Innehållsförteckning.

Sid. Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet ........ 5 F ö r sta k ap itle t. De sakkunnigas uppdrag ................................................... 7 A n (1 r a k a pitle t. Avlöningsförhållandena för distriktslantmätare och extra lantmätare ........................................................................................................ 13 Tr ed je kapitlet. Anställnings- och avlöningsförhållandena för de hos lantmätarna anställda tekniska biträdena .................................................... 38 Fj å rde kapitlet. Vissa taxebeståmmelser m. m. ........................................ 73 F e m t e ka pit] et. Överlantmåtarnas avlöningsförhållanden ............................ 90 Sjätte kapitlet. Kostnadsberåkningar ......................................................... 102 Sjunde kapitlet. De sakkunnigas hemställan ................................................ 104 Särskilt yttrande av herr Petrelius .................................................................... 105 Bilagor .................................................................................................................... 1 10

• Sida 4
•  Original

”u.-. illd'äfq ':HIA

* vi”, du:

åtvvt- )”

• Sida 5
•  Original

Till Herr Statsrådet och. Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet.

Jämlikt Kungl. Maj:ts den 16 maj 1930 givna bemyndigande har dåvarande statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet tillkallat Wledamoten av riksdagens andra kammare hemmansägaren E. 0. Mag—

nusson, Tumhult, statskommissarien och byråchefen i statskontoret K. H. Tottie samt överlantmätaren E. G. Petrelius, Nyköping, att inom jord- bruksdepartementet biträda med utredning och upprättande av förslag i enlighet med vissa av Kungl. Maj:t i beslut ovan nämnda dag medde— lade grunder rörande den i länen sysselsatta lantmäteripersonalens an— ställnings— och avlöningsförhållanden. Till ordförande vid utredningen har förordnats hemmansägaren Magnusson samt till sekreterare stats— kommissarien Tottie.

Från jordbruksdepartementet hava till utredningsmännen överlämnats åtskilliga framställningar rörande avlöningsförhållandena för överlant— mätare, distriktslantmätare och extra lantmätare ävensom rörande an—

;ställnings- och avlöningsförhållandena för de hos lantmätarna anställda

tekniska biträdena. Därjämte hava från departementet till utrednings— männen översänts av sammanslutningar och enskilda samt lantmäteristy— relsen väckta förslag i fråga om ändring av vissa lantmäteriet berörande taxebestämmelser ävensom rörande ersättning för publik renovation. Nämnda framställningar och förslag hava berörts i departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet— den 16 maj 1930. Under utredningens gång hava till utredningsmännen dessutom över— lämnats vissa framställningar antingen för avgivande av yttrande eller

• Sida 6
•  Original

för att tagas under övervägande vid fullgörande av det utredningsmän- nen meddelade uppdraget. Från särskilda grupper av lantmätare även- som tekniska biträden hava jämväl inkommit skrivelser, som beröra av— lönings- och anställningsförhällanden samt vissa taxebestämmelser. Sist— berörda framställningar hava behandlats i samband med utredningen.

På grund av erhållet bemyndigande hava utredningsmännen tillkallat och samrått med representanter för distriktslantmätare, extra lantmä— tare och tekniska biträden.

Utredningsmännen hava i föreliggande del av sitt betänkande upp— tagit till behandling frågorna om avlöningsförhållandena för överlant- mätare, distriktslantmätare och extra lantmätare, om anställnings— och avlöningsförhällandena för de hos lantmätarna anställda tekniska biträ— dena ävensom om ändring i vissa taxebestämmelser. Framdeles komma utredningsmännen att yttra sig rörande frågor, som sammanhänga med organisationen av lantmäterikontoren i länen. —

Utredningsmännen få härmed till Herr Statsrådet överlämna utred— ning och förslag beträffande lönereglering för viss lantmäteripersonal m. m. jämte därtill fogat särskilt yttrande av herr Petrelius.

Stockholm den 26 november 1931. E. 0. MAGNUSSON.

KARL H. TOTTIE. ERNST G. PETRELIUS.

• Sida 7
•  Original

FÖRSTA KAPITLET.

De sakkunnigas uppdrag.

Av statsrädsprotokollet över jordbruksärenden den 16 maj 1930 framgå närmare de skäl, som föranlett dåvarande statsrådet och chefen för jord- bruksdepartementet att tillkalla särskilda utredningsmän för behandling av vissa anställnings- och avlöningsfrägor inom lantmäteristaten.

Föredragande departementschefens anförande till statsrådsprotokollet var av följande lydelse:

»I jordbruksdepartementet föreligger sedan någon tid till behandling ett flertal framställningar rörande vissa anställnings- och avlöningsför- hållanden inom lantmäteristaten.

Innan jag närmare redogör för sagda framställningar, vill jag erinra, att enligt den nuvarande organisationen av det svenska lantmäteriet ut- föras lantmäteriförrättningar av distriktslantmätarna, en var för sitt distrikt, med biträde av extra lantmätare och tekniska biträden. Av dessa innehava blott distriktslantmätarna, vilkas antal nu är 199, ordi— narie anställning.

Distriktslantmätarnas inkomster i tjänsten utgöras av dels fast lön och dels arvode enligt fastställd taxa för utfört arbete. Extra lant- mätare och tekniska biträden förordnas av lantmäteristyrelsen i mån av behov. För de förra finnas av statsmedel anvisade sammanlagt 100 arvo- den om lägst 1 000 kronor och högst 2 000 kronor. I övrigt utgöras extra lantmätarnas liksom de tekniska biträdenas inkomster, frånsett till de förra utgående dyrtidstillägg och tillskott till dyrtidstillägg, av den av- löning, som vederbörande distriktslantmätare utbetalar. Till såväl di- striktslantmätarna som extra lantmätarna utgår rese- och traktaments- ersättning av statsmedel och jämväl de tekniska biträdena äga i viss utsträckning rätt till dylik gottgörelse av allmänna medel. Jämlikt be-_ slut av 1930 års riksdag utgår samma gottgörelse under en anställnings- tid av sammanlagt 750 månader för är. Erforderlig rit- och annan kon- torspersonal å. distrikten anställes och avlönas av distriktslantmätarna. Vid fastställande av de olika posterna i lantmäteritaxan har beräknats att, efter det avdrag skett för bestridande av kostnader till avlöning till distriktslantmätares tjänstemedhjälpare och andra biträden samt övriga omkostnader, ett överskott skulle uppstå tillräckligt att jämte den direkta avlöningen från statsverket utgöra skälig gottgörelse till distriktslant- mätaren för dennes arbete.

Det närmaste inseendet över lantmäteriverksamheten utövas av över- lantmätarna, en för varje län. Personalen å de överlantmätarna under-

• Sida 8
•  Original

ställda lantmäterikontoren i länen utgöras av dels assistenter, vilka hava lantmäteriutbildning, samt dels kansli- och kontorsbiträden, vartill kom- mer extra personal i mån av behov. Assistenttjänsterna voro tidigare ordinarie befattningar men äro numera, enligt beslut av 1926 års riks- dag, arvodestjänster, som tillsättas på förordnande för viss tid. Såväl överlantmätarna som annan personal å lantmäterikontoren uppbära en- dast fast lön av statsmedel.

Med skrivelse den 28 september 1929, har lantmäteristyrelsen överläm- nat en till styrelsen inkommen skrivelse av den 29 december 1928, däri en under år 1928 bildad sammanslutning mellan hos distriktslantmätarna anställda tekniska biträden hemställt, att styrelsen måtte hos Kungl. Maj:t göra framställning i fråga om de tekniska biträdena, så att dessa genom fastare organisation och tryggare anställningsförhållanden i rätts- ligt avseende erhölle statstjänstemäns ställning. De tekniska biträdena hava i sådant avseende framlagt två alternativ till lönestat. Vid lant- mäteristyrelsens skrivelse har vidare fogats i ämnet avgivna utlåtanden från rikets överlantmätare. Lantmäteristyrelsens eget yrkande i ären— det innebär, att staten beviljar medel för lönefyllnad enligt angivna grunder åt ett visst antal tekniska biträden, vilka i övrigt skulle bibe— hålla sin nuvarande ställning, samt att begränsningen av den tid, var— under de tekniska biträdenas rese- och traktamentskostnader betalas av statsmedel måtte bortfalla.

I infordrat utlåtande av den 8 november 1929 har allmänna civilför- valtningens lönenämnd förklarat sig icke kunna förorda bifall till lant- mäteristyrelsens förevarande förslag. Enligt lönenämndens mening bor- de frågan om statsbidrag till avlönande av de tekniska biträdena betrak- tas ur synpunkten av de inkomster, som tillkomme lantmätarna själva på grund av statsanställningen och på grund av i tjänsten utförda för- rättningar, varför med behandlingen av förevarande spörsmål borde an- stå. till dess frågan om lönereglering för distriktslantmätare m. fl. upp— toges till prövning.

Förberörda ärende anmäldes i statsverkspropositionen till 1930 a1s riks- dag, därvid jag hemställde att, i överensstämmelse med vad lönenämnden anfört, med prövningen av ärendet måtte anstå i avbidan på vidare ut- redning; och beslöt Kungl. Maj:t i överensstämmelse med denna hem- ställan.

I en inom riksdagen väckt motion (11:273) upptogs lantmäteristyrel— sens förberörda framställning angående viss lönefyllnad för tekniska bi- träden. I jordbruksutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 1 punkt 139 uttalade utskottet, att sagda fråga borde, på av lönenämnden anförda skäl upptagas i samband med spörsmålet om lönereglering för distrikts- lantmätare m. fl. Vad lantmäteristyrelsen i sin skrivelse anfört rörande Vikten och betydelsen av att spörsmälet bringades till lösning syntes ut- skottet böra utgöra en anledning för Kungl. Maj:t att låta verkställa den härför erforderliga utredningen.

Vidare har lantmäteristyrelsen i skrivelse den 6 november 1929 i sam— band med framställning i fråga om anslagsbehovet för lantmäterikonto- ren i länen för budgetåret 1930/1931 framlagt förslag till inrättande vid Lantmäteri-kontoren av ett avsevärt antal nya dels ordinarie biträdestjän- ster dels ock assistenttjänster, avseende att minska antalet extra perso- nal i dylik ställning, ävensom till viss omorganisation i övrigt. Sålunda skulle upprättas dels ordinarie kanslistbefattningar i lönegrad B 10 till ett- antal av 9, ordinarie skrivbiträdesbefattningar i lönegrad B 2 till ett

• Sida 9
•  Original

antal av 6 samt ordinarie expeditionsvaktbefattningar i lönegrad B 5 till ett antal av 6, varjämte antalet kanslibiträden (B 7) skulle höjas från 28 till 29 samt antalet kontorsbiträden (B 4) från 6 till 17. Antalet fast anställda assistenter skulle ökas från 14 till 28. Vidare skulle den nuva— rande å övergångsstat upptagna överlantmätaren i Gotlands län över- föras till nya lönestaten och upptagas i lönegraden B 29.

Enligt för närvarande gällande ordning är avsett, att 5 av de år över— gångsstat upptagna 6 ordinarie assistenterna skulle, allt efter som de avginge, ersättas med fast anställda assistenter. Härtill har hänsyn jäm— väl tagits vid ovannämnda förslag om sistnämnda assistenters uppta— gande till 28, varjämte i övrigt avses, att samtliga assistenter å över- gångsstat skola utbytes mot assistenter med fast anställning.

I detta sammanhang torde vidare böra beaktas, att styrelsen för för- eningen Sveriges överlantmätare i skrivelse den 3 december 1929 hos Kungl. Maj:t hemställt, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen, att de 14 ö'verlantmätarbefattningar, som genom den år 1926 fastställda löne- regleringeu placerats i lönegraden B 29, måtte uppflyttas till lönegraden B 30.

Med anledning av lantmäteristyrelsens berörda framställning rörande personalförhållandena vid lantmäterikontoren anförde jag i årets stats- verksproposition, nionde huvudtiteln punkt 135, hurusom framställningen torde, innan slutlig ståndpunkt kunde tagas till däri framlagda betydelse- fulla förslag, böra bliva föremål för vidare utredning; och framhöll jag samtidigt, att den av styrelsen för föreningen Sveriges överlantmätare väckta frågan om uppflyttning i lönegrad av vissa överlantmätarbefatt- ningar, torde böra prövas i samband med lantmäteristyrelsens sagda framställning. I anslutning till vad sålunda anförts gjordes av Kungl. Maj:t icke någon framställning i ämnet till 1930 års riksdag.

Erinras må i övrigt, vad angår nämnda lönegradsuppflyttning för överlantmätare, att lantmäteristyrelsen redan i skrivelse den 10 septem- ber 1928 i samband med förslag rörande anslagsäskanden till 1929 års riksdag (IX H. T. p. 130) framlagt ett liknande förslag, som det av styrel- sen för föreningen Sveriges överlantmätare nu avgivna. Lantmäteristyrel- sens nämnda förslag blev tillstyrkt av statskontoret och allmänna civilför- valtningens lönenämnd men blev i överensstämmelse med min framställ- ning icke då föremål för förslag till riksdagen. Till stöd härför åbero— pades, att närmare erfarenhet saknades rörande de verkningar den nya jorddelningslagstiftningen och därmed förenade ökade arbetsuppgifter för överlantmätarna som av styrelsen särskilt åberopats såsom motiv för en lönereglering, kunde komma att medföra med avseende å överlant- mätarnas arbetsbörda och ställning i övrigt.

Slutligen har lantmäteristyrelsen med skrivelse den 23 mars 1930 jäm- te yttrande från rikets överlantmätare överlämnat en till styrelsen in- kommen skrivelse av den 10 september 1929, däri styrelsen för extra lant- mätarnas förening hemställt, att lantmäteristyrelsen måtte hos Kungl. Maj:t göra framställning i syfte att bereda en tryggare ställning för de äldre extra lantmätarna samt utverka rese- och flyttningsersättning åt extra lantmätare, som utan egen ansökning förflyttas till tjänstgöring å annan ort. Lantmäteristyrelsen har för sin del i detta ärende bland an- nat framhållit, huru under de. senare åren inträtt en väsentlig ökning av arbetsbördan såväl för den med utförande av lantmäteriförrättningar sysselsatta personalen som för lantmäterikontoren i länen, varigenom också personalen blivit alltför knapp. Styrelsen hänvisar till sina här

• Sida 10
•  Original

ovan berörda tidigare framställningar rörande avlönandet av tekniska biträden samt beträffande överlantmätarna och personalen å lantmäteri— kontoren. De sedan lantmäteriets omorganisation år 1920 väsentligen ändrade förhållandena gjorde det, anser styrelsen, ofrånkomligt, att lantw mäteripersonalens anställnings— och avlöningsförhållanden ånyo uppto— ges till övervägande. Härvid borde en omprövning ske av överlantmä— tarnas löneställning samt av behovet av assistenter å lantmäterikontoren och deras avlönande. Vad anginge de där anställda ordinarie icke" lant— mäteriutbildade biträdenas antal hade någon utökning därav praktiskt taget ej skett sedan sista omorganisationen av lantmäteriväsendet. Till följd härav kunde denna personal ej längre påräkna att vinna ordinarie anställning inom skälig tid. Detta förhållande innebure en obillighet mot personalen samt medförde betydande olägenheter i fråga om arbetets kon— tinuitet. Vidkommande den .med utförande av lantmäteriförrättningar sysselsatta personalen, påkallade den ökade arbetsbördan en motsvarande ökning av antalet distriktslantmätare, extra lantmätare och tekniska bi- träden, innebärande en höjning av statens bidrag till lantmäteriväsendet i form av flera löner och arvoden. Styrelsen slutar med att rikta en väd— jan att samtliga nu berörda förhållanden måtte upptagas till skynd— sam omprövning. -

I skrivelse den 3 april 1930 har styrelsen för Sveriges lantmätareför— ening förklarat sig ansluta sig till lantmäteristyrelsens sålunda gjorda framställning; och har styrelsen tillika framhållit vissa önskemål med avseende å lantmäteripersonalens representerande vid en eventuell bli— vande utredning.

Lantmäteristyrelsen har vid särskilda tillfällen framhållit, hurusom det arbete, som åligger de å lantmäterikontoren anställda befattningshavarna samt den med utförande av lantmäteriförrättningar sysselsatta persona- len, under senare år väsentligt ökats samt även i övrigt i viss mån under- gått förändring. Anledningen härtill vore särskilt att söka i verkningar- na av den nya jorddelningslagstiftningen. Den sålunda inträdda utveck- lingen ansåge styrelsen nödvändiggöra ett utökande av personalens antal samt reglering i olika avseenden av densammas ställning och avlöning. Vad styrelsen sålunda gjort gällande har ytterligare understrukits i fram- ställningar från personalens sammanslutningar.

De inträdda förhållandena synas mig motivera den av lantmäteristy- relsen begärda omprövningen av hithörande frågor. Anledning torde emellertid ej föreligga att en dylik utredning utsträckes att omfatta lant— mäteriväsendets organisation i dess helhet, utan torde utredningen å ena sidan kunna begränsas till personalen i länen d. v. 8. de vid lantmäteri- kontoren anställda befattningshavarna samt den med lantmäteriförrätt— ningar sysselsatta personalen, samt å andra sidan å huvudsak taga till utgångspunkt nuvarande organisation. Enär hithörande personalspörs- mål stå i nära samband inbördes, böra de i ett sammanhang upptagas till bedömande därvid böra undersökas den inträdda utvecklingen och för— ändringen i förhållandena liksom anledningen därtill samt övervägas de åtgärder, som må finnas erforderliga för eventuella bristers avhjälpande. Vad särskilt angår den med lantmäteriförrättningar sysselsatta persona- len påkallar en eventuell jämkning med avseende å dess avlönande ett uppmärksammande jämväl av den enligt lantmäteritaxan utgående ersätt— ningen. I övrigt bör vid utredningen till behandling upptagas samtliga på frågan inverkande förhållanden.» .,

• Sida 11
•  Original

Utredningsmännen, vilka antagit namnet lantmätarelönesakkunniga, hava erhållit bemyndigande att från vederbörande ämbetsverk och myn- digheter omedelbart inhämta de upplysningar, som kunde erfordras för uppdragets fullgörande.

I anslutning härtill hava de sakkunniga från landets samtliga distrikts— lantmätare infordrat uppgifter avseende åren 1928—1930 rörande dels de— ras avlöningsförmåner jämte dyrtidstillägg, dels deras inkomster enligt taxa ävensom omkostnader i tjänsten, dels deras inkomster av så kallade liggareuppdrag samt andra inkomster i tjänsten, dels oclc deras mer eller mindre tillfälliga inkomster bl. a. vid utförandet av mätningar och andra förrättningar för städers och stadsliknande samhällens räkning.

Vidare hava de sakkunniga från samtliga extra lantmätare införskaf— fat uppgifter rörande deras anställningsförhållanden och avlöningsför— måner samt inkomster enligt taxa ävensom uppgifter rörande deras om- kostnader i tjänsten.

Slutligen har rörande de hos lantmätarna anställda tekniska biträdena infordrats utredning beträffande åtskilliga med deras anställningsförhål— landen sammanhängande frågor ävensom rörande deras avlöningsförmå— ner och den tid, varunder de ägt uppbära traktamentsersättning av stats- medel. Från de lantmäteritekniska biträdenas sammanslutning hava vi- dare till de sakkunnige överlämnats åtskilliga uppgifter rörande nämnda biträdens anställning, utbildning och tjänstgöring m. 111.

Till innehållet i nämnda uppgifter återkomma de sakkunniga här ne— dan.

Vid behandlingen av de spörsmål, vilka för utredning överlämnats till de sakkunniga, har det till en början ansetts nödvändigt och tillika vara en direkt följd av det de sakkunniga lämnade uppdraget, att, oberoende av vilka synpunkter, som kunna läggas på frågan om lönereglering för lantmäteripersonalen, från de sakkunnigas sida förslag framlägges om lantmäteripersonalens inordnande under föreskrifterna i avlöningsregle— mentet den 22 juni 1921 (nr 451). Detta har ansetts påkallat bl. a. med hänsyn till att i det uppdrag, som lämnats 1928 års lönekommitté icke innefattats den lantmäteripersonal, som sysselsättes med lantmäteriför— rättningar.

De sakkunniga vilja här förutskicka, att vid bedömandet av den all— männa löneställning, som bör tillkomma den personal, som omfattas av de sakkunnigas uppdrag, de hava ansett sig böra utgå från de allmänna grunder, å vilka. nämnda avlöningsreglemente vilar, och hava de därvid icke ansett sig böra ingå på frågan om den prisnivå och det penning— värde, som lagts till grund för avlöningsreglementet, kunna komma att för framtiden bliva normerande. Skulle nämligen den allmänna pris- nivån ytterligare sjunka och samtidigt penningvärdet stegras, något vartill de senaste årens erfarenheter särskilt beträffande jordbruks- näringeu giva anledning att räkna med, lärer det vara tvivelaktigt huru-

• Sida 12
•  Original

vida de grunder, varå avlöningssystemet uppbyggts, kunna anses för framtiden böra bliva beståndande. Då hänsyn härtill torde böra tagas vid inarbetandet av dyrtidstilläggen i lönerna, synes det ej tillkomma de sakkunniga att nu ingå i bedömande av eller avväga i vad mån detta med hänsyn till rådande förhållanden bör äga rum. Det torde allenast böra tillkomma de sakkunniga att i stort sett anpassa nu ifrågavarande personalgruppers avlöning efter det för närvarande gällande lönesyste- met, sådant detta funnit uttryck i ovanberörda avlöningsreglemente, och det lärer vara statsmakternas sak att i samband med den avvägning av lönerna, som torde komma att ske i samband med granskningen av 1928 års lönekommittés förslag, närmare pröva i vad mån den sjunkande pris— nivån och det stegrade penningvärdet kunna påverka den allmänna löne- ställningen för statens befattningshavare.

Vad beträffar uppdragets omfattning i övrigt hava de sakkunniga varit av den meningen, att de rådande förhållandena inom såväl lantmäteri— staten som den övriga statsförvaltningen samt den allmänna osäkerhet, som nu kännetecknar det allmänna ekonomiska läget, knappast kunna anses böra föranleda framläggande av förslag, som skulle innebära mera genomgripande förändringar, därest sådana över huvud taget skulle kun— na anses vara i något hänseende önskvärda. Ett stöd för denna sin upp— fattning hava de sakkunniga också funnit i departementschefens utta— lande, att man vid utredningen i huvudsak borde taga till utgångspunkt nuvarande organisation. Härtill kommer emellertid, att tillräcklig erfa— renhet rörande verkningarna av den från och med år 1928 genomförda nya jorddelningslagstiftningen knappast ännu kan anses hava vunnits samt att de tryckta förhållandena inom jordbruksnäringen för närva— rande i viss mån sätta sin prägel på omfattningen av lantmäteriförrätt— ningarna på den egentliga landsbygden. Lösandet av åtskilliga i de till de sakkunniga överlämnade framställningarna upptagna önskemål och krav torde därför böra anstå för att upptagas till närmare prövning vid en senare tidpunkt, då mera stabiliserade förhållanden inträtt och en fastare utgångspunkt vunnits rörande lantmäteriväsendets framtida utveckling.

Av det anförda framgår, att de sakkunniga beträffande lönereglerings— frågorna. för den lantmäteripersonal, som sysselsättes med lantmäteriför— rättningar, funnit sig böra allenast uppgöra förslag till personalens över— flyttande från oreglerad till reglerad stat samt till vissa i samband där— med stående jämkningar i avlöningshänseende. I samband härmed hava de sakkunniga framlagt förslag rörande de tekniska biträdenas anställ— nings— och avlöning-sförhållanden ävensom behandlat frågan om över- lantmätarnas ställning i avlöningshänseende.

Beträffande vissa spörsmål, som avse personalen å länens lantmäteri— kontor, komma de sakkunniga att framdeles yttra sig och avse därvid att jämväl behandla de organisationsspörsmål. som beröra länens lant— mäterikontor.

• Sida 13
•  Original

A N ]) R A R A P l 'l' !. li '|'.

Avlöningsförhållaudena för distriktslantmätare och extra lantmätare.

Distriktslantmätarnas och de extra lantmätarnas åligganden finnas an— givna i lantmäteriinstruktionen den 11 november 1927 (nr 407).

Genom kungörelsen den 10 augusti 1920 (nr 569) med däri sedermera vid— tagna ändringar (nris 333/1923, 463/1924, 358/1927, 255/1929 och 338/1930) har fastställts rikets indelning i lantmäteridistrikt, och uppgår numera anta- let dylika distrikt till 199. I varje distrikt tjänstgör en distriktslantmä- tare, vilken till sitt biträde kan hava extra lantmätare samt ett eller flera tekniska biträden, vilka senare icke hava lantmäteriutbildning.

Beträffande avlöningsförmånerna till distriktslantmätare finnas före— skrifter meddelade i kungörelsen den 22 oktober 1909 (bih. nr 66) samt i kungörelsen den 22 juni 1920 (nr 377), vilka kungörelser innehålla villkor och bestämmelser för åtnjutande av fastställda avlöningar för distrikts- lantmätare.

Den senast fastställda avlönings— och personalstaten för distriktslantmä- tare och extra lantmätare _ lantmäteripersonal, som sysselsättes med lant— mäteriförrättningar -— är av följande innehåll.

: | ! ! l

: bön Arrodc1j ååå—g Sumnmå 'l” i t e l ; Antal | Kronor Summai ' l 1 ' f .

33000t 400 f 3 100 Distriktslantmätare, stationerad i i , i t

5 4 Stockholm ............................... 6_' 20400 i 3000, — — 3 3000 Annan dislriklslantmätare .............. : 193 1279000 599400]

! j 2000 _», 2000 | | sol 60000 3

| 1500 _ 1 1500 Extra lantmälnre ........................... 35 " 52 500 1 ,_ 3 1000 _ * 1000 i [| 35 1 35%) 147500

Summa kronor ,. A, ?746 900

Distriktslantinäta re äger åtnjuta tre ålderstillägg till lönen & 500 kronor efter respektive 5, 10 och 1.) år. De i ovan intagna stat upptagna avlönin— garna bestridas från ordinarie anslaget till avlöningar till lantmäteriper— sonal, som sysselsättes med lantmäteriförrättningar, medan ålderstilläggen

Gällande lönestat m. m,

• Sida 14
•  Original

till distriktslantmätarna utgå från nionde huvudtitelns ordinarie förslags- anslag till ålderstillägg.

Särskilt ortstillägg å 400 kronor utgår till envar av de i Stockholm sta- tionerade distriktslantmätarna i Sigtuna, Sollentuna. Danderyds, Värmdö, Dalarö och Nynäshamns distrikt.

Utöver ovan angivna förmåner, vara dyrtidstillägg utgå enligt de för oreglerade verk fastställda grunderna, åtnjuta såväl distriktslantmätare som extra lantmätare tillskott till dyrtidstillägg enligt de närmare före- skrifter, som finnas angivna i kungörelsen den 15 maj 1925 (nr 192).

Beträffande arvodena till de extra lantmätarna har genom kungligt brev den 16 november 1923 förordnats, att lantmäteristyrelsen må tillsvidare utan hinder av bestämmelserna i 73 å i lantmäteriinstrnktionen 23/12 1920 (nr 927) tilldela extra lantmätare arvode för viss längre tid än där angives, dock högst för ett år för varje gång samt med den i nämnda paragraf stad- gade inskränkning beträffande extra lantmätare, som tjänstgör i lantmäte- ristyrelsen eller å lantmäterikontor. Därjämte har medgivits att arvode, som tilldelats extra lantmätare men som för viss tid icke av honom uppbäres, må, därest sagda tid omfattar minst hel kalendermånad, i stället tilldelas annan extra lantmätare.

Tillika hava följande allmänna grunder fastställts i fråga om rätt för extra lantmätare att uppbära honom tilldelat arvode, nämligen:

a) Arvode utbetalas månadsvis i efterskott, och sker utbetalningen obe- roende av, huruvida extra lantmätare under månaden tjänstgjort i lant- mäteristyrelsen eller är lantmäterikontor eller efter beslut av lantmäteri— styrelsen utövat praktisk verksamhet som lantmätare.

b) Lantmäteristyrelsen äger avgöra, huruvida och i vilken omfattning extra lantmätare, som förordnats att tjänstgöra såsom lärare eller assistent vid lantmäteriundervisningen må under tiden för förordnandet bibehålla honom tilldelat arvode såsom extra lantmätare.

0) Extra lantmätare må under tid, då han genomgår kulturteknisk kurs, uppbära honom tillerkänt arvode.

d) Extra lantmätare, som förordnats att uppehålla ordinarie tjänst med rätt att uppbära hela den med tjänsten förenade avlöningen eller, där frå- ga är om tjänst, för vilken utgår lön jämte tjänstgöringspenningar, hela lönen, skall under tiden för förordnandet avstå hela sitt arvode. Därest extra lantmätare under dylikt förordnande äger tillgodonjuta endast viss del av avlöningen eller lönen å den ordinarie tjänsten, skall han avstå så stor kvotdel av eget arvode, som motsvarar den andel i avlöning eller lön han uppbär.

e) Är extra lantmätare på grund av sjukdom, värnpliktsövning eller an- nan militärtjänstgöring eller eljest av liknande laga förfall förhindrad att utöva sin tjänst, äger han uppbära hela arvodet.

f) Lantmäteristyrelsen äger att, bortsett från de fall varom i punkt e) förmäles, bevilja extra lantmätare tjänstledighet under en tid av högst 25 dagar för varje kalenderår med bibehållen rätt att uppbära honom till- delat arvode.

g) Uppkommer fråga rörande medgivande för extra lantmätare att i andra än nu förevarande fall under tjänstledighet uppbära honom till-

• Sida 15
•  Original

delat arvode, må sådan fråga med ledning av ovan angivna grunder upp— tagas till prövning och avgörande av lantmäteristyrelsen.

Lantmäteripersonal, som'sysselsättes med lantmäteriförrättningar äger uppbära reseersättning enligt kungörelsen den 31 december 1920 (nr 909) angående distriktslantmätare m. fl. tillkommande resekostnads— och trak— tamentsersättning (resereglemente för lantmätare) med däri sedermera vidtagna ändringar (nris 239/1923, 375/1925, 356/1926, 476/1927, 220/1929 och 205/1931). Ifrågavarande reseersättningar bestridas av statsmedel och ut- gå numera från extra förslagsanslaget till reseersättningar åt lantmäteri- personal, som sysselsättes med lantmäteriförrättningar.

Enligt gällande lantmäteritaxa den 25 november 1927 (nr 416) äger lantmätare av sakägare uppbära ersättning enligt särskild taxa (lant- mäteritaxan).

Särskild arbetsordning för distriktslantmätarna jämte dessas tjänstebi- träden har den 31 december 1928 utfärdats av lantmäteristyrelsen.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 23 mars 1930 har lantmäteristyrelsen, såsom ovan omförmälts gjort framställning om att anställnings- och av— löningsförhållandena inom lantmäteristaten måtte upptagas till skyndsam omprövning. Till stöd för denna sin framställning har styrelsen anfört följande.

»Uti skrivelse den 10 september 19291 har styrelsen för extra lantmätar— nas förening hemställt, att lantmäteristyrelsen ville hos Eders Kungl. Maj:t framlägga förslag om dels inrättande av ett antal nya ordinarie tjänster för de äldre extra lantmätarna och dels beviljande av rese- och flyttnings- ersättning till extra lantmätare, som utan egen ansökan förflyttas till tjänstgöring å annan ort. Härjämte har ifrågasatts, om icke en del assi- stent- och extra assistentbefattningar å lantmäterikontoren i länen bonde överflyttas till ordinarie stat.

Uti infordrade yttranden hava rikets överlantmätare allmänt tillstyrkt flyttningsersättning samt på skilda sätt understött syftet med framställ- ningen i övrigt, vilket kan sägas vara beredande av bättre befordringsför— hållanden och en tryggare ställning för de äldre extra lantmätarna.

Med överlämnande av nämnda skrivelse och överlantmätarnas yttranden tillåter sig lantmäteristyrelsen för egen del anföra följande.

Enligt nuvarande organisation av det svenska lantmäteriet, vartill grun— den lades genom beslut av 1908 och 1909 års riksdagar och vilken utvidgades genom beslut av 1920 års riksdag, utföras lantmätareförrättningar av di- striktslantmätarna, en var för sitt distrikt, med biträde av extra lant- mätare och tekniska biträden. Blott distriktslantmätarna, vilkas antal nu är 199, innehava ordinarie anställning. Deras inkomster i tjänsten utgöras av dels fast lön dels arvode enligt fastställd taxa för utfört arbete. Extra lantmätare och tekniska biträden förordnas av lantmäteristyrelsen i mån av behov. För de förra finnas av statsmedel anvisade sammanlagt 100 arvoden om lägst 1 000 och högst 2 000 kronor. I övrigt utgöras extra lant— mätarnas liksom även de tekniska biträdenas inkomster —— frånsett till de förra utgående dyrtidstillägg och tillskott till dyrtidstillägg _— av den av- löning, som vederbörande distriktslantmätare utbetalar. Erforderligt rit-

Lantmäteri- styrelsens framstälhting den 23 mars 1930 ifråga om anställ- nings- och cw- löningaför— hållande» inom lant- mäteriata ten,

• Sida 16
•  Original

och annan kontorspersonal å distrikten anställes och avlönas av distrikts- lantmätarna. Under vissa förutsättningar äger lantmäteristyrelsen upp— draga åt extra lantmätare att utöva självständig lantmäteriverksamhet liksom förrättningar även utföras av extra lantmätare såsom vikarie för distriktslantmätarna.

Det närmaste inseendet över lantmäteriverksamheten utövas av över— lantmätarna, en för varje län. Överlantmätare åligger bl. a. att före— taga inspektioner av lantmäteripersonalen i länet, att verkställa gransk— ning av avslutade jorddelningsförrättningar, att föra jordregistret och i vissa fall fastighetsregistren för samhällena inom länet, att handhava vår— den av lantmäterikontorets arkiv samt, efter ikraftträdandet av jorddel- ningslagen den 1 januari 1928, även att utfärda förordnanden till lantmä— teriförrättningar och att fastställa avstyckningsförrättningar. Personalen å lantmäterikontoren utgöres av dels assistenter, vilkahava lantmäteri— utbildning, och dels kansli— och kontorsbiträden, vartill kommer extra personal i mån av behov. Assistenttjänsterna voro tidigare ordinarie be- fattningar men äro numera enligt beslut av 1926 års riksdag, arvodestjän— ster, som tillsättas på förordnande för viss tid. Såväl överlantmätarna som annan personal å lantmäterikontoren uppbära endast fast lön av stats— medel.

1920 års organisation byggde i ekonomiskt hänseende på den principen, att distriktslantmätarnas nettoinkomst skulle till ena hälften utgöras av lön från statsverket och till andra hälften bestå i arvoden för utfört arbete. I enlighet härmed fastställdes de olika posterna i lantmäteritaxan till så— dana belopp, som efter avdrag för avlöning till tjänstemedhjälpare och andra biträden samt för övriga omkostnader, antogos vid en 8 timmars ar— betsdag och med en beräknad semester av en månad om året giva en be hållen nettoinkomst ungefärligen motsvarande lönen från statsverket. Det erforderliga antalet extra lantmätare beräknades härvid till 100, till vilket antal även antalet extra lantmätararvoden bestämdes. Dä rätt till rese- kostnads- och traktamentsersättning till tekniska biträden infördes, beräk— nades sadana biträden komma att förordnas för en tid av högst 500 måna— der om året.

Lantmäteriets organisation torde hava i stort sett väl motsvarat förvänt— ningarna. Någon anledning att påkalla omprövning av organisations- frågan i dess helhet torde därför ej nu förefinnas.

Även det beräknade personalantalet torde de närmaste åren efter 1920 visat sig hava varit väl avvägt, men under de senare åren har inträtt en väsentlig ökning av arbetsbördan såväl för den med utförande av lantmä- teriförrättningar sysselsatta personalen som för lantmäterikontoren 'i lä— nen, och därmed har också personalen blivit allt för knapp.

Lantmäteristyrelsen har uti tidigare underdåniga framställningar av den 28 september 1929 iörande bidrag till avlönande av hos lantmätare an- ställda tekniska biträden samt av den 6 november 1929 angående inrät— tandet av nya ordinarie befattningar för icke lantmäteriutbildad perso- nal å lantmäterikontoren lämnat närmare redogörelser såväl för arbets— bördans ökning som för orsakerna därtill. Styrelsen tillåter sig hänvisa till nämnda redogörelser och vill här endast bringa till erinran att, vad angår lantmäteridistrikten, har antalet avslutade förrättningar, som för är 1921, det första året efter omorganisationens genomförande, utgjorde 14161. företett en successiv ökning upp till 19 334 för år 1927. Det oaktat

• Sida 17
•  Original

hade det låtit sig göra, tack vare ökad anställning av icke ordinarie ar— betskrafter, att ej blott förhindra en ökning av arbetsbalansen utan även något nedbringa densamma (till 6396 icke avslutade förrättningar den 31 december 1927 mot 7333 samma dag är 1921). Till följd av den ytterligare arbetsökning, som den nya jorddelningslagens ikraftträdande den 1 janu- ari 1928 medförde, har emellertid läget blivit ett annat. Antalet oavslu— tade förrättningar hade vid utgången av år 1928 ökats med 2824 upp till 9220 och den 31 december 1929 var motsvarande arbetsbalans 10 908. På sätt lantmäteristyrelsen i nyssnämnda skrivelser närmare utvecklat, äro visserligen ett par av de faktorer, som föranlett ökning av de inkommande förrättningarnas antal, av mera tillfällig art, varemot andra omständig— heter kunna förväntas verka i riktning mot ytterligare ökning av arbets— bördan. Lantmäteristyrelsen anser därför alltjämt, att man icke bör räkna med någon nedgång av densamma.

Givet är, att en ökning av lantmäteriförrättningarnas antal medför en däremot svarande ökning av arbetet är lantmäterikontoren. Emellertid har arbetsbördan därstädes ökats i än högre grad. Anledningen härtill är att söka däri, att, på sätt i skrivelsen den 6 november 1929 närmare utveck- lats, under senare åren ä överlantmätarna lagts nya uppgifter av olika slag.

Det har synts styrelsen särskilt angeläget. att söka förhindra uppkomsten av en verklig al'betsbalans ä lantmäterikontoren, enär dröjsmål med ären- denas handläggning därstädes måste återverka menligt å jorddelnings— verksamheten i dess helhet inom länen. Ännu vid ingången av år 1927 var det sammanlagda antalet balanserade ärenden å alla lantmäterikonto- ren ej mera än 1497, vilket måste anses vara en jämförelsevis gynnsam siffra i betraktande därav, att de under föregående år slutligt handlagda ärendena voro 49 902. Emellertid har balansen ökats till 2189 den 31 de— cember 1927, 2 834 samma dag är 1928 och 3 232 vid sista årsskiftet. I verk— ligheten är balansens stegring mera betydande än vad siffrorna giva vid handen, enär vid arbetsanhopning i första rummet det mera löpande ar— betet måste ombesörjas och det alltså är de större och mera tidsödande utredningarna och granskningarna, som komma att stå över.

I ändamål att så långt möjligt tillgodose allmänhetens berättigade krav på' lant-mäteriförrättningarnas skyndsamma handläggning vidtog lant— mäteristyrelsen redan år 1924 åtgärder för en ökad antagning av lantmä— terielever och sedan 1926 års riksdag fattat beslut om ny jorddelningslag, utökades på lantmäteristyrelsens initiativ det årliga antalet lantmäteri— elever än mera. Givetvis låter det sig icke göra att vid arbetsanhopning inom en gren av statsförvaltningen omedelbart bringa upp till erforder— lig numerär en tjänstemannakår, för vars utbildning fordras åtskilliga års specialstudier. Emellertid hava de av lantmäteristyrelsen vidtagna åtgärderna redan lett till en utökning av lantmäteripersonalen. Under det att antalet assistenter och inom lantmäteriet sysselsatta extra lant— mätare vid utgången av 1921 var omkring 115, kommer motsvarande siffra efter avslutandet av innevarande års värtermin vid lantmäteriundervis— ningen att vara omkring 150 och sedan samtliga de under å 1929 eller ti— digare antagna. elever hunnit bliva utbildade, torde, efter avdrag för san- nolika avgångar av olika anledningar, siffran hava stigit till omkring 175, vilken siffra motsvarar det nuvarande ungefärliga behovet. Samtidigt härmed har de tekniska biträdenas antal starkt ökats och kan för närva— rande beräknas till omkring 110.

• Sida 18
•  Original

Det ständigt ökade arbetet är lantmäterikontoren har nödvändiggjort en betydande förstärkning av arbetskrafterna därstädes, varvid lantmäteri- utbildad personal understundom allenast för kortare tider kunnat förord- nas. Efter omräkning till år av den totala tjänstetiden har assistenternas antal ökats från 22 år 1921 till 32 år 1928 och 36 år 1929. Behovet av dylik examinerad arbetskraft är väsentligt större men har på grund av perso— nalbrist ännu ej kunnat helt tillgodoses. De extra ordinarie och extra icke fackutbildade biträdenas antal har ökats från 30 år 1921 till 51 år 1928 och 63 år 1929.

Med hänsyn till den synnerliga betydelsen för allmänheten att lant— mäteriförrättningarna, vilka äro grundläggande för hela fastighetsbild- ningen i landet, bliva utförda med tillräcklig skyndsamhet och noggrann- het, har lantmäteristyrelsen ansett det vara sin skyldighet att utan hän— syn till personalens befordringsutsikter eller andra befattningshavarnas personliga intressen tillse, att lantmäteripersonalen hålles vid en mot ar— betet svarande numerär.

De av lantmäteristyrelsen redan vidtagna åtgärderna för utökning av lantmäteripersonalen torde också, såvitt nu kan bedömas, vara tillräck- liga för att om ett eller annat år hava fört upp personalen till en mot ar— betets omfattning svarande storlek; och det lärer kunna förväntas, att efter ytterligare något år ett nedbringande av ai'betsbalansen skall kunna ske.

Lantmäteristyrelsen kan i detta sammanhang med tillfredsställelse kon— statera, att lantmäteripersonalen å sin sida gjort allt vad den kunnat för att motsvara de ökade anspråken och för sådant ändamål påtagit sig en arbetsbörda, vartill motstycke knappast torde förefinnas inom någon an— nan gren av statsförvaltningen.

De sedan lantmäteriets omorganisation år 1920 väsentligen ändrade för- hållandena göra emellertid ofrånkomligt, att lantmäteripersonalens an- ställnings- och avlöningsfrågor ånyo upptagas till övervägande.

Vad överlantmätarbefattningarna angår, så ansågos dessa chefsplatser redan vid 1920 års omorganisation vara av sådan vikt och ställa sådana anspråk på sina innehavare, att befattningarna borde tillsättas utan sär— skild ansökan. Sedermera har, bl. a. genom den nya jorddelningslagen, å överlantmätarna lagts nya eller väsentligen ökade arbetsuppgifter. Hit— tills vunnen erfarenhet har starkt understrukit det maktpåliggande i över- lantmätarnas arbete, och enligt lantmäteristyrelsens förmenande kan en omprövning av överlantmätarnas löneställning ej längre undanskjutas.

Den omfattande ökningen av arbetena å lantmäterikontoren har, såsom redan nämnts, medfört, att en betydande förstärkning av arbetskrafterna därstädes måst ske. På grund härav och med hänsyn jämväl till den ändrade arbetsfördelning å lantmäterikontoren, som nödvändiggjorts ge— nom de nya och ökade arbetsuppgifterna för överlantmätarna, lärer även assistenternas anställningsd och avlöningsförhållanden böra ånyo över— vagas.

Någon utökning av de ordinarie icke lantmäteriutbildade biträdenas an- tal har praktiskt taget ej skett sedan sista omorganisationen. Till följd härav kan denna personal ej längre påräkna att vinna ordinarie beställ— ning inom skälig tid. Några av de icke ordinarie kvinnliga biträdena hava redan uppnått en ålder av mera än 40 år och i den mån, som längre tid

• Sida 19
•  Original

förflyter, kommer genomsnittsåldern vid befordran att stiga. Detta för- hållande innebär en obillighet mot personalen samt medför betydande olä- genheter i fråga om arbetets kontinuitet. De extra biträden, vilkas ut- bildning gör dem lämpade även för annat arbete och vilkas ålder ej lägger hinder i vägen för erhållande av annan anställning, ha nämligen i bety— dande omfattning övergått till andra tjänster. Sammanlagda antalet av- gångar av annan anledning än befordran i tjänsten har under tiden 1921 —1928 uppgått till inemot en och halv gånger det för nämnda år genom— snittliga antalet icke ordinarie befattningshavare.

Vad angår den med utförande av lantmäteriförrättningar sysselsatta personalen så har, på sätt i det föregående visats, arbetsbördan efter an— talet förrättningar räknat sedan år 1920 vuxit med omkring 40 %. Denna siffra motsvarar i det närmaste även den av styrelsen beräknade erfor— derliga ökningen av denna personal, nämligen från omkring 340 (200 di— striktslantmätare, 100 extralantmätare och 40 tekniska biträden) till om- kring 450 (nu 199 distriktslantmätare, 140 extra lantmätare1 och 110 tek— niska biträden). Enär man vid 1920 års organisation räknade med, att en viss relation skulle förefinnas mellan å ena sidan de från statsverket utgående lönerna och arvo—dena samt å andra sidan inkomsterna enligt lantmäteritaxan, samt dennas arvodessatser bestämdes med hänsyn härtill, så borde antalet löner och arvoden rätteligen ökas i proportion med den för arbetet erforderliga personalen. Någon sådan ökning har ej skett. Härtill kommer att efter den nya jorddelningslagens ikraftträdande även taxeinkomsterna minskat. De sammanlagda bruttoarvoden, som under de tre sista åren (1925—1927) före jorddelningslagens ikraftträdande utgingo enligt lantmäteritaxan, belöpte sig till i genomsnitt 1828 889 kronor om året; motsvarande genomsnittssiffra för de båda år, varunder den nya jord- delningslagen varit i tillämpning, är 1624148 kronor eller alltså mera än 200000 kronor lägre för år. Även om detta förhållande till en del är att tillskriva de svårigheter och den därav föranledda minskning i arbetsre- sultatet, som tillämpningen av en ny lagstiftning till en början medför, kan dock den betydande inkomstminskningen icke förklaras enbart därav, sär— skilt som personalen under samma år ökats samt lantmätarna därjämte, i ändamål att så vitt möjligt förhindra en för allmänheten menlig tillväxt av arbetsbalansen, pålagt sig en ökning av arbetstiden, som ej i längden kan uppehållas. Till väsentlig del torde inkomstminskningen böra till- skrivas dels de alltjämt ökade anspråken på förrättningsarbetenas nog- granna och omsorgsfulla utförande, dels genom jorddelningslagen ökade utredningsarbeten, protokollsföring och andra tidsödande expeditionsar— beten. Därjämte föreligger anledning antaga att den alltjämt pågående förskjutningen i verksamheten från större till mindre förrättningar kom— mer att, med nuvarande taxebestämmelser, verka i riktning mot minskning av inkomsterna på förrättningsarvoden.

Innan ytterligare erfarenhet vunnits, är lantmäteristyrelsen icke beredd att föreslå de ändringar i taxan, som betingas av nu berörda förhållanden.

Däremot lärer redan nu böra upptagas spörsmålet om en mot den ökade arbetsbördan och arbetspersonalens storlek svarande utökning av statens bidrag till lantmäteriväsendet i form av flera löner eller arvoden. Här- vid bör ihågkommas, att extra lantmätare numera vinner ordinarie an—

1 Med hänsyn därtill att assistentbeiattningarna i 1920 års organisation voro ordinarie tjänster har för vinnande av riktigare jämförelsegrund här ej medräknats de extra lantmätare, som äro behövliga för bestridande av assistentgöromålen.

• Sida 20
•  Original

ställning först genom utnämning till distriktslantmätare1 samt att redan nu denna utnämning vinnes jämförelsevis sent. Den genomsnittliga lev— nadsåldern därvid har ökat med omkring tre år från år 1921 och ligger nu vid 395 år; genomsnittliga tjänsteåldern vid utnämning till ordinarie befattning är nu 14'6 år. Givetvis låter sig icke göra att verkställa några säkra beräkningar rörande huru det framdeles kommer att gestalta sig i dessa hänseenden, men påtagligt är, att en så betydande utökning av de extra lantmätarnas antal, som på sätt ovan nämnts måst vidtagas för att tillgodose allmänhetens krav i fråga om förrättningarnas utförande, måste synnerligt menligt inverka på vederbörandes utsikter att erhålla befordran till ordinarie tjänst. Angeläget är även, att de tekniska biträdena, vilka enligt de gångna årens erfarenhet äro för lantmäteriarbetenas utförande nödvändiga, genom fasta arvoden eller avlöningar beredas en mera tryg— gad ställning. Inom denna grupp befattningshavare är cirkulationen för närvarande väsentligt större än vad som är till gagn för arbetets kontinui— tet. Lantmäteristyrelsen tillåter sig erinra därom, att lantbruksingenjö— rernas tekniska biträden, vilka redan tidigare åtnjutit arvoden av stats— medel, genom beslut av innevarande års riksdag fått sin ställning än ytter— ligare förbättrad. .

Nu berörda frågor synas styrelsen böra upptagas i samband med den utredning rörande distriktslantmätarnas lönereglering, som lärer komma att följa efter den för lantbruksingenjörerna redan beslutade. Erinras må, att jordbruksutskottet vid innevarande års riksdag enhälligt uttalat sig för en sådan.

I samband härmed tillåter sig lantmäteristyrelsen framhålla, att lant— mäteripersonalens resekostnader, som tidigare åvilat sakägarna, avsetts att- överflyttas å statsverket; genom begränsningen av den tid, under vilken resekostnads— och traktamentsersättning må utgå till tekniska biträden, har, ehuru sådan icke varit åsyftat, å distriktslantmätarna dock kommit att påläggas en del av dessa biträdens rese— och traktamentskosmader. Någon ersättning härför utgår ej genom arvodena för utförda arbeten, enär lantmäteritaxans arvodesbelopp äro beräknade med hänsyn därtill, att oavkortad ersättning skall utgå, för rese- och traktamentskostnader.

I ändamål att såväl på lämpligaste sättet utnyttja tillgängliga arbets— krafter å distrikten som tillse, att överlantmätarna erhålla erforderlig assistenthjälp, ha de extra. lantmätarna måst i jämförelsevis stor omfatt- ning åläggas förflyttning i tjänsten; kostnaden härför stannar för närva- rande å dem själva, under det att statsverket inom andra grenar av stats- förvaltningen i regel bestrider kostnaderna för förflyttningar i tjänsten.

Lantmäteristyrelsen har tidigare gjort särskilda framställningar röran—_ de vissa av ovan berörda spörsmål. Sålunda har styrelsen med underdånig skrivelse den 10 september 1928 hemställt om löneförbättring för de över— lantmätare, vilka placerats i lägre lönegrad än övriga överlantmätare. Vidare har styrelsen i förutnämnda skrivelse den 28 september 1929 hem— ställt om anvisande av anslag för beredande av arvoden åt de tekniska bi— trädena, i samband varmed styrelsen tillika föreslagit, att nu gällande be— gränsning av den tid, under vilken resekostnads- och traktamentsersätt- ning finge utgå till dessa biträden, måtte upphävas. Slutligen har sty- relsen i underdånig skrivelse den 6 november 1929 hemställt om inrättandet

' Härvid bortse: från två byräingeniörstjänster och en registratorstiänst i lantmäteristy— relsen.

• Sida 21
•  Original

av. ett antal nya ordinarie platser för den icke lantmäteriutbildade perso— nalen å lantmäterikontoren.

Dessa framställningar syftade till att genom smärre partiella jämk- ningar vinna någon om ock mera tillfällig förbättring i förhållandena. Dessa framställningar hava ännu icke lett till annat resultat, än att Eders Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen till innevarande års riksdag före— slagit en utökning av den sammanlagda tid, under vilken resekostnads— och traktamentsersättning av statsmedel må utgå till de tekniska biträ— dena.

Lantmäteristyrelsen anser sig än en gång böra understryka, att arbets- bördan för och personalen inom denna gren av statsförvaltningen ökats med omkring 40 %, utan att antalet avlönade tjänster ökats och utan att ens ökade avlöningsbidrag anvisats. I första hand ter sig förhållandet som en obillighet mot de därav berörda befattningshavarna, men i sista hand går detsamma ut över den allmänhet, som har att för sina angelägenheter taga i anspråk dessas tjänster.

Lantmäteristyrelsen har, väl understödd av den styrelsen underställda kåren, målmedvetet inriktat sig på att söka till gagn för allmänheten nå fram till allt bättre och säkrare resultat vid lantmäteriförrättningarnas utförande. Denna strävan har också krönts med framgång. Exempelvis må nämnas att under år 1910, det första år då lantmätarna arbetade så— som avlönade statstjänstemän med var sina verksamhetsområden, var an— talet återförvisade förrättningar 232, utgörande i procent av de samma år avslutade, efter förordnanden tillkomna 4586 lantmäteriförrättningarna 5'1. Motsvarande siffror voro för år 1920 216, resp. 5 574 och 31) % samt för år 1.927, det sista år som 1866 års skiftesstadga ännu helt tillämpades, 172 resp. 6219 och 2'8 %. Med hänsyn därtill, att överlantmätarnas gransk- ning av lantmäteriförrättningarna tidigare långt ifrån alltid påkallades av domstolarna men under de senare åren blivit allt vanligare och nu un— dantagslöst skall föregå fastställelseprövningen, kan det antagas, att tidi— gare kommit att meddelas fastställelser, som nu ej skulle skett, samt att re— sultatet alltså är än gynnsammare än de anförda siffrorna antyda. För tiden efter år 1927 kunna på grund av den nya lagstiftningen och därav föranledd omläggning av arbetsredogörelser och statistiska uppgifter ej lämnas några härmed fullt jämförbara siffror. En någorlunda god jäm— förelse kan emellertid erhållas ur det antal återför-visade förrättningar, somäro .oavslutade vid varje års utgång. Detta antal var för år 1927 196, under det att vid 1929 års slut de återförvisade, men ej avslutade förrätt— ningarn'as antal gått ned till 165. Då i sistnämnda siffra, i motsats till vad fallet var år 1927, ingå säkerligen ej få avstyckningsförrättningar, är det påtagligt, att arbetsresultatet ytterligare förbättrats; och styrelsen tvekar ej att uttala, att detsamma i stort sett numera måste anses motsvara ganska högt ställda anspråk. Den synnerliga betydelsen härav för allmän— heten ligger i öppen dag. Varje oriktigt handlagd förrättning kan, sär— skilt då fråga är om större sådana, som angå flera delägare, bliva för dessa ödesdiger. Och i öppen dag ligger även den synnerliga betydelsen för rättssäkerheten med avseende å ägogränser och övriga landets fastigheter rörande förhållanden, att lantmäteriförrättningarna utföres med insikt och omsorg.

