SOU 1931:13

Utlåtande över utkast till näringslag m. m

N 4-0 (;(

oå (— _ Cija,

&( &" IGT?»

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

UTLÅTANDE

'UTKAST TILL NÄRINGSLAG

M. M.

AVGIVET DEN 6 JUNI 1931

AV

KOMMERSKOLLEGIUM

:STOCKHOLM 1931

Kronologisk" förteckning

av yttranden över 1927 års pråstlöne-'

1. Sammandra ikunni as betänkande rörande nya

regleringssa

grunder för lagstitningen om prästerskapets av- 8. önin och förvaltningen av den därtill anslagna egen omen. Idun. 622 s. E. .

2. Utredning och förslag rörande läroböcker vid de* allmänna läroverken och med dem jämförliga laro- anstalter. Norstedt. 131 s. E.

3. Betänkande med löt-slag angående arbetslöshetens årliotveåkande genom bereds apsarbeten. Norstedt.

s. .

4. Utredning och förslag av frågorna om ytterligare 10. inskränkningar i den nuvarande folkskoleseminarie—

översikt över det svenska jordbrukets utveckling och lage. Av E. Höijer. Marcus. 74 8. ,Jo. Ny varmeledning samt elektrisk belysnin sanlågg ning [ Nationalmuseihyggnaden i Stockho m. Sta Repr.—anst. 43 5. K.

9. Lngheredningens förslag ang. vissa internationell rättsförhållanden. 3. Förslag till konvention mella Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge 0 erkännande och verkställighet av domar, m. Norstedt. 39 s. Ju. Betänkande med förslag till lag om vård av viss skogar inom Västerbottens och Norrbottens lå lappmarker m. fl. områden. Marcus. iv, 398 s. Jo

organisationen samt om statens övertagande av de _ utav landstingen och vissa stader upprätthållna små— 11. Utredning med förslag angaende premierlng av val skötta mindre skogsbruk. nggström. 66 5. Jo. skoleseminariema rn. m. Norstedt. (2), 215 5. E. _ 5. Utlåtande angående utförselbevissystemets verk- . 1928 års lönekommitté. Betänkande med lörslag til ' ' ' avlöningsreglemente för extra ordinarie och extr ningar m.m. Marcus. 25 5. Jo. . _ 6. Jor _bruksutredningens betänkanden. 4. Betänkande tjänsteman, tillhörande den civila statsförvaltmnge _ angaende åtgärder för fjäderiäskötselns främjande. m. m. Norstedt. vi; 131 s. Fi. Beckman. v], 109 5. Jo. 13. Utlåtande över ut ast till näringslag. Marcus. 28

7. Jordbruksutredningens betänkanden. 5. Statistisk H.

. 'Anm. Om särskild tryckort ej an ives, ar'tryckorten Stockholm. Bokstäverna med leistil-utgöra begynnels bokstäverna till det departement. un er vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, " = Jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre 11 or ning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig targ för varje departement.

Till Konungen.

Stockholm den 6 juni 1931.

Genom remiss den 30 maj 1930 har Kungl. Maj: t anbefallt kommerskollegium att ?, avgiva yttrande över ett inom handelsdepartementet upprättat preliminärt utkast till näringslag i vad angår svenska medborgare ävensom ett preliminärt utkast med för-

slag till ändringar i lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och pro- kura.

Kollegium __ som satts i tillfälle att taga del av de över berörda utkast omedel- bart till Kungl. Maj:t avgivna utlåtanden av statistiska centralbyrån, skolöversty— relsen, kontrollstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelser, magistrater och stads- styrelser, samtliga handelskamrar i riket ävensom yttranden från vissa näringsor- ganisationer, nämligen Sveriges köpmannaförbund, ett stort antal köpmannasam- manslutningar, Sveriges hantverksorganisation, Sveriges organiserade gårdfari- handlare, fullmäktige för samtliga svenska handelsresandeföreningar, Sveriges all- männa lantbrukssällskap, Sveriges industriförbund, Kooperativa förbundet, Sve- riges advokatsamfund, föreningen Skyddsvårnet, Svenska konditorföreningen, Sve- riges tobakshandlares riksförbund, föreningen Blomsterförmedlingen och Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund —-— får med överlämnande av handlingarna i ärendet, däribland en från Sveriges organiserade gårdfarihandlare till kollegium ingiven skrift, anföra följande.

UTKAST TILL NÄRINGSLAG I VAD ANGÅR SVENSKA MEDBORGARE.

Såsom av motiveringen till utkastet framgår, är detsamma grundat på ett av kommerskollegium den 24 oktober 1928 avgivet utlåtande angående riktlinjer för revision av näringsfrihetsförordningen. Vad de principiella spörsmålen beträffar ansluter sig utkastet i allt väsentligt till de grundsatser, som framlagts i kollegii be- rörda utlåtande. Kollegium, som i det följande kommer att ägna uppmärksamhet närmast åt de punkter, där utkastet avviker från kollegii tidigare uttalade stånd!L punkt, vill angående de särskilda paragraferna i utkastet göra följande uttalanden.

1 %. I likhet med Stockholms handelskammare finner kollegium önskvärt, att i föreva- rande paragraf kommer till klart uttryck, att lagen äger tillämpning jämväl på juri— diska personer.

2 &.

Gällande lags föreskrift om konkurs såsom absolut hinder för näringsutövning har ej bibehållits i utkastet. Som skäl härför framhålles bl. a., att det i vissa fall kan vara synnerligen lämpligt, att näringsidkare trots konkurs får fortsätta sin rörelse. Så kunde vara fallet med en advokat, en hantverkare, en droskägare m. fl.

I de avgivna utlätandena hava skilda meningar yppats på denna punkt. Av han- delskamrarna hava tre avstyrkt utkastet i denna del och yrkat bibehållande av kon- kurshindret i varje fall för handelsidkare. Stockholms handelskammare har på de i motiveringen till utkastet angivna skälen förklarat sig ej hava någon erinran mot att ifrågavarande hinder bortfaller.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har angående detta spörsmål anfört i hu- vudsak följande:

Redan den omständigheten, att med varje utövning av advokatverksamhet för egen räkning måste följa omhänderhavande i större eller mindre utsträckning av annans medel, torde motivera det av samfundet upprätthållna kravet på dess leda- möters rådighet över sig och sitt gods. Men oavsett detta förhållande vore det av vital betydelse för advokaten att i sin yrkesverksamhet hava den icke minst i eko- nomiskt avseende självständiga ställning, som erfordrades såväl för att sätta honom i tillfälle att verkställa nödig sovring av erbjudna uppdrag som för behörigt häv-

dande av klientens rätt och bästa gentemot alla stridande intressen. Det torde vara uppenbart, att konkurstillstånd tillskapade både en osäkerhet beträffande möjlig- heten att på betryggande sätt omhänderhava främmande medel och ett beroende av andra, som vore oförenligt med drivande på tillfredsställande sätt av egen advo- katverksamhet. Utan tvivel gåves det även andra mera näringsbetonade yrken än advokatverksamheten, för vilka det vore lämpligt att upprätthålla kravet, att nå- ringsidkaren måste råda över sig och sitt gods. Exempelvis torde det vara betänk— ligt att medgiva en i konkurstillstånd försatt handelskommissionär rätt att fortsätta rörelsen, särskilt som dylik rörelse ofta bedreves utan lager och under sådana för- hållanden i övrigt, att mellankommande konkurs icke de facto medförde någon in— skränkning i möjligheten att fortsätta verksamheten. Styrelsen vore icke beredd att taga ståndpunkt till problemet om den utsträckning, i vilken ett uppgivande av kra— vet på att näringsidkare skall råda över sig och sitt gods vore motiverat. Av det an- förda torde dock framgå. att konkurs såsom diskvalifikationsgrund för närings- utövning icke borde generellt avskaffas.

Kollegium finner det ej kunna förnekas, att vissa skäl tala för att konkurs såsom absolut hinder för näringsutövning bortfaller. Någon större praktisk betydelse tor- de frågan dock icke äga. Emellertid kan ifrågasättas om icke ifrågavarande re- striktion bör bibehållas för vissa grupper av näringsutövare. Vad styrelsen för Sveriges advokatsamfund haft att anföra härom synes ej kunna frånkännas be- rättigande. De grupper av näringsutövare, för vilkas del konkurshindret bör bi- behållas, torde närmast vara de, som i en eller annan form handhava förvalt- ningen av andras egendom. Att emellertid härvidlag finna en lagtekniskt hållbar gränslinje torde erbjuda stora vanskligheter. En möjlighet vore, att ] näringslagen låta hindret i fråga bortfalla men att i vissa specialförfattningar upptaga en före— skrift, motsvarande den i gällande lag upptagna, att för näringsutövningen i fråga fordras bl. a. att råda över sin egendom. En annan möjlighet vore, att i näringslagen bibehålla konkurshindret generellt men att bereda t. ex. den myndighet, som för han- delsregister, rätt att, där särskilda skäl föreligga, medgiva undantag från stadgandet i fråga.

Skulle ingen av dessa vägar befinnas framkomlig, torde gällande lags föreskrift i ämnet böra bibehållas.

Den uppräkning som i denna paragraf skett av näringar. för vilka särskilda före- skrifter gälla i avseende å rätten att idka dem, torde ha till syfte i första hand att meddela en fullständig förteckning över alla ifrågavarande specialområden. Emel- lertid har paragrafen också en viss konstitutionell innebörd, nämligen att stödja en begränsning i Kungl. Maj:ts ekonomiska lagstiftningsmakt. Skulle framdeles behov anses föreligga att för viss i paragrafen ej angiven näringsgren stadga särskilda fö- reskrifter i fråga om själva rätten att idka näringen i fråga, kommer att erfordras ändring i förevarande paragraf.

