Förslag till Lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige.

Om rätt att driva renskötsel samt om fjällrenskötsel och skogsrenskötsel.

1 %.

Rätt att driva renskötsel, varom i denna lag sägs, tillkommer person av lapsk härkomst, såvitt hans fader eller moder eller någon av dessas för- äldrar såsom stadigvarande yrke drivit renskötsel eller biträtt i dylik näring. Sådan rätt tillkommer ock kvinna, som är eller varit gift med renskötande lapp. Har kvinna, som är berättigad att driva renskötsel, ingått äktenskap med annan än lapp, som här sägs, må hon ej vidare åtnjuta denna rättighet, Konungens befallningshavande obetaget att, där i något fall synnerliga skäl föreligga, medgiva, att hon i den omfattning, som prövas lämplig, må vid nämnda rättighet bibehållas.

Rätt att driva renskötsel innefattar befogenhet för lappen att å de trakter, där han äger uppehålla sig med sina renar, under iakttagande av de i denna lag meddelade bestämmelser begagna sig av land och vatten till underhåll för sig och renarna.

När i denna lag talas om lapparnas renar förstås därmed icke allenast deras egna renar utan ock sådana, som andra, på sätt i denna lag sägs, satt i deras vård (skötesrenar).

2 g.

1. Lappar, som driva jjällrenskötsel, vare berättigade att föra sina renar på bete under varje tid av året dels å trakterna ovan odlingsgränsen inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker dels ock inom Jämtlands län å renbetesfjällen, varunder inbegripas såväl de vid avvittringen för lap- parna avsatta renbetesfjällen som ock de till utvidgning av dessa fjäll seder- mera upplåtna områden.

2. Fjällappar må ock föra sina renar på. bete å trakterna nedanför od- lingsgränsen inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker samt å de trakter utom nämnda lappmarker och renbetesfjällen i Jämtlands län, som lapparna efter gammal sedvana besökt med sina renar, dock endast under oktober, november, december, januari, februari, mars och april må- nader, såvitt icke antingen avtal träffats med vederbörande jordägare eller brukare om rätt för lapparna att uppehålla sig där under annan tid av året eller ock otjänliga väderleks- eller betesförhållanden nödga till tidigare flytt- ning om hösten eller hindra återfiyttning om våren.

3. Prövas beträffande visst område utövandet av den rätt, som tillkommer lapp enligt 1 och 2 mom., vara i synnerlig mån betungande för den jord-

• Sida 8
•  Original

brukande befolkningen, må Konungen förordna, att området ej vidare må begagnas för fjällrenskötsel. I ty fall skall dock erforderlig betesmark an- visas lapparna å annat härför lämpligt område.

4. Prövar Konungen nödigt, att jord, som tillhör annan än kronan, skall tagas i anspråk antingen för det i 3 mom. sista punkten omförmälda ända— mål eller ock för att bereda lapparna vid de för dem avsatta områdena till- gång till skogsmark eller bete eller till vägar emellan områdena eller till anläggande av broar över vattendrag eller för att uppföra stängsel till före— kommande av skada av renar, skall vad för ändamålet erfordras mot ersätt- ning avstås eller upplåtas; och ägs för sådant fall de i lagen om expropria- tion meddelade bestämmelser motsvarande tillämpning. Särskild rätt, som i avseende å fastighet tillkommer annan än kronan, må ock exproprieras, om Konungen prövar det nödigt för ändamål, som nu är sagt.

3 %.

1. Läppar, som driva skogsrenskötsel, vare berättigade att föra sina renar på bete under varje tid av året inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker ovan odlingsgränsen och å sådan mark nedom samma gräns, som antingen tillhör kronan, eller, ehuru upplåten till enskilda, vid avvitt— ringen förklarats utgöra renbetesland eller av ålder varit såsom sådant land använd, dock endast å trakter, där skogsrenskötsel av ålder förekommit och fortfarande drives antingen året om eller under våren, sommaren eller hösten.

2. Å annan mark inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker, som av ålder användes för betning av skogsrenar, så ock å de trakter nedan— för lappmarksgränsen i nämnda län, vilka skogslappar från dessa läns lapp— marker efter gammal sedvana vissa tider av året besökt med sina renar, äga skogslapparna jämväl föra sina renar på bete, dock endast under oktober, november, december, januari, februari, mars och april månader, såvitt icke antingen avtal träffats med vederbörande jordägare eller brukare om rätt för lapparna att uppehålla sig där under annan tid av året eller ock otjänliga väderleks- eller betesförhållanden nödga till tidigare flyttning om hösten eller hindra återflyttning om våren.

3. Prövas beträffande visst område utövandet av den rätt, som tillkommer lapp enligt 1 och 2 mom., vara i synnerlig mån betungande för den jord- brukande befolkningen eller hinderligt för odlingens fortgång eller ock med- föra väsentligt hinder eller avsevärd skada för fjällrenskötseln, må Konungen förordna, att området ej vidare må begagnas för skogsrenskötsel.

4 5.

Utan hinder av vad i 2 och 3 åå stadgats må Konungens befallnings- havande, där sådant med hänsyn till betesmarkernas bevarande eller eljest för renskötselns behov prövas nödigt, kunna påbjuda, att betning av renar inom viss trakt antingen skall äga rum allenast i begränsad omfattning eller ock tillsvidare eller för viss tid upphöra.

• Sida 9
•  Original

5 %.

Finner Konungen visst område å trakt, där lapparna äga uppehålla sig med sina renar, oundgängligen erforderligt för särskilt ändamål av större betydelse, må sadant område undantagas från lapparnas begagnande.

Är område, som sålunda undantages, beläget ovan odlingsgränsen eller inom renbetesfjällen, skall för det intrång, som genom områdets undan- tagande orsakas för renskötseln, lämnas skälig gottgörelse, vilken enligt be- stämmelser, som givas av Konungen, skall användas till förmån för lapparna.

6 %. -

Där det för samfärdselns uppehållande prövas nödigt, äge Konungens be- fallningshavande förordna, att vissa områden vid färdväg ej må begagnas till annat bete för renar än det, som ifrågakommer under flyttning eller annan färd å vägen, så ock att visst område omkring kyrkoplats, tingsställe, marknadsplats eller annan därmed jämförlig plats ej må användas till annat bete för renar än för deras dragrenar, som besöka platsen.

Om lappby. 7 5.

De trakter, där renskötsel må drivas under varje tid av året, skola indelas i lappbyar, varvid bestämda gränser skola fastställas för de betesområden, inom vilka betesrätten må utövas. Det ankommer på Konungens befallnings- havande att efter hörande av de lappar, vilkas rätt är i fråga, verkställa sådan indelning ävensom vidtaga den ändring i verkställd indelning, som av omständigheterna påkallas.

För lappby må i den mån så prövas möjligt och lämpligt 1 enahanda ord- ningfastställas betesområden med bestämda gränser jämväl inom de trakter, där lapparna äga uppehålla sig med sina renar allenast under oktober, no- vember, december, januari, februari, mars och april månader.

För två eller fiera lappbyar må kunna fastställas gemensamt betesområde.

8 5.

Till lappby höra: 1) lappar, vilka såsom stadigvarande yrke inom lappbyn driva renskötsel eller biträda i sådan näring,

2) lappar, som förut på ett stadigvarande sätt inom lappbyn drivit eller biträtt i renskötsel men till följd av ålderdom eller sjukdom upphört därmed och icke stadigvarande ägnat sig åt annan sysselsättning,

3) hustru och hemmavarande barn till lapp, som här avses, ävensom omyn- digt barn till avliden sådan lapp, ändå att de icke själva driva eller biträda i renskötsel.

Lapp, som ej tillhör lappby, äger icke begagna sig av de med rätt att driva renskötsel enligt denna lag förenade förmåner.

• Sida 10
•  Original

9 5.

I den mån betesområde med bestämda gränser blivit fastställt för lappby, må lapp ej utan Konungens befallningshavandes medgivande föra sina renar på bete utom sagda område.

10 %.

1. Vill lapp med sina renar flytta från en lappby till en annan eller vill lapp, som ej tillhör lappby, för utövande av rätt att driva renskötsel inliytta till lappby, söke tillstånd därtill hos Konungens befallningshavande i det län, dit den lappby hör. till vilken inflyttning önskas. Vid ansökningen skall fogas uppgift om antalet av de renar, med vilka sökanden vill flytta, samt avklipp av renmärke, som är renarna åsatt. Över ansökningen skall *Ko- nungens befallningshavande höra lapparna i den lappby, dit inflyttning ifrågasättes, samt, där inflyttningen kan beröra lappby inom annat län, Ko- nungens befallningshavande därstädes. Giver den i ärendet verkställda ut- redningen vid handen, att nödigt utrymme finnes inom lappbyn, och prövas iniiyttningen eljest lämpligen kunna ske, meddele Konungens befallnings- havande sökanden rätt att iniiytta och föreskrive därvid tillika, inom vilken tid inflyttningen skall vara verkställd. Lapp, som tagit tjänst som renskötare inom främmande lappby, vare dock berättigad att utan tillstånd, som nyss är sagt, återflytta med sina renar till sin förutvarande lappby.

2. Inflyttar lapp med sina renar till lappby utan Konungens befallnings- havandes tillstånd, äge Konungens befallningshavande förelägga honom vid vite att inom viss tid avflytta från lappbyn; och må i fall av tredska Konungens befallningshavande utdöma vitet och antingen förelägga nytt vite eller ock, där så finnes lämpligare, föreskriva vidtagande på den tredskandes bekostnad av för rättelses vinnande nödiga åtgärder, därvid Konungens befallnings- havande, om rättelse icke annorledes kan vinnas, må förordna, att renarna skola levande eller slaktade försäljas för renägarens räkning.

11 ä.

1. För varje lappby skall ånnas en byordning, vilken utfärdas av Ko— nungens befallningshavande efter lapparnas hörande. Byordningen skall, i den mån sådant finnes erforderligt, innehålla före- skrifter angående ordningen för renskötselns drivande inom lappbyn samt i övrigt angående förhållandet mellan lapparna inbördes, såsom om: &) fördelning av betet inom lappbyn, flyttningar, som för renbetets beva- rande och renskötselns ändamålsenliga drivande anses nödiga, eller ordnande i övrigt av betesrättens utövning;

b) antalet renar, som må föras på bete å visst betesområde;

c) renhjordarnas bevakning, antalet renvaktare samt dessas anskaffande,i fall av tredska, på den tredskandes bekostnad ävensom hjordarnas ordnande och sammanhållande vid flyttningar;

d) renhjords samlande för märkning, för urskiljning av främmande renar eller för annat ändamål;

• Sida 11
•  Original

e) förfarandet vid renmärkning och renslakt, särskilt vid nedslaktning av omärkta renar eller av renar, vilkas märken blivit förstörda eller förfalskade eller äro okända, ävensom vid försäljning av dylika renar, levande eller slak— tade, så ock tid för och förfarande vid uppvisning, som i lagen om ren— märken sågs, av renar, vilkas märken blivit förstörda eller förfalskade eller äro okända;

f) ersättning till lapp för märkning av annans ren eller för tillfällig vård om främmande renar eller till ordningsman för omhändertagande och vidare förfarande med omärkta renar eller med renar, vilkas märken blivit förstörda eller förfalskade eller äro okända;

g) förvaltning, användning och redovisning av lappbyn gemensamt till— höriga medel; samt

h) sättet för överläggning och beslut i ämnen, som röra lappbyn gemen- samt, ävensom i vilka fall lappbyn må. uppdraga åt fullmäktige att besluta å lappbyns vägnar och i vilken ordning dessa skola utses.

2. I byordning må, där ej ansvar enligt denna lag är bestämt, stadgas vite från fem till femhundra kronor för underlåtenhet att ställa sig byord- ningens bestämmelser till efterrättelse. Den som under tid, då han är till- talad för förseelse mot byordning, fortsätter samma förseelse, skall, när han varder lagligen förvunnen härtill, för varje gång stämning utfärdats och del- givits fällas till vite efter ty i byordningen är sagt.

12 &.

Med varje lappby skall minst en gång om året efter Konungens befall- ningshavandes förordnande hållas sammanträde inför lappfogde eller lands— fiskal å tid, som för lappbyn är lämplig.

Över ärenden, som å sammanträde behandlas, skall föras protokoll av den, inför vilken sammanträdet hålles.

13 5.

1. I varje lappby skall finnas en ordningsman, vilken de till lappbyn hörande renägande lapparna äga inom sig utse vid sammanträde, som efter Konungens befallningshavandes förordnande hålles inför lappfogde eller landsliskal.

2. Om valet skall Konungens befallningshavande genast underrättas genom den, inför vilken sammanträdet hållits, och ankommer på. Konungens be- fallningshavande att pröva den valdes lämplighet för befattningen samt, därest han finnes lämplig, meddela honom förordnande men i annat fall föreskriva nytt val.

3. Ordningsman utses för en tid av sex år med rätt för honom att efter två år eller, därest giltigt förfall visas, dessförinnan erhålla entledigande från befattningen; vare han dock skyldig att bestrida densamma intill dess annan ordningsman blivit utsedd och av Konungens befallningshavande för- ordnad.

Konungens befallningshavande äge ock, när skäl därtill föreligger, före tjänstgöringstidens utgång entlediga ordningsman.

• Sida 12
•  Original

4. Ordningsman åligger att vaka över efterlevnaden av gällande lagar rörande renskötseln och av den för lappbyn fastställda byordningen samt att i övrigt ställa sig till efterrättelse den instruktion, Konungens befallnings— havande för honom utfärdar.

5. Ordningsman åtnjuter i och för sin befattning enahanda skydd som tjänsteman. Till ordningsman skall av allmänna medel utgå ersättning efter ty därom särskilt stadgas.

Om renlängd. 14 %.

1. För varje lappby skall vid sammanträde, som i 12 % sägs, årligen upprättas en längd, upptagande varje särskild person, som har renar inom lappbyn, samt det antal renar han äger. Längden upprättas med ledning av lapparnas uppgifter eller, där enighet ej kan vinnas, efter bestämmande av ordningsmannen och, om lapparna det önska, två vid tillfället utsedda lappar. Därest lappbys område till någon del utgöres av eller ingår i skade— ersättningsområde, varom i 43 & förmäles, skall särskild längd för sådan del av lappbyn upprättas. Längden, som skall bestyrkas av ordningsmannen och två vid samman- trädet närvarande lappar, länder sedermera, intill dess ny längd blivit på enahanda sätt upprättad, till efterrättelse i de fall, då enligt denna lag eller byordning lapparnas rättigheter och skyldigheter bestämmas efter antalet renar, såvitt ej styrkas kan, att detta antal under tiden genom olycksfall eller av annan tillfäng anledning väsentligen förändrats. Av längden upprättas tre exemplar, av Vilka ett överlämnas till Konungens befallningshavande och ett till ordningsmannen samt ett förvaras av lapp— fogden. »

2. Huru till undersökning av renlängds riktighet i visst fall må hållas tillfällig renräkning stadgas i 55 % 2 mom.

Om flyttningar.

15 %. Lapparna' må icke förmenas att med sina renar flytta mellan de områden, å vilka rätt till renbete tillkommer dem; vare dock skyldiga att taga väg där minsta skada förorsakas. Konungens befallningshavande äger atti hän- delse av tvist bestämma, var fiyttningsväg må tagas.

16 %.

Renar må såvitt möjligt icke vid flyttning lämnas efter eller tillåtas att utan bevakning ströva i förväg vare sig under flyttningen eller innan lap— parna själva anträtt densamma. Sker det ändock, skola lapparna så fort ske kan samla renarna och återföra dem till hjorden, vid äventyr att lapp- fogden eljest äger verkställa sådant på lapparnas bekostnad eller, då fråga är om allenast ett fåtal renar, vidtaga annan lämplig åtgärd.

• Sida 13
•  Original

17 &.

Flyttningsväg, som lapparna av ålder nyttjat, må fortfarande av dem an- vändas; dock att, när omläggning av sådan väg är av synnerliga skäl på- kallad och Hnnes kunna ske utan väsentlig olägenhet för lapparna, Konungens befallningshavande må meddela tillstånd härtill och anvisa ny, för lapparna tjänlig flyttningsväg. Ej må genom röjning, uppodling av jord, uppförande av hägnader, utläggande av timmerbommar eller annorledes fiyttningsväg göras obrukbar för lapparna eller framkomligheten å densamma i väsentlig mån försvåras för dem.

18 %.

1. Lapp, som med renar flyttar utom den socken, där han har sitt hem- vist, skall för varje socken, som under flyttning av honom besökes, inom åtta dagar efter det han ankommit dit hos landsfiskalen härom göra anmälan och därvid uppgiva namn och hemvist samt, om han har andras renar under sin vård, ägarna till dessa renar; och må lappen utan ersättning erhålla bevis om anmälningsskyldighetens fullgörande.

2. Konungens befallningshavande äge, om så finnes nödigt, förordna en eller fiera personer, bosatta å platser, som ligga i lapparnas flyttningsväg, att mottaga anmälan, som ovan sägs, och utfärda bevis däröver; och skall i ty fall underrättelse om de förordnades namn och bostad årligen intagas i länskungörelserna. Uppgifter, vilka av sådan person mottagas, skola av honom så fort ske kan överlämnas till landsflskalen, vilken det åligger att över samtliga inkomna uppgifter föra dagbok.

Om renarnas bevakning och om försumlighet i renskötseln.

19 %.

Lapparna skola på ett stadigvarande sätt och i överensstämmelse med fordringarna på en god renskötsel övervaka sina renar.

Ådagalägger lapp försumlighet i renskötseln, så att därigenom skade— görelse eller andra olägenheter förorsakas, må Konungens befallningshavande härför tilldela honom varning. Låter han sig icke därav rättas eller är för- sumligheten av svårare beskaEenhet, äger Konungens befallningshavande föreskriva lämpliga åtgärder för åstadkommande av bättre bevakning av re— narna eller förordna, att renarna skola för viss tid eller tillsvidare över- lämnas till vård åt annan renskötande lapp eller att renantalet skall minskas genom försäljning av renar, levande eller slaktade, eller ock, där Konungens befallningshavande efter lapparnas hörande finner honom uppenbart olämplig som renvårdare, förklara honom förlustig rätten att vidare driva renskötsel; och gälle i sistnämnda fall om den försumliges rätt att innehava renar vad i 50 % 1 mom. är stadgat Om skötesrenar. Närmare bestämmelser om verk- ställigheten av föreskrivna åtgärder meddelas av Konungens befallnings- havande, som därvid äger förelägga vite samt i händelse av tredska utdöma vitet och antingen förelägga nytt vite eller ock låta vidtaga åtgärden på den tredskandes bekostnad.

• Sida 14
•  Original

Om förvildade renar.

20 %. Finnas å viss trakt förvildade renar, meddelar Konungen de bestämmelser, vilka äro erforderliga för att dessa renar må dödas.

Om lapparnas bostäder m. m. samt om odlingar.

21 &.

Lapp må å område, där han äger uppehålla sig med sina renar, i erfor- derlig omfattning med de inskränkningar här nedan sägs åt sig inrätta kåta samt uppföra bod för förvaring av sina tillhörigheter eller därför vidtaga andra anordningar.

Med kåta förstås tältkåta eller annan kåta med lapsk eldstad (aran).

inägor må kåta eller bod icke uppföras, med mindre vederbörande jordägare eller brukare därtill givit sitt samtycke.

Nedanför odlingsgränsen eller utom renbetesfjällen å utmark till enskild eller kommun tillhörig fastighet, allmänningsskog dock undantagen, ävensom å utmark till kronohemman eller kronolägenhet, som ej står under kronans omedelbara disposition, må fast kåta eller bod icke uppföras annat än efter anvisning av jordägaren eller brukaren eller, där lappen icke åtnöjes därmed, av lappfogden.

22 5.

1. I den män för renskötselns bedrivande erfordras må lapp å trakt inom lappmarkerna eller å renbetesfjällen, där han äger uppehålla sig med sina renar, under iakttagande av vad här nedan stadgas uppföra stuga eller därmed jämförlig bostadsbyggnad. Å enskild eller kommun tillhörig fastighet eller 5. kronomark, som ej står under kronans omedelbara disposition, må stuga eller därmed jämförlig bostadsbyggnad icke uppföras, med mindre vederbörande jordägare eller brukare därtill lämnat sitt samtycke. annan kronans mark må byggnad, varom ovan sägs, uppföras efter särskilt tillstånd, som på därom gjord ansökning meddelas vad angår trakt ovan odlingsgränsen eller å renbetesfjällen av Konungens befallningshavande samt i fråga om övriga trakter av domänstyrelsen efter samråd med Konun- gens befallningshavande. Över ansökningen skola lapparna höras. Vid prövningen av densamma har vederbörande myndighet ej mindre att tillse, att byggnaden varder förlagd å plats, som med hänsyn till renSkötseln i trakten och andra förhållanden är lämplig, samt att den icke göres större än för dess ändamål av bostad åt lapp, som driver renskötsel å trakten, är nödvändigt, än även att meddela de särskilda bestämmelser i avseendevå byggnadens beskaffenhet och nyttjande, som prövas erforderliga.

2. Upphör lapp, som innehar byggnad, varom ovan sägs, att driva ren- skötsel i trakten, eller överlåtes byggnaden å annan än lapp, som driver

• Sida 15
•  Original

renskötsel och tillhör samma lappby, ankommer på den myndighet, som meddelat tillståndet, att bestämma, huruvida och på vilka villkor byggnaden må kvarstå. Anses byggnaden icke böra bibehållas, äger myndigheten be- stämma, huruvida och i vad mån gottgörelse må utgå för å byggnaden ned- lagt arbete samt för virke därtill, som icke erhållits avgiftsfritt av kronan.

23 %.

Ä kronomark under kronans omedelbara disposition, belägen inom lapp- markerna eller å renbetesfjällen, må lapp upptaga odling efter särskilt på därom gjord ansökning lämnat tillstånd.

Sådant tillstånd meddelas efter lapparnas hörande i fråga om trakterna ovan odlingsgränsen och inom renbetesfjällen av Konungens befallnings- havande samt vad angår övriga trakter av domänstyrelsen efter samråd med Konungens befallningshavande. Tillstånd må ej lämnas med mindre od- lingen befinnes icke vara till hinder för renskötseln å trakten samt ej heller, därest sökanden kan antagas genom odlingens nyttjande komma att efter- sätta vården av sina renar. Storleken och beskaffenheten av odlingen, som må vara av allenast ringa omfattning, bestämmes av vederbörande myndighet.

Tillstånd till odling må återkallas, när omständigheterna därtill föranleda. Innehavaren av odlingen stånde själv skada, som å odlingen förorsakas av renar, utan så är att renarnas ägare handlat i syfte att skadan göra.

Om hållande av getter.

24 &. A kronomark under kronans omedelbara disposition må fjällapp icke för- menas att hava getter på bete under tid, då han äger att där uppehålla sig med sina renar; dock må antalet getter icke överstiga fem för hushåll.

Om ringgården och andra stängsel.

25 5.

1. Lapparna äro berättigade att å de områden, där de äga uppehålla sig med sina renar, uppföra gärde för mjölkning, märkning eller skiljning av renar (ringgärde) ävensom annat stängsel för tillfälligt behov och av ringa utsträckning. Nedom odlingsgränsen eller utom renbetesfjällen må dock ringgärde, av- sett för stadigvarande bruk, uppföras endast å plats, som anvisas av veder— börande jordägare eller brukare eller, då fråga är om kronomark under kro- nans omedelbara disposition eller kommun tillhörig allmännin sskog, av lappfogden efter samråd med vederbörande skogstjänsteman. tnöjes ej lappen med jordägares eller brukares anvisning, må plats för gärdet be- stämmas av lappfogden.

2. Annat stängsel för renar än i 1 mOm. sägs må uppföras allenast efter särskilt tillstånd av Konungens befallningshavande.

• Sida 16
•  Original

Om skogstång.

26 5.

Å mark under kronans omedelbara disposition samt å kommun tillhörig allmänningsskog är lapp berättigad att till eget behov av virke använda skogen, dock med nedan angivna begränsningar:

1) Ovan odlingsgränsen inom lappmarkerna samt å renbetesfjällen må virke till uppförande, ombyggnad eller underhåll av stuga eller därmed jäm- förlig bostadsbyggnad samt växande tråd till uppförande av sådant stängsel, som avses i 25 Q 2 mom., allenast tagas efter anvisning eller utsyning.

2) I fråga om lapps rätt att nedom odlingsgränsen inom lappmarkerna taga virke till uppförande, ombyggnad eller underhåll av stuga eller därmed jämförlig bostadsbyggnad vare lag som i 1) sägs. Å dessa trakter må lapp ej taga växande barrträd till uppförande eller ombyggnad av fast kåta, bod eller stängsel annat än efter anvisning eller utsyning.

3) Utom lappmarkerna och renbetesfjällen må allenast tagas torra träd, vindfällen, skogsavfall samt en- och videbuskar ävensom å utmark växande lövträd för tillfälligt behov samt tall- och grantjur till slöjdvirke.

27 %.

Beträffande enskild eller kommun tillhörig mark, allmänningsskog dock undantagen, så ock kronomark, som ej står under kronans omedelbara dis- position, skall i fråga om.lapps rätt till skogsfång gälla följande:

1) Ovan odlingsgränsen inom lappmarkerna samt å renbetesfjällen äger lapp till eget behov av virke använda skogen i enahanda ordning och om- fattning, som i 26 & stadgats med avseende å samma trakter; dock må virke till uppförande, ombyggnad eller underhåll av stuga eller därmed jämförlig bostadsbyggnad ej tagas, med mindre vederbörande jordägare eller brukare därtill givit sitt samtycke; ej heller må växande tråd till uppförande eller ombyggnad av fast kåta, bod eller stängsel tagas utan anvisning eller utsy— ning.

2) Nedom odlingsgränsen inom lappmarkerna må fjällappama använda skogen till eget behov, dock med iakttagande av att virke till uppförande, ombyggnad eller underhåll av stuga eller därmed jämförlig bostadsbyggnad ej må tagas, med mindre vederbörande jordägare eller brukare därtill givit sitt samtycke, ävensom att såväl virke till nyss nämnda ändamål som växande tråd till uppförande eller ombyggnad av fast kåta, bod eller stängsel ej" må tagas utan anvisning eller utsyning.

Skogslappama äga å de trakter, som avses i nästföregående stycke, till eget behov under flyttning med renarna taga bränsle samt virke till tält— stänger, kåtor, bodar och ställningar för förvaring av sina tillhörigheter ävensom slöjdvirke. Erfordras för nämnda ändamål växande barrträd, må sådana träd tagas allenast efter anvisning eller utsyning.

3) Utom lappmarkerna och renbetesfjällen gälle om _]fiällappamas rätt till skogsfång vad i 26 å i sådant avseende stadgats.

• Sida 17
•  Original

Skogslappama äga utom lappmarkerna till eget behov under flyttning med renarna taga, dock endast för de i 2) andra stycket omförmälda ändamål, torra träd, vindfällen, skogsavfall samt en- och videbuskar ävensom å ut- mark växande lövträd för tillfälligt behov samt tall- och grantjur till slöjd- virke.

28 5.

För virke, som tages å kronomark under kronans omedelbara disposition eller å kommun tillhörig allmänningsskog, erlägges ingen betalning.

Vad angår skogsfång å annan mark erlägges för virke, som må tagas allenast med samtycke av vederbörande jordägare eller brukare, betalning enligt överenskommelse. I övrigt skall, där jordägaren eller brukaren så- dant fordrar, för virke, som enligt vad i 27 % stadgas ej må tagas annat än efter anvisning eller utsyning, ävensom för växande lövträd samt tall- och grantjur, som tages utom lappmarkerna och renbetesfjällen, givas en billig ersättning, som i brist av åsämjande bestämmes av en av Konungens be- fallningshavande förordnad värderingsman.

29 %.

Därest beträffande enskild eller sådan kronan eller kommun tillhörig mark, Som avses i 27 %, skogens fortsatta utnyttjande av lapparna till vedfång invid boplats skulle visa sig i allt för hög grad betungande för vederbörande jordägare eller brukare, må Konungens befallningshavande på framställning av denne förordna, att bränsle ej må tagas annorledes än efter anvisning.

30 %.

Lapp, som äger eller brukar fastighet eller är i tjänst hos ägare eller brukare av fastighet, må icke använda sin rätt till skogsfång enligt denna lag för fastighetens behov av virke vare sig till byggnader, hägnad, bränsle eller annat ändamål.

31 %.

Då sådant är oundgängligen nödvändigt för renarnas uppehälle, må lap- parna å områden, där de äga uppehålla sig med sina renar, fälla lavbevuxna träd; dock skall, såvitt ske kan, vederbörande jordägare eller brukare härom förut underrättas och tillfälle lämnas honom att giva anvisning för trädens fällande samt i annat fall anmälan om fällningen snarast göras till jordägaren eller brukaren.

