SOU 1931:4
Utredning och förslag av frågorna om ytterligare inskränkningar i den nuvarande folkskoleseminarieorganisationen samt om statens övertagande av de utav landstingen och vissa städer upprätthållna småskoleseminarierna m. m
N 4-0 (;(
oå (- - CUL"
&( 4. IGT?»
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
, få. ;( _N GU:. »—.*—_'.— , .» -' _ , . o , _ ;ägETATEiNS— OFFENTLIGA UTREDNLNGAR 193124 ' a » ' . ' _ ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET . '
UTREDNING
OCH
FÖRSLAG
AV
FRÄGORNA OM YTTERLIGARE _ INSKRÄNKNINGAR I DEN NUVARANDE FOLK- ' SKOLESEMINARIEORGANISATIONEN SAMT OM - '
STATENS ÖVERTAGANDE AV DE UTAV» ,LANDSTINGEN OCH VISSA STÄDER UPPRÄTTHÄLLNA.SMÄSKOLE- SEMINARIERNA M. M. AVGIVNA AV 1929 ÅRS SEMINARIESAKKUNNIGA
_
STOCKHOLM
1931.
Statens offentliga utredLnlngar 1931". Kronologisk förtecknlng'
1. Sammandrag av yttranden över 1927 års präetlöueregle- ringesakkunnigas betänkande rörande nya grunder för lagstiftningen om prästerskapets avlöning och förvalrf ningen av den därtill anslagna egendomen. Idun. 622 s. E. . Utredning och förslag rörande läroböcker vid de all- männa läroverken och med dem jämförliga läroanstalter. Norstedt. 131 e. E.
3. Betänk-ande med förslag angående arbetslösheten mot—.
4.
verkande genom beredekapearbeten. Norstedt. 81 :. S.t Utredning och förslag av frågorna om ytterligare in— skränkningar i den nuvarande folkskoleeeminarieorga- nisationen samt om statens övertagande av de utav landstingen och vissa städer npprätthållna smuskole- seminarierna m.m. Norstedt. (2), 215 s. E.
Anm. Om särskild tryckort ej angivas, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynneleeboketäveruJ
till det departement, under vilket utredningen avgivits. t. ex. E. = eckleslastikdepartementet, Jo.=
jordbruk-d epartementet.
Enligt kungörelsen den 8 tebr.1922 ang. staten- onentlign utredningen yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i om- Ilng med enhetlig färg för varje departement.
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 193114 ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET
UT R E D N I N G OCH F Ö R S L A G AV FRÅGORNA OM YTTERLIGARE [NSKRÄNKNINGAR I DEN NUVARANDE FOLK- SK()LESEMINARIEORGANISATIONEN SAMT on STATENS öVERTAGANDE AV DE UTA V - LANDSTINGEN OCH VISSA STADER UPPRÄTTHÅLLNA SMÅSKOLE- SEMINARIERNA M. M.
AVGIVNA AV
1929. ÅRS SEMINARIESAKKUNNIGA
STOCKHOLM 1931 mmm.. BOKTRYCKERIET. ?. A. NORSTEDT & SÖNER 310061
Till Herr Statsrådet och Chefen för Ecklesiastikdepartementet.
Genom beslut den 5 juli 1929 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för eckle- siastikdepartementet att dels tillkalla högst tre sakkunniga för att inom depar- tementet biträda med utredning av frågorna om ytterligare inskränkningar i den nuvarande folkskoleseminarieorganisationen samt om statens övertagan- de av de utav landstingen och vissa städer upprätthållna småskoleseminarierna m. m. ; dels under utredningsarbetets gång i mån av behov tillkalla ytterliga- re högst två samtidigt fungerande sakkunniga; dels, om så skulle visa sig er- forderligt, tillkalla särskilda biträden åt de sakkunniga; dels utse en av de sakkunniga att såsom ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar; dels ock, om så skulle anses behövligt, tillkalla särskild sekreterare åt de sakkunniga eller uppdraga åt en av de sakkunniga att tillika tjänstgöra såsom sekrete— rare.
Den 17 augusti 1929 beslöt departementschefen jämlikt nämnda bemyndi- gande att såsom sakkunniga för verkställande av ifrågavarande utredning till- kalla undertecknade Olsson, Almkvist och Persson med uppdrag för under- tecknad Olsson att såsom ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar.
Såsom sekreterare hos de sakkunniga har, jämlikt beslut av chefen för eck— lesiasfikdepartementet den 28 september 1929, tjänstgjort lektorn vid folk— skoleseminariet i Stockholm, filosofie doktorn F. W. Morén.
De sakkunniga, höllo sitt första sammanträde den 26 augusti 1929 och ha sedan dess arbetat på. sätt, som framgår av till chefen för ecklesiastikdeparte— mentet den 30 november 1929 och den 27 november 1930 inlämnade redogö- ,relser. ?, Med vederbörligt tillstånd ha de sakkunniga och deras sekreterare 1 studie- (syfte besökt seminarierna i Haparanda, Murjek, Luleå, Öjebyn, Lycksele, Här- inösand. Östersund, Falun, Bollnäs, Hagaström, Kristinehamn, Borås, Göte- ”borg, Halmstad, Landskrona. Lund Växjö, Kalmar, Jönköping och Linkö- Qping.
1—310061
Likaledes med vederbörligt medgivande har de sakkunnigas sekreterare i bör- jan av november 1930 under två dagar besökt Göteborg för vissa undersök- ; ningar.
Till de sakkunniga ha överlämnats följande handlingar:
A. Rörande småskoleseminarierna.
1. Underdånig framställning från Kronobergs läns landsting i fråga om utredning angående statens övertagande av småskollärarutbildningen i riket (15 december 1922) (1 bil.);
2. Underdånig framställning från Jönköpings länsstyrelse angående upp— låtelse av lokaler för småskoleseminariet i Jönköping (28 oktober 1925);
3. Underdånig framställning från Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärareförening angående utredning rörande behovet av lärarkrafter vid folk- och småskolor m. m. (3 december 1926);
4. Underdånig framställning av den 8 januari 1927 från styrelsen för Små- skoleseminariernas lärarförening med lärarföreningens fjärde allmänna mötes uttalande i fråga om småskollärarutbildningen ;
5. Skolöverstyrelsens underdåniga utredning och förslag angående statens övertagande av de utav landstingen upprättade småskoleseminarierna (23 juni 1927);
6. Länsstyrelserna i 20 län angående skolöverstyrelsens skrivelse rörande statens övertagande av småskoleseminarierna (september—november 1927), jämte bilagor;
7. Underdånig framställning från Eksjö stad angående förläggning av ett seminarium till Eksjö (2 november 1927);
8. Malmköpings kommunalfullmäktiges underdåniga skrivelse angående förläggande av ett småskoleseminarium till Malmköping (8 november 1927) ;
9. Seminariestyrelsens i Göteborg yttrande i anledning av skolöverstyrel- sens skrivelse av den 1 februari 1928 rörande lokalfrågan (8 mars 1928); 10. Skrivelser från stadsfullmäktige i Skara angående inköp av fastig- het för beredande av lokaler åt ett statligt småskollärarinneseminarium (14 april 1928); 11. Underdånig framställning från Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärareförening angående statens övertagande av utbildningen av små- skollärarinnor (25 mars 1928) ; 12. Underdånig skrivelse från Småskoleseminariernas lärarförening angå- ende statens övertagande av småskoleseminariema (5 april 1928); 13. Skolöverstyrelsens förnyade underdåniga utlåtande i fråga om statens övertagande av de utav landstingen inrättade småskoleseminarierna (30 april
1928), jämte bilaga; 14. Underdånigt yttrande av statskontoret angående omorganisationen av småskoleseminarierna (19 juli 1928); 15. Byggnadsstyrelsens.och skolöverstyrelsens nnderdåniga yttrande med
utredning rörande frågan om statens övertagande av småskollärarutbildningen (12 oktober 1928), jämte bilagor;
16. Underdånig framställning från landstingens Norrlandskommitté, an- gående åtgärders vidtagande för att från landstingen avlyfta utgifterna till dövstumundervisningen och småskoleseminarierna (13 november 1928); 17. Handlingar rörande inrättandet av ett statligt småskoleseminarium i Kalmar; 18. Underdånig skrivelse från Växjö stadsfullmäktige med erbjudande i händelse av förläggandet av ett statens småskoleseminarium till Växjö (10 ja- nuari 1930); 19. Underdånig framställning från styrelsen för Göteborgs och Bohusläns landstings småskoleseminarium angående förläggandet av ett statligt små- skoleseminarium till Uddevalla (23 januari 1930); 20. Underdånig skrivelse från Norrbottens läns landstings förvaltnings- utskott med ansökan, att staten måtte övertaga Öjebyns nedlagda seminarium m. m. (28 september 1928) jämte skolöverstyrelsens utlåtande däröver (27 no- vember 1928) ; 21. Skolöverstyrelsens underdåniga utlåtande över framställningar av Cen— tralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening om utsträckning av utbildningstiden vid landstingens småskoleseminarier till tre år (30 november 1928) ;
B. Rörande folkskoleseminarierna.
1. Underdånig skrivelse från Skaraborgs läns landsting angående indrag- ning av folkskoleseminariet i Skara (9 november 1926), jämte bilaga;
2. Underdånig framställning från Centralstyrelsen för Sveriges folkskol- lärarinneförbund angående indragning av Skara folkskoleseminarium (30 mars 1927);
3. Underdånig skrivelse från folkskoleseminariernas elevkårer angående utredning rörande folkskolläraretjänster m. m. (11 mars 1926); ' 4. Underdånig framställning från Svenska seminarielärarföreningen angå- ende antalet elever i klassavdelning vid folkskoleseminarium (25 januari 1925) och skolöverstyrelsens underdåniga yttrande däröver (26 februari 1926);
5. Utredning om lärarbehovet, av Per Thomée (21 januari 1927 ) ; . 6. Skrivelse till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet från ; Skattebetalarnas förening angående nedläggande av två av statens seminarier
| >
. m. m. (26 november 1926); " 7. Underdånig skrivelse från Trettonde Svenska seminarielärarmötet med iii vissa önskemål beträffande seminariernas arbetssätt (22 september 1930); 8. Underdånig skrivelse från övningsskolläraren E. Lindholm m. fl. an- ,, gående övningsskollärarna vid folkskoleseminariet i Strängnäs (30 oktober 1928-). ' Därjämte har till de sakkunniga överlämnats en av byggnadsstyrelsen efter .. framställning från de sakkunniga verkställd utredning rörande en del ifråga-
satta förändringar vid folkskoleseminarierna i Skara, Göteborg, Kalmar, Lin- köping och Umeå.
Sedan de sakkunniga nu avslutat sitt utredningsuppdrag angående ytter- ligare inskränkningar i den nuvarande folkskoleseminarieorganisationen samt statens övertagande av landstingsseminarierna, få de härmed vördsamt över- lämna utlåtande och förslag i berörda frågor.
I ett par ärenden, som överlämnats åt de sakkunniga utan att direkt stå i samband med de ovannämnda, tänka de avgiva ett senare yttrande.
Av enskilda sakkunniga anförda särskilda meningar äro bifogade betän— kandet.
Stockholm den 23 december 1930. OLOF OLSSON.
N. J. F. ALMKVIST. GUNNAR PERSSON. F. W. Morén.
Småskoleseminarierna.
1. Frågan om landstingsseininariernas förstatligande.
Vid 1923 års riksdag väckte ledamoten av första kammaren Axel Rune en Fråäans tupp- oms . motion, vari han framställde det yrkandet, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta genom skolöverstyrelsen verkställa utredning rörande statens övertagande av de av landstingen upprät- tade småskoleseminarierna eller vissa av dem och till riksdagen inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning».
Enligt motionärens förmenande vore nämligen tiden inne att till pröv- ning upptaga frågan om småskollärarinneutbildningens förstatligande. Då statsmakterna föreskrivit, att skoldistrikten skulle inrätta nödigt antal små- skolor, och därjämte fastställt vissa kompetenskrav på dem, som skulle an- ställas som lärarinnor vid dessa skolor, fann motionären det vara ett stats- intresse att ombesörja den för denna kompetens nödvändiga utbildningen. Ge- nom den senast utfärdade seminariestadgan hade Kungl. Maj:t därjämte gi— vit vittgående bestämmelser rörande utbildningstid, kurser, lokaler och mate- riel vid dessa seminarier, vilket allt medfört ökade utgifter för landstingen. Men då dessa icke hade någon lagstadgad skyldighet att åtaga sig ifråga- varande utgifter och då landstingen för varje år måste påtaga sig allt tyngre ekonomiska bördor för andra ändamål, syntes det kravet vara fullt berätti- gat, att staten övertoge utbildningen av lärarkrafter jämväl för småsko- lorna.
En sådan anordning skulle också medföra åtskilliga praktiska fördelar. Kostnaderna komme att bliva jämnare och mera rättvist fördelade. Som det var, kom det ena landstinget att i avsevärt högre grad än det andra betungas med utgifter för detta ändamål, och även de landsting och städer, som icke upprättat något seminarium, finge ju sitt behov av småskollärarinnor tillgodo- sett på övriga landstings bekostnad. Totalkostnaden för utbildning av ifråga— varande lärarekrafter skulle därjämte helt visst ställa sig billigare, om den för- sigginge vid ett mindre antal seminarier med större omfattning, än vad fallet nu var. _Vid många seminarier vore elevantalet jämförelsevis litet, men kost- naden för lokaler, värme, belysning, lärarekrafter m. ni. kunde icke i förhål- lande till det obetydliga antalet nedbringas. Denna olägenhet, som medförde ökad kostnad för utbildning per elev, skulle helt naturligt genom den föreslag-
na organisationen kunna bortelimineras. Icke heller i fråga om seminariernas arbete och ledning vore någonting att förlora, därest man i stället för de många av landstingen tillsatta styrelserna läte skolöverstyrelsen helt taga ledningen även av ifrågavarande seminarier. Motionären fann det således vara både principiellt riktigt och ekonomiskt förmånligt, att staten övertoge småskollära- rinneseminarierna.
Frågan om landstingsseminariernas förstatligande hade redan tidigare varit föremål för riksdagens omprövning. I sammanhang med utredningen angående den omorganisation av småskoleseminarierna, varom beslut fattades vid 1919 års riksdag, hade från en del håll framförts tanken på statens eventuella övertagande av småskollärarinneutbildningen. När med anledning härav skol— överstyrelsen gav landstingen tillfälle att yttra sig i denna fråga, visade det sig emellertid, att någon allmän önskan hos dessa myndigheter att bliva fri- tagna från ifrågavarande uppgift icke var för handen; av 20 landsting var det endast tre, som uttalat sig för att staten helt och hållet borde övertaga småskolesminarierna. Överstyrelsen sade sig därför, i sin framställning till Kungl. Maj:t den 28 december 1918, icke vilja förneka, att mycket vägande skäl kunde anföras för småskoleseminariernas förstatligande, men av skilda anledningar fann den sig dock böra avstyrka en sådan åtgärd. De olika trak- terna i vårt vidsträckta land hade olika behov i avseende på den utbildning, som småskoleseminarierna hade till uppgift att meddela, och dessa behov kunde mången gång bäst tillgodoses av en lokal samfällighet. Det kunde vidare förutsättas, att de olika kommunernas representanter i landstingen finge mera intresse för dithörande frågor, om landstinget hade att taga befattning med en så viktig uppgift som utbildningen av småskolans lärarekrafter. Under sådana omständigheter och då statens övertagande av småskolesemi- narierna tydligen skulle kräva en vidlyftig föregående utredning, varigenom den länge motsedda och i hög grad av behovet påkallade reformen av små— skollärarutbildningen ytterligare i väsentlig grad skulle komma att bliva för- dröjd, borde enligt överstyrelsens mening ett sådant statens övertagande för det dåvarande icke sättas i fråga.
Denna uppfattning delades av såväl departementschefen i propositionen till 1919 års riksdag angående småskoleseminariernas omorganisation som av årets riksdag. I riksdagens skrivelse heter det: »Småskollärarinneutbildningen har hittills till det väsentliga påvilat landstingen. På sätt framgår av statsråds- protokollet, har ifrågasatts, att staten skulle helt och hållet ombesörja denna utbildning. En sådan uppfattning har dock icke vunnit anslutning från de- partementschefens sida. Lika med denne anser jämväl riksdagen, att staten icke för närvarande bör övertaga denna gren av lärarutbildningen, utan att denna utbildning fortfarande och tills vidare bör vara en angelägenhet huvud- sakligen för landstingen och de städer, som icke deltaga i landsting.»
Att frågan åter togs upp vid 1923 års riksdag, sammanhängde uppenbar- ligen med den omsvängning i uppfattningen, som började göra sig gällande inom landstingen själva, och som tog sig uttryck vid ett möte sommaren 1922
mellzan representanter för olika landstingsseminarier i mellersta Sverige. Mö- tet, W'ars egentliga syfte var att söka åstadkomma samarbete i en del nybygg- nadszfrågor, lyckades visserligen icke komma till något resultat härutinnan men enadues däremot om en skrivelse till rikets samtliga seminariestyrelser med upp- maniing, att styrelserna måtte hos vederbörande landsting hemställa, »att lands- tinget behagade göra framställning till svenska landstingsförbundet om verk— ställande av utredning angående småskoleseminariernas verksamhet, ekonomi och framtida ställning, närmast med tanke på statens eventuella övertagande av dessa läroanstalter». På grund av seminariestyrelsernas obenägenhet att till Landstingen föra fram en dylik hemställan fick skrivelsen icke någon på- följd av större räckvidd, men det visade sig vid behandlingen av herr Runes motion, att man inom landstingen icke längre vidhöll den mening, som tidi— gare kommit till synes. Sedan motionen i fråga blivit hänvisad till första kammarens första tillfälliga utskott och svenska landstingsförbundet satts i tillfälle att yttra sig i ämnet, lät nämligen förbundet genom sin sekreterare utarbeta en promemoria, som sammanfattades i följande huvudpunkter:
att landstingens handhavande av småskollärarutbildningen har sitt ursprung i ett frivilligt åtagande från landstingens sida att ombesörja en nödtorftig ut- bildning åt de lärargrupper, som helt saknade utbildning för lärarkallet;
att, sedan småskollärarnas utbildning och funktion blivit statligt reglerade i samma omfattning som folkskollärarnas, några särskilda skäl för bibehållan- det av den nuvarande dualismen i fråga om handhavandet av de båda lärar- gruppernas utbildning knappast förefinnes ;
att utbildningen av småskollärare icke i samma mån som flertalet övriga landstingsåligganden tjänar ett speciellt länsintresse;
att en koncentrering av seminarieundervisning till ett färre antal läroanstal- ter efter allt att döma skulle vara till fördel med avseende på såväl seminarier- nas utrustning som kostnadernas reducering och jämnare fördelning;
att en sådan koncentrering av undervisningen knappast kan effektivt genom- föras med mindre än att staten övertager densamma;
att en i och för sig önskvärd reglering av antalet elever vid småskolesemi- narierna efter det vid olika tider förefintliga behovet av småskollärare knap- past är möjlig med mindre än att staten övertager seminarieväsendet i fråga; samt
att för närvarande inom landstingen torde förefinnas en allmän önskan om åstadkommande av en grundlig utredning angående småskoleseminarierna med hänsyn särskilt till deras eventuella övertagande av staten.
Landstingsförbundet sade sig redan förut, vid behandling av vissa från landstingshåll inkomna framställningar om en dylik utredning, ha uttalat sig för en sådan och tillstyrkte därför motionen.
Skolöverstyrelsen, till vilken motionen ävenledes remitterats i och för ytt- rande, vidhöll däremot sin förutvarande uppfattning. Med stöd av en redo- .. görelse för frågans föregående behandling och utveckling framhöll den, »att _ varken hos statsmakterna, hos småskoleseminariernas ledning eller hos lands—
tingen själva hittills försports någon allmännare önskan, att den uppgift, som
1923 års riks— dags beslut.
i fråga om småskollärarutbildningen påvilar landstingen, skulle överflyttas till staten». Ifrågavarande spörsmål borde icke i första hand vara en princip- fråga utan en lämplighetsfråga, och överstyrelsens erfarenhet vore, att lands- tingen i de allra flesta fall med intresse handhade den uppgift, de i fråga om småskollärarutbildningen åtagit sig. Om flera kunde sägas, att de på ett synnerligen berömvärt sätt vårdade sig om sina småskoleseminarier och deras lärarpersonal. Det vore därjämte av en icke oväsentlig betydelse, att den när- maste vården om landstingsseminarierna handhades av en Särskild, med lands- tinget samarbetande lokal styrelse, varigenom seminariernas intressen kunde på ett praktiskt sätt tillgodoses, på samma gång som det särskilda ortsintresset därigenom tillika på ett fruktbringande sätt komme att tillföras vederbörande seminarium. Överstyrelsen ville visserligen icke av principiella skäl motsätta sig, att småskollärarutbildningen så småningom helt bleve en statens ange- lägenhet, men ansåg att den rätta tidpunkten för genomförandet härav ännu icke vore inne.
I detta sammanhang erinrade överstyrelsen bland annat om de statsfinan- siella svårigheterna, vilka väl knappast medgåve, att staten vid den tiden vare sig helt eller delvis övertoge landstingsseminarierna. Om nu statsmakterna föranstaltade en utredning i ärendet under fullt medvetande om att avsevärd tid måste komma att förflyta, innan frågan slutligen skulle kunna lösas, så betraktade överstyrelsen detta som en verklig olycka för småskollärarinne— utbildningen under de närmaste åren, i det att utredningen skulle uppfattas som en utfästelse från riksdagens sida att under den närmaste framtiden över- taga småskollärarinneutbildningen. Därigenom skulle ett osäkerhetstillstånd inträda, vilket skulle verka återhållande på landstingen och förlamande på seminariernas inre arbete. Överstyrelsen avstyrkte sålunda bifall till mo- tionen.
Riksdagens båda kamrar biföllo emellertid yrkandet om en utredning i frå- gan, sedan motionen tillstyrkts av såväl första kammarens som sedermera av andra kammarens första tillfälliga utskott.
I riksdagens skrivelse heter det bland annat: »Rent principiellt synes det riksdagen riktigast, att staten" svarar för småskollärarutbildningen. Härför talar, å ena sidan, den omständigheten, att utbildningen av småskollärare nu- mera ligger så att säga vid sidan av landstingens övriga verksamhet, som allt- mer kommit att avse sjukvård och anstaltsvård i allmänhet och i samband där- med stående sociala frågor, samt, å andra sidan, att de läroanstalter, varom nu är fråga, i lika hög grad som folkskoleseminarierna representera även ett statsintresse. Småskoleseminarierna äro ju fördenskull också ställda under statens kontroll och ledning, staten bestämmer i detalj deras såväl organisation som arbetssätt. Såväl av rent pedagogiska skäl som ur ekonomiska synpunk- ter synes därför statens övertagande av småskoleseminarierna böra förordas». Om undervisningen lades i statens hand, hette det vidare, skulle den helt visst »kunna ordnas mera praktiskt samt bliva billigare och bättre och läroanstal- terna rikare utrustade med materiel och lärarkrafter. Medlet härtill skulle
, i första hand bliva en minskning av antalet småskoleseminarier och en utvidg— ning av de därefter kvarstående. Såsom av det anförda framgår, bedrives seminarieverksamheten för närvarande vid inalles 27 småskoleseminarier. An- talet folkskoleseminarier däremot utgör allenast 15, och dock är elevantalet vid sistnämnda anstalter nära 100 % högre än vid de förstnämnda. Dessa siff- ror tala otvetydigt för att antalet småskoleseminarier bör kunna väsentligen reduceras. Möjligheten och befogenheten av en dylik reducering ökas i samma mån som behovet av småskolelärarinnor minskas.»
Att en minskning av antalet småskoleseminarier i och för sig vore önskvärd hade ej heller på något håll förnekats. Erfarenheten hade emellertid visat, att ett samarbete mellan olika landsting ofta nog stötte på betydande svårig— heter i flera avseenden. Att staten helt och hållet åtoge sig hithörande under- visningsanstalter, vore den enda framkomliga vägen att åstadkomma en er- forderlig reduktion beträffande antalet småskoleseminarier och skulle dessutom också vara det verksammaste medlet för att åstadkomma en utjämning av de för närvarande på de olika landstingen synnerligen olika fördelade kostnader- na för dessa seminarier.
Förutom ovannämnda skäl för seminariernas förstatligande kunde framhål- las ytterligare ett, nämligen svårigheten eller omöjligheten för landstingen att efter enhetliga grunder anpassa seminariernas elevantal efter landets behov av lärarkrafter. Detta behov sammanhängde nämligen i mycket stor omfattning med tillgången på examinerade folkskollärare. Efter hand som lärare med examen från folkskoleseminarierna stode till förfogande, komme det att bliva alltmera sällsynt, att småskollärarinnor förordnades att undervisa i den egent- liga folkskolan, eller med andra ord, antalet för småskollärarinnor tillgäng- liga platser komme att avsevärt minskas. Men för landstingen vore det så gott som omöjligt att, såsom staten i motsvarande fall gjorde i fråga om folkskole- seminarierna, företaga en reglering nedåt av elevantalet vid småskolesemina- rierna. En indragning av klasser vid landstingsseminarierna stötte på svårig- heter redan av den anledningen, att i enlighet med den nya stadgan så gott som samtliga seminarielärare gjorts till ordinarie.
Efter att hava vidrört de statsfinansiella förhållandena och det osäkerhets- tillstånd, som enligt skolöverstyrelsen lätteligen kunde bliva följden av ett bifall, fortsätter riksdagen:
»Genom att bringa klarhet i fråga om möjligheten och lämpligheten av ett
' förstatligande av småskoleseminarierna skulle en utredning kunna bidraga till
att berörda osäkerhetstillstånd förkortades, och det bör även kunna förväntas, att det statsfinansiella läget förbättrats till den tidpunkt, då den ifrågasatta utredningen slutförts. Då ett övertagande av småskoleseminarierna självfal- ?* let kan tänkas under väsentligt olika villkor, torde för övrigt först genom en ' utredning kunna klargöras, vilka anspråk ett förstatligande av småskollärar-
utbildningen skulle ställa på statskassan. Under dessa förhållanden finner sig riksdagen 1 frågans nuvarande läge böra hemställa om en genom skolöver- r! styrelsen företagen, förutsättningslös utredning, huruvida och på vilka vill- »kor staten bör övertaga de av landstingen upprättade småskoleseminarierna,
Skolöver- |tyrelsens utredning.
vilken utredning dock ej får uppfattas såsom någon förhandsutfästelse från riksdagens sida och därför ej heller bör föranleda något eftersättande av lands- tingens omsorger för sitt seminarieväsen. »
Genom ämbetsskrivelse från ecklesiastikdepartementet den 22 juni 1923 an— befalldes skolöverstyrelsen att verkställa och till Kungl. Maj:t avgiva den av riksdagen begärda utredningen, och på hösten samma år sattes de olika lands- tingen i tillfälle att yttra sig i ärendet. I sin skrivelse till landstingen fram- höll överstyrelsen, att ett uttalande från deras sida redan på detta förbere— dande stadium i första rummet borde avse frågans mera principiella sida, d. v. s. om landstingen allt fortfarande borde ombesörja utbildningen av små- skollärarinnor för länets behov, eller om ifrågavarande uppgift borde, så snart förhållandena det medgåve, övertagas av staten.
Ehuru överstyrelsen sålunda icke nu kunde ifrågasätta en mera detaljerad prövning från landstingens sida av de villkor, på vilka de skulle vara villiga att till staten överlämna befintliga seminariebyggnader m. m., vore det dock önskligt, att landstingen ville hava sin uppmärksamhet riktad även på frå— gans praktiska och ekonomiska sidor och eventuellt giva vederbörande för- valtningsutskott i uppdrag att närmare förbereda därmed sammanhängande frågor.
Samtliga landsting utom ett, nämligen Hallands läns landsting, uttalade som sin åsikt, att staten, så snart förhållandena det tilläte, borde helt övertaga an- stalterna för utbildning av småskolans lärarkrafter, och i enlighet med över- styrelsens önskan uppdrogo de flesta åt sina förvaltningsutskott att prelimi- närt underhandla med överstyrelsen om de praktiska och ekonomiska frågor, som stode i samband med förstatligandet. På hösten 1924 inledde överstyrel- sen dessa underhandlingar. Vederbörande förvaltningsutskott jämte stadsfull- mäktige i Göteborg anmodades att till överstyrelsen inkomma med utredningar rörande de fastigheter och inventarier, som stodo till resp. seminariums dispo- sition, taxeringsvärdet å desamma samt villkoren för deras överlämnande till staten.
För att undersöka möjligheten att vid nämnda utredningar kunna uppställa likartade principer och villkor för statens eventuella övertagande av de lands— tingen tillhöriga seminarierna, samlades representanter för de småskolesemi— narier, som disponerade över egna seminariebyggnader, till ett möte i Stock- holm i januari 1925.
Resultatet av förhandlingarna blev, att mötet enades om en promemoria, vars huvudsakliga innehåll var följande:
Den berörda utredningen borde innehålla:
1. Uppgifter jämte beskrivningar å de seminariet tillhörande fastigheter och lokaler med inventarier (samt deras taxerade värde), vilka under förutsätt- ning av statens övertagande av småskollärarinneutbildningen kunde ifråga- komma att överlämnas åt staten.
2. De villkor landstingen lämpligen kunde uppställa vid statens övertagan- de av småskollärarinneutbildningen. Dessa villkor innehålla bland annat:
A. Staten övertager all deras ordinarie lärarpersonal och ansvarar för stadgad avlöning och pensionering, sålunda också den, som är anställd vid de seminarier, vilka komma att nedläggas. Rörande fast anställd betjäning träffas särskild överenskommelse. B. Staten övertager seminariernas inventarier och undervisningsmateriel enligt värdering. C. Staten övertager landstingsseminariernas tomter och byggnader, även de, som ej framdeles komma till användning för småskollärarinneutbild- ning, enligt värdering. D. För slutlig värdering före övertagandet av tomter, byggnader, inven— tarier och undervisningsmateriel utses 3 personer, av vilka en företrä- der staten, en vederbörande landsting och en utses av dessa båda. Mötet förutsätter, att landstingen vid värderingen taga tillbörlig hänsyn till den lättnad i landstingens utgifter, som blir en följd av statens över- tagande av småskollärarinneseminarierna. E. Vid behov av ny lärarpersonal bör framställning göras om tillåtelse att utbyta och anställa extra ordinarie sådan tillsvidare. . Denna promemoria blev grundläggande för de utlåtanden, som landstingens förvaltningsutskott jämte Göteborgs stadsfullmäktige våren 1925 inlämnade till överstyrelsen; endast en del utlåtanden avveko mer eller mindre från de i promemorian givna riktlinjerna, medan somliga därjämte upptogo andra, mera speciella villkor och framlade synpunkter, vilka huvudsakligen betingades av de särskilda lokala förhållandena.
Den 23 juni 1927 avgav skolöverstyrelsen den av riksdagen begärda utred- ningen. Jämte en kortare redogörelse för de olika utbildningsanstalterna för småskollärarinnor och en likaledes kortare framställning av frågans uppkomst och utveckling fram till år 1923 innehöll detta utlåtande de begärda riktlin— jerna för ett genomförande av statens övertagande av småskollärarutbildnin- gen. Då de sakkunniga längre fram vid behandlingen av de viktigare spörs- målen bliva i tillfälle att närmare gå in på de synpunkter, som av överstyrelsen framförts, anse de sig här endast behöva angiva huvuddragen i den samman- fattning och hemställan, i vilka den detaljerade och med tabeller och bilagor rikt försedda utredningen utmynnade.
Medan överstyrelsen vid föregående tillfällen, då frågan om förstatligandet hbragts å bane, funnit starkare skäl tala för ett avstyrkande än för ett bifall itill reformen, framhöll den nu, att frågan ovedersägligen kommit i ett helt Eannat läge. Att landstingen så gott som enhälligt förklarat sig villiga att till i.. staten överlämna uppgiften" att utbilda småskollärarinnor samt att riksdagen & själv tagit initiativ till frågans lösning och därvid så starkt betonat de skäl, ,?som talade för småskollärarutbildningens övertagande av staten, måste enligt f*överstyrelsens mening vara i hög grad ägnat att bereda framgång åt reformen, tså snart de ekonomiska hindren kunde anses överkomliga. Väl vore emellertid, ibm reformen påskyndades och övergångstiden gjordes så kort som möjligt, enär 'det osäkerhetstillstånd, som överstyrelsen förutsett, redan faktiskt vore för-
handen, i det att anskaffandet av nybyggnader och erforderliga lokaler i all— mänhet för småskoleseminarierna flerstädes uppskjutits. Som av utredningen framginge, ville skolöverstyrelsen för sin del tillstyrka den ifrågasatta anord- ningen, att staten övertoge den utbildning av småskollärare, som nu ombesörj- des av landstingen. Därefter yttrar överstyrelsen: »De skäl, som motivera en dylik omläggning av småskollärarutbildningen, äro av såväl principiell som organisatorisk och ekonomisk art. Med den utveckling, som folkskoleväsendet nått fram till i våra dagar, och med hänsyn särskilt till den ställning, som folkskolan i det hela alltmer intager såsom en det allmännas angelägenhet, sy- nes det principiellt riktigt och för framtiden ofrånkomligt, att staten även omhänderhar all lärarutbildning för folkskolans olika stadier.
Den överproduktion av småskollärarinnor, som med den nuvarande ordningen för denna lärarutbildning under de senaste åren inträtt, måste hejdas. Men en nödig reglering av lärarproduktionen med anpassning till det verkliga be— hovet kan åstadkommas först i samband med statens övertagande av småskole— seminarierna.
Även ekonomiska skäl påkalla en nyorganisation i denna riktning. En ned— skärning av den nuvarande seminarieorganisationen till vad som motsvarar behovet och en koncentration av densamma i statens hand kommer att medföra ett nedbringande av de årliga kostnaderna för detta ändamål. Därtill kommer, att under den nuvarande ordningen utgifterna för småskollärarutbildningen trycka mycket ojämnt på de särskilda landstingen, ett förhållande, som i läng- den är ohållbart och måste ändras.
I anledning av nu anförda omständigheter vill överstyrelsen framhålla ange— lägenheten av att den föreslagna organisationsreformen genomföres snarast möjligt. Att en reglering av småskollärarproduktionen efter mera rationella grunder, än vad under nuvarande ordning är möjligt, ofördröjligen bör komma till stånd, därom torde icke finnas delade meningar. Lika uppenbart torde emellertid vara, att största möjliga planmässighet och sammanhang bör iakt— tagas vid avvecklingen av det nuvarande systemet. Det kan ju knappast tän- kas, att utvecklingen under de närmaste åren skulle få förlöpa på det sättet, att ett landsting här och ett landsting där skulle komma att efter gottfinnande nedlägga seminarieverksamheten. Utom det, att därigenom betänklig oreda i fråga om småskollärarinneproduktionen skulle komma att inträda, följde där- med även det oegentliga förhållandet, att några få landsting till sist komme att få vidkännas dryga kostnader för tillgodoseende av det allmänna småskol— lärarbehovet i landet. Reformen bör därför genomföras så långt möjligt är i ett sammanhang.»
Slutligen framlade skolöverstyrelsen sammanfattningsvis —— vid sidan av vissa riktlinjer för reformens genomförande såväl organisatoriskt som i an- slagshänseende — de synpunkter, som för utredningen varit grundläggande, nämligen
att småskollärarutbilduingens omfattning borde grundas på det verkliga be- hovet av lärare vid småskolor och mindre folkskolor samt biträdande lärare vid folkskolor;
_ ggg—__- sym—"':? '” __
att utredningen angående ett sådant behov, i vad det avsåge den tid framåt, som vid tillfället någorlunda säkert kunde överblickas, hade givit vid handen, att det förefintliga behovet —— särskilt om för de närmaste åren hänsyn även toges till befintligt läraröverskott — kunde tillgodoses genom 16 examensav- delningar årligen i stället för 25%» dittills;
att den nya seminarieorganisationen skulle omfatta följande: statens dåva- rande seminarieri Haparanda, Murjek (med eventuell förflyttning till Luleå), Lycksele och Hagaström skulle bibehållas; staten skulle övertaga landstings- seminarierna i Linköping, Jönköping, Växjö, Lund, Halmstad, Skara, Kristine— hamn, Falun, Härnösand och Östersund, varjämte ett nytt seminarium (dub- belt) skulle upprättas i Strängnäs; landstingsseminarierna i Uppsala, Malm- köping, Kalmar, Kristianstad, Uddevalla, Borås, Örebro, Västerås, Bollnäs, Skellefteå och Öjebyn, Göteborgs stads seminarium samt de privata seminarier— na i Stockholm, nämligen Ateneums och Detthows, skulle indragas; samt
att staten skulle övertaga och ansvara för avlöningen till de ordinarie lärare, som på grund av vissa småskoleseminariers nedläggande komme att mista sina befattningar, ävensom för dessa lärares pensionering.
Över skolöverstyrelsens utredning och förslag inhämtade Kungl. Maj :t ytt— randen från vissa myndigheter, bland annat från landstingen, och den 30 april 1928 avgav skolöverstyrelsen förnyat utlåtande med anledning av vad i dessa yttranden blivit anfört.
I fråga om den mera principiella sidan av det föreliggande spörsmålet, näm- ligen lämpligheten och önskvärdheten av att staten helt övertoge småskollärar- utbildningen, kunde överstyrelsen konstatera, att full enighet rådde. Samma gällde i stort sett beträffande den inskränkning av lärarproduktionen och där- av betingade indragning av seminarier, som utredningen jämväl förordade; det vore ovedersägligt, att en del av de seminarier, som voro i verksamhet, måste indragas.
Däremot hade meningarna varit något delade i fråga om planen för de nya statsseminariernas förläggning, och det blev därför skolöverstyrelsens när- maste angelägenhet att ytterligare stryka under de skäl, som varit bestämman- de för förläggningen. Skolöverstyrelsen ansåg för det dåvarande icke skäl föreligga att på någon punkt frångå den ursprungliga planen. »Den har givet- vis från början varit», skriver överstyrelsen, »och är allt fort provisorisk i den _ meningen, att i den fortsatta utredningen, särskilt i vad denna kommer att
gälla vissa ekonomiska förhandlingar med landstingen, omständigheter kunna framkomma, som måste föranleda rubbningar i ena eller andra hänseendet. En särskild omständighet, som kan komma att inverka på avgörandet beträffande småskollärarutbildningens slutliga ordnande, är frågan om folkskolesemina- rierna. Överstyrelsen är fortfarande av den meningen, att ett slutligt avgö- rande beträffande småskoleseminariernas antal och förläggning icke lämpligen bör ske utan i samband med ett mera definitivt bestämmande av folkskollärar— utbildningens organisation med hänsyn till det verkliga folkskollärarbehovet.» På grund av vissa framkomna yttranden och önskemål fann emellertid skol-
överstyrelsen det vara nödvändigt att göra ett par utvikningar, den ena av mera ekonomisk, den andra av mera allmän innebörd. i
I remissen till landstingen hade Kungl. Maj:t anbefallt dessa att i samband j med de villkor, vederbörande landsting för sin del önskade uppställa vid en even- tuell omorganisation av småskolläramtbildningen i enlighet med skolöversty- relsens förslag, tillika uttala, huruvida och under vilka förutsättningar lands- tinget vore villigt att till staten kostnadsfritt med äganderätt överlåta den landstinget tillhöriga, för småskollärarutbildningen avsedda fasta och lösa egendomen.
Av de föreliggande yttrandena framgick, att landstingen 1 stort sett vidhöllo sina förut uppställda inlösningskrav och att åtskilliga landsting begärt ersätt- ning för fast och lös egendom även i sådana fall, där seminariet skulle nedläg- gas och staten således ej hava behov av att inköpa egendomen. »Det måste sägas vara svårt», säger skolöverstyrelsen, »att kunna avgiva någon real syn- punkt, som skulle kunna motivera ett sådant ersättningskrav från landstingens sida. Staten torde i fall sådana som de nu åsyftade rimligen icke böra sträcka sig längre än att övertaga kostnaderna för den övertaliga lärarpersonalen och befria landstinget från alla övriga utgifter för lärarutbildningen, allt under det landstinget har fri dispositionsrätt över sin egendom till eget bruk eller till försäljning.»
»Vad därefter beträffar de fall», fortsätter överstyrelsen, »då staten skulle hava ett verkligt intresse av att få övertaga de nuvarande seminariebyggnader— na m.m., så hava landstingen i stort sett alltjämt vidhållit sina tidigare upp- ställda krav på statsinlösen av denna egendom. Ingen torde vilja bestrida ve- derbörande landsting dess rätt att självt bestämma, huruvida det vill behålla och för något annat ändamål disponera sin seminariebyggnad, kostnadsfritt överlåta densamma eller försälja den till staten. Först vid de närmare för- handlingar, som från statens sida komma att föras med vederbörande lands- tings förvaltningsutskott, torde det kunna bliva klart, hur landstingen slutligen komma att ställa sig i nämnda hänseende.» Utan att överstyrelsen på något sätt ville föregripa dylika förhandlingar, ville den dock framhålla vissa syn- punkter, som enligt dess mening dittills blivit allt för litet beaktade vid be- handlingen av ifrågavarande spörsmål.
Från landstingens sida hade knappast något allvarligt försök gjorts att bringa klarhet i frågan, på vilken sida den verkliga vinsten komme att ligga vid sta- tens övertagande av landstingsseminarierna. Såväl landstingen som övriga lokala myndigheter ansågo det vara ett stort såväl ideellt som ekonomiskt in- tresse, att en lärareutbildningsanstalt funnes å den ort de representerade, och voro villiga att årligen vidkännas stora kostnader för dess uppehållande. Men i samma mån som staten övertoge landstingsseminarierna, i samma mån vunne vederbörande landsting årligen en lättnad i sina utgifter, vilken motsvarade den årliga kostnaden. Detta måste betraktas som en ren vinst, enär motsva- rande minskning kunde äga rum i de uttaxerade eller upplånade medel, varmed landstingets övriga utgifter bestredes.
Med stöd av en upprättad tabell påvisade överstyrelsen, att 0111 landstingen
, .
för att underlätta och över huvud taget möjliggöra genomförandet av den re- * form, varom alla i princip och sak vore ense, erbjöde sig att utan annat veder-
lag än den ifrågasatta utgiftsminskningen till staten överlämna sin seminarie- egendom, så gjorde de —— då frågan betraktades på något längre sikt —— även rent affärsmässigt en betydande vinst.
Den andra utvikningen var, som redan nämnts, av mera allmän innebörd. I samband med ifrågasatt indragning av vissa seminarier hade en del lokala myndigheter framhållit de olägenheter, som enligt deras förmenande skulle uppkomma därigenom, att länet eller orten skulle komma att mista sitt semi— narium. Sålunda hade framhållits, att provinsens kvinnliga ungdom därige- nom berövades tillfälle att i samma utsträckning som förut få utbildas för lä- rarinnekallet. Resorna till längre bort liggande seminarier komme att för många fördyra utbildningen. Det betonades tillika, huru värdefullt det från undervisningens och uppfostrans synpunkt måste anses vara, att just lärarin- nor, som utgått från den egna hembygden och den egna hemstaden, finge taga hand om undervisningen i bygdens skolor.
Gent emot dessa invändningar ville skolöverstyrelsen framhålla, »att, även om de innebära en viss grad av berättigande, de lokala synpunkterna givetvis dock icke kunnat få bliva avgörande, när det gäller att på ett förnuftigt sätt ordna småskollärarutbildningen i riket. Indragning av övertaliga småskole- seminarier har sedan länge pågått. För 20 år sedan funnos icke mindre än 34 anstalter för småskollärarutbildning i landet. Att omkring ett 10-tal av dessa nedlagt sin verksamhet, har tydligen nicke länt folkundervisningen till skada. Om ytterligare ett väsentligt antal småskoleseminarier på grund av minskning i det allmänna lärarbehovet måste nedläggas, följer givetvis därav, att seminarier icke kunna placeras i alla län. Liksom de nuvarande folkskole- seminarierna icke hava sin verksamhet begränsad till vissa geografiska om- råden och orter utan stå öppna för elever från alla håll, är det givet, att sta- tens blivande småskoleseminarier icke heller kunna eller böra bliva speciellt bygdebetonade på samma sätt, som då landstingen svarat för denna lärarut- bildning. Att de olika seminarierna ändock i stort sett komma att erhålla vissa naturliga rekryteringsområden, ligger i sakens natur, vadan det är angeläget, att de från denna synpunkt erhålla en så lämplig placering som möjligt.»
Efter att hava framhållit, att med kommunikationsväsendets snabba utveck- ling och den därmed följande kulturella utjämningen mellan olika bygder i ri- ket de rent lokala intressena i berörda hänseende komme att för framtiden allt mer förlora sin betydelse, fortsätter skolöverstyrelsen: »Vad landstingssemi- narierna beträffar torde det fortfarande vara så, att elevrekryteringen i regeln och i första hand sker från det egna länet. Däremot har det nog med hänsyn till den allt knappare platstillgången utvecklat sig så, att de utexaminerade i allt större utsträckning söka sig till snart sagt vilken trakt av riket som = helst, där anställning står att få. I stort sett torde härmed ingen skada för folkundervisningen ske. Erfarenhetens vittnesbörd torde vara enstämmigt ; därom, att framgången av en lärares arbete icke kommer så mycket an på, från 3vilken trakt han härstammar, utan i främsta rummet därpå, om han med han-
Frågan vid 1929 års riksdag.
syn till karaktärsegenskaper, utbildning och förmåga är en verkligt god lärare— kraft.»
Sedan byggnadsstyrelsen och skolöverstyrelsen fått i uppdrag att i samråd företaga en utredning om beskaffenheten av lokalerna för de småskolesemina- ? rier, som skolöverstyrelsen föreslagit att övertagas av staten, om ändrings-, reparations- eller nybyggnadsarbeten, som erfordrades vid dessa fastigheter, såväl som i fråga om inventarier, undervisningsmateriel och bibliotek vid sam- ma seminarier, samt denna utredning överlämnats till Kungl. Maj:t, förelåg frågan till synes färdig för avgörande.
I statsverkspropositionen till 1929 års riksdag förklarade emellertid depar- tementschefen, att ärendet krävde ytterligare utredning, innan det kunde före- läggas riksdagen, då det visat sig vara av en synnerligen omfattande och svår- löst beskaffenhet. »En särskilt ingående prövning», säger departementschefen, »kräver spörsmålet om seminariernas blivande förläggningsorter, enär i detta avseende en stark tävlan råder mellan olika städer. Även frågan om antalet seminarier synes mig ej vara klar. Överstyrelsen har räknat med sammanlagt "16 seminarier, häri inräknade de 4 nuvarande statsseminarierna. Därvid har överstyrelsen utgått från en klassnumerär av 24 elever, ett tal som förefaller mig väl lågt. Genom en ökning av elevantalet i klassavdelningarna skulle det bliva möjligt att reda sig med ett mindre antal seminarier och dymedelst ned- bringa kostnaderna för utbildningen. Det kan i detta sammanhang nämnas, att överstyrelsen uppskattar statens årskostnader för de 16 seminarierna, in- beräknat tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg, till omkring 600 000 kro— nor eller samma belopp, som för närvarande utgår av statsmedel till dels de fyra nuvarande statsseminarierna, dels ock landstingsseminarierna. Härvid äro dock icke medräknade vissa övergångskostnader, vilka för det första året uppskattats till omkring 100000 kronor. Härtill komma ytterligare kostna— derna för anskaffande av erforderliga lokaler, inventarier och undervisnings- materiel. På denna punkt ter sig frågan särdeles svårlöst, i det att flertalet landsting och städer vägrat att utan ersättning överlåta sin för seminarieverk- samheten avsedda egendom till statsverket. Skulle staten vidkännas härför begärda ersättningar, torde detta medföra en engångskostnad, som, medräknat utgifter för nödiga reparationer och ombyggnader, icke torde komma att un— derstiga 2 millioner kronor.
Vad jag nu anfört, torde göra det tydligt, att det icke är lätt att komma till rätta med den föreliggande organisationsfrågan. Hur önskligt det än vore att komma till ett snart avgörande i saken, låter detta sig enligt min mening under inga förhållanden göra vid 1929 års riksdag.»
Förhållandena gjorde, att frågan likväl kom före vid nämnda riksdag. En- skilda motionärer i såväl första som andra kammaren hemställde å ena sidan, att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte begära att få ärendet sig förelagt till 1930 års riksdag, å andra sidan, att ärendet redan omedelbart måtte avgöras, enär ingenting ytterligare stode att vinna genom nya utredningar. Riksdagen tillmötesgick motionärerna i så måtto, att den hemställde om förslag till på- följande år.
| »
,!'i
I riksdagens skrivelse heter det: »Riksdagen inser till fullo de svårigheter., som äro förknippade med en lösning av ovanberörda organisationsfråga. Men å andra sidan" måste riksdagen finna i hög grad angeläget, att ett avgörande, så snart sig göra låter, träffas i denna fråga, beträffande vilken riksdagen begärde utredning år 1923. Riksdagen anser det emellertid icke tillrådligt, att, på sätt i motionerna I: 134 och II: 124 yrkats, riksdagen nu skulle före- taga ett dylikt avgörande, utan att de olika spörsmål blivit närmare utredda, beträffande vilka, enligt vad departementschefen framhållit, tvekan kan råda, och detta så mycket mindre, som ett ytterligare övervägande av frågan synes kunna leda till att, om ett statsövertagande befinnes böra komma till stånd, den blivande småskoleseminarieorganisationen skulle genom ytterligare minskning av antalet seminarier kunna ställa sig billigare än den av nämnda motionärer ifrågasatta.» I detta sammanhang ville riksdagen erinra om vad riksdagen förut anfört rörande angelägenheten av att nu förevarande organisationsfråga ställdes i samband med en utredning rörande ytterligare begränsningar i folk- skoleseminarieorganisationen. Vad riksdagen därutinnan framhållit, utgjorde ännu ett skäl att icke nu taga ståndpunkt till spörsmålet om småskolesemina- riernas förstatligande. »Vad lokalfrågan beträffar», heter det vidare, »vill riksdagen framhålla, att den ställning, landstingen hittills intagit, icke synes riksdagen böra utgöra något hinder för ett avgörande. Riksdagen utgår näm— ligen från att ett statens övertagande av den del av småskollärarinneutbildning, som hittills påvilat landstingen och vissa städer, icke kommer att äga rum un- der annan förutsättning, än att landstingen och berörda städer kostnadsfritt och med full äganderätt till staten överlämna den för seminarieutbildningen använda fasta och lösa egendom, varav staten finner sig vara i behov.»
Riksdagen anhöll slutligen, att Kungl.-Maj:t måtte, om möjligt till 1930 års riksdag, framlägga förslag i frågan, huruvida och i vilken utsträckning staten borde övertaga de av landstingen och vissa städer upprätthållna små- skoleseminarierna.
De sakkunniga ha i detta sammanhang ingenting av värde att tillägga. Vad som aktualiserat frågan om statens övertagande av småskollärarutbildningen', är väl närmast den överproduktion av lärarinnor, som det nuvarande systemet för med sig. Vill man en effektiv reglering av lärarproduktionen, så att denna icke sker på måfå utan anpassar sig efter det behov, som vid skilda tidpunkter förefinnes, måste en koncentrering äga rum till ett färre antal läroanstalter, och detta låter sig näppeligen göra, med mindre staten övertager det hela. En sådan koncentrering kommer därjämte att avsevärt bringa ned de årliga kost— naderna och ändå garantera de olika anstalterna vida bättre utbildningsmöj- ligheter med en rikare utrustning i materiel och arbetskrafter. ' Men alldeles frånsett de praktiska fördelarna är det —— som riksdagen redan år 1923 påpekade —— ur principiella synpunkter riktigast, att staten svarar för småskollärarutbildningen. Småskoleseminarierna tillgodose ett statsintresse alldeles som folkskoleseminarierna, som staten helt har om! hand. De förra, äro ställda under statens kontroll och ledning såväl som de senare. De båda lärar- 2—310061
De sak— kunniga.
grnppernas utbildning och arbete äro lika statligt reglerade. Det finns icke något vägande skäl för den dualism, som nu råder i fråga om handhavandet av de båda lärargruppernas utbildning. På den punkten förefalla meningarna vara samstämmiga. Det vill därför synas de sakkunniga, som om frågan om statens övertagande av landstingsseminarierna lämnat diskussionens stadium och endast väntar på sin lösning.
11. De nuvarande landstingsseminarierna.
Ännu under läsåret 1926—1927 bedrevs småskollärarutbildningen vid 28 seminarier, varav 4 upprättats av staten, 21 av landsting, 1 av stad, som ej deltager i landsting, samt 2 av enskilda. De län, som icke själva ägde av lands- tingen upprättade seminarier, voro Stockholms och Gotlands. Stockholms läns landsting hade emellertid överenskommit med Ateneums privata småskole- seminarium om utbildning av ett visst antal elever från länet. Blekinge och Kronobergs läns landsting hade som nu ett gemensamt seminarium. Från och med vårterminen 1927 upphörde de båda enskilda seminarierna —— Ateneum och Nya småskollärarinneseminariet, båda i Stockholm —— med sin verksamhet. Norrbottens, Västerbottens och Kristianstads läns landstingsseminarier, för- lagda till resp. Öjebyn, Skellefteå och Kristianstad, nedlades, det förra från och med vårterminen 1928 och de båda senare från och med vårterminen 1929.
Sålunda finnas för närvarande 23 småskoleseminarier: de 4, som ägas av staten och som förlagts till Haparanda, Murjek, Lycksele och Hagaström, 18 landstingsseminarier samt Göteborgs stads seminarium. Landstingsseminarier- nas förläggning, organisation, lärarpersonal och lokalförhållanden läsåret 1930 ——1931 framgå av tabell I.
Såsom framgår av tabellen sker vid 7 av seminarierna intagning av elever endast vartannat år, medan vid de 12 övriga intagning förekommer varje år. Antalet läraravdelningar i övningsskolan utgör en vid 10 och två vid 9 seminarier; vid 5 av de senare består den ena avdelningen av en folkskole- avdelning.
Hela antalet lärare är i medeltal något större vid de tvåklassiga seminari- erna än vid de enklassiga. Antalet ordinarie lärare utgör i medeltal 2 vid de senare samt mellan 3 och 4 vid de förra. Av de ordinarie lärarna äro 49 kvin- nor och 8 män. Antalet extra ordinarie lärare utgör 8, därav 7 kvinnor och 1 man; antalet timlärare är 76. Av rektorerna äro 11 kvinnor och 8 män. Flera av dessa hava avlagt akademisk examen av högre eller lägre grad. Av de övriga lärarna har blott ett fåtal akademisk examen, medan de flesta äro folkskollärare med eller utan studentexamen.
13 av seminarierna äro inrymda i egna byggnader, av vilka 9 ägas av lands- ting och 4 äro upplåtna av kommunerna.
Beträffande landstingsseminarierna har statens såväl kontrollerande som un- derstödjande verksamhet med åren blivit allt mer omfattande. Kontrollen gäll-
*P—v-V
:...—meg,! . .. ; ___, _
Tabell 1. Seminariet Övningsskolan (rektor inräknad) Lokaler [ w Särskild bygg- g 5; 5 .— m 5 nad för a. & ., ?> 5 ä E _ 3 | De = 3 g g;- g.: g 5 =; __ __ = särskilt & . . m a? E S __ ä' 3" E E 3 rum sak- ; Seminarier E' ; Eg: :. E;- E; ”5 E E: ; nas för := .. .... o, __ ; assåes ss .. .:..sg-g .? "| ”' w " 4 n 0 *1 G E 4 E 4 = "I :| _. br & ___”; :>. ;: = :| |: p E' s- E," N 8. = -- sa n o $ "” få 55 " => " 0 E. = 5- l: _. 19 ä 4 & E; ”" s mega. s sama-:a oss:": =-' g_ » E :: 5,» 59 .: se ; us .— g |: ,, = g g =:- 09 n ,... 9 $ " E. B = "& » ” & = 5 5 E; G.: 5 =*- a " =- "; g,, ,. := '"" ;: Uppsala. . . 1877 1911 1 l I—Il — —- 3 3 6 — — — 1 Malmköping. 1877 1909 1 1 I—II —— —— 3 3 2 — — — 1 Linköping. . 1875 1910 2 2 I—II 1—11 1 3 1 5 3 — 1 — — Jönköping. . 1885 1916 1 2 I—II I—II 1 '2 — 3 6 1 — 1 — Kalmar. . . 1900 1912 1 1 I—II — 1 2 3 1 1 1 1 -— Växjö. . . . 1896 1911 2 1 I—II — 14 4 3 — — —— 1 Lund. 1882 1916 2 2 I—II I—lI _ 4 4 3 — — — — Halmstad . . 1918 1918 2 1 I—II — 1 3 —- 4 3 — — — —-— Uddevalla. . 1923 1923 1 1 1—11 — 2 1 3 1 1 1 1 — Borås . . . . 1923 1923 2 2 1—11 III—IV 1 2 1 4 3 —- 1 1 -— Skara. . . . 1926 1926 1 1 I———II —— — — 2 2 5 —- 1 1 1 Kristinehamn 1873 1913 2 1 I—II — 1 3 — 4 2 1 1 1 — Örebro 1880 1917 2 1 I—II — — 2 3 5 -— — — — 1 Västerås 1876 1911 2 1 1—11 — 1 1 2 8 1 —— 1 — — Falun. . . . 1879 1911 2 2 1—11 III—IV '5 5 3 1 — — — — Bollnäs . 1875 1910 2 2 I—II III—IV 5 5 2 1 —- 1 1 — Härnösand. . 1877 1884 2 2 I—II III—IV 5 5 3 1 —— —— 1 — Östersund. . 1872 1909 2 2 I—II III—IV 2 4 4 1 — — -- — Göteborg 1890 1890 1 2 I II 2 2 13 — — — 1
de från början huvudsakligen avgångsexamen men utvidgades efter hand till jämväl andra områden av deras verksamhet. Sålunda innehöll 1897 års stadga bestämmelser angående prövning vid under offentlig kontroll stående semina- rium för anställning såsom lärare vid småskola och mindre folkskola eller så- som biträdande lärare vid folkskola.
Jämsides härmed gick statens ekonomiskt understödjande verksamhet. År 1884 medgavs rätt till vissa pensionsförmåner och viss tjänstårsberäkning för seminarielärare med folkskollärarexamen, och år 1901 följde enahanda förmå—
1 En befattning nppehålles av vaknnsvikarie.
Frågan i ett tidigare skede.
ner för lärare med småskollärarexamen. Statsbidrag till avlönande av lärare
vid landstingsseminarier beviljades år .1898 och till avlönande av sjukvikarier
åt dessa lärare år 1901.
I december 1919 utkommo tvenne allmänna författningar rörande landstings- seminarierna, nämligen dels en stadga för av landsting eller stad, som ej i lands- ting deltager, inrättade småskoleseminarier och dels en kungörelse angående avlöning åt lärare vid samt angående statsbidrag till sådana seminarier. De voro båda resultat av den proposition ifråga om understöd åt småskolesemina- rier m. ni., som framlades vid 1919 års riksdag och som i huvudsak vann riks- dagens bifall. Genom dessa båda författningar gavs en mera enhetlig led- ning av undervisningen och en mera effektiv kontroll från det allmännas sida, på samma gång som det ekonomiska förhållandet mellan landstingen och 'sta- ten reglerades. Den nya lönereglering, som samtidigt genomfördes för lands— tingsseminarierna, pålade staten väsentligt ökade kostnader, icke minst däri- genom att staten så gott som helt och hållet övertog lärareavlöningen. Re- formen av år 1919 innebar dessutom en förbättrad småskollärarinneutbildning genom höjda inträdesfordringar, utvidgade lärokurser, högre krav på semi- narielärarnas kompetens och bättre utrustning av läroanstalterna. Enligt be- slut av 1921 års riksdag utgår tillfällig löneförbättring till dessa seminariers lärare med 3/4 av det belopp, som lärare vid statens småskoleseminarier åt- njuta.
Lärarna äro pensionsdelaktiga i statens pensionsanstalt. Till understöd åt verksamheten vid landstingsseminarierna har riksdagen för nu löpande budgetår anvisat ett ordinarie förslagsanslag av 310 000 kro— nor samt till stipendier åt elever vid småskoleseminarier ett ordinarie reserva- tionsanslag av 65 000 kronor.
111. Frågan om två- eller treårig lärokurs vid småskole- seminarierna.
I nu gällande stadga för de av landsting eller stad, som ej i landsting del— tager, inrättade småskoleseminarierna heter det i fråga om lärokursens längd, att den skall vara tvåårig, där ej Kungl. Maj:t i särskilda fall annorlunda föreskrivit. '
Når folkskoleöverstyrelsen år 1918 i skrivelse till Kungl.. Maj :t framlade förslag till en mera väsentlig omgestaltning av småskoleseminarierna, ansåg den som någonting självfallet, att seminariekursen borde vara minst tvåårig. Från en del håll hade det påyrkats, att kursen borde bliva treårig, då det skulle möta alltför stora svårigheter att på två år hinna med den utbildning, som med de allt större anspråken på lärarpersonalen kunde anses erforderlig. Särskilt hade framhållits, att seminariekursen åtminstone för de blivande lära- rinnorna vid de mindre folkskolorna borde vara treårig. Härom säger, över—
styrelsen, att man måste känna sig betänksam mot att nu ytterligare förlänga utbildningstiden för lärarinnor vid småskolan, då ett flertal småskolesemina- rier ännu för några år sedan endast hade två eller tre terminers kurs. Det måste också erkännas, att den utbildning, som meddelades vid de bättre av småskoleseminarierna med tvåårig kurs, kunde betecknas som tillfredsstäl- lande, och genom någon höjning av inträdesfordringarna och genom förläng- ning av läsåret skulle utan tvivel icke så litet vara att vinna. Att däremot för tillgodoseende av behovet av biträdande lärare vid folkskolan och lärare vid de mindre folkskolorna fordra en allmän förlängning av seminariekursen torde icke vara välbetänkt. »Visserligen är det alltför sant», säger överstyrelsen, »att den utbildning, som bestås en småskollärarinna, icke kan anses tillfyllest för sagda kategorier av lärare. Men såsom förhållandena för närvarande ligga, synes ingen annan utväg finnas än att anlita de vid småskoleseminarierna utbil- dade lärarna även för nu ifrågavarande undervisningsbehov. Detta förhållan- de synes emellertid, som sagt, icke böra leda till att småskoleseminarierna er- hålla en organisation, som de med hänsyn till sin egentliga uppgift icke bort erhålla.» Men detta uteslöte naturligtvis ej, att man kunde finna det i hög grad önskvärt, att inom ramen av de förhandenvarande möjligheterna allt gjor- des för att tillgodose ifrågavarande lärarkrafters utbildningsbehov. Över- styrelsen hölle det sålunda för lämpligt, att varhelst så kunde ske, särskilt å orter, där behovet av sagda lärare vore stort, småskoleseminarierna utvidgades med en tredje årskurs. .
I den proposition i ärendet, som framlades för 1919 års riksdag, sattes läro- tiden till två år. I sitt yttrande till statsrådsprotokollet framhöll departements- chefen, att överstyrelsen anfört synnerligen övertygande skäl för att lärokur- sen i allmänhet borde vara tvåårig. Däremot ställde han sig avvisande till förslaget att vid behov utvidga kursen till treårig. Efter att ha erinrat om överstyrelsens uttalande, att det icke vore välbetänkt att för tillgodoseendet av biträdande lärare vid folkskolorna och lärare vid de mindre folkskolorna fordra en allmän förlängning av seminariekursen, samt att den omständigheten, att man måste anlita de vid småskoleseminarierna utbildade lärarna även för nämn- da undervisningsbehov, icke borde leda till att småskoleseminarierna erhölle en organisation, som de med hänsyn till sin egentliga uppgift icke bort erhålla, fortsätter departementschefen: »Jag kan icke annat än på det kraftigaste in- stämma i vad överstyrelsen sålunda anfört. Men just på grund härav kan jag icke dela överstyrelsens mening om lämpligheten att varhelst så kunde ske, särskilt å orter, där behovet av lärare för mindre folkskolor och biträdande lärare vid folkskolor vore stort, vederbörande småskoleseminarium skulle kun- na utvidgas med en tredje årsklass, utan måste anse, att man bör stanna vid en tvåårig kurs för alla nu ifrågavarande seminarier.» '
Även i en annan punkt, som på det närmaste sammanhängde med frågan om lärokursens längd, divergerade meningarna. I fråga om målet för småskole- ' seminariernas verksamhet hade folkskolöverstyrelsen ansett, att nämnda semi— * narier visserligen borde ha till sin egentliga uppgift att utbilda lärare för små-
.skolan men dessutom borde, i den mån så kunde anses behövligt och möjligt
med hänsyn till huvuduppgiften, utbilda jämväl lärare för den mindre folk- skolan och biträdande lärare för den egentliga folkskolan.
Denna överstyrelsens uppfattning kunde departementschefen icke biträda. »Enligt min mening», förklarade han, »skulle det komma att verka förryckan— de på den egentliga småskollärareutbildningen, om seminarierna skulle sträva att meddela icke blott småskollärarutbildning utan även folkskollärarutbild- ning, låt vara att detta snarare skulle ske endast till en viss grad.» De dåva- rande småskoleseminarierna, vilka alla voro tvååriga, hade sina lärokurser an- ordnade uteslutande med hänsyn till utbildningen av lärare för småskolan. Erfarenheten vid dessa seminarier hade också ådagalagt, att två år äro mycket väl behövliga för den egentliga småskollärarutbildningen. »Ville man nu», fortsätter departementschefen, »uppställa såsom mål för seminarierna, att de skulle utbilda lärare även för folkskolestadiet, ligger uppenbarligen den faran nära, att de skulle så mycket inlåta sig på folkskollärarutbildningen, att den egentliga småskollärarutbildningen bleve i avsevärd mån förvanskad. Vida bättre synes mig vara, att endast den egentliga småskollärarutbildningen upp- ställes såsom mål för småskoleseminarierna, men att denna utbildning blir så grundlig som möjligt. Därigenom torde de från nämnda seminarier utgående eleverna också bliva mera skickade att i nödfall tjänstgöra såsom lärare på det egentliga folkskolestadiet.»
Riksdagen delade icke alldeles denna uppfattning. Det heter i riksdagens skrivelse: »Även om goda skäl synas tala för den uppfattning, som av depar- tementschefen gjorts gällande, anser riksdagen dock den möjligheten ej böra vara utesluten, att när förhållandena sådant påkalla och utan att seminariernas huvuduppgift äventyras, i ett eller annat fall dessa läroanstalters verksam- het kan utsträckas utöver den egentliga småskollärarutbildningen.» Med an- ledning av detta riksdagens uttalande fick stadgan för småskoleseminarierna i fråga om bestämmelsen om lärokursens längd den formulering, som redan angivits.
Framställning Inom såväl småskolans som folkskolans lärarkårer hyste man emellertid den 353313; uppfattningen, att den tvååriga utbildningskurs, som sålunda genom stadgan seminarie!!!” av år 1919 blivit fastställd, vore för sitt ändamål otillräcklig. Denna uppfatt- lmrlfgåe—fmg ning kom till synes redan tidigt genom mötesresolutioner och annorledes och mynnade ut omsider — den 8 januari 1927 —— i en skrivelse till Kungl. Maj:t. Den kom från styrelsen för småskoleseminariernas lärarförening och hemställ- de, att lärotiden vid småskoleseminarierna snarast möjligt måtte utsträckas till tre år. Detta önskemål hade gjort sig gällande sedan lång tid tillbaka och tagit sig starka uttryck omedelbart efter genomförandet av omorganisationen 1919. Erfarenheten under de gångna åren av ifrågavarande reforms verk- ningar hade givit ytterligare styrka åt detta krav. Förlängningen av lärotiden borde, framhölls det vidare, lämpligast kunna genomföras i samband med den inskränkning av lärarproduktionen för småskolorna, som nödvändiggjordes av den fortgående starka minskningen i antalet för småskollärarinnor tillgäng- liga platser och därav följande synnerligen omfattande arbetslöshet för dessa lärarinnor. De ordinarie lärarkrafter vid småskoleseminarierna, som skulle
bliva övertaliga genom inskränkning i lärarproduktionen förmedelst klassin— dragning, finge nämligen användning i de nya tredje klasserna, varför refor— men kunde genomföras utan ökade kostnader för det allmänna.
Föreningens framställning blev av Kungl. Maj :t överlämnad till skolöver— Skolöver- styrelsen att tagas i övervägande i samband med utredningen om statens över- 53523? tagande av de av landstingen upprättade seminarierna. I överstyrelsens mer- . omnämnda utredning och förslag den 23 juni 1927 lämnades frågan öppen. Överstyrelsen framhöll emellertid, att frågan om en ytterligare utsträckning av seminariekursens längd i och för sig utgjorde ett mera fristående spörsmål, som till sin sakliga innebörd vore oberoende av huruvida seminarierna ha sta- ten eller landstingen till huvudman. Föreningen hade icke anfört någon an- nan motivering för det framställda kravet än ett mera summariskt påstående, att erfarenheten under de gångna åren av reformens verkningar givit styrka åt detsamma. Skulle överstyrelsen kunna bilda sig ett i de verkliga förhållan- dena grundat omdöme angående behovet och nödvändigheten av en sådan re— form, vilken från såväl allmänt pedagogiska som statsfinansiella synpunkter vore av en betydande räckvidd, så skulle därför krävas rätt ingående under- sökningar.
Överstyrelsen byggde därför i sin utredning på den befintliga organisa- tionen med tvåårig seminariekurs men framlade dock samtidigt en preliminär beräkning av skillnaden i kostnader mellan seminarier med tvåårig och treårig utbildningskurs.
Redan följande år ingick en ny framställning i ärendet till Kungl. Maj:t, Framställning denna gång från Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening. 332,53? »Handhavande av den första undeivisningen>>, säger centralstyrelsen, »är för— Sveriges all- visso så krävande, att förbättrade utbildningsmöjligheter måste anses starkt $$$? motiverade.» Folkundervisningskommrittén säger i sitt betänkande rörande enins 1928- folkskoleseminarierna bland annat: »De mindre barnens undervisning och hand— ledning är icke lättare utan i vissa avseenden svårare än de störres; faran för slentrian och mekanisering är i småskolan ej lättare att undgå än i folkskolan, snarare tvärtom, behovet av bildning och pedagogisk insikt hos läraren gör sig i det stora hela gällande i lika mån å barnskolans alla stadier, så snart man uppställer kravet på en verkligt utvecklande och uppfostrande lärarverksam- het. Kommittén trodde därför på en framtida för alla lärare i dessa skolor lika och gemensam utbildning. Även om denna grundsyn på lärarutbildningen måste anses riktig, torde dock tiden för detta måls förverkligande få anses ganska avlägsen. Men detta synes icke böra få hindra, att en nu som nödvän- dig och genomförbar befunnen förbättring av småskollärarinneutbildningen får komma till stånd.» _
En förlängning av utbildningstiden för småskollärarinnorna syntes nödvän- dig främst från synpunkten av den praktiska lärarutbildningens berättigade krav. Skulle lärarinnan kunna anpassa sin undervisning efter barnens för- måga att tillgodogöra sig densamma, krävdes av henne ingående kännedom om barnens natur och själsliv. Det måste därför ställas den fordran på semina—i rierna, att de skulle meddela sina elever tillräckliga insikter i psykologi, fram-
Myndigheter- nas yttranden.
för allt barnpsykologi. Och skulle lärarinnan i sin undervisning kunna ge det bästa möjliga i varje särskilt ämne, måste hon jämväl ha erhållit en grund- lig utbildning i pedagogik och metodik.
Men jämte den praktiska lärarutbildningen hade småskollärarinnorna jäm- väl att meddela sina elever ett visst mått av allmänbildning. Ehuru småskol- lärarinnan skulle meddela en mångskiftande undervisning och ansvara för bar- nens allmänna utveckling under ett mycket betydelsefullt skede av deras liv, fordrades av lärarinnan ej större kunskaper, utöver vad folkskola meddelade, än dem hon kunde inhämta på den tid, som bleve övrig av en tvåårig seminarie- kurs, sedan den praktiska lärarutbildningens olika grenar först blivit åtmins- tone något så när tillgodosedda. Att detta innebure ett underskattande av småskollärarinnegärningens betydelse, syntes ofrånkomligt.
»Med de ökade bildningsmöjligheter», hette det därefter, »som i våra dagar stå till buds, skulle det möjligen kunna ifrågasättas, att den tvååriga lärotiden vid småskoleseminarierna bibehölles, om såsom villkor för inträde vid semi- nariet fordrades, att sökandena redan förut inhämtat bättre allmänbildning. Emellertid torde en sådan utväg icke befinnas lämplig eller möjlig. På åtskil- liga håll synas de högre inträdesfordringarna vid folkskoleseminarierna ha medfört, att svårigheter uppstått för landsbygdens ungdom att där vinna in- träde. Särskilt torde detta gälla i fråga om de kvinnliga seminarierna. Ung- domen från städer och större samhällen har efter oavbruten skolgång ofta lät- tare att bestå i prövningen än ungdomen från den rena landsbygden, som av omständigheterna mången gång hindrats att skaffa sig de kunskaper, vilka vid ett inträdesprov krävas. De inträdessökande från landsbygden ha ofta en ganska rik praktisk erfarenhet, men de kunna det oaktat komma att få stå tillbaka vid inträdesexamen. Lyckas de komma in, visar det sig ofta, att de bli duktiga lärare, som särskilt lämpa sig för landsbygdens krävande skolor. Liknande erfarenheter ha också gjorts vid småskoleseminarierna.»
Efter ingående överläggningar hade centralstyrelsen kommit till den upp— fattningen, att i samband med småskoleseminariernas förstatligande lärotiden vid dessa seminarier borde utsträckas till tre år på grund av dels de stora och ökade krav, som den grundläggande undervisningen ställde på lärarinnan, dels nödvändigheten av att effektivt komma till rätta med den överansträngning av eleverna, som nu ej kunde undkommas med den föreskrivna alltför korta ut- bildningstiden. '
Centralstyrelsens skrivelse är dagtecknad den 25 mars 1928, och en månad senare fick skolöverstyrelsen i uppdrag att efter vederbörandes hörande och före den 1 december 1928 avgiva underdånigt utlåtande över framställningen. Innan skolöverstyrelsen således gick att själv pröva ärendet, infordrades ytt- randen från domkapitlen jämte folkskolinspektörerna samt landstingssemi- nariernas styrelser och de tvååriga seminariernas lärarkollegier.
I dessa yttranden göra sig rätt skilda meningar gällande. Av domkapitlen, som delvis åberopa sig på uttalanden av folkskolinspek- törerna i resp. stift, är det egentligen endast ett, nämligen Luleå domkapitel,
som utan reservation ansluter sig till det framförda kravet om en utökning av lärokursen. »Kravet på en förbättrad utbildning av lärarkrafter för små- skolan», säger domkapitlet, »har, såsom närmare framgår av Folkskollärar- föreningens skrivelse i ämnet, länge nog gjort sig gällande. Vad på sin tid : folkundervisningskommittén anfört i sitt av folkskollärarföreningen citerade
yttrande rörande den i vissa avseenden särskilt krävande uppgiften att hand- ' hava de mindre barnens undervisning och fostran, framstår såsom ovedersäg-
ligt och hänvisar till angelägenheten av att utrusta de lärarelever, som skola ägna sig åt denna uppgift, med de bästa betingelser att på ett fullt tillfreds- ställande sätt meddela en efter sjuåringens outvecklade själsliv och förstånd lämpad undervisning, som också lägger en fast grund för successivt vidgade kunskaper. Att i sådant avseende en tvåårig lärokurs icke kan befinnas till fyllest synes vara av nutida pedagoger erkänt såsom ostridigt och bestyrkes även av en ganska allmän erfarenhet.»
Det är dessutom domkapitlets mening, att en tredje seminarieklass icke låter sig lämpligen kompenseras av förhöjda inträdesfordringar, vilka skulle i stor utsträckning utestänga ungdom från mera avlägsna landsbygder från möjlig- het att'förskaffa sig inträde i seminariekursen.
Västerås domkapitel känner sig i viss mån tveksamt, huruvida de synpunk- ter — för visso beaktansvärda — som kunna utvecklas för en utökning av läro- tiden, likväl utan vidare kunna göras gällande såsom stöd för ett yrkande på att omedelbart genomföra det nu föreliggande förslaget. Domkapitlet anser sig emellertid ej böra ställa sig avvisande dels med hänsyn till det från nästan alla håll vitsordade behovet av ökad utbildningstid för småskolans lärarkår och dels på grund av att den förestående indragningen av vissa småskolesemi- narier gör tillfället för genomförande av en reform i den föreslagna riktningen synnerligen lägligt.
Uppsala domkapitel kan icke helt frigöra sig från den uppfattningen, att måhända samma resultat kunde vinnas på ett för samhälle och individ mindre kostsamt sätt, t. ex. genom höjandet av inträdesfordringarna. »De uppgifter, som åligga en småskollärarinna, borde dock», säger domkapitlet, »efter väl genomgången folkskola, något års studier på egen hand och två års seminarie- utbildning, kunna nöjaktigt fyllas.» Om domkapitlet ändå ansåg sig böra till- styrka, så var det under förutsättning, att det skedde utredning om i vad mån särskilda kurser kunde anordnas för dem, som förut ägde på olika sätt vunnen
' större allmänbildning men för vilka icke dess mindre åtminstone ett par termi-
ners seminarieutbildning vore nyttig och nödig.
Domkapitlet i Härnösand anser, att frågan ännu icke blivit föremål. för en sådan allsidig utredning, att man däröver kunde för närvarande avgiva något slutgiltigt yttrande.
Alla de övriga åtta domkapitlen anse sig böra avstyrka. Såsom skäl för detta avstyrkande framhålles i allmänhet, att något egentligt behov icke kan sägas föreligga, att man icke, såsom Karlstads domkapitel uttrycker det, kan »finna det av gjorda erfarenheter bestyrkt, att de småskollärarinnor, som åtnjutit tvenne års undervisning vid seminarierna, skulle hava på ett mindre tillfreds—
ställande sätt skött undervisningen i småskolan». Det betonas därjämte, att , förslaget skulle komma att draga med sig betydande ekonomiska konsekvenser, ' icke endast för de enskilda i form av dyrare utbildningskostnader utan också för det allmänna genom höjda löner åt de blivande småskollärarinnorna.
Småskoleseminariemas styrelser avstyrka i övervägande flertal. Endast sty- relserna i Västerås och Skellefteå ge sin tillstyrkan, i förra fallet med 3 röster mot 2 och i det senare under hänvisning till länsskolrådets framställning år 1924 i enahanda syfte. I Borås vill styrelsen med hänsyn till de ännu ej klar- lagda ekonomiska konsekvenserna såväl för det allmänna som för de blivande lärarinnorna för närvarande icke göra något bestämt uttalande i frågan. Det är också närmast detta, som varit avgörande för det stora flertalet; man kan icke överblicka de ekonomiska konsekvenserna. Å andra sidan är man också rädd för att genom en sammankoppling fördröja lösningen av den långt vik— tigare frågan, nämligen den om staten-s övertagande av landstingsseminarierna.
Lärarkollegiema vid de tvååriga småskoleseminarierna stå mindre eniga, ehuru —— såsom skolöverstyrelsen påpekar i sin redogörelse — den ena av de föreliggande framställningarna om lärokursens utsträckning härstammar från småskoleseminariernas lärarförening. Medan ett kollegium ansett sig icke und-er nuvarande förhållanden böra avgiva något yttrande i frågan, ha 7 kol— legier tillstyrkt och 14 avstyrkt en treårig utbildningstid. Dessa siffror ange likväl icke alldeles det verkliga läget. Flera av de kollegier, som av enahanda skäl som seminariestyrelserna icke ansett sig eller rättare för närvarande icke ansett sig kunna tillstyrka, ha funnit framställningarna väl grundade.
De kollegier, som tillstyrkt förslaget, ha i det stora hela anslutit sig till cen— tralstyrelsens motivering, med modifikationer eller utvikningar. En kort och i det närmaste koncis bild av åsiktsläget ger kollegiet i Kalmar i sitt yttrande:
»Om den allsidiga utbildning i såväl teoretiskt som praktiskt hänseende, stad- gan för nämnda seminarier föreskriver, nöjaktigt skall kunna meddelas,
om det mått av allmänbildning, en småskollärarinna behöver för att meddela den mångskiftande undervisning, som nu fordras, och ansvara för barnets all- männa utveckling under dess första skolår,
om risk för överansträngning av eleverna skall kunna undvikas, så torde den nuvarande tvååriga utbildningstiden vara väl kort och en ut— sträckning av lärotiden till tre är synnerligen önskvärd.»
