Alf Johansson

STOCKHOLM 1934 KUNGL eoxmxcxnxmr. ?. A. nonsrnm & sömn: 381777

• Sida 2
•  Original

• Sida 3
•  Original

Stockholm den 22 januari 1934. -

Till KONUNGEN.

På därom av arbetslöshetsutredningen gjord framställning erhöll utrednin— gen den 23 februari 1932 medgivande att verkställa en undersökning rörande betydelsen av löneförändringar såsom medel mot arbetslöshet. Undersök-

• Sida 4
•  Original

Kap.

Kap. Kap. Kap. Kap.

II. III. IV.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid. Inledning . . . . ...... . . . . . . . . . . . . 1 Löneutvecklingen och »strukturarbetslösheten». Prissystemets stelhet ......... . . . . . . . . . . . . . . . 6 &. Arbetsprisets minskade böjlighet ...... . . . . . 6 b. Varumarknadsmonopolismen . . . . . . . . . . . . . 16 Löneutveckling, rationalisering och arbetslöshet . . . . . . 22 Det strukturella köpkraftsargumentet . . . . . . . . . . . 33 Kapitalbildningsargumentet . . . . . . . . ..... . . 61 Löneutvecklingen och konjunkturväxlingarna . . . . . . . 75 &. Lönefaktorns konjunkturbeteende i statistisk belysning . . 75 b. Lönefaktorns roll ur konjunkturteoretisk synpunkt . . . 101

• Sida 5
•  Original

Inledning.

Den följande framställningen anknyter delvis till den långt utspunna diskus- sion över löneutvecklingens betydelse för den allmänna produktionsutvecklin- gen, som på senare tider i många länder förts på. både det vetenskapliga och det populära planet. Detta problemkomplex betraktas främst under syssel- sättningsfrågans synvinkel.

I diskussionen ha löneförändringarnas roll såväl i den ekonomiska lång- tidsutvecklingen som i konjunkturförloppet bedömts mycket olika, alltefter den betydelse som tilldelats arbetslönen för produktionens kostnadssida och för köpkraften på. avsättningsmarknaden. Mot den ortodoxa ståndpunkt, som i ytterlighetsfall stödjer sig på en analys av löneförändringamas verkningar på produktion och sysselsättning enbart på kostnadssidan och under helt sta- tiska förutsättningar samt betraktar verkningarna på varuefterfrågans sida blott som köpkraftsöverföringar olika inkomstgrupper emellan, varvid den to- tala varuefterfrågan antages oförändrad, ha ställts uppfattningar, som hävdat dels möjligheterna av >>produktiv löneutveckling» genom av lönestegring fram- kallade dynamiska förskjutningar i arbetseffektivitet, produktionsteknik, fö- retagsorganisation o. s. v., dels möjligheterna av utvecklingsstimulerande im— pulser från varuefterfrågans sida av löneförändringar som höja arbetarhus- hällens köpkraft. Särskilt dessa senare uppfattningar komma att här ägnas uppmärksamhet.

Det må. från början kraftigt understrykas, att avsikten med den följande framställningen icke är att utforma en allmän löneteori. Det är ett faktum, att löne- och arbetslöshetsdiskussionen under efterkrigstiden endast i ringa grad inneburit kontroverser ifråga om den grundläggande statiska prisbild- nings- och fördelningsteorin i och för sig, i den mån denna nämligen fattas som en teori om de funktionella sambanden i hushållningen. Argumenten för och emot ha väsentligen rört frågor, som ligga utanför den funktionella jäm— viktsteoriens eget område: frågor om sättet för och gränserna för jämvikts- betraktelsens tillämpning på. tidskrävande ekonomiska processer, frågor om kausala sammanhang i den konkreta utvecklingen, om samverkan mellan »reala» och monetära förändringar o. s. v. Då. vår avsikt är att kritiskt gran- ska de argument, som haft framträdande plats i det senaste årtiondets diskus- sion om löneutvecklingens betydelse för arbetslösheten, finnes det därför med hänsyn till denna diskussions karaktär för oss ingen anledning till systema- tisk behandling av löneproblemet under den statiska fördelningsteoriens syn-

• Sida 6
•  Original

vinkel, och detta så mycket mindre som de ekonomiska funktionssamband, som ha betydelse för arbetslöshetsproblemen, redan ägnats en systematisk behand- ling i Bilaga 1 till arbetslöshetsutredningens betänkanden.

Det är en följd av den valda utgångspunkten och av den nyss motiverade avgränsningen i ämnesbehandlingen, att det utrymme, som ägnas olika sidor ' av problemet, stundom kan synas oproportionerligt med hänsyn till deras teoretiska vikt. Detta gäller kanske främst de förhållanden som behandlas i kap. III: »det strukturella köpkraftsargumentet». Vidlyftigheten i diskus- , sionen på den punkten torde emellertid kunna försvaras med en hänvisning till den stora opinionsskapande och för lönepolitiken motivationsbildande roll, som där behandlade uppfattningar faktiskt haft. Fördelningen av utrymmet är icke heller bestämd av hänsyn till de olika problemens praktiska vikt för en rationell lönepolitik. Den praktiska betydelsen kan endast bestämmas uti- från valda politiska värdepremisser samt inom ramen av ett visst system för koordination av lönepolitiska åtgärder med åtgärder av annan art. Att ställa och söka lösa praktiska lönepolitiska frågor faller utanför området för vår uppgift.

En behandling av löneutvecklingens betydelse för produktionsutveckling och sysselsättning för med nödvändighet in på många områden av ekonomisk teori. Ämnet ägnas _— som centralt eller periferiskt — uppmärksamhet in- om vitt skilda delar av den ekonomiska litteraturen. Det är under sådana omständigheter nära nog ofrånkomligt att i litteraturredovisning och -kritik utvälja sådana författare, som framstå som typiska representanter för en viss, ur ämnets synpunkt karakteristisk uppfattning, eller att rentav arbeta med renodlade, typiserade åskådningar. Ett exempel: den konjunkturteore- tiska litteraturen ger en mycket rikhaltig provkarta på växlande uppfatt- ningar av löneförändringarnas roll i konjunkturförloppet. Vid sidan av de teorier, i vilka ett visst förhållningssätt hos lönen betraktas som ett väsent— ligt moment i förklaringen av konjunkturrörelsens utformning, stå sådana, i vilka lönefaktorn är helt utelämnad eller inplacerad godtyckligt, utan orga— niskt samband med de konjunkturfaktorer, som betraktas som väsentligt be- stämmande. Att katalogisera alla de i litteraturen uttryckta uppfattningarna i denna fråga vore meningslöst. Även om behandlingen inskränktes till så- dana konjunkturförklaringar, i vilka lönerörelserna ingå som väsentliga mo- ment, skulle en redovisning, som gjorde full »rättvisa» åt enskilda författare, spränga ramen för en framställning, vars speciella syfte icke är konjunktur- doktrinkritiskt. Under sådana omständigheter förefaller det berättigat att föra diskussionen på grundval av typiserade åskådningar. Detta ter sig även naturligt med hänsyn till den stora del av speeiallitteraturen i löne- och ar- betslöshetsfrågor, i vilken argumentationen åsyftar att propagera en viss praktisk lönepolitisk tes och i vilken ofta stöd sökes i en i ena eller andra rikt— ningen outrerad teoretisk uppfattning.

Det är en annan följd av anknytningen till den under senaste årtionde för- da diskussionen, att framställningen i övervägande grad är kritisk eller som det lär heta »negativ». Det är i allmänhet icke möjligt att vare sig på teore-

• Sida 7
•  Original

tisk eller empiriskt-statistisk väg med bestämdhet numeriskt avgöra den re— lativa betydelsen av en viss faktor i den ekonomiska totalprocessen. När mot- satsen hävdas, är som regel grunden icke en överlägsen insikt i de svåråtkom- liga orsakssammanhangen i den ekonomiska utvecklingen, utan en otillåten överföring på den konkreta verkligheten av resultat, som nåtts under förenk- lande, abstrakta förutsättningar, eller en förväxling av till sitt innehåll obe- stämda funktionella sammanhang med reala orsaksförhållanden. Sammanställ- ningar av statistiska serier kunna i allmänhet blott tjäna som indicier på, säl- lan som slutgiltiga bevis för ett bestämt orsaks-sammanhang. Den teoretiska betraktelsen, å sin sida, kan i huvudsak endast ange betingelserna för inträ- dandet av den ena eller andra verkan av en given förändring inom det eko- nomiska systemet.1

Verkningarna av löneförändringar i sådana avseenden, som äro av intresse ur sysselsättningssynpunkt på kort och lång sikt, kunna icke fastställas såsom för alla tider och omständigheter giltiga». Först och främst är givetvis löne- förändringens karaktär av allmän eller begränsad till speciellt område samt dess styrka under alla omständigheter av betydelse. Men även verkningarna av exempelvis en allmän, likformig löneförändring av viss styrka måste tän- kas som mycket växlande under olika omständigheter.

1. Den allmänna inkomst- och levnadsstandard, utifrån vilken en viss löne- förändring sker, är i många avseenden av väsentligt bestämmande betydelse för de verkningar som erhållas. Härvid måste även avseende fästas vid den tid, under vilken ett förändrat löneläge utövar sin verkan. De för utbudet på arbetsmarknaden bestämmande faktorerna påverkas i olika riktning eller med olika styrka vid olika höjd hos levnadsstandarden för befolkningens stora massa. De senaste hundra årens sociala utveckling i den industrialiserade världen ger ett grandiost exempel på en radikal omsvängning i utbudsreaktio- nen inför löneförändringar, vilken har sin doktrinhistoriska avspegling i den successiva upplösningen av den på sin tid otvivelaktigt realistiska »klassiska lönelagen». —— Att arbetseffektivitetens förändringar som följd av förskjutnin- gar i lönenivån äro olika på olika sociala utvecklingsstadier är tillräckligt om- vittnat. Sådana under den sociala utvecklingen varierande utbudsvanor som genomsnittlig ålder för inträde på, resp. utträdande från arbetsmarknaden, kvinnors förvärvsarbete o. s. v., stå likaledes i avhängighetsförhållande till den allmänna sociala standarden. Även de förändringar i inkomstdispositioner, som framgå som resultat av en löneförändring, äro beroende av rådande allmän inkomst- och levnadsstan- dard. Detta gäller såväl inkomsternas fördelning på konsumtion och sparande som den konsumtivt använda inkomstens inriktning på olika varuslag. Vissa hithörande frågor behandlas härnedan i olika sammanhang.

2. En given löneförändrings verkningar äro vidare beroende av det tekniska och organisatoriska utvecklingsstadium, på vilket ett lands industri befinner

1 Jfr Bagge, Orsaker till arbetslöshet, s. 126. (Bilaga 1 till arbetslöshetsutredningens betänkanden, Statens off. utredn. 1931: 21.)

• Sida 8
•  Original

sig, och av eventuellt föreliggande latenta möjligheter till fortsatt utveckling. I diskussionen om »de höga lönernas socialekonomiska funktion» har man på vissa håll lagt mycket stor vikt vid möjligheten att lönehöjningar kunna tjäna som impulser till tekniska och företagsorganisatoriska förbättringar, vilket otvivelaktigt i enskilda fall har bekräftats av erfarenheten. Det är klart, att om den historiska situationen innehåller dylika latenta utvecklings— möjligheter, verkningarna av en lönehöjning i många avseenden kunna bli annorlunda än om så icke är fallet, även om verkningarna ur arbetslöshets- ; synpunkt ingalunda skilja sig så radikalt som företrädarna för den >>produk- tiva lönestegringsteorien» i allmänhet förutsätta. Till dessa frågor återkom- , ma vi i kap. II.

3. Av betydelse för en given löneförändrings verkningar på det ekonomi- ska systemet är vidare styrkan av monopolinslaget i varuprisbildningen. Lö— nekostnadsförändringar, som ske inom produktionsgrenar, vilka monopolistiskt reglera utbud och pris, framkalla andra reaktioner i produktions- och syssel- sättningsvolym inom de av förändringen berörda områdena än sådana, som ske under fri-konkurrens—betingelser. Likaså kunna löneinkomsttillskott, vilka så- som efterfrågan riktas mot monopoliserade varor, i vissa hänseenden få sina verkningar bestämda härav; Vidare har inslaget av monopolism betydelse för den verkan på samhällets inkomststruktur, som en löneförändring framkallar, varigenom bl. a. även de monetära jämviktslägena kunna röna inflytande. I det följande komma sambanden mellan löneutveckling och varumarknadsmo- nopolism att belysas huvudsakligen under kap. I och III.

4. Då arbetslösheten i huvudsak är en industriell företeelse, och då det i allmänhet är den industriella arbetslöneutvecklingens betydelse för arbetslös- heten, som frågan gäller, måste betydelse även tillmätas den proportion, som i ett land råder mellan industriarbetarbefolkningen och den icke industriellt engagerade befolkningen (inom jordbruk, hantverk, »mellanskikt» o. s. v.). Ur produktions- och sysselsättningsproblemets synpunkt har denna proportion be- tydelse, dels därigenom att en förändring av de industriellt lönearbetandes in- komster påverkar den totala inkomstmassan olika alltefter de senare inkomst- kategoriernas relativa omfattning, dels därigenom att förändringar av den to- tala köpkraften icke ge utslag i form av ökad eller minskad arbetslöshet i den mån de innebära förskjutningar i efterfrågan på jordbrukets, hantverkets o. s. v. produktion i samma grad som när efterfrågeförskjutningarna gälla in- dustriens produkter.

5. Slutligen — och ur våra synpunkter viktigast _ äro verkningarna av en löneförändring väsentligen beroende av samtidiga monetära förändringar, vare sig dessa äro resultat av aktiva penningpolitiska ingrepp eller utslag av produktionsförlopp, gentemot vilka penning- och kreditsystemet förhåller sig passivt, och vare sig den förda penningpolitiken har karaktären av en inom mer eller mindre vida gränser fritt opererande politik eller den är snävt bunden, särskilt av hänsynen till handels- och betalningsförhållanden till utlandet. Hela det hetsigt omdiskuterade >>köpkraftsproblemet» är väsentligen ett monetärt problem. Gällde uppgiften att bedöma verkningarna av en viss

• Sida 9
•  Original

lönepolitisk åtgärd i en bestämd situation, t. ex. den som förelåg i Sverige under år 1931 eller ett depressionsläge, där koordinerade ingrepp av penning-, handels- och finanspolitisk natur planerades eller voro igångsatta, skulle be- dömningen ha att i de förutsättningar, som bestämde de möjliga verkningar- na, inräkna som väsentliga, kanske utslagsgivande data sådana förhållanden som (exempelvis) det aktuella kreditpolitiska läget, möjligheterna av växel- kursförskjutningar, riskerna av handels- och valutapolitiska åtgärder från andra länders sida, arten av den förda konjunkturpolitiken. Då emellertid de problem som röra arbetslöshetens beroende av internationella handels— och betalningsförbindelser, av penningpolitiken o. s. v. ägnas speciell behandling i parallella bilagor till arbetslöshetsutredningens betänkanden, ha de i den föl- jande framställningen i huvudsak endast antytts i form av reservationer till resonemang, som när intet annat säges utgå från förutsättningen av sluten marknad. Det följer därav, att de slutsatser, till vilka vi komma, äro i många fall tillämpliga i praktiskt lönepolitiska frågeställningar endast ge- nom att sammanföras med och vägas mot resultat, för vars ernående hänsyn tagits till här i förutsättningarna utelämnade möjligheter,

I vissa av följande kapitel, som anknyta till i lönediskussionen framförda argument, äro problemen av sådan art att det kan ifrågasättas om icke de penningteoretiska förutsättningarna från början borde ha förts in. Det kri- tiska syftet motiverar emellertid anslutning till de förutsättningar, som de diskuterade uppfattningarna själva arbetat med. Som allmän förutsättning gäller därför vid behandlingen i kap. I: b—III här nedan, när icke annat an- gives, att inkomstförskjutningar, som uppkomma genom löneförändringar an- tagas icke förskjuta den samhälleliga sparkvoten eller betalningsmedlens om— loppshastighet samt att förändringar av kreditutnyttjandet och kreditvillko— ren lämnas utanför problemet. För kap. Vzb gälla andra monetära förutsätt- ningar, vilka där närmare motiveras.

• Sida 10
•  Original

KAP. I.

Löneutvecklingen och »strukturarbetslösheten». Prissystemets stelhet.

Arbetslöshet i en prishushållning kan enligt vanligt nationalekonomiskt be- traktelsesätt ses som ett resultat av otillräcklig böjlighet hos priserna eller otillräcklig elasticitet hos utbuds- och efterfrågekvantiteterna på varu- resp. produktionsfaktorsmarknaderna inför förändringar i det ekonomiska systemet. Detta gäller alla »slag av arbetslöshet».

Den uppfattning av arbetslöshetens »orsaker» (säsong-, konjunktur- och omsättningsarbetslöshet) som utbildades under förkrigstiden, har sin natur- liga bakgrund i den starkt expansiva, under stigande sekulär prisrörelse ske- ende industriella utvecklingen under årtiondena före kriget. Arbetslösheten framträdde faktiskt under denna period antingen som på påtagligt sätt för- bunden med produktionens säsong— och konjunkturväxlingar eller som det »ir- redueible minimum», som betingas av den nödvändiga flyttningen av arbetare mellan syssel-sättningarna. På längre sikt syntes strukturelementen anpassa sig till varandra. Ingen »permanent» arbetslöshet uppstod.

Den vanligaste allmänna förklaringen till att situationen under efterkrigs— tiden varit radikalt annorlunda är att prissystemet under inverkan av de or- ganisatoriska nybildningarna inom näringslivet stelnat, vilket hindrat en för prishushållningen naturlig anpassning inom det ekonomiska systemet. (Det är dock a priori klart, att anledningen till uppkomsten av en arbetslöshetssitua— tion måste sökas även i strukturelementens egen utveckling.) Vissa förfat- tare fästa därvid avseende uteslutande vid lönen, under det att andra be— trakta arbetsmarknadsorganisationerna endast som ett led i det allmänna orga- nisationsväsendet med monopolistisk tendens.

a. Arbetsprisets minskade böjlighet.

Löneutvecklingens betydelse som orsak till arbetslöshet anses stundom be- visad av det blotta faktum att arbetslöshet består, eller i varje fall av det faktum, att den genomsnittliga nivån för arbetslösheten under perioder längre än konjunkturcykelns är högre än den man vant sig att betrakta som normal. Lönen, betraktad som pris på en marknad, har till »uppgift» att anpassa sig i enlighet med givna marknadskonstellationer på sådant sätt, att jämvikt mellan

• Sida 11
•  Original

utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden består. Arbetslöshet, såsom bri- stande avsättning av varan arbetskraft, måste återföras på en lön, som över- stiger jämviktslönen?

I och för sig förklara givetvis dylika satser ingenting. De äro helt for- mella, utsäga ingenting om reella ekonomiska orsakssammanhang. Eftersom »jämviktslönen» är definierad som lönen i det tillstånd, där utbud och efter- frågan på arbetsmarknaden överensstämmer, betyder arbetslöshet att den faktiska lönen icke är jämviktslön. Men därmed är överhuvud ingenting sagt om orsak. Såsom utvecklas i arbetslöshetsutredningens första betänkande innebära dylika förklaringsförsök endast att man får »själva sakförhållandet omskrivet i ett slags tekniska termer».

Det är icke onödiga spetsfundigheter att betona detta. Det borde vara onödigt, men faktiskt har i diskussionen om löne- och arbetslöshetsfrågor ar- gumentationen ofta haft karaktären av på all reell innebörd blottad begrepps— exercis. Ur metoden att betrakta lönen som ett jämviktspris, har man ansett sig kunna logiskt deducera bevis för löneförändringars effekt i en passerad eller framtida konkret utveckling. Att uppvisa innehållslösheten i sådana be- vis hör ej till nationalekonomien utan till logiken.

Den Överhuvud beaktansvärda formen av argumentation för uppfattningen att efterkrigstidens löneutveckling är ansvarig för »permanentarbetslösheten»2 brukar föras efter ungefär följande linjer.3 Erfarenheterna från förkrigstiden ge exempel på, hurusom en böjlig lön visserligen icke förhindrat sådana for- mer av arbetslöshet, som äro att hänföra till produktionens säsong- och kon— junkturväxlingar eller till andra ofrånkomliga korttidsrubbningar i ett i ut- veckling varande produktionssystem, men väl permanent arbetslöshet av över- normal omfattning. När lönebildningen sker passivt, när lönen (så när som på kortfristiga marknadsfluktuationer) anpassar sig i enlighet med de för"

1 Som representativa exempel på denna art av argumentation kunna anföras: »Der volkswirtschaitliche Satz: Je höher der Preis eines Gutes, um so geringere Mengen können davon gekauft werden, ist eigentlich eine Selbstverständlichkeit. Aber aus diesem Satz ergibt sich... die notwendige Folgerung, dass der Beschäftigungsgrad der Arbeitskrait im umgekehrten Verhältnis zur Höhe des Aufwands fiir die Arbeitskraft steht oder anders ausgedriickt: Grosse langdauernde Arbeitslosigkeit ist ein Beweis dafur, dass die Lohnsätze zu hoch sind.» Weber, Sozialpolitik, 1931, s. 224. . »die Arbeitslosigkeit, als mangelnder Absatz der Ware Arbeitskraft, muss zuriickge- iiihrt werden auf einen Luhn, der den Gleichgewichtslohn (den Lohn, bei dem Angebot und Nachfrage zum Ausgleich kommen) iibersteigt. Die Bekämpfung der Arbeitslosigkeit kann zweekmässigerweise durch Lohnsenkung erfolgen.» Halm, Zum Problem der Lohnsenkung i Schmollers Jahrbuch, 55. Jahrg. 4. H. 1931, s. 44. »Alle Faktoren, welche in der Richtung einer Erhöhung des Angebotes an Arbeitskräften oder einer Verringerung der Nachfragefähigkeit am Arbeitsmarkt (durch Hemmung des Ka- pitalwaehstums) Wirken, verschlechtern die Arbeitsmarktbedingungen. Sie wiirden indessen bei marktmässiger Lohnpreisbildung zu einer Senkung der je Leistungseinheit gezahlten Arbeitsentgelte fähren, niemals aber zu einer chronisch äberhöhten Arbeitslosigkeit. Diese kann logischerweise nur darauf zuriickgefiihrt werden, dass der Lohnpreis ohne Riicksicht auf eine gegebene Marktkonstellation bestimmt wird.» Lampa, Soziale Praxis 1932, s. 271. - 3 Vi bortse här från de utslag i arbetslöshetskurvorna som stå i uppenbart samman- hang med depressionstillstånd inom produktionen. 3 Se exempelvis Beeeridge, Unemployment, A Problem of Industry (1909 and 1930), 1930, s. 359 ff.; Pigou, Wage Policy and Unemployment i Economic Journal 1927, s. 355 ff.

• Sida 12
•  Original

arbetsmarknadens utbud och efterfrågan bestämmande faktorernas utveckling, då undvikes permanent arbetslöshet, med reservation dock för alltför plötsliga och starka strukturella förändringar. Såväl den historiska erfarenheten som teoretiska överläggningar ge stöd åt uppfattningen, att en lönebildning, som , är opåverkad av med den fria prishushållningens princip oförenliga maktinfly— tanden, garanterar mot övernormal långtidsarbetslöshet; det ekonomiska syste- mets anpassningsduglighet utgör borgen därför. Efterkrigstidens ekonomiska ; utveckling har innehållit starkare och mera plötsligt skeende strukturför- ändringar än vad som tidigare varit vanligt, och dessa svara otvivelaktigt för en del av arbetslösheten, men knappast för hela. Det är i hög grad sannolikt, att lönerna under efterkrigstiden drivits upp till en höjd, som under förhan- denvarande omständigheter, under givet tillstånd och givna utvecklingsmöjlig— heter ifråga om övriga arbetsmarknadsbestämmande faktorer bidragit till att produktionen icke kunnat uppsuga hela arbetskraftsutbudet, .varför en rest i form av arbetslöshet uppkommit. Denna rest skulle icke ha nått så stor om- fattning om lönebildningen gestaltats annorlunda, om lönen under efterkrigs- tiden utvecklats på en lägre nivå. Vidare skulle arbetslösheten motverkas, om lönebildningen frigjordes från för prishushållningens princip främmande makt- inflytelser, som göra lönen oböjlig.

Detta resonemang är givetvis principiellt oantastligt. Frågan om dess rik- tighet eller felaktighet är i sista hand empirisk. De följande kritiska anmärk- ningarna betyda icke ett förnekande av möjligheten av den refererade uppfatt- ningens riktighet, ty denna möjlighet är självklar: att lönen inte endast på en- skilda områden utan även på ett lands hela arbetsmarknad kan komma att ligga för högt för att under givna betingelser -—— bland vilka vi fästa avse- ende särskilt vid de monetära —— hela arbetskraftsutbudet skall kunna upp-' sugas, står utom diskussion. Däremot kan det finnas anledning till skepsis i fråga om den relativa betydelse, som tillmätes löneböjlighet och löneutveckling för arbetslöshetens utveckling under efterkrigstiden och framför allt skepsis i fråga om möjligheten att i det hänseendet med säkerhet bevisa någonting.

De författare, som se arbetslöshetsfråga-n huvudsakligen eller enbart som ett löneproblem, hänföra som regel den till marknadsläget icke anpassade löne- nivån och lönens oböjlighet till fackföreningarnas monopolistiska inflytande. Man kan givetvis härmed samordna dels de socialpolitiska åtgärderna till ar- betslösas underhåll, dels en högre levnadsstandard i och för sig, eftersom även dessa förhållanden öka arbetarnas motståndskraft mot lönesänkningar och allt- så göra lönen mindre böjlig än den skulle vara vid hårdare tvång till konkur- rens om arbetstillfällena. Från motsatt sida invändes, att fackföreningarna i övervägande flertalet fall icke äro monopolistiska, och vidare, att det empiriskt- statistiskt icke kan konstateras någon starkare positiv korrelation mellan arbe- tarorganisationernas styrka och arbetslöshetens höjd.ll — Om fackföreningarna kunna sägas vara monopolistiska eller icke, förefaller vara en fråga av föga betydelse för här behandlade problem; den är huvudsakligen en definitions- fråga. Från teoriens synpunkt betraktas lämpligast »fri konkurrens» och

. 1 Se exempelvis Zimmermann, Soziale Praxis 1926, s. 1081 ff.

• Sida 13
•  Original

»absmlut monopol» som gränsfall till i alla nyanser skiftande marknadsförhål- landen, gränsfall, som sällan eller aldrig helt realiseras. Det synes otvivel- aktigt, att fackföreningarna endast i relativt få fall äro monopolistiska i den mening, som väl oftast åsyftas, nämligen att tillträde till ett sysselsättnings- område vägras. Att däremot fackföreningarna på olika vägar ha förmåga att i viss utsträckning inverka på. lönenivån och lönens böjlighet är lika otvivelaktigt (de voro ju annars meningslösa), och det är denna faktiska, på arbetsmarknads— förhållandena gestaltande inverkan som är av intresse för problemet om löne- politikens betydelse för arbetslösheten.

Om en löneutveckling, som anses innebära en med marknadsläget oförenlig »Uberhöhung» av lönenivån, är resultatet av fackföreningarnas verksamhet, av socialpolitiska åtgärder eller av någonting annat, saknar givetvis i stort sett betydelse. Den fråga som här intresserar oss gäller, huruvida den härovan re- fererade uppfattningen om orsakssambandet mellan löneutveckling och minskad löneböjlighet — hur dessa än betingats —— saint arbetslösheten, vars möjliga riktighet är obestridd, är empiriskt eller teoretiskt bevislig.

A priori är det naturligtvis icke möjligt att utan vidare antaga, att under alla omständigheter, oavsett arten, styrkan och hastigheten hos de strukturella förändringarna och det inbördes förhållandet mellan strukturelementen i deras utveckling, en böjlig lön skulle vara fullkomligt effektiv som jämviktsregulator på arbetsmarknaden för varje period, som är längre än konjunkturcykeln.1 Varför skulle de tidskrävande, och i många fall starkt tidskrävande an— passningsrörelserna i de för arbetsmarknadens utbud och efterfrågan bestäm— mande faktorerna, som utlösas av en löneanpassning under de angivna betin- gelserna i fråga om böjligheten, ha just den styrka och hinna utveckla sig just så långt som kräves för att arbetslösheten skall ha nedpressats till ett av nöd- vändiga arbetskraftsöverflyttningar tekniskt bestämt »irreducible minimum» vid kulminationspunkten för en konjunkturcykel, som till äventyrs utspelas under en period av sekulärt sjunkande prisnivå och stark teknisk utveckling i arbetsbesparande riktning? Teoretiskt låter sig nödvändigheten härav icke bevisas genom hänvisning till en funktionell jämviktsteori, som icke innehåller empiriskt konstaterade tidskoefficienter. Så när som på en orubblig harmoni- ekonomisk övertro kan en uppfattning av frågan endast stödjas på historisk erfarenhet. Vi erinra om det inledningsvis i detta kapitel gjorda påpekandet, att uppfattningen av arbetslöshetens orsaker, så som den särskilt på grundval av första upplagan av Beven'dge7s nyss citerade arbete utbildades under åren närmast före kriget, har sin socialhistoriska bakgrund i den industriellt starkt expansiva, sekulära prisstegringsperioden från nittiotalet fram till kriget. Er— farenheterna från denna period äro naturligtvis icke tillräckliga som bevis för att en böjlig lön alltid, vilka strukturförändringar det än gäller, är tillräcklig

1 Härvid avses med »böjlig lön» en lön så böjlig som det överhuvud är biologiskt och sociologiskt möjligt i en icke auktoritärt reglerad hushållning med lönearbete som domi- nerande arbetsförhållande. Den mellersta delen av 1800-talet i den industrialiserade värl- den torde ha kommit detta ideal närmare än någon annan period i den ekonomiska histo- rien. Att diskutera frågan under förutsättning att ex. lönen kunde sjunka till noll eller bli negativ förefaller icke ha mycket intresse. Auktoritärt fastställda löner falla utom ramen för denna behandling.

• Sida 14
•  Original

för att skapa jämvikt på arbetsmarknaden, med reservation endast för säsong- och konjunkturväxlingar, och icke heller bevis för att löneutvecklingen under den av starka strukturella förskjutningar präglade industriella efterkrigsut- vecklingen haft väsentlig roll som arbetslöshetsorsak.

Det saknas icke historiska paralleller till efterkrigstidens permanenta arbets- löshet, även om denna i intensitet och framför allt i geografisk utbredning sannolikt överträffar varje tidigare i nyare historia känd.1 Närmast erbjuder sig jämförelsen med den varaktiga och omfattande arbetslöshet, som bestod i ? England under årtiondena efter Napoleonskrigens slut. Det fanns då inga hin— der för lönens nedpress-ning. Den statliga arbetsmarknadspolitiken arbetade i , den riktningen. Lönens böjlighet var utomordentligt stor, och lönen sjönk på vissa områden till ett minimum, men arbetslösheten försvann icke förrän för produktionsutvecklingen stimulerande impulser erhöllos genom förändringar på helt andra områden än lönemarknaden.2

Historiska paralleller kunna naturligtvis icke ge avgörande bevis. Det är icke bevisat, att icke arbetslösheten i England skulle ha legat på en ännu högre nivå, om lönerna icke sjunkit. För att en lönesänkning skall ha effekt, måste den leda till produktionsutvidgning; man kan peka på vissa då föreliggande hinder för produktionens växt, som icke existera nu, särskilt kommunikationer- nas bristfälliga utveckling.3 Men för det första visas av exemplet åtminstone så mycket som att inom praktiskt möjliga gränser (alltså med hänsyn till fysiologiskt existensminimum) helt ohämmade löneförändringar under vissa omständigheter kan vara ett otillräckligt instrument för att åstadkomma jäm- vikt på arbetsmarknaden även på längre sikt än konjunkturcykelns. För det andra är ju icke med påpekandet av bestämda historiska orsaker till hämningar för produktionsutvecklingen i en tidigare period bevisat, att icke hämningar av annan art i nutiden kunna spela en för produktionsutvidgningen motsvarande roll. De i lönediskussionen framförda argument, som utgå från »bristande köp- kraft», avsättningsmöjligheternas begränsning, varumarknadsmonopolism o. s. v., kunna sägas innebära försök att påvisa sådana hämningar.

Man kan vidare i detta sammanhang hänvisa till det faktum, att —— så långt man känner — den genomsnittliga arbetslöshetsnivån är högre under sekulära pris-sänkningsperioder än under sekulära prisstegringsperioder. Så var under åren 1874—1896 (fallande pristendens) den engelska arbetslöshe- ten genomsnittligen 5.13 %, men åren 1897—1914 (stigande tendens) 4.14 %.4 Om mellan dessa perioder någon olikhet bestått ifråga om lönens böjlighet, så

* Vid historiska jämförelser måste man givetvis dock räkna med att såväl sättet för arbetslöshetens sociala framträdande som sättet att betrakta och behandla arbetslösheten är olika på olika stadier av samhällsutvecklingen. Jfr arbetslöshetsutredningens betän- kande I, (Statens off. utredn. 1931: 20), s. 4.

” Om ineffektiviteten ur lönepolitisk synpunkt av de desperata motståndsåtgärder från arbetarnas sida, mot vilka koalitionsförbuden och andra åtgärder från statens sida riktade sig, se Hammond, The Town Labourer 1760—1832, 1920, s. 112 ff.; Cole, A Short History of the British Working Class Movement 1789—1927, 1932, s. 177 ff.; Hicks, The Theory of Wages, 1932, s. 159 ff.

3 Se Lampa, Notstandsarbeiten oder Lobnabbau?, 1927, s. 83 ff. ' Unemployment and Monetary Fluctuations i Unemployment Problems in 1931, Geneva 1931, s. 105.

• Sida 15
•  Original

måste den ha inneburit större böjlighet under den tidigare perioden. Statistiskt sett är skillnaden givetvis ett uttryck för det bekanta förhållandet, att kon- junkturkurvans form, är olika under sekulära prisstegrings- resp. prisfalls- perioder. Den konstaterade skillnaden i genomsnittlig arbetslöshetsnivå kan naturligtvis stå i samband med lönens faktiska anpassning till de ekonomiska förändringarna: stigande prisnivå pressar reallönerna nedåt och vice versa. Det är icke möjligheten av detta sammanhang, som här diskuteras. Detta exem— pel — liksom det tidigare — avser endast att belysa det förhållandet, att struk- turförändringar kunna skapa brister i ekonomisk anpassning, som sträcka sig genom konjunkturvågorna och alltså för arbetslöshetens del förändra den för en längre period genomsnittliga nivån, samt att en löneböjlighet av den grad, som bestod under 1800-talet, ensam icke förmår helt eliminera dessa anpass- ningsbrister. _

.Vid diskussionen av frågan om betydelsen för arbetslösheten av mindre smi— dig anpassningsförmåga hos prissystemet och särskilt hos lönen under efter- krigstiden, jämförd med tidigare perioder, är det nödvändigt att taga hänsyn till emigrationens bortfallande. Skillnaden mellan den faktiska emigrationen un- der åren 1915—1925 och den för en tioårsperiod under förkrigstiden i Sverige »normala» emigrationen uppgår till ungefär samma storleksordning som den omkring 1925 bestående arbetslösheten. (Härmed är naturligtvis icke sagt, att arbetslösheten då skulle ha varit obefintlig, om emigrationen hade fortgått i samma omfattning som tidigare.) Under förkrigstiden fungerade emigra- tionen som en relativt snabbt verkande jämviktsregulator på arbetsmarknaden. Under tiden från början av den egentliga industrialiseringsprocessen i Sverige fram till världskriget äro emigrationssiffrorn-a under flera perioder i stor- leksordning fullt jämförliga med eller överstigande siffroma för tillväxten i det industriella arbetarantal'et, och i allmänhet av sådan storleksordning, att emigrationen framstår som en verksam regulator av arbetsmarknadens jämvikt, visserligen inte inom konjunkturperioden men på längre sikt. Uppkomna di— vergenser mellan utbud och efterfrågan utjämnades säkerligen som regel lät- tare och snabbare genom emigrationen än genom anpassningsprocesserna på den inre marknaden. Effektiviteten och reaktionshastigheten hos dessa an- passningsprocesser blevo överhuvud knappast prövade så länge emigrationen kunde fortgå obehindrat, eftersom då givetvis emigrationens omfattning var en funktion bl. a. av graden av svårighet att få anställning på den inre arbets— marknaden och av den lön som därvid kunde erhållas. Löneböjlighetens tillräck— lighet för jämviktsregleringen på arbetsmarknaden, om emigrationens säkerhets- ventil icke funnits, kan överhuvud icke konstateras. — Före den industriella ar- betsmarknadens i nutida mening och den stora emigrationens praktiskt taget samtidiga uppkomst existerar problemet icke i samma form. — Härav är klart: på basis av historisk empiri är det icke möjligt att bevisa att den grad av böj- lighet, som utmärkte lönen under tidigare perioder enbart varit tillräcklig för att uppehålla strukturell jämvikt på arbetsmarknaden, varför det icke heller är möjligt att på denna basis bygga någon uppfattning om den relativa bety- delsen av minskad löneböjlighet för efterkrigstidens arbetslöshet i Sverige.

• Sida 16
•  Original

Möjligheterna att på rent teoretisk väg med säkerhet bestämma betydelsen för strukturarbetslösheten av löneprisets minskade böjlighet och en därav eventuellt föranledd, bestående »Uberhöhung» av lönenivån synas också ute— slutna. Teoriens möjligheter äro begränsade till att angiva förutsättningarna för en viss verkans inträdande: om i ett så och så beskaffat utgångsläge en löneförändring sker, kommer under de och de förutsättningarna arbetslöshet att uppstå, tillväxa eller minska. Men i en konkret marknadsprocess förändra », sig ständigt de faktorer, som innehållas i förutsättningarna, icke endast i an- . passning till ett förändrat löneläge, alltså. i och med jämviktsrörelser som ut- lösas av löneförändringen i kraft av bestående utbuds- och efterfrågefunktio- ' ners form, med en viss ökning eller minskning av arbetslösheten som resultat ceteris paribus, utan även i och med rörelser som i det statiska prisbildnings- schemat äro att anse som förändringar i de »yttersta prisbildande faktorerna», Vilka alltså förändra själva jämviktsläget. Dessa senare förändringar kunna kumulera en löneförändrings verkan på arbetslösheten, men de kunna även delvis, helt eller mer än helt kompensera denna verkan.

(Vi bortse i den närmaste fortsättningen från de särskilt —— men ej en- bart — för kortare perioder viktiga möjligheterna av att löneförändringar utlösa förskjutningar i ena eller andra riktningen i de monetära lägena, vilket behandlas här nedan i kap. IV och V.)

De förändringar, som ha karaktären av förändringar i de yttersta prisbil- dande faktorerna, kunna delvis vara evolutionärt betingade av lönenivåns för- skjutning, och det är på den obestridliga möjligheten härav som de »produk- tiva löneteorierna» bygga. Läran om »de höga lönernas ekonomi» iursprung— lig avfattning grundades på möjligheten av arbetseffektivitetens ökning vid höjning av lön-enivån. De »produktiva löneteorierna» av nyare datum ha fram- för allt sökt stöd i möjligheterna av att en den högre lönenivån underbyggan— de produktivitetsökning kan erhållas därigenom, att lönehöjningar stimulera den tekniska och företagsorganisatoriska utvecklingen, samt att de via föränd- ringar i efterfrågans struktur kunna medföra ett förbättrat utnyttjande av faktiskt existerande, men tidigare outnyttjad produktionskapacitet. Härtill kunde läggas de särskilt på lång sikt knappast'mindre betydelsefulla, men mera sällan i dessa sammanhang beaktade möjligheterna av dynamiska för- ändringar i arbetsutbudet genom utbudsvanornas långsamma förskjutningar i sammanhang med levnadsstandardens uppbyggnad till högre nivåer. I kom— mande kapitel skola vissa av dessa möjligheter samt deras konsekvenser ur ar- betslöshetssynpunkt upptagas till närmare granskning. Här skall endast på- pekas, att de till sin natur äro empiriska frågor, och att bestämda omdömen om den utan stöd av mycket omfattande ekonomiskt-statistiska och sociolo- giska undersökningar i allmänhet icke äro möjliga.1

1 Marschak, »... Mass und Grenzen der positiven und der negativen Wirkungen der hohen Löhne [können] nicht abstrakt—theoretisch fiir alle Zeiten und Situationen, sondern durch spezialisierte empirische Untersuchung von Fall zu Fall ermittelt werden —, wobei allerdings das Programm solcher empirischen Untersuchungen durch die theoretische Einsicht in die iiberhaupt möglichen Zusammanhänge geformt werden muss». Die Lehn- diskussion, 1930, s. 6.

• Sida 17
•  Original

Av väsentlig betydelse såväl för frågan om orsakssammanhangen i en ut- veckling som lett fram till en viss arbet-slöshetssituation som för frågan om möjligheterna att genom löneförändringar avveckla en sådan, är vidare den tidskrävande naturen av såväl de i anpassning till löneförändringar skeende jämviktsrörelserna som av de dynamiska förändringar i de prisbildande fak— torerna, som utlösas av lönenivåns ändrade läge. Det finns ingen anledning att a priori antaga, att de förra skulle genomsnittligen ske snabbare än de senare.1 Även dessa frågor om reaktionshastigheterna i den ekonomiska ut- vecklingen äro av empirisk art.

Att genom teoretiska överväganden avgöra den roll som löneutvecklingen i en konkret marknadsprocess under en viss period spelat för arbetslöshetens bestånd och förändringar är därför knappast möjligt. Höjning eller sänk- ning av lönenivån utlöser ett komplicerat spel av dynamiska verkningar i olika riktningar, varandra kompenserande eller kumulerande. De olika verk- ningarna utlösas med olika reaktionshastigheter, och hur resultatet blir med avseende å arbetslönens jämviktsläge vid bestämda senare tidpunkter är teo— retiskt helt obestämt.

Empiriskt-statistisk undersökningsmetod, sammanställning av statistiska serier och konstaterande av korrelationen dem emellan, är ju alltid underkastad den begränsning, som ligger däri, att korrelationen i och för sig ingenting sä- ger om den reella beskaffenheten av det samband som råder mellan" de av serierna representerade faktorernas förändringar, ingenting om huruvida den ena faktorns förändring är orsak till den andras förändring (eller tvärtom) el- ler om bådas förändringar äro att hänföra till en tredje, för båda gemensam orsaksfaktor. Det är emellertid klart, att en hög korrelation mellan två serier, mellan vilka på andra grunder ett visst sammanhang kan anses som möjligt eller sannolikt, i hög grad stärker sannolikheten för att detta sammanhang verkligen gällt.

Söker man statistiskt konstatera sambandet mellan löneutveckling och ar- betslöshet, möta utom den nämnda metodiska svårigheten även andra vansk- ligheter av många slag. För det första är tillgången på internationellt fullt jämförbar statistik över såväl löner som arbetslöshet synnerligen knapp. För det andra måste ju alltid en företeelse som arbetslösheten ses mot den för olika länder växlande bakgrunden av social och ekonomisk struktur och utveck- lingsstadium. Att exempelvis arbetslöshetsnivån under efterkrigstiden i all- mänhet varit högst i länder med hög lönenivå (vilket dock icke är undantags- löst) kan ju —— oavsett ekonomiska orsakssamband — helt enkelt ses som ett uttryck för att arbetslösheten i huvudsak är ett industriellt fenomen, ett för industrialiserade samhällen specifikt utslag av strukturella anpassningsbris-

* Antag — för att taga blott ett exempel — att lönerna sänkas inom en industri där arbetet utföres på. ackord: sannolikt öka arbetarna därvid sin arbetsintensitet för att hålla uppe sina inkomster, varför vid oförändrad produktions- och avsättningsmängd resultatet blir omedelbart minskat behov av arbetskraft inom industrien ifråga. Denna verkan ut- löses sannolikt snabbare än någon av de verkningar, som under förutsättning av oför- ändrade monetära relationer o. s. v. tendera att öka arbetskraftsbehovet på. grund av ökad avsättning genom sänkt produktpris, tillämpande av mera. arbetskrävande teknik o. s. v.

• Sida 18
•  Original

ter; den höga lönenivån hör till de industriellt mest avancerade länderna. 'Sta- tistiskt bevisas därav ingenting om lönenivån som orsak till arbetslösheten, lika litet som dennas karaktär av rasfenomen bevisas av att arbetslösheten sorn' regel faktiskt är högst i länder med starkt nordiskt rasinslag.

Generellt gäller givetvis vid jämförelser såväl mellan tidsserier för arbets- lön och arbetslöshet i ett särskilt land, som mellan serier representerande löne- stegring och arbetslöshetsnivåförskjutning under viss period i olika länder, J att det icke är möjligt att. eliminera andra under olika perioder och i olika 1 länder med olika styrka verkande inflytelser på arbetslösheten. Jämför man i olika länder lönestegringen och arbetslöshetsnivåns förändring från åren närmast före kriget fram till den period av efterkrigstiden, då permanentar- betslösheten framträdde utan starkare påverkan av speciella konjunkturför- hållanden, blir resultatet synnerligen växlande.1 Men härav kunna inga säkra slutsatser dragas, eftersom förutsättningarna för löneutvecklingens verkan på arbetslösheten varit olika i olika fall.

Det är exempelvis uppenbart, att vissa av löneutvecklingen i det stora hela oberoende förändringar i världshandelns struktur under efterkrigstiden drab- bat Englands produktion långt starkare än Sveriges (som i detta hänseende som bekant intagit en gynnad ställning),2 varför jämförelser mellan löne— stegringens relation till arbetslösheten i de båda länderna ter sig som ganska meningslös. Av det förhållandet, att lönestegringen i Sverige från förkrigstiden fram till slutet av 1920-talet varit nära tre gånger starkare än i England, under det att arbetslöshetsnivån varit snarare lägre, kan lika litet dragas den slutsatsen, att lönestegringen saknat betydelse för arbetslöshetens uppkomst som det kan påstås, att den samtidiga lönestegringen och arbets- löshetstillväxten i båda länderna i och för sig bevisar att lönenivåns uppgång är orsak till arbetslösheten, och att denna icke skulle ha förekommit om icke lönerna stigit. Det är även uppenbart, att för Tysklands del kapitalmarkna- dens speciella förhållanden under efterkrigstiden där skapat betingelser för arbetslöshet —— och betingelser för löneutvecklingens verkan i arbetslöshets- avseende —— som icke i jämförlig grad förelegat i Sverige och många andra länder. Valutaförvirringen och upplösningen av parallellförhållandet mellan ländernas konjunkturvariationer göra också internationella jämförelser vansk- liga, särskilt för 1920-talets förra hälft, men även delvis senare (t. ex. beträf- fande Danmark och Norge, för vilka arbetslöshetssituationen länge var starkt influerad av valutaförhållanden). Det är klart, att det alltid kan hänvisas till »särskilda omständigheter», öppet i dagen liggande eller möjliga att av- slöja endast genom mycket ingående empirisk undersökning, vilka ha gällt för det ena eller andra fallet och orsakat, att löneindex och arbetslöshetsindex

1 Se exempelvis: Movements in the General Level of Wages i International Labour Re- view, febr. 1933, jämförd med Agthe, Statistische Ubersicht der Arbeitslosigkeit in der Welt i Schriften des Vereins fiir Sozialpolitik 185/I, 1932. ” Det kan dock i detta sammanhang erinras om, att av den stegring i arbetslösheten, som inträffade här i landet under åren 1924—1926 ungefär 60 % var lokaliserad till pro- duktionsgrenar, inom vilka lönestegringen var under den genomsnittliga, men för vilka försvagning av utländska avsättningsmarknader uppenbart gällde. Jfr arbetslöshetsutred- ningens betänkande I, 5. 450 och tablån s. 5149. »

• Sida 19
•  Original

visa högst varierande förhållanden till varandra i olika länder, så att exem- pelvis i ett fall betydlig stegring av lönenivån förenats med nästan ingen ar- betslöshet alls, såsom i Schweiz, under det i ett annat fall stark arbetslöshet uppstått trots sänkta löner, såsom i Nya Zeeland. Under sådana omständig— heter är det givetvis ett hopplöst företag att söka grunda en uppfattning av orsaksförhållandet mellan löneutveckling och arbetslöshet på statistiska jäm- förelser mellan olika länder.

Ifråga om jämförelser mellan tidsserier tillkommer ytterligare ett moment, som vanskliggör tolkningen av seriernas förhållande. En löneförändring utlöser ju icke hela sin verkan i det ögonblick den sker. Säg att i ett land en period av stigande produktion, stigande lön och sjunkande arbets- löshet följes av en period med motsatta kännetecken. En köpkraftsteoretiker av enklare snitt skulle säga att löne- och arbetslöshetskurvornas konträra rö- relser bevisa att arbetslösheten beror på bristande köpkraft hos massorna. En motståndare, likaledes av enklare snitt, skulle säga att statistiken bevisar att arbetslösheten beror på att lönen drivits upp för högt: den stigande lönen framtvingar så småningom en inskränkning av produktionen och först när lönen på nytt sjunkit och dess lägre nivå hunnit verka, kan produktionen på nytt komma igång i stigande utveckling.1 Naturligtvis är ingenting av detta bevisligt ur kurvornas sätt att förhålla sig till varandra. De antagonistiska argumenten ge endast exempel på två motsatta möjligheter att missbruka statistik.

Ett uppmärksammat försök att statistiskt fastställa sambandet mellan löne- utveckling och arbetslöshet i England har utförts av den franske ekonomen Ruefff' R. sammanställer kurvan för procenttalet arbetslösa i fackföreningarna med en kurva över penninglöneindex, dividerad med grosshandelsprisindex, från 1919 till och med 1930. Vid lämpligt val av skalor, framträder vid för- sta ögonkastet en slående samvariation. (Pigan ersätter för perioden 1919— 1925 grosshandelsprisindex med levnadskostnadsindex, utan att jämförelse- resultatet därigenom nämnvärt förändras). R. anser detta bevisa att arbets- löshetens variationer äro orsakade av arbetsprisets och talar till och med om detta som en »lag», jämförlig med de fysikaliska lagarna.a Denna »lag» skulle i så fall gälla endast England under efterkrigstiden, ty för andra länder och andra perioder erhållas helt andra resultat av liknande korrelationsberäkningar, såvida icke meningen är att hävda att genom en egendomlig slump den sta- tiska teoriens ceteris-paribus—förutsättning realiserats i England 1919—1930, vilket i så fall återstår att bevisa. En närmare granskning av serierna undan-

1 För aktuella motsvarigheter se Rieker, Lohnhöhe und Wirtschaft, 1932, s. 32. 2 Se [Rueff], L'assurance chömage, cause du chömage permanent i Revue d'Economie Poli- tique 1931, s. 211 ff.; Pigou, Wege Policy and Unemployment i Economic Journal 1927 samt Theory of Unemployment, 1933, s. 298 ff.; Massar, Die Rueff”schen Kurven i Soziale Praxis 1932, s. 1185 ff.; Maurette, Is Unemployment Insurance a Cause of Permanent Unemploy- ment? i International Labour Review, dec. 1931. 3 Pigou, som naturligtvis icke biträder R:s en aning lättfärdiga uppfattning om möj- ligheten att statistiskt bevisa reala sammanhang, ansluter sig delvis till slutsatsen »on ge- neral considerations». Vilka dessa äro meddelas icke, vilket är skada, då. de möjliggjort för P. att beräkna, att av den engelska arbetslösheten på c:a 10 % omkring 1925 5 % äro att hänföra till arbetslönernal

• Sida 20
•  Original

rycker helt grunden för slutsatserna. Den för ögat framträdande samvaria— tionen består huvudsakligen däri, att under de stora deflations- och depres- sionsperioderna 1920—1921 och efter 1929 reallön och arbetslöshet samtidigt stiga, vilket är ett ganska bekant förhållande, som ingenting bevisar om orsaks- sammanhangen. Under mellanperioden är korrelationen långt svagare och därtill nästan helt betingad av prisnivåns växlingar; penninglönerna ligga prak- tiskt taget oförändrade. Vad som egentligen visas är alltså att prisnivån och sysselsättningen i viss mån samvariera, vilket heller icke bevisar någonting * om orsakssammanhanget mellan löneutveckling och arbetslöshet. ,

Den rad av svårigheter som möta vid försök att empiriskt-statistiskt kon- statera, vilken roll som under en upp till en viss arbetslöshetssituation ledande utveckling spelats av lönernas förändringar, utesluta möjligheterna att genom sammanställning av endast löne— och arbetslöshetsstatistik, internationella jäm- förelser och jämförelser av tidsserier nå säkra resultat. Tillsammans med den tidigare behandlade begränsningen i den teoretiska deduktionens möjligheter — resultatens bundenhet till abstrakta förutsättningar — betyder detta, att den enda i någon mån framkomliga vägen är en av teoriens frågeställningar orien- terad allsidig empirisk detaljforskning efter sådana linjer, som följts i arbets- löshetsutredningens betänkande I. Det säger sig självt, att även en dylik är underkastad begränsning. Att nå objektivt säkra svar på exempelvis en sådan fråga som: på vad sätt och hur mycket skulle arbetslösheten i Sverige under perioden 1927—1929 ha avvikit från den som faktiskt förelåg, om lönerna under 1920-talet hade utvecklat sig på en 20 % lägre nivå, skulle kräva under- sökningar av en omfattning, som skulle spränga existerande forskningsresur— sers ram. Att påstå detta är icke »negativism», att påstå motsatsen vore falska anspråk.

b. Varumarknadsmonopolismen.

I motsättning till det ensidiga hävdandet av den minskade böjligheten i lönepriset som orsak till arbetslöshet betrakta vissa andra författare vam- marknadernas monopolisering som den primära anledningen till prissystemets stelhet och oförmåga av anpassning och den organisatoriska regleringen av lönepriset endast som ett naturligt eller rentav nödvändigt komplement härtill. Typiska uttryck för en sådan uppfattning gåvos i den diskussion som utspela- des i Soziale Praxis under 1926 och följande år.1 I grova drag refererat — diskussionen fördes stundom utan mera påfallande faiblesse för de teoretiska subtiliteterna — menade företrädarna för denna uppfattning, att effekten av en lönesänkning, som företogs inom monopoliserade näringsgrenar, icke skulle bli en motsvarande sänkning av varupriserna, och därför skulle icke heller efterfrågeökning och produktionsutvidgning komma till stånd. Verkan på varumarknaden skulle bliva en minskning av köpkraften och alltså försämrade avsättningsmöjligheter. Å andra sidan skulle en lönehöjning, som företogs i

1 Se t. ex. Tarnow, Soziale Praxis 1926, s. 1060 ff.; Wildbrandt, ib. 1926, s. 1265 ff.; Lederer, ib. 1927, s. 209 ff.

• Sida 21
•  Original

ett tillstånd av genom varumarknadsmonopolen hämmad produktionsutveck- ling, innebära ett incitament till effektivare utnyttjande av de faktiskt före- fintliga produktiva resurserna tack vare den ökade köpkraften på avsättnings- marknaderna. I polemik mot denna uppfattning påpekade andra författare,1 att en löneförändring inom monopoliserade näringsområden i första hand endast skulle innebära en förskjutning av köpkraften mellan arbetslönen och monopol- vinsten. Sjönko lönerna, Ökades monopolistens köpkraft i samma omfattning som arbetarnas minskades; den totala köpkraften skulle stå oförändrad. Sam- malunda vid köpkraftsförskjutning i motsatt riktning: någon förändring av de samlade avsättningsmöjligheterna på marknaden kunde icke därigenom komma till stånd. Varumarknadsmonopolismen synes sålunda utan betydelse för sam— manhangen mellan lönehöjd och de totala sysselsättningsmöjligheterna inom näringslivet. Monopoliseringen av varumarknaderna skulle endast medföra en ändrad fördelning av inkomsterna och av produktionsfaktorerna på olika sys- selsättningsområden. Däremot skulle samhällsproduktionens och sysselsättnin— gens totalvolym icke ändras. '

Vi återkomma i senare sammanhang till åtskilliga av de »köpkraftsteore- tiska» inslagen i denna polemik. Här må blott påpekas, att slutsatsen om den fullständiga ojämförbarheten mellan arbetsmarknadsmonopol och vam- marknadsmonopol ifråga om verkningarna på arbetslösheten är ohållbar. Frågan gäller icke köpkraftsförskjutningarna i och för sig, utan de förändrin- gar i produktionsomfattning Som åstadkommas vid köpkraftsförskjutningarna. Hade det endast varit fråga om de förra, skulle icke heller monopolistiska förändringar i arbetslönerna ha någon inverkan på arbetslösheten, ty vad kon- sumenter eller andra producentgrupper förlorade av köpkraft, det vunno ar- betarna: den totala köpkraften och de totala avsättningsmöjligheterna skulle vara oförändrade.

Varumarknadsmonopol kunna lika väl som arbetsmarknadsmonopol för- hindra det fulla utnyttjandet av produktionsmöjligheterna.2 Ett schematiskt exempel må förtydliga meningen. Antag att i en produktionsgren, som arbetar under fri konkurrens, förhållandena äro följande: *

I. Antal arbetare: 200. Lön per år: 2 000 kr. Produktionskostnader:

Löner ........... 400 000 Produktion: 900 000 enh. Kap.- 0. övr. kostn ...... 500000 Produktpris 1 kr. 900000 kr.

Avsättning: 900 000 enh. Produktvärdesumma (= konsumenternas ut- gifter): 900 000 kr.

Antag att genom monopolistiska åtgärder lönen drives upp 25 %. Priserna höjas med hela lönehöjningens belopp. Efterfrågan på produkten tänkes ungefär noimalelastisk; den sjunker till 810000. Samtliga kostnader tänkas rörliga

1 Se ex. Lampe, Soziale Praxis 1927, s. 857. . = En likartad mening synes Schumpeter företräda i en artikel i Der deutsche Volkswrrt 1927, som vi tyvärr känna endast genom ofullständiga citat.

• Sida 22
•  Original

och proportionella med produktionsvolymen. (Dessa förutsättningar äro ej väsentliga.) Läget blir efter anpassning:

II. Antal arbetare: 180. Lön per år: 2 500 kr. 20 arbetare arbetslösa. Produktionskostnader :

Löner . . ......... 450 000 Produktion: 810000 enh. Kap.- etc. kostn. ...... 450 000 Produktpris 1.11 kr. 900 000

Avsättning: 810000 enh. Produktvärdesumma: 900000 kr.

Konsumenternas behovstäckning har försämrats med 90000 enheter. Den minskade produktmängden omsättes med oförändrad monetär köpkraft. Den köpkraft, som utgår från inom den av löneförändringen berörda produktions— grenen bildade inkomster, är likaledes oförändrad. Under i övrigt oföränd— rade omständigheter finnes ingen köpkraft till förfogande att efterfråga den ledigblivna arbetskraften, som alltså förblir arbetslös. Ingen verkan på andra produktionsområden uppstår (utom genom en konkurrens från de arbetslösa och från andra genom produktionsminskningen frisatta produktionsmedel, från vilken här bortses).

Om i denna arbetslöshetssituation en lönesänkning tillgripes och fortfarande fri konkurrens är rådande, så kommer —- förutsatt att lönerna återgå till den gamla nivån och att övriga relevanta omständigheter äro oförändrade — läget att återigen bli som i tillståndet I. Priset sjunker på nytt till 1 kr., produktion och avsättning ökas, arbetslösheten uppsuges, inkomstbildningen inom ifråga- varande produktionsgren är oförändrad och den konsumenternas köpkraft, som krävs för att omsätta den ökade produktvolymen, är likaledes oförändrad (IIIa=I).

Om lönesänkning till den gamla nivån sker, men produktionsområdet skulle vara monopoliserat, blir utvecklingen en annan. Låter monopolisten vid löne- sänkningen produktpriset bli oförändrat (vilket oftast synes antagas bli fallet av,den ovannämnda första gruppen av författare), och övriga om— ständigheter äro oförändrade, blir situationen: '

III b. Antal arbetare: 180. Lön per år: 2 000 kr. 20 arbetare arbetslösa. Produktionskostnader :

Löner ........... 360 000 Produktion: 810 000 enh. Kap: etc. kostn. ...... 450000 Produktpris 1.11 kr. 810 000 Avsättning: 810 000 enh. ,Produktvärdesumma: 900 000 kr. Monopolvinst: 90 000 kr.

(Härvid antages, att monopolisten tidigare icke haft möjlighet att höja pri- set ytterligare, t. ex. på grund av potentiell konkurrens från utlandet. Hade sådan möjlighet förelegat och utnyttjats, skulle — ceteris paribus — produka tionsinskränkningen och arbetslösheten, på detta eller andra produktionsområ- den, ha ytterligare ökats.)

• Sida 23
•  Original

I detta fall skulle alltså fortfarande den köpkraft hos konsumenterna, som tages i anspråk, vara oförändrad. Mellan arbetarna och monopolisten sker en köpkraftsförskjutning; vad monopolisten vinner, förlora arbetarna (90000 kr.). Ingen köpkraft som skulle kunna efterfråga de fortfarande arbetslösa 20 arbetarnas arbetskraft uppträder på marknaden.

Emellertid är antagandet om efter lönesänkningen helt oförändrat produkt- pris icke rimligt. En sänkning av produktionskostnaden per enhet kommer i allmänhet att förskjuta det för monopolisten optimala produktpriset. Det blir för monopolisten lönande att sänka detta med en del av kostnadsminsk- ningens belopp. (I vårt sifferexempel är detta dock icke fallet, vilket beror på antagandet att monopolisten tidigare icke haft möjlighet att höja priset. För exemplets skull kan antagas, att andra omständigheter, likgiltigt vilka, tvinga monopolisten att låta lönesänkningen följas av en viss prissänkning.)

Antag att priset sänkes till 1.05 och att efterfrågan som följd därav stiger till 855 000. Situationen blir då:

III 0. Antal arbetare: 190. Lön per år: 2 000. 10 arbetare arbetslösa.

Produktionskostnader:

Löner 380000 Produktion: 855000 enh. Kap: etc. kostn. ...... 475 000 Produktpris: 1-05 kr.

855 000

Avsättning: 855 000 enh. Produktvärdesumma: 897 750 kr. Monopolvinst: 42 750 kr.

__ Genom prissänkning, efterfrågeökning och produktionsutvidgning ha alltså 10 arbetare av de tidigare arbetslösa ånyo fått sysselsättning. De jämfört med tillståndet II (före lönesänkningen) inträffade köpkraftsförskjutningarna gå jämnt ut: monopolistens vinst (42 750) plus köpkraftsöverskottet hos kon- sumenterna (2 250) motsvaras av de med 45 000 mindre inkomster, som bil- das i produktionsgrenen. 10 arbetare äro fortfarande sysslolösa ; marknaden har ingen köpkraft som kan bilda efterfrågan på dessa.

Hur den genom köstnadssänkningen uppkommande vinsten fördelas på kon- sumenter och monopolistisk företagare betingas av en rad omständigheter, som icke här skall utvecklas. Denna fördelning bestämmer den produktionsutvidg- ning som kommer till stånd och alltså hur mycket sysselsättningen ökas. Först när produktprisets böjlighet är så stor, att prisets förändring motsva- rar frikonkurrensfallet (härovan III a), kommer hela den genom en tänkt . föregående lönestegring uppkomna arbetslösheten att uppsugas.

Exemplet visar att effekten av lönesänkningar på arbetslösheten hämmas av varumarknadsmonopolism., Denna hämning upphäves icke av den ökade efterfrågan som utgår från monopolisten, vare sig denna användes att efter- fråga konsumtionsvaror eller kapitalvaror (varvid bortses från eventuella för- skjutningar i efterfrågans struktur och till den likaledes eventuella senare verkan av en påskyndad realkapitalbildning). Såväl vid monopolistisk löne- bildning som vid monopolistisk varuprisbildning betingas den arbetslöshets-

• Sida 24
•  Original

skapande verkan av den minskning i produktionsomfånget resp. den hämning i produktionsutvecklingen, som kan uppstå.

För att det förda resonemanget skall kunna ha betydelse för samhällshus- hållningen i stort förutsättes givetvis, att arbetsmarknadsmonopolism och varu- marknadsmonopolism ha en ungefär likvärdig utbredning inom näringslivet. .V ore exempelvis förhållandet det, att lönemonopolismen vore fullständigt ge— nerell, men varumarknadsmonopolismen (varvid liksom ifråga om »lönemono- polism» naturligtvis åsyftas icke endast fall av absolut monopol, utan alla ny- 3 anser av organisatorisk behärskning och reglering av priset i avvikelse från den fria konkurrensens gränsfall) begränsad till ett fåtal områden, utanför vilka prisbildningen —— så, när som på lönen —— vore helt fri, så skulle givetvis utvecklingshämningen genom varumonopolismen vara i motsvarande grad be- gränsad ; de anpassningsrörelser, som vägrades på de monopoliserade områdena, skulle i stället snabbt kompenseras på övriga områden. I ett sådant fall skulle den produktionsbegränsning i förhållande till de produktiva möjligheterna och den arbetslöshet, som kunde hänföras till prissystemets stelhet, huvudsakligen vara att lägga lönens oböjlighet till last. — Det torde i närvarande tid knap- past kunna hävdas att en dylik olikvärdighet mellan arbetsmarknadsmonopo- lism och varumarknadsmonopolism (i angiven vidsträckt mening) verkligen existerar.

Det är även klart att om arbetslönen vore obegränsat böjlig, så skulle — om övriga förutsättningar härför vore tillfinnandes —— jämvikt på arbetsmarkna- den kunna tänkas även vid fullt genomförd monopolisering av varumarkna- derna, och detta även om de produktiva resursernas fulla användning och ut- veckling hindrades av varumonopolismen. —— Vid jämförlig utbredning och styrka kunna de två. slagen av monopolistiska ingrepp i prishushållningen betraktas som jämförliga såsom »orsaker» till arbetslöshet, i den mån denna överhuvud är att betrakta som ett resultat av stelheten i prissystemet.

