Till

Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementel.

Genom nådigt beslut den 22 november 1929 bemyndigades dåvarande statsrådet och chefen för kung]. sooialdepartementet att tillkalla högst fyra. sakkunniga jämte sekreterare att inom departementet biträda med verkstäl- lande av utredning och utarbetande av förslag rörande de civila. tjänsteläkarnas ställning i städer och stadsliknande samhällen. På grund av det sålunda givna bemyndigandet tillkallades såsom sakkunniga, borgmästaren Jakob Pettersson, förste stadsläkaren Wilhelm Söderbaum och direktören i svenska stadsförbundet Henning Karlson, varjämte uppdrogs åt den förstnämnde att såsom ordförande leda, de sakkunnigas förhandlingar. Vidare förordna- des förste kanslisekreteraren Torsten Hoppe att vara. de sakkunnigas sekre— terare.

I anledning av framställning av de sakkunniga tillkallades den 28 juni 1930 såsom ytterligare sakkunnig förste provinsialläkaren Gustaf Hagstrand.

För att tagas i övervägande vid fullgörandet av ifrågavarande uppdrag hava till sakkunniga, vilka. antagit namnet stadsläkarsakkunniga, överlämnats

1) svenska. stadsläkareföreningens framställning i ämnet den 28 september 1925 jämte över denna. framställning avgivna. yttranden och

2) medicinalstyrelsens framställning den 25 september 1929 angående kompetensvillkor och ändrade bestämmelser i fråga. om tillsättande av förste stadsläkare i Stockholm m. 11. städer jämte däröver avgivna. yttranden.

Efter att hava. fullgjort sitt ovan omförmälda. uppdrag få. sakkunniga., med återställande av de remitterade handlingarna, vördsamt överlämna av motiv åtföljda förslag till

1).lag med bestämmelser om tjänsteläkare i vissa städer; 2) kungörelse angående statsbidrag till avlönande av tjänsteläkare i vissa. städer;

3) kungörelse angående ändrad lydelse i vissa delar av allmänna läkar- instruktionen den 19 december 1930 (nr 442);

• Sida 4
•  Original

4) kungörelse angående ändrad lydelse i vissa delar av reglementet den 31 december 1919 (nr 878) för statens pensionsanstalt;

5) kungörelse angående rätt till pension för vissa tjänsteläkare i stad, vilka icke äro delägare i statens pensionsanstalt;

6) förordning angående ändrad lydelse av 2 & 1—3 och 6 mom. i hälso— vårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566);

7) lag om ändring av 3 % 2 mom. och 80 % i lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård; samt

8) kungörelse om ändrad lydelse av %% 1 och 2 i kungörelsen den 17 december 1915 (nr 559) angående villkor för behörighet till vissa civila läkarbefattningar.

Av undertecknad Söderbaum avgiven reservation är ock bifogad. Stockholm den 15 oktober 1932.

JAKOB PETTERSSON.

WILH. SÖDERBAUM. HENNING KARLSON. GUSTAF HAGSTRAND.

Torsten Hoppe.

• Sida 5
•  Original

Förslag till

lag med bestämmelser om tjänsteläkare i vissa städer.

1 5.

1. I stad, som har en folkmängd av minst 5 000 men under 50 000 personer, skall, där ej Konungen på grund av särskilda omständigheter annorledes förordnar, finnas en stadsläkare. I stad, som har en folkmängd av minst 50 000 personer, skola finnas en förste och en andre stadsläkare. I stad, som har en folkmängd av minst 15 000 personer, må med Konungens medgivande anställas en eller flera distriktsläkare.

2. Har i stad stadsläkare eller förste och andre stadsläkare anställts, må folkmängdens nedgång i förra fallet under 5 000 och i senare fallet under 50 000 personer ej medföra indragning av tjänsten förrän vid befatt- ningshavarens avgång från densamma. Vad sålunda stadgats skall, därest i stad folkmängden nedgår under 15 000 personer, äga motsvarande till- lämpning beträffande distriktsläkartjänst.

2 &.

Förste och andre stadsläkare samt stadsläkare utnämnas av Konungen efter av medicinalstyrelsen upprättat förslag till tjänstens besättande.

Innan utnämning sker, äga stadsfullmäktige avgiva förord till förmån för någon av de å förslaget uppförda eller annan sökande, vilken av någon av dem, som inom medicinalstyrelsen deltagit i behandlingen av ärendet, ansetts böra erhålla förslagsrum.

Stadsfullmäktige äga att åt hälsovårdsnämnden eller särskild delegation uppdraga utövningen av nu stadgade befogenhet.

3 %. Distriktsläkare tillsättes av medicinalstyrelsen, sedan hälsovårdsnämnden i staden beretts tillfälle att avgiva förord för behörig sökande till befatt- ningen.

tig.

De till tjänsteläkare, som i denna lag avses, utgående avlöningsförmåner bestridas av staden med rätt till bidrag av statsmedel, enligt vad därom är särskilt stadgat.

• Sida 6
•  Original

5 %. Tjänsteläkare, som i denna lag avses, skall tillhöra statens pensions- anstalt på sätt stadgas i reglementet för nämnda anstalt.

6 %. Konungen äger utfärda instruktion för befattningshavare, som i denna lag avses.

Över-gångsbestämmelser.

7 5

1. Denna lag tiäder i kraft den — —— —

2 Är i stad inrättad tjänsteläkarbefattning, svarande mot befattning, som i denna lag sägs, och innehaves befattningen vid lagens ikraftträdande av tjänsteläkare, som i föreskriven ordning därtill antagits, skola bestäm- melserna i denna lag beträffande samma befattning träda i tillämpning först då innehavaren av befattningen avgår från densamma.

3. På framställning av stad äger Konungen medgiva, att bestämmel- serna i 4—6 %% skola beträffande stadens samtliga tjänsteläkarbefattningar eller viss sådan, befattning tillämpas tidigare än 1 mom. 2 stadgas, utan hinder därav att befattningarna den —— —— —— innehavas av tjänsteläkare, som tillsatts i annan ordning än i 2 och 3 åå sägs.

• Sida 7
•  Original

Förslag till

kungörelse angående statsbidrag till avlönande av tjänsteläkare i vissa städer.

1 %.

Till uppehållande av tjänsteläkarbefattning i stad må, under nedan an- givna villkor och på sätt nedan sägs, av statsmedel årligen utgå

a) ett mot halva grundavlöningen svarande belopp, vilket dock icke må överstiga

för förste stadsläkarbefattning 5 750 kronor, för andre stadsläkarbefattning 3 250 kronor och för stadsläkarbefattning

i stad med 5 000 till och med 10 000 invånare 1 750 kronor, i stad med över 10 000 till och med 20 000 invånare 2 250 kronor, i stad med över 20 000 till och med 30-000 invånare 2 750 kronor och i stad med över 30 000 invånare 3 250 kronor samt för distriktsläkarbefattning 1 500 kronor;

b) det eller de ålderstillägg, vartill befattningshavaren må vara be- rättigad.

Statsbidrag till avlönande av distriktsläkare må ej till stad utgå för mer än en sådan befattning för varje påbörjat antal av 30 000 invånare.

2 %.

1. Med befattning, som i denna kungörelse avses, skall vara förenad grundavlöning å belopp, som av Kungl. Maj:t fastställes efter därom av stadsfullmäktige avgivet förslag.

2. Önska stadsfullmäktige, att tjänsteläkare, som i denna kungörelse avses, skall vara underkastad taxa för arvode för enskild sjukvård och för intyg, meddelade på enskild begäran, skall förslag till sådan taxa underställas Kungl. Maj:ts prövning tillika med förslaget till grundavlö- ning. Om befattningshavare skall vara underkastad taxa, som här sägs, skall hänsyn därtill tagas vid bestämmande av grundavlöningens belopp, och må för sådant fall vart och ett av de i 1 % nämnda högsta beloppen av statsbidrag ökas med högst 1 500 kronor.

3. Utöver grundavlöningen skall tjänsteläkare, som i denna kungörelse avses, åtnjuta tre ålderstillägg, vart och ett uppgående för förste och andre stadsläkare samt stadsläkare till 500 kronor och för distriktsläkare till 300 kronor årligen. Tidpunkten för ålderstilläggens åtnjutande inträder

• Sida 8
•  Original

för första tillägget efter tre år, under villkor att befattningshavaren under minst fyra femtedelar av den tjänstetid, som erfordras för tilläggets vinnande, med gott vitsord bestritt sin tjänst, dock att härvid icke skall föras honom till last den tid, han åtnjutit semester eller tjänstledighet för att uppehålla befattning i statens eller kommuns tjänst eller fullgöra annat offentligt uppdrag eller för att fullgöra honom åliggande militär tjänstgöring, ,

för andra tillägget efter ytterligare tre år på samma villkor samt för tredje tillägget efter ytterligare tre år på samma villkor, under iakttagande, vad vart och ett av omförmälda ålderstillägg angår, att den högre avlöningen ej må tillträdas förrän vid början av kalender— kvartalet näst efter det, under vilket den för sådan löneförhöjning stad— gade tjänstetiden blivit uppnådd.

Prövning av fråga rörande tjänsteläkares rätt till ålder-stillägg ankommer å medicinalstyrelsen efter anmälan av hälsovårdsnämnden.

3 %.

För erhållande av ålderstillägg må tjänsteläkare i stad, efter prövning av medicinalstyrelsen i varje särskilt fall, helt eller delvis tillgodoräknas den tid han i statens eller kommuns tjänst utfört sådant arbete av direkt allmännyttig beskaffenhet, som i avseende å sin art och omfattning finnes ur det allmännas synpunkt svara mot, vara jämförbart med eller av högre värde än det arbete han har att utföra å befattningen.

4s.

För tjänsteförrättningar, verkställda enligt gällande instruktion eller myndighets uppdrag, äger tjänsteläkare i stad åtnjuta ersättning av stats— medel lika med provinsialläkare.

5 &.

Förste stadsläkare skall av staden åtnjuta skrivhjälp, expeditionslokal och expenser eller ock ersättning för bestridande av kostnaderna härför med belopp som, där överenskommelse ej kan träffas, fastställes av medi— cinalstyrelsen.

Sådan ersättning utgår, där ej för särskilt fall annorlunda bestämmes, till befattningens ordinarie innehavare jämväl för den tid, varunder han åtnjuter semester eller annan tjänstledighet, dock med skyldighet för honom att utan kostnad för vikarien tillhandahålla denne ej mindre ex— peditionslokal än även inom det för ändamålet anvisade beloppet skriv- hjälp, skrivmaterialier och telefon. '

Under vakans å förste stadsläkartjänst tillkomma ifrågavarande förmåner vikarien å tjänsten.

• Sida 9
•  Original

6 &.

Tjänsteläkare skall årligen, när det kan ske utan hinder för göromålens behöriga gång, äga åtnjuta semester under nedan angivna antal dagar, nämligen

a) förste stadsläkare 45 dagar och

b) stadsläkare, andre stadsläkare och distriktsläkare 35 dagar intill det år, under vilket han fyller 40 år, och 45 dagar från och med det år, under vilket han fyller 40 år.

Kostnaderna för semester bestridas av staden.

7 %. Vid tjänsteläkares dödsfall utgår avlöning till hans dödsbo för hela den månad, under vilken dödsfallet inträffat.

Så.

Tjänsteläkare, som i denna kungörelse avses, må ej med sin tjänst förena annan avlönad tjänstebefattning än läkartjänst, som det enligt all- männa läkarinstruktionen eller särskild författning åligger honom att be— strida, med mindre medicinalstyrelsen, på därom gjord framställning och efter prövning, att ifrågavarande befattning icke må anses inverka hinder- ligt för fullgörande av de med innehavande läkarbefattning förenade göro- målen, efter stadsfullmäktiges hörande därtill lämnat medgivande.

9 %

Tjänsteläkare, som i denna kungörelse avses, skall vara underkastad såväl de för honom gällande föreskrifterna i den allmänna läkarinstruk- tionen som ock den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller den jämk- ning i åligganden eller den reglering av tjänstgöringsområde, som kan bliva honom i behörig ordning ålagd.

10 5.

Vid meddelande av beslut rörande inrättande av distriktsläkartjänst fast- ställer Kungl. Maj:t tillika, efter förslag av stadsfullmäktige, dels det om- råde, inom vilket det skall åligga distriktsläkaren att handhava sjukvården, dels ock den med befattningen förenade grundavlöning.

11 %.

Därest i stad, som åtnjuter statsbidrag till uppehållande av tjänste- läkarbefattning, invånarantalet nedgår under det, som erfordras för stats— bidragets beviljande, må detta förhållande icke under vederbörande befatt- ningshavares tjänstetid medföra indragning eller nedsättning av statsbidraget eller minskning i de med befattningen förenade avlöningsförmånerna.

• Sida 10
•  Original

10 12 5. Ansökning om statsbidrag enligt denna kungörelse göres av stadsfull- mäktige hos Kungl. Maj:t.

Rekvisition av statsbidrag skall inom januari månad efter utgången av det kalenderår, statsbidraget avser, göras hos medicinalstyrelsen, som där- efter, så snart ske kan, utanordnar detsamma. Formulär för sådan rekvisi— tion fastställes av medicinalstyrelsen.

Övergångsbestämmelser. 1 3 g.

1. Denna kungörelse träder i kraft den — — —.

2. Är i stad inrättad tjänsteläkarbefattning, svarande mot befattning, som i lagen den — — — — med bestämmelser om tjänsteläkare i vissa städer sägs, och innehaves befattningen vid lagens ikraftträdande av tjänste- läkare, som i föreskriven ordning därtill antagits, skall denna kungörelse beträffande samma befattning träda i tillämpning först då innehavaren av befattningen avgår från densamma.

3. Därest Kungl. Maj:t jämlikt stadgandet i 7 % mom. 3 av lagen den _ —— — — med bestämmelser om tjänsteläkare i vissa städer med- givit, att stad må äga rätt till statsbidrag till avlönande av tjänsteläkare, som tillsatts i annan ordning än i 2 och 3 %% av samma lag sägs, skola i avseende å villkoren för åtnjutande av sådant statsbidrag och sättet för dess utbetalande de i denna kungörelse givna bestämmelser lända till efter- rättelse.

• Sida 11
•  Original

Förslag till

kungörelse angående ändrad lydelse i vissa delar av allmänna läkar- instruktionen den 19 december 1930 (nr 442).

Härigenom förordnas, att allmänna läkar-instruktionen den 19 december 1930 skall så ändras, att & 1 mom. 1 och & 21 mom. 1 och 2 erhålla ny lydelse, all kapitlen IV och V upphöra att gälla, att i instruktionen införas tre nya kapitel, betecknade IV—VI och omfattande %% 45—65, allt på sätt nedan angives, samt att nuvarande kapitlen VI och VII be- tecknas VII och VIII och nuvarande %% 54—60 erhålla beteckningen %% 66—72.

I.

Förste provinsialläkare.

.5 1. 1. För varje län skall finnas en i länets residensstad stationerad förste provinsialläkare. I förste provinsialläkares tjänstgöringsområde ingår icke stad, där förste stadsläkare finnes. II.

Provinsialläkare.

1. Riket i sin helhet med undantag av städer, där förste stadsläkare eller stadsläkare finnes, indelas av Kungl. Maj:t i provinsialläkardistrikt.

2. Angående skyldighet för provinsialläkare att underkasta sig reglering av tjänstgöringsområdet är särskilt stadgat.

I V. stadsläkare.

% 45.

stadsläkare åligger att inom staden utöva närmaste inseendet över den allmänna hälso- och Sjukvården samt verkställa rättsmedicinska undersök- ningar och andra tjänsteförrättningar, så ock att meddela enskild sjukvård och utfärda tjänstintyg inom staden eller visst område därav.

% 46.

Då. stadsläkarbefattning blivit ledig, åligger det medicinalstyrelsen att genom kungörelse, som införes en gång i allmänna tidningarna, tillkänna-

Tjänste- åligganden i allmänhet.

Tjänst- görings- område m. m.

Tjänste- åligganden i allmänhet.

Tillsättning.

• Sida 12
•  Original

Tjänstens tillträdande.

För stads- läkare gällande före- skrifter.

Förhållande till vissa kommunala nämnder m. fl.

giva, att till Kungl. Maj:t ställd ansökning till befattningen jämte kun— skapsbetyg och behörigen styrkt meritförteckning skall före klockan tolv å trettionde dagen efter den, då. kungörelsen infördes i allmänna tid- ningarna, ingivas till medicinalstyrelsen. I kungörelsen skola löneförmå- nerna och för deras åtnjutande uppställda villkor i korthet angivas.

Bland behöriga sökande uppför medicinalstyrelsen tre på förslag, där så många anmält sig, därvid hänsyn bör tagas till tjänstålder, arten av föregående tjänstgöring och det sätt, varpå denna bestritts, samt avlagda kunskapsprov och eljest ådagalagd skicklighet.

Sedan förslag av medicinalstyrelsen upprättats, skall förslaget jämte an- sökningshandlingarna och medicinalstyrelsens protokoll i ärendet, där sådant förts, ofördröjligen översändas till stadsfullmäktige för avgivande av förord på sätt stadgas i lagen den —— —— — ——- med bestämmelser om tjänste- läkare i vissa städer. Stadsfullmäktige åligger att med bifogande av sitt protokoll i ärendet anmäla sitt beslut i förordsfrågan hos medicinalsty- relsen, vilken därefter till Kungl. Maj:t med eget yttrande insänder samt- liga handlingar, som röra befattningens tillsättande.

& 47.

Därest Kungl. Maj:t ej annorledes förordnar, skall stadsläkare tillträda tjänsten med månaden näst efter den, varunder utnämningen skedde. Så snart stadsläkare efter utnämningen inträtt i tjänstgöring, skall han oför- dröjligen göra anmälan därom hos medicinalstyrelsen, länsstyrelsen, förste provinsialläkaren och magistraten.

& 48.

Stadsläkare har att i utövningen av sin befattning ställa sig till efter- rättelse gällande författningar angående allmänna hälso— och sjukvården, i tillämpliga delar de för provinsialläkares tjänstutövning givna stadganden samt nedan för stadsläkare meddelade bestämmelser.

% 49.

1. Stadsläkare åligger att utöva inseende över övriga hos staden an- ställda tjänsteläkare ävensom den under hälsovårdsnämnden lydande hälso- och sjukvårdspersonalens tjänstverksamhet.

2. Angående skyldighet för stadsläkare att vara ledamot av hälsovårds— nämnd och barnavårdsnämnd ävensom om rätt för stadsläkare att deltaga i fattigvårdsstyrelses, barnavårdsnämnds, nykterhetsnämnds och byggnads- nämnds förhandlingar är särskilt stadgat.

3. Såsom ledamot av stadens hälsovårdsnämnd åligger det stadsläkare att på anmodan avgiva utlåtande i sanitära frågor samt att biträda vid avfattandet av hälsovårdsnämndens berättelse om hälsotillståndet i staden.

• Sida 13
•  Original

g 50.

Stadsläkare skall den 1 och den 16 i varje månad till förste provin- sialläkaren insända ett enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär upp- rättat sammandrag av till honom under föregående halva månad inkomna anmälningar om fall av könssjukdomar i smittsamt skede.

& 51.

Vid dödsfall inom staden av sjukdom, under vilken läkartillsyn ej åt- njutit-s, skall stadsläkare på anmodan å. ort och ställe, som vederbör, före- taga sådan undersökning av sjukdomsförloppet och besiktning av liket, som för utrönande av dödsorsaken erfordras, ävensom, där sådant är möj- ligt, däröver avgiva dödsbevis enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär.

% 52.

1. Stadsläkare är skyldig att, i den mån hans övriga tjänsteåligganden sådant medgiva, mot särskild ersättning av staden enligt taxa eller med visst årligt belopp meddela sjukvård och utfärda tjänstintyg om behov av fattig- eller sjukvård åt person, som åtnjuter understöd av stadens fattig- vård eller eljest behörigen styrker sin oförmåga att bekosta sig läkarvård, så ock att utfärda intyg för erhållande av pension eller understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring.

2. Stadsläkare är jämväl pliktig, om han därtill med medicinalstyrelsens medgivande förordnas, att mot särskild ersättning bestrida läkarbefattning vid inom staden belägna epidemisjukhus och dispensärer, vid stadens folk- skolor ävensom vid stadens häkte.

3. Uppkommer tvist om tillämpningen av de i mom. 1 och 2 givna bestämmelser, skall ärendet hänskjutas till medicinalstyrelsen, som äger däri besluta. '

g 53.

1. Inom februari månads utgång varje år skall stadsläkare till förste provinsialläkaren insända till medicinalstyrelsen ställd berättelse för det sistförf'lutna året rörande hälso— och sjukdomsförhållandena inom staden, verkställda tjänsteförrättningar m. m. i enlighet med för 'sådan berättelse av medicinalstyrelsen fastställt formulär.

2. Till grund för denna berättelse skola läggas:

a) stadsläkares diarier, konceptböcker och sjukjournaler för den tid, som är i fråga;

b) distriktsläkares årsberättelser;

0) från pastorsämbeten och ympare inkomna utdrag av ympnings- j ournalerna ;

d) från pastorsämbeten inkomna anmälningar om sinnessjuka och sinnesslöa;

Rapporter angåen de köns- sjukdomar.

Utrönande au dödsorsak.

Fattigsjuk- vård samt läkarbefait- ning vid epidemisjuk— hus, dispen- särer, folk- skolor och häkte.

Årsberättelse.

• Sida 14
•  Original

Tjänstledighet m. m.

Tjänste- åligganden i allmänhet.

e) distrikts- och reservbarnmorskornas årsberättelser ävensom sum- mariska utdrag av övriga barnmorskors dagböcker samt

f) från barnavårdsnämnden inkomna förteckningar å barn, som vårdas i fosterhem och barnhem.

3. Möter hinder för stadsläkare att vid föreskriven tid avlämna års- berättelse, skall han inom samma tid göra anmälan därom hos förste pro- vinsialläkaren med uppgift om orsaken till dröjsmålet och tiden, då av- lämnandet må kunna ske.

& 54.

1. Angående stadsläkares rätt till semester är särskilt stadgat. Sådan ledighet beviljas av magistraten efter hälsovårdsnämndens hörande.

2. Tjänstledighet under sammanlagt femton dagar för kalenderår, dock högst tre dagar i följd, kan av magistratens ordförande meddelas stads- läkare, då denne med annan legitimerad läkare avtalat om göromålens be- stridande under tiden. Längre tjänstledighet må beviljas av magistraten efter hälsovårdsnämndens hörande.

Till magistraten ställd ansökan om tjänstledighet bör vara åtföljd av förslag till tjänstens uppehållande av legitimerad läkare, med vilken stads- läkaren i sådant hänseende må hava träffat överenskommelse. Därest ledigheten ej avser längre tid än 90 dagar, må magistraten vid ledighets beviljande förordna den föreslagne vikarien att under tiden bestrida tjänsten.

Är legitimerad läkare icke att tillgå för förordnandet eller avser tjänst- ledigheten längre tid än 90 dagar eller är tjänsten ledig, skall magistraten till medicinalstyrelsen avlåta framställning och, där så ske kan, förslag angående tjänstens uppehållande. Medicinalstyrelsen utfärdar därefter för- ordnande å tjänsten.

3. Om stadsläkares tjänstledighet och av magistraten meddelat förord- nande av vikarie skall underrättelse av magistraten eller dess ordförande skyndsamt meddelas medicinalstyrelsen, länsstyrelsen, förste provinsial— läkaren och hälsovårdsnämnden.

4. Beviljad tjänstledighet och utfärdat förordnande må icke medföra utgift för statsverket.

V.

Förste och andre stadsläkare.

& 55.

1. Där ej annorledes förordnas, tillkommer förste stadsläkare att inom staden ej mindre såsom stadsläkare utöva närmaste inseendet över den allmänna hälso-' och sjukvården än även fullgöra förste provinsialläkares tjänsteåligganden.

2. Andre stadsläkare har att verkställa rättsmedicinska undersökningar samt, där ej för viss stad annorledes förordnas, inom staden eller visst

• Sida 15
•  Original

område därav meddela enskild sjukvård och utfärda tjänstintyg, verkställa sådana förrättningar, som i % 51 omförmälas, ävensom att vid tillfälligt förfall för förste stadsläkaren, så. ock, om han därtill förordnas, mot sär- skild ersättning under förste stadsläkarens semester eller tjänstledighet eller vid vakans bestrida förste stadsläkargöromålen.

3. Angående skyldighet för förste och andre stadsläkare att underkasta sig vidsträcktare tjänstgöring och jämkning iåligganden är särskilt stadgat.

% 56.

Då förste eller andre stadsläkarbefattning blivit ledig, åligger det me- dicinalstyrelsen att genom kungörelse, som införes en gång i allmänna tidningarna, tillkännagiva, att till Kungl. Maj:t ställd ansökning till be— fattningen jämte kunskapsbetyg och behörigen styrkt meritförteckning skall före klockan tolv å trettionde dagen efter den, då kungörelsen infördes i allmänna tidningarna, ingivas till medicinalstyrelsen. I kungörelsen skola löneförmånerna och för deras åtnjutande uppställda villkor i korthet angivas.

Bland behöriga sökande uppför medicinalstyrelsen tre på förslag, där så många anmält sig, därvid hänsyn bör tagas i fråga om förste stads- läka-rtja'nst i främsta rummet till avlagda kunskapsprov eller eljest ådaga- lagd skicklighet och därnäst till tjänstårens antal samt arten av föregående tjänstgöring och det sätt, varpå denna fullgjorts, samt i fråga om andre stadsläkartjänst till tjänstålder, arten av föregående tjänstgöring och det sätt, varpå denna bestritts, samt avlagda kunskapsprov och eljest ådaga— lagd skicklighet.

Sedan förslag av medicinalstyrelsen upprättats, skall förslaget jämte ansökningshandlingarna och medicinalstyrelsens protokoll i ärendet, där sådant förts, ofördröjligen översändas till stadsfullmäktige för avgivande av förord på sätt stadgas i lagen den — — —— — med bestämmelser om tjänsteläkare i vissa städer. Stadsfullmäktige åligger att med bifo- gande av sitt protokoll i ärendet anmäla sitt beslut i förordsfrågan hos medicinalstyrelsen, vilken därefter till Kungl. Maj:t med eget yttrande insänder samtliga handlingar, som röra befattningens tillsättande.

% 57. Angående tillträdande av befattning, som i detta kap. avses, gäller vad i % 47 för stadsläkare är i motsvarande hänseende stadgat.

& 58.

1. Vad i lag eller annan allmän författning finnes stadgat om stads- läkare skall i stad, där förste stadsläkare finnes, gälla i fråga om denne.

2. De i % 49 här ovan för stadsläkare meddelade bestämmelser skola i stad, som nyss sagts, äga motsvarande tillämpning beträffande förste stadsläkare.

Tillsättning.

Tjd'ns tens tillträdande.

Vissa bestämmelsens tillämplighet å förste stadsläkare.

• Sida 16
•  Original

Andre stads- läkares årsberättelse.

Tjänstledighet - m. m.

Tjänste- åligganden i allmänhet.

Tillsättning.

3. Beträffande förste stadsläkares tjänsteåligganden såsom förste pro- vinsialläkare skola de för förste provinsialläkares tjänstutövning givna stadganden i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

& 59.

Andre stadsläkare skall inom februari månads utgång varje år till förste stadsläkaren avgiva till medicinalstyrelsen ställd berättelse över sin verk— samhet under det sistföriiutna kalenderåret i enlighet med för sådan be— rättelse av medicinalstyrelsen fastställt formulär.

% 60.

1. Angående förste och andre stadsläkares rätt till semester är sär- skilt stadgat. Sådan ledighet beviljas av medicinalstyrelsen.

2. Annan ledighet än semester äger medicinalstyrelsen bevilja under högst 180 dagar årligen. Erfordras tjänstledighet längre tid än nu sagts, skall frågan hänskjutas till Kungl. Maj:ts avgörande.

3. Beviljad tjänstledighet och utfärdat förordnande må icke medföra utgift för statsverket.

VI. Distriktsläkare.

& 61.

1. Distriktsläkare åligger att inom det honom anvisade tjänstgörings- distriktet meddela enskild sjukvård ävensom utfärda tjänstintyg.

2. Distriktsläkare är skyldig att vid tillfälligt förfall för förste stads— läkaren eller stadsläkaren, så ock, om han därtill förordnas, mot särskild ersättning under sådan tjänsteläkares semester eller tjänstledighet eller vid vakans bestrida hans tjänst.

% 62.

Då distrikts]äkarbefattning skall besättas, åligger det hälsovårdsnämnden att göra anmälan därom hos medicinalstyrelsen. Denna har att genom kungörelse, som införes en gång i allmänna tidningarna, tillkännagiva, att ansökning till befattningen jämte kunskapsbetyg och behörigen styrkt meritförteckning skall före klockan tolv å trettionde dagen efter den, då kungörelsen infördes i allmänna tidningarna, ingivas till medicinalstyrelsen. I kungörelsen skola löneförmånerna och för deras åtnjutande uppställda villkor i korthet angivas. Sedan ansökningstiden tilländagått, skola de inkomna ansökningshandlingarna av medicinalstyrelsen, med bifogande av dess yttrande om de sökandes behörighet, överlämnas till hälsovårds- nämnden för avgivande av förord, på sätt stadgas i lagen den _ —- —— med bestämmelser om tjänsteläkare i vissa städer. Hälsovårdsnämnden åligger att med bifogande av sitt protokoll i ärendet anmäla sitt beslut i förordsfrågan hos medicinalstyrelsen. Till innehavare av tjänsten utser

• Sida 17
•  Original

medicinalstyrelsen därefter den, som på grund av förtjänst och skicklighet samt med hänsyn till det givna förordet anses böra främst komma i åtanke.

% 63.

Därest medicinalstyrelsen ej annorledes förordnar, skall distriktsläkare tillträda tjänsten med månaden näst efter den, då tillsättningen ägde rum. Så snart distriktsläkare inträtt i tjänstgöring, skall han ofördröjligen göra anmälan därom hos medicinalstyrelsen, länsstyrelsen, förste provinsial- läkaren, magistraten, hälsovårdsnämnden och stadsläkaren.

% 64.

Distriktsläkare skall ägna uppmärksamhet åt sådana omständigheter, som kunna inverka på allmänna hälsotillståndet inom distriktet, samt, då anledning därtill föreligger, hos stadsläkaren (förste stadsläkaren) eller hälsovårdsnämnden göra anmälan om av honom iakttagna missförhållanden.

Vad i % 38 Hnnes stadgat i fråga om provinsialläkare samt vad i % 52 stadgas om stadsläkare skall äga motsvarande tillämpning beträffande distriktsläkare.

Dessutom åligger det distriktsläkare att den 1 och den 16 i varje månad till stadsläkaren (förste stadsläkaren) lämna uppgift å de under sistförfiutna halva månad hos honom anmälda fall av gängse sjukdomar bland stadsbefolkningen;

att inom januari månads utgång varje år till stadsläkaren (förste stads- läkaren) avgiva berättelse över sin verksamhet under det sistföriiutna ka- lenderåret i enlighet med för sådan berättelse av medicinalstyrelsen fast- ställt formulär; samt

att. då så påfordras, närvara vid hälsovårdsnämndens sammanträden för att lämna upplysningar rörande förhållanden, som han under sin tjänst- utövning iakttagit.

5 65.

1. Angående distriktsläkares rätt till semester är särskilt stadgat. Sådan ledighet beviljas av hälsovårdsnämnden.

2. Tjänstledighet under sammanlagt femton dagar för kalenderår, dock högst tre dagar i följd, kan av, hälsovårdsnämndens ordförande meddelas distriktsläkare, då denne med annan legitimerad läkare avtalat om göro— målens bestridande under tiden. Längre tjänstledighet må beviljas av hälsovårdsnämnden.

Till hälsovårdsnämnden ställd ansökan om tjänstledighet bör vara åt- följd av förslag till tjänstens uppehållande av legitimerad läkare, med vilken distriktsläkaren i sådant hänseende må hava träffat överenskom melse. Därest ledigheten ej avser längre tid än 90 dagar, må hälsovårds nämnden vid ledighets beviljande förordna den föreslagna vikarien att . under tiden bestrida tjänsten.

Tjänstens tillträdande.

Särskilda åligganden.

Tjänslledighel m. m.

• Sida 18
•  Original

Är legitimerad läkare icke att tillgå för förordnandet eller avser tjänst— ledigheten längre tid än 90 dagar eller är tjänsten ledig, skall hälso— vårdsnämnden till medicinalstyrelsen avlåta framställning och, där så ske kan, förslag angående tjänstens uppehållande. Medicinalstyrelsen utfärdar därefter förordnande å tjänsten.

3. Om distriktsläkares tjänstledighet och av hälsovårdsnämnden med- delat förordnande av vikarie skall underrättelse av hälsovårdsnämnden eller dess ordförande skyndsamt meddelas medicinalstyrelsen, länsstyrelsen, förste provinsialläkaren, magistraten och stadsläkaren.

4. Beviljad tjänstledighet och utfärdat förordnande må icke medföra utgift för statsverket.

Övergångsbestämmelse.

Denna kungörelse träder i kraft den —— — —— —

Stadsläkare, stadsdistriktsläkare, köpingsläkare eller municipalläkare, som i föreskriven ordning antagits till sin tjänst före den —— —— — och kval- står i densamma efter sistnämnda dag, skall, därest ej för särskilt fall annorlunda bestämmes, i avseende å tjänstgöringen fortfarande vara under— kastad dessförinnan gällande bestämmelser.

• Sida 19
•  Original

Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse i vissa delar av reglementet den 31 december 1919 (nr 878) för statens pensionsanstalt.

Härigenom förordnas, att kap. VI ireglementet den 31 december 1919 för statens pensionsanstalt skall i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse samt att till övergångsstadgandena till samma kapitel skola fogas två nya moment av den lydelse, som i det följande angives:

KAP. VI.

Särskilda bestämmelser angående vissa läkare, sjuksköterskor, barn- morskor och befattningshavare vid vårdanstalter.

% 60.

1. De rättigheter —— — — angivna befattningshavare:

a) av Konungen efter utgången av år 1926 utnämnd ordinarie lasaretts- läkare vid länslasarett eller på likartat sätt anordnad sjukvårdsinrättning, vilken äges och helt eller delvis underhålles av landsting eller stad, som ej deltager i landsting, och vilken icke är att hänföra till sjukstuga, även- som efter utgången av år 1928 i vederbörlig ordning antagen extra pro- vinsialläkare, till vars avlöning landsting lämnar bidrag, samt med bidrag

av statsmedel avlönad och efter den — — —- utnämnd förste och andre stadsläkare, stadsläkare och distriktsläkare;

b) av Konungen — — —— nyss sagts,

c) överläkare vid — — —— till inträde,

d) föreståndare, föreståndarinna — — —— dylik vård,

e) distriktssjuksköterska och —— —— —— för handen,

f) barnmorska med — — — å barnbördshus,

g) föreståndarinna vid godkänd sjuksköterskebyrå.

2. Tillsvidare och — — — Konung Oscar II:s jubileumsfond.

3. Vad i —— — — vid kustsanatorium.

% 64.

För hel tjänstepension fordras 25 tjänstår för sjuksköterska och barnmorska, 27 tjänstår för förste och andre stadsläkare, stadsläkare och distrikts- läkare,

30 tjänstår för annan befattningshavare.

Med pensions- räll förenade befattningar.

Tjänstår för hel pension.

• Sida 20
•  Original

Fortsatt tjänstgöring.

Genast bör- jande tjänste- pension och uppskjuten tjänste- pension.

5 65.

Tillstånd att kvarstå i tjänst efter uppnådd pensionsålder må ej av annan huvudman än staten beviljas med mindre medgivande därtill läm— nats av medicinalstyrelsen beträffande läkare, sjuksköterska, barnmorska, föreståndarinna vid sjuksköterskebyrå och husmoder, anställd vid sjukvårds- inrättning i egentlig mening, av socialstyrelsen beträffande befattnings— havare vid vårdanstalt för alkoholister samt av vederbörande länsstyrelse, efter inhämtande av yttrande från statens inspektör för fattigvård och barnavård, beträffande annan i % 60 mom. 1 d) omförmäld befattnings- havare.

Dylikt tillstånd må beträffande läkare i intet fall medgivas för längre tid än två år.

% 67.

1. Genast börjande — -— —— % 24 mom. 2 omförmälas.

2. Uppskjuten tjänstepension för sådan förutvarande extra provinsial- läkare, förste och andre stadsläkare, stadsläkare och distriktsläkare, som erhåller pension i egenskap av provinsialläkare eller förste provinsialläkare, skall beräknas ej blott på honom tillgodoräknade egna pensionsavgifter utan även, i den mån så erfordras för att uppbringa totalpensionen till 6 000 kronor, å erlagda avgifter i övrigt.

3. För förste och andre stadsläkare, stadsläkare och distriktsläkare, som, då. han första gången bliver innehavare av sådan befattning, över- skridit en levnadsålder av 38 år, må, därest befattningshavaren inom ett år efter tjänstens tillträdande hos pensionsanstalten gör anSÖkan därom, engångsavgift kunna få erläggas för tillgodoräknande av befattningshava— rens föregående tjänstgöring såsom läkare i befattning, varmed är för- enad rätt till tjänstårsberäkning lika med civila läkare i statens tjänst. Huvudmannen svarar gentemot pensionsanstalten för erläggande av av giften samt äger i sin tur av befattningshavaren uttaga ersättning för hela beloppet, och skola beträffande avgiften i tillämpliga delar gälla bestäm— melserna i % 9, dock med den ändring, att befattningshavaren ej må med- givas befrielse vare sig helt eller delvis från löneavdrag för enbart tjänste- pensionen eller enbart familjepensionen.

Övergångsstadganden.

I fråga — — — föregående tjänstgöring. För i —- — — nämnda belopp. Om engångsavgift — —— — engångsavgiften beräknas. Befattningshavares tjänstepension — — — av engångsavgiften. Den, som — — — stadgade villkor.

a) Från den — — —— i övrigt.

b) Den, som —— _ — deras premiereserver.

• Sida 21
•  Original

c) Delägare, som — — — under b) sägs. d) Delägare, som —— —— — kassans reglemente. Om befattning —- — — mom. 1 c) sägs. Vad här —— — — hos befattningshavaren. . Sådan till — _ —— kronor årligen.

10. För den —— — —— till honom.

11. För förste och andre stadsläkare, stadsläkare och distriktsläkare, som antagits före den — —— — och då ännu ej uppnått 45 års ålder, skall pensionsrätt medgivas under förutsättning att läkaren före den — — — hos pensionsanstalten anmäler sig till delaktighet. Före- ligger sådan anmälan, skall pensionsanstalten, även utan framställning från huvudmannen, jämlikt % 6 bestämma den tidpunkt, varifrån reglementet skall anses hava varit gällande för befattningshavaren; och skall därvid befattningshavaren äga tillgodoräkna sig den tid, varunder han i en följd innehaft fast anställning såsom läkare hos vederbörande huvudman. 12. Om engångsavgift skall erläggas för befattningshavare, som avses i mom. 11, skall densamma beräknas på följande sätt. Från den enligt % 9 mom. 1 beräknade engångsavgiften drages det belopp, för vilket huvudmannen må enligt mom. 2 av samma paragraf genom löneavdrag uttaga ersättning av befattningshavaren. Huvudmannens engångsavgift är lika med halva återstoden, ökad med nämnda belopp.

Denna kungörelse länder till efterrättelse från och med den — —— —.

• Sida 22
•  Original

Förslag till

kungörelse angående rätt till pension för vissa tjänsteläkare i stad, vilka icke äro delägare i statens pensionsanstalt.

51.

Med bidrag av statsmedel avlönad förste och andre stadsläkare, stads— läkare och distriktsläkare, som icke kunnat bliva delägare i statens pen— sionsanstalt och som omedelbart vid uppnådda 65 levnadsår avgår från sin tjänst, skall vara berättigad att genom stadens försorg vid avgång från tjänsten erhålla en årlig pension å minst 2 000 kronor, varjämte staten till utgående pension bidrager med ett belopp av intill 2 000 kronor årligen för förhöjning av nyssnämnda minimipension till högst det belopp, som läkaren skulle hava erhållit i pension, om han vunnit del- aktighet i statens pensionsanstalt och avgifter för honom dit erlagts för tillgodoräknande av tjänstår för den tid, varunder han i en följd innehaft fast anställning såsom läkare hos staden. Har staden tillförsäkrat läkaren en högre pension än 2 000 kronor, skall statsbidraget tillfalla staden, i den mån det icke är erforderligt för uppbringande av den genom stadens försorg erhållna pensionen intill det belopp, som enligt vad ovan sagts skulle hava erhållits vid delaktighet i statens pensionsanstalt.

För läkare, som uppbär pension från någon av staten inrättad eller understödd pensionsanstalt eller pensionsfond, skall dock statsbidrag utgå med högst det belopp, varmed pensionen från anstalten eller fonden understiger 2 000 kronor.

52.

Ansökan om pension, varom i % 1 sägs, skall göras hos stadsfullmäk- tige och vara åtföljd av bevis om sökandens ålder och tjänstetid. Sedan beslut i pensionsfrågan fattats av stadsfullmäktige, ankommer å dessa att, med bifogande av handlingarna i ärendet, hos Kungl. Maj:t göra fram— ställning om statsbidrag, varom i % 1 förmäles.

53.

Staden ansvarar för pensionens utbetalning till pensionstagaren månads- eller kvartalsvis i efterskott. Det till utgående pension beviljade stats— bidraget rekvireras av staden årligen i efterskott hos statskontoret, som äger meddela de föreskrifter, som må finnas erforderliga för att styrka, att pensionstagaren fortfarande lever och är berättigad till pension.

• Sida 23
•  Original

54.

Pensionstagare, som blivit dömd till straffpåföljd, vilken utestänger från behörighet och rättigheter, som omförmälas i 2 kap. 19 % strafflagen, eller, i stället för avsättning, till straff enligt 2 kap. 17 % strafflagen, har från och med den dag, beslutet därom vunnit laga kraft, förverkat rätt till pension enligt denna kungörelse.

Denna kungörelse länder till efterrättelse från och med den — — —

Förslag till

förordning angående ändrad lydelse av 2 5 1—3 och 6 mom. i hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566).

Härigenom förordnas, att 2 % 1—3 och 6 mom. i hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 skola erhålla följande ändrade lydelse: '

1 KAP.

Om allmänna hälsovården i stad.

25.

1 mom. Hälsovårdsnämnden utgöres av polischefen; 'förste stadsläkaren eller stadsläkaren eller, där sådan läkare ej finnes, provinsialläkaren i det distrikt, staden tillhör; samt fem ledamöter, valda av stadsfullmäktige.

Stadsfullmäktige må dock bestämma, att nämndens ledamöter skola till antalet vara fem, nämligen polischefen, ovanbemälde läkare samt tre av stadsfullmäktige valda ledamöter.

2 mom. Uppdraget att vara ledamot av hälsovårdsnämnden gäller för de valda ledamöterna för fyra år, dock att första gången stadsfullmäktige enligt denna stadga företaga val av ledamöter genom lottning bestämmes, vilken eller vilka av de valda skola utträda ur nämnden redan vid slutet av andra året. Avgår ledamot under den för honom bestämda tjänstgö- ringstiden, anställes fyllnadsval, och skall den sålunda valda tjänstgöra under den tid, som för den avgångna återstått.

• Sida 24
•  Original

3 mom. För de valda ledamöterna väljas av stadsfullmäktige supple— anter till lika stort antal. Vad i 2 mom. stadgas om ledamot gäller jämväl om suppleant.

De av stadsfullmäktige valda suppleanterna skola inkallas i den ordning, som mellan dem blivit vid valet bestämd.

6 mom. Förste provinsialläkaren i länet äger, även om han icke är ledamot av nämnden, att vara tillstädes vid nämndens sammanträden och deltaga i överläggningarna, men ej i besluten, ävensom att, där han så begär, få sin mening till protokollet antecknad.

Vad sålunda är stadgat gäller ej för stad, där förste stadsläkare finnes.

Denna förordning träder i kraft den — —— —.

Förslag till

lag om ändring av 3 % 2 111011]. och 80 5 i lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård.

Härigenom förordnas, att 3 % 2 mom. och 80 å i lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård skola erhålla följande ändrade lydelse:

3 %.

2 mom. I stad är stadsläkare, om sådan finnes, eller annan, av staden därtill utsedd, i staden bosatt läkare ledamot i barnavårdsnämnden.

Stadsläkare äger att vara tillstädes vid barnavårdsnämndens samman— träden, även då han ej är ledamot i nämnden, med rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att, där han så begär, få sin mening antecknad till protokollet.

I landskommun, där provinsial-, extra provinsial-, köpings- eller muni- cipalläkare är bosatt, är denne ledamot i nämnden. Äro flera sådana läkare bosatta inom kommunen, bestämmer länsstyrelsen efter anmälan från kommunalstyrelsen vilken av dem, som skall vara ledamot.

80 &.

Barnavårdsnämnden skall årligen före januari månads utgång till pro— vinsialläkaren eller extra provinsialläkaren i det distrikt, dit kommunen

• Sida 25
•  Original

hör, avgiva förteckning å samtliga under nämndens tillsyn stående barn, som vid slutet av nästföregående år vårdades i fosterhem och barnhem inom kommunen. I stad, köping eller municipalsamhälle med egen tjänste- läkare skall dylik förteckning inom angivna tid av barnavårdsnämnden avgivas till denne eller i stad, där flera sådana läkare finnas, till den främste bland dem. Förteckningen skall för varje barn innehålla uppgift å barnets namn och födelsedag, barnafostrarens namn och adress ävensom, då barnet mottagits i barnhem, dettas benämning.

Denna lag träder i kraft den —————— .

Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 55 1 och 2 i kungörelsen den 17 december

1915 (nr 559) angående villkor för behörighet till vissa civila läkarbefattningar.

Härigenom förordnas, att %% 1 och 2 i kungörelsen den 17 december 1915 angående villkor för behörighet till vissa civila läkarbefattningar skola erhålla följande ändrade lydelse:

ål.

För behörighet till provinsialläkar-, extra provinsialläkar-, stadsläkar—, andre stadsläkar-, distriktsläkar- eller järnvägsläkarbefattning ävensom befattningen såsom biträdande förste provinsialläkare i Gotlands län erfordras, förutom att vara legitimerad läkare, att vid ansökningstidens utgång hava under minst åtta månader., vare sig före eller efter legitimationen, tjänstgjort såsom underordnad läkare vid egentlig eller enskild sjukvårds- inrättning; och skall denna tjänstgöring under en tid av minst fyra månader vara fullgjord vid lasarett eller vid medicinsk eller kirurgisk avdelning av sjukhus.

Är läkare, som ovan sägs, skyldig att ombesörja sjukvården vid stads— fängelse, skall jämväl vad i % 4 mom. 3 andra stycket stadgas lända till efterrättelse.

• Sida 26
•  Original

ge.

För behörighet till förste provinsialläkar- eller förste stadsläkarbefattning erfordras, utöver vad i föregående paragraf är stadgat:

1) att under minst tre år hava tjänstgjort såsom provinsialläkare, biträdande provinsialläkare, extra provinsialläkare, stadsläkare, andre stads- läkare eller under tid före denna kungörelses ikraftträdande såsom köpings- läkare eller municipalläkare eller ock, beträffande förste stadsläkarbefatt- ning, att hava under minst tre år tjänstgjort i annan tjänsteläkarbefatt- ning, vilken är ägnad att giva innehavaren goda insikter och god erfaren— het i allmän hälsovård;

2) intyg över fullgjorda speciella studier och därunder förvärvad skicklig- het såväl i allmän hälsovårdslära och dennas tillämpning som ock i under- sökning och kontrollering av apotek; samt

3) intyg, att sökanden äger noggrann författningskunskap å de områden, som falla inom förste provinsialläkares tjänsteverksamhet.

Omförmälda intyg skola vara utfärdade av vederbörande lärare vid något av rikets medicinska läroverk eller ock, i händelse sökanden annor- städes fullgjort nödiga studier i förenämnda avseenden, av erkänt skickliga läkare eller lärare i de ämnen, intygen avse; och bör i intygen angivas såväl den tid, varunder studierna bedrivits, som ock med vilken framgång detta skett.

Denna kungörelse träder i kraft den —————————

• Sida 27
•  Original

1. De sakkunnigas uppdrag.

Statsrådet och chefen för Kungl. socialdepartementet har beträffande frågan om utredande av de civila tjänsteläkarnas ställning i städer och stads- liknande samhällen enligt statsrådsprotokollet över socialärenden den 22 november 1929 anfört följande:

»I skrivelse den 28 september 1925 har svenska stadsläkareföreningen hos Kungl. Maj:t anhållit om vidtagande av åtgärder för att bringa läkartjänsterna i landets städer, köpingar och municipalsamhällen i likställighet med övriga civila läkartjänster i riket.

, Till stöd för denna framställning har föreningen anfört, att i fråga om de däri avsedda s. k. stadsläkarnas ställning för närvarande funnes stora olägenheter, vilka gjorde det i hög grad önskvärt, att frågan npptoges till noggrant övervä- gande. Bland dessa olägenheter har föreningen särskilt framhållit följande. Stadslåkarna intoge en dubbelställning i förhållande till stat och kommun; de vore anställda av kommunerna, som även bestämde rörande deras avlöning, men staten hade ålagt dem betydelsefulla och omfattande uppgifter. Den kompen- sation, som härför lämnats från statens sida, vore väsentligen endast rätt för stadsläkarna att tillgodoräkna sig sin tjänstgöring vid sökande av provinsial- läkartjänst, en rättighet, som av närmare anförda skäl numera vore så gott som värdelös. Städerna ägde vidare att för sina tjänsteläkare utfärda särskilda instruk— tioner, och det hade visat sig, att de vid begagnande av denna rättighet ofta icke toge rimlig hänsyn till tjänsteläkarnas statliga funktioner. Härtill komme, att dessa funktioner under de senare åren ökats högst betydligt. Ofta hade vid utmätandet av löner och pensioner tillbörlig hänsyn icke tagits till dessa stads- läkarnas uppgifter och ej heller till omfattningen av de göromål, som enligt de särskilda instruktionerna ålagts dem. Stadsläkarna dnge ofta utan särskild er- sättning utföra arbeten, för vilka tjänsteläkarna å landsbygden honorerades utom lönen. Vad angår löneförhållandena i allmänhet rådde stor ojämnhet. Lönerna bestämdes av varje kommun mer eller mindre godtyckligt och i regel på otill- fredsställande sätt. Endast några få städer hade tillförsäkrat sina tjänsteläkare pension. I de fall, då så skett, rådde avsevärda olikheter beträffande villkor och belopp. .

Efter framhållande av dessa omständigheter har föreningen anfört, att då stadsläkarna i alla hänseenden hade liknande uppgifter som provinsialläkarna och då kompetenskraven redan för stadsläkarna i mindre och medelstora städer vore desamma som för nämnda tjänsteläkare, stadsläkarna syntes böra erhålla en med sistnämnda läkares likartad ställning iförhållande till stat och kommun; för vissa läkar-tjänster i de största städerna gällde samma kompetensvillkor som för förste provinsialläkare, och dylika stadsläkare borde därför likställas med dessa. Stadsläkarnas verksamhet borde regleras genom en enhetlig instruktign, varjämte deras löner och pensioner borde bestämmas genom statliga organ. At- minstone de främsta läkartjänsterna i varje stad borde tillsättas av Kungl. Maj:t, och dessa läkare borde — i varje fall delvis — avlönas och pensioneras av staten. Svårigheterna med den antydda dubbelställningen för stadsläkarna syntes dock, även med dessa förändringar, icke kunna hell upphävas, med mindre staten övertoge den allmänna hälso- och sjukvården i städerna. Om emellertid dua- lismen mellan stat och kommun komme att bibehållas med avseende å dessa tjänster, vore det oundgängligt, att åt deras innehavare bereddes större stadga i tjänstgöringsförhållandena.

• Sida 28
•  Original

Under åberopande av vad sålunda framhållits har stadsläkareföreningen i sin förenämnda skrivelse slutligen hemställt, att Kungl. Maj:t måtte för åstadkommande av största möjliga likställighet mellan civila tjänsteläkare i stadskommuner och på landet samt av största möjliga ordning och reda med avseende å stadsläkarna tillkommande skyldigheter och förmåner låta utarbeta bestämmelser dels rörande enhetlighet i instruktioner för stadsläkare, dels angående stadsläkares avlönande genom stat och kommun gemensamt och dels om stadsläkarnas pensionering av stat och kommun genom medverkan av statens pensionsanstalt.

Vid skrivelsen voro fogade förslag till instruktion för stads-, köpings— och municipalläkare ävensom till förordning angående avlöning och pensionering av nämnda läkare samt därjämte utredning i fråga om stadsläkarnas pensionering av stat och kommun.

Till följd av remiss har medicinalstyrelsen den 10 april 1926 avgivit yttrande över stadsläkareföreningens ifrågavarande framställning, varjämte svenska stads- förbundet den 17 december samma år inkommit med yttrande ifrågan. I båda de sålunda avgivna yttrandena har tillstyrkts anordnande av utredning rörande nu behandlade spörsmål.

Stadsläkareföreningens framställning jämte de däröver avgivna yttrandena synes mig giva vid handen, att en reglering åtminstone i vissa hänseenden är önskvärd rörande stadsläkarnas ställning. En dylik reglering måste emellertid tydligen med hänsyn till frågans invecklade beskaffenhet föregås av ytterligare utredning, verkställd genom sakkunniga personer. Denna utredning bör i första hand avse fullständigt klarläggande av nuvarande faktiska förhållanden — där— utinnan torde medverkan kunna förväntas från stadsläkareföreningen — samt utmynna i förslag till de åtgärder, som må befinnas lämpliga beträffande de under ärendets behandling framkomna spörsmålen. Bland dessa må här särskilt omnämnas frågorna om tryggare anställningsformer samt om mera enhetliga och fixerade löne- och pensionsvillkor samt reglering av stadsläkarnas uppgifter i statens och kommunernas tjänst. Vid utredningen bör tydligen särskilt be- aktas spörsmålet, i vad mån den åberopade likställigheten med provinsialläkarna kan anses böra medföra likartade regler rörande båda slagen av läkare. Därvid bör även undersökas, i vad mån beträffande de främsta läkarbefattningarna i de största städerna särskilda bestämmelser alltjämt kunna vara erforderliga. För den händelse det vid utredningen skulle visa sig, att en allmän reform icke utan dröjsmål eller svårigheter skulle kunna genomföras, men att viss fråga, exempel- vis pensioneringsfrågan, skulle kunna lösas separat, bör hinder icke föreligga att däri framlägga särskilt förslag. .

Den nu förordade utredningen synes lämpligen böra utföras inom socialde- partementet av särskilt tillkallade sakkunniga.»

Såsom framgår av ovanintagna utdrag av statsrådsprotokollef, har den utredning, som uppdragits åt de sakkunniga att verkställa, avseende å de civila tjänsteläkarna i landets städer, köpingar och municipalsamhällen. De läkare, som här åsyftas, äro sådana kommunalt anställda läkare, vilka inom vederbörande kommun hava att fullgöra åligganden ihuvudsak motsvarande dem, som beträffande landsbygden ankomma å provinsialläkare eller i vissa fall förste provinsialläkare. Där ej på grund av citat eller av annan särskild anledning undantag härifrån påkallats, hava sakkunniga i det följande å samtliga här ifrågavarande läkare, oavsett huruvida de hava sin tjänstgöring inom stad, köping eller municipalsamhälle, för korthets skull använt be— nämningen stadsläkare.

• Sida 29
•  Original

II. Historik. l. Tiden 1663—1773.

De första vetenskapligt bildade läkarna i Sverige omtalas under senare delen av 1500-talet. Dessa voro dock få och utgjordes i regel av till landet inkallade utlänningar. Såväl Erik XIV som Johan III hade, åtminstone någon tid, egna vetenskapligt bildade livmedici (jfr A. H. Wistrand: Histo— risk översikt av läkarekonstens och statsmedicinens uppkomst och utveckling inom fäderneslandet, Stockholm 1851). Läkaryrket i Sverige låg dock länge i sin linda, men småningom började allt flera infödda svenska läkare att utöva praktik, och i mitten av 1600-talet sammanslöto sig dessa för tillvara- tagande av sina intressen och till skydd mot konkurrens från indyttade ut- ländska läkare samt erhöllo år 1663 av drottning Hedvig Eleonora privile- gium för sin verksamhet. Detta privilegium, som närmast kan betecknas som en skråförordning för collegium medicorum, såsom läkarnas samman- slutning benämndes, reglerade i sina 12 paragrafer de till collegium anslutna. medlemmarnas verksamhet. Någon skillnad mellan praktiserande läkare och och tjänsteläkare gjordes ej i detta privilegiibrev, utan collegii samtliga med- lemmar ålades skyldighet att utöva enskild sjukvård vid äventyr att ute- slutas ur collegium och bliva betraktade som >>empirici». För den sålunda lämnade sjukvården skulle taxa upprättas gemensamt av collegium och magistraten i Stockholm. Vidare ålades ledamöterna vissa skyldigheteri fråga om bekämpande av epidemier; prov för legitimation och anslutning till collegium skulle av detta anordnas (även för å främmande ort utbildade läkare), likaså skulle uppsikt hållas över »chirurger», barnmorskor och apo- tekare samt kvacksalveriet genom collegii försorg efterhållas.

Ett betydande framsteg inom medicinallagstiftningen inneburo de år 1688 utfärdade medicinalordningarna (»Kungl. Maj:ts medicinalordningar av år 1688 eller privilegier, som Kungl. Maj:t förunnat collegium medicum», såsom detta ämbetsverk därefter benämndes). Dessa medicinalordningar, som innehöllo bestämmelser om nästan alla förhållanden inom medicinalväsendet, utgöra Sveriges första medicinalcodex. Närmast avsågo de praktiserande läkare i allmänhet, men förutsatte dessutom anställande av särskilda tjänsteläkare under benämning »provincialmedici» och »andra städers medici» samt före- skrevo vissa villkor för dessas kompetens.

Medicinalordningarna påbjödo sålunda, att collegium medicum skulle draga försorg därom »att de andra städerne (utom Stockholm) bliva med capable, infödde svenska promotis medicis försedde; till vilken ända ock magistraten i de stora städerna skola, när de vilja antaga någon medicum, sådant av collegium medicum och icke från främmande orter begära». Dessa skulle vara underkastade »examino publico practice» och av Kungl. Maj:t erhålla >>conf1rmation vid beställningen».

• Sida 30
•  Original

En början till tjänsteläkarbegrcppet skönjas vidare däri att dessa läkare förpliktades att ingiva årsrapporter ävensom dessemellan kommunicera med collegii syndicus. Endast dessa läkare ålades praktiktvång, d. v. s. skyldig- het att ombesörja den enskilda sjukvården. Medicinalordningarna innehålla också taxebestämmelser för konsultationer m. m.; för första sjukbesöket på den plats, där läkaren var bosatt, erlades exempelvis en riksdaler och för förnyat besök en karolin (: l/2 daler) etc. Fattigsjukvården ålades samtliga läkare att ombesörja utan ersättning. »Dessutom lärer hvar och en christelig medicus», heter det, »mot de arma sig således veta att förhålla, att de dem barmhertighetsgärningar ej lära försaka, utan högst nödträngdom gå med råd och dåd tillhanda så mycket hos dem står.»

Såsom nämnts, förutsatte 1688 års medicinalordningar anställandet av s. k. »provincialmedici». »Dock räckte det mycket länge», säger Hjelt (jfr Otto E. A. Hjelt: Svenska och finska medicinalverkets historia 1663—1812, andra delen), »innan den grundsatsen kunde göra sig verkligt gällande, att staten genom anställandet av läkare i sin tjänst borde draga försorg om be- fordrandet av den offentliga sjukvården. Insikten därom, att i den mån staten tillmötesgår de lokala behoven av hälso- och sjukvård bliva även dess allmänna intressen bäst tillgodosedda, kunde endast småningom tillvinna sig erkännande. Det dröjde nästan ett århundrade, innan styrelsen fann sig manad att på ett mera verksamt sätt behjärta dessa behov samt med allvar antaga sig provinsialläkareinstitutionen och avlöna en eller Hera läkare för varje län (provins) eller delar därav.» Staten började emellertid anslå små ackordsbelopp till läkare i landsorten. Någon bestämd skillnad mellan stads- och provinsialläkare fanns dock ej vid sekelskiftet 1700. Hjelt säger härom: »Den i provinsens huvudort bosatte läkaren, som även vanligast användes i allmänna värv, började med avseende å sin verksamhet i en hel landsdel kallas provincialmedicus, ehuru han i många fall tillika var stads— läkare i den stad, där han vistades, och i denna egenskap åtnjöt arvode. För besparings skull uppdrog också staten åt en och annan stadsläkare att mot en mindre avlöning övertaga de allmänna läkaregöromålen i orten.»

Någon verklig skillnad mellan provinsialläkare och stadsläkare existerade, som förut nämnts, ej under nu ifrågavarande period. »Det var med hänsyn till detta förhållande», säger Hjelt, »som kungl. brevet till sundhetskommis- sionen av den 13 febr. 1739 förklarade, att 'som de provincialdoctorer, hvilka komma att uppå städernas stat njuta någon viss och ständig lön, ej lära med behöriga instructioner vara försedde, så hafva Wi uppå riksens ständers nnderdåniga anhållan anbefallt collegio medico att med det forderligaste, som ske kan, för bemälte doctorer författa nödiga instructioner, då Wi dem sedan med Wår underskrift authorisera vela'. Detta gav anledning till ut- färdandet av provinsialläkareinstruktionen av den 12 april 1744, som därför hade sin tillämpning lika mycket på provinsialläkarnas som stadsläkarnas verksamhet. Först i den mån, som medicinalväsendet utvecklades, blev om- rådet för varderas tjänstegöromål närmare begränsat. De för provinsial— läkarna i allmänhet gällande föreskrifterna ansågos dock utan vidare hänföra

• Sida 31
•  Original

sig även till stadsläkarna.» Även i nyssnämnda instruktion, »Instruction för provincialdoctorer, som av kronan eller på städernes stater njuta någon viss och ständig lön», stadgades åliggande att gratis meddela fattigsjukvård: »att med nödig hjelp bispringa de fattiga af christelig kärlek utan veder- gällning och detta så mycket villigare i anseende till den ständiga lön han af Publico njuter». Därjämte tillkom i instruktionen skyldighet att vårda sig om sjuka i hospital, där sådant fanns inrättat i den stad, där tjänste- läkaren bodde. I instruktionen nämnes vidare skyldighet för läkare att till- handagå landshövdingen och magistraten med nödiga upplysningar och råd vid smittsamma sjukdomar. Dessutom skulle tjänsteläkaren två å tre gånger om året besöka de städer, som bidrogo till hans lön, för att tillhandagå dem, vilka kunde behöva hans råd, och en gång årligen förrätta apoteksvisitation i länet ävensom övervaka apoteksväsendet i länet och där vistande barn- morskor. Taxa å ersättning för sjukvård fanns även i instruktionen. För sjukbesök i den stad, där läkaren var bosatt, erhöll han första gången en halv daler silvermynt och därefter för varje »visite» en halv karolin (: 1/4 daler). Ett recept hemma hos läkaren kostade en fjärdedels karolin etc.

Behovet av läkarkrafter i landsorten gjorde sig allt mera gällande, men staten visade sig fortfarande mycket återhållsam i detta avseende. Med an- ledning därav framhöll sundhetskommissionen 1749 nödvändigheten av att varje län bleve försett med en »skicklig provincialmedicus». I anledning härav ålade regeringen landshövdingarna att »sondera invånarna i de län, der någon provincialmedicus ej består, huruvida någon fond af landet skulle kunna uppfinnas, hvarigenom sådana medici kunna bäst underhållas». I åt- skilliga län bildades också från mitten av 1700-talet sammanskott för pro- vinsialläkares avlönande, vilka sammanskott emellertid upphörde med år 1774, då den nya medicinalstaten trädde i funktion. Städerna fortsatte emellertid för sin del att utbetala löner till sina tjänsteläkare.

Rätt snart kom en ny tjänsteläkarinstruktion till stånd. Initiativet till densamma togs av sundhetskommissionen,som arbetade oberoende av colle- gium medicum; detta senares yttrande hade emellertid infordrats i ärendet, varjämte förslaget varit remitterat till tjänsteläkarna för yttrande, ett bevis för att tjänsteläkarverksamheten nått en viss inre stadga. Instruktionen utfärdades den 18 november 1766 under titel: »Kgl. Maj:ts nåd. instruction, hvarefter provincialdoctorer, som af kronan eller någon publik fond njuta någon viss och ständig lön, hafva sig att rätta». I denna instruktion (f. ö. tämligen lika den förut gällande) ålades prästerskapet och kronobetjäningen att vid utbrott av någon smittsam sjukdom därom skyndsamt underrätta provinsialläkaren för vidtagande av nödiga åtgärder; i densamma ålades också provinsialläkarna att en 2). två gånger om året beresa länet för att gå invånarna tillhanda med läkarvård.

Utseende av provinsialläkare tillgick vanligen på det sätt, att landshöv- dingen på begäran av lokal myndighet hos Kungl. Maj:t anhöll om tillsättande av provinsialläkare, varvid collegium medicum avgav förslag å lämpliga kan- didater; det hände även, att konsistorierna i stiftsstäderna togo initiativ i

• Sida 32
•  Original

fråga om tillsättande av provinsialläkare. Det dröjde emellertid ända till den 4 december 1761, innan sättet för tillsättande av provinsialläkare defini- tivt reglerades genom ett kungl. brev. I detta föreskrevs, att landshövdingen skulle kungöra platsen ledig samt, sedan ansökningar inkommit, hos colle— gium inhämta yttrande om de sökandes skicklighet, varefter han i under— dånighet skulle föreslå tre.

Stadsläkartjänsterna åter tillsattes alltjämt enligt medicinalordningarna, d. v. s. magistraterna begärde från collegium stadsläkare, varefter Kungl. Maj:ts konfirmation förutsattes. Dessa formaliteter tillämpades dock ej alltid, och det inträffade t. o. m., att collegium måste vidtaga åtgärder för att ej inkompetenta läkare skulle vinna anställning. Det var givetvis under dessa tider svårt för collegium att övervaka tillståndet över allt i landet, och intet tyder på att landshövdingarna i detta hänseende kontrollerat städernas åt- göranden. Vad den kungliga konfirmationen beträffar, underläts begäran om densamma rätt ofta. Om en del stadsläkare åtminstone ännu i slutet av 1700—talet finns emellertid antecknat, att de erhållit nådig fullmakt på tjänsten; denna fullmakt kunde dock ofta nog komma många år efter det vederbörande tillträtt befattningen.

De av staten tillsatta tjänsteläkarna avlönades olika. År 1723 gjordes emellertid en reglering, varvid bestämdes, att de, som dittills haft över 300 daler smt i lön, skulle erhålla 300 daler smt, men de, som haft mindre, bi- behållas vid sin förra lön.

Omkring år 1700 funnos 7 s. k. provinsialläkare och 6 stadsläkare (däri- bland i Stockholm, Göteborg och Malmö) eller sammanlagt 13 tjänsteläkare, samtliga i residensstäder. Under 1700-talets första hälft tillkommo provinsial— läkare i ytterligare 5 residensstäder. Omkring 1750 voro alltså 18 län för- sedda med tjänsteläkare. Från 1750 till 1774 tillkommo 6 stadsläkartjänster, samtliga i icke residensstäder, varjämte tillkommo ytterligare 19 provinsial- läkartjänster, därav 7 i residensstäder (i 3 av dessa bibehöllos därjämte stads- läkare). Ställningen vid utgången av år 1773 kan karakteriseras på följande sätt. Provinsialläkare funnos i samtliga residensstäder utom Göteborg, Östersund, Härnösand och Luleå samt dessutom i Borås, Eskilstuna, Sundsvall, Uddevalla, Söderhamn, Lidköping, Eksjö, Norrtälje, Filipstad, Hedemora, Vimmerby och Vadstena. Stadsläkare funnos i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Gävle, Hälsingborg, Uppsala, Västervik, Ystad, Sala och Karlshamn eller sammanlagt 11 städer. Båda slagen av tjänster förekommo således endast i Malmö, Gävle och Uppsala, och det är påtagligt, att det företrädesvis var städerna, som protiterade även av provinsialläkarna. Något provinsialläkardistrikt på den rena landsbygden existerade då ännu ej: provinsialläkaren var ej landsbygdens läkare i mot- sats till stadens läkare, utan läkare i provinsen i motsats till läkare i huvud- staden.

• Sida 33
•  Original

2. Tiden 1774—1890.

Det var genom beslut av rikets ständer år 1772, som den första medicinal- staten för riket uppgjordes. Till grund härför låg ett yttrande i ärendet av collegium medicum, vari upplystes, att provinsialläkarnas antal var 32 och de av städerna avlönade läkarnas antal 8. De senares antal var dock, såsom ovan anförts, i själva verket minst 11. Vid upprättande av 1773 års medici- nalstat togs emellertid ingen hänsyn till dessa stadsläkare, utan staten upp— tog endast de då befintliga 32 provinsialläkarna. Medicinalstaten, enligt vilken dessa provinsialläkares avlöning var fastställd till 600 daler smt (eller 100 rdr), lika för alla, att utgå från 1774 års början, fördelar medicinalfondens medel under följande sex titlar, nämligen 1) lön åt provincialmedici, 2) fond till medikamenter vid farsoter, 3) koppympningsfond, 4) fond till veneriska smittans hämmande, ö) fond till resor och traktamenten och 6) fond till pro- vincialmedicorum hjälpare.

Den nya tjänsteläkarinstruktionen, som utfärdades den 29 juli 1774, här titeln »Kgl. Maj:ts nåd. instruction för provincialmedici». I de föregående instruktionerna hade provinsialläkarnas skyldigheter varit allmänt angivna; här detaljerades de i vissa stycken. Den enskilda sjukvården betraktades som provinsialläkarens viktigaste åliggande. Därvid stadgades, att »i anseende till provincialmedicorum nu förbättrade löner, dem de uti lantränterierna uppbära, blir det i allmänhet deras skyldighet att vårda den fattiga allmogen i länet, i hvad sjukdomar det vara må, utan annan särskild betalning, än hvad denna instruktion utstakar». Vad provinsialläkares ersättning av enskilda angår, så uttalade visserligen instruktionen (% 17) den grundsatsen, att han kunde påräkna »skälig vedergällning», när patienterna voro i de omständig- heter, att de kunde betala honom, och i sammanhang härmed meddelades bestämmelser rörande beräkning av sådan ersättning. Men tillika förklarades uttryckligen, att han emot sin lön och övriga förmåner vore skyldig »att vårda och sköta de fattigare och oförmögnare samt dem med råd och dåd tillhandagå, och det med samma flit, som om de hans möda betala kunna». I avseende å allmän sjukvård nämner instruktionen endast arbete för bekämpande av epidemier; tjänsteresor i detta avseende skulle företagas på landshövdingens eller collegii medici order, varefter provinsialläkaren hade att om farsoten korrespondera med prästerskap och kronobetjäning. Vidare ålåg det provinsial— läkaren liksom tillförne att öva tillsyn över apoteken i länet samt att en gång om året anställa visitation av dessa i närvaro av stadsfysicus, magistrat och två ståndspersoner; därjämte skulle provinsialläkaren ägna uppmärksamhet åt hospitalen, barnmorskeväsendet och skyddskoppympningen samt utföra , rättsmedicinska förrättningar. ' I samband med 1774 års instruktion ändrades ordningen för provinsial- läkares tillsättande. Collegium medicum anbefalldes nämligen genom ett särskilt kungl. brev att »draga skyndsam försorg det förslag till de efter

Provinsial- läkare.

• Sida 34
•  Original

ofvannämnde stat än obesatte sysslor varda upprättade och till Oss i under- dånighet insände». Detta stadgande tillämpade collegium även vid vakanser på gamla tjänster. Därigenom bortföll landshövdingarnas förslagsrätt.

Den 13 juni 1822 utfärdades ny kungl. instruktion >>för provincialläkarne i riket», vilken blev gällande ända till 1890. Provinsialläkarnas allmänna ställning klarlades här: »Provincialläkarne åligger, hvar och en inom sitt di- strikt, inseendet öfver den allmänna hälsovården och besörjandet av den en- skilda, på sätt denna instruktion närmare utstakar». Liksom förut var det den enskilda sjukvården, som kom att dominera 1 deras arbetsuppgifter. Ny taxa utfärdades ej, utan 1774 års bestämmelser voro fortfarande gällande. I % 8 av denna instruktion möta oss för första gången bestämmelser angående arbetsuppgifter för den allmänna hälso- och sjukvården. Vidare omnämnas arbetsuppgifter och tjänsteresor på landshövdingens order (efter prästerskapets anmälan) för bekämpande av epidemier, åtgärder mot veneriska sjukdomar, tillsyn över skyddskoppympningen, barnmorskorna (såväl i städerna som på landet), apoteken, vilka en gång om året skulle »undersökas» i närvaro av bl.a. stadens eller någon annan läkare. Provinsialläkaren skulle vidare lämna sjukvård åt tågande trupper och förrätta besiktningar å bevärings- manskapet samt förrätta medikolegala besiktningar; han skulle dessutom vara ständig ledamot av direktionen över de uti hans distrikt varande sjuk- vårdsinrättningar och hospital.

Slutligen finnas i instruktionen bestämmelser om reseersättningar och gottgörelse för förrättningar av alla slag samt föreskrifter om avgivande av rapporter.

Lönen bestämdes 1812 till 200 riksdaler bko. Från 1854 fastställdes den till 666 riksdaler 32 sk. bko och höjdes därefter från 1858 till 1 500 riksdaler rmt, därav 1000 riksdaler uppfördes såsom lön och 500 riksdaler såsom lönetillökning. Genom beslut av 1878 års riksdag höjdes lönen till 2000 kronor. Vad pensionsförhållandena beträffar, hade dessa tid efter annan ordnats. Såsom regel gällde, att den, som gjorde anspråk på pension, måste styrka, att han var oförmögen att uppehålla tjänsten; han erhöll då fulla lönen i pension. 'Först genom beslut vid riksdagarna 1809—1810 och 1812 infördes pensions1ätt definitivt genom provinsialläkarnas överdyttning på all— männa indragningsstaten; pensionens belopp var den fulla lönen och pensions- åldern 70 år. År 1823 nedsattes pensionsåldern till 65 år efter »vid pass» 40 års tjänstgöring. Enligt beslut vid 1856—1858 års riksdag skulle från och med 1858 års början pension till provinsialläkare vid avgång från tjänsten utgå med samma belopp som lönen, löneförhöjningen inbegripen. Jämlikt beslut av 1878 års riksdag berättigades provinsialläkare att vid fyllda 60 år och efter 30 års tjänstgöring i statens tjänst uppbära pension å allmänna indragningsstaten till samma belopp som lönen, vilken, såsom förut nämnts, vid sistnämnda riksdag höjdes. till 2000 kronor. Vid 1884 års riksdag höjdes pensionen för provinsialläkare till 4000 kronor, att utgå vid fyllda 60 år och efter 25 års tjänstgöring i statens tjänst, av vilka 20 år såsom provinsial— läkare.

• Sida 35
•  Original

Pensionsrätt för provinsialläkares efterlevande tillkom först 1856. Då bristen på läkare gjorde sig alltmera kännbar, beviljade rikets ständer Extra provin- vid 1828—1829 års riksdag ett anslag av 2000 rdr bko för anställande av extra provinsialläkare. I anledning härav inrättades 8 extra provinsialläkar- tjänster, på vilka förordnande utfärdades av Kungl. Maj:t efter yttrande av sundhetskollegium; avlöning till dessa utgick med 250 riksdaler. Dessa rent statliga tjänster, som ökades till 26 år 1859 och sedermera övergingo till ordinarie provinsialläkartjänster, böra ej förväxlas med de 1890 inrättade extra provinsialläkartjänsterna.

En del menigheter och inrättningar på landsbygden hade under 1820- och 1830-talen på egen bekostnad inrättat ett tiotal s. k. distriktsläkartjänster. För att befrämja tillkomsten av ytterligare sådana läkartjänster utan kostnad för statsverket anhöllo ständerna, att rätt till tjänstårsberäkning måtte beviljas dylik läkare. Sådan rätt medgavs genom kungl. kungörelse den 17 oktober 1840. Det framhålles i denna kungörelse, att dessa tjänster >>vore fullt jämförliga med stadsläkartjänster, för vilka en sådan förmån redan vore medgiven». Dessa distriktsläkare anställdes »efter enskilda avtal», sedan sundhetskollegium yttrat sig om deras kompetens. Särskilda distrikt tilldelades visserligen läkarna, men det stadgades ej, att de i allt skulle utöva provinsialläkares verksamhet, utan endast att de hade att »ställa sig provinsialläkareinstruk- tionen och dit hörande författningar till efterrättelse vid dem anbefallda förrättningar och således att ej mindre i anledning av medicolegala fall och sjukbesök delgiva collegium handlingarna därom än ock årligen till collegium avgiva ämbetsberättelser över vad i avseende på hälsotillståndet och sjuk- vården inom deras verkningskrets sig tilldragit». Det synes sålunda ej hava ingått i distriktsläkarnas skyldigheter att verkställa förrättningar för rätts- medicin eller att företaga tjänsteresor för bekämpande av farsoter inom sina distrikt. Dessa åligganden ankommo fortfarande på provinsialläkarna, som även hade andra uppgifter beträffande det utbrutna distriktet (exempelvis tillsyn över apotek, barnmorskor och skyddskoppympningen). Distrikts- läkarnas antal ökades år efter år. I mitten av 1880-talet utgjorde de ett 50-tal. År 1890 uppgingo de i de då bildade extra provinsialläkartjänsterna.

I 1773 års medicinalstat nämndes intet särskilt om städerna. I samband med medicinalstatens ikraftträdande indrogs jämväl det från landsbygdens befolkning utgående sammanskottet till provinsialläkarnas avlöning. Provinsial- läkarna voro emellertid fortfarande bosatta i städerna, vilkas befolkning givet- vis i främsta rummet blev föremål för deras omsorger, och det skulle dröja långt in på 1800-talet, innan provinsialläkartjänster inrättades på den rena landsbygden, i varje fall i någon nämnvärd utsträckning. Den nya provinsial- läkarstaten absorberade i stor utsträckning den föregående tidens läkar- tjänster, vare sig de kallats »stadsfysici» eller »provincialmedici». Efter statens ikraftträdande ägde stadsläkartjänster bestånd i högst 11 städer. Intill 1824, då Sachlén utgav »Sveriges läkarehistoria ifrån Konung Gustaf I:s till närvarande tid», synas ytterligare 9 sådana läkartjänster hava till- kommit. Alltså funnos år 1824 sammanlagt högst 20 stadsläkartjänster, av

sialläkarc.

Distrikts- läkare.

Stads läkare.

• Sida 36
•  Original

vilka 2 voro förenade med provinsialläkartjänst. Under tiden till 1835 till— kommo ytterligare 6 sådana tjänster.

Sjukvården i städerna ombesörjdes emellertid ej endast av där bosatta läkare. Nästan i varje stad funnos nämligen anställda fältskärer med olika benämningar, såsom stadsfältskär, stadskirurg, lasarettskirurg m. m. Särskilt var detta händelsen i residensstäderna, som efter tillkomsten av 1773 års medicinalstat synas hava åtnöjt sig med de gamla fältskärssysslorna. En del av dessas innehavare legitimerade sig inför sundhetskollegium och an— togo då namnet stadsläkare. Förhållandena voro ganska lösa, och vakanser på stadsläkartjänsterna, mer eller mindre långa, inträffade ofta.

