SOU 1931:9
Lagberedningens förslag angående vissa internationella rättsförhållanden
N 4-0 ('?
nå (- - CUL"
&( 4. IO-(e
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket är 2012
S?rAfTiEiNSH OF'FEAVV TLIQA "UTREDNIÅNGAR 1931: 9 ' ' '.IESLTI11EDE'PARTEM'ENTET
LAGBEREDNINGENS FÖRSLAG ANGÅENDE VISSA * INTERNATIONELLA RÄTTSFÖRHÅLLANDEN
III. FÖRSLAG
TILL
K O NVE N T*I O N"
MELLAN
SVERIGE, DANMARK, FINLAND, ISLAND OCH NORGE OM ERKÄNNANDE OCH VERK- ' STÄLLIGHET AV DOMAR,
STOCKHOLM
"19:31
' Statens o "fram—153... uti-éaii'ingzgfisigifåsylf;_-
Kronologiskförtecjkhiiig
1. Sammandrag av yttranden över 1927 års prästlöneregle— ringssakkunnigas betänkande rörande nya grunder för lagstiftningen om prästerskapets avlöning _och förvalt- ningen av den därtill anslagna egendomen. Idun. 622 s. E. . Utredning och förslag rörande läroböcker vid de sll- männa läroverken och med dem jämförliga läroanstalter. Norstedt. 131 s. E. Betänkande med förslag angående arbetelöshetens'mot- verkande genom beredskapsarbeten. Norstedt. 81 s. S. Utredning och förslag uv frågorna om ytterligare in- skränkningar i den nuvarande folkskoleseminarieorgn- nisationen samt om statens övertagande av de 'ntav landstingen och vissa städer upprätthållnn småskola- seminnrierna 111. m. Norstedt. (2), 215 s. E.
. Utlåtande angående ntförselbevissysteniets verkning- m.m. Marcus. 26 s.
gående åtgärder för fjäderfiiskötselns främjande.
men. vi, 109 5. Jo. Jordbruksutredningens betänkanden. 5. Statistisk öve sikt "över. det svenska jordbrukets utveckling och läge Av E. Höijer. Marcus. 74 8. Jo. . Ny värmeledning samt elektrisk belysningsanläggning .
Nationalmuseibyggneden i Stockholm. Stat. Repr.—anst 43 s. . . Lagberedningens fdrslag ung. vissa internationella rätts
förhållanden. 3. Förslag till konvention mellan Sverige Danmark, Finland, Island och Norge om erkännande oo- verkställighet av domar, m. m. Norstedt. 38 s. Ju.
'Anm. Om särskild tryckort ej angivas, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnsllebokstlvernl till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbmksdepmementet Enligt kungörelsen den 8 febr. 1922 aug. statens odentllgn utredningen yttre anordning (ur 98) utgivas ntreduingernn ! om alng med enhetlig färg för varje departement. , _ ,
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1931: 9 JUSTITIEDEPARTEMENTET
LAGBEREDNINGENS FÖRSLAG ANGÅENDE VISSA INTERNATIONELLA RÄTTSFORHÄLLANDEN
III.
FÖRSLAG-
TILL
ONVENTION
MELLAN
SVERIGE, DANMARK, FINLAND, ISLAND OCH NORGE OM ERKÄNNANDE OCH VERK- STÄLLIGHET AV DOMAR,
M. M.
STOCKHOLM 1931 susen. aoxrnrcxnmsr. P. A. NORSTEDT & sömn
TILL KONUNGEN.
Den 13 september 1929 har Eders Kungl. Maj:t funnit gott att antaga. en av danska regeringen gjord inbjudan att deltaga i förhandlingar med danska., finska, isländska. och norska regeringarna om avslutande av en konvention angående ömsesidig verkställighet av domar.
Förhandlingar i ämnet hava. sedermera ägt rum i Köpenhamn under tiden den 30 oktober—den 9 november 1929, i Stockholm den 28 april—den 10 maj 1930 och i Oslo den 26 januari—den 7 februari 1931. Under mötena. i Köpenhamn och Oslo hava jämlikt Eders Kungl. Maj:ts bemyndigande förhandlingar förts jämväl rörande vissa andra, frågor.
Från svensk sida. hava, enligt Eders Kungl. Maj:ts förordnande, i förhand- lingarna deltagit, vid samtliga. mötena, undertecknade Marks von Wiirtcmbcrg och Ekeberg samt, vid mötet i Oslo, undertecknad Lind. De övriga. ländernas delegerade hava. varit, för Danmark professorerna vid Köpenhamns universitet V. Bentzon och H. Munch-Petersen, nationalbankdirektören F. Schröder och departementschefen i justitsministeriet A. Svendsen med sekreteraren i justits- ministeriet J . Faurholt såsom sekreterare, för Finland ordföranden i finska lag- beredningens första avdelning, förvaltningsrådet F. Grönvall, för Island kom- mittered J. Krabbe samt för Norge höiesterettsdommerne E. Alten och S. Grotto.
Såsom resultat av förhandlingarna föreligger ett av de delegerade uppgjort förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om erkännande och ”verkställighet av domar, vilket förslag, jämte av de svenska. delegerade utarbetade motiv, härmed till Eders Kungl. Maj:t avlämnas.
Tillika överlämnas ett av motiv åtföljt förslag till lag om erkännande och verkställighet av dom, som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge.
Underdånigst
E. MARKS VON WURTEMBERG. BIRGER EKEBERG. ERIK LIND.
Stockholm den 4 maj 1931.
1 i
FÖRSLAG.
1-1—301543
Svensk text.
Förslag till
Konvention mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om erkännande och verkställighet av domar.
Artikel 1 .
Lagakraftägande dom, som i en av de fördragsslutande staterna givits i tvistemål eller i brottmål meddelats angående skadestånd, vare gällande jäm- väl i de övriga staterna.
Med dom förstås domstols beslut som innebär avgörande av huvudsaken. Tredskodom som meddelats i Finland eller Sverige anses ej såsom lagakraft- ägande förrän tid till återvinning gått till ända.
Artikel 2.
Lika. med lagakraftägande dom anses i denna konvention:
1. utslag varigenom överexekutor i Finland eller Sverige efter lagsökning ålagt någon betalningsskyldighet och för vilket tiden för besvärs anförande gått till ända.;
Dansk Tekst.
Ud kast til
; Konvention mellem Danmark, * Finland, Island. Norge og Sve— ; rige om Anerkendelse og Fuld— ' byrdelse af Domme.
Artikel 1 .
l&skraftige Domme, som i en af de ; kontraherende Stater er afsagt i borger- lige Sager, skal have bindande Virk- ning ogsaa i de andre Stater. Det sam- me gaelder Domme i Straffesager, for- saavidt angaar Erstatning eller Oprejs- ning for skadegorende Handlinger.
Ved Dom forstaas Rettens Afgerelse af det Krav eller Retsforhold, som ud- , gar Sagens Genstand. En Dom, som i Finland eller Sverige ( er afsagt over en sagsegt som er ude- blevet paa furste Taegtedag (tredsko- dom), anses ikke for retskraftig, for ( Fristen for ny Provning ved samme (Ret ( återvinning) er udlobet.
Artikel 2. —
Lige med retskraftige Domme stilles i denne Konvention:
) 1. Afgerelser, hvorved Overekseku- tor i Finland eller Sverige i Sager, hvor Kravet grunder sig paa Gaelds- brev eller andet skriftligt Bevis ( lag- sökningsmål ), har paalagt Betalings- *: "ligt, naar Fristen for Anke ( besvär)
i over Afgerelsen er udlobet; i l
Norsk tekst.
Utkast til
konvensjon mellem Norge, Danmark, Finnland, lsland og
Sverige om anerkjennelse og fullbyrdelse av dommer.
Artikkel 1.
Rettskraftige dömmer som i en av de kontraherende stater er avsagt i bor— gerlige saker, skal ha bindende virk— ning også i de andre stater. Det sam— me gjelder dommer i straffesaker for- såvidt de angår erstatning eller opreis— ning for skadegjerende handlinger.
Ved dom forståes rettens avgjerelse av det krav eller rettsforhold som er sakens gjenstand.
En dom som i Finnland eller Sve- rige er avsagt mot en saksakt som er uteblitt fra ferste rettsmete ( tredsko— dam), ansees ikke for rettskraftig for fristen for ny provning ved samme rött (återvinning) er utlopet.
Artikket 2.
Like med rettskraftige dommer reg- nes i denne konvensjon:
1. avgjorelser hvorved overeksekutor i Finnland eller Sverige i saker hvor kravet grunner sig på gjeldsbrev eller annet skriftlig bevis ( lagsökningsmål), har pålagt betalingsplikt, når fristen for anke ( besvär) over avgjarelsen er utlopet;
Svensk text. 2. förlikning som ingåtts inför förlikningskommission eller domstol; samt 3. lagakraftägande beslut som i tvistemål, i domen eller under rättegången, meddelats angående ersättning för rättegångskostnad eller gottgörelse till vittne eller sakkunnig.
Artikel 3.
Uteblivelsesdom, som i Danmark, Island eller Norge blivit i första instans given mot svaranden, så ock tredskodom eller annan i Finland eller Sverige i första. instans mot utebliven svarande given dom, vare ej i annan av staterna gällande, med mindre:
1. svaranden, vid målets anhängiggörande genom stämning, lagsökning eller inkallelse till förlikningskommission, hade hemvist eller anmäld firm.i den stat där domen gavs, eller styrelse, som hade att företräda svaranden, då ägde sitt säte därstädes, eller delgivningen skett med ombud, som svaranden enligt lag var pliktig att hava i den staten; eller
2. bindande överenskommelse var träffad om målets upptagande av den dom- stol där domen gavs; eller
3. domen angår skadestånd för gärning som begåtts i den stat där domen gavs, och svaranden under vistelse därstädes personligen fått del av stäm- ningen.
Vad nu är sagt gälle ock i fråga om dom som i någon av staterna blivit av högre rätt meddelad mot svarande, som uteblivit såväl där som i första instans.
Dansk Tekst.
2. Forlig, der er indgaaet for en F or- ligskommision eller en Ret;
3. retskraftige Afgorelser, som i bor- gerlige Sager, enten i Dommen eller sarskilt, er truffet om Erstatning for Sagsomkostninger eller om Godtgerel- se til Vidner eller sagkyndige.
Artikel 3.
Udeblivelsesdom, som i Danmark, Island eller Norge er afsagt i forste Instans over sagsogte, og tredskodom eller anden Dom, som i Finland eller Sverige er afsagt i forste Instans over en udebleven sagsogt, skal ikke have bindende Virkning i de andre Stater, medmindre: , 1. sagsogte, da Staevningen, Forligs- indkaldelsen eller Indkaldelsen til Overeksekutor blev forkyndt, havde Bopael eller anmeldt Firma i den Stat, hvor Dommen er afsagt, eller Bestyrel— sen, som reprasenterede sagsogte, hav— de Saede i denne Stat, eller Forkyndel- sen er sket for en Repraesentant, som sagsogte efter Loven var forpligtet til lat have 1 denne Stat; eller
2. der var truffet bindende Aftale (om Sagens Behandling ved den Ret, som har afsagt Dommen; eller
3. Dommen angaar Erstatning eller Oprejsning for en skadegorende Hand— ling, som er begaaet i den Stat, hvor l'llmmen er afsagt, og Staevningen er luorkyndt for sagsogte personlig under | hold i denne Stat. De samme Regler gaelder om Udebli- elsesdom, der i Ankeinstansen er fsagt over sagsogte, forsaavidt Dom— u en i forste Instans ligeledes var en deblivelsesdom.
