SOU 1931:42

Arbetslöshetsutredningens betänkande

STATENS OFFENTLIGA U'LjREDNlNGAR 19:31:42 SOCIALDEPARTEMENTET

ARBETSLÖSHETSUTREDNINGENS BETÄNKANDE 1 BILAGOR, BAND 2

OM DEN IN DUSTRIELLA RATIONALISERINGEN OCH DESS VERKNINGAR

SÄRSKILT BETRÄFFANDE ARBETARSYSSELSÄTTNINGEN

* AV

Gustaf Åkerman

STOCKHOLM

1931

STATENS OFFENTLIGA UEIREDNINGÅR 1931:42 SOCIALDEPAARTEMEÄNTET

ARBETSLÖSHETSUTREDNINGENS BETÄNKANDE I ' — BILAGOR, BAND 2

OM DEN INDUSTRIELLA RATIONALISERINGEN OOH DESS VERKNINGAR

SÄRSKILT BETRÄFFANDE ARBETARSYSSELSÄTTNINGEN

AV

G us t af A k e r m, a n

_ STOCKHOLM 1931

l.

3.

4.

G.

7.

9.

10. 11.

12.

13. 14. 15. 15.

17. 1é.1

19. 20.

21.

till det departement, under vilket utredningen avgivits. t. ex.

Kronolögisk förteckning

Sammandrag a'v yttranden över 3.921 års prästlöneregle—

ringssakk'unnigas betänkande rörande nya grunder (för lagstiftningen om prästerskapets avlöning och förvalt- ningen av den därtill anslagna egendomen. Idun. 822 s. E. . Utredning och förslag rörande läroböcker vid de all-

männa läroverken och meddela jämförliga läroanstalter. Norstedt. 131 s. E. Betänkande med förslag angående nrbetslöshetens mot- verkande genom beredskapsarheten. Norstedt. 81 s. 8. Utredning och förslag av frågorna om ytterligare in— skränkningar i den nuvarande iolkskoleseminarieorga- nisntionen samt om statens övertagande av de utav landstingen 'och vissa städer upprätthållnn småskole— 5 seminarierna m. m. Norstedt. (2), 215 s. E. . Utlåtande aninende utförselbevissystemets verkningar

m. m. Marcus. 25 s. Jo. Jordbruksutredningens betänkanden. 4. Betänkande an- gående åtgärder för fjäderfa'skötselns främjande. Beck- man. vi, 109 5. Jo. Jordbruksutredningens betänkanden. 5. Statistisk över- . sikt över det svenska jordbrukets utveckling och läge. Av E. Höijer. Marcus. 74 s. Jo. Ny värmeledning samt elektrisk bciysningsanliiggning i Nntlontlzklmuseibyggnnden i Stockholm. Stat. Repr.-anst. 48 s. .

Lagbercdningens förslag angående vissa internationella rättsförhållanden. 3. Förslag till konvention mellan Sve- rige, Dnnmark, Finland, Island och Norge om erkännsnde'

och verkställighet av domar. m. m. Norstedt. 89 5. Ja. j Betänkande med förslag till lag om vård av vissa sko- gar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmar— ; ker m. ii. områden. Mercus. iv, 898 s. Jo. Utredning med förslag angående premieriug av viil- * skötta mindre skogsbruk. Baggström. 66 s. Jo. 1928 års lönekommitté. Betänkande med förslag till av- löningsreglemente för extra ordinarie och extra tjänste- män, tillhörande den civila stntsförvaltningen m. ln. Norstedt. vj, 131 s. Fi. Utlåtandeöver utkasttill näringslag m.m. Marcus. 28 s. H. Förslag till viixellag m.m. Norstedt 254 s. Ju. Provdebitering av fyr- och bakavgift snmt sjömanshus- avgift Marcus 64 3.11. Riktlinjer för vinnande av viss koncentration inom det svenska fångvårdsväsendct. Av S. Hagströmer. Marcus. v, 162 s. Ju. Utredning och förslag rörande fortsättningsskolans orgn- - nisation. nggstr'o'm. 94 5. E. 1928 års lönekommitte. Betänkande medförsleg till lönereglering för landsfogdar, lappfogdar och landsdskaler in. in. Norstedt. vij, 324 s. Fi. Betänkande med förslag till lag med särskilda bestäm- melser om delning av jord å. landet inom vissa delar av Kopparbergs l.in m.m. Marcus. 307 s 4 bilagor. Ju. Arbetslöshetsutredningens betänkande. 1. Arbetslöshe— tens omsfattning, karaktär och orsaker. Norstedt. xix, 554 s. . Arbetslöshetsntredningens betänkande. 1. Bilagor, band 1. Orsaker till arbetslöshet. Av G. Bagge. P. 11. aug.

Anm.

22.

28.

24.

25. 26. 27.

28. 29.

30. 31. 32. 83.

34.

96. 37.

' 38.

39.

40.

41.

42.

arbetsmarknaden och de faktorer, som bestämma dess utveckling. Av G. Huss. Norstedt. xij, 149 5. S. 1930 års militäravlöningssakkunniga. Betänkande med förslag till nvlöningsbestämmelser för icke—ordinarie per- sonal vid försvarsviisendet. Beckman. vj, 101 s. Fö. Betänkande och förslag angående anskaining, under- håll och drift av för tnlltjiinsteu erforderlig fortskuff— ningsmateriel. Marcus. 91 s. Fi. Betänkande'med förslog till huvudgrunder för en de- centralisérad förvaltning av prästlönejorden rn m. ldnn. 200 s. .

Betänknåde med förslag till priistlönelag m.m. 138 s .. Betänkande med iörslng angående vissa ändringar iriks- dagens arbetsformcrm. m. Beckman. 204 s. Ju. Betänkande och förslag rörande åtgärder för höjande av säkerheten vid flygning. Beckman. 194 s. Fö. Förslag till checking m. m. Norstedt. 241 s Ju. Betänkande angående Hygstyrelseus materielanskitifning m.m. Marcus. 854 s. Fö. Normalbestiimmelser för j'arnkonstrnktioner till bygg— nadsverk (järnbestiimmelser). Beckman. 76 5. K. åfpnrtltionstalen för jordbruksfustighet. Marcus. 60 s. Utredning och förslag rörande viss omläggning av socialstyrelsens lönestatistik. Baggström. 109 s. 8. Förrädoribrott m. m. Förberedande utkast till strafflag. Speciella delen. 10. Av J. G. W. Thyrén. Lund. Berling. 318 s. Ju. Betänkande med utredning rörande de statsunderstöddu viixtiöriidlingsanstalterna. Marcus. 164 5. Jo.

Idun.

. Undersökning av tuxeringsutfullct beträffande jord bruks- fnstighet & landsbygden vid 1928 års nlimu'nnn fastighets- tnxering. Norstedt. (2), iv, 168 5.1 karta. Fi. Betänkande angående ändrad lagstiftning om mattt och vikt. Marcus. 128 s. Fi. Betänkande med förslag romnde statlig bjälpnktiion åt vissa egnnliemslåntugare. Marcus. 64 s. 1 bilaga.. Jo. Betänkande med förslag angående den ekonomiska för- valtningen vid de slim. läroverken m. ti. läroanstalter och därmed sammanhängande frågor. Norstedt... vj, 148 5. E. Lantmlitarelönesakkunnigas utredning och förslag be— tr'aiiande lönercglering för viss lnntmliteripersonal m.m Mnrcus.136 s. Jo. Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser an— gående beskattning av aktiebolag och andra närings- förctng m. m. Del 1. Författningsförslag, motivering, tabeller. Marcus. viii, 409 s. Fi. Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser an- gående beskattning av aktiebolag och andra närings- företng m. 111. De] '.'. Särskilda utredningar. ]llnrcus (4), 256, 75+1is-, 11, 57, 30 s. Fi. Arbetslöshetsutredningens betänkande. 1. Bilagor, band 2. 0111 den industriella rationaliseringen och dess verk- ningar särskilt beträdandc arbeten—sysselsättningen. Av Åkerman. Norstedt. vi, 180 5. S.

Om särskild tryckort oj angivas. är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra hegynnelsebokstkvorna

. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbrukudepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 aug. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgiven utredningarna i om- llng med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1931: 42.

SOCIALDEPARTEMENTET

ARBETSLÖSHETSUTREDNINGENS BETÄNKANDE I BILAGOR, BAND 2

OM DEN INDUSTR'IELLA RATIONALISERINGEN OCH DESS ' VERKNINGAR

SÄRSKILT BETRÄFFANDE ARBETARSYSSELSÄTTNIN GEN

AV

Gustaf Åkerman

STOCKHOLM 1931 KUNGL. nox'ravcxnnm'r. P. a. nonsrnn'r & sömn

312418

h . l'

's!

,. .. o.;

Till KON UN GEN.

På därom av arbetslöshetsutredningen gjord framställning bemyndigade Kungl. Maj:t den 8 juli 1927 utredningen att tillkalla en sakkunnig för att biträda kommittén vid verkställande av utredning angående industriens ra-

tionaliseringssträvanden och resultaten därav samt vissa därmed sammanhän- gande frågor. Såsom sådan sakkunnig tillkallade utredningen civilingenjören Hjalmar Heimbiirger, vilken i samråd med utredningen och ett antal industri- män utarbetade plan för en sådan undersökning samt genom frågeformulär och besök vid valda arbetsställen införskaffade material för densamma. I augusti 1928 tillkallades därefter såsom sakkunnig docenten, numera profes- sorn vid Göteborgs högskola Gustaf Åkerman för att fullfölja undersöknin- gen. Åkerman har därpå i samråd med kommittén verkställt en komplette— ring och utvidgning av undersökningsmaterialet och på grundval därav upp— rättat beskrivningar över de olika fabrikernas och arbetsställenas rationalise— ringsförhållanden. Med stöd därav har han sedan utarbetat en framställning i ämnet, vilken numera föreligger avslutad och härmed överlämnas.

Professor Åkerman, som haft att ur principiella synpunkter utarbeta före- varande framställning, har därvid haft förmånen att få diskutera vissa olika frågor med flera av landets praktiska rationaliseringsexperter, särskilt över- ingenjören Olof Kärnekull, överingenjören John Carlsson, ingenjören Fredrik Berthelius och direktören Amos Kruse. Vid besöken hos och förhandlingarna med de olika företag, på vilkas uppgifter de ovannämnda fabriksbeskrivningar- na äro byggda, och särskilt med de i undersökningen särskilt namngivna före- tagen, Höganäs-Billesholms A.-B., Svenska Sockerfabriks A.-B. och A.-B. Svenska Tobaksmonopolet, har författaren rönt stort tillmötesgående och in- tresse, vilket i betydande grad varit ägnat att underlätta hans arbete.

Den sålunda verkställda undersökningen har av arbetslöshetsutredningen betecknats såsom Bilaga 3 till det av kommittén den 11 juni 1931 överlämnade Betänkande I: Arbetslöshetens omfattning, karaktär och orsaker (Statens offentliga utredningar 1931: 20).

Underdånigst

GUNNAR HUSS. Sven Skogh.

OM DEN INDUSTRIELLA RATIONALISERINGEN OCH DESS VERKNINGAR,

SÄRSKILT BETRÄFFANDE ARBETAR- SY SSEL SÄTTN IN GEN

AV

PROFESSOR GUSTAF ÅKERMAN

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

I. ALLMÄNNA SYNPUNKTER.

A. Rationaliseringsbegreppet . . . . . . B. Rationaliseringens huvudformer och undersökningens omfattning

II. BESKRIVANDE DEL.

A. Allmänna riktlinjer

1. Olika frågor 2. Statistik . . . . . . . . . . . 3. Möjligheterna att mäta mekaniseringsgraden .

B. Företagsmonografier . a. Exportindustrier.

Nr. 1 Mekanisk verkstad I för masstillverkning Nr. 2 Mekanisk verkstad II för masstillverkning Nr. 3 Mekanisk verkstad 111 för masstillverkning . . . Nr. 4 Mekanisk verkstad IV med blandad tillverkning . Nr.5Järnverk. Nr. 6 Sågverk I. Nr. 7 Sågverk II. . . Nr. 8 Brädgårdsstapling .

9

Sulfitfabrik . . . . Nr. 10 Två sulfatfabriker .

b. Hemmamarknadsindustrier med utländsk konkurrens Nr. 11 Höganäs Billesholms A.-B:s gruvor . Nr. 12 Porslinsfabrik . . Nr. 13 Svenska Sockerfabriks A. -B. Nr. 14 Kemisk- teknisk fabrik 1. Nr. 15 Kemisk-teknisk fabrik II . c. Hemmamarknadsföretag utan utländsk konkurrens Nr. 16 Buteljglasbruk Nr. 17 Möbelfabrik . . Nr. 18 Spisbrödsfabrik. . Nr. 19 Tre bryggerier: buteljsköljning och -tappning Nr. 20 A. -B. Svenska Tobaksmonopolet. d. Tillägg: Utredning rörande sågverksindustrien .

15 15 17 20 22

22 22 24 26 28 29 32 35 37 39 41

43 43 47 48 53 56 57 57 60 62 64 66 71

III. SYSTEMATISK DEL.

A. Produktion i större skala

C.

1. Olika former . . . . . . . 2. Typiska verkningar. Specialisering . .

a. Materiella verkningar inom ett företag . Inverkan på företagets kostnader Verkningar inom hela specialbranschen vid sluten marknad Verkningar inom hela vertikal grenen Verkningar å arbetslönerna och välståndet 3. Andra slag av storproduktion

a. Driftskoncentration .

b. Anläggningsökning c. Empiriska resultat 4. Historik

Standardisering

1. Kommersiell standardisering a. Dess karaktär b. Verkningar c. Begränsningar d. Empiriska resultat 2. Teknisk standardisering . 3. Organisation Mekaniserin g

1. Yttre former . . . a. Allmänna huvudformer . b. Maskiner, ugnar och dylikt c. Transportanordningar och dylikt 2. Ekonomisk avvägning . . . 11. De olika kostnadsmomenten b. Kostnadskalkylen . c. Tillämpningsfrågor . 3. Tekniska, organisativa och psykologiska faktorer a. Tekniska förändringar . b Rationella motståndsmoment c Irrationella motståndsmomcnt d Stimulanser . . . 9. Andra mekaniseringsfaktorei V 21 b b c. d. e

erkan av lönehöjningar m.m. Allmänna synpunktei Lönehöjning inom en b1ansch a Enklare sammanhang 18 Mer invecklade sammanhang 7 Sammanfattning c. Mera allmän lönehöjning . . d. Ändringar i andra produktionsmedelspris . 5. Några mekaniseringsfall. 6. Mekaniseringens verkningar a. De olika ekonomiska typerna . b. Verkningar vid sluten marknad. . . 0. Vid internationell konkurrens och kapitalrörlighet . d. Verkningar inom de kapitalkonstruerande industrierna

77

77 78 78 80 82 84 86 87 87 88 89 90 93 93 93 95 97 98 99

. 100 . 103 . 103 . 103 . 103 . 105 . 107 .107 . 109 . 111 . 114 . 114 . 115 . 117 . 118 . 120 . 121 . 121 . 122 . 122 .123 . 125 .126 . 128 . 129 . 133 . 133 . 136 . 139 . 140

,.

1. Empiriska resultat

a. Allmänt. . .

b. Orsakssammanhang . 06 Enklare fall. . . [9 Mer komplicerade fall / Sammanfattning

0. Verkningar . . Rationell arbetsledning

1. Huvudfo1mer och karaktär 2. Arbetsplanering . 3. Uppgifter och organ . b. Utförande och inre sammanhang c. Begränsningar . . . . 3. Arbetsplaneringens verkningar . a. Förvaltningspersonalen. . . . . . b. Planeringstyp I: Gemensam maskin och arbetartidsbesparing. c. Planeringstyp II. Ensidig maskintidsbesparing d Planeringstyp III: Ensidig arbetartidsbesparing e. Samlade resultat . . . 4. Arbetsmetodik och normaltidsbestämning . . . Aibetsmetodikens och normaltidsbestämningens verkningar a. Inom företaget. b. Vidare verkningar . . c. Avvikelser och slutresultat . Sammanfattning .

1. Allmänna kännetecken 2. Faktisk betydelse 0!

. 143 . 143 . 144 . 144 . 145 . 147 . 148

. 150

. 150 . 152 . 152 . 154 . 157 . 160 . 160 . 161 . 163 . 164 . 165 . 166 . 168 . 168 . 169 . 171

. 173

. 173 .178

ALLMÄNNA SYNPUNKTER

A. Rationaliseringsbegreppet.

Begreppet rationalisering kan tagas dels i en mera nationalekonomisk, dels i en mera privatekonomisk betydelse. Det förstnämnda har gjorts av det tyska Reichskuratorium fiir Wirtschaftlichkeit, då det uppställt följande defini— tion: >>Rationaliseringens mål består i en stegring av det allmänna välståndet genom att förbilliga, föröka och förbättra varorna och nyttigheterna.»1 Ge— nom en dylik avfattning kommer emellertid hela statens ekonomiska politik att räknas in i rationaliseringen och jämväl konsumenternas åtgärder i form av * kooperation 0. dyl. Området för en på så sätt fattad rationalisering skulle därigenom bli ofantligt och dess gränser mycket svävande. Vida mer enhet- ligt och klart avgränsad och samtidigt betydelsefullare är den från företa- garna utgående rationaliseringen av produktionen. Det är också denna privat- ekonomiska produktionsrationalisering, som blir det uteslutande objektet för den följande undersökningen. Såsom titeln anger, kommer den vidare blott att beröra industrien.

Frivillig samverkan mellan de olika företagarna i produktionsförbättrande ändamål blir icke genom ovanstående formulering utesluten från vår under- sökning. En sådan föreligger som bekant vid standardiseringen, vilken skall behandlas i det följande. Sådana rörelser utgå av privatekonomiska motiv från företagarna själva och ej från det allmänna, även om staten på vissa punkter lämnar sin medverkan därtill.

De ekonomiska företagens rationalisering i vidsträckt bemärkelse kan anses omfatta alla inom vederbörande företag vidtagna, åtgärder, varigenom dessas räntabilitet på grundval av rådande priser på produkter och produktionsmedel kan höjas. Rationaliseringen kan avse antingen driftstekniken, den inre för- valtningen eller inköps- och försäljningsverksamheten. Det sistnämnda sla- get kallas lämpligen merkantil rationalisering, de två först— nämnda i motsats därtill in t e rn r a tio n a li s e r in g. (Den merkantila rationaliseringen såsom sådan får jämlikt definitionen ej avse någon mono- polistisk uppdrivning av varuprisen eller nedpressning av arbetslöner eller rå- varupris.) Den interna rationaliseringen kan också definieras så, att den avser att nedbringa produktionskostnaderna. Teoretiskt sett täcker denna definition ej fullständigt den första definitionen om räntabilitetens förbättring medelst interna åtgärder. Ur praktisk synpunkt torde definitionerna emeller- tid få betraktas som överensstämmande.

Om rationaliseringen sålunda fattas som inbegreppet av alla kostnads- minskande räntabilitetsförbättrande åtgärder, har den givetvis förefunnits så.

1 Se H. Hinnenthal, Die deutsche Rationalisierungsbewegnng, 1927, sid. 11.

länge industrien existerat. För dessa fenomen hade man dock förut haft andra och tillräckliga namn såsom allmän b e s p a r i n g 5 p 0 lit i k eller ändå all- männare: o r g a n i s a tio n. Det moderna fenomenet och begreppet r a ti o— n ali s e ri n g, som tillvunnit sig en så stor uppmärksamhet, måste ha vissa ytterligare egenskaper, som utsöndra det ur besparings- eller organisationsbe- greppet. I allmänhet har man dock i detta avseende haft ganska oklara föres ställningar.

På senare tid synes det förf., att överingenjören 0. Kärnekull på ett riktigt och i stort sett lyckligt sätt angivit rationaliseringens karakteristiska egen— skaper.1 Utgående därifrån vill förf. för egen del giva följande definition på rationalisering i egentlig bemärkelse.

a) Den omfattar sådana räntabilitetsförbättrande administrativa eller tek- niska åtgärder, vilka grundats på planmässiga och noggranna studier och kalkyler rörande produktionsfaktorer- na och deras utnyttjande. Först när sådana åtgärder förberetts på ett mera omsorgsfullt och noggrant sätt, kunna de kallas rationaliseringsåtgärder.

b) Medan man förr löste de organisativa problemen mer isolerade och var för sig, söker vidare den moderna rationaliseringen behandla dessa problem i ett större sammanhang och med noggrant hänsyns— tagande till deras verkningar och återverkningar på varan dra. Detta hindrar ju ej, att. de ifrågavarande sammanhangen på grund av sakens egen natur ofta kunna vara rätt begränsade.

Principiellt sett karakteriseras sålunda rationaliseringen ej av sina mål, som äro gamla och välkända, utan av sina medel och sitt tillvägagångssätt. De nya medlen medföra emellertid även en i nt e n si f i e r i n g i de gamla målens eftersträvande, som också får anses som ett kännetecken för rationalise— ringen. Dessa principiella förhållanden böra noggrant beaktas. Vid en praktisk undersökning av saken får man dock lägga upp densamma på ett något annat sätt.

Vid olika faktiska besparingspolitiska åtgärder är det sålunda ofta omöjligt att avgöra, om det är fråga om en ia*.Im.;:liscringsåtgärd i ovannämnda prin- cipiella bemärkelse eller om en sådan i äldre traditionell mening. In casu äro gränserna däremellan ganska flytande. Den principiella rationaliseringen bör- jade emellertid i mera märkbar grad göra sig gällande inom vår industri först efter kriget och efterkrigsomvälvningarna. Den framdrevs då starkt av real- lönernas kraftiga stegring och åttatimmarsdagen och utgjorde i mycket ett svar på och en reaktion mot dessa företeelser. Efter denna tidpunkt har så- lunda industriens räntabilitetsförbättrande besparingspolitik i mera betydande och alltjämt växande utsträckning karakteriserats av rationalisering i princi— piell bemärkelse. Därför torde det vara praktiskt lämpligt att kalla all in- dustriell besparingspolitik efter kriget eller åtminstone efter 1920 för rationa— lisering. Det allmänna betraktelsesättet torde även gå i denna riktning, ehuru på ett ganska svävande sätt. Genom de ovanstående resonemangen kan man emellertid få en klar och tydlig begreppsbildning på området.

"71 Industri—förbundets Meddelanden, 1928. ur 6, sid. 11.

B. Rationalisering-ens huvudformer och undersökningens omfattning.

Besparingspolitiken och dess skärpning rationaliseringen kan sättas in på flera olika huvudområden.

1) Den kan avse det löpande kontorsarbetet, t. ex. genom anskaffandet av moderna bokföringsmaskiner eller förbättring av bokförings- eller kalkyla- tionsmetoder.

2) Den kan avse försäljnings- eller inköpsverksamheten och kallas då en- ligt ovanstående lämpligen merkantil rationalisering. Hit höra sålunda frå— gor om mera ändamålsenlig reklam eller bättre organisation av försäljnings- personalen. Tillförlitliga marknadsundersökningar utgöra ett viktigt hithö- rande moment. Ändringar i dessa avseenden äga ofta ett starkt samband med den egentliga driften och dess villkor.

3) Den kan avse enbart tekniska förhållanden, som ej ha större samband med produktionsfaktorn arbete, dess lön eller dess produktivitet och ej heller med varulagrets omfattning. Hit höra sålunda t. ex. anordningar för inbe- sparande av material eller värme eller för att minska slitningen av verktyg eller maskiner eller för att förbättra produkternas kvalitet.

4) Vidare kan den avse åtgärder, vilka beröra såväl tekniska förhållanden som äte-n arbetarna och deras insatser. Gränsen mellan denna och föregående grupp är ofta föga skarp. Taylors bekanta försök att finna förmånligaste verktygsstål och skärhastigheter torde sålunda närmast höra till den 3:e grup- pen, men kunna också delvis föras till den 4:e. Denna grupp kallas i det följande i brist på en mera exakt benämning för driftsorganisati'v rationalise— rmg.

5) Slutligen kan det vara fråga om åtgärder, som utan driftsorganisativa omläggningar enbart avse att reglera varulagren.

I följande undersökning är det i stort sett blott den 4:e formen, som kom— mer att behandlas. Denna form är av mera allmän och sammansatt natur, och vid behandlingen av densamma får man en värdefull hjälp av ett national- ekonomislrt betonat tänkesätt. Den l:a formen däremot är av mera speciell natur, och den 3:e kan ganska uttömmande behandlas av tekniska specialister. Den 2:a formen åter kan på flertalet punkter ganska uttömmande behandlas av merkantila. specialister, medan en behandling av övriga punkter skulle bli av för vittsvivande natur för att kunna företagas i detta arbete. Den 5:e formen slutligen lir även av en rätt speciell natur och utelämnas därför här.

Den driftsorganisativa rationaliseringen kommer till uttryck i ett flertal, sinsemellan ganska olikartade former. De olika huvudformerna kunna anses vara de fem följande: produktion i större skala,, standardisering, mekanisering, rationell arbetsledning och flytande tillverkning. Den rationella arbetsled- ningen omfattar i sin tur tre rätt olikartade former, nämligen arbetsplanering, arbetsmetodik och normaltidsbestämning, de sistnämnda två formerna grun- dade på let gemensamma hjälpmedlet tidsstudier. Beträffande inverkan på

arbetarsysselsättningen skiljer sig mekaniseringen ganska starkt från de öv— riga rationaliseringsformerna, vilkas verkningar i sådant hänseende äro inbör- des mera likartade.

Produktion i större skala och mekaniseringen av vederbörande maskineri utformas tämligen helt inom de olika företagen eller industrierna var för sig. Den rationella arbetsledningen och flytande tillverkningen däremot ha under- gått en långvarig och ingående bearbetning och utformning, innan de upptagas av de olika företagen och industrierna och där ytterligare adapteras för dessas särskilda behov. På liknande sätt förhåller det sig i stort sett med mekanise- ringen av transportanordningar. Olika industrier som upptagit de sistnämnda slagen av rationalisering komma alltså därigenom att förete vissa gemensamma likhetsdrag. Standardiseringen slutligen förutsätter i allmänhet ett intimt samarbete mellan de olika företagen och industrierna inom samma vertikala tillverkningsgren. Flertalet — men ej alla _— driftsorganisativa rationalise- ringsformer medföra alltså en viss förut utarbetad organisativ gemensamhet av växlande karaktär mellan olika industrier. Detta utgör ett mera modernt fenomen av betydande intresse.1

Det hade varit förfzs mening att mer ingående behandla den driftsorganisa- liva rationaliseringens samtliga fem huvudformer. Tiden har dock ej med- givit detta. Av den rationella arbetsledningen har sålunda endast arbetspla- neringen fullständigt kunnat behandlas, medan det beträffande arbetsmeto- diken och normaltidsbestämningen endast varit möjligt att mera allmänt skild- ra deras verkningar på arbetarsysselsättningen. Den flytande tillverkningen åter har endast med några ord berörts i den slutliga sammanfattningen.

Dessa nödtvungna inskränkningar i undersökningens omfattning äro emel— lertid i praktiken mindre farliga än de kanske först förefalla. Under det senaste årtiondet har nämligen mekaniseringen av allt att döma haft större omfång och betydelse för industrien i dess helhet än alla de övriga rationali— seringsformerna tillsammantagna, och denna huvudform har i undersökningen kunnat ges en ganska omfattande och ingående behandling. Den flytande tillverkningen åter, som här knappast kunnat behandlas, har åtminstone hittills otvivelaktigt fått den minsta utbredningen och betydelsen av de ovannämnda fem huvudformerna.

1 Den viktigaste förutvarande motsvarigheten till detta torde ha bestått i likartade kraftalstrings— maskiner, ångmaskiner, elektriska motorer etc. och därav betingade fabriksorganisationer.

II

BESKRIVANDE DEL

_ m.m

A. Alhnänna riktlinjer. 1. Olika. frågor.

Uppgifterna i de efterföljande företagsbeskrivningarna nr 1—20 har förf. erhållit hos vederbörande företag dels vid ett eller flera besök hos desamma, dels i därtill anknutna korrespondenser med företagsledningarna. Vid förfzs övertagande av här ifrågavarande undersökning förelågo dessutom, genom in- genjör Hj. Heimbiirgers förmedling, skriftliga inlagor från nio hithörande företag, innehållande uppgifter, som tillika utnyttjats för vissa delar av beskriv- ningarna (nämligen nr 1—5, 12, 13:I, 16 och 20). Sedan beskrivningarna slutförts, ha de alla prövats och justerats inom vederbörande företagsledningar.

De 20 undersökta företagen ligga utspridda på industriens olika huvud- grupper. En viktig lucka i undersökningsmaterialet föreligger dock, i _det att textil-, beklädnads- och läderindustrierna äro alldeles orepresenterade. Trots flera försök har det ej lyckats att få något sådant representativt företag med i undersökningen.

Vid de erforderliga uppgifternas insamlande från de olika företagen har förf. följt en viss frågeordning, vars innehåll under undersökningens gång småningom utvecklats och slutligen erhållit ungefär följande utseende:

Frågepromemoria

rörande utvecklingen åren 1920—1928.

I. Förändringar beträffande marknad och avsättningsvillkor. ]) Är företaget väsentligen inriktat a) på export ; b) på hemmamarknaden men utsatt för utländsk konkur— rens; 0) på hemmamarknaden utan sådan konkurrens? 2) Ha i händelse. av export eller konkurrensimport avsättningsvillkoren av- sevärt förändrats till följd av a) t 11 1 lförhållanden i ut- eller inlandet. b) förändrad u tl ä n (11 s k k 0 n k u r r e n s (omläggning av export- marknader, dumping m. In.). E) Ändringar till följd av större förändringar i den allmänna ekonomiska k 0 n j u n k t u r e 11 eller branschens speciella konjunktur? II. Ändringar i p r o d 11 k t i o n e n s 0 111 f a t t 11 in g eller huvudinriktning. 1) Ökning i produktionskapaciteten medelst ökning av m a s k in 9 r i e t. Ha i så fall även 11 y by g gn a d e r ägt rum? (Ha vid oförändrad total produktionskapacitet större maskin- eller apparatenheter införts?) 2) Har k 0 n e e n t r a t i o 11 av flera förutvarande fabriker ägt rum eller specialisering på vissa huvudtillverkningar?

1) Förbättringar av k v ali t e t e n, förpackningen etc. 2) Minskning i antalet typer; s.k. kommersiell s tanda r dise— ri n g. Dess tillkomstsätt. _

IV. Ökad maskinanvändning i rent a r b e t s b e s p a r a n d e sy f t e, d. v. 5. m e-

k a n i s e r i n g. 1) a) Har sålunda ö v 9 r g ån g f r ä n 11 a n d & r b e te till maskiner etc.

ägt rum, eller ha maskiner etc. ersatts med m e r a n t o m a t i s k a s å d a n a?

b) Ha åtgärderna företrädesvis avsett maskiner eller transportanord— ningar?

2) Mekaniseringens olika o r s ak e r.

a) H 6 j d a a r b e t 5 l 6 n e r, som gjort, att förut kända men då oeko- nomiska mekaniseringsmöjligheter nu blivit fördelaktiga.

b) Nyligen gjorda eller utexperimenterade 11 p 1) fi n n in g a r 11 t o m företaget eller vunnen k ä n n e d 0 m om förut obeaktade sådana.

c) Experiment- och konstruktionsverksamhet i n o m företaget. Har den förorsakats av lö n e- eller p ri s ändringar? Experimentkost— nader?

d) Uppfyllt särskilt villkor för mekanisering såsom al l m ä n o m- 'byggnad, förbättrad likviditet etc;

3) Ha arbetare intagit någon utpräglad hållning gentemot verkställda eller tilltänkta mekaniseringsåtgärder?

V. Har fl y t a n d e t i l 1 v e r k nin g eller något moment därav införts? VI. Ändrade arbetsmetoder och —förhållanden.

1) Har s.k. arbetsplanering införts? 2) Ha t 1 d s s t 11 d i e r företagits, varigenom arbetsmetodiska förbättringar kunnat införas eller beräknade normala ackordstider kunnat förbättras? Arbetarnas inställning däremot.

3) Ha ändringar i a v 1 ö nin g s s y 5 t e m e t förekommit?

4) a) Har oberoende av 1)—3) arbetsintensiteten förbättrats?

b) Verkningarna av 8—timmarsdagen i händelse av skiftarbete å arbets- tiden under 1920.

VII. Den effekt, som de olika ändringarna enligt II—VI haft ä produktions- volymen, produktiviteten per arbetstimme och arbetare, konkurrenskraften och arbetarantalet.

Frågorna enligt mom. I och i viss mån även mom. II 1) ha varit avsedda att klargöra den allmänna ekonomiska bakgrunden för företagets utveckling. Den grundläggande omständigheten huruvida företaget arbetat på export eller på hemmamarknaden med eller utan utländsk konkurrens har bl. a. här berörts. I mom. II—VI beröras härefter i tur och ordning de olika rationali- seringsformerna. Mom. IV om mekanisering har därvid utförts mera detalje- rat på grund av hithörande frågors invecklade och betydelsefulla karaktär.

Mom. VII behandlar sambandet mellan de enligt mom. II—VI erhållna all— männa uppgifterna och den för varje företag anskaffade statistiken. Efter- forskandet av sådana samband har ofta lett till att förf. uppdagat nya bety- delsefulla omständigheter eller fått fram en ny, skarpare belysning av vissa punkter och sammanhang. De i mom. III 1) och VI 4) inströdda frågorna rörande eventuella kvalitetsförändringar resp. förändrad arbetsintensitet och

-tid ha ävenledes mera betydelse för statistikens rätta tydning än för de egent— liga rationaliseringsproblemen.

Förf. har ej haft tillfälle att i undersökningens senare systematiska avdel- ning behandla några med rationaliseringen sammanhängande psykologiska frä— gor, såsom arbetarnas inställning till de olika rationaliseringsformerna. För några företag ha emellertid uppgifter framkommit beträffande arbetarnas i mom. IV 3) berörda hållning mot mekaniseringen och kunna ha sitt värde såsom sådana. (För några företag ha lämnade uppgifter på denna punkt jäm- likt ledningens önskan ej upptagits i vederbörande beskrivning.)

Den undersökta tidsperioden är för de flesta företagen skedet 1920—1928. År 1920 har i de flesta fallen varit det tämligen givna begynnelseäret. Då, men först då, voro krigets efterverkningar i allmänhet någorlunda övervunna. Med årets början trädde vidare åttatimmarslagen i kraft med sina olika, vik- tiga verkningar — utom för skiftarbete, där den tillämpades först från årets mitt. (För företag nr 2 har det dock befunnits lämpligare att utgå. från 1919.) I vissa fall voro emellertid krigets efterverkningar alltför kännbara ännu 1920, och man har då med överhoppande av deflationsåren 1921 och 1922 fått gå till 1923 eller t. o. m. 1924 som utgångsår. I några fall slutligen (nr 12, 16 och 19) har utvecklingen bäst kunnat bedömas genom att helt eller delvis utgå från ett förkrigs- eller krigsår.

Slutä: har i allmänhet varit år 1928. Förf. har —— utom för nr 10 — ej haft tillfälle att följa utvecklingen längre än dit. I några fall har beskrivningen avslutats med 1927, emedan det följande året av olika anledningar varit mindre belysande eller intressant.

2. Statistik.

Anskrffandet av riktiga och belysande sifferuppgifter rörande de olika företagens utveckling har utgjort ett viktigt och ibland svårlöst problem. Den form, srm förf. önskat och oftast även lyckats erhålla för de statistiska upp— gifterna, har i stort sett varit den följande:

1920 1923 1928 Tab. I .

1) Arbeta'antal ................

2) Arbetanas fördelning (kön och ålder; olika fack eller tilverkningar) .............

1) Arbetsimmar ...............

2) Produkionsvolyin (vikt, antal, materialätgäng eller särskilt konstruerad index) .......

3) Produkion per arbetstimme .........

Tab. III.

Monetär ........... Reell enligt levn.-kostnadsindex .

2) Produkpris ................

1) Timförj änsti

Från vissa företag förelågo såsom förut nämnts från början skriftliga in- lagor, och i dessa förefunnos i allmänhet erforderliga siffror enligt tab. I, understundom också vissa siffror enligt tab. II. Ovanligt mycket statistik hade ingivits från Tobaksmonopolet (nr 20), vilken här delvis återgives i flera än de vanliga tabellerna. I övrigt ha de för tab. I och II erforderliga uppgifterna anskaffats av förf., någon gång ur företagens uppgifter till in- dustristatistiken men vanligen genom företagens egen försorg. Uppgifterna om monetära arbetslöner i tab. III äro ibland gruppsiffror ur socialstatistiken men ha ibland erhållits från företagen liksom även förefintliga uppgifter om produktprisen. De erhållna siffrorna ha nästan alltid varit orginalsiffror, Vilka därefter omräknats till index- eller procenttal.

Tab. 1. Då hela undersökningen ytterst avser att utröna arbetarsysselsätt— ningen, har det varit naturligt att placera uppgifterna om arbetarnas antal och fördelning först i statistiken. Årssiffrorna för a r b e t a r a n t al e t ut- göra för de flesta företagen genomsnitt för året enligt veckoavlöningslistorna. För ett fåtal angiva de dock maximiantalet för året eller antalet vid någon viss representativ årlig tidpunkt.

A r h e t a r n a s fö r (1 e l ni n g har i de ovannämnda skriftliga företagsin- lagorna verkställts i anslutning till industristatistikens uppställningar och allt- så särskilt angivit antalet män, kvinnor och minderåriga och dessutom mäng- den lager- och jämställda arbetare. I den för övriga företag senare av förf. anskaffade statistiken har det oftast varit mer upplysande att i stället indela arbetarna efter fack eller tillverkningsgrenar. Därvid har det ofta befunnits, att vid vissa industrier förvånande stora delar av arbetarstammen varit sys- selsatta utom den egentliga huvuddriften, såsom byggnadsarbetare, reparatörer, transportarbetare, hantlangare m. m. I några särskilt angivna fall har det befunnits lämpligt att alldeles utesluta några av dessa grupper ur den an- förda statistiken.

En allmän anmärkning mä här få göras. Det vore säkerligen lyckligt, om den officiella industristatistiken rörande arbetarantalet kunde utvecklas i den riktning, att en uppdelning efter huvudfack kunde göras. Värdefulla inblic— kar i industriens arbetarsysselsättande förmåga skulle därigenom säkerligen erhållas. Särskilt viktigt vore det att få byggnadsarbetarna avskilda såsom en särskild grupp på grund av deras alldeles speciella uppgifter.

Tab. II. Med antalet arbet stim mar menas ej driftstimmar för fa— briken utan överallt summan av alla arbetartimmar (eller som de ibland kal- las »dagsverkstimmar»). I en del angivna fall upptagas blott arbetstimmar— na för de egentliga driftsarbetarna.

I ett flertal fall är produkten alldeles eller nästan homogen, och det har då varit naturligt att mäta p ro d uk t i o n s v 0 l y m e n efter vikt eller volym eller (nr 16 och 19) efter antal. I ett par fall (nr 15 och 13:1) av homogen produkt har arbetsprocessernas arbetskrävande karaktär mest eller delvis varit beroende av råmaterialet, vars nyttiga substanshalt fluktuerat, och produktionsvolymen har då helt resp. delvis mätts efter dettas vikt. När produktionen är mer eller mindre heterogen, blir ju mätningsfrågan be-

tydligt svårare. I fall nr 1 har produktionsvolymen sålunda ansetts bäst kunna mätas av antalet produkter, i nr 17 av råmaterialets mängd och i nr 3 av bådadera. Sådana mätningssiffror få dock givetvis upptagas med en viss försiktighet. I nr 2 och 12 ha företagen konstruerat särskilda, vägda produk- tionsindices, vilka här använts. I nr 20 ha de olika produktionerna och i nr 14 några av dem mätts med var sin fortlöpande viktserie. I nr 4 och 5 åter ha blott ett fåtal tydliga produktionssiffror kunnat givas. Beroende på omstän- digheterna har man sålunda fått använda en mängd olika mätningssätt.

Produktionen per arbetstimme erhålles genom enkel division mellan de två huvudledens siffror. Denna relation eller produktiviteten per arbetstimme utgör det bästa tillgängliga statistiska måttet på rationalise— ringens effekt och utveckling. Det är de olika rationaliseringsformernas sam— lade effekt som här giver sig tillkänna. Rörande möjligheterna att erhålla en särskild indikator blott för mekaniseringen se nedan avd. 3.

Tab. III. Mekaniseringen har oftast varit mer eller mindre beroende av lönernas utveckling och ibland faktiskt även av produktprisens rörelser. Då dessa data dessutom utgöra viktiga allmänna villkor för företagets ekonomi, är en särskild tabell över dem på sin plats.

Den löneform, som här är av intresse, är timlö nen. Om till följd av minskad arbetstid, arbetsstrider m. m. arbetarnas dags- och årslöner avvika från timlönerna, är detta ur företagsekonomisk synpunkt mera likgiltigt. Det är ju här fråga om lönerna såsom produktionskostnadsmoment, och för detta spelar endast timlönen någon roll (under förutsättning av oförändrad arbets- intensitet).

Ur mekaniseringssynpunkt borde egentligen de på 1913 baserade monetära timlöneindiees jämföras med maskinprinsens utveckling sedan sagda år. Så- dana prisindices finnas emellertid ej, och man har sålunda att välja mellan att jämföra de monetära löneindices med grosshandclsprisindiees eller med lev- nadskostnadsindex. De förstnämnda, som mest innehålla prisen för rå- och andra stapelvaror, underskrida förmodligen sedan längre tid maskinprisens ut— veckling, och en division av löneindexsiffrorna med dem skulle därför giva för höga lönevärden. Levnadskostnadsindex däremot överskrider säkerligen ma— skinprisutvecklingen, och de s. k. roallönerna, som uppstå genom division där— med, giva därför för låga lönevärden. Då emellertid reallönerna samtidigt ha ett socialt intresse, ha desamma överallt uträknats (genom division med resp. års levnadskostnadssiffra) cch insatts i tab. III. Ihågkommas bör emellertid, att den verkliga lönestimulansen till mekanisering överallt torde vara högre än som angives av dessa >>reella>> lönestegringar.

Representativa p r o d ukt p ris ha kunnat meddelas av vissa företag och i så fall även insatts i tabellen. Vill man jämföra dem med löneutvecklingen, är det givetvis de monetära, ej de reella lönesiffrorna, som böra användas.

3. Möjligheterna att mäta mekar]iseringsgraden.

Det principiellt riktigaste vid försök till mätning av mekaniseringens inten— sitetvore attjämföra mängden arbetare med den kapitalmängd, som investerats i de byggnader och maskiner, där de sysselsättas. I tider av stabilt penningvärde vore måhända brandförsäkringsvärdet den bästa mätaren av denna investerade kapitalmängd. På grund av de stora penningvärdeför- ändringarna under och efter kriget är ett sådant mätningssätt likväl omöjligt för jämförelser under senaste decennium.

Det vanligaste sättet att mäta mekaniseringsgraden torde i stället vara att jämföra industriernas a rb e t a r a n t al med deras m a s k i n s t y rk a mätt i hkr. Förf. sökte även i början av undersökningarna att gå denna väg. Den visade sig emellertid snart leda till omöjliga eller missvisande resultat. En nedan skildrad fabrik, som vid stabil produktionskapaeitet kraftigt mekanise- rats under perioden, redovisade sålunda enligt uppgifterna till industristatisti— ken följande hkr.-styrka..

1920 1923 1924 1925 1926 1927 100 100 100 65 65 73

Orsaken till detta och andra liknande orimliga resultat ligger framför allt hos det statistiska primärmaterialet: oavbrutet och blott sporadiskt använda motorer ha utan vidare sammanlagts till sin styrka, och ofta ha säkerligen även existerande men alldeles oanvända motorer inbegripits i summan. Även andra, nedan berörda felkällor ha oftast existerat.

I de fall där driften är helt elektrifierad är det vida mer upplysande att jämföra den använda kraftmängden med antalet arbetstimmar (= »arbetartimmar»). Förf. har även prövat denna utväg, vilken lett till be- tydligt bättre och ibland rätt. tillfredsställande resultat. Den ovannämnda mekaniserade fabriken redovisade sålunda följande siffror.

1920 1923 1924 1925 1926 1927 Antal kilowatt—timmar ......... 100 67 89 115 120 164 D:o per arbetstimme .......... 100 118 122 156 178 218

Här och i liknande fall ha ju de ovannämnda rent statistiska felkärllorna bortfallit. Det oaktat ledde metoden oftast till rätt intetsägande resultat. Huvudorsaken därtill torde ha varit den, att vid ekonomiskt lika viktiga meka— niseringar av tekniskt olika slag de erforderliga krafttillskotten äro ytterst olika. Härtill kommer, att varierande kraftmängder ofta dirigeras till ända- mål utanför den reguljära driften. Genom tekniska förbättringar har man vi- dare ofta ur den levererade kraften småningom fått ut en allt större nyttig effekt. Slutligen kan detta mätningssätt ej alls användas på icke helt elektri- fierade företag.

Gäller det industrigrupper med större antal fabriker, komma nog de ovan— nämnda felkällorna i viss mån att taga ut varandra (ibland dock ganska ofull- ständigt från ett år till det följande). I sådana fall äro därför de ovannämn-

da metoderna i viss mån användbara för mätning av mekaniseringsgraden. Men för individuella företag, varom här är fråga, lyckas de i allmänhet icke.

Har endast mekanisering men intet annat slag av rationalisering ägt rum, mätes emellertid mekaniseringsgraden för varje företag på ett ganska tillfreds- ställande sätt genom produkten per arbets timme, och denna mät— ning är, såsom förut visats, i flertalet fall på ett eller annat sätt möjlig att utföra. Förekomma samtidigt andra former av rationalisering, påverka emel— lertid även dessa produktiviteten per arbetstimme och saken blir mera inveck— lad. Man får då resonemangsvis försöka att urskilja den ungefärliga andel, som mekaniseringen liksom varje annan rationaliseringsform haft i timproduk- tens förbättring.

Det är också denna väg, som förf. fått gå vid de efterföljande beskrivnin- garna. Resultaten synas ha blivit någorlunda tillfredsställande.

Det kan påpekas, att produkten per arbetstimme egentligen giver för låga siffermässiga uttryck åt de samtidiga ändringarna i mekaniseringsgraden. Timprodukten registrerar nämligen endast minskningen i arbetarantal genom mekaniseringen men ej den samtidiga kompenserande ökningen i maskinkapi- tal. Antag t. ex. att efter en mekanisering, varigenom arbetarna minskats med 25 % men maskinkapitalet fått ökas med 50 %, produktionsvolymen är oför- ändrad. Produkten per arbetare och arbetstimme har då ökats med 331/3 %, medan kapitalinvesteringen per arbetare vuxit med hela 100 %. (Liknande äger f. 6. rum, sedan mekaniseringen kommit in i senare stadier, om man då mäter dess intensitet med motorstyrkan per arbetare. Ty i sådana fall bruka de nya kapitaltillskotten blott i mindre grad tjäna att öka maskinernas styrka utan komma huvudsakligen att göra dessa mera komplicerade och mångsidiga.)

B. Företagsmonograficr.

a.) Exportindustrier.

Nr 1. Mekanisk verkstad I för masstillverkning.

Tab. I. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1327 1928 Antal arbetare, index ......... 100 62 19 21 42 80 97 37 118

Arbetarantalets fördelning, i %

a) i fabrikationen, män. ...... 81.0 79.9 . . 77.4 82.9 80.9 77.2 70.7 kvinnor ...... 11.1 11.2 . . 10.1 6.8 10.3 10.5 14.5 minderåriga . . . . 6.1 6.3 . . 9.6 .5 6.9 10.1 13.0 b) lagerarbetare .......... 1.8 2.6 . . 2.9 1.8 1.9 2.2 1.8

' Tab. II.

Index 1920/21 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 Arbetsdagar .............. 100 . . 61 120 138 125 173 Antal artiklar ............. 100 . . 84 177 224 233 364 Artiklar pr arbetsdag .......... 100 . . 137 148 101 186 209 Vikt av artikel med medelvärde ..... 100 . . 113 113 100 100 100

T ab. III.

Index 1913 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928

Daglön: monetär ............. 100 . 232 226 228 230 reell ............... 100 . 131 130 129 134 Approx. timlön, reell ............ 100 . 147 146 145 151

Timlön (verklig förtjänst) inom huvud- och dotterfabrikerna: Sverige England Tyskland Frankrike U. S. A l:a kv. 1927 .......... 100 89 62 57 203 3ze kv. 1928 .......... 96 92 77 64 205

I tab. II utgör rubriken arbetsdagar produkten av antalet driftsdagar för företaget och genomsnittliga arbetarantalet. Att siffrorna för arbetsdagar äro låga i förhållande till antalet arbetare under 1920 och 1921 beror på långvarig arbetskonflikt 1920 och inskränkt drift 1921.

Under 1920 var produktionen i onormalt stor omfattning inriktad på halv- fabrikat och under 1921 på dessas slutarbetande till färdiga artiklar. På grund därav kan ej 1920 tagas som basår, utan genomsnittet av åren 1920 och 1921 måste användas.

Artiklarna äro till den alldeles övervägande delen till sin art mycket enhet— liga men sprida sig på ett stort antal olika storleksnummer. Vikten hos det artikelnummer som motsvarat genomsnittsvärdet av samtliga olika artikelnum—

.- ». m_m __. ___—åwäm

— mange—___, _

mer har dorek hållit sig anmärkningsvärt konstant, såsom synes av tab. II. På grund häirav kan man statistiskt anse de olika årssiffrorna för antal artiklar och artiklar per arbetsdag såsom inbördes mycket jämförliga.

Daglönefiörtjänsten i tab. III har angivits av företaget. Då vidare fabrikens arbetstid förre kriget var 12.5 % längre än den nuvarande, har timlöneförtjänsten fr. o. m. 1920 uträknats genom att förhöja daglönesiffrorna med 12.5 %.

Fabriken tillhör en relativt ung och uppblomstrande industri. Den är vä- sentligen inriktad på export och har dotterfabriker för samma slags tillverk- ning i utlan det. I tab. III äro genomsnittliga timlöneförtjänsterna i den sven- ska huvudfzabriken och i de viktigaste utländska dotterfabrikerna angivna dels för l:a kvartalet 1927 dels för 3:e kvartalet 1928. Härvid har den svenska siffran för 1927 lagts som bas för samtliga övriga indexsiffror. Genomsnitt- liga timlöniens sänkning i Sverige efter 1927 beror enbart därpå att kvin- norna och die minderåriga, såsom tab. I utvisar, uppnått en så väsentligt ökad andel av arbetarstammen. Trots detta förhållande överstiga de svenska lö- nerna fortfarande de andra europeiska ländernas, ehuru differensen, såsom sy- nes av tabellen, minskats.

Tullarna i utlandet på fabrikens artiklar ha betydligt höjts, ibland mindre, men ibland mer än penningvärdets fall inom ifrågavarande land. I sistnämnda fall har verksamhetens delvisa överflyttande till detta land befordrats. Till följd av internationell konkurrens ha under hela perioden priserna å fabrikens produkter varit stadda i fallande.

Som synes av tab. II har produktionen 1920/21—1928 mycket starkt ökats, vilket delvis berott på en betydande ökning av maskineriets produktionskapa- citet. Några mera nämnvärda nybyggnader ha däremot ej ägt rum.

Den av produktionsökningen följande driften i större skala har medfört en sådan drifts vanliga fördelar. Aven relativt mindre vanliga typer och num- mer ha kunnat produceras i längre serier. Till följd härav har maskineriet kunnat drivas med färre omställningar och improduktiv arbets- och maskin— tid alltså inbesparats.

En betydande »kommersiell» standardisering av företagets produkter under internationell samverkan har ägt rum. Till följd av nya användningsområden ha emellertid ett stort antal alldeles nya typer samtidigt kommit till stånd, vaåigenom totala antalet produkttyper kommit att hålla sig någorlunda oför- än rat.

En stark automatisering av företagets maskineri och transportanordningar har efter ingående experiment ägt rum under perioden. Därjämte ha en hel del handoperationer mekaniserats. Då den ifrågavarande industrien är av re- lativt ungt datum, ha stora, hittills icke framcxpcrimcntcradc möjligheter i sådan riktning förelegat. Underåren 1920—22 kunde på grund av ansträngd finansiell ställning föga nytt automatiskt maskineri anskaffas, utan har detta skett egentligen fr. o. m. 1923. Särskilt åren 1927—28 skedde en stark me- kanisering av tillverkningen av de mindre storleksnumren. Denna tillverkning har därigenom blivit mycket lämpad för kvinnlig och minderårig arbetskraft, vilket förklarar den betydande ökningen av dessa gruppers procentsiffror år 1928. _— Arbetarna ha i stort sett ej intagit någon försvårande hållning gentemot mekaniseringen.

Av tzab. III synes, att reallönerna stigit högst väsentligt i förhållande till 1913, elhuru visserligen till följd av ökad arbetsintensitet reallönen pr arbets— prestation ej stigit fullt så mycket som reala timlönen. — Dessa lönestegringar ha givetvis betydligt bidragit till mekaniseringen. Dock skulle den större de- len av den under perioden genomförda mekaniseringen, sedan densamma en gång utexperimenterats, visa sig ekonomisk, även om de nuvarande lönerna vore avsevärt lägre. Så tillvida har lönestegringen alltså verkat som en framåt—

drivande sporre. Detsamma gäller om det ovannämnda fallet i produktpriserna. Visesa mekaniseringsåtgärders räntabilitet är dock beroende av den höga löne- nivan.

Efter kriget har ett särskilt tidsstudiekontor för hela driften upprättats. Vid dessa studier analyseras alla de olika arbetsmomenten, vilka sönderfalla i två huvudgrupper: hand- och maskintider. Därvid ha maskintiderna i regel befunnits tillfredsställande, medan handtiderna i vissa fall visat sig sämre än vid företagets största utländska dotterföretag. En huvudsträvan för företaget har därför varit att ersätta handarbetsmoment med anordningar, där arbets— hastigheten på mekanisk väg bestämmes. Huvudsakligen härigenom har ar- betsintensiteten under perioden flerstädes kunnat höjas. (Redan under kriget hade arbetsintensiteten åtskilligt höjts på grund av den med dyrtiden förenade minskningen i reallön.) I samband med tidsstudierna skedde en övergång från premieackord- till rent ackordsystem.

En särskild planeringsavdelning har under perioden utvecklats, vilken till- ser, att improduktiv arbetstid på grund av väntan på arbete, instruktioner, material etc. i största möjliga utsträckning bortfaller. Verkstadsbokföring och självkostnadsberäkningar ha starkt förbättrats.

Under åren 1920—22 var man mest upptagen med dessa arbetsmetodiska förändringar. Fr. o. m. 1923 ha däremot de maskinella förändringarna haft största betydelsen för den i tab. II angivna förbättringen av produktionen pr arbetsdag. Denna har ju under hela perioden oavlåtligt och synnerligen kraf- tigt stegrats. Aven inbesparandet av improduktiv arbetstid till följd av drift i större skala har bidragit något till denna utveckling.

Av tab. I ses, att sedan kristidens svårigheter övervunnits, arbetarantalet undan för undan ökats tills det slutligen överskridit 1920 års höjd. Med den starka internationella konkurrensen och de relativt höga svenska. arbetslönerna har den kraftiga rationaliseringen och därav särskilt mekaniseringen varit det enda medlet att kvarhålla och utvidga tillverkningen i Sverige. I annat fall hade förlust eller så föga vinst å härvarande fabriker uppstått, att hela till- verkningen i möjligaste mån hade överflyttats till de utländska dotterfabri- kerna.

Genom att tillverkningen i Sverige ökats har vidare den svenska tillverknin- gen av fabrikens råmaterial ökats. Inräknas även hithörande arbetare i totala arbetarantalet, har denna totalsumma ytterligare betydligt överstigit motsva- rande summa 1920.

Nr 2. Mekanisk verkstad II för masstillverkning.

Tab. I. 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 Antal arbetare, index ...... 100 81 55 40 65 101 140 144 122 123 Arbetarantalets fördelning, i % , a) i fabrikationen, vuxna män . 91.0 91.0 . . 90.0 89.8 91.6 91.6 92.0 92.1 minderåriga . 2.7 1.1 . . 1.7 3.4 2.9 2.0 1.3 1.2 b) lagerarbetare ....... 6.3 7.9 . . 8.3 6.8 5.5 6.4 6.7 6.7 Fårealtningspersonal, index . . . . . 100 110 138 163 189 203 210 222 Tab. II. Index 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 Arbetstimmar ......... 100 72 . . 66 105 138 144 126 131 Produktion .......... 100 . . . . . . 187

Produktion pr arbetstimme . . . 100 . . . . . . 130

Tab. III. Index 1924 1925 1926 1927 1928 Timförtjänst för män i mck. verk- [ monetär .......... 247 251 253 255 260 stad enl. soc.styr., 1913 = 1001 reell ............ 142 143 147 149 152

Fabriken är väsentligen inriktad på export. Mycket skärpta tullar ha under senaste är införts i vissa avsättningsländer. Detta förorsakade en produktions— minskning 1926—1927, som bl. a. kommer till uttryck i det minskade arbetar— antalet mellan dessa år.

År 1919 var för fabriken gynnsammare än 1920 och tages därför till ut- gångspunkt för jämförelsen. Under åren 1919—1926 har produktionsmängden av de olika artiklarna i genomsnitt ökats med c:a 87 %. Vid denna genom- snittsberäkning har man »vägt» antalet produktionsenheter av de olika artik- larna med de arbetsmängder, som år 1919 nedlagts å dessa olika enheter.

Mellan åren 1919 och 1926 visa tabellerna, att antalet arbetare och arbets- timmar ökats lika mycket trots att c:a 9 timmars arbetsdag var rådande 1919. Detta beror på vissa inskränkningar i antalet arbetsdagar 1919. Genom division av produktionsindexen 1919 och 1926 med totala antalet arbetstimmar fram- träder i tab. II en förbättring i produkt pr arbetstimme av 30 %. Denna siffra är dock reellt sett endast ungefärlig, bl. a.. därför att 3—4 % av arbetarna år 1919 voro sysselsatta med vissa uppgifter, som år 1926 bortfallit.

Avsättning för den ökade produktionen har kunnat vinnas mindre på grund av konjunkturutvecklingen än genom en stark rationalisering av företagets för- säljningspolitik. Denna tar sig uttryck bl. a. i den i tab. I angivna betydande ökningen av förvaltningspersonalen. År 1921 har där tagits som basår, eme- dan fullt jämförliga siffror ej förut funnits.

Produktionsökningen är resultatet av betydande utvidgningar av anläggnin- garna. Betydande nybyggnader ha efter krisens övervinnande ägt rum och den maskinella produktionskapaeiteten har stegrats än mer. Produktionsök- ningen har medfört de för drift i större skala vanliga fördelarna: produktion i längre serier med färre omställningar och avbrott för maskinerna.

En betydande mekanisering av driften har under perioden ägt rum, såsom även tidigare skett. Särskilt under senaste år ha hel- och halvautomatiska maskiner i betydande utsträckning införts. Trucktransporter ha införts etc. Huvudsakligen på grund härav har under perioden 1919—1926 den genom- snittliga produktionsmängden pr arbetstimme ökats med c:a 30 %.

Rörande orsakerna till mekaniseringen har fabriksledningen gjort följande allmänna uttalande: »Arbetslönernas höjd är den allt övervägande faktorn vid införandet av ökad mekanisering. Som bekant svarar mot varje lönenivå en viss mest ekonomisk mekaniseringsgrad, större ju högre lönenivån är. Då vi alltid sökt hålla oss vid den ekonomiska gränsen, har mekaniseringen fort— skridit i jämnt tempo allt efter som lönerna stigit. Under senare år med deras starka lönestegring har därför mekaniseringen skett snabbare än tidigare, men någon genomgripande teknisk eller organisatorisk omgestaltning har ej ägt rum. Några mera betydelsefulla nya uppfinningar ha ej tillkommit, utan mekanise— ringen beror praktiskt taget uteslutande på förhållandena på arbetsmarknaden.»

Några mera konkreta jämförelser för att illustrera ovanstående uttalande har det ej varit tillfälle att göra. Det har emellertid tillika uppgivits, att den be— sparing i golvyta, som vunnits genom automatmaskiner, ofta bidragit till des- sas införande.

Genom nybyggnaderna har maskineriet kunnat omplaceras på sådant sätt, att transportvägarna förkortats. Härigenom och genom truckar, glidrännor och liknande har särskilt på senaste tid en utveckling skett i riktning mot >>flytande tillverkning» .

En av fabrikskontoret ledd, noggrann driftsreglering har sedan länge före- funnits hos företaget. (Denna torde någorlunda motsvara vad som på andra håll kallats planeringsavdelningen.) Tidsstudier för metodförbättringar och för ackordsbestämning ha sedan betydande tid existerat och under perioden tillämpats för alla nya slag av arbeten. Vid alla mera oförändrade arbeten har tidsstudiesystemet redan förut uppdrivit arbetsintensiteten så högt sig rim- ligen göra låter, varför någon intensitetsförbättring av betydenhet i allmänhet här ej vidare skett. Dock kan det sägas, att tidsstudierna ytterligare utveck- lats för större slag av arbeten.

Rationaliseringen inom fabrikens drift har efter 1919 sålunda väsentligen bestått i mekanisering. Därigenom och medelst den rationaliserade försälj- ningsorganisationen har konkurrenskraften höjts så mycket, att produktionen nästan kunnat fördubblas. Trots en av mekaniseringen betingad avsevärd minskning av antalet arbetare och arbetstimmar pr produktionsenhet har där- igenom arbetarantalet kunnat ökas med över 20 % från 1919 till 1927 och 1928.

Nr 3. Mekanisk verkstad III för nmsstillverkning.

Tab. I. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 Antal arbetare, index ......... 95 64 54 100 111 135 174 156 190 Arbetaranlalets fördelning, i % a) ifabrikationen, män ....... 60.4 . . 52.5 55.7 56.1 55.5 54.0 58.8 kvinnor ..... 19.1 . . 10.6 10.1 13.9 14.8 16.5 16.7 minderåriga . . . 4.5 . . 23.1 22.6 18.3 20.1 14.6 14.2 b) lager- och transportarbetare . . . 16.0 . . 13.8 11.6 11.7 9.6 14.9 10.3 Tab. II.

Index 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 Arbetstimmar ............ 77 . . 100 114 129 173 152 167 Antal artiklar ............ 56 . ' . 100 108 151 178 159 211 Materialförbrukning ......... 37 . . 100 117 147 212 183 206 Artiklar pr arbetstimme ....... 72 . . 100 95 116 103 105 126 Material pr arbetstimme ....... 49 . . 100 103 115 123 120 123

Tab. III.

Index 1923 1924 1925 1926 1927 1928 Genomsnittlig timförtjänst ............... 100 104 106 107 110 112 Timförtjänst för män imek. verk- % monetär ........ 238 247 251 253 255 260 stad enl. soc.styr., 1913 = 100 reell ......... 134 142 143 147 149 152

Året 1920 var ett mycket abnormt år för fabriken, ty dels förekommo be- tydande arbetsstrider, dels ägde en stark omsättning av arbetarstammen rum, vilken medförde en relativt låg arbetsskicklighet och -intensitet. Därför har, tmed överhoppande av krisåren 1921 och 1922, först året 1923 använts som

asar.

De producerade artiklarna äro till alldeles övervägande del till sin art mye- ket enhetliga men spridda över olika storleksnummer. På senare år ha dock några nya artiklar i någon omfattning börjat tillverkas. Genomsnittsstorleken av produkterna har dock hållit sig rätt konstant genom åren, och därför skulle man kunna anse uppgifterna över antal färdiga artiklar och artiklar pr arbets- timme i tab. II såsom inbördes ganska jämförliga. Emellertid har en relativt

betydligt ökad produktion av reservdelar uppkommit, vilken faller utanför sif- ferserien rörande antal artiklar. Ett bättre mått för utvecklingen blir därför att ta mängden förbrukat råmaterial absolut och pr arbetstimme, vilket även gjorts i tab. II.

Fabriken är i all huvudsak inriktad på export. Genom tullar och valutaför- hållanden ha dess produkter praktiskt taget utestängts från vissa förutvarande avnämareländcr. Till följd av sagda förhållanden och de lägre utländska ar— betslönerna ha i några andra länder nya inhemska konkurrensfabriker startats. Det har dock lyckats för fabriken att mer än kompensera dessa hinder.

Produktionskapaciteten har efter 1920 kraftigt ökats genom ökning av ma— skineriet. Även vissa nybyggnader ha gjorts. Både antalet producerade ar- tiklar och materialförbrukningen har jämlikt tab. II mer än fördubblats blott efter 1923. Detta har till större delen möjliggjorts genom den sagda kapaci- tetsutvidgningen.

Genom en grundlig teknisk revision ha antalet typer av såväl färdigproduk- terna som deras detaljer avsevärt minskats. Denna standardisering har på van— ligt sätt åstadkommit massfabrikation, d. v. s. längre produktionsserier och bättre utnyttjande av maskineriet. Standardiseringen torde jämväl ha varit orsaken till den förutnämnda ökade avsättningen av ersättningsdelar.

Produkterna ha tillika förbättrats i kvalitet efter 1920. En betydande mekanisering av driften har ägt rum. Denna har egentligen träffat maskineriet, men blott i mindre mån transportanordningarna. Mekani- sering och standardisering ha tillsammans bidragit till den relativt betydande ökning av antalet minderåriga efter 1920, som framgår av tab. I.

I förhållande till före kriget ha reallönerna hos fabriken kraftigt höjts, för de vuxna männen dock ej fullt så kraftigt som socialstyrelsens i tab. III an- givna genomsnittliga siffror. Detta tillsammans med den ökade utländska konkurrensen har sporrat ledningen till att på alla vis sänka produktionskost- naderna, och dessa ansträngningar ha resulterat såväl i den ökade mekaniserin- gen som i den genomförda standardiseringen.

Genom standardiseringen och dess massproduktion samt mekaniseringen ha produktionskostnader och försäljningspris betydligt kunnat sänkas. Detta har framkallat en betydlig ökning i efterfrågan och alltså även i produktionen, vil- kf? sistnämnda lett till ytterligare massproduktion med åtföljande drifts- e onomi.

Massproduktion och mekanisering ha vidare lett till en avsevärt ökad pro- duktion pr arbetstimme under den begränsade perioden 1923—1928. Detta synes bäst av den 23 % ökade råmaterialförbrukningen pr arbetstimme i tab. II, varvid även får ihågkommas, att produkternas kvalitet förbättrats. Andå be- tydligt större skulle ökningen i produkt pr arbetstimme te sig, om man hade användbara siffror för 1920 och kunde utgå därifrån.

Mera avsevärda ändringar i den arbetsplanerande verksamheten vid fabriken eller i metoderna för ackordsättning ha efter 1920 ej förekommit. Ej heller ha tids- och rörelsestudier utförts. Allt arbete utföres på enkelt ackord. Ackords- satserna ha efter 1923 ej ändrats annat än på grund av införda mekaniserin- gar, och i så fall ha de satts på sådant sätt att timförtjänsterna kunnat ökas något. Timförtjänstens ökning jämlikt tab. III med 12 % mellan 1923 och 1928 beror sålunda till någon del på sagda orsak men till antagligen större del på massfabrikationen och de längre produktionsserierna. '

Tack vare standardisering och mekanisering har konjunkturförbättringen ef- ter 1923 kunnat utnyttjas på sådant sätt att den förutnämnda kraftiga pro- duktionsökningen uppkommit. Därigenom har, trots den samtidigt framkal- lade minskningen i antalet arbetare pr produktionsenhet, arbetarantalet kun- nat ökas 1923—1928 med över 90 %.

Nr 4. Mekanisk verkstad IV med blandad tillverkning.

Tab. I. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 Antal arbetare, index ......... 100 75 60 70 87 93 94 110 130 Arbetarantalets fördelning, i % vuxna män ............ 90.2 . . . 94.9 94.9 95.0 95.1 93.4 minderåriga ............ 9.8 . . . 5.1 5.1 5.0 4.9 6.6 T (lb. II. Timförtjänst, 1913 = 100 1924 1927 för yrkesarbetare, monetär ..... 298 308 reell ....... 171 180 för icke » monetär ..... 345 356 reell ....... 196 208

Verkstadens i tab. I angivna arbetarantal består till någorlunda lika delar av yrkesarbetare och ej yrkesutbildat folk. Därför har i tab. II löneutveck— lingen för båda kategorierna angivits.

Verkstaden arbetar på export samt på hemmamarknaden under utländsk konkurrens. Efter krisåren 1921—23 ha avsättningsvillkoren successivt för— bättrats, ehuru stark konkurrens alltjämt råder.

En betydande utvidgning av den maskinella produktionskapaeiteten har skett under jämförelseperioden, varjämte vissa nybyggnader ägt rum. Genom betydligt ökade order och avsättning har därjämte det befintliga maskineriet blivit i allt högre grad utnyttjat. En del av de tillverkade konstruktionerna har vidare i betydligt ökad omfattning utförts efter samma modeller, vadan alltså en typstandardisering här föreligger. Samtliga dessa moment beteckna ju ökad massproduktion med dess vanliga fördelar.

Verkstadens drift har kraftigt mekaniserats. Orsak därtill har delvis varit de höga svenska arbetslönerna. Understundom ha även platshänsyn varit en bidragande orsak, i det att det mer automatiska maskineriet icke krävt någon ökad golvyta, vilket annars hade blivit nödvändigt till följd av den ökade pro- duktionsvolymen.

Genomförd arbetsplanering i Taylors bemärkelse tillämpas ej i företaget. Verksamheten består nämligen i mycket stor utsträckning av brådskande be- ställningar och arbeten, där tidsvinsten har en avgörande betydelse, och för vilka dylika förhandsplaneringar ej anSes passa. Systematiska tidsstudier ha ej heller i större omfattning bedrivits.