De kollegier, som avstyrka, göra detta ur många synpunkter, som här och där mera direkt syfta på själva huvudfrågan. Även om, säger ett kollegium, den nuvarande seminarieutbildningen ej i alla avseenden kan anses fullt tillfreds- .ställande, torde man dock vid en jämförelse med tidigare förhållanden finna, att de inträdessökande i allmänhet äro bättre utrustade i fråga om allmänbildning och förkunskaper och därför också ha större förutsättningar att utnyttja stu- dietiden (Linköping). De äro numera så väl kvalificerade, att de oftast redan vid seminariekursens början sitta inne med den allmänbildning, som rimligen kan fordras av en småskollärarinna (Halmstad), ja, denna elevernas förbild- ning har under de senaste tio åren stegrats så betydligt, att man väl kan tala om ett tredje seminarieår, som ligger före den egentliga seminariekursen
i (Växjö). Och de elever, som vinna inträde utan att ha en sådan längre skol- . bildning, visa dock vid inträdesprövningarna, att de på ett eller annat sätt förskaffat sig så goda kun-skaper och äga så god begåvning, att de icke sällan ' gå före medtävlare med den av offentliga skolor vitsordade högre allmänbild- ningen. Det är därför ett betydande misstag att mena, att de småskollärarin- nor, som nu utexamineras, icke skulle i regeln besitta större allmänbildning, än vad som kan hinna förvärvas i folkskolan och under seminarietiden (Örebro). De kunskaper och färdigheter, som inhämtas under en väl använd studietid vid ett småskoleseminarium, räcka därför helt säkert till för att det kommande ar- betet i småskolan skall medföra ett gott arbetsresultat (Kristianstad). Enligt allmänt erkännande har denna utbildning givit lärarinnorna möjlighet att sköta undervisningen i våra småskolor på ett i de allra flesta fall berömvärt sätt, lik- som den även utgjort en grund för dem själva att genom fortsatt utbildning bygga vidare (Skara). Naturligtvis innebär trängseln av ämnen på timplanen en fara för överan- strängning. Men en sådan överansträngning förefinnes i allmänhet icke med anledning av svårigheten att nöjaktigt genomgå föreskrivna kurser (Kristine- hamn), har ej kunnat iakttagas (Göteborg), är en relativt sällsynt företeelse (Växjö), har snarare av- än tilltagit genom bättre studievillkor och förbättrad fysisk fostran (Falun), kan undvikas genom sovring och specialisering (Lin- köping) eller genom att kurserna i de teoretiska ämnena reduceras och större utrymme lämnas åt den praktiska utbildningen, framför allt i seminariets för- sta klass (Kristianstad), beror i allmänhet, när den förekommer, på elevernas iver att vinna bästa möjliga examensresultat (Hagaström). Ett i övrigt representativt yttrande föreligger från Uppsala: »Kollegiet delar till fullo önskan om en mer effektiv utbildning av småskol- lärarinnor än den, de nuvarande landstingsseminarierna kunna meddela. Men kollegiet inser ej, att den föreslagna utvägen, treårig seminariekurs, är den enda eller ens den bästa. Redan ekonomiska skäl tala däremot. De ökade kostnaderna för statskassan oberäknade finge eleven sina studieutgifter ökade i så hög grad, att man har rätt att frukta, det mindre bemedlade studiebegåvningar helt utestängdes från lärarinnebanan. Med nuvarande låga löner bleve för övrigt utbildningen allt- för kostsam för flertalet. _ Vidare förefaller det kollegiet ej omöjligt, att bättre arbetsresultat kunde vinnas genom en begränsning av vissa i kursplanen upptagna ämnen. Tack vare den alltmer förbättrade undervisningen i ungdomsskolorna skulle tiden för så- dana ämnen som exempelvis husligt arbete och trädgårdsskötsel kunna betyd- 1' ligt inskränkas. I andra ämnesgrenar torde kraven vid inträdesproven kunna , skärpas. Så bör kunna ske till exempel i fråga om modersmålet. Genom dylika , ändringar skulle de för fackutbildningen viktigaste ämnena vinna mer tid. & Vinsten av att eleverna skulle få tid att fördjupa sig i vissa studiegrenar i . stället för att som nu tvingas att splittra krafter och intresse på ett mer eller ' mindre ytligt mångläseri, behöver här ej understrykas.
Kollegiet instämmer helt i ovannämnda skrivelsers yrkande på grundligare
utbildning i de ämnesgrenar, vilka komma. att få den största betydelse för de blivande småbarnslärarinnoma. Det kan dock sättas i fråga, om seminarieun— d'ervisningen ensam kan meddela denna grundligare utbildning i alla ämnen, exempelvis i ett sådant ämne som psykologi. Hur seminarieläraren än söker beakta kursplanens anvisning att förbinda »den psykologiska undervisningen med elevernas iakttagelser i övningsskolan», undgår han aldrig att märka, att grundbetingelsen för ett rätt förstående av ämnet, en på skolarbete grundad erfarenhet, saknas. Fördjupade seminariestudier i ämnet äro naturligtvis en vinst. Men än större utbyte skulle den unga lärarinnan erhålla av en betydligt kortare, men på erfarenhet grundad, av kompentent lärare ledd repetitions- och kompletteringskurs efter seminarietidens slut. Vad som här sagts i fråga om psykologien, kan möjligen äga giltighet även i fråga om andra ämnen. Anord- nande av sådana repetitionskurser bleve i alla fall betydligt billigare, såväl för den enskilde läraren som för staten, än förlängda seminariestudier. Att kurser- na ifråga skulle komma att omfattas med stort intresse, behöver ej betvivlas.»
Folkskolinspektär—erna, som jämte lärarkollegierna representera den sakkun- skap, som vid frågans bedömande har mest att säga, förete den starkaste splitt- ringen. Inspektörerna från 24 inspektionsområden tillstyrka. Två inspektörer ha tillstyrkt under viss förutsättning: den ene, »så vida garantier lämnas, att den enskildes utgifter för den ökade utbildningstiden kompenseras genom skä- lig ökning av lönen och att systemet med biträdande lärarinnor icke därigenom stärkes», den andre med ungefär enahanda krav på garantier, fastän i andra ordalag. En inspektör har framlagt det medlingsförslag, som sedan upptogs av Uppsala domkapitel och en annan har uttalat sig för ökad utbildning men varit tveksam, om denna skulle åstadkommas »genom ökade krav på inträdes- fordringama eller utsträckt utbildningstid vid seminarierna». 21 inspektörer avstyrka förslaget. '
Man möter i inspektörernas yttranden samma problem, synpunkter och över- väganden som i de föregående: begränsningen av det teoretiska bildningsstoffet vid seminarierna, fortbildningskurserna, de ekonomiska konsekvenserna, lämp- ligheten eller olämpligheten av en sammankoppling med spörsmålet om statens övertagande av seminarierna, faran av att göra skillnaden mellan småskole- och folkskolelärarutbildningen allt för liten o. s. v. De som tillstyrka, instäm- ma i allmänhet i centralstyrelsens motivering, som åtskilliga finna stark, ut- tömmande, övertygande. Den tvååriga utbildningen kan icke gärna enligt de- ras mening ge småskollärarinnorna den allmänbildning och den fackutbildning, som den nya tiden kräver. Å andra sidan söka många av dem, som avstyrka, göra reda för sig, huruvida det framförda kravet verkligen bottnar i ned-slå— ende erfarenheter. En axplockning —— där parenteserna angiva respektive in- spektörers verksamhetsområden —— ger följande sammanställning: »En inspek- tör torde sällan ha anledning konstatera, att lärarinnor med tvåårig utbildning sköta sin tjänst sämre än de fyraårigt utbildade sköta sin» (Dalarnas norra inspektion-sområde). »För egen del måste jag då vitsorda, att arbetet i våra småskolor lämnar relativt taget mycket goda resultat, ja, jag vågar säga, att det är både med förvåning och glädje, jag år efter år iakttager, vilka framsteg
__ för skolan.
småskolornas lärjungar göra under sin tvååriga lärotid» (Nordskånes västra). ' »Anser jag mig i rättvisans intresse böra framhålla, att jag under mina inspek—
tionsresor funnit, att nuvarande småskollärarinnor i allmänhet sköta sina tjäns- , teåligganden gott och tillfredsställande och detta särskilt, där de tjänstgöra i
de årsklasser, som småskoleseminarierna avse att utbilda dem för, nämligen i den egentliga småskolan» (Södermanlands västra). »Den nuvarande genera- tionen småskollärarinnor utför i stort sett ett arbete, som kan väl vitsordas, och mot vilket berättigade anmärkningar ej kunna framställas. Givetvis förekom- ma undantag, men sådana komma nog ej att saknas även efter införandet av treårig utbildning» (Västmanlands västra). »Såvitt jag kunnat finna, har det ej förefunnits någon anledning till anmärkning mot den utbildning för kal- let, som småskollärarinnorna erhållit, sedan utbildningstiden allmänt blivit höjd från 1 till 2 läsår. Där jag i enstaka fall måst göra anmärkning mot en små- skollärarinnas förmåga att fylla sin uppgift, har det antingen varit fråga om påtaglig brist på fallenhet för lärarkallet eller om tjänstgöring på folkskolans stadium i mindre folkskola, för vilken senare uppgift småskollärarnas hittills- varande utbildning i allmänhet icke kan anses vara tillfyllest» (Sydsmålands västra). »De under inspektionsbesöken vunna erfarenheterna av undervisnin- gen i småskoloma, sådan den för närvarande bedrives, äro i stort sett mycket goda — —— —— Småskolans undervisning står enligt undertecknads uppfattning genomgående på ett högt plan» (Sydskånes östra). »Beträffande de sist— nämnda har jag för min del fått den uppfattningen, att de under senare år utexaminerade småskollärarinnorna i allmänhet, om de annars ha god fallenhet för lärokallet, på ett ganska tillfredsställande sätt 'handhava undervisningen» (Nordsmålands östra). »Som folkskoleinspektör gör jag mig den frågan, huru- . vida jag i min inspektionsverksamhet under samarbete med flera hundra lära-
rinnor i allmänhet haft ett starkt och nedslående intryck av bristande utbild— ning hos de arbetande lärarinnorna och som följd därav oförmåga eller i hög grad bristfällig förmåga att nöjaktigt lösa arbetsuppgifterna enligt moderna krav. Jag måste sanningsenligt säga, att så ingalunda varit förhållandet. Tvärtom har jag i vanliga fall kunnat glädja mig åt icke blott ett samvetsgrant och med trohet utfört arbete i skolans tjänst utan också en förståelse för och en iver att genomtränga och behärska nutida spörsmål på undervisningens om— råde, som' förtjänar de amplaste lovord. Givetvis förmärkas på sina håll också brister, men dessa äro av den art, att de icke avhjälpas genom vederbörandes ökade seminarievistelse under ett eller annat år» (Nordskånes östra). »Ett faktum är, att kravet på ökad utbildningstid icke med fog kan grundas på un- dervisningens kvalitativa beskaffenhet» (Blekinge).
Det bör i detta sammanhang anmärkas, att ingen på den sidan — kanske med ett enda undantag — saknar förståelse för kravet ur rent pedagogiska synpunk— ter. Det är självfallet, att en bättre lärarutbildning alltid-måste vara en vinst
I november 1928 avgav Skolöverstyrelsen eget utlåtande. Efter en kortare redogörelse för lärokursens utveckling och en" sammanfattning av myndigheter-
Skolöver- styrelsens utlåtande.
nas yttranden och efter att ha betonat, att när det gäller att bedöma frågan om en allmän utvidgning av lärokursen vid småskoleseminarierna, hänsyn endast bör tagas till lärarkompetensen för småskolans behov, tager överstyrelsen upp till prövning frågan om lämpligheten att nu kräva utsträckning av lärokursen. Överstyrelsen hade året innan skjutit undan frågan för att icke genom utred— ningsåtgärder äventyra ett genomförande av en reform beträffande småskole- seminarierna, som för närvarande är mest trängande, nämligen deras övertagan- de av staten. Genom senare händelser hade emellertid spörsmålet kommit i ett annat läge. »Det torde icke heller kunna förnekas», säger överstyrelsen, »att vissa sakliga skäl tala för att ett övervägande av denna fråga just nu måste anses lämpligt. Då en så genomgripande förändring av seminariernas ställning och verksamhet som deras övertagande av staten — varvid ett stort antal semi- narier komma att nedläggas och nya upprättas —— ändå skall företagas, måste det onekligen anses vara rätta tidpunkten att i samband därmed genomföra en omläggning även av den inre organisationen, därest en sådan eljest befinnes önsklig.» Överstyrelsen pekar Vidare på kostnadsfrågorna. Den ekonomiska utredning, som företagits, hade givit till resultat, att engångskostnaderna för statens övertagande av småskoleseminarierna blevo avsevärda, men också, att merkostnaderna för det alternativ, enligt vilket lärokursen förutsättes utökad med ett år, blevo relativt lindriga, om denna reform genomfördes omedelbart i samband med förstatligandet. »Väsentligt mycket drygare kommer det att ställa sig», säger överstyrelsen, »om lokaler skola iståndsättas eller nyanskaf- fas att börja med för 2—årig lärokurs för att sedan exempelvis om några år ånyo om-danas i enlighet med de krav, som införandet av 3-årig lärokurs föra med sig. Från ren sparsamhetssynpunkt kan det sålunda icke vara tillrådligt att — såsom åtskilliga av dem som yttrat sig i frågan önskat —— genomföra reformerna i två omgångar, nämligen först förstatligandet och sedan längre fram lärokursens utsträckning till 3-årig.» En annan omständighet, som ta- lade för att det ifrågavarande spörsmålet icke utan vidare avvisades, var av rent pedagogisk art. Genom 1927 års skolreform komme folkskolan i större utsträckning än tidigare att bliva grund-skola för det högre skolväsendet. Det ligger i sakens natur, säger överstyrelsen, »att höjandet av folkskolans allmänna standard och dess skickliggörande att kunna på ett tillfredsställande sätt upp- bära sin ställning som bottenskola är i väsentlig mån beroende av, hur småsko- lan, där den egentliga grunden lägges för lärjungarnas färdigheter samt deras moraliska och intellektuella daning, är i stånd att fylla sin uppgift. Hela tids- läget på skolans område är sålunda enligt överstyrelsens mening sådant, att ett närmare upptagande av frågan, huruvida behov av en förstärkt småskollärarin- neutbildning verkligen 'förefinnes, må anses påkallad».
Därmed är överstyrelsen inne på själva huvudfrågan: behovet av ökad utbild— ningstid vid småskoleseminarierna, en fråga, som enligt överstyrelsen uppen— barligen sammanhängde med spörsmålen, »huruvida en förbättradsmåskollä- rarutbildningi det hela är önskvärd och om den nuvarande seminarieutbildnin- gen icke kan anses vara för sitt ändamål tillräcklig».
För belysande av detta spörsmål ville överstyrelsen erinra därom, att initia-
tivet kommit från lärarkåren själv, i första rummet de lärare, som nu ha sin 5verksamhet förlagd till småskolestadiet. I en tid som vår, då på grund av ;tids- och samhällsförhållandenas tillskyndelse folkskolan befunne sig i en re- formperiod och den allmänna pedagogiska utvecklingen, särskilt beträffande skolans inre arbete, går i raskare takt än vanligt, vore det förklarligt, om den lärargeneration, som står mitt uppe i arbetet, kände luckorna i sin utbildning, som var avpassad efter andra förhållanden, och grepes av en känsla av otill- fredsställelse inför de alltmer krävande uppgifterna. Under sådana omstän- digheter, fortsätter överstyrelsen, >>torde det stå fullt klart, att önskemålet om en förbättrad småskollärarutbildning icke innebär ett underkännande av den nuvarande lärargenerationens verksamhet. När ett stort antal av de i ärendet hörda myndigheterna framhålla, att de funnit de nuvarande småskollärarin- norna utföra ett plikttroget och gott arbete, gå de vid sidan om vad saken egent- ligen gäller, i den mån detta i stort sett mycket befogade omdöme skall utgöra bevis för att ingen utsträckning av seminariernas lärokurs är erforderlig. Med samma argumentation kunde man lika gärna bevisa, att den senaste reformen med obligatorisk 2-årig lärokurs egentligen varit överflödig, ty nog känna in- spektörerna många gamla lärarinnor med mycket ringa seminarieutbildning, som göra sitt bästa i arbetet med relativt goda resultat.
Det gäller nog vid bedömandet av denna fråga att se litet djupare och fram- för allt att se framåt. Den närvarande tiden utmärkes av livliga pedagogiska strömningar och överallt hava problemen rörande skolans inre arbete blivit aktuella. Den mera vetenskapliga barnforskning, som numera med stor iver bedrives, verkar härvid befruktande. I allt högre grad kräves det av lärarna i våra skolor insikt om att det för barnens psykiska och fysiska utveckling ingalunda är likgiltigt, hur man kommer till ett »gott resultat», utan att det tvärtom ligger den största vikt uppå, att de metoder, som användas, äro psyko— logiskt och sålunda i verklig mening praktiskt bestämda. Detta gäller i all synnerhet den grundläggande undervisningen och uppfostran på småbarns- skolestadiet. Med hänsyn härtill torde det med all rätt kunna sägas, att den orientering i den moderna pedagogiken, som numera kräves av en lärare på barndomsstadiet, ingalunda bör vara mindre för småskollärarinnan än för lära- " ren på det egentliga folkskolestadiet.»
Det hade från något håll i de avgivna yttrandena framhållits, att kravet på , en likvärdig utbildning för å ena sidan småskolans och å andra sidan folksko- j,” lans lärare icke med nödvändighet måste innebära, att lärokurserna skulle i!! vara lika långa; huvudsaken vore, att den ena gruppen lärare bleve lika dug- i lig för fullgörande av sina uppgifter, som den andra gruppen bleve för sina. [' Det vore visserligen svårt att med fullt objektiv säkerhet avgöra den rätta pro- | portionen mellan utbildningstiderna för den ena och den andra lärargruppen, ,. men med hänsyn till den allmänbildning och den mångsidiga pedagogiska och ;" praktiska utbildning, som numera måste krävas av småskolans lärarinnor, hölle ;, överstyrelsen före, att en treårig utbildning för dem närmast motsvarade den *? fyraåriga utbildningen för folkskollärarna, under förutsättning att inträdes- . fordringarna också voro någorlunda likvärdiga.
Vad som blivit sagt om lärarinnorna i småskolan och deras arbetsprestationer gällde enligt överstyrelsens mening på samma sätt om småskoleseminarierna och deras arbete. Det hade från ett lärarkollegium framhållits, att seminarier— na hade rätt att få tid på sig att tillfullo genomarbeta och tillämpa undervis— * ningsplanen, innan deras arbete underkändes genom fordringar från utomståen- de på en utvidgning av lärotiden, därför att förhållandena förklarades ej vara tillfredsställande. Detta tal om underkännande, säger överstyrelsen, måste vila på ett fullkomligt missförstånd. Behovet av en förlängd studiekurs grun- dade sig i själva verket på raka motsatsen, nämligen erkännandet att det nu— varande systemet kräver arbetsprestationer, som hart när gränsa till det omöj— liga, varav följden måste bliva en alltför pressande arbetstakt. Redan utta- landena i den riktningen, att seminarierna ännu icke tillfullo hunnit genom- arbeta och tillämpa den nya undervisningsplanen, utgjorde påtagliga vittnes- börd om det faktiska läget. Om undervisningsplanen vore så krävande, att. man ännu vid slutet av en tioårsperiod brottades med problemet, hur man skulle kunna så att säga växa i och på lämpligt sätt genomarbeta det rikhaltiga läro— stoffet, då visade detta närmast, att spänningen mellan lärokursens innehåll och lärokursens längd vore för stark.
De ledamöter av skolöverstyrelsen, som under årens lopp haft tillfälle att mera ingående följa småskoleseminariernas verksamhet, hade också den bestäm- da erfarenheten, att förhållandet mellan de författningsenliga kraven på allt vad som skall läras och övas under seminariekursen och den härför knappt till- mätta tiden fortfarande inneslöte ett problem, som ingalunda kunde sägas hava erhållit sin slutgiltiga lösning. En lösning, som vunnes på den vägen, att kunskapsinhämtandet förtunnades och vissa för lärarutbildningen viktiga mo- ment tillbakasattes, måste enligt överstyrelsens uppfattning mera betraktas som med hänsyn till förhållandena nödtvungen än såsom i och för sig önsklig.
Efter att ännu en gång ha strukit under den 2-åriga lärokursens svårigheter, såväl när det gällde att bibringa kunskaper och färdigheter som i ännu högre grad i fråga om den särskilt praktiska lärarutbildningen, övergår skolöver- styrelsen till frågan om en skärpning av inträdesfordringarna. Bland de hörda myndigheterna hade somliga förmenat, att vad man ville vinna, skulle kunna uppnås genom en sådan skärpning, medan andra däremot framhållit, att frågan om behovet av höjda inträdesfordringar knappast vore aktuell, enär verklig- heten själv därvid verkade reglerande. På grund av å ena sidan konkurrensen de inträdessökande emellan — då antalet vore stort — och å andra sidan den rådande trängseln på olika levnadsbanor, som gjorde det svårt för den skolut- bildade ungdomen att erhålla sin utkomst i livet, finge även småskolesemina- rierna numera räkna med att eleverna i stort sett vid inträdet i seminariet ägde större förkunskaper än de i stadgan avsedda.
För att erhålla en bild av det verkliga läget hade överstyrelsen från semi- nariernas rektorer inhämtat uppgifter angående den föregående skolutbild- ningen hos de inträdessökande och de i seminariets första klass intagna ele- verna under de tre närmast föregående åren samt meddelat resultatet i en över- siktstabell. Av denna tabell framginge, att de sökande, som icke hade annan
skolbildning än genomgången mindre folkskola, vore ett försvinnande fåtal. Medan av de hösten 1928 intagna eleverna 132 kommo omedelbart från folk- och fortsättningsskola — med genom självstudier eller preparandkurs utökade kunskaper — hade 180 någon skolbildning därutöver av växlande art och om- fattning, ända upp till studentexamen.
»I det hela», säger överstyrelsen, »torde man sålunda av denna statistik finna bekräftat, att inträdesfordringarna. till småskoleseminarierna numera kunna hållas i jämnhöjd med och i stort sett högre än de stadgade minimikra- ven. Primäruppgifterna utvisa dock, att en betydande skillnad i detta avse—' ende ännu förefinnes mellan olika seminarier. Medan sålunda åtskilliga se- minarier ha att välja mellan ett avsevärt antal sökande med realskolexamen, normalskolkompetens eller däremot svarande kunskaper, finnas icke få semi- narier, där så kvalificerade sökande icke alls eller endast i enstaka fall an- mäla sig. För flickor från landsbygden, som icke äga samma goda tillgång till skolor och kurser av varjehanda slag som städernas och de större samhälle- nas kvinnliga ungdom, är konkurrensen vid inträdet till seminarierna redan hård nog. Skulle inträdesfordringarna ytterligare skärpas eller schematiseras till krav på vissa skolexamina, vore fara värt, att den förstnämnda kategorien av elever — de som komma från landsbygdens praktiska liv — till skada för vår folkundervisning komme att gå alldeles förlorade för seminarierna.»
I samband med önskemålet om höjda inträdesfordringar hade även nämnts fortbildningskurser för i tjänst varande småskollärarinnor såsom en utväg att kunna ersätta den brist, som möjligen vidlådde den nuvarande seminarieutbild- ningen.
Skolöverstyrelsen ställer sig tveksam inför den tanken. Sådana utbildnings- kurser äro enligt dess förmenande utan tvivel av stort värde och kunna sanno— likt icke under några förhållanden undvaras. Men skulle ett tredje läsår vid småskoleseminarierna i någon väsentlig mån ersättas med fortbildningskurser efter avlagd examen, vore det uppenbart, att sådana kurser måste anordnas i långt större utsträckning, än vad för närvarande kunde bliva fallet med de begränsade statsbidrag, som stode till buds.
Slutligen berör skolöverstyrelsen i korthet de ekonomiska konsekvenser, som den 3-åriga lärokursen skulle komma att föra med sig. Det läte sig icke göra att exakt bestämma ett visst belopp, då åtskilliga på saken inverkande fak- torer icke voro tillräckligt kända — särskilt beträffande avlöningsfrågor —- men i vissa avseenden förelågo utredningar. Överstyrelsen pekade i detta sam- manhang på den kostnadsutredning, som verkställts angående bland annat iståndsättande och erforderlig utvidgning av de landstingen tillhörande semi- nariebyggnader, som voro ifrågasatta att övertagas av staten, ävensom an- gående de nya småskoleseminariernas erforderliga utrustning —— en kostnads- utredning, som avsåg tvenne alternativ, dels seminariernas bibehållande vid 2-årig lärokurs och dels lärokursens utökning till 3-årig.
»Det torde ligga i sakens natur», tillägger överstyrelsen, »att de med en förlängning av utbildningstiden förenade kostnaderna för småskolans lärare måste kompenseras med en däremot svarande höjd avlöningsstandard för denna 3—310061
lärarkår, Uppenbarligen ligger det dock utom möjligheternas område för överstyrelsen att för det närvarande kunna beräkna de årliga utgifter från statens och kommunernas sida, som reformen i nu nämnda hänseende må kom- ma att medföra. Så mycket torde emellertid vara klart, att dessa utgifter statsfinansiellt sett komme att bliva de mest betydande av de för reformens ge- nomförande nödvändiga merkostnaderna.» '
Det framginge sålunda, att en förlängning av småskoleseminariernas under- visningskurs med ett år kunde komma att medföra ekonomiska konsekvenser av betydande räckvidd. Det syntes för överstyrelsen vara nästan alldeles visst, att det under rådande statsfinansiella förhållanden icke kunde förväntas, att statsmakterna skulle vilja binda sig för de utgifter, det här kunde bliva fråga om, helst som angående ett par av de viktigaste utgiftsområdena närmare ut- redning icke nu kunde åvägabringas.
Överstyrelsen ville därför framhålla, att frågan om statens övertagande av småskoleseminarierna legat under utredning i flera år och att det vore höge- ligen angeläget, att denna fråga vunne sin snara lösning. Innan detta skett, kunde den reglering av småskollärarproduktionen, som på grund av det rådan- de stora lärarinneöverskottet vore så nödvändig, icke på ett ändamålsenligt sätt genomföras. Om sålunda av ekonomiska eller andra grunder en förlängning av tiden för småskollärarutbildningen icke för närvarande kunde komma till stånd, syntes det starkt påkallade förstatligandet av småskoleseminarierna icke där- för böra uppskjutas.
Vad överstyrelsen anfört i sitt utlåtande sammanfattade den till sist i föl- jande trenne punkter:
»1. För en förbättring av småskollärarutbildningen synas med hänsyn till de krav, som vår tid ställer på småskolans lärare, så starka skäl vara anförda, att överstyrelsen, om denna synpunkt kunde ensamt vara bestämmande, ej skulle tveka att tillstyrka bifall till den underdåniga framställningen om ut- sträckning av utbildningstiden vid småskoleseminarierna till tre år.
2. Förevarande angelägenhet måste emellertid ses icke uteslutande ur peda- gogisk utan även ur ekonomisk synpunkt. Då den. föreslagna reformen skulle förorsaka betydande engångskostnader och ökade driftskostnader, vilkas belopp visserligen nu kunna överskådas, samt dessutom med stor visshet draga med sig avsevärda ökade utgifter för avlöning åt småskoleseminariernas lärare och åt småskolans lärarkår, om vilka utgifters storlek däremot nu icke någon utred- ning föreligger, måste överstyrelsen med hänsyn till rådande statsfinansiella förhållanden finna det utsiktslöst att för närvarande påyrka en förlängning av utbildningstiden vid småskoleseminarierna.
3. Den angelägnaste reformen i fråga om småskoleseminarierna är för när- varande deras övertagande av staten. Ehuru det ur vissa synpunkter ekono- miskt sett kunde vara till fördel, att ett sådant övertagande och en utsträckning av seminariernas lärotid skedde samtidigt, kan överstyrelsen dock icke tillmäta denna fördel så stor betydelse, att ett uppskov med statens övertagande av småskollärarutbildningen därav bör föranledas. Även om av ekonomiska grun—
' der en förlängning av utbildningstiden icke nu låter sig genomföra, måste över- .! styrelsen fasthålla vid sina förut i annat sammanhang gjorda yrkanden om . omedelbara åtgärder för småskoleseminariernas förstatligande.» På grund av vad sålunda blivit anfört, ansåg sig överstyrelsen icke kunna ' tillstyrka bifall till den gjorda framställningen, i vad den avsåge lärokursens
förlängning med ett år.
De sakkunniga dela skolöverstyrelsens uppfattning, att en förlängning av småskoleseminariernas undervisningstid med ett år skulle komma att medföra ekonomiska konsekvenser av betydande räckvidd. Det är en självfallen sak, att en ökad utbildningstid måste draga med sig ökade utbildningskostnader och att dessa sedermera i sin tur måste kompenseras genom högre löner. Alla de myndigheter, som yttrat sig i denna punkt —— och de äro många — ha fun- nit detta vara naturligt och rättvist. »En kår», säger lärarkollegiet i Falun, »med småskollärarinnornas nuvarande löner kan icke utan vederlag belastas med en så väsentlig ökning av utbildningskostnaderna, som en förlängning av utbildningstiden från två till tre år måste medföra.» Man har väl också — som överstyrelsen gör och förordar — att räkna med en höjning av lärarkompeten- sen vid de nya seminarierna, som naturligen måste följas av en motsvarande höjningi lönerna. I varje fall kan man säga, att det 3-åriga seminariet i sig innesluter ett ekonomiskt problem med många sidor, av vilka den årliga öknin- gen i driftskostnaderna och de erforderliga engångskostnaderna, som föreligga uträkna-le av byggnadsstyrelsen och skolöverstyrelsen, icke utgöra de mest betydelsefulla.
Emellertid anser skolöverstyrelsen så starka skäl vara anförda för en ut- sträckning av utbildningstiden, att den ej skulle tveka att tillstyrka, för den händelse småskollärarutbildningens krav ensamt finge vara bestämmande. De sakkunniga ha under sådana omständigheter funnit det påkallat att icke enbart instämma i överstyrelsens avstyrkande utan sökt att i egen mån pröva bärig— heten hcs de skäl, som ha blivit framförda såsom talande för denna utsträck- ning.
I framställningen från centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärar- förening pekas det på tvenne skäl, som enligt dess mening äro för frågan av— görande. Lärotiden vid småskoleseminarierna bör utsträckas till tre år dels på .it grund av de stora och ökade krav, som den grundläggande undervisningen
ställer på lärarinnan, och dels för att man effektivt skall kunna komma till
bildningstiden icke kan undvikas. Egentligen är detta ett och samma skäl i t'” rätta med den överansträngning av eleverna, som under den allt för korta ut- [,
två olika vändningar och har sin upprinnelse i centralstyrelsens förklaring, att .,.i fastän småskollärarinnan skall meddela en mångskiftande undervisning, så , fordras dock av henne inga andra eller större kunskaper _ utöver vad folk- l,? skolan meddelar — än som hon kan hinna inhämta under en tvåårig seminarie— låkurs, sedan den praktiska utbildningens olika grenar först blivit åtminstone ';tnågot så när tillgodosedda. Skolöverstyrelsen ser på saken i viss utsträckning kicke annorlunda, och man frågar sig, vilken bildningsgrad de unga flickor
De sak- kunniga.
36 representera, som från städer och landsbygd söka sig till våra småskolesemina- rier. För att få en bild av det verkliga läget hämtinnan ha de sakkunniga gått vidare på en väg, som redan överstyrelsen slagit in på, och hos de olika seminariernas rektorer förfrågat sig om förkunskaperna hos de inträdessökan- de under de senaste åren. Resultatet av denna undersökning föreligger i föl- jande översiktstabell.
Tabell 2.
1926 1927 1928 1929 .
Genomgångna kurser och avlagda examina Sö- In- Sö- In- Sö- In- Sö- In-
kan- tag- kan- tag kan- tag- kan- tag- de na. de na de na de na
Folkskola med eller utan fortsättningsskola . . 304 163 243 150 256 132 251 116 Lärlings- och yrkesskolor .......... 2 — 3 3 3 3 3 1 Högre folkskola, högre avdelning av folkskola. eller kommunal mellanskola (ej avlagd real- skoleexamen) 1 klass ........... 10 4 8 3 10 6 10 2 d:o 2 klasser .......... 42 24 23 11 37 15 9 5 d:o 3 klasser .......... 12 10 10 9 13 8 7 d:o 4 klasser .......... 19 8 — —— 11 5 1 1 Folkhögskola, skiftande kurser ........ 45 26 55 35 51 29 77 40 Realskola, samskola eller gymnasium (ej avlagd ' examen) ................. 3 3 7 6 6 4 10 7 Högre flickskola, avgångsbetyg från 8:e klass . . 37 21 37 31 68 44 63 41 ) » » » 4 —7 klasser 17 6 22 13 5 4 14 8 Realskolexamen ............... 63 38 41 26 72 47 65 46 Studentexamen ............... 1 1 1 — 3 3 3 3 Folkskole- eller småskoleseminarium, 1—3 ter- miner .................. 3 3 —- —— 3 1 — _ Praktiska skolor av olika slag ........ 6 3 8 4 6 4 21 10 Statens preparandkurs vid seminariet i Hapa- randa .................. 13 11 12 10 13 7 16 11 ' Summa 577 321 471 | 301 | 557 | 312 I 551 | 298
Det är en tämligen stor skara inträdessökande, som framgår ur tabellen, och den bör ha möjliggjort ett gott urval: av 2 136 sökande ha endast 1 232 inta- gits, d. v. s. 57,6 %. Dessa inträdessökande representera dessutom många och synnerligen skiftande utbildningslinjer, som löpa från vanlig folkskola med eller utan fortsättningsskola ända fram till studentexamen. Om papper och intyg fått vara bestämmande vid prövningen, skulle endast ett hundratal med enbart folkskoleutbildning ha slagit sig igenom. Nu ha i stället av 1 054 sö— kande av denna kategori 561 blivit intagna, d. v. s. något mer än hälften. Av 445 sökande med realskolexamen och normalskolekompetens hava 294 intagits, d. v. s. i det närmaste två tredjedelar.
Studerar man tabellen något närmare, urskiljer man trenne grupper: en mel-
langrupp, som håller sig vid omkring 30 % av samtliga såväl sökande som in- tagna och utgöres av flickor, som genomgått högre folkskola, några klasser av högre flickskola eller kommunal mellanskola, f olkhögskolekurser och praktiska kurser av olika slag. På ena sidan av denna grupp finner man de endast folk- skoleutbildade och på den andra sidan de realskole- och högre flickskoleutbil- dade med ett och annat studentinslag. Mellan dessa båda yttergrupper har under de fyra år, som tabellen omfattar, en bestämd förskjutning ägt rum; den förra gruppen har procentuellt minskat och den senare ökat. Rent siffermäs— sigt ter sig förskjutningen sålunda:
Tabell 3. i i procent hos samtliga Förutbildning sökande intagna 1926l1927 1928 1929 1926 1927 1928'1929 Endast folk- och fortsättningsskola.. 52.5 51.6 46.0 45.5 50.7 50.0 42.3 38.9 Högre utbildning, men ej av nedan- nämnda slag ........... 30.0 31.7 28.4 30.7 30.6 31.1 27.6 30.9 Student- och realskolexamen samt nor- malskolekompetens ........ 17.5,16.7 25.6 23.8 18.7 18.9 30.1 30.2
Tabellens siffror äro genomsnittstal. Går man till primäruppgiftema, fin- ner man, att de olika utbildningsgrupperna äro långt ifrån lika företrädda vid de skilda seminarierna. Skellefteå står i en klass för sig med så gott som en- dast elever från folkskolan. Av de övriga —— nu i arbete varande — är det 8 stycken, nämligen Murjek, Lycksele, Östersund, Härnösand, Falun, Skara, Borås och Kalmar, som bland sina såväl inträdessökande som intagna räkna mellan 60 a 70 % folkskoleelever. Uddevalla står den gruppen nära. I Göte- borgs småskoleseminarium har däremot under de här nämnda åren ingen inta— gits, som saknat förkunskaper utöver folkskolan. Till Lycksele har ingen sökt, som genomgått realskola eller högre flickskola, Haparanda och Skara ha icke lockat många, heller icke Murjek, Östersund, Härnösand, Uddevalla och Kri- stianstad. Möjligen kan man hit räkna Falun med endast 20 % intagna av denna kategori. Men 3 stycken av de återstående ha 25 % och 12 stycken mellan 30— , 50 % realskolebildade bland sina elever. I detta avseende främst står Uppsala
med 51.6 %. Det finns i detta sammanhang ännu en sak, som behöver skärskådas. Vid sidan om tanken på en förlängning av seminariekursen gör sig en annan lika =" gällande i diskussionen, nämligen den om höjda inträdesfordringar. Centralsty— .Å relsen är i sin framställning icke blind för att någonting sådant skulle kunna
ifrågasättas, i all synnerhet som ju bildningsmöjligheterna i hög grad ökats * under den senare tiden, men den finner likväl utvägen olämplig och nästan omöj- g' lig och detta av skäl, som skolöverstyrelsen sedan än vidare utvecklar; det vore j' fara värt, menar överstyrelsen, att det många gånger bästa lärjungematerialet,
d. v. s. de unga elever, som komma från landsbygdens praktiska liv, genom en sådan anordning skulle gå alldeles förlorat för seminarierna.
Man är i denna fråga som i andra oense bland myndigheterna. Medan som— liga dela skolöverstyrelsens mening, hålla andra före, att faran snarare hotar från ett annat håll. Skulle småskoleseminarierna göras treåriga, så komme många av landsbygdens ungdomar att utestängas eller avskräckas av ekonomiska skäl. Vid ett möte med seminariets elever, skriver ett lärarkollegium, där dessa bereddes tillfälle att uttala sina synpunkter i fråga om den planerade reformen, »uttalades de allvarligaste farhågor, hur fattiga flickor, som med nöd kunde genomgå den nuvarande utbildningen, skulle ytterligare kunna bära utgifterna för ett tredje läsår». Det har därför sitt intresse att se, hur elevernas hemorts- fördelning gestaltar sig under nuvarande förhållanden. En undersökning ger nedanstående resultat.
Tabell 4. Seminarieelever inalles från i procent från L 8 s ä r städer städer semi- och semi- och narie- större gang? narie— större blanäls- orten sam- y g 11 orten sam- y g en hällen hällen 1922/23 ............... 235 199 744 20.0 16.9 63.1 1923/24 ............... 246 196 743 20.7 16.6 62.7 1928/29 ............... 183 117 368 27.5 17.6 55.0 1929/30 ............... 159 146 347 24.4 22.3 53.8
Skiljer man ut de fem nordligaste småskoleseminarierna — Haparanda, Mur- jek, Lycksele, Östersund och Härnösand -— som kunna förväntas ha en i för- hållande till de övriga något mera landsbygdsbetonad rekrytering, får tabellen för deras vidkommande följande utseende:
Tabell 5. Seminarieelever inalles från i procent från L a s ä r städer städer semi- och semi- och narie—- större små]:- narie- större små:; orten sam- y g 11 orten sam- y g hällen hällen 1922/23 ............... 59 24 218 19.6 8.0 72.4 1923/24 ............... 57 22 257 17.0 6.5 76.5 1928/29 . . . ........... 51 26 103 28.3 14.5 57.2 1929/30 ............... 34 27 122 18.6 14.7 66.7
De båda tabellerna återge en förskjutning, som löper parallell med den, som de föregående tabellerna konstaterade. I den mån skolbildningen hos de inträ- dessökande blir större, bliva kontingenterna från de orter, som ha de bästa ut- bildningsmöjlighetema, också större. Det är en naturlig utvecklingens gäng. Att ändå mer än hälften av eleverna komma från den egentliga landsbygden, tyder väl på en klokt inriktad uttagning eller också att »landsbygden» i tradi- tionell mening så småningom och i stora delar av vårt land håller på att för- svinna. Seminarieorternas höga siffertal äro påfallande men kräva knappast några kommentarer.
Det andra önskemålet, som man genom en förlängning av seminariekursen ville vinna och som det enligt centralstyrelsen vore nödvändigt att vinna, vore att effektivt komma till rätta med den överansträngning av eleverna, som un- der nuvarande förhållanden ej kunde undkommas. Centralstyrelsen bygger icke sin framställning på dokumenterade missförhållanden; det är närmast en slut- sats av dess föregående uppfattning om lärokursens otillräcklighet.
Talet om överansträngning har icke vunnit bekräftelse i någon vidare mån i myndigheternas yttranden, och skolöverstyrelsen har heller icke tagit upp det som ett bärande motiv. I sin redogörelse för de olika yttrandena ha de sakkun- niga låtit inrycka några av de vittnesbörd, som kommit från de i ärendet mest vittnesgilla, nämligen seminariernas lärarkollegier; de tala icke för centralsty- relsens uppfattning. Och även på sådant håll, där man medger, att fara för överansträngning föreligger, ställer man sig rätt skeptisk mot tanken, att en utsträckning av utbildningstiden skulle i någon nämnvärd mån minska denna fara. Ett lärarkollegium skriver, att den överansträngning, som konstateras, »beror säkerligen i allmänhet icke på att lärarna i känsla av kursernas storlek driva på eleverna i deras studier, utan fastmer därpå, att eleverna själva dels av berömvärd studieiver och dels av lätt förklarlig önskan att förvärva högsta möjliga betyg taga på sig mera arbete, än de i själva verket rå med». En ut- sträckning av lärotiden skulle icke åstadkomma någon förändring i dessa för- hållanden. Ja, »det är fara värt», tillägger kollegiet, »att vad som möjligen skulle vinnas genom beskärning av timplanen och lärokurserna för år, skulle uppvägas därav, att det pressande seminariearbetet komme att fortgå under tre år i stället för nu under två år». Och en folkskoleinspektör, som mycket ener- giskt träder in för de tre åren, säger, att det torde »vara vantro att hoppas på undvikande av överansträngning genom utbildningstidens förlängning. Det skälet har anförts vid varje förlängning av utbildningsstiden —— och så har över- ansträngningen vuxit i kapp med den utökade tiden».
Det ”är en vansklig sak att finna fullt objektiva grunder, enligt vilka det skulle kunna avgöras, huruvida arbetet vid våra småskoleseminarier är så an- strängande, att faran för överansträngning ständigt ligger på lur. Det finns emellertid tvenne vittnesbörd, som i avsevärd mån ge belysning åt frågan. Det ena är den grad av insikter och skicklighet hos eleverna, som vid vårterminens slut betygsättes, och det andra är seminarieläkamas sjukjournaler. Ty är ar- betet i sig självt svårt och tungt, då är utsikten stor, att betygen skola bliva
låga. Ligga medelbetygen ändå högt, måste de ha vunnits genom ett pressande arbete, och då bör detta på något sätt återspegla sig i läkarnas journaler. Ha dessa senare vid höga medelbetyg ingenting att säga, har man en Viss rätt att tro, att arbetet vid seminarierna är sådant, att i övrigt friska och normalt ut- rustade elever rå med det utan risker. Tabell 6 anger medelbetygen för de se- naste fem åren. De valörer, som använts vid beräkningen, äro: A = 3, a = 2.5, AB=2, Ba = 1.5, B= 1, Bc==0.5, C=O. De två sista åren ha betygen räknats med 2 decimaler.
Tabell 6. M c d e 1 b e t y g i Vårterminen är knnskaps- övnings- undervisnings— ämnen ämnen skicklighet 1926 .......... 2.0 1.9 2.0 1927 .......... 1.9 1.9 1.9 1928 .......... 1.9 1.9 2.0 i 1929 .......... 1.96 1.85 1.98 l | 1930 .......... 1.98 1.88 2.04 1
Då betyget 3 är en sällsynt företeelse och betyget 2.5 heller icke är så van— ligt, måste tabellens siffror anses återge för flertalet elever synnerligen vackra arbetsresultat; de ligga dessutom ett par tiondelar ovanför medelbetygen från statens treåriga seminarier.
För att icke behöva lita till allmänna talesätt och för att ha en fast mark att stå på hemställde de sakkunniga till de olika småskoleseminariernas läkare att få veta, huruvida under de senaste fem åren någon överansträngning varit att förmärka bland seminariernas elever på grund av skolarbetet. Av de 20 två- åriga seminariernas läkare svara 9 kort och gott, att några sådana fall ej före- ligga under tiden i fråga. 3 svara detsamma, men den ene tillägger, att en viss ansträngning enligt hans förmenande icke kan undvikas med en del av eleverna, som vid inträdet äro allt för litet intellektuellt tränade, och de båda andra ha nog ibland fått intrycket av en väl stark arbetsbelastning _— särskilt i andra klassen och speciellt under sista terminens andra hälft, skriver en av dem. Enstaka mer eller mindre lindriga fall äro noterade av 4 läkare och an- sluta sig egentligen vid de två seminarierna till den sista delen av andra årets vårtermin. Tydlig överansträngning anmäles däremot av 2 läkare i ett flertal fall —— 10 av den ene under de fem åren — och slutligen skriver en läkare, att han särskilt i slutet av vårterminen kunnat konstatera enstaka fall av trött-het, som knappast vore att hänföra till den s. k. vårtröttheten. En läkare har icke svarat. i
Från statens treåriga seminarier rapporteras liknande förhållanden: inga fall vid det ena, några enstaka vid det andra och vissa fall av trötthet vid det tredje.
Det är mer än 2.000 elever, som äro redovisade i dessa medelbetyg och läkar- utlåtanden. Även om läkarnas journaler skulle kunna sägas vara bristfälliga
säga annat, än att förhållandena äro i hög grad tillfredsställande. Dessa läkar- utlåtanden äro dessutom intressanta även ur den synpunkten, att de bekräfta, vad som var ett par lärarkollegiers uppfattning, nämligen att det är det andra årets sista månader av vårterminen, som är den farligaste tiden. Ambitiösa och energiska elever ha den tiden lätt att överskatta sina krafter.
Det är en uppfattning, som allt mer stadgat sig hos de sakkunniga, att de skäl för seminariekursens förlängning, som centralstyrelsen bygger på i sin framställning, sakna bärighet. Den överansträngning av eleverna, som det gällde att komma till rätta med, är visserligen icke obefintlig, men den är icke större, än den alltid måste vara vid utbildningsanstalter, där arbetet avslutas med en examen, som för framtiden har avgörande betydelse. De kunskaper, som skulle behövas för att göra arbetet i seminarierna mindre tungt och mera fruktbärande, finnas i rikare mått, än man tror. Egentligen ger den undersök— ning, som i detta avseende föreligger, icke den rätta föreställningen. Men om två tredjedelar av våra småskoleseminarier bland sina elever räkna mellan 25— 50 % sådana, som förvärvat realexamen och normalskolekompetens, om vidare av denna skolkvalificerade kategori endast vid pass 66 % tagas in av de sökande, då kan detta ingenting annat betyda, än att de övriga, som tagas in, i andra avseenden äro så väl kvalificerade, att man utan risk kan fälla det omdömet, att våra småskoleseminarier för närvarande arbeta med ett synnerligen gott elev- material.
Men därför, att centralstyrelsen byggt sin framställning på ett förbiseende av verkligheten, är frågan om två- eller treårig utbildningskurs vid våra små— skoleseminarier ingalunda avgjord. Skolöverstyrelsens motivering löper icke alldeles jämsides med centralstyrelsens framställning, och det återstår att jäm- väl belysa skälen i denna motivering.
Det är mot bakgrunden av den närvarande tidens livliga pedagogiska ström- ningar, som överstyrelsen ställer sina krav. För barnens fysiska och psykiska utveckling är det nödvändigt, att de metoder, som användas, äro psykologiskt och sålunda i verklig mening praktiskt bestämda, och detta gäller i all synner- het den grundläggande undervisningen och uppfostran på småbarnsskolestadiet. Det torde därför med rätt kunna sägas, »att den orientering i den moderna peda- gogiken, som numera kräves av en lärare på bamdomsstadiet, ingalunda bör vara mindre för småskollärarinnan än för läraren på det egentliga folkskole- stadiet». På den invändningen, som man rest på många håll, att en likvärdig utbildning icke behövde betyda en lika lång utbildning, utan att huvudsaken väl vore, att den ena gruppen av lärare bleve lika duglig för fullgörandet av ,» sina uppgifter, som den andra bleve för sina —— på denna invändning svarar
överstyrelsen, att i sak syntes ingenting väsentligt vara att invända mot en '_ sådan formel, men »med hänsyn till den allmänbildning och den mångsidiga ;. pedagogiska och praktiska utbildning, som numera måste kräva—s av småskolans lärarinnor, för att de skola bliva fullt skickade för sin uppgift», hölle översty- :' relsen före, att en treårig utbildning — i anslutning till den grundsats, som
överstyrelsen förut anfört — för dem närmast motsvarade den fyraåriga ut- bildningen för folkskollärarna. Det är som synes en slutsats, som icke med nödvändighet följer av förutsättningarna. Den hänger på, vad som menas med den »allmänbildning och den mångsidiga pedagogiska och praktiska utbildning, som numera måste krävas av småskolans lärarinnor».
De sakkunniga äro ense med skolöverstyrelsen såväl som med andra myndig- heter, som i saken yttrat sig, att vår tids sätt att meddela undervisning kräver en närmare förtrogenhet med barnens själsliv och deras förmåga att tillgodo- göra sig undervisning och fostran, och de sakkunniga dela till fullo den upp- fattningen, att småskollärarinnans arbete är betydelsefullt och krävande och att följaktligen vad som rimligen kan göras från det allmännas sida, för att hon skall gå väl rustad till detta arbete, också bör göras. Men vad som än säges och kan sägas i detta avseende, får idke skymma bort det faktum, att arbetet i småskolan är begränsat; det inskränker sig till de två första skolåren. Det gäller under dessa år att lära barnen att läsa, skriva och räkna i dessa ämnes- grenars enkla begynnelse, att utveckla deras iakttagelseförmåga, vidga deras föreställningskrets, orientera dem i de förhållanden, under vilka de leva, och möjligen också i den utveckling, som dessa förhållanden undergått, i dess allra enklaste drag. Och det gäller vidare att lägga den första grunden för en sund och allsidig kroppsutveckling. Det kan vara svårt att anpassa allt detta efter barnens förmåga och med hänsyn till deras fortskridande utveckling, men det ligger icke i sakens natur, och det är icke uppvisat, att icke den konsten kan förberedas under en tvåårig seminariekurs, för den händelse denna är målmed- vetet och klokt ordnad. De sakkunniga Vilja nämligen med styrka betona, att utbildningen vid ett seminarium aldrig kan bliva någonting annat än rent förbe- redande. Från seminarierna utgå inga utlärda och inga mästare. Men seminariet kan och bör ge eleverna de bästa förutsättningarna för att med framgång kun- na börja sitt arbete.
Det skulle varit en styrka för skolöverstyrelsens ståndpunkt, därest runt om i landet den meningen kommit till synes, att de tvåårigt utbildade lärarinnorna icke sköta sitt arbete tillfredställande och heller icke kunna göra det. Men så är långt ifrån fallet. Rent siffermässigt ha de hörda myndigheterna givit dem ett vackert förtroende. Det kan visserligen sägas, att ett knappt flertal av folkskoleinspektörerna gått in för den treåriga lärokursen. Men den som mera ingående studerar yttrandena, finner tämligen snart, att det är tvenne förhål- landen, som vållat inspektörerna svårigheter, när det gällt att följa det kloka rådet från skolöverstyrelsen att endast taga hänsyn till lärarkompetensen för småskolans eget behov. Det ena är den principiella uppfattningen om en fyra- årig utbildning för folkskolans alla lärare, och det andra är den mera praktiska hänsynen till de mindre folkskolorna. Ty om någon är av den uppfattningen, att småskollärarinnan har behov av alldeles lika och gemensam utbildning med läraren på det egentliga folkskolestadiet, då är det tydligt, att den nuvarande seminariekursen måste te sig som otillfredsställande under alla omständigheter. Då är en förlängning till tre år ett steg mot målet, som bör tagas ju förr ju hellre. Och har någon som riktpunkt — måhända ej fullt medveten — att små-
skoleseminariet i lika hög grad bör sörja för den mindre folkskolans behov som för små-skolans, då måste en tvåårig kurs förefalla omöjlig. Det är mer än en folkskoleinspektör, som rekommenderar treårskursen under direkt hänvisning till den mindre folkskolans krav.
Om således de sakkunniga icke kunna förorda en förlängning av seminarie- tiden till tre år, vilja de därmed icke ha sagt, att allting är bra, som det är. Den kritiska inställning mot det nuvarande småskoleseminariets inre organisa- tion, som ofta möter i yttrandena, är enligt de sakkunnigas uppfattning berätti- gad. Den visar, att organisationen icke är den bästa och att det behövs, att någonting åtgöres. I diskussionen om en bättre ordning har det framhållits, att man egentligen endast har två alternativ att välja emellan: man kan antingen höja inträdesfordringarna eller förlänga lärokursen. Det finns emellertid ett tredje alternativ, som den indirekta kritiken direkt pekar hän på, nämligen att genom en reorganisation göra seminariet mera tjänligt för sitt ändamål. Den nuvarande organisationen bygger på vissa förutsättningar i fråga om förkun- skaper, som icke längre föreligga. Det är ett slöseri med tid att i en utbild- ningsanstalt av så säregen karaktär som ett småskoleseminarium syssla med elementära och andra ting, som måste höra till de redan genomgångna eller för det blivande kallet tämligen ovidkommande. Man bör icke längre förbise det ovan påpekade och synnerligen betydelsefulla faktum, att kunskaps- och bild- ningsnivån hos eleverna vid inträdet stadigt och raskt stigit och att den —— med de allt rikare bildningsmöjligheter, som jämväl kommit och komma landsbyg- den till del — också är att räkna med för framtiden. De sakkunniga skulle därför vilja förorda en revision av seminariets undervisningsplan i syfte att om— vandla det från en delvis allmänbildningsanstalt av en grad och ordning, som icke är nödvändig, till en mera utpräglad fackutbildningsanstalt för lärarinnor vid våra småskolor.
Behöva inträdesfordringarna för den skull höjas? De sakkunniga tro det icke. Det kan i många fall säkerligen vara bra, att stadgans fordringar icke ligga för högt; det kan i sådant fall finnas större utrymme för den omisskänn- liga fallenheten att komma till sin rätt. Men i övrigt kommer det väl att med inträdesfordringarna förhålla sig framdeles som nu, d. v. s. vissa, jämförelse- vis enkla komma att finnas i stadgan och andra, avsevärt svårare i verkligheten.
Det påpekades i början av skolöverstyrelsens yttrande, att i samma mån som det allmänna folkskoleväsendet i vårt land utvecklats och förbättrats och en bättre tillgång på examinerade folkskollärare växt fram, i samma mån hade de mindre folkskolorna försvunnit och ersatts med folkskollärare, liksom också de biträdande lärartjänsterna av enahanda anledning i allt större ut- sträckning blivit ersatta med folkskollärartjänster. Det vore därför en tidsfråga, när våra småskoleseminarier helt kunde bortse från uppgiften att utbilda lärarkrafter för det egentliga folkskolestadiet; skolöversty- relsen ville med denna påpekan framhålla, såsom förut omnämnts, att när det nu gällde att bedöma frågan om en allmän utvidgning av lärarkursen, hän- syn endast borde tagas till lärarkompetensen för småskolornas eget behov.
Den 1 november 1930 fanns det enligt folkskolinspektörernas rapporter 2 188 tjänster vid mindre folkskola i vårt land. År 1923, vid samma tidpunkt, var antalet 2 558, vilket således innebär en minskning av ungefär 50 per år. Av folkskolinspektöremas beräkningar fram till år 1939, som senare komma att mera utförligt beröras, framgår icke med någon tydlighet, hur många mindre folkskolor som vid den tiden skulle finnas kvar, men man håller sig troligen på den säkra sidan, om man tänker sig ett antal av ungefär 1 900. Stora delar av södra och mellersta Sverige skulle vid den tiden endast ha några stycken att räkna med inom de olika inspektionsområdena, medan andra delar däremot skulle inom sina områden ha kvar ett varierande antal av mellan 10 och 20. En landvinkel från södra Halland över södra Småland och upp mot Östergötland skulle kunna uppvisa en ändå rikare förekomst av denna skol- form, liksom även Bohuslän, Dalsland, Dalarne och Gästrikland, medan hela Norrland fortfarande skulle vara de mindre folkskolornas rätta hemvist.
Av denna korta redogörelse för de mindre folkskolornas förekomst nu och inom den närmaste framtiden draga de sakkunniga den slutsatsen, att även om skolöverstyrelsen har rätt i sin utgångspunkt, att det endast är småskolans egna behov, som böra ge riktlinjer för småskoleseminariernas organisation, man dock vid en organisering av de senare icke alldeles kan se bort ifrån de mindre folkskolorna. Det bedrives ett energiskt och målmedvetet arbete över hela vårt land för att få dem ersatta med andra och bättre skolformer, men i vissa delar av mellersta och södra Sverige, i Norrland i allmänhet och i övre Norrland i synnerhet komma troligen alltfort under en lång tid framåt hundra- tals småskollärarinnor att hänvisas till dessa skolor. Den 1 november 1930 fanns det exempelvis i Tornedalens, Norrbottens och Västerbottens inspek- tionsområden 812 tjänster vid mindre folkskola, och samtidigt fanns det 686 småskoletjänster. Detta betyder, att de allra flesta av de småskollärarinnor, som gå till dessa landsändar, någon gång under sin lärargärning måste tjänst- göra i en mindre folkskola. Det är svårt att tänka sig, att en tvåårig utbild— ning i normala fall skulle vara tillräcklig för dessa lärarinnor —- i varje fall skymtar det fram gång efter annan i folkskolinspektörernas yttranden, att de tvåårigt utbildade icke hålla måttet -— och den frågan inställer sig, huruvida någonting kan göras. Det är uppenbart, att statens treåriga småskoleseminarier härvidlag ha en uppgift att fylla. Vid undervisning å det egentliga folkskole— stadiet måste en treårig utbildning vara förmer än en tvåårig, och man har därför lätt att förstå, varför de norrländska folkskolinspektörerna så man— grant slå vakt kring det treåriga seminariet. En utväg vore att upprätta yt- terligare något treårigt seminarium, som uteslutande hade att förse den mindre folkskolan med dess lärarkrafter, och de sakkunniga ha ingående prövat den möjligheten. Att de icke ha stannat för ett förslag i den riktningen, beror därpå, att de tänka sig en i vissa avseenden bättre väg.
Det arbete, som kräves i de mindre folkskolorna, är i regel betungande. Lär- jungeantalet är visserligen icke alltid så stort, men antalet veckotimmar i skolan såväl som hemarbetet för skolans skull är i det närmaste jämförbart med lära- rens i egentlig folkskola. Avlöningen däremot är densamma som till lära-
_, ,.-.... va..—.. ___-. _, A
rinna i småskola. Det är icke sannolikt, att lärarinnor, som ha utsikt att er- hålla plats i vanlig småskola, söka sig till mindre folkskola. Det är därför de sakkunnigas mening, att en lön, som vore mera rättvist avvägd och som således toge hänsyn visserligen till utbildningstiden men också till arbets- bördan, skulle få betydelse jämväl i så måtto, att den skulle locka bättre kva- lificerade lärarinnor, som på grund av större insikter och större fallenhet lät- tare skulle gå i lan-d med de mödosamma uppgifterna. En sådan anordning skulle i övrigt vara rättvis icke endast mot lärarinnorna utan även mot barnen, som enligt mångas förmenande och även de sakkunnigas äro de i skolavseende mest styvmoderligt behandlade av alla Sveriges folkskolebarn.
IV. Lärarbehovet.
A. Utredningar och beräkningar. 1.
I sin skrivelse av den 23 juni 1927 lämnar skolöverstyrelsen en redogörelse för de fluktuationer i fråga om lärarbehovet vid småskolorna och den därav följande lärarproduktionen, som ägt rum under de två föregående decennierna. Med utgångspunkt från år 1908, då icke mindre än 917 lärare utexaminerades, kunde överstyrelsen konstatera en sjunkande produktion av lärare fram till år 1918, då examinationen utgjorde 584. Men under samma tid ökades antalet lärartjänster i en rask följd. År 1908 uppgick antalet lärare, som voro an- ställda vid småskolor, mindre folkskolor och såsom biträdande lärare vid folk- skolor, till 10 377; tio år senare hade antalet stigit till 12 535. Därtill kom, att lärartjänsterna på det egentliga folkskolestadiet på grund av den rådande folkskollärarbristen blevo allt svårare att besätta med vederbörligen utexamine- rade innehavare och därför i ökad utsträckning måste uppehållas med krafter från småskolekåren.
Följden av de olika faktorernas samverkan blev en småskollärarbrist, som var kännbar redan före 1918 och som gjorde en ökad lärarproduktion synner- ligen trängande. Enligt den beräkning, som skolöverstyrelsen detta år gjorde, skulle för den närmaste framtiden årligen behövas omkring 700 utexamine- rade lärare, och seminarierna fingo i uppdrag att anpassa sig därefter. Emel- lertid inträffade en serie omständigheter, som gjorde, att den ökade produk- tionen kom att möta ett lärarbehov, som var vida mindre, än vad man beräknat. Den nedgående nativiteten i samband med den allmänna ekonomiska depressio- nen verkade, anser skolöverstyrelsen, i den riktningen, att antalet småskollärar- tjånster ej längre växte i samma takt som förr; 4-årsperioden 1915—1919 såg en tillväxt av i medeltal 218 per år, medan samma medeltal under ö-årsperioden 1920—1926 stannade vid 93 per år. Därtill kom, att den rikare tillgången på examinerade folkskollärare förorsakade en minskning i antalet tjänster vid mindre folkskolor och biträdande lärartjänster. på samma gång som den för-
Småskal— lärarkårens utveckling.
anledde, att småskollärare ej längre togos i anspråk såsom vikarier på folkskol- lärartjänster i samma utsträckning som förr.
Den överproduktion, som i sin tur blev en given följd av dessa omständig- heter, gjorde sig icke samtidigt gällande i landets olika delar; ännu den 1 no- vember 1922 uppehöllos 208 småskollärarbefattningar med oexaminerade vi- karier. Men från och med år 1924 kunde man enligt skolöverstyrelsens mening säga, att den omfattade hela landet.
Den 1 november varje år inlämna folkskolinspektörerna till skolöverstyrelsen redogörelser för lärarförhållandena vid den egentliga folkskolan, småskolan och den mindre folkskolan. För varje inspektionsområde angives antalet or- dinarie och extra ordinarie tjänster, biträdande lärartjänster, vakanta tjänster samt vikarier på vakanta tjänster såväl som för tjänstledighet. Beträffande vakans- och tjänstledighetsvikariaten i den egentliga folkskolan lämnas upp- gifter på antalet pensionerade och icke pensionerade folkskollärare, småskollä- rare och andra personer, som vikarierat, samt antalet fall, då vikarier saknats, och motsvarande uppgifter lämnas i fråga om vikariaten i småskolan, den mindre folkskolan och för de biträdande lärarna. För de ordinarie och extra ordinarie folk- och småskollärarna, de biträdande lärarna och lärarna vid mindre folkskolor samt de icke pensionerade folk- och småskollärare, som innehaft va— kans- eller tjänstledighetsvikariat, uppgives antalet manliga och kvinnliga lä- rare var för sig.
De tabeller, som överstyrelsen upprättar på grundval av folkskolinspektö- rernas rapporter, ge alltså ett tvärsnitt av lärarförhållandena i hela landet den 1 november varje år, och man kan av dessa tabeller utläsa, hur utvecklingen under årens lopp i stora drag gestaltar sig.
Följande tabell åskådliggör utvecklingen, vad småskollärartjänsterna beträf— far, under de senaste åren.
Tabell 7. B e f a t 1; n i n g a r. 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 Antalet småskollärarinnetjänster, ordi— narie ............... 9 402 9 547 9 558 9 616 9 555 9 716 9 771 9 833 Antalet småskollärarinnetjänster, extra ordinarie ............. 112 135 146 168 357 512 543 507 Antalet mindre folkskoletjänster . . . 2558 2538 2506 2459 2 400 2316 2253 2 188 An'alet biträdande läraretjänster . . . 1015 987 964 876 806 761 697 668
Antalet småskollärare, som vikarierat å vakant tjänst i ovannämnda. be- fattningar ............ 207 158 146 162 186 237 203 238
Antalet småskollärare, som vikarierat ' för tjänstledighet i ovannämnda be- fattningar ............ 497 486 486 491 550 618 619 623 Fall, då vikariat uppehålllts av andra än småskollärare ......... 36 7 7 12 24 20 22 2
Fall, då vikarier saknats ...... 0 1 1 2 0 0 0 0
Tabellen kräver emellertid tvenne tillägg. Novembersiffrorna ge visser- ligen ett tvärsnitt av småskollärarförhållandena, men eftersom dessa undergå ständiga växlingar, ha de en relativt kort giltighetstid. En jämförelse mellan vissa siffror i tabell 7 och motsvarande siffror för slutet av den följande vår- terminen åskådliggör detta:
Tabell 8.
Antal Differens
Tidpunkt
Ord. E. 0. smsk:tj. smskztj.
E. 0. Mfsk:tj. Btr.tj. Ord. smsk'ti
smhi Mfskztj. Btmtj.
1 november 1926 . . 9616 168 2459 876 — — —— —
v.t. 1927 ..... 9 571 201 2 449 909 —45 + 33 —10 + 33 1 november 1927 . . 9 555 357 2 400 806 —16 + 156 —49 —103 v.t. 1928 ..... 9 654 360 2 365 810 +99 + 3 —35 + 4 1 november 1928 . . 9 716 512 2 316 761 +62 +152 —-49 — 49
Och dessutom återger icke tabell 7 alla de tjänstemöjligheter, som stått små- skollärarna till buds under åren 1923—1930, såsom framgår av följande:
Tabell 9.
Ä r 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930|
Antal småskollärare, som vikarierat &) & vakanta folkskollärartjänster . 344 183 63 5 3 4 0 4 b) för tjänstledigt: folkskollärare . . 43 33 14 2 1 8 13 27 |
Granskar man närmare tabell 7, så finner man vissa genomgående drag. De ordinarie och extra ordinarie småskoletjänsterna förete under den tid, ta- bellen omfattar, en nära nog ständig ökning: de förra med 431 eller i medeltal per år omkring 61, de senare med 415 eller i medeltal per år omkring 59. Å andra sidan företer antalet mindre folkskole- och biträdande lärartjänster under ifrågavarande sexårsperiod en ständig minskning, något kraftigare be- träffande det senare slaget. Den totala minskningen av antalet mindre folk- skoletjänster är 370 elleri medeltal per är omkring 53. Totala minskningen 'av de biträdande lärartjänsterna uppgår till 347 eller i medeltal per år 49. ' Vad vikariaten beträffar, äro dessa av fyra slag: vikariat å vakanta små- lskolebefattningar, för tjänstlediga småskollärare, å vakanta folkskolebefattnin- igar samt för tjänstlediga folkskollärare. Medan vikariaten å småskoletjänster 'si någon mån ökat; ha vikariaten för tjänstle-diga folkskollärare såväl som å va— Zkanta folkskoletjänster blivit allt färre. Den ökning, som tjänstledighetsvika- "iriaten förete för de senare åren, är uppenbarligen av rent tillfällig natur.
Såsom vidare framgår av tabell 7, ha endast i enstaka fall under åren :ll923—1929 vikarier saknats i fråga om småskoletjänster. Däremot har det !
förekommit, att andra personer än småskollärare uppehållit dylika vikariat. I medeltal per år ha de utgjort 16.
Tabell 10 ger en överblick av utvecklingen i ökning och minskning beträf- fande hela antalet småskole-, mindre folkskole- och biträdande lärartjänster. Såsom synes, utgör den totala ökningen i antalet dylika tjänster 109 eller i medeltal 15.6 per år.
Tabell 10. Småskolet'ånster . ..
;. . J forska- maart Ordinarie Extra. tjänster tjänster an alot
ordinarie 1924 .......... + 145 + 23 — 20 — 28 + 120 1925 .......... + 11 + 11 — 32 — 23 — 33 1926 .......... + 58 + 22 — 47 — 88 -— 55 1927 .......... — 61 + 189 — 59 — 70 -— 1 1928 ...... + 161 + 155 — 84 — 45 + 187 1929 .......... + 55 + 31 -— 63 — 64 — 41 1930 .......... + 62 — 36 — 65 — 29 —68 Summa + 431 + 395 —370 —347 + 109
Det har i det föregående framhållits, hurusom alltifrån år 1924 i hela lan— det förefunnits ett överskott av examinerade småskollärarinnor. Tyvärr saknas möjlighet att angiva storleken av detta överskott, då anställningsförhållandena för de utexaminerade småskollärarinnorna först under de senare åren blivit föremål för undersökning. Att emellertid redan under de närmaste åren efter år 1924 överskottet varit betydande, framgår av en motion, som vid 1927 års riksdag framlämnades i första kammaren av herrar Bergqvist och Asplund. Emedan antalet utexaminerade lediga lärare inom Norrbottens län tilltagit i oroväckande grad, hade vid landstingets sammanträde 1925 beslutats att före- taga en utredning angående förhållandena på lärarbanan inom länet, och se- dan uppgifter om lediga lärare, boende inom de olika skoldistrikten, inhäm— tats av skolråden och skolstyrelserna, befanns det, att vid slutet av vårterminen 1926 ej mindre än 87 småskollärarinnor saknade anställning. Vid denna un— dersökning hade icke medräknats sådana lärarinnor, som på grund av äktenskap eller annan anledning lämnat skolan, och icke heller sådana, som tagit examen tidigare än år 1916.
Den kommitté, som haft utredningen om hand, hade även gjort beräkningar av det framtida läraröverskottet med utgångspunkter i det beräknade behovet av småskollärarinnor och det beräknade antalet utexaminerade inom länet. Av dessa beräkningar framgick, att överskottet av inom Norrbottens län utexamine- rade småskollärarinnor med hemortsrätt inom länet för åren 1926—1929 skulle komma att stiga till 164, 211, 257 och 304 resp.
De förhållanden, som rådde i Norrbottens län vid nämnda tid, torde väl knappast ha haft någon motsvarighet inom andra delar av landet. Men att ett betydande överskott av småskollärarinnor förefinnes, framgår otvetydigt av de
utredningar, som för de sista åren verkställts i fråga om de utexaminerade lära- rinniornas anställningsförhållanden.
Diet antal småskollärarinnor, som under den nu avhandlade perioden utexa- minerats, framgår av nedanstående tabell.
Tabell 11.
Antal 1923 ....... 790 1927 ....... 502 1924 ....... 677 1928 ....... 375 1925 ....... 726 1929 ....... 314 | 1926 ....... 550 1930 ....... 298
Hur de första årgångarnas anställningsförhållanden tett sig, veta vi mycket litet om, men sedan år 1929 infordrar skolöverstyrelsen uppgifter från små— skoleseminariernas rektorer angående anställningsförhållandena för de under de tre närmast föregående åren utexaminerade småskollärarinnorna. Tabell 12 ger en överblick över anställningsförhållandena den 1 mars 1930 för årsklas- serna 1927, 1928 och 1929.
Tabell 12. A n s t ä. 1 1 n i n g Utan anställning A vid såsom vikarie för d 5. r a v U ntal såsom mindre __. PP' Utexami- utexa- 835351 extra folk- Sum- så?- sökt e.] Sökt gift nerade år mine- na rie ordi- skola del ma utan men av sak— rade v. d narie och ”&_ tr— av an- ”_ icke dessa nas suiä- vid såsom & r niin ter- ställ- ställ- erbål- 113” hind- små- biträ- . ning . lit an- ' : 511018 skola dande mm ”mg ställ— talet 3,5: lärare ning söka Absoluta tal: 1927 . . . 433 80 69 34 46 64 47 340 82 49 33 22 11 1928 . . . 344 37 44 23 45 57 51 257 76 57 19 14 11 1929 . . . 314 17 24 10 43 56 49 199 114 90 24 18 1 Samtliga 1091 134 137 67 134 177 147 796 272 196 76 54 28 Procenttalz 1927 . . . 100 18 16 8 10 15 11 78 19 11 8 5 3 1928 . . . 100 11 13 7 13 16 15 75 22 17 5 4 3 1929 . . . 100 5 8 3 14 18 16 64 36 29 7 6 0 Samtliga 100 12 13 6 12 16 14 73 25] 18 7 5 2 ; 1 Det är att observera, att det antal utexaminerade, som skolöverstyrelsen haft att räkna med, ! icke är det totala antalet. som utgått från seminarierna under åren 1927 och 1928. Skillnaden i mellan de av skolöverstyrelsen medräknade och det verkliga antalet utexaminerade, som angivesi ', tabell 11, beror på det förhållandet, att uppgifter ej kunnat erhållas i fråga om de vid de privata ,seminarierna utexaminerade lärarinnorna.
Skolöver- styrelsens ut- redning av det framtida lärarbehovet.
En närmare granskning av tabellen ger vid handen, att det dröjer rätt länge, innan de utexaminerade nå en anställning, som kan sägas vara betryggande. Ännu efter 3 år ha. av 433 under 1927 utexaminerade endast 183 nått en fastare anställning, 157 gå som vikarier för längre eller kortare tid, och 82 sakna varje anställning.
2.
Då skolöverstyrelsen i sin meromnämnda utredning gick att beräkna det framtida lärarbehovet, önskade den lära känna dels den sannolika storleken av den lärarstoak, som skulle rekryteras, dels den sannolika avgångsfrekvensen inom lärarkåren. För det förra ändamålet infordrades uppgifter från rikets samtliga skoldistrikt om antalet födda barn under tiden 1913—1925, de inom varje skoldistrikt och skolområde befintliga skolformerna m. m., varefter sta- tens folkskolinspektörer fingo i uppdrag att på grundvalen av det sålunda från skoldistrikten inkomna materialet samt av den kännedom, som inspektö- rerna ägde om förhållandena inom sina respektive inspektionsområden, till skolöverstyrelsen inkomma med uppgifter om det för varje skoldistrikt be- räknade erforderliga antalet ordinarie och extra ordinarie lärarbefattningar vid småskolor och mindre folkskolor samt biträdande lärarbefattningar vid folkskolor vid slutet av vårterminen under vart och ett av åren 1927—1933. Vid denna beräkning skulle hänsyn tagas dels till ytterligare erforderliga skol- förbättringar, dels ock till barnantalet, i den mån det kunde förmodas föranleda ökning eller minskning i antalet lärartjänster av ifrågavarande art.
Det av folkskolinspektörerna beräknade antalet lärartjänster framgår av tabell 4, kolumn 1—5 i skolöverstyrelsens utredning och anges här nedan.
1 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | , 7 Antal lärartjänster Antalvika- Å r rier för Suåma . tjänstledig». Små- Mmdre . .. kol. 5—6 skolor folkskolor Bitradande Summa lärare 1926 . . . . 9784 2459 876 13119 774 13 893 1927 . . . . 9706 2456 859 13 021 768 13 789 1928 . . . . 9900 2362 774 13 036 769 13 805 1929 . . . . 10036 2287 719 13 042 769 13 811 1930 . . . . 10035 2224 684 12 943 764 13 707 1931 . . . . 10008 2 167 651 12 826 757 13 583 1932 . . . . 9990 2 121 617 12 728 751 13 479 1933 . . . . 9976 2083 585 .12 644 733 13 388
Från den 1 november 1926 till vårterminen 1933 beräknades antalet små- skollärartjänster ha minskats med 475 eller i medeltal 67.8 per år. Då skol-
! | | :
överstyrelsen funnit, att under en följd av år antalet vikarier för tjänstlediga lärare i genomsnitt utgjort 5.9 % av antalet lärartjänster, hade den beräknat det för åren 1927—1933 erforderliga antalet vikarier efter denna procent. Enligt slutsummorna skulle alltså under denna sjuårsperiod hela antalet lärar- tjänster komma att minskas med 505 eller i medeltal 72 per år.
Med utgångspunkt från det sålunda beräknade antalet lärartjänster söker överstyrelsen beräkna det nya tillskott av lärare, som årligen skulle behövas. Resultatet åskådliggöres i skrivelsens tabell 5.
1 | 2 | 3 | 4
Behov av antal Beräknat antal Å r Antal lärare nyexaminerade utexaminerade 1927 ................ 13 793 551—72—471 516 1928 ................ 13 806 552—72—480 377 1929 ................ 13 806 552—72 —480 300 1930 ................ 13 698 548—72—476 —— 1931 ................ 13 587 543—72—471 — 1932 . . ............. 13 474 539—72—467 — 1933 ................ 13 385 535—72—463 —
»Under åren 1920 och 1921, då verklig lärarbrist rådde», säger överstyrelsen, »och året 1922, då jämvikt mellan tillgång och efterfrågan började inställa sig, utgjorde (såsom framginge av en föregående tabell) det totala lärar- antalet 14 333, 14 476 och 14 445 samt antalet utexaminerade småskollärarin- nor 610, 671 och 659. Antalet nyexaminerade utgjorde sålunda i procent av hela lärarantalet i medeltal 4.5 %.» I tabellen angives nyrekryteringsbehovet be— räknat efter avrundning nedåt till 4 %. »Eftersom antalet lärartjänster är statt i minskning», fortsätter överstyrelsen, »har i kol. 3 det procentuellt beräknade antalet nyexaminerade år för år minskats med det ovan angivna medeltalet för denna minskning under 7-årsperioden, nämligen 72.» Av denna överstyrelsens beräkning synes framgå, att behovet av nyexaminerade lärare håller sig täm- ligen likformigt under 7-årsperioden —- med någon tendens till sjunkande. Det årliga medeltalet är 472.
I en bilaga till skolöverstyrelsens skrivelse föreligger emellertid en under- sökning, som kommit till annat resultat. Med utgångspunkt från å ena sidan det av folkskolinspektörerna beräknade antalet lärartjänster och å andra sidan i de uppgifter angående läraravgången under de senaste åren som lämnats från 1 skolråds- och skolstyrelseordförandena samt med ledning av vissa antaganden 5 har byråchefen E. Göransson gjort en beräkning av den sannolika avgångs-
frekvensen inom småskollärarkåren under 1927—1933. Sammanfattningsvis ter sig beräkningen sålunda:
1 _ | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 Kvarva- . Antal be- Hela an- Erforderligt Beräknat fattningar talet 11221; eldsd antal nya antal av- L 53". s ä r vid läs- tj änstein- slut av i lirare t. o. m. gångna,
årets nehavare + kol 3 n _ början av som fyllt början vikarier t agnapp nästa läsår 60 år 1925—26 ............ 13 193 13 989 13 576 317 155 1926—27 ............ 13 119 13 893 13 485 304 160 1927—28 ............ 13 021 13 789 13 410 395 139 1928—29 . . . ........ 13 036 13 805 13 423 388 146 1929—30 ............ 13 042 13 811 13 418 289 161 1930—31 ............ 12 943 13 707 13 306 277 175 1931—32 ............ 12 826 13 583 13 174 305 194 1932—33 ............ 12 728 13 479 13 081 307 187 1933—34 ............ 12 644 13 388 12 993 —— 190 När jämviktsläge inträtt ..... 12 000 12 708 12 235 473 257
Medeltalet under åren 1926—1933, som framgår av tabellens kolumn 5, utgör endast 323, och denna siffra skulle sålunda ange årsbehovet under de närmast kommande åren.
Byråchefen Görans-son är angelägen att betona den osäkerhet, som måste vid- låda alla beräkningar av denna art, och pekar samtidigt på den fluktuation i fråga om avgången, som är beroende av att årsklasserna i närheten av pensions- åldern vid olika tider äro olika starkt representerade.
De olika beräkningssätten hade resulterat i siffror, som lågo alldeles för långt från varandra för att kunna sammanjämkas. »Det är emellertid uppen- bart», framhåller överstyrelsen, »att om lärarproduktionen skulle strängt av- passas efter antalet från tjänsten avgångna lärare, skulle detta resultera i lärar- brist. Hänsyn måste tagas även därtill, att ett ej obetydligt antal examine- rade lärarinnor gå till annan lärartjänst, att åtskilliga fortsätta sina studier vid t. ex. folkskoleseminarium, och att andra åter omedelbart övergå till annan verksamhet än skolans område, ingå äktenskap o. s. v.» Även med hänsyn till vårt lands stora utsträckning vore det klart, att ett på matematisk Väg beräk- nat årligt minimibehov av lärare icke kunde vara tillfyllest. »Prakti-skt ta- get», fortsätter överstyrelsen, »kan man nämligen icke räkna med att ett even- tuellt underskott av lärare i rikets nordligare delar omedelbarligen skall kunna fyllas med t. ex. ett motsvarande överskott i dess mellersta och södra delar eller tvärtom. Icke minst med hänsyn till det erforderligare, alltid variabla vika- riatsbehovet måste det finnas en viss marginal mellan det teoretiska och det praktiska behovet. I den mån de s. k. förberedande klasserna vid privatlära- verken i städerna hädanefter komma att i större utsträckning än hittills skett indragas och överföras till det kommunala skolväsendet, kan detta väntas med— föra ökad tillgång på småskollärartjänster eller i varje fall motverka eljest erforderlig minskning av de redan befintliga småskollärarbefattningarna.»
Mien ehuru några bestämda siffror icke kunde anföras såsom mätare av er- forderlig utexamination utöver de behov, som erfordrades för fyllande av på grund av lärares avgång från tjänsten uppkommande vakanser, ansåg sig över- styrelsen dock med tämligen stor säkerhet kunna säga, att den årliga examina- tionen normalt icke borde väsentligt understiga 400.
.3.
Då det gällde för de sakkunniga att välja utgångspunkter för beräknandet av det framtida lärarbehovet, var det i synnerhet tvenne omständigheter, som manade till eftertanke. Att de olika beräkningssätt, som skolöverstyrelsen och byrå-chefen Göransson använt, lett till så divergerande resultat, som ovan fram- hållits, kunde sålunda ej undgå att väcka vissa betänkligheter, och särskilt syntes lämpligheten av den metod, som skolöverstyrelsen använt, kunna ifråga- sättas. Överstyrelsen utgick, som vi sett, från förhållandet mellan de utexami- nerades antal och den erforderliga lärarkårens storlek under åren 1920, 1921 och 1922. Men då enligt överstyrelsens eget framhållande under de båda första av dessa år verklig lärarbrist ännu rådde och först under det sista året jäm- vikt mellan tillgång och efterfrågan började inställa sig, torde intet av dessa år kunna betraktas såsom »normalår» och således ej heller vara lämpligt såsom utgångspunkt för de gjorda beräkningarna. Det kan dessutom ifrågasättas, huruvida de utexaminerades procentuella förhållande till lärartjänsternas antal under någon omständighet kan ange nyrekryteringsbehovet.
En annan omständighet, som var ägnad att väcka betänkligheter, var den skillnad, som förefanns mellan de av folkskolinspektörerna gjorda beräknin- garna av antalet lärartjänster för åren 1927—1929 och det verkliga antalet dylika tjänster, sådant det framgick av 1 novembertabellerna och återges i ta- bell 13.
Tabell 13. Beräknat antal Verkligt antal Differens För året Sm. Mf. Btr. Sm. ' Mf. Btr. Sm. Mf. Btr. 1927 ............ 9706 2456 859 9912; 2400 806 + 206 — 56 — 53 S:a 13 021 13118 + 97 1928 ............ 9900| 2362] 774 10 228| 2316| 761 + 328| — 46| — 13 S:a 13036 13 305 + 269 1929 ............ 10 036| 2287] 719 10 314] 2253| 697 + 278| — 34| — 22 S:a. 13 042 13264 + 222
Differenserna äro väl stora i fråga om en hel del inspektion-sområden, och
*! beträffande slutsiffroma för hela riket finner man att inspektörema för vart , och ett av de tre åren räknat med ett för lågt antal småskollärartjänster och
Nya beräk- ningar i fråga om det fram-
tida lärar-
behovet.
54 ett för högt antal tjänster vid mindre folkskolor och biträdande lärartjänster. Det kunde alltså ifrågasättas, huruvida dylika beräkningar av folkskolinspek- törerna verkligen vore lämpliga att använda såsom grundval för bedömandet av det framtida antalet lärartjänster.
Vid en närmare granskning av uppgifterna framgick emellertid, att folkskol— inspektörernas beräkningar i det hela ej voro så missvisande, som, att döma av de hopsummerade siffrorna, fallet tycktes vara. Sålunda voro 45.5 % av beräk— ningarna helt felfria eller angåvo endast en lärartjänst för mycket eller för litet, 37.2 % hade räknat med 2—5, 12 % med 6—10 och 5.3 % med mer än 10 tjänster för mycket eller för litet.