Inom de grenar av statsförvaltningen, där för befattningshavarna ford- ras en utbildning, för vilken finnes användning även inom den privata verksamheten, gör sig en oriktig avvägd löneställning snabbare märkbar.

• Sida 22
•  Original

Distrikts- lantmätarna.

Infordrade statistiska uppgifter.

Jämförelser kunna göras med vad som betalas i privat tjänst, och de dug— ligare befattningshavarna lämna sin statstjänst och mottaga enskild an— ställning. Emellertid är det ett misstag, om man därav föranledes till den uppfattningen, att andra grenar utav statsförvaltningen kunna utan men för tjänsten sättas i ett ogynnsammare läge. Sant är väl att de, vilka redan valt sin bana, med större sannolikhet komma att kvarstanna vid densamma, men i stället återverka de ogynnsammare utsikterna redan vid vederbörande aspiranters val av utbildningsgren. Om olägenheterna så— lunda göra sig märkbara först mera långsamt, bli de å andra sidan så mycket längre kvarstående och bliva därigenom ingalunda mindre bety— delsefulla.

Rekryteringen av lantmätarkåren är för närvarande synnerligen god och torde kunna betecknas såsom en av de bästa inom hela statsförvaltnin— gen. Men detta. gynnsamma förhållande, som till väsentlig del är att till— skriva den lockelse praktiskt arbete i det fria alltid utövar på den unge aspiranten, kan tyvärr befaras komma att snart och till allvarlig skada för lantmäteriet och därmed för rikets jordägare förändras, därest det skulle visa sig att den ökade arbetsbördan icke utlöser motsvarande löneregle— ringsåtgärder från statsmakternas sida.

Sedan lantmäteristyrelsen tagit del av arbetsredogörelserna för år 1929 och därigenom blivit i tillfälle att överblicka arbetsförhållandena och ut— vecklingen inom lantmäteriet för ännu ett år, anser sig styrelsen böra göra en allvarlig vädjan om att samtliga de av styrelsen i denna skrivelse berör— da anställnings- och avlöningsförhållandena måtte upptagas till skynd— sam omprövning.»

De sakkunniga hava från distriktslantmätarna infordrat uppgifter rö— rande deras inkomster och omkostnader i tjänsten. Av de i anledning här— av till de sakkunniga överlämnade uppgifterna hava 142 varit av den beskaffenhet, att de kunnat läggas till grund för enhetlig statistisk be— arbetning. Bearbetningen har skett med direkt ledning av de lämnade sifferuppgifterna samt med användande av vanlig medeltalsberäkning.

Enligt ifrågavarande uppgifter hava distriktslantmätarnas bruttoin— komster under åren 1928—1930 med undantag av inkomster, härrörande från städernas mätningsväsen och fastighetsregister, fördelade på de sär— skilda länen i medeltal uppgått till i följande tabell angivna belopp.

• Sida 23
•  Original

Tab. ].

Bruttoinkomster med undantag av inkomster från städernas mätninga-

väsen och tastighetsregister.

Län

Avlöningslör-

måner

19281 1929|k1930

Inkomster enligt lant- mäteritaxa

1928 | 1929 | 1930

Inkomster av sär-

skilda uppdrag 9. k. liggareupp- drag 111. 111.

Summa

1928 [ 192911930

Stockholmsl ......... Uppsala ............... Södermanlands Östergötlands ...... Jönköpings ......... Kronobergs ......... Kalmar ...............

Gotlands

Blekinge ............ Kristianstads ...... Malmöhus .......... Hallands

Göteborgs o. Bohus

Älvsborgs ............ Skaraborgs ......... Värmlands ......... Örebro ............... Västmanlands ...... Kopparbergs . . ... .. . Gävleborgs ............ Västernorrlands . . . .! ämtlands ............

. 5979

Västerbottens ...... Norrbottens .........

6 856 6 539 5 916

6 796 6 530 5 881 6 101 6 148 6 083 5 773 5 055 5 282 5 845 6 093 6 307 6 520 6 566 5 984 6 85 6 059 6 690 6 551

5 537

6 050 6 356 5 760 5 889 5 154 5 388 5 991 6 185 6 734 6 444 6 027 6 765 5 991 6 790 6 600 5 620 6 060 6 094

014 6 105 5420 5429 5 963 5 595 5 802 5 895

6 523 6 774 5 599 5 914 5 819 5 898 5 638 5 038 5 374 5 748

927 6 047 5 916 5 901

718 6 475

61431

6 160 6 287 5 355 5 979

5 948

5 447

5 553 5 8191

30 412 6 357 11 139 10 654 10 279, 7 613' 5 271 6 656 8 110 10 695 8 646 9 794 10 736 4 927 5 846 6 269 5 997 3 330 7 516 5 257 6 650 6 128 4 966

18 495 8 350 1 12 206 10 750 9 361 9 714 4 648 6 900 6 708 9 243 9 785 8 059 9 873 5 358; 7 426— 7 444 9 237 4 330 6 391 7 243 7 630 7 555; 6 229

26 679 4 624 12 671 9 705 10 612 9 358 6 436 9 809 8 360 11 581 13 623 9 985 8 091 5 821 7 835 7 309 9 855 4 660 5 834 8 050 8 876 7 361 7 449

7 904 6 749

7 125 6 564

8 583 7 474

2 125 5 3501 4 807

621 590

701; 662

150111154 12631 923 1279: 667 3291| 656 400" 265 126? 413

366

416

729i 58

196; 448

1 083 1 559

60 300

607

376

401

637

269 222 204 730 234 1 120 653 1 055

91 1 | 1 356 412 479

376

457 405 150 416 472

670 789 548 374 585

1 264 351 348.

5031 261" 242 595 171 293 630 563

1 091 289 391 539 210 472

1

188 5061

39 393 13 517 17 645 17 302 17 118 14 517 11 405 12 130 14 528 16 434 14 985 16 482 17 731 11 612 12 467 13 205 12 283 10 750 14 679 11 968 12 999 12 533 10 924 14 078 13 034

30 641 15 581 19 588 18 115 16 788 16 125 10 820 12 081 12 719 15 284 16 326 15 488 16 453 12 325 14 047 14 298 15 530 12 340 13 853 14 135 14 100 14 117 12 075 12 909 12 965

38 009 12 060 19 425 16 542 17 098 15 911 12 339 15 260% 14 1001 17 745. 19 6081 17 5911 14 307; 12 330; 13 9295 14 0065 16 200! 11 5501 12 776 14 469, ¹⁵ 267, 13 789. 13 300; 14 2861 13 765;

Utöver de i tabellen angivna beloppen hava 67 av distriktslantmätarna

atnjutit inkomster från städernas mätningsväsen och fastighetsregister med, utan avdrag för omkostnader, i medeltal 1.280 kronor, Fördelade på samtliga redovisade 142 distriktslantmätare utgöra bruttoinkomsterna av denna art i det närmaste 600 kronor.

För att ernå en någorlunda tillförlitlig beräkning av distriktslantmätar- nas behållna inkomster per distrikt i medeltal under åren 1928—1930 av taxa och s. k. liggareuppdrag hava de sakkunniga med ledning av de i upp- gifterna lämnade anvisningarna i fråga om omkostnaderna avdragit ett

1 I första raden redovisas ett distrikt, i andra raden övriga distrikt i länet.

• Sida 24
•  Original

belopp, som procentuellt motsvarar den inkomst, som härrört från stä— dernas mätningsväsen och fastighetsregister, dock med undantag av för tjänstemedhjälpare och tekniska—biträden redovisade utgifter, vilka. an- setts beröra endast inkomsterna av övrig verksamhet. I nedanstående tabell innefattas alltså distriktslantmätarnas löneinkom— ster ävensom behållna inkomster på grund av lantmäteritaxa och s. k. liggareuppdrag.

Tab. 2. Behållna Inkomster.

Medeltal per distrikt för åren 1928—1930.

L .. Antal

” " distrikt 13231? i omkommer Behååägt m- ! , 1 l ; Stockholms .......................................... 1 36 014 14 206 1 21 808 ' » ......................................... 4 13 870 I 4 447 ; 9 423 Uppsala ............................................... 3 18 887 : 6 969 ; 11 918 Södermanlands ....................................... 4 17 320 | 7 754 l 9 566 Östergötlands .......................................... 6 17 001 1 6 626 j 10 375 Jönköpings ............................................ 5 15 589 f 6 125 I 9 464 Kronobergs ............................................ 6 11 509 ? 2 668 l 8 841 Kalmar ............................................... 8 13 451 ', 4 125 5 9 326 , Gotlands .................................... . ........... 2 13 782 ; 5 308 * 8 474 Blekinge ............................................... 3 16 448 ! 6 628 9 820 Kristianstads .......................................... 4 16 733 i 5 374 11 359 Malmöhus ............................................. 4 16 507 l 5 254 1 1 253 Hallands ................................................ 4 1 15 978 l 7 550 8 428 Göteborgs- och Bohus .......................... 5 ' 12 089 4 034 8 055 Älvsborgs ............................................. 10 13 481 3 403 10 078 ' Skarabm-gs ............................................ , 7 13 836 3 840 9 996 Värmlands ........................................... 9 1 14 671 4 726 9 945 Örebro ................................................... % 11 547 2 284 9 263 Västmanlands ....................................... 3 i 13 768 l 2 427 11 341 Kopparbergs .......................................... 10 i 13 521 * 4 201 9 320 Gävleborgs ............................................ 9 14 122 5 017 9 105 Västernorrlands .................................... 10 ' 13 480 3 301 10 179 Jämtlands ............................................. 10 > 12 100 l 3 065 9 035 Västerbottens .......................................... 9 13 766 2 744 11 022 Norrbottens .......................................... ,le,£3iöå ). , 4333 __ _9 0697 Medeltal , — ! 14 311 l 4 482 l 9 829

• Sida 25
•  Original

Av omkostnaderna hänföra sig. följande belopp till utgifter för biträden, _allt per distrikt räknat i medeltal för åren 1928—1930.

Tab. 3. Utgifter lör biträden. Medeltal per distrikt för åren 1928—1930.

_ ? Ritbiträdo 3 L » 13:25 ”33:63- 6363: : 451333. ! nader) I Stockholms ........................ 1 267 4 800 ! 3 700 8 767 , ........................ 3 535 1 398 674 2 607 Uppsala .............................. 3 2 019 1 476 1 423 4 918 Södermanlands ..................... 4 2 483 1 978 1 688 6 149 Östergötlands ..................... 6 1 434 2 195 1 777 5 406 Jönköpings ........................ 5 157 3 111 l 1 388 i 4 656 Kronobergs ........................ l 6 668 834 i 475 | 1 977 Kalmar .............................. l 3 1 699 1 185 901 2 785 Gotlands .......................... l 2 i 801 387 2 271 l 3 459 Blekinge .............................. l 3 I 2 061 1 300 1 751 ; 5 112 Kristianstads ........................ l 4 , __ 1 407 2 469 ; 3 876 Malmöhus ........................... 5 4 i 1 025 603 2 502 ? 4 130 , Hallands ............................ , 4 | 1784 1270 1393 ' 4447 ! Göteborgs och Bohus ........... i 5 , 700 1 089 ; 601 2 340 ' Älvsborgs ........................... * 10 ; 743 913 I 465 2 121 Skaraborgs . ........................ 7 * 1 437 406 * 1 008 2 851 & varmlands ............ . ............. € 9 ) 772 1 624 950 l 3 346 1 Örebro .............................. 1 l _ _ 1 2 033 i 2 033 l Västmanlands ..................... 3 _ _, 244 l 1 264 | 1 508 11 Kopparbergs ........................ , 10 l 1 324 770 ] 040 3 134 ; Gävleborgs ....................... * 9 ; 988 1449 | 1 049 , 3 486 * Västernorrlands .................. 9 l 761 593 | 925 i 2279 1 Jämtlands ........................... ; 10 1 441 554 i 629 1 1 624 1 Västerbottens ..................... l 9 t 24 792 ' 575 1391 | Norrbottens ........................ * 10 1 347 1 706 i 1088 t 3141 Medeltalå — l _ _ l — l 3 120

Övriga omkostnader utgöras i huvudsakav utgifter för underhåll av instrument, rit— och skrivmaterial samt kontorshyra.

• Sida 26
•  Original

De behållna inkomsterna av lantmäteritaxa och s. k. liggareuppdrag tor— de kunna ungefärligen beräknas i medeltal per distrikt för åren 1928—1930 på sätt framgår av följande tabell.

Tab. 4. Behållna inkomster av lantmäteritaxa och av s. k. liggareuppdrag. Medeltal per distrikt under åren 1 9215—1930. i” _ i , , m,m, ,,,,, _,_i A , , ,

; L a n dåligt!; ; Inkomster Omkostnader Bellållil'llg ; Stockholms ................................. 5 1 29 289 14 206 15 083 ; » ................................ ' 4 7 270 4 447 2 823 ; Uppsala ...................................... ' 3 13 089 6 969 5 120 ; Södermanlands ............................. ? 4 11 322 7 754 8 568 ; Östergötlands .................. . ............. ; 6 10 995 6 626 4 369 l Jönköpings ................................... ' 5 9 494 6 125 3 369 ; Kronobergs ................................... ' 6 5 786 2 668 33 118 Kalmar ..................................... 3 8 284 4 125 4 159 .; Gotlands ...................................... 2 8 512 5 308 3 204 ; Blekinge ....................................... . 3 10 828 6 628 4 200 Kristianstads ................................. 4 10 722 5 374 5 348 , Malmöhus .................................... 4 10 327 5 254 5 073 3 Hallands ....................................... 4 9 635 7 550 2 085 ; Göteborgs o. Bohus ........................ 5 5 785 4 034 1 751 ; Älvsborgs .................................... 10 7 572 3 403 4 169 [ Skaraborgs ................................... 7 7 228 3 840 3 388 i Värmlands .................................... 9 8 607 4 726 3 881 ; Örebro ..................................... - ..... ' 1 5 000 2 284 2 716 Västmanlands ............................. 3 7 289 2 427 4 862 Kopparbergs ................................. 10 8 017 4 201 3 816

; Gävleborgs ................................... 9 8 078 5 017 3 061 Västernorrlands ........................... 10 7 458 3 301 4 157

. Jämtlands .................................... 10 6 668 3 065 3 603 Västerbottens .............................. 9 8 048 2 744 5 304 Norrbottens ................................. | 10 7 415 4 186 3 229 Medeltall -— | 8 369 | 4 482 3 887

De sålunda redovisade behållna inkomsterna i medeltal under åren 1928 ——1930 fördela sig emellertid avsevärt olika på de särskilda distrikten. Till belysande av detta förhållande hava de sakkunniga velat meddela föl— jande sammanställning, grundad på primäruppgifterna. för samtliga, här redovisade 142 distrikt.

• Sida 27
•  Original

- Tab. 5. Behållna inkomster från de särskilda distrikten av lantmäteritaxa och och av s.. k. liggareuppdrag.

Medeltal: 1928—1930. Efter sänkning med c:a 25 %.

; Antal distrikt K r o n o 1' Antal distrikt ; K r 0 n o r ; ; | ; ; 1 10 001— 1 ; 10 001— ; ' 5 8 001—10 000 0 ; 8 001—10 000 ; * 13 6001— 8000 5 i 6 001— 8000 ;

41 4001— 6000 24 | 4001— 6000 61 2001— 4000 76 i 2001— 4.000 16 1001— 2000 29 ; 1 001— 2000

5 0—1000 7 ; 0— 1000

Den behållna inkomsten från städernas mätningsväsen och fastighets— register utgör, fördelad på 142 distriktslantmätare, 428 kronor.

De sakkunniga hava efter erhållet bemyndigande haft överläggningar med representanter för distriktslantmätarnas sammanslutning rörande vissa avlönings— och organisationsspörsmål. De synpunkter, som därvid framlagts från distriktslantmätarnas sida hava av styrelsen för Sveriges distriktslantmätareförening sammanfattats i skrivelse till de sakkunniga, och har denna fogats såsom bilaga A vid detta betänkande.

Innan de sakkunniga övergå att för egen del yttra sig rörande avlönin- gen för distriktslantmätarna, vilja de erinra om, att 1917 års lantmäteri— kommission i del III av sitt betänkande behandlat avlöningsfrågan (sid. 42—50). Då huvudgrunderna för lantmäterikommissionens förslag fram- gå av det ovan anförda och av i nämnda bilaga lämnad redogörelse, hava de sakkunniga icke funnit nödvändigt att här intaga ett referat av förslaget och motiven för detsamma.

De sakkunniga hava av det material, som stått till deras förfogande, fått den uppfattningen, att särskilt under de senaste åren arbetet för distrikts— lantmätarna i allmänhet ökats, vilket bestyrkes därav, att även antalet förrättningar under dessa år vuxit. En omläggning av distriktslantmätar- nas arbete synes även hava skett i så måtto, att kontorsarbetet ökats och distriktslantmätarna fått mindre tid övrig för fältarbeten. Den omstän— digheten, att antalet tekniska biträden måst under de senaste åren icke oväsentligt höjas, pekar också i samma riktning.

För bedömande av distriktslantmätarnas nuvarande avlöningsförhållan- den hava de sakkunniga uppgjort följande beräkning, grundad på ett lantmäteridistrikt, där arbetsbördan kan anses vara normal och där några extra inkomster icke stått att erhålla:

Synpunkter på löneregle- ringafrdgan, framlagda av representanter för distrikts—

lantmätare-

föreningen.

De sakkun- nigas ytt- rande.

• Sida 28
•  Original

Brnttoinkomster på grund av lantnlätel'itaxa och s. k. liggareuppdrag ....................................... kronor 8300-— Avgår omkostnader för avlöning till tjänstemedhjälpare, tekniskt biträde samt kontors- eller ritbiträdc ävensom för hyra av tjällstelokal. skrivmatel'ialicl', underhåll rn. ln. » 4400—

Nettoinkomst kronor 3900;—.

Vid beräkningen av denna nettoinkomst torde böra uppmärksammas, att. distriktslantmätarna i allmänhet för dess förvärvande måst utsträcka sin arbetstid utöver den, som för olika tjänstemannagrupper ansetts vara den normala. 1917 års lantmäterikommission räknade också av denna anled- ning med en reduktion av inkomsten med hänsyn till en uppskattad arbets— tid av ungefär 9 1/._. timmar till normalt 8 timmar per dag. De sakkunniga hava vid det förhållandet, att en reduktion med hänsyn till arbetstiden måste anses vara i någon mån osäker, icke ansett sig böra frångå det beräk- ningssätt, som kommit till användning vid uppskattningen av inkomster— na. för lantbruksingenjörer samt distrikts- och länsveterinärer, nämligen att från nettoinkomsten avdraga c:a 25 % med hänsyn till att taxeinkomsten icke kan anses av olika anledningar jämförbar med löneinkomsten. Vid till- lämpning av detta tillvägagångssätt skulle från nettoinkomsten å 3900 kronor avdragas 900 kronor och alltså återstå en reducerad nettoinkomst av 3000 kronor, allt i avrundat tal. Denna inkomst understiger något vad di- striktslantmätarna beräknades skola åtnjuta i inkomst enligt lantmäteri— kommissionens förslag eller 3200 kronor. Att märka är emellertid, att, såsom ovan nämnts, ett stort antal distriktslantmätare åtnjuta extra in— komster från städer och stadsliknande samhällen, samt att nettobeloppet av dessa, fördelade på samtliga distriktslantmätare, uppgår till lågt räk- nat 400 kronor om året. Även om en del av dessa inkomster, framförallt de, som härflyta från uppläggandet av fastighetsregister, måste anses vara av mera tillfällig natur. synes dock en del av inkomsten vara jämförelsevis fast, varför de sakkunniga anse sig kunna göra det uttalandet, att distrikts- lantmätarna, vilkas inkomster under perioden 1921—1927 varit icke ovä- sentligt högre än vad lantmäterikommissionen beräknat såsom det nor— mala, för närvarande torde hava. en inkomst, vilken i stort sett motsva- rar det belopp av 3200 kronor, som angivits av lantmäterikommissionen. .De sakkunniga hava därför icke ansett påkallat, att någon rubbning för närvarande sker i den taxa, som ligger till grund för lantmätarnas tjänste— förrättningar. Visserligen torde icke utan skäl kunna göras gällande, att den nya. jorddelningslagstiftningen för dem medfört ökat arbete och sär- skilt hindrat dem att i samma utsträckning som tidigare utföra fältarbeten, men å andra sidan har, såsom inledningsvis framhållits. någon längre tids erfarenhet icke vunnits rörande denna lagstiftnings verkningar och för övrigt synes storleken av den behållna inkomsten knappast i och för sig böra föranleda, att frågan om förändring av lantmäteritaxan i detta sam-

• Sida 29
•  Original

29 manhang upptages till prövning. De sakkunniga utgå alltså från oför— ändrade taxebestämmelser (se vidare under fjärde kapitlet). Distriktslantmätarnas nuvarande avlöningsförmåner utgöra:

Lön .......................................... kronor 3 000— Dyrtidstillägg därå efter 30 % .............. >> 900—— Tillskott till dyrtidstillägg (beräknat å 4000

kronor) ................................... >> 1 200-—

summa kronor 5 100-_.

Härtill komma efter resp. 5, 10 och 15 år ålderstillägg med 500 kronor varje gång, vadan slutlönen med inräknande av dyrtidstillägg och samt— liga ålderstillägg kommer att uppgå till 6840 kronor. För i Stockholm stationerad distriktslantmätare kommer, såsom förut nämnts, härtill 400 kronor i ortstillägg, å Vilket belopp dyrtidstillägg på grund av vidtagen reduktion ifråga om dyrtidstilläggsberäkningen icke utgår å slutavlönin— gen, men väl bör beräknas å begynnelseavlöningen. Distriktslantmätare i Stockholm åtnjuter följaktligen för närvarande av statsmedel 5 620 kro- nor i begynnelseavlöning och 7240 kronor i slutavlöning. Annan distrikts- lantmätare uppbär, såsom nyss nämnts, 5 100 kronor i begynnelseavlöning och 6840 kronor i slutavlöning.

Inledningsvis hava de sakkunniga framhållit, att de av angivna skäl icke ansett sig böra i löneregleringshänseende nu föreslå vidtagandet av annan åtgärd än att överflytta ifrågavarande avlöning att utgå enligt de grunder, varå avlöningsreglementet för allmänna civilförvaltningen vilar. Härvid torde då komma i betraktande 18:de och 19:de lönegraderna. Då mot 18:de lönegradens fastställande för distriktslantmätare torde kunna invändas, att för ett jämförelsevis stort antal distriktslantmätare skulle vid jämförelse med nu utgående avlöningar (dyrtidstillägg medräknade) komma att inträda någon avlöningsminskning, hava de sakkunniga, om ock med tvekan, ansett sig böra föreslå, att överflyttningen sker till avlö— ningsreglementets 19:de lönegrad. Härigenom skulle å C—ort, vilken är den av ortsgrupperna, där de flesta distriktslantmätarna äro stationerade, en mindre förhöjning i avlöningen genomgående uppstå. varemot å A— och B—orter en sänkning i vissa fall skulle bliva för handen. Då emellertid denna sänkning är jämförelsevis obetydlig och givetvis en avsevärd fördel för distriktslantmätarna uppkommer därigenom, att de i likhet med vad som tidigare skett ifråga om lantbruksingenjörerna skulle få nu utgående tillskott till dyrtidstillägg inarbetat i avlöningen, hava de sakkunniga måst tillmäta denna omständighet ringa betydelse. Erinras må för övrigt om att vid genomförandet av löneregleringen för lantbruksingenjörerna vissa lantbruksingenjörer kommo att lida minskning i de avlöningsförmå- ner, som tidigare tillerkänts dem, men att vare sig Kungl. Maj:t eller riks— dagen tillmätte denna omständighet någon vikt.

• Sida 30
•  Original

En följd av den föreslagna placeringen i 19:de lönegraden skulle bliva, att distriktslantmätare, placerade å högre dyrorter, skulle komma att få en i vissa fall ganska betydande avlöningsökning. De sakkunniga hava emel— lertid redan nu velat framhålla, att de utgått från, att dessa lantmätare skulle för framtiden betala sina tekniska biträden å dessa orter en i för- hållande till ortens placering i dyrortshänseende något förhöjd avlöning. Redan nu torde detta ske i viss utsträckning. Jämväl till rit- och kontorsbiträdena å nämnda orter bör betalas en högre gottgörelse än å andra orter. Härigenom kommer en viss reduktion att äga rum i den av- löning, som på de dyrare orterna skulle enligt de sakkunnigas förslag utgå till distriktslantmätare därstädes.

De sakkunniga hava, med bortseende från sistnämnda omständighet, till belysande av verkningarna av deras förslag, velat meddela följande sam- manställning:

i Gällande lönereglm'ing1 Föreslagen lönereglering7 Skillnad ' , Begynnelse- Slut- Begynnelse— Slut— Begynnelse- Slut— avlöning avlöning avlöning avlöning avlöning avlöning kr. kr. kr. kr. kr. kr.

A-ort ..................... 5 100 6 840 5 107 6 585 + 7 — 255 ' B-ort ..................... 5 100 6 840 5 315 6 834 + 215 — 6 ' c-m ..................... 5 100 6 840 5 523 7 082 + 423 + 242 ? D-ort ..................... 5 100 6 840 5 732 7 331 + 632 + 491 ! IT.-ort ..................... 5 100 6 840 5 940 7 580 + 840 + 740 * F-ort ..................... 5 100 6 840 6 148 7 828 + 1 048 + 988 * G-ort utom Stockholm 5 100 6 840 46 357 '8 077 + 1 257 + 1 237 * Stockholm ............... 5 620 7 240 _ '6 357 *8 077 + 737 + 837

Vad lantmätarnas pensionsunderlag angår är detta för närvarande med ålderstillägg 4500 kronor. Med inräknande av utgående förhöjning uppgår nämnda pensionsunderlag, dyrtidstillägg oberäknat, till 5148 kro- nor. Då nämnda pensionsunderlag är det högsta pensionsunderlaget för distriktslantmätare och tillkommer den, som avgår med pension efter att hava intjänat samtliga ålderstillägg, samt då det nya lönesystemet bygger på ett pensionsunderlag, som är oberoende av intjänade avlöningsförhöj- ningar eller ålderstillägg, hava de sakkunniga ansett sig böra för distrikts- lantmätarnas vidkommande stanna vid pensionsunderlaget i 24zde löne- graden eller 5 076 kronor. Härigenom skulle en skillnad av fem lönegrader

1 Dyrtidstillägg beräknat efter 30 %.

" » ) >> 12 %.

³ Hänsyn icke tagen till eventuellt utgående kallortstillägg. * Härtill kommer i vissa fall provisoriskt dyrortstillägg jämte dårå belöpande dyrtids— tillägg (i genomsnitt c:a 228 kronor.)

• Sida 31
•  Original

uppstå mellan placeringen i avlöningshänseende och i pensioushänseende. Samma proportion förefinnes vid den av riksdagen beslutade placeringen ' av lantbruksingenjörerna.

De sakkunniga vilja erinra om att för vissa grupper av befattnings— Säqullda av— havare, för vilka allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente äger miss?;å; tillämpning, meddelats särskilda avlöningsföreskrifter, som i vissa hän- distriktslant- seenden innebära en jämkning i eller ett fullständigande av bestämmel— man"" serna i reglementet." Sålunda hava för exempelvis lantbruksingenjörer- nas vidkommande dylika föreskrifter lämnats genom kungörelsen den 27 juni 1930 (nr 239) angående utsträckt tillämpning av avlöningsregle- mentet den 22 juni 1921.

Jämväl för distriktslantmätarnas del synas böra utfärdas särskilda avlöningsföre-skrifter liksom även bestämmelser rörande övergången till det nya avlöningssystemet. Då. distriktslantmätarna hittills uppbu- rit avlöning förskottsvis, torde, i likhet med vad som föreskrivits i fråga om andra befattningshavare å reglerad stat, särskilt medgivande böra av riksdagen inhämtas angående utbetalning av s. k. övergångsavlöning för möjliggörande av framtida tillämpning av system med efterskottsbe— betalning av avlöningen. '

I samband härmed vilja de sakkunniga framhålla, att lantmäteristy— relsen den 20 september 1920 till Kungl. Maj:t yttrat sig rörande semester- ledighet för distriktslantmätare. Lantmäteristyrelsen har därvid anfört följande. — ' '

»Uti skrivelse den 26 november 1927 har styrelsen för Sveriges lant— mätareförem'ng, med .förmälan att föreningsstyrelsen av föreningen vid ordinarie möte 1927 erhållit uppdrag att vidtaga åtgärder i ändamål att bereda distriktslantmätare rätt dels till viss semesterledighet dels till ersättning för minskning i inkomster under dylik ledighet och med överlämnande av vid mötet framförd motion i ämnet samt mötesproto— koll, anhållit att lantmäteristyrelsen ville beakta sålunda framställda önskemål samt undersöka möjligheterna för lantmäteritjänstemännens tillgodoseende med semester. .

Med anledning härav och sedan lantmäteristyrvelsen i skrivelse den 13 innevarande månad gjort underdånig framställning i fråga om ansla- gen för budgetåren 1929/1930 till den lantmäteripersonal, som sysselsät— tes med utförande av lantmäteriförrättningar, tillåter sig lantmäteri- styrelsen härvid i underdånighet överlämna den av föreningsstyrelsen gjorda framställningen och för egen del anföra följande.

Alltsedan genomförandet av lantmäterikårens omorganisation från och med år 1921 åtnjuter distriktslantmätare lön med 3000 kronor jämte tre ålderstillägg till lönen å 500 kronor efter resp. 5, 10 och 15 år och finnes i nådiga kungörelserna den 22 juni 1920 (nr 377) och den 22 oktober 1909 (bih. nr 66) stadgat angående villkor och bestämmelser för åtnjutande av de i staten för distriktslantmätare upptagna avlöningsförmåner. För— utom ovannämnda statslön samt resekostnads— och traktamentsersätt-

• Sida 32
•  Original

ning utgöras distriktslantmät—arens tjänsteinkomster av ersättning för utförda arbeten, vilken ersättning utgår enligtfastställd taxa. '

De förslag, som i huvudsak legat till grund för förutnämnda. omorga-, nisation av kåren och därvid bestämda löneförmåner, hava avgivits av den så kallade 1917 års lantmäterikommission. Av ifrågavarande förslag jämte betänkande framgår beträffande nu föreliggande spörsmål att kommissionen, sedan den fattat ställning till frågan om storleken av en distriktslantmätares totala nettoinkomster, därefter för att kunna be- stämma det belopp, som borde utgå i form av lön, beräknat en distrikts— lantmätares nettoinkomst enligt taxa. Med hänsyn till den sålunda be- räknade taxeinkomsten beräknades sedan lönen. De av kommissionen därvid följda principer framgå av följande dess yttrande: ”Såsom ovan framhållits har kommissionen vid uppgörande av förslag till lantmäteri- taxa utgått ifrån, att av lantmätarna icke bör krävas mera än normal arbetstid per dag och såsom sådan ansett 8 timmar. Ej heller torde rim— ligen böra fordras, att lantmätarna för Vinnande av erforderlig inkomst skola behöva arbeta varje söckendag under året. Andra jämställda tjänstemän åtnjuta 1 % månads semester. Med hänsyn till, att lantmä— mätarnas verksamhet är rörlig och omväxlande, har kommissionen emel— lertid ansett, att för dessa tjänstemän kan "räknas med en kortare ledig— het. I det följande har därför räknats med 275 dagar per år (300 söc— kendagar minskade med 25 dagars semester). Vad lantmätare intjänar på tid, som överskjuter denna, torde icke rimligtvis böra medtagas i den— na beräkning. Varje uppgiven nettoinkomst har därför reducerats med hänsyn till en reduktion av arbetstiden på sätt nyss angivits.'

Vid beräknandet av lönerna för distriktslantmätare har således hän— syn tagits till behovet av semesterledighet för dessa tjänstemän, vid vil— ket förhållande lantmäteristyr'elsen icke anser sig nu böra ifrågasätta några särskilda bestämmelser beträffande dylik ledighet för distrikts— lantmätare. ., _

I sammanhang med förevarande Spörsmål har lantmäteristyrelsen jämväl haft under övervägande frågan "om ersättning för uteblivna in— kometer enligt "taxa. till distriktslantmätare, som av sjukdom under längre tid hindras att "uppehålla sin befattning. .

Jämlikt ovan åberopade nådiga kungörelse den 22 oktober 1909 "(bih. nr 66) gäller:

att distriktslantmätare, som åtnjuter tjänstledighet, skall därest han ej träffat avtal med vikarien om dennes avlöningsvillkor, till vikarien aVStå det arvode enligt taxa, vilket belöper å de av vikarien verkställda tjänstegöromål och ' . ' . '

att den, som av sjukdöm hindras att förrätta sin befattning, äger upp- bära hela lönen, men att den som undfår ledighet för svag hälsas vår- dande, enskilda angelägenheter, tjänstgöring hos riksdagen, dess utskott eller revisorer eller andra särskilda uppdrag eller i behörig ordning av— stänges från tjänstgöring eller eljest är lagligen förhindrad att sköta be— fattningen, kan förpliktas att under ledigheten utöver arvode, som nyss är sagt, avstå så mycket av lönen, som för tjänstens uppehållande er- fordras eller eljest prövas skäligt.

Distriktslantmätarnas tjänsteinkomster beräknades av 1917 års lant- mäterikommission komma att utgöras till ungefär hälften av inkomster- enligt taxa för utförda arbeten. Vid längre sjukledighet har distrikts- lantmätaren, där ej särskilt avtal träffats, att till sin vikarie avstå. hela

• Sida 33
•  Original

? det arvode enligt taxa, som belöper å de av vikarien verkställda tjänste- görömål, och bibehålles således endast vid lönen, varför distriktslantmä- taren vid iråkad sjukdom kan hava att räkna med en minskning av sina inkomster till ungefär hälften. Det för andra tjänstemän stadgade tjänstledighetsavdraget i fall av sjukdom torde, i förhållande till löne— inkomsterna, i allmänhet understiga vad en distriktslantmätare sålunda i motsvarande fall kan komma att avstå. Med hänsyn härtill synes där—' för fog finnas för att distriktslantmätare, som av sjukdom hindras att förrätta sin befattning, beredes ersättning till någon del för den minsk— ning i sina inkomster enligt taxa, han under sjukledigheten har att vid— kännas.

Emellertid framgår av förut åberopade bestämmelser angående dist- riktslantmätares avlöningsförmåner att distriktslantmätare, som åtnju— ter tjänstledighet, kan träffa avtal med sin vikarie om dennes avlönings— förmåner. Möjlighet finnas alltså att genom ett sådant avtal den tjänst- ledige distriktslantmätaren tillförsäkras antingen en viss del av det ar- vode enligt taxa, som belöper å de av vikarien verkställda tjänstegöro— målen, eller ock någon Viss månatlig summa. Med hänsyn härtill har lantmäteristyrelsen vid frågans övervägande stannat vid att icke före- slå, att densamma upptages enbart för sig, utan har styrelsen allenast velat bringa ärendet i Eders Kungl. Maj:ts hågkomst, för den händelse frågan om löneställningen för den lantmäteripersonal, som sysselsättes medutförande av lantmäteriförrättningar, av annan anledning kommer att bliva föremål för övervägande.»

I anslutning till vad som gäller för andra med distriktslantmätarna jämförbara befattningshavare torde för de förutnämndas del i samband med överflyttningen till reglerad stat böra meddelas bestämmelser om att

utöver vad i 13 $ 3 mom. i avlöningsreglementet stadgas, skall beträf— fande distriktslantmätare gälla, att han skall vara pliktig underkasta sig den utvidgning eller reglering av tjänstgöringsområde, som kan varda föreskriven;

det skall åligga distriktslantmätare, som åtnjuter fullständig tjänstle- dighet, ej mindre att, där sådant påkallas, och där så enligt lantmäteristy- relsens beprövande utan större svårighet kan ske, mot skäligersättning tillhandahålla vikarie nödig expeditionslokal, än även att till vikarie av— stå det arvode enligt taxa, som belöper på av denne verkställda tjänste— göromål; '

i stället för vad i 36 9 i avlöningsreglementet stadgas om skyldighet för tjänsteman att underkasta sig minskning i eller upphörande av vissa extra inkomster, skall gälla, att distriktslantmätare skall vara Skyldig underkasta sig, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, omreglering av extra inkomster, som kunna åtfölja distriktslantmätarebefattning eller utgå för bestyr i sammanhang därmed. .

Dessutom torde Kungl. Maj:t böra föreslå riksdagen dels besluta att, där distriktslantmätare enligt de vid utgången av .juni månad det är, ny stat skall tillämpas, gällande bestämmelserna ägt uppbära någon del av 3 —— 312559.

De sakkun- nigaa y ttran— de.

• Sida 34
•  Original

Extra lant- mätarna.

avlöningen samma år i förskott, vid ingången av juli månad samma år till honom skall på statsverkets bekostnad utbetalas ett belopp, motsva- rande vad befattningshavaren skulle hava i den befattning, han vid ut- gången av juni månad innehar, i förskott upphurit för juli månad, om de dittillsvarande avlöningsbestämmelserna då fortfarande varit gällande, dels, medgiva, att kostnaderna för berörda övergångsanordning må bestri- das från de för avlönande av ordinarie distriktslantmätare avsedda an— slagsposten, dels ock förklara, att övriga av riksdagen med avseende å den definitiva löneregleringen för befattningshavare vid statsdeparte— ment- m. fl. verk lämnade medgivanden må i tillämpliga delar gälla även beträffande distriktslantmätare,

Slutligen torde Kungl. Maj:t böra erhålla bemyndigande av riksdagen att utfärda de bestämmelser i övrigt, som kunna för distriktslantmätar— nas vidkommande befinnas erforderliga för övergången å och tillämp— ningen utav den nya staten.

Vidkommande därefter frågan om semester för distriktslantmätarna, synes enligt de sakkunnigas mening anledning icke föreligga att frångå vad härutinnan stadgats i avlöningsreglementet beträffande tjänstemän i 19:de lönegraden. Härigenom skulle distriktslantmätare tillförsäkras 25 dagars årlig semester intill det år, under vilket han uppnår 40 års ålder, samt därefter 35 dagars semester.

Någon ändring i distriktslantmätarnas nuvarande placering i rese— och traktamentsklass bör icke äga rum på grund av den nu föreslagna löne- gradsplaceringen.

De nuvarande arvodena för extra lantmätare infördes efter förslag av 1917 års lantmäterikommission och utgöra 30 a 2 000 kronor, 35 a 1 500 kro- nor och 35 å 1 000 kronor. Såsom tidigare omnämnts äger extra lantmätare därjämte åtnjuta — förutom dyrtidstillägg å arvodet, vilket är att anse såsom oreglerat _— tillskott till dyrtidstillägg enligt bestämmelserna i kun- görelsen den 15 maj 1925 (nr 192). Tillskottet för extra lantmätare med arvode om 2000 kronor utgår å en uppskattad inkomst av förrättningar enligt lantmäteritaxan av 3 200 kronor och uppgår alltså med beräkning av 30 % dyrtidstillägg till 960 kronor. För extra lantmätare i någon av de två övriga arvodesklasserna utgår tillskottet å en uppskattad inkomst av 2400 kronor och uppgår alltså efter nämnda beräkning till 720 kronor.

De extra lantmätarna uppbära alltså för närvarande följande löneför— måner inom de särskilda arvodesklasserna:

kr. kr. kr. Arvode ........................................ 1 000 1 500 2 000 Dyrtidstillägg ............................ 300 450 600 Tillskott till dyrtidstillägg ....... 720 720 940

Summa 2 020 ' 2 670 3 540

• Sida 35
•  Original

Dessutom åtnjuter extra lantmätare, som är tjänstemedhjälpare åt di- striktslantmätare, efter överenskommelse med denne viss ersättning för av honom såsom medhjälpare utförda förrättningar. För tjänsteupp— drag i lantmäteristyrelsen och å lantmäterikontoren utgår vid sidan av arvodena särskild gottgörelse. Närmare bestämmelser härom finnas med— delade av Kungl. Maj:t eller lantmäteristyrelsen.

Styrelsen för de extra lantmätarnas förening har i skrivelse till lant— mäteristyrelsen, såsom ovan omnämnts, den 10 september 1929 gjort fram— ställning rörande ordnandet av vissa avlöningsfrågor m. m. Skrivelsen har såsom bilaga B fogats vid detta betänkande.

Lantmäteristyrelsens yttrande i anledning av framställningen återfin- nes här ovan (sid. 15).

Sedermera har föreningsstyrelsen, som genom utsedda representanter haft överläggningar med de sakkunniga, i en till de sakkunniga ställd skrivelse den 18 maj 1931 sammanfattat sina synpunkter på frågan om de extra lantmätarnas anställnings- och avlöningsförhållanden. Sist— nämnda skrivelse återfinnes såsom bilaga C vid betänkandet.

Av infordrade statistiska uppgifter framgår, att befordran från extra lantmätare till distriktslantmätare under senaste tioårsperioden skett vid i genomsnitt 38 års ålder samt att lantmäteriexamen avlagts vid 23—25 års ålder.

Extra lantmätare. som avlagt kulturteknisk examen och haft 12 an— ställningsmånader, har med inräknande av samtliga löneförmåner och nettoinkomster av förrättningar under år 1930 haft i medeltal 6250 kro— nor i inkomst.

För extra lantmätare, som ej avlagt kulturteknisk examen, men haft 12 anställningsmånader, är motsvarande siffra 4350 kronor.

Inkomsterna av förrättningar efter avdrag av redovisade omkostnader variera högst betydligt. Vid 12 anställningsmånader torde de för extra lantmätare med kulturteknisk examen uppgå till ungefär 2750 kronor och för extra lantmätare utan dylik examen till 2 500 kronor. Även dessa uppgifter avse år 1930.

I ovanstående belopp ingår givetvis icke traktamenteer-sättning.

Åtskilliga av de krav, som framställts av de extra lantmätarnas för— ening, beröra frågan om organisationen av lantmäteriväsendet i landet och äro av den omfattande art, att de sakkunniga icke ansett sig med stöd av det dem lämnade utredningsuppdraget böra ingå på dessa spörs— mål. De sakkunniga hava allenast i anslutning till de synpunkter, som av dem anförts under första kapitlet och beträffande löneregleringen för distriktslantmätarna, velat nu föreslå sådan reglering av de extra lant— mätarnas avlöningsförmåner, att dyrtidstillägg till dem såväl som till

Framställ- ningar frånde extra lamt— mätarnas förening.

[nfordmnde statistiska uppgifter.

Dr: sakkun- nigas utt.- rande.

• Sida 36
•  Original

distriktslantmätarna för framtiden kan utgå efter de grunder, som gälla för s. k. reglerad avlöning. Vid arvodets bestämmande i de särskilda arvodesklasserna torde hänsyn böra tagas till nu utgående tillskott till dyrtidstillägg, vilken förmån även för de extra lantmätarna bör uteslu- tas i och med genomförandet av en lönereglering.

De sakkunniga vilja då först omnämna, att de i anslutning till de syn- punkter, som framförts av de extra lantmätarnas förening, tagit under övervägande, huruvida icke samtliga extra lantmätare skulle kunna pla- ceras i viss lönegrad såsom extra ordinarie tjänsteman. Mot vidtagandet av en dylik åtgärd talar emellertid den. omständigheten, att löneplanens konstruktion icke är lämpad att inplacera de extra lantmätarna i en enda lönegrad med hänsyn till de arvoden, som redan nu utgå, samt att med hänsyn till ortsgrupperingen och de ofta återkommande förflytt— ningarna svårigheter vid avlöningens bestämmande måste uppstå. På grund härav hava de sakkunniga, som ansett att en anordning av berörda art nog varit önskvärd, måst avstå från att framställa förslag därtill. I stället vilja de sakkunniga föreslå, att med bibehållande av nuvarande tre arvodesklasser för framtiden fastställas följande arvoden, nämligen i, lägsta klassen 1800 kronor, i mellersta klassen 2400 kronor och i högsta klassen 3 200 kronor. Avlöningsförmånerna för de extra lantmätarna synas följakligen med beräkning av 12 % dyrtidstillägg böra bliva följande:

kr. kr. kr. Arvode ........................................ 1 800 2 400 3 200 Dyrtidstillägg ............................ 216 288 , 384

Summa 2 0161 '2 688 ' 3 584

Ersättningen i de särskilda arvodesgrupperna överensstämmer ganska väl med nu utgående förmåner. De sakkunniga anse emellertid, att de extra lantmätarna, utom i vad avser avlöningsförhöjningar och kallorts— tillägg, böra i de särskilda bestämmelser, vilka synas böra av Kungl. Maj:t meddelas i fråga om arvode åt extra lantmätare, jämställas med extra ordinarie befattningshavare och följaktligen tillförsäkras vissa yt— terligare förmåner —— viss tids tjänstfrihet med oavkortat arvode även— som viss ersättning under sjukdom och vid olycksfall i tjänsten samt begravningshjälp. I nämnda bestämmelser synas jämväl böra intagas föreskrift om, att extra lantmätare skall för bestämmande av Vikariats— ersättning m. m. anses tillhöra i lägsta arvodesgruppen 6:e, i mellersta arvodesgruppen 11:e och i högsta arvodesgruppen 15:e lönegraden för extra ordinarie tjänstemän.

Beträffande ersättning för flyttning, en fråga som jämväl berörts av assistenten vid lantmäteriundervisningen M. Glifberg i en till de sak— kunniga ställd skrivelse, anse sig de sakkunniga böra föreslå, att _dylik ersättning må utgå enligt särskilda bestämmelser, som torde böra utfär-

• Sida 37
•  Original

das av Kungl. Maj:t. Ersättningen synes böra tillerkännas endast gift extra lantmätare med arvode och begränsas till högst 400 kronor för varje gång. Såväl gift som ogift extra lantmätare bör dock, vare sig han åtnju- ter arvode eller ej, för resa till den ort, dit han av lantmäteristyrelsen be- ordrats att tjänstgöra, erhålla rese- och traktamentsersättning. Beträf— fande bestämmelerna om flyttningsersättning (flyttningsbidrag) vilja de sakkunniga särskilt betona, att stor försiktighet måste iakttagas och nog- grann prövning ske samt att ersättningen (bidraget) endast bör utgå, då fråga är om förordnande att under längre tid tjänstgöra å annan ort.

I likhet med vad som gäller för extra lantbruksingenjör, bör extra lantmätare vara hänförlig under första kapitlet i avd. 1 i kungörelsen den 26 juni 1925 (nr 356) med avlöningsbestämmelser för icke—ordinarie befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen.

• Sida 38
•  Original

T R E I.) .! li K A I) I T ]. li T.

Anställnings- och avlöningsförhållandena för de hos lantmätarna anställda tekniska biträdena.

Förutom vad som föreskrivits i 56 & av lantmäteriinstruktionen har uti den av lantmäteristyrelsen den 31 december 1928 utfärdade arbetsord- ningen för distriktslantmätarna jämte deras tjänstebiträden under nedan angivna paragrafer i avseende å tekniska. biträden stadgats följande.

44 %.

Distriktslantmätare må åt hos honom förordnat tekniskt biträde upp- draga nedanstående fältarbeten, dock endast i den mån han finner desam— ma kunna åt biträdet anförtros, nämligen:

1. Stakning och mätning av stomlinjenät och mätningslinjenät, sedan plan för dessa arbeten blivit av lantmätare upprättad.

2. Polygonmätning, sedan plan för mätningens utförande blivit av lant- mätare upprättad.

3. Numerisk och grafisk detaljmätning.

4. Utstakning, markering och säkerställande av ägogräns, som blivit till sitt läge av lantmätare bestämd.

5. Anbringande och inmätning av stödpunkter och försäkringsmarke— ringar.

6. Höjdmätning efter av lantmätare uppgjord plan.

7. Mätning av väg samt utstakning av väglotter.

8. Mätning av hägnad samt utstakning av hägnadslotter. Tekniskt biträde, som genomgått teoretisk utbildningskurs, motsvarande minst skogshögskolans forstmästarekurs. må därjämte sysselsättas med räkning av ståndskog. Tekniskt biträde må å distriktslantmätarens expedition sysselsättas med förekommande göromål. Samtliga göromål, som utföras av tekniska biträden, skola ske efter vederbörande distriktslantmätares eller hos honom anställd tjänstemed— hjälpares anvisning ifråga om arbetets utförande och uteslutande på di- striktslantmätarens ansvar; och åligger det ovillkorligen distriktslantmä— taren att utan särskild kostnad för det allmänna eller sakägare utöva en. effektiv tillsyn över det tekniska biträdets arbete och avhjälpa i detsamma befunna brister.

48 %.

Distriktslantmätare, som för ett instundande arbetsår1 önskar hos sig få. anställd medhjälpare i tjänsten eller tekniskt biträde, har att. före den

1 Arbetsåret räknas från och med den 1 april ena året till och med den 31 mars näst— följande år.

• Sida 39
•  Original

20 januari till överlantmätaren i länet insända till lantmäteristyrelsen ställd ansökning i ämnet; och bör däri uppgivas, huru lång tid biträde åstun- das, under vilka månader biträde är särskilt önskvärt, de slag av arbeten, med vilka biträdet kan antagas komma att sysselsättas, samt om och i vad mån behov föreligger för sökanden att överlåta handläggningen av vissa förrättningar på vikarie. Till underlättande av överlantmätarens och lant- mäteristyrelsens bedömande av frågan böra meddelas alla de ytterligare upplysningar, som kunna antagas vara av betydelse för frågans prövning.

I ansökningen må där så låter sig göra, viss person föreslås; och bör i sådant fall upplysning meddelas, huruvida denne är villig mottaga föresla— get förordnande. I fråga om tekniskt biträde böra betygsavskrifter och meritförteckning bifogas.

Överlantmätaren skall före den 1 februari till lantmäteristyrelsen över— sända inkommna ansökningar jämte eget yttrande rörande dessa ävensom en tablå, upptagande för varje distriktslantmätare antalet och ungefärliga omfattningen av från föregående år balanserade förrättningar med från- räknande av avslutade sådana samt dem, vilka enligt vederbörandes upp— gifter kunna antagas icke komma att bliva föremål för handläggning un- der instundande arbetsår.

Vad ovan sagts rörande ansökning om anställande av tjänstebiträde skall i tillämpliga delar gälla jämväl i fall, där anställande av dylikt biträde ifrågasättes senare under året än ovan föreskrivits; och bör, då ärende i ämne, varom här är fråga, inkommer till lantmäteristyrelsen, yttrande från samtliga av ärendet berörda befattningshavare, i den mån så låter sig göra, föreligga.

54 %.

Föreslås någon till tekniskt biträde, vilken icke förut innehaft anställ— ning såsom Sådant biträde, skall bifogas dels intyg från distriktslantmäta- re om nöjaktig färdighet-i linjestakning, ägomätning och kartritning även- som om den föreslagnes lämplighet i allmänhet, dels ock bevis om en med hänsyn till den tillämnade verksamheten godkänd prövning inför veder— börande överlantmätare.

Från det under nionde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till rese- ersättningar åt lantmäteripersonal, som sysselsättes med lantmäteriförrätt- ningar, äger lantmäteristyrelsen till tekniska. biträden med en samman— lagd anställningstid av 750 månader för år medgiva utbetalande av rese- och traktamentsersättning av statsmedel. Härvid skola lända till efter- rättelse de i förordningen den 31 december 1920 (nr 909) med däri seder- mera gjorda ändringar intagna föreskrifterna (resereglementet för lant— mätare). Ersättning i övrigt till tekniskt biträde utbetalas av den di— striktslantmätare, hos vilken biträdet i enlighet med ovan nämnda bestäm- melser blivit anställt.

Framställning om ändring i gällande föreskrifter rörande de tekniska biträdenas avlönings- m. fl. förhållanden har gjorts av lantmäteristyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 28 september 1929. I denna skrivelse har styrelsen anfört följande.

Lantmäteri- styrelsens skrivelse år 1929.

• Sida 40
•  Original

Nuvarande organisation av lantmäteri- personalen a', distrikten.

. Innan lantmäteristyrelsen går in på en närmare redogörelse för en av de hos lantmätarna anställda tekniska biträdena den 29 december 1928 gjord framställning om ordnandet av dessa biträdens anställnings- och avlöningsförhållanden och de uttalanden och förslag, vartill densamma givit anledning, torde böra lämnas en kort översikt över nuvarande orga— nisation av den med praktisk lantmäteriverksamhet sysselsatta persona- len, med särskilt avseende fästat å de tekniska biträdenas anställnings- och löneförhållanden. Lantmäteristyrelsen tillåter sig till en början erinra därom, att landet för närvarande är indelat i 199 lantmäteridistrikt, ett vart med en distrikts— lantmätare som innehavare. Distriktslantmätarna, vilka tillsättas av Eders Kungl. Maj:t genom full- makt, utöva lantmäteriverksamhet på eget ansvar, med biträde i'mån av behov av extra lantmätare och tekniska biträden. De extra lantmätarna, vilka konstitueras av lantmäteristyrelsen, äro så— lunda i regel i fråga om praktisk lantmäteriverksamhet hänvisade att efter förordnande av lantmäteristyrelsen verka såsom medhjälpare i tjänsten åt distriktslantmätare. Efter tre års väl vitsordad tjänstgöring med företrä— desvis praktiskt lantmäteriverksamhet samt efter avlagd kulturteknisk exa- men kunna extra lantmätare emellertid av lantmäteristyrelsen dels ställas till överlantmätares och länsstyrelses förfogande för erhållande av förord- nanden till lantmäteriförrättningar, dels förordnas att för viss tid och i den utsträckning, styrelsen för varje särskilt fall bestämmer, vikariera för distriktslantmätare. Antalet extra lantmätare är obestämt och ytterst be- roende av det antal elever, som Eders Kungl. Maj:t årligen bestämmer må av lantmäteristyrelsen antagas. För närvarande finnas inom kåren, för— utom 6 ordinarie assistenter å övergångsstat, 129 extra lantmätare. Av dessa tjänstgöra emellertid endast omkring 75 st. såsom tjänstemedhjäl— pare hos distriktslantmätare, under det de övriga äro förordnade antingen till tjänstgöring hos lantmäteristyrelsen eller å lantmäterikontoren eller ock till viss självständig verksamhet. Med hänsyn därtill att extra lant— mätararvoden utgå till i styrelsen tjänstgörande amanuenser, extra assi— stenter å kontoren och självständigt verksamma extra lantmätare komma av de såsom medhjälpare åt distriktslantmätare tjänstgörande extra lant— mätarna endast ungefär 60 st. i åtnjutande av i staten för den med lant— mäteriförrättningar sysselsatta personalen upptaget extra lantmätararvo- de, under det övriga tjänstemedhjälpare äro i avsaknad av dylik förmån. Samtliga tjänstemedhjälpare äga jämlikt nådiga kungörelsen den 15 maj 1925 (nr 192) angående tillskott till dyrtidstillägg för vissa lantmätare att av statsmedel erhålla visst tillskott till inkomster för arbete enligt lant— mäteritaxan och åtnjuta därjämte resekostnads- och traktamentsersättning i enlighet med resereglementet för lantmätare. Vederbörande distrikts- lantmätare har i övrigt att själv avlöna tjänstemedhjälparen, och utgår denna avlöning i allmänhet efter viss procent av det enligt lantmäteri— taxan belöpande arvodet för av medhjälparen utfört arbete.