På grund av verkstadens utveckling har arbetsskickligheten på flera håll betydligt uppdrivits. Detta jämte den ovan angivna massproduktionen har avsevärt medverkat till den ovanligt starka höjning i arbetarnas timförtjänst efter 1913, som framgår av tab. II.

På grund av verkstadens mångskiftande verksamhet kan man ej få något enhetligt mått på dess produktion, absolut eller pr arbetstimme. För vissa ge- nom åren likartade produkter angivas emellertid här nedan ändringar i produkt pr arbetstimme från 1913 eller 1921 till 1926.

A) En huvudproduktion, omfattande cirka 1/4 av arbetarantalet. Produkt pr arbetstimme: 1913=100; 1926=196. Orsakerna till denna betydande förbättring utgöras dels av mer automatiska maskiner och trans— portanordningar, dels av typstandardisering. Till följd av den sistnämnda ha vidare specialister för typernas olika delar kunnat utbildas, varigenom yrkes- skickligheten i gemen uppdrivits.

B) Medelstora arbeten.

1. Prod. pr arbetstimme: 1913: 100; 1926=188. Orsak: övergång från handarbete till Specialmaskiner. Orsaken därtill har i sin tur varit dels brist på de ifrågavarande handspecialisterna, dels deras höga löner.

2. Prod. pr arbetstimme: 1913=100; 1926=432. Orsak: mer automa- tiska maskiner och förbättrade arbetsmetoder.

3. Prod. pr arbetstimme: 1921=100; 1926=240. Orsak: maskinauto- matisering och oavbruten arbetstillgång. C) Arbetsdetaljer Nzris 1—3. Produktionen pr arbetstimme för dessa detaljer är, utgående från år 1921, resp. 233, 280 och 5.90. Orsaker: övergång till helautomatiska maskiner samt oavbruten arbetstillgång. Ovan angivna rationaliseringsåtgärder ha kraftigt bidragit att höja verk- stadens konkurrenskraft, såväl i förhållande till inhemska konkurrenter som kanske ännu mer mot utlandet. Produktionen har härigenom ökats så starkt, att, trots de med rationaliseringen följande minskningarna i arbetstimmar pr produktenhet inom de olika driftsgrenarna, arbetarantalet ändock ökats med 30 % från 1920 till 1928.

Nr 5. Järnverk.

Tab. I. 1920 1924 1925 1926 1927 1928 Antal arbetare, index ............. 100 107 . 118 122 126 140 Arbetarantalets fördelning, i % vuxna män ................ 92.5 91.6 90.7 92.5 93.2 91.2 minderåriga ................ 7.5 8.4 9.3 7.5 6.8 8.8 Tab. II. Index 1920 1924 1925 1926 1927 1928 Produktion i vikt: göttillverkning ............... 100 121 159 149 150 169 valsade och smidda produkter ........ 100 113 121 123 131 148 Tab. III. Index 1924 1925 1926 1927 1928 Timförtjänst för män enl. % monetär .......... 229 244 244 249 254 soc.styr., 1913 = 100 reell ........... 182 139 142 146 149

Siffrorna rörande arbetarna i tab. I omfatta sådana i den ordinarie driften. En undersökning år 1925, omfattande 2/3 av dessa arbetare och tämligen re— presentativ för de återstående, gav till resultat, att 8-timmarsdagen ökat det för samma arbete erforderliga arbetarantalet med 191/2 %. Verket går alldeles övervägande med ständig drift, och. för sådan drift blev ju 8-timmarsdagen till- lämplig under senare hälften av 1920, vartill kommo vissa senare dispenser. Hade lagen varit tillämplig överallt för hela detta år, torde det genomsnittliga antalet arbetare ha varit åtminstone 10 % större, än det nu var.

De i tabellen angivna såväl vuxna som minderåriga arbetarna bestå prak- tiskt taget endast av män. Vid fördelningen dem emellan har utom krisåren 1921 och 1922 även året 1923 utelämnats, emedan långvarig lockout då rådde. Utom de ovannämnda ordinarie arbetarna finnas vid verket även arbetare

för om- och nybyggnader till ett antal, som för olika år varierat mellan 13 och 16 % av driftsarbetarnas.

Verkets färdigprodukter bestå nästan uteslutande av valsverksprodukter. I tab. II anges vikten av de valsade och smidda produkterna ävensom av göttill- verkningen. Götena användas helt och hållet för egna behov och täcka helt dessa. Att jämföra någon av de nämnda serierna med antalet arbetare eller arbets— timmar vore lönlöst, emedan betydande förskjutningar på många håll skett mellan de olika huvudslagen av valsprodukter. I stort sett ha genom dessa förändringar de mera arbetade produkterna ökat i betydelse.

I tab. III äro socialstyrelsens indexsiffror för timförtjänsten för män vid järn—, stål— och kopparverk återgivna. De omfatta löneutvecklingen även vid de i statistiken inbegripna järnverkens valsverk och få anses någorlunda re- presentativa för här ifrågavarande verk.

Produktionen är väsentligen inriktad på export. På grund av ökade tullar och valutasvårigheter i flera avnämareländer och lägre arbetslöner och pro- duktionskostnader i de flesta av dem ha vissa utländska marknader nästan all- deles förlorats. Ett betydande försäljningsarbete har därför fått nedläggas på nyorientering och upparbetande av andra marknader.

Mellan 1920 och 1928 har en avsevärd ökning av den maskinella produktions— kapaeiteten ägt rum, och även vissa nybyggnader ha gjorts.

Verket har börjat att med en viss framgång arbeta för att avnämarnas be- ställningar måtte koncentrera sig på ett mindre antal olika typer. Genom så- dan standardisering kan man minska mängden omställningar i valsverken, vilka operaåioner äro mycket tidskrävande och alltså förorsaka mycken improduk- tiv ti .

Mekanisering har i stor utsträckning ägt rum. Grovt taget kan man säga, att valsverken mekaniserats till c:a två tredjedelar efter 1920. För att ge några mer kvantitativa mått på den produktivitetsförbättring, som uppstått på grund härav, anföras här nedan vissa uppgifter rörande ett par av verkets större valsprodukter.

Först några ord om en produkt A, som under senare år omfattat c:a 1/5 av den totala valsverksproduktionen. Två valsverk, nr 1 och 2, ha uteslutande varit sysselsatta därmed, av vilka nr 1 under senare tid svarat för c:a 2/8 och nr 2 för c:a 1[3 av A-produktionen. Verket nr 1 undergick i början av 1924 en kraftig mekanisering. Verket nr 2 har däremot ej mekaniserats, men dess utgångsämnen ha efter 1924 kunnat behandlas på betydligt fördelaktigare sätt i ett förvalsverk, utan att arbetskraften där behövt ökas. För jämförelses skull meddelas siffror även för verket nr 2. De nedanstående siffrorna för produkt och produkt per arbetstimme vid de båda verken avse blott färdig- valsningen vid desamma men ej förvalsning eller tidigare processer.

Va lsverk N r 1.

1920 och 1923 1924 1925, 1926 Och

i medeltal 1927 i medeltal Produkt i vikt ............ 100 137 184 Arbetstimmar ............ 100 80 89 Produkt pr arbetstimme ....... 100 173 210

Va lsoerk Nr 2.

1920, 1923 och . _

1924 i medeltal 1920 1926 1927 Produkt i vikt ............. 100 188 109 152 Arbetstimmar ............. 100 130 71 89 Produkt pr arbetstimme ........ 100 143 152 169

Man ser, att produkten pr arbetstimme i verket nr 1 blivit mer än för— dubblad såsom följd av mekaniseringen. Till följd därav har, såsom tabellen utvisar, produktionen kunnat nästan fördubblas. Liknande, ehuru ej i samma utsträckning, har inträffat vid verket nr 2 med dess driftsmetodiska för- bättring.

Härefter några ord om en annan produkt, B, som under senare tid omfattat c:a 1/4 av den totala valsverksproduktionen. Hela denna B-produktion har under år 1925 blivit mycket starkt mekaniserad, särskilt genom allehanda förflytt- ningsanordningar för valsstyckena. Nedanstående siffror för arbetstimmar och produkt pr arbetstimme innefatta utom färdigvalsningen även viss för- valsning.

1920, 1923 och 1924 i medeltal 1925 1926 1927

Produkt i vikt ............. 100 136 217 275 Arbetstimmar ............. 100 118 124 132 Produkt pr arbetstimme ........ 100 110 170 205

Man ser hur kraftigt mekaniseringen höjt produkten pr arbetstimme. Där— jämte har en önskvärd förbättring av kvaliteten kunnat ernås.

Den ifrågavarande valsningen av B-produkten sysselsatte år 1926 c:a 1/5 av verkets arbetarantal. Med de gamla anordningarna skulle samma produktion ha krävt 23 % mera folk än nu. Men med dessa gamla anordningar hade på grund av för höga produktionskostnader samma produktionsmängd ej kunnat uppnås utan i stället hade B-produktionen förr eller senare i sin helhet måst nedläggas. De gamla anordningarna skulle nämligen givit upphov till en produktionskostnadssumma pr enhet, som med 4 % överstigit 1927 års mark- nadspriser, och därjämte hade något prisavdrag fått göras för den ej fullt hög- värdiga kvaliteten. Kostnaderna pr enhet enligt de nya anordningarna och metoderna ha däremot understigit samma pris med 10 %. Allt detta har verkat så pass fördelaktigt å produktionskostnaderna, att produktionen, såsom synes av tabellen, kunnat nästan tredubblas.

Beträffande B-produktionen kan tydligtvis sägas, att det varit den hotande driftsförlusten med de gamla anordningarna, som varit den närmaste och av- görande anledningen till den genomförda mekaniseringen. Detta förlusthot åter blev aktuellt till följd av de låga internationella produktprisen efter kriget och de samtidigt starkt stegrade reella timlönerna i Sverige och kunde endast undvikas genom den med mekaniseringen följande minskningen av produktions— kostnaderna.

Det ovanstående kan säkerligen i betydande utsträckning generaliseras så- som motiv för mekaniseringarna inom hela järnverket. Det har sålunda varit de låga produktprisen och de stegrade svenska reallönerna (pr timme), som utgjort den huvudsakliga närmaste anledningen till dessa åtgärder. Dock anses det, att de flesta av dessa mekaniseringar, sedan de en gång utarbetats och införts, skulle visa sig lönande även vid avsevärt lägre arbetslöner. De i så fall uppkommande kostnadsbesparingarna skulle ju dock givetvis ej bli så stora som vid nuvarande relativt höga löneläge.

Systematiska arbetsstudier och ackordsbestämningsstudier ha under de se— naste åren bedrivits. Deras omfattning har hittills varit mera begränsad men är stadd i tillväxt.

För hela järnverket har, huvudsakligen tack vare mekaniseringen, dess kon— kurrenskraft och produktion väsentligt kunnat höjas. Produktionsökningen har varit av den omfattning, att den, trots den av mekaniseringen betingade minskningen i arbetstimmar och arbetare pr produktenhet, likväl medfört en kraftig ökning i arbetarantalet. Av den 40 %-iga tillväxt i arbetarantal, som

jämlikt tab. I ägt rum från 1920 till 1928. torde visserligen c:a 10 % bero på fördröjningen i 8-timmarsdagens införande 1920. Men den återstående c. 8. 30 /— -1ga ökningen har med all säkerhet starkt befordrats av rationaliseringen och dess följder.

Nr 6. Sågverk I.

Tab. I. 1920 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 Antal arbetare, index ............ 100 119 128 124 109 100 114 ' &) Underavdelningar, index. Sägpersonal a) direkt för tillverkning ..... 100 112 101 101 101 99 106 109 b) indirekt för tillverkning . . . . 100 112 140 148 125 135 146 156 Sortering och stapling ........... 100 81 81 77 77 73 73 73 Brädgård och transport ........... 100 139 156 143 115 90 115 231 b) Underavdelningar, i %. Sågverket a) direkt för tillverkning ...... 29.4 27.7 23.3 24.0 27.4 29.0 27.3 b) indirekt för tillverkning ..... 21.0 19.9 22.9 25.1 24.2 28.5 26.9 Sortering och stapling ........... 11.4 7.7 7.2 7.1 8.1 8.3 7. 3 Brädgård och transport ..... . ..... 38.2 44.7 46.6 43.8 40.3 34.2 38. 5 Tab. II. Ramsågade bräder och plank.

Index 1920 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 Produktion i std. ............. 100 . 155 173 155 172 187 208 a) I sågen.

Arbetstimmar ............... 100 . 109 109 91 105 111 117 Produkt pr arbetstimme .......... 100 . 140 158 171 163 167 178 b) Sortering.

Arbetstimmar ............... 100 . 113 109 80 87 98 128 Prestation pr arbetstimme ......... 100 . 137 159 195 197 190 163 o) Stapling.

Arbetstimmar ............... 100 . 84 89 90 92 95 100 Prestation pr arbetstimme ......... 100 . 184 195 173 187 197 208 Tab. III.

Index 1923 1924 1925 1926 1927 1928 Timförtjänst för försågare . , .............. 100 101 103 102 104 107 Timförtjänst för män enl. soc.sty1'., 1913 = 100, monetär . . 226 229 231 231 236 238

reell . . . . 128 132 131 134 138 139

Till detta, liksom vid de flesta andra sågverk, äro knutna arbetargrupper av mycket olika slag, av vilka somliga kunna starkt ökas eller minskas täm- ligen oberoende av den reguljära sågverksdriften. Särskilt gäller detta om gruppen brädgårds- och transportarbetare, vilka, jämlikt tab. 1 b), upptaga nästan hälften av totala arbetarantalet. Hit hör visserligen det mera regul- jära utlastningsarbetet men även sådant arbete som behandlingen av pitprops. Dessa levereras beroende på köparnas önskningar för året, ibland i kapat och

ibland i okapat tillstånd, vilket betyder en stor skillnad i erforderlig arbets- kraft. De anförda siffrorna för sagda arbetare avse genomsnitt för hela året.

Bland den egentliga sågpersonalen gäller i viss mån detsamma för de indirekt verksamma arbetarna, vilka under senaste är uppgått till ungefär samma an— tal som de direkt verksamma. Till förstnämnda grupp höra visserligen en del reguljära arbeten såsom reparationer och renhållning men även sådana irregul- jära arbeten som hacktillverkning för försäljning, kolning, pråmbyggnader och dylikt. De grupper, som i sin helhet äro mera fast anknutna till den egentliga sågverksdriften, äro alltså, blott den direkta sågpersonalcn samt sorterings- och staplingsarbetarna, vilka under 1927 tillsammans utgjort föga mer än 1ls av totala arbetarantalet.

År 1928 utfördes en större nybyggnad för boardtillverkning, och till följd därav ökades mängden transportarbetare abnormt. Det samlade arbetaranta- let har därför ej anförts senare än 1927.

Beträffande tab. II märkes, att antalet arbetstimmar i sågen avser blott den direkta sågpersonalen. Antalet arbetstimmar för staplingen avser nomi- nella arbetstimmar, för vilka lön beräknats. Efter 1921 och då skedd mekani- sering sammanfalla de med de effektiva arbetstimmarna. År 1920 rådde däremot axelbärning, och på grund av detta arbetes ansträngande natur understego de effektiva arbetstimmarna, jämlikt avtal, betydligt de redovisade nominella.

Utom ovannämnda arbeten existerar ett hyvleri, vilket nybyggdes år 1921, men som ej alls beröres i denna redogörelse. Dess arbetarantal, uppgående till c:a 5 % av det övriga arbetarantalet, har ej heller upptagits på något håll i tab. I.

Beträffande tab. II observeras, att den överst angivna mängden ramsågade bräder och plank i sin helhet passerat ej blott sågen utan även sortering och stapling.1 Tab. 11 b) omfattar ej blott sorteringen vid sågen utan även de sorterade vagnarnas utförande till brädgården.

Utvecklingen av försågarnas timförtjänst i tab. 111 är typisk för samtliga arbetares i sågen löneutveckling. Lönerna utgå nämligen i form av ett lag- ackord för hela sågen, där de olika arbetarnas ackord fastställts till vissa olika %-satser av försågarnas ackordssatser.

Sågverket ombyggdes år 1921 tämligen fullständigt, varvid bl. a. snabbra— mar infördes. Produktionskapaciteten, som 1920 vid vanligt enkelskift mot- svarade den faktiska tillverkningen, blev därigenom högst väsentligt ökad. En- hgt tab. II var ju produktionen 1923——26 55 a 75 % högre än 1920.

Mellan 1921 och 1927 voro ramarna till större delen anordnade för genom— skärning och blott till en mindre del för fyrskärning, men sistnämnda är över- gick man till enbart fyrskärning. För att klargöra verkningarna härav är det nödvändigt att först i korthet ange karaktären av dessa två olika sågnings- sätt.

Vid genomskärning passerar varje stock blott en ram, varefter alla de upp- komna bräderna kantas i ett kantverk. Vid fyrskärning åter passerar stocken först en ram, där två sidors ytterbräder frånskiljas, varefter blocket vändes och genomsågas i en följande ram. De då uppkommande bräderna äro till större delen omedelbart kantade genom behandlingen i den förra ramen (den s. k. kant- ramen). Kantverken kunna därför med denna metod betjäna flera ramar än vid genomskärning. Å andra sidan kan vid fyrskärning ett rampar behandla åtskilligt färre stockar pr tidsenhet än de två ramarna tillsammanlagt kunde göra vid genomskärning.2

Vid här ifrågavarande sågverk voro emellertid kantverken starkt överbe— lastade vid den förutvarande enkelskärningen. Till följd därav måste vissa

* Virke till hyveln tages från staplarna. 1 Se 0. Hells tr ö m, Sågverksindustrien, Norrländskt handbibliotek, X, sid. 314—318.

uppehåll ofta göras i själva ramsågningen. Efter fyrskärningens genomföran— de 1927 kunna däremot ramarna oavbrutet hållas i gång och ha därför utan att deras antal ökats kunnat behandla samma stockmängd som förut. De ramsä- gade stockarna ha vidare kunnat behandlas mycket noggrannare än förut i kant- verken, så att avsevärt mer bräder och plank kunnat uttagas ur samma stock- mängd. Detta är huvudorsaken till den ökning i kubikmängden bräder och plank som jämlikt tab. II uppstått mellan 1926 och 1928.

Såghuset. Införandet av snabbramar 1921 innebar ju en mekanisering med en betydande arbetssparande effekt. Samtidigt infördes diverse andra mekani- seringar t. ex. anordningar, varigenom stockarna automatiskt matas fram till de olika ramarna, och automatiska transportanordningar för de sågade bräderna och plankorna.1

Efter nybyggnaden 1921 fastställdes i mitten av 1922 de nya ackordssatserna med stöd av statistik och anvisningar från Sågverksförbundet. Dessa satser, vilka hänföra sig till avverkad stockmängd, ha därefter i huvudsak förblivit oförändrade. Först i slutet av 1923 uppnådde arbetarna full vana med de nya anordningarna, utan att detta dröjsmål bör anses ha berott på någon ovillighet från deras sida. Aven efter 1923 har en viss successiv ökning av arbetsinten- siteten ägt rum, vilken tagit sig uttryck i timförtjänstens ökning i tab. III.

I tab. II a) märkes mellan 1920 och 1924 en ökning av 58 % i produkten pr arbetstimme, vilken var en följd av nybyggnaden och mekaniseringen. För- bättringen i timprodukt mellan 1926 och 1928 åter beror särskilt på den för— bättrade utvinningen av bräder och plank till följd av fyrskärningen.

Sorteringen. Aven denna ombyggdes fullständigt år 1921. Den består av grovsortering och finsortering, av vilka den sistnämnda automatiserades på ett mycket kraftigt och intressant sätt. De grovsorterade bräderna hamna sålunda på ett sammansatt transportbord med ett flertal olika märken, intill vilka brä- derna, beroende på deras olika dimensioner och kvaliteter, läggas an. Mot varje märke svarar längre ut i bordsplanet en hävarm, och när bräderna under bordets gång framåt stöta mot resp. hävarmar, öppnas luckor, varigenom de falla ner på nedanför stående vagnar. Dessa fyllas sålunda automatiskt med var sin speci- fikation och äro därefter färdiga att föras till sina olika brädgårdsstaplar.

Huvudsakligen härigenom har prestationen pr arbetstimme ökats med 59 % mellan 1920 och 1924 och ytterligare därefter. Jämför tab. II b).

Staplingen. Brädgården är mycket långsträckt. Den genomdrogs förut av en enda högbana, på vardera sidan av vilken två eller flera rader av stapelbäd— dar (»stapelfötter») voro belägna. Staplingen skedde då utan särskilda hjälp- medel genom axelbärning från de på högbanan befintliga vagnarna. Med detta system kunde två eller flera stapelradcr i bredd uppbyggas åt vardera hållet från banan.

År 1921 infördes kranstapling, och omändrades i anslutning härtill hela bräd- gården. Huvudbanan har dragits utefter brädgårdens ena långsida, och därifrån ha halvhöga tvärbanor byggts. Från dessa sker staplingen med tillhjälp av lyftkranar. Med sådana kan blott en stapelrad uppbyggas åt vardera hållet från banan. Till följd härav ha väsentligt mera banor i förhållande till stapel- antalet fått uppbyggas, vilket även medfört en viss ökning av brädgårdsutrym- met pr stapel. Dessa anordningar ha medfört ökade investeringskostnader, vil— ka få tilläggas kostnaderna för själva kranarna. A andra sidan har en väsent— lig besparing i nödig arbetskraft vunnits. Jämlikt tab. II 0) har sålunda presta- tionen pr lönedragande arbetstimme efter 1920 ungefär fördubblats. _

Samtliga förutnämnda grenar. Den automatiska sorteringen grundade srg på en kort förut på annat håll ,utexperimenterad metod och förbättrades ytter- ligare vid införandet å sågverket. Automatiseringsanordningarna vid såg och

1 *Se Hellström, anf. arb., sid. 299.

stapling voro däremot sedan längre tid väl kända. De skulle nog ha lönat sig även före 1921 med dåvarande lönenivå, ehuru besparingarna kanske då icke blivit så betydande. Ombyggnaden och utvidgningen av sågverket 1921 berodde på, att man motsåg en utvidgning inom hela sågverksindustrin efter kriget. Det var då naturligt, att man passade på att införa de förutnämnda mekaniserin- garna. Detta befordrades nu ytterligare av de stigande reallönerna, som gjor- de de ifrågavarande besparingarna mycket avsevärda samt av de fallande pro— duktpriserna och vinstmöjligheterna, som sporrade till att tillvarataga varje be- sparingsmöjlighet.

Hela sågverket. Ser man på de fullständigt reguljära arbetargrupperna, d. v. s. den direkta Sågpersonalen och sorterings- och staplingsmanskapet, har mekaniseringen ensam något övervägt kapacitetsökningen. Sammanläggas des- sa båda grupper, understiger nämligen deras antal 1925 och 1926 något deras antal 1920. Under inverkan av fyrskärningens metodförbättring steg dock detta antal så att det 1927 och 1928 nästan alldeles överensstämde med 1920. Medta— gas emellertid samtliga arbetargrupper i beräkningen, så har, delvis under inver- kan av ovannämnda krafter, deras antal under tiden 1920—27 stigit med 14 %.

Nr 7. Sågverk II.

Tab. I. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 Antal arbetare, index ......... 100 83 101 95 101 89 92 86 101 a) Underavdelningar, index. Såg och hyvleri ........... 100 96 99 97 95 82 87 82 96 Brädgårds- och transportarbetare . . . 100 72 103 94 105 95 96 90 105 b) Underavdelningar, i %. Såg och hyvleri ........... 44.9 51.9 43.9 45.7 42.3 41.4 42.5 42.6 42.7 Brädgårds- och transportarbetare . . . 55.1 48.1 56.1 54.3 57.7 58.6 57.5 57.4 57.3 Tab. II.

Sågade bräder och plank.

Index 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 Arbetstimmar ............ 100 . 99 . 98 73 82 79 99 Produktion pr år .......... 100 62 98 36 109 82 90 100 121 Produktion pr arbetstimme ...... 100 . 100 , 111 112 110 128 122 Försågarnas timförtjänst ....... . . . _ . 100 102 106 106

Tab. III. Hyvlat gods.

Index 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 Arbetstimmar ............ 100 . 108 86 85 100 86 93 92 Produktion pr år .......... 100 79 107 94 88 123 106 113 107 Produktion pr arbetstimme ...... 100 . 99 109 105 123 123 120 116 Timförtjänst ............ , . . 100 101 103 104 108 107

I verket ingår dels sågverk och dels hyvleri. Under år med mera full pro- duktion har mängden hyvlat gods i genomsnitt uppgått till c:a hälften av mängden sågade bräder och plank.

Det i tab. I redovisade antalet arbetare i sågverk och hyvleri består till över- vägande del av personal direkt arbetande i dessa tillverkningar. Däri ingår visserligen också bl. a. arbetare för hacktillverkning, men eftersom denna an- vändes i massafabriker, tillhöriga samma. företag, är denna arbetargrupp täm— ligen konstant.

Sågen. I början av 1923 nedbrann såghuset (men ej hyvleriet) och återupp- byggdes så att det i slutet av året åter kunde tagas i bruk. Därvid åstadkoms en måttlig ökning av produktionskapaeiteten, vilken likväl först 1928 mera fullt blev utnyttjad. Jämför tab. II rörande produktionsmängden.

Den gamla sågens ramar voro till 1/, snabbramar, medan den nya sågen blott arbetar med sådana. Under hela jämförelseperioden har man huvudsakligen ar— betat med blocksågning (fyrskärning).

Sorteringen före branden var tämligen helt manuell och bestod av en grovsor— tering i såghuset och för det mesta godset en finsortering ute i brädgården. Samtidigt med det nya såghuset uppbyggdes emellertid bredvid detsamma ett särskilt sorteringsverk. Bräderna föras där fram på ett ändlöst transportbord förbi olika arbetare, vilka var Och en svara för sin dimension och kvalitet och vid vederbörande bräders passage bortrycka desamma från bordet. Över bakom- liggande rullar hamna därefter bräderna på motsvarande transportvagnar. Denna sortering är ju betydligt mindre automatisk än den vid sågverk I be- skrivna men representerar dock i förhållande till förutvarande systern en be- tydande mekanisering.

De arbetare, som förut verkställde finsorteringen i brädgården, räknades i fa— brikens statistik till transportarbetarna. I ovanstående tab. I ha de däremot för bättre jämförbarhets skull förts till sågarbetarna och deras arbetstimmar till sågningen i tab. II.

Någon mekanisering av staplingen har icke förekommit, utan skötes densam— ma alltjämt rent manuellt. Mekanisk stapling skulle kräva ett större utrymme för brädgården, vilket är svårt att erhålla.

Efter såghusets nybyggnad utfördes arbetet under närmare ett år mot tim— penning. Med ledning av därunder vunna erfarenheter sattes så de nya ackords- satserna, vilka därefter i stort sett förblivit oförändrade. Efter aekordssätt— ningen har arbetsvanan ytterligare förbättrats något, vilket utvisas av timför- tjänstens ökning i tab. II.

I sagda tabell märkes en ökning av produkten pr arbetstimme från 1920 och 1922 till 1925 på 12 %, beroende på de verkställda mekaniseringarna i såghus och sortering. De fulla verkningarna härav framkomma emellertid först år 1928, då till följd av fullt uppdriven arbetsvana en timproduktökning av 22 % i för- hållande till 1922 uppkommit. Siffran för 1927 är på grund av diverse om- ständigheter exceptionellt hög.

De arbetssparande snabbramarna och sorteringsanordningarna voro välkända redan åtskillig tid innan de år 1923 infördes. Tagna enbart för sig skulle de nog ha lönat sig även med de arbetslöner, som voro rådande före 1920. Emel- lertid skulle de då utom sina egna anskaffningskostnader även ha krävt vissa gmbyggnader av sågen i övrigt. Detta extra kostnadshinder föll bort genom randen.

Hgveln. Mängden hyvlat gods utgjorde 1920 47 % av de sågade planken och bräderna samt 1927 53 % därav, allt i stds räknat. Mängden arbetstimmar i hyveln voro samma år resp. 39 och 47 % av dem i sågen.

Undan för undan ha mindre förändringar å hyvlarna införts, varigenom des— sas matningshastighet vid ungefär oförändrat arbetarantal kunnat ökas. Tab. III visar, huru till följd av dessa mekaniseringar produkten pr arbetstimme i stort sett stigit avsevärt efter 1920. Närmare jämförelser från år till år mellan ifrågavarande siffror löna sig dock mindre väl, emedan de producerade

dimensionerna betydligt växlat från år till år. I sådant hänseende ge timför- tjänstsiffrorna i tabellen bättre upplysning, eftersom ackordssatserna förbli- vit oförändrade fr. 0. m. 1923 och arbetsvanan redan förut var god. Efter 1926 framträder ju någon stegring i dessa siffror, beroende på att sagda år en matningsökande mekaniserande åtgärd av ovannämnt slag vidtagits.

De ovannämnda mekaniseringarna ha utexperimenterats hos en leverantör av sågverksmaskiner. Åtminstone de viktigaste av dem ha varit färdigexpe- rimenterade och av sågverket kända någon tid innan de där införts. Sågver- ket (som vid andra tillfällen ofta varit bland dem som först provkört nya tek- niska konstruktioner) har nämligen någon tid velat avvakta huru de ifråga- varande hyvelkonstruktionerna skulle visa sig arbeta i praktiken på andra håll.

Hela sågverket. Från 1920 till 1926 och 1927 har arbetarantalet i såg och hyvleri till följd av de genomförda mekaniseringarna minskats åtskilligt. År 1928 har denna minskning, till följd av sågprodukternas avsevärda ökning över 1920 års nivå, till större delen, men ej helt eliminerats. Brädgårds- och transportarbetarna, för vilkas arbete inga större mekaniseringar gjorts, ha emellertid från 1920 till 1926 och 1927 endast minskats obetydligt och till 1928 ökats något. Till följd av ovanstående understeg hela arbetarantalet 1926 och 1927 åtskilligt antalet 1920, medan det år 1928 praktiskt taget var detsamma som 1920.

Nr 8. Brädgårdsstnpling.

Tab. I. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 Antal arbetare, index ............ 47 47 88 100 112 112 76 71 Arbetarantalets fördelning, i % vuxna män ............... 75 . 80 76 79 79 84 92 minderåriga .............. 25 . 20 24 21 21 16 8 Tab. II. Index 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 Staplad mängd .............. 33 13 57 100 136 113 124 124 Nominella arbetstimmar .......... 62 .. 65 100 152 107 82 78 Effektiva d:o ............... 52 . 64 100 152 124 105 100 Stapling pr nominell arbetstimme ...... 54 . 88 100 90 106 151 158 Dm IW effektiv arbetstimme ......... 65 . 91 100 90 92 118 124

Denna brädgård tillhör ett sågverk, som kraftigt utvidgades 1921. I detta utvidgade skick kom det i normal drift först 1923, varför detta är överallt ta- gits som basår.

Samtliga de anförda siffrorna avse staplingen av sågat gods större än 8/4" ' 31/2". Småvirke till och under sagda dimension har även förekommit till h_öfgst 10 % av det större godset, men det innefattas ej alls i ovanstående s1 ror.

Före 1925 ägde manuell stabbläggning, s. k. axelbärning, rum, men i mitten av sagda år infördes mekanisk stapling. På grund av axelbärningens ansträn- gande natur var den effektiva arbetsdagen för stabbläggarna fastställd till 61/2 timmar. Ackordssatserna beräknades dock efter 8-timmarsdag, d. v. s. så, att stabbläggarna pr nominell sådan timme skulle förtjäna viss andel (110 %) av försåg-arms timförtjänst. På grund av de effektiva arbetstimmarnas under- skott under de nominella fingo de anställda stabbläggarna ökas med ett antal

motsvarande detta underskott, varvid en motsvarande ökning i totalsumman av deras lönedragande nominella arbetstimmar ju inträdde. Vid mekanisk stap- ling sammanfalla däremot effektiv och nominell arbetstid, och någon ökning av förutnämnt slag i arbetarantal och lönedragande arbetstimmar har därför här ej förekommit. Vid jämförelser mellan arbetstimmar och stapling pr arbets- timme före och cfter mekaniseringen är det därför, ekonomiskt sett, de nomi- nella serierna i tab. II, som äro de avgörande.

Den är 1925 införda mekaniseringen bestod däri, att elevatorer för b'rädernas uppförande på staplarna infördes. Dessa bestå av lutande ställningar med höj- och sänkbara överdelar och med en omgivande ändlös kedja, försedd med raka krokar. Kedjan roterar, varvid bräderna påläggas krokarna, vilka föra dem upp i stapeln. Detta är alltså en annan form av mekanisk stapling än de annars vanliga lyftkranarna, s. k. kranstapling.

Elevatorerna krävde ej, såsom införandet av mekanisk stapling annars i allmänhet gör, någon utvidgning av brädgården. Mellan de gator. i vilka brädvagnarna köra fram, ligga vid axelbärningssystem i allmänhet 4 stapel- rader, så att två rader åt vardera sidan byggas upp från varje gång. Med mekanisk stapling kan blott en rad åt vardera sidan uppbyggas, och dess infö— rande kräver därför i allmänhet en fördubbling av gatornas antal jämte en motsvarande utvidgning av brädgården. I detta fall hade man emellertid re— dan förut blott två stapelrader i bredd.

Vid den vanliga formen av mekanisk stapling, kranstapling, brukar man få bygga upp höga eller halvhöga banor, på vilka kranarna köra fram mellan stapelraderna. Detta har ej behövts här, utan elevatorerna förflytta-s på de gamla oförändrade spåren. Man har sålunda ej behövt vidtaga någon annan disposition eller annan utgift än anskaffandet av själva elevatorerna.

Varje arbetslag har sin elevator. Arbetarnas antal i resp. lag har förblivit oförändrat, efter elevatorernas införande, vid den förutvarande siffran 6 man (inkl. en hjälparbetare). Men uppbyggandet av varje stapel försiggår nu snabbare än förut, och därjämte kunna arbetarna på grund av den starkt min- skade ansträngningen arbeta under hela nominella tiden. Härigenom har en tredjedel av de förutvarande arbetslagen gjorts överflödig. Genom två eleva- torer sparas alltså sex man. En elevator kostar med tillbehör c:a 10 000 kr., dess årliga underhåll belöper sig till ungefär 1 000 kr., och dess kraftkostnad är oväsentlig. Då en stabbläggares årslön belöper sig till uppåt 2 500 kr,: ser man att elevatorerna med nuvarande löner amortera sig på c:a 11/2 år. Aven om lönerna vore särdeles mycket lägre, skulle de tydligen vara väl räntabla.

I sin nu befintliga goda form äro elevatorerna ganska sena tekniska förete- elser, som införts vid verket mycket snart sedan de kommit i marknaden.

Sedan elevatorerna införts i mitten av 1925, blev efter viss provkörningstid staplingsarbetarnas ställning i sågverksackordet fixerat i mitten av 1926. Re- dan under 1924 hade det varit bekant bland arbetarna, att mekanisk stapling skulle införas. Den nedgång i både nominell och effektiv produktion pr timme, som jämlikt tab. II ägde rum från 1923 till 1924 — trots en väsentligt ökad produktion och fullare sysselsättning för sågverket —— berodde säkerligen på att arbetarna i avvaktan på mekaniseringen höllo tillbaka arbetstakten. Ett visst dylikt tillbakahållande kunde även konstateras under provkörningsåret.

Den ökning i nominell och effektiv timprodukt, som jämlikt tab. II förekom mellan 1920 och 1923, berodde på att sågverket före 1923 ej arbetade fullt samt att det under 1920 Och 1921 fanns en del äldre folk, som därefter ersatts med produktionskraftigare sådant. Den förbättring i effektiv timprodukt på 24 %, som inträffat mellan 1923 och 1927 , beror på att staplingen tack vare elevatorerna nu går väsentligt fortare än förut. Emellertid har den nominella timprodukten under samma tid ökats ändå betydligt mera eller med 58 %. Skillnaden mellan

de nämnda %-satserna beror ju på, att arbetarna dessutom kunnat arbeta betyd— ligt längre tid än förr. .

Resultatet har också blivit, att arbetarantalet jämlikt tab. I mellan 1923 och 1927 trots en avsevärt höjd produktion minskats med c:a 30 %. Jämför man åter 1927 med 1920, så synes det, att tack vare sågverkets starka utvidgning och fullarie sysselsättning arbetarantalet, trots mekaniseringen, ökats med 50 %.

Nr 9. Sulntfnbrik.

Tab. I. 1922 1923 1924 1925 1926 1927 Antal arbetare, index .................. 89 98 100 97 99 101 3.) Underavdelningar, index. Driftsarbetar-c ..................... 99 97 100 97 96 97 Reparatörer ...................... 68 102 100 100 106 110 l)) Underavdelningar, i %. Driftsarbetar'e ..................... 74.4 66.0 66.3 66.0 64.5 64.0 Reparatörer ...................... 25.0 34.0 33.2 34.0 35.5 36.0 Tab. II.

Index 1922 1923 1924 1925 1926 1927 Arbetstimmar för driftsarbetare ............. 93 72 100 96 99 101 Produktion ...................... 77 76 100 101 106 107 Produktion pr driftsarbetstimme ............. 83 105 100 105 107 106

Förevarande sulfitfabrik ingår som del i en anläggning, omfattande jämväl några andra fabriker för andra slags produkter. Till följd härav finnas ej separata siffror för antal arbetare och arbetstimmar i sulfitfabriken tillgäng- liga före 1922. Sagda år var ju emellertid ett krisår, och under början av 1923 inträffade den långvariga arbetsstriden inom massaindustrin. Det första nor- mala året var därför 1924, som också tagits till basår i förestående tabeller.

Då de intressantast-e förändringarna, såsom nedan skall utvecklas, inträf- fade i början av 1922, sakna sagda tabeller i detta fall mycket av det intresse de vanligen äga. Året 1928 slutligen har i tabellerna utelämnats på grund av dåvarande länga arbetsstrid.

I tab. I ingå ej nybyggnadsarbetare eller ytterarbetare, vilka äro gemen- samma för samtliga anläggningens fabriker. De i tabellen angivna reparatö- rerna omfatta dels arbetare för reparationer och även för ombyggnaderi fabri- ken, dels även till fabriken hörande verkstad'sarbetare. Vissa verkstadsarbeten, som förut erhållits från andra firmor, ha under senare år utförts av de egna verkstadsarbetarna. Med hänsyn till tabellens ovannämnda begränsade bety- delse har för överskådlighetens skull en grupp arbetare för biprodukter inom fabriken (utgörande c:a 8 % av totala arbetarantalet) överallt uteslutits.

Någon egentlig ökning av den kvantitativa produktionskapaeiteten har ej ägt rum under 1920—1927. Den lägre produktion, som förefanns under åren 1920—1922, berodde på att produktionskapaeiteten då ej var fullt utnyttjad, och underskottet 1923 förklaras av arbetsstrid. Däremot ha betydande änd- ringar av apparaturen undan för undan gjorts för att förbättra massans kva- litet, vilket bl. a. fått till följd, att något mer råvara nu åtgår per ton massa än förut. De ifrågavarande ändringsarbetena ha bidragit till att fr. o. m. 1923 hålla antalet reparatörer så högt som framgår av tab. I.

I slutet av 1920 påbörjades en mycket genomgripande och intressant meka- nisering av barkningsavdelningen (renseriet), vilken avslutades under 1922. Till följd därav sker numera transporten av stockarna inom hela avdelningen samt deras utsortering på de olika barkningsmaskinema nästan helt automa— tiskt. Själva barkningsmaskinerna krävde vidare förut en man var, men nu- mera. sköter en man tre maskiner. För varje sådan tremaskin-grupp finnes på en upphöjd brygga en särskild styranordning, varifrån en arbetare medelst olika spakar reglerar stockarnas passage genom och bearbetning i de tre ma- skinerna.

Dessa högautomatiska transport—, sorterings- och bearbetningsprocedurer på— minna starkt om, vad som äger rum i de förut skildrade järnvalsverken. Man ser härav, hur samma tekniska principer ofta samtidigt utbreda sig på ganska olika tillverkningsområden. I förevarande fall avbrytes den automatiska se— rien —— såsom ofta i liknande fall —— av en etapp, nämligen efterbarkningen, vilken fortfarande måste skötas rent manuellt och som därför trots sin relativa obetydlighet kräver rätt mycken arbetskraft.

Den ifrågavarande mekaniseringcns betydelse belyses genom nedanstående siffror, vilka avse två fyraveckorsperioder på samma tid av året, varav den ena infaller före och den andra efter mekaniseringens genomförande.

ruhe—1:71] 15/10—11/11

1921 1922 Driftsarbetarei 1) barkhuset ....... 100 56 2) hela fabriken ...... 100 79

1) i % av 2) .............. 43 % 34 % Arbetstimmar i barkhuset ......... 100 56 hela fabriken ....... 100 79 Produktion ............... 100 102 Produktion pr arbetstimme i barkhuset . . 100 183 hela fabriken . . 100 128

Tablån visar, vilka kraftiga verkningar mekaniseringen haft för själva bark- ningsavdelningen samt, på grund av sagda avdelnings stora betydelse för hela fabriken, även för denna.

De sagda mekaniska anordningarna grundades på experiment utförda inom fabriksanläggningen själv. De påskyndades avsevärt av den stora deflationen med dess starka prisfall å maskiner och alla anläggningsmaterial, medan ar- betslönerna per timme (vilka under 1920 kraftigt stigit till följd" av 8-timmars- dagen) under 1921 endast måttligt föllo. Påskyndande å mekaniseringen ver— kade också det synnerligen kraftiga fallet i massapriserna, varigenom dessa i mitten av 1921 bragtes ned under den allmänna prisnivån.

För att belysa det ovan sagda må följande siffror anföras. Timlönen för män inom pappersmasseindustrin anges av socialstyrelsen för 1928 till 116 öre eller 270 % av 1913 samt för 1921 till 145 öre, vilket alltså skulle utgöra 340 % av 1913. Kommerskollegii grosshandelsprisindex för 1921 åter utgjorde i genomsnitt 218 % av 1913. Massaprisens i jämförelse med sagda genomsnitt- liga engrosprisers utveckling under 1921 illustreras genom nedanstående över- sikt, därförsta raden återger den amerikanska noteringen enligt Ekonomisk Översikt å utländsk oblekt sulfit nr 1 i förhållande till 1913.

1921 mars maj juli sept. Sulfitpris .................. 316 231 195 170 Genomsnittligt engrospris ........... 249 230 216 201

Om man räknar med de efter deflationen rådande arbetslönerna har den gjorda anläggningskostnaden för de ifrågavarande mekaniseringsanordningar- na amorterat sig på c:a fem år. (På grund av nuvarande lägre anskaffnings- priser skulle samma anordningar, om de nu företoges, amortera sig fortare.) Några experimentkostnader av mera avsevärd omfattning förekommo icke.

Någon annan mekanisering av egentlig betydelse har under jämförelseperio- den ej skett inom fabriken.

Genom att kombinera primärsiffrorna i begynnelsetabellerna med dem i före- stående tablå erhålles följande översikt över driftsarbetarnas i hela fabriken antal och deras produkt per arbetstimme.

"lm—w/u 1922 ”he—"fu 1924 1927

1921 1922 Driftsarbetare ......... 125 99 99 100 97 Produktion pr arbetstimme . . . 81 83 104 100 106

Man ser, hur mekaniseringen framkallat en väsentlig minskning av antalet driftsarbetare. Detta trots att produktionsvolymerna efter sagda åtgärd be— tydligt ökats.

Nu har å andra sidan enligt tab. I a) an talet reparatörer under samma tid betydligt ökats, vilket delvis beror på ökad mängd omändringar samt vissa, verkstadsarbetens överflyttande från främmande till egen tillverkning men del- vis också på det genom ökad produktion och mer omfattande barkningsmaski— neri stegrade behovet av ordinära reparationer. De förstnämnda ökningsorsa- kerna ligga ju utanför den ordinarie driften, medan däremot den senare hör dit. Allt som allt har knappast den av mekaniseringen föranledda minsknin- gen av driftsarbetare 1921—1927 kunnat helt kompenseras av reparatörernas samtidiga ökning, åtminstone ej den för ordinarie drift. '

Nr 10. Två sulfatfabriker.

Fabrik 1.

Ta b. I. 1924 1925 1926 1927 1928 1929 Antal arbetare, index ............. 94 ' 101 100 114 108 111 Arbetaranlalets fördelning, i %

driftsarbetare ............... 66.7 62.1 62.6 56.0 62.4 56.9 reparatörer ....... — ......... 33.3 37.9 37.4 44.0 37.6 43.1

Tab. II Index 1924 1925 1936 1927 1928 1929 Driftsarbetare ................ 100 100 100 102 107 101 Arbetstimmar för d:o ............. 87 98 100 104 79 101 Produktion ................. 86 100 100 107 92 124 Produkt pr driftsarbetstimme ......... 99 102 100 103 117 122

Ifrågevarande fabrik existerade redan lång tid före kriget och har medta- gits i undersökningen för att ge tillfälle till jämförelser med den nedannämnda, på senaste tid anlagda fabrik II.

För år 1920 finnes ej tillfredsställande statistik, och de följande tre åren voro i åtskilliga hänseenden irreguljära. I förestående tabeller ha därför siff-

ror anförts först fr. o. m. 1924. Eftersom huvudintresset gäller jämförelsen med fabrik II, för vilken det första fullständiga driftsåret var 1926, har detta år här tagits till basår.

I ovanstående tabeller ingå ej byggnadsarbetare eller ytterarbetare, ej heller de små grupperna lagerarbetare — som räknas till ytterarbetare —— eller arbe- tare för biprodukter. De i tabellerna upptagna reparatörerna omfatta jämväl verkstadsarbetare.

Vid ett i samband med fabriken drivet sågverk framställes all erforderlig träflis och sändes sedan med' linbana till fabriken. Arbetarna för flisens fram- ställning och transport ingå ej i tab. I. Slutprodukten består till över hälften av kraftmassa, resten av blekbar massa.

År 1927 företogs en viss ökning av produktionskapaeiteten. Till följd av arbetsstriderna 1928 kom densamma först 1929 till uttryck i ökad produktion. Produktens kvalitet har förbättrats bl. a. genom ett nytt silhus 1926.

År 1927 infördes automatisk tömning av diffusörerna (behållarna för mas- sans tvättning efter kokningen). I början av 1929 mekaniserades en viss del av kemikalieberedningen, varjämte en del mindre justeringar utfördes under årets lopp.

Ökningen i reparatörernas antal 1927 och 1929 jämlikt tab. I förklaras ge- nom ovannämnda åtgärder. Jämlikt tab. II framkom 1929 en avsevärd ök- ning i produkten per arbetstimme. Denna var en följd dels av de ovannämnda mekaniseringarna, dels ock av produktionens drivande i större skala.

Fabrik II. T ab. I. 1926 1927 1928 1929 Antal arbetare, index: Fabrik I 1926 = 100 . . 84 115 119 119 Arbetarantalets fördelning, i % Renseriet ............... 14.8 14.7 14.3 14.3 få Huvuddriften ............. 51.9 38.5 62.0 62.0 Reparatörer .............. 33.3 26.8 23.7 23.7 Tab. II Index: Fabrik I 1926 = 100 1926 1927 1928 1929 Arbetare i huvuddriften .......... (39 108 114 114 Arbetstimmar i d:o ........... ,. . 66 106 81 104 Produktion ................ 93 183 138 202 Produkt pr arbetstimme .......... 139 173 169 193

Denna fabrik blev färdig för drift 1925 och är mycket modern. Den be- skrives här för att jämföra dess produktivitet per arbetstimme med den i ovan- nämnda sulfatfabrik I.

Medan råmaterialet i fabrik I tillföres densamma utifrån, utgöres det här till större delen av rundvirke, vars barkning sker i fabriken och kräver en be- tydlig del av dess arbetskraft. För att skapa jämförbarhet mellan fabriker- na I och II ha därför arbetarna i renseriet (= barkningsavdelningen) och de- ras arbetstimmar ej medtagits i ovanstående tab. II. Slutprodukten utgöres uteslutande av kraftmassa.

Liksom vid fabrik I ha icke byggnads- eller ytterarbetare medtagits i ta— bellerna och ej heller lager- eller biproduktsarbetare. För att underlätta jäm- förelsen med fabrik I ha vidare alla indexsiffror i tabellerna uträknats med motsvarande siffror för fabrik I år 1926 såsom bassiffror.

När fabriken byggdes 1925, inmonterades endast maskineri för halv produk- tion. Ilen andra hälften inmonterades i slutet av 1926, varefter både byggna- der och maskineri tagits fullt i anspråk år 1927. Av tab. II ses, att produktio- nen 1926 var nästan densamma som i fabrik I, men att den sedermera till följd av kapacitetsökningen stegrats synnerligen kraftigt. 1929 uppnådde den så- lunda iadexsiffran 202, medan fabrik I:s produktion samtidigt blott måttligt ökades till 124.

Till följd av sin nyhet är fabriken på många mindre punkter mer ändamåls- enlig och arbetssparande i driften än äldre fabriker. Diffusörernas tömning har här från början gjorts helautomatisk. medan denna anordning i fabrik I infördes först under 1927. Den i fabrik I år 1929 införda mekaniseringen i kc- mikalieberedningen existerade även från början vid II. I övrigt föreligger ingen större mekanisering vid II i förhållande till I.

Av tab. II ses, att produkten per arbetstimme år 1926 var 39 % större än i fabrik I; detta, ehuru arbetet under året torde ha blivit något stört genom inmontc—ringen av det nya maskineriet. Sagda överlägsenhet får i huvudsak tillskrivas fabrik II:s allmänna nyhet och dåvarande starkare mekanisering på ovannämnda två punkter.

År 1929 har produkten per arbetstimme stigit till indexsiffran 193 eller med 39 % gentemot år 1926. Denna kraftiga förbättring beror i huvudsak på den mycket kraftiga produktionsökning, som samtidigt ägt rum, och utgör ett ta- lande exempel på de stora fördelar, som inom sulfatindustrin medfölja produk— tion i större skala. —— Under samma tid har ju vidare fabrik I till följd av mekanisering och produktionsökning stegrat sin timprodukt med 22 %, men år 1929 hade ändock fabrik II:s överlägsenhet i timprodukt ökats till 58 %.

Fabrik II:s ledning har framhållit, att det vid successiva mekaniseringar och omläggningar av arbetspsykologiska skäl är svårt att under lång tid reducera personalen fullt så mycket, som objektivt vore möjligt till följd av sagda åt— gärder. Vid en nybyggd fabrik däremot kan personalmängden från början begränsas till det objektivt nödvändiga.

Den i förhållande till fabrik I uppnådda minskningen i arbetstimmar per produktenhet har ju åtföljts av en motsvarande minskning i erforderligt arbe- tarantal. Men denna driftsekonomi har varit en av huvudförutsättningarna för att fabriken och därmed följande arbetarsysselsättning över huvud skulle kom- ma till stånd.

Slutligen kan nämnas, att rostfritt stål och andra icke korroderande mate- rial i stor utsträckning blivit använda för fabrikens ventiler och rörledningar, varigenom dessas motståndskraft och livslängd förhöjts. Detta bör för fram- tiden veika begränsande även på reparatörernas antal.

b) Helnmalnarknadsindustrier med. utländsk konkurrens.

Nr 11. Höganäs-Billesholms A/st gruvor.

Tab. I. Kolbrytning i 1000 ton. Hoga Billes Bjuv Skrom- IIyl- Ormas- Gunnars- nas holm berga hnge torp torp 1920 .......... 77 85 ' 60 50 61 71 36 440

1928 .......... 60 50 52 27 _ 126 44; 359

Tab. II. Indices: 1920 : 100.

, , _ 1, , 2 | 3,,,_ _,4 __ l , ,5 ,,|,,_ ,(L,,,,,,,_,7,,. J,,,_å,__,, ,J.,_ Produktion i vikt Under jord Ovan jord A Därav __ ...._,, ___—_, ,,-_, ,_ i,, År rbetlfr— ovan Lcror P . anta- jordi % Stenkol I % m, Reduc. Arbets. prfdlutjir A_rbets- pååcllucér gågkfåäo summa timmar arb.timme timmar arb.timme 1913 80 33 82 46 ? 89 95 94 84 [ 106 1914 80 29 83 49 92 94 98 82 * 111 1915 86 28 93 46 : 98 ' 1916 88 30 94 36 1 94 1917 95 31 100 41 101 1918 93 33 92 42 95 1919 99 32 98 39 i 99 —— —— — 1920 100 33 100 39 ' 100 100 100 100 100 1921 100 33 86 33 i 86 88 97 83 103 1922 80 31 88 26 , 84 87 96 71 118 1923 81 31 97 34 95 94 101 81 118 1924 88 30 101 41 i 102 105 98 85 120 1925 79 30 60 32 * 65 1 — — — —— 1926 82 31 87 45 it) 90 104 71 131 1927 82 30 91 48 ! 98 89 110 72 136 1928 71 29 , 82 44 88 79 112 64 139 Tab. III. 1924 1925 1926 1927 1928 Timförtjänst för män i kolgruvor % monetär ....... 196 198 198 198 198 enl. soc-styr" 1913 = 100 reell ......... 113 113 115 116 116 Kolpris i mitten av året, 1913 = 100 .......... 144 144 128 128 115

Bolaget har haft gruvor av betydenhet på sju ställen, vilkas kolbrytning 1920 och 1928 angives i tab. I. Som man ser, har Ormastorpsgruvan numera blivit den viktigaste. I gruvorna brytas även leror, och Skrombergagruvan uppehålles endast av denna orsak. .

De vid gruvdriften sysselsatta arbetarna äro sysselsatta dels i brytningen under jord, dels ovan jord för mottagande och sortering av de uppfordrade massorna och för uppläggande av de vidlyftiga friluftslagren. Ovanjordsar- betarna hade före 8-timmarslagen 1920 i regel 9 a 9 1/2 timmars arbetsdag men underjordsarbetarna redan då 8 timmar. Lagen har alltså verkat i riktning att höja ovanjordsarbetarnas andel av hela arbetarkåren. Detta har motverkat en eljest befintlig tendens att minska dessa arbetares andel, så att densamma, såsom framgår av tab. II kol. 2, under perioden 1913—28 varit rätt konstant.

I tabellen har år 1920 överallt tagits som basår. Detta beror därpå, att an- talet arbetstimmar ej före detta år kunnat anges med samma säkra noggran- het som senare.

I tabellen kol. 3 och 4 har utvecklingen av den totala kolbrytningen och ler- brytningen angivits. För jämförbarhetens skull har till bassiffra även för ler— brytningen tagits kolbrytningen 1920. Vid sammanläggningen av kol— och lerbrytningen är det av skäl, som nedan utvecklas, lämpligast att taga voly- men av de ifrågavarande kvantiteterna. Som lerorna väga c:a 50 % mera än samma volymmängd kol böra deras viktmängder före sammanläggningen re- duceras med 33 %. På så sätt har kolumnen 5 >>reducerad summa» uppstått.

1 3 månaders strejk rådde.

. i | l . i

När det gäller jämförelser med den använda mängden arbetstimmar, är ovan— nämnda volymsumma ett bra enhetligt mått på den underjordiska brytningens omfattning. Ty det fordras samma mängd arbete att under jorden bryta och transportera samma volym kol som leror. Ovan jord äro däremot vissa arbe— ten närmast beroende av kolets eller lerornas vikt, men flertalet arbeten dock även här av volymen. Därför har produkten pr arbetstimme uträknats med utgångspunkt från den >>reducerade produkten» ej blott under jord utan även ovan jord, ehuru sistnämnda resultat tydligen ej blir fullt så pålitligt som det förra.

Socialstyrelsens i tab. III återgivna timlöneindex torde vara helt och hållet tillämplig på bolaget, då ju några andra kolgruvor ej existera i landet. Pris- indexen i tabell III avser de normgivande. bästa kolsorterna.

Bolagets kol ha som bekant sin avsättning inom landet under stark konkur- rens från utlandet. Lerorna åter användas i dess fabrikation av lergodsvaror, vilken i denna redogörelse ej beröres.

Som bekant rådde högkonjunktur för kol under hela inflationstiden, vilken ledde till stigande brytning och arbetarantal. Se tab. II. Efter 1920 åter har den internationella konjunkturen nästan oavbrutet kraftigt försämrats, och kolpriserna ha blivit allt mer otillfredsställande. Till följd härav ha reallö- nerna, såsom synes i tab. III, endast kunnat stiga ganska obetydligt, samti- digt som bolaget på senaste år icke erhållit någon vinst alls å gruvdriften.

Den dåliga konjunkturen har vidare lett till, att produktionen jämlikt tab. II minskats betydligt från 1920 till 1927. Därefter har en ytterligare produk- tionsminskning ned till förkrigstidens nivå inträffat, beroende på en mera per- manent inskränkning av produktionsramen. I slutet av 1927 nedlades näm— ligen Hyllingegruvan, huvudsakligen emedan den saknade leror. Dess arbeta— re, uppgående till c:a 8 % av totala arbetarantalet, överflyttades delvis till de andra gruvorna, men delvis inträdde på grund härav en definitiv minskning av arbetarantalet. I mitten av 1928 nedlades på liknande sätt en del av Billes- Eolmsgruvan med tillhörande schakt Och med liknande följder beträffande ar- etarna.

Arbetet under jord. Brytningen i Ormastorpsgruvan har, såsom visas av tab. I, starkt ökats, därigenom att arbetare dit överflyttats från de flesta andra gruvorna. I Ormastorp äro de naturliga brytningsförhållandena så pass gynn— samma, att en viss bruten mängd blott fordrar c:a 2/3 av den arbetskraft, som förut fordrats vid de andra gruvorna utom Höganäs. Härigenom har sålunda en koncentration till den mest lättarbetade gruvan skett.

Intill 1922 skedde brytningen genom handhuggning utom i Ormastorp. där förskrämningsmaskiner med borrande effekt sedan länge använts. Sagda år påbörjades vid några av de andra gruvorna försök med förskrämningsmaskiner med sågande effekt. Delvis kombinerades detta med försök att bryta sig fram på bred front i stället för de annars brukliga smala orterna. Detta skulle bl. a. ha möjliggjort en arbetssparande elektrifiering av brytningen. Emellertid måste hela detta brytningssätt tillsvidare överges, emedan det visade sig svårt att undvika ras och de elektriska ledningarna visade sig livsfarliga i gruv- fukten. De sågande maskinerna ha dock alltjämt använts i två gruvor vid lämpliga tillfällen. Trots ihärdiga försök har alltså t. o. m. 1928 en mekani- sering av driften endast i ringa omfattning kunnat genomföras. Sedermera ha emellertid arbetssparande maskiner i stigande omfattning och med fördelaktig effekt kommit till användning.

Den långsamma stegringen i produkt pr arbetstimme på 12 % mellan 1920 och 1928 är i huvudsak beroende på brytningens ovannämnda koncentration till den mest givande gruvan. 4——312418

Arbetet ovan jord. Detta utföres vid de uppfordrings- och sorteringsverk, som ligga vid gruvschaktens mynningar. År 1920 funnos vid alla gruvorna sammanlagt 15 schakt med tillhörande verk. Av dessa övergåvos två stycken år 1925 och ytterligare tre vid Hyllingegruvans totala och Billesholmsgruvans partiella nedläggande. Ytterligare ett schakt med omgivande underjordsområde har varit nedlagt under slutet av 1928. Vidare har ett schakt nedlagts på sådant sätt, att brytningen från dess underjordsområde numera transporteras till och uppfordras genom ett annat schakt. För två schakt har vidare ett cir— kulationssystem anordnats, så att ej mer än ett av dem samtidigt användes. Genom dessa åtgärder har efter 1920 de samtidigt i gång varande schaktens antal minskats mycket starkare än den sammanlagda brytningens storlek, och sålunda sker nu en mycket större uppfordring pr schakt än 1920. Betydande arbetargrupper vid de olika schakten äro emellertid till sitt antal tämligen obe- roende av uppfordringens storlek. Till följd av ovannämnda åtgärder har där— för en ökning i genomsnittliga uppfordrade mängden pr arbetstimme inträtt, vilken jämlikt tab. II belöper sig till 39 % mellan 1920 och 1928 och 25 % mellan 1914 och 1928.

Här föreligger sålunda driftskoncentration av vanlig industriell typ med drift i större skala pr driftsställe och därav härflytande fördelar.

Någon nämnvärd mekanisering av ovanjordsarbetet har t. o. m. 1928 ej förekommit. Emellertid beslöt man då att enligt vissa tyska förebilder kraf- tigt mekanisera hela sorteringen och alla transporter mellan densamma och schaktmynningen. De härför nödiga konstruktionerna började redan samma år att utföras.

Hela driften. Brytningen har ju minskats ner till förkrigsnivån. Genom koncentration till den bästa naturtillgången under jord och genom driftkon- centration ovan jord har antalet arbetstimmar pr produktenhet samtidigt avse- värt minskats i förhållande till 1920. Dessa omständigheter tillsammans ha medfört en minskning av arbetarantalet ned till 11 % under förkrigsnivån. Utan de förlustminskande koncentrationsåtgärderna hade emellertid brytningen sä— kerligen fått minskas mer än nu skett och kanhända så mycket, att arbetar- antalet sjunkit ännu mer än nu varit fallet.

Trots stimulansen av låga pris och trots ihärdiga mekaniseringsförsök under jord har ju nästan ingen mekanisering t. o. m. 1928 visat sig fördelaktig. Detta står med största sannolikhet i samband med den ringa reallönestegring, som jämlikt tab. III dittills ägt rum. Hade till följd av en gynnsammare ut— veckling av kolprisen lönerna kunnat stiga på något liknande sätt som inom den övriga industrin, hade det nästan säkert visat sig förmånligt att före 1928 införa förskrämningsmaskiner i betydligt större utsträckning. Ej heller ovan- jordsarbetet har ju före 1928 mekaniserats, och beträffande orsakerna härtill gäller i stor utsträckning, vad som nyss sagts.

Fr. o. m. 1929 har emellertid en betydande mekanisering både ovan och un- der jord ägt rum. Orsakerna härtill ha varit dels vidgade allmänna tek- niska erfarenheter dels även den kommande löneutvecklingen. Hos gruvarbe— tarna hade nämligen starka önskningar yppat sig att i någon mån höja sina löner i riktning mot lönenivån inom den Övriga industrin. Förhandlingar här— om inleddes i mitten av 1929 och ledde i slutet av året bl. a. till vissa löne- höjningar. Bolagsledningen, som åtskilligt tidigare förutsett denna utveck- ling, fick därigenom ökad anledning att redan från början av året driva på mekaniseringen. En närmare undersökning av denna. senare utveckling faller emellertid utom ramen för denna beskrivning.

Nr 12. Porslinsfabrik.

Tab. I. 1912 1916 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 Antal arbetare, index . . . 100 88 76 72 72 78 80 80 83 85 87 Arbetarantalcts fördelning, i % män ......... 48 . 55 . . 55 52 56 53 54 54 kvinnor ........ 26 . 29 . . 26 29 29 31 32 33 minderåriga ...... 26 . 16 . . 19 19 15 16 14 13 Tab. 1 I.

Index 1912 1916 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1 1926 1927 1928 Prod.volym ....... 100 101 90 68 76 83 80 72 90 87 94 Prod. pr arbetare . . . . 100 115 118 94 105 106 99 89 108 102 108 Arbetstimmar ...... . . . . . 100 102 82 100 101 100 Prod. pr arbetstimme . . . . . . . . 100 94 106 108 101 108

Tab. III.

Index 1923 1924 1925 1926 1927 1928 Ungefärligt genomsnittspris å produktionen, 1912 = 100 . . 200 160 160 160 . . Timförtj. för män i porslins-, kakcl- & ler- monetär . . . . 213 196 202 202 217 196 godsfabriker enl— sve-styr» 1913 = 100 lreell ...... 120 113 115 117 127 114

För bättre bedömning av fabrikens utveckling har statistiken på flera punk- ter förts tillbaka till år 1912. Indexen i tab. II över den genomsnittliga produk- tionsvolymen är av fabriken uppgjord sålunda, att 1912 års priser använts som vikter för resp. mängder av de olika artiklarna. Dessas inbördes propor- tioner ha f. ö. ej undergått alltför stora ändringar.

Socialstyrelsens i tab. III återgivna indexsiffror över timförtjänsten i pors— lins—, kakel- och lergodsfabriker bygger på en arbetarstock, som för de flesta är till mer än 2/3 består av porslinsarbetare. För år 1927 förskötos siffrorna avsevärt uppåt, nästan enbart på grund av löneförbättringar för kakel- och ler- godsarbetarna. Siffrorna t. o. m. 1926 visa, att reallönestegringen inom pors- linsfabrikationen varit ganska måttlig, vilket i väsentlig grad berott på. den nedannämnda utländska konkurrensen.

Fabriken arbetar huvudsakligen på hemmamarknaden under utländsk kon- kurrens men delvis även på export. Efter 1923 har fabriken haft att kämpa med en kraftig konkurrens från Tyskland och Tjeckoslovakien. Då arbets— lönerna utgöra en mycket stor andel av porslinsfabrikationens produktionskost— nader —— för fabriken själv ha de på senaste tid utgjort c:a 50 % av produktions- värdet _ ha de låga arbetslönerna i sagda länder givit dessa en mycket stor konkurrenskraft. Deras konkurrens på den svenska marknaden har även under— lättats därav, att den svenska vikttullen å porslin kvarstått oförändrad sedan förkrigstiden och alltså reellt sett minskats betydligt.

Kvaliteten å produkterna har under senaste årtionde successivt förbättrats beträffande både hållbarhet och särskilt estetisk prägel. Beträffande hållbar- heten har ett fruktbart samarbete ägt rum med Statens provningsanstalt. Den höga estetiska prägeln —— även hos massprodukterna —— har mer och mer bör- jat uppskattas av avnämarna och därigenom hjälpt fabriken mot den utländska konkurrensen.

Produktionen gick, såsom synes av tab. II, tillbaka under de upprörda ti- derna efter 1916 och har efter deflationskrisen på grund av ovannämnda kon-

] 21/._. månaders strejk.

kurrensförhållanden endast långsamt kunnat arbeta sig upp igen. På grund härav har någon egentlig ökning av den maskinella produktionskapaeiteten ej ägt rum sedan före kriget och t. o. m. 1928, och byggnadsarbetet har i huvud- sak inskränkt sig till ombyggnader. _

Fabriken har sedan länge uppmärksamt följt möjligheterna att genom meka— niseringar av olika slag nedbringa produktionskostnaderna och begagnat sig därav. Härom skriver fabriken följande intressanta ord: »De drivande moti- ven till mekanisering äro emellertid nu helt annorlunda. Vi ledo före kriget av permanent brist på arbetare genom produktionens hastiga ökning. Indu- striens mekanisering och andra tekniska förbättringar hjälpte oss då fram. Vi tvingades helt enkelt därtill ————— Nu däremot ha vi fullt upp med arbetskraft men denna är för dyr.»

Under själva kriget fortsatte i viss mån mekaniseringspolitiken, särskilt be— träffande transportanordningarna, som i stor utsträckning ordnades på ett hel- automatiskt sätt. Huvudsakligen därigenom förklaras tillväxten i produk— tionsvolymen per arbetare med 18 % under 1912—1920 trots 8-timmarsdagens införande under sistnämnda år. Därefter har man emellertid under den under— sökta perioden trots ett energiskt sökande icke funnit några räntabla mekani— seringsmöjligheter av större betydenhet, som kunnat införas. Dock höll man 1928 på med lovande experiment att kraftigt mekanisera en viss tillverknings— etapp.

Arbetsskickligheten och arbetsintensiteten ha höjts åtskilligt sedan 1920. På grund av den större tillgången å arbetskraft har man nämligen numera kunnat välja ut endast de bättre arbetarna. På grund av de mycket större möjligheterna till arbetslöshet stanna arbetarna vidare mycket längre än förr på sina platser, varigenom yrkesskickligheten befordrats. Den ökade skicklig- heten har dels underhjälpt den förut omnämnda förbättringen av produkternas kvalitet, dels också åstadkommit en något snabbare arbetstakt.

Under perioden 1912—1920 framkallade mekaniseringen, vid något minskad produktionsvolym, ett avsevärt fall i arbetarantalet. För åren 1926—1928 har den beräknade produktionsvolymen varit ungefär densamma som 1920, me- dan arbetarantalet ökats, utan att detsamma likväl uppnått 1912 års storlek.

Nr 13. Svenska Sockerfabriks A. B.

I. Rasockerfåbrikerna.

Index 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 -——20 —21 ——22 —23 —24 —25 —26 —27 —28 Tab. I. Kampanjarbetare .......... 100 123 125 46 108 102 101 14 98 Tab. II. Arbetstimmar ............ 100 96 125 . 77 59 81 . 64 Betavverkning ............ 100 109 159 44 109 98 147 16 106 Socker-% i betan .......... 17.6 18.0 17.8 . 16.5 16.8 16.9 . 16.6 Råsockerproduktion ......... 100 112 161 . 102 94 143 . 102 Betavverkning pr arbetstimme . . . . 100 115 128 . 142 166 182 . 167 Råsocker pr arbetstimme ....... 100 118 129 . 133 158 176 . 159 Tab. III. Timlön, 1913/14 : 100, monetär . . . 360 440 410 250 250 250 250 250 250 reell ..... 140 160 . . 142 140 144 146 146

Nettopris,1913/14 = 100 ....... 262 316 . . 171 141 124 135 126

Den ovanstående statistiken omfattar bolagets 18 fabriker och 3 saftsta- tioner. På grund av inskränkningar i betodlingen voro dock under 1922/23 blott 8 och under 1926/27 blott 3 fabriker i gång. De i statistiken angivna åren avse räkenskapsår 1l..—”b.