Då 1774 års provinsialläkarinstruktion ej var tillämplig på stadsläkarna, torde beträffande dessa 1766 års instruktion hava ansetts fortfarande gälla. I fråga om utnämningssättet finner man sålunda, att stadsläkare ännu in på 1800-talet erhöllo kungl. fullmakt på tjänsterna, vare sig de föreslogos av landshövdingarna eller av magistraterna. Den kungl. fullmakten eller konfirmationen åsyftade närmast att giva konfirmation på stadsläkarnas be- fordringsrätt, vilket ock framhålles i ett flertal kungl. resolutioner. I sam— band med utfärdandet av 1822 års provinsialläkarinstruktion meddelades i ett kungl. brev bestämmelser angående åtskilliga ändringar och tillägg be- träffande tidigare utfärdade författningar och föreskrifter rörande kompetens och förslags upprättande till lediga läkartjänster. Därvid stadgades bl. a., att vid beräkning av tjänstår för kompetenta sökande till lediga militära och civila läkarbeställningar borde tagas i betraktande hela den tid, under vilken sökanden, sedan han blivit antingen medicine licentiat eller kirurgie magister, varit av kollegium förordnad, sammanräknad med den, under vilken sökanden innehaft ordinarie läkartjänst.

Efter denna tid bortföll den kungl. fullmakten för stadsläkarna såsom obehövlig, enär dessa jämlikt sistberörda kungl. brev ändock hade tjänstårs- beräkningsrätt. Ett par kort tid därefter utfärdade kungl. resolutioner bestämde två väsentligen olika tillsättningssätt för stadsläkare, nämligen 1) tjänstens ledigförklarande, kompetensförklaring av sundhetskollegium, val av staden bland de behöriga samt förordnande av magistraten (kungl. brev till sundhetskollegium den 10 december 1831 beträffande Kristianstad) och 2) tjänstens ledigförklarande, kompetensförklaring av sundhetskollegium, yttrande av magistraten och drätselkommissionen var för sig, vilkendera de förorda bland de sökande, som befunnits kompetenta, antagande genom landshövdingen, som, i den händelse förenämnda båda myndigheter förenat sig om samma person, ej fick förbigå denne eller antaga någon, som av dem gemensamt förkastats (kungl. brev till sundhetskollegium den 12 mars 1836 angående Karlskrona). År 1849 förklarade Kungl. Maj:t beträffande Kristinehamn, att staden vore »berättigad att sin läkare nu och vid framtida ledigheter själv antaga i den ordning, som för rikets städer i allmänhet iakttages». Inför magistraten respektive landshövdingen avlades också. ämbetseden.

Emellertid blevo dessa föreskrifter ofta nog eftersatta; särskilt gäller

• Sida 37
•  Original

detta bestämmelserna om kompetensförklaring av sundhetskollegium samt om anmälan om valet till samma myndighet, varför sundhetskollegium vid olika tillfällen genom särskilda cirkulär nödgades påminna därom. Stads- läkare, som ej tillsatts i stadgad ordning, kommo ej att åtnjuta tjänstårs- beräkningsrätt, men även där så var förhållandet synes stadsläkarnas ställ- ning t.o.m. av befattningshavarna själva hava uppfattats olika. Sålunda vägrade i slutet av 1850-talet en stadsläkare att fullgöra statliga uppdrag, närmast i avseende å årsberättelsens avgivande, med den motivering, att staten ej enbart genom beviljande av tjänstårsberäkningsrätt ägde ålägga städernas läkare vissa skyldigheter. Hans besvär över honom i sådant av- seende meddelat åläggande lämnades emellertid genom kungl. resolution den 11 maj 1860 utan avseende.

Efter ikraftträdandet av 1862 års kommunalförfattningar kommo dessutom stadsmyndigheternas olika befogenheter vid utnämningen och instruktioners fastställande att bliva föremål för tvister. Sålunda hade Borås stadsfullmäktige år 1870 uppgjort ett förslag till instruktion, varå fastställelse vägrades av länsstyrelsen. Efter anförda besvär resolver-ade Kungl. Maj:t, att frågan om instruktion för stadsläkare icke innefattade en sådan ordnings- och hushållningsangelägenhet, som enligt % 1 i förordningen om kommunal- styrelsei stad kommunens medlemmar ägde att själva vårda. Emellertid föreskrev Kungl. Maj:t redan 1872 vid beviljande av tjänstårsberäkning för andre stadsläkaren i Härnösand, att denne ägde ställa sig till efterrättelse av stadsfullmäktige uppgjord instruktion. Denna fråga ävensom ordningen för stadsläkares tillsättande synas hava blivit slutligt avgjorda år 187öi ett besvärsmål angående tillsättande av och instruktion för stadsläkarna i Göteborg. I detta fall hade Göteborgs stadsfullmäktige uppställt regler för stadsläkarnas tillsättande och uppgjort förslag till instruktion, varvid emellertid magistraten vägrade fastställelse å beslutet under förklarande, att det tillkomme magistraten att tillsätta läkarna samt att magistraten ämnade taga hänsyn till stadsfullmäktiges förslag vid uppgörande av in- struktion. På besvär anförde länsstyrelsen, att det jämlikt & 48 i för- ordningen om kommunalstyrelse i stad tillkomme magistraten att tillsätta de vid stadens förvaltning anställda tjänstemän, såvida ej särskilda för— fattningar eller reglementen annorlunda stadgade. Denna föreskrift måste anses äga tillämpning vid tillsättande av de tjänster, för vilka löner blivit iden för stadens ämbets- och tjänstemän fastställda avlöningsstaten be- stämda. Då till dessa tjänster, i avseende å vilkas tillsättande några sär- skilda stadganden icke funnes, hörde jämväl förste och andre stadsläkar- befattningarna, funne länsstyrelsen stadsfullmäktiges klagan icke föranleda till ändring i magistratens ifrågavarande beslut. Detta beslut undanröjdes emellertid av Kungl. Maj:t, som bestämde tillsättandet sålunda: kungörelse av magistraten, kompetensförklaring av sundhetskollegium, val av stads- fullmäktige efter magistratens hörande och fullmakt av magistraten. Stads- fullmäktige hade i detta ärende föreslagit, att även hälsovårdsnämnden skulle höras, men detta bifölls ej av Kungl. Maj:t.

• Sida 38
•  Original

Kungl. Maj:t hade också. under denna tid upptagit till behandling frågor om inrättande av nya stadsläkartjänster, därvid tillsättningssättet oftast reg- lerades och löner understundom fastställdes. Så skedde exempelvis för Norrköping 1862, Karlskrona 1863, Härnösand 1872, Söderhamn 1874 samt Kalmar och Karlshamn 1875. I fråga om tillsättningen stipulerades föl- jande ordning: tjänstens ledigförklarande genom kungörelse av magistraten, kompetensförklaring av sundhetskollegium, val av stadsfullmäktige och full- makt av magistraten (Karlskrona 1863, Karlshamn 1875), eller förordnande av magistraten (Kalmar 1875). Det hände dock även, att länsstyrelsen fast- ställde ordningen; så skedde exempelvis 1876 i fråga om tillsättande av stads- läkare i Uppsala, varvid bestämdes, att fullmakt för denne skulle utfärdas av magistraten.

Stadsläkarnas åligganden i förhållande till staten voro sedan ålder de- samma som provinsialläkarnas. Härom anför A. T. Wistrand i sin år 1860 utgivna minnesbok, »Försök till utredning av städernas läkareväsen», bl. a. följande:

»Stadsläkarne voro alltså i sjelfva verket de första civila läkaretjenstemän i riket. De i medicinalordningarna der och hvar förekommande föreskrifterna an- gående medici ordinarii, provincialstäders medici och stadsfysici, angå utan allt tvifvel samtelige den tidens stadsläkare. Desses adöning utgjordes af bidrag ej mindre från den stad, der läkaren hade sitt hemvist, än ock från provinsens öfrige städer, som han emot ersättning åtagit sig at på kallelse besöka (1744 års instruktion % 7); hvartill ock der och hvar jemväl tillkom bidrag af Kronan, än till lön, och än till bestridande af kostnaden för fria medikamenter åt fattige sjuke, der sådant kunde beredas. Utom nyssnämnde officiela verksamhet skulle stadsläkare ock stå i ständig kommunikation med collegium medicum och dit ingifva årsberättelser angående allt hvad som till ortens läkareväsen hörde (medicinalordningar-na % 6), och deras verksamhet motsvarade alltså i alla väsent- liga hänseenden nutidens provincialläkares.

Sedan emellertid serskilda för landsbygdens behof påkallade provincialläkare, efter dertill af riksens ständer beviljade anslag av allmänna medel, blifviti flere orter anställde, och isynnerhet sedan provincialläkareväsendet genom den år 1773 verkställda regleringen af läkarevården blifvit på en bättre fot ordnadt och landet försedt med erforderligt antal på stat anställde provincialmedici, samt desse blifvit ålagde det allmänna bestyret med den offentliga helso- och sjukvården i landsorterne, inskränktes efter hand stadsläkarnes officiela verk- samhet till stadens område.

Instruktionerna så väl för collegium medicum af år 1763, som för provincial- läkare af år 1744 och 1766 antyda ännu ett öfvergångstillstånd, som innebär en sammanblandning af provincialmedicis och stadsfysicis verksamhet, men uti sedermera utfärdade instruktioner såväl för collegium medicum som för provin- cialläkarne äfvensom uti öfrige hithörande författningar förspörjes en fortgående reglering af läkareväsendet, och stadsläkare nämnas der serskildt från provincial— läkaren, hvilken sistnämnde det numera tillhörde att verkställa alla de tjenste- förrättningar, hvartill han av vederbörande beordrades eller af enskilde anmo— dades inom det honom tilldelade distriktet.

Men inom stadens område förblef stadsfysicibefattningen, der sådan fanns, en i afseende på embetsåligganden med provincialläkare fullkomligt likartad tjenst, såsom redan af % 7 i 1774 års instruktion för collegium medicum äfven- som af sedermera utfärdade författningar iämnet inhemtas kan. Under det

• Sida 39
•  Original

provincialläkaren var påräknad för hela distriktet, så. väl städer som landsbygd, förblef den officiela läkareverksamhet i stad, der stadsfysicus fanns anställd, nemligen bestyret ej mindre med helso- och sjukvården samt tjensteförrättningar, än ock redogörelsen angående den allmänna helso- och sjukvården inför medici- nalstyrelsen, ett fortfarande åliggande för denne fysicus.

Äfven efter det provincialläkare genom ofvannämnde reglering blifvit i alla. rikets provinser såsom serskilda tjenstemän på stat anställde, synes likväl åt— skillnaden emellan desse och städernas läkare icke hafva blifvit genast och öfverallt rätt erkänd, utan den förutvarande sammanblandningen af stads- och provincialläkares ej mindre tjenstebestyr än ock aflöningssätt, ännu der och hvar någon tid fortfarit.»

Varken i 177—1 eller 1822 års provinsialläkarinstruktion eller i någon specialförfattning hade stadgats, att städerna skulle utbrytas ur provinsial- läkardistrikten. Stadsläkartjänsterna förblevo i praktiken jämställda med provinsialläkartjänsterna. Ända till 1890 verkställde dock provinsialläkaren visitation av apotek jämväl i de städer, där stadsläkare var anställd, och i närvaro av bl. a. denne. I detta avseende synas alltså städerna hava räknats in i provinsialläkardistrikten. Arbetet övertogs efter 1890 av förste provinsialläkarna.

Vidkommande stadsläkarnas speciella skyldigheter i förhållande till res- pektive städer inskränkte sig väl dessa skyldigheter ursprungligen till läm- nande av läkarvård åt befolkningen och meddelande av sådan utan ersätt- ning ät de fattiga, sålunda i full överensstämmelse med medicinalordningarna och 1766 års läkarinstruktion; detta behövde sålunda ej närmare pr.eciseras Lokala instruktioner började efter hand utfärdas. Förslag till speciell stads- läkarinstruktion för Landskrona hade uppgjorts så tidigt som 1776. Å in- struktionsförslaget söktes fastställelse hos Kungl Maj:,t som emelleitid re- solverade, att detsamma ej föranledde någon åtgärd, utan att det skulle an- komma på sundhetskollegium »att efter brevväxling med landshövdingen i orten berörda instruktion stadga och utfärda». Sådan instruktion fastställdes sedermera av landshövdingen efter sundhetskollegiets anvisningar. Fast- ställelse å dylika särskilda instruktioner meddelades även sedermera av landshövdingarna i åtskilliga fall, exempelvis efter förslag av magistraten och granskning av stadsfullmäktige för Karlskrona 1863 och Malmö 1869. Men allt oftare började sundhetskollegium att utan landshövdingarnas med- verkan fastställa instruktioner, såsom_för Göteborg 1861, Söderhamn 1874 och Linköping 1875. Stadsläkarnas kommunala arbetsuppgifter erhöllo efter tillkomsten av 1874 års hälsovårdsstadga och 1875 års epidemistadga en viss reglering särskilt i avseende å epidemisjukhusvården, i den mån epidemi- sjukhus böljade upprättas i städerna, men blevo dock av verklig betydelse först efter utfärdandet av 1890 ars allmänna läkarinstruktion.

Intill sistnämnda tidpunkt hade stadsläkarinstitutionen icke varit före- mål för reglering genom generell författning. Stadsläkarnas ställning hade gradvis fått en annan karaktär därigenom att utnämningen medelst kungl. fullmakt avskaffats och kanske framförallt därigenom att städerna medgivits att uti särskilda instruktioner för stadsläkarna bestämma detaljerade arbets-

• Sida 40
•  Original

Provinsial- läkare.

uppgifter, för vilka stadsläkarna i motsats till provinsialläkarna ej erhöllo någon ersättning utom lönen. Till löneheloppen togs för övrigt ingen hän- syn vid instruktionernas uppgörande och fastställelse. Åtskilliga exempel ännas dock på att Kungl. Maj:t fastställde löner i samband med beviljande av tjänstärsberäkningsrätt för fiera läkare i en stad eller vid förändringar i avseende å tjänsternas organisation.

Trots de förändrade och i vissa avseenden ogynnsammare förhållandena för de kommunala tjänsteläkarna, visade dock dessas antal en rask stegring, som överträffade den, som de statliga läkartjänsterna företedde. Är1857 svarade sålunda mot 88 statliga tjänster (därav 67 provinsialläkare) icke mindre än 100 kommunala, av vilka 71 voro stadsläkartjänster. År 1870 funnos 131 statliga läkartjänster (därav 128 provinsialläkartjänster) mot 151 kommunala (därav 97 stadsläkartjänster) och år 1885 137 provinsialläkar- tjänster mot 177 kommunala (därav 127 stadsläkartjänster).

3. Tiden efter 1890.

Vid 1890 års riksdag beslöts en genomgripande omorganisation av lands- bygdens hälso- och sjukvård, vilken organisation ännu i väsentliga delar äger bestånd. Enligt nämnda organisation skulle för den civila hälso- och sjukvården på landsbygden ännas följande fyra kategorier tjänsteläkare, nämligen förste provinsialläkare, vid dessas sida ställda biträdande provin- sialläkare, provinsialläkare samt extra provinsialläkare. Nyssnämnda tjänste- läkares ålligganden m. m. Hnnas angivna i den läkarinstruktion, som utfär- dades den 31 oktober 1890 (nr 58).

Förste provinsialläkarna skulle vara anställda en för varje län och statio- nerade i respektive residensstäder. Deras huvudsakliga åligganden i denna egenskap voro att inom länet, icke blott 51 dess landsbygd utan även inom dess städer, vaka över den allmänna hälso- och sjukvården, att på medicinal— styrelsens eller vederbörande länsstyrelses förordnande verkställa vissa tjänste- förrättningar, att vara länsstyrelsernas och menigheters rådgivare i hälso- och sjukvårdsfrägor, att uppmärksamt följa den vid det civila medicinal— väsendet inom länet anställda personalens tjänsteverksamhet, länslasarettens personal dock därifrån undantagen, att söka utröna orsakerna till allmänt förekommande sjukdomar, att granska och till medicinalstyrelsen insända berättelser och framställningar frän nämnda personal ävenson att till samma styrelse insända sina egna berättelser och göra framställningar angående länets medicinalväsende. I egenskap av provinsialläkare hade de, var och en för sitt intill residensstaden belägna distrikt, samma skyldigheter som övriga provinsialläkare.

Undantag från nu anförda bestämmelser stadgades för Göteborg år 1891, för Malmö är 1901 och för Norrköping är 1918, varigenom dessa städer utbrötos från respektive förste provinsialläkardistrikt samt deras stadsv- läkare (förste stadsläkare) ålades samma skyldigheter som förste provinsial- läkare. Genom 1930 års allmänna läkarinstruktion ålades även förste stads-

• Sida 41
•  Original

läkaren i Stockholm att för denna stad fullgöra förste provinsialläkares tjänsteåligganden, i den mån ej annorlunda vore föreskrivet.

Förste provinsialläkares skyldighet att inom distriktet meddela enskild sjukvård m.m. ävensom åliggandet att två gånger i månaden till medicinal- styrelsen insända sammandrag av inkomna uppgifter om sjukdomsfall av smittsam art kunde innehavare av sådan tjänst, därest han fann sig hindrad att personligen taga befattning med dem, överlåta åt den vid hans sida ställde biträdande provinsialläkares.

Provinsialläkare hade till uppgift att inom honom anvisat tjänstgörings— distrikt utöva närmaste inseendet över den allmänna hälso- och sjukvården, att verkställa rättsmedicinska undersökningar och andra tjänsteförrättningar, vartill han av vederbörande förordnades, att inskrida mot spridning av smitt— samma sjukdomar ävensom att på anmodan meddela enskild sjukvård mot ersättning enligt av Kungl. Maj:t fastställd taxa, där ej annan överenskom- melse om arvode träffats. Provinsialläkare var därjämte skyldig att på för- ordnande verkställa extra tjänsteförrättning även inom länsdel, som ej till- hörde hans distrikt.

I avseende å nyssnämnda taxa må framhållas, att för läkarvård, som kommun åtagit sig att betala för vissa fattiga och mindre bemedlade me d- lemmar av kommunen, arvodet utgick med hälften av eljest stadgade ar- vodesbelopp. Denna bestämmelse innebar alltså en avvikelse från äldre tiders föreskrifter, att fattigsjukvården skulle lämnas utan ersättning.

Förste provinsialläkare och provinsialläkare skulle utnämnas av Kungl. Maj:t på förslag av medicinalstyrelsen. Ledig tjänst skulle av medicinal- styrelsen kungöras i posttidningen; sedan ansökningar inkommit, skulle medicinalstyrelsen på förslag till tjänsten uppföra tre bland de sökande, därvid förord borde tilldelas en av dessa. BeträEande provinsialläkartjänst skulle ifrågakommande tre sökande på förslaget uppföras efter tjänstålder. Förste provinsialläkare och provinsialläkare skulle åtnjuta löner, reglerade av riksdagen, och hade rätt till provinsialläkarpension. De biträdande pro- vinsialläkarna förordnades av medicinalstyrelsen och avlönades med arvoden; de saknade pensionsrätt.

Inrättandet av extra provinsialläkartjänst berodde på Kungl. Maj:ts pröv- ning i varje särskilt fall och avsåg viss bestämd tid, i allmänhet högst fem år. Framställning härom skulle göras av kommun (kommuner) eller, därest bi- drag till läkarens lön av landsting beviljats, av detta och kunde avse an- tingen endast rätt för tjänstinnehavaren att vid befordran räkna tjänstår lika med civila läkare i statens tjänst eller ock, jämte dylik rätt, statsbidrag till läkarens avlöning. Statsbidrag, där sådant förekom, utgick från ett till Kungl. Maj:ts disposition ställt förslagsanslag och beviljades i allmänhet till samma belopp, som från orten utgick, men ej i något fall till mera än 1 500 kronor för år. Extra provinsialläkare skulle, därest statsbidrag utgick, förordnas av medicinalstyrelsen, sedan förord avgivits av en styrelse, vilken landstinget skulle utse för handhavande av ärenden angående tjänsten. Därest anspråk på statsbidrag ej gjordes, skulle kommunen, isamband med

• Sida 42
•  Original

ansökningen om tjänstårsberäkningsrätt, avgiva förslag rörande sättet för läkarens antagande, varefter Kungl. Maj:t ägde att besluta härom. I regel uppdrog härvid Kungl. Maj:t åt den lokala läkarstyrelsen att utse extra pro- vinsialläkaren.

Extra provinsialläkare hade inom sitt tjänstgöringsområde en provinsial- läkares skyldigheter. Dock ålåg det den ordinarie provinsialläkaren i det distrikt, varifrån det extra distriktet utbrutits, att, då den extra provinsial- läkartjänsten var ledig samt eljest vid förefallande behov, bestrida hälso- och sjukvård även inom det extra distriktet.

I samband med förenämnda omorganisation av landsbygdens hälso- och sjukvård antogs ny lönereglering för rikets provinsialläkare. Enligt denna skulle provinsialläkare åtnjuta en avlöning av 2500 kronor, därav 1875 kronor utgjorde lön och 625 kronor tjänstgöringspenningar. Därjämte ägde han uppbära 750 kronor såsom hyresersättning. Sammanlagda avlöningen uppgick sålunda till 3250 kronor. Han var dessutom berättigad till två ålderstillägg, vartdera fr 500 kronor, det ena efter 10 och det andra efter 15 års tjänstgöring. Såsom särskild avlöning för förste provinsialläkartjänst utgingo tjänstgöringspenningar med 1500 kronor för år i flertalet län och med 1 000 kronor för år i vissa mindre län.

Vid 1911 års riksdag beslöts, efter av Kungl. Maj :t för riksdagen framlagt för- slag, omreglering av förste provinsialläkar- och provinsialläkartjänsterna. Denna omreglering gick i huvudsak ut på dessa tjänsters fullständiga särskiljande från varandra, utom i åtta mindre län (Uppsala, Södermanlands, Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Hallands, Västmanlands och Jämtlands län), väsentlig ökning av provinsialläkarnas antal samt ändring ilönestaterna. I först- nämnda avseende hade framhållits, hurusom det arbete för den allmänna hälsovården, som enligt förslaget skulle tillkomma förste provinsialläkarna, synts vara alltför omfattande och betungande för att, utan ettderas åsido- sättande, kunna förenas med deras jämväl maktpåliggande arbete i den en- skilda sjukvårdens tjänst. Vidkommande löneförmånerna bestämdes avlö- ningen för dem, som uteslutande skulle tjänstgöra som förste provinsial- läkare, till 6000 kronor, därav 4000 kronor lön och 2000 kronor tjänstgö- ringspenningar, jämte två ålderstillägg, vartdera å 500 kronor, efter respek- tive 5 och 10 år. Därtill kommo vissa ortstillägg. Vad angick de förste provinsialläkare, som fortfarande skulle sköta ett provinsialläkardistrikt, skulle dessa åtnjuta, förutom sin provinsialläkarlön, 1500 kronor i tjänst- göringspenningar såsom förste provinsialläkare. För provinsialläkarna fast- ställdes en begynnelseavlöning av 4000 kronor, därav 3000 kronor lön och 1 000 kronor tjänstgöringspenningar, vartill kommo två ålderstillägg, vartdera åt 500 kronor, efter respektive 5 och 10 år. Därjämte utgingo för vissa pro- vinsialläkare ortstillägg ä 1 000 respektive 500 kronor.

Vidare fattades beslut rörande vissa jämkningar i läkartaxan. Ny taxa utfärdades av Kungl. Maj:t den 15 september 1911, vilken för fattigsjuk- vården stipulerade ersättning med tre fjärdedelar av eljest bestämda arvo- desbelopp.

• Sida 43
•  Original

Den 30 december 1911 utfärdades ny läkarinstruktion, vilken gällde till den 1 januari 1931. I instruktionen hade intagits de av nyssnämnda om- reglering föranledda ändringar i avseende å organisationen av landsbygdens hälso- och sjukvård. Beträffande tillsättning av provinsialläkare må nämnas den ändringen, att vid uppförande på förslag till ledig provinsialläkartjänst hänsyn skulle tagas ej blott till tjänståldern, såsom förut av ålder varit fallet, utan jämväl till arten av föregående tjänstgöring.

Vid 1920 års riksdag beslöts, att självständiga förste provinsialläkarbe- fattningar skulle inrättas i de län, där denna anordning då ännu icke genom- förts, med undantag för Gotlands län; enligt riksdagens beslut skulle förste provinsialläkaren i Gotlands län tillika vara provinsialläkare i Visby distrikt, med åtnjutande av avlöning såsom förste provinsialläkare. Vidare beslöts vid samma riksdag, att i varje län skulle inrättas en biträdande förste pro- vinsialläkarbefattning, vars innehavare skulle hava att vid förste provinsial- läkarens bortovaro från stationsorten fullgöra denne åliggande löpande göro- mål. De biträdande förste provinsialläkarna skulle åtnjuta arvoden, beräk- nade med hänsyn till vederbörande läns storlek, invånarantal och svår- skötthet.

Vad ytterligare beträffar de ordinarie förste provinsialläkarnas och pro- vinsialläkarnas avlöningsförhållanden, hava dessa, sedan vissa förhöjningar och tillägg beslutats vid skilda riksdagar åren 1919—1925, slutligen reglerats vid 1926 års riksdag. Bestämmelserna härom återfinnas i avlöningsregle- mentet för förste provinsialläkare och provinsialläkare den 21 maj 1926 (nr 177).

Jämlikt detta utgår lönen enligt en under 6 % i reglementet införd, så lydande löneplan:

Avdelning A. Förste provinsialläkare.

,l Ortsgrnpp j Löneklass j,- .... - - -. .. .... __""*."”f” . . i- - -. . ..,1-_.__ l 1 | 1: | 0. l 1). j E. j 8. l G. 1 . l j j kr. ' kr. j kr. kr. ! kr. kr. 1 kr. , , , | 1. ......................... j 9 060 ' 9 300 l 9 540 9 780 10 020 10 260 10 500 2 ......................... _ 9 540 9 780 . 10 020 10 260 10 500 10 740 10 980 j 3 ........................... 1 10 020 1 10 260 1 10 500 10 740 10 980 11220 11 460 4 .......................... i 10 500 1 10 740 ! 10 980 11 220 11460 11700 11 940 Avdelning B. Provinsinllåkare. l 1' j L ö n 0 g r 0 1) p j ; Löncklass 1 j ] 1 l 11 j 111 l lV v 11 l vu = 1 % kr. j kr. kr. | kr. kr. ! kr. kr. i 1 ............. '. ............. 7 140 | 7 560 7 980 i 8 400 8 820 ' 9 240 9 660 | 2 ........................... 7 620 1 8 040 8 460 8 880 9 300 9 720 10 140 ,- 3 ........................... 8 100 8 520 8 940 9 360 ' 9 780 10 200 t 10 620 l 4 ........................... S 580 9 000 9 420 9 840 10 260 10 680 11 100

• Sida 44
•  Original

På sätt av löneplanen framgår, upptager denna under avdelning A för förste provinsialläkare fyra löneklasser med särskilda för sju olika orts- grupper fastställda lönebelopp och under avdelning 13 för provinsialläkare likaledes fyra löneklasser med vissa för sju olika lönegrupper bestämda lönebelopp. Fördelningen å lönegrupper i B-planen har verkställts särskilt med hänsyn till å ena sidan distriktets svårskötthet och å andra sidan den inkomst av läkarpraktik, som beräknats för varje distrikt. Däremot har orternas olika dyrhet endast i ringa mån påverkat nämnda fördelning å. löne- grupper.

Vikommande den särskilda taxan för enskild sjukvård torde få. erinras, att 1911 års taxa ersattes av ny taxa den 8 november 1918. I denna hade avgifterna för sjukvård bestämts enligt graderad eller s. k. glidande skala. All reduktion av arvodesbeloppen för fattigsjukvård hade i denna borttagits. Sedan en revision av taxesatserna funnits påkallad och förslag härom före- lagts riksdagen, utfärdades den 18 juni 1926 (nr 2410) nu gällande provinsial— läkartaxa, vilken innebär förhöjning i vissa avseenden av arvodesbeloppeni förhållande till 1918 års taxa.

Beträffande slutligen förste provinsialläkares och provinsialläkares pen- sionsförhållanden reglerades dessa genom lagen den 11 oktober 1907 (nr 85) angående civila tjänstinnehavares rätt till pension. Enligt nämnda lag med däri sedermera vidtagna ändringar inträder rätt till hel pension (i regel mot- svarande det för vederbörande vid avgången gällande pensionsunderlag) för förste provinsialläkare vid 65 levnads- och 23 tjänstår samt för provinsial— läkare vid 62 levnads- och 20 tjänstår. Uppgår antalet tjänstår icke till det i varje fall sålunda bestämda, erhålles avkortad pension i förhållande till det verkliga antalet tjänstår. Härvid förutsättes likväl, att vederbörande kan räkna minst tio års anställning i statstjänst, ty i annat fall har han ingen som helst rätt till pension. Undantag härifrån har dock stadgats genom kungl. kungörelsen den 8 juni 1923 (nr 208) angående tjänstårsbe— räkning i fråga om pension för vissa provinsialläkare. Genom nämnda kun- görelse har, i överensstämmelse med riksdagens beslut, förste provinsial— läkare eller provinsialläkare, som förut varit anställd såsom extra provin- sialläkare, berättigats att för erhållande av pension enligt lagen den 11 okto- ber 1907 tillgodoräkna sig en viss del av tjänstetiden såsom extra provin— sialläkare.

I detta avseende gäller: 1) att, sedan från tjänstgöringstiden såsom extra provinsialläkare avdra- gits sju är, två tredjedelar av återstående tiden räknas lika med tjänstetid i statens tjänst; samt

2) att därutöver må i förekommande fall av återstående tredjedelen till— godoräknas uti ifrågavarande avseende så många år, som motsvara den tid, för vilken årsavgift av vederbörande såsom delägare i extra provinsialläkar- nas pensionskassa innestår hos kassan.

I anslutning till 1926 års lönereglering för förste provinsialläkare och provinsialläkare utfärdades den 18 juni 1926 (nr 241) kungörelse med vissa

• Sida 45
•  Original

bestämmelser för nämnda läkare i fråga om rätt till pension, däri föreskrevs, att i fråga om rätt till pension och skyldighet att avgå från tjänsten tills vidare och intill dess annorlunda förordnades skulle gälla vad i lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension stadga- des, dock med iakttagande i tillämpliga delar av föreskrifterna i kungörelsen den 29 juni 1921 (nr 456) med bestämmelser för vissa tjänstemän vid stats- departementen och andra till den civila statsförvaltningen hörande verk i fråga om rätt till pension, varvid förste provinsialläkare skulle anses lik— ställd med tjänsteman i trettionde lönegraden och provinsialläkare med tjänsteman i tjugusjunde lönegraden. Enligt kungörelse den 12 juni 1925 (nr 277) äro tjänstepensionsunderlagen bestämda för manlig tjänstemani trettionde lönegraden till 6996 kronor och för manlig tjänsteman i tjugu- sjunde lönegraden till 6036 kronor.

Till änkor och barn efter förste provinsialläkare och provinsialläkare utgår pension, i likhet med vad som i allmänhet gäller beträffande ordinarie civila befattningshavare i statens tjänst, enligt bestämmelserna i nådiga reglemen- tet för civilstatens änke- och pupillkassa den 15 december 1916 (nr 582).

1890 års riksdagsbeslut hade avseende allenast å landsbygdens förhållan- den och berörde således icke städernas tjänsteläkare. Den av Kungl. Maj:t sistnämnda år utfärdade läkarinstruktionen innehöll emellertid bestämmelser även rörande läkartjänsterna i städerna, Vilka nu för första gången reglera— des genom en allmän kungl. instruktion. Instruktionen innehöll stadganden om stadsläkares rätt att vid befordran räkna tjänstår lika med civila läkare i statens tjänst, om tillsättning och avsked samt om stadsläkares åligganden i vissa avseenden. Då dessa bestämmelser i huvudsak överensstämma ej blott med 1911 års läkarinstruktion utan även med gällande läkarinstruktions hithörande stadganden, torde det vara överflödigt att i detta sammanhang närmare redogöra för desamma, utan hänvisas härutinnan till det följande.

Stadsläkare.

• Sida 46
•  Original

Stadsläkares allmänna ställning i medicinal- statcn och tjänstdrs— beräknings- rätt.

III. Stadsläkarinstitutionens nuvarande organisation och uppgifter. *

1. Allmän översikt.

1911 års allmänna läkarinstruktion, som var föranledd av den vid samma års riksdag beslutade ändrade organisationen av landsbygdens hälso- och sjukvård, har från den 1 januari 1931 ersatts av ny allmän läkarinstruk- tion, utfärdad den 19 december 1930 (nr 442). Sistnämnda instruktion inne- håller, såsom förut nämnts, beträffande städernas tjänsteläkare stadganden, vilka i huvudsak överensstämma med bestämmelserna i 1890 och 1911 års instruktioner.

Någon skyldighet för stad att anställa tjänsteläkare stadgas icke i instruk- tionen. I syfte att bereda bättre tillwång på läkare för handhavande av den enskilda sjukvården tillerkändes emellertid redan långt före tillkomsten av 1890 års instruktion städer, som anställde egna läkare, befordringsrätt för dessa i likhet med statens egna läkare, den s. k. tjänstårsberäkningsrätten, varom bestämmelser finnas intagna jämväl i nu gällande instruktion. Tjänst- årsberäkningsrätt tillkommer sålunda enligt % 45, utan särskilt tillstånd, i varje stad allenast en av staden antagen och avlönad läkare. Önskar stad bereda rätt till tjänstårsberäkning jämväl åt en andre stadsläkare eller åt en eller flera stadsdistriktsläkare, ankommer på stadsfullmäktige att göra ansökan därom hos Kungl. Maj:t med angivande av de göromål, vilka skola tillkomma läkaren. Tjänstårsberäkningsrätt utan ansökan har enligt & 53 jämväl läkare, som avlönas av köping eller municipalsamhälle med minst 2 500 invånare. Önskar köping eller municipalsamhälle med mindre invånar- antal än 2500 bereda rätt till tjänstårsberäkning för en av samhället av- lönad läkare, eller vill sådant samhälle med minst 2500 invånare vinna tjänstårsberäkningsrätt för mer än en av samhället avlönad läkare, skall ansökning därom göras hos Kungl. Maj:t.

Det förtjänar också erinras, att i fråga om några av de största städerna tjänstårsberäkningsrätt av Kungl. Maj:t beviljats i annan ordning än enligt 5 45 läkarinstruktionen för en del vid vissa sjukvårdsinrättningar anställda läkare, vilka icke äro stadsläkare i instruktionens mening.

Rätten till tjänstårsberäkning, vilken huvudsakligen har värde för befor- dran å provinsialläkarbanan, har, åtminstone tidigare, varit av viss betydelse för stadsläkartjänsternas rekrytering. Denna betydelse har emellertid redu- cerats, sedan, såsom förut nämnts, i 1911 års läkarinstruktion införts den bestämmelsen, att vid upprättande av förslag till ledig provinsialläkarbefatt-

* De i detta kapitel angående de särskilda städerna lämnade uppgifter avse förhallan-

dena under år 1930 och grunda sig på redogörelser ävensom instruktioner m. m., som av sakkunniga infordrats från stadsläkarna.

• Sida 47
•  Original

ning hänsyn bör tagas såväl till tjänstålder som till arten av föregående tjänstgöring.

Stadsläkare finnes icke anställd i följande städer, nämligen Boden, Tranås, Ängelholm, Ludvika, Värnamo, Strömstad, Vadstena, Haparanda, Säter, Borgholm, Gränna, Öregrund, Skanör med F alsterbo. Östhammar och Sigtuna. Av dessa ingå Vadstena, Säter, Öregrund och Sigtuna numera i extra pro- vinsialläkardistrikt, som av respektive stad bildats tillsammans med kring- liggande landsbygd.

Av de städer, som hava tjänsteläkare med rätt till tjänstårsberäkning, till antalet uppgående till 98, har denna rätt tagits i anspråk i följande utsträckning :

Antal städer Antal läkare

per stad 57 1 29 2 9 3 3 mer än 3.

Omfattningen av tjänsteläkarnas verksamhet i städerna torde i viss mån belysas genom att såsom utgångspunkt tages dessas olika storlek. Sålunda hava

3 städer med över 100 000 inv. samt tillh. 848 017 inv. 41 läkare (1. v. s. 1 läkare på 20 683 inv.

8 » » 30 000—100 000 » » » 323 455 » 24 » » 1 n » 13 318 » 6 » » 20 000— 30 000 » » » 153 989 » 12 » » 1 » » 12 999 » 5 » » 15 000— 20 000 » » » 88 921 » 9 » » 1 » » 9 880 » 17 » » 10 000— 15 000 » » » 209 971 » 29 » » 1 » » 7 240 » 30 » » 5 000— 10 000 » » » 212 292 » 37 » » 1 » » 5 737 » 15 » » 3 000— 5 000 » » » 59 247 » 16 » » 1 » » 3 703 » & » » mindre än 3 000 » » » 29 710 » 14 » » 1 » » 2 122 » 98 städer ....................... med tillhopa 1 925 602 inv. inalles 182 läkare

(1. v. s. 1 läkare på 10 580 invånare.

I medeltal kommer alltså 1 läkare på 10 580 invånare; de största städerna hava anställt endast 1 läkare på 20 683 invånare, de minsta åter 1 läkare på 2122 invånare. Inom de olika storleksgrupperna varierar antalet högst väsentligt. Sålunda har av städerna med 30 000—61 000 invånare ingen mer än 3 tjänsteläkare. Av städerna med 20 000—30 000 invånare har en 3 tjänste- läkare och fyra 2 tjänsteläkare; en (med i det närmaste 30000 invånare) har endast 1 tjänsteläkare o. s. v. Bland städer med under 5000 invånare finnas ej mindre än tre, som hava 2 tjänsteläkare, under det att två städer med över 6000 invånare ej hava någon tjänsteläkare anställd. Härav fram- går, att städernas uppfattning om behovet av att för hälso- och sjukvården anställa särskilda tjänsteläkare högst betydligt varierar. Givet är också, att tjänsteläkarnas arbetsbörda är mycket växlande.

Utom i städerna finnas särskilda kommunala tjänsteläkare anställdai 4 köpingar och 9 municipalsamhällen; * i ingen av dessa kommuner ännes mer än 1 sådan tjänsteläkare.

* Vid början av 1932 funnos kommunala tjänsteläkare i 8 köpingar och 10 municipal- samhällen.

A ntalet stadsläkar- tjänster.

• Sida 48
•  Original

Stadslå'kares tjdns teställ- nmg 1.71 0771 kommunen .

Åligganden enligt allmänna läkarinstruk— tionen.

Sedan ålder hava stadsläkarna intagit en särställning i jämförelse med stadens övriga befattningshavare. Arbetsuppgifter hava i stor utsträckning pålagts dem av staten, som också på skilda sätt under olika tider reglerat deras verksamhet samt meddelat bestämmelser beträffande deras tillsättande m. m. I den allmänna läkarinstruktionen äro sålunda för stadsläkares vid— kommande bestämmelser givna rörande tjänstårsberäkning, tillsättning och avsked, tjänstledighet m. 111. Dessa hava i en del av de speciella instruk- tionerna kompletterats med föreskrifter rörande semester, ibland också an— gående avlöning och pension.

Därest i stad särskilt tjänstereglemente utfärdats för stadens befattnings- havare, uppstår frågan, huruvida detta bör anses vara tillämpligt å här av- sedda tjänsteläkare. I allmänhet innehålla städernas tjänstereglementen ett generellt förbehåll av den innebörden, att reglementets föreskrifter icke gälla i de fall, där i allmän författning eller eljest annat stadgats. Tjänsteregle— mentets bestämmelser äro följaktligen utan betydelse för stadsläkarnas vid- kommande, när det gäller förhållanden, som reglerats från statens sida eller genom särskilda beslut av kommunens egna myndigheter, vare sig detta skett i form av en lokal instruktion eller i annan ordning. I några tjänsteregle— menten undantagas stadsläkarna uttryckligen fullständigt från reglementets tillämpning.

2. Stadsläkares åligganden. Beträffande stadsläkares åligganden stadgas i % 48 av allmänna läkar- instruktionen följande:

»1. Stadsläkare tillkommer att ägna sorgfällig uppmärksamhet åt den all- männa hälso— och sjukvården inom staden, att därstädes efter förordnande verk— ställa rättsmedicinska besiktningar och undersökningar samt att, där ej annor- lunda stadgats, lämna läkarvård åt stadens invånare. Stadsläkare har att i ut- övningen av sin befattning ställa sig till efterrättelse gällande författningar an- gående allmänna hälso- och sjukvården, i tillämpliga delar de för provinsial- läkares tjänstutövning givna stadganden, nedan för stadsläkare särskilt med— delade bestämmelser samt för stadens läkare i vederbörlig ordning utfärdad sär- skild instruktion.

2. Såsom ledamot av stadens hälsovårdsnämnd åligger det stadsläkare att hos nämnden anmäla sanitära missförhållanden inom staden och föreslå åtgärder däremot; att på anmodan av nämnden avgiva utlåtande i sanitära frågor och deltaga i beslutade besiktningar; att vid hotande eller utbruten epidemi föreslå de med anledning därav erforderliga åtgärder, biträda vid deras utförande och övervaka dem; att taga kännedom om till nämnden inkomna anmälningar om fall av sjukdomar, varå epidemilagen äger tillämpning, samt att biträda vid av— fattandet av hälsovårdsnämndens berättelse om hälsotillståndet i staden.

3. Stadsläkare skall den 1 och den 16 i varje månad till förste provinsial— läkaren insända ett enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär upprättat sammandrag av till honom under föregående halva månad inkomna anmälningar om fall av könssjukdomar i smittsamt skede.» Inom staden och dess område hava sålunda av staten pålagts stadsläkare skyldigheter motsvarande dem, vilka tillkomma provinsialläkare beträdande dennes distrikt. Härvid är dock att märka, att staten ålagt stadsläkare mera

• Sida 49
•  Original

omfattande arbetsuppgifter i förhållande till den lokala hälsovårdsnämnden än vad förhållandet är med provinsialläkare (se % 48 mom. 2).

Stadsläkares i den allmänna läkarinstruktionen sålunda. stadgade skyldig- heter hava från statens sida genom ett flertal andra författningar närmare reglerats. I sådant avseende må särskilt nämnas lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, kungl. kun— görelsen den 30 april 1920 (nr 297) angående åtgärder till förekommande av postens, kolerans, fläckfeberns, återfallsfeberns och smittkoppornas införande i riket samt Kungl. Maj:ts stadga den 19 september 1929 (nr 328) angående sinnessjukvården i riket.

Enligt förstnämnda lag (lex veneris) är stadsläkare skyldig att verkställa undersökning och behandling av könssjuka på statens bekostnad och mot gottgörelse enligt av Kungl. Maj:t fastställd taxa. Finnas i stad flera än en stadsläkare, skall endast den av dem, som hälsovårdsnämnden därtill utser, utföra dylik undersökning och behandling (5 5). I stad är i regel stadsläkaren eller, om flera sådana äro antagna, den främste ibland dem s. k. sundhetsinspektör, i vilken egenskap han under hälsovårdsnämndens inseende handhar närmaste befattningen med de åtgärder, som avse att före- komma könssjukdomarnas utbredning (2 ©). Detta arbete ålades ursprung- ligen stadsläkarna utan ersättning; numera utgår emellertid härför enligt kungl. kungörelse den 30 juni 1922 till stadsläkarna särskild gottgörelse från staten, beräknad med hänsyn till antalet invånare i vederbörande stad.

Enligt omförmälda kungörelse den 30 april 1920 skola för verkställande av i kungörelsen stadgade skyddsåtgärder mot införande av smittsam sjuk- dom från utrikes ort bl. a. anställas besiktningsmän (% 2). Tjänsteläkare får ej utan skäl, som godkännas av medicinalstyrelsen, undandraga sig sådant uppdrag (S 4 mom. 2). Nu anförda bestämmelse torde hava sin största be— tydelse för tjänsteläkarna i rikets hamnstäder.

Enligt stadgan angående sinnessjukvården i riket åligger tjänsteläkare, däribland stads—, stadsdistrikts-, köpings— och municipalläkare, att mottaga anmälan om privat vård av sinnessjuka i vissa fall ävensom att övervaka dylik värd (125 och 128 åå). Därest så anses erforderligt, åligger det tjänste- läkare att avlägga besök hos den sjuke. Om sådant besök av stads—, stads- distrikts—, köpings— eller municipalläkare har länsstyrelsen att på anmälan av läkaren förordna, och utgår till läkaren av allmänna medel ersättning med fem kronor för varje dylikt besök (128 ©). Tjänsteläkaren skall före den 1 februari varje år till vederbörande förste provinsialläkare eller stads- läkare lämna redogörelse för sådana sjukbesök (129 g).

Dessutom har genom stadsläkarnas ledamotskap i hälsovårdsnämnd på stadsläkarna kommit att vila utförandet av en del å hälsovårdsnämnden an- kommande uppgifter. I detta avseende må framhållas vissa åtgärder enligt lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd med däri genom lagen den 12 juni 1931 (nr 288) vidtagna ändringar, lagen den 4 september 1914 (nr 200) angående vissa åtgärder mot utbredning av lungsot, epidemi-

1277 32 4

Åligganden enligt andra. allmänna för-

fattningar.

”Lexvenerisn .

Kungörelsen angående åtgärder till förekom- mande av pestens m.fl. sjukdomars införande i riket. Sinnessjuk- stadgan.

Uppgifter på grund av ledamotskap i hälsovårds-

nämnd.

• Sida 50
•  Original

Lagen om arbetarskydd.

Lagen om åtgärder mot utbredning av

lungsot.

Epidemi- lagen.

Kungörelser» angående införsel av varor, som kunna miss- tänkas med- föra smittsam sjukdom.

lagen den 19 juni 1919 (nr 443) samt kungl. kungörelsen den 1 juni 1917 (nr 361) angående införsel till riket av varor, som kunna misstänkas med- föra smittsam sjukdom.

Enligt lagen om arbetarskydd utövas tillsyn å efterlevnaden av lagen och med stöd av densamma meddelade föreskrifter, under överinseende och led— ning av yrkesinspektionens chefsmyndighet (socialstyrelsen), utav särskilda tillsynsorgan, bland dessa kommunala tillsynsorgan (23 5). De kommunala tillsynsorganen utgöras av hälsovårdsnämnderna (24 å).

I lagen angående vissa åtgärder mot utbredning av lungsot stadgas bl. a., att därest till hälsovårdsnämnd inkommit anmälan från läkare, att av honom vårdad lungsiktig person lever under förhållanden, som för den sjukes om- givning medföra påtaglig fara för smitta, eller nämnden eljest erhållit känne- dom om sådant förhållande, nämnden skall söka vidtaga nödiga åtgärder till förekommande av smittans överförande (2 5). Å hälsovårdsnämnd an- komma vidare åtgärder till förebyggande av att i mejerirörelse eller mjölk- försäljningsrörelse sysselsättas personer, som äro behäftade med smittsam lungsot (3 5). Därjämte skall hälsovårdsnämnd, när av lungsot angripen person avlidit, ombesörja, att hans bostad jämte gång- och sängkläder samt andra av honom brukade persedlar underkastas desinfektion (7 €).

Enligt epidemilagen åligger det hälsovårdsnämnden att, därest smittsam sjukdom utbryter inom hälsovårdsområde eller anledning är befara, att sådan sjukdom där skall uppstå, skyndsamt vidtaga erforderliga åtgärder till sjuk— domens förebyggande eller förhindrande av dess utbredning (1 5). Hälso- vårdsnämnden skall i erforderligt fall tillse, att sjuk person erhåller vård 5. särskild sjukvårdsinrättning (3 %) ävensom ombesörja smittrening av den sjukes bostad, persedlar m. m. (4 ). Hälsovårdsnämnderna i hamnstäder och sådana hälsovårdsområden på landet, där hamnplatser finnas, skola vaka över att personer, som visa symtom av pest eller kolera, icke tagas om- bord å fartyg, ävensom att handelsvaror och andra föremål, som kunna anses medföra smitta av sådan sjukdom, ej utföras (15 å).

I kungl. kungörelsen angående införsel till riket av varor, som kunna misstänkas medföra smittsam sjukdom, föreskrives, att, sedan förordnande i sådant avseende meddelats av kommerskollegium i samråd med medicinal- styrelsen, visst gods, som till riket inkommit från utrikes ort, där svårare smittsam sjukdom utbrutit, icke får från tullverket utlämnas, förrän det blivit genom hälsovårdsnämndens försorg smittrenat eller ock hälsovårds- nämnden förklarat smittrening obehövlig (4 %)

Även i de städer, där stadsläkaren icke är hälsovårdsnämndens ordfö— rande, har utan direkt stöd i författningarna beträffande nu anförda åliggan- den verkställigheten av nämndens beslut kommit att vila å honom såsom sakkunskapens specielle representant inom nämnden samt chef för den nämnden underlydande personalen, ett förhållande, som varit ägnat att skapa en viss osäkerhet i fråga om gränsen mellan hälsovårdsnämndens och stads— läkarens befogenhet och skyldigheter.

• Sida 51
•  Original

. www-. _.

Såsom av 5 48 i allmänna läkarinstruktionen framgår, skall för reglering av stadsläkares särskilda skyldigheter i förhållande till vederbörande kom- mun finnas en lokal instruktion. Rörande dylik instruktion stadgas i % 49 följande:

»Förslag till särskild instruktion för stadsläkare må upprättas av stadsfull- mäktige efter hälsovårdsnämndens hörande, varefter magistraten har att med bifogande av eget utlåtande underställa förslaget medicinalstyrelsens prövning och godkännande. I sådan instruktion bör intagas stadgande angående villkoren för åtnjutande av läkarvård och läkemedel på stadens bekostnad.

Finnas i staden två stadsläkare anställda, böra i instruktionen bestämmas såväl fördelningen mellan dem av de allmänna förrättningarna, som ock om— fånget av den läkarvård, som det åligger var och en av dem eller endera av dem att meddela inom staden. Likaledes skall i dylik instruktion fördelning av ]äkarvården ske mellan stadsdistriktsläkare, om sådana finnas, samt föreskrift meddelas om deras tjänsteförhållande till förste stadsläkaren.»

Stadsläkarens viktigaste uppgift kan sägas ligga på den allmänna hälso- vårdens område. I de städer, där endast en stadsläkare ännes, har denne hela nämnda verksamhet sig ålagd. Finnas däremot fiera stadstjänsteläkare i samma stad, fördelas göromålen mellan dessa vanligen så, att den allmänna hälsovården åligger den främste bland läkarna (stadsläkaren eller förste stads— läkaren). I Stockholm och Göteborg biträdes förste stadsläkaren vid den allmänna hälsovårdens handhavande av en särskild läkare, benämnd sund- hetsinspektör, vilken närmast under förste stadsläkaren är chef för hälso- polisen. Därjämte finnes till förste stadsläkarens i Stockholm biträde an- ställd en läkare såsom bostadsinspektör.

Inom det hygieniska arbetsområdet intages en särställning av de s. k. socialhygieniska uppgifterna, vilka till skillnad från den allmänna hygienen särskilt avse vissa människogruppers hälsovård. Ehuru ej direkt ingående i dessa uppgifter har i vissa fall verklig sjukvård tillagts desamma såsom en påbyggnad. I fråga om de socialhygieniska uppgifterna har stadsläkarnas medverkan tagits i anspråk dels direkt genom självständig verksamhet och dels indirekt genom ledamotskap i vissa nämnder och styrelser.

De viktigaste socialhygieniska arbetsområdena utgöra för närvarande köns- sjukdomarnas och tuberkulosens bekämpande samt tillsynen över det upp- växande släktets hälsotillstånd.

I avseende å könssjukdomarna omfattar det socialhygieniska arbetet såväl åtgärder till förekommande av smittans spridande som sjukvård. Stads- läkarnas åligganden på detta område, som reglerats genom särskild lag, hava behandlats här ovan å sid. 49.

Dispensärverksamheten omfattar i huvudsak undersökning och övervak- ning av de sjuka och deras omgivning till förhindrande av smittspridning samt förmedlande av understöd till de sjuka och dem, som från dem erhålla sin försörjning. I allmänhet är dispensärsjukvården en landstingets ange- lägenhet, till vilken dock bidrag lämnas av staten och kommunerna. Undan- tagsvis ombesörjes dispensärverksamheten av enskilda föreningar med bi— drag från kommunerna. Av städerna hava de sex största upprättat egna

Ångganden enligt lokala, instruk- tioner.

Allmän hölls av ård.

Social- hygieniska uppgifter.

Åtgärder mot köns— sjukdomar.

Di spön sär- verksamhet.

• Sida 52
•  Original

Skolläkar— verksamhet.

dispensärer för sina tuberkulossjuka. Stockholm har två sådana dispensärer. I Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Gävle ombesörjes sjukvår- den vid dispensärerna av annan läkare än stadsläkare, i Göteborg är den förutnämnde, till förste stadsläkarens biträde anställde sundhetsinspektören chef för dispensärväsendet och såsom sådan föredragande i hälsovårdsnämn— den för dispensärärenden. I Hälsingborg däremot fungerar stadsläkaren såsom läkare vid stadens tuberkulosdispensär samt åtnjuter härför särskild avlöning.

Vad slutligen beträffar tillsynen över det uppväxande släktets hälsa, ut— övas denna i folkskolorna. Arbetet tar sikte på dels att undanröja hygieniska vådor av skolarbetet i avseende å lärosalar, arbetstider, gymnastikövningar etc., dels ock att hos barnen upptäcka sådana defekter och sjukliga anlag, som oavsett skolarbetet böra bliva föremål för behandling. Sådan behand- ling överlåtes i de flesta fall på annan läkare men utföres understundom av skolläkaren själv.

Beträffande stadsläkarnas nuvarande skyldigheter såsom Skolläkare märkes följande.

Skyldighet att utan särskild ersättning ombesörja läkarvården vid stadens folkskolor åligger stadsläkare blott i ett fåtal städer (Umeå, Luleå, Djurs- holm, Norrtälje och Simrishamn). I Vissa andra städer är stadsläkare skyldig att utan särskild gottgörelse årligen eller varje termin (eventuellt efter fram— ställning av skolrådet) verkställa besiktning å barnen i stadens folkskolor eller å där nyinskrivna barn (Enköping, Falkenberg, Avesta, Hässleholm, Hjo och Marstrand). Bland tjänsteåliggandena för stadsläkare i vissa andra städer nämnas i instruktionerna jämväl skyldigheter i avseende å folksko— lorna, såsom för stadsläkaren i Växjö »att till skolrådet inlämna skriftligt meddelande såväl om utbrott av smittsam sjukdom hos folkskolebarn eller i familj, där sådant barn bor, som om när sådant barn får ånyo börja sin skolgång» och för stadsläkaren i Ulricehamn att öva »tillsyn över skolornas hygieniska förhållanden». Skyldighet att mot särskild ersättning åtaga sig uppdrag såsom läkare vid stadens folkskolor har i vederbörlig instruktion stadgats för stadsläkarna iArvika, Hudiksvall och Skänninge samt för stads— distriktsläkarna i Eskilstuna. Dessutom innehava stadsläkare eller stads- distriktsläkare avlönade dylika uppdrag vid sidan om instruktionen i följande städer, nämligen Stockholm, Göteborg, Malmö, Gävle, Borås, Västerås, Kalmar, Uddevalla, Trollhättan, Södertälje, Kristianstad, Falun, Kristinehamn, Ny- köping, Söderhamn, Ystad, Lidingö, Skövde, Nässjö, Oskarshamn, Sala, Karlshamn, Åmål, Skara, Eksjö, Köping, Motala, Mjölby, Ronneby, Örnskölds- vik, Strängnäs, Arboga, Filipstad, Skellefteå, Lysekil, Sölvesborg, Ulricehamn, Hedemora, Vimmerby, Lindesberg, Piteå, Laholm och Kungsbacka. Ersätt- ning för skolläkartjänst utgår i allmänhet i form av årligt arvode. Under- stundom är ersättningen bestämd med hänsyn till antalet barn efter visst belopp per barn (Kalmar, Hedemora m. fl.) eller utgår den med visst belopp för varje påkallad undersökning.

• Sida 53
•  Original

Frågan, huruvida stadsläkare bör vara skyldig åtaga sig skolläkarbefatt- ning, har under de senaste åren varit föremål för övervägande i samband med antagande av ny stadsläkarinstruktion för Trälleborg. Inom stads— fullmäktige hade under 1928 väckts förslag, att stadsläkare skulle åläggas även befattningen såsom Skolläkare. Särskilt utsedda kommitterade, till vilka förslaget hänskjutits för utredning, avstyrkte i avgivet yttrande för- slaget samt anförde tillika, att i instruktionen icke syntes böra intagas någon bestämmelse om skyldighet för stadsläkare att åtaga sig befattningen som skolläkare, men att ej heller från stadens sida borde uppställas något hinder, i händelse folkskolestyrelsen skulle finna önskvärt och lämpligt söka för- värva stadsläkare till Skolläkare. Vid sammanträde den 19 mars 1929 an- slöto sig stadsfullmäktige till detta kommitterades förslag.

Utöver i den allmänna läkarinstruktionen givna bestämmelser om stads- Btträde åt läkares ledamotskap i hälsovårdsnämnden föreskrives vanligen i de lokala 712233ng instruktionerna, att stadsläkaren skall vara hälsovårdsnämnden behjälplig m. m. vid tillsynen av inom staden befintliga sinnessjuka och sinnesslöa, vilka icke äro intagna å offentlig eller med vederbörligt tillstånd inrättad enskild an- stalt. Ofta förekommer ett generellt stadgande om skyldighet för stads- läkaren »att i övrigt inom staden ägnatillsyn åt efterlevnaden av de för den allmänna hälso- och sjukvården meddelade stadganden och föreskrifter»,

I regel har stadsläkaren (förste stadsläkaren) även fått sig ålagt chefskap för den hälsovårdsnämnden underlydande personalen.

Enligt vad av sakkunniga infordrade uppgifter utvisa, hade stadsläkaren (förste stadsläkaren) i flertalet städer för år 1930 valts till ordförande i hälso- vårdsnämnden. I vissa av dessa städer (Södertälje, Skara, Strängnäs och Arboga) var förste stadsläkaren ordförande och andre stadsläkaren vice ordförande i nämnden. I en stad (Trollhättan) innehade andre stadsläkaren uppdrag såsom ordförande och förste stadsläkaren såsom vice ordförande i nämnden. I två städer (Nässjö och Avesta) fungerade stadsläkaren både såsom ordförande och sekreterare. I Borås, Jönköping, Västerås, Linköping, Karlskrona, Lund, Kalmar, Sundsvall, Ystad, Umeå, Skövde, Sundby- berg, Huskvarna, Arvika, Lysekil, Mjölby, Hedemora, Hässleholm, Lindes- berg cch Vaxholm var stadsläkaren respektive förste stadsläkaren vice ord— förande i hälsovårdsnämnden. I Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Gävle, Eskilstuna, Uppsala, Karlstad, Landskrona, Uddevalla, Härnösand, Söderhamn, Visby, Katrineholm, Hudiksvall, Vetlanda, Hjo och Simrishamn innehade stadsläkare icke uppdrag, som här avses.

I ett stort antal instruktioner finnes föreskrift meddelad rörande åliggande Besiktningar för stadsläkaren (förste stadsläkaren) att, om vederbörligt förordnande med— 351.553: delas honom, verkställa besiktningar enligt lagen om arbetarskydd. Denna _,ng föreskrift saknar dock större praktisk betydelse, enär dylikt förordnande i de flesta fall meddelas förste provinsialläkaren.

I det föregående har redogjorts för stadsläkares arbetsuppgifter och ställ. Ledamotskap ning i egenskap av ledamot i hälsovårdsnämnden. Jämlikt barnavårdslagen i ”issge,ffä””""

• Sida 54
•  Original

(3 % 2 mom.) är i stad stadsläkare, om sådan finnes, eller annan av staden därtill utsedd, i staden bosatt läkare ledamot i barnavårdsnämnden. Sist- nämnda stadgande synes i flera städer hava tolkats så, att stadsläkare, där sådan finnes, skall vara självskriven ledamot i barnavårdsnämnden. Enligt vad som framgår av tillgängliga uppgifter var också. stadsläkaren (förste stadsläkaren) år 1930 i Hertalet städer ledamot i barnavårdsnämnden. Ivissa av dessa (Halmstad, Trollhättan, Skara och Strängnäs) var andre stadsläkaren suppleant för förste stadsläkaren. I Kalmar, Östersund och Söderhamn var andre stadsläkaren och i Västerås stadsdistriktsläkaren ledamot i barnavårds- nämnden. I Borås var andre stadsläkaren och i Eskilstuna en av stads— distriktsläkarna suppleant i omförmälda nämnd. I Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Gävle, Uppsala, Landskrona, Härnösand, Visby, Sundbyberg, Avesta, Vetlanda, Nora, Askersund, Skänninge, Marstrand och Trosa innehades uppdrag, som nyss nämnts, icke av någon här avsedd tjänsteläkare.

I flertalet av rikets städer finnes särskild nykterhetsnämnd tillsatt. Leda- mot i sådan nämnd var stadsläkaren (förste stadsläkaren) i Borås, Karls- krona, Lund, Landskrona, Östersund, Kristianstad, Alingsås, Sala, Arvika, Eksjö, Mariestad, Enköping, Mjölby, Falkenberg, Norrtälje, Filipstad, Hede- mora, Hässleholm och Laholm samt andre stadsläkaren i Södertälje och Karlshamn, varjämte i Örebro den ene stadsdistriktsläkaren innehade sådant uppdrag.

Ledamotskap i pensionsnämnd innehades av stadsläkaren respektive förste stadsläkaren i Västervik, Nässjö, Eslöv och Filipstad, andre stads- läkaren i Karlstad och Hudiksvall samt den ene stadsdistriktsläkareni Borås.

I Uddevalla, Falun, Lidköping, Eksjö, Falkenberg och Sölvesborg var stadsläkaren ledamot av fattigvårdsstyrelsen.

I Hälsingborg, Karlskrona och Trälleborg var stadsläkaren (förste stads- läkaren) och i Göteborg sundhetsinspektören ledamot i byggnadsnämnden; i Falun och Eslöv var stadsläkaren suppleant i denna nämnd.

Ledamotskap i kommunal badhusstyrelse innehades av stadsläkaren (förste stadsläkaren) i Hälsingborg, Västerås, Karlstad, Nyköping, Växjö. Varberg, Sala, Arvika, Åmål, Köping, Enköping, Falkenberg och Strängnäs samt av andre stadsläkaren i Arboga.

I detta avseende må erinras, att stadsläkares ledamotskap av nämnder och styrelser med socialhygieniska arbetsuppgifteri många fall ej anförtrotts honom uteslutande på grund av hans tjänsteställning utan jämväl på grund av hans allmänna sociala intresse och kommunala erfarenhet.

I 4 % barnavårdslagen stadgas, att provinsial— och extra provirsialläkare äga att vara tillstädes vid sammanträden med barnavårdsnämnderna inom deras distrikt, även då de ej äro ledamöter i nämnderna, med rätt att del- taga i överläggningarna men ej i besluten samt att, där de så. begära, få sin mening antecknad till protokollet. Något motsvarande stadgande finnes

• Sida 55
•  Original

däremot icke beträffande sådan stadsläkare, som icke är ledamot i barna- vårdsnämnden. Enligt uttrycklig bestämmelse i fattigvårdslagen (13 %) äger däremot i stad stadsläkaren eller, om flera än en stadsläkare &nnas, förste stadsläkaren, i likhet med vad som gäller för provinsialläkare och extra pro- vinsialläkare i fråga om de till deras distrikt hörande fattigvårdssamhällen," rätt att deltaga i fattigvårdsstyrelsens förhandlingar. I åtskilliga lokala instruktioner har bland stadsläkarens särskilda åligganden upptagits skyl- dighet >>att efter anmodan samt även eljest, då han så anser lämpligt, närvara vid fattigvårdsstyrelses och barnavårdsnämnds sammanträden med rätt att i överläggningen men, för det fall han icke är ledamot, ej i besluten deltaga». Emellertid synes i fråga om instruktioner, som under de senare åren hava varit föremål för prövning, medicinalstyrelsen hava vägrat fast- ställelse å föreskrifter av nu angivet innehåll.

Ett av stadsläkarnas viktigaste åligganden har tidigare i de fiesta städer varit omhänderhavandet av sjukvården vid städernas epidemisjukhus. Enligt epidemilagen skall emellertid epidemisjukhusvården och därmed förvaltningen av epidemisjukhusen överflyttas från primärkommunerna till landstingen. Undantagna härifrån äro blott de städer, som icke deltaga i landsting eller som på särskild ansökan erhållit tillstånd att utgöra eget epidemidistrikt. Sådant medgivande har lämnats Örebro, Eskilstuna och Sundsvall. Med undantag för de tre största städerna, där epidemisjukhusvården är så om- fattande, att den kräver speciella läkare, vilka ej räknas såsom stadsläkare, kvarstår alltså numera skyldigheten att ombesörja sjukvården vid stadens epidemisjukhus för vederbörande stadsläkare endast i Norrköping, Hälsing- borg, Gävle, Örebro, Eskilstuna och Sundsvall.

Av infordrade uppgifter framgår, att, då epidemisjukhusvården för städerna övertagits av landstinget, detta i övervägande antalet fall ägt rum utan minsk- ning av respektive stadsläkares lön och utan att andra uppgifter av stadeni stället ålagts stadsläkaren. Undantag synas dock hava förekommit, exempelvis i Lidingö, där stadsläkaren genom epidemisjukhusvårdens bortfallande fått vidkännas direkt löneminskning utan kompensation. I andra städer har , stadsläkaren bibehållits vid oförändrade löneförmåner, men i stället fått sig i . ålagd annan tjänstgöring, exempelvis såsom läkare vid sjukhem eller folk- skola, utan särskild ersättning (Kristianstad, Lidköping, Norrtälje m. fl.). I en del städer har tjänsteläkaren väl fått vidkännas minskning i sina löne- förmåner från staden, men erhållit kompensation härför därigenom att han anställts såsom epidemisjukhusläkare av landstinget med motsvarande eller högre lön å landstingets stat (Uppsala, Södertälje m. fl.). I vissa fall har dock kompensationen avsett allenast grundlönen, men icke ålderstillägg och pension, varigenom i realiteten minskning skett i stadsläkarens förmåner; exempel härpå föreligger från Linköping. I åtskilliga städer har däremot tjänsteläkaren, utan att ändring skett i hans löneförmåner från staden, av landstinget anställts såsom epidemisjukhusläkare mot särskild lön (Karlskrona, Västervik, Sundbyberg m. fl.).

Epidemi- sj u khus - vården.

• Sida 56
•  Original

Taxa.

Fattig- sjukvård. sjukvård.

Under gångna tider, då tillgången på kompetenta läkare var mindre, synes en viktig faktor i fråga om tillskapandet av särskilda tjänsteläkar- befattningar i städerna hava varit angelägenheten att tillförsäkra stadens invånare tillgång till erforderlig läkarvård. Denna synpunkt har tagit sig uttryck i en i flertalet av de lokala instruktionerna förekommande föreskrift om skyldighet för stadsläkare att mot ersättning meddela enskild sjukvård och utfärda tjänstintyg åt person, boende inom staden, en bestämmelse, som efter tillkomsten av 1890 års allmänna läkarinstruktion strängt taget varit överflödig, enär sådan skyldighet blev i denna uttryckligen stadgad. För att bereda den till den allmänna hälsovårdens handhavande utsedde läkaren frihet från andra hindrande uppgifter har i motsats härtill i några större städer denne läkare helt befriats från skyldighet att meddela enskild sjukvård samt i vissa städer (Göteborg och Malmö) t. 0.111. uttryckligen för- bjudits att utöva enskild läkarverksamhet.

Beträffande den ersättning, som stadsläkare i allmänhet äger uppbära för enskild sjukvård, givas endast i ett fåtal städer särskilda bestämmelser. Sålunda har i stadsläkarinstruktionen för Göteborg stadgats skyldighet för stadsdistriktsläkare att »inom sitt distrikt, mot ersättning efter för provinsial— läkare fastställd taxa, där ej annorlunda överenskommes, meddela enskild sjukvård». Liknande bestämmelse återfinnes iinstruktionen för stadsläkaren i Sölvesborg. I instruktionerna för stadsläkarna i Halmstad och Umeå före- skrives, att i fråga omläkarvård till mindre bemedlade ersättning skall till stadsläkare utgå enligt provinsialläkartaxan. För stadsläkarna i Borås, Jön- köping och Kalmar hava av stadsfullmäktige fastställts taxor å arvoden, som läkarna äga uppbära för enskild sjukvård samt för intyg, meddelade på en— skild begäran.

Bland stadsläkares i de lokala instruktionerna reglerade åligganden må vidare nämnas läkarnas urgamla skyldighet att betjäna fattiga sjuka utan annan ersättning än den fastställda lönen, den s. k. fattigsjukvården. Denna sjukvård är organiserad på olika sätt i skilda städer. I de tre största städerna ävensom i Linköping omhänderhaves sålunda den slutna (inre) fattigsjuk— vården icke av stadsläkare utan av för detta ändamål av kommunen anställda särskilda läkare. I Gävle åligger den slutna fattigsjukvården stadsläkaren. I flertalet andra större städer, där stadsdistriktsläkare finnas, såsom Borås, Örebro, Eskilstuna och Uppsala, handhaves sistnämnda sjukvård av stads— distriktsläkare; undantag härifrån utgör Västerås, där den slutna fattig- sjukvården ankommer på andre stadsläkaren. I städer, vilka hava två stads— läkare (förste och andre stadsläkare), handhaves den slutna fattigsjukvården i allmänhet av andre stadsläkaren (Lund, Halmstad, Karlstad, Kalmar, Sundsvall, Södertälje, Västervik, Härnösand, Enköping och Arboga). I fyra städer (Karlskrona, Kristianstad, Kristinehamn och Ystad) har emellertid förste stadsläkaren fått sig ålagt att ombesörja den slutna fattigsjukvården. Den öppna (yttre) fattigsjukvården ombesörjes i Stockholm, Göteborg och Malmö liksom i de större städerna i allmänhet av stadsdistriktsläkare. I

• Sida 57
•  Original

57 Västerås ankommer den öppna fattigsjukvården jämväl å andre stadsläkaren. I städerna med två stadsläkare åligger vanligen den öppna fattigsjukvården båda läkarna, en var inom sitt tjänstgöringsdistrikt. Undantagsvis är hela den öppna fattigsjukvärden ålagd endera av tjänsteläkarna (i Sundsvall och Kristinehamn andre stadsläkaren). I Linköping handhaves den öppna fattig- sjukvården av ett antal av stadens praktiserande läkare på grund av ackord med staden i enlighet med nedan (sid. 62 och 63) lämnad redogörelse. Även i Landskrona ombesörjes den öppna fattigsjukvården från och med ingången av år 1931 enligt ackord med staden av i staden praktiserande läkare. I Norr- köping är för fattigsjukvården, såväl den öppna som den slutna, inrättad en särskild läkartjänst, vilken icke är stadsläkartjänst. Under de senaste åren har emellertid denna tjänst varit vakant, och ifrågavarande sjukvård har i stället enligt med fattigvårdsstyrelsen träffade ackordsavtal ombesörjts av två praktiserande läkare, den ene för den slutna och den andre för den öppna sjukvården. I allmänhet är, såsom ovan antytts, fattigsjukvården ålagd stadstjänste- läkarna utan särskild ersättning,i motsats till vad som gäller angående pro— vinsialläkare. I vissa städer förekommer dock undantag härifrån. Så är fallet i Borås, Eskilstuna och Västerås, där den stadstjänsteläkare, som om— händerhar sjukvården vid stadens försörjningshem, härför åtnjuter särskild ersättning, samt i Sundsvall och Falun, där stadsläkare för meddelande av öppen fattigsjukvärd äger tillgodoräkna sig arvode enligt av stadsfullmäktige bestämda grunder. I Enköping äger tjänsteläkare för sjukbesök hos medel— lös nattetid från stadskassan uppbära särskild ersättning. Förmånen av fri sjukvård för medellös förutsätter emellertid, att denne har hemortsrätt i staden. Är så icke förhållandet, gäller i allmänhet, att tjänsteläkaren äger hos stadens fattigvårdsstyrelse uppbära ersättning för i dylikt fall lämnad sjukvård m. m. Någon norm för denna ersättning finnes i allmänhet icke stadgad. Förutom läkarvården åt de fattiga åligger det dessutom stadsläkare genomgående enligt de lokala instruktionerna att kostnadsfritt lämna fattig- vårdsstyrelserna de intyg, varav dessa äro i behov för meddelande av fattig- vård. Efter tillkomsten av lagen om allmän pensionsförsäkring hava på grund av nyssnämnda bestämmelser tvistigheter uppkommit mellan vissa kommuner och deras tjänsteläkare, huruvida intyg för erhållande av pension eller understöd enligt omförmälda lag jämväl skola lämnas kostnadsfritt, Vilket givit städerna anledning att i instruktionerna inrycka bestämmelser härom. Uttryckligt stadgande om skyldighet för stadens tjänsteläkare att utan särskild ersättning utfärda intyg för erhållande av pension eller understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring (pensionsintyg) finnes endast i ett mindre antal instruktioner (Malmö, Landskrona, Djursholm, Vaxholm och La- holm samt förslagen till instruktiouer för Stockholm och Trälleborg). I Norrkö- ping har skyldighet att kostnadsfritt avgiva pensionsintyg ålagts läkaren vid

Avgiv ande av pensions— intyg.

• Sida 58
•  Original

Sjuk'vård åt ' ersoner, om— händertagna av polisen.

Sjukvård åt personal och arbetare i tadens tjänst.

Norrköpings stads fattigvård. Instruktionerna för stadsläkarna i Falköping, Mariestad och Enköping upptaga bland stadsläkarnas åligganden utfärdande av pensionsintyg åt medellösa mot ersättning av kommunen. I städer, där instruktionerna ej innehålla uttrycklig bestämmelse i detta avseende, synas olika principer vara rådande. I vissa städer (Uppsala, Lund, Kristianstad, Visby, Växjö m. fl.) anses sålunda tjänsteläkare vara skyldig meddela sådana intyg utan särskild ersättning, vilken skyldighet härletts från tjänsteläkarens åliggande att utan ersättning lämna intyg angående fattigvårdsbehov. I andra städer (Gävle, Västerås, Karlskrona, Kristinehamn, Nyköping, Söderhamn, Motala in. 11.) har stadsläkare ansetts ej kunna åläggas dylik skyldighet, utan lämnas för här ifrågavarande intyg ersättning av staden, vilken ersättning i allmänhet utgår med visst belopp för intyg, vanligen 3 eller 5 kronor. I Örebro utgår till stadsdistriktsläkarna för bestyret med utfärdande av pen- sionsintyg gottgörelse från staden med 500 kronor för år till vardera av läkarna. I vissa städer synes råda tveksamhet rörande stadsläkarnas skyldig- het att avgiva pensionsintyg och rätt att härför uppbära ersättning. Sålunda uttalas i en från förste stadsläkaren i Kalmar inkommen svarsskrivelse här- utinnan följande: »Före den 1 juni 1929 erhölls ersättning för i regel alla intyg utom dem till fattigvårdsstyrelsen och remisserna till lasarett. Den nya instruktionens bestämmelser angående intyg och ersättning för dem äro oklara.»

Utöver fattigsjukvården har i allmänhet i den särskilda instruktionen ålagts stadens tjänsteläkare att kostnadsfritt meddela läkarvård och utfärda tjänstintyg angående person, som omhändertagits av polismyndighet. Undan- tag härifrån förekommer dock i vissa städer. Sålunda äger i Norrköping andre stadsläkaren från staden utbekomma ersättning enligt taxa för sjuk- vård, som på ansökan av vakthavande polisman i första hand ägnas personer, vilka blivit såsom sjuka eller skadade utomhus anträffade, samt för intyg rörande sådana personers hälsotillstånd och behov att intagas å allmän sjuk- vårdsinrättning. I instruktionen för tjänsteläkarna i Västerås har stadgats rätt för tjänsteläkare att vid meddelande av sjukvård eller utfärdande av intyg åt person, som omhändertagits av polisen, >>åtnjuta ersättning av den sjuke eller skadade, därest denne ej är att anse såsom medellös».

Ofta är stadsläkaren eller, i städer med flera stadsläkare, någon av dessa enligt instruktionen skyldig att utan särskild gottgörelse meddela sjukvård åt sådan stadens tjänstepersonal, som av staden tillförsäkrats rätt till fri läkarvård (s. k. kommunalt ackord). Nämnda förmån åtnjutes företrädesvis av befattningshavare vid brandkåren och poliskåren. I vissa städer tillkommer fri sjukvård även befattningshavarnas familjemedlemmar. I Örebro och Upp- sala äga emellertid stadstjänsteläkarna rätt att för läkarvård till viss perso- nal i stadens tjänst av staden uppbära ersättning enligt särskild taxa.

Frågan om stadsläkares skyldighet att utan särskild ersättning lämna läkarvård m. m. åt i stadens tjänst anställda personer har 1918 i ett särskilt fall varit föremål för Kungl. Maj:ts avgörande (se regeringsrättens årsbok för 1918, ref. nr 67). Som vad i detta mål förekommit synes vara av prin-

• Sida 59
•  Original

________ __ ___—___"w—f—w-r ———__—m ...

cipiellt intresse, har en mera fullständig redogörelse för detsamma ansetts böra här intagas.

Vid sammanträde den 20 april 1916 beslöto stadsfullmäktige i Ystad att an- taga ett av drätselkammaren och hälsovårdsnämnden gemensamt upprättat för— slag till ny instruktion för stadsläkarna därstädes.

Enligt % 13 mom. 3 i det antagna förslaget skulle det åligga stadsläkarna att en var inom sitt tjänstgöringsdistrikt utan avgift lämna läkarvård och sjuk- betyg åt de hos staden samt vid dess verk och inrättningar anställda betjänte, förmän arbetare och annan peisonal, vilka enligt villkoren för deras anställning vore eller kunde bliva berättigade till fri läkarvård.

Jämlikt 49 % läkarinstruktionen den 30 december 1911 blev förslaget därefter av magistraten i staden underställt medicinalstyrelsens prövning, därvid magi- straten förklarade sig icke hava något att erinra mot förslagets fastställande.

Vid en förberedande granskning av förslaget anmärkte medicinalstyrelsen, att genom ifrågavarande stadgande i % 13 mom. 3 stadsläkarna ålades att kostnads— fritt fullgöra uppdrag, som vore av sjukvårdsackords natur, samt framhöll, att dylika bestämmelser icke lämpligen borde intagas i en stadsläkarinstruktion.

Stadsfullmäktige beslöto emellertid, att det föreslagna stadgandet skulle kvar- stå i oförändrat skick.

Genom beslut den 25 maj 1917 fastställde medicinalstyrelsen det underställda instruktionsförslaget, därvid dock mom. 3 i 5 13 uteslöts. Såsom motivering till beslutet anförde medicinalstyrelsen: Med hänsyn till stadens storlek och de senast beslutade läkarlönerna borde en kostnadsfri sjukvård av ifrågavarande slag icke påläggas stadsläkarna. Stadsläkarbefattningarna vore icke bnågra bi- sysslor. Detta framginge även tydligt av innehållet i % 7 av instruktionsför- slaget, vari stadgades, att stadsläkare icke finge utan hälsovårdsnämndens med- givande innehava annan ordinarie tjänst. Stadsläkarnas uppgift iden allmänna hälsovårdens tjänst vore av väsentlig betydelse och finge icke undanträngas av skyldigheter av sjukvårdsackords natur.

Efter uppdrag av stadsfullmäktige anförde drätselkammaren underdåniga be- svär över medicinalstyrelsens beslut. Drätselkammaren framhöll, att de skäl medicinalstyrelsen anfört till stöd för sitt beslut att vägra fastställelse å ifråga— varande moment, icke vore bindande, så mycket mindre som styrelsen vid fast— ställande av instruktion för stadsläkarna i Halmstad den 25 november 1914 ansett sig oförhindrad att godkänna bestämmelser av fullständigt enahanda slag som de nu ifrågavarande.

Förste och andre stadsläkarna i staden hemställde i avgivet yttrande om be- svärens ogillande.