Vid fällning av lavträd skall iakttagas, att i främsta rummet torra eller oväxtliga träd tagas.

32 s.

1. Konungen äger för viss tid förbjuda, att växande tall, gran eller björk tages av lapparna på områden, där avverkningen uppenbarligen kan med- föra fara för skogens bevarande eller föryngring.

2. Skulle i något särskilt fall Konungens befallningshavande finna, att utnyttjandet av fast viloplats eller boplats uppenbarligen medför fara

• Sida 18
•  Original

för skogens bevarande eller föryngring, kan Konungens befallningshavande för viss tid förbjuda platsens begagnande såsom viloplats eller boplats.

3. Förbud, varom i denna paragraf sägs, må, där det ej påkallas till skydd mot björkskogsgränsens eller barrskogsgränsens nedgående, icke med—f delas, om utnyttjandet av tillåtet betesområde, eller, vad angår förbud enligt 2 mom., flyttning på tillåten flyttningsväg därigenom skulle i väsentlig mån försvåras för lapparna.

33 å. _

Virke, som lapparna lagligen tagit och använt till kåtor, bodar, stängsel eller annat varaktigt bruk eller upplagt till framtida användning, må icke utan deras samtycke av jordägaren bortföras eller göras obrukbart för dem.

Har stängsel, vartill virke uttagits efter anvisning eller utsyning, blivit olovligen bortfört eller 'ort obrukbart, äga lapparna utan anvisning eller utsyning å samma skog taga vad som oundgängligen behöves för uppfö- rande av nytt stängsel.

34 %.

Lapparna vare pliktiga att efterkomma de föreskrifter, som vid anvisning eller utsyning må hava lämnats, samt att i övrigt vid all avverkning iakt- taga nödig varsamhet.

Särskilt skall uppmärksammas:

a) att kalavverkning ej äger rum utan tvingande skäl;

b) att växande träd ej avverkas, därest å platsen finnas för ändamålet användbara torra träd, nedfallna kvistar och grenar, avverkningsbara stubbar, vindfällen eller buskar av en eller vide;

e) att av växande träd i främsta rummet avverkas sådana, som äro oväxt- liga, överåriga eller skadade;

d) att vid fällning av träd höjden av den kvarlämnade stubben icke må överstiga femton centimeter från översta rotgrenen, med mindre Skare eller hårt packad snö gör det nödvändigt att kvarlämna någon större del av stammen; samt

e) att lövträd, som ej äro avsedda till bränsle, omedelbart efter fällningen randbarkas.

35 %.

Anvisning eller utsyning, varom i 26 och 27 åå sägs, verkställes kost— nadsfritt av vederbörande skogstjänsteman. Anvisningen eller utsyningen skall verkställas snarast möjligt; och skall sökanden i god tid därom under- rättas. Skog, som anvisas eller utsynas, skall vara för avsett ändamål fullt lämplig och, såvitt möjligt, för lapparna lätt tillgänglig.

Om jakt och fiske.

36 &. Lapparna äro berättigade att å utmark till jakt och fiske betjäna sig av land och vatten icke allenast å sådana områden, där de jämlikt 2 och 3 %%

• Sida 19
•  Original

' äga vistas under varje tid av året, utan även å andra områden inom Norr- bottens och Västerbottens läns lappmarker under den tid de äga att där uppehålla sig med sina renar; vare dock lapparna underkastade de bestäm- melser, som gälla i avseende å förbud att utan Konungens tillstånd döda eller fånga vissa djurarter samt i övrigt beträffande tid och sätt för nytt- jande av jakt och fiske.

Om ersättningsskyldighet för skada genom renar. 37 g.

1. Förorsaka fjällappamas renar ovan odlingsgränsen inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker under någon av månadernajuni,juli eller augusti skada å växande eller avskuren men ej i lada införd gröda på åker eller äng eller sådan utängsslåtter, vilken blivit odlad eller inhägnad eller utan att vara inhägnad år efter annat varit till höfångst brukad och därtill alltjämt brukas samt genom lador, hässjor, diken, röjning eller på annat sätt tydligt framträder såsom utängsslåtter, skall skadan ersättas av ägaren till de renar, genom vilka skadan förorsakats.

2. Sker skada, som i 1 mom. sägs, å annan tid än där avses, skall skadan ersättas endast i det fall att den, vilken vården om renarna ålegat, uppsåt- ligen eller genom vårdslöshet vid renarnas bevakning varit till skadan vål- lande. Kan vårdslöshet anses ligga grödans ägare till last, ity att han, när grödan lämnats utestående i stack eller hässja, underlåtit att inom rimlig tid hemföra grödan eller att till grödans skyddande vidtaga åtgärder, som utan större kostnad eller svårighet kunnat verkställas, stämde han dock skadan själv, utan så är att renarnas ägare handlat i syfte att skadan gora.

3. Skadeersättningsskyldighet, varom ovan sägs, äger ej rum med avse- ende å sådana inom de till lapparnas uteslutande begagnande upplåtna om- . råden befintliga fastigheter, vilkas innehavare enligt vid upplåtelsen med- delade eller eljest gällande bestämmelser äro pliktiga att själva stå sådan skada.

4. Sker ovan odlingsgränsen å annan mark än i 1 mom. sägs eller inom renbetesfjällen skada å gröda, stånde grödans ägare själv skadan, såvitt ej lapparna handlat i syfte att skadan göra.

5. Förorsaka skogslapparnas renar ovan odlingsgränsen inom lappmar- kerna å trakter, där dessa lappar jämlikt 3 % äga uppehålla sig med sina renar, skada å gröda, skall vad ovan stadgats äga motsvarande tillämpning.

38 &.

1. Förorsaka jjällappamas renar inom trakter nedanför odlingsgränsen eller utom renbetesfjällen, där dessa lappar äga uppehålla sig med sina renar, å mark, som i 37 % 1 mom. sägs, under någon av månaderna maj, juni, juli, augusti eller september skada å växande eller avskuren men ej i lada införd gröda, skall skadan ersättas av renarnas ägare.

• Sida 20
•  Original

Har skadan skett under annan tid av året, gälle om ersättningsskyldig- heten vad i 37 5 2 mom. stadgas.

2. Förorsaka skogslappamas renar inom trakter nedanför odlingsgränsen, där dessa lappar äga uppehålla sig med sina renar, å mark, som i 37 % 1 mom. avses, under någon av månaderna juni, juli eller augusti skada ål växande eller avskuren men ej i lada införd gröda, eller under någon av må- naderna maj eller september skada å växande eller avskuren men icke bärgad gröda, skall skadan ersättas av renarnas ägare. Sker på mark, som nyss sagts, skada å bärgad men ej ilada införd gröda under maj eller september, eller å växande eller avskuren men ej i lada införd gröda under oktober, november, december, januari, februari, mars eller april månader, och var betesrätt för skogslappar under den tid med- given å trakten, gälle om ersättningsskyldigheten vad i 37 % 2 mom. stadgas. Var betesrätt ej medgiven, vare lag som i första stycket sägs.

3. Inträffar å de i 1 och 2 mom. omförmälta trakter skada å annan mark än i 37 % 1 mom. avses under tid, då vederbörande lappar ägde uppe- hålla sig å dessa trakter med sina renar, vare renarnas ägare fri från ersätt- ningsskyldighet, där han ej handlat i syfte att skadan göra. Sker skada å sådan mark under annan tid, skall skadan ersättas av re— narnas ägare, när den, som haft renarna i vård, uppsåtligen eller genom vårdslöshet vid renarnas bevakning varit vållande till skadan.

39 %. Skada, som av jjällappamas eller skogslappamas renar förorsakas å trakt, där vederbörande lappar enligt 2 eller 3 % icke äga uppehålla sig med sina renar under någon tid av året, skall ersättas av renarnas ägare.

40 %.

F ordrar någon ersättning för skada av renar, varom uppgörelse ej träffas, äge han att för syn och värdering av skadan dels för egen räkning utse en god man, dels nämna en av de personer, som på sätt i 41 % sägs, hava i uppdrag att inom trakten tjänstgöra såsom gode män å lapparnas sida, varefter dessa båda eller, om de ej kunna enas, lappfogden elller landsfl- skalen utse en tredje god man. På kallelse av den sistnämnde Skola gode männen sammanträda å stället, där skadan skett, samt verkställa. noggrann utredning om dess uppkomst och beskaffenhet, om tiden, då den kan an- tagas hava skett, så ock om annat, som kan lända till upplysning i saken. Med stöd av den utredning, som sålunda vunnits, skola gode männen efter bästa förstånd och övertygelse, med behörigt iakttagande av frånvarandes rätt, uppskatta skadan i penningar. Över förrättningen skall föras proto- koll.

För det belopp, vartill skadan av de flesta gode männen uppskattats, ävensom för synekostnad må utmätning ske hos lapp, som medgiver, att han är skyldig ersätta skadan. Har den ersättningsskyldige före synen bjudit skadeersättning, ej understigande vad gode männen bestämt, stånde sökanden själv synekostnaden.

• Sida 21
•  Original

Vad nu är stadgat utgör ej hinder för den, hos vilken utmätning skett, att söka domaren eller för den som lidit skada att, där han ej låtit saken gå till utmätning, instämma sin talan till domstol; skolande i förstnämnda fall talan anhängiggöras inom ett år från utmätningsdagen.

För syneförrättning njute god man ersättning efter samma grunder som nämndeman.

41 &.

Inon varje lappby skola lapparna vid sammanträde, som omförmäles i 12 %, får en tid av högst tre år bland den bofasta befolkningen eller bland lappar, som icke själva driva renskötsel, välja erforderligt antal gode män att under tiden till nästa val för lappbyn deltaga i syn och värdering, varom i 40 % förmäles. Underlåta lapparna att anställa sådant val, göres av lapp- fogden eller den, inför vilken sammanträdet hållits, anmälan härom hos Konungens befallningshavande, som i lapparnas ställe utser lämpligt antal gode män.

Förteckning å de utsedda gode männen intages i länskungörelserna och tillställes en var av dem.

42 %.

Hålla fiera lappar sina renar tillsammans i en hjord och sker skada av renar, som höra till hjorden, vare, där ej utrönas kan, genom vilkens renar skadan uppkommit, dessa lappar pliktiga att i förhållande till det antal renar, en var av dem har i hjorden, ersätta skadan jämte syne- och rätte- gångskostnader. Vad sålunda stadgats, skall äga motsvarande tillämpning i det fall att renar, tillhörande olika hjordar, blivit sammanblandade till en hjord och åstadkommit skada.

Utan hinder av vad sålunda föreskrivits må lapp, som icke varit vållande till inträffad skada, för vad han nödgats utgiva söka gottgörelse av den, som villat skadan.

43 %.

1. lnträffa å viss trakt år efter år skador av större betydelse, vilka måste anses väsentligen bero på försumlig renvård, må Konungen förklara, att viss lappby eller del därav skall tillsvidare och intill dess annorlunda förordnas utgöra ett skadeersättningsområde, inom vilket de lappar, som där äga uppe- hålla sig med sina renar, skola i fall, varom nedan sägs, vara underkastade gemensam ansvarighet för skada, som av renar tillskyndas den bofasta be- folkningens egendom.

2. Sker skada inom skadeersättningsområde, och kan ej utrönas, genom vilkens eller vilkas renar skadan blivit förorsakad, åligger ersättningsskyl- digheten de lappar, vilka tillhöra området; och varde ersättningsbeloppet jämte syne- och rättegångskostnader dem emellan fördelade i förhållande till det antal renar, varmed en var av dem enligt upprättad renlängd ingår i området. Om vid den tid, då skadan skedde, renar tillhörande andra än de lappar, som tillhöra skadeersättningsområdet, där uppehöllo sig, skola även dessa lappar i förhållande till renarnas antal deltaga i ersättningen. Visar

• Sida 22
•  Original

lapp, förr än förlikning träffats eller dom i målet givits, att skadan ej blivit förövad av hans renar, vare han fri från deltagande i ersättningen.

Vad här ovan stadgats utgör icke hinder för lapp, som icke varit vållande till inträffad skada, att för vad han nödgats utgiva söka gottgörelse av den, 5 som vållat skadan.

Talan mot samtliga lappar inom ett skadeersättningsområde om sådan gemensam ansvarighet, som stadgas i 43 %, anhängiggöres mot ordnings- mannen eller ordningsmännen i den eller de lappbyar, som lapparna tillhöra; ägande ordningsman att på vederbörande lappars vägnar föra talan i målet samt, om skäl därtill finnes, efter samråd med lappfogden ingå förlikning angående såväl skadeersättning som syne- och rättegångskostnader. Tilltror ordningsman sig kunna visa, genom vilkens eller vilkas renar skada blivit förorsakad, eller att jämte de till skadeersättningsområdet hörande lapparna även andra böra ansvara för skadan, äge han att låta instämma den eller de skyldiga eller i senare fallet dem, mot vilka han vill föra talan om delta- gande i ersättningen, på det de själva må svara i saken.

Ädömes flera lappar ersättningsskyldighet, skall i domen för en var fast- ställas, huru mycket han har att gälda.

Mål, vari ordningsman vid underrätt fört talan, mä ock av honom i högre rätt fullföljas.

45 %.

Lapp, som efter vad i 43 % sägs blivit dömd till ansvarighet för inträffad skada eller ingått förlikning om erläggande av ersättning, vare oförhindrad att, i händelse kännedom sedermera erhålles, att skadan förorsakats av renar tillhörande annan eller att andra lappar vid den tid, då skadan skedde, haft renar inom skadeersättningsområdet och sålunda bort deltaga i ersätt- ningen, väcka talan om gottgörelse för vad han erlagt eller för den del därav, som belöper på andra lappar. Där ersättningen bestämts genom förlikning, må dock gottgörelse ej fordras för mer än det belopp, vartill skadan må hava blivit vid syn värderad med tillägg av synekostnaden. Sådan talan må ej anhängiggöras senare än ett år efter det laga kraftägande dom fallit eller förlikning träffats angående skadeersättningens utgivande.

Om minskning av renantalet inom lappby.

46 &.

Därest inom lappby antalet renar befinnes vara större än lägenheten med- giver, så att betet kan befaras bliva otillräckligt eller skadegörelse eller andra olägenheter förorsakas eller svårigheter annorledes yppas för ren- skötselns ändamålsenliga drivande inom lappbyn, må Konungens befallnings- havande efter lapparnas hörande vidtaga åtgärder för renantalets minskning på sätt nedan sägs.

1) Finnas inom lappbyn renar, tillhörande andra än lappar, må Konungens befallningshavande förordna, att så stort antal av dessa renar, som prövas

• Sida 23
•  Original

" ör ändamålet nödigt, inom viss förelagd tid skall från lappbyn avlägsnas, vid äventyr att renarna av lappfogden eller lappbyns ordningsman omhänder— tagas och levande eller slaktade för ägarnas räkning försäljas.

2) Befinnes, sedan renar, tillhörande andra än lappar, avlägsnats från lappbyn, de återstående renarnas antal ändock vara för stort och finnes ut- rymme inom annan lappby, till vilken inflyttning utan avsevärd olägenhet kan ske, äge Konungens befallningshavande, efter det jämväl lapparna i sist- nämnda lappby blivit hörda, dit hänvisa en eller fiera lappar, och skall i sådant fall bestämmas viss tid, inom vilken flyttningen skall hava verkställts. Här- vid skall Konungens befallningshavande tillse, att lapp, som själv eller vars förfäder länge tillhört lappbyn eller inom dess område haft rätt till bete för sina renar, icke utan synnerliga skäl mot sin vilja hänvisas till annan lappby.

3) Kan sådan hänvisning i behövlig omfattning icke lämpligen ske, äge Konungens befallningshavande förordna, att lappbyns renantal inom viss av Konungens befallningshavande bestämd tid skall genom nedslaktning, för— säljning eller annorledes nedbringas till viss myckenhet. Kan mellan lapparna enighet ej vinnas angående verkställandet av sålunda föreskriven åtgärd, må Konungens befallningshavande förordna, huru minskningen skall verkställas. Därvid skall iakttagas, att i första hand de renägare, vilka med hänsyn tagen jämväl till antalet hushållsmedlemmar hava det största renantalet, åläggas att minska sina renhjordar.

Vad i punkterna 1)—3) här ovan är stadgat beträffande den inbördes ord- ning, i vilken de i samma punkter angivna åtgärderna må komma till an— vändning, skall icke utgöra hinder för Konungens befallningshavande att, då. särskilda skäl därtill föreligga, i sådant avseende annorlunda bestämma.

Närmare bestämmelser rörande verkställigheten av föreskriven åtgärd med— delas av Konungens befallningshavande, som därvid har att tillse såväl att de särskilda renägarnas rätt och bästa i görligaste mån bevaras som ock att renskötande lapp icke i oskälig grad kringskäres i sin näring.

Där i fall som i punkterna 2) och 3) sägs renarnas ägare eller den som eljest ansvarar för renarnas vård enligt Konungens befallningshavandes be— stämmande skall vidtaga åtgärd, må Konungens befallningshavande förelägga honom vite samt, om han tredskas. utdöma vitet och antingen förelägga honom nytt vite eller ock låta vidtaga åtgärden på den tredskandes bekostnad.

Om ofredande av ren. 47 ä.

1. Den som uppsåtligen eller genom vårdslöshet fäller, misshandlar eller genom skrämsel eller på annat sätt ofredar lapparnas renar, medan renarna uppehålla sig på område, varest de då må föras på bete, eller ock söker obehörigen fördriva dem från sådant område, vare skyldig ersätta därigenom för lapparna uppkommen skada. Lag samma vare, där någon å sådant område, som ovan sägs, uppsåtligen eller genom vårdslöshet förorsakar, att vid skogsavverkning renar skadas

• Sida 24
•  Original

eller dödas genom fällning av träd. Har vid avverkningen anställd person gjort sig skyldig därtill, vare jämväl den, för vars räkning avverkningen sker, ansvarig för skadans ersättande.

Har ren blivit fälld vid skogsavverkning, åligger det den, som förestår, avverkningen, att genast därom göra anmälan hos lapparna, därest de finnasl å. trakten, eller, om så ej är fallet, landsfiskalen, till vilken det fällda djurets öron därvid skola i hopsittande skick insändas. När anmälan inkommit till landsflskalen, har denne att skyndsamt underrätta renägaren eller, om denne ej är känd, lappfogden samt vidtaga de åtgärder, som ännas tjänliga för de fällda djurens tillgodogörande.

Ofredas ren på tillåtet uppehållsställe av hund, vare hundens ägare pliktig ersätta skadan, även om ofredandet skett utan någons uppsåt eller vållande.

Med skada, som i detta mom. avses, förstås icke blott skada, som till— fogats ren, utan ock, där i något av de angivna fallen renar blivit skingrade, kostnad och besvär, som uppkommit för renarnas hopsamlande eller i sam- manhang därmed, ävensom skada, som renarna genom skingringen kunna hava förorsakat.

Är ren, som skadats, omärkt eller är ägaren ej känd, skall skadeståndet tillfalla den lappby, dit renen kan antagas hava hört.

2. Om ersättning för skada, som tillfogats ren till följd av järnvägs drift, är särskilt stadgat.

48 %

Inom lappmarkerna och renbetesfjällen skola alla hundar, som icke an- vändas i lapparnas renskötsel, vara försedda med halsband, därå ägarens namn och bostad skola vara tydligt anbragta; dock att halsbandet må av— lägsnas medan hund hålles instängd ävensom under pågående jakt, när fara föreligger att hunden kan lida men av detsamma. Vad nu sagts skall ock, där Konungens befallningshavande med hänsyn till renskötseln finner nödigt härom förordna, gälla för de trakter nedanför lappmarkerna och renbetes— fjällen, inom vilka lapparna äga uppehålla sig med sina renar, ävensom å trakter därintill.

49 %.

1. Under den tid lapparna med sina renar uppehålla sig å trakt, där ren- bete då må äga rum, skola samtliga hundar åt denna trakt och å trakten därintill, vilka icke användas i lapparnas renskötsel, antingen hållas bundna eller vara försedda med klubba i enlighet med de närmare föreskrifter Konungens befallningshavande äger meddela. Dock må Konungens befall- ningshavande för vissa trakter eller för särskilda fall medgiva befrielse från vad sålunda stadgats, där det finnes kunna ske utan men för renskötseln. Under det flyttning med renar förbi gård försiggår, skola alla därvarande hundar hållas bundna eller instängda. När sådan flyttning förestår, skola lapparna, där så ske kan, i förväg underrätta om sin ankomst.

2. Hund, som är känd för att jaga renar och icke hålles bunden eller in- stängd eller försedd med klubba, under det renarna på tillåten tid vistas å

• Sida 25
•  Original

. trakt, där renbete må äga rum, må dödas genom lappfogdens eller polis- myndighetens försorg.

3 Påträffas hund, medan den jagar eller annorledes ofredar ren, som be— finner sig under flyttning eller eljest uppehåller sig å trakt, där renar vid tillfället få föras på bete, må hunden saklöst dödas. Lag samma vare om hund, som anträffas å sådan plats utan tillsyn omedelbart efter det den jagat eller annorledes ofredat ren. Påstår hundens ägare, att hunden blivit dödad utan att sådana omstän- , digheter förelegat, som efter vad nu sagts må föranleda dylik åtgärd, vare den som dödat hunden, ändå att han icke kan styrka, att han varit därtill berättigad, likväl fri från ansvar och ersättningsskyldighet, så framt ej hun- dens ägare kan visa sannolika skäl till stöd för sitt påstående.

Om skötesrenar. 50 så.

1. Lapp, som tillhör lappby, vare berättigad att hava egna renar i vård hos renskötande lapp, dock icke utan Konungens befallningshavandes sam- tycke hos lapp inom annan lappby än den skötesrenägaren tillhör.

2. Lapp, som ej tillhör lappby men är berättigad att enligt denna lag driva renskötsel och har sitt hemvist inom Norrbottens eller Västerbottens läns lappmarker eller inom Jämtlands län eller inom Idre socken av Koppar- bergs län, må hava renar i vård hos renskötande lapp till ett antal av högst tjugu renar för hushåll, kalvar under ett års ålder häri ej inbegripna; Konungens befallningshavande obetaget att, där sådant med hänsyn till för- hållandena prövas skäligt och lämpligt, tillåta ett högre antal, dock ej över femtio. Därest renar utöver förstnämnda antal i giftorätt eller genom arv, testa- mente eller gåva tillfallit lapp, varom i detta mom. förmäles, må han dock under en tid av tre år hava jämväl det överskjutande antalet renar i vård hos annan lapp.

51 %.

1. Inom Norrbottens län må tillsvidare även annan person än i 50 % avses, vilken bor inom länets lappmarker och där äger eller brukar jord- bruksfastighet, hava renar under vård av renskötande lapp, som ej äri annans tjänst. Antalet sådana renar må för hushåll icke överstiga tjugu, kalvar under ett års ålder häri ej inbegripna; Konungens befallningshavande obetaget att, där sådant med hänsyn till förhållandena prövas skäligt och lämpligt, tillåta ett högre antal, dock ej över femtio. Flyttar renägare utom länets lappmarker eller upphör han att där äga eller bruka jordbruksfastighet, skall han inom ett år därefter avhända sig skötesrenarna. Dör renägare och är någon av dödsbodelägarna bosatt inom länets lappmarker, må renarna behållas av dödsboet, så länge boet äger eller brukar jordbruksfastighet inom lappmarkerna. Är icke någon av döds- bodelägarna bosatt inom länets lappmarker, skall dödsboet avhända sig re- narna inom ett år från dödsfallet.

• Sida 26
•  Original

2. Den, som med stöd av stadgandena i 1 mom. vill hava renar i vård hos renskötande lapp, skall för varje ren, fjolårskalvar inbegripna, erlägga skö— teslega för löpande kalenderår, vilken lega ej må understiga ett av Konun- gens befallningshavande fastställt minsta belopp. Denna lega skall erläggas för skötesrenar hos fjällapp före den 1 april samt hos skogslapp före den 1 juni. Inom samma tid skall renägaren hos lappfogden anmäla antalet skö- tesrenar ävensom vårdarens namn. I samband med anmälan skall för varje anmäld ren erläggas en särskild avgift av femtio öre, som, enligt närmare föreskrifter av Konungen, skall användas såsom bidrag till bekostande av renräkningar samt till åtgärder för renskötselns befrämjande. För renkalv, som under året födes, utgår ej avgift eller sköteslega. Den omständigheten att ren, för vilken sköteslega erlagts, före årets utgång för renägarens räkning slaktas eller ock förgås eller förkommer medför icke rätt för renägaren att återbekomma någon del av erlagt belopp. Närmare föreskrifter i avseende å anmälningars mottagande samt upp— bärande och redovisande av den särskilda avgiften meddelas av Konungens befallningshavande. Där särskild lapptillsyningsman finnes, äger Konun- gens befallningshavande förordna denne att i lappfogdens ställe fullgöra hans åligganden i nu angivna hänseenden.

3. En var skötesrenägare, som i denna paragraf avses, skall hava samt— liga sina renar under vård av en och samma lapp.

52 %. Renar, som användas till körslor (dragrenar), må en var hava under vård av renskötande lapp; och vare sådana skötesrenar ej i något hänseende in— begripna under bestämmelserna i 50 och 51 åå.

53 %.

Benägare, vilken lämnat renar i vård hos renskötande lapp, har i fråga om dessa renar enahanda förpliktelser enligt denna lag som lappen för sina egna renar.

54 %.

Håller någon .skötesrenar i vård hos renskötande lapp i annat fall eller till större antal än ovan är medgivet, eller har någon, som begagnat sig av den honom jämlikt 51 % medgivna rätt att hava renar under lapps vård, åsidosatt något av vad i nämnda lagrum stadgas i avseende å sådan rätts utövande, må Konungens befallningshavande förordna, att de renar, som olagligen hållas, skola levande eller slaktade försäljas för renägarens räk- ning; och skall kostnaden för renarnas omhändertagande och försäljning gäldas av köpeskillingen.

Om renräkning. 55 g. 1. Renräkning skall hållas, då Konungen så bestämmer. Närmare före- skrifter angående räkningens verkställande meddelas av Konungen.

• Sida 27
•  Original

Om räkning minst vart tredje år av renar i nordligaste delen av Norr- bottens län är särskilt stadgat.

2. Konungens befallningshavande må ock på framställning av lappfogden förordna om hållande av tillfällig renräkning i nödig omfattning, där grun- dad anledning finnes, att renlängd, som enligt 14 % skall upprättas, är fel- aktig i avseende å en eller flera renägares renantal. Utvisar renräkningen betydande felaktighet i renlängden, skall kostnaden för räkningen stanna på lapp, vars reninnehav så väsentligt avviker från det i längden för honom angivna, att hans uppgifter till densamma måste anses lämnade mot bättre vetande.

3. Renskötande lapp vare pliktig att utan ersättning samla och biträda vid, räknandet av den hjord, till vilken hans renar höra, vid äventyr att nödig hjälp eljest må anskaffas på hans bekostnad.

Om vissa upplåtelser å de lapparna anvisade områden.

56 %.

Ej må å de områden, som blivit till lapparnas uteslutande begagnande anvisade, bete, slåtter, jakt eller fiske eller annan nyttighet av lapparna till annan upplåtas. Sker sådan upplåtelse, vare den ogill. _

Finnes inom dessa områden bete, slåtter, grustäkt eller annan därmed jämförlig nyttighet, som icke av lapparna användes, och kan upplåtelse därav ske utan intrång eller skada för renskötseln, må sådan upplåtelse kunna av Konungens befallningshavande mot avgift meddelas.

Kan inom sådana områden upplåtelse av rätt till jakt eller fiske ske utan fara för tillgången på vilt eller fisk och utan besvärande intrång för lap- parna, äge Konungens befallningshavande tillåta annan att mot avgift där- städes jämte lapparna utöva jakt eller fiske. Vid sådan upplåtelse samt vid jakt- och fiskerättens utövande skall iakttagas vad i avseende å förbud att utan Konungens tillstånd döda eller fånga vissa djurarter samt i övrigt be- träffande tid och sätt för nyttjande av jakt och fiske gäller.

Finnes ovan odlingsgränsen eller inom renbetesfjällen å fastighet, som förvärvats med hänsyn till renskötseln, eller å nybygge, vilket återfallit till kronan, eller å fjällägenhet eller å annan därmed jämförlig lägenhet upp- låtelse av nyttjanderätt till inägor kunna utan avsevärt men för renskötseln äga rum, må ock Konungens befallningshavande kunna mot avgift meddela sådan upplåtelse.

Har bete, slåtter eller inägor upplåtits, stånde den, till vilken upplåtel— sen skett, själv ansvar för skada, som av renar förorsakas å växande eller bärgad gröda, utan så är att renarnas ägare handlat i syfte att skadan gora.

