före- teelse i rörelse, eller, om man så vill, att inköp, avskrivning och försälj— ning av inventarier så ingå i rörelsen, att dessa företeelser praktiskt taget icke kunna skiljas från rörelsen i övrigt och behandlas efter särskilda reg- ler. Säljas inventarier, så utgör under den angivna förutsättningen den influtna köpeskillingen intäkt i rörelsen lika väl som köpeskilling för för— sålda varor; överstiger köpeskillingen det bokförda värdet, uppstår en skattepliktig vinst, och har försäljningen skett med förlust, får denna för— lust avdragas vid beskattningen. Inventarier skulle alltså i beskattnings- avseende på sätt och vis likställas med varor. De avskrivningar, som den skattskyldige gjort i sin bokföring, kunna då godtagas av beskattningsmyn- digheterna utom i rena undantagsfall, ty någon oberättigad vinst kan den skattskyldige icke i längden bereda sig härigenom. Gör den skattskyldige stora avskrivningar de första åren, efter det han inköpt ett nytt inventa— rium, får han åtnjuta desto lägre avdrag de följande åren, om han behåller inventariet tills det är utslitet, eller ock skatta för vinst, om han säljer det dessförinnan. I vis-s utsträckning kan, såsom tidigare påpekats, den skatt— skyldige möjligen göra sig en vinst genom att koncentrera avskrivningarna till år med höga inkomster och höga kommunala utdebiteringar. Faran härför torde dock icke vara så stor, enär för år med goda konjunkturer och alltså höga inkomster för alla utdebiteringen troligen kommer att bliva lägre än för år med dåliga konjunkturer. Därtill kommer, att ett förfa— ringssätt från den skattskyldiges sida sådant som det antydda rent av

5 __ .wi'l.

• Sida 66
•  Original

66 kan innebära fördelar för stat och kommun, i det att skatteunderlaget kom- mer att visa mindre fluktuationer än under nuvarande förhållanden. Göras stora avskrivningar under goda år, hindrar detta den beskatt- ningsbara inkomsten att alltför mycket stiga i höjden och, om av- skrivningarna minskas under de dåliga åren, sjunker den beskattnings- bara inkomsten mindre än den eljest skulle göra. Detta" förhållande torde hava särskilt stor betydelse i fråga om aktiebolagens beskattning.

I detta sammanhang måste beröras ett förhållande, som vid beslutandet av de år 1921 införda förtydligandena i inkomstskatteförordningen spelade en viss roll i diskussionen, nämligen risken att de, som till högt pris inköpt inventarier, i det fallet fartyg, skulle sälja dessa för att på så sätt konsta- tera en förlust, vilken skulle få avdragas vid inkomsttaxeringen. Detta befarades medföra, att de taxerade inkomsterna för idkare av rederirörelse skulle komma att sjunka eller rent av helt försvinna under åren närmast efter det. krisen börjat. Risken för att något dylikt skall inträffa torde dock icke vara så stor, sedan det nu ifrågasatta systemet verkat en följd av år. Om nämnda system tillämpats under världskriget och åren där- efter, skulle förhållandena troligen ställt sig ungefär på följande sätt. De, som ägde fartyg och sålde dem till de uppdrivna prisen, hade fått skatta för sin vinst —— vilket ju i stor utsträckning också inträffade i verklig- heten — och de skattepliktiga inkomsterna hade därigenom drivits i höj- den. Men —— och här ligger den stora skillnaden i jämförelse med vad som verkligen hände — de som köpte fartygen till dåvarande abnorma priser skulle säkerligen i mycket stor utsträckning hava gjort stora avskrivnin- gar, och köparnas inkomster skulle sålunda blivit betydligt lägre än de nu voro. Vid krisens inbrott skulle i många fall, ehuru naturligtvis långt ifrån alla, det nyinköpta tonnaget varit nedskrivet till värden, som kanske blott obetydligt överstigit och i vissa fall möjligen rent av understigit efterkrigsvärdet. Denna nedskrivning skulle då gällt även i beskattnings- avseende och några förluster, vilka kunde konstateras genom försäljning, skulle icke hava förefunnits i på långt när den utsträckning, som nu varit fallet. Den risk, som i förevarande avseende onekligen förelegat för stat och kommun, torde till största delen hava varit en direkt följd av den låga avskrivning, som medgivits vid beskattningen.

Även om några större risker i förevarande avseende icke skulle före- ligga, sedan det nya systemet verkat en följd av år, torde det dock icke kunna bestridas, att dylika risker förefinnas just vid övergången till det nya systemet. Ännu finnas säkerligen många, som inköpt fartyg och andra inventarier till under kriget gällande höga priser och vilka kunna avsikt- ligt försälja inventarierna för att på så sätt konstatera sin förlust. Risken torde dock vara mindre nu än är 1921, då under de därefter förflutna åren inventarier kunna antagas hava i viss utsträckning utslitits eller försålts. Därjämte får ihågkommas, att de näringsidkare, som hava sina inventa- rier kvar, ännu under en följd av år äro berättigade att årligen åtnjuta av-

• Sida 67
•  Original

skrivning efter de abnorma inköpsvärdena. Fråga är, om det icke kunde vara lika förmånligt att tillåta förlusternas avdragande under ett fåtal år för att på detta sätt hastigare komma åter till normala förhållanden.

Förutsättningen för avskrivningsfrågans lösning-efter sådana linjer, som nu uppdragits, är, såsom av det anförda framgår, att vinst på avytt- ring av inventarier beskattas såsom intäkt av rörelse eller yrke. Detta skulle innebära en utvidgning av inkomstbegreppet i förhållande till vad nu gäller, och på sätt tidigare påpekats har skatteberedningen ansett sig böra utgå från att det nuvarande inkomstbegreppet i stort sett kommer att bibehållas oförändrat. Enbart hänsynen till avskrivningsfrågans lös- ning synes näppeligen kunna motivera en dylik utvidgning av inkomstbe- greppet, och det torde därför böra undersökas, huruvida och i vilken om— fattning utvidgningen av andra grunder kan anses motiverad.

Vid en dylik undersökning representeras de olika ytterligheterna av, å ena sidan, de enskilda näringsidkarna och, å andra sidan, den grupp av sammanslutningar i förvärvsändamål, som bildas av aktiebolag, soli- dariska bankbolag och ekonomiska föreningar.

Beträffande enskilda näringsidkare kan det synas oegentligt samt ägnat att skapa svårigheter, om man utvidgar inkomstbegreppet på ifrågasatt sätt. En enskild näringsidkare är alltid på en gång näringsidkare och pri— vatperson, och gränsen mellan hans affärsrörelse och hans privata eko- nomi kan ofta vara svår att draga. Svårigheten ökas därav, att en bok- föringspliktig näringsidkare skall i sin bokföring upptaga icke blott vad som hör till rörelsen utan allt vad han äger. Den ifrågasatta utvidgningen skulle nu innebära, att man beskattade vinst respektive medgåve avdrag för förlust vid avyttring av inventarier, därest inventarierna hört till nä- ringsidkarens rörelse, men däremot icke, om de varit hans så att säga pri— vata tillgångar. Det skulle ofta vara svårt att avgöra, huruvida en av- yttring av inventarier varit av det ena eller andra slaget. Än större bleve svårigheterna, om man, på sätt i det följande ifrågasättes, skulle behandla fastighet på samma sätt som inventarier. Har en enskild näringsidkare ägt en fastighet, vilken delvis använts i rörelsen och delvis för privat be— hov, exempelvis till bostad, och har fastigheten med vinst sålts mer än tio år efter förvärvet, borde väl vid tillämpning av den nu diskuterade utvidg— ningen av inkomstbegreppet vinsten på försäljningen delas i två delar, varav den del, som belöpte på den i rörelsen använda delen av fastigheten, skulle beskattas, men den andra delen lämnas obeskattad. Med hänsyn till dylika konsekvenser har skatteberedningen ansett sig icke böra föreslå, att vinst på avyttring av inventarier i rörelse eller yrke skall för enskild nä- ringsidkare beskattas såsom intäkt av rörelsen eller yrket.

Yad åter angår aktiebolag, solidariska bankbolag och ekonomiska för- eningar ligga förhållandena annorlunda till. I sitt betänkande angående

Omfattningen av skatte- beredningens förslag.

Enskilda närings- idkare.

Aktiebolag m. fl.

• Sida 68
•  Original

68 juridiska personers beskattning har skatteberedningen gjort gällande, att man principiellt bör ställa sig på den ståndpunkten, att såsom inkomst hos en juridisk per-son böra betraktas allenast sådana intäkter, som i princip äro skattepliktig inkomst hos de fysiska personer, vilka äro delägare i den juridi— ska personen eller eljest i sista hand komma i åtnjutande av dess intäkter. Vid bestämmande av vad som skall anses såsom inkomst hos aktiebolaget måste man därför utgå från vad som är inkomst hos aktieägarna. Beträf- fande dessa kunde man tänka sig ett sådant inkomstbegrepp, att aktie— ägarna beskattades, som om de själva privat drivit rörelsen. Om man från— ser vis-sa familjebolag och andra mindre företag i aktiebolagets form, synes detta betraktelsesätt dock icke stämma med vanlig uppfattning om aktie- bolagsinkomstens natur. Denna betraktas såsom en inkomst på själva ak- tien, såsom utdelning på ett värdepapper. Det ligger då nära till hands att _ såsom gällande lagstiftning gör —— beskatta just dessa utdelningar. I huvudsak jiimaällda med utdelningar äro emellertid i aktieägarnas hand aktiebolagets besparade vinster, vilka komma till synes i successiv värdeök- ning å aktierna. Det är dessa vinster, som man velat träffa med den nu avskaffade B-skatten — vilken allt—så ansetts vara en skatt direkt på aktie— ägarna, fastän den betalats av bolagen — och som skulle träffas av den föreslagna och alltjämt ifrågasatta upplösningsskatten på vid bolagets upplösning befintliga besparade vinstmedel, även denna i realiteten en skatt direkt på aktieägarna.