Norsk tekst.
2. forlik som er inngått for en for- likskommisjon eller en» domstol;
3. rettskraftige avgjorelser som i bor- gerlige saker, enten i dommen eller sunr— skilt, er truffet om erstatning for saks- omkostninger eller om godtgjorelse til Vidner eller sakkyndige.
Artikkel 3.
En uteblivelsesdom som i Danmark, Island eller Norge er avsagt i forste instans mot saksokte og en tredsko- dom eller annen dom som i Finnland eller Sverige er avsagt i forste instans mot en uteblitt saksokt, skal ikke ha bindende virkning i de andre stater undtagen i folgende tilfelle:
1. när saksokte da stavningen, for- liksinnkallelsen eller innkallelsen h'l overeksekutor blev forkynt, hadde bopel eller anmeldt firma i den stat hvor dommen er avsagt, eller det styre som representerte saksokte hadde sete i den- ne stat, eller forkynnelsen er foregått for en stedfortreder som saksokte efter loven var forpliktet tilå ha i denne stat;
2. när bindende avtale var truffet om behandling av saken ved den rett som har avsagt dommen;
3. när dommen gjelder erstatning el- ler opreisning for en skadegjorende handling som er foretatt i den stat hvor dommen er avsagt, og stevningen er forkynt for saksokte personlig under ophold i denne stat.
De samme regler gjelder om utebli- velsesdommer som i ankeinstansene er avsagt mot saksokte, når dommen også i forste instans var en uteblivelsesdom.
Svensk text. Artikel 4.
Beslut eller förlikning, som enligt artiklarna 1—3 äger giltighet utanför den stat där beslutet gavs eller förlikningen ingicks, och varå verkställighet kan vinnas i den staten, skall på begäran verkställas i annan fördragsslu- tande stat.
Artikel 5.
Ansökan om verkställighet göres: iDanmark och Island hos fogden; i Finland och Sverige hos överexekutor; samt i Norge hos namsretten.
Artikel 6.
Vid ansökan om verkställighet av beslut skall fogas:
1. beslutet i huvudskrift eller av vederbörande myndighet styrkt avskrift;
2. bevis att beslutet äger laga kraft och är av sådan beskaffenhet som sägs i artikel 1 eller 2, samt att verkställighet kan ske i den stat där beslutet gavs; samt
3. där fråga är om dom som avses i artikel 3, bevis som utmärker att domen enligt nämnda artikel är gällande.
Sökes verkställighet av förlikning, skall vid ansökningen fogas av veder- börande myndighet styrkt avskrift av förlikningen, ävensom bevis att för- likningen är ingången inför förlikningskommission eller domstol och kan verk- ställas i den stat där den träffats.
Handling som är avfattad på finska eller isländska språket skall vara åt- följd av styrkt översättning till danska, norska eller svenska språket.
Dansk Tekst. Artikel 4.
Afgorelser og Forlig, som efter Ar- , tiklerne 1—3 har bindende Virkning udenfor den Stat, hvor Afgorelsen er truffet eller Forliget indgaaet, og som kan fuldbyrdes i denne Stat, kan kree- ves fuldbyrdet i de andre Stater.
Artikel 5.
Begasring om Fuldbyrdelse rettes: i Danmark og Island til Fogden, i Finland og Sverige til Overekseku- bor, i Norge til Namsretten.
Artikel 6.
Begaering om Fuldbyrdelse af en Af- gorelse skal vaere ledsaget af:
1. Afgorelsen i Original eller af vedkommende Myndighed bekraeftet Udskrift;
2. Bevidnelse om, at Afgorelsen er af den i Artiklerne 1 eller 2 nsevnte Art, og at den er retskraftig og kan fuld— byrdes i den Stat, hvor den er truffet;
3. ved Dom af den i Artikel 3 om- handlede Art, Bevidnelse, hvoraf frem— ' gaar, at Dommen har Virkning efter naavnte Artikel.
Begaering om Fuldbyrdelse af et Forlig skal vaere ledsaget af Forliget i en af vedkommende Myndighed be- krseftet Udskrift og af Bevidnelse om, at Forliget er indgaaet for en Forligs- kommission eller en Ret og kan fuld- byrdes i den Stat, hvor det er indgaaet.
Skriftstykker, som er affattet paa Finsk eller Isländsk, skal vaare ledsaget :af bekraeftet Oversaettelse til Dansk, Norsk eller Svensk.
Norsk tekst. Artikkel 4.
Avgjorelser og forlik som efter ar— tiklene 1—3 har bindende virkning utenfor den stat hvor avgjorelsen er truffet eller forliket sluttet, og som kan fullbyrdes i denne stat, kan kreves full- byrdet i de andre stater.
Artikkel 5.
Begjaering om fullbyrdelse rettes: i Danmark og Island til fogden; i F innland og Sverige till overekseku- tor; i Norge til namsretten.
Artikkel 6'.
Begjaering om fullbyrdelse av en av- gjorelse skal vaere ledsaget av:
1. avgjorelsen i original eller i ut- skrift bekreftet av vedkommende myn— dighet;
2. bevidnelse om at avgjorelsen er av den art som er nevnt i artikkel 1 el- ler 2, og at den er rettskraftig og kan fullbyrdes i den stat hvor den er truf- fet;
3. när det gjelder en dom som nevnt i artikkel 3, bevidnelse som viser at dommen har virkning efter denne ar- tikkel.
Begjaering om fullbyrdelse av et for- lik skal vaere ledsaget av forliket i ut- skrift, bekreftet av vedkommende myn- dighet, og bevidnelse om at forliket er inngått for en forlikskommisjon eller en domstol og kan fullbyrdes i den stat hvor det er sluttet.
Skriftstykker som er avfattet på. finsk eller islandsk, skal vaere ledsaget av en bekreftet oversettelse til dansk, norsk eller svensk.
Artikel 7.
Bevis som 'i artikel 6 sägs utfärdas: i Danmark, Finland och Island av justitieministeriet; i Norge av justisdepartementet; samt i Sverige av länsstyrelse.
Artikel 8.
Beslut huruvida verkställighet skall meddelas enligt denna konvention fat- tas utan motpartens hörande; dock må tillfälle till yttrande beredas honom, när särskilda skäl därtill äro.
Artikel 9.
Verkställighet sker i envar stat enligt där gällande lag; och skall förty vad beslutet eller förlikningen må innehålla om tvångsmedel ej vinna tillämpning.
Artikel 10.
Vad i denna konvention stadgas om giltighet av dom innebär ej ändring i ar- tikel 22 i konventionen den 6 februari 1931 innehållande internationellt privat- rättsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap och föran- leder ej att dom i så beskaffat mål som där avses varder gällande i andra fall än i samma artikel omförmälas. Verkställighet av dom, som äger giltighet jämlikt nämnda artikel, må äga rum enligt artiklarna 4—9 i denna kon- vention.
Har i Danmark, Island eller Norge meddelats dom, som innefattar tillämp- ning av lagstiftningen om makars förmögenhetsförhållanden, skall denna kon- ventiOn ej å domen tillämpas i Finland eller Sverige, såframt tvisten där sko- lat bedömas enligt landets äldre äktenskapslagstiftning.
Denna konvention gäller ej beslut eller förlikning angående familjerättslig underhållsplikt och medför ej ändring i konventionen den 10 februari 1931 angående indrivning av underhållsbidrag.
Ej heller innebär konventionen ändring i de föreskrifter som i andra kon- ventioner äro givna om giltighet eller verkställighet av dom eller annat beslut.
Dansk Tekst. Artikel 7.
De Bevidnelser, som neevnes i Ar- tikel 6, udfaerdiges: i Danmark, Finland og Island af Jus- titsministeriet, i Norge af Justisdepartementet i Sverige af en Lensstyrelse.
Artikel 8.
Beslutning om, hvorvidt F uldbyrdel— se skal ivaerkseettes i Henhold til den- ne Konvention, traeffes, uden at Mod- parten heres. Dog kan der under saar- lige Omstaendigheder gives ham Ad- gang til at u-dtale sig.
Artikel 9.
Fuldbyrdelsen ivaerksaettes i hver Stat efter der gaeldende Lov uden Hen- syn til, hvad Afgerelsen eller F orliget maatte indeholde om Tvangsmidler.
Artikel 10.
Bestemmelserne i denne Konvention om den bindende Virkning af Domme ger ingen Forandring i Artikel 22 i Konventionen af 6. Februar 1931 inde- holdende intemationalprivatretlige Be- stemmelser om Egteskab, Adoption og Veergemaal og medferer ikke, at der tillaegges Afgerelsen af en Sag af saa- dan Art Gyldighed i andre Tilfaelde end der bestemt. Fuldbyrdelse af judi- cielle Afgorelser, som har Gyldighed efter neevnte Artikel, kan kraaves efter Artiklerne 4—9 i denne Konvention.
Er der i Danmark, Island eller ' Norge afsagt en Dom, som ger Anven- delse af Lovgivningen om Egtefaellers Formueforhold, skal denne Konvention ikke anvendes paa Dammen i Finland , eller Sverige, saafremt Tvisten der
Norsk tekst. Artikkel ? .
De bevidnelser som nevnes i artikkel 6, utferdiges: i Danmark, Finnland Justitsministeriet; i Norge av J ustisdepartementet; i Sverige av en länsstyrelse.
og Island av
Artikkel 8.
Beslutning om hvorvidt fullbyrdel- se skal iverksettes i henhold til denne konvensjon, treffes uten at motparten heres. Dog kan der under saerlige om- stendigheter gis ham adgang til år ut— tale sig.
Artikkel 9.
Fullbyrdelsen iverksettes i hver stat efter der gjeldende lov uten hensyn til hvad avgjerelsen eller forliket måtte in- neholde om tvangsmidler.
Artikkel 10.
Bestemmelsene i denne konvensjon om den bindende virkning av dommer gjer ingen forandring i artikkel 22 i konvensjonen av 6 februar 1931, inne— holdende internasjonal-privatrettslige bestemmelser om ekteskap, adopsjon og vergemål, og medferer ikke at avgjo- relsen i en sak av sådan art tillegges gyldighet i andre tilfelle enn der be- stemt. Fullbyrdelse av judicielle avgjo- relser som har gyldighet efter nevnte artikkel, kan kreves efter artiklene 4 -—9 i denne konvensjon.
Er der i Danmark, Island eller Norge avsagt en dom som gjer anven- delse av lovg'ivningen om ektefellers formuesforhol'd, skal denne konvensjon ikke anvendes på. dammen i Finnland eller Sverige såfremt tvisten der skulde
Artikel 11.