Det förefaller de sakkunniga, som om bristfälligheten i beräkningarna skulle vara lätt förklarlig. Till de mest extrema fallen höra Stockholms- och Göte- borgstrakterna, där in- och utflyttning-sförhållandena äro svåra för att icke säga omöjliga att med någon säkerhet förutbestämma, och där nativitets— och andra förhållanden spela en större roll än i de mindre samhällena. Så kan exempelvis för dessa städer nämnas 1927 års skolreform. Med de särskilda för— måner i avseende på begränsad inprövning till läroverken, som densamma inne- sluter, måste den medföra, att antalet i folkskolan nyinskrivna i förhållande till hela antalet i skolpliktsåldem inträdande barn avsevärt ökas.
Vad som i detta avseende gäller om våra största samhällen, är i mycket till- lämpligt beträffande sådana inspektionsområden som Medelpads och Ångerman— lands södra med deras stora sågverksindustri, där folkmängdsförhållandena ock- så äro synnerligen fluktuerande och så gott som omöjliga att förutberäkna. Me- dan exempelvis sågverksrörel-sen i Medelpads egentliga industridistrikt under kristiden avtog i så hög grad, påpekar vederbörande folkskolinspektör, att vissa mindre distrikt hart när avfolkades, en utveckling, som nådde sin kulmen år 1926, skedde efter denna tid ett starkt uppsving med inflyttningar i så stor omfattning, att barnantalet för undervisning-såret 1928—1929 ökades med 523 barn, under det att antalet barn under föregående år minskats med ett 80-tal.
Differenserna i fråga om en del inspektionsområden äro dessutom endast skenbara, i det att visserligen det beräknade antalet småskollärarinnor för de olika slagen av tjänster skiljer sig från det verkliga antalet dylika, men det sammanlagda beräknade antalet visar sig överensstämma med eller komma myc- ket nära det verkliga. Här är det t. ex. vissa förändringar i fråga om skolfor- merna, Vilka icke kunnat förutses, såsom att ett större antal mindre folkskolor, än vad som beräknats, förvandlats till folkskolor av någon B-form, som givit upphov till ifrågavarande differenser med avseende på de olika slagen av tjän— ster.
Då sålunda 1926 års beräkningar i stort sett visat sig vara så pas-s tillför- litliga, som man på grund av omständigheterna kunde begära, beslöto de sak- kunniga att av inspektörema inhämta nya uppgifter om sådana faktorer, som kunde tänkas komma att inverka på lärarbehovet. Därvid ansågs det lämpligt att låta undersökningen omfatta en period av tio år framåt, enär det knappast torde vara möjligt att överblicka lärarbehovet för en längre tid, och å andra sidan beräkningar för en kortare tid, exempelvis fem år, vore mindre värdefulla
? | i i l
. icke till avgång på grund av förtidspensionering, giftermål, transport till andra
för ändamålet. I samband med folkskolinspektörernas årsmöte i huvudstaden under hösten 1929 hade de sakkunniga en konferens med några av mötets del— tagare och diskuterade de riktlinjer, som eventuellt borde följas vid en dylik hänwändelse. Med ledning av de synpunkter, som därvid framkommo avläto de sakkunniga sedan en skrivelse till samtliga folkskolinspektörer såväl som till städernas överlärare.
Dre sakkunniga tänkte sig, att folkskolinspektörerna och överlärarna, som sedan år tillbaka voro väl förtrogna med sina respektive Skolområden, skulle bättre än andra beräkningar kunna ge en föreställning om den sannolika utveck- ling,, som de olika områdena hade att genomlöpa exempelvis under en tioårs- period framåt.
D1e sakkunniga önskade således närmast få veta, hur man kunde tänka sig, att utvecklingen i de olika områdena skulle komma att gestalta sig: om i samma tempo som under de närmast föregående åren eller om möjligen i saktare eller raskare tempo, och vad som i så fall kunde sägas orsaka det ena eller det andra. De sakkunniga önskade, kort sagt, vinna kännedom om, huru många nya lärar- tjänster inom folkskolan, mindre folkskolan och småskolan, som kunde tänkas tillkom-ma under åren 1930—1939.
Därjämte ville de veta något om den roll, som de starka årskullarna av 1920 och 1921 redan hade spelat eller möjligen komme att spela inom de olika om- rådena: om de betytt något vid nya tjänsters inrättande eller kunde komma att betyda något.
De sakkunniga mottogo svar på denna skrivelse från alla inspektörerna och från skolmyndigheterna i 95 av städerna (från 19 erhöllos inga svar).
Utlåtandena äro synnerligen olika i fråga om utförligheten. Några inspek- törer ha blott meddelat det antal nya tjänster inom folkskolan, den mindre folkskolan och småskolan eller den minskning i antalet dylika tjänster, som de anse kunna ifrågakomma inom sina inspektionsområden under de närmaste tio åren. Det stora flertalet har däremot mer eller mindre utförligt motiverat de siffror, som de angivit, och många inspektörer ha även lämnat upplysning om hur de gått till väga vid sina beräkningar. Några uppgiva sålunda, att de rådfört sig med de lokala myndigheterna inom skoldistrikten, överlärare, skol— råd eller bådadera, och att de på grundval av dessas uppgifter utfört sina be- räkningar.
Bland de faktorer, som; ha den största betydelsen, framhålles främst den sjunkande nativiteten och förändringen från halvtids- till heltidsläsning. Som— liga inspektörer ha lämnat ganska utförliga uppgifter om befolkningsförhål- landena inom in-spektionsområdet, om de ekonomiska faktorer, som kunna spela någon avgörande roll i fråga om skolväsendets utveckling, eller om de nuva- rande skolförhållandena.
I fråga om den sedvanliga avgången av lärare måste man utgå från den för- utsättningen, att samtliga inspektörer tagit denna med i sina beräkningar, ehuru endast ett fåtal omnämnt densamma i sina utlåtanden. Naturligt är, att de därvid endast tagit hänsyn till den beräkneliga avgången av lärare och således
skoldistrikt, läraravdelningars indragning genom inrättande av Skolskjutsar eller dylikt. I fråga om sistnämnda förhållande har dock en inspektör anfört, att han tagit hänsyn till skolväsendets centralisering, varvid Skolskjutsars an- vändande i mindre utsträckning beräknats göra en del tjänster obehövliga.
De flesta inspektörerna ha besvarat frågan, huruvida de anse, att utveck- lingen kommer att gå i samma tempo som under de närmast föregående åren eller i saktare eller raskare tempo. Därvid har ett stort antal framhållit såsom sannolikt, att skolväsendets utveckling inom deras inspektionsområden under närmaste tioårsperioden kommer att gå i långsammare takt. Många ha emel— lertid vid sina beräkningar utgått ifrån, att utvecklingen kommer att fortgå i samma takt som hittills.
De siffror, som meddelats angående det beräknade antalet nya eller indragna tjänster, äro merendels klumpsiffror för de tre olika slagen av tjänster: folk- skole-, mindre folkskole— och småskoletjänster. I ett flertal utlåtanden har dess- utom lämnats upplysning om det beräknade antalet biträdande lärartjänster. Endast några inspektörer ha tabellariskt angivit, vilka förändringar som kunna komma att ske år för år.
Beträffande den roll, som de stora årskullarna av 1920 och 1921 ha spelat, ha så gott som samtliga folkskolinspektörer mer eller mindre utförligt redo- gjort för densamma. Som ett allmänt omdöme kan sägas, att de synas ha ver- kat tämligen ojämnt. Medan från något mer än tredjedelen av inspektionsom— rådena meddelas, att de åstadkommit inrättandet av en del nya tjänster, vilka merendels äro av tillfällig natur, inrapporteras från kanske femtedelen, att de spelat en obetydlig roll, och från de övriga, att de icke haft någon inverkan alls. Sin största inverkan på lärarantalet synas de ha haft inom Blekinge inspek- tionsområde, där de medfört inrättandet av ej mindre än 18 nya småskollärar- tjänster. Inom Hälsinglands södra ha av samma anledning 9 nya småskoletjän- ster, 2 biträdande lärare- och 6 folkskollärartjänster tillkommit. Inom Närkes inspektionsområde ha likaledes 17 nya tjänster måst inrättas, därav 11 små.- skole- och 6 folkskoletjänster, inom Norrbottens norra 8 folkskole- och 4 små- skoletjänster och inom ett par andra inspektionsområden '9 nya tjänster. För de övriga områdena, där de haft någon inverkan, varierar antalet nya tjänster mel- lan 1—5.
Uppgifterna från städernas skolmyndigheter äro av enahanda art som folk— skolinspektörernas i fråga om beräkningsgrunder och utförlighet. De mest ut- förliga redogörelserna ha inkommit från Stockholm och Malmö. I fråga om orsakerna till ökning eller minskning i antalet lärartjänster spelar även för stä— derna nativiteten en betydande roll, medan däremot förändring av skolformer synes vara av ringa betydelse. Härtill komma emellertid en del faktorer, som äro av särskild vikt för städerna i detta avseende, såsom stark in- eller utflytt- ning, allmän tillbakagång eller snabb utveckling, inkorporeringar, skolreformen av år 1927 o. s. v. Beträffande Stockholm medför det pågående utbytandet av folkskollärarinnor mot småskollärarinnor en betydande förändring i fråga om lärartjänsterna. De stora årskullarna av 1920 och 1921 ha även beträffande städerna verkat mycket ojämnt. I allmänhet har det förhållit sig så, att de stora städerna rönt den starkaste inverkan, så att ett flertal nya tjänster på
grund därav måst inrättas, men att de små städerna ha kunnat reda sig med det befintliga antalet lärare eller också måst inrätta en eller annan ny tjänst av tillfällig art.
Så gott som samtliga folkskolinspektörer ha emellertid mer eller mindre starkt betonat vanskligheten av att beräkna, huru stort antal nya lärartjänster som kunna bliva erforderliga under de närma-ste 10 åren, och en av inspektö- rerna anser det ligga utom möjlighetens gräns att med anspråk på någon grad av tillförlitlighet kunna giva några upplysningar vare sig i fråga om befolk— 1 ningsförhållandena, barnantalet eller behovet av lärarkrafter inom inspektions- området samt motiverar denna sin uppfattning. Många andra inspektörer på- visa med exempel, huru stort antal osäkerhetsmoment som förefinnes, vilka i kunna kullkasta alla gjorda beräkningar.
En sammanfattning av de av folkskolinspektörerna och överlärama gjorda i beräkningarna rörande ökning eller minskning i antalet lärartjänster fram & t. o. m. våren 1939 återfinnes i bil. 3. Sammanfattningsvis kan nämnas, att " beträffande småskollärartjänsterna antalet egentliga småskollärartjänster skul- ! le ökas på landsbygden med 280 och i städerna med 39; tjänsterna vid mindre
folkskolor och de biträdande lärartjänsterna däremot skulle reduceras med 511. Samtliga småskollärartjänster skulle alltså komma att minskas med ett antal av 192.
Medan sålunda genom dessa uppgifter från folkskolinspektörerna och stå- dernas överlärare en uppfattning vunnits om det ungefärliga antalet lärartjän- ster under perioden 1930—1939, har på de sakkunnigas anmodan byråchefen E. Göransson verkställt en beräkning av den sannolika avgångsfrekvensen inom de olika lärarkårerna under samma tidsperiod. Denna beräkning i form av tvenne promemorior jämte 12 tabeller återfinnes såsom bil. 1.
Innan byråchefen Göransson gick att beräkna det framtida fömyel-setalet be- träffande småskollärarinnor, gjorde han en undersökning av det antal befatt- ningar, som stått obefordrade lärarinnor till buds under de närmast föregående åren. Som resultat av undersökningen må anföras följande tabell.
1923/24 1924/25 1925/26 1926/27 1927/28 Summa Mati?"
Antal avgångna lärarlnnor . . . . 510 457 420 484 388 2259 452
att tidigare ha. varit ordinarie . . 80 44 47 36 24 231 46 Av de i första raden upptagna, som
avgått från ordinarie tjänst, kvarstå i egenskap av vikarier ...... 48 39 31 35 33 186 37 För obefordrade lärarinnor tillgäng-
liga befattningar ......... 382 374 342 413 331 1 842 369
! l i | i Antal lärarinnor, som utnämnts efter
I Med utgångspunkt från det vid slutet av vårterminen 1928 förefintliga an- »! talet ordinarie småskollärarinnor och med stöd av de tabeller, som medfölja ? utredningen, kommer byråchefen Göransson vid sina beräkningar till det re- ? sultatet, att fram till mitten av år 1939 i medeltal årligen 350 ordinarie plat- ' ser egentligen skulle stå till förfogande för de nyexaminerade. Men då årli-
Den sanno- lika utveck- lingen.
gen ett visst antal förutvarande ordinarie lärarinnor återinträder på lärarba- nan och likaledes ett visst antal avgångna stannar kvar på de lediga platserna som vikarier och då vidare enligt folkskolinspektörernas och överläramas be- räkningar antalet småskollärartjän-ster årligen skulle komma att minskas med 17,1 måste talet 350 reduceras till 261.
Emellertid kan icke en årsproduktion av 261 småskollärarinnor täcka hela behovet. Det förefinnes även behov av extra ordinarie lärarinnor samt av vi- karier för ordinarie och extra ordinarie. För att utröna, huru stort antal som fordras för att ersätta dessa, har en beräkning verkställts beträffande avgån- gen i fråga om hela det vid mitten av år 1928 befintliga antalet småskollära- rinnor, varvid förutsatts, att avgångsförhållandena beträffande alla dessa skulle vara desamma som i fråga om de ordinarie. Det antal, som enligt denna beräk- ning årligen skulle fordras för att rekrytera de avgångna, skulle utgöra 419. På grund av den beräknade minskningen av småskolekåren under de närmaste 10 åren, får detta tal reduceras med 17 per år, vartill kommer en häremot sva- rande minskning med 2 beträffande vikarierna. Som slutresultat av sina be- räkningar av omsättningsförhållandena fram t. o. m. våren 1939 har därför byråchefen Göransson stannat vid ett årsbehov av i medeltal 400. Härtill gö- res emellertid den anmärkningen, att ingen hänsyn tagits till att avgångna i viss utsträckning återinträda, och ej heller till att de, som avgått som ordina- rie, i viss utsträckning kvarstå som vikarier.
B. De sakkunniga. 1.
I november 1930 räknade småskollärarkåren i vårt land 13 850 medlemmar, fördelade på olika lärarbefattningar; 9 833 som ordinarie vid småskola, 507 som extra ordinarie, 668 som biträdande lärare vid folkskola, 2 188 som lärare vid mindre folkskola och 654 som vikarier. Av de senare vikarierade 31 stycken å folkskollärartjänster. rPio år tidigare räknade samma kår 14 333 medlem- mar, och vad som därför i första hand intresserar, när det gäller att be— stämma seminarieorganisationens omfattning, är att lära känna den sannolika storleken av denna lärarkår exempelvis en tio år framåt i tiden. Det är för— enat med svårigheter på grund av de många och i mycket obestämbara fak— torer, som spela in, och flertalet av dem, som hittills sysslat med spörsmålet, ha betygat osäkerheten i alla förhandsberäkningar. Men om erfarenheterna från den gångna tiden kunna ha någon betydelse för den kommande, finns det åtminstone ett par förhållanden, som kunna ge vinkar om den framtida ut- vecklingen.
I folkskolinspektörernas ovan omtalade svar på de sakkunnigas förfrågan framhålles det, att den sjunkande nativiteten och förändringen från halvtids— till heltidsläsning äro de faktorer, som nog i allmänhet och i främsta rummet få betydelse för skolväsendets gestaltning under den tid, som närmast kommer.
1 Sedan byråchefen Göransson slutfört sina beräkningar, ha nya uppgifter från Stockholms folk- skolinspektör medfört en höjning av denna siffra till 19. Se bil.
Men det'nämnes också de mindre folkskolornas avskrivning och de biträdande lärartjänsternas besättande med folkskollärare. De sakkunniga ha i det före— gående i någon mån vidrört de mindre folkskolorna; dessa ha under de senare åren, såsom framgår av de lämnade sifferuppgifterna, haft att uppvisa en fortgående och tämligen snabb minskning beträffande antalet. Det hör sä- kerligen till det mest troliga, att denna utveckling kommer att fortskrida över hela landet — i raskare tempo här och där och något långsammare kanhända på andra ställen. Den sammanhänger nämligen med en strävan att skapa goda skolf'örhållanden åt landets alla skolbarn, som för närvarande är synnerligen starkt framträdande. Denna de mindre folkskolornas omvandling till egentliga folkskolor betyder icke, att en småskollärarinna överallt får vika för en folk- skollärare, eftersom den nya skolformen kan vara sådan, att en småskollära- rinna fortfarande behövs. Med den nuvarande tendensen att ersätta den mindre folkskolan med en Bs-skola, d. v. s. med en lärare för samtliga årsklasserna, är detta sista emellertid icke fallet. Det händer ju också, att en mindre folkskola indrages utan att ersättas med någon annan ny skolform, och i det långa loppet kommer reformen med all säkerhet att innebära, att småskolekårens antal minskas. Detta senare blir också förhållandet med den andra åtgärden, som ur enahanda motiv löper jämsides med den nyssnämnda. År 1923 tjänstgjorde 1 015 småskollärarinnor som biträdande lärare vid våra folkskolor; år 1930 hade antalet sjunkit till 668, vilket vill säga en minskning av omkring 50 per år. Denna reform är liksom den föregående beroende av tillgången på utexaminerade folkskollärare, och det är möjligt, att den något fördröjes genom den tillfälliga folkskollärarbrist, som tycks vara att vänta, men även härvidlag kan det sägas med en tämligen stor tillförsikt, att för framtiden komma de biträdande lärartjänsterna att upphöra som en mera avsevärd tillgång i små- skollärarinnornas anställningsförhållanden.
Det var emellertid tvenne andra faktorer, som 'enligt folkskolinspektörernas uppfattning komme att utöva det största inflytandet på utvecklingen under de närmaste åren, och den ena av dessa var förändringen från halvtidsläsning till heltidsläsning. På grund av en del omständigheter —— väl huvudsakligen en gles bebyggelse och därav följande långa skolvägar — ha våra skolor kommit att delas upp i sådana, som barnen besöka under veckans alla läsdagar, samt andra, där besöken inskränka sig till varannan dag. Detta gäller såväl små- skolor som mindre folkskolor och folkskolor, och det finns variationer, där barnen på annat sätt erhålla en undervisning, som endast till hälften utgör den stadgade årliga lärotiden. Med en växande insikt om den stora betydelse, som skolundervisningen har för den uppväxande ungdomen, har denna ordning mer och mer kommit att framstå som en olägenhet, som i görligaste mån måste bortarbetas, och det är intressant att se, huru denna strävan efter heltidsläsning sedan flera år tillbaka icke förtröttas. Under åren 1921—1928 har antalet halvtidsläsande småskolor minskat med 273, mindre folkskolor med 706, kom— binerade små- och folkskolor med 487 samt halvtidsläsande folkskolor med 439 eller sammanlagt 1 905. Det är icke överallt, som arbetet varit lika ihärdigt eller lika vinstgivande. De största andelarna i den sammanlagda siffran 1 466, som inom sig rymmer småskollärarinneavdelningarna, ha Värmlands län med
144, Kalmar län med 136 samt Västerbottens och Norrbottens län med respek- tive 127 och 128 — det senare väl i hög grad beroende på det intresse, som stats- makterna ägnat skolväsendet här uppe. De län, som år 1928 ha den procentuellt vackraste ställningen, är Västmanlands län, där de halvtidsläsande skolorna med småskollärarinneavdelningar under de ovan nämnda åren avvecklats med 94 %, Stockholms län med 87 % samt Örebro och Malmöhus län, där avvecklings- procenten är respektive 80 och 79. Men intetdera av desa län har från början haft så många skolor att omändra. Det ser i stället ut, som om det vackraste arbetet skulle vara utfört inom Kalmar län, där de ovan berörda 136 föränd- ringarna representera 78 %.
Resultatet av detta strävsamma och visserligen sakta framskridande men i alla fall lyckosamma arbete har blivit, att i halva antalet av våra län de halv- tidsläsande småskolorna praktiskt taget äro försvunna. Men halvtidsläsningen finns ändå kvar i stor utsträckning. Den omfattar åtskilligt flera än två och ett halvt tusen skolor, som med sitt flertal ligga i en bred halvcirkel över mel- lersta och södra Sverige, från Östergötland över Småland, Västergötland, Bo- huslän och bort över Värmland med sin bredaste del över Älvsborgs och Gö- teborgs och Bohus län.
Det är mer än svårt för att icke säga omöjligt att beräkna den inverkan, som halvtidsläsningens utbytande mot heltidsläsning kan komma att få beträf- fande småskollärarinnekårens storlek. Då halvtidsläsningen är en sämre form för undervisning och då förbättringar inom folkskoleväsendet i allmänhet visa sig i att antalet läraravdelningar och på grund därav också antalet lärare sti- ger, tänker man sig gärna, att en reform av ifrågavarande beskaffenhet under alla omständigheter borde betyda en utökning av småskollärarinnekåren. Så är emellertid icke fallet. Det är endast i en del fall, som förändringarna från halvtidsläsning nödvändiggöra flera småskollärarinnor, men däremot oftare, som de medföra motsatsen. Vilketdera som blir fallet, hänger väl i yttersta hand på storleken hos de barnantal, för vilka förändringarna ske.
Sedan ett par årtionden tillbaka har vårt land haft att dragas med en sta- digt fortgående nedgång i födelsetalen med de båda åren 1920 och 1921 som underligt ensamstående undantag. År 1910 voro de levande födda 135 625, och år 1919 hade de reducerats till 115 193. Gången av denna företeelse för de följande åren framgå av nedanstående tabell.
Tabell 14.
- Levande Levande A I födda i riket Å * födda i riket 1919 ............. 115 193 1925 ............. 106 292 1920 ............. 138 753 1926 ............. 102 007 1921 ............. 127 723 1927 ............. 97 847 1922 ........... - . 116 946 1928 ............. 97 605 1923 ............. 113 435 1929 ............. 92 619
| 1924 ............. 109 055
Om man antager -— som skolöverstyrelsen gjort i en nyligen slutförd ut— redning — att till småskolestadiet kunna räknas de barn, som fylla 7 och 8 år det kalenderår, under vilket läsårets första hälft infaller, skulle småskole- stadiet under läsåret 1927—1928 omfatta årskullarna från 1920 och 1919, föl- jande läsår årskullarna från 1921 och 1920 o. s. v., och hela årsräckan ända fram till läsåret 1936—1937 skulle te sig som följer:
Tab. 15. _ Okning eller L , . , * ” Båiäåiaåä asiat?
1927/1928 ........... 225 805 1928/1929 ........... 243 973 + 18 168 1929/1930 ........... 224 011 — 19 962 1930/1931 ........... 210 929 — 13 082 1931/1932 ........... 203 705 — 7 224 1932/1933 ........... 197 170 — 6 535 1933/1934 ........... 190 714 _ 6 456 1934/1935 ........... 182 987 — 7 727 1935/1936 ........... 178 958 — 4 029 1936/1937 ........... 174 167 — 4 791
Anm. Den totala. minskningen av barnantalet på småskolestadiet skulle således från läsåret 1928—1929 och fram till läsåret 1936—1937 utgöra 69806 barn, (1. v. s. 29.5 76 av de barn, som vårterminen 1929 lämnade småskolan.
Då de båda barnstarka årskullarna redan hösten 1929 hade lämnat sina sista kontingenter till småskolan, ansågo de sakkunniga det möjligt för folkskol— inspektörerna att ge upplysningar om vilken roll de spelat, och det har i det föregående och i stora drag lämnats en redogörelse för verkningarna av deras gång genom småskoleklasserna. Den försiggick på sina håll icke utan besvär- ligheter. Men i det stora hela har man en förnimmelse av att dessa båda års- kullar störde utvecklingens normala gång på ett sätt, som var till fromma för folkskoleväsendet. De mindre folkskolorna exempelvis, som åren närmast före hade minskats med ungefär ett 30-tal per år, fingo läsåret 1927—1928 se redu— ceringen uppgå till icke mindre än 89 stycken. De halvtidsläsande mindre folk- skolorna minskades samma läsår med 115. De heltidsläsande småskolorna åter, som under läsåren 1924—1927 ökats med 63 per år, ökades läsåret 1927—— 1928 med 298. I liknande riktning utvecklade sig de kombinerade små— och folkskolorna, bland vilka den s. k. Bg-formen ökades ut med 61 stycken — ett tydligt tecken till att en mindre folkskola här och där blivit allt för stor och svårhanterlig för en småskollärarinna.
Det var naturligt, att behovet av småskollärarinnor skulle bliva större än van- ligt, och kraven kommo också från både städer och landsbygd; de kommo för övrigt att gälla såväl ordinarie som extra ordinarie. I städerna, där de förras antal under närmast föregående år minskats med ungefär 9 per år, ökades an-
talet nyss nämnda läsår med 25; för landsbygdens del utgjorde ökningen 58. , Samma år nådde de extra ordinarie den avsevärda ökningssiffran 159, fördelad med 71 på städerna och 88 på landsbygden.
Från början annonserades det emellertid allestädes ifrån, att de nya tjän- sterna voro tillfälliga som årskullarna, och de ha säkerligen också i de allra ' flesta fallen redan avvecklats eller komma att avvecklas. Och den som stude- . rar ovanstående tabeller förstår, att det kommer att dröja, innan någonting av det timade upprepas. Folkskoleinspektörerna räkna med en fortgående minsk— ning i behovet av småskollärarinnor, en minskning som enligt bil. 3 i siffror kan uttryckas med talet 192 eller ungefär 19 per år, ty siffrorna äro mycket ungefärliga, och som gäller både stad och landsbygd, även om Stockhohns spe— ciella småskoleförhållanden en tid framåt ge sken av ökning för städernas del.
De sakkunniga kunna ingenting ha att invända mot de beräkningar, som ligga bakom siffertalen. Det är klart, att den sjunkande nativiteten får en hel del att betyda för städernas vidkommande, så mycket mera, som flerstädes det sista årets födelsetal icke når upp till mer än 60 å 70 % av 1920 års årgång. Och på landsbygden finns det ju fortfarande utrymme för skolförbättringar; det finns fortfarande halvtidsläsande skolor att utbyta mot heltidsläsande, mindre folkskolor att indraga eller omlägga och flyttande skolor att omvandla till fasta. Men de sakkunniga vilja ändå i detta sammanhang göra ett par re— flexioner.
Det framhålles i yttrandena rörande vissa orter, att nedgången i nativiteten med all sannolikhet kommer att uppvägas genom inflyttningar. Och det till- lägges någon gång, att dylika inflyttningar till städer och andra större sam- hällen ofta kunna vålla upprättande av nya läraravdelningar å de nya or- terna men ingenstädes åstadkomma någon motsvarande indragning; de endast minska klassnumerären i en del landsbygdsskolor. Det säges vidare, att det i städerna är jämförelsevis lätt att anpassa sig efter de stigande eller sjunkande födelsetalen, att det däremot på landsbygden är ett helt annat problem att reg- lera klassavdelningarna så, att det blir ett normalt antal lärjungar per klass. Många gånger skulle det låga barnantalet i ett skoldistrikt väl försvara in- dragningen av en skola, men det låter sig ej så lätt göra, ty vid sammanslag- ning av ett par skolrotar eller vid uppdelning av andra sådana bliva skolvä- garna merendels för långa. Barnantalet i våra skolor undergår för övrigt ständiga växlingar icke endast beroende på föregående växlingar i födelse- talens storlek utan också av andra orsaker. Det händer t. ex. icke så sällan, meddelas från ett inspektionsområde i Norrland, att en järnvägstjänsteman kommer inflyttande till ett skoldistrikt. Han kan ha 4 a 5 barn i skolåldern. Dessa barn tillsammans med de tidigare på platsen motivera en framställning om inrättande av en ny skola — småskola eller mindre folkskola —— ute i en liten by. Å andra sidan kan naturligtvis en sådan tjänstemans avflyttning verka i den motsatta riktningen.
Allt detta är sant, men det är säkerligen icke allt, som kan sägas i saken. Det är nog ändå så, att det på sina ställen uppehålles skolor, som en gång voro behövliga men för vilka behov ej längre finns kvar; i varje fall har det under
de semaste åren varit och är alltjämt så, att skolor, som förut haft ett tämligen knapjpt lärjungetal, undan för undan mottaga allt fåtaligare årsgrupper. En— ligt tillgängligt siffermaterial fanns det våren 1928 synnerligen gott om små- skollärarinnor — bortåt tusentalet —— som sutto med högst 10 elever i sina klassner. Av dessa hade ett par hundra högst 6. Men »högst 6» innesluter varia- tionen, och det inberättas från olika inspektionsområden, att skolrotar finnas med endast 2 a 3 barn i sina skolor.
Det är känt, att befolkningen inom ett skolområde är starkt fästad vid sin skola och icke gärna släpper den, även om barnantalet är mycket litet. Och en skola får naturligtvis icke indragas förhastat. Men å andra sidan ålägger skolväsendet våra kommuner och icke minst staten så stora kostnader, att det bör vara en angelägenhet av största vikt att se till, att besparingar, som kunna göras, också bliva gjorda, där det kan ske, utan att undervisningen blir lidande. Ty lika väl som det är riktigt, att överbefolkade skolavdelningar bliva upp- delade i flera, lika så Väl är det rimligt och rätt, att så gott som avfolkade skolavdelningar sammanslås med andra. Hur detta lämpligen bör ske, är ett problem, som i våra dagar är möjligt att lösa, och det är sannolikt, att den sjunkande nativiteten kommer att framtvinga lösningen.
De sakkunniga ha med detta velat framhålla, att de allt svagare födelsetalen kunna få en större räckvidd i fråga om småskollärarinnekårens storlek i fram- tiden och att folkskoleinspektörernas beräkningar därför snarare ligga i över- än i underkanten.
2.
I en undersökning, omfattande 5 år —— från våren 1923 till våren 1928 —— har byråchefen Göransson studerat småskollärarinnekårens växlande förhållan- den — hur lärarinnorna kommit och gått och ibland kommit igen — för att med ledning av denna undersökning jämte andra faktorer och under hänsyns- tagande till folkskoleinspektörernas beräkningar kunna sluta sig till det antal nyexaminerade, som årligen skulle behövas för att rekrytera kåren. Under— sökningen och dess resultat ha i korthet refererats i det föregående.
Tager man ut de ordinarie för sig, skulle som deras ersättare årligen behöva utexamineras 350 elever. Men enligt undersökningen bleve så många nytill- trädande för många. Ty varje år träder ett visst antal småskollärarinnor in, som förut varit ordinarie men avgått och som sedan av olika anledningar söka sig tillbaka till sitt gamla yrke. Och likaledes varje år finns det ett visst an- tal ordinarie lärarinnor, som visserligen avgå från tjänsten men stanna kvar som vikarier på de genom deras egen avgång ledigblivna platserna. Får man taga de undersökta åren 1924—1928 som norm, skulle i genomsnitt 72 platser vart är på detta sätt undanhållas de obefordrade och således endast 278 platser stå. till förfogande. Men då enligt folkskoleinspektörernas beräkningar de olika småskollärarinnetjänsterna under de närmaste åren komma att reduceras, skulle också rekryteringstalet kunna reduceras till 261.
Vid sidan av de ordinarie behövs det emellertid en hel del andra för att möta extra ordinära förhållanden, och det behövs sådana, som kunna träda till, när
Det framtida lärarbehovet.
någon dör eller blir sjuk eller annars anledningar föreligga. Under antagande att alla dessa voro underkastade enahanda växlande villkor som de ordinarie, kom byråchefen Göransson till det resultatet, att det årliga rekryteringsbehovet låg kring siffran 400 — men med tillägget, att därvidlag »ingen hänsyn tagits till att avgångna i viss utsträckning återinträda och ej heller till att de, som ; avgått som ordinarie, i viss utsträckning kvarstå som vikarier».
De sakkunniga ha i samband med denna undersökning ingenting att tillägga annat än en anmärkning rörande de båda nyssnämnda lärarinnekategorierna. Det framgår nämligen icke alldeles klart, vilken betydelse som bör tillmätas dem vid bestämmandet av förnyelseavtalet.
Ett närmare studium av de tabeller, som åtfölja undersökningen, ger vid handen, att växlingarna i småskollärarinnekårens sammansättning äro annor- lunda, än man i allmänhet föreställer sig. Man tänker sig gärna, att det är under pensionsåret och fram emot pensionsåldern, som den allt övervägande avgången sker. Från slutet av vårterminen 1923 till slutet av vårterminen 1928, d. v. 8. den tid, som undersökningen omfattar, var det visserligen så, att den största kontingenten — något mer än fjärdedelen av samt- liga — avgick i åldern mellan 55—60 år, men mellan 25—30 gick mer än femtedelen, och mellan 20—35 gingo omkring 40 % av alla dem, som av olika anledningar lämnade sina ordinarie anställningar. Det är således en regelbunden företeelse, att det är de unga och yngsta lärarinnorna, som av- gå i den största utsträckningen. Att många av dessa under årens lopp kunna ha anledning att vända tillbaka är ingenting märkligt, i all synnerhet om man betänker, att mer än hälften av dem, som återinträdde 1925—1928, voro unga människor, födda mellan åren 1895—1904. Siffrorna kunna växla år för år, och det kan vara svårt att fixera medeltalet per år, men att företeelsen är re- gelbundet återkommande och måste räknas bland de faktorer, som bestämma fömyelsetalet, anse de sakkunniga vara otvivelaktigt. Samma uppfattning ha de rörande förekomsten av den andra av de båda kategorierna, även om dess betydelse måste vara en annan och mindre.
I sin promemoria säger byråchefen Göransson, att det av undersökningsmate- rialet »torde framgå, att dessa kategorier av lärarinnor äro i avtagande». Detta är säkerligen fallet i rätt stor utsträckning, och de sakkunniga äro därför av den meningen, att man för framtiden har att räkna med ett mindre medeltal än det vid beräkningen nu använda.
Vill man vid sidan av de matematiska sannolikhetsberäkningarna söka led- ning av den praktiska erfarenheten, har man visserligen icke mycket att hålla sig till, men ändå så mycket, att man kan få ett par tämligen säkra hållpunkter vid bedömandet av frågan om rekryteringsbehovet.
Såsom omnämnts i det föregående, infordrar skolöverstyrelsen sedan år 1929 uppgifter från småskoleseminariernas rektorer angående anställningsförhållan- dena för de de tre närmast föregående åren utexaminerade småskollärarinnorna, och tab. 12 ger en bild av hur dessa förhållanden gestaltat sig den 1 mars 1930. Redan förut hade liknande tabeller utarbetats rörande anställningsförhållan—
dena. den 1 mars 1927 för de lärarinnor, som utexaminerades åren 1925 och 19263, och det hade varit önskvärt, att man icke för år 1928 haft den lucka i undersökningarna, som man nu har; man skulle då bättre ha kunnat över- blicka de olika årsgrupperna och säkerligen också kunnat drag något säkrare sluthedningar. Som det nu är, möter man den första årsgruppen en enda iso- leradl gång, och de siffror, som ha praktiskt värde, komma på grund därav först med årsgruppen 1926. N ärslutna tabell åskådliggör förhållandena.
Tabell 16.
Antal anställda av årsgruppen
Tidpunkten 1925 1926 1927 1928 1929 | ! l Den 1 mars 1927 ......... ' 428 272 _ _ _ | | » » 1928 ......... 3 _ _ _ _ _ i . . . 1929 ......... _ 359 323 226 _ , . . . 1930 ......... _ _ 340 257 199
Om man till antalet här ovan lägger de 16 lärarinnor, som våren 1926 utgingo från Murjeks seminarium utan att komma med i räkningen och som den 1 mars 1929 voro placerade, hade således under de fyra läsåren 1926/27—1929/30 av de fyra årsgrupper med sammanlagt 1 561 lärarinnor, som vi något så när känna till, icke flera än 1 171 vunnit anställning i de olika befattningarna som ordinarie, extra ordinarie och vikarier. Per år betyder detta, att 293 platser stått till deras förfogande.
Det är en sak i detta sammanhang, som omedelbart väcker uppmärksamhet, nämligen de fallande siffrorna; för varje ny årsgrupp blir antalet anställda mindre än för den närmast föregående, såsom framgår av följande tabell:
Tabell 17.
' Antal anställda av de olika års-
, Årsgrupp grupperna efter
! 1 år [ 2 år 3 år ! , | | | 1925 .............. _ 428 _ - ] 1926 .............. 272 _ 359 & | 1927 .............. — 323 340 :, | 1928 .............. 226 257 — lll &, | 1929 .............. 119 — — » Denna omständighet är så mycket mera påfallande, som man hade anledning att vänta motsatsen. Hösten 1927 inträdde nämligen den första stora delen av , de barnrika årskullarna från åren 1920 och 1921 i småskolan, och hösten där- ; på följde en andra del efter för att år 1929 åtföljas av en tredje och sista. Det 5—310001
hade under sådana omständigheter varit naturligt, tycker man, att såväl års— gruppen 1926 som framför allt de båda årsgrupperna 1927 och 1928 haft en större andel i den avsevärda utvidgning av småskollärarinnekåren, som då ägde rum. Att så icke blev fallet, tyder på att de uppkomna luckorna fylldes från annat håll, och det råder intet tvivel därom, att stora reserver lågo kvar och väntade från föregående års utexaminationer. Året 1923 utexaminerades 790 elever från samtliga våra småskoleseminarier, följande år sjönk siffran till 677, men året därpå steg den ånyo till 726. Huru anställningsförhållandena för de två första årens lärarinnor legat till, vet man ingenting om, men beträffande årsgruppen 1925 vet man, att ännu i mars 1927 ett par hundra i runt tal gingo utan plats som lärarinnor. Och detta betydande överskott har sedan vuxit för varje år, även om det skett i olika utsträckning för olika delar av landet, såsom följande sammanställning visar:
Tabell 18. Antal ut- Antal anställda examine-
Utexaminationlområde rade åren . % d 1927,1928 . 1 1 ” .e _ och 1929 males utexami-
rade
Norrland. . . ........ 386 272 70.4 Svealand ............ 236 159 67.3
| Götaland ............ 469 365 77.3
Det är, som synes, framför allt seminarierna i Svealand — och särskilt är det de i Mälarlandskapen -—— som haft svårt att placera sina avgångna elever, och detta fastän utexamineringen där under de nu ifrågavarande åren varit mindre än för de övriga seminarierna; det låg tydligen äldre årgångar i vägen. Och detta är jämväl förklaringen till den ringa omsättning, som ägt rum inom års- gruppen 1929. Den hade att trängas med å ena sidan de äldre reserverna och å andra sidan den svärm av lärarinnor, som blevo lediga, när den första delen av de stora årskullarna lämnade småskolan på våren 1929.
De lärarinnegrupper, som nu omnämnts, voro emellertid icke de enda, som åren 1926—1930 tävlade om platserna; det kom konkurrenter från tvenne andra håll, om vilka man dessutom har en del besked. I sin förut vid ett par tillfällen omtalade redogörelse påpekar byråchefen Göransson, att från slutet av våren 1926 och till slutet av våren 1928 ett antal av 128 avgångna lärarinnor antingen återinträdde som ordinarie eller stannade kvar som vikarier. Då dessa båda kate— gorier representera en årligen återkommande, om också något varierande grupp, kan man räkna med, att de under den nu avhandlade tiden med inalles något mer än ett par hundra ökat antalet anställda. Och slutligen tillkommer så de privata småskoleseminariernas tillskott till lärarinnerekryteringen. Dessa se— minarier voro icke längre i arbete, när skolöverstyrelsen samlade in sina upp- gifter rörande anställningsförhållandena, men deras utexamination är känd; den utgjorde 180 lärarinnor för åren 1926—1928. Det kan diskuteras, huru
stor anställningsprocent man i fråga om dem bör räkna med, när ingenting i den vägen är i siffror känt. Men eftersom de i viss utsträckning brukat gå till privatskolor och väl också gått ut som familjelärarinnor, förefaller det rimligt, att denna procent beräknas med ett lägre tal än för motsvarande årsgrupp från de andra seminarierna; deras tillskott kommer i varje fall att närma sig hundra- talet.
Gör man sålunda, som de sakkunniga här gjort, en ungefärlig uppskattning av de delvis okända anställningsförhållandena i enlighet med sådana, som man känner, finner man, att under de nu avhandlade fyra åren ett antal lärarinnor , vunnit anställning, som för de tre första åren i genomsnitt ligger mycket nära talet 400, men för det sista året icke når upp till talet 300. Utanför möj- ligheten att ens på ett ungefär kunna fixeras i siffror befinna sig emellertid vad de sakkunniga kallat reserverna. l l l [ Den korta undersökningsperiod med dess begränsade material, som de sak- , kunniga haft att bygga på och som är den enda, som står till buds med rent ' praktiska erfarenheter, kan ur anställningssynpunkt icke betraktas som en normal eller genomsnittsperiod. Om man fråntager året 1926, har den allt för starkt legat under påverkan av de exceptionella förhållanden, som 1920—— 1921 års höga födelsetal förde med sig. Under sitt sysslande med dessa ting ha de sakkunniga likväl kommit till den uppfattningen, att de erfarenheter, som vunnits, i det stora hela bekräfta sannolikheten hos de matematiska beräknin— garna. Dessa leda, såsom synes framgå av byråchefen Göranssons kommentar, till ett siffertal, som ligger åtskilligt under det slutligen valda, men då de sak- kunniga i ett annat utlåtande ha för avsikt att föreslå anordnande av särskilda utbildningskurser för småskollärarinnor i och för vinnande av kompe— I tens till lärarbefattning vid egentlig folkskola och då en sådan an- ordning nödvändiggör en utökning av småskollärarinnepreduktionen för att kompensera avgången till folkskolan, anse de emellertid, att det årliga rekryteringsbehovet ändå kommer att hålla sig i närheten av talet 400 —— möj— ligen ett eller annat tiotal under.
V. Seminariebehovet.
1.
l ! ; !.
Den nu gällande undervisningsplanen för småskoleseminarierna utgår ifrån Elevantalct lett elevantal av 28—30 i vardera seminarieklassen. I sin utredning den 23 isemina'ie" , juni 1927 har skolöverstyrelsen emellertid tänkt sig, att elevantalet normalt i skulle bestämmas till 24 i varje klass, och har grundat sin beräkning av semina— Åriebehovet på detta tal. Beträffande de tre nordligaste seminarierna säges ' dock, att rent sakliga skäl tala för att seminarieklasserna vid dessa läroanstalter * lämpligen böra omfatta endast 20 elever. Vilka dessa skäl .äro, har överstyrel-
klasserna.
sen icke framhållit, och icke heller har någon motivering lämnats till talet 24 såsom det normala elevantalet vid de övriga seminarierna.
I sin plan den 26 januari 1926 för inskränkningar och begränsningar i fråga om folkskollärarproduktionen har emellertid överstyrelsen ——- som en begräns- ningsåtgärd av mera bestående karaktär — funnit sig böra räkna med 25 elever i varje klassavdelning i stället för det enligt gällande seminariestadga stipule- rade talet 30 såsom högsta tillåtna elevantalet i varje klass och har därvid lämnat en närmare motivering för detta reducerade elevantal.
Överstyrelsen framhåller, att med hänsyn till nödig marginal för kvarsittning stadgans bestämmelser inneburit, att ett antal av högst 28 elever normalt bort intagas i varje klassavdelning, enär det endast under denna förutsättning kunde undgås, att det givna maximitalet överskredes. »Emellertid», säger överstyrel- sen vidare, »låter det sig icke fördöljas, såsom överstyrelsen i sin underdåniga skrivelse den 17 december 1924 anförde, att sagda antal, vilket på sin tid fast- ställdes med tanke på det rådande stora behovet av ökad tillgång på lärarkraf- ter, redan med hänsyn till den teoretiska undervisningen håller sig i överkanten av det önskvärda, om man vill eftersträva den individualisering, som studie- arbetets karaktär gör så betydelsefull. Och alldeles bestämt anser sig översty- relsen hävda, att ur synpunkten av den praktiska utbildningen detta antal är för högt. Eleverna erhålla alltför ringa erfarenhet som lärare, trots att öv- ningsskolorna äro över hövan belastade med elevlektioner.» Under då löpande läsår hade man funnit sig böra tillämpa ett lägre antal, nämligen 25 såväli studentklasserna som i första klassens avdelningar, och vid de samråd i nämnda angelägenhet, som ägt rum med åtskilliga seminarierektorer, hade det med styrka betonats, att det för seminarierna vore ytterligt betydelsefullt att för möjliggörande av en ur olika synpunkter effektivare och grundligare utbild- ning i fortsättningen få bibehålla den förmån, som en begränsning av avdel- ningarnas storlek till 25 innebure. Som ett ytterligare stöd kunde överstyrelsen åberopa den ståndpunkt, som 1918 års skolkommission intagit till frågan om lärjungeantalet i gymnasiets ringar, vilket kommissionen föreslagit till att för framtiden utgöra 25 mot dåvarande 30; vad som därvid ansetts såsom för gymnasiet betydelsefullt, hade förvisso i lika eller i än högre grad sin tillämp- ning på lärarutbildningsanstalterna.
I proposition till 1929 års riksdag föreslog Kungl. Maj :t en definitiv in- skränkning av folkskoleseminariernas antal. När det gällde frågan, i vilken utsträckning en dylik beskärning skulle äga rum, hade departementschefen an- slutit sig till skolöverstyrelsens synpunkter och således vid sina beräkningar utgått ifrån att elevantalet per klass skulle normalt utgöra 25. Denna uppfatt- ning ansåg riksdagen sig icke kunna dela. I riksdagens skrivelse heter det, att »riksdagen kan för sin del icke finna tillräckliga skäl vara anförda för en sänkning av klassnumerären från nuvarande 30 så långt som till 25. Någon minskning i elevantalet kan dock vara befogad, särskilt med hänsyn till de praktiska undervisningsövningarna, och riksdagen anser, att man lämpligen kan räkna med ett elevantal av omkring 28 per klass.» -
Vid ärendets behandling i kamrarna uttalades dock från ett par håll starka
betäinkligheter mot att icke godtaga den inskränkning i elevantalet, som av Kumgl. Maj:t föreslagits. Naturligtvis ginge det att ha 28 lärjungar i en klass, då de endast sysslade med teoretiska ämnen, men när det gällde den prak- tiskza lärarutbildningen, vore det önskvärt att hålla ett lägre elevantal. Ty ju mer man minskade det totala lärjungetalet, ju flera lektioner finge varje elev, och ,ju flera lektioner han finge hålla, desto bättre lärare måste han förutsättas kunina bliva.
Döen meningsbrytning beträffande antalet elever per klass, som här ovan rela- teratts, gällde närmast folkskoleseminarierna, och så som frågorna lågo till vid [ 1929 års riksdag, kom ingenting att yttras rörande småskoleseminarierna. Men &, givetvis sträcker sig riksdagens mening även till dessa, så mycket mer som I de framförda synpunkterna ha enahanda betydelse i ena fallet som i det andra. : Mot det av riksdagen förordade klasstalet 28 har ingen allvarligare anmärk- , ning gjorts, så snart det gäller den teoretiska undervisningen. Även skolöver- l styrelsen synes trevande på den punkten. Och detta är förklarligt nog. Elev- " antalet måste ju alltid röra sig kring en tämligen hög siffra. Och för den in- dividualisering av undervisningen, som det under sådana omständigheter kan vara. tal om, spelar det en ytterst ringa roll, om två eller tre elever mer eller mindre deltaga i de teoretiska lektionerna.
Annorlunda ställer sig saken, när det gäller den praktiska utbildningen. På den punkten äro anmärkningarna flera och förefalla tyngre. Det är naturligt— vis riktigt, när det säges, att ju färre elever, ju flera lektioner i övningsskolan, och skolöverstyrelsens påpekan i sin ovannämnda plan, att eleverna vid ett antal av 28—30 erhålla alltför ringa erfarenhet såsom lärare, bör säkerligen tagas under övervägande. ? | > För att vinna närmare kännedom om hur nu sagda förhållanden te sig i fråga om småskoleseminarierna, ha de sakkunniga låtit verkställa en undersökning l av den praktiska utbildningen vid nämnda läroanstalter. Resultatet härav fö- l religger i bil. 4. Av denna framgår, att med den organisation av den prak- I tiska lärarutbildningen, som nu gällande undervisningsplan föreskriver, varje elev — beräknat efter ett elevantal av 28—30 i vardera seminarieklassen — under sin lärotid erhåller i medeltal 14 gruppövningar, ett helgdagsbesök med full tjänstgöring samt 3—6 timmars serieövningar. Nämnda antal undervis— I ningsövningar torde emellertid ha betraktats såsom för ringa för elevernas prak- tiska utbildning, enär vid de flesta seminarier en strävan gjort sig gällande att bereda eleverna ett större antal lektionsmöjligheter. Detta har varit lätt att åstadkomma, när seminarieklassernas elevantal väsentligt understigit 28—30, men med sistnämnda. elevantal synas vissa svårigheter ha yppat sig, och de utvägar, som tillgripits, ha måhända någon gång haft en mer eller mindre oför- delaktig inverkan på elevernas praktiska utbildning i övrigt eller åstadkommit 3 en något väl stark belastning av övningsskolan med elevlektioner. Erfarenheten synes sålunda kunna giva stöd åt den uppfattningen, att ele- r verna erhålla ett för litet antal undervisningsövningar under sin lärotid och att olägenheter framställa sig vid försök att med ett antal av 28—30 elever-vi se-
minariets klasser utöka elevernas lektionsmöjligheter. Den frågan inställer sig därför, hur en omläggning i den av överstyrelsen önskade riktningen skulle ge— stalta sig, d. v. s. om den skulle föra med sig en bättre ordning. Enligt de sakkunnigas undersökningar ställer sig saken så, att om nuvarande undervis— ningsplan följdes, skulle med 24 elever per klass antalet undervisningsövningar per elev höjas i genomsnitt från 2.4 till 3 i första klassen och från 12 till 15 i andra klassen. Sammanlagt skulle alltså varje elev kunna få omkring 4 under- visningsövningar mera, än om klassen omfattat 30 elever. Övningsskolans be— lastning med elevlektioner skulle därjämte i någon mån minskas, då såväl hel- dagsbesökens som serieövningarnas antal reducerades i och med det lägre elev- antalet. Det förefaller de sakkunniga, som om ovannämnda. vinst för den prak- tiska utbildningen vore väl ringa under en seminarievistelse på två år. Och den föreslagna omläggningen är så mycket mindre att förorda, som enligt de sak— kunnigas förmenande även med 28 elever per klass ett ökat antal lektions- möjligheter torde kunna beredas eleverna, utan att därav några olägenheter för undervisningen i övrigt behöva följa.
Såsom framgår av bil. 4 är vid undervisningsövningarna varje seminarieklass i regel uppdelad i två grupper, och då båda grupperna samtidigt ha undervis— ningsövningar, är övningsskolan uppdelad på tvenne undervisningsavdelningar. Med klasser på 24—30 elever blir således antalet elever i varje grupp 12—15. Av dessa är det vid halvtimmaslektioner två elever, vid heltimmaslektioner blott. en, som får undervisa, medan de övriga endast åhöra undervisningen. En- ligt de sakkunnigas åsikt skulle den praktiska undervisningen bliva mera ef— fektiv, om elevernas självverksamhet finge större utrymme. Detta kan åstad- kommas genom en uppdelning i flera grupper med ett färre antal elever i varje grupp. Om sålunda varje klass uppdelas i tre grupper, reduceras — med klas- ser på 24-—30 elever — elevantalet i varje grupp till 8—10. En dylik anordning ställer emellertid större krav på övningsskolan, än vad som är förhållandet vid en uppdelning i två grupper.
Självfallet är, att antalet undervisningsavdelningar. i övningsskolan måste vara tillräckligt stort för att kunna motsvara de ökade fordringarna. Därför hålla de sakkunniga före, att vid varje seminarium övningsskolan bör bestå av minst två avdelningar, av vilka helst båda avdelningarna böra utgöra b-avdel— ningar med klaserna 1—2 eller ock den ena omfatta klasserna 1—2 och den andra klasserna 3—4 ; b-typen i småskolan och Bl-typen i folkskolan torde vara att föredraga, emedan därigenom ett större antal timmar för de prak— tiska. övningarna kunna erhållas. Om tre grupper skola undervisa samtidigt. måste emellertid endera undervisningsavdelningen kunna uppdelas i tvenne hälfter. Detta medför kravet på tillräckligt stora klasser i övningsskolan, ty varje undervisningsavdelning bör helst i detta avseende vara jämförlig med de vanliga skolorna på landet. Elevantalet i varje övningsskoleavdelning synes därför normalt böra utgöra mellan 20—24 barn, så att barnantalet i den de- lade övningskoleavdelningen icke behöver understiga 10. Vid uppdelningen av en övningskoleavdelning kan denna delas antingen i två a-klasser eller också i tvenne b-klasser. Ehuru b—formen i allmänhet synes vara att föredraga,
| 1 [ l l l l l i l l. l l l
kan det dock vara lämpligt, att tidvis även uppdelning sker i a-klasser, t. ex. vid första klassens undervisningsövningar, då, som bekant, undervisningen i a-skola ställer mindre krav på den undervisande.
De sakkunniga tänka sig således, att småskoleseminarierna, med undantag för de treklassiga statsseminarierna i Haparanda, Murjek och Lycksele, böra omfatta två seminarieklasser och att elevantalet vid samtliga småskolesemina- rier i riket bör normalt utgöra 28 per klass. Den praktiska utbildningen tänka de sig vidare anordnad så, att första klassens undervisningsövningar komme att omfatta 25 veckor, därav 7 under slutet av höstterminen och 18 under vår- terminen. Som av bil. 4 framgår, har vid ett flertal seminarier en del av höst- terminen använts till gruppövningar för första klassens elever. Under en tid av 10 veckor torde eleverna kunna hinna att inhämta nödiga pedagogiska och metodiska kunskaper samt genom auskultationer och annorledes vinna tillräck- lig förberedelse för att själva kunna börja med undervisningen. Övningarna skulle omfatta en timma i veckan och bestå av halvtimmaslektioner, så att en lektion på 45 minuter uppdelas på tvenne elever. Klassen skulle dessutom, som förut antytts, uppdelas i tre grupper, vilka samtidigt skulle ha gruppövningar. Genom dessa anordningar skulle sex undervisningsövningar kunna erhållas per vecka och 150 per läsår, och antalet undervisningsövningar per elev skulle komma att utgöra 5.3.
Andra klassens gruppövningar skulle omfatta en tid av 35 veckor. Läsåret beräknas nämligen omfatta seminariestadgans maximum av 39 veckor, från vilka omkring två bortgå för varje termin (se bil. 4). Undervisningsövnin- garna skulle omfatta fem timmar i veckan och uteslutande bestå av heltim— maslektioner. Klassen skulle jämväl här uppdelas i tre grupper, vilka sam- tidigt skulle ha gruppövningar. Genom nämnda anordningar skulle 15 under— visningsövningar erhållas per vecka och 525 per läsår och antalet undervis- ningsövningar per elev skulle ökas till 19.
Övningsskolans belastning med elevernas undervisningsövningar enligt nu gällande undervisningsplan utgör 10 veckotimmar under höstterminen och 12 under vårterminen. Fördelad på 2 undervisningsavdelningar utgör således nämnda belastning 5 veckotimmar under höstterminen och 6 under vårterminen. Enligt den ovan föreslagna anordningen skulle belastningen utgöra 15 vecko- timmar under höstterminens första 10 veckor samt 18 under de 7 sista såväl som under hela vårterminen. Nämnda belastning fördelas emellertid här på 3 undervisningsavdelningar, varför den utgör 5 veckotimmar under höstter- minens första 10 veckor och 6 veckotimmar under den återstående delen av läs- året. Med nu nämnda anordning ökas således belastningen på övningsskolan under en tid av 7 veckor med 1 veckotimma per undervisningsavdelning. Denna ökning torde dock mer än väl försvaras av de fördelar, som vinnas av eleverna i praktisk utbildning. I stället för de omkring 14 lektionsmöjligheter, som en- ligt gällande undervisningsplan erhållas, skulle varje elev få 24. Ur kvalitets- synpunkt förlora lektionerna intet i värde. Samtliga undervisningsövningar
Seminariernas antal och för- läggning.
i andra klassen komma att utgöra heltimmaslektioner, och alla kunna försiggå i skola av b-form, om vederbörande rektor så finner lämpligt.
Beträffande heldagsbesöken och serieövningarna ha de sakkunniga intet att erinra i fråga om undervisningsplanens bestämmelser. Ett antal av 28 elever kommer att något öka belastningen på övningsskolan i jämförelse med ett antal av 24, men denna ökning blir dock ganska ringa. Den utgör omkring 1 vecko— timma, därest varje elev under en hel dag får full tjänstgöring i övningsskolan och dessutom erhåller 2 serieövningar ä 3 timmar; skulle även härvidlag öv- ningsskolan delas upp på 3 undervisningsavdelningar, kommer den genomsnitt- liga ökningen att utgöra 15 minuter per vecka.
Övningsskolans uppdelning på 3 undervisningsavdelningar vid de praktiska övningarna medför icke nödvändigtvis kravet på ett lika stort antal lärosalar för övningsskolan. Ett antal av två lärosalar torde normalt kunna betraktas
som tillräckligt, och vid uppdelning i 3 avdelningar torde den ena avdelningen , kunna använda något specialrum eller något av seminarieelevernas klassrum till lärosal.
De sakkunniga hålla således före, att de pedagogiska kraven icke, som man velat göra gällande, med nödvändighet utdöma det av riksdagen förordade klass- talet 28. Genom en mera tidsvinnande anordning av arbetet i övningsskolan uppnår man icke endast vad som skulle uppnås genom att sänka elevantalet till 24; man vinner mera. Det ligger en anmärkning nära till hands, nämligen den, att genom en dylik anordning och genom att samtidigt sänka elevantalet skulle man vinna ändå mera. Den anmärkningen är riktig. Men elevantalet är icke en isolerad pedagogisk fråga. Det vore säkerligen av värde att icke behöva räkna med flera än 15—20 elever i en klass. Att skolöverstyrelsen icke går den vägen, sammanhänger med överväganden, som icke äro pedagogi— ska. Det är av enahanda skäl, som de sakkunniga stannat för talet 28; den föreslagna sänkningen betyder nämligen, att staten skulle behöva vidmakt- hålla ytterligare ett par småskoleseminarier.
2.
Den seminarieorganisation, som skolöverstyrelsen framlade som resultat av sin utredning år 1927, byggde på en klassnumerär av 24 elever — med undan— tag för de tre nordligaste seminarierna, där klasserna lämpligen borde omfatta 20 elever — samt en årlig utexamination av 372 småskollärarinnor. Den kom därför att omfatta 16 avgångsavdelningar, fördelade på ett dubbelseminarium och 14 enkelseminarier. Räknar man med en klassnumerär av 28 elever och ett årligt rekryteringsbehov av 380 år 390 lärarinnor, behÖVS det 14 seminarieav- delningar. Då den nuvarande organisationen vid sidan av de fyra statssemi- narierna består av 18 landstingsseminarier och dessutom ett för staden Göte- borg, betyder detta, att 9 av de nu arbetande seminarierna måste nedläggas. Låter det sig göra att åvägabringa en större koncentration med ett antal dub- belseminarier — någonting som av såväl pedagogiska som ekonomiska skäl
vore att föredraga — kommer ytterligare ett par att nedläggas. Frågan blir såledles närmast, hur den nya organisationen bör ha sina seminarieavdelningar förlagda.
Den naturliga utgångspunkten är väl därvidlag, att en landsända får så stor del av den samlade utexamineringen, som dess lärarinnekår berättigar den till, (1. v., s. att om småskollärarinnorna i en del av landet utgöra exempelvis 10 % av landets alla lärarinnor, bör till den landsdelen gå 10 % av nyrekryteringen. Det finns många sätt att dela upp landet för att på så vis hjälpa sig fram till en något så när lämplig och rättvis fördelning. Man kan låta Mälar- och Hjälmarlandskapen utgöra en del för sig, Vänernområdet en del för sig 0. s. v., och skolöverstyrelsen har gjort en förberedande uppdelning genom att tänka sig en linje dragen genom Mälaren och Hjälmaren till Vätterns norra udde och därifrån över Vänern fram till Svinesund och så förlägga 8 av sina seminarie- avdelningar norr om denna tänkta gränslinje och 8 söder om densamma. Det visar sig emellertid, att hur man än delar upp landet, måste man sedan alltid i detaljerna tänja på gränslinjerna och att man därför lika gärna kan gå ut ifrån den gamla historiska indelningen i Norrland, Svealand och Götaland. Nedanstående tabell kan tjäna som illustration till hur fördelningen under så- dana omständigheter ter sig.
Tabell 19. Motsvarande Procentnell procent av ut- Erforderligt andel av lan- examinerin- antal semi- Landsdel dets lära- gen, uttryckt narieavdel- rinnekär i antal lära- ningar rinnor Norrland ......... 28.4 111 Svealand ......... 25.5 100 3.5 Götaland ......... 46.1 181 6.5
Såsom framgår av tabellen, borde Svealand och Götaland någonstädes ha ett seminarium i hälftenbruk. Det är emellertid omöjligt att för de olika lands— delarna ordna en seminarieförläggning, som i någon större utsträckning när— mar sig idealet. Förläggningsorterna, som man har att välja emellan, finnas redan och äro begränsade; det gäller endast att välja ut de ur olika synpunkter bästa och lämpligaste.
Om man först vänder sig mot Götaland, som kräver det största antalet se— minarier, finner man, att Skåne icke får sitt lärarinnebehov fyllt genom det enda seminarium, som för närvarande är i verksamhet inom landskapet; såsom förut är nämnt, nedlades seminariet i Kristianstad från och med vårterminen 1929. För Halland däremot är ett seminarium för mycket. Men genom två seminarier äro de båda landskapen tillgodosedda i full utsträckning, och de sakkunniga finna ingen anledning att föreslå en ändring av de nuvarande för— läggningsorterna, Lund och Halmstad. Den sydöstra hälften av Götaland med landskapen Blekinge, Småland, Östergötland, Öland och Gotland har en-
ligt den antagna fördelningsprincipen rätt till ett 70-tal lärarinnor årligen. Lägger man till Närke och angränsande delar av Södermanland, får man plats för tre seminarier. Som förläggningsorter inom detta område föreslog skol- överstyrelsen Linköping och Jönköping samt Växjö, därest tillfredsställande lokaler kunde anskaffas. I annat fall skulle lärarbehovet kunna tillgodoses av erforderliga parallellklasser vid något av seminarierna i Jönköping eller Halm- stad. De sakkunniga dela överstyrelsens uppfattning i fråga om Linköping, men beträffande det övriga i förslaget ha de kommit till en annan uppfattning. De förutsättningar, under vilka överstyrelsen kunde förorda, att ett statens småskoleseminarium förlades till Växjö, föreligga icke. För närvarande är landstingsseminariet inrymt i en Växjö stad tillhörig, tämligen flackt och lågt belägen byggnad i en utkant av staden. Denna byggnad fyller icke ens blyg- samma anspråk på vare sig ändamålsenlig anordning av lokalutrymmena el- ler nödtorftigt underhåll. I sitt nuvarande skick måste den anses alldeles olämplig som seminariebyggnad. En restaurering kan visserligen tänkas men torde möta så stora svårigheter på grund av byggnadssättet och även med tvivelaktigt resultat draga så betydande kostnader, att den knappast kan kom- ma i fråga. Efter att på ort och ställe ha tagit del av lokalförhållandena måste de sakkunniga anse uteslutet att i denna byggnad inrymma ett statsseminarium.
Såsom framgår av skolöverstyrelsens utredning, har det under ett tidigare skede av denna frågas behandling föreslagits, att om staten övertoge döv- stumsundervisningen och denna koncentrerades, så att .dövstumskolan i Växjö bleve flyttad, den för detta ändamål använda byggnaden skulle få disponeras för småskoleseminariet. Emellertid ligger frågan om dövstumskoleundervis— ningens ordnande ännu i det ovissa, varför dessa lokaler ej nu stå till förfo- gande. Men även om så vore förhållandet, anse likväl de sakkunniga — trots dövstumskolebyggnadens vackra och lämpliga läge och till synes stabila bygg- nadsätt — att den svårligen på ett tillfredsställande sätt skulle kunna till- godose ett småskoleseminariums lokalbehov och att en ombyggnad på grund därav endast i nödfall torde kunna förordas.
Vad Jönköping beträffar, äro förhållandena där i så måtto enahanda med dem i Växjö, att de lokaler, i vilka det nuvarande landstingsseminariet är in- rymt, utgöras av staden tillhöriga byggnader; de ha förut tjänat såsom sjuk— hus. Dessa lokaler ha på viss tid och kostnadsfritt upplåtits åt landstinget, och stadsfullmäktige i Jönköping ha förklarat sig villiga att upplåta anlägg- ningen åt staten för seminarieändamål antingen mot en viss årlig hyra eller genom inköp. Enligt byggnadsstyrelsens värdering skulle hela fastigheten med tomt och samtliga byggnader hava ett värde av 145 900 kronor. Det är möjligt, att nya förhandlingar skulle medföra för staten andra och mera för- månliga villkor, men därmed vore lokalfrågan icke löst. För att de olika bygg- naderna skulle kunna motsvara sitt ändamål, kräves enligt byggnadsstyrelsen förändrings- och reparationsarbeten, som draga en kostnad av icke mindre än 103 900 kronor. Det är därför icke möjligt för de sakkunniga att förorda Jönköping som förläggningsort, därest bättre förhållanden erbjuda sig annor— städes.
När skolöverstyrelsen gjorde sin rundgång bland landstingsseminarierna för att wälja ut de bästa förläggningsorterna, var det förklarligt, att den icke stan— nade: vid Kalmar. Där saknades seminariebyggnad; de lokaler, som staden kostnadsfritt upplät och fortfarande upplåter, äro olämpliga och otillräckliga, och undervisningen i gymnastik och hushållsgöromål måste bedrivas i lokaler, lånade i andra skolor.
Frågan om anskaffande av tillräckliga och tidsenliga seminarielokaler hade Visserligen tidigare omfattats med livligt intresse, och i september 1922 beslöt Kalmar läns södra landsting att under samarbete med länets norra landsting på av Kalmar stad upplåten tomt uppföra ett nytt tvåklassigt småskolesemina- rium enligt uppgjorda ritningar och kostnadsförslag, slutande på en summa av 138 600 kronor. Men i anledning därav att frågan om statens övertagande av seminarieutbildningen under tiden blivit aktuell, kunde följande år kvalifice- rad majoritet icke uppbringas i landstinget för beslutets fullföljande, varför detta tills vidare blev uppskjutet i avvaktan på seminarieorganisationens slut- liga ordnande.
Från och med hösten 1928 har emellertid frågan kommit i ett nytt läge. Vid sammanträde med Kalmar läns södra landstings förvaltningsutskott i oktober nämnda år beslöt man godkänna förslag om att samman med Kalmar stad er- bjuda att utan kostnad för statsverket till statens förfogande ställa erforderliga lokaler till ett statens småskoleseminarium, för den tid undervisning vid ett sådant bedreves i Kalmar. Motsvarande erbjudande gjordes av Kalmar stads- fullmäktige enligt beslut å sammanträde den 1 november samma år. Seder- mera har drätselkammaren i Kalmar i en till skolöverstyrelsen ställd, den 18 februari 1929 dagtecknad skrivelse förklarat, att det från stadens sida tidi- gare gjorda erbjudandet avsåge såväl enkel- som dubbelseminarium samt att Kalmar stad genom dess drätselkammare erbjöde sig att i enlighet med stads- fullmäktiges beslut »ställa för ett statligt tvåklassigt dubbelseminarium er- forderliga och fullt iordninggjorda lokaler till statens förfogande». Drätsel— kammaren anhöll samtidigt, att skolöverstyrelsen måtte taga under ompröv- ning möjligheterna och fördelarna av att till Kalmar förlägga ett tvåklassigt dubbelseminarium samt framlägga förslag om ett dylikt seminariums inrät- tande därstädes. Som lämpliga lokaler föreslog drätselkammaren dels Kalmar högre allmänna läroverks gymnastikbyggnad, dels i viss omfattning samma läroverks huvudbyggnad, dels ock stadens epidemisjukhus. I anledning därav anmodade skolöverstyrelsen statens byggnadsstyrelse att avgiva yttranden an- gående möjligheterna att genom erforderlig omändring kunna erhålla en till- fredsställande lösning av lokalfrågan för dels ett tvåklassigt enkelseminarium, antingen i den ifrågavarande gymnastikbyggnaden eller i bottenvåningen av allmänna läroverkets huvudbyggnad, dels ett tvåklassigt dubbelseminarium i enlighet med drätselkammarens erbjudanden, antingen i läroverkets huvud- byggnad eller i stadens epidemisjukhus.
Byggnadsstyrelsen överlämnade i april 1929 den begärda utredningen, varav framgick, att ett tvåklassigt enkelseminarium skulle utan större ändringar i byggnaderna kunna inrymmas såväl i gymnastikbyggnaden som i läroverkets
huvudbyggnad, med förord för huvudbyggnaden såsom den lämpligaste. Ett dubbelseminarium skulle kunna inrymmas antingen i epidemisjukhuset, om detta om- och påbyggdes, eller i läroverkets huvudbyggnad, med förord för epidemisjukhuset, särskilt med hänsyn till dess fria och goda läge.
De sakkunniga, som genom besök på platsen sökt bilda sig en uppfattning om de olika alternativens lämplighet, måste vitsorda de goda lokalmöjligheter för ett statsseminarium, som Kalmar har att erbjuda. Då ett dubbelseminarium, såsom tidigare framhållits, i många avseenden är att föredraga, och då vidare Kalmar ur förläggningssynpunkt har ett gynnsammare läge än Halmstad eller Jönköping, som skolöverstyrelsen eventuellt tänkte sig kunna mottaga paral— lellklasser, vilja de sakkunniga förorda, att ett dubbelseminarium förlägges till Kalmar — allt under förutsättning, att staden enligt sitt erbjudande stäl- ler »erforderliga och fullt iordningställda lokaler till statens förfogande». I fråga om de för sådant ändamål föreslagna två platserna ha de sakkunniga i det stora hela ingenting att invända mot någondera, även om de i likhet med byggnadsstyrelsen giva ett visst företräde åt epidemisjukhuset.
För den återstående delen av Götaland, d. v. s. Västergötland, Bohuslän'och Dalsland, äro två seminarieavdelningar behövliga, även om detta möjligen kom— mer att föra med sig ett litet överskott. Skolöverstyrelsen, som endast räk— nade med ett seminarium i denna del av landet, gav Skara företräde såsom för- läggningsort, för den händelse lokalfrågan kunde lösas. Som det nu är, har landstingsseminariet visserligen egna lokaler i en ganska centralt belägen fastighet, men de äro ej tillräckliga; seminariet förfogar nämligen endast över tre lärosalar, ett litet lärarinnerum och ett obetydligt materialrum, vilka samt- liga dessutom äro rätt bristfälliga. För att skaffa erforderliga utrymmen har byggnadsstyrelsen uppgjort ett förslag, enligt vilket dels hela den nuvarande byggnaden skulle tagas i bruk för seminariets räkning, dels en tillbyggnad till densamma skulle utföras. Genom dessa anordningar skulle jämväl bostäder för rektor och för vaktmästare kunna erhållas. Kostnaderna härför skulle be- löpa sig till 142 100 kronor, därav för förändringsarbeten 40 000 kronor, för reparationsarbeten 7 700 kronor och för tillbyggnaden 94 400 kronor.
Byggnadsstyrelsen har framhållit, att seminariet i Skara i fråga om lokaler är sämst ställt av alla, som den haft att undersöka, och att det därför också! kräver de dyraste byggnadskostnaderna. Det har ävenledes den minsta tom- ten. Då därtill kommer, att de sakkunniga vid besök å platsen i och för gransk- ning av det ovannämnda förslaget till om— och tillbyggnad funnit vissa plane- rade anordningar vara mindre tillfredsställande, bland annat beträffande skol— kökslokalernas förläggande till källaren, anse de sig icke kunna tillstyrka, att byggnadsstyrelsens förslag kommer till utförande. Då de sakkunniga emel- lertid längre fram i sitt betänkande ha för avsikt att hemställa, det folkskole- seminariet i Skara med hänsyn till det framtida folkskollärarbehovet måtte nedläggas, ligger det närmast till hands — därest denna hemställan bifalles — att de därigenom ledigblivna lokalerna tagas i anspråk för ett småskole- seminarium, d. v. s. i detta fall ett dubbelseminarium.
l l l l
Årsbehovet av nya småskollärarinnor för huvudparten av Svealand fylles —— om också nätt och jämnt — genom tre avgångsavdelningar. Det förefaller de sakkunniga ur många synpunkter naturligt och lämpligt, att två av dessa, såsom skolöverstyrelsen föreslagit, slås samman till ett dubbelseminarium i Strängnäs med förläggning i det nedlagda folkskoleseminariets lokaler. Någon tvekan kan däremot råda om den andra förläggningsorten. Värmland och Dalarna, som valet måste stå emellan, ha i det närmaste en lika stor småskol- lärarinnekår, och Kristinehamn såväl som Falun erbjuda lokaler, som med en del förändringar, eventuellt någon tillbyggnad, kunna göras lämpade för ända- målet. Att de sakkunniga till sist enat sig om att förorda förläggningen till Falun beror förnämligast därpå, att Falun i_ det stora hela ligger bättre till och att en förläggning dit ställer sig ekonomiskt något fördelaktigare.
Som man finner av fördelningstabellen å sid. 73, skulle 4 seminarieavdel- ningar vara nog för att årligen ersätta och förnya hela Norrlands småskollära- rinnekår. Då staten uppehåller 4 enkelseminarier inom just detta område, skulle frågan kunna tyckas vara löst och ingenting vidare behövas. Det för- håller sig likväl så, att redan seminariernas förläggning omöjliggör en sådan lösning. Delar man upp Norrland i två något så när lika stora hälfter, visar det sig, att den övre delen, Lappland och Västerbotten, med ett årsbehov av ungefär 50 lärarinnor, fått tre av dessa seminarier på sin lott. Det behövs så- ledes en omprövning.
Den nedre delen av Norrland med Gästrikland, Hälsingland, Medelpad, Ångermanland, Jämtland och Härjedalen har utrymme för minst två semina- rier, ett för de första tre landskapen och ett för de tre senare, och som för— läggningsorter erbjuda sig i det ena fallet Hagaström och i det andra Öster- sund. Men även ett annat alternativ kan diskuteras, nämligen att utbyta Haga— ström mot Härnösand. Det förefaller likväl som om de starkare skälen skulle tala för det förra. Genom en förläggning till Härnösand skulle samtliga de norrländska seminarierna dragas mot norr och ett allt för stort landområde hänvisas till en enda seminarieavdelning, nämligen den i Falun. Hagaström står dessutom i bättre och lättare förbindelse med den del av förläggningsom- rådet — Hälsingland — som kräver det mesta av utexamineringen, och även om det i fortsättningen kommer att draga ytterligare kostnader, blir det dock billigare att sätta i stånd än ett seminarium i Härnösand. Härtill kommer en sak, som visserligen har en begränsad räckvidd, men det är väl i allmänhet så, att man ej gärna byter ut en anstalt, som helt nyligen blivit skänkt till staten, mot en annan, såvida icke denna senare är för ändamålet väsentligen mera lämpad. De sakkunniga anse sig därför böra förorda, att såväl Hagaström som Östersund bibehållas som förläggningsorter för seminarierna i nedre Norr- land.
I övre Norrland ha, som nämnts, tre av statens småskoleseminarier sin verk- samhet, det ena i Haparanda och de båda andra i Murjek och Lycksele. Då årsbehovet rör sig kring siffran 50, innebär detta en avgångsklass för mycket. Härtill kan läggas, att övre Norrland sedan några år tillbaka har att dragas
med en överproduktion av lärarinnor, som redan haft till följd, att två lands— tingsseminarier måst nedläggas och som uppenbarligen ännu ligger och tynger på lärarinneproduktionen; av de 140 elever, som åren 1927——1929 utexamine— rades från Haparanda, Murjek och Lycksele, hade nämligen endast 97 kunnat vinna anställning i en eller annan form den 1 mars 1930. Tanken faller där- för närmast på att förorda ett nedläggande av någotdera av de nu nämnda se- minarierna, och eftersom seminariet i Haparanda har sin speciella uppgift att utbilda lärare för den svenska finnbygden och det i Lycksele med avseende på lokaler och utrustning är det bästa i riket, skulle således endast Murjeks semi- narium kunna komma i fråga.
De sakkunniga äro emellertid icke förvissade om, att detta skulle vara det rätta tillvägagångssättet. Det är en oviss fråga, huru länge man har att räkna med överproduktionens verkningar. I allmänhet ligger det så, att den största kontingenten av de utexaminerade redan under det första arbetsåret efter ut- examineringen får anställning i någon form och att anställningsutsikterna se— dan bliva mindre för vart är, vilket gör, att många tämligen snart söka. sin utkomst på annat håll. Å andra sidan upplyses det, att det icke är någon säll- synthet i dessa trakter, att lärarinnor ännu efter flera år gå och vänta på sin första anställning. Man vet heller ingenting om hur utvecklingen kommer att gestalta sig. Tendensen hitintills är olika inom de olika småskollärarinne- tjänsterna. Somliga tendera att bliva färre och andra att bliva flera, men övre Norrland följer icke alldeles med i den vanliga takten. Medan under åren 1919—1928 de mindre folkskolorna i vårt land minskades med 398, var minskningen i övre Norrland endast 26, d. v. 5. från 878 till 852, och medan samtliga småskollärarinnetjänster under samma tidsperiod ökades med 432, var ökningen för övre Norrland ensamt 142. Det vill med andra ord säga, att ut- vecklingen hittills för denna landsända krävt ett procentuellt större antal lära- rinnor än för andra delar av landet.
Men vad som stärker de sakkunniga i deras tveksamhet inför ett nedläggande av Murjeks seminarium är en annan omständighet. I sin utredning framhöll skolöverstyrelsen, att med hänsyn till vårt lands stora utsträckning och olika naturförhållanden ett på matematisk väg beräknat årligt minimibehov av lä— rare för hela riket icke kunde vara tillfyllest; det måste alltid finnas en viss mariginal mellan det teoretiska och det praktiska behovet. De sakkunniga dela denna uppfattning. När det gäller vidsträcktare områden, för den prak- tiska fördelningen av de nytillkomna ofta med sig svårigheter, som måste återverka på det behövliga antalets storlek. För Skåne och Blekinge exem- pelvis kräves rent matematiskt samma årliga utexaminering som för Lappland och Västerbotten, men det beräknade femtiotalet lärarinnor har naturligen lät- tare att fylla sina olika uppgifter som ersättare inom det förra området än inom det senare, som är elva gånger större. Det är därför nödvändigt för den större delen av Norrland, och särskilt för den övre delen såsom varande ett gränsland, att de utexaminerades antal icke ligger i underkant. De sakkunniga anse sig därför böra förorda, att Murjeks seminarium _ i varje fall tills vidare
— bibehålles.
VI. Seminarierna.
Den nya seminarieorganisation, som förordats i det föregående, skulle kom— ma att bestå av 3 dubbelseminarier och 9 enkelseminarier, av vilka senare de 3 fortfarande skulle vara tre-åriga. Genom de olika seminariernas förlägg- ning skulle för hela landets vidkommande 12 seminarier kunna nedläggas, näm— ligen landstingsseminarierna i Härnösand, Bollnäs, Västerås, Uppsala, Malm- köping, Örebro, Jönköping, Växjö, Borås, Uddevalla och Kristinehamn samt seminariet i Göteborg. Nedanstående tabell ger en översikt av de nya för- hållandena:
Tabell 20. Statsseminarier Seminarier, som böra. indragas ? Antal exa- Antal exa— Seminarinm mensavdel- Seminarium mensavdel- ningar ningar Strängnäs ........... 2 Uppsala ........... % Skara ............. 2 Malmköping ......... lla Kalmar ............ 2 Göteborg ........... l/n Linköping ........... 1 Uddevalla .......... Vs Lund ............. 1 Härnösand .......... 1 Halmstad ........... 1 Bollnäs ........... 1 Falun ............. 1 Västerås ........... 1 Hagaström .......... 1 Örebro ............ 1 Östersund ........... 1 Jönköping .......... 1/2 Lycksele ........... 1 Växjö ............ 1 Murjek ............ 1 Borås ............ 1 Haparanda .......... 1 Kristinehamn ........ 1 12 seminarier 15 12 seminarier !)*/a
Om man undantager dubbelseminarierna, ha samtliga inom den nya organi- sationen att direkt fortsätta sin verksamhet. Emellertid är det nödvändigt, att landstingsseminarierna undergå större eller mindre förändringar för att i fråga om lokaler och annat bliva fullt tillfredsställande; det måste företagas för- ändrings- och reparationsarbeten för att skaffa nya specialrum, badrum m. m., och det måste ske kompletteringar beträffande rumsinventarier, undervisnings- materiel och bibliotek. Innan de sakkunniga övergå att lämna en mera detalje— rad framställning rörande de ifrågavarande seminariernas olika förhållanden, vilja de —— för översiktens skull och för att undvika allt för många upprepnin- gari fortsättningen — foga in en redogörelse för hur de framlagda ändringsför— slagen kommit till och vilka normer, som varit reglerande.
Byggnads- styrelsens och skol-
I maj 1928 uppdrog Kungl. Maj:t åt byggnadsstyrelsen och skolöverstyrelsen att i samråd dels företaga en undersökning rörande de för småskoleseminarier-
överstyrelsens na i vissa namngivna städer upplåtna lokalernas och därtill hörande inventa-
undersök- ningar.
riers tillstånd och beskaffenhet, sådana de då befunnes, och 1 samband därmed låta värdera såväl sådana seminariefastigheter i nämnda städer, vilkas över- låtande till statsverket med äganderätt av överstyrelsen ifrågasatts, som jäm- väl den till omförmälda småskoleseminarier hörande lösa egendomen, och dels verkställa utredning angående de ändrings- eller reparationsarbeten, som, därest ett statsövertagande komme att ske, kunde i samband med övertagandet eller under de närmaste åren därefter anses påkallade, ävensom angående eventuellt föreliggande behov av nyanskaffning av inventarier och materiel för de till övertagande ifrågasatta seminarierna samt kostnaderna härför.
De båda styrelserna skulle därjämte vid sidan av ett par specialundersök- ningar rörande seminariebyggnaderna i Linköping och Strängnäs samt döv- stumskolans lokaler i Växjö utreda alla de förhållanden, som kunde vara ägnade att belysa frågan om kostnaderna för anskaffande av nödiga lokaler för de seminarier, som enligt överstyrelsens förslag skulle övertagas av staten, och dessas ändamålsenliga utrustning; och skulle det åligga byggnadsstyrelsen och skolöverstyrelsen att vid fullgörandet av sina uppdrag utarbeta alternativa förslag med utgångspunkt i ena fallet från att seminariekursen bibehölles så- som tvåårig ooh i andra fallet från att kursen utökades med ytterligare ett år.