Förste provinsialläkaren i länet framhöll, att den del av stadsläkarnas verk- samhet, som hade natur av sjukvårdsackord med staden, kunde förutsättas få sådan omfattning, att den bleve hinderlig för stadsläkarnas arbete i den all- männa hälsovårdens tjänst. Med den raska utveckling, som den allmänna hygienen tagit, krävde tjänsten i detta avseende ett betydande arbete av sin innehavare. Vad särskilt Ystad beträffade, ansåge förste provinsialläkaren den av stadsfullmäktige påyrkade bestämmelsen olämplig, varför han instämdei stadsläkarens hemställan.

Svenska stadsläkarföreningens styrelse, vars yttrande jämväl inhämtades, an- förde följande: Medicinalstyrelsen hade den 15 februari 1909 godkänt en av föreningen utarbetad normalinstruktion för stads- och stadsdistriktsläkare. Däri stadgades i allmänhet skyldighet för vederbörande stads- respektive distrikts- läkare att, med undantag för de största städerna, utan särskild ersättning utöver lönen bestrida läkarvården vid epidemisjukhus och försörjningsinrättningar även- som att kostnadsfritt lämna sjukvård åt dem av stadens fattiga, som åtnjöte

• Sida 60
•  Original

fattigvårdsunderstöd. Som dessa skyldigheter omfattade ett noga avgränsat om- råde, kunde de lämpligen åläggas såsom skyldigheter mot fast lön och således fastställas i tjänstinstruktionen. En gräns, utöver vilken de kommunala myn- digheternas fordringar icke finge gå, måste bestämmas, ty eljest bleve stads- tjänsteläkarnas ekonomi så försämrad och framför allt deras tid så upptagen, att de omöjligen kunde på ett tillfredsställande sätt sköta sin huvuduppgift, handhavandet av den allmänna hälsovården. Skulle emellertid någon kommunal läkarvård instruktionsenligt åläggas stadstjänsteläkaren, måste vid lönebeloppets fastställande vederbörligt avseende fästas vid omfattningen av dessa skyldig- heter. De i % 13 inom. 3 av instruktionsförslaget för Ystad intagna bestäm- melserna ålade tjänsteläkarna ett arbete utan begränsning. Ty de innebure, att . stadsläkarna kunde tvingas att utan ersättning sköta alla de grupper av stadens invånare, vilkas tjänster samhället kunde komma att behöva, och vilkas löne- förmåner stadens tjänsteläkare således skulle tvingas att delvis med sitt arbete betala utan att själva ens tillfrågas eller kunna inverka på arbetets utsträck- ning. Med de starka tendenser, som förelåge inom städerna att utvidga den kommunala verksamheten till skilda områden, hade denna möjlighet av den fria läkarvårdens utvidgning en betydelse, som icke finge underskattas. Förste och andre stadsläkarnas löneförmåner utgjorde 3 000 respektive 2000 kronor om året jämte rätt till ett ålderstillägg å 500 kronor. Dessa löner hade bestämts år 1916, då stadens invånarantal stigit till 12 000, men hade redan då ingalunda varit tillräckliga för det ansvarsfulla arbete, som ålåge stadsläka-rna. Vid be— j dömandet av löneförmånernas storlek måste man också taga hänsyn till att in- struktionsförslaget för Ystad föreskreve, att om den ene stadsläkaren på grund av sjukdom eller annat laga förfall vore tillfälligtvis förhindrad att sköta sin tjänst, den andre av stadsläkarna skulle utan ersättning jämte egen tjänst sköta den förres befattning.

Medicinalstyrelsen avgav utlåtande och erinrade därvid, att de speciella skyl— digheter, som tillkomme de enskilda tjänsteläkarna, plågade intagas i den sär- skilda instruktion, som skulle upprättas enligt 49 % i den allmänna läkarinstruk- tionen. Då denna särskilda instruktion författningsenligt skulle av medicinal- styrelsen prövas för fastställelse, bleve det styrelsens uppgift att i främsta rummet tillse, att statsintresset och därvid särskilt den allmänna hälsovården, icke i instruktionen sattes tillbaka för det enskilda intresset, i detta fall den enskilda kostnadsfria sjukvården. I likhet med stadsläkarföreningens styrelse ansåge medicinalstyrelsen, att en gräns mäste uppdra-gas mellan stadsläkarens skyldigheter till kostnadsfri sjukvård å ena och till övrig enskild sjukvård å andra sidan. Att denna gräns måste dragas något olika, när det gällde mindre städer än när det gällde större, läge i öppen dag. All verksamhet, som kunde ; hänföras till ackordspraktik, borde emellertid uteslutas från den kostnadsfria ' sjukvården. Ett par undantag från denna regel hade dock ansetts höra med- givas. Sålunda hade fri läkarvård å epidemisjukhus och försörjningsanstalter sedan lång tid tillbaka lagts å stadsläkaren, och jämväl kostnadsfri sjukvård av vissa stadsanställda, såsom till brandkår, poliskår eller dylik korporation hörande personer, hade i några fall ansetts kunna åläggas sagda läkare. Dessa förhållanden sammanhängde på ett särdeles nära sätt med frågan om stads- läkarnas avlöningsförmåner. Stadsläkarnas löner stode mångenstädes icke i någon god proportion till tjänstarbetet. Som detta till huvudsakliga delar borde falla inom den allmänna hälsovårdens område, borde vid lönernas bestämmande hänsyn i främsta rummet tagas till de hygieniska uppgifterna och endastiandra rummet till den enskilda sjukvården. Medicinalstyrelsen hade för den skull strävat att, i den mån det berodde på styrelsen, giva stadsläkaren den ställning, som en verkställare av ett viktigt statsintresse kunde och borde äga, i all syn- nerhet då stadsläkarbefattning tillsattes medelst fullmakt. Vid styrelsens pröv-

• Sida 61
•  Original

! i I | | |

ej kunna föranleda ändring i medicinalstyrelsens beslut i vad det överklagats,

ning av förslag till stadsläkarinstruktioner hade styrelsen därför sökt tillse, att icke stadsläkarens verksamhet i det allmännas tjänst alltför mycket kringskures och hindrades av mera enskilda uppdrag. En stadsläkarinstruktion borde näm- ligen innehålla allenast de skyldigheter och åligganden, som tillkomme en stads- läkare just i hans egenskap av tjänsteläkare, och icke de övriga uppdrag, som vore hänförliga till hans verksamhet såsom praktiserande läkare i staden. Med dylika förutsättningar hade även den s. k. normalinstruktionen upprättats och granskats. Skulle stadsmyndigheterna få pålägga stadsläkaren och i stadsläkar- instruktionen intaga alla de skyldigheter av de mest skilda slag, som kunde tänkas förekomma för en läkare, men styrelsen icke äga att göra ändringar och uteslutningar i instruktionsförslagen, vore styrelsens granskningsplikt utan nämn- värt värde och uteslutande av formell art. En sådan tolkning av 49 å i all— männa läkarinstruktionen vunne dock icke stöd av ordalagen i nämnda paragraf. Vad särskilt det nu föreliggande förslaget till stadsläkarinstruktion i Ystad be- träifade, ville medicinalstyrelsen hänvisa till vad förste provinsialläkaren och stadsläkarföreningen anfört. Styrelsen ansåge sig ytterligare böra framhålla, att en sjukvård av det slag och den omfattning, som avsåges i 5 13 mom. 3 av ifrågavarande förslag, måste betecknas såsom varande av sjukvårdsackords natur och alltså icke borde lämnas kostnadsfritt, därest icke löneförmånernas storlek tydligt angåve det berättigade i ett sådant krav. Sä vore dock icke förhållandet idetta fall, En utsträckning av stadsläkarnas ifrågavarande skyldighet till jämväl personal, som framdeles kunde bliva berättigad till fri läkarvård, syntes styrelsen orimlig. En framtida utvidgning av stadsläkarnas skyldigheter borde prövas i vanlig ordning, i den mån den gåve anledning till ändring i gällande stadsläkarinstruktion. Vad slutligen anginge den av drätselkammaren ibesvären gjorda hänvisningen till stadsläkarinstrnktionen för Halmstad, vilken instruktion fastställts av medicinalstyrelsen mer än 3 år tidigare, syntes densamma för det föreliggande ärendet vara utan nämnvärd betydelse.

Målet föredrogs den 17 september 1918 inför regeringsrätten, därvid regerings- rättens fiesta ledamöter hemställde, att Kungl. Maj:t ej måtte finna skäl att göra ändring i medicinalstyrelsens beslut, så vitt detsamma överklagats.

Två ledamöter anmälde avvikande mening. Den ene av dessa ledamöter hemställde, att då stadgandet i % 13 mom. 3 av den av stadsfullmäktige antagna instruktionen ej vore så bestämt, attxdet kunde bedömas, om de med stadsläkarbefattningarna förenade löneförmånerna motsvarade de med dessa befattningar enligt instruktionen förbundna sysslorna, Kungl. Maj:t måtte finna besvären ej föranleda ändring i medicinalstyrelsens beslut i vad det överklagats. Till stöd för sin mening anförde denne ledamot, att hinder ej i och för sig syntes möta mot att i instruktion för stadsläkare insätta skyldighet för denne, även i en stad av Ystads storlek, att mot angivna löneförmåner bestrida stadens enskilda läkarvård. För att en dylik i instruk- tioner för stadsläkare intagen bestämmelse skulle kunna fastställas, fordrades emellertid, dels att nämnda läkarvård ej vore av den omfattning, att den kunde anses hinderlig för fullgörande av de stadsläkaren egentligen åliggande göromålen, dels att stadgandet vore så bestämt, att det kunde bedömas, om avlöningen kunde anses motsvara det stadsläkaren ålagda arbetet. I förra hänseendet syntes hinder mot fastställelse av & 13 mom. 8 ej föreligga, men väl i det senare, då läkarvården jämväl skulle avse de grupper av stadens betjänte etc., som fram— deles bleve berättigade till läkarvård, utan att, så vitt visats, bestämmelse meddelats om lönens höjning, därest en större ökning i arbetet därigenom skulle inträda. Då nämnda moment således ej i föreslaget skick kunde bibehållas i instruktionen, och någon omarbetning därav hos Kungl. Maj:t eller medicinal- styrelsen ej lämpligen syntes kunna ske, syntes besvären, sådana de formulerats,

• Sida 62
•  Original

Fritt läkarval.

och Hnge det sedan ankomma på staden att i vederbörlig ordning antaga och underställa medicinalstyrelsen förslag till ändring i eller tillägg till instruk— tionen. Emellertid måste en stad, genom att i instruktionen intaga bestäm— melser om stadens enskilda läkarvård, anses hava underkastat sig, att vid prövning av instruktionen den granskande myndigheten jämväl inginge i pröv— ning av avlöningsvillkoren, och borde i sådant fall instruktionen av denna myndighet fastställas att gälla endast så länge angivna löneförmåner utginge.

Den andra reservanten ansåg, att det av stadsfullmäktige antagna förslaget till stadsläkarinstruktion borde fastställas. Till stöd härför anförde denne reser- vant, att det borde tagas under övervägande, huruvida medicinalstyrelsen vid prövning av förslag till särskild instruktion för stadsläkare ägde befogenhet att vidtaga ändring i underställt förslag eller allenast hade att välja mellan oför— ändrat godkännande eller att vägra fastställelse. Ehuru stadsläkarinstruktionernas innehåll ej sällan torde äga samband med vederbörande stadsläkares avlö- nings- och pensionsförmåner, i vilket avseende medicinalstyrelsen icke torde hava någon prövningsrätt, torde likväl enligt grunderna för hithörande bestäm- melser befogenhet att vidtaga ändring i underställt instruktionsförslag få. anses tillkomma styrelsen. Vid sådant förhållande syntes det för besvären vara avgö— rande, huruvida det av medicinalstyrelsen uteslutna momentet jämte de kvar- stående speciella åligganden, som den fastställda instruktionen innehölle, utgjorde hinder för stadsläkarna att åt allmänna hälso- och sjukvården ägna den om- sorg, som åt densamma i främsta rummet borde tillförsäkras. Att icke varje åläggande för stadsläkare att meddela läkarvård utan kostnad för den enskilde kunde anses utgöra sådant hinder, torde vara uppenbart och framginge jämväl av 49 å i läkarinstruktionen den 30 december 1911. Verkan i nämnda avseende av den nu omtvistade bestämmelsen kunde icke av de föreliggande handlingarna med säkerhet bedömas. Med hänsyn såväl till Ystads invånarantal och uppdel- ningen av ifrågavarande läkarvård på två stadsläkare som ock till den omstän- digheten, att en bestämmelse av enahanda innebörd i instruktion för stadsläkarna i en större stad vunnit medicinalstyrelsens godkännande så sent som år 1914, syntes det emellertid svårligen kunna antagas, att bestämmelsen i fråga skulle kunna utöva någon menlig inverkan på ifrågavarande stadsläkares arbete i den allmänna hälsovårdens tjänst.

Vid målets föredragning inför Kungl. Maj:t i statsrådet den 31 december 1918 beslöt Kungl. Maj:t i enlighet med vad regeringsrättens flesta ledamöter hemställt.

Emellertid hava under de senare åren i vissa städer nya principer börjat tillämpas vid meddelande av sjukvård på stadens bekostnad. Sålunda har i Linköping beträffande läkarvården till understödstagare samt vissa befatt- ningshavare jämte dessas familjer m. fl. införts ett system med s. k. fritt Zäkarval. I november 1927 beslöto nämligen stadsfullmäktige i Linköping, i samband med indragning av båda stadsdistriktsläkartjänsterna i staden, träffa den anordningen, att sjukvård åt stadens understödstagare ävensom åt de stadens befattningshavare jämte familjer, som åtnjöto fri läkarvård, m. fl. skulle ombesörjes av medlemmar av Linköpings läkarsällskap i enlighet med avtal, som därom kunde träffas med nämnda läkare. (Jfr svenska stadsför- bundets tidskrift 1928, sid. 68.) Sedan ny stadsläkarinstruktion för Linköping trätt i kraft den 1 september 1929, beslöto stadsfullmäktige vid sammanträde i november samma år godkänna. förslag till avtal med vissa (tillhopa 17)

• Sida 63
•  Original

medlemmar av stadens läkarkår rörande omförmälda läkarvård. Avtalet om- fattar läkarvård åt stadens understödstagare, som icke vårdas på stadens ålderdomshem, åt samtliga medlemmar av stadens poliskår, utom polis- kommissarierna och överkonstaplarna, jämte dessa medlemmars familjer, åt samtliga medlemmar av stadens brandkår, utom brandchefen, jämte dessa medlemmars familjer, åt arbetsförmän jämte deras familjer och åt arbetare vid byggnadskontoret, gasverket, slakthuset och renhållningsverket samt åt familjerna till dem av dessa arbetare, som äro upptagna i lönestaten för stadens befattningshavare, ävensom åt av polisen omhändertagna sjuka och skadade. Sjuk person äger att hos fattigvårdsstyrelsen respektive vederbörande chef begära anvisning till vilken som helst av de i avtalet deltagande läkarna; dock skall under samma sjukdomsperiod anvisning ske till samma läkare, därest icke av denne läkare hänvisning begäres till annan läkare eller be- handling av annan läkare i tvingande fall är oundgängligen nödvändig. För redovisning och kontroll av läkarvården användas kupongböcker. Kupong tjänar till bevis för vederbörandes rätt att på stadens bekostnad erhålla läkarvård. Ersättningen för lämnad läkarvård m. m. skall utgå enligt en i avtalet intagen taxa.

I Landskrona få jämväl de kommunala arbetarna efter fritt val besöka läkare på stadens bekostnad. Särskilt avtal med läkarna angående kommunal- arbetarnas läkarvård har icke ansetts behövligt, enär stadens kostnader för arbetarnas läkarvård äro tämligen obetydliga (de överstiga enligt uppgift icke 1 000 kronor per är), beroende därpå att flertalet arbetare äro medlem- mar av sjuk— och begravningskassa, varifrån de erhålla läkarvård i enlighet med träffat avtal mellan denna kassa och samtliga stadens läkare.

Även i Hälsingborg har fråga väckts om införande av fritt läkarval, där- vid samtidigt föreslagits, att stadsdistriktsläkartjänsterna skulle indragas.

Genom allmänna bestämmelser i de kollektiva avtalen tillförsäkras i ett stort antal städer de kommunala arbetarna »kostnadsfri vård av kommunens läkare eller av läkare, som av denne anvisas, fri medicin, som av sådan lä- kare föreskrives, samt när så erfordras och önskas fri sjukhusvård å allmän sal eller allmän klinik, ävensom fri vård av fältskär för första behandling vid olycksfall». Den fria läkarvården till de kollektivavtalsbundna arbetarna i ifrågavarande städer åligger jämlikt gällande instruktioner såsom tjänst- uppdrag stadsläkarna i Karlskrona, Lund och Karlstad samt stadsdistrikts- läkarna i Göteborg, Örebro och Jönköping. Vad Göteborg beträffar, bestri- des emellertid i praktiken läkarvården till stadens arbetare i viss utsträck— ning av andra läkare än stadens tjänsteläkare. Vid flertalet av stadens verk har sålunda träffats ackordsuppgörelse med viss läkare angående läkarvården till där anställda arbetare. Vad angår övriga större städer såsom Stockholm, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Gävle, Uppsala och Västerås, tillämpas i Stockholm, Malmö, Hälsingborg och Uppsala för kommunalarbetarnas fria sjukvård antingen överenskommelser om viss taxa eller ackord med en eller flera läkare angående sjukvården för samtliga arbetare eller viss grupp av

• Sida 64
•  Original

dem, under det att i Norrköping, Gävle och Västerås arbetarna få besöka vilken läkare de önska och staden betalar vad läkaren debiterar för sjuk— vården. I Västerås följa läkarna beträffande läkarvård åt stadens arbetare samma taxa, som gäller för verkstadsarbetarna ä platsen enligt överenskom- melse med vederbörande enskilda arbetsgivare. I Gävle har fritt läkarval tillförsäkrats kommunalarbetarna i form av uttalanden till protokollet an— gående antagande av kollektivavtalet, vari stadgas: >>Med kommunens läkare avses sadan läkare, som av vederbörande arbetschef anvisas med hänsyn om möjligt till arbetarnas önskan beträffande val av läkare». I praktiken till- lämpas denna bestämmelse så, att arbetarna få välja läkare. Detaljbegtäm- De särskilda instruktionerna innehålla ofta en del detaljbestämmelser, williåjaziic som hava avseende å stadsläkares tjänstgöring. I detta hänseende må näm- struktionerna. nas tid och plats för mottagning, kungörande av mottagningstid, inskränk- ningar i fråga om stadsläkarens rätt att lämna staden samt förbud att innehava annan (ordinarie) tjänst utan hälsovårdsnämndens (eventuellt stadsfullmäktiges eller stadsstyrelsens) medgivande. I fråga om de olika instruktionernas uppställning och de förhållanden, som idesamma gjorts till föremål för reglering, råder emellertid ingen enhetlighet. I flera städer gälla för övrigt ännu mycket föråldrade instruktioner, av vilka en del här— ? röra t. o. m. från tid före tillkomsten av 1890 års allmänna läkarinstruktion. Normal- I syfte att åvägabringa större enhetlighet i de lokala instruktionerna ut- i'mmktioner' arbetade på sin tid svenska stadsläkareföreningen förslag till två normalin- struktioner för stadsläkare i riket, av vilka den ena avsåg städer med en tjänsteläkare och den andra städer med flera än en tjänsteläkare. Dessa förslag underställdes medicinalstyrelsens granskning. Vid föredragning av förslagen den 15 februari 1909 fann medicinalstyrelsen, med undantag av några obetydligare anmärkningar av huvudsakligen formell art, icke något att erinra mot desamma. Dessa normalinstruktioner torde under de första åren därefter i stor utsträckning hava tjänat till förebild vid uppgörande av nya instruktioner i synnerhet för de mindre städerna och därigenom i sin 5 mån hava bidragit till införande av mera enhetliga bestämmelser. Dä emel- lertid relativt snart nya synpunkter i fråga om instruktionernas innehåll började göra sig gällande, har sedan år 1915 inom medicinalstyrelsen den praxis tillämpats att, innan fastställelse av instruktionsförslag äger rum, däröver inhämtas stadsläkareföreningens yttrande. Normalinstruktionerna hava för övrigt av skilda orsaker under senare tid alltmera förlorat sin be-

tydelse.

3. Anställnings- och avlöningsförhällanden m. 111.

Kompetensbe- Enligt åäö mom. 2 i allmänna läkarinstruktionen kunna endast legitime- smmmelser' rade läkare uppföras på. förslag till läkartjänst, som tillsättes av Kungl. Maj:t eller medicinalstyrelsen, eller antages till läkartjänst, med vars innehavande rätt till tjänstårsberäkning är förenad.

• Sida 65
•  Original

I % 1 av kungl. kungörelsen den 17 december 1915 (nr 559) angående villkor för behörighet till vissa civila läkarbefattningar stadgas, att för be- hörighet till bl. a. stadsläkar-, stadsdistriktsläkar-, köpingsläkar- och muni- cipalläkarbefattning erfordras, förutom att vara legitimerad läkare, att vid ansökningstidens utgång hava under minst åtta månader, vare sig före eller efter legitimationen, tjänstgjort såsom underordnad läkare vid offentlig eller enskild sjukvårdsinrättning, ävensom att denna tjänstgöring under en tid av minst fyra månader skall vara fullgjord vid lasarett eller vid medicinsk eller kirurgisk avdelning av sjukhus.

Beträffande befattningarna såsom förste stadsläkare i Göteborg, Malmö och Norrköping, vilka tjänsters innehavare, såsom förut nämnts, för respek- tive städer skola fullgöra samma åligganden som förste provinsialläkare, hava i nådiga brev av den 28 september 1900, den 10 maj 1901 och den 24 maj 1918 särskilda kompetensvillkor stadgats. I detta. avseende gäller, att till förste stadsläkare i Göteborg eller Malmö endast må antagas läkare, som antingen fullgjort alla de fordringar, vilka blivit för förste provinsialläkare fastställda, eller ock uppfyllt samma fordringar med undantag av föreskriven tre års tjänstgöring såsom provinsialläkare, extra provinsialläkare, biträdande provinsialläkare eller stadsläkare, samt äger sådan medicinsk bildning, sär- skilt på hygienens område, som av medicinalstyrelsen prövas för ifråga- varande befattning särskilt lämpad. För behörighet såsom förste stadsläkare i Norrköping erfordras, att vederbörande fullgjort stadgade villkor för be- hörighet till förste provinsialläkarbefattning. Dessutom hava i instruktio- nerna för Örebro, Eskilstuna och Karlstad för stadsläkaren (förste stads-' läkaren) uppställts krav å samma kompetens som för förste provinsialläkare. I instruktionerna för Örebro och Eskilstuna har alternativt föreskrivits, att vederbörande skall hava visat sig äga motsvarande kompetens i allmän hygien med bakteriologi. Beträffande förste stadsläkartjänsten i Stockholm äro inga särskilda kompetensvillkor föreskrivna.

Rörande stadsläkares tillsättning och avsked stadgas i 5 46 av läkar- instruktionen följande:

»1. Stadsläkartjänst kungöres av magistraten med ansökningstid av trettio

' dagar från den, då kungörelsen varit införd i allmänna tidningarna. Efter an-

' sökningstidens utgång insänder magistraten inkomna ansökningar till medicinal—

styrelsen för inhämtande av dess utlåtande om de sökandes behörighet och överlämnar efter handlingarnas återbekommande dessa jämte infordrat yttrande från hälsovårdsnämnden och eget utlåtande till stadsfullmäktige. Stadsfullmäktige äga därefter att bland behöriga sökande förrätta valet. Sedan valet vunnit laga kraft, utfärdar magistraten fullmakt för den valde.

2. Stadsdistriktslä-kare utses i nyss nämnd ordning. Har i stad förvaltningen av den allmänna sjukvården uppdragits åt hälsovårdsnämnden, kunna stads- fullmäktige åt nämnden överlåta antagandet av stadsdistriktsläkare. Sedan valet vunnit laga kraft, utfärdar magistraten fullmakt för den valde.

3. Då stadsläkare eller stadsdistriktsläkare tillträder sin tjänst eller avgår därifrån, skall magistraten göra anmälan därom hos medicinalstyrelsen, läns— styrelsen och förste provinsialläkaren.

1277 32

Tillsättning och avsked.

• Sida 66
•  Original

Avvikelser från de all- männa stad- gandcna om tillsättning och avsked.

Finnas i stad två stadsläkare anställda, skall magistraten hos nämnda myndig- heter tillkännagiva, vilken av läkarna har att verkställa rättsmedicinska under- sökningar.

4. Entledigande från stadsläkar— eller stadsdistriktsläkartjänst meddelas av magistraten. » I stad, där stadsfullmäktige ej finnas, har allmänna rådstugan att fullgöra . vad sålunda tillkommer stadsfullmäktige. I stad, där magistrat ej finnes, har stadsstyrelse att fullgöra vad enligt instruktionen tillkommer magistrat. Dessa allmänna föreskrifter rörande tillsättning av stadsläkare synas på sina håll hava åsidosatts. I vissa städer förekommer ännu, att här avsedd tjänsteläkare utses för viss tid. Sålunda tillsättas stadsläkarna i Köping, Falkenberg och Askersund för fem år samt andre stadsläkaren i Kristianstad för ett år och i Strängnäs för fem år. I Göteborg äro stadsdistriktsläkarna förordnade för tre år samt i Gävle, Örebro och Jönköping för fem år. I Uppsala förordnas stadsdistriktsläkare tillsvidare med sex månaders upp- sågning. Vidare må anmärkas, att det icke torde stå i överensstämmelse med all- männa läkarinstruktionen, att i en .lokal instruktion stadgas, att stadsläkare kan skiljas från tjänsten efter uppsägning. Till belysning av detta spörsmål lämnas här nedan en redogörelse för ett av Kungl. Maj:t år 1921 avgjort besvärsmål, vilket finnes refererat i regeringsrättens årsbok för samma år

(ref. nr 84).

Den av stadsfullmäktige i Västerås antagna, av medicinalstyrelsen den 10 augusti 1908 granskade och godkända särskilda instruktionen för stadsläkarna i nämnda stad stadgade i 5 1 följande: »Närmaste tillsynen över och hand- havandet av hälso— och sjukvården inom staden åligger en förste och en andre stadsläkare. Dessa antagas av stadsfullmäktige för obestämd tid med rätt att åtnjuta sex månaders uppsägningstid. De kunna uppsägas från tjänsten, endast om stadsfullmäktige på framställning av hälsovårdsnämnden fatta beslut därom med minst 2/3 av de avgivna rösterna.»

Den 28 maj 1918 avgav hälsovårdsnämnden förslag till ny särskild instruk- ' tion för tjänsteläkarna i staden. Enligt detta förslag skulle nedannämnda para- grafer erhålla följande lydelse:

»% 1. Närmaste tillsynen och handhavandet av hälso— och sjukvården inom staden åligger av staden anställda tjänsteläkare, nämligen en förste stadsläkare, en andre stadsläkare och en eller flera distriktsläkare.

% 4. I fråga om tillsättning och avsked eller entledigande gäller för stadens tjänsteläkare vad därom finnes stadgat i gällande allmänna läkarinstruktion. För stadsläkarna utfärdas, enligt allmänna läkarinstruktionen, fullmakt av magistra- ten, varemot distriktsläkare erhåller magistratens förordnande tills vidare med en ömsesidig uppsägningstid av 6 månader.»

I avgivet utlåtande anförde beredningsutskottet, att för anställning av stadens högre befattningshavare i allmänhet gällde 6 månaders ömsesidig uppsägning. Denna bestämmelse återfunnes i då gällande stadsläkarinstruktion för Västerås. Någon ändring härutinnan funne utskottet ej påkallad och föresloge alltså, att % 4 i förslaget skulle erhålla följande lydelse: »Stadens tjänsteläkare tillsättas med 6 månaders ömsesidig uppsägning i den ordning, närmare bestämmesi gällande allmänna läkarinstruktion, varefter av magistraten för stadsläkare ut- färdas fullmakt och för distriktsläkare förordnande tills vidare. Uppsägning från tjänsten som stadsläkare kan från stadens sida ske endast om stadsfullmäktige

• Sida 67
•  Original

på framställning av hälsovårdsnämnden härom fatta beslut med minst 2/3 av de avgivna rösterna.»

Vid sammanträde den 27 mars 1919 godkände stadsfullmäktige ifråga— varande instruktion med den formulering av 5 4, som föreslagits av berednings- utskottet.

Det sålunda antagna förslaget underställdes genom magistraten medicinal- styrelsen för fastställelse. Därvid anförde magistraten, att det syntes mer över— ensstämmande med allmänna läkarinstruktionen, att stadsläkarna erhölle sådan fullmakt å sin tjänst, att de icke kunde därifrån skiljas genom uppsägning av en majoritet i stadsfullmäktige. Magistraten tillstyrkte därför, att medicinal- styrelsen måtte fastställa 5 4 i instruktionen icke efter stadsfullmäktiges utan efter hälsovårdsnämndens förslag.

Medicinalstyrelsen infordrade yttrande från styrelsen för svenska stadsläkare- föreningen, som förklarade sig finna den av stadsfullmäktige antagna lydelsen av % 4, i vad avsåge såväl stadsläkarna som stadsdistriktsläkarna, stridande mot åberopade stadgandet i allmänna läkarinstruktionen.

Förste provinsialläkaren i Västmanlands län uttalade i avgivet yttrande sitt gillande av vad stadsläkareföreningens styrelse anfört.

Medicinalstyrelsen återremitterade härpå förslaget till magistraten med före— skrift att lämna stadsfullmäktige tillfälle att taga frågan under förnyad pröv- ning.

Hälsovårdsnämnden, vars yttrande häröver infordrades, beslöt föreslå, att ä 4 skulle få följande lydelse: »I fråga om tillsättning och avsked eller entledigande gäller för stadens tjänsteläkare vad därom finnes stadgat i 46 5 av gällande allmänna läkarinstruktion den 30 december 1911».

I enlighet med beredningsutskottets förslag beslöto emellertid stadsfullmäktige, att erinringarna mot den av fullmäktige antagna lydelsen av % 4 icke skulle föranleda till någon stadsfullmäktiges ändringsåtgärd.

Vid handlingarnas återställande åberopade magistraten sitt föregående ytt- rande.

Medicinalstyrelsen meddelade beslut i målet den 2 mars 1920; och enär den av stadsfullmäktige antagna lydelsen av 5 4 i instruktionen vore i uppenbar strid med gällande allmänna läkarinstruktion, föreskrev medicinalstyrelsen, att ifrågavarande paragraf skulle erhålla den lydelse, hälsovårdsnämnden senast föreslagit.

Over medicinalstyrelsens beslut anförde stadsfullmäktige besvär hos Kungl. Maj:t under yrkande, att % 4 måtte erhålla den av stadsfullmäktige beslutade lydelsen.

I infordrat utlåtande erinrade medicinalstyrelsen, att genom ändring är 1911 av allmänna läkarinstruktionen ur 46 % uteslutits den förut enligt 1890 års instruktion medgivna rätten att välja mellan att tillsätta stadsläkare medelst fullmakt eller medelst förordnande. Stadsläkarna skulle fr.o.m. år 1912 till- sättas medelst fullmakt. Medicinalstyrelsen hemställde förty, att besvären måtte ogillas.

Målet föredrogs den 13 oktober 1921 i regeringsrätten, därvid regeringsrätten hemställde, att Kungl. Maj:t ej måtte Hnna skäl att göra ändring i medicinal- styrelsens beslut, i vad det blivit överklagat.

Vid målets föredragning inför Kungl. Maj:t i statsrådet den 2 december 1921 beslöts i enlighet med regeringsrättens hemställan.

I fråga om tillsättning av förste och andre stadsläkare och stadsdistrikts- läkare i Stoekholm samt av förste stadsläkare_i Göteborg, Malmö och Norr- köping gälla särskilda bestämmelser. Förfaringssättet vid tillsättandet av förste

• Sida 68
•  Original

Full/maktens inneb örd.

stadsläkartjänsterna i dessa städer är emellertid icke enhetligt. I Norrköping tillsättes sålunda förste stadsläkare av Kungl. Maj:t, under det att i Stock— holm, Göteborg och Malmö förste stadsläkare väljes av en särskild nämnd, varefter i Stockholm överståthållarämbetet samt i Göteborg och Malmö vederbörande magistrat utfärdar fullmakt för den valde.

[ Stockholm tillsättes andre stadsläkare på. enahanda sätt som förste stadsläkare, medan stadsdistriktsläkare förordnas av hälsovårdsnämnden tills- vidare.

Vidkommande betydelsen av fullmakt, som utfärdats för stadsläkare (stadsdistriktsläkare), torde väl få anses uppenbart, att tjänstinnehavaren icke kan entledigas annorledes än av laga skäl. Frågan härom har i ett särskilt fall är 1911 varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning i regerings— rätten (regeringsrättens årsbok för 1911, ref. nr 102). En redogörelse för nämnda mål synes därför här vara av intresse.

Genom kungl. brev den 28 juli 1882 förklarades, att vid tillsättning av stads— läkare i Jönköping iinge tillsvidare och intill dess annorlunda kunde varda för- ordnat sålunda förfaras, att sedan ledigheten blivit av magistraten kungjord och medicinalstyrelsen meddelat yttrande över de sökandes kompetens samt magi- straten därefter med eget utlåtande överlämnat ansökningshandlingarna och medicinalstyrelsens yttrande till stadsfullmäktige, dessa skulle äga att bland de sökande, som förklarats kompetenta, utse en, för vilken fullmakt borde, efter det valet vunnit laga kraft, utfärdas av magistraten.

Med tillämpning av förenämnda bestämmelser blev med. lic. Z. den 4 no- vember 1882 av stadsfullmäktige utsedd till andre stadsläkare i staden och er- höll den 27 december samma år av magistraten fullmakt å tjänsten.

Den 6 december 1902 antogo stadsfullmäktige »Särskild instruktion för stads— läkaren och stadsdistriktsläkarne i Jönköping», vilken instruktion fastställdes av medicinalstyrelsen den 20 maj 1903.

Uti % 1 av nämnda instruktion stadgades, att den i stadens tjänst anställda läkarpersonalen skulle utgöras av en stadsläkare och två stadsdistriktsläkare, av vilka stadsdistriktsläkarna varje gång skulle tillsättas för en tid av fem år; och gällde i övrigt i fråga om tillsättande av samt avsked eller entledigande från dessa tjänster ävensom om tjänstledighet för stadsläkaren till efterrättelse vad allmänna läkarinstruktionen härom stadgade.

I samband med instruktionens antagande beslöto emellertid stadsfullmäktige, att endast stadsläkartjänsten och distriktsläkarbefattningen i östra distriktet skulle anslås lediga, medaniandre stadsläkaren Z. i enlighet med eget åtagande skulle för sin återstående tjänstetid bestrida de med distriktsläkarbefattningen i västra distriktet förenade göromålen.

På våren 1908 blev emellertid Z. sinnesjuk och förklarades den 1 juni 1909 av stadens rådstuvurätt omyndig. Med anledning härav beslöto stadsfullmäktige den 7 februari 1910 att hos magn'straten anhålla om hans entledigande såsom stadens tjänsteläkare från och med den 30 juni samma år.

Genom beslut den 14 mars 1910 förklarade sig emellertid magistraten jäm- likt 47 å i förordningen angående kommunalstyrelse i stad förhindrad meddela handräckning till verkställighet av stadsfullmäktiges ifrågavarande anhållan. Dä någon inskränkning i tiden, varunder Z. skulle äga att innehava tjänsten, icke blivit av stadsfullmäktige gjord och den för honom utfärdade fullmakten icke heller innehölle något därom,, måste han nämligen anses berättigad innehava tjänsten under sin livstid. Denna åsikt vunne även stöd av stadsfullmäktiges ovannämnda beslut den 6 december 1902, att Z. skulle för sin återstående

• Sida 69
•  Original

v . l . J

tjänstetid bestrida en av de båda distriktsläkarbefattningarna. Varken den vid tiden för hans antagande till stadsläkare eller den sedermera gällande instruk- tionen för stadens tjänsteläkare innehölle någon inskränkning i tiden, under vilken en läkare på grund av sjukdom ägde att avhålla sig från tjänstgöring. I % 24 av 1903 års instruktion stadgades endast, att därest någon av stadens tjänsteläkare vore av sjukdom hindrad attlsin tjänst förrätta, han skulle äga uppbära hela lönen med skyldighet att avstå tjänstgöringspenningarna till den, som uppehölle tjänsten. Om sjukdomen varade några dagar eller åratal, sak- nade all betydelse. Då Z. på grund av sin fullmakt och gällande instruktion hade ovillkorlig rätt att till följd av sin med läkarbevis styrkta sjukdom undfå. tjänstledighet utan att härför avstå mera än sina tjänstgöringspenningar, sak- nade magistraten rätt att för denna sjukdom uppsäga honom.

Stadsfullmäktige besvärade sig hos K. B. i Jönköpings län och yrkade, att K. B. måtte förplikta magistraten att i enlighet med stadsfullmäktiges beslut entlediga Z. från hans befattning. Någon bestämmelse angående stadsläkares tjänstetid funnes icke intagen vare sig i läkarinstruktionen den 31 oktober 1890 eller i de för stadens tjänsteläkare vid Z:s antagande eller sedermera gällande särskilda instruktionerna. Vid sådant förhållande och då någon bestämmelse rörande tjänstetiden icke heller inryckts uti den för honom utfärdade fullmak- ten, måste han anses vara tillsatt endast tills vidare. Denna uppfattning be— kräftades av stadgandet i 5 86 regeringsformen, att vissa statens ämbets- och tjänstemän icke kunde av Konungen avsättas utan rannsakning och dom. Då beträffande de kommunala tjänstemännen något motsvarande lagbud icke funnes, vore dessa, med undantag av dem, som beklädde domarämbeten, likställda med enskilda tjänare, vilka kommunen ägde att när som helst entlediga, så framt icke på grund av avtal eller särskilda bestämmelser annorledes funnes före— skrivet. I saknad av sådant avtal eller dylika bestämmelser i det föreliggande fallet vore Z. följaktligen en kommunens enskilda tjänare, vars förordnande å den innehavande befattningen icke kunde avse annan eller längre tid än tills vidare. Denna hans ställning bekräftades jämväl i viss mån därav, att han icke i sin egenskap av andre stadsläkare ägt beräkna tjänstår lika med civila läkare i statens tjänst. Då han allt sedan våren 1908 varit och fortfarande vore oförmögen att bestrida sin tjänst och all sannolikhet talade för, att han icke vidare komme att utöva sin befattning, måste med hänsyn till den allmänna hälsovårdens i staden intresse åtgärder tydligen vidtagas för hans entledigande från tjänsten. Den av magistraten åberopade bestämmelsen i % 24 av 1903 års instruktion kunde, såsom avseende endast löneförhållandena, icke lämna något stöd för den uppfattningen, att en på grund av sjukdom tjänstoduglig läkare skulle vara berättigad att intill sin död varda vid befattningen bibehållen. Stadsfullmäktige hade visserligen vägrat Z. pension, men detta kunde ickei och för sig medföra någon skyldighet för staden att bibehålla honom såsom tjänsteläkare. '

K. B. anförde i utslag den 11 juni 1910, att då i målet icke blivit visat, att stadsfullmäktige vid Z:s antagande till dennes i målet ifrågakomna befatt- ning förbundit sig att under viss tid bibehålla honom vid samma befattning, samt stadsfullmäktige vid sådant förhållande varit oförhindrade att, på sätt som skett, besluta om hans skiljande från befattningen, K. B. funne skäligt att, med upphävande av överklagade magistratsbeslutet, förplikta magistraten att till verkställighet bringa stadsfullmäktiges ifrågakomna den 7 februari 1910 fattade beslut.

Häröver anförde Z:s förmyndare besvär hos Kungl. Maj:t. I avgiven förklaring hemställde stadsfullmäktige, att då det icke tillkomme Z:s förmyndare att draga under Kungl. Maj:ts prövning frågan, huruvida magi— straten ägde undandraga sig fullgörande av en densamma överordnad myndighets

• Sida 70
•  Original

Avlöning.

Pensionering.

Tjänstledighct och semester.

befallning, besvären ej måtte upptagas till prövning. Skulle emellertid besvären komma under omprövning, yrkades, att de måtte lämnas utan bifall.

Medicinalstyrelsen, som avgav utlåtande, ansåg, i likhet med magistraten, att stadsfullmäktige icke ägt befogenhet att, på sätt som skett, besluta om Z:s skiljande från befattningen. .

Målet föredrogs den 22 augusti 1911 i regeringsrätten. Regeringsrätten ogillade invändningen mot klagandens behörighet att fullfölja målet samt anförde vidkommande själva målet, att enär Z. blivit av stadsfull- mäktige antagen till ifrågavarande befattning, utan att viss tid bestämts för befattningens innehavande, och därefter av magistraten undfått fullmakt å tjänsten, han med avseende härå måste anses hava erhållit befattningen på sådana villkor, att han icke i den ordning, som nu vore i fråga, kunde entledigas därifrån. Regeringsrätten fann i anledning härav skäligt att, med upphävande av K. B:s utslag, ogilla den av stadsfullmäktige i målet förda talan.

. I en del lokala instruktioner har, i anslutning till normalinstruktionerna, i samband med bestämmelser rörande sättet för utseende av stadsläkare in. in. stadgats, att stadsläkaren icke kan skiljas från tjänsten annorledes än i laga ordning. Stadsläkarnas avlöningsförmåner bestämmas av kommunerna själva, som härutinnan icke äro underkastade kontroll från statens sida. Lönerna äro också högst olika i de skilda kommunerna. Om man bortser från de största städerna (Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle) samt möjligen ett fåtal andra såsom Karlskrona och Luleå, understiga stads- läkarnas löner väsentligt provinsialläkares avlöningsförmåner. De i städerna utgående dyrtidstilläggen variera även avsevärt städerna emellan. I fråga om lönebeloppen m. m. hänvisas till en över stadsläkarnas av- löningsförmåner rn. m. upprättad tablå, vilken såsom bilaga fogats till detta betänkande (se Bilaga 1). Såsom framgår av tablån, är denna upprättad på grundval av uppgifter, som infordrats i början av år 1930. Ända till för ett tiotal år sedan saknades i allmänhet bestämmelser om pension såväl för stadsläkare som för städernas övriga befattningshavare. stadsläkare, som ville komma i åtnjutande av pension, nödgades vid av- gången från tjänsten göra framställning därom. Därvid förekom t. o. m., att pension helt och hållet vägrades. Under senare år hava i ett stort antal städer fattats beslut om stadsläkarnas pensionering. Sålunda hava 36 städer (bland dessa de tre största) tillförsäkrat sina stadsläkare såväl pension som familjepension. Pensionerna äro i allmänhet bestämda till viss del av slutavlöningen, vanligen växlande mellan 60 och 70 procent, men någon gång uppgående till 80 procent av denna. I Vissa städers pensionsreglementen är visst maximum bestämt. Den i pensionsreglementena förekommande maximeringen av pensionerna har praktisk betydelse endast för de allra största städernas stadsläkare. I fråga om tjänstledighet för stadsläkare innehåller % 51 läkarinstruktionen följande stadgande: »]. Tjänstledighet för högst 7 dagar kan av magistratens ordförande med- delas stadsläkare, då denne med annan legitimerad läkare avtalat om göromålens

• Sida 71
•  Original

bestridande under tiden. Längre tjänstledighet må beviljas av magistraten efter hälsovårdsnämndens hörande.

Till magistraten ställd ansökan om tjänstledighet bör, såvida ej i särskild instruktion finnes annorlunda bestämt, vara åtföljd av förslag till tjänstens uppehållande under ledigheten av legitimerad läkare, med vilken stadsläkaren i sådant hänseende må hava träffat överenskommelse. Därest ledigheten ej avser längre tid än 90 dagar, må magistraten vid ledighets beviljande förordna den föreslagne vikarien att under tiden bestrida tjänsten.

Är legitimerad läkare icke att tillgå för förordnandet eller avser tjänstledig- heten längre tid än 90 dagar eller är tjänsten ledig, skall magistraten till medicinalstyrelsen avlåta framställning och, där så ske kan, förslag angående tjänstens uppehållande. Medicinalstyrelsen utfärdar därefter förordnande å tjänsten.

2. Om stadsläkares tjänstledighet och av magistraten meddelat förordnande av vikarie skall underrättelse av magistraten eller dess ordförande skyndsamt meddelas medicinalstyrelsen, länsstyrelsen, förste provinsialläkaren och hälso- vårdsnämnden.

3. Angående ledighet för stadsdistriktsläkare må föreskrift meddelas i den särskilda instruktion, som avses i % 49.» Enligt vissa av de lokala instruktionerna (Malmö och Hälsingborg) kan tjänstledighet för tid av högst en vecka meddelas stadsdistriktsläkare av hälsovårdsnämndens ordförande. Längre tjänstledighet beviljas av hälso- vårdsnämnden. Rörande semester för stadsläkare iinnes icke något stadgande i den all- männa läkarinstruktionen. Då frågan härom sålunda helt lämnats åt städerna själva, saknas i detta avseende all enhetlighet. I vissa städer har semester tillförsäkrats tjänsteläkarna genom de särskilda instruktionerna eller, ifråga om åtskilliga städer, uti för vederbörande stads befattningshavare gällande tjänstereglemente. I andra städer har däremot semester icke garanterats tjänsteläkarna. Tiden för semester, där föreskrift om sådan förefinnes, varierar från 14 till 45 dagar. I ett stort antal städer äro tjänsteläkarna skyldiga att vikariera för varandra under semester utan ersättning. I andra städer åligger det tjänsteläkaren att själv avlöna vikarie under semester. I övrigt hänvisas härutinnan till förutnämnda tablå över stadsläkarnas avlönings- förmåner m. m.

• Sida 72
•  Original

IV. Den kommunala tjänlteläkarinstitutionen i Danmark, Norge och Finland.

1. Danmark.

Den allmänna hälso- och sjukvården handhaves i Danmark av statsan- ställda tjänsteläkare, kallade amtsläkare och kretsläkare. Hela riket, såväl

! | 4 i !

landsbygd som städer, är i hälsovårdsavseende indelat i ett antal 5. k. amts- — läkardistrikt; inom varje sådant distrikt finnes såsom chef för det civila medicinalväsendet anställd en amtsläkare. För Köpenhamn fullgöras dock amtsläkarens tjänsteåligganden av en kommunalt anställd tjänsteläkare, be- nämnd stadsläkare. Amtsläkardistrikten äro i sin ordning uppdelade i mindre distrikt, vartdera med en kretsläkare såsom chef. Kretsläkaren i amtets resi- densstad är tillika amtsläkare.

Såsom kompetensvillkor för amtsläkare och kretsläkare är föreskriven särskild examen, varom närmare bestämmelser meddelas genom kungl. kun— görelse. Såväl amtsläkare som kretsläkare utnämnas av Konungen samt avlönas och pensioneras av staten. Amtsläkarnas respektive kretsläkarnas verksamhet är reglerad genom särskilda av justitieministern utfärdade in- struktioner.

Amtsläkaren sorterar omedelbart under sundhetsstyrelsen och bildari fråga om alla tjänsteåligganden förbindelseled mellan sundhetsstyrelsen och kretsläkarna inom amtsläkardistriktet. Till sundhetsstyrelsen skall amts- läkaren avgiva föreskrivna ämbetsberättelser samt förklaringar och utlåtan- den. Därjämte skall han hos sundhetsstyrelsen framställa de förslag till ordnande och förbättrande av sundhets- och medicinalväsendet inom sitt ämbetsområde, vartill han kan finna anledning. Han är tillika amtmannens och amtsrådets sakkunnige rådgivare i hälsovårdsfrågor och skall i denna egenskap höras i alla amtet och amtsrådet berörande angelägenheter, som kräva medicinsk sakkunskap, däribland frågor om amtets indelning i barn- morskedistrikt och barnmorskornas bostadsorter m. m.

Kretsläkarna, som vid fullgörandet av sina tjänsteåligganden äro under- ställda amtsläkaren, hava till sin huvudsakliga uppgift att övervaka den allmänna hälsovården inom vederbörande krets, som omfattar antingen en- dast landsbygd eller viss stad eller både landsbygd och stad. Kretsläkares anmärkningar, berättelser och förslag även angående lokala hälsovårdsange- lägenheter skola, därest de äro av mera allmän och väsentlig betydelse för kretsen eller andra delar av landet, insändas till amtsläkaren. Kretsläkaren är ledamot av sundhetskommissionen inom den av kretsens kommuner, i vilken han är bosatt. Han har iförhållande till övriga sundhetskommis- sioner inom kretsen allenast rådgivande befogenhet och äger sålunda del— taga i kommissionernas förhandlingar men icke i deras beslut. För epidemi- vårdens handhavande finnas särskilda epidemikommissioner och karantän—

• Sida 73
•  Original

kommissioner, av vilka kretsläkarna äro ledamöter. I socialhygieniskt av— seende tages kretsläkarnas arbetskraft i anspråk i större utsträckning än vad fallet är med motsvarande tjänsteläkare i Sverige. Sålunda hava tillsynen över fabriksbygienen samt dispensärverksamheten lagts i deras händer.

Den enskilda sjukvården, fattigsjukvården inbegripen, ingår ej i amts- och kretsläkarnas åligganden. Dessa läkare äro emellertid berättigade att utöva enskild praktik, så vitt det anses förenligt med deras tjänsteplikter.

Den enskilda sjukvården i kommunerna är reglerad genom en särskild lag om kommunal läkarhjälp. En del städer hava för fattigsjukvårdens be- stridande anställt läkare, vilka avlönas av kommunerna själva. Köpenhamn är sålunda med hänsyn till fattigsjukvården indelat i 22 läkardistrikt, vilka förestås av kommunalläkare. Andra städer hava åter med ett antal prakti- serande läkare träffat avtal rörande bestridande av dylik läkarvård inom kommunen mot ersättning enligt tillika överenskomna grunder och med rätt till fritt läkarval för de sjuka.

2. Norge. Riket är indelat i läkardistrikt, omfattande antingen uteslutande lands- bygd eller landsbygd med en eller flera mindre städer eller ock en viss stad. I distrikt, omfattande landsbygd med eller utan städer, kallas tjänste- läkaren distriktsläkare, i distrikt, omfattande allenast en stad, kallas han stadsläkare eller i de största städerna stadsfysikus. Såsom kompetensvillkor fordras i regel endast medicinsk ämbetsexamen samt läkarauktorisation. Konungen kan därjämte för ifrågavarande tjänster eller vissa av dem före- skriva särskilda prov. .

Distriktsläkarna avlönas och pensioneras av staten. De tillsättas av Konungen, och deras verksamhet är reglerad genom kungl. instruktion.

Utgifterna för stadsläkares avlöning fördelas mellan vederbörande kommun och staten på det sätt, att kommunen bestrider två tredjedelar av begyn- nelselönen och staten betalar en tredjedel av lönen jämte förekommande ålderstillägg. Pension till stadsläkare utgår från pensionskassan för statens tjänstemän. Stadsläkare utnämnes av Konungen, sedan yttrande över in- komna ansökningar till befattningen avgivits av magistraten och »formann- skapet». Stadsläkarens verksamhet är närmare reglerad genom en allmän kungl. instruktion.

Såväl distriktsläkarnas som stadsläkarnas arbete omfattar huvudsakligen den allmänna hälsovården och fattigsjukvården. Stadsläkarna skola därjämte bestrida läkarvården vid de kommunala sjukvårdsinrättningarna. I fråga om socialhygieniskt arbete är stadsläkare enligt den allmänna instruktionen skyldig att mot särskild ersättning vara Skolläkare ävensom att — utan dylik ersättning —— närvara vid domstolarnas »sjösessioner» samt att vara fängelse- läkare. Vad den allmänna hälsovården beträffar, äro tjänsteläkarna direkt ansvariga för densamma, i det att de gjorts till självskrivna ordförande i distriktets hälsoråd.

Den enskilda sjukvården inom distriktet åligger distriktsläkarna och stads-

• Sida 74
•  Original

läkarna, i den mån dessas övriga arbetsuppgifter beträffande hälso- och sjuk vården sådant tillåta. På framställning av kommunal myndighet kan "veder- hörande statsdepartement utfärda föreskrifter rörande den gottgörelse, som skall utgå för av tjänsteläkare meddelad enskild sjukvård. Tjänsteläkarna äro pliktiga att fungera såsom läkare för distriktets sjukkassor, om departe— mentet så beslutar. Departementet bestämmer därvid också, efter vilka grunder gottgörelse skall utgå till läkare, för den händelse överenskommelse därom ej kan träffas.

Det åligger distriktsläkarna att meddela fattigsjukvård inom distriktet, på landsbygden enbart för lönen samt i städer, som ingå i distriktet, mot er- sättning av staden. Distriktsläkare har jämväl rätt till gottgörelse för fattig— sjukvård, som av honom meddelas inom till hans distrikt hörande lands- kommun,i händelse denna sjukvård för honom medför oproportionerligt stor arbetsbörda, som ej kan anses ersatt genom därför utgående traktaments- ersättning. Där i nu nämnda fall överenskommelse om arvode ej träffats, be- stämmer medicinalstyrelsen, huruvida arvode skall utgå ävensom dettas storlek.

I läkardistrikt, som utgöres av en stad, inrättas stadsläkartjänst, så snart staten och kommunen därtill beviljat erforderliga medel. Intill dess i stad, som bildar eget läkardistrikt, mellan staten och kommunen överenskommelse träffats angående avlöning åt stadsläkare, skall den allmänna hälsovården enligt Konungens förordnande ankomma å distriktsläkaren i ett av de när- mast liggande distrikten och mot ersättning av staten. Rörande sättet för upprätthållande av fattigsjukvården samt läkarvården vid de kommunala sjukvårdsinrättningarna under sådan tid äger kommunen själv bestämma. Även om stadsläkartjänst är inrättad i stad, kan denna överlåta nyssnämnda uppgifter på annan läkare än stadsläkaren.

De svenska förste provinsialläkarna motsvaras i Norge närmast av fylkes- läkarna. Fylkesläkarna hava överinseendet över fylkets medicinal- och sund- hetsväsen. De äro i allmänhet tillika distriktsläkare. I fylken, där det med hänsyn till göromålens omfattning anses påkallat, kunna emellertid själv- ständiga fylkesläkarbefattningar inrättas. Fylkesläkarnas lön betalas till ena hälften av staten och till andra hälften av fylkeskommunen, som dock enligt Konungens bestämmande erhåller gottgörelse härför av primärkommunerna. Ersättning för ämbetslokal beredes fylkesläkaren av staten.

Därest i stad stadsläkarens tid ej räcker till att utöva fattigsjukvård och bestrida läkarvården vid de kommunala sjukvårdsinrättningarna, skall i stället för stadsläkartjänsten inrättas stadsfysikat. Stadsfysikus åligger att hava överinseende över stadens medicinal- och sundhetsväsen. Han utnäm- nes av Konungen. Av till stadsfysikus utgående lön och ålderstillägg be- strides ena hälften av staten och andra hälften av kommunen. Städer, där stadsfysikat inrättats, äro avskilda från fylkesläkarnas verksamhetsomride. Stadsfysikat äro upprättade i 11 städer. Någon generell instruktion finnes ej för stadsfysici, utan fastställes sådan av vederbörande statsdepartement i varje särskilt fall.

| 1 I 4 ! | | [

• Sida 75
•  Original

3. Finland.

I Finland utvecklade sig under landets förening med Sverige organisa- tionen av medicinalväsendet parallellt med förhållandena i Sverige. Denna organisation äger ännu i väsentliga delar bestånd. För hälso- och sjukvår- dens bestridande å landsbygden finnas sålunda statliga provinsialläkare, medan i städerna för detta ändamål äro anställda stadsläkare. Från den svenska tiden datera sig såväl landsbygdens indelning i provinsialläkardistrikt som stadsläkarnas ställning.

Den gällande provinsialläkarinstruktionen är av år 1832. Genom denna har emellertid provinsialläkarnas verksamhet införts på andra banor än i Sverige; deras huvuduppgift är den allmänna hälsovården och »den statliga medicinen». Skyldighet att meddela enskild sjukvård åligger provinsial- läkare, endast i den mån övriga tjänsteåligganden därigenom icke försummas. För enskild sjukvård åt mindre bemedlade utgår till provinsialläkarna er- sättning, enligt särskild taxa, under det att läkarvård i andra fall ersättes efter överenskommelse; fattigsjukvård skall dock lämnas gratis. Provinsial- läkartjänsterna äro sålunda ett mellanting mellan de svenska provinsial- och förste provinsialläkartjänsterna. Provinsialläkarna utnämnas av stats- rådet samt avlönas och pensioneras av staten.

Utöver provinsialläkare finnas i Finland för tillgodoseende av landsbyg- dens hälso— och sjukvård särskilda av kommunerna själva anställda läkare, 5. k. kommunalläkare. Den första kommunalläkartjänsten inrättades år1882. Därefter har ifrågavarande institution företett en rask utveckling; år 1928 funnos sålunda på landsbygden 222 kommunalläkare. Kommunalläkarna avlönas av vederbörande kommun eller kommuner, som emellertid sedan år 1905 erhålla statsbidrag till lönernas bestridande. Fullmakt för kommunal- läkare utfärdas av medicinalstyrelsen efter val av vederbörande kommunala representation. Då, såsom nämnts, provinsialläkarna i Finland ej ovillkor- ligen ålagts enskild sjukvård, kommer sjukvården på landsbygden att huvud- sakligen uppehållas av kommunalläkarna. Dessa hava i hälsovårdsstadgan med flera författningar ålagts vissa skyldigheter gentemot staten. Deras åligganden i förhållande till kommunerna äro reglerade genom särskilda lokala instruktioner.

Stadsläkartjänsterna i Finland motsvara i huvudsak de svenska stads- läkartjänsterna före år 1890. Stadsläkarna i Finland utnämnas dock av statsrådet, sedan val förrättats av stadsfullmäktige. Avlöningen till stads- läkarna bekostas av städerna själva utan bidrag från statens sida.

Alltsedan år 1889 har frågan om landskommunernas hälso- och sjukvård varit föremål för ett flertal utredningar. Resultatet av den senaste av dessa föreligger i ett av den finska lagberedningen den 21 mars 1930 avgivet be- tänkande angående ordnande av den allmänna läkarvården. I denna utred- ning hava medtagits jämväl stadsläkartjänsterna, och förslaget avser så- ledes en omreglering av hela rikets läkarvård genom tjänsteläkare. Förslaget utmynnar i två alternativ. Dessa skilja sig i huvudsak i avseende å den

• Sida 76
•  Original

föreslagna organisationen av de nuvarande provinsialläkartjänsterna och genom de förpliktelser, som staten ålägger primärkommunerna i fråga om anställande av tjänsteläkare. Enligt båda alternativen skulle statsanställda läkare i stort sett såsom hittills hava tillsyn och överinseende över den allmänna hälso- och sjukvården samt verkställa rättsmedicinska förrättningar inom sina distrikt. Den enskilda sjukvården åter skulle åligga av primär- kommunerna med statsbidrag anställda läkare —— stadsläkare och kommunal- läkare —— vilka dessutom skulle deltaga i den lokala verkställigheten av de för den allmänna hälsovården givna föreskrifterna. I undantagsfall skulle även stadsläkare och kommunalläkare hava att, efter särskilt förordnande, verkställa rättsmedicinska besiktningar och undersökningar. Någon distrikts- indelning för stads- och kommunalläkarna skulle ej vidtagas från statens sida, utan förutsättes, att dessa förhållanden skulle ordnas primärkommu- nerna emellan efter lämplighetssynpunkt, därvid för bildande av distrikt till städer skulle kunna läggas kringliggande landsbygd. Distriktens indel- ning bleve då fastställd vid beviljande av bidrag från statens sida. Dylikt bidrag skulle utgå med 30—50 % av grundavlöningen, med tillägg av de belopp, som utgivas till läkaren såsom ålders- och familjetillägg. Därjämte skulle staten vidkännas kostnaderna för läkarnas pensionering. Liksom hittills skulle tjänstgöring som stads- eller kommunalläkare vid övergång till statstjänst räknas vederbörande till godo iavseende å pensionsårens beräknande. Stads- och kommunalläkare skulle utses genom val av den kommunala representationen, varefter fullmakt för innehavaren skulle ut- färdas av medicinalstyrelsen. Om den valde, ehuru legitimerad läkare, icke ansåges för sysslan lämplig eller skicklig, skulle medicinalstyrelsen äga för- ordna om nytt val. Särskilda lokala instruktioner skulle fortfarande ut- färdas för såväl stads- som kommunalläkare. Sådan instruktion skulle fast- ställas av landshövdingen, sedan medicinalstyrelsen yttrat sig däröver. I regel skulle till stad kunna utgå statsbidrag allenast för en stadsläkartjänst. På särskild framställning skulle dock stad, där flera stadsläkartjänster funnes, kunna tillerkännas statsbidrag jämväl för upprätthållande av en andre stads- läkartjänst, under förutsättning att denna till sin art och beskaffenhet vore att anse såsom stadsläkartjänst i egentlig mening.

Enligt alternativ I skulle de nuvarande provinsialläkartjänsterna indragas i mån av innehavarnas avgång och i stället införas den s. k. länsläkarinsti- tutionen. Länsläkaren, som skulle vara stationerad i länets residensstad, skulle utgöra det förmedlande organet mellan den centrala hälsovårdsmyn- digheten och den lokala läkarpersonalen. Han skulle sålunda hava uteslu- tande statsmedicinska åligganden och tillsynsbefogenheter och skulle icke få tillhandagå allmänheten med enskild sjukvård. Vid sin sida skulle han hava en (vid behov två) biträdande läkare. För underlättande av kansli- göromålen skulle i residensstäderna inrättas länsläkarkanslier. Enligt detta alternativ skulle städer och primärkommuner på landet i den allmänna hälso- och sjukvårdens intresse vara skyldiga att anställa tjänsteläkare.

• Sida 77
•  Original

Enligt alternativ II skulle provinsialläkartjänsterna bibehållas vid sitt nuvarande antal och namn. Provinsialläkarnas tjänsteåligganden skullei huvudsak bliva av enahanda art som länsläkarnas enligt alternativ I. Dock skulle de hava rätt att utöva enskild praktik, i den mån tjänsteåliggandena det medgåve. Provinsialläkaren i residensstaden skulle jämväl tjänstgöra såsom länsstyrelsens rådgivare. Städer och primärkommuner på landet skulle i regel ej vara skyldiga att anställa tjänsteläkare, utan skulle detta vara beroende på deras eget beslut; dock skulle statsrådet kunna ålägga kommun eller sammanslutning av kommuner att inrätta stads- eller kommunalläkar- tjänst, där den allmänna hälso- och sjukvårdens intressen sådant krävde.

• Sida 78
•  Original

Allmänna

V. Allmän motivering.

Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår, har stadsläkarinsti-

synpunkter" tutionen gamla anor i vårt land. Dock voro stadsläkarna till en början icke

läkare enbart för städerna; särskilda läkartjänster för stad och landsbygd funnos nämligen icke i äldre tider. Först genom 1773 års medicinalstat upprättades helt statliga provinsialläkartjänster, avsedda uteslutande för ombesörjande av landsbygdens hälso- och sjukvård. Stadsläkarna, vilkas tjänsteverksamhet härigenom efter hand kom att omfatta allenast städerna, hava därefter övergått att bliva kommunernas egna tjänstemän, helt avlönade av dessa. De hava icke desto mindre att för vederbörande städer fullgöra de funktioner inom hälso- och sjukvården, som å landsbygden tillkomma provinsialläkarna; i de fyra största städerna utföra de även förste provinsial— läkares tjänsteåligganden. Såsom kompensation för de uppgifter av statlig natur, vilka kommit att åvila stadsläkarna och vilka under de senaste är- tiondena i flera avseenden ökats, har från statens sida endast tillerkänts dem arvode för vissa speciella åligganden samt rätt till tjänstårsberäkning lika med civila läkare i statens tjänst.

Utom den allmänna hälso- och sjukvården hava stadsläkarna i stor ut- sträckning genom särskilda, av kommunerna utfärdade instruktioner fått sig ålagda flera speciella uppgifter, såsom sjukvård dels åt stadens fattiga och dels i större eller mindre utsträckning åt stadens tjänstemän och arbetare i stadens tjänst samt tillsyn över folkskolebarnens hälsovård.

Instruktionerna skola visserligen underställas medicinalstyrelsens gransk- ning. Men då denna myndighet icke samtidigt fått något infiytande på själva lönesättningen, har det icke kunnat undvikas, att rättigheter och för— pliktelser för stadsläkarnas del stundom blivit mindre lyckligt avvägda. Någon enhetlighet städerna emellan i fråga om stadsläkarnas ställning har icke heller kunnat upprätthållas. Oaktat stadsläkarnas tjänsteåligganden äro ganska omfattande, äro de i avlönings- och pensionshänseende i regel sämre ställda än landsbygdens tjänsteläkare. Härvid får emellertid icke förbises, att stadsläkarnas löneförmåner merendels hava bestämts med hänsyn till den inkomst de äro i tillfälle att förskaffa sig av sin praktik, en inkomstkälla, som av fiera anledningar i regel är betydligt mera givande för dem än för deras kolleger provinsialläkarna.

Någon uttrycklig föreskrift om skyldighet för städerna att anställa stads- läkare finnes icke. I femton mindre städer saknas också stadsläkare. Den allmänna läkarinstruktionen innehåller dock en särskild avdelning om stads- läkare, och bestämmelserna i densamma bliva således tillämpliga på de stadsläkare, städerna finna sig böra tillsätta. Beträffande städer utan stads- läkare synes visserligen den allmänna läkarinstruktionen förutsätta, att de

• Sida 79
•  Original

; i i l & l !

underläte att tillsätta stadsläkare, skulle utan vidare anses tillhöra angrän- sande provinsialläkardistrikt, torde dock få anses tvivelaktigt. Bestämd föreskrift saknas nämligen, huru hälso- och sjukvården i sådant fall skall ombesörjas.

Medan sålunda staten beträffande landsbygden i stor utsträckning åtagit sig kostnaderna för hälso- och sjukvården, hava städerna, med undantag av ett fåtal småstäder, själva i huvudsak fått svara för dessa kostnader. Denna olikhet i statens förhållande till stads- och landsbygdskommnner, vilken till sin uppkomst kan härledas ur äldre tiders förhållanden, synes, såsom för- hållandena utvecklat sig, ej vara förenlig med rättvisans krav.

Att särskilt den allmänna hälsovårdens tillgodoseende är en viktig statlig uppgift, har sedan länge varit erkänt. I detta avseende anföres sålunda i 1885 års läkarkommittés betänkande, vilket låg till grund för 1890 års om- organisation av det civila läkarväsendet och för den allmänna läkarinstruk- tionen av samma är, följande (se sid. 136 och 137):

»Bland föremål för statens omsorg intager den allmänna hälsovården numera i de flesta länder ett viktigt rum. Alltmera börjar man inse den betydande andliga och nationalekonomiska vinst, som beredes ett folk genom bevarandet och befrämjandet av den allmänna sundheten. Då den allmänna hälsovården genom motarbetande av för hälsan skadliga vanor och fördomar, genom undanrödjande av okunnighet och liknöjdhet i fråga om villkoren för hälsans bevarande samt genom höjande av folkets livskraft och arbetsduglighet kraftigt bidrager till befordrande av ordning, upplysning och välstånd, måste en verksamhet för dessa viktiga ändamål vara i hög grad förtjänt av stats- makternas omvårdnad. I den mån den hygieniska vetenskapen anvisat medel till förekommande av smittsamma sjukdomars utbredning och till förhindrande av uppkomsten av tärande folksjukdomar och ju mer erfarenheten ådagalagt möjligheten att genom klok omsikt befordra den allmänna suudheten, har ock i de civiliserade staterna nitet för denna angelägenhet vuxit och lag- stiftningen på detta område utvecklats.

För ett framgångsrikt arbete i den allmänna hälsovårdens tjänst fordras dock 1 allmänhet både för den övervakande myndigheten och för kommunen själv medverkan och ledning av den sakkunnige läkaren, och att bereda den allmänna hälsovården tillgång till ett dylikt biträde utgör en statens plikt, som icke utan men kan eftersättas.»

I nära samband med den allmänna hälsovårdens handhavande stå åtgärder i syfte att vinna kännedom om smittsamma sjukdomsfall och att tillse, vad som bör vidtagas till bekämpande av farsoter och smittsamma sjukdomar, den s. k. allmänna sjukvården. Även denna angelägenhet, över vars hand- havande tillsynen ålagts förste provinsialläkarna, men som i övrigt påvilar beträffande landsbygden provinsialläkarna och för städernas del stadsläkarna, är av så allmänt intresse, att det väl skulle kunna ifrågasättas att låta staten bära alla därmed förbundna utgifter jämväl i städerna.

• Sida 80
•  Original

göras mellan den slutna och den öppna sjukvården. I fråga om den förra har staten i ekonomiskt avseende inskränkt sig till att lämna bidrag till så- väl städer som landsbygd för epidemisjukvård, tuberkulossjukvård, vård av kroniskt sjuka m. m. Beträffande den öppna sjukvården däremot har staten endast ordnat densamma å landsbygden genom anställande och avlönande av särskilda tjänsteläkare för ändamålet. En av provinsialläkarnas viktigaste uppgifter är sålunda att tillhandagå med sjukvård mot en av Kungl. Maj:t fastställd låg taxa. Med hänsyn härtill hava provinsialläkarnas löneförmåner beräknats. Till förmån för de mindre bemedlade har riksdagen under se- nare år ytterligare anslagit medel till nedbringande av deras sjukvårdskost- nader. Någon motsvarighet härtill förefinnes icke beträffande städerna.

Av förestående översikt torde framgå, att den nuvarande tjänsteläkarin- stitutionen i städerna. lider av väsentliga brister samt att en omläggning därav måste anses påkallad i syfte att åstadkomma ett mera rättvist av- vägande av statens prestationer på ifrågavarande område ävensom större en- hetlighet och likformighet i åligganden och löneförmåner såväl bland stä- dernas tjänsteläkare inbördes som mellan dessa och landsbygdens läkare.

Vid genomförande av en sådan reform erbjuda sig två huvudalternativ. Antingen kan man fullständigt omlägga stadsläkarbefattningarna till stats- tjänster eller också kunna desamma bibehållas såsom till sin karaktär kom- munala tjänster med bidrag av statsmedel till deras avlönande och med ut- nämningsrätt för Kungl. Maj:t eller annan statlig myndighet. Man kan ock tänka sig den mellanformen mellan dessa alternativ, att endast en befatt- ning i varje stad anordnas såsom statstjänst samt att övriga erforderliga läkartjänster bibehållas såsom kommunala.

Genom ett fullständigt förstatligande av samtliga tjänsteläkarbefattningar i städerna skulle på ett enkelt sätt, i anslutning till redan gällande författ- ningsbestämmelser och utan tyngande förvaltningsåtgärder för utbetalning och redovisning av statsbidrag, det med omorganisationen avsedda syftet vinnas.

Mot detta alternativ tala dels och i främsta rummet de höga kostnader, som därigenom skulle åsamkas statskassan, dels den onödigt tvära omvälv- ning i sedan lång tid bestående ordning, som en sådan förändring skulle innebära. Ett fullständigt förstatligande skulle nämligen ej blott på en gång överflytta samtliga utgifter för stads- och distriktsläkarnas avlöning och pensionering från städerna till staten utan sannolikt även medföra krav på att tjänsteläkarna i städerna skulle, liksom å landsbygden provinsial- läkarna, i den enskilda sjukvården vara underkastade en särskild taxa, vilket åter skulle påkalla väsentligt högre lönebelopp än de, som för närvarande utgå till stadsläkarna. Det kan emellertid icke förnekas, att en viss olikhet råder emellan förhållandena å landsbygden och i städerna beträffande läkarnas be— - fattning såväl med den allmänna hälso- och sjukvården som med den en- skilda sjukvården. Så föreligger uppenbarligen åtminstone i större och medelstora städer, i olikhet med vad fallet är å landsbygden, ett behov att

Vad den enskilda sjukvården beträffar, måste i detta avseende skillnad

• Sida 81
•  Original

i jämförelsevis stor utsträckning få anlita stadsläkaren såsom ett stadens organ i hälso- och sjukvårdsfrågor med därav följande krav på att få öva inflytande på läkarens tillsättning. Vidare är behovet av tjänsteläkare för tillgodoseende av den enskilda sjukvården i flertalet städer på grund av den merendels rikliga tillgången på praktiserande läkare icke så stort som å landsbygden.

Nu anförda olikhet mellan landsbygdens och städernas förhållanden ute— sluter dock icke, att staten bör bidraga till att även i städerna finnes erfor- derligt antal tjänsteläkare för den enskilda sjukvården. Därest staten emel— lertid för kostnadernas nedbringande från början endast åtoge sig avlönandet av en sådan läkarbefattning i varje stad, synes med fog kunna göras gällande, att ingen verklig lösning av ifrågavarande spörsmål åstadkommits, och det skulle säkerligen ej dröja länge, förrän från städernas sida med styrka restes krav på att förstatligandet skulle fullföljas även beträffande återstående be- fattningar. Visserligen skulle de rent statliga intressena i fråga om städer- nas allmänna hälso- och sjukvård genom denna anordning kunna anses till- godosedda, men behörig hänsyn skulle näppeligen hava tagits till städernas berättigade krav på att kunna påräkna läkaren även för sina mera speciella hälso- och sjukvårdsuppgifter. Särskilt synes frågan om den enskilda sjuk- vårdens handhavande icke på tillfredsställande sätt löst annat än möjligen för de mindre städer, som icke hava behov av mer än en läkare. Ordnandet av denna angelägenhet måste därför i flertalet städer överlämnas åt dessa själva, och de olägenheter och missförhållanden, som vidlåda den nuvarande organisationen, komme således att härutinnan fortfara, vare sig särskilda läkare anställdes för den enskilda sjukvården eller denna, såsom i en eller annan stad skett, genom något slags överenskommelse anförtroddes åt privat praktiserande läkare. Visserligen skulle genom särskilda lagbestämmelser städerna kunna åläggas att anställa behövligt antal läkare (distriktsläkare) för den enskilda sjukvårdens ombesörjande. Men en sådan anordning skulle, om icke staten tillika bidroge till läkarnas avlönande, med rätta framstå såsom obillig och stridande mot kommunernas rätt till självstyrelse.

Slutligen kan anmärkas, att om den statsavlönade stadsläkaren bibehålles vid sitt nuvarande obligatoriska medlemskap i hälsovårdsnämuden, man genom en anordning sådan som den nu skisserade ingalunda undgår den dualism i stadstjänsteläkarens ställning, som åtminstone delvis skulle moti- vera kravet på tjänstens fullständiga förstatligande.

Genom bibehållande av stadsläkarnas karaktär av kommunala tjänstemän men med införande av utnämningsrätt för central myndighet och statsbidrag till avlöningen skulle den åsyftade utjämningen och regleringen vinnas med mindre rubbning i den bestående ordningen och med väsentligt mindre kostnader för statskassan, än om tjänsterna skulle förstatligas. I jämförelse med dessa fördelar synas omgången och besväret med statsbidragets utan- ordnande förtjäna mindre avseende.

Det kan även förtjäna erinras, att en anordning enligt här förordade rikt- linjer i allt väsentligt översnsstämmer med de önskemål, som framförts i

• Sida 82
•  Original

82 svenska stadsläkareföreningens förut åberopade framställning till Konungen av den 28 september 1925, vari särskilt hemställes om bestämmelser rörande »stadsläkares avlönande genom stat och kommun gemensamt».

Då emellertid det ovan framhållna önskemålet att kunna påräkna stads- läkarna för en del rent lokala uppgifter och att trygga stadsmyndigheternas rätt till inflytande på tillsättningen mindre gör sig gällande i småstäderna, vilkas förhållanden mera- närma sig landsbygdens, hava sakkunniga stannat vid att endast för de större och medelstora städerna förorda det alternativ, som går ut på tjänsternas anordnande såsom kommunala med statsbidrag, samt att beträffande småstäderna föreslå dessas inordnande i provinsialläkar- distrikt tillsammans med angränsande landsbygd. Till stöd för detta för- slag kan jämväl åberopas, att provinsialläkardistriktsindelningen redan nu omfattar ett avsevärt antal mindre städer, av vilka några tidigare haft egen stadsläkare men funnit med sin fördel förenligt att iförevarande hänseende övergå till den ordning, som gäller för landsbygdens kommuner. I stort sett enahanda skäl, som tala för småstädernas anslutning till provinsial- läkardistrikt, torde kunna åberopas för motsvarande anordning beträffande flertalet köpingar och municipalsamhällen. Härigenom skulle därjämte för de mindre städerna och de stadsliknande samhällena med deras i regel svagare ekonomiska bärkraft vinnas någon minskning av löneutgifterna.

Därest emellertid, på sätt ovan föreslagits, stadsläkarna bibehållas såsom kommunala tjänstemän i de större och medelstora städerna, böra betryggande garantier skapas för att sådan stad icke undandrager sig att tillsätta tjänste- läkare.

Sakkunniga föreslå sålunda: att skyldighet att anställa tjänsteläkare ut- tryckligen ålägges de större och medelstora städerna; att tjänsteläkarei dessa städer skola tillsättas av statlig myndighet, sedan vederbörande stad i varje fall beretts tillfälle att inom vissa gränser avgiva förord för kompe— tent sökande; att avlöningen till ifrågavarande tjänsteläkare skall fastställas av Kungl. Maj:t samt bestridas av kommunerna själva med bidrag av stats- medel; samt att Kungl. Maj:t skall äga utfärda instruktion för stadsläkarna ävensom meddela vissa bestämmelser i fråga om deras löneförmåner och pens10ner1ng.

Beträffande gränsen mellan de städer, som skola utgöra egna läkardistrikt, och de, som skola hänföras till provinsialläkardistrikt, må till en början erinras om bestämmelsen i % 21 mom. 2 av gällande läkarinstruktion, att stad, köping eller municipalsamhälle med mindre invånarantal än 2500, som har egen tjänsteläkare, skall anses tillhöra vederbörande provinsialläkar- distrikt under tid, då läkartjänsten är ledig. Till grund för denna be- stämmelse ligger uppenbarligen den uppfattningen, att istäder och liknande samhällen av angiven storlek behovet av egen tjänsteläkare ej är mer träng— ande än att det vid tillfällen av vakans utan olägenhet kan fyllas av när- maste tjänsteläkare å landsbygden. En säkrare ledning härutinnan torde emellertid kunna erhållas genom en undersökning av förhållandena i de städer, som för närvarande ansetts kunna umbära egna tjänsteläkare.

• Sida 83
•  Original

) |

83 Folkmängdssiffrorna för dessa städer utgjorde vid årsskiftet 1931—1932:

Boden .......................................... 6 633 Säter ............................................. 2 187 Tranås ......................................... 6 557 Borgholm .................................... 1 979 Ängelholm .................................... 5 259 Gränna ......................................... 1 264 Ludvika ....................................... 5 134 Öregrund ................................... 1 216 Värnamo ..................................... 4 196 Skanör-Falsterbo ........................ 1 092 Strömstad ................................... 3 154 Östhammar ................................ 1 086 Vadstena ....................................... 2 924 Sigtuna ....................................... 1 060 Haparanda ................................... 2 509

Hos borgmästarna respektive kommunalborgmästarna eller stadsstyrelse- ordförandena hava upplysningar begärts, huruvida i ifrågavarande städer några olägenheter med hänsyn till hälso- och sjukvårdens behöriga hand- havande yppats till följd av saknaden av stadsläkare. Till svar å denna framställning har från samtliga dessa städer meddelats, att några sådana olägenheter icke försports. Vad sålunda till en början den enskilda sjuk- vården angår, har det uppgivits, att man för densamma i regel har att tillgå, förutom vederbörande provinsial- eller extra provinsialläkare, en eller annan i staden bosatt praktiserande läkare. Vidare har upplysts, att pro— vinsial— eller extra provinsialläkaren i regel deltager i hälsovårdsnämndens och barnavårdsnämndens arbete samt även därutöver visat sig äga tillfälle att ägna erforderlig uppmärksamhet åt den allmänna hygienen inom sam- hället, därvid han jämväl brukar tillhandagå stadens myndigheter med er- forderliga upplysningar och utredningar ihithörande frågor. Beträffande en stad (Skanör med Falsterbo) har meddelats, att sådana upplysningar och utredningar lämnas av förste provinsialläkaren.