Innan upplåtelse äger rum, skola de lappar, vilka äga rätt att uppehålla sig med sina renar å området, höras i ärendet.

Medel, som iniiyta genom upplåtelse, varom i denna paragraf är stadgat, skola enligt de bestämmelser, som givas av Konungen, användas till förmån för lapparna.

• Sida 28
•  Original

Om renskötsel efter särskilt tillstånd. 57 s.

1 |

Å trakter i Norrbottens län nedom lappmarksgränsen, där renskötsel året 1 om av ålder förekommer, må lapp efter särskilt tillstånd av Konungens be— fallningshavande driva renskötsel.

Vill lapp erhålla sådant tillstånd, har han att till Konungens befallnings- havande ingiva ansökning med uppgift om den trakt, inom vilken han vill driva renskötsel, det antal renar han och hans husfolk äga samt huruvida och i sådant fall till vilket antal han avser att taga skötesrenar i sin vård. Över ansökningen skall vederbörande kommun höras.

Finner Konungens befallningshavande behov föreligga för en väsentlig del av traktens befolkning att renskötsel fortfarande drives å trakten, och anses sökanden lämplig såsom renskötare, möter ej heller i övrigt hinder för bifall till ansökningen, må Konungens befallningshavande lämna sökan— den tillstånd att på viss tid, ej överstigande tio år, driva renskötsel å den angivna trakten; och skall Konungens befallningshavande i sammanhang härmed bestämma lappby och betesområde, varinom renskötseln må drivas, varest och huru fiyttningsvägar må tagas, det högsta antal renar, sökanden må föra på bete samt, därest tillståndet avser jämväl rätt att hava skötes— renar, huru stor del av renhjorden, som sökanden och hans husfolk högst må innehava för egen räkning, ävensom de särskilda villkor i övrigt, under vilka renskötseln må äga rum.

Hava efter tillståndets meddelande förutsättningarna för renskötselns dri— vande inom den angivna trakten ändrats eller finnes eljest betesrättens ut— övande medföra olägenheter, må Konungens befallningshavande återkalla det givna tillståndet eller vidtaga ändring i de föreskrivna villkoren eller med— dela nya villkor.

Varder lapp, som erhållit tillstånd till renskötsel, stadigvarande förhindrad att begagna sig av den medgivna rättigheten, äger Konungens befallnings- havande medgiva annan lapp att under återstoden av tiden eller någon del därav driva renskötsel inom området. Lag samma vare, där lappen avlider innan tiden för tillståndet utlöper och dödsbodelägarna anses icke lämp- ligen kunna eller böra utöva rättigheten.

58 %.

De i denna lag meddelade bestämmelser skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse i fråga om sådan renskötsel, som avses i57 %, med följande tillägg och undantag:

1) Till lappby hör lapp, som jämlikt meddelat tillstånd driver renskötsel inom densamma, ävensom hans hustru och hemmavarande barn samt lap- ska tjänare. Såsom tillhörande lappby räknas jämväl ägare av skötesrenar, vilka sådan lapp har i sin vård; dock må skötesrenägare ej deltaga i över— läggningar och beslut i andra frågor än som röra hans rätt såsom renägare i byn.

• Sida 29
•  Original

Ordningsman i lappby utses av Konungens befallningshavande. 2) Visar lapp, som erhållit tillstånd till renskötsel, försumlighet vid dri- vande av densamma, eller finnes han eljest olämplig såsom renskötare, äge Konungens befallningshavande, utan iakttagande av vad i 19 & finnes för sådant fall stadgat, fråntaga honom den medgivna rättigheten; och skall i fråga om rättighetens överlåtande å annan vad i 57 & sista stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

3) Beträffande rätt till skogsfång tillkommer lapp, som här avses, att å mark under kronans omedelbara disposition samt å kommun till- hörig allmänningsskog för eget behov taga torra träd och vindfällen, skogs- avfall, en- och videbuskar ävensom å utmark växande lövträd för tillfälligt behov samt tall— och grantjur till slöjdvirke,

samt att jämväl å annan mark under flyttning mot betalning enligt or— tens pris taga virke, som nyss sagts, dock endast till bränsle, samt till tält— stänger och kåtor, bodar och ställningar för förvaring av lappens tillhörig— heter ävensom slöjdvirke.

4) Vad i 36 % stadgas om rätt till jakt och fiske skall icke äga tillämp- mng.

5) För all skada, som förorsakas vid betning av renar, skall ersättning utgivas av renarnas ägare; och skall lappby enligt Konungens befallnings- havandes bestämmande utgöra ett eller flera skadeersättningsområden, var— inom de renägare, som tillhöra området, skola vara underkastade gemensam ansvarighet för skada.

6) Beträffande skyldighet enligt 49 % 1 mom. för ägare av hund att hålla hunden bunden eller instängd eller försedd med klubba må Konungens be- fallningshavande medgiva den lättnad, som av förhållandena påkallas.

7) Innefattar tillstånd att driva renskötsel rätt för lappen att hava skö- tesrenar, må den, vilken är bosatt inom lappbyns område och där äger eller brukar jordbruksfastighet, på de närmare villkor och iden utsträckning Konungens befallningshavande bestämmer hava renar i vård hos lappen, dock ej flera för hushåll räknat än tjugu, kalvar under ett års ålder häri ej inbegripna.

Dragrenar må en var hava under vård av lapp på sätt här sägs.

Skötesrenägare ha1 i fråga om skötesrenaina enahanda förpliktelser en- ligt denna lag som lappen för sina egna renar.

Åsidosättes något av vad Konungens befallningshavande på sätt ovan sägs föreskrivit med av seende å rätten att hava skötesrenar, må Konun- gens befallningshavande förordna, att de renar, som olagligen hållas, skola levande eller slaktade försäljas för renägarens räkning; och skall kostnaden för renarnas omhändertagande och försäljning gäldas av köpeskillingen.

8) Benräkning skall hållas, när Konungens befallningshavande så prövar nödigt, dock att mellan varje renräkning ej må förfiyta mera än fem år. Kostnad för sådan renräkning bestrides av renägarna i förhållande till vars och ens renantal. -

• Sida 30
•  Original

Strafl'bestämmelser.

59 %.

1. Med böter från och med fem till och med etthundra kronor straffes:

a) den som underlåter att i behörig ordning göra anmälan, varom i 18 g 1 mom. och 47 g 1 mom. tredje stycket förmäles, eller i sådan anmälan lämnar veterligen oriktig uppgift,

b) lapp, vilken mot stadgandet i 24 å har getter på bete till större antal än där är medgivet,

c) lapp, som i strid mot bestämmelserna i 25 % uppför ringgärde eller annat stängsel,

d) lapp, som överträder jämlikt 32 % meddelat förbud till förekommande av fara för skogens bevarande eller föryngring,

e) lapp, som mot stadgandet i 34% vid avverkning uppenbart åsidosätter meddelade bestämmelser till skydd för skogen eller föreskrift, som givits vid anvisning eller utsyning av skog,

f) den som överträder påbud, som i 48 % stadgas eller enligt samma pa- ragraf av Konungens befallningshavande meddelats, om hunds förseende med halsband,

g) den som håller renar i vård hos renskötande lapp i annat fall eller till större antal än denna lag medgiver eller som vid begagnande av rättig- heten att hava renar under lapps vård åsidosätter något av vad som före- skrivits i avseende å denna rätts utövande.

2. Med böter från och med fem till och med trehundra kronor straffes:

a) lapp, som av skogen tager mera virke än till hans eget behov er— fordras, eller som tager virke i annan ordning än i 26, 27 eller 31 & sägs,

b) lapp, som uppsåtligen eller genom vårdslöshet vid bevakningen av sina renar vållar, att renarna göra skada, som skall ersättas enligt denna lag, så framt ej förlikning träffats om skadans ersättande eller den ersätt- ningsskyldige gjort sådant medgivande, att efter ty i 40 % sägs, utmätning för ersättningens belopp må hos honom ske,

0) lapp, som lämnar veterligen oriktig uppgift vid upprättande av ren- längd.

3. Med böter från och med fem till och med femhundra kronor straffes :.

a) lapp, som uppsåtligen eller av vårdslöshet låter sina renar inkomma å trakt, där rätt till renbete enligt denna lag icke är medgiven eller vid den, tid icke må utövas, eller förorsakar, att hans renar inkomma på främmande lappbys område,

b) lapp, som mot bestämmelserna i 10 % utan vederbörligt tillstånd flyttar från en lappby till en annan eller eljest infiyttar i lappby,

e) den som mot stadgandet i 17 % gör flyttningsväg obrukbar för lapparna eller försvårar framkomligheten å densamma,

(1) den som mot stadgandet i 33 % bortför virke eller gör sådant obruk— bart för lapparna,

• Sida 31
•  Original

e) den som på sätt i 47 & förmäles uppsåtligen eller genom vårdslöshet fäller, misshandlar eller ofredar ren eller förorsakar, att ren vid skogsav- verkning skadas eller dödas, ' f) den som i strid mot i denna lag givna bestämmelser underlåter att hålla hund bunden eller instängd eller försedd med klubba, g) den som uppsåtligen förhindrar eller stör renräkning eller renskiljning, varom i denna lag eller byordning stadgas. 4. Ej må straff, som i denna paragraf är stadgat, tillämpas, där gärningen eljest i lag är belagd med strängare straff.

60 &.

Renar, som hållas i andra fall än i denna lag avses, må ej föras på bete å mark, varöver renägaren ej förfogar, vid påföljd av böter enligt allmän lag samt skyldighet att ersätta skadan. Är i fråga om sådan ren— ägares hjord allmänt veterligt, att därtill hörande djur pläga olovligen in- komma på annans mark, äge Konungens befallningshavande att på ansök- ning av markens ägare förordna, att hjorden må nedslaktas och försäljas för renägarens räkning; och skall kostnaden för renarnas omhändertagande och försäljning gäldas av köpeskillingen.

Om åtal, besvär och verkställighet. 61 %.

1. Förseelser enligt denna lag samt enligt byordning åtalas vid allmän domstol.

2. Förseelser enligt 59 % 1 mom. c) och 6) samt 2 mom. a) må, där de endast förnärma enskild persons rätt, ej åtalas av allmän åklagare, såvitt ej målsäganden angiver dem till sådant åtal. Lag samma vare beträffande för- seelser, om vilka handlas i 59 % 3 mom. e), dock att, där ren, varom i sagda lagrum förmäles, är omärkt eller målsägaren ej känd, allmän åklagare äger utan angivelse tala i saken, jämväl i fråga om skadestånd.

3. Förseelser, som avses i 59 ä 2 mom. b) och 3 mom. a), må, där de endast förnärma enskild persons rätt, icke åtalas av annan än målsägande.

62 %.

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Viten, ådömda för överträdelse av byordning, skola enligt bestämmelser, som med— delas av Konungen, användas till förmån för länets lappar. Saknas till- gång till fulla gäldandet av böter eller viten, förvandlas de enligt allmän strafflag.

63 %.

Lapp, som har renhjord under sin vård, vare pliktig att, då Konungens befallningshavande, landsfogde, lappfogde eller landsfrskal för verkställande av utmätning, rannsakning efter stulna renar eller annan laga orsak på- fordrar renhjordens hopsamlande eller urskiljning av ren från andra renari hjorden, sådan handräckning verkställa.

• Sida 32
•  Original

Tredskas lapp att lämna påfordrad handräckning, må sådan anskaffas på den tredskandes bekostnad.

64 %.

Över de av Konungens befallningshavande utfärdade byordningarna även— som över de närmare föreskrifter eller åtgärder, vilka det enligt denna lag eller eljest tillkommer Konungens befallningshavande att meddela eller vid- taga, äger den, som anser sin rätt därav förnärmad eller obehörigen inskränkt, att hos Konungen anföra besvär inom den tid, som är bestämd för över- klagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut; skolande dock, där ej ändringssökandet därigenom varder onyttigt, beslutet utan hinder av besvär lända till efterrättelse intill dess annorlunda kan bliva vederbörligen förordnat.

Övergångsbestämmelser.

65 %.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari Genom denna lag upphäves lagen den 1 juli 1898 (nr 66) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige tillika med alla de stadganden, vilka innehålla ändring i eller tillägg till nämnda lag, ävensom lagen den 6 juni 1925 (nr 181) angående minskning i vissa fall av renantalet inom lappby.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall sådan bestämmelsei stället tillämpas. .

Under en tid fem år, räknat från och med den dag, då denna lag trätt i kraft, skola lapparna bibehållas vid dem nu tillkommande rätt att hava renar i vård hos annan.

• Sida 33
•  Original

Förslag till Lag om renmärken.

Med upphävande av lagen den 1 juli 1898 (nr 67) om renmärken, för- ordnas som följer:

1 %. Ben, tillhörig den, som har rätt till renbete enligt lagen denna dag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige, skall vara försedd med ägarens av häradsrätten fastställda märke, anbragt i renens öron.

2 %.

Fastställelse å renmärke sökes vid häradsrätten i den ort, där renägaren eller, om han icke själv är renskötande lapp, den lapp, som vårdar hans renar, har sitt hemvist; och inlämne därvid sökanden i två exemplar en av- bildning av märket enligt den form och av den storlek, nedanstående av- bildning utvisar. Över ansökningen skall utlåtande avgivas av lappfogden, som hör lapparna och inhämtar särskilt yttrande av vederbörande ord- ningsman.

Finner häradsrätten märket vara så inrättat, som i 3 % sägs, och möter ej heller i övrigt enligt denna lag hinder, fastställe häradsrätten märket.

I fråga om renar, som med särskilt tillstånd föras på bete nedom lapp- marksgränsen i Norrbottens län, sökes fastställelse å renmärke vid härads- rätten i den ort, där renarna föras på bete, och skall lappfogden, jämte det yttrande inhämtas av vederbörande ordningsman, lämna andra renägare i orten tillfälle att yttra sig över ansökningen.

Fram.

3 %. Renmärke skall för att vinna fastställelse vara så inrättat, att det tydligt skiljer sig från andra inom tingslaget eller angränsande tingslag förut lag- ligen använda renmärken, samt att detsamma ej lätt kan förändras till sådant

• Sida 34
•  Original

äldre märke eller äldre märke förändras till likhet med det, varå fastställelse sökes. 4 %.

Renmärke må ej fastställas för annan renägare, än som i 1 % omförmäles, ej heller må renägare samtidigt hava mer än ett fastställt renmärke.

5 &.

Vill den, som har fastställt renmärke, icke vidare vid renmärkning be— gagna detsamma, anmäle han sådant hos häradsrätten, som avlyser märket. Ä ren, som då är försedd med dylikt märke, må detsamma fortfarande bibe- hållas, men andra renar må ej därmed märkas. Ej må utan förre ägarens samtycke sådant märke för annan renägares räkning fastställas innan fem år förflutit från det avlysningen skedde.

Har fastställt märke under tio år icke varit vid renmärkning begagnat, anses fastställelsen hava förfallit, ändå att avlysning ej skett; och vare sedan ej hinder för märkets fastställande för annan renägares räkning.

6 %.

1. Har någon genom avtal eller på annat sätt förvärvat rätt till annans fastställda renmärke, och vill han vid renmärkning begagna detsamma, an— mäle han sådant hos häradsrätten, som, där hinder ej möter enligt 4 %, för hans räkning registrerar märket.

2. Flyttar lapp med renar till lappby inom annat tingslag, åligge honom att sist inom ett år efter inflyttningen hos häradsrätten anmäla sitt fast— ställda renmärke till registrering.

7 %.

Vid häradsrätten skall föras förteckning över de av häradsrätten fast— ställda och registrerade renmärken jämte de renägare, för vilkas räkning fastställelsen eller registreringen skett. I förteckningen anmärkes ock, när renmärke avlysts eller fastställelse därå visats hava förfallit. Under juli månad varje år skall utdrag ur nämnda förteckning, omfattande tiden från och med juli månad föregående år till och med juni månads utgång under löpande året, insändas till Konungens befallningshavande i länet, som på lämpligt sätt offentliggör utdraget.

Närmare föreskrifter om förteckningarnas förande meddelas av Konungen.

8 &.

Övergår märkt ren genom laga fång till ny ägare, må å renen bibehållas det redan anbragta märket, försett med sådant av ordningsmannen inom lappbyn gillat avbrott, som kan vara erforderligt för att skilja renen från andra renar med samma huvudmärke. Å sådant avbrottsmärke erfordras icke fastställelse. Kalv efter renko, försedd med avbrottsmärke, skall märkas med ägarens fastställda märke.

• Sida 35
•  Original

35 9 g.

1. Märkning av renkalvar, som blivit födda under året, skall vara verk— ställd före den 1 november. Försittes denna tid, äge ordningsmannen inom lappbyn, där han finner det lämpligen kunna ske, på den försumliges be- kostnad låta verkställa renmärkningen.

2. Anträffar lapp, som verkställer renmärkning, bland sin hjord annans renko med omärkt kalv, vare han pliktig att mot gottgörelse av ägaren märka kalven med moderns märke, eller, om detta är avbrottsmärke eller avlyst märke och han äger kännedom om ägarens fastställda märke, med detta senare.

3. Anträffas inom lappby eller eljest i lapps hjord äldre omärkt ren, skall djuret överlämnas till och omhändertagas av ordningsmannen samt nedslaktas och försäljas eller ock levande försäljas samt med nya ägarens märke förses. Av medel, som genom försäljningen inHyta, erhålle ordnings— mannen skälig gottgörelse, varefter återstoden tillfaller lappbyn. Lag samma vare, om efter den 1 november inom lappby eller eljest i lapps hjord anträEas omärkt årskalv, som icke följer modern.

10 %.

Anträffas inom lappby eller eljest i lapps hjord ren, vars märke blivit förstört eller förfalskat, skall renen omhändertagas och vårdas av ordnings- mannen eller den lapp, han därom anmodar. Dylik ren skall därefter vid tillfälle, då. lapparna i trakten mera allmänt samlas, för dem till granskning uppvisas. Finnas därvid sannolika skäl för att renen tillhör uppgiven ren- ägare, äger denne återtaga renen mot erläggande av skälig skötarlön och ersättning för andra kostnader. I annat fall skall renen genom ordnings- mannens försorg nedslaktas och försäljas, samt med inflytande försäljnings- medel så förfaras, som i 9 % sägs.

Vad sålunda stadgats gäller även i fråga om ren med okänt märke, som anträffas inom lappby eller eljest i lapps hjord; dock att, därest renen ej varder av rätta ägaren ätertagen på sätt i första stycket sägs, en noggrann avbildning av renens märke genom ordningsmannens försorg skall insändas till lappfogden, som på lämpligt sätt kungör märket med uppfordran till ägaren att anmäla sig inom två år från försäljningsdagen vid äventyr att behållningen av försäljningen tillfaller lappbyn.

11 %.

1. Den som vid märkning av egna renar eller av renar, vilka han har under sin vård, i annat fall än i 8 % här ovan sägs begagnar märke, som ej blivit av häradsrätten för renägaren fastställt, eller märke, som är avlyst, .straffes med böter från och med tjugufem till och med tvåhundra kronor.

2. Anbringar någon sitt märke å omärkt ren, till vilken han icke är ägare, dömes, där ej förseelsen är straffbar efter allmän lag, till böter från och med femtio till och med femhundra kronor.

• Sida 36
•  Original

3. Den som i det fall, varom i 6 % 1 mom. sägs, vid renmärkning be- gagnar annans fastställda renmärke, innan detsamma blivit för honom vid häradsrätten registrerat, eller som underlåter den i 6 5 2 mom. föreskrivna anmälan till registrering, böte från och med fem till och med femtio kronor.

12 ä.

1. Innehar någon inom Norrbottens, Västerbottens eller Jämtlands län oarbetad renhud, varå öronen blivit bortskurna eller renmärket eljest för— stört, och kan han ej visa, att renmärket blivit utan bedräglig avsikt bort- taget eller förstört eller att huden blivit märkt på sätt i 3 mom. här nedan sägs, böte från och med fem till och med trehundra kronor, där han ej efter allmän lag straffas för olovlig åtkomst av godset.

2. Lag samma vare, om någon inom Norrbottens eller Västerbottens läns lappmarker eller renbetesfjällen i Jämtlands län anträffas forslande kött av slaktad ren utan tillhörande renhud under sådana förhållanden, att antagas kan, det köttet föres från slakt ute å mark.

3. Hud och kött, varom ovan förmäles, må av allmän åklagare, lapp— fogde, lapptillsyningsman eller ordningsman tagas i beslag och köttet för— säljas. Huden skall medelst stämpling eller på annat sätt så märkas, att därav tydligen kan ses, att den varit föremål för beslag. Varder den, från vilken beslaget gjorts, i saken fälld, skall det beslagtagna godset eller, om det är sålt, dess behållna värde tillfalla beslagaren; finnes särskild angivare, tage han hälften därav.

4. Inom Norrbottens eller Västerbottens läns lappmarker eller renbetes- fjällen i Jämtlands län må ock beslag, på sätt i 3 mom. är sagt, göras & hud eller kött efter slaktad ren, som finnes dolt eller undanstucket 5. plats, den där ej kan såsom vanligt förvaringsställe anses, såsom i lada,i höstack eller ute å mark. Sålunda verkställt beslag låte beslagaren ofördröjligen kungöra i socknens kyrka; och äge den, som vill göra anspråk å godset, att inom en månad därefter anmäla sig hos beslagaren samt, där hans rätt icke finnes ostridig, instämma denne senast till det ting, som infaller näst efter en månad från det anmälan gjordes. Sker det ej, eller kan den som stämde ej visa sin rätt till godset, gånge med detsamma eller dess behållna värde som ovan är sagt.

5. Vad nu är stadgat utgöre ej hinder för vederbörande målsägande att, där någon fälles till ansvar efter allmän lag för olovlig åtkomst av gods, som enligt förestående bestämmelser blivit taget i beslag, tillgodonjuta den rätt till godset eller dess behållna värde, som lagligen må tillkomma honom.

13 %.

Överträdelse av denna lag åtalas av allmän åklagare inför allmän domstol. År 1 fall, som i 11 % 2 mom. sägs målsäganden ej okänd, äge allmän åklagare tala i saken jämväl i fråga om skadestånd, vilket i ty fall skall tillfalla den lappby, dit renen kan antages hava hört.

! !

• Sida 37
•  Original

14 %. Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt allmän strafflag.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den . Vad i denna lag stadgas verkar icke rubbning ifastställelse av renmärke, som meddelats med stöd av äldre lag.

• Sida 38
•  Original

Förslag

till

Lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1919 (nr 445) innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 5 februari 1919 mellan Sverige och Norge angående flyttlapparnas rätt till renbetning.

Härigenom förordnas, att 8, 43 och 45 åå i lagen den 20 juni 1919 (nr 445), innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 5 februari 1919 mellan Sverige och Norge angående Hyttlapparnas rätt till renbetning, skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse samt att sist— berörda paragraf skall erhålla överskrift på sätt här nedan sägs:

8 %.

Då enligt 45 & 2 mom. renräkning äger rum inom de områden, som upp- tagas av de nuvarande lappbyarna Könkämä, Lainiovuoma, Sarivuoma och Talma, skola de norska renar, som finnas inom områdena vid tiden för räk- ningen, ingå i densamma. Renarnas ägare och vaktare vare pliktiga att på anfordran lämna nödigt biträde vid räkningen.

43 %. Då Konungens befallningshavande ————— från renar. Saknas tillgång till gäldande av böter, som skola indrivas enligt denna paragraf, varde de förvandlade enligt allmän strafflag.

Minskning av renantalet inom lappby samt renräkning.

45 &. 1. Därest med hänsyn till de i konventionen meddelade bestämmelser angående de svenska lapparnas rätt till renbetning i Norge skulle befinnas nödigt, att renantalet inom någon eller några lappbyar minskas, äge Konungens befallningshavande efter lapparnas hörande härom förordna, därvid på Ko— nungens befallningshavande ankommer att bestämma omfattningen av minsk- ningen samt huru den skall fördelas på särskilda lappbyar; och skall beträf- fande ordningen och sättet för minskningen vad i lagen om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige är stadgat om minskning i vissa fall av renantalet inom lappby äga motsvarande tillämpning. 2. Minst vart tredje år skall Konungens befallningshavande i Norrbottens län, så framt ej väderleksförhållanden lägga hinder i vägen, låta verkställa

• Sida 39
•  Original

tillförlitlig räkning av alla renar inom de områden, som upptagas av de nu- varande lappbyarna Könkämä, Lainiovuoma, Sarivuoma och Talma.

Om utgången av räkningen skall Konungens befallningshavande snarast möjligt lämna vederbörande fylkesman meddelande.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den

• Sida 40
•  Original

• Sida 41
•  Original

• Sida 42
•  Original

• Sida 43
•  Original

Förslag till lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige.

Ämnets formella behandling.

Den är 1919 tillsatta lappkommittén har i sitt år 1923 avgivna förslag ansett sig böra uppdela ämnet i två särskilda huvudförfattningar, nämligen en lag om fjällrenskötsel och en lag om skogsrenskötsel. Avsikten härmed angives hava varit att göra stadgandena angående renskötseln och därmed sammanhängande förhållanden i görligaste mån lättlästa för vederbörande lappar, så att fjällappen endast skulle behöva syssla med honom vidkom- mande bestämmelser och skogslappen endast med sådana, som anginge honom. Härav har blivit en följd, att ett iiertallagrum, som ägde bet - delse såväl för fjällrenskötseln som för skogsrenskötseln, återkommer helt eller i det närmaste likalydande i båda lagarna. Departementschefen ansåg sig, även om icke överallt en fullt utpräglad skillnad mellan ifrågavarande grupper av lappar förelåge, dock, framför allt av praktiska skäl, böra biträda kommitténs förslag härutinnan.

Lagrådet har ansett det böra tagas under övervägande, huruvida icke den skillnad i fråga om det rättsliga reglerandet, som borde göras mellan fjäll- lappar och skogslappar, lämpligen kunde genomföras utan uppdelning av ämnet i två lagar; och lagrådet har i detta sammanhang framhållit, att den av kommittén föreslagna uppdelningen medfört en mycket betydlig förlängning av lagtexten och att densamma, om den än skulle göra stadgandena mera lättlästa för vederbörande lappar, å andra sidan skulle göra det svårare att överblicka, vari de, i allt fall till vissa områden inskränkta, skiljaktigheterna mellan de för båda slagen av lappar givna rättsreglerna bestode.

Uppdelningen av ämnet i två särskilda lagar har ansetts icke böra bibe- hållas. De fördelar, som därmed skulle vinnas, synas icke kunna uppväga de olägenheter, som en så. avsevärd förlängning av lagtexten givetvis med- för. Härtill kommer, att den av lagrådet framhållna svårigheten att över- blicka, vari skiljaktigheterna mellan de särskilda lagarna bestå, säkerligen skulle bereda även de renskötande lapparna icke ringa besvär, då även dessa mången gång torde hava intresse av att erhålla kännedom om dessa skilj- aktigheter. I förevarande förslag hava alltså bestämmelserna för de olika slagen av renskötsel sammanförts i en lag. Härvid har man sökt att i de fall, då olika regler böra gälla för fjäll- och skogsrenskötsel, i lagtexten markera skillnaden så tydligt som möjligt, varjämte det ansetts böra und- vikas att i mindre väsentliga detaljer giva olika bestämmelser för det ena eller andra slaget av renskötsel. Några praktiska olägenheter härav synas icke behöva befaras.

I det följande komma kommitténs förslag till lag om fjällrenskötsel och till 1håg om skogsrenskötsel att betecknas, det förra med F. och det senare mec .

Om rätt att driva renskötsel samt om fjällrenskötsel och skogs- renskötsel. 1 %. Denna paragraf saknar, utom vad angår stadgandena i 2 och 3 styckena, motsvarighet i gällande lag. I kommitténs förslag motsvaras paragrafen av 1 % 1 och 2 styckena samt 2 % i F. och S.

• Sida 44
•  Original

Den år 1898 utfärdade renbeteslagen, som i allmänhet ej är tillämplig å andra lappar än dem, som idka renskötsel, angiver icke, huru man bör be- döma frågan om en person skall räknas för lapp eller icke. De i lagen medgivna särskilda rättigheterna lära alltså enligt denna tillkomma varje erson, som på grund av språk och härstamning enligt det allmänna upp- attningssättet framträder som lapp.