Ur denna synpunkt blir det av särskild betydelse att noga fixera principerna för paragrafens omfattning. Det förekommer i speciallagstiftningen i huvudsak två ty- per av föreskrifter, som ur den här ifrågavarande synpunkten äro av betydelse. I vissa författningar stadgas nämligen, att näringsutövare skall göra särskild anmälan, i allmänhet till polismyndighet, innan rörelsen öppnas (se t. ex. förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker & 6), i andra fall åter stadgas, att myndighets tillstånd skall inhämtas för öppnande av viss rörelse (se t. ex. nyssnämnda förordning % 5). Paragrafens räckvidd torde böra begränsas till allenast författningar av det senare slaget. I enlighet med på-

pekanden i några av de avgivna utlåtandena hör uppräkningen i vissa hänseenden kompletteras.

6 &. Kollegium återkommer i annat sammanhang till den i denna paragraf berörda frågan om registreringsskyldighet för näringsverksamhet.

7 &.

I denna paragraf uppställes för den, som driver handelsrörelse i bod eller från fast upplagsställe (butikshandel), det kompetenskrav, att han skall »äga nöjaktig bokföringskunskap » .

Önskemål om införande av vissa legala kompetensvillkor för rätten att driva de- taljhandel har som bekant med stor iver förfäktats från vissa håll inom detaljhand- larekåren. Närmast hava dessa önskemål avsett viss tids praktik samt bokförings- kunskap.

Såsom kollegium i sitt principutlåtande framhöll synes emellertid _ icke minst bland näringsidkarna själva ganska delade meningar råda om vad som härvidlag kunde anses lämpligt och tillrådligt. Ifrågavarande meningsmotsättning hade, fram— höll kollegium, kommit till uttryck såväl i de under utredningens gång införskaffade preliminära yttrandena från myndigheter och näringskorporationer som ock vid de överläggningar, kollegium haft med representanter för skilda näringskretsar. Kol- legium fann efter övervägande av de skäl, som talade för och emot de framkomna förslagen, icke tillrådligt förorda, att rätten att idka näring skulle förbindas med ett legalt villkor om viss yrkeskompetens eller yrkeserfarenhet. I fråga om kravet på kunskap i bokföring och kalkylation såsom villkor för rätten att driva hantverk eller detaljhandel framhöll kollegium, att för hantverkets vidkommande förvärvet av kunskap om yrkeskalkylation stode i så nära samband med yrkesutbildningen så- som sådan, att fordran på dylik kunskap inom respektive hantverksgrenar näppe— ligen kunde uppställas såsom fristående legalt villkor för rätten att idka hantverk. Att för hantverkets del fordra kunnighet enbart i bokföring syntes icke kunna ifrå- gasättas.

Med avseende å handelsyrket, yttrade kollegium vidare, läge frågan om kunskap i bokföring däremot något annorlunda till. Medan för hantverket såsom sådant bok- föringen syntes vara av mindre betydelse i jämförelse med behovet av yrkeskompe- tens och kalkylationsförmåga, spelade bokföringen i handelsyrket en särdeles viktig roll för rörelsens bedrivande överhuvud taget enligt ekonomiskt sunda principer. Det borde därför enligt kollegii mening kunna tagas under övervägande, hu— ruvida icke detaljhandelskårens ofta framförda krav på bokföringskunskap som villkor för rätten att öppna detaljhandel borde i lagstiftningen tillgo- doses. En bestämmelse härom kunde principiellt icke anses inkräkta på närings- friheten utan borde snarare betraktas som en ordningsföreskrift, vilken betingades av bokföringslagens bestämmelser om skyldighet att föra handelsböcker. Det kunde då med fog anmärkas, att samma villkor borde i konsekvens med en sådan uppfatt- ning uppställas för rätten att idka all sådan näringsverksamhet, som vore förbunden med bokföringsplikt. Emellertid borde bemärkas, att något krav därpå icke blivit framställt och att något allmännare behov därav icke heller syntes vara för handen. Vad särskilt grosshandeln beträffade hade dess representanter under kollegii med dem förda överläggningar i denna lagstiftningsfråga ställt sig bestämt avvisande till ett villkor av här avsedd innebörd.

Kollegium anförde vidare: »Om alltså ett legalt villkor, avseende bokföringskunskap, skall uppställas för rätten att idka detaljhandel, torde ett dylikt villkor böra givas den innebörd, att

'_'”. . "”Y""! ? ' " k 444

den, som vill idka handel med allmänheten i bod eller från annat fast upplagsställe (butikshandel), skall styrka, att han äger nöjaktig bokföringskunskap.

Såsom tillfyllestgörande bevis om bokföringskunskap bör enligt kollegii mening godtagas betyg om genomgången kurs i handelsbokföring vid av skolöverstyrelsen för ändamålet godkänd skola eller utbildningskurs. Därjämte torde vitsord höra till- erkännas intyg av auktoriserad revisor eller av två trovärdiga personer, vilka själva äga bevislig kunskap i bokföring. Innehavare av handelsföretag, som på grund av gjord anmälan redan finnas etablerade vid det nu avsedda villkorets ikraftträdande, böra naturligen genom en övergångsbestämmelse fritagas från villkorets uppfyl- lande».

Beträffande avdelningskontor (filial) med självständig förvaltning inom detalj- handeln föreslog kollegium den bestämmelsen, att för filialen skulle finnas anställd särskilt inregistrerad föreståndare med sådan bokföringskompetens, som skulle er- fordras av detaljhandlare i allmänhet. För den händelse att juridiska personer kom- me att inbegripas under den nya näringslagen borde, framhöll kollegium i annat sammanhang (sid. 33), stadgas skyldighet att vid företaget hava anställd såsom fö— reståndare en enligt lagens allmänna bestämmelser vederbörligen kvalificerad per- son. Rörande uppfyllande av denna skyldighet borde anmälan göras till registre- ringsmyndigheten.

Den i det remitterade utkastet föreslagna lagtexten är i huvudsak byggd på de grundsatser kollegium sålunda uttalat. I fråga om juridiska personer har emeller- tid en uppmjukning skett i kollegii förslag därhän, att bokföringskunskap skall föreligga hos någon av bolagsmännen eller av styrelseledamöterna eller hos annan, som är satt att leda den juridiska personens angelägenheter. Vidare har intyg av en trovärdig och bokföringskunnig person ansetts böra godtagas. Såsom av motiven till lagtexten framgår, har förslagsställaren avsett, att härigenom större vikt skulle komma att fästas vid att intygsgivaren verkligen uppfyllde kvalifika- tionerna. Vidare har i utkastet ej upptagits förslaget, att för detaljhandelsfilial skulle finnas särskild inregistrerad bokföringskunnig föreståndare.

I de över utkastet avgivna yttrandena ha mycket skiftande meningar kommit till synes angående lämpligheten av det föreslagna kravet på bokföringskunskap. Så gott som samtliga länsstyrelser hava tillstyrkt förslaget i denna del. Länsstyrel- serna i Kalmar, Halmstad, Mariestad och Luleå uttala sig till och med för en skärpning därhän, att berörda krav borde uppställas för idkande av all handel, alltså även grosshandel. Länsstyrelsen i Halmstad önskar bokföringskravet ut— sträckt även till hantverkare. Endast länsstyrelsen i Malmöhus län ställer sig tvek- sam till förslaget på denna punkt och ifrågasätter, huruvida ej målet skulle kunna nås genom att vårdslös och falsk bokföring lades under allmänt åtal i samband med åtal för oriktig deklaration. Överståthållarämbetet och vissa länsstyrelser, nämli- gen de i Uppsala, Nyköping, Linköping, Halmstad, Göteborg, Vänersborg och Örebro, hava uttalat sig för en uppmjukning av förslaget i så måtto, att bokföringskunskap ej ovillkorligen borde fordras hos näringsidkaren personligen, utan att det vore tillfyllest, att kompetens i sådant hänseende funnes hos en föreståndare eller ett biträde. Länsstyrelsen i Visby anser, att i fråga om juridiska personer ovillkorli- gen bör fordras, att den, som förestår rörelsen, är bokföringskunnig. Ett liknande yrkande har framkommit från länsstyrelsen i Göteborg.

Av de magistrater och stadsstyrelser, som till länsstyrelserna avgivit yttrande över förslaget _ till antalet 110 __ hava endast stadsstyrelsen i Eslöv och magistra- terna i Hjo, Örebro, Västerås och Piteå avstyrkt bokföringskravet. Ma- , gistraterna i Halmstad och Varberg hava ställt sig tveksamma. En uppmjuk-

ning liknande den, som ifrågasatts av vissa länsstyrelser, nämligen att det vore nog, att bokföringskompetent föreståndare eller biträde anställdes, har förordats

av magistraterna i Uppsala, Nyköping, Karlskrona, Halmstad, Laholm och Skara samt av stadsstyrelserna i Lidingö och Mjölby. Magistraten i Trälleborg anser i varje fall undantag böra göras för mjölk-, bröd- och andra mindre affärer. Från några håll ha emellertid påyrkats skärpningar i de föreslagna bestämmelserna. Sä- lunda ha magistraterna i Södertälje och Norrköping ansett krav på bokförings- kunskap böra uppställas för alla bokföringspliktiga näringsidkare överhuvud. me- dan magistraterna i Linköping och Luleå samt stadsstyrelsen i Kungälv anse tillräck— ligt, att ett dylikt krav nppställes för alla handelsidkare. Magistraten i Linköping har funnit »egendomligt», att bokföringskravet ej utsträckts att gälla även gross— handeln.

Bland de organisationer, som närmast representera näringslivet, hava starkt diver- gerande meningar i förevarande fråga kommit till uttryck.