Hos distriktslantmätare ävensom hos sådan extra lantmätare, Vilken ställts till överlantmätares och länsstyrelses förfogande för erhållande av förordnande till lantmäteriförrättningar, äger lantmäteristyrelsen att så- som tekniskt biträde förordna lämplig person d. v. s. sådan, som utan att hava avlagt lantmäteriexamen och konstituerats till extra lantmätare styrker sig hava förvärvat kunskap och erfarenhet rörande sådant arbete, vid vars utförande hans biträde ifrågasättes.

• Sida 41
•  Original

Rätten för lantmäteristyrelsen att meddela på eget ansvar arbetande lantmätare tillstånd att använda tekniskt biträde i tjänsten tillkom genom bestämmelse i 1909 års lantmäteriinstruktion (Sv. förf. nr 138). Uti 28 å sista stycket i nämnda instruktion stadgades: »och må lantmäteristyrelsen därjämte för viss tid och i den utsträckning, styrelsen för varje gång be- stämmer, meddela extra lantmätare tillstånd att, förutom medhjälpare i tjänsten, såsom tekniskt biträde, jämväl vid arbeten å fältet, använda den, som utan att hava avlagt lantmäteriexamen och konstituerats till auskul- tant, styrker sig hava förvärvat kunskap och erfarenhet rörande arbete, vid vars utförande hans biträde ifrågasättes», och gällde enligt 29 å ena— handa bestämmelser i fråga om tillstånd för distriktslantmätare att an- vända tekniskt biträde. Sådant biträde hadeenligt 46 % skyldighet att i likhet med tjänstemedhjälpare föra dagbok över alla resor och göromål. I fråga om den sålunda skedda instruktionsändringen hade lantmäteristy— relsen i sin underdåniga framställning den 11 september 1909 i ämnet an— fört: »Här upptaget stadgande om rätt för lantmätare att även använda tekniskt biträde, som icke tillhör lantmäteristaten eller tagit lantmäteri- examen, har motsvarighet beträffande i statens tjänst anställda lantbruks— ingenjörer samt tjänstemännen i väg och vattenbyggnadsdistrikten (Kungl. Maj:ts nådiga reglemente för statens lantbruksingenjörer och lant— bruksstipendiater den 22 november 1907, 9 å, och nådiga taxan på arvode för förrättningar, som verkställas av tjänstemännen i väg- och vattenbygg— nadsdistrikten, den 28 september 1888, 12 ©). Stadgandet har här influtit jämväl i syfte att minska befarade olägenheter till följd av den nedsätt— ning, som skett i avseende å antalet befattningar.»

Uti sedermera tillkomna lantmäteriinstruktioner den 23 december 1920 (nr 927) och den 14 mars 1924 (nr 42) samt i nu gällande instruktion den 11 november 1927 (nr 407) hava de tekniska biträdena upptagits bland >>Lantmäteripersonal, som sysselsättes med utförande av lantmäteriför— rättningar».

I fråga om användningen av samt kompetensfordringarna för tekniskt biträde stadgade 1920 och 1924 års lantmäteriinstruktioner, att lantmäteri— styrelsen ägde meddela föreskrifter i ämnet, varvid i sistnämnda instruk- tion (57 %) fanns utsagt, att åt dylikt biträde finge uppdragas att verk— ställa »mätnings-, utstaknings— och därmed jämförliga göromål». Nu gäl- lande lantmäteriinstruktion innehåller i berörda hänseenden följande be— stämmelser: »56 å. Hos distriktslantmätare eller sådan extra lantmätare, vilken ställts till överlantmätares och länsstyrelses förfogande för erhål- lande av förordnande till förrättningar, äger lantmäteristyrelsen såsom tekniskt biträde förordna lämplig person; och skola därvid bestämmelserna i 53 å andra stycket äga motsvarande tillämpning. Åt tekniskt biträde må uppdragas att verkställa mätnings-, utstaknings— och andra därmed jämför- liga göromål, allt i enlighet med de närmare föreskrifter, som lantmäteri— styrelsen utfärdar», samt »73 9. Om vad som fordras för att erhålla förord— nande Såsom tekniskt biträde äger lantmäteristyrelsen meddela föreskrif: ter.» Ovan åberopade 53 % innehåller bestämmelser om extra lantmätares tjänstgöring, och har sagda paragraf andra stycket följande lydelse: »Vid meddelande av förordnande, varom här är fråga, skall lantmäteristyrelsen tillse, att behovet av arbetskrafter för olika ändamål i skilda delar av landet blir på bästa möjliga sätt tillgodosett.»

Med föranledande av ovan nämnda bestämmelser i lantmäteriinstruktio- nen har lantmäteristyrelsen uti den 31 december 1928 utfärdad, från och

Bestämmelser rörande användningen av tekniska biträden.

• Sida 42
•  Original

Rese- och traktaments- ersättning till tekniska biträden.

med den ]. mars 1929 gällande arbetsordning för distriktslantmätarna jämte dessas tjänstebiträden ifråga om användningen av tekniskt biträde stadgat följande: »44 9. Distriktslantmätare må -— — —- befunna brister.»l

Beträffande kompetensfordringarna för nu ifrågavarande tekniska biträ- den innehåller berörda arbetsordning: »54 6. Föreslås någon till tekniskt biträde, vilken icke förut innehaft anställning såsom sådant biträde, skall bifogas dels intyg från distriktslantmätare om nöjaktig färdighet i linje- stakning, ägomätning och kartritning ävensom om den föreslagnes lämp— lighet i allmänhet, dels ock bevis om en med hänsyn till den tillämnade verksamheten godkänd prövning inför vederbörande överlantmätare». Några kompetensfordringar i form av avlagda examina vid allmänna läro- anstalter hava icke uppställts.

Vad sålunda sagts ifråga om distriktslantmätare gäller jämväl på eget ansvar arbetande extra lantmätare.

Tekniskt biträde åtnjöt från början ersättning för resa efter enahanda grunder, som gällde för lantmätares tjänstemedhjälpare, d. v. s. ersättning för resekostnaden enligt resereglementet samt viss gottgörelse för kost och tidsspillan under resan. Ifrågavarande ersättning utgick enligt 1909 års lantmäteritaxa (Sv. förf. nr 166) och gäldades av vederbörande sakägare.

Samtidigt med att de med praktisk verksamhet sysselsatta lantmätarna genom nådig kungörelse år 1918 (nr 270) tillerkändes traktamentsersätt— ning av allmänna medel under resor och förrättningar, kommo jämväl de tekniska biträdena i åtnjutande av samma förmån. Vid lantmäterikårens omorgaisation från och med år 1921 övertog statsverket, förutom sagda traktamentsersättning, jämväl resekostnadsersättningen för distriktslant- mätare och extra lantmätare beträffande flertalet tjänsteförrättningar, un- der det att, jämlikt det till grund härför liggande resereglementet för lantmätare (Sv. förf. nr 909 år 1920), tekniskt biträde tillkommande rese— kostnadsersättning oavsett förrättningens art städ-se skulle gäldas av ve— derbörande sakägare.

Redan år 1921 gjorde lantmäteristyrelsen underdånig framställning an- gående statens övertagande av resekostnaderna för tekniskt biträde och anförde därvid bland annat: »Såsom lantmäteristyrelsen vid flera tillfällen! för Eders Kungl. Maj:t framhållit förhåller det sig så, att det för när— varande tillgängliga antalet lantmätare eller 300, vilket antal den år 1920 beslutade förändrade organisationen även räknat med, är otillräckligt för ombesörjande av lantmäteriverksamheten. Antalet distriktslantmätare är 200, och av återstående 100 tjänstemän kunna ej flera än omkring 60 beräk- nas stå till disposition såsom tjänstemedhjälpare åt distriktslantmätare. Härigenom ökas behovet av tekniska biträden. Antalet sådana har-under , år 1920 uppgått till 26, av vilka dock flertalet varit anställda endast för , viss ofta kort del av året. Behovet av dylika biträden bör emellertid beräk- ? nas till 40 helårsanställningar eller i runt tal 500 månader.» Uti underdå— nig skrivelse den 8 december 1922 angående ändrade bestämmelser ifråga om statens bidrag till jorddelningsväsendet hemställde lantmäteristyrel- - sen ånyo, att statsverket måtte övertaga resekostnaderna för hos lant- mätare anställt tekniskt biträde, som med tillstånd av lantmäteristyrelsen begagnades, och anförde därvid bland annat: »Under år 1921 anlitades tekniska biträden under sammanlagt 281 månader, och under år 1922 har den sammanlagda anställningstiden beräknats till 529 månader. Resekost-

¹ Paragrafen återgiven i kapitlets början.

• Sida 43
•  Original

naderna för de tekniska biträdena uppgingo under år 1921 i runt tal till 9000 kronor och hava för år 1922 beräknats till 18000 kronor. Till följd därav att antalet examinerade lantmätare ökas och behovet av tekniska biträden därigenom minskas, komma utgifterna för statsverket till följd av ett beslut om statens övertagande av resekostnaderna för lantmätarnas tekniska biträden att successivt minskas. Skulle det emellertid anses, att en bestämmelse bör meddelas om maximiantalet månader för år för anställande av tekniska biträden, vågar styrelsen i överensstämmelse med sitt uttalande i sin ovanberörda framställning den 13 januari 192]. för när— varande ej föreslå lägre antal än 500».

Nådig proposition angående understöd av jorddelningsväsendet m. m. avgavs till 1923 års riksdag, och anförde föredragande departementschefen därvid rörande statens övertagande av resekostnaderna till ifrågavarande tekniska biträden: »Vad i denna fråga anförts av lantmäteristyrelsen och de sakkunniga för revision av resereglementet synes mig till fullo utvisa, att resekostnadsersättningen till det tekniska biträdet bör _ liksom redan är fallet beträffande traktamentsersättningen __ gäldas av statsmedel, var- för jag icke tvekar att förorda den i sådant avseende föreslagna förändrin- gen. Emellertid synes mig statsverkets övertagande av resekostnaderna för tekniska biträden böra såsom av lantmäteristyrelsen, ifrågasatts och av statskontoret föreslagits förbindas med bestämmelse om viss maximian- ställningstid för år räknat av tekniska biträden med rätt till dylik ersätt- ning, och ansluter jag mig till lantmäteristyrelsens förslag, att sådan an— ställningstid för närvarande bestämmes till 500 månader årligen. Rese- kostnadsersättningen lärer böra utgå av nionde huvudtitelns förslagsan- slag till resc— och traktamentspenningar. Då, såsom statskontoret anfört, någon höjning av detta anslag icke härav tarvas, lärer någon särskild hem— ställan till riksdagen i denna del ej erfordras utan torde, därest riksdagen ej har något att erinra mot vad jag nu föreslagit, Kungl. Maj:t äga ut— färda erforderliga ändringsföreskrifter.»

Mot vad "sålunda anförts förklarade sig vederbörande utskott icke hava något att erinra, och gjordes ej heller av riksdagen någon erinran i ämnet.

Genom nådigt brev den 8 juni 1923 bemyndigade Eders Kungl. Maj:t lantmäteristyrelsen att antaga och hos distriktslantmätare anställa tek— niska biträden med en sammanlagd anställningstid av högst 500 månader för år, med rätt för dylikt biträde att av statsmedel åtnjuta, förutom trak— tamentsersättning, jämväl resekostnadsersättning enligt ovannämnda re— sereglemente för lantmätare, och skedde i enlighet härmed ändring i berör— da resereglemente genom nådig kungörelse samma (lag (nr 239), vilken kungörelse trädde i kraft den 1 juli 1923.

Från sistnämnda dag äger alltså tekniskt biträde att. av statsmedel åt- njuta förutom traktamentsersättning jämväl resekostnadsersättning efter de grunder, som gälla för distriktslantmätare och extra lantmätare. I fråga om berörda ersättningar hänföres tekniskt biträde till rese— och traktamentsklass III E i allmänna resereglementet. Avlöning till tekniskt biträde utgår i övrigt från vederbörande distriktslantmätare, som med biträdet har att i fråga om avlöningsvillkoren själv träffa uppgörelse.

Antalet hos lantmätare förordnade tekniska biträden utgjorde den 1 näst- lidne juli 96 stycken.

• Sida 44
•  Original

Fm m-

En under ar 1928 bildad sammanslutning mellan hos lantmätare anställ—

ställningfrån da tekniska biträden har nu i skrivelse till lantmäteristyrelsen den 29 de— de tekniska cember 1928 hemställt, att styrelsen måtte hos Eders Kungl. Maj:t göra

biträdena.

framställning om ändrade bestämmelser i fråga om de tekniska biträdena, så att dessa genom fastare organisation och tryggare anställningsförhål- landen i rättsligt avseende erhölle statstjänstemäns ställning". Till stöd för denna hemställan, vilken här bifogas, hava de tekniska biträdena an- fört huvudsakligen följande.

Det arbete, som en distriktslantmätare hade att utföra, inrymde så mån— ga olika slag av göromål, att det icke vore möjligt för honom själv verk- ställa dem alla. För att lösa dessa arbetsuppgifter, speciellt beträffande fältarbeten, finge hos distriktslantmätarna förordnas extra lantmätare. På särskild ansökning förordnade lantmäteristyrelsen dessutom lämplig per- son såsom tekniskt biträde att likaledes biträda vid lantmäteriförrättnin— gars utförande. Under de senare åren hade tekniska biträden i stor ut- sträckning kommit till avändning för att fylla kravet på arbetskraft med lägre fackutbildning. Att utbilda så stort antal lantmätare, att det mot— svarade behovet av arbetskraft å distrikten, hade ansetts olämpligt, emedan extra lantmätarna då ej inom rimlig tid skulle kuuna erhålla ordinarie befattning. Dessutom vore det slöseri med kvalificerad arbetskraft, då extra lantmätarna under alltför lång tid skulle sysselsättas med fältarbe— ten. Lantmäteristyrelsen förordnade för närvarande tekniska biträden hos distriktslantmätarna i enlighet med bestämmelserna i gällande lant- mäteriinstruktion. Många av de tekniska biträden, vilka från början ut— bildat sig för annan verksamhet, hade efter 10—15 års arbete inom en så speciell gren, som lantmäteriet obestridligen vore, svårt att upptaga kon— kurrensen på. ett annat område för att där skapa sig framtid och tryggad ålderdom.

Det sätt, på vilket de tekniska biträdena rekryterades, och den olikartade utbildning de ägde, kunde emellertid icke sägas fylla anspråken på en lämpligt och ändamålsenligt sammansatt kår, avsedd att fylla behovet av lägre funktionärer. En utbildningskurs för tekniska biträden finge därför anses nödvändig, och borde lantmäteristyrelsen närmare utforma läropla— ner och fordringar för denna kurs. Utbildningen kunde även tänkas komp— letterad med en andra kurs efter exempelvis två års tjänstgöring såsom extra tekniskt biträde. Dessa kurser borde vara avgiftsfria och vardera icke taga längre tid än två månader.

Tekniska biträden borde konstitueras till ett antal, motsvarande stadig— varande behov av arbetskraft, samt borde dessutom, när så behövdes, extra befattningshavare förordnas.

Distriktslantmätare och extra lantmätare åtnjöte dels lön av statsverket, dels gottgörelse av sakägare enligt taxa för i tjänsten utförda arbeten. Tek— niska biträden vore däremot distriktslantmätarnas enskilda biträden och avlönades av distriktslantmätarna. Emellertid hade Kungl. Maj:t bemyn— digat lantmäteristyrelsen att antaga och hos distriktslantmätare anställa tekniska biträden med en sammanlagd anställningstid av högst 500 må- nader för år med rätt för dylikt biträde att av statsmedel åtnjuta rese— och traktamentsersättningar. Tekniskt biträde hos lantmätare vore enligt gällande bestämmelser att hänföra till rese— och traktamentsklass III E, och gällde för tekniska biträden tillämpliga delar av resereglementet för lantmätare. Antalet av lantmäteristyrelsen under år 1928 förordnade tek— niska biträden utgjorde 104 stycken, varför deras förordnande med rätt att

• Sida 45
•  Original

åtnjuta rese- och.traktamentsersättning av statsmedel i medeltal endast kunde bliva 5 månader per arbetsår och biträde. Under den övriga delen av året åtnjöte således biträdet ej någon ersättning för resor och uppehälle å förrättningsställena i de fall, där principalen ej bestrede resekostnaderna.

Emedan de tekniska biträdena vore att betrakta såsom hos distriktslant— mätarna enskilt anställda samt av distriktslantmätarna avlönades, komme biträdena icke i åtnjutande av för motsvarande befattningshavare inom andra statliga verk tillkommande statspension. Ej heller finge de tekniska biträdena åtnjuta semester utan att därvid helt gå miste om all inkomst. Ett tekniskt biträde finge i regel under hela sin tjänstetid utföra fältmät- ningar, vilka vore fysiskt krävande, varför ett tekniskt biträde ej gärna kunde med ekonomiskt och tekniskt gott resultat utföra mätningsarbe— ten längre än till 50 a 55 år, då dessa arbeten krävde en fysisk spänstighet, som mera sällan kunde påräknas vid högre ålder. Dock torde de tekniska biträdena kunna beredas lämplig tjänstgöring å länens lantmäterikontor, eventuellt efter dispens såsom assistenter, från den tid, då de icke lämplia gen kunde sysselsättas med fältmätningsuppgifter, intill dess de uppnådde. pensionsålder, vilken lämpligen borde vara. samma som för lantmätare d. v. s. 65 år.

De tekniska biträdena föreslå i sin framställning två alternativ till löne— stat.

Enligt det ena alternativet skulle ordinarie befattningshavare äga åt— njuta avlöning enligt de i Kungl. Maj:ts avlöningsreglemente den 22 juni 1921 (nr 451) för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, givna föreskrifter och un- der de i detsamma stadgade Villkor. Ordinarie biträde skulle hänföras till i detta reglementes löneplan upptagna avdelning B och lönegrad 15. För— utom dessa löneförmåner skulle utgå dyrtidstillägg i enlighet med bestäm— melserna i Kungl. Maj:ts kungörelse den 15 juni 1923 (nr 265) med allmän— na grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst samt rese— och traktamentsersättning i enlighet med gällande resereglemente samt resereglementet för lantmätare. Tekniskt biträde skulle hänföras till rese— och traktamentsklass II E.

Enligt det andra alternativet skulle ordinarie tekniskt biträde hänföras till avlöningsreglementets avdelning B, lönegrad 4, varjämte dyrtidstillägg samt särskilt tillskott till dyrtidstillägg borde utgå i likhet med för lant- mätare. Det belopp, på vilket tillskott till dyrtidstillägg på grund av in— komster av arbete enligt gällande lantmäteritaxa skulle utgå, borde beräk- nas till 3000 kronor för år. Dessutom skulle till tekniska biträden utgå rese— och traktamentsersättning enligt gällande resereglementen.

Om det första alternativet tillämpades, skulle tekniska biträdets princi— pal till statsverket ersätta ett belopp, som motsvarade skillnaden mellan den statsavlöning, tekniska biträdet skulle erhålla i de ifrågasatta bägge fallen. Komme däremot bestämmelserna enligt det andra alternativet att tillämpas, borde tekniska biträdet även åtnjuta avlöning enligt särskild uppgörelse med principalen, och kunde sådan avlöning antingen utgå efter visst fixerat belopp eller efter viss procent av det arvode, förrättningsman ägde uppbära för de förättningsåtgärder, biträdet utförde.

Det föreslås, att tekniskt biträde, som före tillträde av ordinarie Ibe— fattning innehaft förordnande längre tid än tre år, borde få tillgodo- räkna sig förut använd tid vid beräknande av honom tillkommande ålderstillägg.

• Sida 46
•  Original

Info'rdfade utlåtanden .

Extra tekniskt biträde skulle få åtnjuta avlöningsförmåner från extra anslag, ställt till lantmäteristyrelsens förfogande, och borde denna avlö— ning lämpligen uppgå till en tredjedel av den lön, tekniskt biträde i lägsta åldersklassen uppbure, jämte rese- och traktamentsersättning efter rese— och traktamentsklass II E.

Uti skrivelse den 9 nästlidne januari har lantmäteristyrelsen anmodat rikets överlantmätare att, efter inhämtande, i den mån vederbörande överlantmätare så funne lämpligt, av yttranden från länets distrikts- lantmätare, till styrelsen inkomma med utlåtande rörande den av de tek— niska biträdena sålunda gjorda framställningen. Uti hit inkomna svar, vilka bifogas, hava överlantmätarna i huvudsak anfört följande.

Överlantmätaren i Stockholms län: Frågan om de tekniska biträdenas överförande till statlig kår kunde ännu icke göras till föremål för slut— ligt avgörande, och den gjorda framställningen borde alltså icke föran— leda ytterligare åtgärder. Dels saknades nämligen tillräcklig erfaren- het om den nya jorddelningslagens verkningar i fråga om behovet av dy- lika biträden, dels borde nu föreliggande fråga under alla förhållanden lösas först i sammanhang med frågan om extra lantmätarnas ställning inom kåren. Det behov, som möjligen kunde ifrågasättas i nu förevaran- de hänseende, vore icke några nya tjänstemän inom kåren utan mera kvalificerade hantlangare, vilka med skicklighet och rutin kunde utföra en del mätningsarbeten. De tekniska biträdenas anställande å lantmä— terikontor vid tekniska granskningsgöromål eller såsom assistenter av— styrktes. Möjligen skulle anställning kunna beredas dem för utförande av vissa nu åt kvinnliga biträden eller vaktmästare anförtrodde. göro- mål, vilket dock alldeles säkert skulle bliva oekonomiskt för statsverket.

Överlantmäta'ren i Uppsala län: Man kunde ifrågasätta nödvändighe— ten av att organisera de tekniska biträdena statligt allenast av den an— ledning, att vissa lantmäteriarbeten kunna utföras av sådana biträden, eller därför, att ett stort, under senare åren tämligen konstant behov av dylika biträden förelegat. Emellertid vore lämpligt, att de tekniska bi- trädena erhölls sjukhjälp av statsmedel samt pensionering efter visst an- tal tjänstgöringsår, varigenom deras ställning bleve fullt betryggad. Tanken på statsavlöning måste avvisas, däremot vore semesterbidrag en icke obillig fordran. Någon särskild utbildningskurs eller fordran på av— lagd realskoleexamen för biträdena borde icke ifrågasättas, då folkskole- underbyggnad vore fullt tillräcklig. Tekniska biträdens uppflyttning i rese- och traktamentsklass II E vore lämpligt. Däremot avstyrktes de— ras anställning å lantmäterikontor.

Överlantmätaren % Södermanlands län: De tekniska biträdena borde icke äga större utbildning, än som för fältarbetet vore behövligt. Biträ- denas förslag angående anställning å lantmäterikontor för gransknings— arbeten kunde ej förordas. Däremot vore äldre tekniska biträden lämp- liga som kanslibiträden och kontorsbiträden, men vore sådana tjänster för få för att räcka till reträttplatser för alla tekniska biträden. Redan det nu rådande avlöningssystemet innebure i många fall en ekonomisk uppoffring av vederbörande lantmätare, som använde tekniskt biträde; de framställda löneanspråken vore därför för höga, kanslibiträdesin-' komst vore tillfyllest. Som första organisation-storm förordades statliga arvoden och en på frivilliga avgifter grundad pensionsförsäkring samt

• Sida 47
•  Original

utvidgad rätt till rese— och traktamentsersättning. I eventuellt fastare organisation borde högst 50 tekniska biträden ingå.

Överlantmätmren i. Östergötlands län: Utredning angående behovet av och möjligheterna för en ökning av antalet extra lantmätare erfordra— des, innan bestämd ståndpunkt tages till förslaget om en fast statlig or- ganisation för de tekniska biträdena, vilka biträden i regel icke med fördel kunde användas till andra göromål än sådana av rent teknisk art. Även om en ökning av antalet extra lantmätare skulle ske komme ett visst be— hov av tekniska biträden att kvarstå, varför i rimlig mån en för- bättrad ställning borde beredas dessa biträden, dock endast genom pro— visoriska bestämmelser, vilka skulle gälla de ekonomiska spörsmålen samt eventuellt kompetensfordringar. Vidare vore rättvist, att tekniska biträden bereddes tillskott till dyrtidstillägg av statsmedel, och vore in— tet att erinra mot, att eventuellt särskilda arvoden bereddes tekniska bi- träden i likhet med extra lantmätarna. Ett trängande behov vore, att nu förefintlig inskränkning ifråga om tiden, varunder tekniska biträden ägde rätt till reseersättning, bortfölle.

Överlantmätaren % Jönköpings län: Förslaget att anställa tekniska bi— träden å lantmäterikontoren, vare sig som kanslibiträden eller assistenter, avstyrkes. De tekniska. biträdenas framställning borde icke föranleda någon åtgärd. På grund av arten av de göromål, nämligen fältarbeten, som utfördes av dessa biträden, vore bäst med fortgående förnyelse av uppsättningen biträden av detta slag, så att de icke bleve kvar vid lant- mäteriet efter uppnådda exempelvis 45 år.

Överlantmätaren i Kronobergs län.- Åtgärder för beredande åt de tek— niska biträdena av en "bättre ställning än de nu innehade, tillstyrktes; det andra alternativet i deras förslag till lönebestämmmelser förordades. Högst 50—60 tekniska biträden borde anställas. Väsentliga nackdelar vore förenade med nu gällande inskränkning beträffande den tid, var- under reseersättning utginge till biträden.

Önerlantmätaren i Kalmar län: De tekniska biträdena borde endast förekomma såsom arbetshjälp vid avlastandet av tillfälliga arbetsanhop— ningar. Dessa biträden, vilka liksom lantmätarnas rit- och skrivbiträden vore vederbörandes enskilda biträden, vore icke sämre ställda än annan privatanställd personal; statsverket hade gjort tillfyllest genom att i de flesta fall utbetala rese- och traktamentsersättning till biträdena.

Överlantmätmen i Gotlands län: Det vore önskvärt med statlig orga— nisation av tekniska biträden, varigenom dessa biträden kunde åläggas ansvar för utförda arbeten. Erforderliga kunskaper borde lämpligast bi— bringas biträdena genom särskild undervisningskurs, varvid färdighet av praktisk art vore undervisningens väsentliga mål. Vad beträffade användandet av tekniska biträden å lantmäterikontor, borde en viss för— siktighet iakttagas. Måhända skulle en början kunna göras med tjänst— göring- under semester för kanslibiträden.

Överlantmätaren i Blekinge län: Behovet av tekniska biträden vore uppenbart. I främsta rummet borde en viss mindre pension beredas dy—- lika biträden efter 60 levnads— och 35 tjänsteår. Utbildning av biträden borde ske vid av lantmäteristyrelsen anordnad lärokurs. Beträffande avlöningar av statsmedel borde tekniska biträden jämställas med lant— bruksingenjörernas assistenter, vilka för närvarande av statsverket åt— njöte ett belopp av 75—125 kronor per månad. Någon ändring beträffan— de rese— och traktamentsersättning vore ej behövlig.

• Sida 48
•  Original

Överlantmätaren i Kristimwtads län.-"Framställningens syftemål vore »ur alla synpunkter behjärtansvärd», men ökad utbildning och ökat an- svar för de tekniska biträdena erfordrades. Vidare förordades utred— ning rörande behovet av ökat antal lantmäteridistrikt samt fackutbildadt personal i övrigt och i samband därmed jämväl utredning av frågan onr- de tekniska biträdenas utbildning och tjänsteställning. Med hela denna utredning borde emellertid anstå, tills den nya jorddelningslagstiftningen tillämpats någ1a år.

Överlantmätaren ?". Malmöhus län: De tekniska biträdenas ställning på ordinarie stat skulle medföra vissa fördelar för det allmänna därigenom att man då finge vissa garantier för tekniska biträdets ansvarighet för av honom verkställda arbeten. Frågan vore dock för tidigt väckt och borde ej lösas fristående utan endast i samband med hela frågan om lant— mäteriets verksamhetsområde och framtida organisation; äldre extra lantmätare borde framför tekniska biträden komma åt ordinarie stat.

Överlantmätaren ?? Hallands län: »Om också utvecklingen-visat, att bi— träden med lägre kvalifikationer kunna med fördel användas inom lant— mäteriväsendet, är därmed emellertid icke sagt, att dylika biträden'böra vinna statsanställning. >> Tekniska biträden måste i likhet med lantmä-' tarnas kontorsperonal anses som dist1iktslantmäta1nas enskilda biträdes— personal och borde alltså helt och hållet avlönas av dessa.

Överlantmätaren i Götebmgs och Bohus län: Syftemålet att ernå säk— rare ställning förtjänade allt avseende, så mycket mera som behov av tekniska biträden säkerligen komme att alltjämt finna-s, antagligen i ökad utsträckning. Mycket skulle vinnas, om tekniska biträden inran- gerades bland extra ordinarie tjänstemän med lön, motsvarande lönegrad B 4 och därjämte ersättning för arbete enligt avtal med principalen. De tekniska biträdenas framställning vilken »vore något färgad av den över— kvalifikation, som enligt mitt förmenande finnes hos en stor del av nu— varande tekniska biträden», vore alldeles för anspråksfull, men om den skulle beaktas, vore det senare -fö1slaget till lönestat antagligast.

Överlantmätaren ?? Älvsborgs län: Det vore vanskligt att efter endast ett års tillämpning av den nya jorddelningslagen bedöma framtida ar- betsmängd, varföi frågan vore för tidigt väckt och för närvarande icke borde föranleda till någon åtgärd.

Överlantmätaren ?? Skaraborgs län. Det v01e till fullo konstaterat, att lantmäterikårens nuvarande numerär vore för liten för tillgodoseende av det förefintliga behovet av arbetskrafter, och att någon ändring i detta hänseende näppeligen torde vara att för framtiden emotse, varför allt fortfarande tekniska biträden komme att erfordras. Det vore emel— lertid överdrivet att de tekniska biträdena skulle behöva pensioneras vid 50—55 års ålder. »Det finnes distrikt, som äro så små, att de endast be— reda innehavaren själv sysselsättning. Denne måste med eller mot sin vilja finna sig i att utföra inom distriktet förekommande mätningsar— beten ända till dess han vid 65 års ålder avgår med pen-sion.» Utom i en- staka fall skulle de tekniska biträdena icke kunna utföra så kvalificerat arbete, som ålåge assistent. Möjlig-en kunde de tjänstgöra såsom kansli-f biträden. I fråga om biträdenas förkunskaper borde minst fullständig realskoleexam—en fordras jämte viss större kunskap i matematik. Sär— skild utbildningskurs därutöver vor-e erforderlig. På'ena eller andra sät- tet "borde de tekniska biträdenas ställning tryggas, och borde de avlöé ningsförmåner, lantbruksingenjörernas assistenter åtnjöte, lämpligen

• Sida 49
•  Original

tjäna till föredöme. Det framställda förslaget kunde emellertid ej god— kännas på grund av däri förekommande överdrivna fordringar. Överlantmätaren i Värmlands län: Behovet av tekniska biträden syn— tes bliva stadigvarande, varför biträdenas önskan att vinna en tryggare ställning borde beaktas. Däremot vore helt uteslutet, att tekniskt biträde skulle kunna erhålla tjänstgöring såsom assistent. Dessutom vore det först nämnda alternativet i förslaget till lönestat oanvändbart. Överlantmätaren i Örebro län: Det vore nödvändigt med tekniska bi- träden såväl nu som under säkerligen lång tid framåt, även om man finge räkna med en så småningom skeende minskning i antalet biträden; det torde vara ofrånkomligt, att förbättring skedde av biträdenas för närva- rande vanskliga ställning. Tekniskt biträde torde kunna erhålla anställ- ning såsom biträde å lantmäterikontor, men ej såsom assistent. Överlantmätaren i Västmanlands län: De tekniska biträdena utgjorde ett nödvändigt tillskott av arbetskraft inom lantmäterikåren, och under sådana förhållanden kunde ej något vara att erinra emot, att lämpligt antal dylika biträden bereddes en tryggare ställning. Sedan kunde ba- nan Väntas locka väl kvalificerade aspiranter, och torde de komma att vinnlägga sig om egen förkovran. Några särskilda utbildningskurser syntes icke erforderliga, utan torde vara tillräckligt, om utbildningen grundades på inhämtande av kunskaper och färdighet under och genom praktik, varefter såsom nu prövning inför överlantmätar-en skulle följa. Det syntes möjligt att placera de tekniska biträdena såsom kansli- eller kontorsbiträden, dock efter prövning av vederbörandes kvalifikationer för speciellt detta slag av arbete. Att tekniskt biträde skulle kunna vin— na anställning såsom assistent vore däremot ej möjligt. Fast anställ- ning åt tekniska biträden skulle kunna beredas ett femtiotal biträden. Vad anginge löneförslaget vore det första löneförslaget icke genomför— bart, utan vore mera lämpligt med ett antal fasta arvoden samt ersätt-- ning för utfört arbete enligt avtal med principalen, allt i likhet med vad nu är förhållandet med extra lantmätarna. En sådan anordning torde emellertid kräva särskilda bestämmelser angående rätt till pension. Överlantmätaren ?? Kopparbergs län: Behovet av arbetskrafter utöver examinerade lantmätare kunde icke längre betecknas såsom tillfälligt ävensom att åtskilligt lantmäteriarbete vore av den art, att det väl kun- de utföras av icke examinerad arbetskraft. Användningen inom länet av tekniska biträden hade givit gott resultat beträffande såväl biträden med teoretisk underbyggnad som sådana, vilka utan annan underbygg— nad än folkskola börjat såsom hantlangare. Vid beredande av bättre eko— nomisk ställning åt de tekniska biträdena borde iakttagas, att icke tvenne klasser lantmätare bildades, en högre och en lägre, utan borde de tekniska biträdena även för framtiden bliva vad de vore avsedda till eller biträ— den åt distriktslantmätarna för utförande av vissa rent tekniska arbeten under principalens ledning. Utbildningen borde, utan några särskilda fordringar på realskoleexamen eller dylikt, främst inriktas på praktisk erfarenhet, och borde inträde vid eventuell teoretisk kurs vinnas först efter fem års praktik och därvid vunnet vitsord om lämplighet i alla hän- seenden. Det av de tekniska biträdena föreslagna sättet för rekrytering och utbildning syntes icke vara synnerligen lyckligt; bättre vore säker— ligen det nuvarande systemet, kompletterat genom visst antal, förslags—- vis 50, ordinarie tjänster och särskild utbildningskurs endast för aspi- ranter till dylik ordinarie tjänst. Tveksam vore tekniska biträdens 4 — 312559.

• Sida 50
•  Original

50 lämplighet att tjänstgöra å lantmäterikontor; i varje fall måste avvisas tanken på assistenttjänst för dem.

Överlantmätaren i Gäfuelborgs län: Kravet på fastare organisation och ställning för tekniska biträden syntes i viss mån berättigat, emedan des- sa biträden även framdeles vore nödvändiga. Rese- och traktamentser— sättning till de tekniska biträdena borde utgå utan nu gällande inskränk- ning i fråga om anställningstid. Ifrågasatt organisation för de tekniska biträdena eller inrättande av ordinarie tjänster för desamma kunde ej bedömas för sig utan först i samband med tillgodoseende av behovet i dess helhet av arbetskrafter å lantmäteridistrikten. Vad förslaget att bereda de tekniska biträdena kontorstjänst anginge, så borde för biträ— destjänst på lantmäterikontoren huvudsakligen användas kvinnlig ar— betskraft, och borde anställande av tekniska biträden såsom assistenter ej ifrågakomma. Förslagets genomförande vore varken lämpligt eller möjligt; däremot borde ett fåtal äldre tekniska biträden med större kvali— fikationer få sin tjänstgöring ordnad på liknande sätt som extra lantmä— tarnas eller uppföras på ordinarie stat, och torde sådana tekniska biträ- dens kompetens kunna ökas genom tjänstgöring och teoretiska kurser, som ansåges påkallade.

Överlantmätaren i Västernorrlands län och länets lantmätare hava vid sammanträde dryftat de tekniska biträdenas framställning samt framhålla: Den omständigheten, att ett visst behov funnes för överläm— nande av det mera mekaniska arbetet åt tekniska biträden, borde ej för- anleda till skapandet av en kår upp till 100 personer, detta skulle säker— ligen ej heller komma att vara till gagn för vare sig jordägaren eller lantmäteriet och lantmätarna. Däremot vore det behjärtansvärt, att tek- niska biträden finge skälig pension, men torde frågan härom lämpligen kunna lösas från fall till fall; att göra de tekniska biträdena till ordi- narie tjänstemän avstyrkes. För erhållande av förordnande såsom dy- likt biträde borde ej erfordras större kompetens än realskoleexamen eller motsvarande; befattningen såsom assistent vore så pass krävande, att endast lantmätare kunde tillfyllest sköta densamma. Önskvärt vore, att alla tekniska biträden erhölle rese- och traktamentsersättning. En för— bättring av lantmäterikårens nuvarande organisation skulle utan några avsevärda kostnad-er kunna bäst åstadkommas genom tillskapandet av en ordinarie ställning för de äldre extra lantmätarna.

Överlantmätaren i Jämtlands län: Såsom tekniska biträden borde an- vändas sådana personer -— gärna av högre kvalifikation såsom ingenjö- rer,- jägmästare, studenter m. fl. _ som under sommaren vore lediga från sin egentliga sysselsättning. På det sättet bleve dessa biträden tillfälliga och tagna bland yngre, fysiskt spänstiga personer. De göromål, som finge uppdragas åt tekniska biträden, vore av sådan enklare beskaffen— het, att lämpliga personer kunde lära sig dem och bli rutinerade på myc- ket kort tid, och vore särskilda av lantmäteristyrelsen anordnade kurser för tekniska biträden därför onödiga. Förslaget om dispens för tekniskt biträde att bliva assistent avstyrktes; dylika biträden vore ej heller i övrigt lämpliga för tjänstgöring på lantmäterikontoren. Möjligen skulle plats kunna beredas dem såsom vaktmästare under vintern eller då ål- dern gjort dem olämpliga för fältarbeten. Den föreslagna avlöningssta— ten vore orimlig, och biträdenas framställning borde icke i vidare mån föranleda åtgärd, än att tekniska biträdena så vitt möjligt borde komma till användning såsom vaktmästare vid lantmäterikontor.

• Sida 51
•  Original

Över—lantmätaren i Västerbottens län: Tekniska biträden finge anse—s så" som tillfällig arbetskraft; den erfarenhet, som hittills vunnits angående behovet av dessa biträden, utgjorde icke tillräckligt underlag för an— tagandet, att tekniska biträden skulle erfordras permanent och höra or— ganiseras såsom en ordinarie kår; behovet av dessa biträden borde fort- farande fyllas med tillfälliga förordnanden. Däremot framhålles att ökning i antalet extra lantmätare säkerligen komm-e att erfordras och att det borde tagas under övervägande, huruvida icke i första hand ordi- narie befattningar för extra lantmätare borde inrätta-s.

Överlantmätaren i Norrbottens län: De tekniska biträdena komme att fortfarande vara erforderliga inom lantmäteriet; deras ställning vore mindre väl ordnad. Emellertid vore de enda berättigade och önskvärda de tekniska biträden, vilka utan föregående dyrbar teoretisk utbildning skaffat sig vana i utförandet av enklare göromål, och borde med hänsyn härtill deras blivande löneförmåner bedömas. Förslaget innebure för— måner, vilka ej ens tillerkänts extra lantmätarna och antagligen ej hel— ler komme att tillerkännas dessa. Tekniska biträdens anställning å lant— mäterikontor borde icke under några förhållanden ifrågakomma. De för— bättringar i biträdenas ställning, som kunde tänkas ifrågakomma. vore. dels att tekniskt biträde, som en längre tid tjänstgjort hos lantmätare, kunde vid viss ålder erhålla en årlig pension av statsmedel, dels att alla anställda biträden skulle erhålla rätt till rese— och traktamentsersättning av statsmedel enligt klass III E.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har ungefär en tredje— del av överlantmätarna ställt sig helt avvisande till den av de tekniska biträdena gjorda framställningen. Två överlantmätare finna framställ— ningen beaktansvärd men anse frågan vara för tidigt väckt. De övriga överlantmätarna anse en förbättrad ställning för biträdena vara av be— hovet påkallad, men finna däremot det i framställningen ifrågasatta sät— tet därför eller i övrigt föreslagna avlöningsvillkor i ena eller andra hänseendet icke kunna förordas.

Då nu lantmäteristyrelsen går att avgiva eget yttrande, vill styrelsen framhålla att saken bör i första hand ses ur synpunkten huruvida de tek— niska biträdenas bibehållande allt fortfarande kan anses vara för lant— mäteriarbetenas utförande behövligt samt eljest ur allmän synpunkt önskvärt. .

Med denna utgångspunkt torde till frågans belysande först böra läm— nas en översikt över lantmäteriarbetenas nuvarande omfattning samt över de faktorer, som kunna anses för framtiden inverka i ena eller andra riktningen på arbetsbörd-ans storlek.

Lantmäteriverksamhetens omfattning från och med år 1921, framgår av efterföljande tablå, utvisande antalet avslutade förrättningar samt de arvoden, som härför utgått:

Lantmäteri- styre/sens yttrande.

Lantmäteri- arbetande omfattning.

• Sida 52
•  Original

Avslutade förrättningar och uppdrag

I

& Ä ,. ; Verkställda efter Verkställda utan Summa

' förordnande förordnande antal | arvode i kr. antal | arvode i kr. antal | arvode i kr.

1921 ........................... 4 978 971315 9183 321408 14161 1 292 723 1922 ........................... 5 497 1 232 109 11 008 381581 16 505 1 613 690 1923 ........................... 5 400 1 583 662 12 430 443 848 17 830 2 027 5l0 1924 ........................... 5108 1 391717 11153 429 446 16 261 1821163 1925 5 447 1 336 766 11 969 495 083 17 419 1 831 849 1926 .. .. 6 185 1 257 895 12 306 533 041 18 491 1 790 936 1927 .. 6 513 1 308 883 12 821 555 000 19 334 1 863 883 1 1928 ........................... — , —— —— _ —.— 1 16 016 1 1 551961 :

Uti dessa uppgifter ingå emellertid ej vare sig förrättningar, vilka ej helt fullföljts utan inställts, sedan handläggning skett i större eller mindre utsträckning, eller förrättningar, vilka återkallats, innan någon hand- läggning förekommit. Vid det förra slaget av förrättningar hava dock åtgärder alltid förekommit. som krävt visst arbete och tid. Ehuru siff- rorna således visa lägre än det verkligen utförda arbetet, torde dock i detta sammanhang härifrån kunna bortses.

Av ovanstående tablå synes, att förrättningarnas antal i stort sett ökats, och gäller detta förrättningar, som verkställts både med och utan förordnande.

Emellertid hava under år 1928 avslutats färre förrättningar än under de närmast föregående åren. Förhållandet förklaras därav, att år 1928 är det första är, varunder den nya jorddelningslagen varit i tillämpning, och att, innan tillräcklig erfarenhet och rutin vunnits i fråga om lagens tolkning och de nya bestämmelsernas tillämpning, handläggningen av förekommande förrättningar krävt längre tid än tillförene och även än vad framdeles kan beräknas komma att ske. Ävenså måste givetvis det noggrannare förfaringssättet beträffande avstyckningar medföra ökning i arbete och tidsåtgång för dessa förrättningar, jämfört med vad förut varit fallet i fråga om jordavsöndringarna.

Den lämnade statistiken blir emellertid ej full-ständig, därest densam- ma ej kombineras med en upplysning om balanserade förrättningar. I denna del må hänvisas till efterföljande tablå:

Antal förrättningar & Ä r lääänge Ej Summa * avslutade handlagda balanserade

1921 ............................. 3 499 3 834 7 333 ! 1922 .............................. 3 350 3 186 6 535 i 1923 3110 2866 5976 ; 1924 2 942 3 015 5 957 1925 .............................. 2 815 3 079 5 894 | 1926 ............................. 2 750 3 884 6 634 ! 1927 .............................. 2 871 3 498 6 369 » 1928 .............................. 4 435 4 785 9 220

¹ Med hänsyn till den med 1928 års ingång ikrafttrådda nya jorddelningslagen är det omöjligt att för de båda grupperna förrättningar med och utan förordnande erhålla jäm- förbara siffror för tiden före och efter 1 januari 1928. För 1928 utföras därför endast slutsiffrorna.

• Sida 53
•  Original

Bland balanserade förrättningar hava ej kunnat för åren 1921—1927 medtagas förrättningar eller uppdrag utan förordnande, enär statistiska uppgifter häröver ej finnas tillgängliga. Detta gör att den under dessa år förefintliga arbetsbalan-sen är något större, än vad som framgår av ovanstående uppgifter.

År 1928 Visar en avsevärd höjning av antalet såväl påbörjade men icke avslutade som icke handlagda förrättningar. Emellertid är även att märka den förskjutning, som under året genom avsöndringsförfarandets utbytande mot avstyckningsinstitutet skett mellan förrättningar med och utan förordnande. Även om ökningen således delvis är skenbar, kan dock i allt fall av tabellen utläsas, att antalet balanserade förrättningar vid sagda års utgång ökats. Detta sammanhänger delvis med vad för- ut angående verksamheten för sagda år anförts.

En jämförelse mellan de båda tablåerna ovan giver vid handen, att an- talet under året avslutade förrättningar tillsammans med till följande år balanserade varit i stort sett i ständigt stigande. Sålunda var arbets— tillgången, såvitt av antalet förrättningar kan bedömas, under åren 1921—1928 respektive 21494, 23 040, 23 806, 22 218, 23 313, 25125, 25 703 och 25 236 förrättningar.

Att lantmäteriförrättningarna sålunda ökat i antal sammanhänger i främsta rummet med egnahemsbildningens utveckling inom landet. Många andra faktorer hava emellertid medverkat.

Två av dessa kunna anses vara av en mera tillfällig art. Lantmäteri— styrelsen åsyftar härvidlag dels de enligt lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderätt-shavare att inlösa under nyttjanderätt upp- låtet område företagna inlösenförrättningar, dels ock de försäljningar och avstyckningar av bolags arrendegårdar, som föranletts av arrende- lag-stiftningen av den 27 juni 1927. Givetvis bör för framtiden räknas med en minskning av antalet av dessa båda grupper förrättningar, men det torde därför icke vara berättigat räkna med en minskning av totala antalet eller omfattningen av 1antmäteriförrättningarna. Dels torde rå- gångs- och gränsregleringar av olika slag få en ökad betydelse, dels är det med visshet att förvänta, att den nya jorddelningslagens bestämmel- ser om förbud mot avstyckning i vissa fall från sämjedelade fastigheter komma att medföra en ökning av de sekundära skiftenas antal. Sannolikt torde därjämte jorddelningslagens underlättande av omskiften komma att föranleda en ökning av dessa förrättningar, en ökning som kan förvän- tas även av den genom sämjedelningar vid arvfall och annorledes små- ningom ökade uppsplittringen av jord inom de redan skiftade byalagen.

Riktigast torde alltså vara att räkna med en för framtiden någorlunda konstant, närmast något sig ökande arbetsbörda med hänsyn till ant-a- let och omfattningen av lantmäteriförrättningar.

Därjämte har arbetet å de särskilda förrättningarna avsevärt ökats. En anledning härtill är det noggrannare förfaringssätt med avseende å fältarbetenas utförande, som kom i tillämpning på grund av föreskrif- terna i mätningsförordningen den 17 december 1920 och som föranlett, att fältarbetena kräva avsevärt mera tid än förut-. Vidare har emeller- tid den nya jorddelningslagen, med beaktande av dittills varande brist- fälligheter i avseende å förrättningars utredning och handläggning i övrigt, lämnat föreskrifter, som väl skapa bättre garantier för en full— ständig och redig handläggning av jorddelningsfrågor — särskilt må här erinras om de formlösa och i Så. stor utsträckning bristfälliga avsönd—

• Sida 54
•  Original

Lantmäteri- personalens storlek.

ringarnas ersättande med verkliga avstyckningsförrättningar — men som givetvis också göra arbetet mera tidsödande.

» Härtill kommer att å lantmäterikontoren lagts väsentligen ökad ar— betsbörda, varför även extra lantmätare i större utsträckning än förut måst avdelas till tjänstgöring å desamma. '

Att, på sätt vissa överlantmätare förutsatt, det om ett eller annat år skulle vara lättare att erhålla en överblick över frågan om lantmäteri— förrättningarnas antal och omfattning samt arbetsbördans storlek torde knappast vara riktigt. Frågan är nämligen ytterst beroende av det eko— nomiSka livets utveckling, av statsmakternas lagstiftningsåtgärder och av andra liknande faktorer, vilka tid efter annan växla, och vilka aldrig erhålla någon en gång för alla slutgiltig lösning. 1 sistnämnda hänse- ende må exempelvis här erinras, att nya mätningsmetoder tid efter an- nan komma i tillämpning; samtidigt som anspråken på noggrannhet. växt med jordens ökade värde, ökas också ansträngningarna att finna arbetsbesparande instrument m. m. Frågan blir ej lättare om den un— danskjutes. Nya spörsmål av olika slag komma alltjämt att växa upp, vilkas utveckling och lösning kunna synas innebära nya ovisshetsmo— ment. På dylikt sätt kan frågan komma att undanskjutas till allvarligt men för den allmänhet, vars intressen det ytterst gäller. Riktigast synes därför vara att anpassa lantmäteriets organisation efter arbetets art och omfattning, sådana dessa faktorer för det närvande kunna bedömas, men att samtidigt tillse att organisationen om möjligt göres sådan, att den lätt kan jämkas både uppåt och nedåt. i den mån omständigheterna därtill föranleda.

Vid lantmäterikårens omorganisation ar 1920 togs i beaktande det öka— de arbete, som 1920 års mätningsförordning antogs komma att medföra. Det erforderliga antalet tjänstemän för den praktiska lantmäteriverksam— heten beräknades därvid till 300, eller 200 distriktslantmätare och 100 extra lantmätare, men detta antal ansågs redan då bliva tillräckligt en— dast under förutsättning, att för framtiden i större utsträckning än dit- tills, särskilt för en del enklare fältarbeten, kunde anlitas icke utexami— nerad personal eller personal med lägre utbildning. Denna utväg an- sågs jämväl bliva nödvändig att tillgripa för att kunna bibehålla en lämp- lig proportion mellan antalet ordinaric och extra ordinarie befattnings— havare inom kåren. Förhållandena hava ock utvecklat sig därhän, att lantmäteristyrelsen, trots att antalet extra lantmätare avsevärt ökats ut- över de i staten upptagna 100 stycken med statsarvoden och trots utnytt— jandet i största möjliga omfattning av förefintliga arbetskrafter inom kåren, nödgats anställa tekniska biträden till ett årligen ökat antal.

Lantmäteristyrelsen har för att utröna storleken av den biträdesperso— nal, som kommit till användning för lantmäteriverksamheten å distrik— ten, låtit verkställa särskild undersökning för åren 1921—1928, och har denna undersökning skett med ledning av utfärdade förordnanden och av vederbörande tjänstebiträden avgivna tjänstgöringsuppgifter.

Såsom ovan nämnts utgör antalet distriktslantmätare 199 stycken. För— utom dessa ordinarie distriktslantmätare eller för dem vikarierande extra lantmätare ha vid den praktiska verksamheten varit sysselsatta extra lantmätare dels med självständig verksamhet och dels såsom tjänstemed- hjälpare samt tekniska biträden i den omfattning, nedanstående tablå ut- v—isarzw '

• Sida 55
•  Original

Antal Antal Summa Ä r extrta. lant- tekniska antal | dljtåtktte; biträden biträden 11921 .............................. 59-7 , 17-1 76-8 i 1922 .............................. 58'4 ? 30-3 , 88-7 ; 1923 .............................. 63'3 ; 28-3 ; 92-1 ! 1924 .............................. 75-s i se.: » 108'4 ] 1925 ............................... 71-s i 40-3 .! 112-1 1 1926 .............................. ; 76'7 ] 43-7 & 120-; 11927 785» , 48'6 127-1 * 1928 .............................. * 63'(» 1 62%: 125-n

Antalet extra lantmätare och tekniska biträden är här angivet icke efter verkliga antalet personer, som varit sysselsatta, utan efter samman— lagda tiden för meddelade förordnanden, omräknad till hela tjänsteår, d. v. s. tolv månaders förordnanden för varje.

Av tablån synes, att antalet å. lantmäteridistrikten sysselsatta extra lantmätare i stort sett varit stigande till och med år 1927, då maximum uppnåddes med 78'5 stycken. Sistförflutna år visar en avsevärd minsk— ning i antalet extra lantmätare. Detta hänger närmast samman där— med, att framför allt genom den nya jorddelningslagens tillämpning ökade arbetsuppgifter tillförts lantmäterikontoren i länen i stor utsträck- ning, och att arbetet å dessa kontor därigenom och i övrigt ökats i sådan grad, att behovet av examinerade arbetskrafter därstädes synnerligen kraftigt stegrats. Lantmäteri-styrelsen har ock, särskilt under senare de- len av år 1927 samt under år 1928, sett sig nödsakad att, för att arbetet å lantmäterikontoren skulle kunna bedrivas på lämpligt sätt och med er- forderlig skyndsamhet, avdela extra lantmätare till tjänstgöring å kon- . toren i avsevärt ökad utsträckning. Detta återigen har givetvis gjort, att antalet extra lantmätare, som stått till buds för den praktiska verk— samheten, sjunkit. Tablån visar alltså icke samtliga extra lantmätarnas antal utan endast huru många som, utan att bekläda-s med vikariatsför- ordnanden å distriktslantmätartjänster, kunnat bibehållas vid verksam- heten å distrikten.