Nu nämnda uppdrag fördelades på det sättet mellan de båda styrelserna, att byggnadsstyrelsen verkställde samtliga utredningar angående fastigheterna och skolöverstyrelsen utredningen angående den lösa egendomen.
Till grund för sin utredning angående lokalbehovet hade byggnadsstyrelsen att lägga en av skolöverstyrelsen uppgjord promemoria. Enligt denna upp- tagas såsom erforderliga följande lokaler och utrymmen, nämligen: för två- klassigt seminarium (enkelseminarium)
2 klassrum för seminarieavdelningarna, 2 klassrum för övningsskolavdelningarna, 2 specialrum, ett närmast avsett för slöjd och teckning, ett närmast för na- turkunnighets- och geografiundervisningen och i samband därmed stående laborationer, 1 gymnastiksal med avklädningsrum, bad och duschanordningar, biblioteksrum, ett för bokförvaring och ett för studiearbete, 1 träslöjsal, även avsedd för pappslöjdsundervisning och såsom verkstads- lokal, materielrum, skolkök med matsal, 1 överspelningsrum, 1 expeditions- och kollegierum, 1 lärarrum; för tvåklassigt småskoleseminarium (dubbelseminarium) upptager prome- morian:
4 klassrum för seminarieavdelm'ngarna, 3 klassrum för övningsskolavdelningarna, 1 överspelningsrum, 1 lärare- och 1 lärarinnerum samt i övrigt lokaler och anordningar som för enkelseminarium. Det framgick av byggnadsstyrelsens utredning, som förelåg färdig i oktober 1928, att av de undersökta seminarierna endast två voro utrustade med alla de i lokaler, vilka enligt skolöverstyrel-sens promemoria vore erforderliga för en två- ! årig lärokurs, men att däremot brister i ena eller andra avseendet vidlådde de j övriga. I de följande översikterna lämnas för vart och ett seminarium särskilt ; närmare uppgifter om det lokalbehov, som byggnadsstyrelsen förefann, om de förslag till nybyggnads-, förändrings- och reparationsarbeten, som enligt dess mening skulle erfordras, för att ifrågavarande seminarium skulle bringas i ett fullt tillfredsställande skick, såväl som om de kostnader, som detta skulle föra med sig.
Skolöverstyrelsens utredning med däri ingående kostnadsberäkningar röran- de den lösa egendomen vid de till övertagande av staten ifrågasatta landstings- seminarierna var slutförd i oktober 1928.
För att erhålla en konkret utgångspunkt för såväl värderingen av den lands- tingsseminarierna tillhörande lösa egendomen som för beräkningen av kostna- derna för erforderlig nyanskaffning hade överstyrelsen infordrat förteckning över vederbörande seminariers inventarier och lösa egendom enligt följande gruppering: 1) rumsinventarier och med dem närmast likställd lös egendom; 2) undervisningsmateriell och 3) bibliotek.
En sammanställning av de inkomna uppgifterna från de seminarier, som här äro i fråga, visar följande resultat:
!
i .
t . _ Undervis-
w- Ser-immer mä???” "ess?" där? än: ! » kronor kronor
i , Linköping .............. 3 870: 45 547: — 6 510: 20 10 927: 65 ; : Lund ................ 14 515125 4105: os 1 960: 85 20 585: 18 i 1 Halmstad .............. 12 454; 95 2 258: 25 3 000: _ 17 713: 20 i Falun ................ 17 241: 67 3 982: 48 10 630: 36 31 854: 51 ; Skars ................ 400: — 800: _ 812: _ 2 012: _ . Östersund .............. 9 825: 50 2 719: — 1 814: 95 14 359: 45 i 1 Kalmar .............. 1' 023: — 313: -— 1 311: — 2 647: —— ". * Summa kronor 59 334: 82 . 14 724: 81 26 039: 36 100 098: 99
, Efter granskning och bearbetning av det inkomna materialet fann översty- . relser, att de angivna värderingarna i stort sett utgjorde reducerade bokförings- ' värden och att de voro rimliga, därest ett inköp från statens sida skulle komma 6—51006'1
i fråga. Emellertid ansåg överstyrelsen, att fragan om ett dylikt inköp icke skulle komma att bliva aktuell, enär flertalet landsting förklarat sig villiga att vid statens övertagande av seminariet överlämna ifrågavarande lösa egendom utan ersättning.
Överstyrelsen erinrade i detta sammanhang därom, att de nuvarande lands— — tingsseminarierna voro ganska olika utrustade ifråga om både lokaler och materiel. Beträffande den sistnämnda hade icke så få seminarier fått nöja sig med en betydligt sämre utrustning än vad som numera kommer de bättre utrustade folkskolorna till del. Detta hade bland annat sin förklaring däri, att ett osäkerhetstillstånd i seminariernas tillvaro inträtt i och med 1923 års riksdags initiativ till landstingsseminariernas förstatligande. Det sålunda in- trädda läget hade medfört ett visst eftersättande av landstingens omsorger för sitt seminarieväsen, som även gjort sig märkbart ifråga om inventarier och ma- teriel. Detta åter vore anledningen till att den nödvändiga kompletteringen av småskoleseminariernas utrustning vid ett förstatligande av seminarierna må- ste draga jämförelsevis höga kostnader.
Genom vunnen erfarenhet vid inredning och möblering av liknande läroanstal- ter och 1 övrigt genom införskaffande av prisuppgifter hade skolöverstyrelsen kommit till den uppfattningen, att i fråga om rumsinventarier och vid full ny- anskaffning följande kostnader kunde — med avseende på de rumstyper, som inginge i skolöverstyrelsens promemoria till byggnadsstyrelsen —— anses norme- rande, nämligen för:
2 klassrum för seminarieavdelningarna a 1 300: —— . . . . . . kr. 2 600: _ 2 » » övningsskolavdelningarna, 9. 950: — . . . >> 1 900: _ 2 specialrum (naturkunnighet och geograli 700: -— ;teckning och
kvinnlig slöjd, jämte 2 symaskiner 1 500) . . . . . . . . » 2 200: _— 1 gymnastiksal med omklädnadsrum ........ . . . . . > 5525: — 1 biblioteksrum med läsrum (1 000 + 700) . . . . . . . . . . 1 700: _. 1 skolkök med matsal (1 200 + 800) . . . . . . . . . . . . . > 2000; __ 1 materielrum . . . . . . . ......... . . . . . . ., 600: _ 1 överspelningsrum ...... . . . . . . . . . . . . > 295: _ 1 träslöjdsal med verktygsuppsättning . . . ..... . . . . » 800: _ 1 rektorsexpedition 1 800 + kassaskåp 1 000. . . . . . . . . . ) 2 800: _ 1 lärar- och kollegierum . . ........... . . . . » 1500:f övriga rum (såsom bykstuga och mangelrum). . . . . . . . » 350; __ diverse inventarier i uthus, källare, pannrum m.m. . . ._ . ._._>__ 300- _
Kronor 22 570: — Vid dubbelseminarium tillkommo ytterligare för:
1 samlingssal ............... . . . . . . . . . kr. 2200: _— 2 klassrum för seminarieeleverna 'a 1300: -— . . . . . . . . » 2 600: _ 1 >> » övningsskolan a 950:— . . . . . . . . - . . >> 950;__ 1_ lärarinnerum . . . . . . . . . . . . ......... . . » 500:__
Kronor 6 250: —
Kostnaderna för nyanskaffning till dubbelseminarium skulle alltså belöpa sig till 28 820 kronor. .
Likaledes kunde som utgångspunkt vid uppskattningen av kostnaderna för erforderlig komplettering av undervisningsmaterielen tagas följande standard- summa för full nyanskaffning av materiel till varje särskilt undervisnings- ämne, nämligen
för kristendom . . . . . . . ..... . . . . ........ kr. 100: — » modersmål . . ..... . ............... . ) 60:— > hembygdsundervisning . . . . . . . . . . . ...... . » 100: — » historia . . . . . . . .......... . . . ..... > 100:— geografi . . . . . . . . . . . ............. . » 2000:— » räkning och geometri . . . . . ............. . =» 100: — » naturkunnighet ..................... . » 4000: — » psykologi . . . . . . . . . . . . . . . . ....... . >> 150:— teckning ..... . . ......... . . . . . . . . . » 200:— > musik och sång . . . ........ . . ..... . . . » 25:— » slöjd (kvinnlig slöjd och pappslöjd) .......... . . >> 340:—
Kronor 7 175: —
Sådan materiel, som erfordrades för undervisning i hushållsgöromål, hade inräknats i inventarierna för uppsättning av skolkök, och materiel för lek och idrott hade beräknats ingå i nyinredning av gymnastiksal. I posten för geografi inginge också nyanskaffning av filmapparat till en beräknad kostnad av kro- nor 615.
Biblioteket i ett småskoleseminarium borde enligt skolöverstyrelsen omfatta minst 1 000 band. Då nya bundna böcker kunde räknas ha ett värde av 6 kronor per band, skulle således totalkostnaden vid nyuppsättning belöpa sig till 6 000 kronor.
De följande översikterna ha delats i två grupper. I den första gruppen upp- tagas de seminarier, som av de sakkunniga förordats till övertagande av staten; i den senare sådana, som eventuellt kunna tänkas ifrågakomma som alternativ. Beträffande seminarierna i båda dessa grupper ha de sakkunniga gjort. de er- inringar, som de funnit påkallade.
1 . Strängnäs.
Vid 1929 års riksdag fattades beslut om nedläggande av verksamheten vid folkskoleseminariet i Strängnäs. Under frågans vidare behandling framhölls av olika myndigheter lämpligheten att till de sålunda ledigblivna lokalerna för- lägga ett dubbelseminarium för utbildning av småskollärarinnor.
Seminariets tomt, utgörande 24 645 mg, har ett utmärkt läge; större delen upptages av en mycket vacker trädgårdsanläggning. De fastigheter, som be-
Seminarie- översikter.
finna sig å densamma, utgöras av seminariebyggnad, rektorsbostad och port- vaktstuga, vartill komma. uthusbyggnader. Samtliga ägas av staten och be- finna sig i ett gott skick.
Byggnadsstyrelsen har vid undersökning på platsen funnit, att det mycket fördelaktigt med smärre förändringar kan erhållas ett bra tvåklassigt dubbel— seminarium. De viktigaste förändringarna skulle bestå i anordnande av skol— kök, badrum, gymnastiksal, lärarinnerum och överspelningsrum. Förutom alla erforderliga lokaler erhålles även en reservsal. Kostnaderna för samtliga förändrings- och reparationsarbeten beräknas till 98 800 kronor.
Enligt byggnadsstyrelsens förslag drager inläggandet av ny värmeledning den största kostnaden, nämligen 33 000 kronor. Uppvärmningen har hittills skett med lågtrycksånga och detta system innebär otvivelaktigt vissa olägen- heter i jämförelse med varmvattensuppvärmning. Men då, enligt vad de sak- kunniga inhämtat, intet fel förefinnes på. den nuvarande värmeledningen och denna alltid fungerat till full belåtenhet, vilja de sakkunniga ifrågasätta, huru- vida icke nämnda utgiftspost kan _ i varje fall tillsvidare — inbesparas. I fråga om byggnadsstyrelsens förslag i övrigt ha de sakkunniga intet att er- mm.
För komplettering av rumsinventarier har skolöverstyrelsen beräknat en sum- ma av 9 520 kronor. Undervisningsmateriel och bibliotek ha däremot befun- nits vara fullt tillräckliga.
De sakkunniga anse sig böra fästa uppmärksamheten på att stadsfullmäk- tige i Strängnäs i sin skrivelse till Kungl. Maj :t den 17 december 1928 bland annat anförde, att då Strängnäs stad vid folkskoleseminariets upprättande skänkte tomt för ändamålet, knöts till upplåtelsen det villkoret, att tomten upp- läts för seminariet, så länge den därtill användes, vilket villkor i kungl. brevet av den 7 juni 1901 godkändes.
Skara.
Ett enskilt småskoleseminarium upprättades i Skara år 1886 av seminarie- rektorn E. Jungner. År 1917 överflyttades rättigheten att anställa avgångs- examen till lektorn L. A. Cederbom, och denna rättighet förnyades år 1924 till och med läsåret 1925—1926. Höstterminen 1926 övertog Skaraborgs läns landsting seminariet. Från och med höstterminen 1924 intager seminariet ele- ver endast vartannat år och har således endast en seminarieklass varje läsår. Övningsskolan består av en läraravdelning, omfattande en första och en andra småskoleklass. Läsåret 1928—1929 var barnantalet i övningsskolan 16 (8 + 8). Lärarpersonalen utgöres av två extra ordinarie lärarinnor, varav en är förordnad som rektor, samt 5 timlärare: för historia, sång och musik, hushållsgöromål, slöjd samt gymnastik.
Enligt skolöverstyrelsens beräkning äga rumsinventarierna ett värde av 400 kronor, undervisningsmaterielen 800 kronor och biblioteket 812 kronor eller tillsammans 2 012 kronor. För komplettering av rumsinventarierna har beräk- nats 18 475 kronor, undervisningsmaterielen 5 900 kronor och biblioteket 4 200 kronor, tillsammans 28 575 kronor.
Seminariefastigheten, som äges av landstinget och staden Skara, är ganska centralt belägen. Byggnaden har ägts och uppförts för seminarieändamål av nuvarande rektorn, Elisabeth Rydell. Dock har endast bottenvåningen inretts för sagda ändamål, medan de två övre våningarna inretts till bostäder. Bygg- naden är uppförd av tegel på grund av granit, och taket är täckt av plåt. Uppvärmningen sker medelst kakelugnar eller kaminer.
Tomten utgör endast 1 610 1112 men är trevligt disponerad. Fastigheten är taxerad till 46 000 kronor men förvärvad av landstinget och staden Skara för 50 000 kronor. Värdet torde enligt byggnadsstyrelsen utgöra 72 100 kronor, därav tomtvärdet 8 100 kronor.
De sakkunnigas uppfattning i övrigt om seminariet och dess förhållanden är delgiven i det föregående.
Kalmar.
Södra Kalmar läns landsting har sedan 1910 uppehållit ett småskolesemina— rium i Kalmar. Lärokursen omfattade från början tre terminer samt utvid- gades från höstterminen 1912 till två år. Seminariet är enkelklassigt med in- tagning av elever vartannat år. Övningsskolan omfattar en läraravdelning, be- stående av en första och en andra småskoleklass. Antalet barn i övningsskolan läsåret 1928—1929 utgjorde 20 (10 + 10).
Lärarpersonalen utgöres av en kvinnlig ordinarie lärare, två kvinnliga e. o. lärare, varav den ena är förordnad till rektor, samt en timlärare för hushålls- göromål.
Enligt uppgift från seminariets rektor äga rumsinventarierna ett värde av 1 023 kronor, undervisningsmaterielen 313 kronor och biblioteket 1 311 kronor eller tillsammans 2 647 kronor. För komplettering av rumsinventarierna har skolöverstyrelsen beräknat 14 427 kronor, undervisningsmaterielen 6812 kro- nor och biblioteket 4 689 kronor eller sammanlagt 25 928 kronor.
Hur de sakkunniga tänkt sig seminarieförläggningen till Kalmar framgår jämväl av det föregående.
Linköping.
År 1875 upprättades Östergötlands läns landstings seminarium i Linköping. Redan från 1862 hade dock anslag beviljats till kortare utbildningskurser. Lärokursen, som ursprungligen var ettårig, utsträcktes från 1899 till 3 termi- ner och från höstterminen 1910 till 2 år.
Seminariet intager elever varje år och har alltså två klasser samtidigt. Öv- ningsskolan utgöres av tvenne läraravdelningar, båda omfattande en första och en andra småskoleklass. Läsåret 1928—1929 utgjorde barnantalet i övnings— skolan 49 (24 + 25). Lärarpersonalen består av en ordinarie, manlig lärare, förordnad som rektor, 3 ordinarie lärarinnor, en e. o. lärarinna samt 3 timlärare: för sång och musik, trädgårdsskötsel samt gymnastik.
Enligt skolöverstyrelsens beräkning äga seminariets rumsinventarier ett vär—
' de av 3870:45 kronor, undervisningsmaterielen 547 kronor och biblioteket
6 510:20 kronor eller tillsammans 10 927: 65 kronor. För komplettering av
rumsinventarierna har beräknats 12 881 kronor och för undervisningSmaterielen 6 245 kronor, sammanlagt 19 126 kronor.
Seminariet är inrymt i en ganska centralt belägen fastighet, som äges av landstinget. Byggnaden är uppförd av tegel på grund av betong, och taket är tegeltäckt. Värmeledning finnes. Byggnaden är uppförd 1910 och, liksom uthuset, i gott skick. Tomten innehåller 4 725 In2 och är väl anordnad och plan- terad. Fastigheten har ett taxeringsvärde av 130 000 kronor, och tomtens värde utgör 47 250 kronor. Byggnadsstyrelsen har åsatt byggnaderna jämte uthus ett värde av 167 000 kronor och således hela fastigheten ett värde av 214 250 kronor.
För tvåårig lärokurs erfordras, förutom av seminariet nu disponerade loka- ler, ett specialrum för naturkunnighet och geografi jämte därtill hörande ma- terialrum. Dessa rum kunna inredas i de av landstinget använda lokalerna i bottenvåningen. Kostnaderna härför ha av byggnadsstyrelsen beräknats till 9 500 kronor. Seminariet saknar egen gymnastiksal och använder härför den som tillhör det förutvarande folkskoleseminariet, vilket äges av staten. Bygg- nadsstyrelsen har ansett densamma vara för stor och därför alltför kostsam att uppvärma och hålla i ordning för ett så litet seminarium. Då härtill kom— mer, att denna byggnad tarvar en hel del reparationer, har byggnadsstyrelsen ansett förmånligast, att en särskild gymnastikbyggnad uppföres, mera läm- pad efter småskoleseminariets behov. Kostnaden härför har beräknats till 37 800 kronor.
En undersökning har även verkställts angående möjligheten att inrymma småskoleseminariet i den gamla folkskoleseminariebyggnaden. Emellertid vidlåder denna en avgjord svaghet, nämligen den, att lärosalarna erhålla sitt ljus från ena kortsidan, varför särskilt de, som äro belägna i bottenvåningen, under större delen av läsåret erhålla dålig belysning. Byggnaden tarvar dessutom en grundlig reparation, vilken jämte förändringsarbeten skulle be- tinga en kostnad av 81 000 kronor. Då för vinnande av nödiga lokaler till tvåårig kurs jämväl en del förändrings- och reparationsarbeten måste verk— ställas i fråga om gymnastikbyggnaden, vilka beräknats draga en kostnad av 13 700 kronor, skulle sammanlagda kostnaderna för nämnda anordningar ut- göra 94700 kronor.
Vid besök å platsen ha de sakkunniga tagit de båda alternativen under över- vägande och därvid ansett sig, i likhet med byggnadsstyrelsen, böra förorda det först relaterade, d. v. s. med bibehållande av småskoleseminariet i lands- tingets byggnad. Uppförandet av en ny gymnastikbyggnad vilja de sakkun- niga emellertid sätta i fråga.
Lund.
År 1882 inrättades Malmöhus läns landstings seminarium i Lund. Den ursprungligen ettåriga lärokursen utsträcktes» från år 1912 till tre terminer och från höstterminen 1916 till två år.
Seminariet intager elever varje år och har sålunda två klasser samtidigt. Övningsskolan består av två läraravdelningar, båda omfattande en första och
| | | l l. i l ; . l
, en andra småskoleklass. Läsåret 1929—1930 var barnantalet i övningsskolan
57 (27” + 30). Lärarpersonalen utgöres av 4 ordinarie lärarinnor, av vilka en är förordnad till rektor, samt 3 timlärare: för sång och musik, slöjd och träd- gårdsskötsel samt gymnastik med lek och idrott.
Till seminariet äro knutna följande fonder, som den 31 december 1929 upp- gingo till:
1. Fröken M. Ljunggrens premiefond ........ . 1 093: 28 kronor, 2. Fröken I. Lindgrens » ......... 213: 14 » , 3. Skriv- och ritboksaktiebolagets fond . . . ..... 2 177: 47 »
Enligt skolöverstyrelsens beräkning äga seminariets rumsinventarier ett vär- de av 14 519: 25 kronor, undervisningsmaterielen 4 105: 08 kronor och biblio- teket 1 960: 85 kronor, sammanlagt 20 585: 18 kronor. För komplettering av rumsinventarierna har beräknats 5294 kronor, för undervisningsmaterielen 3 530 kronor och för biblioteket 4800 kronor, tillsammans 13 624 kronor.
Seminariet är inrymt i en fastighet, som äges av landstinget. Den har en central belägenhet. På tomten finnes dels en äldre byggnad, uppförd i två perioder, den västra eller bostadsdelen, som antagligen härrör från 1840—talet, och den östra, som inrymmer övningsskolan och som uppfördes år 1885 till missionshus, dels en nyare byggnad, vilken likaledes består av tvenne delar, den västra, gymnastiklokalen, uppförd 1892, och den östra, som uppförts 1921 för seminariet. Den gamla byggnaden måste betecknas såsom mindre till— fredsställande. En del rum i densamma ligga skuggigt och lågt i förhållande till markytan, golven ligga på olika höjder, trapporna äro obekväma m. 111. De nya byggnaderna befinna sig däremot i gott skick. De äro uppförda av tegel på grund av betong, gymnastiklokalen med plåttak och seminarielokalen med tegeltak. I den förra finnes Värmeledning, medan den senare uppvärmes med kaminer. Förslag har emellertid uppgjorts att inlägga Värmeledning även i seminariedelen, då det nuvarande uppvärmningssättet visat sig mindre tillfredsställande, men har denna förändring hittills fått anstå.
Tomten, som innehåller omkring 3 225 m2, är väl disponerad. Fastigheten är taxerad till 211 000 kronor. Byggnadsstyrelsen har emellertid, särskilt på grund av den gamla byggnadens mindre tillfredsställande skick, åsatt det ett värde av 172 250 kronor.
Enligt skolöverstyrelsens förmenande skulle erforderliga rum för tvåårig lärokurs finnas eller kunna anordnas med tillvaratagande av utrymmena i den gamla byggnaden. Byggnadsstyrelsen har emellertid funnit, att restaure- rings— och ombyggnadsarbetena beträffande nämnda byggnad skulle draga för stora kostnader, utan att den det oaktat bleve fullt tillfredsställande, och har därför ansett sig böra föreslå en annan lösning, varvid den gamla bygg- naden skulle lämnas ur räkningen. Sålunda har byggnadsstyrelsen tänkt sig, att de lokaler, som nu inrymmas i den gamla byggnaden, skulle kunna an- ordnas i gymnastiklokalen, vilken ansetts vara mer än dubbelt så stor, som erforderligt vore, och följaktligen för dyrbar i drift och underhåll. En ny Värmeledning skulle anordnas för samtliga lokaler i den nya seminariebygg—
naden. Skolkök, som planerats vid seminariets byggande, skulle jämväl inre- das. +
De sakkunniga, som vid besök å platsen granskat lokalerna, ha funnit de av byggnadsstyrelsen föreslagna anordningarna ändamålsenliga. Kostnaderna för nämnda anordningar skulle enligt byggnadsstyrelsens beräkningar uppgå till 70200 kronor, därav förändringsarbeten till 60400 kronor och repara— tionsarbeten till 9 800 kronor.
Halmstad.
Hallands läns landsting uppehöll under 1880- och större delen av 1890- talet ett småskoleseminarium, som var förlagt till Halmstad med undantag av åren 1884—1889, då det bedrev sin verksamhet i Varberg. Ett enskilt se- minarium upprättades sedermera i Halmstad år 1902 av läraren S. Sand— quist, och detta övertogs från den 1 juli 1918 av landstinget. Lärokursen var från år 1902 ettårig men har från och med höstterminen 1909 varit två- ang.
Seminariet intager elever varje år och har sålunda två klasser samtidigt. Övningsskolan utgöres av en läraravdelning, bestående av en första och en andra småskoleklass. Antalet barn i övningsskolan läsåret 1928—1929 ut- gjorde 26 (11 + 15). Lärarpersonalen består av 1 ordinarie, manlig lärare, förordnad som rektor, 3 ordinarie lärarinnor samt 3 timlärare: för hushålls- göromål, sång och åskådningsteckning samt instrumentalmusik.
Enligt skolöverstyrelsens beräkning äga seminariets rumsinventarier ett vär- de av 12 454: 95 kronor, undervisningsmaterielen 2 258: 25 kronor och biblio— teket 3 000 kronor eller tillsammans 17 713: 20 kronor. För komplettering av rumsinventarierna har beräknats 7 225 kronor, för undervisningsmaterielen 4 695 kronor och för biblioteket 3 600 kronor, sammanlagt 15 520 kronor.
Seminariet är inrymt i en fastighet, som äges av landstinget. Byggnaden består av en äldre del, som 1906 uppfördes för det privata seminariet, och en nyare del, uppförd 1927. Den förra kan efter erforderliga reparationer be- tecknas som god och den senare är av mycket god beskaffenhet. Byggnaden är uppförd av tegel på betonggrund och med tegeltak. Uppvärmning sker med lågtrycksånga.
Den ursprungliga tomten innehöll blott 975 m”, varför den utvidgats med ytterligare omkring 750 1112. Denna utvidgning har dock varit mindre ända- målsenlig, enär den gjorts i vinkel mot den gamla tomten. Ett tidigare upp- gjort förslag till utvidgning synes innebära en bättre lösning, och enligt upp— lysning å platsen torde inga hinder härför möta. Under sådana förhållan- den skulle seminarietomten komma att utgöra 2 525 m2.
Fastighetens taxeringsvärde utgör 110 000 kronor. Tomtvärdet skulle efter förut nämnda utvidgning komma att utgöra 25250 kronor, och då enligt byggnadsstyrelsen byggnaden representerar ett värde av 136 000 kronor, skulle hela fastighetens värde utgöra 161 250 kronor. Tillbyggnaden .1921 kostade visserligen 160000 kronor, men detta pris måste, såsom varande kristidspris,
reduceras efter nutida förhållanden. På platsen har man emellertid uppskat- tat fastighetens värde till 190 000 kronor.
Dle lokaler, som saknas för en tvåårig lärokurs, nämligen specialrum för natmrkunnighet och geografi, överspelningsrum och badrum, kunna utan svårig- het anordnas. Kostnaderna härför ha beräknats till 31 600 kronor, därav till förändringsarbeten 24300 kronor och reparationsarbeten 7 300 kronor. De sakkunniga, som granskat förhållandena å platsen, ha intet att erinra i fråga om mämnda anordningar.
Falun.
År 1879 upprättade Kopparbergs läns landsting ett småskoleseminarium i Falun. Den ursprungligen ettåriga lärokursen utsträcktes från år 1900 till tre termiiner och från höstterminen 1911 till två år.
Seminariet intager elever varje år och har således två klasser samtidigt. Öv— ningsskolan utgöres av tvenne läraravdelningar, den ena omfattande en första och en andra småskoleklass, den andra avdelningen en första folkskoleklass. Läsåret 1928—1929 var barnantalet i övningsskolan 42 (27 + 15). Lärar- perscnalen består av 5 ordinarie lärarinnor, varav en är förordnad som rektor, samt 3 timlärare: för teckning, gymnastik samt slöjd och hushållsgöromål. 1 En av de ordinarie befattningarna uppehålles av vakansvikarie. ? Enligt skolöverstyrelsens beräkning äga rumsinventarierna ett värde av * 17 241: 67 kronor, undervisningsmaterielen 3 982: 48 samt biblioteket 10 630: 36 + kronor, tillsammans 31 854: 51 kronor. För komplettering av rumsinventarierna [ har beräknats 5 429 kronor och för undervisningsmaterielen 2 770 kronor, sam- . manlagt 8 199 kronor. [ Seminariet är inrymt i en fastighet, som äges av landstinget. Den är belä— gen i norra delen av staden. Seminariebyggnaden uppfördes åren 1904—1905. Den är utförd av tegel på grund av granit och taket tegeltäckt. Varmvatten— värmeledning finnes inlagd. Byggnaden är i mycket gott skick och väl inredd. Tomten utgör endast 1 680 mg. Fastighetens taxeringsvärde är 96 000 kro- nor, och tomtens värde utgör 10 000 kronor. Byggnaden har av byggnadssty- relsen åsatts ett värde av 149 800 kronor. Hela fastighetens värde skulle så- ledes utgöra 159 800 kronor.
För tvåårig lärokurs saknas specialrum för slöjd och teckning samt natur— kunnighet och geografi jämte bad- och överspelningsrum. I de två seminarie- klassrummen ha emellertid synnerligen praktiska anordningar vidtagits, så att det ena torde vara fullt användbart till undervisning i naturkunnighet, geografi och teckning, det andra till slöjdundervisning. Dusch finnes, och badrum kan utan svårighet inredas i källaren. Överspelningsrum kan anordnas på vinden. Kostnaderna för dessa arrangemang skulle belöpa sig till 13 700 kronor, där- av för förändringsarbeten 6 200 kronor och för reparationsarbeten 7 500 kronor.
Byggnadsstyrelsen har emellertid utarbetat ett förslag till tillbyggnad, för den händelse anordningen med gemensamma seminariesalar och specialrum icke skulle befinnas tillfredsställande. Kostnaderna för utförandet härav beräknas
belöpa sig till 67 700 kronor, därav för förändringsarbeten 8 200 kronor, för reparationer 7 500 kronor och för tillbyggnad 52 000 kronor.
Sedan en representant för de sakkunniga jämte sakkunnigas sekreterare tagit lokalerna i skärskådande, ha de sakkunniga ansett sig böra förorda det först nämnda förslaget, ehuru med smärre avvikelser. Behovet av att inreda badrum i källaren torde sålunda kunna ifrågasättas, då duschrum med 5 hytter är inrett och då, enligt uppgift av rektor, ett bra badhus finnes i staden, vil- ket för en billig penning står seminariet till buds. Däremot torde det vara behövligt att i källaren inreda en träslöjdssal för övningsskolans gossar, enär dylik lokal saknas.
Östersund.
Jämtlands läns landsting upprättade år 1872 ett småskoleseminarium i Öster- sund. Lärokursen, från början endast fyra månader, utsträcktes 1877 till tre terminer och från höstterminen 1909 till två år.
Seminariet inta-ger elever varje år och har sålunda två klasser samtidigt. Övningsskolan omfattar två läraravdelningar, av vilka den ena består av en första och en andra småskoleklass och den andra avdelningen av en första och en andra folkskoleklass. Läsåret 1928—1929 var barnantalet i övningsskolan 23 i första och 15 i den andra avdelningen eller tillsammans 38.
Lärarpersonalen utgöres av 2 ordinarie manliga lärare, av vilka en tillika är förordnad som rektor, samt 2 ordinarie lärarinnor. I övrigt äro anställda 4 timlärare för gymnastik, teckning, slöjd och hushållsgöromål.
Enligt skolöverstyrelsens beräkning ha seminariets rumsinventarier ett värde av kronor 9 825: 50, undervisningsmaterielen 2 719 och biblioteket 1 814. För komplettering av rumsinventarierna beräknas 6 596 för undervisningsmaterie— len 4070 och för biblioteket 3 600' kronor. Sammanlagda värdet av den lösa egendomen uppskattas sålunda till 14 359: 45 och kostnaderna för dess kom- plettering till 14 266 kronor.
Seminariet är inrymt i av Jämtlands läns landsting ägd, år 1909 för ända- målet uppförd byggnad, liggande i norra delen av staden. Läget är fritt och vackert, å rymlig och lämplig tomt. Byggnaden är uppförd av tegel på grund av kalksten med sockel och yttertrappor av samma material, samt täckt med plåttak. Centralvärme finnes. Byggnaden är stabil och väl underhållen med synnerligen spatiöst tilltagna utrymmen, lämplig och tillräcklig för sitt ända- mål. Fastigheten är taxerad för 80 000 kronor och av byggnadsstyrelsen vär- derad till 165 000 kronor.
Enligt byggnadsstyrelsen erfordras specialrum för teckning och slöjd, vil- ket kan anordnas i våningen en trappa. upp genom sammanslagning av två där- varande reservrum. Dessutom saknas badrum, och det möter svårighet att än- ordna dylikt. Då det emellertid finnes dusch intill omklädnadsrummet för gymnastiksalen i bottenvåningen samt badinrättning ute i staden, torde någo! oavvisligt behov av badrum ej förefinnes. Då omklädnadsrummet ansetts för litet, har uppgjorts förslag till dess utvidgning, då jämväl ett mindre materiel- rum erhålles. Biblioteket, vars plats kommer att upptagas av den nya teck-
ningssalen, har föreslagits inordnat i matsalen, där gott och tilltalande utrym- me finnes. Överspelningsrum, som saknas, kan anordnas på vinden, om fram- deles behov därav skulle uppkomma; för närvarande användas lärosalarna utan olägenhet till överspelning efter lektionstid'ens slut. Kostnaderna för dessa förändringar skulle enligt byggnadsstyrelsens utredning uppgå till sammanlagt 6 800 kronor.
2.
De alternativ beträffande förläggningsorterna, som möjligen kunna tänkas komma i fråga, äro att byta ut Falun mot Kristinehamn och Hagaström mot Härnösand.
Kristinehamn.
År 1873 upprättade Värmlands läns landsting ett seminarium i Karlstad, vilket från och med höstterminen 1915 flyttades till Kristinehamn. Lärokur— sen, som ursprungligen var ettårig, utvidgades från 1888 till tre treminer och från höstterminen 1913 till två år.
Seminariet intager elever varje år och har sålunda två klasser samtidigt. Övningsskolan består av en läraravdelning, omfattande en första och en andra småskoleklass. Läsåret 1928—1929 var barnantalet i övningsskolan 24 (12 + 12). Lärarpersonalen utgöres av en ordinarie, manlig lärare, förordnad till rek- tor, samt 3 ordinarie lärarinnor. Därtill komma 2 timlärare, för kvinnlig slöjd och hushållsgöromål. Vid seminariet finnas 2 donationer ä 1 000 kronor vardera. Avkastningen av den ena tillfaller cbemedlade, av den andra begåvade elever.
Enligt skolöverstyrelsens beräkning ha seminariets rumsinventarier ett värde av 8057 kronor, undervisningsmaterielen 6 586 och biblioteket 5 600 kronor. För komplettering av rumsinventarierna beräknades 12 775 kronor och under- visningsmaterielen 1 520 kronor. Biblioteket ansågs icke behöva komplette- ras. Sammanlagda värdet av inventarierna uppskattades sålunda till 20 243 kronor och kostnaderna för deras komplettering till 14 295 kronor.
Seminariets lokaler äro inrymda i en av Kristinehamns stad hyresfritt upp- låten skolbyggnad. Denna, som ursprungligen uppförts för realskolan, ligger i stadens centrum, på den nuvarande realskolans tomt. Läget är fritt och i alla avseenden förmånligt. Någon uppdelning av den tomt, på vilken de båda skolorna ligga, är icke gjord. Enligt stadsplanen skall en gata, Kvarngatan, dragas mellan seminariebyggnaden och den nuvarande lekplanen. Slopandet av denna gata måste vara ett ovillkorligt krav, vilket ej torde möta något hin- der, då nämnda gata ej tjänar något praktiskt behov.
Seminariebyggnaden är uppförd av tegel och täckt med plåttak. Uppvärm- ningen sker med. varmluft. Byggnaden är mycket väl underhållen och synner- ligen lämplig för sitt ändamål. Särskilt taxeringsvärde för seminariet saknas, emedan taxeringen är gemensam med gymnastikbyggnaden. Brandförsäkrings- värdet år 90 000 kronor. Byggnaden kostade vid uppförandet 1906 60 000 kro- nor och byggnadsstyrelsen har åsatt den ett värde av 87 7 50 kronor.
Enligt byggnadsstyrelsen saknas följande lokaler för tvåårig lärokurs: ett
klassrum för övningsskolan, specialrum för naturkunnighet och geografi, gym- nastiksal med omklädningsrum, biblioteksrum, skolkök, överspelningsrum, lä- rarinnerum och kollegierum. Undervisningen i hushållsgöromål samt gymna— stik med lek och idrott är förlagd till folkskolans lokaler, ungefär 3 minuters väg från seminariet. Vid undersökning å platsen har byggnadsstyrelsen fun- nit, att de lokaler, som sålunda saknas, kunna erhållas genom tillbyggnad vid byggnadens båda gavlar, varvid skulle erhållas i källaren å ena sidan om trapphuset skolkök med skafferi, omklädnadsrum och matsal samt förråd, var- jämte badet skulle bibehållas. Å andra sidan skulle träslöjden bibehållas i nu befintlig lokal, med materialrum. I tillbyggnaden kunde anordnas pann- och kolrum. I bottenvåningen erhölles klassrum både för seminariet och övnings- skolan samt lärarinnerum och materialrum. I våningen en trappa upp skulle erhållas naturkunnighetsrum och teckningssal med materialrum. I denna vå- ning skulle dessutom inrymmas överspelningsrum, rum för rektor samt ett större kollegierum, vilket även skulle tjänstgöra som biblioteksrum. Även gymnastiksal med intilliggande omklädningsrum finge plats i den våningen. Ny Värmeledning skulle erfordras, enär den nuvarande vore omodern och otill- räcklig vid en tillbyggnad av den tänkta storleken.
Kostnaderna för ovannämnda anordningar skulle enligt av byggnadsstyrel- sen verkställda beräkningar uppgå till 132 800 kronor, därav förändringsarbe- ten till 27 600 kronor, reparationsarbeten till 5 700 kronor och nybyggnads- arbeten till 99 500 kronor.
Som synes, är det den sista posten, som drager de ojämförligt största kost- naderna. Sedan en representant för seminariesakkunniga jämte sakkunnigas sekreterare tagit lokalerna i skärskådande, ha de sakkunniga funnit, att möj- ligheter icke torde saknas att avsevärt reducera nämnda kostnader. Invid se- minariet är realskolans rymliga och väl inredda gymnastiksal —— ett fritt lig- gande hus — belägen, och det torde icke möta någon svårighet för seminariets elever att använda densamma. På samma sätt förhåller det sig med lokaler för undervisning i hushållsgöromål, enär samrealskolan från år 1930 är nödsakad att inrätta ett skolkök. De sakkunniga anse det vara onödigt att för semina- riets behov låta bygga lokaler för dessa ändamål, då såsom synes, dylika äro att tillgå inom samma område, där seminariet är beläget. Sedan en numera fullt tillfredsställande sal för fysik och kemi inrättats i källarvåningen, är behovet av specialrum fyllt. Överspelningsrum kan utan svårighet inredas på vinden. Kollegierummet måste betecknas som fullt tillräckligt i det skick, vari det befinner sig. Vad som däremot oundgängligen fordras, är minst en ny övningsskolesal samt ett lärarinnerum, och dessa lokaler kunna icke erhållas utan tillbyggnad. Att bygga t. ex. en flygel till huset för att vinna dessa ut- rymmen, torde emellertid icke vara lämpligt, då därigenom byggnadens ut- seende otvivelaktigt skulle förstöras. Bättre torde vara att söka bygga på huset, som är mycket stabilt. Enligt stadsingenjörcns åsikt skulle detta utan olägenhet kunna gå för sig.
Beträffande de övriga lokalerna kan måhända anmärkas, att badrummet, som är inrett i källarvåningen och försett med 2 kar och dusch, är något väl
litet, men då övningsskolans bam bada i folkskolans badinrättning, torde ut— rymmet vara tillräckligt för seminarieelevemas eget behov. Vidare kan påpe— kas, att seminaristernas och övningsskolans toaletter ligga i samma rum och icke äro åtskilda, men denna olägenhet torde det ej vara svårt att avhjälpa.
Härnösand.
År 1877 upprättade Västernorrlands läns landsting ett småskoleseminarium i Säbrå, och detta flyttades till Härnösand år 1896. Den från början ettåriga kursen gjordes tvåårig höstterminen 1884.
Seminariet intager elever varje år och har således två klasser samtidigt. Öv- ningsskolan utgöres av två läraravdelningar, den ena omfattande en första och en andra småskoleklass, den andra avdelningen en första och en andra folk- skoleklass. Läsåret 1928—1929 var barnantalet i övningsskolan 38 (21 + 17). Lärarpersonalen utgöres av 5 ordinarie kvinnliga lärare, varav en är förordnad som rektor, och 3 timlärare: för gymnastik, orgelspelning samt hushållsgöro- mål och slöjd.
Enligt skolöverstyrelsens beräkning äga rumsinventarierna ett värde av 6943:37 kronor, undervisningsmaterielen 2 314z45 kronor och biblioteket 3 342: 93 kronor, sammanlagt 12 600: 75 kronor. För komplettering av rums- inventarierna har beräknats 16 363 kronor, för undervisningsmaterielen 5 400 kronor och för biblioteket 1 200 kronor eller tillsammans 22 963 kronor.
Seminariefastigheten, som är belägen i norra delen av staden, äges av lands- tinget. Byggnaderna äro uppförda i mitten av 1870-talet till dövstumskola och togos 1896 i bruk för seminariets räkning. De utgöras av seminariebygg- nad, vaktmästarebostad och uthusbyggnad. De båda förstnämnda äro upp- förda av trä på grund av granit och taken täckta med plåt. Uppvärmningen sker med kakelugnar och kaminer. Uthusbyggnaden användes endast till ved— bod.
Tomten innehåller 3 920 m2 och är väl disponerad. Den har av byggnads— styrelsen åsatts ett värde av 29 700 kronor, liksom byggnaderna, utom uthuset, vilket föreslagits till nedrivning, ett värde av 57 000 kronor eller tillsammans 86 700 kronor. Fastighetens taxeringsvärde utgör 50 000 kronor, och den? är brandförsäkrad för 90 000 kronor.
Enligt byggnadsstyrelsen kunna de för tvåårig kurs erforderliga lokalerna, utom gymnastiksal, anordnas inom byggnaden, varvid dock en del omlägg— ningar måste vidtagas. Därvid skulle den i seminariebyggnaden befintliga rektorsbostaden kunna bibehållas men en särskild gymnastikbyggnad behöva uppföras. Värmeledning skulle jämväl inläggas. Kostnaderna för nämnda anordningar skulle utgöra 87 600 kronor, därav för förändringsarbeten 37 100 kronor, för reparationer 8 700 kronor och för den nya gymnastikbyggnaden 41 800 kronor.
De sakkunniga ha efter besök å platsen funnit den nuvarande gymnastik- salen vara fullt tillräcklig och ändamålsenlig och anse därför uppförandet av en särskild gymnastikbyggnad vara obehövligt. De lokaler, som saknas, äro:
ett specialrum för naturkunnighet och geografi, skolkök, träslöjdsal, över- spelningsrum och ett expeditionsrum. Enligt de sakkunnigas förmenande kan utrymme beredas för ifrågavarande lokaler genom att den nuvarande rektorsbostaden, bestående av fyra rum och kök, tages i bruk för seminariets räkning. Rektorsbostad får i så fall hyras i staden. I likhet med byggnads— styrelsen anse de sakkunniga, att en hel del omändrings- och reparationsarbe- ten måste företagas, för att seminariebyggnaden skall bliva fullt tillfreds- ställande. Den av byggnadsstyrelsen beräknade totalkostnaden torde emel- lertid kunna avsevärt reduceras, därigenom att en särskild gymnastikbygg- nad icke behöver uppföras.
H agaström.
År 1906 upprättades i Hagaström, beläget 6 km. från Gävle, av f. semi— narierektor J. Wockatz ett privat seminarium, benämnt >>mindre folkskole— seminarium». Det organiserades med särskild hänsyn till att utbilda lära- rinnor för den mindre folkskolan och biträdande lärarinnor i den egentliga folkskolan. Sedan seminariets föreståndare anhållit att på vissa villkor få till staten såsom gåva överlämna seminariet, beslöt 1920 års riksdag att från och med år 1921 övertaga detsamma och fortsätta dess verksamhet såsom ett sta- tens småskoleseminarium.
Lärokursen är vid seminariet tvåårig. Övningsskolan består av en 7— klassig folkskola, fördelad på en småskole- och en folkskoleavdelning. Läs- året 1928—1929 utgjorde barnantalet i övningsskolan 46 (21 + 25). Lärar- personalen består av 5 ordinarie lärare, därav en manlig, förordnad som rek— tor, två ämneslärare och två övningsskollärarinnor, samt 6 timlärare: för sång, teckning, träslöjd, kvinnlig slöjd, skolköksundervisning och gymnastik.
På den fritt och vackert belägna tomten, som omfattar en yta av 3.045 hektar, ligga seminariebyggnad och rektorsbostad jämte nödiga uthus. Bygg- naderna äro uppförda dels av timmer, dels av plank i dubbla lag, på grund av betong, taken äro täckta med tegel, och centraluppvärmning finnes in- lagd.
Redan år 1922 anmälde skolöverstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t, att byggnaderna voro behäftade med stora brister och snarast möjligt behövde undergå en genomgripande reparation, och samma år avgav byggnadsstyrel- sen ett utlåtande med framställning om att förslag måtte avlåtas till 1923 års riksdag att för utförande av reparationsarbeten å byggnaderna bevilja ett anslag av 39 000 kronor. Denna framställning föranledde emellertid icke något förslag till nämnda riksdag. År 1924 hemställde byggnadsstyrelsen om förslag till 1925 års riksdag att till utförande av vissa ändrings- och re— parationsarbeten bevilja ett anslag av 35 000 kronor. Därvid meddelade bygg— nadsstyrelsen, att då en del reparationsarbeten å seminariebyggnaden ound- gängligen måst genomföras, byggnadsstyrelsen låtit utföra dessa arbeten un- der år 1923 med anlitande av till styrelsens förfogande ställda anslagsmedel till byggnader och reparationer. Styrelsen framhöll emellertid, hurusom även
efter ifrågavarande reparationer seminarieanläggningen vore behäftad med högst avsevärda brister, ävensom att seminariet saknade särskild gymnastik- sal, ochi anförde bland annat, att med hänsyn till de väsentliga fel och brister, som vidlådde seminarieanläggningen, densamma måste anses mindervärdig som skolbyggnad samt att det otvivelaktigt torde bliva nödvändigt att sna- rast vidtaga sådana förändringar i densamma, att de framhållna olägenhe— terna i möjligaste mån avhjälptes.
På förslag av Kungl. Maj:t anvisade 1927 års riksdag ett anslag av 20 000 kronor till vissa ändrings- och reparationsarbeten vid seminariet, däribland till anordnande av gymnastiksal och omändring av de 2 trappor upp belägna bostadsrummen till lärosalar.
För bestridande av kostnaderna för inredning och möblering av de nya 10— kalerna anvisade 1928 års riksdag ett belopp av högst 7 685 kronor.
Då 1927 års statsrevisorer besökte seminariet, fingo de det intrycket, att se— minariebyggnaden vore behäftad med så väsentliga brister, att om verksam- heten vid seminariet jämväl i framtiden skulle uppehållas, statsverket hade att motse avsevärda ytterligare utgifter för byggnadens försättande i sådant skick, att den bleve fullt lämplig för sitt ändamål. Med hänsyn härtill syn— tes det revisorerna vara skäl att i samband med den pågående utredningen rö- rande småskoleseminarieorganisationen taga under övervägande, om ej någon utväg kunde erbjudas, varigenom staten frigjordes från sina förpliktelser å användandet av berörda seminarium. Ett sådant övervägande syntes desto mera påkallat, som fråga förelåge att med hänsyn till rådande överflöd av småskollärare nedlägga ett antal av de dittillsvarande småskoleseminarierna.
Med anledning av ovannämnda utlåtande framhöll skolöverstyrelsen i skri- velse i januari 1928, att bristerna vid seminarieanläggningen blivit i det vä- sentliga avhjälpta genom de verkställda ändrings- och reparationsarbetena samt att gymnastiksal och naturkunnighetssal under den närmaste tiden kom- me att inrättas.
I den mån Hagaströms stationssamhälle under den närmaste tiden utveck— lats att bliva en verklig förstad till Gävle med goda kommunikationer med denna stad, försvunne alltmer olägenheterna av seminariets ursprungliga iso- lerade läge. Kärnpunkten av frågan om nämnda seminarium, i den mån den bragts under diskussion av statsrevisorerna, ansåg överstyrelsen utgöra se- minariets framtida ställning i seminarieorganisationen. Överstyrelsen fram- höll, att man icke kunde inköpa småskoleseminarier av landstingen och sam- tidigt nedlägga ett seminarium, som redan vore statens egendom, varför sty- relsen också i sin utredning den 23 juni 1927 räknat med ett bibehållande av Hagaströms seminarium.
Byggnadsstyrelsen åter yttrade i skrivelse i januari 1928, att seminarie- anläggningen efter genomförandet av omförmälda arbeten torde kunna an- ses någorlunda tillfredsställande men att det, såsom statsrevisorerna fram- hållit, skulle komma att medföra avsevärda ytterligare utgifter, därest an— läggningen skulle försättas i sådant skick, att den bleve fullt lämplig för sitt ändamål.
Vid sitt besök å seminariet funno de sakkunniga, att av de lokaler, som angivits i överstyrelsens promemoria, endast ett specialrum och överspelnings- rum saknades. Då emellertid det specialrum, som redan fanns, genom praktiska anordningar kunde användas för undervisning i såväl naturkunnighet och geo- grafi som teckning och kvinnlig slöjd, torde det ej vara nödvändigt att an- ordna ännu ett. Såsom överspelningsrum begagnades skolsalarna, men utrym- me fanns att inreda särskilt överspelningsrum, om det skulle vara behövligt. Laboratoriet och Slöjdsalen för gossar voro ej tillräckligt stora, och samma anmärkning kunde riktas mot kollegierummet, som jämväl var avsett att an- vändas till expeditionsrum. Utom de för undervisningen behövliga lokalerna inrymde seminariebyggnaden även tvenne lärardubbletter samt vaktmästar- bostad, bestående av ett rum och kök.
De lokaler, som inretts för de av 1927 och 1928 års riksdagar anslagna med- len, befunnos vara i ett gott skick och skilde sig avsevärt från de icke restaure- rade delarna av byggnaden, vilka gåvo ett mindre tilltalande intryck. De sakkunniga hålla före, att en förbättring av sistnämnda lokaler är ofrånkomlig.
En olägenhet är dessutom, att seminariet i Hagaström ligger rätt ensligt och avskilt från den tätare bebyggelsen.
3.
De sakkunniga ha funnit, att den ifrågasatta förflyttningen av seminariet i Murjek lämpligen kan upptagas till behandling i detta sammanhang.
M urjek.
År 1875 förordnade Kungl. Maj:t, att ett seminarium för utbildande av lapska småskollärare och lärarinnor skulle upprättas i Mattisuddens by, be- lägen 3/4 mil från Jokkmokks kyrkoplats. Seminariet började sin verksamhet därstädes samma år. Som övningsskola fick användas en av svenska missions- . sällskapet upprättad missionsskola i Mattisudden. Lärokursen var från början ettårig, från höstterminen 1883 blev den tvåårig och från och med hösttermi— nen 1900 treårig. Från och med höstterminen 1904 blev seminariets verksam- het förlagd till Murjeks stationssamhälle.
Övningsskolan utgöres av en 6-klassig folkskola, fördelad på en småskole- och en folkskoleavdelning. Läsåret 1928—1929 var barnantalet i övningssko— lan 24 (9 + 15).
Lärarpersonalen består av 5 ordinarie lärare, därav en manlig, förordnad som rektor, en ämneslärarinna, två övningsskollärarinnor och en skolkökslära— rinna. Härtill komma en e. o. kvinnlig lärare och en vikarierande manlig ämneslärare. 4 av nämn-da lärare jämte seminariets vaktmästare tjänstgöra därjämte såsom timlärare.
Riksdagarna 1901 och 1902 beviljade medel för uppförande av en seminarie- byggnad samt ett elevhem. Sedermera har tillkommit en särskild byggnad för skolkök och hushållsundervisning.
I skolöverstyrelsens utredning säges, att det länge stått såsom ett önskemål att finna en för detta seminarium lämpligare förläggningsort än den lilla öde- marksbyn Murjek i närheten av polcirkeln, och det framhålles jämväl, vilket trängande behov som förefinnes, att för seminariet erhålla utvidgade och för- bättrade lokaler. Då överstyrelsen i annat sammanhang förordade indragning av parallellavdelningen vid folkskoleseminariet i Luleå, påpekade den samti- digt i sin ovannämnda skrivelse det ändamålsenliga i att förflytta seminariet i Murjek till Luleå. En dylik förflyttning borde emellertid enligt överstyrel- sens mening föregås av en mera ingående utredning, vilken i sin tur icke kunde med fördel verkställas, förrän statsmakterna fattat definitivt beslut an- gående den föreslagna organisationen av folkskoleseminariet i Luleå.
I september 1928 hemställde Norrbottens läns landstings förvaltningsut- skott, att Murjeks seminarium måtte förflyttas till Öjebyn och seminariets lo- kaler i Murjek förvandlas till ett skolhem för Jokkmokks socken. Med utgån— gen av vårterminen 1928 hade verksamheten nedlagts vid Öjebyns seminarium, och landstinget framhöll, hurusom en förflyttning av seminariet i Murjek kunde verkställas utan någon förändring av de ledigblivna seminarielokalerna i Öjebyn.
I sitt utlåtande med anledning av denna landstingets framställning nöjde sig skolöverstyrelsen i det hela med att hänvisa till sin nyss omtalade skrivelse och avstyrkte framställningen.
För att vinna. en säkrare uppfattning om ovan berörda förhållanden ha de i sakkunniga besökt såväl Murjek som Öjebyn och Luleå. Vid sitt besök i Mur— ' jek funno de, att en stor del av lokalerna äro i gott. skick och erbjuda tillräck— ligt utrymme. Detta gäller om byggnaden för skolkök och hushållsundervis— ning, rektorsbostaden, elevhemmet, bad- och tvättrummen samt ekonomibygg- naderna. Däremot är den egentliga seminariebyggnaden synnerligen bristfällig och otillräcklig. Den inrymmer fyra lärosalar, en gymnastiksal, även använd till samlingssal, samt ett lärarrum, som också användes till bibliotek. Läro- salarna äro ganska små och rymma högst 20 elever. Då endast en tunn dörr skiljer gymnastiksalen från en övningsskolesal, störes undervisningen avsevärt i den sistnämnda. under gymnastiklektionerna. Lärarrummet är mycket litet och torftigt. Ventileringen i byggnaden är i hög grad bristfällig. Då intet särskilt materialrum finnes, är undervisningsmaterielen kringspridd i de olika ' klassrummen. Ett rum, icke vidare lämpligt som skollokal, förhyres för 450 kronor om året i ett litet privat hus, några minuters väg från skolan, för små— ; skoleavdelningen av övningsskolan. &, En icke obetydlig olägenhet vållas därav, att platsen saknar tillräcklig till- i, gång till vatten. Särskilt kännbart är detta förhållande på vårarna. Hushålls- ' arbetet lider stort men därav, då den största sparsamhet med vattnet måste iakttagas, och bad- och duschinrättningarna kunna endast vid enstaka tillfäl— len användas, varigenom svårighet uppstår att vänja eleverna vid sådana 1 hygieniska förhållanden, som måste betraktas som högst nödiga. 7—310061
Övningsskolan har haft att kämpa med synnerligen svåra rekryteringsför- hållanden. Murjeks bysamhälle, som ligger 2 km. från stationssamhället, där seminariet är beläget, har konkurrerat med seminariets övningsskola om bar- nen. Därav har det kommit sig, att övningsskolan haft ett för undervisningen alldeles otillräckligt antal lärjungar. Efter de sakkunnigas besök å platsen har emellertid på kyrkostämma i Jokkmokk i december 1929 skolrådet fått i uppdrag att se till, att småskoleavdelningen i seminariets övningsskola varje år har ett antal av minst 16 barn. Denna åtgärd är dock av tillfällig beskaf— fenhet.
Murjeks hela invånarantal utgjorde enligt 1920 års folkräkning 407 perso- ner. Samhället är i kulturellt hänseende synnerligen vanlottat. Så finnes exempelvis ingen bokhandel. Med sjukvården är det klent beställt. Intet sjuk— rum eller isoleringsrum finnes vid seminariet, och vid epidemier finnes intet tillhåll för de sjuka. Närmaste läkare är bosatt i Sandträsk, omkring en tim— mes järnvägsresa från Murjek.
Med undantag av rektor och skolkökslärarinnan, i vilkas avlöningsförmåner ingå fria bostäder, måste lärarpersonalen hyra bostäder av privatpersoner i samhället. Då familjerna därstädes till största delen äro trångbodda, har det för lärarna ofta varit förenat med stora svårigheter att erhålla tjänliga bostä— der. Då det sålunda är svårt att trivas å platsen, blir det en ständig växling av lärare, och detta förhållande måste inverka menligt på skolarbetet.
Norrbottens läns landsting har från år 1894 haft sitt småskoleseminarium förlagt till Öjebyn utanför Piteå, men till följd av den stora överproduktionen av småskollärarinnor i dessa delar av landet nedlades seminariets verksam— het från och med vårterminen 1928. Till följd av den ovan relaterade fram- ställningen angående förflyttning av Murjeks seminarium till Öjebyn avlade de sakkunniga i oktober 1929 ett besök vid sistnämnda seminarium. Detta, som har ett synnerligen fördelaktigt och tilltalande läge å stor och väl dispone— rad tomt, förfogar över relativt nybyggda, fullt tillräckliga och ändamålsen- liga lokaler, fördelade å ett flertal byggnader. Samtliga äro väl underhållna och i gott skick. Lärosalarna äro ljusa och rymliga. Ett trevligt inrett skol— hem innehåller rum för 23 elever jämte 2 dagrum. Uppvärmningen sker med centralvärme. Till anläggningen hör även en rymlig rektorsbostad samt bostad för vaktmästare. Levnadsomkostnaderna för eleverna ställa sig myc- ket billiga. Genom skolköket kunde således mat erhållas för kronor 1: 25 om dagen. Några svårigheter i anseende till övningsskolans rekrytering förev finnas icke; det meddelades vid de sakkunnigas besök, att mer än tillräckligt med barn kunde ställas till övningsskolans förfogande.
Den enda olägenheten utgjordes av otillräcklig tillgång till vatten. Emel- lertid framhölls av representanter för de kommunala myndigheterna, att en rikt givande källa med gott vatten var belägen på ett avstånd av omkring 250 me- ter från seminarieanläggningen. Den låg visserligen på enskilt markområde, men man trodde sig kunna garantera, att seminariet genom densamma skulle få sitt behov av vatten tillfredsställt.
Såsom förut är nämnt, har skolöverstyrelsen förordat, att seminariet i Mur— jek _ för den händelse parallellavdelningen vid folkskoleseminariet i Luleå komme att indragas — förflyttas till denna stad. Det är otvivelaktigt, enligt vad de sakkunniga genom besök å platsen förvissat sig om, att tillräckliga ut- rymmen stå till förfogande och att ett samboende med folkskoleseminariet skul— le vara till nytta i mer än ett avseende. Genom en sådan förflyttning skulle därjämte en förenkling i administrationen kunna äga rum på så sätt, att de båda seminarierna slogos samman under samma rektorat. Å andra sidan kan det icke förnekas, att mycket talar för en förläggning till Öjebyn, därest en förläggning till annan ort överhuvud taget bör äga rum. De sakkunniga ha emellertid den uppfattningen, att någon förflyttning icke bör ifrågakomma. Det är tills vidare en öppen fråga, hur utvecklingen av skolförhållandena i övre Norrland komma att gestalta sig och huru många småskoleseminarier således, som det är riktigt att där upprätthålla. Skulle de mindre folkskolorna och de biträdande lärartjänsterna minskas i snabbare tempo än hitintills och skulle systemet med skolhem få en rikare användning, blir frågan om nedläggandet av Murjeks seminarium utan tvivel på allvar aktuell. Men så länge det har existensberättigande, bör det ligga _ enligt de sakkunnigas mening — som det nu ligger, som en utpost mot ödemarkerna.
VII. Ekonomiska synpunkter.
I skolöverstyrelsens förutnämnda utredning förekommer under rubriken »Ekonomiska synpunkter» bland annat en redogörelse för de villkor av ekono- misk art, som angivits av vederbörande landstings- och stadsfullmäktigekorpo- rationer för överlåtelse till staten av befintliga seminarier med fastigheter, in- ventarier och undervisningsmateriel. Sedan riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 4 maj 1929 förklarat, att den utginge ifrån att ett statens övertagan- de av småskollärarinneutbildningen icke komme att äga rum under annan förut— sättning, än att landstingen och av frågan berörda städer kostnadsfritt och med full äganderätt till staten överlämnade den för seminarieutbildningen an- vända fasta och lösa egendom, varav staten funne sig vara i behov, sakna emel- lertid framställningarna ifråga aktualitet, och de sakkunniga ha fördenskull icke ansett sig böra lämna någon utförligare redogörelse för desamma. Det må här endast erinras om, att den ersättning, som då beräknades, uppgick för fastigheter till 1 541 500 kronor och för inventarier till 138 305 kronor eller tillhopa 1 679 805 kronor, förutom en del kostnader, som under vissa omstän— digheter skulle ha måst utgå. Vidkommande de kostnader, som vid ett för— statligande av landstingsseminarierna enligt de sakkunnigas förslag skulle komma att vidkännas staten, få de sakkunniga anföra följande.
1. I fråga om engångskostnader.
Byggnadsstyrelsens förslag till nybyggnads—, förändrings- och reparations- arbeten beträffande de landstingsseminarier, som av de sakkunniga förordats till förstatligande, slutade på en kostnadssumma av 169 600 kronor, fördelade på följande sätt:
. . . Förändrings- Reparations-i S e m 1 n a 1 1 n 111 Nybyggnad arbeten arbeten | . ! 1 Linköping .................... * 37 800 9 500 3 Lund ...................... ! _ 60 400 9 800 1 Halmstad .................... i — 24 300 7 300 Falun ...................... 1 — 6 200 7 500 Östersund .................... 1 — 6 800
Vilka brister som genom de föreslagna anordningarna skulle avhjälpas, ha i seminarieöversikterna närmare angivits samtidigt med att de sakkunniga givit tillkänna den uppfattning, som de själva kommit till, rörande dessa ting under sina besök vid de skilda läroanstalterna. Det är huvudsakligen den nya gym— nastikbyggnaden i Linköping, som de sätta i fråga.
Till summan här ovan böra läggas de 98 800 kronor, som byggnadsstyrelsen i annat sammanhang ansett nödvändiga för att iordningställa de ledigblivna seminarielokalerna i Strängnäs; jämväl därom ha de sakkunniga yttrat sig i det föregående. Där är närmast inläggandet av ny Värmeledning, varom tveksamhet råder. Den skulle draga en kostnad av 33 000 kronor. Till dub- belseminariet i Skara återkomma de sakkunniga längre fram, och i fråga om dubbelseminariet i Kalmar skulle staten ej betungas med några byggnadskost- nader.
Då de sakkunniga icke ansett sig kunna förorda förslaget om utbildnings- tidens utsträckning till tre år, ha de vid bedömandet av utrymmesfrågan endast tagit hänsyn till för tvåårig utbildningskurs erforderliga lokaler. För övrigt gå de ut ifrån att den promemoria, som skolöverstyrelsen upprättat rörande lokalbehovet vid tvåårigt enkel- och dubbelseminarium, mera är att betrakta såsom ett program av en jämförelsevis hög standard, som lämpligen bör följas, då fråga är om nyanläggning eller mera omfattande förändringar. I de fall åter, då redan befintliga seminariebyggnader övertagas och lokalerna kunna sägas vara i stort sett ändamålsenliga och tillräckliga, anse de sakkunniga all- deles so'm skolöverstyrelsen, att krav på utvidgning icke bör framställas, om ett eller annat specialrum skulle fattas, endast undervisningen kan upprätt— hållas utan större olägenheter.
De sakkunniga anse dessutom, att de förbättringari fråga om lokalerna, som
föreslagits och måste anses vara nödvändiga, icke böra komma till utförande på en gång eller omedelbart efter förstatligandet. Det torde i stället vara lämp- ligt, att de genomföras successivt och efter framställning från vederbörande seminarium. De kunna då bättre anpassas efter de krav på ändringar, som erfarenheten funnit vara ofrånkomliga och ändamålsenliga.
Skolöverstyrelsens förslag till komplettering av den lösa egendomen slutade på en kostnadssumma av 70 735 kronor enligt följande fördelning:
; | — _ i S e m i n a r i 11 111 i Ruääåzen' dirilåsiadxråltse- Bokbeständ Summa. 1 | rie
Linköping .............. i 12 831 i 6 245 — 19 126 ' Lund ................ 5 294 4 3 530 4 800 13 624 ] Halmstad .............. 7 225 | 4 695 ; 3 600 15 520 i sam ................ 5 429 | 2 770 i _ s 199 ; Ostersund .............. 6 596 | 4 070 1" 3 600 14 266
Vid beräkningen av erforderliga rumsinventarier och kostnaderna för dessa har skolöverstyrelsen vid de skilda seminarierna i första hand räknat med nyanskaffning för felande rum i enlighet med standardtabellen å sid. 82. Där- jämte har kompletteringsbehovet för redan befintliga rum prövats mera indivi— duellt med hänsyn i varje särskilt fall till olika på saken inverkande omstän- digheter, så långt dessa varit möjliga att bedöma.
I fråga om kompletteringssummans storlek och om dess fördelning semina— rierna emellan är i det stora hela inga invändningar att göra. De sakkunniga ha här och var kunnat konstatera bristfälligheter och detta icke minst i fråga om biblioteken. Dock vill det synas, som om siffrorna i någon mån skulle kunna nedbringas. Skulle den föreslagna nya gymnastikbyggnaden i Linköping icke bliva av, frångå de 5 525 kronor, som ingå i siffran rörande rumsinventarier för detta seminarium. Däremot tillkomma 9 520 kronor, som skolöverstyrelsen beräknat för rumsinventarier i Strängnäs. De sakkunniga förutsätta, att de vid Skara folkskoleseminarium befintliga rumsinventarierna såväl som under- visningsmaterielen och bokbeståndet äro tillräckliga även vid seminariets för- ändring till dubbelseminarium för småskollärarinneutbildning. Men för dub— belseminariet i Kalmar kräves med all sannolikhet full nyanskaffning.
Kompletteringen bör emellertid även i detta avseende ske successivt, och det finns härvidlag ett särskilt skäl, som talar för en sådan anordning. De sak— kunniga ha för avsikt att föreslå, att staten vid övertagandet av småskollära— rinneutbildningen också skall övertaga det ekonomiska ansvaret för all den ordinarie lärarpersonal, som är anställd icke allenast vid de seminarier, som övertagas, utan jämväl vid de övriga. Det är under sådana omständigheter en rimlig begäran, att de landsting, vilkas seminarier ej längre skola fortsätta
sin verksamhet, till staten överlämna den lösa egendom, som staten kan önska övertaga. De sakkunniga mena därför, att kompletteringar i större omfattning icke böra ske, förrän en granskning ägt rum av det förråd, som sålunda kan bliva tillgängligt.
2. I fråga om årsomkostnader.
.Vid beräkning av de årliga driftskostnaderna för den seminarieorganisation, som de sakkunniga förorda till förstatligande, ha skolöverstyrelsens stat- förslag i dess utredning år 1927 blivit följda, enär de vid granskning i det stora hela ej föranlett någon erinran från de sakkunnigas sida.
Vid uppgörande av sina förslag utgick skolöverstyrelsen ifrån de nu gällande avlöningama jämlikt kungl. kungörelsen den 31 december 1919, nr 890, angå— ende avlöning åt lärare vid av landsting eller stad, som ej deltager i lands- ting, inrättade småskoleseminarier samt angående statsbidrag till sådana se- minarier.
Beträffande lärarna förutsattes, att vid enkelseminarium erfordras jämte rektor, som upptagits såsom manlig, fyra lärare med full tjänstgöring, därav en beräknats vara manlig och tre kvinnliga. I övrigt skulle undervisningen skötas av timlärare, företrädesvis i de särskilda övningsämnena.
För närvarande utgår tillfällig löneförbättring för lärarna vid landstingsse- minarierna med ett belopp utgörande 3/; av det, som är bestämt för lärarna vid statens småskoleseminarier. I sin gjorda beräkning förutsatte överstyrelsen för lärarna i de nya statsseminarierna full likställighet i nämnda hänseende. Läkararvodet, som skolöverstyrelsen upptog till 700 kronor, var, enligt vad de sakkunniga inhämtat, beräknat med ledning av den ersättning, som i all- mänhet utgått till läkare vid småskoleseminarium och med särskild hänsyn tagen till, att ifrågavarande läkare icke endast skola verkställa undersöknin- gar utan jä'mväl vid sjukdom ägna den sjuke vård och tillsyn. Bibliotekarie- arvodena voro likaledes beräknade med ledning av numera utgående ersättning. De utgifter i övrigt, till vaktmästare, värme, lyse m. m., som upptagits, hade beräknats med ledning av de utgifter, som i verkligheten visat sig erforderliga vid de bäst ordnade seminarierna, varjämte i tillämpliga delar jämförelse gjorts med statens småskoleseminarier.
Dyrtidstilläggen voro beräknade efter den för vårterminen 1927 gällande tilläggsprocenten och beloppen för elevstipendier endast approximativt beräk— nade. I fråga om de senare ha de sakkunniga tagit dem med utan att vilja binda sig vid summan. För övrigt äro i nedanstående förslag dyrtidstillägg och tillfällig löneförbättring icke medräknade.
&, ' 103 A. Förslag till utgiftsstat för tvåklassigt småskoleseminarium (enkelseminarium). 1. Läraravlöningar. Tjänst- Ålders- Lö ö - . . S 11 gpålnsgai tillägg ummu. a) rektor, manlig (utom bostad eller bo- stadsersättning) ........... 2 900 1 500 1 200 5 600 b) ämneslärare: 1 manlig ........ 2 100 1 300 1 200 4 600 1 1 kvinnlig ........ 1 800 1 000 900 3 7 00 1 övningsskollärare: 2 kvinnliga . . . . 3600 2000 1 800 7400 . c) timlärare: musik 10 tim. X 95 kronor: 950 gymnastik 10 tim. )( 95 kr. = 950 hushållsgöromål 10 tim. )( 90 kronor : ......... 900 trädgårdsskötsel 21/9 tim. )( 140 kronor : ....... 350 3 150 d) vikariearvoden, förslagsvis ...... 1000 __ 25 450 2. Ovriga arvoden. a) läkararvode ......................... 700 1 b) bibliotekariearvode ................. _ ...... 150 850 1 3. Utgifter till materiell, ljus m. m.. i a) vaktmästare (utom bostad och bränsle) ............. 1 800 ) b) undervisningsmateriel och böcker ............... 1 000 , c) materiel för undervisning i slöjd och hushållsgöromål ..... 300 & d) uppvärmning, vatten, lyse och renhållning ........... 3000 e) tryckningskostnader ..................... 400 i t') inventarier och deras underhåll ................ 750 övri a ut ifter ........................ 500 | g) g g i 7 750 i 4. Elevstz'pendier ........... 5000 * Samman drag: i 1. .................. kronor 25 450 5 2. .................. 850 i 3. .................. » 7 7 50 : 4. ............... .y_»5_000 ; Kronor 39 050 i Om samtliga ordinarie lärare befinna sig i lägsta lönegraden och alltså inga ' ålderstillägg utgå, minskas denna summa med kronor 5 100. Minimibelopp alltså kronor 33 950.
Summa
6 100 4 600 11 100 11 100
104 B. Förslag till utgiftsstat för tvåklassigt småskoleseminarium (dubbelseminarium), byggt på enahanda grunder som för enkelseminarium. 1. Läraravlöningar. Tjänst- Ålders- Lö” 553255" tillägg &) rektor, manlig (utom bostad eller bo- stadsersåttning) . . . ........ 3 100 1 800 1 200 b) ämneslärare: 1 manlig ........ 2 100 1 300 1 200 3 kvinnliga ....... 5 400 3000 2 700 övningsskollärare: 3 kvinnliga ..... 5 400 3 000 2 700 e) timlärare: musik 21 tim. )( 95 kr. : . . 1 995 gymnastik 20 tim. X 95 kr. : 1 900 husligt arbete 48 tim. X 90 kronor = ......... 4 320 trädgårdsskötsel 5 tim. )( 140 kronor: ...... . . . 700 d) vikariearvoden, förslagsvis ...... 2 Övriga arvoden. a) läkararvode ......................... b) bibliotekariearvode ...................... 3. Utgifter till materiell, ljus m. m. a) vaktmästare (utom bostad och bränsle) ............. b) undervisningsmateriel och böcker ............... c) materiel för undervisning i slöjd och hushållsgöromål ..... d) uppvärmning, vatten, lyse och renhållning ........ e) tryckningskostnader ..................... f) inventarier och deras underhåll . . .............. g) övriga utgifter ................. - ...... 4. Elevstipendier ..... Sammandrag: 1. . . . . . . . ........... kronor 43815 2. .................. >> 1 425 3. .................. » 11 500 4. .................. » 10000 Kronor 66 740 Om samtliga ordinarie lärare befinna sig i lägsta lönegraden och alltså inga ål'derstillägg utgå, minskas denna summa med kronor 7 800. Minimibelopp alltså kronor 58 940.
De sakkunniga ha i det föregående förordat en seminarieorganisation, om- fattande —— vid sidan av statens nuvarande 4 seminarier _ 3 dubbel- och 5 enkelseminarier. Den sammanlagda årliga kostnaden för dessa skulle med utgångspunkt från här ovan angivna normalstater utgöra:
för tre dubbelseminarier kronor .................... 200 220:— för fem enkelseminarier » .................... 195 250:—
n'llillsaminansukr. 395 470 ::,
med kostnaderna för elevstipendier inräknade men utom dyrtidstillägg och tillfällig löneförbättring samt under förutsättning, att samtliga lärare befinna sig i högsta lönegraden. (Frånräknas de beräknade kostnaderna för elevsti- pendier, blir summan kronor 340 470:——.) I den mån lärarne stå i lägre lönegrad, minskas årskostnaderna, likaså för den händelse vid en del semina— rier allt framgent anställas kvinnliga rektorer och i övrigt enbart kvinnliga lärare.
J ämväl andra omständigheter kunna, såsom skolöverstyrelsen påpekar, sam- verka till att årskostnaderna i tillämpningen komma att ställa sig lägre än de i staterna upptagna förslagsbeloppen. Sålunda kommer antagligen endast vid ett fåtal seminarier trädgårdsskötsel att bedrivas och förslagsbeloppen för sjukvikarierna torde i normala fall endast komma att partiellt tagas i anspråk.
Statens nuvarande kostnader för småskollärareutbildningen vid landstings- seminarierna uppgår för budgetåret 1930—1931 till 375 000 kronor förutom dyrtidstillägg och tillfällig löneförbättring.
Enligt de av riksdagen för budgetåret 1930—1931 fastställda staterna för statens seminarier i Haparanda, Murjek och Lycksele, uppgå kostnaderna för dessa under samma budgetår till 173 000 kronor. För det tvåklassiga semina- riet i Hagaström slutar staten på en summa av 37,500 kronor. Statsverkets årliga omkostnader för hela småskoleseminarieorganisationen skulle följaktligen komma att uppgå till 605 970 kronor mot nuvarande sammanlagda årskostnad av 585 500 kronor, förutom dyrtidstillägg, tillfällig löneförbättring sa'mt kost- nader för lärare å övergångsstat.
3. Lärarpersonalen.
a) Skolöverstyrelsens ståndpunkt.
Såsom redan anförts under avdelningen om »Landstingsseminariernas för- statligande», ägde ett sammanträde rum i Stockholm i januari 1925 med re- presentanter för de småskoleseminarier, som disponerade över egna byggnader. Vid detta behandlades även frågor rörande seminariepersonalens ställning, för den händelse utbildningen av småskollärarinnor skulle komma att förstatligas. I den promemoria, som 'mötet enade sig om, uttalades i detta avseende, att * landstingen borde fordra, att staten övertoge all ordinarie lärarpersonal vid . seminarierna och iklädda sig ansvar för stadgad avlöning och pensionering.
Detta skulle även gälla lärarpersonalen vid de seminarier, som kunde komma att nedläggas. Beträffande fast anställd betjäning borde särskild överenskom- melse träffas. Detta förslag blev grundläggande för den ståndpunkt landstin- gens förvaltningsutskott och därefter landstingen själva sedermera kommo att intaga.
I den grundläggande utredningen av år 1927 framhöll skolöverstyrelsen bland annat, att ordinarie lärare, som voro anställda vid seminarier, som komme att indragas, måste anses intaga en sådan rättslig ställning gent emot landstingen, att de icke kunde entledigas utan måste bibehållas vid de förmåner, som enligt gällande författningar voro förenade med befattningen, då den tillträddes, eller som senare tillerkänts dem i egenskap av ordinarie lärare. Till dessa förmåner hörde i främsta rummet rätt till avlöning och pension samt erforderlig tjänste- årsberäkning.
Skolöverstyrelsen erinrade vidare därom, att i fråga om lärarpersonalen vid statens nuvarande småskoleseminarier, i den mån dessa voro på ordinarie stat, bland annat vore föreskrivet, att befattningshavare skall, med bibehållande av den tjänstegrad och avlöning han innehade, vara pliktig att vid en möjligen inträdande förändrad organisation av undervisningsväsendet ävensom eljest, då. Kungl. Maj :t med hänsyn till undervisningsväsendets behov prövade sådant nödigt, låta sig förflyttas till annan befattning inom undervisningsväsendet. Någon bestämmelse av motsvarande innebörd funnes icke intagen i kungörel— sen angående avlöning åt lärare vid landstingsseminarier. Ordinarie lärare, som på grund av seminarieverksamhetens nedläggande komme att bliva utan befattning, torde därför, ansåg skolöverstyrelsen, intill dess vederbörande be- fattningshavare erhölle ordinarie tjänst på annat håll, komma att uppföras på landstingets indragningsstat. Frågan vore under sådana förhållanden närmast den, i vad mån landstingen och staten skulle bidraga till kostnaderna för den lärarpersonal, som sålunda kunde komma att överföras på övergångsstat, och förordade överstyrelsen för sin del det förslag, som framställts vid förutnämn— da representantmöte i fråga om den ordinarie lärarpersonalen. Detta förslag syntes överstyrelsen vara med billighet och rättvisa överensstämmande, så myc— ket mera som landstingen under ett halvt århundrade haft stora utgifter för småskollärareutbildningen, vilken dock varit av ett allmänt riksintresse.
I de yttranden, som i anledning av skolöverstyrelsens utredning infordrades från länsstyrelser, landsting och seminariestyrelser samt från styrelsen för småskoleseminariernas lärareförening, instämde samtliga, som i saken yttrade sig, med skolöverstyrelsen i dess synpunkter. Därutöver framställdes från en del landsting vissa längre gående krav. Ett par landsting yrkade exempelvis, att staten skulle övertaga all vid deras seminarier anställd personal och an— svara för dess stadgade avlöning, andra uttalade som sin mening, att beträf- fande den fast anställda personalen borde särskild överenskommelse träffas mellan staten och landstingen. Andra återigen jämte ett par seminariestyrel— ser ansågo, att staten borde övertaga ansvaret för rektors särskilda arvode, bostadsförmåner och rätt till högre pension, och slutligen ansågo ett par, att det i någon mån borde sörjas för de timlärare, som under en följd av år haft
anställning vid ett seminarium med ett så stort antal veckotimmar, att av'- löningen från seminariet utgjort den väsentliga inkomstkällan. Ett landsting yrkade, att staten borde övertaga ansvaret även för den ordinarie vaktmästaren. Med anledning av de yttranden, som sålunda avgivits, och på grund av in- komna nya framställningar anbefallde Kungl. Maj :t skolöverstyrelsen att in- komma med förnyat yttrande. Sådant avgavs den 30 april 1928. Efter att ha konstaterat, att samtliga myndigheter uttalat sin anslutning till översty— relsens förslag om att staten skulle övertaga och ansvara för avlöningen till de vid landstingsseminarierna anställda ordinarie lärarna, sålunda även de lä- rare, vilka på grund av vissa seminariers nedläggande komme att mista sina [befattningan anförde skolöverstyrelsen beträffande de särskilda yrkandena om rektorsarvodet, att den icke kunde principiellt likställa rektor med ordinarie glärare. Visserligen förhölle det sig i de flesta fall så, att en av seminariets llärare förordnades till rektor, men detta förordnande meddelades endast på iViSS tid, högst fem år. Den primära frågan i detta sammanhang vore enligt i skolöverstyrelsens mening, huruvida på grund av gällande författningar lands- iting kunde anses skyldigt att utbetala rektorsavlöning, sedan förordnandet som *rektor upphört. Av svaret på denna fråga berodde sedan spörsmålet, huru— vida staten skulle — liksom i fråga om den ordinarie lärarpersonalen — med i bidrag underlätta landstingens utgifter för ändamålet. , Beträffande därefter frågan om rektors pensionering fann skolöverstyrel- 3sen det ostridigt, att enligt nu gällande bestämmelser det stadgade särskilda l rektorsarvodet å 1 000 kronor finge inräknas i pensionsunderlaget och att pen- ision utginge i enlighet med detta. Det syntes överstyrelsen billigt, att "förut- l varande rektor finge bibehållas vid möjligheten till de fördelaktigare pensions- förmåner, som svarade mot hans ställning i tjänsten, då han på grund av semi- , nariets nedläggande tvingades att avgå. | I fråga om övningslärare och annan fast anställd personal —— till exempel 'vaktmästare _ förklarade sig skolöverstyrelsen behjärta de förhållanden, som uttalats i yttrandena. Överstyrelsen ansåg emellertid, att dylika specialfrå- gor icke kunde generellt lösa-s, utan torde de åsyftade fallen lämpligen böra göras till föremål för statsmakternas behandling efter särskild framställning _av vederbörande landsting.
_ b) Provisoriska anordningar. | Frågan om lärarpersonalens ställning vid sådana seminarier, som kunde kom- åma att nedlägga sin verksamhet, har redan i viss omfattning varit föremål för åstatsmakternas uppmärksamhet. Vid 1927 års riksdag hemställde åtskilliga ;motionärer, att riksdagen måtte medgiva, att de statsbidrag, som då utgingo ;till Norrbottens läns landstings seminarium i Öjebyn, måtte till den del, som ,svarade mot de anställda ordinarie lärarnas avlöning, "få utgå, även om semi- lnariet med hänsyn till läraröverskottet nedlades.