Utom aktieägarna vill man nu beskatta även bolagen. Hos aktie- ägarna beskattas för närvarande även vad som är icke beskattnings- bar realisationsvinst hos bolaget, ty även sådana vimstmedel gå ju in i utdelningarna. Något hinder att ändra lagstiftningen därhän, att sistnämnda vinstmedel beskattas även hos bolagen, finnes från ovan an- givna utgångspunkt icke. Med andra ord, en beskattning av vinst på för- säljning av inventarier m. m. innebär en konsekvent utveckling av tanken, att aktieägarnas inkomster skola beskattas i två olika former, d. v. s. dubbel-beskattas, och innebär icke någ-ot avsteg från nu gällande regler om vad som skall förstås med inkomst hos aktieägarna.

Skälet, varför realisationsvinst för närvarande beskattas endast i begrän- sad utsträckning, är ju det, att denna anses ofta utgöra ett kapitalförvär'v och icke vara resultatet av någon Spekulation med ett moment av yrkesmäs— sighet. Vad nu ett aktiebolag beträffar, så bildas detta i princip — undan- tag kunna tänkas — enbart i ändamål att driva förvärvsverksamhet och skapa inkomster åt aktieägarna. Det är för dessa sak samma, om den vinst, som bolaget. förvärvar, härrör från försäljning av varor eller från försäljning av inventarier e. (1. i rörelsen.1 Även ur denna synpunkt synes alltså en regelmässig beskattning av vinst på försäljning av inventarier m. m. hos

1 I detta sammanhang bortses ifrån att den av ett aktiebolag bedrivna verksamheten kan avse brukande av jordbruksfastighet eller bedrivande av uthyrningsverksamhet. Sättet för beräkning av bolags inkomst av fastighet beröres ej i denna promemoria.

!

• Sida 69
•  Original

aktiebolagen överensstämma med de principer, som ligga bakom den nu gällande skattelagstiftningen. ,

De praktiska svårigheter, som i fråga om enskilda näringsidkare före- finnas att skilja mellan inventarier, som höra till rörelsen, och dem, som icke göra detta, föreligga ej beträffande nu ifrågavarande slag av juridiska personer. Alla bolagets eller föreningens tillgångar måste anses anskaf- fade för dess förvärvsverksamhet och alltså hänförliga till rörelsen.

När skatteberedningen sålunda för vissa bolag m. fl. föreslår en större frihet beträffande avskrivningar men samtidigt en ändrad behandling i beskattningsavseende av föryttring av inventarier, så innebär detta i och för sig icke ett förslag om vare sig lättnad eller skärpning av dubbelbe— skattmingen. Beskattningen av för'säljfningsvinster betecknar givetvis en utökning av skattskyldigheten, i den mån man går utom det nuvarande begreppet beskattningsbar realisationsvinst, men denna utökning uppväges av en (motsvarande rätt till avdrag för försäljningsförluster, såtillvida mer:: betydelsefull som avdrag för realisatioailsförlust nu får ske endast från realisationsvinst. Vad åter avskrivningarna beträffar, så bör i läng- den praktiskt taget ingen annan ändring ske än den som kan bero på skatteprocentens förskjutningar i anledning därav att vederbörande få i sin hand att i större utsträckning än tidigare redovisa vinster på de år, som äro för dem förmånligast. Detta förhållande torde dock hava mindre betydelse än man måhända å priori skulle vara benägen att föreställa sig, enär i allmänhet redan nu en dylik möjlighet föreligger genom värdering av varulagret, en möjlighet som utan tvivel spelar mycket större roll än den, som skulle innebäras i den utökade friheten beträffande avskrivningar. Det allmänna har för övrigt utan allt tvivel i bolagens förhållande till sina aktieägare en verklig garanti för att ej avskrivningsmöjligheten skall över hövan utnyttjas. Aktieägarna hava ett klart intresse att utfå utdelning, och bolagen lära nog härav tvingas att i regel redovisa tillräckliga vinster. Såsom en beaktansvärd fördel med förslaget måste anses, att vissa i skatte— lagstiftningen liggande hinder för bolagen i deras rörelsefrihet undanröjas, och att den ökade rörligheten bereder bolagen en vidgad möjlighet att före- taga för deras ekonomi lämpliga åtgärder, till båtnad för dem själva och i andra hand för stat och kommun.

Mellan de båda hittills behandlade, såsom de båda ytterligheterna beteck— nade kategorierna av skattskyldiga, nämligen å ena sidan fysiska personer, å andra sidan aktiebolag, solidariska bankbolag och ekonomiska förenin- gar, faller emellertid en annan kategori av juridiska personer, som ha till uteslutande ändamål att idka affärsverksamhet, nämligen handelsbolag, kommanditbolag, rederier, vissa föreningar, som ej regleras av 1911 års lag om ekonomiska föreningar, sparbanker, ömsesidiga försäkringsbolag, sy- stembolag i annan form än aktiebolag o. s. v. Frågan uppställer sig, huru- vida ej vad som i det föregående ifrågasatts beträffande aktiebolag, soli-

Handels- bolag m. fl.

• Sida 70
•  Original

70 dariska bankbolag och ekonomiska föreningar bör kunna tillämpas även beträffande dylika juridiska personer. Utan tvivel är det även för dessa företags vidkommande en fördel, om större frihet beträffande avskriv- ningar kan medgivas. Något mera tveksamt är, huruvida det även för dem är riktigt att alltid beskatta vinst på avyttring av inventarier o. (1. respektive medgiv-a avdrag för förlustådylik avyttring. Jämväl här torde dock kunna göras gällande, att allt vad som erhålles genom avyttring av det som insatts hos eller förvärvats av en affärsdrivande juridisk person för intressenterna har karaktären av vinst på rörelsen. Skattetekniskt torde ej några svårigheter möta att utvidga det för aktiebolagen ifråga- satta inkomstbegreppet att gälla även för ifrågavarande juridiska personer. Mot en dylik utvidgning kan däremot möjligen anföras, att skillnaden är obetydlig mellan det fall, att en enskild person själv idkar rörelse, och det fall, att han gör det tillsammans med någon annan i handelsbolagets form. Beträffande aktiebolagen ligger ju saken såtillvida annorlunda till, att det för vederbörande fysiska intressenter gällande inkomstbegreppet ej rubbas, utan att endast dubbelbeskattningen ordnas i närmare anslutning till detta begrepp. Detta behöver naturligtvis ej hindra, att man gör en sådan ändring, att delägare i handelsbolag m. fl. vid inkomstberäkningen bliva mer likställda med aktieägare än med dem, som själva idka rörelse, men en dylik ändring innebär dock i större utsträckning än ändringen be- träffande aktiebolag m. fl. ett frångående av nu gällande inkomstbegrepp.

Skatteberedningen har i sitt förslag utgått från att nu senast nämnda slag av juridiska personer skola vid inkomstberäkningen likställas med ak- tiebolag, och det må ankomma på de vederbörande, som skola avgiva ytt- rande över denna promemoria, att utlåta sig, huruvida en dylik ståndpunkt skulle medföra större fördelar än olägenheter. Det bör emellertid fram- hållas, att beträffande vissa av de nu omnämnda juridiska personerna skä- len för likställighet med aktiebolagen m. fl. äro större än beträHande de öv- riga. I synnerhet gäller detta de ömsesidiga försäkringsbolagen, vilka i berörda avseende ej lämpligen böra skiljas från försäkringsaktiebolagen, samt kommanditbolagen med många kommanditdelägaare och systembo- lagen, vilka jämväl komma aktiebolagen nära. Men även sådana samman- slutningar, som, ehuru de ej regleras av föreninglslagen, likväl snarast äro att betrakta som ekonomiska föreningar, höra hit; exempel på dyl-ika sam- manslutningar erbjuda sparbanker, understödsföreningar — i den mån de ej äro skattefria —— samt centralkassor för jordbrukskredit. Det torde böra övervägas, huruvida man ej, även om man ej utsträcker förenämnda regler till handelsbolag och rederier, likväl bör utsträcka dem till nu nämnda slag av juridiska personer.

Slutligen bör påpekas, att beträffande sådana juridiska personer, som jämte det de driva affärsrörelse jämväl idka annan verksamhet, samma skäl torde tala emot en likställighet i förevarande avseende med aktiebo- lagen, som ovan anförts beträffande fysiska personer.

• Sida 71
•  Original

Beträffande andra än juridiska personer, som hava till uteslutande syfte Värdeminsk- att bedriva affärsverksamhet, torde det visa sig lämpligast att ordna frå- ”311132:dean gorna om avskrivning och behandling av vinst eller förlust vid avyttring ej .inbegrimas av inventarier på samma sätt som nu, (1. v. s. medge blott en beräknad skä- aktig? lig avskrivning på inventarierna samt behandla avyttring av inventarier efter de regler, som gälla beträffande icke yrkesmässig avyttring av lös egendom.