Nu är den organisatoriska regleringen av såväl lönemarknaden som varu- marknaderna ingalunda enbart att betrakta som produktionsutvecklingshäm- mande moment. I båda fallen har man att räkna med moment av utveck- lingsbefrämjande art. För varumonopolens del kan t. ex. anföras deras bety- delse för kapitalbildningen, möjligheten av att de driva upp den totala ka- pitalbildningen ur de stora företagarvinsterna (varemot dock måste' ställas möjligheten att de bidraga att skärpa överkapitaliseringen och därmed kri- serna). Att monopoliseringen vidare ofta gått hand i hand med produktivi- tetsfrämjande tekniska och organisatoriska förbättringar, är otvivelaktigt. Även en mer eller mindre monopolistisk lönereglering kan antagas kunna verka ut— vecklingsdrivande på många sätt, såsom tidigare berörts och vartill vi i fort- sättningen återkomma. Det faller dock helt utom ramen för denna behand- ling att söka uppskatta och mot varandra väga de fördelar och olägenheter för produktionsutvecklingen, som arbetsmarknads- resp. varumarknadsmonopolis- men kan ha. '

Framställningen hitintills har sökt visa, dels att uppfattningen att arbets- lösheten skulle vara helt eller till väsentlig del att tillskriva lönens minskade

• Sida 25
•  Original

böjlighet är såväl teoretiskt som empiriskt-statistiskt obevisbar, eftersom det ej kan visas att även en inom praktiskt möjliga gränser full böjlighet hos lönen skulle ha förhindrat arbetslöshet att uppkomma vid den utveckling av struk- turelementen, som förekommit, dels att i den mån arbetslöshet är att tillskriva prissystemets stelhet, man måste jämställa lönens brist på böjlighet med sådan brist hos övriga priser inom prissystemet. Uppgiften blir närmast att ta i betraktande betydelsen av strukturelementens utveckling för den »permanenta» arbetslösheten.

• Sida 26
•  Original

KAP. II.

Löneutveckling, rationalisering och arbetslöshet.

Bland dragen i efterkrigstidens strukturella utveckling är det med rätta förändringarna i teknikutvecklingen, rationaliseringen, som tilldragit sig störst uppmärksamhet som omedelbart arbetslöshetsskapande omständighet. Befolk- ningsutvecklingen i de produktiva åldrarna, kapitalbildningens och den to- tala industriella produktionsvolymens tillväxt fullfölja —— efter de avbrott som framkallades av kriget — fram till den senaste krisen i det stora hela utan mera uppseendeväckande avvikelser de utvecklingslinjer, som förkrigs- utvecklingen drogo upp.

Huruvida det förhållit sig på liknande sätt i fråga om löneutvecklingen är svårare att bedöma, dels på grund av förskjutningarna inom prissystemet, vilka skilt lönekostnadskurva och löneinkomstkurva, dels och framför allt på grund av svårigheten att generellt uppskatta förändringarna i arbetseffekti- viteten, vilket lägger hinder i vägen för beräkningen av den reala prestations- lönens förändringar.

De på diagram 4 (i volymens slut) överst inritade två kurvorna visa årslön, dividerad med levnadskostnader, resp. timlön, dividerad med grosshandelspris- index, från 1860. Materialet är hämtat från de undersökningar över löneut- vecklingen, levnadskostnaderna och nationalinkomsten i Sverige, som utförts på Stockholms högskolas socialvetenskapliga institut. »Grosshandelspris- index» utgöres av Amarks index med fråndragande av konsumtionsvarugrup- perna, sammankopplad med Kommerskollegii industriproduktprisindex (från 1914).1 Under det att för kurvan över real årsförtjänst efterkrigsutvecklingen snarast ligger något under den trendlinje, som fortsätter förkrigsutvecklin— gen, uppvisar kurvan över den reala timkostnaden (med reservation för arbets— effektiviteten) den bekanta och mycket betydande höjning i förhållande till extrapolerad förkrigstrend, som först och främst är att hänföra till arbets- tidens förkortning. Det är härvid dock att märka, att styrkan i avvikelsen framträder huvudsakligen vid jämförelse med utvecklingen under årtiondena närmast före kriget. Jämfört med tidigare perioder är utvecklingen 1913—— 1929 mindre markant avvikande. Beräknar man genomsnittligt årligt tillväxt— tal (enligt ränteformel) för timlön, dividerad med grosshandelsprisindex, för de olika sekulära prisutvecklingsperioderna från 1860 och jämför med tillväx— ten 1913—1929 blir resultatet:

1 Jämför s. 77 f.

• Sida 27
•  Original

P e r i o d 1861—1875 1875—1895 1895—1912 1913—1929 . timlön Årlig tillväxt mm 3.6 3.2 1.3 3.4 För tolkningen av dylika siffror kräves hänsyn till förändringarna i ar- betseffektiviteten. För de senare äro direkta statistiska mätningar omöjliga, särskilt i tider, som i så hög grad som efterkrigstiden utmärkts av tekniska omläggningar. Tillfällen till experimentella iakttagelser ges mycket säl- lan, och deras resultat kunna ej generaliseras. Det är karakteristiskt, att den veterligen mest omfattande undersökning av förhållandet mellan ar- betsvillkor och arbetsprestation, som i nutiden gjorts, nämligen den som ut- fördes av den från 1926 arbetande Ausschuss zur Untersuchung der Erzeu- gungs- und Absatzbedingungen der deutschen VVirtscnaft,2 icke nådde några egentligen positiva resultat. Man ansåg sig icke kunna otvetydigt konsta- tera, i vilken utsträckning arbetsvillkoren och arbetsprestationen betingade varandra, vilket naturligtvis icke betyder, att ett sådant betingande icke skulle vara för handen. Man kan hålla för troligt, att vid den för de flesta industri- arbetargrupper under efterkrigstiden nådda realinkomstnivån ytterligare posi- tiva inflytelser på de fysiologiska betingelserna för arbetseffektiviteten knap- past i mera betydande utsträckning kunna väntas. Genom dels levnadsstan- dardens utveckling, dels arbetsteknikens omvandlingar har frågan om för— hållandet mellan arbetsvillkor och arbetsprestation flyttats från det fysio- logiska till det psykologiska planet. Den har därmed också kommit att i hög grad förvecklas — socialpedagogiska och socialpsykologiska omständighe- ter, såsom arbetarens hållning till företaget, till samhällsorganisationen o. s. V. inverka _ och överhuvud har möjligheten till empirisk uppskattning försvå- rats. Detta till trots synes det i hög grad sannolikt, att på många områden en betydande höjning av effektiviteten förekommit. Den under efterkrigstiden höjda konsumtionsstandarden är därvid säkerligen att tillmäta mindre betydelse än dels arbetstidsförkortningen och dels standardhöjningen under tidigare pe- rioder. Den höjda realinkomstens verkan på arbetseffektiviteten sker som re— gel långsamt, genom förbättrade villkor under uppväxtåldern, förbättrad ut- bildning, förbättrade bostäder och dylika förhållanden, vilka omformas rela- tivt trögt. Den svenska industriarbetarklassen levde ju ännu under slutet av förra seklet under förhållanden, som kunde betecknas som en förfulad avart av Almquists klassiska svenska fattigdom. Man har anledning att räkna med att den snabbt stigande sociala standarden under de senaste årtiondena haft verk- ningar på arbetseffektiviteten, som till stor del utlösts först under efterkrigs-

1 Den prisindex, som använts vid beräkningen av timkostnadsförändringarna, är före 1913 starkt råvarubetonad. Detta vanskliggör bedömandet av trendförändringarna. Om vid beräkningen av det årliga tillväxttalet för perioden 1913—29 timlöneserien reduceras med råvaruprisindex i stället för med industriproduktprisindex, erhålles tillväxttalet 4.2. Härur kunna dock, utan kännedom om de inbördes förskiutningarna mellan råvarupriser och industriproduktpriser före 1913, inga säkra slutsatser dragas om hur det i tabellen in- åörda talet borde korrigeras ioch för bättre jämförbarhet med talen för de tidigare perio-

erna. ' 2 Refererad i Mossar, Lohnpolitik und Wirtschaftstheorie, 1932, s. 30 ff. ,

• Sida 28
•  Original

tiden. Men utan tillnärmelsevis säker kunskap om hur effektivitetsförbättrin- gen under efterkrigstiden förhållit sig till effektivitetsförbättringen under ti- digare perioder är det icke möjligt att bedöma huruvida reallönekostnadskur- vans trend undergått någon betydande förändring. Som allmänt omdöme synes det dock befogat att säga, att lönekostnaderna stigit snabbare efter 1913 än under prisstegringsperioden 1895—1913; vid jämförelsen med den industriella utvecklingen före 1895 saknas säker grund för omdöme i frågan.

Under det att för de övriga för utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden huvudsakligen bestämmande strukturfaktorerna — befolkning, kapitalbild- ning, totalproduktion — icke någon skarp rörelseförändring i trendkurvorna har inträffat, är som bekant detta i högsta grad fallet beträffande tekniken, vars efterkrigsutveckling med visst fog har betecknats som en ny industriell revolution, vilken till sina följder jämförts med maskiniseringen under indu- strialismens genombrottsskede. Det är naturligtvis riktigt, som det brukar sägas, att rationaliseringen icke är något nytt, utan endast en fortsättning på den under hela industrialismens tidsålder fortskridande utvecklingen av pro— duktionsmetoderna eller en fortsättning på den tendens till stigande ekono— misk rationalitet, som är den kapitalistiska utvecklingens kanske mest allmän- giltiga kännetecken. Det avgörande ur arbetslöshetsfrågans synpunkt är emel- lertid den hastighet, varmed teknikförändringarna satt igenom och den grad av arbetsbesparing, som de inneburit. Att häri en radikal förändring skett under efterkrigstiden är utan vidare uppenbart.

.Vid betraktelse ur arbetsmarknadssynpunkt plåga tre frågor här ställas. För det första: vilken roll för denna tekniska utveckling är att tillskriva löneutvecklingen? För det andra: blir den arbetslöshet, som i första hand uppkommer genom rationalisering av produktionen, kronisk, eller uppstår en kompenserande efterfrågan på arbetskraft genom stegring av produktiviteten? För det tredje: vilken effektivitet kan man tillmäta lönepolitiska åtgärder i en arbetslöshetssituation, som i dominerande grad präglas av arbetsbesparande rationalisering?

Den första frågan sönderfaller i två: 1) Till hur stor del ha de faktiskt ge- nomförda arbetsbesparande teknikförändringarna privatekonomiskt rationellt, d. v. 5. nr företagens räntabilitetssynpunkt, varit betingade av de relativt höjda lönekostnaderna, och till hur stor del ha de inneburit realiserandet av nya tek- niska möjligheter som varit genomslagskraftiga även utan löneförhöjningar? 2) Vilken betydelse har lönernas stegring haft för genomdrivandet av teknik- förändringar, som även utan lönernas stegring varit lönande? Den senare är en sida av frågan om lönehöjningarnas produktivitetsbefrämjande verkan.

I litteraturen äro meningarna mycket delade på dessa punkter, vilket helt banalt betyder, att man har för svagt underlag för säkra objektiva omdömen. De flesta av frågorna kunna ej avgöras teoretiskt utan endast empiriskt, och därför skulle krävas ett oerhört mycket mera ingående och omfattande material än det som står till förfogande. (Jämför arbetslöshetsutredningens betän- kande I, sid. 476.) Om det är svårt att beträffande enskilda företag eller pro- duktionsgrenar avväga de olika rationaliseringsorsakernas inbördes vikt, så är

I ( l

• Sida 29
•  Original

en sådan avvägning naturligtvis ännu'mycket svårare, när det gäller närings- livet som helhet. Jämförelser mellan olika länder, där produktions'faktorernas prisförhållanden utvecklats olika eller rationaliseringsprocessen haft olika styr- ka, ge knappast någon säker vägledning. Man kan dock hänvisa till det fak- tum att den tyska industrien, såvitt man kan bedöma, mekaniserats i ungefär samma takt som den svenska eller amerikanska och detta trots att lönerna stigit svagare i Tyskland och att kapitalräntorna där under efterkrigstiden varit högre uppskruvade. Den lönestegring, som förekommit i samband med rationalise- ring, är givetvis i många fall att betrakta som en följd av rationaliseringen i och med det strängare urvalet av prestationsdugliga arbetare eller som en kompensation för den uppdrivning av arbetsintensiteten, vilken som regel åt- följer rationaliseringen. Även om det är självklart, att rationaliseringen till en del varit betingad av lönestegringen, kan man inför efterkrigstidens tek- niska utveckling knappast undkomma intrycket, att en mycket avsevärd del är att betrakta som realiserandet av nya tekniska möjligheter, som varit genom- slagskraftiga även vid en betydligt lägre lönenivå än den som faktiskt gällt. Varje omdöme i denna fråga måste givetvis vara mycket vagt och osäkert. Detsamma gäller frågan om lönestegringarnas positivt produktivitetsbe- främjande verkningar därigenom att de tvinga fram en ökad företagarpresta- tion och påskynda en produktivitetsstegrande teknisk utveckling. Att så ofta kan vara fallet visar erfarenheten. Det framgår t. ex. av professor Åkermans utredning om den industriella rationaliseringen och dess verkningar,1 att löne- höjningar ofta utlöst en stark uppfinnings- och experimentell konstruktions- verksamhet, som gett resultat i tekniska omläggningar, vilka — när de en gång utexperimenterats och börjat tillämpas — skulle vara lönande att bibe- hålla även vid mycket lägre löner. En stor amerikansk företagarorganisation, National Industrial Conference Board, betecknade2 låga löner som en fara för den ekonomiska utvecklingen, eftersom de hämmade de tekniska framstegen. Även på denna punkt äro meningarna mycket delade. Några författares lägga stor vikt vid denna möjlighet och anse lönepressen på företagen nära nog som en nödvändig ersättning för den försvagade konkurrensen. Andrat se i kon- kurrensen och den naturliga vinststrävan en tillräcklig garanti för tillvara- tagandet av de tekniska möjligheterna. I allmänhet dela sig uppfattningarna i frågan efter intresselinjer: arbetarorganisationernas representanter understry- ka den produktiva lönestegringen, arbetsgivarnas förneka den,5 även om mera omsorgsfulla författare ställa sig skeptiska till de ofta uppenbart överdrivna föreställningarna i ena eller andra riktningen i fråga om den produktiva lönesteg— ringens möjligheter!i Det är även beträffande denna fråga självklart, att den

1 G. Åkerman, Om den industriella rationaliseringen. (Bilaga 3 till arbetslöshetsutred- ningens betänkanden, Statens off. utredn. 1931: 42.) 5 En]. Massor, a. a. s. 43. 3 Ex. Rowe, Wages in Practice and Theory, 1928, s. 187 ff. och Brauer, Die Wirkung der Lohnerhöhungen auf die Kaufkraft und den inneren Markt, 1927, s. 51 ff. * Ex. Curschman, Zur sozialökonomischen Funktion hoher Löhne, 1929, s. 85 ff. och Wedemeyer, Mit Lohnsenkungen gegen die Arbeitslosigkeit?, 1928, s. 31 ff. 5 Se Herkncr, Die Lohntheorien der deutschen Arbeiter- och Arbeitgeberverbände i Wirtschaftstheorie der Gegenwart III, 1928. ” Ex. Haimon, Soziale Theorie des Kapitalismus, 1929, s. 75.

• Sida 30
•  Original

ej kan avgöras teoretiskt, utan endast empiriskt. Att konkurrensen och vinst- intresset icke alltid garanterar fullständig företagarrationalitet, år en erfa- renhetssats. Därav följer att det i många fall säkerligen är möjligt att inom vissa gränser ett lönetryck kan driva fram tekniska förbättringar. Lönehöj- ningen ökar den kostnadssänkning, som är möjlig genom en teknisk för- bättring, förstärker det rationella motivet att genomföra en omläggning, som även utan lönehöjning varit lönande. Antag t. ex., för att taga ett schematiskt ' exempel, att i en industri, som har 400 000 i lönekostnader och 200 000 i ka— ? pitalkostnader årligen och sysselsätter 200 arbetare till en lön av 2 000, det föreligger en möjlighet att spara 55 arbetares arbetskraft genom en omlägg— ning, 'som ökar den årliga kapitalkostnaden med 100 000 (oförändrad produk- tionsvolym). En sådan omläggning vore privatekonomiskt rationell. Den be- sparing, som kunde göras, skulle sänka enhetskostna'derna med 12/3 %. Om lönerna drevos upp till 2 500 kr. om året, skulle den möjliga kostnadsbespa- ringen genom samma tekniska omläggning vara 5 a 6 %. Det låter sig väl tänka, att besparingsmöjligheten före lönehöjningen varit otillräcklig som inci- tament till den i och för sig lönande teknikförändringen, men att besparings- möjligheten efter lönehöjningen är tillräcklig för att vid gällande konkurrens- förhåll—anden etc. tvinga fram densamma. 'De huvudsakliga möjligheterna till produktivitetsstegrande verkningar av lönehöjningar på denna väg ligga dock däri, att lönehöjningarna stimulera uppfinnings— och konstruktion-sverksam- heten. — I den mån dylika verkningar komma till stånd, kan man säga, att lönenivåns stegring sannolikt bidrager till en höjning av reallönens jämvikts- läge på lång sikt. Detta betyder emellertid icke att därigenom arbetslösheten skulle »av sig själv» komma att försvinna: det höjda jämviktsläget kan helt realiseras först därigenom att de genom den produktivitetsstegrande teknik- förändringen ökade produktiva resurserna verkligen utnyttjas (se nedan).

Den såväl teoretiska som praktiskt-empiriska obestämbarheten hos frågorna om sammanhangen mellan löneutveckling och teknisk utveckling har emeller- tid knappast någon väsentlig betydelse för 'de följande frågorna rörande den arbetslöshet, som i första hand är framkallad av arbetsbesparande tekniska förändringar. Så hade dock varit fallet, om den uppfattningen hade varit riktig, att arbetslöshet, som uppstår till följd av »teknisk rationalisering», d. v. s. anpassning inom ramen av givna tekniska möjligheter till ett på grund av lönehöjning förskjutet mekaniseringsoptimum, ceteris paribus blir kronisk, under det att arbetslöshet till följ-d av »ekonomisk rationalisering»,- d. v. s. vid givna i jämvikt varande produktionsfaktorspriser kostnadsförbilligande tekniska framsteg, på nytt uppsuges tack vare produktivitetsförbättringen. Inom litteraturen är den senare uppfattningen avgjort förhärskande. Även sådana författare, som icke tillmätt skillnaden mellan »teknisk» och »ekono- misk» rationalisering någon betydelse, ha i allmänhet varit benägna att an- taga, att den av de tekniska förändringarna omedelbart skapade arbetslös- heten så småningom kommer att kompenseras i och med de sekundära, på efterfrågesidan uppträdande verkningar, som utlösas av den tekniska utveck- lingen.

• Sida 31
•  Original

Argumentationen för denna »kompensationsteori» plågar utföras på. följan- de sätt: En teknisk förändring i arbetsbesparande riktning medför visserligen i första hand arbetslöshet. Men å andra sidan innebär den — förutsatt riktiga kalkyler — en sänkning av kostnaderna jämfört med det läge, som motiverat teknikförändringen. Kostnadsbesparingen kan komma konsumenterna till godo genom sänkta priser, eller företagaren i form av ökad vinst, eller andra pro- ducentgrupper, t. ex. de fortfarande sysselsatta arbetarna i form av höjda löner. I vilket fall som helst uppstår en »fri.köpkraft», som kan användas för ökade köp av den genom rationaliseringen förbilligare varan eller för köp av andra varor. I och med frisättandet av köpkraft skapas kompensation för den primära sänkningen i efterfrågan på arbetskraft.1

Denna uppfattning vilar på ett enkelt räknefel. Den ökning i köpkraft, som tillkommer konsumenterna, företagarna eller andra producentgrupper inom en produktionsgren, där en arbetsbesparande teknisk omläggning genomföres, mot- svarar precis den minskning i köpkraft, som drabbar de arbetslösa." Ingen kompenserande efterfrågeökning kan inträda blott och bart genom de pris-

1 Som typiska uttryck för den refererade uppfattningen må. nämnas: »Wirkt sich eine Rationalisierung als Verbilligung der Produktion aus, derart, dass die Ware, Sache oder Leistung auch wirklich billiger auf den Markt gelangt, so kann bei den im Erwerb stehenden, also im Fortbezug ihres Einkommens Gebliebenen eine Entlastung ihrer Ausgaben eintreten und damit Kaufkraft fiir andere Göter, gegebenenfalls auch fiir ein Mehr desselben Gutes frei werden. Und so ist die Rationalisierung in ihrer letzten Auswirkung eben der Weg . . .. zur anderweitigen Wiederverwendung der durch die Rationalisierung frei gewor- denen Arbeitskräfte.» Zwiedineck Siidenhorst, Beiträge zur Erklärung der strukturellen Arbeitslosigkeit i Vierteljahrshefte zur Konjunkturforschung, Ergänzungsheft 1, 1927, s. 58. »Wenn in der Entwicklung der Produktion sich ein technischer Fortschritt durehsetzt, und wenn derart die Produktion mit geringeren Kosten arbeiten kann als bisher, so könnte man meinen, dass Arbeiter entlassen werden, dass Kaufkraft auf dem Markt fehlt.... Aber auch eine solche Veränderung wiirde in der Verkehrswirtschaft keine Schwierigkeiten schaffen. Denn wenn Waren billiger werden, weil man billiger produzieren kann, weil man weniger Arbeitskräfte braucht, werden auf der einen Seite Arbeiter entlassen, aber die Konsumenten, die die Waren kaufen, kaufen sie zu billigeren Preisen. Und wenn sie zu billigeren Preisen kaufen, ersparen sie Teile ihres Einkommens, und . . .. kaufen andere Pro— dukte . . . . Wenn hingegen . . .. die Unternehmer die Preise nicht oder nicht im Ausmasse der Kostensenkung herabsetzen ...., wird, was den Arbeitern als Folge der Senkung des Beschäftigundsgrades an Lohn entgeht, den Unternehmern als zusätzlicher Gewinn zu- wachsen und verbraucht oder investiert werden. Hingegen wiirde eine Verringerung der Kaufkraft nicht eintreten.» Lederer, Die Wirkung von Lohnerhöhungen auf die Kaufkraft und den inneren Markt, 1927, s. 32. Lederer har i denna fråga senare ändrat uppfatt- ning. ».... the amount of displacement from former to other jobs will vary inversely with the elasticity of demand, the importance of labour in the final product, the degree of competition, and the relative importance of the operation or operations primarily affected by technical changes. In any event. however, employment opportunities are being built up elsewhere which will ultimately be adequate to provide for an added number of workers equal to these who under such conditions may have been eliminated from any given industry.» Douglas and Director, The Problem of Unemployment, 1931, s. 141. »Genéceståndpunkten»: »Such unemployment does not always last a very long time, for the introduction of the machinery leads necessarily to a lower cost of production. This means in practically every case a fall in the selling price, which may in turn lead to increased demand and therefore to increased production.» Unemployment Problems in 1931, Geneva 1931. 2 Jfr Hansen, The Theory of Technological Progress and the Dislocation of Employ- ment i American Economic Review, Supplement, 1932, s. 25 ff. samt Economic Stabilization in an Unbalanced World, 1932, s. 161 ff. Lederer, Technischer Fortschritt und Arbeitslosig- keit, 1931. Hansen påpekar, att »the orthodox view that technological innovations release purchasing power Which is directed against new goods, and that in this manner the 3—331777

• Sida 32
•  Original

och inkomstförskjutningar, som rationaliseringen primärt framkallar. Detta gäller såväl för anpassningsrationalisering på grund av höjda löner som för oberoende av löneförändringar genomslagskraftiga, kostnadsförbilligande ra- tionaliseringsåtgärder.

Ett schematiskt exempel: Antag, att en industri sysselsätter 200 arbetare till en lön av 2 000 kr. om året och producerar årligen 1 000 000 varuenheter till en kostnad av:

Löner .......... ' ........ m ............. 400 000 Råmaterial etc. ............. - .-_ ......... 400 000 Kap.-kostn. . . . .. ....................... 200 000

1 000 000

Priset på marknaden antages vara 1 kr. En möjlighet till teknisk omlägg- ning, varigenom 50 arbetare kunde sparas, men som samtidigt kräver en in- vestering, som ökar den årliga kapitalkostnaden med 100 000, antages vara för handen. Denna omläggning är icke lönande vid rådande löneläge, men blir det om lönerna stiga till, säg, 2 500 om året. Som följd av lönestegringen genom- föres rationaliseringsåtgärden, som sålunda har karaktären av anpassning till förskjutet mekaniseringsoptimum. 50 arbetare bli arbetslösa. Företagets kost- nader bli vid oförändrad produktion:

Löner ............................ 375 000 Råmaterial etc. ...................... 400 000 Kap.-kostn. ........................ 300 000

1 075 000

För att driften icke skall gå med förlust måste priset stiga med 71/2 %. Efter- frågan antages på grund härav minska med 10 %. Alla kostnader tänkas rör- liga. Genom produktionsinskränkningen bli ytterligare 15 arbetare arbetslösa. Företagets kostnader efter produktionsminskningen äro:

Löner .............................. 337 500 Råmaterial etc ....................... 360 000 Kap.-kostn. ........................ 270 000

967 500

Konsumenternas behovstäckning med varan i fråga är minskad med 100000 varuenheter. Samtidigt äro konsumenternas utgifter för varan minskade med 32 500 kr. Denna »frigjorda» köpkraft motsvarar precis minskningen i köp- kraft hos de producentgrupper, som sysselsättas i den rationaliserade industrien. Kapitalanvändningen är ökad med 70000 årligen, råvaruanvändningen min-

displaced labor is reabsorbed, confuses, as John Stuart Mill pointed out long ago, the demand for labor with the demand for commodities». På. denna punkt, liksom på många. andra, har diskussionen under efterkrigstiden långa stycken i stort sett upprepat den diskussion, som fördes för 100 år sedan mot bakgrunden av då skeende, likartade struktur- förändringar. I själva verket har den på. senare tider allmänt gängse »kompensations- teorien» varit klart vederlagd sedan nära. ett sekel, vilket faktum belyser nyttan av doktrin- historiska studier.

• Sida 33
•  Original

skad med 40 000. 65 arbetare sakna sysselsättning. Ingen kompensation in- träder för dem.

Antag i stället, att lönerna förbli oförändrade och att en rationaliseringsmöj- lighet, som innebär lika stor investering som i förra fallet men en arbetsbespa- ring på 75 arbetare, föreligger. Denna möjlighet är lönande att realisera även vid oförändrade löner; den innebär en produktivitetsstegrande, kostnadsförbilli— gande teknikförändring. Efter rationaliseringsåtgärdens genomförande äro vid oförändrad produktion kostnaderna:

Löner ............................ 250 000 Råmaterial etc. ...................... 400 000 Kap.-kostn. ........................ 300 000

" 950 000

Produktionskostnaderna ha sjunkit 5 %. Om konkurrensen icke är effektiv och marknadspriset förblir oförändrat inträda inga vidare verkningar. Ingen kompenserande efterfrågan riktas mot den frisatta arbetskraften eftersom en— dast köpkraftsförskjutningar ske. Om däremot priset sjunker i takt med kost- naderna och som följd därav efterfrågan stiger, säg 10 %, föranledes en pro- duktionsökning, som möjliggör att 12 a 13 arbetare återanställas. Företagets kostnader äro då:

Löner ............................ 275 000 Råmaterial etc ....................... 440 000 Kap.-kostn. ........................ 330 000

1 045 000

62 år 63 arbetare förbli arbetslösa. Konsumenternas behovstäckning har ökats 100 000 varuenheter. För dessa förbruka de en köpkraft om 45 000, som tages från andra användningar, vilket dock kompenseras genom den med lika mycket ökade köpkraften från den rationaliserade, vidgade industrien. Kapital— användningen är ökad med 130000 årligen, råvaruanvändningen med 40000.

För att i det senare fallet ingen arbetslöshet inom ifrågavarande industri skall uppstå, kräves att en prissänkning på 5 % leder till en efterfrågeök- ning på 60 %, alltså en mycket stark överelasticitet. Att konsumenterna i ett sådant fall använda betydligt mera köpkraft att köpa den förbilligade pro- dukten innebär icke att efterfrågan som helhet på andra produkter går ned, ty den minskade efterfrågan ur de inkomster som till större del användas att köpa den förbilligade produkten motsvaras ständigt av ökad inkomstbildning inom den rationaliserade industrien och ökad efterfrågan därifrån. Däremot kan den skärpta konkurrensen om råmaterial och kapital från den rationali- serade industriens sida komma att skapa en tendens till produktionsinskränk- ningar på andra håll och alltså minskad sysselsättning där. Huruvida och i vilken omfattning detta blir fallet är framför allt ett kapitalmarknadsproblem, som måste ses ur konjunkturell synpunkt.

För en sluten marknad, för världsmarknaden som helhet eller för produktions-

• Sida 34
•  Original

grenar som arbeta endast för avsättning inom landet förefaller det osannolikt och förekommer väl endast i undantagsfall, att efterfrågeelasticiteten är till- räcklig för att möjliggöra en uppsugning av den arbetslöshet, som uppstår, genom tekniska förändringar i arbetsbesparande riktning. (Detta naturligt- vis sagt under förutsättning, att icke totalköpkraften på marknaden av någon annan anledning tillväxer.) De kraftigaste produktionskostnadssänkningarnai och därmed de största möjligheterna till prisnedsättningar föreligga ju i sådana ! fall, där arbetsbesparingen är störst, vilket sannolikt är i sådana produktions— ? grenar, där de tekniska möjligheterna till kapitalintensifiering äro störst. Men , i och med den växande kapitalintensiteten blir ju den efterfrågeökning på arbetskraft, som härledes ur en given ökning i efterfrågan på produkten, mindre och mindre.

En viss modifikation i det förda resonemanget måste göras, om man släpper förutsättningen, att alla kostnader äro rörliga, och i stället antager, att kapi- talkostnaderna äro fasta. I sådant fall kan en lönehöjning verka som en häm- sko på genomförandet av tekniska omläggningar, som ökar det fasta kapita— lets kapacitet, och detta på grund av den svårighet att förena kraven på kostnadstäckning och utnyttjandet av det fasta kapitalet, som kan inträda om bland kostnaderna de fasta äro i stor övervikt och efterfrågan icke är starkt elastisk. I det senare fallet här ovan skulle överkapacitet hos det vid rationa- liseringen införda realkapitalet utgöra ett visst incitament till starkare pro- duktionsutvidgning, vilken under olika förutsättningar beträffande markna- dens konkurrensförhållanden och graden av elasticitet i efterfrågan kan fort- gå under förbättrat utnyttjande av det fasta kapitalet och återinställande av arbetskraft till dess kapaciteten är fullt utnyttjad.1

En mera väsentlig modifikation betingas av möjligheten av förskjutningar i utrikeshandeln. Ett land kan givetvis så att säga överflytta den av rationa- liseringen skapade arbetslösheten på andra länder genom att hålla sig en hästlängd före i den tekniska kapplöpningen och därför till sina exportindu— strier draga en större del av världsmarknadens köpkraft. Betydelsen härav för den svenska efterkrigsutvecklingen är ju med styrka framhållen i arbets- löshetsutredningens första betänkande.

Föreställningen om en automatiskt inträdande kompensation för arbetslös- heten vid produktivitetsökande tekniska förändringar är alltså generellt icke hållbar. Vad som frigöres vid sådana är icke »köpkraft» utan »produktions- kraft». Så länge det underutnyttjan—de av 'de givna produktiva resurserna, som arbetslösheten själv utgör, är bestående, är produktivitetsökningen delvis en- dast latent. *De arbetslösa ha avskilt-s ur den ekonomiska processen både som producenter och som köpkraftiga konsumenter. Det ekonomiska kretsloppet fortsätter slutet, men med förminskat omfång, mätt efter sysselsättningen. Den köpkraft, som skapas ur produktionen, är tillräcklig att efterfråga den arbets- , kraft, som är i sysselsättning, men räcker icke till för den sysslolösa arbets- kraften, som alltså ceteris paribus blir kroniskt arbetslös. Den vidgning av produktionsomfånget, som skulle kunna uppsuga den av rationaliseringen ska-

1 Jämför följande kapitel.

• Sida 35
•  Original

pade arbetslösheten, kräver andra utvecklingsdrivande impulser, varvid sär- skilt de monetära förutsättningarna äro av avgörande betydelse. Dylika im- pulser åstadkommas icke blott och bart därigenom, att de produktiva möjlig- heterna genom den tekniska utvecklingen i och för sig ha ökats.

Framställningen i detta kapitel har endast haft det negativa syftet att visa, att den gängse kompensationsteori för rationaliseringens verkningar på arbets— lösheten, som antager en kompenserande effekt genom frisättandet av köpkraft, bygger på ett felslut. Denna teoris tolkning av det uppenbara faktum, att i den industriella och allmänt ekonomiska utvecklingen, betraktad på lång sikt, den enligt erfarenheten i övervägande grad arbetsbesparande tekniska utveck- lingen varit en av huvudförutsättningarna för den totala produktionens och därmed sysselsättningens tillväxt, är icke hållbar, och denna feltolkning är ägnad att vilseleda bedömningen av relationerna mellan rationaliseringen och arbetslösheten på kortare sikt. Det säger sig vidare självt, att de förutsätt- ningar, utifrån vilka köpkraftskompensationsresonemanget föres, innebära en stark förenkling gentemot dem som gälla i en konkret utvecklingsprocess, präg— lad av rationalisering. Det låter t. ex. tänka sig, att i ett rationaliseringsför- lopp tidsföljden mellan produktions- och efterfrågeförändringar blir en annan än den som förutsättes i resonemanget, vilket skulle innebära en förskjutning i ena eller andra riktningen av penningens omloppshastighet och inkomst— och köpkraftsbildande effektivitet. Dylika verkningar kunna ju dock icke betrak- tas som specifika, de ha — om de inträffa — icke nödvändigt utan blott till— fälligt samband med rationaliseringen. Av mera väsentlig betydelse är den verkliga kompensation, partiell eller fullständig, temporär eller beständig, som kan erhållas genom att realkapitalbildningen ökas i omedelbart samman- hang med rationaliseringsåtgärderna eller som en sekundär följd av rationalise- ringsvinsternas sparande. Det förra är givetvis i stor utsträckning fallet, efter- som den nya teknikens genomförande som regel kräver realinvestering, varför också en stark rationaliseringsprocess är ägnad att verka högkonjunkturska- pande. Dessa frågor kunna dock endast behandlas i sitt konjunkturella sam— manhang, varför vi återvända till dem i ett senare avsnitt.1 —— Hithörande problem behandlas ur delvis andra synpunkter i parallella bilagor.

Frågan om lönesänkningars effektivitet som medel mot arbetslöshet i en si- tuation, som i dominerande grad präglas av en stark rationaliseringsprocess, kan naturligtvis icke besvaras enbart genom undersökning av förhållandet mellan löneutvecklingen och den tekniska utvecklingsprocessen. Den kräver hänsyn till alla övriga förhållanden mellan lön och de för arbetsmarknadens utbud och efterfrågan bestämmande faktorerna. Frågan om lönehöjden och den framtida tekniska utvecklingen är i ännu högre grad än ifråga om den passerade utvecklingen obestämbar, teoretiskt och empiriskt; om genomslags- kraften i kommande tekniska förändringar kan man naturligtvis ingenting

;veta och därför icke heller någonting 'om i vilken grad den tekniska utvecklin-

gen låter sig påverkas av löneförändringar inom praktiskt möjliga gränser.

'Av en återgång i redan uppnådd mekaniseringsgrad genom lönesänkningar,

1 Se kap. V, avd. b.

• Sida 36
•  Original

vilken givetvis i vissa fall vore tänkbar, är i stort sett säkerligen icke mycket att hoppas. De starkast rationaliserade näringsgrenarna äro ju oftast de, i vilka lönekostnaden är en relativt liten andel av totalkostnaderna. Enligt erfarenheten äro ju vidare ofta även sådana tekniska omläggningar, som pres- sats fram av lönestegringen, lönande för företagen att bibehålla även vid en avsevärt lägre lönenivå än den tidigare gällande. Även i sådana fall, där en lönesänkning verkligen skulle göra en mera arbetskrävande teknik lönande, har man under alla omständigheter att räkna med att tendensen till anpassning ; till denna utlöses endast långsamt och detta särskilt efter en period av stark * rationaliseringsverksamhet, då industrien står utrustad med relativt nytt och ? tekniskt modernt realkapital, som kräver tid att förslitas. Det finns ingen- ting som garanterar, att icke under tiden det hinner inträffa förändringar i andra för arbetslöshetssituationens utveckling relevanta faktorer av långt mera utslagsgivande kraft än den långsamma och sannolikt obetydliga verkan, som en lönesänkning kan åstadkomma genom återgång i den mekaniseringsgrad, som" industrierna redan nått under den gångna tekniska utvecklingen. —- Men, som nämndes, detta är endast en sida av frågan om lönesänkningarnas effek- tivitet som arbetslöshetsmotverkande medel.

• Sida 37
•  Original

KAP. III.

Det strukturella köpkraftsargumentet.

I det komplex av argument, som syfta till »köpkraftens uppehållande» eller »köpkraftens stärkande», och vars företrädare uppfatta lönerörelsernas verkan på produktionsförloppet och sysselsättningen i första hand som en verkan via den konsumtiva varuefterfrågan, kan man urskilja två principiellt olik- artade inslag. Det ena är av vad man för korthetens skull kan kalla kon- junkturell natur: det tager i betraktande löneförändringarnas verkningar på förhållandena mellan inkomstbildning och produktionsvolym, mellan inkom- sternas disposition för konsumtion eller sparande å ena sidan, produktionens inriktning på konsumtionsvaror och kapitalvaror å den andra, alltså sådana förhållanden som bestämma prisnivåernas, produktionsvinsternas och produk- tionskonjunkturens rörelser. Det andra inslaget i »köpkraftsteorierna» har sin utgångspunkt i vissa antaganden om löneförändringarnas verkningar på den »allmänna produktiviteten» tack vare gällande struktur hos de industriella produktionskostnaderna och framför allt hos den konsumtiva efterfrågan. Myc- ket ofta äro de båda inslagen under stor sammanblandning och förvandling förenade i en lyrisk helhet, som knappast såsom sådan är tillgänglig för kritisk analys.

V i skola i detta kapitel behandla endast det senare inslaget, det »struk- turella köpkraftsargumentet», för att i ett senare kapitel återvända till det vida viktigare konjunkturpolitiskt motiverade köpkraftsargumentet. Elimi- neringen av det senare innebär, att löneförändringen antages ske på bekostnad av inkomsterna åt andra producentgrupper eller i varje fall relative den totala inkomstmassan, samt att förskjutningar i inkomsternas fördelning på kon- sumtiv användning och sparande lämnas utanför problemet. Denna sista, medvetet orealistiska förutsättning vidhålles genomgående. När i kapitlets senare del förändringar i total inkomstbildning och efterfrågan tänkas ske, åsyftar detta endast att visa argumentets bundenhet till i regel icke redo- visade förutsättningar.

I sin enklaste formulering bygger det strukturella köpkraftsargumentet dels på den självklara satsen att lönen i hushållningen har en dubbel funktion: som kostnadselement och som köpkraft, dels på antagandet att den moderna industriella utvecklingen har inneburit sjunkande lönekvot, sjunkande bety— delse av lönen som kostnadsbeståndsdel. I ett nutida industrisamhälle skulle, mena företrädarna för "denna uppfattning, lönens roll som köpkraft vara vik- tigare än dess roll som kostnad. I synnerhet under åren före den senaste världsdepressionen fördes detta argument i fält särskilt av representanter för

• Sida 38
•  Original

fackföreningarna i Tyskland och U. S. A.; det synes ha spelat en avsevärd roll i den teoretiska motivationen för arbetarorganisationernas lönepolitik.1 —— Härtill kan först anmärkas, att påståendet om den sjunkande lönekvoten är av tvivelaktig riktighet. Att i vissa, starkt rationaliserade industrier så är fallet, står utom diskussion, men att för industrien som helhet vid den sam- tidiga ökningen i mekaniseringsgraden och i lönesatsen den ekonomiska be- tydelsen av lönen sjunkit, är alls inte höjt Över alla tvivel. _ Hur än fallet varit i detta hänseende,, är det uppenbart att argumentet är orimligt. I den mån de inkomster, vars höjande man med argumentet försvarar, betyda litet som kostnader, måste de också betyda litet som köpkraft. Det återstår alltså den till synes hopplösa uppgiften att reda ut, hur en och samma sak kan vara olika stor, betraktad från olika sidor _— inte bara se olika stor ut, allt efter olika subjektiva belysningseffekter. Argumentet kan sägas en- dast försvara högre inkomster åt en begränsad grupp, just därför att den är begränsad och därför att dess inkomsters stegring betyda föga för det hela; det fastslår alltså än en gång »the importance of being unimportant». —— Detta motsägelsefulla argument vilar givetvis på en förväxling mellan kost- nadsbestämmande lönesats och köpkraftsbestämmande lönesumma: att i en produktionsgren lönesatsens stegring betyder föga ur kostnadssynpunkt, beror på att produktionsgrenen är föga arbetskrävande, vilket i sin tur betyder att lönesatsens stegring där lämnar ett relativt litet bidrag till den totala lönesumman; för att lönesumman skall starkare påverkas, måste den pro- duktionsgren, i vilken lönesatsens stegring sker, vara starkare arbetskrä- vande, men då måste också lönesatsens stegring betyda mera ur kostnadssyn- punkt.

Av en helt annan teoretisk validitet är det strukturella köpkraftsargumentet såsom det utformats av ex. Marschalc.2 I denna utformning bygger argu- mentet på antagandet att en löneförhöjning, som förskjuter inkomstfördel- ningen, ändrar den konsumtiva efterfrågans struktur till fördel för sådana produkter, som produceras under den »tilltagande avkastningens lag>>fi Höga löner skulle i sådant fall möjliggöra ett effektivare utnyttjande av existerande produktionsreserver, med större produktion och lägre produktionskostnader som följd. Med »produktionsreserver» åsyftas icke endast outnyttjad kapa- citet i redan bestående företag utan även latenta tekniska och företagsorgani— satoriska förbättringsmöjligheter, som skulle kunna realiseras vid ökad av- sättning. Till denna del bygger tydligen argumentet på en motsvarighet till

1 Se t. ex. Tarnow, Soziale Praxis 1926, s. 1062: »... nunmehr [ist] fiir die Gesamt- Wirtschaft die Funktion des Lohnes als Konsumkraft wichtiger geworden als seine Be- deutung för die Produktionskosten.» 2 Art. Lohntheorie und Lohnpolitik i Internationale Handwörterbuch des Gewerk- schaftswesens och Die Lohndiskussion, 1930. 3 »Diese Vorteile [av höga löner] bestehen darin, dass die Produktionsreserven der Volks- wirtschaft bei hohem Verbrauch besser ausgenutzt werden als bei niedrigem Verbrauch, so dass eine Steigerung des Verbrauchs eine Steigerung unter Verbilligung der Produktion, somit eine Steigerung des volkswirtschaftlichen Ertrags zur Folge haben kann.» Argu- mentet förutsätter, »dass die Steigerung des Verbrauchs an Götern des Arbeiterbedarfs eine bessere Ausnutzung der Produktionsreserven zewährleistet als eine Steigerung des Ver-

• Sida 39
•  Original

den tidigare behandlade möjligheten av lönestegringars produktiva verkan genom stimulans åt den tekniska utvecklingen.

Bortsett från detta senare moment, till vilket vi återkomma i fortsättningen, innebär argumentet det antagandet, att, när lönerna stiga, efterfrågan star- kare inriktas på standardiserade massartiklar, framför allt sådana av »mass- lyxvarans» karaktär. Dessa produceras ofta av industrier med en kapacitet långt över den aktuellt utnyttjade. Massproduktion kräver massefterfrågan och möjliggör samtidigt lägre produktionskostnader per produktenhet. Efter— frågestegringen kommer att kunna tillfredsställas genom en produktionsökning, vid vilken kostnaderna icke stiga proportionellt, och alltså sjunka, räknade- per produktenhet. Den »samhälleliga produktiviteten» växer genom att tidi- gare outnyttjad kapacitet tages i bruk, genom att samhällets tekniska resurser bättre utnyttjas. '

Detta förutsätter givetvis att efterfrågeminskningen från de inkomster, som bekostat lönehöjningen och den ökade massköpkraften, icke medför ökning av den outnyttjade kapaciteten på annat håll. Om rörliga produktionsmedel genom efterfrågeförskjutningen dragas över från vissa fasta produktions- anläggningar till andra, blir ju den totala utnyttjandegraden oförändrad. Den sällan riktigt klart uttryckta tanke, som ligger i det strukturella köpkrafts- argumentet, är tydligen den, att genom efterfrågeförskjutningen rörliga pro-» duktionsmedel skulle komma att flyttas från vissa sysselsättningar till andra, och i dessa senare tack vare kooperation med där tidigare outnyttjade fasta produktionsreserver producera mera, varigenom den totala produktiviteten skulle höjas.

Argument i denna riktning —— mer eller mindre klart fattade — utgjorde som bekant ett väsenligt inslag i det prosperitetsevangelium, som under åren före den amerikanska krisen '1929 med särskilt nit förkunnades av Henry Ford. Även för utformandet av det senaste årets ekonomiska politiki U. S. A. synas liknande föreställningar ha spelat en viss roll.

I de här ovan efter Marschak citerade satserna är frågan om efterfrågestruk- turens förskjutning icke direkt sammankopplad med frågan om arbetskraftens sysselsättning. Men ur de framställningar, där det strukturella köpkrafts- argumentet föres fram till försvar för en lönestegringspolitik, framlyser i- regel tydligt den uppfattningen, att de antagna verkningarna av efterfrågestruk- turens förskjutning också skulle för produktionen som helhet betyda en kom- pensation för den stegrade lönekostnaden, varigenom också lönehöjningens ar— betslöshetsskapande effekt skulle förtagas.1

brauchs an solchen Giitern, die aus dem Einkommen der ijbrigen sozialen Klassen gekauft wurden».

Mcrschak tillägger: »Unter 'Reseroen' ist dabei nicht nur die nicht ausgenutzte Ka- pazität der bestehenden Betriebe zu verstehen, sondern es mössen auch die vorhandenen, aber mangels Absatz brachliegenden Erfindungen, technische und organisatorische Ver- besserungsmöglichkeiten ebenso beriieksichtigt werden.» Die Lohndiskussion, s. 24 f.

1 Sålunda skriver Mossar, en av de ivrigaste företrädarna för argumentet: »Wenn die Annahme berechtigt ist, dass Verschiebungen innerhalb der Gesamtnachfrage — bei iso- lierter Betrachtung der strukturellen Vorgänge — zu einer Erweiterung der Massenproduk- tion und zu einer Verringerung der volkswirtschaftlichen Produktionskosten filhren, so ist diese Tatsache gleichbedeutend mit einer Steigerung der Produktivität und daher letzt- hin auch mit einer Erweiterung dieser Gesamtnachfrage.» Massar, a.. a. s. 60.

• Sida 40
•  Original

Vi ha beträffande det här refererade argumentet att skilja på tre olika frågor. Den första gäller, huruvida det underliggande antagandet om efterfrågestruk- turens förändring vid en allmän lönestegring överensstämmer med det faktiska — eller sannolikt inträdande — förhållandet, alltså en rent empirisk fråga. Den andra gäller, på vad sätt och i vilken grad produktion och varuutbud kunna tänkas reagera vid en dylik strukturförändring, antaget att denna verkligen inträffar. Den tredje frågan är slutligen, vad en dylik eventuell produktions- förskjutning betyder ur sysselsättningssynpunkt.

Det bör på nytt i förbigående anmärkas, att det här endast är frågan om förskjutningar inom den konsumtiva efterfrågan. Faktiskt kommer givetvis en löneförändring på bekostnad av andra inkomster att påverka förhållandet mellan konsumtion och sparande. I den mån de inkomsttagare, som fått sina inkomster sänkta, minska sitt sparande, och i den mån arbetarna spara sitt lönetillskott, motverkas konsumtionens strukturförskjutning.

Här bör också påpekas, att en betydande del — väl den största delen _ av den industriella överkapaciteten föreligger i de kapitalproducerande industri- erna, som ju endast indirekt beröras av efterfrågeförskjutningarna i konsum- tionsvarusfären. Beträffande denna del av överkapaciteten kan man snarast säga att motsatsen till vad det strukturella köpkraftsargumentet antager skulle gälla, om nämligen detta vore riktigt för konsumtionsvaruefterfrågans del. Ty om den konsumtiva efterfrågeökningen riktas mot produktionsgrenar, som ha stor överkapacitet, kan den tillfredsställas utan att efterfrågan på fasta kapitalvaror från konsumtionsvaruindustriens sida behöver ökas, under det att en efterfrågeökning på sådana konsumtionsvaruindustrier, som icke ha över- kapacitet, indirekt kunde öka sysselsättningen i kapitalvaruindustrierna på" grund av behovet att bygga ut produktionsanläggningarna. Den vidare ut— vecklingen av dessa synpunkter skulle dock föra in på de konjunkturella sam— manhangen, till vilka vi återvända.

Den kritik som riktats mot det strukturella köpkraftsargumentet1 har i all- mänhet icke innehållit några invändningar mot de slutsatser, som deducerats ur de förutsatta förskjutningarna i köpkraftsstrukturen. Den har i stället gått ut på att förneka, att efterfrågeinriktningen påverkas på det sätt som ar- gumentet förutsätter. Detta senare är givetvis en rent empirisk fråga. Hur efterfrågeinriktningen förändras genom en viss köpkraftsomlagring beror på den historiska situationen, på lönenivån och konsumtionsstandarden i utgångs- läget, konsumtionsvanornas tröghet o.. s. v.; verkan i detta avseende måste vara olika vid olika tider och i olika länder. Marschak menar, att vid den konsumtionsstandard, som i nutiden gäller för amerikanska och västeuropeiska lönearbetare, en löneökning framför allt utlöser stegrad efterfrågan på indu- striellt producerade varor, som ägna sig för massproduktion. Så kan natur- ligtvis under vissa omständigheter bli fallet; man kan t. ex. erinra om utbred- ningen av de billiga bilarna i Amerika. På andra sidan har i den tyska dis- kussionen hävdats, att under i Tyskland rådande förhållanden köpkraftstill-

1 Av ex. Neisser, Heyde och Rieker; se Heyde, Die Lohnfrage, 1932, s. 40 ff. och Rieker, Lohnhöhe und Wirtschaft, 1932, s. 28 ff.

• Sida 41
•  Original

skottet för lönearbetarna sannolikt till mycket stor del skulle komma att gynna vissa agrara produkter av högre ordning, kött, smör, ägg 0. s. v., och därvid hänvisat till resultaten av statistiska undersökningar över köpkraftens fördel- ning på olika utgiftskategorier i olika inkomst— och yrkesskikt.1 De erfaren- heter av den svenska konsumtionsutvecklingen under efterkrigstiden, som fram- läggas i arbetslöshetsutredningens betänkande I, ge ju knappast något starkare stöd åt den uppfattning om efterfrågestrukturens förändringar vid stigande massköpkraft, på vilken det strukturella köpkraftsargumentet vilar. Utan mycket ingående konsumtionsundersökningar är det naturligtvis inte möjligt att avge säkra omdömen i frågan. I vilket fall som helst är det dock tydligt, att den suggestiva ordsammanställningen: massköpkraft — massefterfrågan —— ' massproduktion gärna vilseleder sinnet för proportioner i denna fråga. Mass- efterfrågan betyder ingalunda alltid massproduktion under avtagande kost- nader; den med elementär nödvändighet mest utpräglade massefterfrågan riktas ju mot sådana produkter som livsmedel och bostäder, vilka under nuvarande produktionstekniska och företagsorganisatoriska förhållanden ge exempel på allt annat än massproduktion med tilltagande produktivitet. Å andra sidan är det icke svårt att finna exempel på utpräglade lyxvaror, vilkas produktions- förhållanden ha denna karaktär.

Hur härmed än må förhålla sig, förefaller det som om kritik skulle kunna riktas mot slutsatserna angående verkningarna på produktion och produktivitet av den förskjutning i den konsumtiva efterfrågestrukturen, som det struktu- rella köpkraftsargumentet förutsätter. — En väsentlig svaghet eller oklarhet vidlåder framställningen av detta argument därutinnan, att det aldrig angives under vilka marknadsinstitutionella förhållanden verkan på produktionen tän- kes erhållen. Det är dock givetvis för effekten av helt avgörande betydelse, om monopol eller fri konkurrens råder inom de produktionsgrenar, som röna ökad efterfrågan.

Att en efterfrågeökning för en viss industri möjliggör en produktionsökning med bättre utnyttjande av produktionselement som draga fasta kostnader och därför lägre enhetskostnad betyder, att konkurrensen på området tidigare icke varit effektivt »fri» (i den meningen att varje enskild konkurrerande före- tagare i varje situation anpassar sitt pris och sitt utbud efter vad som under rådande förhållanden —— bl. a. med avseende å konkurrenternas priser och ut- budskvantiteter — ger honom största möjliga vinst). Om nämligen konkur- rensen varit helt ohämmad, skulle även vid tidigare svagare efterfrågan kon- kurrensen ha drivit företagarna att öka produktionen och sänka priserna intill dess kapaciteten varit fullt utnyttjad eller utnyttjad till en gräns, vid vilken genomsnittskostnaden börjar stiga till följd av växande rörliga kostnader per enhet. Konkurrensen skulle i så fall möjligen ha varit destruktiv, en »jämvikt» skulle ha rätt vid vilken kostnaderna till större eller mindre del icke varit täckta.

Med andra ord: möjligheten av tack vare efterfrågeökning förbättrat ut- nyttjande av kapaciteten förutsätter en monopolistisk eller kvasimonopolistisk

1 Se Rieker, a. a. s. 21 ff.

• Sida 42
•  Original

(»duopolistisk», »polypolistisk» eller vad man vill kalla den) prisbildning och därtill svarande marknadsinstitutionella förhållanden. Detta behöver inga- lunda innebära organisatoriska monopolbildningar, men gör det väl ofta. Pris— bildningens faktiska monopolkaraktär kan som bekant betingas rätt och slätt därav, att de konkurrerande företagarna inse sin egen fördel av att icke kon- kurrera. Motivet att konkurrera och söka öka vinsten på andra producenters bekostnad upphäves av det motiv som utgår från vetskapen om att försöket att sänka priset föranleder dessa andra producenter att göra sammaledes, och att slutresultatet för samtligas del blir ruinerande.1 Dylika situationer höra som bekant inte just till ovanligheterna i nutida näringsliv. De kunna betraktas som den kanske viktigaste drivkraften till den monopoliseringstendens, som utgör ett av de allra väsentligaste inslagen i de senaste årtiondenas ekonomiska utveckling och som ur denna synpunkt ter sig mindre som ett ondskefullt svek mot liberala ideal än som en nödvändig konsekvens av utvecklingen av pro- duktionssystemets egna tekniska och marknadsmässiga förutsättningar.

Det strukturella köpkraftsargumentet har sin utgångspunkt i just det fak— tum, som också betingar den fullt fria konkurrensens ruinösa karaktär och vid vilket därför en mer eller mindre monopolistisk prisbestämning —— av or- ganisationer reglerad eller blott och bart faktisk — avgjort framstår som normalfallet. Hade konkurrensen varit fullt fri, då hade det problem, varpå argumentet föreslår en lösning, icke existerat. Att på en gång förutsätta out- nyttjad kapacitet, innebärande möjligheten till lägre enhetskostnader vid ökad efterfrågan, och fri konkurrens (i teoretiskt exakt mening) är att välja oförenliga förutsättningar. Det är därför klart, att man måste bedöma även produktionens och utbudets anpassning i de produktionsgrenar, där överkapa- citet föreligger, till den för dessa gynnsamt förändrade efterfrågeinriktningen under en mer eller mindre sträng monopolprisbildnings förutsättningar. Men under sådana förutsättningar ter sig den verkan av efterfrågeförskjutningen, som representanterna för det strukturella köpkraftsargumentet ta för given, icke höjd över alla tvivel.

För att belysa förhållandena jämföra vi — endast som ett exempel — ut— budsreaktionerna (som antagas ske efter vinsthänsynen rationellt och med bortseen-de från den tid anpassningen kräver) i två fall (grafiskt konstruerade i diagram 1) innebärande olika produktionsförutsättningar för en viss vara, varvid för det ena fallet antagas sådana produktionsförutsättningar, att ge- nomsnittskostnaden per produktenhet är sjunkande vid ökad produktionsvolym, och för det andra sådana, att genomsnittskostnaden förhåller sig konstant. I båda fallen antages till en början, att produktpriserna regleras rent monopo- listiskt.

1 »When a move by one seller evidently forces the other to make a counter-move, he is very stupidly refusing to look further than his nose if he proceeds on the assumption that it will not. — For one competitor to take into account the alterations of policy Which he forces upon the others is simply for him to consider the indirect consequences of his own acts.» — Chamberlin, Duopoly: Value Where sellers are few i Quarterly Journal of Economics, nov. 1929, s. 83. Jfr J. M. Clark, Economics of Over-head Costs, 1923, s. 434 ff.

• Sida 43
•  Original

Diagram 1. E., 7 F.). Kl 6 Pu &, En 5 E: Pl Pl" P,, P' # Pb Kg Kl. _ P. ............. - . ______ .. _- - - Pl. 3 & Pl. Pl K 2 l . En E; 1 E; E..

1 2. 5 4! 5 6 7 6 9 10 11 12 13 141 15

Priser och genomsnittskostnader per produktenhet efter vertikalaxeln. Produktmängder (i 100000-ta1', efter horisontalaxeln

Kl—K1 är genomsnittskostnaden i den produktionsgren (A), som arbetar under »tilltagande avkastning». Kapaciteten antages fullt utnyttjad vid en produktionsomfattning av 1 500 000 produktenheter, varvid kostnaden per pro- duktenhet är 2 kr. Därav antages hälften vara fasta samt hälften rörliga och

• Sida 44
•  Original

dessa senare proportionella med produktionsvolymen. Kz—KZ är genomsnitt-s- kostnaden i den produktionsgren (B), som har konstanta kostnader. TE,—E1 är efterfrågan. Vid fullt fri konkurrens skulle produktionen i A ha varit 1 500 000 till priset 2 kr., vilket hade inneburit bristande kostnadstäckning (alltså ett som jämviktsläge på lång'sik't omöjligt läge), i B 600 000 enheter till priset 3.50. Hade A haft samma utbudsvolym och pris som B, hade kostnaderna nätt och jämnt varit täckta, vilket läge dock för A endast kunde ha. inneburit en mer eller mindre tillfällig, labil jämvikt under kvasimono- polistiska förutsättningar. En »tacid agreement» mellan A-företagarna att inte göra livet allt för surt för varandra kunde också ha resulterat i ett högre prisläge och mindre utbudskvantitet, alltså högre monopolgrad; brist på god vil- ja i det hänseendet skulle ha drivit priset lägre. Antaga vi fullständigt mono— pol, blir i fallet A priset 4.30 och utbudet 485 000 enheter, i fallet B priset 5.56 och utbudet 300 000 enheter. Jämfört med läget vid fullt fri konkurrens är alltså i monopolprisjämvikten produktionen starkare inskränkt i A än i B. Jämfört med läget där kostnaderna nätt och jämnt täckas, är däremot B:s produktion starkare inskränkt än A:s.

Vi antaga att en förändring inträffar i efterfrågan, som grafiskt framstäl— les av en parallell förskjutning i efterfrågekurvan till Ez—EZ: efterfrågan växer, men med oförändrad elasticitet.]L För enkelhetens skull bortse vi tills- vidare från källan för denna efterfrågeökning och antaga, att kostnadsfunk- tionerna äro oförändrade. Det optimala monopolprisläget förskjutes då för A' från P1 till P2, för B från Pu till Pn. I båda fallen inträffar alltså prissteg- ring, och denna är absolut taget densamma, men procentuellt större i fallet av sjunkande kostnader än i fallet av konstanta kostnader. Detta är dock intet generellt resultat, utan betingat av de valda rätlinjiga efterfrågekurvoma och av den antagna parallellförskjutningen. I enlighet med prisförändringarna vid den antagna efterfrågekurvan och dennas förskjutning blir också produk- tionsökningen, mätt i produktenheter, densamma i fallet B som i fallet A. Hade i utgångsläget i stället efterfrågan varit Ea—E3, alltså mera elastisk, skulle de för A resp. B optimala prislägena varit P3 och P”. I förhållande till lägena vid fullt fri konkurrens är även i detta fall A:s produktion starkare begränsad än B:s, ochi förhållande till de lägen, vid vilka kostnadstäckning nätt och jämnt erhålles, liksom tidigare B:s produktion starkare begränsad än A:s. Resultatet av en parallellförskjutning av efterfrågekurvan (till E,.— E,) med oförändrad elasticitet blir helt likartat med det i föregående fall.

Vi betona, att detta endast är exempel med godtyckligt valda förutsättningar i fråga om efterfrågekurvor, som därför icke omedelbart tillåta generella slut- satser. Men de äro i varje fall tillräckliga för vårt första syfte, nämligen att visa, att det antagande om verkan av efterfrågestrukturens förändring, varpå det strukturella köpkraftsargumentet beror, vilar på en synnerligen svag grund. Förekomsten av outnyttjad kapacitet i en produktionsgren betyder alls icke med nödvändighet att en ökning av den efterfrågan, som riktas mot pro-

1 »Oförändrad elasticitet» här fattat i den meningen, att en viss absolut prisförändring framkallar lika stor absolut ändring i den efterfrågade mängden.

• Sida 45
•  Original

duktionsgrenen kommer att möta en väsentligt annan reaktion hos produktion, pris och utbud än i det fall att efterfrågeökningen gällt en industri utan out- nyttjad kapacitet. Exemplet härovan illustrerar det förhållandet, att vid mo— nopolistisk prisbildning de fasta kostnaderna icke inverka på prisets höjd.1 Om vi i stället för parallellförskjutningar av efterfrågekurvorna antaga att efterfrågeelasticiteten förändras, så att efterfrågan blir mindre i högre pris- lägen men större i lägre prislägen än tidigare, vilket grafiskt kan illustreras genom en förskjutning från El—E1 till Ear—Eg, blir resultatet betydligt an— norlunda. I sådant fall kommer det optimala priset att för A sänkas till P3, för B att likaledes sänkas till Pm, och i enlighet härmed inträder en stark produktionsökning i A, under det att i B produktionen förblir oförändrad. Detta ger exempel på, hurusom under förutsättning av monopolistisk prisbild- ning den möjlighet varmed det strukturella köpkraftsargumentet räknar vä- 'sentligen är knuten till ökad elasticitet hos efterfrågan. Vi ha hävdat nämnda förutsättning som mera realistisk än den av fullt fri konkurrens, vars anta— gande vore att eskamotera problemet (vissa nödiga modifikationer skola senare anmärkas). Att efterfrågan undergår en tillväxt är i och sig icke tillräck— i ligt för att göra utbudsreaktionen vid förekomsten av överkapacitet väsent- ligt annorlunda än i det fall där ingen överkapacitet finnes. Normalt rea- gerar vid parallellförskjutning av efterfrågan utbudet i förra fallet på samma sätt med prisstegring som i senare fallet. Överkapaciteten gör i det hänseendet ingen skillnad. ' Vi ha här tydligen att som närmaste fråga uppställa följande: är den efter- frågeförändring, som en omlagring av inkomsterna enligt köpkraftsargumentets antagande kommer att utlösa beträffande vissa, under degressiva kostnader pro- ducerade varor, sannolikt av typen parallell förskjutning (ex. El— , till Ez—Ez) eller av typen elasticitetsförändring (ex. El—El till Es—Es). För enskilda fall kan givetvis såväl det ena som det andra inträffa. Men just ur arten av de inkomststrukturförändringar, på vilka det strukturella köpkrafts- argumentet bygger sina slutsatser, kunna vissa sannolikhetsantagan-den gö- ras om arten av de utlösta efterfrågeförändringarna. De produkter, som argu- mentet sysslar med, äro ju sådana, vilkas efterfrågan är i väsentlig grad so- cialt, av bestående inkomststruktur, bestämd. Man har därför rätt att här- leda den sannolika arten av efterfrågeförändringen just ur den antagna för- ändringen i inkomststrukturen. Det gäller varor, som s. a. s. ligga i över- kant för lönearbetare-konsumenter. Genom löneförhöjningar, som väl att märka enligt förutsättningarna äro reala och som ske på bekostnad av andra, på inkomstskalan högre placerade inkomsttagare, komma lönearbetare att suc- cessivt flyttas upp från lägre inkomstlager till sådana, där (enligt normal ; individuell behovsskala) efterfrågan på ifrågavarande produkter utvecklas. * Grafiskt tänkt skulle därigenom den kurva, som uttrycker förhållandet mel- lan inkom'stens höjd (efter ordinatan) och antalet inkomsttagare i olika skikt (efter abscissan), i det för produkterna i fråga relevanta området komma att

1 Jfr Wicksell, Föreläsningar i nationalekonomi, tredje uppl. 1928, I: 1, s. 92.

• Sida 46
•  Original

stupa brantare.1 En sådan förändring i inkomststrukturen är icke ägnad att medföra större elasticitet i den väsentligen socialt bestämda efterfrågan _- snarare tvärtom. Härav följer, att de efterfrågeförändringar, varmed det strukturella köpkraftsargumentet just räknar, sannolikare ha typen parallell- förskjutning av efterfrågekurvorna än typen ökad elasticitet, varav i sin tur _ enligt det ovanstående — följer, att för utbudsreaktionen förekomsten av outnyttjad kapacitet saknar väsentlig betydelse.

Vi ha hitintills förutsatt, dels att priserna bestämmas rent monopoloptimalt, dels att efterfrågeförändringarna ske utan att samtidigt kostnadsfunktionerna förändras. Verkligheten kräver givetvis modifikationer i båda dessa hän- seenden ; i fråga om den senare förutsättningen utgår ju det strukturella köp- kraftsargumentet från att efterfrågeförskjutningarna erhållas genom löne- förhöjningar.