I enlighet med statsutskottets förslag 'biföllos motionerna i så måtto, att lriksdagen medgav, att statsbidrag för tiden 1 juli 1928—30 juni 1929 finge *utgå till avlönande av 4 ordinarie lärare vid seminariet i Öjebyn utan
hinder därav, att verksamheten vid seminariet under nämnda tid nedlagts. I maj 1927 godkände Kungl. Maj :t detta riksdagens beslut samt förklarade »* efter framställning från Norrbottens läns landstings skolkommitté i egen— skap av styrelse för Öjebyns seminarium — genom brev den 31 december 1928, att tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg åt ifrågavarande 4 lärare skulle för samma tid, som riksdagens beslut avsåg, utgå enligt de bestämmel- ser, som före denna tid gällde beträffande tillfällig löneförbättring och dyr- tidstillägg åt lärare vid av landsting eller stad, som ej deltager i landsting, inrättade småskoleseminarier. 1
I statsveikspropositionen till 1928 års riksdag erinrade Kungl. Maj:t under ; åttonde huvudtiteln om det vid 1927 års riksdag 1 fråga om seminariet i Öje— byn fattade beslutet samt anförde vidare, att för att icke övriga landsting, som kunde komma att besluta åtgärder i enahanda riktning, som skett i fråga om nämnda seminarium, skulle bliva nödsakade att svara för avlönandet av den härigenom övertaliga lärarpersonalen, syntes det skäligt, att det av riks— dagen lämnade medgivandet utsträcktes att gälla även andra seminarier i lik— nande ställning. Medgivandet borde göras provisoriskt och lämpligen avse ti- den den 1 juli 1928—30 juni 1930. Medgivandet borde icke avse flera lärare än som varit för verksamheten vid vederbörande seminarium oundgängligen nöd- vändigt, och borde det bero på Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall, huruvida stats-bidrag finge utgå och vilket antal lärare medgivandet skulle gälla. Givetvis borde statsbidrag icke förekomma i sådana fall, där läraren enligt eget medgivande förflyttats till annan tjänst inom undervisningsväsen— det, vid vilken vore förbunden minst samma avlöningsförmåner som vid semi— narietjänsten. Riksdagen biföll detta Kungl. Maj:ts förslag.
Efter framställning av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen under åttonde huvudtiteln har riksdagen därefter även under åren 1929 och 1930 lämnat lik— nande medgivanden som år 1928, och har på grund härav statsbidrag utgått till ytterligare 5 lärare vid landstingsseminariet i Skellefteå och till 3 vid seminariet i Kristianstad.
I samband med beslut den 2 oktober 1930 föreskrev Kungl. Maj :t emellertid i viss mån ändrade villkor för statsbidrags utgående. Då medgavs nämligen. att statsbidrag enligt gällande bestämmelser finge utgå för tiden *1 juli 1930 —30 juni 1931 till högst 5 lärare vid seminariet i Skellefteå, men Kungl. Maj :t förklarade tillika, att, vad anginge tid, då vederbörande lärare kan komma att åtnjuta avlöning för tjänstgöring å annan befattning i statens tjänst eller hos kommun, Kungl. Maj:t i varje särskilt fall ville pröva, om och i vad mån statsbidrag må utgå.. Därjämte föreskrevs, att Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott vid rekvisition av i Kungl. Maj:ts brev om— förmälda medel skulle bifoga uppgift, huruvida någon av de lärare, rekvisitio— nen avsåge, innehade annan befattning i statens tjänst eller hos kommun, vilka löneförmåner han härför åtnjöte, ävensom vilka avlöningsförmåner han i egen- skap av lärare vid förenämnda seminarium åtnjutit vid tidpunkten för dess nedläggande. Länsstyrelsen skulle, där så erfordrades, underställa ärendet Kungl. Maj:ts prövning.
e) De sakkunnigas förslag. Såsom framgår av den lämnade redogörelsen, har från landstingens och landstingsseminariernas sida som ett enhälligt önskemål uttalats, att vid semi- nariernas överlämnande till statsverket eller deras eventuella nedläggande sta- ten måtte övertaga det ekonomiska ansvaret för all den ordinarie lärarpersonal, , som vore anställd vid ifrågavarande seminarier. Under den förutsättning, som ; 1929 års riksdag fann vara nödvändig, för att staten skulle övertaga små- skollärarinneutbildningen, finna de sakkunniga detta önskemål vara berättigat. Dock synes härvidlag den begränsningen böra göras, att staten ej må ansvara för flera. lärare vid något seminarium, än som motsvarar det erforderliga mi- nimiantalet, d. v. s. vid ett seminarium med två elevklasser ett antal av högst fem. Då denna lärarpersonal kommer att bestå av tvenne kategorier, torde det vara erforderligt, att de olika förhållandena bliva — åtminstone i sina hu— vuddrag — något närmare klarlagda.
Vad först de ordinarie lärare beträffar, som tjänstgöra vid sådana semina- rier, som övertagas av staten, utgå de sakkunniga från den förutsättningen. att de bibehållas vid sina tjänster. Vad åter angår lärarna vid de seminarier, som icke komma att fortsätta sin verksamhet, förefaller det vara riktigast, att de uppföras på övergångs- eller indragningsstat hos vederbörande lands- ting, som således för den tid, som finnes vara behövlig, har att redovisa för dem, men att staten övertager landstingets förpliktelser. Detta betyder enligt de sakkunnigas mening, att lärarna ifråga bibehållas vid den avlöning (jämte tillfällig och provisorisk löneförbättring samt eventuellt utgående dyrtidstill— lägg), som de enligt gällande bestämmelser ägde uppbära vid tidpunkten för anstaltens nedläggande, samt att de vid uppnådd pensionsålder komma i åt- njutande av en årlig pension till samma belopp, som skulle ha tillkommit dem, därest de intill uppnåendet av sistnämnda ålder varit i ordinarie tjänst vid småskoleseminariet. Skulle lärare av denna kategori erhålla annan stadigva- % rande befattning i statens tjänst eller hos kommun med löneförmåner, som i minst motsvara dem, han uppburit i sin befattning som seminarielärare, anse ide sakkunniga, att statsbidrag icke vidare bör utgå för sådan lärare. Om tdäremot avlöningsförhållandena mer eller mindre skulle understiga den be- stämda lönen, är det naturligt, att i statsbidrag utgår det belopp, som erford- ras för att jämte lönen i den nya tjänsten motsvara denna lön. I pensionshän— seende bör sådan lärare heller icke erhålla sämre pensionsförmåner, än som för 'honom gällde, när han tillträdde den nya tjänsten.
Det kan råda tvekan om hur det bör förfaras med de ålderstillägg, som en- lligt avlöningskungörelsens ordalag kunna komma att utgå. Det är onekligen rnågot för själva andemeningen i dessa ålderstillägg främmande, att de skulle hkunna intjänas utan tjänstgöring. Å andra sidan sker i detta fall avstäng- iningen från tjänstgöring utan vederbörande lärares förvållande. De sakkun- Eniga ha under sådana omständigheter ansett, att ålderstillägg ej bör utgå un- lder den tid, lärare befinner sig på övergångsstat; att däremot, därest lärare inom de närmaste fem åren återinträder i seminarietjänstgöring, hela den tid,
som förflutit efter avstängningen, må få räknas honom till godo i och för uppflyttning i högre lönegrad.
Som en särskild punkt ha landstinget i Kronobergs län jämte ett par semi- nariestyrelser upptagit frågan om rektorernas avlöning. Landstinget yrkar, att staten borde svara för att de ordinarie lärarna >>bibehållas vid samtliga nu åtnjutna lagstadgade avlönings- och pensionsförmåner, däri inräknade jämväl rektors särskilda arvode och bostadsförmåner samt rätt till högre pension», och de ovannämnda seminariestyrelserna anse det vara rätt och billigt, att. så sker.
Enligt de sakkunnigas uppfattning skulle förutsättningen för att de fram- ! ställda yrkandena i sig innebure något berättigat, vara, att rektorstjänsten vore att betrakta som en ordinarie befattning i vanlig mening. Så är emeller- tid icke förhållandet. Visserligen är det merendels så, som skolöverstyrelsen framhåller, att en av seminariets ordinarie lärare förordnas till rektor, men detta förordnande meddelas endast på viss tid —— högst 5 år — och behöver icke förnyas, när det löpt ut, även om anmärkningar icke äro för handen. Vad som i föreliggande fall sker, är således, att de överblivna rektorerna falla tillbaka på sina tjänster som ordinarie lärare och bliva berättigade till samma förmåner som de andra befattningshavarna av denna kategori.
De sakkunniga kunna därför icke tillstyrka, att staten i fortsättningen sva- rar för de ledigblivna rektorernas särskilda rektorsarvoden eller bostadsersätt- ningar. Detsamma gäller för sådana fall, där landsting av en eller annan anledning medgivit sina lärare avlöningsförmåner, som ligga ovanför de lag- stadgade. Det bör vara landstingets sak att hålla lärarna skadeslösa för vad dessa i sådant avseende anses gå miste om.
Något annorlunda ligger det till i fråga om de överblivna rektorernas pen— sionering. Enligt nu gällande pensionsbestämmelser får det stadgade särskil- da rektorsarvodet ä 1 000 kronor inräknas i pensionsunderlaget för sådan be- fattningshavare, och pensionen utgår i enlighet med detta högre pensionsun- derlag. Då en tjänstetid av 15 år är föreskriven för att komma i åtnjutande av pension som rektor, skulle vid övergången till den nya organisationen åtskil- liga överblivna rektorer icke ha intjänat denna tid och således gå miste om de fördelaktigare pensionsförmånerna. Det synes de sakkunniga billigt, att pen— sionsfrågan så ordnas, att förutvarande rektor, som tjänstgjort i denna egen- skap under minst 10 år, må bibehållas vid rätten till rektorspension.
Beträffande de önskemål, som från ett par landsting uttalats i fråga om övningslärare eller timlärare och vaktmästare, är det möjligt, att den av skol- överstyrelsen anvisade utvägen i något fall kan vara den lämpliga; de sakkun- niga anse det likväl under alla omständigheter vara riktigast, att staten icke ikläder sig ansvar ”för annan personal än de ordinarie lärarna.
d) Anställningsförhållandena.
De sakkunniga ha i det föregående förordat en seminarieorganisation, om- fattande tre dubbel- och fem enkelseminarier, förutom statens nuvarande fyra enkelseminarier.
Vid de seminarier, som föreslås till förstatligande, funnos vid början av höst- terminen 1930 ordinarie lärare anställda till följande antal, nämligen vid se- minarierna i:
Linköping . 4 lärare Lund . . . . . . . . . . . . . . . . . 4 » Halmstad . . . . . . . . . . . . . . . . . 4 ;. Kalmar 1 » Falun . . . . . . . . . . . . . . . . 4 » Östersund . . . . . . . . . . . . . . . . . 4 >
Summa 21 lärare
Vid beräknandet av statsverkets kostnader för den nya organisationen ha de sakkunniga — såsom redan angivits — utgått ifrån, att vid varje enkel- seminarium skulle vara anställda 4 och vid dubbelseminarium 7 ordinarie lä- rare, i båda fallen förutom rektor. De nya statsseminarierna skulle alltså krä- va en personal av 49 ordinarie lärare. Då vid de till förstatligande föreslagna seminarierna endast finnas 21 lärare, föreligger således en brist av 28 lärare.
Antalet ordinarie vid de småskoleseminarier, som förutsättas skola upphöra med sin verksamhet, framgår av följande översikt:
Växjö 3 ordinarie lärare Uppsala 3 Jönköping 2
Borås . 3
Malmköping . . . . . . . 3 :-
Göteborg . . . . . . . . . . . . . 2 > »
Bollnäs . 5 Kristinehamn . 4
Västerås 2 Uddevalla 2
Örebro . . . . . . . . . . . . 2
Härnösand . . . . . . . . . . . . 5 Summa 36 ordinarie lärare
)) *) » >> »
Av tidigare lämnad redogörelse framgår dessutom, att en del småskolesemi- narier redan avvecklats på initiativ av vederbörande landsting. Då verksam— heten nedlades, hade vid dem följande antal lärare ordinarie anställning, näm- ligen:
vid seminariet i Öjebyn . . . . . . 3 ordinarie lärare » > 1 Skellefteå . . . . . 5 » » » ) i Kristianstad. . . - 3 » »
Summa 11 ordinarie lärare
Tillsammans skulle alltså finnas 68 vid småskoleseminarier tjänstgörande eller så indragningsstat hos respektive landsting uppförda ordinarie lärare och
de nya statliga. seminariernas behov av lärare skulle således utan svårighet kunna tillgodoses, för den händelse de överblivna lärarna kunde tagas i an- språk.
I sin utredning fäster skolöverstyrelsen uppmärksamheten på att beträffan- de lärarpersonalen vid statens nuvarande småskoleseminarier bland annat är föreskrivet, att befattningshavare vid en möjligen inträdande förändrad orga- nisation av undervisningsväsendet skall vara pliktig att låta sig förflyttas till annan befattning inom undervisningsväsendet. Någon bestämmelse av mot— svarande innehåll finnes icke rörande lärare vid landstingsseminarier, och även om man kan tänka sig en skyldighet för dessa seminariets lärare att un— derkasta sig förflyttning till lärarbefattning vid annan kommunal skola inom landstingets skolområde, kan denna skyldighet icke sträcka sig till en lärar- befattning i statens tjänst.
De sakkunniga finna det emellertid önskvärt, att ifrågavarande lärare själva och snarast möjligt övergå till lärartjänst vid de seminarier, som övertagas av staten, och för att, i den mån detta är möjligt, underlätta en sådan utveckling, bör enligt de sakkunnigas mening föreskrivas, att de ordinarie läraretjänster. som under en tid av tre år från förstatligandet skola tillsättas vid statens samt— liga småskoleseminarier, icke skola ledigkungöras utan efter prövning av Kungl. Maj:t besättas med lärare från de nedlagda landstingsseminarierna.
4. Statens kostnad för lärarnas uppförande & indragningsstat.
I tabell 21 angives bland annat, i vilka lönegrader de ordinarie lärare be- finna sig, som antingen genom redan verkställd nedläggning av landstingsse— minarium blivit eller genom föreslagen indragning skulle bliva utan anställ- ning.
Enligt nu gällande författningar utgår avlöning för ordinarie lärare med följande belopp i de olika lönegraderna:
I II III IV manlig lärare kronor ............ 3 400 3 800 4 200 4 600 kvinnlig lärare kronor ........... 2 800 3 100 3 400 3 700
Under antagande att samtliga dessa 47 ordinarie lärare måste uppföras på övergångsstat, skulle det första årets kostnader med hänsyn till de lönegrader, i vilka dessa lärare befinna sig, komma att uppgå till 171 500 kronor. Härtill komma utgifter för tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg, ävensom de pensionsavgifter, som från landstingen överföras på staten (kronor 204z44 för varje manlig och kronor 164: 44 för varje kvinnlig lärare).
Skulle de 28 lärarebefattningar, som beräknas bliva erforderliga vid de nya statsseminarierna, komma att besättas med lärare från indragna seminarier och går man ut ifrån, att de äldre lärarna därvidlag borde ha företräde framför : de yngre, skulle årskostnaden avsevärt reduceras. Hur de verkliga kostnaderna komma att ställa sig är omöjligt att beräkna; anslaget till lärarlönerna på
övergångsstat under det första året torde emellertid förslagsvis kunna sättas till 100 000 kronor, tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg oberäknade.
Tabell 21.
Antal lärare, som
Ä befinna aug 1 följande lönegrader uppnå. pensionsåldern gittupp.
r , 1 11 111 IV __ m 5 =. m " 810531"
5 ”5 5 =: 5 E'. 5 ;t 55 å å & vfådåiås E. ä E. E E. & __E. E G = %? CE » slut 1931 . _ 1 _ 6 _ 11 6 23 47 1 _ 1 46 1932 ...... _ 1 _ 6 _ 8 5 26 46 _ _ — 46 1933 ...... _ _ _ 5 _ 9 5 27 46 _ 1 1 45 1934 ...... ? _ _ _ 2 _ 10 5 28 45 _ 2 2 43 1935 ...... ; _ _ _ 1 _ 9 5 28 43 _ 1 1 42 1936 ...... _ _ _ 1 _ 6 5 30 42 _ 2 2 40 1937 ...... 1- _ _ 1 _ 6 5 28 40 _ 1 1 39 1938 ...... i _ _ _ _ _ 5 5 29 39 _ 2 2 37 1939 ...... i _ _ _ _ _ 2 5 30 37 2 1 3 34 1940 ...... ' _ _ _ _ _ 1 3 30 34 1 _ 1 33 1941 ...... _ _ _ _ _ 1 2 30 33 1 1 2 31 1942 ...... _ _ _ | _ _ 1 1 29 31 _ 1 1 30 1943 ...... _ _ _ _ _ _ 1 29 30 _ _ — 30 1944 ...... _ _ _ _ _ _ 1 29 30 1 2 3 27 1945 ...... _ _ _ _ _ _ _ 27 27 _ 3 3 24 1946 ...... _ _ _ _ _ _ _ 24 24 _ 4 4 20 1947 ...... _ _ _ _- _ _ _ 20 20 _ 2 2 18 1948 ...... _ _ _ _ _ _ _ 18 18 _ 1 1 17 1949 ...... _ _ _ _ _ _ _ 17 17 _ 2 2 15 1950 ..... _ _ _ _ _ _ _ 15 15 _ 1 1 14 1951 ...... _ _ _ _ _ _ _ 14 14 _ 3 3 11 1952 ...... _ _ _ _ _ _ _ 11 11 _ 3 3 8 1953 ...... _ _ _ _ _ _ _ 8 8 _ _ _ 8 1954 ...... _ _ _ _ _ _ _ 8 8 _ 1 1 7 1955 ...... _ _ _ _ _ _ _ 7 7 _ 2 2 5 1956 ...... _ _ _ _ _ _ _ 5 5 _ 1 1 4 1957 ...... _ _ _ _ _ _ _ 4 4 _ 1 1 3 1958 ...... _ _ _ _ _ _ _ 3 3 _ 2 2 1 1959 ...... _ _ _ _ _ _ _ 1 1 _ ' 1 1 0
Åtgärder läsåren 1923/24— 1925/26.
Skolöver-
styrelsens
skrivelse i januari 1926.
Folkskoleseminarierna.
1. Tidigare inskränkningsåtgärder.
Under 1900-talets första decennium rådde brist på folkskollärare. Sålunda konstaterade folkundervisningskommittén år 1907 en dylik brist på över 500 lärarkrafter. Tio år senade hemställde riksdagen om utredning, och genom Kungl. Maj:ts beslut i augusti 1917 bemyndigades skolöverstyrelsen att till- kalla sakkunniga. Enligt den verkställda utredningen uppskattades den »akuta» lärarbristen till en siffra, »vilken ej oväsentligt överskrider 2 000». På grund av dessa förhållanden fann sig överstyrelsen nödsakad att vidtaga extra ordinära åtgärder för att utöka folkskollärareproduktionen, så att exem- pelvis för året 1923 antalet utexaminerade lärare beräknades till omkring 900. Den ekonomiska depression, som vid denna tid rådde, samverkade med överstyrelsens åtgärder till att hastigare, än man beräknat, utfylla bristen, i det att behovet av lärare för nya tjänster avtog och ett stort antal gifta lära- rinnor, vilka tidigare lämnat lärarbanan, återgingo till sitt gamla yrke. Över- styrelsen fann sålunda redan i april 1923 fara föreligga för att lärarproduk- tionen fortskrede i ett alltför raskt tempo för att möjliggöra nödig anpassning efter behovet, och föreslog en del åtgärder för att begränsa densamma. I överensstämmelse härmed nedlades från och med läsåret 1923/1924 student- klasserna i Uppsala och Lund, under läsåret 1924/1925 påbörjades indragning av de parallellavdelningar, som inrättats vid seminarierna i Skara och Lands- krona, och med läsåret 1925/1926 likaledes nedläggandet av de två privata seminarier, som åtnjöto statsunderstöd. Samtidigt bestämdes klassnumerären till 25.
De sålunda vidtagna åtgärderna hade i stort sett en provisorisk karaktär. Och detsamma kan sägas gälla de förslag till begränsning av lärarproduktio- nen, vilka överstyrelsen framlade i sin skrivelse till Kungl. Maj:t den 26 januari 1926.
Vid sina beräkningar av årsproduktionen utgick överstyrelsen här från en klassnumerär av 25. Med dåvarande 27 avdelningar avgångsklasser (8 dub- belseminarier, 7 enkelseminarier och 4 studentklasser) skulle alltså den årliga produktionen uppgå till 675 lärare, varav 413 manliga och 262 kvinnliga, mot- svarande en proportion av 3: 2, vilken överstyrelsen fann önskvärd och lämplig.
Vid beräknandet av det årliga rekryteringsbehovet hänvisade överstyrelsen till en del faktorer, som förtjänade särskilt beaktande. Man måste sålunda räkna med att en vidgad användning av folkskolan som bottenskola måste komma att öka lärarbehovet och att en del av folkskolans lärare komme att helt tagas i anspråk för verksamheten i fortsättningsskolan, sedan denna skol- form blivit obligatorisk. Likaledes skulle antalet vikarier komma att ökas i och med underlättandet av folkskollärarnas fortsatta utbildning. Det vore därjämte önskvärt, att en viss marginal upprätthölles.
Medan samtliga dessa faktorer manade till varsamhet i fråga om inskränk- ningarna, måste å andra sidan hänsyn tagas till en omständighet, som motive- rade någon begränsning av bestående natur, nämligen födelsetalets efter allt att döma definitiva nedgång.
Med vägande av de olika omständigheterna mot varandra fann överstyrel- sen å ena sidan, att siffran 675 för de årligen utexaminerade vore för hög, men å andra sidan, att en minskning av detta antal till 575 "a 600, motsvarande ungefär 3 2. 4 klassavdelningar, vore den starkaste inskränkning, som över huvud läte sig tänkas. Den enda organisatoriska beskärning av mera bestående natur, som överstyrelsen på grund därav föreslog, gick ut på att från och med läsåret 1926/1927 indraga ytterligare tvenne studentklasser, en manlig och en kvinnlig.
Då emellertid chefen för ecklesiastikdepartementet i 1926 års statsverkspro- position antytt möjligheten av att genom nedläggande av något enkelseminarium minska lärarproduktionen — varvid Skara seminarium i främsta rummet hade synts böra komma ifråga — upptog överstyrelsen denna tanke till närmare skärskådande och påvisade de starka skäl, som enligt dess förmenande kunde anföras mot en dylik åtgärd.
Överstyrelsen betecknade det som en allvarlig sak att nedlägga en gammal kulturinstitution med djupa rötter inom den bygd och det samhälle, som sett den framväxa och utvecklas. Ju mindre folkrika seminarieorterna vore, desto starkare vore naturligen också dessa orters intressen knutna till läroanstaltens fortbestånd. Endast i ett oavvisligt tvångsläge kunde den med ett plötsligt nedläggande av en hel läroanstalt förbundna förflyttningen av ett stort antal befattningshavare te sig försvarlig, såväl med tanke på de avsevärda olägen- heterna för dessa befattningshavare själva som för de läroanstalter, dit de skulle förflyttas. Ett dylikt tvångsläge fann överstyrelsen icke vara för handen, och i varje fall syntes nödig varsamhet göra ett ytterligare uppskov med ett defini— tivt beslut påkallat.
Bland andra skäl, som talade för uppskov, framhöll överstyrelsen särskilt det förhållandet, att frågan om statens övertagande av småskoleseminarieut- bildningen ännu vore under utredning. Användbarheten av eventuellt till ned- läggande ifrågakommande folkskolseseminariers lokaler försmåskoleseminari- ernas räkning borde prövas, och om en dylik prövning utfölle i gynnsam rikt- ning, skulle de med folkskoleseminariernas nedläggande förbundna olägenheter- na för vidkommande samhällen och orter i någon mån reduceras.
Med hänsyn till dessa förhållanden fann överstyrelsen det vara skäligt och
Skolöver-
styrelsens skrivelse i juni 1927.
billigt, att, även om Kungl. Maj:t skulle komma till en annan ståndpunkt än överstyrelsen i berörda ärende, frågan om ett eventuellt nedläggande av något av de dåvarande folkskoleseminarierna icke upptoges till slutligt avgörande förrän i samband med den ifrågasatta omläggningen av småskollärarutbildnin— gen.
I stället för att sålunda föreslå andra definitiva åtgärder än den redan nämn— da, framlade överstyrelsen en plan för begränsningsåtgärder av mera tillfällig natur. För 5 dubbelseminarier föreslogs indragning av första klassen i pa— rallellavdelningarna under vartdera av läsåren 1926/1927 och 1927/1928. Minsk- ning ifrågasattes av antalet elever i klassavdelningarna till 25 för studentkurs och första klassen vid seminarium, där indragning av parallellavdelning skett, samt till 20 för första klassen vid övriga seminarier. De förslag till anord— ningar, som framlagts av skolöverstyrelsen, godkändes av Kungl. Maj:t, i vad angick läsåret 1926/1927. Beträffande klassnumerären gick emellertid Kungl. Maj:t något längre i reducering, än vad överstyrelsen förordat, i det att maximi- antalet elever i första klassen vid samtliga seminarier bestämdes till 20. För studentavdelningarna fastställdes motsvarande siffra till 25.
För att skapa en säkrare grundval för bedömandet av det framtida behovet av lärartjänster vid den egentliga folkskolan anmodade Kungl. Maj:t över— styrelsen att företaga en grundlig utredning härom, baserad på uppgifter från samtliga skoldistrikt 1 riket angående barnantal och övriga förhållanden, som kunde utöva inverkan på sagda behov.
På den väg, som skolöverstyrelsen föreslagit, nämligen att genom åtgärder av mera tillfällig art minska lärarproduktionen, gick Kungl. Maj:t vidare följande år, då i överensstämmelse med överstyrelsens skrivelse den 31 augusti 1926 ytterligare 5 parallellavdelningar vid dubbelseminarier indrogos. Klass— numerären bestämdes till samma tal som under det föregående året, varjämte föreskrevs, att inga nya elever finge inta-gas i de 3 övre klasserna vid semina— rierna.
Genom de sålunda verkställda reduceringarna skulle avgångsklassernas an- tal från och med vårterminen 1930 ha sjunkit till 20, vilket motsvarade en års- produktion av något över 400 lärare.
Den av Kungl. Maj:t anbefallda utredningen angående lärarbehovet vid folk— skolorna förelåg färdig den 23 juni 1927. Den grundade sig på synnerligen detaljerade uppgifter från varje skoldistrikt i riket rörande antalet födda barn. erforderliga omorganisationer av skolväsendet och i anledning därav nödvändig— gjord ökning eller minskning av antalet lärarkrafter m. m. samt mycket ingå- ende statistiska undersökningar rörande avgången inom lärarkåren och övriga förhållanden, som kunde ha betydelse för det framtida lärarbehovet. Och efter att ha vägt de olika faktorerna mot varandra —— de som kunde inverka i ökande eller minskande riktning —- kom överstyrelsen till den uppfattningen, att den » framtida seminarieorganisationen ej finge tilltagas allt för snävt. Ginge man ut ifrån, att barnantalet i folkskolan hölle sig på ungefärligen samma nivå, som kunde beräknas fram till mitten av 1930-talet, eller i varje fall icke komme att
sjunka så, att därav skulle föranledas någon mera avsevärd minskning av an— talet tjänster, skulle man vid en fullt utbildad organisation av folkskolevä- sendet kunna räkna med en erforderlig lärarstock av omkring 15 500 lärare jämte ett behövligt antal vikarier för av sjukdom eller annan anledning tjänst— lediga lärare. Efter ingående beräkningar fann överstyrelsen, att den normala årliga lärarproduktionen för att upprätthålla denna lärarstock skulle med ett par tiotal överstiga 600. Då emellertid vissa beräkningar troligen voro tagna i överkant, torde den årliga lärarproduktionen enligt överstyrelsens förmenande kunna avgränsas nedåt till 575. Med en klassnumerär av 25 — något som skolöverstyrelsen på det livligaste förordade — skulle detta motsvara en se- minarieorganisation av 23 avgång—sklasser, och då den befintliga organisationen i normala fall var avsedd för 25 avgångsklasser, följde därav, att tvenne klas- ser borde slopas. För att något så när upprätthålla den enligt överstyrelsen lämpliga proportionen av 3: 2 mellan manliga och kvinnliga lärare, föreslog överstyrelsen slopandet av 11/2 manlig och 1]; kvinnlig avdelning, så att av- gångsklasserna komme att omfatta 14 manliga och 9 kvinnliga avdelningar. De ettåriga studentkurserna borde i den framtida organisationen normalt beräk- nas till högst 2, men om ett ökat lärarbehov skulle medföra en utvidgning av organisationen, borde detta i första rummet åstadkommas genom insättande av ännu en ettårig kurs. Om en tvåårig utbildningskurs för småskollärarinnor inom den närmaste tiden bleve inrättad, borde en dylik kurs ersätta den ena av de båda fyraåriga kurserna vid ett dubbelseminarium.
Beträffande den inskränkning i seminarieorganisationen, som överstyrelsen alltså fann nödvändig, framhöll den, att man härvidlag i första hand borde taga hänsyn till de lokala förhållanden, under vilka de olika seminarierna ar— betade, samt till de lokala synpunkter i övrigt, som kunde vara ägnade att in- verka på bedömandet av spörsmålet om respektive seminaries vidmakthållande. Efter ett närmare skärskådande av de olika möjligheter, som med denna ut- gångspunkt kunde förefinnas, hemställde överstyrelsen, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för en inskränkning av seminarieorganisationen genom suc— cessivt nedläggande från och med läsåret 1928/1929 av folkskoleseminariet i Strängnäs ävensom av parallellavdelningen vid folkskolseminariet i Luleå.
Nya beräkningar angående läramtbildningen vid seminarierna föranledde skolöverstyrelsen att redan i december samma år till Kungl. Maj :t inkomma med ännu en skrivelse i ärendet. Av dessa nya beräkningar framginge, enligt överstyrelsens åsikt, att de dittills vidtagna begränsningarna i folkskollärar- utbildningen varit starkare, än vad som varit nödvändigt, så att redan under läsåret 1930—1931 lärarbrist ånyo skulle göra sig kännbar, om ock i mera begränsad omfattning. Enär ett visst överskott av lärare vore nödvändigt för att tillförsäkra de avlägset liggande skolorna kompetenta lärarkrafter, kunde det icke anses försvarligt att fortfarande tillämpa så stränga restriktioner, som man gjort under de senare åren. »För att icke vår folkskola under alltför lång tid skall nödgas arbeta under bristande tillgång på utbildade lärare», skriver överstyrelsen, »torde man läsåret 1928/1929 böra öka intagningen i för- sta klassen med omkring 25 procent och såmedelst för examinationen år 1932
Skolöver- styrelsens skrivelse i _ december 1927.
uppnå en siffra av omkring 500.» Den plan för intagning av elever i det fyr- klassiga seminariet, som överstyrelsen framlade, gick alltså ut på att ernå detta resultat.
Angående den i skrivelsen den 23 juni samma år föreslagna åtgärden att ge- nom ett nedläggande av seminariet i Strängnäs definitivt beskära folkskole- seminarieorganisationen framhöll nu överstyrelsen, hurusom flera. anledningar förefunnes att uppskjuta sagda åtgärd ytterligare ett år. »Redan den osäker- het, som präglar alla försök till beräkningar å nu förevarande område», heter det, >>är ägnad att mana till synnerlig försiktighet vid bestämmande av den framtida seminarieorganisationens definitiva omfattning.» De nya siffror, över— styrelsen meddelat, vore icke så beskaffade, att de nödvändiggjorde ett bråd— störtat beslut, i det den lämnade utredningen gåve vid handen, att hinder för uppskov ett är icke kunde anses föreligga. Ett tungt vägande skäl till att uppskjuta nedläggandet av Strängnässeminariet vore det förhållandet, att frå- gan om småskollärarutbildningens framtida ordnande ej ännu blivit prövad av statsmakterna. Överstyrelsen pekade dessutom på den omständigheten, att Strängnäs stad framställt anspråk på ersättning, för den händelse seminariet nedlades, och fann däri ett ännu starkare motiv till uppskov.
Riksdagen I 1928 års åttonde huvudtitel betonade departementschefen starkt, huru
1928" osäkra alla förhandsberäkningar inom förevarande område måste bliva, och
fann häri en giltig förklaring till den omsvängning, som skett, i överstyrelsens ståndpunkttagande. Det vore därför av vikt att i denna fråga gå fram med stor försiktighet och ej på grund av tillfälliga företeelser eller under trycket av en icke sakligt grundad opinion sönderbryta en efter många års arbete och er— farenheter vunnen stabil organisation av mycket högt värde. Tillräckliga skäl förelågo icke att just vid den tidpunkten definitivt fastslå den framtida semina- rieorganisationen.
Departementschefen fann alltså, att man borde fortgå på den väg, man dittills följt, och genom anordningar av tillfällig natur anpassa examinationen efter det behov, som kunde föreligga. Den utökning av lärarproduktionen, som över- styrelsen förordat, kunde han icke vara med om. Skulle en tillfällig lärarbrist inställa sig, så kunde den alltid snabbt utfyllas genom anordnandet av ett par nya studentklasser. Det syntes därför lämpligast att under läsåret 1928] 1929 bibehålla lärarutbildningen ungefär vid den förefintliga omfattningen.
Riksdagen biföll det av Kungl. Maj :t. framlagda förslaget. Svårigheterna att på ifrågavarande område kunna göra några tillförlitliga beräkningar vore uppenbara, framhöll riksdagen, och med hänsyn till de olika och i många fall oberäkneliga faktorer, som här gjorde sig gällande, vore det icke möjligt att göra en kalkyl, på vilken ett noggrant bedömande av frågan kun-de grundas. I betraktande sålunda av osäkerheten av varje mera bestämt ståndpunkttagan- de i vare sig den ena eller andra riktningen hade riksdagen ej ansett sig böra avvika från Kungl. Maj:ts förslag. Riksdagen uttalade dock sin förväntan, att synnerlig uppmärksamhet alltjämt ägnades åt utvecklingen å förevarande område, samt att därvid även toges under omprövning, vilka inskränkningar i den befintliga seminarieorganisationen, som kunde vara möjliga.
Beträffande omfattningen av folkskollärarutbildningen under läsåret 1929/ 1930 inkom skolöverstyrelsen med förslag den 27 november 1928. Detta förslag var baserat på en utförlig utredning såväl i fråga om redan utexamine- rade lärares anställningsförhållanden som i fråga om' andra faktorer, som kunde tänkas inverka på lärarbehovet under de närmaste åren framåt. Härav fram- gick bland annat, att något läraröverskott av praktisk betydelse icke kunde an— ses föreligga, men att lärartillgången vore skäligen ojämn i skilda delar av , riket; särskilt inom de norra delarna vore tillgången på lärare icke tillräcklig.
överstyrelsen till det resultatet, att under läsåret 1930/1931 denna icke fullt komme att motsvara efterfrågan, så att mot slutet av nämnda läsår någon mind— re brist kunde 'komma att göra sig gällande, och att under de följande tvenne läsåren bristen skulle bliva mera kännbar. Denna brist måste i görligaste mån undanröjas. För att åstadkomma jämvikt mellan tillgång och efterfrågan bor- de vid slutet av läsåret 1933/1934 utexamineras omkring 500 lärare, vilket in— nebar, att en något större intagning av elever, än den som' föreskrivits under de tre senaste åren, vore nödvändig. Tvenne omständigheter manade dock här- vidlag till en viss försiktighet, nämligen dels de osäkerhetsmoment, som i fråga om beräkningarna alltid måste åtänkas och som gjorde sig starkare gällande, ju längre fram i tiden man med ledning av de kända uppgifterna sökte bedöma för- hållandena, dels den omständigheten, att den starka årsklassen 1920 först om— kring åren 1933 och 1934 lämnade folkskolan för att ersättas av en numerärt väsentligen svagare.
Vid planläggningen av lärarutbildningen läsåret 1929/1930 kunde man emel- lertid enligt överstyrelsens förmenande icke gå ytterligare i fråga om de till- fälliga åtgärder man hittills tillgripit för att minska produktionen av folk- skollärare, Med hänsyn till ämneslärarnas tjänstgöring och övningsskolornas utnyttjande vore det sålunda icke möjligt att under det kommande läsåret fort- sätta med att indraga parallellavdelningar vid dubbelseminarierna. På grund , av det förefintliga läraröveiskottet vore det oundvikligt, att en tillfäng be- ! gränsning skedde även under ifrågavarande läsår. Överstyrelsen framhöll där- i vid, att det fortsatta utredningsarbetet bestyrkt den uppfattningen, att den starkt minskade nativiteten borde föranleda även en definitiv begränsning av ! seminarieorganisationen. De skäl till uppskov med denna åtgärd, som: översty- l relsen anfört i sin skrivelse till Kungl. Maj:t den 7 december 1927, ansåg den I alltjämt föreligga, men mot dessa måste vägas de svårigheter, som den nu allt- ; för vida organisationen av folkskoleseminarierna vore ägnad att medföra, samt ; det ur statsfinansiell synpunkt ofördelaktiga tillståndet, att de befintliga semi- % narierna icke till fullo utnyttjades. Därvid fann överstyrelsen skälen för ett ' omedelbart avgörande vara de starkare. »» Överstyrelsen ville alltså ifrågasätta, huruvida icke Kungl. Maj :t funne an- l ledning föreligga att påkalla ståndpunkttagande av 1929 års riksdag rörande omfattningen av folkskoleseminariernas organisation i enlighet med översty- ! relsens förut framlagda förslag, oavsett om spörsmålet angående småskollärar- utbildningen då företoges till avgörande eller icke.
Vid försöket att beräkna lärartillgången under de närmaste åren framåt kom.
Skolöver— styrelsens skrivelse i november 1928.
Därest beslut vid 1929 års riksdag fattades om successivt nedläggande från och med läsåret 1929/1930 av folkskoleseminariet i Strängnäs och den ena pa— rallellavdelningen vid folkskoleseminariet i Luleå, skulle därmed två intag- ningsavdelningar bortfalla. Vid dubbelseminarierna i övrigt kunde intagas 14 klassavdelningar, vid enkelseminarierna (med undantag av Strängnäs) 6 avdel- ningar, vid folkskoleseminariet i Luleå en klassavdelning, vilket tillsammans utgjorde 21 avdelningar, vartill komme 2 studentklasser. Med ett antal elever av 25 i studentklasserna och 20 i de övriga, skulle inalles 470 elever intagas.
Överstyrelsen hemställde sålunda, det Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen besluta, att folkskoleseminariet i Strängnäs från och med läsåret 1929/1930 suc- cessivt skulle nedläggas samt att efter utgången av samma läsår parallellav- delningar icke längre skulle anordnas vid folkskoleseminariet i Luleå.
Rilgäsäen I proposition till riksdagen angående vissa anslag till folkskoleseminarierna ' framhöll chefen för ecklesiastikdepartementet, hur vanskligt det vore att taga ställning till frågan om en definitiv inskränkning av seminarieorganisationen på grund av osäkerheten i de beräkningar, på vilka man hade att grunda sitt omdöme. Och sant vore därjämte, som överstyrelsen en gång med styrka be- tonat, att det måste betraktas såsom en allvarlig sak att nedlägga gamla bild- ning-sinstitutioner. Men å andra sidan ansåg han det icke vara sund ekonomi utan fastmera slöseri att uppehålla en organisation i en omfattning, som med till visshet gränsande sannolikhet kunde betecknas såsom för vid. Och ytter- ligare kunde det icke för den lärarkår, som hade sin verksamhet vid seminarier- na, vara annat än i hög grad olägligt att år efter år hållas i ovisshet om sitt framtida öde. Då nu den myndighet, som' ägde den mest ingående kännedomen om och den bästa överblicken över dithörande förhållanden, upprepade gånger och efter noggranna undersökningar funnit sig kunna taga på sitt ansvar att föreslå indragning av en och begränsning av en annan utbildningsanstalt på detta område, och därtill sista gången gjort gällande, att ett fortsättande på provisoriernas väg skulle medföra allvarliga organisatoriska olägenheter, så ansåg departementschefen, att det icke längre kunde försvaras att undanskjuta ett avgörande.
Departementschefen fann det visserligen icke av organisatoriska skäl helt uteslutet att även för det nästkommande budgetåret nöja sig med tillfälliga be- gränsningsåtgärder och likväl anpassa intagningen efter det av överstyrelsen för läsåret 1933/1934 beräknade lärarbehovet, 470 lärare. Men det kunde icke förnekas, att ifrågavarande utväg, ehuru rent tekniskt sett framkomlig, måste betecknas som mindre tillfredsställande ur ekonomisk synpunkt, jämförd med en definitiv indragning respektive begränsning av två lärarutbildningsanstal- ter, som överstyrelsens förslag innebar. Genomförandet av detta förslag skulle för statsverket medföra en direkt kostnadsbesparing av 150 000 kronor årligen, och departementschefen ansåg det innebära ett bristande hänsynstagande till statens ekonomiska intressen att ytterligare uppskjuta ett slutligt ståndpunkt- tagande till ifrågavarande organisationsspörsmål.
Vad anginge frågan om vilka seminarier som indragningen skulle drabba, ' ansåg departementschefen övervägande skäl tala för att indragningen borde komma att avse de av överstyrelsen föreslagna anstalterna.
i : i
Riksdagen biföll förslaget att nedlägga Strängnäs folkskoleseminarium men avböjde däremot framställningen, i vad den avsåg att folkskoleseminariet i Luleå anordnades såsom ett enkelseminarium.
I sin skrivelse till Kungl. Maj :t den 4 maj 1929 gick riksdagen närmare in på frågan om lärarproduktionen och åtgärderna till dess anpassande efter be- hovet. Av den utredning, som förebragt-s, fann riksdagen det vara klart ådaga- lagt, att den förefintliga seminarieorganisationen vore avsevärt större, än vad som kunde anses vara erforderligt med hänsyn till föreliggande och för en över- skådlig framtid beräkneligt behov. Dess utbildningskapacitet, som med 25 av- gångsklasser och högst 30 elever i varje klass uppgick till 750 lärare årligen, vore sedan flera år ej utnyttjad mer än till något över hälften, och enligt över- styrelsens uppskattning av det framtida normala lärarbehovet skulle den icke komma att tagas i anspråk mer än till ungefär tre fjärdedelar, i det att 575 lä- rare årligen skulle vara behövliga. Då man betänkte de betydande summor, staten nedlagt på anskaffande av ändamålsenliga lokaler för dessa seminarier, och de avsevärda kostnaderna för seminariernas drift, framstode med skärpa det slöseri med statsmedel, som läge i att fortfarande uppehålla nämnda organi- sation i obeskuren omfattning.
Man kunde visserligen invända, att de gjorda beräkningarna angående det framtida konstanta lärarbehovet i mycket byggde på sannolikhetskalkyler, och att det måhända kunde komma att framdeles visa sig, att man räknat för lågt. Riksdagen ansåg någon fara härför icke föreligga utan att man snarare kunde vänta, att genom kommunikationerna-s utveckling och en ökad samverkan mel- lan närliggande kommuner vid lösningen av skolorganisatoriska spörsmål en minskning av lärarantalet skulle möjliggöras i sådan utsträckning, att de upp- gjorda kalkylerna rörande lärarbehovet skulle visa sig för höga. Men även om utvecklingen tilläventyrs skulle gå i motsatt riktning och lärarbehovet alltså komma att något överstiga den av överstyrelsen angivna och till grund för Kungl. Maj:ts förslag liggande siffran, borde dock en sådan eventualitet icke avskräcka från att anpassa seminarieorganisationen efter vad som nu kunde bedömas utgöra det normala årsbehovet, enär en i framtiden konstaterad lärar- brist utan större svårigheter på ett effektivt och snabbt sätt kunde utfyllas genom tillfälligt upprättade studentklasser.
Antalet 25 elever i klassen, som utgjorde en utgångspunkt vid såväl skolöver- styrelsens som departem'entschefens beräkningar, kunde riksdagen icke godtaga, då den för sin del ansåge, att det ej funnes tillräckliga skäl anförda för en så stark sänkning av den dåvarande klassnumerären av 30 elever. Då någon minskning av elevantalet i klasserna likväl kunde vara befogad, särskilt med hän-syn till de praktiska undervisningsövningarna, kunde man lämpligen räkna med ett elevantal av omkring 28 per klass.
Riks—dagen hade funnit de skäl, som anförts för ett nedläggande av Sträng— näs seminarium, bärande men hade ställt sig betänksam till förslaget att ned- lägga parallellavdelningen i Luleå. Spörsmålet om en minskning av antalet ' seminarier i Norrland borde, enligt riksdagens mening, göras till föremål för
förnyat övervägande i samband med den utredning rörande ytterligare beskär- ningar av seminarieorganisationen, som riksdagen ansåge önskvärd.
Den före- gående ut- vecklingen.
Riksdagen uttalade som sin mening, att indragningsåtgärderna icke syntes böra stanna vid en beskärning av organisationen allenast i den omfattning, Kungl. Maj :t ifrågasatt. Under alla förhållanden vore det nödvändigt, att möjligheterna till ytterligare begränsningar bleve närmare utredda. Riksdagen ansåg sig böra fästa uppmärksamheten på att särskilt södra Sverige syntes rikligt försett med seminarieanläggningar. I äldre tider med ett mindre ut- vecklat kommunikationsväsende kunde en sådan förläggnng av seminarierna motiveras med hänsyn till önskvärdheten av att eleverna ej skulle tvingas att underkasta sig några längre resor för att nå seminarieorten, men numera före- låge ej samm-a behov av utbildningsverksamhetens splittring på ett flertal orter.
Det vore dessutom enligt riksdagens mening i hög grad angeläget, att den blivande utredningen rörande ytterligare inskränkningar med avseende på semi- narierna för folkskollärarutbildningen skedde under hänsynstagande till en eventuell statlig organisation av småskollärarutbildningen, så att dessa båda frågor icke behandlades och prövades var för sig utan såsom — vad de i själva verket vore -—- ett enda sammanhängande spörsmål om statens anordningar för utbildning av lärare för folkundervisningsväsendet. Därigenom torde det bliva möjligt att särskilt beträffande lokalfrågoma vinna den mest praktiska och för staten minst kostsamma lösningen av berörda organisationsfrågor.
II. Folkskollärarbehovct.
1.
En kort översikt av den utveckling, som folkskollärartjänsterna genomgått under de senaste åren, gives bäst i tabellarisk form. Enligt 1-novembersiff— rorna och med utgångspunkt från år 1923 ter den sig sålunda:
Tabell 22.
n
A r Befattning ——ff ,,, "* 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930
Antal ordinarie folkskollärartjänster . 12 506 .12 740 12 929 13 061 13 241 13 461 13 691 13888 Antal extra ordinarie folkskollärar-
vikarier saknats . . . . — — 4 — _ _ _ _
tjänster ............. 586 523 525 556 650 765 850 1 047 uppehållna av ej pensio- Antal va- nerade folkskollärare . 506 488 417 392 365 382 346 352 kansvikariat uppehållna av andra. . . 566 310 123 19 14 10 2 13 vikarier saknats . . . . 1 — 6 11 1 — 2 1 nppehållna av ej pensio- . Antal tjänst- nerede folkskollärare . 464 480 539 570 575 632 658 677 133555" uppehållas av andra . . 84 67 35 9 7 16 20 37
Vad först de ordinarie lärartjänsterna beträffar, ha de som synes under den tid tabellen omfattar ökats i en jämn stegring med 1 382 nya platser eller med i runt tal 197 per år. De extra ordinarie ha också ökats och detta med icke mindre än 461. Men i fråga om dem har ökningen en annan karaktär. Efter att snarare ha minskats fram till och med år 1926, ha de sedan regelbundet ökats med i det närmaste 100 tjänster per år utom det sista året, som såg siff— ran stiga till *197.
Tabellen ger emellertid icke en omedelbar uppfattning om hur stort det årliga tillskott av lärarkrafter är, som 1—novembertabellerna inregistrera. Detta fram- går tydligare av följande räknemässiga sammanställning:
! " 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930
Ordinarie tjänster .......... 12 506 12740 12 929 13061 13 241 13 463 13691 13888 Vakansvikariat, som ej uppehållits av i utexaminerade folkskollärare . . . . 567 310 129 30 15, 10 4 l ; Rest 11939 12480 12800 13031 13226 13453 18 687 13883| | Extra ordinarie tjänster ....... 586 523 525 556 650 765 850 1047
Tjänstledighetsvikariat, som uppehål- lits av utexaminerade folkskollärare 464 480 539 570 575 632 658 677
Summa 12989 13 483 13864 14157 14 451 14850 15195 15 607 Ökning från föregående år ...... — 444 431 293 294 399 345 412
1 1 | 4 i l l 1
De årligen nytillkomna på arbetsfältet under denna tid skulle således i medel- tal utgöra 374. Denna siffra anger likväl icke alla, som vart år träda in på lärarbanan som nykomlingar. 1-novem'bertabellerna ange, hur många som den dagen äro i tjänst, men då vikarierna i rätt stor utsträckning endast ha kortare vikariat och icke kunna tänkas utan mellantid gå från det ena vikariatet till det andra, måste det runt om i landet finnas lärare, som icke redovisas den 1' november. Hur annars denna senare tämligen stora och rörliga lärargrupp kan fördela sig, framgår av tabell 23, som återger antalet vikarier för ordinarie och extra ordinarie lärare den 30 juli 1928 eller sista läsdagen dessförinnan.
Tabell 23.
& Antalet Vikarier for ordinarie lärare Antal vikarier för | 5. manlig tjänst å. kvinnlig tjänst extra ordinarie lärare . Fördolningsområde Summa & vn- för av an- å. va— för av om 5. vs- för av an- kanta sjuka nan an- kanta sjuka nan an- kanta sjuka nan an- platser lärare ledning platser lärare ledning platser lärare ledning
Landsbygd . . . . 180 149 60 87 172 66 — 1 3 718 Städer ...... 29 32 74 41 120 48 —
Summa 209 181 134 128 292 114 —— 4 4 1072
&
Under samma tid, d. v. 5. åren 1923—1930, som företer en stor ökning i de ordinarie och extra ordinarie lärarnas antal, har utexamineringen av lärare föl-
jande utseende:
Tabell 24. _ Antal utexaminerade A r manliga kvinnliga summa
1923 ....... 486 399 885 1924 ....... 457 419 876 1925 ....... 470 449 919 1926 ....... 459 3 398 857 1927 ....... ' 439 357 796 1928 ....... , 390 236 626 1929 ....... ' 393 219 612 1930 ....... i 258 160 , 418
Tabellen visar för de senare åren en synnerligen stark beskärning av antalet utexaminerade och illustrerar i viss mån den redogörelse för utvecklingens gång, som lämnats i det föregående. Jämte följande översikt över anställningsförhål— landena den 15 oktober 1930 rörande samtliga under vårterminerna 1928, 1929 och 1930 utexaminerade lärare (tab. 25) bidrager den också att åskådliggöra förhållandet mellan lärarbehov och lärarproduktion.
Tabell 25. 1 ]2|3|4|5|6[7lB|9|lOlll|12|13|14|15|16517|18| 19 Vikarier 5! Ej sökt anställning & under 9- på grund av ra d %? gg. Ci å"; Medeltal ?: o 5? 9- 5 en > % F$ tjänst- - " 3- p =" W & 5 p, 5 S' 5 eg; 0!» göring Examensår i E E' 9, E & S 5 ;. m != 5 &. å % g; " :E; för dem ääåfrggaäåägå-eäsääå som_ ängägmåäååsåä—å äåaypptasxts & 555-235" gå B E: = 5:1k01.18 £”— =r :: 4 (g g os .... l Manliga lärare ! 1928 . . . 390179 74 26 55 17 5 5 l — -— 4 9 3 8 (2) 41.1 månad 1929 . . . 393 81 73 53 99 23 5 19 3 — — 1 2 13 1 20 (6) 21/amänad 1930...2587382280243681——117.—6 — — Summa 1041267185101234 64 12 92 9 1 — 2 7 29 4 34 (8) —— Kvinnliga lärare 1928 ..l2368078342415—2—311133 — -— 1929 '|219 40823148 3— 2— 1 2 1 1— 1 —-— —- 1930...i16035522629——4—-—2—2——1 — — Summa' 615123215 87134 17 s _ s _ 4 5 2 4! 3 5 _ _
Det är en helt annan bild, som träder en till mötes i denna tabell 25 än i den för småskollärarinnorna motsvarande (tabell 12). Av de 626, som ut- examinerats våren 1928, ha efter något mera än två års tid 471, d. v. s. tre fjärdedelar, vunnit anställning som ordinarie, extra ordinarie eller vika— rier för helt läsår, och endast tio lärare gå arbetslösa, en kvinnlig och nio
? manliga.
De olika tabellerna samverka i övrigt att giva det intrycket, att det ovanligt stora behov av folkskollärare, som förelåg år 1923, tack vare den likaledes ovanliga utexamineringen var fyllt omkring år 1927. Ur den synpunkten kom inskränkningen av de utexaminerades antal väl sent, och därest ingenting sär— skilt inträffat, skulle Överskott ha varit för handen. Som förhållandena ge— staltat sig, har emellertid resultatet av inskränkningsåtgärderna kommit att föreligga vid en tidpunkt, då återigen ett osedvanligt behov av lärare förelig- ger och de gamla reserverna således kommit väl till pass. Tabellerna 22 och 25 röja visserligen icke någon lärarbrist, men de visa en begynnande knapp- het; de nya reserverna äro icke stora, och småskollärarinnorna komma tillbaka på tjänstledighetsvikariaten. Det vill förefalla, som om den nuvarande semi- narieorganisationen icke vore smidig nog att kunna möta de växlande kraven.
2.
Såsom redan framhållits i fråga om rekryteringen av småskollärarinnekåren, är det väsentligen två faktorer, som bestämma det framtida lärarbehovet: å ena sidan inrättande av nya tjänster eller indragning av gamla och å andra sidan den avgång av lärare, som sker genom pensionering, dödsfall eller av annan anledning. Då ett aldrig så ingående studium av siffermaterialet från den gångna tiden icke kan giva någon säker ledning vid bedömandet av den första av dessa båda faktorer, har man sökt sig fram på andra vägar. År 1926 för- anstaltades sålunda en undersökning, som i det föregående omnämnts vid ett par tillfällen. Den avsåg att för hela landets vidkommande söka klarlägga alla de förhållanden i den närmast förgångna och den närmast kommande tiden, som kunde tänkas inverka på det framtida behovet av lärartjänster för den 1 egentliga folkskolan. Efter uppgifter från Skolråd och skolstyrelser, som man
lagt på hjärtat att lämna så fullständiga uppgifter som möjligt, hade folk- skoleinspektörerna att på grundvalen av dessa och sin egen kännedom om för- hållandena inom respektive inspektionsområden beräkna antalet ordinarie och extra ordinarie lärare, som skulle vara behövligt fram till slutet av vårtermi- nen 1935 i de olika former av folkskolor, som lågo under deras uppsikt och omvårdnad. Och inom skolöverstyrelsen underkastades sedan deras uppgifter i sin tur en särskild eftergranskning.
Vi kunna nu något så när bedöma hållbarheten i de år 1926 av folkskol- inspektörerna gjorda beräkningarna. Det antal ordinarie och extraordinarie lärarkrafter, som i enlighet med dessa skulle vara erforderliga våren 1935, utgjorde —— med undantag för Stockholm och Göteborg — 13 509. Den '1 no- vember 1926 räknade samma lärarkategorier och med samma begränsning
Undersök- ningar och utredningar.
12 128, varför de nya tjänsterna efter den tidpunkten skulle uppgå till 1 381. , Men den 1 november 1930 hade de ordinarie och extra ordinarie lärarna nått * siffran 13 366, och således hade redan den första hälften av tiden fram till år 1935 konsumerat 1 238 av de till 1 381 beräknade lärarna. Förhållandena ligga likväl mycket olika till inom de olika inspektionsområdena. I somliga — och dessa utgöra flertalet —— ha de för år 1935 beräknade talen tämligen snart överskridits och på sina håll i stor utsträckning; i andra åter är det mer eller mindre långt kvar, innan de komma att uppnås. I tabellform ter sig utvecklingen, som följer: Tabell 26.
Antal, där befattningshavarna. över- eller under—
Hela stiga inom gruppen
0 m r ä d 0 an- talet
1—3 ] 4—6 | La) 110—12I13—15l16—1822—26
Inspektionsområden, där 1930 års be-i ' fattningshavare överstiga de för är | 1935 beräknade .......... | 30 12 2 6 3 2 2 3
, Inspektionsomräden, där 1930 års bo- | fattningshavare understiga de for I år 1935 beräknade ........
215 4 4i2i2 2 2l
Det vill säga, att inom 12 inspektionsområden ha folkskolinspektörernas be— räkningar för år 1935 redan överskridits med 1—3 nya tjänster, att det där- emot inom 5 andra ännu fattas samma antal befattningar, för att de för år 1935 beräknade skola uppnås 0. s. v. Vill man taga de mest extrema fallen, så innebära dessa, att inom ett inspektionsområde, där man år '1926 hade 287 ordinarie och extra ordinarie lärare samt för år 1935 tänkte sig 279 vara nog, där räknade man den 1 november 1930 icke färre än 304, och inom ett annat, där man år 1926 räknade 249 och för år 1935 ansåg sig behöva 285, där nöjer man sig ännu med 259.
Efter allt att döma ha folkskolinspektörernas uppgifter i viss utsträckning lämnat material till de beräkningar om de kommande årens lärarbehov, som ingå i överstyrelsens utredningar.
Den andra undersökningen ligger i de svar på de sakkunnigas utsända frå- gor, som i början av innevarande år inkommo från folkskolinspektörer och överlärare i städerna. De ha omnämnts och karakteriserats vid behandlingen av småskollärarinnekåren och dess utvecklingsförhållanden, och undersöknings- resultaten föreligga mera detaljerat i bil. 3. Enligt denna undersökning skulle landsbygden under en tioårsperiod framåt komma att giva utrymme åt om— kring 1 000 nya folkskollärare, medan däremot städerna —— om man undanta— ger Stockholm och Göteborg —— i det närmaste skulle stanna vid status quo. Det är icke några nya eller säregna förhållanden, som skulle tvinga fram denna ökning för landsbygdens del; det är endast en normal utveckling efter de gamla linjerna.
Vid sidan av den ökning eller minskning beträffande antalet tjänster, som under den närmaste tiden kunde anses sannolik, var det också en annan faktor, som framför andra bestämde lärarbehovet, nämligen den avgång från lärarba- nan, som årligen sker. För att kunna ge bättre besked om det något så när an- tagliga antalet av nyexaminerade folkskollärare, som varje år skulle behövas för att ersätta denna avgång, har byråchefen E. Göransson företagit en ut— redning, liknande den, som förekommer i fråga om småskollärarinnorna och som återfinnes i bil. 1. Resultatet av den förberedande undersökning, som han gjort rörande den verkliga avgången bland de ordinarie manliga och kvinnliga folkskollärarna från och med slutet av vårterminen 1923 till och med slutet av vårterminen 1928, kan sammanfattas i följande översikt:
Tabell 27.
1923/24 1924/25 1925/26 1926/27 1927/28
l l ' m. Ikv. m. lkv. in. | kv. m. * kv. m. kv.
Antal avgångna lärare .......... 213 188 233 177 215 159 217 176 198 137 Antal lärare, som utnämnts efter att tidigare ha varit ordinarie lärare ......... 27 19 23 21 14 19 16 18 _15 13 Av de 5 rad 1 upptagna, som avgått från ' ordinarie tjänst, kvarstodo iegenskap av ' vikarier . . . ........ . . . 26 22 19 18 15 21 8 13 19 12_ ! För obefordrade lärare på grund av avgång ,” tillgängliga befattningar (rad 1 minskat ? med raderna 2—3) ........... 160 147 191 138 186 119 193 145 164 112
Med utgångspunkt från antalet ordinarie lärare vid slutet av vårterminen 1928 och under hänsynstagande till behovet av extra ordinarier rn. fl. samt den ökning av lärarbefattningama, som enligt folkskolinspektörernas och över- läramas uppgifter komme att äga rum fram till mitten av år 1939, har så byråchefen Göransson beräknat årsbehovet av nyexaminerade under denna tid. Det kunde i medeltal pr år anslås till 421, av vilka 228 _ enligt proportionen 3: 2 — borde vara manliga och 193 kvinnliga. Detta antal var dessutom be- räknat att såväl fylla behovet av ordinarie lärare som täcka avgången av an- nan anledning än befordran. Byråchefen Göransson har i denna utredning som i den föregående gått ut ifrån, att avgångsförhållandena bland samtliga man- liga såväl som kvinnliga folkskollärare äro desamma, som bland de ordinarie, och han påpekar, att han vid bestämmandet av slutsiffran antagit, att den som tagit avsked ej står kvar som vikarie och icke heller återinträder å lärar- banan.
3.
Det är otvivelaktigt, att den djupgående undersökning, som föranstaltades år 1926, icke motsvarade de förväntningar, som man fäste vid den, men det skulle vara orätt att säga, att den var förgäves. Den intima kännedom om
De sak- kunnigas synpunkter.
landets skolförhållanden, som den förde med sig, har betydelse, även om de , för år 1935 beräknade tjänsterna icke skulle stämma överens med dem, som vid den tiden komma att förefinnas. Och för övrigt finns det ingen annan väg att gå ; folkskolinspektörerna äro i det stycket de enda kunskaparna. Ut- vecklingen å skolväsendets område bestämmes nämligen även av sådana fakto— rer, som icke kunna återgivas i siffror, och ingen kan få grepp om dessa och draga några slutsatser, som icke under en längre tid gjort sig väl förtro- gen med ett större skolområdes många och skiftande personliga och andra för- hållanden. Det är redan nämnt, att de nya uppgifter, som från folkskolinspek— törer och överlärare kommit de sakkunniga tillhanda, icke innebära större ny— heter i egentlig mening. Faktorerna, som anses ha den största betydelsen, när
det gäller ökning eller minskning i de olika tjänsternas antal, äro förut kända. * Det egentligen nya är den uppfattning, de giva om takten i de närmaste årens reformarbete. Inom sådana delar av landet, där skolväsendet redan är jäm- förelsevis väl organiserat, de mindre folkskolorna således i ringa antal och heltidsläsningen genomförd eller i det närmaste genomförd, där kunna natur- ligtvis inga nämnvärda förändringar vara att vänta. Inom andra åter, där de mindre folkskolorna äro många och de halvtidsläsande skolorna ännu flera, där kan utvecklingen komma att gå i raskare eller långsammare tempo på grund av omständigheter, som det är av intresse att få veta något om. Under- sökningens uppgifter hänvisa icke till den föregående på något sätt, men går man de nya siffrorna in på livet, tycker man sig finna som ett genomgående drag, att för sådana områden, inom vilka utvecklingen sedan 1926 gått lång- samt, tänker man sig ett snabbare tempo för framtiden.
De nya tjänster på folkskolestadiet, som folkskolinspektörerna räkna med fram till år 1939, skulle huvudsakligen vara resultatet av det arbete, som allt— jämt komme att bedrivas för att omdana mindre folkskolor till folkskolor, er— sätta biträdande lärare med folkskollärare, förvandla halvtidsläsande skolor till heltidsläsande och skapa bättre skolformer överhuvud taget. Vid behand— lingen av småskoleseminarierna ha de mindre folkskole- och de biträdande lärartjänsterna blivit utförligare dryftade. De utgöra ett par områden, där utvecklingen griper in i såväl småskole- som folkskolekårens förhållanden i så måtto, att vad som är en minskning i tjänster för den förra kåren, i vanliga fall är en ökning för den senare. Under åren 1923—1930 ha de båda nämnda tjänstegrupperna minskats var för sig med i medeltal 50 per år, och man kan väl säga, att denna avveckling även under den närmaste tiden kommer att utgöra ett av folkskoletjänsternas säkraste tillflöden.
Det är endast i ett av de inkomna yttrandena, som en direkt häntydan göres på den föregående undersökningen. Att felräkningen sist blev så stor, som den blev, säger en folkskolinspektör, det berodde närmast därpå, att förändrin= gen från halvtidsläsning till heltidsläsning skedde något raskare, än man 1926 tänkte sig.
År 1921 fanns det 1 206 halvtidsläsande folkskolor. Åtta år senare, (1. v. s. våren 1928, var antalet 767, och minskningen utgjorde således något mer än 60 per år. Dessa 767 voro icke jämnt fördelade över hela landet; de lågo sam-
lade inom tre områden: Ångermanland, Hälsingland och Gästrikland med till— sammans 79, Östergötland och Småland med 216, av vilka Småland hade 158, samt det stora halvtidsläsande området Västergötland, Bohuslän och Dalsland med 419, flankerat av Halland med 27 och Värmland med 19. Hela det öv- riga Sverige saknade praktiskt taget halvtidsläsande folkskolor. Däremot fanns det former av kombinerade små- och folkskolor, som till ett antal av 497 hade sin utbredning över så gott som hela landet, även om de voro talrikast förekommande inom de ovan nämnda områdena. De hade för övrigt, de också, under samma tid gått ned från 984 till 497 eller med unge- fär hälften. De län, som härvidlag gått i spetsen för arbetet att bringa ned de halvtidsläsande folkskolornas antal, voro Skaraborgs, Värmlands och Öster- götlands län.
Men det finns en annan form av skolundervisning, som heller icke är till- fredsställande och som består däri, att flera årsklasser läsa tillsammans. Det är en strävan, som går jämsides med den ovan berörda, att giva varje årsklass dess egen lärare. Rent schematiskt går utvecklingen från lägre till högre skolformer genom de 5. k. B—formerna till A-formen. B3-skolan har en lärare för såväl små— som folkskolestadiet. En dag kommer, när småskolan skiljes ut och folkskolestadiet får ensamt för sig en lärare (B2). Så klyves detta stadium i två delar med två lärare (Bl) för att återigen och till sist klyvas i fyra delar med lika många lärare, d. v. s. en lärare för varje klass (A). Här och där förekommer en variation av B-formen med en lärare för tre klasser och i verkligheten följes icke alltid detta schema, som naturligt är. De här nämnda olika skoltypernas utveckling under 6-årsperioden 1924—1929 fram— går av följande tabell:
Tabell 28.
Antal läraravdelningar, fördelade på de olika skol- S k 0 1 t y p typerna vid slutet av vårterminen år
1924 l 1925 ) 1926 1927 1928 1929
; 131 . ............. 3 112 3 231 3 330 3 370 3 491 3 596 l Bv . ............. 179 183 201 246 276 286 2 707 2 792 2 816 2 907
' A-formen ............. 5 517 5 584 5 606 5 646 5 618 5 679 1 |
132 > ............. 2 611 2 671 133 : ............. 359
383 433 476 537 576 De båda bästa skoltypema ökades således under denna tid med respektive 162 och 484. Vid sidan av den principiella uppfattningen om vardagsläsnin- gens stora betydelse för bamen och fördelarna över huvud taget av så goda skolformer som möjligt är det framför allt storleken av barnantalet, som varit den drivande kraften i denna utveckling. N är B2- och Bl-skolorna blivit för barnrika och alltför ohanterliga, ha de måst delas. Det är därför av intresse att veta, hur förhållandena i detta avseende ligga. Enligt tillgänglig statistik 9—310061
har medeltalet barn per läraravdelning i hela riket under olika är fördelat sig, som följer.
Tabell 29.
Medeltal barn per läraravdelning vid slutet av vårterminen år
1924 1925 1926 1927 1928
Folkskolestadiet i skolor av A-form ...... 30.5 30.0 29.6 29.3 29.0 » i a » Bl- ) ...... 29.5 28.7 27.3 27.3 26.6 ' » » ' ) B2- r ...... 31.5 30.8 29.5 29.5 29.2 l . . . . 133- . ...... 20.5 22.5 21.8 21.8 19.4 [
Såsom siffrorna här stå, angiva de ingen trängsel och visa dessutom en ten- dens av stadigt sjunkande. Men de äro medeltal; det finns avdelningar med mindre antal barn och med större. Och granskar man siffermaterialet mera i detalj, visar det sig, att det finns hundratals lärareavdelningar, om vilka man kan säga, att trängseln icke är av en tillfällig art.
Ehuru det i viss mån faller utanför ramen av denna del av framställningen, kan likväl ovanstående tabell lämpligen kompletteras av följande.
l l Skolform .
Tabell 30. Medeltal barn per läraravdelning &. landsbygd i städer Vid slutet av vårterminen är
vid folkskolor som äro vid folkskolor som äro
heltids- hulvtids- heltids- halvtids- läsunde läsande läsande läsande 1923 ................. 25.4 35.8 28.7 42.2 1924 ................. 24.8 35.0 28.2 38.7 1925 ................. 24.4 34.0 28.1 38.4 1926 ................. 23.9 33.2 27.6 34.3 1927 ................. 24.0 32.7 27.4 40.8
Siffermaterialet är visserligen icke alldeles detsamma, eftersom småskole- avdelningarna äro medräknade i denna sista tabell och medeltalen därigenom blivit avsevärt sänkta, men för jämförelsen betyder detta mindre. Och efter- som dessa siffror jämväl äro medeltal, förstår man mycket väl anledningen till att halvtidsläsningens avskaffande trängt sig fram som ett av de stora önske- målen, och det är otvivelaktigt, att här finns utrymme för ett större antal lärarkrafter.
Frågan om halvtidsläsning och bättre skolformer är således i mycket en fråga om barnantal och sammanhänger därför med det årliga födelsetalet. I
A_.———y————-—=-—_4 *" '"'; '_44"
tabell 14 angives antalet av de för varje år levande födda under åren 1919— '1929. Om man antager —— som en motsvarighet till vad som skedde beträf- fande småskolorna —- att till folkskolestadiet kunna räknas de barn, som fylla 9, 10, 11 och 12 år det kalenderår, under vilket läsårets första hälft infaller, skulle folkskolestadiet under läsåret 1929 1930 omfatta årskullarna från 1920 och 1919, påföljande läsår årskullarna från 1921—1920 0. s. v. samt un— der en tid framåt få nedanstående utseende.
Tabell 81. Barn på Ökning eller L 2". s ä. r e t folkskole- minskning från
stadiet föregående år 1928/1929 ........... 433 059 —— 1929/1930 ........... 448 662 + 15 603 1930/1931 ........... 454 915 + 6 253 1931/1932 ........... 453 952 — 963 1932/1933 ........... 452 281 — 1 671 1933/ 1934 ........... 425 272 — 27 009 1934/1935 ........... 405 776 — 19 496 1935/1936 ........... 392 175 — 13 601 1936/1937 ........... 377 989 — 14 186 1937/1938 ........... 367 572 — 10 417 1938/1939 ........... 355 128 — 12 444
Anm. Den totala minskningen av lärjungeantalet på folkskolestadiet skulle från läsåret 1930—1931 och fram till läsåret 1938—1939 utgöra 99 787 lärjungar.
Som synes, gjorde den första stora kontingenten av de barnrika årskullarna sitt inträde å folkskolestadiet hösten 1929, och påföljande höst inträdde den andra. Till och med läsåret 1932—1933 dominera de i den egentliga folksko- lan, men från oeh med hösten 1933 kommer de tunna årskullarnas tid med den ena årskullen tunnare än den andra. Det har i det föregående i någon mån be- rörts den inverkan, som de stora årskullarna haft i fråga om folkskollärartjän- sternas antal och som var känd, när folkskolinspektörerna sände in sina upp— gifter. För flertalet städer hade de ingenting betytt, i andra åter —— väl ett fyrtiotal — hade de tvingat fram parallellavdelningar med e. o. småskollära- rinnor, vilka successivt byttes ut mot e. o. folkskollärare, som i sin tur komma att ertledigas, när årskullarna pas-serat folkskolan. Från landsbygden rappor- terades, att klasserna här och där fyllts till brädden och att tidigare planerade organisationsändringar måst uppskjutas, tills årgångarna hunnit genom skolan. Men sedan dess har enligt tabellen här ovan ännu en stor kontingent trätt in. Om dess roll veta vi tillsvidare ingenting annat, än att man'den 1 november kunde inregistrera 197 nya e. o. folkskollärare, som väl också en gång bliva överflödiga.
De sakkunniga ha genom denna sin framställning velat framhålla, att det enligt deras mening finns en tämligen säker grund för folkskolinspektörernas beräkningar. Det är troligt, att avvecklingen av de mindre folkskolorna och de biträdande lärartjänsterna kommer att gå i ett långsammare tempo, men det skulle vara oförklarligt, om den så gott som avstannade. Det föreligger ett rikt arbetsfält, när det gäller de halvtidsläsande skolorna och de sämre skol- formerna över huvud, och allting tyder på att det fältet kommer att bearbetas; man har i många fall den förnimmelsen, att folkskolinspektörerna tagit med i sina beräkningar de uppfattningar och stämningar, som äro till finnandes å de olika orterna. Men om slutsiffran är den riktiga, 'därom våga de sakkun- niga icke ha någon säker eller bestämd mening.
Vid sina beräkningar har byråchefen Göransson -— såsom förut omnämnts —— kommit till det resultat, att en årlig utexaminering av 421 manliga och kvinn- liga folkskollärare är behövlig för att under den närmaste 10—årsperioden täcka den avgång av olika anledningar, som äger rum inom folkskollärarkåren. Ef- tersom undersökningen av den verkliga avgången bland ordinarie folkskollärare omfattade läsåren 1923—1928, kom slutet av vårterminen detta senare år att utgöra den naturliga utgångspunkten för utredningen. Den folkskollärarkår, man då hade att räkna med, bestod av 12 963 ordinarie lärare, 646 extra ordi- narie och 1 058 vikarier, d. v. s. tillsamman 14 867 lärare. Men hösten 1929, som utgjorde utgångspunkten för folkskolinspektörernas och överläramas san- nolikhetsberäkningar, var kåren större; den 1 november bestod den av 15 219 lärare, fördelade på de olika befattningarna med 13 341 ordinarie, 850 extra ordinarie och 1028 vikarier. Den största betydelsen i skillnaden mellan de båda totalsummoma ligger i detta sammanhang däri, att 378 nya ordinarie lärare kommit till under mellantiden och följaktligen icke kunna inräknas i den utökning av kåren, som folkskolinspektörerna kommit till. Om dessa 378 vid byråchefen Göranssons beräkningar lagts till inspektörernas 815, skulle siffran för den behövliga årliga utexamineringen blivit en annan och högre. Men även om så förhållit sig, skulle den nya siffran svårligen varit till någon bestämman- de ledning. Folkskolan genomlöper nämligen för närvarande en period av kast- ningar, som göra alla beräkningar om dess framtida lärarbehov mera osäkra än annars. Det förefaller under sådana omständigheter, som om det läge närmast till hands att söka klarlägga, 'hur det för närvarande är i fråga om detta lärar- behov och hur det den närmaste tiden har varit.
I likhet med vad som äger rum för småskoleseminariernas vidkommande, in- fordrar skolöverstyrelsen uppgifter från folkskoleseminariernas rektorer angå- ende anställningsförhållandena för de tre närmast föregående åren utexamine— rade manliga och kvinnliga folkskollärare. Då dessa uppgifter sträcka sig från år 1926 och under de två senaste åren avse såväl vår- som höstterminen, har man en rätt god överblick över anställningsförhållandena sedan detta år, såsom nedanstående tabell visar.
Antal anställda av årgången
Tidpunkt
— 577 545
1926 1927 1928 | 1929 1930
Den 1 oktober 1926 .......... 628 — —— — — ) > » 1927 .......... 674 526 — -— —— > 15 . 1928 .......... 708 628 410 — —- » » mars 1929 .......... 737 668 511 -— — » » oktober » .......... — 682 519 426 — x » mars 1930 .......... -— 704 571 526 -- » » oktober » .......... — 325
Av tabell 25 framgår, att icke alla utexaminerade söka anställning. Många av de manliga äro av värnplikten hindrade att så göra den första höstterminen, och åtskilliga andra — såväl manliga som kvinnliga —— gå till studier eller an— nan verksamhet. Men det finns också många, som förgäves söka plats, och tabell 33 utgör därför ett behövligt komplement till den föregående.
Tabell 33. Antal arbetslösa av årgången T i (1 p u n k t
1926 1927 1928 1929 1930
Den 1 oktober 1926 .......... 96 -— — — — » » » 1927 .......... 46 135 —— — — » 15 » 1928 .......... 43 77 118 — —— > > mars 1929 .......... 20 46 70 — — > » oktober ) .......... —- 26 49 69 -— > » mars 1930 .......... — 16 24 45 —— > » oktober : .......... — —- 10 14 9
De båda tabellerna äro knappast i behov av några kommentarer. De arbets- lösas antal blir allt mindre av lätt förklarliga orsaker. Å ena sidan ligger nämligen den sista utexamineringen under det normala, samtidigt med att efter- frågan på lärare sedan hösten 1929 stegrats. Och å den andra sidan ha de före- gående stora utexamineringarna tagits i bruk för att täcka den gamla lärar- bri-sten, något som bäst belyses genom två data. Den 1 november 1922 voro vakanserna å ordinarie platser sammanlagt 1 346, utan att det kunde uppbrin- gas flera än 483 icke pensionerade folkskollärare som vikarier. Och våren 1925 utexaminerades 919 lärare, av vilka de allra flesta vunno anställning omedel-
bart och endast 5 voro anmälda såsom oplacera—de den 1 november 1927. Det är särskilt detta sista förhållande, som giver värde åt de båda tabellerna; de dölja så få obekanta. Vill man därför veta, hur många som under vart och ett av de fem åren kommit in på lärarbanan, lämnar följande tabell ett något så när tillfredsställande svar.
Tabell 34.
Antal nytillträdande ev årgången Summa
Tidpunkt nytill-
1926 1927 1928 1929 1930 "mande Den 1 oktober 1926 ..... 628 —-_ —— — — 628 , » » 1927 ..... 46 526 —— — —— 572 » 15 » 1928 ..... 34 102 410 —— _— 546 > — » 1929 ..... (29) 54 109 426 — 618 » » » 1930 ..... -— (22) 58 119 325 524
De båda parenteserna angiva de lärare, som enligt tabell 32 den 15 mars 1929 respektive den 15 mars 1930 vunnit anställning av årgångarna 1926 och 1927. Av dessa samma årgångar funnos dessutom enligt tabell 33 en del arbetslösa, som väl senare nått placering. Lägger man så härtill någonstädes i början av tabellen något tiotal lärare från årgången 1925, kan man säga, att tabell 34 återgiver de årliga krav på seminariernas utexaminering, som förelegat under ifrågavarande 5-årsperiod. Det bör visserligen icke förglömmas, att enligt byråchefen Göranssons undersökning årligen i medeltal mellan 30 och 40 man— liga och kvinnliga lärare vända tillbaka till ordinarie befattningar efter att för- ut ha avgått som ordinarie. Detta höjer siffran för årsbehovet. Men då det är en regelbundet återkommande företeelse, har det ingen annan betydelse än att med en motsvarande siffra sänka behovet av utexaminerade.
Vad sedan angår det årliga antal av nyexaminerade folkskollärare, som för närvarande kan anses vara erforderligt, ha de sakkunniga kommit till den upp- fattningen, att detta tills vidare bör röra sig kring talet 600. I normala fall torde utexamineringen kunna bestämmas till ett tal, som ligger vida lägre och säkerligen icke överstigande siffran 560. Men då de framtida utvecklingslin- jerna ligga i det ovissa, bjuder försiktigheten, att flera vägar hållas öppna. Det är väl troligt, att bland annat den sjunkande nativiteten tvingar fram på sina håll en koncentration av skolväsendet med en indragning av lärartjänster som given följd. Men det kan också hända, att utvecklingen samtidigt går vä- gar, som neutralisera detta. Skulle exempelvis det sjunde skolåret, som här och där befinner sig under livligt dryftande, i en eller annan form bliva obligato- riskt, skulle nya tjänster i stor utsträckning bliva följden. Men om den saken ' vet man intet, även om man kan gå ut ifrån, att på skolväsendets område ingen- ting kommer att stå stilla.
III. Seminariebehovet.
1.
Det föreligger en framställning till Kungl. Maj :t från 13:e svenska semi- narielärarmötet med anhållan, »att sådan författningsändring måtte komma till stånd, att elevantalet i seminarieklasserna i regel icke komme att överstiga 24». Till stöd för denna anhållan anföras två skäl. Det ena är, att eleverna—s arbets- sätt måste göras mera individuellt avpassat. Vid ett seminarium, heter det vidare, »är det inte heller tillfyllest, att eleverna få arbeta efter en bestämd, av läraren angiven metod, utan som blivande lärare är det för seminariet-s elever av särskilt värde, att läraren blir i tillfälle att få olika förslag och metoder diskuterade och prövade, och att läraren får möjlighet att låta eleverna i viss utsträckning följa egna förslag och vägar. Skall emellertid läraren bliva i stånd att på den korta tid, som står till förfogande, kunna vara eleverna till erforderlig hjälp i så lagda studier, bör klassen helst liksom vid laborations— undervisning i fysik och slöjd icke räkna mer än 20 elever och allra högst bestå av 25 elever». Det andra skälet rör den praktiska lärarutbildningen. »Skola lärarna kunna ge eleverna en lämplig inställning för deras blivande fostrargär— ning, så att denna blir väl anpassad allt efter de olika elevernas egenart och behov av vägledning, måste de bli i tillfälle att ordentligt lära känna eleverna i sådant undervisningsarbete. Det bör sålunda icke vara fler elever i klassen, än att de var och en kunna få. tillräckligt många undervisningsövningar i de olika ämnena.» Erfarenheten hade visat, att så fort antalet blir större än 24, själva anordnandet av undervisningsövningar medförde särskilda olägenheter.
De åtgärder, som till en början vi—dtogos för att begränsa lärarproduktionen, rörde sig längs två linjer. Å ena sidan drog man in studentklasser och alla till— fälliga parallellavdelningar vid enkelseminarierna samt parallellklasser vid dubbelseminarierna, och å andra sidan sänkte man elevantalet vid intagningar- na. Dessa åtgärder, som i hög grad förestavades av begäret att slippa ifrån att nedlägga något seminarium, ha närmast haft den följden, att nya och med avsevärda kostnader utrustade seminarier i stor utsträckning fått stå outnytt- jade, som belyses av följande:
Tabell 35.
Antal elever i klasserna I—IV under läsåret
seminarium 1928/1929 1929/1930 1930/1931
I ( 11 > 111 IV 1 11 4 111 [V I II, 111 IV |
- .. . ,, A 201 19 23. 23 20 18 24 23 26 18 20 23 Lmkop'"= _ fB 20 _ _ 23 20 18 _ _ _ 18 20 — A 20 18 21 28 20 13 25 23 25 17 15 25 Kanel" "fB 20 _ _ 23 20 19 _ _ _ 17 21 -— A 21 20 20 20 21 20 20 23 25 20 20 20 Umeå- - "fB _ 20 _ 22 20 _ 19 _ _ 19 _ 18
Elevantalet per klass.