Det synes dock föreligga en möjlighet att beträffande den kategori av skattskyldiga, för vilka avskrivningsfrågan har den minsta betydelsen, nämligen för dem, som ej äro pliktiga att föra handelsböcker, ordna av- skrivningsfrågan på särskilt sätt. Kommunalskattekommittén har i an- visningarna till 37 © punkt 7 och 41 % punkt 4 samt i 72 å och anvisningarna till 72 & för vissa fall föreslagit, att för andra än dem, som fört handelsböcker, intäkt skall anses hava åtnjutits under det besk-attningsår, då den influtit eller blivit för lyftning tillgänglig, samt utgift anses hava skett det år, då utbetalning verkligen ägt rum. Inkomstskattesakkunniga hava ställt sig på samma principiella ståndpunkt, men hava (i 10 $ 4 mom. och anvis- ningarna till 10 Ö 4 mom.) upptagit den generella bestämmelsen, att för skattskyldig, som enligt lag varit pliktig föra handelsböcker, inkomsten skall beräknas efter bokföringsmässiga grunder, medan för annan skatt- skyldig intäkt skall anses hava åtnjutits det år, under vilket den uppbu- rits eller blivit tillgänglig för lyftning, samt utgift eller omkostnad av- dragas för det år, varunder utgiften betalats eller omkostnaden ägt rum. Man skulle på detta sätt införa ett så att säga kontantsystem för icke bok- föringspliktiga skattskyldiga, i det man vid inkomstberäkningen skulle så- som intäkter räkna med blott vad som kontant influtit och vad som kan därmed jämställas (varor som tagits ur boden o.d.) men ej uppkomna fordringar samt såsom utgifter räkna kontanta utbetalningar men icke gjorda skulder. Man skulle på så sätt få ett inkomstbegrepp, som mycket närmar sig det som gäller i fråga om jordbrukare. Det kan vid sådant förhållande möjligen ifrågasättas att ordna av-skrivningsfrågan på samma sätt som för jordbrukare eller att icke tillåta avdrag för avskrivning utan i stället medgiva avdrag för inköp av nya inventarier till ersättning för för- slitna. Det förefaller, som om övervägande skäl tala emot detta tillväga- gångssätt, varför det ej upptagits i förslaget, men tanken har dock ansetts böra här framkastas.

I den mån rätten till avdrag för avskrivningar ordnas på sätt i det före- Avskf'ivnings— gående beträäaude aktiebolag m. fl. ifrågasatts, förfaller frågan om upp— tabeller" rättande av avskrivningstabeller. Ett bolag får göra de avskrivningar, som det finner lämpliga, och dessa skola i regel godkännas av taxerings- myndigheterna. För de näringsidkare, beträffande vilka nuvarande av- skrivningsbestämmelser skulle i huvudsak bibehållas, bör möjligen frågan om avskriniingstabeller upptagas, ehuruväl nämnda fråga på detta mera

• Sida 72
•  Original

Övergångs- bestämmelser.

inskränkta område ej har den betydelse, som den skulle ha med nuvarande avskrivningsregler även för bolagen. Det torde dock vara olämpligt, att dylika tabeller antagas av riksdagen och intagas i skatteförfattningaurna. Antingen bör Kungl. Maj:t erhålla bemyndigande att utfärda tabeller eller ock kunna utan bemyndigande tabeller i en eller annan form upprättas, vilka då blott kunna tjäna till ledning utan att vara förpliktande. Lämp- ligast synes vara, om dylika tabeller kunde komma till stånd genom en— skilt initiativ.

De nu föreslagna bestämmelserna om beskattning hos vissa juridiska personer av vinst på all avyttring av inventarier föranleda svårigheter vid övergången i de fall, att tidigare i beskattningsavseende medgivna värdeminskningsavdrag icke överensstämma med de i den skattskyldige-s räkenskaper gjorda avskrivningarna. Det enklaste skulle givetvis vara. om inga särskilda övergångsbestämmelser meddelades, utan man anknöte beskattningen för framtiden direkt till den skattskyldiges bokföring, sådan denna föreligger för det första räkenskapsår, vars inkomst taxeras efter den nya lagstiftningens ikraftträdande. Detta skulle emellertid medföra vissa ojämnheter vid beskattningen. Hava de i räkenskaperna gjorda av- skrivningarna uppgått till lägre belopp än de medgivna avdragen, skulle den skattskyldige vid bestämmande av vinsten å avyttringen få tillgodo- räkna sig det bokförda högre värdet och alltså få på nytt åtnjuta avdrag för ett belopp, vilket han redan tidigare fått vid beskattningen avdraga såsom värdeminskning. Hava avskrivningarna däremot varit högre än de medgivna värdeminskningsavdragen, skulle den skattskyldiges vinst beräknas för högt, enär den ursprungliga anskaffningskostnaden icke skulle i sin helhet komma till avdrag. För det förra fallet torde man dock i enkel— hetens intresse och av praktiska skäl kunna underlåta att taga hänsyn till tidigare medgivna värdeminskningsavdrag och för framtiden direkt anknyta till bokföringen vid början av förenämnda första bokföringsår. Föreskrivande av omjustering av den bokföringsmässiga vinsten med hän- syn därtill, att för stora värdeminskningsavdrag tidigare medgivits, skulle just vid övergången till det nya systemet medföra särskilda friktioner mellan de skattskyldiga och beskattningsmynidigheterna, och deSSutom skulle det ofta vara "svårt att skaffa erforderlig utredning. Man kan nämligen icke rimligtvis ålägga den skattskyldige att visa, att han icke vid taxeringarna åtnjutit högre värde-minskningsavdrag än som motsvara i räkenskaperna gjorda. avskrivningar, utan skulle det åligga beskattningsnämnderna själva eller kronans ombud att skaffa utredning i detta avseende. Vad nu ifråga— satts torde visserligen kunna antagas för det allmänna medföra någon förlust i skatteavseende, men det är ej troligt, att denna förlust skulle bliva avsevärd. Vad återr angår det senare fallet eller när de bok- förda avskrivningarna varit högre än de medgivna avdragen, skulle en omjustering av det bokförda värdet till överensstämmelse med tidigare

• Sida 73
•  Original

verkställda beskattningsåtgärder vara till den skattskyldiges fördel, och det ankommer fördenskull på den skattskyldige att förebringa erforderlig utredning. I den mån han icke kan göra detta, kan någon omjustering icke ifrågakomma, men förebrin—gas utredning, bör omjustering ske. En viss begränsning av rätten till omjustering torde dock böra stadgas, hu— vudsakligen av praktiska hänsyn. Såsom av det förda resonemanget fram- går, borde omjustering rätteligen ske i samband med inventariernas av- yttring, så att vinsten beräknas till vad den skulle hava utgjort, därest det bokförda värdet vid ingången av det första räkenskapsåret, för vilket den nya ordningen gäller, varit lika med anskaffningskostnaden med av- drag av i beskattningsavseende tidigare medgivna värvdeminskningsavdra-g. Det skulle dock bereda svårigheter, därest man på detta sätt skulle i sam— band med in-Venvtariernas avyttring en längre tid efter den nya lagens ikraftträdande söka utreda storleken av tidigare medgivna avdrag och de— ras bristande överensstämmelse med bokföringen. Det lämpligaste synes därför vara att låta den skattskyLdige omedelbart efter den nya lagens ikraftträdande komma i åtnjutande av avdrag för vad han i sina räkenska- per avskrivit utöver tidigare medgivna värdeminskningsavdrag. Man skulle därmed för framtiden vinna överensstämmelse mellan den verkliga bokförin— gen och >>skattebokföringen>>. De belopp, vilka skulle få avdragas, torde emel- lertid ofta vara av den storlek, att de skulle komma att överstiga den skatt- skyldiges inkomst under det första året efter den nya ordningen, och avdrags- rätten skulle sålunda bliva ineffektiv, om avdraget skulle i sin helhet ske redan under det första året. Avdraget bör fördenskull få fördelas på ett visst antal år, förslagsvis tre år. Vidare torde man icke kunna medgiva ett dy- lik-t avdrag för avskrivningar, som skett ett obegränsat antal år tillbaka i tiden; under inga förhållanden synes avdragsrätt kunna medgivas för av- skrivningar, som skett tidigare än tio år för-e den nya lagens ikraftträ- dande, enär icke aila bokföringspliktiga torde förvara sina hand-elsböcker längre än den föreskrivna tioårsperioden. Lämpligast synes dock vara att begränsa avdragsrätten till att avse de avskrivningar, som skett under de sista fem åren enligt det äldre Systemet. Denna tid kommer nämligen att sammanfalla med såväl tiden för bevarande av deklarationer som ock tiden för efterbeskattning. Det sistnämnda har betydelse för det fall, att i samband med utredning, som av en skattskyldig förebringas för styr- kande av hans rätt till avdrag under övergångstiden, kommer att framgå, att han i visst avseende tidigare i skatteavseende erhållit avdrag, vartill han icke varit berättigad. En rättelse här-av kan ske genom efterbeskatt— nin-g, när det gäller de fem sista åren.

Värdeminskning å byggnader.

Frågan om avskrivning för värdeminskning å byggnader är enligt gäl- lande praxis ann-orlunda ordnad än frågan om avskrivning å inventarier.

• Sida 74
•  Original

I fråga om byggnader utgår man nämligen icke från bokföringsvärdet eller anskaffningsvärdet utan från byggnadens aktuella värde, vanligen dess brandförsäkringsvärde. Dett-a innebär, att det icke är anskaffningskost- naden, som fördelas på ett flertal år, utan att under ett visst är avdrag medgives för den minskning av byggnadens nuvarande vände, som under året uppkommit av slitning och därmed jämförlig orsak. I fråga om kommunalbeskattningen är något värdeminskningsavdrag alls ej medgivet.