Även med avseende å de tekniska biträdena är tablån i viss mån miss— visande, beroende därpå att den sammanlagda tid, under vilken tekniska biträden må förordnas mot rätt till resekostnads- och traktamentsersätt— ning, av statsmakterna bestämts till 500 månader om året samt att distriktlantmätarna naturligen icke äro benägna att begära förordnan- den av tekniska biträden, till vilka de skulle hava att själva utbetala resekostnads— och traktamentsersättning. Så har dock, på sätt tabellen antyder, måst ske från och med år 1926 i jämförelsevis stor omfattning.

Med hänsyn till vad nu nämnts, har lantmäteristyrelsen, till belysan— de av frågan om den omfattning, i vilken extra arbetskrafter överhuvud taget kommit till användning inom lantmäteriet, ansett sig böra lämna även följande sammanställning, upptagande för ett vart av åren 1921—— 1928 dels samtliga såväl i lantmäteristyrelsen som å lantmäterikontoren och distrikten tjänstgörande amanuenser, assistenter och extra lantmä- tare, dels antalet av de personer, vilka innehaft förordnanden såsom tek- niska biträden.

• Sida 56
•  Original

Åtgärder

för arbete- kva/ternas ökning.

Antal Antal i . amanuenser, pel-go??” S amma ] ] A r assistenter som OF antal ' och extra ordnats Bå- ersoner i t lantmätare som tekniska P ] | biträden ] 125 52 177 120 79 199 126 51 177 125 60 185 ' 1 132 67 199 ] 137 80 217 ! 137 87 224 1 140 104 . 244

Till jämförelse må antecknas, att antalet personer, som varit anställ- da som tekniska biträden hos lantmätare under åren 1911—1919, utgjort i medeltal för år allenast 5 stycken.

Så snart det i och med statsmakternas beslut om den nya jorddelnings- lagen blev tydligt, att för lantmäteriet erfordrades ytterligare ökade ar— betskrafter, vidtog styrelsen därav påkallade åtgärder. Elevantagningen ökades i sådan omfattning, att när de under åren 1927—1929 antagna ele- verna hunnit genomgå stadgade utbildningskurser, de extra lantmätar- nas antal, utöver den avgång, som kommer att ske i anledning av vunna befordringar, kan antagas hava ökats med ytterligare 25 a 30.

För att allmänhetens berättigade krav på förrättningarnas skynd- samma. handläggning icke skulle åsidosättas, har emellertid lantmäteri- styrelsen, såsom redan nämnts, omedelbart måst fylla bristen på extra lantmätare genom ökad anställning av tekniska biträden. Så har i viss mån kunnat ske därigenom, att lantmäteristyrelsen under de senare åren förordnat tekniska biträden — förutom med rätt till resekostnads- och traktamentsersättning under medgivna 500 månader årligen — jämväl utan rätt till dylik reseersättning. Såsom synes har den tid, varunder tekniska biträden varit förordnade utan rätt till reseersättning, under sistförflutna året utgjort över 250 månader (62'6 )( 12 — 500). Därtill kommer att tekniska biträden i viss utsträckning varit sysselsatta hos lantmätare med förekommande kontorsarbeten, utan att förordnande så- som tekniskt biträde för dem utverkats hos styrelsen. Att sistnämnda tid varit av avsevärd omfattning framgår av det förhållande, att hit- tills under innevarande år — vilket är det första år, då förordnande för helt arbetsår, d. v. s. tolv månader meddelats tekniska biträden men samtidigt rätten till resekostnads- och traktamentsersättning i stället be— gränsats till viss del av året, så att den sammanlagda tid, varunder så— dan ersättning utginge, ej komme att överstiga 500 månader för landet i dess helhet — dylika biträden med full årlig tjänstgöring anställts under sammanlagt över 1100 månader, vartill komme några mera tillfälliga förordnanden.

Med avseende är frågan i vilken omfattning den ena eller den andra ar- ton av extra arbetskrafter kan och bör komma till användning, ligger i sakens natur, att de tekniska biträdena icke kunna ersätta de extra lant- mätarna men väl att ett tillräckligt antal av de senare kan göra tekniska biträden obehövliga. Närmast till hands kan därför synas ligga att verk- ställa en ytterligare utökning av antalet extra lantmätare utöver vad

• Sida 57
•  Original

som redan planerats och igångsatts. En sådan åtgärd måste emeller- tid vara ägnad att väcka betänkligheter. Därigenom skulle antalet extra ordinarie befattningshavare i förhållande till kårens ordinarie personal bliva alltför stort, vilken omständighet i sin ordning skulle medföra be- fogade anspråk på inrättandet av nya distriktslantmätartjänster med där- av följande väsentlig ökning av statens utgifter för lantmäteriet. Ändamålsenligare synes därför vara att tillgodose det ökade behovet av arbetskrafter genom att i den utsträckning, sådant låter sig göra, upp- draga rena detaljmätningar och andra enklare tekniska arbetsuppgifter åt mindre kvalificerade arbetskrafter, d. v. 5. att fortsätta på den hittills inslagna och av statsmakterna redan sanktionerade vägen med använd- ning av tekniska biträden. Givet är emellertid att, med hänsyn till lant- mäteriarbetenas med oli-ka år växlande omfattning i olika delar av lan— det, någon fullt rationellt genomförd arbetsfördelning icke kan åväga- bring , utan att i allt fall en betydande del av även enklare mätnings- arbeten böra utföras av distriktslantmätarna eller dessas tjänstmedhjäl— pare i den mån nämnda arbeten medhinnas jämte övriga tjänstegöromål.

Tidigare hava omnämnts de arbetsuppgifter, vilka enligt av lantmäteri- styrelsen fastställd arbetsordning må uppdragas åt de å lantmäteri- distrikt tjänstgörande tekniska biträdena. Någon anledning till ändra— de bestämmelser härutinnan har icke förekommit.

Innan lantmäteristyrelsen ingår på frågan i vad mån de tekniska bi- trädena kunna och böra beredas arbete jämväl å lantmäterikontoren, tor— de böra framläggas styrelsens synpunkter på frågan huruvida några krav på teoretisk bildning böra uppställas såsom villkor för de tekniska biträ- denas tjänstgöring å distrikten. Arbetet därstädes måste nämligen alltid bliva deras huvuduppgift, och utbildningen bör därför anpassas för det- samma.

Rörande de sedan längre eller kortare tid tjänstgörande biträdena har lantmäteristyrelsen, med ledning av hos styrelsen förd tjänstebok och från biträdena infordrade uppgifter, låtit verkställa följande, härvid så- som bilaga fogade sammanställning.

Av sammanställningen framgår att icke mindre än 28 eller omkring en tredjedel av samtliga biträden allenast genomgått folkskola och därefter endast i mindre omfattning erhållit annan teoretisk utbildning; 12 hava avlagt realskoleexamen och 23 genomgått teknisk elementarskola eller därmed jämförlig läroanstalt, 14 äro studenter och 19 hava jämästare-, forstmästare-, ingenjörs- eller agronomutbildning. Av sistnämnda antal äro 2 f. d. extra lantmätare, vilka under så lång tid varit ur tjänst inom lantmäteriet, att deras konstitutorial såsom extra lantmätare enligt av Eders Kungl. Maj:t därom meddelade föreskrifter skola anses förfalla. Till en början bör emellertid framhållas, att det i biträdeskåren förefint- liga starka inslag av personer, som blivit utbildade till och delvis även sysselsättas vid helt annan verksamhet, icke är att anse såsom en nor— mal företeelse, utan fastmera att tillskriva tillfälliga, mindre goda in- komst- och anställningsförhållanden inom de verksamhetsområden, för vilka vederbörande erhållit sin utbildning. Vad nu sagts torde i stort sett gälla jämväl de biträden, som avlagt studentexamen, och vilka till följd av låga konjunkturer på arbetsmarknaden i övrigt nödgats söka sin ut- komst såsom tekniska biträden. Någon framtid för här nämnda katego- rier kan i allt fall ifrågavarande bana icke erbjuda, och erfarenheten vi-

Tekniska biträdenas utbildning och arbete- uppgifter.

• Sida 58
•  Original

sar också, att dessa personer ofta mottagit ett uppdrag endast i avvak— tan på annan anställning. En dylik rekrytering av de tekniska biträdena. lärer därför i allmänhet ej heller vara att eftersträva. I händelse av änd— rade konjunkturer kan nämligen lantmäteriet plötsligen se sig berövat ar- betskrafter i sådan omfattning, att, innan nyrekrytering hinner ske, ar— betsresultatet blir till allmänhetens skada väsentligen minskat. Det stora antalet biträden med allenast folkskoleunderbyggnad torde visa, att till de mindre kvalificerade arbeten, varmed de tekniska biträdena böra sys- selsättas, mycket väl kan användas personer utan någon större teoretisk kunskap, och erfarenheten har ock givit vid handen, att huvudvikten i fråga om biträdenas utbildning bör ligga på den praktiska undervisning, som lantmätarna vid handläggning av förrättningar äro i tillfälle meddela bi- trädesaspiranterna. Givetvis är det ock av största betydelse, att biträ— dena besitta de personliga egenskaper och den läggning i övrigt, att de väl lämpa sig för de göromål, varom här är fråga, men prövningen av denna deras lämplighet för arbetet lärer bäst kunna ske av vederbörande lant— mätare vid det ifrågasatta biträdet-s praktiska utbildning. Lantmäteri- styrelsen håller ock före, att någon anledning att fordra särskild teoretisk utbildning eller examen för de tekniska biträdena eller att för dylika bi— träden anordna speciella ntbildningskurser för närvarande icke förelig- ger. Om således lenligt styrelsens mening praktisk utbildning hos lant- mätare av tekniska biträden är tillfyllest, kunna dock vissa närmare be- stämmelser bliva erforderliga i fråga om denna utbildning, särskilt då beträffande den tid, varunder aspirant skall hava att tjänstgöra, innan han kan ifrågasättas till erhållande av förordnande såsom tekniskt bi- träde. Berörda bestämmelser torde emellertid, i likhet .med vad för när— varande gäller, böra ankomma på lantmäteristyrelsen att meddela.

Därigenom att kraven på teoretisk utbildning för de tekniska biträdena kunna eftergivas, blir också möjligt att för en jämförelsevis måttlig kost— nad kunna erhålla praktiskt dugande och intresserade biträden, vilka i arbe- tet se sin verkliga uppgift. Med hänsyn till arbetets art kommer visserligen alltid en viss cirkulation till andra yrken att äga rum; förhållandet blir dock ett väsentligen annat, än om de tekniska biträdena från början anse sin arbetsuppgift såsom rent tillfällig i avbidan på annan anställning.

Någon anledning finnes ej heller att av de tekniska biträdena fordra sär— skild teoretisk utbildning allenast för att göra dem mera lämpade till tjänstgöring å lantmäterikontoren i de fall, när biträdena av hälsoskäl eller ålder ej längre skulle kunna tjänstgöra å distrikten. Visserligen blir deras användbarhet å kontoren i någon mån minskad, och några verk- liga assistentgöromål kunna givetvis ej åt dem uppdragas. Men det jäm- förelsevis begränsade antal tekniska biträden, för vilka kontorstjänstgö— ring skulle ifrågakomma, kan i allt fall väl beredas sysselsättning med biträde vid skötseln av kontorens arkiv, diarieföring, enklare kontrollräk— ningar, rit- och skrivarbeten samt vaktmästargöromål. Givet är att arten av de uppdrag, som vid en tjänstgöring å lantmäterikontoren skulle kom— ma att anförtros de tekniska biträdena, kommer att växla allt efter veder- börandes kapacitet. Sannolikt torde jämförelse böra göras med de göro- mål, som inom ämbetsverken anförtros åt kanslibiträdena.

Av det anförda framgår, att lantmäteristyrelsen alltså finner ur det all— männas synpunkt lämpligt, att mera fast anställning beredes ett erfor- derligt antal tekniska biträden.

• Sida 59
•  Original

En sådan åtgärd påkallas emellertid även av hänsyn till den nuvaran— de biträdeskåren.

Ehuru av den åberopade sammanställningen över för närvarande an- ställda tekniska biträden jämförd med här förut lämnade uppgifter över det antal personer, som under olika år varit verksamma såsom dylika bi— träden, framgår, att omsättningen bland biträdena varit synnerligen stor _ exempelvis må framhållas, att år 1922 förordnades 79 personer, men att av dessa eller därförut anställda. numera endast 35 stycken kvarstå *— kan man nämligen icke undgå att finna, att inom den nuvarande bi— trädeskåren finnas personer till icke obetydligt antal, vilka hava att upp visa en nog så långvarig tjänstgöring. Icke mindre än 46 stycken hava sålunda varit anställda fem år eller därutöver, några ända upp till tio är, detta allt frånräknat den i flera fall avsevärda tid, varunder veder— börande haft sysselsättning hos lantmätare, utan att förordnande såsom tekniskt biträde för honom utverkats. I sammanställningen finnes även för de olika biträdena redovisad den tid, varunder vederbörande efter tid— punkten för första förordnandet varit sysselsatt hos lantmätare dels med förordnande, dels utan sådant förordnande, och framgår härav, att icke mindre än omkring 45 stycken kunna anses hava varit under hela sin anställningstid sysselsatta uteslutande med lantmäteriverksamhet. Även om, såsom redan nämnts, en viss cirkulation till andra yrken kommer att äga rum, blir dock framdeles anställningsti—den längre än ovan angivna siffror synas giva vid handen, detta beroende därpå, att de tekniska bi— trädesanställningarna i sin nuvarande omfattning är en jämförelsevis ny institution, och att således endast helt få personer ännu kunna. uppvisa en verkligt långvarig tjänstetid.

Beredande åt de tekniska biträdena av en tryggare ställning skulle vis— serligen lättast kunna åstadkommas genom att biträdena bleve anställda såsom ordinarie befattningshavare med därav följande rätt till ålders— tillägg och pension. Emellertid finner sig lantmäteristyrelsen icke kun— na härutinnan tillstyrka. den föreliggande framställningen.

Även om styrelsen, på sätt tidigare framhållits, anser att lantmäteriets organisation och arbetskrafter böra anpassas efter behovet, sådant det— samma för närvarande kan överblickas utan avvaktan på de förändrin— gar, som kunna inträffa under de närmaste åren men som i allt fall ej komma att göra klarare, huru utvecklingen senare gestaltar sig, så är sty— relsen icke därför beredd att nu föreslå tillskapandet av en ny tjänste— mannakår med helt ordinarie anställning. Redan arten av de tekniska biträdenas verksamhet gör det tveksamt, huruvida en något fastare an— knytning till lantmäteriet och därmed samtidigt en mera tryggad ställ— ning för dem själva bör sökas genom anordnandet av ordinarie tjänste— befattningar. Därtill kommer att de tekniska biträdenas verksamhet är så jämförelsevis ny, att i varje fall närmare erfarenhet av densamma måste avvaktas, innan en sådan definitiv anordning kan ifrågasättas, som inrät— tandet av ordinarie tjänster skulle innebära.

Den naturligaste Vägen för det närvarande synes därför vara att följa den av statsmakterna ifråga om extra lantmätare redan anvisade, nämligen att genom viss lönefyllnad, vilken finge åtnjutas även då vederbörande vore av sjukdom förhindrade att utöva förvärvsverksamhet, bereda de tekniska biträdena den fastare inkomst, som erfordras för att å ena sidan

Länefyllnad de de tekniska biträdena.

• Sida 60
•  Original

knyta lämpliga arbetskrafter till lantmätarixet och å andra sidan skapa biträdena själva en mera tryggad existens.

Härigenom skulle visserligen pensionsfrågan icke för det närvarande vinna sin lösning. Emellertid tillåter sig lantmäteristyrelsen framhålla, att medelåldern för nuvarande biträden uppgår till allenast 35 år, och att denna fråga icke under de närmaste åren torde bliva aktuell. Då så sker torde frågan om pension även för icke ordinarie befattningshavare hava vunnit sin lösning. Skulle så ej vara fallet, lärer det kunna förväntas, att statsmakterna, på sätt redan skett i fråga om extra lantmätare, genom beslut från fall till fall lämna det stöd, som billigheten kräver.

Då lantmäteristyrelsen härefter övergår till frågan om blivande löne- fyllnaders storlek och antal samt de villkor, under vilka desamma böra få. åtnjutas, vill lantmäteristyrelsen förutskicka, att styrelsen utgår därifrån, att de tekniska biträdena fortfarande böra, liksom extra lantmätarna, hava sin huvudsakliga utkomst i form av ersättning från vederbörande princi- paler för utfört arbete. Att på sätt i den föreliggande framställningen ifrågasatts bereda de tekniska biträdena uteslutande fast ersättning av allmänna medel utan hänsyn till det av dem utförda arbetet, måste av lätt— förståeliga skäl på det bestämdaste avstyrkas.

Ej heller kan lantmäteristyrelsen, såsom redan antytts, ansluta sig till framställningen i vad denna avser den samlade årsinkomst, som bör till- komma ett tekniskt biträde.

I sin förut. omnämnda framställning hava de tekniska biträdena anfört, att den avlöning, som för närvarande på grund av enskild överenskommel— se med respektive distriktslantmätare utginge till biträdena, i hög grad varierade. Deras inkomst uppginge i allmänhet till mellan 100 och 400 kronor per månad, och kunde de tekniska biträdena med avseende å löne- förhållandet i stort sett indelas i två grupper, dels sådana, som hade fast månadslön, dels sådana, som hade ackordslön, d. v. s. viss procent av lant- mäteriarvodet,.varjämte en kombination av båda systemen stundom före— komme.

Några bestämda uppgifter å biträdenas inkomster hava icke kunnat er— hållas, då någon statistik härutinnan icke föreligger och knappast med nå- gon tillförlitlighet kan åstadkommas, men har styrelsen med ledning av vissa inkomna uppgifter från biträdena och i övrigt lämnade upplysningar beräknat, att medeltalet av månadslönen för dylikt biträde utgör om- kring 225 a 230 kronor och att, där avlöningen utgått efter viss procent av det på biträdets arbete belöpande arvode enligt lantmäteritaxan, denna i medeltal utgjort 60 %. J ämförelsevis må nämnas, att avlöningen till extra lantmätare, vilken i allmänhet utgår efter viss procent av lantmäteritaxan, utgår med ungefär 70 % vid extra lantmätarens tjänstgöring såsom med— hjälpare utan vikariatsverksamhet, vartill emellertid i flertalet fall kom— mer såsom redan nämnts visst arvode av statsmedel, lägst 1000 kronor för år.

Det synes lantmäteristyrelsen vara en rimlig begäran, att åtminstone de tekniska biträden, som haft en mångårig tjänstgöringstid, närmast jämstäl- las med kanslibiträdena å lantmäterikontoren eller liknande befattnings- havare. Kanslibiträdena äro placerade i lönegraden B 7 i 1921 års avlö- ningsreglemente för den civila statsförvaltningen, och utgör lönen i lägsta löneklass och E-ort för denna lönegrad 2628 kronor, vartill kommer dyr- tidstillägg med för närvarande 420 kronor, tillsammans således 3048 kro- nor. Efter sex års tjänstgöring uppgår lön och dyrtidstillägg till 3372

• Sida 61
•  Original

kronor och i högsta löneklassen, d. v. s. efter tolv års tjänstgöring, till sammanlagt 3 750 kronor. Emellertid bör erinras att i vissa fall befattnin— gar, vilka i huvudstaden placerats i lönegraden B 7, i den lokala förvalt- ningen hava sin närmaste motsvarighet i tjänsten i lönegraden B 6. Om jämförelsen utsträckes till denna lönegrad bli motsvarande siffror 2880, respektive 3 204 och 3 540 kronor.

Givetvis låter det sig icke göra att för de tekniska biträdena beräkna ersättningar, som i alla delar motsvara de till nu antydda befattningsha— vare utgående löneförmåner. Förhållandena äro nämligen allt för olikar— tade, för att en jämförelse med andra befattningshavare skall kunna i varje detalj genomföras. Så har ej heller skett i fråga om bestämmandet av de till extra lantmätare utgående arvodena. Lantmäteristyrelsen anser där- för jämförelsen endast böra fullföljas så långt, att den genomsnittliga in— komsten i stort sett kommer att svara mot vad som avsetts för befattnings- havare i nu nämnda lönegrader. Emellertid är vidare att märka, att de första åren av ett tekniskt biträdes verksamhet inom lantmäteriet, i den mån fråga icke är om person, som utbildat sig för annat yrke och tagit biträdesanställning i avvaktan på erhållande av annan tjänst, delvis äro att anse såsom utbildningstid. Först efter några års tjänstgöring lära där— för fasta lönefyllnader böra ifrågakomma. Med hänsyn därtill, att före första förordnandet som tekniskt biträde i regel förekommit längre eller kortare tjänstgöring hos lanmätare, möta svårigheter att fastställa en viss minimitid såsom ovillkorlig förutsättning för erhållande av lönefyllnad. Lämpligen torde dock böra räknas med 4 a 5 års sammanlagd tjänstetid hos lantmätare. Med ovan angivna utgångspunkt bör för ett tekniskt biträde efter denna tjänstetid kunna räknas med en sammanlagd årsinkomst av 3 000 21 3 300 kronor samt efter ytterligare sex år eller omkring 10 års sam— manlagd tjänstetid med en årsinkomst av omkring 3 600 kronor.

Förut har framhållits vikten av att i största möjliga mån tillgodose den jordbrukande befolkningens och övriga förrättningssökandes krav på skyndsam handläggning av de åt lantmätarna uppdragna förrättningarna och att lantmätarna därför måste hava tillgång på biträden i erforderlig utsträckning. Detta behov av tjänstebiträde måste, såsom ovan nämnts, i stor utsträckning fyllas genom anställande av tekniska biträden. Det torde emellertid jämväl vara av vikt, att icke omkostnaderna för dylikt biträde för lantmätaren bliva så stora, att det för honom ställer sig fördelaktigare att undvika anställandet av tekniskt biträde och endast utföra de arbeten, han själv eventuellt med hjälp av till buds stående extra lantmätare kan medhinna, samt låta resten balanseras till ett kommande år. Det ligger i öppen dag, att en sådan anordning skulle lända allmänheten till avsevärt men och föranleda berättigade klagomål från sakägarnas sida. Det torde här böra framhållas, att distriktslantmätare icke lärer kunna åläggas att hos sig anställa tjänstebiträde, som här avses. Farhågor i nu nämnd rikt- ning kunna i viss mån redan anses vara för handen, i det lantmätarnas om— kostnader för tekniskt biträde i flera fall icke kunna anses täckta av in- komster å biträdet. Redan 1917 års lantmäterikommission torde icke hava beräknat distriktslantmätarnas utgifter för dylika biträden till högre än 8 kronor för arbetsdag eller 200 kronor för månad, då kommissionen i ge- nomsnitt för tjänstemedhjälpare och tekniska biträden satte dessa utgifter till 10 kronor för dag, och lantmäteristyrelsen har vid senare tillfälle räk- nat omkostnaderna för tekniskt biträde efter samma norm eller 200 kro- nor för månad. Enbart den nuvarande kontanta avlöningen till tekniskt

• Sida 62
•  Original

biträde överstiger som synes i medeltal denna summa, men därtill komma de icke oväsentliga indirekta omkostnader, som biträdets anlitande medför och vilka omkostnader understundom överstiga den kvotdel av intjänt lant— mäteriarvode, som lantmätaren rätteligen bör kunna förbehålla sig. Så- lunda har distriktslantmätaren på egen bekostnad såväl att planlägga, leda och ingående kontrollera det tekniska biträdets arbete, som att för sådant ändamål i stor utsträckning vistas å och företaga resor till respektive för- rättningsställen, ävensom att i de flesta. fall hålla biträdet med erforderlig instrumentuppsättning. Om icke grunderna för senast skedda lönereglering för distriktslantmätare skola rubbas och uppenbara förluster för lantmä— tarna uppstå, torde distriktslantmätarens samtliga omkostnader för tek— niskt biträde icke böra beräknas högre än till 200 kronor för månad och bi— träde, samt, med hänsyn till förenämnda indirekta omkostnader, minimi— kraven på distriktslantmätarnas deltagande i den direkta avlöningen till de tekniska biträdena icke böra sättas högre än till i genomsnitt 175 a 200 kronor för månad. I enlighet härmed och i anslutning till vad förut sagts om ifrågavarande biträdens sammanlagda årliga inkomster torde en löne— fyllnad tarvas åtminstone av 75 respektive 100 kronor i månaden.

Under ovan angivna förhållanden och med hänsyn till betydelsen av att åt lantmäteriverksamheten behålla en kår av väl utbildade och erfarna tek- niska biträden, torde det enligt lantmäteristyrelsens förmenande bliva nöd— vändigt, att statsverket träder emellan och i likhet med vad som är för— hållandet beträffande flertalet extra lantmätare tillförsäkrar de äldre tek- niska biträdena ett fast avlöningsbidrag om, för år räknat, sammanlagt 900 respektive 1 200 kronor.

Styrelsen har, särskilt med hänsyn till antalet till tjänsteåldern äldre biträden, stannat vid att föreslå, att högst fyrtio tekniska biträden borde komma i åtnjutande av sådana lönefyllnader samt att av dessa lönefyllna— der högst hälften finge utgå med det högre beloppet. Ovan lämnade utred- ning torde till fullo klarlägga, icke blott att detta. antal tekniska biträden under alla förhållanden är erforderligt, utan även att biträden därutöver i stor utsträckning behöva anställas.

En förutsättning för åtnjutande av berörda lönefyllnader torde beträf- fande det lägre beloppet böra vara en väl vitsordad tjänstgöring såsom biträde hos lantmätare under 4 a 5 år och i fråga om det högre i allmänhet en dylik verksamhet under 9 a 10 år.

Lönefyllnad bör utgå månadsvis och utbetalas i efterskott i förhållande till den tid av månaden, varunder biträdet tjänstgjort; dock att, där biträ— det varit på grund av sjukdom, värnpliktsövning eller annan militärtjänst- göring eller eljest av liknande laga förfall förhindrad fullgöra sin verk— samhet, detta i allmänhet icke bör inverka på rätten till lönefyllnad. Lika— ledes bör biträdet med bibehållen lönefyllnad äga åtnjuta en mot semester svarande tjänstefrihet efter de grunder, som gälla för extra lantmätare, eller under en tid av högst 25 dagar för helt kalenderår räknat.

Av det föregående framgår, att nu ifrågavarande lönefyllnader endast skola utgöra ett nödigt befunnet bidrag till de äldre och mera förtjänta tek— niska biträdena till fyllande av deras berättiga-de lönebehov, och att avlö- ningen utöver statsbidraget skall, såsom för närvarande sker med hela biträdeslönen, gäldas av vederbörande lantmätare. För att ifrågavarande bidrag av statsmedel emellertid med säkerhet skall komma biträdena till godo, torde lämpligen såsom villkor för dylikt bidrags utgående böra be- stämmas en minimigräns för den avlöning, som vederbörande lantmätare

:

• Sida 63
•  Original

skall hava att till biträdet utbetala. I anslutning till vad förut anförts bör denna minimigräns i allmänhet sättas till 175 kronor för månad och bi- träde, vilket således innebär, att lantmätare till hos honom anställt tek- niskt biträde, som åtnjuter lönefyllnad av statsmedel, skall vara skyldig gälda en månatlig avlöning av minst 175 kronor eller det högre belopp, som med hänsyn till avlöningsförhållandena å platsen eller eljest före— liggande omständigheter av lantmäteristyrelsen anses böra bestämmas, eller ock att, där ersättning till dylikt biträde utgår efter annan grund, bi— trädets inkomst efter denna grund av lantmäteristyrelsen prövas kunna för månad beräknas uppgå till minst sagda summa, allt i den mån biträ— det under månaden varit fullt verksam.

Vid ovanstående beräkningar har lantmäteristyrelsen utgått från, att något dyrtidstillägg å de tekniska biträdenas avlöningar icke skulle före- komma. I anledning härav böra de tekniska biträdena ej heller genom något direkt beslut av statsmakterna tillerkännas till beloppet fixerade års- eller månadsarvoden, utan allenast erforderligt anslag anvisas, för att enligt av Eders Kungl. Maj:t närmare angivna villkor av lantmäteristy— relsen utdelas såsom bidrag till avlöningen av berörda biträden. I fråga om storleken av detta anslag framgår av utredningen, att lönefyllnad åt 20 stycken biträden skulle kräva 18 000 kronor och åt 20 stycken 24 000 kro— nor eller således tillsammans 42000 kronor. Anslaget torde böra givas karaktären av extra anslag.

En förutsättning för att de tekniska biträdena skola kunna komma till den användning, som därmed avses, är emellertid vidare att distriktslant- mätarna helt fritagas från att, såsom nu, vara tvungna att i vissa fall själva gälda biträdenas resekostnader. Olämpligheten av nu gällande be— stämmelser, att reseersättning till tekniska biträden icke utgår av stats— medel under längre anställningstid än 500 månader årligen, torde vid det förhållande, att dylika biträden anlitas betydligt utöver denna tid, ligga i öppen dag, och bestämmelsen lärer hava tillkommit närmast efter mönster av de hos statens lantbruksingenjörer anställda biträdena. Därvid är emellertid att märka, att det beträffande sitsnämnda biträden framförallt gällde att bestämma den anställningstid, varunder statsbidrag till biträ— denas avlönande skulle utgå. Vid bestämmelsens tillkomst förutsattes tyd— ligen ej heller annat, än att den stadgade anställningstiden skulle förslå för samtliga hos lantmätare sysselsatta tekniska biträden, och någon av— sikt., att lantmätaren själv i något fall skulle gälda biträdets resekostnader, torde icke förelegat, detta så mycket mindre, som innan statsverket år 1923 övertog resekostnadsersättningen till de tekniska biträdena någon inskränkning vare sig ifråga om .den av statsmedel till biträdena utgående, ojämförligt mycket större traktamentsersättningen eller beträffande den dem tillkommande, vederbörande sakägare åvilan—de resekostnadsersätt— ningen icke förefanns. Uppenbarligen kan icke heller ifrågasättas, att sakägarna nu skulle förbindas att gälda resekostnaderna till tekniskt biträde i fall, där sådan eljest, om anställningstiden icke varit begränsad, skulle utgått av statsmedel. Då det mest vägande skälet för statsverkets överta— gande av resekostnaderna för lantmätarnas tekniska biträden torde varit., att dessa biträden hade att i stor utsträckning utföra arbeten, som eljest skulle verkställas av extra lantmätare i egenskap av distriktslantmätares tjänstemedhjälpare, vilkas resekostnader redan utginge av allmänna me- del, och då. någon inskräkning i förevarande hänseende ifråga om antal av

Resekostnads— och traktaments- ersättning.

• Sida 64
•  Original

Yttrande av allmänna civilförvalt- ningens lönenämnd.

1930 års riksdag.

Ny framställ- ning år 1930.

eller anställningstid för extra lantmätare icke finnes, torde något hållbart skäl icke finnas, varför man beträffande resekostnadernas utgörande bör skilja på extra lantmätare och tekniska biträden. Lantmäteristyrelsen håller därför före, att den i nådiga brevet den 8 juni 1923 intagna bestäm— melsen rörande en sammanlagd anställningstid av högst 500 månader för år, varunder tekniskt biträde äger rätt att av statsmedel åtnjuta, förutom traktamentsersättning, jämväl resekostnadsersättning enligt för lantmätare gällande grunder, numera bör upphävas.

Styrelsen finner icke anledning ifrågasätta någon uppflyttning i fråga om reseklass av de tekniska biträdena.

Yttrande i ärendet infordrades från allmänna civilförvaltningens löne- nämnd, som den 8 november 1929 anförde, att det av den utav lantmäteri— styrelsen i ärendet lämnade utredningen icke varit lönenämnden möjligt att bedöma, huruvida tillräckliga skäl kunde anses föreligga för staten att träda emellan för beredande, på sätt styrelsen föreslagit, av lönefyllnad åt de hos lantmätarna anställda tekniska biträdena. Visserligen vore det tydligt, att lantmätarna för erforderlig hjälp i arbetet numera i större omfattning än förut voro hänvisade till icke statsavlönade biträden utan lantmäteriteknisk utbildning, och åtgärder syntes måhända förr eller se— nare bliva erforderliga för ordnande på ett eller annat sätt av dylika bi- trädens löneförhållanden. Frågan om statsbidrag till dessa anställdas av— lönande syntes emellertid nämnden böra betraktas ur synpunkten av de inkomster, som tillkomme lantmätarna själva på grund av statsanställnin— gen och på grund av utförda förrättningar i tjänsten. Beträffande lantmä— tarnas inkomstförhållanden förelåge i förevarande sammanhang emellertid icke någon utredning. Enligt lönenämndens mening borde frågan om stats- bidrag till avlönande av lantmätarnas tekniska biträden anstå till dess spörsmålet om lönereglering för distriktslantmätare m. fl. upptoges till prövning. Nämnden funne sig därför icke kunna förorda bifall till lant— mäteristyrelsens förevarande förslag.

Den av lantmäteristyrelsen gjorda framställningen anmäldes i 1930 års statsverksproposition, men avgörandet ansågs böra utom i avseende å ti— den för åtnjutandet av rese— och traktamentsersättning av statsmedel i överensstämmelse med vad lönenämnden anfört tillsvidare anstå i avbidan på vidare utredning. Antalet rese- och traktamentsmånader med ersätt- ning av statsmedel föreslogs emellertid höjt från 500 till 750 månader. Såsom av det föregående framgår, godkändes också sistberörda förslag av 1930 års riksdag.

Förslaget om anslag till lönefyllnad åt tekniska biträden upptogs i mo- tionen nr 273 i andra kammaren, men föranledde icke till någon åtgärd från riksdagens sida.

Vidare har Sveriges lantmäteritekniska biträdens riksförening i skri— velse till Kungl. Maj:t den 15 september 1930 under åberopande av att de

• Sida 65
•  Original

hos lantbruksingenjörerna anställda tekniska biträdena genom beslut av 1930 års riksdag, »fått sin anställning än ytterligare förbättrad» hem- ställt, att de av lantmäteristyrelsen i skrivelsen den 28 september 1929 framställda yrkandena måtte av Kungl. Maj:t upptagas till prövning.

Av de statistiska uppgifter, som dels infordrats av de sakkunniga, dels ock ställts till deras förfogande av de lantmäteritekniska biträdenas sammanslutning, framgår, att för de tekniska biträden, som under år 1930 tjänstgjort under störne delen av året, levnadsåldern i genomsnitt varit mellan 32 och 33 år, samt att de innehaft anställning såsom lant— mäteritekniska biträden under i medeltal nära 5 år. Avlöningen till dem har i medeltal vid årsanställning utgjort 215 kronor per månad eller i det närmaste 2600 kronor för år. Vid kortare anställning har avlö— ningen per månad varit något högre. Av statsmedel har under år 1930 till ifrågavarande biträden utbetalts rese- och traktamentsersättning enligt klass III E under i medeltal 125 dygn (130 dagar och 117 nätter). Rätt till rese- och traktamentsersättning av statsmedel har under sam— ma år varit medgiven under i medeltal 7 månader för varje mera fast anställt tekniskt biträde, varav följaktligen i verkligheten kommit till användning allenast något mera än 4 månader. Under ifrågavarande tid har ett och samma biträde ofta varit anställt inom mera än ett distrikt.

De tekniska biträdenas föregående utbildning har varit synnerligen skiftande, vilket närmare framgår av nedanstående tabell, i vilken redo— visats 84 tekniska biträden, rörande vilka fullständiga uppgifter till- ställts de sakkunniga.

Utbildningens Antal art: biträden: Folkskola ........................................................................... 6 Folkhögskola ............................................. f ....................... 7 Skogsskola ....................................................................... 1 Bergsskola ........................................................................ 2 Teknisk skola, lägre kurs ............................................ 10 » » , högre kurs ............................................ 7 Skogshögskola, lägre kurs ........................................... 9 » , högre kurs ............................................ 2 Realskola ........................................................................... 15 Teknisk högskola ........................................................... 1 Praktisk kurs hos lantmätare ........................... ' ............. 3 Lantmäteriexamen ........................................................... 2 Studentexamen .................................................. . .......... 7 Agronomutbildning ........................................................ 3 Underofficersutbildning .................................................... 4 Ingenjörsutbildning av annat slag än ovan angivits 2 Annan utbildning ............................................................ 3 5 — 312559.

De sak- kunnigas ytt— rande.

• Sida 66
•  Original

Frågan om statsbidrag till de tekniska biträdenas avlöning har, så- som av det anförda framgår, varit föremål för prövning av statsmak- terna, utan att dock någon åtgärd vidtagits i nämnda syfte. Till de sak- kunnigas övervägande har emellertid remitterats lantmäteristyrelsens framställning av den 28 september 1929, däri styrelsen hemställt, att Kungl. Maj:t ville dels föreslå riksdagen att för lönefyllnad enligt an— givna grunder till tekniska biträden hos lantmätare för budgetåret 1930/1931 anvisa ett extra anslag av 42000 kronor, dels oclc förklara, att vad i nådiga brevet av den 8 juni 1923 till statskontoret föreskrivits i fråga om högsta sammanlagda årliga anställningstid för tekniska biträ— den hos lantmätare icke vidare skulle äga tillämpning.

Dessutom hava av representanterna för de tekniska biträdena till de sakkunniga framställts önskemål och krav i följande hänseenden.

En fastare ställning borde beredas de tekniska biträdena, och vare Sig detta skedde i form av anställning i statens tjänst eller enligt samma grunder, som tillämpats vid den år 1930 genomförda organisationen be- träffande första assistenter å lantbruksingenjörsdistrikten, borde pen- sionsförhållandena för de tekniska biträdena ordnas på lämpligt sätt.

För äldre tekniska biträden, vilka icke längre lämpade sig för fältar- beten, borde tillfälle beredas att fullgöra kontorsarbete å lantmäterikon— toren.

De tekniska biträdena kunde möjligen placeras å länen och skulle där kunna ersätta extra lantmätare i viss utsträckning. Deras nuvarande arbetsuppgifter borde kunna utsträckas, därest de visade sig lämpliga för mera kvalificerade uppgifter samt de innehade viss kompetens, var— vid realskoleexamen ansågs böra vara grundläggande.

De tekniska biträdena borde vid samtliga fältarbeten tillerkännas traktamentsersättning av statsmedel samt i anledning därav den nuva- rande begränsningen till visst antal månader, under vilka dylik ersätt- ning av statsmedel utginge, för framtiden upphävas.

Vad till en början beträffar de framställda kraven på beredande av stats- anställning för de tekniska biträdena hos lantmätarna, vill det förefalla de sakkunniga som om en dylik åtgärd icke kan anses vara av förhållan- dena motiverad. Redan den omständigheten, att distriktslantmätarna, hos vilka de tekniska biträdena äro anställda, knappast skulle kunna ut— nyttja ett tekniskt biträde under hela den tid, som förflyter till biträ- dets inträde i pensionsåldern, och att därför särskilda åtgärder måste vidtagas för att bereda arbete åt äldre tekniska biträden, gör denna fråga synnerligen komplicerad och svårlöst. Härtill kommer, att för närva— rande endast ett ringa antal tekniska biträden kunna beredas sysselsätt- ning året om hos distriktslantmätarna, samt att flertalet tekniska biträ- den synes hava anställning allenast under en tidrymd, som varierar mel— lan 8 och 11 månader om året. Genomförandet av statsanställning eller

• Sida 67
•  Original

överhuvudtaget fastare anställning för de tekniska biträdena skulle följ- aktligen medföra ganska betydande organisatoriska förändringar inom lantmäteristaten, då man givetvis måste utgå från att allenast personal, som behöves i det allmännas tjänst såväl under hela året som under hela sin tjänstetid, bör erhålla fastare anställning i någon form. Men även den omständigheten, att behovet av tekniska biträden varierar högst be- tydligt under olika är, gör att ordnandet av en fastare anställning för ifrågavarande biträden för närvarande högst avsevärt försvåras. En gi— ven skillnad föreligger också enligt de sakkunnigas mening mellan å ena sidan förste assistenterna å lantbruksingenjörsdistrikten samt å andra sidan assistenter och tekniska biträden å nämnda distrikt och hos lant- mätarna. Här må även erinras om, att det ur statsverkets egen syn— punkt befunnits nödvändigt tillse, att förste assistenterna ägde vissa högre kvalifikationer. _De sakkunniga äro emellertid av den meningen, att det måste anses önskvärt, att anordningar vidtagas för att de tekå niska biträden hos lantmätarna, som tjänstgjort i denna egenskap under avsevärd tid, erhålla möjlighet till fortsatt anställning på äldre dagar inom lantmäteristaten. I nämnda hänseende ämna de sakkunniga vid av- givande av yttrande beträffande det framtida personalbehovet å lant— mäterikontoren föreslå, att några befattningar å nämnda kontor avses för äldre tekniska biträden.

Lantmäteristyrelsens förslag om statsbidrag åt vissa tekniska biträ- den överensstämmer med vad som tidigare vunnit tillämpning och i viss mån fortfarande gäller rörande lantbruksingenjörernas biträden. Härvid är emellertid att märka, att en lantbruksingenjör i allmänhet har flera biträden för fältarbeten, medan åter drygt hälften av distrikts- lantmätarna hava allenast ett biträde för dylikt arbete, samt att ett jäm- förelsevis stort antal distriktslantmätare icke ansett sig behöva någon hjälp av tekniskt biträde. Ett genomförande av lantmäteristyrelsens förslag att tillerkänna 40 tekniska biträden arvoden å 900 kronor, re- spektive 1200 kronor, torde därför med nödvändighet förutsätta faststäl- landet av visst minimiarvode, som skulle betalas av distriktslantmäta- ren. En dylik anordning har genomförts beträffande förste assistenterna å lantbruksingenjörsdistrikten. Lantmäteristyrelsen har också tänkt sig en motsvarande anordning. De föreslagna arvodena skulle i så fall er- hålla karaktär av ålderstillägg, men, då de endast skulle tillkomma ett begränsat antal tekniska biträden och vore avsedda att »åt lantmäteri- verksamheten behålla en kår av väl utbildade och erfarna tekniska bi- träden», lärer ett stort antal tekniska biträden, som fyllt förutsättnina garna för erhållande av arvode, icke kunna komma i åtnjutande därav, då äldre biträden, som kanske icke med åren fortfarande kunnat bi.—. behålla full tjänstbarhet, upptaga arvodesrummen och humanitäraskäl hindra lantmäteristyrelsen att beröva dem 'det arvode, som en gång tillerkänts dem. De gängse förutsättningarna för erhållande av ålders—

• Sida 68
•  Original

68 tillägg torde alltså icke i allo föreligga med den av lantmäteristyrelsen föreslagna anordningen.

En annan omständighet, som i viss mån torde tala mot statsbidrag i den form, lantmäteristyrelsen föreslagit, är dessutom, att det arvode, som distriktslantmätaren skulle hava att erlägga till det hos honom an- ställda tekniska biträdet, —- av lantmäteristyrelsen angivet till 175 kronor i månaden eller det högre belopp, som med hänsyn till avlöningsförhållan- dena på platsen eller eljest föreliggande omständigheter av lantmäteristy- relsen ansåges böra bestämmas —— kan komma att betraktas såsom ett maximiarvodle åtminstone för de tekniska biträden, som därjämte erhålla arvode av statsmedel. Den distriktslantmätare, som avlönat sitt tekni- ska biträde högre än nämnda genomsnittsavlöning, kan måhända, då av- löning av statsmedel tillkommer biträdet, vid uppgörelse med detta röran- de den framtida ersättningen komma att sänka den ersättning, han själv tidigare betalat. Härigenom komme icke blott syftet med statsbidraget att äventyras, utan även vissa distriktslantmätares inkomster att i någon mån ställas i beroende av statsbidraget till deras tekniska biträden.

Åtskilliga skäl synas därför de sakkunniga tala mot att statsbidrag till de tekniska biträdenas avlöning utgår enligt de av lantmäteristyrelsen angivna grunderna.

De sakkunniga anse det visserligen i någon mån tveksamt, huruvida det överhuvudtaget kan anses vara oundgängligen behövligt att till— erkänna de tekniska biträdena, vilka vid helt års anställning för närva- rande hava en årsinkomst av närmare 2600 kronor samt äga uppbära traktamentsersättning under fältarbeten, därjämte någon ersättning av statsmedel, men vilja icke bestrida, att avlöningen till de tekniska biträ- dena med hänsyn till vad som i allmänhet betalas i avlöning till vissa jämställda personalgrupper i allmän och enskild tjänst måste anses vara: tillmätt i underkant. De sakkunniga vilja därför icke motsätta sig, att någon avlöningsförbättring beredes ifrågavarande biträden. Då betalan- det av denna förbättring icke utan rubbning av gällande ersättnings- grunder torde kunna i nämnvärd grad åläggas distriktslantmätarna, sy- nes annan utväg icke vara för handen än att staten i någon mån träder hjälpande emellan.

Innan de sakkunniga. emellertid närmare ingå på frågan om formen av ett tilltänkt statsbidrag vilja de i anledning av väckta förslag om att de tekniska biträdenas arbetsuppgifter skola utsträckas utöver dem, som gällande arbetsordning nu innehåller, som sin mening framhålla, att det för lantmäteriväsendet knappast kan anses behövligt att utsträcka deras arbetsuppgifter, och detta även av det skälet, att man under en jämförel- sevis lång tid framåt på grund av antalet elever vid lantmäteriundervis- ningen torde hava att räkna med en relativt stor tillgång på examinera- de lantmätare. Visserligen skulle det kunna invändas, att det för stats-

• Sida 69
•  Original

verket kan i vissa fall bliva billigare, att distriktslantmätaren utför för- rättningen med användande av tekniskt biträde än att denna utföras av vikariatsberättigad tjänstemedhjälpare, men å andra sidan kunna givet— vis åtskilliga resor för distriktslantmätaren inbesparas, därest förrätt- ningen utföras av dylik tjänstemedhjälpare. De sakkunniga anse där— för icke tillräckliga skäl föreligga att påyrka en utsträckning av de upp- gifter, som skulle tillkomma de tekniska biträdena, och hava därför ej heller velat, åtminstone för närvarande, förorda fastställande av högre kompetensfordringar än som nu gälla för de tekniska biträdena Vidkommande därefter frågan om statsbidragsformen bör enligt de sakkunnigas mening dylikt bidrag till de tekniska biträdenas avlönande utgå endast för att bereda äldre dylika biträden något förhöjd ersättning, sedan de under längre tid tjänstgjort, varjämte staten torde böra vid- taga vissa åtgärder för att tillförsäkra tekniskt biträde, som tjänstgjort under större delen av sin levnad, viss pension eller annan inkomst på äldre dagar. Vid närmare bedömande av lämpligaste formen för ersätt- ning av statsmedel åt de tekniska biträdena hör till en början uppmärk- sammas, att för närvarande distriktslantmätaren träffar avtal med ett tekniskt biträde om tjänstgöring under i allmänhet hög-st ett år för varje gång, samt att vid avtalets upprättande hänsyn i allmänhet plägar tagas endast till vederbörandes lämplighet och erfarenhet såsom tekniskt bi- träde. I något fall torde dock även den omständigheten, att det tekniska biträdet har viss högre ålder, kunna föranleda till något ökad ersättning, men denna synpunkt är icke den avgörande vid fastställandet av ersätt- ningens storlek. De principer, efter vilka gällande lantmäteritaxa upp— gjorts, ger heller icke distriktslantmätaren möjlighet att uttaga högre er— sättning, för den händelse han skulle betala sitt tekniska biträde en högre ävlöning än den, vartill det tekniska biträdets arbetsprestationer i och för sig giva anledning. Härtill kommer, att ett tekniskt biträde, som i huvudsak har att utföra fältarbeten, vid inträdande högre ålder torde bliva mindre användbart för dylika arbeten och följaktligen den nytta, distriktslantmätaren kan hava av hans arbete, åtminstone i vissa fall kan komma. att minskas med tilltagande ålder, även om härvid icke för— bises den ökade erfarenhet och skicklighet, som det tekniska biträdet med åren förvärvat. Det vill därför synas de sakkunniga som om, i" likhet med vad som på andra verksamhetsområden redan ägt rum, staten borde närmast taga sikte på att tillförsäkra de tekniska biträdena avlönings- förbättring i form av ålderstillägg, Därest denna form skulle väljas, lärer någon ekonomisk fördel för en distriktslantmätare icke stå att vinna, därest han har hos sig anställt ett tekniskt biträde, som av stats— verket åtnjuter ålderstillägg å sin avlöning hos distriktslantmätaren. Ett villkor, för att överhuvudtaget statsbidrag i denna form skall utgå, bör nämligen vara, att distriktslantmätaren tillförbindes att icke sänka den från honom utgående avlöningen till det tekniska biträdet, därest detta

• Sida 70
•  Original

uppbär ålderstillägg av statsmedel. Detta villkor torde böra intagas 1 särskilda avlöningsföreskrifter för distriktslantmätarna, något som lä- rer kunna ske antingen vid deras överflyttande till reglerad stat eller vid beviljande av anslag för beredande åt dem av tillskott till dyrtidstillägg. Det skulle emellertid även kunna ifrågasättas, att de tekniska biträde- dena i likhet med förste assistenterna å lantbruksingenjörsdistrikten skulle erhålla tillägg till avlöningen, därest de tjänstgjorde å vissa dy- rare orter. Med hänsyn till att biträdena ej sällan flytta från en ort till en annan under loppet av samma år samt att deras tjänstgöring ofta är förlagd till rena landsbygden, anse sig dock de sakkunniga icke böra här förorda en anordning med dyrortstillägg av statsmedel. De sakkun- niga förutsätta emellertid, att, då distriktslantmätarna genom överflytt- ning till reglerad stat erhålla väsentligt förhöjd avlöning å de dyrare orterna, (D, E, F och G-orterna), de tekniska biträdena å dessa orter i någon mån erhålla kompensation för därvarande högre levnadskostna: der. De sakkunniga äro av samma uppfattning som lantmäteristyrel— sen därutinnan, att de anse, att styrelsen bör övervaka, att de tekniska biträden, vilka erhålla ålderstillägg av statsmedel, av distriktslantmäta- ren erhålla skälig månadsavlöning, som enligt de sakkunnigas mening i allmänhet icke bör understiga 175 kronor och ökas med hänsyn till före- fintliga dyrortsförhållanden på platsen eller eljest föreliggande omstän- digheter.

Bidrag av statsmedel till tekniskt biträde torde alltså böra erhålla karak- tär av ålderstillägg samt direkt utbetalas till biträdet. Ålderstilläggen sy— nas kunna bestämmas till samma belopp, som utgå till förste assisten- terna å lantbruksingenjörsdistrikten, och böra följaktligen utgöra 240 kronor för varje tillägg. Antalet lärer lämpligen kunna fastställas till 4 i likhet med vad som gäller för nämnda förste assistenter. Härige- nom skulle en avlöningsökning tillerkännas tekniskt biträde med 240 kronor, 480 kronor, 720 kronor och 960 kronor efter respektive 3, 6, 9 och 12 för ålderstillägg beräkneliga tjänstår. Vissa villkor torde böra upp- ställas för ålderstilläggens åtnjutande, bland annat, att biträde, varom här är fråga, får räkna dylika tjänstår först efter att hava. tjänstgjort minst 5 år med förordnande samt att vederbörande biträde under de tre tjänstår, som erfordras för varje ålderstillägg, erhållit sammanlagt minst 24 tjänstemånader. Vid bestämmandet av antalet tjänstemånader, var- med avses månader, under vilka lantmäteristyrelsen meddelat förord- nande för tekniskt biträde och detta helt tjänstgjort, torde man böra utgå från att vid del av månad sammanlagda dagantalet medräknas samt att därvid 30 dagar beräknas som hel månad. I genomsnitt 8 tjänste- månader om'året torde få anses vara ett skäligt minimum, då enligt de statistiska uppgifterna tjänstgöringstiden för tekniskt biträde med för- ordnande under de senaste åren i medeltal utgjort mellan 8 och 9 må— nader. Ålderstilläggen böra utbetalas av lantmäteristyrelsen vid lämp—

• Sida 71
•  Original

ligt tillfälle i slutet av varje kalenderår, sedan upplysning vunnits om att rätt till ålderstillägg för året förefinnes.

Sammanfattningsvis vilja de sakkunniga under förutsättning av att den föreslagna löneregleringen för distriktslantmätarna genomföres, här nedan angiva de belopp, som inom olika ortsgrupper enligt de sakkun- nigas mening måste anses vara. minimiersättning i fråga om begynnelse— och slutlön för tekniskt biträde.

Begynnelselön Slutlön Ortsgrupp för män. för år pr mån. pr år kr. kr. kr. kr. A och B ........ 175 2 100 255 3 060 C ........................ 185 2 220 265 3 180 D ........................ 195 2 340 275 3 300 E ........................ 205 2 460 285 3 420 F ........................ 215 2 580 295 3 540 G ........................ 225 2 700 305 3 660

Det torde vara att förvänta, att med den föreslagna anordningen vissa. såsom tekniska biträden lämpliga personer i större utsträckning än nu är fallet skola kunna beredas anställning större delen av året, och att an- talet av de mera tillfälligt anställda tekniska biträdena kommer att ned- gå. Genom att lantmäteristyrelsen har att meddela förordnande för tekniskt biträde torde möjlighet föreligga för styrelsen att i någon mån inverka på en stabilisering av dessa förhållanden.

För att i någon mån sörja för de tekniska biträdena på äldre dagar hava de sakkunniga tänkt sig, att tekniskt biträde, som kvarstår till upp- nådda 55 levnadsår och har minst 160 tjänstgöringsmånader, skall äga uppbära en pension av samma belopp som högsta ålderstillägget eller 960 kronor. Denna pension skulle utgå endast, för den händelse det tek- niska biträdet icke kunde beredas lämplig anställning å lantmäterikon- tor eller eljest inom lantmäteristaten. Pensionen torde böra utgå av statsmedel efter beslut av lantmäteristyrelsen och med hänsyn till sin särskilda karaktär bestridas av anslag till lantmäteriväsendet. En i viss mån motsvarande anordning finnes inom försvarsväsendet beträffande pensioneringen av äldre reservofficerare. Dyrtidstillägg torde ej böra utgå å denna pension.