Antalet kampanjarbetare i tab. I avser antalet arbetare under de mellan 6 och 8 veckor varande höstkampanjerna. C:a 15 % av detta antal äro sysselsatta vid fabrikerna mellan kampanjerna för lossning och lastning, översyn, repara- tioner och ombyggnader men arbeta till allra största delen med i huvuddriften under kampanjerna och ingå därför i de ovannämnda siffrorna. Alla arbetare i huvuddriften äro vuxna män.

Då sockerhalten i betorna, såsom framgår av tab. II växlar något från år till år, komma betavverkning och råsockerproduktion, absolut och pr arbets- timme, ej att förändras i alldeles samma proportioner. Olika års betskördar äro även, oberoende av sockerhalten, olika svårarbetade, vilket ju på ett något irreguljärt sätt måste påverka betavverkningen och produkten pr arbetstimme i tab. II.

De i tab. III redovisade timlönerna avse timlönesatser för de till grovarbetar- förbundet hörande arbetarna, vilka utgöra c:a 90 % av hela arbetarantalet och som alla arbeta mot timpenning. Reallönen har uträknats med användande av levnadskostnaden vid de nära mitten av resp. räkenskapsår infallande årsskif— tena.

Kontinuerlig drift dygnet runt äger rum. 8—timmarslagen medförde i mitten av 1920 övergång från två- till treskift och reducerade sålunda kampanjarbe- tarnas dagliga arbetstid med 33 %. Detta förklarar, varför arbetarantalet 1919/20—1920/21 betydligt ökats, samtidigt som arbetstimmarna minskats.

I tab. III anges vidare i förhållande till 1913/14 bolagets nettogrospris för dess viktigaste sockersort, krossad melis, d. v. s. grosshandelspriset därå med avdrag för gällande sockerskatt. (Skatten utgjorde t. o. m. 1924/25 16 öre pr kg., 1925/26 14 öre samt 1926/27 och 1927/28 8 öre.) Dessa nettopriser verka givetvis tillbaka å råsockrets prisförhållanden, för vilka det är svårt att få till- fredsställande noteringar, och anföras därför här. Förändringarna i brutto- utbyte på grund av sockerprisutvecklingen delas på grund av gällande kon- trakt ungefär lika mellan betodlarna och bolaget. Det bör observeras, att den ifrågavarande prisindexen avser monetära priser och därför vid jämförelser med löneutvecklingen bör jämföras med den monetära löneindexen.

Produktionen avser som bekant blott den inhemska marknaden och är via färdigsockret utsatt för stark utländsk konkurrens. Tullen sjönk från 1911/12 till 1917/18 för råsocker från 91/2 till 7 öre pr kg. och för raffinad från 141/2 till 10 öre, varefter tullsatserna förblivit oförändrade. Med hänsyn till pen- ningvärdets fall har ju tullsänkningen reellt sett varit ändå betydligt större. På grund av den kraftiga internationella konkurrensen och även nyssnämnda tullförhållanden har det i tab. III angivna nettopriset fallit åtskilligt under den genomsnittliga prisnivån och på senaste tid ännu betydligt mera.

Den sammanlagda maskinella produktionskapaeiteten, vilken betydligt öka— des under perioden 1913—1919, har därefter fortfarande ökats, ehuru helt nya fabriksenheter ej anlagts med undantag för en saftstation 1920/21.

Större enheter ha på flera håll utförts inom driften i form av större ång- pannor och större centrifuger för särskiljande av socker och sirap. Produk— tionen pr panna resp. apparat har därigenom kunnat ökas starkare än investe- ringskostnaden pr panna resp. apparat, varjämte övervakningsmanskapet pr apparat ej nämnvärt behövt ökas. Till följd därav har så väl maskin- som ar- betskostnaden pr produktenhet minskats. Detta representerar ju en apparat- teknisk produktion i större skala med allsidigt kostnadsminskande påföljder.

En mycket kraftig mekanisering av produktionen har ägt rum efter 1919. Denna har kraftigast träffat betornas lossning och upplagring vid fabrikerna samt deras överförande till de kanaler, vari de svämma in i dessa. Förut ut- fördes dessa operationer i stor utsträckning rent manuellt. Efter 1919 åter har lossningen och upplagringen genom olika konstruktioner och åtgärder an- ordnats så, att betornas successiva överförande till insvämningskanalerna kun- nat ske tämligen automatiskt. Automatiska lossnings- och transportanordnin- gar för kol och hjälpmaterial ha införts. På några håll har vidare ångdriften ersatts med elektrisk drift med inbesparande av folk. Slutligen har nästan all säckning av råsockret upphört. Det transporteras i löst skick genom stål- bandstransportörer eller små vagnar till lagren, där det automatiskt avlägges och fördelas.

De ovannnämnda olika slags åtgärderna voro till större delen avslutade år 1925. Den kraftiga ökning i betavverkning och produktion pr timme, som jämlikt tab. II ägde rum mellan 1919/20 och 1925/26 äro tämligen helt bero- ende på dessa åtgärder. Mekaniseringen har fortgått även efter 1925 men i något långsammare takt. Den avsevärda sänkningen i produkt pr arbetstimme från 1925/26 till 1927/28 beror väsentligen på att betorna voro betydligt mer svåravverkade det senare än det förra året.

Beträffande motiven till mekaniseringsåtgärdernas vidtagande kan följande skriftliga uttalande från bolaget anföras: »För att lossa, lasta, transportera och handhava de stora materialkvantiteter, varom här är fråga, använde man förr i stor utsträckning manuell arbetskraft. Med dåvarande timlöner ävensom på grund av den relativt korta arbetsperioden, var lönekontot ej alltför tyngt av dessa arbetskostnader. I och med arbetslönernas stegring under kristiden och efter 8-timmarslagens genomförande hotade avlöningskontot att bliva myc- ket betungande. Man vidtog därför omedelbart mycket kraftiga åtgärder för att till det yttersta mekanisera sockerindustrien.» Av detta framgår, att de reella timlönernas stegring varit åtminstone den närmast drivande anlednin- gen till mekaniseringen av år 1920 och följande tid. Även om dessa löner förblivit mera oförändrade, hade antagligen det senare inträffade prisfallet föranlett bolaget att söka utfinna varje ekonomisk mekanisering. Med all sannolikhet hade då en del av de ovannämnda mekaniseringarna även vid ett sådant lägre löneläge visat sig medföra besparingar, men i vilken utsträckning även motsatsen skulle ha inträffat är ovisst.

(Beträffande säckningen märkes, att denna upphävdes redan under kriget, emedan säckprisen då blivit för höga. Den har sedermera ej återinförts, men nu på grund av för höga arbetslöner dels vid säckarnas transporter, dels vid deras underhåll.)

8-timmarsdagens genomförande i mitten av 1920 medförde den ökning i ar- betarantal från 1919/20 till 1920/21, som framgår av tab. I. Utan den meka- nisering, som under tiden genomförts, hade likväl denna ökning blivit åtskil- ligt större. Den fortsatta mekaniseringen och minskningen i arbetstimmar pr produktenhet har därefter medfört en väsentlig nedgång i arbetarantalet, så att detsamma fr. o. m. 1924/25 blivit ungefär detsamma som 1919/20.

Hade ingen dylik mekanisering ägt rum, hade mängden arbetstimmar pr produktenhet ej avsevärt minskats, vilket i och för sig tenderat att bibehålla arbetarantalet vid och över 1920/21 års nivå. Men utan mekanisering hade också produktionskostnaderna förblivit så höga, att endast de fabriker, som haft ett särskilt gynnsamt läge beträffande järnvägsfrakter eller omgivande betodlingSJord, kunnat bära sig. Övriga fabriker till ett förmodligen icke obe- tydhgt antal hade däremot fått nedläggas, vilket givetvis verkat starkt sän— kande å arbetarantalet. Med all sannolikhet hade denna sänkande effekt övar— vägt den förutnämnda höjande effekten.

Tab. I.

1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 21 22 23 24 25 26 27 28

Antal arbetare, index ............ 83 100 86 87 86 87 94 98 a) Underavdelningar, index. 1) Män, driftsarbetare ........... 83 100 86 87 85 85 91 103

byggnads- och verkst.arbetare . . . . 81 100 81 77 76 85 102 63

2) Kvinnor ................ 86 100 88 92 101 102 98 109 b) Underavdelningar, i %. 1)'Män, driftsarbetare ........... 68.7 68.7 69.2 69.5 67.8 66.8 66.8 72.3

byggnads- o. verkst.arbctare ..... 14.2 14.6 13.9 12.9 12.8 14.0 15.9 9.3

2) Kvinnor ................ 17.1 16.7 16.9 17.6 19.4 19.2 17.3 18.4

Tab. II.

I (1 x 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 " e —21 —22 —23 —24 —25 —26 —27 —-28

Arbetstimmar ............... 94 100 97 85 79 84 108 92 Produktion pr år ............. 108 100 119 105 95 123 139 122 Produktion pr arbetstimme ......... 114 100 123 123 119 145 130 131

Den ovanstående statistiken omfattar bolagets fyra raffinaderier. Räken- skapsåren sammanfalla med dem för råsockerfabrikerna.

Under och efter kristiden framställdes blott s. k. nödfallsraffinad, vilken av bränsleekonomiska skäl icke utsattes för den omsmältning och omfiltrering, som kräves för vanlig helraffinad. Först på hösten 1921 upptogs åter, till- verkningen av helraffinad, vilken ju pr viktenhet måste bli åtskilligt mer ar- betskrävande än nödfallsraffinaden. Av detta skäl har först året 1921—1922 tagits som basår för alla indexserier i tabellerna.

Under hela perioden har en viss ombyggnadsverksamhet försiggått. Denna var särskilt livlig under åren 1921—1922 och 1926—1927, men saktade av under 1927—1928. Siffrorna för byggnads- och verkstadsarbetare i tab. Ia och Ib ge uttryck åt dessa förändringar. Under året 1927—1928 rådde tre månaders strejk bland 90 % av personalen, och därefter fick man ta in mycket folk för att hinna med årets produktion. Därav förklaras den kraftiga höj- ningen i antalct manliga driftsarbetare och i totalantalet arbetare sagda år. Jämför tab. I och tab. Ia.

Det av bolaget uppgivna antalet arbetstimmar omfattar även byggnads- och verkstadsarbetare. Därför har följande uträkning gjorts. Den lägsta pro- centuella andelen av sagda arbetare för något normalår, nämligen 12.8 % för 1924—1925 har dragits från deras procentuella andelar för övriga är. För 1921—1922 har sålunda differensen 1.8 % uppkommit, och det uppgivna anta- let arbetstimmar för året har därför minskats med denna procentsats. På liknande sätt med övriga år. (För 1927—1928 har ju i stället en höjning fått ske.) På så sätt ha siffrorna för antalet arbetstimmar i tab. II uppkommit. Eärigenom bli också tabellens siffror för produkt pr arbetstimme mera jämför-

ara.

Utom den av råsocker producerade mängden raffinad tillfördes fabrikerna under åren 1923—1924 och 1924—1925 utländsk raffinad uppgående till 9 resp. 14 % därav, vilka mängder blott siktades och omsäckades. Dessa partier ha blott krävt 5 a 10 % av det arbete, som nedlagts å den fullständigt bearbetade

produkten. De uppgivna siffrorna för sistnämnda produkt under sagda år ha därför i tab. II ökats med 1 %. Det råsocker, som kommit till användning, bestod vidare 1926—1927 till större delen av utländskt rörsocker, eftersom den svenska betodlingen under detta år till större delen var inställd. Sådant råsocker kräver åtskilligt mer arbete än det svenska. (Ar 1922—1923, då betodlingen jämväl till stor del var inställd, kunde man täcka större delen av bristen från de kvarvarande lagren av föregående års mycket kraftiga inhem- ska råsockerproduktion.) En avsevärd utländsk rörsockertillförsel inträffade även 1927—1928.

Året 1926—1927 var sålunda abnormt, på grund av den övervägande till- förseln av arbetskrävande utländskt råsocker, och året 1927—1928 på grund av den ovannämnda långvariga strejken och dess följder. Beträffande arbetar- antalet voro alltså dessa båda är abnormår, och 1925—1926 blir i detta hän- seende att betrakta som det sista normalåret.

Lönerna ha förändrats i nästan alldeles samma relationer som vid råsocker- fabrikerna, och det hänvisas därför till tab. III för dessa fabriker. För pris- utvecklingen hänvisas till samma tabell och anknytande text. Tull- och kon- kurrensförhållandena ha berörts på samma ställe.

En viss ökning av den maskinella produktionskapaeiteten har ägt rum, och vid en av fabrikerna har även en större nybyggnad för behandling av det ut- ländska rörsockret uppförts. Produktionen har ju även jämlikt tab. II ökats under perioden.

För vissa av produkterna ha under perioden smärre förpackningar införts, vilka visat sig tillfredsställa ett betydande behov. Förpackningspersonalen, som till större delen är kvinnor, har därigenom fått ökas avsevärt efter 1922—— 1923. Jämför tab. Ia.

En kraftig mekanisering har under perioden genomförts, vilken framför allt berört råsockrets intransport. Det pr järnväg ankommande råsockret kom förut i säckar, vilka lossades för hand och inkördes i fabrikerna. Numera lastas råsockret lösti särskilda cisternvagnar. Vid en vagns ankomst till när- heten av resp. fabrik, föres den till en särskild lucka mellan järnvägsspåren, en ventil i vagnens botten öppnas och sockret nedrinner i en under jorden belägen skaktransportör. Medelst denna föres det sedan till fabrikens elevatorer. Från en råsockerfabrik har biltransport med särskilt inrättade cisterner införts med i övrigt samma förfarande. Det sjöledes ankommande råsockret befinner sig numera ävenledes ofta i löst skick och lossas då medelst gripskopor upp till långa transportband, vilka införa det i fabriken. Kommer sockret i säckar, tömmas dessa ut på banden.1

Inom fabrikerna har en fortsatt arbetssparande elektrifiering av driften ägt rum, och kvarvarande ångpanneanläggningar ha automatiserats. Större och därigenom arbetssparande centrifuger ha införts. Rullbanor för transport av de färdiga sockerlådorna ha anordnats.

Beträffande motiven för mekaniseringsåtgärderna hänvisas i tillämpliga de— lar till råsockerfabrikerna.

Huvudsakligen till följd av de ovannämnda åtgärderna har jämlikt tab. II produkten pr arbetstimme ökats med 45 % från 1921—1922 till 1925—1926. Den jämförelsevis låga siffran 1924—1925 sammanhänger tydligen med den låga produktionsmängden under sagda år. Under 1926—1927 minskades tim— produkten likaledes genom den övervägande tillförseln av utländskt arbetskrä- vande råsocker. Att timprodukten jämlikt tabellen även blev låg år 1927— 1928, berodde på att arbetstiden för de 10 % av personalen, som under detta års strejk_kva_rstannade, ju måste bliva improduktiv samt att råsockret även detta

1 Närmare beskrivning av anläggningen i Göteborg finnes i Tidskrift för Affärsekonomi 1930, sid. 437.

t t t i t

år till någon del var utländskt. Vidare fingo vid ett raffinaderi till följd av strejken vissa transportarbeten koncentreras på ett sätt, som nedsatte effek- tiviteten pr man. Även för produkten pr arbetstimme har sålunda året 1925— 1926 varit det sista normalåret.

Jämföres året 1921—1922 med detta normalår 1925—1926 så har alltså ge- nom mekaniseringen antalet arbetstimmar pr produktenhet kraftigt minskats. Delvis till följd av de låga sockerprisen har emellertid efterfrågan å socker samtidigt betydligt ökats, vilket mellan de sagda åren medfört en betydande ökning i produktionen. Den arbetarminskande effekten av förstnämnda om- ständighet har dock betydligt övervägt den arbetarhöjande effekten av den sistnämnda. Till följd därav ha de manliga driftsarbetarna från 1921—1922 till 1925—1926 minskats med 15 %. Den nytillkomna småpaketeringens ökade behov av kvinnor har reducerat den samtidiga minskningen i totala arbetar- antalet till 13 %.

Utan den med mekaniseringen följande minskningen i produktionskostnader hade emellertid produktionen sannolikt minskats i omfång, åtminstone i den mån den grundats på utländsk råsockertillförsel. Detta skulle ha medfört en betydande minskning i arbetarantalet 1926—1927 och 1927—1928.

Hade vidare ingen mekanisering vid råsockerfabrikerna ägt rum, hade ju, enligt det ovanstående, råsockerproduktionen antagligen betydligt inskränkts, och raffinaderierna hade alltså blivit betydligt mer beroende av utländskt rå- socker. Möjligheterna till inskränkningar i drift och arbetarantal även vid raffi- naderierna hade då tydligen blivit betydligt ökade.

Nr 14. Kemisk-teknisk fabrik I.

Tab. I. 1913 1923 1924 1925 1926 1927 1928 Antal arbetare, index ......... 49 71 100 102 84 88 77 a) Underavdelningar, index. Driftsarbetare för A och B ...... 119 91 100 98 95 98 81 Driftsarbetare för G ......... . 45 100 106 42 42 74 Lastning och lossning ......... 67 72 100 122 122 100 111 Byggnadsarbetare och reparatörer . . . 50 85 100 128 115 102 80 Diversearbctare ........... 22 59 100 81 64 90 50 b) Underavdelningar,i %. Driftsarbetare för A ooh B ...... 50.5 26.7 20.8 19.8 23.7 23.1 22.0 Driftsarbetare för C ......... . 9.6 15.0 15.6 7.5 7.1 14.4 Lastning och lossning ......... 11.9 8.9 8.7 10.4 12.7 9.9 13.2 Byggnadsarbetare och reparatörer . . . 22.8 26.7 22.2 27.8 30.7 25.8 23.2 Diversearbetare ........... 14.8 28.1 33.3 26.4 25.4 34.1 27.2

Tab. II. Produkt A.

Index a) Driftsarbetartimmar ......... 175 92 100 87 93 88 60 Produktion . . . .......... 73 81 100 113 103 99 120 Produkt pr arbetstimme ....... 42 88 100 129 112 113 199 b) Timförtjänst, monetär ........ 100 . 242 249 247 247

reell .......... 100 . 139 141 143 144

Tab. III. Produkt B. 1913 1923 1924 1925 1926 1927 1928

Index a) Driftsarbctartimmar ......... 120 91 100 111 101 105 104 Produktion ............. 87 77 100 116 113 116 135 Produkt pr arbetstimme ....... 72 85 100 104 112 111 129 b) Timförtjänst, monetär ........ 100 272 291 315 322 324 reell .......... 100 . 167 179 188 192 Försäljningspris ........... 100 . 136 128 121 116

Fabriken tillhör ett företag, som även äger en annan liknande fabrik, med vilken vissa jämförelser i det följande skola göras. Den större delen av fabri— kens produktion omfattar de i tab. 11 och 111 redovisade produkterna A och B, av Vilka A utgör råmaterial till B. Under 1924 och 1925 och i viss mån också 1928 har även en tredje produkt C haft en viss större betydelse, som åter— speglas i ökningen av hithörande arbetare i tab. 1.

Verksamheten låg starkt nere 1920 och 1921, och under 1922 rådde en omfat— tande arbetsstrid. Först år 1924 kom emellertid produktionskapaciteten att ta- gas fullt i anspråk, och detta år tages därför som basår både med hänsyn till tidigare och senare utveckling.

Av tab. I ser man, att de omedelbart i driften sysselsatta arbetarna endast utgöra c:a 1/8 av totala arbetarantalet. Gruppen reparatörer och byggnadsar- betare i tabellen utgöras till större delen av reparatörer. Gruppen diversear- betare i tabellen är ganska heterogen och består till stor del av arbetare för expe- dition och emballering av den ovannämnda varan C, varav gruppens betydande omfattning 1924 och 1925 förklaras. Gruppens höga siffra 1927 beror åter på, att betydande inre mekaniseringar då gjordes, och att de härför nödiga arbe— tarna räknats som diversearbetare. Vidare ha arbetare för rengöring och un— derhåll, vakter, chaufförer etc. räknats hit.

Den huvudsakliga slutprodukten B avsättes huvudsakligen inom landet, ehuru även Viss export förekommer. Såsom synes av tab. 111 b), har prisutvecklingen för denna produkt varit ganska ogynnsam och befann sig 1928 blott 16 % över 1913 års läge. En utifrån hämtad vara till B har emellertid samtidigt stigit ännu något mindre i pris.

En viss utvidgning av apparaturens produktionskapacitet Och av byggnads- beståndet ägde rum under inflationstiden. Denna ökade kapacitet kom först till uttryck i 1924 och särskilt 1925 års produktion, vilken jämlikt tab. 11 a) och 111 a) både för A och B betydligt översteg 1913 års storlek. Efter krisen ha däremot sådana utvidgningar av större betydelse ej ägt rum.

En avsevärd successiv mekanisering av apparaturen har ägt rum mellan 1913 och 1924 både för produkt A och B. Detta jämte driften i större skala har varit orsak till de betydande ökningar i produkten pr driftsarbetartimme, som jämlikt tab. 11 a) och 111 a) under denna period uppstått för båda pro- dukterna. Fortsatt mekanisering har skett efter 1924 på flera skilda punkter både inom A— och B-produktionen. Särskilt inom förstnämnda produktion skedde år 1927 en kraftig mekanisering, vilken avsåg både den kemiska appa— raturen och transportsystemet. Siffrorna för produkt pr arbetstimme återspegla dessa förändringar.

Vid företagets andra fabrik _ som vi kalla för N:o 2 till skillnad mot vår här behandlade fabrik, N:o 1, —— har utvecklingen gestaltat sig på följande sätt:

Produkt A. 1913 1924 1928 Produktion ................. 89 100 119 Produkt pr driftsarbetartimme ........ 51 100 116 Produkt B. Produktion ................. 98 100 100 Produkt pr driftsarbetartimme ........ 77 100 115

Inom N:o 2 skedde under inflationstiden en mekanisering, som var särskilt stark för produkt B och som omkring 1920 hade gjort densamma något mera mekaniserad än N:o 1. Inom N:o 2 har emellertid efter 1920 ingen mekanise— ring av större betydelse ägt rum, utan utvecklingen på detta område har kon- centrerats till N:o 1.

De mekaniseringar, som här ägt rum efter krisen, ha delvis varit frukten av en inom företaget bedriven experimenteringsverksamhet. Såväl de på sådant sätt åstadkomna som de andra införda mekaniseringarna skulle nog, sedan de en gång utexperimenterats och inpassats i driften, till allra största delen visa sig lönande även vid avsevärt lägre reallöner än de nu rådande. Dessa ha ju jäm- likt tab. 11 b) och 111 b) stigit betydligt för produkt A och mycket kraftigt för B. Dock ha dessa lönestegringar verkat betydligt pådrivande vid ovan- nämnda experimenterings- och inpassningsproeess.

Vid betraktande av hela perioden efter 1913 har sålunda, jämlikt det ovan sagda, mekaniseringen vid N:o 1 efter krisen fortgått i någorlunda samma takt som förut, medan den för N:o 2 kommit till avstannande efter krisen. Detta sammanhänger med att företagets finansiella ställning efter krisen varit rätt ansträngd, samtidigt som de organisativa omläggningarna varit ganska stora. Man har därigenom varit förhindrad att tänka på mekaniserande nyinvesterin- gar på andra håll än där de alldeles påtagligt skulle löna sig.

Uttransporten av varan B från lagret —— vilken ej ingår i tab. III:s siffror — erbjuder vidare ett visst intresse. Här infördes sålunda 1925 en apparat, vilken automatiskt lösgör varan från lagret och för ut den till uppvägningen. Detta tar sig uttryck i nedanstående tablå, som omfattar lossningen av annan råvara för produkt B än produkt A ävensom produkten B:s utlastning.

1924 1925 1926 1927 1928

Produkt pr arbetstimme . . . 100 98 120 120 150 Monetär timförtjänst, 1913=100 207 210 207 224

Man märker den 50-procentiga förbättringen i timprodukt mellan 1924 och 1928. Detta oaktat ett visst återkallande av arbetskraft vid utlastningen anses hai blivit konstaterad efter apparatens införande, särskilt under den första ti en.

Inom B—produktionen ha enligt tab. III produktionsökningen och ökningen i timprodukt nästan uppvägt varandra, så att antalet arbetstimmar endast obe- tydligt stigit. Inom A-grenen åter har den kraftiga mekaniseringen åtföljts av en blott måttlig produktionsökning, varigenom antalet arbetstimmar starkt sänkts. Till följd härav har hela antalet driftsarbetare i dessa båda grenar jämlikt tab. I minskats med 19 %. Den måttliga produktionsökningen av A och B har ej heller framkallat någon nämnvärd ökning inom andra därav bero- ende arbetargrupper. Tvärtom, ehuru oberoende därav, ha istället produktionen av C och därav beroende arbetarantal minskats från 1924 till 1928.

Till följd av samtliga dessa omständigheter har totala antalet arbetare under sagda period minskats med 23 %. Om ej mekaniseringarna inom A och B in- förts, så hade å andra sidan fabrikens konkurrenskraft under rådande ogynn-

samma konkurrensförhållanden varit betydligt svagare, vilket antagligen lett till driftsinskränkningar. Aven i så fall hade alltså arbetarminskning inträtt. Av tab. 11 b) ser man, att gruppen byggnadsarbetare och — betydligt talri- kare —— reparatörer haft en större kvantitativ betydelse än de direkta driftsar- betarna i A och B. I själva verket skulle man i den kemiska industrien med dess i omfattande apparater självflytande processer kunna räkna reparatörerna till driftsarbetare.

Nr 15. Kemisk-teknisk fabrik II.

Tab. I. 1913 1923 1924 1925 1926 1927 Antal arbetare, index ............. 98 93 100 117 123 134 Arbetaranlalets fördelning, i % Huvudprocessen ............... 22.7 33.1 28.5 26.4 15.1 14.6 Slut- och biprodukter ............. 23.8 14.7 17.5 19.6 17.7 22.3 Byggnadsarbetare och reparatörer ....... 15.0 25.0 24.1 26.1 40.3 32.6 Transportarbetare .............. 8.4 9.9 10.7 12.9 11.8 11.5 Diversearbetare ............... 30.1 17.3 19.2 15.0 15.1 19.0

Tab. II.

Index Huvudprocessen a). Arbetare .................. 78 108 100 108 65 69 Arbetstimmar ................ 88 109 100 108 65 68 Förbrukat råmaterial ............. 74 91 100 113 98 115 Råmaterial pr arbetstimme .......... 85 84 100 105 151 169 b)

Timförtjänst, monetär ............ 100 182 183 203 205 200 reell .............. 100 . 105 115 119 117

Verksamheten låg under åren 1920—22 starkt nere och ännu 1923 var pro- duktionskapaeiteten mera ofullständigt utnyttjad. Därför tages 1924 som bas- år för vederbörande indexserier. År 1928 inträffade en tillfällig betydande ned— gång i produktionen, och siffror för detta år skulle därför ej bli upplysande.

År 1926 uppfördes en ny fabriksbyggnad för tillverkande av en ny biprodukt. Till följd därav ökades antalet byggnadsarbetare starkt år 1926 och antalet reparatörer åtskilligt år 1927. Jämför tab. I beträffande denna sammansatta grupp. Tillverkningen av den nya biprodukten beröres ej i denna redogörelse, och dess arbetarantal —— som år 1927 utgjorde 14 % av övriga arbetare — har ej medtagits i tab. I.

Huvudprodukten försäljes ibland i ett mindre. ibland i ett mer bearbetat skick, och proportionen mellan dessa två kvantiteter växlar ofta starkt från år till år. Den i tab. I och II angivna huvudprocessen omfattar därför blott till- verkningen fram till det mindre bearbetade stadiet. Personalen för den vidare bearbetningen har däremot i tab. 1 sammanslagits med den för biprodukter. Diversearbetarna omfatta sådana för underhåll, rengöring, vakter etc. Ök- ningen av denna grupp 1927 beror i huvudsak på tillkomsten av den ovan- nämnda nya biprodukten.

I tab. 11 a) om huvudtillverkningen utgå vi ifrån mängden genomsatt råma- terial i stället för produktmängden. Råmaterialet innehåller nämligen växlande

relativa mängder slutprodukt, och tillverkningen består till större delen av detta materials bearbetning.

Fabrikens huvud- och biprodukter avsättas både inom och utom landet. I båda fallen har den internationella konkurrensen varit skarp.

Efter deflationskrisen har en kraftig mekanisering av huvudtillverkningen ägt rum. Den viktigaste gjordes 1925, då på ett stadium av processen nya bas— sånger anlades, varifrån materialet upphämtas med i traverser rörliga gripsko— por i stället för det förutvarande i stor utsträckning manuella förfarandet. Denna förändring var ett resultat av egna experimentarbeten. Både före och efter 1925 mekaniserades vidare andra transportetapper. Genom nämnda an- ordningar har även produktionskapaeiteten något ökats.

Verkningarna av dessa ändringar avläsas i tab. 11 a). De ovannämnda bas— sängerna med tillbehör ökade omedelbart materialavverkningen pr arbetstimme med 43 % mellan 1925 och 1926. Under hela perioden 1924—27 ökades densam- ma med ej mindre än 69 %, samtidigt som hela avverkningen ökats något. Till följd av ökningen i produktionskapaeitet steg samtidigt råmaterialförbruknin- gen med 15 %.

Genom ovannämnda mekaniseringar ha högst betydande besparingar vunnits. Reallönerna inom denna avdelning ha ju enligt tab. 11 b) ej stigit så särdeles starkt och ha sålunda ej i nämnvärd mån varit orsak till dessa åtgärder. _

Genom huvudprocessens mekanisering har antalet arbetare därstädes väsent- ligt minskats. Jämlikt tab. 11 a) uppgår minskningen år 1927 till 31 %, om man utgår från 1924, eller till 37 %, om utgångspunkten är 1923 eller 1925. Den därvid uppnådda besparingen och minskningen i produktionskostnader har emel- lertid befordrat den ovannämnda måttliga produktionsstegringen 1924—27. Samtidigt har —— delvis beroende, men delvis oberoende härav —— produktionen av bi- och slutprodukter stegrats betydligt med därav följande arbetarökning. Till följd av båda dessa stegringar ha även reparatörer, transport- och diverse- arbetare ökats i antal, till någon del dock beroende på den nyinförda, ej här be— handlade biprodukten. På grund av allt detta har det redovisade totala arbe- tarantalet 1924—27 stigit med 34 %. Man lägger märke till den obetydliga andel, som huvudprocessens arbetare numera utgöra av hela arbetarantalet, 14.6 % 1927 —— mot 28.5 % år 1924. Detta beror ju på huvudprocessens mekani- sering, medan mekaniseringsgraden på övriga områden blivit mera oförändrad.

e) Hemmamarknadsföretag utan utländsk konkurrens.

Nr 16. Butcljglasbruk.

Tab. I. 1913 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 Antal arbetare, index ...... 117 100 79 79 79 73 82 75 74 77 Arbetarantalets fördelning, i % vuxna. män ......... 88.7 95.9 96.5 96.5 97.7 93.8 94.5 94.0 100 100 minderåriga ......... 11.3 4.1 3.5 3.5 2.3 6.2 5.5 6.0 0 0 Tab. II.

Index 1913 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 Arbetsztimmar ......... 113 100 60 41 58 75 75 68 77 78 Antal ibuteljer ......... 120 100 58 34 80 85 105 104 136 159 Buteljer pr arbetstimme . . . . 106 100 97 83 133 113 141 138 177 203 Vikt pu- butelj ......... 115 100 101 102 100 105 104 111 112 117

' Diärav kvinnor 1 %.

Bruket arbetar med ständig drift dygnet runt. Arbetstiden var före 1920 56 timmar pr vecka och under l:a halvåret 1920 c:a 53 timmar. Jämföres 1920 med senare år, så har alltså arbetarnas dagliga arbetstid minskats med c:a 5 %.

Bruket arbetar med kontinuerliga ugnar, och all formning sker numera med maskin. Vid detta maskinarbete liksom vid avsyningen spela skiljaktigheter i vikt eller annorledes mellan de olika flasktyperna föga roll, och produktionens omfattning mätes därför bättre i antalet flaskor än i deras viktmängd. Det producerade flaskantalet har därför i tab. II använts såsom produktionsindex. Genomsnittliga vikten pr flaska har ju för övrigt jämlikt tabellen ej ändrats alltför mycket.

Bruket avsatte 1920 64 % av sin produktion inom landet, medan motsvarande siffra under senaste tid varit c:a 60 %. Denna avsättning sker genom det år 1913 bildade Buteljglasbrukens försäljnings A.B., som omfattar nästan alla landets buteljglasbruk. Vidare finnas mellan bruket och utländska tillverkare överenskommelser att ej i resp. länder sälja flaskor under de inhemska till- verkarnas försäljningspriser. Härigenom och på grund av höga fraktkostna- der förefinnes föga utländsk konkurrens på den svenska marknaden.1 Genom det ovannämnda försäljnings A.B. har även den inhemska konkurrensen ganska mycket begränsats.

De c:a 40 % av produktionen åter, vilka exporteras, utgöra över hälften av den svenska buteljglasexporten. Några tullhöjningar ha ej förekommit i av— nämareländerna efter 1920, men den internationella konkurrensen vid alla ex- portaffärer är mycket hård.

Någon egentlig ökning av brukets maskinella produktionskapaeitet har ej skett. Först 1928 överstiger ju brukets produktion jämlikt tab. II mera av— sevärt 1913 års höjd. Andringarna i produktionen under mellanliggande år äro helt och hållet beroende på förändringar i efterfrågan.

Brukets produktion av ölflaskor var redan före 1920 standardiserad till blott 2 olika typer. Under tiden 1920—1926 har ingen ytterligare standardisering för produktionen ägt rum. Fr. 0. m. 1927 har emellertid Vin- och spritcentra— len vidtagit en standardisering av sina vinflaskor och Sveriges vattenfabrikan— ters riksförbund av sina flaskor. I anslutning härtill har bruket i sin produk— tion minskat antalet sådana flasktyper. Då omställningar av formningsma- skinerna kräva en avsevärd tid, har denna standardisering medfört en icke obe- tydlig inbesparing av improduktiv gångtid.

Bruket har sedan länge arbetat med 4 ugnar, vilkas glasmassa före 1911 överallt formades manuellt av glasblåsare med en hög grad av yrkesskicklighet. Härefter har en successiv övergång till maskinformning skett. Denna utveck- ling erbjuder ett stort intresse och beskrives av bruket på följande sätt:

>>Huvudsakligen i Tyskland, England och Amerika hade under en följd av år ett intensivt arbete pågått för att ersätta handarbetet med maskinarbete. Det uppfanns samt sattes i arbete en mängd olika maskintyper, men alla voro ännu outvecklade, då det behövdes handkraft för att föra glaset från glasugnen till maskinen. Med den intensitet, som våra glasblåsare presterade, kunde emellertid dessa maskiner icke konkurrera med vår handkraft, varför de icke kommit till användning i Sverige. Först 1907 kunde vi här i Europa få se en maskin (Owens), som tog glaset ur en mindre roterande ugn, ansluten till den stora smältugnen, och automatiskt gjorde flaskan färdig. Man såg genast, att denna maskin var revolutionerande för vår industri, men då ett enskilt lands sammanslutning ansåg, att priset på patentet för denna maskin var allt för dyrt, så bildades 1907 i november en stor internationell sammanslutning för

1 Jfr B. 0 h 1 i 11, Den svenska glasindustriens utveckling i Tull- och Traktatkom- mittens betänkande XVII, sid. 75.

inköp av patentet. Sammanslutningen kallades Europäischer Verband des Flaschenfalbriken med säte i Dösseldorff, och i detta Verband ingingo glas- bruksföreniingarna i Österrike-Ungern, Tyskland, England, Holland, Danmark, Norge samt för Sverige vårt bruk.» (Förbundet har likviderat efter kriget.)

»För en lugn utveckling av glasindustrien bestämdes, att varje glasbruk tillhörande Europäiseher Verband skulle för maskindrift första året få av- sätta 10 % och därefter 5 % årligen av brukets tillverkning, vadan vårt bruk icke förräni 1911—1912 fick bygga sina båda Owens maskiner, som sedan ar- betat till år 1921.»

»Liksom inom alla områden, så hade även inom buteljmaskinindustrien ar- betet bedrivits för utveckling av buteljmaskinerna, och då det efter krigets slut med det dåvarande högre kolpriset visade sig, att Owens maskiner genom för stor bränsleförbrukning voro oekonomiska, så började man se sig om efter andra buteljmaskiner.»

»Sådana buteljmaskiner, varvid glaset kunde automatiskt föras från glas- ugnen till maskinen utan anlitande av en mellanliggande mindre roterande ngn som vid Owens maskiner och varigenom bränslekostnaden betydligt nedbringa— des funnos då flera att reflektera på, och bestämde sig vårt bruk för s. k. Lynch maskiner. Dessa maskiner uppsattes successivt under åren 1922—1926 och arbeta för närvarande våra 4 ugnar uteslutande med maskiner.»

Lynch-maskinerna ha sålunda ersatt de Owen-maskiner, som under 1912—— 1921 existerat vid två av brukets ugnar. Av de två andra ugnarna, där hand- blåsning hittills skett, infördes en Lynch-maskin vid den ena år 1922 och vid den andra år 1926. Några andra mekaniseringar av betydenhet ha däremot ej skett efter 1920.

Glasblåsningens mekanisering har kan man sålunda säga helt och hållet be- rott på den tekniska utvecklingen, modererad av det ovannämnda internationella avtalet. Detta avtal förklarar, varför de två återstående av brukets ugnar icke erhöllo maskinformning. redan före eller under kriget.

Arbetslönernas förändring har däremot icke spelat någon roll för den ifråga- varande mekaniseringen. Ackordslönesatserna för glasblåsare hade sålunda stigit från år 1914 till år 1922 och därefter med 76 a 94 % eller reellt sett gan- ska obetydligt. Aven med vida lägre arbetslöner hade dock maskinformningen varit fördelaktig. Den återstående handblåsningsmetoden i början av 1926 medförde sålunda produktionskostnader, vilka överstego försäljningsprisen å exportmarknaden med belopp överstigande glasblåsarnas hela avlöning. Med nu använda slag av maskinformning ha däremot produktionskostnaderna något understigit dessa exportpris och alltså lämnat en viss vinst även vid exporten.

Av tab. II ser man, att flaskantalet pr arbetstimme rönt två kraftiga steg— ringar-, nämligen 1923 och 1927. Dessa ha tydligen förorsakats av maskin- formningens införande 1922, resp. 1926 vid de två kvarvarande handblåsnings- ugnarma. En ytterligare avsevärd stegring i flaskantalet pr timme har inträtt 1928, vilken delvis beror på den ökade standardiseringen och därav följande kontinuerlig produktion.

En avsevärd minskning av arbetarantalet ägde jämlikt tab. I rum mellan 1913 och 1920 i samband med produktionens minskning. Aren närmast efter 1920 minskades arbetarna av samma skäl ytterligare starkt. Därefter har produlktionen kraftigt tilltagit, men den kraftiga mekaniseringen, som under— hjälpt denna produktionsökning, har verkat så starkt reducerande på arbets- timmar och arbetare pr produktenhet, att arbetarantalet därunder förblivit täm— ligen (oförändrat. Från 1920 till 1928 ha sålunda arbetarna minskats i antal med 2,3 %, samtidigt som deras dagliga arbetstid minskats med c:a 5 %.

Nr 17. Möbelfabrik.

Tab. I. 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 Antal arbetare, index ......... 100 75 84 76 94 100 103 106 111 Aröetamntalets fördelning, i % vuxna män ............ 87.9 92.4 91.1 92.5 90.5 86.4 90.3 89.5 88.5 minderåriga ............ 12.1 7.6 8.9 7.5 9.2 13.6 9.7 10.5 11.5 Tab. II.

Index 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 Arbetstimmar ............ 100 67 67 75 87 101 105 112 114 Använt virke (kbfot) ......... 100 74 78 85 94 97 126 153 195 Virke pr arbetstimme ......... 100 111 117 114 109 96 120 137 171

Tab. III. 1924 1925 1926 1927 1928 Timförtjänst för män enl. soc.styr., 1913 = 100 monetär ..... 249 249 254 261 259 reell ....... 143 141 148 153 151

Fabriken tillhör en koncern med flera andra fabriker. I arbetarantalet i tab. I och antalet arbetstimmar i tab. II ingå ej byggnads— arbetare men väl verkstadsarbetare, vilkas antal dock är ringa. I de angivna %—siffrorna för män ingå även kvinnor till c:a 1 %.

Tillverkade Sittmöbler klädas ej alls och stoppas endast till en mindre del i fabriken. Då därtill komma alla övriga slag av. möbler, kan fabriken prak- tiskt taget anses endast såsom snickerifabrik. Den under varje år använda mängden trävirke kan därför i allmänhet betraktas som ett någorlunda gott enhetligt mått på förändringarna i produktionens omfattning och har därför i tab. II använts som produktionsindex. Under åren 1921, 1922 och 1923 ut- gjordes dock tillverkningen till avsevärt större del än annars av enklare möbler. Produktionsvolymen under dessa år var därför reellt sett åtskilligt lägre än som anges av virkessiffrorna.

Socialstyrelsens i tab. III återgivna siffror för timlöneutvecklingen i för- hållande till 1913 kunna anses någorlunda tillämpliga å fabriken.

Uppåt 10 % av produktionen exporteras till visst annat land. I övrigt sker avsättningen på den inhemska marknaden samt utan utländsk konkurrens utom beträffande »stilmöbler». Den inhemska konkurrensen är däremot mycket stark, vilket lett till oavlåtligt fallande produktpriser. Detta åter har fram- kallat en ökad efterfrågan å möbler, vilken till följd av det ökade välståndet särskilt träffat de något bättre sorterna.

En viss driftskoncentration har ägt rum. Mindre tillverkningsgrenar från ett par av koncernens mindre fabriker överflyttades sålunda hit i början av perioden. År 1926 övertogs vidare hela möbeltillverkningen från en annan koncernens fabrik, i vilken sysselsattes arbetare till ett antal av c:a 33 % av dem i nu ifrågavarande fabrik.

I anslutning till denna koncentration har en väsentlig utvidgning av fabri- kens maskinella pr—oduktionskapacitet ägt rum fr. o. m. 1925. I tab. II ses även, hur den använda virkesmängden stigit efter detta år. Då denna ut— vidgning skett i samband med en nedan omförmäld automatisering, har någon nybyggnad av betydelse ej behövt göras för detta ändamål.

Virket, som förut fått torka i fria luften, lakas och torkas nu i en nyupp- förd byggmad i särskilda ång- och värmekammare enligt en metod, som upp- fanns i Amerika under krigstiden. Virkets genomsnittliga lagringstid, som förut var c:a 3 år, har genom dessa anordningar nedbragts till c:a 1 1/4 år.

En allmän fara vid möbeltillverkning är, att möbler med plana ytor så små- ningom spricka eller slå sig. De alltmer spridda moderna värmeledningarna med sin torra, heta luft äro i detta hänseende särskilt farliga, och allmänhe- tens krav på möblernas motståndskraft mot sådana skador har därför vuxit betydligt. Dessa krav ha under perioden i ökad utsträckning uppfyllts förme- delst den förutnämnda torkningsanordningen, medelst omsorgsfullare samman— sättning etc. En förbättring av möblernas allmänna kvalitet har sålunda under perioden ägt rum.

Någon avsevärdare standardisering av produkterna har ej ägt rum. En rö— relse av i viss mån motsatt karaktär har gjort sig gällande. i det att modeänd- ringarna på området numera ske mycket oftare än förr. Därigenom kan man mindre än förr producera på lager, och tillverkningsserierna bli därigenom ibland kortare än förut. Mycken improduktiv tid går dock ej därigenom för- lorad, ty fabrikens maskiner äro i allmänhet lätt omställbara.

En betydande mekanisering har under perioden ägt rum. Putsningsarbetet, som förut skedde för hand, har sålunda nu delvis förvandlats till maskinarbete, vilket visat sig ha stor betydelse. Målning och påläggning av fernissa, som förut utfördes alldeles för hand, sker nu i stor utsträckning medelst sprutning. Många maskiner av olika slag ha automatiserats. Bl. a. ha arbetsbesparande mallsvarvar införts. Någon nämnvärd mekanisering av transporterna har där- emot ej ägt rum; på grund av materialets lätthet är dylikt i denna fabrikation av mindre vikt.

De ovannämnda åtgärderna grunda sig i stor utsträckning på nya uppfin- ningar. Dessa ha i allmänhet gjorts i Amerika inom automobilindustrin vid tillverkningen av karosserierna. Sedan dessa uppfinningar successivt gjorts, ha de relativt snabbt kommit till användning även vid möbelfabriker, och detta av flera skäl. De förutnämnda ständigt sjunkande produktpriserna ha sålunda oavlåtligt sporrat till iakttagande av allt, som kunnat nedbringa pro- duktionskostnaderna. Tillverkarna av de moderna maskinerna driva vidare nu en mycket intensivare reklam— och försäljningsverksamhet än förut.

Sedan de ifrågavarande maskinerna sålunda uppfunnits och kommit till an- vändning, skulle det säkerligen i flertalet fall visa sig, att de vore ekonomiska, även om arbetslönerna vore betydligt lägre än de nuvarande. — Arbetarna ha ej gjort några svårigheter mot att åstadkomma den öka-de produktion pr arbets— timme, som de införda mekaniseringarna medgivit.

Mängden virke per arbetstimme visar enligt tab. II höga siffror för åren 1921 och 1922, vilket dock till större delen beror på den förutnämnda omstän— digheten, att relativt mycket enkla möbler då tillverkades. I viss mån gäller nog samma sak för 1923. Siffran för 1925 åter är abnormt låg, beroende på att de maskinella ändringarna inom fabriken detta år voro särskilt kraftiga, vilket stört de direkt produktiva arbetarna i deras arbete. Åren 1920, 1924 och 1926—1928 bli däremot väl jämförbara och visa en oavlåtlig, på slutet syn— nerligen kraftig stegring av timprodukten. Denna stegring utgör i all huvud— sak effekten av de förutnämnda mekaniseringarna.

' I arbetsmetodiskt hänseende märkes, att man på några biavdelningar över- gått firån timpenning till aekordslön. Såsom följd härav har arbetsintensiteten därstädes höjts, vilket i sin mån bidragit till den ovannämnda höjningen i pro- dukt ]pr arbetstimme. _ _

' Något tidsstudiesystem har ej under perioden tillämpats. På senaste tiden har man dock börjat med systematiska dylika studier för att på grund-

val därav införa sådana arbetsmetodiska förändringar, som kunna visa sig för— delaktiga.

Den av mekaniseringen följande minskningen i arbetstimmar pr produkt— enhet har ju i och för sig tenderat att minska arbetarantalet. Men mekanise— ringens sänkande inverkan å produktionskostnaderna har samtidigt lett till ökad efterfrågan och förbättrad konkurrenskraft, vilket givetvis verkat i mot— satt riktning. Detta tillsammans med den förutnämnda överflyttningen av till- verkningen från en annan koncernens fabrik har, såsom synes av tab. I, t. e. m. resulterat i 11 % ökning av arbetarantalet 1920—1928. Tages emellertid hänsyn även till de arbetare, som förut varit sysselsatta vid denna andra fabrik, har en viss minskning i totala arbetarantalet ägt rum, vilken torde böra upp— skattas till c:a 15 %.

N1"'1S. Spisbrödsfabrik.

Tab. I. 1923 1924 1925 1926 1927 1928 Antal arbetare, index ............. 100 101 105 119 120 112 Arbetarantalets fördelning, i % I fabrikationen, män ............ 31.8 32.5 29.2 32.4 35.2 29.4 kvinnor ........... 56.8 55.7 58.9 56.6 52.6 57.5 Lagerarbetare ............... 3.6 4.1 4.0 4.4 5.7 5.6 Utkörare ................. 7.8 7.7 7.9 6.6 6.5 7.5 Tab. II.

Index 1923 1924 1925 1926 1927 1928 Arbetstimmar ................ 100 106 110 115 121 113 Produktion ................. 100 98 113 136 143 137 Produkt pr arbetstimme ........... 100 93 103 119 118 121

Tab. III. Index 1913 1923 1924 1925 1926 1927. 1928 _ ,.__. Monetär lön, mellersta man]. gruppen . 100 . 246 . . 252 lägsta manl. gruppen . . 100 . 275 . . 282 Reell lön, mellersta manl. gruppen . . . 100 . 141 . . 148 lägsta » » . . . 100 . 158 . . 166 Priset å en huvudprodukt ....... 100 234 . 250 . 244 234

Åren 1920 och 1921 påverkades produktionens inriktning av vissa efter- verkningar efter den statliga brödsädesregleringen och 1922 av deflationskri- sens verkningar. Därför har det första verkliga normalåret 1923 tagits som basår i tabellerna.

Antalet arbetstimmar i tab. II omfattar alla arbetare utom utkörarna. Pro— duktionens fördelning på olika brödsorter har under jämförelseperioden varit ganska oförändrad, varför tabellens siffror över produktionsvikten äro väl jämförbara.

De manliga arbetarnas löneform är tidlön. Den verkliga löneförtjänsten överensstämmer därför för dessa med den avtalsenliga timlönen och har varit lätt att siffermässigt erhålla. De kvinnliga arbetarnas löneform däremot är en blandning av tid— och aekordslön, och deras verkliga löneförtjänster ha därför ej exakt kunnat erhållas. De manliga arbetarna äro indelade i tre olika löne- grupper, av vilka den bäst betalda gruppen haft den relativt minsta och den

lägst betalda den relativt största lönestegringen efter 1913. Såsom represen- tativ för samtliga manliga arbetare har därför i tab. III tagits den mellersta lönegruppen. Flertalet arbetare äro emellertid enligt tab. I kvinnliga. Deras löneutveckling anses någorlunda väl representeras av den lägst betalda man- liga gruppens utveckling, vilken därför jämväl utsatts i tab. III. I tabellen har även utsatts prisutvecklingen i förhållande till 1913 för en genom åren oförändrad huvudprodukt.

Fabriken har huvuddelen av sin avsättning å hemmamarknaden utan ut— ländsk konkurrens. 10 a 15 % av tillverkningen exporteras dock och är under— kastad viss sådan konkurrens.

Fabriken utför nu körningar på betydligt längre avstånd än förut. Detta har medfört en koncentration av expeditionerna från lagret till vissa tider på dagen, särskilt på morgonen. En viss ökning av lagerarbetarnas antal, vilken kommer till synes i tab. I, har härav blivit följden. Då man samtidigt över- gått från häst— till automobiltransporter har däremot ingen ökning av utkörar- nas antal blivit nödvändig. _ Fabriken har vidare i ökad utsträckning själv övertagit försäljningen till detaljhandlarna, vilket lett till en jämnare avsätt— ning och drift.

En ökning av den maskinella produktionskapaeiteten har förekommit under jämförelseperioden. Denna har jämlikt tab. .II tagit sig uttryck i en produk- tionsökning av 37 %. Viss nybyggnad har även förekommit.

År 1928 har man infört några små brödstorlekar i småförpackningar, vilka visat sig tillfredsställa ett avsevärt allmänt behov. I övrigt har det produce- rade brödet ej ändrats eller standardiserats.

Betydande mekaniseringar ha under perioden förekommit. Brödets förflytt- ning i torkugnarna har sålunda successivt mekaniserats. Ugnsuppvärmningen, vilken förut skedde genom direkt eldning, har 1927 och 1928 överförts till elek- trisk sådan, varigenom åtskillig eldarpersonal inbesparats. Därigenom förkla- ras nedgången i de manliga arbetarnas %siffra 1928. Vissa andra mindre mekaniseringsåtgärder ha även utförts. Förpackningen av de 1928 införda små storlekarna har man lyckats göra maskinell. Detta är villkoret för att de skola kunna produceras, ty i annat fall skulle deras förpackningskostnader bli för höga.

Den avgörande orsaken till övergången till elektrisk ugnsuppvärmning upp- ges har legat i den förutvarande eldarpersonalens starkt förhöjda reallöner, jäm- te erhållna fördelaktiga prisvillkor för den elektriska strömmen. Den mekani- serade förflyttningen i torkugnarna är däremot resultatet av successiva tek- niska experiment. Denna utveckling skulle nog ha skett även vid avsevärt lägre arbetslöner. Ty dels skulle densamma även i så fall visa sig ekonomisk, dels kommer man därigenom ifrån en del förutvarande mindre hälsosamt ma— nuellt arbete.

Produkten pr arbetstimme har jämlikt tab. II stigit med 21 % från 1923 till 1928. Detta beror i huvudsak på de ovannämnda mekaniseringsåtgärderna. För 1928 hade siffran blivit högre, om den elektriska uppvärmningen verkat hela året. Vidare betecknar ju småpaketeringen sagda år en förbättrad slut- produlkt. . .

Några arbetsmetodiska förändringar av betydelse ha 63 förekommit under perioden.

Mekaniseringens sänkande inverkan å antalet arbetstimmar pr produkten— het har ju i och för sig verkat sänkande å arbetarantalet. Men dess samtidiga sänkamde inverkan å produktionskostnaderna har stimulerat till den utvidg— ning :av produktionskapaeiteten och produktionen, som samtidigt ägt rum. Den dlärned följande arbetarökande tendensen har övervägt den förstnämnda arbetarminskande, så att en stegring i hela arbetarantalet av 12 % ägt rum.

Xr 19. Tre bryggerier: buteljsköljning och -tnppning. De i denna undersökning ingående tre bryggerierna tillhöra samma koncern. Siffrorna avse endast bryggeriernas buteljsköljning och bntcljtappning.

Tal). I. Index 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 Antal arbetare ...... 100 77 68 101 103 85 73 67 71 7 4 83 Arbetstimmar ...... 100 63 67 90 90 70 58 54 63 64 76 Tappade flaskor ..... 100 56 78 106 113 103 104 101 108 109 127 Flaskor pr arbetstimme . . 100 . 116 118 126 1441 179 185 169 174 169 . Tab. II. Index E_1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 .1926 1927 Flaskor pr arbetstimme Bryggeri I" ....... 100 . 109 109 114 128 162 173 157 147 139 » , . ,II ....... 100 . 115 120 130 142 191 191 179 185 179 » III ; ...... 100 . 131 141 164 237 231 220 220 220 250 Tab' I” 1924 1925 1926 1927 Timförtjänst för kvinnor vid bryggerier och läske- monetär ...... 273 310 313 300 drycksfabr. enl. soc.styr., 1913 = 100 men ________ 157 175 132 175

Ovanstående år i tab. I och II avse de räkenskapsår, som avslutas på hösten under resp. år. Alla siffror grunda sig på. statistik, tagen för en representa— tiv vecka per kvartal.

Räkenskapsåret 1916—1917 var ännu ett normalt år beträffande öltappnin- gen. Visserligen stadgade-s redan på hösten 1916 begränsningar för mältnin— gen, men dessa fingo sina verkningar på tappningen först ett år senare. Räken- skapsåret 1917 kan därför, såsom här skett, tagas som ett normalt utgångsår för senare jämförelser.

De i tab. I angivna arbetarna äro till övervägande del kvinnliga. För att bespara arbeterskorna vissa tyngre transportoperationer ha dock manliga hjälp- arbetare i växande omfattning använts. Deras andel av ifrågavarande arbetar— antal 1917, 1923 och 1927 var sålunda resp. 1, 9 och 101/2 %. Reparatörer ha däremot ej alls medräknats i dessa siffror. _ Arbetet sker i regel i enkelskift. 8-timmarsdagens införande i början av kalenderåret 1920 reducerade den dag- liga arbetstiden med c:a 20 %.

Tappningen är praktiskt taget oberoende av den ölsort, som tappas. Siff- rorna i tab. I och II rörande tappad ölmängd, absolut och per arbetstimme, äro därför fullt jämförliga, oberoende av växlingarna i ölets sammansättning.

Socialstyrelsens i tab. III anförda löneindex för kvinnor vid bryggerier och läskedrycksfabriker 'är tämligen representativ för här ifrågavarande löneutn veckling, med undantag dock för sänkningen år 1927. Löneformen är lagackord.

Bryggerierna ha hela sin avsättning inom den huvuddel av riket, där de äro belägna, utan konkurrens från utlandet eller från andra n'kcts huvuddelar.—

En viss ökning av den sammanlagda produktionskapaeiteten har ägt rum efter 1917. Trots den med S-timmarsdagen följande 20 V—iga förkortningen av arbetsdagen har också, såsom tab. I visar, produktionen kunnat ökas från 1917 till senare år". Vid betraktande av produktionssiffrorna märkes, att de— samma voro starkt nedsatta 1918 och 1919 på grund av de legala inskränknin— garna i mältningen och dessas efterverkningar. Den betydande ökningen år

1927 beror på överflyttning hit av viss del av koncernens övriga bryggeriers produktion.

Produktionens kvalitet har förbättrats såtillvida, att avsyningen betydligt skärpts. Vidare utsändas flaskorna mer och mer i lådor i stället för såsom förut i träkorgar. Bryggeii III har dock från början varit inriktat på det förstnämnda sättet, men vid bryggerierna I och II har omplockning av flaskor- na för sagda ändamål mer och mer fått äga rum.

Sköljningen och tappningen ha under jämförelseperioden undergått en stark mekanisering. Först har man sköljningen av de inkommande buteljerna, vilka huvudsakligen bestå av från kundkretsen återkommande flaskor. År 1919 bör- jade man här efter amerikanskt mönster införa stora slutna sköljkar (soakers), genom vilka buteljerna automatiskt passera och där deras föroreningar lösas i olika lutbad och bortspolas. Därigenom rengöras buteljerna på ett effektivare sätt än genom andra hittills använda system. Des-sa förändringar voro avslu- tade vid samtliga bryggerier år 1922.

Påtappningen av de sköljda buteljerna har under perioden starkt mekanise- rats vid bryggerierna II och III. Före kriget skedde tappningen vid alla tre bryggerierna genom successiv tappning av varje flaska, s. k. enkeltappning, vilken då var relativt oautomatisk. Under förra delen av kriget infördes vid bryggeri I s. k. 100-tappning, varigenom 100 flaskor i stöten samlas i sina trä— korgar och samtidigt tappas och korkas, varefter etiketterna påsättas för hand. Denna tappningsform användes alltjämt vid bryggeri I. Vid bryggerierna II och III har däremot enkeltappningcn hela tiden behållits men undan för undan starkt mekaniserats. För nr II var denna process avslutad 1924, förnr III först 1927. Sedan ett par år tappas, korkas och etiketteras flaskorna där rent automatiskt under successiv kontinuerlig förflyttning i givna banor. Förutom de ovannämnda åtgärderna ha även mekaniseringar av vissa transporter ut- förts.

För bryggeri I ser man av tab. II. att en kraftig höjning i produkten per arbetstimme skedde mellan 1920 och 1923. Denna berodde i huvudsak på de ovannämnda nya sköljkaren. Vid bryggeri II och III åter ha från 1917 till 1923 — om abnormåret 1918 överhoppas — successiva och mycket kraftiga höjningar i produktionen per arbetstimme ägt rum. Dessa ha berott dels på skölj- ningens mekanisering, dels på den successiva automatiseringen av tappningen. Den ringa återgång av produktionen per arbetstimme, som enligt tabellen skett vid alla bryggerierna i stort sett mellan 1923 och 1925 torde bero på avsyningens förbättring och alltså ej vara reell. Mellan 1925 och 1927 har för bryggeri I en viss ytterligare återgång inträffat beroende därpå, att arbeterskor där i ökad utsträckning tagits i anspråk för vissa extraarbeten, samt på den ökade om— plockningen i lådor. Trots sistnämnda omständighet har under samma tid tim— produkten vid bryggeri II blivit oförändrad. Bryggeri III åter, där denna faktor ej verkat, men där mekaniseringen under dessa är alltjämt fortgått, Vi— sar en fortsatt ökning av timprodukten. '

För de tre bryggerierna tillsammans har sålunda till följd av mekaniseringen den kvantitativa produktionen per arbetstimme 1917—1927 ökats med c:a 70 %, samtidigt som kvaliteten något höjts, ett mer arbetskrävande utsändningssätt använts och en del extraarbeten utförts med samma arbetstimmar.

Beträffande orsakerna till mekaniseringen märkes följande. De införda nya sköljkaren voro redan viss tid därförut kända och tillämpade utomlands. Ett huvudskäl till deras införande vid koncernens bryggerier låg i deras effektiva rengöringsförmåga. Att beslutet om deras införande vid ifrågavarande bryg- gerier fattades just i slutet av 1918, berodde emellertid i huvudsak på, att man då förutsåg både S—timmarsdagen och den därmed följande oundvikliga öknin- gen i lönesatserna. 8-timmxarsdagen skulle vidare utan dessa åtgärder ha gjort

vissa nybyggnader nödvändiga, vilka man nu lyckades undvika. Under så- dana förhållanden och med den starka stegring, som reallönerna sedermera un-

dergått, har den ifrågavarande mekaniseringen visat sig medföra betydande besparingar. Ett bidragande skäl till dess införande låg även däri, att de för— ;tvarande sköljkaren voro såväl tungarbetade som blötand'e och obehagliga att antera.

Den förbättrade automatiska enkeltappningen åter har framvuxit såsom re- sultatet av en rent teknisk utvecklings— och erfarenhetsprocess. Arbetslöner— nas starka stegring har dock givetvis verkat påskyndande å processen. Den automatiserade enkeltappningen kräver mindre folk än motsvarande 100-tapp- ningssystem och tillika snarast mindre investeringskostnader. På grund av dessa företräden både beträffande löne- och kapitalkostnader kommer den att införas även vid bryggeri I, när dettas nuvarande maskineri är förslitet.

Då avsättningsområdet är begränsat, har efterfrågan och produktionen en— dast kunnat visa en måttlig ökning under perioden, såsom man ser i tab. I. Under sådana förhållanden har den kraftiga minskningen i arbetstimmar per produktenhet för sköljning och tappning måst leda till en avsevärd minskning i arbetarantalet, uppgående till 26 % mellan 1917 och det sista fullt normala året, 1926. Utan 8-timmarsdagen hade säkerligen denna minskning blivit än- c å större.

Inom bryggeriernas övriga produktionsetapper ha emellertid inga mer nämn— värda mekaniseringar kunnat företagas. Däremot har efter 1920 ölets extrakt- halt ökats, vilket ju utgör ett särskilt slag av produktionsökning, som höjt ar- betarantalet å bryggeriernas mältningsavdelningar. Vidare ha vid ett av bryg— gerierna efter 1920 egna verkstäder igångsatts för hela koncernens tillverk— ning av korgar, lådor och större reparationsarbeten, vilka förut utförts av främmande firmor. Ser man bort från denna nya verksamhetsgren, har mel- lan 1920 och 1926 arbetarantalet utom för sköljning och tappning ökats något, bl. a. på grund av 3 % ökning i flaskantalet och på grund av den ökade extrakt- halten. Minskningen i sköljnings- och tappningsarbetare på 27 % under samma tid har dock avsevärt övervägt denna ökning. Men som sistnämnda arbetarslag 1920 blott utgjorde 25 % av hela arbetarantalet, så har minskningen i total— antalet 1920—1926 relativt sett varit ganska måttlig. Inklusive den nya verk- samhetsgrenen förefanns ävenledes en minskning, ehuru blott på 1 %.

Nr 20. A.-B. Svenska Tobaksmonopolet.

T ab. I. Antal 1920 1923 1924 1925 1926 1927 1928 a) Personal.

Arbetare ............... 5 167 3 576 2 995 3 029 2 951 2 615 2 478 Förvaltningspersonal ......... 441 216 '178 174 170 161 159 b) Arbetarnas fördelning på olika tillverkningar. Cigarrer ............... 3 204 2 231 1 738 1 782 1 726 1 445 1 309 Cigaretter .............. 885 597 560 587 564 540 558 Röktobak .............. 137 135 147 140 130 126 121 Tuggtobak .............. 315 175 161 148 131 130 125 Snus ................ 210 181 174 160 147 140 135 Hj älpanläggningar .......... 416 257 215 212 253 234 230

e) Lager- och transportarbetare för alla. tillverkningen 286 233 249 215 209 210 211

Tab. I I . Tillverkning (för år 1916 försäljning).

Ton 1916 1920 1923 1924 1925 1926 1927 1928 ()igarrer .............. 377 553 250 224 280 279 278 233 Cigarrcigaretter ........... 186 314 371 362 411 444 397 406 Cigaretter ............. 704 1 075 778 838 849 970 945 1 147 Röktobak ............. 586 701 976 993 1 053 1 014 1 009 974 Tuggtobak ............. 380 375 258 235 227 209 195 181 'llobaksmjöl för snus . . . .f .f . . ., 2 547 2 944 2 451 2 403 2 413 2 345 2 290

Summa 4 780 5 962 5 084 5 055 5 233 5 261 5 114 Tab. II I . Tillverkning pr arbetstimme.

Index 1920 1923 1924 1925 1926 1927 1928 Cigarrer ............... 100 103 119 135 151 181 175 Cigaretter ......... . . . . 100 114 121 125 144 149 168 Röktobak .............. 100 136 136 142 146 157 150 Tuggtobak .............. 100 135 139 133 137 135 124 Snus ................ 100 93 94 94 110 117 115

Tab. I V. Rcell årsförtjänst.

Index 1919 1920 1923 1924 1925 1926 1927 1928 Kvinnor .............. . 100 103 110 114 119 118 123 Män ................ . 100 115 119 125 130 132 135

Samtliga (1914 = 100) ....... 131 140

A.-B. Svenska Tobaksmonopolet bildades som bekant år 1915 för att över- taga all inhemsk tillverkning av tobaksvaror, varjämte även all grosshandel inom riket övertogs. (Närmare om organisationen se styrelseberättelserna åren 1915 och 1916.) Förutom Monopolets tillverkning förekommer för to- bakshandlarnas och något litet för Monopolets egen räkning en viss import. Den enskilda importens värde utgjorde både 1923 och 1928 c:a 13 % av Mo- nopolets försäljningsvärde och har varit relativt störst beträffande cigarrer.

För cigarrer och cigarrcigaretter är tillverkningstekniken nästan helt den- samma, och de ha därför i tab. I och III sammanslagits. Av tab. II ses, att sistnämnda slag, som per viktenhet är mer arbetskrävande, ökats på bekost— nad av cigarrerna. Inom tuggtobaken har produktionen i viss mån förskju- tits från enklare till finare, betydligt mer arbetskrävande märken.

Det i tab. I redovisade arbetarantalet bestod 1920 till 21 % av män och resten av kvinnor. 1928 hade proportionen förskjutit sig något, så att 23 % bestod av män, beroende därpå att de manliga montörerna ej kunnat minskas lika mycket som övriga arbetargrupper. Att den i tab. IV återgivna reella års— lönen för män efter 1920 visar en större stegring än för kvinnorna, beror likaledes på den obetydliga minskningen av montörerna, vilka utgöra den högst betalda manliga arbetargruppen.

Den i tab. IV angivna på 1914 grundade reella årslönen 1919 och 1920 för samtliga arbetare grundar sig på en i 1920 års styrelseberättelse åter— given beräkning. Kombineras de anförda siffrorna före och efter 1920 så er- hålles för 1927 en reell årslön, som för kvinnor och män skulle uppgå till c:a 165 resp. 185 % av år 1914. Samtidigt har 8-timmarslagen minskat tobaks

arbetarnas dagliga arbetstid med 91/2 %.1 Den reella lönestegringen efter 1914: har sålunda varit synnerligen kraftig. Före kriget voro dock arbetslönerna inom tobaksindustrien relativt låga. F. 11. synas de däremot vara i viss jämn— höjd med övriga livs— och njutningsmedelsarbetares och sålunda relativt höga.

Under slutet av kriget uppstod brist på råtobak, varför försäljningen ran- sonerades. Sedan denna brist under 1919 upphört, inträdde under detta år och början och mitten av 1920 en abnorm ansvällning av konsumtionen, som sannolikt utgjorde en allmänhetens reaktion mot den förutvarande bristen på vanliga njutningsmedel. Denna konsumtionsökning framtvingade en bety- dande ökning av personalen, vilken stegrades än mer därigenom att vissa förut- nedlagda fabriksavdelningar med ringa maskinell utrustning måste tagas i bruk för ändamålet. 1921 och 1922 inträdde åter en avsevärd minskning i efterfrågan.

Tobaksmonopolets genomförande har betytt en utomordentlig koncentration av tillverkningen. Härom inhämtas i styrelsebcrättelsen för 1928 (sid. 24):

. »Vid Tobaksmonopolets ikraftträdande voro över ett hundratal tobaksfabriker i verk- samhet. Härtill kommo ungefär lika många företag inom hantverk och hemindustri. När Tobaksmonopolet den 1 juni 1915 övertog tobakstillverkningen inom landet, beslöt bolaget att bedriva tillverkningen i 32 fabriksavdelningar, inrymda i 22 fastighetskomplex å 13 orter i landet. De närmaste åren koncentrerades driften ytterligare därigenom att fabriks— lokaler moderniserades och utvidgades, så att flera fabriksavdelningar kunde sammanföras. År 1917 påbörjades det stora fabrikskomplexet i Stockholm. På grund av kriget och kris— tiden kunde detsamma dock icke färdigställas för inflyttning förrän år 1922. Numera ut- gör antalet fabriks—avdelningar 17. Desamma äro inrymda i 10 fabrikskomplex å 10 orter i landet.»

Med koncentrationen ha följt de vanliga fördelarna av längre fabrikations— serier. Vidare ha de olika lagren i stor utsträckning kunnat sammanslås, varigenom mycket folk och andra omkostnader inbesparats. Huvudsakligen genom koncentrationen har förvaltningspersonalen mycket kraftigt kunnat minskas, såsom synes av tab. I. Till någon del beror minskningen därpå, att förmän blivit överflödiga och fått återgå till arbetarbefattningar.