Kommunalskattekommlittén har nu föreslagit, att värdeminskningsav- drag för slitage skall få äga rum beträffande vissa slag av driftbyggnader även i fråga om kommunalbeskattningen, men däremot ansett avdrag för värdeminskning å övriga byggnader ej böra få äga rum. Inkomst- skattesakkunniga däremot hava anse-tt avdrag för värdeminskning böra få ske även å andra byggnader än nyssnämnda driftbyggnader och torde därvid hava ansett även för kommunalbeskattningens del anslutning böra ske till de nu för statsbeskattningen gällande regler. I avgivna yttran- den hava jämväl olika meningar uttalats. Till inkomstskattesakkunnigas förslag hava emellertid åtskilliga länsstyrelser ävensom kammarrätten an- slutit sig.

Frågan, i vilken utsträckning avdrag för värdeminskning å byggnader i allmänhet skall tillåtas, behöver ej här beröras. Skatteberedningen är emellertid av den uppfattningen, att, i den mån det är fråga om juridiska personer, som hava till enda uppgift att bedriva rörelse, d. v. s. alla dem, för vilka i det föregående särskilda regler angående avskrivning å inven- tarier m. m. föreslagits, en avdragsrätt för värdeminskning å alla slags byggnader bör i princip medgiva-s. Alla byggnader hava i dessa fall ka- raktären av driftsmedel. Det bör framhållas, att denna fråga befinner sig i ett annat läge än enligt kommunalskattekommitténs utgångspunkter, om man, i likhet med vad ovan ifrågasatts beträffande inventarier, beskat- tar även vinster på avyttring av byggnader. Ty om dylik Vinst ej beskattas, finnes otvivelaktigt vida större anledning att iakttaga försiktig- het än om vinsten beskattas. Författning—stenen i denna punkt ansluter sig beträffande byggnader i allmänhet till inkomstskattesakkunnigas uppfatt- ning. Det är dock ej meningen att härigenom taga ställning till frågan beträffande andra byggnader än dem, som ingå i förenämnda juri- diska personers rörelse.

För övrigt må framhållas, att det ej synes berättigat att inskränka värdeminskningsavdraget till avdrag allenast för slitage. En fabriksbygg— nad kan exempelvis vara inrättad enkom för viss drift, vilken beräknas kunna äga rum ett visst antal år men sedan ej längre löna sig. Byggnaden beräknas efter denna tid besitta endast obetydligt värde på den grund att den i befintligt skick är oanvändbar för annat ändamål, varför den måste i huvudsak avskrivas under den tid driften beräknas vara. En dylik avskrivning är otvivelaktigt befogad, och skattelagstiftningen synes böra taga hänsyn till densamma. Liknande är förhållandet, om en bygg—

• Sida 75
•  Original

nad uppförts på annan tillhörigt jordområde samt jordägaren icke är plik- tig lösa byggnaden, när nyttjanderätten till jorden upphör.

Något hinder finnes uppenbarligen ej att för alla kategorier skattskyl- diga bibehålla den nuvarande för statsbeskattningen gällande formen för värdeminskningsavdrag beträffande byggnader. Denna har intet med bok- föringen att skaffa, och det möter inga större svårigheter att varje särskilt år godkänna ett på exempelvis brandförsäkringsvärdet uträknat procentu— ellt avdrag i stället för det i böckerna verkställda. Vad som skett ett år åter- verkar ej på framtida avskrivningar, utan dessa beräknas varje år så att säga på nytt. Även på detta område synes dock ur aifärslivets egen synpunkt gälla vad som förut anförts beträffande inventarier. Å ena si- dan skapas större möjlighet att träffa just den verkliga affärsvinsten, om man medger större frihet att följa böckernas avskrivningar. Å andra sidan ligger, i synnerhet vad aktiebolag, solidariska bankbolag och ekonomiska förening-ar beträffar, väl också det betraktelsesättet nära till hands, att försäljningar av byggnader utgöra ett led i den rörelse, som begynts vid aktiebolagets etc. bildande och upphört vid dess likvidation. Skatteb—ered— ningen anser därför riktigast att beträffande nu nämnda slag av juridiska personer förorda byggnaders likställighet med inventarier. Konsekvensen av denna ståndpunkt lärer böra bliva den, att vinst på försäljning av fas- tighet, även om denna ej utgör byggnad, beskattas, då det i många fall uppenbarligen ej är möjligt att urskilja, vilken del av inköps- respektive försäljningssumman som hänför sig till byggnaden och vilken del som hän- för sig till marken, och då det eventuella spekulationssyfte, som torde före- finnas beträffande byggnaderna, i lika hög grad gäller marken.

Mera tveksam ställer sig även här frågan beträffande övriga juridiska personer, som äro inrättade uteslutande för att driva rörelse, d. v. s. han- delsbolag, kommanditbolag m. fl. Övervägande skäl — och ej minst hän- syn till lämpligheten av att ej hava olikartade bestämmelser för olika före- tagstyper i den juridiska personens form — tala dock möjligen för lik- ställighet även i denna punkt med aktiebolagen, varför denna ståndpunkt intagits i det bifogade författningsförslaget.

I den mån man går in för att beskatta vinst på försäljning av fastigheter även i andra fall, än där det gäller enligt nuvarande bestämmelser beskatt— ningsbar realisationsvinst, är det emellertid rimligt att tillse, det en dylik beskattning ej kommer att verka retroaktivt, (1. v. s. träffa vinster, som uppkommit innan det nu föreliggande förslaget blir offentliggjort. En dylik retroaktiv beskattning skulle uppkomma, om ett aktiebolag etc. för länge sedan inköpt Viss fastighet, som i böckerna är lågt upptagen. Be- skattning skulle nämligen enligt det föreslagna systemet ske med utgångs- punkt från det bokförda värdet vid ingången av det räkenskapsår, som kommer att ligga till grund för tillämpningen första gången av de nya be- stämmelserna. Ett dylikt resultat synes lämpligen kunna undvikas på det sätt, att i det anförda fallet i stället för det lägre bokförda värdet fastig—

• Sida 76
•  Original

hetens taxeringsvärde, exempelvis för år 1927, skall få räknas som ingångs- värde. Särskilda bestämmelser bliva erforderliga, därest man vill såsom inkomst av skogsbruk taxera vinst på försäljning av växande skog i sam- band med försäljning av fastigheter i övrigt. Någon anledning attidenna promemoria närmare ingå på innehållet i dessa bestämmelser föreligger emellertid icke.

En särskild fråga är den, huru man i senast antytt avseende skall för- fara. i de fall, då enligt äldre lagstiftning beskattningsbar realisationsvinst eller avdragsgill realisationsförlust skulle förelegat och där det ingångs- värde, från vilkct man vid vinstens respektive förlustens beräkning skulle utgå, skiljer sig från bokföringsvärdet vid början av förutnämnda första bokföringsår och från 1927 års taxeringsvärde. Härom må uttalas följande. Å ena sidan torde det mera sällan förekomma, att vare sig bokföringsvärdet eller taxeringsvärdet är väsentligt högre än nämnda ingångsvärde—det gäller ju här inköp under de sista tio åren förelag- stiftningens ikraftträdande och taxeringsvärden, som i regel fastställts år 1922 — varför någon större förlust för det allmänna ej genom att utgå från dessa värden kan väntas. Å andra sidan måste en be- skattning, som utgår från det faktiska värdet, d. v. s. taxeringsvär- det, vid nämnda tidpunkt anses vara befogad, även om det ursprung- liga anskaffning-svärdet varit högre än taxeringsvärdet, ty det. har i det föregående förutsatts, att vinster, som uppstå efter nämnda tidpunkt,skola tagas till beskattning även i sådana fall, då de ej skulle beskattats enligt äldre lagstiftning. Vad däremot realisationsförlust beträffar, är ju denna enligt gällande lagstiftning endast 'i mycke-t begränsad utsträckning av- dragsgill, varför den här förutsatta rätten till avdrag för förlust i rörelsen med utgångspunkt från bokföringsvärdet i regel innebär en mycket be- tydande förmån för vederbörande i förhållande til-l vad som nu gäller. Om hänsyn till de nuvarande reglerna angående reaLisati-onsvinstbeskattning — vilka skulle verka till det allmännas förmån _ ej skall tagas under övergångstiden, torde därför ej tillräckliga skäl föreligga att göra någon undantagsbestämmelse för händelse av realisationsförlust. Det är nödvän- digt att giva bestämmelserna en sådan utformning, att de ej vålla för stora svårigheter vid den praktiska tillämpningen.

Värdeminskning å gruvor, stenbrott o. d.

Gruva, stenbrott och andra dylika tillgångar, som vid nyttjandet un— dergå substansminskninlg, lära rent logiskt på sätt och Vis vara att anse som vara i en verksamhet. I det praktiska livet torde emellertid aVSkriv- ning och ej nedskrivning å dylika tillgångar tillämpas, och detta förfa- rande lärer även hava stöd inom bokföringsteorien. Ur taxeringsteknisk synpunkt torde det vara avgjort lämpligast att här tillämpa ett avskriv- ningsförfarande. Skatteberedninge-n har i sitt förslag till författnings-

• Sida 77
•  Original

bestämmelser förutsatt, att gruva skall i nu förevarande avseende lik- ställas med inventarier. I Vissa fall lärer i praktiken avskrivning å gruva i analogi med vad som sker beträffande byggnader hava vid faire—ningarna medgivits å det aktuella värdet och ej å anskaffnings— eller bokförings— värdet. Detta torde vara felaktigt, i det vad som skall avskrivas är an- skaffningskostnaden samt sådana anläggningskostnader, som äro att lik- ställa med anskaffningskostnad.