Släppes förutsättningen av rent monopol, blir problemet om priser och ut— budsreaktionen indeterminerat. Eller rättare sagt: priset bestämmes icke i någon enkel relation till kostnaderna, på sätt som kan deduceras vid fullt fri konkurrens eller vid rent monopol; vid sidan av pris-kostnad-relationerna vid olika utbudsmängder medverka bestämmande en rad på olika områden i det oändliga varierande institutionella förhållanden: företagsorganisation, finansie- ringsförhållanden, transportförhållanden o. s. v. Det är därför omöjligt att utsäga något bestämt om hur under den vida och vaga betingelsen av »imper- fect competition» en tack vare förändrad inkomststruktur inträffande ökning av efterfrågan gentemot en produktionsgren med outnyttjad kapacitet verkar. Antag —— vilket är rätt rimligt — att »the moral and prudential restraints on cut-throat competition» samt hänsynen till potentiell konkurrens så balansera varandra, att priset vid en viss efterfrågeskala, t. ex. Ea—Ea härovan, instäl- ler sig i en höjd där kostnaderna just täckas, där alltså ingen egentlig mono- polvinst existerar men heller inte konkurrensen driver till fullt utnyttjande av kapaciteten. Två lägen tillfredsställa detta krav: en mindre utbudsmängd till priset P,, och en större till priset Pc. Läget med priset Pa kan t. ex. vara be- tingat av överkapacitetens spridning på ett stort antal småföretag, ledda av företagare utan större förmåga att bedöma marknadens möjligheter eller att finansiera produktionsutvidgningar. Vilketdera av dessa som består, beror av ovannämnda institutionella förhållanden. Båda ställningarna äro labila, sär- skilt den förra, som kan genombrytas av t. ex. en företagsorganisatorisk ut— veckling, som ju dock samtidigt kan innebära både en skärpning av mono- polgraden och en förskjutning av kostnadskurvan genom en teknisk rationali- sering. — Antag att priset P. råder som utgångsläge, och att så efterfrågan förskjutes från E3—E3 till E4—E4. Om efter förskjutningen samma balans i konkurrenshänseende bevaras, kan såväl prisstegring till Pb som prisfall till Pd inträffa, innebärande väsentligt olika förändring av kapacitetsutnytt- jandegraden, försämring i förra fallet, stark förbättring i det senare. Om prisläget Pb i första hand inställer sig, föreligger liksom i utgångsläget den

1 Älskar man bilder ur naturens värld skulle man kunna säga, att den berömda. »in- komstlöken» blir mera lik ett päron.

• Sida 47
•  Original

ständiga möjligheten av att ställningen genombrytes och förskjutning till Pd sker (eller till ett läge högre än detta tack vare stärkt monopolgrad eller till ett lägre liggande läge, om den utlösta konkurrensen slår över i destruk- tiv). — I detta sammanhang äro två anmärkningar av vikt. För det första är sannolikt reaktionen på efterfrågeförskjutningen i hög grad beroende på konjunkturläget1 och naturligtvis i all allmänhet en funktion av tiden. För det andra kan det hända, att efterfrågeförskjutningen blir den impuls som åstadkommer, att de högre prisställningarna genombrytas genom att ge stöten åt dynamiska förändringar i de marknadsinstitutionella etc. förhållandena, varigenom exempelvis en lägesförskjutning icke från Pa till Pb utan från Patill Pd kommer till stånd. Härunder kunna även för kostnadskurvans läge och för marknadssituationen betydelsefulla förändringar i monopolgrad och & teknisk rationalitet utspela sig. Det är tydligt, att Marschak har dylika möjligheter i tankarna, när han i de här ovan anförda satserna2 under beteck- t ningen »reserver» sammankopplar den icke utnyttjade kapaciteten i de be— t stående företagen med till följd av bristande avsättning icke exploaterade upp- , finningar, tekniska och organisatoriska förbättringsmöjligheter. Till denna sida av argumentet återkomma vi i slutet av detta kapitel. ' Som sammanfattning av kritiken av den uppfattning, som det strukturella köpkraftsargumentets företrädare framföra om verkan av förändringar i efter- I

|

frågans struktur av berört slag, betraktade för sig och utan avseende å samti- diga förändringar på kostnadssidan, kan sägas: För det första beröres en vä- sentlig del av existerande outnyttjad kapacitet (inom kapitalproduktionen) di- rekt ej alls av den konsumtiva efterfrågans strukturförändringar;beträffande den indirekta verkan (av konjunkturell natur) gäller snarast motsatsen till det förhållande, som argumentet bygger på. För det andra överskattas efter all sannolikhet och erfarenhet betydligt köpkraftsomlagringens betydelse för efter- frågeinriktningens förskjutning mot industriellt producerade, standardiserade massartiklar. För det tredje bortses helt från marknadsbetingelserna för pris- och utbudsreaktionerna, vilka äro avgörande för erhållande av den ver- kan, som antages. Denna är väsentligen betingad av att efterfrågeförskjut-

l ningen innebär ökad elasticitet, vilket med hänsyn just till arten av den för- ! utsatta köpkraftsomlagringen icke är sannolikt, eller av att efterfrågeför— l skjutningen ger impulsen till genombrytande av ett tidigare bestående kvasi- r monopolistiskt läge och utlösning av dynamiska förändringar i företagsorga- E nisation och produktionsteknik. # Vi ha hitintills lämnat utan avseende de förändringar på produktionens kost- nadssida, som efterfrågeförskjutningarna enligt köpkraftsargumentet förut- sätta. Om i de härovan grafiskt framställda jämförelserna mellan pris- och ' utbudsreaktionerna i olika fall vissa kostnadsförändringar tänkas inträffa t samtidigt med efterfrågeförskjutningarna blir jämförelsernas resultat icke vä- * sentligt annorlunda. Kostnadskurvornas förskjutning genom lönehöjningar be—

tinga starkare prisstegring och mindre utvidgning (eller, under visst förhål-

1 Clark, &. a. s. 436. 2 Se 3. 34 not 3.

• Sida 48
•  Original

lande mellan efterfrågeförskjutning och kostnadsförskjutning, en viss in- skränkning) av utbudet vid en bestämd efterfrågeförskjutning än vad som bli- vit fallet, om kostnadsfunktionerna icke förändrats. De olikheter som betingas av att lönekostnadens andel av totalkostnaderna kunna vara olika i olika fall, ha vi på denna punkt ingen anledning att fästa avseende vid, eftersom förhål- landet icke spelar någon roll i det strukturella köpkraftsargumentet.

Däremot är det nödvändigt att närmare undersöka innebörden av den be- tingelse, vars uppfyllande brukar anföras som nödvändig för argumentets gil- tighet, nämligen att lönehöjningen är real och icke uppväges av höjda produkt- priser, vilket som regel uppfattas som liktydigt med att lönehöjningen sker på andra inkomsters bekostnad.1

De komplicerade frågorna om löneförändringarnas verkningar på produk- tion, priser och real inkomstfördelning äro naturligtvis ingalunda uttömda —- ens under statiska förutsättningar —— med allmänna satser av innehåll, att löne- förändringen endast blir nominell, om produktpriserna förändras med löneför- ändringens belopp, el. dyl. Även om en lönehöjning medför en motsvarande för- höjning av produktpriserna, kan det mycket väl inträffa — också om löne- höjningen är likformig och allmän _ att sådana förskjutningar uppstå inom prissystemet, att den framkommande (på visst sätt definierade) reallönen har höjts (sänkning är ej heller helt utesluten). Att detta kan gälla för begränsade grupper av arbetare är utan vidare uppenbart. Men det kan gälla även beträf- fande den reala köpkraften hos den totala lönesumman, som kan ökas t. ex. på bekostnad av inkomsterna ur fasta penningfordringar. Lika litet är det natur- ligtvis givet, att löneförhöjningar, som icke omedelbart framkalla höjning av produktpriserna, betyda lika stor höjning av arbetarhushållens reala köp- kraft, varigenom den antagna förskjutningen i efterfrågestrukturen skulle kunna åvägabringas. Arbetarhushållens totala realköpkraft bestämmes ju icke endast av lönesatsernas höjd, utan även av sysselsättningens omfatt- ning.

Så snart produktionsomfattning, nominell inkomstfördelning och efterfråge- inriktning förändra sig, bli uttryck sådana som att »löneförhöjningen över- flyttas på konsumenterna» eller »löneförhöjningen bäres av produktionen» eller uttryck som åsyfta »prisnivåns» eller »reallönens» förändringar till en viss grad obestämda. Om —— exempelvis —— inom ett monopoliserat produktions- område lönerna höjas, och som följd därav den monopolistiske företagaren höjer priset, kan det vid vissa kostnads- och efterfrågeförhållanden väl förhålla

1 Sålunda skriver Massor: »Eine effektive Steigerung der Nachfrage nach Massengiitern im Auschluss an eine Heraufsetzung des Lohnniveaus ist nur gegeben, wenn es sich bei der Erhöhung der Löhne nicht um eine nominelle, sondern um eine tatsächliche Stärkung der Kaufkraft des Arbeitslohnes handelt. Eine rein nominelle Lohnsteigerung läge vor, wenn die Heraufsetzung des Lohnniveaus das Preisniveau derartig erhöbte, dass die Lohn— steigerung von der Kaufkraftseite des Arbeitslohnes her gesehen, illusorisch Wiirde. In einem solchen Falle wurde daher die Heraufsetzung des Lohnniveaus volkswirtschaftlich keine Erhöhung der kaufkräftigen Nachfrage der unteren Einkommenschichten und in- folgedessen auch keine Verschiebung der Produktion nach der Seite der Massengiiter hin bedeuten, sondern es wurde der bisherige Zustand des Warenangebots und der Warennach- frage auf entsprechend erhöhtem Preisniveau und bei entsprechend gesunkenem Geldwert erhalten bleiben.» A. a. s. 62 f.

• Sida 49
•  Original

sig så, att efter förändringens genomförande lönesumman är större och sam- tidigt den av konsumenterna för köp av varan använda köpkraften är mindre än i utgångsläget. Utan att ha kvantitativt preciserat dylika förändringar är det givetvis meningslöst att tala om att »företagaren burit lönehöjningen» eller att »konsumenterna fått betala de höga lönerna genom höjda produktpriser». Ännu mera obestämda och därför ännu mera i behov av kvantitativ precisering bli dylika allmänna uttryck, när det föreligger samtidig löneförändring och efterfrågeförskjutning, vilket ju är det fall, som det strukturella köpkrafts- argumentet sysslar med. Samma obestämdhet vidlåder begreppen reallön och lönesummans reala köpkraft, som alltid måste bestämmas genom relationen mellan nominell lön resp. nominell total lönesumma och en viss varugrupp med definierad sammansättning. När den av löneinkomsterna faktiskt köpta varu- gruppen förändrar sammansättning rubbas basen för jämförelserna: de sta- tistiska måtten på reallön och realköpkraft bli inom vissa gränser konventio- nella. »Reallönen» är ju inte någon i hushållningen given konkret storhet, utan en beräknad storhet, varför med nödvändighet beräkningsmetoden blir av betydelse, när man kan välja mellan olika principiellt lika berättigade metoder. —— Det är härav tydligt, att man är tvungen att mycket närmare precisera de förändringar det här rör sig om än vad Massar i ovanstående citat gör.

För att belysa samspelet mellan samtidiga löneförändringar och struktur- förskjutningar i den konsumtiva efterfrågan torde det vara lämpligt att gå kasuistiskt tillväga. Vi välja ett fall, delvis i anslutning till den grafiska framställningen på diagram 1. Säg, att produktionen i en sluten hushållning gestaltar sig sålunda: Inom ett produktionsområde (A), som utmärkes av out- nyttjad kapacitet, produceras 600 000 varuenheter till en kostnad av 2 100 000, varav 1500 000 utgöras av fasta kostnader på de endast delvis utnyttjade produktionsanläggningarna, och 600 000 utgå som löner till 600 arbetare, som alltså ha en lön av genomsnittligen 1 000. Övriga rörliga kostnader saknas. Vi antaga att varken fullt monopol eller fullt fri konkurrens råder utan ett tillstånd, där totalkostnaderna just täckas, där priset per produktenhet alltså är 3.60. Inom ett annat produktionsområde (B), där ingen outnyttjad kapa- citet föreligger, är produktionen 5000 000 produktenheter, kostnaderna för löner 4 000 000, fördelade på. 4 000 arbetare, och övriga kostnader '1 000 000.' Priset tänkes även här just täcka produktionskostnaderna ; det uppgår alltså till 1 kr. per produktenhet. Produktionsområdet B tänkes innefatta produk- tionsgrenar för alla sådana varor, som icke, på grund av frånvaron av out- nyttjad kapacitet, kunna förenas under rubriken »degressiv kostnadsutveck— ling», men som i övriga hänseenden kunna tänkas hur disparata som helst: nöd- vändighetsvaror, lyxvaror o. s. v. Till övriga produktionsområden tages ingen hänsyn. _Vi kunna antaga, antingen att de två nämnda områdena representera hela den slutna hushållningen, eller att, om några andra existera, verkningarna av förändringar i kostnader och efterfrågan för dessa taga ut varandra, så att alla förändringar som inträffa inom" A och B fullständigt utlösa sin verkan på dessa samma områden. De inkomster som bildas inom dessa uppgå till 7 100000, varav 4 600 000 (64.8 %) äro arbetslöner, vilka inkomster

• Sida 50
•  Original

svara till den nominella totalefterfrågan. Förutsättningarna ha valts på så sätt, att genom tänkta förskjutningar betingelserna för de verkningar. som det strukturella köpkraftsargumentet antager, skola kunna belysas. I grund och botten innebär ju argumentet, som redan sagts, hävdandet av möj- ligheten, att genom efterfrågestrukturens förskjutningar en annan, av högre produktivitet utmärkt samordning mellan fasta, delvis outnyttjade. produk- tionselement, arbetskraft samt övriga rörliga produktionselement skulle kunna komma till stånd. Vi ha därför antagit att produktionsområdena A och B skilja sig däri, att arbetskraft samarbetar i A med enbart fasta anläggningar med överkapacitet, i B med enbart övriga rörliga produktionsmedel. Det mindre realistiska i detta antagande upphäves, om man tänker sig gränsen mellan områdena dragen icke mellan konkreta produktionsgrenar, utan ige— nom produktionsgrenarna enligt nämnda indelningsgrund. Det gäller därefter att undersöka betingelserna för att en lönehöjning, som förskjuter efterfråge- strukturen i för A-området gynnsam riktning (vilket antages ske), skall kunna öka produktiviteten tack vare bättre utnyttjande av »produktionsreser- verna».

Antag, att i det läge, som skisserats, en allmän lönestegring på 20 % sätter in, och att den sker på övriga produktionsfaktorers bekostnad, i den meningen att lönetillskotten betalas av intäkter, som tidigare distribuerats till dessa övriga faktorers ägare, under det att den totala nominella utgifts- och intäkts- summan bevaras oförändrad. Antag vidare, att till följd av inkomstförskjut— ningarna efterfrågestrukturen förändrar sig så, att efterfrågan på A:s pro- dukter blir mera elastisk (på diagrammet härovan förskjutning från El—El till E4—E4), samt att konkurrensförhållandena äro sådana, att A-företagarna under strävan att utnyttja de vid lägre priser starkt ökade avsättningsmöj- ligheterna fördubbla sin produktion, varvid priset vid den samtidiga efter- frågeförskjutningen sjunker till 2.26 (de följa alltså den gamla kostnads- kurvan och betala lönehöjningen ur vad som tidigare utgått som täckning för fasta kostnader). Härvid tänkes hela ökningen i utbudskvantitet upp- sugas av den stegrade efterfrågan från arbetarhushållen, under det att övriga hushåll bevara sin efterfrågan på produkten kvantitativt oförändrad. Vi an- 'taga slutligen att priset på B:s produkter tillsvidare är oförändrat. —— Dessa antaganden torde nära motsvara dem, varmed det strukturella köpkraftsargu- mentet arbetar; de ha icke gjorts på grund av egen inneboende sannolikhet utan i och för prövningen av argumentet.

De antaganden, som gjorts beträffande efterfrågan på A:s produkter i läget— efter löneförhöjningen, innebära att- en något större del av den som oföränd- rad tänkta nominella totalinkomsten användes att köpa dessa, varför alltså en något mindre del återstår att köpa B:s produkter. Före lönehöjningen användas 2 100 000 att köpa A-varor, 5 000000 att köpa B-varor. Efter lönehöjningen kräva A-varorna 2 712000, varför den nominella efterfrågan på B:s varor inskränkts till 4388 000. Eftersom priset på B-varor tänkes oförändrat inskränkes B:s produktion proportionellt med den nominella efter- frågeminskningen. Den sammanlagda produktionsvolymen för A och B har

• Sida 51
•  Original

dock stigit. Väger man produktionsförändringarna med priserna före löne- höjningen, uppgår produktionsvolymens stegring till 21 %; användas priserna efter lönehöjningen som vikter, är stegringen 12 %, vilket uttrycker en produkti- vitetsökning tack vare förbättrat kapacitetsutnyttjande av det slag, som i det strukturella köpkraftsargumentet förutsättes ske. Den »allmänna» produktpris— nivån har sjunkit med 10 % räknat efter varusammansättningen i utgångs— läget, med 17 % efter varusammansättningen i läget efter lönehöjningen. Detta ådagalägger preliminärt oklarheten i att som förutsättningar på en gång ange, dels att lönehöjningen skall ske på andra inkomsters bekostnad, dels att tidigare obrukade produktionsreserver tack vare efterfrågeförskjutningarna skola tag-as i användning, och dels att prisnivån skall vara oförändrad. Lö- nernas andel av nominalinkomsterna har starkt stigit: från 64.8 % och till 79.7 %. Likaså ha reallönerna stigit, hur man än gör jämförelsen, och övriga inkomsttagares realinkomster sjunkit. Vi kunna antaga, att före löneförhöj- ningen arbetarhushållen ha köpt 200000 av A—produkter och 3 900000 av B—produkter, övriga hushåll 400 000 A-produkter och 1 100 000 B-produkter, samt att i och med köpkraftsförskjutningen arbetarhushållen komma att köpa 800000 A-produkter, under det att övriga hushåll köpa sådana till oföränd- rad kvantitet. Detta betyder att arbetarhushållens konsumtion av B-produk- ter är praktiskt taget oförändrad, under det övriga hushåll inskränka sin konsumtion av dessa till ungefär hälften. I sådant fall blir arbetarhushållens reala köpkraft enligt de alternativt möjliga, lika berättigade beräknings- grunderna höjd med 30 resp. 45 %, under det att övriga hushålls realköpkraft sänkes med 22 resp. 27 %. '

För möjligheten av att ett fall sådant som detta i verkligheten skall kunna komma till stånd (utan samtidig förändring i arbetseffektivitet, produktion-stek- nik o. s. v.), existerar emellertid ett stort och avgörande crux. För att fallet skall gå ihop förutsättas nämligen, antingen att företagarna taga förlusten av att fortsätta produktionen till priser som icke täcka produktionskostna- derna, vilket givetvis i längden icke är möjligt, eller att priserna på andra rörliga produktionsmedel än arbetskraft sjunka mycket starkt, vilket skulle förutsätta mycket oelastiskt utbud av dessa. I det här ovan konstruerade fallet är den behövliga sänkningen av övriga rörliga produktionsmedels priser så stark, att den elasticitet i utbudet av dessa, som kråves för att läget skall kunna bli bestående, knappast under vanliga förhållanden kan tänkas föreligga annat än under en mycket kort period. I läget efter lönehöjning och efter— frågeförskjutning skulle därför snart utlösas nya förändringar i produktions- omfatting, varuutbud och priser, till vilka vi återkomma.

Styrkan av de prissänkningar på med arbetskraften koopererande produk— tionsmedel, som krävas, och därmed också styrkan och snabbheten i de fort-I satta pris— och utbudsreaktionerna bero givetvis i första hand på proportionerna mellan de olika kostnads- och inkomstkategoriema i näringslivet, framför allt proportionen mellan arbetskostnad resp. -inkomst å ena sidan och kostnad för resp. inkomst av övriga produktionsmedel, fasta och rörliga, å andra sidan. Av betydelse är vidare, hur dessa övriga kostnader fördela sig på fasta och

• Sida 52
•  Original

rörliga, samt betingelserna för lönehöjningens »övervältring» på dessa, varvid är att fästa avseende särskilt vid möjligheterna för företagarna att med mono- polmakt skydda avkastningen av det fasta kapitalet samt vid utbudselasticite- ten hos-de rörliga produktionsmedlen. (Gränsen mellan fasta och rörliga pro— duktionsmedel resp. kostnader är givetvis inte skarp; den förändrar sig allt- efter den tid man tager i betraktande och _— vid tillväxt av produktionen — alltefter tillväxtens omfattning. När därför här talas om fasta och rörliga kostnader som artskilda kategorier, innebär detta en viss förenkling, vilken dock icke, med hänsyn till det behandlade problemets art, är av väsentlig be- tydelse 1 dessa sammanhang.)

I det fall, som härovan framställdes, utgjorde lönekostnaden så stor del av totalkostnaderna, som kan anses som ungefär normal för ett nutida industri- samhälle (64.8 % före, 79.7 % efter förändringen). Det säger sig självt, att i en hushållning, där arbetslönen utgör en mindre del av totalkostnaderna, möj— ligheten av kompensation för en kortare eller längre period för en procentuellt bestämd lönestegring genom sänkning av övriga produktionsmedels priser ceteris paribus måste vara större. Men samtidigt är ju graden av den produktivitets- ökning, som kan erhållas genom tack vare lönehöjning förändrad efterfråge- struktur, i motsvarande grad lägre.

Minskningen i den nominella köpkraft, som riktas mot B-produktionen, är givetvis till sin storlek beroende av förskjutningen i efterfrågekurvan för A- produkter. Om denna exempelvis antages innebära endast parallell förskjut- ning (enligt diagram 1 från El—El till E2_E2) och ingen ökad elastici- tet, blir tydligen beloppet av den köpkraft, som A-produkterna efter förändrin- gen taga i anspråk, mindre än vid den förut antagna efterfrågeförskjutningen, och därför också förlusterna eller de nödvändiga prissänkningarna på rörliga produktionsmedel inom B-produktionen i motsvarande grad mindre. Men detta innebär ju å andra sidan att A—produktionen utvidgas mindre, varför den möj- liga produktivitetstillväxten också blir svagare.

' I vårt exempel bars lönehöjningen till större delen av övriga rörliga produk- tionsmedel och endast till en mindre del av de fasta produktionsmedlen. I så- dant fall måste — ständigt bortsett från möjligheten av dynamiska förändringar av det ena eller andra slaget —— elasticiteten hos utbudet av rörliga produktions- medel förr eller senare göra sig gällande på sådant sätt, att produktionen vid den förändrade lönens fortsatta bestånd drages samman, produktpriserna höjas o. s. v. (vartill givetvis komma eventuella tekniska omläggningar till följd av prisförändringarna på produktionsfaktorer). — Antag, att det icke i B— produktionen för företagarna är möjligt att erhålla kompensation för lönehöj- ningen genom sänkning av priserna på koopererande rörliga produktionsmedel, därför att dessas utbud är elastiskt, och att företagarna på grund av produk- tionsförlusterna sätta upp prisernai paritet med de nya kostnaderna. Priset på B-produkter stiger då till 1.16, och produktionen sammandrages vid den efter löneförhöjningen givna efterfrågestrukturen till omkring 3800 000 produkt- enheter. Detta innebär, att produktivitetsökningen på grund av förbättrat ut- nyttjande av överkapaciteten i A-produktionen i sin verkan på den totala produk-

• Sida 53
•  Original

tionsvolymen i huvudsak upphäves. Index för produktionsvolymen blir, vid vägning med priserna före resp. efter förskjutningen 112 resp. 99. Siffran för den nominella lönesummans procentuella andel av totalinkomsterna stannar tack vare sysselsättningsminskningen i B-produktionen vid 71.4. Lönesummans reala köpkraft stiger — förutsatt att hela tillskottsprodukten inom A-produktionen, såsom tidigare antagits, köpes av arbetarhushållen — med 2 resp. 15 %. För att denna förutsättning skall uppfyllas kräves emellertid, att de ökade köpen av A- produkter från arbetarhushållens sida till större del gå ut över dessas egna köp av B-produkter än över övriga hushålls köp av B-produkter. Till en viss grad är detta rimligt att antaga: A-produkterna ha ju sjunkit i pris, under det att B- produkterna stigit, och vissa A-produkter kunna tänkas substituera B-produk- ter. Men detta är en möjlighet, som dels måste ha skäligen begränsad betydelse, dels faller helt utanför det strukturella köpkraftsargumentets ram. Ty detta argument bygger ju på möjligheten av att en förskjutning olika inkomstklasser emellan eo ipse förändrar köpkraftsstrukturen med produktivitetshöjande effekt.

I de hittills diskuterade fallen har lönehöjningen, som tänkes genomförd vid oförändrad total nominell efterfrågesumma, antagits ske väsentligen på bekost- nad av andra rörliga produktionsmedel än arbetskraft. Det vore ju emellertid möjligt att antaga, att lönestegringen i stället huvudsakligen sker på det fasta kapitalets bekostnad; det brukar ju framhållas att lönehöjningar, som ske på bekostnad av bundna produktionsmedel, vilkas utbudselasticitet lång tid framåt är nära noll, kunna gå för sig utan förändringari produktion och produktpriser. I verkligheten har man emellertid —— som tidigare framhållits — i sådana fall att räkna med högre eller lägre grad av monopolism i utbuds- och prisbestäm- ningen som normal. Erfarenheten bekräftar knappast elementarböckernas be- skrivning av det fasta kapitalet som lammet, som fromt låter sig klippas. I vårt exempel härovan kunde hela den stegring i lönesumman, som behövs för den förut antagna efterfrågeförskjutningen, ha erhållits genom en (ojämn) steg- ring av lönerna på det fasta kapitalets bekostnad. Om pris- och utbudsreak- tionen inom A-produktionen hade blivit densamma, d. v. s. fördubbling av pro- duktionen och sänkning av priset, kunde fallet gå ihop utan sänkning av priser- na på andra rörliga produktionsmedel, och läget kunde bestå till dess i och med det fasta kapitalets förslitning dettas utbud successivt blev elastiskt. Emeller- tid är naturligtvis sannolikheten för att A-produktionen skall utvidgas på grund av efterfrågeökningen minimal, då samtidigt större delen av det fasta kapitalets ersättning överföres till arbetslöner. Om lönetillskottet, som erhållits på så sätt, såsom efterfrågan riktas mot A-produktionen (enligt efterfrågekurvan TE,—E.. på diagram 1), är det rimligare att antaga, att produktionen blir oför- ändrad vid höjt pris. Vi antogo, att för utgångsläget en konkurrensintensitet gällde, vid vilken varken egentlig monopolvinst eller brist i kostnadstäckningen bestod. Efter lönehöjningen på enbart det fasta kapitalets bekostnad är full täckning av de fasta kostnaderna överhuvud icke möjlig, men genom en viss prisstegring (vid den antagna efterfrågekurvan till 3.75) kan en del av det som för företagen förloras genom högre löner återvinnas tack vare den ökade efter-

• Sida 54
•  Original

frågan. En dylik lägesförskjutning ger ingen impuls till ökad konkurrens- intensitet, snarare tvärtom. Man har därför all anledning att antaga, att verkan av inkomst- och efterfrågeförskjutningen i ett sådant fall icke blir en utvidg- ning i A-produktionen och alltså inte heller någon produktivitetsökning tack vare förbättrat kapacitetsutnyttjande utan endast vissa. förskjutningar olika in- komstgrupper emellan i fördelningen av ett totalt produktionsresultat, som i första hand något minskats, därigenom att av de totala, som oförändrade an- tagna penninginkomsterna en något större del går åt att köpa de fördyrade A—produkterna och alltså en något mindre del finnes disponibel för B—produk- terna. Kvar stå vissa starkare eller svagare incitament till fortsatta förskjut- ningar: splittringen i lönenivån, den något minskade användningen av arbets- kraft och övriga rörliga produktionsmedel i B-produktionen samt bristen i kost- nadstäckning för det fasta kapitalet i A-produktionen.

Antag slutligen det fall — fortfarande under förutsättning att den totala inkomstsumman bevaras oförändrad och att inkomstförskjutningarna fram- kalla en ökad och mera elastisk efterfrågan på A-produkter (El— 1 till E, —E.,) — att företagarna möta en allmän, likformig lönehöjning på 20 % genom att anpassa utbud och produktpriser just så, att liksom i utgångsläget kostnaderna nätt och jämnt täckas vid oförändrade priser på övriga produk- tionsmedel. Detta ernås i ett läge, där A-produktionen utvidgats till 1 050 000 produktenheter, vilka säljas till ett pris av 2.63, under det att B-produktionen sammandragits till ungefär 3 750 000 produktenheter med priset 1.16. Läget åskådliggör bristen på precision i uttrycken att »konsumenterna få bära löne- höjningen genom högre priser» eller att »företagarna eller andra produktions- faktorer få bekosta de höjda lönerna». Den ena varugruppens priser ha höjts, men den andra gruppens ha sänkts till följd av det bättre utnyttjandet av tidi- gare outnyttjad kapacitet. Den >>allm1änna>> prisnivån är i själva verket oför- ändrad. Indextalen bli enligt de alternativt möjliga beräkningsgrunderna 96 resp. 104. En konsument med given penninginkomst och normal konsum- tionssamm'ansättning varken förlorar eller vinner på förändringen. Företa- garna, å sin sida, ha oförändrad konkurrensintensitet och få produktionen att gå ihop på samma sätt som tidigare, och betala därvid samma priser som förut för andra produktionsfaktorer än arbetskraft. Den nominella lönesum- mans procentuella andel av totalinkomsten har stigit från 64.8 till 68.3. Real- lönen per arbetare har stigit, men den totala lönesummans reala köpkraft är praktiskt taget oförändrad (index: 108 resp. 94), varför den nyss gjorda an- märkningen, att den antagna efterfrågeförskjutningen måste erhållas i huvud- sak genom substitution inom _arbetarhushållens egen konsumtion, även här gäller. Här är ett dilemma, vars lösning ihuvudsak är avhängig av för- ändringarnas tidsföljd (och av betalningsmedelsförsörjningen, om man icke rigoröst fasthåller vid förutsättningen att den totala inkomstsumman är oför- ändrad). I ett förlopp: lönehöjning —— omedelbar sammandragning av B- produktionen —— till en början oförändrad A-produktion (varvid inkomst- summan skulle sjunka) skulle impulsen till A-produktionens ökning saknas. En allmän deflationsprocess kunde utveckla sig; att antaga en sådan vore

• Sida 55
•  Original

1 i i I ?

dock att gå utanför vår icke-konjunkturella frågeställning. Om däremot förloppet är: lönehöjning ——i början oförändrad B-produktion (ökning av inkomstmassan; se nedan) —— ökad efterfrågan på A-produkter, erhålles den- na impuls, och om som följd därav A-produktionen växer under prissänk- ning, kan den förändrade prisrelationen mellan A- och B—produkter utgöra den fortsatta bestående anledningen till en ny efterfråge- och produktions- struktur, även när B-produktionen sammandragits så att, enligt vår förut- sättning här, inkomstmassan är densamma som i utgångsläget. Men, som nämnts, en dylik efterfrågestrukturens förskjutning är ju till stor del an- norlunda betingad än den, som antages av det strukturella köpkraftsargu- mentet.

Vi antaga för resonemangets skull, att efterfrågeförskjutningen till E4— . kommer till stånd, och att inkomstmassan efter förskjutningarna är densamma som i utgångsläget. Tack vare efterfrågeförskjutningen utlöses då en del av den tidigare latenta tilltagande produktiviteten i A-produktionen, men denna produktivitetsökning uppväges i sin verkan på totalproduktionen helt och hållet av sammandragningen av B-produktionen. Index för total produk- tionsvolym blir 96 resp. 104. Vid oförändrad total inkomstsumma måste det förbättrade kapacitetsutnyttjandet i A-produktionen motsvaras av ett frisät— tande av produktionskrafter inom B-produktionen.

För att sammanfatta: den faktiskt existerande proportionen mellan arbets- kostnad, resp. -inkomst, och övrig kostnad, resp. inkomst, elasticiteten i utbudet av andra rörliga produktionsmedel än arbetskraft, samt monopolskyddet åt avkastningen på de bundna produktionsmedlen göra —— under de hittills an- tagna förutsättningarna _ möjligheterna att genom lönehöjningar erhålla produktivitetstillväxt genom bättre utnyttjande av fasta anläggningars kapa— citet mycket begränsade, detta även om, som här antagits, lönetillskottet ut- löser maximal efterfrågeförskjutning i den riktning, som det strukturella köp— kraftsargumentet förutsätter. Då den totala nominella inkomstsumman är oförändrad kommer produktivitetstillväxten genom förskjutning i efterfrå- gestrukturen på grund av en lönehöjning, som sker på bekostnad av andra inkomster, dels att i stor utsträckning möta hinder i prisstegringar, som vid given konkurrensintensitet för de av efterfrågeförskjutningen gynnade före- tag, som arbeta med överkapacitet, framstå som mera lönande än produktions— utvidgningar, dels att motvägas av produktionsbegränsningar inom de produk- tionsområden, som å ena sidan fått sina kostnader höjda genom lönernas steg- ring, å andra sidan röna minskad nominell efterfrågan genom efterfrågans strukturförändring.

Detta resultat är emellertid väsentligen betingat av den monetära förutsätt- ning som gjorts, alltså den, att den totala inkomstsumman är oförändrad. När så är fallet måste med nödvändighet den produktivitetsökande utvidgningen av A-produktionen ske på B-produktionens bekostnad. Den omständigheten att efterfrågestrukturens förändring möjliggör starkare utnyttjande av existe- rande överkapacitet innebär inte i och för sig möjligheten till en allmän pro- duktivitetsökning, som så att säga underbygger den höjda lönenivån. Bevaras

• Sida 56
•  Original

produktionen på B-området oförändrad, måste produktprisnivån pressas ned och ett i längden ohållbart läge med förlustbringande produktion inställa sig. Räntabilitetens bevarande kräver en sammandragning av produktionen, som från produktionssynpunkt sett uppväger det förbättrade kapacitetsutnyttjan- det, från inkomstbildningsynpunkt sett i högre eller lägre grad motverkar den lönesummans tillväxt, som' skulle vara grunden till efterfrågestrukturens för- ändring, varför förutsättningen av att denna verkligen sker kan komma att framstå som oförenlig med förutsättningen av att lönehöjningen sker »på andra inkomsters bekostnad».

Vi ha närmast att undersöka, hur saken ställer sig, om lönehöjningen finan— sieras på sådant sätt att den totala inkomstmassan växer. Såsom kommer att framgå av det följande, behöver detta ingalunda innebära inflation i veder- tagen mening. Produktprisnivån behöver icke stiga absolut. »Vinstinfla— tiOn» behöver icke heller komma ifråga.

Antag samma utgångsläge som tidigare och antag att lönerna stiga all- mänt och likformigt med 20 %, men i motsats till förut diskuterade fall icke direkt på bekostnad av utbetalningarna till andra produktionsfaktorer utan under bevarande av dessa utbetalningar i oförändrad omfattning. Detta. kan ske t. ex. genom en expansion av den totala betalningsmedelsmängden, så stor att den totala inkomstmassan per hushållningsperiod växer med just beloppet av lönesummans tillväxt. =,Vi förutsätta, att de bankmäs- siga möjligheterna till denna expansion äro för handen. Inkomstfördel- ningen kommer därvid givetvis att förskjutas; lönesummans procentuella an- del av totalinkomsterna växer. Antag vidare, att härigenom efterfrågekur- van för A-produkterna förskjutes till ökad elasticitet (från El—El till E.,, —E, enligt diagram 1) samt att företagarna under oförändrad konkurrens- intensitet anpassa produktpriser och utbud så, att kostnaderna täckas på sam- ma sätt som i utgångsläget. Den totala inkomstsumman växer då från 7 100 000 till 8 560000, lönesumman från 4 600 000 till 6060 000, vilket in- nebär en ökning av procenttalet för lönernas andel av nominalinkomsterna från 64.8 till 70.8. B-produktionen är kvantitativt oförändrad, A-produktio- nen ökad från 600000 till 1050 000 produktenheter. B-produkternas pris ha stigit till 1.16, A-produkternas ha tack vare produktionsreservernas ut- nyttjande sjunkit till 2.63. Den totala produktvolymen har likaledes tack vare produktionsreservernas utnyttjande, vilket i detta fall icke motvägas av pro- duktionsinskränkning på annat håll, stigit enligt indextalen 116 resp. 122. Den allmänna produktprisnivån är praktiskt taget oförändrad (99 resp. 104). Antaga vi att konsumtionssammansättningen i arbetarhushåll resp. andra hushåll i utgångsläget är densamma som i tidigare fall, samt att hela produkt- tillskottet i A-produktionen uppsuges av arbetarhushållen, blir ökningen i löne- summans reala köpkraft enligt de alternativt möjliga beräkningsgrunder- na 20 resp. 31 %. Den nominella inkomstsumman för övriga hushåll är oför- ändrad, men vid den antagna konsumtionssammansättningen för dessa hus- håll har tack vare prisförskjutningen mellan A- och B-produkter deras reala köpkraft stigit med 6 a 7 %. Reallönestegringen sker alltså i detta fall icke

• Sida 57
•  Original

på bekostnad av andra inkomster, vare sig nominellt eller reellt, utan har sin källa helt och hållet i den inträdda produktivitetsökningen.

Detta resultat kräver emellertid, att ytterligare en här hittills icke angiven förutsättning är uppfylld. För att A-produktionen skall kunna växa och B- produktionen bevaras oförändrad kräves tydligen, att det finnes reserver icke endast i form av outnyttjade fasta anläggningar utan också av arbetskraft "(samt övriga rörliga produktionsmedel, om ——- i motsats till vad här anta- gits — sådana användas i A-produktionen). Ser man köpkraftsstrukturpro- blemet som konjunktur- eller specifikt arbetslöshetsproblem är det natur- ligt att utgå från att sådana reserver finnas, men ser man det som ett pro- duktionens och produktivitetens utvecklingsproblem på lång sikt (och det är som sådant det plägar framställas i »fordismen» och i teorierna om- den »pro- duktiva löneutvecklingen») är denna förutsättning långt ifrån självfallen. I varje fall torde det bäst överensstämma med det strukturella köpkraftsar- gumentets vanliga formulering om vi antaga, att ökningen av A-produktionen möjliggöres icke genom anlitandet av reserver av arbetskraft och övriga rör- liga produktionsmedel utan genom överföring av dessa från B-produktionen till A-produktionen.

De förändringar av resultaten av förra fallet, som härav föranledas, innebära i huvudsak en svagare expansion av såväl inkomstmassa som produktions- volym. Om A-produktionen skall kunna utvidgas i anpassning till den efter- frågeförskjutning, som förutsättes, måste tydligen B-produktionen inskränkas till följd av minskad tillgång på arbetskraft. Den förändrade samordningen mellan fasta produktionsmedel, arbetskraft och övriga rörliga produktionsmedel medför också -— under vår förenklande förutsättning att i A-produktionen en- dast fasta produktionsmedel och arbetskraft samarbeta —— att en viss mängd övriga rörliga produktionsmedel bli sysslolösa, vilket skapar ett efter efter— frågeförskjutningen och den därav föranledda anpassningen av produktions- inriktningen kvarstående incitament till fortsatta pris- och produktionsföränd- ringar av det slag, som i tidigare sammanhang har anmärkts, men som här lämnas utanför resonemanget. Genom omlagringen av produktionsmedlen och det förbättrade utnyttjandet av A—produktionsgrenarnas kapacitet stiger den totala produktionsvolymen med 7 resp. 14 %, mot en stegring av 16 resp. 22 % i det fall, där produktionsreserver även av arbetskraft voro tillfinnandes. Ök- ningen i inkomstvolymen är i motsvarande grad mindre, varför den allmänna produktprisnivån förhåller sig på samma sätt som i detta fall, d. v. s. är praktiskt taget oförändrad. Talet för lönesummans andel av totalinkom— sterna stannar vid 69.8 %. Reallönen per arbetare med viss konsumtion resp. konsumtionsförändring stiger givetvis på samma sätt som i förra fallet, efter- som å ena sidan lönesatserna, å andra sidan varupriserna förändra sig på. samma sätt, men hela lönesummans reala köpkraft stiger svagare på grund av olikheten i sysselsättningens förändringar. Höjningen av arbetarhushållens samlade realköpkraft blir, förutsatt samma konsumtionssammansättning i ut- gångsläget som i förra fallet resp. samma ökning i konsumtionen av A-produk- ter, 9 resp. 21 %. Realköpkraften för övriga hushåll blir ungefär oförändrad,

• Sida 58
•  Original

eller en obetydlighet höjd. Det är att märka, att om hela A-produktionens pro- dukttillskott skall köpas av arbetarhushållen, dessa måste inskränka sin kon- sumtion av B-produkter ej oväsentligt. Som tidigare anmärkts, är det i och för sig ej orimligt att antaga att så sker på grund av förskjutningen i pris— relationerna, men detta är i så fall en verkan helt utanför det program som det strukturella köpkraftsargumentet arbetar med. Ännu rimligare vore ju att antaga att en dylik efter de förändrade produktprisrelationerna orienterad efterfrågeförskjutning inträffar icke endast för arbetarhushållen utan även för övriga hushåll.

Hur därmed än må förhålla sig är det tydligt, att produktivitets- stegringen tack vare förbättrat utnyttjande av de fasta produktionsen— läggningarna icke erhålles blott och bart i och med att lönehöjningen sker på bekostnad av andra inkomster, och att därigenom efterfråge- strukturen förskjutes, utan i och med att lönehöjningen medför en expansion av den totala. inkomstmassan. Detta i sin tur förutsätter, att betalnings- medelsförsörjningen anpassas sålunda, att.produktionsutvidgningen på ett håll icke framtvingar produktionsinskränkning på annat håll eller i varje fall icke större produktionsinskränkning än den som betingas av en eventuellt nödvändig överföring av arbetskraft och övriga rörliga produktionsfaktorer produktionsområdena emellan. Äro de penningpolitiska betingelserna för en sådan betalningsmedelsförsörjning tillfinnandes, är det teoretiskt fullt möjligt att en effekt av den art, som det strukturella köpkraftsargumentet syftar till, kan erhållas genom en lönehöjning, som förskjuter köpkraftsinriktningen på det sätt som argumentet antager. Men härför är ingalunda en relativ inkomst- , och efterfrågeförskjutning tillräcklig förutsättning. Det framgår av den här förda långrandiga kasuistiken, att frågan först och sist är en fråga om monetär » dynamik.

Frågan återstår om vad verkningarna av löneförhöjningar, som förändra efterfrågestrukturen på det sätt som det strukturella köpkraftsargumentet ut- går från, ha för bety-delse ur sysselsättningssynpunkt, förutsatt att dessa verk- ningar inträda. Här korsas argumentet om den produktivitetsstegrande ver- kan av löne- och inkomststrukturförändringar av det vanliga argumentet, att en höjning av lönerna på andra inkomsters bekostnad framkalla en förskjut— ning av efterfrågan mot standardiserade massartiklar, vilkas produktion oftast är relativt föga arbetskrävande, varför den ur varuefterfrågan härledda , efterfrågan på arbetskraft som följd av inkomstförskjutningen kommer att un- % dergå en relativ sänkning.1 Detta argument antager alltså just samma omedel- bara verkan på efterfrågeinriktningen av förskjutningen i inkomststrukturen som det strukturella köpkraftsargumentet, men fäster beträffande den fortsatta effekten avseende endast vid det otvivelaktiga förhållandet, att massproduktio- nen i vanliga fall kräver relativt föga arbetskraft, och försummar den möjlighet till produktivitetsökning genom ökat kapacitetsutnyttjande, som det senare ar- gumentet under förbiseende av det relativa arbetskraftsbehovet lägger vikt vid. Mot det förra argumentet kan givetvis riktas samma kritik som tidigare

1 Se Bagge, a. a. s. 21.

• Sida 59
•  Original

riktats mot det strukturella köpkraftsargumentet ifråga om den faktiska gil- tigheten av antagandet om förskjutningen i efterfrågeinriktning: erfarenheten ger ingalunda belägg för att denna alltid förändrar sig så som båda dessa argument förutsätta. För resonemangets skull antaga vi emellertid att in- komststrukturens förändring genom lönehöjningar verkligen medför en för- skjutning av efterfrågeinriktningen till fördel för standardiserade massartik- lar, vilkas framställning är relativt föga arbetskrävande.

Det är då först utan vidare klart att om i och med efterfrågeförskjutningen intet förbättrat utnyttjande av fasta anläggningar kommer till stånd resultatet vid i övrigt givna omständigheter blir minskad sysselsättning. Så blir fallet om outnyttjad kapacitet över huvud icke existerar, vilket ju dock knappast är en realistisk förutsättning under nutida industriella förhållanden. Men så blir också till dels fallet, i den mån de med outnyttjad kapacitet utrustade massproduktionsindustrierna äro strängt monopoliserade och efterfrågeförskjut- ningen är av sådan art, att den kan illustreras av en parallellförskjutning av efterfrågekurvan. I sådant fall kommer —— som tidigare visats _ den ökade efterfrågan att mötas av höjda produktpriser, som hålla igen produktions— utvidgningen. Det må här erinras om att detta ingalunda endast innebär en för totalproduktion och inkomstbildning likgiltig överföring av köpkraft från vissa konsumenter till monopolistiska företagare, såsomt. ex. Massar synes an— taga.1

Om däremot outnyttjad kapacitet förefinnes i de av efterfrågeförskjut- ningen gynnade produktionsgrenarna och om efterfrågeelasticiteten förändras eller konkurrensbetingelserna äro till favör för en avsevärd produktionsutvidg- ning, och en sådan därför kommer till stånd, blir ett generellt svar i viss rikt- ning på frågan om hur sysselsättningen röncr påverkan icke längre möjligt. Det kan vara lämpligt att här på nytt anknyta till den föregående kasuistiska framställningen. I de exempel som diskuterades, hade förutsättningarna ifråga om produktionsfaktorsproportionerna i hög grad valts i enlighet med antagan- det att massproduktionen är relativt föga arbetskrävande. Inom A-produktions- området var i utgångsläget proportionen mellan arbetskraft och totalkostnad som 6 till 21, inom B-produktionen som 4 till 5.

I det först diskuterade läget, där lönehöjningen skett på övriga inkomsters bekostnad, priset hade sänkts på A-produkterna och förblivit oförändrat på B—produkterna, skulle ökning ha inträtt i sysselsättningen. Detta därför, att produktionstillväxten i A-produktionen och den därmed sammanhängande minskningen i köpkraft, riktad mot B-produktionen, inom denna lett till pro- duktionsbegränsning, som endast var proportionell med nedgången i den nomi- nella efterfrågan, varför lönehöjningen där bars av företagare eller samver- kande produktionsfaktorer. A-produktionen skulle ha ökat sitt arbetarantal med 600, B-produktionen minskat sitt med endast 490. Ett sådant läge kan ju icke —— ceteris paribus -— tänkas hållbart. När på grund härav i nästa läge företagarna sammandragit produktionen och anpassat produktpriserna till den nya kostnadsnivån, vilket innebar lägre pris på A-produkter än i utgångs-

1 A. a. s. 61. Jfr härovan &. 16 ff.

• Sida 60
•  Original

läget, men högre pris på B-produkter, skulle sysselsättningen ha minskat. Totalproduktionen var visserligen oförändrad, men produktionsstrukturens för- ändring innebar en ökning av arbetarantalet i A-produktio-nen på endast 450, mot vilket stod en minskning i B-produktionen på ungefär 1 000. Det är därav tydligt, att så när som på kortare perioder (första fallet) sysselsättningsminsk- ning under i övrigt oförändrade förhållanden måste bli följden, om samtliga följande förutsättningar äro uppfyllda (senare fallet) :

att löneförhöjningen sker vid oförändrad total inkomst-summa, att löneförhöjningen leder till den antagna förskjutningen i efterfrågeinrikt-

ning, samt

att »massproduktionen» har lägre relativt arbetskraftbehov än övrig pro-

duktion, icke endast före utan även efter den tänkta förskjutningen.

Av dessa förut-sättningar är den första en fråga om penningpolitik och se— kulär och konjunkturell utveckling av de monetära faktorerna. Den sista kan godtagas såsom i allmänhet sannolik. Den andra är däremot långt ifrån säker; den kan, som tidigare visats, ibland te sig som föga sannolik eller rent av oförenlig med förutsättningen att inkomstmassan är oförändrad och att lönehöjningen sker på andra inkomsters bekostnad.

Ändras den monetära förutsätt—ningen, blir för sysselsättningsproblemet lik- som för produktivitetsproblemet situationen radikalt förändrad. Finnas re- server icke endast av fasta produktionsmedel utan även av arbetskraft och öv- riga rörliga produktionsmedel, och växer den totala inkomstsumman med be- loppet av lönesummans ökning, med följd att efterfrågekurvan för A-produk- tionen förändras på tidigare antaget sätt, då kommer sysselsättningsökningen inom detta produktionsområde att ske netto. Den omständigheten att efter- frågan efter förskjutningen är i relativt starkare grad inriktad på föga arbets- krävande produktion hindrar därvid icke att den absoluta sysselsättningen av arbetskraft stiger. .Vi betona än en gång, att inkomstmassans ökning här icke betyder inflation, vare' sig i meningen att den absoluta prisnivån stiger eller i meningen att produktprisnivån stiger relative kostnadsprisnivån. Ökningen av den totala inkomstsumman svarar till den ökning av produktionen, som erhålles genom starkare utnyttjande av faktiskt föreliggande kapacitet. Produktpriserna ha antagits just anpassa sig i enlighet med den förändrade kostnadsprisnivån. Den till inkomstsummans ökning svarande expansionen av betalningsmedels- mängden betyder icke heller att lönehöjningen enda-st blir nominell. Såväl den individuella reallönen som den totala lönesummans reala köpkraft tillväxa, den senare till och med starkare än den nominella ökningen i lönesatserna.

I detta fall, vari förutsättningarna äro de gynnsammast tänkbara för att de resultat, vartill det strukturella köpkraftsargumentet syftar, verkligen skola nås, spelar alltså det relativa arbetskraftsbehovet på olika produktions- områden ingen roll. Hade detta varit större inom A-produktionen skulle vis- serligen sysselsättningsökningen ha varit större vid en lika stor ökning av pro- duktionsvolymen. Men tydligen skulle det större relativa arbetskraftsbehovet också ha betytt en större kostnadshöjning (eller mindre kostnadssänkning), varför produktionstillväxten på A-området icke kunde vara lika stark.

• Sida 61
•  Original

(Det sista av de i sammanhang med produktivitetsfrågan diskuterade fal- let saknar intresse ur sysselsättningsproblemets synpunkt, eftersom där syssel- sättningen enligt förutsättningarna var konstant.)

Det resultat vi kommit till i fråga om verkningarna av kombinerad löne- höjning och efterfrågestrukturförändring under för det strukturella köpkrafts- argumentet gynnsammast möjliga förutsättningar är betingat av den totala in- komstsummans tillväxt, men naturligtvis icke endast härav utan även av pro— duktivitet-sökningen tack vare höjt kapacitetsutnyttjande. Om en lönehöjning skedde, och inkomstsumman därvid växte med beloppet av lönesummans till- växt, men ingen förbättring i kapacitetsutnyttjande kom till stånd, skulle visserligen företagarna vid oförändrad produktionsomfattning kunna erhålla intäkter som motsvarade produktionskostnaderna, och reallönerna skulle kunna ökas därför att produktpriserna icke stigit i samma grad som nominallönerna. Men denna reallönestegring skulle ske på andra inkomsters bekostnad, där- igenom att dessa, ehuru nominellt oförändrade, realt sjunkit i köpkraft på grund av de höjda produktpriserna. I den mån utbudet av med arbetskraft koopererande produktionsmedel vore elastiskt, skulle som följd därav — cete— ris paribus —— produktionsinskränkningar komma till stånd. Om vidare i ett sådant fall lön- och inkomstförändringarna medförde förändrad efterfråge- struktur i riktning mot mindre arbetskrävande produktionsgrenar skulle detta givetvis medföra sysselsättningsminskning utöver den, som betingas av pro- duktionen-s sammandragning. Såtillvida är det argument som hävdar arbets- kraftsefterfrågans minskning vid efterfrågeförskjutning i riktning mot stan— dardiserade massartiklar riktigt, även om den lönehöjning, som tänkes vara grunden till efterfrågeförskjutningen, åtföljes av ökning i de totala penning- inkomsterna. Argumentet förbiser dock det som för det strukturella köp- kraftsargumentet tillmätes central betydelse, nämligen att ökning av »mass- produktionen» även kan betyda tilltagande produktivitet. Om båda argumen- tens gemensamma antagande om efterfrågeförskjutningen är riktigt (vilket vi äro benägna att betvivla), bör man rimligtvis även räkna med denna senare möjlighet. Och gör man det, kan resultatet i fråga om sysselsättningsföränd- ringen bli det rakt motsatta.

En genom lönehöjning som initierande impuls utlöst process av den art, var- med det strukturella köpkraftsargumentet räknar, har givetvis sin gräns. 'Även om i alla hänseenden maximalt gynnsamma betingelser skulle föreligga, vore ju produktivitetstillväxtmöjligheterna uttömda i och med att de tidigare outnyttjade produktionsreserverna tagits i bruk. Processen kan därför icke vara kumulativ på samma sätt som exempelvis en process av typen. stigande realinkomster — stigande kapitalbildning —— ökad produktivitet — stigande realinkomster o. s. v. (sekulärt betraktad, och med bortseende från kriser, in- klusive kulturkatastrofer). Men de faktiskt föreliggande produktionsreserver- na äro ju i nutida samhälle en långt ifrån obetydlig post, även vid »normal» sys-selsättningsgrad. Emellertid torde man, med hänsyn till samtliga de kri- tiska anmärkningar, som i denna avdelning gjorts, kunna hålla för sannolikt, att de praktiskt möjliga resultaten ifråga om produktivitetstillväxt enligt det

• Sida 62
•  Original

strukturella köpkraftsargumentets program icke på långt när kunna uttömma produktivitetsreserverna. De stadier i den ekonomiska utvecklingen, var- under processer av den art som argumentet syftar på utspelas, äro givet- vis framför allt k0njunkturåterhämtningsperioderna. Under dessa sker en relativ ökning av inkomstmassan, men denna. torde knappast i allmänhet vara betingad av höjningar av lönesatserna, utan av konjunkturella förändrin- gar i produktion och inkomstbildning av helt annan innebörd. Det finnes icke heller anledning att antaga, att under en konjunkturåterhämtning strukturför- ändringar inom den konsumtiva efterfrågan spela någon utslagsgivande roll.

Kritiken av det strukturella köpkraftsargumentet kan sammanfattas i föl- jande punkter:

1. Det bortser från att en väsentlig del av den outnyttjade produktions- kapaciteten föreligger i den kapitalproducerande industrien, som icke direkt beröres av en förskjutning i den konsumtiva efterfrågans struktur.

2. Det antager, att en lönehöjning på bekostnad av övriga inkomster för- skjuter den konsumtiva efterfrågan i riktning mot standardiserade massartik— lar. Erfarenheten ger intet starkare stöd åt detta antagande, i vad angår nu- tida västeuropeiska förhållanden.

3. Det bortser från inslaget av monopolism i nutida prisbildning. Detta 1 är med all sannolikhet särskilt starkt just inom produktionsområden med out- l nyttjad kapacitet. Möjligheten av förbättrat kapacitetsutnyttjande är under , monopolistiska prisbildningsbetingelser i huvudsak bunden vid ökad elasticitet & hos efterfrågan. Med hänsyn just till arten av den antagna inkomststruktur- förändringen är elasticitetsökning icke sannolik.

4. Även om betingelserna i fråga om efterfrågans förändringar äro upp- ! fyllda, så kan icke, ceteris paribus, en lönehöjning, varigenom blott och bart ! en överföring av köpkraft kommer till stånd, leda till en den högre lönenivån * underbyggande produktivitetsökning, om utbudet av övriga produktionsmedel i är elastiskt. Möjligheten av en produktivitetsstegrande effekt via efterfråge- strukturen av en lönehöjning är därför betingad av en samtidig tillväxt i den totala inkomstsumman, varför problemet framstår som i första hand monetärt.

(

Framställningen har hittills beaktat endast möjligheten till produktivitets- ökning genom att faktiskt existerande produktionsreserver i form av ofullstän- digt utnyttjat fast kapital (och i vissa fall även av arbetskraft och övriga rör- liga produktionsmedel) tagas i bruk. Såsom i tidigare sammanhang antytts sammankopplas emellertid ibland dessa reserver med vad man kunde kalla »dynamiska reserver», såsom icke exploaterade uppfinningar, företagsorganisa- toriska landvinningar och dylikt, för vars utvecklande efterfrågestrukturens förändring antages kunna tjäna som impuls.

Denna sista möjlighet är av principiellt samma art som möjligheten av att lönepress på kostnadssidan kan driva fram en produktivitetsstegrande utveck- ling av teknik och organisation,1 men däremot av helt annan art än den, som i denna avdelning hitintills behandlats, och i klarhetens intresse böra de hållas

1 Se 5. 25.

• Sida 63
•  Original

i sär. Man kan t. o. m. ifrågasätta, om icke de båda. möjligheterna delvis ute- sluta varandra. Produkticnsgrenar som arbeta med stor överkapacitet äro i stor utsträckning sådana, som ha nått en hög teknisk utveckling och rationell företagsorganisation, vilken ofta därtill innebär relativt hög monopolgrad. En tack vare förändrad inkomststruktur ökad efterfrågan gentemot dessa kan un- der gynnsamma betingelser medföra betydligt förbättrat utnyttjande av kapa— citeten, men det är _ som vi sökt visa —— sannolikt, att verkan i det hänseendet oftare blir av begränSad betydelse och att i stället efterfrågeökningen mötes av prisstegring. Produktionsgrenar, å andra sidan, inom vilka latenta möjligheter till teknisk och företagsorganisatorisk effektivisering vila, äro däremot knap- past i allmänhet sådana, där överkapacitet i större omfattning aktuellt existerar. Så till vida synas de båda möjligheterna icke vara normalt förenade eller till och med vara delvis oförenliga.

Det är otvivelaktigt, att i enskilda fall förändringar i inkomststruktur och efterfrågeinriktning kunna utlösa tidigare latenta möjligheter till teknisk och organisatorisk utveckling. Detta gäller emellertid icke bara i fråga om in- komststrukturförskjutningar av ett visst slag utan om alla sådana och över huvud om alla förändringar i hushållningen, som skapa nya situationer, nya chanser, nya möjligheter till »Durchsetzung neuer Kombinationen» (Schum- peter). Det här senast diskuterade inslaget i det strukturella köpkraftsargu— mentet innebär antagandet, att de produktionsgren-ar, som skulle gynnas av den efterfrågan, som strömmar ut från tack vare lönehöjning på andra inkomsters bekostnad bättre tillgodosedda behovsskikt, i särskilt hög grad skulle äga. latenta tekniska och organisatoriska utvecklingsmöjligheter. Argumentet erin- rar slående om det merkantilistiska försvaret för lyxkonsumtion ; liksom denna på den tiden ansågs befordra de spirande, oanade utvecklingsmöjligheter göm- mande, för industriell teknik mest lämpade produktionsgrenarna, särskilt inom textilproduktionen, så antages nu att »masslyxvarorna» ha samma roll som dynamisk skattgömma. Huruvida denna uppfattning är hållbar eller icke är på nytt en rent empirisk fråga. Även här kunna göras en del av de invänd- ningar som tidigare gjordes i sammanhang med frågan, huruvida ökad mass- efterfrågan av det slag, varmed det strukturella köpkraftsargumentet labore- rar, sannolikt kommer att riktas mot industrier med existerande överkapacitet. Hela den kapitalproducerande industrien är ställd utanför. En betydande del av den överförda köpkraften kommer efter all sannolikhet att riktas mot så- dana produkter som animaliska livsmedel och bostäder, vilka icke endast icke nu produceras under undernormalt kapacitetsutnyttjande, utan även synas rym- ma mindre möjligheter till tekniska och organisatoriska framsteg —— åtminstone i följd av blott och bart efterfrågeökning —— än de flesta andra produktionsom— råden. Massefterfrågan betyder ingalunda alltid massproduktion, i den spe- ciellt tekniska mening vari ordet oftast fattas och här måste fattas. Här måste dessutom tillfogas den invändningen att en betydande del av inkomsttillskotten vid inkomststrukturförändringen säkerligen skulle komma att riktas mot pro— duktion, som redan är utvecklad till hög effektivitet och i vilken alltså väl de begränsade möjligheter till förbättrat kapacitetsutnyttjande, som tidigare disku— 5_331777

• Sida 64
•  Original

terats, kunna föreligga, men för vilken impulser från efterfrågesidan icke kun- na ha någon större betydelse för fortsatt teknisk och organisatorisk utveckling.

Ur sysselsättningsproblemets synpunkt äro givetvis verkningarna av genom impulser från efterfrågesidan utlösta dynamiska förändringar i teknik och or- ganisation att jämställa med verkningarna av dylika förändringar som ske spontant eller genom drivkrafter på kostnadssidan. Då dessa behandlats i an- nat sammanhang, behöva de ej här på nytt tagas i betraktande.

Det är icke möjligt att avge ett bestämt omdöme om graden av den betydelse, som" i den ekonomiska utvecklingen tillkommer efterfrågestrukturens förändrin— gar som dynamiskt incitament. Inte ens i fall, där genomträngandet av en ny betydande konsumtionsvana framstår som i hög grad »ledande» produktions- utvecklingen, såsom i nutiden beträffande bilismen, är det möjligt att utan mycket ingående »historisk» undersökning skifta äran av de dynamiska impul- serna. I hög grad just tack vare bilismens utveckling i Förenta staterna har under efterkrigstiden på sina håll den konsumtiva efterfrågan kommit att till- mätas mycket stor betydelse som ort för utvecklingsdrivande impulser. Även om man saknar lust att forma kategoriska påståenden, vilka i en fråga sådan som denna nödvändigtvis skulle sakna säkert underlag, torde man dock ha fog för omdömet, att denna uppfattning otillbörligt generaliserar erfarenheter från enstaka fall, och att därför betydelsen av förskjutningar i den konsumtiva ef- terfrågestrukturen för produktionsutvecklingen i dess helhet i hög grad över- drives.

• Sida 65
•  Original

KAP. rv, Kapitalbildningsargumentet.

I diskussionen om löneutvecklingens betydelse för produktionsutveckling och sysselsättning plägar kapitalbildningsargumentet intaga en mycket fram— skjuten plats. Så har under efterkrigstiden varit fallet särskilt i Tyskland, där av kända anledningar den ekonomiska utvecklingen under vissa perioder i dominerande grad präglats av akut kapitalknapphet.

Riktigheten under givna förutsättningar av den sats ur den elementära sta- tiska fördelningsläran, som kapitalbildningsargumentet bygger på, kan gi- vetvis icke sättas i fråga. Att vid given teknisk nivå och vid givna övriga omständigheter en ökning av realkapitalbildningen i längden leder till ökad ar- betsefterfrågan och vice versa, har veterligen icke i diskussionen om löneut- vecklingens betydelse bestridits av någon part, vars uppfattning överhuvud är värd beaktande.

När i polemik mot kapitalbildningsargumentet det göres gällande, att ökad kapitalbildning icke kan ha något förnuftigt syfte i en tid, då den redan existe- rande realkapitalapparaten icke kan fullt utnyttjas,1 innebär invändningen knappast ett bestridande av den nämnda självklara satsen ur den statiska för- delningsteorien. Den är väl närmast avsedd att hävda, att i en viss situation jämvikten mellan kapitalkonstruktion och konsumtion brustit, att alltså över- investering föreligger. Vi återvända i fortsättningen till denna senare inne- börd. Här må blott i förbigående anmärkas, att förekomsten av outnyttjade fasta anläggningar i och för sig varken bevisar kapitalbildningsargumentets generella felaktighet eller ens dess inaktualitet i en speciell situation. F elin- vesteringar samt allehanda produktionstekniska förhållanden, särskilt i för- ening med monopolistisk utbudsreglering, kunna skapa stora »reserver» av out- nyttjat realkapital, vilka kunna förekomma samtidigt med att stor knapphet på kapitaldisposition för nya investeringar och höga räntor råda. I hög grad beaktansvärd är emellertid en sådan invändning, när den syftar till att hävda möjligheten av att i vissa situationer en ökning i sparandet icke leder till ökning i realkapitalbildningen.

Det har knappast heller förelegat någon meningsskiljaktighet om att det frivilliga sparandets volym skulle tendera att minska vid en förskjutning av inkomstfördelningen, varvid arbetslönesumman steg på andra inkomsters be- kostnad, men väl om styrkan av denna tendens. Som bekant äro de statis-

1 »Beschleunigte Kapitalbildung durch allgemeine Verbrauehseinschränkung ist ein offen-

barer Widersinn in einer Zeit, in der schon das vorhandene Produktionskapital nicht vol] ausgenutzt werden kann.» Tarnow, Soziale Praxis 1926, s. 1061.

• Sida 66
•  Original

tiska möjligheterna att mäta sparandets förändringar mycket begränsade; det är därför svårt att. få svar på den empiriska fråga, som det här gäller. Otvi- velaktigt har på senare decennier sparandet ur små och medelstora inkomster, individuellt och kollektivt, tilltagit starkt i betydelse, liksom även det av en- skild »sparförmåga» och »sparvilja» i stor utsträckning oberoende offentliga sparandet. En tysk undersökning över sparkvoten i arbetarhushåll vid steg- ringar av lönen1 visade, att sparandet från arbetarhushåll vid lönestegring växte starkare än lönen, varmed dock naturligtvis icke är bevisat, att en över- föring av ett visst inkomstbelopp från större inkomsttagare till mindre icke skulle minska det ur denna inkomst flytande sparandet. Tvärtom drages ur den anförda undersökningen den slutsatsen, att vid en lönehöjning på bekost— nad av högre inkomster den slutliga verkan måste bli sänkning av sparandet, eftersom ökningen i sparandet ur arbetslönerna icke helt kompenserar minsk- ningen i sparandet ur kapital- och företagarinkomsterna, såvida icke lönehöj- ningen samtidigt medför, att företagens produktivitet växer och därför lämnar företagarnas kapitalbildning oberörd (varvid tydligen göres den förutsätt- ningen, att de nominella lönernas ökning icke sker på bekostnad av övriga penninginkomster) . .

Verkningarna på sparandet av en inkomstöverföring av ifrågavarande slag äro givetvis olika under olika förhållanden, bland vilka särskilt bestående in- komststruktur och levnadsstandard för befolkningens stora massa äro av be- tydelse. Man torde dock som ganska säkert kunna antaga, att under nuva- rande förhållanden en inkomstförskjutning till arbetslönernas fördel ceteris paribus skulle minska det enskilda frivilliga sparandet. I den mån realkapi— talbildningen är bunden av det enskilda frivilliga sparandet skulle därigenom också denna utveckla sig svagare än som annars varit möjligt, med känd följd beträffande arbetskraftsefterfrågan.