Aven många yttre transporter ha genom koncentrationen kunnat inbesparas. Härvid märkes emellertid, att Monopolet själv övertagit ett flertal transporter, som förut utförts av andra företag. Tages hänsyn härtill, har minskningen i lager- och transportarbetare varit ändå åtskilligt större än som framgår av siffrorna i tab. I.

Under kriget måste antalet sorter av cigarrer, cigaretter etc. högst vä- sentligt förminskas, men därefter har det åter ökats, dock ej till förkrigs— förhållandena. Betydande ändringar i detaljförpackningarna ha på flera håll ägt rum bl. a. för att bättre tillgodose publikens önskningar-.

Gynnad av koncentrationen har en kraftig mekanisering ägt rum inom nästan alla grenar, särskilt efter 1920. Till en början skedde detta genom inköp av utländska, särskilt amerikanska maskiner, men sedan har man allt- mer här i landet framexperimenterat de erforderliga maskinerna.' Detta har skett dels inom Monopolet självt, dels på dess initiativ hos utomstående ine- kaniska verkstäder. *

Före kriget var egentligen endast cigarettillverkningen mekaniserad i mera nämnvärd grad. Denna utveckling har fortsatts. Monopolets verksamhets— område har här tillika utsträckts, i det att emballagen, som förut utfördes och trycktes hos utomstående litografiska firmor, numera i stor utsträckning till- verkas hos Monopolet självt inom dess hjälpanläggningar.

Cigarrtillverkningen bedrevs förut i stor utsträckning för hand. Efter 1923 har emellertid den större delen av densamma kraftigt mekaniserats, vil-

1 Arbetstidskommitténs betänkande 11, sid. 103.

ket kommer till uttryck i den kraftiga ökningen i produkt per arbetstimme i tab. III. Man har sålunda framkonstruerat och tagit i bruk maskiner, där tobaksbladen stripas (d. v. s. berövas sina huvudnerver), och vidare maskiner, där cigarrernas innehåll, den s.k. inlagan, omgives med sina s.k. om- och täckblad. En del handaibete fö1ekomme1 dock allt,,iämt emedan man av hän— syn till arbetarstammen ej vill reducera dens samma så raskt som tekniskt- ekonomiskt sett vore görligt och fördelaktigt. _— Röktobakstillverkningen har ävenledes kraftigt mekaniserats.

Förpackningen har inom alla grenar starkt mekaniserats; likaså de in- terna transporterna genom olika slag av transportband och rullbanor. För den stora fabriken i Stockholm ha yttre transporter till stor del bortfallit därigenom att fabriken blivit förlagd bredvid järnvägen. De färdiga lådorna kunna. sålunda där på transportbanor förflyttas omedelbart till järnvägs— vagnarna.

Mekaniseringarna ha framkommit såsom följd av Monopolets oavlåtliga strä- vanden att på. sådant sätt nedbringa produktionskostnaderna. De flesta ma— skinerna skulle, sedan de en gång f1amexperimenterats nog löna sig även vid betydligt lägre arbetslöner. Undantag finnas dock givetvis. Sålunda ha1 man konstaterat, att vissa slag av maskine1 icke löna sig i länder med låga albetslöner. Utom det minskade arbetarantalet ha mekaniseringarna medfört den produktionstekniska fördelen, att kraven på yrkesutbildning högst be— tydligt kunnat sänkas. Något i motsatt riktning verkar likväl den med ma— skinerna följande större proportionen av montörer.

Vissa arbetsmetodiska förbättringar ha kunnat införas. De till utsänd— ning färdiga lådornas vikt har minskats betydligt, eller till något lägre än 20 kg. Vid sådan vikt ha lådorna visat sig bekväma att manuellt förflytta, varigenom arbetsprestationerna ökats och mycket bräckage undvikits. Detta är ju en direkt parallell till den bekanta Taylorska tackjämslastningen. (Att vikten just fixerats till något under 20 kg. beror också därpå, att fördel— aktiga järnvägsfrakter därigenom vunnits.) Vidare ha arbetarna i viss ut— sträckning iakttagits med hänsyn till sin lämplighet för olika slags arbeten och fördelats i anslutning härtill.

Tidsstudier för bestämmande av riktiga ackordssatser vid de mångfaldigt ändrade maskinerna ha bedrivits i betydande omfattning. Att omsätta de här— vid vunna resultaten i praktiken har dock ofta stött på vissa svårigheter, vilka emellertid numera synas vara på väg att minskas. Vad handarbetet beträffar, tillämpas där i allmänhet premieackord enligt ett särskilt inom Monopolet utarbetat system.

rFack vare koncentration, mekanisering och i någon mån arbetsmetodik har ju, såsom tab. III utvisar, produkten per arbetstimme inom alla grenarna kraftigt förbättrats mellan 1920 och 1928. Mest gäller detta om cigarrerna. Härtill kommer, att viss emballagetillverkning och Vissa transporter överta- gits utifrån, samt beträffande cigarrgruppen, att de per viktsenhet mer arbets- krävande cigarreigaretterna ökats i betydelse. Vissa minskningar i tim- produkt från ett år till ett senare, vilka särskilt observeras beträffande snus och tuggtobak, förklaras dels genom vissa sannolika brister i redovisningen av arbeta1antalet, dels därigenom att tillverkningen förskjutits till mer arbets- krävande märken. A andra sidan ha 1920 års siffror försämrats genom att vissa avdelningar med ringa maskinutmstning under detta år fingo återupp— tagas.

Tack vare de ovannämnda rationaliseringsåtgärderna ha produktionskost- naderna trots den betydande stegringen av reallönerna kunnat nedbringas be- tydligt mer än den allmänna prisnivån sjunkit. För konsumenterna har emel— lertid detta motvägts av betydande skatteökningar. Sådana vidtogos 1924,

då likväl hittillsvarande tull å råtobak borttogs, samt. 1927 . Skatten inkl. tull utgjorde sålunda enligt 1928 års styrelseberättelse i genomsnitt c:a 28 % av varornas priskurantvärde men år 1928 c:a 48 % därav. Härav ha cigarrer- blivit relativt minst och cigaretter och snus relativt mest belastade.

Trots detta har man emellertid tack vare rationaliseringen även efter de— flationens upphörande kunnat sänka priserna. Betydande prissänkningar ibland å en del, ibland å andra. märken ha sålunda ägt rum särskilt år 1925, 1926 samt beträffande cigaretter 1928. Resultatet härav är, att tobaks— varornas pris i förhållande till 1914 i stort sett icke ens stigit lika mycket som levnadskostnaderna.

Utgår man från år 1923, då deflationen var avslutad, så har resultatet av de därefter inträdande prissänkningarna blivit en ökning av efterfrågan. På totala försäljningsvärdet ha ju dessa två fenomen motstridande verkningar. I själva verket ha de för alla huvudsorter, utom för tuggtobak och snus, där väl ändringar i smak och vanor gjort sig gällande, ganska väl kompenserat varandra, så att de totala försäljningsvärdena blivit näst-an oförändrade. Detta framgår av nedanstående tabell, som avser försäljningsvärdet av de tillverkade artiklarna och som mycket nära ansluter sig till den faktiska försäljningen.

Milj. kr. 1923 1924 1925 1926 1927 1928 Cigarrer ................... 10.1 8.7 9.11 9.4 9.4 7.6 Cigarreigarettcr ............... 15.9 15.4 16.7 17.7 15.7 15.9 Cigaretter .................. 45.4 47.1 46.4 47.1 45.8 49.4 Röktobak .................. 18.6 19.5 19.4 19.0 19.0 18.4 Tuggtobak ................. 4.2 3.8 3.3 3.0 2.8 2.6 Snus ................ _ ; . . . 26.9 25.5 21.5 20.2 19.8 19.2

Summa. 121 120 117 116 113 113

Den ökade efterfrågan, som lett till denna konstans i försäljningsvärdena, har emellertid yttrat sig på olika sätt. Vid prissänkningarna före 1926 _skedde huvudsakligen en övergång från enklare till bättre märken. Detta betyder i huvudsak användande av bättre råtobak utan att fabrikernas arbete i nämn- värd omfattning ökats. Fr. 0. in. 1926 har emellertid efterfrågeökningen mest tagit sig uttryck i ett större antal, särskilt beträffande cigaretter. Jämför tab. II.

Den starka rationaliseringen och minskningen i arbetstimmar och arbetare per produktenhet har givetvis verkat starkt minskande å arbetarantalet. Räknar man sålunda jämlikt tab. I från 1920 till 1928, så har minskningen uppgått till ej mindre än 52 %. Som utgångspunkt för en dylik jämförelse äro emel- lertid 1920 års siffror ganska olämpliga på grund av detta års abnormt stora konsumtion och tillverkning. Vid en mera normal avsättning hade arbetar— antalet detta år varit väsentligt lägre, och i så fall hade dess därefter in- trädande minskning blivit betydligt måttligare.

Vidare har ju rationaliseringens vanliga förmåga. att sänka produktions- kostnader och priser och därmed öka avsättningen i detta fall betydligt mot- vägts av skatteökningar. Utan dessa hade väl såväl de efterfrågade tobaks- varornas genomsnittskvalitet höjts som deras mängd något ökats. Sistnämnda omständighet hade ju medfört. ett något större arbetarantal än det nuvarande.

71 (l) Tillägg: Utredning rörande sågverksindustrien.

Svenska sågverksförbundet har verkställt och den 3 november 1927 till ar- betslöshetsutredningen ingivit en utredning angående arbetslösheten inom såg- verksindustrien. Dess första avdelning benämnes »Den minskade arbetstill— gången och dess orsaker» och har nedanstående lydelse.

Den svenska sågverksrörelsen, och ej minst den del därav, som arbetar i form av stordrift, torde med avseende å sin kvantitativa omfattning få anses ha uppnått kulmen i början av 1900-talet och sedan ungefär 10 år tillbaka vara i nedgående. Detta förhållande belyses av nedanstående diagram, utvisande Sveriges trävaruexport åren 1864—1925.

Miu. kbm.

År— 1865 '0 75 80 85 50 95 1900 05 to IS 20 25

Anledningen till tillbakagången är att tillskriva flera omständigheter. Så- lunda har,i den mån de stora bestånden av gammal och grövre skog blivit ut— huggna, en minskning inträtt i tillgången på sågtimmer. En annan faktor är utöknirgen av cellulosatillverkningen, varmed har följt en betydande om- flyttning iv grantimmer från sågverken till cellulosafabrikerna.

Ytterligare belägg för minskningen i sågverksrörelsen är att finna i här ne- dan lämntde uppgifter, hämtade dels från den officiella statistiken angående tillverknirgen av sågverksprodukter och dels från Svenska trävaruexportföre- ningens statistik över exporten av sågade och hyvlade trävaror, varvid jäm— föres medeltalet för åren 1911—1915 med medeltalet för åren 1916—1920 och 1921—4925. Tillverkning av sågade och hyvlade trävaror samt stav:

khm. 1911—1915 ....................... 5 783 400 1916—1920 ....................... 5 610 600 1921—1925 ....................... 5 111 100

Export av sågade och hyvlade trävaror samt småvirke:

stds. 1911—1915 ...................... _ . 1 013 882 1916—1920 ....................... 893 630 1921—1925 ....................... 886 460

Med den minskade tillverkningsmängden sjunker naturligen behovet av arbets- kraft och kommer att ytterligare sjunka, i den mån tillverkningsmängden fort— farande avtager. Aven andra faktorer verka i enahanda riktning. En syn- nerligen viktig sådan är givetvis den, vilken gör sig gällande inom alla före- tagsgrenar, nämligen behovet att minska produktionskostnaderna eller att åt- minstone hejda dessas stegring. Varför så måste ske torde vara onödigt att i detta sammanhang utveckla. Enär produktionskostnaderna inom Sågverks— rörelsen till sin övervägande del bestå i arbetslöner, är det givet, att arbets— kostnadskontot alltid måste bli föremål för denna industris särskilda uppmärk- samhet för att hålla detta konto nere. Detta kan ju ske på två sätt, antingen genom att sänka arbetslönerna eller genom att vidtaga sådana tekniska och organisatoriska förbättringar, vilka utan lönesänkning minska kontot. Vad ovan säges om kostnaderna för produktionen av sågade trävaror gäller samt— liga lönekostnader, sålunda för sågtimrets avverkning, flottning, utsortering, bogsering m. m. såväl som för själva tillverkningen och skeppningen. Vad de förstnämnda kostnaderna angår, kunna de icke annat än teoretiskt skiljas från arbetslöncrna för råvaruanskaffning åt trämasseindustrien. Av detta skäl, och då dessutom ingen minskning i avverkningar och flottningar föreligger utan snarare tvärtom, anse vi oss böra vid vår behandling av ämnet stanna vid frågan om själva den industriella produktionen.

En utredning, verkställd med ledning av Sågverksförbundets statistik, visar. att under åren 1911—1915 för tillverkning och skeppning i medeltal pr stan— dard åtgingo 48.2 arbetstimmar, under det att under åren 1923—1926 åtgången i medeltal utgjorde 41.2 arbetstimmar, vadan sålunda arbetstiden pr standard minskat med c:a 15 %. Utredningen, som omfattar 34 sågverk med en tillverk- ning av i medeltal ,pr år c:a 280 000 stds, anse vi vara representativ för för- hållandena inom den såsom stordrift bedrivna sågverksrörelsen.

Anledningen till den sålunda uppkomna minskningen i arbetsåtgång är att i huvudsak tillskriva en förbättrad tillverkningsteknik och därmed samman— hängande modernisering av sågverken. Denna har emellertid icke skett över- allt och i samma grad, utan finnas bland de 34 sågverken representerade alla grader från relativt gammalmodiga upp till fullt moderna anläggningar. Att utreda huru arbetsförhållandena skulle ha gestaltat sig, därest fullständig mo— dernisering av sågverken i allmänhet ägt rum, bör därför givetvis vara av intresse. Dels bör på denna väg kunna skapas ett omdöme, i vilken mån ino- derniseringsarbetet fortskridit, och dels böra de sannolika framtidsutsikterna därmed kunna i viss mån överblickas. Vi hava fördenskull anställt en jäm- förelse emellan tvenne sågverk med lika antal ramar och enahanda förhållanf den i övrigt, det ena av den typ, som kunde anses allmän under åren närmast: före kriget, och det andra fullt modernt. Det Visar sig då, att arbetsförhål- landena högst väsentligt ändras genom ett Sågverks modernisering. För att be- lysa detta hänvisas till nedanstående diagram.

Jämföres den tidigare anförda genomsnittliga siffran angående minsknin— gen i arbetstimmar pr std, c:a 15 %, med den genom specialundersökningen' er- hållna c:a 46 %, är man berättigad draga den slutsatsen, att de undersökta såg- verken endast till ungefär 1/3 genomfört sin modernisering. Det kan vidare utläsas, att en fullständig modernisering skulle medfört en väsentligt starkare minskning i behovet av arbetare än den som redan inträtt. Att, i den mån mo- derniseringsarbetet fortskrider, ytterligare inskränkning måste inträda i såg— verkens arbetarestock i förhållande till tillverkningskvantiteten, är sålunda självfallet.

De stigande lönekostnaderna utgöra givetvis den betydelsefullaste drivkraf— ten ifråga om företagens modernisering. Men även andra faktorer ha därvid— lag sin inverkan. Sålunda har, på grund av fackföreningsrörelsens avtalspoli-

Tillverkade Arbetstimmar— stds pr man pr std Sagverk Sågverk C C 2 23 23 & "C "C CL 3 C,_ 02; E &; ob Zmb EH laj-w E > > > ä (6 ca m

tik, en del förhållanden inträtt på arbetsplatserna, vilka försvåra och fördyra driften och medföra behov av minskning i arbetarestyrkorna. Ett sådant för- hållande, vilket bland annat bidrager att öka arbetslösheten inom vissa ålders— klasser, är den under kristiden genomförda bestämmelsen, att som vuxen skall anses en arbetare, så snart han uppnått 18 års ålder. Därmed följer givetvis, att varje företag söker genom tekniska och organisatoriska förbättringar i drif- ten inskränka på antalet hantlangare och hjälparbetare i åldersklasserna 18 år och närmast däröver. Man söker dels ordna med automatiska anordningar för transport och dylikt, som tillåta borttagande av hantlangare, dels att förenkla arbetet så, att det kan utföras av arbetare under 18 år. När sålunda en arbe— tare uppnått 18 år och med stöd av gällande avtal kräver högre lön, ställes han genast inför valet att åtnöja sig med tidigare innehavd lön eller att avskedas och ersättas med yngre arbetskraft. Enligt vår erfarenhet råder också en rela- tivt större arbetslöshet bland sågverksarbetare i åldern omkring 20 år än inom andra åldersklasser.

Av den sociala lagstiftningen har sågverksindustrien i likhet med annan svensk industri rönt en avsevärd påverkan; en påverkan till fördyring av arbe- tet och sålunda en anledning till modernisering av driften. Här kommer givet- vi/s 8-timmarslagen i förgrunden. Genom denna lags verkningar har driften för- dyrats med enahanda procent som den procentiska skillnaden mellan effektiv arbetstid pr vecka före och efter lagens ikraftträdande. År 1919 anställdes en undersökning rörande skillnaden emellan nominell och effektiv arbetstid vid de till Sågverksförbundet anslutna sågverken. Undersökningen visade, att på grund av uppehåll före och efter måltidsraster för den s. k. postningen samt i viss utsträckning förekommande >>kafferaster» den effektiva arbetstiden i medeltal utgjorde c:a 53 timmar i stället för 57 timmar pr vecka, som var den genom avtalen fastställda arbetstiden. Det avtal, som 1920 ingicks emellan Sågverksförbundet och Svenska sågverksindustriarbetareförbundet, fastställde,

att 48 timmar pr vecka skulle vara effektiva. Avtalsenligt blir sålunda den effektiva arbetstiden pr vecka efter år 1919 c:a 10 % lägre än 1919 och tidigare. Härmed är också produktionen fördyrad med c:a 10 % och denna fördyring har utan tvivel verkat och fortfar att verka till driftens modernisering med därav följande inskränkning i arbetareantalet.

De företagna moderniseringarna anse vi emellertid ha varit av största bety— delse för att hjälpa sågverksindustrien över de stora svårigheter, den haft att bekämpa sedan början av år 1921. Utan tvivel skulle en mycket starkare in— skränkning i tillverkning och skeppning ha ägt rum, om icke genom moderni— seringsarbetet driften kunnat förbilligas.

III

SYSTEMATISK DEL

A. Produktion i större skala. 1. Olika former.

Produlition i större skala. kan helt enkelt ske därigenom, att en bestående fabrik utvidgar sig och därvid ökar produktionskapaeiteten beträffande några eller alla av sina hittillsvarande tillverkningar. Den kan också ske därigenom, att en alldeles ny fabrik anlägges, vars storlek och kapacitet är större än de hittills vanliga.

Produktionen hos en existerande fabrik kan vidare vara inskränkt, antingen därigenom, att vissa av dess avdelningar alldeles ligga nere, eller också att driften i sin helhet är nedlagd viss tid om dagen eller i veckan etc. Kan där- efter proluktionskapaciteten fullt eller bättre utnyttjas, uppstår likaledes pro- duktion i större skala. Ofta uppstår ett dylikt bättre utnyttjande av en eller några fabriker därigenom, att någon eller några andra likaledes ofullständigt utnyttjade sådana nedläggas och deras tillverkning överflyttas till de först— nämnda. Vid en dylik driftskoneentration händer det ofta, att de kvarvarande fabrikerna något utbyggas. För all sådan driftskoncentration är ju en sam- verkan i någon form mellan de nedlagda och de kvarvarande anläggningarna nödvändig.

Vidare kan en fabrik nr 1, som förut producerat t. ex. artiklarna A, B, C och D, sperialisera sig enbart på A och B, vilkas produktion ökas, medan C och,D nedläggas. Detta kallas ju specialisering och betecknar för A:s och B:s räkning en produktion i större skala. Eventuellt kan denna specialisering komma till stånd därigenom, att utbyte sker med en annan likartad fabrik nr 2, så at; dennas produktion av A och B övertages av nr 1, medan nr 2 å sin sida övertar nr 1. :s produktion av C och D. Detta kunde kallas för koope- rativ Specitlisering.

Den genim dylika driftsförändringar framträdande rationaliseringen visar oftast avswärda fördelar inom det merkantila området. Sålunda kunna in— köpen centraliseras och ske i större poster, försäljningskostnaderna minskas o. s. v. Illand kommer den sålunda förstorade tillverkningen att erhålla en viss monorolställning och därigenom bli i stånd att driva upp produktprisen eller åtminstone hindra, att de sjunka, trots uppnådda minskningar i produk— tionskostnaderna. Sådana pristaktiska följder och fördelar falla emellertid jämlikt vår definition å sid. 9 utanför organisationens och rationaliseringens råmärken. Jämlikt vår uppgift bortse vi i det följande även från de inom ra- tionaliserirgsområdet liggande merkantila. fördelarna och hålla oss endast till de driftsoganisativa verkningarna.

2. Typiska verkningar. Specialisering.

De ovannämnda formerna beteckna alla en ökad massproduktion av likartade artiklar vid vederbörande fabrik eller fabriker. Denna massfabrikation med— för driftsorganisatoriska fördelar, vilka äro ganska likartade för de olika for- merna. Vissa mindre olikheter dem emellan kunna dock i detta avseende upp- visas, och resonemanget får därför ofta läggas något olika i de olika fallen. Därför utväljes en viss av de ovannämnda formerna, d e n k 0 o p e r a t i v a 3 p e e i a l i s e r i n g e n, till vilken resonemanget i första hand anknytes.

&) Materiella verkningar inom ett företag.

Det är alltså fråga om det fallet, att ett antal likartade men ospecialiserade fabriker genom en överenskommelse specialisera sig på en uteslutande tillverk- ning var och en av sitt produktslag.1 Det antages därvid, att de olika fabri— kerna icke vid förändringen i första hand investera mera kapital än förut i sin drift. Visserligen måste de ha vissa kostnader för den maskinella omlägg- ningen i speeialiserande riktning, men det antages, att dessa ej behöva vara större än att de kunna amorteras under en ganska kort period.

Vi betrakta nu förhållandena vid någon viss fabrik före och efter denna korta övergångs- och amorteringsperiod. Denna fabrik kallas C-fabriken, de artiklar, vilkas produktion genom specialiseringen utvidgats, för C-artiklar, och de därigenom nedlagda artiklarna för M—artiklar. Det antages tillika, att C—fabriken beträffande byggnads-, maskin- och lagerkapitalets storlek samt arbetamas och förvaltningspersonalens antal både före och efter förändringen överensstämmer med genomsnittet av samtliga de specialiserade fabrikerna. På så sätt blir C—fabriken fullt representativ för utvecklingen inom hela denna grupp, samtidigt som resonemanget i saken väsentligt förenklas.

Vid sagda C-fabrik inträder efter förändringen en starkt ökad massproduk— tion av likartade C-artiklar. Därigenom komma artiklarna att tillverkas i vida längre oförändrade serier än förut. Man behöver alltså vida mer sällan än förr vidtaga tidskrävande omställningar av maskineriet. Därigenom undvikes mycken improduktiv tid både för arbetarna och maskinerna, inklusive deras andelar av byggnaderna.

I fabrikens C-avdelning före specialiseringen existerade vidare antagligen vis—sa maskiner, som blott kunde få en ganska sparsam användning, men som numera till följd av C-produktionens utvidgning kunna få det i långt högre grad. Därigenom undvikes mycken improduktiv maskin- och byggnadstid. Samtidigt lösgöres fullständigt kapital från liknande sällan begagnade ma- skiner inom de nedlagda M-tillverkningarna. Vissa operationer inom C-till— verkningen, som förut varit rätt sällsynta, och som därför skötts för hand,

1 Detta synes vara den vanliga formen för specialisering i Tyskland; se Carl Schi f- ier, Die ökonomische und so7ialpolitische Bedeutung der industriellen Rationalisierungs— bestrebungen, 1918, sid. 30. Korninerserådet A. F. Enström omnämnde i sitt föredrag i Nationalekonomiska föreningen den 12 maj 1927 ett sådant tyskt fall, nämligen beträf— fande tillverkningen av järnvägsvagnar.

komma emellertid nu att bli så. ofta återkommande, att det lönar sig att skaffa maskiner för dem, även om de rätt ofta få. stå obegagnade. Härigenom upp- suges ånyo det nyssnämnda lösgjorda kapitalet, samtidigt som en viss arbets- sparande mekanisering sker.1

Vid de längre tillverkningsserierna blir vidare i allmänhet en längre driven arbetsfördelning möjlig, varigenom processen kan uppdelas i ett större antal deloperationer än förr. Maskiner för dessa enkla operationer kunna då. lät- tare konstrueras och införas, vilket ju ävenledes betecknar en mekanisering men samtidigt en viss ökning av anläggningskapitalet. Ökad mekanisering äger sålunda av två. olika skäl rum, och därigenom kommer i själva verket massproduktionen ofta att bli orsaken till en viss mekanisering.

Genom den längre drivna arbetsfördelningen kommer vidare arbetarnas skicklighet vid ifrågavarande delars utförande i många fall att ökas, vilket ju likaledes verkar i produktionshöjande riktning.2

Den minskade mängden omställningar av maskineriet, den ökade använd— ningen av vissa förutvarande maskiner, den ökade mekaniseringen på. någ— ra punkter och den ökade arbetsskickligheten komma sålunda att driva upp produktionens storlek ganska betydligt. För varje ytterligare steg i speciali- serande riktning bli dock de därav följande fördelarna av ovannämnda art som regel mindre och mindre och alltså. även produktionstillväxten mindre och mindre.

Inom en del tillverkningar fullbordas vidare vissa kemiska, koknings- eller andra processer på sådant sätt, att det därtill hörande arbetet blott är av passiv, övervakande natur. Vid större produktion kan man då. ofta, i stället för att öka apparaternas antal, öka deras storlek, utan att anskaffningskostnaden per apparat ökas mer än produktmängden per apparat.3 Därvid kan då ofta över— vakningspersonalen per apparat hållas nästan oförändrad, och då vid speciali- seringen ett stort antal apparater för andra ändamål bortfallit., kommer per- sonalen för hela apparaturen väsentligt att minskas. Detta utgör sålunda en arbetssparande effekt av den större produktionen.

Om flera likartade apparater existera inom en fabrik, kunna dessa på. ovan- nämnt sätt ersättas av en enda, utan att därför produktion i större skala be- höver äga rum för fabrikens vidkommande. I sådana fall uppstår blott en apparat-teknisk massproduktion utan fabriksproduktion i större skala. Av detta slag är t. ex. den ökning av centrifugernas storlek, som ägt rum vid Soc— kerbolaget. Finnes däremot blott en enda apparat av viss storlek, förutsätter en apparat-teknisk produktion i större skala även en fabriksproduktion i ökad skalaf

1 Frågan om de varaktiga realkapitalens ökade bruksirekvens har (behandlats av G 11 s ta v Cassel i »Nature and necessity of interest», sid 113—41.1»6 samt av Gösta Bagge i »Arbetslönens reglering», sid. 40—49. 2 Ovanstående fördelar hos storproduktioneu påpekades redan av Adam Smith, W'ealth of Nations. 1776, kap. 1. Se vidare Bagge, anf. arb.. sid. 46 0. 102. 3 Betinwgar en dylik apparat större kostnadsökning än den åtföljande produktionsöknin- gen, får detta kostnadsövcrskott vägas mot den inbesparade lönesumman, och härmed är man inne på. mekaniseringsfrägor. vilka behandlas i avd. C. * Jfr Gunna r Myrdal, Prisbildningsproblemet och föränderligheten, 1927, sid. 201.

M

b) Inverkan på företagets kostnader.

Efter föregående utredning av de materiella verkningarna övergå vi nu till att behandla de därav beroende ekonomiska verkningarna å företagets kost— nader;

Byggnaderna för hela C-fabriken ha ju enligt det ovanstående ej alls utvid- gats. Fabrikens maskineri har visserligen till följd av specialiseringen i stor utsträckning ändrats till sin art, men för vår genomsnittsfabrik bör ej dess totala värde ha ökats mer än genom den mekanisering, som framkallats av den längre drivna arbetsfördelningen. Byggnadernas räntekostnader bli alltså oförändrade och maskineriets blott obetydligt höjda.

Frågan om anläggningarnas årliga amorteringskostnader kan te sig något mer komplicerad särskilt för maskinerna. Den verkligt produktiva tiden för dessa har ju genom minskade omställningar och vilopauser betydligt ökats. Man kunde då säga, att de komma att för—slitas hastigare än förut, och att alltså deras årliga amorteringskvoter borde ökas. Nu finnes emellertid utom den egentliga bruksslitningen även en ren tidsslitning, som delvis är materiell och delvis immateriell. Den materiella tidsslitningen beror på fuktighet, hetta, kyla och andra fysiska processer, som påverka maskinerna oberoende av deras an— vändning. Den immateriella tidsslitningen åter beror på den tekniska utveck- lingen och ibland även på smakens förändringar, vilka två omständigheter ef— ter en viss tid och oberoende av maskinernas användning göra desamma omo- derna.1 Särskilt på grund av den immateriella slitningen torde man i prakti- ken räkna med amorteringstider och -kvoter tämligen oberoende av den ut- sträckning, i vilken maskinerna faktiskt få arbeta.

Då sålunda amorteringskvoterna bli oförändrade och maskineriet blott obe- tydligt ökats, gäller ju detsamma om dess årliga amorteringskostnader. Dess ökade aktiva användande kommer däremot att medföra icke obetydligt ökade kostnader för underhåll och reparationer dels för ersättnings- och reparations- mateiial, dels för reparatörlöner etc. Totalt sett kan alltså sägas, att maskin- kostnaderna ökas blott obetydligt beträffande räntor och amorteringar men icke obetydligt beträffande underhåll.

Byggnadernas slitning åter beror tämligen helt på en materiell tidsslitning, som är oberoende av maskineriets användning, och det sistnämnda gäller även om deras underhåll. Deras amorterings—, underhålls— och enligt det föregående även räntekostnader bli alltså oförändrade.

Mekaniseringar inom driften ha enligt det föregående skett, emedan vissa operationer numera oftare återkomma samt på grund av längre driven arbets— fördelning—, och driftsarbetarnas antal bör på grund härav något ha minskats. Eventuella ökningar i vissa apparatenheters storlek ha ibland även haft lik- nande effekt. Reparations- och underhållsarbetare, vilkas antal vanligen är rätt måttligt, ha däremot ökats i antal på grund av maskinernas förutnämnda öka- de underhåll. Allt som allt torde hela arbetarantalet närmast ha något min-

1 Hithörande förhållanden behandlas närmare i förtzs arbete »Realkapitnl und Kapital- zins» kap. III och IV.

skats. Ur kostnadssynpunkt bör i vart fall hänsyn blott tagas till driftsarbe- tarnas minskning, ty reparatörernas ökning har redan redovisats i det ökade underhållet.

Användes tidlönesystem, medföra de införda driftsförändringarna ingen ökning av lönen per arbetare. Användes ackordlönesystem, bör, sedan de improduktiva omställningstiderna minskats och förutnämnda mekaniseringar verkställts, en omreglering av ackordssatserna ske, så att dagsförtjänsten och lönekostnaden per arbetare ej blir mycket större än förut.1 I den mån ökad ar— betsskicklighet uppträtt, bör däremot en motsvarande ökning i dagsförtjänst inträda. Med hänsyn till ovanstående och till driftsarbetarnas något minskade antal, kan man säga, att totala lönekostnaderna i flertalet fall närmast böra ha något minskats.

Till följd av speeialiseringen får man givetvis öka lagren av råmaterial och färdigprodukter inom C-grenen, men denna ökning kan dock ej bli så stor, att den uppväger bortfallandet av alla lager för de nedlagda grenarna. Lager— kapitalet och lagerräntekostnaderna ha därför minskats, måhända rätt be- tydligt. _

Inom förvaltningsarbetet bör särskilt det förberedande tekniska arbetet ha minskats kraftigt, då detsamma genom specialiseringen erhållit vida mindre

olikartade uppgifter än förr.2 Därmed minskas ju även detta arbetes löne— summa.

Samtliga ovannämnda kostnader ha utgått för fabrikens egen bearbetning och behandling av fabrikationsföremålen. De kunna därför lämpligen kallas fabrikations- eller förädlingskostnader. Av dessa kostnader ha sålunda bygg- nadernas amortering, ränta och underhåll blivit oförändrade, medan ma— skinernas amortering och ränta mera obetydligt men deras underhåll icke obetydligt ha stigit. Driftsarbetarlönernas lönesumma åter har närmast minskats något, medan lagerräntor och förvaltningslöner mera avsevärt sjun- kit. AJlt som allt torde de totala förädlingskostnaderna i allmänhet närmast ha sjunkit något. Nu har ju enligt avd. a) produktionsvolymen vuxit mer eller mindre. Förädlingskostnaden per produktenhet bör därför relativt ha sjunkit, åtminstone lika mycket som produktionsmängden stigit.

Utom förädlingskostna—derna har emellertid fabriken en del kostnader för produktiva nyttigheter och tjänster kommande från andra produktionsetapper, A och B. Framför allt gäller det här dess råmaterial men även bränsle, kraft, belysning etc. Råmaterialens mängd bör ha stigit i ungefär samma takt som produktionsvolymen. När maskineriets improduktiva tid efter specialiserin— gen minskas och produktionen därför ökas, ökas i allmänhet också den erfor- derliga mängden bränsle och kraft., ehuru ej i samma proportion som produk- tionsvolymen. Allt som allt kan sägas, att de främmande kostnaderna ökas i

1 I verkligheten sker dock ofta en avsevärd höjning, särskilt om massproduktionens ök- ning blott småningom skett. Vid mekanisk verkstad 111 ha. sålunda aekordsatserna lämnats oförändrade och förtjänsterna stigit.. '*' Närmare se Schiffer, anif. arb., sid. 44—46.

A-

närmare samma takt som produktionsvolymen, och att alltså dessa kostnader per produktenhet minskas blott obetydligt.1

Det finnes vidare ett särskilt slag av främmande kostnader, nämligen trans- portkostnaderna, som efter en specialisering ofta ökas per produktenhet. Efter sagda omändring omfattar ju varje fabriks avsättningsområde summan av samtliga specialiserade fabrikers förutvarande områden. Om nu dessa fa- briker ligga på olika, mera åtskilda orter, kommer sålunda avsättningsområ- det för varje fabrik att väsentligt utökas, Därav följer emellertid ökade ge— nomsnittliga transportkostnader per produktenhet. Om de genom specialise- ringen utskiftad'e produkterna kräva olika råmaterial, ökas ibland på liknande sätt varje fabriks anskaffningsområde för dessa och därmed även material- transportkostnaden per produktenhet. Vid andra former av storproduktion, så— som driftskoncentration och anläggningsökning, ökas ofta anskaffningsområ- det och anskaffningskostnaden per produktenhet, även om råmaterialen äro ge- mensamma för de olika produkterna, och detta slag av kostnadsökning är där- för vanligare vid sagda former än vid specialisering.

Fördelarna av specialisering — liksom av andra former av storproduktion _ bli ju enligt avd. a) mindre och mindre för varje ytterligare steg som tages i sådan riktning. Förr eller senare måste de därför uppvägas av de öka- de transportkostnaderna för produkterna och deras råmaterial. För export— produkter verka tullar och liknande omsättningshinder i samma riktning. På grund härav bringas tendenserna till allt större produktionsskala förr eller se— nare att avstanna. De hithörande förhållandena äro emellertid ofta särdeles komplicerade och lämnas därför i den följande framställningen alldeles åsido.

Med bortseende från transportkostnader o. dyl. kommer sålunda de samlade produktionskostnadernas utveckling att ligga någonting mellan förädlings- och de främmande kostnadernas. De ökas med den ökade produktionen men ej i samma takt som denna; kostnaden per styck minskas sålunda med produk- tionsökningen men ej i samma. proportion som denna.

c)i Verkningariinom hela specialbranschen vid sluten marknad.

Verkningarna på arbetsmarknaden av förutnämnda förhållanden komma nu att gestalta sig väsentligt olika, allteftersom C-varans hemland utgör en slu— ten marknad för densamma eller ej, och även beroende på om massproduktio- nen hastigt sprider. sig från ovanberörda C-fabrik till övriga fabriker inom ifrågavarande specialbransch. Med s 1 u t e n m a r k n a (] menas, att C-pro- dukternaej alls exporteras och ej heller äro underkastade utländsk importkon— kurrens. I förevarande avd. c) antages, att sluten marknad föreligger för C-artikeln inom hemlandet.

Genom sin massproduktion har nu vår förutberörda C—fabrik med ett arbetar—

1 Teoretiskt sett borde även amorteringarna :"). maskiner och byggnader föras till främ— mande kastnader, eftersom de egentligen utgöra försenade betalningar för byggnads— och maskinindustriernas insatser i fabrikationsprocessen. Men dessa belopp äro rätt svåra att exakt fixera och bokföringstekniskt behandlas de rätt olika vid olika företag. I enlighet. med praktikens betraktelsesätt föras de därför här till förädlingskostnaderna.

antal, som snarast något minskats, fått fram betydligt mer produkter än förut. Är prisläget någorlunda oförändrat, har fabriken också fått en betydligt ökad vinst per styck. Avsättning för sin ökade produktion får den genom att något sänka sina priser och sin vinst per styck. Detta kommer att gå ut över övriga fabriker inom branschen, vilkas avsättning i nästan motsvarande grad minskas. Dessa fabrikers arbetarantal måste då minskas, vilket medför en viss arbets— löshet inom hela branschen.

En massfabrikation vid en fabrik har emellertid en stark tendens att rätt snart sprida sig över hela eller större delen av branschen. Detta kan delvis ske genom att den först massproducerande fabriken till följd av sin förbättrade räntabilitet och konkurrenskraft utvidgar sig och driver en motsvarande mängd fabriker med redan förut tvivelaktig ekonomi till nedläggning. I större ut— sträckning sker det emellertid vanligen därigenom, att övriga fabriker övergå till massproduktion förmedelst specialisering eller driftskoncentration.

För överskådlighetens skull antages nu, att det totala anläggningskapitalet för de alltjämt existerande fabrikerna till att börja med icke förän—dras genom ovannämnda processer. I så fall inträder av förutnämnda skäl en allmän pro- duktionsökning inom hela branschen, medan de totala förädlings-kostnaderna snarast något minskas. Huvudsakligen på grund av råmaterialens ökning stiga emellertid" de samlade produktionskostnaderna, ehuru svagare än produktions- volymen. Kostnaderna per produktenhet falla alltså, men svagare än produk— tionen ökats.

Den inbördes konkurrensen mellan fabrikerna inom branschen leder nu, åt- minstone i längden, till att produktprisen falla i någorlunda samma takt som produktionskostnaderna per styck. Prissänkningen blir alltså ej lika stark som produktionsökningen.

Vi vända oss nu till efterfrågans förändringar till följd av prissänkningen. Antag därvid till en början, att C är enkonsumtionsartikel. Även inom en sluten marknad är för sådana artiklar efterfrågans elasticitet inför prisändringar mycket olika beroende på artikelns art. För somliga artiklar ökas efterfrågan relativt mer, för somliga relativt mindre än priset fallit. I genomsnitt kan man ej räkna med, att efterfrågan relativt sett stiger mer än priset fallit (»efterfrågans elasticitet ej > 1»). En sådan mot prisfallet pro- portionerlig efterfrågeökning antas äga rum för C-varan. Eftersom prissänk- ningen varit relativt svagare än produktionsökningen, blir alltså även efter- frågeökningen mindre än denna.

Det uppkommer då ett krisartat läge inom branschen. Måhända inskränka därför samtliga fabrikanter sin tillverkning. Så länge deras anläggningar alltjämt äro inriktade på ifrågavarande produkt, kan emellertid därigenom ingen minskning i deras amorterings- och räntekostnader ske, och av deras öv- riga förädlingskostnader är det blott arbetarantalet och arbetslönesumman, som mer avsevärt bruka kunna minskas. Förädlingskostnaden per styck måste därför genom driftsinskränkningen ökas betydligt och därför i viss mån även produktionskostnaden per styck.

Resultatet måste slutligen bli, att vissa anläggningar för C-produkten alldeles

falla bort, varigenom någon arbetslöshet inom branschen uppstår. Sagda bortfallan-de kan träffa vissa anläggningsdelar vid ett flertal fabriker eller också ett fåtal fabriker i deras helhet. De sålunda borttagna anläggnin- garnas byggnader få omändras för annan produktion, och maskinerna få öm— ändras eller nedskrotas. De sålunda bortfalland'e anläggningarna äro givetvis de ekonomiskt svagaste och vanligen också de minsta.

På dylikt sätt reduceras produktionen så, att den ej överstiger efterfrågan. Trots denna reducering har dock en ökning i produktionen inträtt, ty efterfrå- gan har ju tack vare prissänkningcn ökats.

Det bör påpekas, att om C-branschens omändring till massproduktion går mera långsamt och landets allmänna produktionsvolym är stadd i tillväxt, be- höva ovannämnda om- och nedläggningar inom branschen ej alltid inträffa. De ifrågavarande anläggningarna kunna då i stället komma att växa in i den allmänna produktionsökningen. Sker däremot övergången till massproduktion inom C-branschen snabbt, måste vid medelelastisk efterfrågan både mängden däri investerat kapital och däri sysselsatta arbetare minskas.

Antag nu, att C ej är någon konsumtionsartikel utan en p r o d u k t i 0 n s- a r tik el avsedd för fortsatt bearbetning. Då ligger C-fabrikationen närmare sin råvaru'bas, råvarukostnaderna bli ej stora, och efterfrågan på C skulle av denna anledning kunna bli mer elastisk. Men nu inträda i stället hänsynen till de efterföljande produktionsetapperna, D och E. Dessa etapper, vilka jäm- väl antagas ligga inom landet, få visserligen genom massproduktionen i C sina materialkostnader per styck minskade, men deras ränte-, amorterings- och löne- kostnader per styck bli oförändrade, och alltså bli även de samlade produk— tionskostnaderna per styck endast måttligt minskade. Prisen på D och E kunna då endast måttligt sänkas, och efterfrågan på dessa artiklar och därmed även på C ökas därför endast måttligt.

Det ovanstående betyder, att efterfrågan på produktionsvaror med deras hittillsvarande användningsvillkor i allmänhet är rätt oelastisk inför pris- ändringar. Det kan dock i rätt stor utsträckning inträffa, att C-varan på grund av sitt sänkta pris kommer att ersätta andra material, N och 0, an— tingen inom sitt hittillsvarande eller inom andra användningsområden. I så fall blir efterfrågan på C betydligt mer elastisk, men det sker då på bekostnad av N- och O-produkt-ionen, vars arbetarsysselsättning i stället minskas.

Man kommer alltså till det resultatet, att för konsumtionsartiklar en snabbt genomförd massproduktion inom branschen vid sluten marknad i allmänhet medför minskad kapitalinvestering och minskat arbetarantal inom branschen. Avser branschen produktionsartiklar, inträffar ofta samma effekt, men ibland sker arbetarminskningen i stället inom vissa konkurrentbranscher. Dessa re- sultat särskilt beträffande arbetarantalet äro för våra syftemål viktiga att fasthålla.

d) Verkningar inom hela vertikal-grenen.

Verkningarna av C—branschens massproduktion på arbetarsysselsättningen äro såsom antytts ej uttömda med det ovanstående. C-produktionen använder ju

oftast rtrnaterial från föregående produktionsetapper, A och B, och C-artik- larna utgöra ofta själva halvfabrikat för följande sådana etapper D och E. Produktionsrnängden C-artiklar har ju, trots reduceringen av anläggningar och arbetarantal, ändock ökats. Alltså erfordras en ökad mängd A- och B—mate— .rial sant produceras med tillhjälp av C-ökningen en ökad mängd D— och E- artiklar. Inom dessa föregående och efterföljande etapper krävas till följd därav (kad kapitalinvestering och ett ökat arbetarantal. Ligga alla dessa etapper inom landet., kunna de uppsuga det inom C-grenen lediggjorda kapi- talet oci arbetarantalet.

En dylik överflyttning av kapital och arbete stöter dock på tröghetshinder av olika styrka och varaktighet. Tillhöra de olika etapperna samma arbetar- fack, kan arbetarnas överflyttning i regel skc någorlunda lätt. Detta gäller sär- skilt, orn ifrågavarande etapper tillhöra samma, mer eller mindre vertikal— integrerrde företag. Föreligger däremot ej sådan fackgemenskap, får över- flyttningen i regel ske på sådant sätt, att C-arbetarna småningom decimeras genom död och naturlig avgång, medan de nya arbetarårsklasserna dirigeras till de andra etapperna. —— Beträffande kapitalet föreligga betydande över- flyttningssvårigheter för de varaktiga realkapitalen. I viss utsträckning kun- na de nig adapteras för nya användningar, men vissa och ofta mycket stora förluster ske dock därvid.

Slår man ihop den till massproduktion förändrade C-branschen med alla dess föregående och efterföljande produktionsetapper, uppstår en vertikal in— dustrigren från råvara till slutprodukt. Ligger h e la d e n n a v e r t i k a 1- g re n in 0 m lan d e t och föreligger sluten marknad för C—branschen och efterföljande etapper, medför enligt det ovanstående den införda massproduk- tionen i C följande effekt: 1 C inträder visserligen oftast en minskning av arbetarantal och kapitalmängd men däremot ej inom hela industrigrenen. Det- ta resultat är också viktigt, att fasthålla.

Ligga emellertid någon eller några av f ö r e g å e n d e produktionsetapper A och B ej inom landet, kommer den ovannämnda kompenserande ökningen av arbetarantal och kapitalmängd inom dessa etapper ej landet till godo. Mass- produktionen inom C-branschen har då alstrat en minskad sysselsättning för hela landets arbetarstam.

Upphäves däremot förutsättningen om sluten marknad för den massprodu— cerande C-branschen eller någon av dess efterföljande etapper, bli förhållan- dena rakt motsatta. Antag sålunda, att C-varan är en e x p 0 r t a r t i k e 1 an- tingen för konsumtion eller fortsatt produktion (vilket sistnämnda ju betyder, att närmaste produktionsetapp D ligger utomlands). I så fall kan den jäm- förelsevis måttliga minskningen i produktionskostnad och pris per styck vara tillräcklig att skapa en ökning i den utländska efterfrågan, som betydligt över- går den med massproduktionen först följande produktionsökningen. På grund av prissänkningen överflyttas nämligen då den utländska efterfrågan på C- varan från andra utländska leverantörer till detmassproducerande landet, som alltså får en väsentligt ökad internationell konkurrenskraft på området. På grund härav uppstå givetvis utvidgningar inom landets C-produktion, vilka krä-

It.-)!

va nya anläggningar och ökat arbetarantal. Vidare kräves mera råmaterial, vil- ket, om föregående produktionsetapper ligga inom landet, leder till produktions- utvidgningar och ökning av arbetarantalet även i dessa. —-— Är det slut-ligen ej nästa produktionsetappen D utan den därefter följande etappen E som lig— ger utomlands, äger en liknande utveckling rum, ehuru den lättare kompliceras av diverse andra förhållanden.

Är det slutligen ej fråga om en direkt eller indirekt exportindustri utan om en industrigren, som själv Och med efterföljande etapper har sin marknad i hemlandet, men som är utsatt för 11 tl än d 5 k im p 0 r tk 0 n ku r r e n s, bli förhållandena visserligen i stort sett likartade, men dock rätt varierande bero- ende på grenens ursprungliga ställning inom landet. Ju mindre del av hemma- marknaden, som ifrågavarande gren före förändringen behärskade, ju mer kom- mer den senare utvecklingen att likna den vid exportindustrierna.

e) Verkningar å. arbetslönerna och välståndet.

Massproduktiva metoders införande i en bransch C komma, därest hela ver— tikalgrenen ligger inom landet samt C och efterföljande etapper ha en sluten marknad därstädes, att få följande verkningar på arbetslönerna.

Enligt avd. b) skulle massproduktion inom vissa företag, särskilt vid ackord- lönesystem, snarast medföra någon löneförhöjning inom företagen. För hela C-branschen skulle emellertid enligt avd. 0) dessa metoder vanligen medföra en nedläggning av vissa fabriker och därmed även en viss arbetslöshet, och denna bör ju närmast utöva en lönetryckande verkan. De nedlagda fabrikerna ha emellertid varit de minst ekonomiska och ha i regel också haft de lägsta lönerna. Efter dessas nedläggande kommer alltså den genomsnittliga löneni- vån för de sysselsatta arbetarna i branschen att ha höjts. Den genom dessa nedlägganden lediga arbetskraften åter bör efter en viss övergångstid upp- sugas av de utvidgade övriga produktionsetapperna inom vertikalgrenen eller genom samhällets allmänna produktionsutvidgning. Denna övergångstid är emellertid enligt avd. (1) ofta lång och besvärlig, och under tiden existera de arbetslösa alltjämt med sin lönetryckande tendens. I verkligheten torde det emellertid åtminstone under senare tider som regel ha visat sig, att lönerna vid de massproducerande fabrikerna ändock icke falla. Detta kan bero på fackföreningsväsendets styrka, på arbetspsykologiska hänsyn och annat mer, men själva faktum torde nog vara. bestyrkt av erfarenheterna både i Sverige och andra länder med stabil valuta. Den genomsnittliga lönenivån för de sys- selsatta arbetarna inom branschen stiger sålunda, men till en början huvud— sakligen därigenom, att de mindre ekonomiska anläggningarnas lägre betalda arbetare tillsvidare alldeles mista arbete och utkomst.1

Äro C-branschen eller efterföljande etapper exportbranscher eller lida av utländsk importkonkurrens, blir utvecklingen väsentligt fördelaktigare. De

1 Inom de övriga etapperna i vertikalgrenen ha ju produktionen och arbetarantalet något kunnat ökas. Då denna arbetarökning på grund av tröghetshindren till en början ofta ej kan omfatta en större del av de i C—etappen arbetslösa, uppstår en extra efterfrå- gan på arbetare, som närmast skulle medföra någon löneökning även i sagda etapper.

massproduktiva metodernas införande medföra då ökad konkurrenskraft gent- emot utlandet och till följd därav kraftiga produktionsutvidgningar. Efter- frågan på arbetskraft samt arbetslönerna stiga då i vederbörande produktions- etapp och även i de etapper, som föregå densamma.

Enligt det ovanstående skulle sålunda massproduktiva metoders införande i en bransch troligen medföra en höjning av lönenivån inom hela vertikalgrenen, vilken emellertid endast vid icke sluten marknad skulle bli mera framträdande. Emellertid medföra sagda metoder Också andra mer generella och sannolikt mera betydande samhälleliga fördelar. Det har sålunda visats, att masspro- duktionen vid någorlunda fri konkurrens överallt medför sänkta produktpris och ökad efterfrågan. Är det fråga om en konsumtionsartikel, få sålunda dess konsumenter fördelarna av sänkta pris och ökad konsumtion. Är det åter en produktionsartikel, medför dess sänkta pris minskade produktionskostnader för artiklarna i följande produktionsetapper ända fram till de slutliga konsum— tionsvarorna, som sålunda sänkas i pris och ökas till sin konsumtion.

Massproduktionens obestridligaste och sannolikt viktigaste fördelar komma sålunda att ligga hos den stora allmänheten i form av sänkta levnadskostna— der. Massproduktion inom en bransch med dess direkt eller indirekt sänkta pris å någon eller några konsumtionsvaror medför m. a. o. en liten ökning i reallönen för alla arbetare, såväl de inom branschen arbetande som alla övriga. När sålunda massproduktionen sprider sig från bransch till bransch, inträder en hel serie av små men allmänna sänkningar i levnadskostnader och motsvarande ökningar i reallöner och välstånd. Dessa samhälleliga företeel- ser utgöra massproduktionens ständiga och sannolikt mest betydande fördelar.

3. Andra slag av storproduktion.

a) Driftskoncentration.

Hittills har resonemanget förts under förutsättningen, att massproduktionen tillkommit genom kooperativ specialisering, varvid anläggningarnas omfatt- ning ursprungligen lämnats oförändrad. Det återstår nu att påvisa vissa mindre skiljaktigheter, som inträda vid andra former av storproduktion.

Det kan sålunda ske en driftskoncentration inom en Viss bransch-C. Det an— tages därvid först, att en del fabriker förut ej varit fullt utnyttjade, och detta på, sådant sätt, att en del av deras anläggningar och maskiner h e 1 t le g a t nere. Efter koncentrationen samlas tillverkningen till vissa fabriker, som arbeta för fullt och på sådant sätt, att deras sammanlagda anläggningar äro lika med summan av de förut utnyttjade men kringspridda anläggningsdelar- na. Vid de fullt arbetande fabrikerna kan tydligen massfabrikation i ökad ut- sträckning ske. En del fabriker åter bli ju helt övergivna åtminstone av C— tillverkningen.

För C-produktionen äro nu förutsättningarna nästan alldeles likartade, som i det förut antagna fallet av specialisering, och utvecklingen måste därför på de allra flesta punkter bli alldeles likartad som vid denna. —— I följande avse—

ende äger dock en olikhet rum. De förut blott delvis använda fabrikerna ägde alla vissa arbetare, vilkas antal var tämligen oberoende av användningens om— fång. Hit höra sålunda arbetare för byggnadernas underhåll, vakter och ren- göringsarbetare samt till en viss grad eldare och maskinister, därest ångpanne- drift råder. Efter förändringen bortfalla dessa arbetare alldeles vid de helt nedlagda fabrikerna.1 Såtillvida verkar alltså driftskoncentrationen något starkare i riktning att minska arbetarantalet och lönekostnaderna än den förut- nämnda speeialiseringen. Därav följa ock vissa små modifikationer i resone- manget i avd. 2 b) och c).

Beträffande de övergivna anläggningarna kunde möjligen deras maskiner efter erforderlig förändring överföras till någon liknande tillverkningsgren och verka i så fall höjande å arbetarantalet därstädes. Ofta nog få de i stället nedskrotas. Byggnaderna åter kunna ofta användas för annan industriell verk— samhet, vilket också vcrkar i arbetarökande riktning.

Driftens inskränkning i de förut underanvända fabrikerna har emellertid nog oftare skett på så sätt, att de varit 11 c d 1 a g d a vi 5 s d a g eller vissa dagar i veckan eller månaden men arbetat fullt under de återstående. Verk— ningarna bli då de samma som ovan, om man för arbetets del fäster sig vid arbetstimmarna i stället för vid arbetarna. Men som varje sysselsatt arbetare efter förändringen arbetar betydligt längre tid än förut, sker tydligen en be- tydande minskning i det anställda arbetarantalet. Däremot inträder ej minsk— ning av den totala avlöningssumman, såvida ej arbetarna förut under sina le- dighetsdagar åtnjutit viss mindre avlöning. Har detta skett, bortfalla efter förändringen dessa ersättningar, vilket minskar produktionskostnaclerna.

b) Anläggningsöknin g.

Hittills har det antagits, att det i omedelbart samband med massproduktiva metoders införande vid någon eller några av branschens fabriker icke skett nå- gon utvidgning vid dessa fabriker. Ofta bygges emellertid i verkligheten en ny större fabrik eller utvidgas någon bestående sådan kraftigt just för att införa eller utveckla sådana metoder. Detta kan ske vare sig i förening med driftskoncentration eller specialisering eller utan sådana processer. I jämfö- relse med den specialiserade fabriken i avd. 2 erbjuda sig nu följande mindre skiljaktigheter i resonemanget.

Vid den specialiserade fabriken i dess helhet hade ju förädlingskostnaderna efter specialiseringen snarast minskats något. Sett ur synpunkten av den ge— nom speeialiseringen utvidgade avdelningen ha emellertid förädlingskostnader— na tillvuxit i nästan samma takt som avdelningen själv och dess anliggnings- kapital. Produktionen av dithörande specialartiklar åter har tillv1xit först och främst i samma takt som avdelningen själv och därutöver till följd av de införda massproduktiva metoderna. Därigenom kommer man fran; till den förutnämnda betydande minskningen i förädlingskostnaderna per produktenhet.

1 En dylik process har tydligen ägt rum vid Höganäsbolagets uppfordringsszhakt.

Alldeles som vid en sådan avdelnings tillväxt tillgår det, då en fabrik ut- vidgas kraftigt eller en. ny större fabrik anlägges i förening med massproduk- tiva metoder. Amorterings- och räntekostnader tillväxa i ungefär samma takt som anläggningskapitalet, medan maskinernas underhållskostnader växa något raskare. Arbetarantalet och lönesumman växa till följd av de förutnämnda mekaniseringarna något långsammare än anläggningskapitalet.1 På samma sätt förhåller det sig med lager och lagerräutor samt åtminstone till en viss gräns med förvaltningspersonalen och dess lönesumma. De samlade årliga förädlingskostnaderna böra därför växa snarast något mindre än anläggnings- kapitalet. Produktionen äter ökas dels i proportion till kapitalökningen, dels ytterligare avsevärt på grund av de massproduktiva metoderna. F örädlings— kostnaderna per produktenhet måste därför sjunka rätt betydligt. Eftersom de främmande kostnaderna ökas nästan lika mycket som produktmängden, kun- na deck jämlikt avd. 2 b) de samlade produktionskostnaderna per enhet minskas blott mera måttligt.

Den produktionsökning, som uppkommer till följd av nyanläggningen eller utvidgningen, kommer att utöva en ännu kraftigare konkurrens med övriga fabriker inom branschen än vid massproduktiva metoders införande utan an— läggningsökning jämlikt avd. 2 0). Detta utgör en ändå kraftigare impuls än där sagts för dessa andra fabriker att övergå till massproduktiva metoder för— medelst driftskoncentration eller specialisering. Massproduktionens införande i en bransch torde nog oftast tillgå just på det sättet, att initiativet därtill tas av någon nybyggd eller utvidgad fabrik. i

Den ifrågavarande kraftigare konkurrensen leder ävenledes till att ekono- miskt svaga anläggningar inom branschen måste nedläggas i ännu något större utsträckning än som jämlikt avd. 2 e) oftast sker vid massproduktiva metoder utan anläggningsutvidgning. Uppstår den nya eller utvidgade fabriken i samband med en rask ökning i efterfrågan till följd av smakändringar, allmän ekonomisk uppblomstring eller annorledes, bli dock sådana nedläggningar ofta ej nödvändiga.

En föregående driftskoncentration är såsom förut antytts ofta förutsättnin- gen för att vissa anläggningar av större mått än de förutvarande skola kom- ma till stånd. Mycket tydligt framträder detta inom Tobaksmonopolet med dess nya stora stoekholmsfabrik.

c) Empiriska resultat.

Vid samtliga undersökta fyra verkstäder har en mer eller mindre betydande utökning av anläggningarna eller åtminstone maskineriet ägt rum. (Vid Verk— stad IV talas dessutom om mera »oavbruten arbetstillgång».) I samtliga des-

1 I förhållande till avd. 2 b) accentueras detta ytterligare något. Vid nu ifrågavarande utvidgningar växa nämligen liksom vid driftskoncentration vissa mindre arbetargrupper såsom ffabriksvakter och maskinister relativt föga i antal. Vid vår fabrik i avd. 2 måste däremot; före specialiseringen en större del av dessa arbetare slås ut på de övriga avdel- ningarna för att sedan, i den mån som dessa bortfalla, hänföras till den utvidgade C-avdel- ningen.

sa fall anges detta som medverkande orsak till de inträdda mer eller mindre kraftiga förbättringarna av produktiviteten (mätt i produkt per arbetstimme) och därmed i resp. verkstads utländska konkurrenskraft och förmåga att öka sitt arbetarantal. En större roll i dessa hänseenden torde dock de samtidigt införda mekaniseringarna överallt ha spelat. En närmare diskussion av dessa fall uppskjutes därför till avd. C.

Sin största betydelse bland de undersökta företagen har anläggnings— eller kapacitetsökningen haft inom sulfatindustrin. För den nya Sulfatfabrik Il har sålunda dess ökade storlek i förhållande till Sulfatfabrik I varit den de- minerande orsaken till dess mycket överlägsna produktivitet. Därmed har givetvis dess tillkomst, som betytt en ny källa till arbetarsysselsättning, starkt underlättats. Inom den äldre fabrik I har även en viss kapacitetsökning ägt rum samtidigt med en viss mekanisering, båda med liknande produktivitets— höjande effekt.

Driftskoncentration av stora mått har ägt rum vid Tobaksmonopolet. På grund av denna och den mekanisering, som delvis berott av densamma, ha starka produktivitetsförbättringar för de flesta tillverkningsgrenarna upp— kommit. Även om ej efterfrågan varit så abnormt stark under basåret, som faktiskt var fallet, skulle till följd därav arbetarantalet betydligt ha reduce— rats. Vid Höganäs uppfordringsschakt har en betydande driftskoncentration med åtföljande produktivitetsförbättring skett-. Då samtidigt produktionen till följd av stark utländsk konkurrens minskats, har hithörande arbetarantal be- tydligt minskats. (Produktivitetsförbättringen har dock samtidigt stärkt gru— vornas konkurrenskraft och förmåga att uppehålla driften.)

Någon driftskoncentration och en samtidig betydande ökning av maskin— kapaeitet och produktion har ägt rum vid Möbelfabriken. En stark produk— tivitetsförbättring har här uppstått, som dock huvudsakligen tillskrives den samtidigt starka mekaniseringen, samt tillika någon minskning i totala arbe- tarantalet. Vid Järnverket, Sågverk I och Brödfabriken ha likaledes anlägg— ningarna eller åtminstone den maskinella produktionskapaeiteten betydligt ökats, utan att den större produktionen likväl vid sidan av mekanisering etc. synes ha spelat någon större roll för produktivitetshöjningen.

4. Historik.

Drift i stor skala i alla dess olika former och därmed följande massproduk- tion hade redan under halvseklet före kriget tillvuxit synnerligen starkt i be- tydelse i Europa och Amerika. Utan tvivel bidrog denna driftsorganisato— riska företeelse i betydande utsträckning till den kraftiga allmänna välstånds— höjningen, som under denna period ägde rum.

Särskilt i Förenta staterna har denna rörelse under senare tider fortsatt och anses i hög grad ha nedbragt produktionskostnaderna och höjt välståndet.1

1 I en till svenska under titeln »Amerikas välstånd» översatt bok av P. M azu r bely- ses bl. a. detta tema; se särskilt sid. 98. Se även kommerserådet Enströms förutnämnda föredrag.

91 I England har denna utveckling vunnit en betydande efterföljd, särskilt i form av driftskoncentration och annan driftssamverkan mellan förutvarande mindre företag. Dessa företeelser ha till den grad dragit den allmänna upp- märksamheten till sig, att man därstädes i allmänhet med rationalisering helt enkelt menat driftskoncentration.1 I Sverige har produktion i stor skala i olika former sedan längre tid till- vuxit i betydelse. Prof. Nils Wohlin har behandlat denna utveckling under perioden 1896—1912 i sitt arbete »Driftskoncentrationen i svensk fabriksin- dustri», varvid uttrycket driftskoncentration fattats i allmän bemärkelse så- som innefattande alla former av storproduktion (se sid. 5 o. 6). Under sagda period hade det i kommerskollegii industristatistik redovisade antalet själv— ständiga fabriksanläggningar ökats med 24.3 %2 och det sysselsatta arbetaran- talet med 53.5 %. Antalet arbetare per anläggning ökades alltså med 23 %. Emellertid har säkerligen under perioden, bl. a. på. grund av uppfinningar och på grund av reallönestegringar, arbetssparande mekaniseringar i stor utsträck- ning förekommit. Produktionen per anläggning tillväxte därför säkerligen i avsevärt större omfattning än sagda 23 %. År 1913 lades industristatistiken om på flera sätt. Här nedan anges den ökning som fabriksanläggningarnas (== driftsställenas) antal undergått mel- lan ären 1913 och 1929.3 Vidare anges ökningen i industriens produktions- volym mellan sagda är enligt Kommersiella Meddelandens index. Med anled- ning härav äro förändringarna i arbetare per anläggning och produktionsvolym per anläggning uträknade.

Ökning (+) eller minskning (_) är 1929 i % av 1913

Antal Antal Produktions- Arbetare per Pågdgåglym anläggningar arbetare volym anläggning p ninggg +54% +2676 +51% ——22% —2%

Antalet arbetare per anläggning har sålunda minskats kraftigt, medan pro- duktionsvolymen per anläggning förblivit nästan oförändrad. Orsaken till denna starka skiljaktighet beror säkerligen huvudsakligen på de kraftiga me- kaniseringar, som vidtagits under perioden, särskilt efter år 1920. Utan 8- timmarsdagen, vilken minskade arbetstiden per anläggning med i genomsnitt c:a 13 %,4 hade produktionsvolymen per anläggning ökats med c:a 11 %.

* Jfr en artikel i Westminster Banks Review, juni 1929. 2 Antalet självständiga. fabniksavdelningar tillverkande olikartade produkter hade ökats något mera, beroende på att fabrikerna förut i större utsträckning inom sig förenat sådana avdelningar. Det skulle föra för vitt att här undersöka frågan, huruvida anläggningarnas eller avdelningarnas antal bör läggas till grundval för en beräkning av ifrågavarande slag. Fabriksanläggningarna motsvara vad som efter 1912 kallas driftsställen i industristatisti— ken.

3 Den undergräns för produktion-svärdet, som fordras för att vederbörande anläggning skall räknas in i industrismtistiken, var 10 000 kr. år 1913 och 15000 kr. år 1929, vilket tämligen väl motsvarar penningvärdets däremellan inträdda fall. För detaljer se Industri, 1926, sid. 9. 4 Den genomsnittliga arbetstiden per arbetare minskades 15 %, men på grund av den kan— tinuerliga drift/en vid verk med skiftarbete minskades anläggningamas genomsnittliga an— vändningstid ett par % mindre.

Även med korrektion för &ttatimmarsdagen skulle alltså produktionsvoly— men per anläggning ha Ökats mycket mindre efter 1913 än tidigare. Emellertid får ihågkommas, att indexsiffrorna för produktionsvolymen innehålla, många dubbelräkningar och därför ej äro alltför exakt pålitliga. De många småan- läggningarna, vilka dominera siffrorna för antal anläggningar, omfatta vidare endast en mindre andel av totala produktionen. Graden av allmän driftskon— centration inom hela industrien anges därför föga av deras förhållanden utan företrädesvis av de större fabrikerna. Bland dessa har av allt att döma koncen— trationen i allmän bemärkelse fortsatt rätt starkt även efter 1913.

B. Standardisering.

Inom denna rationaliseringsform brukar man särskilja två olika huvudfor- mer, nämligen kommersiell och teknisk standardisering. De behandlas här ne— dan var för sig.

1. Kommersiell standardisering.

a) Dess karaktär.

Kommersiell standardisering betyder, att man i artikelserier av många nära varandra liggande storleksnummer och typer i ordinarie produktion blott bibe- håller storlekar och typer med vissa påtagliga avstånd och gallrar ut alla där- emellan liggande nummer. I stället för de bortgallrade numren inträder en motsvarande ökning i produktionen av de kvarvarande. För de sålunda stan- dardiserade artiklarna kunna, såsom nedan skall utvecklas, produktionskost- naderna och prisen sänkas rätt väsentligt. Om någon avnämare ändock önskar erhålla något av de bortgallrade numren, kan leverans härav alltjämt ske, ehu— ru till ett högre pris än å standardvarorna.

De standardiserade artiklarna kunna som regel tillfredsställa den alldeles övervägande delen av efterfrågan. Att en stor del av avnämarna förut efter- frågat de nu bortgall'rade artikelnumren berodde nämligen oftast på slump, på irrationella vanor eller på hänsyn till vissa produktionsförhållanden, som efter erforderlig organisativ samverkan utan olägenhet kunna förändras. På grund av de lägre prisen å standardnumren måste det då bli en fördel för dem att övergå till dessa.1 Den kommersiella standardisering av produktion och efter- frågan, som sålunda kommer till stånd, skulle också och måhända mera upply- sande kunna kallas för n ni f o r m e ri n g.

Dylik standardisering kan avse artiklar såväl för produktionens som för konsumtionens behov. Den kan likaledes avse artiklar inom de mest olika om- råden och med mycket varierande storlek.2 Dock torde bruksföremål vare sig för fortsatt produktion eller för konsumtivt nyttjande komma betydligt mer i fråga än förbrukningsvaror.

Standardisering av färdiga fristående sammansatta artiklar antingen för pro- ducenters eller konsumenters behov brukar man kalla typ—standardisering och

1 Jfr ett belysande exempel i Holzer, Systematische Fabriksrationalisierung, 1928, sid. 29. ? Illustrerande exempel lämnas i Svenska industriens standardiseringskommissions bro- schyr »Slöseri». 7—312418

Bl

av deras delar för del- eller detaljstandardisering. I Tyskland kallas det förstnämnda slaget för Typung eller Typisierung. Detaljstandardiseringen kallas ibland för Normung såsom av Hinnenthal och Holzer, ibland för Nor— malisierung såsom av Schiffer (sid. 14), vilken vill reservera namnet Normung åt ett visst slag av teknisk standardisering.

Standardisering av mindre och större detaljer, som en fabrik själv tillverkar, kan oftast i viss utsträckning genomföras av fabriken på egen hand.1 Stan- dardisering av en fabriks färdigprodukter kräver åter i regel organisativ sam- verkan mellan produktens tillverkare och avnämare i allmänhet. Detta vare sig denna produkt, som vi kunna kalla kommersiell färdigprodukt, tekniskt sett består av färdiga bruksföremål eller av förbrukningsvaror eller däri ingå- ende större eller mindre delar. Såsom bärare av denna organisativa samverkan framträder den moderna standardiseringsorganisationen.