Denna konvention har ej avseende å beslut eller förlikning som gäller:
1. börd, rätt på. grund av arv eller testamente, boutredning eller skifte efter död man eller ansvarighet för den dödes gäld, gäldenärs försättande i konkurs, inledande av offentlig ackordsförhandling utan konkurs, andra på. konkurs- domares eller konkursdomstols prövning beroende frågor eller rättshandlings eller annan åtgärds ogiltighet på. grund av inträffad konkurs;
2. äganderätt eller annan rätt till fast egendom i främmande fördragsslu- tande stat eller skyldighet att träffa förfogande om dylik rätt eller påföljd av sådan skyldighets åsidosättande;
3. skatt eller annan avgift till stat eller kommun eller annan fråga av of- fentligrättslig art, ändå att saken behandlats i den för tvistemål stadgade ord- ning.
Å beslut som meddelats av särskild domstol för arbetstvister har konventio- nen ej avseende.
Artikel 12.
Konventionen medför ej förpliktelse att erkänna eller verkställa beslut el- ler förlikning, där detta uppenbarligen vore oförenligt med landets rättsordning. —
skulde have vaeret bedemt efter Lan- dets eeldre Egteskabslovgivning.
Denne Konvention omfatter ikke Af- gerelser og Forlig angaaende familie- retlig Underholdspligt og ger ingen Forandring i Konventionen af 1 10. Fe- bruar 1931 angaaende Inddrivelse af Underholdsbidrag.
Ej heller gor Konventionen nogen Forandring i de Bestemmelser, som in- deholdes i andre Konventioner om Gyl- digheden eller Fuldbyrdelsen af Dom- me og andre Afgarelser." '
Artikel 11.
Denne Konvention kommer ikke til Anvendelse paa Afgorelser og Forlig vedrerende:
1. Slaegtskab, Arveret, Arvingers Ansvar for Geeld, Dedsboskifte, Kon- kursbehandling, Tvangsakkord udenfor Konkurs eller Afkraeftelse i—Tilfaelde af Konkurs;
2. Ejendomsret eller anden Ret over fast Ejendom i en af de andre Stater, Forpligtelse til at traeffe Dispositioner med Hensyn til saadanne Rettigheder eller Folgerne af Misligholdelse af F or- pligtelsen;
3. Skatter eller Afgifter til Stat el- ler Kommune eller andre offentligret- lige Forhold, selvom Afgerelsen maatte vaere truffet i de for borgerliga Sager gaeldende Former. Paa Afgerelser, der er tmffet af de saerlige Domstole for Arbejdstvistighe- der, finder Konventionen ikke Anven— delse.
Artikel 12.
Konventionen medferer ikke Forplig- telse til at anerkende eller fuldbyrde en Afgorelse eller et Forlig, naar dette
ha veert bedomt efter landets eldre ek— teskapslovgivning.
Denne konvensjon omfatter ikke av— gjorelser og forlik om familierettslig un- derholdsplikt og gjer ingen förändring i konvensjonen av 10 februar 1931 an- gående inndrivning av underholdsbi—
drag.
Heller ikke gjer konvensjonen nogen forandring i de bestemmelser som in— neholdes i andre konvensjoner om gyl— digheten eller fullbyrdelsen av dömmer og andre avgjorelser.
Artikkel 11 .
Denne konvensjon kommer ikke til anvendelse på avgjerelser og forlik som gjelder:
1. slektskap, arverett, arvingers an— svar for gjeld, dedsboskifte, konkurs- behandling, offentlig akkordforhand- ling eller omstntelse eller tilsidesettelse av rettsstiftelser på. grunn av konkurs;
2. eiendomsrett eller annen rett over fast eiendom i en av de andre stater, forpliktelse til å treffe nogen forfei— ning med hensyn til sådanne rettighe— ter eller felgene av at förpliktelsen ikke opfylles ;
3. skatter eller avgifter til stat eller kommune eller andre offentligrettslige forhold, selv om avgjerelsen er truf— fet i de former som gjelder for borger— lige saker.
På avgjerelser som er truffet av .de saarlige domstoler for arbeidstvister får konvensjonen ikke anvendelse.
Artikkel 12.
Konvensjonen medforer ikke forplik— telse til å anerkjenne eller fullbyrde en avgjerelse eller et forlik når dette åpen—
Artikel 13.
Konventionen skall ej äga tillämpning å beslut som meddelats eller förlik— ning som ingåtts före konventionens ikraftträdande.
Artikel 14.
Konventionen skall ratificeras, och ratifikationshandlingarna skola depone— ras i danska utrikesministeriets arkiv så snart ske kan.
Konventionen träder i kraft mellan de ratificerande staterna den 1 januari eller den 1 juli, som infaller näst efter det tre månader förflutit från det ratifikationshandlingarna för tre av staterna deponerats. I förhållande till stat som sedermera ratificerat träder konventionen i kraft den 1 januari eller den 1 juli, som infaller näst efter det tre månader förflutit från det ratifika— tionshandlingen för den staten deponerades.
Envar av staterna kan i förhållande till envar av de övriga uppsäga kon- ventionen till upphörande från och med den 1 januari eller den 1 juli, som infaller näst efter ett år sedan uppsägningen skedde.
Dansk Tekst.
aabenbart vilde vaere uforeneligt med Landets Retsorden.
Artikel 13.
Konventionen kommer ikke til An- vendelse paa Afgerelser, som er truf- fet, eller Forlig, som er indgaaet for Konventionens Ikrafttraaden.
Artikel 14.
Konventionen skal ratificeres, og Ra- tifikationsdokumenterne skal depone- res i det danske Udenrigsministeriums Arkiv, saa snart ske kan.
Konventionen traeder i Kraft mellem de ratificerende Stater den 1. J anuar eller den 1. Juli, der indtraader, naar tre Maaneder er forlebet, efter at mindst tre af Staterne har deponeret deres Ra- tifikationsdokumenter. I Forhold til se- nere ratifieerende Stater treeder Kon- ventionen i Kraft den 1. Januar eller den 1. Juli, der indtraeder, naar tre Maaneder er forlebet efter Deponerin- gen af Ratifikationsdokumentet.
Enhver af Staterne kan i Forhold til hver af de andre opsige Konventionen med en Frist af eet Aar til Opher en 1. Januar eller en 1. Juli.
Norsk tekst.
bart vilde were uforenelig med landets rettsorden.
Artikkel 13.
Konvensjonen kommer ikke til an- vendelse på avgjerelser som er truffet eller forlik som er sluttet fer konven- sjonens ikrafttreden. .
Artikkel 14.
Konvensjonen skal ratificeres, og i'a- tifikasjonsdokumentene skal deponeres i det danske Utenriksministeriums arkiv så snart skje kan.
Konvensjonen trer i kraft mellem de ratificerende stater den 1 januar eller den 1 juli som inntreffer när tre måne- der er forlapet efterat minst tre av sta- tene har deponert sine ratifikasjonsdo- kumenter. I forhold til senere ratifi— cerende stater trer konvensjonen i kraft den 1 januar eller den 1 juli som inn- treffer när tre måneder er forlepet fra deponeringen av raufikasjonsdokumen- tet. . Enhver av statene kan i forhold til hver av de and-re si op konvensjonen med en frist av ett år til ophor den på.— felgende 1 januar eller 1 juli.
Förslag— till Lag om erkännande och verkställighet av dom, som med— delats i Danmark, Finland, lsland eller Norge.
. Härigenom förordnas som följer: 1 %.
Lagakraftägande dom, söm i Danmark, Finland, Island eller Norge givits i tvistemål eller i brottmål meddelats angående skadestånd, vare gällande jämväl här 1 riket.
Med dom förstås 1 denna lag domstols beslut som innebär avgörande av huvud- saken.
_Tredskodom som meddelats i Finland anses ej såsom lagakraftägande förrän tid till återvinning gått till ända.,
2å.
Lika medlagakraftägande dom anses i denna lag: 1. utslag varigenom överexekutor 1 Finland efter lagsökning ålagt någon be— talningsskyldighet och för vilket tiden för besvärs anförande gått till ända; ' 2. förlikning som ingåtts inför förlikningskommission eller domstol; samt 3.1agakraftägande beslut som i tvistemål, i domen eller under rättegången, meddelats angående ersättning för rättegångskostnad eller gottgörelse till vittne ,
eller sakkunnig. ?» &.
Dom som på grund av svarandens utevaro mot honom givits av domstol i första instans i Danmark, Island eller Norge, så ock tredskodom eller annan dom som blivit av underrätt eller överexekutor i Finland given mot svarande som ej avgivit svaromål, vare ej gällande, med mindre:
1. svaranden, vid målets anhängiggörande genom stämning, lagsökning eller inkallelse till förlikningskommission, hade hemvist eller anmäld firma i den stat där domen gavs, eller styrelse, som hade att företräda svaranden, då ägde sitt säte därstädes, eller delgivningen skett med ombud, som svaranden enligt lag var pliktig att hava 1 den staten; eller
2. bindande överenskommelse var träffad om målets upptagande av den dom- stol där domen gavs; eller
3. domen angår skadestånd för gärning som begåtts i den stat där domen gavs, och svaranden under vistelse därstädes personligen fått del av stäm— ningen.
Vad nu är sagt gälle- ock i fråga om dom som i någon av förenämnda fyra stater blivit av högre rätt meddelad mot svarande, som uteblivit såväl där som i första instans.
45.
Beslut eller förlikning, som enligt 1—3 %% äger giltighet här i riket och varå verkställighet kan vinnas i den stat där beslutet gavs eller förlikningen ingicks, skall på begäran här verkställas.
55.
Ansökan om verkställighet göres hos överexekutor.
65.
Vid ansökan om verkställighet av beslut skall fogas:
1. beslutet i huvudskrift eller av vederbörande myndighet styrkt avskrift;
2. bevis att beslutet äger laga kraft och är av sådan beskaffenhet som sägs i 1 eller 2 %, samt att verkställighet kan ske i den stat där beslutet gavs; samt
3. där fråga är om dom som avsetts i 3 %, bevis som utmärker att domen enligt nämnda paragraf är gällande.
Sökes verkställighet av förlikning, skall vid ansökningen fogas av behörig myndighet styrkt avskrift av förlikningen, ävensom bevis att förlikningen är ingången inför förlikningskommissionen eller domstol och kan verkställas i den stat där den träffats.
Handling som är avfattad på finska eller isländska språket skall vara åt- följd av styrkt översättning till danska, norska eller svenska språket.
75.
Bevis som i 6 % sägs skall vara utfärdat: i Danmark, Finland och Island av justitieministeriet; samt i Norge av justisdepartementet.
8 %. Överexekutor företage ansökningen till prövning utan motpartens hörande; dock må tillfälle till yttrande beredas honom, när särskilda skäl därtill äro.” '
9 5 Varder ansökningen av överexekutor bifallen, gälle 1 avseende å verkställig- heten vad om svensk domstols lagakraftägande dom är stadgat; och skall förty vad beslutet eller förlikningen må innehålla om tvångsmedel ej vinna till- lämpning.
10 %.