De statiska förutsättningar, varmed kapitalbildningsargumentet som re- gel opererar, begränsa emellertid i hög grad värdet av dess slutsatser för be— dömningen av den konkreta utvecklingen. Den svenska ekonomiska efterkrigs- utvecklingens symptombild har _ efter vad som framgår av arbetslöshetsut- redningens betänkande I — alls icke varit sådan, att däri en på grund av löneutvecklingen framtvingad minskning av sparandet och realkapitalbildnin- gen framstår som dominerande. Faktiskt ha ju tvärtom såväl det nominella sparandet som produktionen av realkapital varit både absolut och relativt star— kare efter kriget än tidigare. Av realkapitalbildningen har en betydande del (ex. bostadsbyggandet) varit sådan, som i väsentlig grad finansieras genom sparande ur små och medelstora inkomster_ Övrig kapitalbildning, t. ex. den inom industrien, har knappast haft onormalt (efter förkrigsförhållanden mätt) ogynnsamma betingelser. Ingen utpräglad kapitalknapphet har gjort sig gäl- lande.2 Vid förklaringen av det faktum att i Tyskland, som tidigare antytts,

1 Utförd av Marschak, citerad efter Heyde, &. a. s. 24. ” Uttryck sådana som »kapitalknapphet», »till förfång för kapitalbildningen» o. dyl. måste givetvis alltid fattas relativt. Det kunde hävdas, att realkapitalbildningen skulle ha varit ändå större under efterkrigstiden, om lönerna icke stigit i den grad, som skett. Härvid återstår emellertid att bevisa, att det större sparande, som kunde kommit till stånd

• Sida 67
•  Original

naturligtvis icke helt stela. Svårigheter att med företagssparande finansiera

förhållandena i detta hänseende varit fundamentalt annorlunda, saknas som bekant icke »särskilda omständigheter» att hänvisa till.

En »dynamisering» av frågeställningen, vilket är att bibringa den större realism, betyder främst hänsynstagande till det evolutionära sambandet mel- lan å ena sidan kapitalbildningen, å andra sidan dels den tekniska utveck- lingen, dels den monetära utvecklingen. Till det senare sambandets roll i kon- junkturförloppet återkomma vi i senare sammanhang.

Under den industriella utvecklingen fram till världskriget, sekulärt betrak- tad, övervägde ur sysselsättningssynpunkt realkapitaltillväxten starkt den re- lativa arbetsbesparing, som den tekniska utvecklingen innebar. Det är ett all- mänt antaget —— och otvivelaktigt —— förhållande, att produktionsapparatens utbyggande till betydande del finansierades ur de vinster som tillföllo de före— tagare, som ledde den tekniska och företagsorganisatoriska utvecklingen, de »nya kombinationernas» skapare. Man har alla skäl att antaga, att även i ut- vecklingen under efterkrigstiden sparande ur företagsvinster spelat en viktig roll för finansieringen av industriella realinvesteringar, varvid det finnes an— ledning att speciellt betona de monopolartade vinsternas betydelse.1 Härför talar bl. a. det från många länder omvittnade förhållandet, att »företagsspa- randet», den direkta investeringen intra muros av vinstmedel, tilltagit starkt i vikt. Men under efterkrigstiden har ju därtill, som tidigare behandlats, de tekniska strukturförändringarna inneburit en långt starkare relativ arbetsbe— sparing än tidigare. Betraktar man kapitalbildningsargumentet ur evolutio- när synpunkt, mäste dessa förhållanden tillmätas en viss betydelse, åtminstone på kort sikt. När den förhärskande tekniska vindriktningen går i starkt ar- betsbesparande .riktning, och de realinvesteringar som göras till väsentlig del förkroppsliga en produktionsteknik, som sänker det relativa arbetskraftsbeho- vet, och när dessa realinvesteringar till betydande del finansieras ur företags- vinster, kan det tänkas, att lönehöjningar fördröja sysselsättningsminskande rationaliseringsåtgärder och därför under en viss period bevara sysselsättning- en på högre nivå än den, som skulle blivit följden av rationaliseringsåtgär- dernas genomförande. Lönehöjningen skärper visserligen motivet till arbets- besparande tekniska omläggningar, men kan samtidigt fördröja tillfället att genomföra dem.

Vi tillmäta icke detta resonemang någon större betydelse; det har anförts endast därför att det spelat en viss roll i diskussionen. Många reservationer kunna göras. Det är tydligt, att den uppskjutna sysselsättningsminsknin- gen kan helt eller delvis motsvaras av utebliven sysselsättningsökning inom investeringspreduktionen, och vidare att den kan uppvägas eller långt över- vägas av sysselsättningsminskning framför allt i industrier, som arbeta un- der internationell konkurrens. Finansieringsmetoderna äro som allting an- nat i hushållningen underkastade en viss institutionell tröghet, men de äro

vid svagare löneutveckling, också hade betytt motsvarande ökning av realkapitalbildningen. (Jfr nedan.) 1 Se exempelvis Lederer, Wege aus der Krise, 1931, s. 12.

• Sida 68
•  Original

som lönande betraktade tekniska förändringar, som kräva realinvestering, skulle komma företagarna att tillgripa andra finansieringsvägar. Den bety— delse, som skulle kunna tillkomma det anförda förhållandet i längden, skulle möjligen vara den att hindra vissa förhastade, av ingenjörsromantiska skäl företagna rationaliseringsåtgärder, som ha lätta finansieringsmöjligheter att tacka för sin tillkomst, alltså att hämma »felrationalisering» (icke endast efter någon allmän samhällelig måttstock utan även efter den privatekonomiska företagsrationalitetens), varvid dock måste anmärkas, att samtidigt de arbets- marknadspolitiska rationaliseringsmotiven (samt naturligtvis de på räntabili- tetshänsyn vilande) kunna stärkas.

Av långt större vikt för problemet om sambandet mellan löneutveckling och kapitalbildning — även på lång sikt —— är frågan om i vad mån realkapital- bildningen är bunden till det utbud av kapitaldisposition, vars rörliga bestånds- del — om kapitalamorteringen antages konstant —— är det enskilda, frivilliga sparandet.1 Av avgörande betydelse härvidlag är den roll som i produktions- utvecklingen spelas av kreditinflationen resp. -deflationen och de därav orsa- kade förskjutningarna i produktionens kapitalistiska struktur.

I den faktiska ekonomiska utvecklingen sker realkapitalbildningen till större delen under högkonjunkturerna. Konjunkturväxlingarna innebära väsentligen en växling i den hastighet, varmed realkapitalutrustningen tillväxer. Produk— tionsapparaten utvecklar sig språngvis —— eller efter en trappformad kurva -— den utbygges hastigt under högkonjunkturerna till större kapacitet, men växer svagare under depressionerna eller står stilla vid den under föregående högkonjunktur uppnådda kapaciteten. Vi ha ingen anledning Eat-t här utveckla problemet om orsakerna till dessa utvecklingsdiskontinuiteter; vi återvända till frågan i ett följande kapitel. Här endast konstateras det faktiska förhållandet, att realkapitalbildningen i den kapitalistiska utvecklingen huvudsakligen kom— mer till stånd under högkonjunkturerna.

Högkonjunkturernas realkapitalbildning kan finansieras på olika sätt, ge- nom företagssparande, banklån o. s. v.; sannolikt växlar de olika finansierings- formernas relativa betydelse från det ena avsnittet av en uppsvingsrörelse till det andra. I varje fall åstadkommes finansieringen till väsentlig del genom att bankerna utvidga sin kreditgivning. Såsom i nutida penningteori brukar framhållas är realkapitalbildningen, på så sätt finansierad, att betrakta som primär i förhållande till penningsparandet. »Det bankmässiga skapandet av ny köpkraft. . .», framstår — för att använda Schumpeters2 ord —— »icke blott som en av källorna till kreditutbudet, utan som den principiellt intressan- taste . .. utan Vilken finansieringen av den moderna industriella utvecklingen överhuvud hade varit omöjlig och tempot i denna utveckling hade varit vä- sentligt långsammare.» Initiativet till realkapitalbildningen ligger icke hos spa- rarna eller hos banksystemet utan hos företagarna. Dessas spelrum är visser- ligen på olika sätt begränsat av sparvolymen och av banksystemets vid olika tillfällen växlande kreditpolitiska expansionsmöjligheter, men denna begräns-

1 Vi bortse i fortsättningen från de komplikationer, som sammanhänga med kapitalamor- teringen. Jfr Myrdal, Om penningteoretisk jämvikt i Ek. Tidskrift 1931, s. 191 ff. ” Die goldene Bremse an der Kreditmaschine -i Die Kreditwirtschaft, I. Teil, 1927, s. 86.

• Sida 69
•  Original

ning innebär icke rigorös bundenhet till det enskilda frivilliga penningsparan- det i varje särskild period.

Att under kortare perioder realkapitalbildningen kan överstiga (eller under— stiga) sparandet hör till de allmänt accepterade delarna av konjunkturteorien. Vid behandlingen av problemen om sammanhangen mellan sparande och kapi- talbildning synes det däremot som regel tagas för givet — som en underför- stådd eller som en uttrycklig, förment nödvändig förutsättning —— att i läng— den, sekulärt, realkapitalutrustningen i samhället icke kan växa utöver eller stanna under den nivå, som bestämmes av det frivilliga sparandets omfatt- ning.1

Detta innebär antagandet, att en kreditinflation under en högkonjunktur med nödvändighet följes av en utjämnande kreditdeflation under lågkonjunk- | turen, så att i längden realkapitalbildningen kommer att utveckla sig i en— [ lighet med det frivilliga sparandet, att anpassa sig till »sparviljans» anvis- l ningar. Med särskild styrka har en sådan uppfattning hävdats av Hayek.2 l H. menar, att en ökning av realkapitalbildningen, förlängning av produktions- processen, som bygger på frivilligt sparande, kan bli bestående utan störnin- | >

gar, under det att i motsats härtill en förlängning av produktionsprocessen, framkallad av kreditinflation, med nödvändighet framkallar en reaktion, var- igenom produktionsprocessen åter sammandrages.

Att en på kreditinflation byggd investeringskonjunktur som regel följes av bakslag och depression med nedsatt investeringsverksamhet är i full över- ensstämmelse med all konjunkturhistorisk erfarenhet. Det är rätt och slätt konjunkturväxlingarnas faktum. Därav framgår emellertid i första hand en— dast att en period av hög investeringsverksamhet normalt har i följe en period av låg investeringsverksamhet, icke att denna växling i realkapitalbildningen skulle vara helt betingad av att [högkonjunkturen utvecklas i kreditinflationens tecken. Det är visserligen i hög grad sannolikt att investeringsverksamhetens växlingar skulle vara svagare om varje produktionsuppsving hade sin be— gränsning given i och med möjligheterna att finansiera kapitalinvesteringar

, enbart ur det löpande frivilliga sparandet. Men därmed vore för det första & icke möjligheterna av konjunkturväxlingar uteslutna? För det andra skulle ! antagligen utvecklingen av _de produktiva resurserna på lång sikt hämmasf ? Ur konstaterandet av den faktiska pendlingen mellan kreditinflation-inve- | steringskonjunktur och kreditdeflation-depression kan icke utan vidare dra-

1 »På kort sikt», »på, lång sikt» eller synonyma uttryck i den ekonomiskt-teoretiska deduktionen äro som regel icke kronologiskt fixerade. Ofta torde de bakom dylika ut- tryck liggande föreställningarna hänföra sig till den korta konjunkturvagen resp. den som kärnlinje till en följd av konjunkturvågor geometriskt konstruerade trendkurvan, utan närmare bestämning av dennas reala innebörd. Gentemot ett dylikt betraktelsesätt kan man med Keynes hävda, att den ekonomiska teoriens »short period» icke alltid generar sig för att vara längre än ett normalt människoliv. »A ,short period' is quite long enough to include (and, perhaps, to contrive) the rise and. the fall of the greatness of a nation.» A Treatise on Money, Vol. II, 1930, s. 159.

2 Se Hayek, Preise und Produktion, 1931. ³ Se Hansen and Tout, Investment and Saving in Business Cycle Theory i Econometrica, april 1933, s. 138 f. 4 Jämför ovanstående citat efter Schumpeter.

• Sida 70
•  Original

gas slutsatsen, att kreditinflation och kreditdeflation skulle i tidens längd jämnt uppväga varandra, och alltså realkapitalbildningen på lång sikt vara bunden av det frivilliga sparandet. I denna fråga, som även innesluter frågan om löneutvecklingens betydelse för kapitalbildningen på lång sikt, måste man, för att förfara realistiskt, även taga hänsyn till den monetära långtidsutveck- lingen.

Den klassiska invändningen mot uppfattningen att realkapitalbildning och produktionsutveckling i längden kunna påverkas av kreditgivningen går ut därpå, att kredit i och för sig ej är produktion, och att produktionen i längden är bestämd av de »reala» produktiva resurserna. Detta är naturligtvis i och för sig självklart riktigt, men därmed är för det första icke sagt någonting om möjligheten av att kreditgivningen även i längden kan påverka produktionens tidsstruktur och för det andra — och viktigaste —— har invändningen mening endast under den statiska förutsättningen, att de reala produktiva resurserna dels alltid äro fullt utnyttjade, dels till sin utveckling fullständigt oberoende av monetära betingelser. En dylik förutsättning är naturligtvis icke verklig- hetstrogen i ett progressivt samhälle. De drivande impulserna, vilka skapa vinstchanserna och därmed incitamenten till företagande, äro i den ekono- miska utvecklingen av tusen och ett slag. Deras verkan är alltid monetärt betingad. Detta innebär något helt annat än att de monetära faktorernas egna, spontana förändringar skulle vara utvecklingens drivkraft, som de yt- ligare formerna av monetära utvecklingsteorier antaga. Lika ytliga som dessa senare äro, lika falsk är dock den ortodoxa föreställningen, att den ekono- miska långtidsutvecklingen är resultatet endast av de »reala» ekonomiska fak- torernas spel under —— och oberoende av — den »penningslöja», vars reala be— tydelselöshet ekonomisk teori länge bemödat sig att bevisa. Den ekonomiska totalutvecklingen är i varje läge betingad av monetära omständigheter, som kunna befordra eller hämma utvecklingen av de »reala» resurserna, betingad av penning- och kreditsystemets elasticitet. En monetärt betingad utveck- lingshämning på kort sikt är också en utvecklingshämning på lång sikt, och vice versa när det gäller utvecklingsbefordrande monetära omständigheter. Den »utjämning» mellan hög- och lågkonjunktur, som formellt representeras av trendlinjen, innebär icke real utjämning i den meningen att vad som för- spillts under en depression återvinnes under nästa högkonjunktur. Det spa- rande, som icke användes, går förlorat. Den arbetskraft, som går sysslolös, går förlorad. Långtidsutvecklingen är ingenting annat än summan i tiden av korttidsprocesserna.

Med hänsyn till möjligheterna av att de reala produktiva resursernas ut- veckling kan _ påskyndande eller hämmande — påverkas av den monetära ut- vecklingen, samt att produktionens tidsinriktning kan röna inflytande av kre- ditsystemets (inom vissa gränser icke rigoröst bundna) kreditskapande verk- samhet, förefaller det icke finnas något rimligt skäl att antaga, att för längre perioder (här närmast fattat i meningen: längre än den ordinära konjunktur- cykeln) med nödvändighet realkapitalbildningen skulle vara helt bestämd av

• Sida 71
•  Original

det frivilliga sparandet.1 Det är väl tänkbart, att kreditinflations- resp. kredit- deflationsprocesser av samma natur som de, som utmärka de kortare konjunk- turvågorna, kunna utveckla sig över längre tidrymder, under vilka de korta kreditcyklarna utspela sig som oscillationer omkring en stigande eller fallan- de kärnlinje, tillfälligt avbrytande, resp. forcerande en för en längre period genomgående rörelsetendens, Erfarenheten ger i varje fall intet stöd åt Hayeks här ovan refererade uppfattning, snarare tvärtom. De sekulära prisnivårö- relserna, vilkas samband med den allmänna ekonomiska utvecklingen på se- nare tider intensivt diskuterats under rubriken: »den långa vågen», synas möjliga att tolka som utsträckta vågor av kreditinflation och kreditdefla- tion, perioder av längre tid bestående disproportionalitet mellan produktio- nens tidsstruktur och inkomsternas disposition för konsumtion- resp. spa- randeändamål.2 Dylika processer innebära, att den faktor, som i den kapita- listiska produktionsutvecklingen har rollen av stimulerande resp. hämmande incitament, och som själv är en funktion av produktionens och inkomstdisposi- tionens tidsinriktning, nämligen produktionsvinsten, har en över längre perio- der gällande dominerande benägenhet att vara positiv resp. negativ. Eftersom nu realkapitalbildningen i första hand sker på de efter vinsthänsyn orienterade företagarnas initiativ inom ramen av ett mer eller mindre elastiskt penning- och kreditsystem, är det sannolikt, att den sekulära prisrörelsen motsvaras av långa, flacka vågor i kurvan för tillväxten av realkapitalutrustningen. (Härmed är ingenting sagt om kausalförbindelsernas art.) De forskare, som mest ingående studerat den ekonomiska långtidsutvecklingen, ha också stannat inför en dylik uppfattning. Sålunda betraktar It'ondratieff3 den långa vägen såsom väsent- ligen en växling i tillväxten i den varaktiga realkapitalapparaten. Knenets4 konstaterar, att produktionsvaruproduktionen är underkastad starkare variatio- ner i sammanhang med den sekulära prisutvecklingen (»sekundärt sekulära»,

1 »There is no reason whatever why the volume of bank credit might not steadily continue to rise indefinitely, provided either that sufficient gold reserves were forthcoming, or that bank efficiency in the use of gold progressively improved. Or, if a managed cur- rency were substituted for gold, a slow and persistent increase in bank credit might continue indefinitely.» Hansen and Tout, a.. a. s. 140. »In—definitely» måste här givetvis fattas såsom gällande tiden för dylika. processer, icke deras styrka under en viss tids- period. Överskridas i sistnämnda hänseende vissa gränser, kan följden för hela det eko- nomiska systemet bli katastrofal. Jfr Keynes, a. a. Vol. II: kap. 30.

2 »When a long-period movement in the natural-rate of interest is in DrOgYOSS, there is — — — &. prolonged tendency for investment to fall behind saving When this rate is falling because the market-rate does not fall equally fast, and to run ahead of saving when it is rising because the market-rate does not rise equally fast. Since the market-rate lags behind the natural-rate, less than the right degree of stimulus or deterrence is being applied to the rate of investment. —— — _ it follows —- —- —— that when the natural- rate is falling there is a long-period drag on the price—level, and contrariwise. _— — — It is &. slight, long-continued drag in a particular direction. —— — — so long as invest- ment lags behind (or runs ahead of) saving by a given amount, — — — prices will continue to fall (or rise) —- — —.» Keynes, a. a. Vol. II, s. 204. Vi bortse här ifrån att de citerade satserna icke ge någon kausalförklaring, såsom man av formuleringen kunde förmoda, utan endast uttrycker ett funktionalsammanhang; de beskriva emellertid i en speciell terminologi sådana förlopp av över långa perioder utsträckt kreditinflation och kreditdeflation som här diskuteras.

3 Die längen Wellen der Konjunktur i Archiv för SozialW-issenschaft und Sozialpolitik, dec. 1926, s. 573 ff. ' Secular Movements in Production and Prices, 1930, s. 266.

• Sida 72
•  Original

enligt K:s terminologi) än konsumtionsvaruproduktionen, vilket ju går ut på detsamma.1 '

När så är fallet, blir den statiska problemställningen ifråga om sambandet mellan löneutveckling och kapitalbildning ofullständig: den kräver modifi- kationer med hänsyn till sambandet mellan lönenivåns utveckling och den monetära lång'tidsutvecklingen.2 — Det bör dock uttryckligen framhävas, att alla frågor om de kausalsamband, som bestämma den »långa vägen» (vil- ket — enklare uttryckt — praktiskt taget är frågan om den ekonomiska långtidsutvecklingen överhuvud taget) än så länge höra till de delar av nationalekonomien, som är rikare på frågor än på svar. Det är emel— lertid nödvändigt att se frågorna om löneutvecklingen mot denna bakgrund, om också resultatet därav endast blir en ny frågeställning, som i varje fall är mera realistisk än den rent statiska.

Det kunde på denna punkt invändas, att även om' realkapitalbildningen på grund av de anförda förhållandena icke kan ses som helt bunden av det frivil- liga sparandet, och därför frågan om löneutvecklingens betydelse för kapital- bildningen icke kan bedömas enbart med hänsyn till verkan på sparandet av en överföring av penninginkomster från vissa högre inkomsttagare till löne- inkomsttagare, är dock löneutvecklingen delaktig i realkapitalbildningspro— cessen på annat sätt, nämligen därigenom att lönerna under en sekulär pris- stegringsperiod varaktigt »släpa efter», d. v. s. sjunka relative den totala inkomstutvecklingen, och vice versa under en period av sekulärt sjunkande prisnivå. Realkapitalbildningen under en uppgångsperiod innebär ju en rela— tiv begränsning av konsumtionen till förmån för kapitalproduktionen, en be- gränsning, som icke varit möjlig, om icke lönerna stigit svagare än totalin— komsterna i samhället. Det kan synas som om för reallönens utveckling det vore likgiltigt, om kapitalbildningen åstadkommes genom lägre penninglö- ner vid viss prisnivå eller genom högre penninglöner vid i starkare grad höjd prisnivå.

Det är naturligtvis riktigt, att en realkapitalbildning på basis av en se- kulärt utsträckt kreditinflation innebär en relativ begränsning av konsum— tionen. Men begränsningen behöver ingalunda vara absolut; erfarenheten vi- sar, att de sekulära uppsvingsperioderna utmärkas av en starkare utveckling icke endast av realkapitalproduktionen utan också av totalproduktionen jäm— fört med de sekulära nedgångsperioderna. Man har anledning att förmoda,

1 För enskilda länder, särskilt mindre, äro dylika förhållanden svårare att konsta— tera, eftersom strukturförskjutningar i den internationella arbetsfördelningen kunna över- täcka dem. Det kan dock anmärkas, att i Sverige — enligt siffror hämtade ur Social- vetenskapliga institutets undersökning över nationalinkomsten-s utveckling från 1860 -— tillväxten i produktionen av industrikapital + import + export var ungefär dubbelt så stark, räknat per år, under den sekulära uppsvingsperioden 1895—1913 som under den sekulära nedgångsperioden 1875—1895. Produktionen av industrikapital representerar ju dock endast en del av den totala realkapitalbildningen. " Härvid avses genomgående penninglönenivån; ».reallönen» är icke aktiv part i den ekonomiska utvecklingen, den ingår icke på något ställe som post i de kalkyler, efter vilka företagarnas dispositioner, produktionens förändringar avgöras, den förändrar icke sig, utan är en konventionellt-statistiskt bestämd resultant av produktions- och prissyste- mets förskjutningar.

• Sida 73
•  Original

att de sekulära uppgångsperioderna till en viss gräns själva skapa de materi— ella resurserna för den ökade realkapitalbildningen genom att mobilisera pro— duktionsreserver och befordra utvecklandet av produktivkrafterna,1 varför denna icke behöver inskränka konsumtionen till mindre absolut omfattning än som varit möjlig, om icke produktions- och prismekanismerna verkat i se— kulärt stigande riktning. Det motsatta förhållandet i fråga om konsumtio- nens absoluta utveckling är alls icke uteslutet.

Vad beträffar den speciella del av totalkonsumtionen, som representerar ar- betslönernas reala köpkraft, är för det första att märka, att bland kostnads- priserna arbetslönerna enligt erfarenheten visserligen äro mindre rörliga än exempelvis råmaterialpriserna, men att å andra sidan vissa kapitalkostnader äro ännu mindre rörliga än lönerna. Det ofta påpekade förhållandet att den reala kostnaden för främmande kapital förändras med penningvärdet, innebär ju automatiska förskjutningar i inkomstfördelningen till fördel för ägarna av det passiva kapitalet och till förfång för övriga producentgrupper under en priss-änkningsperiod. Under i övrigt lika förhållanden ifråga om de räntabilitetsbestämmande faktorerna måste detta inverka sänkande på fö- retagarnas efterfrågan på arbetskraft vid en viss lön, dels därigenom att be- stående företag få försämrad räntabilitet genom den reala skuldbördans ök- ning, dels därigenom att nytt företagande hämmas i den mån fortsatt pris— fall anteciperas. De förskjutningar i prisrelationerna so'm uttrycka sig däri att levnadskostnadsindex vanligen varierar svagare än industriproduktindex, kunna möjligen rymma andra företeelser av samma slag, genom vilka alltså lönernas tröghet i förhållande till företagarvinsten och vissa kostnadspriser till större eller mindre del kompenseras i sin verkan på inkomstfördelningen tack vare att vissa andra kostnadspriser äro ännu mindre rörliga än lönerna. Betydelsen av dylika omständigheter för långtidsutvecklingen kan dock be— stämmas endast genom en mycket ingående statistisk undersökning av pris- och inkomstrelationernas förändringar på lång sikt. _ För det andra är det i detta sammanhang väsentligt att skilja mellan den individuella reallönen och den reala köpkraften hos den totala lönesumman. Sekulär uppgång inne— bär ju, att högkonjunkturerna äro långa, lågkonjunkturerna korta. Även om den individuella reallönens tillväxt skulle retarderas under de sekulära upp- svingsperioderna (vilket ingalunda alltid är fallet) kan detta kompenseras eller överkompenseras i sin verkan på den totala lönesummans reala köpkraft genom den förbättrade sysselsättningen.

Utifrån vår frågeställning om löneutvecklingens betydelse för realkapital- bildning och produktionsutveckling på lång sikt är emellertid det centrala problemet ett annat än det, huruvida den absoluta reallöneutvecklingen retar- deras resp. påskyndas av de ur annan källa än det frivilliga sparandet gene- rerade långa vågorna i realkapitalbildningen, eller om den i processens egen natur liggande relativa inskränkningen resp. utvidgningen av konsumtionen för de absoluta reallönernas del till äventyrs uppväges eller överväge's av

1 Jfr ovan s. 64 f.

• Sida 74
•  Original

starkare resp. svagare total produktionstillväxt genom olika utnyttj-andegrad för de förefintliga produktiva resurserna under olika sekulära perioder och starkare resp. svagare utveckling av produktivkrafterna samt av förskjutnin- gar i inkomstfördelningen mellan arbetslöner och vissa andra inkomster, sär- skilt sådana ur det passiva kapitalet. Ur våra synpunkter är den väsentliga frågan den som rör de orsakssammanhang, ur vilka de sekulära prisrörelserna framgå. Arten av dessa sammanhang måste nämligen vara av avgörande be- tydelse för bedömandet av löneutvecklingens betydelse för kapitalbildningens och produktionens långtid-sutveckling i kausalt hänseende. Frågan gäller om de sekulära prisrörelserna äro i ett enkelriktat orsakssammanh'ang bestämda av monetära faktorer, eller om och i vad mån de monetära faktorernas föränd- ringar äro att betrakta som kausalt sekundära i förhållande till förlopp inom produktionssfären.

Ur synpunkten av löneutvecklingens roll har denna fråga betydelse på sätt, som kan illustreras med förhållandena under en sekulär nedgångsperiod, t. ex. den under åren 1875—1895. Om de hämningar för produktionsutvecklingen, som gjorde hela denna period nära nog till en sammanhängande depression, endast avbruten av ett par korta och svaga ryck uppåt, orsakades av att kre- ditsystemets expansionsmöjligheter av rent monetära skäl (guldknapphet o. dyl.) voro underkastade en sådan begränsning, att ett ständigt verkande tvång förelåg att inskränka betalningsmedelsförsörjningen och penninginkomst- volymen i förhållande till produktionsvolymen, med följd att produktprisnivån sekulärt föll, men samtidigt kostnadspriserna, särskilt lönerna, i sin trög- het icke anpassade sig till denna s. a. s. primärt givna prisnivåutveckling, då kunde man med rätta använda bilden av produktionen, som pressades mel- lan de stela kostnadernas nedre kvarnsten och de fallande produktpriserna-s övre kvarnsten, och påstå, att produktionshämningarna, med därav följande arbetslöshet o. s. v., voro orsakade av kostnadsprisernas bristande anpassning. Om en (relativ) sammandragning av den totala penninginkomstm-ass-an är nöd- vändig av monetära skäl, måste — med bortseende från i detta sammanhang irrelevanta möjligheter av förändringar i inkomstfördelningenv— lönesumman minskas; om detta icke åstadkommes genom sänkta lönesatser, måste det ske genom minskad sysselsättning: den i en sådan situation enligt antagandet nödvändiga restriktiva kreditpolitiken tvingar till produktionsbegränsningar, och den monetärt betingade depressiva verkan kvarstår till dess kostnadspri- serna sänkts till en nivå, vid vilken produktionen kan utvecklas för fullt utan överansträngning av kreditsystemets resurser, d. v. s. en nivå, där kostnaderna icke överstiga de priser, vartill den >>fullvuxna» produktmas-san kan omsättas med den inkomstmassa, vars begränsning antages vara helt bestämd från »penningsidan». En rent monetär utvecklingsteori i extrem form innebär uppfattningen att de faktiska kausalförhållanden—a äro av den här angivna ar— ten och att de depressiva, produktionsutvecklingen hämmande inflytelserna äro endast dessa.1

1 Jämför följande kapitel, senare avdelningen.

• Sida 75
•  Original

& » E | L

Om, å andra sidan, det förhöll sig så, att de depressiva tendenserna orsaka— des av förhållanden inom produktionssfären (överinvestering, rubbningar i för- hållandet produktion—konsumtion, eller vad man vill kalla det; jämför följande kapitel) kommer frågan om kostnadsprisernas »anpassning» till produktpri- serna i ett helt annat läge. För att kostnadsnedskrivningar i sådant fall skola skapa gynnsammare basis för produktionsutvecklingen fordras icke endast att de medföra ett eventuellt nödvändigt ökat monetärt spelrum, utan också att de påverka de förhållanden på »varusidan» som arbeta i depressiv riktning. Nu är det fullt möjligt och under vissa omständigheter sannolikt (vartill vi återkomma i följande kapitel), att kostnadsnedskrivningar icke åstadkomma en sådan verkan, utan att de förhållanden av icke monetär natur, varur de depressiva tendenserna alstras, bli bestående. Resultatet kan då bli att hela prissystemet nedskrives till en lägre absolut nivå, att alltså produktprisnivån »anpassar» sig efter den sänkta kostnadsprisnivån, men att den för produktio- nen-s räntabilitet avgörande relationen dem emellan icke förändras i för pro- duktionsutvecklingen stimulerande riktning. Bilden av produktionen, som pressas mellan kostnadsprisernas och produktprisernas kvarnstenar, är i sådant fall så tillvida alldeles missvisande, som det antages att de båda kvarnstenarna äro upphängda utan förbindelse med varandra, under det att de i verklighe- ten äro förbundna med varandra i ett förhållande som icke behöver påverkas av deras absoluta höjdläge. Om i ett läge såväl monetära som »reala» de- pressionsorsaker vore i verksamhet, skulle visserligen en sänkning av kost- nadspriserna kunna bereda det monetära spelrummet för en produktionsexpan- sion, men i och för sig själv ej ge anledning till en sådan. om den räntabilitets- förbättrande verkan av kostnadssänkningen upphävdes av ytterligare sänk- ning av produktprisnivån. Vad som uppnåtts vore endast att tack vare prissystemets nedskrivning till en lägre absolut nivå omsättningen av en större produktmassa gjorts monetärt möjlig: på det ena eller andra sättet uppkom- mande impulser till produktionsökning behöva ej stäckas på grund av helt oelastisk inkomstbildning. Men om man har att räkna med hämningar för produktionsutvecklingen av även annat slag än de monetära, kan det hända, att förefintligheten av de monetära förutsättningarna för en produktionsen— pansion blir en klen tröst.

Mot-svarande synpunkter kunna anläggas när det gäller en sekulär upp- gångsperiod, såsom åren 1895—1914 (eller 1920). Den rent monetära utveck- lingsteorien uppfattar en sådan som primärt orsakad av förändringar i de monetära faktorerna, vilka framdriva snabbare kreditexpansion och produk- tionsutveckling, samt antager, att produktionsutvecklingen utan hämningar av annan än monetär art s. a. s. utnyttjar hela utrymmet ut till de gränser, som sättas av kreditsystemets monetärt bestämda expansionsmöjligheter. Om det monetära utrymmet under en sådan period verkligen varit fullt utnyttjat skul— le tydligen en höjning av kostnadspriserna, särskilt lönerna, i snabbare takt än den som faktiskt förevarit ha gjort intrång på realkapitalbildningen och där- för tenderat att dämpa ner utvecklingen, frambringa arbetslöshet o. s. v. Om däremot i utvecklingen orsaksfaktorerna varit att lokalisera till produktions—

• Sida 76
•  Original

sfären och det monetärt möjliga kreditutrymmet icke varit helt utnyttjat, kun- de tydligen — mutatis mutandi's — på samma sätt som under en nedgångs- period kostnadsprisnivåns förändringar komma att stå som kausalt primära i förhållande till produktprisnivåns utveckling.

En renodlat monetär teori för orsakssammanhangen i den ekonomiska ut— vecklingen, tillämpad på de kortare konjunkturvågorna, lämnar icke någon tillnärmelsevis tillfyllestgörande förklaring av dessa; därom kan knappast vara något tvivel. (Härtill återkomma vi i fortsättningen.) Om — såsom av många tecken att döma är fallet — de sekulära prisrörelserna utgöra den monetära avspeglingen av över längre tidrymder utsträckta processer av lik- nande art som de kortare konjunkturväxlingarna, måste man i detta samman- hang ställa frågan om hur de kausala förbindelserna mellan de monetära fak- torernas förändringar och förloppen inom produktionssfären äro beskaffade över längre perioder.

Det har konstaterats en utomordentligt hög statistisk korrelation mellan den sekulära prisutvecklingen och tillväxten i den relativ-a guldmängden (eller till— växten i det monetära guldförrådet).1 Härur har ibland dragits slutsatsen, att på lång sikt prisnivåns utveckling skulle vara i ett enkelriktat orsakssamman— hang bestämd av den faktor på penningsidan, som utgöres av den relativa guldförsörjningen. I och för sig är en sådan slutsats ingalunda nödvändig; det gäller här som alltid annars att statistisk korrelation icke bevisar reala or- sakssammanhang. A priori förefaller slutsatsen föga sannolik. Mellan guld- försörjningen och den inkomstström, som köper varorna och som utgör dividen— den i prisnivåns kvot, ligga många mellanled (guldtäckningsbestämmel-ser, bankpolitiska konventioner, betalningsvanor o. s. v.), av vilka vart och ett är elastiskt inte bara på kort tid utan också och framför allt över längre perio— der, i sammanhang med hela produkti—ons- och kredit-systemets strukturföränd- ringar.2

Guldproduktionen själv är givetvis icke att se som en helt oberoende, av för- ändringarna i det ekonomiska systemet helt opåverkad variabel. 'Den måste som all varuproduktion i högre eller lägre grad, med större eller mindre elastici— tet, vara beroende av priset på produkten, alltså guldets bytesförhållande till andra varor; dess växlingar äro icke enbart bestämda av upptäckter av nya guldfält, de fysiska produktionsmöjligheterna o. s. v., utan även av den i guld mätta varuprisnivåns förändringar. Mellan varuprisnivå och guldproduktion måste bestå ett ömsesidigt beroendeförhållande. (Icke ens upptäckten av nya guldfält behöva med nödvändighet ses som ur ekonomiskt-evolutionär synpunkt helt spontana händelser.)3 — En granskning av den ekonomiska utvecklingen steg för steg ger också vid handen, enligt vad den senare empiriska forskningen över de långa vågorna visa, att vid den sekulära prisrörelsens brytningstider

1 Se Cassel, Theoretische Sozialökonomie, fjärde uppl., s. 417 ff. Cassel utgår från den relativa guldmänden; Kitchin har med användande av C:s metod i stället utgått från tillväxten i det monetära guldförrädet och därigenom erhållit en starkare korrelation. Se Woytinsky, Internationale Hebung der Preise als Ausweg aus der Krise, 1931, s. 61 ff. 2 Jfr Keynes, &. a. Vol. II, 5. 205. 3 J. Åkerman, Ekonomiskt framåtskridande och ekonomiska kriser, 1931, s. 110 ff.

• Sida 77
•  Original

de monetära faktorerna icke framträda som så dominerande, som en rent mone- tär teori för orsakssammanhangen måste förutsätta-.1

Det är på nuvarande stadium av den empiriskt orienterade forskningen över den ekonomiska långtidsutvecklingen icke möjligt att med bestämdhet avgöra den relativa betydelse som är att tillräkna de monetära faktorerna resp. faktorer inom produktionssfären såsom orsaksfaktorer för prisnivåns sekulära utveck- ling. Man kan taga för givet att den relativa betydelsen växlar från en tid till en annan alltefter olika konkreta omständigheter, varför också enligt ovan- stående resonemang betingelserna för löneutvecklingens verkningssätt växla. Framför allt är den relativa betydelsen av de två orsaksfaktorsgrupperna olika i olika faser av konjunkturcykeln. Den sekulära utvecklingen är ju ingenting annat än en följd av kortare konjunkturvågor, den arbetas fram i och genom dessa. Det ligger därför i sakens egen natur att inget generellt svar kan ges på frågan om löneutvecklingens roll för »den långa vägen» och därmed för den realkapitalbildning och allmänna produktionsutveckling som innehållas i denna. Man måste gå fram steg för steg och undersöka löneförändringarnas verknin- gar under olika faser av konjunkturcykeln. Generella kunna endast hypotetiska omdömen vara: om — exempelvis —— de av monetära faktorer betingade möjlig- heterna för en utvidgning av den totala penninginkomstmassan äro uttömda, kommer en höjning av lönerna att verka depressivt och först och främst gå ut över realkapitalbildningen. Om, däremot, de monetära förutsättningarna (och den faktiskt förda penningpolitiken) icke innebära dylik begränsning, kan en lönehöjning verka på olika sätt alltefter hur de för det rådande konjunktur— läget bestämmande icke rent monetära förhållandena (produktionens och in- komstanvändningens tidsinriktning) påverkas. Omständigheterna kunna vara sådana, att en sänkning av lönerna icke leder till ökad realkapitalbildning, en höjning icke till minskad realkapitalbildning, även om penningsparandet ökas resp. minskas, utan att i stället hela prissystemet förskjutes nedåt resp. uppåt vid ev. oförändrad rörelseenergi och rörelseriktning hos produktionsutveck- lingen. Någon utjämning i tiden av dylika verkningar är alls icke nödvän- dig, de kunna summeras såsom en följd av konjunkturvågor summeras till en långtidsutveckling.

Det följer av det sagda att även vid betraktelse av förhållandena på lång sikt det med statiska förutsättningar arbetande »kapitalbildningsargumen- tet» har sin begränsning given i och med dessa statiska förutsättningar. Möj- ligheten att den reala kapitalbildningen kan avvika från det frivilliga spa- randet måste tänkas gälla inte endast de kortare konjunkturvågorna utan även längre perioder. Frågan om hur en viss utveckling av penninglönerna in- verkar på realkapitalbildningen är därför icke besvarad enbart genom kon- staterandet av en viss verkan på sparandet. Hänsyn måste även tagas till alla de under olika perioder varierande omständigheter på »varusidan» och »pen- ningsidan» i hushållningen, som avgöra om och i vilken grad en förändring i sparandet omsättes i realkapitalbildning.

Det säger sig självt, att de här behandlade förhållandena äro väsentligen be-

1 Se exempelvis Wagemann, Struktur und Rhythmus der Weltwirtschaft, 1931, s. 227 ff.

• Sida 78
•  Original

roende av rådande penning— och kreditsystem. Det »av monetära skäl nödvän- diga» är alltid relativt till detta. För ett land, särskilt ett mindre, som är mo- netärt hoplänkat med andra länder, äro givetvis de praktiska kreditpolitiska möjligheterna helt andra än för ett land med fri valuta. Hithörande förhål- landen, vilka ju under senare år haft utomordentlig aktualitet och praktiskt avgörande vikt, behandlas emellertid i andra bilagor, varför vi här blott och bart reservationsledes påpeka dem.

• Sida 79
•  Original

KAP. V. Löneutvecklingen och konjunkturväxlingarna.

&. Lönefaktorns konjunkturbeteende i statistisk belysning.

En bedömning av löneförändringarnas roll för konjunkturväxlingarna kräver - i första hand ett empiriskt studium av arbetslönernas faktiska förhållningssätt under olika skeden av de konjunkturvågor, som äro åtkomliga för statistisk un- dersökning. I själva verket är det möjligt att på ett logiskt sammanhängande sätt i teorin —— utifrån bestämda valda förutsättningar — konstruera cykliska förlopp, i vilka löneförändringarna kunna tänkas spela diametralt motsatta roller. Den empiriskt orienterade konjunkturforskningen har knappast givit stöd åt den teoretiska kausalmonism, som med än den ena innebörden än den andra hävdas av de olika »konjunkturteoriernas» mera ensidiga företrädare. Vissa grova grunddrag i mönstret för den typiska konjunkturvågen ha fram- hävts, men många av de otaliga medspelande faktorernas utvecklingskurvor visa en opassande lekfullhet. A priori kan man icke avvisa möjligheten av att en viss faktor, exempelvis lönen, kan inverka i olika grad och även i olika riktning under olika konjunkturcyklar. För att avvärja godtycklighet är det därför först och främst nödvändigt att taga i betraktande de förvisso begrän- sade_möjligheterna att statistiskt konstatera lönefaktorns konjunkturbeteende, varvid dock må erinras om de i tidigare sammanhang gjorda reservationerna till försök att ur statistiska sammanställningar utläsa orsakssammanhang.

De bästa över längre (alltså många konjunkturvågor innefattande) perioder sig sträckande statistiska löneserierna föreligga för England och Sverige. För Englands del torde den bästa serien vara den 1860 börjande, fram till 1902 av Wood's bearbetade, av Layton fortsatta index över lönesatserna, som nyligen med en obetydlig komplettering för åren fram till världskriget beskrivits med , hänsyn till sitt konjunkturella beteende av Mitm'tzkyy.1 För Sveriges del ha de

under senare år vid Stockholms högskolas socialvetenskapliga institut utförda löneundersökningarna givit ett material, som i fullständighet för längre perio—

1 Se Mitmitzky, Lohn und Konjunktur vor dern Kriege i Archiv fiir Sozialwissenschaft und Sozialpolitik, Band 68, 1933, s. 318 ff. Wood's undersökning (Journal of the Royal Sta- tistical Society 1909, s. 91 ff.) sträcker sig från 1850. Den bygger delvis på. uppgifter, insamlade av Bowley, och gäller genomsnittsförtjänsterna inom jordbruk, byggnadsverk- samnet, grafisk industri, skeppsbyggeri, gasverk, järnverk, maskin-, textil- och möbel— industri. W. beräknar penninglöneindex samt reallöneindex, den senare dels utan, dels med hänsyn till arbetslöshet. Mitnitzky använder index för genomsnittlig penninginkomst från 1860.

• Sida 80
•  Original

der av förkrigsutvecklingen överträffar alla motsvarigheter i andra länder. _ För efterkrigsutvecklingen, återigen, föreligga en rad undersökningar, särskilt i den amerikanska litteraturen. .

Den engelska lönekurvan under de 50 å 60 åren före kriget visar en påfallande konjunkturavhängighet. Den får av växlingarna mellan högkonjunkturer och depressioner ett vågformigt, eller kanske snarare trappformigt utseende, »och dess svängningar följa med så stor noggrannhet och regelmässighet konjunk- turcykeln, att de själva bli till kännetecken på konjunkturförloppet».1 Lönc- kurvans rörelser visa dock vissa' betydelsefulla egendomligheter. Vänd- punkterna för lönen från stegring till tillbakagång och vice 'versa ligga i allmänhet i tiden efter motsvarande vändpunkter för den allmänna kon- junkturrörelsen.” Denna lönens eftersläpning i tiden är särskilt utpräglad vid slutet av högkonjunkturerna. Lönestegringen fortsätter efter krisen eller efter den tidpunkt, då utan egentlig kris konjunkturkurvan vänder nedåt efter en högkonjunktur. Detta gäller genomgående för England under den under- sökta perioden. Oftast kommer lönekurvans maximum (i årstalserien) ett år efter konjunkturomslaget nedåt, vid två tillfällen två år efter. Mindre starkt utpräglad, men dock ofta förekommande, är eftersläpningen i tiden vid omslagen från depression till uppåtgående konjunkturrörelse. Lönekurvans eftersläp— ning vid början av konjunkturuppgången framträder antingen som en svag sänkning under första återhämtningsåret eller som en stagnation på föregående års nivå. Vid omslagen nedåt är däremot ofta lönestegringarna under året efter krisen starkare än föregående år.

Denna senaste omständighet är ett uttryck för en annan egendomlighet hos lönerörelsernas konjunkturbeteende i den engelska förkrigsutvecklingen, näm— ligen den, att under nästan alla perioder, då lönen stiger, stegringen sker accele- rerat. Lönens »eftersläpning» under högkonjunkturerna har därför en dubbel mening: uttrycket kan avse såväl stegringens hastighet som tidpunkten för omslaget. Lönesänkningsperioderna visa icke motsvarande regelmässiga upp- trädande. För dem är en långsam, i allmänhet obetydlig tillbakagång i löne- kurvan karakteristisk; sänkningen är som regel starkast i början av sänknings- perioden. -

Jämför man lönekurvan med den bekanta kurvan för arbetslösheten i England från 1860 framträder i full överensstämmelse med det härovan anförda en ge- nomgående kontraritet, så när som på de avvikelser, som betingas av löneefter- släpningen.

Förhållandet mellan arbetslöshets- resp. lönevariationernas intensitet visar däremot ej samma regelmässighet som tidsföljden och rörelseriktningen. Den ' kolossala konjunkturvåg, som kulminerade under 1870-talets förra hälft visade visserligen under sin uppsvingsperiod den procentuellt starkaste lönestegringen, under sin nedgångsperiod — den svåraste depression under här ifrågavarande

1 Mitnitzky, a. a. s. 321. Vi följa här M:s framställning. ” M. bestämmer icke dessa den allmänna konjunkturrörelsens vändpunkter medelst nå- gon viss indikator, t. ex. kapitalproduktionen, utan följer konjunkturbeskrivningen i Thorp, Business Annals, 1926. Eftersom serierna bygga på årstal, säger det sig självt, att bestämningen av tidssekvensen ej kan vara så särdeles exakt.

• Sida 81
•  Original

% l l l l l l

tidrymd —— den starkaste lönesänkningen, men i övrigt är intensitetsförhållan- det oregelbundet.

Det ur våra synpunkter mest anmärkningsvärda förhållandet överhuvud är det, att lönesänkningarna under depressionsperioderna som regel äro mycket obetydliga. Den nyss nämnda svåra och varaktiga depressionen under 1870— talet medför en lönesänkning på endast 6 a 7 %, vilken det kräves fem år att genomföra. Den därnäst starkaste sänkningen inträffar under de första åren av detta sekel och uppgår till ungefär 3 %, genomförd på fyra år. Under öv- riga depressionsperioder äro lönesänkningarna ännu obetydligare, så obetyd- liga att lönenivån kan sägas ligga praktiskt taget stilla. Med någon schema- tisering visar lönekurvan bilden av en trappformad utveckling: den stiger under högkonjunkturerna, står i det stora hela stilla under lågkonjunkturer- na, med nämnvärt undantag endast för 1870-talets depression. Av vikt för bedömandet av sambandet mellan lönerörelserna och konjunkturväxlingarna är vidare den omständigheten, att konjunkturåterhämtningen som regel kom- mer till stånd under år, då lönenivån visar en påfallande konstans ; som ti- digare nämnts är lönesänkningen starkast i början och senare avmattad. I intet fall förekommer det, att någon mera framträdande lönesänkning i tiden nära föregår eller sker samtidigt med konjunkturåterhämtningen. Konjunk- turuppgången utvecklar sig ur ett läge av i det stora hela stabil lönenivå.1

För att belysa motsvarande förhållanden mellan löneutveckling och kon- junkturväxlingar i den svenska ekonomiska utvecklingen under förkrigstiden återges på diagram 4 (i slutet av volymen) vissa serier, hämtade ur Stock- holms högskolas socialvetenskapliga instituts undersökningar över arbets- lönernas, nationalinkomstens och levnadskostnadernas utveckling i Sverige från 1860.2 Den understa kurvan representerar produktionen av industri- kapital i förhållande till rörligt 7-årsmedeltal, vilken kan anses som den lämpligaste indikatorn på den allmänna industriella konjunkturrörelsens vändpunkter och rörelseriktning.3 De två följande kurvorna visa penning- lönernas utveckling i vägda medeltal för samtliga i serierna representerade industrier: den heldragna representerar de nominella årsförtjänsterna, den streckade de nominella timförtjänsterna. I och för jämförelser mellan löne— utveckling och prisutveckling ha inlagts dels Socialvetenskapliga institutets levnadskostnadsindex, dels .Åmarks grosshandelsprisindex med fråndragande av konsumtionsgrupperna. Den senare kan betraktas som en index över indu- striprodukter och industriella råvaror. Efter 1914 har den sammankopplats med Kommerskollegii industriproduktprisindex. De överst belägna kurvorna representera slutligen reallönens utveckling ur inkomst— resp. kostnadssynpunkt;

1 I stort sett samma bild visar den amerikanska löneutvecklingen före kriget. Enligt de av Hansen (Factors Affecting Trend of Real Wages i The American Economic Review 1925, s. 27 ff.) publicerade serierna visar penninglöneindex efter 1870-ta1ets depression fram till världskriget sänkning endast under tre enstaka år (1885, 1894 och 1908). I samtliga fall är sänkningen obetydlig. — Jämför de härmed överensstämmande resultaten i Douglas, Real Wages in the United States 1890—1926, 1930, s. 108. 2 För redogörelse för material och bearbetning hänvisas till Bagge, Wages in Sweden 1860—1930, 1933, samt Myrdal, The Cost of Living in Sweden 1830—1930, 1933. 3 En viss reservation måste dock göras för de är närmast före kriget, för vilka 7—årsmedeltalen påverkas av de våldsamma förändringarna under krigsåren.

• Sida 82
•  Original

de ha erhållits genom division av årsförtjänsterna med levnadskostnadsindex resp. timförtjänsterna med den nämnda industriproduktindex. Basen utgöres av åren 1910—1913, vilkas genomsnitt satts = 100. För att möjliggöra jäm- förelser ifråga om trendutveckling med efterkrigstiden1 ha serierna framförts till 1930.

De båda kurvor, som representera penninglönerna och av vilka den heldragna är närmast jämförbar med den förut behandlade engelska löneserien, överens- stämma i sitt konjunkturbeteende mycket väl.2 I väsentliga hänseenden fram- visa de samma bild som denna. I ett par hänseenden kunna dock avvikelser mellan de engelska och svenska serierna konstateras. För det första framträ- der icke i de svenska lönekurvorna den regelbundet uppträdande acceleration i lönestegringen under högkonjunkturerna, som Mitm'tzky betecknar som så karakteristisk för den engelska löneutvecklingen och som där ofta t. o. m. fort- satte året efter konjunkturomslag nedåt. Under de tre första årtiondena av den här betraktade perioden är tvärtom lönestegringen tydligt retarderad mot slutet av högkonjunkturen; den starkaste procentuella tillväxten inträffar un— der pågående uppsving. Från mitten av 1890—talet framträder dock en ten- dens till större ihärdighet hos lönestegringen framemot omslagsåret, utan att dock den fortsatta accelerationen kan betecknas som karakteristisk i tillnär- melsevis den grad, som gäller den engelska löneutvecklingen. Det är sanno— likt, att dessa olikheter äro åtminstone delvis beroende av arbetsmarknads- organisatoriska förhållanden. Olikartade betingelser för industriens arbets- kraftsförsörjning från andra näringsområden, särskilt jordbruket, kunna även tänkas ha spelat in.

En annan väsentlig avvikelse är de svenska lönekurvornas långt starkare stigande trend, särskilt under den senare hälften av förkrigsperioden. Detta sammanhänger givetvis med industrialiseringsprocessens senare framträdande i Sverige; den i sammanhang med industriens framväxt inträdande stegringen av lönerna faller för Sveriges del praktiskt taget helt efter 1860, medan den i England delvis var utlöst tidigare.

I övrigt är bilden av nominallöneutvecklingens förhållande till konjunktur- växlingarna ungefär densamma i Sverige som i England. Penninglönerna stiga starkast under högkonjunkturerna, fortsätta som regel stegringen efter konjunk- turomslaget nedåt om än i retarderat tempo och sjunka endast obetydligt eller icke alls under lågkonjunkturerna. I detta sista avseende betecknar, liksom fallet var i England, endast 1870-talets stora depression ett nämnvärt undan-

1 Jfr ovan s. 22. .

? Det är härvid att märka att årsförtjänstserien icke ätergiver den genomsnittliga års- förtjänsten för samtliga arbetare, inkl. arbetslösa, utan förtjänsterna för de arbetare, som varit sysselsatta hela den tid, driften varit i gång, med avdrag endast för normal sjuk- ledighet o. dyl. Överensstämmelsen kan dessutom delvis vara betingad därav att i vissa fall timförtjänsterna äro beräknade ur årsförtjänsterna. I de fall där timförtjänsterna äro direkt kända är dock överensstämmelsen även mycket god. Dessa senare fall gälla emellertid huvudsakligen konsumtionsvaruindustrier och rimligtvis måste konjunkturellt betingade avvikelser mellan timförtjänstkurva och årsförtjänstkurva vara starkast inom den kapitalproducerande industrien, varför en viss reservation måste göras för dessas räk- ning. — Den sekulära förskjutningen i förhållandet mellan de båda kurvorna uttrycker givetvis den successiva förkortningen av arbetstiden. Den enda mera betydande avvikelsen på kort sikt — året 1909 _. återspeglar storstrejken.

• Sida 83
•  Original

tag. Under 1880-talets långvariga depression uppgår lönesänkningen endast till ett par procent. Från senare delen av 1880-talet och fram till kriget sjun- ka lönerna överhuvud taget icke under depressionerna; de fortsätta. sin tillväxt, fast i svagare tempo än under högkonjunkturerna. Detta gäller helt utan un- dantag för timlönesatserna ; i kurvan för årsförtjänsterna inträffa — bortsett från storstrejksåret 1909, som i detta sammanhang givetvis måste utskiljas — endast ett par enstaka år sänkningar, som dock äro ytterst obetydliga. Detsamma som gällde för den engelska utvecklingen kan konstateras, nämligen att konjunkturåterhämtning i regel kommer till stånd vid relativt stabil löne- nivå. Endast vid slutet av 1870-talet inträffar det att uppsvinget föregås av en mera betydande lönesänkning. Under 1880-talets depression sjunka lönerna svagt mellan 1884 och 1886, men stiga därefter en aning fram till 1888, vilket är det år då återhämtning kommer till stånd. Vid alla senare tillfällen fram till världskriget sker uppsvinget ur lägen, som utmärkas av fortskridande stegring av penninglönerna.

Penninglöneinkomsterna och penninglönekostnaderna representera ju endast en sida i de mängd- och prisrelationer inom hushållningen, som tillsammans bilda det »allmänna konjunkturläget». Härav följer emellertid inte, att de nominella lönernas beteende under konjunkturväxlingarna skulle sakna intresse för konjunkturproblemet. När det gäller att söka komma kausala sammanhang på spåren, är det tvärtom nödvändigt att börja med dem. Vissa förskjutningar i pris- och mängdrelationerna höra oupplösligt samman med själva mekanis- merna för konjunkturuppsving och konjunkturnedgång, och i och med dessa förskjutningar inträffa nära nog ofrånkomligen vissa (åtminstone relativa) förändringar i real lönekostnad och real löneinkomst. Men de endogena eller exogena förändringar i den ena eller andra av de i konjunkturförloppet delta— tagande faktorerna, som ge upphov till, påskynda, hämma eller avbryta en konjunkturprocess i viss riktning, kunna tänkas inträffa på vilken sida som helst i de relationer, som bestämma konjunkturens läge och rörelsetendens, och tilläventyrs även i de nominella lönerna. Detta sagt som svar på en eventuell invändning, att det avgörande icke är penninglönerna utan reallönerna, alltså lönekostnadens förhållande till produktpriserna eller löneinkomsternas till lev- nadsförnödenheternas priser. För bedömande av orsakssammanhangen vid en konjunkturåterhämtning är det icke likgiltigt, om en viss relativ sänkning av lönekostnaderna åstadkommes genom att penninglönerna sjunka eller genom att produktpriserna stiga. För frågan om orsakerna till ett bakslag efter ett konjunkturuppsving är det icke likgiltigt, om en viss förändring i reallönerna sker vid starkare eller svagare stegring, eller eventuellt vid sänkning av pris— nivån. 0. s. v. Men å andra sidan säger det sig självt, att en undersökning av löneförändringarnas funktion i konjunkturförloppet kräver hänsyn även till relationerna mellan lönerna och andra priser eller värdesummor under kon- junkturutvecklingen.1

1 De flesta av de följande sammanställningarna ur det svenska materialet lämpa sig ej för Jämförelse med de reallöneserier, som ingå i Wood's och Hansen's tidigare citerade arbeten. Dessa senare reallöneserier gälla individuella reala. årsförtjänster. Deras be—

• Sida 84
•  Original

Ur köpkraftssynpunkten, som i många konjunkturframställningar intager en dominerande plats, intresserar därvid i första hand den reala årsförtjänsten, vilken för den här behandlade perioden representeras av den övre heldragna kur- van på diagram 4. Dess rörelser förete knappast något mera påfallande regel- bundet förhållande i konjunkturförloppet. Under 1860- och 1870-talen varierar kurvan i det stora hela med konjunkturrörelsen, stiger under högkonjunkturerna och faller eller stagnerar under depressionerna. Detta sammanhänger dels med levnadskostnadernas egenartade utveckling under 1860—talet, dels med nedpress- ningen av lönenivån under 1870-talets lågkonjunktur, vilken tämligen noga mot- svarade levnadskostnadernas fall. Under uppsvinget vid början av 1880—talet, vilket till sin senare del skedde vid fallande prisnivåer, stiga de reala årsför- tjänsterna och denna stegring fortsätter i påskyndad takt under den efterföl- jande långvariga depressionen, som utmärkes av ihärdigt prisfall. När detta i sammanhang med konjunkturuppsvinget under 1880—talets sista år slår om till "prisstegring, upphör stegringen i reallönenivån; denna ligger praktiskt taget oförändrad under högkonjunkturen och sjunker något under de första åren av 1890-talet, främst på grund av att levnadskostnaderna fortsätta att stiga ett par år efter konjunkturomslaget år 1890. Det därefter inträdande prisfallet ned till den sekulära priskurvans bottenpunkt vid mitten av 1890-talet utlöser en kraftig höjning av de reala årslönerna, vilken fortsätter i betydligt avsaktat tempo genom hela högkonjunkturen fram till sekelskiftet; under denna senare period åstadkommes uppgången av att penninglönerna stiga något starkare än ' de dock mycket kraftigt stigande levnadskostnaderna. Såväl löne- som lev- nadskostnadsstegringen dämpas ned under de första åren efter 1900 års kris, varför reallönen fortsätter att stiga i ungefär oförändrad takt. Under de föl- jande åren framemot konjunkturkulmen 1907 upprepas, med endast smärre av- vikelser, samma förlopp som under åren före 1900, och detsamma blir, efter störningarna omkring storstrejksåret 1909, fallet under högkonjunkturen de sista åren före kriget, dock med den skillnaden att löner och levnadskostnader stiga i samma takt, varför reallönerna ligga praktiskt taget oförändrade.

Det framgår av" denna redogörelse, att de reala årsförtjänsterna icke visa något regelbundet beteende under konjunkturväxlingarna. Detta beror framför allt på, att levnadskostnadernas variationer ofta till såväl intensitet som om- slagstidpunkter avvika från den allmänna konjunkturkurvan, vilket ju endast är naturligt med hänsyn till det starka inslaget av priser, som icke ha nära samband med den industriella konjunkturen. Växlingarna i penninglönenivåns tillväxthastighet visa i detta hänseende betydligt större regelbundenhet, vilket också är helt naturligt. Under olika skeden framstå de olika komponenterna i reallönen såsom i olika grad utslagsgivande. Det är påfallande, att under den sekulära prisfallsperioden fram till mitten av 1890-talet de starkaste reallöne-

teende överensstämmer i stort sett väl med motsvarande svenska serie. »With the exception of the decade of the seventies, real wages move inversely with the general price level.» —-— — »real wages rise with falling prices and depression, and fall With rising prices and prosperity. On the other hand, the purchasing power of labor as a group rises with prosperity and falls With depressions, due to increased employment in the first instance and Widespread unemployment in the second». Hansen, a. a. s. 38 f.

• Sida 85
•  Original

stegringarna utlösas framför allt genom prisfallen och alltså komma till stånd mest under depressionerna, medan under den sekulära prisstegringsperioden un- der de två närmaste förkrigsdecennierna penninglönernas ihärdiga stegring neutralisera levnadskostnadernas uppgång och därtill åstadkomma en jämnare och av konjunkturväxlingarna mera oberoende höjning av reallönenivån än tidi— gare.

En viss grupp av konjunkturteoretiker framställa arbetslönernas eftersläp- ning under uppsvinget som orsak till krisen: på ett visst stadium av högkon- junkturen kommer den uppdrivna produktionen att bryta samman som följd av att lönerna blivit efter i uppsvinget och därför konsumtionen utvecklats för svagt för att möjliggöra avsättning av den växande utmognande varumassan. Nu är det fullt möjligt — vilket i fortsättningen skall närmare behandlas — att konstruera en logiskt motsägelsefri förklaring av en kris såsom en följd av underkonsumtion. Den »primitiva» underkonsumtionsteorien är i allmänhet taget icke mera primitiv än vilken som helst annan kausalmonistisk kOnjunk- turteori. Det hela är i sista hand en fråga om empirisk verifikation. Det är icke möjligt, att ur det material som hänför sig till förkrigstidens konjunktur- utveckling, erhålla en fullständig sådan, men vissa sammanställningar av löne- utveckling och tillväxten i den industriella konsumtionsvaruproduktionen1 torde kunna försvara sin plats.

I följande tabell äro sammanställda tillväxten i genomsnittlig nominell års- förtjänst per arbetare inom industrien, tillväxten i antalet industriellt syssel— satta arbetare samt tillväxten i konsumtionsvaruproduktionens värde under för- krigstidens uppsvingsperioder från och med 1870—talet, mätta enligt industri- kapitalproduktionskurvans cykliska utslag. För respektive faktorer har siff- ran för det år från vilket uppsvinget startar satts lika med 100 och siffran för det år då kulmen nås i relation därtill.2

a. b. c. d. Tillväxt i Tillväxt i a _ b Tillväxt i

P e r i o d e r ärsför— arbetar— _— kona-varu-

tjänst antal 100 prod:s värde 1871—1875 ........... 131 137 179 133 1879—1883 ........... 115 128 148 122 1887—1890 ........... 111 139 143 124 1897—1899 ........... 111 112 124 120 (1897—1900 ........... 114 116 132 124) 1905—1907 ........... 114 107 123 116 1910—1913 ........... 107 108 115 110

Ur tabellen framgår, hur med fullständig regelbundenhet den genomsnittliga årsförtjänsten växer svagare än konsumtionsvaruproduktionens värde under de här representerade uppsvingsperioderna, om än skillnaderna mellan tillväxttalen

1 Enligt Socialvetenskapliga institutets undersökning av nationalinkomstens utveck- ling. 2 Med hänsyn till den störande inverkan av storstrejken under år 1909 väljes som ut- gångsår för den sista uppsvingsperioden i stället året 1910. Den avrundade formen på. konjunkturkurvan vid omslaget efter ISBD-talets högkonjunktur gör, att åren 1899 och 1900 med ungefär samma. rätt kunna betraktas som uppsvingets kulminationsår.

• Sida 86
•  Original

äro något olika under olika perioder. Men med samma regelbundenhet växer produkten av löneindex och sysselsättningsindex,.vilken mäter den totala löne- summans relativa utveckling, starkare än konsumtionsvaruproduktionens värde.

Det är emellertid klart, att en dylik sammanställning icke får tillmätas helt avgörande betydelse för bedömandet av frågan om en underkonsumtionsteore- tisk krisförklarings tillämplighet under ifrågavarande konjunkturcyklar. För det första kunna okontrollerbara tillfälligheter ha spelat in, ävensom möjligen vissa systematiska fel, t. ex. som följd av förskjutningar mellan olika arbetargrup- per med olika lönenivå genom konjunkturtypiska förändringar i produktions- inriktning eller genom den under uppsvinget påskyndade nyanställningen av arbetare. För det andra —— och viktigast — representerar ju den industriella arbetslönesumman icke hela den konsumtiva köpkraften, den industriella kon- sumtionsvaruproduktionen icke hela utbudet av konsumtionsvaror. Den fråga, som av tabellen belyses, är huruvida den industriella konjunkturens samman- brott kan ses som resultat av en underkonsumtion till följd av den uindustri- ella lönesummans alltför svaga tillväxt.

Tabellens väsentliga värde ligger däri att den särskilt framhäver vikten av sysselsättningens växlingar i hithörande sammanhang. Under samtliga upp- svingsperioder så när som på den, som bröts av 1907 års kris, påverkas den totala lönesumman starkare av tillväxten i arbetarantalet än av tillväxten i den genomsnittliga årslönen. Särskilt gäller detta för de uppsving, som inträffa under den sekulära prisfallsperioden; under de högkonjunkturer som ske vid sekulärt stigande prisnivå väga de båda faktorerna ungefär jämnt.