I dessa tre seminarier liksom i de övriga äro de lokala anordningarna avsedda för ett elevantal av högst 30 i varje klass, och de skulle således för innevarande läsår ha kunnat rymma 720 elever; de rymma i stället 367, d. v. s. något mer än hälften. Och de bilda icke någon grupp för sig. I samtliga våra dubbel- seminarier stå för närvarande 15 klassrum tomma, representerande i det när— maste 4 enkelseminarier.
Men begränsning-såtgärderna ha också en annan följd, nämligen den att en återgång till normala förhållanden kommer att te sig som att gå till onormalt tunga arbetsförhållanden. Att fastslå ett elevantal av högst 28 i varje klass kommer icke att betraktas som en förbättring från talet 30 utan som en för- sämring från talet 20. De sakkunniga ha emellertid icke ansett sig kunna fästa något avseende vid detta. Vid behandlingen av småskoleseminarierna påpeka- des, att elevantalet alltid måste hålla sig kring en tämligen hög siffra; det spe— lade därför —— ur individualiseringssynpunkt — en ringa roll, om 25 eller 28 elever deltogo i de teoretiska lektionerna. Detsamma gäller i fråga om folk- skoleseminarierna. Ty om en individualisering i arbetet av den omfattning, som skymtar fram i den ovannämnda framställningen, skall bliva någonting annat än ett talesätt, kräver den som förutsättning ett elevantal så pass lågt, att den för närvarande icke kan ekonomiskt genomföras. Detta framgår redan av den motivering, som föregår framställningen; denna motivering syftar näm- ligen icke på talet 24 utan på talet 20 som det bästa elevantalet i en klass. Men de sakkunniga ha heller icke kunnat finna, att bärande skäl blivit före— bragta för att elevantalet per klass måste sänkas så avsevärt för den praktiska lärarutbildningens skull. I bil. 5 föreligger en undersökning om det antal lek— tionsmöjligheter, som under olika förutsättningar kunna beredas en elev. Kun- de man utgå ifrån seminariestadgans undervisningsplan och således räkna med 36 effektiva läsveckor, skulle varje elev i en klas-s på 30 enligt denna undersök- ning erhålla 173 lektioner under hela sin seminarietid. Med 28 elever skulle lektionemas antal ökas till 76, med 25 elever till 77 å 78. Men på grund av många omständigheter utgörantalet läsveckor i verkligheten endast 30 a 31, och lektionsmöjligheterna reduceras därefter. För en elev i en klass på 28 komma de att ligga mellan 60 och 70, närmare det senare talet än det förra. Men ett antal övningslektioner mellan 60 och 70 är icke något obetydligt antal. Det är därför icke lätt att tänka sig, att elever under en fyraårig seminarievistelse med all den skiftande beröring med undervisning över huvud, som detta inne- bär, och med ett så stort antal egna lektioner icke skulle göras väl förberedda för sitt blivande kall. Och det är heller icke lätt att föreställa sig, att semina— riets lärare under denna tid icke skulle vara i tillfälle att lära känna sina ele- ver tillräckligt för att kunna vara dem till den hjälp i deras undervisnings- arbete, som de behöva. De sakkunniga anse under sådana omständigheter, att elevantalet per klass jämväl för folkskoleseminariernas del bör sättas till högst 28.
2.
Innan de sakkunniga gå att yttra sig om det antal folkskoleseminarier, som de för närvarande anse vara erforderligt, vilja de förutskicka ett par ord om seminarieorganisationens gestaltning. De anse nämligen, att denna normalt bör bestå av tvenne delar: en fastare kärna av seminarier, som ha att sörja för det minimum av utexaminering, som under alla omständigheter kan anses vara be- hövligt, samt en mera rörlig del, som exempelvis i form av studentkurser kan möta de kastningar i lärarbehovet, som väl alltid komma att finnas. De kunna tillägga, att de under nuvarande omständigheter finna denna senare del vara synnerligen av nöden.
Den nuvarande seminarieorganisationen för utbildning av folkskollärare —— om man bortser från seminariet i Strängnäs, som befinner sig under avveckling —— består av åtta dubbelseminarier och sex enkelseminarier ; av dessa sistnämnda ha två var sin ettåriga kurs för studenter. Dubbels—eminarierna äro: Uppsala, Linköping, Lund, Göteborg och Karlstad m'ed manliga elever, Falun och Umeå med kvinnliga samt Luleå, som såtillvida är ett samseminariurn, att halva an- talet elever i parallellavdelningen är kvinnliga. Av enkelseminarierna ha Växjö och Härnösand manliga samt Stockholm, Kalmar, Landskrona och Skara kvinn- liga elever. Studentkurserna äro förlagda till Stockholm” och Växjö.
Den fasta organisationen har sålunda 22 avgångsavdelningar, och går man ut ifrån ett antal av 28 elever per klass, kan den utbilda 616 lärare årligen; med de båda studentkurserna stiger siffran till 666. Enligt beräkningarna i det föregående innebär detta en alldeles för stor lärarutbildning. Det är för den skull nödvändigt, att en inskränkning göres, och då det normala årsbehovet visserligen i närvarande stund på grund av angiven anledning är svårt att fixera men efter allt att döma inom en nära framtid kommer att ligga väsentligen under talet 600, bör denna inskränkning gälla den fasta organisationen.
När de sakkunniga hade att fördela småskoleseminariernas utexaminering, togo de som utgångspunkt, att varje landsända borde ha en så stor del av det samlade årsbehovet, som behövdes för att rekrytera dess lärarkår, och att semi- nariernas antal inom landets olika delar borde bestämmas därefter. Med samma utgångspunkt och med en utexaminering av omkring 600 får fördelningstabellen i fråga om folkskoleseminarierna följande utseende.
& Tabell 36. & Motsvarande . Procentuell andel procent av ut- Erforderligt [ L a n d 5 d e 1 av landets folk- examineringen, antal seminarie- ! skollärarkår uttryckt i antal avdelningar * lärare * ! Norrland ............ 18.5 111 Svealand ............ 33.4 200 7 Götaland ............ 289
Antalet seminarier.
Elva seminarieavdelningar för Götaland är visserligen i det närmaste en för' mycket, men då de båda studentkurserna böra bibehållas och fortfarande räkna 25 elever per kurs, och då sju avdelningar för Svealand dessutom är väl snävt, kommer på detta sätt i någon mån en utjämning till stånd.
De norrländska seminarieavdelningarna äro för närvarande fem. Redan år 1927 väckte skolöverstyrelsen tanken på att nedlägga någon av dessa, och såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen över de tidigare begräns- ningsåtgärdema, hemställde Kungl. Maj:t på dess förslag till 1929 års riks- dag, att parallellavdelningen i Luleå måtte indrages. Riksdagen var emeller- tid icke benägen för denna åtgärd. Norrland vore i det hela, skrev den, icke särskilt gynnat med bildningsinstitutioner, och redan på denna grund borde, man iakttaga varsamhet, när det gällde att beröva denna landsända något avi vad den i sådant hänseende redan åtnjöte. Norrland syntes dessutom vara statt i en mycket kraftig materiell utveckling och frågan borde därför tills-' vidare hållas öppen; måhända kunde också i stället en indragning av semina- riet i Härnösand — om så behövdes —- sättas i fråga. Den av riksdagen an- visade varsamheten är för visso synnerligen beaktansvärd, men det kan dock framhållas, att någon kulturinstitution icke nedlägges, därigenom att paral— lellavdelningen i Luleå drages in; genom en indragning av seminariet i Härnö- sand skulle däremot så bliva fallet. De sakkunniga ha likväl övervägt detta senare och därvid tänkt sig möjligheten att förvandla de båda seminarierna i Luleå och Umeå till samseminarier. Att de släppt tanken beror därpå, att av— stånden fortfarande spela en roll i Norrland och att förläggningen därför blir bättre, om seminariet i Härnösand bibehålles. De förorda således, att folk- skoleseminariet i Luleå anordnas som enkelseminariurn med endast manliga elever.
Lärarutbildningen i Svealand ombesörjes av åtta examensavdelningar och i Götaland av elva. I enlighet med den princip," som lagts till grund för för- delningen, bör en av Svealands avdelningar indragas. På grund av de jäm— förelsevis korta avstånden och de olika seminariernas förläggning har det lik— väl ingen betydelse, om indragningen drabbar Svealand eller Götaland, därest annars skäl finnes för en sådan omkastning. Men innan den frågan avgöres, böra lämpligen tvenne anmärkningar förutskickas. Den ena gäller frågan om den årliga utexamineringens sammansättning med hänsyn till antalet man— liga och kvinnliga lärare. Under en viss tid ha de förra förhållit sig till de sen-are ungefär som 3 :2, och skolöverstyrelsen har vid upp- repade tillfällen framhållit, att en sådan proportion är lämplig och önsk- värd. Den saknar egentligen talande skäl och föreligger heller icke nu- mera i verkligheten. Under de senaste tio åren har en bestämd förskjutning ägt rum, som ökat ut de kvinnliga lärarnas antal. År 1919 bestod kåren av 61.1 % män och 39.9 % kvinnor; tio år senare utgjorde männen 56.5 % och» kvinnorna 43.5. Denna procentuella fördelning är dock icke förhärskande över, hela landet, även om de manliga lärarna överallt reducerats. I övre N orrland' äro procenttalen 52.8 och 47.2 till männens förmån, i södra Sverige 63.4 och 36.6, medan däremot i landskapen kring Mälaren och Hjälmaren kvinnorna
överväga med 55.5 % mot männens 44.5. Det är under sådana omständigheter rimligt, att någon indragning av en kvinnlig seminarieavdelning icke ifråga- kommer.
Den andra anmärkningen rör frågan om den ram av seminarier, inom vilken en indragning är att förorda. De gamla seminariebyggnaderna ha mångenstä- des under den sista tiden ersatts av nya, som gjorts alldeles särskilt lämpade för sitt ändamål och på grund därav också dragit stora kostnader. Å andra sidan finnas även kvar seminariebyggnader, som icke längre räcka till och även i annat avseende svårligen kunna anses ändamålsenliga. Förr eller se— nare måste därför en sådan byggnad ersättas av en ny, för den händelse ett seminarium allt fortfarande skall vidmakthållas på orten. Det förefaller som en given sak, att vid indragningen så förfares, att statens framtida utgifter för oavvisliga lokalutvidgningar bliva de minsta möjliga.
Allt sedan frågan om seminarieindragning kom på tal, har seminariet i Skara stått i brännpunkten av diskussionen, och en rundgång bland mellersta och södra Sveriges folkskoleseminarier med ovannämnda synpunkt som rättesnöre visade också, att det utan jämförelse ligger närmast till för en indragning; det finns nämligen för närvarande icke något folkskoleseminarium, som arbetar under mera otillfredsställande yttre betingelser. Vad som hitintills blivit anfört för dess bibehållande, är i stort sett två omständigheter: genom en in- dragningsåtgärd skulle proportionen mellan utexaminerade lärare och lärarin- nor förryckas, och den kvinnliga ungdomen i västra Sverige skulle —— därest ingen förändring i övrigt vidtoges i organisationen —— vara hänvisad att er- hålla sin utbildning antingen i Landskrona eller i Falun. Särskilt för Vä- stergötlands och Bohusläns del, säger skolöverstyrelsen i en skrivelse av den 26 januari 1926, skulle säkerligen detta läge bliva en källa till allvarliga olä- genheter. Och ur folkundervisningens synpunkter tvekar överstyrelsen icke att beteckna förhållandet mindre lyckligt. Den enda utväg, som härvid kunde tänkas undanröja de svåraste olägenheterna, vore att öppna seminariet i Göte- borg för kvinnliga elever. »Men uppenbart är», heter det, »att även denna åtgärd skulle innebära en avsevärd försämring i jämförelse med nuvarande ordning, särskilt kännbar för den vidsträckta landsbygdens befolkning.» Be— träffande Göteborgs seminarium stode dessutom lokaler för undervisning i hus- : hållsgörcmäl och kvinnlig slöjd icke till förfogande inom seminariets nuva- l rande byggnad. f Vad som här säges, kan med lika rätt sägas om de seminarier, som i raden i efter Skara skulle kunna tänkas föreslagna till indragning. Det är därför
nödvändigt att pröva, i vad mån de framförda synpunkterna äga bärighet. i Skolöverstyrelsen har otvivelaktigt rätt däri, att vissa olägenheter — det är i en överdrift att kalla dem allvarliga _ skulle uppstå för Västergötlands och |
Bohusläns del, därest den kvinnliga ungdomen skulle behöva söka sin utbild- j ning i Landskrona eller Falun, och de sakkunniga anse därför också, att nå- gonstädes i västra Sverige en utbildningsanstalt för kvinnliga folkskollärare , bör finnas. Men de sakkunniga ha däremot svårt att förstå, att ett öppnande av Göteborgs seminarium för kvinnliga elever skulle »innebära en avsevärd
försämring i jämförelse med nuvarande ordning». När det gäller att med hän- syn till hela landet förlägga de olika seminarieavdelningarna, kunna vissa läns- synpunkter icke få vara bestämmande. Den lokala opinionen ledes ofta av den föreställningen, att de elever, som genomgå ortens seminarium, huvudsakligen komma att ha sin framtida verksamhet förlagd till de närmaste landskapen. Av naturliga skäl är det icke så. Enligt den senaste folkskolematrikeln hade 765 av de där upptagna folkskollärarinnorna utexaminerats från Skara. Av dessa voro 73 placerade i Skaraborgs län, 89 i Älvsborgs och 115 i Göteborgs och Bohus län. Alla de övriga 457 voro spridda över hela landet med icke , mindre än 78 i Stockholm och 24 i olika delar av Norrland. Den 1 novem- ? ber 1930 funnos inom Västergötland och Bohuslän 662 ordinarie manliga lä- ' rare mot 478 kvinnliga; det faller säkerligen ingen in att på allvar driva den meningen, att skolförhållandena inom denna del av landet äro avsevärt säm- re, än de skulle ha varit, därest det manliga folkskoleseminariet varit förlagt till Skara och icke såsom nu till Göteborg.
När skolöverstyrelsen i januari 1929 vidhöll sitt förslag om nedläggande av Strängnässeminariet, betingades detta i främsta rummet av tre skäl: det förelåg en akut byggnadsfråga ; den manliga ungdom i Mellansverige, som ön- skade förvärva folkskollärarutbildning och hittills besökt Strängnäs, kunde utan större olägenhet anlita Uppsala- eller Linköpingsseminariet och i någon mån även seminariet i Karlstad; och slutligen gällde, att seminariebyggnaden i Strängnäs efter vidtagande av vissa kompletteringsarbeten med fördel skulle kunna utnyttjas för ett statens småskoleseminarium, avsett att ersätta en del landstingsseminarier. Förhållandena äro enahanda beträffande seminariet i Skara. Det föreligger även där en byggnadsfråga, som ovillkorligen förr eller senare måste lösas; det ifrågavarande rekryteringsområdet är så beläget, att den kvinnliga ungdomen från Bohuslän, Dalsland, norra Halland och Väster- götland -—— naturligtvis med undantag för Skaraborgs län — med lika stor fördel kan anlita ett seminarium i Göteborg som i Skara; och slutligen skulle, såsom i det föregående år framhållet, den lediga seminariebyggnaden kunna inrymma ett statens dubbelseminarium för utbildning av småskollärarinnor.
Frågan hänger därför närmast på, huruvida Göteborgsseminariet utan olä- genhet kan öppnas för kvinnliga elever. Då visserligen en viss erfarenhet men ingen utredning förelåg om vad som tarvades för att omändra ett dubbel- seminarium till samseminarium, har på de sakkunnigas hemställan en sådan utredning företagits av byggnadsstyrelsen beträffande tre dylika seminarier och föreligger i bil. 6. För Göteborgsseminariets vidkommande ha två alter- nativ utarbetats: ett större, omfattande de förändringar, som vore önskvärda för åstadkommande av en fullständig läroanstalt på seminariets tomtområde, varigenom seminariets lokalbehov bleve tillfredsställt, och ett mindre, omfat- tande de förändringar, som nödvändigtvis betingades av seminariets använd- ning som samseminarium, med bibehållande av förhyming av vissa lokaler. Det förra alternativet skulle draga en kostnad av 272 400 kronor, det senare av 9 900 kronor.
Det bör påpekas, att det större alternativet icke står i något nödvändigt sam-
band med förändringen till samseminarium. Enligt byggnadsstyrelsen är näm- ligen Göteborgs seminarium >>även med fullföljande av sin nuvarande organi- sation i behov av nya lokaler». Men på en punkt sker en beröring, och detta gäller de förhyrda lokalerna. »Skolköksundervisningen», heter det i bygg- nadsstyrelsens utredning, »som för övningsskolans flickor meddelas i lokaler i stadens folkskola, torde dock endast med stor svårighet kunna ske därstädes I jämväl för seminarieelever. Därjämte äro lokalerna för kvinnlig slöjd, som nu förhyras för övningsskolans flickor, otillfredsställande och äro det än mer för undervisning även av seminarieelever.»
Vid besök å platsen har en representant för de sakkunniga granskat bygg— uadsstyrelsens omändringsförslag och jämväl undersökt möjligheterna för an- skaffande av lokaler för kvinnlig slöjd och skolköksundervisning, och är det närmast hans redogörelse, som ligger till grund för den följande framställ- ningen.
Den av seminariet för övningsskolan förhyrda lokalen är belägen i semina— riets omedelbara närhet. Den består av tvenne rum jämte tambur och toalett. Det ena rummet inrymmer en övningsskolesal, och det andra utgör lokal för kvinnlig slöjd. Då vid slöjdundervisning seminarieklassen brukar vara upp- delad i tvenne avdelningar, vilka ha slöjd på olika tider, behöver slöjdsalens utrymme beräknas för högst 14 elever, och därtill är den tillräckligt stor. Även med avseende på timantalet möter intet hinder för slöjdsalens användning av såväl seminariets som övningsskolans elever. Den årliga hyran för lokalerna utgör 2 000 kronor, vartill komma kostnader för uppvärmning och städning. Vissa smärre olägenheter ha visserligen påpekats, men att de förhyrda loka- lerna äro fullt användbara för sitt ändamål, torde vara obestridligt.
Flickorna i övningsskolans sjunde och åttonde klasser erhålla för närvaran— de hushållsundervisning i en närbelägen folkskolas lokaler mot en årskostnad av 700 kronor, varav den huvudsakliga delen utgår såsom lön till lärarinnan. Undervisningen omfattar en veckodag mellan kl. 9—2. För det kvinnliga se- minariet skulle ytterligare behövas utrymme för två avdelningar. Hushålls— undervisningen förekommer nämligen endast i de två lägre klasserna, av vilka vardera är för ändamålet uppdelad i två grupper. Varannan vecka ha första och andra klassernas a-grupper undervisning 6 timmar vardera och varannan vecka de båda b-grupperna. I de 6 veckotimmarna ingår emellertid även teo- a retisk undervisning, då eleverna ej nödvändigtvis behöva vistas i skolköksloka- len, och 5 timmars uppehåll i följd i nämnda lokal torde få betraktas såsom 5 fullt tillräckligt. Det lämpligaste sättet att anordna undervisningen för semi- L narieklasserna synes vara, att eleverna läsa ett par morgontimmar på semina- riet och sedan efter frukostrasten ha skolköksundervisning. _ Under sådana för- hållanden måste skolkök förhyras för två veckodagar. Då eleverna vistas i skolköket under en sammanhängande tid av 5 timmar, har avståndet mellan skolkökslokalen och seminariet mindre betydelse, och det kan även tänkas, att de båda seminarieklasserna använda tvenne olika skolkökslokaler, om det skulle yppa sig svårigheter att få disponera över två veckodagar vid samma skolkök. Men efter allt att döma äro möjligheterna att för seminariets räkning förhyra
skolkök i stadens folkskolor synnerligen stora. Myndigheterna ha väl sörjt för denna del av undervisningen; det finns båda många och väl utrustade skol- kök, och nya skolkökslokaler hålla på att inredas.
I fråga om byggnadsstyrelsens omändringsförslag hade seminariets rektor vissa mindre önskemål, som — därest de visa sig ändamålsenliga —— torde kun— na tillfredsställas för en relativt obetydlig merkostnad.
Av såväl byggnadsstyrelsens utredning som den lämnade redogörelsen fram- går, att det icke möter något hinder att öppna folkskoleseminariet i Göteborg för kvinnliga elever. Det kommer heller icke att draga några större kostnader. De sakkunniga tveka därför icke att förorda, att seminariet för framtiden an- ordnas som samseminarium och att byggnadsstyrelsens mindre alternativ såle- des kommer till utförande. Därigenom blir folkskoleseminariet i Skara över- ! flödigt och bör enligt de sakkunnigas mening successivt nedläggas. Skulle detta förslag godtagas, skulle på samma gång ett dubbelseminarium för små— skollärarinneutbildning kunna inrymmas i de i Skara ledigblivna lokalerna. Detta kan visserligen icke ske — såsom synes av byggnadsstyrelsens utred— ning, utan rätt kostsamma förändringsarbeten ; beräkningen slutar på en sum- ma av 150 800 kronor. Men det låter ju tänka sig, att en ny omprövning kan nedbringa dessa kostnader. I varje fall skulle ett dubbelseminarium i Skara för småskoleseminariernas förläggning som en helhet innebära en god lösning.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle utbildningen av folkskollärare komma att ombesörjas av 13 folkskoleseminarier, nämligen samseminariet i Göteborg, dubbelseminariema i Uppsala, Linköping, Lund och Karlstad med manliga elever, i Falun och Umeå med kvinnliga, enkelseminarierna i Luleå, Härnö— sand och Växjö med manliga, i Stockholm, Kalmar och Landskrona med kvinnliga elever, samt av två studentklasser, en manlig, förlagd till Växjö, och en kvinnlig, förlagd till Stockholm.
Av de 22 avgångsavdelningama skulle således 13 vara manliga och 9 kvinn- liga.
Kort sammanfattning av de sakkunnigas förslag.
I anslutning till den föreliggande utredningen och under hänvisning till den motivering, som förebragts rörande de olika punkterna, föreslå de sakkun- niga i huvudsak följande: A. beträffande småskoleseminarierna: 1. Staten övertager all utbildning av småskollärare. 2. Lärokursens längd vid småskoleseminarierna bibehålles som tvåårig utom vid seminarierna i Murjek, Haparanda och Lycksele, där den som hittills förbliver treårig.
Elevantalet i varje klassavdelning bestämmes till högst 28 utom vid se— minariet i Murjek, där det begränsas till 20. Övningsskolans omfattning bestämmes till minst två avdelningar med ett lärjungeantal av 20—24 i varje avdelning. Den nya seminarieorganisationen begränsas till 15 avgångsavdelningar, fördelade på 3 dubbelseminarier och 9 enkelseminarier. Dubbelsemina— rierna förläggas — under angivna förutsättningar — till Strängnäs, Skara och Kalmar. Enkelseminarierna förläggas till Murjek, Hapa— randa, Lycksele, Östersund, Falun, Hagaström, Linköping, Lund och Halmstad.
Staten övertager — under villkor som omnämnas i riksdagens skrivelse till Kungl. Maj:t den 4 maj 1929 — landstingsseminarierna i Östersund, Falun, Linköping, Lund och Halmstad, vadan således seminarierna i Uppsala, Malmköping, Göteborg, Uddevalla, Härnösand, Bollnäs, Vå- sterås, Örebro, Jönköping, Växjö, Borås och Kristinehamn nedläggas. Staten övertager vidare i angiven omfattning det ekonomiska ansvaret för all den ordinarie lärarpersonal, som vid landstingsseminariernas ned- läggande eller övertagande av staten är anställd vid de ifrågavarande läroanstaltema. Detta gäller såväl ifråga om avlöning som pensione- ring.
. beträffande folkskoleseminarierna :
1. 2.
3.
Elevantalet i varje klassavdelning bestämmes till högst 28.
F olkskoleseminariet i Luleå anordnas såsom enkelseminarium för man- liga elever. Folkskoleseminariet i Göteborg omändras till samseminarium med den ena avgångsavdelningen för manliga och den andra för kvinnliga ele- ver. F olkskoleseminariet i Skara nedlägges.
Särskilda yttranden. Av herr Almkvist.
Antalet elever i seminarieklass.
De sakkunniga ha vid sitt ståndpunktstagande till frågan om antalet semi- narieavdelningar utgått från ett elevantal av 28 per klass. För min del anser jag detta antal vara för högt, när fråga är om lärarutbildningsanstalter, som skola meddela icke blott teoretiska kunskaper utan även ett visst mått av prak— tisk lärarutbildning.
Vad först det teoretiska bildningsarbetet beträffar, drives detta numera en- ligt metoder, avsedda att, i den mån detta är möjligt under den fastställda or- ganisationsformen, befordra aktiv verksamhet från elevernas sida. Det fin- nes anledning hysa den förhoppningen, att seminariernas lärare oförtrutet skola verka för en ytterligare utveckling och ett bättre utformande av detta individuella arbetssätt. Det är sannolikt, att denna verksamhet skall leda där- hän, att den ännu i stort sett dominerande klassundervisningen i någon mån får vika för ett annat studiesätt, enskilt eller i mindre grupper. Vid de lek- tioner, som huvudsakligen bestå av föreläsningar av läraren inför klassen, spe- lar antalet elever givetvis en mindre roll. Sådana lektioner äro ibland lämp- liga och giva goda resultat, men de böra dock förekomma endast i begränsad omfattning, ty ur pedagogisk synpunkt är lärarföreläsningen den sämsta lek- tionsformen, för vilken varningar ofta uttalas till de unga läraraspiranterna. Är det fråga om vanliga samtalslektioner eller seminarieövningar med elev- föredrag och diskussioner, är det uppenbart, att den enskilde elevens aktiva insats blir desto mindre, ju större klassen är. Det förekommer rätt ofta, att en Viss del av kursen i ett ämne delas upp på elevföredrag med eller utan efter- följande diskussion. Är klassen stor, blir det allt för många, som få nöja sig med att spela en passiv roll. Detta är ett i hög grad otillfredsställande för- hållande, enär just för en blivande lärare det passiva kunskapstillägnandet är av mindre vikt än kunskapernas aktiva utnyttjande.
Ett resultatrikt tillämpande av det individuella arbetssättet kräver alltså bland annat, att klasserna äro av rimlig storlek. Detta erkännes också i den för seminarierna gällande undervisningsplanen, vilken förordar uppdelning av
i l l » | t r i | i i t. ', l
klass i de fall, då arbetet har en mera individuell karaktär, såsom i övnings- ämnena och vid laborationerna i de naturvetenskapliga ämnena.
Vad därefter den praktiska utbildningen vidkommer, fordrar även den, därest den skall kunna lämna önskvärt resultat, att det för varje klass be- stämda elevantalet icke är för stort. Vid bedömandet ur denna synpunkt av frågan om det lämpligaste antalet, torde i huvudsak följande förhållanden böra vinna beaktande.
Arbetsårets verkliga längd vid folkskoleseminarierna är, enligt gällande stadga, 39 veckor. Från denna tid avgår påsk- och pingstlov, allmänna lov- dagar, skrivningsdagar, tid för idrott, för exkursioner m. m., tillsammans om- kring åtta veckor. Den tid, som återstår och som effektivt kan utnyttjas för den praktiska utbildningen, omfattar alltså 31 veckor. För elevernas under- visningsövningar skola klasserna, enligt föreskrifter, i regel indelas i sex grup- per. Denna indelning tillämpas också i allmänhet, ehuru vid ett par seminarier, exempelvis det i Göteborg, eleverna i en klass indelas i åtta grupper. Då, som nämnts, 31 veckor äro disponibla för den praktiska utbildningen, blir antalet veckor per grupp fem med en vecka överskjutande. Avgångsexamen för fjärde klassens elever faller inom läsåret, varför den överskjutande veckan för deras del bortfaller. För övriga elever är nämnda vecka mer än väl erforderlig, därest i gällande stadga påbjudna besök vid andra skolor skola kunna före- tagas. Enligt stadgan skall vidare första veckan i perioden reserveras för så kallade lärarlektioner. För varje grupp och period återstå följaktligen blott fyra veckor för elevernas i gruppen egna lektioner. Är elevantalet i klassen 24, kan alltså det i stadgan angivna önskemålet, att varje elev bör beredas möj- lighet att hålla en lektion i de för gruppen och perioden bestämda ämnena, vin- nas. Bestämmes antalet elever i klass till 28, bortfaller denna möjlighet för fyra grupper eller för i runt tal två tredjedelar av klassen.
Vid bestämmandet av elevantalet i seminarieklass bör hänsyn jämväl tagas till den belastning, som för ordnandet av elevernas praktiska utbildning kom- mer att påvila övningsskolan. I de högre klasserna i denna, klasserna 4—8, åtgår i runt tal halva undervisningstiden till seminarieelevernas praktiska öv- ningar. Vederbörande övningsskolas egen lärare får följaktligen själv ägna sig åt lärjungarnas undervisning endast under ungefär hälften av övningsskolans undervisningstid. Bleve elevantalet i seminarieklass bestämt till 28, komme därav att följa bland annat, att övningsskolans lärare finge avstå ytterligare ett antal timmar till förmån för elevernas praktikgrupper. I de fall, då alla eller de flesta lektionerna i ett ämne och i en klass redan vore upptagna genom övningslektioner, kunde ett sådant avstående endast ske genom lån av timmar från ett annat ämne. I de högre klasserna, då ämneslärarsystemet tillämpas, måste dylikt lån med säkerhet icke sällan sökas hos annan lärare. Det är up- penbart, att härigenom betydande olägenheter skulle uppstå i jämförelse med förhållandena under nuvarande planläggning av den praktiska utbildningen.
10—310001
Vad här ovan anförts beträffande gruppindelning vid undervisningsövningar hänför sig i huvudsak till förhållandena vid folkskoleseminarierna. De sak- kunniga ha ansett, att de olägenheter, som skulle komma att uppstå, därest elevantalet bestämdes till 28, skulle kunna avhjälpas genom annan gruppin- delning samt genom övningsskolornas anordnande på sätt, de sakkunniganär- mare utveckla i det nu föreliggande betänkandet. Det är självklart, att de skisserade förändringarna äro tekniskt genomförbara. Men de skulle, så vitt jag kan se, medföra, att övningsskolorna måste utvidgas, en åtgärd, med vil- ken åtminstone i vissa fall, skulle följa behov av ökade utrymmen och flera lärarkrafter.
Det är fördenskull tvivelaktigt, om den ekonomiska vinsten av elevantalets ökning med därav följande utvidgning av övningsskolan skulle bliva nämnvärd.
Vad småskoleseminarierna vidkommer, gäller vad ovan sagts om elevantalet i allmänhet.
Vidare tillåter jag mig fästa uppmärksamheten därpå, att en allt för stor uppdelning av övningsskolan och en alltför stark belastning av densamma med undervisningsövningar kan medföra svårigheter för rekryteringen av övnings- skolorna. Hur väl förberedda övningslektionerna än äro, kan det dock icke undvikas, att de ibland bli mindre väl utförda, och därigenom bli barnen lidan- de. I regel har den fördelning av undervisningen, som nu äger rum mellan övningsskolans lärare och seminarieeleverna samt övningsskolomas uppdelning under vissa tider i skilda skolformer, icke menligt inverkat på lärjungetillström- ningen till dessa övningsskolor. Men i vissa fall, särskilt i fråga om småskole- seminariernas övningsskolor, som i allmänhet äro mindre gynnsamt ställda med hänsyn till organisationen, ha dock svårigheter yppat sig i nu ifrågavarande avseende. Föräldrar och målsmän hysa i vissa fall betänkligheter mot att sända sina barn till övningsskolorna, därest de ha möjligheter att låta dem fullgöra sin skolplikt i skolor av A-form, där klassens undervisning i regel skötes av blott en lärare, som dessutom följer barnen under hela den skoltid, som faller inom det egentliga folkskolestadiet.
En uppdelning av övningsskolans undervisningstid utöver den, som nu äger rum, skulle utan tvivel på sina håll inverka menligt på möjligheten att till övningsskolorna erhålla ett tillräckligt stort och i övrigt lämpligt lärjungema- terial.
Vidare bör beaktas, att det elevantal, som bestämmes för seminarieklass, i realiteten blir konstant. Sådana växlingar i elevantalet som exempelvis vid gymnasierna kan följaktligen icke här uppstå. För gymnasiering är maximi- antalet lärjungar fastställt till 30, men därav följer ingalunda, att medeltalet lärjungar per ring håller sig kring maximisiffran. En är 1929 verkställd un— dersökning, omfattande 39 högre allmänna läroverk, visade, att dessa hade 5 618 lärjungar fördelade på 337 avdelningar. Medeltalet lärjungar per av- delning var alltså 165/,. Undervisningsavdelningarnas antal sammanfaller visserligen icke helt med klassavdelningarnas, enär stundom två klassavdel- ningar, till exempel latinare och realister, kunna undervisas gemensamt i vissa ämnen. Detta kompenseras dock därav, att undervisningsgrupperna i tillvals-
ämnena, bli mindre — de kunna vara 5 eller i undantagsfall färre — än de normala klassavdelningarna. Under det att det för gymnasiema fastställda maximitalet betecknar en övre gräns, som sällan nås, blir däremot ett elevantal av 28 för seminarieklass det genomsnittliga och normala.
Det är uppenbart, att uttalandena för ett så högt elevantal, som det nämnda, har sin grund i strävan efter sparsamhet med statens medel. Sparsamheten r bör emellertid icke drivas så långt, att de åtgärder, som vidtagas, bli mindre ändamålsenliga. Vid såväl folk- som småskoleseminarier skulle, enligt mitt för- menande, det angivna antalet elever per klass utan tvivel inverka hämmande på det individuella arbetssättet, medföra ett försvårande i vissa avseenden av den praktiska utbildningen samt leda till en alltför stark belastning eller ut- vidgning av övningsskolorna.
På grund av det anförda finner jag för min del ett elevantal av 24 per klass vara det lämpligaste. Emellertid torde även ett antal av 25, som skol- överstyrelsen ansett vara det normala, kunna mottagas utan att större svårig- heter därigenom skulle uppkomma. Så stor elasticitet torde nämligen kunna beräknas vara förefintlig, att en grupp med 5 elever kan beredas tillfälle till så många lektioner, att varje elev i gruppen får hålla en lektion.
Jag anser alltså, att elevantalet per klass i folkskole- och småskolesemina- rium bör bestämmas till högst 25.
Seminariebehovet.
1. Folkskoleseminariema.
De sakkunniga ha föreslagit, att parallellavdelningen vid folkskolesemina- riet i Luleå skall indragas och seminariet bestå såsom ett enkelseminarium för utbildande av manliga folkskollärare. Såsom de sakkunniga framhålla, förde skolöverstyrelsen redan år 1927 fram tanken på att nedlägga någon av de då- varande fem norrländska seminarieavdelningarna. Denna tanke fördes vidare av Kungl. Maj:t, som i proposition till 1929 års riksdag i enlighet med skol- överstyrelsens förslag hemställde, att parallellavdelningen i Luleå måtte in- ; dragas. Riksdagen förklarade sig emellertid icke benägen för denna åtgärd. , Riksdagen framhöll, att Norrland i det hela icke vore särskilt gynnat i fråga , om bildningsinstitutioner, och att man redan på grund därav borde gå fram med varsamhet, när det gällde att beröva denna landsända något av, vad den 3 i sådant hänseende åtnjöte. Frågan om reduktion beträffande utbildningsan- i stalterna i Norrland för folkskollärare borde därför tills vidare hållas öppen. i Vid den tidpunkt, då skolöverstyrelsen framställde nyssnämnda förslag, | l
förefanns ännu ett betydande överskott på folkskollärare, och det gällde, att vidtaga erforderliga inskränkningar för att minska de utexaminerades antal i lämplig omfattning. Det har emellertid visat sig, dels att de provisoriska åt- gärder, statsmakterna vidtagit i nyssnämnda syfte, varit tillräckliga för att på jämförelsevis kort tid nedbringa överskottet i hög grad, dels att folkskol- inspektörernas beräkningar i fråga om skolväsendets utveckling varit så för-
siktigt hållna, att antalet i verkligheten inrättade tjänster i viss grad, inom några inspektionsområden i stor utsträckning, överstigit det beräknade antalet. Båda dessa omständigheter i förening, jämte en del andra, mera svårdefinier- bara förhållanden, ha medfört den faktiska situationen, att brist på folkskol- lärare nu kan konstateras. Hur stor denna brist är, och hur länge den kan kom- ma att vara, är det givetvis svårt att uttala profetior om. De av de sakkunniga verkställda undersökningarna ådagalägga i varje fall, att den utexamination, som nu äger rum, är för liten i förhållande till det verkliga behovet. Under såda- na omständigheter anser jag, att parallellavdelningen i Luleå icke bör indragas, utan bibehållas och avses även den för manliga elever. De sakkunniga ha räknat med att Norrland, vars procentuella andel av landets folkskollärarekår år 18.5, årligen behöver 111 utexaminerade lärare, för vilket ändamål er- fordras fyra seminarieavdelningar. De sakkunniga ha då räknat med ett antal elever av 28 per klass. För min del har jag uttalat mig för ett elevantal av 25. I fem seminarieavdelningar skulle, med det senare elevantalet, årligen utexamineras 125 lärare mot 111 enligt de sakkunni- gas förslag. Utvecklingen i Norrland går, såsom de sakkunniga, ehuru i annat sammanhang, framhållit, sina egna vägar. I en del trakter går den framåt i synnerligen rask takt. I vissa delar av de norrländska länen är också den för landet i dess helhet mycket stora nativitetsminskningen knappast märkbar. Under sådana förhållanden kan jag icke tillstyrka, att för denna landsdel be- stämmes en årlig utexamination av folkskollärare, som med en lärare översti- . ger det antal, landsdelen rent matematiskt sett från de sakkunnigas utgångs- punkt — kan anses berättigad erhålla. Bibehålles däremot parallellavdelnin- gen i Luleå, torde de utexaminerades antal komma att något så när motsvara det verkliga behovet, men endast under förutsättning, att de koncentrations- åtgärder på skolväsendets område, som, bland annat, här påbörjats, komma att vidare fullföljas. Skulle'icke så ske, anser jag, att även 125 nyutexaminerade lärare årligen blir ett väl litet antal.
Granskar man vidare proportionen mellan manliga och kvinnliga lärare, finner man, att enligt mitt förslag, bli seminarieavdelningarna för manliga elever tre och för kvinnliga elever två. Enligt de sakkunnigas förslag åter — med manliga enkelseminarier i Härnösand och Luleå och ett kvinnligt dubbel— seminarium i Umeå -— bleve avdelningarnas antal lika för manliga och kvinn- liga. Då jag anser det vara en fördel, att, åtminstone i de trakter varom nu närmast är fråga, den tidigare såsom lämplig ansedda proportionen, 3: 2, mel- lan manliga och kvinnliga folkskollärare fortfarande upprätthålles, finner jag även ur denna synpunkt mitt förslag mera tillfredsställande än de sakkunnigas.
Då jag i övrigt är ense med de sakkunniga om antalet avgångsavdelningar, vad landet i dess helhet beträffar, har detta sin förklaring i den omständig- heten, att, om, såsom jag föreslår, elevantalet i seminarieklass bestämmes till 25, det sammanlagda antalet årligen utexaminerade skulle bliva 23 X 25 = 575, vilken siffra, enligt min uppfattning, med hänsyn till de osäkra förhållanden, som för närvarande "råda, kan anses vara lika väl motiverad som de sakkunnigas utexaminationstal, vilket ligger något över 600.
2. Småskoleseminarierm.
De sakkunniga ha kommit till det resultatet, att, så vitt man-kan döma av det föreliggande utredningsmaterialet, det årliga behovet av nyutexaminerade små- skollärarinnor uppgår till omkring 400. För tillgodoseendet av detta behov ha de sakkunniga föreslagit en seminarieorganisation, omfattande tre dubbel- och nio enkelseminarier med tillsammans 15 avdelningar. Såsom i det föregå- ende redan nämnts, anser jag att ett elevantal av 25 per klass är det högsta, som bör bestämmas. Därav följer, att för uppnåendet av nyss angivet pro- duktionstal erfordras 16 avdelningar eller en mer, än de sakkunniga före- slagit.
Vad placeringen vidkommer, föreslå de sakkunniga, att dubbelseminarierna skola förläggas i Strängnäs, Kalmar och Skara, och att enkelseminarierna skola placeras i Lund, Linköping, Halmstad, Falun, Östersund, Lycksele, Mur- jek och Haparanda. Med avseende på enkelseminarierna hyser jag en i viss mån från de sakkunnigas mening avvikande uppfattning. De sakkunniga upptaga icke seminariet i Härnösand bland dem, som föreslås till förstatligande, utan anse att denna läroanstalt bör nedläggas. För min del finner jag detta förslag ur skolväsendets synpunkt mycket otillfredsställande. Småskoleseminariet i Härnösand utbildar lärarinnor för landskapen Ångermanland och Medelpad med deras stora industriområden och jämförelsevis tätt befolkade landsbygd. Såsom de sakkunniga framhålla, har under senare tid inflyttningar skett till vissa delar av Medelpad i så stor utsträckning, att barnantalet ökats i över- raskande grad. Hur förhållandena framdeles komma att gestalta sig, om det uppsving,-som under senare år kunnat på flera håll konstateras, kommer att fortfara, eller om stagnation skall följa, är det icke möjligt att med säkerhet förutse. I varje fall är behovet av småskollärarinnor till de jämförelsevis stora och många skolorna inom de nämnda industriområdena så stort, att det kräver en betydade del av de utexaminerades antal. De övriga tas i anspråk av de rena landsbygdsskoldistrikten, allt under normala förhållanden, då icke överproduktion föreligger. Bleve seminariet i Härnösand nedlagt, komme intet småskoleseminarium att finnas mellan Lycksele och Östersund och intet efter hela den norrländska kuststräckan, medan däremot icke mindre än tre semina- rier komme att ligga så jämförelsevis nära varandra som Östersund, Falun och Hagaström. Jag kan icke finna en sådan förläggning betingad varken av geografiska förhållanden eller av hänsyn till skolväsendets behov och anser fördenskull, att seminariet i Härnösand bör bibehållas och övertagas av sta- ten. '
Vad därefter Hagaström beträffar, har dess fortsatta tillvaro, såsom när- mare framgår av de sakkunnigas utredning, vid flera tillfällen satts i fråga. Seminariet ligger avskilt, dess övningsskola är svag, och dess lokaler äro delvis otillfredsställande. Genom anslag av 1927 och 1928 års riksdagar ha visser- ligen betydande förbättringar blivit utförda, men stora delar av anläggningen befinna sig ännu i sådant skick, att kostsamma förbättringar måste vidtagas, därest seminariet fortfarande skall vara i verksamhet. För min del anser jag,
att om hänsyn tages till såväl lärarinnebehovet i olika delar av landet som till en ur geografisk synpunkt så lämplig förläggning som möjligt av de utbild- ningsanstalter, som erfordras, bör Hagaström nedläggas.
Årsbehovet av småskollärarinnor för den större delen av Svealand fylles, enligt de sakkunnigas mening, ehuru nätt och jämnt genom tre avgångsavdel— ningar. Två av dessa skulle förläggas till det nyupprättade dubbelseminariet i Strängnäs. Vid val av plats för den tredje avdelningen, har någon tvekan rätt om den lämpligaste, men de sakkunniga ha stannat för Falun. Därav följer, att seminariet i Kristinehamn måste upphöra med sin verksamhet. I fråga om bibehållandet av seminariet i Falun, instämmer jag med de sakkunniga. Detta seminarium har sin speciella uppgift som utbildningsanstalt för små- skollärarinnor i det säregna Dalarna, det är i stort sett väl utrustat och kräver fördenskull vid ett statsövertagande inga större kostnader för ett iståndsättande. Däremot kan jag icke biträda förslaget om att seminariet i Kristinehamn skall upphöra med sin verksamhet. De sakkunniga konstatera själva, som nyss nämnts, att tre avgångsavdelningar icke kunna i full utsträckning tillgodose behovet av småskollärarinnor i Svealand. Skulle, såsom jag föreslår, antalet elever per klass bestämmas till 25, bleve knappheten ännu större. Jag finner därför, att fyra avgångsavdelningar sannolikt skulle komma att bättre mot- svara behovet i Svealand än tre och föreslår fördenskull, att även seminariet i Kristinehamn övertages av staten.
På grund av det anförda anser jag, att de sakkunniga bort föreslå för landet i dess helhet en småskoleseminarieorganisation, omfattande 3 dubbelseminarier, i Strängnäs, Skara och Kalmar, samt 10 enkelseminarier, förlagda till Lund, Halmstad, Linköping, Kristinehamn, Falun, Östersund, Härnösand, Lycksele, Murjek och Haparanda. Avgångsavdelningarnas antal bleve då 16 och de årligen utexaminerades antal — under förutsättning av fullt antal elever i alla avgångsklasser —- 395. Liksom de sakkunniga har jag räknat med, att seminariet i Murjek icke kan mottaga mer än 20 elever i varje klass.
Frågan om två- eller treårig lärokurs vid småskoleseminarierna. Frågan om utbildningstidens längd vid småskoleseminarierna har länge varit föremål för uppmärksamhet från såväl statsmakternas som skolmyndigheters , och lärares sida. När folkskolöverstyrelsen år 1918 ingav förslag till Kungl. Maj:t rörande omorganisation av småskoleseminarierna, framhöll överstyrelsen, bland annat, att från en del håll hade påyrkats, att kursen borde bliva treårig, enär det skulle möta alltför stora svårigheter att på två år medhinna den ut— bildning, som med de allt större anspråken på lärarinnorna kunde anses erfor- . derlig. Överstyrelsen ansåg sig emellertid icke då böra tillstyrka föreskrif- ter om en generell utbildningstid av tre år, men fann det däremot lämpligt, att möjlighet bereddes till att, varhelst så kunde ske, småskoleseminarierna utvidga- des med en tredje årskurs. I den proposition, Kungl. Maj:t, på grundval av överstyrelsens nämnda förslag, framlade för riksdagen, föreslogs, att utbild- ningstiden skulle omfatta två år.
Riksdagen uttalade emellertid, att när förhållandena sådant påkallade, borde möjligheten givas, att i ett eller annat fall utsträcka ifrågavarande läroanstal— ters verksamhet utöver den egentliga småskollärarutbildningen. Möjlighet att utsträcka utbildningstiden till tre år, när särskilda skäl därtill förelåge, hade alltså blivit given av riksdagen. Den kom emellertid icke att få någon bety— delse. Sedan en framställning om treårig lärokurs ingivits till Kungl. Maj:t men blivit avslagen, har någon hänvändelse till Kungl. Maj:t i avsikt att er- hålla till tre år förlängd" utbildningstid vid landstingsseminarium icke före- kommit.
Men inom lärarkretsar har frågan om lärokursens utvidgning till treårig varit aktuell även efter angivna tid. Ett bevis härför utgör den framställning, centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärareförening ingivit till Kungl. Maj:t. För innehållet i denna skrivelse, vilken, jämte i anledning av densamma infordrade yttranden, överlämnats till de sakkunniga, finnes utför— lig redogörelse i kapitlet III i föreliggande betänkande.
De sakkunniga ha emellertid icke ansett sig böra tillstyrka bifall till för- slaget om treårig utbildningstid. Skälen för detta ståndpunktstagande äro an— givna i nyssnämnda kapitel. För min del kan jag icke ansluta mig till den ståndpunkt, de sakkunniga sålunda intagit.
Det är visserligen för folkskolans framtid synnerligen betydelsefullt, att staten ö-vertager ansvaret även för småskollärarutbildningen, men fördelen härav kommer i första hand att gälla huvudsakligen yttre förhållanden, därest icke samtidigt reformer genomföras även i andra avseenden, som mera beröra det inre arbetet och dess förutsättningar. En av de viktigaste betingelserna för att utbildningen skall giva ett tillräckligt gott resultat är givetvis, att den för densamma anslagna tiden icke är alltför kort. Den nuvarande utbildnings- tiden av två år är, enligt min mening, icke tillräcklig för den teoretiska och praktiska utbildning, småskolans lärare i nuvarande tid böra vara i besittning av, då de skola börja sin verksamhet i skolans tjänst. Folkskolan intager nu- mera en helt annan ställning i vårt skolsystern, än den intog för ett tiotal år sedan. Kraven på densamma ha vuxit i betydande mån dels av denna an— ledning, dels på grund av den allmänna utvecklingen, som uppvisar en syn- nerligen rask frammarsch. Småskolan kan ej stå oberörd av dessa förhållan- den. Det är en ofrånkomlig fordran, att även den i sin mån följer med. Den skall giva det ojämförligt största antalet barn i landet en grundläggande un— dervisning och fostran. På beskaffenheten av dess verksamhet beror i hög grad resultatet av det uppfostringsarbete, som följer därefter i folkskolan och i andra läroanstalter. Det är fördenskull en oeftergivlig fordran, att småsko- lans lärare icke blott äro väl rustade i fråga om teoretiska kunskaper utan även så. väl förtrogna som möjligt med de metoder, som i senare tid utbildats och som tillvunnit sig anseende såsom väl ägnade att främja barnens fysiska och psykiska utveckling. Denna nyorientering på det pedagogiska området bygger i betydande grad på ett tillvaratagande av de individuella möjligheter, som kunna föreligga. En metodisk utbildning efter dessa linjer förutsätter emellertid mera ingående studier och rikare tillfällen till att vid undervisning
under ledning tillämpa de metodiska teorierna, än vad fallet var under tider, då den metodiska kunskap, som behövde inhämtas, huvudsakligen bestod i vissa, ofta absolut bestämda riktlinjer, efter vilka undervisningen i de skilda ämnena kunde läggas.
De sakkunniga anse visserligen, att småskollärarinnans arbete är betydelse- fullt och krävande och att följaktligen vad som rimligen kan göras från det allmännas sida, för att hon skall gå väl rustad till sitt arbete, också bör göras. Men de sakkunniga anse tillika, att det faktum, att arbetet i småskolan är be- gränsat och att det inskränker sig till de två första skolåren, icke bör få bort- skymmas, liksom de ock finna, att det icke är uppvisat, att konsten att utföra arbetet i fråga, icke kan förberedas under en tvåårig seminariekurs, för den händelse denna är målvedvetet och klokt ordnad.
De sakkunniga uttala vidare, att det skulle hava varit en styrka för dem, som framställa krav på utbildningstidens utsträckning, om ute i landet den meningen kommit till synes, att de tvåårigt utbildade lärarinnorna icke sköta sitt arbete tillfredsställande och icke heller kunna göra det. Men så är långt ifrån fallet. De hörda myndigheterna ha givit dem ett vackert förtroende.
Vad de sakkunniga sålunda anfört, synes mig icke vara av avgörande be- tydelse. Den omständigheten, att undervisningstiden i småskolan är begrän- sad till två år är icke i och för sig av större vikt. Vida större hänsyn börr däremot tagas till det faktum, att handledningen av barnen på det ålderssta- dium, varom här är fråga, är minst lika krävande och svår som handhavandet av barnens fostran i högre åldrar. Därtill kommer, såsom jag redan antytt, att på grund av de stora framsteg, den allmänna utvecklingen under det senaste årtiondet gjort, krav på ökad utbildning och vidgade förutsättningar i övrigt måste göra sig gällande även på detta område. Därmed är icke sagt, att de nuvarande småskollärarinnorna med tvåårig utbildning icke tillfredsställande skött sitt arbete eller att de förtroendeuttalanden, som kommit till synes från myndigheternas sida, icke skulle vara fullt berättigade. Småskollärarinne- kåren har, så långt min erfarenhet sträcker sig, utfört ett plikttroget och er- kännnansvärt arbete. Men jag har också vunnit en annan erfarenhet, nämli- gen den, att de lärarinnor, som utexaminerats från statens treåriga seminarier, visat sig vara bättre rustade för sin uppgift än de från de tvååriga seminari- erna utgångna. Särskilt ha företrädena kommit till synes i fråga om förmåga att planlägga arbetet i skolan och i säkrare förmåga och större skicklighet i undervisandets konst. Det är helt naturligt, att så skall vara fallet, ty den praktiska utbildningen i ett treårigt seminarium är fördelad på två år medan den i ett tvåårigt är förlagd huvudsakligen till ett år, det andra i lärokursen.
Den ökade teoretiska utbildning, som numera kan konstateras hos de inträ— dessökande vid så gott som alla småskoleseminarier, utgöra visserligen en värdefull tillgång, men den uppväger i och för sig icke det ogynnsamma för- hållandet, att den praktiska utbildningen i stort sett försiggår under en så begränsad tidrymd som ett år. Endast i enstaka undantagsfall kan den fär- dighet och den säkerhet, som är nödvändig redan vid begynnandet av en krä— vande fostraregäming, vinnas under så kort tidrymd. Därom äro småskolans
lärare själva också övertygade. De känna med sig, att deras utbildning icke är tillräcklig för arbetet, sådant detta nu ter sig, såsom det under senare tid utvecklat sig. Lärarinnornas egna omdömen böra tillmätas stor betydelse i detta fall.
Vid dessa uttalanden har jag tagit hänsyn endast till den egentliga uppgift, seminarierna skola fylla, nämligen att utbilda lärarinnor för småskolan, icke därtill, att de också i verkligheten i viss utsträckning utbilda lärarinnor, som komma att tjänstgöra i mindre folkskolor och såsom biträdande lärarinnor i egentliga folkskolor. I de trakter av vårt land, där de mindre folkskolorna, som årligen bli allt färre och färre till antalet sannolikt komma att ännu länge finnas kvar, nämligen i vissa trakter av Norrland, äro småskoleseminarierna redan treåriga samt statliga anstalter. De biträdande lärarbefattningarna äro över allt stadda på avskrivning.
Jag anser mig alltså, med hänsyn till småskolans ställning och behov, böra föreslå, att utbildningstiden för denna skolas lärare utsträckes från två till tre. år. Denna åtgärd vore lämplig att genomföra i samband med det förstatli- gande av denna gren av lärarutbildningen, som nu föreslås. Den ekonomiska räckvidden av den ifrågasatta utsträckningen är icke avskräckande, vilket närmare framgår av de jämförande kostnadsberäkningar, som finnas i skol- överstyrelsens utredning av år 1927.
Upprättar staten nu en organisation, i vilken ingår ett antal förutvarande landstingsseminarier, och låter den tvååriga lärokursen vid dessa förbli orub- bad, följer därav, att den nya organisationen grundas med lokaler, undervis- ningsmateriel m. m., anpassade därefter. Därest i framtiden en utsträckning av utbildningstiden skulle komma att beslutas, bleve detta förenat med större svårigheter och högre kostnader, än om förändringen genomfördes i samband med statens övertagande av seminarierna.
Kompetensen hos småskoleseminariernas lärare.
Enligt nu gällande föreskrifter äro kompetensvillkoren lika för ämneslärare och för övningsskollärare vid småskoleseminarierna. Även om denna anord- ning i en del fall, särskilt vid de mindre seminarierna, inneburit vissa fördelar, ' medför den å andra sidan så stora nackdelar, att den fördenskull icke längre
bör upprätthållas.
Det har nämligen visat sig svårt, att erhålla väl kvalificerade sökande till ämneslärarebefattningar vid småskoleseminarier. Skolöverstyrelsen har vid flera tillfällen i avgivna yttranden fäst uppmärksamhet härpå. Det är givet, att detta förhållande i främsta rummet beror på de jämförelsevis låga lönerna. Lärarna vidtandra undervisningsanstalter äro i detta avseende gynnsammare ställda och därav följer, att endast undantagsvis lärare med akademisk examen söka anställning vid småskoleseminarierna. Men gynnsammare placering i lönehänseende förbindes ofta med skärpta kompetenskrav. Här böra båda delarna beslutas. Undervisningen inom själva seminarierna bör bestridas av
högt kvalificerade lärare. Eleverna ha numera i stort antal avlagt realskol- examen eller genomgått åttaklassig flickskola.
En dylik uppdelning mellan ämneslärare- och övningsskolläraretjänster har redan genomförts vid statens samtliga småskoleseminarier, alltså även vid det tvååriga i Hagaström, och erfarenheterna därav äro de bästa. Vad därefter vidkommer kompetensen för ämneslärare vid småskoleseminarium, anser jag, att den bör sättas ungefär lika med den, som gäller för ämneslärare vid kom— munal realskola.
På grund av det anförda får jag föreslå,
att en uppdelning äger rum mellan ämneslärare- och övningsskol- lärartjänster vid småskoleseminarium,
att nu gällande kompetensvillkor för övningsskollärare bibehållas, men
att kompetensen för ämneslärartjänst höjes till ungefärlig likhet med den för ämneslärartjänst vid kommunal realskola föreskrivna.
Av herr Persson. Rekryteringsbehovet för småskollärarinnekåren och som följd därav antalet * seminarieavdelningar har enligt min uppfattning av de sakkunnigas majoritet beräknats för högt.
I fråga om den av byråchefen Göransson utförda matematiska undersök- ningen över avgångsförhållandena (bil. 1), grundad på gångna års samlade och statistiskt bearbetade erfarenhet, torde ingen invändning kunna göras. Den av folkskolinspektörer och överlärare beräknade minskningen av antalet tjänster — 192 under kommande tioårsperiod eller i medeltal 19 per är ——a synes vara allt för försiktigt beräknad, men får i brist på säkra hållpunkter för bedömandet godtagas. Tidigare avgångna men återinträdande lärarinnor böra medtagas i beräkningen men med något reducerat medeltal på grund av den till dels sjunkande tendensen. På denna väg kommer man fram till en enligt min mening mest sannolik behovssiffra av 340 år 344. Då emellertid , de sakkunniga i ett senare betänkande föreslå en tvåårig semiariekurs för ut- 3 bildande av småskollärarinnor till lärarinnor för folkskolan, bör rekryterings- i talet höjas med en siffra, motsvarande avgången till denna utbildning eller ' med 28. Det på detta sätt beräknade behovet skulle då slutligen bliva 370. Om man på grundval av statistiska uppgifter om lärarinnornas anställnings- förhållanden under de senare åren söker göra en beräkning för framtiden, vil- . ket dock är förenat med vissa vanskligheter, därför att uppgifterna för år 1928 ”3 saknas, kommer den sannolika behovssiffra, man på den vägen kommer fram till, ej att avsevärt skilja sig från det mera teoretiskt beräknade ovan angivna behovstalet. Då emellertid de senare årens anställningsförhållanden rönt stark inverkan av de stora barnkullarna från åren 1920—1921, är man berättigad tro, att när dessa nu passerat småskolan, skall den minskade tendensen göra sig så starkt gällande, att det verkliga lärarbehovet snarare kommer att ligga under än över den beräknade siffran 370 och kunna matematiskt täckas av en
årlig utexamination i 13 seminarieavdelningar a 28 elever eller sammanlagt 364.
Men det är tydligt, att det i verkligheten skulle möta vissa svårigheter att fylla behovet, om, utöver vad som rent matematiskt fordras, det ej funnes nå- got överskott, någon reserv att tillgå vid eventuellt bristande vilja hos lediga lärarinnor att ställa sig till disposition för även dåligt belägna och föga loc— kande platser. Särskilt i Norrland med dess stora avstånd torde en sådan reserv vara mycket nödvändig och alldeles särskilt gäller detta om övre N orr- land med dess mångenstädes primitiva förhållanden. Det torde därför vara nödvändigt att räkna med en seminarieavdelning för detta reservbehov. Där- med år man uppe i fjorton seminarieavdelningar, tillsammans årligen utexa— minerade 392 lärare. Att avpassa seminarieorganisationen för en större lärar- produktion synes icke vara för lärartjänsternas uppehållande nödigt eller för de utexaminerade önskvärt med hänsyn till möjligheten för dessa att erhålla plats och utkomst.
Härav följer, att en seminarieavdelning skulle vara överflödig i den av de sakkunnigas majoritet förordade organisationen. Undersöker man lärarbehovet i olika landsdelar, jämfört med den av de sakkunniga förordade förläggnings— planen, finner man omedelbart, att övre Norrland fått en över hövan riklig tilldelning av seminarier. Vid, såsom här, ett för hela landet beräknat årligt rekryteringsbehov av 364 lärarinnor, skulle övre Norrland behöva 46, men i sina tre seminarier ha en årsproduktion av 76, således ett överskott av mer än 65 procent, vilket knappast kan anses rimligt. Här bör alltså ett semina- rium kunna indragas, och detta måste då naturligen bli Murjek, vilket för övrigt ej har möjlighet till högre klassnumerär än 20. De båda seminarierna i Haparanda och Lycksele tillgodose ändock med 56 årligen utexaminerade fullt ut övre Norrlands krav, i det att utöver täckningen av det matematiska behovet finnes en reserv på 10 utexaminerade årligen, vilket bör vara mer än tillräckligt. Även om man skulle räkna med en så hög behovssiffra som 392 för hela landet, skulle övre Norrland ändå ej behöva mer än 50 och ha ett år- ligt överskott av sex utexaminerade.
Tidigare har ansetts att Murjek skulle ha en särskild uppgift, den att ut- bilda lärarinnor för ödebygderna. Det finnes dock intet, som ger vid handen, att dessa bygders lärarinnor skulle för sin uppgift blir sämre utbildade i Ha- paranda eller Lycksele. Tvärtom synes det högst sannolikt att de primitiva förhållanden, under vilka seminariet i Murjek nödgas arbeta, måste på det sättet inverka på utbildningen, att den kommer att ligga på en lägre nivå, än som kan bibringas eleverna i de bättre rustade anstalterna i Lycksele och Ha- paranda. Detta bör ha sin särskilda betydelse, när såsom i övre Norrland en stor del av de i småskoleseminarierna utbildade lärarinnorna komma att i de mindre folkskolorna arbeta med uppgifter, för vilka annars, i folkskolan, krä— ves en väsentligt högre kompetens.
I sitt nuvarande skick företer seminariet i Murjek, förutom sitt ödsliga och från kulturellt liv mycket isolerade läge, väsentliga brister i avseende å semi- nariebyggnaden, samt har en svag övningsskola. I sistnämnda avseende har
visserligen Jokkmokks församling i fjol vidtagit åtgärder för att småskole- avdelningen i seminariets övningsskola skulle få ett antal av minst 16 barn, vilket dock ej innebär någon garanti för framtiden och även för det närva- rande är i knappaste mån. Det måste väcka allvarliga betänkligheter, att samtidigt med att motsvarande undervisningsanstalter i landet genomgående re- organiseras och ställas på hög nivå, skulle denna enda arbeta under högst otill- fredsställande förhållanden. Att återigen nedlägga avsevärda kostnader på att utbygga seminariet i detta ödebygdssamhälle med de brister och stora olä— genheter, som i andra hänseenden ändå måste komma att höra samman med verksamheten däruppe, torde vara uteslutet, detta så mycket mera, som hela skolväsendets utveckling i denna landsdel helt visst kommer att med varje år allt klarare och otvetydligare visa denna anstalts bristande existensberätti— gande. Under sådana förhållanden måste jag finna det mest rationella och riktiga vara att i samband med omorganisationen av seminarieväsendet semi— nariet i Murjek nedlägges.
Bilaga 1.
P. M.
1. Småskolekåren.
Ordinarie småskollärarinnor, tills vidare anställda biträdande lärarinnor vid folkskolor och tills vidare anställda lärarinnor vid mindre folkskolor hava här för korthets skull benämnts ordinarie lärare. De, som hade sådan anställning vid slutet av vårterminen 1923, hava följts till slutet av vårterminen 1928 eller till avgång från ordinariebefattning dessförinnan. Likaledes hava de lärarinnor, som erhållit ordinarie anställning efter utgången av vårterminen 1923, följts till slutet av vårterminen 1928 eller avgång från ordinarie tjänst före denna tidpunkt. De som avgått varje redovisningsår, hava antecknats. Vid undersökningen hava lärarinnorna varit fördelade efter födelseår. Av- gångsfrekvensen har i genomsnitt för de 5 åren uträknats för varje åldersår. (Se tab. 1, kol. 16 och 19.) Tabellen utvisar, att avgångsfrekvensen har två maxima, det ena utgöres av den yngsta, det andra av den äldsta åldersklassen. Minimum ligger inom 43/48 års åldern. I kol. 20 har upptagits dödsriskerna för kvinnor enligt statistiska centralbyråns allmänna dödlighet för kvinnor åren 1911/1915. Under femårsperioden 1916/1920, den sista för vilken dödlig- hetsundersökning utförts, inträffade span-ska sjukan, varigenom den ger en missvisande bild av dödlighetsförloppet. Det är självklart, att för åldrar från och med 60 år lärarinnornas avgång skall vara stor, eftersom pensionsåldern är 60 år. Men även för åldrar mellan 20 och 59 år är avgången bland små- skollärarinnor större och för flertalet åldersklasser avsevärt större än den, som beror på dödligheten.
Som resultatet av undersökningen må anföras följande:
1923/24 1924/25 1925/26 1926/27 1927/28 Antal avgångna lärarinnor (tab. 1, kol. 3, 6,9, 12. 15) 510 457 420 484 388 Antal lärarinnor, som utnämnts efter att tidigare ha. varit ordinarie (tab. 4, kol. 12—16) ....... 80 44 47 36 24 Av de i första raden upptagna, som avgått från ordi— _ narie tjänst, kvarstå, i egenskap av vikarier (tab. 5, l kol. 12—16) .................. 48 39 31 35 33
Det antal befattningar, som stod till förfogande för obefordrade lärarinnor , vart och ett av åren, synes kunna erhållas, om talen å första raden minskas l i med summan av motsvarande tal, upptagna å andra och tredje raderna. Man l får då för vart och ett av de 5 åren
1923/24 1924/25 1925/26 1926/27 1927/28
l För obefordrade lärarinnor tillgängliga befattningar . 382 374 342 413 331 Antal utexaminerade var och en av vårterminerna
1924/8 .................... 676 726 550 502 375
Vårterminen 1929 utexaminerades 314 lärarinnor. Utöver de i det föregående som ordinarie betecknade lärarinnorna förefinnes behov av ett avsevärt antal icke ordinarie småskollärarinnor, nämligen e. o. småskollärarinnor, på viss tid anställda biträdande lärarinnor vid folkskolor samt på viss tid anställda lärarinnor vid mindre folkskolor. Jag sammanfattar i det följande dessa tre kategorier under benämningen extra ordinarie. Där- till kommer ett antal vikarier för ordinarie och extra ordinarie lärarinnor.
Visserligen finnas bland de båda sistnämnda grupperna (extra ordinarie och vikarier) ett antal lärarinnor, som tjänstgöra termin efter termin i följd, men rätt så ofta uppehållas vikariat och extra ordinarie befattningar av före detta ordinarie lärarinnor, som ge gästroller som lärarinnor längre eller kortare tid. Det är icke lätt att avgöra, vilken roll denna sista kategori av lärarinnor spelar vid beräkning av behovet av nyexaminerade för rekrytering av vikarier och extra ordinarier.
Vid slutet av vårterminen 1928 uppgick antalet extra ordinarie lärarinnor till 411, varav 407 voro examinerade från småskole- och 4 från folkskolesemina- rier. Antalet vikarier uppgick vid samma tidpunkt till 1 091, varav 1 053 utexaminerats från småskole-, 36 från folkskoleseminarier och 2 med annan utbildning. Av hela antalet extra ordinarie och vikarier hade alltså 1 460 småskollärarinneutbildning. För 3 av dessa saknas uppgift om födelseår, de 1 457 återstående ha fördelats efter ålder (se tab. 8, kol. 3 och 4).
Antal ordinarie lärarinnor tillhörande småskolekåren utgjorde vid förut- nämnda tidpunkt 12 509, därav 2 utan åldersuppgift.
Vid slutet av v. t. 1928 omfattade alltså småskolekåren, inklusive 40 folk- skollärarinnor och 2 oexaminerade lärarinnor samt 3, om vilka åldersuppgifter saknas, nedanstående antal.
ordinarie ...................... 12 509 extra ordinarie ................... 411 vikarier ...................... 1 1 091
tillhopa 14 011
Vad nu till en början beträffar de ordinarie lärarinnorna, beräknades, som förut är sagt, den genomsnittliga avgångsfrekvesen för de 5 redovisningsåren ' 1923/1928. Vidare har uppgjorts en s. k. dekrementtabell, utvisande antalet , kvarvarande år efter år av ett visst antal inträdda (tab. 7, kol. 3). För de obefordrade saknas säkra hållpunkter för uppgörande av en liknande tabell. Det synes vara de seminariesakkunnigas avsikt att närmast undersöka för— hållandena vid mitten av år 1939. Då man känner förhållandena vid slutet av vårterminen 1928, gäller det alltså att till en början undersöka, hur många av de 12 507 ordinarie lärarinnorna, vilka lämnat uppgift om ålder, som sannolikt finnas kvar efter 11 års förlopp. Från den omnämnda dekrementtabellen har därför uträknats sannolikheten för en ordinarie lärarinna för varje ålders— klass att stå kvar i ytterligare 11 år (tab. 7, kol. 4), varefter uträknats an— talet av de 12 507 ordinarie lärarinnorna, som stå kvar år 1939. Se tab. 8. Slutresultatet blir, att av de 12 507 ordinarie lärarinnor, som funnos i mitten av år 1928 och för vilka åldersuppgifter lämnats, kvarstå 8 795 i mitten av år 1939 (tab. 8, kol. 2 och 6). De under 11 år avgångna uppgå alltså till 3 712 . eller i medeltal per år till 338. Antages att 338 ordinarie lärarinnor anställas årligen och att dessas medelålder är 25 år, skulle enligt tabellen över avgångs- frekvensen (tab. 1, kol. 19) 12 av dessa avgå under loppet av ett år, vadan i medeltal 350 skulle årligen behövas.
1 Därtill komma 4 vikarier för extra ordinarie lärarinnor.
Emellertid bör bemärkas, att detta antal lediga befattningar icke utgör års— behovet av nyexaminerade lärarinnor, dels därför att till en del av dessa be- fattningar väljas lärarinnor, som för en längre eller kortare tid tillbaka varit ordinarie men ägnat sig åt annan sysselsättning, dels därför att ett antal av dem, som avgått från ordinarie tjänst, kvarstå som vikarier å de ledigblivna platserna. Av tab. 4, kol. 12—16, och tab. 5, kol. 12—16 torde framgå, att dessa kategorier av lärarinnor äro i avtagande. Ser man därför bort från redo- visningsåret 1923/24 och räknar med medeltalet under de 4 redovisningsåren 1924—1928, finner man, att till den förstnämnda kategorien hörde 38 och till den sistnämnda 34 eller tillsammans 72. Av de 350 i medeltal under vart och ett av de 11 åren i fråga lediga befattningarna skulle alltså endast 278 vara disponibla för lärarinnor, som tidigare icke befordrats. Enligt av de sakkun- niga från folkskolinspektörer och överlärare infordrade uppgifter beräknas under de 10 åren 1929/1939 de ordinarie lärarinnorna ha minskats med 175 eller i medeltal med 17 per år. Denna omständighet nedbringar behovet av lärarinnor att rekrytera dem, som för första gången befordras, till 261.
Men å andra sidan är det klart, att behovet av extra ordinarie och vikarier icke täckes om i stället för 261 för första gången årligen befordrade lika många nyexaminerade inträda. Det förefinnes bland kategorien obefordrade ett antal, som årligen övergiver lärarbanan, och detta torde icke täckas av sådana, som lämnat ordinarie tjänst och antingen stanna kvar som vikarier eller extra ordi- narier eller av sådana, som egentligen övergivit lärarkallet, men äro benägna att inträda, för att tillgodose ett temporärt behov. Beräkningarna härvidlag bli mycket approximativa.
Som nyss är sagt uppgick hela behovet av småskollärarinnor i mitten av år 1928 till 14 011. Om jag ett ögonblick ser bort från de i detta antal ingående 40 folkskollärarinnorna, 2 oexaminerade lärarinnorna och 5 för vilka ålders— uppgift saknas, återstå 13 964. Om man ponerar, att avgångsförhållandena bland hela detta antal äro desamma som bland de ordinarie, skulle år 1939 allt- så efter 11 år återstå 9 550 (se tab. 8, kol. 7). Alltså ha 4414 lämnat lärar- banan. Om man antager, att de 47 lärarinnor, från vilka nyss bortsetts, er- sättas av 22-åriga småskollärarinnor, skulle av dessa 47 på 11 år ha avgått 15. (Medelålder vid examens avläggande har under de 5 åren 1925—1929 varit * 22.22 år. Se tab. 6.) Hela antalet av dem, som lämnat lärarbanan under de * 11 åren 1928/1939, utgör alltså 4 429 eller i medeltal per år 403. Med hänsyn , till att en del lärarinnor avgå under årets lopp, behöver det antal, som årligen
erfordras för att rekrytera de avgångna, sättas något högre. Räknar man med en genomsnittsålder av 22 år (se tab. 6 och 1), behöver antalet ökas med , 0.0398 X 403, d. v. s. med 16, vadan årsbehovet i medeltal skulle uppgå till
419. Förut är nämnt, att inspektörer och överlärare räkna med att under 10 år kommer behovet av ordinarie lärarinnor att minskas med 175. Enligt tabell ' 8 svarar mot 12 509 ordinarie lärarinnor 1 091 eller 8.7 % vikarier, vadan totala minskningen av småskolekåren under 10 år kan beräknas uppgå till 1.087 X , 175 = 190 eller i medeltal till 19 per år. Efter denna reduktion blir alltså * årsbehovet 400, varvid ingen hänsyn tagits till att avgångna i viss utsträck- ' ning återinträda och ej heller till att de, som avgått som ordinarie, i viss ; utsträckning kvarstå som vikarier. ' Av denna årskontingent 400 skulle 261 åtgå att utfylla behovet efter dem, som första gången utnämnas till ordinarie, och 139 att täcka avgången av an- ? nan anledning. Det bör erinras,_ a_tt svagheten i denna beräkning är, att man icke har någon erfarenhet om definitiv avgång från lärarbanan av dem, som upphört att vara.
ordinarie eller aldrig blivit befordrade. Här har, som nämnts, räknats med samma avgång bland dessa som bland de ordinarie. En annan svag punkt är osäkerheten beträffande dem, som återinträda på lärarbanan.
2. Manliga folkskollärare.
En undersökning rörande avgången bland manliga ordinarie folkskollärare från och med slutet av vårterminen 1923 till och med slutet av vårterminen 1928 har gjorts enligt samma plan som motsvarande undersökning för småskol- lärarinnor. Detaljerna framgå av tab. 2. Tabellens kol. 17 och 18 innehålla en sammanfattning för alla 5 åren och i kol. 19 har avgångsfrekvensen för varje åldersklass uträknats. Avgångsfrekvensen företer ett maximum vid 23 års ålder och naturligtvis vid den äldsta åldersklassen. Till jämförelse har i kol. 20 upptagits dödsriskerna enligt 1911/1915 års dödlighet. Man finner att för flera åldrar, särskilt inom området 34—44 år, äro manliga lärares dödlighetsförhållanden gynnsamma, enär avgången av alla anledningar är mind- re än den allmänna dödligheten för män.
Resultatet av undersökningen beträffande avgången bland ordinarie manliga folkskollärare m. m., vilken innehålles i tabellerna 2, 4 och 5 har för över- ekådlighetens skull sammanfattats i följande översikt.
1923/24 1924/25 1925/26 1926/27 1927/28 '
1. Antal avgångna lärare (tab. 2, kol. 3, 6, 9, 12 och 15) 213 233 215 217 198 2. Antal lärare, som utnämnts efter att tidigare ha varit ordinarie lärare (_tab. 4, kol. 2—6) ..... 27 23 14 16 15 3. Av de å rad 1 upptagna, som avgått från ordinarie tjänst, kvarstodo i egenskap av vikarier (tab. 5, kol.
2—6) ............. - ........ 26 19 15 8 19 4. För obefordrade manliga folkskollärare på. grund av
avgång tillgängliga befattningar (rad 1 —— rad 2 —— rad 3) ..................... 160 191 186 193 164 5. Antal utexaminerade var och en av vårterminerna 1924/1928 ................... 457 470 459 440 391
Vårterminen 1929 utexaminerades 394 manliga folkskollärare. Förutom ordinarie lärare erfordras ett antal e. o. folkskollärare samt vikarier. Vid slutet av vårterminen 1928 voro, se tab. 11, anställda 223 manliga e. o. folk- skollärare och 531 manliga vikarier eller tillsammans 754 manliga obeford- rade lärare. Därav hava 2 extra ordinarie och 1 vikarie icke uppgivit födelse— år, 1 vikarie är dubbelförd (vikarie på 2 ställen) samt 1 uppförd som vikarie, ehuru han haft ordinarie tjänst på annan ort. Antalet ordinarie manliga folkskollärare uppgick vid slutet av vårterminen 1928 till 7 449.
Vid slutet av vårterminen bestod alltså den manliga folkskollärarkåren av
ordinarie ............. . ...... 7 449 extra ordinarie ................... 223 vikarier ...................... 531
' tillhopa 8 203
Med tillhjälp av tab. 10, som för de manliga folkskollärarnas del i kol. 2—4 bland annat anger sannolikheten för en lärare av viss ålder att stå kvar 1 år och att stå kvar i ytterligare 11 år, har i tab. 11, kol. 6 och 7, uträknats, hur många av de vid slutet av vårterminen 1928 anställda manliga lärarna sannolikt
finnas kvar vid utgången av vårterminen 1939. Därvid har räknats med sam- ma avgångsfrekvens för samtliga lärare som för de ordinarie.
Tab. 11, kol. 2 och 6, utvisar, att av 7449 ordinarie manliga lärare vid slutet av vårterminen 1928 beräknas 5 698 kvarstå i tjänst vid slutet av vår— terminen 1939. Under 11 år beräknas alltså avgången uppgå till 1 751 eller i medeltal per år 159. Om 159 lärare anställas och medelåldern poneras vara 27 år, skulle enligt tabellen över avgångsfrekvensen (tab. 2, kol. 19) i medeltal
' 0.011 X 159, d. v. s. 1.7 av dessa avgå under loppet av 1 år. Alltså skulle
i medeltal under de 10 närmaste åren 161 lärare vara tillräckligt för att till- godose behovet av manliga lärare.
Bemärker man, att under de 4 åren 1925/28 i medeltal per år 17 lärare be- fordrats till ordinarie, som förut avgått från sådan befattning, samt att i me- deltal för samma tid per år 15 lärare efter avgången fortfara att uppehålla tjän- sten som vikarier, kommer antalet av manliga lärare, som för första gången befordras, i medeltal att utgöra 129.
Men om 129 obefordrade manliga lärare ersättas med samma antal nyexa- minerade, erfordras därutöver ett antal för att täcka avgången från lärarbanan bland de obefordrade genom dödsfall eller av annan anledning.
Kol. 5 och 7 i tab. 11 utvisa, att om man räknar med samma avgångsför- hållanden bland samtliga manliga folkskollärare som bland de ordinarie, skulle under tiden slutet av v. t. 1928 t. o. m. slutet av v. t. 1939 av de 8 200 lärarna som funnos v. t. 1928 kvarstå 6 360 vid slutet av v. t. 1939. Avgången utgör alltså 1 840 eller i medeltal per år 167. Medelåldern vid utexamineringen är för en manlig folkskollärare 25 år, se tab. 9. Om 167 lärare av 25 års ålder anställas, avgå enligt tab. 2, kol. 18, av dessa under 1 år 0.0145 X 167, d. v. 5. 2.4. Om den manliga lärarpersonalens numerär bleve oförändrad, skulle alltså. 170 nya lärare per år vara tillfyllest att vidmakthålla densamma.
Folkskolinspektörer och överlärare hava beräknat att under .10 år fram till 1939 komma 815 nya tjänster att upprättas eller 81.5 i medeltal per år. Räk- nas med att 2/3 av dessa bli manliga tjänster, så skulle det förut beräknade årsbehovet böra ökas med något mer än 54, om hänsyn även tages till det ökade behovet av vikarier. Enligt tab. 11 komma på 7 449 ordinarie manliga folkskollärare 531 eller 7.1 % vikarier. En ökning av ordinarie lärare med 54 medför alltså en totalökning av 1.071 X 54 = 58 lärare. Det årliga behovet av nyexaminerade manliga lärare skulle i medeltal uppgå till omkring 228. Av dessa åtgå 129 + 54 d. v. s. 183 för att fylla behovet av ordinarie lärare och 45 för att täcka avgången av annan anledning än befordran. Här har antagits, att avgången från ordinarie tjänst medför avgång från lärarbanan och likaledes att den, som tagit avsked, icke står kvar som vikarie.
3. Kvinnliga folkskollärare.
För avgången bland ordinarie kvinnliga folkskollärare har under femårs- perioden slutet av v. t. 1923 — slutet av v. t. 1928 gjorts samma undersökning som beträffande småskollärarinnorna och manliga folkskollärarna. Av sam- manställningen för hela femårsperioden, tab. 3, kol. 16—19, finner man den genomsnittliga avgången för varje åldersår. Denna företer ett maximum vid 25 år och ett vid slutåldern. Av kol. 19 och 20 framgår, att avgången med något enstaka undantag är större än den allmänna dödligheten bland kvinnor femårsperioden 1911/1915. Över det resultat, som framgår av tab. 3, tab. 4 och tab. 5 lämnas följande sammanställning.
II.—310061
1923/24 1924/25 1925/26 1926/27 1927/28 1. Antal avgångna. lärarinnor (tab. 3, kol. 3, 6, 9, 12
och 15) ..................... 188 177 159 176 137 2. Antal lärarinnor, som utnämnts efter att tidigare have varit ordinarie (tab. 4, kol. 7—11) ...... 19 21 19 18 13
3. Av de & rad 1 upptagna, som avgått från ordinarie t'änst, kvarstå i egenskap av vikarier (tab. 5, kol.
—11) ....... - ............. 22 18 21 13 12 4. För obefordrade folkskollärarinnor tillgängliga ordi-
narie befattningar (rad 1 — rad 2 — rad 3) . . . 147 138 119 145 112 5. Antal utexaminerade folkskollärarinnor var och en av
vårterminerna 1924/1928 ............. 419 449 399 357 236
[Vårterminen 1929 utexaminerades 219 kvinnliga folkskollärare. Vid slutet av vårterminen 1928 uppgick antalet extra ordinarie folkskollä- rarinnor (se tab. 12) till 423 och antalet vikarier till 527, varav 2 voro dubbel- förda, därför att de vikarierade å vardera 2 tjänster. Hela antalet extra ordina- rie och vikarier uppgick alltså till 950. Aldersuppgift saknades för 1 extra ordinarie lärarinna.