Denna lag har ej avseende å:
1. dom i mål angående boskillnad, hemskillnad, äktenskapsskillnad, återgång av äktenskap, adoptivförhållandes stiftande eller hävande, omyndighetsförkla- ring eller sådan förklarings hävande, eller å dom som, i samband med hem— skillnad, äktenskapsskillnad eller äktenskaps återgång, givits om bodelning mellan makarna, skadestånd eller vårdnaden om barnen eller ock senare, i särskilt mål, givits i fråga som sist är sagd; dock att vad i 4—9 %% stadgas om verkställighet skall äga tillämpning å domen, därest denna enligt vad sär- skilt är stadgat skall gälla här i riket;
2. dom som meddelats i Danmark, Island eller Norge och innefattar tillämp- ning av lagstiftningen om makars förmögenhetsförhållanden, såframt tvisten här i riket skolat bedömas enligt lagstiftning som gällde före nya gifterrnåls- balkens ikraftträdande;
3. beslut eller förlikning angående familjerättslig underhållsplikt;
4. beslut eller förlikning som gäller börd, rätt på grund av arv eller testa— mente, boutredning eller skifte efter död man eller ansvarighet för den dödes gäld, gäldenärs försättande i konkurs, inledande av offentlig ackordsförhand- ling utan konkurs, andra på konkursdomares eller konkursdomstols prövning beroende frågor eller rättshandlings eller annan åtgärds ogiltighet på grund av inträffad konkurs;
5. beslut eller förlikning i fråga om äganderätt eller annan rätt till fast egendom i annan stat än den där domen eller förlikningen tillkom eller om Skyldighet att träffa förfogande om dylik rätt eller om påföljd av sådan skyl- dighets åsidosättande;
6. beslut rörande skatt eller annan avgift till stat eller kommun eller annan fråga av offentligrättslig art, ändå att saken behandlats i den för tvistemål stadgade ordning.
Å beslut som meddelats av särskild domstol för arbetstvister har denna lag ej avseende.
11 %. Denna lag medför ej förpliktelse att erkänna eller verkställa beslut eller förlikning, där detta uppenbarligen vore oförenligt med rättsordningen här i riket.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer, men skall ej äga tillämpning å beslut som meddelats eller förlikning som ingåtts före nämnda dag.
Genom denna lag upphäves förordningen den 15 juni 1861 om verkställighet i Sverige av domar och utslag, meddelade av domstol i konungariket Danmark; dock att nämnda förordning fortfarande skall äga tillämpning å beslut som med- delats eller förlikning som ingåtts före lagens ikraftträdande. I vad eljest är stadgat om giltighet eller verkställighet i vissa fall av utländsk domstols beslut göres ej ändring genom denna lag.
Förslag till konvention mellan Sverige, Danmark, Finland lsland och Norge om erkännande och verkställighet av domar.
I fråga om den verkan, som bör tillerkännas en i främmande stat meddelad civildom, intaga de särskilda rättssystemen olika, ståndpunkter.
Stater finnas, där lagen i princip hävdar, att en utländsk dom gäller och skall verkställas, samt allenast fastslår vissa undantag från principen. På en inländsk domstol av högre ordning ankommer enligt dessa staters lagstiftning att pröva, huruvida sådant undantagsfall föreligger, och att, om så ej är förhållandet, meddela beslut om verkställighet (exekvatur).
Vanligare är emellertid, att utländska domars giltighet och exigibilitet göres beroende av ömsesidighet, vilken enligt vissa lagar skall vara traktatmässigt fastslagen, men enligt andra endast behöver faktiskt föreligga. I båda fallen göras vissa förbehåll, stundom tämligen vittgående.
I åtskilliga länder är läget så till vida oklart, som man visserligen tillerkän- ner utländsk dom en viss betydelse men förbehåller domstolar eller andra myn— digheter 1 inlandet en tämligen obestämd rätt att ur såväl processuell som ma.— teriell synpunkt i varje särskilt fall pröva, huruvida en främmande dom skall tillämpas.
Slutligen finnas stater, som i princip helt vägra att godtaga främmande dom eller skänka den erkännande endast för begränsade områden av rätten.
I åtskilliga fall hava stater, hörande till någon av förenämnda fyra grupper, genom tvåsidiga traktater inbördes utfäst sig till verkställighet, under förut- sättningar som angivas i traktaterna.
För vissa speciella rättsförhållanden har man även lyckats åstadkomma kol- lektiva överenskommelser om erkännande och exigibilitet. Däremot hava gjorda försök att mellan kulturstaterna i det hela eller en mera omfattande grupp bland dem uppnå avtal om mer allmän giltighet och verkställighet av civildomar hit— tills icke krönts med framgång.
De nordiska ländernas ställning till spörsmålet om främmande domar är långt ifrån enhetlig.
Längst i riktning mot erkännande av utländska domar går Danmark. En— ligt den danska processlagstiftningen (Lov om Rettens Pleie % 479) kan »exe— kutionskraft» —— möjlighet av verkställighet utan rättegång vid dansk dom- stol —— ej utan vidare tilläggas dom som meddelats av utländsk domstol, men i traktatväg kan, under förutsättning av ömsesidighet, sådan exekutiv verkan
förklaras tillkomma en främmande dom. Bortsett härifrån förekommer ej i dansk lag någon uttrycklig bestämmelse i ämnet; men enligt teori och fast rättspraxis gäller, att en dom från främmande civiliserad stat utan prövning av dess innehåll lägges till grund för avgörande, när det i domen avgjorda rättsförhållandet blir i rättegång mellan samma parter underkastat inhemsk domstols avgörande. Denna senare domstol kritiserar då i det hela icke do- mens materiella riktighet eller dess processuella förutsättningar. Ett åsidosät- tande av domen kan ifrågakomma endast om antingen den främmande statens domstolar prövas över huvud ej hava ägt kompetens att upptaga saken, vilket bedömes efter den danska rättens principer, eller ock hänsyn, som från denna rätts synpunkt måste anses ofrånkomliga, blivit åsidosatta. I detta senare hän- seende kräves dock mycket för att domen skall underkännas, såsom att svaran- den ej blivit instämd, eller att domen går ut på något som anses strida mot goda seder, exempelvis framtvingande av samliv mellan makar.
Norge hör till de stater, vilkas lagstiftning såsom villkor för utländska do— mars erkännande och exekverande kräver traktatsmässig ömsesidighet. Såsom undantagna från denna princip betraktas endast domar i mål, som enligt par- -ternas överenskommelse skolat avgöras av utländsk domstol, ävensom domar av natur att skapa ett rättsfaktum (såsom t. ex. skilsmässodomar) och detta under förhållanden då enligt i Norge gällande internationellt privaträttsliga grund- satser avgörandet icke tillkommer norsk domstol.
I fråga om möjligheten att träffa traktatsmässig överenskommelse om ut- ländska domars erkännande och verkställighet innebär den norska lagen åtskilliga förbehåll, avseende i främsta rummet den utländska domstolens kompetens och stämningens delgivande. varförutom den utländska domen ej får strida mot ärbarhet eller mot tvingande norsk lag. I fråga om förfarandet för erhållande av verkställighet i Norge gör lagen därjämte det förbehåll, att avgörandet skall förläggas till domstol.
I Finland och Sverige innehåller lagen lika litet som i Danmark någon be- stämmelse om giltighet och verkställighet av utländska domar i allmänhet. I motsats till vad fallet är i sistnämnda land hava emellertid såväl finsk som svensk teori och praxis intagit den ståndpunkt, att en främmande dom i all— mänhet ej äger bindande verkan. Den kan varken av exekutionsmyndighet eller domstol förklaras exigibel och får ej heller eljest åberopas såsom ägande mate- riell rättskraft.
Något hinder att med främmande stat träffa avtal om tillämpande av ut- ländsk dom och på grund av dylikt avtal fritt lagstifta i hithörande ämnen föreligger emellertid naturligtvis icke i Finland och Sverige.
I själva verket hava i fråga om vissa särskilda rättsförhållanden avtal och lagbestämmelser av antydd art kommit till stånd i alla de fem nordiska län— derna.1
Vad beträffar Sverige må erinras om de åren 1896 och 1905 i Haag ingångna
* Även utan avtal gäller hos oss enligt lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella rättsför- hållanden rörande äktenskap och förmynderskap 3 kap. 5 och 6 55, 4 kap. 5 5 samt 5 kap. 6 5 att vissa av utländsk domstol meddelade bellut om åktenskapsskillnsd, hemskillnad och förmynder- skap skola. har i riket gälla.
konventionerna om vissa civilprocessuella ämnen och den på grund av nämnda konventioner utfärdade lagen den 6 mars 1899 med ändringar den 23 april 1909 och den 1 april 1927, på grund av vilka bestämmelser Konungen i fråga om ett stort antal främmande stater, däribland Danmark, Finland, Island och Norge, förordnat att lagakraftvunnet beslut, varigenom domstol i någon av dessa stater förpliktat kärande eller mellankommande part att gällda rätte- gångskostnad, skall gå i verkställighet såsom lagakraftägande dom av svensk domstol.
Ett annat vårt land berörande fall av traktatmässig utfästelse att verk— ställa utländsk dom föreligger i de år 1924 i Bern ingångna internationella kon— ventionerna angående godsbefordring å järnväg samt angående befordring å järnväg av resande och resgods, vilka konventioner jämväl biträtts av Dan— mark, F inland och Norge. Jämlikt den i anledning av nämnda konventioner utfärdade lagen den 22 december 1927 skall under vissa förutsättningar beslut av utländsk domstol, varigenom betalningsskyldighet eller annan i konventio- nen avsedd förpliktelse blivit någon ålagd, på ansökan stadfästes av Svea hovrätt och därefter gå i verkställighet.
Enligt den år 1919 mellan Sverige och Norge ingångna konventionen om flytt— lapparnas rätt till renbetning och den i anledning av konventionen utfärdade lagen den 20 juni 1919 skola i vissa fall norska domar rörande lappar befordras till verkställighet i Sverige.
Omnämnas må vidare i detta sammanhang de i februari 1931 undertecknade konventionerna mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om in- drivning av underhållsbi'drag och angående intemationellt privaträttsliga spörs— mål i fråga om äktenskap, adoption och förmynderskap, vilka konventioner sedermera godkänts av den svenska riksdagen. Dessa konventioner, som äro underkastade förbehåll om ratifikation från de särskilda staterna, medföra för— pliktelse för varje signatärstat att till verkställighet befordra annan signatär- stats myndigheters beslut om underhållsbidrag och erkänna dylika myndig— heters beslut rörande äktenskap, adoption och förmynderskap.
Här må även erinras om den under år 1929 undertecknade konventionen mel- lan Sverige och Norge angående vissa frågor rörande vattenrätten, vilken kon— vention blivit godkänd av svenska riksdagen men, i anseende till ännu felande godkännande av norska stortinget, hittills icke kunnat ratificeras. Enligt be— stämmelser i denna konvention skall lagakraftägande dom eller utlåtande, som i endera landet meddelats i fråga om anläggning eller annan åtgärd i nå- got för de båda rikena gemensamt vattendrag eller samfärdsel eller flottning i sådant vattendrag, under vissa förutsättningar omedelbart verkställas i det andra riket.