För de uppfattningar som söka förklara krisen med underkonsumtion som följd av otillräckligt stigande löner måste förhållandet mellan löneutveckling och produktionsutveckling under det skede av högkonjunkturen, som omedelbart föregår krisen, vara av det största intresset. I nedanstående tabell äro jämförda samma faktorer som i den tidigare tabellen i deras förhållande under sista året före konjunkturomslaget nedåt. Det säger sig självt, att här årstal äro föga tillfredsställande och att därför jämförelser byggda på årstal måste betraktas som tämligen klumpiga; slutsatser ur dylika jämförelser kräva stor försiktig- het.

a. b. c. d. , Tillväxt i Tillväxt i a _ b Tillväxt i P e ri o d e r årsför- arbetar- _ kons-varu- tjänst antal 100 prodzs värde (1873—1874 ........ 107.1 107.6 115.2 1214) 1874—1875 ........ 1038 102.6 105.4 94.0 1882—1883 ........ 101.2 102.9 104.1 106.1 1889—1890 ........ 102.8 105.0 107.9 1094 1898—1899 ........ 103.6 104.5 107.4 107.1 (1899—1900 ........ 1033 1031 1035 1030) 1906—1907 ........ 105.6 102.1 107.8 1034 1912—1913 ........ 101.6 104.9 106.6 1037

Den svagare tillväxten i årsförtjänsten, jämförd med konsumtionsvarupro- duktionens värde, vilken gällde allmänt för uppsvingsperioderna som helheter

• Sida 87
•  Original

tagna, framträder icke med samma regelbundenhet i den sista fasen av högkon— junkturerna. Den är klart utpräglad i de två fall, som rymmas inom den se— kulära prisfallsperioden (1882—1883 resp. 1889—1890), och det är vidare för dessa anmärkningsvärt, att årslönernas eftersläpning icke kompenseras av sys- selsättningens stegring, som dock är ganska stark; även den totala lönesum- man växer vid dessa två tillfällen svagare än konsumtionsvaruproduktionens värde. I övriga fall är den relativa tillväxten i årslönerna växlande, men sysselsättningsökningen är alltid tillräcklig för att komma den totala lönesum— man att tillväxa starkare än konsumtionsvaruproduktionens värde. Olikheter- na i detta hänseende mellan de sekulära prisfalls- resp. prisstegringsperioder- na sammanhänga givetvis med det tidigare påpekade förhållandet, att fram till 1890-talet årslönekurvans stegring retarderas under sista delen av uppsvin- get, under det att senare stegringen fortsätter mera ihärdigt framemot hög- konjunkturens slut. —- Utvecklingen före krisomslaget på 1870-talet är sär- egen. Från 1'874 till 1875, vilket senare år har maximum i kapitalproduk- tionskurvan, sjunker konsumtion-svamproduktionens värde kraftigt. Det före- faller, som om detta kunde tolkas som resultatet av överproduktion av kon- sumtionsvaror under föregående år. Från 1873 till 1874 stiger konsumtions- varuproduktionen utomordentligt starkt, betydligt starkare än lönesumman. Bakslaget efter konjunkturuppsvinget framträder under denna cykel tidigare i konsumtionsvarupreduktionen än i kapitalvaruproduktionen.

Det behöver inte särskilt betonas, att sammanställningar av "den art som här gjorts kunna ha betydelse — utöver den rent negativa att undanröja up- penbart verklighetsfrämmande föreställningar, vilka ingalunda helt saknas i en del gängse konjunkturuppf—attningar -—— på sin höjd som indicier, icke som bevis för konjunkturella orsakssammanhang. Särskilt för de tidigare delarna av perioden är av naturliga skäl de statistiska uppgifternas tillförlitlighets- grad osäker. Jämförelserna omfatta, som nämnts, icke samtliga de faktorer som ingå i köpkraft-varuutbud-balansen. Men även om fullkomlighet hade nåtts i dessa hänseenden, är det klart att den relativa betydelsen av de här diskuterade förhållandena för totalkonjunkturens gestaltning endast kunde avgöras genom jämförelse med utslagen i andra, samtidigt verksamma fakto- rer, som på ett eller annat sätt bidraga till konjunkturcykelns utformning.

Ur kostnadssynpunkten belysas lönerörelsernas konjunkturella beteende och betydelse under förkrigskonjunkturerna av kurvan på diagram 4 för [den reala timkostnaden.1 Lika litet som kurvan över de reala årsförtjänsterna visar denna något helt regelbundet konjunkturbeteende för hela perioden. Det framgår redan av en första okulärbesiktning, att i allmänhet dess växlingar,

1 Det är beträffande denna att märka, att timlöneserier för de viktigaste kapitalprodu- cerande industrierna saknas i det använda materialet, vilket givetvis nedsätter kurvans användbarhet, eftersom ur konjunktursynpunkt lönekostnadernas förändringar inom den kapitalproducerande industrien ha det största intresset (jämför dock nedan s. 85 ff.). Det finns dock knappast någon anledning att antaga några mera väsentliga olikheter i tid- punkterna för omslag och rörelseriktning mellan timlöneutveckling i kapitalproduktion och övrig produktion. Däremot är det sannolikt att utslagens styrka äro starkare i den förra (jfr Bagge, Wages in Sweden 1860—1930, tabellen s. 76), vilket dock motsvaras och kanske överväges av att även produktpriserna variera starkare för kapitalvaror.

• Sida 88
•  Original

som på det hela taget äro mera tvära än de i årsförtjänstkurvan, i starkare grad äro betingade av produktprisnivåns förändringar än av de nominella tim— lönernas. Detta förhållande uttrycker sig däri, att de reala timkostnaderna som regel sjunka under uppsvingen och särskilt under deras tidigare del. En ganska markerad olikhet föreligger i detta hänseende mellan de tidigare kon- junkturvågorna under perioden och de senare. Under uppsvingen fram till 1890-talet inträffar det regelbundet, att i början de reala timkostnaderna sjun- ka, men därefter framemot slutet av högkonjunkturen stiga. Denna stegring är under uppsvingen på 1870-talet och i början av 1880-talet så stark, att vid krisens utbrott den reala timkostnaden ligger betydligt högre än vid uppsvin- gets början. Förhållandet är framför allt betingat av att produktprisnivån vid dessa tillfällen börjar falla tidigt under pågående högkonjunktur. Vid uppsvingen under 1860-talet och i slutet på 1880-talet är däremot stegringen under senare delen av högkonjunkturen icke tillräckligt stark för att helt upp- väga nedgången under uppsvingets tidigare del, varför den reala timkostna- den under året för omslaget nedåt ligger på en (obetydligt) lägre nivå än vid uppsvingets början. Under högkonjunkturerna från 1890-talet och fram till kriget gäller detta senare förhållande generellt. Trots att de nominella tim- lönernas stegring är starkare och därtill, som tidigare påpekats, fullföljes mera energiskt fram emot högkonjunkturens slut, är under den senare perio- den produktprisernas stegring regelbundet så stark, att de reala timkostnader- na stanna på en lägre nivå under krisåret än den som gällde under uppsvin- gets startår. Skillnaden är vid de två senaste uppsvingen före kriget oväsent- lig, under högkonjunkturen fram till år 1900 (eller 1899) däremot betydlig.

Av särskilt intresse är att konstatera, hur den reala timkostnaden beter sig omkring tidpunkterna för konjunkturåterhämtningen. Åren för industrik-api- talkonstruktionens cykliska bottenpunkter, från vilka alltså uppsvingen utgå, äro 1871, 1879, 1887, (1892), 1897, (1901), 1905, (1909), och 1911.1 Under samtliga dessa år, så när som på det notoriska undantaget 1879, ligger index för real timkostnad högre än närmast föregående år, i vissa fall, såsom 1871 och 1911, endast obetydligt, i vissa fall, såsom 1887, mera markerat högre. Den sänkning, 'som inträffar 1879, återför den reala timkostnaden till ungefär den nivå, som gällde 1877. Man kan alltså konstatera, att — liksom fallet var beträffande penninglönerna —— återhämtningen under här betraktade period som regel sätter i gång vid en tidpunkt, då nivån för den reala timkostnaden är ungefär stabil eller stigande.

Ser man återigen på förhållandena under åren närmast efter bottenåret för kapitalkonstruktionen, alltså det år, då återhämtningen i allmänhet är i färd med att övergå i uppsving eller då uppsvinget redan framträder deciderat, blir bilden en annan och mera växlande. Under perioden fram till 1890 medför första uppsvingsåret lägre real timkostnad än föregående år, men i samtliga fall är sänkningen ett resultat av produktprisernas stegring: de nominella tim—

1 Årtalen inom parentes äro startåren för de smärre, i huvudsak endast inom kapital- produktionen framträdande, mellan de stora »allmänna» konjunkturvågorna, placerade cyk- lar, som börja komma till synes från 1890-talet (som blygsamma motsvarigheter till sam- tidiga fullt utbildade konjunkturvågor i särskilt U. S. A.).

• Sida 89
•  Original

lönerna stiga, men priserna stiga starkare. Efter 1890 håller sig real tim— kostnad under första uppsvingsåret stabil (1912) eller stigande; endast under det våldsamma uppsvinget under år 1906 inträffar en sänkning, som även vid detta tillfälle är resultatet därav, att produktprisnivån stiger starkare än den stigande nominella timlönenivån.

Under de år som föregå kapitalkonstruktionscykelns bottenår (som kunna vara av intresse ur synpunkten av lönernas »anpassning» under depressionen) äro de reala timkostnaderna stigande, med undantag för året 1870, då, ett obe- tydligt fall på ungefär 1 % inträffar.1 Stegringen är ibland svag (1 a 2 %), vid andra tillfällen mera betydande (5 a 10 %).

In summa: i kurvan över de reala timkostnaderna kan ej avläsas någon ten- dens till att återhämtningen »förberedes» av en sänkning av timlönen i förhål- lande till produktpriserna. Med undantag för ett enda år, 1879, (då sänk- ningen i real timkostnad endast just motsvarar höjningen under närmast före— gående år) sker alltid återhämtningen utifrån ett läge av ungefär stabil eller stigande real timkostnad (definierad i enlighet med vår index' konstruktion). Uppsvinget åtföljes som regel, antingen i början eller mot slutet, av en sänk- ning i de reala timkostnaderna, men denna är alltid resultatet av att produkt— prisnivån stiger starkare än de nominella timlönerna. Det skede av hög- konjunkturen, som närmast föregår omslaget nedåt, utmärkes av än stigande real timkostnad, än sjunkande. Det förra är framför allt fallet under de tidi- gare decennierna av den undersökta perioden, det senare under årtiondena när- mast före världskriget. I allmänhet äro de konjunkturella utslagen i kurvan för real timkostnad starkare bestämda av produktprisnivåns förändringar än av de nominella timlönernas.

Med hänsyn till den roll som kapitalvaruproduktionen spelar i konjunktur- förloppet hade det varit av intresse om man kunnat konstatera förändringarna i årsförtjänster, lönesummor och timlönekostnader speciellt inom detta produk- tionsområde. Tyvärr tillåter icke det föreliggande materialet en undersökning ur denna synpunkt av lönen som kostnadselement, eftersom såsom tidigare nämnts, tillförlitliga uppgifter om timlönesatserna inom de viktigaste kapital- producerande industrierna saknas; en sådan undersökning skulle även ha krävt långt mera ingående och specialiserande prisuppgifter än de som stå till för- fogande för perioden. Att såväl nominella timlöner och årsförtjänster som — i synnerhet — de totala lönesummorna variera starkare inom kapitalvarupro- duktionen än inom konsumtionsvaruproduktionen kunde med hänsyn till kon- junkturprocessernas egen art a priori betraktas som sannolikt. De konjunktu- rellt bestämda växlingarna i efterfrågan på arbetskraft äro ju större och häf- tigare inom det förra produktionsområdet. Emellertid påverkas lönebildningen av så många andra omständigheter utom de cykliska efterfrågevariationerna, att empirisk verifikation icke kan undvaras.

1 Året 1900 kan ej räknas in i detta sammanhang. Det föregår visserligen ett år av återhämtning (som dock ej ledde till egentligt uppsving), men tillhör självt snarast det föregående uppsvinget.

• Sida 90
•  Original

En sammanställning av årsförtjänster och totala lönesummor inom de båda produktionsområdena1 ur det här använda materialet har visat, att amplituden för svängningarna i allmänhet är starkare inom kapitalvaruproduktionen. Dock är beträffande årsförtjänsterna förhållandet föga regelbundet, utom vid jäm- förelser mellan extrema fall. Mellan exempelvis mekanisk verkstadsindustri och textilindustri (jämför nedan) äro olikheterna i amplitud för årsförtjänstseri- erna ofta så små att möjligheten av deras förklaring genom statistiska fel icke alltid kan uteslutas. (F. ö. ske avvikelserna vid olika tillfällen i olika rikt- ning.) Härtill är att märka, att förändringar i verkens driftstid per år inverka på årsförtjänstserierna, vilket utesluter varje möjlighet att från årsförtjänster- nas växlingar draga några slutsatser om hur de nominella timförtjänsternas förändringar på resp. produktionsområden förhålla sig till varandra.2

För de totala lönesummornas del är dock olikheten i amplitud otvetydig, vilket ur synpunkten av lönens funktion som köpkraft är av intresse. Över- huvud betingas en mycket betydande del av de tillskott resp. bortfall av mone— tär köpkraft, vilka arbetarhushållen som helhet röna som verkan av konjunk- turväxlingarna, av sysselsättningens konjunkturella förändringar, vilka i sin tur till huvudsaklig del utspelas inom kapitalvaruproduktionen. Blott som exempel anföras i följande tabell tillväxt i nominell årsförtjänst, arbetarantal och ur dessa beräknad total nominell lönesumma i mekanisk verkstadsindustri och textilindustri under en rad perioder av typiska konjunkturuppsving resp. depressioner under'förkrigsutvecklingen. Liksom i tidigare tabeller ha talen för periodernas första år satts = 100 och talen för sista året i relation därtill.3

Nominell årsförtjänst Arbetarantal Total lönesumma

P e ri o d e r Mek. verk- Textil- Mek. verk- Textil- Mek. verk- Textil-

stadsind. industri stadsind. industri stadsind. industri + 1871—1875 ..... 124 136 184 112 228 152 + 1875—1879 ..... 80 85 81 83 65 70 + 1879—1883 ..... 123 129 163 117 201 151 _i— 1883—1887 ..... 95 96 81 113 77 108 + 1887—1890 ..... 114 104 149 123 170 128 + 1890—1893 ..... _ 101 —- 107 — 108 + 1897—1900 . . ' . . 120 102 121 112 145 114 —1— 1900—1901 ..... 95 105 93 99 89 104 + 1905—1907 ..... 129 110 118 103 152 113 + 1907—1909 ..... 89 100 ' 93 98 82 99 + 1909—1913 ..... 121 123 121 106 146 130

Förhållandet mellan årsförtjänsternas tillväxttal under uppsvingsperioderna är oregelbundet. Under de två första här redovisade högkonjunkturerna. stiga

ltUtförd av fil. lic. Ingvar Svennilson vid Stockholms högskolas socialvetenskapliga ins itut.

” Jfr not 2, s. 78. ” 1890—talets depressionsperiod intager en särställning. Under detta decennium skedde ett starkt strukturellt genombrott för den mekaniska verkstadsindustrien, varför syssel- sättning och lönesumma för denna produktionsgren stadigt tillväxte utan avbrott hela är- tiondet igenom. Den kan alltså vid det tillfället icke betraktas som representativ för kapitalvaruproduktionen i allmänhet. Omläggningar i statistiken år 1892 inverka dess- utom störande. Vidare är att märka, att de jämförelsetal för löner och lönesummor, i vilka 1909 års siffror ingå, påverkas av storstrejken. I tabellen äro de med + betecknade pe- rioderna uppsvingsår, de med + betecknade depressionsår.

• Sida 91
•  Original

l l !

årslönerna starkast i textilindustrien. De två sista uppsvingen under 1800- talet visa däremot lönerna inom verkstadsindustrien en långt starkare stegring än inom textilindustrien. Detsamma gäller för perioden 1905—1907 ; om man emellertid räknar årsförtjänsttillväxten från bottenpunkten år 1901, genom de konjunkturellt cdeciderade följande åren och till och med den egentliga hög- konjunkturen, som kulminerade 1907, erhålles en ungefär lika stark tillväxt i båda serierna. Detta senare förhållande gäller även under sista uppsvings- perioden före kriget. — För depressionerna är förhållandet något mera regel- bundet: årsförtjänsterna inom verkstadsindustrien sjunka som regel starkare än de inom textilindustrien, vilka senare överhuvud icke sjunka efter 1880- talet.1 Det kan dock anmärkas, att depressionen under början av 1890-talet även i detta hänseende intager en undantagsställning, i det att årsförtjänsterna inom båda industrierna stiga, och att stegringen är starkast inom verkstads— industrien.

De tillväxttal som avse sysselsättningen visa ett långt mera regelbundet och konjunkturtypiskt förhållande. Ökningen i arbetarantalet under uppsvingen är alltid mycket större inom den av industrierna, som står som representant för kapitalproduktionen.2 På motsvarande sätt är nedgången i sysselsättning under depressionerna även starkast där. Med undantag av den (för den här behandlade perioden) notoriskt undantagsmässiga depressionen på 1870-talet är sysselsättningen inom textilindustrien antingen praktiskt taget konstant, såsom 1900—1901 och 1907—1909, eller också stigande under depressionen.

Resultaten av dessa förhållanden i fråga om den totala lönesummans för— ändringar framgå av de sista kolumnerna i tabellen. Lönesumman inom verk- stadsindustrien stiger enormt varje högkonjunktur. Under de första decen- nierna av perioden bidrager till stegringen sysselsättningens ökning i långt mera utslagsgivande grad än årsförtjänsternas tillväxt. Under senare delen av perioden väga däremot dessa båda omständigheter ungefär jämnt. För till- växten i textilindustriens lönesumma är den relativa betydelsen av sysselsätt- ning och årsförtjänst mera växlande. Under nedgångsperioderna sjunker re— gelbundet lönesumman i verkstadsindustrien. (Fortfarande med reserva- tion för depressionen på 1890-talet.) I allmänhet är sänkningen, enligt de här använda siffrorna, i ungefär lika grad betingad av årsförtjänsternas och sysselsättningens nedgång, varvid dock måste märkas, att årsförtjänsternas minskning säkerligen till avsevärd del är att hänföra till sådant korttidsarbete, som beror på stopp i verkens drift (samt för den sista depressionen till stor- strejken), alltså återspeglar en form av arbetslöshet. Inom textilindustrien stiga däremot som regel lönesummorna under depressionerna, på grund av än sysselsättningsökning än lönestegring. Det stora undantaget är som vanligt den här behandlade periodens längsta och svåraste depression, 1870-talets, då

1 För ett par enstaka år inträffar sänkning, som dock regelbundet kompenseras av steg- ring följande år på. sådant sätt, att årsförtjänsten aldrig efter 1880—talet är lägre vid depres- sionens slut än vid dess början. 2 Härvid är dock att märka, att verkstadsindustrien har en starkare stigande trend än textilindustrien, men denna svarar endast för en mindre del av olikheterna i syssel- sättningstillväxten.

• Sida 92
•  Original

lönesänkning och sysselsättningsminskning samverka att kraftigt nedpressa lönesumman.

Den bild som sålunda erhålles av de konjunkturella förändringarna i års- förtjänster, sysselsättning och totala lönesummor inom de två som exempel anförda industrierna torde utan mycken tvekan kunna generaliseras till att gälla förhållandet mellan kapitalvaru- och konsumtionsvaruindustrier i all- mänhet i deras konjunkturbeteende ur den här anlagda synpunkten —— natur— ligtvis icke exakt siffermässigt men i fråga om allmänna tendenser under den typiska konjunkturcykeln, så som man finner den under förkrigsutvecklingen (med reservation för enstaka undantag). Under högkonjunkturerna samverka kapital- och konsumtionsvaruindustrier — med (relativ) övervikt för de förra -——— att alstra en växande lönesumma. Tillväxten är på båda produktionsom- rådena betingad av såväl stigande sysselsättning som stigande årsförtjänster ; dessa båda faktorers inbördes betydelse för lönesummans utveckling synes väx- lande.1 Under depressionerna hålles den ur konsumtionsvaruindustrierna ut- betalda lönesumman uppe och stiger t. o. m. vanligen, om än i retarderat tempo. Härtill samverka under växlande relativ betydelse löner och sysselsättning. Lö- nesumman inom kapitalvaruproduktionen sjunker däremot starkt. Till sänk- ningen bidraga i likaledes växlande grad minskning i årsförtjänster och i antal sysselsatta arbetare. Den inbördes betydelsen av nedsättningar i lönesatserna och av arbetslöshet i olika former lämnar det här använda materialet inga in- dicier på, eftersom timlöneserier för kapitalvaruproduktionen saknas, varför det icke kan avgöras hur mycket av årsförtjänsternas sänkning som är att hän- föra till lönesatsernas nedgång och hur mycket till minskad arbetstid per år.

I brist på uppgifter om timlöner inom kapitalvaruproduktionen kan en viss ledning för omdömet om lönekostnadens betydelse i konjunkturellt hänseende erhållas av en jämförelse mellan utbetald lönesumma och produktvärde. I följande tabell äro sammanställda årliga tillväxttal för lönesumma (nominell årsförtjänst multiplicerad med arbetarantal) och produktvärde inom mekanisk verkstadsindustri under åren för konjunkturomslag nedåt samt närmast före- gående år. I sista kolumnen är beräknat förhållandet mellan lönesummans och pnoduktvärdets tillväxt.2

Tillväxt från föregående år i

Ä r a b a/b - 100 lösesumma produktvärde 1874 ................ 12515 1480 84.9 1875 ................ 1000 108. 7 92.0 1882 ................ 116.5 118.6 98.3 1883 ................ 105.8 108. 6 97.4 1889 ................ 127.1 125.8 101.0 1890 ................ 101.8 110.0 92.5

1 Dessa egentligen notoriska förhållanden kunna vara värda att anföra gentemot vissa skäligen verklighetsfrämmande teoretiska konstruktioner av produktionscykeln, i vilka kapitalkonstruktionens ökning antages ske genom absolut inskränkning av konsumtions- varuproduktionen. ? Omläggningar i statistiken förhindra beräkningarna för år 1913. I övrigt kända omständigheter göra emellertid sannolikt, att detta är icke inneburit någon avvikelse från de förhållanden, som illustreras i tabellen.

• Sida 93
•  Original

a b a/b - 100 lönesumma produktvärde 1899 ................ 114.0 113.7 100.3 ................ 107.5 109.5 98.2

................ 1353 ................ 11215 1154 97.6

................ 1075 1134 94.9 ................ 111.1 — ——

1303 103. 8

Lönesummans tillväxt retarderas regelbundet under sista uppsvingsåret. * Bakom detta" ligger i allmänhet minskande tillväxt i såväl arbetarantal som 1 årsförtjänster. Under periodens förra del är alltid retardationen (eller till- 1 bakagången) i lönefaktorn av största betydelse. Under senare delen av pe— rioden väga de två faktorerna jämnt i två fall, i ett fall överväger sysselsätt- ningsfaktorn, i ett fall lönefaktorn.1 Till en del är alltså retardationen i löne- summan ett uttryck för den tidigare2 påpekade tendensen hos lönekurvan att bli flackare framemot uppsvingets slut. Denna tendens är ofta starkare framträdande inom kapitalvaruproduktionen än inom konsumtionsvaruproduk- tionen:3 den starkaste tillväxten i årsförtjänster och lönesummor inträffar som regel tidigare i uppsvinget inom det förra produktionsområdet. — Även i produktvärdet är retardationen i tillväxten under året för högkonjunkturens kulmen genomgående framträdande, men med fullkomlig regelbundenhet in— träffar det under de här representerade perioderna, att lönesummans tillväxt är svagare än produktvärdets, varför alltid de indextal, som ange förhållandet mellan lönesummans och produktvärdets förändringar, under det sista upp- svingsåret ligga under 100.4 En motsvarande sammanställning för de år, från vilka uppsvingen utgå, kan tyvärr ej göras fullständig, eftersom vid de två senaste uppsvingen före kriget de stora strejkerna 1905 och 1909 inverka uppenbart förryckande på resultaten. För de år, som förbereda uppsvingen under 1870-, 1880- och 1890- » talen, framgår förhållandet mellan lönesummans och produktvärdets tillväxt ' i mekanisk verkstadsindustri av följande tabell.5

1878 ..... . ............. 95.9 1879 ......... , ......... 106.7 1886 .................. 96.9 1887 .................. 98.9 1897 .................. 1031

1 Det enda undantaget från regeln att lönesummans tillväxt retarderas är året 1913. Vid detta tillfälle sjunker årsförtjänsten, jämfört med föregående år, men sysselsättningen undergär en kraftig stegring. 2 Jfr ovan 5. 78. 3 Enligt de tidigare citerade sammanställningarna av fil. lic. Ingvar Svennilson. ** För jämförelsens skull må nämnas, att liknande beräkningar för textilindustriens de] med avseende & det sist nämnda förhållandet visa växlande resultat: ibland växer produkt- värdet starkare än lönesumman, ibland är förhållandet det motsatta. 5 Talet för år 1896 är oanvändbart med hänsyn till omläggningar i statistiken.

• Sida 94
•  Original

Någon dominerande tendens i förskjutningarna i förhållandet mellan belop- pet av utbetalda löner och värdet av produktionsresultatet kan ej konstateras.

Med rätta plägar bland de kapitalkonstruerande industrierna byggnadsverk- samheten tillmätas en central betydelse för konjunkturprocesserna. Särskilt gäller detta för bostadsbyggandet, som' ju är den övervägande större delen av all byggnadsverksamhet. För det första utgör byggnadsverksamheten i ett progressivt samhälle alltid ett betydande inslag i produktionen. För det andra har produktionens växlingar på detta område en oerhörd amplitud, vilket be- tyder starka växlingar i näringsgrenens anspråk på kapitalmarknaden, i dess sysselsättning av arbetskraft och i de inkomster som där bildas. Slutligen vi- sar byggnadsverksamheten i många hänseenden ett säreget konjunkturbeteende. Det är ofta konstaterat, att dess konjunkturrörelser icke sammanfalla med den allmänna industriella konjunkturen. Ett vanligt, om än ingalunda fullt regel- bundet uppträdande förhållande är, att byggnadsverksamheten rör sig tidigt i konjunkturcykeln; såväl dess uppsving som dess bakslag ske ofta tidigare än i övriga konjunkturkänsliga produktionsgrenar. Man måste därför räkna med möjligheten av att byggnadsverksamheten vid vissa tillfällen kan spela stor roll bland de faktorer, som kasta om den allmänna konjunkturrörelsens rikt- ning. Med hänsyn till dessa förhållanden är det av intresse att undersöka arbetslönernas inom byggnadsindustrien vanliga konjunkturbeteende under en följd av konjunkturvågor under förkrigstiden. — De statistiska åtkomstmöj- ligheterna ha nödvändiggjort begränsning till Stockholm och till perioden 1896 ———1914. Den lokala begränsningen kan rättfärdigas dels därav att Stock- holm är landets största byggnadsmarknad, dels därav att byggnadsmarkna- den faktiskt är i hög grad lokalt avgränsad.

I följande tabell äro sammanställda bostadsproduktionen per år i enlighet med uppgifterna om fullbordade byggnadsföretag, mätta efter »eldstäder»,1 indexserier (1914 = 100) för arbetslöner inom' byggnadsverksamheten, bygg- nadsmaterialkostnader samt totala byggnadskostnader. Dessa senare ha be- räknats genom sammanvägning av de två förra, varvid lönerna antagits ut- göra 40 %, materialkostnaderna 60 % av totalkostnaderna, vilket torde mot- svara normala förkrigsförhållanden. Löneindex bygger på timlöner för inom enskild byggnadsverksamhet i Stockholm sysselsatta arbetare.2 Det är knap- past möjligt att beräkna den »reala arbetskostnaden» på vanligt sätt genom jämförelse med produktprisindex; en sammanställning som den här gjorda torde vara den lämpligaste för att belysa lönefaktorns roll i konjunkturväx- lingarna på området.

1 Se Statistisk Årsbok för Stockholms stad. År 1906 gjordes en omläggning i redovis- ningen av byggnadsproduktionen, som bryter serien. I tabellen är därför detta år repre- senterat av två tal. ” De i löneindex ingående lönesiffrorna för olika yrkesgrupper (murare, träarbetare, målare, grovarbetare) samt de i materialindex ingående varupriserna ha åsatts vikter i huvudsak i enlighet med Nyström, Husbyggnadsverksamheten i Sveriges städer och stads- liknande samhällen, 1922. Beräkningarna äro utförda vid Stockholms högskolas social- vetenskapliga institut.

• Sida 95
•  Original

|

Byggnads- Total bygg-

" B nads— Löne- . A r veyrååamhet index låååäåaå; nadslääänads— 1896 .............. 6 281 60 76 . 70 1897 .............. 4 497 63 79 73 1898 .............. 6 182 68 81 76 1899 .............. 7 070 75 82 79 1900 .............. 4 176 75 88 83 1901 .............. 4 296 77 78 78 1902 .............. 5 267 77 81 79 1903 .............. 9 861 81 84 83 1904 .............. 12 154 87 80 83 1905 . . . . . ....... 8 590 90 81 85 1906 .............. ( lå (få; 92 86 88 1907 ............. 8 955 92 89 90 1908 .............. 5 683 95 4 87 90 1909 .............. 7 116 95 88 91 1910 .............. 6 404 97 91 93 1911 .............. 4 737 97 91 93 1912 .............. 7 293 98 91 94 1913 .............. 10 221 98 96 97 1914 .............. 7 944 100 100 100

I jämförelse med de våldsamma och för byggnadsverksamheten typiska växlingarna i produktionsomfånget, framstår samtliga kostnadsseriers för- lopp som påfallande jämnt. För löneseriens del är detta möjligen till en del att förklara därmed, att vissa faktiska förändringar i lönekostnaderna, som tagit formen av ändrade ackordspriser eller förskjutningar mellan ackords- arbete och arbete för timlön, icke återges av en index, byggd på timlöner. Men den huvudsakliga förklaringen ligger säkerligen däri, att under för- krigstiden arbetskraftens utbudselasticitet inom byggnadsfacken på grund av den stora platsrörligheten var mycket hög. — Det enda tillfälle under perioden, vid vilket index för totala byggnadskostnader sjunker är 1901, och då är sänkningen helt och hållet att hänföra till materialprisernas nedgång. I intet fall föregås ett uppsving av sjunkande löner. Två av uppsvingen (efter 1902 resp. 1911) ske utifrån stabil lönenivå; vid övriga tillfällen be- finna sig lönerna i fortskridande stegring. Förskjutningarna mellan löne- index å ena sidan och materialprisindex eller totalkostnadsindex å den andra under åren före uppsvingen äro ytterligt obetydliga. Under åren för bygg- nadskonjunkturens kulmen förhåller sig löneindex på Växlande sätt: i två. fall (1899 och 1904) föregås omslaget nedåt av stark lönehöjning, varvid dock är att märka, att i det senare av dessa fall lönehöjningen helt kompen- seras av sänkta materialpriser, i övriga fall ligger löneindex under omslags- året på samma nivå som föregående år. .

Med kännedom om den mångfald med stor amplitud varierande faktorer, för vilkas utslag byggnadsverksamheten med dess nuvarande organisation är starkt känslig (räntan, spekulativa moment, olika faktorer på efterfråge- sidan), kan man —— även med en mycket rymlig reservation för möjliga 7—331777

• Sida 96
•  Original

kostnadsfluktuationer, som ej i full utsträckning återspeglas i indexserierna1 — våga hävda, att under den här betraktade perioden lönernas och i allmän- het kostnadernas fluktuationer icke spelat någon konjunkturellt utslagsgi- vande roll i den mycket starkt växlande produktionsutvecklingen inom bygg- nadsverksamheten. De omslagsframdrivande faktorerna äro att söka på an- nat håll. — Det säger sig självt, att generella slutsatser icke kunna dragas ur undersökningen av en så kort period, som det här gäller. I varje fall ger dock perioden exempel på en följd av starkt utpräglade konjunkturvågor inom byggnadsverksamheten, i vilka lönernas och totalkostnadernas förändringar påtagligen icke i nämnvärd grad —— d. v. s. i jämförelse med andra konjunk- turbestämmande omständigheter —— varit verksamma som konjunkturforman- de incitament.2

I de hittills utförda beskrivningarna av lönens konjunkturbeteende har en sida av lönekostnadsproblemet icke vunnit beaktande. Den allmänna lönenivåns stegring under perioden 1860—1914 är såväl nominellt som reellt mycket bety- dande. Det följer av det tidigare anförda, att den starka sekulära stegringen av de nominella timlönerna relative produktpriserna, som genomföres under perioden, till huvudsaklig del äger rum under prisfallsperioderna. Produktpris- nivån ligger på ungefär samma höjd vid början av perioden som vid dess slut, men däremellan faller ett stort prisfallsskede och ett stort prisstegringsskede — för att icke tala om de cykliska prisnivåvariationerna. För perioden tagen som helhet uppväges givetvis stegringen i real timkostnad i sin verkan på räntabiliteten i huvudsak av förändringar i arbetseffektivitet, produktionstek- nik o. s. v. En index för den reala timlönen, byggd på nominell timlön och pro- duktpriser, är över längre perioder intet mått på den reala pre-stationslönen eller i allmänhet på lönesatsens betydelse som kostnad. Insatt i det totala konjunk- tursammanhanget, måste givetvis »lönesatsens betydelse som kostnad» upp- skattas i relation till alla de faktorer, som bidraga till konjunkturcykelns ut— formning; att beskriva alla dessa relationer, vore att i detalj beskriva hela kon- junkturförloppet. En redogörelse för lönens konjunkturbeteende (med syfte

1 Det är att märka, att större amplitud i lönevariationerna ofta skulle ha ytterligare utjämnat totalkostnadskurvan, eftersom lönernas och materialprisernas rörelser ofta för— hålla sig konträrt. 2 Till jämförelse med var sammanställning av löner, totalkostnader och produktions- konjunkturer inom byggnadsverksamheten mä hänvisas till Hunscha, Die Dynamik des Bau- markts, 1930, diagrammen s. 12, 46 och 50. H:s undersökning gäller för Tyskland under samma period som var och hans resultat äro praktiskt taget identiska med våra, där de icke ytterligare skärpa intrycket av lönernas och byggnadskostnadernas oväsentlighet ur konjunktursynpunkt. »Die Löhne _____ verlangsamten oder unterbrachen zwar ihren Ansteig in den Jahren eingeschränkter Bautätigkeit, ohne indessen in der Regel absolute Riickgänge zu erfahren. So diirfte sich auch eine etwa Während der Depression eintretende Bauverbilligung im ganzen in sehr engen Grenzen gehalten haben. Ein nennenswerter Einfluss von Baukostensenkungen auf die jeweilige konjunkturelle Wiederbelebung der Bautätigkeit muss daher als sehr wenig wahrscheinlich gelten.» A. a. s. 51. — För den amerikanska byggnadsindustriens del meddelas en index för genom- snittliga timförtjänster från 1890 av Douglas, a. a. s. 135. Även denna visar samma bild. Under perioden fram till kriget befinner sig timförtjänsten i ständig stegring med undan- tag endast för ett tillfälle (1892—94), då den faller med ett par procent.

• Sida 97
•  Original

att belysa dess betydelse som aktivt omslagsutlösande faktor) fordrar dock hän- syn till eventuella konjunkturbestämda förändringar i arbetseffektiviteten, som direkt inverka på den reala lönekostnaden per arbetsprestation för företa- garna.

Ju kortare period man tager i betraktande, dess mera negligeabla bli givet- vis de eventuella avvikelserna mellan real timlön och prestationslön. Frågan är emellertid, om icke den ordinära konjunkturperioden är tillräckligt lång för att sådana avvikelser skola hinna uppstå i beaktansvärd storlek, och vidare om de icke till en viss grad äro att se som konjunkturtypiska följdverkningar av produktionskonjunkturens växlingar. Det plägar framhållas, att förändringar— na i sysselsättningens omfattning under olika faser av konjunkturvågen auto- matiskt medföra förändringar i genomsnittlig arbetseffektivitet: under hög- konjunkturen drages nytt folk in i den industriella produktionsprocessen, tidi— gare arbetslösa eller nykomlingar från andra näringsområden, framför allt jord- bruket, vilka naturligen ha en lägre arbetseffektivitet än de, som vunnit för- farenhet i yrket, få anställning. Den genomsnittliga arbetsskickligheten sänkes därigenom, varför också den genomsnittliga timlönens förändringar icke ge ett adekvat uttryck för den verkliga arbetskostnadens, prestationslönens. Sänkt arbetslöshetsrisk, med eventuell följd i minskad omsorg i arbetet, forcerat över- tidsarbete och andra omständigheter kunna tänkas verka i samma riktning. Omvänt kunde under en depression sysselsättningsminskningen medföra ett strängare urval bland arbetarna, och den ökade arbetslöshetsrisken kunde tvin— ga till ökad omsorg o. s. v., med resultat att den genomsnittliga effektiviteten växte och den reala kostnaden per prestationsenhet sjönk i förhållande till tim- lönen.

Det är väl möjligt att dylika omständigheter kunna ha spelat en Viss roll, särskilt på tidigare stadier av industrialiseringsprocessen, då varje industriellt genombrott måste ha haft att övervinna något av de svårigheter att finna kva- lificerad arbetskraft, som på senare tid i drastisk förstoring gjort sig gällande i industrialiseringsarbetet i Sovjet-Unionen. Det förefaller emellertid icke tro- ligt, att de kunna ha nämnvärt inverkat på konjunkturomslagen nedåt. Den starkaste inströmningen av ny arbetskraft i industrien inträffar som regel i ett tidigt stadium av uppsvinget; tillströmningen avmattas framemot högkonjunk- turens kulmen. Sannolikheten talar snarare för att arbetseffektiviteten under uppsvingets senare del befinner sig i stegring än i sänkning. Dels kan i någon grad utlösas den långsamma kontinuerliga effektivitetsökning, som sker under den här betraktade perioden som följd av ”den allmänna levnadsstandardens höjning (stegringen i arbetseffektivitetens trend), dels får ju under uppsvin- gets gång den industriella träningen särskilt för de i uppsvingets tidigare ske- den nyanställda allt mer och mer tillfälle att göra sig gällande. Vill man — i brist på möjligheter att empiriskt konstatera förhållandena — söka bedöma, hur effektiviteten »normalt» förändrar sig under en uppsvingsperiod, och hur där- för en på timlöner byggd index över lönekostnaderna bör justeras för att kunna tjäna som mått på de reala arbetsprestationskostnaderna, synes det därför na- turligare att antaga, att prestationslönen stiger relative timlönen under de tidi-

• Sida 98
•  Original

gare delarna av ett uppsving men senare faller eller åtminstone upphör att stiga, än att, som ofta göres, antaga en fortsatt stegring under hela högkonjunkturen. Är vårt antagande riktigt, skulle alltså effektivitetens förändringar för presta- tionslönens del skärpa den tendens till retardation eller tillbakagång i den reala timlönen framemot högkonjunkturens slut, som ofta, särskilt under senare de- len av perioden, framträder, och därigenom skulle också lönens betydelse som aktivt omslagsframdrivande kostnadselement vid omslagen nedåt framstå som ytterligare förminskad. Det kan ju dock här endast bli fråga om tämligen vaga antaganden. Arbetseffektiviteten förändrar sig under inflytande av många faktorer, om vilkas inbördes kvantitativa betydelse endast omständiga empiriska undersökningar kunna ge tillnärmelsevis säker upplysning. Att an- taga, att stegring i de reala lönekostnaderna per prestations'enhet genom effek— tivitetssänkning under det skede som omedelbart föregår krisen skulle kunna spela någon nämnvärd roll för produktionscykelns utformning, synes dock sakna skäl.

Det finnes då större anledning att räkna med att under depressionerna arbets- effektivitetens förändringar kunna öva ett inflytande, som icke registreras i kurvorna över arbetskostnaderna. Den tendens till höjning av den genom- snittliga effektiviteten, som måste framgå ur det strängare urvalet av arbets- kraft, motverkas ej utan skärpes under hela lågkonjunkturens lopp av de ovan- nämnda omständigheterna: den stigande trenden i effektivitetsutvecklingen och den större förfarenheten i arbetet genom längre industriell träning. Det före- faller därför rimligt att antaga, att normalt den reala prestationslönen sjunker under depressionerna i förhållande till timlönen, och att denna sänkning fort— sätter hela nedgångsperioden igenom. Vilken kvantitativ betydelse denna om— ständighet kan tillmätas i förhållande till förändringarna i real timlön, vilka som regel innebära stark stegring under depressionen och ofta fortsatt stegring ända till depressionens slut, är emellertid icke möjligt att uppskatta utan em- pirisk undersökning.

Om de här gjorda antagandena äro realistiska, skulle de konjunkturella för- ändringarna i arbetseffektiviteten1 ha följande typiska form: starkast sänk- ning i förhållande till trenden under början av uppsvinget till följd av den stora inströmningen av ny, otränad arbetskraft, svagare eller ingen alls sänk- ning under uppsvingets senare del till följd av den avmattade nyanställningen och den ökade träningen, stegring i förhållande till trenden under hela lågkon- junkturen. I själva verket överensstämmer en sålunda konstruerad kurva för arbetseffektivitetens konjunkturbeteende tämligen väl med den kurva för den reala timlönens cykliska variationer som kan statistiskt konstateras för den 'här behandlade perioden. Eftersom de två faktorerna inverka i motsatt rlkt- ning på den reala prestationslönen, skulle dennas utveckling förete en ännu jämnare och av regelbundna konjunkturutslag opåverkad kurva än den reala timlöneserien. _— Vi betona dock än en gång vanskligheten av omdömen i denna fråga, som bygga på sannolikhetsantaganden utan empirisk verifikation.

1 Förändringarna måste rimligtvis tänkas olika starka under olika perioder, särskilt på grund av olikheter i sysselsättningens tillväxthastighet.

• Sida 99
•  Original

För efterkrigstiden är å ena sidan det statistiska materialet över såväl lö- nerörelserna som de allmänna konjunkturförändringarna oerhört mycket rikli- gare än för tidigare perioder; även en rad bearbetningar av materialet i syfte att ur olika synpunkter studera lönerörelsernas roll i konjunkturförloppet före- ligga. Men å andra sidan är dels efterkrigsperioden ännu för kort för att möj— liggöra jämförelser mellan en följd av konjunkturvågor, dels har i stort som smått och i högst olika grad vid olika tillfällen och i olika länder extraordinä- ra omständigheter tryckt sin prägel på utvecklingen: direkta efterverkningar av omvälvningarna i produktionen under krigsåren, valutaförhållanden o. s. v. För att blott taga ett exempel: Vi jämförde härovan löneutveckling och produk- tionskonjunkturer inom byggnadsverksamheten under en 20—årsperiod före kri- get, varur framgick en påfallande jämn och av konjunkturrörelserna oberörd lö— neutveckling trots starkt växlande produktion. En liknande jämförelse för förra hälften av 1920—talet skulle visa ännu starkare produktionsväxlingar, men även långt skarpare förändringar i löneserierna. Ur olikheterna gentemot f ör- krigstidens förhållanden kunna emellertid inga slutsatser dragas ifråga om de konjunkturella sambanden mellan löneutveckling och produktionsutveck- ling. Det är uppenbart, att byggnadsverksamhetens utveckling under 1920-ta- let i dominerande grad varit bestämd av den bostadsefterfrågans explosiOns- artade tillväxt, som kom till stånd, när uppdämningen av bostadsbehovet under krigs- och de närmaste efterkrigsåren upphörde, och när levnadsstandardens höjning samt inflyttningen till städerna och den starka hushållsbildningen till följd av överbefolkningen i de flyttande och hushållbildande åldrarna ständigt drevo upp kraven på nytt bostadsbyggande. När därtill dessa extraordinära omständigheter medfört en långt mera ihållande byggnadsverksamhet på en hög nivå än vad som var vanligt under förkrigstidens konjunkturväxlingar och till och med burit den ett stycke förbi tidpunkten för den allmänna in— dustrikonjunkturens senaste omslag nedåt, är det tydligt, att möjligheterna att'statistiskt observera det »vanliga» förhållandet mellan de mångbesjungna byggnadsarbetarlönernas förändringar och byggnadsverksamhetens konjunk- turutslag under efterkrigstiden ännu icke äro tillfinnandes.

De fylligaste undersökningarna över lönernas roll i konjunkturcykeln äro utförda utifrån köp!;mftssynpunkten.1 Som nämnts, gälla de flesta utveck- lingen i U. S. A., vilket såtillvida är en fördel som den amerikanska konjunk- turutvecklingen under efterkrigstiden varit »ledande» och i lägre grad av— hängig av mer eller mindre extraordinära handels- och valutaförhållanden än utvecklingen i de flesta andra länder. Det säger sig självt, att detta samti- digt innebär en reservation vid tillämpning av resultaten på icke-amerikanska förhållanden.

1 Business Cycles and Unemployment, Report and Recommendations of a Committee of the Presidentä Conference on Unemployment, 1923. King, Employment Hours and Earnings in Prosperity and Depression, 1923. Lederer, Konjunktur und Krisen i Grundriss der Sozialökonomik, IV, 1, 1925 (L. bygger på uppgifter ur de två förut nämnda arbetena.). Berridge, An Index of the Incomes of Factory Workers in the United; States i Purchasing Power of the Consumer, 1925. Achinstein, Buying Power of Labor and Post-War Cycles, 1925. Kuznets, Cyclical Fluctuations, 1927. I övrigt innehålla som regel de större all- männa konjunkturframställningarna uppgifter i frågan.

• Sida 100
•  Original

Ett av de mest otvetydigt framträdande förhållandena i det amerikanska material, som föreligger till belysning av den närmaste efterkrigstidens kon- junkturväxlingar, är att lönesatserna variera svagare än såväl priser som pro- duktion5volym. Växlingarna i de totala löneutbetalningarna äro i starkare grad betingade av sysselsättningens förändringar (arbetslöshet, korttidsarbete) än av lönesatsernas. Som exempel må anföras Kings kvartalssiffror för den av honom undersökta perioden:

1920 1921 1922 1. 2. 3. 4. 1. 2. 3. 4. 1. :All Industries» Total lönesumma. ......... 100 106 111 105 89 86 85 85 82 Antal sysselsatta ......... 100 104 107 101 91 90 92 91 89 Antal arbetstimmar ........ 100 104 107 99 87 88 90 88 86 Genomsnittlig timförtjänst ..... 100 104 104 106 102 98 95 96 96 »All Factoriesu Total lönesumma ......... 100 103 104 95 75 69 66 65 65 Antal sysselsatta ......... 100 102 102 94 82 78 76 77 77 Antal arbetstimmar ........ 100 100 101 91 76 72 71 72 73 Genomsnittlig timförtjänst ..... 100 102 102 103 98 95 93 90 88

K:s undersökning omfattar endast den sista delen av högkonjunkturen. Under denna väga lönesatser och sysselsättning ungefär jämnt ifråga om inverkan på lönesummorna. Beträffande den efterföljande depressionen är av intresse att notera, att timförtjänsternas stegring fortsätta en tid efter omslaget, som inträffar under tredje kvartalet 1920. Under den skarpa, men kortvariga ned- gången, som når botten redan under förra hälften av 1921 och visar klara ten- denser till återhämtning redan under loppet av samma år men avlöses av nytt deciderat uppsving först från början av 1922, sjunka i fortsättningen lönesat— serna relativt obetydligt. Särskilt gäller detta genomsnittet för samtliga pro- duktionsgrenar, men även för de egentliga industriarbetarna är nedgången svag i förhållande till det exempellöst snabba och starka prisfallet. (Se nedan.) Förlusterna i lönesummorna äro i dominerande grad bestämda av sysselsätt— ningsminskning, framför allt i form av minskat antal arbetare.

Samma bild visas av Achinsteirfs1 undersökning av lönesummorna i olika amerikanska industrier under åren 1919—1925, innefattande en stor och en mindre konjunkturvåg. Under båda framstå sysselsättningens växlingar som starkare utslagsgivande än lönesatsernas. De procentuella säsonggrenade av- vikelserna från trendlinjen i index för arbetarantalet uppgå i de flesta indu- strier till två tredjedelar eller mera av avvikelserna i index för de utbetalade lönesummorna.

Lederer,2 som i det här citerade av King sammanbragta amerikanska matej rialet över utvecklingen omkring 1920 söker stöd för sin underkonsumtions- teori, gör gällande, att utvecklingen upp till krisen under nämnda år visar exempel på en löneeftersläpning, som kom krisen att utmogna som ett resultat

• Sida 101
•  Original

av underkonsumtion. Exemplet är dock föga lyckat. Statistiken över lönerna under inflationstiden är knapphändig: L. använder som representativ en index gällande genomsnittslönerna vid de amerikanska järnvägarna och jämför den- na med grosshandelsprisindex från 1915. Löncindex visar år 1920 visserligen en något, dock obetydligt lägre siffra än prisindex; undersöker man emellertid närmare serierna från år till år, framgår det att eftersläpningen huvudsakli— gen föreligger under den tidigare delen av inflationstiden, under det att det sista året före omslaget lönernas stegring är långt starkare än prisernas. Dess- utom kräver givetvis ett omdöme om orsakerna till krisomslaget hänsyn till många andra faktorer än nominallöner och grosshandelspriser. En samman- ställning av produktvärden och utbetalda lönesummor i den amerikanska fa- briksindustrien 1919—19251 visar visserligen, att. under båda de konjunktur- vågor, som falla under perioden, index för produktionens Värde växlar med större amplitud än index för lönesumman: den förra stiger starkare under uppsvingen 1919—1920 och 1922—1924, och faller ävenledes starkare un- der bakslagen 1921 och 1924 än den senare, vilket betyder, att industriföreta- gens löneutbetalningar sjunka i förhållande till produktionens värde under uppsvingen, stiga under depressionerna. Men en sammanställning av produk- tionen av konsumtionsvaror och den monetära köpkraft som distribueras till in- dustriarbetarna under samma period2 framvisar en annan bild: under uppsvin- get 1919 stiger lönesumman i praktiskt taget samma grad som konsumtions— varuproduktionen, för att under större delen av 1920 hållas uppe, allt under det att konsumtionsvaruproduktionen faller starkt; först under sista kvartalet av år 1920 börjar lönesumman att falla, och då, såsom framgår av tabellen sid. 96, till följd av sysselsättningens starka nedgång vid bevarade eller till och med stigande lönesatser. — Mot bakgrunden av dessa omständigheter synes Lede- rers tolkning av utvecklingen fram till sammanbrottet 1920 knapp-ast överty- gande. Det förefaller svårt att inräkna lönernas eftersläpning bland de domi- nerande krisskapande omständigheterna vid detta tillfälle.

Som tidigare antyddes är sänkningen i lönesatserna i U. S. A. under den korta men våldsamma depression, som följde på krisen 1920, tämligen obetyd— lig, jämfört med produktprisernas fall. Bureau of Labofs grosshandelspris— index sjunker från 221 år 1920 till 140 år 1921, Federal Reserve Boards från 239 år 1920 till 148 år 1921. Gentemot detta prisfall står en sänkning av års- medeltalen för genomsnittlig timförtjänst i alla näringsgrenar resp. fabriks- industrien, enligt King's siffror, på 6 resp. 8 %. Räknat från högsta till lägsta punkterna uppgår fallet i grosshandelsprisindex till 40 å 50 %, nedgången i tim— förtjänsterna till 10 a 15 %. Den mycket snabbt insättande återhämtningen kommer alltså till stånd vid en långt högre nivå för den reala timkostnaden än den som gällde vid krisens utbrott. Till belysning av förhållandena vid över- vinnandet av deflations'krisen under 1920-talets första år och av den roll, som löneförändrings-rna därvid kunna ha spelat, ha dessa amerikanska siffror ett visst intresse även för den svenska utvecklingens vidkommande. Återhämt-

1 Kuznets, a. a. s. 131. ? Achinstein, a. a. s. 91.

• Sida 102
•  Original

ningen efter den internationella deflationskrisen1 kommer som bekant tidigast till stånd i U. S. A., men knappast något land följer mera tätt i de amerikanska spåren än Sverige. Överhuvud är likheten mellan den amerikanska och den svenska utvecklingen betydande under denna period. Liksom förhållandet var i U. S. A., startar konjunkturåterhämtningen i Sverige i ett läge, som utmär— kes av en långt högre nivå för de reala timkostnaderna än den som gällde vid krisens utbrottz, om än de reala timkostnaderna vid själva vändpunkten uppåt för konjunkturrörelsen befinna sig i någon återgång från den högt uppdrivna nivå, som uppstod genom det första plötsliga prisfallet. _ Timlönesatserna sjunka starkare här i landet än i U. S. A., dock icke under första året efter krisen.3 Den relativt starkare nedpressningen av den svenska lönenivån kom— mer alltså till stånd därigenom att sänkningen fortsätter (accelererat) följande år, under vilket den amerikanska lönenivån stabiliseras och på nytt börjar stigafL Ett liknande förhållande visa produktprisnivåernas utveckling i de bå— da länderna. Prisfallet är starkare under första året efter krisen i U. S. A., men prisnivån stabiliseras därefter. I Sverige fortsätter prisnivån nedåt föl— jande år och når genom den fortsatta nedgången en lägre nivå i förhållande till utgångsläget vid krisutbrottet än den amerikanska. Olikheten i amerikansk och svensk utveckling i de här diskuterade förhållandena är alltså väsentligen den, att i Sverige såväl produktprisnivån som timlönenivån visa längre i tiden utdragen nedgång än i U. S. A., varigenom även de svenska priserna och lö- nerna komma ned i en lägre nivå i förhållande till utgångsläget vid deflations- krisens början än de amerikanska. _ Vid tolkningen av dylika förhållanden är det givetvis nödvändigt att taga hänsyn till att den amerikanska konjunk- turutvecklingen under perioden var i högre grad autonom med hänsyn till valu- taförhållandena än vad den svenska kunde vara med den valutapolitik, som —— medvetet eller omedvetet — faktiskt fullföljdes.

Även för frågan om lönernas beteende under den utveckling, som ledde upp till den senaste världskrisens utbrott”, äro de amerikanska konjunkturproces- serna av speciellt intresse, av samma skäl som anfördes ifråga om utvecklingen omkring 1920. Från senare delen av 1927 till mitten av 1929 — perioden för den egentliga högkonjunkturen före krisen — stiga de amerikanska timlönerna endast ytterst obetydligt. Arsmedeltalen för nominella timförtjänster ligga 1929 endast ett par procent över 1927 års tal, de reala timlönerna ungefär 4 % över. Att lönen som kostnadsfaktor under denna period skulle kunna ha spe— lat någon nämnvärd roll vid sidan av de stora krisutlösande faktorerna före-

1 Vi bortse i detta sammanhang från vissa länder, för vilka helt extraordinära pen- ning- och valutaförhållanden under ifrågavarande period spelade en allt annat överskug- gande roll. : 2 Arbetslöshetsutredningens betänkande 1, s. 166. Uppgiften i betänkandet, s. 501, att de reala timlönerna inom industrien 1922 ligga på. en lägre nivå. än 1920, hänför sig till förhållandet mellan timlönesatserna och levnadskostnaderna, vilket ur här anlagda syn- punkter är av mindre relevans. 3 Jämför tabellen härovan och tabellen s. 166 i arbetslöshetsutredningens betänkande I. * Se ex. Berridge, a. a. s. 50. 5 Materialet till det följande är i huvudsak hämtat ur Wagemann, Struktur und Rhyth- mus der Weltwirtsehaft, 1931.

• Sida 103
•  Original

faller uteslutet.1 Sysselsättningen sjunker något under inverkan av rationalise- ringen under 1927 och början av 1928, men stiger därefter till följd av den våldsamma produktionsexpansionen. Den industriella lönesumman blir emel- lertid långt efter industriproduktionens värde under högkonjunkturen, varför liksom i de tidigare uppsvingen under efterkrigstiden löneutbetalningarnas an- del av produktvärdet sjunker. Spänningen mellan kurvorna, för industriell lönesumma och produktion förefaller emellertid snarast vara starkast under den tidigare delen av uppsvinget. Under månaderna före omslaget i produk— tionskurvan nedåt synes lönesumman tillväxa ganska starkt, huvudsakligen som resultat av sysselsättningens ökning. Denna senare är dock icke tillräck- r ligt stor för att kompensera den sedan 1923 genomförda sysselsättningsminsk- ningen på. grund av rationaliseringen. Wfagemann2 gör sig med anledning här— av till taleman för uppfattningen att den genom rationaliseringen orsakade för- svagningen av köpkraften hos industriarbetarna —— jämte köpkraftsminsknin- gen hos jordbrukarbefolkningen till följd av agrarkrisen — var en av huvud- orsakerna till konjunkturomslaget 1929. För att med säkerhet kunna avgöra frågan om vilken roll denna omständighet spelat skulle dock krävas mera all- sidiga undersökningar. ; I ännu lägre grad än som gäller för den amerikanska utvecklingen visa de ; engelska lönerna under åren före konjunkturomslaget några förändringar som i skulle kunna tillmätas betydelse som aktivt omslagsutlösande. I England va- rar det högkonjunkturhetonade produktionsuppsvinget endast ungefär ett år, från tredje kvartalet 1928 till samma kvartal 1929. Härunder befinna sig penninglönerna i fortskridande svag sänkning, under det att reallönerna ligga praktiskt taget helt konstanta. Även sysselsättningen påverkas endast ytterst obetydligt, varför i ännu högre grad än i U. S. A. löneutbetalningarna i indu- strien måste ha sjunkit i förhållande till produktionens värde.a ' I Tyskland, den andra krishärden i den industriella. världen, är utvecklingen upp till omslaget vid mitten av år 1929 säregen. Såväl produktion som löner och sysselsättning stiga starkt under åren 1926 och 1927, men under hela är 1928 ligger totalproduktionen i det stora hela stilla, varefter under förra hälf- | ten av 1929 ett högkonjunkturbetonat uppsving, helt lokaliserat till kapitalvaru- ' industrien, inträffar. Timlönerna befinna sig hela tiden i jämn stigande rö- , relse, såväl nominellt som reellt. En sammanställning av timlönesatser, index- ' tal för produktpriser och produktion i viktigare kapital- och konsumtionsvaru- i produktionsgrenar andra kvartalet 1928 och andra kvartalet 1929, varunder uppsvinget avslutades, visar följande bildf

, Genom— Grosshandelsprisindex Produktionsindex — snittlig tim— 19 3 = 100 1928 = 100 ' lön i Rpf. Kap.-varor Kong.—varor Kap.-varor Kons.-varor 1 11 kvart. 1928 ...... 99.9 136.5 174.9 104.0 101.6

II » 1929 ...... 10:13 1380 1724 11:18 95.2

1 Jfr Wagemann, a. a. s. 191. 2 A. &. s. 194. 3 Produktprisnivån sjunker visserligen något, men mycket obetydligt jämfört med pro— duktionens uppgång. * Uppgifterna hämtade från Rieker, a. a. s. 33.

• Sida 104
•  Original

.Anmärkningsvärt är att trots stigande löner (vid i det stora hela hävdad sysselsättning) och ungefär konstanta varupriser, produktionen av konsum- tionsvaror går ned betydligt.1 Wagemtmn2 hänför företeelsen till prisstegring under 1926—1927, vilken inskränkte konsumenternas reala köpkraft. Den omständigheten att konsumtionsvaruproduktionens nedgång till större delen in- faller under förra hälften av 1928, ger ett visst stöd åt uppfattningen. En väsentlig roll torde dock även ha spelats av lagernedpressning till följd av tidi- gare spekulativ lagerökning och höga räntor.

De länder, som sent drabbas av konjunkturtillbakagången, Frankrike och Sverige, visa starkare uppgång i lönerna under åren före omslaget än ( genom- snittligen) de länder, som från början dragas in i depressionen.3 I Frankrike synas penninglönernas uppgång i det stora hela kompenseras av levnadskost- nadernas stegring under de senaste uppsvingsårenf i Sverige stiga däremot de reala årslönerna betydligt. Timlönerna stiga i båda länderna starkt i förhål- lande till grosshandelsprisindex. I Sverige innebär detta även en betydlig höj- ning av timkostnaden i förhållande till industriella färdigprodukters pris. I liknande riktning synes utvecklingen ha gått i Frankrike, vilket dock i avsak- nad av en speciell industriproduktindex är svårt att konstatera. Under de senaste årens depression ha lönesänkningar i mycket växlande om- fattning företagits i olika länder.5 Intet som helst bestämt samband synes ännu kunna statistiskt konstateras mellan lönesänkningarna och produktions- utvecklingen. Tidpunkten, då en undersökning över detta samband överhuvud är möjlig att genomföra med tillräcklig överblick över de olika faktorernas spel, är dock ännu icke inne.

1 Första kvartalet 1928 var index för konsumtionsvarupreduktionen 108.2. = A. a. s. 186. ' 3 Se International Labour Review, maj 1933. Wagemann, a. a. s. 203. Se International Labour Review, maj 1933.

ca,

• Sida 105
•  Original

| I !

b. Lönefaktorns roll ur konjunkturteoretisk synpunkt.

De i föregående avdelning utförda beskrivningarna av lönefaktorns beteende ur olika synpunkter under högkonjunkturer och depressioner i en längre följd av konjunkturvågor under förkrigstiden samt under vissa i konjunkturhän- seende betydelsefulla perioder av efterkrigsutvecklingen i olika länder ha endast avsett att ge en så omfattande exemplifikation som med hänsyn till tillgängligt material varit möjlig. Konjunkturlitteraturen ger övernog av belägg för omöj- ligheten att med nuvarande statistiska resurser genomföra en empirisk analys av löneförändringarna i deras konjunktursammanhang under tillräckligt många konjunkturcyklar för att resultaten skola kunna betraktas som säker grund för mera generella påståenden. I en undersökning som endast omfattar en eller ett fåtal perioder kan, hur ingående den än är, icke uteslutas möjligheten av tillfälliga inflytelser och atypiska förhållanden. Längre tidrymder Omgri— pande undersökningar måste av naturliga skäl föras tämligen extensivt. Det behöver icke särskilt betonas, att det här använda materialet rymmer många bristfälligheter, vilka dock knappast i allmänhet äro av sådan betydelse, att de allvarligt förringa dess värde som vägledande för uppfattningen av lönens faktiska konjunkturbeteende under de perioder det omfattar. Det torde ha framgått av kommentarerna i förra avdelningen, att materialet icke kan pressas till att ge >>bevis» för den ena eller andra positivt teoretiska upp- fattningen av lönerörelsernas betydelse för konjunkturväxlingarna. Empi- rien kan i detta fall endast tjäna som till en viss grad indicerande eller att för den teoretiska betraktelsen s. a. s. inhägna det område, vars gränser mar- kera linjen mellan ur realistisk synpunkt överhuvud beaktansvärda och up— penbart verklighetsfrämmande teoretiska konstruktioner.

Den konjunkturteoretiska litteraturens behandling av lönefaktorns roll i kon- junkturförloppet är i allmänhet påfallande vag och godtycklig. Med hänsyn till konjunkturteoriens läge är detta naturligt. Många av de faktorer, vilkas kon- stellation väsentligen bestämmer ett konjunkturläge, ha samband med lönen. En löneförändring påverkar produktionens enhetskostnader och därmed den ena sidan i de för räntabiliteten avgörande relationerna. Den påverkar köp- kraften på konsumtionsvarumarknaden och därmed direkt konsumtionsvaru- industriernas avsättnings— och räntabilitetsförhållanden och indirekt den från dessa industrier utgående efterfrågan på råvaror, halvfabrikat och kapitalvaror för fast anläggning. Via förskjutningar i inkomstfördelningen ha lönerörel— serna betydelse för sparandets utveckling. Löneutbetalningarnas förändringar ställa särskilda krav ifråga om betalningsmedlen i cirkulationen och ha därför specifika verkningar på penningmarknaden 0. s. v. Den i olika konjunk- turteoretiska skolor förhärskande benägenheten att söka en orsaksförkla- ring till konjunkturvågens gestaltning hos en viss faktor eller en begränsad grupp av faktorer återverkar på inordnandet av lönefaktorn i konjunkturcykeln på så sätt, att löneförändringarnas verkningar totalt bedömas mer eller mindre

• Sida 106
•  Original

ensidigt utifrån uppfattningen av deras betydelse för den faktor, som respek- tive teoretiker speciellt omhuldar i sin konjunkturförklaring, med undanskju- tande av möjliga verkningar i andra hänseenden. En författare, som ser kri— sens orsak i >>underkonsumtion>>, är i allmänhet beredd att utfärda ett gene— rellt gällande intyg om att starkare lönestegringar under högkonjunkturen vore tjänlig krisprofylax. En annan, som betraktar krisen som ett resultat av brist på sparande, bedömer högkonjunkturens lönestegringar på rakt motsatt sätt. I framställningar, som icke präglas av dylik outrerad ensidighet i ena eller andra riktningen, är som regel osäkerheten i omdömet om lönefaktorns roll i olika konjunkturfaser starkt framträdande. Blott som ett exempel bland många må hänvisas till den mycket auktoritativa Spiethoff-skolans inställning i frågan. Spiethoff själv avböjer förklaringen av krisen som ett resultat av underkonsumtion —— om också med ett tveksamt erkännande av att en sådan förklaring icke kan helt uteslutas från de teoretiska möjligheternas område. Däremot menar han, att underkonsumtionsteoriernas hänvisning till den ojäm- na inkomstfördelningens konjunkturella betydelse har en helt annan relevans när det gäller depression-stillstånden. Den ojämna inkomstfördelningen gynnar alltid sparandet och hämmar den omedelbara konsumtionen. Under depressionen befordrar den emellertid icke genom sparandet efterfrågan på kapitalvaror, eftersom redan kapitalöverflöd föreligger, utan verkar till en minskning av den totala varuefterfrågan genom att minska den omedelbara konsumtionen och framstår därför som en orsak till överproduktion under stockningsperioderna.1 Även om det inte är tillåtligt att i denna Spiethoffs uppfattning inlägga en be- stämd mening om löneförändringarnas roll i depressionen i allmänhet, är deti varje fall uppenbart, att han icke betraktar lönesänkningar som nödvändiga för att frambringa ett för uppsvinget behövligt sparande. En Spiethofflärjunge, som i alla frågor är trogen sin mästare, H. Gottschalk, driver emellertid i en kritik av Hobson2 den meningen, att dennes uppfattning om den i förhållande till prisnivån under depressionen hävdade lönenivåns betydelse för uppsvinget är felaktig, och att i stället en låg lönenivå vid slutet av depressionen kan ses som en orsak till återhämtningen, eftersom —— oavsett lönens betydelse ur kost- nadssynpunkt —— en lägre lön betyder möjlighet till större kapitalbildning och lägre ränta. Hur vacklande grunden för denna i kategorisk form fram- förda uppfattning i själva verket är, framträder dock i de avrundande hartass- meningar, som avsluta kritiken på denna punkt, där kritikern förklarar, att höga löners betydelse icke bestå i att de framkalla ett uppsving, utan i att de mildra överproduktion i konsumtionsmedelsindustrierna, samt att låga löner kunna undvaras, om det under depressionen råder kapitalöverflöd, under det

1 Spiethoff, Art. Krisen i Handwörterbuch der Staatswissenschaften 4. uppl., Band VI, &. 80. »Die Ungleichmässigkeit der Einkommenverteilung begiinstigt immer die Kapital- bildung und hemmt ebenso den unmittelbaren Verbrauch. In der Stockung fördert sie aber durch die Kapitalbildung nicht den mittelbaren Verbrauch, da an sich Kapitaliiberfluss herrscht, sondern Wirkt sich auf der Verbrauch lediglich in einer Verminderung des unmit- telbaren Verbrauches aus. In der Stockung ist die Ungleichmässigkeit der Einkommen- verteilung deshalb eine Uebererzeugungsursache.» . 2 Gottschalk, Die Kaufkraftlehre, Eine Kritik der Unterverbrauchslehren von J. A. Hobson, E. Lederer, W. T. Foster und W. Catchings, 1932.