I samband med frågan om ersättning till de lantmäteritekniska biträ- dena bör behandlas frågan om det antal månader per år, under vilket av statsmedel må utgå rese- och traktamentsersättning till dylika bi- träden. Såsom redan tidigare framhållits utnyttjas icke på långt när det medgivna antalet månader, därest man utgår från att varje månad skall innefatta 30 dagar med rese— och traktamentsersättning. Att helt upphäva begränsningen i fråga om antalet dylika månader, såsom ovan påyrkats, finna de sakkunniga, särskilt i betraktande av den betydande

• Sida 72
•  Original

ökning av antalet tekniska biträden, som under de senaste åren ägt rum, vara betänkligt. Härtill kommer, att riksdagen år 1931 fäst uppmärk- samheten på den stora ökning, som under senaste tiden ägt rum i fråga om kostnaderna för rese- och traktamentsersättningar åt lantmäteri- personalen. Under erinran om att riksdagen så sent som år 1930 höjt antalet traktamentsmånader från 500 till 750 hava de sakkunniga icke ansett sig böra föreslå ytterligare höjning av detta antal med till— lämpning av oförändrade beräkningsgrunder, utan vilja, särskilt med' hänsyn till att planläggningen av resorna bör kunna göras betydligt mera rationell, därest den tidrymd under vilken traktamente av stats— medel får utgå, fastställes i dygn i stället för i månader, förorda härav påkallad ändring av beräkningsgrunderna. Med utgångspunkt från att för närvarande ett antal av 15 000 dygn torde behöva av lantmäteristy- relsen för varje år omedelbart fördelas direkt å distrikten för att unge— färligen täcka det i första hand beräknade behovet av traktamenten för de tekniska biträdena, samt att vid sedermera förefallande behov ett visst antal dagar bör stå till lantmäteristyrelsens förfogande för att fördelas med hänsyn till omfattningen av arbetet inom olika distrikt under året, anse sig de sakkunniga böra förorda, att i stället för de 750 månader, som för närvarande äro medgivna, men icke fullt utnyttjas, om de direkt omräknas 1 dygn, ett antal av 16500 dygn fastställes, varunder rese— och traktamentsersättning må utgå till de tekniska biträdena. Detta mot- svarar ungefärligen 550 månader, men i kostnadshänseende lärer knap- past vid tillämpning av det nya beräkningssättet utgifterna komma att understiga dem, som vid nuvarande beräkningssätt uppkomma under 750 traktamentsmånader. De sakkunniga utgå ifrån, att ett traktaments— dygn måste anses förbrukat, då antingen natt- och dagtraktamente eller allenast nattraktamente eller ock endast dagtraktamente helt eller delvis utgått för dygnet.

Det torde icke böra möta större svårigheter för lantmäteristyrelsen att på ett lämpligt sätt och med hänsyn till från distriktslantmätarna inkom— na uppgifter rörande behovet fördela ifrågavarande antal traktaments- dygn. Genom omläggningen torde åtskilliga praktiska fördelar vinnas, varjämte uttalade önskemål därigenom beaktas. De sakkunniga vilja betona, att enligt deras mening detta nya beräkningssätt försöksvis bör tillämpas någon tid för att erfarenhet skall kunna vinnas rörande verk— ningarna därav.

Beträffande kostnaderna för de föreslagna anordningarna komma de sakkunniga att yttra sig i 6:te kapitlet.

Någon förändring i fråga om rese- och traktamentsklass för de tekniska biträdena föreslås icke av de sakkunniga.

• Sida 73
•  Original

FJÄRDE 'KAPITLET.

Vissa taxebestämmelser m. 111.

För att tagas under övervägande vid avgivande av yttrande rörande lantmäteripersonalens anställnings- och avlöningsförhållanden hava till de sakkunniga hänskjutits åtskilliga spörsmål, som beröra de i lantmäteri— taxan fastställda ersättningsgrunderna eller annan gottgörelse för utfört arbete.

De sakkunniga vilja här nedan var för sig till behandling upptaga dessa spörsmål.

Bestämmelserna i 35 5 av lantmäteritaxan.

I skrivelse till lantmäteristyrelsen den 26 oktober 1930 har styrelsen för Sveriges lantmätareförening anfört följande.

»Allt sedan gällande lantmäteritaxa kommit i tillämpning har förenings— styrelsen haft sin uppmärksamhet riktad på verkningarna av bestämmel- serna i 35 å i taxan rörande arvode för avstyckning av område, som ej överstiger 150 hektar, för vilket slag av förrättningar gottgörelse utgår med 35 kronor. Föreningsstyrelsen utsände i mars 1929 till lantmätarna i orterna en anmodan, att de ville i enlighet med uppställt formulär lämna vissa uppgifter beträffande nämnda förrättningar. Styrelsen tänkte sig närmast att få en jämförelse mellan det stadgade arvodet och en ersättning, beräknad efter taxans bestämmelser angående dels detalj- arvode för mätning, utstakning, markering o. s. v. och dels dagarvode för utredning, sammanträden och uppsättande av protokoll; varjämte även skulle upptagas direkta utlägg för bindning av handlingar 0. d.

Sedermera har kungl. lantmäteristyrelsen av eget initiativ gått i för- fattning om en undersökning angående arvodet för avstyckningsförrätt- ningar, grundad på uppgifter om den tid, berörda förrättningar kräva. Det av föreningsstyrelsen införskaffade utredningsmaterialet torde emel- lertid hava sin betydelse för en allsidig utredning av ärendet. Detsam- ma har emellertid fått en begränsad omfattning, enär lantmätarna i all— mänhet funnit sig icke äga tid att föra ifrågavarande statistik.

De inkomna uppgifterna bifogas härvid jämte ett sammandrag, upp— ställt, med hänsyn till de synpunkter föreningsstyrelsen ansett sig böra anlägga.1 Sammandraget upptager endast de avstyckningar, som blivit ersatta med 35 kronor och omfattar sålunda icke förrättningar, vid vilka

' Endast sammandraget har här intagits.

Framställ- nmg från Sveriges lant- mätareföre- ning år 1930.

• Sida 74
•  Original

Sammandrag av vissa uppgifter angående beräknad ersättning efter detaljarvode lör avstycknlngslörrättnlngar, vilka enligt gällande bestämmelser ersättas med 35 kronor.

antal för- _ ' ' Ersätt-' Summa Beräk-

D . . . . . ... .net- att;-äs: 2:53; äss. få:-5. ”;;-.si- ningar hektar areal lägg ning ning

Hektar K 1- o n 0 1-

Uppsala norra... 19 4 0-37 409-41i 177-cow 272-33 19-00 877-14 212-74. » södra ...... 5 0 0-40 106-56”- 33-00 64-90 25-00 209'46 34-46 Eskilstuna ............ 26 6 0333 629-37 191-00> 388-10 29'00 1237'47 327-41 Kisa .................. 58 0 019 177086 264-00! 852'81 5800 2945-17 915-17 Västervik ............ 39 5 0'80 922-35 336-003 553'60 40-00 1851-95 486-95 Gotlands södra .. 34 12 0'48 762-44 382-50 488-20 87-00 1720-14 580-14 Lund ................ 57 5 017 1068-95! 456-00i 994-90114-00 2633-85 638'85 Laholm ............... 56 4 025 1314-41 364-00: 841'06 112-00 2631-47 671-47 Borås .................. 18 2 0-25 326'98 108-00" 221'60 18-00 674-43 44-43 Nora .................. 61 4 0-25 1053'80 442-001 760-25 51-00 2307-05 522-05 Västerås och Våla 28 4 0'87 634-szl 363-401 373-71 8450 1406-23 426-23 Ludvika ............ 17 3 0-41 370-25 185-soi 227-75 3400 817-50 222-50 Boden . ........... 25 2 0-24 562-52 198-00> 331'62 82'65 1174-79 299-79 Matarengi ........... 16 9 0'64 385-23 189-00! 204-20 32-00 sro-43 250'48 Pajala .................. 15 8 om acw-39 60'001203'16 1500 665-55 140-55 Summa 464' 68 | llO704-59I3749-40l6778-09|73l'15|21963-23l5723'28

gränsbestämningar ägt rum eller flera lotter utlagts eller av andra or— saker 35 kronor icke debiterats.

Skillnaden mellan det erhållna arvodesbeloppet och den beräknade er- sättningen utgör för 464 förrättningar 5 723 kronor 23 öre, som skulle ut- gått mer enligt den beräknade ersättningen. Härav belöper i medeltal på varje förrättning 12 kronor 33 öre. I den beräknade förrättningskost- naden ingår ersättning efter dagberäkning med ett belopp av 3749 kro- nor 40 öre, vilket i medeltal för varje förrättning utgör i det närmaste 8 kronor.

Av sammandraget framgår vidare beträffande arealen för de avstyck- ningar, vilka ersatts med 35 kronor, att av 464 förrättningar 396 stycken iller sålunda omkring 85 % omfattat en areal, som icke överstiger 050 ' ektar.

I fråga om det berättigade i en ersättning beräknad efter angivna grun— der torde möjligen kunna anmärkas, att då det gäller förrättningar av ifrågavarande slag vissa detaljarvoden äro för höga. Detta torde kunna synas vara fallet beträffande grundbeloppet 8 kronor för mätning och kartas upprättande samt för kopia av kartan, men framhållas bör den tids- ödande textning av olika uppgifter, som oftast skall verkställas å en av- styckningskarta för nämnda grundbelopp. I vissa fall torde minimibe- loppet lör utstakning kunna anses mindre berättigat. Men å andra sidan är ersättning efter tariff för åtgärd av liten omfattning icke vidare för- månlig. I fråga om ersättning efter dagarvode torde därest debiteringen

• Sida 75
•  Original

sker på ett samvetsgrant sätt, någon erinran icke kunna göras. Den före- liggande debiteringen har måhända beträffande ersättning för samman— träden och utredning i någon mån varit schablonmässig. Utlägg för in— bindning o. d. torde även ägt rum på ett något oenhetligt sått.

Ehuruväl sålunda den beräknade ersättningen i vissa delar må anses väl hög, torde dock undersökningen otvetydigt visa, att nuvarande en- gångsarvodet är för lågt.

Med hänsyn Vidare till det merarbete, som kräves vid avstyckning av arealer över tomtstorlek och även det begränsade antalet förekommande avstyckningar mellan 0-50 och 150 hektar, synes en sänkning av arealen för de avstyckningar, för vilka engångsarvode utgår, vara påkallad.

På grund av vad sålunda framhållits får styrelsen för Sveriges lant- mätareförening vördsamt anhålla, att kungl. lantmäteristyrelsen ville vid— taga åtgärder för ändring av gällande bestämmelser om ersättning för avstyckning, avseende dels höjning av engångsarvodet och dels begräns— ning av de avstyckningar, för vilka dylikt arvode skall utgå, att avse arealer endast upp till 050 hektar.»

Lantmäteristyrelsen har därefter den 26 augusti 1931 i skrivelse till Kungl. Maj:t upptagit den föreliggande frågan och därvid anfört föl— jande.

»Genom lagen om delning av jord å landet den 18 juni 1926, vilken trätt i kraft den 1 januari 1928, hava ägostycknings- och jordavsöndringsinsti- tuten ersatts med avstyckningsförfarandet. Vid tiden för lagens till— komst reglerades lantmätares rätt att bekomma gottgörelse av sakägare genom förordningen den 22 juni 1920 (nr 376) angående den gottgörelse lantmätare äger uppbära av sakägare (lantmäteritaxa), i vilken genom kungl. kungörelse den 31 december 1920 (nr 908) vidtogos vissa ändringar, vilka dock ej berörde de i förordningen föreskrivna arvodessatserna. Be- stämmelserna i 1920 års lantmäteritaxa kunde emellertid icke _ vare sig de avsågo ägostycknings- eller jordavsöndringsinstitutet _ oförändrade tillämpas å avstyckningsförfarandet. Tillkomsten av detta hade därför till följd att åtskilliga ändringar måste företagas i nämnda taxa. Förslag till sådana utarbetades av lantmäteristyrelsen, som ansåg sig i samband med avlämnandet därav även böra föreslå vissa andra ändringar i taxan, av vilka en del avsågo att förenkla taxans bestämmelser samt giva den— samma en överskådligare uppställning och en annan del avsåg höjningar i vissa ersättningar och mot dessa svarande nedsättningar i andra, vilka jämkningar emellertid verkställdes på sådant sätt att de, enligt i styrelsen verkställd utredning, på det hela taget icke skulle komma att medföra någon höjning i den till lantmätarna utgående ersättningen.

Vid utarbetandet av förslagets bestämmelser rörande ersättning för av- styckning utgick lantmäteristyrelsen därifrån, att de för dylika förrätt— ningar utgående arvodena till lantmätare på det hela taget skulle giva dessa tjänstemän samma nettoersättning som övriga lantmäterigöromål, för vilka detaljarvoden fixerats i taxan. I enlighet härmed innehöll för— slaget beträffande avstyckningsförrättningar, vid vilka arealen å avstyc— kat område eller —— där flera områden avstyckades genom samma för- rättning — medelarealen å ägolotterna översteg 1-5 hektar, att arvodet skulle utgå för upprättande av beskrivning över avstyckningen med 2 kronor för varje avstyckad ägolott samt för övriga vid förrättningen före— kommande åtgärder enligt däri tillämpliga bestämmelser i taxeförslaget.

Lantmäteri- styrelsens skrii-else till Kungl. Maj:t år 1931.

• Sida 76
•  Original

Beträffande förrättning, vid vilken arealen å avstyckat område eller, där genom samma förrättning flera områden avstyckades, medelarealen å dessa icke översteg 1'50 hektar, föreslog styrelsen fasta arvoden, utgående med ett grundbelopp av 20 kronor och därjämte 15 kronor för varje lott. Ifrå- gavarande förslag till ändringar i lantmäteritaxan överlämnades till Eders Kungl. Maj:t med underdånig skrivelse den 25 januari 1927.

Rörande grunderna för lantmäteristyrelsens förslag till fasta arvoden ' för avstyckningsförrättningar ävensom ändringsförslagets behandling i riksdagen och inför Eders Kungl. Maj:t tillåter sig lantmäteristyrelsen anföra följande.

Resultatet av de beräkningar, som av lantmäteristyrelsen verkställts beträffande de fasta arvodena för avstyckningar återfinnes i lantmäteri- '? styrelsens skrivelse den 15 mars 1926 i anledning av särskilda utskottets nr 1 vid 1926 års riksdag anhållan om utredning, huruvida nya lagens bestäm- melser beträffande laga skifte och avstyckning kunde antagas komma att för sakägarna eller det allmänna medföra större kostnader än som varit förenade med hittills tillämpade förfaranden. Beräkningarna utvisade, att under åren 1921—1925 i medeltal kostnaden för varje nytillkommen ägolott utgjorde vid ägostyckning 45 kronor och vid avsöndring 37 kronor 69 öre. Sammanfördes uppgifter rörande ägostyckningar och jordavsönd- ringar erhölls medelkostnad för lott av 39 kronor 89 öre. Den genom jord- ? delningslagen införda prövningen i sak av en jordstycknings ändamåls- enlighet eller lämplighet, vilken tidigare förekommit endast vid ägo- styckning inom de elva av rikets län, där 1909 års lag om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning gällde, komme emellertid att få till följd en ökning av styckningskostnaderna. Toges hänsyn till detta förhållande, beräknades ovannämnda medelkostnad komma att öka från 39 kronor 89 öre till 44 kronor 61 öre.

Uti styrelsens ovannämnda underdåniga skrivelse den 25 januari 1927 framhölls, att en jämförelse mellan dessa uppgifter rörande kostnaderna för ägostyckning och jordavsöndring å ena sidan samt sådan avstyckning, som skulle komma att gäldas genom engångsarvode, å andra sidan visade, att ifrågavarande slag av avstyckningar skulle medföra väsentligt mindre kostnad. Vid förslagets uppgörande hade styrelsen sålunda låtit sig ange- läget vara att, med hänsyn till avstyckningsinstitutets synnerliga bety- delse för egnahemsverksamheten och då sökande till avstyckningsförrätt- ningar ofta torde vara mindre bemedlade, föreslå lägsta möjliga arvoden. I den underdåniga skrivelsen framhöll styrelsen, emellertid, att erfaren— heten kunde komma att giva vid handen, att arvodena blivit alltför lågt beräknade och att därför en höjning kunde komma att bliva erforderlig.

Sedan lantmäteristyrelsens ifrågavarande förslag till ändringar i lant— , mäteritaxan inom departementet jämkats med avseende å vissa detaljer, vilka emellertid äro utan betydelse i detta sammanhang, inhämtade Eders Kungl. Maj:t av 1927 års riksdag yttrande över förslaget. I propositionen (nr 219) i ärendet framhöll departementschefen nödvändigheten av att, för bedömande av taxebestämmelsernas verkningar, vänta tills den nya jorddelningslagstiftningen varit i tillämpning några år, ävensom att be- stämmelserna borde ånyo tagas under övervägande, sedan erfarenhet vun- nits om deras verkningar med hänsyn till allmänhetens och förrättnings- männens ekonomiska intressen.

J ordbruksutskottet uttalade sig för viss jämkning i annan del av försla— get och yttrade härefter rörande avstyckningsarvodet följande:

• Sida 77
•  Original

'I samband härmed bör emellertid uppmärksammas, att enligt 19 kap. 19 $ i lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet sakägare må på- 3 yrka ägomätning och kartläggning i större utsträckning än som för av- styckningar oundgängligen erfordras. Sålunda kan, där fråga är om av- styckning av någon mindre lägenhet, sakägare begära att i samband där- , med hela stamfastigheten, oavsett dennas omfång, skall kartläggas. Gi- vetvis har icke varit avsett, att bestämmelserna om ett fast engångsarvode skola tillämpas i fall, där förrättning på grund av sakägares egen hem- ställan göres mera omfattande än lagen oundgängligen fordrar. Till und— vikande av missförstånd har utskottet dock ansett ett förtydligande i nu antydd riktning böra komma till uttryck.”

Riksdagens skrivelse i ärendet den 7 juni 1927 (nr 289) anslöt sig till jordbruksutskottets utlåtande, och med iakttagande av de ändringar, som av utskottsuttalandet föranleddes, utfärdades den 25 november 1927 (nr 416) Kungl. Maj:ts förordning, angående den gottgörelse lantmätare äger uppbära av sakägare (lantmäteritaxa). Bestämmelserna rörande fasta engångsarvoden — till de av lantmäteristyrelsen föreslagna beloppen — för avstyckningsförrättningar återfinnas i förordningens 35 $ 1 mom.

Av det ovan anförda framgår, att det vid gällande lantmäteritaxas ut— arbetande och utfärdande förutsatts, att skäligheten av bestämmelserna rörande de fasta arvodesbeloppen vid avstyckning (35 $ 1 mom.) skulle ånyo upptagas till övervägande, sedan erfarenhet vunnits om dessa er— sättningars verkningar med hänsyn till allmänhetens och förrättnings- männens ekonomiska intressen.

Till styrelsen hava från förrättningsmännen gång efter annan framw förts klagomål över hithörande bestämmelser, därvid yrkats på taxehöj- ning i en eller annan form. I anledning av dessa klagomål har lantmäteri- styrelsen i skrivelser den 3 juni 1929 anmodat rikets överlantmätare att i varje län uppdraga åt i regel två eller tre distriktslantmätare, vilkas distrikt kunde anses vara typiska för förhållandena inom de olika länen, att under tiden 1 juli 1929—30 juni 1930 föra statistiska anteckningar en- ligt föreskrivet formulär rörande alla under nämnda tid inom respektive distrikt handlagda avstyckningsförrättningar. I följd härav hava an- teckningar av berörda ut från distriktslantmätare i 80 distrikt inkommit till överlantmätarna, vilka till lantmäteristyrelsen överlämnat anteck- ningar jämte egna yttranden, vilka senare bifogas.

I skrivelse den 26 oktober 1930, vilken jämte därvid fogat sammandrag av vissa uppgifter här närslutes, har styrelsen för Sveriges lantmätare— förening hos lantmäteristyrelsen hemställt, att styrelsen ville vidtaga åt— gärder för ändring av gällande bestämmelser om ersättning för avstyck— ning, avseende dels höjning av engångsarvodet, dels begränsning av de avstyckningar, för vilka dylikt arvode skulle utgå, att avse arealer endast upp till 050 hektar. Till stöd för sin anhållan har föreningsstyrelsen an- fört följande:

Såväl de genom lantmäteristyrelsens försorg införskaffade statistiska anteckningarna som de av styrelsen för Sveriges lantmät'arförening över- lämnade statistiska uppgifterna hava för här avsedda syfte bearbetats av t. f. byrådirektören Nils Svantesson, vilken i bifogade skrivelse redogjort för det sätt varpå bearbetningen skett ävensom därvid erhållna resultat, av vilka en sammanfattning återfinnes i skrivelsen.1

* Här ei medtagna.

• Sida 78
•  Original

Förut omförmälda klagomål rörande det enligt 35 $ 1 momentet lantmä- teritaxan utgående engångsarvodet för avstyckningar grunda sig dels där- på att arvodet i allmänhet skulle vara för lågt, så att arvodet för av- styckningsförrättningar av ifrågavarande art icke gåve samma förtjänst som övriga arbeten, vilka ersättas enligt lantmäteritaxan, dels ock därpå att undantagsbestämmelser saknas för sådana förrättningar, som erford- ra i förhållande till arvodet alltför omfattande och tidsödande förrätt- ningsåtgärder.

Av rikets överlantmätare hava i förenämnda yttranden 18 före— slagit ändringar i en eller annan form av gällande bestämmelser angående avstyckningsarvodet avseende förbättring av det nu utgående arvodet, 4 hava ansett gällande bestämmelser tillfredsställande och 2 hava icke tagit ? ställning till frågan. Från flera håll har föreslagits att vissa förrättnings- . åtgärder skulle ersättas enligt samma grunder, som gälla för övriga lant- mäteriförrättningar. Sänkning av arvodet för förrättningar avseende samtidigt utläggande av flera ägolotter har ifrågasatts av tvenne över-

lantmätare. . .

Till grund för de i gällande lantmäteritaxa förefintliga arvodessatserna ligga i huvudsak av 1917 års lantmäterikommission verkställda, synnerli- , gen noggranna beräkningar, vid Vilka förutsatts, att lantmätarna under dåvarande förhållanden i avseende å lantmäteriförrättningars utförande i tekniskt och juridiskt hänseende, skulle erhålla en skälig nettoinkomst. Sedermera hava emellertid på grund av ändrade bestämmelser för förrätt— ningars utförande en väsentlig försämring ifråga om lantmätarnas in- komster inträffat, vilken kan belysas av följande sammanställning, ut- visande för tre-årsperioderna 1925—1927 samt 1928—1930 medeltalen av dels kostnaderna för avslutade lantmäteriförrättningar m. m. dels den med dylika förrättningar sysselsatta personalens storlek: vid respektive års utgång där ej annat angivits.

1. Personal |

| Inkomster , kr. Distrikts- Extra. lant- Tekniska : Summa . lantmätare mätare biträden Medeltal för åren 1925—1927 1 828889 196'0 81'0 78 1 355'0 » ) » 1928—1930 1728 100 1958 81'3 117'7 " 394'8

Förenämnda siffror giva alltså vid handen, att genomsnittliga brutto— inkomsten i form av arvode enligt lantmäteritaxan för varje med prak— tiskt lantmäteri sysselsatt person utgjort under treårsperioden 1925—1927 (fimkring 5150 kronor och under tre-årsperioden 1928—1930 ej fullt 4400

ronor.

Styrelsen är i tillfälle vitsorda, att den trots personalökningen avsevär- da nedgången av lantmäterikårens samlade bruttoinkomst ingalunda beror på någon minskad arbetsintensitet. Tvärtom har denna på grund av de

senare årens arbetsanhopning och lantmätarnas strävan, att 1 trots av ,

denna så långt möjligt tillmötesgå allmänhetens anspråk på förrättningars skyndsammare utförande, drivits upp till en höjd, som ej kan i längden bi- behållas. ål

1 Siffran erhållen genom medeltal beräknat ur antalet tekniska biträden under redo- görelseåret 1925 och 1926 samt antalet dylika biträden under arbetsåret 1927—1928. ' Siffran erhållen såsom medeltal av antalet anställda biträden under respektive arbetsår.

• Sida 79
•  Original

Till det i tabellen åskådliggjorda försämrade ekonomiska utbytet av lant— mätarnas arbete är orsaken främst att söka däruti, att bestämmelserna i 1926 års jorddelningslag medfört avsevärt ökat arbete med protokollföring och utredningar, vilka arbeten ersättas med dagarvoden, ävensom väsent- lig utökning av tidsåtgången för expedition. Att nettoavkastningen sjun- kit i än högre grad än ovanstående siffror angiva torde framgå bland annat därav, att anspråken på lantmätarnas instrumentutrustning till följd av bestämmelserna i mätningsförordningen samt mätningsteknikens utveck— ling och ökade krav på noggrannhet stigit avsevärt, samt att jämväl kost- naderna för kontor och expeditionslokal samt rit- och kontorsbiträden och övriga omkostnader avsevärt ökats sedan tillkomsten av det material, på Vilket lantmäterikommissionen baserat sina beräkningar.

Till grund för den inom styrelsen uti förevarande avseende verkställda undersökningen ligger den förutsättningen, att åtgärder rörande avstyck- ningsförrättningar, för vilka arvode utgår enligt 35 $ 1 mom. lantmäteri- taxan, skola gottgöras efter i stort sett samma grunder som övriga lant— mäterigöromål, alltså enligt de i huvudsak av 1917 års lantmäterikommis— sion beräknade arvodessatserna, vilkas tillräcklighet dock numera på ovan anförda grunder torde kunna ifrågasättas.

Med hänsyn till fördelen för den bostadsbyggande och egnahemsbildan— de allmänheten av att kunna räkna med ett bestämt avstyckningsarvode, som utgör gottgörelse för samtliga med förrättnings utförande förenade åtgärder, har lantmäteristyrelsen ansett sig icke böra föreslå ett frångå- ende av nu gällande princip för avstyckningsarvodets utgörande. Ett fast- hållande vid denna finner styrelsen — därest jämväl förrättningsmännens berättigade intressen skola tillgodoses — emellertid på grund av resul- taten av den inom styrelsen verkställda utredningen, nödvändiggöra en höjning av engångsarvodet för vissa grupper avstyckningsförrättningar.

Vad först beträffar förrättningar avseende avstyckning av en ägolott tillåter sig lantmäteristyrelsen anföra följande. Styrelsen har övervägt lämpligheten av tvenne engångsarvoden, ett lägre för avstyckning av områden, mindre än 05 hektar, och ett högre för större områden, mellan 05 och 1?» hektar. Mot en sådan anordning talar emellertid nedan angivna omständigheter. Enligt förberörda undersökning synes vid förrättningar, som avse enstaka ägolotter med areal icke överstigande 15 hektar, tids— åtgången visa en tydlig tendens att öka med arealen endast så länge ägo- lotternas areal icke överstiger omkring 05 hektar. Härtill kommer att av— styckningar av mindre områden torde vara vanligast i trakter med högt jordvärde under det att i trakter med lågt jordvärde, där avstyckningar för bildande av smärre egnahem företrädesvis förekomma, de avstyckade arealerna i allmänhet torde vara större. Utginge avstyckningsarvodet en- ligt nyss antydd grund, skulle härav kunna komma att följa, att befolk— ningen i de trakter, som i regel äro sämst ställda i ekonomiskt avseende i stort sett finge betala det högsta avstyckningsarvodet, ett förhållande, som så mycket mer torde sakna fog, som avstyckningar med areal mellan 05 och 15 hektar såsom ovan angivits i stort sett icke synas kräva någon Väsentligt längre tidsåtgång för verkställandet än avstyckningar med omkring 05 hektars areal. Med hänsyn till dessa omständigheter har lant— mäteristyrelsen ansett sig böra föreslå bibehållandet av ett engångsarvode, med här nedan angivet undantag gällande för samtliga avstyckningsför- rättningar med areal icke överstigande 15 hektar.

Såsom av den verkställda utredningen framgår, förekomma bland av-

• Sida 80
•  Original

styckningar avseende enstaka ägolotter icke överstigande 15 hektar åt— skilliga förrättningar, för vilkas verkställande erfordrats anmärknings- värt lång tid. Önskvärt hade varit om samtliga dessa kunnat ersättas på annat sätt än med engångsarvode. Ett fullständigt hänsynstagande till detta önskemål skulle emellertid nödvändiggöra bestämmelse av innehåll, att förrättningar, som för sitt verkställande erfordrade mer än en viss tid, ersattes på annat sätt. Lantmäteristyrelsen anser sig med hänsyn till de olägenheter, som för allmänheten skulle kunna följa av en dylik bestämmelse, icke böra avgiva förslag i sådan riktning. Det synes emel- lertid som skulle samma resultat kunna i viss mån ernås därigenom, att bestämmelserna om engångsarvode komme att tillämpas endast å förrätt-

ningar, för vilka de ursprungligen avsetts, nämligen de som avse avstyck— '

ning av områden för bostads— och egnahemsändamål. I åtskilliga fall torde nämligen mera tidskrävande avstyckningar avse områden, som av— skiljas för andra än de nämnda ändamålen t. ex. kraftverks— eller väg- ändamål, varvid avstyckningar av jordremsor med obetydlig bredd och stor längd kunna förekomma. Lantmäteristyrelsen tillåter sig för den skull föreslå, att förrättningsmännen, då avstyckning sker för annat ända— mål än bildandet av bostads- och egnahemslägenhet, skola erhålla rätt att beräkna gottgörelse enligt lantmäteritaxans bestämmelser om detaljarvo- de, dagarvode och lösen. Genom en sådan bestämmelse finner lantmäteri- styrelsen såsom nedan sägs ett lägre engångsarvode kunna föreslås för avstyckningar avseende bildande av lägenheter för bostads- och egnahems— ändamål än om samtliga förrättningar inom ifrågavarande arealklass skola ersättas med ett engångsarvode.

Vad angår beloppet av engångsarvodet för avstyckning av en ägolott skulle detta, enligt den inom styrelsen verkställda undersökningens re- sultat, — under förutsättning av att ifrågavarande förrättningar skola ersättas med samma gottgörelse för tidsenhet som legat till grund för gäl- lande taxebestämmelser i övrigt — böra uppgå till mellan omkring 41 och 48 kronor. Lantmäteristyrelsen har ansett sig böra föreslå ett belopp av 42 kronor, vilket ligger i underkanten av vad resultatet av den statistiska. undersökningen utvisar. Styrelsen har härvid förutsatt ovan angivna rätt för iörättningsmännen att för vissa förrättningar debitera arvode efter annan grund. Skulle detta ej bifallas, finner styrelsen en höjning till 45 kronor böra förordas. Förslaget innebär således en höjning av arvodet för ifrågavarande avstyckningsförrättningar med alternativt 10 kronor.

Arvode för förrättningar, vid vilka flera ägolotter, vilkas medelareal icke överstiger 1'50 hektar, avstyckas, utgår enligt nu gällande lantmäteri— taxa med ett grundbelopp av 20 kronor med tillägg av 15 kronor för varje avstyckad ägolott. Detta innebär alltså, att om exempelvis två ägolotter avstyckas vid samma förrättning, totalarvodet utgår med 50 kronor. Då sättet för arvodets beräknande enligt denna bestämmelse icke torde lämna något övrigt att önska i avseende å enkelhet, vilket torde vara till fördel för såväl allmänhet som förrättningsmän, har lantmäteristyrelsen ansett sig sakna anledning att föreslå någon ändring i själva beräkningsprinci- pen. Lantmäteristyrelsen har icke funnit tillräckliga skäl påyrka förhöj— ning av det tilläggsarvode, 15 kronor,. som nu utgår då mera än en ägolott avstyckas, utan bör den för avstyckningen av en ägolott föreslagna förhöj— ningen gälla blott grundbeloppet. Styrelsen finner sig i följd härav för närvarande endast böra föreslå den ändring i gällande bestämmelser rö— rande ifrågavarande förrättningar, att grundbeloppet höjes med samma

• Sida 81
•  Original

belopp som arvodet för förrättning avseende avstyckning av en ägolott — 7 alternativt 10 kronor — eller från 20 till 27 alternativt 30 kronor.

Det må omnämnas, att förrättningar avseende avstyckning av flera än två ägolotter, vars medelareal icke överstiger 15 hektar, förekomma i ytterst liten utsträckning, vilket förhållande haft till följd, att det sta— tistiska material, som legat till grund för den inom styrelsen verkställda undersökningen endast omfattar uppgifter rörande ett fåtal sådana för- rättningar, och en del av dessa uppgifter äro såsom i utredningen fram— hållits missvisande.

Slutligen tillåter sig lantmäteristyrelsen framhålla, att genom de här föreslagna ändringarna i gällande bestämmelser angående ersättning för avstyckningsförrättningar, förrättningsmännen icke torde komma att er- hålla en ersättning, som helt motsvarar den nettoersättning som skulle utgå, därest de ifrågavarande förrättningarna ersattes enligt samma grunder som övriga lantmäterigöromål.

I det förslag till ändrad lydelse av 35 % lantmäteritaxan, som nedan om- förmäles, har lantmäteristyrelsen, utöver ovan berörda ändringar och till- lägg, verkställt vissa av dessa betingade förändringar, vilka emellertid äro av uteslutande redaktionell natur.

Under åberopande av vad sålunda anförts tillåter sig lantmäteristyrel— sen i underdånighet hemställa, att Eders Kungl. Maj:t täcktes besluta, att 35 6 i Eders Kungl. Maj:ts förordning den 25 november 1927 (nr 416) angå- ende den gottgörelse lantmätare äger uppbära .av sakägare (lantmäteri— taxa) skall hava den ändrade lydelse bifogade förslag utvisar?»

I samband med frågan om lönereglering för distriktslantmätarna hava de sakkunniga gjort gällande, att storleken av den behållna inkomsten för distriktslantmätarna knappast i och för sig borde föranleda, att frågan om förändring av lantmäteritaxan i sammanhang med löneregleringen uppto- ges till prövning, samt att de sakkunniga alltså vid behandlingen av löne- regleringsspörsmålet utgått från oförändrade taxebestämmelser. I anled- ning av vad lantmäteristyrelsen här ovan anfört vilja de sakkunniga framhålla, att de statistiska uppgifter, vilka intagits i lantmäteristyrel— sens framställning och som återfinnas här ovan, måste anses vara i någon mån missvisande. Till en början torde den erinran kunna göras, att den omständigheten, att distriktslantmätarna tidigare åtnjutit högre in- komster av förrättningar enligt lantmäteritaxan än som varit fallet under åren 1928—1930, icke kan anses i och för sig utgöra någon anledning att nu ingå för en höjning av taxan, särskilt som av den lämnade ut— redningen framgår, att distriktslantmätarna under de senaste åren haft en behållen inkomst, vilken i stort sett motsvarat det belopp av 3200 kronor, som av lantmäterikommissionen beräknats sås-om inkomst av för- rättningar. Uppmärksammas må även, att, då lantmäteristyrelsen till stöd för en höjning av lantmäteritaxan, vilken skulle komma företrädes— vis distriktslantmätare och extra lantmätare tillgodo, åberopat antalet av de personer, som inom landet varit sysselsatta med praktiskt lantmä-

1 Förslaget ej här intaget.

De sakkun- nigas ytt- rande.

• Sida 82
•  Original

Lantmäteri- styrelsens skrivelse den 3 februari 1 930.

teri, således även de tekniska biträdena, vilka i allmänhet icke haft tjänst- göring under hela året, den därvid gjorda jämförelsen vilar på den för- utsättningen, att personal med tjänstgöring under hela året likställes med sådan, vars tjänstgöring är inskränkt till en del av året. Slutligen bör framhållas, att lantmäteristyrelsen byggt de av styrelsen lämnade uppgifterna på medeltal för å ena sidan åren 1925—1927 och å andra, sidan åren 1928—1930. De av de sakkunniga lämnade uppgifterna utvisa, att under tidsperioden 1928—1930 bruttoinkomsterna för distriktslantmä- tare i genomsnitt stigit med 500 kronor för år i vad avser inkomster av lantmäteritaxa och s. k. liggareuppdrag, vartill kommer, att ett jämfö— relsevis stort antal av dessa lantmätare kunnat förskaffa sig inkomster från städernas mätningsväsen och fastighetsregister. Även om distrikts- lantmätarna för vinnande av ökade bruttoinkomster måst utbetala ersätt- ning till tekniskt biträdeshjälp i större utsträckning än tidigare och deras arbetstid i någon mån måst utökas _— ett förhållande som dock ingalunda är ovanligt inom andra tjänstemannagrupper med den ställning i in- komsthänseende, som distriktslantmätarna intaga —— har dock en inkomst— ökning varit märkbar under åren 1929 och 1930 i förhållande till år 1928.

Av nu angivna skäl kunna de sakkunniga icke finna anledning före- ligga att tillstyrka lantmäteristyrelsens förslag om sådan ändring i 35 9 av lantmäteritaxan, att en ökning av ersättningen vid avstyckningar in— träder. En sådan ökning bör enligt de sakkunnigas mening så mycket mindre ifrågakomma, som den nu föreslagna löneregleringen på de dyra- re orterna skulle komma att tillföra distriktslantmätarna något ökad inkomst i form av fast avlöning och för samtliga distriktslantmätare in— nebära, att nu utgående tillskott till dyrtidstillägg, beräknat å 4000 kro- nor för år, i huvudsak inräknas i avlöningen.

Ersättning för publik renovation.

Frågan om förändring i grunderna för ersättning till lantmätare för publik renovation har upptagits av lantmäteristyrelsen, som i skrivelse till Kungl. Maj:t den 3 februari 1930 anfört följande.1

»Om skyldighet att verkställa publik renovation av förrättningsakter stadgas i 70 % lantmäteriinstruktionen av den 11 november 1927 (nr 407). För bestridande av kostnader för i enlighet därmed verkställda publika renovationer har i staten för lantmäteriväsendet från och med år 1921 funnits uppfört ett ordinarie förslagsanslag, under budgetåret 1929—1930 uppgående till 35000 kronor. Föreskrifter angående den ersättning, som av nämnda anslag skall utgå, återfinnas i Eders Kungl. Maj::ts brev till

¹ Åberopade tabeller här ej intagna.

• Sida 83
•  Original

lantmäteristyrelsen den 5 april 1928. Lantmäteristyrelsen har därigenom bemyndigats att utbetala ersättning, vad angår karta motsvarande den uti lantmäteritaxan den 25 november 1927 (nr 416) stadgade lösen, dock att ersättning enligt 46 $ 1 mom. b) i samma taxa skall nedsättas med 40 % och renovationsexemplaret i varje fall tagas i beräkning vid tillämp- ning av bestämmelserna i 45 ä 2 mom. och 46 6 2 mom., samt vad angår handling med 50 öre för sida. Sistnämnda bestämmelser i lantmäteritaxan innehålla, att där lösen samtidigt utgår för flera exemplar av samma karta, skall den för varje exemplar utgående lösen minskas och minsk- ningen blir större ju större det antal exemplar är, för vilket lösen utgår.

Gällande bestämmelser om ersättning för publik renovation innebära allt— så, att ersättningen för renovationsexemplaret utgår med belopp, som mot- svarar reducerad lösen, men att därjämte den lösen, som jordägarna hava att utgiva för sina kartkopior, minskas i de fall, där renovationsexemplar skall avlämnas.

I avseende på denna bestämmelse om dubbel reduktion må framhållas, att då ersättning för publik renovation infördes år 1921, ersättningen ut— gick med samma belopp som lösen. Att det publika renovationsexemplaret därvid räknades som merexemplar, var fullt riktigt. Efter utredning och förslag av lantmäteristyrelsen den 28 oktober 1925, sänktes emellertid ge— nom nådigt brev den 15 januari 1926 ersättningen för publik renovation till belopp, som ansågs motsvara lantmätarnas självkostnad. Därvid synes icke hava beaktats den inverkan, som de nya bestämmelserna skulle få ge— nom bibehållande av föreskriften, att den publika renovationen skulle räk— nas som merexemplar.

Inverkan av denna föreskrift belyses bäst genom ett exempel: Om av en ägokarta endast ett exemplar utgår till sakägarna, hava dessa att betala full lösen enligt lantmäteritaxan. Därest även publik renovation av kar- tan skall avlämnas, blir lösen även för jordägareexemplaret en annan. Ersättning för renovationen utgår med ett till den beräknade självkost— naden reducerat belopp, men då renovationsexemplaret därjämte skall tagas i beräkning såsom merexemplar, blir lösen för jordägareexemplaret nedsatt till det belopp, som i taxan stadgas för varje karta för det fall att två exemplar utgivas.

Den 2 november 1929 inkom styrelsen för Sveriges lantmätareförening med framställning av innehåll, att lantmäteristyrelsen måtte göra hem— ställan om sådan ändring av gällande bestämmelser, att renovationsexemp— laret ej måtte anses såsom merexemplar.

Med anledning av denna framställning har lantmäteristyrelsen låtit verkställa en uppskattning av förrättningsmännens självkostnader för publikt renoverade kartor. Därvid hava såsom stickprov uttagits 52 dy- lika kartor från olika delar av landet och upptagande olika slag av för— rättningar. För 23 av dem har ersättning utgått efter 45 å och för 29 efter 46 % lantmäteritaxan. Tillsammans upptaga dessa 52 kartor 129 regalark med format för ritytan av 40 X 60 cm. Vid utväljandet har på förhand icke utrönts, huruvida kartorna varit handritade eller mekaniskt repro- ducerade. Därefter hava tre i kartritning erfarna personer oberoende av varandra uppskattat den tid, som beträffande handritade kartor åtgått, dels till uppritning och färgläggning, dels till kollationering och expedi- tion m. m. Såsom värden har därefter valts det aritmetiska mediet mellan dessa tre uppskattningar.

• Sida 84
•  Original

De grunder, vilka tillämpats vid beräknandet av självkostnaden framgår av bil. Af

Efter dessa beräkningsgrunder hava förrättningsmännens självkostna— der uppkattats och framgår resultatet av bifogade tabeller I—III. Dessa utvisa att publika renovationer av fullständigt uträknade ägokartor, d. v. *s. sådana, vartill ersättning utgår efter 46 % lantmäteritaxan, till ungefär lika stort antal handritas och mekaniskt reproduceras samt att ägogräns— kartor eller sådana, vartill ersättning utgår efter 45 å i samma taxa, så gott som uteslutande handritas. Om skyldighet att använda mekanisk reproduktion stadgas i 64 & lantmäteriinstruktionen. Anledningen till att blott hälften av förstnämnda kartor hava framställts genom mekanisk reproduktion torde till stor del vara att söka i det förhållandet, att de pub- lika renovationerna ofta avse endast delar av de områden, över vilka kon- ceptkartorna upprättats. Ägogränskartor ställa sig i regel billigare vid handritning än vid mekanisk reproduktion någon föreskrift att använda sistnämnda slag av reproduktion finnes ej heller för kartor av ifrågava- rande beskaffenhet.

Tab. I, som upptager handritade fullständigt uträknade kartor, visar, att självkostnaden uppgår till 67 % av full lösen enligt 46 % lantmäteri- taxan, under det att självkostnaden för mekaniskt reproducerade dylika kartor enligt tab. III uppgår till 55 % av samma lösen. I medeltal hålla sig sålunda självkostnaderna för nu ifrågavarande kartor något över 60 % av full lösen och motsvara alltså ungefär den ersättning, som för när- varande utgår. Av tab. II framgår att självkostnaderna för publika re— novationer av ägogränskartor uppgå till 92 % av full lösen enligt taxa och att ersättningen i medeltal utgjort 91 % av full lösen.

Föreskrifterna angående utbetalande av ersättning för publika reno- vationer innehålla, såsom ovan nämnts, bestämmelser om att det publika renovationsexemplaret i varje fall skall tagas i beräkning vid tillämpning av bestämmelserna i 45 5 2 mom. och 46 $ 2 mom. lantmäteritaxan. Då av

¹ Bil. A.

Grunder för beräknande av kostnader för publika renovationer.

I regel torde ritarbetet utföras av förrättningsmännens ritbiträden eller tekniska biträ- den, vilkas timpenning med inräknande av allmänna omkostnader såsom för lokal, rit- material m. m. kan beräknas till 1 krona 50 öre. Kollationering åter utföres av förrätt- ningsmännen själva. Beräknat efter en bruttoinkomst på taxa av i medeltal 5100 kronor, till vilket belopp denna inkomst uppskattats vid bestämmande av distriktslantmätarnas I löneförmåner, och 275 arbetsdagar om 8 timmar uppgår timpenningen för dem till 2 kronor 30 öre.

Vid mekanisk reproduktion av karta kostar, under förutsättning att samtidigt privat renovation beställes, vilket i regel torde vara fallet, det publika renovationsexemplaret 4 kronor 50 öre per regalark, papperskostnaden inberäknad, vartill bör läggas 1 krona _, utgörande kostnader för retusch o. dyl. För färgläggning, komplettering och kollatione— ring av ett regalark beräknas åtgå i medeltal minst 6 timmar motsvarande en kostnad av 9 kronor beräknat efter 1 krona 50 öre per timme. Härav erhålles en självkostnad av 14 kronor 50 öre per regalark vid mekanisk reproduktion. Då en del av ovannämnda tid av 6 timmar användes för kollationering, som utföres av förrättningsmännen själva, torde här angiven självkostnad vara lågt beräknad.

• Sida 85
•  Original

ägogränskarta endast en kopia av kartan utgått till sakägare (mera förekommer sällan), ersättes därigenom det publika renovationsexemplaret med belopp motsvarande lösen med ersättningen enligt 45 $ 1 mom. b) re— ducerat till 80 % och lösen för sakägarnas kopia utgårfmed samma belopp. Då kopia ej utlämnas till sakägarna, utgår ersättning för publika renova- tionen med samma belopp som full lösen.” Av fullständigt uträknad ägo- karta ersättes det publika renovationsexemplaret med belopp motsvaran— de lösen med ersättningen enligt 46 $ 1 mom. b) reducerad till 60 % och av lösen för sakägares kopia reduceras det belopp, som utgår enligt 46 $ 1 mom. b) till 80 %, under förutsättning att endast en kopia utlämnas till sakägare. Utlämnas flera exemplar till sakägare, blir nämnda reduk- tion för dessa exemplar större. Utföres icke publik renovation, utgår lösen för sakägarnas kopia med samma "belopp som full lösen.

Enligt 1926 års bestämmelser bör den riktiga grunden för ersättning i anledning av publik renovation vara den, att ur allmänna medel utgår ersättning endast motsvarande lantmätarnas självkostnader. Men den» naturliga konsekvensen härav bör också vara den, att de enskilda jord— ägarnas lösen blir densamma vare sig publik renovation sker eller icke.

Den verkställda undersökningen har givit vid handen, att renovations- ersättningen för fullständigt uträknade ägokartor- ungefär motsvarar självkostnaden under det att ersättningen för ägogränskartor kan i fråga om ersättningen enligt 45 $ 1 mom. b) sänkas till 90 %. Förutsättningen för renovationsersättningens bestämmande på nu angivet sätt är emeller-" tid, att renovationsexemplaret ejvdärjämte verkar nedsättning i jordägar- nas kartlösen. Genom sådana bestämmelser skulle den av allmänna medel nu utgående ersättningen för publika renovationer icke på det hela taget komma att nämnvärt förändras.

På grund av vad sålunda anförts, tillåter sig lantmäteristyrelsen föreslå, att Eders Kungl. Maj:t ville med ändring av föreskrifterna i nådiga brevet den 5 april 1928 rörande ersättning för publik renovation föreskriva, att ersättning för dylik renovation må utgå för karta med belopp motsvarande i lantmäteritaxan den 25 november 1927 (nr 416) stadgad lösen, dock att ersättning enligt 45 $ 1 mom. b) reduceras till 90 % och ersättning enligt 46 $ 1 mom. b) reduceras till 60 %, samt för avskrifter av handlingar med 50 öre för sida samt att renovationsexemplaret icke skall anses som så- dant merexemplar, varom i 45 $ 2 mom. och 46 $ 2 mom. förmäles. Därvid torde böra föreskrivas, att hittills i ämnet gällande bestämmelser skola tillämpas beträffande publik renovation av förrättning, som slutligen redo- visats eller jämlikt meddelade bestämmelser skolat slutligen redovisas före den 15 februari 1930, så ock beträffande publik renovation rörande ägo— styckning.»

De sakkunniga vilja icke bestrida, att gällande grunder för ersättning vid publik renovation kunna åtminstone i vissa hänseenden betraktas så- som mindre rationella. Emellertid hava de sakkunniga erfarit, att utredf ning pågår inom lantmäteristyrelsen rörande den omfattning, i vilken publik renovation för framtiden skall behöva ske. Härtill kommer, att enligt de sakkunnigas mening en inskränkning i skyldigheten för lant- mätarna att verkställa ifrågavarande renovation kan anses påkallad med hänsyn till att lantmäterikontoren i åtskilliga län under de senaste åren erhållit brandsäkrare lokaler, och att av denna anledning-insändande till

'.'.|

De sak/mn- m'gas yttran- rande.

• Sida 86
•  Original

lantmäteristyrelsen av ett renovationsexemplar av vissa kartor m. m. må- hända framdeles icke erfordras i den utsträckning, som nu anses böra ske.

På grund härav anse de sakkunniga, att spörsmålet rörande den om- fattning, i vilken publik renovation framdeles skall behöva ske, bör lösas, innan frågan om ersättningsgrunderna underkastas förnyat övervägande.

Ersättning till lantmätare för förlust av arvode till följd av sak- ägares insolvens.

Lantmäteri" Lantmäteristyrelsen har i skrivelse till Kungl. Maj:t den 10 februari styrelsens .. . ”,,-”else de,, 1927 anfort följande.

10 februari »I fråga om lantmätares rätt till arvode av sakägare innehåller nu gäl- 1927- lande förordning den 22 juni 1920 (nr 376) angående den gottgörelse lant- mätare äger uppbära av sakägare (lantmäteritaxan) bestämmelser i ända- mål att i viss mån trygga arvodets skyndsamma utbekommande.

Sålunda stadgas dels i 4 %, att gottgörelse, som enligt förordningen bör gäldas, skall utan avseende å tvist om ägande -— eller besittningsrätt er- läggas av den, som vid räknings avgivande eller, då fråga är om förrätt- ning, som fordrar fastställelse, senast vid fastställandet innehar jorden, dels ock i 65 9, att om sakägare tredskas att betala gottgörelse, som i för- ordningen avses, njute lantmätaren hos överexekutor skyndsam hand- räckning till dess utbekommande.

Däremot har tidigare tillräcklig uppmärksamhet ej ägnats frågan om lantmäteriarvodenas säkra utbekommande.

Givet är, att denna fråga under äldre organisationsförhållanden inom lantmäteriet ej ägde samma aktualitet som nu. Då berodde i verkligheten så gott som undantagslöst på lantmätaren själv, om han ville åtaga sig en förrättning. Nu äro omständigheterna däremot helt annorlunda. Lant- mätarna äro såsom en tjänsteplikt ålagda att, en var inom sin verksam- hetskrets, utföra de förrättningar, som av sakägarna önskas, vare sig sär- skilt förordnande å förrättningen utfärdas eller denna utan sådant för- ordnande åt lantmätaren uppdragas (53 och 56 % i lantmäteriinstruktio- nen den 14 mars 1924, nr 42).

Frågan har aktualiserats i samband med förarbetena för avgivande av förslag till ny förordning angående den gottgörelse lantmätare äger upp- bära av sakägare (lantmäteritaxa). Ett dylikt förslag var närmast påkal- lat av den antagna nya lagen om delning av jord å landet. Emellertid har styrelsen ansett sig böra bereda rikets lantmätare tillfälle att meddela sina erfarenheter vid tillämpningen av gällande förordning och sina önskemål i fråga om ändringar i densamma. Uti flera yttranden, som i anledning härav inkommit, hava erinringar framställts beträffande ovan omförmäl- da bestämmelser. Härvid har framhållits, att erfarenheten visat, att lant- , mätaren mången gång stode rättslös. Fordran på arvode för en lantmä— teriförrättning kunde ej likställas med varje annan fordran, som finge i vanlig ordning bevakas. Vid vanliga affärer hade den, som inlåtit sig på en sådan, att själv se sig för, huruvida den vore riskabel eller ej. och där anledning därtill förekomme, undvika densamma. En lantmätare måste emellertid, då han därtill förordnats, verkställa förrättningen vid ansvar för tjänstefel, även om han kunde hava klart för sig att sakägaren x ore oförmögen att betala arvodet. För att råda bot på missförhållandena

• Sida 87
•  Original

har i de avgivna yttrandena förordats antingen förmånsrätt för lant- mäteriarvode framför inteckningar eller att lantmätaren säkerställdes av statsverket eller att han skulle äga rätt att före förrättnings företagande fordra borgen eller nedsättande av visst belopp. Slutligen har ifrån Norr- bottens län — antagligen efter förebild från Finland — föreslagits, att statsverket borde utbetala arvodet till lantmätarna, varefter detsamma under loppet av några år skulle uttagas i samband med skatten till staten.

Uti sitt den 25 januari 1927 avgivna förslag till ny lantmäteritaxa har lantmäteristyrelsen uti här ifrågavarande delar upptagit till lydelsen helt lika bestämmelser med dem, som finnas i gällande förordning. Emel- lertid har styrelsen i den framställning, varmed taxeförslaget överlämnats till Eders Kungl. Maj:t, i anledning av ovan omförmälda uttalanden inom lantmäterikåren förklarat sig komma att göra särskild underdånig fram— ställning i ämnet.

Enligt lantmäteristyrelsens mening äro ovan omförmälda förhållanden värda beaktande. Då ersättningen till rikets lantmätare för verkställt arbete till väsentlig del skall gäldas av sakägarna och lantmätarna äro så— som tjänsteplikt ålagda att på begäran av sakägare, med eller utan för- ordnande av myndighet, utföra förrättningar, kräver billigheten, att de säkerställa-s för de fordringar de till följd av verkställt arbete få hos sak— ägare och detta så mycket hellre, som det enligt vad lantmäteristyrelsen försport på senare åren inträffat ej så få gånger, att lantmätare på grund av sakägares insolvens helt eller delvis gått miste om sitt arvode.

En utväg till förhållandenas ordnande vore att genom lag bereda för- månsrätt för lantmäteriarvodet i likhet med vad som gäller i fråga om fordran emellan delägare i samma skifteslag för bidrag till utflyttning eller ersättning för odling, vanhävd å jord eller för ståndskog m. 111. Även om en dylik lag icke komme att säkerställa lantmätare för fordran hos innehavare av allmänt kronohemman och även i vissa andra fall, komme den dock att i de allra flesta fall skydda lantmätarens rätt. För lantmä- tarnas del finge därför en dylik lösning anses tillfredsställande.