Värdeminskning å patent och liknande rättigheter.

Beträffande patent och liknande tidsbegränsade rättigheter är det uppen- bart,*at.t en avskrivning bör ske med utgångspunkt från rättigheternas var- aktighetstid, då de efter denna tids slut fönlo-ra sitt värde. Annorlunda ställer sig frågan beträffande sådana immateriell-a rättigheter, som ej äro tidsbegränsade, såsom rätt till varumärke, firma, tidnings namn 0. d., enär frågan om dessas beräkneliga varaktighet i regel undandrar sing bedöman- de. Avskrivning .i beskattningsavseende torde beträffande dylika till— gångar end-ast undantagsvis böra medgivas. Därest på grund av särskilda förhållanden avskrivning i dessa fall anses få äga rum, så böra _ liksom beträffande patent och övriga tidsbegränsade rättigheter — reglerna be- träffande inventarier finna analogisk tillämpning.

Behandlingen av aktier, obligationer m. fl. lösa tillgångar, som ej äro inventarier.

I en rörelse kunna emellertid—utom varor och föwrb-rukningsart'ikzlar—— finn-as även andra lösa tillgångar än de förut nämnda, såsom aktier, an- delar i ekonomiska föreningar, obligationer, andra fordringsbevis m. m. (att dessa i vissa företag äiro att anse som vara, behöver här ej beröras). Beträffande dessa förekommer i regel ej avskrivning (i betydelsen suc- cessiv plammässig fördelning av anskatfningskostnaden) men väl nedskriv- ning. Å andra sidan är enligt allmän lagstiftning även uppskrivning under vissa betingelser medgiven.

Enligt gällande skattelagstiftning torde gälla, att beträffande »fordrin— gar» -— varmed i skattelagstiftningen torde förstås andra fordringar än de som pläga innefattas under benämningen värdepapper — såväl nedskriv- ning som uppskrivning skall ske allt efter det verkliga värdet. I fråga om värdepapper, inklusive sådana fordringsbevis som obligationer, förlags— bevis o. d., är däremot nedskrivning i beskattningsavseende ej tillåten, median å andra sidan uppskrivning ej beskattas. Överhuvud förekommer, när ifrågavarande tillgångar ej betraktas som vara, beskattning beträffande due—samma, utom vad angår deras avkastning, blott vid avyttring under sådana betingelser, att skattepliktig realisationsvinst föreligger.

• Sida 78
•  Original

Det mest rationella synes från ovan givna utgångspunkt—er vara att, så snart det gäller affärsdrivande juridiska personer, även på detta område genomföra liknande bestämmelser som i fråga om inventarier o. (1. Dessa tillgångar böra. dock iekei allo behandlas såsom inventarier utan snarast så- som varor. Beträffande obligationer och dylika värdepapper synes ett dylikt för-slag knappast kunna väcka större betänkligheter—dessa värdepappers likställighet med »fordringar» är så stor, att en tillämpning i huvudsak av de för dessa gällande regler ligger nära tillhands. Mera tveksam "kan man måhända ställa sig beträffande aktier och andelar i ekonomiska förenin- gar. Redan de värdefluktuaftioner, som dessa kunna undergå och som åt- minstone i viss utsträckning skulle komma till uttryck i årsresultaten, kunde kanske bidraga till en dylik tvekan. I verkligheten har väl dock detta skäl mindre räckvidd, då det. torde ligga i bolagens intresse att ge- nom lämplig värdering av varulager o. d. förekomma alltför stora väx— lingar. Enligt av skatteberedningen förut framlagt förslag skulle aktie- bolag oeh ekonomiska föreningar ej skatta för utdelningar från andra aktiebolag eller ekonomiska förening—ar. Det kunde då kanske ligga nära till hands att ej heller beskatta försäljningsvinster eller medge av- drag för försäljningsförlust. Dessa frågor ligga dock i verkligheten på olika plan. Friheten från skatt på aktieutdelningar etc. motiveras därmed, att man vill undvika en mångdubbel beskattning av utde- lade vinster. Detta utgör ieke något skäl att medge skattefrihet för försäljningsvinster. Alldeles oavsett hur man förfar med utdelningarna skulle för övrigt även enligt gällande bestämmelser skatt på realisations- vinst vid aktieförsäljning förekomma, ooh det synes ej finnas någon som helst anledning att inskränka denna beskattning. Under sådana förhållan- den synes ej he-ller det senast antydda skälet behöva nämnvärt inverka på den föreliggande frågans bedömande.

Om man i övrigt över hela linjen genomför ett hänsynstagande till de rent affärsmässiga resultaten av de juridiska personernas affärsverksam- het, förefaller det vid nu anförda förhållanden knappast lämpligt att stadga särbestämmelser för aktier o. d., utan har skatteberedningen ansett en utsträckning av de ifrågavarande reglerna till att gälla även dylika värdepapper böra ske.

I detta sammanhang torde förtjäna omnämnas de vid upptagande av obligationslån vanliga kapitalrabatter och liknande omkostnader. Det torde icke erfordras särskilda bestämmelser angående rätten till avdrag för dylika omkostnader, utan torde avdrag i beskattningsavseende böra medgivas, vare sig kostnaden omedelbart avföres eller den fördelas på ett antal år.

• Sida 79
•  Original

Övergångsbestämmelser beträffande patent, gruvor och aktier m. m.

Det föreligger behov av övergångsbestämmelser rörande även sis-t be- handlade tre grupper tillgångar.

Vad angår patent och liknande rättigheter, rör det sig här om tillgång—ar av mera begränsad varaktighet, vilka i regel äro avsedda att i likhet med inventarier förbrukas i verksamheten. Man synes lämpligen kunna be- handla dem på samma sätt som inventarier och alltså i Viss utsträckning medgiva avdrag för tidigare i bokföringen gjorda avskrivningar.

När det är fråga om aktier, obligationer och liknande tillgångar skulle saknaden av övergångsbestämmelser medföra, att den skattskyldige vid en blivande avyttring skulle komma att skatta för värdeökning, som in- träffat före den nya lagens ikraftträdande. Detta synes obilligt särskilt i fråga om värdehandlingar, som förvärvats mer än fem år före lagens ikraftträdande, enär enligt nuvarande lagstiftning en realisationsvinstbe- skattning icke längre kan ifrågakomma. För att förekomma, det beskatt- ningen verkar retroaktivt, torde det bliva nödvändigt att, i likhet med vad som föreslagits beträffande fastigheter, föreskriva, att den skattskyldige skall få vid en blivande avyttring räkna sig till godo skillnaden mellan värdehandlingarnas verkliga värde vid utgången av sista räkenskapsåret före den 1 mars 1927 och det bokförda värdet vid samma tidpunkt. Skyl- digheten att bevisa en dylik värdeskillnad åligger naturligtvis den skatt- skyldige. Då det blir svårt att i en framtid anskaffa dylik bevisning, bör en skattskyldig, som vet att en dylik värdeskillnad föreligger, tro- ligen söka redan omedelbart efter den nya lagens antagande ho-pbringa erforderlig utredning. I fråga om börsnoterade värdepapper får bevis— ningen i regel avse börsvärdet och i fråga om andra värdepapper får be— visningen gå ut på att visa, vad papperens saluvärde kan anses hava ut— gjort. I de fall, då några försäljningar av förevarande slags värdepapper icke skett inom avsevärd tid kring ifrågavarande tidpunkt och en lämp- ligare grund för fastställande av saluvärdena ej kan erhållas, bör värde- ringen av aktier få ske med utgångspunkt från behållna värdet av till- gångarna i det bolag, som aktierna avser.

Gruvor, stenbrott och liknande tillgångar intaga en mellanställning, enär å ena sidan avdrag för värdeminskning tillåtas, men å andra sidan dylika tillgångar kunna hava ett mycket högre värde än vare sig anskaff— ningskostnaden eller det bokförda värdet. Det rät'tvisaste resultatet torde i regel vinnas, därest man behandlar nu ifrågavarande tillgångar efter samma regler som dem, vilka föreslagits beträffande värdehandlingar, d. v. s. från beskattning frikallar vinst vid avyttrini , ll den mån det verk- liga värdet vid tiden för övergången till det nya systemet överstigit det bokförda värdet vid samma tidpunkt. Bevisningen åligger även här den skattskyldige. Värdet skall beräknas med hänsyn till de vid tiden för

• Sida 80
•  Original

övergången kända förhållanden; hänsyn får alltså icke tagas exempelvis därtill, att därefter upptäckts, att fyndigheten haft större mäktighet än tidigare antagits eller dylikt.

Beskattning i samband med tillgångars utskiftande till delägarna.

I det föregående har förutsatts, att man skulle kunna vid beskattningen anknyta till bokföringen och låta .en aHärsdrivande juridisk person åt— njuta avdrag för värdeminskning praktiskt taget med de belopp, som han avskrivit i sin bokföring. Någon risk för det allmänna skulle icke ligga i att på detta sätt medgiva stora avdrag för avskrivningar, enär antingen avskrivningarna. i framtiden måste bliva desto mindre eller ock de stora avskrivningarna skulle medföra en vinst vid tillgångarnas avyttring. Emellertid föreligger den möjligheten, att en juridisk person i stället för att försälja tillgångar med ett lågt bokfört värde utdelar eller, i samband med upplösning, utskiftar tillgångarna till sina delägare. Till förekom- mande av att skattskyldighet på detta sätt kan undgås, synes det erfordras en bestämmelse, att en dylik utdelning eller utskiftning skall hava samma verkan som en försäljning, så att den juridiska personen får skatta för skillnaden mellan de utdelade eller utskiftade tillgångarnas saluvärde samt deras bokförda värd—e.