• Sida 107
•  Original

att lönernas höjning verkar gynnsamt på. konsumtionsvaruproduktionen.1 Ef- tersom nu även konsumtionsvaruproduktionen faktiskt är med i konjunktur- leken, är det knappast obefogat att likna denna författares meningsyttring i frågan om lönen under depressionen vid ett annat, mera koncentrerat uttryck för tveksamhet: »Der hat recht, und der hat auch recht.»

En dylik tveksamhet vore enligt vår uppfattning i hög grad tillbörlig, om den uttryckte besinning inför problemets komplicerade art och möjligheten av olika lösningar i olika fall och icke som ofta sker överhöljdes med i formen kategoriska men av sakliga bevis icke underbyggda påståenden och allmänna formler", i vilka lönen säges spela än den ena, än den andra rollen under kon- junkturväxlingarna, olika roll i olika »konjunkturteorier», men i varje särskild teori som regel en bestämd roll, som tänkes enträget upprepad under olika kon- junkturvågor. Den pliktkänsla, som driver en författare att utfundera en dylik roll, bottnar tydligen i en knappast rimlig uppfattning av konjunkturteoriens innebörd och uppgift. Såvitt vi förstå, kan konjunkturteori i egentlig mening icke ha någon annan uppgift än att under iakttagande av vanliga vetenskap- liga krav på sammanhang och motsägelsefrihet uppvisa möjliga cykliska för- lopp, som utspelas på ett bestämt sätt under vissa givna förutsättningar.2 Ef- tersom de möjliga kombinationerna av förutsättningar äro betydligt flera än cirka 300, vilket enligt folkhumorn är antalet av nationalekonomernas försök att förklara vad man tror vara samma sak, är det snarast ett bevis på den teo— retiska fantasiens fattigdom, att icke antalet »konjunkturteorier» är större. Men en teoretisk konstruktion av ett möjligt cykliskt förlopp är givetvis icke detsamma som en historisk förklaring av en viss konjunkturcykel. Det finns ingen som helst anledning att a priori antaga, att det skulle givas en enhetlig förklaring av alla konjunkturvågor. Vissa funktionalförhållanden av tämligen truistisk innebörd kunna framställas såsom gällande expansions- resp. kon- traktionsprocesser överhuvud under ett givet produktions- och fördelningssy— stem, men en viss faktor, t. ex. lönefaktorn, kan väl tänkas ingå på olika sätt i olika cykliska förlopp och även tänkas i de historiskt givna konjunkturväx- lingarna faktiskt ha spelat olika roll vid olika tillfällen. i Granskningen av materialet i förra avdelningen styrker en sådan uppfatt— l ning. Såväl ur kostnads- som köpkraftssynpunkten betraktade, synas lönerö- , relserna under olika konjunkturfaser svårligen kunna inordnas under någon » för alla konjunkturcyklar gemensam formel. Detta visar hän mot antagandet, i att löneförändringar icke äro på samma sätt väsentliga, konstitutiva, för kon— ! junkturväxlingarna som exempelvis kapitalkonstruktionens växlingar. Lönen : ingår visserligen på såväl kostnadssidan som efterfrågesidan i bytesprocessen ! som en post av stor betydelse i de mängd- och prisrelationer, vilkas & förskjutningar äro konjunkturväxlingarna. Men just lönens dubbla funktion som kostnadselement och som källa för den monetära efterfrågan på avsättnings- marknaden, vilken den delar med alla kostnad-inkomst-poster i en pen— ninghushållning, innebär den teoretiska möjligheten av att löneförändringar

1 A. a. s. 84. 2 Jfr Lutz, Das Konjunkturproblem in der Nationalökonomie, 1932, s. 161 ff.

• Sida 108
•  Original

kunna ingå som varandra balanserande poster i de för produktionsutvecklingen bestämmande räntabilitetsförhållandena. Vi betona »den teoretiska möjlig- heten». Denna möjlighet, som kommer att tagas i närmare betraktande i fort- sättningen, utesluter naturligtvis inte och förringar inte betydelsen av möjlig— heterna av att lönekostnadsförändringar och löneköpkraftsförändringar icke balansera varandra, utan skapa ett spänningsförhållande, som initierar en ut- veckling i viss riktning eller modifierar förloppet av en pågående konjunktur- process.

Däremot ger lönens dubbelfunktion i hushållningen anledning till en av de vunna empiriska resultaten stödd misstänksamhet mot de konjunkturteoretiska åskådningar, i vilka lönefaktorn tilldelas en för alla konjunkturcyklar ensartad och kausalt mer eller mindre utslagsgivande betydelse, alltså å ena sidan den uppfattning, som i lönens bristfälliga anpassning till växlande ekonomiska lägen ser en väsentlig orsak till hög- och lågkonjunkturernas progressiva ex- pansions- och kontraktionsprocesser, och å andra sidan underkonsumtionsteori- erna. Den förra, som vi för korthetens skull kunna beteckna som »anpassnings- teorien», ingår som ett element i många, kanske de flesta konjunkturåskåd- ningar, som regel utan precisering av den relativa betydelse som tillägges löne- faktorn.1

Jämte avsaknaden av ett konstaterbart fullt regelbundet konjunkturbeteende är ur konjunktursynpunkt det överhuvud mest anmärkningsvärda förhållandet i fråga om löneutvecklingen dess relativa stabilitet, den så att säga trendartade utvecklingslinje, nota bene i jämförelse med de specifikt konjunkturkänsliga faktorerna, som den i allmänhet uppvisar. Att en dylik relativ stabilitet skall utmärka den totala reala lönesumman, alltså approximativt arbetarhushållens samlade konsumtion, är helt naturligt. Den reala lönesumman motsvarar ju till övervägande delen elementära materiella behov, vilka naturligen icke kunna — utan genomgripande verkningar på hela samhällslivet — vara under- kastade de snabba och starka växlingar, som utmärka de konjunkturkänsliga faktorerna. Men den relativa stabiliteten gäller också t. ex. penninglönesat- serna i förhållande till de för den industriella produktionens räntabilitet rele- vanta produktpriserna. I allmänhet äro, som vi upprepade gånger funnit, den industriella lönesummans växlingar i starkare grad betingade av sysselsätt- ningens förändringar än av lönesatsernas. Konsumtionens relativa stabilitet åstadkommes, schematiskt sett, därigenom att de cykliska avvikelserna i syssel- sättning och individuella reallönesatser i allmänhet äro konträra, varför deras verkningar på arbetarhushållens reala köpkraft gå i motsatt riktning.

För karakteristiken av olika konjunkturlägen har givetvis lönens tendens till »eftersläpning» utomordentlig betydelse. Högkonjunkturen innebär, att produk- ternas försäljningspriser ligga över deras produktionskostnader, depressionen

1 I sistnämnda hänseende bildar Pigou ett undantag. Han betraktar lönestelheten (fat- tad som skillnaden »between actual policies and such more plastic policies as may fairly be considered within the region of practical politics») som ansvarig för omkring en åtton- del av den faktiska konjunkturamplituden. P. presenterar dock själv uppskattningen som »nothing but a more or less intelligent guess». Industrial Fluctuations, 2. uppl., 1929, s. 225.

• Sida 109
•  Original

det motsatta. Lönen, som det viktigaste kostnadselementet, är »för låg» under högkonjunkturen, »för hög» under lågkonjunkturen. Häri ligger blott ett kon- staterande av de faktiska disproportionerna mellan kostnader och produktpriser, av produktionens faktiska karaktär av allmän vinstproduktion resp. allmän för- lustproduktion under högkonjunktur resp. lågkonjunktur. I uttrycket »lönens eftersläpning» inlägges emellertid ofta en kausal innebörd — och det är detta som gör att man kan tala om en speciell anpassningsteori som åtminstone ett element i vissa konjunkturuppfattningar. Renodlad innebär en sådan upp- fattning, att högkonjunkturen antages utveckla sig, därför att lönekostna- derna stiga långsammare än de för den industriella produktionens ränta- bilitet avgörande produktpriserna, högkonjunkturen brytes, därför att så småningom till följd av den skärpta konkurrensen om arbetskraften på marknaden och i och med ikraftträdandet av nya avtal lönerna drivas upp och komma de utvecklingsdrivande företagsvinsterna att försvinna, lågkon- junkturen består, därför att lönekostnaderna till följd av fastlagda löner under avtalstidens gång och av mer eller mindre effektivt organiserat, av of- , fentlig hjälpverksamhet understött motstånd från arbetarnas sida icke sänkas tillräckligt hastigt i anpassning till de sjunkande produktpriserna, återhämt- ningen kommer till stånd, därför att lönernas anpassning fullbordats. I så renodlad form, som här skisserats, presenteras naturligtvis icke i allmänhet en anpassningsteoretisk uppfattning som konjunkturteori med anspråk på att för- klara verkligheten.1 Men ofta framhäves kostnadsprisernas och särskilt lö- nernas tröghet som väsentlig för konjunkturförloppet, varför detta betrak- tas scm i högre eller lägre grad kausalt bestämt av en serie bristfälligheter- i olika riktning i kostnadsanpassningen till de nivåer, vid vilka produktionen. vid gällande produktpriser når en kostnadstäckning, som innebär jämvikt. Från en annan synpunkt sett innebär anpassningsteorien uppfattningen att konjunk- r turväxlingarna skulle försvinna eller åtminstone dämpas, om kostnadsanpass— ningen skedde med fullständig böjlighet. Ur speciell arbetslöshetssynpunkt är gi- vetvis prövningen av de i denna uppfattning liggande argumenten av lönepoli- l tisk innebörd av väsentlig betydelse för en behandling av förhållandet mellan l löneutveckling och arbetslöshet. ' En kritik av denna uppfattning av kostnadsanpassningströghetens bety- ) delse för förklaringen av konjunkturväxlingarna kan endast genomföras i sammanhang med den följande positivt teoretiska framställningen av löneför- l ändringarnas möjliga verkningar på konjunkturförloppet. Här må endast anföras en anmärkning av mera principiell metodisk innebörd, som i och för sig varken bevisar eller vederlägger i sak, men som har en viss tillämplig- het på ifrågavarande problem. - i För att en uppfattning om kostnadsanpassningströghet som orsak till kon- l junkturväxlingar skall ha någon mening, räcker det icke med att konstatera

1 Det enda oss bekanta fall, som möjligen bildar ett undantag, föreligger i en uppsats av Pedersen, Wicksells Theorie der Zusammenhange zwischen Zinssats und Geldwertschwank— ungen i Archiv fiir Sozialwissenschaft und Sozialpolitik, maj 1933, s. 129 ff. Av denna. uppsats framgår dock inte tydligt, om förf. åsyftar konjunkturväxlingarna eller överhuvud någon del av verkligheten.

• Sida 110
•  Original

en faktisk disproportion mellan kostnader och priser. Innebörden måste vara, antingen att ett visst läge, som icke är jämvikt, icke skulle ha uppkommit, om den anpassningströga faktorn förhållit sig på ett annat sätt, eller att i ett visst läge en viss förändring av denna faktor kan frambringa jämvikt. Det gäller icke att påvisa att en brist på jämvikt består, att t. ex. lönen är »för låg» eller »för hög», utan att visa hur en övergång från ett icke-jämviktsläge till ett jämviktsläge sker, och om den överhuvud är möjlig. Det är självklart, att en rent statisk betraktelse icke är tillämplig på konjunkturproblem. Den statiska betraktelsen innebär jämförelse mellan alternativa lägen. Ur jäm- förelsen framgår hur en eller flera faktorer skulle vara annorlunda för att ceteris paribus jämvikt skulle råda. Om t. ex. under en högkonjunktur lönen hade varit så och så mycket högre, och alla andra bestämningsfaktorer hade varit oförändrade, då skulle icke högkonjunktur, utan ett väl uttänkt jäm- viktsläge råda. Den dynamiska betraktelsen innebär jämförelse mellan suc- cessiva lägen i en i tiden förlöpande process. Gäller betraktelsen ett mindre, begränsat avsnitt av hushållningen, t. ex. marknaden för psalmböcker, kan det vara praktiskt tillåtligt att även vid den teoretiska betraktelsen av verkningar- na av en viss förändring, sådana de framträda i en följd i tiden, antaga »öv- riga omständigheter» som givna. Är det däremot fråga om hela hushåll- ningen och om en förändring av exempelvis en allmän lönehöjnings karaktär, är ceteris-paribus-förutsättningen icke bara otillåtlig av realistiska hänsyn utan principiellt orimlig. »Övriga omständigheter» (av betydelse för kon- junkturprocessens vidare utveckling) kunna icke al priori antagas oföränd- rade om den allmänna lönenivån förändrar sig, »anpassar sig». »Anpass- ningen till det verkliga läget» bidrager att skapa nästa ögonblicks verkliga läge.

Motsvarande synpunkter äro tillämpliga vid frågan om en viss faktors bety— delse som orsak i en föregående utveckling upp till ett visst läge. Man kan därvid inte utgå från ett tänkt jämviktsläge och söka avgöra orsaksfrågan genom att teoretiskt betrakta möjligheten av jämviktens bevarande genom ögonblicklig löneanpassning vid infinitesimala förskjutningar från jämvikts- läget. Att ställa frågan om huruvida ett visst icke-jämviktsläge skulle ha kun- nat undvikas, om tidigare löneanpassningar skett, medför tydligen, enligt ovan förda resonemang, att frågan ständigt tvingas ett nytt steg bakut, och fort— sätter nyfikenheten på den inslagna vägen, fortsätter också frågan sin marsch bakut ända ned till ett fiktivt jämviktsläge, där allmän jämvikt råder, d. v. s. i den historiska verkligheten ned till Adam och Eva.

I själva verket gälla de här anförda principiella synpunkterna i lika hög grad om den grupp teorier, som lämna en kausal tolkning, diametralt motsatt anpassningsteorierna, alltså underkonsumtionsteorierna. Även beträffande dem blir det möjligt först i den kommande framställningen att göra någon kritik i sak. Lika väl som det är blott och bart ett konstaterande av faktum att säga, att lönen är »för hög» eller >>för låg» under lågkonjunktur resp. högkonjunk- tur, är det truistiskt att säga, att krisen innebär allmän underkonsumtion: där- med har blott konstaterats den rubbning i förhållandet mellan produktion och

• Sida 111
•  Original

konsumtion, som krisen betyder, och som uttrycker sig i att produkterna, som söka avsättning på marknaden icke kunna avsättas till för företagarna lönande priser, eller att de faktiska produktiva resurserna icke kunna utnyttjas på ett efter räntabilitetshänsyn lönande sätt. Men från detta konstaterande är steget långt till de specifika underkonsumtionsteoriernas uppfattning, att krisen är orsakad av underkonsumtion i den meningen, att krisläget icke skulle ha upp- kommit, om den konsumtiva köpkraften, och särskilt löneköpkraften, hade ökats starkare under högkonjunkturen, eller att depressionen skulle kunnat undvikas eller mildras, om den konsumtiva köpkraften höjts. Åtminstone de populära underkonsumtionsuppfattningarna synas _ liksom ofta är fallet med populära anpassningsteoretiska uppfattningar —— bygga på ett dylikt statiskt betraktelsesätt.1 Det återstår för dem att bevisa, att högkonjunkturen i allt övrigt hade utvecklat sig på samma sätt, om den konsumtiva köpkraften hade utvecklat sig snabbare, eller att inte en höjning av konsumtionen vid krisutmognandet inom ramen av gällande produktions- och fördelningssystem skulle innebära samtidiga förändringar av annan art, som uppvägde eller över- vägde de i och för sig räntabilitetsförbättrande verkningarna av en större no- minell konsumtiv efterfrågan.

På teoretiska grunder kunna inte uteslutas möjligheterna av att en högkon- junktur brytes genom att lönekostnaderna drivas allt starkare i höjden under högkonjunkturens gång, eller att återhämtningen kommer till stånd genom att lönerna sänkas. De i underkonsumtionsteoricrna hävdade förklaringarna till konjunkturomslag kunna inte heller a priori uteslutas såsom teoretiskt omöj— liga. Utöver den teoretiska prövningen av betingelserna för att den ena eller den andra förklaringen skall gälla och av sannolikheten för dessa betingelsers inträdande i verkligheten är det därför nödvändigt att lita till empiriska iaktta- gelser och pröva, om i verkligheten utvecklingen i olika konjunkturfaser i all— mänhet svarar till den bild som den ena eller andra kausalteorien förutsätter.2

Erfarenheterna av lönernas faktiska beteende under de i förra avdelningen undersökta perioderna ge icke stöd åt någondera av de två här kort skisserade typuppfattningarna, betraktade som generella förklaringar av orsakssambanden mellan löneutveckling och produktionskonjunkturer. Gentemot kostnadsan- passningsteorien kan hänvisas till att såväl den nominella timlönen som den ur räntabilitetssynpunkt relevanta kvoten mellan timlön och produktpriser för- hålla sig på växlande sätt under såväl uppsving som depression. Den reala tim- lönesatsen är minst lika ofta stabil eller fallande som den är stigande vid tiden före konjunkturomslaget nedåt. Löneutbetalningarnas andel av produkt—

1 Detta gäller dock icke utan vidare exempelvis Hobsons uppfattning om konjunktur- växlingarna såsom orsakade av en tendens till »översparande» till följd av den ojämna in- komststrukturen — oavsett riktigheten eller värdet av denna teori i övrigt. -'En dylik prövning av de »Tatsachenbilder», som de i nutiden betydelsefullaste under- konsumtionsteorierna arbeta med, har genomförts av Gottschalk i det tidigare anförda ar- betet, där dock det material över löneutvecklingen, som författaren använder, är ytterst knappt och otillfredsställande. Samma omdöme är i allmänhet tillämpligt i fi'åga om de framställningar, som söka statistiskt stödja den ena eller andra. uppfattningen om löneut- vecklingen som orsaksmoment i konjunkturutvecklingen. Vi ha tidigare hänvisat till brist- fälligheten i Lederers försök till empirisk verifikation av sin uppfattning (s. 96). 8—331 777

• Sida 112
•  Original

värdet synes i de allra flesta fall vara fallande under senare delen av upp- svinget inom det produktionsområde, där omslaget oftast först kommer till ui- mognad, nämligen den kapitalproducerande industrien. De nominella timlö- nerna stiga ibland, hållas ofta uppe i ungefär oförändrad nivå eller sjunka endast svagt under depressionerna; endast vid ett par tillfällen kan noteras en mera betydande sänkning. De reala timkostnadernas anpassning nedåt är nästan alltid obefintlig. När återhämtningen börjar, är i alla undersökta fall timkostnaden högre i förhållande till produktpriserna än vid den föregående depressionens början. Med endast ett par undantag (i Sverige 1879 och 1922) förhåller sig real timkostnad stabil eller stigande vid tiden för återhämtningens början. Inom den konjunkturellt betydelsefulla byggnadsindustrien visa under de perioder som varit tillgängliga för observation timlönerna en för produk- tionskonjunkturen mycket okänslig utveckling. Av särskild vikt är slutligen att på nytt notera, att för växlingarna i kvoten mellan timlön och produkt- priser de senare i allmänhet spela den starkast utslagsgivande rollen.

Gentemot underkonsumtionsteorien —— i den mån den innebär uppfattningen att löneutvecklingen under uppsvinget är för svag för att uppbära fortsatt upp- sving —— kan hänvisas framför allt till den roll, som sysselsättningens växlingar spela-för arbetarhushållens monetära köpkraft. Med stor regelbundenhet synas visserligen de genomsnittliga nominella årsförtjänsterna under uppsvinget stiga svagare än värdet av konsumtionsvaruproduktionen, men bristen överkompen- seras lika regelbundet för uppsvingsperioderna som helheter tagna av arbetar- antalets tillväxt.1 Köpkraftsförändringarna för lönearbetarhushållen som hel- het framstå som i starkare grad betingade av produktionsförlopp, som ge utslag i sysselsättningsomfånget, än av förändringar i lönesatserna. För året närmast före omslaget nedåt växer lönesumman ibland starkare, ibland svagare än den industriella konsumtionsvaruproduktionens värde. I fallen av svagare tillväxt för lönesumman äro dock skillnaderna så små, att de icke kunna bilda grund för ett säkert omdöme om den i industrien alstrade lönesummans otillräcklighet som orsak till en av underkonsumtion betingad kris i industriproduktionen.

Ingen som helst empirisk verifikation synes alltså kunna erhållas ur det här använda materialet för någon på lönen som väsentlig orsaksfaktor byggd kon- junkturteori, som avser en generell förklaring av konjunkturförloppen. Löne- utveeklingen röner visserligen som de flesta företeelser i den ekonomiska sam- hällsutvecklingen påverkan av mångahanda slag av konjunkturväxlingarna, men samspelet mellan prodnktionskonjunkturer och löneförändringar fram— träder icke med regelbundenhet på sådant sätt, att man med hänvisning till om— piriska resultat har rätt att hävda ett bestämt, generellt gällande orsakssam- band av det ena eller andra slaget mellan löneutvecklingen under olika konjunk— turfaser och konjunkturcykelns utformning.

För den följande teoretiska framställningen gälla, när icke annat angivcs, tre huvudförutsättningar: 1 Möjligen med undantag för vissa länder under 1920-talets rationaliseringskonjunktur.

Jämför ovan sid. 99 den efter Wagemann återgivna uppfattningen om orsakerna till 1929 års kris i U. S. A.

• Sida 113
•  Original

1. Den konjunkturella produktionsutvecklingen antages utspela sig på en sluten marknad och under passivitet hos de monetära faktorerna, vilket inne- bär oförändrade kreditvillkor.

2. Konjunkturväxlingarna antagas innebära växlingar i graden av utnytt- jande av de produktiva resurserna. En ökning av produktionen på någon punkt antages kunna ske under ianspråktagande av produktionsreserver och utan att förutsätta inskränkning av produktionsmedelsanvändningen på annat håll.

3. Den tredje huvudförutsättningen, som senare delvis upphäves, är att förändringarna i kostnadsutbetalningarna för produktiva tjänster på grund av ökning eller minskning av den sysselsatta mängden eller på grund av för- ändringar i priserna på produktiva tjänster innebära lika stora förändringar i den köpkraft som göres gällande på avsättningsmarknaden för konsumtions- varor under samma period. Uttrycket köpkraft användes i denna avdelning konsekvent för att beteckna nominell efterfrågan på konsumtionsvaror. ' I tidigare kapitel ha vi sökt visa, att löneförändringar-s verkningar i fråga om vissa av de förhållanden, som lönediskussionen speciellt sysselsatt sig med, i avgörande grad sammanhänga med de med löneförändringen samtidiga mo- netära förloppen, vare sig dessa äro kausalt beroende av löneförändringarna eller av andra förändringar i produktionssfären eller mer eller mindre stelt bundna av monetära omständigheter, såsom de likviditetstekniska möjligheter- na till kreditexpansion eller dylikt. För betraktelsen av löneutvecklingens möjliga betydelse för konjunkturprocesserna äro dessa sammanhang mellan löneförändringar och de monetära förloppen av central vikt. Det kan därför sägas, att tidigare behandlade förhållanden i sammanhang med löneutveck— lingen i viss mån utgöra specialfall till frågan om samspelet mellan löne- förändringar och förändringar i de monetära faktorerna: kreditvolym, betal— ningsmedelsmängd, omloppshastighet, nominell inkomstvolym o. s. v. Detta samspel och dess resultat med avseende å produktionsförändringar och pris- rörelser är ju avgörande för frågan i vilken grad nominella löneförändringar motsvaras av förändringar i de reala lönekostnaderna, i individuell real löne- inkomst och i den totala lönesummans realvärde. I vissa tidigare kapitel innebar valet av monetära förutsättningar i huvud- sak en av det kritiska syftet motiverad anslutning till de förutsättningar som de diskuterade uppfattningarna arbetat med. Antagandet av passivitet hos de monetära faktorerna i denna avdelning kan icke motiveras på samma sätt. Faktiskt tillmätas ofta de monetära faktorernas reaktioner en betydande kon— junkturformande roll. Ur löneutvecklingens synpunkt gäller frågan här i första hand, i vad mån löneförändringarnas verkan på konjunkturprocesserna. begränsas till de på räntabiliteten direkt verkande kostnads— och köpkrafts- förändringarna och i vad mån de konjunkturstyrande räntabilitetsförhållan- dena indirekt röna inflytande via de monetära mekanismerna. I den mån dessa senare förhålla sig passivt vid löneförändringarna, d. v. s. i den mån de anpassa skapandet av omloppsmedel, som möjliggöra produktionens och varu- omsättningens fullföljande, utan av likviditetshänsyn motiverade förändringar

• Sida 114
•  Original

i ränta och övriga kreditvillkor, behöva i betraktelsen endast införas de di- rekta kostnads- och köpkraftsförändringar, som löneförändringen innebär, och dessas vidare verkningar på konjunkturförloppet blir föremål för analysen. För den händelse åter att löneförändringen framkallar reaktioner av rent mo- netär art, måste även de återverkningar, som utgå från dessa och påverka pro- duktionsprocessen, inräknas i löneförändringens totala verkningar på konjunk- turförloppet.

I den mån en högkonjunkturs betalningsmedelsexpansion når gränserna för det bankpolitiskt möjliga är det uppenbart, att en lönehöjning bidrager till att dämpa eller avbryta uppsvinget.1 Lönehöjningen inträder som konkurrerande med produktions- och sysselsättningskonjunkturen om det begränsade mone- tära utrymmet. Till den priskonjunktur, som svarar till en viss mängd- konjunktur utan lönestegringar och som kräver en viss utveckling av betal- ningsmedelsmassan, adderar en lönehöjning en extra förskjutning uppåt i pris— systemet, innebärande nya krav på omsättningsmedel. En uppsvingsrörelse, som sker under lönehöjning, anstränger hårdare banksystemet; de monetärä expansionsmöjligheterna uttömmas snabbare, eftersom den inkomstmassa, som kräves för att omsätta varorna, växer dels i och med varuproduktionens ökning och den till vinstinflationen svarande prisstegringen, dels i och med den till de nominella kostnadsökningarna svarande prisstegringen. Uppnås därvid gränsen för de monetära expansionsmöjligheterna tvinga kreditåtstramningar till produktionskonjunkturens upphörande tidigare än vad som annars skulle varit fallet. Däremot ligger här i och för sig ingen anledning till krisartat bakslag och depressionz; de kris- och depressionsbetingande disproportionali— teterna inom produktionssfären kunna tvärtom tänkas svagare, icke så långt utvecklade, som skulle varit fallet om produktionskonjunkturen, ostörd av monetära hämningar, hade fortskridit längre. Omvänt kunde vid en samman- dragningsprocess lönernas fall bereda monetärt utrymme för en följande pro- duktionsexpansion om till äventyrs banksystemets likviditetsförhållanden vore sådana, att de måste kväva varje impuls till utvidgning av produktionen vid bestående priser på grund av den likviditetstekniskt betingade omöjligheten att låta krediten växa. '

Frågan om i vilken mån konjunkturförloppen överhuvud äro att se som determinerade av de monetära betingelserna för produktionsutvecklingen har som bekant intagit en betydande plats i den konjunkturteoretiska diskussio- nen. Frågeställningen kan förefalla skäligen absurd. En »rent monetär» konjunkturteori, fattad icke endast som en åskådning, i vilken impulserna till omslag i konjunkturrörelsen tänkas regelbundet utgå från reaktioner i pen- ning- och kreditsfären i hushållningen (vilket kan vara värt att diskutera), utan fattad strikt efter ordalydelsen, är en meningslöshet. Förändringarna i de faktorer som representeras av de monetära termerna på den kvantitet-steoretiska

1 Även om inte kreditutvidgningen totalt nått gränserna för det bankpolitiskt möjliga är det tydligt att för enskilda företag eller industrier lönehöjningar kunna så försvåra likvi- ditetsförhållandena att produktionsökning förhindras eller produktionssammandra'gningar framtvingas. Jämför nedan sid. 000. 2 Jfr Neisser, Der Tauschwert des Geldes, 1928, s. 162.

• Sida 115
•  Original

! l

formelns vänstra sida (MV) kunna inte ske i ett lufttomt rum. Inom det givna produktions- och fördelningssystemet ske de monetära faktorernas förändringar i och med förändringarna inom varusfären: i varuomsättning, i produktions- volym, 1 produktionskostnader o. s. v. Det är möjligt att teoretiskt konstruera ett (ur realistisk synpunkt i högsta grad osannolikt) förlopp, i vilket en pro- duktions- eller prisexpansion tänkes fortskrida i det oändliga och där expan- sionens avbrytande endast betingas därav att kreditsystemets givna regler in- nehålla en gräns, och att omvänt konstruera en obegränsat (d. v. s. till noll) fortskridande kontraktion'sprocess, vars avstannande blott betingas av inom penningsfären utlösta reaktioner.1 Men det är även möjligt att konstruera uppåt eller nedåt riktade rörelser, för vilka de monetära betingelserna kunna tänkas helt passiva och i vilka ändå omslag komma till stånd, utlösta genom uppkomna spänningstillstånd i produktionssfären. I de faktiska konjunktur- växlingarna äro såväl »reala» och psykologiska som monetära faktorer sam- tidigt verksamma och bestämma konjunkturkurvornas utformning, om än i olika konkreta fall de olika faktorerna inverka på utslagen med olika relativ styrka. Det finnes, som tidigare framhållits, ingen anledning att a priori antaga, att en viss faktor alltid står som orsak till omslagen i den meningen, att denna faktor spontant eller under trycket av den föregående utvecklingen förändrar sig på sådant sätt, att den utsänder en på konjunkturförloppet åter- verkande impuls av dominerande, omslagsutlösande styrka.2

Den fas i konjunkturutvecklingen, då i allmänhet de rent monetära fakto— rerna kunna anses spela den största rollen, är slutet av högkonjunkturen, själva krisen samt början av depressionen, alltså lägena omkring konjunkturvågens kulmen. Likviditetsspänningens koncentration till denna fas framgår direkt av den korta räntans typiska beteende under konjunkturcykeln. Som regel ligger- räntan i det stora hela kvar i sitt under depressionens gång uppnådda låga läge under uppsvinget och t. o. ni. en bit in i den egentliga högkonjunk- turen. Framemot högkonjunkturens slut drives räntan plötsligt i höjden och visar sin starkaste stegring i och med krisen men som regel efter det att pro— duktionskurvorna ha börjat sin nedåtgående rörelse. Liksom räntekurvan sti- ger brant rnot slutet av högkonjunkturen, faller den som regel snabbt under depressiOnen, om än en fortsatt sänkningstendens kvarstår under hela depres- sionens gång och ofta ett stycke in i återhämtningsperioden.

I vad angår de monetära betingelsernas roll för omslagen i konjunkturut- vecklingen, har som bekant beträffande återhämtningen den uppfattningen på senaste är allt mera allmänt stadgat sig, att den monetära konjunktur— teorien tidigare avsevärt överdrivit räntans och kreditvillkorens betydelse för hävandet av en depression: vad som saknas är inte bankmässiga möjligheter att utvidga kreditgivningen utan investeringsobjekt, som bedömas som lönande.

1 Sådana processer skulle dock sakna. en drivande kraft om inga »reala» eller psykolo- giska incitament verkade till rörelsens fortsättande, men ett sådant incitament kan tänkas minimalt och s. a. s. katalysatoriskt verksamt. 2 Motsättningen mellan »monetär» och »icke-monetär» konjunkturuppfattning, såsom den framträder i diskussionen, gäller ofta den praktiskt konjunkturpolitiska frågan om de penningpolitiska medlens effektivitet ur konjunkturregleringssynpunkt. Denna frågeställ- ning sammanfaller icke med den här diskuterade.

• Sida 116
•  Original

Det kan även ifrågasättas, om i den faktiska konjunkturutvecklingen förhål- landena inom den monetära sfären i allmänhet ha haft den primära betydelse som krisorsak, som ofta tilläggas dem i de konjunkturuppfattningar, som av doktrinhistoriska eller metodologiska skäl ha byggts upp kring en teoretisk analys av räntans verkningar på produktion och prissystem. Det fin- nes goda skäl på deras sida som tala om »räntevidskepelse» i dessa sammanhang.1 Erfarenheterna av byggnadsverksamhetens konjunkturer —— för att som exempel taga ett produktionsområde, där ränteförändrin— garnas konjunkturformande effekt borde ge särskilt tydliga utslag — visa, att ofta konjunkturomslagen uppenbarligen ha starkare sammanhang med ef- terfrågans växlingar och med de riskräntor och den kreditåtstramning, som alstras ur begynnande överproduktion, varvid räntans och kreditvillkorens utslag är en följd av en viss konjunktursituation, som skärper, men icke har frambragt situationen.2

Såvitt vi förstå råder en mycket nära släktskap — eller identitet —— mellan den konjunkturteoretiska uppfattning, som ser krisen som ett resultat av »spa- randets otillräcklighet» och den som ser banksystemets likviditetsförhållan— den som i dominerande grad impulsgivande vid konjunkturomslag. Det är nämligen att märka, att under en på kreditinflation byggd investerings- hausse — vilket varje högkonjunktur är — det frivilliga sparandet hela ti— den är >>otillräckligt» i den meningen att investeringen är större än sparan- det, utan att detta förhållande i och för sig lägger hinder i vägen för proces- sens utveckling.3 Krisens framtvingande genom knapphet på penningsparande kunde därför endast innebära en skärpning av ett förhållande, som rått un- der hela uppsvinget, en skärpning som måste få sitt uttryck i att banksyste— mets kreditskapande möjligheter framstå som pressade.

Av det här sagda framgår, att betydelsen av de verkningar på konjunktur- förloppen, som löneförändringar kunna utlösa indirekt, genom att påverka de monetära mekanismernas konjunkturgestaltande aktivitet, icke kan sam- manfattningsvis uttryckas i ett generellt omdöme. Det är icke svårt att finna fall, särskilt från länder och tider, vilkas ekonomiska utveckling präglats av extraordinära, mer eller mindre abnorma penning- och kapitalmarknadsför- hållanden, där den rådande monetära situationen gjort gällande lönenivå och bestående produktions— och sysselsättningsomfattning oförenliga. Den tyska

1 Jfr Wagcmann, Konjunkturlehre, 1928, s. 170. 2 Snyder sammanfattar efter en ingående undersökning av olika räntesatsers beteende under konjunkturcykeln sin uppfattning på följande sätt: »The direct effect of interest rates upon the course of the business cycle seems less than many have supposed; and the importance of these fluctuations rather derived from their association with or use as business barometers, and especially as storm signals. In the main the more important changes in business seem to take place before the movement of interest rates could be of any material effect.» The Influence of the Interest Rate on the Business Cycle i The Ame- rican Economic Review 1925, sid. 684 ff. Citatet från sid. 699. 3 Processens utveckling är i och för sig även helt oberoende av om s. k. tvångssparande fattat som absolut konsumtionshegränsning genom prisstegringar, uppkommer eller inte. Det är svårt att se, på vilket sätt en investeringsökning under en allmän produktionsexpan- sion skulle kunna betraktas såsom betingad av ett »tvångssparande» i form av konsumtions— inskränkning, när detta senare är en följd av den kreditfinansierade investeringsökningen och därtill konsumtionsinskränkningen som helhet tack vare totalproduktionens ökning prak- tiskt taget alltid endast är relativ.

• Sida 117
•  Original

cfterkrigsutvecklingen lämnar flera exempel på situationer av den arten,1 och utvecklingen i England och de skandinaviska länderna fram till guldmynt- fotens sammanbrott 1931 drev som bekant starkt mot en dylik ohållbar ställ— ning. Men å andra sidan synes det finnas fog för uppfattningen, att under mera »normala» konjunkturväxlingar de rent monetära betingelsernas roll under större delen av konjunkturcykeln kan betraktas som i huvudsak passiv, och även att under den fas av konjunkturutvecklingen, då kreditsystemets elasti- citet är som minst, alltså omkring krisen, de rent monetära faktorernas akti- visering ingalunda alltid framstår som dominerande omslagsframdrivande om- ständighet utan i stället själv kan tydas som en följd av ur produktionssfären alstrade kristillstånd. Det är ett rimligt antagande, att i allmänhet under större delen av konjunkturvågen likviditetsförhållandena spela en sekundär roll, att högkonjunkturer — utom vid vissa tillfällen i sin sista fas —— endast i ringa grad hämmas av under produktionsexpansionen växande likviditetsspänning, samt att depressionen går mer eller mindre djupt under den nivå, som är be- stämd av rena likviditetskrav.2 Av den största betydelse för styrkan i de monetära faktorernas aktiva ver- kan på konjunkturrörelsen är givetvis utvecklingen av handels- och betalnings- , förhållandena gentemot utlandet. Då dessa, liksom de monetära förhållandena l i allmänhet, äro föremål för behandling i andra bilagor till arbetslöshets- w utredningens betänkanden faller en mera ingående analys av de här antydda frågorna utom ramen för vår behandling. Det här ovan anförda avser endast att motivera den första av de förut-sättningar varmed vi i fortsätt— ningen arbeta. Denna förutsättning är, att konjunkturförloppen utspelas inom gränserna för ett elastiskt penning- och kredit-system på en sluten mark- nad, och att därvid de monetära faktorerna förhålla sig helt passiva. För att på förhand undanröja eventuella missförstånd betonas, att denna förutsätt- ning naturligtvis inte innebär antagandet, att en löneförändring alltid över- ' flyttas på produktpriserna och därmed förskjuter produktvärdesumman uppåt eller nedåt med beloppet av lönesummans förändringar. Innebörden är, att förskjutningarna i de monetära faktorerna tänkas bestämda av förhållandena ! på >>varusidan» i hushållningen, att alltså utvecklingen av kreditvolym, betal- | ningsmedelsmängd, inkomstbildning o. s. v. dirigeras av räntabilitetslägena » i produktionen samt att dessa räntabilitetslägen själva icke röna återverkan & av förändringar i de monetära betingelserna. För alla resultat, som kunna nås under denna förutsättning, kvarstår naturligtvis ständigt den reservation, som kan utläsas ur det föregående, nämligen att den monetära situationen kan vara sådan, att en löneförändring, utöver sina direkta verkningar på kost- pader och köpkraft och därmed på räntabilitetsförhållandena, skapar indirekta verkningar på konjunkturförloppen genom att påverka de monetära betingel- serna för produktionsutvecklingen. 1 Se t. ex. Stacken, Die Konjunkturen im Wirtschaftsleben, 1932, s. 123 ff. '=' Man måste härvid givetvis göra reservation för sådana icke typiska situationer, som

under den senaste depressionen framträtt särskilt under år 1931, då den allmänna indust— riella depressionen komplicerades av en speciell förtroen-dekris och sviterna av guldmynt- fotens sammanbrott.

• Sida 118
•  Original

Den följande framställningen åsyftar alltså en teoretisk analys av löneföränd- ringars möjliga verkan på konjunkturprocesserna i en sluten hushållning under den nämnda första huvudförutsättningen att de rent monetära betingelserna förhålla sig passiva.

Den andra huvudförutsättningen gällde existensen av produktionsreserver. Det är självklart, att en undersökning av en viss faktors betydelse i konjunk- turförloppet —— liksom varje undersökning av konjunktursammanhangen över- huvud —— måste utgå från konjunkturväxlingarna såsom existerande. Den ibland framförda meningen, att en konjunkturförklaring, som på förhand utgår från existensen av konjunkturväxlingar, gör sig skyldig till en cirkelförklaring, in- nebär en missuppfattning av problemet. Man förutsätter icke vad som skulle bevisas genom att analysera hur en konjunkturfas utvecklar sig ur en annan i ett cykliskt förlopp, som är till en viss grad självgenererande. Det är den eko— nomiska utvecklingen själv, inte dess förklaring, som går i cirkel — eller rät- tare sagt har en cyklisk tendens. Den uppfattning, som Hayek hävdar,1 att en »förklaring av produktionens växlingar måste börja där den statiska eko— nomiska teorien slutar, och det är i ett tillstånd av jämvikt, där inga outnytt- jade produktionsreserver finnas», förefaller oss obegriplig. Naturligtvis kan man förfara så men man är i så fall onekligen skyldig att motivera sitt miss- troendevotum mot verkligheten och föredragandet av medvetet orealistiska för- utsättningar framför möjliga realistiska. För analysen av långtidsproblem, t. ex. problemet om de strukturella förändringarna i produktionens kapitalisti— ska struktur, kan existensen i utgångsläget av produktionsreserver te sig som så oväsentlig, att dess uteslutande ur förutsättningarna framstår som en även ur realistiska synpunkter tillåtlig approximation. När det gäller korttidsproblem, konjunkturproblem, kan det emellertid sättas i fråga, om Hayeks utgångs- punkt överhuvud är möjlig under icke alltför abstrusa förutsättningar. Fattas ' förutsättningen om obefintligheten av alla produktionsreserver strängt, skulle den ju bland annat innebära, att varje produktionsexpansion måste starta från urkällorna för att överhuvud vara fysiskt möjlig. D'. v. s. för att öka t. ex. bilproduktionen skulle det vara nödvändigt att anlägga nya masugnar, starta nya gummiplantager o. s. v. Eftersom nu t. o. ni. en konjunkturteori som startar med medvetet orealistiska förutsättningar knappast i fortsättningen kan bortse från sådana visserligen under evighetens synvinkel oväsentliga men för en kortare jordisk tid, säg fem år, beaktansvärda förhållanden som fysiskt bestämda vegetat-ions- och konstruktionsperioder, förefaller det, som om vid Hayeks förutsättningar en tendens till produktionSexpansion skulle ha god tid att komma av sig i väntan t. ex. på utmognandet av nya gummiplantager eller på examen för nya specialutbildade maskiningenjörer. Den ringaste hänsyn till längden av de perioder inom vilka konjunkturprocesserna faktiskt utspelas gör alltså klart, att förutsättningen av obefintligheten av produktionsreserver inte bara i och för sig är orealistisk utan också strängt taget orimlig vid för- sök att förklara ett typiskt korttidsfenomen som konjunkturväxlingarna. Även bortsett härifrån är det oundvikligt-, att en teoretisk konstruktion av förloppen

1 Preise und Produktion, 1931, s. 34.

• Sida 119
•  Original

under ett uppsving blir verklighetsfrämmande, då den som hos Hayek förut— sätter en överföring av produktionsmedel mellan produktionsleden med därtill svarande förskjutningar i prissystemet och alltså en absolut minskning av pro- duktionen i vissa led, vilket enligt all erfarenhet icke gäller som allmän före- teelse vid konjunkturuppsving i verkligheten. En analys av en uppsvingsrö- relse utifrån förutsättningen av existensen av produktionsreserver, särskilt av arbetskraft, har inte bara i och för sig lika mycket teoretiskt berättigande som någon annan utan därtill det självklara företrädet att arbeta med mera realistiska förutsättningar än Hayeks konstruktion. Det är omöjligt att göra en teoretisk konstruktion i alla hänseenden realistisk; medvetet orealistiska förutsättningar äro alltid till en viss grad praktiskt nödvändiga, men förut- sättningen av statisk jämvikt i alla hänseenden i utgångsläget för ett upp- sving är en komplett onödig brist på förutsättningsrealism.1

Metoden för teoretisk undersökning av löneförändringars verkningar i kon- junkturprocesserna måste gå ut på jämförelse mellan alternativa förlopp, som primärt skilja sig från varandra endast i fråga om den undersökta faktorns utveckling. En dylik jämförelse mellan alternativa förlopp har en helt annan innebörd än den statiska betraktelsens jämförelse mellan alternativa tillstånd. Ceteris-paribus-förutsättningen gäller för den förra jämförelsen endast de be- tingelser för förloppet i dess fortsättning, som under givna antagna förutsätt- ningar äro oberoende av löneförändringen, däremot naturligtvis inte de be- tingelser, som under samma förutsättningar förändras i och med löneföränd- ringen. Det gäller vid dylika jämförelser mellan alternativa förlopp att va- riera den valda uppsättningen förutsättningar för att därigenom nå en upp- fattning av löneförändringars verkningar under olika möjliga förhållanden, vilket är detsamma som att ange betingelserna för att den ena eller den andra verkan skall uppstå. Det gäller slutligen att söka göra en sannolikhetspröv- ning av de förutsättningar, som i olika fall antagas beträffande läget vid löneförändringens insättande samt beträffande de reaktionsnormer och reak- tionshastigheter, som bestämma förloppets vidare gestaltning.

Vi ha valt att för genomförandet av dylika jämförelser arbeta med nume- riska modeller, modellförlopp, i vilka de varandra avlösande successiva till- stånden äro för varje särskilt tillstånd kvantitativt bestämda och beräknade

1 I själva verket är Hayeks analys av produktionsexpansionen en typisk längtidsanalys, tillämplig på strukturförskjutningar i produktionens kapitalistiska uppbyggnad, men knap- past pä. konjunkturförlopp. Detta framgår bl. a. därav att konstruktionen förutsätter en förlängning av produktionsprocesserna på sådant sätt att ett ökat antal led i produktionen eller genomsnittligt längre tid för en viss produkt på. vägen från urproduktionen till det slutliga utmognandet inträder. En sådan förlängning måste betraktas som en strukturell företeelse i lika hög grad som exempelvis befolkningsrörelsen. Den kan visserligen ingå. som ett inslag i ett konjunkturuppsving (särskilt i sådana fall där ett uppsving alstras ur ex- ploaterandet av någon ny stor teknisk uppfinning av kapitalkrävande natur), men är därför inte att se som en specifik konjunkturföreteelse. Den specifikt konjunkturella »förläng- ningen» av produktionsprocessen innebär ju en relativ ökning av kapitalproduktionen, som medför att för hela varumassan den genomsnittliga återstående tiden till utmognandet blir längre när uppsvinget sätter in, alltså. en breddning av produktionsströmmen, som utgår från produktionens tidigare led och under den tidskrävande produktionsprocessen succes- sivt växer framåt genom produktionsleden.

• Sida 120
•  Original

ur det föregående under antagande av bestämda reaktionsnormer för de sig förändrande faktorerna. Metoden är klumpig och tarvar ett par ord till för- svar.1 Å ena sidan är det ofrånkomligt nödvändigt att i en teoretisk kon- struktion av ett förlopp kunna kvantitativt precisera förändringarna Och de därur framkommande successiva tillstånden: en kvalitativ analys av så kompli- cerade dynamiska relationer som det här gäller löper gärna ut i löslig obe— stämdhet. Å andra sidan innebär kvantitativ precisering av lägen och läges- förändringar stel bundenhet till de antagna förutsättningarna. De resultat som nås kunna ej generaliseras; de ha giltighet endast så långt förutsättningarna gälla. Det är därför givetvis i hög grad nödvändigt att variera de antagna fallen och att som typfall välja sådana, som bygga på sannolika förutsätt- ningar, varvid för undvikande av godtycklighet prövningen ur realistiska syn- punkter av de antagna lägena och reaktionsnormerna i sista hand framstår som den angelägnaste uppgiften.

Det är inte utan vidare givet att kvantitativ bestämning i algebraisk form är överlägsen den här valda formen. För det första betyder givetvis icke den generella formen i algebraisk framställning att konstruktionerna äro i mindre grad godtyckliga och mindre bundna av de valda förutsättningarna. För det andra är det knappast möjligt att i algebraisk form ge en detaljbelysning av de successiva leden i en dynamisk process.2 Söker man i en algebraisk fram- ställning närma sig realism i sistnämnda hänseende, kommer man mycket snart till för även relativt rutinerade läsare fullständigt ogenomskådliga formler. Härmed är naturligtvis icke sagt, att en framställning i numerisk form kan belysa annat än vissa formella funktionsförhållanden. Det materi- ella innehåll, som ges exemplen genom att den relativa storleken av de repre-

1 Det är ingalunda ovanligt i den konjunkturteoretiska litteraturen att tänkta förlopp kvantitativt preciseras i och illustreras med numeriska exempel, ur vilka ofta vittgående, generella. slutsatser dragas. Man kan t. ex. hänvisa till, att behandlingen av det i den konjunkturteoretiska diskussionen mycket framträdande förhållandet mellan den löpande konsumtionen och den därur härledda efterfrågan på konstruktion av varaktigt realkapital från sitt första framträdande och ända till de allra sista åren knappast utgjort någonting annat än en kommentar till ett mycket enkelt numeriskt exempel (jfr t. ex. J. M. Clark, Economics of Overhead Costs, 1923, s. 386 ff.). Ett annat fall föreligger i den skäligen verklighetsfrämmande numeriska modell, varmed Foster och Catchings arbeta vid försöken att bevisa sin underkonsumtionsteori. ? Som exempel kan anföras Keynes, första prisformel, som i förenklad form kan skrivas:

P=1+—%,

där P är konsumtionsvarupriset, I kostnadsutbetalningarna för icke utmognade investe- ringar, S det monetära sparandet i mening icke-använd inkomst och Q den avsatta mängden konsumtionsvaror, varvid kostnadsutbetalningarna per enhet av den utmognande konsum- tionsvaruprodukten är satt : 1. Detta uttrycker endast det helt truistiska förhållandet, att om inkomstbildningen i produktionen som helhet minus det monetära sparandet under en pe- riod är större än den del av inkomstbildningen, som svarar till kostnadsutbetalningar i konsumtionsvarupreduktionen, är den köpkraft som står mot konsumtionsvaruutbudet på avsättningsmarknaden större än de kostnadsutbetalningar som göras i konsumtionsvaru- produktionen, och alltså konsumtionsvarupriset högre än kostnadsbetalningarna per enhet av konsumtionsvaruprodukten. I övrigt är därmed överhuvud ingenting bestämt av det otal omständigheter som i en konkret marknadsprocess har betydelse för sättet för eller hastig— heten hos en expansions- eller kontraktionsprocess. Inte ens det kvalitativa omdömet att ett positivt värde på (I—S) betyder en expansion och vice versa är fullt tillåtligt —— om än i allmänhet rimligt. Keynes synes emellertid benägen att i det i formeln uttryckta för- hållandet inlägga en kausal innebörd.

• Sida 121
•  Original

senterade storheterna äro numeriskt fixerade, är sålunda bundet till fixeringens högre eller lägre grad av realism.

Vi åsyfta med de följande jämförelserna mellan numeriskt framställda mo- dellförlopp till en början att studera, under vilka förutsättningar en viss produk- tionsförändring, som styres av uppkommande räntabilitetsspänningar, d. v. s. positiva eller negativa skillnader mellan de intäkter, som erhållas vid för- säljning av produktionsresultatet, och de kostnadsutbetalningar, som äro att hänföra till detta produktionsresultat, kan genomföras genom en rad av pro- duktionsled i en tidskrävande produktionsprocess. Jämförelserna göras mel- lan förlopp utan resp. med åtföljande löneförändringar.

Den periodindelning som i det följande tillämpas har blott och bart formell innebörd; den tjänar som ett schema för tidsföljden i vilken olika förändringar tänkas ske. Konjunkturproblemen kunna från en sida sett betraktas som problem om efterfråge- och utbuds-, pris— och kostnadsförändringarnas tids— följd i en tidskrävande ekonomisk process. En viss initierande förändring och de därtill svarande anpassningsförändringarna i det ekonomiska systemet kunna inte tänkas som samtidiga. Att i verkligheten utbuds- och efterfråge- förändringarna o. s. v. förlöpa med olika reaktionshastigheter kräver inga be- lägg. Men även för en rent teoretisk betraktelse av ett förlopp är det orim— ligt att antaga alla spridnings- eller anpassningsrörelser som ögonblickliga; 1 det skulle eskamotera alla problem som röra tidskrävande processer. Det vore

som att söka tänka sig de fysikaliska förloppen utan friktion. I den statiska teoriens betraktelse sub specie aeternitatis rymmas inga konjunkturväxlingar, eftersom dessas bestånd vilar på beståndet i tiden —— kort eller lång tid, men någon tid —— av spänningstillstånd, som inte ögonblickligen utjämnas. Tag som exempel en fortskridande kreditinflationsprocess av enklaste typ, utan avseende vid den faktor, som inför de starkaste diskontinuitetsmomenten i i den ekonomiska utvecklingen, konstruktionen av fast, varaktigt realkapital. Vi utgå från ett tillstånd, i vilket råder jämvikt inom produktionen i den meningen att de olika leden i produktionsprocessen ha anpassat sina pro- duktmängder på sådant sätt, att tillståndet kan tänkas reproducerat oförändrat ? utan överskott eller underskott i något produktionsleds produktion vid rådan- de prisrelationer, och att priserna och kostnaderna befinna sigisådana lägen, att ingen på kort tid verksam anledning finnes för företagarna att ändra pro- duktionsmängderna, men däremot inte jämvikt i hela hushållningen i den me- ningen att samtliga produktionsfaktorer äro fullt utnyttjade.1 I en numerisk modell skulle ett sådant läge kunna representeras av följande uppställning:

1 I verkligheten skulle ett sådant tillstånd närmast motsvaras av en depressionsstiltje före återhämtningens början. Huruvida depressionerna efter prisfallets och produktions— sammandragningens avslutning verkligen _ som exempelvis Schumpeter håller före —4 kunna karakteriseras som jämviktstillstånd i ovan angiven mening är en särskild fråga.—— Att utgångspunkten väljes i ett läge, där dylik jämvikt tänkes råda, svär icke i någon mån mot det tidigare gjorda påpekandet, att en konjunkturanalys måste utgå. från konjunk- turväxlingarna såsom existerande. »Jämvikten» i utgångsläget tjänar det formella syftet att möjliggöra definitionen av följande lägen.

• Sida 122
•  Original

Produktionsled. l. 2. 3. 4. » Kö pkraft»

Sysselsättning . . . 100 arb. a 50: 100 arb. & 50: 100 arb. i). 50: 100 arb. & 50: 40 000 5 000 5 000 5 000 5 000 Ovriga direkta kostn. 5 000 5 000 5 000 5 000 Produktmängd . . . 10 000 v] 20 000 v, 30 000 va 40 000 v4 Produktkostnad . . . 1 1 1 l _ Pris ........ | 1 1 1 1 Intäkter ...... | 10 000 20 000 30 000 40 000 Utbetalningar 1 . . . 10 000 10 000 10 000 10 000 Utbetalningar 2 . . . ; M &()03 soy Summa utbetalningar 10 000 20 000 30 000 40 000 Efterfrågan ..... 10 000 | 10 000 20 000 30 000

Vi antaga därvid att antalet led är fyra (vilket är oväsentligt) och att leden äro inbördes lika stora, mätta efter sysselsättning och kostnadsutbetalningar till i resp. led direkt engagerade produktionsfaktorer (arbetslöner i vanlig me- ning, avlöning åt funktionärer och anställda, kapitalränta, naturräntor, mono— polinkomster, företagarlön o. s. v.). I varje led antagas arbetslönerna i van- lig mening utgöra hälften av de direkta kostnadsutbetalningarna. Produkt- mängdenheterna äro valda så, att de i utgångsläget motsvara en kostnadsen- het. Det sista ledets produktion köpes av konsumenterna, vilkas köpkraft tänkes bestämd av kostnadsutbetalningarna under perioden. Intet nettospa- rande tänkes förekomma. De tidigare ledens produktion köpes av närmast föregående led för vidare bearbetning under nästa period. — I det stationära utgångsläget tänkas de under periodens gång successivt utbetalade direkta kostnaderna jämte de vid periodens början från föregående produktionsled köpta produkterna jämnt täckas av de vid produktionsresultatets försäljning vid periodens slut erhållna intäkterna. (För sista produktionsledets del an- tages successiv avsättning under perioden; jämför nedan.) När vid förändrin- gar i produktions— och prissystemet vinster (i meningen: överskott i avsätt- ningsvärdet av en periods produktion utöver de på denna löpande kostnader- na) uppstå, inräknas dessa ickc i »köpkraften». —— Indelningen av de direkta kostnadsutbetalningarna i »arbetslöner i vanlig mening» och »övriga» är icke gjord efter en ur kostnadsteoretisk synpunkt relevant indelningsgrund utan endast därför, att vid en tänkt löneförändring verkningarna av vissa relativa inkomstförskjutningar skola visas. För fortsättningen antages för enkelhetens skull, att dessa »övriga» kostnader äro rörliga. Det mera realistiska antagan— det att de äro åtminstone delvis fasta, skulle ändra de numeriska relationerna, däremot inte slutsatserna i övrigt. — Produktionstiden tänkes lika lång i varje led och = enhetsperioden, d. v. 5. vad ett produktionsled kan och behöver sälja vid en periods slut, är bestämt av omfattningen av den produktion, som startas vid periodens början. Ingen lagerhållning tänkes förekomma utöver

• Sida 123
•  Original

den som består under en produktionsperiod i och med att råvaror och halv- fabrikat till ett visst produktionsled köpas från föregående led vid periodens början och successivt bearbetas under perioden för avsättning vid periodens slut. (När i något produktionsled provduktionsomfattningen förändrar sig innebär detta alltså även en proportionell förändring av den nämnda lager— hållningen.) Efterfrågan, som utgår från ett led mot närmast tidigare leds produktion, göres gällande under perioden och bestämmer alltså den i det tidi— gare ledet pågående produktionens utgående pris. »Efterfrågan» i första le- det, som icke köper någon produkt från tidigare led, betecknar efterfrågan på produktionsfaktorer för sysselsättning under nästa period. Utbetalningarna i varje led, utom det första, äro dels sådana till de direkt engagerade produk- tionsfaktorerna, dels intermediära betalningar vid köp av föregående leds produkter. Dessa senare betalningar tänkas utförda i och med överföringen av produkterna mellan leden på gränsen mellan perioderna. Efterfrågan mel- lan leden är alltså inte i tiden knuten till betalningarna utan sker (såsom i verkligheten) antecipatoriskt i form av förhandsorder. Om i en sådan intermediärt hoplänkad produktionsprocess en förändring på ; någon punkt sätter in _ godtyckligt av vilken anledning—brytes den inter- , mediära jämvikten på olika sätt, och uppkomsten av en ny jämvikt _ om en ' sådan uppkommer — förutsätter en serie förskjutningar inom systemet. Hur _ * förskjutningarna förlöpa betingas av reaktionssättet och reaktionshastigheten inom olika led inför uppkomna förändringar på efterfråge- och produktions- sidan. I verkligheten har man här att räkna med ett otal tekniska, psykolo- giska och institutionella omständigheter såsom avgörande för reaktionerna. Produktionsförändringarna äro bundna till tekniskt bestämda perioder, Vilka i ovanstående schema tänkas lika i olika led, men som i verkligheten givetvis kunna vara högst olika. (Detta kompenseras dock av att i verkligheten lager av råvaror och halvfabrikat, från. vilka vi här bortsett, göra de olika produk- tionsleden inom vissa gränser fritt rörliga i förhållande till varandra.) Förut- sättningen att inga lager finnas innebär därför antagandet, att förändringar i produktionen börja utlösas i det första ledet och därefter, period för period, | skjutas fram genom kedjan av produktionsled. Denna förutsättning är i själva i verket mycket realistisk för en i gång varande expansions- eller kontraktions- process. En fortskridande utvidgning av produktionen —— t. ex. —— kräver gi- vetvis ständigt ökad inmatning av rörligt realkapital från processens första led, vars produktionsutveckling därför i stort sett binder hela produktions- kedjans förändringar. (Annorlunda kunna förhållandena vara, då någon bryt- ning i processen intråder.) Den hastighet och styrka varmed efterfrågeför- skjutningar spridas genom leden sammanhänga med lagerställningen, med alla sådana omständigheter, som påverka företagarnas tilltro till den framtida ut- vecklingen, med de finansiella möjligheterna o. s. v. De prisförändringar, slut- ligen, som uppstå inför förskjutningar i utbud och efterfrågan på konsumtions- varumarknaden och på de intermediära marknaderna bestämmas till styrka och snabbhet av allahanda marknadsinstitutionella förhållanden, olika grad av konkurrens eller monopol. En analys av en konkret konjunkturprocess

• Sida 124
•  Original

skulle kräva hänsyn till alla sådana tekniska, psykologiska och marknadsin— stitutionella förhållanden. Det är givet att man i en allmän teoretisk analys måste utgå från förenklande antaganden om reaktionsnormerna inom syste- met. Sådana förenklande antaganden föreligga redan i det härovan uppställ- da schemat för ett stationärt tillstånd, t. ex. däri, att produktionsperioden tänkes lika i samtliga produktionsled. För den närmaste fortsättningen be- trakta vi _ vilket även innebär en stark förenkling — varje produktionsled som ett helt. Möjligheterna av att i verkligheten vid kombinerade kostnads- och köpkraftsförändringar olika enskilda företag, olika parallella eller var- andra korsande produktionskedjor i olika grad eller vid olika tid få sina rän- tabilitetslägen påverkade av kostnads— resp. efterfrågeförskjutningarna läm- nas alltså tillsvidare åsido.1

Antag, att det första produktionsledet under en period, följande den som representeras av uppställningen härovan, ökar sin produktion till _ säg _ en sysselsättningsvolym av 102 arbetare och en produktionsvolym av 10,200 V], och för detta ändamål upptager en kredit, motsvarande ökningen i kostnadsut- betalningar för den ökade produktionen under närmaste period. Samtliga kostnadsutbetalningar tänkas därvid förändra sig proportionellt. Enligt an- tagandet att en periods kostnadsutbetalningar helt bilda köpkraft under pe— rioden betyder detta en höjning av den köpkraft, som göres gällande och ställes mot den under perioden utmognande konsumtionsvarumängden, från 40,000 till 40,200. Omedelbart består alltså följande situation. Det första ledet produ— cerar mer än vad som motsvarar den efterfrågan som under tidigare perioder riktats mot dess produkter; skedde ingen förändring i denna efterfrågan, skulle vid färdigställandet av den. ökade produkten vid periodens slut antingen pro— duktionstillskottet förbli osålt eller priset på produkten sjunka under de tidi- gare kalkylerade kostnader, vid vilka produktionen varit stationär. Å andra sidan har efterfrågan på det sista ledets produkter ökats utöver det belopp som tidigare löst det stationära produktutfallet till kostnadstäckande pris, var- för enligt antagandet om obefintligheten av lager priset stiger och en vinst uppkommer, som är anteciperad under perioden, för den händelse produkten säljes vid periodens slut, eller successivt ackumuleras under perioden, om av— sättningen sker jämnt under periodens gång. Här antages beträffande sista produktionsledet, att avsättningen sker successivt under perioden.

Processens fortsättning betingas i första hand av hur företagarna inom det sista produktionsledet reagera. Om de överhuvud icke reagera på annat sätt än att de inkassera de ökade intäkterna och t. ex. använda överskottet utöver direkta kostnadsutbetalningar och intermediära utbetalningar till tidigare per period löpande belopp till att återbetala bankskulder, stoppas verkan upp och inskränker sig till en förbättring av likviditeten för företagen inom detta led. Den i första produktionsledet startade produktionsökningen kan då bli bestående endast under förutsättning att företagarna där lägga produktions- tillskottet i lager och fortfara att upptaga krediter (eller under förutsättning att något senare led övertager den kreditfinansierade lagerhållningen). Om i

1 Jämför nedan s. 141' ff.

• Sida 125
•  Original

stället företagarna i första ledet efter den misslyckade starten under följande period på nytt sammandraga produktionen till dess ursprungliga omfattning, bortfaller även köpkraftstillskottet och verkan inskränker sig till uppkomsten av en osåld produktmängd på 200 v1 Och en cngångsbetalning av skuld för sista ledets företagare på 200.1

Om emellertid i den situation, som uppkommer under den period då den an- tagna primärförskjutningen sker, företagarna i sista ledet reagera genom ök— ning av efterfrågan bakåt på närmast föregående leds produkter och denna efterfrågan i form av förhandsorder enligt antagandet göres gällande under samma period, uppkommer i detta närmast föregående led en situation lik— nande den som omedelbart uppkommit för det sista ledet. Efterfrågan växer utöver det nominella belopp, som tidigare löst det stationära produktutfallet till kostnadstäckande pris, priset stiger och en vinst uppkommer, som här en— ligt modellförloppets konstruktion under periodens lopp är anteciperad i den meningen att den utfaller först vid periodens slut i och med försäljningen av periodens produktion, däremot inte i den meningen att den är kalkylerad på ett förväntat men ännu icke realiserat pris, eftersom enligt antagandena den prisbestämmande efterfrågeförändringen göres gällande under periodens lopp, och prishöjningen alltså är realiserad i ingångna kontrakt. Nu föreligger na- turligtvis samma möjligheter som i det sista ledet för att efterfrågespridnin— gen och därmed hela processen stoppas upp i detta led, men också möjligheten av att vågen av växande efterfrågan fortsätter vidare ned genom produktions- leden, att de räntabilitetsförskjutningar som inträda på efterfrågeförskjut— ningens väg successivt utlösa stegringar i den bakåt riktade intermediära cf- terfrågan. I verkligheten är det framför allt existensen av lager samt en — därmed ofta förenad — föregående stark prisfallsprocess och andra på avsätt- ningsantecipationerna deprimerande omständigheter, som hämma och för— dröja, eller helt förhindra en efterfrågeöknings fortplantning ned genom pro— duktionsleden. I motsats till vad fallet är beträffande produktions- och ut— budsförändringarna finns det emellertid ingen anledning att sätta någon prak- tiskt relevant gräns för den hastighet med vilken en efterfrågeökning (eller -minskning) kan sprida sig. När så ibland sker i litteraturen är det därför att man tänker efterfrågeförändringarna såsom förbundna med förändringar i betalningsströmmarna. Dessa senare äro bundna till bl. a. produktionspro- cessens struktur- och omfångsförändringar, men efterfrågan är därmed inte underkastad samma bundenhet i tidshänseende. Den kan förändra sig fritt, abstraherad från betalningsströmmarna och därvid i förväg påverka priser, vinstantecipationer och produktionsdispositioncr på de ställen i hushållningen mot vilka den inriktas.