Emellertid kunna givetvis betänkligheter resas mot att, såsom här bleve fallet, öka de tysta förmånsrätternas antal. Lantmäteristyrelsen finner sig därför böra räkna med att frågan icke kommer att lösas på detta sätt. Detsamma gäller beträffande förslaget om arvodets förskotterande av statsverket och dess uppbärande i sammanhang med kronoskatten under ett antal år. Att såsom ovan även satts i fråga söka få en lösning genom att inrymma rätt för lantmätaren att före förrättnings företagande fordra borgen eller nedsättande av visst belopp kan lantmäteristyrelsen av nära till hands liggande skäl icke understödja.

Däremot synes goda skäl tala för att staten ikläder sig ersättning till lantmätare som på grund av bristande tillgång hos sakägare gått förlustig arvode för verkställt arbete.

Ett dylikt statens åtagande innebär i verkligheten knappast någon ny- het utan är snarare att anse såsom en följdriktig utveckling av nu gäl- lande bestämmelser om statsbidrag. Dylika bidrag beslötos visserligen till en början i ändamål att främja bild-andet av nya hem och nya bruknings— delar men under årens lopp har en förskjutning ägt rum sålunda att sta— ten — utan någon avkortning av förrättningsmännens arvode —— iklätt sig kostnaderna eller andelar därav jämväl i fråga om andra förrättnin-

• Sida 88
•  Original

gar, där dessa kunna anses betungande för mindre bemedlade sakägare. I detta avseende må erinras om gällande bestämmelser rörande statsbidrag till rågångs- och vägförrättningar. Vid nu angivna förhållanden synes det ligga nära till hands att i de fall, där sakägare befinnas vara helt me— dellös, förrättningsmannen utfår sitt lagliga arvode av statsmedel. _ Angående det sätt, varpå sakägares meddellöshet skall styrkas, håller lantmäteristyrelsen före, att det bör räcka med att vederbörande befunnits sakna utmätningsbara tillgångar och att uppställande av fordran på kon- kursförfarande alltså icke bör ske. Vad angår sättet för hithörande ären- dens behandling kunde synas ligga närmast till hands, att desamma i lik— het med många andra liknande frågor uppdragas åt länsstyrelserna. Emel- lertid torde, där såsom här särskild central myndighet finnas, större en- hetlighet och överskådlighet vinnas, om ärendenas behandling förlägges dit. Därigenom att prövningen av dessa ärenden uppdrages åt lantmäte- ristyrelsen, som redan har att besluta om andra statsbidrag av olika slag samt om flyttningsersättningar, expenser m. m., ernås även, att nytt an- slag för ändamålet icke torde behöva uppföras i riksstaten, enär förekom— mande ersättningsbelopp, vilka torde bli jämförelsevis obetydliga, lämp— ligen torde kunna utanordnas från närmast motsvarande anslag till under- stöd åt jorddelningsväsendet.

Att verkställa någon beräkning av de utgifter, som kunna förorsakas ge— nom ett bifall till lantmäteristyrelsens här framställda förslag, kan lant- mäteristyrelsen ej nu göra. Härför skulle erfordras infordrande av upp- gifter från samtliga distriktslantmätare för ett antal år. Lantmäteristy- relsen håller emellertid före, att det knappast kan röra sig om mer än ett fåtal tusental kronor årligen. I anledning därav kan framställas den in- vändning, att frågan icke har den betydelse, att några åtgärder från stats— makternas sida äro av behovet påkallade. I avseende härå må emellertid framhålla-s, att förlusten med hänsyn till den enskilda tjänstemannens eko- nomiska ställning kan vara svår nog att bära. Härjämte torde kunna erinras om frågans ovan berörda principiella sida.

Därest hithörande ärendens prövning förlägges till lantmäteristyrelsen, lärer, i analogi med vad som nu gäller i fråga om statsbidrag till lantmä- teriförrättningar, utbetalt belopp icke böra såsom en av statsverket över— tagen fordran bevakas, för den händelse vederbörande framdeles komme i bättre ställning. Fallen torde icke bliva allt för många och i regel torde det varje gång röra sig om ett jämförelsevis litet belopp. När hänsyn här- till tages till den ovissa utsikten att kunna återfå något, torde anordningar i sådant syfte komma att medföra större kostnader för statsverket än som kunna antagas motsvaras av eventuella återbetalningar. För den händelse lantmäteristyrelsens här uttalade uppfattning icke gillas utan det anses, att guldna ersättningar skola bevakas, lärer detta böra så ordnas, att allt, efter det lantmäteristyrelsen verkställt utbetalning, för ändamålet över- lämnas till vederbörande länsstyrelse, som genom landsfiskalerna torde hava bättre möjlighet än lantmäteristyrelsen att bevaka statens intresse i dessa delar.

På grund av vad sålunda anförts tillåter sig lantmäteristyrelsen i un-I derdånighet hemställa, att Eders Kungl. Maj:t täcktes utverka riksdagens medgivande till att av från i riksstaten uppförda anslag till bidrag till lantmäteriförrättningar måtte, efter prövning av lantmäteristyrelsen, få. utgå ersättning till lantmätare, som till följd av sakägares insolvens styr— ker sig hava gått förlustig honom tillkommande arvode för lantmäteri-.

förrättning.»

• Sida 89
•  Original

Statskontoret, som den 18 februari 1927 avgivit utlåtande över lantmä- teristyrelsens förslag, har anfört, att ett bifall till styrelsens hemställan helt visst skulle föra med sig liknande framställningar beträffande andra befattningshavare, vilka det ålåge att mot arvode enligt taxa verkställa förrättning, och måhända skulle även hos vederbörande förrättningsmän kunna åstadkomma en viss likgiltighet i fråga om åtgärder för utfåendet hos vederbörande sakägare av förrättningsarvode. Redan med hänsyn till dessa konsekvenser måste, enligt statskontorets mening, resa sig vissa betänkligheter mot att tillmötesgå styrelsens hemställan, och, då därtill komme, att de förluster för vederbörande lantmätare, som kunde beräknas komma att uppstå på grund av sakägares insolvens, efter vad i ärendet blivit upplyst, måste betecknas såsom rätt små, särskilt i betraktande av den relativt gynnsamma ställning i inkomsthänseende, som intoges av de befattningshavare, om vilka här vore fråga, kunde statskontoret icke till- styrka, att ersättning av statsmedel på föreslaget sätt bereddes. Slutligen ville statskontoret för sin del göra gällande, att, om ifrågavarande befatt— ningshavare ansåges böra säkerställas mot arvodesförluster, en lämpligare utväg härtill synes innefattas i förslaget att medgiva dem rätt att före företagandet av en förrättning fordra borgen eller nedsättande av visst belopp.

Även om ifrågavarande spörsmål i allmänhet icke torde få anses äga större betydelse, kunna dock i enstaka fall, de förluster, som en lantmä- tare kan komma att få vidkännas på grund av sakägares insolvens, bliva ekonomiskt ganska kännbara. Att utan betryggande garantier för att in- solvens verkligen är för handen medgiva ersättning av statsmedel torde i varje fall icke ur statsverkets synpunkt kunna ifrågakomma. Denna upp- fattning synes delas jämväl utav lantmäteristyrelsen. Emellertid har den av nämnda styrelse väckta frågan betydelse icke endast för lant— mätarna utan även för lantbruksingenjörer, provinsialläkare, läns- och distriktsveterinärer m. fl. befattningshavare, vilka äga uppbära ersättning av enskilda eller juridiska personer enligt av Kungl. Maj:t fastställd taxa. Uppmärksammas må dock, att lantbruksingenjörerna härvid intaga en något förmånligare ställning än de övriga, enär länsstyrelsen, där för— hållandena sådant påkallar, äger jämlikt vattenlagen 10 kap. 2 och 33 åå fordra, att säkerhet för förrättningskostnaderna skall ställas av sökanden. Enligt 30 å av samma kapitel skall dessutom förrättningskostnaderna för- skjutas av sökanden.

För den händelse tillräcklig anledning förefinnes att upptaga den av lantmäteristyrelsen väckta ersättningsfrågan till närmare utredning, torde utredningen böra ske i ett sammanhang för samtliga grupper av befatt- ningshavare, som härav kunna beröras. De sakkunniga hava icke kun— nat tillstyrka, att till lantmäteripersonal ersättning nu lämnas av stats- medel.

Yttrande av statskontoret.

De sak- kunnigas yttrande .

• Sida 90
•  Original

Skrivelse år 1931 från föreningen Sveriges över- "lantmätare.

FEMTE KAPITLET.

Överlantmätarnas avlöningsförhållanden.

Nu gällande lönereglering för överlantmätarna genomfördes vid 1926 års riksdag, sedan utredning i frågan verkställts av särskilda sakkunniga. Överlantmätarna i Stockholms, Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs, Gävle- borgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län äro placerade i lönegraden B 30. Med undantag för överlantmätaren i Got- lands län, vilken befattning uppförts å övergångsstat med en avlöning av 7500 kr., är återstoden av rikets överlantmätare placerade i lönegraden B 29.

För överlantmätarna, förutom den å övergångsstat uppförda befattnings- havaren, är tillämpligt allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente. Särskild ersättning utöver vad i nämnda reglemente är stadgat utgår tills- vidare till överlantmätaren i Kopparbergs län, som äger uppbära avlö- ningsförstärkning med 900 kr. för år räknat.

Då i en här nedan återgiven skrivelse från föreningen Sveriges över— lantmätare finnes en redogörelse för tillkomsten av nuvarande löneregle- ring hava de sakkunniga icke funnit sig böra utförligare behandla detta spörsmål.

Styrelsen för föreningen Sveriges överlantmätare har i skrivelse till lant— mäteristyrelsen den 10 april 1931 anfört följande. »Sedan föreningen Sveriges överlantmätare vid sammanträde i Stock- holm den 22 sistlidne mars haft överläggning angående verkningarna av gällande lönestat för överlantmätarna och därvid framgått, att överlant-

mätarnas löneförmåner icke kunna anses tillfredsställande med hänsyn till 4 de krävande och tillika ansvarsfulla åligganden, som åvila överlantmä- '

tarna, beslöt föreningen i anledning av nu pågående åt särskilt tillkallade sakkunniga anförtrodda utredning rörande lantmäterikårens löneförhål- landen uppdraga åt föreningsstyrelsen att hos kungl. lantmäteristyrelsen göra framställning om vidtagande av åtgärd i syfte att överlantmätarna måtte genom en ändrad löneställning beredas förbättrade ekonomiska för- hållanden. På grund härav får föreningsstyrelsen i enlighet med av för- eningen givna direktiv härigenom vördsamt anföra följande.

Enligt gällande lönestat, som tillämpats sedan den 1 juli 1926, äro 9 överlantmätarbefattningar inplacerade i lönegraden B 30 av gällande av- löningsreglemente, medan fjorton överlantmätarbefattningar äro inplace-

• Sida 91
•  Original

rade i lönegraden B 29. Överlantmätarbefattningen i Gotlands län är uppförd på övergångsstat med avlöningsförmåner enligt äldre stat. Över- lantmätaren i Kopparbergs län, som tillhör lönegraden B 30, åtnjuter tills vidare en avlöningsförstärkning med 900 kr. för år räknat.

Inledningsvis får föreningsstyrelsen erinra om de inlägg till stöd för kravet på högre löneställning för överlantmätarna, som tidigare förekom— mit, samt tillika meddela en översikt rörande behandlingen av överlant- mätarnas lönefråga vid olika tillfällen.

Redan under förarbetet till nu gällande lönestat vidtog föreningen åt- gärd till främjande av frågan om överlantmätarnas löneförhållanden. I anledning av det av särskilt tillkallade sakkunniga den 9 september 1925 avgivna betänkande med förslag till ny lönereglering för befattnings- havare vid lantmäterikontoren _— vilket förslag gick ut på, att tjugo över- lantmätarbefattningar skulle placeras i lönegraden B 30, medan de övriga fyra, nämligen i Uppsala, Gotlands, Blekinge och Västmanlands län, skulle placeras i lönegraden B 29, och att avlöningsförstärkning skulle utgå till ett belopp av 600 kronor för överlantmätarbefattningarna i åtta av de större länen samt till ett belopp av 1 200 kr. för överlantmätarbefattningen i Kopparbergs län, under det att för de övriga femton överlantmätarbefatt— ningarna icke skulle utgå någon avlöningsförstärkning -— ingick för- eningsstyrelsen på uppdrag av föreningen den 27 september 1925 till Kungl. Maj:t med underdånig framställning, däri föreningsstyrelsen under åbe- ropande av det statsrådsprotokoll över jordbruksärenden av den 8 maj 1925, som innefattade direktiv för de sakkunnigas arbete, gjorde gällande, att samtliga överlantmätarbefattningar borde i anslutning till innehållet i nämnda statsrådsprotokoll med placering i lönegraden B 30 tilldelas en fast avlöningsförstärkning, som anslöte sig till den enligt 1925 års löne— reglering för landskamrerarna bestämda avlöningsförstärkningen av i re- gel 2 500 kr. och undantagsvis 1500 resp. 3500 kr.

I underdånigt utlåtande den 8 oktober 1925 över de sakkunnigas förslag och föreningsstyrelsens förenämnda framställning framhöll lantmäteristy— relsen såsom allmänna synpunkter, att det icke kunde anses tillräckligt att, på sätt de sakkunniga gjort, endast erinra om den kraftiga utveckling, som lantmäteriväsendet på senare tid undergått, utan man borde närmare undersöka förhållandena och se till vad utvecklingen fört med sig i av- seende på den nuvarande personalens ställning i lönehänseende i förhål- lande till dess uppgifter. Vidkommande överlantmätarnas löneförmåner meddelade kungl. styrelsen, att styrelsen på det hela taget anslöt sig till de synpunkter, som framförts av styrelsen för överlantmätarnas förening. Kungl. styrelsen höll före, att överlantmätarna borde inplaceras i löne— graden B 30, och att fullt fog funnes för den av föreningsstyrelsen fram— ställda begäran, att samtliga överlantmätarbefattningar borde tilldelas en fast avlöningsförstärkning till belopp, som anslöte sig till vad som blivit bestämt för landskamrerarna. Kungl. styrelsen ansåg sig emellertid böra utgå ifrån, att det knappast funnes utsikt till framgång för ett förslag härom utan att någon avprutning ägde rum. Vid övervägande av de be- lopp, som skäligen borde bestämmas, hade styrelsen stannat inför att före- slå såsom normalt 1800 kr. med någon förhöjning för de största och en sänkning för de minsta länen.

Statskontoret, som avgav underdånigt utlåtande i ärendet den 2 novem— ber 1925, förebragte i avseende på det av föreningsstyrelsen till stöd för överlantmätarnas anspråk på likställighet i lönehänseende med landskam—

• Sida 92
•  Original

rerarna åberopade uttalandet i statsrådsprotokollet av den 8 maj 1925 en tolkning, som enligt statskontorets mening vore ägnad att underkänna berörda anspråk i formellt hänseende. Tillika framhöll statskontoret, att statskontoret vid ett övervägande av resp. befattningars tjänsteåligganden, funnit, att ett jämställande av överlantmätarbefattningarna med lands- kamrerartjänsterna icke vore sakligt befogad. Statskontoret ansåg för- sin del, att den ställning, som överlantmätarna erhållit vid 1920 års löne- reglering, eller såsom befattningshavare av tredje normalgraden, d. v. s. byråchefsgraden, allt fortfarande vore lämpligt avvägd, och kunde stats- kontoret icke undgå att hysa betänkligheter mot att Överlantmätare annat än i undantagsfall, utöver avlöningen i lönegraden B 30, undfinge avlö- ningsförstärkning; åtminstone torde sådan icke böra utgå med högre be- lopp och i flera län än de sakkunniga föreslagit, därvid statskontoret an— såge sig böra ifrågasätta, om icke avlöningsförstärkningen borde inskrän— kas till att utgå allenast till överlantmätarna i Stockholms, Västernorr— lands och Kopparbergs län med de av de sakkunniga föreslagna beloppen eller med 600 kr. i de två förra länen och 1200 kr. i det senare länet.

I underdånig skrivelse den 26 november 1925 bemötte föreningsstyrelsen. vad statskontoret anfört. Föreningsstyrelsen redogjorde för vad som tidi— gare förekommit rörande frågan om överlantmätarnas likställighet i löne- hänseende med landskamrerarna samt påvisade, att spörsmålet härom måste anses redan vara avgjort till förmån för den av föreningsstyrelsen uttalade åsikt, och att alltså överlantmätarna kunde påräkna att med in- placering i lönegraden B 30 erhålla en fast avlöningsförstärkning, som borde anordnas i nära överensstämmelse med den för landskamrerarna bestämda.

Kungl. Maj:t avlät framställning rörande förevarande lönefråga till 1926 års riksdag, statsverkspropositionen, nionde huvudtiteln, punkt 127, däri Kungl. Maj:t föreslog riksdagen, att samtliga överlantmätarbefatt- ningar —— utom den i Gotlands län, vilken var avsedd att uppföras på övergångsstat med löneförmåner enligt äldre stat — skulle erhålla lön efter lönegraden B 30 och att till överlantmätarna i åtta län, nämligen Stockholms, Älvsborgs, Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämt- lands, Västerbottens och Norrbottens län, skulle utgå avlöningsförstärk— ning med ett årligt belopp av 600 kr. samt till överlantmätaren i Koppar- bergs län med 1 200 kr.

Jordbruksutskottets behandling av överlantmätarnas lönefråga (utlå- tande nr 15) gav till resultat, att utskottet delade sig på två linjer, därvid den ena, som vann majoritet, anslöt sig till principen om gradering av överlantmätarbeiattningarna och förordade, att denna gradering skulle ske icke medelst avlöningsförstärkning utan med anlitande av möjligheten att inom avlöningsreglementets ram placera överlantmätarbefattningarna i olika lönegrader, nämligen nio i lönegraden B 30 och fjorton i B 29, me- dan den andra linjen anslöt sig till principen om överlantmätarnas full- ständiga likställighet i avlöningshänseende och följaktligen icke kunde tillstyrka den för vissa överlantmätarbefattningar föreslagna avlönings- förstärkningen. I utskottets utlåtande angives reservanternas antal till sex, men vid debatten, då ärendet föredrogs i andra kammaren, framgick, att reservanternas antal i verkligheten var sju (en ledamot hade vid ären- dets behandling i utskottet företrätts av suppleant), då alltså röstställnin— gen i utskottet kan sägas hava varit nio mot sju.

Då ärendet föredrogs i kamrarna (den 3 mars) förekom en vidlyftig de-

• Sida 93
•  Original

batt, huruvida riksdagen borde lämna bifall till utskottets förslag eller till reservanternas förslag, och framställdes därjämte ett nytt yrkande, gående ut på bifall till utskottets förslag med den ändring, att överlant- mätaren i Kopparbergs län skulle tills vidare uppbära avlöningsförstärk- ning med 900 kr.; i första kammaren framfördes tillika ett yrkande om bifall till reservanternas förslag med samma ändring eller tillägg, som nyss blivit nämnd. Under debatten förordades av flera talare jämväl Kungl. Maj:ts förslag men något yrkande på bifall härtill framfördes icke. I båda kamrarna avgjordes ärendet efter votering genom uppres- ning. Utskottets förslag med den ändring, att överlantmätaren i Koppar— bergs län skulle tills vidare uppbära avlöningsförstärkning med 900 kr., blev riksdagens beslut.

Riksdagen avlät skrivelse rörande denna lönereglering den 9 mars 1926 (nr 75), och fastställde Kungl. Maj:t genom nådigt brev till statskontoret den 11 juni 1926 ny stat för lantmäterikontoren i överensstämmelse med riksdagens beslut.

Den sålunda beslutade lönestaten för överlantmätare har helt naturligt framkallat bekymmer inom lantmätarkåren. Även lantmäteristyrelsen har ägnat denna lönefråga stor uppmärksamhet. Sålunda må erinras därom, att kungl. styrelsen i underdånig framställning den 10 september 1928 framhållit den mening, att de ökade uppgifter av synnerligen krä— vande art, som pålagts överlantmätarna genom nya jorddelningslagstift- ningen, väl motiverade en löneförbättring för rikets samtliga överlant— mätare och under alla förhållanden åtminstone en placering av samtliga överlantmätarbefattningarna i lönegraden B 30. Kungl. styrelsen hem- ställde i berörda underdåniga framställning, att Kungl. Maj:t måtte före— slå 1929 års riksdag att bestämma sådan ändring i staten för lantmäteri— kontoren, att däri upptagna i lönegraden B 29 placerade överlantmätarbe- fattningar måtte från och med den 1 juli 1929 uppflyttas till placering i lönegraden B 30.

Sedan såväl statskontoret som allmänna civilförvaltningens lönenämnd — denna dock icke enhälligt — tillstyrkt lantmäteristyrelsens hemställan, ansåg sig emellertid departementschefen, enär närmare erfarenhet då ännu icke hunnit vinnas rörande de verkningar, den nya jorddelningslag- stiftningen komme att medföra med avseende på överlantmätarnas arbets— börda och ställning i övrigt, icke kunna förorda någon förändring för det dåvarande av överlantmätarnas avlöningsförmåner.

I underdånig framställning angående anslag till lantmäterikontoren den 6 november 1929 har kungl. styrelsen närmare påvisat överlantmätarnas nuvarande åligganden av olika slag samt beträffande lönefrågan gjort det uttalande, att, ehuru vad i framställningen anförts rörande överlant— mätarnas såväl arbetsbörda som ställning i övrigt enligt kungl. styrelsens åsikt till fullo bestyrkte den av styrelsen i förenämnda underdåniga skri- velse den 10 september 1928 framförda mening, kungl. styrelsen med hän- syn till departementschefens uttalande ansett sig icke böra redan då ånyo upptaga ifrågavarande lönespörsmål, utan ville styrelsen allenast erinra om nödvändigheten, att detsamma inom närmaste tiden måtte vinna en tillfredsställande lösning.

Sedan överlantmätarna hos föreningsstyrelsen hemställt om behörig åt- gärd till vinnande av en förbättrad löneställning ingick föreningsstyrelsen den 3 december 1929 till Kungl. Maj:t med underdånig framställning i sa— ken. I denna framställning lämnas en ingående recit av vad som förekom—

• Sida 94
•  Original

mit rörande överlantmätarnas lönefråga, varav lärer framgå, att överlant- mätarna alltjämt äga fog för sina anspråk icke blott på likställighet i lönehänseende enligt lönegraden B 30 utan även på fast avlöningsförstärk- ning. Ehuru detta framstod klart fann sig emellertid föreningsstyrelsen av opportuna skäl för det dåvarande allenast böra påyrka uppflyttning till lönegraden B 30 av de överlantmätarbefattningar, som voro inplace- rade i lönegraden B 29, för att överlantmätarna sålunda skulle återvinna sin gamla likställighet såväl i lönehänseende som i pensionshänseende.

Då nu föreningsstyrelsen upptager frågan om förbättring av överlant- mätarnas löneställning tillåter sig föreningsstyrelsen till en början bringa i erinran det av 1928 års lönekommitté avgivna betänkande med förslag till allmänt avlöningsreglemente. Av betänkandet inhämtas, att det för kommittén framstått såsom nödvändigt att låta de i nu gällande löneplan upptagna avdelningarna A och B sammansmälta till en allmän löneplan, eller, såsom det också kan uttryckas, genom utökning av avdelningen B eliminera avdelningen A. På sätt kommittén framhåller i sitt betänkande (sid. 57) har löneplanens utbyggande i första hand varit dikterad av en önskan att kunna till vederbörlig lönegrad hänföra dels de befattnings— havare, vilka utöver den i nuvarande löneplan upptagna högsta lönen un— der avdelningen B tillerkänts avlöningsförstärkning av permanent natur, såsom fallet är beträffande landssekreterare och landskamrerare, dels ock vissa befattningshavare, som nu åtnjuta lön enligt särskilda avlönings- bestämmelser.

Man kan förstå, att de undersökningar av löneförhållanden inom den civila förvaltningen, som kommittén verkställt, ovillkorligen visat, att ett bibehållande av rådande avgränsning för avdelningen B i nu gällande löneplan framstått såsom ohållbar. Denna kommitténs ståndpunkt torde kunna sägas vara ägnad att bidraga till ett undanröjande av det hinder för erhållande av löneförmåner utöver lönegraden B 30, som nu gällande löneplan uppställer genom sin skarpa avgränsning mellan tjänstemän i chefsställning enligt avdelningen A och övriga tjänstemän enligt avdel— ningen B.

Om man närmare skärskådar riksdagens ställningstagande år 1926 vid- kommande överlantmätarnas anspråk på avlöningsförstärkning torde man icke kunna undgå den uppfattning, att riksdagen vägrade sitt bifall till nämnda anspråk huvudsakligen under intryck av en strävan att ovillkor— ligen hålla sig till gällande löneplan, som icke medgav högre löneförmåner än de som innefattas i lönegraden B 30. Det förtjänar emellertid anteck- nas, att riksdagen icke förmådde helt och hållet vidhålla denna stånd- punkt, i det att riksdagen ansåg sig nödsakad tilldela överlantmätaren i Kopparbergs län avlöningsförstärkning utöver lönegraden B 30.

1928 års lönekommitté har nu tagit steget fullt ut och slopat den av- gränsning, som enligt gällande löneplan härskat mellan olika kategorier av statstjänstemän. Beträffande landssekreterarna och landskamrerarna, som enligt 1925 års lönereglering tillerkänts — förutom övergångsersätt- ning för mistade sportler —— inplacering i lönegraden B 30 och dessutom fast avlöningsförstärkning av 3500 kr. för Stockholms, Göteborgs och Bo— hus samt Malmöhus län, 2500 kr. för övriga län utom Gotlands och 1500 kr. för sistnämnda län, har lönekommittén sålunda inarbetat berörda löne- förstärkning i lönebeloppen och i den av kommittén upprättade tjänste- förteckning inplacerat dessa tjänstemän resp. i lönegraderna 36, 35 och 34.

• Sida 95
•  Original

Visserligen är det så, att lönekommitténs förslag ännu icke blivit av statsmakterna antaget. Men det kan i allt fall knappast göras gällande annat än att en pricipiell åtgärd, föreslagen av en kommitté med så om- fattande program inom statsförvaltning som denna kommitté haft, måste tillmätas mycket stor betydelse.

Redan mot bakgrund av vad sålunda blivit anfört synes intet hinder föreligga för överlantmätarna att vidhålla sina anspråk på fast avlönings— förstärkning utöver lön enligt lönegraden B 30. Men därjämte må fram- hållas, att de stöd för nämnda anspråk, som överlantmätarna tidigare åberopat, icke enligt föreningsstyrelsens åsikt förlorat i värde, låt vara att det icke lyckades vinna gehör för desamma vid 1926 års behandling av överlantmätarnas lönefråga. För ett närmare klargörande av befogen- heten av överlantmätarnas krav på fast avlöningsförstärkning i anslut— ning till vad som gäller för landskamrerarna tillåter sig föreningsstyrelsen anföra följande.

Spörsmålet om överlantmätarnas likställighet med landskamrerarna i lönehänseende blev behandlat redan i den skriftväxling, som förekom i samland med den av 1917 års lantmäterikommission verkställda utred— ning. På sätt finnes återgivet i proposition nr 355 till 1919 års riksdag angående lantmäteriväsendets omorganisation (sid. 84) hade föreningen Sveriges förstelantmätare i en underdånig framställning den 20 maj 1917 bl. a. anhållit, att genom en definitiv lönereglering erhålla samma löne- förmåner som tillkomme landskamrerarna. I underdånigt yttrande den 13 juni 1917 över berörda framställning anförde lantmäteristyrelsen, att styrelsen hölle före, att goda skäl funnes för att förstelantmätarna i stort sätt likställdes med landskamrerarna i avlöningshänseende. 1917 års lant— mäterikommission hade intet att erinra häremot. Då departementschefen efter att hava framhållit, att han i likhet med kommissionen ansåge, att förstelantmätarnas befattningar borde uppföras såsom tredjegradstjäns— ter, omedelbart uttalade: ”Jag anser emellertid lämpligt, att deras av- löning anordnas i närmare överensstämmelse med vad som gäller för lands- kamrerarna', avsåg departementschefen uppenbarligen, att därmed lämna svar på förenämnda av föreningen gjorda, av lantmäteristyrelsen till— styrkta framställning.

Departementschefen yttrade tillika i omedelbar följd till ovan återgivna uttalande: 'I enlighet härmed böra icke ortstillägg utgå till de i Malmö och Göteborg placerade förstelantmätarna. Ortstillägg böra däremot utgå till förstelantmätarna i Stockholms län och de fyra nordliga länen'. Detta yttrande avsåg givetvis angelägenheten att i följd därav, att överlant— mätarna tillerkänts likställighet i lönehänseende med landskamrerarna, lik- het även i detalj skulle råda mellan överlantmätarna och landskamre- rarna. Tilläggas må att sådan likhet i lönehänseende mellan överlantmä- tarna och landskamrerarna jämväl förelåg däruti, att den undantagsvis såsom skälig ansedda höjningen av tjänstgöringspenningarna för över- lantmätaren i Kopparbergs län bestämdes i berörda proposition till samma belopp, 400 kr., som då gällde enligt 1917 års riksdagsbeslut i anledning av proposition nr 211 för landssekreterare och landskamrerare i de såsom särskilt arbetstyngda ansedda länen Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län.

Ovan återgivna uttalande av departementschefen år 1919 åberopades år 1920 av dåvarande departementschefen i proposition nr 235, enligt vilken lantmäteriväsendets omorganisation avgjordes. Berörda uttalande läm—

• Sida 96
•  Original

nades utan någon som helst erinran av jordbrukSutskottet i dess över sist- nämnda proposition avgivna utlåtande nr 67 och förekom ej heller någon erinran mot detsamma under debatten i kamrarna. Det måste framstå så— som fullt klart, att, om riksdagen haft något att invända mot innebörden i förevarande uttalande, enligt vilket full likställighet i lönehänseende skulle råda mellan överlantmätarna och landskamrerarna, riksdagen sär- skilt bemärkt denna viktiga sak, helst uttalandet i fråga fanns åberopat i samband med propositionens kläm. Riksdagen godkände uppenbarligen föreslagna likställigheten mellan överlantmätarna och landskamrerarna. Detta framgår också av riksdagens skrivelse (nr 321) rörande den antagna omorganisationen av lantmäteriväsendet. I riksdagsskrivelsen anföres, att förslaget rörande överlantmätarna, som ginge ut på förstelantmätarnas uppförande under förändrad benämning av överlantmätare till befatt— ningshavare i tredje normalgraden med vissa angivna löneförmåner, bi— | träddes av riksdagen, och att vad departementschefen i detta ärende i öv- rigt anfört ej heller föranledde någon erinran från riksdagens sida.

Att den av föreningsstyrelsen företrädda uppfattning om befogenheten av överlantmätarnas anspråk på likställighet i lönehänseende med lands- kamrerarna måste anses riktig finner man ytterligare bevis för i det av vederbörande departementschef gjorda uttalande till statsrådsprotokollet av den 8 maj 1925, som innefattade direktiv för 1925 års lantmäterilöne- sakkunnigas uppdrag. Det heter i nämnda statsrådsprotokoll: 'Vidare vill jag bringa i erinran, hurusom vid framläggande för 1919 års lagtima riks— dag av visst förslag till lantmäteriväsendets omorganisation dåvarande chefen för jordbruksdepartementet visserligen uttalade sin anslutning till lantmäterikommissionens uppfattning, att dåvarande förste lantmätarbe— fattningar borde uppföras som tredjegradstjänster, men därutöver ansåg, att deras avlöning borde anordnas i närmare överensstämmelse med vad som gällde för landskamrerarna, ett uttalande som lämnats utan erinran av riksdagen! Av detta citat lärer framgå, att det oförtydbart varit av— sett, att överlantmätarna med inplacering i viss tjänstegrad därutöver skulle erhålla samma avlöning, som gällde eller kommer att gälla för landskamrerarna.

Dessutom anförde departementschefen i nyssberörda statsrådsprotokoll: ”Då numera frågan om befattningshavarnas vid landsstaten inordnande i den nya löneplanen avancerat så långt, att proposition avlåtits till årets riksdag, synes mig tiden vara inne för ett upptagande av frågan om över— lantmätarnas lönereglering'. Genom det samband med länsstyrelsernas lönereglering, som sålunda uppställts lärer, ävenledes framgå, att syftet städse varit, att likställighet i lönehänseende skulle råda mellan lands— kamrerarna och överlantmätarna.

I fråga om den genom statsmakternas beslut år 1925 landskamrerarna tillerkända avlöningsförstärkning har blivit sagt (statskontorets ovan om- förmälda utlåtande den 2 november 1925), att avlöningsförstärkningen till större delen kunde anses utgöra ersättning för indragna sportler.

Denna synpunkt är ingalunda riktig. Sålunda må framhållas, att 1924 års landsstatslönesakkunniga i sitt utlåtande den 30 september 1924 ställ- de sig på den ståndpunkt, att avlöningsförstärkningen borde helt frigöras från allt samband med sportelfrågan. Det heter härom (se proposition nr 183 till 1925 års riksdag sid. 41): ”Enligt de sakkunnigas mening bör den avlöningsförstärkning, som anses erforderlig för länsstyrelsernas av- delningschefer, utgå med bestämda årliga belopp oberoende såväl utav

• Sida 97
•  Original

storleken av tidigare åtnjutna sportler som ock av stämpelförsäljningens omfattning'. Frågan om ersättning för indragning av sportlerna ville de sakkunniga däremot lösa på det sätt, att till avdelningscheferna vid läns- styrelserna skulle utgå personligt lönetillägg till ett maximibelopp av 7200 kr. att avskrivas på särskilt angivet sätt under loppet av nio år. Departementschefen anförde (sid. 45): 'Den av de sakkunniga föreslagna metoden för bestämmande av löneförmånerna för landssekreterare och landskamrerare kan jag i stort sett godtaga, ehuru med reservation beträf— fande vissa punkter. — _- — Såsom kompensation för indragna sportler torde landssekreterarna och landskamrerarna under den av de sakkunniga angivna förutsättningen böra uppbära personliga lönetillägg, vilka tillägg synas böra minskas och successivt avskrivas i enlighet med de sakkunni— gas förslag. Det av dessa ifrågasatta maximibeloppet, 7200 kr., förefaller mig dock onödigt högt tilltaget, varför jag vill hemställa, att maximum härvidlag måtte bestämmas till enahanda belopp, som tillämpats vid tull— och telegrafverken, eller 5400 kr.” I fråga om den ,fasta lönenivån' för landssekreterare och landskamrerare framhöll departementschefen, efter att hava avvisat framställt anspråk på högre placering å löneskalan än vad som gällde för byråchefer, att lönen till landssekreterare och lands— kamrerare borde utgå enligt lönegraden B 30, men ansåg tillika i över— ensstämmelse med de sakkunniga, att fast avlöningsförstärkning borde beredas dessa befattningshavare utöver själva lönen och oberoende av huruvida sådan ersättning för indragna sportler, som föreslagits, komme att utgå eller icke. I enlighet med de sakkunnigas förslag hemställde departementschefen, att denna avlöningsförstärkning skulle för landssek— reterarna och landskamrerarna bestämmas till 3500 kr. i Stockholms, Mal— möhus samt Göteborgs och Bohus län, till 1500 kr. i Gotlands län och till 2500 kr. i övriga tjugu län, vilket ock blev riksdagens beslut.

Då alltså landskamrerarna genom 1925 års beslut med inplacering i löne— graden B 30, vilket var självfallet, eftersom landskamrerarna förut till— hörde tredje normalgraden i det äldre lönesystemet, erhållit fast avlönings— förstärkning till visst belopp, nämligen i regel 2500 kr. och undantagsvis 1 500 resp. 3 500 kr., torde med hänsyn till vad ovan blivit anfört få anses rättvist, att även överlantmätarna i det förslag till lönereglering, som år 1926 upprättats för dem, bort med inplacering i lönegraden B 30, vilket likaledes får anses självfallet, eftersom överlantmätarna förut tillhörde tredje normalgraden, tilldelas fast avlöningsförstärkning, vilket skolat an- ordnas i överensstämmelse med den, som landskamrerarna erhållit.

Så blev emellertid icke fallet. Överlantmätarnas löneförhållanden blevo till följd av nämnda förslag genom 1926 års beslut så hårt avgränsade, att desamma i sitt nuvarande skick icke kunna anses rimliga i förhållande till den ställning, som tillkommer överlantmätarna. Särskilt gäller detta de överlantmätare, som äro inplacerade i lönegraden B 29. Såsom bely- sande härför må framhållas, att. flera av överlantmätarna i de län, för vilka lönegraden B 29 blivit bestämd, erhållit mindre avlöningsförmåner än de förut enligt tredje normalgraden kunnat påräkna. Exempelvis må nämnas, att för en överlantmätare, som åtnjuter lön enligt B 29 i orts— grupp D, ställer det sig, att han först efter att hava inträtt i högsta löne- klassen erhåller något högre löneförmåner än de han förut åtnjutit enligt tredje normalgraden. Räknar man med kompensation för den löneminsk- ning, som han varit underkastad intill den tidpunkt, då han inträder i högsta löneklassen, visar det sig, att han i verkligheten icke får någon

• Sida 98
•  Original

löneförbättring förrän flera år förlupit efter det han inträtt i högsta löneklassen.

Även pensionsförhållandena avbilda ett smärtsamt moment. Av kungl. kungörelsen med bestämmelser om ny pension för vissa pensionerade f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer den 18 juni 1925 (nr 280) framgår, att pensionsunderlaget för överlantmätarna före 1926 års lönereglering varit bestämd till 6996 kr. (1. v. s. samma pensionsbelopp, som gäller för befattningshavare i lönegraden B 30. I och med att genom 1926 års lönereglering fjorton överlantmätare inplacerats i lönegraden B 29 har pensionsbeloppet för dem automatiskt blivit bestämt till 6684 kr. Dessa fjorton överlantmätare hava således fått sin pension sänkt med 312 kr.

Med hänsyn till förenämnda omständigheter må det icke anses annat i än berättigat, att överlantmätarna påkalla ändring av 1926 års lönestat. Rent sakligt sett kunna stöd för krav på förbättrade löneförmåner erhål- las i de ökade arbetsuppgifter, som under senare tid pålagts överlant— mätarna. Den insats i landets näringar, som påkallas av lantmäteriväsendet, har blivit mer och mer betydelsefull. Detta kan sägas framgå vid erinran , bl. a. om det lagstiftningsarbete rörande jorddelningen, som pågått under en tidrymd av icke mindre än tjugu år och som slutligen gav till resul- , tat 1926 års lagstiftning. Vid en granskning av de i detta ämne tid efter annan av olika sakkunniga avgivna betänkanden får man en god upp— fattning om de svårigheter, som äro förknippade med tillrättaläggandet av jorddelningsförhållandena i vårt land. Icke minst framträder med anspråk på beaktande det ansvarsfulla värv, som jorddelningen ställer på lant— mäterikontoren, såsom varande centrala punkter för reglering av jord- delningsförfarandet inom resp. län.

Genom berörda lagstiftning hava överlantmätarna pålagts nya uppgifter av mycket krävande art. I motsats till den äldre lagstiftningen, vilken var grundad på individens rätt att på det hela taget få sin jord uppdelad efter eget bestämmande, upptager den nya lagstiftningen bestämmelser, som avse att bryta berörda individualistiska princip och i stället låta upp- delningen av jord bero på myndigheternas medgivande eller beslut. Av de myndigheter, som pålagts ansvaret för tillämpningen av den nya jord— delningslagen, intaga överlantmätarna såsom chefer för jorddelningsvä- sendet inom länen en betydelsefull ställning. Man kan tryggt påstå, att överlantmätarna fått den största anparten av nämnda ansvar på sin lott. Det är lätt att förstå, att en sådan omläggning av jorddelningen, som in— nefattas i den nya lagstiftningen, måste påkalla stor uppmärksamhet vid tillämpningen. För att tillämpningen skall bliva genomförd i enlighet med lagens syfte är det också givet, att det fordras ett övervakande från _' överlantmätarnas sida, som är av mycket grannlaga art och samtidigt är mycket maktpåliggande.

Ej nog med att sålunda granskningsarbetet rörande utförda lantmäteri- förrättningar innefattar nya synpunkter, som enligt lagens stadganden = måste beaktas, hava överlantmätarna dessutom fått sig ålagt att meddela fastställelse å viss grupp jorddelningsmål. Denna uppgift har blivit över- flyttad från domhavandena och länsstyrelserna till överlantmätarna, vilka således i denna del av sin verksamhet nu intaga en domares ställning. - Det torde vara påfallande, att lagstiftaren härigenom givit överlantmätar— na ett betydelsefullt. erkännande eller förtroende, men det är också klart,

• Sida 99
•  Original

att lagstiftaren genom undersökning noga förvissat sig om att överlant- mätarna motsvara ett sådant förtroende.

Med iakttagande av den sålunda påvisade ansvarsfulla verksamhet, som ankommer på överlantmätarna, torde till förmån för denna verksamhet och därmed till förmån för den viktiga näringsgrenen jordbruket, som påver- kas av berörda verksamhet, statsmakterna böra tillse, att överlantmätar— nas ställning blir sådan, att deras arbete kan giva bästa möjliga resultat. Ett upprätthållande av överlantmätarnas tjänsteställning kan tillgodoses genom förverkligande av de förhoppningar om likställighet i lönehänseen- de med landskamrerarna, som överlantmätarna förlitat sig på i anledning av ovan återgivna uttalanden i samband med 1920 års reglering av över— lantmätartjänsterna.

På grund av vad sålunda blivit anfört får föreningsstyrelsen vördsamt anhålla, att kungl. styrelsen måtte hos Kungl. Maj:t hemställa, att nu gällande lönestat, vad angår överlantmätarna, göres till föremål för full— ständig omprövning i syfte att överlantmätarna åter må tillerkännas lik- ställighet i lönehänseende med landskamrerarna, och att således samtliga överlantmätarbefattningar inplaceras i lönegraden B 30 av gällande av- löningsreglemente samt tilldelas fast avlöningsförstärkning till belopp, som ansluta sig till vad som gäller för landskamrerarna.»

Med skrivelse den 15 april 1931 har lantmäteristyrelsen till Kungl. Maj:t överlämnat föreningens ovan intagna skrivelse samt därvid anfört, att, såsom lantmäteristyrelsen vid flera tillfällen tidigare framhållit, enligt styrelsens förmenande den för överlantmätarna gällande lönestaten icke kunde anses stå i överensstämmelse med överlantmätarnas tjänsteställ— ning och de synnerligen krävande arbetsuppgifter, som åvilade överlant- mätarna, och vilka arbetsuppgifter icke minst kvalitativt i hög grad ökats genom den nya jorddelningslagstiftningens ikraftträdande, varför en om- prövning av samtliga överlantmätarnas lönefråga syntes styrelsen ofrån— komlig. Då jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 16 maj 1930 vissa utred- ningsmän tillkallats för att inom jordbruksdepartementet biträda med utredning och upprättande av förslag i enlighet med angivna grunder rö— rande dcn i länen sysselsatta lantmäteripersonalens anställnings- och av— löningsförhållanden, hemställde styrelsen därför, att överlantmätarnas framställning måtte överlämnas till dessa utredningsmän med uppdrag för dem att i sammanhang med pågående utredningsarbete taga under omprövning vad av överlantmätarna sålunda anförts och påfordrats i fråga om dessa befattningshavares avlöningsförhållanden.

Ärendet har i enlighet med lantmäteristyrelsens hemställan överläm— nats till de sakkunniga.

De sakkunniga hava ansett sig böra i sammanhang med övriga löne- spörsmål inom lantmäteristaten behandla frågan om överlantmätarnas öneställning. Vid bedömandet av denna fråga bör uppmärksammas, att den nya jorddelningslagstiftningen tillfört överlantmätarna vissa nya ar—

Framställ- m'ng från lantmäteri- styrelsen.

De sakkun- nigas ytt- rande.

• Sida 100
•  Original

betsuppgifter samt givit dem en mera självständig ställning än den, de tidigare ägt. Såsom de sakkunniga inledningsvis anfört, kunna emellertid verkningarna av denna lagstiftning ännu icke med full säker— het bedömas. Härtill kommer, att den arbetsökning, som under de senaste åren gjort sig förnimbar på lantmäterikontoren i länen och föranlett an- ställandet därstädes av ytterligare personal, icke med säkerhet kan anses komma att i framtiden göra sig gällande på samma sätt som nu är fallet. Redan av dessa anledningar synes det de sakkunniga vara tveksamt, huru— vida tidpunkten ännu är inne för att till slutlig prövning upptaga spörs— målet om förändring beträffande överlantmätarnas ställning i avlönings- * hänseende.

De sakkunniga vilja bringa i erinran, att 1926 års lönereglering för överlantmätarna i de medelstora och mindre länen medförde en sänkning av det för dem tidigare fastställda pensionsunderlaget. Då befordran till överlantmätare sker till befattning, som vid visst tillfälle är ledig, men förflyttning till högre överlantmätartjänst enligt praxis icke äger rum, kan med fog göras gällande, att nuvarande ordning icke kan anses vara fullt rationell och att den giver anledning till berättigade anmärknin- gar. Skulle emellertid samtliga överlantmätartjänster, möjligen med un— dantag av den i Gotlands län, placeras i lönegraden B 30, lärer å andra sidan den olägenheten uppstå, att överlantmätarna i de mest arbetstyngda länen knappast kunde anses erhålla gottgörelse för det merarbete, som otvivelaktigt åligger dem i förhållande till överlantmätare i andra län. En anordning med tillerkännande åt förstnämnda överlantmätare av av— löningsförstärkning och med fastställande av samma pensionsunderlag för alla överlantmätare skulle givetvis i någon mån utjämna. nuvarande olä— genheter. Emellertid har riksdagen så pass sent som år 1926 i huvudsak avvisat tanken på införandet av avlöningsförstärkning för vissa överlant- mätare samtidigt som riksdagen genomförde en uppdelning av överlant— mätarbefattningarna å lönegraderna B 29 och B 30. Jordbruksutskottets utlåtande nr 15 vid 1926 års riksdag innefattar skälen mot upptagandet av avlöningsförstärkning på följande sätt.

»Vad beträffar den i Kungl. Maj:ts förslag upptagna avlöningsförstärk: ningen, vilken förutom av den större arbetsmängden i ovan angivna nio! län och befarade svårigheter i fråga om rekryteringen av överlantmätarnaj i dessa län även i viss mån synes hava föranletts av förslaget om samt—, liga överlantmätares placering i lönegraden B 30 — i vilket sistnämndaf avseende emellertid utskottet föreslagit ändring w vill utskottet anföra följande.

Utskottet hyser för egen del den uppfattningen, att nämnda farhågor torde vara i väsentlig mån överdrivna. Med ganska stor grad av säker— het synes man kunna utgå ifrån att även bland de mera framstående och dugande distriktslantmätarna, från vilkas led ifrågavarande befattningar? äro avsedda att rekryteras, personer komma att finnas. som även med

• Sida 101
•  Original

eventuellt något minskade inkomster skola finna med sin fördel förenligt att erhålla en befattning i överlantmätarens chefsställning, visserligen med i regel mera ansvarsfullt men likväl fysiskt mindre ansträngande ar— bete än det som en distriktslantmätare i varje fall måste vara underkastad. Härtill kommer, att överlantmätaren för sin utkomst icke är beroende av annat än sin avlöning, under det att distriktslantmätarens inkomster vä— sentligt bero av de mer eller mindre växlande möjligheter till enskilda förrättningar, som kunna komma att stå honom till buds. Icke heller bör förbises förmånen av den med överlantmätarebefattningen förenade högre pensionen. Utskottet anser sig sålunda icke kunna förorda någon särskild avlöningsförstärkning.»

De sålunda angivna skälen synas de sakkunniga alltfortfarande äga gil— tighet och torde icke rubbas av den omständigheten, att överlantmätaren i Kopparbergs län med hänsyn till inom detta län rådande särskilda för- hållanden tillerkändes viss avlöningsförstärkning. På grund härav och med den allmänna utgångspunkt, som de sakkunniga haft för sitt bedö- mande av de för närvarande aktuella lönespörsmålen inom lantmäterista- ten, hava de icke ansett sig hava tillräckliga skäl för att nu framlägga förslag till förändring i gällande lönestat för överlantmätarna. Jämväl lösningen av spörsmålet om definitivt ordnande av avlöningsförhållandena för överlantmätaren i Gotlands län torde vid sådant förhållande böra anstå.

• Sida 102
•  Original

SJÄTTE KAPITIJS'I'. Kostnadsberäkningar.

Med utgångspunkt från anslagen för budgetåret 1930/1931 synas kostna- derna för avlönande av distriktslantmätare och extra lantmätare kunna beräknas på följande sätt:

Ordinarie anslaget till avlöningar ........................... kronor 746 900 Extra förslagsanslaget för tillskott till dyrtids—

tillägg till vissa lantmätare ........................ i _j 331002!) 1 076 900 Ålderstillägg med beräknande av näst högsta

ålderstillägget 199 x ha;—599 : .................... kronor 199 000 Dyrtidstillägg 30 % (746 900 + 199000) + 5000

(barntillägg) 288 770 avrundat nedåt till » 288000 487000

SEnma kronor,-1 563 900.

Uppmärksammas må, att ovan angivna kostnader äro något för höga, men att de ansetts böra läggas till grund för beräkningen av nuvarande kostnader, enär därigenom en riktigare utgångspunkt för jämförelsen ernåtts.

Vid uppskattandet av kostnaderna för avlönande av distriktslantmätare

! E !

och extra lantmätare i enlighet med det framlagda förslaget hava de sak— ' kunniga ansett sig böra med utgångspunkt från de faktiska stationsorterna , upptaga i A-ort 5, i B-ort 28, i C-ort 52, i D-ort 30, i E-ort 30, i F-ort 32 ' och i G-ort 22 distriktslantmätare. , I anslutning härtill hava utgifterna efter genomförd lönereglering ansetts böra beräknas på följande sätt:

Avlöningar till distriktslantmätare i näst högsta löneklassen:

5 st. å A-ort a 5 520 = ....................................... kronor 27600 28 st. å B-ort a 5736 = ..................................... » 160608 52 st. å C-ort ä. 5 952 = ........................................ » 309 504 30 st. å D-ort a 6 168 = ........................................ » 185040 30 st. å E-ort a 6384 = ........................................ >> 191 520 32 st. å F-ort a 6 600 = ....................................... >>- 211200 22 st. å G—ort a 6816 = ...................................... » 149 952 kronor 1 235 424 Kallortstillägg, förslagsvis ................................... » _ 1576 1 237 000

,

• Sida 103
•  Original

Arvoden till extra lantmätare:

30 X 3 200 = ................................................ 96 000 35 X 2 400 ................................................ 84 000 35 X 1 800 = ............................................. 63 000 kronor 243 000 Kostnader för särskilda förmåner åt extYa lant-

mätare, förslagsvis ................................................... _» 20000 263 000 Provisoriskt dyrortstillägg 10 X 204 = 2 040, avrundat till ............ 2 000 Dyrtidstillägg 12 % (1 237 000 + 243 000 + 2 040) + 4 000 (barn-

tillägg) = 181 845 avrundat till ....................................................... 182 000

Summa kronor 1 684 000. Några ökade pensioneringskostnader föranledas icke av förslaget. Av ovanstående beräkningar framgår, att merkostnaderna för statsverket ' vid genomförandet av det framlagda löneregleringsförslaget skulle komma att utgöra ungefär 120 000 kronor. Å riksstaten lärer dock på grund av olika beräkningsgrunder ökningen bliva något större.

För beredande av ålderstillägg och eventuell pension åt lantmäteritekniska biträden torde böra å riksstaten anvisas ett särskilt förslagsanslag, vilket åtminstone under de närmaste åren icke lärer behöva uppskattas högre än till 20 000 kronor enligt följande aproximativa beräkning:

Ålderstillägg åt tekniska biträden:

20 X 240 = 4 800 10 X 480 = 4 800 5 X 720 = 3 600 31960 = 4 990 ................................ förslagsvis 18 000 Pension åt tekniska biträden ....................... » 3091)

Summa. kronor förslagsvis 20 000.

Enligt de sakkunnigas förslag synes böra i riksstaten upptagas ett ordi- narie förslagsanslag ä 1 500 000 kronor till avlöningar åt lantmäteripersonal. som sysselsättes med lantmäteriförrättningar. Dessutom bör extra förslags— anslaget till provisoriskt dyrortstillägg under 9ze huvudtiteln ökas med 2 000 kronor, medan extra förslagsanslaget under samma huvudtitel till dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst kan sänkas med c:a 100 000 kronor. Härtill skulle. komma ett nytt förslagsanslag till ålderstillägg och pensioner åt lantmäteritekniska biträden å 20 000 kronor. Sistnämnda anslag lärer böra upptagas i riksstaten såsom ordinarie anslag.

Extra förslagsanslaget för tillskott till dyrtidstillägg till vissa lantmä— tare kan framdeles uteslutas ur riksstaten, varjämte 9:e huvudtitelns ordinarie förslagsanslag till ålderstillägg kan begränsas till ett mycket obetydligt belopp.

• Sida 104
•  Original

SJUNDE KAPITLET.

De sakkunnigas hemställan.

Vid uppgörandet av de sakkunnigas förslag har hänsyn kunnat tagas allenast till nu gällande avlöningsbestämmelser. Det av 1928 års lönekom- mitté framlagda förslaget till nytt allmänt avlöningsreglemente, vilket för närvarande är föremål för granskning, har följaktligen icke ansetts kunna inverka på det av de sakkunniga utarbetade löneregleringsförslaget för lant- mäteripersonal, som sysselsättes med lantmäteriförrättningar.

De sakkunniga hava till Kungl. Maj:t efter remiss avgivit yttrande rörande erforderliga anslag till lantmäterikontoren i länen för budgetåret 1932/1933. Definitivt förslag till organisation av lantmäterikontoren komma de sak- kunniga framdeles att avlämna.

Slutligen vilja de sakkunniga omnämna, att till dem inkommit ett stort antal yttranden och förslag från olika lokala sammanslutningar av lant- mäteripersonal, vilka yttranden och förslag av de sakkunniga behandlats i samband med de i detta betänkande behandlade spörsmålen.