Medan de nu omnämnda konventionerna avse endast vissa begränsade arter av rättsförhållanden, gäller mellan två av de nordiska staterna — Sverige och Danmark — en överenskommelse av långt mera allmän räckvidd, nämligen konventionen den 25 april 1861 angående ömsesidig verkställighet av domar och utslag meddelade i Sverige eller Danmark (i Danmark vanligenlkallad
»Mellemrigsloven»), vilken överenskommelse föranlett utfärdande av förord-' ningen den 16 juni 1861 om verkställighet i Sverige av domar och utslag, med- delade av domstol i Konungariket Danmark. Enligt sistnämnda konvention kunna danska domar och utslag, som angå annat än straff, samt vissa andra i Danmark träffade avgöranden här i landet bringas till omedelbar verkställig- het genom utmätning; och å svenska domstolars och överexekutorers lagakraft- vunna utslag eller beslut skall, såvitt de gå ut på annat än straff, verkställig- het, likaledes utan föregående judiciell procedur, i Danmark meddelas genom »exekution i gods».
Sedan åtskillig tid har fråga varit å bane, huruvida icke mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige lämpligen kunde ingås en samfälld överens- kommelse om verkställighet av civila domar. Särskilt kan spörsmålet härom sägas hava stått på dagordningen alltsedan det var föremål för överläggning å det år 1919 i Stockholm hållna nordiska juristmötet.
I själva verket synas starka skäl tala för åvägabringande av en dylik över- ensstämmelse.
Mellan de nordiska länderna råder av gammalt en utpräglad kulturgemen— skap. Vad särskilt angår rättslivets område har denna gemenskap i senare tid mer och mer utvecklats genom ett lagstiftningsarbete, som inom viktiga grenar av rätten — ej minst förmögenhetsrätten — lett till identiska eller sins emellan nära överensstämmande rättsregler. Det samfällda förberedande arbetet på ut— formandet av dessa gemensamma rättssatser har ock lagt i dagen en vittgå- ende gemenskap i allmän rättsåskådning, en gemenskap som även annorledes kunnat konstateras, bland annat vid de regelbundet återkommande nordiska juristmötena. Även i fråga om samfärdsel och ekonomiskt utbyte äro de nor- diska staterna sinsemellan nära sammanslutna. I stor utsträckning inträffar därför, att domstolar i den ena eller andra av dessa stater få till uppgift att meddela domar, som skulle kunna föranleda verkställighet i någon av de övriga. Rättsskipningen inom vart och ett av de nordiska länderna synes ock inom de öv- riga åtnjuta det berättigade förtroende, som är av nöden för ömsesidigt erkännan- de av domar. Till de omständigheter, som sålunda häntyda på lämpligheten av en överenskommelse rörande dylikt erkännande, kan läggas den erfarenhet, som står att hämta från tillämpningen av den förenämnda dansk-svenska konventionen av år 1861. Enstämmighet synes nämligen råda om att denna konvention —— som bereder en vinnande part i endera riket möjlighet att med ett minimum av besvär och kostnad komma till sin rätt även i grannstat —— varit till båtnad för båda länderna. Att den skulle hava lett till något slags rättskränkning för tappande part har, såvitt känt är, aldrig försports; och ej heller har intill senare tid från något håll gjorts gällande, att den eljest skulle hava i tillämp- ningen medfört svårigheter eller olägenheter.
I och med genomförandet av den nya danska processlagstiftningen hava emel- lertid onekligen framträtt vissa förhållanden som påkalla revision av den träf-
, ...**4"*___" '; .
y.; ».
fade överenskommelsen. Några av dess bestämmelser stå nämligen ej i över- ensstämmelse med nämnda lagstiftning.
Sålunda gäller enligt artikel 6 i konventionens svenska text (% 6 i förord- ningen den 6 juni 1861) att dansk dom, varigenom någon förpliktas till pen— ningbetalning, ej må, sedan ett år och sex veckor förflutit från domens med- delande verkställas, med mindre domen blivit genom nytt beslut åter försatt i kraft. Denna regel, som bygger på äldre dansk lagstiftning, har efter den nya rättegångslagens genomförande förlorat all betydelse och kan så till vida vålla svårigheter, som beslut om en doms återförsättande i kraft numera ej kan med- delas. Även de i art. 3 (% 3) av konventionens svenska text och 1861 års för- ordning givna bestämmelser om vissa från delgivning av dom löpande frister, före vilkas utgång domen ej må verkställas i Sverige, äro numera, med hänsyn till den nya rättegångslagen, helt föråldrade.
Det är det sålunda framträdande behovet av en omarbetning av 1861 års konvention som närmast givit upphov till de nu slutförda förhandlingarna. Ut— gående från angelägenheten av en dylik omarbetning av den svensk-danska överenskommelsen, har nämligen danska regeringen funnit tillfället vara lämp- ligt att till de övriga nordiska regeringarna rikta en hänvändelse om förhand- lingar rörande en samfälld överenskommelse. Det är resultatet av dessa för- handlingar som nu föreligger i form av ett utav samtliga delegerade från de fem staterna biträtt förslag till konvention mellan dessa stater om erkännande och verkställighet av domar.
Ur vägen är måhända ej att i detta sammanhang betona, hurusom ett förslag till internationell överenskommelse — särskilt när denna skall gälla ett flertal stater — näppeligen kan på alla punkter motsvara vad som i den ena eller andra staten kan finnas önskvärt. Även när, såsom i förevarande fall, den all-' männa åskådningen är gemensam och någon verklig intressemotsats ej är för handen, kan det inträffa att, av hänsyn till speciella förhållanden i en eller flera av de vid förhandlingarna företrädda staterna, någon eftergift från de andras sida befinnes vara nödig för uppnående av ett positivt resultat. Att det föreliggande förslaget skulle av sådan anledning möta avsevärda betänklig- heter från svensk sida lärer emellertid näppeligen vara att förvänta.
Efter dessa allmänna erinringar skola i det följande de särskilda artiklarna i förslaget något närmare motiveras och belysas.
Artikel 1.
Enligt denna artikel äro under konventionen ej inbegripna andra domar än de som givas i tvistemål (»borgerlige sager») eller som i brottmål (»straffe— sager») meddelas angående skadestånd (»erstatning eller opreisning for skade- görende handlingen). Under uttrycket dom falla i detta sammanhang ej andra avgöranden än de som av domstol meddelas i huvudsaken. Emellertid framgår av artikel 2, att även vissa andra judiciella avgöranden, bland annat domstols beslut angående rättegångskostnad i tvistemål, kunna bliva föremål för er— kännande och verkställighet. . -
Huruvida ett mål är att hänföra under konventionen kommer sålunda. att bero, icke av tvistefrågans beskaffenhet, utan av de processuella former, tnder vilka målet handlagts. Att uppdraga gränsen efter den avdömda frågans sak— liga innebörd har befunnits leda till alltför vidlyftiga eller alltför obestämda regler. Så till vida har emellertid en materiell avgränsning av konventionens tillämpningsområde blivit nödig, som genom föreskrifterna i art. 11 från letta område måst undantagas åtskilliga frågor, som i de kontraherande stazerna eller någon av dem handläggas under civilprocessuella former. I detta avse- ende må redan i förevarande sammanhang särskilt framhållas, hurusom i Dan- mark och Island vissa s. k. privata straffsaker (mål om ansvar på grund av målsägaretalan) handläggas såsom tvistemål men likväl, såsom hänförliga till de i art. 11 första stycket 3. omförmälda frågor av »offentligrättslig art», falla utanför konventionen.
Av frågor som kunna avgöras i brottmålsprocess falla under konventionen allenast de som gälla skadestånd — ett uttryck, som täcker båda de i danskt och norskt lagspråk brukliga termerna »erstatning» och »opreisning». Att i en brottmålsprocess kunna komma under bedömande även andra förmögenhets— rättsliga krav — såsom t. ex. utgivande av individuellt bestämt gods _ är ej uteslutet, men dylika fall hava ansetts vara alltför sällsynta för att behöva uppmärksammas i konventionen.
Inom konventionens tillämpningsområde falla även domar, som meddelas av specialdomstolar. Hit äro alltså att hänföra krigsrätts avgöranden i skadestånds- frågor samt domar av ägodelningsrätter och vattendomstolar, i den mån dylika domar ej på grund av art. 11 falla utanför konventionen. Likaledes äro att hit hänföra avgöranden av de norska s. k. forliksråden, vilka äro utrustade med domsrätt, något som också, ehuru i mindre utsträckning gäller om isländska forligskommissioner. Domar av den svenska arbetsdomstolen och motsvarande organ i andra konventionsstater hava emellertid ansetts vara av den särskilda natur, att de ej böra inbegripas under konventionen. Vidare hava, genom det i artikelns text gjorda förbehållet att dom skall vara meddelad i en av de för- dragsslutande staterna, från konventionens tillämpningsområde uteslutits av- göranden av konsulardomare och konsularrätt. Vad 1861 års konvention inne- håller om verkställighet å de svenska rikskollegiemas avgöranden och om ut- tagande av lösen och stämpel å svenska myndigheters expeditioner saknar lika— ledes motsvarighet i förslaget.
Den svensk-danska konventionen avser, såsom redan antytts, endast verk- ställighet av domar och berör följaktligen allenast domar som innebära för- pliktande att fullgöra en prestation. Av ej ringa vikt är emellertid att även andra domar — de som innefatta ogillande av ett anspråk eller utlåtande rörande en fastställelsetalan — vinna erkännande utanför domslandet, var- förutan en dylik dom löper risk att upprivas genom en senare rättegång el- ler lämnas utan beaktande vid bedömande av ett rättsläge, som härledas ur det genom domen prövade rättsförhållandet. Någon som helst anledning att i en konvention sådan som den nu ifrågasatta skilja mellan de positivt förplik— tande domarna och de övriga synes ej heller föreligga. Förslaget fastslår där-
för i avseende å den ena såväl som den andra gruppen principen om interna- tionell giltighet, varefter i art. 4 stadgas rätt för vinnande part att, när domen innefattar ett avgörande som kan medföra verkställighet, kräva dess exekve- rande i den ena eller andra av de till konventionen anslutna främmande sta- terna. i
För den internationella giltighet, som enligt förslaget skall tillerkännas en dom, förutsåttes enligt art. 1, att domen är lagakraftvunnen ( »retskraftig»), med andra ord att den ej kan angripas med något av de ordinära rättsmedlen. Att den kan verkstäflas i hemlandet — något som, vad särskilt angår svenska do— mar, i stor utsträckning ifrågakommer redan före klagotidens utgång — är alltså icke nog. Med hänsyn till de svårigheter, som skulle vara förknippade med återgång av en i utlandet verkställd exekution, synes en dylik förtida verkställighet icke härvid vara att tillråda.