Motsvarande uppgifter hava icke infordrats från de köpingar och muni- cipalsamhällen, som för närvarande få sin hälso- och sjukvård ombesörjd av vederbörande provinsial- eller extra provinsialläkare. Men det torde ej vara för djärvt att antaga, att ej heller i dessa samhällen saknaden av köpings- eller municipalläkare givit anledning till några missförhållanden. För riktigheten av ett sådant antagande talar den omständigheten, att t. o. 111. så stora samhällen som köpingen Sandviken (12 284 invånare) samt muni- cipalsamhällena Kiruna (11303 invånare) och Malmberget (4 300 invånare) ansett överflödigt att anställa tjänsteläkare, som här avses. Nu nämnda samhällen utgöra i stället egna extra provinsialläkardistrikt och hava så- lunda tillgång till inom samhället boende tjänsteläkare, vilka i sin verksam- het äro bundna allenast av den allmänna läkarinstruktionen. .

Då det sålunda vill synas, som om den nuvarande ordningen i detta av-

, seende hittills icke medfört några verkliga olägenheter ens i de samhällen,

som äga mer än 5000 invånare, borde det ej vara förenat med någon risk att låta alla städer med ett invånarantal understigande sistnämnda siffra ingå i provinsialläkardistrikt. En bestämd förutsättning härför måste dock vara, att läkarestationen alltid blir förlagd till sådan stad. Det får nämligen ej förbises, att en huvudsaklig orsak till att det nuvarande tillståndet i städerna

• Sida 84
•  Original

84 utan stadsläkare kan betecknas såsom tillfredsställande är, att för deras hälso- och sjukvård kan påräknas bekväm tillgång till vederbörande provinsial- eller extra provinsialläkare.

I likhet med småstäderna synas, på sätt förut antytts, de stadsliknande samhällena böra ingå i provinsialläkardistrikt. Ofta närma sig förhållandena i dessa landsbygdens ännu mera än vad fallet är i småstäderna. För övrigt hänför sig uppkomsten av köpings- och municipalläkartjänsterna till en vida senare tidpunkt än stadsläkarinstitutionen.

Skulle möjligen efter genomförande av här föreslagen organisation behov av egen tjänsteläkare yppas i stadsliknande samhälle, som inkorporerats i provinsialläkardistrikt, utan att läkaren där stationerats, kan detta behov även i framtiden tillgodoses genom anställande av extra provinsialläkare.

I syfte att vinna en uppfattning, huru en omläggning av rikets indelning i provinsialläkardistrikt enligt nu angivna riktlinjer skulle komma att gestalta sig, hava sakkunniga utverkat Kungl. Maj:ts uppdrag till medicinalstyrelsen att verkställa utredning i sådant avseende. Det av medicinalstyrelsen i anledning härav avgivna yttrandet finnes som bilaga fogat vid detta be— tänkande (se Bilaga 2).

Enligt detta yttrande, vilket, såsom av medicinalstyrelsen framhålles, endast är av preliminär natur, skulle de städer och stadsliknande samhällen, om vilka här är fråga, utan olägenhet kunna inordnas i provinsialläkardistrikt på sådant sätt, att provinsialläkaren alltid bleve stationerad i den till distriktet hörande staden eller, om någon sådan stad icke finnes, i något av de där. till hörande stadsliknande samhällena. Den ifrågasatta omorganisationen skulle enligt medicinalstyrelsens utredning påkalla inrättande av 21 nya provinsialläkardistrikt, vartill komme omreglering av 2 gamla distrikt. Medel- talet invånare i dessa (distrikt skulle bliva 10133. I distrikten skulle ingå 23 städer och samhällen med ett invånarantal av i medeltal 2857 personer. Då sålunda staden, köpingen eller municipalsamhället skulle representera 28 % av provinsialläkardistriktets hela folkmängd, skulle enligt medicinal- styrelsens mening endast 6 a 7 av de nya distrikten anses påkallade för meranämnda samhällens egen skull.

Vid dessa beräkningar bör emellertid ej förbises, att sakkunnigas förslag ej blott påkallar inrättande av ett antal nya provinsialläkardistrikt, utan även genom att stadsläkarbefattningar tillkomma i fyra städer med sammanlagt 23 583 invånare, vilka förut tillhört provinsialläkardistrikt, skulle innebära en. avsevärd avlastning för ifrågavarande distrikt; härigenom skulle kanske rent av möjliggöras indragning av ett eller annat distrikt. Det kan även förtjäna erinras att, såsom förut anförts, vid ett genomförande av sak— kunnigas förslag extra provinsialläkardistrikt i ett eller annat fall kunde komma att inrättas, varigenom behovet av nya. ordinarie distrikt skulle ytterligare reduceras.

Sakkunniga anse därför, att den av förslaget föranledda lönekostnaden för inrättande av nya provinsialläkardistrikt under inga förhållanden kan beräknas högre än summan av 6 provinsialläkarlöner.

• Sida 85
•  Original

I enlighet med vad ovan anförts synes rätten att genom anslutning till provinsialläkardistrikt vinna befrielse från utgifter för tjänsteläkare böra be— gränsas till städer med ett invånarantal, understigande 5000. Det föreslås sålunda, att varje stad, vars invånarantal uppgår till nämnda siffra eller där- över, skall vara skyldig att anställa egen stadsläkare. Då stadgandet av en sådan skyldighet överensstämmer med det faktiska förhållande, som för när— varande är rådande i så. gott som alla städer av nu angiven storlek, synas några principiella betänkligheter ej böra möta mot införandet av en dylik bestämmelse. Där särskilda omständigheter sådant påkalla, föreslås emeller- tid rätt för Kungl. Maj:t att medgiva stad befrielse från ifrågavarande skyl- dighet.

Såsom förut nämnts, fullgöras redan enligt nuvarande ordning för de fyra största städerna förste provinsialläkares tjänsteåligganden av stadsläkare. Denna anordning har visat sig ändamålsenlig och har i anledning härav synts i huvudsak böra bibehållas. Med hänsyn till de särskilda uppgifter, som skulle komma att påvila innehavare av sådana läkarbefattningar, före- slås, att endast dessa skola benämnas förste stadsläkare till skillnad från övriga stadstjänsteläkare. Förste stadsläkarbefattning torde böra inrättas i stad, som har ett invånarantal av 50000 eller därutöver, vilket ungefär mot- svarar nuvarande förhållanden. Därjämte föreslås, att i sådan stad skall finnas ytterligare en tjänsteläkare med benämningen andre stadsläkare, vilken skall hava till huvudsaklig uppgift att verkställa rättsmedicinska undersök- ningar.

Beträffande tillgången å läkarkrafter för den enskilda sjukvården äro ju städerna i allmänhet mera gynnsamt ställda än landsbygden; dels hava stä- derna oftast egna tjänsteläkare, vilka det även åligger att lämna enskild sjukvård, och dels äro i städerna i större eller mindre utsträckning bosatta praktiserande läkare. I Stockholm är dock ingen av tjänsteläkarna skyldig att meddela enskild sjukvård. Stadsdistriktsläkarna i Stockholm hava enligt sin instruktion huvudsakligen att ombesörja fattigsjukvård, men utöva vid sidan därav en betydande enskild praktik. I Göteborg däremot åligger det stads- distriktsläkarna att meddela enskild sjukvård inom respektive tjänstgörings- distrikt. I nämnda båda städer liksom i de övriga största städerna ombe- sörjes den enskilda sjukvården i stor utsträckning av privat praktiserande läkare. Billigheten synes emellertid kräva, att staten även för städernas vidkommande medverkar till den enskilda sjukvårdens tillgodoseende. En åtgärd i denna riktning torde visserligen kunna sägas redan av staten hava vidtagits därigenom att staten medgivit stadsläkare och stadsdistriktsläkare tjänstårsberäkningsrätt, en förmån, som åtminstone delvis kan betraktas som ett slags ersättning från statens sida för den enskilda sjukvårdens hand- havande i städerna. Ett mera effektivt ingripande av staten i sådant av— seende synes emellertid påkallat. Det torde därför vara i sin ordning, att i städer, där stadsläkaren ej alls eller endast i ringa omfattning kan med- hinna enskild sjukvård, staten underlättar upprättandet av ytterligare läkar- tjänster för detta ändamål. I sådant hänseende föreslås, att i städer med

Skyldighet för större och medelstora städer att anställa stadsläkare

Olika slag av stadstjänste- läkare.

• Sida 86
•  Original

Tillsättning.

minst 15 000 invånare med Konungens medgivande må för den enskilda sjuk- vårdens bestridande anställas en eller flera tjänsteläkare, benämnda distrikts— läkare, samt att statsbidrag må utgå till uppehållande av sådan läkarbefatt- ning. Att ålägga större och medelstora städer skyldighet att för angivna ändamål anställa visst antal läkare synes ej vara erforderligt, då erfarenheten visat, att städerna hittills i förevarande avseende väl tillgodosett det behov, som förelegat.

Önskemålet att erhålla en mera likformig reglering av tjänsteläkarnas ställning påkallar en undersökning av frågan om befogenheten att tillsätta städernas läkare. Hittills har denna befogenhet varit lagd i stadsfullmäktiges eller särskilt tillsatta valnämnders hand. Med bibehållande av en sådan ordning är det knappast tänkbart, att rekryteringen av dessa tjänster skall kunna ske efter något så när enhetliga grunder. Och då såväl provinsial- läkare som lasarettsläkare utnämnas av Kungl. Maj:t samt extra provinsial- läkare förordnas av medicinalstyrelsen, synes från principiell synpunkt intet vara att invända mot att jämväl rätten att utnämna städernas tjänsteläkare överlämnas åt central statsmyndighet, varigenom också möjligheten att övergå från den ena tjänsteläkarbanan till den andra underlättas. I detta hänse- ende må även framhållas, att jämlikt kungl. brev den 24 maj 1918 förste stadsläkare i Norrköping skall utses av Kungl. Maj:t. Slutligen erinras, att medicinalstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 25 september 1929 gjort framställning, att jämväl förste stadsläkarna i Stockholm, Göteborg och Malmö måtte utnämnas av Kungl. Maj:t.

Mot en anordning, som berövar städernas fullmäktige ifrågavarande rätt, kan visserligen ej utan fog invändas, att stadsläkarna och distriktsläkarna även enligt förslaget alltjämt skulle förbliva städernas tjänstemän. Sakkun- niga hava dock på ovan anförda grunder ansett en centralisering av utnäm- ningsrätten vara en ofrånkomlig förutsättning för den likformiga reglering av tjänsterna, som de för utredningen givna direktiven förutsatt. Det före- slås alltså, att stadsläkare skola. utses av Kungl. Maj:t samt distriktsläkare av medicinalstyrelsen.

Emellertid bör tillfälle beredas vederbörande kommuner att öva inflytande på rekryteringen av dessa tjänster, som enligt förslaget skola bibehållas så— som kommunala. Detta synes lämpligen kunna ske därigenom att städerna erhålla befogenhet att vid tjänsternas tillsättande avgiva förord för viss sökande. I detta hänseende erinras, att i 1928 års sjukhuslagstiftning in- förts den bestämmelsen, att vid tillsättande av lasarettsläkare lasaretts- direktionen äger att avgiva förord för någon av de utav medicinalstyrelsen på förslag uppförda tre sökande eller för annan sökande, som av någon av dem, som inom medicinalstyrelsen deltagit i behandlingen av ärendet, ansetts böra erhålla förlagsrum. Enahanda begränsning av förordsrätten synes lämpligen böra föreskrivas vid tillsättning av stadsläkare. Befogenheten att utöva denna förordsrätt har ansetts böra tillkomma stadsfullmäktige, vilka för närvarande i alla städer utom de fyra största äga välja stadsläkare. Vad beträffar grunderna för förslagets upprättande, erinras, hurusom i

• Sida 87
•  Original

% 19 av allmänna läkarinstruktionen stadgas, att vid uppgörande av förslag till ledig provinsialläkartjänst hänsyn bör tagas till tjänstålder, arten av föregånde tjänstgöring och det sätt, varpå denna bestritts, samt avlagda kunskapsprov och eljest ådagalagd skicklighet. Bland meriterna har sålunda tjänståldern fått en framskjuten plats. Därest motsvarande bestämmelse införes i avseende å stadsläkare, torde själva avfattningen av nyss citerade stadgande kunna befaras medföra vissa mindre önskvärda konsekvenser av den nuvarande valrättens slopande. Det skulle kunna inträffa, särskilti betraktande av den allmänna tendensen till inflyttning till de större städerna från landsbygden och de mindre städerna, att stadsfullmäktige vid förordets avgivande endast hade att välja mellan läkare av den levnadsålder, att de icke under några förhållanden skulle hava kommit i fråga vid ett av full- mäktige själva förrättat val. Emellertid får ej förbises, att förenämnda be- stämmelse giver medicinalstyrelsen möjlighet" att vid förslags uppgörande fästa tillbörlig vikt även vid övriga i berörda författningsrum angivna be- fordringsgrunder. I anledning härav och då det, såsom förut omförmälts, synes angeläget att i möjligaste mån bringa stadsläkartjänsterna i överens- stämmelse med provinsialläkartjänsterna, hava sakkunniga ändock funnit sig kunna stanna vid att förorda, att förslag till besättande av stadsläkartjänst uppgöres efter samma grunder, som gälla i fråga om provinsialläkartjänst. Sakkunniga våga därvid utgå ifrån att, därest en revision av bestämmelserna i förevarande avseende skulle visa sig påkallad, en sådan också kommer till stånd, varvid frågan i sin helhet torde böra upptagas i ett sammanhang för stadsläkare och provinsialläkare.

För tryggande av enhetliga oeh rättvisa befordringsprinciper torde även rätten att utnämna distriktsläkare böra överlämnas åt en statlig myndighet. Då emellertid distriktsläkarna ej liksom stadsläkarna skulle bliva likställda med provinsialläkarna, utan komma att i viss mån subordinera under stads- läkarna, synes det ej vara nödvändigt att beträffande dem förlägga utnäm- ningsrätten till Kungl. Maj:t. Sakkunniga föreslå därför, att det skall till- , komma medicinalstyrelsen att utse distriktsläkare. Även beträffande dessa ; tjänster bör hänsyn tagas till kommunernas intresse att få öva inflytande på

rekryteringen. Detta har synts lämpligen kunna ske sålunda, att hälsovårds- I nämnden tillerkännes rätt att avgiva förord för någon av de behöriga sö- 1 kandena. En liknande anordning är redan nu gällande i fråga om tillsättande

av extra provinsialläkare. j Sedan gammalt äga stadsläkarna, i likhet med ett antal andra kategorier av läkare, rätt att vid befordran räkna tjänstår lika med civila läkare i statens tjänst. Nämnda rätt tillkommer, utan särskilt tillstånd, allenast en av staden avlönad läkare. Värdet av tjänstårsberäkningsrätten ligger för stadsläkarnas del huvudsakligen i den möjlighet till erhållande av meriter för provinsial- läkartjänst, som den kan anses medföra.

Från stadsläkarhåll har understundom gjorts gällande, att tjänstårsberäk- ningsrätten blivit för stadsläkarna så gott som värdelös. Denna uppfattning synes dock med hänsyn till de senare årens praxis vara överdriven. Av de

Tjänstårs— beräknings— rätt.

• Sida 88
•  Original

Avlöning.

läkare, som under senare tid blivit utnämnda till provinsialläkare, hava fiera haft att åberopa tjänstgöring såsom stadsläkare, och det lärer icke kunna bestridas, att vid dylika utnämningar hänsyn tagits även till nämnda tjänst- göring. Vid den nu ifrågasatta omorganisationen är det så mycket mer påkallat att bibehålla tjänstårsberäkningsrätten, som denna utgör en viktig förut- sättning för åstadkommande av en viss likställighet mellan provinsialläkar- och stadsläkartjänster. Något särskilt stadgande härom är emellertid icke erforderligt. Därest den av sakkunniga föreslagna ordningen för här ifråga- varande läkares tillsättning genomföras, skulle nämligen i enlighet med stadgande i allmänna läkarinstruktionen (nuvarande % 57 ) tjänstårsberäknings— rätt utan särskilt beslut tillkomma såväl stads- som distriktsläkare.

Att staten såsom villkor för lämnande av statsbidrag till avlönande av kommunala tjänstemän uppställer krav på att dessa tillförsäkras en skälig avlöning, torde ej tarva närmare motivering. Detta krav kan enklast till- godoses så, att vissa minimilöner fastställas, såsom exempelvis sker i fråga om folkskollärare samt distrikts- och reservbarnmorskor. Med hänsyn till den olikhet, som kan vara rådande i fråga om läkares arbetsbörda och andra förhållanden, synes det emellertid vara en smidigare anordning att, utan fastställande av några minimibelopp, låta lönerna bestämmas för varje sär- skilt fall med skyldighet för städerna att underställa lönestaten Kungl. Maj:ts prövning samt göra Kungl. Maj:ts fastställelse av staten till villkor för statsbidraget. Redan nu gäller ju, att lönerna för vissa tjänstemän med kommunala uppgifter, såsom magistratsledamöter, stadsfogdar och stads- flskaler, underställas Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse. Det borde därför ej kunna betraktas såsom något betänkligt ingrepp i den kommunala självstyrelsen, om samma anordning såsom villkor för statsbidrag till av- löningen införes i fråga om de kommunala tjänsteläkarna. Det må i detta sammanhang erinras, att en anordning, i huvudsak överensstämmande med den här föreslagna, ifrågasatts av nuvarande statsrådet Torsten Nothini hans på uppdrag av chefen för finansdepartementet år 1922 publicerade utredning angående »Städernas särskilda skyldigheter och rättigheter i för- hållande till staten».1)

Såsom i allmänhet sker i fråga om lönerna till kommunernas tjänstemän, uppdelas avlöningen i förslaget i grundavlöning och ålderstillägg. Vad den förra beträffar, förutsättes, att den i städer med ett invånarantal av minst 50 000 personer kommer att för de föreslagna förste stadsläkarna sättas högre än för stadsläkarna i andra städer. Anledningen härtill är i första rummet, att å förste stadsläkarna måste uppställas relativt höga krav; för förste stadsläkartjänst föreslås sålunda i huvudsak samma kompetens- fordringar som för förste provinsialläkartjänst. Vidare kan det förväntas, att, liksom fallet är med förste provinsialläkare, förste stadsläkarens tid blir så upptagen av de med den allmänna hälso- och sjukvården förenade be- styr, att han icke alls eller endast i ringa utsträckning får tillfälle att bereda

1) Se sid. 240 och 241.

• Sida 89
•  Original

sig inkomster genom enskild praktik. Vad sålunda är sagt om förste stads- läkare gäller i viss mån även om andre stadsläkare.

Ålderstilläggen föreslås bliva till antalet tre. Varje ålderstillägg fixeras till 500 kronor för förste och andre stadsläkare samt stadsläkare och 300 kronor för distriktsläkare, att utgå efter respektive 3, 6 och 9 års tjänst- göring, en anordning, som i förra fallet i huvudsak ansluter sig till vad som i liknande hänseende gäller för provinsialläkare.

Vid uppdragande av nu omförmälda riktlinjer för avlöningens bestäm- mande hava sakkunniga utgått ifrån att dyrtidstillägg å densamma icke skola förekomma.

Statsbidrag skall enligt förslaget, under iakttagande av nedan angivna maximering, utgå med halva grundavlöningen jämte förekommande ålders- tillägg. Att ålderstilläggen skola bestridas av statsmedel synes motiverat därav, att här ifrågavarande tjänsteläkare kunna för erhållande av ålders- tillägg få tillgodoräkna sig även annan tjänstgöring än den, som fullgjorts å befattning inom vederbörande stad, såsom tjänstgöring som stadsläkare i annan stad eller som provinsialläkare, samt att det skall ankomma på statlig myndighet, medicinalstyrelsen, att bestämma, i vad mån sådan före- gående tjänstgöring må tillgodoräknas i förevarande avseende. Tillika före- slås emellertid vissa maxima för bidragen till grundavlöningen, nämligen för förste stadsläkarbefattning 5750 kronor, för andre stadsläkarbefattning 3 250 kronor och för stadsläkarbefattning, i stad med 5000—10000 invånare 1 750 kronor, i stad med 10 001—20 000 invånare 2250 kronor, i stad med 20 001—30000 invånare 2750 kronor och i stad med över 30000 invånare 3250 kronor samt för distriktsläkarbefattning 1500 kronor. Nu nämnda maxima äro bestämda under förutsättning att vederbörande läkare ej äro bundna av taxa för enskild sjukvård. Vid detta förslag har man utgått ifrån att begynnelselönen sättes till 11500 kronor för förste stadsläkare och 6500 kronor för andre stadsläkare samt för stadsläkare, i stad med 5000—10000 invånare 3500 kronor, i stad med 10 001—20 000 invånare 4500 kronor, i stad med 20 001—30 000 invånare 5500 kronor och i stad med över 30000 invånare 6500 kronor ävensom 3000 kronor för distrikts- läkare. I händelse stadstjänsteläkare underkastas taxa, förutsättas, på sätt nedan sägs, att förhöjning av angivna avlöningsbelopp kan äga rum. Om en stad vill bestämma högre grundavlöning till tjänsteläkare än det belopp, som motsvarar dubbla statsbidraget, kommer den del därav, som överstiger statsbidraget, att vila enbart å staden.

I samband med frågan om grundavlöningen och statsbidrag till denna hava sakkunniga haft under övervägande, i vad mån särskild förhöjning här- utinnan borde äga rum, därest tjänsteläkare bleve bunden av taxa för med- delande av enskild sjukvård. I vissa städer (Borås, Jönköping och Kalmar) äro tjänsteläkarna för närvarande underkastade av stadsfullmäktige fastställda sådana taxor; i Göteborg äro stadsdistriktsläkarna skyldiga att inom sina respektive distrikt meddela enskild sjukvård mot ersättning efter provinsial— läkartaxan, där ej annorlunda överenskommes. Särskilt därest taxans ar-

Dyrtids- tillägg.

Statsbidrag.

Taxa för enskild sjukvård.

• Sida 90
•  Original

vodesbelopp sättas relativt lågt, synes taxebundenheten påkalla en förhöjning av läkarens avlöning. Om en stad vill bereda sina invånare möjligheter till billigare läkarvård genom att för tjänsteläkare stipulera taxa vid meddelande av enskild sjukvård, bör staden också vara beredd att åtaga sig viss andel i den högre avlöning, som därigenom kan motiveras. Sedan emellertid den 18 december 1931 (Svensk författningssamling nr 433) särskild taxa utfärdats för meddelande av sjukvård åt medlemmar av erkända sjukkassor, torde lokala taxor komma till användning i städerna i avsevärt mindre utsträckning, än eljest skulle blivit fallet. Sjukkassorna kunna nämligen inom en nära framtid förväntas komma att omfatta större delen av städernas mindre be— medlade befolkning, och torde därför för denna befolknings vidkommande behov av särskild taxa för stadsläkarna icke föreligga. Det är även antag- ligt, att städernas läkare jämväl i fråga om det klientel, som icke tillhör sjukkassor, komma att beräkna sitt arvode med ledning av sjukkassetaxan, vilken för övrigt ej nämnvärt avviker från de taxor, som redan för närvarande i åtskilliga städer tillämpas på grund av överenskommelser inom lokala läkar- sammanslutningar.

Därest likväl tillämpning av taxa för viss stad ifrågasättes, synes tillbörlig hänsyn därtill böra tagas vid bestämmande av grundavlöningens belopp. I anledning härav bör i stadsfullmäktiges beslut om grundlönen, vilket enligt förslaget skall underställas Kungl. Maj:ts prövning, även uppgivas, huruvida man avser, att läkaren skall vara underkastad taxa för enskild sjukvård eller ej. I förra fallet skall taxan bifogas. Sakkunniga hava icke tänkt sig, att skilda taxor skulle tillämpas i olika städer, utan att en normaltaxa skulle upprättas, för vilken sjukkassetaxan lämpligen borde kunna läggas till grund. Då staten för landsbygdens del helt avlönar taxebundna läkare, synes det icke vara oskäligt, att staten genom ett högre statsbidrag underlättar tillgången på billig sjukvård även för städernas befolkning, som i icke ringa omfattning torde vara i behov av sådan. I anledning härav har föreslagits, att statsbidrag till taxebunden läkare må ökas med högst 1 500 kronor. Genom att uppställa olika alternativ i fråga om taxebundenheten har man velat bereda städerna största möjliga rörelsefrihet, och i Kungl. Maj:ts prövning av lönen torde för läkarna ligga en betryggande säkerhet för att lön och taxa sättas i skäligt förhållande till varandra.

Såsom förut omförmälts, utgå för närvarande till stadsläkarna särskilda arvoden för tjänstgöring såsom sundhetsinspektörer enligt lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. Sakkunniga hava haft under övervägande, huruvida icke dessa arvoden borde kunna indragas i samband med den nu föreslagna omregleringen av stadsläkarinstitution en. Då tjänstgöringen såsom sundhetsinspektör innefattar uppgifter av rent statlig natur, synes ett borttagande av arvodena icke skäligen böra ifrågasättas utan en däremot svarande ökning av de föreslagna statsbidragens belopp. Med hänsyn härtill och då arvodenas inarbetande i statsbidragssystemet är förenat med vissa praktiska svårigheter och skulle rubba grunderna för detta samt därtill kommer, att stadsläkarna enligt förslaget skola förbliva kommunala

• Sida 91
•  Original

tjänstemän, förorda sakkunniga, att stadsläkarna även framdeles må komma i åtnjutande av särskilda arvoden såsom sundhetsinspektörer. För ålderstilläggen förutsättes läkaren få tillgodoräkna sig även annan . tjänstgöring hos stat och kommun efter prövning av medicinalstyrelsen i

varje fall. Då ålderstilläggen utgå av statsmedel, är denna beräkningsgrund utan direkt kommunalt intresse.

Förste stadsläkares likställighet med förste provinsialläkare har synts böra föranleda till att förste stadsläkaren skall åtnjuta skrivhjälp, expeditions- lokal och expenser eller ersättning därför. Nämndaförmån synes av prak- tiska skäl böra beredas förste stadsläkaren av staden. Tillika föreslås be- stämmelser om semester, avlöning vid dödsfall m. 111.

Enligt förslaget skola viktiga allmänna uppgifter, delvis av rent statlig natur, tillkomma stadstjänsteläkarna. På grund härav och med hänsyn jämväl därtill att förste och andra stadsläkare samt stadsläkare skulle bliva i stort sett jämställda med de statliga tjänsteläkarna anse sakkunniga det vara i sin ordning, att nyssnämnda stadstjänsteläkare erhålla tjänstebrevs- rätt, en förmån, som åtnjutes av såväl förste provinsialläkare och provinsial- läkare som ock extra provinsialläkare och vilken visat sig i sin mån under- lätta fullgörandet av dessas tjänstegöromål.

I stadsläkareföreningens tidigare omförmälda framställning av den 28 september 1925 har starkt betonats önskvärdheten av en ordnad pensionering för stadsläkarkårens vidkommande. Utan tvivel utgör också pensionsfrågans lösning en av de viktigare förutsättningarna för ett verkligt ordnande av stadsläkarnas löne- och anställningsförhållanden. Emellertid har frågan om pensionering av städernas tjänstemän och därmed även av stadsläkarna under de senare åren kommit i ett nytt läge.

Tidigare var pension i juridiskt bindande former tillförsäkrad endast de största städernas befattningshavare. Detta innebar visserligen icke, att de övriga tjänstemännen i städerna blevo ställda utan pension. Men deras pensionsfråga löstes från fall till fall. Man betraktade gärna, särskilt i de mindre städerna, det aktuella fallet som en understödsfråga. Framför allt gällde detta familjepensionen, vars ordnande man på den tiden ännu icke ansåg åvila staden. Då stadsläkarnas samlade årsinkomster, som vanligen endast till relativt liten del utgjordes av avlöning, i allmänhet nådde den höjd, att något direkt understödsbehov icke förelåg, kommo stadsläkarna att i pensionshänseende erhålla en oförmånlig ställning.

De kommunala tjänstemännens och därmed också stadsläkarnas pensions- förhållanden hava emellertid under det senaste decenniet väsentligt ändrats. En för städerna gemensam pensionskassa, Sveriges kommunalanställdas pen- sionskassa, tillkom år 1922. Denna på fondering efter fullt försäkringstek- niska grunder baserade kassa meddelar såväl egenpension och förtidspension åt befattningshavaren själv som också pension åt hans efterlevande. Pen- sionen är »oantastbar» och garanteras den försäkrade för tjänstetiden vid frivillig avgång före pensionsåldern, varvid både av honom själv och av staden inbetalade avgifter komma i betraktande. I kassan hade vid 1932 års ingång

Tillgodo- räknande av annan tjänst-

göring fö) ålderstillägg

m. m.

Hänstcbrevs- rätt.

Pensionering. *

• Sida 92
•  Original

44 städer tagit försäkringar. Samtidigt har pensionsfrågan fått sin lösning även i ett flertal andra städer och står i nästan alla de övriga på dagord- ningen. För att hålla sina kostnader för pensioneringen nere hava städerna dock i allmänhet från försäkring eller utfästelser i reglementen undantagit de äldre befattningshavarna. Stadsläkare, som vid ordnandet av stadens pensionsväsen uppnått en ålder av 45 år 50 år, få därför alltjämt sina eller familjens pensionsbelopp bestämda först vid avgången respektive dödsfallet. Med hänsyn till den ändrade uppfattning av pensionen, som numera trängt igenom, torde dock kunna antagas, att pensionsförmånerna för dessa läkare ej komma att tillmätas för snävt. I den mån nuvarande äldre stadsläkare ersättas av yngre, kunna ordnade pensionsförhållanden väntas bliva genomförda för stadsläkarna över lag. Den gemensamma pensionskassau öppnar åtminstone möjlighet att vid pensionsbeloppets bestämmande taga skälig hänsyn också till inkomst av praktik, då lönen är låg, en möjlighet, som hittills dock endast i ringa mån begagnats. En försäkring i kassan möjliggör också, att stadsläkare vid övergång från en stad till en annan i pensionsavseende kan utnyttja sina intjänade tjänstår på båda platserna. Av svenska stadsförbun- det har tagits initiativ till samarbete med städerna för att söka möjliggöra ett medförande av pensionsrätten också från en stad utom kassan till annan sådan stad eller till stad inom kassan och' vice versa.

Med hänsyn till den nu skisserade utvecklingen av städernas pensions- väsen synes stadsläkarnas pensioneringsfråga, hur viktig den alltjämt är, icke längre äga en så vital betydelse för stadsläkarnas ställning i allmänhet, att, på sätt i sakkunnigas direktiv ifrågasatts, ett utbrytande enbart av pen- sionsfrågan och framläggande av förslag till dess lösning skulle kunna anses motiverat. Med ett reglerande enbart av pensionsfrågan skulle man nämligen icke hava avhjälpt de brister, som vidlåda den nuvarande stadsläkarinstitu- tionen i dess helhet; och för pensioneringsbestämmelsernas utformning måste det anses vara en nödvändig förutsättning, att den slutliga organisationen av stadsläkartjänsterna är bestämd. Organisations- och pensionsfrågorna hava sålunda enligt sakkunnigas mening det intima samband med varandra, att de icke böra avgöras var för sig under annan förutsättning, än att sär- skilda förhållanden påkalla en snabb lösning av pensionsfrågan, medan organisationsfrågorna i övrigt av det ena eller andra skälet måste vila. Sak- kunniga hava icke funnit något av dessa båda skäl föreligga för en upp- delning av ifrågavarande organisationsproblem.

Enligt förevarande förslag skulle stadsläkarna alltjämt bibehålla sin ställning såsom kommunala tjänstemän, ehuru delvis avlönade med stats- bidrag. Det kunde då synas ligga nära till hands, att pensioneringen allt- jämt överlätes åt kommunerna själva, eventuellt med bidrag till densamma från statens sida. Oavsett om statsbidrag utginge till pensionering eller ej, kunde dock som villkor för statsbidrag till avlöningen skyldighet för städerna att lämna pension stipuleras, därvid vissa minimibelopp för befattnings- havarens egen pension och pension till efterlevande skulle fastställas, re- spektive städer obetaget att sörja för pensioneringen genom försäkring eller

• Sida 93
•  Original

låta pensionerna utgå från den årliga budgeten. En viss enhetlighet skulle även med denna utväg kunna åstadkommas. En längre driven enhetlighet skulle självfallet kunna vinnas genom föreskrift, att pensionsförsäkring skulle— med vissa angivna minsta delaktighetsbelopp — äga rum i Sveriges kommunalanställdas pensionskassa.

När emellertid sakkunniga enats om att föreslå en annan lösning av frågan om stadsläkarnas pensionering, ligger skälet därtill främst i den för- ändrade ställning, sakkunnigas förslag i sin helhet avser att bereda stads— läkarna. Dessa skulle i stort sett bliva likställda med provinsialläkarna, och den ovan som realiserbar antydda möjligheten för en stadsläkare att medföra pensionsrätten vid övergång från en stad till en annan synes där- för böra utsträckas att omfatta även övergång från provinsial— respektive förste provinsialläkartjänst. En sådan övergång synes bereda vissa svårig- heter, om stadsläkarnas pensionering skulle överlämnas åt Sveriges kommu— nalanställdas pensionskassa. För övrigt äro i statens pensionsanstalt redan inordnade läkartjänster av olika slag, och genom försäkring i densamma även av stadsläkarna skulle övergången tjänsterna emellan väsentligen under- lättas, på samma gång som frågan om stadsläkares överflyttning från en stad till en annan på ett enkelt sätt skulle vinna sin lösning. Det må er- inras, att i det av särskilda sakkunniga den 3 november 1917 avgivna be— tänkandet angående det statsunderstödda pensionsväsendets centralisering föreslagits, att pensionering genom statens försorg skulle beredas även stads- läkare genom den statliga anstalt, som numera benämnes statens pensions- anstalt.

Med stöd av erhållet särskilt bemyndigande hava sakkunniga låtit för— anstalta en utredning om stadsläkarnas pensionering genom statens pensions- anstalt, vilken utredning återfinnes som bilaga till detta betänkande (se Bilaga 3).

Såsom allmänt villkor för statens övertagande av en avsevärd del av kostnaden för stadstjänsteläkarnas avlöning förutsättes ej blott statlig myn- dighets utnämningsrätt samt befogenhet för Kungl. Maj:t att pröva av- löningsbeloppen ävensom viss ordning beträffande avlöningsförmånernas åtnjutande, utan även uteslutande rätt för Kungl. Maj:t att utfärda instruk- tion för ifrågavarande läkare. Städernas rätt att, under förutsättning av medicinalstyrelsens godkännande, utfärda lokala instruktioner skulle således upphöra. En sådan reform, som jämväl ur enhetlighetens synpunkt synes önskvärd, skulle dock icke betaga städerna möjligheten att, därest tjänste- läkarna mot ackord åtaga sig en del speciella uppgifter inom stadens hälso- och sjukvård, med dem överenskomma om särskilda bestämmelser angående sådan tjänstgöring.

De gemensamma föreskrifterna för stadstjänsteläkarnas verksamhet äro avsedda att, såsom för närvarande är fallet, infiyta i den allmänna läkarin— struktionen. Härvid har, i överensstämmelse med vad som i denna finnes stadgat för provinsialläkare, såsom stadsläkares huvudsakliga åliggande an— givits att "utöva inseendet över den allmänna hälso- och sjukvården samt

Instruktion.

• Sida 94
•  Original

I frågas atta ändra de bestämmelser beträffande

skyldigheten

rörande stä-

dernas hälso- vård.

rapporterings—

verkställa rättsmedicinska undersökningar och andra tjänsteförrättningar, så ock att meddela enskild sjukvård och utfärda tjänstintyg. Även i övrigt hava allmänna läkarinstruktionens föreskrifter rörande provinsialläkare 1 stor utsträckning tjänat till förebild vid upprättandet av förslaget till instruktions- bestämmelser för städernas tjänsteläkare. """

stämmelser intagits en del särskilda föreskrifter, som för närvarande bruka förekomma i de lokala instruktionerna.

I stad med ett invånarantal av minst 50000 tillkommer enligt förslaget förste stadsläkaren ej mindre det närmaste inseendet över den allmänna hälso- och sjukvården än även fullgörandet av de tjänstegöromål, som åligga förste provinsialläkare. I sådan stad åläggas de rättsmedicinska förrätt- ningarna andre stadsläkaren, som tillika är skyldig att vid behov vikariera för förste stadsläkaren ävensom att, där så finnes lämpligt, inom staden eller visst område därav meddela enskild sjukvård. Vad i övrigt den enskilda sjukvården beträffar, kommer denna att i allmänhet åvila stadsläkarna, var- jämte i städer med ett invånarantal av minst 15000 förutsättes, att för den- samma i mån av behov inrättas en eller fiera distriktsläkartjänster.

Såsom förut nämnts, anse sakkunniga, att efter den föreslagna omorga- nisationens genomförande speciella lokala instruktioner för tjänsteläkarna ej vidare skulle förekomma. Härvid har icke förbisetts, att det, särskilt vad Stockholm och Göteborg beträffar, med hänsyn till organisationen av hälso— och sjukvårdsförvaltningen i dessa städer kan visa sig önskvärt att i något avseende bestämma tjänsteläkarens ställning på annat sätt än som skett i förslaget. Då emellertid Kungl. Maj:t äger befogenhet att av sådan anled- ning verkställa mindre modifikationer i de eljest gällande bestämmelserna samt erinran härom intagits i förslaget till allmän läkarinstruktion (% 55), hava sakkunniga ej ansett nödvändigt att inlåta sig på detaljföreskrifter för nämnda städer i detta avseende.

Enligt hälsovårdsstadgan har vederbörande hälsovårdsnämnd att årligen för stad till förste provinsialläkaren och för hälsovårdsområde på landet till provinsialläkaren eller, där särskild extra provinsialläkare finnes, till denne avlämna berättelse om allmänna hälsotillståndet inom respektive hälsovårds- område. Dylik berättelse ligger till grund för den årsberättelse, som jämlikt allmänna läkarinstruktionen skall avgivas av provinsialläkare och extra pro- vinsialläkare till förste provinsialläkaren och av den sistnämnde till medi- cinalstyrelsen. I avseende å stad, varest finnes stadsläkare, som är likställd med förste provinsialläkare, föreskrives, att hälsovårdsnämndens berättelse skall avgivas till medicinalstyrelsen. Däremot finnes för hälsovårdsnämnden i nyssnämnd eller annan stad ingen sådan skyldighet stadgad i förhållande till stadsläkaren. Det kan ifrågasättas, huruvida icke jämväl hälsovårds- nämnden i stad borde åläggas att till förste stadsläkaren respektive stads— läkaren avlämna berättelse, som här avses. Därigenom skulle även vinnas önskvärd enhetlighet på sagda område mellan stad och landsbygd. Som emellertid frågan om vissa ändringar beträffande det medicinala rapport- systemet är föremål för utredning inom medicinalstyrelsen samt därvid även

• Sida 95
•  Original

förevarande spörsmål torde uppmärksammas, har det icke ansetts lämpligt att i detta sammanhang framlägga förslag till ändrade bestämmelser.

Bland stadsläkarnas tjänsteåligganden intager den s. k. fattigsjukvården en särställning. Såsom förut omförmälts, är denna i allmänhet ålagd stads- tjänsteläkarna utan särskild gottgörelse, detta i motsats till vad som gäller för provinsialläkarna, som äga tillgodoräkna sig ersättning enligt taxa även för meddelande av fattigsjukvård. I vissa städer utgår dock ersättning till stadstjänsteläkare för lämnande av sådan sjukvård. I andra städer har den anordningen träffats, att staden i enlighet med särskilt avtal uppdragit den öppna fattigsjukvården åt inom staden praktiserande läkare. Den slutna fattigsjukvården bestrides i några städer av en särskild läkare, som icke är stadstjänsteläkare.

Att i alla städer ålägga stadsläkaren att endast mot ersättning av lönen ombesörja fattigsjukvården synes så mycket mindre påkallat, som denna an- ordning redan i icke ringa utsträckning övergivits av städerna själva. Å andra sidan lärer stadsläkarnas ställning medföra, att stadsläkarna, i händelse så påfordras, skola stå till förfogande för ett för städerna så viktigt behov som fattigsjukvården. I anledning härav föreslås, att stadsläkare ålägges skyldighet att mot särskild ersättning åtaga sig meddelande av fattigsjukvård inom staden. Ersättningen torde kunna bestämmas att utgå enligt taxa eller mot visst belopp för år. Skyldigheten i nämnda avseende synes dock böra göras beroende av huruvida stadsläkarens övriga tjänsteåligganden medgiva fullgörande av ett sådant uppdrag. På samma sätt ifrågasättes, att stads- läkare skall vara skyldig att mot särskild ersättning bestrida läkartjänst vid inom staden belägna epidemisjukhus och dispensärer, vid stadens folk- skolor ävensom vid stadens häkte. Kunna staden och läkaren icke enas om ersättningens belopp eller råda dem emellan olika meningar, huruvida stads- läkartjänsten medgiver förenande av uppdragen i fråga, tillkommer det enligt förslaget medicinalstyrelsen att besluta i ärendet. En sådan anordning står i överensstämmelse med vad i 10 & 2 mom. av avlöningsreglementet för förste provinsialläkare och provinsialläkare stadgas i fråga om särskild ersättning till provinsialläkare för bestridande av läkarbefattning vid kommunal sjuk- stuga eller vid epidemisjukhus.

Städernas myndigheter äro enligt förslaget icke för bestridande av nu avsedd sjukvård hänvisade till viss läkare utan kunna ordna arbetet, som det faller sig lägligast. Om stadsläkarens arbete sväller ut eller om hans krafter mot ålderdomen avtaga, kunna ackordsuppdragen flyttas över på annan läkare. Vidare är det uppenbart, att genom ett i största möjliga mån enhetligt avgränsande av stadsläkarnas åligganden större rättvisa kan åstad- kommas vid avlöningens utmätande. Det blir icke som nu nödvändigt att tillskapa och med fast avlöning och pension förse befattningar, som väsent— ligen påkallas av fattigsjukvården 0. dyl. och till vilka därför statsbidrag ej skäligen skulle kunna ifrågasättas.

Fattigsjuk- värd m. m.

• Sida 96
•  Original

VI. Kostnadsberäkningar samt jämförelse mellan den nuvarande och den föreslagna organisationen.

Statsverkcts Ett genomförande av sakkunnigas förslag till omorganisation av stadsläkar-

kommde" institutionen kommer givetvis att medföra vissa kostnader för statsverket. Dessa fördela sig år dels statsbidrag till stadstjänsteläkarnas avlöning, dels redan nu utgående statsbidrag för bestridande av arvoden till vissa tjänste- läkare för tjänstgöring såsom sundhetsinspektörer, dels bidrag till beredande av pensionering åt ifrågavarande befattningshavare, dels ock avlöning till ett antal nya provinsialläkare.

Statsbidragen till stadstjänsteläkarnas avlöning föreslås skola utgå dels med ett mot halva grundavlöningen svarande belopp och dels med belop- pet av förekommande ålderstillägg. För bidragen till grundavlöningen äro vissa maxima angivna, för vilka redogjorts å sid. 89.

Som förste stadsläkarbefattning antages komma att inrättas i fem städer, torde statsbidragen till dessa läkares grundavlöning böra beräknas till ' (5 X 5 750 =) 28 750 kronor. Motsvarande kostnad för andre stadsläkarbe— ' fattningarna skulle belöpa sig till (ö )( 3250 =) 16250 kronor. För stads— ' läkarbefattningar i städer med 5000—10000 invånare, vilka städers antal * vid årsskiftet 1931—1932 utgjorde 35, beräknas sammanlagda kostnaden för bidrag till grundavlöningen till (35 )( 1 750 =) 61 250 kronor. Enligt ena- handa beräkningsgrund torde motsvarande kostnader kunna upptagas, för stadsläkarbefattningar i städer med 10 001—20 000 invånare till (21 X 2250 =) 47 250 kronor, för stadsläkarbefattningar i städer med 20 001—30 000 invå- ' nare till (5 x 2 750 =) 13 750 kronor samt för stadsläkarbefattningar i städer ] med över 30000 invånare till (8 X 3250 =) 26000 kronor. Kostnaderna för ) statsbidrag till distriktsläkares grundavlöning skulle, därest till grundval för i dessa lägges högsta antalet sådana läkare, till vilka statsbidrag kunde utgå, belöpa sig till (63 X 1500 =) 94500 kronor. Sammanlagda kostnaderna för statsbidrag till tjänsteläkarnas grundavlöning skulle sålunda uppgå till (28 750 + 16 250 + 61 250 + 47 250 + 13 750 + 26 000 + 94 500 =) 287 750 kro- nor. Härvid har hänsyn icke tagits till den förhöjning av statsbidragen, som skulle kunna föranledas därigenom att tjänsteläkare underkastas taxa för meddelande av enskild sjukvård, en merutgift, som på grund av sakens natur näppeligen låter sig något så när exakt beräknas, men vilken i varje fall icke torde medföra någon mera avsevärd ökning av nyssnämnda slut- summa.

Vad beträffar kostnaderna för ålderstillägg, vilka, såsom förut nämnts, skulle bliva till antalet tre samt utgå med, för förste och andre stadsläkare samt stadsläkare 500 kronor och för distriktsläkare 300 kronor, synas dessa kostnader kunna beräknas med utgångspunkt från att befattningshavarna äro

• Sida 97
•  Original

i åtnjutande av två ålderstillägg. Kostnaderna skulle sålunda utgöra, för förste stadsläkare, andre stadsläkare och stadsläkare (79 X 2 X 500 :) 79000 kronor och för distriktsläkarna (63 X 2 x 300 =) 37 800 kronor eller sam- manlagt 116 800 kronor.

Statsbidrag för bestridande av arvoden till tjänsteläkare för tjänstgöring såsom sundhetsinspektör, vilka arvoden förutsättas utgå enligt de i kun— görelsen den 22 april 1932 (nr 143) angivna grunder, beräknas till 48 900 kronor. .

Under en övergångstid skulle enligt förslaget statens utgifter för stads- tjänsteläkarnas pensionering komma att utgöras av dels bidrag till tjänste- pensioner åt läkare, som anslutits till statens pensionsanstalt, och dels bidrag till pensioner åt läkare, för vilka delaktighet i statsanstalten ej kun- nat beredas.

Pensioner åt den sistnämnda kategorien läkare skulle från städerna med bidrag av statsmedel utgå enligt grunder, som återfinnas i det av sakkun- niga framlagda förslaget till kungörelse angående rätt till pension för vissa tjänsteläkare i stad, vilka icke äro delägare i statens pensionsanstalt. Be- träffande dessa bidrag från statens sida, som allenast successivt skulle bliva aktuella och sedermera efter hand skulle upphöra, torde en något så när tillförlitlig beräkning av kostnaderna knappast vara möjlig att verkställa. Sakkunniga hava därför icke för dessa upptagit någon särskild utgiftspost.

Under en övergångstid skulle bidrag av statsmedel kunna utgå till en— gångsavgifter för beredande av retroaktiv tjänstårsberäkning åt befattninge— havare vid inträde i pensionsanstalten. Som sakkunnigas förslag går ut på att bidrag av detta slag skulle ifrågakomma allenast för sådan enligt nuvarande organsation anställd läkare, som övergår till den nya ordningen , och därvid ännu icke uppnått 45 års ålder, synas kostnaderna härför : kunna väntas bliva relativt låga. Enligt mom. 12 av övergångsstadgandena

i förslaget till kungörelse angående ändrad lydelse i vissa delar av regle- mentet för statens pensionsanstalt skall staten påtaga sig ungefär en tredje- del av engångsavgiften för tjänstepension. I anslutning härtill och med ut- gångspunkt från att omkring 48 läkare kunna komma i åtnjutande av stats- . bidrag för detta ändamål, beräknas kostnaderna i förevarande avseende till

i runt tal 28000 kronor, om härvidlag, liksom i det följande föreslås ifråga om statens årliga pensionsavgifter, en räntefot av 5 % lägges till grund för ' beräkningarna. Detta belopp skulle emellertid icke komma att genast in-

betalas, utan antages, att — såsom i motsvarande fall varit brukligt —— staten endast kommer att erlägga årlig ränta å beloppet, vilken ränta således, beräknad efter 5 procent, kommer att utgöra 1400 kronor.

Sedan omorganisationen av stadsläkarinstitutionen blivit helt genomförd och man sålunda kan förutsätta, att delaktigheten i statens pensionsanstalt omfattar samtliga innehavare av här ifrågavarande 142 läkarbefattningar, kunna statens årliga bidrag till årsavgifter för pensionering av dessa beräk- nas till omkring 25200 kronor, om man utgår från antagandet, att pensions-

1277 32 7

• Sida 98
•  Original

Städernas kostnader.

98 anstalten å sin försäkringsfond kommer att få en årlig ränteavkastning av 5 procent. '

Kostnaderna för inrättandet av de utav omorganisationen påkallade sex nya provinsialläkartjänsterna uppskattas med tillämpning av det beräknings- sätt, som i dylika fall plägar användas, till i runt tal 48600 kronor.

Statsverkets årliga kostnader för den nya stadstjänsteläkarorganisatio- nen skulle sålunda enligt förestående beräkningar uppskattas till (287750 + 116 800 + 48 900 + 1 400 + 25 200 + 48 600 =) 528 650 kronor. Härtill komma eventuella kostnader för dyrtidstillägg å pensionerna.

Kostnaderna för stadsläkarnas tjänsteverksamhet, vilka för närvarande nästan uteslutande vila å kommunerna själva, skulle även enligt förslaget komma att till övervägande del drabba dessa. Kostnaderna utgöras i hu— vudsak av utgifter för tjänsteläkarnas avlöning och pensioner, semester och, enligt kommunens beprövande, annan tjänstledighet, expeditionslokal, skriv- hjälp och andra expenser åt förste stadsläkare samt av utgifter för ombe- sörjande av fattigsjukvården.

Städernas kostnader för tjänsteläkarnas grundavlöning torde kunna be— räknas till samma belopp som statsverkets motsvarande utgifter eller 287 750 kronor. Utgifterna för den meravlöning, som enligt vad ovan sagts härut- över skulle komma att falla å städerna, kan givetvis ej på förhand upp- skattas.

Utgifterna för semester och annan tjänstledighet torde kunna uppskattas efter en beräknad årskostnad av 450 kronor för varje tj änsteläkare eller således sammanlagt till (142 )( 450 =) 63 900 kronor.

Kostnaderna för expeditionslokal, skrivhjälp och andra expenser åt förste stadsläkare beräknas till i medeltal 2000 kronor för varje läkare eller således till sammanlagt 10000 kronor.

Vid uppskattning av städernas kostnader för tjänsteläkarnas pensionering hava sakkunniga, liksom i fråga om statens kostnader, ansett sig icke kunna lämna några siffror beträffande läkare, för vilka inträde i statens pensions- anstalt ej kan beredas, utan hava beräkningarna inskränkts till att avse allenast den pensionering, som skulle ske genom statsanstalten.

Sedan samtliga tjänsteläkare blivit anslutna till statens pensionsanstalt, kunna städernas årliga bidrag till läkarnas pensionering beräknas till 300 kronor för varje befattningshavare eller sålunda till sammanlagt (142 )( 300 =) 42 600 kronor. Härtill kunna komma engångsavgifter för retroaktiv tjänst- årsberäkning åt vissa vid omorganisationens genomförande anställda läkare under 45 år, som övergå på den nya ordningen. Ifrågakommande avgifter för detta ändamål uppskattas till ungefär 113000 kronor för tjänstepensioner och ungefär 32000 kronor för familjepensioner. Städerna förutsättas emel- lertid kunna genom årliga löneavdrag hos befattningshavarna gottgöra sig för omkring 53000 kronor av engångsavgiften för tjänstepensioner samt hela engångsavgiften för familjepensioner, varför den på städernas del kom- mande engångskostnaden skulle stanna vid omkring 60000 kronor. Härvid

! l ) |

• Sida 99
•  Original

har man utgått ifrån att några pensioner på arvoden i form av ackord för fattigsjukvård etc. icke skola belasta kommunernas utgiftsstat.

Beträffande slutligen städernas kostnader för fattigsjukvårdens ombesör- jande, synes det svårt att något så när exakt kunna bedöma, huru dessa komma att ställa sig, sedan man allmänt övergått till ackord med tjänste- läkare eller annan läkare för handhavandet av denna sjukvård. Innan för- hållandena hunnit stabilisera sig, kunna nämligen olika principer för ersätt- ningens bestämmande förväntas komma till användning i de särskilda stä- derna. Så småningom torde dock större enhetlighet komma till stånd även på. detta område. Vid beräkningen av förevarande kostnader synes det emellertid ligga nära till hands att till ledning taga kostnaderna för fattig— sjukvård i de städer, där denna för närvarande ombesörjes av läkare mot ersättning enligt särskilt avtal med kommunen. Dessa kostnader synasi stort sett hålla sig mellan 20 och 25 öre för invånare. Med hänsyn därtill att den av sakkunniga föreslagna regleringen av stadsläkarnas löner i åtskil- liga fall skulle medföra en löneförhöjning, synes det emellertid kunna för— väntas, att ersättningen för fattigsjukvården beräknas efter en relativt låg norm. I anslutning härtill hava sakkunniga utgått ifrån att ifrågavarande ersättning kommer att närmare svara mot ett grundbelopp av 20 öre än 25 öre per invånare och således approximativt beräknat totalkostnaden för fattigsjukvården till 400 000 kronor.

Städernas årliga kostnader för den nya organisationen skulle sålunda enligt ovanstående beräkningar kunna uppskattas till (287750 + 63900 + 10000 + 42 600 =) 404250 kronor. Läggas härtill utgifterna för fattigsjuk- vården, skulle städernas sammanlagda årliga kostnader belöpa sig till 804250 kronor.

Den nuvarande organisationen av läkarväsendet i städerna har lett till en synnerligen ojämn fördelning av stadsläkartjänsterna mellan de olika städerna. Sålunda hava exempelvis Skara, Enköping och Lysekil med ett invånarantal av 5000—7 000 personer två stadsläkare eller samma antal tjänsteläkare som städer med flera gånger större invånarantal, såsom Norr- köping, Lund och Halmstad. Å andra sidan hava åtskilliga relativt stora städer, såsom Linköping, Landskrona och Mölndal, nöjt sig med en tjänste- läkare. Med ett genomförande av sakkunnigas förslag skulle i detta avse- ende åstadkommas en viss utjämning efter städernas olika folkmängd.

Till jämförelse mellan det nuvarande antalet tjänsteläkare i de städer varom här är fråga, och högsta antalet tjänsteläkare i samma städer, till vilka statsbidrag enligt förslaget förutsättes kunna utgå, ävensom mellan nuvarande och i förslaget ifrågasatta kostnader för städerna hava sakkun- niga låtit upprätta en tablå, vilken såsom bilaga fogats vid betänkandet (se Bilaga 4). Av denna tablå framgår, att maximiantalet tjänsteläkare i ifråga- varande städer enligt sakkunnigas förslag understiger det nuvarande antalet sådana läkare med fyra, oaktat tjänsteläkare förutsättas tillkomma i fyra

Antalet tjänsteläkare enligt den nuvarande och. enligt den föreslagna organisa- tionen.

• Sida 100
•  Original

100 städer, som för närvarande ej hava egna tjänsteläkare, nämligen Boden, Tranås, Ängelholm och Ludvika.

Vad beträffar de ifrågasatta kostnaderna, hava i tablån upptagits dels städernas andelar i grundavlöningen och dels nämnda andelar med tillägg av utgifterna för fattigsjukvård, beräknade efter ett grundbelopp av 20 öre per invånare. I de fall, där för närvarande ersättning för fattigsjukvård icke alls eller endast delvis ingår i lönen, har vid sistnämnda jämförelse icke något belopp beräknats. Såsom framgår av tablån, komma kostnaderna en- ligt förslaget, även om utgifterna för fattigsjukvård medräknas, att nästan genomgående understiga de nuvarande. För det fåtal städer, där kostnaderna skulle bliva högre än vad för närvarande är fallet, torde detta närmast hän- föra sig till den omständigheten, att nu utgående avlöningsförmåner icke kunna anses skäliga.

Såsom av det ovan sagda framgår, ingå utgifterna för pensioneringen ej i jämförelsen. Det är emellertid uppenbart, att enligt den föreslagna nya ordningen städernas utgifter till tjänsteläkarnes pensionering bliva för fram- tiden begränsade och att därigenom för städerna en faktisk besparing vinnes. Man torde nämligen kunna förutsätta, att städerna i allmänhet, även utan att hava iklätt sig skyldighet till pensionering, dock i verkligheten skulle komma att bereda sina läkare pensioner. Vid genomförande av sakkunnigas förslag skulle städerna härutinnan erhålla ett avsevärt bidrag av statsmedel.

Vid uppställandet av ifrågavarande tablå har beträffande den nya ord- ningen räknats med det högsta möjliga antal distriktsläkarbefattningar, till vilka statsbidrag skulle kunna utgå. Man kan emellertid med ganska stor sannolikhet antaga, att antalet sådana befattningar åtminstone till en början skulle komma att icke obetydligt understiga denna siffra och kostnaderna för den föreslagna ordningen sålunda ytterligare reduceras. Härtill måste givetvis hänsyn tagas vid jämförelse ur kostnadssynpunkt mellan sakkunnigas förslag och andra eventuella organisationsförslag. En sådan jämförelse blir

eljest missvisande.

• Sida 101
•  Original

VII. Speciell motiverinO'.

På sätt i den allmänna motiveringen närmare omförmäles, föreslås åläg- gande för städer av viss storlek att anställa egna tjänsteläkare. J ämväl i fråga om dessa läkares tillsättande m. m. innehåller förslaget inskränkningar i kommunernas fria beslutanderätt. Dessa grundläggande bestämmelser äro av den natur, att de enligt sakkunnigas mening måste meddelas i en av Konung och riksdag beslutad lag. De återännas i förslaget till lag med be- stämmelser om tjänsteläkare i vissa städer. De närmare föreskrifterna rörande statsbidrag till avlönande av ifrågavarande tjänsteläkare samt villkoren för åtnjutande av sådant bidrag m. m. hava erhållit formen av en kungörelse angående statsbidrag till avlönande av tjänsteläkare i vissa städer. Vidare föreslås vissa nya bestämmelser i den allmänna läkarinstruktionen samt i reglementet för statens pensionsanstalt, varjämte framlägges förslag till kun- görelse angående rätt till pension för vissa tjänsteläkare i stad, vilka icke äro delägare i statens pensionsanstalt. Slutligen hava föreslagits mindre ändringar i hälsovårdsstadgan, barnavårdslagen samt kungörelsen angående villkor för behörighet till vissa civila läkarbefattningar.

Däremot hava sakkunniga icke ansett erforderligt att föreslå sådana änd- ringar i av förslaget berörda författningar, som allenast skulle gå ut på jämkningar av formell natur eller avse detaljer av underordnad betydelse.

Förslaget till lag med bestämmelser om tjänsteläkare i vissa städer.

1 %.

I förevarande paragraf har stadgats skyldighet för stad, som har ett in- vånarantal av minst 5000 personer, att anställa egen tjänsteläkare. Undan— tag från denna skyldighet skulle dock kunna medgivas av Konungen, där särskilda omständigheter föreligga. En oundgänglig förutsättning för be- viljande av sådan dispens bör vara, att stadens hälso- och sjukvård kan tillgodoses på annat betryggande sätt, exempelvis därigenom att Konungen medgiver stadens anslutning till angränsande provinsialläkardistrikt, därest en sådan anordning skulle befinnas lämplig.

Förste stadsläkare, som föreslagits skola anställas i stad med ett invånar- antal av minst 50000 personer, har sin motsvarighet i de nuvarande förste stadsläkarna i rikets fyra största städer. Andre stadsläkare skulle hava till huvudsaklig uppgift att verkställa rättsmedicinska undersökningar.

I syfte att tillgodose den enskilda sjukvården i större och medelstora städer har beretts möjlighet för stad med ett invånarantal av minst 15000 personer att med bidrag av statsmedel anställa särskilda tjänsteläkare med benämningen distriktsläkare.

I övrigt hänvisas till allmänna motiveringen (sid. 85 och 86).

Skyldighet för vissa. städer att anställa stadsläkare

m. m.

• Sida 102
•  Original

2 och 3 åå.

Tillsättning. De grundläggande bestämmelserna rörande upprättande av förslag samt avgivande av förord äga ett så nära samband med den för städerna i 1 % stadgade skyldigheten att anställa tjänsteläkare, att de böra inflyta i själva lagen. De närmare föreskrifterna härom äro avsedda att intagas i allmänna läkarinstruktionen. Beträffande den principiella uppfattning, som för sakkunniga varit väg- 1 ledande i fråga om ordningen för här avsedda tjänsteläkares tillsättande, i hänvisas till den allmänna motiveringen (sid. 86 och 87). &

Befogenheten att avgiva förord, som i 2 % sägs, föreslås skola tillkomma ? stadsfullmäktige. Av praktiska skäl har det emellertid ansetts lämpligt att, särskilt med hänsyn till det stora antalet stadsfullmäktige i de största stä- derna, bereda stadsfullmäktige möjlighet att, om de så önska, uppdraga åt en delegation eller hälsovårdsnämnden att å deras vägnar fatta besluti sådan fråga.

I detta sammanhang erinras, att enligt kungl. brev den 17 juni 1881, den 28 september 1900 och den 10 maj 1901 förste stadsläkaren i de tre största städerna samt i Stockholm jämväl andre stadsläkaren skola tillsättas av en valnämnd, bestående av överståthållaren respektive vederbörande landshöv— ding, sex ledamöter av stadsfullmäktige samt hälsovårdsnämndens ledamöter med undantag av förste stadsläkaren. Vid genomförande av nu förevarande : förslag angående tillsättning av stadsläkare skulle givetvis dessa bestäm- melser sättas ur kraft.

4 &.

Sättet för På sätt i den allmänna motiveringen omförmälts, förutsättes, att här fåriitltäääsäs ifrågavarande tjänsteläkare skola förbliva kommunala tjänstemän. De skola bestridande. sålunda fortfarande avlönas av städerna. Dessa skulle emellertid kunna av

staten erhålla bidrag till läkarnas avlöning. Statsbidraget är i första hand avsett att utgöra ersättning för utförandet av de statliga uppgifter, som åläggas ifrågavarande kommunala tjänstemän. Därigenom underlättas även stadens skyldighet att hava egen tjänsteläkare.

5 5- . Pension-ering. Såsom framgår av den allmänna motiveringen, hava sakkunniga stannat vid att förorda, att pensionering skall beredas tjänsteläkarna genom anslut— ning till statens pensionsanstalt. Stadgande om skyldighet att tillhöra nämnda anstalt har intagits i denna paragraf. Av anslutningen betingade ändringar i reglementet för statens pensionsanstalt framläggas isärskilt författningsförslag. '

6 %. Instruktion. I den allmänna motiveringen har framhållits, hurusom förslaget även går ut på att Kungl. Maj:t skall äga uteslutande befogenhet att utfärda instruk- tion för ifrågavarande tjänsteläkare, varigenom den städerna enligt gällande

• Sida 103
•  Original

allmänna läkarinstruktion tillkommande rätten att utfärda särskilda instruk- tioner skulle upphöra. Ett generellt stadgande om dylik befogenhet för Kungl. Maj:t har intagits i denna paragraf.

7 %. Den nya lagstiftningen är avsedd att träda i tillämpning snarast möjligt Övergånga- efter det förslaget vunnit riksdagens godkännande. Beträffande stad med beatämmelser' en folkmängd av minst 5000 personer, vilken vid sagda tidpunkt icke har egen stadsläkare eller där stadsläkarbefattningen är vakant, förefinnes intet hinder, att åtgärder omedelbart vidtagas för den nya lagstiftningens tillämp- ning. I stad. där ordinarie stadsläkare redan finnes anställd, torde det få bero på omständigheterna i det särskilda fallet, från vilken tidpunkt de nya bestämmelserna där skola börja tillämpas. Uppenbart är, att ifrågavarande

bestämmelser beträffande stadsläkartjänster, som äro besatta med ordinarie

innehavare, icke kunna bliva gällande utan dessas samtycke. I anledning härav synes vara lämpligast föreskriva, att skyldighet för stad att i avseende å sådan tjänst underkasta sig den nya lagstiftningen inträder först då tjänsten blir vakant. Möjlighet att dessförinnan få den nya organisationen genom- förd bör emellertid av Kungl. Maj:t efter särskild framställning därom kunna

beredas stad, som med tjänsteläkare träffat avtal i sådant hänseende. Be- stämmelse rörande rätt för Kungl. Maj:t att lämna sådant medgivande före— slås i mom. 3. Någon utnämningsprocedur enligt den nya ordningen synes i nu avsett fall ej vara behövlig. Genom en anordning sådan som den nu nämnda torde det visserligen kunna komma att dröja åtskilliga år, innan den föreslagna organisationen blir genomförd i alla de städer, som beröras av densamma. ' Å andra sidan vinnes härigenom den fördelen, att kostnaderna för reformen till en början bliva mindre kännbara för statsverket.

Förslaget till kungörelse angående statsbidrag till avlönande av tjänsteläkare i vissa städer.

i 1 %- : Statsbidrag skall utgå dels med ett mot halva grundavlöningen sva- Statsbidra- : rande belopp och dels med beloppet av förekommande ålderstillägg. I gens betal"? förstnämnda avseende äro bestämda vissa maxima, vilka finnas angivna under a). Beträffande grunderna för de föreslagna statsbidragens storlek hänvisas till den allmänna motiveringen (sid. 89).

2 %. För ålderstilläggens åtnjutande hava föreslagits villkor, i huvudsak över— Fastställande ensstämmande med dem, som i liknande fall bruka gälla för befattnings- av g.?'"."d' _ . __ avlonmg havare, Vllkas ålderstillagg utgå av statsmedel. m. m.

Beviljande av ålderstillägg bör förutsätta anmälan av lokal myndighet.

• Sida 104
•  Original

Lämpligast torde vara, att sådan anmälan göres av hälsovårdsnämnden. För vinnande av garanti för att frågor om ålderstillägg behandlas efter enhetliga grunder föreslås, att prövningenuppdrages åt medicinalstyrelsen.

I övrigt hänvisas till vad ovan i den allmänna motiveringen anförts om taxa för enskild sjukvård (sid. 89 och 90).

3 %. )

"Tillgodo- På medicinalstyrelsen bör ankomma att pröva, i vad mån tjänsteläkare *

'jcfff'mnff'f.” må tillgodoräknas föregående tjänstgöring för erhållande av ålderstillägg. *

Jansfgm mg . . .. . .. 1

för erhållande Den 1 enlighet harmed 1 denna paragraf meddelade bestämmelsen avser .; ”217573" givetvis även tjänstgöring, som verkställts, innan den nya organisationen '” trätt i kraft. Såsom förebild till stadgandet har tjänat bestämmelsen i 8 g

2 mom. av avlöningsreglementet för förste provinsialläkare och provinsial- läkare. 4 %. Ersättning För utförande av offentliga förrättningar bör tjänsteläkare, som här avses, för ”i”” åtnjuta ersättning av statsmedel efter samma grunder som provinsialläkare.

tjänste .. .. .. . .. .. . ,, . fm-ättningm Bestammelserna om gottgorelse for dyhka tjänsteforrattnlngar aterfinnas 1

%% 14—16 av den s. k. provinsialläkartaxan den 18 juni 1926.

)

5 %. I

Skrivhjälp Enligt 25 å i avlöningsreglementet för förste provinsialläkare och pro- j "vädigt?" vinsialläkare äger förste provinsialläkare åtnjuta ersättning med av Kungl. stadsläkare. Maj:t fastställt årligt belopp för bestridande av kostnader för expeditions- lokal samt skrivhjälp och andra expenser. Motsvarande förmån bör av staden beredas förste stadsläkaren antingen in natura eller ock genom er- sättning för bestridande av kostnaderna härför. Därest överenskommelse om beloppet av dylik ersättning ej kan träffas, torde det ej vara erforderligt att låta denna fråga gå till Kungl. Maj:t, utan synes det kunna lämnas åt

l medicinalstyrelsen att besluta härom.

6 %.

Semester. I avseende & rätt till semester. har förste stadsläkare jämställts med förste provinsialläkare samt övriga här ifrågavarande tjänsteläkare med pro— vinsialläkare. Då tjänsteläkarna förbliva kommunala tjänstemän, synas kost- naderna för semester böra helt gäldas av städerna.

7 %. ftvlöninr/ vid Då rätt till pension för avliden tjänsteläkares efterlevande inträder först ”ägg??” från och med månaden näst efter dödsfallet (jfr % 40 i reglementet för sta- tens pensionsanstalt), hava sakkunniga, som icke ansett sig böra'framlägga ' förslag om en i städernas avlöningsväsen så ovanlig förmån som begrav- ) ningshjälp för avliden tjänsteläkares dödsbo, föreslagit, att dödsboet må ! komma i åtnjutande av vad som motsvarar tjänsteläkarens lön för återstå- '

• Sida 105
•  Original

ende delen av den månad, varunder dödsfallet inträffat. I nu avsett fall torde för tiden efter dödsfallet böra beräknas oavkortad lön, även om tidigare avdrag för sjukdom ägt rum.

8 &.

Rätt för tjänsteläkare att med sin tjänst förena annan avlönad tjänsteba- fattning synes böra medgivas allenast efter särskild prövning av medicinal- styrelsen. För att lokala hänsyn härvid må vederbörligen tillgodoses, har föreslagits, att före ärendets avgörande stadsfullmäktiges yttrande skall in- hämtas. Sådant medgivande skulle dock ej vara erforderligt för tjänster, vilkas bestridande ålagts tjänsteläkaren såsom skyldighet eller för vilka han på grund av stadgande i allmän författning skall stå till förfogande med hänsyn till sin befattning såsom tjänsteläkare. Enligt % 52 mom. 1 av det förslag till kungörelse angående ändrad lydelse i vissa delar av allmänna läkarinstruktionen, som av sakkunniga framlägges, skulle sålunda tjänste- läkare bliva skyldig att, i den mån hans övriga tjänsteåligganden medgiva, meddela sjukvård åt person, som åtnjuter understöd av stadens fattigvård. Vidare förutsättes i vissa allmänna författningar, att tjänstebefattning i första rummet innehaves av här avsedd tjänsteläkare, såsom befattning som sundhets— inspektör enligt lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar samt som besiktningsman enligt kungörelsen den 30 april 1920 angående åtgärder till förekommande av pestens, kolerans, fläckfeberns, återfallsfeberns och smittkoppornas införande i riket. Däremot skulle tjänste- läkare icke kunna åtaga sig andra särskilda läkarbefattningar utan att först hava erhållit medicinalstyrelsens medgivande därtill.

9 %. Denna paragraf överensstämmer i tillämpliga delar med 10 & 1 mom. i avlöningsreglementet för förste provinsialläkare och provinsialläkare.

10 %.

Distriktsläkare skall tilldelas särskilt tjänstgöringsområde, inom vilket han skall hava att meddela enskild sjukvård. Dessutom förutsättes, att åt distriktsläkare skall, om så befinnas lämpligt, kunna mot särskild ersättning uppdragas bestridandet av fattigsjukvård eller läkarbefattning vid inom sta- den belägna epidemisjukhus och dispensärer, vid stadens folkskolor även- som vid stadens häkte. I övrigt kan fördelningen av göromålen mellan tjänsteläkarna ske på olika sätt. Exempelvis kan det tänkas, att stadsläkaren, utom den allmänna hälsovården, ålägges sjukvården inom ett mindre distrikt, samt att distriktsläkaren eller distriktsläkarna få på sin lott sjukvården i den övriga delen av staden. Vill stad, i stället för att anlita tjänsteläkare, för särskilt ändamål på egen bekostnad inrätta och besätta läkartjänst, exem- pelvis läkartjänst vid folkskolor eller fattigvård, står detta staden fritt, för- utsatt att någon rubbning i den av Kungl. Maj:t fastställda distriktsindel— ningen icke därigenom föranledes. Men en på sådant sätt anställd läkare

Föl—en ande av befattning med inne- havande tjänst.

Jämkning i åligganden eller reglering av tjänst- göringsom- råde. Beslut om inrättande av distriktsläkar- tjänst.

• Sida 106
•  Original

hfinskning i stads invånar-

antal.

Ansökning

om, och ut-

anordnande av stals- bidrag.

Övergånga- eslämmelser.

kan giietvis icke betraktas såsom stadsläkare eller distriktsläkare i kungö- relsens meningc och kan ej jämlikt allmänna läkarinstruktionen på grund av anställningen erhålla tjänstårsberäkningsrätt. Om stads beslut att inrätta en dylik, rent kommunal läkartjänst vid sidan av de i kungörelsen avsedda befattningar inniebär rubbning i den utav Kungl. Maj:t fastställda ordningen för läkarvårdeni i staden, förutsätta sakkunniga, att ett sådant beslut under— ställes Kungl. Illajzts prövning.

11 %.

Uppenbart är, att stad, som kommit iåtnjutande av statsbidrag till uppe- hållande av tjänsteläkarbefattning, icke genom minskning i invånarantalet bör kunna gå miste om eller få vidkännas nedsättningi statsbidraget under vederbörande befattningshavares tjänstetid. Genom tjänsteläkarens avgång upphör emellertid i dylikt fall skälet för statsbidragets fortsatta utgående respektive bibehållande vid oförändrat belopp.

12 &.

Då det bör ankomma å varje stad att själv avgöra, huruvida den vill komma i åtnjutande av statsbidrag, bör för statsbidragets erhållande förut— sättas, att särskild ansökning därom göres av stadsfullmäktige.

Om i stad, som tillerkänts statsbidrag, beräknat efter ett visst invånar- antal, folkmängden ökas, så att staden enligt de i 1 % stadgade grunder är berättigad till högre statsbidrag än förut, har staden givetvis att, med åbe- ropande av detta förhållande,i ny ansökan begära höjning av statsbidraget.

Utbetalning av statsbidrag till avlöning för vissa kategorier befattnings- havare, beträffande vilka jämförelse ligger nära till hands, såsom extra pro- vinsialläkare, distriktsbarnmorskor och distriktssköterskor, verkställes av länsstyrelserna. För nu ifrågavarande tjänsteläkares vidkommande synes emellertid en ur organisatorisk synpunkt vida enklare anordning vara, att utanordnandet av statsbidragen ombesörjes av en central myndighet, i före- varande fall medicinalstyrelsen, som i övrigt enligt förslaget skall hava att handlägga vissa andra frågor, vilka röra tjänsteläkarnas avlöningsförhållan- den, såsom rätt till ålderstillägg samt rätt att för erhållande av sådant till— lägg tillgodoräkna sig föregående tjänstgöring m. m. Utanordnandet av statsbidrag bör äga rum efter rekvisition av vederbörande stad samt avse statsbidrag för det sistförHutna kalenderåret. Städerna hava sålunda själva att förskjuta statsbidragen samt erhålla gottgörelse härför i angiven ord- ning.

13 5.

I avseende å innehållet i denna paragraf hänvisas till vad ovan anförts rörande övergångsbestämmelserna till förslaget till lag med bestämmelser om tjänsteläkare i vissa städer.

• Sida 107
•  Original

Förslaget till kungörelse angående ändrad lydelse i vissa delar av allmänna läkarinstruktionen den [9 december 1930.

Enligt sakkunnigas förslag skulle, förutom städer med en folkmängd Upphjörfmde understigande 5000 personer, samtliga köpingar och municipalsamhällen 31:33:19; ingå i provinsialläkardistrikt. Såsom framgår av ingressen till förevarande ' palläkar— kungörelseförslag, har i anledning härav kapitlet V i nuvarande allmänna msmuhmmn' läkarinstruktion, vilket innehåller bestämmelser om köpings- och municipal- , läkare, föreslagits skola helt utgå. På sätt iden allmänna motiveringen ; framhållits, kan man förvänta, att, därest efter genomförande av den nya ; organisationen behov av egen tjänsteläkare skulle yppas i ett eller annat

stadsliknande samhälle, detta behov utan större svårighet skulle kunna fyllas genom inrättande av nya extra provinsialläkardistrikt. i De särskilda bestämmelserna rörande här ifrågavarande tjänsteläkare De nya. be- hava uppdelats i tre kapitel, betecknade IV—VI; det har nämligen ansetts ”ämmelsema' lämpligast att utbryta och till samma kapitel hänföra föreskrifterna om förste och andre stadsläkare, vilket kapitel placerats efter kapitlet om stads- läkare men före det, som avser distriktsläkare.

I. Förste provinsialläkare.

% 1.

Då förste stadsläkare, på sätt i % 55 stadgas, har att för vederbörande Tjänste. stad fullgöra förste provinsialläkares tjänsteåligganden, följer härav, att åliåya??"i stad, där sådan läkare finnes anställd, icke tillhör förste provinsialläkares a man ”' verksamhetsområde, en särställning, som enligt gällande instruktion intages av de fyra största städerna.

II. Provinsialläkare. % 21.

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits, skola enligt omorga- Tjänst- nisationsförslaget städer med en folkmängd under 5000 personer ävensom målgång" samtliga köpingar och municipalsamhällen hänföras till provinsialläkardistrikt. ' m. Genomförandet av de genom förslaget betingade ändringarna i provinsial- läkardistriktsindelningen bör ankomma å Kungl. Maj:t efter förslag av medi- cinalstyrelsen.

IV. Stadsläkare.

% 45. Detta stadgande överensstämmer med vad i motsvarande hänseendei _Tjänste- ' % 18 av allmänna läkarinstruktionen finnes stadgat för provinsialläkare. åligganden '

allmänhet.

• Sida 108
•  Original

Tillsättning.

Tjänstens tillträdande.

För stads- läkare gällande före- skrifter.

Förhållande till vissa. kommunala nämnder m. fl.

% 46.

På sätt stadgas i 2 % av förslaget till lag med bestämmelser om tjänste- läkare i vissa städer, skall stadsläkare utnämnas av Konungen efter av medi- cinalstyrelsen upprättat förslag till tjänstens besättande.

I den allmänna motiveringen hava närmare utvecklats skälen för det före- slagna sättet för utnämning av stadsläkare samt stadsfullmäktiges rätt att avgiva förord för viss sökande.

I fråga om medicinalstyrelsens förslag till tjänstens besättande förordas, att därvid skola tillämpas samma grunder, som gälla vid upprättandet av för- slag till provinsialläkartjänst (jfr & 19).

Vid avfattandet av sista stycket har andra stycket i 20 % av sjukhus- stadgan tjänat till förebild.

& 47.

Enligt % 46 mom. 3 i gällande allmänna läkarinstruktion har magistraten att till medicinalstyrelsen, länsstyrelsen och förste provinsialläkaren göra anmälan om stadsläkares tillträdande av tjänsten. Därest utnämning av stadsläkare lägges i Kungl. Maj:ts hand, synes lämpligast, att stadsläkaren själv ålägges anmälningsskyldighet i nämnda hänseende, och bör anmälan ske även till magistraten.

% 48.

Denna paragraf överensstämmer i huvudsak med vad härutinnan om stads- läkare finnes stadgat i % 48 mom. 1 av gällande allmänna läkarinstruktion. Jämkning i bestämmelsen har skett med hänsyn till att. såsom i den all- männa motiveringen omförmälts, lokala instruktioner för nu ifrågavarande läkare enligt förslaget icke vidare skola förekomma.

% 49.

Uppenbart är, att stadsläkaren på grund av sin ställning i förhållande till stadens hälso- och sjukvård samt arten av sina funktioner kommer att fram- stå såsom den hygieniska sakkunskapens främste representant inom sam- hället. Fullgörandet av stadsläkarens tjänsteåligganden torde ocksä förut— sätta, att han utövar ett visst inseende över stadens övriga tjänsteläkare samt den hälso- och sjukvårdspersonal, som finnes anställd hos hälsovårds— nämnden, och sålunda intager en förmansställning i förhållande till dessa personer.