Stockholms handelskammare avstyrker antagandet av bestämmelser av den inne- börd, som framgår av 7 g i utkastet. Handelskammaren framhåller, att det icke kunde förnekas, att de föreslagna bestämmelserna i 7 & om förhandsgodkännande av bokföringskunskap som villkor för rätten att driva viss näring innebure en av- vikelse från eljest allmänt gällande grundsatser inom vårt näringsliv. Frågan vore, huruvida de praktiska skälen för att just i fråga om butikshandeln vidtaga den föreslagna skärpningen vägde tyngre än de principiella och andra betänkligheter, som kunde anföras mot densamma. Vid prövning härav ville handelskammaren ingalunda underskatta det goda syfte, som läge till grund för detaljhandelskårens krav på särbestämmelser i denna punkt _ krav som vore uttryck för kårens strävan att motverka vissa osunda företeelser inom detaljhandeln samt att höja sina med- lennnars kompetens och därmed deras kreditvärdighet och anseende. Efter att hava anfört vissa exempel, ägnade att ådagalägga de svårigheter, som mötte att i praktiken tillgodose det med lagbestämmelsen i fråga avsedda syftet, yttrar handels- kammaren sammanfattningsvis:

»Om sålunda enligt handelskammarens mening lagutkastets författare, trots all omsorg, icke lyckats uppnå det med bestämmelsen avsedda syftemålet, så torde detta huvudsakligen bero därpå, att uppgiften icke på ett tillfredsställande sätt kan lösas enligt i utkastet föreslagna linjer. Det visar sig, att i ett rättssystem, som allmänt utgår från befogenheten till fritt initiativ och fri verksamhet inom närings- livet, och där garantierna mot missbruk sökas i viss kontroll under utövningen med straff i särskilda fall för överträdelse av härför träffade regler, det visar sig att genom rubbning på en låt vara enstaka punkt av detta principiella utgångs- läge man svårligen vinner något praktiskt resultat, men väl riskerar att göra en bräcka i den rättsuppfattning, varunder vårt näringsliv utvecklats.»

Östergötlands och Södermanlands handelskammare önskar den modifikation i be— stämmelsen, att brist i affärsledarens utbildning i fråga om bokföring kan ersättas genom anställande för sådant ändamål av kompetent kraft.

Smålands och Blekinge handelskammare hemställer om en utvidgning av kravet på styrkt bokföringskunskap, nämligen till att gälla all handelsrörelse, således även partihandeln.

Gotlands handelskammare tillstyrker förslaget i förevarande punkt. Skånes handelskammare har funnit mest tillrådligt, att förevarande stadgande ej upptages i den nya näringslagen. Handelskammaren framhåller att, särskilt i fråga om sådan mindre butikshandel, där affärsrörelsen är av synnerligen enkel beskaffenhet (detaljhandelsföretag med mjölk, grädde och smör, grönsaker ooh frukt, bröd och bagerivaror), syntes den insikt, som erfordras i räkenskapsföring, inskränka sig till ett sådant minimum, att såväl ur den enskildes som det allmän- nas synpunkt måste framstå som opåkallat och onödigt att för rätten att driva dylik handel uppställa krav på styrkt bokföringskompetens. Handelskammaren

uttalar vidare den farhågan, att utvecklingen mycket snart tager den riktningen, att uppfyllandet av kravet på nöjaktig bokföringskunskap urartar till en tom forma— litet utan praktiskt värde.

Handelskammaren [ Göteborg hemställer, att 7 g i utkastet helt måtte bortfalla. Bestämmelsen i fråga måste enligt handelskammaren anses innebära ett ganska betydande ingrepp i näringsfriheten och medföra, att ett icke ringa antal personer komma att uteslutas från möjligheten att ägna sig åt handelsyrket. Att genom ord- ningsföreskrifter införa en för bokföringens egen uppgift inom handeln fullständigt främmande konkurrenshindrande verkan, kunde handelskammaren icke finna annat än felaktigt. Det kunde också befaras, att den prövning av intygen, som skulle ut- föras av länsstyrelsen, bleve rent formell och komme att inskränka sig till ett efter- seende av att ett intyg presterats.

Västergötlands och Norra Hallands handelskammare har framhållit, att det syntes vara tillräckligt, om bokföringskunskap innehades av den, som vore skyldig att föra affärens böcker, och icke, såsom i utkastet föreskreves, av innehavaren.

Handelskammaren [ Karlstad tillstyrker föreskriften i 7 %. Emellertid föreslår handelskammaren en modifikation därhän, att dispens från kravet på bokförings— kunskap skulle kunna meddelas, dock under förutsättning, att ett affärsbiträde som fyller kompetenskraven anställes. Vidare hemställer handelskammaren, att i paragrafens tredje stycke orden »eller av annan trovärdig och bokföringskunnig person» mätte utgå, då en dylik bestämmelse i hög grad skulle komma att försvåra myndigheternas konstaterande av bevisets godtagbarhet.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län tillstyrker föreskriften i 7 % samt yrkar, att jämväl den, som driver grosshandel, må åläggas skyldighet att visa nöjaktig bokföringskunskap.

Handelskammaren i Gävle ansluter sig till de avvikelser, som i lagutkastet gjorts från de riktlinjer, som kommerskollegium i utlåtande den 24 oktober 1928 angivit. Emellertid påyrkar handelskammaren vissa jämkningar i lagutkastet. Sålunda borde även för enskild firma vara tillräckligt, att bokföringskunskap funnes hos någon, som satts att leda företaget. Handelskammaren föreslår vidare, att bok- föringskunskap borde anses styrkt _ förutom genom intyg från vissa kurser _ genom intyg, utfärdat av auktoriserad revisor eller av auktoriserad handelskammare, inom vars distrikt handelsrörelsen är avsedd att idkas, eller av annan institution eller sammanslutning, som av Konungen bemyndigats utfärda dylikt intyg. Han- delskammaren päyrkar vidare ett förtydligande av uttrycket »nöjaktig bokförings- kunskap» i så måtto att klart framginge, om bokföringskunskapen skulle vara »nöj- aktig» för det slag av detaljhandel, som anmäldes, eller för idkande av detaljhandel i allmänhet, vilket senare väl syntes vara det riktiga.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare framhåller olämpligheten av utkastets 7 & men tillägger, att därest en dylik föreskrift skulle komma att intagas i den nya näringslagen ett dylikt stadgande borde modifieras därhän, att i paragrafen avsedd handelsidkare borde, i likhet med bolag och annan juridisk person, hava rätt att driva handelsrörelse i bod, även om han själv icke ägde styrkt nöjaktig bokföringskunskap, blott han i sin rörelse anställde person med sådan kunskap. '

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare har framhållit, att visser— ligen å ena sidan fordran på styrkt bokföringskunskap finge anses som en given följd av den nya lagen om bokföringsskyldighet, men att det å andra sidan kunde sägas, att stadgandet om bokföringsskyldighet gjorde ett stadgande om bokförings- kunskap i och för sig självt skäligen överflödigt. Sättet för bestyrkande av inne- havd bokföringskunskap medförde därjämte, att bestämmelsen finge en ganska svag innebörd. De skiljaktiga villkoren för person, som själv dreve butikshandel, och

juridisk person med samma uppgift syntes föga motiverade men möjligen ägnade att leda till olägenheter. Om över huvud taget kravet på nöjaktig bokföringskun— skap behövde upptagas i lagen, syntes 7 så böra omredigeras så, att enskild person jämställdes med juridisk.

Av övriga enskilda sannnanslutningar, som yttrat sig i frågan, har Sveriges industriförbund avstyrkt kravet på bokföringskunskap. Förbundet framhåller. att ett sådant undantag från den allmänna näringsfrihetens princip icke kunde an— ses påkallat av hänsyn till det allmännas bästa. Visserligen förekomme även ur det allmännas synpunkt hetänkliga företeelser på detaljhandelns område, men i mot— sats till dem, som i nu berörda kompetensvillkor såge ett medel att råda bot för dessa missförhållanden, hyste förbundet den uppfattningen, att ett dylikt villkor i sådant hänseende skulle visa sig så gott som fullständigt ineffektivt. En dylik in— skränkning i näringsfriheten syntes förbundet olämplig även av det skäl, att enligt vad erfarenheten givit vid handen mången detaljhandlare visat stor duglighet i sitt yrke, ehuru han icke ägt den närmare kännedom i bokföring, som lagligen åvilade honom, utan härför måst anlita särskild bokförare. Vidare förefölle det knappast konsekvent att beträffande rätten att idka detaljhandel uppställa kravet på styrkt bokföringskunskap, då samma legala kompetensvillkor icke fordrades för exempel- vis rätten att idka grosshandel eller juridiska personers rätt till annan yrkesutöv- ning än detaljhandel. Slutligen syntes det ifrågavarande stadgandet i tillämpningen kunna leda till visst godtycke, särskilt i de fall, där bokföringskompetensen skulle styrkas genom intyg av »trovärdig och bokföringskunnig person».

Sveriges advokatsamfund har påyrkat en viss skärpning i föreskrifterna om kra- vet på bokföringskunskap. Styrelsen har framhållit, att kravet i fråga gällde med samma styrka i fråga om alla bokföringsskyldiga näringsidkare. ()lägenheterna av att bokföringspliktig näring dreves utan vederbörlig bokföringskunskap vore gi- vetvis icke större beträffande butikshandel än i fråga om åtskilliga andra närings» grenar. Anledning att inskränka ifrågavarande kompetensfordran till utövare av butikshandel syntes därför saknas. Vidare ansåge styrelsen, att föreskriften i ut» kastets övergångsbestämmelser, enligt vilken redan befintlig butikshandel för all framtid fritoges från det nya stadgandet om bokföringskunskap, vore alltför vid— sträckt och att kravet på styrkt bokföringskunskap efter viss kortare övergångstid borde få tillämplighet jämväl å redan befintliga näringsutövare. _

Sveriges allmänna Iantbrukssällskap, som särskilt uppmärksammat förevarande frågas betydelse ur jordbrukskooperationens synpunkt, har avstyrkt 7 5 i utkastet. Samma ståndpunkt intager jämväl Kooperativa förbundet.

En motsatt ståndpunkt företräder Sveriges Icöpmannaiörbund, som på det livli— gaste tillstyrkt ifrågavarande kompetenskrav. Förbundet påyrkar emellertid en skärpning av förslaget, så vitt angår juridiska personer, därhän att dylik samfällig- het, som vill idka butikshandel, skall vara skyldig att anställa bokföringskunnig, föreståndare. Vidare hemställer förbundet, att intyg, varom i 7 5 är fråga, under— tecknat av allenast en person, ej må godtagas utan att intyget skall vara avgivet av två trovärdiga personer, vilka själva äga bevislig kunskap i bokföring. Slutligen påyrkar förbundet ett stadgande, att för varje filial inom detaljhandeln skall fin- nas särskild inregistrerad bokföringskunnig föreståndare.