Verkningarna av skatteberedningens förslag.

Därest det i skatte-beredningens författningsutkast framlagda förslaget anses böra i sin helhet accepteras, så innebär detta i formellt avseende myc- ket betydande ändringar i förhållande till vad som nu gäller. Den reella ändringen däremot torde — på sätt beträffande inventarier i det föregående närmare utvecklats — bli mindre. Den genomgående tanken är den, att allt vad en affärsdrivande juridisk person företaugerr sig hänför sig till rörelsen och att beskattningen bör inrättas därefter. Möjligheterna för ett affärsföretag att redovisa en ur dess egen synpunkt lämplig vinst under ett visst år vidgas, men utvidgningen torde dock med hänsyn till den redan nu föreliggande friheten beträffande värdering av varulager vara mindre än man måhända kunde vilja föreställa sig. En mängd anledningar till friktion mellan beskattningsmyndigheterna och affärsföretagen bortfalla, i det båda skola utgå från den affärsmässiga vinsten.

För taxeringsmyndig-heterna uppstår en betydande fördel, enär kontrol- len å avskrivningarna blir i hög grad förenkla—d — endast i undantagsfall torde bokföringen behöva frångås. Oegentligheter i deklarationerna torde för närvarande i stor utsträckning ske så, att i beskattningsavseende ej medgivna avskrivningar, kostnader för nybyggnader o. d. döljas å om—

• Sida 81
•  Original

kostnads— eller liknande driftskonton, medan däremot, när vederbörande tillgångar föryttras, beskattning av Vinst blott i'inskränkt omfattning förekommer. Olägenheter av detta slag torde i betydande utsträckning bortfalla.

Såsom redan [i det föregående i visst avseende framhållits, åsyftar det framlagda förslaget icke vare sig en sänkning eller en ökning av den sam— lade skattebördan på de juridiska personerna — i längden bör denna bli i stort sett oförändrad, och åtskilligt talar för, att den kommer att jämnare än nu fördelas på 'de olika inkomstå-ren.

Såsom en olägenhet ur affärslivets synpunkt med förslaget torde möjligen kunna framhållas, att det ej medger andra avskrivningar än dem, som skett i böckerna. Det är möjligt, att ett bolag av olika skäl måste redovisa någon vinst, ehuru dess ställning är svag och avskrivningar rätteligen bort ske, så att vinst ej uppkom-mit. Måhända kan det göras gällande, att skatte- lagstiftningen ej i dylikt fall bör genom beskattning av en i realiteten obe— fintlig vinst ytterligare försvaga den redan svaga ställningen. Emeller— tid torde det vara uppenbart, att ett fasthållande vid böckernas avskriv- ningar är en nödvändig förutsättning för det ifrågasatta förslagets ge- nomförande, och att det därför för affärslivet gäller att väga fördelar och olägenheter mot varandra och träffa ett val, huruvida de nuvarande reg— lerna skola i huvudsak bibehållas eller det ifrågasatta nya systemet accep- teras för de affärsdrivande juridiska personernas räkning.

Stockholm den 30 oktober 1926.

CARL W. U. KUYLENSTIERNA. HARALD WALLER.

6 — 4917.

• Sida 82
•  Original

, Bilaga

till P. M. angående rätt till avdrag vid beskattningen lör värdeminsk- ning m. 111.

F ö r sl a g till ändringar i kommunalskattekommitténs förslag till kommunalskattelag.

33 $.

1 mom. Till intäkt av rörelse eller yrke — — — likaledes som intäkt av rörelse eller yrke.

2 mom. För följande inländska juridiska personer, nämligen bolag med undantag av enkla bolag, ekonomiska föreningar, sparbanker, understödsför- eningar som äro skattskyldiga för inkomst av rörelse eller yrke och central- kassor för jordbrukskredit skall till intäkt av rörelse eller yrke hänföras allt, som erhållits vid avyttring av fast eller lös egendom, såvida icke vad som erhållits är att anse såsom intäkt av jordbruksfastighet eller intäkt av annan fastighet.

Därest skattskyldig, som nyss nämnts, till sina delägare utdelar eller ut— skiftar andra tillgångar än kontanta penningar, skall så anses, som om av- yttring ägt rum till pris, som kan anses skäligen motsvara tillgångarnas saluvärde vid tiden för utdelningen eller utskiftningen.

(Se vidare anvisningarna.)

34 $.

1 mom. Från bruttointäkten i rörelse eller yrke må avdrag göras för allt, som är att anse som driftkostnad. Hit räknas bland annat:

värdeminskning, som byggnad, vilken är avsedd för användningi ägarens rörelse eller yrke, är underkastad;

värdeminskning genom slitning, utrangering eller eljest av rörelse- eller yrkesidkaren tillhöriga maskiner och andra inventarier av längre varaktig— het;

värdeminskning å patenträtt och annan liknande rättighet; värdeminskning å naturtillgångar såsom gruvor, stenbrott och dylikt genom deras tillgodogörande;

72 &.

För skattskyldig, som enligt lag varit pliktig föra handelsböcker, skall inkomst av rörelse eller yrke beräknas enligt bokföringsmässiga grunder, i den mån dessa icke stå i strid med särskilda bestämmelser i denna lag.

• Sida 83
•  Original

I andra fall än nu sagts skall intäkt anses hava åtnjutits det år, under vilket intäkten blivit för den skattskyldige tillgänglig för lyftning, och skall utgift eller omkostnad avdragas under det år, varunder utgiften be- talats eller omkostnaden ägt rum.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928.

8. Därest skattskyldig, som avses i 33 $ 2 mom., avyttrar fastighet eller gruva, stenbrott eller annan dylik naturtillgång eller ock aktie, obligation eller annan dylik värdehandling och tillgången i fråga förvärvats före ut— gången av det räkenskapsår, som gått till ända närmast före den 1 mars 1927, är vinst, som uppstått vid avyttringen, frikallad från beskattning, om och i den mån det visas, att det bokförda värdet av tillgången i utgående balansräkningen för nämnda räkenskapsår understigit tillgångens verkliga värde vid samma tidpunkt. Såsom fastighets verkliga Värde skall anses 1927 års för fastigheten gällande taxeringsvärde.

9. Kan skattskyldig, som avses i 33 $ 2 mom., visa, att han under de fem sista räkenskapsåren före den 1 mars 1927 i sina räkenskaper för sådan värdeminskning å annan tillgång än dels fastighet dels ock gruva, stenbrott och dylik naturtillgång, för vilken jämlikt 34 $ 1 mom. avdrag är vid taxeringen medgivet, gjort större avskrivningar än som vid taxeringarna godkänts, äger han för dylika icke tidigare godkända avskrivningar åtnjuta avdrag med en tredjedel vid en var av 1928, 1929 och 1930 års taxeringar.

Anvisningar

till 33 $.

1. Till intäkt av rörelse eller yrke —— — — sista affärshändelsen ihans rörelse. Däremot räknas icke hit sådan intäkt, som till den skattskyldige kan inflyta vid sidan av rörelsen eller utanför vad normalt är att anse så- som driftinkomst, såsom exempelvis vid avyttring av personlig lösegendom eller, med de undantag som angivas i 33 $ 2 mom., vid realisation av till— gångar till stadigvarande bruk i rörelsen. Den intäkt, som erhålles —— — — stadgade grunder.

För skattskyldig, som avses i 33 $ 2 mom., skall däremot till intäkt av rörelse eller yrke hänföras allt, som erhållits vid avyttring av fast eller lös egendom, såvida icke vad som erhållits är att anse såsom intäkt av jord- bruksfastighet eller intäkt av annan fastighet.

I enlighet härmed skall en enskild person, vilken driver jordstycknings- rörelse, såsom intäkt av rörelsen upptaga vad som erhållits vid försäljning av en fastighetslott. Avyttrar däremot en enskild näringsidkare någon för

• Sida 84
•  Original

hans industriella verksamhet avsedd fastighet, upptages därvid erhållen valuta icke såsom intäkt av rörelsen, men skall, därest vinst å dylik avyttring uppkommit och de i 40 © angivna förutsättningarna föreligga, vinsten upp— tagas såsom intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet. Avyttrar exempelvis ett industriaktiebolag en för driften avsedd fastighet eller säljer bolaget en maskin, som använts till stadigvarande bruk i rörelsen, hänföres köpe- skillingen likaledes till intäkt av rörelsen. Om däremot en enskild närings— idkare försäljer en dylik maskin, upptages vad därvid influtit icke såsom intäkt av rörelsen; uppstår vinst, beskattas densamma endast under de i 40 © angivna förutsättningar, och, om förlust uppstår, får denna enligt bestäm— melserna i 40 och 42 åå avdragas endast från intäkt av tillfällig förvärvs- verksamhet.

2. Ränteintäkt -— —— —- i samma rörelse.

Intäkt genom försäljning av aktier och andra värdehandlingar kommer, även om de icke äro att betrakta såsom varor, alltid att för skattskyldig, som avses i 33 $ 2 mom., utgöra intäkt av rörelse eller yrke.