Såsom förut nämnts, är stadsläkaren självskriven ledamot i hälsovårds- nämnden. Detta ledamotskap eller stadsläkarens ställning i övrigt torde emellertid icke böra föranleda till att han skulle kunna betraktas som ett hälsovårdsnämndens verkställande organ samt i sådan egenskap betungas med utom hans tjänst fallande »expeditionsarbete etc.

Obligatoriskt ledamotskap i barnavårdsnämnd tillkommer däremot enligt gällande lagstiftning icke stadsläkaren, men är stadsläkaren skyldig att mot- taga val till ledamot i denna nämnd, om han därtill utses.

• Sida 109
•  Original

Vad beträffar fattigvårdsstyrelse, nykterhetsnämnd och byggnadsnämnd, äger stadsläkaren redan nu, även om han icke är ledamot i sådan styrelse eller nämnd, rätt att deltaga i dess förhandlingar. Motsvarande rätt för stadsläkare finnes icke i fråga om barnavårdsnämnd, men föreslås i annat sammanhang ändring i barnavårdslagen i syfte att tillförsäkra stadsläkare sådan rätt.

Beträffande den i mom. 3 föreslagna skyldigheten för stadsläkare att på anmodan avgiva utlåtande i sanitära frågor må framhållas, att härmed åsyftas att, ehuru stadsläkaren icke är att betrakta såsom hälsovårdsnämndens tjänste- man, bereda nämnden möjlighet att anlita stadsläkaren såsom rådgivare i hygieniska spörsmål, rörande vilka han måste anses äga särskild sakkunskap.

% 50.

Förevarande paragraf har sin motsvarighet i % 48 mom. 3 av gällande allmänna läkarinstruktion.

% 51.

De närmare föreskrifterna rörande läkares åligganden beträffande utrö- nande av dödsorsak och avgivande av dödsbevis äro intagna i medicinal- styrelsens cirkulär den 2 januari 1931 (Svensk författningssamling nr 6) till samtliga läkare i riket angående uppgifter om dödsorsaker (dödsorsaks- nomenklatur). Stadgande rörande stadsläkares skyldighet i förevarande av- seende har ansetts böra inflyta i den allmänna läkarinstruktionen.

% 52.

Förevarande stadgande innebär, att stadsläkaren vid sidan av sina ordi- narie tjänsteåligganden, i den mån dessa sådant medgiva, är pliktig att, om så påfordras, i främsta rummet åtaga sig ombesörjandet av fattigsjukvården och först i andra rummet befattning, som i mom. 2 sägs. I senare av- seendet erfordras medicinalstyrelsens medgivande, i likhet med vad som stadgas i fråga om provinsialläkare beträffande läkar—befattning vid kommu- nal sjukstuga och epidemisjukhus (se 10 % 2 inom. i avlöningsreglementet för förste provinsialläkare och provinsialläkare). Eventuellt kan det visa sig lämpligare, att här avsedda göromål helt eller delvis fullgöras av annan läkare. Skulle olika meningar uppstå mellan stadsfullmäktige och stads- läkaren angående skyldighet för den senare att åtaga sig befattning, som i denna paragraf avses, eller angående ersättningen därför, synes avgörandet böra ankomma å medicinalstyrelsen.

Nära till hands ligger, att stad med stadsläkaren eller annan tjänsteläkare träffar avtal om lämnande av sjukvård även åt stadens tjänstemän eller ar— betare i stadens tjänst. Sakkunniga hava emellertid ej ansett sig böra ifråga- sätta skyldighet för stadsläkare att åtaga sig sådant uppdrag.

5 53. - I likhet *med vad i gällande allmänna läkarinstruktion (& 50) är stadgat, synes stadsläkares årsberättelse böra avgiva-s inom februari månads utgång

Rapporter angående köns- sjukdomar.

Utrönande av dödsorsak.

Falligsjuk- vård samt läkarbefatt- ning vid epidemi- sjukhus, dispensärer. folkskolor och häkte.

Årsberättelse.

• Sida 110
•  Original

'szinstledighet m. m.

Tjäns te- åligganden i allmänhet.

varje år. I stad, där distriktsläkare finnes, bör givetvis till grund för års- berättelsen läggas även av denne till stadsläkaren avgiven berättelse. Para- grafen är i övrigt avfattad i huvudsaklig överensstämmelse med % 39, som avser provinsialläkares årsberättelse.

% 54.

Föreskrift rörande stadsläkares rätt till semester är intagen i 6 % av för— slaget till kungörelse angående statsbidrag till avlönande av tjänsteläkare i vissa städer.

Enligt % 40 mom. 3 av allmänna läkarinstruktionen må. provinsialläkare utan särskilt tillstånd begiva sig utom sitt distrikt under högst ett dygn i sänder, dock att sådan vistelse utom distriktet icke må äga rum under längre tid för år än femton dygn. Sakkunniga hava haft under övervägande, huru— vida motsvarande förmån borde beredas även stadsläkare. Med hänsyn till de särskilda förhållandena i stad hava sakkunniga emellertid funnit sig böra stanna vid att föreslå, att liknande tjänstledighet må kunna beviljas stads— läkare av magistratens ordförande, under förutsättning att stadsläkaren med annan legitimerad läkare avtalat om göromålens bestridande under tiden. Sådan tjänstledighet har dock ansetts icke böra omfatta mer än tre dagar i följd.

I mom. 4 har, i anslutning till vad i % 43 sista stycket av allmänna läkar— instruktionen stadgas rörande extra provinsialläkare, föreskrivits, att beviljad tjänstledighet och utfärdat förordnande icke må medföra utgift för statsverket.

I övrigt hava bestämmelserna angående tjänstledighet för stadsläkare i % 51 allmänna läkarinstruktionen ansetts böra bibehållas oförändrade.

V. Förste och andre stadsläkare. & 55.

På sätt förut nämnts, går förslaget ut på att i stad, som har en folkmängd av minst 50 000 personer, skola finnas en förste och en andre stadsläkare.

Stadstjänsteläkare (förste stadsläkare) med liknande uppgifter, som enligt förslaget skulle tillkomma förste stadsläkarna, finnas för närvarande i Stock— holm, Göteborg, Malmö och Norrköping. I Stockholm verkställas dock de föreskrivna årliga visitationerna av apoteksinrättningarna av byråchefen å medicinalstyrelsens apoteksbyrå, en anordning, som förutsättes även för framtiden böra bibehållas.

Såsom förut omförmälts, biträdes i Stockholm och Göteborg förste stads— läkaren vid den allmänna hälsovårdens handhavande av en särskild läkare,. benämnd sundhetsinspektör. Dessutom finnes till förste stadsläkarens i Stockholm biträde anställd en läkare såsom bostadsinspektör. Ifrågavarande befattningshavare äro emellertid icke stadsläkare i allmänna läkarinstruk- tionens mening utan hos vederbörande hälsovårdsnämnd anställda tjänste— män samt beröras sålunda icke av sakkunnigas förslag.

• Sida 111
•  Original

Andre stadsläkaren förutsättes böra främst bland tjänsteläkarna stå. till förfogande för tjänstgöring såsom vikarie för förste stadsläkaren. I Stock- holm torde dock andre stadsläkaren icke kunna påräknas för sådan tjänst- göring. I allmänhet synes andre stadsläkaren under tid, då han vikarierar för förste stadsläkaren, böra komma i åtnjutande av särskild ersättning, i likhet med provinsialläkare för tjänstgöring såsom vikarie för förste pro— vinsialläkare. Därest emellertid förste stadsläkaren av tillfälligt förfall, exempelvis vistelse utanför staden å tjänstens vägnar eller annat särskilt tjänsteuppdrag, är förhindrad att bestrida tjänstegöromålen under kortare tid, torde särskild gottgörelse icke böra utgå till andre stadsläkaren för dylikt vikariat.

Rörande skyldighet, som i mom. 3 omförmäles, äro föreskrifter intagna i 9 % av förslaget till statsbidragskungörelse.

% 56.

Då förste stadsläkare skall hava att fullgöra förste provinsialläkares tjänsteäligganden, synes följdriktigt, att vid tillsättning av förste stadsläkar- tjänst tillämpas enahanda grunder, som gälla i fråga om förste provinsial- läkartjänst. Stadgandet har alltså i denna del avfattats i anslutning till vad i % 3 mom. 2 andra stycket av allmänna läkarinstruktionen finnes föreskrivet rörande uppgörande av förslag till förste provinsialläkartjänst. I fråga om andre stadsläkare har liksom beträffande stadsläkare följts vad härutinnan gäller om provinsialläkare. I övrigt hänvisas till motiveringen rörande & 46.

& 57. I fråga om motiveringen hänvisas till vad som anförts angående % 47.

% 58. Införandet av förste stadsläkartjänst såsom en särskild befattning för de största städerna, vilken till sin natur är skild från stadsläkartjänst i de öv- riga städerna, har påkallat det föreslagna stadgandet 1 mom. 1.

s 59.

Andre stadsläkares årsberättelse bör givetvis avgivas till förste stads— läkaren. Detta bör, i överensstämmelse med vad som gäller om stadsläkares årsberättelse, ske inom februari månads utgång.

% 60. Bestämmelserna om förste och andre stadsläkares rätt till semester hava fått sin plats i 6 5 av förslaget till statsbidragskungörelse. Vad beträffar annan tjänstledighet än semester, torde ej blott förste stads- läkare utan även andre stadsläkare, som i likhet med den förre skulle i stor omfattning omhänderhava uppgifter av statlig natur, böra jämställas med förste provinsialläkare.

Tillsättning.

Tjänstens tillträdande.

Vissa bcstämmelsers tillämplighet å förste stadsläkare.

Andre stads- läkares års- berättelse.

Tjänstledighet

m. ”I.

• Sida 112
•  Original

VI.

Distriktsläkare.

% 61.

_Tjänste- _ Distriktsläkares huvudsakliga uppgift är enligt förslaget den enskilda sjuk- daglig?” vårdens tillgodoseende. För att säkerställa tillgång å vikarie för stadsläkare i stad, där distriktsläkare finnes, har distriktsläkare därjämte i mom. 2 ålagts skyldighet att vid behov mottaga förordnande ä stadsläkartjänsten (förste stadsläkartjänsten). I anslutning till vad som föreslagits beträffande andre stadsläkare synes distriktsläkare under tjänstgöring såsom vikarie för förste stadsläkaren eller stadsläkaren böra komma i åtnjutande av särskild ersätt- ning. förutsatt att icke tjänstgöringen fullgöres under tillfälligt förfall för sådan läkare.

% 62.

Tillsättning. Såsom förut nämnts, har ansetts, att utseende av distriktsläkare bör au— komma å medicinalstyrelsen. I avseende å grunderna för utseende av di— striktsläkare hava de i g 41 mom. 2 av gällande allmänna läkarinstruktion ' beträffande tillsättande av extra provinsialläkare givna bestämmelser tjänat '

till ledning. ! % 63.

_ch'msiens I likhet med vad som i % 47 föreskrivits beträffande stadsläkare har di- ] hllträdame' striktsläkare ålagts skyldighet att själv meddela vederbörande underrättelse | rörande sitt inträde i tjänstgöring.

% 64.

Särskilda I denna paragraf hava sammanförts bestämmelser om särskilda åligganden

åligganden för distriktsläkare. Distriktsläkarna skola även hava till uppgift att stå till förfogande för fullgörande av göromål, vilka icke medhinnas av förste stadsläkaren respektive stadsläkaren eller eljest lämpligen anses böra upp- dragas åt annan tjänsteläkare. I anledning härav har distriktsläkare ålagts skyldighet att åtaga sig fattigsjukvård ävensom läkarbefattning vid epidemi- sjukhus, dispensär, folkskola och häkte. Distriktsläkare, vilken befattnings- havare beträffande sin tjänstutövning skall sortera under förste stadsläkaren respektive stadsläkaren, bör hava att till denne avgiva rapporter om vissa _, sjukdomsfall samt årsberättelse rörande sin verksamhet. Det har också , ansetts böra åläggas distriktsläkare skyldighet att vid påfordran närvara ' vid hälsovårdsnämndens sammanträden, för att han skall kunna stå till tjänst med upplysningar rörande förhållanden, som han under sin tjänst— göring iakttagit. Distriktsläkares närvaro vid hälsovårdsnämnds samman- träde kan påkallas antingen av hälsovårdsnämnden själv eller av förste stadsläkaren respektive stadsläkaren.

% 65.

Tjänstledighet Jämväl rörande distriktsläkares rätt till semester finnes föreskrift med- ” 7"- delad i 6 & av förslaget till statsbidragskungörelse.

• Sida 113
•  Original

Beviljande av tjänstledighet åt distriktsläkare bör ankomma å hälsovårds- nämnden. Liksom för stadsläkare har emellertid föreslagits, att tjänstledig- het under sammanlagt femton dagar för kalenderår skulle kunna meddelas distriktsläkare med mindre omgång. I mom. 4 har intagits samma förbehåll beträffande kostnaderna för tjänstledighet In. 111. som för övriga stadstjänste- läkare. I övrigt har stadgandet avfattats med ledning av bestämmelserna om tjänstledighet för stadsläkare i & 51 av gällande allmänna läkarinstruk- tion.

Beträffande de städer och stadsliknande samhällen, i vilka ordinarie tjänsteläkare finnes anställd vid den tidpunkt, då förslaget kan bliva anta- get, kan den nya instruktionen givetvis träda i tillämpning, först sedan denne avgått från sin befattning. För sådan tjänsteläkare komma de före- skrifter, som vid nämnda tidpunkt gälla i fråga om hans tjänstgöring, vare sig de äro meddelade i allmänna läkarinstruktionen eller i lokal instruktion, att fortfarande bliva tillämpliga, förutsatt att icke överenskommelse med honom träffas, att han helt eller delvis skall underkasta sig de nya bestäm- melserna. I vad mån för påskyndande av reformens ikraftträdande avgång från ordinarie befattning må kunna ske tidigare än vid vederbörlig pensions- ålder eller för sådan avgång eljest fastställd tidpunkt, torde i allmänhet få bero på avtal mellan kommunen och tjänsteläkaren. Sådan avgång torde också kunna förväntas äga rum därigenom att stadsläkare blir utnämnd till provinsialläkare inom det för staden och angränsande landsbygd inrättade nya distriktet — en befattning, varför han väl får anses på grund av sin förtrogenhet med staden och bygden särskilt kvalificerad.

Förslaget till pensionering.

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits, synas övervägande skäl tala för att här ifrågavarande tjänsteläkares pensionsfråga löses genom dessas anslutning till statens pensionsanstalt.

Till statens pensionsanstalt äro för närvarande anslutna, bland andra, föl- jande befattningshavare, nämligen av Konungen efter utgången av år 1926 utnämnd ordinarie lasarettsläkare vid länslasarett eller på likartat sätt an- ordnad sjukvårdsinrättning, vilken äges och helt eller delvis underhålles av landsting eller stad, som ej deltager i landsting, och vilken icke är att hän- föra till sjukstuga; efter utgången av år 1928 i vederbörlig ordning antagen extra provinsialläkare, till vars avlöning landsting lämnar bidrag; av Konungen utnämnd överläkare vid statsunderstödd vårdanstalt, som avses i tuberkulos- sjukhusstadgan och som äges samt helt eller delvis underhålles av landsting eller stad, som ej deltager i landsting, samt av Konungen utnämnd över— läkare vid statsunderstött kustsanatorium, å vilket nämnda stadga äger till- lämpning, även om sådant kustsanatorium äges av annan än landsting eller stad, som nyss sagts; föreståndare, föreståndarinna och husmoder, anställd vid av staten, landsting, kommun eller annan samfällighet anordnad vård

Övergångs- bestämmelse.

• Sida 114
•  Original

Allmänna bestämmelser.

av fattiga, sjuka, alkoholister, invalider, barn eller åldringar eller ock vid stiftelse av allmännyttig natur, vilken övar dylik vård; distriktssjuksköterska och distriktsbarnmorska, till vars avlöning staten lämnar bidrag; ävensom distriktsveterinär, som avlönas av landsting med bidrag av staten, annan kommunalt anställd veterinär och fast anställd besiktningsman (förste be— siktningsman) vid under offentlig kontroll ställt slakteri.

Reglementet för statens pensionsanstalt är så uppställt, att i kapitlen I —III intagits de allmänna bestämmelser om anstaltens förvaltning jämte grunderna för delaktigheten i anstalten, om tjänstepension och om familje- pension, som gälla för befattningar med pensionsrätt i anstalten, därest icke i avseende, varutinnan avvikelse från de allmänna reglerna må kunna ske, annat föreskrives i de särskilda bestämmelser, som i följande kapitel med— delats eller kunna bliva meddelade att gälla för särskild grupp av befatt- ningar, som förenats med pensionsrätt i anstalten. Denna uppställning av reglementet har vidtagits i syfte att underlätta anslutning till anstalten av nya grupper befattningshavare. Till en början synes böra lämnas en redogörelse för de viktigaste av de förenämnda allmänna bestämmelserna i reglementets tre första kapitel.

Där icke minimiårsavlöning för befattning fastställts i författning, stadgas såsom villkor för erhållande av pensionsrätt i anstalten, att vederbörande be- fattning skall med avseende å behörighetsvillkor, tjänstgöringens art, minimi- avlöning m. m. hava underkastats reglering av den, hos vilken befattningshava— ren är anställd (huvudmannen), och att regleringen blivit godkänd av Konungen eller den myndighet, Konungen förordnar (% 5).

Pensionsanstalten äger bestämma, i vad mån reglementet må äga retroaktiv giltighet för befattningshavare, som efter att hava tjänstgjort i befattningen utan pensionsrätt erhåller sådan rätt i anstalten (% 6).

Beloppen av befattningshavarens och huvudmannens årsavgifter skola angivas i de särskilda bestämmelser, som gälla för befattningen. Från befattningshava- rens tjänstepensionsavgift skall dock, därest befattningshavaren är skyldig att erlägga avgift enligt lagen om allmän pensionsförsäkring, avdrag göras, svarande mot den avgift, som enligt nämnda lag skall erläggas av den, vars inkomst är lika med tjänstepensionsundcrlugct, ökat med hälften. Vad som stadgas angå- ende huvudmans avgifter gäller dock icke för staten som huvudman (% 7 mom. 1.)

Staten erlägger den årliga avgift, som enligt försäkringsteknisk beräkning er- fordras för att tillsammans med befattningshavarens och huvudmannens års- avgifter bereda pension enligt reglementet (å 7 mom. 2).

Om pensionsanstalten enligt % 6 bestämt, att reglementet skall hava retro- aktiv giltighet för en befattningsbavare, som tidigare icke haft pensionsrätt i anstalten, skall huvudmannen, där ej i de för befattningen gällande särskilda bestämmelserna annorlunda stadgas, erlägga den engångsavgift, som pensions- anstalten bestämmer, med rätt för huvudmannen att genom löneavdrag uttaga ersättning av befattningshavaren för viss del av nämnda engångskostnad (% 9).

Enligt de i kap. II intagna allmänna bestämmelserna om tjänstepension är befattningshavare skyldig avgå,

a) när han uppnått den levnadsålder (pensionsålder), som stadgas i de för befattningen gällande särskilda bestämmelserna,

b) om han till följd av olycksfall i tjänsten eller eljest till följd av skada eller sjukdom, vilken han ådragit sig under utövningen av sin tjänst, finnes vara för framtiden oförmögen att behörigen sköta. densamma,

• Sida 115
•  Original

c) om han till följd av skada eller sjukdom i andra fall än under b) sägs under fem på varandra följande år varit oförmögen att tjänstgöra under sam- manlagt mer än 4/5 av den tid, som det eljest ålegat honom att tjänstgöra, och finnes vara för framtiden oförmögen att behörigen sköta sin tjänst,

d) om han under fem på varandra följande år varit på grund av smittsam sjukdom tjänstledig eller från tjänstgöring avstängd under sammanlagt mer än 4/5 av den tid, som det eljest ålegat honom att tjänstgöra, och Hunes vara av samma anledning för framtiden obehörig att tjänstgöra (& 18 mom. 1).

Där ej annorlunda stadgas i de för befattningen gällande särskilda bestäm- melserna, må befattningshavare, som uppnått pensionsåldern, på i nämnda be— stämmelser angivna villkor av huvudmannen tillåtas kvarstå ibefattningen, därest och så länge han prövas kunna på ett tillfredsställande sätt sköta tjän— sten, dock icke längre än under fem år (% 18 mom. 2). ' .

Rätt till genast börjande tjänstepension inträder vid avgång från befattningen för befattningshavare, som uppnått pensionsåldern eller entledigas enligt % 18 mom. 1 b)—d), samt i de fall, som därutöver må stadgas i de för befattningen gällande särskilda bestämmelserna (& 19).

Rätt till uppskjuten tjänstepension tillkommer den, som avgår från sin be- fattning utan att vara berättigad till genast börjande pension. Denna rätt förloras dock,

a) om den avgångne vid den tidpunkt, då. den uppskjutna pensionen skulle börja utgå, innehar annan befattning, som är förenad med tjänstepensionsrätt i statens pensionsanstalt eller i annan av staten inrättad eller understödd pensions- anstalt eller pensionsfond, och har rätt att för genast börjande pension vid avgång från densamma räkna sig tillgodo den tjänstgöring, varpå rätten till uppskjuten pension skulle grunda sig, eller däremot enligt reglementets % 25 svarande försäkringsavgifter,

h) om han före ovannämnda tidpunkt avgått eller samtidigt avgår från dylik befattning med genast börjande tjänstepension, vid vars beräkning den tjänst- göring tillgodoräknats honom, varpå rätten till uppskjuten pension skulle grunda sig, eller däremot enligt reglementets % 25 svarande försäkringsavgifter (% 20 mom. 1). '

Befattningshavare räknar tjänstår i sin befattning för den tid, han efter fyllda 20 år innehaft densamma; dock att, om han innehaft befattningen, innan regle- mentet blev gällande för densamma, han må räkna tjänstår i den endast från denna tidpunkt eller från den tidigare tidpunkt, som pensionsanstalten må hava bestämt enligt & 6. Vid beräkning av tjänstår skall avdrag göras för tid, var- under ledighet från tjänsten ägt rum, i huvudsaklig överensstämmelse med vad i sådant avseende är stadgat beträffande tjänstårsberäkning för pension åt be- fattningshavare i statstjänst (% 21). Vid beräkning av genast börjande tjänste- pensions belopp tillgodoräknas, bl. a., tjänstår, vilka befattningshavaren intjänat för pension i statstjänst, som medfört rätt till tjänstepension (% 22).

Där ej annorlunda stadgas i de för befattning gällande särskilda bestämmel— serna, är tjänstepensionsnnderlaget i regel 2/3 av den i gällande författning eller vid godkänd reglering enligt % 5 fastställda kontanta minimiårsavlöningen.

Befattnings tjänstepensionsunderlag må ej överstiga 6 000 kronor. Den, som i följd av försvagad hälsa eller minskad arbetsförmåga övergår från befattning med högre till befattning med lägre tjänstepensionsunderlag, må efter ansökan hos pensionsanstalten få behålla det högre tjänstepensionsunder- laget, därest han i den förra befattningen räknat minst 15 tjänstår (% 23 mom. 5).

Där ej annorlunda stadgas i de för befattningen gällande särskilda bestäm— melserna, beräknas vid avgång enligt % 18 genast börjande tjänstepension enligt följande regler. '

a) Pensionen är lika med befattningens tjänstepensionsunderlag (hel pension),

• Sida 116
•  Original

om den avgående räknar det härför stadgade antalet tjänstår. Om tjänstårens antal är mindre, avkortas pensionen i förhållande därtill (avkortad pension). Dock skall gälla, att,

b) om avgången sker enligt reglementets % 18 mom. 1 b), hel pension utgår oberoende av tjänstårens antal, och om avgången sker enligt % 18 mom. 1 0) eller (1), minst 3/, av hel pension utgår, dock i båda fallen med den inskränk- ningen, att pensionen ej må överstiga den pension, som den avgående skulle få, om han kvarstode i befattningen till pensionsåldern,

c) om den avgående ej innehaft befattningen i minst fem tjänstår, hel pension utgör medeltalet av hans tjänstepensiönsunderlag under de sista fem åren eller det mindre antal tjänstår han räknar,

d) om den avgående har hustru eller barn, vilka i händelse av hans frånfälle skulle vara berättigade till familjepension, pension utgår med minst det belopp, varmed denna familjepension skulle utgå,

e) om den avgående vid pensionsålderns uppnående icke räknar minst tio tjänstår eller, där han avgår före denna ålder, han icke räknar så många tjänstår, att de tillsammans med de år, som återstå till pensionsåldern, uppgå till minst nämnda antal, pensionen beräknas försäkringstekniskt,

f) om den avgående åtnjutit tjänstledighet från sin befattning för att bestrida annan befattning och haft rätt att under ledigheten räkna tjänstår i den förra befattningen, vid bestämmande av pensionen hänsyn icke tages till den senare, vilket, med visst undantag, gäller jämväl om den, som efter att hava avgått från en befattning med pension erhåller en annan befattning (% 24 mom. 1).

I de gällande särskilda bestämmelserna kan stadgas, att genast börjande tjänstepension skall beräknas försäkringstekniskt, om den avgående ej till pen- sionsåldern kunnat intjäna det för hel pension erforderliga antalet tjänstår (& 24 mom. 2).

Uppskjuten tjänstepension beräknas efter ett tjänstepensionsunderlag, som, där ej i de för befattningen gällande särskilda bestämmelserna annorlunda stadgas, bestämmes efter vissa angivna försäkringstekniska grunder. Den uppskjutna tjänstepensionen är lika med: a) det sålunda beräknade tjänstepensionsunderlaget, om pensionen börjat utgå först vid pensionsåldern, b) 3/4 av detsamma, om pen- sionen börjat utgå tidigare (å 27).

Genast börjande tjänstepension utgår från och med månaden näst efter den, då befattningen frånträdes. Uppskjuten tjänstepension börjar utgå från och med den tidpunkt, från vilken den avgångne förklarats varaktigt oförmögen till arbete, dock senast vid den för befattningen stadgade pensionsåldern. Tjänstepension utgår till och med den månad, under vilken pensionstagaren avlider (% 31).

Bestämmelserna i kap. III, allmänna bestämmelser om familjepension, inne- hålla i huvudsak följande.

När den, som innehar eller tidigare innehaft med familjepensionsrätt i pen- sionsanstalten förenad befattning, avlider, äro hans efterlämnade änka och arvs- berättigade egna barn berättigade till familjepension under följande villkor:

Äktenskap grundlägger icke pensionsrätt, om det ingås a) efter det mannen fyllt 65 år, b) under det mannen lider av sjukdom, som inom 6 månader efter äktenskapets ingående medför hans död, och utan att genom äktenskapet barn legitimeras; dock ankommer det på pensionsanstalten, där anledning finnes an- taga, att sjukdomens livsfarliga beskaffenhet vid äktenskapets ingående icke varit för någon av makarna bekant, att pröva, huruvida familjepension må utgå.

Familjepension utgår till änka, så länge hon lever ogift, och till barn, tills det uppnår 21 års ålder eller dessförinnan träder i äktenskap. Därest barn, som har rätt till familjepension, vid uppnåendet av 21 års ålder befinnes vara varaktigt oförmöget till arbete, bibehåller det rätt till pension, 'så länge oför- mögenheten till arbete fortfar (% 32).

! | . . 1 | | 1

• Sida 117
•  Original

Där ej annorlunda stadgas i de för befattning gällande särskilda bestämmel— serna, är familjepensionsunderlaget lika med det belopp, som med 300 kronor överstiger 20 % av befattningens tjänstepensionsunderlag.

Om innehavare av befattning, som är förenad med familjepensionsrätt i pen- sionsanstalten, jämväl innehar befattning, som är förenad med familjepensions- rätt i annan av staten inrättad eller understödd pensionsanstalt, och om befatt- ningarnas familjepensionsunderlag tillsammans överstiga 2000 kronor, nedsättes den förra befattningens familjepensionsunderlag till sådant belopp, att deras summa blir 2000 kronor (% 33).

Där ej annorlunda stadgas i de särskilda bestämmelser, som gälla för den befattning, som den avlidne senast innehaft, bestämmes pensionen åt de efter- levande på i 5 34 mom. 2 angivet sätt efter familjepensionsunderlaget för den befattning, den avlidne senast innehaft.

I följande fall skall dock försäkringsteknisk beräkning av pensionen göras:

a) om den avlidne avgått från med familjepensionsrätt i pensionsanstalten förenad befattning före pensionsåldern av annan anledning än i få 18 sägs och icke sedermera ånyo fått sådan befattning,

b) om den avlidne vid pensionsålderns uppnående icke räknade minst det antal tjänstår, som fordras för hel tjänstepension, eller, där han avlidit före denna ålder eller avgått före densamma med genast börjande tjänstepension, icke vid frånfället eller avgången räknade så många tjänstår, att de tillsammans med de år, som återstodo till pensionsåldern, uppgingo till minst nämnda antal (5 34 mom. 1).

För änka ensam utgår pensionen med familjepensionsunderlagets belopp. För änka jämte ett eller flera pensionsberättigade barn utgår pensionen med familje- pensionsunderlagets belopp, förhöjt med 40 procent för ett barn och därutöver med 10 procent för varje ytterligare barn. För pensionsberättigade barn, då änka icke finnes, utgår pensionen: om endast ett barn finnes, med hälften av familjepensionsunderlagets belopp; om barnen äro två, med familjepensions- underlagets belopp; om barnen äro tre eller flera, med familjepensionsunderlagets belopp, förhöjt med 40 procent, därest barnen äro tre, samt därutöver med 10 procent för varje ytterligare barn (% 34 mom. 2).

Familjepension utgår från och med månaden näst efter dödsfallet till och med den månad, under vilken pensionstagaren avlider eller hans rätt till pension

upphör (% 40).

Förslaget till kungörelse angående ändrad lydelse i vissa delar av regle- mentet den 31 december 1919 för statens pensionsanstalt.

Därest stadsläkarna inordnas i statens pensionsanstalt, påkallas även för deras del vissa särskilda bestämmelser i anstaltens reglemente. Då emellertid dessa särbestämmelser i väsentliga delar synas bliva överensstämmande med dem, som finnas intagna i kap. VI, till vilket hänförts bland andra lasaretts- och sanatorieläkare samt extra provinsialläkare, torde något nytt kapitel beträffande stadsläkarna ej behöva tillfogas, utan erforderliga särskilda före- skrifter rörande dessa kunna iniiyta i nyssnämnda kapitel.

• Sida 118
•  Original

Kap. VI.

Särskilda bestämmelser angående vissa läkare, sjuksköterskor, barn- morskor och befattningshavare vid vårdanstalter.

% 60.

Med pensions- De nya bestämmelserna böra främst bliva obligatoriskt tillämpliga på sådana

tillit/22532? här avsedda tjänsteläkare, som efter förändringens genomförande första gången utnämnas till innehavare av sådan befattning. Vidare torde tillfälle till frivilligt inträde i anstalten böra beredas vissa stadsläkare, som vid pen- sionsbestämmelsernas ikraftträdande finnas anställda. Till frågan härom återkomma sakkunniga längre fram vid behandlingen av förslag till över- gångsstadganden.

Enligt %» 5 i de allmänna bestämmelserna av anstaltens reglemente förut- sättes för befattnings förenande med pensionsrätt i anstalten, att minimiårs- avlöning är fastställd i författning eller, där så ej skett, att befattningen på visst sätt regleras och att denna reglering godkännes av statsmyndighet. Med hän- syn till den fasta organisationen av vissa befattningar, däribland lasaretts-, ] sanatorie— och extra provinsialläkartjänster, har berörda bestämmelse jämlikt | föreskrift i mom. 3 av förestående paragraf icke ansetts böra bliva gällande * beträffande dessa befattningar. Liknande undantag bör gälla i fråga om nu I avsedda befattningar; någon ändring av sistnämnda författningsrums orda- ; lydelse påkallas emellertid icke härav.

% 61. Ifrågasatt Tjänstepensionsunderlaget för nu ifrågavarande läkare synes, i likhet med Mmm” '” vad som gäller för lasaretts- och sanatorieläkare samt extra provinsialläkare, [ .äizäll'åia böra bestämmas till visst fixt belopp. Enligt % 23 mom. 1 må befattnings 1 mamma?-lapp tjänstepensionsunderlag ej överstiga 6000 kronor. Denna bestämmelse är

hämtad från vad i sådant avseende vid tiden för reglementets tillkomst fanns stadgat i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension. Numera har emellertid för vissa enligt nämnda lag utgående pensioner fastställts pensionsunderlag till högre belopp än 6000 kronor. Enligt reglementet för

Sveriges kommunalanställdas pensionskassa samt enligt pensionsreglementen

för vissa större städer har också väsentligt högre maximum medgivits. Det synes i anledning härav kunna ifrågasättas, om icke anstaltens reglemente härutinnan borde ändras. Sålunda torde exempelvis beträffande förste stads- läkartjänster goda skäl tala för ett högre pensionsunderlag än 6000 kronor, särskilt i jämförelse med de pensioner, som i respektive städer tillerkänts tjänstemän i samma löneläge. På denna punkt föreslås emellertid icke någon ändring i de för pensionsanstalten gällande regler. En ändring av förevarande stadgande i här angiven riktning synes emellertid böra tagas i övervägande vid blivande revision av reglementet.

I mom. 3 och 4 av % 23 föreskrives, att för befattningsbavare, som är innehavare av flera, med pensionsrätt i statens pensionsanstalt eller annan

• Sida 119
•  Original

statlig pensionsanstalt förenade tjänster, sammanlagda beloppet av tjänste- pensionsunderlagen ej må överstiga 6000 kronor. Även lämpligheten av detta stadgande kan diskuteras, och sakkunniga ifrågasätta, om icke regle- mentet på denna punkt borde bringas i närmare överensstämmelse med civila pensionslagen. Enligt 16 å i sistnämnda lag gäller vid förening av två pensioner i stort sett den reduktionsregeln, att pensionernas summa nedsättes till ett belopp, som motsvarar den högre av de båda pensionerna, ökad med en tredjedel av den lägre pensionen.

Närmaste anledningen till att sakkunniga fått sin uppmärksamhet riktad på bestämmelserna om förening av fiera statliga pensioner har varit den, att stadsläkarna ibland tillika äro innehavare av militärläkartjänster och att sådant förvaltande av mer än en tjänst enligt förslaget till kungörelse angående statsbidrag till avlönande av tjänsteläkare i vissa städer (8 %) förutsättes jämväl i framtiden kunna få förekomma, där medicinalstyrelsen, efter stads- fullmäktiges hörande, därtill lämnat medgivande.

Enligt nu gällande pensionsbestämmelser skulle vid sådant förenande av befattningar minskning i pensionsförmånerna kunna ske både istatens pen- sionsanstalt och i respektive militära pensionskassa. Sammanlagda pensions- förmånerna kunna därvid, även om nyssnämnda, i civila pensionslagen före- kommande reduktionsregel infördes i reglementet för statens pensionsanstalt, ivissa fall bliva oskäligt starkt beskurna. I grunderna för pensioneringen av arméns befäl och underbefäl med vederlikar stadgas, att minskningi militär fyllnadspension ej skall äga rum, då pension samtidigt utgår enligt civila pensionslagen. Det synes böra tagas under övervägande, huruvida icke samma bestämmelse borde gälla för det fall, att militär pension och pension från statens pensionsanstalt förenas.

% 64.

Vad beträffar tjänståldern för rätt till hel pension är denna för de i pen— sionsanstalten nu delaktiga läkarna fastställd till 30 tjänstår. I en av lasa- rettsläkarnas förening gjord framställning hava emellertid åtgärder begärts till undvikande av den alltför starka avkortning av pensionen, som enligt gällande bestämmelser skulle drabba åtskilliga befattningshavare, som ej till pensionsåldern kunna intjäna nämnda antal tjänstår. Olika förslag till undanröjande av denna olägenhet hava framlagts. Sålunda har statens pen— sionsanstalt i avgivet yttrande föreslagit, att tjänståldern skulle nedsättas till 27 år.

Vid den försäkringstekniska utredning, som verkställts beträffande kost- naderna för stadsläkarnas pensionering (se Bilaga 3), har även frågan om tjänst- åldern för hel pension blivit föremål för behandling. Det har därvid visat sig, att för stadsläkarnas vidkommande ett antal av 30 tjänstår torde få anses vara för högt tilltaget. Om nämligen ett sådant krav på tjänstår upp— ställdes, skulle av 177 vid tidpunkten för undersökningen anställda stads- läkare och andra jämförliga kommunala läkare endast ungefär 82 läkare eller 46 % av samtliga kunna till pensionsåldern intjäna hel pension. Uppen-

Tjiinsiår för hel pension.

• Sida 120
•  Original

Forts att tjänstgöring.

Genast bör-

pension och

uppskjuten tjänste- pension. jande tjänste-

bart är, att pensioneringen måste betraktas såsom otillfredsställande ord- nad, om pensionsvillkoren avvägas så, att ej ens halva antalet befattnings- havare till pensionsåldern kunna förskaffa sig hel pension. Om däremot, i likhet med vad som föreslagits för lasarettsläkarna, tjänståldern bestämdes till 27 år, skulle en relativt tillfredsställande lösning av frågan kunna ernås, ty i sådant fall skulle hel pension kunna erhållas av ungefär 66 % av stads- läkarna, och genom att tillåta läkare med 26 eller 25 tjänstår att kvarstå i tjänst 1 a 2 år efter pensionsåldern skulle procenttalet kunna ökas med 11, så att cirka 77 % av samtliga skulle komma i åtnjutande av hel pension. Beträffande ytterligare detaljer i fråga om tjänståldern hänvisas till den försäkringstekniska utredningen. I anledning härav föreslås, att för här ifrågavarande tjänsteläkare bestämmes samma tjänstålder, som av statens pensionsanstalt föreslagits skola stadgas för lasarettsläkare, eller 27 är.

% 65.

Kvarstående i befattning efter uppnådd pensionsålder synes böra för här ifrågavarande läkare, i överensstämmelse med vad som gäller beträffande vissa andra kategorier jämförliga läkare, göras beroende på medgivande av medicinalstyrelsen samt kunna beviljas för högst två år.

% 67.

Vid beräkning av uppskjuten tjänstepensions belopp, vilken beräkning sker försäkringstekniskt, skall i regel hänsyn tagas allenast till de avgifter, som befattningshavaren själv haft att erlägga; i händelse avgången varit för— anledd av befattningens indragning, skall emellertid pension erhållas jämväl för de avgifter, som ålegat staten och huvudmannen.

Med hänsyn till att pension alltmera börjar betraktas såsom uppskjuten lön, kunde tagas i övervägande, huruvida icke en i förtid avgående befatt- ningshavare alltid borde vara tillförsäkrad hela den intjänta pensionsrätten och således icke enbart den del därav, som kan sägas vara uppbyggd av de mot pensionsavgifterna svarande avlöningsposter, vilka formellt betraktas såsom befattningshavarens egna bidrag till pensioneringen. Redan i betän- kandet rörande pensionsanstaltens inrättande, vilket av särskilt tillkallade sakkunniga avgavs den 11 februari 1919, framhöllo dessa, att egentligen alltid hela den intjänta pensionsrätten borde vara oantastbar, men att de ansett sig ej kunna föreslå principens genomförande i vidsträcktare män för då ifrågavarande tjänstemannagrupper, än statsmakterna godkänt den- samma i fråga om vissa icke ordinarie befattningshavare vid statens järn— - vägar, telegrafverket och vattenfallsverket.

Stadskommunerna hava av eget initiativ i väsentlig utsträckning antagit bestämmelser om sådan rätt till uppskjuten pension, att en befattningshavare vid övergång till annat verksamhetsområde eller annan stad ändock må be- hålla sin rätt till pension jämväl för de avgifter, som inbetalats av staden för hans räkning. Genom 1925 års polislagstiftning hava kommunerna över huvud taget också obligatoriskt fått införa samma anordning för polisens del.

• Sida 121
•  Original

I % 67 mom. 2 föreskrives, att för extra provinsialläkare, som övergått på ordinarie provinsialläkarstat, uppskjuten tjänstepension skall beräknas ej blott på honom tillgodoräknade egna pensionsavgifter utan även,i den mån så erfordras för uppbringande av totalpensionen till 6000 kronor, å avgifter, som ålegat staten och huvudmannen. Sakkunniga hava vid behandlingen av frågan om uppskjuten pension ansett sig böra stanna vid att föreslå, att denna bestämmelse erhåller tillämpning jämväl åf. d. stadstjänsteläkare, som pensioneras såsom provinsialläkare eller förste provinsialläkare. Med hänsyn till den stora betydelsen av frågan om uppskjuten pension såväl för vederbörande befattningshavare som ock för beredande av goda rekryterings- möjligheter vid besättande av städernas tjänsteläkarbefattningar synes emel- lertid nu berörda fråga i hela dess vidd böra bliva föremål för utredning.

Tjänstårsberäkning, avseende tid före inträdet i pensionsanstalten, kan under vissa villkor beviljas jämlikt % 6, men vid sådan retroaktiv tjänstårs- beräkning må tillgodoräknas allenast tid, varunder vederbörande tjänstgjort i befattning, som med avseende å tjänstgöringens art och omfattning varit sådan, att den kunnat förenas med pensionsrätt enligt anstaltens reglemente, om detta varit gällande. Denna bestämmelse, som närmast tagit sikte på. befattningshavare, vilkas tjänster förut ej varit förenade med pensionsrätt men slutligen blivit delaktiga härav, skulle ej i framtiden bliva av någon större betydelse för lasarettsläkarna, enär exempelvis tjänstgöring såsom underläkare ej jämlikt detta stadgande skulle kunna medräknas. I fråga om lasarettsläkare har därför föreslagits, att den, som vid första anställningen uppnått så hög ålder, att de till pensionsåldern återstående tjänståren ej kunna bereda honom hel pension, skall äga möjlighet att mot erläggande av engångsavgift få såsom tjänstår för pension tillgodoräkna sig tjänstgöring såsom läkare vid sjukvårdsanstalt eller annan föregående verksamhet såsom läkare. Engångsavgifterna skulle bestämmas så, att de beräknades helt täcka kostnaden för de genom medräknande av föregående tjänstgöring till- komna pensionsförhöjningarna, och bidrag till avgifterna skulle ej krävas vare sig av staten eller av huvudmannen, utan befattningshavaren skulle själv få bära hela kostnaden. Erläggandet av sådan engångsavgift hade man tänkt sig skola ske i samma ordning som den i fråga om andra engångs- avgifter tillämpade, nämligen på det sättet, att huvudmannen till pensions- anstalten inlevererade beloppet samt sedan i sin tur hos befattningshavaren uttoge ersättning för avgiften genom löneavdrag under återstående tjänste- tid. Till undvikande av ett för pensionsanstalten ogynnsamt urval har före- slagits, att engångsavgift ej skulle få erläggas för enbart tjänstepensionen eller enbart familjepensionen, utan att, om avgift skulle ifrågakomma, den måste avse bägge slagen av pension.

Den för lasarettsläkare nu ifrågasatta utvägen till förbättrade pensioner synes böra komma till användning även för stadsläkare. stadgande härom har därför intagits såsom ett nytt moment, 3, under % 67. Dock torde läkare böra få tillgodoräknas allenast tjänstgöring i befattning, varmed är

• Sida 122
•  Original

förenad rätt att vid befordran räkna tjänstår lika med civila läkare i statens tjänst.

Beträffande storleken av de engångsavgifter, som skulle utkrävas såsom ersättning för tjänstårsberäkningen, hänvisas till den försäkringstekniska ut- redningen.

Öuergångs— I de till kap. VI hörande övergångsstadgandena hava till en början vid-

”tadg'mden' tagits de ändringar av formell natur, som föranledas av stadsläkarnas in- rymmande i % 60. Härjämte hava tillfogats två nya moment, 11 och 12, innehållande övergångsbestämmelser, som befunnits erforderliga beträffande stadsläkare.

Sakkunniga hava ansett, att tillfälle till frivilligt inträde i statsanstalten bör beredas de stadsläkare, som vid pensionsbestämmelsernas ikraftträdande finnas anställda och som då ej uppnått 45 års ålder. För läkare, som då äro äldre, torde nämligen retroaktivavgifterna bliva så stora, att det ej är lämp— | ligt att för dem öppna tillträde till pensionsanstalten. Stadgande härom har ; inrymts i mom. 11. I sistnämnda moment har även föreskrivits, att huvud- mannen för läkare, som anmält sig önska delaktighet i anstalten, skall vara I pliktig erlägga engångsavgift för tillgodoräknande av den tid, varunder be— ( fattningshavaren i en följd varit fast anställd hos huvudmannen. Om läkaren har att åberopa ytterligare tjänstgöring, som skulle kunna berättiga till ! retroaktiv tjänstårsberäkning, bör givetvis jämväl denna jämlikt få 6 och l 5 67 mom. 3 kunna få medräknas, om så önskas, men detta skall ej vara ' obligatoriskt.

Huvudmannen äger enligt bestämmelserna i % 9 och % 67 mom. 3 uttaga ersättning av befattningshavaren för dennes andel i engångsavgiften, och , befattningshavaren kan erhålla befrielse (helt eller delvis) från att bidraga ' till avgiften, som då nedsättes med ett motsvarande belopp, men även pen- sionsrätten minskas då i förhållande härtill.

För pensioneringen av de läkare, som vid ikraftträdandet av pensions- bestämmelserna överskridit 45-årsåldern, hava sakkunniga tänkt sig en sär- skild övergångsordning, för vilken redogörelse skall lämnas här nedan.

I mom. 12 av övergångsstadgandena lämnas föreskrift beträffande beräk- ning av engångsavgift för retroaktiv tjänstårsberäkningjämliktå öför läkare, som avses i föregående moment. Föreskriften innebär, att staten påtager sig omkring en tredjedel av engångsavgiften för tjänstepension, vilken avgift | således delas ungefär lika mellan staten, huvudmannen och befattningshava- ! ren. Ingen lindring brukar beredas i fråga om avgiften för familjepension, 1 och sådan har ej heller här föreslagits för stadsläkarna.

Exempel å engångsavgifter återfinnas i den försäkringstekniska utred- | ningen. ,

Sakkunniga förutsätta, att å här föreslagna tjänste— och familjepensioner i dyrtidstillägg av statsmedel komma att utgå efter samma grunder som för övriga från anstalten utgående pensioner.

• Sida 123
•  Original

Förslaget till kungörelse angående rätt till pension för vissa tjänste- läkare i stad, vilka icke äro delägare i statens pensionsanstalt.

Det ovan behandlade förslaget till pensionering av stadsläkare omfattar ej sådana vid bestämmelsernas ikraftträdande anställda stadsläkare, som uppnått 45 års ålder. För dessa har utarbetats särskilt förslag till pensions- ordning, vilken innefattas i en kungörelse med förestående rubrik.

Genom de föreslagna bestämmelserna åsyftas att tillförsäkra nu ifråga— varande läkare i första hand en pension å minst 2000 kronor av kommu- nala medel, varjämte staten skulle bidraga med ett belopp av intill 2000 kronor årligen för förhöjning av den kommunala pensionen till högst det belopp, som till läkaren skulle hava utgått i pension, om han erhållit del- aktighet i statens pensionsanstalt och avgifter för honom dit erlagts för tillgodoräknande av den tid, varunder han i en följd innehaft fast anställ- ning såsom läkare hos vederbörande kommun. Därest kommunen genom premiebetalning till pensionskassa. eller på annat liknande sätt tillförsäkrat läkaren en högre pension än som kommunen enligt denna kungörelse varit skyldig att utbetala, förutsättes statsbidraget böra tillfalla kommunen, i den mån det icke är erforderligt för uppbringande av pensionen till det belopp, som enligt vad ovan sagts skulle hava utgått i pension, därest läkaren varit ansluten till statsanstalten. Sakkunniga hava ansett sig böra föreslå .en reducering av statsbidraget till pensioneringen ide fall, då läkareni egenskap av f. d. befattningshavare (t. ex. f. d. militärläkare) uppbär pension från någon av staten inrättad eller understödd pensionsanstalt eller pensions- fond; såsom här avsedd pension betraktas naturligen icke pension, som ut- går jämlikt lagen om allmän pensionsförsäkring.

Till ledning vid bestämmelsernas utformande hava tjänat motsvarande stadganden i kungl. kungörelserna den 13 november 1903 (nr 117, sid. 12) samt den 8 juni 1923 (nr 210) beträffande vissa lasarettsläkare och extra provinsialläkare, som vid inrättandet av lasarettsläkarnas respektive extra provinsialläkarnas pensionskassa voro för gamla för att där vinna inträde.

Det torde böra tagas under övervägande, huruvida dyrtidstillägg av stats- medel böra utgå å den del av förevarande pensioner, som skall gäldas av statsverket.

Förslaget till förordning angående ändrad lydelse av 2 & 1—3 och 6 mom. i hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919.

Den nya organisationen av städernas tjänsteläkarväsen påkallar vissa änd- ringar i hälsovårdsstadgan, vartill förslag här framlägges.

De mindre städernas inordnande i provinsialläkardistrikt synes böra med- föra, att i stället för stadsläkaren vederbörande provinsialläkare, vilken för- utsättes vara bosatt i staden, blir ledamot i nämnden. Ändring i berörda syfte har föreslagits i 2 % 1 mom. I anslutning härtill bör stadgandeti sista stycket utgå. Genom den föreslagna ändringen synes bliva sörjt för

• Sida 124
•  Original

att i de mindre städerna hälsovårdsnämndens tillgång å medicinsk sakkun- skap icke förminskas genom förslaget.

Sakkunniga hava icke kunnat undgå uppmärksamma, att första punkten av 1 mom. ej överensstämmer med 1925 års polislagstiftning, vadan det synts lämpligt att samtidigt verkställa omredigering av denna punkt för vinnande av sådan överensstämmelse.

De föreslagna ändringarna av 2 och 3 mom. torde icke tarva någon sär— skild motivering. Förslaget till ändring i 6 mom. betingas av den nya or- ganisationen av förste stadsläkartjänsterna såsom särskilda tjänster i de största städerna.

Förslaget till lag om ändring av 3 5 2 mom. och 80 5 i lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård. I landskommun är den i kommunen bosatte tjänsteläkaren självskriven ledamot i barnavårdsnämnden. Äro flera tjänsteläkare bosatta inom kom- munen, bestämmer länsstyrelsen, vilken av dem, som skall vara ledamot (3 ä 2 mom. andra stycket barnavårdslagen). I 4 & barnavårdslagen stadgas, att provinsial- och extra provinsialläkare äga att vara tillstädes vid samman- träden med barnavårdsnämnderna inom deras distrikt, även då de ej äro ledamöter i nämnderna, med rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att, där de så begära, få sin mening antecknad till protokollet.

Enligt 3 % 2 mom. första stycket barnavårdslagen är i stad stadsläkare, om sådan finnes, eller annan, av staden därtill utsedd, i staden bosatt läkare ledamot i barnavårdsnämnden. Något stadgande, motsvarande bestämmelsen i 4 & om rätt för provinsial- och extra provinsialläkare att deltaga i sam- manträden med barnavårdsnämnd, oaktat han ej är ledamot i nämnden, finnes icke beträffande stadstjänsteläkare.

Såsom i det föregående nämnts, är stadsläkaren i flertalet städer ledamot i barnavårdsnämnden. Dock förekommer i ett icke ringa antal städer, att stadsläkaren icke innehar sådant ledamotskap. I dylikt fall synes stadsläkaren med nuvarande bestämmelser härutinnan kunna bliva ställd helt utanför de frågor, som ankomma å barnavårdsnämnden. Det är emellertid av vikt, att tjänsteläkaren sättes i tillfälle att taga del av och eventuellt öva inflytande å behandlingen även av de ärenden, som handläggas av barnavårdsnämnden. Någon ändring i stadgandet om stadsläkares ledamotskap i barnavårdsnämnd torde för sådant ändamål icke böra ifrågasättas. Förevarande syfte synes lämpligast kunna vinnas därigenom att, i överensstämmelse med vad som redan gäller beträffande provinsial- och extra provinsialläkare, stadsläkare medgives rätt att närvara vid barnavårdsnämndens sammanträden, även då. han ej är ledamot i nämnden, med rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att, där han så begär, få sin mening antecknad till protokollet.

I 80 % barnavårdslagen stadgas skyldighet för barnavårdsnämnd att år- ligen före januari månads utgång till provinsialläkaren eller extra provinsial- läkaren i det distrikt, dit kommunen hör, avgiva förteckning å samtliga

• Sida 125
•  Original

under nämndens tillsyn stående barn, som vid slutet av nästföregående år vårdades i fosterhem och barnhem inom kommunen. Förteckningen skall för varje barn innehålla uppgift å barnets namn och ödelsedag, barnafostrarens namn och adress ävensom, då. barnet mottagits i barnhem, dettas benäm- ning. Härigenom erhåller tjänsteläkaren material för utövande av den till- syn i fråga om vården av utackorderade barn, som enligt allmänna läkar- instruktionen ankommer å honom.

Stadgandet avser endast kommun, som hör till provinsialläkar- eller extra provinsialläkardistrikt, men däremot icke sådan stad eller köping eller så- dant municipalsamhälle, som icke tillhör dylikt distrikt; i sistnämnda kom— muner har nämligen tjänsteläkaren förutsatts i regel vara ledamot i barna- vårdsnämnden, vadan förtecknings insändande till honom vore obehövligt.

Med hänsyn till vad förut anförts synes emellertid påkallat, att även barnavårdsnämnden i stad eller stadsliknande samhälle med egen tjänste— läkare ålägges skyldighet att till denne avgiva förteckning, som i 80 % avses, och föreslås komplettering av stadgandet i berörda syfte.

Förslaget till kungörelse om ändrad lydelse av 55 1 och 2 i kungörelsen den 17 december 1915 angående villkor för behörighet till vissa civila läkarbefattningar.

I % 1 hava föreslagits vissa av omorganisationsförslaget betingade jämk- ningar, vilka icke torde påkalla någon närmare motivering.

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits, böra för förste stads- läkartjänst uppställas i huvudsak samma kompetensfordringar som de, vilka gälla i fråga om förste provinsialläkartjänst. Förslag till ändrad lydelse av % 2 har i anslutning härtill uppgjorts. Därvid har följts det förslag till ändring av paragrafen, som av medicinalstyrelsen framlagts i skrivelse till Kungl. Maj:t den 25 september 1929, i syfte att i paragrafen måtte införas stadgande om att i stort sett samma kompetensvillkor, som gälla för förste provinsialläkartjänst, måtte bliva tillämpliga för förste stadsläkartjänsterna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping. Medicinalstyrelsen hari skrivelsen framhållit, att av praktiska skäl borde införas en alternativ be- stämmelse för behörighet till angivna förste stadsläkartjänster så, att sökande kunde vara behörig till sådan tjänst, även om han icke fullgjort i % 2 före- skriven tjänstgöring i vissa angivna läkarbefattningar under minst tre år, dock under förutsättning att han tjänstgjort under motsvarande tid i annan tjänsteläkarbefattning, som vore ägnad att giva innehavaren goda insikter och god erfarenhet i allmän hälsovård. Härmed avsåges tjänstgöring såsom assistent vid statens bakteriologiska laboratorium eller vid hygienisk eller bakteriologisk institution vid universitet eller Karolinska institutet, sund- hetsinspektör, bostadsinspektör m. fl.

De av medicinalstyrelsen sålunda ifrågasatta kompetensfordringarna för förste stadsläkartjänst synas väl motiverade och hava upptagits i sakkunnigas förslag.

• Sida 126
•  Original

Reservation cw herr Söderbaum.

Det av de sakkunniga framlagda förslaget till omläggning av tjänsteläkar- verksamheten istäderna synes mig ej hava löst den förelagda uppgiften att på ett enhetligt sätt ordna densamma med hänsynstagande till å ena sidan statens och städernas behov av tjänsteläkare och å andra sidan de därav beroende ekonomiska förpliktelserna för de respektive huvudmännen för be- fattningarne.

Genom det framlagda förslaget hava de sakkunniga pålagt städerna täm- ligen vittgående skyldigheter i förhållande till statsverket, vilka skyldigheter f. n. ej förefinnas varken för deras vidkommande eller för landskommunerna eller landstingen. Det beroende av staten, som för närvarande i viss mån föreligger för städerna i avseende å deras egna läkartjänster, har också genom förslaget högst väsentligt utvidgats i avseende å rätten för städerna att uppgöra instruktioner för och att fritt välja sina egna läkare, varjämte staten ej blott skulle ålägga stadskommunerna att anställa stadsläkare utan jämväl reglera dessas löner, vilket hittills ej varit händelsen.

För statens vidkommande hava de sakkunniga föreslagit dess ekonomiska medverkan till inrättande av tjänster i städerna (distriktsläkare) vida utöver den ram, varav staten hittills haft intresse av tjänsteläkarbefattningarnas i städerna uppehållande, och även utöver dess egen hittillsvarande verksam- het å landsbygden; för samtliga tjänster hava föreslagits bestämmelser för statens medverkan utöver dess hittillsvarande anspråk (taxebunden sjukvård i städerna), en ekonomisk medverkan, som kan uppgå till ej ringa belopp.

De sakkunniges förslag saknar också den fasta och enhetliga organisa— tion, som avsetts med utredningsuppdraget. Sålunda hava inga som helst garantier skapats för tillkomsten av de föreslagna distriktsläkartjänsterna, till vilka staten skulle bidraga med avsevärda belopp. Ej heller hava stads- läkartjänsterna å ett enhetligt sätt ordnats: några fixerade löner, som för- utsatts i statsrå ets direktiv, hava sålunda så långt ifrån framlagts, att lönerna föreslagits fastställda från fall till fall, delvis på basen av väsentligt olika tjänsteåligganden i olika städer. Genom förslaget har vidare stadsläkarnas dubbelställning i förhållande till stat och kommun ej vunnit sin lösning, utan de organlsatoriska spörsmål, 'som därmed sammanhänga, hava lämnats obeaktade. Följden av sakkunnigeförslaget har fördenskull ej blivit en en- hetlig stadsläkarorganisation, utan bibehållandet av nuvarande anordning under andra och t. o. m. mera invecklade former, än vad för närvarande är — händelsen. Förslaget förutsätter dessutom en avsevärd förvaltningsapparat såväl från statens som städernas sida.

Då statens och städernas ekonomiska förpliktelser i avseende å tjänste- läkarverksamhetens i städerna uppehållande närmare hade kunnat klarläggas och just därigenom den förelagda uppgiften kunnat lösas med en enklare organisation och förvaltningsapparat, än vad som föreslagits, har jag ut- arbetat nedanstående förslag till lösning av den av statsrådet förelagda upp- giften.

| *, l i i l i

• Sida 127
•  Original

Förslag till kungörelse angående rikets indelning i läkar-distrikt.

% 1. Från den 1 januari indelas riket i distrikt för besörjandet av den allmänna hälso- och sjukvården. Inom varje distrikt, som kan utgöras av enbart stad, enbart landsbygd eller stad med intill densamma liggande lands- bygd, anställas tjänsteläkare. Distriktsindelningen fastställes av Kungl. Maj:t, som också fastställer antalet tjänsteläkare i varje distrikt.

% 2.

Vad i avlöningsreglementet för förste provinsialläkare och provinsialläkare är eller kan bliva föreskrivet skall i tillämpliga delar gälla för de i städerna anställda läkarna, därvid förste stadsläkare är jämställd med förste provin- sialläkare samt andre stadsläkare och stadsläkare är jämställd med provin— sialläkare, dock att för stadsläkare och andre stadsläkare lön utgår enligt i g— 3 här nedan upptagen löneplan och med de avvikelser, som betingas av de i g 4 här nedan givna bestämmelserna.

& 3. Löneplan för stadsläkare och andre stadsläkare. Lönegrad i lägsta orts- grupp av den i 9 &, avdelning I stad med ett invånarantal av B, av kungö- relsen den 6 juni 1925 (nr 270) intagna

löncplan. över 5 000 t. o. m. 6 000 inv. B 15 >> 6 000 » 7 000 » B 16 ⁴ » 7 000 » 8 000 » B 17 | >> 8 000 » 10 000 » B 18 | >> 10 000 » 12 000 » B 19 | » 12 000 » 15 000 » B 20 l » 15 000 » 20 000 » B 21 i » 20 000 » 25 000 » B 22 l » 25 000 » 30 000 » B 23 j » 30 000 » 35 000 » B 24 , » 35 000 » 40 000 » B 25 » » 40 000 » 50 000 » B 26 över 50 000 » B 27 andre stadsläkare B 26

Därest stadsläkare befordras till annan stadsläkartjänst med högre avlö- ning eller till andre stadsläkartjänst, äger han att för omedelbar eller fram- tida uppflyttning till högre löneklass räkna sig till godo den tid, varunder han bestritt den förra befattningen.

• Sida 128
•  Original

Uppiiyttning i högre lönegrad till följd av ökning i stadens invånarantal skall äga rum från och med kalenderåret näst efter det, då stadens folk- mängd uppgått till det i % 3 nämnda invånarantalet. Stadsläkare, som upp- flyttas i högre lönegrad, kvarstår i denna, även om invånarantalet skulle nedgå under den siffra, till vilken stadens folkmängd uppgick vid tiden för lönens fastställande. % 4.

Vid bestämmande av förekommande löneavdrag skola för stadsläkare och andre stadsläkare tillämpas föreskrifterna i 16 g av kungörelsen den 6 juni 1925 (nr 270).

% 5.

Vad för förste provinsialläkare och provinsialläkare är föreskrivet i fråga om pensionsbelopp och pensionsavgifter skall äga tillämpning på förste och andre stads- samt stadsläkare, därvid bestämmelserna för förste provinsial- läkare skola tillämpas å förste stadsläkare och bestämmelserna för provin- sialläkare å andre stads- och stadsläkare.

Övergångsbestämmelser.

Denna kungörelse träder i kraft den — — —.

Därvid skola följande bestämmelser lända till efterrättelse:

1. I de städer, där stadsläkare anställas, äga de hittills kommunalt an- ställda förste stadsläkarna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping ävensom övriga förste stadsläkare, vilka därefter skola benämnas stads- läkare, övriga stadsläkare samt andre stadsläkarna i Stockholm, Göteborg (och Norrköping) övergå till statstjänst, därest de ej före denna kungörelses ikraftträdande anmält sig vilja kvarstå i kommunal tjänst.

2. Vid beräknande av de till statstjänst övergående stadsläkarnas löner och pensionsunderlag, då tjänsterna övertagas av staten, äga tjänstinneha- varna tillgodoräkna sig i statens eller kommuns tjänst intjänade tjänstår.

3. Har vid övergången till statstjänst läkare, som ovan sägs, överskridit 45 levnadsår, är han ej förpliktad att ingå i civilstatens änke- och pupill- kassa. Stadsläkare, som sålunda icke blivit delägare i civilstatens änke- och pupillkassa, äger, därest han är delaktig i för stadens befattningshavare gällande änke— och pupillförsäkring, bibehålla sådan delaktighet.

4. Stadsläkare, som sålunda övergår i statstjänst, äger i de städer, där skötseln av epidemisjukhuset hittills ingått i stadsläkarens kommunala upp- gifter, att, därest han så önskar, fortfarande uppehålla tjänsten som läkare vid respektive stads epidemisjukhus och för vård av respektive stads in- vånare å dessa sjukhus av kommunen erhålla ersättning med nedanstående belopp, nämligen: för epidemisjukhuset i Norrköping ...................... 3 500 kronor » » » Hälsingborg .................... 3 500 >> » » >> Gävle ................................. 2 000 » » » » Eskilstuna ........................ 2 000 » » » >> Orebro ............................. 2 000 >> » » » Sundsvall ........................ 1 500 >>

5. Därest stad träffat avtal med tjänsteläkare, som här nämnts, beträf- fande tjänstgöringsförhållandena, utan att detta blivit av medicinalstyrelsen fastställt i speciell instruktion, skall sådant avtal äga bestånd, sedan tjänste- läkaren övergått i statstjänst, tills avtalet med honom uppsäges.

6. För de stadsläkare, som övergå från kommunal till statlig tjänst, skola vederbörande städer utfärda pensionsbrev, lydande på det belopp, som mot-

; l i | !

• Sida 129
•  Original

i l I |

svarar tjänstetiden i staden med en beräknad hel tjänsttid av 23 år och i förhållande till fastställt pensionsbelopp. Där visst pensionsbelopp ej blivit bestämt, skall det anses utgöra 4000 kronor. Vid avgången från tjänsten äger sådan stadsläkare att av staten utbekomma skillnaden mellan den kom- munala pensionen och den pension, som skulle hava kunnat erhållas från staten, om hela tjänstgöringen fullgjorts i statens tjänst. Närmare före- skrifter för pensionens utbetalande meddelas av Kungl. Maj:t.

7. Stadsläkare, som anmält sin önskan att kvarstå på kommunal stat, [har att, utöver allmänna läkarinstruktionens bestämmelser, ställa sig till efterrättelse vad vid ikraftträdandet av denna kungörelse uti av medicinal- styrelsen fastställd särskild instruktion stadgats. Under sådan stadsläkares tjänstetid äger staden att av statsmedel årligen uppbära ett belopp, som motsvarar den lön, som från staten skulle hava utgått till tjänstinnehavaren, om denne övergått till statstjänst, minskat med arvodet för tjänstgöring så- som sundhetsinspektör, dock ej mer än vad kommunen anslagit i lön vid tidpunkten för stadsläkartjänsternas övertagande av staten.

8. Ar vid tiden för denna kungörelses ikraftträdande i stad, som avses att ingå i provinsialläkardistrikt, anställd stadsläkare, skall sådan stadsläkare äga kvarstå i sin befattning med de skyldigheter, som för stadsläkare stadgas i allmänna läkarinstruktionen och som fastställts i särskild instruktion av medicinalstyrelsen. Till sådan förste stadsläkare eller stadsläkare utgår pension, eventuellt änkepension, från staden enligt vad därom kan vara sär— skilt bestämt, dock för stadsläkares egen pension med minst 2000 kronor årligen. Till egenpensionen bidrager staten härutöver med ett belopp av högst 2000 kronor årligen intill det belopp, som stadsläkaren vid avgången från tjänsten skulle hava kunnat erhålla från staden med ett pensions- underlag av 6 000 kronor. Under förste stadsläkares eller stadsläkares, som här sagts, tjänstetid utgår till staden av statsmedel bidrag till avlönande av stadsläkaren med ett årligt belopp, motsvarande den av kommunen vid ikraftträdandet av denna kungörelse anslagna lönen minskat med på den kommunala lönen belöpande fattigsjukvårdskostnader efter en beräkning per antal invånare i staden av 0.20 kronor för öppen och 0.15 kronor för sluten fattigsjukvård inom det område av staden, som stadsläkarens verksamhet i avseende å fattigsjukvård avser.

9. Finnes vid ikraftträdandet av denna kungörelse andre stadsläkare an- ställd i andra städer än Stockholm, Göteborg (och Norrköping), gäller be- träffande dessas tjänsteförhållanden vad som stadgats i övergångsbestäm— melserna till lag om stadsdistriktsläkare. 10. Köpings- och municipalläkare, som vid denna kungörelses ikraftträ- dande finnas anställda, äga kval-bliva vid sina beställningar med de skyldig- heter, som stadgas för stadsläkare i allmänna läkarinstruktionen och som fastställts i särskilda instruktioner av medicinalstyrelsen, därest ej deras distrikt i vederbörlig ordning ombildas till eller uppgå i ordinarie eller extra provinsialläkardistrikt efter träffad överenskommelse mellan vederbörande myndigheter och respektive tjänsteläkare.

• Sida 130
•  Original

Förslag till lag 0111 stadsdistriktsläkare.

1 %.

För tillgodoseende av invånarnes behov av enskild sjukvård skall stad med ett invånarantal av 30000 eller däröver vara indelad i distrikt, i vilka skola anställas stadsdistriktsläkare.

Utan hinder av vad i denna lag stadgas äger medicinalstyrelsen medgiva, att stad, som här nämnts, må undantagas från distriktsindelningen, under villkor att staden träffar avtal med tillräckligt antal i staden praktiserande läkare, varigenom dessa förplikta sig att betjäna de sjuka i staden.

Utöver vad här stadgats må stad efter medgivande av Kungl. Maj:t an- ställa stadsdistriktsläkare.

2 %.

Stads indelande i distrikt för sjukvårdens bestridande fastställes av medi- ' cinalstyrelsen på förslag av vederbörande stad, varvid jämväl stadsläkaren , må tilldelas distrikt i den omfattning, medicinalstyrelsen bestämmer. i

Har i stad stadsdistriktsläkare anställts, må tjänst ej indragas förr än vid ; befattningshavarens avgång från densamma. i l 3 %. Tjänsteläkare, som här nämnts, skola tillhöra statens pensionsanstalt på sätt stadgas i reglementet för nämnda anstalt.

4 &. De till stadsdistriktsläkare utgående lönerna bestridas av vederbörande ' stad.

som avses i denna lag, ävensom för stadsdistriktsläkare i övrigt utfärda in- struktion. Övergångsbestämmelse.

6 %. Vid denna lags ikraftträdande anställda stadsdistriktsläkare förbliva vid sina innehavande beställningar och sina skvldigheter mot vederbörande

| | 5 s. Konungen äger meddela bestämmelser angående tillsättande av tjänster, stad enligt av medicinalstyrelsen fastställda särskilda instruktioner.

__,H %

Denna lag träder i kraft den ————————————————

• Sida 131
•  Original

Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse i vissa delar av allmänna läkarinstruktionen den 19 december 1930 (nr 442).

Härigenom förordnas, att allmänna läkarinstruktionen den 19 december 1930 skall så ändras, att % 1, % 21 mom. 1 och % 41 mom. 1 första stycket samt % 59 mom. 6 erhålla ny lydelse, att kapitlen IV och V upphöra att gälla, samt att i instruktionen införas två nya kapitel, jämväl betecknade IV och V och omfattande %% 45—53.

I. Förste provinsialläkare.

| ! I % ä 1. | 1. För varje län skall finnas en i länets residensstad stationerad förste [ provinsialläkare. 2. Förste provinsialläkare åligger med den i mom. 3 givna begränsning: att, på sätt ————— inom länet; att verkställa — —— — — åt honom; att tillhandagå — — — — och sjukvården; att med —————— tjänstverksamhet, samt att insamla ————— förekommande sjukdomar.

3. I de städer, där Kungl. Maj:t därom förordnat, skola finnas statio- » nerade förste stadsläkare, som hava att jämte tjänstgöring såsom stadsläkare l beträffande vederbörande stad fullgöra förste provinsialläkares tjänsteälig- ', ganden. 1 4. Angående skyldighet för förste provinsialläkare och förste stadsläkare ' att underkasta sig vidsträcktare tjänstgöring. jämkning i åligganden och reglering av tjänstgöringsområdet samt att mottaga förordnande å. byråchefs- befattning i medicinalstyrelsen är särskilt stadgat.

II. Provinsialläkare. % 21. 1. Provinsialläkardistrikt omfattar det område av riket, som Kungl. Maj:t bestämmer. 2. Angående skyldighet för provinsialläkare att underkasta sig reglering av tjänstgöringsområdet är särskilt stadgat.

III. Extra. provinsialläkare.

% 41. 1. Uppstår fråga att för sjukvården inom en eller flera kommuner få. anställd extra provinsialläkare med rätt för denne att vid befordran — — — — — landstingets utlägg.

Stadsläkare.

& 4.5.

Enbart för städerna anställda tjänsteläkare benämnas stadsläkare eller, i _ stad, där stadsläkare jämväl fullgör förste provinsialläkares tjänsteähgganden,

IV.

• Sida 132
•  Original

förste stadsläkare. I sistnämnda städer anställas utom förste stadsläkare andre stadsläkare, då Kungl. Maj:t därom förordnar.

% 46.

Vad under kap. H är föreskrivet beträffande provinsialläkare gälleri till- lämpliga delar för stadsläkare, dock att stadsläkares skyldighet att meddela enskild sjukvård och utfärda tjänstintyg ej åligger stadsläkare i städer med över 30000 invånare, där avtal av staden träffats med praktiserande läkare om sjukvårdens bestridande, och i städer, där distriktsindelning fastställts av medicinalstyrelsen, endast beträffande det distrikt, som blivit tilldelat stadsläkartjänsten.

I fråga om förste och andre stadsläkare samt stadsläkare för tjänsteför- rättningar tillkommande arvode gäller vad därom i avdelning B av den utav Kungl. Maj:t den 18 juni 1926 (nr 240) fastställda provinsialläkartaxan är föreskrivet. Vad i avdelning A av samma taxa är stadgat om arvode för enskild sjukvård och för intyg, meddelade på enskild begäran, är däremot icke tillämpligt i avseende å nyssnämnda läkare.

% 47.

Andre stadsläkare åligger att inom vederbörande stad i förste stadsläka- res ställe verkställa de förrättningar, som omnämnas i %% 35 och 36 (med skyldighet att på vederbörligt förordnande verkställa dylika förrättningar även inom andra områden av landet, som i samband med tjänstens inrät- tande kan bliva föreskriven).

Vad i åå 50 och 51 är stadgat för stadsdistriktsläkare gäller även för andre stadsläkare.

V. stadsdistriktsläkare.

% 48.

1. Arenden angående stadsdistriktsläkartjänster handhavas av hälsovårds— nämnden.

2. På anmälan av hälsovårdsnämnden äger medicinalstyrelsen att om stadsdistriktsläkartjänsts tillsättande utfärda kungörelse i enlighet med vad i g 19 mom. 2 finnes stadgat. Sedan ansökningstiden tilländagått, skolade inkomna ansökningshandlingarna av medicinalstyrelsen, med bifogande av dess yttrande om de sökandes behörighet, överlämnas till hälsovårdsnämn— den. Denna har att, med förordande av en bland de behöriga sökande, återställa handlingarna, varefter medicinalstyrelsen till tjänstens bestridande förordnar den, som på grund av förtjänst och skicklighet samt med hänsyn till det givna förordet anses böra främst komma i åtanke.

3. Entledigande från stadsdistriktsläkartjänst meddelas av medicinal- styrelsen.

å 49.

Stadsdistriktsläkare åligger att inom honom anvisat tjänstgöringsområde meddela enskild sjukvård och utfärda tjänstintyg enligt vad för stadsläkare är föreskrivet. Vid semester, tjänstledighet eller förfall för stadsläkare är stadsdistriktsläkare dessutom skyldig att, därest han därtill förordnas, jämte egen tjänst uppehålla stadsläkartjänsten mot stadgad ersättning.

Stadsdistriktsläkare är underkastad den förändring av distriktsindelningen, som kan bliva i vederbörlig ordning fastställd.

% 50. . Vad i % 38 angående tjänstarkiv är stadgat gäller i tillämpliga delar för stadsdistriktsläkare.

• Sida 133
•  Original

g 51. Före januari månads utgång varje år skall stadsdistriktsläkare till stads- läkaren avgiva årsberättelse för sin verksamhet under det sistförflutna åreti enlighet med av medicinalstyrelsen för sådan berättelse fastställt formulär.

% 52.

Stadsdistriktsläkare må beviljas tjänstledighet av hälsovårdsnämnden. Avser ledigheten hö st 90 dagar och har läkaren som vikarie föreslagit legitimerad läkare. me vilken han i sådant avseende träffat överenskom- melse, må den föreslagne av hälsovårdsnämnden förordnas att under ledig- heten uppehålla tjänsten.

Om ledigheten och förordnandet skall hälsovårdsnämnden skyndsamt in- sända anmälan till medicinalstyrelsen, länsstyrelsen, förste provinsialläkaren och" stadsläkaren.

Ar legitimerad läkare icke att tillgå för förordnandet eller avser tjänst- ledigheten längre tid än 90 dagar eller är tjänsten ledig, skall hälsovårds- nämnden till medicinalstyrelsen insända meddelande om ledigheten och, där så ske kan, förslag angående innehavare av förordnandet. Medicinal- styrelsen utfärdar därefter förordnande å tjänsten.

Beviljad tjänstledighet och utfärdat förordnande må icke medföra utgift för statsverket. % 53.

Stadsdistriktsläkares tillträde till och avgång från tjänsten skall av hälso- vårdsnämnden utan dröjsmål anmälas hos medicinalstyrelsen, länsstyrelsen, förste provinsialläkaren och stadsläkaren.

6. att, om enstaka — — — dessutom, då fall av sjukdom, varå epidemi- lagen äger tillämpning, kommer under hans behandling eller av honom iakt- tages, till vederbörande provinsial, stads- eller extra provinsialläkare samma dag eller — —— — formulär.

Denna kungörelse träder i kraft den — —— —.

Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 55 1 och 2 i kungörelsen den 17

december 1915 (nr 559) angående villkor för behörighet till vissa civila läkarbefattningar = sakkunnigas förslag.

• Sida 134
•  Original

Förslag till

lag om ändring av 5 5 i lagen den 11 oktober 1907 (nr 85) angående civila tjänstinnehavares rätt till pension.

Härigenom förordnas, att & 5 i lagen den 11 oktober 1907 angående ci- vila tjänstinnehavares rätt till pension skall i nedan angiven del erhålla följande ändrade lydelse:

% 5. Rätt att komma i åtnjutande av hel pension inträder: för manlig — — —— trettiofem tjänstår; för kvinnlig —— — — trettio tjänstår; dock att sådan rätt inträder: a) för kvinnlig —— —— —— tjugufem tjänstår; ' b) för yrkesinspektris — — — tjugu tjänstår; c) för tjänsteman — — — trettio tjänstår; (1) för provinsialläkare — — —— tjugu tjänstår; e) för fyringenjör — _ — trettio tjänstår;

f) för förste provinsialläkare. förste och andre stadsläkare samt stads- läkare vid sextiofem levnads— och tjugutre tjänstår; g) för yrkesinspektör — — — tjugufem tjänstår; ) för rektorer — — — trettio tjänstår; ) k) för den — — — trettiofem tjänstår; ) för chefen —— — — nämnda styrelse;

Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse i vissa delar av reglementet den 31 december 1919 (nr 878) för statens peusionanstalt =

sakkunnigas förslag, men inskränkt till stadsdistriktsläkarna, samt med därav betingade formella jämkningar.

• Sida 135
•  Original

i ! I 3 I !

Förslag till

förordning angående ändrad lydelse av 2 5 1—3 och 6 mom. samt 6 5 i hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566).

Härigenom förordnas, att 2 % 1—3 och 6 mom. samt 6 % i hälsovårds- stadgan den 19 juni 1919 skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 KAP. Om allmänna hälsovården i stad. % 2. 1 mom. Hälsovårdsnämnden utgöres av tjänsteläkaren inom det distrikt, inom vilket staden iir-belägen, polischefen samt fem ledamöter, valda av stadsfullmäktige. Stadsfullmäktige mä dock bestämma, att nämndens ledamöter skola till antalet vara fem, nämligen ovanbemälde tjänsteläkare, polischefen samt tre av stadsfullmäktige valda ledamöter. 2 mom. Uppdraget att vara ledamot av hälsovårdsnämnden äller för de valda ledamöterna för fyra år, dock att första gången stadsfuämäktige enligt denna stadga företaga val av ledamöter genom lottning bestämmes, vilken eller vilka av de valda skola utträda ur nämnden redan vid slutet av andra året. Avgår ledamot under den för honom bestämda tjänstgörings- tiden. anställes fyllnadsval Och skall den sålunda valda tjänstgöra under den tid, som för den avgän na återstätt. 3 mom. För de valda le amöterna väljas av stadsfullmäktige suppleanter till lika stort antal. Vad i 2 mom. stadgas om ledamot gäller ock om suppleant. De av stadsfullmäktige valda suppleanterna skola inkallas i den ordning, som mellan dem blivit vid valet bestämd.

» ——————————————————————— »

6 mom. Förste provinsialläkaren i länet äger, även om han icke är ledamot av nämnden, att vara tillstädes vid nämndens sammanträden och deltaga i över- läggningarna, men ej i besluten, ävensom att, där han så begär, få sin me- ning till protokollet antecknad.

Vad sålunda är stadgat gäller ej för stad, där förste stadsläkare finnes.