I kollegii utlåtande angående riktlinjerna för en revision av näringsfrihetsförord- ningen förklarade sig kollegium _ såsom tidigare är berört anse, att det borde- kunna tagas under övervägande, huruvida icke detaljhandelskårens ofta framförda krav på bokföringskunskap som villkor för rätten att öppna detaljhandel borde i lag- stiftningen tillgodoses. En bestämmelse härom kunde, framhöll kollegium vidare, principiellt icke anses inkräkta på näringsfriheten utan borde snarare betraktas

såsom en ordningsföreskrift. Om ett legalt villkor avseende bokföringskunskap skulle uppställas för rätten att idka detaljhandel, borde enligt kollegii mening vill- koret givas den innebörden. att den, som ville idka butikshandel, skulle styrka, att han ägde nöjaktig bokföringskunskap.

Vid det övervägande av spörsmålet, som kollegium i anslutning till detta utta- lande och på grundval av det föreliggande utredningsmaterialet numera företagit, har kollegium ej funnit anledning att ändra den principiella ståndpunkt, som kolle- gium tidigare deklarerat. Kollegium finner således, att en bestämmelse av antytt innehåll icke kan anses inkräkta på näringsl'riheten som sådan, utan att den snarare bör betraktas såsom en ordningsföreskrift. Emellertid lärer icke kunna förnekas, såsom ock kollegium redan i berörda uttalande betonat, att de invändningar, som från olika håll framförts gentemot kravet på bokföringskunskap såsom legalt vill- kor för rätten att idka näring, icke kunna frånkännas berättigande.

Det har under diskussionen i denna fråga framhållits, att några nämnvärda praktiska svårigheter icke skulle behöva befaras, därest ifrågavarande villkor upp— ställdes. Dess verkan skulle ju begränsa sig därtill, att den, som ämnade öppna detaljhandel och för sådant ändamål anmälde firma, hade att därvid förete ett in- tyg, utvisande att han ägde nöjaktiga bokföringskunskaper. Kunde garantier skapas för att villkorets uppfyllande ej bleve enbart en tom formalitet, kunde det synas som om alla praktiska betänkligheter borde vara övervunna. Emellertid är det icke så mycket vid affärens startande utan snarare vid rörelsens övergång, som svårig— heter kunna yppa sig. Vid frivillig överlåtelse torde visserligen kravet på att kö- paren skall vid inregistreringen uppvisa bokföringsintyg ej behöva vålla större be- tänkligheter, men om övergången är föranledd av handelsidkarens dödsfall, kunna besvärligheter givetvis möta. I flera av de avgivna utlåtandena har sålunda påpe- kats, att en änka, som fortsatte sin avlidne mans rörelse, skulle bliva tvungen att genomgå en bokföringskurs för att ernå den behövliga kompetensen. Ett annat fall, som i praktiken även kan vara av viss betydelse, är det, då handlanden såsom enda arvinge efterlämnar omyndigt barn och rörelsen av förmyndaren fortsättes i syfte, att arvingen efter uppnådd myndighetsålder skall handhava rörelsen. Efter ordalagen i utkastet skulle det närmast vara förmyndaren, vilken, såsom den som formellt »driver rörelsen», skulle ha att förete ett intyg om bokföringskunskap. Härmed skulle i själva verket uppställas ett särskilt formellt villkor i fråga om förmyndarens kvalifikationer. En icke bokföringskunnig men i övrigt lämplig per- son skulle i ett dylikt fall knappast av domstolen kunna förordnas till förmyndare. Svårighet torde även uppstå, då ett handelsbolag, såsom ej sällan sker, genom utträde av bolagsman övergår till enskild firma. I sin egenskap av juridisk person har handelsbolaget haft rätt att lägga bokföringskompetensen på någon av de anställda i ledande ställning, men från den stund, då endast en av de gamla bolagsmännen kvarstår, räcker icke längre den anställdes kompetens utan firmainnehavaren måste anskaffa kompetensbetyg för egen del, vilket givetvis kan vålla besvärligheter, om han t. ex. på grund av ålder eller sjukdom har svårt att tillägna sig de bokförings- kunskaper, som erfordras. En rigorös tillämpning av utkastets bestämmelser skulle måhända föranleda, att änkan, förmyndaren eller firmainnehavaren, om handels- , bolagst'ormen av en eller annan anledning ej kunde användas, bleve tvungen att , ombilda företaget till aktiebolag, i vilket fall lagens krav i förevarande hänseende '; skulle vara uppfyllt, om någon, som satts att leda företagets angelägenheter, ägde - bokföringskunskap. Att emellertid på detta sätt tvinga affärsinnehavare att för f en, i många fall kanske rätt obetydlig rörelse, tillgripa en företagsform, som alls Å icke är lämpad för densamma och varigenom skulle föranledas i och för sig onö- f' diga utgifter för bolagsbildning, aktiestämpel o. s. v., kan knappast vara välbetänkt. För mötande av de anförda svårigheterna har nu i några av de avgivna utlåtan-

dena föreslagits, att den utväg, som i utkastet anlitats för de juridiska personernas del, borde kunna komma till användning även föraffärsföretag, som innehavas av enskild person. Kompetenskravet i fråga skulle sålunda vara uppfyllt, om någon, som vore satt att leda företagets angelägenheter, ägde nöjaktig bokföringskunskap. Emellertid torde _— särskilt i mindre detaljhandelsföretag _ tvekan givetvis kunna komma att råda, huruvida den, för vilken kompetensbetyget företeddes, verkligen uppfyllde kravet att vara »satt att leda» eller »intaga en ledande ställning» i affä- rens angelägenheter. Med hänsyn härtill torde bestämmelsen, för undvikande av de påpekade praktiska olägenheterna, böra givas den innebörden, att affärsinne— havare, som själv ej ägde nöjaktig bokföringskunskap, skulle hava ett biträde anställt. som uppfyllde kompetenskravet. Även mot en så modifierad bestämmelse kunna givetvis anföras vissa invändningar. Sålunda kan framhållas, att densamma i vissa fall kan vålla affärsinnehavaren kostnader, som i enskilda fall kunna förv— falla rätt så kännbara; att svårigheter kunna möta, särskilt på landsbygden, att för ändamålet anskaffa kompetent person samt att en bestämmelse med ovan au. förda, modifierade innebörd ej kan väntas få den betydelse, som avsetts med hän— syn till stävjande av en osund handelsrörelse. Vidare måste registreringen hos myndigheterna av en stor mängd affärsinnehavares och butiksbiträdens kompetens- betyg vålla en ej obetydlig arbetsbelastning och svårigheter torde också möta för åklagarmakten att effektivt övervaka lagens efterlevnad.

Å andra sidan torde likväl böra erkännas, att kravet på bokföringskunskap hos affärsinnehavaren eller något hans biträde står i god överensstämmelse med andan i den nya bokföringslagstiftningen, och i viss mån bör betraktas som en ordnings- föreskrift, betingad av bokföringslagens bestämmelser om bokföringsskyldighet. Då undervisning i bokföring numera ingår såsom obligatoriskt läroämne i ett stort antal läroanstalter på högre folkskole- och mellanskolestadiet, lärer tillfälle att in- hämta nödiga kunskaper i allmänhet ej komma att saknas. Kollegium vill därför förorda, att ett dylikt krav nppställes.

Emellertid torde kunna ifrågasättas — såsom ock i några av de avgivna utlåtan- dena yrkats _ att den butikshandel, som drives i mindre skala med livsmedel och vissa förnödenhetsvaror, finge undantagas från kravet på bokföringskunskap hos butiksinnehavaren eller i affären anställd person. I dylika affärer torde bokförin— gen ej sällan bedrivas så, att någon utanför affären stående bokföringskunnig person anlitas, som från den kassakladd, som föres i den dagliga rörelsen, verk— ställer den ytterligare bokföring, som erfordras, och i de större städerna torde också i icke ringa utsträckning s. k. bokföringsbyråer anlitas, till vilka uppgifter om bokföringsdata avlämnas.

Vidare torde böra tagas under övervägande, om ej undantag lämpligen bör göras för aktiebolag och ekonomiska föreningar, vilkas bokföring i varje fall är under- kastad en viss offentlig kontroll och för vilkas del något behov av lagstiftning i förevarande hänseende knappast gjort sig gällande.

Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslår kollegium, att i 7 & beträffande en- skild person och handelsbolag måtte stadgas, att för rätt att bedriva handelsrörelse i bod eller från annat fast upplagsställe (butikshandel) fordras, att handelsidkareu själv eller någon av bolagsmännen eller ock någon i rörelsen anställd person äga nöjaktig bokföringskunskap; dock att registreringsmyndigheten må på därom gjord ansökan medgiva undantag från vad sålunda stadgats i fråga om sådan butikshandel, som drives i mindre skala och endast avser försäljning av livs- medel och andra förnödenhetsvaror. Aktiebolag eller ekonomisk förening böra däremot få driva butikshandel utan särskild kontroll i förevarande hänseende.

Vad beträffar fordringarna på filialföreståndares kvalifikationer vill kollegium

'»

ansluta sig till utkastets ståndpunkt, att bokföringskunskap ej bör krävas av dy- lik föreståndare.

Såsom tillfyllestgörande bevis om bokföringskunskap borde enligt kollegii prin- ciputlåtande godtagas _ förutom betyg om genomgången kurs i handelsbokföring vid av skolöverstyrelsen för ändamålet godkänd skola eller utbildningskurs eller intyg av auktoriserad revisor — intyg av [va' trovärdiga personer, vilka själva ägde he— vislig kunskap i bokföring. I utkastet har härutinnan vidtagits den ändring, att intyg av en trovärdig och bokföringskunnig person skulle kunna godtagas. Kolle— gium vill för sin del i förevarande avseende vidhålla kollegii förslag.