3. Avdrag medgives ock för den värdeminskning, som byggnad, vilken är avsedd för användning i ägarens rörelse eller yrke, är underkastad. Av— draget bör bestämmas till viss procent av byggnadens värde, olika allt efter den tid byggnaden anses kunna för sitt ändamål utnyttjas. Vid bestäm- mande av denna tid har man att taga hänsyn exempelvis jämväl därtill, att den rörelse, för vilken byggnaden är avsedd, kan antagas komma att fortsätta blott ett jämförelsevis kort antal år, såsom då fråga är om bygg- nad för utnyttjande av en begränsad malmfyndighet, eller därtill, att å annans grund belägen byggnad, som användes i rörelse eller yrke, vid nytt- janderättens upphörande icke skall av jordägaren lösas. I fråga om rent tillfälliga byggnader, som användas blott ett fåtal år, exempelvis baracker vid ett järnvägs— eller dammbygge, får avdrag ske för den verkliga kostnaden sålunda, att den antingen i sin helhet avdrages det år, då utgiften ägt rum, eller fördelas på de år, under vilka byggnaden användes.

4. Såsom driftkostnad får under anskaffningsåret avdragas hela kostnaden för anskaffande av redskap och andra inventarier, som äro underkastade hastig förbrukning eller förslitning, vilket i regel kan anses vara fallet, när de beräknas hava kortare varaktighetstid av fem år. I fråga om maskiner och andra för stadigvarande bruk avsedda inven- tarier, vilka hava längre varaktighet, får däremot avdrag för anskaffnings- kostnaden ske i form av avdrag för värdeminskning. Avdraget, vilket avser värdeminskning genom slitning och därmed jämförlig orsak, skall fördelas på flera år med vissa efter tillgångens varaktighet så avpassade belopp, att an-

• Sida 85
•  Original

skaifningskostnaden för en tillgång kan till fullo avdragas under den tid— rymd, densamma är för sitt ändamål ekonomiskt användbar, och bör det årliga avdraget i regel bestämmas till viss bråkdel av anskaffningskostnaden, dock att, där detta på grund av bristande utredning icke kan ske, avdrag får ske med viss procent å bokförda värdet eller efter annan grund, som kan finnas skälig. Blir en tillgång av förevarande slag, innan kostnaden för dess an- skaffande fått i sin helhet avdragas, utsliten eller föråldrad, så att dess fortsatta användande i driften icke är ekonomiskt lämpligt, får avdrag äga rum för den ännu icke avdragna anskaHningskostnaden, i den mån denna återstående anskaffningskostnad överstiger vad som influtit vid försäljning av den utrangerade tillgången.

5. Avdrag får jämväl ske för värdeminskning, som patenträtt och lik— nande tidsbegränsad rättighet, vilken rörelse— eller yrkesidkare förvärvat för utnyttjande vid en av honom driven tillverkning, undergått på grund av minskning av den återstående giltighetstiden, och skall avdraget fördelas på giltighetstiden, så att under densamma anskaffningskostnaden blir till fullo avdragen. Blir före giltighetstidens utgång en tillgång av nu före— varande art värdelös på grund av nya uppfinningar eller eljest förändrade förhållanden, får den resterande anskaffningskostnaden omedelbart avdragas. Är det åter fråga om patenträtt eller annan liknande rättighet, Vilken rörelse- eller yrkesidkare tillgodogör sig genom att överlåta exploateringen till annan, är rättigheten att anse såsom vara eller produkt och får behandlas efter de för dylika tillgångar gällande regler. Avdrag för värdeminskning å varumärke, firmanamn och andra liknande rättigheter av good Wills natur må medgivas blott i den mån deras värde kan anses i verkligheten begränsat till viss tid.

6. För substansminskning vid tillgodogörande av naturtillgångar såsom gruvor, stenbrott m. 111. får avdrag ske i form av årlig avskrivning så av- passad, att anskaffningskostnaden blir till fullo avdragen under den tid, tillgången beräknas räcka. I anskaffningskostnaden inräknas icke blott vad som erlagts vid inköp eller annat förvärv av fyndigheten utan jämväl de kostnader, som nedlagts för fyndighetens exploaterande, såsom exempelvis för upptagande av schakt vid gruva eller anläggning av utfartsvägar vid stenbrott med mera dylikt, allt i den mån dessa kostnader icke fått avdragas såsom kostnader i den löpande driften.

7. Därest på grund av extraordinära konjunkturförhållanden anskaffnings- kostnaden för tillgång, som avses i punkt 4 andra stycket, punkt 5 första stycket eller punkt 6 här ovan, mera avsevärt överstigit det pris, som kan förutses bliva de för liknande tillgångar normala, må anskaffningskost— naden avdragas hastigare än bestämmelserna eljest skulle föranleda. Detta sker i den form, att den skattskyldige får åtnjuta särskilt avdrag för över- pris och merkostnad, motsvarande skillnaden mellan den verkliga anskaff— ningskostnaden och det belopp, vartill anskaffningskostnaden kan antagas under normala förhållanden hava högst uppgått, och får avdraget fördelas

• Sida 86
•  Original

på flera år, i den mån intäkten efter avdrag för övriga omkostnader förslår till täckande av avdraget. Medgiver taxeringsmyndighet avdrag för överpris och merkostnad, skall hänsyn härtill tagas vid fastställande av normalt avdrag för värdeminskning, så att dylikt avdrag kommer att åtnjutas blott för vad som av anskaffningskostnaden återstår efter avdrag av överpris och mer- kostnad. Avdrag för överpris och merkostnad må icke medgivas vid blott smärre ändringar i konjunkturerna eller för det fall, att den verkliga anskaffningskostnaden blott obetydligt överstigit vad som kan anses utgöra normal anskaffningskostnad.

8. Skattskyldig, som avses i 33 $ 2 mom., skalliregel vid beskattningen erhålla avdrag för värdeminskning, som är medgivet enligt punkterna 3—7 här ovan, med de belopp, som avskrivits i räkenskaperna. Dylik skattskyldig äger jämväl åtnjuta avdrag för överpris och merkostnad å byggnad, därest avskrivning härför skett iräkenskaperna. Avdragen få icke vara högre än de i räkenskaperna gjorda avskrivningarna och skola ej heller sättas lägre än nämnda avskrivningar i annat fall än då avskrivningarna kunna anses uppenbart oskäliga. Hava räkenskaperna för något år frångåtts och den skattskyldige sålunda för det året fått åtnjuta lägre avdrag än de i räken— skaperna gjorda, är han berättigad att, i den mån motsvarande avdrag ett senare år må befinnas skäligt, då tillgodonjuta sådant, när och i den mån intäkten förslår därtill; i dylikt fall får den skattskyldige alltså åtnjuta av— drag med högre belopp än som motsvarar de för året i räkenskaperna gjorda avskrivningarna. Annan skattskyldig än sådan, som avses i 33 $ 2 mom., äger åtnjuta avdrag för värdeminskning med belopp, som enligt de i punkterna 3—7 här ovan angivna grunder kunna anses riktigt avvägda i förhållande till den verkliga värdeminskningen.

9. motsvarar punkt 4 i kommittéförslaget. 10. motsvarar punkt 5 i kommittéförslaget.

11. I anslutning till — -— -— punkt 6 i kommittéförslaget — — — —— minskande av sin eljest skattepliktiga inkomst. Däremot räknas icke hit förlust, som skattskyldig kan hava lidit vid sidan av vad som normalt ingår såsom ett led i förvärvsverksamheten, exempelvis genom borgensförbindelse eller genom prisfall å eller förstöring genom brand eller olyckshändelse av sådana tillgångar, som användas till stadigvarande bruk i rörelsen eller yrket. Den förlust, som föranledes av en dylik, oberoende av rörelsen eller yrket uppkommen skada, är att anse såsom kapitalförlust.

Vad nu sagts gäller ej skattskyldig, som avses i 33 $ 2 mom.; dylik skattskyldig äger avdraga all förlust.

till 72 $.

1. För skattskyldig, som enligt lag varit pliktig föra handelsböcker, skall beräkningen av inkomst av rörelse eller yrke ske på grundval av hans

• Sida 87
•  Original

bokföring, med iakttagande dock av följande. Därest vinstresultatet påverkats därav, att bland intäkter upptagits sådana intäkter, vilka icke skola beskattas såsom inkomst, eller bland utgifter avförts sådana poster, för vilka vid in— komstberäkningen avdrag icke får ske, skall företagas erforderlig justering av det bokföringsmässiga vinstresultatet till överensstämmelse med en in- komstberäkning enligt de i denna lag stadgade grunder. Angående beräkning av inkomst av jordbruksfastighet gäller vad därom är särskilt stadgat.

Med iakttagande av vad nu sagts skola efter allmänt vedertagen köpmanna— sed ordentligt förda handelsböcker följas vid beräkningen av den skattskyldiges inkomst. Särskilt gäller, att den i räkenskaperna gjorda värdesättningen å tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse eller yrke endast undantagsvis må frångås vid inkomstberäkningen, samt att, på sätt angives i punkt 8 av anvisningarna till 34 $, i fråga om skattskyldig, som avses i 33 $ 2 mom., i regel ej heller i räkenskaperna gjorda avskrivningar för värdeminskning må frångås.

Vad här är stadgat gäller såväl i avseende å den egentliga inkomstberäk— ningen som då fråga är om bestämmandet av det år, varunder en inkomst skall anses hava åtnjutits eller en utgift skall anses hava ägt rum. I sist- nämnda avseende gäller alltså, att inkomst skall anses hava åtnjutits under det år, då densamma enligt allmänt vedertagen köpmannased bör i räken— skaperna uppföras såsom inkomstpost, även om den ännu icke av den skatt— skyldige uppburits i kontanta penningar eller eljest kommit honom tillhanda t. ex. i form av levererade varor, fullgjorda prestationer eller på annat härmed jämförligt sätt. Vad sålunda gäller i fråga om inkomstposterna har mot— svarande tillämpning i fråga om utgiftsposterna.