% 6.

1 mom. Hälsovårdsnämnden har att årligen före februari månads utgång till tjänsteläkaren, inom vars distrikt staden är belägen, avlämna en till medicinalstyrelsen ställd berättelse om allmänna hälsotillståndet i staden under nästföregående är och vad i avseende därä och å den av staden an- ordnade allmänna sjukvården blivit under samma tid åtgjort.

I stad, där förste stadsläkare finnes anställd, må. med årsberättelsens av- givande anstä till april månads utgång.

Ar nämnda sjukvård helt eller delvis under annan myndighets förvalt- ning, skall denna myndighet i god tid meddela nämnden erforderliga upp- gifter i ämnet.

Berättelsen skall vara avfattad i överensstämmelse med formulär, som fastställes av medicinalstyrelsen.

Denna förordning träder i kraft den — — —.

• Sida 136
•  Original

Förslag till lag om ändring av 3 5 2 mom. och 80 å i lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård : sakkunnigas förslag.

Förslag till lag om ändring av 2 5 2 och 4 mom. i epidemilagen den 19 juni 1919 (nr 443).

Härigenom förordnas, att 2 & 2 och -'L mom. i epidemilagen den 19 juni 4 1919 skall, 2 mom. i nedan angiven del, erhålla följande ändrade lydelse: J,

2 mom. Har underrättelse, som i 1 mom. omförmäles, inkommit till hälso- värdsnämnden i stad, skall nämnden skyndsamt översända underrättelsen till vederbörande tjänsteläkare.

På. landet — —— — för länsstyrelsen.

4 mom. Har provinsial, stads- eller extra provinsialläkare mottagit an- mälan, som i 1 eller 2 mom. sägs, eller har han annorledes erhållit känne- dom om att sjukdom, som i 1 mom. omförmäles, utbrutit eller antages hava utbrutit inom hans distrikt, skall han, där så prövas av behovet påkallat samt annan läkare ej redan med anledning av sjukdomens utbrott besökt ) platsen och meddelat nödiga föreskrifter, på tjänstens vägnar besöka platsen ör insjuknandet. Inträffar ytterli are fall av samma sjukdom och finner vederbörande tjänsteläkare förnyat %esök på platsen vara av nöden för åstad- kommande av betryggande åtgärder mot sjukdomens spridning, skall han sadant företaga. Kostnaden i stad för sådant besök, som här sagts, gäldas av staden. . 1

Denna lag träder i kraft den — —— ——.

• Sida 137
•  Original

; r ) | )

Förslag till

lag om ändrad lydelse i vissa delar av lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

Härigenom förordnas, att 2, 5 och 21 %$ i lagen den 20 juni 1918 angå- ende ätgärder mot utbredning av könssjukdomar skola, 5 och 21 åå i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

2 %.

Närmaste befattningen med de åtgärder, som avse att förekomma köns— sjukdomarnas utbredning, handhaves i stad, där förste stads- eller stads- läkare är anställd, av denne och å annan ort av förste provinsialläkaren.

Läkare, som här avses, benämnes i denna lag sundhetsinspektör. Med hälsovårdsmyndighet avses enligt denna lag i stad, där förste stads- eller stadsläkare finnes, hälsovårdsnämnden och å. annan ort kungl. befall- ningshavande i länet.

5 %

Kostnadsfri undersökning och behandling, varom i 4 & sägs, verkställes, med nedan angivna undantag, av provinsialläkare, extra provinsialläkare och stadsläkare.

I stad, som har — — — tills vidare medgiva befrielse. Föreligger för stad, där poliklinik ej är inrättad, behov —— — — medici- nalstyrelsen, där så finnes påkallat, utser särskild läkare att jämte veder- börande tjänsteläkare utöva ifrågavarande verksamhet.

Särskild förordnad läkare, som avses i tredje stycket, ävensom förestån-

dare för i andra stycket omförmäld poliklinik — — — ifråga om könssjuk- domar. 21 %. Underlåter — — _ intagande ä allmänt sjukhus.

Anses hälsovårdsmyndighetens beslut icke kunna utan synnerlig fara för smittans spridning avvaktas, må sundhetsinspektören meddela förordnande, varom i första stycket sägs. Sådant förordnande skall omedelbart bringas till hälsovårdsmyndighetens kännedom.

Denna lag träder i kraft den — — —.

• Sida 138
•  Original

Förslag till

lag om ändrad lydelse av 12 5 1 och 2 mom. i lagen den 2 juni 1916 f(nr 180) om skyddskoppympning.

Härigenom förordnas, att 12 % 1 och 2 mom. i lagen den 2 juni 1916 om skyddskoppympning skall, 2 mom. i nedan angiven del, erhålla följande ändrade lydelse:

12 %.

1 mom. Skyddskoppympningen bör i den omfattning, som befinnes möjlig, företagas å ympnings- och besiktningsmöten.

2 mom. Dylika möten skola för stad hållas varje är, å, landet däremot vartannat år, där ej med hänsyn till särskilda omständigheter ympnings- och besikningsmöten anses böra för Viss ort hållas varje år.

Förslag till plan — — —— särskild besiktningsförrättare. Medicinalstyrelsen äger —— —— —— här avses. Hälsovårdsmyndigheten har — — — och uppvärmd.

Denna lag träder i kraft den — — —.

Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av 125, 128 och 129 så i Kungl. Maj:ts stadga angående sinnnessjukvården i riket den 19 september 1929 (nr 328).

Härigenom förordnas, att 125, 128 och 129 %% i Kungl. Maj:ts stadga an- gående sinnessjukvården i riket den 19 september 1929 skola i nedan an- givna delar erhålla följande ändrade lydelse:

125 %.

Vill någon mot betalning —— —— — är han pliktig att hos medicinal- st elsen samt hos provinsial-, förste stads-. stads— eller extra provinsial- lä aren (tjänsteläkaren) i den ort, där vården lämnas, göra —— — — två. månader därefter. '

Där annorstädes — — — meddelas tjänsteläkaren.

128 %.

Tjänsteläkaren är — — — vederbörande överläkare.

De besök, som enligt denna paragraf skola göras av tjänsteläkare, skola, där de ej kunna ske, under resor, som företagas för andra ändamål, i all- mänhet äga rum under tiden från och med den 1 april till årets slut enligt plan med därav eventuellt föranledda resor, som fastställes i den ordning, som nedan i 129 & sägs; yppas anledning till särskilt besök under tid, för vilken besöksplan redan blivit fastställd eller ej skall gälla, ankommer

% !, 1 ,! &

• Sida 139
•  Original

å länsstyrelsen att förordna om sådant besök. Vid meddelandet av beslut, som nu sagts, har länsstyrelsen att tillse, att erforderliga besök företagas, så snart lämpligen kan ske. Vad i denna paragraf är stadgat skall icke tillämpas i fall, som avses i 125 &, 2 stycket. 129 %.

1. Tjänsteläkaren skall — — — 128 & omförmälda besöken. Då sådan redogörelse avlämnas, skall han därjämte avgiva förslag till sådan besöks- plan, som i nämnda paragraf omförmäles. Förste provinsialläkaren (förste stadsläkaren) skall — — — översända redogörelsen. 2. Angående utbetalning —— — _ särskilt stadgat.

Denna kungörelse träder i kraft den — —— ——.

Förslag till

' kungörelse angående ändrad lydelse av 5 1 i kungörelsen den 30 juni I 1922 (nr 412) angående statsbidrag till bestridande av arvoden åt stadsläkare, vilka tjänstgöra såsom sundhetsinspektörer.

? Härigenom förordnas, att % 1 i kungörelsen den 30 juni 1922 angående * statsbidrag till bestridande av arvoden åt stadsläkare, vilka tjänst öra såsom sundhetsinspektörer, skall i nedan angiven del erhålla följan e ändrade lydelse: & 1.

För tjänstgöring såsom snndhetsinspektör i stad enligt lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar äger stadsläkare, som ej direkt avlönas av statsverket, uppbära årligt arvode med följande belopp, nämligen:

Denna kungörelse träder i kraft den — —— —.

• Sida 140
•  Original

Statens behov av tjänste- läkare i städerna.

Motivering. Organisationsspörsmål i städerna.

Att staten för sina ändamål har behov av tjänstbarheter på den allmänna hälso- och sjukvårdens område i städerna likaväl som å landsbygden, har väl från intet håll bestritts och framgår också av det förhållandet, att staten av de kommunalanställda läkarna i städerna hittills för sina ändamål utkrävt samma arbete, som den pålagt sina egna tjänsteläkare å landsbygden. Detta har emellertid skett under annan form, än då staten eljest utkrävt vissa tjänst- barheter av kommunerna: vanligtvis plågar staten därvid lämna kommunerna fullt fria händer i fråga om fullgörandet av de ålagda skyldigheterna, under det att vad tjänsteläkarverksamheten beträffar staten för sitt ändamål full- ständigt reglerat skyldigheterna för de av kommunerna primärt för kommu- nala ändamål anställda tjänstemännen. Detta har skett tack vare den av staten utdelade s. k. tjänstårsberäkningsrätten för dessa tjänstemän, en anordning, som saknar sitt motstycke på andra förvaltningsområden, och som sålunda faktiskt utgjort underlaget för statens rätt att föreskriva di— rekta skyldigheter i förhållande till statsverket av kommunalanställda tjänste— män. Då emellertid städerna, såsom de sakkunnige anfört, ej äro skyldiga att anställa stadsläkare, kan staten under nuvarande förhållanden ställas inför uppgiften att själv få ombesörja tjänsteläkarverksamhetens upprätt- hållande i städerna, därest stadsläkartjänster indragas, vilket av och till för närvarande lär vara ifrågasatt. Före promulgeringen av 1930 års läkar— instruktion var denna fråga ordnad genom provinsialläkarinstruktionen, vil- ken då ålade provinsialläkarna skyldighet att bestrida tjänstegöromåleni stad, som ej tillsatt stadsläkare; numera synes däremot kunna ifrågasättas, huruvida så är'förhållandet.

Det behov, som i förevarande fall föreligger för statens vidkommande, klarlägges lätteligen genom jämförelse med de skyldigheter, som åligga de rent statligt anställda tjänsteläkarne: provinsialläkarna. Dessas skyldigheter framgå av föreskrifterna för provinsialläkare i allmänna läkarinstruktionen- samt en del fristående författningar. Enligt provinsialläkarinstruktionen åligger det provinsialläkare att utöva närmaste inseendet över den allmänna hälso- och sjukvården inom distriktet, verkställa rättsmedicinska undersök— ningar och andra tjänsteförrättningar samt att mot ersättning meddela en- skild sjukvård och utfärda tjänstintyg (angående taxa för dylika se nedan). Bland de fristående författningarna har hälsovårdsstadgan hittills kommit att intaga främsta rummet; enligt densamma är provinsialläkaren ledamot av hälsovårdsnämnden inom den kommun, inom vilken hans station är be- lägen. Man kan uttrycka dessa skyldigheter sålunda, att provinsialläkarna dels hava vissa direkta åligganden gentemot staten, dels av staten ställts till de kommunala myndigheternas förfogande i egenskap av ledamöter av hälsovårdsnämnderna, dels ock ställts till allmänhetens (och sålunda även de kommunala organens) förfogande för meddelande av sjukvård. Då det gäller att för städernas vidkommande avväga statens och kommunernas in- bördes förpliktelser i avseende å tjänsteläkarverksamhetens upprätthållande i städerna, synas provinsialläkarnas skyldigheter vara så väl avgränsade, ått lnågon svårighet näppeligen möter att transportera dem på städernas för- ål anden.

• Sida 141
•  Original

I första hand hava städerna behov av läkare för meddelande av enskild sjukvård i den utsträckning, som lagar och författningar ålagt kommunerna, i vilket avseende fattigsjukvården spelar en allt dominerande roll, eller ock för meddelande _av sådan enskild sjukvård åt kommunalanställda, som kom- munerna frivilligt åtagit sig (kommunala ackorder). Härtill kommer det behov, som kan föreligga för samhällets samtliga invånare att hava tillgång till läkare, som är skyldig att meddela enskild sjukvård mot ersättning.

Detta om sjukvården. Hava städerna dessutom behov av läkare för sitt ändamål för den allmänna hälsovården? Att det närmast är ett statligt intresse att tillföra hälsovårdsarbetet jämväl istäderna medverkan av läkare, torde bäst framgå därav, att staten genom hälsovårdsstadgan tryggat med- lemskap i hälsovårdsnämnderna av läkarkrafter, och det sätt, varpå detta skett, ådagalägger med tydlighet, att staten försäkrat sig denna tillgång oberoende av om städerna anställt stadsläkare eller ej. Det torde sålunda ej kunna bestridas, att dessa uppgifter äro ett statsintresse, även om detta undanskymts av det förhållandet, att städerna i största utsträckning anställt stadsläkare, varav staten sedermera begagnat sig. Genom anställande av egna läkare hava städerna emellertid i motsats till landskommunerna kom- mit att utnyttja dessa jämväl för det inre, dagliga arbetet inom hälsovårds- nämnderna; dessa läkare hava på grund härav fått fullgöra en hel del arbe- ten, som eljest skulle påvilat antingen nämndernas ordförande eller de i hälsovårdsstadgan föreskrivna tillsyningsmännen. I detta avseende må emel- lertid betonas, att stadsläkarnes ställning till hälsovårdsnämnd aldrig blivit så reglerad, att bestämda gränslinjer uppdragits för deras verksamheti dessa avseenden, vilket haft till följd, att stadsläkarna utnyttjats vida utöver vad de speciella instruktionerna avsett. Frågan blir nu, om städerna för detta ändamål verkligen äro i behov av läkarkrafter. I äldre tider, då den allmänna hälsovården närmast sammanföll med epidemibekäm ande, då varje stad hade sitt epidemisjukhus och då stadsläkarnas verksam et ej var reg— lerad genom allmän författning, kan med visst fog sägas, att städerna för det dagliga arbetet inom hälsovårdsnämnderna hade behov av tillgång till läkarkrafter. Helt annorlunda ligga förhållandena till numera, sedan dels stadsläkarnas skyldigheter fått uttryck i den allmänna läkarinstruktionen, dels landstingen övertagit epidemisjukhusvården, dels den allmänna hälso- vården länkats in på andra banor än tillförne. Ett genomläsande av hälso- vårdsstadgans bestämmelser skall nämligen otvivelaktigt giva vid handen, att de frågor, som där avhandlas, där de ej äro av rent allmänt mänsklig natur, beröra tekniska frågor i avseende å bostadsbygge, vatten- och av- loppsledningar m. m., för vilkas bedömande i första hand fordras special- utbildning på andra områden än läkarnes, även deras, som genomgått äm- betsläkarkurserna, och detsamma kan sägas om födoämneskontrollen, vari erforderlig undervisning meddelas endast vid veterinärhögskolan. Bibehållan- det av den gamla anordningen torde därför nu till dags endast kunna be- tecknas som ett hinder för städerna att ordna dessa arbeten genom dels å vissa områden icke överkvalificerad, dels å andra områden bättre kvalificerad arbetskraft, som hittills, åtminstone delvis, fått anställas vid sidan av be- stående organisation, och i bägge avseenden säkerligen genom billigare arbetskraft. Hälsovårdsstadgans bestämmelser utgöra sålunda ingen förut- sättning för Za'kares anställande av kommunerna för det dagliga hälsovårds- arbetet inom hälsovårdsnämnderna. Detsamma är även förhållandet med epidemilagen, vilken lämnar alldeles bestämda och detaljerat utformade be- stämmelser för hälsovårdsnämndernas verksamhet utan någon som helst förutsättning, att läkarkrafter därvid skulle aktivt medverka. Underligt vore för övrigt, om så vore händelsen: detta skulle helt enkelt betyda, att den

Städernas behou av läkare.

• Sida 142
•  Original

Det nuva- rande under- laget för tjänsteläkar— verksamheten på, landsbygd och i stad.

övervägande mängden av hälsovårdsnämnder iriket ålagts uppgifter, som de ej varit mäktiga att sköta. Endast för städernas vidkommande synes för närvarande härvid ett skenbart undantag Hnnas, men detta beror på det förhållandet, att i städerna hälsovårdsnämndernas och tjänsteläkarnas verk- samhet varit så sammanblandad, att man förväxlat deras verksamhetsomrä- den. Dessa låta sig emellertid utan minsta olägenhet särskiljas jämväli städerna; genom en sådan uppdelning skulle dessutom den fördelen uppstå för städerna, att de lämnades fria händer att utan statlig inblandning (fast- ställelse av läkarinstruktioner) ordna sina rent kommunala hälso- och sjuk- vårdsfrågor. På grund härav kunna städerna knappast sägas hava behov av att anställa läkare för den allmänna hälsovården, sedan staten garanterat läkaremedverkan genom hälsovårdsstadgans och läkarinstruktionens bestäm- melser. 'Ett bibehållande av stadsläkarna i deras nuvarande funktioner mäste å andra sidan förutsätta en vida mer ingående specialutbildning inom den tekniska hygienens områden, än vad för närvarande är händelsen med ämbetsläkarkurserna, en utbildning som för övrigt knappast torde vara möj- lig att meddela. Det må också påpekas, att hälsovårdsstadga och epidemi- lag voro bland de allra första allmänna författningarne på den hygieniska och socialhygieniska lagstiftningens område. Med denna verksamhets ut— byggande i modern tid hava andra uppgifter på detta område av det all- männa lösts, utan att stadsläkarnas medverkan därvid tagits i anspråk på. enahanda sätt som i förhållande till hälsovårdsstadgan, och detta trots dessa uppgifter legat tjänsteläkararbetet närmare än de frågor, som avhandlas i hälsovårdsstadgan.

Pä landsbygden, där staten sedan är 1773 tillsatt det övervägande antalet tjänsteläkare, har såväl för dessa som för de kommunalt anställda extra pro- vinsialläkarna underlaget för tjänsteläkarverksamheten, som redan nämnts, varit det närmaste inseendet över hälso- och sjukvården samt skyldighet att meddela enskild sjukvård. I avseende på det dagliga arbetet inom hälso- vårdsnämnderna hava samhällena fått ordna detsamma rent lokalt utan att kunna påräkna tjänsteläkaren såsom ett verkställande organ (men väl som rådgivare och ledare), och i avseende å den enskilda sjukvården har staten- arbetsgivaren hänvisat även sina egna institutioner att anlita tjänsteläkarna alldeles på samma sätt som varje enskild person mot ersättning.

I städerna äter hava kommunerna anställt tjänsteläkare som biträden ät hälsovårdsnämnderna för det dagliga arbetets handhavande inom dessa, och beträffande sjukvården har den enskilda sjukvård, som av samhället bekostas (fattigsjukvård, kommunala ackorder), i allmänhet samlats till tjänster, under det att den allmänna skyldigheten att inom samhället dessutom meddela enskild sjukvård, som ursprungligen varit den förnämsta drivfjädern för städerna att anställa tjänsteläkare, numera för städer, varom här är fråga, allt mera trätt i bakgrunden från kommunernas sida, vilka mera betraktat stadsläkarnas praktik som ett fritt yrke vid sidan av de tjänstbarheter, som av de anställda tjänsteläkarna lämnats åt kommunen.

Att detta verkligen varit händelsen, och att kommunerna vid lönesättningarna ej tagit hänsyn till någon skyldighet i ifrågavarande avseende belyses kraftigt av nedanstående exempel: En stad B. hade för sitt kommunala sinnessjukhus anställd läkare, för vilken tjänstårsberäkningsrätt söktes i den form, att viss del av staden avskildes till ett stadsdistrikt, inneslutande sinnessjukhuset;i samband härmed beslöto stadsfullmäktige uttala, att någon förändring i de till läkaren vid sinnessjukhuset utgående löneförmånerna icke finge påfordras med anledning av de fattade besluten. [ en annan stad H. söktes fastställelse ä instruktion för stadsläkaren, därvid andre stadsläkartjänsten föreslogs skola in— dragas och stadsläkaren ej vidare skulle belastas med fattigsjukvård eller kom—

• Sida 143
•  Original

munala ackord; därvid yttrade hälsovårdsnämnden: »Att omsorgen om den all- männa hygienen och övriga tjänsteåligganden samlas hos en läkare, som är be- friad från enskild sjukvård, bör medföra att större intresse kan ägnas dessa göro— mål etc.» Denna motivering godtogs också av stadsfullmäktige, som sålunda ansågo sig hava avskaffat skyldigheten för stadsläkaren att meddela enskild sjukvård. Bägge exemplen äro av mycket färskt datum och återspegla nog uppfattningen inom städerna.

Gru-ndvalen för tjänsteläkaruerksamheten har sålunda varit grnndväsentligt olika på landsbygden och i stad: på landsbygden inseendet över den allmänna hälso- och sjukvården samt skyldighet att meddela enskild sjukvård, i städerna äter det dagliga arbetet inom hälsovårdsnämnderna samt fattigsjukvård och kommunala ackord. För städernas vidkommande har emellertid staten som vederlag för tjänstårsberäknings medgivande dessutom pålagt tjänsteläkarna i städerna jämväl inseendet över den allmänna hälso- och sjukvården och skyldighet att meddela enskild sjukvård i fullt lika stor utsträckning som förhållandet varit med dess egna tjänsteläkare på landsbygden. Det torde knappast heller råda något tvivel därom, att stadsläkarna ur statens synpunkt betraktas som ämbetsmän med samma tjänstgöring och samma ämbets- mannaansvar mot staten i berörda avseenden som provinsialläkare.

Genom nu rådande förhållanden hava stadsläkarna kommit att intaga en dubbelställning i förhållande till stat och kommun, en ställning, som med nuvarande instruktionsbestämmelser försvårat deras bestridande av de statliga funktionerna. vilket också av deras förening påtalats. .

För förståendet av denna dubbelställning i förhållande till stat och kommun meddelas här nedan ett schema över densamma:

Medicinalstyrelsen Länsstyrelsen

// _ >_XX»X , xx

Stadsläkarenw & Hälsovårdsnämnden Hälsovårdsnamndens Stadsläkaren personal. Hälsovårdsnämndens

personal. Diverse arbeten en- ligt speciella för-

fattningar.

stadsläkarens förhållande till medicinalstyrelsen och länsstyrelsen är Sålunda både av direkt natur och indirekt genom omgång av hälsovårds- nämnden. Från kommunalt håll har man sökt att uti detta förhållande rent av framhäva ett stärkande av stadsläkarens ställning i motsats till provinsial- läkarens: han skulle därmed hava övertagit de maktbefogenheter, över vilka hälsovårdsnämnden förfogar, och kunna snabbare än eljest vore förhållandet bringa behövliga åtgärder till verkställighet. En sådan uppfattning, som till sin grund kan återföras å den falska föreställningen, att stadsläkarnas och hälsovårdsnämndernas ar ete helt och hållet sammanfaller, torde dock näppe- ligen kunna vidhållas: in casu torde nog hälsovårdsnämnden knappast vara villig att låta sig skjutas åt sidan, och hälsovårdsstadgans bestämmelser lägga för övrigt hinder i vägen därför. Därest uppfattningen delvis vore riktig, måste stadsläkaren ändock vara beredd att känna sitt handlande influerat av en så att säga vid sidan placerad kontrollerande kommunal myndighet,

Sladsläkarnas nuvarande dubbelstdll- ning till sta och kommun.

• Sida 144
•  Original

och detta tryck skulle förnimmas även i de avseenden, då stadsläkaren står i direkt kontakt med de överordnade myndigheterna, d. v. s. i utövningen av de statliga funktionerna. Liksom i förhållandet till medicinalstyrelsen och länsstyrelsen står stadsläkaren i ett dubbelförhållande till hälsovårds- nämnden: hans placering som chef för nämndens personal, vilken placering tillkommit i de speciella instruktionerna, kan givetvis ej utesluta nämndens egen ställning till denna personal enligt hälsovårdsstadgans bestämmelser, och därigenom har stadsläkaren givetvis kommit att betraktas som chef för personalen under hälsovårdsnämnden. Då de sakkunnige velat reglera och inskränka denna ställning i framtiden genom föreskrifter i läkarinstruk- tionen, må det påpekas dels att detta ej gjorts fullständigt, dels att enbart denna väg knappast kan anses vara framkomlig: härför torde nog även fordras en ändring av hälsovårdsstadgans bestämmelser.

Denna dubbelställning inskränker sig emellertid ej till stadsläkarnas tjänstgöringsförhållanden, utan har också inverkat dels på den statliga medicinalorganisationen i städerna. dels på städernas rätt att fritt ordna sin kommunala sjukvård. Stadsläkarnas dubbelställning återspeglas för statens vidkommande av innehållet i en del offentliga författningar, enligt vilka än städerna och de kommunala organen i dessa indragits i statens allmänna medicinalförvaltning, vilket ej är händelsen på landsbygden, än stadsläkarna givits samma ställning i städerna som provinsialläkarna på landsbygden; någon genomgående princip i detta avseende kan knappast spåras i författ- ningarna.

Till belysande endels av de konsekvenser, den nuvarande ordningen medför, må följande anföras, som åskådliggör stadsläkarnas och provinsialläkarnas olika ställning till följd av den nuvarande sammanblandningen av hälsovårdsnämn— dernas och stadsläkarnas verksamhetsområden, och som kommittén själv berört i sin redogörelse för de nuvarande förhållandena. l allmänna författningar hava nämligen vid upprepade tillfällen de uppgifter, som i avseende å lands— bygden tillagts tjänsteläkarna, i städerna överförts på hälsovårdsnämnderna. Det mest expressiva uttrycket härför är Kungl. medicinalstyrelsens cirkulär an— gående anmälan av fall av infectiös icterus den 23 februari 1931, vari före— skrives: »Varje läkare, vare sig han är i tjänst anställd eller enskilt utövar läkarkonsten, skall vid varje fall av infectiös icterus (icterus catarrhalis, gul leveratroii, Weils sjukdom), som kommit under hans behandling eller av honom iakttagits —— beträffande sjukdomsfall i städer, köpingar eller municipalsamhällen med egna tjänsteläkare —— göra skriftlig anmälan till vederbörande hälsovårds- nämnd, — beträffande sjukdomsfall å landet, där ej köpings- eller municipal— läkare Hnnes, eller i stad, där stadsläkare ej finnes, till vederbörande provinsial- eller extra provinsialläkare samma dag eller senast följande dag insända an- mälan. Härvid användes brevkort, som begagnas för anmälan av sjukdom, varå epidemilagen äger tillämpning.» Detsamma är även förhållandet beträfande an- mälningar av smittosamma sjukdomar i allmänhet, vilka å landet jämsides med till hälsovårdsnämnderna gå till tjänsteläkarna, däremot ej i städerna. Stads- läkarna äro sålunda beträffande sin egen tjänsteverksamhet hänvisade till att söka primäruppgifterna hos den kommunala myndigheten samt dessutom att er- hålla dessa viktiga uppgifter först på en tidpunkt, då de enskilda fallen för- lorat sin aktualitet. Även andra exempel i dessa avseenden skulle kunna an- föras.

För städerna åter har stadsläkarnas dubbelställning till stat och kommun medfört, att de kommunala organen ej fritt kunnat ordna den enskilda sjukvård, som av ett vart av dem bekostas, utan härför erfordras medgivande av statligt organ (medicinalstyrelsen) i form av fastställandet av instruktions-

;, l. %

• Sida 145
•  Original

bestämmelser. En förskjutnin av de kommunala organens befogenheter inbördes har även härigenom %livit följden: så har exempelvis beträffande fattigsjukvården fattigvårdsstyrelserna vid meddelande av densamma varit bundna av beslut av säväl stadsfullmäktige som medicinalstyrelsen, en anord- ning som saknar stöd i fattigvårdslagen. Bokföringstekniskt har också exempelvis fattigsjukvården i städerna på sådant sätt kommit att belasta den allmänna hälso- och sjukvården i stället för fattigvården.

Det finnes givetvis ingen rimlig anledning till en sådan anordning: de tjänstbarheter, av vilka städerna i avseende & läkarvården hava behov, intaga ingen särställning i förhållande till andra tjänstbarheter, som städerna för sitt vidkommande få förskaffa sig och för vilkas ordnande de hava fullt fria händer. Också hava städerna numera börjat övergiva detta system —— med avstående av tjänstårsberäkningsrätten för de kommunala uppdragen. Vid de sakkunniges överläggningar hava farhågor uttalats för att i förslaget ej reglera all kommunal sjukvård; enligt mitt förmenande ligger däremot häruti en styrka: meningen med utredningsarbetet torde just kunna betraktas vara att särskilja de statliga och kommunala arbetsuppgifterna och endast reglera Udnsteverksamheten; att tänka sig att genom allmän författning reglera kommunernas fristående angelägenheter är ej blott obehövligt och oändamåls- enligt, utan t. o. ni. av ondo.

Vid ”ordnandet av stadsläkartjänsternas förhållande till stat och kommun måste emellertid hänsyn tagas till vissa olika förutsättningar mellan stad och landsbygd, vilka äro av den natur, att organisationen å ena sidan ej alltid kan och å andra sidan ej alltid behöver bringas till full likhet.

Det är i trenne avseenden, som dessa förhållanden inverka på nu ifråga— varande problem, nämligen dels städernas egenskaper av primärkommuner, vilken storleksgrupp de än tillhöra, dels den rikliga tillgången till läkare i de större städerna, dels behovet av taxebestämmelser i städerna.

Följden av förstnämnda förhållande är, att städerna ej liksom landsbygden kunna uppdelas i distrikt för de administrativa och allmän-hygieniska upp- gifterna, utan dessa måste alla samlas på en hand, vilken storleksgrupp städerna än tillhöra, och i de större städerna blir det nödvändigt att för detta ändamål helt reservera en läkares —— stadsläkarens —— arbetskraft, sålunda i viss mån en kvalitativ uppdelning av tjänstegöromålens fördelning.

I avseende å sjukvårdens tillgodoseende åter kunna de större städerna, liksom landsbygden, utan olägenhet uppdelas i distrikt. Med den rikligare tillgången till praktiserande läkare i dessa städer följer emellertid, såsom ovan även av de sakkunnige framhållits, att dessa distrikt i städerna kunna göras avsevärt stora i förhållande till landsbygdens och småstädernas för- hållanden, eller m. a. o. att antalet tjänsteläkare med skyldighet att med- dela enskild sjukvård i dessa städer avsevärt kan nedskäras i jämförelse med landsbygdens förhållanden. Denna fråga kommer nedan att närmare beröras. Med denna fråga sammanhänger också frågan angående behovet och lämpligheten av taxebunden sjukvård i städerna, vilket behov hittills knappast kan anses hava gjort sig gällande; denna fråga kommer att närmare belysas å sid. 157 och följande.

I avseende å den uppgift, som blivit de sakkunnige förelagd att reglera stadsläkarnas uppgifter i statens och kommunernas tjänst, hava de sakkunnige principiellt föreslagit, att inseendet över den allmänna hälso- och sjukvården samt skyldigheten att meddela enskild sjukvård liksom å landsbygden skulle bliva underlaget för tjänsteläkarverksamheten i städerna. I avseende å. sjuk- vården är förslaget fullt genomfört av .de sakkunnige genom fattigsjukvårdens och de kommunala ackordens särskiljande från underlaget för tjänsteläkar- verksamheten (skyldighet att meddela sjukvård mot ersättning kvarstår

Olikheter mellan stad och lands-

bygd.

Sakkmmige-

förslagets grund- principer.

• Sida 146
•  Original

Stor förvaltnings— apparat.

givetvis även i dessa. hänseenden såsom å landsbygden). Detsamma är även händelsen beträffande inseendet över den allmänna hälso- och sjukvården, under det att de sakkunnige i övrigt ej löst stadsläkarnas dubbelställning till stat och kommun, varken genom förslaget till läkarinstruktion, som i sakkunni eförslaget i dessa stycken nära överensstämmer med nuvarande förhållan en, eller genom förändringar i andra allmänna författningar, vilket, såsom ovan nämnts, utgör ett av villkoren för frågans lösning.

Allmän kritik av sakkunnigef'örslaget.

Med utgångspunkt från att i motsats till landsbygdens förhållanden någon boskillnad ej kan uppdragas mellan staten och kommunerna i avseende å tjänsteläkarverksamhetens upprätthållande i städerna hava de sakkunnige kommit till sitt framlagda förslag att bibehålla samtliga tjänsteläkare istad på. städernas stat, varvid staten skulle bidraga med vissa årliga kostnader, vilka sålunda enligt de sakkunniges mening ej kunna direkt kalkyleras, men som föreslagits utgå med halva grundavlöningarna jämte alla ålderstilläggen, dock inom viss maximigräns. Genom sin grunduppfattning i detta stycke hava de sakkunnige rent av påtvungits att uppgöra en invecklad organisa- tion, vilken haft betydande svårigheter att övervinna, och som i sitt ut- formade skick enligt mitt förmenande ej kan anses hava löst spörsmålet på. ett rationellt, enkelt och för alla intresserade parter tillfredsställande sätt.

För varje tjänst erfordras sålunda en realprövning med därpå grundad fastställelse av den kommunala lönen av Kungl. Maj:t. För den händelse städerna skulle vilja införa taxebestämmelser för tjänsteläkarna, erfordras ny realprövning och fastställelse av lönebeloppet med skäligt hänsynstagande till dessa taxebestämmelser, vilka även skulle bli föremål för Kungl. Maj:ts prövning; önskar kommun avskaffa införd taxa, blir enahanda förhållandet. I tider med växlande penningvärde —— såväl uppåt som nedåt —— kommer denna apparat att tidvis få iscensättas, så mycket mera som de på de före- slagna lönerna ursprungligen av de sakkunnige föreslagna dyrtidstilläggen slutligen strukits ur förslaget. Vad de sakkunnige avse med att dyrtids- tillägg ej skulle utgå å lönerna torde för övrigt vara dunkelt, då. lönerna ej fixerats i förslaget; något förbud för städerna att införa dyrtidsbestäm- melser har väl ej varit de sakkunniges mening. Särskilt i tider med fallande penningvärde kan man med det av sakkunnige föreslagna systemet befara, att från flertalet stadsläkare underdåniga framställningar skola göras om förnyad omprövning av lönebeloppen. Under övergångsperioden kan man vidare förutsätta, att flertalet städer skola begagna sig av rätten att hos Kungl. Maj:t söka statsbidrag och övergå till den nya ordningen. I vissa fall förutsättes slutligen ackordsbelopps fastställande av medicinalstyrelsen. Enbart rekvisitionerna av de årliga statsbidragen komma dessutom att kräva en ej ringa förvaltningsapparat. Då. det väl blir medicinalstyrelsen, som kommer att handlägga alla dessa ärenden, kommer dess befattning med stadsläkartjänsternas organisation ej att bliva ringa, men i stället för att som för närvarande omfatta bestämmandet av stadsläkarnas skyldigheter kommer den att omfatta ett reglerande av stadsläkarnas ekonomiska villkor. Om en sådan anordning anförde veterinärsakkunnige år 1930 följande:

»Vad nu distriktsveterinärväsendet angår, bidrager staten till distrikts- veterinärernas begynnelselöner, ålderstillägg och dyrtidstillägg. Denna jäm— förelsevis tungrodda anordning skulle kunna helt bortfalla, därest antingen staten eller landstingen helt övertoge kostnaderna för distriktsveterinär- väsendet.» Och vidare: »För att kunna ernå imöjligaste mån likformig behandling av jämställda tjänstemän och tillämpa likartade grunder vid ut-

• Sida 147
•  Original

mätandet av en befattningshavaregrupps löner är det också önskvärt, att en enhetlig handläggning kan ske av samtliga ärenden, som röra dessa befatt- ningshavare och deras tjänstgöring. Detta skäl, som äger sin betydelse såväl med hänsyn till det allmännas som de enskilda befattningshavarnas intressen, har otvivelaktigt bidragit till, att mer än en grupp befattnings- havare i allmän tjänst av praktiska skäl erhållit statsanställnlng.»

Genom sakkunnigeförslaget har ingalunda tillskapats en enhetlig stads- läkarorganisation. Då lönerna icke, såsom i statsrådets direktiv framhållits, fixerats, kunna fullt likartade tjänster med jämförligt arbete i olika städer lönesättas väsentligt olika. Vidare förutses möjligheten av taxor för sjuk- vården i städerna, även dessa taxor olika på olika platser med därav för— anledda olika löner, och beträffande fattigsjukvården och sjukvård åt kom- munalanställda skulle skyldighet förefinnas för stadsläkarna att mot ackords- summa åtaga sig dessa uppdrag, eventuellt efter slitande av tvister i ifråga- varande art av rent kommunal natur genom statligt organ (medicinalstyrelsen). I städer med samma storlek kunna sålunda en massa olika kombinationer av med tjänsterna förenade skyldigheter komma att förefinnas, vilket resul- terar uti, att stadsläkartjänsterna enligt förslaget skulle kunna bli lika mång- skiftande, som för närvarande är händelsen, och t.o.m. mera.

Genom de sakkunniges förslag har vidare sjukvårdens tillgodoseendei de större städerna ej garanterats. För att uppmuntra städerna i detta av- seende hava de sakkunnige endast föreslagit statsbidrag till distriktsläkar— tjänsters inrättande. Intet hindrar emellertid städerna enligt förslaget att helt underlåta att anställa distriktsläkare, och då den allmänna sjukvården under nuvarande förhållanden, såsom ovan (sid. 142) framhållits, ej är hono- rerad, torde man ej kunna förutsätta, att städerna utan vidare skola vara hågade att underkasta sig utgifter för detta ändamål. På så sätt skulle på vissa håll, såsom exempelvis i Stockholm och Malmö, denna fråga ej komma till sin lösning enligt de sakkunniges förslag, trots förhållanden peka på att fog härför förefmnes. Då de sakkunnige å sidan 80 anföra, att >>en omlägg- ning måste anses påkallad i syfte att åstadkomma ett mera rättvist avvägande av statens prestationer på ifrågavarande område ävensom större enhetlighet och likformighet i åligganden och löneförmåner såväl bland städernas tjänsteläkare inbördes som mellan dessa och landsbygdens läkare», kunna de framlagda för- slagen knappast anses motsvara dessa förutsättningar.

Den nuvarande anordningen för tillgodoseende av stadens behov av tjänste- läkare i städerna kan närmast betecknas som ett provisorium. I själva verket har, som nedan under »Förste stadsläkaretjänsterna» närmare skall utvecklas, de statliga intressena ej varit nöjaktigt tillgodosedda i städerna. Under det att å landsbygden staten avlönat tjänsteläkare, som ställts till kommunernas förfogande i vissa fall, har förhållandet i städerna varit det motsatta: där har staten begagnat sig av-de av städerna avlönade läkarna. Det är påtag- ligt, att statens intresse på sådant sätt ej vederbörligen kunnat tillgodoses av tjänstemän hos de kommunala myndigheter, vilka äro avsedda atti större eller mindre grad kontrolleras från statens sida. De sakkunniges förslag att åt stadsläkarna, ehuru fortfarande kommunalanställda, giva en i förhållande till städerna mera fri och oberoende ställning än för närvarande skulle därför varit värt erkännande, därest detta förslag konsekvent genomförts; iinstruk- tionsförslaget införda vaga bestämmelser, som kunna giva anledning till misstydningar och intressemotsatser, och vissa. föreskrifter, som strida emot denna ställning, medföra dock, att det åsyftade resultatet förfelats. Fråga torde väl vara, huruvida staten skall hava intresse av att väsentligt subven- tionera sådana tjänster (se härom vidare å sid. 156). De av de sakkunnige föreslagna statsbidragen skulle därför fått en ur statens synpunkt väsentligt

Oenhetliga tjänster. Ej genomförd organisation.

Olägenheter för staten.

• Sida 148
•  Original

Olägenheter för kommu.- nerna.

Stad sl åkarna.

bättre användning, därest för dessa medel i städerna kunnat tillskapas en tjänsteläkarkår, som tillgodosett det statliga behovet.

Den första följden av sakkunnigeförslaget har för städerna blivit, att de genom lag ålagts att hava stadsläkare anställda, en skyldighet som hittills ej förelegat. Motivet till denna åtgärd är synnerligen svagt och grundar sig enbart på det förhållandet, att stadskommunerna hittills iallmänhet frivilligt full- gjort dessa prestanda åt staten. Någon realvalufa för utgifterna för stads- läkartjänsternas uppehållande kunna kommunerna enligt sakkunnigeförslaget ej påräkna utöver de tjänstbarheter, som även statens läkare lämna kom- munerna inom sina distrikt, utan förslaget till läkarinstruktion förutsätter, att kommunerna utom denna ram med särskilda kostnader skola ordna sin kommunala enskilda sjukvård (fattigsjukvård m. m.), vilken hittills utuort underlaget för stadstjänsteläkarnas löner. Till stadsläkartjänsternas avlöning föreslås visserligen staten bidraga med sammanlagt 360 650 kronor, ett belopp, som dock är alldeles för lågt beräknat, då kommunernas nuvarande utgifter härför kunna beräknas till minst 476000 kronor (se nedan). Lönebeloppen skola vidare i framtiden bestämmas av Kungl. Maj:t, och intet lärer hindra, att de av de sakkunnige beräknade kommunala bidragen — 238 800 kronor — kunna komma att överskridas. De sakkunnige hava lacerat tjänste- läkarna i stad på kommunernas stat men med statsbidrag. er man emeller- tid till, huru avlöningarna till tjänsteläkarna i realiteten avsetts att utgå, finner man, att staten till slutavlöningarna förutsatts bidraga med 360 650 kronor till stadsläkarnas och 151.200 kronor till distriktsläkarnas avlöning eller sammanlagt 511 850 kronor, under det att kommunernas andel skulle komma att utgöra respektive 238800 och 122850 kronor eller sammanlagt 361 650 kronor. Ur ren avlöningssynpunkt komma alltså tjänsterna i själva verket att uppehållas av staten med kommunala bidrag. I dessa siffror är givetvis ej inräknad fattigsjukvården, vilken av de sakkunnige avskilts från tjänsteläkarversamheten som sådan. 1

Något inflytande från kommunernas sida på instruktionerna är vidare ej avsett för framtiden, utan Kungl. Maj:t fastställer instruktionen i samma ordning som för statens tjänsteläkare. På sådant sätt har statens infiytande på instruktionerna skärpts i jämförelse med nuvarande förhållanden.

Och slutligen fråntagas städerna, som fortfarande skulle ansvara för stads- läkartjänsternas upprätthållande, rätti heten att fritt välja tjänstinnehavare. Det lärer väl ej kunna undgås, att sta skommunerna skola komma att känna alla dessa bestämmelser allt för hårt inkräkta på den kommunala själv- bestämmanderätten, och det torde väl kunna ifrågasättas, huruvida kommu— nerna skola befinnas villiga att uppehålla sådana tjänster av övervägande statligt betonad karaktär.

Vidare torde väl ej heller de synpunkter kunna underlåta att beröras, som framställts av petitionärerna, vilka givit upphovet till föreliggande ut- rednin . Genom de sakkunniges förslag kommer den dubbelställning i för- hållan e till stat och kommun, som av dem påtalats, och som för dem ofta medför ohållbara situationer, i ingen mån att förändras, utan härutinnan har föreslagits en anordning, i det närmaste analog med den nuvarande.

Då de sakkunnige ej avgivit direkta förslag till åstadkommande av ändrin i här berörda avseenden, kan tjänsteläkarnas i städerna ställning näppehgen anses hava blivit reglerad på nöjaktigt sätt, ehuru även i den form, de sakkunnige givit sitt förslag, dessa frågor varit möjliga att till- rättalägga. Sakkunnigeförslaget innebär i sin helhet ingen lösning av spörs- målet om statens och städernas inbördes förpliktelser och stadsläkarnas ställ-

1 De sifror, som ovan anförts, äro ej de sakkunniges, vilka angiva ungefärliga års- kostnader, utan summan av alla slutlöner med ålderstillägg, varmed måst räknas för att få en reell jämförelsepunkt med nuvarande förhållanden (se sid. 174).

• Sida 149
•  Original

ning till stat och kommun, utan den sistnämnda har i stort sett bibehållits i sina nuvarande former, ehuru under andra och mer invecklade förhållanden.

Slutligen må i erinran bringas de sakkunniges förslag till övergångs- bestämmelser, enligt vilka nyorienteringen skulle inträda först successivt efter de nu anställda läkarnas avgång från tjänsten. Denna övergångstid skulle alltså kunna komma att sträcka sig över en tidrymd av 30 år, var- under olika allmänna läkarinstruktioner skulle gälla i olika städer, ett för- hållande, som ej är ägnat att bringa reda i stadsläkarnas tjänsteförhållanden; under hela denna tidrymd skulle alltså nya speciella läkarinstruktioneri dessa städer kunna resenteras medicinalstyrelsen för fastställelse. Där- jämte skulle under (lämna tid en hel del stadskommuner ej komma i åt- njutande av statsbidrag annat än som undantag och under förutsättning att uppgörelse träffas mellan kommunen och tjänsteläkaren angående nyorien- teringen; sistnämnda förhållande kan ej sägas innebära skälig rättvisa mot stadskommu—nerna inbördes.

Reservationsförslaget.

Reser'vationsförslaget avser ej att rubba den av de sakkunnige principiellt föreslagna förändringen av stadsläkartjänsternas natur, enligt vilket förslag underlaget för tjänsteverksamheten i städerna liksom å, landsbygden skulle bliva inseendet över den allmänna hälso- och sjukvården samt skyldighet att mot er- sättning meddela enskild sjukvård. Fastmera åsyftar detsamma att konsekvent utbygga denna omläggning med en bestämd fördelni-ng'mellan statens och stä- dernas verksamhetsområden, ett helt frigörande av städerna från statligt för-myn- derskap i rent kommunala angelägenheter och ett enklare förvaltningssystem.

Ett konsekvent genomförande av den allmänna hälso- och sjukvården såsom underlag för tjänsteläkarverksamheten jämväl i städerna innebär, såsom av redogörelsen å sid. 142 och 143 framgår, att det dagliga arbetet inom hälso- vårdsnämnderna, fattigsjukvården och de kommunala ackorden skola _upp- höra att utgöra underlaget för tjänsteläkarverksamheten i städerna. Aven de sakkunnige hava föresla it en anordning i denna riktning, ehuru ej fullt genomförd, därvid de doc tänkt sig att stadstjänsteläkarna förutom sin skyldighet att meddela sjukvård åt samhällets samtliga invånare därjämte skulle åläggas att besörja sjukvården i avseende å de fattigvårdsberättigade enligt särskilda ackordsuppgörelser, som, där ej lokala avtal kunde slutas, skulle fastställas av medicinalstyrelsen, en åtgärd som jag för min del finner lika överflödig för städernas som för landsbygdens förhållanden. Vid denna omläggning är det emellertid av vikt, att därest kommunerna träffa sådana eller andra avtal med andra än tjänsteläkare, dessa avtal för framtiden ej komma att konstituera underlaget för nya tjänsteläkarbefattningari städerna med tjänstårsberäkningsrätt. Göres ej detta förbehåll, kan man nämligen riskera, att vid sidan av den reglerade tjänsteläkarverksamheten en ny tjänsteläkarkår tillskapas i städerna, vilken kär i framtiden kan tänkas fram- ställa krav på statsverket i ena eller andra avseendet. De sakkunnige hava även beaktat detta förhållande då de — liksom också reservationen — tänkt sig att vid behov av ytterligare tjänsteläkare extra provinsialläkarinstruk- tionen skulle vinna tillämpning jämväl på mindre samhällen av stadsartad natur, men det är påtagligt, att en inskränkning i rätten till tjänstårsbe- räkning för kommunala läkartjänster i annan form i detta sammanhang kraftigt måste understrykas.

Någon farhåga för att de avtal, som kommunerna träffa om uppehållande av sin enskilda sjukvård, skulle kunna åberopas som underlag för tjänste-

Lång övergångstid.

• Sida 150
•  Original

Olika vägar för läsandet av

organisations— frågo rna.

Fortfaran dc kommunal-

anställning av stadsläkare.

Kommunal—

anställning

med stats- bidrag.

läkarställning i framtiden, torde lika litet behöva befaras i Sverige som i Danmark, där för en del är sedan de kommunala stadsläkartjänsterna in- drogos och staten inlade samtliga städer utom Köpenhamn i sin distrikts- indelning.

En lösning av stadsläkarnas tjänsteförhållande till stat och kommun kan tänkas på olika sätt.

Genom stadsläkarens placering helt på kommunal stat skulle otvivelaktigt en ur ren organisationssynpunkt klar linje vinnas. Någon reglering av stadsläkarnas skyldigheter till eller förmåner från staten bleve då obehövlig, men en sådan anordning förutsätter författningsändringar i så män, att stä- derna skulle åläggas att uppehålla den allmänna hälso- och sjukvården i städerna, att de åligganden, som för närvarande påvila stadsläkarna direkt i förhållande till staten, skulle överflyttas till hälsovårdsnämnderna samt att staten finge inrätta fristående förste provinsialläkartjänster åtminstone i Stockholm, Göteborg och Malmö. En sådan anordning förutsätter också, att det närmaste inseendet över hälso- och sjukvården i städerna under sådana förhållanden skulle anses obehövlig (i motsats till å landsbygden) då därigenom den personliga kontakten mellan medicinalstyrelsen och stads- läkarna skulle upphöra, en utveckling som knappast avsetts med den före- liggande utredningen. Hur enkel en sådan organisation än kan förefalla och huru oberoende stadskommunerna än bleve av staten vid ordnandet av stadsläkartjänsterna, torde den därför kunna helt lämnas ur räkningen.

Frågans lösning kan ock tänkas ske genom stadsläkarnes placering som halvt statliga och halvt kommunala tjänstemän. De förslag, som de sakkunnige fram- lagt i detta avseende, lösa emellertid ej frågan om stadsläkarens tjänsteställning till staten. Det lider nämligen intet tvivel om, att det just är stadsläkarnas placerande som chefer för hälsovårdsnämndernas personal, verkställande direktörer hos nämnderna m. in., som utgjort hindret för att de skola hava kunnat intaga sin lagliga ställning som utövare av inseendet över den all- männa hälso- och sjukvården och som ledamöter i nämnderna: skall denna ställning kunna upprätthållas med de sakkunnigas förslag, finnes ingen annan möjlighet än att tillämpa det norska systemet och göra stadsläkarna till ordförande i nämnderna, eljest komma de alltid att betraktas som hälso- vårdsnämndernas främsta tjänstemän. Att denna olägenhet hittills ej med särdeles stor styrka gjort sig gällande, beror just på det förhållandet, att stadsläkarna i så stor utsträckning, som de sakkunnige anfört, valts till ord- förande i nämnderna. Därmed har också det norska systemet i själva verket i stor utsträckning tillämpats här i landet; ur denna synpunkt hade det för de sakkunniges eget förslag varit väl värt att närmare studera systemets verkan i ett demokratiskt land. Rent författningsmässigt är också genom- förandet av en sådan anordning det enklast tänkbara: enbart ett penndrag i hälsovårdsstadgan. Då jag emellertid ej förordar en sådan generalisering av nu rådande allmän praxis, är det av tvenne skäl. ena sidan skulle helt säkert ett försök i denna riktning väcka till liv den kommunala själv- bestämmanderättens självkänsla, varför det kan förutsättas, att ett sådant förslag ej skulle kunna vinna gehör, trots stadskommunerna på sådant sätt skulle kunna tillföras den enligt deras förmenande ledande kraften i hälso- vårdsarbetet utan att därmed inskränka på de statliga intressena. A andra sidan åter, och framför allt, anser jag mig ej kunna förorda en sådan ut— veckling på grund av den naturliga begränsningen av stadsläkarnas verk- samhet i hälsovårdsnämnderna, varåt jag givit uttryck å sid. 141 och 142. Några aspirationer i detta avseende hava väl ej heller avhörts från stads- läkarnas egen sida.

• Sida 151
•  Original

Stadsläkarnas verksamhet bör därför återföras till den primära ställning inom samhället och till hälsovårdsnämnden, som de hade, innan deras krafter togos i anspråk för dem fjärrliggande tekniska arbeten. Såsom nedan skall framhållas, har tidsutvecklingen dessutom medfört, att arbets- fält på det socialhygieniska området för dem öppnat möjli heter till en ur läkarsynpunkt fullt naturlig offentlig tjänsteverksamhet. et kan därför t. o. m. sättas i fråga, att stadsläkarna även till hälsovårdsnämnderna borde placeras i samma ställning som till andra kommunala nämnder, som hava en minst lika stor hygienisk och socialhygienisk betydelse som hälsovårds- nämnderna, d. v. s. med rättighet att närvara vid nämndernas sammanträden utan att i dem vara ledamöter.

I detta sammanhang må omnämnas en analogi från annat förvaltningsom- råde, nämligen kommunalborgmästarna i fögderistäderna, beträffande vilka kon- stitutionsutskottet avstyrkt, att de skulle kunna vara ledamöter av drätselkam- maren under den motiveringen, att de i så fall skulle nödgas medverka till be— sluten i kammaren, ofta nog i ömtåliga och omstridda frågor, varigenom den opartiskhet, som bör prägla deras verksamhet, kunde misstänkliggöras eller ifråga- sättas. Detsamma skulle mutatis mutandis kunna sägas om stadsläkarna och hälsovårdsnämnderna.

En sådan förändring vore dock av mindre betydelse för stadsläkarnas vidkommande, och förslag i denna riktning skulle säkerligen överskrida ramen för utredningsarbetet. Aven såsom ledamöter i hälsovårdsnämnderna skulle emellertid stadsläkarnas tjänsteställning till stat och kommun erhålla en oantastbar organisationsform enligt nedanstående schema:

Medicinalstyrelsen Länsstyrelsen ***v—Xm/g/ | '/ x / xx | Stadslakaren ___—___— Hälsovårdsnämnden Hälsovårdsnämndens personal.

Givetvis möter intet hinder att även under sådana förhållanden ålägga städerna att anställa stadsläkare med statsbidrag, blott instruktionen så ut- formas att denna ställning klarlägges. Vida enklare är emellertid ur alla synpunkter att helt överföra stadsläkarna". på staten, därest en sådan anord- ning ej medför ökade utgifter för statsverket i avseende å avlönandet av tjänsteläkarna i städerna. Då detta enligt vad nedan kommer att framhållas synes vara händelsen, måste den naturliga lösningen av föreliggande spörs- mål vara att göra stadsläkarna till statstjänstemän. De sakkunnige synes för övrigt själva hava motiverat detta, då. de å sid. 79 anföra följande: >Medan sålunda staten betråfande landsbygden i stor utsträckning åtagit sig kostnaderna för hälso- och sjukvården, hava städerna, med undantag av ett fåtal småstäder, själva i huvudsak fått svara för dessa kostnader. Denna olikhet i statens förhållande till stads- och landskommuner, vilken till sin uppkomst kan härledas ur äldre tiders förhållanden, synes, såsom förhållandena utvecklat sig, ej vara förenlig med rättvisans krav». Under sådana förhållanden måste först och främst motiven till att staten även ekonomiskt skulle intressera sig för tjänsteläkarverksamhetens uppehållande i städerna böra närmare belysas, än vad förhållandet är i de sakkunniges motivering.

Då. staten år 1773 inrättade provinsialläkartjänster, tillgodosågo dessas innehavare under lång tid även städernas behovi ungefär enahanda utsträck-

Statliga tjänsteläkare i städerna.

• Sida 152
•  Original

ning som landsbygdens. När städerna emellertid sedermera i allt större utsträckning fortsatte att tillsätta läkare för sina behov och dessa fortfarande ålades statliga uppgifter, kom denna anordning givetvis för statens vidkom- mande att bära prägeln av det provisorium, den ännu i dag har. Det är väl emellertid knappast möjligt att ur 1773 års riksdagsbeslut utläsa den meningen, att staten för all framtid skulle hava tagit principiell ställning till omvårdnaden endast av landsbygdens befolkning, som då utgjorde den ojämförligt största delen av rikets innebyggare. Den förskjutning, somi dessa avseenden inträtt, särskilt under industrialismens tidsålder, är väl- bekant och belyses av nedanstående uppgifter:

i Invånare i städer och på landsbygd 1800—1930 Städernas | År 1 .__i befolkning l Absoluta tal Per 100 vid periodens början i % | , _ ,,,, _ . _. av rikets ' Landsbygd l Städer Riket Landsbygd | Städer ) Riket l 1800 ...... 2 224 400 i 125 600 2 350 000 10000 i 100'00 [ 100'00 9'60 1860 ...... 3 425 209 434. 519 3 859 728 153'98 345'96 j 164'24 11'25 , 1890 ...... 3 885 283 899 698 4 784 981 17467 716'32 ! 203'61 18'20 l 1900...... 4032 490 1 103 951 5136 441 181'27 878 91 ' 218'57 21'49 ; 1920 ...... ' 4 161 378 1 743 111 | 5 904 489 187'08 1 387'80 ' 251'38 29'52 , 1930 ...... 4 158 262 1 983 309 6 141 571 18694 1 57900 261'30 32'29 ;

Att staten för tjänsteläkarverksamhetens upprätthållande i städerna, sedan dessa numera utgöra 1/3 av rikets befolkning, skulle vara betjänt av samma provisorium, som på en tid, då denna relation endast var 1/',,,, synes orim— ligt; i nuvarande stund äga städerna också ett invånarantal, som mycket närmar sig landsbygdens år 1800. Härtill kommer, att det i äldre tider var den allmänna sjukvården, som helt upptog tjänsteläkarnas verksamhet, under det att staten nutilldags har behov av tjänsteläkare för en mångfald andra göromål,'vtlkas förnämligaste tyngdpunkt ligger 15 städerna.

Härtill kommer ytterligare, att städernas läkare under tidernas lopp högst väsentligt underlättat statens uppgifter i fråga om sjukvårdens bestridande på den rena landsby den. Särskilt i de mindre städerna hava stadsläkare kunnat anställas mot åga löner endast under den bestämda förutsättningen, att de haft sin, kanske väsentliga, utkomst på kringliggande landsbygd, och vid reglerande av provinsialläkardistrikten har staten kunnat taga en be— stämd hänsyn till dessa förhållanden. Aven i de större och medelstora städerna har detta, om än i ringa grad, haft sin tillämpning, och ännu i denna dag tillgodoses en bestämd del av landsbygdens behov av läkarvård genom städernas tjänsteläkare. Rent automatiskt har detta för övrigt skett under senare år genom inkorporeringen med stadskommuner av stora lands— församlingar med rent rural karaktär.

Slutligen må anföras de stora kostnader, som staten under senare år ned— lagt på förbättrad läkartillgång på landsb gden trots landsbygdens relativt mindre tillväxt i invånarantal i förhållan e till städerna, och vilka belysas av nedanstående siffror:

0 Invånare -- . . Antal 1 läkare

Å * å landsbygden omng 1 % tjänsteläkare på invånare 1860 ..................... 3 425 209 — 71 48 242 1890 .................... 3 885 283 + 13'48 137 28 360 1900 ..................... 4 032 490 + 379 138 29 221 1920 ..................... 4161 378 + 3'20 220 18 915 4 158 262 —— 008 301 13 815

! !

• Sida 153
•  Original

i l i

Under tidsperioden 1920—1930 hava sålunda tillskapats ej mindre än 81 nya provinsialläkartjänster, trots att befolkningen å landsbygden under denna period ej blott relativt, utan även absolut avtagit. Statens övertagande av stadsläkartjänsterna så som här föreslagits skulle ej betyda mer än 1 tjänste- läkare i städerna på 24000 invånare; det skulle ej heller för statsverket betyda större kostnad än den, som skulle vållas av 58 nya provinsialläkar- tjänster, och någon ökning av detta antal kan knappast förutses bliva be— hövli .

Atå en boskillnad mellan statens och städernas verksamhetsområdeni avseende å tjänsteläkarbefattningarnas i städerna uppehållande ej blott är möjlig, utan även lämplig, framgår bäst av det förhållandet, att ett 15-tal städer hittills aldrig anställt stadsläkare. De sakkunniges förslag bygger också i stor utsträckning på denna möjlighet, då det avser inläggandet av ett 40-tal städer i provinsialläkardistrikt. Aven i denna punkt råder ingen olikhet mellan reservationsförslaget och de sakkunniges. Det finnes emeller- tid ingen rimlig anledning till antagandet, att särskiljandet mellan statliga och kommunala arbetsuppgifter även för de större städerna skulle möta svårigheter; snarast förhåller det sig tvärt om, att ju större städerna äro, desto lättare kunna särskilda tjänster i dessa inrättas för de olika ändamålen.

I enlighet härmed och då någon rationell lösning av stadsläkarnas inveck— lade ställning ej fullständigt låter sig genomföra med mindre än att staten övertager dessa tjänster, har i reservationsförslaget en sådan anordning träffats. På sådant sätt skulle staten i städerna ——- liksom ä landsbygden _— själv bära kostnaderna för medicinalorganisationen och inseendet över den allmänna hälso- och sjukvården. Men därjämte skulle staten — lika- ledes såsom å landsbygden — ombesörja, att i städer upp till en viss stor- leksgrupp tjänsteläkare funnes tillgängliga för tillgodoseendet av den enskilda sjukvården. Förslaget till statens övertagande av en läkartjänst i varje stad, stadsläkartjänsten, är dessutom förestavat av förut nämnda förhållande, att i städerna all den statliga verksamheten i avseende på inseendet över den allmänna hälso— och sjukvården måste samlas på en hand, vilken storlek städerna än hava.

Det behov, som de största städerna härutöver kunna hava för tillgodo- seendet av tillgång till läkare för meddelande av enskild sjukvård, möter i avseende på. tjänsteläkarnas ställning för detta ändamål inga sådana roblem i avseende på dubbelställning till stat och kommun, som förhållan et varit med stadsläkarna. För den rena sjukvårdens vidkommande är det likgiltigt, huruvida densamma ombesörjes av stat eller kommun. Liksom de sakkun- niges förslag förutsätter reservationsförslaget, attide största städerna tjänste- läkare —— stadsdistriktsläkare — skola komma att kunna behöva anställas för sistnämnda ändamål. Gränsen nedåt för behovet i detta avseende har satts för städer med över 30000 invånare; det har nämligen visat sig, att redan under nuvarande förhållanden en stad med nämnda invånarantal är fullt betjänt med en tjänsteläkare för alla göromål, och i en stad med över 60000 invånare räcker t. 0. m. en läkarkraft för tryggandet av läkartillgång för allmänhetens behov av enskild sjukvård på grund av förefintligheten av eljest praktiserande läkare.

Frågan, i huru hög grad det skall anses vara ett statsintresse att träffa särskilda anstalter för nämnda ändamål i de större städerna, måste be- dömas med hänsyn till dels statens nuvarande reglerande föreskrifteri detta avseende för städerna, dels statens egen verksamhet å landsbyg- den. I städerna har staten för meddelandet av tjänstårsberäkningsrätt ej pågrkat anställande av mer än en tjänsteläkare, huru stora städerna än ägo; sjukvårdens ordnande därutöver har legat i kommunernas fria händer,

Stadsdistrikts. läkar-tjänster.

• Sida 154
•  Original

De sakkuvmiyes * invändningar mot statliga tjänster i städerna.

och något statligt administrativt arbete har aldrig pålagts mer än en läkare i varje stad (se ovan sid. 145). Detta förhållande har gjort, att på Vissa håll, såsom i Stockholm och Malmö, inga läkare funnits för allmänheten att tillgå (utöver de praktiserande läkarna) förutom förste stadsläkarna idessa städer, av vilka dessutom förste stadsläkaren i Malmö har praktikförbud. I stort sett har staten sålunda på städerna anlagt samma behovsprincip som å landsbygden, men därvid kunnat gå vida längre i städerna än på lands; bygden på grund av i städerna förefintligt antal praktiserande läkare. A landsbygden har staten nämligen ej heller alltid eller överallt sörjt för att tjänsteläkare i full utsträckning funnits anställda för meddelande av enskild sjukvård, utan å ena sidan hava de statliga tjänsterna i större eller mindre utsträckning kompletterats med kommunala tjänster med eller utan stats- bidrag, å andra sidan åter hava inom avsevärt stora provinsialläkardistrikt inga sådana anordningar behövt träffas på grund av tillgången till eljest praktiserande läkare inom dessa distrikt. Sistnämnda förhålllande, som påtagligen liknar stadsförhållandena, har exempelvis varit händelsen med Stockholms distrikt med 66000 invånare. Staten har sålunda beträffande sin verksamhet anlagt behovsprincipen; detta behov har visserligen varit olika stort under olika tider och på olika platser, men ej ens detta behov har någonsin fullt täckts av staten ens för landsbygdens vidkommande. —— Det synes påtagligt, att vid en nyreglering av stadsläkarförhållandena denna behovsprincip ej släppes ur sikte, och att då det gäller att bedöma statens ekonomiska medverkan för de olika tjänsterna denna medverkan ej bör sträckas längre än å ena sidan statens hittillsvarande intresse av tjänsterna i städerna och å andra sidan dess anordningar för; landsbygdens vidkom- mande. Enär för sjukvårdens uppehå-llande i de större städerna förhållan- dena ligga vida gynnsammare till än för i detta avseende bäst lottade pro- vinsialläkardistrikt, synes staten ej hava anledning att ekonomiskt intressera sig för mer än en tjänst i varje stad. Statens omvårdnad om sjukvården i stad och på landsbygd skulle därigenom erhålla ensartad karaktär. Skulle städerna härutöver vilja anställa läkare för sjukvårdens tillgodoseende, bör möjlighet därtill beredas dem på ungefär enahanda sätt som förhållandet är på landsbygden med de extra provinsialläkartjänsterna; kommunerna hava också den bästa förmågan att överblicka behovet i ifrågavarande avseende.

Emot en sådan arbetsfördelning mellan stat och städer, vilken på ett enkelt och praktiskt sätt skulle lösa de sakkunniga förelagda uppgifterna, hava de sakkunnige i motiveringen till sitt förslag anfört, att förstatligandet av stadsläkartjänsterna skulle vara till olägenhet för de större och medel- stora städerna, enär i dessa skulle föreligga »ett behov att i jämförelsevis stor utsträckning få anlita stadsläkaren såsom ett stadens organ i hälso— och sjukvårdsfrågor med därav följande krav på att få öva inflytande på läkarens tillsättning».

I avseende å hälsovårdsfrågorna må härvid anmärkas följande. De sak- kunnige hava i sin motivering framhållit, att stadsläkarna efter omorganisa— tionen ej vidare skulle komma att »betraktas som ett hälsovårdsnämndens verkställande organ samt i sådan egenskap betungas med utom hans tjänst fallande expeditionsarbete etc.». Det organ i hälsovårdsfrågor, varav stä- derna hittills begagnat sig i det dagliga arbetet, har sålunda av de sak- kunnige själva avkopplats, varom jag med direkta exempel övertygat mig om verkligen vara de sakkunniges mening. De sakkunnige hava vidare före— slagit, att stadsläkare skulle åligga bl. a. att på anmodan avgiva utlåtanden i sanitära frågor till hälsovårdsnämnden; enligt de sakkunniges motivering skulle dessa yttranden till väsentligaste del inskränkas till muntliga med- delanden i egenskap av medlem i nämnden; någon skillnad mellan detta

;- .. . ...—..,-..____. ___—___ ___—

• Sida 155
•  Original

förslag och reservationsförslaget föreligger sålunda icke, då även enligt re- servationsförslaget stadsläkaren skall vara ledamot av nämnden och även där framställningar skriftligen kunna anses böra göras, synes även reserva- tionsförslaget vara fullt betryggande, enligt vilket stadsläkarna i fullt lika utsträckning komma att deltaga i städernas hälsovårdsarbete.

Någon skillnad mellan de sakkunniges och reservationsförslaget föreligger realiter sålunda ej å dessa punkter. I ett avseende hava emellertid de sak- kunnige föreslagit stadsläkarnas mera aktiva inverkan å hälsovårdsarbetet i städerna, än vad reservationsförslaget avser; då i 49 föreskrives, att ' »stadsläkare åligger att utöva inseende över övriga hos staden anställda tjänsteläkare ävensom den under hälsovårdsnämnden lydande hälso- och sjukvårdspersonalens tjänsteverksamhet», säges härom i motiveringen, att meningen härmed skulle vara en fortsatt förmansställning till dessa per- soner. I detta avseende må följande framhållas. Lagtexten och motive- ringen äro ej kongruenta; förmansställningen över hälsovårdsnämndens per- sonal i de hittillsvarande speciella instruktionerna har av de sakkunniga in- gående diskuterats, varav resultatet blivit, att detta chefskap skulle ändras till »inseende över» i likhet med förhållandet till läkarna, men att det i övrigt skulle avskaffas. Så mycket mera förvånande är det att i motive- ringen återfmna detta ord. Här är de sakkunniges förslag synnerligen vagt och obestämt och kan ge anledning till misstydningar, så mycket mera som sakkunniges motivering i första och andra stycket till läkarinstruktionens % 49 (sid. 108 och 109) ej överensstämma med varandra. Hade man velat bibehålla detta chefskap, borde detta hava kommit till uttryck i själva lagtexten; har man åter ej avsett detsamma, är motiveringen felaktigt avfattad. Bibehål— landet av chefskapet över hälsovårdsnämndens personal måste i och för sig också innebära en motsats till de sakkunniges föregående yttrande, att stads- läkarna ej vidare skulle komma att betraktas som ett hälsovårdsnämndens verkställande organ, då det just är genom sin personal, som hälsovårds- nämnden låter verkställa de densamma förelagda arbetsuppgifterna, och detta arbete lär sålunda ej kunna assera utom ramen för personalchefens arbete. På annat ställe har framhål its, att chefskapet över personalen just grund- lagt stadsläkarnas nuvarande dubbelställning till stat och kommun, även- som att rätta platsen för ordnandet av frågor av hithörande art ej är läkar- * instruktionen, utan hälsovårdsstadgan, som för närvarande medger hälso- . vårdsnämnden full handlingsfrihet i detta avseende. Generellt må fram- hållas, att man av förslaget och motivet ej kan utläsa de sakkunniges verk- liga mening. Några sådana förtydliganden av provinsialläkarinstruktionen i bestämmelserna för stadsläkare, som. de sakkunnige gjort, måste också. anses fullständigt onödiga, då stadsläkarna enligt instruktionsförslaget skola öva »det närmaste inseendet över den allmänna hälso- och sjukvården» i hela dess vidd inom samhället.

Städernas behov att få anlita stadsläkarna som sina organ i sjukvårds- frågor, varom här är fråga, inskränker si till distriktsläkartjänsternas in- rättande; reservationsförslaget ställer sta släkaren i detta avseende i fullt lika stor utsträckning till kommunernas förfogande som sakkunnigeförslaget, då enligt båda förslagen stadsläkaren skall vara ledamot av hälsovårds- nämnden. Det har också visat sig, att redan under nu rådande förhållanden tvenne samhällen, Kiruna och Sandviken, med omkring 12000 invånare före- dragit den statliga ställningen för sina tjänsteläkare, ehuru för dem möjlig- ? heten stått öppen att ordna sin läkarfråga på sätt de sakkunnige föreslagit, d. v. s. enligt stadsläkarinstruktionen. Sakkunnigeförslaget har därutöver ej ålagt stadsläkarna någon organisationsskyldighet i förhållande till den kommunala sjukvården. Endast 'i de två största städerna, där sjukhusför-

• Sida 156
•  Original

valtningen ingår i hälsovårdsnämndernas arbete. är för närvarande ett annat förhållande rådande; det är emellertid påtagligt, att stadsläkarens befattning med denna förvaltning endast kunnat möjliggöras genom anställande av arbetskrafter, som faktiskt avlastat stadsläkarna därstädes från deras primära skyldigheter som stadsläkare (se sakkunniges motivering sid. 110 under % 55), och att avsikten med den nuvarande utredningen väl torde få anses vara att reglera dessa skyldigheter, som tvivelsutan komma att giva dessa städers stadsläkare full sysselsättning i sådant avseende — om de ens därför räcka till. I Stockholm exempelvis kan väl näppeligen något motiv anföras för att sundhets- och apoteksvisitationer, besiktning av minderåriga arbetare, ympningsförrättningar enligt ympningslagen, besiktningar av resande från smittförklarat utomlandsområde m. fl. förrättningar överföras från förste stadsläkarens verksamhet, så länge hans tid till 75 % och kanske mera av kommunen tages i anspråk för en kommunal sjukhusförvaltning, som ligger utom stadsläkares utstakade arbetsfält. I själva verket är förste stadsläkaren i Stockholm för närvarande sjukhusdirektör, under det att stadsläkargöro- målen utportioneras på andra — av hälsovårdsnämnden antagna — arbets—— krafter. Denna sjukhusförvaltning, vartill hänsyn i denna utredning ej bör eller kan tagas, får dock bedömas ur helt andra synpunkter, än vad härom är fråga; densamma är också på annat håll föremål för utredning, vars syftemål torde kunna anses sammanfalla med den omreglering av stads- läkartjänsterna, som reservationsförslaget avser att medföra.

Vilken innebörd de sakkunnige under sådana förhållanden inlägga i sitt ovannämnda citerade uttalande, är sålunda ej klarlagt. Skulle meningen med yttrandet vara, att städerna i stadsläkarna ville hava organ för att föra deras talan emot staten, eller, som man också hört yttras, att för städernas del mildra innebörden i utfärdade förordningar, måste givetvis mot en sådan tankegång invändas vad stadsläkareföreningen anfört, att stadsläkarnes tjänste- ställning blir ohållbar, och att staten knappast har anledning att subven- tionera sådana tjänster.

De sakkunniges motiv emot förstatligandet och för en fördelning av kost- naderna mellan stat och kommun för stadsläkartjänsternas upprätthållande kan jag därför ej anse bärkraftiga. Beträffande statens ekonomiska med- verkan till distriktsläkartjänsternas upprätthållande kan jag likaledes i an- slutning till vad ovan yttrats i detta avseende lika litet anse bärkraftigt de sakkunniges yttrande, att »därest staten för kostnadernas nedbringande från början endast åtoge sig avlönandet av en sådan befattning i varje stad, synes med fog kunna göras gällande, att ingen verklig lösning av ifrågavarande spörsmål åstadkommits, och det skulle säkerligen ej dröja länge, förrän från städernas sida med styrka restes krav på att förstatligandet skulle fullföljas även beträffande återstående befattningar». De sakkunnige synas således anse, att grunden för reservationens förslag att överföra endast stadsläkarna på statsverket varit att därigenom nedbringa kostnaderna för staten; såsom ovan (sid. 151) anförts har denna grund varit av helt annan art. samman- hängande med det förhållandet, att för stadsläkarnas vidkommande ingen lösning av deras tjänsteställning till stat och kommun synts kunna åväga- bringas på annat sätt, under det att för distriktsläkarnas del denna förut— sättning helt och hållet bortfaller; endast i så mån har det ekonomiska in- slaget betydelse. att reservationsförslaget skulle omöjliggöras, om därigenom avsevärt ökade kostnader uppstode för statsverket i förhållande till de sak- kunniges förslag. Det är också så långt ifrån, att de sakkunniges farhågor i fråga om reservationsförslaget kunna förutsättas, att samma uttalande med vida större fog kan göras om de sakkunniges eget förslag, enligt vilket staten delvis skulle ekonomiskt medverka till _uppehållande av alla tjänsterna

• Sida 157
•  Original

i städerna, under det att reservationsförslaget på en bestämd och för staten naturlig punkt samt på ett med förhållandena på landsbygden överensstäm- mande sätt avklip er statens förpliktelser. De sakkunniges förslag innebär också, att staten e 'onomiskt skulle subventionera arbeten av rent kommunal natur i städerna, om nämligen, som de sakkunnige föreslagit, taxan för fattigsjukvården i städerna sättes lägre, än vad som kan erhållas i allmänna marknaden.

Skillnaden mellan de sakkunniges och reservationen? förslag ligger sålunda uteslutande i det förhållandet, att reservationsförslaget konsekvent utbyggt stads- läkarorganz'satlonen i städerna i likhet med landsbygdens förhållanden på basen av de sakkunniges eget principiella förslag.

Slutligen hava de sakkunnige varit av den åsikten, att förstatligandet av stadsläkartjänsterna med nödvändighet skulle förutsätta införande av taxe— bunden sjukvård i städerna. Med ett så summariskt yttrande går det emel- lertid ej att avfärda detta problem. A landsbygden, där kommunala tjänster inrättats vare sig med eller utan statsbidrag, har staten påfordrat sjukvårds lämnande av tjänsteläkarna enligt provinsialläkartaxan; man skulle sålunda kunna säga, att även de bidrag från staten, som de sakkunnige ställt i ut- sikt för tjänsteläkarbefattningarnas uppehållande i städerna, skulle konsti- tuera samma underlag för taxebestämmelsers införande i städerna, som om tjänsterna vore av helt statlig natur. Men det är ej nog härmed: rent kom- munala tjänster på landsbygden utan statsbidrag äro för närvarande för— bundna med av staten reglerad taxebunden sjukvård, under det att för lik- nande tjänster i städerna detta ej är händelsen. Det är sålunda ej statens större eller mindre delaktighet i tjänsternas uppehållande, som orsakat in- förandet av taxa för sjukvården, utan i detta avseende äro utgångspunkterna av helt annan natur.

Om behovet och lämpligheten av taxor i städerna må följande framhållas. De olika förhållanden, varunder stads- och landsortsbefolkningen i allmän- het lever, har medfört, att såväl inkomster som utgifter för den förra måste passera den dyrare vägen över evalvering i penningvärde, under det att landsortsbefolkningens inkomster till större eller mindre del utgå in natura och dess tillgång till reda pengar är vida mindre än stadsbefolkningens, och då dessutom landsortsbefolkningen i gemen torde få anses ekonomiskt mindre bärkraftig än stadsbefolkningen, ligger redan häruti ett skäl för be- dömandet av taxebundenheten i stad och på landsbygd ur olika synpunkt. Att sjukvårdens taxebundenhet inom städer och stadsliknande samhällen för övrigt har mindre betydelse för allmänheten, belyses av det förhållandet, att då köpings— och municipalläkartjänster inrättats och sådana områden av- skilts från provinsialläkardistrikten, någon fortsatt taxebundenhet därstädes aldrig förutsatts; hade behov härtill förelegat, hade nog förhållandena ut- vecklat sig på ett helt annat sätt, än som varit händelsen. Man får ej heller förbise, att läkares anlitande på landsbygden medför utgifter för de enskilda utöver det rena läkararvodet: vid såväl läkares tillkallande till hemmen som den enskildes anlitande av läkaren i dennes bostad tillkomma oftast ej obe— tydliga kostnader för skjuts, vilka äro av ojämförligt mindre betydelse och t. o. m. ofta bortfalla i städerna. laxebestämmelsers införandå tstäderna skulle därför närmast hava till följd en billigare läkarvård i dessa än å lands— bygden. Detta förhållande torde också utgöra förklaringen till att vid stora landsbygdsområdens inkorporerande med städerna bortfallet av taxebestäm- melser för sjukvården efter inkorporeringen ej föranlett några klagomål. Härtill kommer dessutom, att det är till städerna, som privat praktiserande läkare samlas, vilket i mycket obetydlig utsträckning är förhållandet med landsbygden, ett förhållande som i sig innebär, att i städerna tillgång och

Taxa för enskild sjuk— vård i städerna.

• Sida 158
•  Original

Fribrevsrätt.

efterfrågan på. läkarhjälp till mycket stor del reglerar läkararvodena, under det att på landsbygden inom vidsträckta områden tjänsteläkarna kunna sägas hava monopol på sjukvårdens upprätthållande, vilket i och för sig kan mo- tivera taxebestämmelser för dem. Det nya sjukkasseväsendet med dess, företrädesvis för städernas vidkommande, utfärdade taxor synes för övrigt hava löst denna fråga utan annan reglering från det allmännas sida.