Sveriges han!verksarganisaiion har i sitt yttrande — under åberopande av utta- landen, som gjorts av ett mycket stort antal lokala hantverksföreningar __ hem— ställt, att i näringslagen mätte stadgas, att för rätten att utöva hantverksrörelse självständigt vederbörande skall hava lärt yrket, vilket borde styrkas genom gesäll- brev eller på annat lämpligt sätt. Vidare skulle han därefter ha arbetat i yrket ett visst antal år samt äga kunskap i bokföring och kalkylation. Det framhålles i yttrandet, att man från hantverkshåll ej begär annat än att de, som utöva ett yrke, »skola kunna sin sak». Varken det allmänna eller det enskilda kunde vinna på att personer utan någon eftertanke om sin kompetens kunde kasta sig in i företag, som de icke vore mäktiga att sköta till sin egen eller andras fördel. Det betonas vidare, att det icke kunde vara med någons fördel förenligt, att en person skulle få använda allmänheten såsom experimentalfält för att lära sig yrket, sedan han först etablerat sig.

De skäl, som från kommerskollegii sida i principbetänkandet anfördes emot stadgandet om legala kompetenskrav för hantverkare, anser hantverksorganisatio— nen ej bindande. Kollegium hade i nämnda betänkande framhållit, att de upprepa- de klagomål, som framkommit från ifrågavarande näringskretsar, ytterst bottnade i en strävan att i konkurrensförminskande syfte kringgärda den egna yrkesutöv- ningen. Kollegium betonade emellertid, att det vore en felaktig utgångspunkt för frågans bedömande, att en del av dessa näringsidkare skulle äga befogade krav på en sådan undantagsställning i den fria konkurrensen, att de skulle under alla för— hållanden kunna få sin försörjning av verksamheten i fråga.

Häremot framhåller nu hantverksorganisationen, att hantverkarna icke begärde någon slags undantagsställning i en sunt och lojalt bedriven konkurrens. Hant- verkarna hade »i huvudsak» intet emot konkurrens mellan yrkesmän, som kunde sin sak, men det borde vara förståeligt, om hantverkarna synnerligen kraftigt rea- gerade emot att behöva konkurrera med personer, som utövade ett yrke utan att be- härska sin konst.

Kommerskollegium hade vidare i sitt principbetänkande framhållit frågans sam- band med lärlingslagstiftningen. Kollegium hade funnit det vara ofrånkomligt, att det avsedda näringsvillkoret, om det överhuvud skulle av lagstiftaren upptagas, bleve förbundet med en lagstiftning om lärlingsutbildning och yrkesprov, genom vilket möjlighet bereddes envar att under av det allmänna kontrollerade former och villkor förvärva nödig yrkeskompetens och yrkeserfarenhet. Kollegium erinrade emellertid om att i ett den 10 mars 1927 av kollegium samt socialstyrelsen och skolöverstyrelsen avgivet utlåtande i ]ärlingsfrågan, ämbetsverken på grund av det rådande opinionsläget bland arbetsgivare- och arbetarorganisationerna nödgats för- orda, att från det allmännas sida en avvaktande hållning tillsvidare intoges i avse- ende å lagstiftningen om lärlingsväsendet.

Till bemötande av denna synpunkt framhåller hantverksorganisationen, att det för närvarande funnes mycket goda möjligheter att vinna utbildning inom hant—

verksyrkena, nämligen dels genom systemet med lärlingsuthildning hos hantverks- mästare på dennes verkstad, dels genom den yrkesskoleutbildning, som till följd av 1918 års riksdagsbeslut blivit anordnad. För Övrigt borde beaktas att, om det all- männa skulle uppställa vissa kompetensvillkor, skulle säkerligen också motsvarande utbildningsmöjligheter helt automatiskt tillskapas såsom en följd av de uppställda fordringarna.

För att inhämta närmare upplysningar om verkningarna av den norska lagen i ämnet, lov om haandverksnaering den 25 juli 1913, i vilken lag uppställts vissa kompetenskrav för utövande av hantverk, uppdrog Kungl. Maj:t den 30 de— cember 1930 åt revisionssekreteraren XV. Hemberg och l'öredraganden i ärendet i kollegium, kommerserådet S. Matz att under en tjänsteresa i Norge studera erfa- renheterna av i norsk lagstiftning stadgade kompetensvillkor i vissa fall för hant- verkare. Resan i fråga företogs sedermera under dagarna den 12—18 mars 1931 och har kollegium vid avgivande av förevarande utlåtande varit i tillfälle att taga det av de upplysningar och erfarenheter, som under resan vunnits.

Vid den förnyade prövning. som kommerskollegium ägnat det föreliggande spörs— målet om uppställande av legala kompetenskrav för rätten att idka hantverksnå- ring, har kollegium ej kunnat undgå att fästa synnerligt avseende vid den opinion inom hantverkskretsar, som i de avgivna yttranden-a kommit till uttryck. Kollegium finner visserligen det skäl, som från några håll förts fram i främsta planet __ näm- ligen behovet av skydd för den stora allmänheten mot icke yrkeskunuiga hant- verkare _ mindre talande. De olägenheter, som icke minst ur konsumenternas synpunkt äro oundgängligen förenade med ett på legala kompetenskrav grundat system torde väga betydligt tyngre än den risk. som allmänheten utsättes för genom icke yrkeskunniga hantverkare. Denna risk bör ej överskattas. Redan nu torde det icke möta några svårigheter för den, som vill ha ett hantverksarbete ut— fört, att genom hänvändelse till hantverkssammanslutningar eller eljest på förhand förvissa sig om den persons kompetens, som han ärnar anlita. Från konsument,- häll har anspråk på ökat skydd i förevarande hänseende ej heller under diskus- sionen framställts. Därtill kommer, att konsumenternas intresse i detta hänseen- de kan ytterligare tillgodoses på den vida enklare väg, som redan i kollegii prin- cipbetänkande berörts och i det föreliggande lagutkastet närmare utformats, näm- ligen genom mästarbrev. Den, som vill för ett mera krävande hantverksarbete anlita en verkligt kvalificerad kraft, kan då hänvända sig till en företagare, som innehar mästarebrev, och därigenom vinna större trygghet att få arbetet utfört t'örstklassigt.

När emellertid från hantverksorganisationens sida framhålles, att det »icke är det, som hantverkarna och hantverksorganisationen . .. strävat och kämpat för i sex decennier», så torde därav framgå, att det icke är enbart den konsumerande all— mänhetens intressen, som de önska få skyddade. De längre gående krav, som resas från hantverkets utövare __ yrkandet, att mästarbrevets erhållande skall utgöra villkor för rätt att utöva hantverksrörelse självständigt _ motiveras också med andra än det nu berörda skälet.

Djupare sett torde till grund för det från hantverkshåll så starkt framträdande kravet på viss yrkeskompetens för rätten att driva hantverk ligga en känsla av att genom det senaste halvseklets ekonomiska utveckling hantverket försatts i ett oför- månligt läge. Det är med andra ord fråga om återverkningar av industrialiserings- processen. Denna psykologiskt fullt förklarliga känsla har i några av de till hant— verksorganisationen avgivna utlåtandena tagit sig uttryck i uttalanden, att det för- hållande, att kompetenskravet icke upptagits i det uppgjorda förslaget till närings— lag, innefattade ett underskattande av hantverket som sådant. »Det är bekläm-

mande —— yttra Älvsborgs läns hantverkst'örlmnd och representanter för hantverks- föreningarna i Jönköping och närliggande orter —— att hantverket skulle så lågt värdesättas. att dess på den hårdaverkligheten grundade allvarliga önskemål skall på detta sätt för intet aktas.» Södermanlands hantverksförbund framhåller, att Sveriges hantverkare skulle i händelse det föreliggande lagutkastet bleve upphöjt till lag, >>f0rtfarande få intaga samma tillbakasatta ställning i samhället, som va- ri! fallet, alltsedan nu gällande näringslag blev antagen».

Den ståndpunkt, kollegium tidigare intagit till denna fråga och alltjämt vidhåller, har för visso icke dikterats av ett underskattande av hantverkets betydelse, ej heller av en bristande värdering av de svårigheter, med vilka hantverket för närvarande har att kämpa. Men kollegium förmenar, att dessa svårigheter icke äro av den art, att de låta sig övervinnas med hjälp av de ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna.

De uttalanden från olika hantverkssammanslutningar landet runt, som föreligga såsom bilagor till hantverksorganisationens utlåtande, ge ett livligt intryck av att hantverkets trångmål egentligen bottnar i den konkurrens, som den yrkeskunnige hantverkaren har att utstå förnämligast från två håll, nämligen från de icke yrkes— kunniga hantverkaruas sida och från industriell. En målande bild av denna dubbla fl'ontställning, i vilken särskilt vissa hantverksgrenar befinna sig, ger det yttrande, som avgivits av Sveriges skräddaremästares centralförening. Det framhålles, att en person med stor lätthet kan, trots bristande kunskap, igångsätta en affär i skrädderibranschen. Därtill fordrades endast ett åt två rum, några enkla hjälp- medel och en symaskin, tagen på avbetalning. Kunskapen bestode oftast däri, att vederbörande möjligen kunde sy en kostym, under det att själva utbildningen för att kunna driva näringen, tillskärning, affärsdriftens ledning och kalkylation, all— deles saknades. Dessa yrkesutövare nödgades för att erhålla arbete gå till konkur- rens med fabriksarbelet, konfektionsindustrien. Följden bleve en »ruinerande pris— sättiiing»_ varigenom hela yrket droges ned och de aktningsvärda strävanden, som från vissa håll gjordes för att bibehålla yrkesnivån, omintetgjordes. Den köpande allmänhetens uppfattning om vad ett verkligt förstklassigt skrädderi betydde bleve förvillat, och allmänheten bibragtes lätt den uppfattningen, att beställningsskrädderi och konfektion kunde jämställas.