När nu fråga uppstår om standardisering av någon viss kommersiell färdig- produkt C, går denna jämlikt sagda organisation till behandling inom ett ut- skott eller en kommitté sammansatt av sakkunniga representanter för tillver- karna och avnämarna av produkten. Beroende på artikelns natur bestå de re- presenterade avnämarna av fabrikanter, större konsumenter såsom olika slags korporationer, handlande m. fl. Efter omfattande överläggningar med ett stort antal producenter och avnämare beslutar därefter utskottet, när så befunnits görligt, att förorda viss lämplig standardisering av artikeln. Emellertid står det de enskilda tillverkarna alltjämt fullständigt fritt att tillämpa de förorda- de standards eller ej. Den därigenom vunna möjligheten att få avsättning för standardiserade och produktionsbilliga produkter föranleder dem dock i all— mänhet att verkligen göra detta.

En dylik organisativ samverkan redan på det förberedande stadiet med av- nämarna är nödvändig för de flesta produktionsvaror. Dessas hittillsvarande fordringar på artiklarnas typer och storlekar ha nämligen varit ganska distinkt bestämda av deras egna produktionsvillkor. Först efter omsorgsfull samverkan med avnämarna och hänsynstagande till deras behov blir det möjligt att få fram allmänt acceptabla standardserier. Är det fråga om artiklar för kon- sumtivt nyttjande, och existera blott ett fåtal huvudavnämare, såsom kommu— ner eller andra större korporationer, gestalta sig ofta förhållandena på liknan- de sätt.

Är det fråga om mera vitt spridda konsumtionsartiklar, äro däremot kon- sumenternas fordringar beträffande exakta storleks— och typnummer i allmän— het föga distinkta. En fabrikant, som önskar standardisera sin tillverkning av sådana artiklar, kan därför i stor utsträckning göra detta utan föregående över- läggningar med avnämare eller kolleger. Genom de lägre produktionskostnader och pris, som han uppnår genom sin isolerade standardisering, lockar han helt enkelt konsumenterna till sig. Standardiseringen av en del konsumentvaror beror emellertid för sitt genomförande mer eller mindre på medverkan från handlandenas sida, och i så fall blir en organisativ samverkan med dessaav ovan angivet slag nödvändig.

1 Jfr Holzer, anf. arb., sid. 30 f.

b) Verkningar.

Genom kommersiell standardisering uppstår massproduktion av de icke bort— gallrade storleks- och typnumren. Denna standardisering är ju i själva verket ett slags specialisering, och verkningarna av denna företeelse ha redan förut skildrats i avd. A 2.

Standardiseringen kräver emellertid vanligen ej såsom den vanliga specia- liseringen några maskinella omläggningar och omläggningskostnader av bety- delse. Allt förutvarande maskineri kan här fortfarande användas men behö— ver under tillverkningens gång vida mindre ofta än förr ställas om för olika storleks- och typnummer. På grund av frånvaron av omläggningskostnader blir resonemanget i avd. A 2 såtillvida synnerligen väl tillämpligt på standar- diseringen.

Såsom i avd. A 2 a) utvecklats, kan genom de minskade maskinella omställ- ningarna mycken improduktiv tid för arbetare och maskineri undvikas. De uppkommande längre tillverkningsserierna möjliggöra här som där en längre driven arbetsfördelning, som i sin tur möjliggör mekanisering av åtskilliga del— operationer. Till följd av allt detta ökas produktionen betydligt, under det att maskinkapitalet snarast något ökas och arbetarantalet snarast minskas.

När genom standardisering antalet produktvarianter minskats i motsvarig- het till de mera distinkta olika behoven, blir efterfrågan på dem mycket mer jämn och lättberäknelig än förut. Fabrikanterna kunna därför föra betydligt mindre lager av färdigprodukter och halvfabrikat än förr. Om även råmate- rialen äro standardiserade, kunna också materiallagren inskränkas. Lägren och lagerräntorna minskas därför, liksom vid de förutnämnda slagen av mass- produktion, ehuru av andra skäl. Ovannämnda omständigheter torde även- ledes möjliggöra någon minskning av förvaltningspersonalen.

Sammanlagt torde därför även vid standardisering de totala förädlings- kostnaderna närmast förete en minskning. Då samtidigt produktionen betyd- ligt ökats, minskas förädlingskostnaden per produktenhet åtminstone lika myc- ket som produktionen ökats.

Särskilt för en del konsumtionsartiklar händer det ofta, att efterfrågan kon- centreras till vissa säsonger. Eftersom produkternas antal genom "standardi— seringen avpassats att motsvara de mera distinkta behoven, ha fabrikant—erna all anledning antaga, att efter mellansäsongen en stark efterfrågan ånyo skall uppstå å dessa produkter. I sådana fall blir alltså efterfrågan ehuru icke jämn dock lättberäknelig. Därigenom kunna fabrikanterna utan större risk producera på lager under mellansäsongerna och alltså undvika periodiska driftsinskränkningar. Därigenom undvikes improduktiv tid för anläggningar- na, och deras ränte- och amorteringskostnader per produktenhet minskas. Yt- terligare någon minskning i förädlingskostnaden per produktenhet uppstår alltså. För arbetarna betyder åter saken, att de periodiska växlingarna i deras sysselsättning betydligt minskas.

Förädlingskostnaderna per styck minskas sålunda minst lika mycket som produktionen tilltagit, men de främmande kostnaderna växa, sås0m i avd.

Bli

Bl

A2b) utvecklats, i nästan samma takt som denna. En fördel för standar- diseringen gentemot specialisering, driftskoncentration och anläggningsökning är att avsättningsområdet ej behöver ökas och ej heller materialanskaffnings— området såsom ofta vid de två sistnämnda formerna. Alltså ökas ej här trans- portkostnadema för produkter och råmaterial. På grund av ovanstående om— ständigheter falla nu de samlade produktionskostnaderna per produktenhet minst lika mycket som vid de andra formerna av massproduktion ehuru även här i mindre grad än produktionen ökats. Produktprisen komma då också, åtminstone i längden, att falla i samma takt, d. v. 5. mindre än produktionen ökats.

Ser man hela den ifrågavarande specialbranschen inom landet i dess hel- het, och antar, att hela dess anläggningskapital förblivit någorlunda oför- ändrat, skulle efter standardiseringen produktionen väsentligt ha ökats, medan produktprisen visserligen fallit, men ej lika mycket. Såsom i avd. A 2 c) ut- vecklats, har då i allmänhet under förutsättning av sluten marknad och kort övergångstid efterfrågan ej ökats lika starkt som produktionen. F ör att bringa denna i överensstämmelse med efterfrågan måste den åter minskas nå- got, vilket sker därigenom, att tillverkningen av varan vid de svagare fabri- kerna inskränkes eller nedlägges. De därigenom sysslolösa arbetarna kunna ibland överföras till andra tillverkningar inom samma fabrik men bli ibland arbetslösa. Såsom i avd. A 2 d) utvecklats, leda de sänkta prisen på varan till utvidgningar av andra produktionsetavpper inom samma vertikalgren. Därige- nom böra de nyssnämnda arbetslösa åter uppsugas på sätt som där angivits.

Exportindustrierna skulle jämlikt avd. A 2 (1) vid andra former av masspro— duktion få en väsentlig ökning av konkurrenskraften och även av arbetarantalet. Standardiseringen däremot medför endast i mindre grad sådana extra fördelar åt exportindustrien. Om landet A exporterar någon viss standardiserad vara till landet B, sker det i allmänhet medelst en internationell samverkan med avnämarna i B. Men i denna samverkan äro då vanligen även andra leveran- törländer än A inbegripna, och A får därför genom sin standardisering ej någon särskilt ökad konkurrenskraft på B. På grund av dessa standardiseringens internationella tendenser kommer den slutna marknaden för någon sådan vara i själva verket att omfatta hela eller större delen av världen.1 — Undantag här- ifrån utgöra sådana konsumtionsvaror, som fabrikanterna kunna standardisera på egen hand.

Såsom i avd. A 2 e) utvecklats, bör standardisering inom en specialbransch leda till någon höjning i den genomsnittliga lönenivån för de inom densamma alltjämt sysselsatta arbetarna. Liksom vid de övriga formerna av masspro- duktion komma emellertid de samhälleliga fördelarna av en varas standardi- sering huvudsakligen att bestå i sänkta priser och ökad efterfrågan på varan och dess eventuella senare slutprodukter. Detta betyder m. a. o. en liten ök- ning i reallönen för alla arbetande inom landet. En serie av sådana standardi—

1 Att icke deltaga i en internationell standardiseringsrörelse skulle däremot för ett visst lands industri innebära ett starkt försvagande av dess konkurrenskraft.

seringar och små reallönestegringar bilda så slutligen en avsevärd ökning i det allmänna välståndet.

Vid del— och typstandardisering av bruksföremål för konsumtivt nyttjande eller för hantverkarcs eller jordbrukares eller andra småproducenters behov uppstå även följande fördelar. När någon del av dessa föremål är försliten eller oduglig, är det till följd av standardiseringen lätt och billigt att an- skaffa passande ersättningsdelar. Detta är ofta till avsevärd fördel för den stora allmänheten.

Standardiseringens förmåga att åstadkomma massproduktion och därigenom höja reallönerna har kommit särskilt starkt till synes i Förenta staterna och synes vara en av förklaringsgrunderna till det amerikanska välståndet.1

c) Begränsningar.

Inom de mer välsituerade och bildade klasserna ställer sig den personliga smaken i vägen för en standardisering av en del av deras bruksartiklar. Detta gäller särskilt alla sådana föremål och artiklar med estetisk betoning såsom möbler, kläder, porslin och glas etc. Beträffande sådana artiklar ha männi— skorna inom dessa klasser ett visst originalitetsbegär, som ofta är ett nödvän— digt uttryck för den högre kulturen.

Det växande allmänna välståndet gör det möjligt, att detta originalitet-s- behov kan komma att sprida sig även till de relativt mindre välsituerade klas— serna inom samhället. Ännu så länge torde dock dessas växande estetiska krav tillfredsställas av >>vackrare vardagsvaror», vilkas produktion i betydan- de utsträckning kan standardiseras.

Det finns även en annan företeelse inom konsumtionen, som i någon ut- sträckning motverkar standardiseringen, nämligen modernitetsbegäret. Sådana bruksföremål, som människorna använda vid sitt yttre uppträdande och sin samvaro med andra människor, äro nästan alla underkastade olika moder, vil- kas varaktighet nmnera i allmänhet är ganska kort. Underkastade sådana modeändringar äro framför allt de ovannämnda estetiskt betonade föremålen, särskilt damkläder. För andra sällskapliga bruksföremål såsom personbilar och grainniofoner bidrager den tekniska utvecklingen mer eller mindre till ofta återkommande modeändringar. Modeändringarna och begäret därefter voro liksom originalitetsbehovet ursprungligen begränsade till vissa samhällslager, men med det växande välståndet ha de nu i stor utsträckning spritt sig till hela stads- och industribefolkningen.

Ofta nog torde modernitetsbegäret direkt framkallas av vissa producenter, som vilja skapa sig en marknad genom att lägga an på nya artiklar och på allehanda sätt reklamera för dessa. Denna företeelse synes ha fått en mycket stor omfattning i Amerika.2 Det mest dramatiska exemplet härå har varit General Motors lyckade anfall med ständigt nya bilmodeller mot Ford och hans länge oförändrade modell.

1 Jfr Mazur, arri. arb., kap. II. 2 Jfr Ma zu r, ant. arb., kap. VIII och IX.

Modeändringarna göra intrång på standardiseringen av ifrågavarande artik- lar i den mån som denna anses böra vara definitiv över en längre tidsperiod. Flertalet av de fördelar, som äro förbundna med standardiserad massproduk— tion, äro emellertid ej beroende av en sådan förutsättning. Modeändringarna inträffa dock ej mer än ett par gånger om året, och får massproduktionen av likartade varor ohämmat verka så lång tid som ett halvår, har den avgivit större delen av sina förutnämnda fördelaktiga verkningar.

Modeändringarna nödvändiggöra, när de inträffa, vissa omställningar eller omläggningar av maskineriet, vilka ibland kunna vara rätt kostbara. Men detta torde oftast beröra fabriker utan massproduktion och standardisering nästan lika mycket som fabriker med sådana metoder. Någon gång, såsom vid Fords verkstäder, har dock standardiseringen medfört en mycket utpräg- lad och inelastisk specialisering av hela anläggningarna och i sådant fall med- föra givetvis modeändringar betydande nackdelar.1

I följande hänseende ornintetgör emellertid modernitetsrörelsen på ett gene- rellt sätt en av standardiseringens fördelar. Genom modeändringarna blir det nämligen förenat med största risk att producera på lager under säsong— artade eller tillfälliga minskningar i efterfrågan. Standardiseringens förut— nämnda fördelaratt göra efterfrågan lättberäknelig och att onödiggöra perio- diska driftsinskränkningar går sålunda genom modernitetsrörelsen till spillo.

Emellertid träffar modernitetsrörelsen endast konsumentartiklar och icke ens alla sådana. Artiklar för konsumenternas rent praktiska bruk, såsom t. ex. kökstillbehör eller dammsugare, träffas sålunda föga därav. Av mode- betonade föremål såsom t. ex. automobiler är ej heller flertalet av deras små— delar underkastade modeändringar. Allt som allt kan man sålunda säga, att modernitetsrörelsen blott berör ett jämförelsevis mindre antal av de industriellt producerade artiklarna, och även för dessa upphäves i stort sett endast en mindre del av standardiseringens fördelar.

För vissa artiklar, både för konsument- och producentbruk, är den veten- skapliga och tekniska utvecklingen så rask, att ändringar i konstruktionen mycket ofta och i alla riktningar komma till stånd. Sådana artiklar, såsom t. ex. radioapparater och flygmaskiner, kunna under denna sin utvecklings- tid icke med fördel standardiseras. För de flesta produktioner utgör emellertid den allmännatekniska utvecklingen en varning att alltför hårt och inelastiskt specialisera anläggningarna för något visst slag av standardisering.

d) Empiriska resultat.

Den iindustrimonografierna nämnda Mekanisk verkstad I har genomfört en betydande standardisering under sedvanlig samverkan med konkurrenter och avnämare och med-vanlig produktivitetshöjande effekt (mätt per arbetstimme). Den standardisering, som ägt rum vid Verkstad III, synes av denna däremot ha utförts mera på egen hand. Detta är förmodligen orsaken till att standardi—

1 Ford-verkstädernas omläggning för den nya bilmodellen uppges sålunda ha kostat 50 milj. dollars.

seringen betydligt medverkat att stärka detta företags internationella kon- B 1 kurrenskraft och produktionsvolym och även arbetarsysselsättning. Vid Bu- teljglasbruket har 1927—1928 en viss standardisering skett, vilken här till- kommit på de förnämsta avnämarnas initiativ. Därigenom har produktivite- ten (per arbetstimme) och produktionsvolymen ökats vid ungefär oförändrat arbetarantal.

Partiell standardisering mcd uppgiven god effekt har vidare ägt rum vid den >>blandade>> Verkstad IV. Någon utveckling i samma riktning har även yppat sig vid Järnverket och Tobaksmonopolet.

Bland våra undersökta företag har standardiseringen haft avsevärt mindre frekvens och betydelse än massproduktion medelst maskinutvidgning eller driftskoncentration jämlikt avd. A. Den är även rätt mycket koncentrerad på metallfabrikerna. Allt detta torde rätt väl kunna generaliseras och tillämpas på industrin i dess helhet.

2. Teknisk standardisering.

Denna vill bl. a. på ett otvetydigt och allmängiltigt sätt bestämma industri- artiklarnas benämningar och egenskaper. Till vad som sålunda bestämmes höra alla tekniska termer och definitioner. Vidare vill man fastslå den exakta menin- gen med alla fordringar beträffande storlek och kvalitet med de toleranser, som få förekomma, och de prövningsmetoder, som skola användas. I Tyskland kallar Schiffer detta för Normung. Groda namn vore även klas sifiee- ring eller formell precisering.

Sålunda allmänt vedertagna klara benämningar och kvalitetsfordringar spara mycket arbete och tid vid beställning, leverans och kontroll av vederbörande produkter. Det rör sig sålunda om merkantil rationalisering, som det ej här är avsikten att närmare behandla.

Ett ytterligare led i den tekniska standardiseringen, särskilt beträffande smådelar, är att de antagna standards äro ej blott tydliga och graderade med lämpliga mellanrum utan även de mest ändamålsenliga. De ifrågavarande delarna böra sålunda vara de mest ändamålsenliga i förhållande till de pro- duktienskostnadcr, som de medföra. Detta är t e k n i s k 0 p t im e r i n g, och härmed ,är man inne på den rent tekniska rationaliseringen, som ej heller närmare behandlas i detta arbete.

*Ett slag av teknisk optimering, som är av särskilt intresse, är den s. k. n t- b y t b a rh e t e n av smådelar. Det är av stor vikt, att sådana smådelar vid sin tillverkning ej få mer nämnvärda avvikelser från de angivna måtten, ty i annat fall måste de vid sammanfogningen. till färdigprodukter undergå ytter- ligare arbets- och tidskrävande justeringar. Smådelarna måste m. a. 0. vid tillverkningen göras fullt utbytbara. Detta uppnås därigenom, att man fast- ställer sådana toleranser, som icke sätta en dylik utbytbarhet i fara, samt ge— nom noggrann avsyning av tillverkningen kontrollerar att desamma ej över- skridits. Detta utgör ju för smådelarnas vidkommande en materiell precisering.

Genom en sådan utbytbarhet kan ofta en synnerligen stor del av det förut använda sammanfogningsarbetct inbesparas,1 och företeelsen blir därigenom av allmän driftsorganisativ karaktär. Dess allmänna betydelse är dock ej så stor, att den här motiverar en närmare behandling.

3. Organisation.

I motsats till andra slag av rationalisering kan, såsom påpekats, standardise- ringen av flertalet artiklar ej genomföras av isolerade företag. Det fordras i stället allmän samverkan om saken dels mellan de olika producenterna inom branschen, dels mellan olika avnämare, dels mellan dessa grupper inbördes. Befinna sig producenter och avnämare i olika länder, fordras tydligen interna— tionell samverkan. Särskilda organisativa åtgärder för uppnående av dylik samverkan ha överallt visat sig nödvändiga och småningom utvecklat sig till mera fast gestalt. _ _

Standardiseringsrörelsen i mera deciderat skick uppkom först i England omkring sekelskiftet, men har i sin fortsatta utveckling därstädes mött starka hinder i det engelska näringslivets inneboende konservatism och individualism. Däremot har rörelsen under senaste årtionde vunnit en utomordentlig styrka och betydelse i Förenta staterna. Även i Tyskland har den under samma tid utvecklats raskt särskilt vad beträffar delstandardiseringen.

I Förenta staterna existera skilda organisationer för den kommersiella och den tekniska standardiseringen. Den sistnämnda —— vilken även innefattar vissa »kommersiella» moment — äger en unionell centralorganisation i Ameri- can Standards Association (tidigare American Engineering Standards Commit- tee), vilken är sammansatt av representanter för industriella och tekniska föreningar och för vissa statsinstitutioner. Sedan initiativ om sådan standar— disering tagits från något av saken berört håll, anordnar associationen i all- mänhet en konferens mellan tillverkare, avnämare och andra intresserade. Av dessa utses en Sectional Committee, vilken bedriver det egentliga arbetet och framställer slutliga förslag i frågan. Sedan associationen kontrollerat, att hela proceduren uppfyllt vissa formella krav, fastställer den utan realprövning kommittéernas förslag såsom standards. (Dessa äro ju såsom förut fram- hållits på intet vis bindande för de enskilda tillverkarna.)

För den kommersiella standardiseringen, som i Amerika kallas »simplified practice», finnes ett sammanhållande centralorgan i Unionens handelsdeparte— ments Division of S. P. Sedan initiativ om sådan standardisering väckts, kommer på avdelningens försorg en procedur i gång, som i viss mån liknar den för tekniska standardiseringsfrågor. En konferens av intresserade samman- kallas sålunda och en särskild kommitté utses för utarbetande av förslag.2

England har på liknande sätt dels ett äldre organ, the British Standards Engineering Association, för den tekniska standardiseringen, dels en nybildad centralkommitté för den kommersiella.

1 Jfr Holzer, anf. arb., sid. 38 ff. __ 2 För Amerika se en artikel av S. E. Österberg i Ingeniörsvetenskapsakademlens Meddelande N:o 61, »Industriell Standardisering».

Tyskland har olika organisationer för den tekniska och kommersiella del— standardiseringen å ena sidan och typstandardiseringen å andra sidan. På det förstnämnda området arbeta inom de olika industrigrenarna >>Faehnormcn- aussehiisse» sammansatta av representanter för olika intresserade parter. De utarbeta förslag och framlägga dem för alla intresserades granskning. Såsom centralorgan för de olika fackutskotten verkar »Der Deutsche Normenaus— schuss», vilken tillser, att de av fackutskotten följda procedurerna äro formellt riktiga och tillika _ i motsats mot i Amerika —— utövar en viss realprövning av förslagen. De slutligen antagna standards benämnas DIN (Deutsche Industrie—Norm). För utbredande av tydliga och allmängiltiga varubeteck— ningar, leveransfordringar och prövningsmetoder arbetar en liknande organi— sation med en »Reiehsausschuss fiir Lieferbedingungen» (RAL) i spetsen.

Frågor om typstandardisering samt om specialisering äga ett riksorgan i »Ausschuss fiir wirtschaftliche Fertigung» (A W' F). Utskottet behandlar även andra mera allmänna tillverkningsfrågor såsom om energi, inre transport- frågor etc. Desg område är sålunda mycket stort, men i gengäld är dess verk- samhet endast av mera allmän karaktär. Det skall utföra allmänna undersök— ningar i nyssnämnda frågor samt utgöra ett samlingsställe för erfarenheter och upplysningar på området. All aktiv verksamhet i konkreta frågor är däremot överlämnad till de enskilda företagen och deras branschsammanslut- ningar.

Även andra näringslivets riksutskott existera såsom ett för tidsstudier, Reichsaussehuss fiir Arbeitszeitermittlung (Refa), vidare ett för industriellt förvaltningsarbete och ett för jordbruksförhållanden. För samtliga ovannämn— da utskott utgör »Reichskuratorium fiir Wirtschaftlichkeit» (R K W) i viss mån ett centralorgan. Det beviljar med hjälp av statsmedel understöd för olika rationaliseringsarbeten, söker upplysa och intressera allmänheten för rationali- seringsfrågor etc.1

I Sverige behandlas kommersiella och tekniska typ- och delstandardise- ringsfrågor av samma organ inom de olika industrigrenarna. Standardise— ringsrörelsen härstädes började år 1918, då en del maskintillverkningsfirmor beslöto samverka i sådant syfte.2 Rörelsen vann utbredning inom hela maskin— industrien och för dess handhavande har tillsatts Sveriges maskinindustriför- enings standardkommission (SMS), vilken arbetar med ett flertal special- kommittéer. I dessa organ sitta sakkunniga representanter för tillverkare, avnämare eller deras korporationer, handlande, offentliga. intressen etc. Inom den elektriska industrin, byggnadsmaterialtillverkningen och några andra industrigrenar finnas även särskilda kommittéer för standardiseringsfrågor, Jårnindustrins liknande frågor omhänderhavas av J ärnkontoret. Alla dessa organ utarbeta under kontakt med intresserade parter förslag till lämpliga standards.

Såsom centralorgan för fackorganen fungerar sedan 1922 Svenska Industrins

1 Beträffande tyska förhållanden se Hinnenthal och Schiffer, anf. arb:en. ? Många önskemål och tendenser inom vår begynnande standardiseringsrörelse fram- kommo vid Sveriges Industrifönbunds diskussionsmöte den £) april 1919 och ha publicerats i dess skrift Avd. Organisation, N:o 14.

Standardiseringskommission (8 I S) bestående av representanter för olika branschorganisationer och näringsinstitutioner. Därutöver tillsättas tre leda- möter av olika departementschefer, medan Kungl. Maj:t utnämner kommissio- nens ordförande.1 Kommissionen fastställer de av fackorganen föreslagna standards under förutsättning att de uppfylla vissa formella fordringar. Där- utöver lämnar den sitt stöd åt standardiseringssträvanden på sådana områden, där lämpliga faekorgan ej redan finnas. Slutligen utger den årsredogörelser och vissa andra publikationer, bl. a. den förut nämnda broschyren »Slöseri».

De olika ländernas likartade branschorganisationer och deras centralorgani- sationer ha på olika sätt uppehållit förbindelser med varandra för att befordra rörelsens effektivitet. Allmänna internationella konferenser ha hållits, senast i New York är 1926. Till följd av därstädes tagna initiativ har en permanent internationell standardiseringsassociation (I S A) bildats, bestående av de olika ländernas centralorganisationer. Till densamma ha de flesta kontinentaleuro— peiska länder, däribland Sverige, ävensom Förenta staterna anslutit sig, medan England tillsvidare ställt sig avvaktande.2

Beträffande rörelsens allmänna effektivitet i olika länder må slutligen föl- jande påpekas. I ett litet land som Sverige består ju handelsomsättningen i relativt hög grad av utländsk handel. Vår standardiseringsrörelse stöter där- för på många håll snart emot de nationella gränserna, utöver vilka det är relativt svårt att fortplanta densamma. Hela rörelsen måste därför hos oss nödvändigtvis förlöpa rätt långsamt. Helt annorlunda i Förenta staterna, där nästan all handel sker inom Unionens gränser. Därför har standardiserings- rörelsen därstädes på kort tid kunnat få en så utomordentlig styrka. Beteck— nande för det intresse, varmed saken därstädes omfattas, är ju också, att sta- ten, som annars så föga blandat sig i näringslivets angelägenheter, direkt del- tagit i denna rörelse genom handelsdepartementets avdelning för »Simplified practice». '

1 Närmare om svenska organisationsförhållanden se S 1 st årsredogörelser bil. A. ? Närmare se S I S:s årsredogörelser 1926—1930.

C. Mekaniserinw.

1 . Yttre former.

8.) Allmänna huvudformer.

Mekanisering består som bekant däri, att man för uppnående av ett visst produktionsresultat minskar antalet i produktionsprocessen sysselsatta arbe— tare och i stället inför kapitalkrävande varaktiga hjälpmedel i erforderlig om- fattning. Hit höra framför allt maskiner, men även en mångfald andra an— läggningar ooh anordningar. Även verktyg kunna räknas hit, men spela i allmänhet mindre roll.

Produktionsprocessen kan ha varit sådan, att den förut utförts blott med handarbete och enkla verktyg. Införas därefter maskiner eller andra tunga apparater i produktionen, har en första etapp eller fas av mekanisering ägt rum. Går man därefter vidare och utbyter dessa apparater mot mer kompli- cerade och arbetssparande sådana, föreligger en andra etapp eller fas därav. Är det i den andra fasen fråga om aktivt verksamma maskiner och ej om pas- sivt verkande konstruktioner, kallas densamma också för autom atise— r i n g?

Av de varaktiga realkapital för industriellt bruk, som kunna bli föremål för mekanisering, urskiljas några huvudtyper. De viktigaste torde vara maskiner, ugnar, pannor och behållare samt transportanordningar.

b) Maskiner, ugnar och dylikt.

Maskiner av olika slag finnas ju inom de mest olikartade produktionsgrenar och deras olika etapper. Inom dessa grenar och etapper är maskinmekanise- ringen mycket olika långt driven. Inom t. ex. den mekaniska industrien har man på många håll i detta hänseende kommit mycket långt. För tillverkning av smådelar finnas sålunda därstädes ofta helautomatiska maskiner. I dessa införas metallstänger, som sönderdelas av maskinen, varefter densamma utsät- ter delarna för alla erforderliga slag av bearbetning, ända tills de färdiga pro- dukterna falla ut. Arbetarna ha där endast att då och då införa metallstän—

1" I den teoretiska nationalekonomiska litteraturen ha automatiseringens problem mera klart behandlats först av amerikanen J. B. C 1 a r k i hans arbete »Distribution of Wealt ». Förf. själv har även behandlat saken i sitt teoretiska arbete »Realkapital und Kapitalzins», kap. III, V och XXIV.

gerna, övervaka maskinernas gång samt tid efter annan verkställa erforderliga omställningar och justeringar. En enda arbetare kan därför sköta ett flertal sådana maskiner.

Inom pappersindustrien förekomma vidare mycket stora och komplicerade automatiska maskiner, och på samma sätt förhåller det sig med tryckeripres- sama inom den grafiska industrien. Med inga eller föga automatiska maski— ner arbetar å andra sidan gruvdriften, där man ju vida mer än inom annan in- dustri måste anpassa sig efter naturförhållandena.

Mekaniseringen kan även ta sig uttryck i många andra slags anläggningar och anordningar. När kemiska eller kokningsproeesser skola utföras, måste man sålunda i allmänhet även på primitiva stadier använda vissa behållare. Med fortskridande mekanisering växa dessa ut till alltmer komplicerade appa- rater med allt mindre behov av mänskligt ingripande och övervakande. Detta gäller särskilt den kemiska. och cellulosaindustrien. Smältning, glödgning och bränning för alla möjliga olika ändamål kunna vidare till en början kanske utföras blott med hjälp av fritt verkande eld. Mekaniseringen tar sig här ut- tryck i ugnar av allt hållfastare slag försedda med allt mer automatiska hjälp— anordningar. Är det fråga om bränning av fristående föremål, består ofta det viktigaste mekaniseringsproblemet däri, att på lämpligt sätt mekaniskt för- flytta föremålen inne i ugnen.

En produktionsetapp, som direkt eller indirekt förekommer i alla industri- grenar, är framställandet av drivkraft. Detta skedde ju förr i allmänhet och även nu i stor utsträckning genom ångpannor och ångmaskiner. Dessa pannor ha blivit allt hållfastare och äro numera i stor utsträckning försedda med an- ordningar för automatisk eldning. Vidare har ångmaskindriften i stor ut- sträckning ersatts med elektrisk kraft, genererad i stora kapitalkrävande vat- tenverk. Dessa kräva för sin skötsel föga personal och representera alltså en stark mekanisering av kraftalstringen.

Beträffande ugnar, pannor och andra liknande apparater inträffar ofta en mekanisering enbart därigenom, att desamma växa i storlek och produktions- kapaeitet. I sådana fall behöver nämligen övervakningspersonalen i allmän- het ökas i långt svagare omfattning än apparaternas kapacitet och minskas alltså per produktionsenhet räknat. (dikas nu apparater—nas anläggningskost— nad i starkare proportion än deras kapacitet, har tydligen det minskade övervakningsarbetet per produktenhet uppnåtts genom ökade kapitalkostna— der per sådan enhet, och alltså har en mekanisering skett. (Ökas anläggnings- kostnaderna i samma eller svagare proportion än produktionskapaeiteten, är det blott fråga om fördelarna av en apparatteknisk produktion i större skala. J fr sid. 79.)

En gemensam produktionsetapp för många olika industrier består i de halv- färdiga produkternas ytbehandling genom putsning, målning, lackering, för— nickling etc. Detta sker i växande omfattning med olika mekaniska hjälpme- del såsom putsmaskiner, sprutor, ugnar, bad med mekanisk förflyttning etc.1

1 Jfr en artikel av E. Neurberg i »Fliessarbeit», utg. av Mäckbach och Kienzle, 1926.

Jämför den förut skildrade Möbelfabriken med dess numera mekaniserade puts- ning och målning.

Inom de industrier, som tillverka allmänna konsumtionsvaror, utgör ofta förpackningsavdelningen en etapp, som kräver ett för den utomstående över- raskande stort antal folk (ofta kvinnor). Denna verksamhets mekanisering ge- nom särskilda förpackningsmaskiner har därför utgjort ett problem, varmed man mycket sysslat. På åtskilliga håll har man lyckats därmed såsom vid Tobaksmonopolet och för vissa av den förut skildrade Spisbrödsfabrikens pro- dukter. På andra håll har åter saken visat sig vara förenad med ihållande svårigheter.

c) Transportanordningar och dylikt.

Det inre transportväsendet inom de olika industrigrenarna har på senare tid ofta undergått en mycket kraftig mekanisering utefter rätt enhetliga riktlinjer. Det kan därför vara skäl att något närmare behandla detta område.

Med de olika materialens transport med olika förflyttningsmedel sammanhän- ger deras av- och pålastning i allmänhet ganska intimt. Med avlastningen sammanhänger åter sorteringen, särskilt efter storlek, ofta ganska nära. Med ett gemensamt namn kallar man ibland samtliga dessa behandlingssätt för m a- te r i a 1 h a n t e r i n g, och det är detta som i det efterföljande helt översikt- ligt kommer att behandlas.1

Transportmedlen indelas för våra ändamål lämpligen i hjälpkrävande eller halvautomatiska och självverkande eller helautomatiska sådana. De först- nämnda måste för varje särskild transport styras, regleras eller åtminstone igångsättas genom mänskligt arbete eller verksamhet. De sistnämnda fungera däremot utan sådan hjälp, vilken blott är nödvändig för pålastningen. Denna indelning överensstämmer i stort sett med den vanligen använda, nämligen i in- termittenta och kontinuerliga transportmedel.

a) H jälpkräfuande transportmedel. Primitiva sådana i form av kärror, enk- la vagnar eller enkla lyftblock ha ju förekommit sedan långliga tider. För hori- sontella transporter inomhus ha emellertid på senare tider motordrivna mindre transportvagnar eller truckar kommit till allt större användning. De elektriska ackumulatorvagnarna, som äro de vanligaste, gynnas därav att de kunna laddas på natten medelst billig ström. De användas vid Statens järnvägar och komma även till synes vid flera av våra förut skildrade industriföretag. Truckarnas på— och avlastning underlättas ofta kraftigt därigenom att transportgodset pla- ceras på lösa plattformar, som kunna upplyftas och på lämpligt ställe avlämnas av truckarnas egna plattformar, vilka då göras sänk- och böjbara. Truckarna behöva som regel inga spår och kunna därför lätt förflyttas över hela området. För större transporter användas ibland traktorer med släpvagnar.2

* Mera detaljerat behandlas saken av R. Kristensson i artikeln >>Fabriksanlägg- ningar», kap. X i samlingsverket >>Handel och Industri» samt i ett par artiklar av K. L u h r, »Moderna transportanordningar» i Verkstäderna, 1927, nr 1 och 2 samt »Transportmedel för flytande tillverkning» i Tidskr. f. affärsekonomi, 1929, nr 3. Se också »Dic Förder- mittel fiir Fliessarbeit» av K. H. Schmidt i förutnämnda arbete »Fliessarbeit».

? En enkel men effektiv apparat för mera horisont—ell transport av grusformigt material såg förf. på ett ställe i form av en större skrapskopa, dirigerad i olika riktningar av mo- tordrivna draglinor.

'01

Allsidigt rörliga i både sid— och höjdled samt avsedda för tyngre laster äro traversanordningar. En sådan består som bekant av en travers löpande på två högt liggande spår jämte en lyftanordning förflyttbar i traversens längdrikt- ning. Medan traverserna varit kända sedan längre tid, äro däremot monoräl- eller telferanordningarna för måttliga vikter av yngre datum. En sådan består av ett på hjul monterat lyftblock med en elektrisk motor, och hela aggregatet löper på en enkelskena i taket under påverkan av hand- eller elektrisk kraft. Dess förflyttbarhet är begränsad till skenans riktning.

Instrument för höjd- och mera begränsad sidtransport äro vidare svängkra— nar, försedda med lyftkrokar eller gripskopor. Sedan de avslutat sitt arbete på en punkt, kunna de vanligen på spår förflyttas till någon annan. För stap— ling 'i lager m. m. användas på liknande sätt staplingsmaskiner eller elevatorer, vilka fritt förflyttas på golvet och äro försedda med plattformar, som föra god— set till den önskade höjden.

#) Själoverkandc transportörer. På detta område ha på senare tid de flesta nyheterna introducerats.

Till denna grupp höra först några. självverkande ehuru fullkomligt passiva transportmedel. Man har sålunda rutschbanor, där godset får glida snett ned- åt av sin egen tyngd. Rullbanor bestående av ställningar med tvärgående, ef- ter varandra följande rullar ha även på senare tider blivit mycket använda. Banorna givas en svag lutning, varigenom godset av sin egen tyngd kan rulla fram långa vägar i nästan horisontal riktning. Vid transport av större av- långa föremål såsom timmerstockar eller valsstycken göras rullarna ibland kontinuerligt maskindrivna.

Med sistnämnda anordning har man tydligen kommit över till de ej blott självverkande utan även självverksamma eller i egentlig mening helautoma- tiska transportmedlen. Dessa hållas alla genom maskinkraft i en oavbruten verksamhet, varigenom godset automatiskt transporteras, sedan detsamma pla- cerats på eller i dem.

Det kanske viktigaste transportmedlet av sådan typ är numera remtranspor- tören eller transportbandet. Detta består av en ändlös, böjlig rem av olika material, som är uppspänd mellan två hjul och däremellan stödes av bärrul- lar. Transportgodset placeras allt efter behov på remmen, vilken genom hju- lens oavbrutna rotation hålles i ständig rörelse. Den lämpar sig för mera horisontala transporter i rak linje av pulver- eller grusformigt gods och även för mindre styckegods. (Förstnämnda godsslag kan även såsom vid Socker- bolagets raffinaderier vidarebefordras medelst stationära skakrännor med olika slags skakrörelser.) Även avlastningen kan här göras automatisk förmedelst fasta, över banden snett ställda avstrykare. Dessa kunna ibland även inrät— tas för automatisk sortering.

I stället för med remmar befordras något tyngre gods med lameller eller plattformar spända tätt bredvid varandra mellan. två ändlösa kedjor. Myc— ket tunga objekt transporteras på särskilda vagnar löpande i en spårbana och framåtdrivna av kättingar eller linor. Mycket använda ha på senare tider olika former av hängbanor blivit. De bestå av ändlösa skenor eller balkar under taket med därå löpande nedhängande krokar eller andra slags behållare för transportgodset, vilka. sammanbindas och driva-s framåt av kedjor eller linor. De erbjuda den fördelen, att transportvägen kan läggas i allehanda kurvor och spara dessutom golvyta.

De ovan beskrivna transportörer—na röra sig oftast framåt på ett jämnflytan- de sätt. Är det fråga om tunga eller medeltunga arbetsstycken, göres dock rörelsen oftast ryckvis. Styckena stanna därvid successivt framför olika ar- betare, kvarbliva under stillestånden i transportören och utsättas därunder för vederbörande bearbetningsetapp.

Vid starka stigningar eller ren höjdtransport användas elevatorer av olika slag. De bestå vanligen av skopor, krokar eller andra slags behållare, fästade vid och kontinuerligt drivna av ändlösa kedjor.

Ofta behandlas de automatiska transportanordningarna i litteraturen som om de blott förekomma såsom del av den >>flytande tillverkningen». Detta är emel- lertid alldeles oriktigt. Visserligen fungera de ofta såsom en medverkande del av detta tillverkningssystem, men de förekomma mycket oftare utan något så- dant samband blott såsom mekaniseringsföreteelser med dess fördelar: inbespa- rande av transportpersonal. I våra förut skildrade företag förekomma de också uteslutande på sådant sätt.

2. Ekonomisk avvägning. a) De olika kostnadsmomenten.

Avsikten med arbetssparande maskiners eller apparaters införande är givet- vis att minska de samlade produktionskostnaderna per produktenhet. Man påtager sig sålunda vissa ökade kostnader för att i stället uppnå kostnads- minskningar på annat håll till större belopp.

Lämnas produktmängden oförändrad vid mekaniseringen, bestå de inbespa- rade kostnaderna framför allt av minskade arbetslöner till följd av minskat arbetarantal.1

Men å andra sidan tillkomma nya eller ökade kostnader av olika slag. De nya eller mer komplicerade maskinerna eller apparaterna kräva för sitt inköp ökad kapitalinvestering, och detta framträder i de årliga kostnaderna först och främst i form av nytillträdande eller ökade amorteringsbelopp. De årliga amorteringarna äro ju även beroende på amorteringstiden och denna åter i första hand på den ifrågavarande apparatens fysiska utnötningstid eller livs- längd. För maskiner brukar man i allmänhet beräkna den på fysisk slitning beroende amorteringstiden till 10 eller ibland upp till 15 eller t. o. m. 20 år, men den faktiska livslängden kan ofta avsevärt överstiga den beräknade. Emel- lertid har man även att räkna med den mer eller mindre hastiga tekniska ut- vecklingen, som gör att ifrågavarande maskin eller apparat kan vara tekniskt efterbliven och värd att utrangeras betydligt innan den är fysiskt utnött. Risken för modeändringar inom vissa tillverkningar av konsumtionsvaror kan även spela samma roll. På grund av sådan immateriell slitning räknar man på talrika håll inom industrien med en faktisk användnings- och amorterings- tid för nyinförda maskiner på betydligt mindre än 10 är, ibland endast 5 år.2

1 Består mekaniseringen av transportanordningar, inbespar den ibland dessutom vissa mellanlager i produktionen och därigenom vissa lagerräntor, varigenom man kommer in på. den »flytande tillverkningen». Mekaniseringen kan någon gång enbart ha en lagersparande påtzöljd såsom vid de i förutnämnda Möbelfaibrik uppförda torkngnarna. Jfr sid. 80.

Sådana korta amorteringstider och därav följande stora årliga amorterings- kostnader äro ju ägnade att motverka den ifrågasatta mekaniseringen.

Den för maskinanskaffningen erforderliga nya eller ökade kapitalinveste- ringen för även med sig ökade årliga räntekostnader. Maskiner Och appara- ter komma vidare under användningstiden då och då i olag och måste repa— reras. Vissa särskilt utsatta delar bli utslitna långt tidigare än maskinerna i övrigt och måste ersättas. Dessa reparationer och underhållsåtgärder med— föra vissa årliga kostnader, dels för material, dels i form av arbetslöner, och dessa kostnader ökas, ju mer komplicerad och automatisk maskinen är. Man har också att räkna med risken av mer eller mindre total förstörelse på grund av olyckshändelse, särskilt eldskada. Denna kan också anses som en slags sällan och ojämnt utfallande slitning på grund av naturkrafter. Eldrisken brukar ju kompenseras genom brandförsäkring med årliga premier eller också försäkring för all framtid med därav följande årliga räntekostnader på det inbetalda beloppet.

Nästan alla slag av produktion erfordra jämväl byggnader. Dessa medföra ävenledes vissa årliga kostnader i form av ränta å byggnadskapitalet, un- derhåll av byggnaderna samt amortering på grund av deras slutliga utnötning. På grund av byggnadernas relativt långa livslängd blir den sistnämnda posten av vida mindre betydelse än för maskiner, och, eftersom byggnaderna avge sina tjänster på ett passivt sätt, blir ej heller underhållskostnaden av samma rela- tiva vikt. Dessa årliga. kostnader få tydligen slås ut på de olika produktions- avdelningarna i proportion till det utrymme, de upptaga i byggnaderna. Ofta utföres detta på så sätt, att vederbörande avdelning påföres en viss platshyra, som beräknas efter den golvyta den tar i anspråk.

Nu är det så, att golvytan och platshyran i regel ej ökas vid tilltagande mekanisering och oförändrad produktmängd utan snarare tvärtom. En ordinär maskin tar sålunda en viss plats, men den ersätter ett flertal arbetare, som till- sammans med sina arbetsbänkar antagligen upptaga större plats. Ett automa- tiskt maskineri tar nog ävenledes i regel mindre plats än ett mindre automa- tiskt av samma produktionskapaeitet, bl. a. därför att en automatisk maskin ofta i sig förenar flera operationer, som annars delas upp på flera enkla ma— skiner. Detta bekräftas av erfarenheterna från de förut beskrivna Meka— niska verkstäderna II och IV och Bryggerisköljningen, där det omförmäles, att man genom automatisering lyckats undvika nybyggnader, som annars bli- vit nödvändiga på grund av ökad produktion per driftstimme. Det ovanstå- ende betyder egentligen, att mekaniseringens totala anläggningskostnader ej växa lika starkt som enbart de maskinella anläggningskostnaderna. För de mekaniska transportanordningarna gälla dock nog i viss mån andra regler. Med undantag av de nära taket arbetande transportmedlen ta nog sådana anord— ningar oftast något större plats i anspråk än handtransporter och mera automatiska något mer plats än enklare sådana.

Med ianspråktaget fabriksutrymme följa vidare kostnader för uppvärmning och belysning. De följa i stort sett samma regler som byggnadernas årliga

kostnader. En kostnadspost av betydelse är vidare den för drivkraft. Un- der mekaniseringens första fas, då det gäller att ersätta arbetarnas rena kroppskrafter med motorkraft av olika slag, växer motorkraftkostnaden i den mån, som motorerna överta dylikt kroppsarbete. Under mekaniseringens andra fas åter automatiseras arbetarförrättningar, vilka kräva föga kroppskrafter utan mera uppmärksamhet, påpasslighet och inriktningsarbete. De automa— tiska maskinella inrättningar, som övertaga dessa förrättningar, äro visserligen komplicerade och kapitalkrävande, men kräva i allmänhet rätt måttliga till- skott i maskinstyrka och använd kraft. Ökningen i kraftkostnad under denna fas blir ju då också ganska måttlig. Slutligen har man maskinernas smörj- medel och dess kostnader, för vilka i stort sett detsamma torde gälla som för drivkraften.

De ovannämnda kostnadsposterna äro de, som kvantitativt förändras genom en mekanisering. De ha delvis en större och delvis en mindre omfattning än de i avd. A 2 b) omförmälda förädlingskostnaderna. De här nämnda posterna, drivkraft och smörjmedel samt belysning och uppvärmning, tillhöra sålunda i regel ej förädlings- utan de främmande kostnaderna. Detsamma gäller prin- cipiellt även posterna amortering å maskiner och byggnader — liksom även brandförsäkring —— och i regel även underhållsmaterial till desamma, ehuru de i avd. A förts till förädlingskostnader. Å andra sidan förändras genom mekaniseringar i regel ej förädlingskostnadsposterna lagerräntor och förvalt- ningslöner.

b) Kostnadskalkylen.

För att en mekanisering skall vara ekonomiskt fördelaktig måste ju de kost- nadsminskningar, som jämlikt det ovanstående träffa vissa kostnadsmoment och framför allt lönerna, överstiga de ökningar, som övriga kostnadsmoment undergå. Detta är tydligen i hög grad beroende av prisen på de olika kost- nadsfaktorerna, alltså å ena sidan på arbetslönerna, å andra sidan på maskin- pris och byggnadshyra (d. v. s. på längre sikt byggnadskostnader), på kapital- räntefoten samt på pris—en för ersättningsdelar, drivkraft etc. Möjligheten att erhålla särskilt billig elektrisk kraft, t. ex. genom nattlig drift, kan sålunda, såsom i den förutnämnda Spisbrödsfabriken, ibland spela en viss avgörande vikt för en ifrågasatt mekanisering.

Den prisfaktor, som är den mest dominerande för hela mekaniseringsspörs— målet, är emellertid arbetslönens höjd. Detta emedan en genom mekanisering vunnen lönebesparing nästan ensam står emot ett flertal andra därmed följan- de kostnadsökningar, samt emedan lönerna på senare tid mer än andra hithö- rande pris ha blivit föremål för medveten organiserad reglering. I det följande skola vi också utgå ifrån att det endast är lönerna, som äro variabla, medan prisen på maskiner och drivkraft, byggnadshyror och kapitalräntefot äro oför- ändrade. Lönernas förändringar i en fabrik påverka emellertid även en årlig maskinkostnadspost, nämligen reparationer och underhåll. Denna post består

8—312418

C

i) .a

[€

visserligen dels av material, men dels av arbete utfört av fabrikens egna ar- betare.1

Det föregående resonemanget skall nu illustreras med ett fiktivt räkneexem- pel. Det antages, att en viss fabriksavdelning hittills arbetat med ett maski- neri av viss lägre automatism till ett inköpsvärde av 100000 kr. Maskineriet är utslitet, och frågan gäller nu, om man åter skall anskaffa ett liknande eller ett betydligt mer automatiskt sådant till 200 000 kr. och med samma produk— tionskapaeitet. Det antages, att det förstnämnda maskineriet, I, kräver 17 driftsarbetare och 1 reparatör, medan det sistnämnda, II, fordrar blott 10 driftsarbetare men däremot 2 reparatörer. Vidare beräknas en amorterings- tid lika med den antagliga fysiska utnötningstiden, 10 år. Kapitalräntefoten sättes till 6 % och årsräntan blir alltså 6000 kr., medan den årliga amor- teringen med ränte- på ränteberäkning efter 6 % blir c:a 7500 kr. resp. '15 000 kr.2

Det antages, att det lågautomatiska maskineriet tager i anspråk en andel av byggnaderna till ett investeringsvärde av 65 000 kr. men det högautomatiska en andel av blott 50 000 kr:s värde. Årsräntan efter 6 % blir då 3 900, resp. 3 000 kr., medan amortering och underhåll, vilka ju båda äro relativt små för byggnader, kunna utsättas i en gemensam post på 1 300 resp. 1 000 kr.3

Totala ianspråktagna anläggningsvärdena bli då för I 165 000 kr. och för II 250 000 kr. Brandförsäkring beräknas härå efter 3 %... Maskineriets under- hållsmaterial, drivkraft och smörjmedel samt belysning och uppvärmning an- tagas för I draga de i nedanstående kalkyl angivna årskostnaderna, medan de för II i överensstämmelse med de i avd. a) angivna grunderna förändras till i kalkylen angivna belopp.

Vår kalkyl utfaller nu olika, beroende på arbetslönens höjd. Antag två i övrigt likartade fall, där i det ena lönen per år och arbetare är 2 000 kr. och i det andra (med samma antal arbetstimmar per arbetare) 3 000 kr. Iiönehöjden påverkar tydligen ej de ovan angivna opersonliga kostnaderna utan blott löne- kostnaderna. Kalkylen blir då följande.

1 Är det fråga om nybyggnad, som utföres av fabrikens egna arbetare, bli också byggnadskostnader och platshyror påverkade av löneförändriugen. 2 Beträffande amorteringarna skulle man nog i praktiken oftast dividera vederbörande investeringsbelopp 100, resp. 200 tusen kr. med amorteringstiden 10 år och så erhålla års— amorteringarna 10, resp. 20 tusen kr. Härigenom gör man emellertid faktiskt extra bespa- ringar, ty dessa belopp avkasta ju, hur de än under mellantiden investeras, räntor till den dag det ifrågavarande maskineriet är utnött och amorteringarna tagas i anspråk för ersätt- ningsändamål. Vid en ren kostnadskalkyl bör man därför beräkna sådana lika stora ars- amorteringar, att de med ränta på. ränta efter — i detta fall _— 6 % tillsammans uppgå till 100, resp. 200 tusen kr. vid slutet av den till 10 år beräknade livslängden, och man får då årsamorteringar på c:a 7 500, resp. 15 000 kr. Man kunde ju också tänka sig amorteringen jämte räntan i form av konstanta annuiteter 13 500, resp. 27 000 kr., inom vilka räntorna blott beräknas på de ännu oamorterade beloppen, och alltså. minskas från år till år, medan annuiteternas återstående belopp, d. v. s. amorteringar-na, successivt ökas. 3 På grund av den långa amorteringstiden för byggnader blir vid ränte- pa ränteräkning årsamorteringen vida mindre än investeringskostnaden dividerad med livslängden. Den i byggnadernas underhåll ingående lönekostnaden antages vidare för enkelhetens skull obe- roende av löneändringar i fabriken.

Årliga utgifter I Maskineri . II Maskineri 1000 kr 100000_kr. 200 000 kr. byggn. 60 000 byggn. 50000 A) Arbetslön : 2000 kr.

Maskineri, ränta .................. 6.0 12.0 . amortering .............. c:a 7.5 c:a 15.0 > underhållsmatcrial ....... . . . . 1.0 2.0 Byggnader, ränta. .................. 3.9 3.0 & amortering o. underhåll .......... 1.3 1.0 Brandförsäkring ................... .:") 0.8 Drivkraft o. smörjning ................ 2.5 3.0 Lyse o. uppvärmning . . . . . . . . . . . . . . . . . _O.:2_ &

S:a opersonliga kostnader 23.2 37.2 Driftsarbetare ................ 17 man 34.0 10 man 20.0 Reparationer o. underhåll ........... 1 » __23 2 > &

S:a löner 18 ;> 36.0 12 » 24.0

S:a 59.2 61.2

Merkostnad ...................... 2.0

B) Arbetslön : 3000 kr.

Opersonl. kostnader ................ 23.2 37.2 Löner 18 man .................... 54.0___ 12 man 36.0

S:a 77.2 73.2 Mindrekostnad för II ............... 4.0 : 4.7 % å. kapitaltillskottet 85.0

Av kalkylen framgår, att vid det lägre löneläget det mindre automatiska maskineriet. ger lägre sammanlagda produktionskostnader, medan vid det högre löneläget det högautomatiska ändå mer avgjort ger de lägsta kostnaderna. I förstnämnda fall behålles alltså den förstnämnda maskintypen, i det senare övergår man till det högautomatiska.

Ofta brukar mekaniseringskalkylen ges en annan form än den föregående. Man avpassar årsamorteringarna så, att de båda alternativen ge lika stora to- talkostnader och ser därpå efter, hur lång amorteringstid svarar mot dessa amorteringsbelopp. Understiger denna tid den fysiska utslitningstiden eller annan kortare tid, som man anser sig böra fordra, så antages det mer automa- tiska alternativet, i annat fall ej. I vårt fall B) skulle sålunda för totalkost- nadens egaliserande årsamorteringen på maskineriet i alternativ I ökas med 4 tusen kr. till 11.5 tusen och alternativ II:s årsamortering alltså med dubbla be— loppet 8 tusen till 23 tusen kr. Dessa amorteringsbelopp svara med ränta på ränta mot en amorteringstid för maskineriet av något över 7 år, vilket ju under- stiger den tillåtna amorteringstiden 10 år. Den ifrågasatta mekaniseringen "Visar sig sålunda såsom naturligt är även med denna metod fördelaktig.

c) Tillämpningsfrågor.

Om alternativ II i förutnämnda kalkyl utföres, kan det lätt visa sig, att kalkylen ej stämmer riktigt, och vanligen är då saken i verkligheten något dyrare, än man tänkt sig. Särskilt lätt kan det hända, att de nya maskinerna måste adapterns och ändras för sina ifrågavarande ändamål med därav föl-

jande nya amorteringar och räntor å adaptionskostnaden, och vidare, att senare periodiska reparationer bli dyrare, än man trott. Därigenom kan den påräk- nade vinsten betydligt reduceras, upphävas eller t. o. m. vändas i förlust. I vårt fall B) skulle ju de verkliga årskostnaderna av ovannämnda grunder blott behöva överskrida de beräknade 77 200 med 4 000 kr. : 51/2 % för att förlust skulle hota.

Av sådana skäl brukar man nu i praktiken fordra, att den för en mekanise— ring kalkylerade vinsten (utöver kapitalränta) skall vara rätt ansenlig, för att man verkligen skall våga sig på densamma, eller m. a. o., att mekaniserin— gen enligt kalkylen bör »amortera sig» väsentligt fortare än på den vanliga. bokföringsmässiga tiden. Icke sällan synes man sålunda fordra, att en på- tänkt mekanisering kalkylmässigt skall amortera sig på högst 5 år, för att man skall vilja realisera densamma. I vårt exempel skulle detta betyda, att alternativ II:s årliga kostnader vore ett par tusen kr. lägre, varigenom den relativa minskningen i årliga totalkostnaderna skulle bli c:a 8 % (mot 51/2 % i vårt exempel). Vid sådant förfaringssätt belastar man i själva verket meka- niseringsalternativct förutom med de kalkylerade kostnaderna även med en viss riskränta. Ett däremot svarande belopp kunde givetvis införas som en särskild kostnadspost omedelbart i själva kalkylen eller ock utspridas på, ve- derbörande poster i densamma.

En dylik riskberäkning skulle i första hand endast räkna med genomsnitt- liga risker och ingalunda utesluta, att de verkliga kostnaderna ibland komme att åtskilligt överskrida (liksom ibland åtskilligt underskrida) de klart förut— sedda kostnaderna jämte genomsnittliga risktillägg. För mekaniseringar med en lägre grad av kalkylerad fördelaktighet skulle det då inträffa, att några av dem i verkligheten lämnade förlust (fastän på. ett rationellt sätt kompen- serade av det större antal, som medförde åtminstone någon besparingsvinst).

I praktiken kalkylerar man emellertid knappast med sådana genomsnittliga risker utan med mera maximala risker eller annorlunda uttryckt med en extra säkerhetsmarginal utöver genomsnittlig riskränta. Detta förhållande torde i stor utsträckning bero på att man gör sig beredd på, att den tekniska utvecklin- gen inom eller utom företaget någorlunda snart kan komma att medföra me— kaniseringsmöjligheter av mera avgjord fördelaktighet, och att man önskar att då ej vara bunden vid anordningar av blott ringa förnu'inlighet?L Till följd av dessa och liknande hänsyn komma endast sådana mekaniseringar att utföras, som enligt kalkylerna äro mera avgjort fördelaktiga. Även den enligt kalkyler— na minst fördelaktiga grupp av mekaniseringar, som verkligen genomföres, kommer därför nästan alltid att åstadkomma åtminstone någon besparing. Den genomsnittliga besparingsvinsten även vid denna grupp kommer in. a. 0. i verk- ligheten ej att bli så alldeles oansenlig.2

Vi vilja nu på grundval av den föregående kalkylens alternativ B) göra yt— terligare några observationer. Det antages sålunda, att arbetslönen är 3 000 kr.

1 Förväntningar att maskinprisen skola falla kunna. även spela en liknande r.)ll, medan eventuella förväntningar om kommande lönestegringar måste verka i motsatt riktning. ” Principiella resonemang om mekaniseringsgrad och risktagande finnas hos Myrdal, anf. arb. på. olika ställen i 23:e avd.

samt att man genom att övergå till högautomatiskt maskineri av typ II kan spara 4 000 kr. För enkelhetens skull antages tillika, att genomsnittliga risk- räntor nu äro inräknade i kalkylens olika poster.

Den erhållna besparingsvinsten 4 000 kr. bör i första hand jämföras med det tillskott i investerat kapital, som möjliggjort densamma. Maskineriet har ju ökats 100 tusen kr. i värde, medan byggnaderna minskats 15 tusen, varför hela kapitaltillskottet är 85 tusen. Detta belopp har redan i kalkylen belastats efter den kapitalräntefot eller allmänna räntabilitctsprocent, i detta fall (3 %, som förefunnits för det mindre automatiska alternativet. Ä samma belopp utgöra de besparade 4 000 kr. en därutöver erhållen vinst av 4.7 %.

Alternativet II skulle ju medföra en kapitalökning av 85 000 kr. utöver al- ternativet I:s 165 000 kr. En sådan kapitalökning av c:a 50 % måste innebära en ganska betydande mekanisering. Förmodligen finnas då även några mel- lanliggande tekniska alternativ med mera måttlig kapitalökning och mekani- sering. T. ex. två alternativ Ib och Ic, erfordrandc blott 30 000, resp. 60 000 kr:s kapitalökning utöver läget I.

Antag nu vidare, att alternativet II företräder den gynnsammaste samman— sättningen av kapital och arbete vid lönehöjden = 3 000 kr., eller in. a. o. att detta alternativ då utgör mekaniseringsoptimum. Från detta optimum befinner sig då läget I på ett ganska stort avstånd. Nu finns det all anledning an- taga, att de första stegen, man tager för att ändra ett faktiskt mekaniserings— läge i riktning mot ett rådande optimum—läge, äro mer vinstgivande i förhållan- de till därvid investerade kapitalbelopp än senare steg. Särskilt gäller detta, om avståndet mellan det faktiska och det optimala läget är stort. Tillämpat på vårt exempel betyder detta, att man vid läget I bör kunna vänta sig en större — måhända betydligt större — vinst än 4.7 %, därest man blott beslutar sig för att medelst ett kapitaltillskott av 30 000 kr. övergå till alternativet Ib. Befin- ner man sig däremot redan i läget Ic och överväger att med ett kapitaltillskott av 25 000 kr. övergå till optimalläget II, bör man därav *blott kunna vänta en vinst av mindre än 4.7 %, måhända rätt mycket mindre.

Vid måttliga avstånd från optimalläget blir sålunda drivkraften att uppnå detta läge relativt svag. Emot densamma uppresa sig då de förutnämnda önsk- ningarna om en särskild säkerhetsmarginal motsvarande mera maximala risker. Detta medför, att mekaniseringen även inom välskötta företag vanligen avstan- nar, innan det för ögonblicket existerande optimalläget är fullt uppnått.

Har' man nu fördelaktiga mekaniseringsmöjligheter på ett flertal punkter inom samma fabrik, räknar man för varje punkt ut den Vinstprocent, som uppstår på det erforderliga tillsatta kapitalet och koncentrerar sig så i första hand på de punkter, som giva de högsta vinstprocenten. Använder man i stället sättet att beräkna, hur snart ifrågasatta mekaniseringar >>amortera sig», så räknar man ut ifråga varande tider och verkställer först de mekaniseringar, som amortera sig snabbast.

I det föregående har redogjorts för fall, då en mera automatisk maskin eller anordming visar sig fördelaktig i konkurrens med en mindre automatisk i det läget, :att en ny maskin under alla omständigheter skall anskaffas. Det händer

emellertid ofta, att mera automatiska möjligheter på grund av olika omständig- heter inställa sig på tidpunkter, då lågautomatiska maskiner tjänstgöra och ha betydande tid kvar av sin livslängd. Fråga uppstår då, om man skall kassera dessa maskiner och genast införa de automatiska eller vänta därmed tills de förstnämnda levat ut sin tid. Förstnämnda tillvägagångssätt kan ibland vara ekonomiskt, men det fordras då givetvis, att den automatiska maskinens ekono- miska överlägsenhet är högst betydande. I annat fall får man avvakta de exi- sterande maskinernas utnötning.1

Slutligen föreligger åtminstone teoretiskt sett den möjligheten att vid det existerande och alltjämt i full drift varande maskineriet av oförändrad struktur minska antalet arbetare något under det antal, för vilket maskinernas struktur egentligen är avsedd. De svårigheter för produktionen, som dylika åtgärder måste medföra, tillväxa dock i så snabb takt, att en på sådant sätt vunnen re- duktion av arbetsstyrkan måste bli av mycket ringa omfattning. I verkligheten kommer man då hellre att arbeta kortare tid eller alldeles nedlägga vissa maski- ner. Omvänt kunde man vid tillfällen av stark efterfrågan — vid oförändrat maskineri och arbetstid _ något öka arbetarantalet utöver det egentligen av- sedda. De tillskott i produktionen, som sådana ökningar i arbetarantalet skulle medföra, måste dock avtaga i så rask takt, att dessa ökningar ej kunna bli av nämnvärd omfattning. I verkligheten arbetar man då hellre på övertid eller i flera skift. Ibland existera förut nedlagda, mindre effektiva anläggningar, som vid sådana tillfällen kunna återupptagas. Detta ägde sålunda rum vid Tobaks- monopolet åren 1919 och 1920, varigenom ökning i totalproduktionen uppnåddes, ehuru visserligen produktionen per arbetare och arbetstimme sjönk.

3. Tekniska, organisativa och psykologiska faktorer.

I avd. 2 antogs det, att arbetslönen kunde förändras från ett lägre till ett högre läge. I denna avdelning antages det däremot, att enhetsprisen på alla produktionsmedel ständigt äro oförändrade.

&) Tekniska förändringar.

De tekniska förutsättningarna för produktionen förändras ju ständigt genom nya uppfinningar, vilka göras än på det ena, än på det andra produktionsområ- det. De avse oftast maskinella eller i övrigt varaktiga anordningar. Ibland kan

därigenom för uppnående av samma produktionsresultat både den investerade

1 För att exakt kunna avgöra frågan får man uppsätta en kalkyl liksom å sid. 111 med en kolumn I för den existerande enklare maskinen och en II för den tilltänkta automatiska. Är enkelmaskinen slutamorterad, ehuru fortfarande tjänstduglig, så bör ingen runnit/ering eller ränta uppföras under I, vilket ju giver enkelmaskinen en betydande fördel i tävlingen. Är enkelmaskinen ej amorterad och amortering och ränta därför belasta densamma, så bör automatmaskinen — utom med egen —- även belastas med denna amortering och ränta, ef- tersom enkelmaskinen ej finnes kvar att upptaga dessa poster, om automaten vinner täv- lingen. Enklast är ju då att stryka sagda poster under både I och II. Man kommer då till den allmänna regeln, att i en dylik kalkyl enkelmaskinen, vare sig den är slutamorterad eller ej, ej bör belastas med amortering och ränta, vilket kanske i början låter en smula förbluffande.

kapitalmängden och antalet arbetare minskas. Någon gång kan åter därigenom en ensidig minskning av kapitalmängden ske, såsom t. ex. vid den trådlösa tele- graficn. Det vanligaste är dock otvivelaktigt, att genom uppfinningarna kapi- talmängden ökas och arbetarantalet minskas för uppnående av samma produk- tionsresultat.

I det sistnämnda fallet äro dock ingalunda alla tekniskt sett lyckade uppfin— ningar åven ekonomiskt lyckade. Endast om den besparing i årliga arbetskost— nader, som de medföra, överväger de ökade årliga maskin- eller apparatkostna- derna, år så förhållandet. Dock kan det ju inträffa, att en uppfinning, som ej är fördelaktig i dag, till följd av ändrade produktionsmedelspriser, kan bli det i morgon.

Såsom uppfinningar i mycket vidsträckt bemärkelse kan man beteckna varje idé eller plan, som kan medföra en under vissa omständigheter fördelaktig för- ändring i produktionsprocessen. För att en 11 p p fin nin g i e g e n t 1 i g b e m a r k e ls e skall föreligga, fordras det dock nog ytterligare, att ifrågava- rande produktiva idé skall kunna tillämpas vid mer än ett företag. Vid de flesta företag försiggår det mycket tekniskt experimenterande, vars resultat blott ha betydelse för företaget själv. Detta kan lämpligen kallas k 0 n s t r 11 k ti o n s- v e r k 5 a m 11 e t. Även vid de egentliga uppfinningarnas tillämpande vid de olika individuella företagen sker ofta en viss konstruktionsverksamhet för att adaptera desamma efter de lokala förhållandena. Även de egentliga eller mera allmängiltiga uppfinningarna fullbordas f. ö. numera mindre än förr av fri- stående uppfinnare utan mer och mer i samband med konstruktionsverksamhet hos företagen sjalva.1

Uppfinningar i egentlig bemärkelse kräva nog också enligt språkbruket åt- minstone någon grad av komplikation. Ytterligt enkla anordningar dår huvud- vikten egentligen ligger på deras adaptering i de olika fallen — alltså på förut— nämnda konstruktionsverksamhet —— kunna battre betecknas såsom enkla f ö r e b i 1 d e r. Hit får man t. ex. nog föra de förutnämnda rutschbanorna.

Mekaniserande uppfinningar och nya konstruktioner göras ofta såsom mer eller mindre omedelbara följder av naturvetenskapernas utveckling och utan närmare beroende av arbetslöner eller andra produktionsmedelspriser. De utgöra då självständiga tekniska fakta, som det ar rationaliseringens uppgift att snarast möjligt lära känna, pröva och i gynnsamt fall införa. Uppfinnings— och särskilt konstruktionsverksamhetens egen inriktning bestämmes emellertid ofta i stor utsträckning av lönernas och övriga produktionsmedelsprisers ut— veckling, och i så fall faller denna verksamhet även till sin uppkomst inom ra—

tionaliseringen.

b) Rationella motståndsmoment. Vid den tidpunkt, då nya fördelaktiga mekaniserande uppfinningar eller kon- struktioner först erbjuda sig, händer det oftast, därest mekaniseringens första

1 Se en artikel av kommerserådet A. F. Enström i Industritidningen Norden, 1929, nr 9.

fas redan är tillryggalagd, att de hittillsvarande mindre automatiska maskiner—- na eller apparaterna ha en mer eller mindre betydande del kvar av sin livs- längd. Såsom i avd. 2 c) påpekades, är det då oftast fördelaktigast att vänta med de förras införande tills de senare blivit utnötta. Detta utgör ett ratio- nellt motstånd mot mekaniseringen, ehuru tydligen blott av provisorisk art.

I bland kan det hända, att högautomatiska maskiner eller apparater ställa sig fördelaktiga, om man jämför dem blott med motsvarande hittillsvarande maskiner och apparater, men att det för de förras införande jämväl kräves vissa ombyggnader eller andra mera kapitalkrävande ändringar i driften, vilka göra saken för dyrbar. Man får då vänta till sådana tillfällen, då ombygg— nad eller förändring i alla fall skola ske, och då genomföra även automatise- ringen. Så synes i betydande omfattning ha varit förhållandet vid både Såg- verk nr I och II. Det mekaniseringsmotstånd, som ifrågavarande omständig— het kan erbjuda, är ofta av ganska långvarig art.

Det motstånd, som de hittills nämnda omständigheterna erbjuda, har ju en siffermässig omfattning, som på förhand är fullt bestämbar. Andra rationella motståndsmoment förefinnas emellertid, vilkas framtida verkningar i de sär- skilda fallen icke äro på förhand exakt bestämbara, utan där man får räkna med sannolikhetstal. Hit höra helt eller delvis nedanstående omständigheter.

Mekaniserande maskiner eller apparater av ny modell. kräva vissa större anskaffningskostnader. Dessa bestå först och främst av deras tillverknings- kostnad. Men för att åstadkomma en fullständig plan för dem och för därefter följande nödvändiga justeringar, har det därjämte vanligen förekommit vissa större eller mindre experimentkostnader, vilka få slås ut på de sedan tillverkade individuella. maskinerna-. Sådana kostnader, vilka utgöra de egentliga kon— struktiva eller uppfinningskostnaderna, ha fordrats för tillverkande och prov med experimentmaskiner, för löner åt konstruktionsplanerande och experi— menterande ingenjörer etc. De tillverkade maskinernas andelar i dessa gemen— samma kostnader kunna lämpligen kallas deras f ö r b e r c d e l s e k 0 s t 11 &- de r. Sker detta utexperimenterande vid det egna företaget, kunna förbere— delsekostnaderna tydligt särskiljas från de egentliga tillverkningskostnaderna. Är det därvid fråga om ett fåtal, blott för företaget användbara konstruktio- ner, kunna de förstnämnda kostnaderna bli ganska stora i förhållande till de senare.