Däremot kan man peka på bestämda olägenheter av taxebestämmelsers utfärdande för städerna. Utvecklingen skulle under sådana förhållanden kunna tänkas gå i den riktningen, att sjukvården även i städerna monopolise- rades för tjänsteläkarna och följden därav skulle bliva, dels att de privat praktiserande läkarna i allt mindre grad skulle kunna finna sin utkomst i de mindre och medelstora städerna till skada för tillgången till läkarei dessa städer, dels att kravet på flera taxebundna läkare i städerna än t. o. 11). de sakkunnige föreslagit komme att göra sig gällande, då redan förefintliga ej försloge för sjukvårdens handhavande. Eller ock kunde utvecklingen tänkas gå i den riktningen. att tjänsteläkarna i städerna med sin taxe- bundenhet komme att betraktas såsom någon sorts secunda klass läkare, _ som endast i nödfall anlitades, om verkligt goda aspiranter på. dessa tjänster & komme att saknas. Ingendera av dessa utvecklingslinjer är lycklig för stä- derna. I varje fall måste man vara beredd på att med taxebundenhetens införande .i städerna även räkna med möjligheten av behovet av ett vida större antal tjänsteläkare därstädes än vad de sakkunnige tänkt sig. På dessa grunder anser jag, att taxebundenheten i städerna ej motsvarar ett känt behov; såsom av redogörelsen för det nuvarande läget framgår, hava också städerna, som lämnats fullt fria händer i avseende å stadsläkarnas av- löningsförhållanden, endast i rena undantagsfall ansett lämpligt att stipulera taxebestämmelser. Sådana tillmötesgå ej heller ändamålsenli a krav i stå- derna. Ej ens i den modifierade och fakultativa form. som e sakkunnige föreslagit, kunna taxebestämmelser i städerna anses vara påkallade; framför allt gäller detta om statsbidragen i dessa avseenden, vilka väl till stor del komma Sjukkassorna tillgodo såsom ett extra statsbidrag. Skulle någon stad i undantagsfall själv vilja träffa överenskommelse med tjänsteläkare om taxebundenhet, står det densamma givetvis fritt. I detta sammanhang torde förtjäna påpekas, att frågan för stadsläkarnas eget vidkommande är av mycket underordnad betydelse, enär de sakkunnige föreslagit, att de för denna presta- tion skulle erhålla kompensation vid lönesättningen.

Något motiv för att förstatligandet av stadsläkartjänsterna med nödvän- dighet skulle medföra införandet av taxebunden sjukvård i städerna hava de sakkunnige således ej kunnat anföra. Det finnes väl ingen anledning till att staten ej skulle kunna ordna sjukvården olika i stad och på landsbygd efter de olika förhållanden, som därstädes äro rådande. Förutsättningen härför är enbart, att även lönesättningen sker efter samma principer. I detta sammanhang kan även påpekas, att även statens läkare på landsbyg- den under den långa tidsperioden 1862—1890 saknade taxebestämmelser. Måhända kan det tvärt om förutses, att den s. k. provinsialläkartaxan ej heller skulle göras tillämplig i de städer, som tillföras provinsialläkar- distrikt. '

I detta sammanhang må slutligen omnämnas, att stadsläkarna hittills ej hava erhållit bidrag i annan form än sundhetsinspektörsarvodet för upprätt— hållande av de med tjänsten förenade statliga uppgifterna. Särskilt anmärk- ningsvärt är, att staten ej ens för deras tjänstemeddelanden medgivit fri- brevsrätt. Vare sig tjänsterna ordnas som kommunala med statsbidrag eller som statliga, lärer väl staten ej kunna undgå att numera meddela sådan rätt, som för närvarande tillkommer jämväl helt kommunalt anställda extra

• Sida 159
•  Original

provinsialläkare. Härmed överensstämmer också det yttrande, som avgivits av statens organisationsnämnd: »Sådan rätt bör medgivas — förutom äm- betsverk och myndigheter, som äro organ för statsförvaltningen —— allenast sådana anstalter etc.» Här förutsättes alltså, att organ för statsförvaltnine vartill stadsläkarna redan under nuvarande förhållanden kunna räknas, un an- tagslöst skola medgivas tjänstebrevsrätt. De sakkunnige hava också varit av denna mening, ehuru förslag härom ej uppgjorts.

Då de sakkunnige som totalomdöme om sitt försla (sid. 81 och 82) säga, att det 1 allt väsentligt överensstämmer med de önskemå, som uttalats av svenska stadsläkareföreningen, som hemställt om »bestämmelser rörande stadsläkares avlönande genom stat och kommun gemensamt», må härom anmärkas, atti

Sakkunnige- förslagets överensstäm- melse med 1svenska stads-

motiveringen till sin framställning svenska stadsläkareföreningen anfört, att läkanförenin. detta förslag varit av mycket preliminär art, då tid och resuiser ej stått föreningen till buds att fullständigt utreda frågan, samt att förslaget baserats på det förhållandet, att den nuvarande dualismen på området måste bibe- hållas. Det är just sistnämnda fråga, som föreningen ej ansett sig kunna fullständigt utreda, och för densamma har den statliga linjen givetvis fram- stått som målet, ehuru den vid tiden för petitionens avlämnande ej kunnat överblicka alla därmed sammanhängande förhållanden. Det må också fram- hållas, att sakkunnigeförslaget i väsentliga punkter avviker från stadsläkare- föreningens framställning. Så är bland annat händelsen med all den skif— tande olikhet mellan olika stadsläkartjänster, som skulle kunna bliva följden av sakkunnigeförslaget, ävensom beträffande avlöningsförhållandena, som så- väl enligt sakkunnigeförslaget som reservationsförslaget avsevärt avviker från föreningens hemställan. Det torde också få anses självfallet, att de direktiv, som de sakkunnige hava att rätta sig efter, icke äro stadsläkareföreningens petition, utan statsrådets uttalande.

I anslutning till vad här anförts föreslås alltsa i reservationen: 1) att de mindre städerna inläggas i provinsialläkardistrikt (= de sak— kunniges förslag);

2) att staten i övriga städer inrättai stadsläkartjänster för de statliga funktioner, som för närvarande påvila stadsläkarna;

3) att städer med över 30000 invånare åläggas sörja för att den allmänna ?jgkvården blir tillgodosedd i vad den ej kan besörjas av de statsanställda a arna

4) att inga taxebestämmelser införas för meddelande av enskild sjukvård i städerna;

5) att tjänstårsberäkningsrätt ej vidare meddelas åt av kommunerna för rent kommunalt ändamål anställda läkare; samt

6) att förste och andre stadsläkare samt stadsläkare tillerkännas tjänste- brevsrätt.

Skulle emellertid stadsläkarna anses fortfarande böra avlönas som kommunala t7änstemän med statliga funktioner, anser jag det vara nödvändigt att omarbeta de sakkunniges förslag till läkarinstruktion m. m. i likhet med här framlagda förslag Från städernas sida skulle under sådana förhållanden visserligen kunna tänkas resas krav på att fortfarande få föreskriva särskilda uppgifter i förhållande till vederbörande kommuner. Detta krav måste emellertid släppas, då nu är fråga om en omreglering av tjänsterna: någon sådan förmån före- finnes ej för de kommuner och landsting, som uppehålla t7anstelaka7 befattningar på landet, utan tjänsteläkarna i dessa distrikt hava uteslutande provinsialläkar- instruktionen att rätta sig ef'ter, trots de äro helt kommunalanställda. Det ]fnnes ingen anledning, varför städerna i förhållande till staten skulle intaga en gynnsammare ställning än dessa landskommuner.

gens ö nske- m.å

• Sida 160
•  Original

Speciell motivering till huvudförslagen.

Förslaget till kungörelse angående rikets indelande i läkardistrikt.

För reservationsförslagets trädande i funktion synes endast erfordras en k. kungörelse i ärendet. Några överenskommelser med kommunerna elleri lagform utfärdade bestämmelser äro ej behövliga, enär det givitvis står staten fritt att anställa tjänstemän för sina ändamål.

Bestämmelserna i g 1 avse att precisera statens verksamhet i avseende å den allmänna hälso- och sjukvården i städer och på landsbygd.

& 2 innehåller hänvisning till provinsialläkarnas tjänstgöringsförhållanden med avseende å innehavarna av de 11 inrättade statstjänsterna i städerna.

% 3 innehåller löneplan för stadslä 'arna. Som ovan anförts, äro inga taxebestämmelser avsedda att tillämpas. I övrigt äro vid uppgörande av löneplan för stadsläkare följande tre synpunkter att beakta. Lönerna synas böra utmätas i relation till provinsialläkarlönerna; hänsyn bör tagas till städernas olika storlek, och en viss utgångspunkt bör dessutom tagas till nuvarande förhållanden.

Vad jämförelsen med provinsialläkarlönerna beträffar må anföras, atti dessa ingår viss ersättning för den provinsialläkarna ålagda taxebunden- heten, vadan stadsläkarlönerna kunna sättas i paritet härmed lägre. Inom kommittén har det varit omöjligt att få klarlagt, hur mycket av provinsial- läkarlönerna, som skall beräknas 'som kompension för taxebundenheten; denna kom ensation för taxan torde nog också kunna beräknas olika inom olika distri t, men inom lägsta ortsgrupp, varom här är fråga, finnes visst fog att beräkna densamma till 3000 kronor. Göres så, och beräknas en stad med 8000 invånare på grund av stadsförhållandenas mera krävande arbete på den allmänna hälsovårdens område motsvara ett ordinärt provinsialläkar- distrikt, skulle stadsläkarlönen i städer av nämnda storlek komma att ligga mellan lönegrupperna B 17 och B 18.

Vad städernas storleksförhållanden beträffar, är det påtagligt, att den all- männa hygienen, socialhygienen och medicinalorganisationen ställa kraftigt stegrade anspråk på stadsläkarnas arbete med städernas tillväxt, vilket ej är händelsen på landsbygden. Detta motiverar en radvis ökning av stads- läkarlönerna med städernas storlek, detta även av gen anledningen, att det ökade arbetet med den allmänna hälsovården allt mer avskär tjänsteläkarna från inkomster av praktik. Denna gradering bör också enligt mitt förmenande utföras i vida fler etapper, än vad de sakkunni a föreslagit. Med hänsyn till dessa förhållanden har försåg till löneplan utarbetats i % 3 med en inrymning av stadsläkartjänsterna i lönegrupperna B lö—B 27 enligt lägsta ortsgrupp.

Som nämnts, bör hänsyn jämväl tagas till nuvarande stadsläkarlöner. Såsom i kostnadsberäkningarna närmare angives, kommer denna löneplan att på statsverket ställa krav på 560 737 kronor, beräknat som slutlöner å alla tjänster jämte dyrtidstillägg och semesterersättningar. Såsom där jäm- väl framhålles, kan man beräkna, att städernas nuvarande avlöningar för arbeten, som härmed äro jämförliga, belöpa sig på 464 000 kronor, vartill emellertid kommer statens nuvarande utgifter för sundhetsinspektörsarvo- dena 48900 kronor och tjänsteläkarverksamhetens uppehållande i 4 städer, som för närvarande sakna tjänsteläkare, beräknade till 12000 kronor, eller sammanlagt 524 900 kronor. Den i reservationsförslaget upptagna statens

:a: Mm'bmm _._... _.

• Sida 161
•  Original

för stadsläkarnas slutsumma skulle alltså med 35 837 kronor överskrida de nu utgående lönerna; härvid är emellertid att märka, dels att den allmänna sjukvårdens uppehållande för närvarande ej är honorerad av städerna, dels att de uppgifter, som inkommit från städerna, utan tvekan kunna betraktas som minimisiffror.

Om sålunda detta förslag kan sägas icke rubba nuvarande löneförhållan- den, så äro också lönerna i jämförelse med provinsialläkarnas påtagligt lågt beräknade: med städernas nuvarande storlek skulle provinsialläkarlönen ej i något fall uppnås, utan den högsta stadsläkarlönen skulle komma att mot- svara lönegraden B 25; endast för den händelse, att förste stadsläkartjänst ej skulle inrättas i Hälsingborg, skulle stadsläkarlönen därstädes bli jämför- bar med provinsialläkares (eller närmast högre, B 27); dessutom har någon ortsgruppering ej avsetts förutom för förste stadsläkarnas vidkommande, utan de föreslagna stadsläkarlönerna komma samtliga att motsvara lägsta ortsgrupp för provinsialläkare. För första stadsläkartjänsternas uppehållande i de större städerna skulle utgifterna för slutlönerna belöpa sig allenast till 2400 kronor utöver den egentliga stadsläkarlönen.

% 4. Då tjänstledighetsavdragen för provinsialläkare äro beräknade med deras tänkta placering i lönegrupp B 26, böra å de lägre beräknade stads- läkarlönerna avdragen beräknas enligt de allmänna bestämmelserna.

% 5. Ett överiiyttande av stadsläkarna på statens skuldror medför givet— vis pensionering av staten, och har därför i den ovannämnda kungörelsen förutsatts, att pensionsbeloppen skulle likställas med förste provinsial- re- spektive provinsialläkares. Stadsläkarnas pensionsbelopp skulle alltså komma att inrangeras bland den grupp av statstjänstemän, varå pensionsbeloppen — utgå enligt högre lönegrupp än den verkliga; detta förslag innebär sålundai

och för sig ingen nyhet i statsförvaltningen. Redan provinsialläkarna pensio— neras enligt B 27 men avlönas enligt B 26, men väl kan sägas, att skillnad mellan löneklass och pensionsklass för stadsläkarna härigenom blir större, än vad hittills varit händelsen. För stadsläkarnas vidkommande må i detta sammanhang påpekas, att lönerna avsevärt sänkts i förhållande till provinsial- läkarnas på grund av den bortfallna taxebundheten för sjukvården, men att

, arbetet i och för sig är fullt jämförbart. Det förhållandet, att staten under ' sådana förhållanden befrias från utbetalande av högre löner, kan emellertid ' ej motivera, att pensionsbeloppen därmed sänkas. Just detta förhållade har

hittills varit stadsläkarinstitutionens svaga sida, men har här och var i städerna börjat tillrättaläggas genom beräknande av högre löneunderlag än den fak- tiskt utgående lönen för pensioneringen i likhet med andra tjänster, som varit förenade med kontanta sportelinkomster. Sakkunnigeförslaget bygger också på samma princi , ehuru pensioneringen därvid föreslagits genom Sta- tens pensionsanstalt. ååväl enligt sakkunnigeförslaget som reservationsför- slaget skulle pensionsunderlaget för stadsläkare i alla städer bli 6 000 kronor (reservationsförslaget 6036 kronor) och enligt båda förslagen skulle samma pensionsunderlag gälla för stadsdistriktsläkare. För de medelstora städernas stadsläkare är det väl under sådana förhållanden orimligt att tillmäta dem en mindre pension än t. o. 111. en distriktsläkare enbart av den anledningen, att staten under tjänstetiden på grund av taxebortfallet befrias från väsent- liga utgifter. I själva verket är en likformig pensionering av stadsläkare av , så vital betydelse, att reservationsförslaget liksom de sakkunniges helt måste jbygga på denna möjlighet. I enlighet härmed har förslag därjämte utarbe- 1tats till ängringar i lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinne- havares rätt till pension.

Likaledes komma givetvis statens övertagande av stadsläkartjänsterna att medföra dessas anslutning till civilstatens änke- och pupillkassa.

• Sida 162
•  Original

Övergångsbestämmelser.

1 mom. Enligt förslaget förutsättes, att organisationen i största utsträck- ning skall kunna träda i kraft efter promulgeringen av kungörelsen, och att de kommunalanställda läkarna skola övergå till statstjänst. Detta gäller givetvis om den främsta läkartjänsten i varje stad, ävensom beträffande andre stadsläkartjänsterna i Stockholm och Göteborg; beträffande motsva- rande tjänst i Norrköping, som satts inom klammer, hänvisas till motive- ringen till läkarinstruktionen. Någon ny fullmakt å tjänsterna torde ej vara behövli .

2 mogm. Bestämmelserna i detta mom. äro likaledes avsedda att under- lätta övergången till statstjänst och torde också motiveras av billighetens krav.

3 mom. Det största hindret för övergången till statstjänst ligger helt visst uti de avsevärda retroaktivavgifterna vid högre levnadsålder till civil- statens änke- och pupillkassa vid en sådan övergång; något hinder lär, efter vad som imhämtats, ej förefmnas för träffande av en sådan anordning, att äldre läkare ej behöva anslutas till denna kassa vid övergång till statstjänst; bestämmelser i detta avseende hava därför föreslagits, samtidigt varmed förutsatts, att en redan vid tillfället anordnad änke- och pupillpensionering från vederbörande stads sida därvid skall äga bestånd.

4 mom. Det med nuvarande kommunalanställningen i vissa städer för- enade uppdraget att vara läkare vid städernas epidemisjukhus synes ej böra rubbas under nuvarande tjänstinnehavares tjänstetid. Då skötseln av epi- demisjukhusen därefter blir en rent kommunal syssla vid sidan av stads läkartjänsten, synas förhållandena i övergångsbestämmelserna böra regleras. De belopp, som föreslagits som ersättning för denna sjukhusvård, äro be- räknade endast med hänsyn till städernas egna behov; där städerna träffat överenskommelse med landstingen om vård av landstingspatienter, varpå epidemisjukhusens storlek tyda, måste särskild ersättning härför förutsättas.

5 mom. Har stad träffat överenskommelse med tjänsteläkare utom ramen av medicinalstyrelsens fastställda instruktion, synes det självfallet, att sådant bör äga bestånd även efter nyorienteringen, vilket dock i författningen bör särskilt angivas.

6 mom. Ordnandet av de till statstjänst övergångna stadsläkarnas pen- sionering synes lämpligen kunna ske genom att kommunen och staten pro rata parte dela pensionsbeloppen efter den tid, som tjänstgöringen omfattat. För änke- och pupillpensioneringen för sådana läkare, vilka anmält sig ej kunna bliva delaktiga i civilstatens änke- och pupillkassa, synas de äldre bestämmelserna från stadens sida lämpligen kunna göras fortfarande gäl- lande, då sådan pension i allmänhet fått bäras av tjänstemannen ensam.

7 mom. För de städer, där stadsläkarna på grund av ålder eller andra förhållanden ej önska övergå i statstjänst, synes rättvisan kräva, att dessa städer från statsverket erhålla motsvarande ersättning som de städer, där övergång till statstjänst sker, och enär stadsläkarnas i så fall kvarstående på kommunens stat förutsätter fortsatt utgående av arvodet som sundhets— inspektör, bör stadsbidraget minskas med detta arvode; att städerna ivarje fall ej skola kunna få ersättning utöver de löner, som de faktiskt anslagit till läkartjänsternas uppehållande, torde ligga i öppen dag. Den nya all— männa läkarinstruktionen avses att tillämpas på alla stadsläkare, vare sig de övergå i statstjänst eller ej; att de på städernas stat kvarblivande läkarna dessutom hava att ställa sig till efterrättelse redan fastställda speciella in— struktioner torde framgå därav, att lönebeloppen fastställas med hänsyn därtill. Några nya fastställelser av speciella instruktioner avses emellertid ej med förslaget.

• Sida 163
•  Original

8 mom. I de städer, där stadsläkartjänst avsetts att ombildas till pro- vinsialläkartjänst, men där stadsläkarna på grund av tjänstefullmakten ej kunna skiljas från densamma, kan distriktsindelning för länet ej verkställas förr än vid stadsläkarnas avgång från tjänsten. Under den tid, som för- flyter till denna tidpunkt, synes rättvisan mot dessa städer kräva, att stats- bidrag erhålles för tjänsternas upprätthållande, och storleken av detta bidrag torde kunna beräknas motsvara den kommunala lönen, minskad med er- sättningen för kommunala uppdrag, d. v. s. i främsta rummet fattigsjuk— vården.

" Dessa bestämmelser överenstämma för övrigt med de sakkunnigas förslag. Aven hänvisas till motiveringen till 3 mom.

9 mom. Enär andre stadsläkartjänsterna i andra städer än Stockholm, Göteborg och Norrköping till sin natur helt överensstämma med stadsdi— striktsläkartjänster, hava de i övergångsbestämmelserna ansetts böra jäm- ställas med dessa.

10 mom. Aven köpings- och municipalläkare kunna ej skiljas från sina nuvarande tjänster, varför om dem gäller vad som sagts om de mindre stä- dernas tjänster. Då emellertid köpings- och municipalläkartjänsterna i för- hållande till stadsläkartjänsterna intaga ungefär enahanda ställning som extra provinsialläkartjänsterna till de ordinarie, synes en omorganisation av dessa tjänster till extra provinsialläkartjänster böra underlättas. Därmed skulle, åtminstone i viss mån, pensionsfrågan för dessa tjänsters innehavare kunna lösas, vilket ej beröres i sakkunnigeförslaget.

Förslaget till lag om stadsdistriktsläkare.

I det föregående hava skälen anförts, varför det skulle ankomma på de större städerna att själva besörja den enskilda sjukvårdens uppehållande. Då kommunerna, som nämnts, äro bäst ägnade att i dessa avseenden träffa avgörande, skulle man liksom å landsbygden kunna överlåta denna ange- lägenhet åt deras eget fria skön. Sakkunnigeförslaget bygger också just på detta förhållande, då det ej garanterar tillkomsten av en enda distriktsläkar- tjänst i de större städerna. Enligt mitt förmenande vore väl detta också i det stora hela obehövligt, men då å ena sidan exempelvis Stockholm och Malmö i detta avseende ej löst denna fråga och å andra sidan de sakkun- niga själva mot reservationsförslaget invänt bl. a. att förslaget ej vore full- ständigt, om sjukvården lämnades oreglerad, synes det i betraktande av dessa synpunkter lämpligt att tillskapa förhållanden, som tillgodose ett så- dant behov för att fylla den lucka, som otvivelaktigt nu är förbanden. Detta föreslås ske genom en lag, som ålägger stadskommuner av viss stor- ! leksgrupp att ordna allmänhetens behov av tillgång till läkare för enskild

sjukvård. Den storlek, vid vilken denna skyldighet skulle inträda, har satts till städer med ett invånarantal av 30000; motiveringen till denna gräns återfinnes i motiveringen sid.153. För att emellertid ej göra denna pålaga onödigt tung för stadskommunerna, hava samma lättnader föreslagits somi fråga om skyldighet att anställa distriktsbarnmorskor. Något hinder även för mindre städer att anställa distriktsläkare synes ej behöva föreligga, lika litet som detta är händelsen på landsbygden.

Emot detta förslag hava de sakkunniga å sid. 81 anfört, att det skulle vara obilligt och strida emot kommunernas rätt till självstyrelse, därest staten ¹ icke tillika bidroge till läkarnas avlönande. I detta avseende är emellertid

att märka, att det är en ofantligt stor skillnad mellan att ålägga städerna direkta skyldigheter emot statsverket, såsom de sakkunniga gjort, och att ålägga dem skyldigheter gent emot sina egna invånare, vilket är innebörden

• Sida 164
•  Original

i reservationsförslaget. Sakkunnigeförslaget innebär också i och för sig ett vida större ingrepp å det kommunala självstyret än reservationsförslaget. Vill man å andra si an, såsom de sakkunniga, ej garantera tillkomsten av distriktsläkartjänsterna, möter givetvis intet hinder att även för framtiden bibehålla nuvarande anordning genom utelämnande av lagbestämmelser för distriktsläkarna och genom att enbart göra extra provinsialläkarinstruktionens bestämmelser tillämpliga å dessa tjänster.

Komma distriktsläkartjänster _ till stånd, synes emellertid åt dessa böra givas enahande stadga som åt extra provinsialläkartjänsterna. Distrikts- indelning synes sålunda böra fastställas av medicinalstyrelsen och distrikt utom lagens föreskrifter böra medgivas av Kungl. Maj:t med hänsyn till den tjänstårsberäkningsrätt, som automatiskt tillkommer innehavare med det utnämningssätt, som föreslagits. Likaledes synas distriktsläkarna böra pensioneras i likhet med de extra provinsialläkarna.

Overgångsbestämmelserna för stadsdistriktsläkarna synas vara mycket lätta att genomföra: vid avgången av nuvarande befattningshavare kunna städerna endast helt indraga dessa tjänster och lägga avlöningarna på be- stridande av fattigsjukvårdskostnaderna, för vilka de nuvarande distrikts- läkarna nästan uteslutande varit anställda, eller ock inrätta distriktsläkar- tjänster enligt den nya läkarinstruktionens bestämmelser.

För de kvarstående distriktsläkarna föreslås ingen genom statens med— verkan reglerad pension, enär dessa tjänsteläkare, som nämnts, nästan ute- slutande använts i rent kommunala uppdrag, varför staten ej synes hava anledning att biträda i pensionshänseende. (De nyföreslagna distriktsläkar- tjänsterna intaga därvid en helt annan ställning.)

Förslaget till kungörelse angående ändrad lydelse i vissa delar av allmänna läkarinstruktionen.

& 1.

I likhet med de sakkunnigas förslag förutsätter reservationsförslaget, att förste stadsläkare komma att anställas i städer med över 50 000 invånare. Enär emellertid staten enligt reservationsförslaget skall övertaga samtliga stadsläkartjänster, är någon invånarbegränsning ej av nöden, utan får det ankomma på statsmakterna själva att utan detaljerade föreskrifter ordna dessa angelägenheter (mom. 3). I avseende å dessa tjänster må i örigt föl— jande framhållas. I statsrådets direktiv för de sakkunnigas arbete anges även att undersöka, i vad mån beträffande de främsta läkarbefattningarna i de största städerna särskilda bestämmelser alltjämt kunna vara erforderliga. Vid förste provinsialläkarinstitutionens tillkomst åtgjordes från statens sida intet för att ställa huvudstaden under den statliga övervakning, som med institutionen avsågs. och ända till utfärdandet av 1930 års läkarinstruktion bibehölls denna anordning; genom sistnämnda instruktion ålades emellertid förste stadsläkaren i Stockholm att jämte stadsläkartjänsten fullgöra förste provinsialläkares åligganden. Efter inrättandet av förste provinsialläkar- tjänsterna utbröts Göteborgs stad år 1891 från förste provinsialläkarens verksamhetsområde; motivet härtill från stadens sida var, att man ej ansåg sig behöva den statliga kontroll, som med förste provinsialläkarens verk— samhet avsetts, men tillståndet meddelades i den form, att första stads- läkaren ålades fullgöra förste provinsialläkares åligganden, varjämte staden förband sig att för framtiden uppehålla tjänsten, och särskilt sätt för tjäns- tens tillsättande föreskrevs för tryggapdet av förste stadsläkarens emot kommunen fria ställning (valnämnd). Ar 1901 utbröts Malmö stad på ena—

• Sida 165
•  Original

handa sätt och villkor som Göteborg ur förste provinsialläkarens i Malmö- hus' verksamhetsområde; detta skedde på hemställan av förste provinsial- läkaren, vars arbetsbörda blivit allt för stor. Ar 1918 skedde liknande ut— br tning av Norrköpings stad på hemställan av staden (där kom emellertid til sättningen att ske av Kungl. Maj:t). I dessa tre städer: Göteborg, Malmö och Norrköping har staten alltså förskaffat sig garanti för tjänsternas uppe- hållande av städerna. Hur nu denna anordning fungerat ur statlig synpunkt, har ej varit föremål för de sakkunnigas utredning, men av egen erfarenhet har jag fått det bestämda intrycket, att följden av dessa utbrytningar just blivit vad Göteborgs stad avsett, nämligen ett undandragande av städerna från den statliga övervakningen. Varken från överordnade myndigheters eller från städernas sida betraktas förste stadsläkarna annat än som vanliga stadsläkare och t. o. m. mera som hälsovårdsnämndernas tjänstemän i dessa städer än annorstädes. Ett uttryck härför är också, att hälsovårdsnämnder— nas i dessa städer årsberättelse avlämnas direkt till medicinalstyrelsen, sålunda med omgång av den tjänstförrättande förste provinsialläkaren. Or- saken härtill kan uteslutande sökas i stadsläkarnas dubbelställning till stat och kommun, varigenom det ej blivit dem möjligt att intaga förste pro- vinsialläkares ställning, utan det blivit hälsovårdsnämnderna, som ensamma kommit att få uppträda som de officiella myndigheterna med stadsläkarna som biträdande organ. Meningen med dessa utbrytningar har sålunda ur statens synpunkt förfelats, och en lucka iadministrationen för dessa städers vidkommande tillskapats. Frågan blir alltså för närvarande, huruvida detta tillstånd bör fortsätta. Att det ej bör fortsätta under den sken-organisation, som nu är rådande, torde vara påtagligt; i så fall vore det mest motsva- rande de reella förhållandena, om statens överinseende över hälso- och sjukvården i vissa städer helt avskaffades. Som detta emellertid ej avsetts med anordningarna ifråga, torde i stället garantier böra skapas för ett verk- ligt tillgodoseende av de statliga synpunkterna. Att detta ej låter sig göra på sätt de sakkunniga föreslagit, är påtagligt, då det just varit stadsläkarnas dubbelställnimr till stat och kommun, som givit anledning till systemets in- effektivitet. IIärtill kommer, att de sakkunniga i själva verket lämnat dessa tjänster fullständigt oreglerade, såsom framgår av motiveringen sid. 94. Detta har föreslagits dels med hänsyn till framför allt från just dessa städer framställda åsikter om stärkandet av stadsläkarens ställning genom att göra honom till ett verkställande organ hos hälsovårdsnämnden, ett förhållande, som de sakkunniga själva i annat sammanhang bestämt avböjt (sid. 108 under % 49), och som av mig berörts å sid. 154; denna ställning sammanhänger sålunda med stadsläkares ställning i allmänhet, men berör ej stadsläkarnas ide största städerna funktion som förste provinsialläkare. Dels har de sakkun- ' nigas förslag framkommit med hänsyn till i de bägge största städerna före- fintliga sjukhusförvaltande uppgifter för hälsovårdsnämnderna, uppgifter som för närvarande äro stadda på avskrivning och som ej beröras av detta för- slag (se sid. 156.)

Härutöver må anmärkas, att i de sakkunnigas förslag till instruktion för förste stadsläkare föreskrives, att dessas verksamhet skall omfatta förste provinsialläkares göromål »där ej annorledes förordnas». Ursprungligen var denna bestämmelse, som överensstämmer med nu gällande formulering av läkarinstruktionen, av de sakkunniga endast avsedd att hänvisa till apoteks- , visitationernas verkställande i Stockholm direkt genom medicinalstyrelsen, , vilket tillförene nödvändiggjorts därigenom, att i Stockholm förste stads— läkaren ej fullgjort förste provinsialläkares åligganden. Efter nu föreslagen organisations genomförande synas knappast skäl föreligga att i ifrågavarande avseende uppehålla särbestämmelse för Stockholms vidkommande. Rent

• Sida 166
•  Original

lagtekniskt innebär väl också de sakkunnigas förslag till läkarinstruktion enbart en inskränkande innebörd i förste stadsläkares befattning med förste provinsialläkargöromålen; i sitt slutliga ställningstagande hava de sakkun— niga emellertid däråt velat giva en helt annan innebörd avseende en utvidg- ning av dessa läkares arbeten (sid. 94); detta innebär i realiteten för dessa tjänster ett återinförande av speciella instruktioner, sedermera utfärdade av Kungl. Maj:t, sålunda en anordning, som de sakkunniga ansett sig hava av- skaffat, och bibehållandet för förste stadsläkartjänsterna av nuvarande an- ordning, som det särskilt för deras vidkommande varit mer av nöden än för andra tjänster att avskaffa. I sin motivering anföra de sakkunniga, att detta skulle kunna betraktas som »mindre modifikationer» i de eljest gäl- lande bestämmelserna; i betraktande av vad ovan anförts (sid. 165) om dessa tjänster, är detta långt ifrån händelsen: vad som föreslagits äri själva verket djupt ingripande förändringar i tjänsternas både karaktär och arbetsbörda, varigenom deras arbetstid ej komme att medgiva dessa tjänsters innehavare att ägna sig åt stadsläkartjänsternas primära uppgifter. Genom stadsläkar- _ nas statliga anställning, på sätt som i reservationen föreslagits, ställa sig ' förhållandena däremot väsentligt olika, och på sådant sätt synes intet hinder möta för den nuvarande anordningens bibehållande. Frågan kommer då att ' reduceras till avgörande, för vilka städers vidkommande den skall reser- veras. Att den bör bibehållas för Stockholm, Göteborg och Malmö, synes av ovanstående självfallet. Vad städer under denna storleksgrupp beträffar, synas ock skäl tala för dess bibehållande till en viss storlek av städerna. Det är påtagligt, att i en större stad förhållandena äro så mångahanda och deras bedömande i olika instanser så skiftande, att de lämpligen böra följas på nära håll; särskilt då. förste provinsialläkaren ej är bosatt på orten, omma för honom betydande svårigheter att uppstå för ett rätt bedömande av uppkomna situationer. Man skulle därvid kunna följa samma gränser som lokalförvaltningarna, d. v. s. bestämma förste stadsläkartjänsternas reserverande för städer, som ej deltaga i landsting. Detta förefaller emel- lertid i nuvarande stund vara en väl låg gräns, särskilt i betraktande av att av några städer med ungefär samma invånarantal en del tillhöra landsting, en däremot ej. Däremot förefaller det lämpligt att, som de sakkunniga före- slagit och såsom förhållandena i realiteten utvecklat sig, sätta denna gräns till ett invånarantal av 50000. Förutom för nu nämnda städer skulle alltså förste stadsläkartjänst inrättas i Hälsingborg. Att därvid förutsättes, att dessa tjänsters innehavare dessutom skulle sköta stadsläkartjänsten iveder- .börande stad, torde av ovanstående vara klart.

& 21.

Andringarna i denna paragraf avse inläggande av städer under 5000 in- vånare i provinsialläkardistrikt i likhet med vad de sakkunniga föreslagit. Då emellertid staten enligt reservationsförslaget kommer att reglera läkar— distrikten för riket i sin helhet, är det obehövligt att i detsamma ange denna gräns; fastmera komma stadsmyndigheterna att erhålla fullständigt fria händer att ordna dessa förhållanden enligt lämplighetsåtgärder i varje fall, oberoende av en snävt tilltagen gräns. Denna kan måhända i vissa fall sättas högre än vid 5000 invånare, om detta kan underlätta distriktsindel- ningen, eller ock kanske det skall befinnas lämpligt att nästan i varje fall lägga en bestämd del landsbygd till stad som ett distrikt, varigenom en rationalisering, särskilt i hälsovårdsavseende, och, mycket sannolikt, en eko- nomisering av organisationen kan åstadkommas.

Genom vissa städers inläggande i provinsialläkardistrikt kommer nuva- varande mom. 2 av % 21 att bliva obehövligt. Skulle i framtiden läkarvård '

• Sida 167
•  Original

) I ) )

för sammanträngd befolkning å landsbygden ifrågasättas utom provinsial- läkarorganisationens ram, synes detta böra ske enligt extra provinsialläkar- instruktionen. Därigenom kommer att legaliseras det förfarande, som hittills skett i Sandviken och Kiruna, vilka samhällens tjänster dock hittills bort ordnas enligt köpings- och municipalläkarorganisationen; dessa sistnämnda namn komma alltså sedermera att försvinna.

& 41.

I denna paragraf hava orden >>på landet» uteslutits för att göra bestäm- melserna tillämpliga även på mindre städer och intill dem liggande lands-

bygd. »? 45. Innehåller endast beteckningar för tjänsteläkarbefattningarna i städerna.

% 46.

I fråga om stadsläkares skyldigheter torde endast en hänvisning till be- stämmelserna för provinsialläkare vara av nöden. Därvid böra dock de in- skränkningar angivas, som ovan framhållits, nämligen först att skyldigheten att meddela enskild sjukvård i regel skulle upphöra med städernas uppnå- ende av ett invånarantal av 30000; detta blir ivarjefall händelsen, då städerna enligt ovan föreslagna lag om stadsdistriktsläkare fullgör denna skyldighet genom avtal med tillräckligt antal läkare; där distriktsläkare komma att anställas, förutsättes emellertid stadsläkaren jämväl kunna till- delas ett mindre distrikt, ehuru detta ej med lämplighet kan ske ialla fall. Då vidare de löner, som ovan föreslagits för stadsläkare, äro beräknade utan sådan ersättning för taxebunden sjukvård, som ingår i provinsialläkarlönerna, måste undantag från taxebundenheten stadgas i stadsläkarinstruktionen.

I övrigt må om stadsläkares skyldigheter framhållas följande. Såväl ide sakkunnigas som ireservationens förslag komma stadsläkarna att avskiljas från det dagliga arbetet inom hälsovårdsnämnderna. Motiveringen härför är an— förd av de sakkunnige å sid. 108 under % 49 och av mig å sid. 141 och 142. Det kan då möjligen förutsättas, att städerna för dessa uppgifter skulle få vid- kännas kostnader, vilka emellertid ej bleve större enligt reservationsförslaget än efter sakkunnigeförslaget. Såsom av motiveringen framgår, skulle dock sådana kostnader helt komma att uppvägas av ett rationellare ordnande av dessa arbeten, i många fall t. 0. m. med för ändamålet bättre kvaliäcerade arbetskrafter. För egen del förutsätter jag emellertid, att dessa kostnader skulle komma att bliva synnerligen försvinnande, enär tekniska arbetskrafter redan nu väl fått anlitas av hälsovårdsnämnderna, och i varje fall äro de arbeten, som här avses, av ren kommunal karaktär. Skulle man önska stads- läkarnas bibehållande på en post inom samhällena såsom mera aktivt del- tagande i hälsovårdsarbetet därstädes, möter intet hinder att som nu välja stadsläkare till ordförande i nämnden.

Vidare har inom de sakkunniga, ehuru merai förbigående, dryftats frågan, huruvida stadsläkare borde åläggas att handhava det i utbyggnad varande socialhygieniska arbetet inom städerna. Den allmänna hälsovården har otvivelaktigt i nuvarande tid andra angreppspunkter än de huvudsakligen tekniska spörsmål, som framgå av hälsovårdsstadgans bestämmelser, och för vilkas behandling läkarna aldrig skola komma att få den speciella ut- bildningen, angreppspunkter, som rikta sig mot den levande människoindi- videns omhändertagande på en tidpunkt, innan den av ren sjukdom tvingats hänvända sig till läkare. Det är härvidlag det allmänna, som ur sin syn— punkt uppsöker individerna, och det allmänna bör därför i sin tjänst hava organ för denna verksamhet, som intimt sammanhänger med läkargärningen

• Sida 168
•  Original

och dess grundläggande utbildning. Det arbete, som hittills har bedrivits på detta område, har endast haft att lita till frivilliga krafter, vilka på lands- bygden genom förhållandenas makt måst bliva tjänsteläkarna, meni stä- derna oftast icke. Här finnes ett rikligt fält för förebyggande arbete för tjänsteläkarna, och där dessa, såsom i de större städerna, ej räcka till för jämväl detta arbete, böra detsammas utövare inrangeras i tjänsteläkarverk- samhetens ram och för sin verksamhet erhålla särskilda instruktioner. I jäm- förelse härmed är viss verksamhet, som hittills tillerkänts tjänsteläkarställ- ning (tjänstårsberäkningsrätt), exempelvis läkarna vid Statens järnvägar och t.o.m. vid Svenska Amerikalinien, uteslutande att betrakta som rena sjuk- vårdsackord, som ur det allmännas synpunkt numera knappast kunna anses hava den betydelse som tillförene. Om sålunda fog finnes för att inrangera det socialhygieniska arbetet i tjänsteläkarnas verksamhet, måste å andra sidan be- tonas, att förutsättningen härför är att tjänsteläkarna erhålla speciell utbildning på området i fråga, vilket alltså skulle-betyda, att ämbetsläkarkurserna skulle om- läggas till speciell utbildningi antituberkulosvård, venereologiskt arbete, över- vakning över det uppväxande släktet m. m. i stället för att som nu koncentreras på arbeten, som äro mer eller mindre främmande för läkarverksamheten. Först sedan detta skett, kan det socialhygieniska arbetet inkorporeras med tjänste— läkarverksamheten, men kan också då med största fördel göra detta såsom i sig innebärande ett allmänt, samhälleligt intresse. Frukten av de sakkun- nigas överläggningar har varit enbart införande av bestämmelser om skyl- dighet för stadsläkare att åtaga sig uppdrag som s. k. Skolläkare; då emel- lertid inga av de förutsättningar, som här ovan angivits för ett rationellt utnyttjande av tjänsteläkaren i detta avseende, föreslagits, kan jag ej finna denna bestämmelse i och för sig vara av nämnvärd betydelse, varför denna fråga ej berörts i reservationsförslaget. Tiden synes för övrigt knappast mogen för instruktionsbestämmelser i dessa avseenden, då därför erfordras lagbestämmelser med angivande av statens och kommunernas eventuella uppgifter, och uppgörandet av förslag i dessa hänseenden, huru önskvärda de än i och för sig äro, skulle säkerligen överskrida ramen för sakkunnigas uppdrag. På grund härav har det däremot synts vara av stor betydelse, att åt tjänsteläkarverksamheten i städer och på landsbygd giva enahanda former, såsom skett i reservationsförslaget, för att, då socialhygienen en gång fram- träder mogen till förverkligande, den skall möta en likartad tjänsteläkar- organisation i stad och på landsbygd, som med en speciell utbildning av tjänsternas innehavare kan omhändertaga och förverkliga densamma.

% 47.

Med anställande av förste stadsläkare i de största städerna är tjänste- läkarverksamheten i dessa ej säkerställd. Det arbete, som idetta avseende skulle fordra ytterligare tjänsteläkare, är rättsmedicinens uppehållande. För närvarande påvila skyldigheter i detta avseende förste stadsläkarnaiMalmö och Hälsingborg, under det att i Stockholm, Göteborg och Norrköping en andre stadsläkare härför är anställd. I Malmö fullgöras dock dessa arbeten, åtminstone i det väsentligaste, nämligen obduktionerna, av läraren i rätts- medicin vid Lunds universitet. Med hänsyn till dessa förhållanden torde man kunna utgå från att behov av andre stadsläkartjänster förefinnes endast i Stockholm och Göteborg, åtminstone efter förste stadsläkarens i Norrköping avgång från tjänsten Med utgångspunkt härifrån hava i reservationsförslaget upptagits andre stadsläkartjänster på statsverkets stat endast i de bägge största städerna. Emellertid är det ej uteslutet, att anställande av andre stadsläkare även i Malmö och Norrköping för de rättsmedicinska förrätt- ningarna skulle innebära en bestämd fördel för staten; i sin egenskap av statsanställda skulle dels för dessa läkare kunna påfördras speciell kom-

• Sida 169
•  Original

? | [ i

petens, dels skulle deras arbete kunna utnyttjas inom större områden än vederbörande stad, varigenom Götaland och vissa delar av Svealand skulle kunna tillförsäkras sakkunniga rättsobducenter. Med hänsyn härtill hava inom parentes angivits skyldigheter för andre stadsläkarna att utföra arbetet inom större områden av landet.

%% 48—53.

Dessa paragrafer avse reglerandet' av stadsdistriktsläkartjänsterna. Före- bilden har varit extra provinsialläkartjänsternas organisation, och någon specialmotivering synes därför överiiödig.

% 59.

Den ändring, som här föreslås, avser att giva stadsläkare samma direkta och omedelbara underrättelse om de epidemiologiska förhållandena inom sitt distrikt (staden) som provinsial- och extra provinsialläkare. Andringen är för övrigt av nöden även för att giva provinsialläkare med stadssam- hällen inom sina distrikt samma kunskap om staden som om landsbygds- delen av distriktet, en synpunkt som ej av de sakkunniga beaktats.

Speciell motivering till diverse författningsförslag.

I sin allmänna motivering säga sakkunniga, att >>genom ett fullständigt förstatligande av samtliga tjänsteläkarbefattningar i städerna skulle på ett enkelt sätt, i anslutning till redan gällande författningsbestämmelser och utan tyngande förvaltningsåtgärder för utbetalning och redovisning av stats- bidrag, det med omorganisationen avsedda syftet vinnas.» Detta yttrande i avseende å författningsbestämmelserna är visserligen riktigt, om härmed avsetts de bestämmelser, som gälla för provinsialläkare. Såsom ovan (sid. 144) påpekats, har emellertid stadsläkarnas placering som kommunala tjänstemän givit anledning till författningar för städerna, som i många stycken hop-

landat tjänsteläkarnas och speciellt hälsovårdsnämndernas arbetsuppgifter. Med det föreslagna förstatligandet av stadsläkartjänsterna måste därför, på sätt de sakkunniga antytt, en anslutning i dessa författningar ske till vad för statens läkare eljest är gällande.

Förslaget till kungörelse om ändrad lydelse av 55 1 och 2 i kungörelsen angående villkor för behörighet till vissa civila läkarbefatlmingar.

Överensstämmer med sakkunnigas förslag.

Förslaget till lag om ändring av 5 5 i lagen angående civila tjänst- innehavares rätt till pension. Enligt de sakkunniges förslag skulle för hel tjänstepension för förste och andre stadsläkare och stadsläkare fordras 27 tjänstår, vilket förutsätter en utnämningsålder av 38 levnadsår. Det må framhållas, att detta förslag endast kan hava fog för sig, därest denna utnämningsålder bleve regeln, vilket väl torde kunna förutsättas, om städerna lämnades frihet att själva välja sina läkare, men som med största sannolikhet ej kommer'att inträffa med det utnämningssätt, som de sakkunnige föreslagit. Framför allt blir detta senare händelsen med reservationsförslaget, som därför måste utgå från samma förutsättning som provinsialläkare d. v. s. en utnämningsålder av 42 är. Med hänsyn till stadsläkares tjänstgöring inom städernas begränsade områden har pensionsåldern för dem dock kunnat sättas högre än för provinsialläkare,

• Sida 170
•  Original

vilket även överensstämmer med de nuvarande förhållandena i städerna. % 5 hava införts bestämmelser för stadsläkarna i enlighet härmed.

Ändringar i vissa delar av reglementet för statens pensionsanstalt.

Härom hänvisas till de sakkunnigas yttrande. Reservationsförslaget är emellertid inskränkt till distriktsläkare.

Förslaget till förordning angående ändrad lydelse av 2 & 1—3 och 6 mom. samt 6 5 i hälsovårdsstadgan.

Enär i de mindre städerna tjänsteläkaren ej längre kommer att bliva stadsläkare, utan provinsialläkare, bör i % 2 förändring vidtagas för tjänste- läkarens medverkan inom hälsovårdsarbetet inom sitt distrikt.

Av de kommunala nämnder, som handlägga allmänt hygieniska ärenden, äro endast hälsovårdsnämnderna rapportskyldiga till tjänsteläkare. I stä- derna gå hälsovårdsnämndernas rapporter till förste provinsialläkaren — detsamma är för övrigt händelsen på landsbygden med de områden, för vilka hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad äro tillämpliga _ under det att för övriga områden på landsbygden årsrapporter gå till provinsialläkaren, som behandlar dem i sammanhang med eaen årsberättelse. Det måste före— falla egendomligt, att då sådana förhållanden inträtt på landsbygden, att de påkalla skärpta bestämmelser, den närmast övervakande läkaren ställes utan- för viktiga områden av sin tjänsteverksamhet, och såväl för stad som lands- bygd må påpekas, att en önskvärd överskådlighet går förlorad genom års- berättelsernas avgivande i tvenne olika och jämnlöpande årsberättelser från samma område: dels från tjänsteläkaren, dels från den kommunala nämnden. Den naturliga anordningen vore väl, att tjänsteläkaren avfattade en samman— hängande årsberättelse för sitt verksamhetsområde, därvid stödjande sig på årsberättelserna från de kommunala nämnderna. Ovan har därjämte fram- hållits, att hälsovårdsnämndernas i de större städerna årsberättelser varit undandragna jämväl meddelande till tjänsteförrättande förste provinsial- läkare, då de avlämnas direkt till medicinalstyrelsen. Emot en sådan an- ordning för städernas vidkommande kan måhända anföras stadsläkarnas hit- tillsvarande medverkan vid årsberättelsernas avgivande; i detta avseende kan emellertid påpekas, att stadsläkarnas medverkan nästan uteslutande nöd— vändiggjorts av bearbetningen av dödsorsaksstatistiken, men denna bear— betning lärer väl utan vidare kunna läggas direkt på stadsläkarna, som sedan ålder äro ålagda att övervaka, att dödsbevisen behörigen förvaras av hälso- vårdsnämnderna; i alla andra avseenden innehålla hälsovårdsnämndernas års- berättelser endast uppgifter, som kunna hämtas ur deras rotokoll eller eljest för nämnderna kända förhållanden. Ett förslag till än ring av hälso- vårdsstadgan i dessa avseenden är uppgjort i 6 g, 1 mom.; att därvid för vissa områden på landsbygden ävenledes en omläggning uppkommer, synes endast vara till fördel. Där förste stadsläkare är anställd i de större städerna och där större tidsutdräkt kan förutses krävas för årsberättelsens avgivande, har tiden för berättelsens insändande utsträckts till april månads utgång. I likhet härmed bör en förändring vidtagas i medicinalstyrelsens kungörelse den 18 oktober 1920 angående årsberättelser för epidemivården jämlikt 22 å i epidemilagen, en förändring, som det torde ankomma på me— dicinalstyrelsen att föranstalta.

Förslaget till ändringar i barnavårdslagen. Reservationsförslaget sammanfaller med sakkunnigeförslaget.

• Sida 171
•  Original

& l ;

Förslaget till lag om ändring av 2 5 2 och 4 mom. i epidemilagen. Den boskillnad, som här föreslagits beträffande stadsläkares och hälso- vårdsnämnds inbördes förhållanden, kommer även i viss mån att återverka på epidemilagens 2 så. Redan under nuvarande förhållanden äro dessa be- stämmelser för städerna oklara och i behov att revideras. På landsbygden befordras nämligen alla anmälningar, som inkomma till hälsovårdsnämn- derna angående misstänkta fall av smittosamma sjukdomar. till vederbörande tjänsteläkare, som sålunda antingen direkt genom anmälan av hushållsföre- ståndaren eller indirekt genom hälsovårdsnämnderna erhåller kunskap om förhållandena och enligt sin instruktion är skyldig att därvid vidtaga åt- gärder på statens bekostnad. I städerna åter kan tjänsteläkaren liksom på landet erhålla direkt meddelande från hushållsföreståndaren, men därest denne i stället vänder sig till hälsovårdsnämnden med sin anmälan, skall hälsovårdsnämnden på stadens bekostnad tillkalla läkare, ej särskilt tjänste— läkare, och denne kan sålunda ställas utanför viktiga områden av sin tjänste- verksamhet. Men dessutom finnes i epidemilagen en lucka, för den hän- delse att hushållsföreståndare i stad vänder sig direkt till tjänsteläkaren: föreskrifter saknas nämligen för hans skyldigheter i detta avseende, ehuru— väl det måhända förutsetts, att han skall vidtaga undersökning. Det har inträffat, att hälsovårdsnämnder i städer avvisat anmälningar från hushålls- föreståndaren, som av nämnderna anmodats vända sig direkt till stadslä- karen, i vilket fall staden ej vidare ansett sig hava några förpliktelser att jämlikt 2 52 mom. i epidemilagen gälda tillkallande av läkare. Tvistigheter mellan stadsläkare och hälsovårdsnämnd hava bevisligen på denna punkt upp- kommit. Genom stadsläkares föreslagna likställighet med provinsialläkare även i dessa stycken och även för att fylla den nu existerande luckan för städernas vidkommande, bör därför en förändring av epidemilagens 2 åvid- tagas; förändringen är för övrigt påkallad redan för alla de städers vidkom- mande (med under 5000 invånare), vilka såväl enligt kommittéförslaget som reservationen äro avsedda att läggas till provinsialläkardistriktet. Den frågan uppstår emellertid då, huruvida dessa arbeten i städerna som å landsbygden skola gäldas av staten eller av städerna. Då med förslaget ej avsetts att åstadkomma någon förändring i bestående förhållanden på detta område, synas dessa arbeten framdeles som hittills böra påvila städerna; skyldigheten att gälda läkarbesök kommer sålunda i framtiden att gälla jämväl för de fall, då tjänsteläkaren direkt erhållit underrättelse från veder- börande hushållsföreståndare, varom bestämmelse hittills saknats, men som kan antagas hava förbisetts vid lagens promulgering. För sådana förrätt- ningar har i instruktionen förutsatts den taxa för allmänna förrättningar, som är tillämplig för provinsialläkare.

Förslaget till lag om ändrad lydelse i vissa delar av lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. lkAndringen i 2 % är påkallad av att städerna ej längre anställa stads- a are.

Andringen i 5 % är beroende dels av köpings- och municipalläkartjänster- nas upphörande och därav att i städerna endast en tjänsteläkare förutses förekomma. Någon dispens för städer över 20000 invånare att anordna poliklinik torde i framtiden ej böra beviljas desamma.

Om ändringen i 21 % liksom om motsvarande punkter i 2 och 5 %% gäller, att hälsovårdsnämnden givetvis ej kan givas inseende över statstjänsteläka— res verksamhet. Föreskrifterna i den nuvarande lagen belysa kraftigt stads- läkarens nuvarande dubbelställning.

• Sida 172
•  Original

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 12 5 1 och 2 mom. i lagen om skyddskoppympning. I ympningslagen hava städer med egen tjänsteläkare i motsats till lands— bygden ålagts att efter ty lämpligast prövas anordna skyddskoppympning för allmänheten. Då genom här föreslagna anordningar städerna ej längre skulle hava egna tjänsteläkare anställda, bortfaller förutsättningen för denna anordnin , och förhållandena skulle komma att bliva likartade för såväl stad .som lan sbygd. Redan för städers under 5000 invånare vidkommande blir detta en följd av kommitterades förslag, och någon olägenhet av samma anordning i de större städerna kan ej förutsättas. Ursprungligen voro även hälsovårdsnämnderna å landet ålagda att uppgöra planer för ympningsmöten, men detta arbete överiiyttades år 1926 på tjänsteläkarna; någon förändring i nu bestående förhållanden för städerna innebär anordningen ej i realiteten, då det väl lärer hava varit stadsläkarna, som redan under nuvarande för- hållanden fått anordna ympningarna, ehuru detta framträtt inför offentlig- heten i form av ett hälsovårdsnämndsbeslut. Det förslag, som bifogas, kan därför endast sägas vara en kodifiering av i verkligheten existerande för- hållanden.

Förslaget till kungörelse angående ändrad lydelse av 125, 128 och 129 55 i sinnessjukstadgan.

Förändringarna avse att tillskapa likartade förhållanden för tjänsteläkarna i städerna som å landsbygden. Med nuvarande formulering av stadgan i 125 % kan allmänheten t. o. m. ej utläsa till vem den skall hänvända sig i stad med sina anmälningar. Något motiv för att övervakningen över sinnes- sjuka och sinnesslöa i städer och på landsbygd är olika anordnad, torde knappast förefinnas ens under nuvarande förhållanden.

Förslaget till kungörelse angående ändrad lydelse av 5 l i kungörelsen angående statsbidrag till bestridande av arvoden åt stadsläkare, vilka tjänstgöra såsom sundhetsinspektörer.

Den föreslagna ändringen i % 1 av denna kungörelse är beroende på övergångsbestämmelserna. Så länge stadsläkarna kvarstå på städernas stat, finnes intet motiv för att indraga sundhetsinspektörsarvodet för dem. Som ovan framhållits, erhåller staten i detta avseende återbetalning i form av med samma belopp minskat statsbidrag till de städer, där stadsläkare fort- fara att kvarstå på kommunal stat. I verkligheten avskaffas alltså arvodena för sundhetsinspektörsskapet i städerna.

Kostnadsberäkningar. Löner.

stadsläkartjänsterna, motsvarande alltså statens kostnader, komma enligt den föreslagna staten att för 5 förste—, 2 andre- och 69 stadsläkartjänster draga kostnader i avseende å begynnelselöner av 378 000 kronor och å. slutlöner 471 180 kronor. Dyrtidstilläggen, beräknade efter 10 % å slutlönerna och med begränsning uppåt vid 600 kronors lön per månad uppgå till 44 232 kronor. Semesterarvoden, beräknade med '10 kronor per tjänst under 45 dagar för stadsläkare och andre stadsläkare, beräknas belöpa sig till hö st 31 950 kronor, och beräknade med 15 kronor per dag under 45 dagar Eför förste stadsläkare till 3 375 kronor. Härtill komma kostnader för expeditions-

• Sida 173
•  Original

och skrivbiträden till förste stadsläkarna med förslagsvis 10000 kronor. Statens sammanlagda kostnader, beräknade å slutlöner, skulle alltså utgöra 471 180 + 44 232 + 31 950 + 3 375 + 10000 eller 560 737 kronor. Något arvode för sundhetsinspektörstjänsten avses ej härutöver utgå.

I avseende å. stadsdistriktsläkartjänsterna, som enligt förslaget skulle på- vila stadskommunerna i de större städerna, må framhållas, att de avsetts (såväl enligt de sakkunniges som reservationsförslaget) att endast tillgodose sjukvårdens behov. Det måste också framhållas, att dessa utgifter enligt båda förslagen måste betecknas såsom nya (se sid. 142), enär stadskommu— nerna hittills ej honorerat den allmänna sjukvården utan ersatt läkarna för diverse arbeten i stadskommunernas tjänst, men lämnat åt dem själva att idka praktik (från statens synpunkt har visserligen skyldighet i detta av- seende ålagts läkarna). Såsom förut nämnts, förutsättas städernas kostnader för dessa ändamål bliva skäligen ringa med den formulering, som givits åt lagen. För att emellertid bilda sig en föreställning om det maximiantal stadsdistriktsläkare, som skulle kunna behövas, må framhållas, att i Norr- köping med 60000 invånare en läkare under tvenne decennier visat sig kunna tillgodose allmänhetens behov av enskild sjukvård, och att i Linköping med omkring 30000 invånare under en del år en läkare varit tillräcklig för detta ändamål jämte stadsläkargöromålens bestridande i övrigt. Med utgångs- punkt härifrån har antagits, att för sjukvårdens behov skulle behöva an- ställas följande antal läkare, utom de statsanställda:

Stockholm ....................................... 9 Örebro ............................................ 1 Göteborg .......................................... 5 Eskilstuna ...................................... 1 Malmö ............................................. 3 Jönköping .................................. . 1 Norrköping ..................................... 2 Västerås ......................................... 1 Hälsingborg .................................. 2 Uppsala ......................................... 1

gävle ............................................... 1 Summa 28 oras ........................... . .................... 1

Om städerna härutöver vilja anställa stadsdistriktsläkare enligt instruk- tionens bestämmelser, står det dem enligt förslaget fritt. Då i likhet med extra provinsialläkarna några minimilöner ej föreslagits för dessa läkare, torde man kunna förutsätta, att städerna skola för mycket rimliga kost- nader kunna erhålla aspiranter på dessa tjänster. I kostnadsberäkningarna upptagas emellertid samma belopp, som föreslagits av de sakkunnige, näm- ligen grundavlöning 3000 kronor och ålderstillägg 900 kronor eller för alla tjänsterna resp. 84000 och 25200 kronor, sammanlagt 109 200 kronor. Med några semesterersättningar har ej räknats, enär innehavarna av tjänsterna på grund av tillgången till läkarkrafter i städerna helt visst lära kunna t. o. m. lättare än extra provinsialläkarna skaffa sig behövliga vikarier och detta för stadsdistriktsläkarna utan nämnvärd kostnad. Likaså har ej räk- nats med dyrtidstillägg å dessa löner.

Organisationens slutkostnader för det allmänna skulle alltså komma att belöpa sig på 560 737 + 109200 eller 669 937 kronor.

För en jämförelse dels med nuvarande förhållanden, dels med sakkunni- ges förslag, måste fattigvårdskostnaderna beräknas, då de ej längre skola tillhöra tjänsterna. De sakkunnige hava beräknat denna kostnad till 400000 kronor och därvid till utgångspunkt tagit förhållandet i städer, där fattig- sjukvården ombesörjes av läkare enligt särskilt avtal med kommunen, ochi vilka städer fattigsjukvårdskostnaderna i stort sett skulle hålla sig mellan 20 och 25 öre per invånare. Det är möjligt, att detta är riktigt —— varom jag ej övertygat mig — men härvid bara de sakkunnige förbisett, att det i dessa fall endast är frågan om .5'. k. öppen sjukvård. All den slutna fattigsjuk-

• Sida 174
•  Original

värden å anstalter och sjukhus är för vissa ej inräknad i detta belopp, och även denna sjukvård bestridas under nuvarande förhållanden i mycket stor utsträck- ning av Uänsteläkarna i städerna. De sakkunniges yttrande är också märk- ligt i så måtto, att de förutsätta, att ersättningen för fattigsjukvården skall beräknas »efter en relativt låg norm». Detta yttrande står i en alldeles bestämd motsats till de sakkunniges egen motivering till fattigsjukvårdens frånskiljande från tjänsterna, där det förutsättes, att andra läkare än tjänste- läkare i tämligen stor utsträckning skola utnyttjas för dessa uppdrag,i vilket fall grunden för denna motivering helt och hållet bortfaller, och där medicinalstyrelsen i framtiden skulle komma att normera dessa ersättnings- belopp för tjänsteläkarna, torde man nog kunna utgå ifrån att arbetet ej blir direkt undervärderat; detta stämmer ej heller med tidsandan att även åt de fattiga bereda en god sjukvård, vilken aldrig kan erhållas genom under- betalda ackord. De sakkunniges siffra —— 400 000 kronor — såsom angivande av städernas fattigsjukvårdskostnader i framtiden är sålunda fullständigt missvisande och är framförallt oanvändbar såsom jämförelsepunkt mellan nuvarande förhållanden och framtiden. Detta framgår även därav, att enbart den öppna fattigsjukvården i Stockholm, Göteborg och Malmö för närva- rande kostar dessa städer 247 000 kronor.

Beträffande kostnaderna för fattigsjukvården hava vissa utredningar av mig under utredningens gång givit vid handen, att en hållbar beräkning av dessa kostnader i framtiden kan utgå från en kostnad av 20 öre för den öppna fattigsjukvården och 15 öre för den slutna per antal invånare. Detta skulle betyda, att fattigsjukvårdskostnaderna i framtiden skulle komma att belöpa sig till 560000 kronor, även detta dock inskränkt till den sjukvård, som för närvarande bestrides av stadstjänsteläkare. I denna summa är nämligen ej medräknad sluten fatti vård i Stockholm, Göteborg, Malmö och Borås, ej öppen fattigsjukvård i undsvall och Falun och ingen fattigsjukvård alls i Hälsingborg och Linköping, allt enligt förhållanden vid löneuppgifternas inhäm- tande; inräknas även dessa kostnader, torde man kunna förutsätta, att hela fattigsjukvården i städer, varom här är fråga, skall komma att belöpa sig på 733000 kronor. Vid jämförelse med nuvarande förhållanden kan emel- lertid sistnämnda belopp lämnas ur räkningen. Om den för närvarande av stadstjänsteläkarna ombesörjda fattigsjukvården med fria avtal kan kalky— leras till 560 000 kronor, utgår jag emellertid från, att städerna för närva- rande hava denna sjukvård cirka 15 % billigare genom sina tjänsteläkare eller 476 000 kronor.

Utgifter för löner till tjänsteläkare i städer, varom här är fråga, kunna på grund av inhämtade uppgifter antagas utgöra minst 940 000 kronor; om därifrån dragas fattigsjukvårdskostnaderna — 476000 kronor —— skulle alltså åter— stoden 464000 kronor utgöra den lönesumma, varmed sakkunnigeförslaget och reservationsförslaget böra jämföras i avseende å de nya tjänsternas löner.

För jämförelse mellan tjänsteläkarbefattningarnas uppehållande i städerna hava i följande tabell statsverkets nuvarande utgifter upptagits till 48900 kronor (ersättning för sundhetsinspektoratet i städerna) samt 12000 kronor (på städernas andel belöpande kostnader för statsverket i 4 provinsialläkar- tjänster, vari städer ingå).

• Sida 175
•  Original

Staten j Städerna Summa _ Nuvarande organisation Stadslåkarna (sundhetsinspektionsarvode 48 900,

4 städer utan egna läkare 12 000) .. . ................ 60 900 464 000 524 900 Allmän sjukvård genom stads- och distriktsläkare 1 — —— _ Fattigsjukvård ................................................ — 476 000 476 000

Summa 60 900 ( 940 000 1 000 900 Sakkunnigeförslaget

Stadsläkarna ................................................... 360 650 238 800 599 450 Distriktsläkarna ................................................ 151 200 122 850 274 050 Fattigsjukvård ................................................... — 560 000 560 000 Summa 511 850 921 650 Il 1 433 500

Reservationsförslaget Stadsläkarna .................................................. '. __ 500 737 — 560 737 ! Stadsdistril—ztsläkarna .......................................... — 109 200 109 200 , Fattigsjukvård ........................ . .......................... — 560 000 560 000 Summa. 560 737 669 200 || 1 229 937

Ur det allmännas synpunkt är sålunda reservationsförslaget 203 563 kro- nor billigare än de sakkunniges. Reservationsförslaget avlastar städerna 271 000 kronor, sakkunnigeförslaget endast 18 350 kronor. Däremot belastar reservationsförslaget staten med 48 887 kronor mer än de sakkunniges för- slag, en summa, som helt visst uppväger reservationsförslagets både enklare och fastare organisation ur statlig synpunkt. Härvid är emellertid att märka, att utgifterna för expeditionslokal m. m. åt förste stadsläkarna, vilka givetvis äro av rent statlig natur, egendomligt nog av de sakkunnige på- lagts kommunerna; hade detta ej gjorts, hade reservationsförslaget endast blivit 38 887 kronor dyrare för staten.

Det må dock betonas, att sakkunnigeförslaget ej är reellt överblickbart iavseende å distriktsläkartjänsterna, enär såsom ovan framhållits någon garanti ej tillskapats för tillkomsten av en enda av dessa tjänster; de maximi— förpliktelser, som sakkunnigeförslaget ålägger statsverket, äro dock överens- stämmande med ovanstående siffror. I enlighet härmed överensstämmer reservationsförslaget, som dock tillskapat garantier för sjukvårdens uppe- hållande i de större städerna, och som angivit maximisilfror för det reella behovet i detta hänseende.

I ovanstående beräkningar har de sakkunniges förslag till taxebunden sjukvård ej tagits i beräkningen. De sakkunnige hava antagit, att utgifterna i ifrågavarande avseende skulle bliva skäligen ringa. Det är emellertid ej obe- tydliga belopp, som kommunerna enligt sakkunnigeförslaget enbart genom [com-_ munala beslut skulle kunna ålägga staten. Dessa belopp kunna uppgå till e] mindre än 200 000 kronor, och de förpliktelser, som statsverket genom sakkunnige- förslaget ikläder sig, belöpa sig alltså till ej mindre än 711850 kronor mot reservationsförslaget 560 737 kronor.

De sakkunniges kostnadsförslag har beräknats efter årskostnader, men för jämförelse med nuvarande förhållanden hava slutlönerna måst tagas tlll utgångspunkt. Aven reservationsförslagets årskostnader nedskäras givetv1s under sådana förhållanden.

1 Med allmän sjukvård förstås har skyldighet att på kallelse meddela enskild sjukvård.

• Sida 176
•  Original

De sakkunniges förslag till pensionsbestämmelser under övergångstiden synas vara oklart avfattade. Enligt författningsförslaget skulle för stads- och distriktsläkare, antagna före författningens ikraftträdande, och vilka då ej uppnått 45 levnadsår, pensionsrätt medgivas i statens pensionsanstalt

å ansökan; enligt motiveringen åter skulle medgivandet endast avses för den händelse, att dessa läkare dessutom övergå på ny stat med statsbidrag, något som ej ligger i deras eget skön att avgöra. Härtill kommer, att enligt kungörelsen om rätt till pension för vissa tjänsteläkare i stad, vilka icke äro delägare i pensionsanstalten, rätten till statsbidrag för sådan läkare, som ej kunnat bliva delägare i statens pensionsanstalt, likaledes inskränker sig till på ny stat övergångna läkare, varjämte även de under 45 år av dessa, som ej anmält inträde i anstalten, helt lämnats oreglerade i pensionshänseende (dessa hava nämligen kunnat bliva delägare).

För följande kategorier läkare skulle kommunerna alltså under övergångs- tiden helt få svara för pensioneringen enligt vad som därom kan vara bestämt (kanske understundom t. o. m. ej alls) nämligen:

1) Aldre antagna läkare. som kvarstå på gammal stat, vare sig deras ålder över- eller understiger 45 levnadsår.

2) Aldre antagna läkare, som övergått på ny stat, äro under 45 år och ej anmält sitt inträde i anstalten.

Tillträde till anstalten med därav följande förpliktelser för det allmänna att bidraga även till retroaktivavgifterna skulle medgivas för

3) Aldre antagna läkare, som övergått på ny stat, äro under 45 år och anmält sitt inträde i anstalten.

Förpliktelse för kommunerna att med visst bidrag pensionera tjänste— läkarna jämte utfästelser i dessa avseenden från statsverket skulle finnas för 4) Aldre antagna läkare, som övergått på ny stat och äro över 45 år. Någon genomgående princip i övergångsbestämmelserna synes ej föreligga; hade den under 2) angivna kategorien läkare hänförts till 4), hade åtminstone alla på ny stat övergångna läkare fått sina pensionsförhållanden ordnade. Likaså synes det mig, som om även kategorierna 1) och 2) bort dit hänföras, då de ej själva kunna bestämma övergången.

De sakkunnige hava beträffande kategorien 4) anfört, att några kostnader i dessa stycken ej kunna beräknas, men hava beträffande kategorien 3) gjort vissa kalkyler, baserade på att dessa läkare skulle övergå på ny stat. Enär de sakkunnige gjort denna övergång beroende dels på vederbörande kom- muns ansökan, dels på resp. läkares och slutligen på Kungl. Maj:ts med- givande, innehålla premisserna allt för många obekanta för att man därur skulle kunna draga några som helst slutsatser.

Beträffande pensionskostnaderna enligt reservationsförslaget kunna endast angivas uträkningar i anslutning till de försäkringstekniska beräkningar, som ligga till grund för avgifterna till statens pensionsanstalt. Enligt dessa bidraga befattningshavare, kommun och stat med 1/3 var, vilket för en pen- sion å 6000 kronor utgör 3 X 300 kronor 2900 kronor. Då staten emeller- tid beräknar 5 % ränta å de insatta medlen (se sid. 98), har statens andeli

anstaltens kostnader kunnat nedbringas till 177.465 kronor =%g—Q sid. 97), vadan de årliga pensionskostnaderna begränsats till 777.465 kronor. — Stads-

läkarnas pensioner enligt reservationsförslaget utgå med 6036 kronor, och årskostnaderna härför bliva sålunda 78213 kronor eller för 71 tjänster 55 531 kronor; härifrån skola alltså dragas tjänstemännens egna avgifter med 354 kronor årligen eller 25 134 kronor, vadan statens årliga kostnader för stads-

• Sida 177
•  Original

läkarnas pensionering uppgå till 30397 kronor. — Förste stadsläkarnas pensioner enligt reservationsförslaget utgå med 6996 kronor, och årskost— naderna härför bliva enligt ovanstående 906.524 kronor eller för 5 tjänster 4533 kronor; då tjänstemännens egna avgifter utgå med 420 kronor årligen eller 2 100 kronor, bliva statens årliga kostnader för förste stadsläkarnas pen- sionering 2433 kronor. Sammanlagt skulle alltså statens kostnad för pen— sionering av stadsläkarna uppgå till 32 830 kronor. Härtill kommer emeller- tid, att enligt reservationsförslaget tjänstetiden för stadsläkarna är något kortare än enligt de sakkunniges förslag. Statens kostnader för pensione- ring av stadsläkare komma dock att understiga dess kostnader för provinsial- läkares pensionering på grund av den längre tjänstgöringstiden för de förra. För kommunernas del bortfaller enligt reservationsförslaget den huvudsakliga delen av pensionskostnaderna: minskningen kan angivas med jämförelsetalet 142 : 28.

I avseende å övergångstidens pensionskostnader synes enligt reservations- förslaget en mycket naturlig och rättvis fördelning mellan stat och kommun kunna åstadkommas genom en beräkning pro rata parte för de båda in- tresserade parterna i förhållande till tjänstetidens längd. I vissa fall skulle visserligen på sådant sätt statens kostnader bliva större än pro-rata fördel- ningen, om nämligen den kommunala pensionen är mindre än statspen- sionen; detta skulle alltså motsvara de statsbidrag till pensioneringarna, som de sakkunnige föreslagit. I åtskilliga fall skulle emellertid dessa ökade kostnader för staten uppvägas av minskade kostnader under de förhållan- den, då tjänsteläkaren antagits vid unga år och vid övergången till stats- tjänst haft lång kommunal tjänstgöring. Att de på äldre stat kvarstående läkarna även efter reservationsförslaget lämnas oreglerade i pensionsavse- ende, har för detta förslag mindre betydelse, då förslaget gjort allt för att underlätta deras övergående till ny tjänst och lagt avgörandet i deras egna händer, vilket ej är händelsen med de sakkunniges förslag. Då de äldre stadsdistriktsläkarna ej hittills fullgjort annat än kommunala funktioner, för- utsättes — liksom också är händelsen med sakkunnigeförslaget — för dessas pensionering ingen medverkan eller reglering från statsverkets sida.

Slutligen må anföras en jämförelse mellan årskostnaderna enligt de olika förslagen, statens förpliktelser i avseende å taxebunden sjukvård inräknad, däremot ej fattigsjukvårdskostnaderna, som ej ingå i organisationen som sådan, givetvis med samma reservation, som anförts å sid. 174.

• Sida 178
•  Original

Slutlöner. Staten Städerna Summa Nuvarande organisation Stadsläkarna .................................................. 60 900 464 000 524 900 Allmän sjukvård genom stads- och stadsdistrikts- läkare 1 ......................................................... — _ —— Summa 60 900 464 000 524 900 Sakkunnigeforslaget stadsläkarna ................................................... 360 650 238 800 599 450 Distriktsläkarna ................................................ 151 200 122 850 274 050 Ersättning för taxebunden sjukvård .................. 200 000 200 000 400 000 Summa 711 850 561 650 ! 1 273 500 Reservationsförslaget Stadslakarna ................................................. 560 737 _ 560 737 Stadsdistriktslåkarna ........................................ _ 109 200 109 200 Summa 560 737 I 109 200 669 937 Pensionskostnader. Staten Städerna Summa Sakkunnigeförslaget Stadsläkarna .................................................. 14 020 23 700 437 720 Distriktsläkarna . .......................................... 11 180 18 900 30 080 Retroaktivavgifter ......................................... 1 400 — * '1 400 Summa 26 600 42 600 69 200 Reservationsförslaget Stadslåkama .................................................. 32 830 — 32 830 Stadsdistriktslåkarna ....................................... 4 969 i 8 400 13 369 Summa 37 799 | s 400 46 199

1 Se not å sid. 175. ” Anses motsvara kommunernas nuvarande fondering för nämnda ändamål.

• Sida 179
•  Original

Bilaga 1.

Tablå över avlöningsförmåner m. m. för stadsläkare m. fl. tjänsteläkare, upprättad av de sakkunnigas sekreterare på grundval av uppgifter, som från stadsläkarna tnfordrats i början av år 1930.

& Ordinarie löneförmäner Dyrtids- Semester Ar för * tillägg _— gäl- ,. . . Person- (beräknat lande Lonef'orholnmg liglönc- - enligt T t 1- Befattning löne- Begyn- — — Rirbätt- Summa. för sista. 19.8. .. stats nelselön ring lön kvartalet av Dnm” t'd lön anta- eller A Efter (per- eller 1929 I (arvode) ntal . .. gnnde arvode , k antal sonhgt arvode gallande & ronor år löne- grunder) tillägg) ⁷ 1 2 5 | 4 i 5 6 l 7 | 8 ] 9 1 10 11 12 STÄDER (i storleksordning). Stockholm. Förste stadsläkare ...... 1921 15 600 2 750 3 o. 6 17100 3591 — 20 691 — 45 dagar Oavkortad Andre stadsläkare ...... 1921 9 300 3 600 3,6 0. 9 11 100 2 331 _ 13 431 — 45 dagar Oavkortad 1 stadsdistriktsläkare .. 1921 6 000 3 420 3, 6 0.9 — 7 260 1 524 60 8 784 60 45 dagar Oavkortad 6 stadsdistriktsläkare .. — —— —- — -— —— — — — 52 707 60 — — 1 stadsdistriktsläkare .. 1921 5 400 3 390 3,6 0 9 _. 6 570 1 379 70 7 949 70 45 dagar Oavkortad & stadsdistriktsläkare .. —— — _ — — —— — »— — 63 597 60 — — 3 extra. stadsdistrikts- läkare Liljeholmen ___________ —— 5 700 — , —— 5 700 1 197 — 6 897 — 30 dagar Onvkortad Bromma .................. — 4 380 — — — — 4 380 919 80 5 299 80 30 dagar Oavkortad Enskede ................. — 5 400 — —— — 5 400 1 134 — 6 534 — 30 dagar Oavkortad Göteborg. Förste stadsläkare ...... 1930 18180 — — — —— —— — — 18 180 —— 6 veckor Oavkortad 1 stadsdistriktsläkare. 1930 4680 3 480 4, — »— —— — 6300— 6 veckor Oavkortad 540 8 0 600 12 10 stadsdistriktsläkare. —— — —— — —- — — — — 63 000 —— —— — Malmö. Förste stadsläkare ...... 1928 13 680 2 1 080 5 0. 10 —— 15 840 2 059 20 17 899 20 35—42 Oavkortad dagar 1 stadsdistriktsläkare .. 1926 4 440 2 684 5 0. 10 — 5 808 755 04 6 563 04 30 dagar Oavkortad 3 stadsdistriktsläkare .. — —— —— — — — — —— — 19 689 12 —— ——- Norrköping. Förste stadsläkare ...... 1911 11 500 2 500 5 3 000 15 500 875 — 16 375 — 1 månad Oavkortad 1919 Andre stadsläkare 1 ..... 1921 2 200 — —— — — 2 200 220 — 2 420 — —— — Hälsingborg. Stadsläkare ............... 1919 10 000 3 700 5,100.15 —— 12 100 2 216 — 14 316 —— 6 veckor Onvkortad

• Sida 180
•  Original

.. Ordinarie löneförmäner Dyrtids- Semester Ar för tillägg ———*Af gäl- .. . . Person- (beräknat lande LoneforhOJnmg liglöne- enligt T t ; Befattning löne— Begyn- _— förbätt- Summa. för sista & ;. a_- ; stats nelselön ring lön kvartalet v omng t'd lön ; anta- eller A Efter (per- eller 1929 ' (arvodel . ntal . .. ) = gande arvode . k or antal sonhgt- arvode gallande ! a ron år löne- grunder) tillägg) 1 2 3 4 l 5 | 6 7 l 8 9 10 _1T_ * 137— 1 Gävle. .; Stadsläkare ............... 1921 6 000 3 600 4,8 0. 12 —— 7 800 3 049 80 10 849 80.1 1 månad 300 Stadsdistriktsläkare i 1921 3 000 —— — — — 3 000 1 2 403 80 5 403 80 1 månad 200 l:a. distriktet Stadsdistriktsläkare i 1921 3 500 —— —— — — 3 500 12 233 80 5 733 80 1 månad 200 2:13. distriktet Örebro. Stadsläkere ............... 1916 6 000 2 500 5 o. 10 — 7 000 2 533 95 9 533 95 1 månad 400 Stadsdistriktslakare 1916 3000 2 250 3 o. 6 -— 3500 12 677 95 6 177 95 1 månad 300 Stadsdistriktsläkare 1916 3 000 2 250 3 o. 6 -— 3 500 1 2 476 78 5 976 78 1 månad 300 Borde. . Förste stadsläkare ...... 1930 6 600 2 600 5 0.10 — 7800 _ 7 800 _ 1 månad Oavkortad 1 stadsdistriktsläkare .. 1930 5000 2 600 5 o. 10 — 6200 —— — 6 200 — 1 månad Oavkortud 1 stadsdistriktsläkare .. —— —— -— — — —— — — 6 200 — — —— Eskilstuna.” Stadsläkare ............... 1924 4 850 3 400 3, 6 0.9 — 6 050 2 178 — 8 228 — 1 månad — , 350 '; 450 1 1 stadsdistriktsläkare .. 1924 3 500 3 300 3,6 0.9 — 4 500 1 620 — 6 120 — 1 månad _ ; 350 * 350 '. 1 stadsdistriktsläkare .. — _ — —— — — — — — 6 120 — —— —— ; Uppsala. ; Förste stadsläkare ...... 1919 4500 2 500 5 o. 10 —— 5500 1 375 — 6 875 -— 6 veckor 400 ; Stadsdistriktsläkaren i 1919 3 000 — -— —— — 3 000 750 —— 3 750 — 6 veckor 350 * östra distriktet Stadsdistriktslakaren i 1919 3 000 — —— —- —- 3 000 750 — 3 750 — 6 veckor 350 västra distriktet Jönköping. Stadsläkare ............... 1919 6 500 3 500 5,100.15 8 000 1 000 84 9 000 84 1 månad 200 1 stadsdistriktsläkare .. 1919 3 500 3 500 5,100.15 — 5 000 344 08 5 344 08 1 månad 200 1 stadsdistriktsläkare .. — — — — — —— — — — 5344 08 -— — Västerås.s Förste stadsläkare ...... 1929 5 520 3 309 3, 6 0.9 — 6 447 — —— 6 447 — 30 dagar — Andre stadsläkare ....... 1929 4 830 3 285 3,6 0. 9 1 600 7 285 —— — 7 285 —— 30 dagar — Stadsdistriktsläkare 1929 3 690 3 249 3,6 0.9 —— 4 437 — — 4 437 — 30 dagar — 1 I detta. belopp ingå även arvoden för vissa speciella uppdrag. — * Tjänsteläkarna äro skyldiga vikariera för var- andra under semester utan ersättning. — ” Tjänsteläkarna äro skyldiga vikarieraför varandra under semester utan ersätt—

• Sida 181
•  Original

Befattning

Ordinarie löneförmåner

Löneförhöjning

Begyn- ;— nelselön ;

eller !, arvode l

Antal ; li. kronor

Efter antal år

Person- liglönc- förbätt- ring (per- sonligt löne- tillägg)

Summa lön eller arvode

Dyrtids- tillägg (beräkn at enligt för sista kvartalet 1929 gällande grunder)

Total— avlöning

Semester

lön (arvode)

l4| 5

7

Linköping.