Vad beträffar av domstol här i landet meddelade tredskodomar, torde det av enahanda skäl ej böra ifrågasättas att de skulle i utlandet gälla och verkställas förr än tiden för återvinning gått till ända. Då enligt gängse språkbruk, vilket synes vinna stöd i avfattningen av 49 % utsökningslagen, en dylik tredskodom ej torde kunna anses lagakraftvunnen förr än efter utgången av nämnda tid, skulle det tilläventyrs kunna anses överflödigt att, såsom i förslaget skett, uttryckligen fastslå att laga kraft först då åkommer domen, men till undvikande av varje missförstånd vid konventionens tillämpning har det ansetts lämpligt att i den föreslagna texten giva ett otvetydigt uttryck åt den åsyftade principen.
Konventionen löser ej uttryckligen frågan, huruvida den omständigheten, att talan är behörigen väckt i en av staterna, medför rätt att göra invändning om litispendens i de övriga. Sådan invändning_lärer emellertid böra vinna be- aktande, om domen i målet skall äga rättskraft enligt denna artikel.
Artikel 2.
Med domar likställas i förevarande artikel utslag varigenom överexekutor i Sverige eller Finland ålagt någon betalningsskyldighet, alltså lagsöknings- utslag. Härutinnan överensstämmer förslaget med 1861 års konvention och kon— ventionen om indrivning av underhållsbidrag. I betraktande av lagsöknings— procedurens stora praktiska betydelse är det i själva verket av synnerlig vikt att dylika utslag erhålla giltighet även i de andra länderna; och med hänsyn till procedurens rent rättsliga natur har man från dessa länders sida ej funnit betänklighet föreligga mot en dylik anordning, vilken ej heller i förhållandet mellan Sverige och Danmark lämnat rum för anmärkningar. Andra av över— exekutor meddelade beslut —— såsom angående handräckning för fordrans ut— fående eller sådan handräckning, som avses i 8 kapitlet utsökningslagen —— falla däremot utanför den föreslagna konventionen.
Utslag i lagsökningsmål skall enligt konventionen anses såsom lagakraftvun- net, så snart tiden för besvärs anförande gått till ända. Det "rättsmedel, som un- der namn av återvinning står en part öppet gentemot dylikt utslag, har visat sig vara av ytterst ringa praktisk betydelse och därför av den svenska lagstiftaren
ansetts kunna helt lämnas ur räkningen när det gäller utslagets exigibilitet inom landet. Någon anledning att i fråga om verkställighet i utlandet intaga annan ståndpunkt har ej funnits vara för handen.
Med domii tvistemål likställes vidare förlikning som avslutats inför förlik— ningskommission eller domstol. I vad angår Danmark överensstämmer förslaget härutinnan med 1861 års konvention. Å danskt såväl som isländskt och norskt håll lägges stor vikt på att nämnda, under offentlig kontroll tillkomna förlik- ningar, vilka lära förekomma i stor omfattning, vinna erkännande även utanför hemlandet; och från svensk sida har man desto mindre haft åhledning att mot— sätta sig detta krav, som någon olägenhet ej synes hava försports av den nu— varande bestämmelsen. I Sverige och Finland gäller enligt 20 kapitlet 2 % rätte— gångsbalken att en vid domstol tillkommen förlikning skall stadfästas genom »dombrev» och något hinder att låta dylika förlikningar bliva föremål för er— kännande över hela Norden har under sådana förhållanden uppenbarligen ej förefunnits.
Såsom redan nämnts avser artikel 1 ej judiciella avgöranden i annat än som rör den huvudsak, varom i ett mål är fråga. Utanför tillämpningsområdet för sagda artikel faller alltså ett i en dom meddelat beslut angående ersättning för rättegångsko—stnad eller ersättning till vittne eller sakkunnig och naturligtvis även beslut, som i dylik fråga meddelats under pågående rättegång. Det lå- ter emellertid tänka sig att det, antingen för en part eller någon, som i rättegången framträtt såsom vittne eller sakkunnig, kan bliva av vikt att utom domslandets gränser vinna erkännande och verkställighet av dylikt beslut. Enig— het har också uppnåtts om upptagande i förevarande artikel av en bestämmelse, som i vad angår tvistemål tillgodoser nämnda intressen, varemot olika meningar visat sig råda i fråga om lämpligheten av en häremot svarande bestämmelse rörande brottmål.
Andra under rättegång meddelade beslut än de nu nämnda —— exempelvis be- slut om handlings utlämnande eller parts inställande inför domstolen —— falla ej under den föreslagna konventionen.
Artikel 3.
En omständighet, som ofta stått i vägen för avslutande av överenskommelser om ömsesidigt erkännande av domar, ligger i de olikheter, som de särskilda la- garna förete i fråga om domstols behörighet. Det är förklarligt, om en stat hyser betänklighet mot att tillämpa domar i tvister, som enligt denna stats processu- ella grundsatser bort vara förbehållna statens egna domstolar eller i varje fall ej bort avdömas i det främmande land, varom fråga är. Sådana fall ligga desto närmare till hands, som i många länder lagstiftningen visserligen tillägger lan- dets domstolar en särskilt omfattande behörighet när det gäller utlänningar, men i fråga om landets egna innebyggare utgår från att någon därvarande domstol — vanligen svarandens personliga forum — är den enda rimliga.
Dessa betänkligheter förlora visserligen en del av sin vikt, när —— såsom mellan de nordiska länderna är fallet — en vittgående materiell rättsgemenskap
är för handen och ömsesidigt förtroende för rättsskipningen förefinnes, vadan det kan presumeras att en tvist blir bedömd på samma sätt vare sig dom fälles i det ena eller andra landet. Men kvar står i allt fall det stötande i att medbor- gare i en viss stat kan nödgas att, för undvikande av verkställighet å en främ— mande dom, inställa sig eller låta sig företrädas vid utländsk domstol i en tvist, som enligt lagstiftningen i hans eget land bort handläggas i hans hemort eller eljest inom landet.
En utväg att förebygga ett dylikt missförhållande är att, i samband med av— slutande av överenskommelse om erkännande av domar, träffa avtal om sådana, för konventionsstaternas innebyggare särskilt gällande forumregler som kunna vara ägnade att utesluta möjligheten att i fall sådana som de nyss antydda draga tvist inför främmande forum. Denna utväg har i viss mån tagits i bruk i den svensk-danska konventionens art. 9 (% 9 i den svenska förordningen).
En enklare och ändamålsenligare lösning av problemet står emellertid att vinna på en annan väg, nämligen den, att från regeln om erkännande av med— delade domar ej göres annat undantag än beträffande domar mot utebliven sva— rande. Ur svarandens synpunkt torde någon befogad anmärkning knappast kunna framställas mot att undantaget begränsas till. sådana domar. En svarande, som ansett sig kunna och böra bevaka sin talan i en vid domstol i främmande land anhängiggjord tvist, kan ej beklaga sig över att hava dragits inför ett för honom otjänligt forum och bör alltså, likaväl som en inom nämnda land bosatt person, vara underkastad domens tillämpande i de övriga konventionsstaterna.
Snarare kunde mot nämnda begränsning av konventionens tillämplighetsom- råde invändas, att begränsningen går onödigt långt och alltför starkt reducerar värdet av den ifrågasatta konventionen. Detta är dock knappast förhållandet. Väl förekomma fall, där det är fullt rimligt att en stat tillägger sig jurisdik- tion över personer som hava hemvist i annan stat, och följaktligen även rimligt att — såframt övriga förutsättningar för domars ömsesidiga erkännande äro för handen — en under dylika förhållanden meddelad dom får, oberoende av svarandens inställelse till svaromål, gälla även i hans hemland. Exempelvis kan det synas vara i sin ordning, att när, såsom förutsattes i art. 9 av 1861 års konvention, en person från endera konventionsstaten någon viss, ej alltför kort tid uppehåller sig i den andra, den som mot honom har rättsanspråk, kan å uppehållsorten få till stånd en dom, som gäller även i det andra landet. Men hithörande fall äro helt visst ej av tillräckligt stor praktisk betydelse att kunna uppväga fördelen av att i en mellan ett flertal stater ingången konvention, så- dan som den nu ifrågasatta, kunna lämna alla konventionsstaternas forum- regler orubbade.
Förslaget intar alltså i huvudsak den ståndpunkten, att dom som givits trots svarandens utevaro ej är gällande, med mindre svaranden har hemvist i det land där domen gavs.
Då det gällt att närmare utforma denna regel hava svårigheter mött med hänsyn till vissa olikheter mellan dansk, isländsk och norsk rätt, å ena, samt finsk och svensk rätt, å andra sidan. I förstnämnda tre rättssystem kan »ute- blivelsesdom» meddelas också mot en svarande som uteblir vid ett rättegångs-
tillfälle vartill målet uppskjutits, och detta även om svaranden förut iaktta— git inställelse. Enligt finsk-och svensk rätt åter föreligger ej en tredskodom i egentlig mening, med mindre domen givits vid första rättegångstillfället. Tyd- ligt är emellertid, att de skäl som medfört undantaget i förevarande artikel från principen om domars erkännande, föreligger också i de fall, när den vid för- sta rättegångstillfället uteblivne svaranden ej heller inställer sig vid det rätte- gångstillfälle vartill målet uppskjutits, samt käromålet därefter bifalles på grund av den utredning som förebragts av käranden. Vid konventionstextens avfattning har hänsyn tagits till nu angivna olikhet i fråga om kontumacie- förfarandet. Det i texten beträffande finska. och svenska domar valda uttryc- ket inbegriper även utslag i lagsökningsmål, vari den lagsökte uteblivit med förklaring. . WW
Har, sedan käromålet i svarandens utevaro ogillats, käranden efter klagan till högre rätt vunnit bifall till sin klagan, synes, därest svaranden uteblivit jämväl i den högre instansen, samma villkor för erkännande av tredskodom och därmed jämställd dom böra uppställas som när domen givits i första instans. En bestämmelse härom har upptagits i sista stycket av denna artikel.
Med sådan personlig bosättning i ett land, som skall medföra att en mot ute- bliven svarande given dom blir gällande även utanför domslandet, likställer förslaget utövande av rörelse under anmäld firma samt, när det gäller bolag eller andra av styrelse företrädda rättssubjekt, styrelsens förläggningsort, var— förutom i sådana särskilda fall, där enligt lag en utomlands boende person eller ett utländskt bolag —— exempelvis patenthavare eller försäkringsbolag — skall hava ett fast ombud inom en stat, detta ombuds instämmande är tillfyllest för att dom skall, oberoende av huvudmannens inställelse i målet, gälla i samtliga konventionsstater.
I två särskilda fall har man trott sig kunna helt frångå kvavet att utebliven svarande skall hava domicil i det land där domen fälles.
Har en svarande, som är bosatt i annat land, på förhand godtagit den dom- stol, där domen sedermera givits, har han ansetts icke rimligen böra få genom uteblivande i rättegången beröva domen det internationella erkännande, som eljest tillkommer densamma.
Därjämte har, för den händelse att en skadebringande handling äger rum i en av konventionsstaterna och den, som begått handlingen eller är ansvarig för densamma, under vistelse därstädes personligen får del av stämningen, den om- ständigheten att han uteblivit från domstolen ansetts ej böra utgöra hinder för domens erkännande i de övriga staterna. Bestämmelsen har funnits särskilt på- kallad av hänsyn till det numera ej alltför sällsynta fallet, att i ett land skada åstadkommes under trafik med utländskt motorfordon.