Även den styrka, med vilken den i följd av en primär efterfrågeökning in— trädda räntabilitetsförskjutningen utlöser ny efterfrågeökning bakåt under

1 Den möjligheten är också tänkbar, att företagarna i första ledet under följande period sänka produktionen under den ursprungliga för att göra sig av med lagertillskottet, vilket leder till ett okompenserat köpkraftsbortfall och förluster, som i första hand uppträda i det sista produktionsledet.

• Sida 126
•  Original

perioden1 är bestämd av en mångfald omständigheter, olika i olika konkreta situationer. I härovan utförda exempel kan ökningen i efterfrågan från det sista produktionsledet på det näst sista ledets produkter inte bestämmas som någon enkel funktion av räntabilitetsförskjutningen i konsumtionsvarupro- duktionen. Ett antagande om någon viss numeriskt bestämd relation mellan räntabilitetsförskjutning och intermediär efterfrågeökning måste vara helt godtyckligt. Särskilt gäller detta, när en räntabilitetsförändring utlöser ök- ning eller minskning i efterfrågan på kapitalvaror för fast anläggning (vilket vi dock tills vidare utesluta ur resonemanget), men även för processer där det endast är fråga om förändringar i efterfrågan på och produktionen av rörligt realkapital gäller det, att det inte finns någon viss relation, som kan anses som given eller a priori sannolikast.

Det är tvärtom sannolikt, att styrkan i den intermediära efterfrågans ut- slag inte endast på olika delområden av näringslivet är i olika grad, med olika stelhet bunden av sådana omständigheter som sedvanliga finansieringsregler och rådande konkurrensintensitet utan även växlar under olika konjunktur- faser i samband med lagerhållningens växlingar och under inverkan av de bl. a. av den pågående prisrörelsen bestämda förväntningarna ifråga om de framtida pris- och avsättningsförhållandena. Antag emellertid (i och för syf- tet att studera, under vilka. betingelser en startad engångsexpansion i produk- tionen kan fullföljas störningsfritt genom hela produktionskedjan), att i fallet härovan företagarna i det sista produktionsledet öka sin nominella efterfrågan på det näst sista ledets produkter med just vinstens belopp, d. v. s. i exemplet från 30 000 till 30 200, och att därvid priset på det näst sista ledets pågående produktion stiger i fullständig anpassning härtill, d. v. 5. från 1 till 1.0066. Detta innebär antagandet, att företagarna i sista ledet i sin strävan att öka sin numera vinstgivande produktion, skärpa sin konkurrens om det tillsvidare oförändrade utbudet av halvfabrikat och råvaror och därvid driva upp pri- serna på dessa till just den gräns, där vid i övrigt fullt oförändrade betingelser för nästa periods produktion (oförändrade direkta kostnadsutbetalningar och oförändrad köpkraft hos konsumenterna), denna skulle gå jämnt ihop utan vinst eller förlust. Resultatet skulle alltså vara oförändrad produktionsom— fattning i sista ledet men stegring av kostnaderna i just den grad som balan- serar köpkraftstillskottet och som är möjlig att finansiera med de vid produk- ternas avsättning erhållna intäkterna. Förutsättningen närmar sig den sta— tiska ceteris-paribus-förutsättningen så långt som överhuvud är möjligt vid en tidskrävande produktion.

För det andra produktionsledets del måste göras ytterligare en förutsätt- ning. Å ena sidan kräver den ursprungliga produktionsökningens fullföljande utan extra störningar, att detta led planerar en produktionsökning för närmast kommande period, som kvantitativt motsvarar den ursprungliga ökningen i första ledet, och därvid som ett minimum ökar sin nominella efterfrågan på

1 När det här talas om en förändrings hastighet och en förändrings styrka, ha givet- vis dessa uttryck mening endast i relation till det tidsschema, som periodindelningen mne— bär.

• Sida 127
•  Original

v1 proportionellt med produktionsökningen av v,; om icke, skulle processen komma av sig, den startade expansionen skulle omedelbart framstå som över- produktion. Antagande om intermediär efterfrågeökning med vinstens belopp skulle just motsvara detta minimikrav. Men om därvid bland ceteris-paribus- förutsättningarna för det andra produktionsledet ingick förutsättningen av oförändrat (anteciperat) pris skulle i de för nästa period gällande kalkylerna för företagarna inom detta led kvarstå en vinst, eftersom — i motsats till vad som gäller senare led _ kostnaderna per produktenhet icke skulle höjas. Om i ceteris-paribus-förutsättningarna däremot ingick förutsättningen om oför- ändrad (anteciperad) nominell efterfrågan, skulle tvärtom kalkylerna komma att innehålla en förlust. Det är härav tydligt, att även i de enklast tänkbara förlopp, i vilka produktionsförändringar ske, antecipationerna, det spekulativa momentet i hushållningen spelar en avgörande roll. Den antagna produktions- expansionens störningsfria genomförande är oförenlig med såväl den ena som den andra av de nämnda antecipationerna. Om företagarna i andra produk- tionsledet i sin efterfrågan på v1 och i planerandet av nästa periods produk- tion vägleddes av antagandet om oförändrat pris, skulle de föranledas att öka sin efterfrågan bakåt med mera än den under perioden uppkomna vinstens be- lopp och därvid driva upp priset på vl, så att trots utbudsökningen en vinst uppstod även i första produktionsledet. Om de däremot vägleddes av anta- gandet om oförändrad nominell efterfrågan på den egna produkten, skulle deras efterfrågan på v1 bli otillräcklig att uppsuga det ökade utbudet till kostnadstäckande pris. Det är tydligt, att i verkligheten särskilt konkur- rensintensiteten, företagsorganisatoriska förhållanden och dylikt här skulle spela avgörande roll. Vi återvända till dessa frågor i fortsättningen och in- föra här blott för exemplets skull den förutsättningen, att företagarna i andra ledet öka sin efterfrågan proportionellt med utbudsökningen i första ledet, vil- ket kan sägas innebära antagandet av >>riktig antecipation» (en i själva verket mycket underlig förutsättning, men såvitt vi förstå även den i närmaste an- slutning till det statiska tankeschemat). Samma regel antages när i proces- sens fortsättning motsvarande situation uppkommer för de övriga produk- tionsleden.

Antagas dessa reaktionsregler i de olika produktionsleden skulle den av vinsttendensen vidarebefordrade vågen av bakåt växande nominell efterfrå- gan på varje punkt mötas av en framåt genom produktionen fortskridande våg av växande kostnader för nästa periods produktion, som ceteris paribus ut— plånar vinsten, vilken därför, om perioden tänkes mycket kort, endast före- ligger som en tendens. När vågen av växande nominell efterfrågan når det första produktionsledet, varifrån den primära förändringen utgick, mötes den av en ökad utbudsmängd, som efter de gjorda antagandena just motsvarar efterfrågeökningen vid det bestående priset, varför den ökade produktionen kan lösas på samma villkor som i det stationära utgångsläget. Hade de' olika produktionsledens företagare i sin reaktion på efterfrågetillväxten ökat sin efterfrågan bakåt i svagare grad än efter den här antagna regeln, skulle första ledets ökade produktion icke kunnat vinna avsättning till kostnads-

• Sida 128
•  Original

täckande pris, starten skulle varit misslyckad. Hade, å andra sidan, företa- garnas i olika led bakåtriktade efterfrågan givit starkare utslag, skulle en vinst ha uppkommit även i första ledet. Denna vinst vid produktionsföränd- ringarnas källa kan inte som i de senare leden ätas upp av ökning i de inter- mediära kostnadsutbetalningarna. Dess öde kan vara att försvinna i skuld- betalningar, men i varje fall betyder dess uppkomst en tendens till ökad efter- frågan på de i första ledet engagerade produktionsfaktorerna.

Under den nyss diskuterade förutsättningen att den intermediära efterfrå- gan efter den impuls som ges av det ursprungliga köpkraftstillskottet växer i just den grad som gör efterfrågeökningen genomslagskraftig ända ned till första ledet, där den möter en utbudsökning som balanserar efterfrågeökningen vid det ursprungliga priset, blir läget i den period, då den antagna produk— tions- och köpkraftsförändringen sker, följande:

Produktionsled. 1. 2. - 3. 4. Köpkraft

Sysselsättning . . . 102 arb. e. 50: 100 arb. & 50: 100 arb. t. 50: 100 arb. a 50: 40 200 5 100 5 000 5 000 5 000 Övriga direkta kostn. 5 100 5 000 5 000 5 000 Produktmängd . . . 10 200 v, 20 000 v2 30 000 v, 40 000 v,

Produktkostnad . . . 1 1 1 1

Pris ........ 1 1.01 ? 1.0066 1.005 Intäkter ...... 10 000 20 000 t 30 000 40 000 Utbetalningar 1 . . . 10 200 10 000 . 10 000 10 000 Utbetalningar 2 . . . _:— _1_O 300 ZOO—00 åt)_()0_0 Summa utbetalningar 10 200 20 000 30 000 40 000

Vinst . . . . . . 0 i 200 | 200 200

Efterfrågan ..... | 10 200 1 10 200 ! 20 200 30 200

De i tabellen intecknade utbetalningarna och produktionskostnaderna gälla den under perioden löpande produktionen. »Efterfrågan» är, utom i första ledet, dels det nominella beloppet av de beställningar som under perioden gö- ras från ett produktionsled till närmast föregående och därmed genom sitt förhållande till den där löpande produktionsvolymen bestämningsfaktor för priset och den som skillnaden mellan kostnadsvärde och avsättningsvärde för den löpande produktionen kalkylerade vinsten, dels den del av kostnaderna för nästa periods produktion, som utgöras av betalningarna för halvfabrikat och råvaror. I första ledet föreligger ett. intäktsunderskott som motsvarar den upptagna krediten, i sista ledet ett intäktsöverskott, som s. a. s. representerar det genom kreditökningen uppkomna betalningsmedelstillskottets första sta— tion. För produktionsleden 3 och 4 skulle, ceteris paribus, nästa periods pro- duktion gå jämnt ihop därigenom att vid oförändrade försäljningspriser kost- naderna stego, för produktionsledet 2 skulle, ävenledes ceteris paribus, nästa periods produktion gå jämnt ihop därigenom att en produktionsökning på basis av ökade råvaru- och halvfabrikatinköp från första produktionsledet fyller

• Sida 129
•  Original

ut differensen mellan utbuds- och efterfrågekvantiteterna vid kostnadstäckande pris. Allt detta förutsätter givetvis att företagarnas antecipationer och fak- tiska reaktionssätt äro just de, som vi tidigare antagit.

Vi antaga först för fortsättningen av förloppet att den ursprungliga anled- ningen till produktionsökningen var en tillfällig omständighet, och att därför tillväxten i första ledet upphör. Det tillstånd, som under denna förutsättning uppkommer under nästa period, jämfört med det rådande kan tjäna att belysa den tidigare diskuterade skillnaden mellan statisk och dynamisk betraktelse, när det gäller en tidskrävande process. De ceteris-paribus-förutsättningar, som på varje punkt gjorts i närmaste anslutning till det statiska tankeschemat med det undantaget att produktionsförändringarna antagas tidskrävande, kunna icke i. verkligheten uppfyllas samtidigt. Förutsättningarna innehålla nämligen det kravet att produktionen i det andra produktionsledet skall växa för att kun— na upptaga produktutfallet i första ledet och samtidigt bringa jämvikt mellan tillgång och efterfrågan på den egna avsättningsmarknaden. Men uppfyllan- det av detta krav betyder samtidigt en förändring i betingelserna för i första hand det sista ledets produktion, eftersom köpkraften fortsätter att växa, och indirekt därmed också för tidigare led därigenom att det sista ledets interme- diära efterfrågan påverkas. Tillståndet i tredje perioden blir under antagande av samma reaktionsregler som tidigare följande:

I Produktionsled. 1. 2. 3. 4. Köpkraft

Sysselsättning . . . 102 arb. a 50: 102 arb. a 50: 100 arb. a 50: 100 arb. år 50: 40 400 5 100 5 100 5 000 5 000

Övriga direkta kostn. 5 100 5 100 5 000 5 000 Produktmängd . . . 10 200 20 400 30 000 40 000 Produktkostnad . . . 1 1 1.0066 1.005 Pris ........ I 1 #1__ | 10133 1.01 Intäkter ...... -| 10 200 20 200 i _ 30 200 40 400 Utbetalningar 1 . . . 10 200 10 200 10 000 10 000 Utbetalningar 2 . . . ; 12?0_0 %& & Summa utbetalningar 10 200 _ 20 400 30 200 40 200 Vinst ....... ! 01 ol— __ 200| 200 | Efterfrågan ..... | 10 200 | 10 200 20 400 | 30 400 !

Samtidigt med kostnadernas stegring i de senare leden förskjutes efter- frågan på nytt uppåt, så att för dessa led vinsttendensen kvarstår oförändrad. Vågen av växande efterfrågan bakåt framdriver nya prisstegringar, till dess den -— som här blir fallet i det andra produktionsledet — möter en ökad pro— duktion, vilken balanserar efterfråge- och utbudskvantiteterna vid kostnads— täckande pris.

Det kunde möjligen invändas, att den konstaterade oförenligheten _mellan samtliga ceteris-paribus-förutsättningar beror på antagandet att produktions— ökningen finansieras med kredit, som icke tänkes motsvarad av ett sparande

• Sida 130
•  Original

som inskränker köpkraften, den konsumtiva efterfrågan. Så är dock icke fal- let. Kreditutvidgningen från andra till tredje perioden representeras av det intäktsunderskott, som under tredje perioden föreligger i det växande andra pro- duktionsledet, alltså 200. Om den konsumtiva köpkraften under perioden vore mindre med detta belopp skulle visserligen ceteris-paribus-förutsättningarna uppfyllas för de sista tvenne produktionsleden, men detta skulle samtidigt innebära, att produktionstillskottet i det andra produktionsledet icke kunde avsättas till det pris som täcker kostnaderna.

Förutsatt fortfarande giltighet hos de här antagna reaktionsreglerna kom- mer ett förlopp enligt den beskrivna modellen att utveckla sig under förnyade köpkraftstillskott, ända till dess produktionsökningen under successiva förskjut- ningar framåt genom produktionsleden nått konsumtionsvarumarknaden. Steg- ringen i de intermediära kostnadsposterna bringas steg för steg att återgå i och med att utbudsökningen växer framåt. I och med utmognandet i form av ökat konsumtionsvaruutbnd kommer det sista bestående glapprummet mellan priser och kostnader att försvinna, ingen vidare vinsttendens föreligger, och processen fortsätter, om inga nya förändringsutlösande impulser tillkomma, som stationär liksom i utgångsläget. En högre nivå har inställt sig för produktionsomfatt- ning och inkomstbildning, men under förutsättning av oförändrade priser på produktiva tjänster har prisnivån efter en övergående stegring under produk- tionsansvällningens successiva genomförande i och med utmognandet av pro- dukttillskottet i konsumtionsfärdig form återgått till den som gällde i utgångs- läget. Förskjutningarna i de intermediära mängdrelationerna ha steg för steg alstrat de efterfråge— och prisförskjutningar och de därtill svarande räntabili- tetsställningar, som krävts för den ursprungliga produktionsökningens genom- förande i samtliga led.

Vi ha uppehållit oss så utförligt vid detta enkla fall av en icke-kumulativ, men under en följd av perioder successivt genomförd produktionsstegring av den anledningen att de förskjutningar i hushållningssystemet som utlösas av en löneförändring, kunna antagas vara av väsentligen samma art som de här skildrade, dock med vissa skillnader, som framför allt betingas därav, att för- ändringar i kostnadsutbetalningarna och därmed köpkraften, som sammanhän- ga med växlingar i produktionsomfattningen, äro bundna av den fysiska pro- duktionsprocessens tidsschema, vilket icke gäller de kostnadsutbetalnings- och köpkraftsförändringar, som sammanhänga med förskjutningar i priserna på produktiva tjänster.

Antag att i det stationära utgångsläge, vars mängd- och prisrelationer fram- ställas i tabellen sid. 118, det sker en allmän likformig lönehöjning från 50 till — säg — 52. Det antages att lönehöjningen icke är anteciperad och därför icke i förväg i något hänseende har påverkat produktionsomfattningen, efterfrågan eller priser. Produktionsdispositionerna för den produktionsperiod, vid vars början lönehöjningen sker, tänkas alltså på förhand givna och gällande en period framåt. En med lönesatsens stégring proportionell höjning i den utbetalda lönesumman inträder därför. Ökningen i lönesumman tänkes till hela sitt be— lopp öka köpkraften. Övriga kostnadsutbetalningar antagas oförändrade.

• Sida 131
•  Original

127 I sådant fall kommer lönehöjningen att innebära dels en omedelbar likformig ökning av kostnaderna i varje produktionsled, vilken i och för sig verkar för- sämrande på räntabiliteten, dels en höjning av köpkraften, som omedelbart kommer det sista produktionsledet till godo i form av ökade intäkter och för- bättrad räntabilitet. För konsumtionsvaruproduktionen måste den räntabilitetsstegrande tenden- sen vara starkare än den räntabilitetssänkande, eftersom den nominella efter- frågeökningen där bestämmes av lönehöjningarna i samtliga led, under det att kostnadsökningen omedelbart bestämmes av endast lönestegringen inom själva konsumtionsvaruindustrien. Det sedvanliga argumentet att verkningarna av en lönehöjning i kostnadshänseende icke få bedömas med hänsyn endast till de direkta löneutbetalningarna i enskilda industrier utan även till de inslag av lönekostnader, som finnas i priserna på halvfabrikat o. s. v., gäller givetvis icke momentant, eftersom en löneförändring icke verkar retroaktivt. För korttids- processer, där frågan just gäller hur löneförändringar successivt arbetas in i prissystemet, har därför detta argument intet omedelbart intresse. Den räntabilitetsförbättring, som under de antagna förutsättningarna inträder för det sista produktionsledet kan nu skapa återverkningar, vilka äro bundna av i en bestämd konkret situation föreliggande betingelser av de olika slag, som tidigare diskuterades i sammanhang med motsvarande situation i fallet av kreditfinansierad produktionsökning. Allt efter olika förhållanden ifråga om lagerhållning, föregående prisutveckling, likviditetsställning o. s. v. växlar det utslag som räntabilitetsförbättringen ger i den bakåtriktade intermediära efterfrågan. Antaga vi här samma reaktionsregler som i förra fallet, att alltså denna efterfrågan nominellt förändras med beloppet av skillnaden mellan av- sättningsvärde och kostnadsvärde för den under perioden löpande produktionen kommer situationen att vara följande i den period, under vilken de höjda lönerna först tillämpas.

Produktionsled. 1. 2. 3. 4. _ Köpkmft

Sysselsättning . . . 100 & 52: 100 0 52: 100 i 52: 100 i 52: 40 800 5 200 5 200 5 200 5 200

Ovriga direkta kostn. 5 000 5 000 O__ 5 000 5 000

Produktmängd . . . 10 000 v, 20 000 v2 30 000 v, 40 000 v,

Produktkostnad . . . 1.02 1.01 1.0066 1.006 Pris ........ 1.02 1.02 1.02 ' 1.02

Intäkter ...... 10000 1 20000 30 000 40000

Utbetalningar 1 . . . 10 200 10 200 10 200 10 200

Utbetalningar 2. . . — 10 000 20 000 30 000

Summa utbetalningar 10 200 | 20 200 30 200 40 200 Vinst ....... 0 | 200 400 600 Efterfrågan ..... ! 10 200 | 10 200 20 400 30 000

• Sida 132
•  Original

I det sista ledet utlöses omedelbart hela den prisstegring, som är betingad av kostnadshöjningen icke endast i detta led direkt, utan i samtliga produk— tionsled vid fullständigt inarbetandeav lönehöjningen i prissystemet. Efter- som totalkostnaderna för den löpande produktionen under denna period ännu icke stigit med mer än beloppet av de direkta löneutbetalningarnas stegring uppstår en vinst och ett likviditetsöverskott. I tidigare led, där intäkterna (som äro bundna till produktöverföringarna) ännu icke stigit, men där löne- höjningen direkt åsamkat högre utbetalningar under perioden, föreligga likvi- ditetsunderskott, vilka kräva produktionens delvilsa finansiering med medel, som icke erhållits ur den löpande avsättningen; man måste där tillgripa fonder eller upptaga krediter till belopp, motsvarande intäktsunderskottet för den lö- pande produktionen. Men under den antagna reaktionsregeln för den inter- mediära efterfrågan komma priserna och därmed avsättningsvärdet av den löpande produktionen att stiga så att successivt minskande räntabilitetsöver- skott uppkomma i de olika leden ända ned till det första, där den uppkommande nominella efterfrågeökningen just svarar till ökningen i direkta kostnadsutbe- talningar. Över hela linjen stiga priserna till den nivå som harmonierar med kostnaderna i samtliga led efter det lönehöjningen inarbetats fullständigt i prissystemet. Om inte så vore fallet, skulle det inte uppstå tillräckligt kraftiga räntabilitetsspänningar för att enligt den givna reaktionsregeln göra den bakåt gående efterfrågetillväxten genomslagskraftig ända ned till första ledet i pro— duktionskedjan; förluster skulle uppkomma.

Under nästa period i förloppet blir läget följande, antaget att löneföränd- ringen är en engångsförändring. För det sista ledet stabiliseras avsättnings— betingelserna, under det att kostnaderna för löpande produktion stiga i och med att det höjda priset på närmast föregående leds produkt slås in. Vinsten försvinner och därmed stabiliseras också ledets intermediära efterfrågan vid den uppkomna högre prisnivån för råvaror och halvfabrikat. För de tidigare leden försvinna likviditetsunderskotten i och med att intäkterna för förra pe— riodens produktutfall genom prisstegringen stigit starkare än ökningen i de visserligen även höjda betalningarna för tidigare leds produkter. Över hela linjen sker en utjämning. Eftersom efterfrågan som utgår från sista ledet sta— biliserats, komma även räntabilitetsöverskotten i tidigare led från föregående period att utplånas. Alla spänningsmoment utjämnas och processen kan fort- sätta under stationära betingelser vid en oförändrad nivå för produktion men till en högre prisnivå och en därtill svarande större inkomstbildning.

Det är att märka, att detta förlopp i det väsentliga är oberoende av förutsätt- ningen att de olika leden äro i samma grad arbetskrävande. Om exempelvis konsumtionsvaruproduktionen vore starkt arbetskrävande, under det att tidi- gare led vore mindre arbetskrävande, så skulle visserligen den förra omedel- bart drabbas i starkare grad av kostnadsstegringen vid lönehöjningen, men en vinst skulle ändå i första hand uppstå genom de köpkraftstillskott som komma från tidigare led. Vinsten skulle bli mindre än i förra fallet, men detta mot- svaras av att den efterfrågeökning, som utgår från det sista produktionsledet, icke behöver vara så stark som i förra fallet för att vara genomslagskraftig,

• Sida 133
•  Original

eftersom den har att kompensera relativt svagare kostnadsstegringar i de tidi— gare, mindre arbetskrävande leden.

En jämförelse mellan de två här konstruerade förloppen ådagaläger ome- delbart deras väsentliga likhet. I båda fallen är det fråga om expansionspro- cesser på basis av kreditutvidgning. För att resp. expansionsprocesser skola »lyckas», d. v. s. för att de förlopp som startas med en viss primärförändring (produktionsutvidgningen resp. lönehöjningen) skola kunna störningsfritt full- följas, fordras att de genom kreditutvidgningen nyskapade betalningsmedlen ge upphov till spänningstillstånd, räntabilitetslägen, av sådan art, att efter- frågeförskjutningar på de intermediära marknaderna framdrivas med tillräck- lig styrka för att underbygga primärförändringen, d. v. s. för att i produk- tionsökningsfallet skapa avsättning för den höjda produktmängden till icke för- lustbringande pris och i lönestegringsfallet möjliggöra en prisstegring, som sva- rar till de höjda kostnaderna i samtliga produktionsled. Under de förutsättnin- gar vi här antagit i fråga om reaktionerna i den intermediära efterfrågan, vilka inneburit, att efterfrågan från ett produktionsled på ett föregående leds pro- dukter antagits förändra sig med beloppet av en uppkommande skillnad mel— lan avsättningsvärde och kostnadsvärde av periodens löpande produktion, blir efterfrågeförskjutningarnas genomslagskraft just tillräcklig för att uppfylla kravet att räntabilitetsmässigt underbygga primärförändringen. De här be-- skrivna fallen representera såtillvida indifferensfall. Såsom tidigare ut- i förts, finnes det i hushållningsmekanismernas egen natur ingenting, som sva—

rar för att efterfrågeförändringarna i en konkret utvecklingsprocess följa just dessa till jämviktsbetraktelsens schema sig nära anslutande reaktionsnormer. Allehanda i olika konkreta situationer olika betingelser, såsom lagerställnin- gen, finansieringskonventioner och finansieringsmöjligheter, av prisutveck- i lingen eller andra omständigheter betingade framtidsantecipationcr, som kan- | ske kräva tid att omriktas o. s. v., kunna göra efterfrågereaktionerna star- kare eller svagare än de här förutsatta. Ifall av svagare reaktioner skulle i förloppen inträda ett förlustmoment, som återspeglade omöjligheten att av- sätta den ökade produkten till icke förlustbringande pris eller att avsätta den l fördyrade produkten till ett tillräckligt höjt pris. Detta förlustmoment skulle verka som ett ständigt incitament till produktionssammandragningar och därtill svarande köpkraftsbortfall. Vore å andra sidan efterfrågereaktionerna starkare än i indifferensfallet, skulle omvänt införas produktionsstimulerande vinstmo— ment i produktionsprocessen.

En process av kombinerad produktionsutvidgning och lönestegring innebär en sammansmältning av de två hittills diskuterade fallen. Antag, t. ex., att under en produktionsexpansion, som följer samma schema för de intermediära mängdrelationernas förskjutningar som vårt första fall, successiva lönesteg- ringar inträda i Och med att produktionsutvidgningen skrider fram genom pro- duktionsleden, och att lönestegringarnas styrka är densamma som i tidigare fall. Oförändrade regler för efterfrågerelationerna tänkas gälla. Förloppet kan illustreras av följande tabell (med vissa oväsentliga approximationer):

• Sida 134
•  Original

Produktionsled. 1. 2. 3. 4. ägg; ' Sysselsättning . . . 102 0 52: 100 52 50: 100 i;. 50: 100 5. 50: 40400 5 300 5 000 5 000 5 000 Övriga direkta kostn. 5 100 5 000 5 000 5 000 _ II Produktmängd . . . 10200 v, 20 000 v, 30000 v,, 40000 v,, Produktkostnad . . . 1.02 1 1 1 Pris ........ 1.02 1.02 ! 1.0153 1.01 . Vinst ....... 0 400 400 400 ' Sysselsättning . . . 102 & 52: 102 in 52: 100 ”a 50: 100 år 50: 40 800 5 300 5 300 5 000 5 000 Övriga direkta kostn. 5 100 5 100 5 000 5 000 - III Produktmängd _. . . 10200 v, 20400 v, 30000 v, 40000 v, .Prodnktkostnad. . . 1.02 1.02 1.0183 1.01 Pris ........ 1.02 1.02 1.0266 1.02 Vinst ....... 0 0 400 400 Sysselsättning . . . 102 51 52: 102 51 52: 102 0. 52: 100 51 50: 41 200 5 300 . 5 300 5 300 5 000 Övriga direkta kostn. 5 100 5 100 5 100 5 000 W Produktmängd . . . 10200 v, 20400 v, 30600 v, 40000 v. Praduktkostnad . . . 1.02 1.02 1.02 . 1.02 ” Pris ........ 1.02 _ 1.02 | 1.02 1.03 Vinst ....... 0 0 | 0 400 Sysselsättning . . . 102 1 52: 102 i! 52: 102 0 52: 102 0 52: 41600 5 300 5 300 5 300 5 500 Övriga direkta, kostn. 5 100 5 100 5 100 5 100 V Pioduktmängd . . . 10200 v, 20400 v, 30000 03 40800 v. Produktkostnad . . . 1.02 1.02 1.02 1.02 Pris ........ 1.02 1.02 1.02 | 1.02 Vinst ....... ' 0 i 0 0 l 0 l

Härvid har tills vidare förutsatts, att mängdförskjutningarna äro desamma i detta fall av kombinerad produktions- och löneförändring som i det första fallet av produktionsutvidgning utan lönestegring. Gäller denna förutsätt- ning, kommer produktionsexpansionen i fallet med löneförändring att succes- sivt underbyggas av efterfrågestegringar och därtill svarande prisstegringar, som gå före kostnadsstegringarna, så länge produktionsutvidgningen icke nått fram till ett visst led, på samma sätt som i fallet utan löneförändring. I och med att produktionstillväxten när ett visst led utjämnas spänningarna, efter- frågetillväxten upphör, priser och produktionskostnader motsvara varandra på samma sätt som i det stationära utgångsläget. I fallet med lönestegringar ernås denna successiva spänningsutjämning vid en högre prisnivå, som sva-

• Sida 135
•  Original

rar till kostnadsläget efter det de höjda lönerna helt arbetats in i prissy— stemet.

Oaktat de ytterligt förenklade förutsättningar, med vilka vi här arbetat, kan detta tjäna att ge belysning åt en för bedömandet av lönefaktorns roll i konjunkturprocesserna principiellt viktig sats: det specifikt konjunkturella anpassningsproblemet är primärt icke ett problem om anpassning av priser och kostnader, utan om anpassning av mängdrelationerna mellan de som suc- cessiva led i en tidskrävande produktionsprocess förbundna produktionsgre- narna. Priskostnad-relationerna äro en följd av eller rättare ett uttryck för dessa mängdrelationer. Allt detta under förutsättning av en given inkomst- disposition. Den verkan, som kan tillräknas anpassningsrörelser i kostnads- priserna på de produktiva tjänsterna för de konjunkturstyrande räntabilitets— förhållandena, måste uppkomma därigenom att utvecklingen av de interme- diära mängdrelationerna modifieras.1

Här ställer sig frågan om sannolikheten av att i ett förlopp under successiva lönestegringar mängdförskjutningarna uppträda på samma sätt som om inga lönestegringar förekomma, alltså om i jämförelsen mellan de två fallen härovan denna förutsättning är rimlig. Jämförelsen visar i och för sig endast, att en viss produktionsexpansion med åtföljande lönestegringar kan genomföras på i det väsentliga samma sätt som en med tillskottskrediter finansierad produk- tionsexpansion i allmänhet. Men därmed är ingenting avgjort om huruvida. , den rörelseenergi, som driver mängdförändringarna, påverkas i den ena eller l andra riktningen av inträdande löneförändringar. l, Avgörande för denna fråga är i första rummet hur företagarnas dispositio- ner antecipationsledes påverkas av kostnadsprisernas resp. försäljningspri- sernas utveckling. Förloppen utan resp. med lönestegringar, så som de här konstruerats, skilja sig däri, att det senare utmärkes av starkare såväl kost- nads- som prisstegring än det förra.

Det säger sig självt, att helt anteciperade lönehöjningar, som på förhand i företagarnas kalkyler uppväga eller överväga varje i ett visst ögonblick bestå- ende anledning till ökning av produktionen i något led eller till ökning i den bakåtriktade efterfrågan på halvfabrikat och råvaror från något led, från början kunna hindra en produktionsexpansion att överhuvud taget komma i gång eller omöjliggöra dess underbyggande genom efterfråge- och prissteg- ringar. Om exempelvis i det fall, som illustreras av den senaste tabellen, företa- garna inom det första produktionsledet vid planerandet av den ursprungliga produktionsökningen hade mötts av lönestegringar som i deras kalkyler upp-

1 Såtillvida är betydelsen av kostnadsanspassningsrörelserna i konjunkturförloppet att jämställa med de spekulativa momenten, den »psykologiska faktorn», men inte med de »reala» bestämningsfaktorerna. Sedd från en viss punkt framåt är den ekonomiska ut- vecklingen icke helt determinerad av objektiva omständigheter. Det finnes ett utrymme för »fri vilja» i de ekonomiska processerna. »Misstag» i optimistisk eller pessimistisk * riktning (jfr Piaou, Industrial Fluctuations, 1929) kunna själva skapa ett realt under- * lag —- t. ex. i och med lagerförändringar —— för den fortsatta utvecklingen, som rätt- färdigar »misstaget» (vilket därmed inte är något misstag). Den psykologiska faktorn verkar på systemets utveckling i och med de förändringar i de reala faktorerna som den framkallar. Sedd från en punkt bakåt är utvecklingen alltid determinerad av de reala faktorerna, d. v. s. mängdrelationerna (i deras samspel med de monetära faktorerna, vilka vi här betrakta som passiva).

• Sida 136
•  Original

vägde den beräknade fördelen av att öka produktionen och därför inhiberat pro— duktionsförändringen, skulle mängdkonjunkturen aldrig fått tillfälle att ut- veckla sig. Sammalunda, om i de senare leden den uppkommande räntabili— tetsförbättringen i förväg helt uppvägts av anteciperade lönestegringar och den intermediära efterfrågeökningen därav förhindrats en startad produk- tionsutvidgning skulle omedelbart framstå som överproduktion.

Det är å andra sidan även klart att om löneförändringarna icke på förhand ingå i de kalkyler, som bestämma produktionsdispositionerna för en viss pe- riod, kunna de icke under här antagna förutsättningar hämma mängdkonjunk- turens utveckling, men väl stimulera den till starkare utslag.

AV egentligt intresse ur konjunktursynpunkt är emellertid frågan om hur under en i gång varande expansionsprocess samtidiga löneförändringar spela in. För t. ex. bedömandet av de tidigare skisserade kausalmonistiska uppfatt— ningarna av lönefaktorns roll i konjunkturväxlingarna måste man givetvis ut- gå ifrån en i gång varande högkonjunktur eller depression. Frågan gäller ju nämligen för dessa uppfattningar hur högkonjunkturens eller depressionens vidare utveckling påverkas av löneförändringarna. Som förut vidrörts är det därvid meningslöst att fråga efter hur tidigare — och åter tidigare — löne- anpassningar skulle ha verkat, ty man tvingas i så fall tillbaka till ett fiktivt jämviktsläge, beträffande vilket det visserligen teoretiskt kan visas att ögon— blicklig anpassning till uppkommande infinitesimala förändringar skulle för- hindra jämviktens brytande men där också hela problemet är i och med det- samma avskaffat.

Det är tydligt, att man här måste beakta de eventuella olikheter i de pro- duktionsutvecklingen ledande företagarnas motivationsgrunder, som kunna föreligga i fallen av produktionsexpansion med resp. utan lönehöjningar. Man måste taga i betraktande vilka anledningar till olika reaktionssätt i fråga om produktionsomfattningens planerande som kunna föreligga.

Tag som exempel situationen för ett företag i det tredje produktionsledet under den tredje produktionsperioden i ovanstående exempel. Vi antaga att företaget är representativt för samtliga företag inom detta led och bortse allt- så från eventuella olikheter inom ledet, som kunde betinga olika reaktions- sätt hos olika företag.1 I fallet av produktionsexpansion utan lönestegring är ställningen följande: I den föregående utvecklingen har den ur köpkrafts- tillskotten härledda efterfrågeökningen på företagets produkter drivit upp för— säljningspriserna. Företagets egen strävan att utnyttja det gynnsamma ränta- bilitetsläget har i och med konkurrensen med andra företag i samma led å andra sidan drivit upp kostnaderna för halvfabrikat och råvaror; dessa kostnads- stegringar sluka upp vinsten, vilken dock på nytt uppkom'mer tack vare de nya köpkraftstillskott från tidigare produktionsled, som i sin tur möjliggöras just genom efterfrågeökningen från här ifrågavarande led och den därav föl- jande prisstegringen på tidigare produkter. Under den här betraktade perio- den har dock produktionsökningen nått tröskeln till detta led, vilket betyder

1 Vi skriva samma siffror för det enstaka företaget som för hela landet, vilket är lik- giltigt.

• Sida 137
•  Original

att priserna på halvfabrikat och råvaror gå tillbaka till det ursprungliga lä- get, vilket föranleder att produktionsökning planeras för nästa period. — I fallet av expansion med lönestegring har under den föregående utvecklingen å. ena sidan stegringen av försäljningspriserna varit starkare till följd av den starkare köpkraftstillväxten, men å andra sidan har även höjningen av kost- naderna för halvfabrikat och råvaror varit större, eftersom den successivt in- kluderat lönestegringar i tidigare produktionsled. Vi ha hitintills förutsatt, att i båda fallen företagarnas dispositioner varit just de som krävas för ett störningsfritt fullföljande av engångsexpansionen. Denna förutsättning måste givetvis prövas.

Eftersom de reaktioner, som utlösas hos en enskild företagare eller hos före- tagarna inom ett produktionsled som grupp i en viss av objektivt givna om- ständigheter (gällande försäljnings- och kostnadspriser o. s. v.) karakterise- rad situation, själva icke äro helt determinerade av objektiva ekonomiska fak- torer är det givetvis icke möjligt att framställa vissa reaktionssätt såsom ofrånkomligt nödvändiga. Reaktionssätten äro visserligen betingade av om- ständigheter som i en viss situation kunna betraktas som objektivt givna, så- som konkurrensintensitet eller monopolgrad, finansieringsmöjligheter, fysiska produktionsvillkor 0. s. v., men de äro därtill uttryck för företagarens eller företagargruppens spekulativa hållning, av framtidsförväntningarna. När här dessa. framtidsförväntningar kvantitativt preciseras i vissa anteciperade priser eller intäkt- och utgiftssummor bör tillfogas, att detta alls icke innebär uppfattningen att i verkligheten antecipationerna äro precisa;1 förfarandet är enbart avsett att möjliggöra jämförelsen mellan de två. ovan konstruerade fallen.

Om vid planerandet av produktionsutvidgning i det ifrågavarande produk— tionsledet företagarreaktionen styres av antagandet om oförändrat bestående försäljningspris på produkten kommer i båda fallen i ett representativt före- tags kalkyler för nästa produktionsperiod en vinst att kvarstå,. Om lönesteg- ringen icke anteciperas skulle kalkylerna te sig sålunda (under förutsättning att den bakätriktade efterfrågan under innevarande period är den tidigare antagna):

Utan lönestegring Med lönestegring Prod.: 30 600 Prod.: 30 600 P8: 1.0133.. Pa: 1.0266 .. En: 31007 En: 31415 UE: 10 200 US: 10 200

20 400 20 800 30 600 31 000 Va: 407 Va: 415

Pa, En, UB, Vu, äro resp. de förhandskalkylerade priserna, intäkterna, utgifterna och vinsterna.

Praktiskt taget samma incitament till produktionsökning skulle föreligga. Vid hög konkurrensintensitet skulle i båda fallen med samma styrka den inter- mediära efterfrågan bakåt drivas upp och skapa vinster och incitament till fortsatt produktionsexpansion i föregående led.

1 Jfr Myrdal, Der Gleichgewichtsbegriff als Instrument der geldtheoretischen Analyse i [Hayek], Beiträge zur Geldtheorie, 1933, s. 396.

• Sida 138
•  Original

Antages att lönestegringen anteciperas kommer i det senare fallet den kal- kylerade vinsten att minskas med beloppet av lönesummans ökning, i detta fall med 200. Så länge lönesumman icke helt äter upp den kalkylerade vinsten består vid full konkurrens i detta fall ett incitament till ökning utöver den som fysiskt möjlig antagna produktionsexpansionen. Den därav följande stegringen i priserna på tidigare leds produkter kommer emellertid att stanna tidigare än i fallen av ingen eller icke anteciperad lönestegring, varför den uppkommande vinsten i tidigare led och därmed incitamentet till fortsatt pro- duktionsexpansion där blir mindre.

Om vid planerandet av produktionsökningen i tredje ledet förhandskalky- lerna göras upp på basis av ett försäljningspris, som antages falla i och med utbudsökningen, kommer den i kalkylerna för nästa period kvarstående vinsten att inskränkas eller förbytas i förlust. Inriktning på ett pris, som —— exempel- vis —— vore förskjutet omvänt proportionellt med utbudsförändringen, skulle, om lönestegringen icke anteciperas, i båda fallen leda till en kalkylerad för- lust av 200. Liksom tidigare skulle givetvis hänsynen till lönestegringen på förhand vid i övrigt lika antecipationer göra den kalkylerade vinstminsknin- gen eller förlusten större med beloppet av lönesummans ökning.

Den omständigheten att det under en expansionsprocess med lönestegring i första hand uppstår större skillnad mellan kostnadsvärde och. försäljnings- värde på löpande produktion i de av produktionsökningen ännu icke berörda produktionsleden betyder alltså icke i och för sig för processen som helhet ett starkare incitament till fortsatt expansion. Vad som är större i skill- naden går åt att täcka de högre produktionskostnaderna i tidigare led. Vid hittills antagna för olika fall likformiga prisantecipationer komma de avvi- kelser från de i tabellerna beskrivna exemplen på störningsfritt genomförande av en engångsexpansion, som kunna föranledes av andra antecipationer än de där förutsatta, att bli lika starka i fallet utan lönestegring och i fallet med lönestegring, som icke anteciperas, medan inräknandet av lönestegringen i för- hand innebär ett hämmande moment. Det är härvid att märka att den av lönehöjningarna i tidigare led betingade ökningen av kostnaderna för halv- fabrikat och råvaror alltid antagits förhandsberäknade, vilket enligt modell- förloppens konstruktion är en förutsättning för att kostnadstäckning skall er— hållas i dessa tidigare produktionsled.

Möjligheten att fälla något omdöme med anspråk på generell giltighet om i vilken mån lönestegringar under en expansionsprocess i verkligheten på för- hand inverka på de kalkyler som bestämma företagarnas produktionsdisposi- tioner, synes utesluten. Därvidlag måste särskilt produktionsperiodens längd vara av betydelse, ävensom arbetsavtalens form och giltighetstid. I ju lägre grad lönekostnadernas stegring fö-rhandskalkyleras, desto mindre hämmande verka de även under i övrigt lika betingelser på produktionsutvecklingen vid en expansion. Det stundom framförda argumentet, att lönestegringar bringa en produktionsexpansion till avstannande, när de i och med den växande arbets- efterfrågan stigande, men »eftersläpande» lönerna skjuta i höjden och ställa företagarna inför högre kostnader än de vid starten för produktionsutvidg—

• Sida 139
•  Original

ningen räknat med, kan därför för en sluten hushållnings produktion som hel- het tagen icke vara riktigt. Anledningen till avstannandet kan i en sådan situation icke tillskrivas den omständigheten i och för sig, att lönestegringen icke varit från början beräknad, vilken tvärtom tillhör betingelserna för att produktionsökningen skall komma till stånd. För ett enskilt företag eller en enskild industri kunna naturligtvis förhållandena utveckla sig så som det nämn- da argumentet antager, men detta måste då motsvaras av att något annat före- tag eller någon annan industrigren får en så mycket större del av den till- skottsefterfrågan, som de under fullföljande av en produktionsprocess inträ- dande, icke förhandskalkylerade lönehöjningarna utsända. I sådant fall skulle en lönestegring stå som bidragande orsak till »partiell överproduktion». Men för produktionsprocessen som helhet betyda de under en produktionsperiod ge- nomförda, icke anteciperade lönehöjningarna ett tillskott till köpkraften och de intermediära nominella efterfrågebeloppen, som kompenserar kostnadshöj- ningen, förutsatt att de här antagna reaktionsreglerna för efterfrågan äga giltighet.

Vi ha hittills i jämförelsen mellan fallen av expansion utan resp. med löne- stegring utgått ifrån att företagarnas antecipationer av avsättningsbetingel- serna för den planerade produktionen varit likformiga i båda fallen och alltså icke påverkade av olikheterna i prisutvecklingen. Ett sådant antagande är föga realistiskt. Det torde i verkligheten tvärtom som regel förhålla sig så, att företagarnas uppfattning av framtida avsättningsmöjligheter och priser huvudsakligen vägledes av den föregående och rådande pristendensen. Sär- skilt på sådana områden av näringslivet, där produktionen är uppsplittrad på ett större antal konkurrerande företag, där å ena sidan varje särskild företa- gare presterar endast en ringa del av det totala utbudet och därför ensam genom förändring av sina dispositioner icke kan i nämnvärd grad påverka ut-

, budsförhållandena på marknaden, och där å andra sidan den enskilde företa— garen saknar möjligheter att bedöma den totala efterfrågans förändringar på marknaden annat än i efterhand genom de prisförskjutningar som inträda, är det sannolikt att den föregående prisutvecklingen och den i ögonblicket gäl— lande tendensen hos priset spelar en helt utslagsgivande roll för de pris- och avsättningsantecipationer, enligt vilka företagarna som grupp inrätta sig. Det är därför nödvändigt att i en jämförelse mellan i gång varande expan— sionsförlopp, som skilja sig ifråga om lönernas beteende, även taga hänsyn till att de avsättningspriser, varmed företagarna i sina förhandskalkyler räkna, påverkas av priskonjunkturen, vilken i sin tur utvecklar sig olika allt efter olika lönerörelser. Antag att i här ovan diskuterade situation (tredje produk— tionsledet i tredje perioden) den representative företagarens uppfattning av av- sättningsbetingelserna under nästföljande period är sådan, att han till följd av den pågående prisstegringen kalkylerar med ett efter en rätlinjig kurva ytterligare höjt pris. Under innevarande period är priset på V3 1.0133 i fallet utan lönestegring och 1.0266 i fallet med lönestegring. De antagna prisanteci- pationerna skulle innebära för nästa periods avsättning kalkylerade priser på 1.02 resp. 1.04. Vid de i grundfallen gällande priserna på föregående leds pro- dukter bli förhandskalkylerna för följande period dessa:

• Sida 140
•  Original

man lönestegring ”” ansatser” ”astrar”

Prod.: 30 600 Prod.: 30 600 Prod.: 30 600 P.,: 1.02 Pa: 1.04 PB: 1.04 EB: 31 212 En: 31 824 Ea: 31824 Un: 10200 UB: 10 200 Ua: 10 400

20 400 20 800 _ 20 800

30 600 31 000 31 200 Va: 612 V _: 824 Va: 624

Vid de i denna jämförelse antagna, av gällande pristendens påverkade upp- skattningarna av avsättningsbetingelserna för nästa periods produktion blir alltså det kalkylerade överskottet praktiskt taget lika stort i fallet utan löne- stegring och i fallet med anteciperad lönestegring, men större i det fall att lönestegringen icke anteciperas. Antecipationen av efter en rät linje fort- satt prisstegring uppväger antecipationen av höjda direkta lönekostnader; den rörelseenergi, som skulle kunna driva expansionen utöver den i de illustrerade grundfallen antagna, är lika stor i fallen utan lönestegring resp. med anteci- perad lönestegring.

Det behöver nätt och jämnt påpekas, att 'de här konstruerade exemplen och jämförelserna dem emellan ha helt formell innebörd. Den kvantitativa preci- seringen av de medspelande faktorerna och relationerna dem emellan är ju fullständigt fiktiv. När exempelvis företagarnas uppfattning om framtida av- sättningsmöjligheter i exemplen så att säga objektiveras i vissa prisantecipa— tioner, innebär detta endast en översättning i räknem'ässigt bestämd form av vissa antagna förhållningssätt i ett visst läge i en konstruerad process. Att exemplen innebära en våldsam förenkling gentemot förhållandena i en kon— kret expansionsprocess är emellertid i och för sig inte avgörande vid våra syften. Att i verkligheten antecipationerna påverkas av tusen och en saker och skifta som aprilväder, har här intet intresse utom i den mån påverkningarna utgå från förändringar i den studerade faktorn. En jämförelse som syftar att be- lysa dennas specifika betydelse i ett konkret förlopp måste _— i tankeexperi— mentets syfte —— göras mellan konstruerade, med nödvändighet förenklade, men möjliga förlopp, som skilja. sig endast med avseende på den undersökta faktorn. Ett sådant förfarande är i princip detsamma som i varje teoretiskt resonemang, vars väg med nödvändighet är beströdd med många »antag att» och »under förutsättning att».

De hittills utförda exemplen ha avsett att belysa två förhållanden. Det första är, att under de grundläggande förutsättningar, vi utgått från, proble— met om möjligheterna och sättet för en löneförändrings inarbetande i pris- systemet —— vare sig löneförändringen sker i eller utan samband med en pro- duktionsexpansion — är av väsentligen samma art som problemet om full- följandet genom hela produktionskedjan av en kreditfinansierad produktions- expansion. Det andra gäller frågan hur — fortfarande under de antagna grundläggande förutsättningarna — en viss igång varande expansionsprocess kan tänkas modifierad av samtidiga löneförändringar. Gälla i verkligheten

• Sida 141
•  Original

de betingelser ifråga om de av köpkraftsförändringar utlösta intermediära pris— och efterfrågeförskjutningar, som krävas för att en expansionsprocess överhuvud skall kunna fullföljas, kunna också (vid passivitet hos de mone— tära faktorerna) lönehöjningar inarbetas i prissystemet på. ett sätt som icke lämnar kvar någon bestående anledning till produktionssammandragning. —— En produktionsutvidgning kan visserligen tänkas effektivt stoppad genom från början insättande, anteciperade lönestegringar. Men vid en igång va- rande expansionsprocess verkar åtföljande lönehöjningar icke endast häm— mande, inte ens när de helt anteciperas, utan även påskyndande därigenom att den förstärkta prisstegringen stimulerande påverkar företagarnas produk— tionsdispositioner för en kommande avsättning Det finns ingen anledning att a priori antaga att kostnadsantecipationerna alltid skulle våga tyngre än av- sättningsantecipationerna. Med hänsyn till att lönehöjningar kunna antagas delvis icke anteciperade, särskilt vid produktionsprocesser med längre »period of gestation», samt till att köpkraftsförändringarna kunna med praktiskt ta— get obegränsad hastighet sända efterfrågevågor genom produktionssystemet, kan det snarare anses sannolikt att de påskyndande impulserna verka starkare än de hämmande.

Det bereder ingen svårighet att tillämpa dessa resultat på en mängdkon- junktur, som icke såsom hittills i grundfallen antagits har karaktären av full— följande genom samtliga produktionsled av en engångsexpansion utan av en fortskridande, kumulerad produktion-stillväxt. Om i 'det stationära utgångs- läge, varifrån vi tidigare utgick (s. 118), införes verkan av t. ex. en tillväxt i konstruktionen av mycket varaktigt realkapital (vägbygge eller dylikt), som inte motsvaras av en samtidig tillväxt i det monetära sparandet utan som finansieras genom tillskottskredit, vars utbetalande som löner o s. v. represen- » terar ett rent nettotillskott i köpkraften, gentemot vilket inte inom i betrak— telse tagen tid från det nykonstruerade, »eviga» irealkapitalets sida ställes något tillskott i varuutbud, som tager i anspråk köpkraft för sin avsätt— ning, kommer i produktionsprocessen att kvarstå ett incitament till fortsatt produktionsutvidgning även när den av köpkraftstillskottet utlösta vågen av växande intermediär efterfrågan löpt genom hela produktionskedjan och på sin väg höjt priserna. Antaga—s samma reaktionsregler för efterfrågan och pri- serna som tidigare, framträder detta incitament som en kvarstående vinst i det första produktionsledet. produktionsförändringarnas källa, så länge kostnads- värdet av kapitalkonstruktionen icke uppväges av ett ökat sparande. Om för produktionstillväxten antages en reaktionsregel analog med den för efterfråge- tillväxten, om alltså produktionen från en period till nästa ökas just så mycket, att tillskottets kostnadsvärde motsvarar skillnaden mellan kostnadsvärde och avsättningsvärde på den under den förra perioden löpande produktionen, upp- står en kontinuerligt fortskridande expansionsprocess, vars kvarstående inci- tament för varje period till sin styrka bestämmes av beloppet av den ur kapital- konstruktionen genererade köpkraften, som icke balanseras av monetärt spa- rande. Varje ny produktionsökning, som vid gällande kostnader och gällande efterfrågan skulle utplåna skillnaden mellan kostnadsvärde och avsättnings-

• Sida 142
•  Original

värde, ger själv upphov till ett köpkraftstillskott, som möjliggör expansionens fortsättning i nästa period. Det successiva utmognandet på konsumtionsvaru— marknaden av produktionstillväxten är i och för sig ingen anledning till att en sådan process skulle avstanna. Själva utmognandet innebär ju samtidigt tillväxt i och ökad inkomstbildning ur produktionskedjans senare led. Så länge produktionstillväxten icke nått fram till konsumtionsvaruskiktet växer period för period det överskott som i sista produktionsledet uppstår i av- sättningsvärdet utöver kostnadsvärdet för där löpande produktion, eftersom produktionstillväxten i och den därtill svarande köpkraftstillväxten ur samt- liga tidigare led för varje period blir större än för närmast föregående period; tillväxten i tidigare led tillsammantagna är ju nämligen bestämd av dels den fortsatta likformiga tillväxteni första ledet, dels framväxandet av och vidare- förandet av tidigare produktionstillskott i 'de följande leden. Till detta växan- de överskott i konsumtionsvaruledet svarar en accelererad prisstegring under de perioder som förflyta innan produktionsökningen når fram till konsumtions- varumarknaden.1 När detta senare inträffar och processen övergår till att vara likformigt växande i samtliga produktionsled, stabiliseras överskottet i det sista ledet; det bestämmes till sitt belopp av den nu period till period lika stora produktionstillväxten i samtliga tidigare led (under förutsättning att det kvarstående expansionsincitamentet, det av sparande icke balanserade köp- kraftstillskottet från konstruktionen av >>evigt» realkapital, är från period till period lika stort). Om priserna på produktiva tjänster äro oförändrade, sva— rar till denna stabilisering av överskottet icke stabilisering av priserna, utan prisfall, återgång från den nivå, till vilken priserna drivits upp under de perioder, då utmognandet av produktionsexpansionen ännu inte satt in. Mot ett likformigt växande utbud från sista produktionsledet står en köpkraft, som med ett oförändrat absolut belopp överstiger kostnadsntbetalningarna för den löpande produktionen i sista ledet. Enligt. reaktionsregeln att den bakåtrik- tade intermediära efterfrågan växer med beloppet av detta överskott uppstår i varje föregående led en likartad situation. Tänkes den likformiga produk- tionsexpansionen fortsatti det obegränsade, måste tydligen priskurvorna falla och asymtotiskt närma sig de nivåer, som gällde i utgångsläget. Detta be- tyder i och för sig inte att produktionen blir oräntabel, men väl att den under produktionsexpansionens tidigare skeden uppkomna överräntabiliteten succes- sivt bringas att återgå.

De olikheter gentemot en process av den här skildrade arten, som uppstå i en ur samma förutsättningar springande fortskridande produktionsexpansion, som åtföljes av lönestegringar, äro av principiellt samma art som de som framträdde vid jämförelsen mellan de tidigare beskrivna fallen av engångs- expansion utan resp. med lönestegring. Anteciperade lönestegringar kunna alltid tänkas hindra eller dämpa utlösningen av den expansionen drivande efterfråge- resp. produktionstillväxten. Men under en igång varande expan- sion innebär lönestegringar icke enbart ett hämmande moment (när de ante-

1 Vi påpeka att hela tiden den ursprungliga förutsättningen av att inga lager finnas antages gälla.

• Sida 143
•  Original

ciperas) utan även ett ytterligare pådrivande, i den mån företagarnas avsätt- ningsantecipationer påverkas av den snabbare absoluta prisstegringen, vilket i verkligheten måste antagas vara fallet särskilt då marknaderna utmärkas av hög konkurrensintensitet. I en expansion med lönestegring där de hämmande och stimulerande momenten jämnt uppvägde varandra, skulle mängdkonjunk— turen förlöpa på samma sätt, men priskurvorna visa starkare stegring. Om lönestegringarna tänktes »eftersläpande» och t. ex. insättande först i och med produktionsökningens utmognande på konsumtionsvarumarknaderna, kunde re- sultatet bli en mer eller mindre jämnt fortsättande prisstegring, som till en början vore betingad av köpkraftstillskotten i och med den ännu icke utmog- nade produktionstillväxten men senare av köpkraftstillskotten i och med den genom lönesatsernas höjning ökade totala lönesumman.

Den bild av prisrörelserna, som det nyss skildrade förloppet av en till följd av ett kvarstående nettotillskott av köpkraft fortskridande produktionsexpan- sion vid bestående priser på produktiva tjänster visar, överensstämmer inte med den bild som i verkligheten i allmänhet visas under högkonjunkturerna. I de flesta fall fortsätter högkonjunkturens prisstegring "ända fram till mängdkonjunkturens kulmen. 1920-talets högkonjunktur bildar ju ett bekant undantag, som dock uppenbarligen hade samband med de produkti-onstekniska förändringarna, från vilka vi tillsvidare bortse. Den fortsatta stegringen i priskurvorna kan, särskilt i de tidigare faserna av uppsvinget, vara betingad av accelererad tillväxt i de köpkraftstillskott som genereras ur konstruktionen av varaktigt realkapital ; (dessa tillskott antogos ju i exemplet vara konstan- ta). En sådan acceleration ?kan dock icke, som senare skall behandlas, tän- kas fortsatt i det obegränsade. Det är därför sannolikt, att den fortsatta prisstegringen särskilt under senare delen av en högkonjunktur vilar på höjda priser på de produktiva tjänsterna, och isynnerhet på stigande arbetslöner. För att använda Keynes” termer: schematiskt sett kan prisstegringen under förra delen av en högkonjunktur antagas innebära väsentligen en »vinstinfla- tion», men den under högkonjunkturens senare del fortsatta prisstegringen i huvudsak en »inkomstinflation». Detta antagande överensstämmer även väl med vad man vet om företagsvinsternas utveckling under konjunkturcykeln. Detta förhållande uttryckes emellertid icke på ett adekvat sätt av satsen, att >>vinstinflation slår över i in'komstinflation», om nämligen däri lägges inne— börden, att det är inkom-stinflationen som bringar vinstinflationen till åter- gång, att den förra så att säga äter upp den senare. Oberoende av om in— komstinflation inträder kommer under ett uppsving vinstinflationen att däm- pas ned så snart accelerationen i köpkraftstillväxten ur den i tidigare produk— tionsled växande produktionen icke längre kan fortsätta. Å andra sidan kom— mer inkomstinflationen icke att inkräkta på vinstinflationen, utan endast förskjuta prissystemet uppåt under bevarande av 'de räntabilitetsbestämmande prisrelationerna, så länge 'de på mängdkonjunkturen verkande hämmande resp. stimulerande impulserna från lönekostnad-löneköpkraft-förändringar väga jämnt. Vin-stinflationen är ett uttryck för mängdrelationerna mellan de som successiva led i en produktionsprocess hoplänkade produktionsgrenarna.

• Sida 144
•  Original

Om dessa mängdrelationer icke modifieras av de nominella inkomsternas för- skjutningar, påverkas inte heller den grad, i vilken pri-serna, till vilka avsätt- ning kan erhållas, äro inflaerade utöver de löpande kostnader, som produk- tionen drager. . '

Det är härav klart, att de förklaringar, som de kausalmonistiska uppfatt- ningarna om lönerörelsernas funktion i konjunkturförloppet, i vad angår hög- konjunkturen och dess avstannande, kräva ytterligare kvalifikationer för att kunna vara giltiga. Anpassningsteorien blir nödgad att förklara, varför löne- stegringar i en viss konjunkturfas icke ge tillräckliga utslag i köp-kraft och intermediär efterfrågan för att som i tidigare faser uppväga kostnadsöknin- gen; att lönestegringarna ske snabbare betyder inte med nödvändighet att kostnadsantecipationerna ta loven av avsättningsantecipationerna. Den måste därför tillgripa kompletterande förklaringar och hänvisa till omständigheter i ett visst konjunkturläge, som icke sammanhänger med lönefaktorns förhåll— ningssätt i och för sig: exempelvis att en spekulativ lagerökning upphört i och med att lagren nått en viss nivå, att konstruktionen av varaktigt real— kapital nått en tillfällig mättnadspunkt, att likviditetssituationen utveck- lat sig därhän, att bankerna tvingas till kreditrestriktioner, att uttöm- ningen av vissa fysiska produktionsresurser, t. ex.! vissa råmaterial el- ler slag av kvalificerad arbetskraft, för tillfället omöjliggör fortsatt expansion på en del produktionsområden, o. s. v. Men därvid åter- står att bevisa, att dessa olikartade omständigheter icke skulle ha utvecklat sig och frambragt uppsvingets avbrytande och krisens utmognad om lönesteg- ringen icke hade förevarit. Från anpassningsteoriens egen synpunkt borde 'det synas sannolikt, att en långsammare utveckling av lönen under uppsvin— get för vissa av de uppräknade omständigheterna (överinvesteringen i fast kapital, uttömning av fysiska produktionsresurser) snarast skulle ha skärpt eller tidigare frambragt de i dem liggande eller av dem betingade disproportio— nalitetern-a. Om man överhuvud erkänner möjligheten av att sådana dispro- portionaliteter i de reala konjunkturfaiktorerna *kunna skapa en kris (och gör man inte det, är man utanför diskussionen), måste lönens roll i så fall redu- ceras till att vara en möjlig utlösande faktor vid ett konjunkturom-slag, som lönerörelserna förutan Iskulle ha kommit ändå, möjligen senare, men möjligen också tidigare. Underkonsumtionsteorien, å sin sida, blir nödgad att förklara, varför den som generellt giltig antagna omständigheten att löneutvecklingen under uppsvinget sker svagare än produktionsutvecklingen först mot slutet av högkonjunkturen tager sig uttryck 'som underkonsumtion; som tidigare vi- sats, betyder utmognandet av produktionsexpansi'onen på konsumtionsvaru— marknaden i och för sig inte att 'köpkraftstillväxten vid en viss mängdkon- junktur blir otillräcklig för räntabel fortsättning av produktionen. Även denna teori blir därför tvungen att tillgripa kompletterande förklaringar och hänvisa till speciella karakteristiska drag i den situation, som omedelbart föregår 'kri-sen, varmed också förklaringens tyngdpunkt mer eller mindre flyt- tas över från själva lönefaktorn till andra omständigheter, t. ex. —— utom vissa av de i sammanhang med anpassningsteorien nämnda ——- olika sparvanor hos

• Sida 145
•  Original

olika inkomstkategorier, förskjutningar i betalningsmedlens omloppshastig— het o. s. v. Endast genom dylika tillägg, som primärt icke röra löneföränd- ringarna i och för sig blir det möjligt att förklara varför i en viss situation ett visst förhållningssätt hos lönen skulle betyda mera på köpkraftssidan'än på kostnadssidan.

Vi ha sökt visa, att löneutvecklingen under en expan-sionsperiod icke behö- ver på något avgörande sätt påverka den mängdkonjunktur, som är högkon- junkturens reala innehåll, under de förutsättningar som gjorts i resonemanget. Dessa ha inneburit dels sådana förutsättningar rörande efterfrågans föränd- ringar i förhållande till utbudets mängd och kostnader, som krävas uppfyllda för att en expansionsprocess överhuvud skall kunna utspela sig, dels sådana rörande de monetära faktorerna, som måste vara tillstädes för att en viss mängdkonjunktur, vars priskonjunktur aggraveras av åtföljande lönestegrin— gar skall ha rum innanför de gränser, som sättas av de bankpolitiska expan- sionsmöjligheterna. Gälla dessa förutsättningar finnes knappast någon an- ledning att antaga att en pågående expansion normalt skulle i sina mängd- relationer avsevärt modifieras av åtföljande löneförändringar, eftersom dessa samtidigt innebära såväl hämmande som stimulerande moment, om nämligen den tredje huvudförutsättningen, som vi hittills arbetat med, är uppfylld, att alltså förändringarna i kostnadsutbetalningarna för produktiva tjänster all- tid innebära lika stora förändringar i köpkraften, som göres gällande på av- sättningsmarknaden under samma period. Detta är uppenbart inte under alla förhållanden realistiskt.

Det är först och främst klart, att en sådan förutsättning är tämligen me- ningslös, om den användes för ett isolerat fall, ett enskilt företag eller en enskild industri, och under antagandet att förhållandena på övriga områden av hushållningen äro oförändrade. Den köpkraftsökning, som kan uppkomma genom en lönehöjning i en enskild industri eller ett enskilt företag, kan givet- vis icke tänkas i nämnvärd grad betyda direkt kompensation för kostnads- ökningen i just samma industri eller företag. Vi ha hittills betraktat varje produktionsled som en helhet och hela produktionen såsom inordnad i en sam- manhängande produktionskedja. Frågan måste då ställas, om den omständig- heten, att för enskilda industrier och företag, för olika parallella eller var- andra korsande produktionskedjor, kostnads- och köpkraftsutveckling kunna råka »i otakt», är av betydelse för och kräver modifikationer av resultaten. (Förutsättningen av sluten marknad antages fortfarande gälla.)

Ett generellt svar på denna fråga är icke möjligt. Teoretiskt låta såväl häm- mande som påskyndande verkningar tänka sig. Avgörande härvidlag är den känslighet och hastighet, varmed produktionen på olika punkter, inom olika produktionskedjor reagera inför de räntabilitetspåverkande impulserna på kost- nads- och efterfrågesidan. Om — exempelvis — under en pågående, för flera parallella produktionskedjor likformig expansionsprocess det inträffar en löne- stegring inom en av produktionskedjorna, men den köpkraftsförändring på avsättningsmarknaden, som förändringen i kostnadsutbetalningarna inom denna kedja vid i ögonblicket oförändrad produktionsomfattning giver upphov till,

• Sida 146
•  Original

helt kommer en annan produktionskedjas företag till godo i form av efter- frågeökning, blir räntabilitetssituationen inom resp. produktionskedjor för- skjuten i olika riktning. De företag som drabbas ensidigt av kostnadshöjnin- gen ha svagare anledning till fortsatt expansion eller anledning till produk- tionssammandragning. De företag som tillgodonjuta efterfrågeökningen ha å andra sidan starkare anledning till fortsatt expansion än om den ifrågava- rande förändringen icke inträtt. Ske på detta sätt föranledda relativa pro- duktionsförskjutningar samtidigt, finnes intet skäl varför totalprocessen skulle utveckla sig annorlunda än i de fall, gällande endast en sammanhängande produktionskedja, vilka tidigare behandlats. Ske produktionsutvidgningarna snabbare än produktionssammandragningarna, upphäves helt eller delvis (efter övergående förluster eller vinstminskning) i och med den från de växande pro- duktionsområdena alstrade köpkraften anledningen till produktionssamman- dragningarna, varför i ett sådant fall totalproduktionen skulle komma att växa starkare än i de tidigare konstruerade modellförloppen. Om å andra sidan produktionssammandragningarna — absoluta eller relativa — skulle ske snab- bare än produktionsutvidgningarna (vilket innebär detsamma som om antagan- det av momentant oförändrad produktionsomfattning på löneförändringsom- rådet upphäves), skulle också den från köpkraftsidan emanerande impulsen till utvidgning helt eller delvis försvinna, varför totalproduktionens utveckling skulle vara svagare än i modellförloppen.