Frågan efter vilka grunder man bör bedöma en persons egenskap av lapp eller icke lapp blev föremål för prövning i samband med en till 1917 års riksdag avlåten proposition nr 169 med förslag till lag angående ändring i vissa delar av 1898 års renbeteslag. Det i propositionen framlagda lagför- slaget innehöll i dess 39 å en definition å vad med lapp enligt renbetes- lagen skulle avses. Riksdagen antog den i propositionen föreslagna defini- tionen å lapp att gälla allenast i sådana fall, då fråga var om rätt för lapp att hava renar under annans vård, samt ansåg, att frågan i övrigt borde anstå till dess den allmänna revisionen av lapplagstiftningen företoges. Gre— nom lag den 19 juni 1917 (nr 337) infördes såsom 38 å i 1898 års lag en efter riksdagens beslut lämpad bestämmelse i förevarande hänseende. Rö— rande de i samband med 1917 års proposition i frågan avgivna yttrandena ävensom frågans riksdagsbehandling hänvisas till departementschefens an- förande till statsrådsprotokollet den 30 maj 1924 vid remissen till lagrådet av kommitténs betänkande.

När i gällande renbeteslag enligt den lydelse, den erhållit genom 1917 års lag. talas om rätt för lapp att hava renar under annans vård, förstås med lapp den, vars fader i någon mån är av lapsk härstamning, dock endast såvitt antingen fadern eller dennes fader drivit renskötsel såsom stadigva- rande yrke utan att samtidigt bruka hemman eller nybygge eller biträda vid bruket av sådan fastighet. I fråga om den som är av oäkta börd skola moderns i stället för faderns härstamning och yrke komma i betraktande. Kvinna, som är eller varit gift med den, som skall räknas för lapp, anses ock såsom lapp. "

lapparnas landsmöte i Ostersund år 1918 antogs beträffande förelig- gande fråga en resolution, vari yrkades, att den av Kungl. Maj:t i 1917 års roposition under 39 % föreslagna definitionen å lapp måtte i sin helhet bortfalla, samt att, därest en revision av renbeteslagen nödvändiggjorde en förklaring över, vem som enligt nämnda lag skulle anses för lapp, och en dylik förklaring nödvändiggjorde att beröra hemmansbruk och renskötsel, detta borde komma i fråga först då en lapp lämnade renar i annans vård, (1. v. s. i överensstämmelse med nu ällande bestämmelser. Rörande reso- lutiåmens innehåll i övrigt hänvisas tilI departementschefens ovannämnda ytt— ran e.

I konventionen med Norge av år 1919 har rättigheten att i enlighet med densamma låta svenska renar beta i Norge förbehållits nomadiserande lapp. Såsom sådan anses enligt konventionen allenast person av lapsk härkomst, som på stadigvarande sätt personligen följer och bevakar sina renar och icke, med visst undantag, samtidigt brukar hemman eller nybygge eller bi— träder vid bruket av sådan fastighet.

Lappkommittén har behandlat frågan och därvid med frångående av dei 1917 års proposition upptagna bestämmelserna föreslagit, att såsom lapp skall anses en var, vilken på 'und av härstamning och med hänsyn jämväl tilll att han eller hans förfä er drivit renskötsel blivit såsom lapp kyrko- s r1ven.

Departementschefen ansåg i likhet med vissa av de myndigheter, som yttrat sig över kommitténs förslag, det icke lämpligt att lägga i präster- skapets hand eller således att låta 1 administrativ väg avgöras, huruvida en

• Sida 45
•  Original

person skulle anses såsom lapp, i synnerhet som en sådan prövning mången gång i det särskilda fallet vore förenad med stora svårigheter. Departe- mentschefen ansåg, att förutsättningen för en persons egenskap av lapp borde angivas i lag. Att härvid upptaga detaljerade bestämmelser syntes emellertid av praktiska skäl icke kunna ske, varför man enligt departements— chefens mening finge inskränka sig till att såsom förutsättning endast an- giva härstamningen.

Uti 2 å i det till lagrådet remitterade förslaget upptogs alltså ett stad- gande av innehåll, att såsom lapp skulle anses en var, vilken vore av lapsk härstamning, varjämte de av kommittén föreslagna bestämmelserna om s. k. blandade äktenskap bibehöllos oförändrade.

Lagrådet har på anförda skäl förklarat, att det syntes vara nödi t att taga under förnyad omprövning, huruvida ett generellt bestämman e av lappegenskapen skall göras i lagen och i så fall huru detta bestämmande skall ske.

Renskötsel, i den mån den får drivas med anlitande av annan mark än renägarens, är enligt gällande lagstiftning ett monopol för lapparna, och härutinnan har någon ändring icke ifrågasatts. Emellertid visar lappkom— mitténs utredning, att en avsevärd del av lapparna numera övergivit ren- skötseln och ägnat sig åt andra näringar. Sålunda äro enligt kommitténs utredning bland fjällapparna omkring 40 % renskötande och omkring 60 % icke renskötande; för skogslapparna äro motsvarande siffror 20 % och 80 %. För att förhindra att det 5. k. lapprivilegiet komme andra tillgodo än dem som skäligen kunde göra anspråk därpå har tanken uppstått att bland annat genom fastställande i lagen av begreppet lapp begränsa kretsen av dem, som borde få åtnjuta de särskilda lapprättigheterna. Intet av de i sådant hänseende framkomna förslagen synes dock vara tillfredsställande. Att, på sätt skett i det till lagrådet remitterade förslaget, utsträcka lapprivilegiet till alla, som, huru avlägset som helst, kunna visa härstamning från en person av den lapska folkrasen, torde vara att, såsom lagrådet anmärkt, fastställa lappegenskapen på ett sätt, som strider mot allmänna uppfattningen. Det synes ej heller vara lämpligt att såsom lappkommittén föreslagit låta admi- nistrativ myndighet avgöra, huruvida en person skall anses såsom lapp eller icke.

På sätt ovan nämnts föreslogs redan i 1917 års proposition att på visst sätt begränsa antalet av de personer, som borde komma i åtnjutande av lapprivilegiet. Härtill finnas numera ytterligare skäl. Genom 1919 års kon- vention med Norge skedde ej oväsentliga inskränkningar i rätten att föra svenska renar på bete i Norge. Såväl dessa inskränkningar som andra om- ständigheter hava medfört, att betestillgången för närvarande icke är till- räcklig för det befintliga antalet renar, och att särskilda åtgärder måst vid- tagas för att nedbringa detta antal. Den begränsning av rättigheten att driva renskötsel, som alltså icke lärer kunna undvikas, torde dock icke böra ske genom ett generellt bestämmande i lagen av begreppet lapp. Med ut- trycket lapp i lagens mening synes böra avses varje person av lapsk här- komst. Däremot torde det vara lämpligt att i lagen angiva de förutsättningar, under vilka personer av lapsk härkomst må komma i åtnjutande av rätten att driva renskötsel och därmed förenade förmåner. Härvid synes det rim- ligt och naturligt, att på sätt i 1917 års proposition föreslogs, från rättig- heten i första hand utesluta sådana lappar, vilkas förfäder i vissa led övergivit renskötseln och ägnat sig åt annat yrke. På grund härav hari paragrafens första stycke stadgats, att rätt att driva renskötsel enligt lagen tillkommer person av lapsk härkomst, såvitt hans fader eller moder eller någon av dessas föräldrar såsom stadigvarande yrke drivit renskötsel eller biträtt i

• Sida 46
•  Original

dylik näring. Att, såsom i 1917 års proposition, göra åtskillnad mellan det fall att renskötseln bedrivits av lappens fader eller farfader och det fall att den utövats av någon av hans övriga, manliga eller kvinnliga, förfäderi samma led synes icke vara befogat. Om exempelvis en lapp, vars fader eller farfader icke drivit renskötsel, efter föräldrarnas död ärver en renhjord direkt av sin morfader, som idkat denna hantering, synes det obilligt, om ej lappen, därest han önskar, finge fortsätta morfaderns näring.

Under uttrycket >>lapp som driver renskötsel» torde endast innefattas sådana lappar, som själva eller genom medlemmar av sitt hushåll driva ren— skötsel. I stadgan angående nomadundervisningen i riket har enahanda be— teckningssätt kommit till användning. Det har därför ansetts nödigt angiva, att med sådan lapp likställes lapp som biträder i renskötsel.

Uti 1917 års proposition föreslogs, att renskötsel, som idkades i samband med bruk av hemman eller nybygge, ej finge komma i betraktande, när fråga yppades att åtnjuta i renbeteslagen medgivna rättigheter. Något mot- svarande stadgande förekommer ej i förevarande förslag. I detta avseende har det ansetts vara skäligt att ansluta sig till ovannämnda vid lappmöteti Ostersund år 1918 antagna resolution; sålunda har, såsom framdeles när- mare beröres, idkande av jordbruk icke ansetts böra utesluta från rätten att driva renskötsel.

Om man sålunda icke ansett sig böra lägga några svårigheter ivägen för fjäll- eller skogslappar att ägna sig åt jordbruk vare sig enbart eller jäm- sides med renskötseln, har det ej heller ansetts lämpligt att, såsom ifråga- satts, göra lapparnas rätt att driva renskötsel beroende av särskilt meddelat tillstånd. Till en sådan inskränkning i lapparnas urgamla rättighet att be- ga na sig av här ifrågavarande marker synas, såvitt nu kan bedömas, till- fyäestgörande skäl icke föreligga. Detta utesluter icke, att effektiva medel böra ställas till Konungens befallningshavandes förfogande att då så erfor— dras föreskriva minskning av antalet renar, som må föras på bete. Vad angår lapparnas bosättning för jordbruksdrift har kommittén i bestämmel- serna om nyttjanderättsupplåtelser å kronomark sökt öppna möjlighet för en dylik bosättning till beredande åt lapparna av ökade försörjningsmöjlig- heter, bestämmelser, vilka komma att i huvudsak förordas.

Det må bemärkas, att på grund av föreskriften i sista stycket av 8 & ut- övandet av rätten av driva renskötsel och åtnjuta därmed förenade förmåner är bundet vid att vederbörande tillhör en lappby.

*Uti första styckets andra och tredje punkt givas regler för de s. k. blan- dade äktenskapen, vilka regler hava sin motsvarighet uti 2 % 2 och 3 mom. i F. och S. Kvinna, som är eller varit gift med renskötande lapp, synes, ändå att hon eljest icke är därtill berättigad, böra erhålla rätt att deltaga i eller fortsätta att driva mannens yrke. Kvinna, som på grund av börd eller äktenskap är berättigad att driva renskötsel, torde vid giftermål med annan än la p, som avses i paragrafen, icke utan särskilt tillstånd få åtnjuta denna rättig et. I dessa delar överensstämmer förevarande förslag med kommitté- förslagen. — I förevarande förslag liksom i de nyssnämnda hava särskilda bestämmelser icke ansetts behövliga med avseende å barn utom äktenskap.

Paragrafens andra och tredje stycken motsvaras av 1 % 1 stycket 2 punkten och 2 stycket i kommitténs förslag.

Med hänsyn till vad lagrådet anmärkt mot F. 1 % 3 stycket har något motsvarande stadgande icke upptagits i förevarande förslag.

2 &. Denna paragrafs 1 och 2 mom. motsvaras av bestämmelserna uti 1 % 1 och 2 mom. i 1898 års lag samt F. 4 % och F. 11 5 1 och 2 mom.

• Sida 47
•  Original

Den av kommittén gjorda skillnaden mellan fjällrenskötsel och skogsren- skötsel, respektive fjällappar och skogslappar, har i förevarande förslag an- setts böra upprätthållas, ehuru av förut angivna skäl de olika slagen av ren- skötsel icke gjorts till föremål för behandling i särskilda lagar. Lagrådet har ansett det vara angeläget att i en lagstiftning, som bygger på angivna skillnad, genom definitioner få fastställt, vad med fjällappar och skogslappar skall förstås. I kommittéförslagen saknas sådana definitioner.

Atskillnaden mellan fjällappar och skogslappar och den av dem bedrivna renskötseln har icke tillkommit först genom den nu föreslagna lagstiftningen utan har bestått av ålder. Den har icke heller sin grund i någon konstitutiv olikhet mellan dessa kategorier av lappar utan är beroende på belägenheten och beskaffenheten av de områden, där renskötseln huvudsakligen bedrivas, och därav följande viss skiljaktighet i själva sättet för näringens utövande. Med skogslappar eller lappar, som driva skogsrenskötsel, avses sedan gam— malt sådana renskötande lappar, som jämväl sommartid i regel uppehålla sig med sina renar nedanför odlingsgränsen inom Västerbottens och Norr- bottens läns lappmarker och där driva sin renskötsel inom jämförelsevis begränsade områden utan längre flyttningar. Fjällapparna åter, varmed be- tecknas sådana lappar, som driva fjällrenskötsel, uppehålla sig sommartiden huvudsakligen ovan odlingsgränsen i nyssnämnda län ävensom å renbetes- fjällen i Jämtlands län samt företaga i allmänhet långa fiyttningar, vissa av dem till Norge. Vid nu angivna förhållanden synes det vara att föredraga att icke i lagtexten införa dennitioner på de olika slagen av renskötsel; utan det bör vara fullt tillräckligt att där allenast angiva de trakter, där de båda kate- gorierna av lappar äga uppehålla sig med sina renar. I praktiken torde det i framtiden lika litet som hittills möta svårigheter att avgöra, huruvida lapp driver fjällrenskötsel eller skogsrenskötsel och med hänsyn därtill bör anses såsom fjällapp eller skogslapp.

I förevarande paragraf angivas de områden, där fjällrenskötsel må drivas, samt de tider, då fjällapparna äga uppehålla sig med sina renar å de olika trakterna. Den i kommitténs förslag gjorda uppdelningen av bestämmelserna om betesområden och om betestider i olika paragrafer synes hava medfört, att dessa bestämmelser blivit mindre överskådliga än i gällande lag, varför den däri förekommande uppställningen bibehållits.

I förhållande till gällande rätt innebära bestämmelserna i förevarande paragraf ej annan ändring än att, såsom även kommittén föreslagit, fjäll- lapparnas betningsrätt å all mark nedanför odlingsgränsen i lappmarkerna, således jämväl å kronomark och å de vid avvittringen avsatta renbeteslanden, i fråga om tiden inskränkts till att i regel gälla blott vintermånaderna. I denna del hänvisas till kommitténs motivering (s. 104).

Lagrådet har mot kommittéförslaget anmärkt, att i olikhet mot gällande lag rätten för fjällapparna att använda kronans mark nedom odlingsgränsen och renbeteslanden enligt den av kommittén föreslagna lagtexten men ej enligt motiven gjorts beroende av att marken verkligen efter gammal sed- vana varit besökt av lapparna med renar. Sådan skiljaktighet mellan kom- mitténs lagtext och motiv föreligger ej blott i det avla ådet anmärkta hän- seendet utan jämväl i fråga om fjällapparnas rätt till ete nedom odlings—

änsen inom nämnda lappmarker å annan mark än kronomark och renbetes- and. Enligt gällande lag hava lapparna betesrätt å all mark nedom odlings- gränsen inom lappmarkerna oberoende av sedvanan; endast vid bestämmande av betestiderna har i visst fall hänsyn» tagits till denna. Kommittén har däremot i sin lagtext stadgat, att fjällapparna må föra sina renar på bete å mark nedom odlingsgränsen, vare sig inom eller utom lappmarkerna, allenast å. sådana trakter, som lapparna efter gammal sedvana besökt med

• Sida 48
•  Original

sina renar. Den av kommittén verkställda utredningen iver icke vid han- den, att gällande regler i denna del böra ändras. Därför åar vid paragrafens avfattning den formulering, bestämmelserna erhållit i gällande lag, i möjli— gaste mån bibehållits, och torde därigenom klart framgå, att, bortsett från den nyssnämnda begränsningen i avseende å tiden, inskränkning ej skett i rätten för fjällapparna att för renskötsel använda vare sig kronans eller annan tillhörig mark nedom odlingsgränsen inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker. 4

Från 1 % 2 mom. i 1898 års lag har i motsvarande mom. av förevarande paragraf upptagits det undantag från tidsbestämmelserna, som betingas av att avtal träHats med vederbörande jordägare eller brukare. Med hänsyn till vad lagrådet anmärkt i fråga om uttrycket »vederbörande jordägare eller brukare» må framhållas, att härmed uppenbarligen åsyftas ägaren av den fastighet, där lappen önskar uppehålla sig med sina renar, eller den person, vilken eljest enligt lag eller på grund av avtal äger att med bindande verkan i förevarande avseende föra talan för fastigheten. Såvitt känt har denna bestämmelse hittills icke föranlett svårigheter i tillämpningen.

Under 3 mom. har upptagits stadgandet i F. ö % 1 mom., som motsvarar 28 ä 1 mom. i 1898 års lag.

4 mom. motsvarar 33 å i 1898 års lag samt F. 7 &. Med hänsyn till vad lagrådet anmärkt hava bestämmelserna omredigerats. Med den avfattning stadgandet nu erhållit torde otvetydigt framgå, att expropriationslagens be- stämmelser skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse ej blott i fråga om sättet för ersättningens bestämmande utan även i andra hänseenden. Genom den nu föreslagna formuleringen av paragrafen bortfaller behovet av föreskriften i andra stycket i F. 7 % därom att allenast nyttjanderätten till jorden må tagas i anspråk, då sådant är för ändamålet till fyllest.

3 %.

Denna paragrafs 1 och 2 mom. motsvaras av bestämmelserna i 1 % av 1898 års lag samt S. 4 5 och 11 5 1 mom. 1 och 2 stycket.

I paragrafen angivas de områden, där skogslappar äga driva renskötsel samt de tider, då renarna må föras på bete inom de särskilda områdena. Rörande antalet dylika lappar och de trakter, där de förekomma, hänvisas till den av kommittén härom förebragta utredningen.

I avvittringsstadgan för lappmarkerna av den 30 maj 1873 bestämdes, att lapparna skulle även efter avvittringen vara såsom dittills berättigade att för renhjordarna begagna bete å all skogsmark inom lappmarkernas då- varande område, dock å enskildas skogar inom de till odling tjänliga delarna av landet endast vintertiden, samt att renbetesland, som kunde &nnas inom den blivande gränsen för de till odling tjänliga delarna avla pmarken, finge, såvitt för lapparnas behov av renbete erfordrades, fortfaran e därtill använ- das. Härigenom tillförsäkrades lapparna, vad angår landet nedanför odlings- gränsen, rätt till sommarbete för renarna dels & alla de marker, som vid avvittringen bleve kronan förbehållna, dels å sådana områden, som varit så- som renbetesland, lappskatteland eller skattefjäll av staten särskilt upplåtna till lapparna och som fortfarande funnes vara för dem behövliga, även om dessa områden vid avvittringen komme i enskild ägo. Denna rätt blev oföränd- rad åt lapparna bibehållen genom 1886 års renbeteslag. Vid tiden för denna lags tillkomst var odlingsgränsen endast provisoriskt uppdragen och avvitt- ringen nedom densamma icke inom någon av lappmarkens socknar fullstän— digt avslutad. De enskildas marker och kronans marker voro alltså icke genom bestämda gränser skilda från varandra. Numera är odlingsgränsen

• Sida 49
•  Original

deånitivt fastslagen och den allmänna avvittringen nedom densamma är full- ständigt avslutad.

Frågan om vad i lagstiftningsväg kunde och borde göras beträffande skogs— lapparnas renskötsel blev föremål för övervägande av den kommitté, som förberedde 1898 års renbeteslag. I det av kommittén avgivna betänkandet heter det härom: Denna fråga vore tvivelsutan den mest svårlösta inom hela lappväsendet. A ena sidan måste man beakta svårigheten, att ej säga omöjligheten, att inom dessa för odlingen avsedda trakter utan förfång för jordbruksnäringen driva renskötsel året om; å den andra sidan måste hän- syn tagas till gällande rätt och faktiskt bestående förhållanden. Då stora svårigheter alltid måste uppstå att sommartiden hålla renar inom landet nedanför odlingsgränsen, där odlingen, efter alla tecken att döma, syntes vara stadd i jämnt fortskridande, vore det tvivelsutan högeligen önskvärt, om en sådan förändring i skogslapparnas renskötsel kunde åstadkommas, att de för framtiden, liksom nu fjällapparna, sommartiden förde sina renar ovan odlingsgränsen, så att landet nedom nämnda gräns då bleve fritt från renar. Men en dylik förändring, mot vilken erinrats, dels att den skulle för de skogslappar, som jämte renskötsel idka jordbruk, medföra den verkan, att de måste avstå från renskötseln, dels att en förflyttning till fjälltrakterna strede mot skogsrenens natur och därför vore outförbar, torde, om den över huvud kunde genomföras, böra inträda såsom en naturlig följd av utveck- lingens egen gång, ej framtvingas genom lagbud. Något lagstadgande i dy- likt syfte hade kommitterade således ej ansett sig böra föreslå. Däremot torde lika stora betänkligheter icke böra möta mot en åtminstone successivt fortgående begränsning av lapparnas sommarbetesrätt i syfte att från denna börda frigöra vissa trakter, som i mera avsevärd grad därav betungades. Detta skulle så tillgå, att å trakter, där de enskilda hemmansområdena låge närmare intill varandra och där de gynnsammaste betingelserna för odling och bebyggande förefunnes samt sommarbetesrätten alltså medförde de största olägenheterna för den jordbrukande befolkningen, nämnda rätt avlystes å kronans mellan hemmanen inkilade marker och å hemmanen själva, i hän- delse de skulle utgöra delar av gammalt renbetesland. Härigenom skulle bildas större sammanhängande områden, å vilka renar ej vidare finge som- martid föras å bete och där odlingen således kunde fortgå utan intrång från rennäringens sida. Andra mera oländiga delar av skogslappsocknarna, sär- skilt kronoparkerna, skulle däremot bibehållas såsom renbetesland och tjäna skogslapparna till sommarviste, vid vilket de denna. tid skulle vara pliktiga att sammanhålla sina renar. Det syntes kommitterade, som skulle under dåvarande förhållanden en dylik reglering vara den läm ligaste åtgärden för införande av bättre ordning bland skogslapparna och ör möjliggörande av ett drägligt samliv mellan dem och de bofasta. Detaljerat förslag till regle- ringen hade emellertid icke kunnat av kommitterade framläggas. Därför erfordrades förberedande undersökningar och utredningar av den omfattning, att de icke kunnat av kommitterade vidtagas. Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt det förhållande, att skogslapparna även å sådana trakter, där renskötsel helst icke borde förekomma, i lcke ringa utsträckning själva vore jordägare. Av flera skäl bjöde därför försiktigheten, att regleringen genomfördes allenast successivt, i den mån förhållandena å. en viss trakt befunnes därför gynnsamma. —

Uti 1898 års lag upptogos i enlighet med kommitterades förslag samma bestämmelser angående lapparnas rätt till sommarbete inom lappmarkerna nedanför odlingsgränsen, som gällde enligt 1886 års lag, men genom en särskild bestämmelse i 28 & öppnades utväg för reglering av betesrätten i det av kommitterade antydda syftet. I formellt hänseende skiljer 1898 års lag ej

• Sida 50
•  Original

på fjällappar och skogslappar; skogslapparna vore alltså, därest ej bestäm- melserna om markernas indelande i lappbyar funnes, formellt oförhindrade att nyttja även de områden, där betesrätten sommartid tillkommer fjäll- lapparna.

Kommittén av 1919 har i sitt förslag till lag om skogsrenskötsel utgått från att nu gällande bestämmelser i huvudsak borde bibehållas. Kommittén har dock icke funnit anledning att såsom betesområden för skogsla parna bibehålla samtliga de trakter, vare sig inom Norrbottens eller inom äster— bottens län, där skogsrenskötsel av ålder kan hava drivits. Kommittén har sålunda ansett övervägande skäl tala för att betesrätten begränsades till de delar av trakterna ovan lappmarksgränsen, där skogsrenskötsel fortfarande förekomme och behov ännu syntes föreligga att bibehålla densamma. Be- träffande trakterna nedom lappmarksgränsen har kommittén förklarat sig vilja bibehålla nu gällande föreskrifter. I fråga om betestiderna har kom- mittén ej avsett att vidtaga någon ändring i gällande bestämmelser. (Se kommitténs betänkande s. 128, 124.)

Rörande de över kommitténs förslag i denna del avgivna yttranden hän- visas till statsrådsprotokollet av den 30 maj 1924.

Departementschefen har vid remissen till lagrådet med gillande i huvud- sak av de föreslagna bestämmelserna framhållit, att skogsrenskötseln borde hållas inom vissa gränser och att den itrakter, där densamma kunde komma att i frå a om betestillgången uppträda såsom konkurrent till fjällrenskötseln, borde vi a för denna, varjämte skogsrenskötseln. i mån jordbrukets utveck- ling å samma trakter fortskrede, borde nöja sig med att komma något i efterhand.

Rörande de principer, enligt vilka hithörande förhållanden böra regleras, lärer intet vara att erinra mot vad kommittén och departementschefen så- lunda yttrat. Emellertid hava de av kommittén föreslagna lagbestämmelserna ansetts böra i viss omfattning omredigeras.

1 mom. Häri stadgas i nära överensstämmelse med ordalagen uti 1898 års lag, att skogsrenskötsel må drivas under varje tid av året inom Norr- bottens och Västerbottens läns lappmarker ovan odlingsgränsen samt nedom odlingsgränsen å kronans mark och å renbeteslanden. Med hänsyn till vad kommittén yttrat har dock vidtagits den ändring i förhållande till gällande lag, att rätten att driva skogsrenskötsel å de marker, som avses i momentet, gjorts beroende av att sådan renskötsel av ålder förekommit och fortfarande drives å den trakt, varom fråga är, antingen året om eller under våren, sommaren eller hösten, d.v.s. under någon av månaderna maj, juni, juli. augusti eller september. Det är alltså ej tillräckligt, att skogsrenskötseln visas hava förekommit av ålder; den måste hava drivits året om eller under våren. sommaren eller hösten och får å den trakt, varom fråga är, icke hava definitivt upphört. Härvid må dock bemärkas, att varje avbrottirenskötseln givetvis icke medför rättens upphörande. Allenast ett stadigvarande längre avbrott bör hava sådan verkan. Hava exempelvis renskötande skogslappar under en lån följd av är icke under våren, sommaren eller hösten uppe— hållit sig me sina renar å viss trakt, där skogsrenskötsel nämnda tider förut drivits, och i följd härav för renskötselns utövande nödiga stängsel 6. d. fått förfalla, eller odlingen undér tiden framträngt till trakten, lärer rätten till skogsrenskötsel få anses hava upphört. Vad angår bevisskyldig- heten torde den böra åligga den lapp, som gör anspråk på rättigheten.

Det framgår ej med full tydlighet av kommitténs motiv, om kommittén avsett, att vid bedömande av frågan, huruvida renskötsel fortfarande före- kommer å viss trakt, hänsyn skall tagas till förhållandena vid tiden för den nya lagens ikraftträdande eller vid den tid, då tvist härom uppstår. Den

• Sida 51
•  Original

i förevarande förslag använda formuleringen har avsett att uttrycka, att för- hållandena vid sistnämnda tid skola vara avgörande härutinnan.

2 mom. innehåller bestämmelser om de trakter, där skogslapparna må uppehålla sig med sina renar om vintern, varmed förstås oktober, november, december, januari, februari, mars och april månader. Sådan begränsad rätt tillkommer dem enligt förslaget dels å mark nedanför odlingsgränsen inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker, som icke tillhör kronan eller är renbetesland, såvitt den av ålder användes för betning av skogsrenar, dels ock å trakter nedanför lappmarksgränsen i dessa län, vilka skogslappar från dessa läns lappmarker efter gammal sedvana besökt med sina renar under vissa tider av året. I förhållande till vad för närvarande får anses gälla beträffande skogslapparnas vinterbeten innebära de föreslagna bestäm- melserna, förutom den olikheten att betesrätten inom lappmarkerna begränsats till trakter, som av ålder därtill användas, även den av lagrådet påpekade ändringen, att betesrätten, vilken enligt gällande lag är fri å de trakter nedom lappmarksgränsen, vilka lapparna — vare sig fråga är om skogslappar från lappmarkerna eller andra lappar —— besökt efter gammal sedvana, gjorts beroende av att skogslappar från dessa läns lappmarker besökt trakten med sina renar. Sistnämnda ändring, vilken jämväl föreslagits i S. 4 %, synes vara erforderlig med hänsyn till förekomsten av renskötande skogsla par, bosatta utom lappmarksgränsen i Norrbottens län (jfr S. 5 5). Denna än ring har ock iakttagits i det nya förslaget.

I 3 mom. hava upptagits bestämmelserna uti S. 6 % 1 stycket.

4 %. Denna paragraf, som är nyi förhållande till gällande rätt, motsvarar utan ändring F. 11 & 3 mom. samt S. 11 & 1 mom. 3 stycket.

5 5.