Artiklarna 4—9.
När i art. 1—3 fastslagits, att där åsyftade, i en av konventionsstaterna till- komna avgöranden skola, under vissa förbehåll, vara gällande i de övriga sta- terna, är därmed i princip redan angivet, att sådant avgörande, i den mån det innebär förpliktande att fullgöra en prestation, kan läggas till grund för dom
eller beslut om dess tillämpande utanför den stat där det kommit till stånd. Närmare regler äro emellertid härvidlag av nöden, och dessa hava upptagits i förevarande artiklar.
Såsom villkor för att dom eller annat beslut skall kunna bringas till verk- ställighet utanför den stat, där beslutet givits, måste uppenbarligen krävas, icke blott att det, såsom redan i art. 1 förutsättes, äger laga kraft, utan även att det är exigibelt i själva domslandet. I vårt land likasom i Finland är detta alltid fallet med lagakraftvunnet beslut; men i Danmark, Island och Norge råder så till vida ett annat förhållande, som enligt där gällande lagstiftning en part, som fått sig något ålagt, i allmänhet äger att för fullgörandet ånjuta en frist, före vars utgång verkställighet ej kan ifrågakomma i domslandet och l alltså ej heller bör meddelas i annan konventionsstat. Denna begränsning i exi- ; gibiliteten finnes angiven i den föreslagna art. 4. ! Beträffande förlikning, som ingåtts inför förlikningskommission eller dom- . stol, har under förhandlingarnas gång framhållits, hurusom med hänsyn till de i på visst håll gällande processregler en bestämmelse om exigibilitet i hemlandet % även härvidlag vore av nöden.
( |
Den gällande svensk-danska konventionen innebär, likasom 1931 års nor- diska konvention angående indrivning av underhållsbidrag, att någon särskild procedur för utverkande av verkställighetsbeslut (exekvatur) ej ifrågakommer. Härutinnan skiljer sig, såvitt känt är, denna konvention från alla utanför de nordiska staterna i ämnet ingångna överenskommelser, vilka nämligen städse synas förutsätta möjligheten av att verkställighetsbeslut göres beroende av ett förutgående kontradiktoriskt förfarande. En sådan anordning är helt visst na- turlig, när det gäller stater med sinsemellan mera avvikande rättsprinciper, men den är uppenbarligen ock ägnad att i många fall bereda en tredskande part tillfälle till sakens förhalande genom mer eller mindre obefogade invänd- ningar. I betraktande härav och då den mellan Sverige och Danmark tilläm— pade ordningen icke synes hava medfört några som helst olägenheter, men där- emot varit ägnad att bespara vinnande parter besvär, kostnad och tidsutdräkt, har man under förhandlingarnas gång från såväl svenskt som danskt håll livligt avstyrkt en ordning, enligt vilken verkställighetsbeslut ej skulle kunna med- delas utan föregående kontradiktorisk förhandling; och med hänsyn till de i sistnämnda länder vunna erfarenheterna har man från de andra ländernas sida ej ansett nödigt att uppställa krav på en dylik procedur. Förslaget innebär alltså, att sedan beslutet av den vinnande parten blivit, med begäran om verk- ställighet, överlämnat till den myndighet, som har att förordna om verk— ställigheten, myndigheten i regel träffar sitt avgörande utan motpartens hö- rande. Endast när särskilda anledningar föreligga —— såsom när en dom är oklar eller uttalande från den tappandes sida om ett eller annat faktiskt förhållande är önskvärt — skall enligt den föreslagna art. 8 ansökningen delgivas honom.
Däremot har man å svensk sida icke trott sig kunna ifrågasätta bibehållande av den enligt 1861 och 1931 års konventioner gällande ordningen, i vad denna innebär, att utmätningsman — alltså en underordnad befattningshavare, som ej behöver äga rättslig utbildning —— skall självständigt besluta i fråga om verk—
ställighet, utan funnit prövningen lämpligen böra uppdragas åt överexekutor. En dylik anordning betingas i viss mån redan därav, att den föreslagna konven- tionen icke, såsom de tidigare ingångna, är begränsad till domar, som skola verkställas genom utmätning, utan avser även domar, som, med tillämpning av de enligt 37 och 38 %% utsökningslagen gällande grundsatser, icke skulle kunna, om de meddelats av svensk domstol, omedelbart verkställas av utmätningsman. Härtill kommer, att den prövning, som skall åligga exekutor, i vissa fall — så- som när det gäller att bedöma, huruvida en dom rör ett ämne, som faller under konventionens tillämplighetsområde eller ett sådant som på grund av de före- slagna bestämmelserna i art. 10 och 11 är undantaget — förutsätter en rätts- kunskap och omdömesförmåga, som icke alltid torde kunna påräknas hos en tjänsteman i utmätningsmans ställning.
Även i Finland skall enligt förslaget prövningen ankomma på överexekutor. I Danmark och Island skall den tillhöra fogden — en judiciell befattnings— havare — och i Norge underrätten, vilken i sin befattning med exekution be- nämnes »namsrett».
Vid ansökan om verkställighet bör fogas — förutom själva den handling, varå verkställighet sökes, eller styrkt avskrift därav —— bevis, som utmärker avgöran- dets exigibilitet i hemlandet och, när det gäller dom eller annat beslut, att de i art. 1 eller 2 angivna förutsättningarna äro för handen. Där fråga är om dom som avses i art. 3, måste genom behörigt bevis även styrkas förhandenvaron av sådan förutsättning för doms erkännande, som där angives, d. v. 5. att svaranden, på sätt i sistnämnda artikel sägs, är knuten till domslandet, eller att domstolen på grund av prorogation varit behörig, eller ock att, om domen angår skade- stånd för brott som begåtts i domslandet, svaranden där personligen mottagit kallelse till svaromål. De föreskrifter, som i nämnda hänseenden upptagits i art. 6, torde ej tarva närmare motivering.
Utfärdandet av erforderliga bevis lärer —— på sätt skett i 1861 och 1931 års konventioner _ böra förbehållas vissa i konventionen angivna myndigheter. Enligt den föreslagna art. 7 skall denna ämbetsåtgärd tillkomma i Sverige läns- styrelse (överståthållareämbetet eller någon Konungens befallningshavande) och i de övriga staterna justitieministeriet (justisdepartementet).
Översättning av handling, som ingives i verkställighetsärende, torde, i över- ensstämmelse med vad i andra jämförliga fall gäller, icke böra ifrågakomma när handlingen är avfattad på svenska, danska eller norska. Är den utfärdad på finska eller isländska, måste, på sätt i art. 6 angives, styrkt översättning bifogas.
Beträffande sättet för verkställighet kan det uppenbarligen icke ifrågasättas, att något land skulle tillämpa andra regler, än som gälla i fråga om avgöranden av landets domstolar, alltså, vad Sverige angår, de i utsökningslagen givna be- stämmelserna om verkställighet av svensk dom. Uttryckligt uttalande härom har ej funnits erforderligt i 1861 års konvention, vilken ej avser andra domar än sådana som kunna verkställas genom utmätning. I nu föreliggande förslag (art. 9) har däremot, likasom i 1931 års konvention, stadgande i ämnet an- setts böra inflyta, och har därvid uttryckligen angivits, att därest beslutet
eller förlikningen skulle innehålla någon bestämmelse om tvångsmedel, en dy- lik bestämmelse ej vinner tillämpning.
Artikel 10.
I denna artikel regleras förhållandet till de konventioner om domars er- kännande, som redan äro ingångna mellan de nordiska staterna eller vissa av dem. Dessa konventioner hava, med ett undantag som längre fram skall närmare beröras, ansetts böra lämnas helt orubbade av den nya överenskom- melsen.
Två av dessa äldre konventioner hava blivit uttryckligen omnämnda i före- varande artikel.
Så är fallet med den förut berörda konventionen den 6 februari 1931 inne- hållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap. Enligt art. 22 i sagda konvention skall lagakraftvunnen dom eller administrativ myndighets beslut, som i en av de fördragsslutande sta- terna blivit jämlikt någon av vissa angivna artiklar i konventionen meddelad, gälla i de övriga.
Har i någon av de kontraherande staterna meddelats dom i så beskaffat mål som avses i nämnda art. 22, men är domen av en eller annan anledning — exem- pelvis av den grund att parterna ej äro medborgare i nordisk stat — icke gällande enligt samma artikel, skall nu förevarande konventionsförslag ej heller vara tillämpligt. Å dom i sådana ämnen, som väl avses i den nyssnämnda konven— tionen men beträffande vilka domens giltighet ej för något fall är reglerad ge- nom art. 22, är däremot förevarande konventionsförslag tillämpligt. Detta gäl- ler sålunda domar meddelade i de i art. 3 av äktenskapskonventionen åsyftade frågor rörande äktenskapets förmögenhetsrättsliga verkningar, och detta vare sig frågan rörer makars inbördes förhållanden eller förhållandet till tredje man, dock med det undantag beträffande äldre äktenskap, som upptagits i andra stycket av förevarande artikel.
I fråga om verkställighet av domar innehåller äktenskapskonventionen icke några bestämmelser, änskönt i åtskilliga fall ——- såsom när det gäller vårdnaden om barn samt skadestånd och underhåll vid hemskillnad och äktenskapsskill— nad —— sådan verkställighet kan ifrågakomma. Det föreliggande förslaget åsyf- tar nu att åt de i äktenskapskonventionen avsedda domar — utom dem som gälla underhållsbidrag, beträffande vilkas verkställighet särskilda bestäm- melser äro givna i den förut omnämnda konventionen den 10 februari 1931 — genomföra de i artiklarna 4—9 upptagna verkställighetsbestämmelserna.
Även konventionen den 10 februari 1931 har i förevarande artikel uttryck- ligen omnämnts såsom fortfarande gällande. Härvid är att märka, hurusom förslaget från sitt tillämpningsområde överhuvud undantager domar och förlik- ningar om familjerättslig underhållsplikt, änskönt i fråga om vissa fall av dy— lik plikt —— såsom den enligt svensk rätt för barn gällande underhållsförplik- telsen emot föräldrar — icke heller konventionen den 10 februari 1931 äger till-
lämpning. I fråga om dessa lyckligtvis föga betydande fall har enighet ej kunnat uppnås om ömsesidigt erkännande av dom.
Artikel 11.
Såsom redan antytts, har det befunnits nödigt att från konventionens till- lämplighetsområde undantaga — förutom de i art. 10 avsedda ämnen, som äro föremål för särskilda konventioner — även åtskilliga andra frågor, som i kon- ventionsstaterna eller vissa av dem behandlas under civilprocessuella former. Dessa undantag äro sammanförda i art. 11.
Ett av undantagen gäller domar eller förlikningar rörande börd. Det har bland annat gjorts gällande, att hithörande ämnen så starkt närmade sig den offentliga rätten, att varje land borde förbehålla sina domstolar möjlighet av självständig, materiell prövning av det i annat land bedömda förhållandet.