Möjligheterna av förskjutningar av här behandlad art äro ingalunda bety- delselösa. I fall, då kostnads- eller efterfrågeförändringarna röra något eller några betydande produktionsområden, som på grund av speciella produktions- tekniska eller marknadsinstitutionella omständigheter utmärkas av onormalt hög eller låg reaktionshastighet vid produktionsförändringar, kunna mycket väl påskyndande eller hämmande verkningar på totalkonjunkturen tänkas inträda, och icke endast relativa förskjutningar olika produktionsområden emellan. Det är emellertid knappast möjligt att i denna fråga uppställa någon allmän pre- sumtion av sådan art, som skulle innebära större sannolikhet för verkan i den ena eller den andra riktningen. Naturligtvis kan lika litet uppställas någon allmän presumtion för att verkningarna i olika riktningar upphäva varandra. Verkan på totalkonjunkturen av här ifrågavarande slag under ett visst tids- avsnitt i en expansionsprocess är beroende av så många vid olika tillfällen i olika möjliga kombinationer uppträdande konkreta omständigheter att ett all- mänt sannolikhetsomdöme saknar fog. —— Det »neutrala» fallet är det, i vilket produktionsförändringarnas reaktionshastigheter äro sådana, att de samman- lagda verkningarna på enskilda företag, industrier och produktionskedjor av de räntabilitetspåverkande kostnads- och efterfrågeförskjutningar, som utlösas aven löneförändring, överensstämma med dem, som erhållas för en produk- tionskedja enligt de tidigare behandlade modellförloppen med allmänna förut- sättningar om utbudsreaktionernas hastighet och om kostnadsutbetalningarnas "(i restlösa transformation i köpkraft under perioden.

' Denna sista förutsättning, den tredje av våra huvudförutsättningar, är dock icke under alla förhållanden realistisk. Det är härvid att märka — vilket må

• Sida 147
•  Original

påpekas till missförstånds förebyggande _ att om i de numeriskt beräknade förloppen härovan löneförändringarna antagas helt eller delvis bekostade ge- nom minskning av »övriga» kostnadsutbetalningar, detta visserligen ändrar de numeriska relationerna men icke resultaten.1 Om en ökning av löneutbetal- ningarna antages föranleda minskning i sådana övriga utbetalningar, som i fö- retagarnas kalkyler ingå som räntabilitetsbestämmande kostnader, och därmed i den köpkraft, som tillkommer ägarna av andra produktiva tjänster än arbete, skulle ju i samma mån företagarnas kostnader icke stiga genom lönehöjnin- gen och förhållandet mellan köpkraftsförändring och kostnadsförändring skul- le fortfarande vara som i våra tidigare exempel.2 Möjligheten att företagar- na omedelbart reagera med produktionssammandragning vid .en lönehöjning som hotar vinsten, är i det föregående tagen i beaktande i och med hänsynen till möjlig antecipation av lönehöjningen, vilken skapar ett hämmande mo- ment, som är att väga mot stimulansen åt produktionsutvecklingen på avsätt— ningsantecipationernas sida. Aktualiseras icke denna möjlighet, finns ingen anledning att antaga inskränkning i företagarkonsumtionen, eftersom vinsten blir bestående vid ett högre pris-kostnad-plan.3

Förutsättningen av identitet mellan direkta kostnadsutbetalningar och köp- kraften under perioden kräver prövning av hänsyn till möjligheten att löne— förändringarna kunna innebära förändringar i de totala inkomstdispositioner- na. Den förändring i inkomsternas fördelning mellan olika inkomstklasser, som löneförändringar kunna medföra _ och åtminstone på kort sikt i verklig- heten alltid i större eller mindre mån faktiskt medföra —— innebär möjlighe- ten av att förhållandet mellan sparande och konsumtiv inkomstanvändning förskjutes eller att omloppshastigheten hos betalningsmedlen eller den hastig- het, varmed olika inkomsttagare åter ge ut medlen i köp, undergår ändring.4

De kostnadsutbetalningar, som göras i industrien återgå inte helt som in- täkter till industrien, eftersom den efterfrågan som industriarbetare och andra industriella inkomsttagare utveckla till avsevärd del gäller andra än industri- produkter. Å andra sidan härrör den efterfrågan som den industriella produk-

1 Härvid har hänsyn icke tagits till eventuella substitutionsförlopp, som framkallas av förändrade proportioner mellan prodnktionsfaktorspriserna. Jämför nedan 5. 154. ” Härtill kommer möjligheten av att en ändrad fördelning av inkomsterna kan komma att förskjuta omloppshastigheten. Jämför nedan 5. 147 ff. 3 Det kan i förbigående påpekas, att den konstruktion av modellförloppen, som här gjorts, inte i någon mån är oförenlig med t. ex. möjligheten att företagarna antecipato- riskt utnyttja vinsten konsumtivt eller med någon möjlighet överhuvud i den vägen. Att vi här inte i exemplen tagit hänsyn till dylika omständigheter, beror på att de införa köp- kraftsförändringar, som äro alldeles irrelevanta för de jämförelser, som konstruktionerna åsyfta. 4 Vi använda här »sparande» i den enkla meningen av icke-användning för konsumtiva ändamål av en under viss period för konsumtion disponibel inkomstdel. Då. uttrycket »omloppshastighet» i litteraturen har flera olika betydelser och vi icke ha anledning att gå. in på de speciella problem, som dölja sig bakom betydelseolikheterna, använda vi i fortsättningen uttrycket »utgiftshastighet» för att beteckna den hastighet, varmed inkom- ster bli effektiv köpkraft. Det säger sig självt, att med dessa definitioner det icke kan dragas någon bestämd gräns mellan »sparande» och »minskning av utgiftshastigheten». Omfattar betraktelsen en viss tid, en viss följd av enhetsperioder, betyder lämpligen »spa- rande» att en inkomstdel för hela periodföljden undandrages köpkraften, under det att »minskning av utgiftshastigheten» betyder att en inkomstdels användning som köpkraft för— skjutes från en period till någon senare under periodföljden.

• Sida 148
•  Original

tionen i sista hand tillfredsställer till avsevärd del från befolkningsgrupper, som icke äro industriellt engagerade och vilkas inkomster och köpkraft icke i första hand beröras av förändringar i de industriella kostnadsutbetalningarna: jordbruksbefolkning, hantverkare och andra »mellangrupper». Detta för- hållande grundar en mycket besvärande invändning mot de mera okompli- cerade formerna av köpkraftsevangeliet i konjunkturella sammanhang. Det kan invändas t. ex., att en löneförhöjning till hela sitt belopp belastar indust- riens kostnadssida, men på avsättningssidan återvänder endast en del, efter- som arbetarna delvis använda sina inkomster att köpa t. ex. jordbruksproduk- ter. De förlopp, som tidigare kontruerats, skulle icke kunna genomföras, vågen av växande efterfrågan skulle icke nå så högt och så långt som kräves för att de stegrade kostnaderna skola kunna täckas av de priser, till vilka av- sättning kan erhållas.

Härvid måste man emellertid å andra sidan taga hänsyn till att i en sluten hushållning —- och i en öppen hushållning så när som på den del av inkomst- ökningen som efterfrågar importvaror —— den del _av de höjda lönerna, som icke efterfrågar industrivaror, öka inkomsterna i de näringsgrenar mot vilka efterfrågan inriktas. Dessas köpkraft höjes med den del som undandragits industrien, och indirekt får därför den industriella avsättningsmarknaden kän- ning även av denna del, nämligen när den uppträder som ökad efterfrågan på industrivaror från jordbrukare o. s. v. Att antaga denna indirekta köpkrafts- verkan under samma period som kostnadsförändringen sker innebär visserligen inte någon teoretisk orimlighet men däremot ett fullkomligt godtyckligt an- tagande om ökad omloppshastighet. Den relativt komplicerade beskaffenhe- ten hos ifrågavarande problem torde kunna motivera ett numeriskt exempel.

Antag att i det stationära tillstånd, som representeras av tabellen sid. 118, industriarbetarnas inkomster till hälften användas att köpa industriproduk- ter, medan den andra hälften efterfrågar jordbruksprodukter. Den hälft av den mot industrivaror riktade köpkraften, som icke härstammar från de in- dustriella kostnadsutbetalningarna tänkes komma från jordbruksbefolkningen. Denna i sin tur använder hälften av sina inkomster att köpa industrivaror, den andra hälften tänkes omsatt inom jordbruket (som här får representera alla icke industriella näringsområden). I utgångsläget är inkomstbildningen inom industri och jordbruk alltså lika stor. Antag att det sker en höjning av lönerna inom industrien av samma omfattning som i exemplet sid. 127 och att därvid de industriella inkomsternas fördelning på industri- och jordbruks- varor sker som tidigare: hälften åt vardera. Antag vidare att jordbrukets ökade inkomster också fördelas på de två efterfrågebranscherna i samma pro— portion som tidigare, men att den efterfrågeökning på industrivaror, som ut- går från jordbrukarna, i och med den utgiftshastighet, som antages utmärka dessa, icke gör sig gällande förrän under nästa period. Slutligen förutsättas samma reaktionsregler för efterfråge- och produktionsförändringarna inom in- dustrien som tidigare. Förloppet utvecklar sig under den period lönehöjningen sker och de närmast följ-ande på detta sätt:

• Sida 149
•  Original

& !

Produktionsled. 1. 2. 3. 4. Köpkraft Sysselsättning . . 100 53. 52: 100 å 52: 100 a 52: 100 å 52: fr. ind.: 20 400 5 200 5 200 5 200 5 200 fr. jordbm 20 000 Övr. direkta kostn. 5 000 5 000 5 000 5 000 40 400 Produktmängd . . Produktkostnad . 1.02 1.01 _1.0066 1.006 Vinst ...... —I— 400 + 200 0 + 200 Sysselsättning . . 06 a 52: 100 & 52: 100 53. 52: 100 a 52: fr. incl.: 20 200 5 000 5 200 5 200 5 200 fr. jordbr.: 20 200 Ovr. direkta kostn. 4 800 5 000 5 000 5 000 40 400 III Produktmängd . . 9 600 v1 20 000 v2 30 000 v, 40 000 Produktkostnad . 1.02 1 1.066 1.01 Pris ...... 1.02 1 1.066 1.01 Vinst ...... 0 O 0 0 Sysselsättning . . 96 å 52: 96 a 52: 100 a 52: 100 år. 52: fr. ind.: 20 000 5 000 5 000 5 200 5 200 fr. jordbm 20 200 Ovr. direkta kostn. 4 800 4 800 5 000 5 000 40 200 IV | Produktmängd . . 9 600 v, 19 200 v2 30 000 v, 40 000 Produktkostnad . 1.02 1.02 1.0066 1.01 Pris ...... 1.04 1.03 1 1.005 Vinst ...... + 200 + 200 + 200 + 200

Den köpkraftsökning, som under perioden för löneökningen inträffar för den industriella avsättningsmarknaden, skapar vinst i det sista produktions- ledet, men den därur utlösta bakåtriktade efterfrågeökningen är genomslags- kraftig endast med till tredje ledet, varför förluster uppstå i de tidigare leden. Den enligt de antagna reaktionsreglerna därav utlösta produktions- sammandragningen i första ledet minskar för följande period den industriella inkomstbildningen och därmed den därur stammande efterfrågan på industri- varor; emellertid ökas under denna period enligt antagandet om utgiftshastig- heterna efterfrågan på industrivaror från jordbrukets sida till följd av att jordbruket fått sina inkomster stegrade genom lönehöjningar inom industrien, och köpkraftsförskjutningarna balansera varandra på sådant sätt, att tillfäl- ligt alla ceteris-paribus-förutsättningar samtidigt uppfyllas under denna pe- riod för den industriella produktionens del. Under den därpå följande pe- rioden samverka emellertid de sammansatta köpkraftsförändringarna och den fortskridande produktionssammandragningen på sådant sätt, att förluster upp- stå i de senare industriella produktionsleden, men vinster i de tidigare, var- för trots »underkonsumtionen» ett incitament till produktionsökning i första ledet består. Utrymmesskäl förbjuda exemplets fullföljande här i numerisk form. Beräknar man för en följd av perioder framåt verkningarna av växel-

• Sida 150
•  Original

spelet mellan köpkraftsförskjutningar och produktionsföränd-ringar ifråga om den industriella sysselsättningen i samtliga led och köpkraftsutvecklingen på avsättningsmarknaden för industriellt producerade konsumtionsvaror framträ- der en stående oscillation, illustrerad av diagram 2 här nedan, i vilken köp- kraften svänger i stort sett mellan läget i det ursprungliga stationära till— ståndet och det läge, som omedelbart uppnåddes vid lönehöjningens genomfö— rande, och sysselsättningen svänger omkring det läge, som skulle ha inställt sig om en fullkomligt ögonblicklig produktionsanpassning i alla led till den vid lönehöjningen omedelbart föreliggande, endast med hälften av kostnads- stegringen höjda köpkraften kommit till stånd. Räknat över en längre följd av perioder, blir nedgången i industriell sysselsättning c:a 1 procent som en följd av en 4-procentig höjning av lönerna. Oscillationens period bestämmes av tiden för en produktionsförändrings genomförande i hela produktions- kedjan.

Diagram 2.

400

398 396 394- 392. 390

388

lZ3456789|0|ll2llöl4|516l7

Övre kurvan: köpkraft för industrivaror. Undre kurvan: sysselsättning i industrien.

Detta kunde tjäna som illustration till de i tidigare sammanhang gjorda be- traktelserna över de statiska förutsättningarnas otillåmplighet när det gäller tidskrävande processer, och till att anpassningsrörelserna i den konkreta eko- nomiska utvecklingen ingalunda sträva mot den fullkomnade jämviktens trygga hamn. För våra nuvarande syften avser exemplet att visa i vilken riktning de. tidigare förda resonemangen måste modifieras med hänsyn till det förhål- landet, att kostnadsökningen genom lönehöjningar icke helt kompenseras av

• Sida 151
•  Original

ökad köpkraft, eftersom de industriellt bildade inkomsterna till större eller mindre del icke direkt bilda köpkraft på den industriella avsättningsmark— naden. Det är härav klart, att ju större del av denna avsättningsmarknad, som är beroende av köpkraft från icke industriellt bildade inkomster, desto mera hämmande måste lönestegringar verka på den industriella produktionsutveck- lingen, samt även att därvid en avgörande roll spelas av de föreliggande förut— sättningarna beträffande utgiftshastigheten hos de befolkningsgrupper, vilkas inkomster stiga med det köpkraftsbelopp, som omedelbart undandrages den in- dustriella avsättningsmarknaden. Det läte ju t. ex. tänka sig, att när som i exemplet härovan en del av tillskottet i lönesumman omedelbart efterfrågar jordbruksvaror detta föranleder jordbrukarna att omedelbart öka. sina beställ- ningar på industrivaror, som tillkomma i de tidigare produktionsleden, var- för dessa i samma mån få kompensation för den uteblivna efterfrågeökningen från de industriella produktionsled, som befinna sig närmare konsumtions- varumarknaden. Men å andra sidan är det även tänkbart, att i en annan situation, där förutsättningarna för jordbruksbefolkningens efterfrågereaktio- ner äro annorlunda beskaffade, den köpkraftsström ur lönetillskottet, som omedelbart kanaliseras till jordbruket icke till någon del återvänder till indust- riens avsättningsmarknader utan på vägen avdunstar t. ex. i skuldavbetal- ningar.

Ett med detta likartat problem uppkommer ur det förhållandet att utgifts- hastigheten inom olika industriella inkomsttagargrupper kan vara mycket olika. Det föreligger givetvis en allmän presumtion för att arbetarna hastigare ge ut sina inkomster än andra inkomsttagare inom industrien. Då under en ex- pansionsprocess olika löneutveckling kan åtminstone på kort sikt innebära olika fördelning av inkomsterna på olika inkomstkategorier, måste för ett kort— tidsproblem som konjunkturproblemet hänsyn tagas till de komplikationer på köpkraftssidan, som härigenom uppstå. Även här torde ett exempel vara tjänligt att belysa verkningarna av de diskuterade omständigheterna. Antag, att i det läge, som tidigare tagits som utgångsläge, det sker samma lönesteg- ring som i tidigare fall av allmän, likformig höjning av den nominella löne- nivån, men att denna i motsats till i föregående fall såtillvida sker på andra industriella inkomsters bekostnad som de ökade löneutbetalningarna delvis finansieras med medel som annars skulle ha utgått som företagarlön, kapital- räntor, naturräntor, monopolinkomster o. s. v. Säg, att samtidigt med löne- summans stegring från 5000 till 5200 i varje produktionsled övriga direkta kostnadsutbetalningar sänkas från 5000 till 4900. Antag vidare, att löne- inkomsterna bilda köpkraft under den period de uppkomma, men att övriga industriella inkomster först under närmast följande period göras gällande som köpkraft. För en viss period tänkes alltså köpkraften sammansatt av dels löneutbetalningarna under perioden, dels de utbetalningar, som gjorts för öv- riga produktiva tjänster under föregående period. Under de närmaste perio- derna efter förändringen bli lägena under samma förutsättningar som tidigare antagits beträffande reaktionsreglerna för efterfråge- och produktionsföränd- ringar följande:

• Sida 152
•  Original

Produktionsled.

Sysselsättning. . .

Övr. direkta kostn.

100 a 52: 5 200

4900

100 e. 52: 5 200

4900

100 s. 52: 5 200

4900

Produktmängd. . . Produktkostnad . .

20 000 v, 1.005.

30 000 v3 1.0033 . .

40 000 v, 1.0025

1.03

1.0233 . .

1.02

Vinst .......

+400 +500 + 600 +700

Sysselsättning . .

Övr. direkta kostn.

104 5. 52: 5 400

5100

100 51 52: 5 200

4900

100 a 52: 5 200

4900

100 år 52: 5 200

4 900

Produktmängd. . . Produktkostnad . .

10 400 v, 1.01

20 000 v2 1.03

30 000 v, 1.023?!

40 000 v, 1.02

0.99

1.02

1.0166 . .

1.015

Vinst .......

+200 + 200 +200 +200

Sysselsättning. _ .

Övr. direkta kostn.

102 a 52: 5 300 5000

104 år 52: 5400

5 100

100 år 52: 5 200 4900

100 år 52: 5 200 4 900

Produktmängd . . . Produktkostnad

10 200 v, 1.01

20 800 v2 1

30 000 v:, 1.0166

40000 v, 1.015

1

0.99 1.0266 1.0225

Vinst ....... | +100 + 100 +300 +300

Under den period förändringen sker är köpkraftstillväxten starkare än den som kräves för att under de a_ntagna reaktionsreglerna för tillväxten i de bak- åtriktade efterfrågeförskjutningarna dessa skola vara genomslagskraftiga ge- nom hela produktionskedjan, vilket betingas av att kostnadsökningen i och med den samtidiga sänkningen i övriga produktiva tjänsters priser är mindre än hela tillväxten i lönesumman, under det att denna omedelbart helt verkar på köpkraften enligt antagandet, att den från andra inkomster kommande köp- kraften härstammar från föregående period. (Detta senare kan sägas inne- bära antagandet att verkan på köpkraften genom minskningar i dessa inkom- ster tillfälligt uppväges av ett negativt sparande.) Som följd härav uppstå vinster i samtliga led och ett incitament till produktionsökning. Under föl- jande period, då verkan av övriga inkomsters sänkning på köpkraften tänkes utlöst, inträffar ett bakslag i köpkraftsutvecklingen, varför anpassningen till det i föregående period givna läget skapar förluster i samtliga led, o. s. v. Även här förbjuda utrymmesskäl exemplets fortsatta utförande i numerisk form. Beräknas utvecklingen under en längre följd av perioder, framträder som resultat av den här antagna primärförskjutningen och de givna reaktions- reglerna en i början stark, men så småningom alltmera dämpad oscillation i

• Sida 153
•  Original

|2,3'456789l0|llll3l4|5|6l7|8|9 Köpkraft för industrivaror. ------ Sysselsättning i industrien.

såväl köpkraft som sammanlagd sysselsättning, vilket kurvorna i diagram ?) illustrera.

Såväl köpkraft som sysselsättning närma sig under avtagande svängningar högre nivåer än de i utgångsläget gällande, vilket kan sägas uttrycka den högre köpkraftsbildande effektiviteten i den inkomstfördelning, som genom den primära förskjutningen mellan priserna på produktiva tjänster uppkom- mit, jämfört med den tidigare bestående inkomstfördelningen. De olika ut- giftshastigheterna för löneinkomster och övriga inkomster skapa vid förskjut- ningar i inkomstfördelningen en tendens i köpkraftsutvecklingen motsatt den, som i föregående exempel Visades kunna uppkomma därigenom, att de indust— riellt bildade inkomsterna inte helt uppträda som köpkraft på de industriella avsättningsmarknaderna. Att söka avgöra frågan om styrkeförhållandet mel- lan dylika tendenser i den konkreta utvecklingen är knappast möjligt utan empiriskt studium, vilket med nuvarande statistiska resurser därtill måste vara en ytterligt svår uppgift.

Förändringarna i sparandet, som kunna betingas av löneförändringar och därav följande förskjutningar i de nominella inkomsternas fördelning på olika inkomstkategorier, skapa verkningar på- köpkraftsutvecklingen och därmed konjunkturförloppen av principiellt samma art som de vilka illustrerats i det senaste fallet av förskjutning i utgiftshastigheten.1 För att anknyta till de tidigare jämförda modellförloppen av produktionsexpansion med resp. utan lönestegring:2 Om olikheterna i utvecklingen av relationerna mellan de nomi-

1 Jfr s. 43 not 4. 2 Det är beträffande dessa att märka, att »vinsterna» där tänkas »sparade» i den meningen, att de icke påverka den konsumtiva efterfrågan direkt utan endast via pro-

• Sida 154
•  Original

nella inkomster som utgå till olika inkomsttagaregrupper innebära, att en olika stor andel av de totala nominella inkomsterna sparas i de båda fallen, betyder givetvis detta att resp. falls köpkraftsutveckling modifieras i samma mån. Det finns en stark presumtion för att löneinkomster i svagare grad sparas än de olika inkomstarter, som svara till vad som i exemplen sam- manbuntats under rubriken »övriga direkta kostnader». Om det t. ex. anta- ges, att tillskotten i löneinkomster helt utgå för konsumtiva ändamål, men tillskotten i övriga inkomster till en del sparas, medför detta givetvis en sva- gare köpkraftsutveckling i båda fallen än den i typfallen antagna, men för- svagningen är relativt mera betydande i fallet utan lönestegring än i fallet med lönestegring. Lönestegringen skulle genom att minska det relativa be— lopp, som det monetära sparandet undandrager köpkraften, medföra relativt starkare utslag i den bakåt växande vågen av intermediär efterfrågan. Å andra sidan accentuerar ju detta ytterligare möjligheten av att produktions- expansionen tidigare kan komma att bromsas upp genom de monetära fakto- rernas aktivisering, eftersom prisstegringen, som åtföljer en viss mängdkon- junktur, vid lönestegring som sänker det monetära sparandets relativa belopp blir ännu starkare i förhållande till den prisstegring, som utvecklas om löner- na icke stiga, än vad som framgick ur de tidigare jämförelserna.

Möjligheten att en svag utveckling av lönerna i förhållande till den totala inkomstmassan under högkonjunkturerna kan medföra >>översparande» och i och med detsamma en alltmera försvagad köpkraftsutveckling, som slutligen kommer högkonjunkturen att bryta samman, giver underkonsumtionsuppfatt- ningen dess teoretiskt otvivelaktigt starkaste argument. Teoretiskt är möj— ligheten given, men frågan om realismen i denna krisförklaring är därmed inte löst. Den kan i sista hand endast avgöras empiriskt, och som vi funnit är det inte möjligt att verifiera uppfattningen som generellt giltig. Sparande— tillväxten kan självfallet betyda allmänt förlustbringande och produktionssam- mandragningar framtvingande underkonsumtion endast i det fall att sparan— det per period växer utöver beloppet av köpkraftstillskotten från ännu icke i konsumtionsvaruskiktet utmognade produktionstillskott, alltså investeringar- na. Nu tyder all erfarenhet på, att den underkonsumtion, som varje kris kan —— som en formell karakteristik —— sägas innebära (= allmän förlustproduk- tion, allmän avsättningskris, allmänt prisfall), i de uppenbarligen allra flesta fall uppstår i och med att konstruktionen av varaktigt realkapital, som varit högt uppdriven under högkonjunkturen, går tillbaka. Så till vida synes un— derkonsumtionsteoriens krisförklaring vara en förväxling av orsak och verkan, så vida det icke kan visas, att bakslaget i realkapitalkonstruktionen i högkon— junkturens senare del självt är orsakat av otillräcklig tillväxt i den konsum- tivt använda löneköpkraften i den meningen, att kapitalkonstruktionen skulle ha kunnat bibehållas i sin under högkonjunkturen nådda höga nivå, eller yt- terligare tillväxa om den av lönerna företrädda köpkraften vuxit starkare.

duktionsförändringar, vilket är likgiltigt för konstruktionen (jfr s. 143, not 3). Detta uttryckssätt innebär dock en annan användning av uttrycket »sparande» än i den här tillämpade terminologin, som anknyter till Kei/nest

• Sida 155
•  Original

Vi komma därmed in på den för de konkreta konjunkturväxlingarna avgö- rande omständighet, som kapitalkonstruktionscykeln utgör och som hittills icke införts 1 resonemanget.

Den kumulativa produktionsexpansion, som en högkonjunktur innebär, erhåller sin kumulativa natur framför allt därav att efter en viss punkt i expansionen bestående räntabilitetsspänningar utlösa till större eller mindre del kreditfinansierade investeringar i fast realkapital, som motiveras av att en eftersträvad, som lönande bedömd fortsatt produktionsutvidgning sprän- ger gränsen för existerande kapacitet hos de varaktiga anläggningarna. Via kostnadsutbetalningarna i investeringsproduktionen ökas därigenom ytterli- gare köpkraften och det i räntabilitetsförhållandena grundade motivet till fortsatt utbyggande av den fasta produktionsapparaten. En på ett eller några områden av den ena eller andra anledningen (nödvändiga ersättningsinveste- ringar, exploaterandet av nya kapitalkrävande tekniska uppfinningar 0. s. v.) igångsatt kapitalkonstruktion skapar genom de till olika avsättningsmarkna- der kanaliserade köpkraftsimpulserna förbättrad räntabilitet för produktio- nen i allmänhet. Övervinnas de hinder, som överskottslager eller bestående överkapacitet sätta, utlösas nya investeringar och åter nya. Högkonjunktu- rens reella innehåll är ju väsentligen en dylik utlösning av till en våg hopade investeringar i fast kapital, varigenom den varaktiga produktionsapparaten bygges ut till större kapacitet.

Kunde utbyggandet av produktionsapparaten ske kontinuerligt, kunde pro- duktionsapparaten växa på ett sådant sätt, att produktionen ständigt »fyllde» den växande apparaten, skulle i de under expansionen uppstående mängd- relationerna inom produktionssfären i och för sig ic'ke ligga någon anledning till bakslag. En 'dylik kontinuerlig, balanserad expansion skulle kunna fort- sätta till de gränser som sättas av de monetära faktorerna och av de fysiska produktionsresurserna. Bortses från ersättningsbyggen (eller antages de pe- riod till period konstanta) skulle — exempelvis —— en rätlinjigt fortsättande produktionsökning utifrån ett tidigare stationärt läge höja nivån för kapital- konstruktionen med en gång men därefter bevara den stationär, vilket ger det enklaste exemplet på hurusom förändringarna i omfattningen av den löpande produktionen av varaktigt realkapital för utbyggnad av produktionskapa- citeten äro betingade icke av förändringarna i den av realkapitalet ombesörjda produktionens absoluta omfattning utan av dennas tillväxthastighet. I ett dylikt fall skulle, på ett sätt som fullständigt motsvarar den tidigare skild- rade (sid. 137 f.) fortskridande produktionsexpansionen i själva övergången mellan stationärt och progressivt tillstånd, under tiden för kapitalkonstruk- tionens uppbyggande till den högre nivån, priser och vinster stiga tillfälligt utöver de lägen som senare bli bestående när den växande produktionsappa- raten successivt tages i bruk och ger tillskott till varuutbudet på avsättnings- marknaden. Lika litet som i det tidigare fallet betyder emellertid prisnivåns därefter inträdande återgång i och för sig att produktionen blir oräntabel, så länge icke de nya köpkraftstillskotten från varje periods nyinvestering upp- väges och överväges av sparande. Sker så inte, blir köpkraften alltid till-

• Sida 156
•  Original

räcklig för att skapa avsättning för den kontinuerligt växande produktions- apparatens produktutfall.

Denna teoretiska möjlighet av kontinuerlig ackumulation av det fasta 'kapi- talet kan inte på något sätt rubba den enligt vår mening riktiga uppfattnin- gen att högkonjunkturens avbrytande och krisens utmognande väsentligen är ett resultat av överproduktion av fast kapital, och att denna förklaring i och för sig kan vara tillräcklig, men under alla omständigheter är ett väsentligt moment i förklaringen av varje industriell kris av »normal» typ, oavsett vilka kompletterande förklaringsgrunder som kunna anföra-s genom hänvisning till komplicerande omständigheter av den ena eller andra, i verkligheten från det ena tillfället till det andra sannolikt växlande arten, såsom likviditetsspän- ning,1 överspekulation, underkonsumtion, 0. s. v. Förklaringen av att en orutinerad skridskoåkare 'då och då rakt i strid med skridskoåkningen—s högre syften sätter sig tämligen bryskt, kan inte gärna anses vederlagd genom på- visandet av den teoretiska möjligheten av att ständigt bevara balansen. Den teoretiska möjligheten av att ett kontinuerligt utbyggande av den fasta produk- tionsapparaten kan ske störningsfritt intill de gränser, som sättas av de mone- tära expansionsmöjligheterna och av de fysiska resurserna, har ur konjunktur- förklaringens synpunkt endast intresse som jämförelseobjekt för de utbygg- nadsprocesser som i verkligheten icke kunna ske kontinuerligt. Tekniskt be- stämda omständigheter, framför allt varaktiga anläggningars brist på full— ständig delbarhet, i olika fall varierande, men i varje särskilt fall i stort sett tekniskt fastlagda konstruktionsperioder, ojämn fördelning i tiden av de tekniska nyheterna, växlande ersättningsanskaffningsbehov till följd av tidigare ojämnheter i kapitalkonstruktionen och olika intensiv konkurrens från nytt, tekniskt modernt realkapital, dessa, och andra omständighe- ter, införa ofrånkomliga diskontinuitetsmoment i utvecklingen av kapital- konstruktionen. Omfattningen av den investeringsverksamhet som utlö— ses i en viss räntabilitetssituation är inte bestämd som någon enkel funk— tion av räntabiliteten, utan därtill bestämd av den föregående utveck- lingen och av alla de nämnda diskontinuitetsskapande omständigheterna. Växer kapitalkonstruktionen i förhållande till sparandet drives visserli— gen räntabiliteten ytterligare i höjden i den produktionsprocess, vars be- hov av fast kapital den löpande kapitalkonstruktionen tjänar, men detta är ingen garanti för att hur länge som helst ständigt nya investerings- objekt skola framträda i tillräcklig omfattning för att fylla ut tomrumm-en efter dem, som falla bort i och med att allt flera av de under en högkonjunk— tur startade anläggningarna bli färdigställda. En industrigren, som gått in i högkonjunkturen med en tekniskt omodern realkapitalutrustning och som sti— muleras av högkonjunkturens förbättrade avsättningsförhållanden och de lätta finansieringsmöjligheterna till om- och utbyggnad, kommer inte, när denna är färdig, att i oförändrad takt fortsätta realinvesteringen därför att räntabilite- ten till äventyrs är ännu bättre vid utbyggandets avslutning än vid des-s bör- jan. Ju längre högkonjunkturen fortskrider, desto flera bli sådana fall, då

1 Jfr ovan s. 110 ff.

• Sida 157
•  Original

närmandet till en tillfällig mättnadspunkt i produktionsapparatens tillväxt dämpar ned den hastighet, varmed utbyggandet sker, och där som följd härav efterfrågan på den löpande kapitalkonstruktionen faller absolut taget. Förr eller senare inträffar under en högkonjunktur, som utlöst stark realkapital- bildning, den situationen, att massan av investeringsbortfall överflyglar mas- san av nya investeringstillskott, varför realkapitalkonstruktionen totalt börjar gå tillbaka. Detta betyder inte med nödvändighet omedelbar kris men inne- bär i och för sig ett allmänt konjunkturförsämrande eller haussedämpande mo- ment, som någon tid kan övertäckas av fortsatt tillväxt i produktionen av det rörliga realkapital, som befinner sig på väg fram mot utmognandet. Men i och med detta successivt framträdande utmognande avslöjas verkan av kapital- konstruktionens tillbakagång som en relativ försvagning i köpkraftsutveck- lingen, vilken återverkar ytterligare dämpande på expansionsprocessen och på realinvesteringarna, vilka drivas ytterligare ned och därmed på nytt försvagar köpkraften, o. s. v. Erfarenheten visar att som regel kapitalkonstruktionens nedgång mot högkonjunkturens slut sker snabbt.1

När i 'och med realkapitalkonstruktionens nedgång den totala investerings- produktionens kostnadsvärde sjunker under sparandets belopp per period, är underkonsumtionen ett faktum. Den produktionskapacitet, som högkonjunk- turen-s utbyggnadsverksamhet lämnat som resultat och som —— bortsett från speciella överspekulationsmisstag — varit rättfärdigad av högkonjunkturens genom tillskotten-från kapitalkonstruktionen högt uppdrivna inkomstbildning, framstår i och med dessa tillskotts upphörande som överinvestering, överkapa- citet. Den lagerhållning, som vid högkonjunkturens pris- och övriga avsätt- ningsförhållanden byggts upp i väntan på fortsatt expansion, bli oekonomiskt stora och tyngande, då avsättningskonjunkturen stagnerar. En rad mängd- förhållanden, som varit anpassade till en progressiv process, "bli disproportio- naliteter i och med att progressionen upphör eller bara retarderas. Bakslaget, depressionen, »beror på» att högkonjunkturen upphör.

Utifrån våra synpunkter gäller frågan här i vad mån konstruktionscykelns utformning under högkonjunkturen påverkas av löneförändringar. Denna fråga är i allt väsentligt densamma som tidigare diskuterats i sammanhang med en expansionsprocess utan investering i fast kapital. I den mån de rän- tabilitetss—ituationer, som utlösa efterfrågan på realkapitalkonstruktionen, icke påverkas av löneförändringarna, därför att dessa skapa varandra uppvägande verkningar på såväl efterfråge- som kostnadssidan i produktionen, gives heller ingen anledning, varför utbyggandet av produktionsapparaten som helhet

1 Frisch fäster i en kritik av J. M. Clark's, Mitchell's och Hansen's framställning av vissa här berörda förhållanden uppmärksamheten speciellt på betydelsen av ersättnings— investeringen och visar numeriska exempel på att de nämnda författarnas framställning av nödvändigheten av ett bakslag i produktionen av varaktigt realkapital vid en retarda- tion av tillväxten i »consumer-taking» icke är generellt giltig. Kritiken är formellt riktig: det av de kritiserade författarna behandlade fallet representerar endast en bland många möjligheter. Det för konjunkturutvecklingen väsentliga är emellertid icke, som ovan fram- hållits, den teoretiska möjligheten av en störningsfri, kontinuerlig ackumulation av fast kapital, utan de faktiska diskontinuiteterna. Se Frisch, The Interrelation between Capital- production and Consumertaking och därav föranledd diskussion i Journal of Political Economy, band 39 och 40, 1931—32.

• Sida 158
•  Original

skulle bli annorlunda vid en produktionsexpansion med, än vid en utan löne- stegringar. De tekniskt bestämda omständigheter, som i varje särskilt läge avgöra styrkan av den investeringsförändring som utlöses i en viss ränta- bilitetssituation och som ligga bakom konstruktionscykelns »storhet och fall», kunna givetvis icke i allmänhet röna inverkan av löneförändringarna. Pro- duktionsanläggningarnas delbarhet och konstruktionsperiodernas längd äro givna oberoende av löneläget.

I speciellt ett avseende är dock löneutvecklingen under en högkonjunktur av en i Vissa situationer möjligen väsentlig betydelse för kapitalkonstruktionens omfattning, nämligen därigenom att en lönestegring föranleder företagarna att övergå till mera kapitalkrävandeproduktionsteknik än den som skulle ha framstått som rationellt motiverad om lönestegringen i samband med högkon- junkturen icke kommit till stånd. I själva verket är sannolikt denna på hög- konjunkturen skärpande inverkan den väsentligaste av de modifikationer, som expansionsförloppen kunna utsättas för genom lönehöjningar.

Om en investeringshausse, till vars framdrivande en genom forcerade löne— stegringar i tiden koncentrerad rationaliseringsprocess bidrager, gäller det— samma som nyss sades om högkonjunkturvågens investeringsverksamhet i all- mänhet. Utlösningen av investeringarna i varaktigt realkapital kumulerar uppsvingsrörelsen ; den genom det nya arbetsbesparande realkapitalets succes- siva ianspråktagande skapade arbetslösheten kan därför till en tid delvis, helt eller mer än helt kompenseras genom ökad sysselsättning i investeringsproduk- tionen. Den av rationaliseringsprocessen betingade arbetslösheten, som till sin storlek bestämmes å ena sidan av graden av relativ arbetsbesparing, å den andra av den effektiva ökningen i realkapitalutrustningen, framträder därför i full utsträckning först som oupplösligt inmängd i den depressionsarbetslös— het, som följer på investeringshaussens krisartade avbrott.

Det är även möjligt, att lönehöjningar under en högkonjunktur kunna verka skärpande via inverkan på den spekulativa lagerhållningen. .V i ha i modell- förloppen här ovan icke räknat med annan förändring i lagerhållningen än den som proportionellt följer med den löpande produktionens förändringar. Man kan antaga som säkert att i verkligheten den spekulativa lagerhållningens växlingar spela en viss roll såsom skärpande konjunkturrörelserna, och även att för dessa lagerhållningens växlingar de absoluta prisrörelserna äro av be— tydelse. Det synes därför sannolikt, att lönehöjningar, som under en högkon- junktur driva upp priserna, också kunna föranleda att lagren byggas upp till större omfattning än som utan löne— och därav betingade prishöjningar skulle ha skett. Så länge lageruppbyggandet pågår skärpes uppsvinget, därför att den ur den stigande produktionen alstrade köpkraftstillväxten till den del som motsvarar lagerökningen icke mötes av varuutbud på avsättningsmarkna- derna.

Med hänsyn till de senast nämnda momenten synes det snarast sannolikt, att lönestegringar under en i full gång varande högkonjunktur, som ännu icke när- mat sig de likviditetstekniskt bestämda gränserna för kreditexpansionen, skär- pa högkonjunkturen och därmed också försvåra de disproportionaliteter, som krisen avslöjar.

• Sida 159
•  Original

Möjligheterna av att ytterligare lönehöjningar i högkonjunkturens sista fas skulle kunna förhindra krisutbrottet genom förskjutning i inkomsternas dispo— sition för konsumtiva ändamål och för sparande, som balanserar det av in— vesteringsnedgången betingade köpkraftsbortfallet, synas mycket små i ett läge, som föregåtts av en stark investeringshausse. För att lönehöjningar i denna fas, där de uppsvingsdrivande vinsterna hålla på att försvinna, icke skola höja kostnaderna till förlustbringande nivåer kräves att de ytterligare driva produktpriserna i höjden (varvid även är att märka, att de mone- tära faktorernas aktivisering ligger närmast just mot högkonjunkturens slut). Men genom produktprisnivåns ytterligare höjning motverkas den förskjutning i inkomstdispositionerna, som teoretiskt kunde tänkas motväga investerings- bortfallet.

När högkonjunkturens starkt uppdrivna investeringsverksamhet nått en punkt, där en till stor del av det fasta, varaktiga realkapitalets tekniska na- tur betingad mättnad inträtt och därmed ett köpkraftsbortfall utvecklar sig — och enligt erfarenhet utvecklar sig snabbt och starkt — äro därför löne— höjningar i syfte att »stärka köpkraften» med all sannolikhet ett helt ineffek- tivt medel.

Det framgår av de i en tidigare avdelning utförda beskrivningarna av löne- faktorns beteende under högkonjunkturer och depressioner, att i den ekono- miska utvecklingen från mitten av förra seklet de faktiska förskjutningarna i nominallönerna utspelats till större delen under högkonjunkturerna; depres— sionsperioderna utmärkas i regel av stillestånd eller försvagade rörelser i no— minallöneutvecklingen. Dennas stigande trend har arbetats fram därigenom att —— schematiskt sett — penninglönerna stigit under högkonjunkturerna och bevarats i de nådda lägena under lågkonjunkturerna. De under dessa senare utvecklingsavsnitt skeende mer eller mindre betydande förskjutningarna i de relationer mellan lönen å ena sidan och olika varuprisgrupper å den andra, som bestämma reallönesatsernas och de individuella reallöneförtjänsternas ut- veckling, ha därför till större delen betingats av varuprisernas förändringar. Även i den totala lönesummans utveckling under depressionerna ha lönesat— sernas förändringar i regel framstått som mindre betydande än andra om- ständigheter, d. v. s. sådana som inneburit förändringar i sysselsättningens omfång. —— För reallöneutvecklingen på lång sikt har lönens »passiva mot- stånd» under prissänkningsperioderna varit av minst lika stor betydelse som penninglönernas förändringar under lönernas aktivitetsperioder, högkonjunk- turerna. För framdrivandet av den allmänna ekonomiska och tekniska ut- vecklingens sociala resultat, standardhöjningen, har bestått en typisk »arbets- fördelning» mellan hög- och lågkonjunkturer. De förra ha sörjt för syssel- sättningens tillväxt, de senare för reallönens.

Frågan om ett eventuellt kausalt samband mellan den för depressionerna utmärkande reallönestegringen, som åstadkommes genom lönens tröghet i för— hållande till de flesta övriga priser, och depressionsarbetslösheten har icke erhållit något bestämt svar i viss riktning av den föregående undersök-

• Sida 160
•  Original

ningen av lönernas faktiska konjunkturbeteende, till vilken vi här på nytt hänvisa. —— En teoretisk analys av förhållandena mellan löneförändringar, prisförskjutningar och produktionsförändringar under en kontraktionsprocess har att arbeta med frågor av väsentligen samma art som de rörande expan- sionsprocesser, som tidigare framställts.

För en okomplicerad kontraktionsprocess av den typ, som motsvarar de i det föregående (sid. 117 ff.) diskuterade fallen av produktionsexpansion kunna i allt väsentligt —— med omvända förtecken _ tillämpas de för dessa utförda resonemangen. Till en viss produktions- och kreditsammandragning (likvida- tionsförlopp) kan en lönesänkning addera en prisförskjutning nedåt, och ver- kan kan under vissa omständigheter tänkas inskränkt till denna prisförskjut- ning vid opåverkad mängdkonjunktur. Under en i gång varande kontraktion ' inverkar löneförändringen såväl påskyndande som återhållande i och med den dubbelsidiga verkan på avsättnings- res-p. kostnadsantecipationerna. När dessa verkningar balansera varandra, blir mängdkonjunkturen opåverkad, vilket i enlighet med de tidigare resultaten betyder, att »anpassningen» av lönekost- naderna till produktprisnivån icke lyckas: produktprisnivån drives ytterligare ned, och den före lönesänkningen existerande räntabilitetssituationen blir be- stående.

'Liksom vid expansionsprocesser måste härvid hänsyn tagas även till möj- ligheterna att en förändring i de industriella kostnadsutbetalningarna icke be- tyder en lika stor förändring i den köpkraft, som riktas mot industrivaror. Köpkraftsminskningen kan delvis gå ut över jordbruket och andra icke in- dustriella näringsgrupper och på denna väg indirekt återverka' på de indust— riella avsättningsmöjligheterna, varvid utgiftshastigheten inom olika befolk- ningsgrupper är av utslagsgivande vikt. Den sannolika betydelsen av detta moment, betraktat för sig, är att göra lönesänkningens verkan starkare på kostnadssidan än på. avsättningssidan, och därmed också att hålla uppe eller öka den industriella sysselsättningen under en depression. Mot detta måste emellertid sättas möjligheterna att en lönesänkning, som förskjuter inkomst— fördelningen, kommer att medföra en lägre genomsnittlig utgiftshastighet för de industriellt bildade inkomsterna och därför en lägre köpkraftsbildande effekt, samt att en dylik inkomstförskjutande lönesänkning ökar den del av den totala inkomstbildningen, som går till sparande. Slutligen är att notera möjligheten att löneförändringar inom enskilda företag, industrier och pro- duktionskedjor fördela sina verkningar på efterfrågesidan på sådant sätt, att till följd av olikheter i reaktionshastigheterna vid produktionsförändringar i de av efterfrågeförändringarna berörda produktionsområdena en verkan på totalkonjunkturen erhålles; denna verkan kan vara såväl depressionsskärpande som depressionsförsvagande.1

Med hänsyn till mångfalden av de omständigheter, som kunna medföra av- vikelser i olika riktning i fråga om verkningarna av en lönesänkning under en kontraktionsprocess från det av varandra balanserande kostnads- resp. avsätt- ningsantecipationer betingade indifferensfall, som motsvarar det tidigare disku-

1 Jfr ovan 8. 142.

• Sida 161
•  Original

terade, för en expansionsprocess gällande fallet,1 och med hänsyn till omöjlig- heten av kvantitativ uppskattning utan mycket ingående empirisk undersök- ning av dessa omständigheter, är det icke möjligt att uppställa någon allmän regel, innehållande svar på frågan om hur under en i gång varande kontrak- tionsprocess mängdkonjunkturen påverkas av samtidiga lönesänkningar. Våga de här kort rekapitulerade, i olika riktning på antecipationer och köpkrafts— utveckling verkande omständigheterna jämnt -— och ingenting talar a priori för att de i ena riktningen verkande omständigheterna skulle våga tyngre än de i den andra riktningen verkande — kommer mängdkonjunkturen icke att påverkas, den kommer blott att utspelas på ett lägre pris-kostnad-plan.

Den väsentligaste skillnad, som är att noterai fråga om kontraktionsproces- ser under de konkreta konjunkturväxlingarna gentemot de enkla fall av ex- pansionsprocesser, som tidigare analyserats, gäller möjligheten av att anteci— perade löneförändringar i förväg stoppa alla sådana produktionsförändringar, som föra processen vidare, alltså, i fråga om en depression, möjligheten av att ögonblickliga, friktionsfritt genomförda, helt anteciperade lönesänkningar vid krisens utbrott hindra produktionssammandragningarna och alltså bevara sys- selsättningen vid förskjutning av prissystemet nedåt. I de först diskuterade expansionsfallen förutsattes intermediär jämvikt inom produktionen2 i utgångs- läget. Ett — som vi antogo — spontant insättande engångsincitament ska- pade expansiva förskjutningar genom hela produktionskedjan, men kunde be- rövas sin effekt genom en anteciperad lönehöjning. För ett kontraktionsfall med motsvarande förutsättningar skulle detsamma gälla. För bedömningen av lönesänkningars möjliga betydelse under en konkret depression är det emeller— tid icke tillåtligt att utgå från ett läge, som representerar intermediär jäm— vikt i produktionen. Det väsentliga för depressionen är just att den utlöses i ett läge, som innehåller en rad disproportionaliteter i mängdrelationerna i hushåll— ningen. Dessa disproportionaliteter innebära (kortare eller längre tid) bestå- ende incitament till produktionssammandragningar. Det är t. ex. nödvändigt att utgå ifrån att vid depressionens början situationen karakteriseras av att i olika led i produktions- och distributionskedjorna överskottslager föreligga, vilka uppbyggts för högkonjunkturens stigande avsättning och framstå som för stora, när pris- och avsättningskonjunkturen upphör att stiga. Dessa lagers avveck- ling utlöser direkt efterfrågeminskningar bakåt och därmed produktionssam- mandragningar, vilka indirekt påverka priserna genom de köpkraftsbortfall de framkalla. Erfarenheten visar att existensen av även i förhållande till den lö- pande avsättningen icke överväldigande stora lager kan ha en djupt och var- aktigt deprimerande effekt på priser och produktion.3 Även om anteciperade lönesänkningar i ett sådant fall kunna uppskjuta produktionssammandragnin- gar, som lönesänkningen förutan skulle ha företagits, kommer den från över- skottslagren emanerande depressiva tendensen att bli bestående, såvida icke lönesänkningen icke endast förhindrar en produktionssammandragnig utan även

1 Jfr ovan s. 137. 2 Jfr ovan s. 117. 3 Jfr Keynes, A Treatise on Money. Vol. II, s. 130 ff.

• Sida 162
•  Original

framkallar en så stark omedelbar produktionsökning, att utvecklingen på nytt kommer i gång i stigande riktning, vilket i synnerhet efter en föregående var— aktig högkonjunktur är till ytterlighet osannolikt. Inträder icke denna senaste verkan, synes det snarast sannolikt, att lönesänkningen via det forcerade pris- fallet skärper lageravvecklingstendensen.1

Det för början av en depression dominerande draget är —— såsom tidigare behandlats — att konstruktionen av varaktigt realkapital i och med avslut- ningen av högkonjunkturens utbyggnadsperiod sjunkit, att i och med de därav föranledda köpkraftsbortfallen avsättningskrisen blivit allmän, samt att den under högkonjunkturen uppnådda produktionskapaciteten på vidsträckta om- råden inom näringslivet framstår som överkapacitet. Antag för enkelhetens skull det fall, korresponderande med fallet av kumulativ produktionsexpansion härovan (sid. 137 ff.), att en högkonjunktur drivits fram genom itererade köp- kraftstillskott från konstruktionen av ett mycket varaktigt realkapital, vilka tillskott till en del men icke helt uppvägts av ett sparande från de inkomster, som bildas i den övriga produktionsprocessen. Antag vidare, att kapitalkon- struktionen avslutats, men att detta sistnämnda sparande tillsvidare fortfar att flyta och period till period undandrager en viss mängd köpkraft från avsätt- ningsmarknaderna, vilket innebär ett okompenserat itererat köpkraftsbortfall. I stark förenkling torde en sådan bild framhäva det väsentliga i det som sker vid varje kris. Även om produktionsprocessen i övrigt icke innehåller några depressiva tendenser, kommer, så länge icke sparandet under depressionens gång i och med inkomstreduktionerna sjunkit tillräckligt för att motsvara nedgången i kapitalkonstruktionen eller denna av någon anledning på nytt upptagits, ett förlustmoment att bestå i hushållningen, som måste göra sig gällande som ett ständigt incitament till produktionssammandragningar.

Om i en sådan situation lönesänkningar tillgripas, vilka helt anteciperas och i förväg hindra en produktionssammandragning och alltså hålla uppe sys- selsättningen, men icke föranleda kapitalkonstruktionens återupptagande, av- lägsnas icke förlustmomentet ur hushållningen-. Förlusten och därmed inci- tamentet till produktionssammandragningar blir bestående. Upprepade löne- sänkningar av samma verkan lämna situationen kvarstående på samma sätt eller möjligen försämrad därigenom att det skärpta prisfallet i och för sig verkar deprimerande eller därigenom att sparandet hålles uppe i högre be- lopp än det skulle haft utan lönesänkningen. Det är härvid att märka, att samma resultat (så när som på de sist nämnda försämrande momenten) skulle ha erhållits, om företagarna utan lönesänkningar hållit uppe produktionen och avskrivit förlusterna. Det är härav klart, att under gällande förutsätt- ningar beträffande de monetära faktorerna och den slutna marknaden löne- sänkningars roll för sysselsättningens uppehållande i en depression, som inne- håller ett kvarstående förlustmoment, endast kan vara att psykologiskt stimule— ra företagarna att härda ut med förluster, som trots lönesänkningarna återupp- träda på samma sätt som om lönesänkningarna aldrig företagits och därför ständigt på nytt bilda incitament till produktionssammanbrott. Särskilt un-

• Sida 163
•  Original

der ett tillstånd, där de bakomliggande depressivt verkande disproportionali- teterna i de reala faktorerna betinga en djup och varaktig depression (såsom efter en mycket långvarig investeringshausse) är det sannolikt att den psyko- logiska stimulans, som lönesänkningar kunna ge, väger lätt i jämförelse med de dominerande depressiva faktorerna, vilkas verkan därtill kan förstärkas av lönesänkningen, därigenom att det skärpta prisfallet ytterligare deprimerar avsättningsantecipationerna och därigenom att lönesänkningarna hålla uppe sparandet.

Det enda sätt på vilket lönesänkningar skulle kunna realt underbygga pro- duktionens uppehållande vore genom att verka vid roten av depressionen, alltså genom att åstadkomma en ökning i kapitalkonstruktionen. Här- vid kunna anläggas liknande synpunkter som i fråga om lönehöjningarnas roll för kapitalkonstruktionen under en högkonjunktur. Om löneförändringar- na icke påverka räntabilitetssituationen, om de icke utjämna det spänningstill- stånd, som det bestående förlustmomentet innebär, utan endast skärpa pris- konjunkturen, finnes ingen anledning varför härigenom konstruktionscykeln skulle påverkas i stimulerande riktning. Om så skedde vid redan bestående överkapacitet, kunde resultatet bli att överkapaciteten och de reala dispropor- tionaliteterna skärptes. I sådant fall skulle en tillfällig stimulans följas av ett försvårat bakslag och förlängd depression. Emellertid är det icke en nödvändig följd av realkapitalkonstruktion, att kapaciteten stiger. Ersättnings- investeringar, som lämna kapaciteten oförändrad bilda ett undantag. Sanno- likheten att sådana skulle kunna stimuleras i tillräcklig omfattning för att avsevärt påverka totalkonjunkturen är dock inte stor vid början av en depres— sion, då dels finansieringssvårigheterna äro stora, dels industrien står full- rustad med relativt nytt och tekniskt modernt realkapital. Ett annat undan- tag bildas av den stora grupp av mycket varaktiga anläggningsarbeten, som en- dast ha ett mycket avlägset samband på produktionssidan med avsättnings- marknaderna och som huvudsakligen ligga under offentlig regi: vägarbeten, offentliga byggnader o. s. v.

Det plägar stundom framhållas, att även om allmänna lönesänkningar på grund av sin deflatoriska tendens icke kunna anses ägnade att hejda en de- pression, partiella lönesänkningar inom kapitalvaruproduktionen dock genom att sänka kapitalvarornas relativa kostnader och priser kunna åstadkomma en för investeringsverksamhetens återupptagande stimulerande effekt. Till en viss grad må detta vara riktigt särskilt för de mycket varaktiga anläggningar- nas del, vilka dock, som nämndes, till en mycket betydande del ligga under of- fentlig regi och alltså till sin omfattning ej på samma sätt äro avgjorda av privatekonomiska räntabilitetshänsyn som investeringarna i det enskilda nä- ringslivet. För de varaktiga anläggningarna i enskild regi (fabriksbyggna- der, fartyg o. s. v.) gäller med all sannolikhet, att elasticiteten i den efter— frågan, som under depressionen riktas mot dem, är mycket låg.1 Det är där- för långt ifrån säkert att den köpkraftsförsämrande effekten av lönesänknin- gar inom kapitalvaruproduktion kommer att övervägas av den i motsatt rikt-

1 Jfr Robertson, Banking Policy and the Price Level, 1926, s. 17.

• Sida 164
•  Original

ning arbetande verkan, som utgår från ökningen i de varaktiga anläggnin-

garna.

Ju längre tid en depression har varat, ju längre avvecklingen av de depres- siva disproportionaliteterna fortskridit och därför prisfallet och produktions- sammandragningen dämpats, desto större utsikter finnas för att en eventuellt på kostnadssidan starkast verkande lönesänkning skall kunna effektivt bi- draga till återhämtning i konstruktionscykeln och därmed i totalkonjunkturen, men desto mindre akut anledning består då också att företaga lönesänkningen.

Sammanfattningsvis kan sägas, att en teoretisk betraktelse av löneförändrin- garnas roll i konjunkturförloppet icke giver anledning till något annat om- döme än det som utifrån den empiriska granskningen kunde framställas som sannolikt. Löneförändringarna ha ingen konstitutiv betydelse för konjunktur- cykeln, de kunna visserligen på olika sätt modifiera konjunkturförloppen, men dessa modifikationer kunna under olika, alltefter den konkreta situationen väx- lande betingelser gå i olika riktning och löneförändringarna måste sålunda i allmänhet betraktas som relativt oväsentliga i jämförelse med de dominerande konjunkturformande faktorerna. — Denna teoretiska slutsats är dock vid upphävande av förutsättningen av sluten marknad givetvis icke av obegrän- sad giltighet.

• Sida 165
•  Original

Förteckning över citerad litteratur.

Achinstein, Bying Power of Labor and Post-War Cycles, 1925. Agthe, Statistische Ubersicht der Arbeitslosigkeit in der Welt. Schriften des Ver- eins fiir Sozialpolitik 185/1, 1932. Arbetslöshetsutredningens betänkande I, (Statens off. utredn. 1931: 20). Bagge, Orsaker till arbetslöshet. Bilaga 1 till arbetslöshetsutredningens betänkan- den (Statens off. utredn. 1931: 21).

— Wages in Sweden 1860—1930, 1933.

Beiträge zur Geldtheorie (Herausg. Hayek), 1933. Berridge, An Index of the Incomes of Factory Workers in the United States. Purchasing Power of the Consumer 1925. Beveridge, Unemployment, A Problem of Industry (1909 and 1930), 1930. Breuer, Lederer o. a., Die Wirkung der Lohnerhöhungen auf die Kaufkraft und den inneren Markt, 1927. Business Cycles and Unemplcyment, Report and Recommendations of & Committee of the President's Conference on Unemployment, 1923. Cassel, Theoretische Sozialökonomie. 4. Aufl. 1927. _, Chamberlin, Duopoly: Value where sellers are few. Quarterly Journal of Econo- mics, nov. 1929. Clark, J. M., Economics of Over-head Costs, 1923. Cole, A Short History of the British Working Class Movement 1789—1927, 1932. Curschman, Zur sozialökonomischen Funktion hoher Löhne, 1929. Douglas, Real Wages in the United States 1890—1926, 1930. Douglas and Director, The Problem of Unemployment, 1931. Frisch, The Interrelation between Capitalproduction and Consumertaking. Jour- nal of Political Economy 1931. Gottschalk, Die Kaufkraftlehre. Eine Kritik der Unterverbrauchslehren von J. A. Hobson, E. Lederer, W. T. Foster und W. Catchings, 1932. Halm, Zum Problem der Lohnsenkung. Schmollers Jahrbuch, 55. Jahrg. 4. H. 1931. Hammond, The Town Labourer 1760—1832, 1920. Hansen, Factors Affecting Trend of Real Wages. The American Economic Re— view 1925. — Economic Stabilization in an Unbalanced World, 1932. — The Theory of Technological Progress and the Dislocation of Employment. American Economic Review, Supplement, 1932. Hansen and Tout, Investment and Saving in Business Cycle Theory. Econome- trica, april 1933. Hayek, Preise und Produktion, 1931. Helman, Soziale Theorie des Kapitalismus, 1929. H erlmer, Die Lohntheorien der deutschen Arbeiter— und Arbeitgeberverbände. Wirtschaftstheorie der Gegenwart III, 1928. Heyde, Die Lohnfrage, 1932. Hicks, The Theory of Wages, 1932. Hunscha, Die Dynamik des Baumarkts, Vierteljahrshefte zur Konjunkturforschung, Sonderheft 17, 1930. Keynes, A Treatise on Money, 1930. King, Employment Hours and Earnings in Prosperity and Depression, 1923. Kondratieff, Die langen lVellen der Konjunktur. Archiv fiir Sozialwissenschaft und Sozialpolitik, dec. 1926. Kuznets, Cyclical Fluctuations, 1927. — Secular Movements in Production and Prices, 1930. Lampa, Notstandsarbeiten oder Lohnabbau2, 1927.

• Sida 166
•  Original

avg-': * :; "ij ..

ve

f*** 'När—ca?»???

CE E

Lederer, Konjunktur und Krisen. Grundriss der Sozialökonomik, IV. 1, 1925. — Technischer Fortschritt und Arbeitslosigkeit, 1931.

— Wege aus der Krise, 1931. '

Lederer, Brauer o. a., Die Wirkung der Lohnerhöhungen auf die Kaufkraft und den inneren Markt, 1927. Lutz, Das Konjunkturproblem in der Nationalökonomie, 1932. Marschak, Die Lohndiskussion, 1930. — Lohntheorie und Lohnpolitik. Internationale Handwörterbuch des Gewerk-Ä schaftswesens. Massor, Lohnpolitik und Wirtschaftstheorie, 1932. Maurette, Is Unemployment Insurance a Cause of Permanent Unemployment? In- ternational Labour Review, dec. 1931. Mitnitzky, Lohn und Konjunktur vor dem Kriege. Archiv fiir Sozialwissenschaft und Sozialpolitik, Band 68, 1933. Movements in the General Level 'of Wages. International Labour Review. Myrdal, The Cost of Living in Sweden 1830—1930, 1933. — Der Gleichgewichtsbegriff als Instrument der geldtheoretischen Analyse. Beiträge zur Geldtheorie (Herausg. Hayek), 1933. N eisser, Der Tauschwert des Geldes, 1928. Nyström, Husbyggnadsverksamheten i Sveriges städer och stadsliknande samhälv , len, 1922. _ Pedersen, Wicksells Theorie der Zusammenhange zwischen Zinssatz und Geldwert- '- schwankungen. Archiv fiir Sozialwissenschaft und Sozialpolitik, maj 1933. Pigan, Industrial Fluctuations, 2. uppl., 1929. — Theory of Unemployment, 1933. — Wage Policy and Unemployment. Economic Journal 1927. Rieker, Lohnhöhe und Wirtschaft, 1932. Robertson, Banking Policy and the Price Level, 1926. Rowe, Wages in Practice and Theory, 1928. , (Rueff), L'assurance chömage, cause du chömage permanent, Revue d'Economie Politique 1931. ' ' Schumpeter, Theorie der wirtschaftlichen Entwicklung, 1926. _ — Die goldene Bremse an der Kreditmaschine. Die Kreditwirtschaft, I. Teil, -| 1927. » Snyder, The Influence of the Interest Rate on the Business Cycle. The Ameri- can Economic Review 1925. Soziale Praxis, 1926, 1927, 1932, artiklar av Tarnow, Wildbrandt, Zimmermarm, Lampe, Lederer, Mossar. Spiethoff, Krisen. Handwörterbuch der Staatswissenschaften. Band VI, 4. uppl. Stacken, Die Konjunkturen im Wirtschaftsleben, 1932. Thorp, Business Annals, 1926. Unemployment Problems in 1931, Geneva 1931. Wagemann, Konjunkturlehre, 1928. — Struktur und Rhythmus der WeltWirtschaft, 1931. Weber, Sozialpolitik, 1931. Wedemeyer, Mit Lohnsenkungen gegen die Arbeitslosigkeitl, 1928. Wicksell, Föreläsningar i nationalekonomi, I: 1, 1928. Wood, Real Wages and the Standard of Comfort since 1850. Journal of the Royal Statistical Society 1909. Woytinsky, Internationale Hebung der Preise als Ausweg aus der Krise, 1931. ! Zwieclineck Sädenhorst, Beiträge zur Erklärung der strukturellen Arbeitslosigkeit. Vierteljahrshefte zur Konjunkturforschung, Ergänzungsheft 1,1927 , Åkerman, G. Om den industriella rationaliseringen. Bilaga 3 till arbetslöshets—lJ utredningens betänkanden (Statens off. utredn. 1931: 42). Åkerman, J., Ekonomiskt framåtskridande och ekonomiska kriser, 1931.

• Sida 167
•  Original

175 L— II ' / / / . // 150 _ / i / A / ,l / 1 V 125 _ I | " / 100 A.. [A / 1 V ** / /X /U / / x / I / N/ 1 75 _- / 1 ' ll / X ]] / | i /,/x—/ _ / x, xxl / 50 ._ # /__// _ 550

2'5 300

2.00

Indexserier:

: Produktion av industrikapital, trendrenad. : Nominell timlön. : Nominell årsförtjänst. : Levnadskostnader. : Industriproduktpriser. : Real timlön. : Real årsförtjänst. För serien B—E gäller från 1914 / / den förminskade skalan till / höger. 50 >— / ' _ Jämför sid. 77 f. r—x/x _”—

Q'ätdöobd #*

”Fä & - Zita D AVA A A '

60 _-

• Sida 168
•  Original

• Sida 169
•  Original

• Sida 170
•  Original

Statens offentliga. utredningar 1934

Systematisk förteckning

(Sim-ama inom klammer beteckna utredningarna: nummeni don kronologisk-. förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Fast egendom. Jordbruk med binii

. Vattenviisen. Skogsbruk. Bergs!) 1 Natami-fattning. Allman statsförvaltning.

Industri.

Kommunalförvaltnlng.

Handel och sjöfart.

Statens och kommunernas finansvusen.

Kommunikationsviisen.

Bom]. Bank-, kredit- och penningvileen.

Socialpolitik. Fiirslikrlngnvuscu.

Arbetslöshetsntredningenn betänkande. vi. Bilagor, band 2. Finanspolltikenl ekonomiska verkningar. [I] Arbetslöshetsutredningenu betänk-nde. 2. Bilagor, band 8. Löneutvecklingen och arbetslösheten. [2]

Kyrkoväsen. Undervisningnvlken. Andlig odling i övrigt.

nelso- och niukvård. —

Försvarsvlsen.

Allmänt näringsväsen.

Utrikes ärenden. Internationell rätt. ;