Stadsläkare Prdon- geras per år

Karlskrona. Förste stadsläkare . 1920 ; Andre stadsläkare ...... 1920 l

Lund.

l Förste stadsläkare ...... 1924 Andre stadsläkare ...... 1924

Halmstad.

Förste stadsläkare ...... Andre stadsläkare ......

Karlstad. 1

; Förste stadsläkare ...... ; Andre stadsläkare ......

Kalmar. 1 Förste stadsläkare ......

Andre stadsläkare ......

; Landskrona. Stadsläkare

Sunds-vall.

Förste stadsläkare ...... Andre stadsläkare ......

Mölndal. Stadsläkare

Trollhättan.

Förste stadsläkare ..... Andre stadsläkare ......

Södertälje.

Förste stadsläkare ...... Andre stadsläkare ......

5,100.15 5,100.15

50.10 50.10

29 23

36

63 25

50 36

30 dagar

5 veckor 1 månad

30 (efter 40 år 35) dagar

1 månad årligen eller 2 månader

vartannat år

6 veckor 6 veckor

1 månad årligen eller 2 månader vartannat år

1 månad

6 veckor 6 veckor

1 månad

1 månad 1 månad

1 månad 1 månad

Oavkortad Oavkortad

• Sida 182
•  Original

Andre stadsläkare ......

_ Ordinarie löneförmåner Dyrtids— Semester Ar för tillägg ——f — gäl- .. . . Person- (beräknat lande Loneforhojmng lig löne- enligt Total- Befattning lönc— Begyn- _ förbätt- Summa för sista a lönin-r | stats nelselön ring lön kvartalet v D tid lön 1 antn- eller A Efter (per- eller 1929 (arvode) i ntal . .. '. gande arvode . k antal sonllgt arvode gallande u ronor år löne- grunder) tillägg) 1 2 | 3 4 | 5 a l 7 l s 1 9 1 o 1 1 1 2 Uddevalla. ' Stadsläkare ............... 1929 3 850 3 400 5,100.15 —— 5 050 1 616 — 6 666 — 30 dagar " Stadsdistrilrtsläkare 1929 2 300 3 150 5,100.15 — 2 750 880 — 3 630 —-— 30 dagar — Östersund. Förste stadsläkare ...... —— 3 650 — — — — 3 650 —- — 3 650 — 1 månad Oavkortad Andre stadsläkare ______ 1921 3 000 2 200 3 0. 6 — 3400 1 260 — 4 660 — ärligc; Oavkortad eller månader vartannat ; Falun. * år % Stadsläkare ............... 1924 6 000 2 500 5 o. 10 — 7 000 1 400 -— 8 400 — 4 (gm); —— 45 r . , veckor årligen eller dubbla tiden vart- annat Kristianstad. 3 är . Förste stadsläkare ...... 1925 4 940 3 420 5,100.15 —— 6 200 372 -— 6 572 — 1 månad — | Andre stadsläkare ...... 1920 3 400 — — — —— 3 400 — — 3 400 — 1 månad —- ; Trällebovg. ] stadsläkare ............... 1920 5000 4 500 3, 6, 9 — 7 000 350 — 7350 — 4 veckor 20 kronon o. 12 om dngenl Västervik. i Förste stadsläkare ...... 1928 5 160 3 360 3,6 0.9 — 6 240 1 060 80 7 300 80 30 dagar Oilvkortad Andre stadsläkare ...... 1928 5 160 3 360 3, 6 0.9 —— 6 240 1 060 80 7 300 80 30 dagar Oavkortad Kristinehamn. Förste stadsläkare ...... 1921 3 000 1 500 5 — 3 500 150 —- 3 650 — 1 månad 500 Andre stadsläkare ...... 1921 1 500 1 500 5 — 2 000 75 —— 2 075 — 1 månad 500 Nyköping. Förste stadsläkare ...... 1927 3 500 3 350 3, 60. 9 —. 4 550 — — 4 550 — Zmånader 300 Andre stadsläkare ...... 1927 3 000 3 300 3, 60.9 —- 3 900 — — 3 900 —— 2männder 300 Härnösand. 3 Förste stadsläkare ...... 1908 2 500 2 500 5 o. 10 _ 3 500 1 222 20 4 722 20 6 veckor —— 1908 1 500 2 500 5 o. 10 -— 2 500 872 40 3 372 40 6 veckor _—

• Sida 183
•  Original

Ordinarie löneförmåner D"' Semester _ )1tlds- Ar för tillägg ; gäl— .. ._ . Pcrson- (beräknat lande L""efomolnmg liglöne— enligt Total_ Befutttning löne- Begyn- ___ förbätt- Summa för sista lö in(r stats nelselön ring lön kvartalet av 11 '” tid lön anta. eller A Efter (per- eller 1929 (arvode) ntal . .. gande arvode . kronor antal sonligt arvode gallande & år löne— grunder) tillägg) 1 | 2 3 4 l 5 6 | 7 1 s s 10 11 12 Söderhamn. Förste stadsläkare ...... 1916 3 500 — — — — 3 500 1 912 40 5 412 40 1 månad 600 Andre stadsläkare ...... 1916 2 500 —- —— —- — 2 500 1 518 07 4 018 07 1 månad 600 Ystad. Förste stadsläkare ..... 1924 4000 2 500 5 0. 10 — 5000 — — 5000 — 1 månad 250 Andre stadsläkare ...... 1924 3000 2 500 5 o. 10 — 4000 —— — 4000 — 1 månad 250 Luleå. Förste stadsläkare ...... 1920 8550 3 300 3, 60.9 — 9450 — — 9450— 25 (efter Onvkortad Andre stadsläkare ...... 1920 7 000 3 300 3. 60.9 -— 7 900 — — 7 900 — 40 år 35) Oavkortad dagar Lidingö. 1 Förste stadsläkare ...... 1922 4 500 2 750 5 0. 10 — 6 000 600 — 6 600 — 6 veckor —- Andre stadsläkare ...... 1920 4000 2 500 5 o. 10 — 5000 500 — 5 500 — 1 månad — med ändring Umeå. 1922 Stadsläkare ............. . 1924 5 000 3 500 4,8 0.12 — 6 500 1 092 — 7 592 — 42 dagar 420 Visby. Stadsläkare .............. 1929 5800 3 500 3, 60.9 —— 7300 — — 7300— 1 månad 1/12 av lönen Skövde. 2 l Stadsläkare ............... 1915 3 000 — ——- — — 3 000 950 — 3 950 — — -— Växjö. 3 . Stadsläkare ............... 1919 5 000 2 500 5 o. 10 -— 6 000 1 180 — 7 180 — — — Nässjö. Stadsläkare ............... 1921 3 360 4 240 3, 6,90. _ 4320 Dyrtids- *4 365 —— 1 månad 300 12 tilläggmed 50 % av det för statens be- fattnings- havare Lidköping. gällande Stadsläkare ............... 1924 3000 2 400 5 o. 10 —— 3 800 600 — 4 400 — 3 veckor 350 Vänersborg. * l Stadsläkare ............... 1920 3 000 -— — — — 3 000 604 — 3 604 — -— — 1 Tjänsteläkarna äro skyldiga vikariera för varandra under semester utan ersättning. —— ? Bestämmelse om se- mester saknas. — 3 Stadsläkaren kan taga tjänstledighet, när han själv finner; anskaffar och avlönar själv vikarie. —— ** 2e/io 1923 beslöto stadsfullmäktige minska. stadsläkarelönen med 500 kronor, emedan stadsläkaren genom tillkomsten av landstingets epidemisjukhus. där han blev läkare, befriades från sin skyldighet enligt instruktionen att vara läkare vid stadens epidemisjukhus, som då kunde nedläggas.

• Sida 184
•  Original

Ordinarie löneförniåner D” . Semester o )rtlds- Ar för tillägg ___? ''''' c"äl- .. . . Person- (beräknat lane L"”efomlnmg liglöne- enligt '1' t, 1 Befattning löne- Begyn— * förbätt. Summa för sista ;. (i.—0 stats nelsclön ring lön kvartalet av omnb t'd lön nnta- eller A Efter (per- eller 1929 I (arvode) ntal . .. 1 gande arvode . antal sonligt arvode gallande * a kronor & .. _ r lone- grundei) tillägg) 1 2 3 l 4 5 | 6 l 7 s 9 10 11 in"” Oskarshamn. 1 Förste stadsläkare ...... 1922 3 500 2 500 5 o. 10 —— 4 500 747 — 5 247 — 6 veckor _ Andre stadsläkare ...... 1922 3 000 2 500 5 o. 10 — 4 000 676 — 4 676 — varje år — eller månader vartannat Alingsås. är Stadsläkare ............... 1925 2 000 4 150 3,6, 90. — 2 600 1 196 —— 3 796 — 20 dagar 200 12 Varberg. Stadsläkare ............... 1927 4 000 3 500' 3, 6 o. 9 —— 5 500 935 — 6 435 — 30 dag!"" 300 Huskvarna. Stadsläkare ............... 1927 3 600 — — — — 3 600 4— — 3 600 — 1 månad 300 Arvika. Stadsläkare ............... 1919 3 500 — — — -— 3 500 875 — 4 375 — 1 månad 300 Sala. 11 Förste stadsläkare ...... 1918 2000 — -— -—— — 2 000 — — 2 000 —— 1 månad — Andre stadsläkare ...... 1911 2 000 — — — — 2 000 —— — 2 000 — 1 månad — Katrineholm. stadsläkare .............. 1920 3 000 2 500 3 o. 6 — 4 000 1 599 — 5 599 — ] månad 300 Hudiksvall. Förste stadsläkare ...... 1919 3 600 2 500 5 o. 10 — 4 600 1 867 — 6 467 —— 30 dagar 300 Andre stadsläkare ...... 1919 2 400 2 350 5 o. 10 — 3 100 1 354 '— 4 454 — 30 dagar 200 Karlshamn. Förste stadsläkare ...... 1922 2 400 2 360 5 o 10 —— 3120 528 — 3 648 — Ej be- 420 Andre stadsläkare ...... 1922 2 100 2 360 5 o 10 — 2 820 468 -— 3 288 — stänäd; 420 i a ]— mänhct Sundbyberg. 1 ”111111 stadsläkare .............. 1921 3 000 3 300 — — 3 900 — — 3 900 — 1 månad 300 Falköping. stadsläkare ............... 1919 4 000 — —— — — 4 000 — — 4 000 — 30 dagar 360 årligen eller 60 dagar vartannat år

• Sida 185
•  Original

| ? Ordinarie löneförmäner lDyrtids- Semester Ä.» för l ! tillägg — gill- . .. .. . Pcrson- (beräknat lande l Lonciorholnmg liglöne- . enligt T tl Bcl'attming löne- * Bcgyn- _— förbiitt— Summa; för sista. 10 ål.—v stats l nelselön ring lön kvartalet m om"” t'd lön anta- l eller A Efter (por- eller 1929 ] (arvode) l ntul . _ l .. gande, arvode . antal sonllgt mvodc gallandc | 3. kronor ä 1" _ l " d . r one 1 brun er) i tillägg * __; f_1—i" | 2 l 3 4 | 5 | 6 7 i 8 l 9 10 11 12 Skam. ' Förste stadsläkare ...... 1921 2 400 1 300 5 _ 2 700 675 -- 3 375 —— 1 månad —— Andre stadsläkare ..... 1921 2 100 1 300 5 — 2 400 600 — 3 000 — 1 månad — Åmål. Stadsläkare ............... 1923 2 200 — — —- — 2 200 — '— 2 200 — 1 månad 200 Elcejö. i Stadsläkare .............. 1918 2 100 —- — — 1 000 3 100 756 — 3 856 —— 1 månad 300 Köping. ? Stadsläkare .............. 1921 2 000 — — — 500 2 500 875 — 3 375 — — — Eslöv. Stadsläkare ............... 1920 3 000 2 500 5 o. 10 — ' 4000 210 — 4 210 — 1 månad 300 Mariestad. Stadsläkare ............... 1928 4 000 2 400 5 o. 10 —- 4 800 624 — 5 424 — 1 månad 400 Mjölby. Stadsläkare ............... 1925 3 480 3 260 3. 60.9 —— 4 260 — —— 4 260 — 1 månad 350 Djursholm. Stadslä-kare ............... 1920 4 000 3 500 5,100.15 2 000 7 500 2 360 — 9 860 — Minst 300 1 månad Enköping. 1 Förste stadsläkare ...... 1923 3500 3 350 3, 60.9. — 4550 — -— 4550 —— 1 månad — Andre stadsläkare ...... 1920 3000 _ — — — 3000 — — 3000— 1 månad -— Ronneby. ** Stadsläkare ............... 1928 3 000 3 300 — — 3 900 744 — 4 644 — 2veckor —— Motala. Stadsläkare .............. 1917 0. 3 000 2 500 5 o. 10 — 4 000 —— — 4 000 —- 30 dagar 200 1925 Falkenberg. Stadsläkare ............... 1924 4000 3 500 3, 60.9 — 5500 — — 5500 — 1 månad 300 ' Norrtälje. Stadsläkare ............... 1920 3 300 3 500 5,100.15 — 4 800 —-— _ 4 800 —— 1 månad 360 årligen eller 2månader vartannat år 1 Tjänsteläkarnu äro skyldiga vikariera för varandra under semester utan ersättning. —— ” Bestämmelee om semester saknas. — 3 Sladsläkaren är själv skyldig avlöna vikarie under semester.

• Sida 186
•  Original

Ordinarie löneförmåner 1) . Semester .. yrtids- Ar för tillägg —4—» ,,,— giil- .. , " I'ei'son- [beräknat lande Lonefmhoyunb liglöne- enligt T t 1 Befattning lönc- Begyn- _ förbätt- Summa för sista 1?" [l.-r stats nclsclöu ring lön kvartalet av aning tid lön antn- eller A Efter (per- eller 1929 (arvode) ntal . .. gande arvode . . antal sunligt arvode gallande a kronor .. år lone- grunder) tillägg) 1 2 5 4. 5 6 7 8 | 9 | 10 | 11 | 12 Strängnäs! Förste stadsläkare ...... 1928 2 000 — —— —— — 2 000 300 —- 2 300 — 1 månad — Andre stadsläkare ..... 1928 2000 — — — — 2000 — — 2000 _ 1 månad _ Örnsköldsvik. Stadsläkare ............... 1923 4 000 1 500 5 v 4 500 000 — 5 100 _ 30 dagar-| 600 Arbogal. Förste stadsläkare ...... 1922 3000 — — —— — 3000 —— -— 3000— 30 dagar — Andre stadsläkare ...... 1922 2600 — — — —— 2600 — — 2600— 30 (lugar — Avesta. stadsläkare ............... 1923 3000 — — — — 4500 -— — 4500 —- 1 månad 250 pr år ' jämte fri bostad Filipstad. (I 500) Stadsläkare ............... 1920 3 000 — — — — 3 000 1 312 50 4 312 50 1 månad 300 Tidaholm.2 Stadsläkare .............. 1928 2000 — — — — 2000 — — 2000— _ — Skellefteå.s Stadsläkare ............... 1924 2 460 3 180 3, 6 o. —— 3 000 600 A 3 600 — 1 månad — Lysekil.1 Förste stadsläkare ...... 1917 1 950 —— —— — — 1 950 — —— 1 950— 6 veckor — Andre stadsläkare ...... 1917 1 300 — — — — 1300 —- — 1300— 6 veckor —— Sölvesborg." Stadsläkare ............... 1920 2 730 3 300 — — 3 630 — —— 3 630 — —— — Ulricehamn.” stadsläkare ............... 1917 2 000 — — — —-— 2 000 695 — 2 695 — *— — Hedemora. Stadslåkare ............... 1923 2800 —— _ — — — — — 2800— 1 månad 400 (reglerad lön) 1 Tjänsteläkarna äro skyldiga vikariera för varandra under semester utan ersättning. — * Bestämmelse om semester

saknas. -— 3 Tjänsteliikaren är skyldig själv bekosta vikarie under semester.

• Sida 187
•  Original

Ordinarie löneförmåner D . Semester yrtids-

Är Får tillägg gäl- Person- (beräknat lande liglöne- enligt Befattning löne— Begyn- __ förbätt- Summa för sista stats nelselön ring lön kvartalet . lön nntn- eller Efter (per- eller 1929 (arvode) Antal . .. gande arvode . antal sonligt arvode gallnndc & kronor _.

år lonc- grunder)

tillägg)

Löneförhöjning 'l'otnl— avlöning

|4|5 7

Vetlanda.

Stadsläkare 1 månad Avstår ' tj änst-

görings-

Hässleholm. pengar

Stadsläkare . 30 dagar

Vimmerby.

Stadsläkare . 6 veckor eller 2 månader vartannat år Vaxholm.

stadsläkare obestämt 1 månad

Stadsläkare . 1 månad

Lindesberg. Stadsläkare ............... 1 månad

Hjo. Stadsläkare ............... 1 månad

Nora. Stadsläkare 1920 14 dagar

Laholm. Stadslåkare ............... 1925 1 månad

Simrishamn. Stadsläkare ............... 1929 5,100.15 1 månad Kungälv. 1 Stadsläkare ............... 1885 1 000

Askersun d. 1 Stadsläkare ............. . 1927 2 200 5,100.15

Kungsbacka. Stadsläkare ............... 1920 1 000 ' 1 månad

• Sida 188
•  Original

Ordinarie löneförmåner Dyr-tids. Semester Är för tillägg — gäl— ,. . . ' Person— (beräknat lande Lonef'orhopunb liglöne- enligt Toml- Bcfnttning löne- Begyn- förbätt— Summa för sista. u'löninxr ]" stats nelsclön ring lön kvartalet ' ” fd må & anta- eller A t 1 Efter (per- eller 1929 ] (HVO 9" gande arvode . kn & antal sonligt arvode gällande a runor år löne- grunder) tillägg) 1 2 3 l 4 5 5 | 7 8 9 10 1 1 1 2 ' l Torshälla. l Stadsläkare ............... 1925 4000 — —— — ; — 4000 — — 4 000 — 1 månad 240 Marstrand. | Stadsläkare ............... 1929 2 000 — —- — — 2 000 — — 2 000 — 1 månad 300 Skänninge. Stadsläkare .............. 1920 3 000 -—— — —— — 3 000 1 500 — 4 500 — 1 månad 300 (fixt Mariefred. 1 below) Stadsläkare ............... 1923 1 100 — — — — 1 100 _ _ 1 100 — — _ Trosa. 1 Stadsläkare .............. 1926 500 _ —— — —— 500 — — 500 — — — 1 003 942 62 KÖPINGAR. Nynäshamn. Köpingsläkare ........... 1922 4 500 3 200 3, 6 o. 9 —— 5 100 — — 5 100 — 1 månad 500 Hultsfred. * Köpingsläkare ............ 1927 3 600 — — —— —— 3 600 —— — 3 600 — — —— Borlänge. Köpingsläkare ............ 1923 5 000 —— — —— —- 5 000 — — 5 000 — 1 månad 200 Ljusdal. Köpingsläkare ............ 1929 3 000 —— _ — —— 3 000 — — 3 000 — 1 månad 250 16 700 — MUNICIPALSAM- HÄLLEN. Oxelösund. Municipalläkare ......... 1916 3 000 — — — — 3 000 — — 3 000 _ — 500 Åtvidaberg. * : Municipalläkare 1929 3 500 — — —— — 3 500 1 250 —— 4 750 — —— l —

• Sida 189
•  Original

] å . Ordinarie löneförmäner Dyrtids- Semester ? Ar för tillägg _ gäl- .. . . " Person- (beräknat lande Loneforhojmng liglöne- enligt Total ' Befattning löno- Begyn- —— förbätt- Summa för sista .. .—

.. . .. avlonmg .. stats nelselon ring lon kvartalet tid lon anta- eller Antal Efter (per- eller 1929 (arvode) gande arvode . antal sonligt arvode gällande a kronor _ år lone— grunder) tillägg)

| fffffff ' 1 2 5 | 4 5 l 6 7 l 8 | 9 i 1 0 l 1 1 | 12

! Virserum. *

% Municipalläkare ...... 1925 3 600 — — —— —— 3 600 — — 3 600 — — ——

(därav

i 600

? hyres- ! Åslarp. ? bidrag)

; Municipallälkare ...... 1926 2 500 — — — — 2 500 — — 2 500 — 1 månad _— l årligen

, eller 2 ' månader ; vartannat % Arlöv. år

Municipallälkare ...... 1914 1 000 — — — 1 000 2 000 — — 2 000 _ Omkring 400 1 6 veckor 1: Smögen, l Municipallälkare ...... 1929 5 000 —— — — — 5 000 — — 5 000 — 1 månad Oavkortad _ Kumla. % Municipalläkare ...... 1929 4 000 — — —— — 4 000 — — 4 000 —— 30 dagar 300 l l Kramfors. " % Municipallälkare ...... 1926 3 000 _ _ — — 3 000 — _ 3 000 — 1 månad _ l Kal-in:.

l Municipallälkare ...... 1926 7 000 3 500 3, 6 o. 9 — 8 500 —— » 8 500 -— 6 veckor Oavkortad l

. 36 350 ——

' Bestämmelse om semester saknas. —— * Ingen ersättning åt vikarie.

• Sida 190
•  Original

Bilaga 2.

Till Stadsläkarsakkunniga.

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 8 maj 1931 har Kungl. Medicinalstyrel- sen anbefallts att verkställa och till Eder överlämna utredning angående i vad mån ifrågasatt åliggande för vederbörande provinsialläkare att bestrida hälso- och sjukvården i vissa mindre städer (förslagsvis sådana med ett in- vånarantal understigande 5000) samt dessa städers inordnande i provinsial- läkardistrikt komme att betinga jämkningar i den nuvarande indelningen i provinsialläkardistrikt.

På uppdrag av Medicinalstyrelsen har sekreteraren i styrelsen A. E. Bast- ' man utarbetat ett preliminärt förslag till ändring i distriktsindelningen av- seende samtliga län i riket med undantag av Uppsala, Kronobergs, Gotlands och Jämtlands län, vilka fyra län ej beröras av den begärda utredningen. Förslagsställaren har därjämte avgivit en promemoria angående de synpunk- ter, som legat till grund för utredningsarbetet, av vilken promemoria ett exemplar här bifogas *. Vid utredningsarbetet hade även befunnits lämpligt att upptaga till behandling några äldre förslag till ändringari distriktsi'ndel— ningen, som framställts men icke ännu hunnit av myndigheterna slutligt prövas. Härigenom blev möjlighet att vid indragning av stadsläkartjänst vidtaga ändringar inom Hera provinsialläkardistrikt till Vinnande av ett bättre avpassande av dessa distrikts storlek.

Med anledning av remissen hava yttranden inkommit från länsstyrelserna och förste provinsialläkarna i de län, som omförmälas i förslaget. I ett par fall hava. yttranden även insänts från provinsialläkare och kommuner, som funnit sina intressen berörda av förslaget.

Medicinalstyrelsen har låtit sekreteraren Eastman upprätta en promemoria angående vad som under utredningen föreslagits och yttrats avseende vart län för sig, vilken promemoria härmed överlämnas”?

För egen del får styrelsen därjämte anföra följande. I det preliminära förslaget har frågan, huru folkrikt ett provinsialläkar- distrikt bör vara, som omfattar jämväl en stad eller stadsliknande samhälle med samma-nträngd befolkning, givetvis tagits under övervägande och den uppfattningen framförts, att distriktets folkmängd därvid kunde sättas till 1 ungefär 10000 personer, när stadens (samhällets) invånarantal vore under * 3000. Vissa jämkningar bleve självfallet erforderliga på grund av de an- gränsande kommunernas storlek och dylika omständigheter.

Förste provinsialläkaren i Östergötlands län N. VVranne har ansett nämnda siffra för hög, det vill säga att en tjänsteläkare icke kan på ett tillfredsstäl- lande sätt omhänderha såväl sjukvård som den allmänna hälsovården i ett ' distrikt av 10000 personer. Det förebyggande arbetet å dessa sistnämnda & gebit — säger Wranne — skjutes allt mera i förgrunden. Tjänsteläkarens * arbete inom ett distrikt finge därför icke uppskattas enbart ur den sjuk- ] vårdande verksamhetens synpunkt. Kravet på hans deltagande i den före— ' byggande sjuk- och hälsovården torde komma att ökas år från år jämsides !

* Ej tryckt.

• Sida 191
•  Original

med & socialmedicinens och socialhygienens framsteg. Förste provinsialläkaren Wrannne framhöll, att ytterligare uppdelning av nu befintliga läkardistrikt syntefes erforderlig. Under alla förhållanden måste det anses felaktigt att göra ; nuvarande distrikt större, för så vitt de fordringar, som gällande läkar- instru-uktion uppställde å tjänsteläkarna ifråga om hans arbete inom den all— männna hälsovården, icke skola eftersättas.

Mäedicinalstyrelsen vill gärna medgiva, att de synpunkter, förste provinsial— läkare'en VVranne sålunda framfört, hava fog för sig. Skola emellertid dessa synpuunkter bliva vägledande för en ny distriktsindelning, måste hela utred- ningeren omläggas. Den måste föregås av ett noggrant övervägande om det lämpl)ligaste sättet för organisation av ett utvidgat profylaktiskt hälsovårds- arbetcte, om de olika grenar, som härutinnan böra vara företrädda, jämte andra spörssmål, till exempel läkarnas och sköterskornas utbildning med mera, så- som synes en utredning av stor omfattning. Någon dylik har icke ifråga- sattss. Enligt styrelsens förmenande har dess medverkan endast avsett att giva de sakkunniga ett besked om huru provinsialläkardistriktsindelningen skullde komma att gestalta sig under den av de sakkunniga angivna förut- sättniiingen. Styrelsen har därför vid uppgörande av sitt förslag, vilket för övriggt endast bär prägeln av ett utkast, icke utgått från några andra beräk- ningssgrunder än som i stort sett tidigare tillämpats. Angivandet av 10000 invånnare som ett lämpligt antal invånare i ett tätt befolkat distrikt, inklude- randde en mindre stad, har därför avsett att vara endast ett direktiv vid av- gränssningen av ett ej ringa antal av de nya distrikt, som skulle bliva en följd '_ av ett förverkligande av den anordning, de sakkunniga i sin skrivelse avset1tt att få i visst avseende närmare belyst, och ingalunda ett uttryck för styrelelsens uppfattning om den lämpliga storleken av provinsialläkardistrikt i allnmänhet. Olika geografiska förhållanden, befolkningstäthet, kommunika- tioneer och kommunindelning inverka i så hög grad härpå, att en allmän norma härför svårligen torde kunna givas.

Ul'nder alla förhållanden räknar styrelsen med att åtminstone med den rika tillgång på läkare, som nu finnes, i de nya distrikt, vilka här avses, privaatpraktiserande och sannolikt även kommunalt anställda läkare komma att wara verksamma i sjukvård jämsides med tjänsteläkarna.

Deet har av ett par länsstyrelser betonats, att stationer—andet av två pro- vinsiäalläkare i samma stad skulle vara synnerligen olämpligt. Medicinal- styreelsen kan ej dela denna uppfattning. Ar båda läkarnas stationering i stadeen betingad av att de kringliggande kommunerna hava hela sin sam- färdssel inriktad på staden, skulle den enes placering utom staden endast för lbefolkningen försvåra hans anlitande. Möjligheten att söka den andre i denn enes frånvaro bör, om denna möjlighet författningsenligt ordnas, vara till sstor fördel för befolkningen. Dylik fördel har även uppskattats redan nu ii de' städer, där både stadsläkare och provinsialläkare finnas bosatta. Blir sådan stadsläkartjänst indragen och provinsialläkaren blir ende läkare ; i staaden, bortfaller sagda fördel. Behovet av egen läkare för en stad har

syntss styrelsen vara av städerna så allmänt erkänt att det för styrelsen rent av s_synts sannolikt att stad med indragen stadsläkartjänst kommer att Vid- taga anstalter för att på annat sätt ha tillgång till läkarkraft för sjukvårdens bestrridande.

På frågan om lämpligheten överhuvud av indragning av stadsläkartjänst på sätt Ni genom Eder förevarande hänvändelse nu ifrågasatt har Medicinal- styreelsen på. ärendets nuvarande ståndpunkt givetvis icke ansett sig böra ingå-.. Styrelsen lär väl bliva satt i tillfälle att framdeles avgiva yttrande över' Edert betänkande i dess helhet.

• Sida 192
•  Original

I samband med den av sekreteraren Bastman länsvis gjorda samnnamställ— ningen om innehållet i de avgivna yttrandena har Medicinalstyrelsen gjort några uttalanden om styrelsens preliminära ställning till frågan om inrät- tande av nya provinsialläkardistrikt inom respektive län.

Såsom framgår av "nämnda uttalanden och bifogade översikt av antalet nya provinsialläkardistrikt har styrelsen ansett sig i anslutning tilll fiör ut-j redningen lämnade direktiv kunna preliminärt föreslå inrättande av ett: antal 4 nya provinsialläkardistrikt, av vilka dock endast ett fåtal äro direkt föran- , ledda av Edert indragningsförslag. I likhet ,med vad flera länsstyrelser ut- tryckligen framhållit vill ej heller Medicinalstyrelsen nu taga ståndpmnkt till hur de nya distrikten i detalj skola utbyggas. Tiden har nämligen ej med— givit styrelsen att inhämta yttranden från vederbörande tjänsteläkare och kommuner, vilket för detaljutformningen måste anses ofrånkomligen nöd- vändigt. Efter det Edert definitiva förslag blivit överlämnat till sttyn'elsen för prövning och yttrande kommer styrelsen sålunda att verkställa förnyad utredning på grundval av det redan föreliggande materialet och Edert be— tänkande i vederbörliga delar.

Medicinalstyrelsen måste alltså förbehålla sig fullt fria händer vid ett framtida framläggande av förslag till ny provinsialläkardistriktsimdelning vare sig förslaget kommer att föranledas av något Edert definitiva förslag till vissa stadsläkartjänsters indragning eller av andra ändringsförslag.

En promemoria över de distrikt, som inrättats på grund av samband med stadsläkarsakkunnigas förslag, överlämnas härjämte.

NILS HELLSTRÖM.

J omv BYTTNER. A. E. Eastman.

Stockholm den 28 maj 1932.

Förenämnda promemoria jämte därtill fogad översikt är av följande lydelse:

P. M.

angående de distrikt, som föreslagits till inrättande på grund av samband med stadsiäkarsakkunnigas förslag:

Invånarantal Län ————— Anmärkningar Staden eller Hela samhället distriktet 1. Norrtälje södra distrikt 4 950 . 10 277 1. Nynäshamns » 3 809 9 702 ä' äorähiähä ” ååå; ggg?) Distriktets höga invånarantal be- 4' 313516 .Ieas " 1 72,— 8 411 ror på att med hänsyn till läns- 5' V tfmlålöe » 3 49:11 20 216 myndigheternas mening här '5' Bådåiiör: ;; 2 056 7 117 endast räknats med ett distrikt ' - ' st"1let fö fö 1 g ts u'sprung- 7. Vimmerby " 3378 S 948 lig: två. ! " a e 1 10. Simrishamns » 2 499 11 939 10. 'ljomelilla » 2 683 11 398 10. Astorps " 1 776 10 379 Klippans " 2 755 14 323 Ej nytt.

• Sida 193
•  Original

__ ___—___. Invånarantal Län Anmärkningar Staden eller Hela samhället distriktet 11. Arlövs distrikt 3 607 8 299 12. Kungsbacka » 2 006 7 965 13. Kungälvs » 2 278 11 500 14_ Ulricehamns södra » 4 052 11 971 16. Filipstads norra » 4 704 8 343 17. Kumla » 3 419 9 708 18. Arboga » 4 785 6 900 19. Säters » 2 175 9 803 20. Ljusdals södra » 2 048 0. 7000 24. Piteå » 3 206 13 000 Kalix » 1 088 9 299 1 Ej nytt.

Summa. 65 706 233 076

23 stycken samhällen, ingående i 23 distrikt å. i medeltal 10 133 invånare, varje sam-

hälle &. i medeltal 2857 invånare. Härav framgår att i medeltal utgör samhället 28 % av distriktets befolkning. Man kan då säga att av 23 distrikt äro 28 % eller 6 ä. 7 distrikt bildade för samhällenas skull.

Översikt

av Medicinalstyrelsens preliminära förslag till nya provinsialläkardistrikt inom riket.

1. Stockholms

2. Uppsala

3. Södermanlands

4. Östergötlands

5. Jönköpings

6. Kronobergs

7. Kalmar

8. Gotlands

9. Blekinge 10. Kristianstads 11 . Malmöhus 12. Hallands 13. Göteborgs och Bohus 14. Alvsborgs » 15. Skaraborgs » 16. Yarml ands » 17. Orebro » 18. Västmanlands » 19. Kopparbergs » 20. Gävleborgs » 21. V ästernorrlands » 22. J ämtlands » 23. Västerbottens » 24. Norrbottens »

Föranlett av sakkunnigas Eljest Summa förslag

2 3 5

— 1 1

2 — 2

1 2 3

2 — 2

1 1 2

3 -— 3

1 4 5

1 — 1 1 — 1

1 3 4

-— 4 4

1 1 2 1 1 2

l — 1 1 — l 1 — 1 — 3 3 —— 1 1

1 2 3 Summa. 21 26 H 47

• Sida 194
•  Original

Bilaga 3.

Till Stadsläkarsakkunniga.

Undertecknad, som erhållit i uppdrag att verkställa försäkringsteknisk ut- redning rörande kostnaderna för pens10nering av stadsläkare in. fl. genom anslutning till Statens pensionsanstalt, får härmed efter fullgörande av uppdraget framlägga följande redogörelse.

Utredningen omfattar innehavare av stadsläkaretjänster, stadsdistrikts- läkaretjänster samt andra därmed jämförliga kommunala läkaretjänster och är baserad på uppgifter, som genom de sakkunnigas försorg införskaffats från de ifrågavarande befattningshavarna, som i det följande för korthets skull sammanfattas under benämningen stadsläkare. Uppgifterna, som om- fatta 177 ordinarie läkare, avse namn, befattning, dag för födelse och för legitimation samt för tillträdande av nuvarande och förut innehavda tjänster (ej vikariat), varjämte i de utsända frågeformulären anhållits om uppgifter bl. a. å eventuellt samtidigt innehavda tjänster och uppdrag av allmän natur samt å respektive kommuns åtgärder för beredande av pension åt tjänste- läkaren och hans familj.

Det torde få förutsättas, att för de läkare, som vid tidpunkten för öpp- nandet av tillträde till Statens pensionsanstalt innehava tjänster av här ifrågavarande slag, inträdet i statsanstalten ej kan göras obligatoriskt utan i stället kommer att bliva beroende av särskild ansökan samt att ej alla då anställda tjänsteläkare komma att anmälas till erhållande av pensionsrätt i statsanstalten, detta så mycket mer som enligt de inkomna uppgifterna pensionsfrågan för en del av dessa läkare redan är på ett eller annat sätt ordnad. Emellertid har det även enligt av pensionsanstalten tidigare gjorda erfarenheter ofta förekommit, att huvudman slopat redan vidtagna anord- ningar för befattningshavares pensionering och ingått i Statens pensions- anstalt, då tillfälle härtill beretts, och det låter sig därför icke göra att erhålla någon mera tillförlitlig uppskattning av i huru stor utsträckning möjligheten till inträde i statsanstalten kan förväntas komma att utnyttjas. Man torde därför vid beräkningen av statens blivande kostnader för ifråga- varande pensionering ej hava annat att göra än antaga, att pensionsrätt kommer att sökas och medgivas för alla de befattningshavare, som lämp— ligen kunna komma i fråga. Man erhåller därmed i alla händelser en övre gräns för de förpliktelser, som staten påtager sig för pensionering av dessa lä are.

Vid kostnadsberäkningarna har antagits, att pensionsvillkoren för stads- läkarna komma att bliva i huvudsak desamma som för de i Statens pensions- anstalt redan delaktiga lasarettsläkarna eller extra provinsialläkare, till vilkas avlöning landsting lämnar bidrag. De huvudsakliga pensionsbestämmelserna bliva då följande.

Tjänstepensz'onszmderlaget (: beloppet av hel tjänstepension) är 6000 kronor oberoende av de med respektive befattning förenade löneförmånerna (% 61). På grund av bestämmelse i pensionsanstaltens reglemente (% 23 mom. 1) kan högre pensionsunderlag än 6000 kronor ej f.n. medgivas, men denna maximibestämmelse, som hämtats från den vid tiden för reglementets

• Sida 195
•  Original

avfittande gällande lagen om civila tjänstinnehavares rätt till pension, torde numera, då högre pension än 6000 kronor kan utgå jämlikt nämnda lag, få anses föråldrad, varför, om ett högre underlag skulle vara önskvärt, erforder- lig ändring av reglementet borde kunna erhållas. I samband härmed synes vara anledning att ändra jämväl den i mom. 3 av samma paragraf intagna bestämmelsen om 6000 kronor såsom maximum för sammanlagda beloppet av tjänstepensionsunderlagen, då befattningshavare, förutom i tjänst med delaktighet i Statens pensionsanstalt, innehar befattning, som är förenad med tjänstepensionsrätt i annan av staten inrättad eller understödd pensions- anstalt eller pensionsfond.

Penszfonsåldern är 65 år (5 63) men tillstånd att kvarstå i tjänst högst två år efter denna ålder må kunna beviljas, om medgivande därtill lämnas av medicinalstyrelsen (& 65). Det kan nämnas, att i det av särskilda sak- kunniga den 3 november 1917 avgivna betänkande rörande det statsunder- stöida pensionsväsendets centralisering föreslagits pensionering genom sta- tens försorg jämväl för stadsläkare, köpingsläkare och municipalläkare samt att pensionsåldern därvid förutsattes bliva 65 år. Genast börjande pension kar ivissa fall vid sjukdom, försvagad hälsa m. m. erhållas före uppnåendet av pensionsåldern (åå 19 och 66). Aven om befattningshavare avgår utan att rätt till genast börjande tjänstepension föreligger bevaras viss pensions- rätt. Han kan nämligen i sådant fall vid uppnådd pensionsålder eller vid dessförinnan inträffad varaktig oförmåga till arbete få lyfta en avkortad s. k. uppskjuten tjänstepension (åå 20 och 31).

För att hel tjänstepension vid avgång efter uppnådd pensionsålder skall kunna utgå, fordras 30 tjänstår (% 64); är tjänstårens antal mindre, utgår en efter försäkringstekniska grunder avkortad pension (% 67). Från lasaretts- läkarhåll har emellertid framhållits, att en sådan tjänsteålder ärqför hög och att därför i ett avsevärt antal fall hel pension ej kan intjänas. Atgärder till undanröjande av denna olägenhet hava begärts och flera olika förslag till frågans lösande hava framlagts. Pensionsanstalten har i avgivet yttrande föreslagit, att antalet för hel pension erforderliga tjänstår skall nedsättas till 27 samt att möjligheten till medräknande av tidigare läkaretjänstgöring (mot särskild avgift) skall utökas (mera härom nedan). Efterföljande kostnads- beräkningar äro på grund härav gjorda enligt två alternativ, det ena fordrande 30 och det andra 27 tjänstår för hel pension.

Såsom tjänstår för genast börjande tjänstepension tillgodoräknas ej blott de år, för vilka avgifter till pensionsanstalten erlagts i den befattning, från vilken avgången sker, utan även — med vissa inskränkningar — tjänstår, som intjänats i annan befattning med pensionsrätt i Statens pensionsanstalt (t. ex. befattning såsom extra provinsialläkare) eller i statstjänst, som med— fört rätt till tjänstepension, varjämte i den mån engångsavgift härför erlagts, även tillgodoräknas tjänstgöring i befattning, som ej varit förenad med pensionsrätt (åå 21 och 22). Det kan förtjäna understrykas, att pensions- rätten utan vidare bevaras och fortsättes vid övergång till annan med pensionsrätt i statsanstalten förenad tjänst, t. ex. extra provinsialläkar- befattning, men att övergång till tjänst med pensionsrätt enligt lagen om civila tjänstinnehavares rätt till pension (t. ex. ordinarie provinsialläkar- befattning) i regel medför förlust av en del av den intjänta pensionsrätten.

F amiljepensionsunderlaget (: belop et av hel pension till efterlevande änka utan pensionsberättigade barnj) skall utgöra 300 kronor + 20 % av tjänstepensionsunderlaget och blir således för stadsläkarbefattningarna 1 500 kronor (& 33), om tjänstepensionsunderlaget fastställes till 6000 kronor. Pensionens belopp är beroende av den efterlämnade familjens sammansätt- ning (% 34 mom. ).

• Sida 196
•  Original

Om befattningshavaren; kommit i tjänst så tidigt, att han till pensions- åldern kunnat intjäna det för hel tjänstepension erforderliga antalet tjänstår, utgår vid hans frånfälle hel familjepension. Har befattningshavaren där- emot inträtt i tjänst så sent, att han ej till pensionsåldern kunnat intjäna det för erhållande av hel tjänstepension bestämda antalet tjänstår, erhålla de efterlevande avkortad familjepension, som efter försäkringstekniska regler bestämmes i förhållande till det antal tjänstår, som kunnat intjänas till pensionsåldern (% 36). Aven i fråga om familjepensionen gäller, att pensions- rätten icke går helt förlorad, om befattningshavare skulle avgå före pensions- åldern utan att på grund av sjukdom hava rätt till genast börjande tjänste— pension, ty de efterlevande hava i sådant fall rätt till viss avkortad pension, svarande mot erlagda avgifter (% 34 mom. 1 3).

Från och med inträdet i pensionsanstalten erläggas årliga pensions- avgifter (% 68). För tjänstepensionen betalar huvudmannen (den, hos vilken befattningshavaren är anställd) en årlig avgift år 5 respektive 4'5 % av tjänste- pensionsunderlaget, beroende på om lasarettsläkares eller extra provinsial- läkares pensionsvillkor komma att bliva gällande, och befattningshavaren erlägger samma belopp, minskat med beräknad avgift enligt lagen om all- män pensionsförsäkring. För familjepensionen erlägges av befattningshavaren en årlig avgift, utgörande för manlig befattningshavare 20 % och för kvinnlig befattningshavare 1 % av familjepensionsunderlaget.

För att utröna i vad mån speciellt det för erhållande av hel tjänste- pension föreskrivna antalet tjänstår lämpar sig för stadsläkarnas vidkommande ar jag undersökt huru många av de i inkomna uppgifter upptagna läkarna, som skulle kunna intjäna hel pension till pensionsåldern samt huru tjänst- årsberäkningen för de övriga skulle komma att ställa sig.

Ordnar man stadsläkarna efter åldern för första anställning i stadsläkar- tjänst, erhålles för nuvarande befattningshavare följande sammanställning (anställningsåldern har satts lika med skillnaden mellan årtalen för anställ- ningen och för födelsen; om avbrott i tjänstårsberäkningen ägt rum, har inträdesåldern ökats med det antal år, avbrottet varat):

.. . Antal stadsläkare .. . . Antal stadsläkare, Anstallnxngs- anställda vid , Anstoallmngs- anställda vid ålder vidstående ålder alder vidståendc ålder 27 1 40 7 28 3 41 4 29 3 42 10 43 4 30 10 44 1 31 13 32 16 45 4 33 11 46 5 34 15 47 3 48 — 35 19 49 1 36 10 37 9 50 4 38 13 51 1 39 9 — — 57 1

Genomsnittsåldern för första anställning har utgjort 361 år. Tabellen visar, att om stadsläkarna i framtiden komma att fördela sig efter anställningsåldrar på ungefär samma sätt som de nuvarande 177 läkarna,

• Sida 197
•  Original

så skulle ungefär 82 stycken av 177 eller ungefär 46 % av samtliga kunna intjäna hel pension till pensionsåldern, om härför skall fordras 30 tjänstår (genom kvarstående i tjänst två år efter pensionsåldern kunna ytterligare ungefär 24 stycken av 177 eller 1111 efär 14 % uppnå hel pension, som således skulle utgå till sammanlagt 106 stycken eller 60 %). Om däremot tjänsteåldern för hel pension sättes till 27 år, kunna ungefär 117 stycken, (1. v. s. ungefär 66 %, få hel pension, och genom kvarstående efter pensionsåldern kan antalet ökas till 136 stycken, motsvarande ungefär 77 % av samtliga.

Av ovanstående torde framgå, att 30 tjänstår för hel pension kan väntas bliva en alltför sträng fordran, ty det måste betraktas såsom ganska otill- t'redsställande, om pensionsvillkoren för en befattningshavaregrupp avvägas så, att för flertalet av de anställda hel pension ej till pensionsåldern kan intjänas. Däremot synes pensionsfrågan i förevarande hänseende bliva rela- tivt tillfredsställande ordnad, om antalet tjänstår för hel pension bestämmes till 27, ty i så fall kunna c:a % av läkarna komma i åtnjutande av hel pension vid pensionsåldern och för ungefär 1/3 av de övriga läkarna skulle antalet tjänstår vid nämnda ålder kunna uppgå till minst 24, varför pensio- nerna för dem ej skulle behöva bliva så särskilt starkt avkortade (och ett eventuellt kvarstående i tjänst efter pensionsåldern kan ju ytterligare för- bättra pensionsförmånerna).

En del stadsläkare kunna åberopa föregående tjänstgöring i befattning, som varit förenad med pensionsrätt (t. ex. militär— eller extra provinsial- läkartjänst). Detta förhållande kan iviss mån öva infiytande på de ovan anförda procenttalen, men effekten av detta infiytande är så obetydli , att behovet av en lägre tjänstålder för hel pension än 30 år ändoc kvarstår.

Om man med tillämpning av ålderdomsförsäkringskommitténs.dödlighets- tabell för män och en räntefot av 4 % samt utan hänsynstagande till befatt- ningshavares förtidspensionering på grund av sjukdom eller kvarstående efter pensionsåldern beräknar den genomsnittliga årsavgift, som skulle vara erforderlig för täckande av kostnaderna för pensionering av nuvarande stads- läkare, då avgiften erlägges från utnämningsåldern, finner man, att avgiften utgör ungefär 123 % av tjänstepensionsunderlaget, om för hel pension komma att fordras 30 tjänstår, och ungefär 132 % av underlaget, om tjänståldern för hel pension fastställes till 27 år. Om avgiften för tjänstepension skall delas lika mellan staten, huvudmannen och befattningshavaren, kommer så- ledes på var och en av dem en avgift å ungefär 4'1 respektive ungefär 44 % av tjänstepensionsunderlaget, då tjänståren för hel pension bestämmas till 30 res ektive 27 år.

Un er likartade antaganden samt med begagnande av de familjepensions- värden, som finnas angivna i Kungl. Kungörelsen den 23 april 1920 (N :o 167) angående grunder för de försäkringstekniska beräkningar, som Statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. har att utföra, befinnes den erforder- liga årsavgiften för familjepension vara ungefär 19'6 % respektive ungefär 204 % av familjepensionsunderlaget, om det bestämmes, att stadsläkares tjänstårsberäkning skall börja senast vid 35 respektive 38 års ålder för att hel pension skall kunna utgå till de efterlevande.

Med hänsyn till ovanstående och med inräknande av ett mindre säker- hetstillägg (kostnaderna för förtidspensioner å grund av sjukdom äro härvid särskilt i åtanke) kunna avgifterna får tjänstepension lämpligen bestämmas till samma belopp som för landstingsavlönad extra provinsial- läkare respektive lasarettsläkare, beroende på om för hel pension skola fordras 30 eller 27 tjänstår. I årlig avgift för tjänstepenswn skulle då huvudmannen erlägga 45 respektive 5 % av tjänstepensionsunderlaget

• Sida 198
•  Original

och befattningshavaren skulle betala samma belopp, minskat med beräknad avgift enligt lagen om allmän pensionsförsäkring. Då tjänstepensionsunder- laget bestämmes till 6000 kronor, skulle således tjänstepensionsavgiften bliva 270 respektive 300 kronor för huvudmannen och 242 respektive 272 kronor för befattningshavaren, allt eftersom för hel pension skola fordras 30 eller 27 tjänstår.

Befattningshavarens årliga avgift för familjepension bör lämpligen fast- ställas till samma belopp som för extra provinsialläkare och lasarettsläkare, nämligen för manlig läkare 20 % och för kvinnlig % av familjepensions- underlaget, således 300 respektive 15 kronor för ett underlag å 1 500 kronor.

Då pensionsfrågan ordnas för en grupp befattningshavare, plägar ett av de mera svårlösta spörsmålen vara hur man skall kunna bereda en tillfreds— ställande pension åt de befatt-ningshavare, som vid tidpunkten för pensione- ringens igångsättande befinna sig i relativt framskriden ålder.

I Statens pensionsanstalt har pensioneringen lagts så, att alla befattnings- havare, som till pensionsåldern kunna intjäna ett visst, föreskrivet antal tjänstår, t. ex. 30 år, bliva berättigade till samma pensionsbelopp (hel pen- sion). Dessa befattningshavares tjänstårsberäkning börjar således senast vid en ålder, som med 30 år understiger pensionsåldern, och såsom årlig pen- sionsavgift erlägges för var och en av dem en genomsnittlig avgift, som motsvarar ungefärligen medelinträdesåldern i pensionsanstalten för dessa befattningshavare (denna avgift delas oftast vad tjänstepensionen beträffar lika mellan staten, huvudmannen och befattningshavaren; familjepensions- avgiften däremot plägar helt åligga befattningshavaren ensam). Aven för de befattningshavare, som vid tjänstårsberäkningens början nått sådan ålder, att de ej till pensionsåldern kunna intjäna det för erhållande av hel pension erforderliga antalet tjänstår, erläggas samma årliga pensionsavgifter som för övriga befattningshavare, men enär avgifterna för dessa överåriga ej kunna beräknas täcka kostnaderna för hel pension, erhålla de vid pensions- åldern avkortad pension.

På grund av ovannämnda förhållanden skulle, om ej några särskilda åt- gärder vidtagas, vid inordnandet av en ny grupp befattningshavare i pen- sionsanstalten allenast en mer eller mindre starkt avkortad pension komma att utgå till ett flertal av gruppmedlemmarna. Tjänstår för pension skulle dessa få räkna först från inträdet i pensionsanstalten och för åtskilliga av dem skulle därför antalet tjänstår vid pensionsåldern komma att bliva ganska obetydligt, varvid även pensionen skulle bliva ringa, och detta i trots av att vederbörande befattningshavare måhända under en längre tid före inträdet i pensionsanstalten tjänstgjort i samma eller likartad befattning.

För att emellertid även för en sådan vid pensioneringens ordnande till högre ålder kommen befattningshavare möjliggöra erhållandet av en pension, som svarar mot tjänstetiden, hava i pensionsanstaltens reglemente inrymts bestämmelser om att anstalten må kunna medgiva, att tjänstår för pension skola få räknas jämväl för den föregående tid, varunder befattningshavaren tjänstgjort i befattning, som med avseende å tjänstgöringens art och om- fattning varit sådan, att den kunnat förenas med pensionsrätt enligt stats- anstaltens reglemente, om detsamma varit gällande (% 6). För sådant till-

odoräknande av föregående tjänstgöring (retroaktiv tjänstårsberdkm'ng) fordras dock, att till pensionsanstalten erlägges en engångsavgift, som skall ersätta de årliga pensionsavgifter, vilka skulle hava erlagts under den retroaktivt tillgodoräknade tjänstetiden, om befattningshavaren därunder varit delaktig i pensionsanstalten (& 9). _

Erläggandet av sådan engångsavgift läger i allmänhet vara valfritt för huvudmannen, som därvid även har möjlighet att begära tillgodoräknande

• Sida 199
•  Original

av allenast en del av befattningshavarens föregående tjänstgöring, men ien del fall har staten ansett sig böra föreskriva obligatorisk rätt till retroaktiv tjänstårsberäkning för befattningshavarna.

Enligt den allmänna bestämmelsen om beräkning av engångsavgift (& 9) skall avgiften vara lika med den försäkringsfond, som beräknas svara mot de årliga pensionsavgifter, som skulle hava erlagts, om pensionsreglementet varit gällande under den föregående tiden. Huvudmannen svarar för en- gångsavgiften gentemot pensionsanstalten men har rätt att genom löneavdrag, som beräknas av anstalten, uttaga ersättning av befattningshavaren för den del av engångsavgiften, som svarar mot de avgifter, vilka befattningshavaren själv skulle hava erlagt. Och pensionsanstalten må på ansökan från befatt- ningshavaren kunna befria denne (helt eller delvis) från att bidraga till engångsavgiften, som då nedsättes med ett motsvarande belopp, men befatt- ningshavarens pensionsrätt minskas därvid med vad som försäkringstekniskt svarar mot den bortfallna delen av engångsavgiften.

Då pensionsanstalten öppnats för nya grupper av befattningshavare, har staten av olika anledningar oftast tagit på sig en del av engångsavgiften för de befattningshavare, som inom viss tid (vanligen ett är två år) efter be- stämmelsernas ikraftträdande anmälas till inträde i pensionsanstalten. Den lindring i avgiften, som sålunda medgivits, har varit olika för olika grupper. När lindringen varit som störst, har engångsavgiften stannat vid det belopp, som svarar allenast mot befattningshavarens egna pensionsavgifter under retroaktivtiden, och som huvudmannen således äger rätt att uttaga av befatt— ningshavaren, men oftast har statens bidrag till engångsavgiften inskränkt sig till att utgöra hälften av vad som återstår av avgiften, sedan från den— samma dragits den del, som huvudmannen äger uttaga av befattningshavaren. Staten har således i förra fallet helt och i senare fallet till hälften efter— skänkt huvudmannens andel i engångsavgiften. Någon lindring i engångs- avgiften för familjepension, vilken avgift huvudmannen helt kan få uttaga av befattningshavaren, har ej plägat medgivas.

Retroaktiv tjänstårsberäkning jämlikt % 6 medgives emellertid endasti fråga om den befattningshavare, som innehar tjänsten, då denna förenas med pensionsrätt, och får avse allenast sådan föregående tjänstgöring, som försiggått i befattning, som med avseende å tjänstgöringens art och omfatt- ning varit sådan, att den kunnat förenas med pensionsrätt enligt pensions— anstaltens reglemente, om detta varit gällande. En blick på den ovan in- tagna tabellen över utnämningsåldrar för stadsläkare ger emellertid vid handen, att ganska många utnämnas vid så hög ålder, att tjänståren såsom stadsläkare kunna förskaffa dem allenast en relativt obetydlig pension, och att det därför kan väntas bliva av betydelse om —— i analogi med vad som föreslagits beträffande lasarettsläkare —— möjlighet beredes stadsläkare att genom erläggande av engångsavgifter få sig tillgodoräknade tjänstår före tillträdet till stadsläkartjänst. Den för lasarettsläkare föreslagna bestäm- melsen går ut på att varje läkare, som vid första anställningen uppnått så hög ålder, att han ej till pensionsåldern kan intjäna hel pension, skall äga rättighet att mot erläggande av engångsavgift få såsom tjänstår för pension tillgodoräkna sig tjänstgöring såsom läkare vid sjukvårdsanstalt eller annan föregående verksamhet såsom läkare. Sådana engångsavgifter skulle avvägas så, att de beräknades täcka hela kostnaden för de pensionsförhöjningar, som de tillgodoräknade föregående tjänståren komme att åvägabringa, och staten skulle således ej åsamkas någon utgift genom den föreslagna anordningen för förbättrande av pensionerna.

Här nedan lämnas några exempel å engångsavgifter för tillförsäkrande av hel pension åt stadsläkare och deras efterlevande, då antalet tjänstår för

• Sida 200
•  Original

erhållande av hel tjänstepension bestämmes till 30 respektive 27 (befatt- ningshavarna antagas således få sig tillgodoräknade tjänstår från 35 respektive 38 års ålder):

. .. . Del av engångs- En 'åugsav ift for t anste enswn . .. Antal före- & g , D _avgiftcn i.” Engångs— Älder vid in- gående tjänst- 1; b" tjänstepänslon, avgift för trädet i Statens år, som önskas om staten ej d aln s stänk-(lé som huvä mannen familje- pensionsanstalt tillgodo- bidrager till den- regler mde & en agberf ut 8.53 av pension, räknade samma, av _ uvu mannens e nt nings- andel 1 avgiften, havarcn, kronor kronor kronor kronor 1 2 | 3 | 4 | 5 | & Alternativ I (för hel tjänstepension fordras 30 tjänstår):

2 591 1 730 868 478 5 564 3 714 1 863 960 8 987 5 999 3 010 1 452 12 950 8 644 4 337 1 958 17 574 11 730 5 885 2 482 23 014 15 361 7 707 3 031 29 478 19 675 9 872 3 617 37 287 24 887 12 487 4 253 46 920 31 317 15 713 4 947 59 14.6 39 477 19 808 5 703

änstepension fordras 27 tj ånstår):

3 143 2 054 965 514 6 756 4 415 2 074 1 041 10 932 7 144 3 356 1 586 15 793 10 321 4 848 2 154 21 500 14 051 6 601 2 752 28 266 18 472 8 678 3 394 36 419 23 800 11 181 4 093 46 450 30 355 14 260 4 861 59 146 38 652 18 158 5 703

Om retroaktiv tjänstårsberäkning medgives utan bidrag från staten, skulle huvudmannen således hava att erlägga de belopp, som återfinnas i kol. 3 och 6 i tabellen, och han skulle i sin tur hava rätt att hos vederbörande befattningshavare gottgöra sig för hela engångsavgiften för familjepension samt dessutom av avgiften för tjänstepension det i kol. 5 angivna beloppet.

Om staten skulle bidraga med hälften av vad som återstår av den erfor- derliga engångsavgiften för tjänstepension, sedan från densamma dragits det belopp, som huvudmannen äger uttaga av befattningshavaren, är den avgift, som av huvudmannen skulle inlevereras, att söka i kol. 4; engångsavgiften för familjepension samt den del av avgiften för tjänstepension, för vilken huvudmannen sedermera kan hos befattningshavaren uttaga ersättning, äro desamma som i föregående fall (de i kol. 6 respektive 5 angivna beloppen).

Vid tillämpning av den föreslagna bestämmelsen om eventuellt tillgodo- räknande av tjänstår utöver vad som enligt % 6 i reglementet kan medgivas skulle de i kol. 3 och 6 angivna avgifterna komma till användning, och det förutsättes härvid, att huvudmannen skulle äga rätt att av befattningshava- ren uttaga hela de ifrågavarande avgifterna.

De i ovanstående tabell upptagna engångsavgifterna avse, såsom förut nämnts, det fall, att engångsavgift erlägges för att hel pension skall kunna utgå till vederbörande läkare och hans familj, och de för exempelvis en 50- åring angivna beloppen utgöra därför avgifterna för tillgodoräknande av 15

• Sida 201
•  Original

föregående tjänstår enligt alternativ I och 12 år enligt alternativ II. Skall befattningshavaren icke tillgodoräknas det antal tjänstår, som i tabellen är angivet bredvid åldern, utan ett mindre antal år, har man att söka de unge- färliga avgifterna å den rad, som i kol. 2 upptager det antal föregående tjänstår, som önskas tillgodoräknat. Om nyssnämnda 50-åring ej skall till- godoräknas mer än exempelvis 6 föregående tjänstår och staten ej bidrager till engångsavgiften, blir sålunda avgiften för tjänstepension ungefär 5564 krmor enligt alternativ I och un efär 6 756 kronor enligt alternativ II.

Tabellens siffror äro beräknade under antagande att de tjänstår, som önskas tillgodoräknade, ligga i en följd omedelbart före inträdet ipensions- anstalten. Ar så icke förhållandet, bliva avgifterna något annorlunda, bero- ende huvudsakligen på att räntor tillkomma.

För att erhålla en uppskattning av de kostnader, som staten skulle komma at: taga på, sig genom medgivande av lindring i engångsavgifterna för stads- läkare, har jag verkställt beräkning av de engångsavgifter, som enligt olika aliernativ skulle erfordras för de nuvarande läkarna. Beräkningarna äro ut- förda under antagande att dessa befattningshavare anslutas till pensionsan- stalten fr. o. m. den 1 juli 1932, men jag har därvid utelämnat de läkare, sozn nämnda da skulle hava överskridit 65 års ålder.

Summan av e erforderliga engångsavgifterna har härvid befunnits uppgå till de belopp, som angivas i efterföljande sammanställning:

Alternativ 1. Alternativ II. Antalet tjänstår Antalet tjänstår för hel pension för hel pension fastställes till 30. fastställes till 27. Kr. Kr. Erforderliga engångsavgifter för tjänstepen- sioner .............................................................. 2 159 000 2 087 000 Del av föregående belopp, som huvudmännen lga uttaga av befattningshavarna ............... 723000 641 000 Erforderliga engångsavgifter för familjepen- sioner (avgifterna kunna av huvudmännen helt uttagas hos befattningshavarna) ......... 302000 . 291 000

Om engångsavgifterna skulle genom övergångsstadgande fastställas till att ut öra allenast de belo p, för vilka huvudmännen äga uttaga ersättning av bezattningshavarna, sku le staten således komma att efterskänka ungefär 1 436 000 kronor enligt alternativ I och ungefär 1 446 000 kronor enli t alter- nativ II. Om däremot lindringen i engångsavgifterna skulle inskrän as till allenast hälften av huvudmännens andelar i desamma eller med andra ord till hälften av det belopp, som återstår sedan från avgifterna dragits vad huvudmännen kunna uttaga av befattningshavarna, skulle statens åtagande begränsas till ungefär 718000 respektive 723000 kronor enligt ovannämnda

*. aliernativ I och II. , De beräkningar av pensionsavgifter (såväl engångs- som årliga). för vilka i Slet föregående redogjorts, hava vilat på bl. a. det antagandet, att pen- sicnsanstalten å sin försäkringsfond kommer att få en årlig ränteavkastning av 4 %. Vid bestämmandet av de statsanslag, som anstalten f. n. åtnjuter till pensioneringen, har emellertid hittills i allmänhet antagits, att ränteav- kastningen skall hålla sig vid 5 %.

Göres med anledning härav en omräkning av de för nuvarande stads- läkare erforderliga engångsavgifterna för tjänstepension, bliva dessa lä re, och en minskning inträder då i de engångskostnader, som skulle åsam as staten genom att lindring medgives i de engångsavgifter, som huvudmännen

• Sida 202
•  Original

skulle hava att vidkännas. Sålunda skulle statens åtagande, då huvudmän- nens andelar i engångsavgifterna helt efterskänkas, kunna beräknas till ungefär 1 154000 kronor enligt ovannämnda alternativ I och till ungefär 1223 000 kronor enligt alternativ II. Och i det fall att staten medgiver lindring i engångsavgifterna med allenast hälften av huvudmännens andelar däri, skulle staten komma att åsamkas en engångskostnad åungefär 436000 kronor jämlikt alternativ I och ungefär 500000 kronor jämlikt alternativ II.

Staten har dock vid inordnandet i pensionsanstalten av nya delägare- grupper i regel ej inbetalt de andelar i engångsavgifter, som den åtagit sig att svara för, utan har i allmänhet stannat vid att endast erlägga ränta å. engångsbeloppen, så att den brist, som genom medgiven lindring i avgif- terna uppstått i anstaltens försäkringsfond, ej skall komma att ökas. Det anslag, som pensionsanstalten för sådant ändamål har sig tilldelat, finnes upptaget under riksstatens elfte huvudtitel med rubriken »Bidrag till folk— skollärares m. fl. pensionering», och anslaget är f. n. fixerat till 5310 000 kronor. Om staten jämväl i fråga om engångsav 'fter för stadsläkare förfar på samma sätt, skulle anslaget behöva ökas med-15 % av nyss angivna en- gångskostnader, och den erforderliga anslagsökningen skulle således bliva:

Alternativ I. Alternativ II. (För hel pension (För hel pension fordras 30 tj änstår.) fordras 27 tj änstår.) Kr. Kr.

3.) Om staten helt efterskänker huvudmän- nens andelar i engångsavgifterna ........ 57 700 61200 b) Om staten efterskänker hälften av

huvudmännens andelar i engångsavgif- terna ........................................................ 21 800 25 000

Statens bidrag till blivande årliga pensionsavgifter för de i denna utred- ning avsedda stadsläkarna kan vid tillämpning av 4 % räntefot beräknas till ungefär 47 200 kronor årligen, om tjänståldern för hel pension bestäm- mes till 30 år (alternativ I), och till ungefär 71 800 kronor årligen, om tjänst- åldern fastställes till 27 år (alternativ II). I detta senare belopp är inräknat ett bidrag å 5000 kronor till nuvarande befattningshavares familjepensioner, vilket bidrag minskas allt efter det de äldre pensioneras och slutligen helt försvinner. Emellertid har jämväl vid bestämmande av statens bidrag till årliga pensionsavgifter i regel tillämpats en räntefot av 5 %, och för nuva- ran e stadsläkare skulle med denna beräkningsgrund behövas statsbidrag å ungefär 15 700 kronor årligen enligt alternativ I och ungefär 31 400 kronor årligen enligt alternativ II. Bidragen torde böra utgå från det under elfte huvudtiteln i riksstaten upptagna förslagsanslaget »Pensionsavgifter till sta— 'ltåns pensionsanstalt», som för budgetåret 1931—1932 upptagits till 4500 000

onor.

_ Härtill komma kostnaderna för eventuella dyrtidstillägg å blivande pen— s10ner.

Stockholm den 8 april 1931. Bertil Kjellén.

Förste aktuarie hos Statens pensionsanstalt.

• Sida 203
•  Original

Bilaga 4.

Jämförelse mellan antalet nuvarande tjäusteläkarbefnttningnr i städer med ett in- vånarantal av minst 5000 personer och högsta antalet motsvarande befattningar enligt sakkunnigas förslag samt mellan nuvarande avlöningsbelopp för tjänsteläkarna och städernas maximikostnader för avlöning enligt förslaget.

Till städernas här ovan angivna avlöningskostnader enligt förslaget komma, såsom i motiveringen närmare utvecklats, åtminstone i de största städerna utgifter för sär- skild meravlöning till stadsläkarna (förste och andre stadsläkarna).

Antal nuvarande tjänster (enligt Bilaga 1)

Nuvarande avlöningsbelopp (enligt Bilaga 1)

Kr.

Högsta antal tjänster enligt förslaget

Beloppet av stadens sannolika. andel i grundavlöningen enligt förslaget

Kr.

Beloppet av stadens sannolika andel i grundavlöningen med tillägg av beräknad kostnad för fattigsjukvård

Kr.

Siockholm

Göteborg ............... Malmö .................. Norrköping ............ Hälsingborg ......... Gävle

Boras

Creb ro .................. Eskils tuna

J inköping ............ Uppsala

Västerås ............... Enköping ............ Karlskrona ............ Lind ..................... Halmstad ............... Karl stad ............... Kalmar .................. Lan dskron a ............ S mds v all ............... Mölndal

Fddevalla C_[jrollhättan ............ Ostersund

Sj dertälj e ............ Kristianstad Falun Trälleborg ............ Kristinehamn ......... Västervik ............... Kykö ping

— Härnösand ............ S'i clerhamn ............ Umeå.

21 12

wwwHwwwwer—Awwwmw—w—nwmwwwi—wwwwmmwi—wu

185 892 87 480 44 151 18 795 14 316 21 987 20 200 21 688 20 468 19 689 14 375 18 169

5 824 18 672 14 523 17 384 12 812 15 810

7 410 8 105 5 000 10 296

9 780 8 310 7 829 9 972 8 400 7 350 5 725 14 601

8 450 8 094 10 630

7 592 9 000 17 350 12 100

o:: 0

lågigllllälällälHålålllllälållål

1) Ersättning för fattigsjukvård för närvarande ej 2) Ersättning för fattigsjukvård för närvarande endast delvis inräknad. i lönen.

20 11

HHHHHHHHHHHHprwwwwmwwmwwwwwwwwwqu

36 000 22 500 16 500 13 500 12 000 6 250 6 250 6 250 6 250 6 250 6 250 6 250 6 250 4 250 4 250 4 250 4 250 4 250 3 750 3 750 3 750 3 750 3 750 2 250 2 250 2 250 2 250 2 250 2 250 2 250 2 250 2 250 2 250 2 250 2 250 2 250 2 250

inräknad i lönen.

138 866 72 082 42 485

1) _ l) __ 194 048

13 843 2) _ 12 508 12 398 B) _ l) __ 9 386 9 277 9 089 8 481 8 285 l) _ i!) _ 7 210 6 803 6 751 5 167 5 110 5 031 2) _ 4 874 4 775 4 760 4 630 4 603 4 581 4 540 4 535 4 518 4 507

• Sida 204
•  Original

Stad

Antal nuvarande tjänster (enligt Bilaga 1)

Nuvarande avlöningsbelopp (enligt Bilaga 1)

Kr.

Högsta antal tjänster enligt förslaget

Beloppet av stadens sannolika andel i avlöningen enligt

förslaget

Kr.

Beloppet av stadens sannolika andel i grundavlöningen

med tillägg av beräknad kostnad för fattigsjukvård Kr.

Skövde .................. Visby Växj ö Lidköping ............ Nässjö .................. Vänersborg ............ Alin gsas ............... Varberg ............... Sundbyberg Oskarshamn Huskvarna. ............ Sala ..................... Arvika .................. Katrineholm Karlshamn ............ Hudiksvall ............ Ifalköping ............ Amål ..................... Skara. Eksjö

Boden Tranås ..... Köping .................. Djursholm ............ Mariestad Eslöv Motala .................. Enköping ............... Lysekil .................. Mjölby .................. Ronneby ............... Falkenberg ............ $ke11eftea ............... Angelholm .... .. Avesta ..... Ludvika. Örnsköldsvik .........

Summa

. Hl HI HHHHMMHHHHHl IHle—lwwHHwb—INHHHHHHHHH

3 950 7 300 7 180 4 400 4 365 3 604 3 796 6 435 3 900 9 923 3 600 4 000 4 375 5 599 6 936 10 921 4 000 2 200 6 375 3 856

3 375 9 860 5 424 4 210 4 000 7 550 3 250 4 260 4 644 5 500 3 600

4 500 5 100

lllllllllllllllllllllllllllllllllllll

b—lHHHHr—HHHHHHD—IHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHI—l

2 250 2 250 1 750 1 750 1 750 1 750 1 750 1 750 1 750 1 750 1 750 1 750 1 750 1 750 1 750 1 750 1 750 1 750 1 750 1 750 1 750 1 750 1 750 1 750 1 750 1 750 1 750 1 750 1 750 1 750 1 750 1 750 1 750 1 750 1 750 1 750 1 750

4 443 4 369 3 700 3 663 3 596 3 584 3 514 3 502 3 488 3 469 3 383 3 355 3 333 3 301 3 281 3 231 3 099 3 098 3 095 3 082

3 008 3 005 2 990 2 948 2 946 2 937 2 934 2 927 2 917 2 892 2 872

2 gås 2 770

• Sida 205
•  Original

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet ............

Författningsförslag. Förslag till lag med bestämmelser om tjänsteläkare i vissa städer ............... Förslag till kungörelse angående statsbidrag till avlönande av tjänsteläkare i vissa städer .............................................................................................. Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse i vissa delar av allmänna läkarinstruktionen den 19 december 1930 ................................................... Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse i vissa delar av reglementet den 31 december 1919 för statens pensionsanstalt .................................... Förslag till kungörelse angående rätt till pension för vissa tjänsteläkare i stad, vilka icke äro delägare i statens pensionsanstalt ..............................

Förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2 % 1—3 och 6 mom.i hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 Förslag till lag om ändring av 3 & 2 mom. och 80 å i lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård

Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av %% 1 och 2 i kungörelsen den 17 december 1915 angående villkor för behörighet till vissa civila läkar- öefattningar ..................................................................................................

1. De sakkunnigas uppdrag ...........................................................................

Il. Historik ..................................................................................................

1. Tiden 1663—1773 2. Tiden 1774—1890 3. Tiden efter 1890 ................................................................................

Stadsläkarinstitutionens nuvarande organisation och uppgifter ........................

1. Allmän översikt ................................................................................... 2. Stadsläkares åligganden .................................................................... 3. Anställnings- och avlöningsförhållånden m. m. .................................

IV. Den kommunala U'änsteläkarinstitutionen i Danmark, Norge och Finland ...... 1. Danmark

3. Finland ................................................................................................

Sid. 3

11

19

25

27

29

46

46 48 64

72

73 75

• Sida 206
•  Original

V. Allmän motivering .....................................................................................

VI. Kostnadsberäkningar samt jämförelse mellan den nuvarande och den före- slagna organisationen .................................................................................

VII. Speciell motivering .......................................................................................

78

96

101

Förslaget till lag med bestämmelser om tjänsteläkare i vissa städer... 101 Förslaget till kungörelse angående statsbidrag till avlönande av tjänste- läkare i vissa städer ........................................................................... Förslaget till kungörelse angående ändrad lydelse i vissa delar av all- männa läkarinstruktionen den 19 december 1930 ............................. Förslaget till pensionering ....................................................................... Förslaget till kungörelse angående ändrad lydelse i vissa delar av reglementet den 31 december 1919 för statens pensionsanstalt ...... Förslaget till kungörelse angående rätt till pension för vissa tjänste- läkare i stad, vilka icke äro delägare i statens pensionsanstalt ...... Förslaget till förordning angående ändrad lydelse av 2 % 1—3 och 6 mom. i hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 .................................... Förslaget till lag om ändring av 3 5 2 mom. och 80 å i lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård ................................................ Förslaget till kungörelse om ändrad lydelse av %% 1 och 2 i kungö- relsen den 17 december 1915 angående villkor för behörighet till vissa. civila läkarbefattningar ............................................................

Reservation av herr Söderbaum ...........................................................................

Bilagor. Bilaga 1. Tablå över avlöningsförmåner m.m. för stadsläkare m.fl. tjänste- läkare .......................................................................................................... Bilaga 2. Yttrande av medicinalstyrelsen rörande frågan om inordnande av mindre städer i provinsialläkardistrikt .............................................. . ........ Bilaga 3. Utredning angående stadsläkarnas pensionering genom statens pensionsanstalt ............................................................................................ Bilaga 4. Jämförelse mellan antalet nuvarande tjänsteläkarbefattningari städer med ett invånarantal av minst 5 000 personer och högsta antalet motsvarande befattningar enligt sakkunnigas förslag m.m. .....................

103

107 113

117

123

123

124

125

126

179

190

194

203

• Sida 207
•  Original

• Sida 208
•  Original

• Sida 209
•  Original

• Sida 210
•  Original

"(Statens offentliga utredningar 1932

i? , _ w . ! Syétematisk förteckning

» _ ' (Sinar-ni inom klammer beteckna utredningarnas nummer i den inonologialm förteckningen.)

Illuin llgltll'tnlng.

3 B'etånkende rörande erkännande och verkställighet av ut— - länds'k elvildom. [2 [ ' f'aL ag'lielje gens förslag till revision av ärvdnbalken. 4. _ ' ' :Förs'lkg til lag om bontredning och arvskifte m.m. [16]

Rättnskipnlng. Fångvård.

stumma- lng. Allmän ltntsförultning.

" reglemente ung. tjänstepension fiirtjlinstemiin, tillhörande ' den civila statsförvaltningen, 111. m. [19 :1980 års pensionssskknnnign. Betänkande med förslag till reglemente ang. tjänstepension för arbetare i statens tjänst m.m. [22]

Kommiualförvnltnlng.

.(Normnltörslag till bygglmdsordningnr 111.111. 1. Byggnads- ordning för stad, köping och stöne m11nic1palssmlilille.[61 ). Byggnadsmdning för mindre municipalsamhälle. [7]

. '$. Byggnadsordningai och utomplsnsbestämmelser för landsbygden. [8] 4. Bilagor t1ll no1mslbyggn'1dso1dningar .. för" städer och för landsbygden. [9]

_Normalförslag till provisoriska by ggnsdstörsskritter. [11]

Statens och konnnnnernas Hunnsväsen.

S'kstlentjämningsberedningen 1. Statistisk utredning ané. det kommunala skattetrycket. [13]

Val ltl.

' Betänkande med förslag till förordning ang. handel med inrmacevtiska Specialiteter. [20—

Sociolpolltlk.

Hälso- och ljukvård.

"Utredning och förslag ung. de civila tjänsteläkarna stlill- ning i städer och stadsliknande samhällen. [23]

Allmänt näringsväsen.

Flat egendom; Jordbruk med blniiringur.

" Sociala jordutredningens betänkande med förslag till vissa ändringar i "den sociala. srrendelsgstittningen. [1] Jordbruksutredningens betänkanden. 6 Promemoria. rö- roende inkömstutvecklingen] inom Sveiiges jordbruk 1 jäm- förelse med i andra näringsgiensr och dess sammanhang med lönepolitiken. [10] 7. Betänkande sng. åtgärder för lindrande av jordbrukets kreditsvå1ighcter [12] 8. Arbe- terirlgan inorn det svenska jordbruket [14]

1

1990 års pensionssakknnniga. Betänkande med förslag till

Vatten-väsen". Skogsbruk. Bergshrnk.

industri.

Handel och njöflrt.

De (ekonomiska verkningarna för sjöfarten av 1928'års lotta-_ » författningssskkunnigas förslag till lotsavg'ifter. [15] '

Kom 111 nnlkltlonnvänen.

Betänkande rörande frivilliga sammanslutningar mellmn enskilds järnvägar i Skåne 111 m. Utredning rörande motorfordonsbeståudet i Sverige. [18] Betänkande med förslag till lag om allmänna vägar mcb 2 lag om vägdistrikt m. m.

Hunk-. krelllt- och penningviinon.

Förniikringnvlisen. Dödlighetssntagauden för livräuterörsäkring. [4]

Kyrkoväsen. Und-ryisllngsvinen. Andlig odllng ! övrlxt. Utredning och lör—slag rörande ändrade grunder för bisko— parnas avlöning och därmed sammanhängsnde frågor. [17]

Förnuruisen.

Luftförsvmsutredningens betänkande. Utredning beträt— fande hemortens och civilbefolkningcns skyddande wid luftantsll mot Sverige. [3 [

Utrikes ärenden. Internationell ritt.

Stockholm 1932. lx". 1277 32 '»

L. Beckmans Boktr. [