De sakkunniga få med åberopande av vad ovan anförts hemställa,

att förslag till lönereglering för distriktslantmätare och extra lantmätare måtte framläggas för riksdagen i enlighet med de grunder, som av de sakkunniga an- givits i andra kapitlet av detta betänkande,

samt att jämväl måtte för riksdagen framläggas för- slag till beredande av ålderstillägg och pension åt tek— niska. biträden hos lantmätare ävensom till ändrade grunder för beräkningen av traktamentsersättning till nämnda biträden, allt på sätt de sakkunniga angivit , under tredje kapitlet av betänkandet.

• Sida 105
•  Original

Särskilt yttrande av herr Petrelius.

Då tidsläget för löneregleringar är synnerligen ogynnsamt, och detta förhållande knappast kan undgått att påverka den utredning, som åt de sakkunniga uppdragits, anser jag mig böra uttala den mening, att förslag i lönefrågor icke för närvarande bort framläggas. Enär de sak— kunniga emellertid uppfattat det som sin skyldighet att fullgöra dem ålagt uppdrag även i detta avseende, synes det mig, att regleringarna bort an- slutas till de gynnsammare tidsförhållanden, som varit rådande vid före— tagna löneregleringar för andra kårer, och att en av statsekonomiska skäl betingad åtstramning endast bör äga rum systematiskt för statsförvalt— ningen i sin helhet.

De sakkunniga hava funnit sig böra allenast uppgöra förslag till per- sonalens överflyttande från oreglerad till reglerad stat samt vissa i sam- band därmed stående jämkningar i avlöningshänseende och som motiv härför framhållit bl. a. de tryckta förhållandena inom jordbruksnärin- gen och otillräcklig erfarenhet rörande verkningarna av den nya jord- delningslagstiftningen. Det torde emellertid kunna förutses, att en nu skeende inplacering i lönegrad kommer att för lång tid framåt bliva bestående, på grund varav jag håller före, att, om sådan åtgärd nu skall äga rum, ingående prövning angående löneförbättring för distrikts- lantmätarna bort ske. Hinder däremot synes mig icke bort föreligga på grund av otillräcklig kännedom om jorddelningslagens verkningar. En treårig tillämpning av denna lagstiftning torde i huvudsak stadgat er— farenheten i vad angår den inverkan, den medfört i avseende på distrikts- lantmätarnas inkomstförhållanden och de krav, densamma ställer på dessa tjänstemän .

I avseende på. distriktslantmätarnas löneförhållanden må först fram— hållas, att av de inkomna uppgifterna visat sig framgå, att dessa befatt— ningshavares nettoinkomster i allmänhet icke äro av den storlek, som en utbredd mening såväl inom statsförvaltningen som bland allmänhe— ten velat göra gällande, utan tvärtom i genomsnitt torde hålla sig un- der den nivå, som tjänstemän. i jämförlig ställning (exempelvis lant- bruksingenjörerna) uppnå.

Av de sakkunnigas utredning framgår, att distriktslantmätarnas be-

• Sida 106
•  Original

hållna inkomst av taxa ligger något om än obetydligt under den av 1917 års lantmäterikommission beräknade inkomsten 3 200 kronor. I avseende på löneinkomster åtnjuter distriktslantmätare i grundlön 300 kronor mindre, än vad av denna kommission föreslogs. De ändrade förhållanden, som inträtt sedan år 1917, anser jag emellertid motivera en höjning i de in- komstnormer, som tillämpades av kommissionen och vilka i och för sig måste anses varit i underkant. Den nya jorddelningslagstiftningen stäl- ler ofrånkomligt större krav på tjänstemannen än den äldre skifteslag— Stiftningen. Arbetet för distriktslantmätarna har blivit av mer kvalifi- cerad natur och de enklare arbetsuppgifterna hava i större utsträckning överlåtits åt biträden. Även om inkomsterna senaste är visat tendens till ökning, har arbetet i så mycket högre grad ökats. Studietidcn för utbildningen kommer även med stor grad av sannolikhet att vid löne— regleringens ikraftträdande hava utökats från 3 till 3'5 eller 4 år och dessutom att kräva större ekonomiska uppoffringar av eleven på grund av undervisningens förläggande till tekniska högskolan, varom förslag föreligger. På grund av det anförda håller jag före, att motiv för en inkomstförbättring för distriktslantmätarna föreligger.

Av de erfarenheter, som gjorts beträffande den i anslutning till den nya jorddelningslagstiftningen år 1927 fastställda taxan, synes denna verka tillfredsställande utom i avseende på sådan avstyckningsförrättning för vilken utgår ersättning med engångsbelopp av 35 kronor. Av lantmä- teristyrelsen har verkställts utredning samt avgivits underdånigt förslag om höjning av detta arvode till 42 kronor samt dessutom om viss be- gränsning i avseende på den utsträckning nämnda engångsarvode skall tillämpas. Förslaget innebär en reglering, som på grund av svårighet att utan föregående erfarenhet bestämma denna ersättnings belopp ställts i utsikt redan vid det nuvarande beloppets fastställande. Den förebrag-' ta utredningen i ärendet giver vid handen, att arvodet är lägre än som motiveras av de allmänna grunder på vilka taxan upprättats. Att som skäl mot en höjning framhålla en märkbar inkomstökning åren 1929 och 1930 i förhållande till 1928 utan att jämföra arbetsprodukten, synes mig kunna vara en fara för verksamhetslusten. Sporren till arbete utöver vad som rättvisligen kan krävas blir givetvis mindre om .en på grund av större arbetsprodukt ökad inkomst skall normera arvodets storlek. Lant- mäteristyrelsen har icke i sin utredning uppgivit den beräknade inkomst— ökningen av ifrågavarande höjning men av under hand inhämtade 'upp— lysningar torde kunna slutas, att denna i medeltal per distrikt utgör om- kring 275 kronor. '

Jag anser sålunda, att de sakkunniga bort tillstyrka ifrågavarande taxehöjning och omläggning av arvodet beträffande vissa avstycknings- förrättningar. ' 1

Av skäl, som i distriktslantmätarnas förenings skrivelse anförts, torde ,' taxan i övrigt icke böra höjas utan inkomstförbättringen sökas i en löne- :

• Sida 107
•  Original

1'07 höjning. Vid frågan om inplacering i viss lönegrad inställer sig självfallet en jämförelse med likartade befattningshavaregrupper. Den med distriktslantmätarna mest jämställda torde vara lantbruksingenjörskåren, detta Såväl i avseende på utbildning som tjänstgöringsförhållanden och inkomsternas uppdelning i lön och inkomst av taxa. Att söka be- döma den ene eller den andra gruppens insats eller betydelse och därpå grunda en löneskillnad torde icke giva något resultat. Principiellt håller jag före att distriktslantmätarna böra vara i lönehänseende likställda med lantbruksingenjörerna, som äro placerade i 21:a lönegraden. En- dast det förhållande, att en viss löneskillnad även tidigare förefunnits mellan dessa grupper, och att en fullständig utjämning icke torde ha utsikt att vinna bifall, synes mig berättiga ett förslag om distriktslant- mätares placering i lägre lönegrad än berörda tjänstemän.

Med hänsyn till nu anförda förhållanden håller jag före, att de sak— kunniga bort föreslå distriktslantmätare till placering i 20:e lönegraden. I anslutning härtill borde i pensionshänseende distriktslantmätare ha— va föreslagits att erhålla pension enligt 25:e lönegraden.

1 avseende på överlantmätarnas löneförhållanden får jag även an— mäla avvikande mening.

De sakkunniga medgiva, att 1926 års lönereglering för vissa av över- lantmätarna medförde en sänkning av det för dem tidigare fastställda pensionsunderlaget samt att nuvarande ordning i det avseende att för- flyttning till högre överlantmätaretjänst icke enligt praxis äger rum giver anledning till berättigade anmärkningar. På grund av dels den allmänna utgångspunkten, som anlagts för bedömande av de aktuella lönespörsmålen inom lantmäteristaten, dels tvekan i fråga om verkningar— na av den nya jorddelningslagstiftningen och den fortsatta omfattningen av arbetet på lantmäterikontoren samt dels riksdagens så sent som år 1926 fattade beslut i lönefrågan och jordbruksutskottets därvid gjorda ut- talande hava de sakkunniga dock icke ansett sig äga tillräckliga skäl för att nu framlägga förslag till ändring.

I anledning av de sakkunnigas motivering för att icke föreslå någon lönereglering får jag anföra följande. Jor-ddelningslagens verkningar i avseende på överlantmätarens tjänsteuppgifter och omfattningen av ar- betet på lantmäterikontoren torde kunna antages för en längre följd av år icke komma att bliva i någon avsevärd mån ändrade. Denna uppfatt- ning har även uttalats av lantmäteristyrelsen och jävas icke heller av tillgängliga officiella statistiska uppgifter för år 1930. Det synes be- rättigat, att anpassning äger rum efter de omständigheter, som föreligga och kunna antagas i huvudsak bliva bestående, och att regleringen icke uppskjutes till en framtid, som måhända icke bringar möjlighet att säkrare bedöma frågan.

• Sida 108
•  Original

Den behandling lönefrågan erhöll i riksdagen år 1926 visar, att re- dan då meningarna voro mycket delade och att en avsevärd minoritet anslöt sig till förslag om en högre löneplacering för flertalet av de nu i lönegraden B 29 uppförda. överlantmätarna. Då de sakkunniga. åbe— ropa de av jordbruksutskottet framlagda skälen mot avlöningsförstärk- ning för vissa överlantmätare, anser jag mig böra göra det uttalande, att väl en godkännbar rekrytering av överlantmätarkåren med nuva— rande löneförmåner kan äga rum, men att i enlighet med de allmänna principer, som i avseende på de ekonomiska förhållandena göra sig gäl- lande vid befordran till högre tjänst, det icke kan förväntas, att denna rekrytering blir den bästa.

I avseende på innebörden av 1926 års lönereglering ma utom vad som därom anförts av de sakkunniga och av överlantmätarnas förening fram— hållas följande. Icke blott beträffande pensionsförhållandena utan även i lönehänseenden blev densamma för överlantmätarna å vissa län mindre gynnsam. En överlantmätare å D—ort har verkställt utredning, som utvisar att för tiden från den 1 juli 1926 till den 31 mars 1933 minsk— ningen i hans inkomst sammanlagt kommer att utgöra 1447 kronor 20 öre, och att denna minskning genom hans uppflyttning i högre löne— klass kompenseras först under år 1937, varefter ökningen i jämförelse med de tidigare löneförhållandena kommer att utgöra 28 kronor 63 öre per månad allt efter fråndrag av obligatoriska pensionsavgifter och räk- nat med oförändrat dyrtidstillägg efter den 31 december 1930. Den sent inträdande verkliga löneförbättringen i detta fall kan knappast anses uppväga förutgående minskning. För överlantmätarne å C—ort måste läget, bortsett från de nuvarande innehavarnas löneinkomst, bliva än ogynnsammare i förhållande till den tidigare lönestaten. Detta visar med vilken snävhet föregående lönereglering genomfördes, oaktat den medförde en från 6 till 7 timmar per dag ökad tjänstgöringsskyldighet för överlantmätarna. Det må i detta sammanhang även framhållas, att få tjänstemän torde vara så avskurna från extra inkomst som överlantmä- tarna.

Det starkaste motivet för framläggande av nytt löneförslag utgör emellertid de ändrade förhållanden, som efter riksdagens beslut inträtt i avseende på överlantmätarnas ställning och uppgifter, och som" när- mare utvecklats i överlantmätarnas förenings skrivelse.

Jag håller sålunda före att löneregleringsförslag bort framläggas i an— slutning till den framställning i ämnet, som gjorts av överlantmätarnas förening. Enligt min uppfattning föreligga starka sakskäl för en ome— delbar uppflyttning av de i lönegraden B 29 placerade överlantmätarna till B 30, vilken reglering i och för Sig innebär en ärlig kostnadsökning för statsverket av omkring 7,000 kronor. Även om det skulle befinnas, att förhållanden icke kunna medgiva avlöningsförstärkning i den om— fattning framställningen avser och genom vilken en differentiering i lö— ?

• Sida 109
•  Original

109 neförhållandena för olika lantmäterikontor kunde äga rum, synes den av de sakkunniga uttalade olägenheten, att genom en uppflyttning av de överlantmätare, som äro uppförda i lönegraden B 29, en lönegrad, över- lantmätarna i de mest arbetsfyllda länen, som äro placerade i lönegra- den B 30, icke skulle kunna anses erhålla gottgörelse för det merarbete, som ålåge dem i jämförelse med de övriga, icke vara av beskaffenhet att höra hindra en befogad förbättring för de i löneavseende sämst. ställda överlantmätarna.

• Sida 110
•  Original

Bilaga A .

_, Till lantmätarelönesakknnniga.

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 16 maj 1930 har fråga om bl. a. av löningsförhållandena för distriktslantmätarna kommit under omprövning.

Av det protokoll, som blivit fört, då detta beslut fattades, inhämtas " med tillåten sammandragning _, att förestående utredning, utan att om— fatta lantmäteriväsendets organisation i dess helhet, borde kunna begrän- sas till personalen i länen, d. v. s. bl. a. den med lantmäteriförrättningar sysselsatta personalen, varvid borde undersökas den inträdda utvecklingen och förändringen i förhållandena liksom anledningen därtill samt över— vägas de åtgärder, som må finnas erforderliga för eventuella bristers av— hjälpande.

Vid tidigare verkställda likartade utredningar, berörande exempelvis statens lantbruksingenjörer och distriktsveterinärerna hava, förutom andra sakkunniga, medlemmar av de av utredningen berörda tjänste- mannakårerna direkt tillkallats såsom utredningsmän. Då så icke blivit fallet vid det distriktslantmätarna berörande utredningsarbetet och då. samtliga på frågan inverkande förhållanden borde upptagas till behand— ling, har Sveriges distriktslantmätareförening funnit sig föranlåten att genom särskild hänvändelse till de tillkallade sakkunniga framlägga sina synpunkter på vissa av de av statsrådet och chefen för jordbruksdeparte— mentet till behandling överlämnade frågorna, och detta så mycket mera, som enligt föreningens välgrundade mening allvarliga brister vidlåda distriktslantmätarnas avlöningsförhållanden.

Få av landets tjänstemannakårer, om ens någon, torde hava fått sina anställnings-, avlönings- och arbetsförhållanden så radikalt omvandlade under en tjuguårsperiod som lantmäterikåren. Från att före år 1910 hava. varit av staten oavlönade, i inbördes konkurrens arbetande yrkesutövare med minimal kontroll på sitt arbete hava de fått en successivt allt star- kare betonad ställning såsom statstjänstemän med numera erkänt arbete i det direkta statsintressets tjänst.

Vid en återblick på distriktslantmätarnas ställning under senaste två decennier föranledes man till följande omdömen. Den är 1910 genom— förda organisationen av lantmäteriet måste betraktas såsom enbart ett trevande försök till lösning av en för statsmakterna synnerligen betydelse— full administrativ fråga, vartill initiativet för övrigt togs av tjänstemän— nen själva. De mera driftiga och intresserade lantmätarna torde nämligen hava varit fullt medvetna om det omöjliga i att, utan stöd av statstjänste— mannens ställning och utan grundliga kunskaper, hävda sin auktoritet och tillämpa rationella metoder vid skiftesverksamheten i synnerhet och fas— tighetsbildningen i allmänhet. Vid denna tidpunkt synas statsmakterna ännu hava varit främmande för lantmäteriverksamhetens betydelse för det allmänna och vikten av lantmäteriets fasta organisation, varför an- ledning finnes antaga, att huvudintresset inriktades på att billigast möj- ligt förvärva lantmätarnas arbetsinsats för det allmänna. Åtminstone

• Sida 111
•  Original

hade lantmätarna föga anledning att känna full tillfredsställelse med re- sultatet sådant det tedde sig i ekonomiskt avseende. En nedsättning av lägst 33 % i en sedan år 1881 gällande och på grund av penningevärdets fall allt för låg taxa kompenserades med 2000 kr. lön av statsmedel till en var av 110 distriktslantmätare och 1 600 kr. arvode av statsmedel till en var av 40 extra lantmätare eller tillhopa för hela kåren 284 000 kr. Här— emot svarade en nedgång i arvode enbart för avslutade förrättningar med förordnande med i medeltal 283 167 kr. från femårsperioden 1905—1909 till femårsperioden 1910—1914. Att lantmätarna icke bereddes någon som helst kompensation för penningevärdets fall från år 1881 till år 1910 torde härav vara klarlagt.

En av åtminstone distriktslantmätarna förbisedd effekt av 1909 års omorganisation var, att ställningen som statstjänstemän visade sig med- föra förpliktelser gent emot det allmänna i oanad omfattning. När där- för frågan om lantmäteriets hela organisation år 1917 ånyo upptogs till behandling, är det förklarligt, att distriktslantmätarna räknade med en ökning i statsavlöningen, som kunde förväntas svara mot sålunda kon- staterade förpliktelser. Vid lönefrågans förberedande behandling föreslogo också sakkunniga och i övrigt hörda myndigheter en relativt lämplig löne- ökning, men vid dess slutliga avgörande, blev resultatet en höjning av distriktslantmätarnas begynnelselön av endast 1000 kr. Nu efteråt kan man inse, att utvecklingen dessa år i alla avseenden gick så hastigt, att löneökningen knappast kompenserade lantmätarna för de årliga omkost— nadsökningar, som inträdde redan under tiden mellan förslagets framläg- gande år 1918 och genomförande år 1921, än mindre utgjorde vederlag för ovan med tjänstemannaställningen följande förpliktelser. Nedan skall visas huru berörda förhållanden av flera samverkande orsaker under ti- den efter år 1921 utvecklat sig i för distriktslantmätarna än ogynnsam- mare riktning.

Såsom en mätare på den förändring, som inträtt i distriktslantmätar— nas tjänstemannaställning må anföras följande. När 1917 års lantmäteri- kommission behandlade frågan om den inkomst, som borde anses skälig för en distriktslantmätare, framhöll den, att en distriktslantmätare gent- emot den allmänhet, som tager hans tjänster i anspråk, står i en ställ- ning, som åtminstone i fråga om skiftes- och rågångsförrättningar i viss mån närmar sig en domares. Från och med ikraftträdandet den 1 januari 1928 av gällande jorddelningslagstiftning har distriktslantmätaren fått sig ålagda rättsliga uppgifter, vilka han, eventuellt med biträde av gode män, har att avdöma i första instans. Ett omdöme av i dag, motsvarande det citerade, får alltså en väsentligt mera kategorisk utformning. Men förutom lagstiftningen inom olika delar av arbetsområdet, som föranlett den ledande ämbetsmyndigheten till utfärdande av omfattande anvisnin— gar och tillämpningsföreskrifter, hava andra med den allmänna utvecklingen sammanhängande orsaker skapat för distriktslantmätarna i hög grad änd- rade förhållanden under den tidsperiod, som förflutit sedan år 1920. Dessa hava medfört ökning av omkostnaderna för verksamhetens bedrivande —— instrumentutrustning, hyra av tjänstelokal, ersättning till rit— och skriv- biträden o. dyl. — väsentligen över, vad som varit antaget och vållat en ökning av expeditionsgöromålen i oanad omfattning.

Den med lagstiftningsarbetet förtrogna lärer icke bestrida, att distrikts- lantmätarna under sistförflutna treårsperiod haft en aktningsvärd arbets— uppgift enbart i inläsande av nya jorddelningslagen och därmed samman—

• Sida 112
•  Original

hängande föreskrifter. Om än en lättnad i berörda avseende nu inträtt, är det dock sannolikt, att distriktslantmätarna, liksom statstjänstemännen i övrigt få vara beredda på en för framtiden bestående uppoffring av tid för här omförmälda ändamål.

I fråga om instrumentanskaffning må anföras följande. Före år 1920 funnos i bruk ett ringa fåtal teodoliter. Genom de krav på noggrannhet i arbetet, som blev en följd av tillämpandet av 1920 års mätningsförord— ning, funno emellertid både äldre och yngre lantmätare det nödvändigt att anskaffa sådana instrument, varför exempelvis under våren 1921 ej mindre än 50 teodoliter på en gång inköptes. Utvecklingen har därefter gått i denna riktning mot bättre och modernare instrumentutrustning över huvudtaget. Men även direkt lagstiftning har framtvingat instrument- inköp, som tidigare voro okända. Enligt gällande mätningsförordningen skall nämligen kontrollband vara tillgängligt för den, som verkställer mätningsarbeten och i särskilt cirkulär har kungl. lantmäteristyrelsen ut— talat önsvärdheten av, att åtminstone varje distriktslantmätare dessutom förskaffade sig s. k. kontrollstång. Så har ock skett. Förutom anskaff— ningskostnaden tillkomma rätt dryga avgifter för den vart sjätte år före— skrivna justeringen.

I detta sammanhang upptages frågan om tjänstelokal. Lantmätarnas arbetsuppgift tvingar dem naturligtvis att äga tillgång till större utrym— men än som äro oundgängligen nödvändiga för det direkta bostadsbeho- vet. För flertalet är det dock med nuvarande ekonomiska villkor otänk- bart att i konkurrens med affärslivet och statsdriften anskaffa lokaler enbart avsedda såsom tjänsterum, varför, vad föreningen har sig bekant, det numera är regel, att distriktslantmätarna från bostaden avdela sär— skilt. eller särskilda rum, använda uteslutande för tjänsten. I sakens na- tur ligger, att i vissa fall svårighet finnes att draga gränsen mellan rum, avsedda för bostad och för tjänstelokal. Att kungl. lantmäteristyrelsen emellertid förutsatt viss anordning i berörda hänseende framgår av 5 å i arbetsordningen för distriktslantmätare, där det talas om förhållanden. sammanhängande med hans tjänstelokal,

Den allmänna utvecklingen har ock tvingat distriktslantmätarna att anskaffa kontorsmaskiner och annan kontorsutrustning i en omfattning, som var okänd för blott ett tiotal år tillbaka. Här behandlade omständig— heter, instrument- och kontorsutrustningen, medföra betydande belopp i anskaffningskostnad. Förhållandena äro givetvis mycket varierande, men ett genomsnittsbelopp av 6000 kr. är snarare för lågt än för högt. På grund av att instrumenten ganska snart bli omoderna och materialen i övrigt förslites, är realisationsvärdet ringa, vilket vållar, att de årliga nedskrivningarna i värdet bliva stora.

En omständighet, som i helt oanad grad försämrat distriktslantmätar— nas inkomstförhållanden, är den enorma ökningen i expeditionsgöromål utan ersättning. I fråga om de före 1917 inom detta arbetsområde rådan- de förhållandena har lantmäteristyrelsen den 24 maj 1917 gjort följande uttalande:

»Det förhåller sig så, att i samma mån som verksamheten övergår till ' förrättningar av mindre omfattning, ökas expeditionsgöromålen. Dessa äro nämligen på det hela taget desamma, vare sig förrättningen är stor * eller liten. En väsentlig ökning av dessa göromål har desslikes skett ge— : nom tillkomsten av jordregistret. Det väsentligaste av denna ökning be- ? står i skyldighet för lantmätare, att jämlikt 28 9 i nådiga förordningen

• Sida 113
•  Original

113 angående jordregister till förste lantmätaren särskilt insända förrättning, som föranleder åsättande av nya registernummer. Detta åliggande, som i regel nödvändiggör aktens emballering samt dess fortskaffning 'till-och hämtning från posta—nstalt föranleder kostnader på samma gång det-är rätt tidsödande. Härtill kommer, att rikets lantmätare under senare åren ålagts ökad uppgifts- och redovisningsskyldighet bl. a. till följd avsta— tens bidrag till vissa tjänsteresor och i samma mån, som staten kommer att i ökad utsträckning bidraga till kostnaderna för lantmäteriförättnin- gar, kan med säkerhet antagas, att lantmätarnas expeditionsgöromål kom- ma att ökas.»

Vid läsandet av detta och jämförelse med nuvarande förhållanden fin— ner man, att utvecklingen i ifrågavarande avseende gått med stormsteg. En motsvarande uppräkning av nu förekommande icke ersatta expedi- tionsgöromål låter sig näppeligen göra. Såsom exempel må dock anföras den obligatoriska rekvisitionen av utdrag av jordregistret vid alla avstyck- ningar, insändande för komplettering av äldre jordregisterutdrag, av- styckningsakternas försändande för inbindning, till sakägare, för faststäl— lelse och till slutlig redovisning och översändande av kopia av kartan. Under andra förrättningar förekomma underställningsfrågor och särskild fastställelse å i förrättningen ingående detaljer. Vidare har tillkommit underställning av alla föreningar, biträdda av boställshavare, arrendator av publikt hemman eller lägenhet eller ombud för fastighet, som står un— der allmän myndighets vård och inseende, rapporter om medhjälpares 'av— brott i och återinträdande i tjänstgöring, förande av förteckning över gode män, anmälan om val av sådana, förande av dagbok och konceptbok. granskning av tjänstemedhjälpares och tekniska biträdens dagböcker, stän— digt ökat antal intyg och bevis till sakägare, som önska statsbidrag till kostnaderna för lantmäteriförrättningar m. 111. En faktor, som bidra— ger till att förtunga expeditionsarbetet, är den korta respittiden för'ex— pediering av handlingar till fastställelse och utlämnandet av alla avskrif— ter och kopior av kartor vid avstyckningsförrättningar, i det att dessa åtgärder icke kunna företagas i någon mån samlat, utan ständigt på ett irriterande sätt fånga uppmärksamheten och vålla avbrott i pågående arbete. Till expeditionsarbete utan ersättning måste också föras en del av de påskrifter å kartor av vissa beskrivningar, som enligt ökad tendens skola anbringas. Övergången från fri till av statsmakterna kontrollerad jorddelning har givetvis framtvingat en rådfrågning från sakägares sida, som icke tidigare förekom, och som oftast icke medför någon ersättning. Under denna rubrik får man även inrymma den distriktslantmätarenu- mera åvilande skyldigheten att t. o. m. 6 dagar utan ersättning tjänst— göra såsom vikarie för överlantmätare.

Expeditionsgöromålens ökning har nödvändiggjort anställande i betyd- ligt ökad omfattning av rit- och kontorsbiträden, vilka distriktslantmäta— ren har att själv avlöna.

Till förändrade förhållanden hör även den omständigheten, att distrikts— lantmätarna på senare tid i större utsträckning utplacerats å stations— orter inom distrikten, där tillgång till andra utbildningsanstalter än folk— skola eller realskola saknas, vilket vållar, att kostnaderna för barnens uppfostran bliva synnerligen betungande.

Sammanlagda effekten av refererade förändringar har blivit, att distriktslantmätarnas behållna inkomst i'genomsnitt ej uppgår till den, som beräknades vid genomförandet av nu gällande organisation."

• Sida 114
•  Original

1917 års lantmäterikommission fann på anförda grunder skäligt att, även om inkomstnivån icke fördes fram längre än till 1914, distriktslant— mätarna borde beredas en nettoinkomst av minst 6500 kr., fördelad i en lön å 3300 kr. och inkomst av taxa. å 3200 kr., vilken skulle kunna intjä— nas på 275 dagar med en arbetstid av 8 timmar per dag.

Vid lönefrågans behandling i riksdagen nedsattes emellertid lönen ef- ter förslag av departementschefen till 3000 kr., medan taxan godkändes oförändrad.

Med nu gällande grunder för beräkning av dyrtidstillägg åtnjuter en distriktslantmätare alltså av statsmedel begynnelselön 3 000 kr. + dyrtids— tillägg efter 30 % därå + tillskott till dyrtidstillägg efter 30 % å en be- räknad inkomst av 4000 kr. för arbete enligt taxan.

Den omständigheten, att tillskottet utgår å sistnämnda belopp medan nettoinkomsten av arbete uppskattats till endast 3200 kr., torde böra så förstås, att distriktslantmätarna skulle beredas möjlighet att förbättra anställningsförhållandena för hos dem anställda och av dem ensamt av— lönade rit- och kontorsbiträden. Huru otillräckligt det sålunda anvisade bidraget varit, torde framgå av följande.

Emellertid uppställer sig först till besvarande frågan, om distrikts— lantmätarna i genomsnitt uppnå den beräknade inkomsten av arbete en— ligt taxan. För klargörandet av detta spörsmål torde vara erforderligt att erinra om de beräkningar angående inkomst av taxa, som verkställ— des av 1917 års lantmäterikommission. På från distriktslantmätarna inkomna uppgifter för åren 1912—1914 angående inkomster av taxa och utgifter grundades följande beräkningar.

Efter avdrag för utgifter till medhjälpare och tekniska biträden ut— gjorde bruttoinkomsten i medeltal för 44 distriktslantmätare 5454 kr.

(Det kan påpekas, att samma inkomst beräknad nr 330 uppgifter upp- gick till 5 023 kr.)

Omkostnaderna för skriv- och ritbiträden, kontorslokaler, skriv- och rit- materialier, inventarier, instrument, telefon 111. m. beräknades enligt från 45 distriktslantmätare inkomna uppgifter till 1929 kr.

Efter avdrag å varje bruttoinkomst av resp. omkostnader erhölls en nettoinkomst i medeltal för 45 distriktslantmätare av 3655 kr.

Inkomna uppgifter visade emellertid, att arbetstiden i medeltal för 46 distriktslantmätare utgjorde per år 294 dagar och per dag 9'6 timmar. Kommissionen ansåg, att av lantmätarna ej borde krävas mera än 8 tim— mars arbete under 275 dagar och att, vad lantmätarna intjänade på över— skjutande tid icke rimligtvis borde medtagas i beräkningarna. På grund härav reducerades nettoinkomsten med hänsyn till reduktionen av ar— betstiden, varvid erhölls en nettoinkomst i medeltal för 45 distriktslant— ,

mätare av 2846 kr.

Härifrån drogs sedermera ett belopp av 175 kr., utgörande ersättning " till distriktslantmätaren för tillsyn och ordnande av medhjälpares arbe- ten och erhölls så slutligen det belopp, som skulle motsvara distriktslant- mätarens faktiska nettoinkomst enligt dåvarande (1909 års) lantmäteri- taxa eller 2 671 kr.

Sedermera beräknades, att denna inkomst efter antagandet av kommis- sionens förslag till taxa (1920 års) skulle ökas med 20 % eller till i runt tal 3200 kr.

, Hava nu dessa beräkningar visat sig överensstämma med verkliga för— f

hållandena? Föreningen har ansett, att en undersökning härom bör om- _

• Sida 115
•  Original

fatta dels tidsperioden 1921—1927, dels tidsperioden 1928—1930. Till grund för undersökningen har lagts dels kungl. lantmäteristyrelsens officiella statistik, dels av kungl. styrelsen vid särskilda tillfällen lämnade upp- gifter, dels 1917 års lantmäterikommissions beräkningar, dels av förenin- gen i övrigt inhämtade uppgifter.

Enligt 1917 års lantmäterikommissions beräkningar utgör en tjänste- medhjälpares bruttoinkomst 2800 kr. per år. I kungl. lantmäteristyrel- sens underdåniga skrivelse den 28 september 1929 angående bl. a. lönefyll- nad enligt vissa grunder till tekniska biträden angives, att dylikt biträde åtnjuter i medeltal en inkomst per månad av 225 a 230 kr. eller i runt tal 2730 kr. per tjänsteår. I samma skrivelse meddelas jämväl uppgifter an— gående antal tjänsteår för extra lantmätare och tekniska biträden under kalenderåren 1921—1928. För återstående två år hava samma uppgifter inhämtats ur statistiken och av överlantmätarna avgivna länsberättelser.

Vidkommande distriktslantmätarnas omkostnader för rit- och kontors- biträden, kontorslokaler med lyse, värme och städning, skriv- och ritmate- rialier, blanketter, instrument, kontorsinventarier, telefon m. ni., så an- såg 1917 års lantmäterikommission, som ovan är sagt, att desamma i rela- tion till 1914 års prisnivå borde beräknas till 1929 kr. I underdånig skrivelse den 24 maj 1917 anförde kungl. lantmäteristyrelsen, att omkost- naderna borde beräknas till 2000 kr., varav 1400 kr. för rit- och skriv- biträde samt 600 kr. för kontorshyra, värme, lyse, telefon, rit— och skriv- materialier, instrument och annan utrustning.

Kommissionen, som jämväl beräknade distriktslantmätarnas inkomst ur det föreslagna dagarvodet — 275 dagar a 12 kr. = 8300 kr., varifrån avdrogs 100 kr. för minst åtta dagar, som åtginge för redovisningsgöro- mål samt uppsättande av årsredogörelser och rapporter — framhöll i detta sammanhang, att omkostnadsbeloppet 600 kr. icke vore för högt beräknat, men antog, att biträde skulle kunna intjäna, vad som åtginge, förutom till dess egen avlöning, även till berörda omkostnader för verksamhetens bedrivande, vadan distriktslantmätarens nettoinkomst, beräknad även efter dagarvode, borde bliva 3200 kr. Vad kommissionen avsett med >>biträde» må förefalla något oklart, men med hänsyn till dess beräk- ning av distriktslantmätares vinst å tjänstemedhjälpare föranledes man till den slutsatsen, att med »biträde» i refererade sammanhang avsågs rit- och kontorsbiträde.

Storleken av skäliga ersättningen till rit— och kontorsbiträde angavs icke av kommissionen, men det förefaller antagligt, att den godkänt lant- mäteristyrelsens ovan nämnda beräkning, att den icke finge (vid 1914 års prisnivå) sättas lägre än till 1400 kr. per år. Penningevärdets fall, den allmänna tendensen till relativt gynnsammare kompensation härför för lägre inkomsttagare, närliggande jämförelser med ersättningen till biträ- den av motsvarande grad i allmän och enskild tjänst m. fl. orsaker hava emellertid vållat, att rit- och kontorsbiträdenas löneanspråk stigit till 2000 å 2400 kr. per år. Distriktslantmätarna hava i allmänhet gjort den erfarenheten, att dylikt biträde icke kan intjäna ens sin egen avlöning jämte övriga med dess anställande förenade omkostnader såsom andel i lokalhyra, värme och ljus. Saken ställer sig också så mycket ogynnsam— mare, som i nu gällande lantmäteritaxa lösen för kopia av karta och av- skrifter av handlingar nedsatts med belopp, som svårligen kunna exakt. angivas, men på empirisk grund uppskattas till 25 %.

• Sida 116
•  Original

116 I fråga om övriga omkostnader, har föreningen även härom infordrat uppgifter från distriktslantmätarna. Härvid har bemärkts, att ränta och amortering å instrument och kon- torsinventarier i allmänhet beräknats till för lågt belopp. Det har ovan i denna skrivelse framhållits, att instrument- och kontorsutrustningen i medeltal medför en anskaffningskostnad av c:a 6000 kr. Även med en amorteringstid på 20 år, som dock för vissa instrument och maskiner är för lång, kommer man upp till ett belopp av c:a. 500 kr. per år. Härtill komma kostnader för årliga nyanskaffningen av snabbt förbrukad instru— mentutrustning såsom måttband, stakar, lod, passare o. d. Kostnaderna för rit— och skrivmaterialier, papper och telefon variera givetvis ganska avsevärt, beroende på arbetstillgången under olika år och på expeditions— göromålens omfattning och bliva som en följd härav större i distrikt med små och många än i distrikt med stora och få. I detta sammanhang må framhållas, att 1917 års lantmäterikommission beräknade, att den genom tillämpandet av 1920 års mätningsförordning ökade arbetsbördan skulle kompenseras genom en procentuell höjning i taxan av 20 % eller enligt kommissionens egen beräkning med ett absolut belopp av 529 kr. per år. Kommissionen förbisåg emellertid, att samma tillämpning skulle medföra här förut refererade ökning i den nödvändiga instrumentutrustningen, vilken som synes överstiger hela det belopp, som beräknades utgöra ersättning för det ökade arbetet. Som sammanfattning av det här anförda gäller alltså, att distriktslant— mätarnas omkostnader efter genomförandet av 1920 års organisation sti- git till belopp, som vida överstiger det av 1917 års lantmäterikommission till synes beräknade. Föreningen har funnit, att beloppet för perioden 1921—1927 icke kan sättas lägre än 3500 kr. per år och distriktslantmätare samt att efter 1928 omkostnaderna än ytterligare ökats. Vidkommande slutligen arbetstiden, så framgår av inkomna uppgifter, att densamma icke är lägre än den av 1917 års kommission beräknade. På grundval av här refererade förhållanden bör medelinkomsten för distriktslantmätare under tidsperioderna 1921—1927 och 1928—1930 beräk— nas sålunda.

Åren 1921—1927. Kronor. Arvoden och ersättningar ............................................................... 12 528 662 eller i medeltal per år .................................................................... 1 789 809 Antal tjänsteår för extra lantmätare 484'2 eller i medeltal per kalenderår 691. Antal tjänsteår för tekniskt biträde 2414 eller i medeltal per kalenderår 34'5. Arvoden och ersättningar i medeltal för år enligt ovan ........ 1 789 809 Avgår:

för extra lantmätare 691 är ä 2 800 kr. .................... 193 480 >> tekniska biträden 34'5 år å 2730 » .................... 94185 » omkostnader 199 x 3 500 kr. ................................ ;696 500 984 165

Behållen nettoinkomst 805 644

eller för varje distriktslantmätare i medeltal ............................ 4 048 vilket belopp med hänsyn till arbetstiden reduceras till

(2 200 x 4 048

2 822 ) t1ll ....................................................................... 3 155

• Sida 117
•  Original

117 Åren 1928—1930.

Kronor.

Arvoden, och ersättningar ............ . .......................................... . ...... 5 283 797

eller i medeltal per år .................................................................... 1 761 266 Antal tjänsteår för extra lantmätare 1920 eller i medeltal för

kalenderår 640. Antal tjänsteår för tekniska biträden 237'6 eller imedeltal för

kalenderår 79'2. Arvoden och ersättningar i medeltal för år enligt ovan ............ 1 761 266 Avgår:

för extra lantmätare 64'0 är ä 2 800 kr. .................. 179200

» tekniska biträden 792 är a 2730 » ................... 216216 » omkostnader 199 x 3 500 kr. . ................................... 696 500 1 091 916

Behållen nettoinkomst 669 350

eller för varje distriktslantmätare i medeltal ............................ 3 364

vilket belODD med hänsyn till arbetstiden reduceras till (%%?64) 2 622.

I fråga om tidsperioden 1921—1927 har som synes räknats med 199 distriktslantmätare under hela perioden. Det må emellertid anmärkas, att antalet utgjorde 200 under åren 1921—1923, vadan nettoinkomsten för distriktslantmätare"under tidsperioden 1921—1927 rätteligen varit något lägre än vad ovan angivits. Därjämte måste påpekas, att i beräknade ut- gifterna för tekniska biträden icke ingå de rese- och traktamentskostna- der, vilka en del distriktslantmätare fått vidkännas genom begränsningen av den tid, under vilken sådan ersättning utgår av statsmedel.

I detta sammanhang anser sig föreningen böra erinra därom, att vid behandling av lantbruksingenjörernas lönefråga de sakkunniga räknade med en arbetstid av 7 timmar per dag. Med beräkning av denna arbets- tid komma ovan angivna inkomstsiffror att reduceras till resp. 2 761 och 2 295 kr. Då någon anledning icke förefinnes att beräkna längre arbetstid för lantmätarna än för lantbruksingenjörerna, får föreningen hemställa, att de sakkunniga vid behandling av frågan om distriktslantmätarnas in— komst av taxa taga hänsyn härtill.

Enligt gällande bestämmelser äger distriktslantmätare rätt att med ve- derbörande sakägare träffa överenskommelse om arvode för vissa förrätt— ningar och förrättningsåtgärder. Särskilt bör erinras därom, att lantmä- teritaxan icke är tillämplig beträffande områden, för vilka särskilda bygg— nadsbestämmelser utfärdats. Då antalet sådana områden inom vissa di- strikt ständigt ökas, är det antagligt att där redovisade inkomster till stor del härröra av arbeten, för vilka arvode ej utgått enligt lantmäteritaxan. Föreningen har anledning antaga, att inom de distrikt, där inkomsterna äro anmärkningsvärt höga, desamma till stor del härflyta från just så- dana förrättningar och uppdrag, varför det synes föreningen angeläget, att de lönesakkunniga vid granskning av från distriktslantmätarna in- komna uppgifter utreda, huruvida redovisade nettoinkomsterhänföra sig till arbeten enligt lantmäteritaxan. En dylik utredning har föreningen ej nu kunnat åstadkomma.

I detta sammanhang må påpekas, att i de fall, uppdragsgivaren avtalar om högre ersättning änden taxeenliga, detta torde vara ett uttryck för

• Sida 118
•  Original

hans uppfattning, att taxan icke erbjuder möjlighet till nöjaktig ersätt- ning för utfört arbete.

Den verkställda utredningen visar alltså, att distriktslantmätarnas net— toinkomst av taxa som regel icke uppgått till den av 1917 års lantmäteri-_ kommiSSion beräknade. Från att före ikraftträdandet av gällande jord— delningslagstiftning hava tämligen väl överensstämt därmed har den efter denna tidpunkt med ej mindre än c:a 600 kr. per år understigit den be- räknade.

I kungl. lantmäteristyrelsens underdåniga skrivelse den 23 december 1930 angives, att arbetsbördan, efter antalet förrättningar räknat, sedan år 1920 vuxit med c:a 40 %. Härvidlag kan invändas, att relationen mel- lan antalet förrättningar icke kan giva något uttryck för arbetsbördans absoluta ökning, då denna är beroende av även förrättningarnas storlek, varom säkra uppgifter naturligt nog icke stå att hämta i tillgänglig sta- tistik. Med utgångspunkt från, att lantmäteritaxan är så avvägd, att samma inkomst beredes lantmätaren för olika slag av förrättningsåtgär- der, kan man påstå, att en jämförelse mellan summorna av arvoden för åren 1920 och 1929 avslutade förrättningar även skall giva ett uttryck för arbetsökningen. Läggas dessa siffror såsom grund finner man, att den ersatta arbetsökningen uppgått till 30 %. Med erinran om vad här ovan anförts i fråga om de expeditionsgöromål, som äro förknippade med de mindre förrättningar-na, är det sannolikt, att den verkliga arbetsöknin- gen uppgår till av lantmäteristyrelsen angivna 40 %.

Denna ökning motsvaras visserligen av ett ökat antal tekniska biträ- den, som utföra den mest tidsödande delen av arbetet, men givet är, att distriktslantmätarnas arbetsbörda och framförallt kravet på intensitet i arbetet ökats i avsevärd grad. Kungl. lantmäteristyrelsen har också i ovan berörda underdåniga skrivelse framhållit, att lantmätarna påtagit sig en arbetsbörda, vartill motstycke knappast torde förefinnes inom nå- gon annan gren av statsförvaltningen.

Efter ovan lämnade redogörelse för de ändringar, som, vad angår di— striktslantmätarnas arbets- och inkomstförhållanden, inträtt efter år 1920 och de brister, som vidlåda desamma, övergår föreningen till frågan om de åtgärder, som erfordras för bristernas avhjälpande.

I sin skrivelse den 23 mars 1930 har statsrådet och chefen för jordbruks— departementet anfört, att vidkommande den med utförande av lantmäteri- förrättningar sysselsatta personalen påkallade den ökade arbetsbördan en motsvarande ökning av antalet distriktslantmätare, extra lantmätare och tekniska biträden. Föreningen, som givetvis icke varit i stånd att redan nu verkställa ingående utredning om behovet av ökat antal distriktslant— mätare, anser sig dock böra fästa uppmärksamheten vid några förhållan— den, som komma att verka i riktning mot minskad arbetstillgång. I mån som under nyttjanderätt upplåtna bostadslägenheter blivit inlösta bort- faller en arbetsuppgift, som under de närmaste gångna åren i vissa län varit av betydande omfattning. Verksamheten med avstyckning av jord- brukslägenheter från jord, befintlig i bolags ägo, har genom den nya ar— rendelagen blivit omöjliggjord. Erfarenheten har visat, att proceduren med sammanläggning och avstyckning i flera fall och i sannolikt ökad utsträckning med fördel för jordägarna kan ersätta laga skiften. Införan- , det av vägrättsinstitutet medförde att avstyckning av mark till allmänna , vägar upphört. För övrigt är lantmäteriverksamheten f. n. och för obe- % kant framtid betydligt nedsatt till följd av jordbrukets svaga ekonomiska

• Sida 119
•  Original

ställning. Slutligen må erinras därom att den jordstyckning, som av ett flertal bolag igångsattes omedelbart före jordelningslagens ikraftträdande, numera i stort sett är slutförd. Av det sagda torde framgå, att frågan om ökat antal distrikt bör ägnas en alldeles särskilt omsorgsfull prövning. Det må i detta sammanhang erinras därom att kungl. lantmäteristyrelsen i meromnämnda underdåniga skrivelse den 28 september 1929 uttalat en mening mot inrättandet av flera distrikt och i stället framhållit, att det vore ändamålsenligare att tillgodose det ökade behovet av arbetskrafter genom att i den utsträckning sådant låter sig göra uppdraga rena detalj— mätningar och andra enklare tekniska arbetsuppgifter åt mindre kvalifice- rade arbetskrafter, d. v. s. åt tekniska biträden. Föreningen, som helt ansluter sig till denna kungl. lantmäteristyrelsens mening, tillåter sig där- utöver erinra därom, att gällande bestämmelser om vikariat för vissa förrättningar äro ägnade att på ett smidigt sätt befrämja såväl arbets- produkten som förrättningarnas snabba handläggning.

Som ovan framhållits, ansåg 1917 års lantmäterikommission, att distrikts— lantmätare borde på grund av verksamhetens art tillerkännas en inkomst med 1914 års prisnivå av 6500 kr. per år. Med hänsyn till de arbetsupp- gifter, som åvila distriktslantmätaren efter antagandet av nuvarande jorddelningslagstiftning och de förpliktelser gent emot det allmänna, som verksamheten medfört, samt till den ökade arbetsbördan och därav föl- jande kravet på ökad intensitet i arbetet, synes det icke vara förmätet påfordra en mot sagda faktorer svarande ökning av inkomsten.

I fråga om förhållandet emellan å ena sidan den från statsverket ut- gående lönen och å andra sidan inkomsten av taxa vill föreningen fram— hålla följande. Vid beräknandet av inkomst av taxa måste hänsyn tagas till att dylik inkomst icke har samma värde som inkomst i avlöningsform. "Taxeinkomsten lider av den påfallande svagheten att år från år vara synnerligen ojämn. Därtill kommer, att intjänade arvoden inflyta ytterst oregelbundet och ofta mycket lång tid efter arbetets avslutande. Det måste också framhållas, att distriktslantmätaren, som under alla förhål— landen är skyldig att verkställa alla de uppdrag, som tillhöra hans tjänst, icke åtnjuter förmånsrätt i sakägares konkurs för sitt arvode och even— tuell resekostnads- och traktamentsersättning.

Nu anförda förhållanden enbart visa i huru hög grad distriktslantmäta- ren är beroende av lönen. Detta beroende blir emellertid så mycket större som hos distriktslantmätaren anställda biträden, det må nu vara extra lantmätare, tekniska biträden eller rit- och kontorsbiträden, givetvis måste hava sin ersättning oberoende av om förrättningsarvodena inbetalas eller icke. Det synes därför icke ohemult begära att såväl den uteblivna in— komsten av taxa som ock den påfordrade ökningen i distriktslantmätarens totalinkomst utgår av statsmedel i form av ökad lön. Framhållas må där— jämte, att ofta återkommande ändringar i taxan icke äro önskvärda och att en ökning av taxans arvodessatser ofelbart kommer att medföra krav på ökade bidrag av statsmedel till lantmäteriförrättningar.

Föreningen hoppas att med det anförda hava förebragt övertygande skäl för nödvändigheten av en förbättring av distriktslantmätarnas tjänst— görings— och inkomstförhållanden och att förbättring i sistnämnda hän- seende bör beredas genom ökad lön av statsmedel. På. grund härav får föreningen vördsamt anhålla, att herrar lönesakkunniga ville framlägga förslag om höjning av distriktslantmätarnas lön med sådant belopp att detta motsvarar såväl ersättning för tidigare beräknad men utebliven in-

• Sida 120
•  Original

komst av taxa som ersättning för ökade expeditionsgöromål och omkost— nader för tjänsten

Med framhållande av att, enligt föreningens uppfattning, av det herrar lönesakkunniga givna uppdraget ej framgår, att detta innebär uppgörande av förslag om- placering av distriktslantmätarna i viss lönegrad å av- löningsreglementets allmänna löneplan och med uttalande av sin uppfatt— ning, att dylikt placerande ur åtskilliga synpunkter är vanskligt, får för— eningen, om så emellertid anses böra ske, hemställa, att vid uppgörande av förslag i berört hänseende hänsyn måtte tagas till här ovan förebragt ut— redning och framförda synpunkter.

Norrtälje den 23 april 1931. På Sveriges distriktslantmätamförenings vägnar: '

SETH n. SILEN. Ordförande.

• Sida 121
•  Original

Bilaga 8.

Till kungl. lantmäteristyrelsen.

Sedanlextra lantmätarnas förening vid ordinarie årsmöte den 24 mars 1929 uppdragit åt undertecknad styrelse att vidtaga åtgärder dels för be- redande av en mera tryggad ställning åt de äldre extra lantmätarna, dels för utverkande av anslag till rese— och traktaments— samt flyttningsersätt- ning åt extra lantmätare vid förflyttning utan egen ansökning, får styrel— sen för extra lantmätarnas förening härmed vördsamt anföra följande.

De bestämmelser som för närvarande gälla för antagning av elever vid lantmäteristaten och utbildning av extra lantmätare återfinnas i lant— mäteriinstruktionen av den 11 november 1927.

Enligt 74 å i nämnda instruktion skall den, som önskar vinna inträde såsom elev vid lantmäteristaten, göra ansökning därom hos lantmäteri— styrelsen. Sådan ansökning skall vara åtföljd av vissa behöriga bevis.

I 75. 9 i samma instruktion stadgas, att lantmäteristyrelsen må bevilja elev inträde vid kurs för avläggande av lantmäteriexamen efter minst ett års väl vitsordad tjänstgöring. Elev, som i behörig ordning avlagt nämn- da examen, må, därest någon anmärkning av svårare beskaffenhet mot hans uppförande icke förekommer och han icke uppnått en ålder av trettio år, av lantmäteristyrelsen konstitueras att vara extra lantmätare.

Då kursen för avläggande av lantmäteriexamen är två år, torde utbild- ningstiden efter studentexamen i bästa fall hittills hava varit tre år. För att kunna få förord till erhållande av distriktslantmätartjänst fordras emellertid bl. a. avlagd kulturteknisk examen. I 76 å i lantmäteriinstruk— tionen stadgas att extra lantmätare, som med flit och skicklighet tjänst- gjort såsom sådan under två år och därunder företrädesvis varit syssel— satt med praktisk lantmäteriverksamhet, må av lantmäteristyrelsen be- viljas inträde vid kurs för avläggande av kulturteknisk examen. Inträde å nämnda kurs må, där ej särskilda skäl föranleda annat, icke beviljas någon senare än fyra år efter avlagd lantmäteriexamen.

I stort sett likartade bestämmelser rörande lantmätarnas utbildning hava varit gällande alltsedan 1909 års omorganisation av lantmäteristaten.

Beträffande kompetensfordringarna för distriktslantmätartjänst stadgas i 71 $ 2 mom. i ovannämnda instruktion, att förord till erhållande av distriktslantmätartjänst ej må lämnas annan än den, som

dels under fem års tid efter konstituerandet till extra lantmätare utövat lantmäteriverksamhet av sådan art och omfattning, att han därigenom kan antagas hava förvärvat säkra och pålitliga insikter i allt vad som hör till lantmäteriets praktiska utövning samt under sammanlagt minst ett år i en följd, tjänstgjort i lantmäteristyrelsen eller å lantmäterikontor,

dels avlagt kulturteknisk examen, dels ock i utövade lantmäteribefattningar ådagalagt skicklighet, ordent- lighet, nit och redlighet.

Distriktslantmätartjänsten blir i allmänhet den första och sista ordi—

• Sida 122
•  Original

narie tjänst, till vilken en extra lantmätare kan erhålla befordran. För— utom i gällande stat upptagna 199 distriktslantmätartjänster, finnas vis— serligen 24 överlantmätartjänster samt ett 10-tal ordinarie tjänster i lant— mäteristyrelsen, sammanlagt alltså för närvarande 233 ordinarie befatt— ningar. Då emellertid minst två av dessa, en byråchefs— och en byrådirek— törsbefattning i lantmäteristyrelsen, icke behöva besättas med person, som avlagt lantmäteriexamen, och tre tjänster i styrelsen endast kunna betrak— tas som övergångstjänster, kan man alltså för närvarande räkna med 228 ordinarie befattningar.

De extra lantmätare som under de senaste åren befordrats till distrikts lantmätare, hava i allmänhet kunnat tillgodoräkna sig en effektiv tjänst— göringstid efter avlagd lantmäteriexamen av 14 a 16 år, och denna tjänste— tid kommer framdeles att snarare ökas än minskas, trots att under åren 1917—1921 endast ett fåtal extra lantmätare utexaminerades varje år. Lev— nadsåldern för de under åren 1919—1929 befordrade extra lantmätarna har i medeltal varit 38 år. För närvarande finnas 142 obefordrade extra lant— mätare, varav 43 hava avlagt lantmäteriexamen år 1919 och tidigare och alltså kunna räkna en tjänstetid av minst 10 år. Vid en undersökning av levnadsåldern för dessa senare, har ett medeltal av 397 år erhållits. Under tidsperioderna 1929—1948 avgå 139 tjänstemän inom lantmäterista— ten med pension, vilket blir ungefär 7 årligen. Räknar man med en avgång genom döden av 3 per år, skulle avgången bliva 10 årligen. 'En— ligt dessa beräkningar, skulle alltså de 43 äldsta extra lantmätarna kunna påräkna att bliva befordrade i bästa fall inom 5 år. Avgången under när— maste åren är emellertid, bortsett från avgång genom döden 1930, 4, 1931, 2, 1932, 6, 1933, 3, 1934, 4, 1935, 4, 1936, 7, 1937, 10, 1938, 7, 1939, 6, 1940, 7.

Härav synes framgå, att utsikterna för de extra lantmätarna att inom rimlig tid bliva befordrade, bliva allt sämre. Vidare har alltsedan år 1916 utexaminerats högst 12 elever årligen, men från och med 1928 an- tagas 18 elever årligen, och till 1929—1932 års kurs för avläggande av lant- mäteriexamen har jämlikt Kungl. Maj:ts medgivande 20 elever beviljats inträde varav tre extra elever, som dock torde komma att konstitueras till extra lantmätare.