Vid slutet av vårterminen 1928 hade man alltså (se tab. 12) nedanstående antal kvinnliga folkskollärare
ordinarie ...................... 5 514 extra ordinarie ................... 423 vikarier ...................... 527
tillhopa 6 464
Med tillhjälp av tab. 10, kol. 7, har beräknats sannolika antalet kvarstående lärarinnor vid slutet av vårterminen 1939. De ordinarie beräknas (se tab. 12, kol. 2 och 6) ha minskats från 5 514 till 3 940, d. v. 8. med 1 574 eller i medel- tal per år med 143. Antages att 143 ordinarie lärarinnor anställas årligen och att deras medelålder är 27 år, skulle enligt tabellen över avgångsfrekvensen (tab. 3, kol. 19) 0.0322 X 143, d. v. s. 4.6 i medeltal avgå under loppet av ett år, vadan omkring 148 årligen skulle erfordras.
Av tab 4, kol. 8—11, framgår, att under de 4 åren 1925—1928 hava i me- deltal omkring 18 lärarinnor, som avgått från ordinarie anställning, ånyo blivit befordrade. Under samma fyraårsperiod hava i medeltal (tab. 5, kol. 8—11) 16 fortfarande som vikarier uppehållit den tjänst, från vilken de avgått. Där- igenom minskas årsbehovet av nya lärarinnor med 18 + 16 eller 34, varigenom det nedgår till 114.
Räknar man med att totalbeloppet av folkskollärarinnor uppgår till 6 438 (se tab. 12, kol. 5) och antages, att avgångsfrekvensen bland dessa är densamma som bland de ordinarie, så finner man med tillhjälp av tab. 10, att vårterminen 1939 hade antalet av dessa nedgått till 4 671 eller med 1 767, d. v. s. i medeltal per år 162. Medelåldern vid examens avläggande (se tab. 9) är omkring 23 år. Om 162 lärarinnor av 23 års ålder anställas, har man att räkna med (se tab. 3, kol. 19) att 0.0261 X 162, eller i medeltal 4.2 av dessa avgå inom ett år. Anställas alltså 163 per år, så skulle detta en följd av år framåt vara till- räckligt att vidmakthålla behovet, sådant det förelåg vid slutet av v. t. 1928.
Förut är omförmält, att folkskolinspektörer och överlärare under de närmast följande 10 åren räkna med en årlig ökning av de ordinarie folkskollärarna med något mer än 81. Av dessa hava 54 antagits vara män. Antalet kvinnliga folkskollärarebefattningar skulle alltså ökas med 27 om året under de 10 när- maste åren. Nu svara enligt tab. 12 mot 5 514 ordinarie folkskollärarinnor 527 eller 9.6 % vikarier. En ökning av de ordinarie folkskollärarinnorna med
27 om året, skulle alltså medföra en totalökning av 1.096 )( 27 eller nära 30. Arsbehovet av folkskollärarinnor skulle alltså under den närmaste tiden belöpa sig till 193, varav .114 + 27 d. v. s. 141, åtgä att fylla behovet efter dem, som första gången utnämnas till ordinarie och 52 att täcka avgången av annan an— ledning. Härvid har antagits att den, som tagit avsked, ej står kvar som vi— karie och icke heller återinträder å lärarbanan.
Stockholm den 17 maj 1930. Edvard Göransson.
P. M. nr 2.
Den till P. M. den 17 maj 1930, här betecknad som P. M. nr 1, fogade tabellen 7 innehåller i kol. 3 en fördelning efter åldrar av en population, bland vilken sannolikheten att tillhöra populationen ytterligare 1 år, angives i kol. 2. Av P. M. nr 1 framgår, att totala antalet småskollärarinnor vid slutet av v. t. 1928 uppgick till 14 011. Vidare kunde man räkna med en genomsnittlig m'inskning av 19 om året fram till v. t. 1939, så att vid sistnämnda tidpunkt antalet följaktligen skulle uppgå till 13 802. Detta antal betecknas med L.
Beteckna vidare åldern med x och antalet x-åringar, som upptagas i kol. 3, med lx. Låt vidare 2 l angiva hela antalet från och med x-årsåldern, så. långt tabellen 7 räcker. Enligt tab. 6 är åldern vid inträdet på småskollärarbanau i medeltal 22 år. Om samtliga lärarinnor fördelas på årsklasserna från och med 23 år (d. v. s. åldern, som uppnås året efter examens avläggande) till och med 60 år på det sätt avgångstabellen 7 fordrar, så kommer alltså en viss åldersklass x att omfatta.
—*—-L
"? v 4- 123 _ alm
av1 hela antalet lärarinnor. Vad särskilt 23-åringarna beträffar, är deras an- ta
80 513 .
m_s— )( 15 802 = 567,
i vilket alltså är genomsnittliga behovet av nyutexaminerade 22-åriga lärarin— ; nor, då stationära förhållanden inträtt och förutsättningarna om avgång äro ; de här angivna. , _Medgives lärarinnorna att kvarstanna efter fyllda 60 år till den utsträck- l ning, som fallet varit de 5 år, från vilka statistiken härrör, bleve åldersför— ' i i l
. 1, . . delningen ET' L och behovet av utexaminerade 22-år1ngar 23
80 513
De manliga folkskollärarna utgjorde 8 203 vid slutet av vårterminen 1928. Om man i 11 års tid räknar med en årlig ökning av 58, skulle vid slutet av v. t. 1939 den manliga folkskollärarkåren uppgå till 8 841. Enligt tab. 9 är medelåldern vid inträdet på folkskollärarbanan 25 år. Genom betraktelser analoga med de nyss anförda finner man med tillhjälp av tab. 10, kol. 3, att om jämviktsförhållanden rådde och avgången skedde vid 60 års ålder, så skulle den erforderliga årskontingenten belöpa sig till
126 -8 841 = 93 180 )( 8 841 = 296.
: 126—ÄB i,", 2 785 887
Få lärarna rätt att kvarstå efter fyllda 60 år i samma utsträckning, som de 5 år statistiken omfattar, blir behovet av utexaminerade 25-åringar i 93 180
—ä-8841=
Vad slutligen de kvinnliga folkskollärarna angår, har i P. M. nr 1 räknats med ett v. t. 1939 utgör deras antal 6464 + 11 X 30 = 6794. Enligt tab. 9 är deras medelålder vid inträdet på lärarbanan omkring 23 år. Med tillhjälp av tab. 10, kol. 6, beräknas på samma sätt som förut, att behovet av inträdda 23-åriga lärarinnor skulle, om stationära förhållanden rådde, för bibehållande av antalet 6 794 utgöra, om alla avgingo vid fyllda 60 år.
1 94 790
_24_. = __ = 3124—2151 6 794 2476 627 x 6794 260.
Om uppskov med avgången medgives i samma utsträckning som närmast föregående 5 år, blir årsbehovet I 94 790 Ä—6794z
2124 mxölg42257.
Om stationära förhållanden rådde vid utgången av vårterminen 1939, så skulle under här gjorda förutsättningar om inträdesålder, avgångsfrekvens och lärarantal i medeltal erfordras följande antal nya lärare:
'1) därest avgången skedde vid fyllda 60 år: 263måskollärare 567, manliga folkskollärare 296 och kvinnliga folkskollärare
2) därest avgången uppskjutes i den utsträckning, som fallet varit de 5 år undersökningen omfattar: 25åmåskollärare 562, manliga folkskollärare 286 och kvinnliga folkskollärare
Givetvis dröjer det mycket längre än till 1939, innan stationära förhållanden ' inträtt och därmed lärarbehovet blivit det härovan beräknade. I medeltal har under de närmaste 10 åren behovet beräknats till 400 småskollärare, 228 man- liga folkskollärare och 193 kvinnliga folkskollärare.
Till belysning av de abnorma förhållandena beträffande åldersfördelningen har uppgjorts tab. 13, i vilken i kol. 2, 6 och 10 angives den åldersfördelning, som i verkligheten förefanns vid slutet av vårterminen 1928 och i kol. 4, 8 och 12 den åldersfördelning, som skulle förefinnas, om stationära förhållan- den då varit rådande. Som examensåldrar ha för de 3 grupperna av lärare,
småskollärare, manliga folkskollärare och kvinnliga folkskollärare räknats med resp. 22, 25 och 23 år. Då statistiken hänför sig till vårterminens slut, har i kol. 4, 8 och 12 räknats med det begynnelseantal i tabellerna 7 och 10, som för de tre lärarkategorierna svarar mot resp. 23, 26 och 24 år. Till- stånd att kvarstå efter fyllda 60 år har antagits komma att medgivas i sam- ma utsträckning som under läsåren 1923/1928. 1 En blick på tab. 13 ger omedelbart vid handen, att de lägsta årsklasserna * med ett undantag (småskollärarinnor t. o. m. 30 år) äro för starkt och de högre årsklasserna för svagt representerade.
Det har redan förut betonats, att de avgångstabeller, som erhållits för or— dinarie lärare tillämpats även för icke ordinarie. En utjämning av ifråga- varande tabeller kräver mycken möda, varför jag måst nöja mig att använda de siffror, som direkt framgått av observationsmaterialet.
Stockholm den 20 maj 1930. Edvard Göransson.
166 Tab. 1. Småskolekaren. Avgången bland ordinarie , 1 | 2 | 3 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 Avgångna Avgångna Avgångna Tjänst- från ordi- Tjänst- från ordi- Tjänst- från ordi- Födelse- inne- narie tjänst Födelse- inne- nar-ie tjänst Födelse- inne- narie tjänst är havare _t. o. m. är havare t. o. m. är havarc t. o. m. , v.t. 1923 slutet av v. t. 1924 slutet-* av v.t. 1925 slutet av i v.t. 1924 v. 13. 1925 v.t. 1926 | 1857 1 i 1 1858 — — 1859 — — 11 10 4 4 60 9 7 59 22 19 60 18 9 61 13 8 1860 28 10 1861 26 10 1862 21 10 61 42 18 62 37 16 63 26 17 62 63 28 63 60 34 64 48 21 63 138 79 64 134 86 65 140 97 64 147 13 65 152 12 66 158 14 1865 159 6 1866 165 9 1867 128 —- 66 170 4 67 128 —— 68 152 5 67 132 3 68 158 6 69 178 3 68 164 6 69 184 6 70 193 5 69 187 5 70 195 3 71 214 4 1870 204 5 1871 215 2 1872 197 4 71 218 5 72 200 4 73 201 1 72 200 4 73 201 1 74 215 2 73 201 1 74 217 5 75 244 2 74 219 2 75 246 2 76 259 5 1875 247 3 1876 260 3 1877 289 3 76 259 1 77 291 3 78 268 3 77 297 7 78 267 2 79 315 5 78 271 3 79 319 7 80 315 3 79 321 8 80 316 1 81 324 3 1880 ! 317 2 1881 323 1 1882 298 2 81 323 2 82 302 5 83 306 3 82 305 5 83 307 2 84 373 4 83 310 4 84 374 3 85 400 6 84 | 379 8 85 403 5 86 435 6 1885 405 8 1886 441 12 1887 429 8 86 441 8 87 429 5 88 463 5 87 430 10 88 464 8 89 440 5 88 464 9 89 443 9 90 446 8 89 448 14 90 451 7 91 497 7 1890 ; 458 16 1891 506 15 1892 458 13 91 | 506 11 92 460 8 93 460 9 92 459 12 93 465 17 94 443 12 93 468 21 94 453 22 95 463 15 94 447 15 95 465 17 96 431 14 1895 447 13 1896 435 15 1897 398 12 96 416 15 97 387 18 98 428 14 97 367 16 98 414 14 99 431 18 98 382 20 99 398 11 1900 405 11 99 364 24 1900 387 19 01 358 11 1900 329 15 1901 308 10 1902 323 6 01 224 10 02 225 5 03 148 7 02 122 8 03 66 4 04 39 2 03 14 3 04 14 — 05 1 — 04 3 — 05 1 —— 06 — — 1905 1 —— — _ __ __ _ _ ! s:. 12530 510 | | 12 714 i 457 | | 12 780 420
och tillsvidare anställda redovisningsåren 1923/1928.
10 | 11 12 | 18 | 14 | 15 164 | 17 | 18 19 | 20 Avgång- Avgång- A Dödsris- T'änst- na_från T'ånst- na_från Hela, Antal v- ker enl. Födel- gnne- "än?" Födel- gnne- "än?” Am antalet "så?" gå”?” flå/åå seår havnre tj ns seår havare ] ns er observa- na! : ? re _ 1'sh v. t. 1926 . o. m. v.t. 1927 t. 0. m. tionsår ordinarie vens hg ets- slntet av slutet av tjänst O/oo tabell för v. t. 1927 v. t. 1928 kvinnor 1860 _— — 1861 _— — 66 1 1 1 0000 27.39 61 6 5 62 — —— 65 30 26 8667 25.13 62 11 11 63 1 — 64 65 47 723.1 22.36 1863 9 7 1864 5 3 63 89 40 4494 21.06 64 28 23 65 6 5 62 139 79 5683 19.45 65 39 33 66 26 17 61 236 133 5636 17.52 66 144 1 19 67 112 84 60 668 465 6961 16.43 67 128 16 68 146 12 59 731 67 91.7 15.07 1868 149 2 1869 170 7 58 771 24 31.1 13.83 69 175 5 70 184 8 57 809 22 27.2 12.81 70 189 4 71 204 2 56 861 18 20.9 12.02 71 210 6 72 188 4 55 939 27 28.8 11.24 72 193 5 73 196 5 54 985 22 22.3 10.74 1873 200 4 1874 215 — 53 1 031 15 14.5 10.23 74 214 — 75 241 3 52 1 074 13 12.1 9.64 75 242 1 76 252 2 51 1 110 10 9.0 9.10 76 254 3 77 283 6 50 1 199 17 14.2 8.91 77 287 4 78 262 6 49 1 273 19 14.9 8.41 1878 265 2 1879 310 4 48 1 371 15 10.9 7.96 79 312 5 80 309 3 47 1 439 15 10.4 7.73 80 310 2 81 319 4 46 1 508 20 13.8 7.39 81 322 | 4 82 296 6 45 1 523 23 15.1 7.19 82 297 4 83 301 1 44 1 559 17 10.9 7.13 1883 304 4 1884 362 4 43 1 604 13 8.1 7.08 84 367 6 85 389 2 42 1 687 18 10.7 7.16 85 397 | 10 86 426 6 41 1 808 27 14.9 7.06 86 431 ; 4 87 424 3 40 1939 20 10.3 6.79 87 421 | 1 88 449 6 39 2 087 26 12.5 6.37 1888 458 | 9 1889 439 5 38 2 172 42 19.8 6.15 89 438 4 4 90 440 7 37 2 211 29 13.1 6.24 90 447 | 10 91 489 11 36 2 270 44 19.4 6.06 91 496 | 10 92 445 4 35 2 294 40 17.4 5.95 92 453 | 12 93 461 7 34 2 310 47 20.3 5.80 1893 461 i 12 1894 432 6 33 2 315 62 26.8 5.74 94 439 ' 7 95 460 14 32 2 325 49 21.1 5.7 95 | 461 | 11 96 436 17 31 2264 69 30.5 5.78 96 | 440 | 15 97 411 1.4 30 2235 87 38.9 5.52 97 ? 410 | 12 98 436 11 29 2189 69 31.5 4.96 1898 433 | 13 1899 443 9 28 2 156 62 28.8 5.35 99 444 | 21 1900 432 15 27 2 107 83 39.4 5.56 1900 425 | 23 01 408 31 26 2 045 102 49.9 5.56 01 383 | 13 02 397 15 25 1 965 70 35.6 5.72 02 370 , 10 03 253 12 24 1 732 76 43.9 5.56 1903 206 ' 7 1904 127 4 23 1 293 42 32.5 5.19 04 78 4 05 29 2 22 704 28 39.8 5.13 05 14 1 06 6 1 21 247 16 64.8 5.06 06 — -— 07 —— —— 20 29 3 1034 5.09 07 — — 08 — — 19 4 — 0.0 4.97 —— — —— — — —— 18 1 -— 0.0 4.61 127001 484 | | 12020 | 388 |03404! 2259| 35.6
Tab. 2. Avgången bland ordinarie manliga
1 1 2 | 3 4 | 5 | 6 7 | 8 | 9 Avgångna. Avgångna Avgångna. Tjänst- från ordi- :Tjänst- från ordi- Tjänst- från ordi- Födelse- inne- nurie tjänst Födelse- inne- narie tjänst Födelse- inne— narie tjänst är havare t. o. m. är havare t. o. m. är havare t. o. m. v.t. 1923 slutet av v.t. 1924 slutet av v.t. 1925 slutet av v. t. 1924 17. t. 1925 v.t. 1926 1857 1 1 1858 — — 1859 — — 58 21 19 59 25 25 60 20 19 59 48 20 60 49 29 61 33 22 1860 63 14 1861 47 14 1862 43 11 61 65 18 62 60 17 63 57 15 62 83 2 63 81 24 64 71 26 63 121 40 64 106 35 65 104 41 64 118 12 65 113 9 66 131 6 1865 118 5 1866 139 8 1867 102 1 66 140 1 67 103 1 68 92 4 67 107 5 68 92 1 69 101 3 68 97 5 69 102 1 70 106 5 69 105 3 70 105 _ 71 109 — 1870 105 1 1871 112 3 1872 99 2 71 113 1 72 102 3 73 107 3 72 104 3 73 111 3 74 110 1 73 111 — 74 111 1 75 116 5 74 112 1 75 117 — 76 124 — 1875 116 — 1876 124 2 1877 147 2 '.'6 125 1 77 147 -— 78 156 2 77 147 2 78 157 2 79 1 140 2 78 160 3 79 142 2 80 ; 159 1 79 142 -— 80 160 1 81 i 172 1 1880 157 1 1881 171 2 1882 ! 161 1 81 172 1 82 159 _— 83 186 1 82 161 2 83 189 3 84 180 — 83 185 2 84 178 1 85 215 —— 84 183 2 85 216 2 86 217 3 1885 214 —- 1886 216 1 1887 241 2 86 216 3 87 240 1 88 252 3 87 240 3 88 252 3 89 229 — 88 250 3 89 226 1 90 264 1 89 221 1 90 260 1 91 284 3 1890 257 4 1891 283 4 1892 284 3 91 275 —- 92 271 1 93 260 2 92 259 3 93 245 4 94 318 4 93 237 6 94 307 7 95 260 6 94 288 6 95 241 4 96 287 2 1895 218 2 1896 250 2 1897 234 1 96 212 4 97 190 2 98 220 1 97 152 5 98 186 2 99 184 3 98 145 2 99 146 3 1900 177 3 99 85 3 1900 121 3 01 172 4 1900 63 2 1901 116 4 1902 101 —- 01 39 1 02 48 1 03 43 -— 02 1 —- 03 2 —- 04 — -— S:a! 6552 | 213 I 6818 | 233 | 7068 | 215
folkskollärare redovisningsåren 1923/1928.
10 | 11 | 12 13 | 14 | 15 16 | 17 | 18 | 19 | 20 Avgång- ' Avgång- ' Dödsris- | na från .. na från Antal Av- ker enl. ' ...... 9.9.5? W...... ...,... 1911/M seår havare t'] anst seår havare tjanst Ålder observa- na_frå11 frek- å" dOd' * v t 1926 t. o. 111. V t 1927 t. o. m. tionsår ordlnane vena lighete- ' ' slutet av ' ' slutet av tjänst o/66 tabell för v. t. 1927 v. t. 1928 män | | 1860 1 1 1861 — | — 66 2 2 1000.0 32.60 | 61 11 11 62 7| 7 65 84 81 9649 29.95 | 62 32 25 63 13 | 5 64 175 106 6057 27.91 | 1863 41 27 1864 21 | 12 63 215 78 3628 25.29 | 64 45 23 65 42 22 62 | 269 95 3532 23.53 | 65 62 21 66 73 35 61 | 370 108 291.9 22.14 | 66 125 49 67 92 48 60 ' 548 213 3887 20.67 | 67 101 s 68 87 8 59 550 43 78.2 19.49 | 1868 90 1 1869 96 2 58 545 17 31.2 17.86 | 69 98 3 70 98 2 57 531 11 20.7 16.62 | 70 101 3 71 107 —— 56 508 12 23.6 15.65 | 71 109 2 72 96 — 55 510 13 25.6 14.63 5 72 97 1 73 102 1 54 518 5 9.7 14.06 i 1873 105 2 1874 106 2 53 527 10 19.0 13.14 | 74 108 3 75 112 1 52 542 11 20.3 12.25 75 113 1 76 126 3 51 564 11 19.5 11.40 76 125 —- 77 144 1 50 607 7 11.5 10.78 77 145 1 78 151 1 49 649 3 4.6 10.1 3 1878 154 3 1879 138 —— 48 679 7 10.3 9.94 79 138 _ 80 156 3 47 722 6 8.3 9.36 80 159 2 81 170 2 46 773 10 12.9 8.81 81 171 — 82 161 4 45 793 10 12.6 8.35 82 159 — 83 183 2 44 816 4 4.9 7.96 1883 4 183 _ 1884 177 -— 43 849 4 4.7 7.80 | 84 180 3 85 214 2 42 911 7 7.7 7.33 | 85 215 1 86 215 —- 41 960 6 6.3 7.04 | 86 214 1 87 240 2 40 1 032 6 5.8 6.79 87 240 — 88 249 ] 39 1 105 8 7.2 6.63 1888 25 3 1889 232 2 38 1 154 8 6.9 6.49 89 231 — 90 263 2 37 1 202 9 7.5 6.47 90 265 1 91 282 2 36 1 268 9 7.1 6.47 91 284 2 92 296 2 35 1 320 9 6.8 6.38 92 289 1 93 272 — 34 1 326 6 4.5 6.25 1893 270 2 1894 324 2 33 1 418 15 10.6 6.07 94 325 4 95 277 1 32 1 408 8 5.7 6.05 95 264 — 86 325 1 31 1 411 12 8.5 5.98 96 309 — 97 285 3 30 1 398 22 15.7 5.99 97 262 1 98 274 2 29 1 352 15 11.1 6.01 1898 250 2 1899 251 — 28 1 203 7 5.8 5.89 99 216 3 1900 250 2 27 1 088 12 11.0 5.80 1900 221 1 01 251 2 26 994 13 13.1 5.97 01 226 3 02 200 2 25 894 13 14.5 6.09 02 165 -— 03 132 2 24 675 12 17.8 6.27 1903 92 2 1904 64 1 23 436 9 20.6 6.37 04 27 — 05 18 1 22 175 3 17.1 6.65 05 — — 06 — — 21 3 — 0.0 6.93 7269 217 7372 | 198 | 35079 1076 30.7|
Tub. 3. Avgången bland ordinarie kvinnliga
1 | 2 | 3 4 | 5 | 6 7 | 8 | 9 Avgångna Avgångna Avgångna. Tjänst- från ordi- Tjänst- från ordi- Tjänst- från ordi- Födelse- inne- narie tj änst Födelse- inne- narie tj linet Födelse- inne- narie tj anst år havare t. 0. m. är havare t. o. 111. år havare t. o. m. v.t. 1923 slutet av v.t. 1924 slutet av v.t. 1925 slutet av v. t. 1924 v. t. 1925 v. t. 1926 1858 3 3 1859 4 4 1860 2 2 59 10 6 60 6 3 61 6 3 1860 9 3 1861 11 6 1862 9 3 61 18 7 62 15 6 63 19 5 62 29 14 63 27 10 64 27 10 63 61 33 64 72 45 65 50 27 64 74 2 65 61 10 66 60 | 10 1865 63 3 1866 61 2 1867 63 3 66 64 3 67 69 6 68 57 — 67 69 1 68 59 2 69 83 1 68 63 2 69 86 3 70 63 — 69 87 2 70 63 1 71 80 —— 1870 62 1 1871 81 1 1872 77 2 71 80 — 72 78 1 73 65 3 72 80 1 73 67 2 74 72 , 1 73 68 1 74 73 1 75 88 | 5 74 73 — 75 89 2 76 98 | —— 1875 92 3 1876 99 — 1877 120 1 76 98 1 77 118 -— 78 120 2 77 119 — 78 121 -— 79 94 —— 78 120 2 79 94 — 80 130 — 79 93 1 80 129 —— 81 92 1 1880 129 3 1881 96 4 1882 114 —— 81 94 -— 82 111 -— 83 138 E 1 82 112 2 88 136 —— 84 123 | 1 83 137 2 84 120 -— 85 148 . 3 84 119 2 85 149 3 86 143 | 4 1885 145 2 1886 140 -— 1887 133 . 2 86 137 1 87 130 — 88 151 | 3 87 132 3 88 152 1 89 165 ' 3 88 147 2 89 162 5 90 154 2 89 161 7 90 150 1 91 190 3 1890 147 6 1891 185 1 1892 190 2 91 187 9 92 186 4 93 232 | 2 92 178 7 93 228 5 94 216 = 8 93 225 8 94 211 6 95 227 | 6 94 205 7 95 223 11 96 210 : 2 1895 205 10 1896 201 6 1897 203 6 96 190 6 97 187 3 98 204 12 97 167 5 98 179 7 99 163 . 2 98 141 5 99 140 8 1900 171 | 6 99 102 8 1900 123 4 01 161 | 4 1900 64 2 1901 96 1 1902 116 | 7 01 38 2 02 52 2 03 55 | 1 02 8 — 03 1 -— 04 1 , -— 8:91 4 605 188 4 841 | 177 , 5 083 | 159
folkskollärare redovisningsåren 1923/1928.'
10 11 | 12 13 I 14 | 15 16 ] 17 | 18 f 19 | 20 V Avgång- Avgång- A Dödsrils- . . nu från .. na. från Antal v- ker en . F öd 1 T:] änst- ordinarie Fö d 1 Tila!”— ordinarie . Hållat avgång— gångs- 1911/15 e ' mne- tjänst e ' nne- tjänst Alder an e nu. från frek- års död- seår bevare t. o. m. seår havare t. o. m. o5serva- ordinarie vens lighete- Ö v. t' 1926 slutet av v. t' 1927 slutet av tlonsår tjänst o/oo tabell för v.t. 1927 v.t. 1928 kvinnor
1861 3 3 1862 — — 65 12 12 1 0000 25.18
62 6 6 63 2 2 64 30 20 666.? 22.36
1863 14 12 1864 3 2 63 46 26 5652 21.06
64 18 15 65 7 4 62 77 37 4806 19.46 65 22 15 66 12 5 61 117 54 4615 17.52 66 50 38 67 51 34 60 284 177 6232 16.43 67 60 9 68 57 8 59 312 39 1250 15.07
1868 57 —— 1869 79 1 58 323 9 27.9 13.83
69 82 3 70 60 3 57 332 15 45.2 12.81 70 63 3 71 82 2 56 356 9 25.3 12.02 71 82 — 72 74 2 55 368 7 19.0 11.24 72 75 1 73 61 1 54 366 5 13.7 10.74
1 1874 70 _— 53 352 5 14.2 10.23 1 75 82 1 52 376 6 16.0 9.64 1 76 98 1 51 400 6 15.0 9.10 — 77 120 1 50 447 8 17.9 8.91
1 78 119 2 49 499 5 10.0 8.41 1 1879 93 1 48 522 6 11.5 7.96 1 80 131 1 47 561 5 8.9 7.73 — 81 92 1 46 556 1 1.8 7.39
1 82 114 . 3 45 551 6 10.9 7.19 1 83 135 l 3 44 564 6 10.6 7.13 2 1884 124 f — 43 599 9 15.0 7.08 1 85 148 ' 2 42 616 4 6.6 7.16 — 86 141 2 41 660 5 7.6 7.06
1 87 133 3 40 678 9 13.3 6.79 1 88 153 2 39 695 12 17.3 6.37 1 1889 163 — 38 734 5 6.8 6.15 2 90 157 — 37 739 6 8.1 6.24 2 91 191 5 36 795 14 17.6 6.06 3 92 194 — 35 850 12 14.1 5.96 5 93 237 2 34 932 18 19.8 5.80 4 1894 220 2 33 976 15 15.4 5.74 2 95 234 4 32 1 058 21 19.8 5.70 7 96 223 1 31 1 079 28 25.9 5.7 8 7 97 223 5 30 1 104 32 29.0 5.52 3 98 228 3 29 1 077 26 24.1 4.96 4 1899 200 6 28 1 020 32 31.4 5.35 4 1900 197 6 27 964 31 32.2 5.56 4 01 215 3 26 910 21 23.1 5.66 6 02 195 6 25 842 31 36.8 5.72 3 03 184 5 24 735 34 32.7 5.66 1 1904 87 2 23 498 13 26.1 5.19
— 05 10 — 22 187 5 26.7 5.13 — 06 — — 21 10 — 0.0 5.06
172 Tab. 4. Lärare, som tillträtt ordinarie tjänst, men som avgått från tidigare innehavd anställning som ordinarie lärare. 1 |213|4|5|6|7|8|9|10|11||12|13|14|15|167
Manliga. folkskollärare Kvinnliga folkskollärar Småskollärare m. fl.
Fd l & Ånyo anställda det Änyo anställda det Ånyo anställda det
0 e se r läsår som slutar med läsår som slutar med läsår som slutar med
vårterminen vårterminen vårterminen
1924;1925 1926 1927 1928 1924 1925 1926 1927 1928 1924 1925 1926 1927 1928
1868 ........ __1__________:__ 69 ........ _ _ _ 1 _ — _ _ _ _ 1 _
1870 ........ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ ; _ _ , _ _ 71 ........ _ — _ _ _ — _ 1 _ _ _ g _ _ t _ 1 1 72 ........ 1 _ — _ _ _ _ _ _ _ 1 . _ _ * _ _ 73 ........ _ _ _ _ 1 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 74 - ....... — _ _ — — _ _ _ _ _ 2 . 1 _ 1 _ _ ! 1875 ........ _ _ 1 _ _ _ _ _ _ _ 1 _ _ _ _ _1 76 ........ _ 1 _ 1 — _ — _ _ _ _ i, 1 _ _ _ 77 ........ _ 1 _ _ — _ _ 1 1 _ 2 3 l — —— _ 78 ........ _ 1 _ _ _ _ _ _ _ _ _ i. _ _ ; _ _ 79 ........ — — _ _ _ _ _ _ _ _ 1 1 2 _ 1 _ 1 .
1880 ........ 3—___11____'__*__3 81 ........ —- 1 _ — _ 1 _ 2 _ _ 1 1 _ _ _ | 8: ........ — _ — 1 _ _ _ _ _ _ 1 _ _ _ _ 1 83 ........ _ — —— _ _ _ _ _ 1 -— 2 _ _ 1 _ . 84 ........ _ — _ _ _ _ _ _ _ _ 1 1 _ 1 _
1885 ........ 1 _ _ — _ 1 — _ — _ 1 1 1 1 1 86 ........ 1 _ _ 1 1 l _ _ _ _ _ _ 1 _ _ | 87 ........ _ — — _ 2 1 1 _ 1 _ 2 _ _ 2 _ | 88 ........ 2 2 _ _ 1 1 _ _ 1 _ 2 1 1 2 1 1 89 ........ 1 1 _ — _ _ _ 1 1 1 _ 3 _ 2 _ _ .
1
1890 ........ 2 _ 1 _ _ _ _ 1 1 3 1 3 3 2 * 91 ........ 2 — 2 _ _ 2 1 _ 1 1 3 3 2 _ _ 1 92 ........ _ 1 — _ _ 1 2 1 1 — 5 1 2 3 — E 93 ........ 3 4 2 — _ _ 3 2 1 1 3 3 5 3 1 94 ........ 1 4 2 1 — 2 _ l _ 1 1 2 2 _ _
1895 ........ _ 2 _ 3 1 2 4 3 1 1 3 3 3 2 1 3 96 ........ 2 2 1 2 _ _ 2 1 1 1 3 _ 4 1 _ 97 ........ 3 1 2 3 1 1 4 1 1 3 9 7 6 4 _ 98 ........ 3 — _ 1 — 3 _ 1 1 1 12 6 2 4 2 99 ........ 2 1 1 2 4 1 _ 2 5 2 6 4 6 _ 5
1900 ........ — _ 1 _ 1 _ 1 1 — 1 8 4 4 4 1 01 ........ — 1 _ 1 2 _ 1 _ — _ 2 _ 2 1 3 02 ........ _ _ _ _ l _ _ _ _ 1 2 1 _ 1 2 03 ........ _ _ _ _ _ — _ _ _ _ _ _ 1 2 2 04 ........ _ _ _ — _ — _ _ _ _ _ _ _ 1 _
Summa. 27123114l161151|19321|19l18113|so|44i47|36124
Tab. 5. Lärare,
som omedelbart efter avgången från ordinarie tjänst kvarstå som vikarier.
* __ ____ l__ ! 2 | 3 | 4 | 5 | 6 [] 7 | 8 | 9 | 10 | 11] 12 | 13 | 14 | 15 | 16 . Manliga folkskolllärare Kvinnliga folkskollärare Småskollärnre m. 11.
? ; F" d 1 & Avgångna från ordinarie Avgångna från ordinarie Avgångna från ordinarie i ' 0 e se r tjänst, det läsår, som tjänst, det läsår, som tjänst, det läsår, som ; slutar med vårtermin slutar med vårtermin slutar" med vårtermin ! 1924 1925 1926 1927 1928 1924 1925 1926 1927 1928 1924 1925 19261192711928 1862 ........ — 1 1 _ — _ 1 _ _ _ _ _
| 63 ........ — — _ 5 _- _ __ _ 1 _ _. _. : 64 ........ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ I 1865 ........ _ _ _ 1 1 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ i 66 ........ _ _ _ _ 3 _ _ — _ _ _ _ _ __ _ 67 ........ _ _ — _ 3 _- _ _ _ _ _ _ _ _ _ 68 ........ _ 1 — _ _ _ _ _ 2 — _ _ _ 2 69 ........ — — _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 1 _ 1870 ........ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 71 ........ — — — — _ _ 1 _ _ _ _ _ _ 1 _ 72 ........ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 1 _ _ 73 ........ _ — _ 1 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 7 ........ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 1875 ........ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 76 ........ 1 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 77 ........ l _ _ _ _ _ _ 1 _ _ 1 _ _ _ _ 78 ........ 1 _ _ _ _ _ _ _ _ _ 1 _ _ _ _ 79 ........ — _ _ _ _ _ _ — _ 1 1 _ 1 _ _ 1880 ........ — _ _ _ _ 1 _ _ _ _ _ _ _ _ _ 81 ........ | 1 — _ _ _ _ 2 — _ _ _ 1 _ _ _ 82 ........ — — _ _ _ _ _ _ _ _ _ 1 _ _. 1 1 83 ......... _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 2 _ _ _ _ 84 ........ ' _ _ _ _ _ _ _ _ 1 _ 1 1 _ _ _ 1885 ........ 3 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 1 1 3 1 _ 86 ........ i _ _ 1 — — —— — _ _ _ 1 1 _ 1 _ 87 ....... * _ 1 1 _ _ _ _ 1 _ _ _ _ 1 _ 1
88 . ; 1 _ _ 1 _ — _ 1 — _ 1 1 _ 1 — 89 ........ 1 _ — — _ 1 2 1 _ _ l l _ _ 1 1890 ........ 1 _ _ _ _ 1 _ — _ _ 2 _ 2 1 _ 91 ........ ; _ 2 _ _ _ 1 _ _ 1 1 1 _ _ 2 _ 92 ........ : _ _ 1 _ 1 _ 1 _ _ — 2 1 2 3 _ 93. . . . . . . .: 4 1 _ — — 3 _ _ 1 — 3 4 1 2 _ . 94 ........ * 3 4 _ 1 _ 1 2 4 — — 3 l 2 _ 1 1895.........2——4_ 41—12—4222 96 ........ i 2 _ 1 _ _ 1 l _ 2 _ 2 2 3 _ 3 | 97 ........ 4 1 1 _ 1 2 — _ 1 _ 4 5 2 1 2 ' 98 ........ ' _ _ 1 _ 1 _ 3 3 1 _ 4 1 4 1 1 1 99 ........ ] 2 2 2 1 _ 3 4 1 2 1 5 2 2 4 1 1 1900. i 1 3 _ _ 1 2 _ 2 1 1 2 6 2 4 3 | 01 ........ l 1 2 2 2 1 2 _ 2 1 1 4 2 _ 2 7 * 02 ........ 1 _ 1 _ _ _ _ 1 4 _ _ 3 2 _ 2 3 | 03 ........ | _ _ _ 1 1 _ _ 1 _ 3 2 2 2 4 3 ] 04. _ _ _ _ 1 _ _ _ — _ _ — 1 1 1 1905 ........ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 1 _ 06. . . _ _ _ _ _ _ _ _ _ __ _ _ _ _ 1 Summalw |19|1al s 191122|18|21 13112|l4s|39131|35|39
Tab. 6. Åldersfördelning vid avlagd småskollärarexamen vårterminen
1925—1929. 19 20121122123|24 25,26127 28129130'31132 33,34135 36 37|42 V. 11. - S:a Å r 1925... 21551449950523115161013 5 3 1 2 1__å 1_ 610 1926..._1151316540271616741442_—_____ 440 1927..._112105824133189794622___2_1433 1928...190846740151212710231___—_—_344 1929...7837641422319106231__1__—__ 314 S:a. 10555540135412131150 93101143 351361291 s 3 3 1 _ el 1 1 2141
Medelåldern 22.22 är.
Anm. Häri ingå. icke privata småskoleseminarierna.
___
)
Tab. 7. Smäskolekåren. Avgångsfrekvens bland ordinarie lärare %o efter erfarenhet från redovisningsåren 1923/1928.
1 2 | 3 | 4 1 f 2 | 3 | 4 Sannolik- Antal kvar- Sannolikhe— Sannolik- Antal kvar- Sannolikhe- heten för en stående som ten för en or- heten för en stående som ten för en or- _ ordinarie lä- ordinarieefter dinarie att stå, _ ordinarie lä— ordinarie efter dinarle att stå. Alder rare att stå, 1 år av ett kvar som or- Alder rare att stå 1 år av ett kvar som or- kvar som visst antal dinarie i kvar som visst antal dinarie i ordinarie ordinarie ytterligare ordinarie ordinarie ytterligare 1 är lärare 11 år 1 är lärare 11 år 18 1 0090 100 000 6366 43 991.9 47 630 8744 19 1 0090 100 000 6166 44 9891 i 47 244 8618 20 8966 100 000 5996 45 9849 4 46 729 8462 21 9352 89 660 640.8 46 9867 46 023 841.3 22 9692 83 850 670.7 47 9896 c 45 411 8294 23 967.5 80 513 6798 48 9891 44 939 8121 24 9561 77 896 6884 49 9851 44 449 7458 25 9644 74 476 7075 50 9858 43 787 2301 26 9591 71 825 7194 51 991.0 43 165 101.8 27 9696 68 241 747.2 52 9819 42 777 44.4 28 971.2 65 552 7629 53 9855 42 259 24.7 29 9685 63 664 7757 54 977 .7 41 646 6.9 30 961.1 61659 7926 55 97i.2 40 717 1.0 31 9695 59 260 8124 56 9791 39 544 - 32 9769 57 453 8290 57 9728 38 718 33 9732 56 241 8490 58 968.9 37 665 34 9797 54 734 8537 59 9083 36 494 35 9826 53 623 8583 60 3039 33 148 36 9896 52 690 861.9 61 4364 10 074 37 9869 51 668 8698 62 4317 4 396 38 9807 50 991 871.7 63 5596 1 898 39 9875 50 007 8756 64 2769 1 045 40 9897 49 382 8741 65 1333 289 41 9851 48 873 8758 66 0.0 39 1 42 9893 48 145 877.7 '
antal av dessa kvarvarande v.t. 1939.
* Dessutom 2 utan angivet födelseår. — "' Dessutom 4 med F-examen. _ ” Dessutom 36 med
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 Beräknat antal kvar-
Vid slutet av vårterminen 1928 stående vid slutet
av v.t. 1939
A 1 d e 1 A A E ntal ntal ela . . Antal av av ”låt???"? 18,-n:te vikarier ”ååå? ordinarie samtliga
21 ...... . . . 2 15 49 66 10.9 42.3 22 .......... . 22 28 100 150 33.5 100.6 23 .......... 1 62 37 178 277 67.3 1888 24 .......... ' 161 59 132 352 151.4 2423 25 .......... 273 56 139 468 232.8 331.1 26 .......... 1 423 41 93 557 3338 400.? 27 ........... 404 35 68 507 3280 3788 28 .......... 432 24 56 512 347.9 390.6 29 . . . . . . . . . . i 453 14 37 504 3623 391.0 30 .......... ; 434 16 33 483 3567 3828 31 .......... 405 10 27 442 337.1 3591 32 .......... 430 13 27 470 3672 3896 33 .......... ' 450 10 20 480 3864 4032 34 .......... * 431 11 13 455 377.3 3884 35 .......... 1 459 4 13 476 3974 4086 36 .......... 442 4 11 457 3844 3939 37 .......... 477 2 10 489 4166 4258 38 .......... 439 5 5 449 387.0 391.4 39 .......... 432 2 2 436 3890 3818 40 ......... 445 5 4 454 3933 3968 41 ......... 422 3 5 430 3720 3764 42 ......... 421 1 _ 422 3794 3794 43 .......... 388 2 3 393 3410 3496 44 .......... 359 _ 2 361 309.4 311.1 45 .......... 301 3 3 307 2572 2598 46 .......... 290 4 2 296 2473 2490 47 .......... 315 2 2 319 2629 2646 48 .......... 307 1 2 310 2591 2518 49 .......... 305 _ 4 309 2275 2395 50 .......... 257 —- 1 258 59.1 59.4 51 .......... 277 _ 2 279 28.2 28.4 52 .......... 248 _ 1 249 11.0 11.1 53 .......... 238 _ 1 239 5.9 5.9 54 .......... 215 — — 215 1.5 1.5 55 .......... 191 _ _ 191 0.2 0.2 56 .......... 184 _ 1 185 _ _ 57 .......... 202 _ _ 202 _ _ 58 .......... 177 — _ 177 _ _ 59 .......... 164 _ 1 165 _ _ 60 .......... 133 _ 3 136 _ _ 61 .......... 25 — _ 25 _ _ 62 .......... 8 _ — 8 _ _ 63 .......... 1 _ _ 1 _ _ 64 .......... 2 _ _ 2 _ _ 65 .......... 1 _ _ 1 _ _ S:a * 12 507 3 407 3 1 050 13964 8 7950 9 5593
Tab. 9. Åldersfördelning vid avlagd folkskollärarexamen vårtermiuerna
Manliga 1925 . . . . 1926 . . . . 1927 . . . . 1928 . . . . 1929 . . . .
Summa
Kvinnliga 1925 . . . . 1926 . . . . 1927 . . . . 1928 . . . . 1929 . . . .
Summa
Medelåldern vid examens avläggande: manliga 24.96 är, kvinnliga 22.77 är. Anm. Häri ingå. icke privata folkskoleseminarierna.
172—310061
1925—1929. 19 20| 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 27 | 28 | 29 |30|31 32|33|34 35 36 37|38|39|40|43|53 s 28
ä. r -—9657758482948373622111248—113 —470 —105757694833534237221282511—1— —459 |—746625736375135333326462—21—1 440 —1396152552639332520197253211 391 ——395962583139322219983431—11 1394 _2724631629824513623017915311677391724 7 7 3 e 2 12154 113109122 54 29 12 4 5 5 5 3— 2— 1 1— 1— _ 368 1119210752301312 9 7 51 _3—— 344 —680817026181126222——11 _ 308 _65471462612752322_——— —236 _1367161181464—231—-—11— —219 237371452283129 sel 40| 25| 20|17|11| 5| 2| 1 e 2— 1— 1475
Tab. 10. Folkskolekåren. Avgångsfrekvens bland ordinarie lärare D/oo efter erfarenhet från redovisningsåren 1923—1928.
1 | 2 | 8 | 4 | 5 [ 6 | 7 Manliga lärare Kvinnliga lärare Sannolik- Antal kvar- Sannolik- Sannolik- Antal kvar- Sannolik- . heten för stående som heten för en heten för stående som heten för en A 1 d e r en ordinarie ordinarie ordinarie en ordinarie ordinarie ordinarie lärare att ef ter 1 är lärare att stå. lärare att efter 1 är lärare att stå stå. kvar som av ett visst kvar som or- stå. kvar som av ett visst kvar som or— ordinarie antal ordi- dinarie ytter- ordinarie antal ordi- dinarie ytter- 1 år narie lärare ligare 11 år 1 år narie lärare ligare 11 år 21 ..... 1 0090 100 000 8726 1 0090 100 000 7465 22 ..... 9829 100 000 8677 9733 100 000 731.8 23 ..... 9794 98 290 8734 9739 97 330 7492 24 ..... 9822 96 265 887 .8 9673 94 790 745.4 25 ..... 9855 94 551 897.7 9692 91 690 7597 26 ..... 9869 93 180 9045 9769 88 316 7749 27 ..... 9890 91 959 9096 967.8 86 276 7868 28 ..... 9942 90 947 9134 9686 83 498 8074 29 ..... 9889 90 420 9121 9759 80 876 8192 30 ..... 9843 89 416 917.0 9710 78 927 8283 31 ..... 991.5 88 012 9267 9741 76 638 8465 32 ..... 9943 87 264 9265 9892 74 653 8634 33 ..... 9894 86 767 927.4 9846 73 175 867.6 34 ..... 9955 85 847 9328 9897 72 048 871.8 35 ..... 9932 85 461 9252 985.!) 70 657 8793 36 ..... 9929 84 880 9195 9824 69 661 8993 37 ..... 9925 84 277 918.4 991.9 68 435 8981 38 ..... 9931 83 645 9158 9932 67 881 8951 39 - 9928 83 068 9179 9827 67 419 8922 40 ..... 9942 82 470 9139 9867 66 253 8916 41 ..... 9937 81 992 9013 9924 65 372 8991 42 ..... 9923 81 475 8886 9935 64 875 8825 43 ..... 9955 80 848 8785 9850 64 453 8757 44 ..... 9951 80 468 8741 9894 63 486 8769 45 ..... 9874 80 074 8560 | 9891 62 813 8694 46 ..... 9871 79 065 8464 | 9982 62 128 8568 47 ..... 991.7 78 045 8398 ! 991.1 62 016 8195 48 ..... 9897 77 397 8294 | 9885 61 464 8038 49 ..... 9954 76 600 7641 | 9990 60 757 711.5 50 ..... 9885 76 248 4692 ! 9821 60 149 2798 51 ..... 9895 75 371 3361 | 9850 59 072 1485 52 ..... 9797 73 901 221.7 9840 58 186 78.3 53 ..... 981 .o 72 401 1442 ! 9858 57 255 34.6 54 ..... 9909 71 025 58.0 | 9863 56 442 11.7 55 ..... 9745 70 336 2.1 ' 981.0 55 669 56 ..... 9764 68 542 - | 9747 54 611 57 ..... 9793 66 924 9548 53 229 58 ..... 9688 65 539 9721 50 823 59 ..... 921.8 63 494 | 8750 49 405 60 ..... 611.3 58 529 3768 43 229 61 ..... 708. 1 35 779 5385 16 289 62 ..... 6468 25 335 5195 8 772 63 ..... 6372 16 387 4348 4 557 64 ..... 3943 10 442 3333 1 981 65 ..... 35.7 4 117 0.0 660 66 0.0 147 - —
Tab. 11. Manliga folkskollärare. Verkligt antal manliga folkskollärare v.t. 1928 och beräknat antal av dessa kvarvarande v.t. 1939.
1 2 | 3 | 4 | 5 6 | 7 Beräknat antal kvar-
Vid slutet av vårterminen 1928 stående vid slutet
av v.t. 1939
A 1 d e r A ntal Antal Hela - - Antal av av (ll—lågt;” 15:36 vikarier ååå? ordinarie samtliga
21 .......... — _ 3 3 — 2.6 22 .......... 11 2 24 37 9.5 32.1 23 .......... 39 10 47 96 34.1 83.8 24 .......... 88 19 65 172 78.1 1527 25 .......... 163 16 60 239 1463 2146 26 .......... 233 31 42 306 2197 2768 27 .......... 279 23 53 355 2538 3229 28 .......... 281 20 46 347 2567 3169 29 .......... 275 27 40 342 2598 311.9 30 .......... 284 14 45 343 2694 3145 31 .......... 300 19 3 31 350 2771 3240 32 .......... 334 9 13 356 3095 3298 33 ......... 284 4 15 303 2634 28l.0 34 .......... 328 9 5 9 346 3060 3227 35 ......... 275 1 3 279 2544 258. 1 36 .......... 295 3 3 7 305 271.3 2894 37 .......... 281 1 1 283 2531 2599 38 .......... 260 4 — 264 2331 2418 39 .......... 231 — 3 234 2120 2148 40 .......... 249 2 3 254 2276 2321 41 .......... 241 1 2 244 2172 2199 42 .......... 216 — — 216 191.9 191.9 43 .......... 212 — — 212 1862 1862 44 .......... 178 — — 178 1556 1556 45 .......... 182 1 —— 183 1558 1566 46 .......... 158 1 1 160 1337 1354 47 .......... 168 1 — 169 141.1 141.9 48 .......... 152 — — 152 1247 1247 49 .......... 138 1 -— 139 1054 1062 50 .......... 150 — — 150 70.4 70.4 51 .......... 143 — — 143 48.1 48.1 52 .......... 123 — — 123 27.3 27.3 53 .......... 111 — — 111 16.0 16.0 54 .......... 103 —— — 103 6.0 6.0 55 .......... 102 1 — 103 0.2 0.2 56 .......... 96 — — 96 -— — 57 .......... 107 — —— 107 — —— 58 .......... 96 1 1 98 — — 59 .......... 93 —- — 93 —- — 60 .......... 79 —— — 79 — —— 61 .......... 43 — 3 46 — —— 62 .......... 37 —— 3 40 —— —— 63 .......... 20 — 1 21 — — 64 .......... 9 —— _ 9 — —— 65 .......... 2 — 5 7 —— — 66 .......... — — 2 2 — — 70 . ...... — —— 1 1 — — 71 .......... —— — 1 1 — — S:a 7449 | 1221 | 4530 | 8200 | 56981 | 63598
180 Tab. 12. Kvinnliga folkskollärare. Verkligt antal kvinnliga folkskollä- rare v.t. 1928 och beräknat antal av dessa kvarvarande v.t. 1939.
1 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 ' Beräknat antal kvar- Vid slutet av vårterminen 1928 stående vid slutet , av v.t. 1939 A 1 d e r Antal Antal Hela ordinarie e. 0. Antal antalet _av . av_ lärare la r ar e v1karier lärare ordlnane samtllga 21 .......... _ 2 4 6 _ 4.6 | 22 .......... 7 28 44 79 5.1 57.8 23 .......... ' 34 46 84 164 25.2 1214 | 24 .......... 136 63 =88 287 1014 2139 | 25 .......... 229 67 69 365 1740 2773 | 26 .......... 223 36 58 317 1728 2456 | 27 .......... 232 42 43 317 1825 2494 | 28 .......... 207 24 23 254 167.1 205.1 ' 29 .......... 201 27 22 250 164.7 204.8 30 .......... 234 16 26 276 193.8 2236 31 .......... 224 18 10 252 189.6 2138 32 .......... 228 11 7 246 196.9 2124 | 33 .......... 235 9 6 250 203.9 216.9 ' 34 .......... 227 9 7 243 197.9 211.8 | 35 .......... 239 7 3 249 2102 2139 36 .......... 196 2 5 203 1745 1803 | 37 .......... 183 4 1 193 168.8 1733 1 38 .......... 157 1 2 160 1405 1432 | 39 .......... 163 1 4 168 1454 1499 ' 40 .......... 152 1 1 154 1355 1373 | 41 .......... 130 _ , 3 133 1137 | 1134 v 42 .......... 140 2 ; 1 143 1236 % 1262 | 43 .......... 147 _ | 3 150 128: 1314 | 44 .......... 124 2 | 1 127 108.7 ; 1114 | 45 .......... 131 _ | 1 132 1139 114.8 | 46 .......... 111 _ _ 111 95.1 95.1 ; 47 .......... 91 _ 1 92 74.6 75.4 » 48 .......... 129 _ 2 131 1037 1053 | 49 .......... 92 _ 1 93 65.5 66.2 | 50 .......... 117 _ _ 117 31.7 31.7 51 .......... 119 1 _ 120 17.7 17.8 52 .......... | 98 1 1 100 7.7 7.8 53 .......... | 81 _ _ 81 2.8 2.8 54 .......... | 70 _ _ 70 0.8 0.8 55 .......... 60 1 _ 61 _ _ 56 .......... 72 _ 1 73 _ _ 57 .......... 80 _ _ 80 _ _ | 58 .......... 57 1 _ 58 _ _ | 59 ......... | 78 _ _ 78 _ — | 60 .......... | 49 _ 3 52 _ _ 61 .......... ; 15 _ _ 15 _ _ 62 .......... | 7 _ _ 7 _ — 33 .......... - 3 _ _ 3 _ _ 64 .......... | 1 _ _ 1 _ _ 65 .......... _ _ _ _ _ _ 66 . ....... | _ _ 2 2 _ _ Sza| 5514 | 1422 527 | 6463 | 39400 | 46712
Tab. 13. Samtliga ordinarie, extra ordinarie och vikarierande lärare, för vilka åldersuppgitter fö oreligga fördelade efter åldrar vid slutet av v. t. 1928. (Se kol. 7, 8, 10, 11 och 12.)
|2|3|4 5 6 7_|8|9,10|11|12|1a
Småskolekåren Manliga folkskollärare . Kvinnliga folkskollärare
Om stationära Om stationära Om stationära
Å r s k l a s s e r . . . I verkligheten förhållanden rätt I verkligheten förhållanden rätt I verkligheten förhållanden fått
Antal 76 Antal us Antal % Antal % Antal 76 Antal %
Året efter examens avläggande t. o. m. 30 år. . . . .
31—35 » 36—40 41—45 46—50 51—55 Fr. o. m. 56
182 |. Jämförelse mellan det av folkskolinspektörerna år 1926 beräknade antalet tjänster vid folkskolor åren 1927—1929 och det verkliga 1 9 2 7 % Inspektionsområde Beräknat antal Verkligt antal Differens Beräknat antal Sm. | Mf. |Btr. Sm. Mf. |Btr. Sm. Mf. 1311. Sm.| Mf |Btr. 1 Stockholmstraktens . . . . 144 8 — 173 9 1 + 29 + 1+ 1 152 7 —— 2 Roslagens ........ 193 47 13 200 47 10 + 7 0 — 3 195 47 13 3 Upplands ........ 194 18 6 200 17 6 + 6 _ 1 0 194 17 6 4 Södermanlands östra . . . 199 12 16 211 12 14 + 12 0 — 2 199 12 15 5 __ » västra . . . 230 13 12 225 14 12 _ 5 + 1 0 231 13 12 6 Ostergötlands östra . . . . 214 42 12 222 42 11 + 8 0 _ 1 219 41 10 7 » västra . . . 206 20 3 207 20 7 + 1 0 + 4 211 18 2 8 Nordsmålands östra . . . . 155 52 7 158 49 6 + 3 — 3 _ 1 158 47 6 9 » mellersta . . 153 36 2 161 33 2 + 8 — 3 0 156 35 2 10 » västra . . . 200 30 8 202 28 8 + 2 _ 2 0 206 27 8 11 Sydsmålands » . . . 179 38 1 179 36 3 0 _ 2 + 2 182 37 1 | 12 » mellersta . . 174 26 11 175 24 8 + 1 _ 2 _ 3 177 24 11 | 13 » östra. . . . 229 38 13 137 38 13 _ 92 O 0 239 38 11 | 14 Gotlands ......... 172 6 7 177 5 8 + 5 — 1 + 1 174 6 6 15 Blekinge ......... 245 23 25 249 21 25 + 4 — 2 0 252 23 24 16 Nordskånes östra . . . . 246 11 30 248 10 30 + 2 — 1 0 251 10 26 17 » västra . . . . 336 8 35 343 5 34 + 7 _ 3 _ 1 342 8 34 18 Sydskånes östra ..... 250 9 11 256 9 13 + 6 0 2 253 9 12 19 » västra ..... 397 7 73 416 7 57 + 19 0 _16 410 7 60 20 Hallands södra ...... 236 23 24 231 28 23 _ 5 + 5 — 1 234 23 25 21 i norra ...... 183 21 20 187 18 19 + 4 _ 3 — 1 186 17 20 22 Göteborgstraktens ..... 440 23 61 510 22 49 + 70 _ 1 —12 478 22 49 23 Bohusläns ........ 174 41 11 180 41 13 + 6 0 + 2 174 40 11 24 Dalslands ........ 150 46 6 149 44 6 — 1 — 2 O 150 43 6 25 Alvsborgs norra ..... 200 3 1 206 3 1 + 6 0 0 201 3 1 26 » södra ..... 195 7 4 200 6 3 + 5 1 _ 1 195 7 2 27 Skaraborgs södra ..... 193 3 7 192 2 7 _ 1 _ 1 0 193 3 7 28 > norra ..... 190 15 6 191 15 5 + 1 0 — 1 191 14 4 29 Värmlands västra ..... 166 33 1 167 30 1 + 1 _ 3 0 171 31 1 30 » mellersta . . . 227 23 17 230 23 18 + 3 0 + 1 227 22 16 31 » östra ..... 137 36 12 142 35 12 + 5 _ l 0 136 36 11 32 Närkes .......... 251 19 32 255 18 31 + 4 _ 1 _ 1 256 19 30 33 Västmanlands västra . . . 184 39 12 188 36 11 + 4 _ 3 _ 1 185 35 9 | 34 » östra . . . . 241 22 14 248 20 15 + 7 — 2 + 1 247 19 11 | 35 Dalarnas södra ...... 146 49 21 154 49 19 + 8 0 _ 2 145 48 21 | 36 » östra ...... 230 12 23 229 12 25 — 1 O — 1 231 10 21 | 87 » norra ...... 179 30 18 182 30 16 + 3 0 — 2 178 29 16 1 38 Gästriklands ....... 204 44 17 210 44 16 + 6 0— 1 210 44 17 | 39 Hälsinglands södra . . . . 156 57 39 160 58 38 + 4 + 1 _ 1 160 56 38 40 norra . . . . 125 105 30 126 108 29 + 1 + 3 — 1 126 100 29 41 Medelpads ........ 174 72 2 187 71 2 + 13 _ 1 0 176 69 2 42 Ångermanlands södra . . . 177 76 5 186 70 5 + 9 _ 6 0 178 74 3 43 > norra . . . 100 132 10 100 126 10 0 —— 6 0 106 129 8 | 44 Jämtlands södra. ..... 160 91 16 165 85 13 + 5 — 6 — 3 164 89 11 45 norra ..... 131 111 21 141 101 19 + 10 ——10 _ 2 134 104 13 46 Västerbottens södra. . . . 118 116 4 119 118 3 + 1 + 2 1 121 115 4 47 » mellersta . . 77 222 8 80 227 8 + 3 + 5 0 79 224 8 | 48 ) norra. . . . 86 161 29 92 163 28 + 6 + 2 _ 1 92 152 25 49 Norrbottens södra ..... 68 118 30 68 113 26 0 _ 5 — 4 67 115 30 50 ) mellersta . . . 87 84 22 89 84 22 + 2 0 0 86 84 21 51 » norra. . . . 107 72 15 108 69 14 + 1 3 — 1 105 68 12 52 Tornedalens ....... 98 106 36 101 105 34 + 3 — l — 2 117 92 33 6706|2456| 859 9912|2400|806 +206|—56|—53||9900|2962 774 18021 13 118 +97 || 13036
Bilaga 2.
lärartjänster vid småskolor och mindre folkskolor samt biträdande lärar- antalet dylika tjänster enligt 1 novembertabellerna. 1 1 183
1 9 2 8 1 9 2 9
Verkligt antal Dilferens Beräknat antal Verk11gt antal Differens Sm. Mf. Btr. Sm. Mf. Btr. Sm. Mf. Btr. Sm. Mf. Btr. Sm. Mf. Btr. 194 8 _ + 42 + 1 _ 160 5 — 221 8 — + 61 + 3 — 204 43 10 + 9 _ 4 _ 3 202 46 13 210 41 9 + 8 _ 5 — 4 202 16 6 + 8 _ 1 0 195 17 6 203 14 6 + 8 _ 3 0 212 12 14 + 13 0 _ 1 198 12 13 208 12 14 + 10 0 + 1 231 13 [3 0 0 + 1 230 13 12 234 14 10 + 4 + 1 _ 2 233 40 11 + 14 _ 1 + 1 230 33 9 235 36 11 + 5 + 3 + 2 205 17 5 — 6 _ 1 + 3 212 18 2 218 14 6 + 6 _ 4 + 4 164 45 5 + 6 _ 2 _ 1 163 32 5 164 42 5 + 1 0 0 164 31 2 + 8 _ 4 0 161 33 2 162 28 2 + 1 _ 5 0 204 25 7 _ 2 _ 2 _ 1 210 25 7 212 25 6 + 2 0 _ 1 185 35 2 + 3 _ 2 + 1 187 35 1 187 35 2 0 0 + 1 182 19 8 + 5 _ 5 — 3 181 24 7 184 21 9 + 3 _ 3 + 2 246 39 10 + 7 + 1 _ 1 241 37 11 235 39 10 _ 6 + 2 _ 1 183 5 7 + 9 _ 1 + 1 174 4 5 183 5 7 + 9 + 1 + 2 261 19 22 + 9 _ 4 _ 2 252 23 23 262 18 19 + 10 — 5 _ 4 251 10 28 0 0 + 2 253 10 26 251 10 27 — 2 0 + 1 347 5 32 + 5 _ 3 _ 2 345 8 32 349 5 33 + 4 — 3 + 1 255 9 13 + 2 0 + 1 256 7 11 256 9 14 0 + 2 + 3 398 7 70 — 12 0 +10 408 7 57 416 7 45 + 8 0 _12 236 27 20 + 2 + 4 _ 5 234 23 25 234 27 18 0 + 4 _ 7 194 18 19 + 8 + 1 _ 1! 188 17 19 191 16 18 + 3 _ 1 _ 1 523 22 44 +. 45 0 — 5| 500 20 39 506 23 32 + 6 + 3 _ 7 179 38 13 + 5 _ 2 + 2 176 39 11 178 39 14 + 2 0 + 3 150 44 5 0 + 1 _ 11 154 42 4 153 41 4 — 1 _ 1 0 207 3 1 + 6 O 0 206 3 1 208 3 1 + 2 O 0 204 5 3 + 9 — 2 + 1 197 7 2 203 5 2 + 6 _ 2 0 190 2 8 — 3 _ 1 + 1 193 3 7 195 2 7 + 2 _ 1 0 196 13 4 + 5 _ 1 0 193 14 3 195 11 4 + 2 _ 3 + 1 169 31 1 — 2 0 0 174 30 1 174 31 1 0 + 1 0 240 21 19 + 13 _ 1 + 3 225 21 16 242 21 19 + 17 0 + 3 148 32 8 + 12 _ 4 _ 3 139 35 11 149 30 9 + 10 — 5 — 2 262 19 29 + 6 0 — 1 257 17 29 264 18 28 + 7 + 1 _ 1 188 33 11 + 3 — 2 + 2 188 32 8 185 36 8 _ 3 + 4 0 252 20 13 + 5 + 1 + 2 248 19 10 248 19 13 0 0 + 3 152 48 19 + 7 0 _ 2 145 47 19 150 46 19 + 5 _ 1 0 233 11 20 + 2 + 1 — 1 233 9 20 231 12 19 — 2 + 3 _ 1 179 32 1 + 1 + 3 _ 1 178 27 14 179 28 14 + 1 + 1 0 215 43 17 + 5 — 1 0 212 44 17 213 42 15 + 1 _ 2 _ 2 170 57 38 + 10 + 1 0 162 55 37 170 53 36 + 8 _ 2 _ 1 134 103 25 + 8 + 3 _ 4 131 98 27 135 103 24 + 4 + 5 _ 3 195 68 1 + 19 _ 1 _ 1 179 63 2 196 62 1 + 17 — 1 — 1 194 74 4 + 16 0 + 1 178 74 3 190 70 3 + 12 — 4 0 106 125 8 0 _ 4 0 108 126 7 111 122 8 + 3 _ 4 + 1 161 83 11 _ 3 — 6 0 166 88 8 164 79 11 _ 2 _ 9 + 3 145 94 15 + 11 _10 + 2 134 100 12 147 94 15 + 13 _ 6 + 3 125 117 4 + 4 + 2 0 126 109 2 128 112 2 + 2 + 3 0 86 224 7 + 7 0 _ 1 84 222 7 92 221 6 + 8 _ 1 _ 1 L13 153 24 + 1 + 1 — 1 93 150 24 100 149 25 + 7 — 1 + ] 69 113 26 + 2 _ 2 _ 4 68 113 28 72 112 26 + 4 — 1 — 2 88 84 22 + 2 0 + 1 84 83 21 87 84 20 + 3 + 1 — 1 112 66 11| + 7 — 2 _ 1 104 68 10 117 66 9 + 13 _ 2 _ 1 112 95 31| _ 5 + 3 _ 2 121 90 33 117 93 31 _ 4 + 3 — 2 102281 2310| 701 +sss| —4e| —13||10000| 2287| 719|-10314| 2253 ee7| +27s| —34 —22 13305 +909 | 13042 13204 &
Bilaga 3.
Sammanställning av folkskolinspektörernas och överlärarnas i städerna ökning eller minskning i antalet lärartjänster fram
beräkningar rörande
t. 0. m. är 1939.
1 2 | 3 | 4 | 5 I 6 | 7 | 8 + 9 Folkskollärarna Småskollärarna På. landsbygden [ Inspektionsområde På I stå. Summa Mindre I tä Summa : lands- de nu; av kol. folksk. Små- Summa d än; kol. 'bygden 2 o. 3 o.b1tra- av kol. 7 o. 8 ! dande skola 5 o. 6 lärare 1. Stockholmshaktens. . + 26 — + 26 —— 4 + 9 + 5 — + 5 2. Roslagens ..... + 7 + 7 + 14 —— 5 — 10 -— 15 O — 15 3. Upplands ....... + 20 + 1 + 21 —- 5 + 12 + 7 0 + 7 4 Södermanlands östra + 18 + 2 + 20 0 + 8 + 8 — 6 + 2 5. » västra. . + 11 — 14 _— 3 — 4 O — 4 — 5 — 9 6. Östergötlands östra . . . + 19 + 1 + 20 — 20 + 4 — 16 — 10 — 26 7. » västra . . + 10 —— 8 + 2 — + 5 + 5 — 8 — 3 8. Nordsmålands östra. . . + 23 + 1 + 24 — 24 + 3 — 21 — 2 -— 23 9. » mellersta . + 12 0 + 12 — 12 0 —— 12 — 1 — 13 10. » västra . . + 19 — 5 + 14 — 13 — 1 — 14 — 6 —- 20 11. Sydsmålands » + 25 — + 25 — + 25 + 25 — + 25 12. » mellersta . + 30 0 + 30 _ + 25 + 25 + 1 + 26 13. » östra. . . + 17 + 3 + 20 + 6 + 9 + 15 + 2 + 17 14. Gotlands ........ + 27 — + 27 — 4 + 22 + 18 — + 18 15. Blekinge ........ + 20 0 + 20 — 20 0 — 20 0 —— 20 16. Nordskånes östra . . . . + 23 0 + 23 - 25 + 2 — 23 I 0 — 23 17. » västra . . . + 33 -— + 33 — 14 + 6 — 8 —- — 8 18. Sydskånes östra . . . . + 21 + 4 + 25 — 16 + 3 — 13 0 — 13 19. » västra + 9 + 72 + 81 — 5 + 5 0 0 20. Hallands södra ..... + 12 + 8 + 20 —— 6 0 — — 2 — 8 21. » norra + 25 + 1 + 26 — 5 + 1 — — 3 -- 7 22. Göteborgstraktens + 27 — 3 + 24 — 18 3 —— 21 — 7 —— 28 23. Bohusläns ....... + 7 0 + 7 —- 2 + 4 + 2 0 + 2 24. Dalslands ....... + 8 — + 8 -— 2 + 8 + 6 —- + 6 25. Älvsborgs norra . . . . + 26 — 1 + 25 —— + 4 + 4 — 1 + 3 26. » södra + 10 + 4 + 14 — + 5 + 5 + 5 + 10 27. Skaraborgs södra. . . . + 11 + 4 + 15 — + 7 + 7 1 + 1 + 8 28. , norra....+20+4+24—9+2—7? o_7 29. Värmlands västra + 17 + 1 + 18 — 3 + 27 24 + 2 + 26 30. » mellersta . . + 13 0 + 13 — 2 + 10 Sf + 2 + 10
Småskollärarna
' På. landsbygden Inspektionsomräde Mindre
"ätit.—;- ggg; fåt??? dande 5 o. 6 lärare
Kl
31. Värmlands östra . . . . 32. Nerkes . 33. Västmanlands västra . . 34. : östra .
35. Dalarnas södra ..... 36. » östra. . .
37. » norra ..... 38. Gästriklands ...... 39. Hälsinglands södra . . .
17 7 11 7 7 20 6 51 40. » norra . . 16 41. Medelpads ....... » i 0 42. Ångermanlands södra . . € 35 15 35 20 40 39 44 10 23 15 8 + 39 9
+ 88 + 1092. — 283 Stockholm ......... ' — 226 — 226 — + 152 152 Göteborg .......... —— —— 48 — 48 —— — — 61 —— 61
Summa summarum + 11114 -- 186| + 818 —— 511 + 280 — 231| + 39 — 192
+ NODOCO—lb—ONF-OOGÄUV
++++++++++ +
++++++++++
+
43. » norra . . 44. Jämtlands södra . . . . 45. » norra . . . . 46. Västerbottens södra . . . 47. : mellersta .
N.? O
HH COW—O
48. » norra.. . . 49. Norrbottens södra 50. » mellersta . .
++++++++ th
++++++++++ H b—d
51. » norra ] 52. Tornedalens
+ + + + + + + + + + + 1
Summa +
De i tabellen influtna siffrorna ha i åtskilliga fall icke direkt angivits av de utfrågade myn— digheterna utan äro resultat av en bearbetning av de lämnade uppgifterna. Särskilt gäller detta en del av de från städerna komna rapporterna. Flera av de härifrån stammande siffrorna äro kombinerade med ett amöjligen), )kansker, spä sin höjd», o. s. v., ett vanligt uttryckssätt är 11 a 2», »3—6». Vid tabellens uppgörande ha i sådana fall de siffror upptagits, som förefallit att vara mest sannolika. Dä somliga myndigheter —- ehuru ett fåtal —— ej ansett sig kunna ut- sträcka sina beräkningar ända fram t. o. m. 1939 utan beräknat för en kortare period, exempelvis t. o. m. 1935, har man fått nöja sig med resultaten härav. Dä i några fall vid uträkningen av lärarbehovet skillnad ej gjorts mellan äterbesättandet av gamla tjänster och nyas tillkomst, har det sannolika antalet nya tjänster måst beräknas, så gett sig göra låtit. Somliga uppgifter ha varit så svävande, att de ej kunnat medtagas. Att samtliga detaljsiffror äro approximativa, kan ej nog starkt betonas, men å andra sidan torde slutsiifrorna giva en sannolik föreställning om utvecklingen under de närmaste åren framåt.
Bilaga 4.
Den praktiska lärarutbildningen vid småskoleseminarierna.
För att vinna. kännedom om den praktiska lärarutbildningen vid småskole- seminarierna ha. de sakkunniga infordrat uppgifter från rektorerna vid samt- liga dessa läroanstalter, dels rörande antalet undervisningsövningar, som varje elev i de särskilda klasserna erhållit i olika ämnen under de läsår, då elev- antalet varit högst, lägst och för läsåret 1928—1929, dels angående antalet heldagsbesök och serieövningar för varje elev. Enär i fråga om beräkningen av antalet undervisningsövningar olika grunder tillämpats vid skilda semina- n'er och i övrigt den praktiska utbildningen företedde synnerligen stora va- riationer, infordrades sedermera kompletterande upplysningar från en del se- minarier. Det är med stöd av dessa upplysningar, ett omsorgsfullt studium av årsredogörelser och arbetsordningar, omfattande tiden 1920—1930, och sam- tal med lärarpersonalen under de sakkunnigas besök vid de olika läroanstal— terna, som följande överblick vunnits av den praktiska lärarutbildningen vid småskoleseminarierna.
I. Olika seminarietyper i fråga om organisationen.
Den praktiska lärarutbildningen företer ganska stora skiljaktigheter vid de olika småskoleseminarierna. Främst beror detta förhållande därpå, att ifråga— varande seminarier icke utgöra någon enhetlig typ i organisatoriskt avseende. Några seminarier utbilda blott en seminarieklass i sänder, andra hava två klas— ser samtidigt, och 3 av statens seminarier äro treklassiga. Samma olikheter finnas beträffande antalet övningsskoleavdelningar. Vid några. seminarier har man blott en övningsskoleavdelning att tillgå, vid de flesta finnas två. Men skiftningarna i övningsskolans organisation äro ännu större. Vid de semina- rier, som endast hava en avdelning, utgöres denna. av en småskoleavdelning av 131-typ. Men vid seminarierna med två övningsskoleavdelningar kunna dessa bestå antingen av två småskoleavdelningar av bl—typ, av två småskoleavdel- ningar av a-typ eller av en småskoleavdelning och en folkskoleavdelning, båda av bl-typ. Det finnes emellertid även seminarier med en småskoleavdelning i av bl-typ och en folkskoleavdelning av bz-typ (klasserna 3—6).
Följande schematiska framställning lämnar dels en överblick av de olika se- , minarietyperna och dels de olika seminariernas fördelning på dessa.
I. Seminarier med 1 seminarieklass.
1. En småskoleavdelning (kl. 1—2), bl. Uppsala, Malmköping, Kalmar, Skara, Uddevalla. 2. Två småskoleavdelningar, a. utgörande 2 a-avdelningar, Göteborg, 13. utgörande 2 bl-avdelningar, Jönköping.
II. Seminarier med 2 seminarieklasser.
1. En småskoleavdelning (kl. 1——2),_b,. * Halmstad, Växjö, Kristinehamn, Orebro, Västerås. 2. Två småskoleavdelningar (1—2) (1—2) (bl + bl). Lund, Linköping. 3. En småskoleavdelning, bl, och en folkskoleavdelning. a. Folkskoleavdelningen består av klasserna 3—4. Bollnäs, Östersund, Härnösand, Falun, Borås. b. Folkskoleavdelningen består av klasserna 3—6. Hagaström.
III. Seminarier med 3 seminarieklasser.
En smäskole- och en folkskoleavdelning (B2-typ). Murjek, Lycksele, Haparanda.
II. Första seminarieklassens praktiska utbildning.
I fråga om första seminarieklassens gruppövningar heter det i undervis- ningsplanen för småskoleseminarierna av den 30 juli 1920:
>>Hösttermjnen: I samband med undervisningen i pedagogik ställda besök i övningsskolan dels av hel klass eller grupp, en veckotimme, dels av enskilda elever, för varje elev sammanlagt minst 2 dagar under terminen.
Vårterminen: — _— — Undervisningsövningar i företrädesvis läsning, skriv— ning och räkning för grupper av elever, i medeltal för terminen 1 veckotimme (2 veckotimmar under varje övningsperiod) för varje grupp om högst 15 ele- ver.»
I anvisningarna heter det vidare: »Det förutsättes, att vid gruppövningarna klassen med hänsyn till övningsskolans ringa omfattning (b-form, till viss ut- sträckning uppdelbar i två årsklasser, a-form, eller i två parallella skolor, b-form) i regel icke kan uppdelas i mer än två grupper, vilkas elevantal så— ledes blir 14 eller 15. Därest övningsskolan jämväl omfattar någon klass av den egentliga folkskolan, torde dock en uppdelning av seminarieklassen i flera än två grupper kunna ske.»
Undervisningarna försiggå under vårterminen, och de fördelas .på 3-veck0rs— perioder. 6 sådana torde vara att räkna med under vårterminen. Under en period har den ena halvklassen gruppövning, den andra icke, och växling mellan grupperna bör ske varje period. Varje grupp har under övningsperio— den 2 övningstimmar i veckan. Vid gruppövning delas en lektion mellan två elever, så att varje elev under terminen får minst 2 lektionstillfällen. I klass I måste den halvklass, som har gruppövning, under övningsperioden befrias från 2 veckotimmar på annat håll. Närmast rekommenderas ämnet naturkun- , nighet till uppdelning.
Enligt dessa anvisningar få alltså eleverna icke några undervisningsövningar under hela sin första termin vid seminariet. De få endast auskultera i övnings- skolan, dels hela klassen samtidigt, dels gruppvis, dels ock en elev ensam. Först under vårterminen börja undervisningsövningarna.
Om undervisningsplanen helt följes, få eleverna ett ganska litet antal under- visningsövningar. De inskränkas till en tidrymd av 18 veckor, under varje vecka äro blott 2 timmar anslagna därtill, och då varje elevlektion omfattar
hälften av en 45-minuterslektion, erhålla 4 elever undervisningsövningar un— der en vecka. Med 18 veckor blir det inalles 72 lektioner, som kunna hållas av hela antalet elever i klass I under vårterminen. Om klassen har 30 elever, får alltså varje elev i medeltal 2.4 lektioner.
Den tid av 18 veckor, som anslagits till undervisningsövningar under vår- terminen, torde få betraktas som ett maximum. Terminen omfattar visserli— gen 21 veckor, men därifrån bortgå dagar till skrivning, lov, upprop och en del timmar till de handledande lärarnas mönsterlektioner. Dessutom måste tid frånräknas för påsk- och pingstlov samt för inträdesprövningar och examen. Alla dessa reduceringsmoment motsvara sammanlagda en tid av minst 2 vec- kor. Vid några seminarier räknar man med att 3, vid andra att 4 veckor bort- gå för sagda ändamål. På grund av den korta tid, som sålunda kan förfogas över till gruppövningar, har man vid flera seminarier vidtagit den anordnin- gen, att första klassens elever få börja dessa övningar redan under hösttermi- nen. Då undervisandet förutsätter en viss grund av pedagogisk och metodisk kunskap, hava undervisningsövningar endast kunnat försiggå under den senare delen av terminen. Vid några seminarier har man blott låtit en eller annan mera försigkommen elev undervisa, vid andra har man börjat de egentliga gruppövningarna ganska tidigt. Högsta antalet veckor, som man sålunda ta- git i bruk för undervisningsövningar under höstterminen, synes ha varit 14; i övrigt varierar antalet avsevärt (6—12 veckor). Vid ett seminarium har man låtit eleverna undervisa endast i gymnastik under höstterminen, vid andra seminarier har man förlagt gruppövningar till nämnda termin blott under de läsår, då elevantalet varit osedvanligt stort. För att giva eleverna ett till— räckligt antal lektioner har man även vidtagit andra åtgärder. Om t. ex. helg— dag eller dag för uppsatsskrivning infaller på lektionsdag, kunna de lektioner. som då skola hållas, framflyttas till följande dag. Ett annat sätt att för— hindra, att skrivningarna reducera antalet praktiklektioner, är, att man för- lägger de förra allenast till sådana veckodagar, på vilka inga undervisnings- övningar förekomma.
I fråga om antalet praktiktimmar, som är anslaget till första klassens un- dervisningsövningar, ha seminarierna i allmänhet följt undervisningsplanens anvisningar och ha sålunda 2 veckotimmar upptagna för detta ändamål. Några få seminarier ha blott 1 veckotimme, medan andra ökat antalet till 3, 6 eller 7.
De 45-minuterslektioner, som äro anslagna till undervisningsövningar, äro i regel uppdelade på 2 lektioner, d. v. s. 2 elever hålla lektioner efter varandra under samma timma. Endast några få undantag förekomma, i det att vid ett par seminarier första klassens alla praktiklektioner äro 45— eller 30-minuters— lektioner och vid några andra seminarier undervisningsövningarna i vissa äm- nen, såsom hembygdskunskap eller gymnastik, utgöra 45-minuterslektioner.
Även i fråga om klassens indelning i grupper ha seminarierna följt under- visningsplanens anvisningar, med undantag av några få seminarier, där klas- sen, till följd av ringa elevantal, icke är uppdelad.
_Vid vissa seminarier har man inrättat arbetsordningen så, att klassens båda grupper samtidigt kunnat praktisera i övningsskolan. Då denna senare be- stått av 2 avdelningar, t. ex. dubbla småskoleavdelningar, eller en småskole- och en folkskoleavdelning, ha eleverna fått undervisa i bl-avdelningar. Vid de seminarier åter, där man endast haft en övningsskoleavdelning till sitt för- fogande, har man uppdelat denna i 2 a—klasser. Ungefär lika stort är det antal seminarier, där man endast låter 1 grupp hava undervisningsövningar . under en viss period, 2, 3 eller 4 veckor, medan den andra gruppens elever 4 samtidigt sysselsättas med annat arbete eller, under en eller ett par timmar, äro fria. Efter periodens slut växla grupperna, så att den andra gruppen övertager praktiken.
På grund av de olika anordningar i ovannämnda hänseende, som vidtagits vid seminarierna, blir antalet lektionstillfällen för eleverna högst varierande. Om man inskränker elevernas undervisningsövningar till 18 veckor under vår- terminen, anslår blott en timma i veckan till detta ändamål, låter hela klas- sen utgöra en grupp och varje lektion omfatta 45 minuter, få eleverna sam- manlagt endast 18 lektionstillfällen under läsåret. Använder man däremot utom vårterminen även t. ex. 12 veckor av höstterminen till gruppövningar (= 30 veckor), anslår 7 timmar i veckan därtill, låter 2 grupper arbeta sam- tidigt i övningsskolan och alla lektioner vara halvtimmeslektioner, så när man upp till 840 lektionstillfällen under läsåret. Dessa båda exempel ha ett rent teoretiskt intresse, ty de visa, vilka stora möjligheter som förefinnas att genom organisatoriska åtgärder utöka antalet undervisningsövningar. I verkligheten kan det icke bliva tal om dylika ytterligheter. I det förra fallet skulle ele- verna få ett alltför ringa antal lektioner, i det senare skulle deras krafter icke räcka till. Granskar man emellertid de praktikmöjligheter, som enligt upp— gifter från småskoleseminariernas rektorer beretts eleverna, så frapperas man dock av de stora differenserna. Lägsta antalet undervisningsövningar i klass I utgjorde 24 (Östersunds seminarium läsåret 1928—29, 12 elever med 2 lek- tioner vardera), högsta antalet 390 (Lunds seminarium läsåret 1922—23, 30 elever med 13 lektioner vardera). Att ur rektorernas statistiska uppgifter be- räkna medeltalet för antalet gruppövningar per elev erbjuder vissa svårig- heter, först och främst av den anledningen, att medeltalet ställer sig helt olika, om klassen har flera eller färre elever. Därtill kommer, dels att vid 3 seminarier använts beräkningsgrunder, som äro olika dem, som använts vid de övriga se- minarierna, dels att vissa seminarier genomgående uppvisa så starkt avvi— kande tal i jämförelse med det stora flertalet, att man, om de medräknas, icke kan vinna en klar uppfattning om de normala förhållandena i detta avseende. Om de 3 seminarierna frånräknas, utgör medeltalet för de övriga, då klasser— na hade det högsta elevantalet (i medeltal 26 pr klass) 4.4, då de hade det låg- sta antalet (i medeltal 14 pr klass) 5.2 samt läsåret 1928—29 (i medeltal 16 pr klass) 5.6. Uppdelas åter dessa senare seminarier i två grupper, så att till den ena räknas de 4, som uppvisa synnerligen höga tal, och till den andra de övriga seminarierna, blir medeltalet i fråga om den förra gruppen: med högsta elevantalet (i medeltal 28) 10.5, med lägsta elevantalet (i medel- tal 15) 12.5 samt läsåret 1928—29 (i medeltal 15) 11 gruppövningar pr elev. För den seminariegrupp däremot, som har att uppvisa mera normala lektions- antal, blir medeltalet: med högsta elevantalet (26 pr klass) 3.2 med lägsta elev- antalet (13 pr klass) 3.8 och läsåret 1928—29 (14 pr klass) 3.8.