Inköpas åter de ifrågavarande maskinerna från främmande håll, ingå större delen av deras förberedelsekostnader i priset utan att av köparen kunna sär— skiljas. Maskinernas adapterande och inpassande i den egna driften kräver dock oftast vissa ytterligare kostnader, som dock vanligen äro av mindre om- fattning. Vidare fordras vissa kostnader för att följa med den annorstädes skeende tekniska utvecklingen och skaffa sig erforderliga kunskaper om saken. Tidskrifter måste sålunda hållas och studeras, resor och observationer gö- ras etc.

Vid egen experimenteringsverksamhet komma vidare nästan alltid mekani— seringssträvanden i vissa riktningar att visa sig mera definitivt ofruktbara. Någon gång kan detta även hända vid utifrån inköpta maskiner. Kostnader—

na för dessa misslyckanden måste då fördelas på de lyckade experimenten och ingå i ifrågavarande maskiners förberedelsekostnader.

Allt detta gör nu, att, särskilt för de efter egna experiment framställda ma— skinerna, förberedelsekostnaderna relativt sett kunna. bli ganska stora. Sedan dessa kostnader en gång gjorts, spela. de tydligen ingen roll för frågan, huru- vida de framexperimenterade automatiska modellerna verkligen skola utföras. Men det kan därvid hända, att ett maskineri, vars tillverkningskostnader äro sådana, att den jämförande kostnadskalkylen utfaller till förmån för detsam- ma, i själva verket är ofördelaktigt, om jämväl förberedelsekostnaderna med- tagas i investeringskostnaderna. Om t. ex. i vår kalkyl å sid. 111 det antagna värdet å automatmaskineriet 200 tusen kr. blott omfattar tillverkningskostna- den, så skulle den i där angivna fall B) likväl vara ofördelaktig om förbere- delsekostnaderna uppginge till 40 tusen. Dessa förhållanden utgöra naturligt— vis en kraftig men fullt rationell broms på den mekaniserande tekniska ut- vecklingen och åstadkomma, att denna företer en viss rationell eftersläpning i förhållande till det fallet, att man kunde erhålla de nya idéerna. och planerna kostnadsfritt..

Genom denna ekonomiskt rationella begränsning av experimentverksamhe— ten avstängas ju många idéer och planer från utarbetande, vilka icke skulle visa sig fördelaktiga, särskilt icke, om man räknade med förberedelsekostna— derna. Men också vissa idéer komma oundvikligen att avstängas från fullbor— dande, vilka, därest de blivit utförda, skulle visa sig fördelaktiga — kanske mycket fördelaktiga »— även med inräknande av förberedelsekostnaderna. Sist— nämnda avstängning är ju en nödvändig följd därav, att experimentens resul— tat på förhand är mer eller mindre okänt beträffande den allmänna fördel- aktigheten. Den ökar tydligen det faktiska mekaniseringslägets rationella eftersläpning efter det potentiella. läget.

c) Irrationella motståndsmoment.

Det händer ofta, att de ekonomiska företagen skaffa sig blott obetydlig kuli- skap om den tekniska utvecklingen på det mekaniseringsoniråde, som för dem kan vara av vikt, då likväl detta skulle kunna ske med ganska ringa kostnad. Sådan bristande kunskap kan _ibland bilda ett ganska kraftigt hinder för lämp- lig mekanisering och är tydligen av irrationell karaktär. På senare tider har nog detta hinder generellt sett betydligt minskats i betydelse genom den energiska försäljnings- och reklamverksamhet, som maskintillverkningsfirmorna allt mer utöva.1 Ifrågavarande hinder kunna tydligen ganska snabbt övervinnas, sedan av olika anledningar beslut i sådan riktning en gång fattats.

Då det gäller egen experiment- och konstruktionsverksamhet, händer det vidare, att vederbörande hysa stark misstro mot sådan verksamhet, eftersom den ju i många enskilda fall måste ge negativa eller icke mot kostnaderna sva— rande rcsultat. Drives denna misstro för långt och hindrar även relativt lo- vande försök och arbete på området, blir den tydligen irrationell. För att av—

I Jfr den förutnämnda Möbelfabrikens erfarenheter.

göra var den ungefärligt riktiga gränsen för denna verksamhet skall sättas, fordras dock tydligen mycket omdöme och en viss intuition. Ännu vanligare är kanske, att vederbörande utan att ha någon utpräglad uppfattning om saken på grund av bristande initiativ, tid eller intresse eftersätta sådan fruktbärande verksamhet. De låta sig så absorberas av det löpande arbetets rutin och många- handa omsorger, att de ej sätta sig in i möjligheten av mera avgörande engångs- förändringar. Även detta är tydligen ett irrationellt —— ehuru synnerligen mänskligt — mekaniseringshinder.

Det kan också hända, att vederbörande ledning skaffat sig en viss uppfatt- ning om de lovande mekaniseringsmöjlighcter, som föreligga, men att de ändock dra sig för att ge sig in på de nya metoderna. Sådana metoder äro ju, såsom utvecklats i avd. 2 c), från början ej alldeles säkra till sina resultat utan för- enade med vissa risker. Därför kräva ju företagarna i regel en viss säkerhets- marginal vid sina mekaniseringskalkyler. Men företagaren kan därvid ofta hysa en alldeles irrationellt stor riskrädsla, m. a.. o. kräva en alldeles för stor säkerhetsmarginal. Vidare kan han behärskas av en viss maklighet och mot- vilja mot det besvär och de förändrade allmänna dispositioner, som följa med de nya metoderna. Vanligen gå ett flertal av de ovannämnda omständigheterna hand i hand och flyta omärkligt in i varandra. Även för dessa slag av hinder gäller tydligen, att de hastigt kunna övervinnas, sedan beslut i sådan riktning en gång fattats.

Alla sådana motståndsmoment vinna starkt i betydelse, om det faktiska me— kaniseringsläget endast ligger på ett måttligt avstånd från det optimala läget. Ty då blir den med mekaniseringen förbundna Vinsten rätt begränsad ej blott absolut sett utan även — såsom i avd. 2 c) utvecklats —— i förhållande till det erforderliga mekaniseringskapitalet. Eggelsen för vederbörande att uppmärk- samma och övervinna de irrationella tröghetsmotstånden blir då merabegrän- sad.

Den verkligt rationaliserade driften måste dock sträva att övervinna alla sådana motstånd och därigenom uppnå varje möjlig mekaniseringsvinst, även om den kan vara mera begränsad. För detta ändamål torde det i allmänhet vara nödvändigt, att viss personal i tillräckligt antal får ständig uppgift att följa och bearbeta hithörande frågor. En sådan mekaniseringsavdelning torde ofta vara lika viktig eller viktigare än den senare i avd. D behandlade plane- ringsavdelningen. Den får tydligen till uppgift att följa den mekaniserande utveckling på andra håll, som kan vara av intresse för företaget, vidare att adaptera lämpliga sådana anordningar för företagets bruk, att planlägga och pröva egna mekaniserande konstruktioner och uppställa deras driftkostnade- kalkyler och andra liknande uppgifter.

(1) Stimulanser.

Även utan anlitande av någon systematisk rationalisering komma ibland de irrationella motståndsmomenten att åtminstone delvis övervinnas till följd av vissa särskilda företeelser.

Liten eller sjunkande vinst utgör sålunda en kraftig sporre att övervinna existerande irrationella motståndsmoment. Vinstsänkning kan uppstå därige- nom, att produktionsmedelsprisen stiga eller att produktionsprisen falla eller omsättningen minskas. Det förstnämnda förhållandet kommer att behandlas i följande avd. 4, och här behandlas därför blott de två senare fallen.

Antag att det föreligger en produktion, där mekaniseringen till följd av bri- stande informationstjänst, bristande initiativ eller intresse, maklighet eller över- driven riskrädsla är irrationellt cftersläpande, och att till följd därav produk- tionskostnaderna äro större, än de skulle kunna vara. Antag vidare, att de exi- sterande företagen till följd av bristande konkurrens kunnat hålla rätt höga produktpris och därigenom uppnå en god vinst. Visserligen skulle de då ge» nom rationell mekanisering kunna minska sina produktionskostnader och där- igenom vid oförändrad omsättning och produktprisnivå uppnå en ändå bättre vinst. Men eftersom vinsten ändock varit god, och den genom mekaniseringen möjliga kostnadsbesparingen oftast är rätt måttlig, ha de ej haft någon sär- skild sporre att övervinna de förutnämnda psykiska och organisativa tröghets- momenten.

Antag nu emellertid, att det börjar utgå en ökad konkurrens från nytillträ— dande företag, och att till följd härav produktprisen falla och de gamla före— tagens omsättning minskas, varigenom deras vinst betydligt reduceras och kan— ske alldeles försvinner. Detta kommer nödvändigtvis att bilda en kraftig spor- re för dem att bryta all psykisk vanemässighet och annan tröghet för att återerövra en viss vinst. I det numera rådande konkurrensläget kan detta blott ske genom att minska produktionskostnaderna, låt vara mera måttligt, genom en rationell mekanisering. Om den genom mekaniseringen uppnåbara kostnadsbesparingen är 2 ä 3 %, men det förutvarande prisläget den förutan medgivit en vinst å omsättningen av 10 %, har denna besparing ej kunnat verka så eggande. Men om priserna förändras, så att vinsten sjunker mot 0, blir sagda besparing på ett helt annat sätt lockande.

Såsom de föregående konkreta undersökningarna visat, händer det synner— ligen ofta, att man såsom motiv till en vidtagen mekanisering hör uppgivas den omständigheten, att produktprisen fallit till följd av ökad konkurrens. Detta är alltid ett tecken på att företagets mekaniseringsgrad förut varit irra- tionellt eftersläpande. Ty den rationella mekaniseringsgraden bestämmes en- dast genom kostnadskalkylerna, och för dessa spela endast produktionsmedlens pris någon roll men ej alls produktprisen.1 Vad den rationella mekaniseringen vill och kan uppnå är att oberoende av produktprisen åstadkomma lägsta möj- liga produktionskostnader per styck. Priskonkurrensen är blott en sporre till fullföljande av denna rationella strävan.

En mekaniseringsstimulans av annat slag är den följande. Det händer ibland, att en kostnadsbesparande mekaniserande uppfinning eller vissa sådana gjorts,

1 Detta gäller emellertid blott om prisfallet endast berört ifrågavarande bransch och ett fåtal branscher därutöver. Skulle däremot vid oförändrad teknik, organisation och löne— lnivå produktprisen generellt sett falla, så måste därigenom en generell sänkning i den in- dustriella räntabiliteten uppstå och därigenom även ]" kapitalräntefoten. Den därigenom uppstående minskningen i räntekostnader skulle ytterligare befordra mekaniseringen.

men att de äro rätt olika hittillsvarande konstruktioner och att producenterna därför skänka dem ganska ringa beaktande. En sådan vanemässig inställning är ju åtminstone delvis av irrationell natur. Nu tas emellertid saken upp av vissa producenter, visar hos dem sin fördelaktighet och kommer så i ropet. Det allmänna sättet att se och handla inom det ifrågavarande produktionstekniska området har sålunda ändrats. Till följd av denna nya sedvana bryta de en- skilda producenterna numera utan svårighet sina hittillsvarande tröghetsvanor. Ett dylikt nytt allmänt betraktelsesätt utgör alltså en kraftig stimulans att övervinna en förutvarande irrationell vana. Dock kan ett provisoriskt fast- hållande vid sådana vanor även innehålla ett rationellt moment, ty därigenom undviker man —— såsom vid Sågverk II:s hyvel —— att själv taga utprövnings— kostnaderna och -riskerna och överlämnar dem åt pionjär—producenterna.. De moderna automatiska transportmedlens utbredande torde i betydande utsträck- ning ha försiggått på detta sätt.

(I fall såsom de ovanstående hotar emellertid en irrationell fara från mot- satt håll. Godtagas de nya mekaniserande betraktelsesätten mera uteslutande på grund av miljöns inflytande och utan tillräcklig individuell prövning, kan det tydligen hända, att en irrationell övermekanisering uppstår.)

9) Andra mekaniseringsfaktorer.

Utom de ovannämnda kunna åtskilliga andra olikartade omständigheter på olika sätt och ibland rätt kraftigt ingripa vid mckaniseringsfrågors avgörande.

Ibland kan ett företag, som önskar genomföra en under vanliga förhållan— den fördelaktig mekanisering, ha en ansträngd finansiell ställning med bety— dande skulder. De ytterligare lånemedel, som skulle krävas för mekaniserin- gens bestridande, kunna då ofta ej erhållas eller blott på så betungande villkor, att någon kostnadsbesparing ej uppstår. Eller ock önskar man i sådant fall helt enkelt att ej försämra sin likviditet och därmed ställa sig i ökat beroende av långivare. Sådana mekaniseringshinder bruka dock småningom ge vika med förbättrade konjunkturer. I berättelsen för Mekanisk verkstad 1 återfinnes ett dylikt förhållande och i berättelsen för Kemisk—teknisk fabrik I vissa så— dana omständigheter.

Någon gång inträffar det fallet, att kostnadsbcsparing vid mekanisering skulle ske, därest de därigenom lediggjorda arbetarna avskedades, men att man av olika skäl icke önskar företaga sådana avskedanden åtminstone ej i mot- svarande utsträckning. De ifrågavarande arbetarna kunna t. ex. vara dugligt folk, som man önskar behålla för framtida behov av liknande eller annat slag. Hinder av sådan art verka tydligen blott tills dessa behov bli aktuella. Är det vidare fråga om stora och mycket arbetssparande mekaniseringar, så kan man, därest man ej av konkurrensen tvingas till ett motsatt förfarande, av rent humanitära skäl låta mekaniseringens genomförande ske blott i långsam takt. Buteljglasmekaniseringens långsamma genomförande, som omförmäles vid det förut skildrade Buteljglasbruket, synes delvis ha skett av sådana skäl. Jäni— för även cigarrtillverkningen vid Tobaksmonopolet. I mekaniseringens första

och ibland även andra fas komma slutligen arbetarna i stor utsträckning att befrias från starkare fysisk ansträngning, och detta kan såsom vid den förut— nämnda Bryggerisköljningen verka såsom ett förstärkande humanitärt motiv för mekanisering.

Ibland åter kunna arbetsgivarna på grund av föregående arbetsstrider och andra svårigheter vilja mekanisera sin drift eller vissa delar därav för att bli mera oberoende av arbetarna, även om ej lönerna och andra kalkylmässiga för- hållanden direkt skulle tala för saken. Ett flertal andra liknande omständig- heter, som på ett mera variabelt eller oberäkneligt sätt påverka mekaniserings- frågan, skulle nog också kunna framdragas.

Ovannämnda omständigheter kunna ibland verka ganska bestämmande vid mekaniseringsfrågornas avgörande. I synnerhet gäller detta när det faktiska läget ej befinner sig alltför långt ifrån mekaniseringsoptimum, och de på van- ligt sätt uppställda kalkylerna därför ej ge alltför kraftiga utslag.

Ibland utgör mekaniseringen blott en del' av en mer allmän ifrågasatt drifts- förändring, såsom t. ex. transportsystemet vid flytande tillverkning. Dess för- delaktighet kan då ej bedömas isolerat utan blott i samband med den större allmänna frågan. Ibland åter framkomma självständiga gynnsamma mekani— seringsmöjligheter såsom omedelbar följd av andra driftsförändringar, särskilt produktion i större skala såsom redan påpekats i avd. AZ a). Bland våra undersökta företag har detta särskilt framträtt inom Tobaksmonopolet.

&. Verkan av lönehöjningar m. m.

&) Allmänna synpunkter.

I det ordinära samhället ökas kapitalmängden genom sparande vanligen i raskare takt än folkmängden. När sålunda produktionsfaktorn kapital ökas i förhållande till faktorn arbete, har detta till naturlig följd, att arbetslönen småningom stiger och kapitalräntan småningom sjunker. Genom den samti- digt pågående tekniska utvecklingen och öppnandet av nya territorier ha. lik— väl under de sista 150 åren kapitalräntan hållits uppe och reallönerna ytter- ligare stegrats. Denna ökning i relationen kapital/arbete har ju vidare med- fört en successiv ändring i de varaktiga realkapitalens struktur, så att de bli— vit alltmer automatiska och bekväma och därigenom allt mindre arbetskrä— vande.

För de enskilda företagarna komma nu dessa nationalekonomiska processer att framträda på två olika sätt. Dels få de direkt känning av det i förhållande till kapitalet minskade arbetarantalet i form av en viss brist på arbetare. Dels få de också känning av den ovannämnda genom kapitalökningen framdrivna allmänna löneö—kningen. Båda dessa omständigheter driva dem att söka meka— nisera sin drift.

Dessa två faktorer, knapphet på arbetare och löneökning, gå vid fri lönebild- ning hand i hand, så att företagarna samtidigt känna trycket av dem båda, utan att den ena. eller den andra på ett mera. uteslutande sätt framträder för deras

uppmärksamhet. Med fri lönesättning menas den, som uppstår såsom resultat endast av utbud och efterfrågan på arbetskraft Och under fri konkurrens mel- lan de olika företagarna å ena sidan och de olika arbetarna å den andra.

Den faktiska lönesättningen kan avvika från detta fria jainviktsläge av olika skäl. Vid starka ändringar i konjunkturen eller penningväscndet kunna sålun- da reallönerna av ren tröghet för en tid släpa efter de löneförändringar, som det nya jämviktsläget skulle kräva. Vidare kan genom organiserade löneak- tioner från arbetarhåll lönen på ett mera varaktigt sått uppressas över det fria jämviktslåget eller genom organiserad aktion från företagarhåll nedpres- sas därunder.

Vid fri lönebildning i ett progressivt samhälle bör sålunda företagaren sam— tidigt känna trycket av de två faktorerna, knapphet på arbete 0011 lönehöjnings- rörelser. Båda faktorerna utgöra för dem motiv att mekanisera sin drift. I första fallet sker det av rent nödtvång såsom på ett intressant sätt framhållits av vår Porslinsfabrik för tiden före 1920. I andra fallet åter sker mekanise— ringen såsom resultatet av en kalkyl liknande den som utförts i avd. 2.

Framtråder nu det ena Imekaniseringsmotivet på ett alldeles övervägande satt, visar detta, att lönebildningen ej är det fria jämviktslagets. Den mekani— sering, som skedde under kriget och inflationen, vilade sålunda med hänsyn till arbetet nästan uteslutande på den då rådande knappheten å industriell arbets- kraft. Detta visar ganska tydligt, att lönerna då understego det fria jämvikts- lagets. På grund av tröghet kunde ej de monetära. lönerna stiga lika raskt som prisnivån, varav följde en reallönesänkning, som tydligen understeg jainvikts- lägets krav.

Efter 1920 har det åter som bekant varit ett överflöd på industriell arbets- kraft, d. v. s. arbetslöshet, och mekaniseringsmotivet har nästan uteslutande ut- gjorts av de starkt höjda reallönerna. För vissa specialarbetare har emellertid alltjämt det motsatta förhållandet ibland ägt rum, såsom i ett par fall vid Mekanisk verkstad IV. Det ovannämnda visar emellertid, att lönerna i all huvudsak legat väsentligt över det fria jämviktslägets nivå. Till en början un- der deflationen berodde nog detta ävenledes på tröghet. Men förhållandet har sedermera blivit permanent, och det råder väl knappast någon tvekan om att or— ganiserade löneaktioner numera utgöra orsakerna till denna lönediskrepans, sär- skilt inom de av utländsk konkurrens oberörda grenarna.

b) Lönehöjning inom en bransch.

a) Enklare sammanhang.

När lönehöjningar inom en bransch eller blott ett företag ske, bli vissa förut fullt kända men hittills ofördelaktiga mekaniserande anordningar fördelaktiga. Finnas förut ej några varaktiga anordningar alls, kunna ju de nya anord- ningarna omedelbart införas. Oftast har emellertid denna mekaniseringens första fas förut passerats, så. att vissa lågautomatiska maskiner eller apparater redan existera, vilka det nu gäller att ersätta med högautomatiska sådana. Vid lönehöjningstidpunkten ha emellertid de hittillsvarande anordningarna vanli-

gen en större eller mindre del av sin livslängd kvar, vilket, såsom i avd. 3 b) utvecklats, utgör ett rationellt, provisoriskt motståndsmoment. De hittillsva- rande anordningarnas återstående livslängd får sålunda oftast avvaktas, innan de nya anordningarna kunna införas. Ytterligare betydligt förlängd blir ofta väntetiden, därest även ombyggnader äro nödvändiga. Äro lönehöjningarna mycket kraftiga, kan det emellertid ibland vara. fördelaktigt att kassera de hit- tillsvarande outslitna anordningarna och genast införa de nya. Om villkoren härför .se avd. 2 c).

Antag nu, att, sedan med anledning av lönehöjningen mekaniserande anord- ningar vidtagits, lönen ånyo återgår till sitt första läge. Då blir det tydligen fördelaktigt att återgå till det förutvarande mindre automatiska stadiet. Även nu får man dock i regel vänta mer eller mindre, nämligen tills de existerande högautomatiska anordningarna blivit utslitna. En lönereduktion kan sålunda redan av detta skäl ej omedelbart genom minskad mekanisering framkalla ökad arbetarsysselsättning. (Lönereduktionen framkallar däremot omedelbart sänkta produktionskostnader och pris med åtföljande ökning av efterfrågan och sys- selsättning. Men detta ligger utanför rationaliseringen.)

Om sålunda av ovannämnda skäl mekaniseringen oftast företer en viss efter- släpning efter lönehöjningar och deras mekaniseringskrav, så kan dock ibland det omvända förhållandet inträffa. Ibland kan nämligen fabriksledningen med viss säkerhet förutse kommande lönehöjningar och företar då redan på förhand lämpliga mekaniseringar, i den mån gammalt lågautomatiskt maskineri blir utslitet. Den år 1929 påbörjade mekaniseringen av såväl ovan- som under- jordsarbetet vid Höganäs gruvor företogs sålunda av sådana skäl.

5) Mer invecklade sammanhang.

Sedan en lönehöjning skett, inriktas uppfinnings— och konstruktionsverk- samheten särskilt utpräglat på nya mekaniserande anordningar. Denna verk— samhet behöver en avsevärd tid för experiment och tekniska erfarenheter och de nya idéernas vidare utveckling, innan dess tekniska resultat på ett mera fullständigt sätt kunnat utmogna. Är det fråga om mera allmänt användbara uppfinningar, kräves därutöver alltid någon och ibland en betydande tid för att uppfinningarna skola bli kända och eventuellt adapterade för de olika konkreta fallen. En lönehöjning utlöser sålunda en rörelse, som förändrar de tekniska möjligheterna i mekaniserande riktning och som ej avslutas förrän vid en avse- värt senare tidpunkt. Därtill kommer det förutnämnda uppskovet för att av- vakta förutvarande maskiners utnötning. Särskilt av dessa skäl är det troligt, att den kraftiga höjning av reallönerna, som skedde i samband med deflationen 1920—22, ingalunda ännu utlöst alla sina mekaniserande verkningar.

Genom den mekaniserande uppfinnings- och konstruktionsverksamhet, som en uppfinning utlöser, utfinnas en hel del anordningar, som blott äro fördelak— tiga vid ifrågavarande höga löneläge. Men det händer därvid också, att anord- ningar utfinnas, vilka i själva verket, även med inräknande av de förberedande uppfinningskostnaderna, skulle varit fördelaktiga även vid förutvarande lägre

(14

löneläge. Detta kan, såsom i avd. 3 b) framhållits, ske trots att konstruktions- verksamheten före lönehöjningen arbetade efter fullt rationella principer. Skulle nu en återgång av arbctslönen till förutvarande läge ske, skulle tyd— ligen detta sistnämnda slag av mekaniseringar ändå ej övergivas. Jämföras två olika tidpunkter med samma lönehöjd, kommer alltså det senare tillfället oftast att förete en starkare mekanisering än det tidigare, såvida en lönehöj— nings- och -sänkningsvåg inträffat under tiden mellan dem.

Antag nu, att två olika land, A och B, ursprungligen haft samma lönehöjd och mekanisering, men att därefter lönerna i A stigit men blivit oförändrade i B. Uppfinningsverksamhetcn i A har då blivit starkt inriktad på mekaniserin- gar, varvid även vissa sådana anordningar framkommit, som i själva verket skulle varit fördelaktiga redan vid förutvarande löneläge. Maskiner Och an- ordningar av detta slag komma. då att importeras till B. Mekaniseringen inom ett land med oförändrat löneläge kan därför verksamt befordras genom löne- höjningar inom ett annat land. I verkligheten motsvaras detta av förhållandet mellan Förenta staterna och Europa. Av de i Sverige och våra grannländer använda automatmaskinerna komma sålunda en mycket stor del från Amerika. Under trycket av de höga därvarande lönerna ha. därstädes sådana maskiner i största utsträckning konstruerats. En hel del av dessa ha därvid visat sig för- delaktiga även vid ett mera moderat löneläge såsom i Sverige och därför im- porterats hit.

I avd. 3 b) utvecklades huru, särskilt för konstruktioner användbara blott för det egna företaget, de förberedande experimentkostnaderna ofta uppginge till avsevärda belopp jämförda med kostnaderna för konstruktionernas mate- riella utförande. Till följd därav måste en viss ehuru fullt ra tion e ll ef— t e r s l ä p n i n g förefinnas mellan det faktiska rationella mekaniseringslä— get och det potentiellt fördelaktigaste läge, som skulle uppstå, ifall man kunde få alla mekaniseringsplaner kostnadsfritt. Höjas nu arbetslönerna, kommer tydligen både det potentiellt bästa och det faktiska rationella mekaniserings— läget att förflyttas i riktning mot starkare mekanisering. Men av skäl, som utvecklas i avd. 3 b), kommer det sistnämnda läget alltjämt att släpa efter det förstnämnda på ett avstånd, som troligen är någorlunda oförändrat.

Sker nu en återgång av arbetslönerna till förutvarande läge, kommer tydli- gen det potentiella mekaniseringsoptimum att förflyttas tillbaka till en lägre mekaniseringsgrad. Det faktiska mekaniseringsläget förblir emellertid där— under oförändrat, ända tills optimum på sin återgående rörelse uppnått det— samma. Det finns nu ej någon anledning för det faktiska läget att vika ner under optimum. Alla de avskräckande förberedelsekostnaderna, som förut hindrade det faktiska läget att uppnå sin nuvarande höjd och därigenom åstad- kommo en marginal mellan faktiskt och optimalt läge, ha ju nu en gång bli- vit gjorda, och man har dem därför numera till skänks. Har man sålunda två olika tillfällen med samma lönehöjd mellan vilka förekommit en lön-ehöjnings- och lönesänkningsvåg, har därigenom den förutvarande rationella eftersläp— ningen försvunnit, och det senare tillfället företer därför en högre faktisk me- kaniseringsgrad än det senare.

I avd. 3 c) utvecklades huru det till följd av bristande informationstjänst, initiativ eller intresse eller av maklighet eller överdriven riskrädsla ofta tillika förefanns en irrationell eftersläpning av den faktiska mekani— seringsgraden efter den optimala. Genom en lönehöjning komma båda dessa lägen att förflyttas i mekaniserande riktning. Men här kommer —— i motsats till vid rationell eftersläpning _ det faktiska mekaniseringsläget att förflyt- tas betydligt hastigare uppåt än det optimala läget och eftersläpningsmargi— nalen sålunda att betydligt minskas eller måhända försvinna. Genom löneök- ningen minskas nämligen företagets vinst, och detta utgör en extra, kraftig eggelse att övervinna irrationella cftersläpningsmoment. Såsom i avd. 3 c) utvecklats, kunna dessa slag av motstånd ofta övervinnas tämligen hastigt. I sagda hänseenden verkar lönehöjningen på samma, i avd. 3 d) beskrivna sätt, som sänkningar av produktprisen göra, och denna dess mekaniseringseffekt adderar sig då till dess vanliga kalkylmässiga effekt i samma riktning.

Antag nu, att irrationell eftersläpning förelegat men att till följd av löne- höjning dels mekaniseringsoptimum höjts, dels den faktiska mekaniseringen med övervinnande av denna eftersläpning höjts ändå kraftigare, så att den nä- stan uppnått optimum. Går nu lönen till-baka, vika både optimum och faktisk mekanisering tillbaka, men nu i intim överensstämmelse, så att någon marginal ej längre förefinnes. Icke heller här viker det faktiska läget därvid ner under optimum, ty alla ovannämnda faktorer, som förut åstadkommit marginalen dem emellan, ha ju blivit övervunna med den en gång verkställda högre mekani- seringen.

7!) Sammanfattning.

En lönehöjning framkallar vanligen först efter en viss tid den däremot sva- rande mekaniseringen av det skälet, att förutvarande lågautomatiska maskiners utnötning måste avvaktas. Skulle lönen därefter sjunka till sitt gamla läge, kan återgången i mekanisering av liknande skäl först efter en tid förverkligas. Ännu längre bli väntetiderna i båda riktningarna, om ombyggnader måste av- vaktas.

En lönehöjning utlöser en stark uppfinnings— och experimenterande konstruk- tionsverksamhet i mekaniserande riktning, vilken dock kräver en betydande tid för att alla dess resultat skola utmogna. Av detta skäl måste en lång tid förflyta, innan lönehöjningen åstadkommit hela den däremot svarande mekani— seringen. Genom sagda verksamhet erhållas vanligen även vissa mekanise— rande uppfinningar oeh konstruktioner, vilka även med inräknande av de för—. beredande experimentkostnaderna skulle varit fördelaktiga också vid föregåen— de lägre löneläge. Skulle nu lönerna återgå till detta läge, skulle sistnämnda anordningar alltså ej övergivas utan mekaniseringsgraden förbli högre än före lönehöjningen.

Genom den experimenterande konstruktionsverksamhet i mekaniserande rikt- ning, som en lönehöjning utlöser, utfinnas även en del anordningar, vilka med inräknande av de förberedande experimentkostnaderna icke skulle varit för— delaktiga vid föregående lägre löneläge men däremot skulle varit det utan

dessa nödiga kostnader. Går nu lönen tillbaka till sagda läge, bibehållas sagda anordningar, emedan förberedelsekostnaderna en gång för alla blivit, un— dangjorda. Mekaniseringsgraden förblir alltså även av dessa skäl högre än före lönehöjningen.

En lönehöjning kommer slutligen genom den vinstminskning som oftast där— vid uppstår att bli en extra stimulans, varigenom förutvarande irrationella me— kaniseringsmotstånd i form av bristande informationstjänst, initiativ eller in- tresse eller överdriven riskrädsla mer eller mindre hastigt övervinnas. Skulle lönen därefter återgå till förutvarande läge, äro dessa motståndsmoment en gång övervunna, och mekaniseringsgraden förblir högre än förut.

Om lönerna. sålunda höjas och efter en viss tid åter sänkas till förutvarande nivå, kommer efter denna höjnings- och lönesänkningsvåg mekaniseringsgra— den att förbli väsentligt högre än före densamma. De tre ovannämnda om- ständigheterna samverka alla i sådan riktning. För att efter en tids lönehöj- ning återuppnå den förutvarande lägre mekaniseringsgraden skulle lönerna därför tydligen behöva sänkas till en åtskilligt lägre nivå än före denna lönehöjning.

c) Mera allmän lönehöjning.

Om lönehöjningen ej inskränker sig till en eller ett fåtal branscher utan blir mera allmän, så inträda vissa särskilda verkningar.

En allmän lönehöjning inom ett lands hela industri medför en sänkning av hela. den industriella räntabiliteten och därmed även av dess kapitalräntefot, vilken ju blott är en återspegling av den allmänna räntabiliteten. Råda nu lägre löner och högre räntabilitet och räntefot i andra länder av betydelse, kommer en kapitalexport från det förstnämnda landet till stånd. Till följd därav inskränkes eller inställes den vidare industriella utvidgningen därstä— des, och sänkningen i räntabilitet och räntefot begränsas. Ett dylikt förlopp har säkerligen i betydande grad ägt rum i vårt land efter 1920. Bleve lönehöj- ningen åter internationell, funnes ingen anledning till kapitalexport, utan sänk- ningen i räntabilitet och räntefot bleve internationell och kraftig.1

Vare sig räntefotens fall är kraftigt eller mera begränsat, utgör detsamma ett moment, som ytterligare befordrar mekaniseringen, eftersom det sänker merkostnaderna i räntor för högautomatiska alternativ jämförda med lågauto- matiska. Därigenom skulle en jämförande kalkyl såsom å sid. 111 utfalla ändå mer till det högautomatiska alternativets förmån.

Emellertid har den allmänna lönehöjningen även en verkan i motsatt rikt-

.ning. En sådan lönehöjning träffar ju också de kapitalkonstruerande indu-

strierna, alltså maskintillverkningen och byggnadsverksamheten. Den allmän- na svenska lönehöjningen har ju särskilt kraftigt träffat byggnadsverksam—

1 Räntefotens nedgång skulle därvid åtminstone i första hand bli relativt mycket kraf- tigare än lönens stegring. Ty de samlade arbetslönernas andel av produktionsresultatet är betydligt högre än den kapitalistiska nettoavkastningens andel. En måttlig ökning av löne- kostnaden måste därför utgöra en relativt sett mycket kraftig beskärning av sagda avkast» ningsandel. Kapitalägarna kunna dock enligt det nedanstående återvinna en del av sin avkastningsminskning genom mekanisering.

heten och tillverkningen av byggnadsmaterial och kraftigt uppdrivit bygg- nadskostnaderna. Våra maskiner hämta vi däremot i stor utsträckning ut- ifrån och även de i landet producerade stå (med undantag för vissa skogsför- ädlingsindustriers utrustning) under stark utländsk konkurrens. Till följd härav ha nog maskinprisen i allmänhet knappast stigit mer än den allmänna prisnivån.1 Vid alla utvidgningar av produktionskapaeiteten inom svenska in- dustrier ha dessa faktiska förhållanden utgjort ett extra kraftigt motiv till mekanisering. Ty såsom i avd. 2 b) utvecklats medför mekanisering, att man i stor utsträckning kan inrymma det produktionskraftigare maskineriet i de gamla byggnaderna utan dyra nybyggnader.

Skulle emellertid lönehöjningarna vara internationella och nå även de utländ- ska maskinindustrierna, skulle också maskinprisen stiga betydligt. Alla till- skott i varaktigt realkapital, som (vid oförändrad produktionsvolym) vore erforderliga för en mekanisering, skulle då stiga i pris, vilket väsentligt skulle motväga den genom mekaniseringen vunna besparingen i arbetare och arbets- löner.

Om lönehöjningen i kapital- och huvudindustn'erna är lika stor, kommer emellertid den av kapitalgrenarnas lönehöjning framkallade kostnadsökningen inom huvudgrenarna icke att stiga lika starkt som lönenivån gjort. Till att börja med har maskintillverkningen ej blott lönekostnader eller kostnader, som kunna upplösas i sådana, utan även direkt eller indirekt räntekostnader. Efter- som räntefoten ej stigit såsom lönerna utan tvärtom betydligt fallit, stiga ma- skinprisen ej lika mycket som lönerna. Av denna anledning ökas huvuwdindu- striernas r ä n t e- och a 111 o rt e r i n g s kostnader för deras maskineri ej lika mycket som lönenivån gjort.2 Räknade å dessa lnaskinpris sjunka dessutom de procentuella rä n t e kostnaderna betydligt, och detta motväger säkerligen mer än väl prisens egen stegring, så att de absoluta räntekostnaderna ej bli högre än förut.3 Då emellertid lönekostnaderna samtidigt. stigit, befordras därigenom mekaniseringen. Även vid allsidig lönehöjning komma alltså automatiska al- ternativ att ställa ""sig avgjort fördelaktigare efter än före en sådan höjning, ehuru ej så mycket fördelaktigare som vid lönehöjning blott inom huvudindu— strierna.

En allmän kraftig lönehöjning måste i första hand förorsaka en mycket kraftig nedgång i den allmänna räntabiliteten och kapitalräntefoten (såvida ej händelsevis samtidigt stora nya territorier öppnats för kultur). Emellertid kunna företagarna återvinna en del —— men blott en del _ av denna räntabili- tetsminskning genom att omändra sitt maskineri i automatisk riktning. Detta förklarar, åtminstone delvis, näringslivets förvånande förmåga att efter en tid adaptera och återhämta sig efter kraftiga lönestegringar. Denna återhämtning

1 En särskild undersökning av denna sak skulle vara av stort värde. ? Detta underskott motverkas dock något för amorteringarnas vidkommande vid ränte-på- ränteräkning genom räntefotens fall. 3 Antagligen bli de lägre än förut, ty dels ha ju maskinprisen ej stigit så mycket som lönenivån, dels har den allmänna räntabiliteten och räntefoten jämlikt noten å föreg. sida sjunkit relativt mer än lönerna stigit, åtminstone i första hand.

sker emellertid genom att minska proportionen mellan arbete och kapital. Har samtidigt folkmängden i samhället vuxit väsentligt långsammare än kapital— mängden, står minskningen i relationen arbete/kapital vid företagen i överens- stämmelse men den i hela landet, och inga arbetare bli sysslolösa. Ha åter lö- nerna uppdrivits genom löneaktioner utan samtidig kraftigare kapitalökning i hela landet, åstadkommer företagens minskning i proportionen arbete/kapital helt enkelt att en del arbetare bli överflödiga, d. v. s. arbetslösa.1

d) Ändringar i andra produktionsmedelspris.

I föregående avdelning behandlades det fallet att den allmänna lönenivån steg och kapitalräntefoten i samband därmed sjönk antingen till följd av orga— niserade löneaktioner eller emedan kapitalmängden tillväxte raskare än arbe- tarantalet. Det påvisades, att de totala räntekostnaderna därvid ej böra stiga (men möjligen falla), och att lönehöjningarna därför måste driva på mekani- seringen.

Nya fördelaktiga uppfinningar åter äro, såsom i avd. 3 a) utvecklats, oftast av kapilalkrävande och arbetssparande art och verka såtillvida mekaniserande inom de därav träffade grenar—na. Äro dessa förhållanden mera genomgripan- de, inträder inom näringslivet i dess helhet en viss kapitalknapphet med höjd kapitalräntefot samt arbetslöshet med därav följande lönesänkande tendenser. Detta bör, på alldeles omvänt sätt mot vad ovan skildrats, hejda eller försvåra påtänkta mekaniseringar inom övriga, av uppfinningarna oberörda grenar. Någon återgång av redan uppnådd mekanisering behöver man dock, av skäl som utvecklats i avd. b), nog knappast befara.

Maskiner av oförändrad struktur kunna ibland sjunka i pris. Detta är gi- vetvis ägnat att kraftigt befordra mekaniseringen, ty därigenom minskas de viktigaste posterna i de årliga maskinkostnaderna, nämligen ränta och amorte— ring. En sådan prissänkning kan uppstå som följd av at vederbörande ma— skintillverkning förut varit mer eller mindre monopolisera , men att effektiv konkurrens på området därefter uppstår. Av sådant skäl lära sålunda på se- naste tid prisen på. sågverksmaskiner ha fallit avsevärt. Monopoliseringens upphörande kan ibland bero på patentskyddstidens utgång men också på en

1 Vår framställning står i ovan berörda avseenden, såvitt förf. kan se, i god samklang med prof. Gösta B a gges framställning i »Arbetslönens reglering», kap. 11 ä 2. Å sid. 100 framhåller Bagge bl. a., att en lönehöjning, som sträcker sig även till maskinindustri— erna, minskar (alltså. ej upphäver) mekaniseringsmöjligheterna i »huvudindustrierna». Professor Gustav Cassel däremot gör i »Theoretisehe Sozialökonomie» (4:e uppl., sid. 209 0. 310) gällande, att om löneförhöjningarna äro generella och sålunda sträcka sig även till maskintillvenkningen, kommer vid oförändrad räntefot mekaniseringen ej därigenom att befordras. I samarbetet mellan kapital och arbete kan nu en generell löne- höjning inträda till följd av följande omständigheter: en ökning av kapitalmängden i för- hållande till den tillgängliga arbetsmängden; stora kapitalsparande uppfinningar (säll- synta); och en direkt monopolistisk löneuppdrivning. Samtliga dessa omständigheter alstra emellertid, såsom framgår av det ovanstående, samtidigt kraftiga sänkningar i kapital- räntefoten med därav följande mekaniserande verkningar. Cassels allmänna förutsättning om oförändrad räntefot vid generell lönestegring är sålunda verklighetsstridig, och hans fram-ställning rörande mekaniseringen blir därigenom på denna principiellt viktiga punkt deeiderat missvisande.

hel del andra omständigheter. Ibland beror prissänkningen på tekniska eller organisativa förbättringar inom maskintillverkningen eller dess föregående etapper. En omständighet av betydelse i sistnämnda sammanhang är att järn- prisen efter 1913 sjunkit betydligt i förhållande till den allmänna prisnivån. En undersökning av hela detta föga bearbetade område skulle säkerligen vara av stor betydelse för vårt ämne.

Ett produktionsmedelspris, som ibland avsevärt kan påverka mekaniserings— frågornas utgång, är priset på drivkraft. Billigare drivkraft, t. ex. tillgång till billig elektrisk kraft, befrämjar givetvis mekaniseringen, särskilt i dess första fas. Exempel härpå gives i vår Spisbrödsfabrik.

5. Några mekaniseringsfall.

Från Sveriges Industriförbunds Industribyrå har förf. fått mottaga några kalkyler rörande omfattningen av den mekanisering, som kommit till stånd vid företag, vilka anlitat industribyrån. Sagda byrå började sin verksamhet är 1918, och dess uppgift har i första hand varit att sprida kännedom om olika rationaliseringsmöjligheter. Vidare utför byrån på begäran från vederbörande företag undersökningar och förslag till rationalisering i olika riktningar. I båda ovannämnda avseenden ha mekaniseringar av olika slag spelat en viktig roll.

Beträffande dessa har byrån speciellt önskat och även kunnat befordra in- förandet av mekaniska transportanordningar. Vid byråns start voro de flesta självverkande transportanordningar och även sådana hjälpkrävande anordnin- gar som truckar relativt okända här i landet, trots att desamma redan prak- tiserats ett eller annat årtionde i Amerika. Byrån har sålunda på detta om— råde utgjort ett nationellt centralorgan, varigenom informationer spritts och det allmänna betraktelsesättet bland företagarna påverkats. På båda dessa sätt har den sålunda varit behjälplig att övervinna irrationella mekaniserings— motstånd.

På förfzs begäran ha. sådana kalkyler utvalts, där mekaniseringsproblemet varit oberört av andra rationaliserings- eller allmänna fabrikationsproblem och därför kunnat framträda i sin renhet. På begäran har utom de faktiskt rå— dande arbetslönesatserna också de lönesatser utsatts, vid vilka ifrågavarande mekanisering ej längre skulle varit fördelaktig eller lämnat en mindre förlust. Något urval av kalkylerna i sådan riktning att små lönedifferenser skulle spela en avgörande roll för åtgärdernas fördelaktighet har däremot icke skett.

Här nedan åter-givas nu de olika kalkylerna i byråns egna ordalag.

Exempel 1.

Avser transport av mekaniska delar. År 1925- Direkt kapitalutlägg vid genomförandet av trucktransporter ...... kr. 49 330: —-— Timförtjänsten för transportarbetarna uppgick till c:a kr. 1: 20.

Årliga kostnader c/ter genom/örandet av trucktransportcr:

Kostnad i kronor per år vid en timförtjänst av

1:20 kr. 1:00 kr. 6 % ränta och 5 års amortering å kapitalutlägg enligt ovan kr. 11 800: _ kr. 11 800: — Underhållskostnader ....... . ........ » 4 000: »— » 4 000: -— Elektrisk kraft ............ . . . . . . » 100: _ » 100: — 2 truckskötare, 4 600 timmar ...... . . . . . » 5 500: —— » 4 600: _

summa kostnadip—er är kr. 21400:Ä— kr. 20 500:—

Årliga kostnader vid han dtransporter:

Arbetslön, c:a 20 000 timmar ............ kr. 24 000: —— kr. 20 000: _

Genom insättandet av trucktransporterna inbesparas alltså kalkylmässigt 2 600: — kr. per år. Om timförtjänsten däremot endast uppgick till 1: 00 kr., uppstår i stället en för- lust av 500: — kr. per är, varför de maskinella anordningarna i senare fallet icke äro ekonomiskt motiverade. —

Exempel 2.

Avser transport av pappersmassa, papper och kol. År 1927_

Direkt kapitalutlägg vid genomförandet av vissa förändringar i det yttre transportsystemet (omläggning av spårsystemet, insättande av elek- trisk truck samt anordningar för mekanisk lastning och lossning) . . . kr. 64 570: & Timförtjänsten för transportarbetarna uppgick till c:a kr. 1: —.

Årliga kostnader efter insättandet av de nya transporlanordningarna: Kostnad i kronor per år vid en timförtjänst av 1: —— kr. 0:80 kr. 6 % ränta och 5 års amortering å kapitalutlägg enligt ovan kr. 15 500: -—— kr. 15 500: — Underhållskostnader (beräknas bliva ungefär lika med

tidigare underhållskostnader) ........... — _ Arbetslöner, c:a 21 700 timmar . . . . » 21 700: — » 17 400: —

summa kostnad per år kr. 37 200: _ kr. 32 900; _.

Årliga kostnader vid kandtransportcr:

Arbetslön c:a 40 000 timmar ............. kr. 40 000: — kr. 32 000: _—

Genom insättandet av de föreslagna transportanordningarna inbesparas alltså 2 800: _ kr. per år vid en timförtjänst av 1: — kr., medan en förlust av 900: _ kr. per år'upp- står, om timförtjänsten endast uppgår till 0: 80 kr. Den ekonomiska gränsen för de före— slagna anordningarna ligger vid en timförtjänst av omkring 0: 85 kr.

Exempel 3.

Avser transport av tombuteljer. År 1927. Direkt kapitalutlägg efter insättandet av vissa maskinellt drivna konti-

nuerliga transportanordningar (rullbord och lamelltransportör) . . . kr. 28000: — 6 % ränta och 3 års amortering å kapitalutlägg enligt ovan ..... . » 10 600: 5—

Timförtjänsten för manliga arbetare uppgick till c:a kr. 1: 50. Timförtjänsten för kvinnliga arbetare uppgick till c:a kr. 1: 05.

Årliga inbesparingar efter insättandet av de nya transportanordningarna :

Arbetslön.

5 750 manliga arbetstimmar ä 1: 50 ................ kr. 8 625: —— 4 600 kvinnliga arbetstimmar ä 1: 05 ................ » 4 830: —

Summa kr. per år 013 455: ——

?” Vid de här angivna timförtjänsterna uppstår alltså en vinst av 2 855: — kr. per år. Om det vore lämpligt att använda endast den billigare kvinnliga personalen (i stället för den manliga), blir det icke ekonomiskt att insätta transportmedlen.

Exempel 4.

Avser transport av gjutgods och åkerbruksredskap. År 1928. Direkt kapitalutlägg vid genomförandet- av elektrisk traktortransport . kr. 45 500: ——

Timförtjänsten för transportarbetarna uppgick till c:a kr. 1: 10.

Årliga kostnader efter genomförandet av traktortransporter:

Kostnad i kronor per år vid en timförtjänst av

1: 10 kr. 0:75 kr. 6 % ränta och 4 års amortering å kapitalutlägg enligt ovan kr. 13 200: —— kr. 13 200: —— Underhållskostnader ................ » 3 300: — » 3 300: — Elektrisk-kraft .................. » 200: _— » 200: _ 2 traktorskötare, 4 600 timmar ............ » 5 060: — » 3 450: ——

_» summa kostnad per år kr. 21 760: — kr. 20 150:—

Årlz'ga kostnader mid handtransporter: Arbetslön, c:a 25 600 timmar ............ kr. 28 200: — kr. 19 200: —

Vid den högre timförtjänsten uppstår alltså kalkylmässigt en vinst av 6 440: — kr. per år, och vid den lägre timförtjänsten en förlust av 950: -—- kr. per år.

Exempel 5.

Avser driften vid ett företag med regional avsättning utan konkurrens utifrån.

År 1925.

Direkt kapitalutlägg för anskaffandet av maskiner av förut välkänd mo— dell ............................. kr. 51 300: — Medeltimförtjänsten uppgick till kr. 1: 41.

Årliga kostnader vid genomförandet av rnaskr'ndr'ift:

6 % ränta och 5 års amortering å kapitalutlägg enligt ovan ...... kr. 12 300: —- Underhållskostnader ....................... » 3 200: —— Elektrisk kraft ......................... » 4 100: —— Arbetslön, 48 man å c:a 2 300 arbetstimmar per år = 110 400 arbetstim.

_ a 1: 41 ............................ » 155 700: »—

Summa kostnad per år kr. 175 300: f

Årliga kostnader vid handarbete:

Arbetslön, 69 man å c:a 2 300 arbetstimmar pr år = 158 700 arbetstim. ä 1: 41 ............................ kr. 223 800: — Vid den rådande timförtjänsten (kr. 1: 41) uppgår alltså vinsten vid maskindrift till 48 500: —— kr. per år. Vid en sänkning av timförtjänsten blir vinsten givetvis mindre, men först vid en så låg timförtjänst som 0: 40 kr. blir vinsten : 0, det vill säga kostna- derna för maskin- och handarbete bli lika.

Till dessa byråns exempel må nu följande anmärkas. För l:a exemplets mekaniska verkstad år 1925 ser man, att mekaniseringen enligt kalkylen skulle blivit ofördelaktig, om lönen understigit c:a 103 öre. Den faktiska lönen 120 öre låg sålunda c:a 17 % högre. Den reella lönestegringen efter 1913 vid me— kaniska verkstäder i allmänhet utgjorde samtidigt för vuxna män 43 %. Vid 22a exemplets pappersbruk 1927 utgjorde motsvarande siffror c:a 85 öre, 18 %- samt 56 %. Den större delen av de reella lönestegringarna efter 1913 skulle alltså kunnat äga rum utan att de ovannämnda mekaniseringarna hade blivit fördelaktiga, och den sista delen av dessa stegringar kan därför sägas ha ut- gjort orsaken till deras införande.

I båda fallen böra kapitalutläggcn för anordningarnas genomförande endast till ringa de] ha bestått av förberedande planeringskostnader utan till alldeles övervägande del av inköps- och i andra fallet även omläggningskostnader. Om därför reallönen endast i en vise mindre del ginge tillbaka i riktning mot 1910 års nivå, skulle det därför sedan de ifrågavarande anordningarna blivit ut— nötta vara fördelaktigt att återgå till handtransporter. Dock får man i 2:a fallet observera, att omläggningen av spårsystemet, vilken ingår som en del av mekaniseringen, åtminstone delvis utgöres av omläggningar, som praktiskt taget aldrig utnötas. Vid kalkyler för en eventuell återgång till handtrans- port böra därför kostnaderna för denna omläggningsdel ej längre medräknas. Denna omständighet har tydligen utgjort ett visst rationellt motståndsmoment mot mekanisering, som bortfaller, sedan det en gång övervunnits.

Beträffande 3:e exemplets bryggeri— eller läskedrycksfabrik 1927 observe— ras, att reallönerna i genomsnitt här stigit mycket starkt eller med 68 % för män och 75 % för kvinnor. Med hänsyn härtill skulle cirka hälften av denna lönestegring kunnat ske, utan att ifrågavarande mekanisering ännu blivit för— delaktig. Emellertid har amorteringstiden i kalkylen blott satts till tre år, vilket förmodligen avsevärt understiger den verkliga användningstiden. An— tagligen skulle därför denna mekanisering ha varit lönande redan vid en ar— betslön i närheten av förkrigsnivån. Att den trots detta ej införts förrän 1927 torde därför nog bero på. irrationella mekaniseringshinder i form av bristande kunskap, initiativ etc. Dessa ha nu övervunnits med Industribyråns hjälp, varvid lönestegringen samt de automatiska transportmedlens växande populari— tet säkerligen utgjort stimulerande moment.

_För 4ze exemplets mekaniska verkstad ser man, att mekaniseringen skulle varit ofördelaktig, om lönen understigit c:a 80 öre, vilket belopp den faktiska lönen 110 öre överstiger med c:a 37 %. Därtill kommer en amorteringstid på.

blott 4 år, som sannolikt åtskilligt understiger den verkliga användningstiden. Redan vid en mindre lönestegring över förkrigsnivån skulle därför sannolikt denna mekanisering varit fördelaktig. Att den ej införts förrän 1928 torde därför bero på samma omständigheter som i exempel 3.

Att starka irrationella motståndsmoment varit orsaken till, att de i exempel 5 omförmälda maskinerna ej förut införts, framgår alldeles tydligt av en jäm- förelse mellan den faktiska lönen 141 öre och den >>indifferenta» satsen 40 öre. Att dessa hinder opåtalt kunnat få verka, beror tydligen därpå, att en stimu- lerande konkurrens utifrån här ej förekommit.

6. Mekaniseringens verknin gar.

a) De olika ekonomiska typerna.

I avd. 2 behandlades i anslutning till ett visst sifferexempel villkoren för att man skulle genomföra ett välkänt och tekniskt fullt utarbetat mekanise— ringsalternativ. Detta alternativ skulle enligt exemplet vid bibehållen pro— duktmängd medföra en ökning av anläggningskapitalet (maskiner + byggna- der) med 50 % och en minskning i arbetarantalet med 33 %. Vid ett visst lägre löneläge befanns den med mekaniseringen följande ökningen i amorterings—, ränte-, underhålls- och kraftkostnader något litet överväga den samtidigt upp- trädande minskningen i arbetslönekostnader. Därest åter lönenivån höjdes med 50 %, skulle de nyssnämnda >>opersonliga» kostnaderna understiga de spa- rade lönekostnaderna med ett belopp, som utgjorde 5 1/2 % av samtliga av me— kaniseringen berörda produktionskostnader. Till följd av denna vinst komme då mekaniseringen att genomföras.

Efter den ovannämnda kraftiga lönestegringen korresponderar alltså en minskning i arbetarantalet av 33 % med en produktionskostnadsminskning —— absolut och per styck— av blott 5 1/2 %, alltså vida mindre. Detta är nu ej blott ett resultat av tillfälligt valda siffror i vår kalkyl utan av det allmänna läge, som förutsattes ligga bakom densamma. Efter verkställd mekanisering min- skas visserligen lönekostnaderna i samma proportion som arbetarantalet, men denna kostnadsvinst räknas ju ej på lönekostnaderna själva utan på summan av löne- och opersonliga kostnader. Även om de sistnämnda vore oförändrade. skulle alltså den totala kostnadsminskningen bli relativt mindre än arbetar— minskningen. Men nu ha dessutom de opersonliga kostnaderna undergått en ökning, som nödvändigtvis måste vara kraftig, eftersom den enligt förutsätt— ningarna var tillräcklig att vid ett lägre löneläge göra mekaniseringen ogynn- sam genom att överskrida lönesumman för de sparade arbetarna. Alltså måste den relativa kostnadsminskningen i alla sådana fall vara ganska ringa och mycket mindre än den relativa arbetarminskningen.

Man kan alltså generellt säga, att när förut välkända mekaniseringar bli förmånliga till följd av lönehöjningar, är den relativa produktionskostnads- sänkningen vida mindre än den relativa minskningen i arbetarantal. De bety- dande mekaniseringar, som förekommit vid Verkstad 11, ha jämlikt beskriv-

ningen helt varit av denna art. Sådana mekaniseringar med relativt vida större arbetar- än kostnadsminskning tillhöra en viss typ, som vi kalla typ I.

Även vid typ I brukar doek den framkallade kostnadsminskningen ej vara fullständigt oansenlig. Jämlikt avd. 2 c) bruka ju företagarna nästan alltid fordra, att kalkylen för en ifrågasatt mekanisering skall täcka ej blott genom- snittliga riskräntor utan även en viss säkerhetsmarginal därutöver, och detta bör i regel leda till att verkställda mekaniseringar även av den minst fördel- aktiga typ I i regel ge en ej fullständigt oansenlig kostnadsvinst.

Utom sagda typ I finnes emellertid en mekaniseringstyp av rätt utpräglat olikartad karaktär.

Vid tekniska uppfinningar, som skett oberoende av löneutvecklingen, kan det sålunda ej sällan hända, att de kapitaltillskott, som krävas, äro rätt obetydliga jämförda med antalet därigenom lediggjorda arbetare. Orsaken till att den relativa kostnadsminskningen även här understiger den relativa arbetarminsk- ningen blir då huvudsakligen endast den, att kostnadsminskningen procentuellt räknas ej blott på lönekostnaderna utan på summan av dessa och de operson- liga kostnaderna. Den relativa kostnadsminskningen blir därför här ej obe- tydlig och understiger endast måttligt den relativa arbetarminskningen. Bland våra undersökta företag ha vi funnit mekaniseringar av sådant slag vid Bräd- gårdsstaplingen och Buteljglasbruket, och det i avd. 5 omnämnda 5:e fallet torde även höra hit. (Vid glasbrukets förut använda Owen-maskiner synes saken såtillvida ha legat annorlunda. till, att patentinköpet krävde mycket stora kapitaltillskott.) När mekaniseringen till följd av dylika uppfinnin- gar eller andra orsaker medför en kostnadsminskning, som endast måttligt över- "stiges av arbetarminskningen, vilja vi kalla den för typ II.

Alla av löneutvecklingen oberoende tekniska uppfinningar tillhöra emeller- tid ingalunda typ II. Många sådana fordra tvärtom stora kapitaltillskott, ehuru ej större än att de ändock äro fördelaktiga att införa. De tillhöra då närmast typ I. I själva verket torde flertalet mekaniserande uppfinningar varken vara av en utpräglad typ I eller II utan någonting däremellan.

Så har man jämlikt avd. 4 en talrik grupp av mekaniseringar, vilka varit beroende av lönehöjningsrörelser därigenom, att dessa framdrivit den kon- struktionsplanering och experimentverksamhet, som lett till anordningarnas ut— formande. Sådan verksamhet, som vi förut behandlat i avd. 4, förekommer ju särskilt inom de av lönehöjningarna träffade företagen själva. De därigenom funna mekaniseringsmöjligheterna äro säkerligen ävenledes av alla typer, både I och II och däremellan. Ganska enkla och lättfunna anordningar av typ II, vilka förut trots sin fördelaktighet ej observerats, torde därvid ej sällan bli upptäckta. (Särskilt förefaller det förf. som om så varit förhållandet vid en del automatiska avlastnings- och sorteringsanordningar till helautomatiska transportörer.) Orsaken till att sådana anordningar trots sin lättfunna och fördelaktiga natur ej förut blivit observerade, ligger då oftast däri, att de blott passa den ifrågavarande fabriken eller några få av liknande slag. Den mera allmänna uppfinnarverksarnheten har därför ej kunnat intressera sig för dem, utan de ha för sitt realiserande varit. alldeles beroende av ifrågavarande fab-

rikslednings eller -1edningars initiativ och intresse, och detta har ofta blott kunnat väckas genom en hotande vinstminskning bl. a. till följd av lönehöj- ningar.

Vidare finnes en grupp av mekaniseringar, som förut existerat tekniskt fär- diga på andra håll men intill nyligen varit okända för resp. företagsledningar. En vaknare informationsverksamhet har emellertid lett till deras uppmärk- sammande och införande, och denna verksamhet har ofta framdrivits av löne- höjningsrörelser. Sådana mekaniseringar torde mera sällan vara av den ut- präglade typ II, ty tekniskt fullt färdiga mekaniseringsmöjligheter, som även före lönehöjningen skulle varit synnerligen fördelaktiga, ha dock som regel på den ena eller andra vågen förr eller senare kommit till resp. före— tagsledningars kännedom. Hithörande anordningar närma sig därför i genom- snitt mera typ I.

En mera energisk konstruktions- och experimentverksamhet eller vaknare in- formationstjänst kan jämlikt avd. 3 d) ibland även framdrivas av ett fall i produktprisen. Även utan eller oberoende av lönehöjningar eller produktpris— fall framdrives numera i växande utsträckning dylik verksamhet av idéerna om samvetsgrann rationalisering, vilka alltmer tillväxa i styrka och utbred- ning. För fördelningen av de därigenom framkallade mekaniseringarna på de olika typerna gäller, vad i de senaste två styckena sagts.

Enligt det ovanstående skola ju genomförda mekaniseringar utom genom- snittliga riskräntor täcka även en viss säkerhetsmarginal. Det har jämlikt avd. 3 c) förut ofta hänt, att denna säkerhetsmarginal tagits till ganska kraftigt, vare sig detta berott på överdriven riskrädsla eller ren oföretagsam- het. Därigenom avskäras ju många mekaniseringar från utförande, som skulle ge en viss måttlig vinst. Den moderna mera noggrant arbetande rationali— seringen, som alltmer utbreder sig, övervinner dock sådana irrationella meka- niseringshinder. De sålunda framkallade mekaniseringarna tillhöra eller när- ma sig tydligen typ I.

Vår mekaniseringstyp I omfattar sålunda alla fall, då en förut tekniskt väl utarbetad mekanisering blivit förmånlig först genom en lönehöjning inom rimlighetens gränser (A); vidare en del fall då av löneutvecklingen oberoende tekniska uppfinningar lett till nya förmånliga mekaniseringsmöjligheter (B) ; ytterligare ett flertal fall, då löneutvecklingen själv eller produktprisutveck— "lingen eller rationaliseringsidéernas genomträngande förorsakat antingen en tek- nisk experimentverksamhet med sådana resultat (C), eller en vaknare informa- tionstjänst med samma effekt (D); slutligen en del fall, där sagda idéer med- fört ett mera noggrant tillvaratagande av måttliga kalkylerade mekaniserings- vinster (E). Till typ II åter höra en del fall av kategorierna B och C och möjligen av D. De flesta mekaniseringarna tillhörande B, C och kanske även _D torde emellertid ej vara av fullt utpräglad art utan falla någonstans mellan I och II. Deras fördelaktighet är naturligtvis större i den mån de närma sig typ II. Kategorierna A och E åter äro mera övervägande av typ I.

Under de senaste decennierna ha reallönerna höjts synnerligen kraftigt och samtidigt de principiella rationaliseringsidéerna kraftigt spritt sig. Bland

CG

CG

de under samma tid införda mekaniseringarna ha därför kategorierna A och 'E spelat en långt större roll än förut. Man vore därför benägen att tro, att denna periods samtliga mekaniseringsåtgärdcr i genomsnitt ligga närmare typ I än typ II, ehuru givetvis något bestämt knappast kan sägas. Så mycket är dock tydligt, att genomsnittet flyttat sig närmare typ I än under föregående decennier.

b) Verkningar vid sluten marknad.

Såsom nämnts i avd. 2 a) äro de av mekaniseringar berörda kostnaderna i ett företag i stor utsträckning desamma som företagets förädlingskostnader, vilka närmare behandlats i avd. A om storproduktion. Vissa skiljaktigheter existera dock. Mekaniseringarna beröra sålunda posterna bränsle, drivkraft och smörjmedel (samt belysning och uppvärmning, om byggnadsutrymmet minskats), vilka ej' äro förädlingskostnader. Å andra sidan beröras ej där— igenom förädlingspostema lagerräntor och förvaltningslöner. Alla dessa poster äro emellertid vanligen av relativt mindre betydenhet och verka för övrigt kompenserande på varandra. Det avgörande är, att den ojämförligt vik- tigaste >>främmande» kostnadsposten, råvarorna, ej heller beröres av meka- niseringen. När vi i det följande utgå från de mekaniseringsberörda kost— naderna per produktenhet, kunna vi därför med fördel göra jämförelser med förädlingskostnaderna per produktenhet vid massfabrikation och därå byggda resonemang.

Mekaniseringen såsom sådan lämnar ju produktionsvolymen oförändrad, me- dan arbetarantalet betydligt minskas. Enligt avd. a) minskas vidare vid mekaniseringstyp I de av mekaniseringen berörda kostnadernas totalsumma mycket mindre och vid typ II åtskilligt mindre, än arbetarantalet inskränkts. De mekaniseringsberörda kostnaderna per produktenhet minskas alltså vida resp. åtskilligt mindre än arbetarantalet per produktenhet. Vid produktion i större skala däremot bli de totala produktio—nskostnaderna och arbetarantalet ungefär oförändrade, medan produktionsvolymen ökas. Där minskas alltså produktionskostnaderna per produktenhet ungefär lika mycket som arbetaran— talet per enhet. På denna punkt framträder alltså en kraftig skillnad mellan massproduktion och mekanisering, särskilt dess typ I. Här nedan skildras nu mekaniseringens vidare verkningar närmast med hänsyn till sistnämnda typ.

De totala produktionskostnaderna inom någon viss C-fabrikation bestå ju förutom av de mekaniseringsberörda kostnaderna huvudsakligen av råvaru- kostnader, vilka ju både absolut och per styck lämnas oförändrade av meka- niseringen. Den totala kostnadsminskningen per styck blir alltså relativt ändå mindre än som ovan sagts rörande de mekaniseringsberörda kostnaderna, och den blir vida mindre än den uppkomna minskningen i arbetarantalet. Detta gäller ju ej blott någon enskild C-fabrik utan hela C—branschen, därest denna mekaniseras. I sådant fall framkallar sagda kostnadsminskning en endast myc- ket måttlig prissänkning å C-artiklarna. Föreligger då en sluten marknad för C och eventuella efterföljande produktionsetapper, så uppstår en mye—

ket måttlig ökning i efterfrågan och produktion därav. Vissa av de först överflödiggjorda arbetarna kunna då återtagas ehuru i ringa omfattning.

Är C en produktionsartikel, som ligger nära sin råvarubas, så dämpas ej den ielativa minskningen i totalkostnader och pris per styck på ovannämnt sätt ytterligare av råvarukostnaderna. Men i stället inträda då på sätt ut- vecklats i avd. A 2 c) verkningarna från de efterföljande produktionsetap- perna D och E, vilka på ett motsvarande sätt dämpa ökningen i efterfrågan och produktionen av C. Generellt kan man alltså säga, att den genom meka— nise1ing av typ I i C- branschen lediggjorda arbetskraften vid sluten mark- nad endast i ringa omfattning kommer att åter abso1beras genom produk- tionsökning inom samma branSch.

Förefinnas branscher, vilka i förhållande till C-branschen utgöra föregå— ende produktionsetappcr, har ju deras omsättning ökats något därigenom, att C—produktionen något ökats. De kunna alltså uppsuga några få av de genom C-mekaniseringen lediga arbetarna. Förefinnas åter branscher, vilka i för- hållande till C utgöra efterföljande etapper, har ju priset å deras C-råvaror minskats något, varför de även själva kunna minska sina produktionspris något litet. Därav följer vid sluten marknad någon ringa ökning i efterfrågan och produktion, och därigenom kunna likaledes någla få av de lediga C- a1betarna uppsugas. Emellertid må ihågkommas, att dylika överflyttningar av lediga C-aibetare till föregående eller efterföljande etapper jämlikt avd. A 2 d) of— tast stöta på betydande tröghetsmotstånd.

Samtliga produktionsetapper från första råvaror till konsumtions—— eller bruksfärdiga artiklar kunna ju såsom i avd. A betecknas som en vertikalgren.1 Inom C etappens vertikalgren kommer nu enligt det ovanstående C:s meka- nisering enligt typ I att medföra en mycket ringa produktionsökning såväl 1 C som i efterföljande och föregående etapper. Därigenom uppsugas åter några av de genom C-mekaniseringen lediggjorda arbetarna, men vid sluten mark- nad kommer denna uppsugning endast att omfatta en mindre del av de ledig- gjorda. Genom mekanisering av typ I minskas sålunda vid sluten ma1knad arbetarsysselsättningen inom vederbörande vertikalgren avsevärt, och såvitt de lediggjorda arbetarna ej kunna uppsugas av andra vertikalgrenar, uppstår alltså därigenom en avseväid arbetslöshet. Detta står ju i rak motsats mot vad som inträffar vid massproduktion och be1or på den ovanbeiörda. starka skillnaden 1 produktionskostnadernas utveckling.

Mekaniseringar av typ II ha tydligen verkningar liggande emellan dem för typ I och massproduktion. Sänkningen i produktionskostnaderna pe1 styck och i prisen å C-produkterna och de slutliga E-produkterna blir något större än för I; efterfrågan och produktionen inom alla vertikalgrenens etapper blir något större än där, och flera av de överflödiga C-arbetarna än vid I kunna därigenom åter uppsugas. Den slutliga arbetslösheten blir sålunda mindre än vid I, men den förefinnes dock i viss utstiäckning till skillnad mot vid massproduktion.

1 Detta är _ju i viss mån en abstraktion, ty de olika vertikalgrenarna intlätas i sina olika etapper i varandra, men dock en nyttig abstraktion.

Flertalet mekaniseringar äro ju varken av den mera utpräglade typ I eller II utan någonting däremellan. I den mån de närma sig den ena eller andra typen, få de verkningar motsvarande de för dessa skildrade.

Vid typ I blir sänkningen i produktionskostnad för vertikalgrenens slutliga konsumtionsmogna produkt E mycket ringa och detsamma måste då även gälla dess pris. Vid typ II blir kostnads— och prissänkningen större ehuru ej så stor som vid massproduktion. Genom prissänkningen minskas levnadskost- naderna något litet för alla konsumenter, och sett ur hela lönearbetarklassens synpunkt verkar detta kompenserande gent emot den arbetslöshet, som träffar en del av dess medlemmar. Vid typ II blir både arbetslösheten mindre och prissänkningen större, varför måhända en mera fullständig kompensation här kan anses inträda. Vid typ I, där arbetslösheten blir större och prissänk— ningen mycket obetydlig, är detta däremot mycket litet troligt.