Denna paragraf, som innebär en nyhet i förhållande till ällande rätt, motsvaras av F. 5 5 2 stycket och S. 6 g 2 stycket. Enligt den ly else, nämnda båda lagrum erhållit i det till lagrådet remitterade förslaget, skulle i fråga om område, beläget ovan odlingsgränsen, gottgörelse utgå, såvitt området begagnats av renskötande fjällappar men ej om det varit upplåtet till skogs- renskötsel. Därjämte upplyses i motiven, att gottgörelsen skulle beståi penningersättning att ingå i lappfonderna. Därest gottgörelse skall utgå för område, beläget ovan odlingsgränsen, lärer detta hava sin grund däri, att la privilegiet göres obrukbart å detsamma. Vid sådant förhållande synes det ic e följdriktigt att låta ersättningens utgående vara beroende av huruvida området varit begagnat för fjällrenskötsel eller för skogsrenskötsel, detta så mycket mindre som ersättningen avses skola ingå i de för fjäll- och skogs- lappar gemensamma lappfonderna. Det torde alltså icke föreligga skäl att för de relativt obetydliga områden, som ovan odlingsgränsen äro upplåtna för skogsrenskötsel, göra undantag från rincipen. På grund härav har paragrafen givits sådan avfattning, att enligt dgnsamma ersättning skall utgå för varje område ovan odlingsgränsen, som för det i paragrafen angivna ändamål undantages från lapparnas begagnande.

Av departementschefens yttrande framgår vidare, att den ersättning, som skall utgå, avser skälig ersättnin väsentligen för intrång, som förorsakas för renbetet, och ej för all den av astning, som kan utvinnas ur det undan- tagna området. Detta ävensom att ersättningen icke skall gå direkt till lapparna, vilket möjligen formulerin en i det remitterade förslaget närmast kunde giva vid handen, har ansetts %öra komma till uttryck i lagtexten.

• Sida 52
•  Original

6 5. Denna paragraf motsvarar 29 å i 1898 års lag samt F. 6 g och S. 7 %. I paragrafen hava endast vidtagits jämkningar av redaktionell art.

Om lappby.

Under denna rubrik hava sammanförts bestämmelsernai 8—10 %% i F. och S. samt F. 55—57 och S. 56—58 åå.

I-kommitténs förslag har införts begreppet lappbyområde såsom beteck- ning för de områden, i vilka betestrakterna indelas. under det att med lappby avses den enhet av lappar, som skola anses tillhöra varje lappbyområde. Av skäl, som av lagrådet angivits, har det ansetts lämpligt att låta beteck- ningen lap by i första rummet hänföra sig till det område, inom vilket till byn höran e lappar må utöva sin betesrätt.

7 5.

Denna paragraf motsvarar 6 5 1 stycketi 1898 års lag samt 8 gi F. och S. Indelningen i lappbyar hänför sig, såsom enligt gällande rätt och som väl även torde vara avsett i kommittéförslagen, allenast till de trakter, där lapparna äga hela året uppehålla sig med sina renar, cl. v. s. sommarbeteslanden. För dessa lappbyars betesområden skall ovillkorligt av Konungens befallnings— havande fastställas bestämda gränser. I fråga om de vinterbetesland, som utnyttjas av de särskilda lappbyarna, är däremot ett fastställande av be-

ränsade betesområden icke obligatoriskt, utan må i avseende å dessa för- ållas efter gammal sedvana och praxis. Men då, såsom kommittén anför, även i avseende på vinterbeteslanden behov framträtt om fastställande av bestämda betesområden, har möjlighet därtill ansetts böra läggas i Konungens befallningshavandes hand. I enh het härmed hava bestämmelserna i 7 & avfattats. Från kommittéförslaget ar upptagits bestämmelsen att gemensamt betesområde må kunna fastställas för två eller flera byar.

Indelning i lap byar och fastställande av betesområden verkställas av Konungens befallningshavande. Från gällande lag har ansetts lämpligt upp- taga föreskriften, att de la par, vilkas rätt är i fråga. skola höras. Givetvis står det Konun ens befalningshavande öppet att höra även vederbörande kommun och an ra, som kunna tänkas hava intresse av frågan.

8 5.

I denna % hava up tagits bestämmelser rörande frå an vilka lappar skola anses tillhöra en lappby. Uti F. 54 å och S. 55 % sta gades härom endast, att renskötande lappar inom samma lappbyområde ut jorde en lappby. I 3 5 av F. och S. utsades åter vilka lappar som bor e anses såsom ren- skötande.

Såsom hörande till lappby anses i främsta rummet de lappar, vilka såsom stadigvarande yrke inom lappbyn driva renskötsel eller biträdai sådan näring. Läppar, vilka antingen själva drivit eller såsom tjänare biträtt vid renskötseln men på grund av ålder eller sjukdom icke vidare kunna ä a sig däråt, böra jämväl anses fortfarande tillhöra lappbyn och kommai åtnjutande av därmed förenade rättigheter såsom i fråga om jakt, fiske, skogsfång m.m., så län e de icke stadigvarande ägna sig åt annan sysselsättning. Vidare böra ock till lappbyn räknas hustru och hemmavarande barn till lapp. som förut är nämnd, ävensom omyndiä barn till avliden sådan lapp, utan avseende på om de själva driva eller iträda i renskötsel eller icke. Uppenbart är. att en lapsk tjänare, som tagit tjänst i främmande by, icke tillhör denna längre än han behåller sin tjänst därstädes.

• Sida 53
•  Original

Lagrådet har anmärkt, att frågan om och i vilken ordning lapp. som icke tillhör lappby, må tillgodonjuta lapprivilegiet, borde i la stiftningen lösas—. ' Kommittén hade föreslagit, att de med renskötseln förena e förmåner skulle åtnjutas allenast av renskötande la par; och till renskötande räknades enligt 3 å icke allenast lapp, man eller kvinna, som dreve renskötsel, utan även, så länge denna näring utövades, renskötande lappmans hustru, omyndi a barn och lapska tjänare. Det har icke ansetts lämpligt att i förevaran e förslag upptaga beteckningen »renskötande lapp» såsom teknisk term i den mening kommittén avsett, enär det i praktiken visat sig, att innebörden av denna beteckning på skilda orter samt av olika myndigheter och andra vederbörande fattats väsentligen olika. På sätt ovan framhållits avses i före- varande förslag med uttrycket »lapp, som driver renskötsel», eller den därmed liktydiga beteckningen »renskötande lapp» allenast lap , som s'älv eller

enom medlemmar av sitt hushåll driver renskötsel. I förevaran e förslag ar rättigheten att åtnjuta de med lapprivilegiet förenade förmåner ansetts lämpligen böra göras beroende av att vederbörande tillhör en lappby. I andra stycket av förevarande paragraf har sålunda stadgats, att lapp, som e' tillhör lappb ', icke äger begagna sig av de med rätt att driva renskötsel enligt lagen fyörenade förmåner.

Vad kommittén velat utsäga uti 3 å av F. och S. lärer alltså hava fått sin motsvarighet genom bestämmelserna 1 förevarande paragraf, och härigenom torde även ovannämnda, av lagrådet påtalade brist få anses avhjälpt.

9 å. Förevarande paragraf motsvarar 9 å av F. och S. och åberopas i avseende härå den av kommittén givna motiveringen.

10 %.

Uti första stycket av paragrafens första moment hava upptagits bestäm- melserna i 7 å i 1898 års lag samt motsvarande 10 å 1 mom. i F. och S. Därjämte hava bestämmelserna gjorts tillämpliga jämväl å. det fall att lapp, som ej tillhörulappby, vill för utövande av rätt att driva renskötsel infiytta till lappby. Onskar sådan lapp vinna inträde i lappby, bör detta icke få ske med mindre Konungens befallningshavande därtill lämnat tillstånd. Det torde givetvis kunna inträffa, att Konungens befallningshavande med hänsyn till betesförhållandena finner__nödvändigt hänvisa sökanden till annan lappby än den ansökningen avser. Amnar sökanden övertaga annans renhjord, torde han i regel kunna åräkna erhålla tillstånd att iniiytta i den by, där renarnas förre ägare drivit s1n hantering.

Uppenbart är, att lapp, vilken antager tjänst inom främmande lappby, i och med denna tjänsts antagande enligt 8 å är att anse såsom tillhörande den nya lappbyn och är berättigad att där innehava och sköta egna renar samt således icke kommer under stadgandet i detta stycke.

Då det emellertid synes skäligen icke heller böra förmenas sådan lap att utan särskilt tillstånd återvända till den by, som han ursprungligen tili)- , hört, har stadgande härom införts i andra stycket av förevarande moment.

Paragrafens andra moment giver Konungens befallnin shavande rättighet att använda tvångsmedel i det fall att lapp utan veder örligt tillstånd in- flyttar till lappby, oavsett om han är medlem av annan lappby eller icke, och motsvaras av 10 å 2 mom. i F. och S. Det har ansetts obehövligt att i lagen uppställa såsom förutsättning för tvångsmedels användande att lappen underlåter att efterkomma anmaning att bortflytta; sådan anmaning an naturligtvis ändock givas, om så anses skäligt. Här avses allenast att an-

• Sida 54
•  Original

visa de tvångsmedel, som Konungens befallningshavande äger använda för rättelses vinnande.

11 5.

Denna paragraf motsvarar 9 å i 1898 års lag samt F. 55 å och S. 56 å. 1 mom. återgiver i huvudsak utan ändring bestämmelserna i kommitté— ' förslagen. I det under a) upptagna ämne, varom byordnin skall innehålla föreskrift, inbegripas även Hyttnin ar, som äro nödiga för ren etets bevarande och renskötselns ändamålsenliga rivande. Detta synes vara av sådan vikt, att uttryckligt stadgande härom ansetts böra upptagas i lagen. Och har därigenom även givits uttryck åt den av kommittén i F. 15 å meddelade föreskriften om skyldigheten för fjällappar att företaga de för en god ren— skötsels utövande nödiga flyttningar, vilken föreskrift synes hava sin rätta plats i byordningen. Vidare må anmärkas, att byordning i fråga om bevak— ning, varom förmäles under punkt 0), synes böra innehålla, att därest lapp un erlåter hålla erforderli t antal dugliga renvaktare, sådana anskaffas på den tredskandes bekostna genom lappfogdens eller ordningsmannens för- sorg. Vad angår stadoandet under h) rörande utseende av fullmäktige har till den av kommittén härutinnan föreslagna bestämmelsen .orts det tillägg, att byordningen jämväl bör innehålla föreskrift om ordningen för fullmäktiges utseende; bestämmelse i denna viktiga fråga synes icke böra saknas.

Uti 2 mom. har tillagts en särskild erinran därom, att i byordning ej må stadgas vite i fall, där ansvar följer enligt lagen. Vid granskning av en del nu gällande byordningar har befunnits, att förseelse belagts med straff såväl i byordning som i lagen och att vites- och böteslatituderna icke samman- falla. Dylika kollisioner böra givetvis icke få förekomma.

Den såväl i gällande lag som i kommittéförslagen förekommande bestäm- melsen att i byordning må meddelas föreskrift att vid bestämmande av Vites- belop hänsyn skall tagas till vinst, som den felande må ha dragit av sin förses se, har uteslutits i föreliggande förslag. Att hänsyn till sådant för— hållande bör tagas torde följa av allmänna straifmätningsgrunder; i allt fall lärer en sådan föreskrift ej vara mera behövlig i byordning än i själva lagen, där den dock icke upptagits.

Sista punkten i förevarande mom. motsvaras av F. 63 å och S. 64 å.

12 å.

Denna paragraf motsvarar F. 56 å och S. 57 å. Anledning att i fråga om möjligheten att förordna landsfiskal till ord- förande å sammanträde göra åtskillnad mellan fjällappb och skogslappby synes icke förefinnas. Det synes ock, såsom enligt gäl ande lag, böra an- komma på Konungens befallningshavande att i varje fall förordna om sådant sammanträde.

13 5.

Denna paragraf motsvarar 10 å i gällande renbeteslag samt F. 57 å och S. 58 å. Paragrafen, som undergått omredigerin , överensstämmer i sak med de av kommittén föreslagna bestämmelserna. et har utsagts, att val- rätt endast tillkommer de renägande lapparna inom byn, något som kommittén även torde hava avsett, varjämte uttrycket »laga förfall» ändrats till »giltigt förfall», vilket torde riktigare återgiva stadgandets innebörd.

14 5.

Denna paragraf, som motsvarar 11 å i 1898 års lag, återger med vissa redaktionella jämkningar innehållet uti F. 58 å och S. 59 å. På grund av

• Sida 55
•  Original

vad lagrådet anmärkt må rörande stadgandets innebörd framhållas, att en i behörig ordning upprättad renlängd måste godtagas såsom riktig och lända till efterrättelse, även om den kunde befinnas vid upprättandet hava varit i större eller mindre grad felaktig.

Om flyttningar.

15 %. Denna paragraf, som motsvarar 5 g 1 stycket i 1898 års lag, återgiver utan ändring innehållet i 12 å F. och . i det till lagrådet remitterade för-

slaget. 16 å.

Stadgandet i denna aragraf, vartill motsvarighet saknas i gällande lag, återfinnes i F. och S. un er avdelningen om renarnas bevakning i 16 å 1 mom. 2 stycket. Stadgandet har ansetts lämpligare hava sin plats bland bestäm- melserna om flyttningar och därför insatts näst efter 15 å.

Det kan ifrågasättas, huruvida icke bestämmelser av förevarande art hava sin rätta plats i byordning och ej i lag. På grund av vad kommittén an- fört synes det dock vara önskvärt, att stadgandet inflyter i lagen, särskilt med hänsyn därtill att lappfo den därigenom utrustas med befogenhet atti vissa fall vidtaga tvån såtgär er. Föreskriften att lappfogden, när fråga är om ett fåtal renar. skal samråda med lapparna, innan han vidtager åtgärder, har ansetts icke böra kvarstå. då det skulle förorsaka dröjsmål och det dess- utom säkerligen i de flesta fall bleve omöjligt för lappfogden att komma i förbindelse med lapparna. I förtydligande syfte hava därjämte vissa for- mella jämkningar i lagtexten vidtagits.

17 &.

Denna paragraf motsvaras av 5 å 2 stycket i 1898 års lag samt F. 13 å och S. 13 å 1 mom. Vid formuleringen har följts det till lagrådet remitte- rade förslaget allenast med tillägg, att Konungens befallningshavande har att meddela tillstånd till omläggning av flyttningsväg.

18 å. Denna paragraf återgiver utan ändring i sak 12 å 1 och 2 stycket i 1898 års lag samt 14 å i F. och S.

Om renarnas bevakning samt om försumlighet i renskötseln. 19 5.

Under denna paragraf hava sammanförts vissa av de bestämmelser, som förekomma i 15—17 åå i F. och S.

Uti 1898 års lag saknas bestämmelser om renarnas bevakning. Vad härut- innan skall iakttagas är infört i byordningarna. Vissa regler hava även ut- bildats i praxis och genom lappfogdars och tillsyningsmäns anvisningar. Kommittén har i syfte att hos lapparna inskärpa den synnerliga vikt och betydelse för renskötseln. som måste tillmätas en god och omsorgsfull be- vakning av renarna, ansett att i lagen borde införas särskilda stadganden härom. Kommittén har i detta sammanhang uttalat, att i lagen endast borde givas uttryck åt mera principiella synpunkter, medan detaljföreskrifterna fort- farande skulle hava sin plats i byordningarna.

Det synes emellertid vara lämpligast att i lagen allenast giva uttryck åt den allmänna grundregeln i fråga om bevakningen att lapparna skola på ett

• Sida 56
•  Original

stadigvarande sätt och i överensstämmelse med fordringarna på en god ren- skötsel övervaka sina renar (första stycket). Vad angår stadgandet att hus— bonden i främsta rummet är ansvarignför renarnas bevakning och vård torde detta gälla utan särskilt stad ande. Ovriga av kommittén föresla na bestäm- melser i denna del synas lcke hava sådan principiell innebör , att deras . upptagande i lagen därigenom kan anses motiverad; de innebära allenast antingen en hänvisnin till byordningen eller ock en erinran, att bestäm- melser i vissa hänseen en skola intagas i byordningen. I den mån en sådan erinran ansetts böra göras, har den mtagits i 11 . I övrigt hava av kom- mitten i detta ämne föreslagna bestämmelser utes utits.

Uti andra stycket stadgas om påföljderna för försumlighet i renskötseln. Från vederbörande m ndigheter i de två nordligaste länen har vid olika till— fällen framhållits nödvändigheten av att verksammare bestämmelser än de av kommittén föreslagna borde givas i fråga om försumlige renvårdare. Det framhålles särskilt, att de föreskrivna varningarna vore verkningslösa, samt att den såsom nästa och sista påföljd stadgade förlusten av rätten att vidare driva renskötsel, vilken visserligen vore sträng nog, i synnerligen många fall icke läm ade sig att använda. Det förelåge därför behov av att såsom mellanliggande led anvisades andra åtgärder, som bättre lämpade sig efter de i särskilda fall förei gande faktiska förhållandena och tillika medförde erforderlig effektivitet. ed beaktande härav har i förevarande stycke stad- gats till en början, att lapp må kunna varnas även om försumligheten icke är grov, blott därigenom skadegörelse eller andra olägenheter uppstått. Vidare har föreskrivits, att, om den försumli e icke låter sig därav rättas eller försumligheten är av svårare beskafien et, Konungens befallnings- havande kan antingen föreskriva lämpliga åtgärder för åstadkommande av bättre bevakning av renarna eller förordna, att renarna skola för viss tid eller tillsvidare överlämnas till vård åt annan renskötande lapp eller att renantalet skall minskas genom försäljning av renar, levande eller slaktade, eller ock förklara den försumlige förlustig rätten att vidare driva renskötsel. Det har ansetts nödigt stadga, att Konungens befallningshavande skall äga meddela närmare bestämmelser om verkställigheten av föreskrivna åtgärder och i samband därmed förelägga vite och i händelse av tredska utdöma vite.

Om förvildade renar.

20 å. I denna paragraf har utan ändring i sak up tagits bestämmelserna i2 å 2 stycket i gällande lag samt motsvarande 18 å) i F. och S.

Om lapparnas bostäder m. m. samt om odlingar. 21 å.

I denna aragraf hava sammanförts stadganden om lapps rätt att uppföra kåta och bod) ; bestämmelserna om stuga och därmed jämförllg bostadsbyggnad hava upptagits i 22 å. Bestämmelserna i förevarande paragraf, vartill mot- svarighet saknas i 1898 års lag, motsvaras av de i 19 och 20 å F. och S. upptagna stadganden i detta ämne. I förhållande till dessa sta ganden före: ligger,,olikhet så tillvida, att fjäll- och skogsla par ansetts böra likställas 1 fr a om rättigheten att uppföra fast kåta el er bod. Härigenom har be- trä ande fjällapparna rättigheten att nedom odlingsgränsen uppföra fast kåta och bod å enskild eller därmed likställd mark inskränkts, så att de endast efter anvisning äro berättigade härtill, under det att beträffande motsvarande

• Sida 57
•  Original

rättighet för skogslapparna ovan odlingsgränsen villkoret om anvisning ute- slutits. Då fjällapparnas vistande nedom odlingsgränsen och skogslapparnas vistande ovan samma gräns i regel endast är tillfälligt, torde ändringen sakna vidare praktisk betydelse, men genom densamma har vunnits, att enhetliga bestämmelser kunnat givas för fjäll- och skogslappar i ifrågavarande hän- seen e.

.Kommittén hade uti S. 20 å föreslagit ett stadgande av innehåll, att å enskild tillhörig utmark fast kåta eller bod icke finge up föras annat än efter anvisning av ägaren eller brukaren eller, där lappen ic e åtnöjdes därmed, av lappfogden. Kammarkollegium erinrade, att, såvitt kollegium kunnat finna, i kommittéförslagen med beteckningen kronomark avsåges mark under kro— nans omedelbara disposition, samt att det till undvikande av missförstånd syntes böra stad as, att i allt, varom lagarna innehölle bestämmelser, med enskild mark skul e likställas sådan kronomark, som innehades under stadgad åborätt eller disponerades såsom ecklesiastikt boställe. Denna erinran föran- ledde viss jämkning i avfattningen av nyssnämnda jämte åtskilliga andra paragrafer i det till lagrådet remitterade förslaget, vilken jämkning avsåg att ringa bestämmelserna i närmare överensstämmelse med vad kommittén hade åsyftat, då den skilt mellan enskild mark och kronans mark. I det remitterade förslaget likställes med enskild mark dels kommun tillhörig mark dels ock kronohemman och krononybyg en under åborätt samt bo- ställen. Däremot hava i sistnämnda förslag mec? kronomark under kronans omedelbara disposition likställts vissa allmänningsskogar utom i fråga om rätt för lapp att uppföra stuga eller att upptaga odling eller hålla getter.

I de tidigare förslagen torde alltså hava avsetts att uti vissa hänseenden med enskild mark likställa sådan kronomark, som icke står under kronans omedelbara disposition, en ståndpunkt som ansetts böra inta as jämväl i förevarande förslag. Vid sådant förhållande torde det emellerti vara lämp— ligt att även i lagtexten införa uttrycken mark, som står, respektive icke står, under kronans omedelbara disposition. En uppräkning i lagtexten av de särskilda slag av kamerala enheter, som avses skola falla under nämnda uttryck, synes böra undvikas bland annat av det skäl, att nya former för upplåtelse av kronojord kunna i framtiden införas, varigenom även nya be- teckningar å den upplåtna jorden kunna uppstå. I detta sammanhan må ock erinras därom att lagrådet ansett det vara föremål för tvekan, uru- vida de i de tidigare förslagen förekommande kamerala beteckningarna vore tydliga och tillfredsställande.

Uttrycket »mark under kronans omedelbara disposition» i förevarande förslag må ej förväxlas med uttrycket »kronoegendomar under allmän dis- position», vilket sistnämnda uttryck är en speciell kameral jordredovisnings— term (se kung. den 28 januari 1870). Till egendom under kronans omedel- bara disposition torde å. de trakter, varom här är fråga, för närvarande böra hänföras dels upplåtna krononybyggen innan odlingsskyldigheten fullgjorts, dels Skogstorp, upplåtna antingen jämlikt Kungl. kungörelsen den 27 maj 1904 angående upplåtande av odlingslägenheteråkronoparkeriVästerbottens och Norrbottens län, eller ock enligt tidigare isamma ämne meddelade före- skrifter, dels odlingslägenheter, varom förmäles i Kungl. kungörelsen den 18 juni 1909 angående upplåtande av odlingslägenheter å krono arker och överloppsmarker i de sex nordligaste länen, dels övriga utarren erade kro- nans fastigheter dels ock kronoparker och överloppsmarker. Under kronans omedelbara disposition stå däremot icke krononybyggen efter det odlings- skyldigheten fullgjorts; för dessa torde gälla bestämmelserna om stadgad åborätt. Ej heller räknas såsom stående under kronans omedelbara disposi— tion övriga fastigheter, som innehavas med stadgad åborätt, mark, som upp-

• Sida 58
•  Original

låtits med åborätt enligt lagen den 4 juni 1926, eller boställen, som icke indragits till kronan. De i förevarande förslag på ett flertal ställen före- kommande uttrycken mark, som står, respektive ej står, »under kronans omedelbara disposition», avses alltså skola hava ovan angivna innebörd.

22 &.

Denna paragraf upptager med vissa redaktionella jämkningar bestämmel- , serna i 21 å F. och S. I förhållande till kommitténs förslag förelig er ' allenast den olikhet i sak, att 'ämväl fjällappar förutsättas kunna erhåla rätt att uppföra stuga nedom odlingsgränsen. Något skäl att i detta hän- seende hava olika föreskrifter för fjäll- och skogslappar torde icke föreligga, då i varje fall rätten att uppföra stuga beror på vederbörande myndighets tillstånd. Enär fjällappar endast vintertid äga u pehålla sig nedom odlings— gränsen, torde dylikt tillstånd beträffande dessa läppar högst sällan komma i fråga. Rörande gällande bestämmelser härutinnan samt frågan om läm - ligheten av att lapparna erhålla rätt att uppföra fast bostad hänvisas till den av kommittén i denna del förebragta utredningen.

I 22 å F. och S. har upptagits ett stadgande, vars syfte lärer vara att Konungens befallningshavande skall kunna ingri a till förebyggande av att olägenheter vållas för renskötseln därigenom att od eller annan till bostad icke avsedd byggnad tages i anspråk för bostadsändamål. Motsvarighet till detta stadgande saknas i gällande lag. Att märka är, att stadgandet endast har avseende å. mark under kronans omedelbara disposition men däremot icke å annan kronomark eller å enskild eller kommun tillhörig fastighet. Stadgandet torde alltså endast ofullkomligt fylla det ändamål, som med det- samma avses. Då det dessutom vill synas att, i den mån ett ingri ande bör äga rum, sådant bör kunna ske utan särskild föreskrift i renbetes agen, har paragrafen uteslutits.

23 å.

Denna paragraf motsvarar utan ändrin i sak 23 å i F. och S. I analogi med bestämmelserna i 21 å och iolikäxet med kommitténs förslag förut— sättes, att jämväl fjällapp må kunna erhålla tillstånd till upptagande av od- ling nedom odlingsgränsen. I denna del hänvisas till vad som ovan anförts un er 21 . . Med stådgandena i förevarande paragraf torde jämföras de av kommittén uti F. 53 å och S. 54 å föreslagna bestämmelserna om upplåtelse av mark åt lappar för bosättning och jordbruk m. 111. Av skäl, som anföras under 56 å, hava dessa bestämmelser icke ansetts vara av sådan legislativ natur, att de böra upptagas i lagen om lapparnas rätt till renbete. Det kunde ifrågasättas, om icke jämväl bestämmelserna i förevarande paragraf äro av enahanda beskaffenhet och således borde ur lagförslaget uteslutas. Då emellertid tillstånd att upptaga odling enligt denna paragraf är en med rätten att driva renskötsel förenad förmån, som står i nära sammanhang med rätten att uppföra stuga eller därmed jämförli bostadsbyggnad, synas bestämmelserna härom lämpligen böra upptagas i agen om lapparnas ren— skötsel.

I fråga om det av kommittén i sista punkten använda uttr oket »skade- begär» hänvisas till vad som därom sägs under 37 och 38 åå Zaid. 67).

Kommittén, som icke ansett sig böra stadga något förbud mot att med renskötsel förena jordbruk, har dock med hänsyn till de nära tillhands liggande olägenheter för fjällrenskötseln, som kunde härflyta av en sådan förening, uti F. 24 å 1 mom. stadgat skyldighet för fjällapp, som vill jäm— sides med renskötseln bruka eller biträda vid bruket av vissa slag av jord-

• Sida 59
•  Original

bruksfastigheter, att härom göra anmälan hos Konungens befallningshavande med befogenhet för Konungens befallningshavande att, därest verkställd ut- redning gåve vid handen att lappen icke kunde antagas äga förutsättning att på tillfredsställande sätt driva renskötseln samtidigt med jordbruket, förordna, att lappen, så länge han skötte jordbruk, skulle hava renarna i vård hos renskötande fjällapp. Något motsvarande stadgande fanns icke upptaget i kommitténs förslag till lag om skogsrenskötsel.

Då man numera torde hava kommit till den uppfattningen att förening av renskötsel och jordbruk må kunna äga rum, s es det vara betänkligt att införa ett sådant i lagen ej förut upptaget sta gande som det av kom- ' mitten föreslagna. J ämväl ur annan synpunkt synas betänkligheter kunna möta mot en sådan förprövning av förutsättningarna för en förening av ren- skötsel med jordbruk. Aven om i vissa fall det icke kan anses tjänligt för fjällrenskötseln att fjällapp samtidigt med sådan skötsel ägnar sig åt jord- bruk, torde dock Konungens befallningshavande på grund av bestämmelserna i 19 å av förevarande förslag, vilka såsom ovan framhållits äro avsevärt ut- vidgade i förhållande till motsvarande bestämmelser i kommittéförslagen, äga möjlighet vidtaga åtgärder till rättelse i de fall, då förening av jordbruk och renskötsel medför olägenheter för den sistnämnda näringen. Bestämmel- serna uti F. 24 å 1 mom. hava alltså ansetts böra uteslutas.

Den i 2 mom. av samma paragraf förekommande hänvisningen till kon- ventionen med Norge har ansetts obehövlig och därför uteslutits.

Om hållande av getter.

24 å. ' I denna aragraf, vartill motsvarighet saknas i gällande rätt, har utan

ändring i sa upptagits stadgandet i . 25 å. Bestämmelsen har avseende endast å fjällapparna.

Om ringgården och andra stängsel.

25 å. Stadgandet i denna paragraf, som är ny i förhållande till gällande rätt, återgiver med viss jämkning i lagtexten av redaktionell art innehållet i F. 26 å och S. 24 å.

Om skogsfång. 26 och 27 å.

I dessa paragrafer hava sammanförts vissa av bestämmelserna uti F. 27 och 28 åå samt S. 25 och 26 å. Rörande gällande bestämmelser, som åter— finnas i 3 och 4 åå av 1898 års lag, hänvisas till den av kommittén läm- nade redogörelsen.