Synpunkten att hantverkets svårigheter till stor det bero på konkurrensen med icke yrkesutbildade utövare har framhållits även i ett stort antal andra yttranden, såsom av representanter för hantverksföreningarna i norra Skåne, i Jönköping och närlig- gande orter, av bokbindarmästarföreningen i Stockholm, av Sveriges målarmästar- förening in. fl. Hallands hantverksdistrikt betonar, att skydd behöves för att »ute- stänga den förödande illojala konkurrens», som bedrives av »personer, som varken ha kunskap om hur arbetet skall utföras, ej heller kunna göra en tillförlitlig kost— nadsberäkning». Och även Sveriges konditorförening klagar över »den illojala kon- kurrens, som alltmer framträder icke minst inom vårt fack, från icke yrkesutbilda— de personers sida».

litt konsekvent genomförande av principen, att hantverket skall förbehållas endast verkligt yrkesutbildat folk. skulle uppenbarligen göra det nödvändigt, dels att låta ! kompetenskravet gälla såväl på landet som i städerna, dels ock att ge dessa yrkes- utbildade ensamrätt eller monopol att utföra allt vad som kan anses hänförligt till »hantverksarbete». Det torde också enligt vad kollegium inhämtat på ledande håll inom hantverksorganisationen vara avsett, att en näringslag hos oss borde grundas . på dessa principer. För att garantera uppehållande av ett sådant system bleve det - nödvändigt att straffbelägga den, som, utan att vara yrkesutbildad hantverkare eller ' anställd hos en sådan, företoge sig att mot ersättning åt annan utföra hantverks- —' arbete. En hantverkslagstiftning av så strängt monopolistisk karaktär skulle emel-

lertid knappast vara genomförbar. Det skulle säkerligen vara i hög grad stridande mot allmänhetens uppfattningssätt, att det vore en brottslig gärning att _ låt vara mot ersättning _ hjälpa en annan vid något arbete, som kunde rubriceras såsom »hantverksarbete». För stora grupper av landsbygdsbefolkningen är hemslöjden som bekant en betydande förvärvskälla. Men även hemslöjdsarbete utfört i för— värvssyfte bleve med den principiella utgångspunkt, som ovan angivits. ett straff— bart intrång på hantverkarnas skyddade förvårvsområde. Att undantaga dylikt ar- bete från straffbudets tillämplighet skulle svårligen gå för sig, ty var skall en håll- bar gräns dragas mellan »hemslöjd» och annat >>hantverksarbete».

Det må också påpekas, att en så strängt monopolistisk bantverkslagstiftning, som med tillmötesgående av kraven på hantverkarhåll skulle bli gällande, för närvarande icke finnes i något land. Den norska lagen, som ofta åberopas som lämplig före— bild för oss, har dock i um synnerligen väsentliga avseenden frånträtt kravet på yrkeskompetens. För det första gäller lagen nämligen obligatoriskt blott i städerna, medan densamma blir tillämplig på landsbygden endast efter särskilt beslut av regeringen på framställning av de kommunala myndigheterna. En dylik fri— villig underkastelse under lagen har. oaktat densamma varit i gällande kraft i sjutton år, ej beslutats av mer än sex kommuner. I »ladestaeder», motsvarande våra köpingar och municipalsamhällen, gäller lagen, såvida ej regeringen gör sär— skilt undantag, vilket skett i fråga om ett tjugotal dylika samhällen. Vi» dare medger den norska lagen rätt för envar såväl i stad som på landet att utan att styrka sin kompetens >>ern2ere sig ved baandverksdril't, naar han hertill icke bruker hjzelp av andre end sin hustru og hjemmevarende barn». En dylik s. k. »t'rihaandverker» äger även rätt att till utförande av den del av sitt person— liga arbete, som icke kräver hantverkskunskaper, begagna nödvändig »haandlan- gerhjaelp».

De avvikelser, som i Norge sålunda måst företagas från principen om legala kompetenskrav för hantverkets utövare, torde ej heller hos oss kunna undvikas. Eljest skulle andra berättigade intressen komma att på ett betänkligt sätt trädas för när. Vad först beträffar frågan, huruvida kompetenskravet skall gälla obliga— toriskt blott för städer och stadsliknande samhällen och icke för landsbygden, så lärer man med säkerhet kunna förvänta, att hantverkare med den stat gade yrkes- utbildningen komma att slå sig ner huvudsakligen i städer och större samhällen. Landsbygdens befolkning skulle då vid behov bliva nödsakad att anlita mången gång avlägset boende hantverkare. Det är alldeles uppenbart, att om ett dylikt system verkligen skulle efterlevas, detta skulle för landsbygdens befolkning innebära högst kännbara olägenheter och medföra en avsevärd fördyring av denna befolk- nings utgifter för nödvändig hantverkshjälp.

Om en hantverkslagstiftning hos oss ej skulle upptaga det andra av de i Norge gällande undantagen _ det som gäller 5. k. frihantverkare _ skulle lagen på ett synnerligen betänkligt sätt inkräkta på stora befolkningslagers lojala försörjnings— möjligheter. En arbetslös snickeriarbetare skulle t. ex. icke kunna utnyttja sin yrkesskicklighet för att livnära sig på att tillverka föremål, som kunde betecknas såsom hantverksarbeten, en arbetslös konfektionsarbetare skulle vara lagligen hind- rad att reparera kläder o. s. v. Det är alldeles uppenbart, att samhället icke bör beröva arbetsvilliga medborgare möjligheten att hederligen försörja sig. Det kan icke vara något tilltalande perspektiv, att dylika personer skulle vara utlämnade att omhändertagas av den allmänna hjälpverksamheten.

Om det således lärer vara ofrånkomligt att även hos oss i båda de ovan berörda hänseendena göra undantag från den ensamrätt till hantverk, som skulle tänkas bli de yrkesutbildade tillerkänd, har man allt skäl att fråga sig, om ej dessa undan— tag äro så betydelsefulla, att de praktiskt taget riva sönder systemet. Att dessa uu

dantag i Norge lett till betydande praktiska olägenheter torde framgå därav, att man inom ledande norska hantverkskretsar betecknar det såsom ett av lagens huvudfel, att den icke gäller i hela landet. Sålunda har i ett till Sveriges hantverksorganisa— tions yttrande såsom bilaga fogat uttalande av norska hantverksföreningens verk- ställande direktör Victor Prydz framhållits, att det vore ett huvudfel med den norska lagen, att den ej utan vidare gällde hela landet. Detta vore en avgjord svaghet hos lagen.

Skulle hos oss, i likhet med vad som skett i Norge, det legala kompetenskravet i princip begränsas till städerna och möjligen även större samhällsbildningar på landsbygden, så vore ej gärna möjligt att undgå en konsekvens, som man också nödgats draga i Norge, nämligen att i viss omfattning lokalt skydda städernas yr— keskunniga hantverksutövare. litt sådant lokalt skydd har visserligen från Sveriges hantverksorganisation ej yrkats, men hantverksorganisationen har därvid utgått ifrån att lagens kompetenskrav skulle bli generellt gällande. Då en sådan linje, enligt vad nyss påvisats, ej gärna lärer vara genomförbar, utan man måste räkna med att landsbygden i princip blir undantagen från kompetenskravets tillämplighet, så följer därav att också en viss lokal kompetensbegränsning är ofrån- komlig. Klart är nämligen att, om kompetenskravet överhuvudtaget skall äga nå— gon betydelse, landsbygdens icke yrkeskunniga hantverkare icke kunna få fritt kon- kurrera med städernas yrkeskunniga. Därvid skulle emellertid frihantverkarnas ställning bli synnerligen svårreglerbar. Frågan blir: skola frihantverkarna, d. v. 5. de, som i huvudsak ej sysselsätta andra än familjemedlemmar, tillåtas att utföra arbete i andra kommuner än där de äro bosatta eller där de hava sin verkstad. Går man därvid den väg, man valt i Norge — nämligen att låta frihantverkarna röra sig utan lokala skrankor —— konuner en frihantverkare i en landskommun att ha en förmånligare ställning i konkurrenshänseende än en hantverkare i samma kommun, som har anställda biträden utom familjen. Den senare är utestängd från möjligheten att utföra ett arbete i en närbelägen stad, även om han skulle kunna utföra arbetet i fråga utan anlitande av biträde, men frihantverkaren är det icke. Att åter generellt begränsa frihantverkarnas rätt att verkställa arbete till den kommun, där han har bostad eller verkstad, skulle givetvis vara alldeles för strängt och särskilt på landsbygden bereda påtagliga olägenheter både för hantverkaren och för dem, som taga hans tjänster i anspråk. Ej heller kan åt en yrkeskunnig hantverkare i stad beredas skydd mot frihantverkarna i samma stad. Redan av det sagda torde framgå, att en rättvis avvägning av denna lokala konkurrensbe- gränsning knappast låter sig göra och i varje fall skulle leda till ett mycket iu- vecklat reglementerande. Därtill kommer, att det torde visa sig synnerligen svårt att i praktiken få dessa lokala skrankor respekterade. Redan den norska lagens förhållandevis enkla föreskrifter hava visat sig vara lätta nog att kringgå. En snickare i en landskommun, som får i uppdrag att göra ett hantverksarbete för en person i en närliggande stad, kan utföra arbetet hemma i sin verkstad, men skulle något särskilt installationsarbete erfordras hos kunden, måste detta verk- ställas av en snickare på platsen, såvida ej landssnickaren är frihantverkare, i vilket fall han, såsom förut nämnts, är obunden av de lokala begränsningarna. Vid butiksinredningar o. d. brukar då ofta ordnas så, att en hantverkare i staden formellt står för arbetet, medan det i själva verket utföres av en hantverkare från annan ort. Flera rättsfall finnas från skrädderibranschen, där fråga varit, huruvida en skräddare med verkstad utanför staden hade rätt att efter att ha tagit mått hos kunder i staden, sy kläderna i verkstaden och eventuellt företaga provning i staden. (Se Norsk Retstidende 1900 s. 337, 1909 s. 384, där nämnda förfarande ansetts icke stridande mot lagen.) Det skydd, som de yrkes- utbildade stadsskräddarna åtnjuta. blir med en sådan tolkning givetvis av begränsat.

värde, men å andra sidan låter det sig svårligen tänka, att man skulle kunna för- bjuda en dylik trafik. Det säger sig självt, att det skall vara ytterligt svårt att på ett verkligen effektivt sätt övervaka lagens tillämpning i de enstaka fallen. Och det bulvansystem, som uppgives i stor omfattning florera i Norge, har lagstiftnin- gen knappast någon möjlighet att komma till rätta med. Det förefaller föga troligt, att våra hantverkare, som sedan lång tid tillbaka varit vana vid att få fritt utöva sitt hantverk, skulle önska se sin hantering instängd i lokala skrankor. som binda den skicklige och lojale utövaren av hantverksyrket, medan den mindre lojale ej lärer draga i betänkande att med begagnande av de kryphål lagen erbjuder åsido- sätta de stadgade inskränkningarna. Och dock är ett lokalt skyddssystem, såsom tidigare visats, ofrånkomligt, såvida det äskade skyddet mot icke yrkesutbildade hantverkare skall bli av något värde.