De redan nu mörka befordringsutsikterna för de extra lantmätarna, synas därför framdeles komma att bliva ännu sämre. Enligt styrelsens mening föreligger här ett missförhållande. Att under 15 års eller längre tjänstetid icke hava någon tryggad ställning, synes nämligen icke kunna bidraga till skapande av den rätta arbetsglädjen.

En extra lantmätare kan av lantmäteristyrelsen förordnas dels såsom medhjälpare i tjänsten hos distriktslantmätare eller viss extra lantmätare, - dels såsom lantmätare ställd till länsstyrelses och överlantmätares förfo— ? gande för erhållande av förordnanden till förrättningar inom visst eller ; vissa lantmäteridistrikt, dels såsom amanuens i lantmäteristyrelsen, dels såsom assistent eller extra assistent vid något av rikets 24 lantmäteri- 3 kontor. Som ovan anförts fordras minst ett års tjänstgöring i en följd såsom assistent eller amanuens för att kunna föreslås till erhållande av förord till distriktslantmätartjänst.

. m— ,, .....

I lantmäteristyrelsens meddelande nr 2 för år 1927 har angivits princi— ; perna vid meddelande av förordnanden för extra lantmätare. Före år ? 1921 förflyttades de extra lantmätarna, då benämnda auskultanter, i all— mänhet icke utan egen ansökning, och överenskommelse om anställning förelåg alltid mellan principal och medhjälpare. När därför bestämmelser

[fl 't '; i i !

• Sida 123
•  Original

infördes i 1920 års lantmäteriinstruktion, varigenom lantmäteristyrelsen erhöll möjlighet att förflytta extra lantmätare utan egen ansökan, gjorde dåvarande auskultantförening en framställning i ämnet till Kungl. Maj:t, vilken framställning styrelsen tillåter sig här bifoga.

Vid de förflyttningar, som de extra lantmätarna alltsedan år 1921, då 1920 års lantmäteriinstruktion trädde i kraft, äro underkastade, erhålla de varken rese- och traktamentsersättning eller flyttningsersättning. Då dessa förflyttningar bl. a. på grund av önskvärdheten att bereda extra lantmätarna tjänstgöring inom skilda delar av landet, oftast avse rätt långa avstånd, bliva de givetvis i ekonomiskt hänseende mycket betun- gande. Också har föreningsstyrelsen från de flesta till ett 100-tal upp- gående medlemmarna i föreningen erhållit upprepade anmaningar att söka vidtaga åtgärder för åstadkommande av lättnader i detta hänseende, enär deras ekonomi i många fall blivit undergrävd genom de stora flytt- ningskostnaderna.

Enligt gällande stat finnas upptagna 100 arvoden för extra lantmätare, nämligen 30 ä 2 000, 35 å 1500 och 35 ä 1 000 kr. allt för år räknat”. Dessa arvoden erhöllo de extra lantmätarna såsom kompensation för den minsk- ning i inkomsten, de fingo vidkännas vid sänkningen av lantmäteritaxan år 1920, då distriktslantmätarna samtidigt erhöllo motsvarande kompen- sation genom höjda löner. Som arvodenas antal understiger antalet extra lantmätare, erhålles för närvarande i bästa fall första arvodet a 1000 kr. efter minst ett års tjänstgöring. Efter i bästa fall 4 års tjänstgöring kan ett 1500 kr. arvode påräknas och efter tidigast 7 års tjänstgöring ett arvode å 2000 kr. Att 2000 kr. arvodet för närvarande kan erhållas relativt tidigt hänger tillsammans därmed, att extra lantmätare vid för- ordnande såsom amanuens i lantmäteristyrelsen eller såsom extra assi- stent å lantmäterikontor endast erhåller 1500 kr. arvode, varför en extra lantmätare, som en gång erhållit 2000 kr. arvode under sådana förord- nanden måste avstå detta och återgå till erhållande av 1500 kr. arvode. Å ovannämnda arvoden utgår dyrtidstillägg enligt 3 å i Kungl. Maj:ts kungörelse den 15 juni 1923 (nr 265) med allmänna grunder för dyrtids— tillägg åt befattningshavare i statens tjänst.

Förutom dessa avlöningsförmåner uppbär en extra lantmätare i all- mänhet ersättning med viss procent av inkomsterna för utfört arbete enligt gällande lantmäteritaxa. Ersättningens storlek beror på överens- kommelse i varje fall med den principal, distriktslantmätare eller i vissa fall extra lantmätare, hos vilken den extra lantmätaren är förordnad såsom medhjälpare. I en del fall erhåller extra lantmätare i stället för viss procent av taxeinkomsten månadslön av principalen. Dessutom er- hålles tillskott till dyrtidstillägg enligt grunder, som finnas angivna i Kungl. Maj:ts kungörelse den 15 maj 1925 (nr 192).

Av de förenämnda 142 extra lantmätarna äro för närvarande 1 registra— tor hos lantmäteristyrelsen, 12 förordnade att uppehålla distriktslantmä- tartjänst, 9 ställda till länsstyrelses och överlantmätares förfogande, 2 för- ordnade såsom t. f. byråingenjörer hos lantmäteristyrelsen, 4 förordnade såsom amanuenser hos samma styrelse, 31 såsom assistenter å lantmäteri- kontor, 74 såsom medhjälpare i tjänsten samt 4 som innehava förordnan- den för särskilda uppdrag, varjämte 5 för närvarande icke tjänstgöra inom lantmäteristaten.

Av de såsom medhjälpare förordnade extra lantmätarna hava 32 av- lagt kulturteknisk examen, och handlägga i de flesta fall förrättningar

• Sida 124
•  Original

självständigt i egenskap av vikarier för distriktslantmätare. Tillsam— mans med dem som äro förordnade såsom t. f. distriktslantmätare och dem som äro ställda till länsstyrelses och överlantmätares förfogande utöva således för närvarande 53 extra lantmätare självständig eller i det när- maste självständig verksamhet. Dessutom äro 35 av de såsom registrator, byråingenjörer, amanuenser, assistenter tjänstgörande och till särskilda uppdrag förordnade extra lantmätarna berättigade att, om de därtill för- ordnas, utöva sådan verksamhet.

Med anledning av det stora antalet extra lantmätare, som utöva och äro berättigade att utöva självständig verksamhet och med hänsyn till de mörka befordringsutsikterna, har styrelsen för extra lantmätarnas för— ening ansett sig böra hos lantmäteristyrelsen vördsamt anhålla, att sty— relsen måtte hos Kungl. Maj:t framlägga förslag till beredande av en tryggare ställning för extra lantmätarna. Föreningsstyrelsen har såsom önskemål uppställt inrättandet av ett visst antal ordinarie tjänster för dessa extra lantmätare. Vid bestämmandet av det enligt styrelsens me- ning erforderliga antalet dylika tjänster, har styrelsen utgått från det ovannämnda förhållandet, att det för närvarande finnes 88 extra lant— mätare, som äro berättigade att utöva självständig verksamhet, och att minst 50 st. konstant utöva sådan verksamhet; och har styrelsen därför stannat vid ett antal av 50 tjänster.

Enligt vad det i föregående nämnts finnas i gällande stat upptagna ett antal av 30 extra lantmätararvoden å 2 000 kr., 35 st. å 1500 kr. och 35 st. å 1000 kr., allt för år räknat.

Styrelsen har stannat vid det förslaget att innehavarna av de 50 ordi- narie tjänsterna skulle åtnjuta lön av statsverket med 2000 kr. för år räknat. Om antalet 1 500 och 1000 kr. arvoden minskades till 25 vardera, skulle den motsvarande ökningen av antalet 2000 kr. arvoden för stats- verket endast medföra en utgiftsökning av 15 000 kr. årligen, vartill kom— me dyrtidstillägg.

Med hänsyn till att nu ifrågasatta ordinarie befattningar i några en— staka fall kunde bliva sluttjänster för extra lantmätare, vilket av lant- mäteristyrelsen även ifrågasatts, bl. a. vid avgivande av förslag till åter- besättande av distriktslantmätarbefattningen i Uppsala läns norra distrikt den 26 februari 1927, synes innehavare av sådan befattning böra kunna få tillgodoräkna sig tre ålderstillägg å lönen med 500 kr. efter resp. 5, 10 och 15 års tjänstgöring, liksom nu är fallet med distriktslantmätare. De ifrågasatta tjänsterna synas böra kungöras lediga i samma ordning som byråingenjörsbefattning och tillsättas av lantmäteristyrelsen genom konstitutorial med hänsyn tagen till tjänsteåldern.

Vidare synes pensionslagen böra äga tillämpning beträffande här ifrå— gasatta befattningshavare och pensionsåldern synes böra vara densamma som för distriktslantmätare, vilken för närvarande är 65 år. Pensioner underlaget torde därvid böra vara lönen med ålderstillägg, d. v. s. för extra lantmätare med tre ålderstillägg 3500 kr.

Föreningsstyrelsen har emellertid räknat med att av de 50 ordinarie extra lantmätarna en del komme att tjänstgöra såsom amanuenser eller assistenter å lantmäterikontor. Det stora behovet av examinerade biträ- den å lantmäterikontoren vitsordades redan av 1917 års lantmäterikom- mission, som föreslog inrättandet av 16 ordinarie assistentbefattningar vid kontoren. Behovet av examinerade biträden å kontoren torde numera vara betydligt större och konstant å de flesta kontor. Det torde därför

• Sida 125
•  Original

125 kunna ifrågasättas om icke en del av assistent— och extra assistentbefatt— ningarna borde överflyttas till ordinarie stat.

Styrelsen har i det föregående berört de många förflyttningar en extra lantmätare är underkastad. Styrelsen har utgått ifrån att lantmäteristy— relsens rätt att förflytta extra lantmätare utan egen ansökning även kom— me att gälla innehavare av här ifrågavarande ordinarie befattning. Med anledning av de stora kostnader sådana flyttningar draga, i synnerhet för befattningshavare med familj, och de flesta här avsedda extra lant— mätare torde vara familjeförsörjare, synes det styrelsen att det i jäm- förelse med andra statens befattningshavare vore en stor orättvisa om ej flyttningsersättning finge bekommas. Jämväl övriga extra lantmätare synas vid förflyttning utan egen ansökning böra bekomma flyttningser- sättning. Styrelsen tillåter sig alltså slutligen vördsamt hemställa att lantmäteristyrelsen måtte vidtaga åtgärder för att bestämmelserna i 6 © i Kungl. Maj:ts kungörelse den 26 juni 1925 (nr 357) med tilläggsbestäm» melser till avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451) för befatt— ningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen måtte i tillämpliga delar komma att gälla för extra lantmätare.

Stockholm den 10 september 1929. ERIK SÖDERBERG. G. LJUNGGREN. GUNNAR ARNBERG.

NILS INGMAN. GUNNAR PERSSON.

• Sida 126
•  Original

Bilaga C.

Till lantmätarelönesakkunniga.

Den 10 september 1929 gjorde styrelsen för extralantmätarnas för- ening, efter vid ordinarie årsmöte den 24 mars 1929 erhållet uppdrag, en framställning till kungl. lantmäteristyrelsen med anhållan, att lant- mäteristyrelsen måtte hos Kungl. Maj:t framlägga förslag till beredande av en tryggare ställning för de extra lantmätarna. Föreningsstyrelsen föreslog inrättandet av 50 nya ordinarie tjänster samt att extra lant- mätare vid förflyttning utan egen ansökning måtte beredas flyttnings- ersättning. Dessutom ifrågasatte styrelsen huruvida icke en del extra assistentbefattningar skulle kunna uppföras å ordinarie stat. Denna föreningsstyrelsens framställning avsåg att tills vidare provisoriskt ordna de extra lantmätarnas tjänstgöringsförhållanden. Styrelsen hade då icke kännedom om att en allmän lönereglering för lantmäteristaten var aktuell. Om så hade varit förhållandet hade styrelsen givetvis från början avgivit ett definitivt förslag i ämnet. Med understrykande av vad i förenämnda skrivelse anförts får styrelsen härmed anföra föl- jande.

Genom skrivelse den 23 mars 1930 avgav kungl. lantmäteristyrelsen yttrande i frågan till Kungl. Maj:t. Lantmäteristyrelsen anför bland annat:

»I ändamål att så långt möjligt tillgodose allmänhetens berättigade krav på lantmäteriförrättningarnas skyndsamma handläggning vidtog lantmäteristyrelsen redan år 1924 åtgärder för en ökad antagning av lantmäterielever och sedan 1926 års riksdag fattat beslut om ny jorddel- ningslag, utökades på lantmäteristyrelsens initiativ det årliga antalet lantmäterielever än mera. Givetvis låter det sig icke göra att vid ar- betsanhopning inom en gren av statsförvaltningen omedelbart bringa upp till erforderlig numerär en tjänstemannakår, för vars utbildning fordras åtskilliga års specialstudier. Emellertid hava de av lantmäteristyrelsen vidtagna åtgärderna redan lett till en utökning av lantmäteripersonalen. Under det att antalet assistenter och inom lantmäteriet sysselsatta extra

lantmätare vid utgången av 1921 var omkring 115, kommer motsvarande ' siffra efter avslutandet av innevarande års vårtermin vid lantmäteri- undervisningen att vara omkring 150 och sedan samtliga de under år 1929 eller tidigare antagna elever hunnit bliva utbildade, torde, efter av- drag för sannolika avgångar av olika anledningar, siffran hava stigit till omkring 175, vilken siffra motsvarar det nuvarande ungefärliga be- hovet. Samtidigt härmed har de tekniska biträdenas antal starkt ökats och kan för närvarande beräknas till omkring 110.

Det ständigt ökade arbetet å lantmäterikontoren har nödvändiggjort en betydande förstärkning av arbetskrafterna därstädes, varvid lantmä- teriutbildad personal understundom allenast för kortare tider kunnat förordnas. Efter omräkning till år av den totala tjänstetiden har assis-- '

• Sida 127
•  Original

tenternas antal ökats från 22 år 1921 till 32 år 1928 och 36 år 1929. Be— hovet av dylik examinerad arbetskraft är Väsentligt större men har på grund av personalbrist ännu ej kunnat helt tillgodoses. De extra ordi- narie och extra icke fackutbildade biträdenas antal har ökats från 30 år 1921 till 51 år 1928 och 63 år 1929.

Med hänsyn till den synnerliga betydelsen för allmänheten att lant- mäteriförrättningarna, vilka äro grundläggande för hela fastighetsbild— ningen i landet, bliva utförda med tillräcklig skyndsamhet och noggrann- het, har lantmäteristyrelsen ansett det vara sin skyldighet att utan hän- syn till personalens befordringsutsikter eller andra befattningshavarnas personliga intressen tillse att lantmäteripersonalen hålles vid en mot ar- betet svarande numerär.

De av lantmäteristyrelsen redan vidtagna åtgärderna för utökning av lantmäteripersonalen torde också, såvitt nu kan bedömas, vara tillräck— liga för att om ett eller annat år hava fört upp personalen till en mot arbetets omfattning svarande storlek; och det lärer kunna förväntas, att efter ytterligare något år ett nedbringande av arbetsbalansen skall kun- na ske.

Lantmäteristyrelsen kan i detta sammanhang med tillfredsställelse konstatera, att lantmäteripersonalen å sin sida gjort allt vad den kunnat för att motsvara de ökade anspråken och för sådant ändamål påtagit sig en arbetsbörda, vartill motstycke knappast torde förefinnas inom någon annan gren av statsförvaltningen.

De sedan lantmäteriets omorganisation år 1920 väsentligen ändrade för— hållandena göra emellertid ofrånkomligt, att lantmäteripersonalens an— ställnings- och avlöningsfrågor ånyo upptagas till övervägande.

Vad angår den med utförande av lantmäteriförrättningar sysselsatta personalen, så har, på sätt i det föregående visats, arbetsbördan efter an- talet förrättningsdagar räknat sedan år 1920 vuxit med omkring 40 %. Denna siffra motsvarar i det närmaste även den av styrelsen beräkna- de erforderliga ökningen av denna personal, nämligen från omkring 340 (200 distriktslantmätare, 100 extra lantmätare och 40 tekniska biträden) till omkring 450 (nu 199 distriktslantmätare, 140 extra lantmätare1 och 110 tekniska biträden). Enär man vid 1920 års organisation räknade med, att en viss relation skulle förefinnas mellan å ena sidan de från stats- verket utgående lönerna och arvodena samt å andra sidan inkomsterna enligt lantmäteritaxan, samt dennas arvodessatser bestämdes med hän- syn härtill, så borde antalet löner och arvoden rätteligen ökas i propor- tion med den för arbetet erforderliga personalen. Någon sådan ökning har ej skett. Härtill kommer att efter den nya jorddelningslagens ikraft- trädande även taxeinkomsterna minskat. De sammanlagda bruttoarvo- den, som under de tre sista åren (1925—1927) före jorddelningslagens ikraftträdande utgingo enligt lantmäteritaxan, belöpte sig till i genom— snitt 1828 889 kronor om året; motsvarande genomsnittssiffra för de båda år, varunder den nya jorddelningslagen varit i tillämpning, är 1624148 kronor eller alltså mera än 200000 kronor lägre för år. Även om detta förhållande till en del är att tillskriva de svårigheter och den därav föranledda minskning i arbetsresultatet, som tillämpningen av en ny lag-

1 Med hänsyn därtill att assistentbefattningarna i 1920 års organisation voro ordinari- tjänster har för vinnande av riktigare jämförelsegrund här ej medräknats de extra lant- mätare, som äro behövliga för bestridande av assistentgöromålen.

• Sida 128
•  Original

stiftning till en början medför, kan dock den betydande inkomstminsk— ningen icke förklaras enbart därav, särskilt som personalen under sam- ma år ökats samt lantmätarna därjämte, i ändamål att så vitt möjligt förhindra en för allmänheten menlig tillväxt av arbetsbalansen, pålagt sig en ökning av arbetstiden, som ej i längden kan uppehållas. Till vä— sentlig del torde inkomstminskningen böra tillskrivas dels de alltjämt ökade anspråken på förrättningsarbetenas noggranna och omsorgsfulla . utförande, dels genom jorddelningslagen ökade utredningsarbeten, proto— ? kollsföring och andra tidsödande expeditionsarbeten. Därjämte förelig_ ; ger anledning antaga, att den alltjämt pågående förskjutningen i verk— ! samheten från större till mindre förrättningar kommer att, med nuva- % rande taxebestämmelser, verka i riktning mot minskning av inkomster- ! na på förrättningsarvoden. * Innan ytterligare erfarenhet vunnits, är lantmäteristyrelsen icke be— redd att föreslå de ändringar i taxan, som betingas av nu berörda för— hållanden.

Däremot lärer redan nu böra upptagas Spörsmålet om en mot den öka— de arbetsbördan och arbetspersonalens storlek svarande utökning av sta- [ tens bidrag till lantmäteriväsendet i form av flera löner eller arvbden. 1 Härvid bör ihågkommas, att extra lantmätare numera vinner ordinarie anställning först genom utnämning till distriktslantmätare1 samt att re- 3 dan nu denna utnämning vinnes jämförelsevis sent. Den genomsnittliga 1 levnadsåldern därvid har ökat med omkring tre år från år 1921 och lig- ' ger nu vid 395 år; genomsnittliga tjänsteåldern vid utnämning till ordi— narie befattning är nu 14'6 år. Givetvis låter sig icke göra att verkställa några säkra beräkningar rörande huru det framdeles kommer att gestalta sig i dessa hänseenden, men påtagligt är, att en så betydande utökning av de extra lantmätarnas antal, som på sätt ovan nämnts måst vidtagas för att tillgodose allmänhet-ens krav i fråga om förrättningarnas utförande, måste synnerligen menligt inverka på vederbörandes utsikter att erhålla befordran till ordinarie tjänst.

I ändamål att såväl på lämpligaste sättet utnyttja tillgängliga arbets— krafter å distrikten som tillse, att överlantmätarna erhålla erforderliga assistenthjälp, ha de extra lantmätarna måst i jämförelsevis stor om— fattning åläggas förflyttning i tjänsten; kostnaden härför stannar för närvarande å dem själva., under det att statsverket inom andra grenar av statsförvaltningen i regel bestrider kostnaderna för förflyttningar i tjänsten.

Rekryteringen av lantmätarkåren är för närvarande synnerligen god och torde kunna betecknas såsom en av de bästa inom hela statsförvalt— ningen. Men detta gynnsamma förhållande, som till väsentlig del är att tillskriva den lockelse praktiskt arbete i det fria alltid utövar på den unge aspiranten, kan tyvärr befaras komma att snart och till allvarlig skada för lantmäteriet och därmed för rikets jordägare förändras, därest det skulle visa sig att den ökade arbetsbördan icke utlöser motsvarande löneregleringsåtgärder från statsmakternas sida.»

Lantmäteristyrelsen framhåller alltså att utöver nuvarande ordinarie

1 Härvid bortses från två byråingeniörstjänster och en registratorstjänst i lantmäteri.-

styrelsen.

• Sida 129
•  Original

personal 175 extra lantmätare är att anse som normalt antal. Den 1 juni innevarande år kommer antalet extra lantmätare att uppgå till 153, därav 97 vikariatsberättigade. Den 1 juni 1933 kan antalet beräknas hava stigit till 175.

Antalet ordinarie tjänster, förutom åtta tjänster i lantmäteristyrelsen, är 222, varav 199 distriktslantmätartjänster och 23 överlantmätartjänster. Levnadsåldern vid utnämning till distriktslantmätare är, såsom lantmä- teristyrelsen framhållit 39'5 år, och genomsnittliga tjänsteåldern 145 år. Givet är att en ökning av såväl levnadsålder som tjänsteålder vid beford- ran kommer att bliva en följd av den ökade rekryteringen, om icke en motsvarande ökning av ordinarie tjänster äger rum. Olägenheterna av att vid en så hög ålder icke hava någon tryggad ställning med rätt till pension torde vara uppenbara. Det kan i detta sammanhang förtjäna påpekas att redan vid 1909 års riksdag, i samband med sagda års omor- ganisation av lantmäteristaten, dåvarande departementschefen framhöll, att staten borde tillse, att ej befordringsförhållandena på lantmäteriba— nen gjordes alltför ogynnsamma. Medelåldern för befordran till kom- missionslantmätare var då 40'8 år, men genom det nya förslaget komme denna ålder att kunna nedbringas till åtminstone 36 å 37 år. Enligt lant- mäteristyrelsens åsikt borde målet vara att kunna vinna befordring re- dan vid 30 års ålder, vilket här nedan framgår. Som ett belägg på de försämrade förhållandena å lantmäteribanan, kan nämnas att antalet sö- kande såsom elever under de senare åren sjunkit. Sålunda var antalet sökande år 1927, 76, 1928, 53, 1929, 46 och 1930, 30.

När 1917 års lantmäterikommission utarbetade förslaget till lantmäte- riets omorganisation funnos 300 examinerade lantmätare, varav 110 or- dinarie distriktslantmätare, '40 extra lantmätare och 150 auskultanter. Kom—missionen föreslog därvid inrättandet av 200 distriktslantmätarbe- fattningar och 16 ordinarie assistentbefattningar. Lantmäteristyrelsen ansåg emellertid att 220 distriktslantmätarbefattningar erfordrades, och anförde därvid bland annat följande: »I anledning av kommissionens egna uttalanden och då kommissionen uttryckligen godtagit lantmäteristyrel- sens utredning angående behovet av 180 på eget ansvar arbetande lant- mätare redan för den nuvarande verksamheten, hade man kunnat vänta sig, att kommissionen icke skulle hava haft något att erinra mot lant— mäteristyrelsens förslag om inrättande av 220 distriktslantmätartjänster. Kommissionen hade emellertid ansett sig icke böra för närvarande till- styrka större antal än 200 på eget ansvar arbetande lantmätare.

I "denna del hade lantmäteristyrelsen svårt att instämma med kom- missionen. Den förebragta utredningen såväl i fråga om verksamhetens omfattning som befordringsförhållandena syntes oförtydbart giva vid han— den, att 220 distriktslantmätartjänster vore det minsta antal, som erford- rades för att åstadkomma lämpliga .arbets- och befordringsförhållanden. Ännu mer bleve så förhållandet, om man toge i betraktande, att verksam- heten allt mer och mer överginge att bestå av mindre förrättningar var— igenom den effektiva arbetstiden bleve mindre samt möjligheten att ut- nyttja tjänstemedhjälpare även mindre. Vad särskilt befordringsförhål- landena anginge borde med hänsyn till verksamhetens beskaffenhet må- let vara att kunna bereda befordran vid omkring 30 års ålder. - Antagande av kommissionens förslag i denna del skulle sannolikt kom- ma att leda till att lantmäteristyrelsen även efter den nya organisatio- nens genomförande skulle anse sig nödsakad att medverka till att jämfö-

• Sida 130
•  Original

relsevis unga extra tjänstemän användes till självständig verksamhet och att därigenom åtskilliga olägenheter komme att framträda tämligen snart efter den nya organisationens genomförande.

I anledning av vad sålunda anförts och särskilt med hänsyn till ange- lägenheten av att vederbörande jordägare måtte kunna påräkna, att distriktslantmätaren själv bleve den, som i regel utförde förekommande förrättningar, kunde styrelsen icke underlåta att uttala önskvärdheten av att distriktslantmätarnas antal bestämdes till 220 samt att till följd därav antalet extra lantmätararvoden minskades med 20 till 80.»

Denna proportion mellan ordinarie och extra befattningshavare ansågs av ingen olämplig, men dåvarande departementschefen ansåg att man i avvaktan på närmare erfarenhet borde stanna vid 200 distriktslantmätar- befattningar. 1920 års riksdag fastställde också antalet distriktslantmä- tartjänster till 200 och ordinarie assistenttjänster till 16. Extra lantmä- tarnas (förut benämnda auskultanter) antal beräknades till 100, varför arvoden beviljades till detta antal, nämligen 30 stycken å 2 000 kronor för år, 35 stycken å 1500 och 35 stycken ä 1 000 kronor för år. Avsikten var att alla extra lantmätare skulle erhålla arvode. Emellertid visade det sig att det beräknade antalet extra lantmätare var för litet. Rekryte- ring-en av lantmätarkåren ökades, så att extra lantmätarnas antal redan år 1922 var 118. Någon ökning av antalet arvoden åstadkoms märkligt nog icke. Styrelsen för extralantmätarnas förening gjorde med anled- ning härav år 1922 en framställning till Kungl. Maj:t om 20 nya extra- lantmätararvoden, men ehuru framställningen då mötte förståelse, an— såg sig dåvarande departementschefen icke kunna upptaga frågan på den grund att omorganisationen så nyligen genomförts. Emellertid kan föreningsstyrelsen icke underlåta att i detta sammanhang framhålla det egendomliga uti, att staten rekryterar len kår utan att föranstalta om er— forderliga arvoden åt vederbörande tjänstemän, i synnerhet som avsik- ten varit att samtliga extra lantmätare skulle äga uppbära arvoden.

Då meningen nu är att distriktslantmätarnas avlöningsförhållanden skola regleras, d. v. 5. att allmänna avlöningsreglementet skall göras tillämpligt å dessa tjänstemän, har föreningsstyrelsen funnit det ur alla synpunkter lämpligast att även extra lantmätarnas avlöningsförhållan- den regleras på samma sätt. Extra lantmätarna äro givetvis sådana tjänstemän, varå bestämmelserna i 2 % a) i kungl. kungörelsen nr 356/1925 äro direkt tillämpliga, d. v. s. extra—ordinarie.

Innan föreningsstyrelsen nu går att avgiva defintivt förslag till ord— nande av de extra lantmätarnas anställnings— och avlöningsförhållan- den, vill styrelsen hava något berört 1920 års omorganisation och utveck— . lingen därefter.

Som redan i det föregående nämnts upptogs avlöningsstaten vid nämn— da omorganisation 200 distriktslantmätartjänster och 16 ordinarie assis— tenttjänster förutom överlantmätarbefattningarna och de ordinarie tjänsterna i lantmäteristyrelsen. Därefter har emellertid 1 distriktslant—- mätartjänst indragits, de 16 assistentbefattningarna samt 1 överlantmä— tartjänst uppförts å övergångsstat, varjämte lantmäterifiskalstjänsten i lantmäteristyrelsen indragits. Av de 16 ordinarie assistenterna finnas för närvarande 5 kvar. De övriga 11 befattningarna hava övergått till sådan å extra stat. Sammanlagt 19 ordinarie befattningar hava alltså i realiteten indragits, under det att antalet extra tjänstemän ökats från år 1920 beräknade 100 till nu 153 och om två är 175. I detta samman-

• Sida 131
•  Original

hang kan förtjäna påpekas att 1917 års lantmäterikommission föreslog inrättande av en fjärde byrå i lantmäteristyrelsen med en byråchef och en byrådirektör. Dåvarande departementschefen föreslog som ovan nämnts vid 1919 års riksdag endast 200 distriktslantmätartjänster i av- vaktan på närmare erfarenhet. Nu efter 10 års sådan erfarenhet visar det sig att extra lantmätarna i en förut icke anad utsträckning utöva självständig verksamhet dels såsom till överlantmätares och länsstyrel- ses förfogande ställda extra lantmätare, vilka av dessa myndigheter er— hålla förordnanden å förrättningar direkt, dels såsom medhjälpare hos distriktslantmätare, i vilket senare fall distriktslantmätaren efter där— om gjord framställning, av lantmäteristyrelsen beviljas ledighet från handläggningen av vissa förrättningar, vilka då uppdragas åt extra lant- mätaren att utföra såsom vikarie för distriktslantmätaren. Under åren 1928—1930 hava i medeltal 15 extra lantmätare varit ställda till över— lantmätares och länsstyrelsers förfogande, varjämte omkring 13 stadig- varande under dessa år uppehållit distriktslantmätartjänst. Dessutom er- höllo under år 1928 33 extra lantmätare förordnande att såsom Vikarier handlägga 589 förrättningar berörande 38 lantmäteri-distrikt, under år 1929 voro motsvarande siffror 36 705 och 41 och under år 1930 42 780 och 47. Härvid är att märka att dessa extra lantmätane dessutom efter sär- skilt tillstånd av lantmäteristyrelsen verkställt ett betydande antal av- styckningsförrättningar, vilka icke ingå i ovannämnda antal förrätt- ningar. Sådant tillstånd har dessutom innehafts av en del extra lantmä- tare, vilka ej handlagt andra förrättningar på vikariat. Det må här framhållas att en avstyckningsförrättning icke alltid hör till de enkla- ste förrättningarna. Det kan vid en sådan gälla att fatta beslut i en hel del frågor av ofta invecklad art.

Sammanlagt 28 extra lantmätare utöva alltså årligen självständig verksamhet med samma skyldigheter som distriktslantmätare och 42 självständig verksamhet såsom vikarier å förrättningar. Den sist- nämnda kategorien har, som ovan synes, de senaste åren ökats för varje år, beroende dels på ökningen av antalet mindre förrättningar dels på ökningen av antalet vikariatsberättigade lantmätare.

Redan 1917 års lantmäterikommission fann liksom lantmäteristyrelsen att den omständigheten att en del förrättningar handlagts av auskultan- ter på vikariat, utgjorde ett vägande bevis för att lantmäteriverksam- heten allt-sedan omorganisationen 1909, varit av sådan omfattning, att därav betingats en ökning av antalet på eget ansvar arbetande lant— mätare.

Det framhölls även att förrättningarna under de senare åren minskats i omfattning på samma gång antalet ökats, och att det torde ligga i sa- kens natur, att utvecklingen för framtiden kunde väntas komma att fort- gå i denna riktning. Med en sådan utveckling följde givetvis ett ökat behov av på eget ansvar arbetande lantmätare. Det förhöll sig nämligen så, att å ena sidan en liten förbättring krävde jämförelsevis längre tid för handläggningen än en större och att man å andra sidan vid små för- rättningar icke kan använda biträden i samma utsträckning som vid stora. (Se sid. 95 i Kungl. Maj:ts proposition 235/1920.)

Föreningsstyrelsen har, med hänsyn till såväl det ökade antalet själv- ständigt verkande extra lantmätare som till den proportion mellan an- talet ordinarie och extra befattningshavare, som genom 1920 års riks- dagsbeslut fastställdes, funnit, att lantmätarkårens numerär den 1 juli

• Sida 132
•  Original

1933 motiverar inrättandet från och med samma dag av 50 nya distrikts— lantmätartjänster och 20 lägre ordinarie befattningar. Det är icke för- svarligt att det ökade arbetet endast medför ökat antal extra personal, varigenom kårens standard givetvis sänkes. Den nya jorddelningslagen har givit lantmätarna en ännu mera ansvarsfull ställning än förut. Så— lunda anför kungl. lantmäteristyrelsen i underdånig,framställning den 3 september 1930 angående planläggning av tjänsteresor och besparing/s— reglementen samt med förslag till nytt resereglemente för lantmätare bland annat: »Distriktslantmätaren har att i sin tjänsteutövning ständigt av— göra frågor av ofta betydande ekonomisk vikt för sakägarna, och denna hans ställning såsom beslutande myndighet har än ytterligare markerats i den nya jorddelningslagen. Lantmätaren har ock att vid sina förrätt.- ningar söka ena sakägarna rörande förekommande tvister samt fatta be— slut i åtskilliga för dem utomordentligt betydelsefulla frågor, varjämte han har att bevaka det allmännas intresse gentemot den enskilde genom att söka. förebygga en ur allmän synpunkt olämplig jorddelning. Ofta nog måste han därför framtvinga för den enskilde kostsamma ändringar i dennes förslag till disposition av ägorna. Hans ställning är också i hithörande delar i mångt och mycket likartad en domares, och för att framgångsrikt kunna fullgöra sin tjänsteutövning kräves hos lantmäta— ren en betydande fasthet i förhållandet till allmänheten, varför lantmä— taren i görligaste mån bör vara oberoende av sakägarna.» Vad som säges om distriktslantmätare gäller givetvis i samma utsträckning de själv- ständigt arbetande extra lantmätarna, såväl de till förfogande ställda som de vikarierande. Att lantmätarkårens standard hålles på en hög nivå ligger alltså i såväl statsverkets som allmänhetens intresse.

Då emellertid arbetsbördan å ett lantmäteridistrikt kan vara rätt väx— lande år från år, har föreningsstyrelsen icke funnit sig böra nu yrka på' en utökning av antalet distrikt, ehuru detta givetvis å flera län skulle vara motiverat. Då styrelsen anser det vara av största vikt att erforder— lig arbetskraft skall kunna dirigeras dit den bäst behöves, har styrelsen för åstadkommande av största möjliga smidighet i organisationen tänkt sig innehavarna av dessa 50 ordinarie tjänster såsom lantmätare utan fixerat distrikt. Dessa tjänstemän skulle alltså vara underkastade för- flyttning och deras verksamhetsområde förläggas till de distrikt, där ar— betsanhopningen är särskilt stor. Sålunda skulle t. ex. vissa socknar inom ett eller flera angränsande distrikt kunna utgöra en sådan lant— mätares verksamhetsområde och stationsorten skulle då kunna bestäm- mas till den centrala orten för dessa områden eller skulle enstaka större förrättningar, vilka lämpligen icke kunna uppdras åt distriktslantmä— taren, handläggas av sådan lantmätare i enlighet med nuvarande be- stämmelser i 35 $ 4. och 5. i lantmätreiinstruktionen. Vinsten av en sådan anordning för allmänheten är given, men även för staten kommer därav en direkt vinst att uppstå, så tillvida som resorna för distrikts— lantmätarna bliva billigare.

De 20 lägre ordinarie tjänsterna äro, avsedda att motsvara de indrag— na ordinarie assistentbefattningarna. Innehavare av dessa 20 tjänster liksom de övriga 50 skulle givetvis kunna sysselsättas antingen med ut— förande av lantmäteriförrättningar å lantmäterikontor eller i lantmä- teristyrelsen. Som i det föregående nämnts frångicks vid 1926 års om— organisation av lantmäterikontoren anordningen med ordinarie assisten- ter, på grund av svårigheten att få dem med ordinarie innehavare be-

• Sida 133
•  Original

satta. De ersattes då med befattningar å extra stat. I underdånig skri- velse den 6 november 1929 har kungl. lantmäteristyrelsen beträffande organisationen vid lantmäterikontoren föreslagit att i avlöningsstaten måtte uppföras 3 förste— och 28 assistenter å extra stat. Under den tid innehavare av sådan ordinarie tjänst, som ovan nämnts, vore förordnad såsom assistent, skulle alltså ingen extra utgift för staten förekomma, enär i Sådant fall endast lönefyllnad upp till den för sådan assistent be— stämda lönen skulle utgå.

Emellertid tillåter sig föreningsstyrelsen i detta sammanhang ifråga— sätta, huruvida icke förste assistenttjänsterna lämpligen böra uppföras såsom ordinarie befattningar och då placerade lägst i lönegraden B 25.

De av föreningsstyrelsen i det föregående ifrågasatta 50 högre ordina- rie befattningarna, skulle kungöras lediga och tillsättas på samma sätt som distriktslantmätarbefattningarna och placeras i samma lönegrad som dessa. De 20 lägre ordinarie befattningarna skulle tillsättas av kungl. lantmäteristyrelsen genom konstitutorial, varvid tjänsteåldern bör vara avgörande. Dessa senare tjänster skulle då placeras några löne- grader lägre än de förra, dock lägst i lönegraden B 18. För samtliga des— sa. tjänster bör pensionsåldern vara densamma, som kan komma att be- stämmas för distriktslantmätare.

Beträffande den lönegrad, i vilken distriktslantmätarna böra inplace- ras, vill styrelsen framhålla följande.

Efter en grundlig utredning föreslog"1917_års lantmäterikommission distriktslantmätarlönen ' till 3300 kronor jämte tre ålderstillägg å 500 kronor, vilket förslag enligt kommissionens uttalande den 7 februari 1920 innebar en definitiv lönereglering fram till år 1914. Dåvarande de- partementschefen år 1919 fann Sig icke kunna tillstyrka högre lön än 3 000 kronor, enär hänsyn även borde tagas till fördelen av att lantmätar- na efter löneregleringen skulle äga utbekomma ersättning för publik renovation, vilken även blev 1920 års riksdags beslut. Under år 1919 och 1920 utgick tillfällig löneförbättring till distriktslantmätare med 500 kro- ner för år. Trots att löneförslaget. såväl som den nya lantmäteritaxan avsåg en reglering efter 1914 års levnadsförhållanden, borttogs, efter av 1902 års löneregleringskommitté därom avgivet förslag, från och med år 1921 den tillfälliga löneförbättringen för distriktslantmätarna. Seder— mera har ersättningen för publik renovation enligt lantmäteritaxan ge- nom olika bestämmelser den 15 januari-1926 och den 5 april 1928 blivit sänkt så. att den motsvarar självkostnaden för lantmätarna, utan att kompensation erhållits genom löneökning. Inkomsten efter taxa har även minskats till följd av de större omkostnaderna och det genom jord— delningslagen föranledda omständigare förfaringssättet vid handlägg- ningen av förrättningarna. Vid bedömande av denna fråga bör hänsyn alltså tagas till här omnämnda förhållanden. '

När arvoden för de extra lantmätarna genom 1920 års beslut bestäm- des till respektive 2 000, 1 500 och 1 000 kronor för år framhöll dåvarande de—- partementschefen särskilt att i dessa arvoden icke vore inräknade något ' belopp, motsvarande tillfällig lönereglering för ordinarie tjänstemän, utan borde arvodestillskotttillkomma. enligt de regler 'som i sådant av- seende måtte bliva bestämda. Då år 1921 den tillfälliga löneförbät'tringen borttogs för distriktslantmätarna gingo även extra—lantmätarna miste om denna, utan särskild motivering. När lantmäterikommissionen föreslog arvodesbeloppen till ovannämnda storlek. framhölls bland annat: »Av

• Sida 134
•  Original

hänsyn till det lönebelopp för distriktslantmätare, som kommissionen ovan föreslagit, torde arvodet för extra lantmätare i lägsta klassen böra bestämmas till 1000 kronor. För var och en av de båda högre klasser— na synes en höjning av 500 kronor lämplig. Extra lantmätare i högsta klassen skulle få erhålla ett arvode av 2 000 kronor, vilket torde få anses erforderligt, enär dessa tjänstemän komma att åtminstone delvis utöva verksamhet av enahanda art som de på eget ansvar arbetande lantmä- tarna och sålunda böra beredas en sådan inkomst, att deras ekonomiska ställning icke medför fara för osjälvständighet.»

Såsom förhållandena nu äro utföras förrättningar självständigt av extra lantmätare som uppbära icke blott 2000 kronors utan även 1500 och 1000 kronors arvode. Den ökning av omkostnaderna för distrikts— lantmätarna, varom ovan nämnts, gäller givetvis även extra lantmätar- na. Om hänsyn tages till den mistade tillfälliga löneförbättringen samt de ökade omkostnaderna (bland annat ökad skyldighet att anskaffa in— strument o. d.) tillsammans uppgående till minst 500 kronor, skulle, med inräknande i lönen av tillskott till dyrtidstillägg, 2000 kronors arvodet motsvara lönegrad 16 å E—ort i den löneplan som finnes intagen i 6 å i förenämnda kungl. kungörelse nr 356/1925, 1500 kronors arvodet mot- svara lönegrad 12 och 1000 kronors arvodet lönegrad 8. Under förutsätt- ning att de 70 nya ordinarie tjänsterna inrättas, skulle 30 extra lantmä— tare äga uppbära lön enligt lönegrad 16, 35 extra lantmätare enligt löne- grad 12 och övriga extra lantmätare enligt lönegrad 8.

Föreningsstyrelsen har i detta sammanhang funnit sig även böra upp- taga frågan om de tekniska biträdena, enär viss jämförelse gjorts be— träffande sådana och de yngre extra lantmätarna. Vad först den nuva- rande sammansättningen av den tekniska biträdeskåren beträffar, utgör den ingen utgångspunkt för den standard denna kår bör erhålla. Att denna kår för närvarande är överkvalificerad, beror därpå att en hel del personer med utbildning för helt andra yrken, på grund av svåra framko-mstmöjligheter inom dessa, åtagit sig göromål som tekniskt bi- träde. Dessa personers avsikt har givetvis varit att fortast möjligt åter- gå till sina respektive yrken. En del distriktslantmätare i Stockholms län anförde, beträffande ifrågasatt organisation av den tekniska biträ- deskåren, i skrivelse till överlantmätaren i länet den 28 februari 1929 bland annat följande: »Det tekniska arbetet kan visserligen ofta vara av enkelt slag, men erfarenheten har visat att ett tekniskt biträde icke behärskar planläggningen och'i många fall icke heller fyller måttet beträf— fande det praktiska utförandet i den utsträckning arbetet kräver och den ansvarsbärande principalen måste fordra. Ett tekniskt biträde kan aldrig ersätta en extra lantmätare, vartill kommer, att genom lantmäta- ren jordägaren, kommer i den kontakt med den praktiska erfarenhet och 4 det omdöme i fråga om rättslig utformning som är nödvändig för att ett erhållet uppdrag skall bliva tillfredsställande löst. Det vore lyckligt om f dylik kontakt kunde ernås i ännu större utsträckning än vad nu är fallet.

Att det tekniska arbetet, utfört av lantmätare, på grund av den mål- medvetna planläggningen och det mera sakkunniga utförandet icke blir dyrare för statsverket eller sakägaren än om detsamma utföres av ett tekniskt biträde, efter den föreslagna organisationen, torde vara säkert.

De tekniska biträdenas för de större och viktigare uppgifterna brist- fälliga utbildning, erfarenhet och uppfattning samt den brist på intres- se, som oftast vidlåder tjänstemän i lägre ställning, gör att man måste

• Sida 135
•  Original

ställa sig ytterligt tveksam inför frågan om en organisation i föreslagen riktning, utan att först hava prövat andra vägar.

Vad biträdesbehovet på de mera tätt befolkade distrikten beträffar, tor- de intet tvivel därom råda, att distriktslantmätaren är bäst betjänad av drivna hantlangare för utförande av det tekniska arbetet.

Riksföreningen har i sin framställning gjort vissa jämförelser mellan extra lantmätares och tekniska biträdens ställning i tjänsten, avlönings- förmåner och dylikt. Vi ha icke kunnat undgå att observera att extra lantmätarnas ställning efter organisation av _de tekniska biträdena, ble- ve ur rättslig synpunkt sämre än de tekniska biträdenas. Extra lantmä- tarna hava en lång och kostbar utbildning bakom sig före konstitueran— det, samt få på grund av arvodenas begränsade antal åtminstone tidvis gå utan dylika samt åtnjuta ingen pension.

Med kännedom om hur svårt det är för den mindre grundligt utbilda- de individen att överhuvud känna sin begränsning ligger den tanken oro— ' väckande nära att denna nya kår komme att ganska snart finna sig skic— kad för självständigare verksamhet och framstår i full belysning i riks- föreningens skrivelse, där föreningen föreslagit realskoleexamen som kompetenskrav för att vinna inträda vid en några månader lång utbild- ningskurs men lika fullt anse sig kompetenta att biträda överlantmätare på lantmäterikontor med granskning av distriktslantmätares arbeten, ja, det har t. o. rn. gått så långt att de ansett det tänkbart att kunna bevil- jas dispens för erhållande av assistentbefattning.

Nuvarande anställningsformer och avlöningsförmåner för de tekniska biträdena erbjuda, efter vad erfarenheten visat, så pass stora förmåner att inga svårigheter att erhålla kvalificerad arbetskraft förefinnas och om, såsom riksföreningen i sin skrivelse uttalat, de dugligaste komma att söka Sig en annan bättre avlönad sysselsättning, så snart tillfälle där- till yppar sig, torde denna eventualitet kunna tagas med synnerligen stort lugn, ja, vi tveka icke att uttala, att denna eventualitet kunde åstadkom— ma en gallring bland de tekniska biträdena på sådant sätt, att den kate- gori, som — måhända — är den dugligaste (civilingenjörer, jägmästare m. fl.) finge tillfälle att återgå till sin egentliga uppgift, vilket, hur or- ganisationen än bleve väl alltid komme att inträffa. Vad som återstår av den tekniska biträdeskåren efter en dylik gallring torde i stort sett innefatta personer med de kvalifikationer, som erfordras för de av oss tänkta mätningsbiträdena.

Att, såsom gjorts gällande de tekniska biträdena i en brydsam tid hjälpt lantmäteriet, och för den skull kunna hava fordringar på stats— verket, är fel. Tvärtom. Lantmäteriet har i en för yrkesutövare inom andra grenar brydsam tid varit nog lyckligt lottat att äga arbetstill- gång, tagit hand om dessa yrkesutövare och berett dem existensmöjlig- heter.

Som tidigare framhållits bör biträdesfrågan ordnas efter andra linjer än dem riksföreningen föreslagit och förhållandena inom centrala delar av Stockholms län peka emot behovet av en fast anställd skola hantlangar- kår, berättigad till resekostnad och traktamentsersättning av statsverket

• Sida 136
•  Original

.- ,w. .:

3,1 ! f r, . (. .

i enlighet med nu gällande bestämmelser, avlönad av principalen men för vilken principalen äger att av sakägare uppbära viss ersättning.» Uti 44 9 i arbetsordning för distriktslantmätarna jämte deras tjänste- biträden finnas angivna de arbeten, vilka ett tekniskt biträde får utföra. Som därav framgår, skola samtliga göromål, som utföras av tekniska bi- ' träden, verkställas efter vederbörande distriktslantmätares eller hos ho- nom anstäld tjänstemedhjälpares anvisning i fråga om arbetets utföran- de och ske uteslutande på distriktslantmätarens ansvar. Härav fram- går att även den nyutexaminerade extra lantmätaren förutsättes böra kunna anvisa tekniskt biträde arbetes utförande., Att extra lantmätaren till skillnad från ett tekniskt biträde utför sitt arbete under tjänste— mannaansvar, torde i detta sammanhang även böra framhållas. För- eningsstyrelsen kan icke finna att det ligger i statsverkets intressen att nyskapa en överkvalificerad tjänstemannakår, utan anser styrelsen att den lyckligaste lösningen vore en väl kvalificerad hantlangarkår, med folkskolunderbyggnad och praktik hos lantmätare som kompetensford— ringar.

På grund av vad sålunda anförts tillåter sig styrelsen för extralant- mätarnas förening vördsamt anhålla att . lantmätaresakkunniga ville medverka till dels inrättande av 70 nya ordinarie befattningar, varav 50 i samma lönegrad som distriktslantmätare cch 20 i lönegrad B 18, dels att avlöningsreglementet för icke-ordinarie befattningshavare måtte bli— va tillämpligt å extra lantmätare, med placering av 30 extra lantmätare i lönegrad 16, 35 i lönegrad 12 och övriga i lönegrad & dels ock att flytt— ningsersättning under alla förhållanden måtte komma att utgå till extra lantmätare vid förflyttning utan egen ansökning.

. Stockholm den 18 maj 1931.

NILS INGMAN. LARS LJUNGGREN. BERTIL LINDKVIST. _

» l . OVE MÖRTSELL. SVEN FORSSELIUS.

• Sida 137
•  Original

• Sida 138
•  Original

' Statens offentliga, " Systematisk förteckning

(Siffrorna inom klammer beteckna utredningarna nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rältssklpnlng. Fångvård.

Lngbercrlningens förslag ang. vissa internationella rätts- förhållanden. 3. Föi'sliiglill konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om erkännande och verkställighet av domar, in. in. [9] Riktlin'ei' för vinnande av viss koncentration inom det svens a fångvårdsväsendet. 16 F?;åeredande utkast till slmfilalg. Föi'rädei'ibrott m.m.

Slalom:-fattning. Allmän statsförvaltning.

—1928 års lönekommitté. Betänkande med förslag till av- löniiigsreglemente för extra ordinarie och extra tjän- stzemäii, tillhörande (len civila stafsförvaltningen m. m. ! 19l8 års lönekommitté. Betänkande med förslag till lönereglering för landsfogdar, lappfogdai' och lands- fiskaler m. ni. [181 Betänkande och förslag ang. anskaffning, underhåll och drift av för tulltjänsten erforderlig fortskaffnings- materiel. [23] _ _ Betänkande med förslag ang. vissa ändringar i riks- dagens arbetsformer m. m. 26] _ i.unlmätnrelönesakkiinnigas utredning och förslag be— träffande lönereglering för viss lantmäteripersonal m. m.

.Kommunallörvaltnlng.

S' ' och I: _ Utlååfande ang. utförscllievissysiemets verkningar m.m.

Repartitionstalen för jordbriiksfastighet. [31]

Undersöknin av tiixei'ingsutfallet hetriif unde jord- bruksfasiig et å landsbygden vid 1928 års allmänna fusiighetstaxcring. [35]

Poll".

Socialpolitik.

Betänkande med förslag ang. m'belslöshetens motver- kande genom bcredskapsai' )eten. [3] Arbetslöshetsutrediiingens betänkande. ]. Arbetslös- lieteiis omfattning. karaktär och orsaker. [20] Arbetslöshetsutrediiingens betänkande. 1. BilagorJuind 1. Orsaker till arbetslöshet. P. M. ang. arbetsmark-

....= || (

naden och de faktorer, som bestämma dess utveck-l Utlfleltllniåg och förslag rörande viss omläggning av social- suyrclsens lönestatistik. |32] Hälso- och sjukvård. Allmänt näringsväsen. Utlåtande över utkast till näringslng m. m. [13 ] Betänkande ang. ändrad lagstiftning om' mått och vikt.

. Fast egendom. Jordbruk med blnårtngar. .lordhruksiilrednin ens betänkanden. 4. Betänkande mig.!itgm-der förf ilderfilskotselns fram ande. [6]. 5. Sta- tistisk översikt över det svenska jord riikets utveck- ling och läge. [7] Betänkande med förslag till lag med Särskilda bestäm- melser om delning av jord å landet inom visa delar av Kopparbergs llin m. m. [19] Betänkande med utredning rörande de sfatsundersfödda vitxtföi'adlingsanstalterna. [34] _ _ , Betänkande med förslag rörande statlig hjälpaktion åt vissa egnahemslåntagare. [3 ]

Vnttenvlscn. Skogsbruk. Bergsbruk.

Betänkande med förslag till lag om vård av vissa skogs inom Västerbottens och Norrbottens läns lappiiiarke iii. fl. områden. [10] _ _ ' Utredning med forslaglang. premien-ing av välskött!

1 .

mindre skogsbruk. -[ ]

Industrlt

Ny Täl'llleledifliligvs'ami elektrisk helysnin sanläggiiin i Nationalmuseibyggnnden i Stockholm. fa] Normalbesfåmmelsor för järnkonstruktionei' till hygg- nadsvei'k '(jilrnbeståmmeisei'). [30]

Hilde! och själar-t.

Provdcbitering nv- l'yr- och båkavgift samt sjönmiishus avgift. [15] . *

kamnnlkationsväsen.

Bank-,”k'redit- och pennlngvlsen.

Förslag till växellag m. m. [Hi! Förslag till checking m. m. [2 ]

Försäkringsvlsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväscn. Andllg odling ! övrlgt.

Sammandrag av yttranden över 1927 års priistlöneregle i'ingssak'kunnig'as betänkande rörande nva _gi'unde foi lagstiftningen om prästerskapets avlöning oc förvaltning av den därtill anslagna egendomen. ]l Utredning och förslag rörande läroböcker Vid de all männa läroverken och med dem jämförliga lära anstalter. ]zk. _ _ . Utredning oc förslag av [ragornu om ytterligare. ':" skrånkningai' i den nuvarande folkskoleseniinarie organisationen samt om statens övertagande av (1 utav landstingen och vissa stader iipprntthallna små skoleseminaricrna ni. m. |4 Utredning och förslag rörande forlsäftningsskolans orga nisation. [17]. _ Betänkande med. förslag till huvudgrunder för en (] centraliserad förvaltning av prlistlönejorden in. in. [2 Betänkande med förslag till pråstlönelag m. m. [25] Betänkande med förslag ang. den ekonomiska förval ningen vid de allm. läroverken m. fl. "läroanstalt och därmed sammanhängande frågor. [38]

Försvursväsen.

1930 års militäravlönin ssnkkunniga. Betänkande me förslag till avlönings iestllmmelser för icke-ordiiiari personal vid försvarsväseiidef.'[22_] Betänkande och förslag rörande atgärder för höjand av säkerheten vid, flygning. [27] _ _ Betänkande ang. flygstyi'elscns materielans-knffmn m. m. [29] _

Ulrike] ärenden. lntemanonell ritt.

ism Marcus Boktr.-A;-B., Stockholm 1981 '