För vinnande av större överskådlighet hava de av kommittén föreslagna bestämmelserna i åtskilliga hänseenden omredigerats.

Uti 26 å regleras rätten till skogsfång å mark under kronans omedelbara disposition och därmed likställd allmänningsskog. Paragrafen har i sin mot- svarighet i F. 27 å 1 mom. och S. 25 å 1 mom. Ingressen innehåller så- som huvudregel, att la parna äro berättigade att till eget behov av virke använda skogen med e i paragrafens moment angivna inskränkningarna. Dessa äro olika i fråga om dels mark ovan odlingsgränsen inom lappmarkerna och å renbetesfjällen, dels mark nedom odlingsgränsen inom lappmarkerna och dels mark utom lappmarkerna och renbetesfjällen. Enligt de tidigare

• Sida 60
•  Original

förslagen fordras för rätt att å kronojord under kronans omedelbara dispo- sition taga virke till uppförande eller ombyggnad av stuga eller därmed jäm- förlig bostadsbyggnad samt visst renstängse anvisning eller utsyning, under det att för virke till underhåll av stuga eller stängsel anvisning eller utsy— ning icke fordras. Å enskild mark och därmed likställd kronomark fordras * även för tagande av virke till underhållet samtycke av jordägaren eller bru- * karen. Då det emellanåt torde kunna möta svårigheter att avgöra, huruvida en reparation är att hänföra till underhåll eller omb ggnad samt det icke synes föreligga tillräckligt skäl att härutinnan göra s illnad mellan krono— mark och annan mark, har i förevarande paragraf stadgats, att lapparna icke heller å krono'ord må taga virke till byg nad eller stängsel, som nyss sa ts — vare sig ti underhåll eller ombyggnaå — annat än efter anvisning eger utsyning. Några raktiska olägenheter av den skärpta bestämmelsen rörande virke till underhå let lära icke vara att befara, då lapparna äro oförhindrade att på en gång erhålla anvisning eller utsyning av allt det virke som be- höves till föreliggande nödiga reparationer eller ombyggnader, något som även av andra skäl synes lämpligt.

Kommittén ansåg fjällapparnas behov av virke till renvaktarstu or till- räckligt tillgodosett, om det finge tagas ovan odlingsgränsen, samt öreslog därför icke rätt för dem att nedom odlingsgränsen taga virke till uppförande av stuga eller därmed jämförlig bostadsby gnad. Det synes icke vara skäl att i detta avseende stadga olika bestämmåser för fjällappar och skogslappar eller att förmena fjällapparna att taga virke till nämnda ändamål nedom odlingsgränsen; genom villkoret om utsyning eller anvisning är sörjt för att några olägenheter härav icke uppkomma.

I övri t har någon ändring i sak icke vidtagits i förhållande till de tidi- gare förs en.

Uti 27 hava upptagits bestämmelserna om lapparnas rätt till skogsfång å enskild mark och därmed likställd kommun tillhörig mark och kronomark. Paragrafen motsvaras av F. 28 å punkt b) och 0) samt S. 26 å punkt b) och c). I förhållande till de tidigare förslagen torde icke föreligga någon ändring i sak.

28 å.

I denna paragraf hava utan ändring i sak sammanförts de av kommittén i F. 27 å 2 mom. och 28 å c) och d) saint S. 25 å 2 mom. och 26 å 1 mom. 0) samt 2 och 3 mom. föreslagna stadgandena om skyldighet för lapp att ut- giva ersättning för virke; dock har till åstadkommande av likhet mellan fjäll- lappar och skogsla par det ej heller för de senare ansetts böra stadgas be- talningsskyldighet ör torra tråd till kåtor och bodar, som tagas utom lapp- markerna. Det har ock utsagts, att parterna själva äga överenskomma om priset för virke, som må tagas allenast med samtycke av vederbörande jord- ägare eller brukare.

29 å. Denna paragraf, som är ny i förhållande till gällande rätt, motsvarar F. 28 å 1 stycket a) och S. 26 å 1 stycket a). Paragrafen har endast under- gått mindre redaktionell jämkning.

30 å.

Denna paragraf, vartill motsvarighet saknas i 1898 års lag. återgiver efter viss omredigering innehållet i F. 27 å 3 mom. och S. 25 å 3 mom. Då innebörden i de av kommittén föreslagna bestämmelserna uppenbarligen är, att lapparna icke må använda sin rätt till skogsfång enligt denna lag för fastighetens behov, har åt paragrafen givits en avfattning, som närmare ut—

• Sida 61
•  Original

trycker denna mening. Därjämte har den i de tidigare förslagen förekom- mande hänvisningen till 21 å 2 mom. i F. och S. uteslutits.

31 å.

Denna paragraf motsvarar F. 29 å och S. 27 . Liknande bestämmelse saknas i 1898 års lag. Under den tidigare behån lingen (se statsrådsproto- kollet av den 30 maj 1924) har framhållits, att behovet att fälla lavträd oftast yppade sig inom några få timmar, särskilt om våren vid kyla efter ihållande töväder. I anledning härav förklarade departementschefen sig anse, att lap- parna under flyttningar borde äga rätt att utan anvisning fälla lavträd ej blott, såsom kommittén föreslagit, för dragrenarnas utan även för övriga renars oundgängliga behov, och vidtogs ändring härutinnan i paragrafen. Det lärer emellertid även i andra fall än under flyttning vara ogörligt för lapparna att hinna begära anvisning. Med hänsyn härtill och för att den medgivna rätten att fälla lavträd icke må bliva illusorisk, har stadgats, att vederbörande jordägare eller brukare. såvitt ske kan, skall underrättas om den förestående avverkningen och tillfälle lämnas honom att giva anvisning för trädens fällande. Möter giltigt hinder för lämnande av sådan under- derrättelse, må träden likväl avverkas, men åligger det lappen att snarast möjligt hos jordägaren eller brukaren göra anmälan om fällnin en, på det att denne må kunna vidtaga åtgärder för tillgodogörande av de fä lda träden.

I fråga om kronomark är det givetvis vederbörande befattningshavare, till vilken sådan anmälan skall ske.

Av skäl, som anföres under 35 å, skall anvisning eller utsyning av skog, som må tagas jämlikt 26 och 27 å, verkställas av vederbörande skogs- tjänsteman. Enär, på sätt departementschefen framhållit, fällande av lav- träd är en nödfallsåtgärd samt därvid i regel sådana träd tagas, som äro oväxtliga och representera ett synnerligen lågt avverkningsvärde, torde åt- gärden icke hava någon större betydelse ur skogsvårdssynåiunkt. Med hän- syn härtill och då, såsom ovan nämnts, behovet av lavträ s fällande iregel uppstår mycket hastigt, har i fråga om anvisning av lavträd det icke ansetts böra uppställas den fordran, att anvisningen ovillkorli en skall ske av skogs- tjänsteman, utan ager vederbörande jordägare eller bru are giva anvisningen, även om skogen eljest är underkastad utsyningstvång.

32 å.

Denna paragraf, vartill motsvarighet saknas i gällande rätt, återgiver utan ändring i sak innehållet uti F. 30 å och S. 28 å enligt den lydelse paragraferna erhållit uti det till lagrådet remitterade förslaget. Dock har bestämmelsen i 2 mom. ansetts böra gälla även skogslapparna, ehuru bestämmelsen torde sakna större praktisk betydelse för dessa.

33 å.

Denna paragraf motsvarar bestämmelser uti 4 å 2 stycket och 3 å 1 stycket i 1898 års lag samt F. 31 å och S. 29 å. Paragrafen har ivits en avfattning, som närmare överensstämmer med gällande lag, vari om- mittén utan närmare motivering vidtagit vissa ändringar. Sålunda hari gällande lag rättigheten för lap arna att taga stängselvirke utan anvisning eller utsyning även i fall då så an eljest är föreskriven gjorts beroende av att i stället för stängsel, som blivit olovligen bortfört eller 'orts obrukbart, nytt sådant skall uppföras. Kommittén har däremot utsträc t denna rätt att gälla stän selvirke i allmänhet, som blivit bortfört eller gjorts obrukbart. Något skä att härutinnan frångå ällande lag synes ej föreligga. Vidare har kommittén givit lappen rätt ej b ott, såsom" enligt gällandelag, att utan

• Sida 62
•  Original

anvisning eller utsyning ta a virke till ersättning för det olovligen bortförda utan även göra detta utan %)etalning. I de fall då annan än jordägaren gjort sig skyldig till det olovliga bortförandet synes den ekonomiska förlusten rim- ligen icke böra drabba jordägaren. Ar han äter den skyldige, lärer han på grund av allmänna skadeståndsregler vara ansvarig för den skada lappen , lildit. Bestämmelsen att virket skulle få tagas utan betalning har därför ute- s utits.

34 5.

Denna para af, som är 11 i förhållande till gällande rätt, motsvarar 1 ' mom. i F. 32 och S. 30 å. tadgandet i 2 mom. av sistnämnda paragrafer har av skäl, som av domänstyrelsen anförts, ansetts böra uteslutas. Därjämte har under punkt c) skadade träd ansetts böra särskilt omnämnas.

35 å.

Bestämmelserna i denna paragraf, vartill, bortsett från viss föreskrift i 3 å, motsvarighet saknas i 1898 års lag, motsvara F. 33 och S. 31 å men hava erhållit en delvis annan avfattning. Enligt kommitténs förslag, som oförändrat upptagits i det till lagrådet remitterade förslaget, skall anvisning eller utsyning å enskildas eller därmed likställda, kronan tillhöriga skogar verkställas av ägaren eller brukaren, under det att i fråga om annan skog dylik åtgärd skall verkställas av vederbörande skogstjänsteman. I yttrande över kommitténs förslag förordade domänstyrelsen, att även i sådana fall, då det rörde sig om enskilda skogar, vilka vore underkastade utsynings- tvång, eller det ojämförligt största antalet enskilda skogar, som berördes av ifrågavarande bestämmelser, skyldigheten att åt lapparna anvisa eller utsyna skog borde tillkomma vederbörande skogsstatspersonal. Departementschefen biträdde dock icke domänstyrelsens mening i denna del. Den rätt till skogs- fång, som medgivits lapparna, hade enligt departementschefens åsikt ic e någon större betydelse ur skogsvårdssynpunkt. Därtill komme, att det för lapparna mötte avsevärda svårigheter att, då de företoge sina flyttningar från en trakt till en annan, få kännedom om, huruvida utsyningstvång vore gällande eller e.. Dessa omständigheter ansågs departementschefen tala för, att då det gäflde skog, varom här vore fråga, man borde frångå kravet att fordra anvisning eller utsyning enom tjänsteman och i stället, även där utsynings— tvång1 eljest vore påbju et, låta ägaren eller brukaren verkställa en sådan åtgär . '

De enskilda skogar inom Zappmarkm'na, där lapparna kunna utöva sin rätt till skogsfång, äro underkastade bestämmelserna i förordnin en den 18 juni 1915 angående utsyning av skog inom Västerbottens och orrbottens läns lappmarker m. fl. områden. Enligt denna äger markä aren icke rättighet att utan utsyning avverka skog annat än för eget husbeåov; all avverkning tnill avsalu skall föregås av utsyning genom vederbörande sko stjänsteman. A de skogar, som avses i lagen den 5 juni 1909 angående hus ehovsskogar inom vissa områden, må avverkning för annat ändamål än husbehov äga rum endast efter utsyning av skogsstatens tjänstemän. Enligt förordningen den 18 juni 1920 angående allmänningsskogarii Västerbottens och Norr- bottens län skall all avverkning å allmänningsskog ske efter utsyning. — I fråga om enskilda skogar utom lappmarkerna gäller, förutom den nyssnämnda förordningen om allmänningsskogar, med visst undantag (se Kungl. förord- ningen 18/& 1915 å 1) skogsvårdslagen av den 15 juni 1923. Uti sistnämnda lag stadgas icke utsyningstvång, men de skogar, varå den äger tillämplighet, skola stå under viss tillsyn av en skogsvårdsstyrelse. Då de skogseffekter, vartill lapparna enligt de föreslagna bestämmelserna äro berättigade å skogar

• Sida 63
•  Original

utom lappmarkerna, må tagas utan anvisning eller utsyning, torde man i detta sammanhang kunna bortse från dessa skogar. — Vad slutligen angår kronans skogar gäller om dessa förordningen den 26 januari 1894 angående hushållning med de allmänna skogarna i riket. Enligt denna stå dessa skogar antingen under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning eller ock under dess tillsyn. Boställshavare och innehavare av hemman under stadgad åborätt må i allmänhet endast till husbehov använda skogen. Samma är förhållandet med skog till sådana lägenheter, som upplåtas enligt lagen den_ 4 juni 1926.

Aven om lapparnas rätt till skogsfång saknar större betydelse ur skogs- vårdssynpunkt, torde man icke böra eftergiva kravet på utsyning av skogs- tjänsteman i sådana fall, där utsyningstvång eljest föreligger. Att likställa lapparnas avverkning med en fastighetsägares eller åbos avverkning till hus- behov torde icke vara befogat. På grund av nu gällande bestämmelser i fråga om enskild skogsägares dispositionsrätt över skogen inom la pmarkerna, jäm- förda med de föreslagna stadgandena i 26 och 27 åå, skul e utsyning eller anvisning alltid komma att verkställas av skogstjänsteman. För lapparna lärer detta i allmänhet icke kunna antagas innebära större svårigheter än om de skulle vända sig till ägaren med begäran om utsyning. I enlighet med nu uttalade uppfattning hava paragrafens bestämmelser avfattats. Att ålägga sökande personlig inställelse vid utsyningen torde vara obehövligt, då utsyningen lärer kunna verkställas även i hans frånvaro.

Lagrådet har med hänvisning till att 1923 års skogsvårdslag från och med år 1925 skall äga tillämpning jämväl inom Norrbottens och Västerbottens län utom lappmarkerna anmärkt, att en undersökning syntes erforderlig, huru— vida de i förslagen förekommande bestämmelser, som berörde skogslagstift- ningens område, läte i allo förena sig med stadgandena i 1923 års lag och, därest detta funnes ej vara fallet, vilka jämknlngar i skogs- eller lapplag- stiftningen borde vidtagas.

Förordningen den 18 juni 1915 angående utsyning å viss skog inom lapp- markerna m. fl. områden stadgar i 19 å. att lapparna utan hinder av förord- ningen skola bibehållas vid dem medgivna rättigheter till skog. I övriga för- fattningar, som hava avseende å de skogar, där rätt till skogsfång tillkommer lapparna, saknas dylikt förbehåll, ehuruväl även enligt dessa man icke lärer hava avsett att inskränka lapparnas rätt till sko sfång. Några praktiska olägenheter av detta förhållande hava emellertid ic e, såvitt känt är, yppat sig. I den mån föreskrifter anses behövliga till undanröjande av förekom- mande divergenser böra de icke avse någon inskränkning i lapparnas rätt enligt renbeteslagen utan böra åstadkommas på liknande sätt som skett i 1915 års författning.

Om jakt och fiske. 36 å.

Denna paragraf motsvarar 30 å i 1898 års lag samt F. 34 å och S. 32 å. De av kommittén föreslagna bestämmelserna innebära en inskränkning i den lapparna för närvarande tillkommande rätten till jakt och Bske, i det att lapp enligt dessa skulle få utöva denna sin rätt allenast inom eget lappbyområde. Det s es kunna befaras, att denna inskränkning kan komma att medföra svårig eter vid rättighetens utövning samt framkalla tvister. Med häns härtill och då inskränkningen ej heller torde vara åkallad av något egentli t behov, har det ansetts lämpligt att i förevarande örslag återgå till gällanåe la s ståndpunkt i denna del. Såsom följd härav har jämväl den vid remissen til lagrådet till paragrafen fogade undantagsbestämmelsen, vilken för övrigt

• Sida 64
•  Original

icke torde omfatta samtliga fall, som bort under bestämmelsen hänföras, an- setts kunna utgå. Beträffande beskaffenheten av den mark varå ifrå avarande rätflaigheter må utövas hava liksom i gällande lag fiske och jakt livit lik- stä a.

De vid 1927 års riksdag gjorda ändringarna i 30 å av 1898 års lag hava här införts.

Kommittén har uti andra stycket av förevarande paragraf infört ett stad- gande, varigenom Konungen medgivits rätt att förordna, att visst äskevatten å kronomark, som kunde erfordras för iiskeriundersökningar, skulle vara un- dantaget från lapparnas begagnande. Stadgandet synes vara hämtat från ett av 1915 års fiskerisakkunni a avgivet förslag rörande tillgodogörande av kro- nans fiskevatten, innefattan e bland annat förslag till ändrad lydelse av 31 å i 1898 års renbeteslag. Då emellertid fiskerisakkunnigas förslag ännu icke lett till någon lagstiftning samt några bestämmelser om vattendrags av- sättande för fiskeriundersökningar icke finnas, synes det icke vara lämpligt att i renbeteslagen nu införa ett stadgande av angiven innebörd.

Om ersättningsskyldighet för skada genom renar. 37 och 38 åå.

Gällande bestämmelser rörande lapparnas ersättningsskyldighet för skada genom renar återfinnas uti 14, 15 och 16 åå av 1898 års lag.

Lagen skiljer till en början mellan skada å växande eller avskuren men ej bärgad gröda (14 å 1 och 2 mom.) samt skada å bärgat hö, vilket icke blivit infört i lada utan lämnats utestående å mark i stack eller hässja (15 å 1 och 2 mom.).

Inträffar skada å gröda ovan odlingsgränsen under juli—augusti eller å annan trakt, där lapparna äga vistas med sina renar, under maj—september, skall den ersättas, om den up kommit å åker, äng eller vissa utängsslåtter. Sker sådan skada å annan tid d. v. 5. ovan odlings änsen under september— maj och å annan trakt under oktober—april), skalär skadan ersättas, så framt den, vilken vården om renarna ålegat, uppsåtligen eller genom vårdslöshet vid renarnas bevakning varit till skadan vållande (14 å 2 mom.). Sker å sådan trakt skada (vilken som helst) å annan utmark än omförmälda utängs- slåtter å tid, då lapparna ej ägde uppehålla si å den utmark, skall skadan ersättas, när den, som haft renarna i vård, vål at skadan genom u såt eller vårdslöshet vid renarnas bevakning (14 å 3 mom.). Skada å dylrili) utmark under tid, då lapparna hava rätt att där uppehålla sig, ersättes alltså icke.

I fråga om bärgat hö, vilket icke blivit infört i lada utan lämnats ute— stående å mark i stack eller hässja, gälla följande regler. Skada å sådant hö, som sker inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker under varje tid eller inom annan trakt under tid, då lapparna ägde där vistas med renar, skall ej ersättas i annat fall än då skadan tillkommit med uppsåt eller genom vårdslöshet vid renarnas bevakning (15 å 1 mom.). Har utom lapp— markerna å trakt, där lapparna under någon del av året äga uppehålla sig med sina renar, bärgat hö lämnats utestående å tid, då la parna icke ägde att å trakten uppehålla sig, skall skada därå ersättas, än å att den ej till- kommit med uppsåt eller genom vårdslöshet vid renarnas bevakning (15 å 2 mom.).

Skada, som av lapparnas renar förorsakas å trakt, där lapparna icke äga rätt att med sina renar uppehålla sig under någon tid av året, skall ersättas av renarnas ä are (16 å).

Dessa ska eståndsbestämmelser avse icke områden, som blivit till lap- parnas uteslutande begagnande anvisade, såsom förhållandet är med ren-

• Sida 65
•  Original

betesfjällen i Jämtlands län och kronans till enskilda ej upplåtna marker ovan odlingsgränsen. De betes- och slåtterlägenheter inom dessa områden, vilka ej av lapparna användas och därför kunna upplåtas till enskilda (jfr 31 å i 1898 års lag), böra av innehavaren själv beträffande såväl växande som bärgad gröda fredas för intrång av renarna, och gäller detta även sådana inägor, som kunna varda till brukare upplåtna inom de till renbetesfjällens utvidgning anslagna områden.

I gällande bestämmelser har kommittén vidtagit vissa ändringar. I motiven uppgives, att de föreslagna bestämmelserna hava till syfte att mera rättvist än nu vore fallet fördela ansvaret för skador mellan dem, vilkas intressen här stode mot varandra, de renskötandq lapparna, å ena, samt den jord- brukande befolkningen, å andra sidan. Andringarna angivas innefatta för lapparnas del en skärpning i ersättningsskyldigheten till förmån för den jord- brukande befolkningen och för denna en skärpning i vården av grödan till förmån för lapparna.

Kommittén har reglerat i F. 35 å och S. 33 å förhållandena ovan odlings- gränsen och å renbetesfjällen samt i F. 36 och S. 34å förhållandena nedom odlingsgränsen och utanför renbefesfjällen. ärvid har skillnad icke gjorts be- träffande utestående hö och annan gröda. I stället hava i viss mån skilda bestämmelser givits med avseende på gröda, som icke blivit bärgad. och gröda, som visserligen bärgats men icke införts i lada, d.v.s. lämnats ute- stående på marken i stack eller hässja.

Ovan odlingsgränsen ersättes skada, som under juni—augusti sker ågröda, som ej blivit införd i lada, så framt den uppkommit på åker, äng eller när- mare beskrivna utängsslåtter till fastigheter av viss kameral beskaffenhet (F. 35 å 1 mom.; S. 33 å 1 mom.). Sker skadan å annan tid, skall den er— sättas endast i det fall att den. vilken vården om renarna ålegat, uppsåt— ligen eller genom vårdslöshet vid renarnas bevakning varit till skadan vål— lande. I fall av vårdslöshet hos grödans ägare med grödans införandei lada står dock denne själv skadan, där ej lapparna av skadebegär orsakat den (F. 35 å 2 mom.; S. 33 å 2 mom.). Sker skada å gröda på annan mark, står markens ägare själv skadan, såvitt icke lapparna av skadebegär föror- sakat densamma (3 mom. inyssnämnda paragrafer). Dessa bestämmelser äro lika för fjäll- och skogslappar.

Skada å gröda å renbetesfjällen skall markens brukare själv stånda, för så vitt icke lapparna av skadebegär orsakat den (F. 35 å 3 mom.).

I fråga om trakterna nedom odlingsgränsen och utanför renbetesfjällen har kommittén föreslagit delvis olika regler för fjäll- och skogslappar. Under juni—augusti månader uppkommen skada å gröda, som ej införts i lada, skall ersättas, så framt skadan uppkommit på åker, äng eller viss utängs— slåtter. Detta gäller både för fjäll- och skogslappar (F. 36 ål mom.; S. 34 å 1 mom.). Under maj och september skola fjällappar jämväl ersätta sådan skada, under det att skogslapparna endast äro ersättningsskyldiga beträffande skada å växande eller avskuren men ej bärgad gröda å ifrågavarande ägoslag (F. 36 å 1 mom. och S. 34 å 1 mom. 1 meningen). Under oktober—april äro såväl fjäll- som skogslappar ersättningsskyldiga för skada å gröda, som ej in- förts i lada, endast i det fall att den, som vården av renarna ålegat, uppsåtli- gen eller genom vårdslöshet vid renarnas bevakning varit till skadan vållande; under maj och september äro skogslapparna på enahanda sätt ersättnings- skyldiga för skada å bärgad gröda. som ej införts i lada (: hässjad eller stackad), om betesrätt då tillkommit skogslapparna å den trakt skadan timat (F. 36 å 2 mom.; S. 34 å 2 mom.). I båda fallen medgives befrielse från skadestånd, om vårdslöshet ligger grödans ägare till last och skadan ej vål- lats av skadebegär. Bestämmelser saknas i kommitténs förslag för det fall

• Sida 66
•  Original

66 att skada uppstår å annan utmark än i lagen omförmäld utängsslåtter samt för det fall att skada, som i S. 34 å 1 mom. sägs, inträffar under andra må- nader än där omnämnes, medan betesrätt icke är medgiven.

Slutligen har kommittén från gällande rätt bibehållit den regeln, att å trakt, där lapparna icke äga att någon tid av året uppehålla sig med sina renar, all skada av vad beskaffenhet den vara må skall ersättas (F. 36 å 3 mom.; S. 34 å 3 mom.).

I förevarande förslag hava under 37 och 38 åå sammanförts de bestäm— melser, som innehållas i F. 35 å och 36 å 1 och 2 mom. samt S. 33 å och 34 å 1 och 2 mom. Den i gällande lag förekommande olikheten beträffande skada å utestående hö och å annan gröda har i likhet med vad som skett i förslagen icke ansetts böra bibehållas. Den av kommittén föreslagna skärpningen i å ena sidan lapparnas ersättningsskyldighet och å andra sidan den jordbrukande befolkningens skyldighet att taga vård om sin gröda har ock upptagits i förevarande förslag. I kommitténs förslag hava emellertid vidtagits vissa sakliga ändringar, för vilka här nedan redogörelse lämnas.

Stadgandena i 37 å reglera de fall, då skada sker å trakter ovan odlings— gränsen. där vederbörande lappar äga uppehålla sig med sina renar, och å ren— betesfjällen samt motsvara F. 35 å och S. 33 å. I paragrafens fyra första moment regleras skadeståndsskyldigheten i första hand med avseende å fjällapparnas renar, och i 5 mom. utsträckas dessa bestämmelser att gälla skador, som av skogslapparnas renar förorsakas å trakter, där dessa lappar enligt 3 å äga utöva sin betesrätt. I 1 mom. avses skada, som inträffat å växande eller avskuren men ej i lada införd gröda på åker eller äng eller viss utängsslåtter under juni, juli och augusti; uti 2 mom. avses sådan skada, som inträffat under annan tid. 3 mom. innehåller en undantagsbestämmelse, varom mera här nedan. I 4 mom. regleras skadeståndsskyldigheten vid skada å annan mark ovan odlingsgränsen ävensom vid skada inom renbetesfjällen.

Lagrådet har framhållit, att stadgandena i F. 35 å och S. 33 å skilja sig från vad för närvarande gäller bland annat däri, att olika regler skola gälla i fall den äga, där skadan timat, hör till hemman eller hemmansdel,_frälse— torp, krononybygge eller boställe och om ägan hör till annan fastighet, under det att däremot enligt gällande lag markens kamerala natur ej är av någon betydelse i förevarande hänseende; och har lagrådet i detta samman- hang anmärkt, att det torde krävas utredning för bedömande, såväl huruvida ändring härutinnan verkligen bör ske som ock på vilket sätt dylik ändring bör genomföras.

På sätt ovan .framhållits avse de i gällande lag meddelade skadestånds- bestämmelserna icke sådana områden, som blivit till lapparnas uteslutande begagnande anvisade. Detta har icke kommit till uttryck i lagtexten men framgår av motiven till 1898 års lag (sid. 60). Med de av 1919 års kommitté härutinnan föreslagna bestämmelserna synes dock icke hava åsyftats att vidtaga ändring i gällande rätt härutinnan utom möjligen såvitt angår vissa arrende- lägenheter (jfr 5 å ipromulgationslagen samt departementschefens yttrande vid remissen till lagrådet). Med kommitténs begränsning av lapparnas skadeersätt— ningsskyldighet till allenast vissa slag av fastigheter synes därför icke hava åsyf— tats att göra undantag för andra fastigheter än dem, på vilka, såsom i motive— ringen till gällande lag anmärkes, ifrågavarande skadeståndsbestämmelser enligt sakens natur icke äro tillämpliga. Skad—eersättningsskyldighet i förevarande hänseende synes i överensstämmelse härmed icke böra omfatta sådana under enskild disposition varande fastigheter, vilkas innehavare enligt vid upplåtel— sen meddelade eller eljest gällande bestämmelser äro pliktiga att själva stå sådan skada. För att tydligt utmärka detta har ett uttryckligt stadgande

• Sida 67
•  Original

härom upptagits i 3 mom. av 37 å. Vid sådant förhållande erfordras icke något angivande av de olika slag av fastigheter, som skadeersättningsskyl— digheten avser, varjämte den ovan omnämnda övergångsbestämmelsen bliver , överflödig. , Med hänsyn till vad lagrådet anmärkt i fråga om det av kommittén in- förda begre pet »skadebegär» såsom förutsättning i vissa fall för skadestånds- , skyldighet, ar i de fall, då sådan gjorts beroende av att lapparna av skade— begär vållat densamma, i stället stadgats, att skadeståndsskyldighet skall inträda, då renarnas ägare handlat i syfte att skadan göra. Med detta ut- tryck avses utmärka, att direkt skadeuppsåt (dolus directus) skall förefinnas hos renägaren.