Vid sluten marknad är sålunda mekaniseringstypen II ur hela lönearbetar- klassens synpunkt en mera indifferent rationaliseringsform, typ I däremot en tämligen avgjort ofördelaktig sådan, åtminstone på kortare sikt. Har meka- nisering av någondera typen uppstått på grund av lönehöjningar —— vare sig omedelbart eller efter en framstimulerad experiment- eller informationsverk- samhet — ligger dess egentliga väsen däri, att den återvinner en del av den minskning i kapitalinkomsten, som lönehöjning-arna fört med sig. (Det är här fråga om våra förutnämnda kategorier A, resp. C och D.) Om de sag— da lönehöjningarna uppkommit icke genom snabb kapitaltillväxt eller andra naturligt löneförbättrande omständigheter utan genom organiserad löneupp— drivning, uppstår till följd av allt detta en större eller mindre arbetslöshet. Denna utgör sålunda ett bakslag, som avvikningen från den fria lönebildningen för med sig. Såsom förut framhållits, kräva emellertid alla dessa processer för att fullt utveckla sig oftast en avsevärd övergångstid, varunder ett antal olika mekaniseringsmotstånd få övervinnas.

Emellertid ha fördelaktiga mekaniseringar ofta genomförts oberoende av löneutvecklingen, nämligen sådana tillhörande våra förutnämnda kategorier B och E samt en del fall tillhörande C och D. I sådana fall inträder ju en förbättring av kapitalvinsten jämte arbetslöshet utan föregående lönehöjning.1 Därvid får dock ihågkommas, att den förbättrade kapitalvinsten föder ett ökat sparande hos kapitalisterna. Vid aktiebolag sker detta dels hos aktieägarna, dels och framför allt på ett opersonligt sätt hos företagen själva. Den så— lunda påskyndade kapitaltillväxten får småningom tydliga fördelaktiga re- sultat för arbetarna, deras sysselsättning och löner.

0) Vid internationell konkurrens och kapitalrörlighet.

Om de mekaniserade företagen äro utsatta för en effektiv internationell kon— kurrens, bli mekaniseringens verkningar betydligt gynnsammare än ovan skild-

rats. '

' För kategori B gälla professor Kn ut Wick sells bekanta ord (Föreläsningar I, 3:e uppl. sid. 164), att »den tekniske uppfinnaren (i motsats till kapitalisten—spararen) icke sällan är arbemrens fiende».

Är sålunda C-branschen en e x p 0 r t i n d 11 s t r i, kan den relativt ringa minskningen i C-varans totalkostnader och pris vara tillräcklig att draga till sig en väsentlig del av den stora utländska efterfrågan på varan. Denna ök- ning i efterfrågan och produktion skapar en ökad arbetarsysselsättning, vil- ken ofta kan uppväga eller t. o. m. överväga den omedelbart arbetarminskande effekten. Det sistnämnda inträffar väl dock endast vid mekaniseringstypen II. Även föregående inom landet belägna produktionsetapper få gott härav. Är det ej C-varan själv utan någon efterföljande etapps produkter som exporteras, få dessa föregående etapper och bland dem C även gott därav.

Det ovanstående gäller dock ej för sådana exportindustrier, för vilka till- gången på råvara är mera begränsad och sålunda sätter en viss gräns för vidare produktionsutvidgningar. Där måste mekaniseringen tämligen ensidigt förorsaka minskning i arbetarantalet. Detta gäller hos oss för vissa skogsförädlingsindustrier, nämligen sågverken, i växande utsträck- ning för sulfit- men däremot ännu ej för sulfatindustrien.

Är slutligen C en bransch utsatt för utländsk importkonkur- ren s, äger något liknande rum. Därvid händer ofta, att mekaniseringen åt— följes av en minskning i arbetarantal, men att denna minskning skulle ha bli- vit ännu större utan mekanisering. Ty utan den låt vara rätt ringa kostnads- minskningen hade de utländska konkurrensindustrierna kunnat dra till sig en betydligt större del av importlandets efterfrågan.

Den genom den utländska konkurrensen alstrade arbetslösheten skulle emel— lertid även utan mekanisering delvis kunna återvinnas, såvida möjligheter till kapitalexport från landet ej förelåge. Sagda konkurrens åstadkommer visser- ligen, att föga eller intet nysparat kapital investeras för produktionsutvidgning inom konkurrensindustrierna; Det kan tvärt om hända, att till följd därav ka— pital utdrages från dessa industrier i den mån detsamma utmognar och deras produktion därigenom definitivt minskas. På så sätt uppstår emellertid en fond av ledigt kapital, som tenderar att nedpressa kapitalräntefoten inom hela lan- det. Sedan detta skett, kan det lediga kapitalet åter få användning särskilt inom hemmamarknadsindustrierna utan utländsk konkurrens, inom lantbruket, för bostadsbyggande etc. Detta skapar en extra efterfrågan på arbetare inom dessa verksamheter och en del av »konkurrensindustriernas» lediga arbetare kunna dit överflyttas, låt vara först efter en besvärlig överföringsproeess.

När såsom vanligen är fallet möjligheter till k a p it a l e x p 0 r t föreligga, kommer emellertid det lediga kapitalet ej att underkasta sig en sådan ränte— sänkning och därmed sammanhängande utspridning på andra inhemska pro— duktioner, utan exporteras i stället till utlandet för att tillgodogöra sig där föreliggande bättre förräntningsvillkor.

Genom de inhemska mekaniseringsmöjligheterna kan nu denna kapital— export till stor del undvikas. Det kapital, som tenderade att bli ledigt-, in— vesteras då i stor utsträckning i mer kapitalkrävande, arbetsbesparande ma— skiner inom >>konkurrensindustrierna» själva. Därigenom bibehålles dessas produktionsvolym vid sin förutvarande storlek utan att likväl deras arbetar- antal därigenom åter behöver uppbringas. Men om mekaniseringarna äro av

typ II eller liknande slag, kommer räntabiliteten därvid att mera avsevärt för- bättras, och då kan det hända att ytterligare kapitalinvesteringar och nu i produktionsökande syfte äga rum. I så fall växer åter arbetarantalet i rikt- ning mot sin ursprungliga mängd, så att den t. o. m. ibland kan komma att överstiga denna.

De ovanstående processerna ha i betydande utsträckning kommit till ut- tryck i vårt eget land efter 1920. Hade sålunda ingen större mekanisering skett inom våra >>konkurrensindustricr» efter 1920, skulle till följd av de höga industrilönerna, de kapitalutvidgningar, som där ägt rum efter sagda år, högst väsentligt och kanske alldeles ha beskurits. Det ifrågavarande kapitalet skulle då i stället till stor del ha exporterats och kraftigt ökat vår redan existerande kapitalexport.

Av de redan år 1920 existerande företagen arbeta ju vidare en hel del på grund av de betydande lönehöjningarna med en blott ringa kapitalavkastning, som med nöd räcker till att förränta deras bank- och andra län. Att någon avkastning alls uppstår, beror i dessa fall i stor utsträckning på verkställda mekaniseringar. Utan dessa och utan någon avkastning alls hade det i sådana fall blivit fördelaktigare att nedlägga driften, varigenom åtminstone det i varulagren investerade cirkulerande kapitalet kunnat lösgöras. Detta hade därefter via bankerna eller mera direkt kunnat exporteras till utlandet med dess bättre förräntningsvillkor.

De båda ovannämnda processerna skulle tydligen väsentligt ha minskat den industriella arbetarsysselsättningen och ökat arbetslösheten. Detta har i av— sevärd utsträckning kunnat undvikas tack vare den avkastningsökande meka- niseringen.

d) Verkningar inom de kapitalkonstruerande industrierna.

Mekaniseringen har vissa betydande återverkningar även på vissa andra grenar än den vertikalgren, där C-produktionen ingår. Framför allt blir det här fråga om de verksamheter, där det i C—produktionen använda varaktiga realkapitalet konstrueras, alltså maskintillverkningen och den industriella byggnadsverksamhcten. Därvid påverkas även i större eller mindre grad dessa verksamheters föregående produktionsctapper, kvalitetsjärntillverkningen, malmgruvorna, resp. tegel—, cement- och grovjärntillverkningen etc. I det följande skola dessa industrier kallas de kapitalkonstruerande eller kapital- industrierua i motsats till de industrier, som använda de varaktiga realkapita— len, vilka kallas huvudindustrierna.

Både maskintillverkningen och byggnadsverksamheten fylla två ekonomiskt sett ganska olikartade funktioner. För det första ersätta de maskinerier och byggnader, vilka blivit slutnötta och detta till ett värde, som är lika med de slutnött-a föremålens ursprungliga investeringsvärde. Därigenom upprätthålles kapitalinvesteringen i huvudgrenarna oförändrad. I stort sett utöka emeller— tid huvudgrenarna undan för undan sina anläggningsvärden med tillhjälp av sparande, som de antingen verkställa själva eller också upplåna ur det år—

liga alhnänna sparandet. De mot utökningen svarande maskinerierna och bygg— naderna tillverkas likaledes av kapitalindustrierna.

Vanligen äro kapitalindustrierna sysselsatta med dylik ersättande och ut- ökande verksamhet samtidigt och på sådant sätt, att desamma tekniskt sett äro svåra att särskilja. Emedan maskiner ha kortare livslängd än byggnader, kommer inom maskinindustrien (och dess föregående etapper) tillverkningen för ersättningsåndamål att spela en betydligt större roll jämfört med den för utökningsändamål än som är fallet inom byggnadsverk-samheten. Inom denna kommer sålunda verksamheten för utökningsändamål i regel att do- minera. Pågår en starkare mekanisering av huvudindustrierna, bortfaller emellertid eller minskas kraftigt behovet av nybyggnader därstädes, och då kan det hända, att den industriella byggnadsverksamheten huvudsakligen kom— mer att omfatta ersättningsbyggnader.

Sker ej mekanisering i huvudgrenarna, äro kapitalindustrierna sysselsatta med konstruktion av byggnader och maskiner av förutvarande mekaniserings- grad, av vilka på förutnämnt sätt en del tjäna ersättnings- och en del ut- ökningsändamål. Genom utökningen, vilken ju tar i anspråk sparande, ökas produktionsvolymen i huvudgrenarna. Sker åter mekanisering, tillverkas i ka- pitalindustrierna maskineri av en högre automatism än det förutvarande. Ehuru produktionsvolymen i huvudindustrien ej därigenom ökas, har likväl det nya maskineriet högre kapitalvärde än det förutvarande. Ett sådant överskott, som jämväl kräver ett sparande, betecknar för maskinindustrien en utökningsverk- samhet, resten en ersättningsverksarnhet. Utökande byggnader förekomma däremot ej i detta fall, utan byggnadsverksamheten avser blott ersättningar, totala eller i form av större reparationer.

Ovannämnda former gå i verkligheten oftast hand i hand, så att verkställda ökningar av anläggningskapitalet dels avse mekanisering, dels en ökning av produktionsvolymen. Detta är i själva verket ofta nödvändigt för att hela det hittillsvarande byggnadsbeståndet fortfarande skall vara till nytta, ty vid ren mekanisering minskas såsom förut utvecklats oftast det i anspråk tagna utrymmet. Ej heller vid en sådan förening av de båda momenten är det så- lunda nödvändigt, att utökande byggnadsverksamhet förekommer, såsom illu- streras av Mekanisk verkstad I.

Vare sig med eller utan mekanisering blir sålunda den ersättande verksamheten inom maskin- och byggnadsverksamheten av samma omfattning, ehuru för maskineriets del olika till sin art i vartdera av de båda fallen. Alltså kommer denna viktiga del av kapitalindustriernas verksamhet att sys- selsätta ungefär samma mängd arbetare i de båda fallen.

Beträffande u t 6 k nin g s v e r k s a 111 h e t e n kommer denna 'vid meka- nisering att starkt förskjutas till maskinindustrien från byggnadsverksamhe- ten och alltså förorsaka en livligare sysselsättning i den förra på bekostnad av den senare. Slår man åter ihop de två industriernas utökningsverksamhet, kommer dess totalomfång både vid och utan mekanisering att regleras av stor- leken av det årliga, oinvesterade kapital, det sparande, som står till förfogande för industriella ändamål.

Omfånget av detta tillgängliga kapital åter är beroende av den industriella räntabiliteten, så att en ökad räntabilitet lockar dit mer, en minskad mindre kapital. Av företeelser, som samtidigt påverka räntabiliteten och alstra me— kanisering, märkas såsom förut utvecklats särskilt tekniska uppfinningar och organisativa förbättringar, vilka höja räntabiliteten, samt lönehöjningar, vilka sänka densamma. Ibland äro de förstnämnda företeelserna framkallade av den sistnämnda, och medföra då endast en partiell återvinning av den först upp- trädande räntabilitetsförsämringen. Åtminstone för Europa på senare tider kan man knappast antaga, att de räntabilitetsförbättrande, mekaniseringsal— strande företeelserna varit mer omfattande än de räntabilitetsförsämrande. För Sverige har man snarare bestämd anledning att antaga. motsatsen. Det för in- dustriella utökningsändamål i samband med mekanisering tillgängliga sparan- det bör därför hos oss snarast ha minskats. Alltså bör mekaniseringen inom våra huvudindustrier nog snarast ha åtföljts av en minskad sysselättning för utökningsändamål inom våra kapitalindustrier tillsammantagna.1

Varken för ersättnings- eller utökningsändamål har sålunda mekaniseringen av våra huvudindustrier framkallat någon livligare sysselsättning inom våra kapitalindustrier tillsammantagna. Understundom uttalas en motsatt åsikt, men man tänker nog då mera ensidigt på den ökning i maskinindustriernas sys- selsättning, som ibland vid huvudindustriernas mekanisering kan ha ägt rum, ehuru då på den industriella byggnadsverksamhetens bekostnad.

Det föregående resonemanget gäller under förutsättning av sluten marknad för de kapitalkonstruerande industrierna, d. v. s att (le fullständigt fylla det inhemska behovet men å andra sidan ej exportera. Denna förutsättning gäl- ler av naturliga skäl för byggnadsverksamheten och åtskilliga av dess före— gående produktionsetapper, såsom t. ex. tegelproduktionen. Däremot gäller den ej för maskintillverkningen och dess föregående etapper. Sverige har nu en kraftig import av maskiner av alla slag och deras beståndsdelar, vilken väsentligen överstiger vår expert på området. (Våra Sågverks och i viss mån även eellulosafabrikers maskin- och apparatförsörjning torde emellertid vara koncentrerad inom landet utan större konkurrens utifrån.) Då nu mekani— seringen ökar maskintillverkningen på byggnadsverksamhetens bekostnad, bör sagda importöverskott snarast ha verkat ytterligare i den riktningen att minska kapitalindustriernas totala sysselsättning.

I avd. b) klarlades, hurusom mekaniseringen vid sluten marknad framkallar en avgjord minskning av sysselsättningen inom den därav berörda huvud- bransehens vertikalgren. Av förevarande avdelning ses, att denna effekt, åt- minstone hos oss under senare tider, på intet sätt motverkats genom någon in- direkt arbetarökande effekt inom kapitalindustrierna, snarare tvärtom.

1 Beträffande den industriella byggnadsverksamheten märkes, att särskilt de få. landsbygden belägna. fabrikernas egna arbetare ofta i icke obetydlig utsträckning utgöras av arbetare för ombyggnad och ibland även nybyggnad. Dessa arbetare ingå i industristatistiken och ej i särskilda uppgifter över byggnadsverksamheten.

7. Empir-iska resultat.

a) Allmänt.

Av de företag, som varit föremål för undersökning, ha alla utom två uppvisat betydande, ofta mycket betydande mekaniseringar. Genom dessa undersöknin— gar har sålunda ett ganska rikligt material erhållits rörande mekaniseringen oeh dess omfattning, orsaker och verkningar; detta i viss motsats till det erhåll- na materialet rörande andra rationaliseringsformer. De ur materialet dragna hu— vudslntsatserna rörande mekaniseringen böra därför äga en viss grad av allmän- giltighet. Den faktiska betydelsen av de olika moment, som berörts i de före— gående mera allmänna resonemangen, bör likaledes genom sagda empiriska re- sultat få en viss intressant belysning.

Först bör observeras, att i några få fall den genomförda mekaniseringen i väsentlig grad varit beroende av en annan genomförd rationaliseringsform, nämligen produktion i större skala, särskilt i form av driftskoncentration i in— skränkt bemärkelse. Den synnerligen kraftiga driftskoncentrationen vid To- baksmonopolet medförde sålunda tämligen omedelbart en fördelaktig använd- ning av många högautomatiska maskiner av utländsk modell. Koncentreringen av Höganäsbolagets uppfordringsschakt har säkerligen också betydligt under- lättat den därstädes nyligen beslutade mekaniseringen av ovanjordsarbetet. Vid Mekanisk verkstad IV uppges också. att »oavbruten arbetstillgång», d. v. 5. större produktionsvolym, möjliggjort en del mekanisering särskilt av vissa mind— re detaljer.1

De huvudresultat beträffande mekaniseringen, som framkommit vid de under- sökta företagen samt vid de i avd. 5 angivna exemplen, skola nu i det nedan- stående angivas. Mera speciella detaljer skola däremot icke där omtalas, då de i allmänhet redan anförts såsom illustrationer på vederbörande ställen i den föregående framställningen.

I det nedanstående skall först en sammanfattning givas av de fall, där or- sakssammanhanget är mer okomplicerat. Hit höra vår förutnämnda kategori A med omedelbart verkande lönehöjningar ävensom kategorien B med nya tek— niska uppfinningar eller konstruktioner, vilka framkommit oberoende av löne- utvecklingen. Därefter ges en sammanfattning av de mera komplicerade fallen. Hit höra de förutnämnda kategorierna C—IE samt vissa särskilda kombina- tioner.

1 Prof. Cassel förmenar i Sozialökonomie (4:e uppl., sid. 209), att lönestegringar inorn vanligen förekommande gränser oftast ha. vida mindre betydelse för mekaniseringen än andra faktorer, såsom t. ex. produktion i större skala. Detta är ett omdöme, vars giltighet helt och hållet beror på. vilken epok som betraktas. För skeden, då. en stark övergång från smådrift till stordrift ägt rum och samtidiga lönestegringar endast haft måttligt omfång, kan det nog hända, att sagda omdöme äger sin riktighet. 1920-talet i Sverige har emellertid i sagda två avseenden karakteriserats av rakt motsatta förhållan- den- Dänför har också löneutvecklingen, såsom nedan uppvisas, särskilt på något längre sikt., haft långt större betydelse för mekaniseringen under denna tid än några ändringar i produktionsskalan. Tages hänsyn till lönelfvörändringarnas långsiktiga verkningar, gäller troligen detsamma alltsedan industrialismen mera definitivt brutit igenom, låt vara i mindre utpräglad grad än på senaste tider.

b) Orsakssammanhang.

a) Enklare fall.

I en del fall har man kunnat konstatera mekaniseringens o m e d e lb a r a b e r 0 e n d e a v lö n e nivå n. Tydligast framträder detta i de två första isolerade mekaniseringsfall, som beskrivits i Industribyråns förutnämnda berät- telse. De där angivna transportanordningarna voro ju till sin fördelaktighet alldeles beroende av löneläget och skulle efte1 vederbörlig utnötning sannolikt försvinna, därest lönerna sänktes rätt måttligt. .

Vid våra beskrivningar av hela företag måste åter hela saken bli betydligt meia komplicerad och mekaniseringens omedelbara beroende av lönenivån på de punkter, där den säkerligen existerar, framträder därför här icke så tydligt. I vissa fall kan dock ett otvetydigt sådant sammanhang konstateras.

Vid Mekanisk verkstad II, där olika tekniska möjligheter sedan länge varit välkända, uppges sålunda, att mekaniseringsgraden i stor utsträckning varit omedelbart anhängig av löneläget. Vid Verkstad IV uppges vissa mekaniserin- gar ha varit omedelbart betingade av de starkt ökade reallönerna. Vid Socker— bolagets råsockerfabriker och raffinaderier utgjorde likaledes de betydande real— lönestegringarna anledningen till den kraftiga mekaniseringen av transportmed- len, av vilka en viss — ehuru okänt stor —— del, icke skulle vara fördelaktig dem förutan. För Spisbrödsfabriken uppges, att de högre arbetslönerna jämte gynnsamma strömpris varit orsaken till ugnsuppvärmningens mekanisering. Av uttalandena vid vissa starkt mekaniserade fabriker framgår slutligen, att en mindre del av de under jämförelseperioden genomförda mekaniseringarna icke skulle vara fördelaktiga vid avsevärt lägre arbetslöner. Hit höra sålunda Mekanisk verkstad I, Järnverket, i någon mån även Möbelfabriken och Kemisk- teknisk fabrik I samt slutligen Tobaksmonopolet.

I förevarande avseende är det vidare intressant att—iakttaga utvecklingen vid två av de företag, där reallönestegringen varit ringa (ej över 17 %), nämligen Porslinsfabriken och Höganäs gruvor. Vid den förstnämnda, som redan förut var väl mekaniserad, har man trots ihärdiga försök under den undersökta perio- den ej kunnat uppnå någon ytterligare fördelaktig mekanisering av större bety- delse. Om kolgruvorna, vilkas drift varit obetydligt mekaniserad, gäller det— samma t. o. m. år 1928. Att utgången i dessa båda fall skulle ha blivit en annan vid kraftigare lönestegringar är mer än troligt. För gruvorna bekräftas detta därav, att man år 1929, då den sedan inträffade lönerörelsen förutsågs, på'— började kraftiga mekaniseringar.

I vissa fall har mekaniseringen varit rätt oberoende av arbetslönerna och i stället mera uteslutande berott på tekniska utvecklings- faktorer, som i sin tur varit oberoende av åtminstone den svenska löne— utvecklingen. Dessa fall ge i allmänhet uttryck åt en allmän besparingspoli- tik av den typ som gjort sig gällande även före den egentliga rationaliseringen. Hit hör nu tydligen det 3 :e företag i vår undersökning, som haft obetydligt steg- rade reallöner, nämligen Kemisk—teknisk fabrik II, där en kraftig mekanisering kommit till stånd såsom resultat av egna experiment. ' '

I vissa fall har mekaniseringen grundats på utländska uppfinningar och be.» träffande sin fördelaktighet varit tämligen oberoende av vederbörande företags arbetslöner. Hit hör Buteljglasbruket, där den ytterst arbetsbesparande ma- skinformningen vore fördelaktig även vid arbetslöner: 0. Vidare Möbelfabri- ken, där en stor del av mekaniseringen grundats på amerikanska uppfinningar, vilka genom kraftig reklam snart kommit till fabriksledningens kännedom.

Grundad på en svensk utom företaget nyligen gjord uppfinning äro de i Brädgårdsstaplingen skildrade elevatorerna, vilka äro fördelaktiga praktiskt taget vid alla lönelägen. I vad mån lönestegringen för sågverksarbetarna dri- vit på ifrågavarande uppfinnarverksamhet är ju dock omöjligt att säga.

Den mekaniserade förflyttningen i Spisbrödsfabrikens torkugnar, som vore fördelaktig även vid betydligt lägre löner, har grundats på egna experiment, men den betydande lönestegringen anges icke ha utgjort den drivande kraften till dessa. (Företag utan utländsk konkurrens ha ju i sådant hänseende icke så stark press på sig.) På samma sätt förhåller det sig med de måttliga meka- niseringsåtgärderna i Sulfatfabrik I.

6) Mer komplicerade fall.

Vid Mekanisk verkstad I har en kraftig mekanisering ägt rum huvudsakli- gen såsom följd av egna experiment.. Både reallönens kraftiga stegring och produktprisens fall ha därvid verkat starkt pådrivande. De flesta framexperi- meriterade mekaniseringarna” skulle visa sig fördelaktiga även vid avsevärt lägre arbetslöner.

Det ovanstående är en typisk skildring för ett mekaniseringsförlopp under övervinnande "av såväl rationella som irrationella motståndsmoment. 'Löne- stegringen har på vanligt sätt förorsakat, att man sökt experimentera fram mer automatiska maskiner. De därvid nödiga förberedande experimentkost- naderna ha vid nuvarande löneläge säkerligen i allmänhet betalat sig. Skulle nu lönerna åter gå tillbaka, böra jämlikt avd. 4 b) vid de då erforderliga nya kalkylerna experimentkostnaderna lämnas utanför räkningen. Många av de framexperimenterade anordningarna skulle till följd härav trots lönesänk— ningen säkerligen alltjämt visa sig fördelaktiga, och experimentkostnadema ha i sådana fall utgjort ett typiskt rationellt motståndsmoment. Vid experi- menten ha säkerligen också uppfinningar gjorts, som även med inräknande av förberedelsekostnaderna skulle ha varit fördelaktiga vid det förutvarande lägre löneläget. Även detta kan i vissa fall jämlikt avd. 4 b) ha varit uttryck för en rationell betänksamhet gentemot experimentkostnader med deras på för— hand ovissa resultat. Men i en del fall har det också utgjort ett övervinnande av irrationella motståndsmoment. Att sådana moment verkligen varit för han- den visas klart av den omständigheten, att de fallande prisen angivits som en framåtdrivande kraft för mekaniseringen. Ty såsom visats i 4 c) utgöra sänk— ningar i produktprisen rationellt sett intet mekaniseringsmotiv.

Vid Järnverket har en stark mekanisering ägt rum delvis som följd av egna experiment. Större delen därav skulle, sedan den en gång anordnats,

vara fördelaktig även vid avsevärt lägre löner. Här ha alltså motstånds- moment övervunnits, vilka åtminstone till stor del varit av irrationell karak- tär. Därå tyder otvetydigt vad som anförts rörande en huvudproduktion: »Det har varit den hotande driftsförlusten med de gamla anordningarna, som varit den närmaste och avgörande anledningen till den genomförda mekaniseringen. Detta förlusthot åter blev aktuellt till följd av de låga internationella produkt- prisen efter kriget och de samtidigt. starkt stegrade reella timlönerna i Sve— rige.»

Vid Kemisk-teknisk fabrik I har en betydande mekanisering ägt rum, vars uppgivna motiv alldeles överensstämma med dem, som angivits för Järnverket. Samma slutsatser som ovan kunna därför dragas. Vid Mekanisk verkstad III gäller åtminstone i betydande utsträckning detsamma. Vid Sulfitfabriken åter gäller tydligen i stort sett alldeles detsamma beträffande sambandet mellan mekanisering och löneutveckling, medan däremot produktprisens fall här något senare tillkom som en ytterligare pådrivande faktor.

Vid Sockerbolagets råsockerfabriker och raffinaderier. där en kraftig meka- nisering av transportväsendet skett, böra huvuddragen av dessa möjligheter åt- skillig tid förut ha varit kända. De betydande reallönestegringarna voro den närmaste anledningen till deras närmare utarbetande och faktiska införande, men även utan dessa stegringar skulle med all sannolikhet en del av de- samma senare med vinst ha genomförts och då med prisfallet som närmast drivande anledning. Löneökningens verkan var sålunda delvis den, att för- utvarande irrationella mekaniseringsmotstånd på området övervunnos. På lik- nande sätt bör också det förändrade allmänna betraktelsesättet på automatiska transportmedel ha verkat.

Sedan Tobaksmonopolets driftskoncentration underlättat införandet av ut- ländska högautomatiska maskiner ha betydande fortsatta mekaniseringar på grundval av egna experiment gjorts. De starkt stegrade reallönerna ha givet- vis här verkat pådrivande, men de flesta nya anordningarna skulle, sedan de en gång framställts, löna sig även vid avsevärt lägre löner. Lönes—tegringen har alltså här till större delen haft den effekten att övervinna motstånds- moment av förmodligen både rationell och irrationell art. På ett tämligen lik- artat sätt synes saken ligga till vid våra Bryggerier och deras mekanisering av buteljtappning och -sköljning. (De sistnämnda apparaterna hade varit kända och påtänkta viss tid, innan de infördes, medan den förutsedda lönestegringen spelade rollen av utlösande moment.)

I Sågverksförbundets förut anförda skrivelse ha två sågverk jämförts, av vilka det ena har den före kriget vanliga mekaniseringsgraden och det andra den efter nuvarande löne- och andra förhållanden rationellaste mekaniseringen. Antalet ramar och produktionsförutsättningarna i övrigt äro däremot likarta- de. Taek vare den ökade mekaniseringen framställde det senare sågverket en produkt per arbetstimme, som med c:a 85 % översteg den vid det förra. En jäm- förelse har också gjorts för 34 representativa sågverk mellan perioderna 1911—j 1915 och 1923—1926, varav framgår, att produkten per arbetstimme däremellan ökats med i genomsnitt 18 %. Denna ökning har huvudsakligen ske-tt på grund

av ökad mekanisering, varvid reallöneökningen varit den viktigaste pådrivande kraften.

Av dessa båda jämförelser framgår, att den faktiska mekaniseringen efter förkrigstiden i sågverksindustrin i allmänhet varit vida lägre än den ratio— nellt sett bästa möjliga. Många motståndsmoment av olika slag mot meka- niseringens fortgång ha sålunda därstädes gjort sig gällande. I våra förut- nämnda Sågverk I och II har detta motstånd åtminstone delvis berott på, att man för maskineriets mekanisering ansett sig böra avvakta en mera all- män ombyggnad. Sagda hinder undanröjdes vid Såg I genom ombyggnad för kapacitetsökning, vid Såg II genom eldsvåda. Som i avd. 3 b) nämndes är detta slag av motstånd ofta av synnerligen långvarigt slag. Det finns an- ledning antaga att liknande på många håll varit förhållandet inom Sågverks- in-dustrin i övrigt, och därav skulle åter följa, att den efter 1920 inträdda reallöneökningen ännu på långt när ej uttömt sina mekaniseringsverkningar därstädes.

Slutligen påminnes om Industriförbundets i avd. 5 omnämnda 3:e och 4:e exempel, där de mekaniserade transporterna tydligen införts först efter över— vinnande av bristande kunskap om och förtrogenhet med ifrågavarande an- ordningar. I inlagans öze exempel voro de förutvarande irrationella motstånds— momenten mot mekaniseringen alldeles påtagliga.

?) Sammanfattning.

I förra delen av avd. a) påpekades vissa fall, där mekaniseringen förorsa- kats av mer eller mindre avsevärda lönestegringar och sannolikt åter skulle försvinna, om lönestegringarna ginge tillbaka. Både för sin uppkomst och sitt bibehållande är mekaniseringen sålunda här beroende av lönehöjningarna. Dessa fall omfatta dock endast en mindre del av alla de empiriskt undersökta fallen. '

I senare delen av avd. a) framhöllos åter vissa fall, där mekaniseringen be- rott på en av löneförhållanden tämligen oberoende teknisk utveckling och sär- skilt av uppfinningar gjorda utom företaget. Varken till sin uppkomst eller sitt bibehållande äro dessa mekaniseringar beroende av höga lönelägen. Även dessa fall omfatta blott en mindre del av de empiriska fallen.

I avd. (3) slutligen behandlades ett flertal fall, där lönehöjningarna övervun- nit förutvarande motstånd av rationell eller irrationell art. Beträffande de sistnämnda motstånden ha därvid ofta andra mekaniseringsstimulanser, sär- skilt en ogynnsam prisutveckling, mer eller mindre kraftigt medverkat. Dessa mekaniseringar ha sålunda för sin uppkomst varit beroende av inträf- fade lönehöjningar men äro för sitt eget bibehållande ej beroende av dessas bibehållande. Ifrågavarande fall utgöra det ojämförliga flertalet av våra em- piriska fall.

Då våra empiriska mekaniseringsundersökningar omfattat ett icke obetydligt antal olika fall, torde de här ovan sammanfattade resultaten sannolikt vara rätt representativa för den faktiska allmänna utvecklingen efter deflationskrisen

1920/22. De därefter inträdda reella lönestegringarna ha sålunda sannolikt ut— gjort den viktigaste faktiska orsaken till de under samma period verkställda me— kaniseringarna. Men detta mekaniseringsförlopp har skett under sådana vill- kor, att det till större delen icke skulle gå tillbaka, om lönerna återginge till närheten av förutvarande nivå. Detta är onekligen ett betydelsefullt resultat, vars allmänna förutsättningar väl kunnat framställas deduktivt, men vars fak— tiska existens i så stor omfattning endast kunnat utrönas genom empiriska un—

dersökningar. c) Verkningar.

Slutligen lämnas en sammanfattning av verkningarna å arbetarantalet inom de fabriker, där mekanisering förekommit. Jämförelseperioden löper därvid mellan de begynnelse- och slutår, som på grund av de vid varje särskild fabrik angivna omständigheterna, ansetts som de lämpligaste.

Metallfabrikerna, vilka alla äro exportföretag, förete alla en ökning av arbe- tarantalet. Så förhåller det sig nämligen med de Mekaniska verkstäderna I— IV, däribland särskilt Verkstad III, och vidare med J ärnverket. Härvid måste dock ihågkommas, att vid några av fabrikerna även andra rationaliseringsfor- mer införts, nämligen arbetsplaner—ing och arbetsmetodik vid Mekanisk verk— stad I samt standardisering vid Verkstad I, III och i någon mån även vid IV,. Såsom förut framhållits, äro dessa rationaliseringsformer gynnsammare för ar- betarantalets växt än mekaniseringen. Vid sistnämnda tre verkstäder har så.— lunda mekaniseringen tillsammans med rationell arbetsledning resp. standardi- sering möjliggjort en så stark ökning av produktionsvolymen, att dennas ar- betarökande effekt övervägt mekaniseringens omedelbart arbetarminskande ten- dens. Vid de övriga två fabrikerna åter har den arbetarökande tillväxten i pro— duktionsvolymen inträtt mera uteslutande med tillhjälp av mekaniseringen själv. Allt detta utgör goda belägg för våra allmänna slutsatser i avd. 6 e), att inom exportindustrin den relativt ringa minskning i totalkostnader och produktpris, som framkallas av en mekanisering, kan föranleda så stark ökning i efterfrågan och produktion, att arbetarantalet ändock ökas.

Inom de skogsförädlande företagen, som ju också äro exportföretag, förhåller sig saken på följande sätt. Arbetarantalet har något ökats vid Sågverk I och Sulfatfabrik I men hållit sig mera oförändrat vid Sågverk II och Sulfitfabri- ken. (Den förutnämnda Brädgårdsstaplingen omfattar ju blott en etapp inom sitt företag och utelämnas därför här.) Begränsningen i tillgångar på råvara har tydligen vid sågverken och sulfitfabriken på sätt framhållits i avd. 6 c) begränsat den arbetarökande stegring i produktionsvolymen, som mekani- seringen måhända annars möjliggjort.

Företagen med inhemsk avsättning utan utländsk konkurrens förete till större delen arbetarminskning. Starkast framträder detta vid Tobaksmonop'o- let och därnäst vid Glasbruket, ehuru detta dock haft en avsevärd del av sin av— sättning utomlands. Arbetarminskning har även ägt rum vid Möbelfabriken, om hänsyn tages till att driftskoncentration dit av annan fabrikstillverkning ägt rum. Bryggerierna förete arbetarminskning under perioden 1920—1926,

om den nytillkomna tillverkningen av lådor etc. fråndrages, annars stagnation. Spisbrödsfabriken har däremot ökat arbetarantalet något. Även detta utgör goda belägg på våra allmänna slutsatser, att vid sluten marknad den oftast rätt begränsade minskningen i produktionskostnader och pris till följd av mekani- sering i stort sett icke kan uppväga dennas direkt arbetarminskande effekt. Inom vissa framgångsrika företag kan dock givetvis motsatsen inträffa och likaledes inom vissa branscher -— särskilt på vissa orter —— där konsumtionen av olika anledningar särskilt starkt ökats.

Bland de tre mekanisera-de företagen med uteslutande eller överväga-nde in— hemsk avsättning med importkonkurrens visar Kemisk-teknisk fabrik I en ar— betarminskning. Så förhåller det sig även med Sockerbolagets såväl råsocker- fabriker som raffinaderier, om man jämför tiden närmast efter åttatimmarsda- gens genomförande med senaste normalår. Hade nu de ovannämnda fabrikerna ej mekaniserats, hade en arbetarminskande faktor bortfallit. Men då hade å andra sidan deras konkurrenskraft med utlandet starkt försvagats och produk- tionsinskränkningar måst ske, vilkas arbetarminskande effekt måhända varit ändå större. Även detta överensstämmer med avd. 6 c). En avsevärd arbetar— ökning visar slutligen Kemisk—teknisk fabrik II, mycket beroende på en ökning av icke-driftsarbetare för andra ändamål än de ursprungliga.

D. Rationell arbetsledning. 1. Huvudformer och karaktär.

Den rationella arbetsledningen innehåller tre olika huvudformer, vilka delvis avvika rätt mycket inbördes. Dessa former torde mest uttrycksfullt kunna anges såsom arbetsplanering, arbetsmetodik och normaltidsbestämning.

A r b e t 3 p la n e r in g är en fortlöpande verksamhet inom driftsledningen, varigenom den tillser, att. maskiner och arbetare ständigt elleri största möjliga utsträckning äro sysselsatta med effektivt arbete. De förefintliga arbetsupp- gifterna skola sålunda fördelas på de olika maskinerna och arbetarna på sådant sätt, att dessa få största möjliga jämnlöpande sysselsättning. Vidare skall driftsledningen tillse, att de arbetsritningar, instruktioner, material och verk- tyg, som äro nödiga för de olika arbetena, äro förbanden och i rätt tid inträffa på vederbörande arbetsplatser, så att några driftsuppehåll för deras invän- tande ej behöver ske. För dessa och besläktade ändamål tillkomma även en del andra uppgifter, vilka närmare skola beskrivas i avd. 2.

A r b e t s m e t o d i k en åter avser att förbättra metoderna för det i gång varande arbetet. Man övervakar sålunda, att maskinerna äro i fullt effektivt skick och söker utröna de för varje slag av arbetsuppgifter lämpligaste verk— tygen. Man utforskar den inställning av maskinerna och den placering av material, verktyg och arbetsstycken, som medför den minsta arbetstiden och ansträngningen. Man studerar arbetarnas rörelser och övriga arbetsmetoder och söker ändra dem i tidsvinnande riktning. Arbetsmetodiken avser sålunda- såväl objektiva som subjektiva arbetsvillkor i växlande blandning. Till skill- nad från den fortlöpande arbetsplaneringen bestå de avgörande momenten inom arbetsmetodiken av engångs—åtgärder och -förbättringar.

N o r m al ti d 5 b e st ä m nin g e n slutligen hänför sig till de arbetstider, som åtgå för olika arbetsuppgifter, och avser att bestämma de tider, som verk— ligen härutinnan äro erforderliga. I den män som dessa tider ej enbart äro beroende av maskinernas hastigheter utan därjämte eller enbart av arbetarnas insatser, gäller det att bestämma den arbetstakt, som arbetarna utan någon över- ansträngning kunna uppnå, och de normaltider för olika arbetsuppgifter, som man till följd härav kan påfordra och räkna med. Normaltidsbestämningen medför sålunda nästan alltid en i större eller mindre grad förbättrad arbets- intensitet. Den består liksom den mesta arbetsmetodiken av engångs-åtgärder.

För åtskillig arbetsmetodik och för all normaltidsbestämning utgöra de 5. k. tid s s tu die r n a ett viktigt och oundgängligt hjälpmedel. Vid sådana sta--

dier uppdelas varje arbetsuppgift i ett antal olika arbetselement. Därefter låter man uppgiften utföras ett flertal gånger och iakttar noggrant de tider, som de olika arbetsclementen ta i anspråk. För varje element får man alltså ett flertal tidsobvservationer, och ur jämförelser dem emellan kan mani allmänhet dra åtskilliga mer eller mindre viktiga slutsatser rörande rådande arbetsmeto- der eller arbetstakt eller bådadera. Med stöd dämv utför man därefter arbetsmetodiska förbättringar, bestämmer de verkliga normaltiderna eller båda- dera. De undersökningar, som erfordras inom arbetsmetodiken, antingen i form av tidsstudier eller ej, kunna lämpligen kallas arbetsstudier eller arbetsanalys. De till normaltidsbestämning förande tidsstudierna åter kallas lämpligen nor- maltidsstudier.

Av det ovanstående framgå de delvis betydande skillnader, som finnas mellan den rationella arbetsledningens tre huvudformer. Emellertid äga dessa hu- vudformer även vissa viktiga gemensamma egenskaper, varigenom gruppen rationell arbetsledning i sin helhet klart avgränsas från övriga rationaliserings» former. Den består nämligen i samtliga tre fall av rent immateriella metoder, varigenom de existerande fysiska produktionsmedlen, utan förändring i sin struktur, omfattning eller placering, bringas att producera mer nyttigheter av oförändrat slag än förut.. Från mekaniseringen skiljes den rationella, arbets- ledningen sålunda genom fordringen på produktionsmedlens oförändrade struk- tur, från standardiseringen och specialiseringen genom punkten om oförändrade produktslag och från andra former av massproduktion genom produktionsmed- lens oförändrade omfattning. Skillnaden gent emot den flytande tillverkningen åter består däri, att denna kräver en vanligen ganska radikal omplacering av maskineriet och därjämte oftast vissa ytterligare transportanordningar.

Den rationella arbetsledningen går tämligen helt tillbaka till amerikanen F . W. Taylor och hans verksamhet i slutet av 1800- och början av 1900—talet. Taylor arbetade ävenledes inom den tekniska rationaliseringen, inom vilket område hans skrifter »Notes on belting» (drivremmar), 1893, och >>On the art of cutting metals», 1906, falla. I förevarande arbeten behandlas emellertid Dl(0tt hans verksamhet inom den allmänt organisativa rationaliseringen, var- igrenom han nästan nyskapat den rationella arbetsledningen.

Taylors viktigaste arbeten på detta område utgöra »Shop management», 1903 och »The principles of scientific management», 1911. »Shop management», översatt till svenska under titeln »Rationell verkstadsledning», utgör huvud- verket, medan'»Principles», vilkens översättningstitel är »Rationell arbetsled- niing», är av mera populär art. Taylors system, sådant det beskrives i dessa arlbeten, har därefter vidareutvecklats av hans medhjälpare H. L. Gantt.

.Den rationella arbetsledningen i dess olika huvudformer. och litteraturen därom har på kort tid fått en oerhört rik förgrening och företer ingen fullt enlhetlig karaktär, särskilt ej de olika länderna emellan. I detta samman— hang kan det därför ej bli fråga om att behandla saken» på ett ens tillnärmelse- vis uttömmande sätt. Uppmärksamheten kommer sålunda i det följande hu- vutdsakligen att riktas på vissa grundläggande amerikanska insatser och där- emtot svarande utveckling i vårt eget land.

Bland svenska arbeten på, området märkas de följande, vilka, ibland komma att citeras. E.'A. Forsberg behandlar sålunda i »Industriell ekonomi» särskilt arbetsmetodiken, medan Nieckels och Sällfors i >>Modern verkstadsorganisa— tion» i nära anslutning till Taylor behandla jämväl arbetsplaneringen. John Carlsson behandlar i »Industriens rationalisering» i anslutning till Gantt och på ett mycket överskådligt sätt hela den rationella arbetsledningen, medan Olof Kärnekull i >>Handel och Industri», artikeln »Den fabriksrnässiga drif- tens praktiska organisation» mera ingående behandlat enbart arbetsplaneringen.

2. Arbetsplanering. 9) Uppgifter och organ.

Arbetsplaneringens uppgifter, mera fullständigt uppgivna., kunna lämpligen anges och indelas på. följande sätt:

1) Sedan inkomna tillverkningsorder tekniskt granskats och bestämts till sin struktur och sitt materialslag, skall Planeringen beräkna de erforderliga materialmängderna, ”undersöka huruvida de finnas tillgängliga och i annat fall ge order om' deras anskaffande. -

2) Därest de beordrade produkterna äro mera sammansatta, skall Planerin- gen uppdela desamma i en lämplig mängd olika delar samt bestämma antalet delar av varje slag, som skall tillverkas. Den skall också, bestämma de olika fabriksavdelningar, där tillverkningen oeh sammansättningen av de olika de— larna skall ske. '.

3) Planeringen skall registrera alla de arbetsmetoder och arbetstider, som befunnits vara de bästa. Ha rationella arbets- och normaltidsstudier utförts, skola dessas resultat ligga till grund för registreringen, men i annat fall de hittills använda bästa metoderna.

il) Utgående från 'regis'traturet skall Planeringen bestämma uppdelningen och gången av 'de olika tillverkningsprocesserna inom varje fabriksavdelning. Varje sådan hel process skall sålunda uppdelas i en serie lämpliga arbetsele- ment, och det för varje element lämpliga slaget av arbetsoperationer och ma- skiner skall bestämmas. 4

5) De för varje operation lämpligaste verktygen skola på liknande sätt be— stämmas och, om de felas, beordras till anskaffning.

'6) Om arbets-' och normaltidsstudier på. området förut utförts, skall Plane— ringen ur registraturet framhämta deras resultat beträffande nu ifrågakomna operatibner. De till varje operationselement hörande bästa arbetsmetoderna och fastställda normaltiderna skola sammanfattas på instruktionskort, vilka tillställas arbetarna.

7) De för varje nu ifrågakommen operation erforderliga tiderna skola fast— ställas, eventuellt genom sammanläggning av de nyssnämnda normaltiderna för de olika operationselementen.

'8) De förefintliga arbetsuppgifterna skola fördelas på de olika maskinerna på sådant sätt, att dessa få en ständig eller åtminstone största möjliga jämn—

löpande sysselsättning.. I sådant syfte hänvisas de olika arbetsoperationerna med sina fastställda operationstider till var sin individuella maskin, där bear- betningens begynnelse- och sluttidpunkter fastställas. Härigenom kunna för varje maskin olika arbeten på förhand inplaneras tätt efter varandra utan nämn- värda tidsluckor.

9) Arbetarnas antal skall regleras på sådant sätt, att arbetsstyrkan, med tillhjälp av en genomförd tidsplanering, ständigt eller i största möjliga ut— sträckning har jämnlöpande produktiv sysselsättning.

10) Planeringen skall tillse, att de för varje arbetsuppgift erforderliga ma— terialen, verktygen, ritningarna och instruktionerna. äro tillstädes vid de olika maskinerna vid de för arbetenas påbörjande fastställda tidpunktcrna. Härigenom undvikas improduktiva dröjsmål för maskiner och arbetare och endast härigenom kunna de för maskinerna fastställda tidsplanerna med säker- het innehållas. .

. 11) Vid sammansatta produkter med många olika delar skall Planeringen tillse att de olika delarnas fabrikation påbörjas å sådana tider, att de samtidigt föreligga färdiga för sammansättning. Därigenom undvikes dröjsmål vid sam- mansättningsetapperna för inväntande av någon del.

12) Planeringen skall följa tillverkningens gång i fabriken och kontrollera att vidtagna bestämmelser och fastställda tidsplaner följas. När hinder och störningar härutinnan uppstå, skall Planeringen vidtaga åtgärder att undan- röja desamma. , ,

Arbetsplaneringen och dess olika uppgifter kunna utövas på olika sätt och i olika organisativa former. Den ovannämnda uppgiften nr 1, attsvara för erforderlig materialtillgång, har nog därvid sedan länge undantagits från den löpande exekutiva verkstadsledningen och i stället utgjort en del av den all- männa affärsledningen. Uppgiften nr 2, att bestämma på vilka avdelningar och till vilket antal de olika produktdelarna skola tillverkas, har nog också fått lösas genom en särskild, på förhand skeende, enhetlig planering. Men. de övriga planeringsuppgiftcrna ha i stort sett intill nyligen fått lösas först i den mån de framträtt av det exekutiva befälet såsom verkmästare och drifts- ingenjörer och delvis även av arbetarna själva.

I fabriker med mera variabla produkter och maskinprocesser äro emellertid de olika planeringsuppgifterna så pass sammansatta och olikartade, att de icke med verklig fördel kunna påläggas de exekutiva förmännen eller arbetarna. Ty dessa få då alldeles för många olikartade intellektuella uppgifter utöver sina direkta exekutiva funktioner. Den driftsförman, som hade så många Samtidiga framstående egenskaper, att han verkligt tillfredsställande skulle kunna fylla alla dessa krav, han vore, såsom Taylor framhåller, i själva verket värd att bli företagets verkställande direktör. Dessutom" kräva åtskilliga'av planerings- uppgifterna så pass mycket förberedelser, att de även för den mest fram- stående driftsförman faktiskt äro omöjliga att tillfredsställande lösa, om han skall börja därmed, först när han själv får känning av dem i driften.

”För att en verkligt rationell arbetsplanering skall kunna ske, måste därför'de hithörande uppgifterna avskiljas från den omedelbart exekutiva driftsledningen

och underkastas en särskild planeringsbehandling. Enligt Taylorsystemet sker detta på sådant sätt, att alla de hithörande uppgifterna koncentreras till ett särskilt gemensamt planeringskontor (planning department).

Detta kontors storlek, inre organisation och specialisering är naturligtvis i största utsträckning beroende på den ifrågavarande fabrikens storlek och art, Bland dess olika tjänstemän utpekar Taylor särskilt två stycken, nämligen arbetsplaneraren (the route clerk), som skall sköta uppgiften nr 8 och därmed närmast sammanhängande moment, samt. instruktionsutlämnaren (the instruc— tion card clerk), som sköter uppgiften nr 6. Dessa två olika tjänstemän bestäm- ma ju arbetet i två olika hänseenden och benämnas därför av Taylor funk» tionella förmän. Naturligtvis förekommer i övrigt inom planeringskontoret en vida längre driven specialisering.1 Taylor uppger vidare själv en kalkylator (the time and cost clerk), som uträknar avlöningar och självkostnader, men som knappast tillhör den egentliga planerande verksamheten.

Utom planeringsarbetets avskiljande från det exekutiva förmanskapet ville emellertid Taylor även specialisera de exekutiva funktionerna och i sådant syfte tillskapa ytterligare fem olika slags >>funktionella förmän». Bland dessa märkas lagförmannen (the gang boss), som inom sin avdelning särskilt skulle tillse, att alla råmaterial och verktyg funnes till hands för kommande arbeten, samt arbetsinstruktören (the speed boss), som skulle övervaka, att instruktions- korten följdes och ge närmare anvisningar för erhållande av snabba arbetsresul— tat. Vidare avsynaren, som skulle övervaka arbetsstyckenas slutbearbetning och kvalitet, reparationsfönnannen, som skulle tillse, att maskinerna hölles i gott stånd och hanterades rätt, samt personalföreståndaren, som skulle kont-rol- lera arbetarnas ankomsttider och närvaro och avgöra disciplinära frågor.

Denna specialisering av de exekutiva funktionerna synes emellertid redan Gantt ha övergivit, och någon sådan organisation torde knappast förekomma inom Europa, i varje fall ej i Sverige. Detta har ibland lett till den uppfatt- ningen, att Taylorsystemet icke kommit till större praktisk tillämpning, vilket dock i stort sett är alldeles oriktigt.

b) Utförande och inre sammanhang.

Enligt det föregående skall planeringskontoret sköta den förutnämnda upp- giften nr 1, att sörja för erforderlig materialtillgång, samt uppgiften nr 2, att bestämma antalet tillverkade produktdelar och deras fördelning på olika fabriksavdelningar. Dessa uppgifter ha alltid måst ägnas en viss särskild uppmärksamhet. Deras lösande utgör intet karakteristiskt för den moderna ar- betsplaneringen, och de lämnas därför här åsido.

Planeringskontoret skall vidare jämlikt nr 3 på ett lättöverskådligt sätt re— gistrera alla de arbetsmetoder och arbetstider, som befunnits vara de bästa, vare sig dessa resultat grunda sig på rationella arbets- och normaltidsstudier eller blott på vanlig praxis. 2 I sådant hänseende utför sålunda kontoret en-

1 N 1 e (: k e 1 s och S ä. 1 l fo r s ange sålunda, sid. 51, särskilda »orderförmän), vilka närmast skulle fylla funktionen nr 10. ” Exempel ä. sådan registrering gives av C arlsso 11, sid. 16.

mem: m_z__. _ —

—;;_=;

..,-. f..-..,— ..r » __ .

gangsuppgifter, vilka utgöra grundvalen för följande löpande planerings- åtgärder.

Planeringskontoret skall vidare uppfylla de förutnämnda uppgifterna nr ».l och 5. För varje produkt skall sålunda bearbetningsproeessen uppdelas i lämp- liga element, och för varje element skall det lämpliga slaget av operationer och maskiner samt de bästa verktygen bestämmas. Därvid utgår kontoret hela tiden från Registraturets material. De beslut, som i alla nu nämnda hänseen- den fattas rörande en operationsserie, upptagas å en a r b e t s 0 r d e r, vilken tillställes vederbörande fabriksavdelning.

Uppgiften nr 6, att i händelse av arbets- och normaltidsstudier utställa in- s t r 11 k t i o 11 s k 0 r t, tillhör egentligen arbetsmetodiken resp. normaltidsbe— stämningen och lämnas därför här åsido. Uppgiften nr 7, att exakt —— och med användande av eventuellt erhållna normaltider _ uträkna den erforder- liga tiden för varje operation, utgör en förutsättning för nedannämnda uppgift nr 8 och därefter omnämnda uppgifter.

Uppgiften nr 8 avser att åt alla eller de flesta olika maskinerna ge en stän- dig eller största möjliga jämnlöpande sysselsättning utan längre stillestånd eller uppehåll. Detta utför planeringskontoret genom att fördela de olika" arbetsuppgifterna på de olika individuella maskinerna och genom att noggrant avpassa och tidsplanera varje sådan maskins successiva arbetsuppgifter. För detta ändamål upprättar kontoret olika slag av s cheman och tidtabeller avseende dels de olika maskinerna, dels de skilda arbets-styckenas successiva gång genom de olika maskinella etapperna.1 I dessa scheman införas dels de planerade begynnelsetidpunkterna för varje särskild operation, del-s även, med användande av den jämlikt nr 6 fastställda bearbetningstiden, de planerade sluttidpunkterna.

De av planeringskontoret bestämda olika maskinerna och tidpunkterna upp- tagas ävenledes å de till vederbörande fabriksavdelningar utsända arbets- orderna. Härigenom får varje avdelning sin tidtabell, som den har att följa.

När förut delvis sysslolösa maskiner på sådant sätt bli mera fullt utnytt- jade, kräva de tydligen för sin sammanlagda löpande skötsel mera arbetskraft än förut. Med maskineriets förbättrade utnyttjande följer alltså här en ökning av företagets arbetarantal.

Uppgiften nr 9, att ge de anställda arbetarna en oavbruten, produktiv sys- selsättning, löses på följande sätt. De förefintliga arbetstillfällena böra av planeringskontoret fördelas och koncentreras på ett antal mera oavbrutet sys- selsatta arbetare. Härigenom bortfaller förekomsten av partiellt sysslolösa arbetare och minskas totalantalet anställda arbetare (alltså en utveckling rakt motsatt den under nr 8 nämnda). Detta har naturligtvis varit företagarnas politik i alla tider, men genom rationell tidsplanering av arbetsuppgifterna kan säkerligen ytterligare åtskilligt i denna riktning vinnas.2 Särskilt torde detta gälla för en del transportarbeten.

1 Exempel härå givas hos Nieckels och Sällfors, sid. 40—46, Carlsson, sid. 24—31 och K ärneknll, sid. 683 ff. ? Planeringstekniken beträffande arbetstiden behandlas bland svenska författare blott av Kär 11 e- knl ], sid. 632.

Sedan den reguljärt anställda arbetsstyrkan genom en dylik politik mera permanent begränsats, kan det hända, att arbetsuppgifterna för kortare eller längre perioder tendera att krympa. Blir en sådan period mera långvarig, får man fullfölja samma politik och tillsvidare minska arbetarantalet. Men före- finnas utsikter att krympningsperioden endast blir mera. kortvarig, finnes ofta skäl att. icke genom avskedanden tillfälligt minska arbetarantalet, utan i stället genom upptagande av olika slags extra arbeten alltjämt söka bereda samtliga arbetare mera full sysselsättning. Särskilt gäller detta beträffande skickliga yrkesarbetare, vilka, om de en gång förlorats, icke säkert kunna återvinnas eller ersättas.

Enligt nr 8 och 9 gäller det sålunda att undvika ensidig bristande syssel- sättning för maskiner eller för arbetare under tidsintervaller av längre eller måttlig varaktighet. Enligt nr 10 åter gäller det att undvika en del kor» tare improduktiva tidsintervallcr, som ofta tendera att uppstå för arbetare och maskiner gemensamt. Då något visst arbete skall påbörjas å en fabriksavdel- ning, få sålunda enligt hittillsvarande metoder dess arbetare eller förmän van- ligen själva rekvircra erforderliga verktyg, råmaterial eller arbetsstycken från förråden eller andra. fabriksavdelningar. Innan dessa rekvisitioner hunnit effektueras, uppstår då i regel en viss improduktiv väntetid för arbetare och maskiner. Då arbetet skall börja, sakna arbetarna vidare ofta tillräckliga in- struktioner. För att erhålla sådana, måste de då uppsöka eller invänta någon instruktionsförman.1 Genom samtliga dessa omständigheter förorsakas im- produktiva dröjsmål och uppehåll för både arbetarna och deras maskiner. Dessa uppehåll äro visserligen vanligen var för sig rätt korta, men de återkomma ganska ofta, och samm-anlagt utgöra de därför en betydande improduktiv tid.

Sådana nackdelar kunna nu av planeringskontoret avlägsnas. Med utgående från de av kontoret bestämda tidpunkterna för olika arbetens påbörjande ger kontoret på förhand order till material- och verktygsförråden eller andra fabriksavdelningar att till dessa tidpunkter hava erforderliga material, verk- tyg eller arbetsstycken fullt färdiga att avhämtas eller måhända t. o. m. fram— skaffade till arbetsplatsen. Vad de erforderliga instruktionerna beträffar, er— hålla arbetarna sådana i viss mån genom arbetsorderna och, om arbetsstudier förut utförts, mera detaljerat genom instruktlonskorten. Dessa skola i så fall i rätt tid tillställas arbetarna genom kontorets försorg.

Vid tillverkning av mera sammansatta produkter inträder ju vidare upp— giften nr 11, att tillse, att de olika delarnas tillverkning inom de olika avdel- ningarna påbörjas och fullföljas å sådana tider, att de föreligga färdiga sam- tidigt. För detta ändamål kräves det att särskilda slags tidtabeller föras.2

Genom en sådan verksamhet. undvikes det att inom vederbörande montage- avdelning arbetare och maskiner gemensamt få vänta på någon ofärdig del för att kunna påbörja sitt produktiva arbete. Såtillvida föreligger en likhet med uppgiften nr 10. Men om de utan arbetsplanering sålunda hotande dröjsmålen skulle bli av mera påtaglig tidslängd, skulle nog vederbörande arbetare ofta

* En roande skildring av sådana förhållanden lämnas i Nie ckels och Sällfors, sid. 57. "3 Närmare härom se 0 ur] 3 5 o 11, sid. 43 och K är 11 ek ull, sid. 668.

dirigeras över till andra maskiner och arbeten i eller utom avdelningen. I så fall skulle endast de förstnämnda montage-maskinerna bli sysslolösa och ait detta nu undvikes genom arbetsplaneringen, påminner närmast om nr 8. En annan fördel av detta slags planering är, att produktionen av de olika delarna och deras successiva sammanbyggande till den slutliga produkten kan ske slag i slag och alltså på en förkortad, sammanlagd tid.

Från fabriksavdelningarna insändas dagligen till kontoret rapporter om ar— betets fortgång. På grundval av dessa kan kontoret fylla uppgiften nr 12 att följa och kontrollera tillverkningen. Rapporterna innehålla bl. a. dc be- gynnelse- och sluttidpunkter för olika operationer, som faktiskt inträffat för de olika operationerna vid de olika maskinerna. Dessa tidpunkter införas nu i kontoret. å de under nr 8 nämnda tidsschemana bredvid de planerade tid— p'cnkterna. Visar det sig härvid, att den faktiska tillverkningen på något sätt kommit efter den planerade, får kontoret förordna om Övertidsarbete eller an— nan forcering, varigenom tillverkningen åter kan bringas i överensstämmelse med de fastslagna tidsplanerna.

Vid granskning av de olika uppgifterna och deras behandling framstår det tydligt, att de slutliga huvuduppgifterna äro nr 8—10. Uppgifterna nr 4, 5 och 7 ingå sålunda som element i sagda huvuduppgifter och utgöra egentligen blott förutsättningen för att dessa på ett riktigt och exakt sätt skola kunna lösas. Dessa förberedande uppgifter förutsätta i sin tur ett riktigt lösande av uppgifterna nr 1—3. Uppgiften '11 åter utgör ett specialfall av uppgift nr 10 eller ibland nr 8. Uppgift nr 12 slutligen utgör en hjälp och kontroll på att huvuduppgifterna behandlas på ett riktigt sätt.

De tre huvuduppgifterna avvika till sina syftemål betydligt från varandra. I nr 8 är det ju fråga om ett ensidigt undvikande av improduktiv maskin— tid, i nr 9 om ett ensidigt undvikande av improduktiv arbetartid. I nr 10 åter gäller det att undvika improduktiva väntetider för arbetare och maskiner gemensamt. På grund härav komma också verkningarna av arbetsplaneringens tre huvudmoment att skilja sig starkt från varandra, såsom i avd. 3 närmare skall skildras.

c) Begränsningar.

Den ovanstående granskningen av arbetsplaneringens olika funktioner ger vid handen, att ifrågavarande institution alldeles eller till större delen måste sakna självständig betydelse för en hel del industrier. I alla sådana fall, där fabrikationen ständigt rör sig i en oföränderlig maskin- eller apparatbana, komma sålunda uppgifterna nr 2 samt 8 och 9 tydligen alldeles att bort- falla. Antalet olikartade produkter är vidare inom sådana industrier ganska ringa och därför bli också övriga planeringsuppgifter därstädes av en ganska oföränderlig och i sin successiva tillämpning föga tankekrävande karaktär. De komma därför ej att för sitt lösande kräva någon särskild organisation utan bli" vanliga detaljer i den allmänna driftsledningen.

Till sådana industrier med oföränderlig maskinell bana höra pappersmasse- industrien, de flesta kemiska fabrikationer, sågverken, de flesta livsmedels-

D2

industrier, flertalet jord— och stenindustrier etc. Till de sistnämnda två grup- perna höra sålunda bland våra undersökta företag spisbrödsfabrik, råsocker- bruk och raffinaderier, buteljglasbruk samt kolgruvor. Det område däremot, där arbetsplaneringen såsom självständig, omfattande uppgift rikast kommer till tillämpning, är den mekaniska verkstadsindustrien. Detta på grund av de stora variationsmöjligheter, som förefinnas inom varje mera betydande verkstads produktion såväl beträffande produkternas art som arten av deras maskinella bearbetning. Vissa andra enstaka industrier, t. ex. möbelsnicke- rier, äga i detta hänseende en med verkstadsindustrien likartad ställning. Andra. industrier åter, såsom t. ex. finare textilindustri, torde intaga. en viss mellan. ställning och alltså erbjuda möjligheter för arbetsplanering såsom självständig uppgift av viss begränsad omfattning.

Allt som allt vill det förefalla troligt, att arbetsplaneringen såsom själv— ständig, omfattande uppgift blott kan spela någon roll inom ett område un- derstigande hälften av hela industrien. Näst den flytande tillverkningen är den självständiga arbetsplaneringen onekligen den rationaliseringsform, som har det minsta tillämpningsområdet. Inom sitt eget område och särskilt inom den mekaniska verkstadsindustrien kan den däremot spela en betydande roll.

Även inom detta område torde emellertid ej den speciellt Taylorska centrali- serade formen av arbetsplanering överallt vara den lämpligaste. Detta gäller sådana företag, vilkas produktion är av utpräglat individuell karaktär, och där alltså antalet olika produkter är in y ck e t stort. Hit höra inom verkstadsin- dustrien företagen med »blandad» tillverkning, vilken ju i stor utsträckning grundar sig på starkt varierande individuella beställningar. Den förutnämnda >>blandade» Mekanisk verkstad IV utgör belägg för det sagda.

"Inom sådana mycket individuellt producerande företag är det nämligen på förhand uteslutet, att hela eller kanske ens en större del av maskineriet kan vara mera oavlåtligt sysselsatt. Den mycket skiftande tillverkningen kräver, att många Specialmaskiner skola finnas, vilka tjäna då och då återkommande specialändamål, men vilka under mellantiderna icke kunna givas egentlig sys- selsättning. Talrika andra maskiner åter äro av s. a. s. halvspeciell karaktär och kunna sysselsättas en större del av tiden men omöjligen hela tiden.

I sådana fall är arbetsplaner-ingens förutnämnda uppgift nr 8, att bereda maskineriet oavlåtlig sysselsättning, på förhand omöjliggjord. Det lönarsig då. ej heller att från ett centralt planeringskontor söka bestämma hela tillverk- ningens tidsföljd efter noggrant avpassade tidtabeller och scheman. Många av de inlöpande beställningarna medföra även situationer utan full motsvarighet i den föregående tillverkningen. Att utfundera de nya lämpligaste använd— ningsmöjligheterna för maskiner och arbetare kan då svårligen ske annat än på platsen. Allt detta torde vid sådana slags verkstäder medföra en_viss decentralisation av arbetsplaneringen. Rent logiskt sett borde den lämpliga organisationen här utgöras av mindre, självständiga planeringsinstanser på var sin fabriksavdelning tillika med ett för vissa planeringsuppgifter gemen-V samt centralt kontor.

Ett intressant exempel på en decentraliserad arbetsplanering erbjuder A.-B. Separator sådant detsamma skildrats dels mera utförligt av överingenjör E. A. Forsberg i »Tndustricll ekonomi», kap. II, dels senare av ingenjör F. Berthelius i >>Organisation av masstillverkning» i Sv. Teknologförzs skrift nr 6 (sid. 1137 f.). Vid denna stora fabrik finns en central planeringsavdelning, men denna har blott en del av planeringsuppgifterna om hand. Sålunda sköter den den förutnämnda uppgiften nr 1, att sörja för erforderlig materialtill— gång och uppgiften nr 2, att bestämma antalet tillverkade produktdelar och deras fördelning på olika verkstadsavdelningar. Samtliga förutnämnda planeringsuppgifter nr 3—9 skötas däremot av de exekutiva driftsingenjörer- na och deras biträden på var sin avdelning. Dock äro en del av dessa upp— gifter på väg att koncentreras till en särskild avdelning, den s. k. operations— planeringen, skild från den förutnämnda planeringsavdelningen. En särskild tidsstudieavdelning finnes även, vilken registrerar alla erhållna normaltider och ställer dem till driftsingenjörernas förfogande.

Även maskinfördelningsplaneringen och tillverkningens tidsplanering, upp- gift nr 8, utföres sålunda av den exekutiva driftsledningen. Sedan den är gjord, erhåller emellertid planeringsavdelningen underrättelse därom och kontrollerar därefter att densamma följes. Den tillser även, att material och verktyg äro till hands på de planenligt bestämda platserna och tiderna. Den sköter sålunda de: förutnämnda uppgifterna nr 10 och 12 eller åtminstone delar därav.

En kraftig decentralisering av arbetsplaneringen förekommer alltså vid Se- parator, trots att detta företags tillverkning ej kan betecknas som >>blandad» utan som specialiserad massproduktion om än ej i mera utpräglad grad. Berthe- liuis anser (sid. 129), att arbetsplanering genom en central avdelning utan lö- pande medverkan av den exekutiva ledningen >>icke torde lämpa sig annat än fön mycket långt driven specialisering, där man kan räkna med hela grupper av lika maskiner i stället för enskilda maskiner». Han och Forsberg (sid. 135) framhålla, att det vid mindre specialiserad tillverkning är lättare för den på platsen varande exekutiva ledningen än för ett centralt planeringskontor att adzaptera den maskinella tillverkningen efter ett ständigt växlande läges krav. Fomsberg framhåller också, att en centralplanerings lyckliga genomförande »fäirutsätter tillgången till en i högsta grad praktiskt skolad kontorspersonal». Tilll följd av sådana skäl menar Berthelius, att rena detaljplaneringsavdelningar ickze i större utsträckning torde förekomma i vårt land.

lHuru härmed förhåller sig är för den utomstående omöjligt att avgöra. Ur- meira allmän synpunkt är ju emellertid planeringsorganisationens närmare striuktur av underordnat intresse. Huvudsaken är, att en organisation existerar, varrigenom de förutnämnda olika planeringsuppgifterna och särskilt de tre huwuduppgifterna effektivt fyllas. Den Taylorska organisationsformen er— bjulder dock i varje fall den pedagogiska fördelen, att hela saken kommer tyd— ligzare fram. Därför kommer den följande framställningen av arbetsplanerin— gems verkningar närmast att anknyta till denna form.

])3

3. Arbetsplaner-ingens verkningar.

a) Förvaltningspersonalen.

Tillskapandet av ett nytt, särskilt planeringskontor betyder givetvis ett be— tydande tillskott i antalet av företagets tjänstemän eller indirekt produktiva personal. På vissa punkter bör dock en viss minskning av de exekutiva för- männen, driftsingenjörer och verkmästare samtidigt inträda. I detta hänse- ende ha de förutnämnda uppgifterna nr 3—12 något olikartade verkningar.

Uppgiften nr 3, att registrera använda arbetsmetoder och arbetstider, utgör ju en ny engångsuppgift vid arbetsplaneringens införande, vilken kräver avsevärt arbete. I den mån som metoder och tider undan för undan förändras. kvarstår den emellertid som en ständigt löpande särskild uppgift. Härav föl- jer också en viss bestående ökning av planeringspersonalen utan påtaglig för- ändring av de exekutiva förmännens antal. I händelse arbets— och normal- tidsstudier drivas och arbetsinstruktioner enligt nr 6 skola utfärdas, är na- turligtvis denna tjänstemannaökning betydligt större än annars.