I fråga om tiden för inkomst— och utgiftsposters beräknande enligt bokföringsmässiga grunder tillämpas i allmänhet det förfaringssättet, att fordringar i rörelse eller yrke uppföras såsom inkomst under det år, då de uppkomma, och att ränteintäkter hänföras till inkomsten för det år, på vilket de belöpa, i bägge fallen oberoende av huruvida de verkligen influtit under nämnda år eller icke. Å andra sidan lärer det vara vedertaget, att förskottsvis influtna räntor, som till större eller mindre del belöpa å ett kommande år, till denna del bokföringsmässigt hänföras till det sistnämnda årets inkomst.

Om beskattningsmyndighet, med frångående av den skattskyldiges på hans räkenskaper grundade inkomstberäkning, såsom inkomst för ett år beskattat vinst, som enligt de vid bokföringen tillämpade grunderna först ett senare år framkommer såsom bokföringsmässig vinst, skall vid inkomstberäkningen för det följande år, då vinsten i bokföringen kommer till synes, det sist— nämnda årets i bokföringen redovisade vinstresultat med hänsyn härtill justeras på sådant sätt, att den redan beskattade vinsten icke för det året ånyo tages till beskattning.

Motsvarande gäller för det fall, att beskattningsmyndighet ansett förlust,

• Sida 88
•  Original

av beskaffenhet att avdrag därför får ske, icke böra beaktas vid inkomst- beräkningen för det år, under vilket den kommit till synes i räkenskaperna, eller beskattningsmyndighet eljest något år frångått den skattskyldiges bok— föring i avseende, som kan hava inflytande på följande års inkomstberäkning.

2. — — — — (Avser inkomståret i andra fall än som i punkt 1 beröras.)

till övergångsbestämmelserna.

1. Därest skattskyldig, som avses i 33 $ 2 mom., avyttrar fastighet, natur— tillgång, såsom gruva, stenbrott och dylikt, eller aktie, obligation eller annan liknande värdehandling, och tillgången i fråga förvärvats före utgången av det räkenskapsår, som gått till ända närmast före den 1 mars 1927, gälla följande särskilda bestämmelser. Har köpeskilling eller eljest överenskommen valuta överstigit det bokförda värdet av tillgången och har alltså bokföringsmässigt vinst uppstått på avyttringen, är denna vinst frikallad från beskattning, om och i den mån tillgångens verkliga värde vid utgången av förutnämnda räkenskapsår överstigit det bokförda värdet vid samma tidpunkt. Det be- lopp, som utgör skillnaden mellan det verkliga Värdet och nyssnämnda bok- förda värde, får fördenskull vid taxeringen avdragas från den bokförings— mässiga vinsten på avyttringen. Om nämnda skillnadsbelopp skulle över— stiga vinsten på avyttringen, medför detta icke rätt att vid taxeringen åt- njuta avdrag för det överskjutande beloppet såsom förlust. Avdrag för förlust vid avyttring av tillgång, varom här är fråga, får vid taxeringen åtnjutas endast om och i den mån erhållen valuta understiger tillgångens bokförda Värde vid tiden för avyttringen. Rätten att från vinsten på av- yttringen avdraga den förut omnämnda skillnaden mellan det verkliga värdet och det bokförda värdet kan dock hava till följd en rätt till avdrag för underskott å rörelsen, nämligen för det fall att, efter frånräknande av vinsten på avyttringen i fråga, rörelsen i övrigt visat underskott. Dylikt underskott får avdragas uti den i 42 © stadgade ordning. Med tillgångs verkliga värde avses i fråga om fastighet 1927 års för fastigheten gällande taxeringsvärde och i fråga om annan tillgång det be- lopp, som, enligt vad antagas kan, skulle hava erhållits för tillgången vid en försäljning vid den angivna tidpunkten. Värdet skall alltså beräknas med hänsyn till de vid nämnda tid kända förhållanden, och hänsyn får icke tagas exempelvis till efter nämnda tidpunkt gjorda upptäckter angående en gruvfyndighets omfattning eller dylikt.

2. Har före denna lags ikraftträdande skattskyldig, som avses i 33 $ 2 mom., vid taxeringarna icke fått för värdeminskning å tillgångar, som avses i anvisningarna till 34 © punkterna 4 och 5, åtnjuta lika stora avdrag som de avskrivningar, vilka den skattskyldige verkställt isina räkenskaper, kan den skattskyldige för de tre räkenskapsår, vilkas inkomst taxeras närmast efter lagens ikraftträdande, få åtnjuta avdrag för värdeminskning med högre belopp än de för samma år i räkenskaperna gjorda avskrivningarna. Den skattskyldige får i sådant avseende räkna sig till godo skillnaden mellan de

• Sida 89
•  Original

avskrivningar, som under de närmast före lagens ikraftträdande taxerade fem räkenskapsåren gjorts i räkenskaperna, samt de avdrag för värdeminsk- ning, som för samma tid medgivits vid taxeringarna. Denna skillnad får avdragas vid de tre första taxeringarna efter lagens ikraftträdande med en tredjedel vid en var av dem. I annan form tages icke hänsyn till skillnad mellan avskrivningar, som skett för räkenskapsår, vilkas inkomst taxerats före lagens ikraftträdande, samt för samma år vid taxeringarna medgivna avdrag. Har den skattskyldige före lagens ikraftträdande fått vid taxe- ringarna åtnjuta högre avdrag än som motsvaras av uti böckerna gjorda avskrivningar, föranleder detta sålunda icke därtill, att den skattskyldige vid följande taxeringar skall åtnjuta så mycket lägre avdrag, utan får den skattskyldige ändock åtnjuta avdrag med samma belopp som de i räken- skaperna gjorda avskrivningarna.

7 -»— 4917.

• Sida 90
•  Original

Innehållsförteckning.

P. M. angående landstingsbeskattningen

P. M. angående den kommunala progressivskatten och anskaffning av medel för kommunal skatteutjämning ..........................................................................

Tabeller rörande den kommunala progressivskatten ........................................... 35

P. M. angående rätt till avdrag vid beskattningen för värdeminskning å in- ventarier, byggnader m. m. i rörelse eller yrke ............................................ 42

• Sida 91
•  Original

tilll-It'llxtiii I

• Sida 92
•  Original

' Statens. off

entli'ga utredningar "19277

Svystematisk förteckning

(Siffrorna inom klammer beteckna utredningarna nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmln lagstiftning. Råttakipnlng. Fångvård.

Yttranden i anledning av processkommissionens betän- kande ang. råttegångsväsendets ombildning. [15]

Statslörlattnlng. —Allmän statsförvaltning.

Utredning med försla till ändrade bestämmelser rö- rande allmänna han lingars offentlighet. ]2] 1926 års ensionsutredning. Betänkande med förslag till ny civil pensionslag in. in. [8] . Betänkande med förslag till kun örelse ang. anställande av kommissionärer hos stats e artemept och vissa ämbetsverk lll. fl. myndigheter. 21]

Kommunallörvnltning.

_ Statens och kommunernas Hnansväsen.

Betänkande med förslag till förordning med tulltaxu. [20] . Promemorior rörande vissa heskattningsfrågor. [23]

Politi.

Förslag till åt ärder gentemot missbruk av alkohol— haltiga upote svaror m. m. [16 Sinnesslövårdssukknnniges betänkande. 2. Betänkande med forsla rörande ordnandet av vården av vuxna vanartade sinnesslöa (asociala imheeilla). [18] Utlåtande ang. tillverkning av alkoholsvaga extraktrika maltdrycker. [19]

Socialpolitik.

Utredningar till belysande av arbetsfredsfrågan. [4] Allmänna principer för en ny gruvlagstiftmng. [14]

Hillso- och sjukvård.

Betänkande med förslag till lag om vissa av landsting eller kommuner drivna s'ukhus m. in. [3] Betänkande med förslag til lag om sinnessjuka och om undersökning angaende sinnesbesknffenhet m. m. [10]

Allmänt näringsväsen.

Fant egendom. Jordbruk med bindningar.

Betänkande med förslag ang. den statsunderstödda egna- hemsverksamheten. [12]

Vnttenvåsen. Skogsbruk. Bergshruk.

Betänkande ang. åtgärder för tryggande av skogsvårds— styrelsernas ekonomi m. m. [1

Industri.

Hussvampen och konservering av trä mot röta. [9]

Handel och sjölart.

Betänkande ang. sjöfartsavgifter. [7]

Kommunlkationaväsen.

Järnvägs- och autoinoliiltrafikkonferensen i Stockholm den 23—25 maj 1927. [17]

.

Bank-, kredit- och penningvlsen.

1924 års bankkommittés betänkande. [11]

Försäkringsväsen.

Kyrkovtisen. Undervisningsvåsen. Andlig odling i övrigt.

Betänkande och förslag rörande den andliga vården vid armen. [5] Supplement nr Betänkande med förslag ang. ur svenska kyrkan. [13] _ . Utredning ang. disposition av skogsavkastnlngen vid boställen anslagna till klockare och lärare vid de nl]- männa läroverken. [22]

3 till Sverges familjenamn 1920. [6]

Försvarsväsen.

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

Sthlm 1927, Isaac Marcus' BOKKI".-A.-B.

.- A.,"... . .,.Jnh.... _

vidgad ritt till utträde '