Undantag har vidare gjorts i fråga om domar och förlikningar rörande arv eller testamente, boutredning eller skifte efter död man eller ansvarighet för den dödes gäld, gäldenärs försättande i konkurs, inledande av offentlig ackords- förhandling utan konkurs, andra på konkursdomares eller konkursdomstols prövning beroende frågor eller råttshandlings eller annan åtgärds ogiltighet på grund av inträffad konkurs. Förhandlingar äro, som bekant, inledda om sär- skilda konventioner rörande de internationellt privaträttsliga spörsmål, som gälla arvsbehandling och konkurs, och det har vid sådant förhållande ej ansetts lämpligt att i förevarande konvention reglera några av hithörande ämnen.
Rättstvister om äganderätt eller begränsad rätt till fastighet äro i alla eller de flesta lagar förlagda till domstol i den ort där fastigheten är belägen; och hos oss likasom i många andra länder har domstolen att, utan avseende å parternas ställningstagande, ex officio tillse att denna princip vinner tillämpning. Starka skäl tala i själva verket mot att forum rei sitae härvidlag frångås och än mera mot erkännade av en utländsk dom, vilken icke kan säkert påräknas bliva byggd på nödig kännedom om ett främmande lands fastighetslagstiftning eller andra fastighetsväsendet rörande förhållanden i detta land. När fråga är om obligato- riskt åtagande att träffa vissa förfoganden om rätt till fastighet — exempelvis om fullgörande av ett åtagande att utfärda överlåtelsehandling _— eller om skadestånd för åsidosättande av dylikt åtagande, torde ur annan synpunkt öm- sesidigt erkännande av dom eller förlikning icke böra ifrågakomma. Det vore icke rimligt, vare sig att en stat som frånkänner ett dylikt åtagande varje rätts- verkan skulle nödgas medverka till verkställande av en dom, varigenom beträf- fande en inom denna stat belägen fastighet åtagandets åsidosättande förklaras medföra skadestånd, eller, tvärtom, att en stat, vars lagstiftning betraktar åtagande av denna art såsom bindande, skulle, när i avseende å en fastighet inorn denna senare stats område domstol i annat land tillämpat en princip av mot— satt innehåll, vara förpliktad att låta domen lända till efterrättelse.
Ytterligare hava domar i frågor av offentligrättslig art ansetts böra falla utanför konventionen. Ett belysande exempel på dylika domar äro, såsom redan nämnts, de avgöranden, som enligt dansk och isländsk lag bliva efter förhand-
ling under civilprocessuella former träffade i »private Straffesager», och vilka , alltså, bortsett från nu ifrågavarande undantagsbestämmelse, skulle, såsom givna i tvistemål falla under den i art. 1 upptagna huvudregeln om ömsesidigt erkännande. Ett annat exempel utgöra de i art. 11 särskilt nämnda domarna rörande skatt eller annan avgift till stat eller kommun. Erinras må i detta sam- manhang, huru det någon gång kan inträffa, att en i tvistemål meddelad dom innehåller beslut om böter eller straffartad påföljd för part eller annan. Även för dylika fall är det nu berörda förbehållet av betydelse.
Till sist må framhållas, att fall förekomma, då, oberoende av särskilt för- behåll, på grund av en omtvistad rättighets egen natur fastställandet av dess existens eller icke-existens måste anses förbehållet domstol i någon viss stat. Detta gäller exempelvis frågan om giltigheten av ett i viss stat meddelat patent eller rättmätigheten av skedd inskrivning i handelsregister eller annat jämför- ligt register. En i den staten meddelad dom i sådan sak är tydligen ej prejudi- cierande för frågan om rättsverkningarna av motsvarande åtgärd i annan stat. Däremot är det icke uteslutet att frågan om verkningarna av ett i viss stat meddelat patent eller verkningarna av där skedd inskrivningsåtgärd blir av betydelse för rättsförhållanden, som skola bedömas i annan stat; sålunda kan frågan om skadestånd för intrång i ett svenskt patent komma under prövning vid domstol i något av grannländerna, och en i sådant mål meddelad dom faller då under konventionen.
Artikel 12.
Såsom i annat sammanhang framhållits, råder mellan de nordiska länderna en vittgående samstämmighet i rättsåskådning, och även ett ömsesidigt förtro- ende till de särskilda staternas rättsskipning. Emellertid lärer det ej kunna bestridas att i vissa, lyckligtvis ytterst sällsynta fall en dom från något av de nordiska länderna skulle kunna anses stå i sådan strid med rättsordningen i ett annat av dessa länder _attidetta senare betänklighet skulle kunna göra sig gällande mot erkännande av domen. Under förhandlingarna har i detta hänseende särskilt erinrats om olika rättsåskådningar i fråga om lagstiftning mot spritmissbruk samt beträffande s. k. differensaffärer. Man har därför sett sig föranlåten att i konventionen upptaga det i denna artikel innefattade förbehållet om rätt att vägra erkännande eller verkställighet av beslut eller förlikning, vars tilläm- pande skulle vara oförenligt med landets rättsordning.
Artikel 13.
Det i förevarande artikel upptagna förbehållet att konventionen ej skall gälla i fråga om beslut eller förlikningar, som kommit till stånd före dess ikraft- trädande, har sin huvudsakliga grund däri, att en parts sätt att förhålla sig i en vid främmande domstol mot honom anhängiggjord rättegång _ hans till- äventyrs summariska försvar eller hans uteblivande från domstolen —— kan hava berott av ett antagande, att domen skulle komma att sakna verkan i hans hem- land.
Artikel 14.
Bestämmelserna i denna artikel torde ej påkalla närmare redogörelse. I sam- manhang med där berörda frågor om ratifikation och ikraftträdande står spörs- målet om upphävande av den år 1861 träffade överenskommelsen mellan Sverige och Danmark. En bestämmelse härom har ansetts icke böra inflyta i den före- slagna konventionen utan komma till stånd genom särskild noteväxling mellan de båda staternas regeringar. Då enligt art. 13 konventionen ej äger tillämp- ning å beslut som meddelats eller förlikning som ingåtts före konventionens ikraftträdande, lärer i samband med upphävandet av 1861 års konvention mellan Sverige och Danmark böra avtalas, att konventionen dock fortfarande skall äga tillämpning å beslut som meddelats eller förlikning som ingåtts före konven- tionens ikraftträdande.
Förslag till lag om erkännande och verkställighet av dom, som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge.
Nu förevarande konventions införlivande med den inre svenska rätten bör enligt de svenska delegerades mening ske genom lag, som stiftas av Konung och riksdag. Så har förfarits bland annat i de fall, som här äro de närmaste förebilderna, nämligen beträffande konventionen den 25 april 1861 mellan Sverige och Danmark angående ömsesidig verkställighet av domar och ut— slag meddelade i nämnda länder och konventionen den 13 februari 1931 mel- lan de fem nordiska länderna angående indrivning av underhållsbidrag. När undantagsvis ett annat tillvägagångssätt följts, såsom senast vid införlivandet med svensk lagstiftning av konventionen den 6 februari 1931 mellan sistnämnda länder innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap, berodde detta på särskilda omständigheter, som här ej hava någon motsvarighet.
I överensstämmelse med vad i vårt land i allmänhet tillämpats hava i före- varande lagförslag konventionsbestämmelserna upptagits allenast till den del de äro av betydelse för rättstillämpningen här i Sverige. Beträffande de for- mella jämkningar, som konventionstexten från nämnda utgångspunkt under- gått, torde i allmänhet någon närmare motivering ej krävas. Det skall blott an- märkas, att den hänvisning, som i artikel 10 av konventionen förekommer till artikel 22 i omförmälda konvention innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap m. ni., har ansetts böra ersättas med en uppräk- ning av de särskilda ämnen, som med hänvisningen avses. Såsom en följd där- av har jämväl innehållet i artikel 11 av förevarande konvention funnits böra upptagas i 10 % av lagen.
Den föreslagna lagen skall, enligt en därvid fogad övergångsbestämmelse, träda i kraft den dag Konungen bestämmer. Övergångsbestämmelsen innehåller dessutom en föreskrift, att lagen ej är tillämplig å beslut som meddelats eller förlikning som ingåtts före lagens ikraftträdande, vilken bestämmelse motsva— rar artikel 13 i konventionen. Det stadgas vidare, att genom lagen upphäves förordningen den 15 juni 1861 om verkställighet i Sverige av domar och utslag, meddelade av domstol i konungariket Danmark, men att nämnda förordning fort- farande skall äga tillämpning å beslut som meddelats eller förlikning som in— gåtts före lagen-s ikraftträdande. I anslutning till artikel 10 sista stycket av konventionen föreskrives slutligen, att genom lagen ej göres ändring i vad eljest är stadgat om giltighet eller verkställighet i vissa fall av utländsk domstols beslut.
= Statens Offentliga» nu " tf , 'i S y s telnr" a't fis ki *f-öiijt*
' _ , .. , 4 > . . _ _; ".1: 's- , _ (Siffrorna inom klammer beteckna utredningarna numnferi den kronologiska" förteckningen.)
'_ Allmän lagstiftning. Räctskipning. Fångvård.
. Lagberedningons förslag ang. visan. internationella rättsför- , _ hållanden. 8. Förslag till konvention mellan Sverige, Dan- mark, Finland, Island och Norge om erkännande och verk- ställighet av domar, m. rn. [9]
Statsrätt-fattning. Allmän statsförvaltning.
Kommun alförvaitnln g.
' Statens och kommnnernas nnansväsen; Utlåtande ang. utförselbevissystemets verkningar m: m. [5]
Ponti.
Socialpolitik.
' _Betänkande med förslag ang. nrbetslöshetens motverkande genom beredskapsnrbeten. [3]
Hälso- och sjukvård.
Allmänt näringsväsen.
Jordbruk med binär-ingar.
_ ' Jordbmksntredningens betänkanden. 4. Betänkande ang. " ' — åtgärder för fjäder-fäskötselns främjande. [6]. 5. Statistisk, — översikt över det svenska jordbrukets utveckling och läge. [7] . '
Fält egendom.
Vattenväsen. Skogsbruk. Bergabruk.
Industri.
Ny vörineledning samt elektrisk. belysningsanordning i Nb- tionalmuseibyggnaden i Stockholm. [8]
Handel och sj öfan.
Kommunikationsväson.
Bank-. kredlt— och'pennlngväsen. Försäkringar/lis en.
Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt.
Sammandrag av yttranden över 1927 års prästlönereglerings- sakkunnigas betänkande rörande nya grunder för lagstift- ningen om prästerskapets avlönlng och förvaltningen av den därtill anslagna egendomen. [1] Utredning och förslag rörande läroböcker vid de allmänna läroverken och med dem jämförliga läroanstalter. [2]
,
.
Utredning och förslag av frågorna om ytterligare lnskränk- '
ningar i den nuvarande, folkskoleseminnrieorganisutionen
_ 'samt om statens övertagande av de ntnv landstingen och
vissa städer nppriitthållna småskoleseminnriernn m. m. [4]
Försvar-oväsen.
Utrikes ärenden.
*
Intornutionell rätt.