Paragrafen 38 avser skada å mark nedanför odlingsgränsen och utom ren- betesfjällen. där betesrätt är medgiven hela eller någon del av året, samt motsvarar F. 36 å 1 och 2 mom. och S. 34 å ] och 2 mom. I 1 mom , som , har avseende endast å fjällapparna, regleras i första stycket det fall, att under maj. juni, juli, augusti eller september, (1. v. s. då betesrätt ej är tillåten. skada inträffat å växande eller avskuren men ej i lada införd gröda på åker eller därmed likställd mark, samt i andra stycket det fall att skadan inträffat under annan tid av året, då betesrätt är medgiven. —— 2 mom. gäl- ler skogslapparna och reglerar skadeståndsskyldigheten, dels då skada in- träffat under någon av månaderna juni, juli eller augusti å växande eller avskuren men ej i lada införd gröda, dels ock då skada inträffat under någon av månaderna maj eller september å växande eller avskuren men icke'bärgad gröda, allt å mark som i 37 å 1 mom. avses. I andra stycket avses de fall då skada sker dels under maj eller september å bärgad (d. v. s. stackad eller hässjad) men ej i lada införd gröda, dels ock under oktober—april å växande eller avskuren men ej i lada införd gröda.

Uti 3 mom av 38 å regleras skadeståndsskyldigheten. då skada av vilken beskaffenhet som helst inträffat å annan mark än åker, äng och viss utängs- slåtter. Anmärkas må, att uti kommitténs förslag regler saknas för det fall att skada inträffat nedom odlingsgränsen eller utom renbetesfjällen å annan mark än åker och därmed likställd mark. De här föreslagna bestämmelserna hava emellertid en viss formell motsvarighet i F. 35 å 3 mom. och S. 33 å 3 mom.

Lagrådet har anmärkt, att stadgandena i F. 36 å 1 mom. och S. 33 å 3 mom. erhållit en avfattning. som skulle leda till frihet från skadestånd i vissa fall, då ersättning borde utgå, nämligen om skadan skett å mark. där lapparna icke finge med renarna vistas eller i allt fall icke ägde med dem uppehålla sig vid den tid, då skadan timade. Ett av de fall, som sålunda åsyftas, torde vara om skada inträffar å annan utmark än i paragraferna av- sedda utängsslåtter å tid. då lapparna icke ägde uppehålla sig å den utmark. Enligt 14 å 3 mom. i 1898 års lag stadgas för sådant fall, att skadan skall av renägaren ersättas. när den, som haft renarna i vård, vållat skadan genom uppsåt eller vårdslöshet vid renarnas bevakning. Då den avvikelse, som med kommitténs formulering kommit att ske från gällande rätt i denna del, icke synes vara befogad, har i första stycket i 38 å 3 inom. de av kom- mittén med avseende å mark ovan odlingsgränsen föreslagna reglerna gjorts tillämpliga för det fall att dylik skada inträffat nedom odlingsgränsen under tid, då lapparna ägde uppehålla sig å trakten med sina renar, varjämte i andra stycket upptagits ett stadgande av samma. innebörd som nyssberörda bestämmelse i 1898 års lag. Vad lagrådets anmärkning i övrigt åsyftar torde hava avhjälpts genom den avfattning, skadeståndsbestämmelserna i 37 å och 38 å 2 mom., jämförda med 39 å, erhållit.

• Sida 68
•  Original

39 %. Denna paragraf motsvarar utan ändring i sak 16 å i 1898 års lag samt F. 36 % 3 mom. och S. 34 % 3 mom.

40 &. Denna paragraf motsvarar 20 å i 1898 års lag samt F. 37 å och S. 36 å. '

41 å., , Förevarande aragraf överensstämmer med 22 å i 1898 års lag samt F. "

38 s och s. 37 . 42 &.

I denna paragraf, som motsvarar 19 % i 1898 års lag, hava med en till närmare överensstämmelse med gällande lag vidtagen ändring u ptagits be— stämmelserna i första och tredje styckena av F. 39 å och S. 38 . Däremot har paragrafernas andra stycke ansetts kunna uteslutas, då vad däri stadgas följer av bestämmelserna i 14 &

43 å. _

Denna aragraf, som motsvaras av 18 å i 1898 års lag, överensstämmer i sak med) F. 40 & och S. 39 %. Det har emellertid icke ansetts nödigt eller lämpligt att bibehålla föreskriften i F. 40 % att såsom villkor för för- ordnande om skadeersättningsområde fordra att rättelse ej kan iannan ord- ning vinnas. — Den omständigheten att begreppet lappbyområde icke upp- tagits i förevarande förslag har haft till följd viss jämkning i lagtexten.

Kommittén har under åberopande av såväl det mot fjällrenskötseln olika sätt. på vilket skogsrenskötseln i regel bedrives, som ock förhållandena i övrigt å de mera bebyggda och odlade trakter, där skogsrenskötsel före- kommer, givit S. 39 å en från motsvarande paragraf i lagen om fjällren- skötsel avvikande avfattning, i syfte att ingripande här skulle kunna ske snabbare än vad för fjällapparnas del ansetts påkallat. Bland förutsätt- ningar, under vilka ifrågavarande åtgärd må tillgripas, har kommittén så- lunda för skogslap arnas del icke upptagit att skadorna skola vara beroende av försumlig renvårdl.) Länsstyrelserna i ifrågavarande län hava på förfrågan upplyst, att efter tillkomsten av 1898 års lag förordnande om skadeersätt- ningsområde enligt 18 g i berörda lag icke förekommit inom något av länen, vadan någon erfarenhet om lagens verkan i denna del icke torde finnasl. Vid sådant förhållande och då. någon skillnad i ifrågavarande avseende icke synes böra göras mellan de olika slagen av lappar, hava bestämmelserna gjorts lika för dessa. '

Därest bestämmelserna om skadeersättningsdistrikt skola erhålla prak— tisk betydelse, torde gemensamt ansvar böra kunna krävas i alla de fall, då skada enligt de givna bestämmelserna skall ersättas. Den ändring i gäl- lande rätt, som av kommittén härutinnan föreslagits och beträffande vilken lagrådet framställt anmärkning, har därför ansetts böra bibehållas.

Denna paragraf motsvarar utan ändring i sak 23 å i 1998 års lag samt 41 å i F. och S. Det har dock ansetts påkallat stadga, att ordningsmannen vid förliknings ingående skall samråda med lappfogden.

45 %. Denna paragraf motsvarar 24 % i 1898 års lag och 42 å i F. och S.

1 Beträffande Jämtlands län har Kungl. Maj:t den 9 oktober 1891 med stöd av då gällande lag förordnat, att visst område skulle utgöra särskilt skadeersättningsområde.

• Sida 69
•  Original

Om minskning av renantalet inom lappby.

46 %.

Genom lag den 6 juni 1925 (nr 181) angående minskning i vissa fall av renantalet inom lappby, vilken lag trädde i kraft den 1 juli 1925, hava med- delats bestämmelser, avseende att giva Konungens befallningshavande mera effektiva medel än 1898 års renbeteslag erbjöd för nedbringande i fall av behov av renantalet i lappbyarna. Enligt 1898 års lag fick för minskningens utförande endast tillgripas antingen avlägsnande från lappbyn av andra re- nar än lappars eller ock hänvisning för lapp att med sina renar flytta till annan lappby. Uti 1 5 av 1925 års lag, vari upptagits de av kommittén under 43 å i F. och S. föreslagna bestämmelser med därtill av departe- mentschefen fogade tillägg, har införts ytterligare tvångsmedel, nämligen tvångsnedslaktning och tvångsförsäljning. Första förutsättningen för an— vändande av tvångsmedel enligt 1925 års lag är att inom en lappby antalet renar befinnes vara så stort, att antingen betesmarkerna måste anses otill- räckliga eller ock betydande skadegörelser förorsakas genom renarna.

Under den tid 1925 års lag varit i tillämpning har det emellertid visat sig, att strängare bestämmelser äro nödvändiga i syfte att för framtiden förebygga en allt för stark ökning av renstammen. Särskilt gäller detta Norrbottens län. Vid en är 1925 —— bland annat på grund av stadgandet i 7 % av konventionen med Norge — företagen renräkning konstaterades en avsevärd ökning i renstammen inom nämnda län. Denna renräkning visade för norra lappfogdedistriktet tillhopa 120 555 och för södra lappfogdedistrik— tet 71 368 renar. Av denna renmängd belöpte 46 911 renar å de fyra lappbya— lagen norr om Torne älv, Könkämä, Lainiovuoma, Sarivuoma och Talma, vilka för sommarbete äro hänvisade till distrikt i Norge; det antal, som enligt kon— ventionen får från dessa byar inkomma till Norge, är 39000. Härigenom uppkom en synnerligen brydsam situation med hänsyn till vårflyttningen till Norge, vilken avvecklades tack vare de norska myndigheternas tillmö- tesgående genom tillskapande i Norge av en lag, som för det året tillät renar utöver det i konventionen medgivna antalet att inkomma i Norge. Aret 1925 blev lyckosamt för renskötseln och inom nyssnämnda fyra byar kunde renstammen på hösten 1925 beräknas till omkring 60000 djur. Ge— nom slaktning av renar och genom föriiyttning av lappar med deras renar l ckades det länsstyrelsen att nedbringa renantalet. Därvid kunde dock

en erforderliga reduktionen icke uppnås allenast genom en flyttning inom länet utan måste en förflyttning ske av omkring 3300 renar till Väster- bottens och Jämtlands län. Ar 1926 beräknades renantalet i omförmälda fyra byar till omkring 50 000, inberäknat kalvar.

Den 22 april 1926 hölls inför Statsrådet och Chefen för Kungl. Social- departementet sammanträde för överläggning i vissa lappväsendet rörande frågor med landshövdingarna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län med flera. Därvid framhölls, hurusom omförmälda dislokation endast vore en lättnad för stunden i de svårigheter, som renstammens tillväxt or- sakade inom Norrbottens län. Sålunda påpekades, att redan följande år samma vansklighet att härbärgera renarna inom länet skulle återkomma, troligen ännu starkare. Orsakerna till dessa svårigheter kunde sökas dels i den renskötande lapska folkstammens tillväxt, varigenom större renantal erfordrades för lapparnas bärgning, dels i den relativa borteliminering av riskerna för dåliga renår, som syntes åvägabragt av den mer utvecklade organisationen av lappväsendets tjänstemän och därav följande omsorg och förutseende i renskötseln, och vidare i bestämmelsen uti 1919 års renbetes—

• Sida 70
•  Original

konvention med Norge därom att antalet av renar från nordbyarna, vilka för sommarbete äro beroende av att komma in i Norge, icke får överskrida ett visst antal. Det framhölls slutligen, att gällande lapplagstiftning borde utökas med medel för—myndigheterna att råda bot på svårigheterna så långt sådant på denna väg läte s'g göra samt att även andra möjligheter borde undersökas för att änna utväg ur dessa svårigheter.

Under fortsatta överläggningar, som därefter ägde rum, förehades bland annat frågan angående nödvändigheten av lagstiftningsåtgärder i syfte att 1, för framtiden förebygga en alltför stark ökning av renstammen i det hela. Flertalet av de närvarande ansåg dylika åtgärder oundgängligen nödvändiga. Vid en blivande utredning ansågs bland annat böra tagas i beaktande, huru- vida icke befogenheten för de myndigheter, som hade lappväsendet om hand, att minska renantalet inom lappby borde utökas. Minskning kunde exempelvis få påb'udas i stora hjordar för att bereda plats för inflyttning från annan by. Vlidare kunde tänkas befogenhet för Konungens befall- ningshavande att bestämma det antal renar som högst skulle få innehavas av ett hushåll, ett bestämmande som givetvis icke behövde göras generellt utan kunde tillgripas vid behov. Under övervägande kunde också komma att begränsa bofasta lappars rätt att hava skötesrenar. Förutvarande ren- skötande lappars rätt att hava oinskränkt antal skötesrenar kunde prövas för varje fall.

Vid ett den 15 oktober 1926 inför Statsrådet och Chefen för Kungl. So- cialdepartementet hållet sammanträde, till vilket inkallats landshövdingarna i Norrbottens och Västerbottens län samt lappfogdarna i förstnämnda län, vitsordades ytterligare behovet av att Konungens befallningshavande utrus- tades med större befogenhet att ingripa än den 1925 års lag medgåve. Så- lunda borde däri omförmälda åtgärder kunna tillgripas ej blott när betes- markerna måste anses otillräckliga eller skadegörelser förorsakades utan även när förhållandena eljest därtill föranledde, och borde Konungens be- fallningshavande i första hand kunna förordna om minskning av renantalet hos försumliga renskötare.

Vad i sistnämnda hänseende föreslagits har vunnit beaktande vid avfatt- ningen av 19 %. Jämväl i fråga om icke renskötande lappars rätt att hava skötesrenar har föreslagits skärpning i förhållande till kommittéförslagen, i det att rättigheten härtill gjorts beroende av att de tillhöra en lappby. Härom hänvisas till 50 %. I övrigt har vid utformandet av bestämmelserna i förevarande paragraf de uttalade önskemålen på det sätt vunnit avseende, att Konungens befallningshavande erhållit befogenhet att föranstalta om minskning av renantalet inom lappby, därest detta befinnes vara större än lägenheten medgiver, så att betet kan befaras bliva otillräckligt eller skade- görelser eller andra olägenheter förorsakas eller svårigheter annorledes yppas för renskötselns ändamålsenliga drivande.

De härutöver ifrågasatta utvidgningarna av Konungens befallningshavandes befogenhet i förevarande avseende synas däremot icke kunna tillstyrkas. Ett ingripande i renskötseln genom att tvångsvis nedbringa renantaleti stora hjordar inom icke beträngd by för att bereda plats för inflyttning från annan by, där renantalet vore för stort, synes icke vara lämpligt. Man torde med skäl kunna befara, att de som på dylikt sätt tvingats inskränka sina renhjordar skulle komma att betrakta de nyinflyttade såsom inkräktare. Därtill kommer att risken att tvingas nedslakta eller på annat sätt ned- bringa renantalet för att bereda plats för lapp från främmande by kan tänkas skapa ett osäkerhetstillstånd, som verkar hämmande på företagsamheten. Intresset hos lappbyns invånare att av eget initiativ hålla renantalet nere minskas givetvis 1 medvetandet om att deras ansträngningar härutinnan

• Sida 71
•  Original

kunna få till följd en tterligare reduktion, som är till förmån icke för dem utan för en främman e by, där man måhända icke ägnat ifrågavarande an- gelägenhet erforderlig om sorg. Väl kan det tänka sig att, efter det byindel- ningen ägde rum. förhållandet mellan betesmöjligheterna, å ena, samt anta- let renskötande lappar och antalat renar, å andra sidan, utvisar allt för stora skiljaktigheter vid jämförelse mellan de särskilda byarna. I sådant fall synes dock rättelse åtminstone i första hand böra åstadkommas genom en sådan ändring i byindelningen att betesmarkerna för de olika byarna bleve i förhållande till renantalet mera jämnt fördelade.

På sätt ovan framhållits, har jämväl ifrågasatts befogenhet för Konun— gens befallningshavande att förordna om ett högsta antal renar, som skulle få innehavas av ett hushåll. En sådan befogenhet skulle givetvis i många fall visa sig effektiv för det syfte, man närmast är angelägen att vinna, näm- ligen nedbringande av renantalet. Det kan dock betvivlas, huruvida ett så- dant ingripande skulle vara till varaktig nytta för renskötseln. Denna lik- som varje annan näring torde i längden mest gagnas av att ett visst mått av frihet lämnas dess utövare. Bestämmelsen att lapparna icke hava betes- rätt utom den by, de tillhöra, måste av sig själv medföra en viss reglering av renantalet inom varje by. Det synes icke tillrådligt överlämna denna reglering åt myndigheterna. Möjligheten till en åtminstone i någon mån fri konkurrens mellan renägarna torde sporra intresset hos de dugligare av dem och alltså vara ägnad främ'a en god renskötsel.

I lagtexten hava i förhållan e till 1925 års lag vidtagits vissa ändringar av redaktionell art, som icke torde tarva närmare motivering. Därjämte har det ansetts lämpligt att i det under punkt 1) angivna fallet giva befogenhet jämväl åt lappfogden att omhändertaga och försälja renarna.

Bestämmelserna uti 2 % i 1925 års lag, vilka hava avseende å konventio— nen med Norge, synas icke hava sm rät—ta plats iförevarande lag utan hava ansetts böra intagas i lagen den 20 juni 1919 (nr 445), innefattande bestäm- melser i anledning av nämnda konvention.

Om ofredande av ren.

47 5

Denna paragraf, som motsvarar 25 å i 1898 års lag, är i huvudsak av samma innehåll som 44 å i F. och S. Stadgandet i 1 mom. 3 stycket av sistnämnda paragraf om skyldighet för landsfiskalen att skyndsamt vidtaga de åtgärder, som kunna finnas tjänliga till bevarande av lapparnas rätt och bästa, torde icke innebära åläggande för landsflskalen att föranstalta om skadestånds utkrävande av (len i sådant hänseende skyldi 9 utan allenast att han har att vidtaga de åtgärder, som finnas tjänliga för 6 fällda djurens tillgodogörande. Detta har ansetts böra få ett tydligare uttryck i lagtexten, i__ följd varav stadgandet i denna del givits en däremot svarande avfattning. Ar renägaren ej känd, synes landsfiskalen böra underrätta lappfogden. I F. 61 5 och S. 62 % har upptagits en bestämmelse rörande skadestånd för det fall att ren, som är omärkteller vars ägare ej känd, blivit ofredad. Då det e nes vara lämpligare att under förevarande paragraf sammanföra samt- liga estämmelser om skadestånd på grund av ofredande av ren, har stad- gandet hit överhyttats.

48 % I denna paragraf, som motsvarar första punkten i 26 % av 1898 års lag, hava med vissa redaktionella jämkningar upptagits bestämmelserna i 45 å i F. och S.

• Sida 72
•  Original

49 5. Denna paragraf motsvarar andra och fjärde punkterna. i 26 % av 1898 års lag samt med smärre jämkningar i lagtexten av redaktionell art 46 Q' i F.

och S.

Om skötesrenar.

50 %.

Denna paragraf motsvarar 35 & 1 mom. i gällande lag enligt dess lydelse i lagen den 19 juni 1917 samt 47 å i F. och S.

I överensstämmelse med vad som anförts under 8 % har jämväl lapps rätt att utan inskränkning hava skötesrenar gjorts beroende av att han tillhör lappby. Från kommittéförslaget har härigenom i sak skett avvikelse så till— vida, att renskötande lappar, som övergivit yrket av annan anledning än sjukdom och dylikt, komma att falla under andra punkten. Att på. sätt ifrågasatts ytterligare inskränka lapps rätt att hava renar i vård hos annan har icke ansetts lämpligt.

51 &.

Denna paragraf motsvarar utan ändring i sak 48 å i F. och S. i det till lagrådet remitterade förslaget samt 35 % 2 mom. i gällande lag. Rörande skiljaktigheter i förhållande till gällande rätt hänvisas till kommittébetänkan- det. De personer, som avses i denna paragraf, äro dels lappar, som ej falla under 50 %, dels ock personer av annan än lapsk härstamning. Genom den av departementschefen vidtagna ändringen ifråga om sköteslegans upp- bärande saknas bestämmelse om den tid, inom vilken densamma skall er- läggas. Enligt vad kommittén upplyst (sid. 117 i dess betänkande) har från de flesta håll erinrats, att fjällapparna vore beroende av att sköteslegan vore dem tillhanda, då de under vintern besökte kyrko- och marknadsplatserna, men att med gällande bestämmelser, då sköteslegan skulle tillställas dem genom vederbörande tjänstemän, medlen oftast komme dem till handa först fram på sommaren. Med hänsyn härtill hava i förevarande förslag behållits kommitténs bestämmelser härutinnan. enligt vilka sköteslegan skall erläggas för renar hos fjällappar före den 1 april och för renar hos skogslappar före den 1 juni. Då, med det av kommittén använda uttrycket >>fjälltillsynings- man» torde avses lapptillsyningsman, har sistnämnda beteckning ansetts vara att föredraga.

52 och 53 55.

Dessa paragrafer motsvara oförändrat 35 % 3 och 4 mom. i gällande lag samt F. 49 och 50 %% ävensom S. 50 och 51 åå med undantag av deiS. 509 meddelade reglerna för lappar, som erhållit särskilt tillstånd att året om driva renskötsel nedom lappmarksgränsen i Norrbottens län.

54 &. Bestämmelserna i denna paragraf motsvara 36 % igällande lag samt F. 51 å och S. 52 &. Paragrafen, som i sak överensstämmer med kommitténs förslag, har endast undergått viss omredigering. Uppenbart är att tvångsförsäljning

av renarna icke ovillkorligen bör tillgripas, om rättelse kan vinnas på. annat sätt.

Om renräkning. 55 %. Denna paragraf saknar, bortsett från stadgandet i 37 & av renbeteslagen, motsvarighet i gällande rätt. Från motsvarande F. 52% och S. 53 & föreligger

• Sida 73
•  Original

i redaktionellt hänseende den skillnaden, att bestämmelserna om renräkning för fastställande av renlängds riktighet ansetts böra här upptagas. Bestäm- melse om renräkning på grund av konventionen med Norge har föreslagits att införas i 1919 års lag.

Om vissa upplåtelser å de lapparna anvisade områden.

56 %.

Kommittén_ har uti F. 53 å och S. 54 & meddelat bestämmelser dels i 1—4 mom. om upplåtelse av mark inom lappmarkerna och å renbetesfjällen åt lappar för bosättning och jordbruk m. m., dels uti 5 mom. om upplåtelse ovan odlingsgränsen och å renbetesfjällen av vissa rättigheter vare sig till lappar eller andra, dels ock uti 6 mom. om förbud mot upplåtelser iandra fall med rätt för Konungen att härutinnan göra vissa undantag. Enär dei 1—4 samt 6 mom. meddelade stadganden icke torde vara hänförliga till sådan lag, som avses i % 87 regeringsformen, hava de icke upptagits iföre- varande lagförslag, utan de i nämnda moment omförmälda upplåtelser hava ansetts böra regleras genom särskilda bestämmelser.

Vad åter angår de i 5 mom. avsedda upplåtelser, om vilka även 1898 års lag i dess 31 & innehåller föreskrifter, synas dessa stå i sådant sammanhang med övriga i fråga om lapparnas rättigheter och skyldigheter givna stad- ganden, att de rätteligen hava sin plats i renbeteslagen. I förevarande för- slag hava därför med vissa ändringar upptagits bestämmelserna i 5 mom. i kommittéförslagen.

I överensstämmelse med gällande lag har i paragrafens första stycke ut- sagts, att lapparna ej må till andra upplåta sådana rättigheter, som avhandlas i paragrafen.

Motsvarande bestämmelser i 1898 års lag hava avseende å mark, som är anvisad till lapparnas uteslutande begagnande, under det att enligt det till lagrådet remitterade förslaget bestämmelserna gälla annan kronans ovan odlingsgränsen belägen mark än kronohemman och krononybyggen under åborätt samt boställen ävensom mark å- renbetesfjällen. Härutinnan hän- visas till vad ovan yttrats vid behandlingen av 21 %. Då det torde saknas anledning att frångå den i 1898 års lag använda beteckningen >>områden, som blivit till lapparnas uteslutande begagnande anvisade», har detta ut- tryck använts i förevarande förslag. På sätt framgår av förarbetena till 1898 års lag avses med nämnda uttryck renbetesfjällen i Jämtlands län samt de delar av lappmarkerna, som ligga ovan odlingsgränsen och ej äro under enskild disposition.

De vid 1927 års riksdag gjorda ändringarna i 31 % av 1898 års lag hava här införts.

Från de av 1915 års jakt- och fiskesakkunniga avgivna förslagen rörande ändringar i jaktlagen och tillgodogörande av kronans fiskevatten m. ni. har kommittén upptagit bestämmelser om rätt för Konungens befallningshavande att medgiva statens befattningshavare befogenhet att under tjänsteresor i obebyggd trakt för uppehälle under färden avgiftsfritt jaga vissa slag av villebråd samt fiska. En dylik bestämmelse, varav enligt erhållna upplys— ningar något egentligt behov icke lärer föreligga, har emellertid icke ansetts böra upptagas i förevarande förslag.

Upplåtelse av inägor ovan odlingsgränsen och å renbetesfjällen böra, så— som ock av kommittén föreslagits, kunna ske ej blott å fastighet, som för- värvats med hänsyn till renskötseln, utan ock å nybygge, vilket återfallit till kronan, eller å. fjällägenhet eller å annan därmed jämförlig lägenhet.

• Sida 74
•  Original

Innan upplåtelse, varom i paragrafen är fråga, äger rum, skola lapparna höras. I likhet med kommittéförslagen har dock icke bibehållits det i gäl- lande lag uppställda villkoret för upplåtelse av bete, slåtter eller inägor, att lapparna därtill skola lämna sitt samtycke. Kommittén har med hänvisning till att 1915 års fiskesakkunniga föreslagit en ny form för upplåtelse av fiske l i kronans vatten, kallad sportfiske, vidtagit viss jämkning i bestämmelserna om lapparnas hörande vid fråga om upplåtelse av dylikt fiske. Av skäl, som anförts under 36 %, har särskild hänsyn till dylika upplåtelser icke ansetts böra tagas i förevarande förslag. , Bestämmelserna uti de båda sista styckena av 5 mom. i kommittéförsla- gen torde vara obehövliga och hava därför uteslutits.

Om renskötsel efter särskilt tillstånd.

Såsom framgår av kommitténs utredning förekommer sedan gammalt i ett stort antal socknar nedanför lappmarksgränsen iNorrbottens län renskötsel, som bestått utan laglig rätt blott genom den enskilde jordägarens och kro- nans tysta medgivande. Under förarbetena till 1886 och 1898 års renbetes— lagar blev visserligen denna renskötsel föremål för uppmärksamhet men lämnades helt och hållet å sido i lagarna. Genom 1917 års lagstiftning in- fördes vissa skärpta exekutionsbestämmelser mot de renägare, som förde renar på bete å ifrågavarande trakter. Dessa bestämmelser hava emellertid icke ansetts annat än i undantagsfall böra tillämpas, i följd varav den olag- ligt bedrivna renskötseln i stort sett fått fortgå.

Kommittén har efter undersökning av hithörande förhållanden i sock- narna nedanför lappmarksgränsen ansett goda skäl föreligga att med till- mötesgående av uttalade önskemål från en stor del av befolkningen åt- minstone i viss utsträckning legalisera den renskötsel, som bedrivesi dessa socknar, och har kommittén framlagt förslag i sådant hänseende av innebörd, att Konungens befallningshavande skall äga rätt att efter vederbörande kom- muns hörande avgöra. i vad mån det kan vara påkallat att å särskilda trak— ter inom Norrbottens kustland behålla renskötseln. Rörande skälen härtill samt i frågan avgivna yttranden hänvisas till statsrådsprotokollet för den 30 -maj 1924.

Under sommaren 1927 hava sammanträden hållits med befolkningeni Pajala, Muodoslombolo, Tärendö och Overtorneå. Därvid upplystes att å dessa orter befolkningens reninnehav väsentligen ökats. Sålunda ägde Pajala sockenbor, vilkas renantal år 1921 enligt kommitténs utredning uppgick till omkring 450, numera 1 100 renar i vård hos Sattajärvi och Muonionalusta renföreningar. Till Sattajärvi renförening hörde enligt 1925 års officiella renräkning 314 renar; vid senaste räkningen inom föreningen i mars 1927 uppgick antalet till omkring 600. Inom Muonionalusta renförening hade ren— antalet sedan 1925 års renräkning ökats och utgjorde vid senaste räkningen 4463, därav omkring 400 voro dragrenar, tillhörande dels bofasta och dels renskötande lappar. Befolkningens i Muonionalusta eller Muonio kapell- församling renantal, som år 1917 uppgick till 1 662 och år 1921 till 1950, hade år 1927 stigit till 5483. Uti Tärendö socken, där renantalet år 1921 utgjorde 660, funnos vid 1926 års slut omkring 1000 renar, därav 70 drag— renar; den nuvarande renstocken uppskattades till över 1000 renar, årets kalvar inberäknade. Inom Overtorneå socken funnos år 1921 830 renar; numera uppskattades renantalet till omkring 2470, därav 75 a 80 dragrenar. För Hietaniemi socken äro motsvarande siffror 470 och 600, i vilket sist— nämnda antal ingå 20 ä 30 dragrenar.

• Sida 75
•  Original

Bland de å sammanträdena närvarande uttalades den uppfattningen, att betesområdena vore fullt tillräckliga för det nuvarande renantalet.

De skador, som av renarna förorsakas å dessa trakter, äro iallmänhet ej av större betydelse; det årliga skadeersättningsbeloppet överstiger i re el icke 1 krona för ren. Ett undantag härifrån utgör Tärendö socken, där stark stegring av skadeersättningsbeloppen under de senare åren ägt rum. Sålunda hade under år 1926 skadeersättning utgått med 7 kronor 25 öre för renl. Ersättningen plägar erläggas godvilligt; rättegångar därom förekomma säl an.