Beträffande det andra av de ovan berörda undantagen från de legala kompetens— kraven, nämligen de 5. k. frihantverkarnas rätt att även i städerna driva hantverks- rörelse, bör ej förbises, att detta undantag i själva verket innebär ett synnerligen betydelsefullt ingrepp i den uteslutanderätt till hantverksarbete, som skulle förbe- hållas de formellt yrkesutbildade. Den enda skillnaden, som skulle föreligga mellan de båda grupperna, skulle bestå däri, att frihantverkarna ej finge i sin rörelse sys- selsätta andra än familjemedlemmar och sådana icke familjemedlemmar, som sys- selsattes med arbete, vartill icke krävdes hantverkskunskap. De yrkesutbildade hantverkarnas företrädesrätt skulle alltså bestå i befogenheten att antaga kvalifi— cerad biträdeshjälp. Det förefaller som om denna företrädesrätt knappast vore av den betydelse, att den kunde rättfärdiga de förhoppningar om hantverkets regene- ration, som man inom hantverkskretsar knyter till den nya lagen. Det bleve uppen- barligen ofta fråga om en prövning av ytterst subtil art, huruvida ett visst arbete vore mer eller mindre kvalificerat. I Norge hava t. ex. förelupit rättstvister, dår fråga varit om en raksalongsinnehavare, som var frihantverkare, ägde rätt att an- ställa biträde för att tvåla in kunderna; huruvida en målare, som låtit en lärpojke skrapa stolpar i och för mätning, skulle straffas därför att biträdet också grundat stolparna. Det torde knappast vara att förvänta, att man från allmänhetens sida skulle komma att hysa förståelse för det förnuftiga och berättigade i ett dylikt i yrkesskyddets syfte tillkommet restriktionssystem. Och även för de yrkesutbildade hantverkarna själva skulle föga vara vunnet, om en eller annan frihantverkarc bleve bötfälld för en slik förseelse. Snarare kan väl befaras, att den allmänna opinionen ej skulle underlåta att reagera mot tillämpningen av en dylik lag.

Även i andra hänseenden kan en lagstiftning om legala kompetenskrav förväntas ge upphov till synnerligen invecklade lagbestämmelser. Det kan visserligen synas vara enkelt nog, att i en lagparagraf stadga, att för rätten att driva hantverksnäring kräves intyg om vederbörandes kompetens. En sådan lagstiftning förutsätter emel- lertid uppenbarligen ett bestämmande av ej blott vad som överhuvudtaget skall räknas som hantverk utan även en närmare avgränsning mellan olilra yrken även- som ingående föreskrifter om fordringarna för att nödig kompetens i yrket skall kunna anses föreligga. Den vunna kompetensen kan givetvis ej berättiga veder- börande att utöva annat än just det yrket, som är avsett. Här har emellertid den norska lagen nödgats göra ett undantag av synnerlig betydelse. Lagen stadgar nämligen, att näringsbrevet ger rätt att driva det eller de hantverk, som däri näm- nas, och dessutom vilket som helst annat hantverk i den utsträckning, som är nöd- vändigt för att frambringa ett » helt haandverksarbeide». Det är givet, att tolkningen av en dylik föreskrift skall i det enskilda fallet vålla allehanda tvister. Också före- ligga en hel del höjesteretsutslag _ särskilt från byggnadsverksamhetens om— råde _ som ett bevis för de tolkningssvårigheter, som lagen i de enstaka fallen bereder.

-_ 95.35.

Också spörsmålet, huruvida överhuvudtaget ett visst arbete är att betrakta såsom hantverk, har vållat en stor mängd tvister. Själva hantverksbegreppet är enligt den norska lagen närmare reglerat i administrativ väg. Det tillkommer Konungen att bestämma, att verksamhet, som tidigare icke ansetts som hantverk, skall vara underkastad hantverkslagen. För att i någon mån belysa de vanskligheter, som här möta i praxis, mä anföras följande fall. Såsom hantverk har ansetts: upp- förande av en träkaj; tillverkning och sammansättning av träställning till möbler; inläggning av korkmattor. Däremot har ansetts ej vara hantverk: framkallning och kopiering av amatörfilm (oaktat >>fotograf»-yrket är hantverk); framställning och ompressning av damhattar; reparation och montering av elektriska maskiner och apparater. Särskilt besvärligt har varit att i det enstaka fallet draga gränsen mellan industri och hantverk: färgeri betraktas som hantverk, däremot icke »vaskeri og kemisk renseri»; fabrikation av sandaler är ej hantverk. Skeppsbyggeri är icke hantverk; en mekanisk verkstad eller ett varv anses därför kmma reparera fartyg och maskiner, när arbetet står i sammanhang med att fartyget lägges på slip eller när en genomgripande reparation skall företagas; däremot anses verkstaden ej kunna företaga sig »arbete, som bara går ut på lumtverksarbete», dylikt arbete måste utföras i hantverkslagens former.

Det har också visat sig nödvändigt i Norge att i detalj reglera de olika hant— verksyrkenas avgränsning mot varandra. Sålunda har genom handelsdepartemen— tet upprättats en förteckning över alla hantverksyrken. Denna förteckning utvid- gas årligen, och tendensen är att allt mer och mer specialisera de olika yrkena. De på detta sätt i administrativ väg fixerade yrkena uppgå för närvarande till ett antal av ej mindre än 52, varvid är att märka, att åtskilliga yrken äro uppdelade i underavdelningar. Det är givet, att det vid hantverksarbetenas utförande ej sällan kan uppkomma tvekan, huruvida en viss åtgärd skall anses falla inom det ena eller det andra hantverkets lagligt skyddade rayon. Särskilt vid reparations- arbeten inom byggnadsfacket uppgives i Norge stridigheter hava vållats rörande fixering av gränserna __ stridigheter som i mångt och mycket påminna om dem, som hos oss gjort sig gällande inom byggnadsbranschen genom avgränsningen mel- lan de olika fackföreningarnas områden.

Det är naturligt, att från hantverkshåll det övervägande intresset skall vara in- riktat på att nå en stark specialisering av yrkena. Å andra sidan är en dylik ut- veckling emellertid för den konsumerande allmänheten i vissa fall föga önskvärd, ty därigenom att ett antal olika hantverkare måste anlita's för ett och samma ar- bete, blir givetvis arbetet fördyrat. Visserligen finnes i norska hantverkslagen, så- som nämnt, en föreskrift, att hantverkare har rätt att gripa över även i andra hant— verk, så snart det gäller färdigställande av ett »helt haandverksarbeide», men klart är också, att denna bestämmelse icke kan vinna tillämpning i en hel del fall, bl. a. just på det område, från vilket klagomål i berörda hänseende ivrigast förnummits, nämligen vid reparationsarbeten o. (1. inom byggnadsbranschen. Vid förenämnda besök i Norge framhölls som ett exempel, att en husägare, som ville ha en ugn omsatt, kunde få vända sig till en snickare för borttagande av lister och brädfod- ring, till en kakelugnsmakare för själva omsättningen, till en plåtslagare för nö. dig plåtbeklädnad och slutligen till en målare för borttagande av spåren efter repa- ratiOnsarbetet, allt såvida han ej föredrog att vända sig till en frihantverkare, som kunde ensam utföra hela arbetet.

En svårighet, som i detta sammanhang måste beaktas, gäller de juridiska perso- nernas ställning. Liksom när det gäller bokföringskravet måste det nämligen även i förevarande hänseende tillses, att icke denna företagsform väljes för att kringgå kravet på yrkeskompetens. I Norge har man därvid genom särskilda restriktiva be- 2 —— 311755,

stämmelser sökt förekomma en sammankoppling av ett flertal hantverksyrken till stordrift. Hantverkslagen föreskriver sålunda, att ett bolag kan förvärva hant— verksbrev endast på villkor, att en delägare i bolaget, som är medlem av sty- relsen och har den fackmässiga ledningen av arbetet, har hantverksbrev i yrket, och bolaget har ej rätt att driva annat hantverk än det, som är nämnt i hantverksbre- vet. Yrkeskunskap hos annan än styrelseledamot t. ex. hos särskilt anställd person räcker således ej. Även om man icke hos oss skulle genomföra så restriktiva be- stämmelser, lärer det dock icke vara möjligt att förekomma, att icke för vissa grenar av näringslivet till följd av det nära samarbetet mellan hantverk och industri, kravet på formell yrkeskompetens skulle komma att kännas som en besvärande tvångströja. Man skulle vid upptagande av nya produktionsgrenar eller omläggning av driftsme- toder o. s. v. från ledningens sida städse få ha uppmärksamheten riktad på huruvida icke möjligen något visst led i produktionsförloppet kan komma att tangera det ena eller andra hantverksområdet och påkalla, att en förman med kompetensbevis såsom hantverkare skulle få lov att knytas till företaget. De kompetenskonflikter, som en» ligt vad förut är berört, kunna befaras bli en följd av den åsyftade hantverkslag- stiftningen komme helt naturligt också att ur förevarande synpunkt bereda olägen— heter för industrien.