Beträffande ämnena, i vilka första klassens elever undervisa, har man i all— mänhet följt undervisningsplanens anvisningar och låtit elevernas undervisning endast omfatta ämnena modersmålet och räkning. Vid ett par seminarier före- kommer dock allenast undervisning i modersmålet, och vid en del andra under- visas även i kristendom, hembygdskunskap och sång på detta stadium.
Vid statens treåriga seminarier spela ej gruppövningarna i första klassen samma roll som vid de treåriga. Vid ett av seminarierna förekomma icke grupp- övningar i denna klass, och vid de båda andra endast åhöra eleverna under— visningen i övningsskolan eller biträda med enklare uppgifter.
Jämte gruppövningarna förekomma under vårterminen heldagsbesök, då ele- ven under en hel dag följer arbetet i en klass i övningsskolan. Varje elev skall enligt undervisningsplanen hava minst 3 dylika heldagsbesök, varvrd hon, i den mån vederbörande lärare finner lämpligt, får biträda v1d barnens handledning och undervisning. Även heldagsbesökens antal skiftar avsevärt vid seminarierna. Högsta antalet är 16, lägsta 3 och medeltalet pr elev omkring & Högsta antalet för samtliga elever under ett läsår utgör 360 (med 24 ele-
ver i klassen och 15 heldagsbesök pr elev), lägsta 27 (med 9 elever och 3 hel- dagsbesök) och medeltalet 146, beräknat efter förhållandena vid alla småskole- seminarierna i riket.
III. Andra seminarieklassens praktiska utbildning.
Undervisningsövningarna försiggå i andra klassen under hela läsåret. De fördelas, enligt undervisningsplanen, i 3- eller 6-veckorsperioder, högst 12 av förra slaget och högst 6 av det senare. Varje grupp bör under övningsperio- den hava 10 övningstimmar i veckan. Vid uppgörandet av arbetsordningen re— kommenderas att koncentrera gruppövningarna på ett färre antal av veckans dagar. I andra klassen bör i regel eleven få en hel lektion för sin räkning och, om förhållandena i övrigt göra det lämpligt, två lektioner i följd i samma ämne. Alla småskolans undervisningsämnen böra upptagas vid gruppövnin- garna.
Klassen indelas i 2 grupper, av vilka den, som har gruppövning, befrias från 10 veckotimmar på annat håll. Den halvklass, som har övningsperiod, kan sålunda under tiden befrias från undervisning i naturkunnighet och hushålls— göromål, vilka tänkts läsas med halv klass, men har undervisning i slöjd un- der 3 veckotimmar. Den halvklass åter, som ej har gruppövning, läser natur— kunnighet, arbetar i skolköket och har slöjdundervisning 2 veckotimmar. En annan tänkbar anordning är, att den halvklass, som har övningsperiod, under tiden är befriad från slöjd och hushållsgöromål, som i sin helhet förlägges till andra halvklassen. Vill man undvika periodlåsning, där sådan av lokala skäl ej är lämplig, påpekar undervisningsplanen den anordningen, att vardera grup- pen under varje period kan erhålla 5 veckotimmars praktisk övning, d. v. s. att båda grupperna praktisera samtidigt.
Enligt ovanstående anvisningar försiggå alltså undervisningsövningarna i andra klassen under en tid av högst 36 veckor med 10 veckotimmar och med i regel endast en elev under varje lektion. Sålunda stå till elevernas förfo- gande 360 undervisningsövningar under läsåret. Med 30 elever i klassen blir det 12 övningar per elev.
Läsåret synes vid så gott som alla seminarierna omfatta en tid av 38 vec- kor. Såsom redan påvisats, torde från vårterminen bortgå c:a 2 veckor, var- för endast 19 effektiva läsveckor stå till seminariernas disposition under denna termin. Även från höstterminens 17 veckor bortgå en del dagar för under— visningen, nämligen dagar till upprop och avslutning, skriv- och lovdagar och därjämte en del timmar till lärarnas mönsterlektioner. Inalles torde terminen på så sätt reduceras med omkring 2 veckor, och återstå alltså 15 effektiva ar- betsveckor för elevernas undervisningsövningar. Sammanlagda anta-let för hela läsåret skulle bliva 34 veckor. De flesta seminarier räkna emellertid med 35 eller 36 veckor, en del med mellan 30—34. Seminariet i Göteborg, vars läsår omfattar 39 veckor, beräkna 37 praktikveckor, och seminariet i Lycksele räk- nar med endast 30 praktikveckor, varav dock var tredje upptages av s. k. »före- visande lektioner» eller mönsterlektioner, varför här elevernas undervisnings— övningar inskränkas till en tid av 20 veckor. _
Antalet timmar, som på seminariernas arbetsordningar anslagits åt undervrs- ningsövningar, växlar mellan 3—11. Flertalet har 5 veckotimmar anslagna till undervisningsövningar. Dessutom kan det förekomma, att en eller annan tim- ma utom de på schemat angivna användes till praktiska övningar.
Andra klassen brukar, liksom första, vara indelad i 2 grupper, med några få undantag. Så tillämpas exempelvis vid Linköpings seminarium den ord— ningen, att klassen vid undervisningsövningar i gymnastik och sång är odelad, i teckning och under en modersmålstimma delad i halvklass och vid de övriga
l ! t 4 .
undervisningsövningarna delad i 4 grupper. På grund av ringa elevantal plä- gar ibland vid en del seminarier "hela klassen utgöra en grupp, och stundom förekommer ett större antal grupper, då elevantalet ökas. Antalet elever i grupperna. har därför kunnat vara synnerligen olika under olika är vid samma seminarium. Högsta antalet har vid de flesta seminarier utgjort 13—15, men såväl högre som lägre tal ha förekommit.
Vid 5 seminarier utgöra alla undervisningsövningarna heltimmaslektioner (att observera är dock, att vid Uppsala seminarium varje hellektion omfattar blott 30 minuter), vid 8 seminarier endast halvtimmaslektioner, med undantag för något enstaka ämne, medan vid de övriga seminarierna en del äro hel-, en del halvtimmaslektioner i rik växling beträffande proportionerna.
Samma växling råder i andra avseenden. Sålunda arbeta vid några semi- narier båda grupperna samtidigt i övningsskolan, medan vid andra grupperna växla i perioder, omfattande 2 a 3 veckor. Ar det senare fallet, sysselsättes den grupp, som under ifrågavarande period icke har praktik, med annat ar— bete under den andra gruppens praktiktimmar, eller ock kan den vara fri under en eller flera av ifrågavarande timmar.
Det antal undervisningsövningar, som eleverna erhålla per vecka, blir gi- vetvis helt olika alltefter de anordningar, som vidtagas vid skilda semina- rier. Om man bortser från ett par av statens treåriga seminarier, vilka för- lägga större delen av den praktiska utbildningen till det tredje läsåret och därför inskränka andra klassens undervisningsövningar till 6—7 i veckan, så utgör för de övriga seminarierna minimiantalet 10, medan maximiantalet ut— gör 24. I förra fallet kunna t.. ex. 5 veckotimmar, vara anslagna till under- visningsövningar, båda grupperna arbeta samtidigt i övningsskolan, och lek- tionerna utgöra heltimmaslektioner, Samma resultat nås med 10 veckotim- mars praktik och 2 grupper med växling periodvis, eller med 6 veckotimmar, varav 4 äro halvlektioner med 2 elever per timma och de 2 andra timmarna äro hellektioner, således med 1 elev per timma. Även maximitalet, 24 under- visningsövningar i veckan, uppnås med 6 veckotimmar, men då arbeta båda grupperna samtidigt, och samtliga undervisningslektioner äro halvtimmas- lektioner. Då man vid ifrågavarande seminarium räknar med 36 praktik- veckor per läsår, uppnår man för läsåret det höga talet av 864 lektionstill— fällen för samtliga elever. Därvid är emellertid att märka, att eleverna i verk— ligheten göra heltimmaslektioner, då de under första delen av lektionen un- dervrsa den ena klassen t. ex. i modersmålet, medan den andra klassen har s. k._tyst övning, och under senare halvdelen undervisa den andra klassen exem- pelv1s i räkning, medan den första i sin tur har tyst övning. Eleven får alltså under denna lektion en undervisningsövning i modersmålet och en i räkning, ehuru det blir en hellektion. Betraktar man emellertid en sådan lektion som hellektion, så följer därmed, att antalet 864 lektionstillfällen måste delas med hälf_ten_och alltså reduceras till 432. Minimitalet beträffande landstings- seminarierna är 320, då man har 10 lektionstillfällen i veckan och räknar med 32 praktikveckor. Beträffande medeltalet för andra klassens grupp- övningar råda samma förhållanden som i fråga om första klassen. Av samma skäl, som redan angivits, måste man bortse från 3 seminarier, vilka använt andra beräkningsgrunder än de övriga. Medeltalet för de övriga blir: med det högsta elevantalet i klassen (i medeltal 30 elever) 18, med det lägsta antalet (15_per_klass) 26.1 och läsåret 1928—29 (18 per klass) 24.1. Uppdelas dessa semrnarier i 2 grupper, av vilka den ena, bestående av 5 seminarier, företer betydhgz högre tal än det stora flertalet, vilka hänföras till den andra grup- pen, utgör medeltalet för den förra, då elevantalet var högst (i medeltal 29 elever per klass) 25, då det var lägst (17 elever per klass) 37.6 och läsåret 1928—29 (21 per klass) 35.6. För de övriga seminarierna utgör medeltalet:
då elevantalet var högst (30 per klass) 14.8, då det var lägst (14 per klass) ' 21.4 och läsåret "1928—29 (17 per klass) 18.8. .
Att antalet lektionstillfällen företer så stora variationer, som fallet är, be- ror till stor del därpå, att proportionen mellan hel- och halvtimmaslektioner är högst olika vid skilda seminarier. Ett seminarium, där endast halvtimmas- lektioner förekomma, kan ju uppvisa ett dubbelt så stort antal lektionsmöjlig- heter, som om varje lektion omfattat en heltimma. Då detta förhållande på sätt och vis verkar förryckande i fråga om beräkningarna av medeltalen på lektionerna, ha de av rektorerna lämnade uppgifterna omräknats, så att samt- liga halvtimmaslektioner förvandlats till heltimmaslektioner efter den propor- tion, som enligt meddelande från rektorerna förekommit vid de olika semina- rierna. Om man alltjämt bortser från de 3 förut angivna seminarierna, skulle de medeltal, som sålunda uträknats, te sig på följande sätt: då klasserna haft högsta antalet elever (i medeltal 30 per klass) 12.2, då de haft det lägsta an- talet (15 per klass) 17.3 och läsåret 1928—29 (18 per klass) 15.9.
Vid de flesta småskoleseminarier erhålla eleverna undervisningsövningar i samtliga i småskolan förekommande ämnen. Vid några förekomma icke grupp- övningar i övningsåmnena, medan vid andra, där man har en folkskoleavdel— ning i övningsskolan, eleverna även få undervisa i historia, geografi och natur- kunnighet. .
Andra klassens gruppövningar vid statens treåriga seminarier äro i stort sett anordnade så som vid landstingsseminarierna, ehuru antalet undervisnings- övningar är något lägre.
Heldagsbesöken äro i allmänhet flera per elev i andra klassen än i första. De variera mellan 4 och 15 vid landstingsseminarierna och uppgå vid ett av de treåriga statsseminarierna till 18. Medelantalet vid samtliga seminarier utgör 8. Under heldagsbesöken får en elev i 2 a 3 dagar i rad följa ar- betet i en övningsskoleavdelning. Hon får därvid biträda läraren vid barnens handledning och kan även få sköta någon del av undervisningen, om läraren finner så vara lämpligt. Under något av de sista heldagsbesöken får hon på egen hand sköta undervisningen en hel dag, eventuellt med undantag för de timmar, då annan elev har undervisningsövning i klassen. Vid ett och annat seminarium få eleverna under 2 dagar sköta undervisningen på eget ansvar.
I andra klassen förekomma dessutom serieövningar, för varje elev 3 under— visningstimmar i ett ämne eller i vartdera av 2 ämnen. Därunder får eleven sköta undervisningen i ett visst ämne i en övningsskoleavdelning under 3 timmar. Vid flertalet seminarier erhålla eleverna endast en serie, omfattande 3 lektioner. Vid 5 seminarier få eleverna 2 serier, vid ett 3 a 4, under det att inga serieövningar förekomma vid 4 seminarier. Det sistnämnda är även för- hållandet vid samtliga statens treåriga seminarier.
IV. Tredje seminarieklassens praktiska utbildning. ]
Det är endast vid statens seminarier i Lycksele, Haparanda och Murjek, som en tredje klass förekommer. Till gruppövningar äro på seminariets schema anslagna 7 timmar vid Lycksele och Murjeks och 6 timmar vid Haparanda se- minarium. Vid de båda förstnämnda seminarierna är i regel klassen indelad i 2 grupper, vid Haparanda seminarium i 3 grupper under 2 veckotimmar, i 2 i grupper under de övriga 4 veckotimmarna. Under de sista åren, då elevanta- '. let varit större, har tredje klassen under alla veckotimmar varit uppdelad i 3 : grupper vid det senare seminariet. Medan i Lycksele och Haparanda grupper- na samtidigt ha undervisningsövningar under alla veckotimmar, som därtill äro anslagna, är detta fallet i Murjek endast under 2 veckotimmar, under det att blott en grupp har praktik under de övriga 5 timmarna, med växling period-
vis. Vid Lycksele seminarium äro alla undervisningsövningarna heltimmas- lektioner, vid Haparanda seminarium 11 hel- och 3 halvtimmaslektioner, vid Murjeks seminarium 8 hel— och 1 halvtimmaslektion. Antalet undervisnings- övningar i veckan kommer på grund av dessa olika anordningar att ställa sig olika vid de 3 seminarierna. I Murjek får man 10, i Lycksele 14 och i Haparan- da 17 veckotimmars undervisningsövningar. Vid Lycksele seminarium är un— der en treveckorsperiod vid övningsskolan organiserad en mindre folkskola av D 1-typ, i vilken gruppövningar i viss omfattning förekomma. .
Under tredje klassens gruppövningar få eleverna undervisa i samtliga i små- skolan och folkskolan förekommande ämnen.
Antalet heldagsbesök varierar mellan 9—18. I regel har varje elev erhål- lit 2 serieövningar. Vid Lycksele och Murjeks seminarier har serien omfattat 3 lektioner, vid Haparanda seminarium 4.
V. Övningsskolan och den praktiska utbildningen.
Enligt undervisningsplanen för småskoleseminarierna kommer övningssko- lans belastning med gruppövningar att bliva '10 veckotimmar under hösttermi- nen och 12 under vårterminen. Härtill kommer heldagsbesök och serieövnin— gar. Av de förra kan man, när det är fråga om övningsskolans belastning, endast medräkna de timmar, då eleverna ha klassen helt i sin egen hand, enär vid de övriga heldagsbesöken lärarinnan i huvudsak själv sköter undervis- ningen. Då undervisningsplanen föreskriver full tjänstgöring under en dag för varje elev i andra klassen, då en dag i allmänhet omfattar 4 lektionstimmar och seminarieklassen beräknas ha. 30 elever, måste således anslås 120 tim- mar till dessa elevernas övningar. Om de fördelas på de 36 praktikveckor, som undervisningsplanen räknar med, upptagas 3.3 timmar i veckan av dylika övningar. Beträffande serieövningarna föreskriver undervisningsplanen 3 tim- mar i ett ämne för varje elev eller i vartdera av 2 ämnen. Med 30 elever i klas- sen komma dessa övningar att utgöra tillsamman i förra fallet 90 timmar, i senare 180. Fördelade på 36 veckor medföra de en belastning på övnings- skolan av 2.5 respektive 5 veckotimmar. Den totala belastningen skulle alltså ut- göra under höstterminen 15.8 respektive 18.3, under vårterminen 17.8 resp. 20.3 veckotimmar. Det antal lektionstillfällen, som enligt nämnda anordningar kunde beredas en elev under hennes tvååriga lärotid, skulle utgöra 14 grupp- övningar, därav 2 halv- och 12 heltimmaslektioner, ett heldagsbesök med full tjänstgöring samt 3—6 timmars serieövningar. Undervisningsplanen nämner visserligen även om frivilliga undervisningsövningar, vilka kunna anordnas för elever i andra klassen, vilka finna sig därav vara i behov, men då dessa måste betraktas mera såsom liggande utanför den reguljära praktiken, ha de här lämnats ur räkningen.
Uppenbarligen har man vid de flesta seminarier funnit det i undervisnings- planen föreslagna antalet lektionstillfällen vara för litet, eftersom rapporterna från rektorerna i allmänhet meddela betydligt högre tal. Under de exceptio- nella förhållanden, som varit rådande de senare åren i fråga om elevernas antal, i det att detta kunnat nedgå ända till 8 eller 9 elever i klassen, har det ej förefunnits någon svårighet att, med bibehållande i övrigt av undervis- ningsplanens anordningar, avsevärt öka lektionstillfällena. Att sålunda en- bart antalet gruppövningar för elev i andra klassen uppgivits till över 30, är icke ovanligt, och vid ett par seminarier har man kommit upp till 40 och där- över. Men även för de år, då elevantalet varit mera normalt, har vid det över- vägande antalet seminarier antalet gruppövningar överstigit det i undervis- ningsplanen angivna. Dessa resultat ha vunnits genom olika anordningar. Be- träffande första klassens gruppövningar har antingen antalet veckotimmar,
som varit anslagna därtill, utökats —— vid ett seminarium ända upp till 7 —, eller ock har även en del av höstterminen tagits i bruk "för dessa. Sistnämnda förhållande har varit rådande vid 6 seminarier under en tid av 6—14 veckor av höstterminen (i medeltal 10), medan i fråga om 4 andra seminarier endast meddelats, att gruppövningar förekommit i slutet av höstterminen eller i ett enstaka ämne under hela höstterminen. Båda dessa anordningar ha verkat därhän, att belastningen med elevlektioner på övningsskolan blivit större än den i undervisningsplanen medräknade.
I fråga om andra klassens gruppövningar har det ökade antalet uppnåtts an- tingen, såsom beträffande första klassen, genom ett ökat antal veckotimmar. eller ock genom att alla eller ett större eller mindre antal lektionstimmar de— lats mellan två elever, d. v. s. gjorts till halvtimmaslektioner. Ett annat me- del att uppnå samma verkan har varit seminarieklassens uppdelning i ett större antal grupper än två, vilka samtidigt praktiserat, varmed följt, att även övningsskolan måst uppdelas i ett motsvarande antal undervisningsavdelningar. Detta sistnämnda tillvägagångssätt har använts endast i några enstaka fall.
Särskilt uppdelningen i halvtimmaslektioner har använts i stor utsträckning. Att en stor del 45-minuterslektioner i övningsskolan uppdelas på tvenne äm- nen, är helt naturligt, och vissa ämnen, såsom exempelvis kristendom och sång, kräva en dylik uppdelning på småskolans stadium. Då en elev håller en lektion i en sålunda på 2 ämnen uppdelad lektionstimma, blir det blott en bok— föringssak, om den skall betraktas såsom en eller två lektioner. Från under— visningens synpunkt är en sådan anordning förmånlig såväl för övningsskolan som för elevens utbildning. Annorlunda förhåller det sig med de undervis- ningsövningar, som äro uppdelade på 2 elever, de egentliga halvtimmaslektio— nerna, där sålunda varje elev får undervisa ungefär hälften av 45 minuter. Då de äro mindre ansträngande för eleverna, lämpa de sig väl för eleverna i första klassen, som icke äro vana vid undervisning. »I klass II», säger un— dervisningsplanen, »torde i regel eleven böra få en hel lektion för sin räk— ning»; och detta med all rätt. Här ha eleverna kommit över det mera förbe'rt- dande stadiet och skola tränas för sin kommande verksamhet. Men när de blivit lärarinnor, ha de endast att befatta sig med heltimmaslektioner. Att en och annan gruppövningslektion av organisatoriska skäl göres till en halvtim- maslektion, därom torde intet vara att säga, men att eleverna i andra klass under alla eller de flesta lektionerna få undervisa endast omkring 20 minuter. måste betraktas som en uppenbar brist i deras utbildning, och den kan icke uppvägas av att lektionstillfällena bliva flera.
Vad beträffar övningsskolans uppdelning i a-klasser, så framställa sig sain- ma synpunkter beträffande denna. Att låta eleverna i alltför stor utsträck- ning undervisa i a-skola är olämpligt för deras praktiska utbildning. Den skolform, de utexaminerade lärarinnorna i allmänhet få att göra med, är b— formen, som är den normala skoltypen på landsbygden. Det medför givetvis en del svårigheter för de lärarinnor, vilka vid seminariet till största delen fåt-t undervisa i a-klasser, att omhänderha undervisningen i b—klass. Däremot torde det ej vålla någon besvärlighet för dem, vilka lärt sig sköta en b-skola, att undervisa i en skola med a-form.
Det svåraste problemet vid den praktiska undervisningens organisation är otvivelaktigt, å ena sidan hur seminarieeleverna skola kunna få den bästa möj— liga praktiska utbildning med ett tillräckligt antal värdefulla och givande undervrsningsövningar, å andra sidan hur övningsskolans barn skola kunna vin- na de kunskaper och färdigheter, som höra till deras utbildning. Tydligt är, att de faktorer, som närmast äro att räkna med härvidlag, äro seminarieelever- nas antal och antalet avdelningar i övningsskolan. Ju mindre antalet semina— neelever är och ju flera övningsskoleavdelningar som finnas, desto flera
l l
lektionstillfällen kunna beredas åt seminarieeleverna och desto mer få semina- riets lärare ha övningsskolans barn i sin egen omvårdnad. Om man utgår från denna synpunkt, måste helt naturligt de seminarier anses vara sämst lottade, vilka arbeta med 2 seminarieklasser och endast en övningsskoleavdelning (klas- serna 1—2, småskolan, bl-avdelning). Att vid dessa seminarier organisera den praktiska undervisningen helt och hållet i enlighet med undervisnings- planens anvisningar måste anses vara omöjligt. Belastningen på övningsskolan skulle, såsom ovan påpekats, under vårterminen uppgå till 18 å 20 vecko- timmar, och då hela veckotimtalet för småskoleklasserna är 24—26, skulle se- minariets lärare endast under omkring 6 timmar i veckan själva få omhänderha undervisningen. Vid dessa seminarier har man också i särskilt stor utsträck— ning måst tillgripa andra metoder för att lätta trycket på övningsskolan, så- som halvtimmaslektioner, övningsskolans uppdelning i a-avdelningar o. s. v. Olägenheterna av sådana anordningar ha redan framhållits, men de äro å andra sidan ofrånkomliga vid seminarier av ifrågavarande typ. Hur man än organiserar den praktiska utbildningen vid dessa seminarier, så torde det ej kunna undvikas, att antingen övningsskolan blir för hårt belastad med elevernas undervisningsövningar eller också att elevernas utbildning kommer att bliva mindre värdefull i det ena eller andra hänseendet.
Seminarier med endast en seminarieklass och två småskoleavdelningar ha. däremot rika möjligheter till praktiklektioner utan att behöva betunga övnings- skolan. Att beträffande ett av dessa seminarier så gott som samtliga under- visningsövningar äro halvtimmaslektioner och att eleverna uteslutande få un- dervisa i a-skola, måste betecknas som en brist i organisatoriskt hänseende, som icke kan skrivas på seminarietypens konto.
Lika goda möjligheter till praktiklektioner äga de seminarier, som ha en småskoleavdelning och endast en seminarieklass under denna senares första läsår, då ju gruppövningarna omfatta endast 1 a 2 veckotimmar. Under andra läsåret blir påfrestningen på övningsskolan betydligt tyngre, men här bortfalla dock de undervisningsövningar, som tarvas för första klassens del. Med 10 veckotimmars gruppövningar blir dock övningsskolans belastning väl stark, och att reducera veckotimmarnas antal medför för utbildningen en del olägenheter av samma art, som redan anförts, ehuru beträffande denna seminarietyp i något lägre grad än den förstnämnda.
Beträffande slutligen seminarierna med två seminarieklasser och två öv- ningsskoleavdelningar torde man kunna säga, att övningsskolan icke belastas med ett för stort antal gruppövningar, om den praktiska undervisningen lägges efter de i undervisningsplanen givna riktlinjerna. En belastning med högst 20.3 veckotimmar, fördelade på två övningsskoleavdelningar, torde få betraktas som skälig, och den kan utan olägenhet lättas, om en del undervisningsövningar göras till halvtimmaslektioner, om övningsskolan vissa timmar uppdelas i a— klasser o. s. v. Man bör blott tillse, att dessa medel icke användas i för stor utsträckning. Med den strävan, som tydligtvis har funnits vid ett flertal semi- narier, att skaffa eleverna ett större antal undervisningsövningar än de i under- visningsplanen föreslagna, har man lätt kunnat råka ut för samma olägenheter, som påpekatsi fråga om den först nämnda seminarietypen. Om antalet grupp- övningar med omkring 30 elever i seminarieklasserna skall kunna pressas upp till 30 a 40 per elev i andra klassen, torde dessa höga tal svårligen kunna vin— nas annat än genom en för stark belastning av övningsskolan eller på bekostnad av undervisningsövningarnas kvalitet.
Vid de flesta seminarierna med två övningsskoleavdelningar utgör den ena en småskoleavdelning, den andra en folkskoleavdelning. Denna anordning är att föredraga framför tvennesmåskoleavdelningar, ty visserligen är det småskole- seminariernas väsentliga uppgift att utbilda småskollärarinnor, men å andra
sidan kan det endast vara fördelaktigt för denna utbildning, att eleverna även få undervisa på folkskolans stadium. Framför allt är det emellertid betydelse- fullt ur den synpunkten, att så många småskollärarinnor uppehålla tjänster vid den mindre folkskolan och som' biträdande lärare i den egentliga folkskolan. För en småskollärarinna, som under sin utbildningstid aldrig fått undervisa i en folkskoleavdelning, torde det stöta på särskilt stora svårigheter att tjänst- göra inom nämnda skolformer. Visserligen går utvecklingen därhän, att såväl de mindre folkskoletjänsterna som de biträdande lärarbefattningarna alltmera reduceras till antalet, men ännu är 1929 utgjorde de över 22 % av hela antalet småskoletjänster.
Bilaga 5.
Den praktiska lärarutbildningen vid folkskoleseminarierna.
Föreliggande undersökning av den praktiska lärarutbildningen vid folkskole— seminarierna omfattar dels antalet undervisningsövningar, som tillkommer ele— verna under deras utbildningstid, dels dessa övningslektioners belastning på övningsskolan. Framställningen är baserad på ett studium av seminariernas årsredogörelser och läsordningar, samt på av de sakkunniga från rektorerna vid dessa läroanstalter infordrade uppgifter om hithörande frågor.
I. Bestämmelserna om den praktiska lärarutbildningen.
Enligt den stadgan för statens folkskoleseminarier den 3 juli 1914 medföl- jande undervisningsplanen tillgodoses den praktiska lärarutbildningen, om man bortser från behandlingen av didaktiska och metodiska frågor, genom heldags- besök, gruppövningar, serieövningar och besök i andra läroanstalter, företrädes- vis folkskolor och fortsättningsskolor.
Vid heldagsbesöken tillbringar varje elev i tur och ordning minst 2 dagar i följd i en av övningsskolans avdelningar. Vederbörande avdelningsförestån— dare lämnar honom uppgift på det arbete, han har att utföra, och detta består dels i att vara läraren behjälplig vid barnens handledning och undervisning, dels i att helt eller delvis hålla tvenne lektioner varje dag, besöket varar, utom den första. Dessutom tillkommer det varje elev i fjärde klassen att under sista heldagsbesöket en hel dag sköta skolavdelningen på eget ansvar och bestrida undervisningen, bortsett från de lektioner, som kunna vara anslagna åt annan elev. Andra klassens heldagsbesök äro förlagda till övningsskolans småskole- avdelning och omfatta sammanlagt 6—7 dagar per elev. Under höstterminen håller varje elev 2—4 lektioner.
För tredje klassen äro heldagsbesöken förlagda till övningsskolans folk— skoleavdelningar och försiggå under höstterminen, varvid varje elev auskulte— rar 4 dagar. Fjärde klassens besök ske såväl i övningsskolans folkskoleavdel- ningar som i dess avdelningar för fortsatt undervisning och omfatta en tid av sammanlagt 6 dagar för varje elev.
Andra klassens gruppövningar försiggå blott under vårterminen men för tredje och fjärde klasserna under hela läsåret. Varje klass är uppdelad i grup— per med ett antal av högst & elever i varje grupp. Läsåret är indelati ett mot— svarande antal perioder, varje period omfattande högst 6 veckor. I varje klass har under en period halva antalet grupper undervisningsövning, medan den andra hälften är befriad därifrån. Vid ny periods inträdande sker gruppom- byte, så att den senare hälften avlöser den förra ochi erhåller gruppövningar. Undervisningsövningarna utgöra i regel heltimmaslektioner, men i småskolan ' böra de icke överskrida 30 minuter. Andra klassens undervisningsövningar om—
1 ? [
fatta i medeltal 1 veckotimme, tredje klassens 2 och fjärde klassens 3 vecko— timmar per grupp.
I fråga om s. k. mönsterlektioner är stadgat, att vederbörande handledare vid början av perioden skall undervisa i sitt ämne lika många lektioner, som under perioden komma på varje elevs lott, eller det mindre eller större antal, som hän- synen till elevernas utbildning gör lämpligt.
För undervisningsövningarna i trädgårdsskötsel, hushållsgöromål och gym-
nastik äro särskilda anordningar anbefallda. I de förstnämnda deltaga endast tredje och fjärde klassens elever, de förra företrädesvis under vårterminen, de senare under höstterminen, på tider, som ligga utanför den ordinarie undervis- ningen. För varje gång deltager en grupp om högst 4 elever. Varje elev bör om möjligt få hålla omkring 3 lektioner. I undervisningsövningar i hushålls— göromål deltaga blott fjärde klassens elever. Dessa övningar kunna anordnas antingen så, att klassens elever uppdelas på grupper om högst 3 elever och att varje grupp två gånger under läsåret får deltaga i undervisningen av övnings- skolans barn, varje gång under en sammanhängande tid av högst 4 timmar, eller ock så, att de förläggas till heldagsbesöken, varvid tillses, att varje elev under läsåret erhåller minst ett heldagsbesök å dag, då undervisning i hushållsgöro- mål meddelas övningsskolans barn. I undervisningsövningarna i gymnastik deltaga för varje gång dels de elever, som ha heldagsbesök i övningsskolans folkskoleavdelningar, dels en grupp av 3 elever, varav en från tredje och 2 från fjärde klassen. Dessutom böra eleverna ur tredje och fjärde klasserna i tur och ordning övas att tjänstgöra som lekledare för barnen i övningsskolan.
Serieövningar förekomma endast i fjärde klassen och omfatta för varje elev 6 un—dervisningstimmar i ett ämne eller i vartdera av 2 ämnen, i senare fallet således 12 timmar.
Besök i andra läroanstalter företagas blott av fjärde klassens elever och om- fatta för varje elev högst 4 halva eller 2 hela dagar under vardera terminen.
Även frivilliga undervisningsövningar kunna anordnas för sådana elever i andra och tredje klasserna, vilka finna sig vara i behov därav.
För de ettåriga studentkurserna finnas särskilda bestämmelser utfärdade ge— nom Kungl. Maj:ts kungörelse den 14 juli 1916. Heldagsbesöken böra för varje elev omfatta omkring 9 dagar, fördelade på i regel 3 dagar i följd i sam- ma avdelning. Gruppövningarna höra i medeltal omfatta 5 veckotimmar för varje grupp om 5 elever och serieövningarna 6 undervisningstimmar i vartdera av två ämnen. Härtill komma besök i andra läroanstalter, i likhet med vad som är fallet i fråga om fjärde klassens seminarieelever.
H. Antalet undervisningsövningar, som enligt undervisningsplanens före- skrifter tillkommer en elev under seminar-istiden.
Av undervisningsplanen synes framgå, att man räknat med att antalet elever i varje seminarieklass skulle utgöra 30 och att den tid av läsåret, varunder de praktiska övningarna förekomma, skulle omfatta 36 veckor. Det är med dessa förutsättningar, som efterföljande beräkningar verkställts av det antal under- visningsövningar, som kan tillkomma en elev under seminarietiden.
Då under andra klassens heldagsbesök varje elev enligt undervisningsplanen »håller 2—4 lektioner», kan antalet antagas utgöra i medeltal 3. För tredje klassens elever med 4 dagars heldagsbesök torde få räknas med 6 lektioner (den första dagen utan egna lektioner och de 3 övriga med 2 lektioner per dag), för fjärde klassens, vars heldagsbesök omfatta 6 dagar, kan antalet lektioner tän- kas utgöra 12 (första dagen utan lektioner, sista med 4 lektioner och de 4 övriga dagarna med 2 lektioner per dag). Hela antalet undervisningsövningar, som en elev erhåller under heldagsbesöken, skulle således utgöra 21.
Beträffande gruppövningarna torde man få utgå ifrån, att en klass på 30
:
elever uppdelas på 6 grupper ä 5 elever och läs-året i 6 perioder ä 6 veckor. , Emedan hälften av grupperna deltager i undervisningsövningarna under varje ' period, tillkommer varje grupp 3 perioder. Andra klassens perioder få beräk- ' nas omfatta allenast 3 veckor, eftersom gruppövningar förekomma där en- dast under vårterminen. Med 2_veckot1mmar anslagna till gruppövningar er- håller varje grupp 18 lektionsmöjligheter. Härifrån bortgå emellertid ett antal
& l l r
mönsterlektioner, vilkas antal torde kunna sättas till 3, eftersom grupperna praktisera under 3 perioder och praktiken kan tänkas omfatta ett ämne a 2 veckotimmar under vardera perioden. Då således 15 lektioner tillfalla varje grupp och gruppen består av 5 elever, erhåller elev i andra klassen 3 lektions— tillfällen.
Till tredje klassens undervisningsövningar äro anslagna 4 veckotimmar, pe- rioderna omfatta 6 veckor, och varje grupp praktiserar under 3 perioder. An- talet lektionsmöjligheter blir sålunda 72 per grupp, varifrån kunna beräknas bortgå 7 mönsterlektioner. Alltså återstå 65 att fördela på 5 elever, d. v. s. varje elev erhåller 13 lektionstillfällen.
Som fjärde klassen har undervisningsövningar under 6 veckotimmar, blir an- talet lektionsmöjligheter för gruppen här 108. Härifrån torde kunna borträk— nas 12 mönsterlektioner, varför 96 stå till gruppens disposition att fördelas på 5 elever, vilket betyder omkring 19 lektionsmöjligheter per elev.
På grund av de särskilda anordningar, som gälla för övningsäm'nena träd— gårdsskötsel, hushållsgöromål och gymnastik, ställer det sig svårare att be- räkna det lektionsantal, som i fråga om dessa ämnen faller på varje elevs lott. Enär i undervisningsplanen uttalas som ett önskemål, när det gäller trädgårds- skötsel, att varje elev skall få tillfälle att hålla omkring 3 lektioner i detta ämne, torde man kunna stanna för nämnda tal. I fråga om' hushållsgöromål torde få räknas med en lektion per elev, ehuru detta måste betraktas som ett minimum. Att av stadgans bestämmelser i fråga om gymnastikpraktiken be- räkna antalet lektioner, som i detta ämne kan tillkomma en elev, möter betyd- ligt större svårigheter, enär en dylik uträkning måste baseras på synnerligen variabla faktorer. Den sammanhänger nämligen med övningsskolans organisa- tion, antalet gymnastiklektioner i de olika övningsskoleavdelningama, vissa klassers sammanslagning till gymnastikavdelningar o. s. v. Att undervisnings— planens bestämmelser i detta avseende tolkas och tillämpas helt olika vid de skilda seminarierna, framgår av de därifrån meddelade uppgifterna, vilka varie- ra mellan 3—14 lektioner per elev. Då medeltalet utgör omkring 7 lektioner, har här räknats med detta antal.
Samtliga gruppövningslektioner per elev under seminarietiden skulle alltså utgöra 46.
Beträffande serieövningarna torde ett antal av 12 lektioner per elev få be- traktas som ett önskemål. Då det endast vid två seminarier förekommer, att eleverna erhålla 2 serier vardera, räknas här med en serie a 6 lektioner per elev.
Besöken i andra läroanstalter lämnas helt ur räkningen, enär därvid eleverna endast auskultera. Aven de frivilliga undervisningsövningarna får man bortse från, då de falla utanför den normala planen och dessutom utgöra en alldeles oberäknelig faktor.
Samtliga lektionsmöjligheter per elev skulle således, under de förut medde- lade förutsättningarna, utgöra 73, därav 21 under heldagsbesöken, 46 vid gruppövningarna och 6 såsom serieövning.
För elev i studentklass torde, enligt samma förutsättningar och gällande bestämmelser, kunna beräknas 12 lektioner under heldagsbesöken, 24 vid grupp- övningarna och 12 såsom serieövning, sammanlagt 48.
Om klasserna omfattade 28 elever i stället för 30, skulle detta icke betyda. någon ökning per elev av lektionerna under heldagsbesöken eller serieövningar- na. I fråga om gruppövningarna skulle det innebära, att 2 av grupperna er- hölle 1 elev mindre. Eleverna i dessa båda grupper skulle därigenom få om- kring 9 lektioner mera än eleverna i de andra 4 grupperna, för vilka lektions- antalet skulle bli detsamma som med 30 elever i klasserna. Den anordningen skulle emellertid kunna tänkas, att elevantalet i grupperna förändrades med varje period, så att 1 elev vid varje gruppombyte överflyttades från 2 av 5-
elevsgrupperna till de båda 4-elevsgru-pperna. Därigenom skulle antalet grupp- lektioner för samtliga elever ökas med omkring 3.
Med 25 elever i klasserna skulle antalet elever i grupperna komma att ut— göra 4 utom i fråga om en grupp, där antalet skulle bliva 5. Om antalet grupp— lektioner även i detta fall fördelades jämnt på eleverna, skulle detta klassantal innebära en ökning med 4—-5 dylika lektioner per elev. Ett lägre elevantal än 30 torde dessutom kunna medföra en ökning av antalet gymnastiklektioner per elev, givetvis ett högre antal med 25 elever än med 28. Med 25 elever skulle jämväl möjligheterna bliva större för fjärde klassens elever att erhålla tvenne serier.
III. Lektionsantalet per elev vid folkskoleseminarierna.
Enligt de uppgifter, som lämnats de sakkunniga av folkskoleseminariernas rektorer, företer den praktiska utbildningen vid dessa läroanstalter rätt stora avvikelser såväl sinsemellan som från ovan givna teoretiska uppläggning. Des— sa avvikelser äro betingade av en mängd olika faktorer. Så blir exempelvis organisationen något annorlunda vid ett enkel- än vid ett dubbelseminarium, antalet övningsskoleavdelningar skiftar, tillkomsten av studentklass eller prov— årskurs kan åstadkomma en del omläggningar, och de rent individuella upp- fattningarna om det högre eller lägre värdet hos de olika utbildningsformerna kunna göra sig gällande.
Vid samtliga av rektorerna verkställda beräkningar ha följande förutsätt— ningar legat som grund, nämligen att antalet verkliga läsveckor utgjort 36, att seminarieklassernas antal varit det för anstalten avsedda, att antalet övnings- skoleavdelningar varit det vid anstalten då befintliga, att antalet veckotimmar för gruppövningar varit det enligt anstaltens dåvarande läsordning gällande samt att mönsterlektioner frånräknats.
I fråga om antalet praktiklektioner per elev visar det sig, att medeltalet rätt väsentligt understiger det ovan beräknade. Det uppgår nämligen till 61.3 med 30 elever i klassen, 62.7 med 28 och 66.6 med 25. Om man granskar de olika grenarna av den praktiska utbildningen, finner man, att det huvudsakligen är det lägre antalet hospiteringslektioner, som åstadkommer detta förhållande. Medan sålunda _ räknat med 30 elever i klassen _ medeltalen för gruppöv- nings- och serielektioner med 42, resp. 6.6 komma ganska nära de beräknade, 46 resp. 6, utgör medeltalet för hospiten'ngslektioner allenast 12.7 mot det be- räknade 21. Dessa lektioners fördelning på klasserna utgör i medeltal 3.4 i andra, 4 i tredje och 5.3 i fjärde klassen och därav synes, att det är de två högre klassernas hospiteringslektioner, man i allmänhet knappat in på. Från olika håll uppgives, att övningsskolan skulle bliva för hårt belastad med elev— lektioner, om undervisningsplanens bestämmelser skulle följas i detalj. Enär grupp- och serielektionerna äro fastare organiserade än hospiteringslektioner— na, går det ut över dessa senare. De förra äro fixerade till vissa bestämda tim- mar på läsordningen, de senare icke. De auskulterande elverna få in. a. o. taga de lektioner, som bli över, när de andra hållits.
För övrigt gestalta sig förhållandena, såsom redan påpekats, rätt olika vid olika seminarier. Antalet gruppövningslektioner, om man frånräknar dem i övningsämnena gymnastik, trädgårdsskötsel och hushållsgöromål samt i sär— skild B2-skola, varierat mellan 23—38.8 per elev. Antalet lektioner i gymna— stik är mycket skiftande, från 3 till 14 per elev, i trädgårdsskötsel mellan 0.8—6. Elevlektioner i hushållsgöromål tyckas ej förekomma vid mer än ett seminarium. Vid omkring hälften av seminarierna beräknas 5 lektioner per elev i B2-skola, vid några andra ett lägre antal; de övriga. ha ej lämnat särskil— da uppgifter härom. Hospiteringslektionerna per elev skifta mellan 8 och 29.
Serielektionerna äro 6 per elev vid de flesta seminarierna. Vid ett få. eleverna vardera 2 serier ä. 5 lektioner vid ett annat 2 a 6 lektioner. Lägsta, antalet samt- liga lektioner per elev utgör 51, högsta 77. Vid sina beräkningar med talen 25 och 28 ha. seminariernas rektorer tydligen tänkt såväl på. höjandet av elev- lektionernas antal som på lättandet av övningsskolans belastning. Somliga ha lagt tyngdpunkten på den ena av dessa faktorer, somliga på den andra. Fyra ha räknat med samma lektionsantal per elev, oavsett om det varit 30, 28 eller 25 elever i klasserna. Dessa förhållanden ha medfört, 'att medeltalet för lek- tionsantalet per elev icke stigit i proportion med klassnumerärens reducering. Beträffande serielektionerna beräknas ingen förändring i antalet, i fråga om hospiteringslektionerna en ganska svag ökning. Den starkaste ökningen faller- på gruppövningslektionerna, vilka i medeltal skulle utgöra 43.5 per elev med 28 och 46.8 med 25 elever i klasserna. !
Studentkurser finnas, som bekant, för närvarande endast i Stockholm och Växjö, vid det förra seminariet kvinnlig, vid det senare manlig. Genom att jämföra den praktiska utbildningens organisation vid dessa båda läroanstalter får man ett gott exempel på hur olika förhållandena kunna gestalta sig. An- talet lektioner per elev, då klasserna ha 30 elever, beräknas utgöra vid den kvinnliga kursen 525—545, vid den manliga 46. Samtliga gruppövningar be- räknas vid den förra till 32,5, vid den senare till 29. Serieövningarna utgöra 10 resp. 12 per elev, hospiteringslektionerna vid seminariet i Stockholm 10— 12, vid det. i Växjö 5. Med en klassnumerär av 28 beräknas lektionsantalet ökas till 535—565, resp. 48.7, med 25 elever till 575—60.5, resp. 53.8. Vid det förra räknas endast med ökning av grupplektionerna, vid det senare även med en ökning av hospiteringslektionerna.
IV. Elevlektionernas belastning på. övningsskolan.
Då man vill undersöka elevlektionernas belastning på övningsskolan, blir den närmaste frågan, vilket antal dylika lektioner man bör utgå ifrån. Det kan nämligen ifrågasättas, huruvida det antal lektioner, som eleverna enligt under— visningsplanen erhålla, är det lämpliga, liksom man givetvis kan hysa delade meningar om föreskrifterna i fråga om proportionerna mellan de olika utbild- ningsgrenarna. Det kan dock här ej bli tal om att ingå på dylika problem, om vilka envar fackman torde ha sin subjektiva uppfattning. Det ligger i sakens natur, att grundvalen för undersökningen bör bliva så objektiv som möjligt, och i det hänseendet torde man ej kunna få en lämpligare utgångspunkt än just undervisningsplanen.
Här framträder emellertid omedelbart spörsmålet, hur stort antal av läs— årets veckor som kan tagas i bruk för de praktiska övningarna. Av undervis— ningsplanens anmärkningar till gruppövningarna synes framgå, att man räk- nat ned 36 veckor, och vid samtliga ovan gjorda undersökningar har räknats med detta tal. Men i realiteten står icke ett så stort veckotal till praktikens disposition. Visserligen omfattar läsåret vid seminarierna och deras övnings- skolor 39 veckor. men alla dessa kunna icke användas till den praktiska ut— bildningen. Det bortgår till påsk- och pingstlov, lov på Marie bebådelsedag ; och Kristi himmelsfärdsdag och allmänt lov 19 dagar, för inträdesprövningar- na krävas 10, för upprop, betygsskrivning och avslutning 7 dagar och skriv— dagama äro 9. Lägger man härtill ytterligare några särskilda lovdagar, exem— pelvis idrottslov, lov för särskild högtidlighet eller i samband med examens- sknvningar, så blir det minst 8 veckor, som måste frånräknas. Vid några seminarier organiseras en del av övningsskolan under en kortare tid (exempel— vis 2 vcckor) till B2-skola, varigenom ett avbrott sker i den övriga praktiska
utbildningen. Då detta förhållande icke torde innebära någon reducering av praktiklektionerna, kan det emellertid ej medräknas här. Men med' de före- fintliga reduceringsmomenten blir i själva verket den tid, som står till den praktiska utbildningens förfogande, inskränkt till endast 30 'a 31 av läsårets veckor.
Denna omständighet inverkar naturligtvis högst ofördelaktigt på belastnin- gen av övningsskolan. Men den inverkar på samma sätt i fråga om gruppöv— ningarna, i det att antalet veckor i varje period kommer att reduceras till 5. Detta synes betyda, att antalet gruppövningar per elev minskas med omkring 7, och hela lektionsantalet per elev skulle därigenom komma att utgöra 66 i stället för förut beräknade 73.
Vid beräkningen i övrigt av elevlektionernas belastning på övningsskolan synes det vara lämpligt att utgå från förhållandena vid ett enkelseminarium med 4 övningsskoleavdelningar, därav en småskoleavdelning. Om med 30 elever i seminarieklassema varje elev i medeltal erhåller 66 lektioner, blir det sam- manlagda lektionsantalet under läsåret 1980. Med lektionerna fördelade på 30 veckor blir det 66 lektioner per vecka och 11 per dag. Då dessa 11 lektioner skola fördelas på de olika övningsskoleavdelningarna, är att märka, att icke alla avdelningar kunna bliva lika starkt betungade. Småskoleavdelningen kan icke tagas i anspråk i samma utsträckning som folkskoleavdelningarna, dit den väsentliga praktikundervisningen måste vara förlagd, och även belastnin- gen på folkskoleavdelningarna måste bliva olika stark; det starkaste trycket kommer alltid att vila på klasserna 3—6. Vid de olika seminarierna råda, helt naturligt, olika förhållanden härvidlag och det innebär en svårighet att i detta fall välja en utgångspunkt. Man synes emellertid komma de verkliga förhål- landena bra nära, om man utgår ifrån, att småskoleavdelningen får ungefär hälften så stark belastning som en folkskoleavdelning, och differenserna mel- lan de olika folkskoleavdelningarna torde man kunna bortse ifrån, då de stundom synas vara rätt obetydliga.
Om fördelningen av 11 elevlektioner om dagen göres efter dessa proportio- ner, falla 1.6 på småskoleavdelningen och 3.1 på vardera av folkskoleavdelnin- garna. Motsvarande tal skulle med 28 elever i seminarieklasserna utgöra 1.4 resp. 2.9 och med 25 elever 1.3 resp. 2.6.
En granskning av enkelseminariernas läsordningar ger vid handen, att an- talet veckotimmar för småskoleavdelningen utgör 24 och för vardera av folk- skoleavdelningarna omkring 32, d. v. s. 4 resp. 5.3 timmar om dagen. Från- räknas elevlektionerna, får man fram det timantal, under vilket läraren själv får undervisa sin klass. Detta blir för småskoleavdelningen 2.4, för en folk— skoleavdelning 2.2 timmar om dagen.
Uttryckt i procent utgör belastningen på småskolan 40 och på folkskolan 58.5 %, räknat med 30 elever i seminariets klasser. Motsvarande procenttal bli med 28 elever i klasserna 35 resp. 54.7 och med 25 elever 32.6 resp. 49.1.
Så stark, som belastningen här kommer till synes, är den emellertid icke i verkligheten. Vid de 4 enkelseminarierna utan studentklass äro övningsskolor- na organiserade enligt Bl-formen. Men av läsordningarna framgår, att öv- ningsskolans avdelningar under ett stort antal veckotimmar äro uppdelade i A—klasser. Så var förhållandet enligt läsordningarna för läsåret 1928-—-1929 under i medeltal 44.4 % av veckotimmarna, d. v. s. under nära hälften. Mellan de olika seminarierna var dock skillnaden härvidlag ganska stor. _ I en övningsskola med 4 avdelningar utgör det sammanlagda antalet timmar 1 veckan omkring 120. Om under hälften av timmarna B-avdelningama upp- delas 1_ A-avdelningar, utökas veckotimtalet till 180. Därigenom ökas antalet veckotimmar för småskoleavdelningen från 24 till 36 och för vardera av folk- skoleavdelningarna från 32 till 48. Antalet timmar, som bli fria från elevlek-
tioner, kommer sålunda att stiga. Utgör belastningen på övningsskolan 11 timmar om dagen, ökas »de fria timmarna» till 4.4 i småskolan och 4.9 i vardera av folkskoleavdelningarna. Därigenom reduceras belastningen till 26.6 % i småskolan och 38.7 % i folkskolan. Med 28 elever i klasserna blir den 23.3 resp. 36.3 och med 25 elever 21.7 resp. 33.3 %.
Det är tydligt, att ju mera man uppdelar övningsskoleavdelningarna i mind- re avdelningar, desto större blir antalet veckotimmar och desto flera tillfällen få lärarna att själva undervisa i sina klasser. Det finns emellertid de, som anse, att övningslektioner i skola av Bl-formen äro fördelaktigare för elever- nas lärarutbildning än dylika lektioner i skola av A-form. Men det är icke nödvändigt att dela upp Bl-avdelningen i 2 A-klasser; den kan likaväl upp- delas i 2 Bl-klasser, om man finner det vara bättre.
Emellertid gives det gränser även för uppdelningen. En ligger i barnan- talet i avdelningarna, ty detta kan vara så ringa, att en uppdelning omöjlig- göres. En annan utgör antalet lärare vid seminariet och dessas tjänstgörings- skyldighet, ty varje uppdelning kommer ju att öka lektionsantalet för semina- riets lärare. Antalet Bl-avdelningar är dessutom icke lika stort vid seminari- erna, och vid ett är hela övningsskolan organiserad enligt A-formen. Men detta behöver icke lägga hinder i vägen för övnings-skoleavdelningarnas upp- delning. Aven en A-klass kan uppdelas i 2 läraravdelningar, såsom det även sker vid några seminarier.
Hur olika förhållandena gestalta sig vid de olika seminarierna i fråga om övningsskolans organisation, framgår av nedanstående tabell, som omfattar
Småskolan Folkskolan Seminarium Summa
a b Bl B2 _. >
Göteborg ........ Luleå. ..... . Uppsala ........ Lund ......... Linköping ....... Iiarlstad ........ Umeå ......... Falun .........
llwlllwu—ul
wwlwwwlllw ww—llmwwwm wuwmmwwnel lHlllllD—Il quqaqamum
dubbelseminarierna och de två enkelseminarierna med studentklass. Vid de övriga enkelseminarierna består övningsskolan, såsom redan sagts, av 4 Bl- avdelningar. De flesta dubbelseminariema ha 7 övningsskoleavdelningar, varigenom de givetvis komma i ett något sämre läge beträffande övningssko— lans belastning än de vanliga enkelseminarierna. Göteborg med sina 8 avdel- ningar har att bära tyngden av provårskursen. Antalet lärarkandidater har i medeltal under de sista 5 åren utgjort 12.4, och antalet lektioner per år i öv- ningsskolan för varje kandidat har beräknats utgöra 22.5, tillsammans alltså 279 lektioner. Vid Stockholms seminarium har medeltalet av antalet prov- kandidater under samma tidsperiod utgjort 4.6, och lektionsantalet per år i övningsskolan för varje kandidat har beräknats till 20, varför hela antalet lek- tioner här uppgår till 92 per år. Vid sistnämnda seminarium, liksom vid det i Växjö, tillkommer studentklassen, som verkar synnerligen betungande på övningsskolan. Om antalet lektioner per elev i medeltal beräknas utgöra 48 och elevantalet är 25, blir hela lektionsantalet 1 210. Fördelat på 30 veckor utgör det något mer än 40 veckotimmar eller 6.7 per läsdag.
Bilaga 6.
Till De sakkunniga för utredning av vissa frågor om ytterligare in— skränkmngar i den nuvarande folkskolesemmaneorganlsatlonen
m. m.
Genom nådigt beslut den 3 juli 1930 har Kungl. Maj :t uppdragit åt Kungl. byggnadsstyrelsen att verkställa och före den 1 oktober 1930 till Eder över— lämna en av vederbörliga kostnadsberäkningar åtföljd utredning, huruvida och genom vilka förändringar det läte sig göra att å ena sidan ombilda de två kvinnliga folkskoleseminarierna i Skara och Kalmar till dubbelklassiga små- skoleseminarier (dubbelseminarier) enligt den organisation, som skolöversty- relsen angiviti skrivelse den 27 juni 1927, och å andra sidan omändra de man- liga folkskoleseminarierna i Göteborg och Linköping samt det kvinnliga folk— skoleseminariet i Umeå till samseminarier.
Sedan byggnadsstyrelsen i anledning härav låtit genom tjänstgörande arki— tekten hos styrelsen Ivar Stål verkställa den sålunda anbefallda utredningen. får styrelsen härmed överlämna. denna av 33 ritningar åtföljda utredning med tillhörande, av assistenten hos styrelsen J . T. Björk utförda beräkningar av kost-naderna för däri avsedda ändringsarbeten. Stockholm den 8 oktober 1930.
IVAR TENGBOM.
Carl Bergsten . H. Öhman.
4. T* »—.—n.m
& |
Till Kungl. Byggnadsstyrelsen.
Genom byggnadsstyrelsens beslut den 7 augusti 1930 har undertecknad er- hållit i uppdrag att verk-ställa utredning angående behövliga om— och tillbygg- nader för anordnande av seminarierna i Göteborg, Linköping och Umeå till sam- seminarier och seminarierna i Skara och Kalmar till tvåklassiga dubbla små- skoleseminarier.
Sedan jag för undersökning av förhållandena på platsen besökt seminarierna i Göteborg, Skara och Kalmar har jag under samråd med den av riksdagen till- satta seminarieutredningskommittén uppgjort bilagda skissritningar utvisande behövliga förändringar och tillbyggnader. Härtill får jag vördsamt anföra följande.
Vid utredningens verkställande har jag utgått från att vid de olika semina— rierna skola vidtagas de förändringar, som äro behövliga för ernåendet av ett fullgott seminarium. Särskilt vid förändringen av de enkla seminarierna i Skara och Kalmar till småskoleseminarier har en sådan anordning ansetts önsk- värd, Göteborgs seminarium är även med fullföljande av sin nuvarande orga- nisation i behov av nya lokaler, och har här alternativt upptagits de föränd- ringar, som äro absolut betingade av den föreslagna förändrade organisationen med bibehållandet av seminariets brister i övrigt. Skara seminarium har på begäran av seminariekomämitténs ordförande alternativt föreslagits att för- ändras till ett tvåklassigt enkelt småskoleseminarium.
De sålunda föreslagna förändringarna inom de olika seminarieanläggningar- na framgå av nedanstående sammandrag och belysas av de åtföljande skiss- ritningarna.
Göteborg. Alt. I. I seminariet har i stället för klassrum redan införts ämnesrum, varigenom en besparing av lokaler vunnits. Detta system säges ur undervisningssynpunkt ej medföra någon olägenhet.
Seminariet saknar vissa nödvändiga lokaler, såsom rum för övningsskolans kvinnliga slöjd och ett klassrum för övningsskolan. För dessa lokaler hyres rum i staden för en kostnad av 2 000 kronor, vartill kommer kostnad för bränsle och städning. .
Aven lokaler för skolköksundervisningen saknas. Ovningsskolans flickor er- hålla nu hushållsundervisning i en närbelägen folkskolas lokaler.
Badavdelningen i källarvåningen har ej fungerat tillfredsställande, varför badlokalerna tagits i användning för träslöjd och pappslöjd. Badavdelningen har därvid delvis spolierats, bl. a. har duscharna flyttats till gymnastiksalens omklädningsrum. Eleverna bada nu i Rehnströmska badanstalt-en. Skall bad- avdelningen återställas, bör lokalen för slöjd anordnas i tillbyggnad. Lämp- ligare synes dock vara att anordna de nuvarande badlokalerna till slöjdsalar och anordna ny badavdelning i ev. tillbyggnad.
Toaletter för kvinnliga elever och förrådslokal kunna lämpligen anordnas i källarvåningen i nuvarande tvätt- och torkrum. Sistnämnda utrymmen för- läggas i stället i en tillbyggnad.
I en tillbyggnad bör även förläggas musiksal och i samband därmed ett samlingsrum för eleverna. Den nuvarande musiksalen och rum nr 31 kunna då anordnas till bibliotek med läsrum. Nuvarande biblioteket, inrymt i rum nr 49,
50 och 51 apteras i stället till rum för kvinnliga lärare med toalett jämte två seminariesalar och rum nr 54 och 55 tagas till klassrum för övningsskolan.
De sålunda behövliga nya lokalerna kunna lämpligen läggas i en tillbyggnad till gymnastikhuset. I samband härmed ordnas även duschrum för det av— klädningsrum som nu saknar dusch och ett W. C.
Då de nuvarande klosetterna för övningsskolans elever äro mörka och i öv— rigt otillfredsställande, böra nya klosetter anordnas i en sådan tillbyggnad.
Byggnaden tänkes uppvärmd med centralvärme från pannrummet i gymna— stikhuset. Tillhörande kolrum utökas på bekostnad av förrådet.
De bifogade planskisserna illustrera föreslagna anordningar, varjämte å de- samma inlagts de förändringar och ändrade rumsdispositioner, som redan äro vidtagna inom byggnaderna.
Ovannämnda förslag omfattar de förändringar som äro önskvärda för åstad- kommande av en fullständig läroanstalt på seminariets tomt-område, dock på basis av det inskränkta lokalbehov, som följer av systemet med ämnessalar.
Alt. II. De förändringar, som nödvändigtvis betingas av seminariets användning till samseminarium med bibehållande av förhyrning och seminariets nuvarande 10— kalbrist, äro anskaffande av toaletter för kvinnliga elever, anordnande av ett lärarinnerum med toalett och ett rum för kvinnliga elever samt anordnande av duschar och ett W. C. till det avklädningsrum, som nu saknar sådana.
Toaletter för kvinnliga elever kunna anordnas i nuvarande tvättstugan enl. stora förslaget, under förutsättning att seminariets tvätt tills vidare kan ske i vaktmästarebostadshusets tvättstuga.
Lärarinnerum med toalett kan anordnas genom avskiljande av den del av nuvarande biblioteket, som ligger intill läraretamburen i enlighet med det stora förslaget. Till rum för kvinnliga elever kan lämpligen det överspelningsrum åagas i anspråk, som ligger i vån. två trappor upp i slutet av den västra korri-
oren.
Skolköks-undervisningen, som för övningsskolans flickor meddelas i lokaler i stadens folkskola, torde dock endast med stor svårighet kunna ske därstädes jämväl för seminarieelever. Därjämte äro lokalerna för kvinnlig slöjd, som nu förhyras för övningsskolans flickor, otillfredsställande och äro det än mer för undervisning även av seminarieelever.
Linköping.
En förändring av seminariet till samseminarium torde endast behöva med- föra att toaletten för seminarieelever (nr 38) delas i två, varvid en ingång till den östra avdelningen upptages från söder och att överspelningsrummet i nord- östra hörnet i våningen 3 tr. upp (ur 95) anordnas som rum för kvinnliga ele- ver. Ett överspelningsrum' kan i stället inredas å Vinden invid den nordvästra trappan. Skolkök (nr 19) och handarbetsrnm för övningsskolan (nr 23) beräk— nas kunna användas även av de kvinnliga seminarieeleverna. Eventuellt sy- nes handarbetssalen kunna utökas på bekostnad av matsalen (nr 22) eller me- tallslöjdsalen (nr 24). I senare fallet skulle entrén till metallslöjdssalen ske genom rum nr 24 a.
Umeå. Seminariet torde utan större ändringar kunna användas som samseminarium- De båda avklädningsrummen till gymnastiksalen (nr 20 och 21) böra åtskiljas av vägg och en vägg uppsättas vid trappan till gymnastiksalen, som möjlig- gör passage från kapprummet (nr 23) till trappan utan passerande av det ena avklädningsrummet. Värdera av de båda toaletterna för seminarieelever (nr 401
JL
och 63) delas med en vägg och dörrar upptagas till den ena delen från angrän- sande föärstugor. Golvet i toaletten invid förstugan vid den sydöstra trappan (nr 63) höjes till nivå med golvet i förstugan (nr 61). Vävrummet (nr 32) avdelas så att ett rum för kvinnliga elever erhålles. Övningsskolans träslöjds- sal (nr 1) torde vara för liten för att även användas av de manliga seminarie- eleverna. Eventuellt synes en slöjdsal kunna erhållas genom att hopslå två seminariesalar (exempelvis nr 83 och 84), då åtta seminariesalar torde vara tillräckliga (seminariet i Linköping innehåller åtta seminariesalar). Metall- slöjdsalen (nr 4) torde kunna delas med övningsskolan.
Skara. Seminariebyggnaderna äro uppförda åren 1868 69 efter ritningar av Helgo Zettervall och bestå av en huvudbyggnad jämte två uthusflyglar av sten. Bo- stadsvåningen för rektor i huvudbyggnadens översta våning togs 1908 i an- språk för skolsalar.
De flesta rummen i huvudbyggnaden uppvärmas med kakelugnar. Två rum i bottenvåningen och två i mellanvåningen samt samlingssalen uppvärmas med varmluft (Cederbloms kaloriferer). Förstugor uppvärmas med kaminer. Fön- sterna hava enkla utåt- och inåtgående bågar. Översta våningens takhöjd är endast 2.95. El. ledningar äro utanpåliggande. Vindfång saknas. Golv äro av furu, delvis nylagda. Gymnastikhuset är uppfört 1884 av trä.
Tomten är stor och synnerligen välordnad. Den rymmer en särdeles omfat- tande skolträdgårdsanläggning.
Lokaler för två övningsskolsalar, för skolkök, träslöjd, sy- och pappslöjd och geografi hyras i två byggnader Vasagatan 19, lokaler för biologi och kemi hyras i Hindsbogatan 27 .
Skall seminariet ges en permanent framtida användning som tvåklassigt dub- belt småskoleseminarium, bör nybyggnad å seminarietomten uppföras innehål- lande skolkök med matsal, en specialsal samt lokal för träslöjd. En sådan ny- byggnad kan lämpligen anslutas till gymnastikhnset, varvid den mindre gym- nastiksalen kan användas som träslöjdsal och ett nytt avklädningsrum med dusch och bad kan anordnas invid gymnastiksalen. De avklädningsrum, som provisoriskt anordnats å vinden över gymnastiksalen och som äro mycket otill- fredsställande slopas. Se i övrigt ritningsförslaget alt. I.
Skall seminariet användas till tvåklassigt enkelt småskoleseminarium, äro de befintliga utrymmena fullt tillräckliga för att fylla de härför uppställda behoven av lokaler. Vissa ändringar av gymnastikbyggnaden äro dock erfor— derliga (se alt. II).
I båda förslagen bör värm'ledning anordnas i huvudbyggnaden med kulvert till gymnastikbyggnaden. Pannrum anordnas i det ena källarutrymmet och kolrum i det andra.
Nya kopplade utåtgående bågar böra insättas i alla fönster, varvid de be- fintliga karmarna urfalsas. I övrigt böra kakelugnarna utrivas, el. ledningar inbilas och eventuellt ekgolv inläggas. Samlingssalen är i behov av en genom- ! gripande renovering. Samtliga rum böra i samband med de föreslagna arbe— j tena renoveras.
Kalmar. Seminarielokalerna äro inrymda i en tvåvåningsbyggnad med gymnastikhus a seminarietomten. Skolköket ligger å särskild tomt._ Seminarietomten är vackert bevuxen med träd och innehåller skolträdgård. Aven skolköksbyggna- ; ens tomt upptages av trädgård. Härjämte förfogar seminariet över en obe- byggd tomt, som avsetts för rektorsbostad.
Huvudbyggnaden är uppförd av trä på grund av sten. Huset är putsat ut- i l ' n i l
och invändigt. Byggnaden uppvärmes av kakelugnar. Kopplade utåtgående bågar äro insatta i alla fönster åren 1928—30. Elektriska ledningar äro utan- pålliggande »kuhlo». Byggnaden är i gott skick, dock synas sprickor i en del ta .
I en del rum ha inlagts golv av ek i långstav, i andra golvmassa och i. en del korridorutrymmen plattgolv. De gamla furugolven finnas endast kvar i tvenne rum, där linoleummattor inlagts.
Samlingssalen är nyrenoverad. Gymnastikhuset är av tegel, fogstruket utåt och putsat inåt. I gymnastik- salen har nytt golv av furu inlagts. Skolköksbyggnaden är en stenbyggnad i villastil. I densamma finnes bostad för trädgårdsmästare å 2 rum och kök. Byggnaden är i gott skick.
De i huvudbyggnadens källarvåning liggande utrymmena, som användes som träslöjdsal och vaktmästarebostad, äro otillfredsställande, då de ligga under mark, ha en takhöjd av endast 2.0 meter och äro sparsamt belysta.
En användning av seminariet som tvåklassigt dubbelt småskoleseminarimn visar sig ganska lämplig. Ny vaktmästarebostad torde dock böra uppföras, varjämte anordningar böra vidtagas för förbättring av utrymmet för slöjd ge- nom rummets utökning, golvets sänkning och isolering samt genom upptagande av ytterligare ett fönster. Eventuellt kan slöjdsalen förläggas i samband med nybyggnad för vaktmästarebostad.
I förslaget ingår Värmeledning och nödiga reparationer och renoveringar. Pannrummet tänkes förlagt i det utrymme som nu upptages av vaktmästare— bostadens kök med skafferi.
Äppelviken den 17 september 1930. Ivan Stål.
? Sammanställning av kostnaderna för ombildning av vissa folkskole- seminarier i enlighet med av arkitekt Ivar Stål utförd utredning. Kronor Göteborg, Alt. I ......................... 272400 > Alt. II .............. - ......... 9 900 Linköping ............... . . . . . . ...... 4000 Umeå ............................ . 11200 Skara, förändring till tvåklassigt dubbelt småskoleseminarium . . . 150800 » förändring till tvåklassigt enkelt småskoleseminarium . . . . 89000 Kalmar ............................. 52 000 Seminariet i Göteborg. Beräkning av kostnaden för förändring till samseminarium. (Större alternativet.) Rum 6. (Nuvarande tvättstuga). Bassängkanten bortknackas, erforderlig igenfyll- ning av bassängen samt iiytt trägolv oc reglar inlågges .................. 2 000: — Målning ................... 200:— Elektr. lednin ar ............... 150 — Dörr mellan 6 och 8 igensättes ........ 75: _— 2 425; _ Rum 7. Dörr mellan 7 och 8 igensåttes ........ 75:— Re . av fönster och dörrar ........... 100: _— Må ning ................... _ 200: _— 375; _ Rum 8—9—10. Div. kompletteringar å målningen ....... 5001— 500; _ Rum 13. Nytt lattgolv å fyllning inlägges . . . . 750:— Rörledin ningar och toalettinredningar med vägg . 2000:— . Elektriska ledningar .............. 200: _— g Målningsarbeten och kakel etc .......... _1 000: — 3 950; __ ' Rum 14. & Div. kompletteringsarbeten å väggar, samt fönster och dörrar .................. 400: — Målning . . . . ...... . . . . . . . . . 200:— 600:— 14—310081
Rum 29, 30, 31.
Väggen mellan rummen 30 och 31 genombrytes . 400: —— Mellanväg ar uppsattes ............ 1000: — Div. komp etteringar å fönster, dörrar och väggar 500: — Alla tre rummen ommålas ........ . . . 700:— Elektriska ledningar ändras .......... 300: — Kompletteringar av värmeledning . . . . . . . 400:— 3 300; _ Rum 4.9—50. Vägg borttages ................ 200: _— Nya mellanväggar ............ . . . 800:— Igensättning av dörr till korridor ........ 75: — Toalett och W. C. anordnas ....... . . . 600:— Elektr. ledningar ............ . . . 200: _ Målningsarbeten ................ 400: _ 2 275 _ Gymnastikbyggnaden. Till »Skidpark» upptages dörr ......... 300: _— Vägg kring ny trappa vid pannrum ...... 600: _ Ny trätrappa ................. 400: — Div. rivningsarbeten i avklädningsrum för gossar 200:— Målning i »Skidparken» ........ . . . . 100: — De i gossarnas avklädningsrnm ........ 300:— Upptagning av dörrar mellan g mnastiksalen samt avklädningsrum för manl. oc kvinnl. elever . 400: —— Målningsarbeten i gymnastiksal samt avklädnings- rummen .................. 300: -— Komplettering av elektr. ledningar ....... 100: —— 2 700:—, 16 125: — Tillbyggnad: c:a 4 600 - 55: — kr. ......... 233 000: —- 253000: __ 269 125: — Oförutsedda utgifter c:a 20 % å. 16 125:—— ......... 3 275: — Summa Kronor 272 400: — Mindre alternativet. Rum 13. Anordnande av toaletter ....... 3950:— Rum 49—50. Anordnande av lärarinnerum . . . 2275: —— Anordnande av dusch och toalett i avklädningsrum för kvinnliga elever samt upptagning av 2 st. dörröppningar till gymnastiksalen ...... 2 000: —__—_ 8 225; T 8 225: _— Oförutsedda utgifter c:a 20 % ................ i 675: —
Summa Kronor 9 900:
Stockholm den 25 sept. 1930. J. T.
Björk.
Seminariet i Linköping.
Beräkning av kostnader för förändring till samseminarium.
Uppdelning av rum 38.
! Mellanvägg (dubbel) .............. ' Upptagning av dörröppning till avdeln. för kvinn- iga elever ................. Målning av och komplettering av vägg och golv
i de båda avdelningarna ........... Erforderliga rörledningsarbeten ......... Elektriska ledningar ..............
Anordnande av överspelningsrum i vinden.
Plattväggar med dörr ............. Målnings- och kompletteringsarbeten ...... Elektriska ledningar ..............
Ändring av rum 95 till rum för kvinnliga elever. Diverse målnings- och inredningsarbeten
Diverse oförutsedda utgifter c:a 20 % .......
600: — 300: — 500: —— 800: — 200: — 2 400; _ 500: -— 200: — 100: _ 800: _ . 150:: 150; _ 3 350: — . . . . 650: —
Summa Kronor 4000: —
Stockholm den 25 sept. 1930.
Seminariet i Umeå.
Beräkning av kostnaden för förändring till samseminarium.
Rum 20 och 21 anordnande av avklädningsrum för kvinnliga elever.
Mellanvägg .................. 200: — Målning av de båda rummen .......... 200: _ Diverse kompletteringar ............ 400: _ 800: __ Anordnande av passage.
Plattvägg ................... 400: —
Upptagning av dörröppning mellan kapprum och
passage ................... 200: —
Målning av ka prum och passage ....... 150: — , Elektr. ljuspun t i passagen .......... 100: _ 850: _ *, Rum 40. Uppdelning för erhållande av 2 toalettavdeln. i Mellanvägg .................. 200: — & &pptagning av dörr till rum 42 ........ 200:— ; 1 alningsarbeten samt kompl. av golv och tak . . 800: _
Erforderliga ändringar av rörledningar ..... 500: — Elektriska arbeten ..............
200= — 1 900: _
J. T. Björk.
Rum 63. Uppdelning för erhållande av 2 st. toalettavdeln.
Mellanvägg .................. 200: _ Upptagning av dörr till rum 61 ........ 200:— Hö ning av golvet i toaletten för kvinnliga elever 500: — Må ningsarbeten ................ 400: — Erforderliga ändringar av rörledningar ..... 1 000: _ Elektriska arbeten ............... 200: _
Rum 32. Uppdelning för erhållande av rum för kvinnliga elever.
Plattvägg ................... 400: _ Borttagning av div. inredning med efterlagning . 100: — Målning av båda rummen ........... 400: _ Elektriska ledningar .............. 200: _ Rum 83—84. Anordnande av slöjdsal. Rivning av vägg och diverse inredningar . . . . 500: _ Målningsarbeten ................ 1 000: _ Rörledningsarbeten .............. 400: — Elektr. ledningar ............... 300: _
Diverse oförutsedda utgifter c:a 20 % ............
2 500: _l
1 100: _.
2 200: _
9 350: _ 1 850: _
Summa Kronor 11 200:
Stockholm den 25 sept. 1930.
J. T. Björk.
Skara seminarium.
Beräkning av kostnaderna för förändring till tvåklassigt dubbelt småskole
seminarium. Huvudbyggnaden. Bortrivning av 7 st. kakelugnar ........ 1 000: _ lnbilning av elektr. ledningar ......... 2 000: _ Nya golv av eklångstav ............ 10 OOO:_ Värmelednin i hela byggnaden samt i samband därmed er orderliga håltagnings- och komplette-
ringsarbeten (15 000 + 3 000) ......... 18 000: — Invändig ommålning av hela byggnaden . . . . 6 000: _ Samtliga fönster utbytas mot kopplade utåtgående
bågar .................... 9 000: — Upptagning av dörr mellan läsrum och bibliotek . 200: _ Anordnande av toalett vid kapprum i b. v. och 1 tr.
upp .................... 2 200: _ Kulvert mellan huvudbyggnaden och gymnastik- byggnaden ................. 5 000: _
48 400: _ 5 000: _
Bortrivning av div. väggar och innertrappa . . . 700: _
Igensättning av väg mellan slöjd- och gymnastiksal 200: —- Ommålning av slö,] - och gymnastiksal ..... 400:— Kopplade utåtgående fönster insättas ...... 2 500: _
Värmeledning i samband med tillbyggnaden . . 1500: _ Omläggning av elektr. ledningar ........ 300: _ 5 500; _ 59 000: _ Tillbyggnad c:a 1 600 in5 a kr. 50:_ ...... 80 000:_ 80000: _ 139 000: _
Oförutsedda utgifter c:a 20 % å 59 000:— ......... 11 800:—
Summa Kronor 150800: —
Beräkning av kostnaden för förändring till 2-klassi gt enkelt småskoleseminari um
Huvudbyggnaden. Bortrivning av 7 st. kakelugnar ........ 1 000: — Upptagning av dörr mellan läsrum och bibliotek 200:_ Anordnande av toaletter och kapprum i b. v. och
vån. 1 tr. up ................ 2 200: _ Inbilning av efektr. ledningar ......... 2 000: _ Nya golv av eklångstav ............ 10 000: _ Samtliga fönster förses med kopplade utåtgående
bågar ................... 9 000: _ Värmeledning i hela byggnaden samt i samband
därmed erforderliga håltagnings- och efterlag-
ningsarbeten ................ 18 000: _ Invändig ommålning i hela byggnaden ..... 6000: _ 48 400; _ Kulvert mellan huvud- och gymnastikbyggnaderna ...... 5 000: _
indringsarbeten i gymnastikbyggnaden.
Plattväggen för avdelning av badrum ...... 500: _ Igensättning av öppning i vägg mellan avkläd-
ningsrum och gymnastiksal ......... 200: _
Upptagning av dörr mellan tambur och avkläd- ningsrum 200: —
D:o d:o d:o 200:— ' Inredning i bad- och duschrum samt varmvatten- beredning .................. 5 000: _ Upptagning av dörr 1 vån. 1 tr. ........ 300: — 1 Inredning i skolköket ............. 2000: _ , >> » kapprum 1 tr ............ 200:— 1 Kopplade utåtgående fönster i hela byggnaden . 3000: _ f Ommålning av hela byggnadens inv ....... 2 300: _ & Omläggning av elektr. ledning ......... 1 500: — % Värmeledning ................. _5 500: _ 20 900; _ 3 74 300: __ ) Oförutsedda utgifter c:a 20 % ................ 14 700:— , S—umma Kronor 89 000:— 1 Stockholm den 25 sept. 1930. * J. T. Björk.
Seminariet i Kalmar.
Beräkning av kostnaden för förändring till tvåklassigt dubbelt småskole- seminarium.
Förbdttringsarbeten i slöjdsalen.
Rivning av gamla väggar ........... 200: _ Sänkning av golvet (50 om.) samt inläggning av nytt golv .................. 1 500: _ Ny trappa till bottenvåningen ......... 500: _ Dzo » källarkorridoren ......... 200: _ Upptagning av fönsteröppning samt insättning av nytt fönster ................. 300: — Komplettering av elektr. ledningar ....... 100: _ Målning ................... 200: _ 3 000; _
Anordnande av pannrum.
Rivning av div. mellanväggar ......... 100: _ Vägg mot trappa ............... 300: _ Div. kompletteringar ............. 200:_ Målning av pannrummet ............ 150: _ 750; _ Värmeledning i hela by gnaden samt i samband i därmed erforderliga hå. tagnings- och komplette- ringsarbeten (20000 + 3 000) ......... 23 000:— 23 000; _ 26 750: — Ny vaktmästarebostad c:a 400 m3 a 50 kr. . . . 20 000:_ 20 000; _ 46 750: — Oförutsedda utgifter c:a 20 % a 26 750: _ .......... 5250: _
Summa Kronor 52000: _
Stockholm den 25 sept. 1930.
!
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
1 Skrivelse till departementschefen ] Betänkandet:
Sm åskoleseminarierna
I. II. III. IV.
VI. VII.
Frågan om landstingsseminariernas förstatligande .
De nuvarande landstingsseminarierna . . . . Frågan om två- eller treårig lärokurs vid småskoleleminarierna . Lärarbehovet .
A. Utredningar och beräkningar 1. Småskollärarkårens utveckling
2. Skolöverstyrelsens utredning av det framtida lärarbehovet.
3. Nya beräkningar i fråga om det framtida lärarbehovet. B. De sakkunniga . 1. Den sannolika utvecklingen 2. Det framtida lärarbehovet. Seminariebehovet . 1. Elevantalet i seminarieklasserna 2. Seminariernas antal och förläggning . Seminarierna . Ekonomiska synpunkter
1. I fråga om engångskostnader 2 I fråga om årsomkostnader
3. Lärarpersonalen . . . . . . . . 4 Statens kostnad för lärarnas uppförandea ' aindragningsstat
Folkskoleseminarierna .
I. II.
III.
Tidigare inskränkningsåtgärder . Folkskollärarbehovet . .
1. Den föregående utvecklingen
2. Undersökningar och utredningar 3. De sakkunnigas synpunkter Seminariebehovet . . . .
1. Elevantalet per klass .
2. Antalet seminarier .
Kort sammandrag av de sakkunnigas förslag
lsärskilda yttranden . . . . . . . . . lBilagor 1—6
. 100 . 102 . 105 . 112
Sid.
18 20
45 45 45 50 53 58 58 63 67 67 72 79 99
114 114
. 122 . 122
125
. 127 . 135
135
i 137 . 142 . 144 . 157
Statens offentliga utredningariålåil Systematisk förteckning f
(Siffrorna inom klammer beteckna utredningarna- nummer iden kronologiska förteckningen.)
Alimdn lagltlitning. Bilttskipnlng. Fångvlrd. Vnttenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.
Industri. Stateful-fattning. Allmän statsförvaltning.
Handel och sjöfart.
Kommunalförvaltning. Kommunlkationsväsen. Statens och kommunernas nnansvölen.
Bank-. kredit- och penningvusen.
Polltl. Försäkringiväson.
Socialpolitik.
Kyrkoväsen. Undervisningsväaon.
Betänkande med förslag ang. arbetslöshetens motverkande genom bersdskapsarbeten. [3]
Hitiso- och sjukvård.
Allmänt näringsväsen.
Fast egendom. Jordbruk med binäringar.
Andlig odling i övrigt.
Sammandrag av yttranden över 1927 års prästlönereglerings sakkunnigas betänkande rörande nya grunder för iagstiii ningen om prästerskapets avlöning och förvaltningen a den därtill anslagna egendomen. [ll Utredning och förslag rörande läroböcker vid de allmänn. läroverken och med dem jämförliga läroanstalter. [2] Utredning och förslag av frågorna om ytterligare inskränk ningar i den nuvarande foikskoleseminarieorganlsatione. samt om statens övertagande av de utav landstingen oc vissa städer npprättliållna småskoleseminarierna m. m. [(
Försvar-svinen.
Utrikes ärenden. Internationell rätt. .
Stockholm 1.931. Kgl. Boktr. P. A. Norstedt & Sång: 810061