Uppgifterna nr 4, 5 och 7, att uppdela tillverkningsprocesserna i lämpliga element, att för varje element bestämma det lämpliga slaget av operationer, maskiner och verktyg samt att fastställa den för elementet erforderliga ar- betstiden, ha förut, låt vara på ett ofta mindre effektivt sätt, fyllts av drifts- ingenjörer och verkmästare men skola nu enligt Taylorsystemet övertagas av planeringskontoret, eventuellt därigenom att somliga av sagda exekutiva per- soner överflyttas dit. Planeringspersonalens ökning för ifrågavarande ända- mål skulle alltså motsvaras av en minskning i de exekutiva förmännens antal. Egentligen borde en central arbetsplanering arbeta på ett mer effektivt och alltså mer arbetsbesparande sätt än en decentraliserad sådan och därför minsk— ningen av exekutiva förmän bli större än ökningen i den planerade personalen. Men å andra sidan övertar kontoret nog också samtidigt vissa uppgifter, som förut fyllts av arbetande arbetsbasar eller t. o. m. av vanliga arbetare. Sam- manföras de icke-arbetande, exekutiva förmännen och de planerande tjänste- männen till en gemensam grupp, som lämpligen kan kallas driftsledningsperso- nalen, kommer nog densamma äVen för nuberörda tre uppgifter närmast att nå- got ökas.

Uppgifterna nr 8—10, att genom särskild planering bereda en jämnlöpande, ständig sysselsättning såväl åt maskiner som arbetare, liksom de därtill an— knutna uppgifterna nr 11 och 12, måste i mycket betecknas såsom nytillkom— na uppgifter. Utförandet av de beräkningar och exakta planeringar, som äro nödiga för dessa syftens uppnående, innebära ett arbete utan egentlig förut— varande motsvarighet. För dessa ändamål måste alltså den planerande perso- nalen betydligt ökas utan egentlig minskning av de exekutiva förmännen.

Allt som allt måste sålunda hela driftsledningspersonalen till följd av ar— betsplaneringens införande nödvändigtvis undergå en viss ökning. Denna varierar naturligtvis mycket från fall till fall men måste nog i allmänhet "bli rätt avsevärd. Ser man på den »indirekt produktiva» eller förvaltnings-

personalen i dess helhet, består ju denna utom av driftsledningspersonal även av tjänstemän på ritkontor, för bokföring och korrespondens etc. Arbetspla- neringens införande medför därför en ökning av hela förvaltningspersonalen, som relativt är betydligt mindre än för driftsledningspersonalen, men som än- dock kan vara avsevärd.1

Verkningarna av förvaltningspersonalens ökning kunna sägas vara gemen- samma för arbetsplaneringens förutnämnda tre huvuduppgifter. I sina vidare verkningar skilja sig emellertid jämlikt avd. 2 b) dessa huvuduppgifter skarpt åt och måste därför behandlas var för sig. Början göres därvid med undvikan- det eller besparingen av improduktiva tider för maskiner och arbetare gemen- samt, vilket skall kallas Planeringstyp I. Därefter behandlas den ensidiga be— sparingen av improduktiv maskintid, Planeringstyp II, och sist den ensidiga besparingen av improduktiv arbetartid, typ III.

b) Planeringstyp I: Gemensam maskin- och arbetartidsbesparing. Verkningarna av denna planeringstyp överensstämma ganska väl med dem för ett par förut behandlade rationaliseringsformer, nämligen specialisering och kommersiell standardisering.

Genom dessa kunde man ju jämlikt avd. A 2 a) och avd. B 1 b) i stor ut- sträckning undvika tidskrävande omställningar av maskineriet och därav föl- jande improduktiva uppehåll för maskiner och arbetare gemensamt. Genom planeringstypen I åter undviker man alla de korta men relativt talrika im— produktiva uppehåll och väntetider, som annars uppstå för maskiner och ar- betare gemensamt därigenom, att icke alla för arbetet nödvändiga faktorer äro för handen på de exakta tidpunkter, då arbetet skall börja.

För maskiner och arbetare samtidigt inbesparad tid är alltså gemensam för planeringstyp I och specialisering och standardisering. I likhet med vid standardiseringen men i olikhet med den vanliga specialiseringen kan detta resultat vid arbetsplaneringen uppnås utan några maskinella omläggningar och omläggningskostnader. Däremot krävas här vissa immateriella engångs- kostnader, nämligen för själva upprättandet av ett planeringskontor och all den därvid erforderliga registreringen. Någon längre driven arbetsfördelning med därav följande mekani-seringsmöjligheter såsom vid nämnda former av massproduktion inträder däremot icke i nämnvärd omfattning till följd av planeringstyp I.

Till följd av de inbesparade uppehållstiderna ökas nu tydligen produktionen i motsvarande grad. Samtidigt bli, såsom vid specialisering etc., amorterings, ränte- och underhållskostnader för fabrikvsbyggnaderna oförändrade. Maskine- riet åter kommer visserligen till ökad produktiv användning till följd av uppe- hållspausernas bortfallande, men såsom i avd. A 2 a) utvecklats kommer detta i verkligheten knappast i allmänhet att leda till någon förkortning i dess be- rälknade tjänste— och amorteringstid. Eftersom det blivit oförändrat i. om- fång, bli då också dess årliga amorteringskostnader liksom även dess årliga

1 Jfr Taylor, Rationell verkstadsledning, sid. 88.

D3

D:!)

räntekostnader oförändrade. Däremot måste dess ökade årliga användning lik- som vid specialisering etc. leda till ökade årliga underhållskostnader.

Arbetarantalet påverkas ej omedelbart av planeringstyp I. Vid tidlöne— system bli därför lönekostnaderna oförändrade. Inom de industrier, där ar- betsplanering med fördel kan tillämpas, torde emellertid ackordslönesystem i allmänhet råda. Vid sådant system skulle teoretiskt sett en nedsättning av ackordssatserna i anslutning till bortfallandet av de förutvarande nödtvungna improduktiva arbetspauserna ske, men i praktiken torde densamma. nog till större delen utebli. Arbetsplaneringens införande torde därför i regel med— föra en ökning av lönekostnaderna i närmare samma proportion som produk— tionsökningen.

En viss ökning av förvaltningspersonalen och förvaltningskostnaderna in— träder också, såsom utvecklats under a). Lagret och lagerkostnaderna slut- ligen få nog ökas i viss anslutning till den ökade produktionen (medan de närmast minskats vid specialisering etc.).

Av förädlingskostnaderna ha sålunda byggnaders och maskiners amorte- rings- och räntekostnader blivit oförändrade. Maskinernas underhållskostna- der, arbetslönekostnaderna och lagerkostnaderna ha däremot stigit i närmare samma proportion som produktionen ökats, och även förvaltningskostnaderna ha stigit. De totala förädlingskostnaderna ha alltså stigit, ehuru ej så raskt som produktionsökningen. Förädlingskostnaden per styck har med andra ord sjunkit, ehuru ej relativt lika mycket som produktionen ökats.

Av de främmande kostnaderna ökas råmaterialen i samma proportion som produktionen och bränsle och kraft i närmare samma proportion. Dessa kost- nader per produktenhet bli med andra ord nästan oförändrade. Summan av förädlings- och främmande kostnader, d. v. 5. de totala produktionskostnader— na per enhet, minskas sålunda, ehuru rätt måttligt jämfört med produktionens ökning.

Om nu arbetsplaneringen sprides över hela specialbransehen, inträder tydli- gen i första hand en avsevärd ökning i hela produktionen av ifrågavarande produkt. Samtidigt sjunker priset i ungefär samma takt som produktionskost— naden per styck, d. v. s. rätt måttligt. Är varans marknad sluten, kan efter- frågan då i allmänhet blott ökas rätt måttligt, vilket medför en väsentlig in- skränkning i den första produktionsökningen. Denna inskränkning medför åter en avsevärd arbetslöshet inom branschen. Samtidigt ha de sysselsatta arbetar— nas löneinkomster inom branschen stigit, vilket just är den viktigaste orsaken till begränsningen i produktionskostnadernas fall och till nämnda arbetslöshet.

Den — låt vara måttliga —— produktionsökningen och prissänkningen inom branschen kommer emellertid, såsom utvecklats i avd. A 2 d), att föranleda nå- gon utvidgning av föregående resp. efterföljande produktionsetapper inom sam- ma vertikalgren. Därigenom uppsugas åter -—- låt vara efter stora överflytt- ningsmotstånd1 _ en del av de ovannämnda arbetslösa arbetarna. Alla dessa kunna dock i allmänhet ej uppsugas, utan en viss definitiv arbetslöshet kvarstår. Samtidigt kvarstå de höjda löneinkomsterna för de verkligen sys-

! Jfr avd. A 2 d)

selsatta inom den arbetsplanerande branschen. Att samma omständighet ger upphov till en del höjda löner och en mera definitiv arbetslöshet är ju onekligen en ur teoretisk synpunkt paradoxal situation men står i överensstämmelse med den faktiska utvecklingen på många håll, särskilt under senaste decennium. Vissa tendenser i samma riktning uppträdde jämlikt avd. A 2 e) även vid spe- cialisering och annan massproduktion. Här föreligger åter denna situation vida mer utpräglad. Orsaken är just den, att vissa produktionskostnader per styck, särskilt förvaltningskostnad och i allmänhet även lönekostnad, kunna sänkas vida mindre vid arbetsplanering än vid massproduktion.

Arbetar den arbetsplanerande branschen eller någon efterföljande etapp un— der utländsk konkurrens, bli verkningarna å arbetarsyssclsättningen mycket gynnsammare såsom närmare utvecklats i avd. A 2 d). Under alla omstän- digheter uppstår vidare någon prissänkning för slutprodukterna inom hela vertikalgrenen, varigenom den allmänna. reallöne- och välståndsnivån något litet höjes. Se avd. A 2 e).

o) Planeringstyp II: Ensidig maskintidsbesparing.

När man genom planering blir i stånd att ge olika maskiner sysselsättning även under tider, då de förut stått obegagnade, medför ju detta vissa öknin- gzar i arbetarantalet för maskinens betjänande. Utan att maskinkapitalets egen mängd växt, ha dess tjänster och effektivitet blivit ökade, och när mot— swarande ej skett med arbetarna, erfordras i stället en ökning i deras antal. Pllaneringstyp II är den första av våra undersökta rationaliseringsformer, vid vilken ett företags och en specialbranschs arbetarantal omedelbart och obetin- gait växer, och därför väl värd att särskilt observeras.

Vad som anförts rörande frånvaron av materiella omläggningskostnader och tilllkomsten av vissa organisativa engångskostnader vid typ I gäller även för typ II. Vad som där anförts rörande produktionens ökning samt de årliga föirädlingskostnaderna, absolut och per styck, gäller ävenledes vid typ II. Bll. a. ökas arbetslönesumman absolut och blir mera oförändrad per styck i de; båda fallen. Orsakerna härtill äro dock för denna kostnadspost skiljaktiga för de båda planeringsformerna. Vid typ I beror det på att löneinkomsterna ökras vid oförändrat arbetarantal, vid typ II däremot på att arbetarantalet ökas vi(d oförändrade löner. (För maskineriets vidkommande kan vidare vid typ II föiljande inträffa. Om de förutvarande maskinella uppehållen varit mycket låingvariga, kan det hända, att ifrågavarande maskiner förut tilldelats en mycket lång amorteringstid. Med ökat bruk förkortas i så fall denna, och de årlliga amorteringskostnaderna ökas.)

Vid typ II liksom vid I sjunka sålunda förädlingskostnaderna, ehuru rela- tivet ej lika mycket som produktionen ökats, och för samtliga produktionskost- natder per styck blir sänkningen ganska måttlig. Sprider sig typ II över hela speecialbranschen, kan alltså vid sluten marknad produktpriset blott falla rätt mååttligt, efterfrågan stiger endast rätt måttligt, och en del av den vid existe- rarnde anläggningar möjliga produktionsökningen måste utebli. En del av

den genom typ II möjliggjorde ökningen i arbetarantal inom branschen måste då också utebli. Emellertid kunna ju tack vare produktionsökningen och pris- sänkningen föregående och efterföljande produktionsetapper öka produktio- nen något och därmed öka sitt arbetarantal något.

Såväl inom den planerande som inom föregående och efterföljande produk- tionsetapper kommer alltså planeringstyp II även vid allsidigt sluten mark- nad att framkalla ökning av arbetarantalet. Denna planeringsform är den första av våra hittills behandlade rationaliseringsformer, som är ägnad att ge— nerellt framkalla en viss ökning av arbetarantalet både inom sin specialbransch och sin vertikalgren även vid sluten marknad. Den är därför särskilt värd att uppmärksammas.

d) Planeringstyp III: Ensidig arbetartidsbesparing.

Genom denna planeringsform bortfaller förekomsten av endast intermittent sysselsatta arbetare, och totalantalet anställda arbetare minskas. Under sina förutvarande perioder av intermittent sysslolöshet åtnjöto givetvis arbetarna löner i någon form, som måhända ej uppgingo till deras ackordslöneförtjänster under de sysselsatta perioderna, dock någonting ditåt. När därför genom sysslolöshetsperiodens försvinnande arbetarantalet minskas, minskas även före- tagets lönekostnader i nästan samma proportion.

Av förut behandlade rationaliseringsformer överensstämmer planeringstyp III mest med mekaniseringen, närmare bestämt dess förutnämnda typ II. Pro- duktionsvolymen blir i båda fallen, och till skillnad mot vid övriga planerings— former, oförändrad. I båda fallen minskas vidare arbetarantalet och totala lönekostnaderna. Men medan vid mekaniseringen maskinkapitalet och dess årliga kostnader i stället ökas, är det här förvaltningspersonalen och dess år- liga kostnader som ökas. Ovriga kostnader bli i båda fallen oförändrade. Endast vid mekaniseringar av mycket utpräglad typ II kommer ökningen i maskinkostnader att uppgå till så moderata absoluta belopp som ökningen i förvaltningskostnader vid arbetsplanering kommer att utgöra; i allmänhet måste sistnämnda kostnadsökning absolut sett komma att underskrida sådana av förstnämnda art.

Sprider sig nu planeringen över hela specialbranschen, inträder en be- gränsad prissänkning. Denna framkallar, såsom utvecklats i avd. C 6 b) för mekanisering, en begränsad produktionsökning såväl inom branschen själv som inom föregående och efterföljande etapper inom ifrågavarande vertikal- gren. Dessa ökningar uppsuga ånyo nagra av de genom planeringen först lediggjorda arbetarna, men vid allsidigt sluten marknad troligen blott en del av dem. Uppsugningsrelationen blir dock till följd av ovan anförda kostnads- förhållanden i allmänhet något gynnsammare än t. o. m. vid mekaniserings- typ II. Även nu blir dock det förblivande slutresultatet en viss arbetslöshet. Samtidigt ha de sysselsatta arbetarnas löner, till skillnad mot vid planerings- typ I, ej nämnvärt ökats.

Betydligt gynnsammare blir som vanligt utvecklingen, om specialbranschen

eller någon efterföljande etapp arbetar under utländsk konkurrens. Under alla omständigheter uppträder vidare någon prissänkning för de slutliga konsum- tionsprodukterna.

e) Samlade resultat.

Planeringstyperna I, II och III framträda i verkligheten ganska sällan iso- lerade utan oftast som samtidiga resultat av en mera allmän arbetsplanering inom ett företag. Inom olika företag och branscher få dock de olika momenten en mycket olika relativ vikt. Det är sannolikt, att typ III, undvikandet av in- termittent sysslolöshet för arbetarna, redan före rationaliseringsrörelsens fram- trädande varit någorlunda väl tillgodosedd, och att den rationella arbetsplane- ringen därför medför de relativt minsta resultaten i denna riktning.

Genom det föregående har utrönts, att vid en allsidigt sluten marknad de olika momenten skulle medföra följande resultat. Typ I: höjda löner för de inom branschen fortfarande sysselsatta arbetarna men någon arbetslöshet inom hela vertikalgrenen. Typ II: omedelbart oförändrade löner och ökad arbetar— sysselsättning inom vertikalgrenens samtliga etapper. Typ III slutligen: oförändrade löner och någon arbetslöshet inom hela vertikalgrenen. Som nu typ III troligen har en relativt mindre betydelse, kan man förmoda, att ar- betsplaneringen i dess helhet vid sluten marknad i stort sett lämnar arbetaran- ställning och arbetslöshet mera oförändrade men (på grund av typ I) åstad- kommer någon höjning av arbetslönerna. Vidare medför den i alla sina tre typer en sänkning i konsumtionsvaruprisen och vidare i händelse av utländsk konkurrens en ökning av arbetaranställningen.

Ingenjör J . Carlsson har anfört några exempel rörande den faktiska utveck- lingen vid ett par företag, där av den rationella arbetsledningen tillsvidare blott arbetsplanering införts. Exemplen lyda (sid. 109):

»Vid en av våra större verkstadsindustrier, med högt uppdriven specialtill- verkning, minskades genom införande av arbetsplanering tillverkningstiderna för de största och viktigaste produkterna till omkring h ä 1 f te 11 mot förut.»

»I en annan verkstadsindustri, av genomsnittsstorlek och med blandad och delVis standardiserad tillverkning, där likaså ännu endast arbetsplanering in- förts, hade ett. år efter arbetenas påbörjande produktionskapaeiteten per ar- betare ökats med cirka 18 % i de mekaniska verkstäderna och med cirka 35 % i gjuterierna, utan att i övrigt någon ändring företagits i själva arbetsmeto- derna eller några som helst nya maskinella anordningar införts. Utrymmes- förhållandena i verkstaden voro före planeringen sådana, att det ansetts nöd- vändigt att utöka verkstäderna genom nybyggnader. Efter planeringen däremot befunnos lokalerna mycket väl tillräckliga även för en betydligt ökad pro- duktion.»

»I båda här nämnda företag stodo såväl arbetsintensiteten som själva drifts- organisationen på en genomsnittligt lika hög nivå som vid övriga svenska företag.»

I det första av ovanstående exempel omtalas en viss uppnådd kraftig minsk- ning av »tillverkningstiderna». Denna är tydligen resultatet av arbetsplane- ringens moment I. I det andra exemplet åter omtalas vissa ökningar i »pro— duktionskapaciteten per arbetare». Dessa åter måste bero på förhandenvaron

D3

D3

av .planeringsmoment I och kanske även III. Fortsättningen av exemplet gör det troligt, att även moment II här gjort sig gällande.

I exemplen omtalas blott planeringens närmaste exakta resultat beträffande vissa materiella produktionsvillkor och icke några vidare exakta verkningar beträffande produktionskostnaderna. De i förstnämnda hänseende anförda siffrorna ange emellertid, att enbart arbetsplanering understundom kan ha högst betydande verkningar inom resp. företag. Även inom övriga etapper av ver— tikalgrenen måste då vissa vidare verkningar uppstå.

Beträffande slutligen våra egna undersökta företag har en centraliserad ar- betsplanering införts vid Mekanisk verkstad I. Vid Verkstad II åter har, sedan längre tid, en arbetsplanering av, som det synes, mindre centraliserad karaktär förefunnits.

4. Arbetsmetodik och normaltidsbestämning.

Någon behandling av dessa två betydelsefulla men invecklade rationalise- ringsformer utöver nedanstående beskrivning av deras verkningar har icke med- hunnits. Utom till de förut anförda större arbetena må här blott hänvisas till ett par mindre, intressanta publikationer på området. Arbetsmetodiken har sålunda behandlats av disponenten K. F. Göransson i hans tryckta föredrag »Arbetsstudier» vid Jernkontorets möte i juni 1929 och normaltidsbestäm- ningen av ingenjör F. Berthelius i artikeln »Principerna för tidsstudier» i Sv. Teknologföreningens förutnämnda skrift nr 6. Vidare har direktör G. E. Egrell i >>Meddelanden från Sveriges Industriförbund», 1927, nr 116 beskrivit tillämpningen av hela den rationella arbetsledningens principer inom sitt före— tag.

Beträffande själva tid'sastudieteknikens utveckling har förf. emellertid gjort en översikt, vilken här må meddelas. '

Tidsstudietekniken.

Vid sådana studier utför en särskild tidsstudiernan under en dag eller viss del därav en ingående tidsprotokollering av allt vad som händer vid en ar- betsmaskin eller vid rent handarbete för en arbetare.

Det arbete, som skall studeras, uppdelas i ett antal olika maskin— och hand— tidselement. Varje tid under vilken maskinen är i likartat oavbrutet arbete utgör ett självständigt maskintidselement och inom handtiderna göres varje mera självständig funktion till ett självständigt tidselement. Sådana element äro t. ex. vederbörande ståls insättande i maskinen, materialets anbringande i densamma, arbetsstyckets uttagande, dess eventuella mätning, maskinens ren- göring från spån m. m.

Tidsstudiemannen är försedd med tidtagningsur, som medgiver avläsning på 1/100 minut när samt tidtagningsprotokoll.1 I protokollet antecknas först arbe- tarens namn, maskinens nummer, arbetets, verktygens och materialets art och samtliga andra omständigheter varav arbetsgången påverkas. Vid den där— efter inträdande tidtagningen observeras den exakta sluttidpunkten på 1/100

1 Närmare om dessas konstruktion och utseende se Berth eliu 8, sid. 139 f., och Carlsson, sid. 91 f.

minut när för var och en av de förutnämnda operationselementen, vilken tid- punkt ju också är begynnelsetidpunkten för närmast efterföljande element. Dessa observerade löpande tidpunkter antecknas i protokollet. Den ifrågava- rande totala arbetsoperationen observeras på sådant sätt ett stort antal gång— er, eventuellt under en hel dag. Inträda av olika anledningar avbrott i ar— betet, antecknas ävenledes begynnelse- och sluttidpunkterna för dessa samt deras orsaker.

Under själva tidtagningen erhålles sålunda ett stort antal löpande tidpunk- ter, varigenom de olika successiva operationselementen skiljas från varandra. Efter observationernas avslutande subtraheras dessa tidpunkter från varandra, och man erhåller därigenom de exakta tider, som varje observerat operations- element tagit i anspråk. Tiderna för samma operationselement i alla de skilda totaloperationerna sammanföras, och man får så för varje element en hel serie tidssiffror. Inom varje serie variera dessa siffror för de olika opera— tionstillfällena något, ibland mer ibland mindre. Av variationernas storlek och beskaffenhet i övrigt kan man draga åtskilliga slutsatser dels beträffande arbetsmetoderna, dels beträffande vederbörande arbetares arbetsvillighet. De observerade avbrotten lämna även i många fall upplysningar rörande arbets- metodiska förhållanden och brister.

Vid observationerna skall tidsstudiemannen samtidigt observera arbetet och uret och anteckna de löpande tiderna. För mycket korta operationselement blir det svårt att göra allt detta med erforderlig exakthet och för tider under 5/m.o minut nästan omöjligt.1 Om tidsstudiemannen låter ett biträde nedskriva de av honom själv observerade och meddelade tiderna, kan exakthet nås vid ändå något kortare tider.2

På senare tid har man i Tyskland konstruerat »Arbeitsschauuhre», d.v.s. grafiska tidsregistreringsapparater för ifrågavarande ändamål.3 Ett rutpap- per drives här medelst ett urverk med jämn hastighet framåt och ett i pappe— rets tvärriktning rörligt ritstift kan medelst manöverknappar bringas an- tingen i en jämn rörelse eller att stanna. Vid tidsstudierna ändrar observatorn vid inträdet av varje nytt observerat operationselement medelst lämplig manöverknapp stiftets rörelse. Härigenom uppstår på papperet en bruten kur- va,. vars olika raka segment exakt återgiva de olika arbetselementens tids- längd. Fördelen med sådana apparater är att observatorn aldrig behöver taga ögonen från arbetet utan kan sköta. hela tidsregistreringen med händerna. Här— igeinom kan tydligen en mycket stor exakthet i mätningen även av mycket små arbnetselement uppnås. En annan fördel är att studieresultatet föreligger ej i siffror utan direkt i en överskådlig kurva.

Redan ovanstående apparater beteckna i viss mån en mekanisering av tids- registreringen. Ar det blott fråga om att registrera maskinverksamhet jämte eveJntuella stillestånd, kan denna verksamhet emellertid göras helautomatisk. Main har då olika slag av apparater, som kopplas på vederbörande maskinaxel och påverkas av dennas rörelse.4 Det finns sålunda tidsförluster, som angiva den sann'manl-agda dagliga tid maskinen varit i gång och alltså direkt summan av dess stillestånd. De lämpa sig för preliminära undersökningar av var de

1 Närmare om olika slag av observationsfel se Ahlm än i Verkstäderna, 1928, sid. 254. ? Taylor själv tillämpade för mycket små tider ett s. k. diiferentialförfarande, varigenom dessa vid observationerna växelvis sammankopplades med föregående och efterföljande moment och sedan genom något invecklade metoder framräknades som självständiga element. Se Rationell Verkstads- .

ledniing, sid. 124.

” :Sådana konstruktioner ha särskilt utförts av prof. Po pp elre uter, vilken beskrivit desamma i sim bok :Zeitstudie und Betriebsiiherwachung im Arbeitsschaubild», kap. II. En kort beskrivning iinness även i Ahlmans nyssnämnda artikel. Se även Göranssons föredrag.

4 Utförligt härom se Poppelreuters anf. arb., kap. III jämte Bihanget; kortfattat hos Ahl in 9.11 i Verkstäderna 1930, s. 107.

D4

I)4

största tidsförlusterna finnas och var det alltså är mest påkallat att vidtaga närmare undersökningar. Vidare finnas apparater, som grafiskt registrera, när de olika uppehållen inträtt, ooh hur länge de varat. Apparater av annat slag åter registrera tidpunkterna för varje arbetsstyckes avslutande, varur man kan avläsa maskinens arbetshastighet och de dagliga växlingarna däruti. Man kan permanent installera apparater av något ovannämnt slag på de olika ma- skinerna och erhåller då en fortlöpande driftskontroll av desamma.

Ar det slutligen fråga om helautomatiska kontinuerligt arbetande maskiner, kan ofta en ensam observator försedd blott med ur och protokoll följa ett fler- tal sådana maskiner samtidigt samt observera de irreguljära uppehåll och av— brott, som inställa sig vid desamma. Han kan då ofta också omedelbart an- teckna avbrottens orsaker, vilket ju ej kan ske vid rent automatisk registre— mig.

5. Arbetsmetodikens och normaltidsbestänmingens verkningar.

a) Inom företaget.

Arbetsmetodiken och normaltidsbestämningen avse ju att förbättra och för— korta de produktiva arbetstider, varunder arbete oavlåtligt pågår, ävensom att undvika vissa på metoden eller arbetaren beroende improduktiva uppehåll. I båda fallen påverka de i huvudsak arbetare och maskiner i gemensamt sam— arbete. Härutinnan överensstämma de alldeles med arbetsplaneringens typ I,. ehuru denna ju avser att eliminera de på arbetsledningen beroende improduk- tiva vänte- och uppehållstiderna. På grund härav bli också verkningarna av sagda rationaliseringsformer i huvudsak desamma som de för planeringstyp I förut beskrivna.

Här liksom där ökas sålunda produktionen. Här liksom där bli byggnaders och maskiners årliga ränte— och amorteringskostnader oförändrade, medan maskinernas årliga underhållskostnader öka—s i takt med deras ökade produk- tiva utnyttjande. I båda fallen ökas även lagren och lagerräntekostnaderna i Viss anslutning till produktökningen.

Den rationella arbetsmetodiken och normaltidsbestämningen kräva ju ingåen— de tidsstudier av hela eller större delen av vederbörande företags produktion. Når företaget på så sätt första gången skall genomstuderas, krävas icke obetyd- liga utlägg för tidsstudiemän och medhjälpare. Dessa utgöra förvaltningskost- nader av engångskaraktär, vilka liksom andra engångskostnader skola för- räntas och amorteras. I den mån som nya tekniska processer för nya eller gamla produkter undan för undan komma till tillämpning inom företaget, skola även dessa på sådant sätt studeras. Därigenom bli sådana studier också av mera permanent art och utläggen därför ständiga löpande kostnader, ehuru av relativt ringa omfattning.

I ovannämnda engångsarbeten ingår även att registrera de genom studierna vunna resultaten beträffande arbetsmetoder och tider. När sedan liknande ar— beten eller arbetsmoment återkomma, skola dessa metoder och tider å dem till- lämpas. De hämtas då av planeringspersonalen ur registraturet och samman- ställas å instruktionskort, vilka tillställas arbetarna. Detta medför ett visst löpande arbete för driftsledningspersonalen och vissa löpande kostnader. Allt

som allt medföra sålunda den rationella arbetsmetodiken och normaltidsbeståm- ningen vissa måttliga ökningar i förvaltningskostnaderna såväl av engångs- som av löpande karaktär.

När arbets— och ännu mer normalt-idsstudier drivas, erfordras för lyckliga resultat en viss medverkan åtminstone av passiv art från arbetarnas sida. För detta ändamål måste man tillse, att hela förändringen leder till att arbetarna få högre löneinkomster än förut per tidsenhet. Som resultat av de förbättrade ar- betsmetoderna och rättade arbetstiderna skola visserligen hittills rådande ac- kordslönesatser nedsättas, ty det finns ingen anledning varför arbetarna på grund av ledningens initiativ och insatser skulle få löneinkomster starkt över- stigande de på övriga håll gällande. Men ackordsnedsättningarna måste dock begränsas på sådant sätt, att även arbetarna få någon inkomstökning. Om åter tidslönesystem skulle vara rådande, måste av samma skäl tidslönerna något höjas. Företagets totala lönekostnader komma alltså vid båda lönesystemen att något ökas. Arbetsmetodiken och normaltidsbestämningen inta härutinnan en mellanställning mellan specialisering och standardisering, där ingen löne- kostnadsökning sker, och det under planeringstyp I skildrade förhållandet att lönekostnaderna ökas i samma relation som produktvolymen.

Arbetslöne- och förvaltningskostnader stiga alltså måttligt, medan lager— kostnader ökas i takt med produktvolymen och övriga förädlingskostnader bli oförändrade. Totala förädlingskostnaderna ha alltså stigit, ehuru betydligt mindre än produktionen ökats; förädlingskostnaderna per styck ha in. a. o. sjunkit, ehuru relativt ej fullt så mycket som produktionen ökats. Såsom van- ligt är minskningen i de totala produktionskostnaderna per styck mindre stark, eftersom de främmande kostnaderna stiga i takt med produktionsökningen. Minskningen i förädlings- och produktionskostnader per styck är sålunda nå— got mer utpräglad än vid planeringsform I på grund av skiljaktigheterna i löneförändringarna.

b) Vidare verkningar.

Siedan arbetsmetodiken och normaltidsbestämningen spritt sig från det för- sta företaget ut över hela specialbranschen, skulle ju, på grund av de minskade produktionskostnaderna per styck, även produktprisen sänkas i ungefär sam- ma "utsträckning. Emellertid föreligga vid dessa slag av rationalisering vissa särsikilda omständigheter, som böra observeras.

Det tar en högst avsevärd tid i anspråk att genomarbeta större delen av ett föreitags produktion med arbets— och normaltidsstudier. Om alltså andra före- tag :inom specialbranschen vilja efterlikna det första företag, som infört ifråga- varande rationalisering, måste det för dem ta en avsevärd tid att bli färdiga med saken. I någon mån kunna de kanske utan egna studier direkt övertaga de nnetoder, till vilka man kommit genom arbetsstudier i det första företaget. Dettta beror på, i vilken utsträckning sagda företag bevarar sina metoder som drifttshemligheter. Även om sådant hemlighållande ej äger rum, måste dock de airbetsmetoder, som för varje fabrik äro de rationellaste, i stor utsträckning

utrönas på själva platsen under hänsynstagande till alla där faktiskt rådande omständigheter. I än högre grad gäller detta om normaltidsbestämningen och dess studier, Vilka kräva en ändå intimare personlig samverkan med just de arbetare, vilkas ackordsvillkor därigenom skola regleras. ;.

Innan arbetsmetodik och normaltidsbestämning kunna sprida sig över större delen av en specialbransch, måste därför en högst avsevärd tid förflyta, i all- mänhet knappast mindre än ett tiotal år och ofta betydligt mera. Under denna övergångstid kunna de företag, som redan rationaliserat, få avsättning för hela sin ökade produktion genom att endast obetydligt sänka sina produktpris och därigenom utkonkurrera de svagaste av de företag, som ännu ej genom sådan rationalisering sänkt sina produktionskostnader. För de rationaliserade företagen uppstår sålunda en marginal mellan produktpriser och produktions- kostnader och alltså en extra företagarvinst.

Eftersom produktpriserna fallit endast obetydligt, uppstår på detta stadium, därest produkternas marknad är sluten, ingen avsevärdare ökning i efterfrå- gan å desamma. Hela specialbransehens produktion kan därför ökas endast obetydligt, och de rationaliserade företagens produktionsökning kommer att medföra en nästan motsvarande produktionsminskning hos de orationalise- rade. Hos de sistnämnda företagen inträder därför en minskning i arbetaran- talet och eftersom de förstnämndas arbetarantal är oförändrat, inträder en av— sevärd arbetslöshet för branschen i dess helhet. På grund av de mera oför- ändrade produktprisen komma föregående och efterföljande produktionsetapper ej heller att nämnvärt utvidgas och alltså ingen mera nämnvärd uppsugning av arbetslösa därstädes att ske på detta stadium av utvecklingen.

Introducerandet av arbetsmetodik och normaltidsbestämning mom en bransch medför sålunda höjda löneinkomster och under en lång tid även höjda kapi- talvinster inom de reformerade företagen. Men den medför även produktions- inskränkning och vinstminskning inom de oreformerade företagen samt arbets- löshet för branschen i dess helhet. Under övergångstidens lopp försvinnner antagligen en större eller mindre del av denna arbetslöshet genom samhällets allmänna utveckling.

Så småningom genomföres emellertid under konkurrensens tryck arbetsme- todik och normaltidsbestämning inom hela eller större delen av branschen. Det- ta kan ske genom att företag efter företag individuellt genomför detta slags rationalisering. Det kan också ske genom att reformerade företag uppköpa oreformerade, beträngda sådana och med stöd av sina erfarenheter på ett snab— bare sätt genomföra de nya metoderna. Uppmuntrade av sina framgångar kunna de reformerade företagen slutligen i stället utvidga sina anläggningar, varigenom arbetsmetodiken och normaltidsbestämningen kombineras med mass- produktion. I sistnämnda fall blir ju konkurrensen inom branschen mycket hård, och en del oreformerade företag drivas till hel eller partiell nedläggning. J fr avd. A 2 c).

När hela eller större delen av branschen hunnit bli på så sätt reformerad, kommer, såvitt ej monopol under tiden uppstått, den allmänna konkurrensen att leda till att produktprisen sänkas någorlunda i nivå med produktionskost—

nadlerna. Därigenom stimuleras på vanligt sätt efterfrågan och produktions- volyymen inom branschen, och även föregående och efterföljande produktions- etajpper inom samma vertikalgren utvidgas något. De arbetslösa, som ännu kvairstå från övergångstidens början, kunna därigenom ånyo beredas sysselsätt- ningg. Det kan då också hända, att övergångstiden fört med sig en avsevärd liöjming av den allmänna lönenivån och att därigenom de ursprungligen över- norrmala löneinkomsterna för de reformerade företagens arbetare numera äro lika med de allmänt rådande.

Bortser man från all övergångstid och därmed sammanhängande omständig- heteer, skulle arbetsmetodiken och normaltidsbestämningen ha verkningar på ar- betsslösheten inom hela vertikalgrenen. som vore ett mellanting mellan dem vid speteialisering etc. och planeringstyp I. Mindre arbetslöshet inom grenen än vid sagda typ skulle uppstå, eftersom arbetarnas löneinkomster inom special— bramschen ökats mindre här än där, med' därav följande vanliga verkningar. Till skilllnad mot vid specialisering skulle emellertid vid sluten marknad någon ar- betsslöshet kvarstå, eftersom löneinkomsterna samt de samlade förvaltnings- löneerna inom branschen till skillnad mot där, något stigit.

c) Avvikelser och slutresultat.

D)et kan hända, att arbets- och normaltidsstudierna få större resultat endast på mågon eller några avdelningar inom en viss fabrik. Denna fabriksdel, som kan—. kallas dess B-avdelning, skulle till följd härav få större produktionskraft än iföregående och efterföljande etapper inom densamma, vilket ju vore me- ninggslöst. I så fall får därför en del av anläggningskapitalet dragas från B-awdelningen och fördelas på övriga avdelningar, varigenom hela fabrikens proeduktionskraft något ökas. Sålunda göres en del av B:s byggnadsutrymme tillgängligt för de övriga avdelningarna. B:s nu överflödiga maskiner och apparater kunna även ofta i större eller mindre utsträckning adapteras för de andra avdelningarnas ökade behov.

Olm i B proportionen mellan arbetare och investerat kapital är ungefär det— sam1ma som i genomsnitt inom hela fabriken, så medför nyssnämnda överflytt- ninggsprocess inga avvikelser från de i a) och b) beskrivna verkningarna. Är så egj förhållandet, inträffa däremot vissa avvikningar.

Ein fabrik kan sålunda äga en särskild avdelning innehållande endast hel— autoamatiska maskiner eller apparater, vilka för sitt övervakande kräva rela— tivt föga arbetskraft. Genom framgångsrika arbetsstudier kan det hända, att mani här lyckats eliminera en hel del driftsuppehåll och alltså öka avdelnin— genss produktionskraft, medan däremot den övriga fabriken blivit mera oför- ändirad. När till följd därav en del anläggningskapital överflyttas från denna avdeelning till fabriken i övrigt, framkallar detta på förstnämnda håll en minsk- ning; i mängden behövlig arbetskraft, som absolut sett är ganska ringa, men på ssistnämnda håll en absolut sett avsevärt större ökning i arbetskraft. En nettcoökning av arbetarantalet inom fabriken äger sålunda mera omedelbart rumi. Ett med den förut beskrivna planeringstypen II likartat fall inträder

alltså nu. De vidare verkningarna inom fabriken och branschen etc. bli även av därmed liknande art.

Arbets- och normaltidsstudierna kunna också få sina huvudsakliga re- sultat inom fabriksavdelningar, där ringa eller kanske nästan intet anlägg- ningskapital kommer till användning. Exempel härå erbjuda en hel del trans— port— och sammansättningsarbeten samt en del förpacknings- och justerings— arbeten. Den sålunda ökade produktionskraften hos ifrågavarande avdelningar får ju då åter något begränsas. Därigenom frigöres visserligen en del arbets- kraft, men det anläggningskapital, som frigöres för fördelning på fabriken i övrigt, blir absolut sett mycket ringa. Någon nämnvärd efterfrågan därstädes på de frigjorda arbetarna uppstår därför ej, utan dessa bli definitivt arbets- lösa.

Detta fall och dess vidare verkningar inom och utom fabriken överensstäm- mer rätt väl med den förut beskrivna planeringstypen III. Dock ha nu löne- inkomsterna för de av studierna berörda, kvarvarande arbetarna ökats, vilket saknar egentlig motsvarighet vid sagda planeringstyp. Kostnaderna etc. och arbetarsysselsättningen kommer därför att utvecklas något litet ogynnsam- mare än där beskrivits.

För fabriken i dess helhet är ju den förstnämnda avvikelsen från huvudtypen av övervägande maskintidsbesparande art, den sistnämnda åter av övervägande arbetartidsbesparande slag. De avvikelser av båda slagen, som a rb et s 111 e- to dik e n ibland leder till, kompensera varandra troligen i stort sett någor— lunda väl till omfattning och verkningar. I sin helhet komma därför arbets- metodikens verkningar ungefär att ansluta sig till planeringstyp I och med de under a) och b) nyss angivna modifikationerna.

Normaltidsbestämningen däremot för säkerligen med sig en hel del avvikningar från huvudtypen, som tämligen helt äro av det mera arbetar- tidsbesparande slaget. Denna bestämning medför ju större resultat i den mån de studerade arbetsprocesserna bestå av rena handtider, alltså i den mån mindre och enklare maskineri förefinnes. I sin helhet komma därför normal- tidsbestämningens verkningar att ligga. någonting emellan de under plane— ringstyp I och III angivna. Detta innebär vid sluten marknad, att en viss, icke alldeles obetydlig arbetslöshet inom branschen och vertikalgrenen här skulle bli slutresultatet. Dock kan ju även denna på förut angivet sätt hinna att elimineras under den långvariga övergångstiden.

E. Samm anfattninfr.

1. Allmänna kännetecken.

I denna avdelning behandlas ej längre de individuella företagen i deras kon- kurrensförhållande till övriga branschföretag utan blott speeialbranscherna och vertikalgrenarna såsom helheter.

A) Till att börja med förutsättes, att såväl den rationaliserade branschen som även föregående och efterföljande etapper inom vertikalgrenen ha en sluten marknad utan utländsk konkurrens.

1) Massproduktion inkl. kommersiell standardise- rin g. Inom en viss bransch -— här kallad produktionsetapp C — ökas pro- duktionen, medan den investerade kapitalmängden och de totala förädlingskost- naderna i första hand bli ungefär oförändrade. Förädlingskostnaderna per styck minskas därför i samma takt som produktionen ökas. Men de främmande produktionskostnaderna, motsvarande produktpriserna i föregående produk- tionsetapper _ A och B —— äro oförändrade, varför totala produktionskostna- derna per styck samt produktprisen inom C sjunka relativt mindre än produk- tionsökningen. De följande etapperna D och E få alltså sitt C-material till endast måttligt sänkta pris. Den slutliga konsumtionsprodukten i E faller relativt ändå mindre i pris, eftersom D:s och Ezs egna förädlingskostnader bli oförändrade.

En följd härav är, att efterfrågan på den slutliga E-produkten och produk- tionen därav ökas mycket måttligt, men att å andra sidan denna måttliga ök— ning sprider sig till alla de föregående etapperna från D till A och alltså även till C. För C:s vidkommande blir emellertid ökningen betydligt mindre än den till följd av de massproduktiva metoderna kunde bli vid oförändrad investerad kapitalmängd därstädes. Detta leder efter någon tid till nedläggning av vissa C-anläggningar och motsvarande minskning av arbetarantalet.

En viss arbetslöshet och ett visst kapitalutflöde uppstår alltså inom C. Men de ovannämnda produktionsökningar, som uppstått i såväl efterföljande som föregående produktionsetapper, suga till sig C:s lediga arbetare och kapital. Denna överflyttningsprocess stöter dock i allmänhet på betydande friktion och motstånd och tager därför lång tid i anspråk. Under en icke obetydlig be— gynnelsetid får man därför räkna med en viss mängd arbetslösa C-arbetare. Slutresultatet blir emellertid i stort sett icke någon arbetslöshet utan blott en viss omfördelning av arbetskraften inom vertikalgrenens olika etapper.

De massproduktiva metodernas införande i C-branschen lämnar _ åtminstone prinlcipiellt sett —— arbetslönerna per tidsenhet tämligen oförändrade inom dess

alltjämt arbetande anläggningar. Vissa C-anläggningar få emellertid enligt det ovanstående nedläggas, och dessa äro naturligen de minst välskötta och lägst lönebetalande. Deras bortfallande medför därför en mindre höjning av den genomsnittliga lönenivån inom branschen. Viktigare i allmänt lönehän- seende är emellertid den prissänkning, som äger rum för vertikalgrenens slut— produkt E. Denna betyder ju en sänkning i levnadskostnaderna och en höjning av reallönen och välståndsnivån för konsumenterna. För varje konsument är visserligen denna förbättring obetydlig, men i gengäld är deras antal vida stör- re än C-arbetarnvas antal.

2) R a tio n ell a rb ets 1 c dn in g i dess tre huvudformer: a rb ets- planering, arbetsmetodik och normaltidsbestämning. Denna mångsidiga rationaliseringsform kan ha ganska olika verkningar, bero- ende på vilka delar av vederbörande företag som träffas av densamma. I detta hänseende kunna tre olika huvudtyper uppställas. Man har sålunda typ I, där reformerna beröra hela företagen någorlunda likartat eller också företrädesvis sådana dess avdelningar, där proportionen mellan arbetare och investerat kapi— tal ungefär är densamma som för hela företaget. Vidare typ II, där endast eller företrädesvis sådana företagsavdelningar beröras, där den investerade kapital- mängden är relativt stor i förhållande till arbetarantalet, och slutligen typ III med ingen eller relativt liten kapitalmängd. Till typ II höra även sådana fall av arbetsplanering, som blott eliminera ensidiga totala vilopauser hos olika ma- skiner, och till typ III sådana fall, där blott ensidiga pauser för olika arbetare elimineras.

F ör den rationella ledningstypen I överensstämma verkningarna inom special- bransch och vertikalgren med dem som ovan skildrats för massproduktionen. Dock föreligger här den avvikelsen att arbetslönerna per tidsenhet inom C-bran- schen stiga och lika—ledes förvaltningskostnaderna, särskilt vid arbetsplanerin- gen. Till följd härav sjunka ej förädlingskostnaderna per styck inom branschen i samma takt som dess produktion ökas, såsom var fallet vid massproduktion. Fallet i samlade produktionskostnader per styck och i produktpriser inom C blir därför också mindre än vid massproduktion och likaledes prissänkningen och efterfrågeökningen för de slutliga konsumtionsmogna produkterna i etap- pen E. Den mindre efterfrågeökningen åter alstrar en något större arbetslöshet inom den reformerade branschen, vilken ej såsom vid massproduktion helt kan absorberas av de föregående och efterföljande etapperna, vilkas utvidgning blivit mindre än där.

De slutliga resultaten bli alltså ett visst fall i de slutliga konsumtionsvaru- prisen, vidare vissa lönehöjningar inom den reformerade branschen samt _ mycket till följd därav _ en förblivande arbetslöshet av mindre omfattning inom vertikalgrenen. (Under en längre övergångstid, innan den rationella ar— betsledningen spritt sig från några pioniärföretag till hela C-branschen, bli verkningarna. något ogynnsammare. Prisfallet på C-produkterna och alltså även på de slutligen E-produkterna blir därunder mera begränsat, och produk- tionen inom hela vertikalgrenen ökas därför mera obetydligt. Den ökade pro- duktmängden vid oförändrat arbetarantal inom de reformerade C-företagen le-

der därför då till en kännbar arbetslöshet vid övriga C-företag, vilken ej i högre grad absorberas av övriga produktionsetapper.)

Vid den huvudsakligen maskinsparande typ II inträda följande avvikelser från ovanstående. Det överflödiggjorda maskinkapitalet flyter delvis över till andra etapper inom vertikalgrenen men delvis också till övriga avdelningar inom

)—företagen, som ha. större relativt arbetarbehov. Därur uppstår en ökning av arbetarantalet redan inom den reformerade C-branschen och till denna adderar sig på vanligt sätt ökningen till följd av produktionsökning inom vertikalgre- nens övriga etapper. Vid den huvudsakligen arbetarsparande typ III åter bli en avsevärd mängd arbetare lediga utan att nämnvärt kapital blir ledigt vare sig för övriga avdelningar inom C-företagen eller för övriga etapper inom grenen. Resultatet blir därför en bestående avsevärd arbetslöshet inom C— branschen.

Såväl arbetsplanering, arbetsmetodik som normaltidsbestämning tillhöra för- modligen oftast typ I, men i avvikande fall är arbetsplaneringen säkerligen mest av typ II, normaltidsbestämningen däremot mest av typ III. Som helhet kan därför den rationella arbetsledningen tämligen säkert sägas verka på det. för typ I ovan angivna sättet.

3) M eka. n i s erin g. Denna består ju däri, att man med bibehållande av samma produktmängd ersätter ett visst antal arbetare med en ökad kapital- mängd, investerad i ytterligare eller mera automatiskt maskineri. I stället för de sålunda sparade arbetslönerna komma då nya kostnader för amortering, ränta och underhåll för det nya maskinkapitalet, vilka uppgå till en viss del av lönebesparingen. I detta hänseende kunna två olika huvudtyper urskiljas. Vid typ I komma de nya amorterings-, räntc- och underhållskostnaderna att uppsuga den alldeles övervägande delen av de sparade lönekostnaderna, vid typ II däremot endast en mindre del därav. Mellan typ I och II finnas givetvis talrika övergångar.

För typ I gäller nu följande: Sänkningen i samtliga förädlingskostnader blir rätt obetydlig och mycket mindre än minskningen i arbetarantalet. Sänk— ningen i samtliga produktionskostnader och i produktpriserna inom ifrågava— rande C-bransch blir alltså ganska ringa, och ännu mer blir detta fallet för vertikalgrenens slutliga E-produkter. Den därav följande ringa cfterfråge— ökningen på E—produkterna medför en blott ringa produktionsökning i verti— kalgrenens olika etapper, som blott kan uppsuga en mindre del av de lediga C—arbetarna. En bestående avsevärd arbetslöshet blir alltså resultatet. Den ringa sänkningen av E-produkternas pris medför slutligen, att sänkningen i alla konsumenters levnadskostnader blir mycket ringa.

Vid typ II åter blir sänkningen i produktionskostnader per styck samt i prisen på C-produkterna och de slutliga. E—produkterna något större än för I; efterfrågan och produktionen inom alla vertikalgrenens etapper bli något stör— re än där och flera av de överflödiga C—arbetarna än vid I kunna därigenom åter uppsugas. Den slutliga arbetslösheten blir sålunda mindre än vid I, men den förefinnes dock i viss utsträckning. Denna ur arbetarsysselsättningens synpunkt fördelaktigare mekaniseringstyp närmar sig i kostnads— och syssel—

sättningshänseende den minst fördelaktiga typen av rationell arbetsledning, nämligen dess typ III.

Mekaniseringstyp I omfattar de flesta fall, då ett förut välkänt mekanise- ringsalternativ blivit fördelaktigt först genom en lönehöjning och därför in- förts. Vidare de flesta fall, där rationaliseringsidéernas inträngande och nog— granna tillämpande medfört ett tillvaratagande av välkända måttliga mekani- seringsvinster, som man förut av oföretagsamhet eller överdriven riskrädsla underlåtit att utföra. I övrigt kunna mekaniseringar upptäckas och införas till följd av en teknisk planerings- och expcrimentverksamhct eller en vaknare informationstjänst, vilka i sin tur framdrivits av höjda löner eller fallande pro- duktpris eller mer utpräglad rationaliseringsanda. Ibland kan slutligen också den tekniska utvecklingen oberoende av löne-, pris— eller rationaliseringsför- hållanden leda till liknande resultat. Mekaniseringar av de sistnämnda två anledningarna kunna. tillhöra typ I eller typ II eller — i flertalet fall —— någonting däremellan. _

De förstnämnda två mekaniseringsanledningarna av typ I ha under senaste decennium spelat en betydligt större roll än förut. I genomsnitt ha därför samtliga under decenniet införda mekaniseringar rört sig i riktning mot typ I och kanske befunnit sig närmare denna än typ II. Ur arbetarsysselsättningens synpunkt är ju mekaniseringen den minst fördelaktiga rationaliseringsformen, och detta förhållande har tydligen ytterligare skärpts genom nyssnämnda. ut— veckling.

Ekonomiskt befogade mekaniseringsrörelser stöta vanligen på mer eller mindre utpräglade tröghetsmotstånd och erfordra därför en viss och ibland mycket lång tid för att nå sina slutliga fullständiga resultat. Innan mekani- seringar kunna genomföras, måste man sålunda ofta avvakta, att äldre enklare maskiner skola utnötas eller ibland ombyggnader av vissa fabriksavdelningar kunna företagas. När lönehöjningar, noggrannare rationaliseringsidéer eller produktprisfall utlösa en mekaniserande experimentverksamhet inom ett före- tag, tar denna vidare ofta en längre tid i anspråk för att nå sitt fulla resultat. Ännu mer gäller detta för en hel industri, om samma orsaker föranleda en dylik teknisk utvecklingsprocess inom densamma.

När lönehöjningar inom rimliga gränser inträtt och förr eller senare lett till vissa mekaniseringar, händer det troligen oftast, att dessa bli definitiva och ej återgå, även om lönehöjningen själv skulle återgå. Lö—nehöjningen förorsakar ju en experimentverksamhet oeh allmän teknisk utveckling, som leder till utar- betande och upptäckter av mekaniseringar av flera olika slag. Bland dessa nyfunna alternativ finnas då också sådana som skulle vara fördelaktiga även vid det lägre löneläget. Många av dessa alternativ ha vidare dragit avsevärda försökskostnader. Vid det lägre löneläget skulle dessa. alternativ då ofta ej löna sig med inberäk—nande av försökskostnaderna, medan de däremot, sedan dessa kostnader en gång gjorts och alltså ej behöva inräknas, skulle löna. sig och hålla sig'kvar även efter en löneåtcrgång. Sedan en lönehöjning startat dylika utvecklingsprocesser, skulle emellertid en inom ej alltför lång tid därefter skeende löneåtergång avbryta dessa rörelsers fortsatta utveckling.

Slutligen komma lönehöjningar — liksom ibland även produktprisfall att definitivt och relativt snart bryta igenom vissa hittillsvarande irrationella mekaniseringshinder, såsom okunnighet om redan existerande, fullfärdiga nie— kaniseringsalternativ, oföretagsamhet eller överdriven riskrädsla.

4) F 1 y t an d e til 1 v e r k n in g. Här sker en stark minskning i lagret av mellanprodukter och motsvarande lagerkapital. Å andra sidan tillkomma vanligen vissa mekaniska transportanordningar, som kräva viSs kapitalinveste- ring. Byggnadsutrymme och byggnadskapital påverkas i minskande riktning av den ovannämnda lagerminskningen men ofta i något ökande riktning av de nya transportmedlen. Allt som allt sker dock vanligen en viss nettominskning i det för oförändrad produktion erforderliga kapitalet.

Detta lediga kapital investeras nu delvis i utvidgningar av de' ifrågavaran- de C-företagen men flyter delvis också över till andra etapper inom vertikal- grenen, där det medför motsvarande utvidgningar. Såtillvida föreligger en stark likhet med den Rationella arbetsledningstypen II med därav följande ökning av arbetarantalet såväl inom C-branschen själv som inom övriga etapper.

Men den flytande tillverkningen medför vanligen tillika en betydande meka- nisering av transportverksamheten inom C-företagen med stark inbesparing av transportarbetare. Vidare medför den ofta en långt driven arbetsfördelning med inbesparing av många förut nödiga arbetsrörelser och alltså även av egent- liga driftsarbetare. I vad mån dessa arbetarminskningar under— eller överkom- penseras genom de förutnämnda produktionsutvidgningarna inom vertikalgre- nens alla etapper är omöjligt att generellt avgöra, utan gestaltar sig säkerligen ganska olika från fall till fall.

5) G e m e n s a m t o m d ö m e. Vid allsidigt sluten marknad åstadkommer mekaniseringen en Viss bestående arbetslöshet ej blott inom ifrågavarande bransch utan även räknat för hela vertikalgrenen. Övriga rationaliseringsfor— mer åter åstadkomma i stort sett någon arbetslöshet inom den berörda branschen, men i stort sett kan man räkna med att denna absorberas genom den samtidigt åstadkomna måttliga produktionsökningen inom vertikalgrenens samtliga etap— per. Samtliga rationaliseringsformer åstadkomma slutligen prissänkningar för den slutliga konsumtionsprodukten, mekaniseringen dock minst.

Mekaniseringen intar sålunda en genomgående motsatsställning mot övriga rationaliseringsformer. Denna motsats har under senaste tider något skärpts därigenom, att mekaniseringar av den mindre kostnadssparande typ I i relativt ökad omfattning kommit till utförande.

B) Betydligt fördelaktigare bli verkningarna, därest den rationaliserade branschen är en exportindustri eller en hcmmamarknadsindustri med effektiv utländskVimportkonkurrens. Detsamma gäller även i viss mån, därest någon av de följande etapperna i vertikalgrenen är en dylik industri. I alla. dessa fall förbättras de internationella konkurrensförhållandcna mer eller mindre starkt. Då kan det hända att t. o. ni. en mekanisering leder till en ökning av arbetarantalet ej blott i den berörda branschen jämte föregående inhemska pro- duktionsetapper tagna som en enhet utan även i sagda bransch själv. Ännu

El

lättare blir det här för de övriga rationaliscringsformerna att leda till sådana resultat.

Från det ovanstående får man dock i stor utsträckning undantaga den kom- mersiella standardiseringen. När denna har internationella verkningar, för- siggår den vanligen som ett led i en internationell rörelse, där de deltagande ländernas konkurrenskraft blott kan stärkas i förhållande till sådana länder, som eventuellt ej deltaga. Det ovanstående gäller vidare ej för sådana indu— strier, där en begränsning i råvaruförsörjningen hindrar eller starkt begränsar en ökning av deras produktion, såsom i betydande grad är fallet med vissa av våra skogsförädlingsindustrier.

2. Faktisk betydelse.

Under tiden 1920—4928 ha mer eller mindre kraftiga rationaliseringsåtgär- der ägt rum inom samtliga våra 20 undersökta företag utom ett (nr 12). Den— na kraftiga frekvens beror ju på att särskilt sådana företag utvalts till under- sökning, där rationalisering verkligen förekommit och kan därför ej generali- seras och tillämpas på hela industrien.

Bland de 19 rationaliserade företagen förete alla utom ett (nr 11) en meka— nisering, som oftast varit ganska kraftig, ibland synnerligen kraftig. Även i det omekaniserade företaget stodo för övrigt sådana åtgärder för dörren i sam- band med löneökningar.

Mekaniseringen inom de 18 företagen var i tre fall (nr 8, 15 och 16) tämli- gen oavhängig av löneförhållandena och berodde på tekniska utvecklingsproces— ser, oberoende av åtminstone den svenska löneutvecklingen. Detta var även förhållandet inom vissa delar av tre andra företag (nr 17, 18 och troligen 10). Vid två andra företag (nr G och 7) berodde dess genomförande inom vissa avdelningar på att. en nödvändig mera allmän ombyggnad först nu blev möjlig.

I alla återstående fall åter ha mekaniseringarna på det ena eller andra. sättet varit beroende av föregående lönehöjningsrörclser. Lönehöjningarna ha då vanligen föranlett en experiment- och konstruktionsverksamhet, som mer eller mindre snart resulterat i betydande mekaniseringar. Dessa ha då oftast be- funnits vara sådana, att de — åtminstone sedan experimentkostnaderna blivit frånräknade _ skulle varit fördelaktiga även vid föregående lägre löneläge. (I en del sådana fall ha sänkningar av produktprisen utgjort ett förstärkande motiv.) I dessa fall skulle ju en återgång i lönen ej föranleda en återgång av mekaniseringarna. Ofta har emellertid en mindre del av de sålunda erhållna anordningarna betecknats såsom ofördelaktiga i händelse av avsevärt lägre löner (nr 1, 5, 14, 17 och 20), Och i så fall skulle de ju återgå vid återgående löner. På liknande sätt förhåller det sig med några fall (nr 2, 4, 13 och 18), där vissa av mekaniseringsåtgärderna såsom redan förut välkända synas ha. blivit införda mera omedelbart som svar på lönehöjningar.

Näst mekaniseringen har produktionen i större skala oftast förekommit som rationaliseringsfenomen. Bland våra företag finnas nämligen sju fall av ma—

skinutvidgning eller driftskoncentration med påtagligt produktivitetshöjande effekt (nr 1—4, 10, 11 och 20).

Massproduktion genom standardisering åter har förekommit mera allsidigt i tre fall (nr 1, 3 Och 16) och partiellt i ett fall (nr 4). Rationell arbetsledning har mera genomgående införts i ett fall (nr 1), delvis i ett (nr 20), påbörjats itvå fall (nr 5 och 17) och redan förut existerat i ett (nr 2). I samtliga fall var det därvid fråga om arbetsmetodik och normaltidsbestämning, grundade på tidsstudier, men blott i det första därjämte om mera centraliserad arbetsplane- ring. Både standardiseringen och den rationella arbetsledningen ha ganska mycket koncentrerat sig på de fem metallbearbetningsföretagen. -— Flytande tillverkning slutligen har ej förekommit i något av våra företag.

Mekaniseringen har ej blott sålunda dominerat över de andra formerna be— träffande frekvensen. I ett flertal fall då den uppträtt tillsammans med andra former, har den även i allmänhet övervägt dessa i betydelse. ,Blott beträffande de två jämförda sulfatfabrikerna (nr 10) har produktionen i större skala. varit den dominerande faktorn. I övriga åtta fall har kanske i ett par stycken en införd massproduktion haft jämnställd betydelse, medan i de övriga mekanise— ringen haft en mer eller mindre betydande övervikt.

Härefter uppstår frågan i vad mån ovanstående resultat kunna generaliseras Och tillämpas på industrien i dess helhet. En mer ingående sådan tillämpning kan givetvis ej göras. Ty antalet undersökta företag, ehuru ej obetydligt, har dock varit för litet för sådana ändamål, och därtill föreligga vissa större lue- kor i materialet särskilt beträffande textil— och beklädnadsindustrien. Dock håller förf . före, att man ur det undersökta materialet med stöd av andra mera allmänna erfarenheter kan draga vissa viktiga slutsatser.

Det är sålunda påtagligt, att av alla rationaliseringsformerna mekaniseringen haft den ojämförligt största betydelsen inom vår industri under det senaste decenniet. Denna rörelse torde till större delen omedelbart eller medelbart ha blivit framdriven av den starka höjningen i de svenska reallönerna i början på 1920-talet, och endast till mindre del av en dära-v oberoende teknisk utveckling. Produktprisfallen ooh idéerna om noggrannare rationalisering ha visserligen därvid ofta verkat som pådrivande krafter, men de sistnämnda ha själva delvis direkt eller indirekt alstrats av lönehöjningsrörelserna.

Den på ovannämnda lönehöjningar grundade mekaniseringsrörelsen är säker- ligen ännu ej avslutad. Om lönehöjningarna helt eller delvis skulle gå till- baka, skulle dock otvivelaktigt större delen av de redan åstadkomna mekanise- ringarna bli bestående, men däremot skulle den ifrågavarande mekaniserings- rörelsen avbrytas eller mildras i sin fortsatta utveckling. Eventuella ytter- ligare reallönehöjningar skulle däremot i fortsättningen komma att skärpa denna utveckling och starta nya långsiktiga mekaniseringsrörelser.

Lönehöjningarna ha ju genom sin kostnads— och prishöjande effekt verkat minskande på efterfrågan och arbetarantal inom vederbörande företag, och me— kaniseringen har därefter i första hand verkat ytterligare minskande på arbe— tarantalet. Men den har tillika delvis kunnat reducera kostnads— och prishöj— ningarna och alltså kunnat begränsa den förstnämnda orsaken till arbetarminsk—

ning. Under inverkan härav har det för industrier med utländsk konkurrens kunnat hända, att deras konkurrenskraft genom mekaniseringen så stärkts, att deras arbetarantal kunnat bibehållas oförändrat eller t. o. m. ökas. Detta synes nu i stor utsträckning verkligen ha varit fallet med våra icke-skogsförädlande exportindustrier, särskilt om man medräknar deras föregående produktions- etapper inom landet. För hemmamarknadsindustrierna, särskilt dem utan ut- ländsk konkurrens, ha däremot verkningarna av dessa förlopp _ möjligen med undantag för textil- och beklädnadsindustrierna ganska övervägande gått i arbetarminskande riktning.

Produktion i större skala har ibland verksamt gjort sig gällande, särskilt i industrier med övervägande övervakningsarbete såsom cellulosaindustrien. Standardisering och rationell arbetsledning ha fått en viss avsevärd _ ehuru knappast ännu med mekaniseringen jämnst'alld _— betydelse inom metallindu- strien, men annars ännu endast i sporadiska tillverkningar. Den flytande till- verkningen åter har, bl. a. på grund av dess begränsade naturliga tillämpnings- område, genomgående blott uppträtt mera sporadiskt.

De fyra sistnämnda »rationaliseringsformerna ha alla åstadkommit sänkta produktpris. Deras inverkan på arbetarantalet har för exportindustrierna —— utom i stort sett beträffande standardiseringen — gått i avgjort ökande rikt- ning, men för hemmamarknadsindustrierna varit mera indifferent.

Statens offentliga utredningar ' Systematisk förteckning

(Siffrorna inom klammer beteckna utredningarna. nummer i den kronologiska förteckningeni)

Allmän lagstiftning. Rättsskipnlng. Fångvård.

Legberedningens förslag sng. vissa internationella rättsröt- hållanden. 3. Förslag till konvention mellan Sverige, Den- mark, Finland, Island och Norge om erkännande och verk— ställighet av domar, m. m. [9] Riktlinjer för vinnande av viss koncentration inom det sven- ska fångvårdsviisendet. [16] ' Förberedande utkast till strniilng. Förrlideribrott m. m. [33]

Statsförfattnlng. Allmän statsförvaltning. 1918 års lönekommitte. Betänkande med förslag till avlö- ningsreglemente för extra ordinarie och extra tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen m. m. [12] 1928 års lönekommitté. Betänkande med förslag till löne— roglerinlg för landstogdur, lnppiogdnr och lsndsnsksler m. m. 18] Betänkande och förslag sng. anskniining, underhåll öch driit av för tnlltjänsten erforderlig fortskuilningsmato— riel. [23] Betänkande med förslag arbetsformer in. in. [26] Lantniätnrelönesnkkunnigus utredning och förslag beträffande lönereglering för viss lnntmäteripersonsl in. in, [30]

aug. vissn 'n'ndringnri riksdagens

Kommunalförvaltning.

Statens och kommunernas finansväson.

Utlåtande ung. uttörselbevissystemets verkningar m. in. [5] Repartitioustaien för jordbruksfsstighct. [31] Undersökning av tnxeringsutfallet betriiii'nndo jordbruksfns- tighet å landsbygden vid 1928 års allmänna fastighets- taxering. [35] Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser ang. be— skattning uv aktiebolag och andra näringsföretng rn. m. Del 1. [40] Del 2. [41]

Politi. Socialpolitik.

Betänkande med förslag ang. arbetslöshetens motverkande genom beredskapsarbeten. [8] Arbetslöshetsntredningens betänkande. 1. omfattning, karaktär och orsaker. [20] Arbetslöshetsntredningens betänkande. 1. Bilagor, band 1. Orsaker till arbetslöshet. P. M. ung. arbetsmarknaden och de faktorer, som bestämma dess utveckling. [21] Utredning och förslag rörande viss omläggning av social— styrelsens lönestatistik. [32] Arbetsiöshctsutredningens betänkande. 1. Bilagor, hund 2. Om den industriella rationaliseringen och dess verkningar. [42]

Arbetslöshetens

Hälso- och sjukvård.

Allmänt näringsväsen.

Utlåtande över utkast till näringslug m. m. [13] _ Betänkande ung. ändrad lagstiftning om mått och vikt. [36]

Fast egendom. Jordbruk med binär-ingar. Jordbruksnt'redningens betänkanden. 4. Betänkande ang. åtgärder för fjäderfäskötselns främjande. [6]. 5. Statistisk örqersikt över det svenska jordbrukets utveckling och läge. [7 Betänkande med förslag till lag med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Koppar- bergs län 111. m. [19] Betänkande med utredning rörande de ststsnnderstödda. växt- förädlingsenstelternn. [34] . Betänkande med förslag röronde statlig hjälpaktion åt vissa

egnahemslåntngnre. [37]

Stockholm 1931. Kgl. Boktr. P. A. Norstedtåz Söner 312418

1 Betänkande och förslag rörande åtgärder för höjnndde sv

i Vattenväaen. Skogsbruk. Bergsbrukr.

Betänkande med förslag till lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarken m. 11. " områden. [10] Utredning med förslag eng. premiering av välskötitmmindre skogsbruk. [11] '

, Industri.

Ny värmeiedning samt elektrisk belysningssnliiggniing 1 No- . tionelmuseibyggneden i Stockholm. [8] ' Normnlhestiimmelser för jiimkonstrnktioner till byggnads- ! verk (järnbestiirnmelser). [30]

, Handel och sjöfart. ] Provdebitering nv fyr- ; [15]

och bdkavgiit samt sjömansbnssavgift.

Kommunlkatlonsväsou.

Bank-. kredlt- och penningvusen.

* Förslag till växellag m. m. [14] 3 Förslag till checking lll. m. [28]

Försäkrlngsväsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsvdsen. Andlig odling i övrigt. .

' Sammandrag sv yttranden över 1927 års prästlöneregleerings- sakkunnigas betänkande rörande nye grunder för laegstiit— ningen om prästerskapets avlöning och förvaltnimg av den därtill anslagna egendomen. [1] . Utredning och förslag rörande läroböcker vid de allmänna , läroverken och med dem jämiörlign läroanstalter.. [[2] ' Utredning och förslag av frågorna om ytterligare inskkriink- ningar i den nuvarande i'olkskoleseminnrieorgunisettlonen samt om statens övertagande av de utav landstingesn och vissa städer npprätthållna småskoleseminarlerna nn. nn. [4]

Utredning och förslag rörande fortsättningsskolunn oorgani- sntion. [17] Betänkande med förslag till huvudgrnnder för en decccntrs- lisernd förvaltning av prästlönejorden m. m. [24] Betänkande med förslag till priistiönelag m. m. [215], Betänkande med förslag nng. den ekonomiska förvaltnningen vid de allm. läroverken m. ti. läroanstalter och därmed" sammanhängande frågor. [38]

Försvar—oväsen.

1930 års militäravlöningssnkknnnign. Betänkande mecd för- slog till nviöningsbestämmelser för icke-ordinarie perraonsl vid iörsvnrsviisendet. [22]

säkerheten vid flygning. [27] Betänkande sng. llygstyrelsens materielansksifning nm. m. [29]

Utrikes ärenden. Internationell rätt.