Av den avsevärda ökning av renstammen, som enligt vad ovan visats skett under de senare åren, torde kunna dragas den slutsatsen, att ren- skötseln är behövlig å dessa trakter. I allmänhet har detta även vitsordats å sammanträdena med ortsbefolkningen, ehuruväl yrkanden ock väckts om renskötselns avlysning. Det framhölls emellertid, att den avo het mot näringen, som förefanns hos en del personer, hade sin största grund i den omständig- heten att reglerande lagbestämmelser saknades. De största renskadorna för- orsakades av dragrenarna, beroende på att dessa vid snösmältningen lös- släpptes omedelbart intill ägarens hemvist och på grund härav uppehöllo sig i närheten av inägorna hela sommaren. En bidragande orsak till de på sina håll förekommande stora skadeståndsbeloppen vore ock att bestämda betes— områden ej funnes för de olika renägareföreningarna. Genom införande av en rationellt skött och efter stränga regler driven renskötsel skulle, enligt flerstädes uttalad uppfattning, de största olägenheterna bliva undanröjda till stor nytta för dessa orter. En indelning av betesmarkerna i lappbyar, ut— görande ett eller flera skadeersättningsdistrikt, ansågs allmänt som en god anordning; dock borde varje renägare, vare sig han själv skötte renar eller icke, tillhöra sådan lappby och vara röstberättigad vid sammanträden inom densamma.

Med hänsyn till sålunda och i övrigt vunna upplysningar har även i före- varande förslag nu gällande förbud mot renskötsel å ifrågavarande trakter ansetts böra i allmänhet upphöra och lagliga former för näringens bedri- vande i stället anvisas. Härvid hava de av kommittén föreslagna bestäm- melserna i huvudsak bibehållits. Dock har det ansetts lämpligt att i en särskild avdelning sammanföra reglerna för ifrågavarande renskötsel och där i ett sammanhang upptaga de stadganden. som med avvikelse från i övrigt gällande regler hava avseende allenast å densamma.

57 &.

Denna paragraf återgiver med vissa ändringar innehållet i S. 5 &. Med hänsyn till vad Konungens befallningshavande iNorrbottens län anfört i sitt yttrande över kommitténs förslag har i tredje stycket utsagts, att sådant tillstånd, varom i paragrafen är fråga, icke bör beviljas i annat fall än då behov föreligger för en väsentlig del av traktens befolkning att renskötsel fortfarande där drives. Då begreppet la pbyområde icke upptagits i förevarande förslag, har åt paragrafen i denna el givits sådan lydelse, att Konungens befallningshavande i sammanhang med tillståndets meddelande skall bestämma lappby och betes0mråde, varinom renskötseln må drivas. —- Det har ansetts lämpligt att i förevarande stycke särskilt uttala vad kom- mittén upptagit i 13 % 2 mom. eller att det tillkommer Konungens befall- ningshavande bestämma varest och huru tlyttningsvägar må tagas.

I förevarande paragrafs fjärde och femte stycken i det remitterade för- slaget hava upptagits bestämmelser dels i båda styckena för det fall att den la , som erhållit tillstånd, med hänsyn till sina ersonliga kvalifikationer ic e vidare bör komma i åtnjutande av rätten att (riva renskötsel, dels ock

• Sida 76
•  Original

i femte stycket för det fall att betingelserna för renskötsels drivande å den ifrågavarande trakten undergått ändring. Dessutom har i fjärde stycket in- tagits föreskrift för den händelse lappen före den bestämda tidens utgång blir stadigvarande förhindrad att utnyttja tillståndet eller ock avlider. Lämp- ligast synes vara att i ett stycke sammanföra de bestämmelser, som hava ' avseende å lappens personliga förhållanden, samt i ett annat stycke giva regler för det fall att förutsättningarna för betesrättens utövande å trakten ändrats. Dessa sistnämnda bestämmelser hava fått sin plats i det fjärde st cket.

yDet framgår ej klart, huru kommittén tänkt sig den ifrågavarande rättig— hetens övergång vid lap ens död. Det riktiga synes vara, att rättigheten utan vidare övergår å en avlidnes stärbhusdelägare men att Konungens befallningshavande. därest stärbhusdelägarna icke lämpligen kunna eller böra utöva rättigheten, kan liksom vid återkallelse medgiva annan lapp, som an- ses lämplig. att under den återstående tiden eller någon del därav bedriva den ifrågavarande renskötseln. I enlighet med vad sålunda angivits har lagtexten i de ifrågavarande båda styckena omredigerats.

Om återkallelse av tillstånd till följd av försumlighet vid renskötselns drivande stadgas i följande paragraf.

Kommittén har såsom villkor för utövande av sådan renskötsel, varom här är fråga, stadgat, att vederbörande skola, såsom nu i allmänhet är för- hållandet, tillhöra en renägareförening. Kommittén förutsätter emellertid därjämte, att de områden, där renskötseln drives, skola indelas i lappby- områden och att de renskötande lapparna inom vart och ett av lappbyom— rådena skola utgöra en lappby och att denna skall kunna förklaras utgöra ett eller flera skadeersättningsdistrikt. Kommittén har dock icke angivit de särskilda uppgifter, som skola tillkomma dessa olika slag av rättssubjekt, i Vidare mån än att renägareförenin ens bildande avser underlättande av skadeersättningars utgörande. På va sätt renägareföreningarna för detta ändamål skola verka är dock, på sätt lagrådet anmärkt, oklart likasom ock i vad förhållande de skola stå till skadeersättningsdistrikten, där sådana bildas. Då den av kommittén föreslagna anordningen med olika rättssubjekt, som åtminstone delvis komme att erhålla samma uppgifter, synes vara mindre lämplig, har i förevarande förslag skyldigheten att tillhöra en ren- ägareförening icke upptagits såsom villkor för rätten att efter tillstånd driva renskötsel. Skadeståndsregleringarna synas för den nu ifrågavarande ren- skötseln lämpligen kunna i huvudsak ordnas på samma sätt som för ren— skötsel i allmänhet. Enligt förevarande förslag möter emellertid icke hinder för renägarna att för skadeersättningars utgörande bilda renägareföreningar.

58 5.

I denna aragraf hava sammanförts vissa särbestämmelser i fråga om. renskötsel efter tillstånd, som i kommitténs förslag till lag om skogsren- skötsel upptagits under olika paragrafer. I den mån annorlunda icke stadgas i denna paragraf skola övriga 1 lagen meddelade bestämmelser i tillämpliga delar lända till efterrättelse vid ifrågavarande slag av renskötsel. Härav följer, att detta kommer att gälla även om bestämmelserna i 17 5 (S. 13 % 1 mom.) om begagnande och omläggning av väg, som av ålder nyttjats, vilka i kommittéförslaget icke givits tillämplighet å sådan renskötsel, varom här är fråga. Det torde saknas anledning att härutinnan göra något undantag. Föreskrifterna i lagen om indelning i lappbyar och bestämmande av betesområden skola äga tillämpning även med avseende å förevarande slag av renskötsel. Till lappby, varom här är fråga, hör i första hand lapp, som erhållit tillstånd att där driva renskötsel, ävensom sådan lapps

• Sida 77
•  Original

hustru, hemmavarande barn och lapska tjänare. Uppenbart är, att med- lemskapet i byn upphör om tillståndet återkallas eller tiden för detsamma utgår. Såsom ovan nämnts har det icke ansetts lämpligt föreskriva att ren- ägarna skola vara anslutna till en renägareförening. Med hänsyn härtill har det i stället ansetts böra stadgas, att samtliga renägare, vilka hava renar i vård hos lapp, som här avses, skola tillhöra dennes lappby. Härav följer, att de äga rätt att deltaga i lappbyns överläggningar och beslut, dock synes befogenhet härutinnan icke böra tillkomma skötesrenägaren i andra frågor än som röra hans rätt såsom renägare i byn. De särskilda rättigheteri fråga om skogsfång, som äro medgivna, tillkommer emellertid endast den lapp, som tillhör byn. —— Stadgandet i sista punkten motsvarar S. 58 år 1 mom.

I punkten 2) behandlas det fall, att lapp visat försumlighet irenskötseln eller 0ch att han eljest visat sig olämplig att utöva den medgivna rättig- heten. Aterkallande av rättigheten synes böra kunna ske vid mindre grad av försummelse än som förutsättes i 19 5. Den procedur, som stadgas i sistnämnda paragraf. synes ock i förevarande fall allt för omständlig, varför återkallelse bör kunna äga rum utan att däri föreskrivna former iakttagas. Dock bör det givetvis icke möta hinder för Konungens befallnings— havande att, där så anses lämpligare, begagna sig av förfarandet enligt 19 å. — En återkallelse av koncessionen bör emellertid icke i och för sig medföra dess upphörande utan bör, såsom ock i både kommitténs och i det till lag- rådet remitterade förslaget angives, Konungens befallningshavande kunna antaga annan lapp till innehavare av koncessionen i överensstämmelse med vad som föreslagits för det fall att koncessionsinnehavare blir stadigvarande förhindrad att begagna sig av densamma.

De i punkt 3) upptagna stadgandena motsvaras av föreskrifter i S. 25 & 1 mom. sista stycket samt 26 % 4 mom. I detta sammanhang må anmärkes, att bristande överensstämmelse synes råda mellan 3 och 4 mom. i S. 26 å, i det att i 3 mom. rätt till skogsfång icke tillerkännes skogslappar, som av- ses i 5 %, under det att däremot i 4 mom. förutsättes att sådan rätt till- kommer dessa lappar. Det torde vara avsett, att sistnämnda lappar skola vara berättigade till skogsfång i samma utsträckning som andra renskötande lappar, som uppehålla sig utom lappmarkerna. med skyldighet dock att er- lägga betalning för allt virke, som tages å enskild och därmed likställd mark. I enlighet därmed hava bestämmelserna i förevarande punkt avfattats.

Någon rätt att fälla lavbevuxna träd har icke ansetts i något fall böra tillkomma lapp, som här avses.

Uti punkt 4) stadgas, att bestämmelserna om rätt till jakt och fiske ej äga tillämpning å lappar, som avses i 57 %. De av kommittén föreslagna bestämmelserna innehålla icke någon inskränkning härutinnan, men av ett uttalande i statsrådsprotokollet för den 80 maj 1924 framgår, att bestäm- melserna icke avsetts hava tilläm lighet å lappar, varom här är fråga. Detta synes böra komma till uttryck i agtexten.

Bestämmelserna i punkt 5) motsvara S. 35 och 40 å. I punkt 6) hava upptagits föreskrifter, motsvarande undantagsbestämmel— sen uti S. 46 % 1 mom. för här ifrågavarande trakter.

Punkt 7) innehåller bestämmelser om rätt att innehava och hålla skötes- renar samt motsvara stadgandet i S. 49 ä 1 stycket samt undantagsbestäm- melsen i 50 % 1 stycket. Bestämmelserna i S. 49 % 2 stycket hava i över- ensstämmelse med vad som ovan anförts under 57 % om renägareförening här uteslutits. — Jämväl bestämmelserna i S. 49 % sista stycket hava ansetts kunna uteslutas. Den renskötande lappen och skötesrenägaren äga enligt förslaget att inom de gränser, som av Konungens befallningshavande be-

• Sida 78
•  Original

stämts, avtala om villkoren för vården av renarna. Vid sådant förhållande och då det här gäller ett så. ringa antal som 20 renar för hushåll synes det onödigt att i lagen stadga någon särskild tidsfrist. inom vilken skötesrenarna skola bortskaffas vid ägarens död eller vid flyttning. J ämväl övriga bestäm— melser i förevarande stycke synas kunna undvaras, då Konungens befall- ningshavande i allt fall har möjlighet att reglera förhållandena i det fall att renägaren flyttar eller avlider. — I de båda sista styckena av punkten hava upptagits bestämmelser till motsvarighet av vad som stadgas uti 53 och 54 åå av förevarande förslag.

Bestämmelserna i punkt 8 motsvara S. 53 g 1 mom. 2 stycket.

Straifbestämmelscr.

59 5.

Denna paragraf motsvarar F. 59 å och S. 60 %. I de tidigare förslagen äro samtliga straffbestämmelser sammanförda under en paragraf, under det att i gällande lag dylika bestämmelser äro meddelade i samband med de stadganden, vilkas över—trädande beläggas med straff. Ehuru gällande lags anordning i vissa fall synes vara att föredraga, har dock förslagens uppställ— ning i förevarande avseende ansetts böra bibehållas. I sak föreligger skilj— aktighet från nämnda paragrafer därutinnan, att de av kommittén föreslagna straffbestämmelserna i F. 59 % 1 mom. b) och h) och motsvarande stadgan— den i S. 60 å fått utgå. Föreskrifter rörande lapparnas flyttning och renar- nas bevakning äro liksom för närvarande avsedda att intagas i byordning; och synes därför överträdelse av desamma såsom varande förseelse mot by- ordningen böra därstädes, såsom ock skett i de nu gällande byordningarna, beläggas med straff. Vad beträffar av ordningsman givna föreskrifter synes det icke lämpligt eller tillrådligt att förse dem med särskilt stratfskydd. Av honom föreskriven åtgärd synes ej böra förses med sådant skydd i annan mån än som eljest följer av bestämmelserna i lag eller byordning.

I övrigt hava de av kommittén föreslagna stadgandena i formellt hänse— ende i vissa delar undergått jämkningar.

Uti F. 60 å och S. 61 & har i 1 mom. stadgats, att om lapps husfolk eller tjänare tagit mera bränsle eller virke, än som erfordras för täckande av lappens eget behov, eller tagit bränsle eller virke i annan ordning än lagen föreskriver, jämväl husbonden skulle vara härför ansvarig liksom vore förseelsen begången av honom själv, där ej omständigheterna gjorde sanno- likt, att förseelsen ägt rum utan hans vetska och vilja. Denna bestämmelse är tydligen hämtad från konventionen med Eorge. med vilken den dock icke är fullt överensstämmande. Då det icke synes lämpligt 'eller nödigt att i denna lag utsträcka husbondes ansvar för tjänares åtgärder utöver vad som följer av allmänna straffbarhetsgrunder, har bestämmelsen här uteslutits. — Uti andra momentet av paragraferna F. 60 och S. 61 har kommittén infört stadgande därom att delaktighet i en förseelse skall vara straifbar enligt samma grunder som gälla enligt allmänna strafflagen. Då emellertid detta torde vara förhållandet även utan uttryckligt stadgande härom samt före- komsten av ett sådant möjligen kunde giva anledning till att övriga bestäm- melser i strafflagen t. ex. om preskription, ansåges ej tillämpliga, har stad- gandet ansetts böra uteslutas.

60 %. Denna paragraf motsvarar F. 66 å och S. 67 %. Nämnda paragrafer avse

enligt motiven samma fall som 42 % av gällande lag eller att någon 1 andra fall än som behandlas i renbeteslagen håller renar. Under stadgandet synes

• Sida 79
•  Original

å bestämmelserna avse att reglera påföljden för sådan renägare, därest han för renarna på bete å mark. varöver han ej förfogar, har paragrafen upp- tagits under avdelningen om straifbestämmelser.

Om åtal, besvär och verkställighet.

61 å. - Denna paragraf, som motsvarar 41 å i gällande lag, återgiver utan ändring i sak innehållet uti F. 61 å och S. 62 &; dock har, såsom förut anmärkts, bestämmelsen att skadestånd för ren, som skadats eller dödats. skall tillfalla lappby, då renen är omärkt eller målsäganden är okänd, ansetts hava sin rätta plats i 47 %. 62—64 %. Dessa paragrafer äro i huvudsak överensstämmande med motsvarande paragrafer i kommittéförslagen (se F. 62, 64, 65 %% och S. 63, 65, 66 åå).

Over-gäugsbestämmelser. 65 %.

Dessa bestämmelser motsvara 1 och 2 %% 4 % 1 stycket samt Gå uti det i remitterade förslaget intagna förslaget till promulgationslag. Ovriga däri förekommande bestämmelser hava med hänsyn till de ändringar, som genom förevarande förslag vidtagits, såsom obehövliga uteslutits. Med hän- syn härtill hava övergängsbestämmelserna ansetts kunna sammanföras under en paragraf i själva lagen.

• Sida 80
•  Original

Förslag till lag om renmärken.

Förslaget till lag om renmärken är utom i nedan angivna hänseenden överensstämmande med det av kommittén avgivna förslaget, ivilket be— stämmelserna i gällande lag om renmärken av den 1 juli 1898 upptagits i huvudsak oförändrade.

2 %.

Till denna paragraf har ansetts böra fogas visst tillägg i fråga om renar, som med särskilt tillstånd föras på bete nedom lappmarksgränsen i Norr- bottens län. Fastställelse av renmärke å dylika renar synes böra sökas vid häradsrätten i den ort, där renarna föras på bete; och bör över ansök- ningen höras, förutom ordningsmannen i den lappby, till vilken renägaren hör, jämväl andra renägare i orten. Motsvarighet till dessa bestäm— melser finnas uti 15 & av gällande lag.

4 %.

Kommittén har försett denna paragraf med tillägg i syfte att undanröja tvekan, som på vissa håll lärer hava yppat sig, huruvida man och hustru såsom var för sig renägare vore befogade att även innehava var sitt ren- märke. Då -gällande bestämmelser i denna del icke giva fog för annan "tolkning än att rättighet härutinnan tillkommer båda makarna, har tillägget ansetts obehövligt och därför uteslutits.

6 %. Med avseende å denna paragraf har icke vidtagits annan ändring i för- hållande till kommitténs förslag än att, på sätt även skett i andra fall, ordet lappbyområde ersatts med det i gällande lag förekommande uttrycket

lappby. 10 %.

Denna paragraf är lika lydande med kommittéförslaget, dock har det beträffande första stycket ansetts lämpligt att återgå till formuleringeni gällande lag.

12 s.

Kommittén har i visst hänseende ansett sig böra förtydliga 2 mom. i förevarande paragraf. Då emellertid stadgandet härigenom synes hava er— hållit i viss mån annan innebörd än igällande lag, vartill skäl ej torde föreligga. har den däri förekommande avfattningen bibehållits. — I över- ensstämmelse med förslaget till ny renbeteslag har ordet fjälltillsynings- man ersatts med lapptillsyningsman.

13 s.

Kommittén har föreslagit särskilt stadgande därom att lappfogden skall äga föra talan om överträdelse av renmärkeslagen. Då det icke ansetts

• Sida 81
•  Original

behövligt att i renbeteslagen införa stadgande om lappfogdes åtalsrätt. synes dylikt stadgande kunna uteslutas jämväl i förevarande lag. Befogen- het härutinnan torde, såsom ock för närvarande sker, böra meddelas lapp- fogden i hans instruktion.

Kommittén har jämväl avgivit förslag till kungörelse om renmärkes— förtecknings förande och vad i sammanhang därmed skall iakttagas. I av- seende å berörda förslag har någon anledning till erinran icke förekommit.

• Sida 82
•  Original

Förslag till lag om ändring av vissa delar av lagen den 20 juni 1919 (nr 445) innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den 5 februari 1919 mellan Sverige och Norge angående flyttlapparnas rätt till renbetning.

Lagen den 6 juni 1925 (nr 181) angående minskning i vissa fall av ren- antalet inom lappby innehåller bestämmelser, som dels avse inre svenska förhållanden (1 &) och dels hänföra sig till den år 1919 ingångna konven- tionen mellan Sverige och Norge (2 å). Ett sammanförande av dessa be- stämmelser i en fristående lag i stället för deras upptagande i gällande lagar om lapparnas renbetning ansågs vid granskningen inom lagrådet vara i och för sig mindre tillfredsställande men kunde dock av lagrådet godtagas med hänsyn till att lagen vore att betrakta såsom ett provisorium. De bestäm- melser i 1925 års lag. som stå i samband med konventionen, röra renantalet inom de fyra nordligaste lappbyarna Könkämä, Lainiovuoma, Sarivuoma och Talma, vilka för sitt sommarbete äro hänvisade till Norge, dit de dock icke äga inkomma med större antal renar än 39 000.

Uti 46 å i förslaget till lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige hava med vissa ändringar upptagits bestämmelserna i ]. & av 1925 års lag. Bestämmelserna i 2 % av sistnämnda lag synas hava sin rätta plats i lagen den 20 juni 1919 innefattande bestämmelser i anledning av konven- tionen. Till undvikande av ändring i paragratföljden har den nuvarande 45 å i 1919 års lag fogats såsom ett sista stycke till 43 %, varigenom de nya be- stämmelserna kunnat upptagas såsom 45 %.

Första stycket av den föreslagna nya 45 & motsvarar 2 % i 1925 års lag. I förhållande till denna hava emellertid vidtagits ändringar i såväl sakligt som formellt hänseende. Härom må anföras följande.

Uti underdånig skrivelse av den 27 november 1926 har Konungens be- fallningshavande i Jämtlands län gjort framställning om sådant tillägg till 2 % i 1925 års lag, att de i nämnda lag medgivna tvångsåtgärderna jämväl skulle få komma till användning, när det i andra fall än i paragrafen för närvarande vore medgivet för genomförande av konventionen funnes nöd- vändigt att minska renantalet inom lappby. Framställningen hade föranletts av vissa i densamma närmare omförmälda, från ordningssynpunkt otillfreds— ställande förhållanden inom Idre lappby. Härom anföres i framställningen bland annat: Genom konventionen med Norge hade lapparna i Jämtlands län med ett undantag förlorat rätt att föra sina renar på bete å norskt om- råde. På grund av bristen på naturliga gränser å långa sträckor efter riks— gränsen hade bestämmelserna i konventionen förorsakat betydande svårig— heter, framför allt i södra delarna av Jämtlands län och i all synnerhet inom den i Kopparbergs län belägna Idre lappb s område. Beloppen av betes— avgifter på grund av Idrerenarnas intrångi orge under tiden 31 maj 1924— 26 oktober 1926 uppginge till 6 594 kronor 25 öre i norskt mynt. Renstam— men inom Idreområdet hade dock icke ökats sedan konventionen trätt i kraft. De svårigheter, som föranleddes av konventionen, hade visat sig så gott som omedelbart efter dess ikraftträdande och föranlett, att samtliga renä are inom Idre lappby den 30 december 1922 av Konungens befallningshavan e erhållit tillstånd att överiiytta till andra lappbyar inom länet, bland dem de två största renägarna till Tossåsens lappby. Den sålunda bestämda flyttningen hade, såvitt anginge sistnämnda två lappar, icke verkställts förr än våren

• Sida 83
•  Original

1925, men därvid hade la arna — i strid mot förut lämnad utfästelse — underlåtit att slakta sina äl) re renar. Följden därav hade, såsom man också på förhand antagit, blivit, att dessa renar vid sommarens början i stort antal

ragit sig söderut till de gamla betesmarkerna i Idre, varifrån de strövat in i Norge, när väderleken inbjudit därtill. Under vintern 1925—1926 hade renarna återförts till Tossåsens lappbys område, men samma förhållande hade upprepats våren 1926. En del av renhjorden hade kunnat kvarhållas

å området; återstoden, huvudsakligen de äldre djuren, hade återvänt till dre och Norge. Försök hade .orts att åstadkomma en mera energisk be- vakning av renarna, men dessa hade icke lett till önskat resultat. Uti en framställningen bifogad skrivelse från lappfogden yttrade denne, att det för att få ett slut på invasionerna icke funnes annan effektiv åtgärd att tillgripa än nedslaktning. En sådan måste emellertid, om den skulle hava avsedd verkan, omfatta samtliga de äldre djur, som hade inrotad vana att gå till betena i Idre och Norge. Vid upprepade tillfällen hade renägarna i b 11 utlovat, att släktning skulle företagas, men dessa löften hade regelbunåät brutits. Under sådana förhållanden vore det nödvändigt, att tvångsnedslakt- ning flnge tillgripas, men gällande lagbestämmelser gåve icke rätt härtill i fall sådant som det föreliggande.

Konungens befallningshavande i Västerbottens län har i infordrat utlå- tande förklarat sig icke hava något att erinra mot den föreslagna lagstift- ningen, och Konungens befallningshavande i Norrbottens län har jämväl lämnat framställningen utan erinran.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit och då liknande situationer kunna tänkas uppkomma jämväl i framtiden samt det givetvis bör anses ofrånkomligt att myndigheterna utrustas med maktmedel för att konventio- nens föreskrifter må hållas i helgd, har åt stadgandet givits sådan avfattning, att tvångsåtgärder må kunna tillgripas, därest med hänsyn till de i konven- tionen meddelade bestämmelser det befinnes nödigt, att renantalet inom nå on eller några lappbyar minskas.

nligt 7 & i konventionen skall minst vart tredje år räkning av alla renar ske inom de områden, som upptagas av de nuvarande lappbyarna Könkämä, Lainiovuoma, Sarivuoma och Talma. Då det i 37 5 av gällande renbeteslag förekommande stadgandet om renräkning i Norrbottens län minst vart tredje år icke upptagits i förslaget till ny renbetesla , måste, därest detta upphöjes till lag, konventionens föreskrift i denna de täckas genom särskild lag- bestämmelse, och denna har ansetts böra hava sin plats i förevarande para- grafs andra stycke. I sammanhang härmed har vidtagits en mindre jämk- ning i 8 å av redaktionell art.

Den nya 45 % har försetts med särskild rubrik.

• Sida 84
•  Original

• Sida 85
•  Original

• Sida 86
•  Original

':'.1 **

Ailm'n'uälegetiftning. Rättnklpning. Fångvård.

Yttranden i anledning av. processkommissionens betän- kande sng. rättegångsväsendets ombildning. [16]

Steteförhttning. Allmän ntetsförvaltning.

Utredning m'ed förslag till ändrade bestämmelser rörande Lliminna handlingars offentlighet. [2] 1926 års pensionsutredning. Betänkande med förslag till ny civil pensionslng m. m. [8] Betänkande med förslag till kungörelse ang. anstäliande . av kommissionärer hos statsdepartement och visan. äm- betsverk m. 11. myndigheter. [21]

Kommunal förvaltning.

Staten och kommuner-nee ilnensviisen. Betänkande med förslag till förordning med tulltnxe.” [20] _Promemorior rörande vissa beskattningsfrågor. [23]

Tabeller rörande taxeringen av jordbruksfastighet år 1922 i rikets landskommuner. [24] .

Palli-i.

Förslag till åtgärder gentemot missbruk av alkoholhaltiga a'poteksveror m. m. [16] Sinnesslövdrdssakkunniges betänkande. 2. Betänkande med försleg rörande ordnandet av vården av vuxna vanartade sinnesslöa (asociala imbecilla). [18] Utlåtande ang. tillverkning av alkoholsvaga extraktrika. maltdrycker. [19]

Socialpolitik .

Utredningar nu belysande av arbetsfredsfrågan. [4] Allmänna principer för en ny gruvlagstittning. [14]

Hälso- och ej ukvird.

Betänkande med förslag till lag om vissa av landsting eller kommuner drivna. sjukhus m. m. [3 ] ' Betänkande med förslag till lag om sinnessjuka och om

undersökning angående sinnesbeskaiienhet.m. m. [10]

Allmänt näringsväsen.

Förslag ang. de svenska lapparnas rätt till renbete i Sve rige m.m. [25]

Ful. egendom. Jordbruk med blnirlnger.

Betlnkende med förslag ang. den statsunderstödde egna- hemsverksemheten. [12]

'

Statens offentliga; utredningar 11927 ' ' systematisk förteckning

(Siffrorna inom klammer beteckna utredningar-nes nummer i den kronologiska förteckningen.)

!

Vettenväsen. Skogsbruk Bergum-uk.

Betänkande ang. åtgärder för tryggnnde av skogsvårds- styrelser-mm ekonomi in. in. [1]

Industri. Hussvampen och konservering av trä mot röta. [9]

Handel och sjöfart. Betänkande eng. sjötsrtsavgitter. [7]

Kommunikltionnvisen .

Jilrnvägs— och automobiltraiikkouterensen i Stockholm den 23—25 maj 1927. [17] .

Bank-, kredit- och penningvieu. 1924 års bankkommittés betänkande. [11]

Försäkringsyäuen .

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling ] _övrlgt. Betänkande och förslag rörande den andliga vården vid annen. [5] Supplement nr 3 till Sverges familjenamn 1920. [6] Betänkande med förslag eng. vidgad rätt till utträde ur svenska kyrkan. '[13] Utredning sng. disposition av skogsevkastningen vid bo- ställen anslagna till klockare och lärare vid de allmänna läroverken. [22]

Föreverevieen.

Utrikes ärenden. Internetionell ritt.

Stockholm, K. L. Beckmans Baku., 1927.

i. ! i 1