Av det anförda torde klart framgå, vilka betydande svårigheter, som äro förenade med genomförande av legala krav på yrkeskompetens. Det är alldeles uppenbart, att övervakningen av en dylik lagstit'tnings efterlevnad ej är lätt att ordna. En lag— stiftning, som med en mångfald restriktioner griper in i stora befolkningslagers dagliga verksamhet, kommer helt naturligt att leda till en mångfald lagöverträdelser. Då kontrollen av naturliga skäl icke kan bliva synnerligen effektiv, kommer sanno- likt endast en del enstaka fall att bliva föremål för beivran. Det säger sig självt, att lagen kan komma att utnyttjas i rent trakasseringssyfte, och i allt fall kan en sådan uppfattning lätt nog vinna insteg hos allmänheten. Här är också att beakta en viktig skillnad i åklagaremaktens ställning i Norge och hos oss. Genom en särskild före- skrift i norska strafflagen äger nämligen åklagarmyndigheten en diskretionär pröv— ningsrätt i frågan, huruvida åtal skall anställas eller ej. Någon motsvarande befo- genhet tillkommer ej de svenska åklagarna och lärer ej heller för det specialområde. varom här är fråga, böra tilläggas dem.

Kollegium har vid det förnyade övervägande, som ägnats frågan, huruvida legala kompetenskrav böra uppställas för rätten att idka hantverk, icke kunnat undgå att hysa allvarliga betänkligheter mot en dylik ordning. Att genomföra det ifrågava—

rande kravet med den stränghet, som från hantverkshåll torde önskas, lärer __ om ej andra berättigade intressen skola trädas för när _ icke vara görligt. Om åter kompetenskravet begränsas dels lokalt till städer och möjligen stadsliknande sam- hällen, dels ock till hantverkare, som i rörelsen sysselsätta andra än make och barn, synes den principiella utgångspunkten för hantverkarnas krav _ att endast den, vars kompetens i viss ordning konstaterats skulle ha rätt att utöva ett hant- verk — vara så modifierad, att ur hantverkssynpunkt så avsevärda fördelar knap— past torde vara förenade med systemet, att de skulle uppväga de ofränkomliga olägenheter, som därmed äro förenade. Tanken att ifrågavarande system skulle kunna föra hantverket över de svårigheter, med vilka det f. n. otvivelaktigt har att kämpa, synes kollegium bottna i en övertro på lagstiftningens förmåga att råda bot på de ekonomiska verkningarna av förändringar i produktionsbetingelserna. De rubbningar, som bliva en följd av dylika förändringar, kunna enligt kollegii mening säkrast övervinnas genom att de näringsgrenar, som drabbas av dylika rubbingar, av egen kraft anpassa sig efter det nya läget.

Det av kollegium i principutlåtandet framförda förslaget med »mästarbrev», som

i det remitterade utkastet närmare utformats, s_vnes kollegium äga bestämda företrä- den framför systemet med legala kompetenskrav för hantverkare. Kollegium vill under åberopande av det anförda hemställa, att det av hantverksorganisationen framförda önskemålet om legala kompetenskrav för rätten att idka hantverk icke mätte vinna statsmakternas bifall.

I det utlåtande, som avgivits av Sveriges köpmannaförbund samt i utlåtan— dena från Gotlands handelskammare, Smålands och Blekinge handelskammare, handelskammaren för Örebro och Västmanlands län, handelskammaren i Karlstad, Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare samt Norrbottens och Väster- bottens läns handelskammare ävensom i utlåtanden från vissa länsstyrelser, magistrater och sladsstyrelscr har yrkats. att viss tids praktik borde stadgas för rätt att öppna handelsrörelse. Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare har ansett tillfyllest, därest dylikt kompetenskrav fylldes av ett anställt biträde. På de skäl kollegium i principutlätandet anfört emot detta redan tidigare fram- ställda yrkande samt under åberopande i tillämpliga delar av de synpunkter emot ett dylikt legalt kompetenskrav. som ovan framförts i fråga om motsvarande yrkan- de från hantverkarhåll, vill kollegium för sin del avstyrka, att föreskrifter i sådant hänseende upptagas i den nya näringslagen.

8 %.

Uttrycket »ort» i 8 % första stycket torde, såsom länsstyrelsen i Kristianstad på- yrkat, böra utbytas mot »kommun». Härigenom vinnes också överensstämmelse med uttryckssättet i 17 och 18 %% i firmalagen.

På grund av anmärkning från magistraten i Laholm har länsstyrelsen i Hallands län erinrat om, att på vissa håll i badortssamhällen förekomme butiker, som alle- nast hållas öppna under badsäsongen. Det synes kollegium knappast vara tvek— samt, att dylika butiker skola anses utgöra en »stadigvarande handelsrörelse».

Orden »för egens eller annans räkning» torde såsom överflödiga kunna utgå. I andra stycket av 8 & hava angivits vissa varor, som få avyttras vid tillfällig- hetsförsäljningar, bland annat varor, som tillhöra konkurs— eller dödsbo eller av sökanden därifrån förvärvats. Magistraten i Halmstad har framhållit, att även andra fall än de i paragrafen angivna kunde förekomma, där en tillfällighetsför- säljning borde vara medgiven, t. ex. där en leverans tillbakavisats eller där ett l'ar- tyg nödgats avbryta sin resa och godset av den anledningen upplagts för försälj- ning. Även Stockholms handelskammare har betonat svårigheten att uttömmande angiva alla de fall, i vilka behov av tillfällighetsförsäljningar kan föreligga samt ifrågasatt, om det ej vore enklast att icke alls införa några begränsningar med av— seende å de varor, som kunde bliva föremål för dylik försäljning. Länsstyrelsen i Kristianstad har likaledes ifrågasatt, om ej uppräkningen i 8 & kunde helt utgå. Gotlands handelskammare har ansett, att tillstånd till försäljning enligt 8 & bör få beviljas endast för vederbörandes egen räkning och ej för yrkesmässiga återför- säljare. Smålands och Blekinge handelskammare har framhållit omöjligheten att kontrollera, att ej den, som förvärvat ett varuparti från ett konkurs- eller dödsbo. däri inblandar varor, som ej förvärvats sålunda.

Från några håll (bl. a. av länsstyrelserna i Visby, Malmö, Göteborg och Umeå samt av Smålands och Blekinge handelskammare och av handelskamrarna i Karl— stad och Gävle) har framhållits, att uttrycket »för hastig förskämning utsatta varor» vore att föredraga framför det i utkastet använda »för hastig värdeminskning ut- '? satta varor».

De i 8 å i utkastet föreslagna föreskrifterna om de 5. k. tillfällig]!etsförsäljningar (realisationer) innebära i vissa hänseenden ej oväsentliga skärpningar i jämförelse med gällande lag. Beträffande omfattningen av dessa försäljningar har kollegium från handelsdepartementet, som låtit verkställa en utredning härom, inhämtat, att under år 1928 till vederbörande myndigheter inkommo 26 ansökningar om verk- ställande av realisationer enligt % 9 mom. 3 i näringsfrihetsförordningen. Av dessa ansökningar blevo 22 beviljade. Motsvarande siffror voro under 1929: 27, resp. 22 och under 1930 intill den 1 oktober: 20, resp. 17.

I sitt principutlåtande framhöll kollegium, att en begränsning av realisationerna i här ifrågavarande bemärkelse otvivelaktigt skulle vara ägnad att befordra en sund utveckling inom handeln. Kollegium föreslog i sådant syfte, att tillstånd till till- fällighetsförsäljningar borde kunna bifallas endast då fråga vore om försäljning av konkursvarulager, dödsbo, skadade varor eller varor, som äro utsatta för hastig förskämning. Utkastet ansluter sig i stort sett till kollegii uttalande.

Vid det förnyade övervägande, som kollegium på grundvad av de avgivna utlå— tandena ägnat föreliggande spörsmål, har kollegium ej kunnat undgå att finna, att den begränsning i möjligheten att bevilja tillstånd till tillfällighetsförsäljningar, som sålunda skulle komma att gälla, i en del fall kan leda till vissa olägen» heter. Såsom från flera håll påpekats, kunna nämligen fall tänkas uppkomma, där en tillfällighetsförsäljning är nära nog ofränkomlig (t. ex. där fartygslast av någon anledning lossats i annan hamn än destinationsortens eller där ett varuparti blivit av köparen avvisat) men där länsstyrelsen genom den föreslagna begränsningen skulle vara lagligen förhindrad att bevilja tillståndet. Att komplettera uppräkningen med alla de fall, som härvid kunna tänkas uppstå, torde vara praktiskt taget omöj- ligt. En tänkbar utväg vore om uttrycket »lillfälligtvis avyttra lager av handels— varor» i första stycket av 8 % kunde närmare utformas så, att därav klart framgår, att stadgandet endast åsyftar de fall, då en handlande sänder varor till annan ort i" syfte att där låta tillfälligtvis försälja dem. I så fall skulle de fall av tillfällighets— försäljningar, som ovan berörts, komma att falla utanför stadgandets räckvidd.

I tredje stycket torde efter ordet »skall» tillfogas orden »där så lämpligen ske» kan ». I brådskande fall kan nämligen hända, att hinder möter för handelskamma- rens hörande. Länsstyrelsen i Mariestad har föreslagit, att i stället för vederbö- rande handelskammare kommunal- eller polismyndighet i orten borde höras. Detta förslag finner kollegium ej böra bifallas.

Länsstyrelsen i Göteborg har ifrågasatt, huruvida ej den i fjärde stycket omför- mälda försäljningsavgiften borde i förväg av sökanden deponeras. Kollegium har ej någon erinran emot, att bestämmelse härom intages i lagtexten.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har framhållit, att det vore tveksamt, huruvida med uttrycket »kommunerna» avsåges även municipalsamhälle, i vilket försäljv ning äger rum. Kollegium finner skäligt, att vid försäljning i dylikt samhälle för- säljningsavgiften tillfaller samhällets kassa. Möjligen torde ett förtydligande här— utinnan erfordras i lagtexten.